Kungl. Majus proposition nr 185 (Proposition 1935:185)

Kungl. Majus proposition nr 185.

Nr 185.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av landsfogdebefattningarna; given
Stockholms slott den 22 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 22 februari 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström:, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition
av frågan örn anslag till fögderiförvaltningarna: avlöningar (V, p. 137)
uttalade jag, att på grundval av ett utav särskilda inom justitie- och socialdepartementen
tillkallade sakkunniga utarbetat betänkande (statens offentliga
utredningar 1934: 31) förslag torde böra föreläggas 1935 års riksdag avseende
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185. 191 36 1

Kungl. Majus proposition nr 185.

omorganisation av landsfogde tjänsterna ävensom lönereglering för landsfogdarna.
Jag yttrade därvid att de förändringar, vilka sålunda borde
komma till stånd, icke syntes böra träda i tillämpning förrän under budgetåret
1936/1937, varför hänsyn därtill icke behövde tagas vid beräkningen av
anslaget till avlöningar vid fögderiförvaltningarna. I annat sammanhang
(Y, p. 151) framhöll jag, att de sakkunnigas förslag innefattade jämväl
anordnande av en särskild utbildning för sådana personer som kunde
ifrågakomma till de omorganiserade tjänsterna. Ehuru den nya organisationen
icke skulle komma i tillämpning förrän under budgetåret 1936/1937,
hade det synts nödvändigt att bereda möjligheter till anordnande av den
ifrågavarande utbildningen redan dessförinnan. I överensstämmelse med
min därom gjorda hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till utbildningskurs för blivande
landsfogdar för budgetåret 1935/1936 beräkna ett reservationsanslag av 15,000
kronor.

Sedan de sakkunnigas förslag numera varit föremål för slutlig prövning,
får jag ånyo anmäla detta ärende. Innan jag närmare ingår på de spörsmål,
vartill förslaget giver anledning, torde en redogörelse böra lämnas för
den nuvarande landsfogdeorganisationen och tidigare reformförslag rörande
densamma ävensom för vad under arbetet med den allmänna rättegångsreformen
förekommit beträffande åklagarväsendet.

Den nuvarande landsfogdeorganisationen.

Landsfogdarna ingå såsom ett led i den nuvarande fögderiförvaltningen.
Till grund för denna ligger i huvudsak ett av 1917 års riksdag fattat beslut
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 14 april 1917 (nr 211)
angående omorganisation av nämnda förvaltning samt lönereglering för
tjänstemännen därstädes. Enligt 1917 års fögderiförvaltningsorganisation
skall en landsfogde finnas i varje län. Denne tillsättes av Kungl. Maj:t
efter förslag av länsstyrelsen. De arbetsuppgifter vilka åvila landsfogden
finnas angivna i instruktion för landsfogdarna den 14 december 1917 (nr 902)
och utgöras i första hand av polis- och åklagargöromål, men därjämte
ankomma å denne befattningshavare vissa andra uppgifter av huvudsakligen
kameral natur såsom inventeringar hos olika medelsförvaltare.

Innan en redogörelse lämnas fö^ landsfogdens polisuppgifter, torde
huvuddragen av polisväsendets organisation beröras. Högsta polismyndigheten
i länet tillkommer länsstyrelsen. Den lokala polismyndigheten utövas
av polischefen i orten. Polischef är i stad med polismästare denne, i annan
magistratsstad borgmästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som
förestår dess polisväsende, i stad utan magistrat kommunalborgmästaren
eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt å landet landsfiskalen.

Polischefen i magistratsstad lyder omedelbart under länsstyrelsen. Annan
polischef är underställd landsfogden, vilken under länsstyrelsen har ansvaret

Kungl. Majlis proposition nr 185. 3

för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom belägen
stad utan magistrat. I vissa köpingar och municipal samhällen äro
därjämte anställda poliskommissarie!-, vilka i en del fall utrustats med polischefskap
men eljest lyda under landsfiskalen såsom polischef i orten. I vissa
hänseenden äro poliskommissarierna direkt underställda landsfogden.

Jämväl stadsfiskalerna äro, med undantag för ett mindre antal städer,
anknutna till polisväsendet. I de städer där det senare är förhållandet är
stadsfiskal som regel poliskommissarie eller ock fullgör han på grund av
bestämmelserna i 5 § instruktionen för stadsfiskalerna de göromål som vanligen
tillkomma poliskommissarie.

Enligt gällande författningar kan slutligen polispersonal anställas för
landstingsområde. Chefskapet över sådan personal tillkommer landsfogden.
Emellertid har numera efter tillkomsten av statspolisen polispersonal ej
vidare anställts för landstingsområde.

Såsom redan nämnts har landsfogden närmast under länsstyrelsen ansvaret
för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom
belägen stad utan magistrat. I denna egenskap skall landsfogden vaka
över att polisväsendet tillhörande befattningshavare vederbörligen fullgöra
sina åligganden samt att allmän ordning och säkerhet upprätthållas. Finnér
landsfogden att polisdistrikt inom hans tjänstgöringsområde uppenbarligen
åsidosätter sina åligganden i avseende å polisväsendet eller att eljest inom
tjänstgöringsområdet polisväsendet icke behörigen upprätthålles, skall landsfogden
göra anmälan därom hos länsstyrelsen och därvid tillika föreslå de
åtgärder han finner erforderliga.

Närmast under länsstyrelsen och i samarbete med statspolisintendenten
har landsfogden att tillse, att den för länet avsedda statspolisen på lämpligaste
sätt utnyttjas. Yppas för ordningens upprätthållande å viss ort inom
landsfogdens tjänstgöringsområde tillfälligt behov av polisförstärkning, vilket
icke kan tillgodoses med ordningsstatspolis varöver landsfogden förfogar,
har han att ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen. I brådskande
fall äger landsfogden tillkalla polisförstärkning utan att avvakta länsstyrelsens
åtgärd i anledning av sådan anmälan.

Landsfogden har vidare att till länsstyrelsen avgiva yttrande i sådana
frågor rörande polisväsendet inom hans tjänstgöringsområde, i vilka beslutanderätten
tillkommer länsstyrelsen, såsom angående landsfiskalsdistrikts
indelning i polisdistrikt, angående meddelande av ständigt förordnande eller
förordnande tillsvidare för eller entledigande av befattningshavare vid polisväsendet,
angående avlöning eller pensionering av sådan befattningshavare
samt angående fastställande av instruktion för polispersonal.

Landsfogden är pliktig att efter länsstyrelsens förordnande övertaga chefskapet
över från olika orter sammandragen polisstyrka. Sker sådan sammandragning
inom landsfogdens tjänstgöringsområde, äger landsfogden även
eljest, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, utöva chefskapet över
styrkan.

Med avseende å kriminalpolisverksamheten har landsfogden i främsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

rummet att med biträde av underlydande polispersonal verkställa förberedande
undersökning rörande brott, som skola av honom åtalas, samt vidtaga
med sådan undersökning sammanhängande åtgärder. För förberedande undersökning
i brottmål äger landsfogden därjämte rätt att rekvirera kriminalstatspolis.
Finner landsfogden, att han av tjänstegöromål, som ej tål uppskov,
är förhindrad att verkställa förundersökning eller vidtaga därmed sammanhängande
åtgärder i anledning av brott, som skola av honom åtalas,
har han att därom genast göra anmälan till länsstyrelsen för vederbörlig
åtgärd.

Yad därefter angår landsfogdens åklagaruppgifter, må till en början
erinras därom, att åklagarväsendet i Sverige av ålder varit olika organiserat
på landsbygden och i städerna. Såsom åklagare vid häradsrätterna tjänstgöra
landsfogdarna, landsfiskalerna, stadsfiskalerna i fögderistäderna samt
de i vissa köpingar särskilt förordnade åklagarna, de s. k. köpingsåklagarna.
Yid rådhusrätterna utföres allmänt åtal av stadsfiskalerna.

Länsstyrelsen har tillsyn däröver att begångna brott bliva lagligen beivrade.
Under landsfogden sortera de övriga åklagarna vid häradsrätterna men
däremot icke stadsfiskalerna i magistratsstäderna.

Justitiekanslern har ställning såsom överordnad myndighet i förhållande
till stadsfiskalerna men torde även kunna giva övriga åklagare föreskrifter
örn åtal. Högsta åklagarmyndighet i riket är Kungl. Majit.

I samband med landsfogdeinstitutionens inrättande har vid häradsrätterna
genomförts en viss fördelning av målen efter kvalitativa grunder mellan
landsfogden, å ena, och de honom underlydande åklagarna, å andra sidan.
Yid rådhusrätterna däremot, varest landsfogden saknar åtalsrätt, kan en dylik
uppdelning av målen icke förekomma.

Inom sitt förenämnda tjänstgöringsområde, d. v. s. landsbygden i länet
och därinom belägna fögderistäder och köpingar, har landsfogden tillsyn
över åklagarväsendet samt är allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten
uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare
blivit för visst mål förordnad. Såsom allmän åklagare åligger det landsfogden
att beivra företrädesvis dels brott varå efter lag kan följa straffarbete
i fyra år eller därutöver, med undantag för brott mot 20 kap. strafflagen,
dels fel eller försummelser i tjänsten av landsfogden underordnade allmänna
åklagare eller av utmätningsmän dels ock andra brott som kunna förskylla
straffarbete, därest de påkalla utredning av mera krävande art. Övriga brott
må av landsfogden beivras, örn det kan ske utan eftersättande av andra
tjänstegöromål. Enligt 19 § 9. förordningen den 16 februari 1864 örn strafflagens
införande har landsfogden befogenhet att besluta örn häktning av
den som misstänkes för brott. Självfallet kommer utövandet av denna häktningsrätt
att i första hand föranledas av sådana brott, vilka det tillkommer
landsfogden att beivra. Därjämte har landsfogden emellertid att besluta örn
häktning för brott begångna i köping där landsfiskal icke har inseende över
polisväsendet, ändå att åtal för brottet skall utföras av annan än landsfogden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5.

Av landsfogdens övriga arbetsuppgifter är befattningen med inventeringar
den mest framträdande. Jämlikt § 11 kungörelsen den 13 november
1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen åligger
det landsfogden, därest länsstyrelsen ej annorlunda förordnar, att förrätta de
inventeringar som skola verkställas Iros landsfiskal och hos den som av länsstyrelsen
förordnats att inom visst område på eget ansvar i landsfiskals
ställe vara utmätningsman samt hos kronokassör, magistrat som utövar utmätningsmans
befattning och stadsfogde i stad utan magistrat. Hos envar
av dessa medelsförvaltare skall inventering förrättas minst en gång årligen.
Dessutom skall inventering ske ofördröjligen, då sådan medelsförvaltare avlidit
eller avgått från tjänsten så ock då han avvikit därur eller beträtts med
tillgrepp, förskingring eller brist i fråga örn i tjänsten omhänderhavda medel.
Hos magistrat som utövar utmätningsmans befattning erfordras dock icke
inventering, då ledamot av magistraten avlidit eller avgått från tjänsten.

Enligt 3 § kungörelsen den 16 december 1927 (nr 485) angående redovisning
av penningar, som jämlikt lagen den 24 mars 1927 (nr 56) nedsatts i
allmänt förvar, åligger det vidare landsfogden, där länsstyrelsen ej annorlunda
förordnar, att hos varje annan överexekutor inom länet än länsstyrelsen
minst en gång årligen verkställa inventering av de penningar, som nedsatts
jämlikt förenämnda lag.

Slutligen åligger det landsfogden, när han därtill av länsstyrelsen förordnas,
att förrätta inventering, då häradsskrivare eller den som enligt Kungl.
Maj:ts förordnande skall förrätta mantalsskrivningen i stad utan magistrat
tillträder tjänsten eller därifrån avgår.

Vid varje inventering skall protokoll upprättas. För protokoll vid inventering
hos landsfiskal, särskilt förordnad utmätningsman, kronokassör, magistrat
och stadsfogde finnas formulär fastställda, och skall vid sådan inventering
medelsförvaltningen granskas i den omfattning formulären utvisa.
Över inventering upprättat protokoll skall ingivas till länsstyrelsen. Där så
erfordras äger landsfogden efter länsstyrelsens förordnande anlita sakkunnigt
biträde vid förrättandet av inventering hos landsfiskal och annan medelsförvaltare.
Till sådant biträde förordnas i regel någon av länsstyrelsens
tjänstemän.

Efter länsstyrelsens förordnande åligger det vidare landsfogden att förrätta
auktion å utmätt fast egendom och fartyg, att hålla sammanträde med
menighet inom länet samt att föra kronans talan inför rätta. Landsfogden
kan jämväl av länsstyrelsen förordnas att bereda, föredraga och till expedition
befordra visst ärende, som eljest skulle tillhöra landssekreterares, landskamrerares
eller länsassessors föredragning. Det senare förekommer framför
allt i Gotlands län, där landsfogdens egentliga arbetsuppgifter icke giva
befattningshavaren full sysselsättning. Sålunda handlägger landsfogden i
nämnda län t. ex. ärenden angående motorfordonstrafiken och uppsikten
över utlänningar. I åtskilliga andra län verkställer landsfogden granskningen
av utmätningsmännens till länsstyrelsen såsom överexekutor insända
utdrag av utsökningsdagböckerna.

Kungl. Majus proposition nr 185.

I detta sammanhang må slutligen anmärkas ett stadgande i landsfogdeinstruktionen
av innehåll, att därest landsfogden under sina tjänsteresor
eller eljest finnér, att anordningar för fattigvård eller hälsovård eller vägars
eller andra kommunikationers tillstånd påkalla ingripande från länsstyrelsens
sida eller att förhållandena inom visst område å landsbygden böra medföra
tillämpning av bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer eller vissa
andra närmare angivna författningar, det åligger landsfogden att därom göra
anmälan hos länsstyrelsen.

Landsfogdes avlöningsförmåner utgöras i första hand av lön och*tjänstgöringspenningar
örn tillhopa 5,000 kronor, tre ålderstillägg ä 500 kronor
efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring samt ett ortstillägg i Stockholms
län å 400 kronor och i ett vart av Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län å 200 kronor. Härtill
kommer tillfällig löneförbättring, uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar,
med 1,200 kronor i samtliga län utom i Stockholms och Norrbottens
län, där löneförbättringen utgör 1,440 kronor. Å sålunda utgående
löneförmåner åtnjuta landsfogdarna dyrtidstillägg enligt de bestämmelser som
i sådant hänseende gälla i fråga örn befattningshavare vid i lönehänseende
icke reglerat verk. Härjämte hava landsfogdarna vissa inkomster i tjänsten,
huvudsakligen i form av expeditionslösen, provisioner å exekutivt försålda
fastigheter och fartyg samt ersättningar för tillfälliga uppdrag.

En av 1934 års sakkunniga verkställd undersökning avseende åren 1931

1933 har givit vid handen, att dessa extra inkomster varierat betydligt i
de olika länen. Sålunda hava i nio län årsmedeltalet understigit 50 kronor
och i tre län överstigit sistnämnda belopp men icke uppgått till 200 kronor.
Härnäst följa tre län med ett årsmedeltal mellan 400 och 900 kronor. I de
återstående länen hava vederbörande landsfogdar mera genomgående tagits
i anspråk för hällande av exekutiva auktioner, vilket medfört att deras extra
inkomster avsevärt överstigit övriga landsfogdars. Sålunda utgör ungefärliga
årsmedeltalet i fyra län 1,500 kronor, i ett län 2,600 kronor samt i två län
4,000 respektive 4,400 kronor. I de återstående två länen uppgick årsmedeltalet
till omkring 8,100 respektive 8,700 kronor.

Rörande landsfogdarnas arbetsbörda hava 1934 års sakkunniga låtit
sammanställa vissa från landsfogdarna infordrade uppgifter för åren 1932 och
1933 vilka återfinnas å sid. 101—104 i betänkandet (tablå I—IV). Jag tilllåter
mig att i huvudsak hänvisa till innehållet i nämnda tablåer. Beträffande
tablå I (landsfogdarnas ordningspolisverksamhet) må erinras örn de sakkunnigas
uttalande att, i den mån fråga vore örn landsfogdarnas befattning med
rena polisärenden, siffrorna i tablån vore föga vägledande för bedömandet
av arbetsbördan i de olika länen, beroende på att några enhetliga regler för
redovisningen av ifrågavarande ärenden icke funnes och ej heller, i samband
med uppgifternas infordrande, kunnat uppställas. I fråga örn antalet fall då
landsfogden övertagit befälet över sammandragen polisstyrka må framhållas,
att detta under angivna tvåårsperiod inträffat i allenast tio län. Högsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

antalet sådana fall eller fyra uppvisa Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs
län. Därnäst komma Kopparbergs och Västerbottens län med vartdera
tre fall.

Vad angår landsfogdarnas verksamhet såsom åklagare utvisar de sakkunnigas
utredning, att åtalsfrekvensen under ifrågavarande tvåårsperiod varit
störst i Stockholms län, där medeltalet för mål däri landsfogden utfört åtal
utgjort 34. I en mellangrupp med ett medeltal av 21—28 mål komma
Södermanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län. I en tredje grupp komma slutligen återstående län med de lägsta
medeltalen i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län (9) och
i Gotlands län (6). Landsfogdens inställelser vid rannsakning med häktad
hava varit talrikast i Kopparbergs, Stockholms och Västernorrlands län med
ett medeltal av respektive 40, 33 och 28. Därnäst komma Malmöhus och
Gävleborgs län med medeltalet 26. Lägsta medeltalet hava Gotlands och
Hallands län med respektive 7 och 3. Antalet inställelser vid domstol för
utförande av annan tjänstetalan i brottmål har varit störst i Stockholms län,
där medeltalet utgjort 21. Åtta län följa därefter med ett medeltal mellan

12 och 19. I tre av de återstående tretton länen har landsfogden under
ifrågavarande treårsperiod icke haft någon inställelse varom nu är fråga.

Landsfogdarnas befattning med förundersökningarna rörande de grövre
brott för vilka landsfogdarna fört talan har varit mycket skiftande i de olika
länen. Med förundersökning hava de sakkunniga avsett att landsfogden
deltagit i undersökning å brottsplatsen, hållit förhör med den anhållne och
i övrigt givit anvisningar örn utredningen. Under det att halva antalet
landsfogdar verkställt förundersökning i nästan samtliga mål varom här är
fråga, hava två landsfogdar verkställt förundersökning i vardera ett mål av

13 respektive 11. Övriga landsfogdar hava verkställt förundersökning i omkring
50—75 procent av de mål vari de fört talan. Beträffande de mål däri
fråga varit örn ansvar för fel eller försummelse i tjänsten av landsfogden
underordnade allmänna åklagare och utmätningsmän, har emellertid i samtliga
fall där åtalet utförts av landsfogden denne jämväl verkställt förundersökningen.

En mätare på brottsfrekvensen i länet är i viss mån antalet rekvisitioner
från landsfogdens sida av kriminalstatspolis. I detta hänseende visar utredningen
att största antalet rekvisitioner eller 90 förekommit i Stockholms
län. Därnäst följa Kalmar län med 68, Jönköpings län med 40 samt Kopparbergs
och Örebro län med respektive 33 och 32 rekvisitioner.

Den ungefärliga tid, som för landsfogden i varje län årligen åtgått för
samtliga inventeringar i länet, har för Gotlands län uppgått till något över i
dagar under det att motsvarande siffra för Kopparbergs län utgör 116
dagar. Medeltalet för samtliga län belöper sig till något under 50 dagar.
Dessa uppgifter torde blott avse den tid som åtgått för landsfogden. Den
tid som viel förrättning anlitat sakkunnigt biträde använt är således ej medräknad.
Blott i nio av länen lia dock till synes biträde i någon nämnvärd
utsträckning anlitats. I några län har biträdestiden årligen uppgått till ett
femtontal dagar.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Slutligen må framhållas, att under åren 1932—1933 landsfogdarna i halva
antalet län förordnats att förrätta exekutiva auktioner. Medeltalet av sådana
auktioner har varit störst i Kristianstads och Malmöhus län, respektive 96
och 52, och minst i Östergötlands och Örebro län, där medeltalet utgjorde 2.
Sammanträden med menighet under landsfogdens ordförandeskap hava förekommit
mycket sparsamt och allenast i halva antalet län under ifrågavarande
tvåårsperiod. I något större utsträckning hava landsfogdarna anlitats för utförande
av kronans talan inför rätta. Största antalet sådana rättegångar har
utförts av landsfogden i Stockholms län.

Tidigare reformförslag.

Frågan örn en reform av landsfogdeorganisationen upptogs redan några år
efter dess tillkomst av numera landshövdingen S. Linnér i hans i november
1922 avgivna utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket
(statens offentliga utredningar 1922:49). De av Linnér föreslagna förändringarna,
vilka berörde hela åklagarväsendet, voro i korthet följande.

Åklagarväsendets organisation skulle i huvudsak vara gemensam för land
och stad. Under länsstyrelsen skulle ledningen av åklagarväsendet i länet
utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna hava en länspolisassessor.
Under landsfogden stående åklagare skulle vara landsfiskalerna
och stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av
länsstyrelsen. De nuvarande köpingsåklagarna skulle ej längre hava åtalsbefogenhet.
I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas utan åklagargöromålen
därstädes skulle bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt.
Landsfogdarna skulle i regel själva verkställa förberedande undersökning och
utföra åtal för brott, å vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex månader;
med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning.
Det förutsattes emellertid, att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga örn
vilka högre kompetensfordringar uppställdes, skulle i viss utsträckning taga
befattning även med grövre brott. Förslaget intog den ståndpunkten, att
den bestående föreningen mellan polis- och åklagarväsendena borde bibehållas
oell stärkas, varemot befattningshavarna inom dessa områden borde såvitt
möjligt befrias från andra göromål. Sålunda skulle landsfogdarna uteslutande
vara polischefer och åldagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där
så förut ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen
i städerna. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt.
I deras övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar. Förslaget avsåg
även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda skulle ej endast
landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stadsfiskalerna i de större
städerna vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler skulle liksom landsfiskalerna
hava väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler.

I det beslut örn reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riksdag,
upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagarväsendet.

Den 20 november 1924 avlämnade inom socialdepartementet särskilt tillkallade
sakkunniga, 1924 års lan dsstatslönesakkunniga, förslag till lönereglering
för landsfogdar och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar
1924: 23). Av organisatoriska spörsmål upptogo de sakkunniga till

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

behandling allenast frågan om en minskning i antalet landsfogdar, vilket
skulle ske på det sättet att två närliggande län förenades örn en landsfogde.
De sakkunniga avvisade emellertid en dylik anordning såsom ogenomförbar.

I statsverkspropositionen till 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit
förslag rörande lönereglering för landsfogdarna. Något förslag till organisatoriska
förändringar framlades icke i propositionen. Av statsfinansiella skäl
ansåg sig vederbörande departemenschef icke kunna i detta sammanhang
förorda framläggandet för riksdagen av frågan örn en definitiv lönereglering
för landsfiskalerna.

Förslaget till lönereglering för landsfogdarna vann emellertid icke riksdagens
godkännande. I riksdagens skrivelse i ämnet (nr 5 A, punkt 72)
framhölls bland annat:

Riksdagen hade kommit till den uppfattningen, att frågorna örn ny definitiv
lönereglering för landsfogdarna och landsfiskalerna måste anses i
vissa avseenden äga sådant samband med varandra, att de lämpligen borde
i ett sammanhang vinna sin lösning. Da förslag om lönereglering för sistnämnda
befattningshavare icke kunnat föreläggas riksdagen, hade riksdagen
sålunda redan av denna anledning funnit, att löneregleringen för landsfogdarna
borde till ett kommande år anstå. .

Riksdagen ville erinra örn att 1925 års riksdag i sm skrivelse nr 157 i
anledning av statsrevisorernas berättelse ifrågasatt, huruvida icke gransen^
mellan landsfogdes och landsfiskals befogenhet och tjänsteåligganden borde
på ett tydligare sätt uppdragas, då gällande föreskrifter icke syntes lämna
den vägledning härutinnan, som av 1917 års riksdag åsyftats. Sistnämnda
riksdag hade betonat nödvändigheten av att landsfogdarnas och landsfiskalernas
befogenheter och åligganden inom det gemensamma arbetsområdet i
möjligaste mån och i varje fall skarpare, än som skett i det då framlagda
förslaget, fixerades i förhållande till varandra, sa att de olägenheter, sorn
föranletts av den svävande arbetsfördelningen mellan kronofogde och länsman
i den dåvarande organisationen kunde för framtiden undvikas. 1925
års riksdag anhöll på grund därav, att Kungl. Majit måtto taga under övervägande
frågan örn vidtagande av sådana ändringar i gällande instruktioner
för landsfogdar och landsfiskaler, att dessa tjänstemäns befogenhet och åligganden
i möjligaste mån och skarpare, än vad som nu vore fallet, särskildes
från varandra. Riksdagen ville hava uttalat önskvärdheten av att, innan
nytt förslag till lönereglering förelädes riksdagen, ytterligare måtte tågås
under övervägande, huruvida icke landsfogdarna tillkommande sportler borde
i samband med löneregleringen helt borttagas, ävensom att utredning måtte
verkställas, huruvida icke en differentiering av landsfogdarnas löner med
hänsyn till deras olika arbetsbörda skäligen borde äga rum.

I 1928 års lönekommittés betänkande med förslag till lönereglering för
landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar
1931: 18) upptogos till behandling frågorna örn en minskning av antalet
landsfogdetjänster samt om dessa tjänsters eventuella indragning. Kommittén
anförde därvid i huvudsak följande

Efter det landsstatslönesakkunniga avgivit sitt betänkande hade landsfogdarna
fått sig tilldelade vissa nya arbetsuppgifter genom den år 1925 genom -

Kungl. Majus proposition nr 185.

förda reformeringen av polisväsendet. Landsfogdens verksamhet på ifrågavarande
område vöre visserligen för närvarande av nyorganiserande art, eftersom
1925 års polislag vore under successivt införande å landsbygden. Men
även sedan den nya polisorganisationen blivit i sin helhet genomförd, torde
frågor örn förändringar och förbättringar i denna organisation inom de olika
länen, särskilt personalfrågorna, komma att taga någon del av landsfogdens
arbetstid i anspråk.

= I allmänhet torde landsfogdarnas arbetsbörda under numera inträdda förhållanden
vara av den betydenhet, att med nuvarande organisation en indragning
av landsfogdetjänster genom sådan befattnings förening med annan
tjänst lios vederbörande länsstyrelse eller genom utvidgning av landsfogdes
tjänstgöringsområde icke kunna genomföras utan att landsfogdegöromålen
därigenom bleve lidande. Då en på sådant sätt genomförd minskning av
antalet landsfogdetjänster därjämte med all sannolikhet skulle medföra avsevärda
olägenheter för därav berörda länsstyrelser, holle kommittén i likhet
med landsstatslönesakkunniga före, att det nuvarande antalet landsfogdetjänster
borde bibehållas.

Den 6 december 1930 avlämnades en av särskilda inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga verkställd förberedande utredning angående
omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m. (statens
offentliga utredningar 1930: 31). Denna utredning utmynnade bland annat
i ett förslag till uppdelning av landsfiskalsgöromålen på två grupper av befattningshavare,
landsfiskaler och häradsfogdar. Uppdelningen skulle i huvudsak
ske efter den principen, att landsfiskalerna skulle omhänderhava pollock
åklagargöromål, under det att utsökningsärenden, däri inbegripet indrivning
och redovisning av skatter och böter, skulle övertagas av häradsfogdarna,
till vilka även borde överföras vissa landsfiskalerna för närvarande
åvilande allmänt administrativa uppgifter.

Beträffande landsfogdarna anförde de sakkunniga bland annat:

Mellan underåklagarna och den högsta åklagarmyndigheten måste i en
framtida organisation uppenbarligen finnas en kategori överordnade åklagare
med uppgift bland annat att avgöra när underrätts utslag skulle överklagas
samt att utföra åtalet i hovrätten. På dessa överåklagare borde ankomma
att hålla kontinuerlig uppsikt över det sätt varpå underåklagarna förvaltade
sina ämbeten. Skulle det inträffa att en underåklagares arbetsbörda över
hövan stegrades genom anhopning av svårare mål och kunde erforderlig
lättnad ej erhållas genom överflyttande på biträden av åtals utförande i de
enklare målen, eller förekomme eljest anledning för en överåklagare att själv
övertaga ett eller annat större mål, borde han tydligen äga befogenhet härtill.
Enligt processkommissionens förslag skulle inrättas icke blott en kår
av högre kvalificerade statsåklagare vid underrätterna, utan även särskilda
åklagare vid hovrätterna. Innan det ännu vore avgjort huruvida båda dessa
nya åklagarkarer eller måhända blott en enhetlig överåklagarkår skulle
komma till stånd, syntes det vara för tidigt att vidtaga åtgärder för de nuvarande
landsfogdarnas avskaffande. Det vore uppenbarligen ett önskemål
att i största möjliga utsträckning befria särskilt de landsfogdar, som framdeles
förordnades och vilka uppfyllde de skärpta kompetenskrav i kriminaltekniskt
hänseende som kunde komma att uppställas, från alla göromål som
icke hade med åklagar- och polisväsende att skaffa.

Kungl. Majlis proposition nr 185.

Den allmänna rättegångsreformen och frågan om åklagarväsendets

reformering.

Processkommissionens betänkande den 15 december 1926 med förslag
till rättegångsväsendets reformering (statens offentliga utredningar 1926:
31—33) innebar, bland annat, att åklagarverksamheten vid underrätterna
skulle, vad anginge de svårare brottmålen, utövas av en särskild grupp befattningshavare,
statsåklagare, vilka i motsats till landsfogdarna.icke skulle
belastas med exekutiva eller administrativa göromål och ej heller med chefskapet
över polispersonalen. Körande det erforderliga antalet statsåklagare
samt rikets indelning i statsåklagardistrikt med mera framlades förslag i ett
av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 (statens offentliga utredningar
1928: 20) avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och
organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen.
Av vad sistnämnda sakkunniga därvid anfört synes framgå att
de ansett, att de nuvarande landsfogdarna skulle bliva obehövliga efter processreformens
genomförande.

I propositionen den 6 februari 1931 (nr 80) angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform framhöll föredragande departementschefen, bland
annat, att medan arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge
borde till övervägande och avgörande upptagas sådana förslag till partiella
reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande
och tillika kunde utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen.
Härvid erinrades örn att för vinnande av en förbättrad straffprocessordning
vore en reform av åklagarväsendet oundgängligen erforderlig.
Efter att hava hänvisat till vissa i propositionen angivna riktlinjer för en
blivande åklagarorganisation anförde departementschefen vidare, att då genomförandet
av en dylik organisation toge lång tid i anspråk, syntes det
nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för förbättring av åklagarväsendet.
Dessa åtgärder torde närmast böra gå ut på att höja de nuvarande
åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål som vore främmande
för åklagaruppgifterna. Därigenom skulle vinnas, att vid processreformens
genomförande de då befintliga åklagarna kunde ingå som ett led i den blivande
organisationen.

I propositionen hänförde sig departementschefen vidare till förut omförmälda
ekonomisakkunnigas utredning angående den nya åklagarorganisationen
samt anförde, bland annat, att den föreslagna statsåklagarkåren måste i stort
sett nyuppsättas, därvid dock uppenbarligen icke vore uteslutet att rekryteringen
i viss omfattning kunde ske med de mera kvalificerade av de nuvarande
åklagarna, särskilt landsfogdarna och de större städernas åklagare.
Beträffande frågan örn landets indelning i statsåklagardistrikt hade departementschefen
en från ekonomisakkunnigas uppfattning avvikande mening och
framhöll att statsåklagarna borde erhålla en mera lokal förläggning än de
sakkunniga åsyftat och att länsindelningen därvid borde i högre grad följas.
Frågan huruvida med inrättandet av en statsåklagarkår de nuvarande lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

fogdebefattningarna skulle kunna indragas ansåg departementschefen icke i
förevarande sammanhang böra göras till föremål för närmare undersökning.

I skrivelse den 29 maj 1931 (nr 308) anslöt sig riksdagen till vederbörande
utskotts uttalande i frågan örn en reform av åklagarväsendet. Utskottet
hade anfört att det redan tidigare framhållits, att de nuvarande åklagarmyndigheterna
ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna, och att behovet
av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförande
av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. Med hänsyn därtill
syntes det utskottet angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast
möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete kunde
utskottet icke uttala sig.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juni 1931 tillkallades vissa
sakkunniga att från och med den 1 juli samma år inom justitiedepartementet
biträda med utarbetandet av förslag till lagbestämmelser angående rättegångsväsendet
och vad därmed sammanhängde. Genom beslut den 30 september
1932 förordnade Kungl. Maj:t att ifrågavarande lagstiftningsarbete skulle
från och med den 1 oktober samma år överlämnas åt en särskild beredning,
benämnd processlagberedningen.

Sedan frågan örn åklagarväsendets reformering emellertid gjorts till föremål
för en förberedande utredning inom justitiedepartementet, tillkallades de i
det föregående omnämnda 1934 års sakkunniga åt vilka uppdrogs att utarbeta
förslag till omorganisation av landsfogdetjänsterna efter vissa närmare angivna
riktlinjer. Då dessa i allt väsentligt överensstämma med de grunder
för en omorganisation, som återfinnas i de sakkunnigas betänkande och till
vilka jag längre fram återkommer, torde en redogörelse för nämnda riktlinjer
här icke vara erforderlig. Däremot vill jag något uppehålla mig vid
de sakkunnigas behandling av frågorna örn behovet över huvud taget av en
reform av landsfogdeorganisationen samt örn lämpligheten att genomföra en
dylik reform partiellt.

Behovet av en landsfogdereform och frågan om dess partiella

genomförande.

De sakkunniga hava funnit avsevärda brister vidlåda den nuvarande
landsfogdeorganisationen. Den reform av fögderiförvaltningen som ägde rum
år 1918 har av de sakkunniga betecknats såsom allenast ett första steg i
riktning mot åstadkommandet av mera ändamålsenliga förhållanden inom
av reformen berörda områden. Vad anginge den i detta sammanhang tillskapade
landsfogdeinstitutionen hade densamma, enligt vad de sakkunniga
trott sig finna, icke fått en sådan utformning att den blivit alltigenom lämpad
för de arbetsuppgifter vilka tillagts densamma. De sakkunniga hava påtalat
att i en befattningshavares hand sammanförts alltför olikartade arbetsuppgifter,
vilket resulterat i en splittring i landsfogdarnas verksamhet. Som
ett allmänt omdöme örn landsfogdetjänsten hava de sakkunniga uttalat att
densamma, i stället för att framstå såsom en chefsbefattning, snarare erhållit

Kungl. Majus proposition nr 185.

karaktären av en hjälporganisation framför allt till åklagar- och polisväsendet.
Denna svaghet i administrativt hänseende hade enligt de sakkunnigas
uppfattning haft en ogynnsam återverkan på landsfogdarnas ställning i förhållande
till såväl allmänheten som underordnade befattningshavare.

De sakkunniga hava därefter närmare behandlat förhållandena inom landsfogdarnas
olika verksamhetsområden samt därvid i huvudsak anfört:

I åklag arhänseende finge till en början framhållas att landsfogdarna saknade
enhetlig ledning. Ej heller vore de såsom åklagare underkastade erforderlig
kontroll av en kvalificerad överordnad myndighet. _ Länsstyrelserna,
vilka såsom högsta åklagarmyndigheter i länen borde följa landsfogdarnas
verksamhet å ifrågavarande område, saknade av naturliga skäl de nödiga
förutsättningarna härför. Å de flesta håll toge länsstyrelserna jämväl föga
eller ingen befattning med några egentliga åklagaruppgifter. I följd liarav
och då landsfogdarna icke vore organisatoriskt anknutna till justitiekansler sämbetet,
bedreves deras åklagarverksamhet såsom nyss anmärkts utan uppsikt
från någon för ändamålet lämpad myndighets sida.

Vidare vore landsfogdens ställning såsom högre åklagare icke konsekvent
cenomförd i förhållande till övriga åklagare inom länet. Stadsfiskalernai
magistratsstäderna vore icke underkastade landsfogdens chefskap eller stöde
icke under hans tillsyn. Gällande instruktioner innehölle emellertid, icke
heller några uttryckliga bestämmelser örn landsfogdens chefställning i förhållande
till övriga åklagare i länet, i främsta rummet landsfiskalerna samt
stadsfiskalerna i fögderistäderna. .

Landsfogdarnas verksamhet såsom högre åklagare hade i stort sett kommit
att inskränkas till utförandet av åtal för vissa grövre brott. Beträffande
dessa företoges emellertid ofta förundersökningarna icke under landsfogdens
ledning, vilket ur flera synpunkter finge anses mindre tillfredsställande.
Värdet av en i juridiskt hänseende mera kvalificerad åklagare vars huvudsakliga
verksamhet bestode i procederande vid domstolarna vöre naturligen
mycket begränsat. Att förundersökningarna åtminstone tidigare bediivits
mer eller mindre oberoende av landsfogden sammanhängde delvis med att
denne icke ägde tillgång till en central polisavdelning. Denna brist hade
varit särskilt framträdande vid utredningar rörande mera omfattande knminalsaker
där spaningarna förgrenat sig långt utom de lokala polisdistrikten.
Borst genom inrättandet av statspolisen från och med år 1933 hade en förbättring
i berörda hänseende inträtt. Det vore emellertid för tidigt att
redan nu uttala något omdöme örn denna reforms inverkan å landsfogdarnas
kriminalpolisverksamhet.

I polishänseende kunde framhållas, att under länsstyrelserna alltjamt saknades
en ledande och organiserande kraft med erforderlig utbildning och
erfarenhet i ordningspolisverksamhet. Den tillgång såsom högre polisbefäl,
vilken landsfogdarna avsåge att utgöra, hade nämligen visat sig tämligen
rimm och landsfogdarna hade icke kunnat av länsstyrelserna i erforderlig
grad ’ utnyttjas för sådant ändamål. En väsentlig brist i organisationen i
denna del vöre — förutom den förut påtalade avsaknaden av en central
polisavdelning — att landsfogdens verksamhetsområde vöre begiänsat till
landsbygden och fögderistäderna i länet. Att landsfogden icke kunde användas
såsom mellanhand vid länsstyrelsens utövande av dess polismyndighet
i magistratsstäderna vore så mycket mera till nackdel som polischeferna
i dessa städer — i regel borgmästaren eller en rådman — så gott som undantagslöst
saknade såväl teoretisk som praktisk polisutbildning. Vidare vöre
landsfogden icke utrustad med de befogenheter som erfordrades för fyllande

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

av befattningen såsom överordnad polischef inom sitt verksamhetsområde.
I någon mån vore det jämväl landsfogdens tidsödande göromål i övrigt, ej
minst med avseende å kontrollen över medelsförvaltarna i länet, som läde
hinder i vägen för en mera målmedveten befattning med ordningspolisfrågor
Under senare åren inträffade händelser inom olika län hade med önskvärd
tydlighet visat nödvändigheten av att länsstyrelserna hade till sitt förfogande
en högre polistjänsteman med förmåga att med omdöme och fasthet lösa
i ordningspolishänseende vilka förekomme. Erfarenheten hade
jämväl ådagalagt att åtskilliga landsfogdar icke varit vuxna dylika uppgifter.

Beträffande verksamheten såsom inventering sm än framhölles, att flertalet
av de nuvarande landsfogdarna på grund av avsaknad av kameral utbildning
icke agde erforderliga förutsättningar för denna verksamhetsgren. Därtill
komme att landsfogdarna icke hade den ständiga och omedelbara kontakt
med medelsförvaltningens alla grenar, som måste anses nödvändig för ett
behörigt utövande av kontrollen över medelsförvaltarna.

De sakkunniga hava vidare berört frågan örn landsfogdetjänsternas rekrytering
och funnit att dessa tjänster i åtskilliga fall besatts med personer
som saknat för tjänsten nödig utbildning och erforderliga kvalifikationer i
övrigt. Den polisutbildning som för närvarande föreskreves för rätt att
bliva landsfogde — minst ett halvt års deltagande i arbetet vid polisväsendet
i större stad — måste de sakkunniga med hänsyn till det sätt varpå
den vore ordnad beteckna såsom skäligen värdelös. De sakkunniga hava
härutinnan anfört bland annat:

Omförmälda tjänstgöring hade som regel fullgjorts i Stockholm eller Göteborg
och uteslutande varit förlagd till kriminalpolisen i dessa städer. Av
ekonomiska skäl hade det icke varit möjligt avdela särskild personal med
huvudsaklig uppgift att handleda och utbilda landsfogdeaspiranterna. Aspiranttjänstgöringen
hade icke varit sammanförd till vissa bestämda tidsperioder
utan i stort sett fått fullgöras å av aspiranterna själva valda tider. Den
personal, som aspiranterna under tjänstgöringen varit underställd eller med
vilken den samarbetat, hade i första hand måst fullgöra de kriminalpolisoppgiftor.
som avilat densamma, och endast i andra hand kunnat ägna si0,
åt landsfogdeaspiranternas utbildning. Då någon ersättning ej utgått fö?
det arbete och det besvär handledningen av aspiranterna åsamkat polispersonalen,
har denna för övrigt icke haft det intresse för ifrågavarande
handledning som varit önskvärt. Utbildningen hade därför också varit
mycket ojämn. De aspiranter som varit mera energiska och intresserade
och därjämte haft förmånen att under tjänstgöringen samarbeta med eller
understallas kriminalpolismän, som velat och haft tillfälle att handleda och
undervisa dem, hade kunnat fa ett relativt gott utbyte av tjänstgöringen j
för de övriga åter hade tjänstgöringen icke varit till avsedd nytta i utbildnmgsavseende
och i vart fall icke tillnärmelsevis motsvarat utbildningstidens
längd.

En avgjord brist i den nuvarande polisutbildningen vore att den, såsom
förut nämnts, uteslutande vore förlagd till kriminalpolisen och sålunda icke
berörde övriga betydelsefulla områden inom polisverksamheten. Särskilt
med hänsyn till att landsfogdarna icke sällan ställdes inför nödvändigheten
att taga befäl över och leda ordningspolisstyrkor samt under allvarliga förhållanden^
handskas med folkmassor och ingripa mot orosstiftare, måste
bristen pa ordningspolisutbildning anses vara av mycket allvarlig art.

Mot den nuvarande polisutbildningen torde vidare kunna anmärkas, att
den ensidigt varit inriktad på praktiskt kriminalpolisarbete och att lands -

Kungl. Majus proposition nr 185.

fogdeaspiranterna — med undantag för tvenne kurser i kriminalteknik som
under åren 1931 och 1932 på statens bekostnad varit anordnade vid Stockholms
högskola — icke erhållit någon teoretisk undervisning eller utbildning.

Såsom en bidragande orsak till landsfogdetjänstens försvagande hava de
sakkunniga vidare framhållit att å landsfogdens expedition icke funnes någon
i författningsväg ordnad inre organisation. De sakkunniga hava erinrat örn
att landsfogdarna ej ens i de mest arbetstyngda länen hade något juridiskt
biträde, vilket bland annat medfört att vid ledigheter för landsfogden tillgång
icke funnits till för tjänsten kvalificerad arbetskraft.

De sakkunniga hava slutligen berört landsfogdarnas avlöningsförmåner
samt därvid anfört.

De relativt ogynnsamma avlöningsförmånerna i förening med det på senare
tider uppkomna osäkerhetstillståndet med avseende å en blivande
åklagarreform hade gjort landsfogdebanan mindre lockande för dugliga yngre
jurister med håg och fallenhet för de huvuduppgifter, varom här vöre fråga.
I följd härav hade t. ex. dugande landsstatstjänstemän med utsikt till befordran
inom länsstyrelserna ej velat söka landsfogdebefattning Lönen i
den senare hade nämligen varit jämställd med de lägsta juristtjänsternas
(länsnotariens och länsbokhållare^) avlöning inom landsstaten. Det säde
sig självt att landsfogdetjänsterna under sådana förhållanden i längden icke
kunde bliva tillfredsställande rekryterade. Däri läge också en av de allvarligaste
bristerna i den nuvarande landsfogdeorganisationen.

Yad därefter angår den av de sakkunniga behandlade frågan örn lämpligheten
av en partiell reform av landsfogdeorganisationen må till
en början erinras örn chefens för justitiedepartementet uttalande i denna
fråga den 24 maj 1934 vid angivandet av riktlinjerna för de sakkunnigas
arbete. Efter att hava redogjort för önskemålen för en blivande åklagarorganisation
yttrade departementschefen bland annat:

Att i ett sammanhang genomföra den önskvärda omorganisationen av
åklagarväsendet hade visat sig möta svårigheter särskilt i det avseendet att
en omläggning av de nuvarande landsfiskalernas arbetsuppgifter förutsatte
ett ställningstagande till vissa andra aktuella organisationsfrågor inom fögderiförvaltningen.
Då utredningen av dessa frågor icke kunde antagas leda
till resultat så snart att en reform av åklagarväsendet lämpligen kunde i
sin helhet anstå i avbidan därå, syntes man till en början böra upptaga
spörsmålet örn skapandet av en förbättrad överåklagarorganisation. För en
sådan ordning syntes starka skäl tala. Till en början anmärktes att i avbidan
på en reform av åklagarväsendet landsfogdebefattningarna under de
senaste åren tillsatts allenast på förordnande; för närvarande vore endast ett
fåtal dylika befattningar beklädda med ordinarie innehavare. Att så ansvarsfulla
tjänster under längre tid uppehölles av icke ordinarie personal
vore i och för sig i hög grad olämpligt. Därtill bomme att den rådande
ovissheten örn huru dessa befattningar i framtiden skulle komma att gestaltas
måste bidraga till att avhålla åtskilliga dugliga yngre jurister med liåg
och fallenhet för de arbetsuppgifter varom här vore fråga från att söka sig
in på åklagarbanan. Med hänsyn därtill vöre det önskvärt att en reglering
skedde snarast möjligt av landsfogdebefattningarna och att dessa besattes
med ordinarie innehavare. Genomfördes sålunda en omorganisation av överåklagarbefattningarna,
medförde detta även den fördel, att sedan överåklagaruppgifterna
blivit fixerade, det bleve lättare att fastställa vilka arbets -

Kungl. Majlis proposition nr 185.

uppgifter för framtiden borde läggas på underåklagarna. Emellertid borde
utredningsarbetet utan dröjsmål fullföljas även beträffande underåklagarna,
då åklagarreformen jämväl i denna del ur flera synpunkter måste betecknas
såsom synnerligen trängande.

De sakkunniga kava av de i departementscliefsanförandet åsyftade organisationsfrågorna
berört spörsmålet om uppbördsväsendets omläggning. Gentemot
en uttalad uppfattning att en åklagarreform borde anstå i avbidan på
den reform inom uppbörds- och åklagarväsendet, som förr eller senare vore
att förvänta, hava de sakkunniga förklarat sig anse, att sambandet mellan
planerna på en allmän åklagarreform, å ena, och reformsträvandena inom
uppbörds- och indrivningsväsendet, å andra sidan, icke borde utgöra hinder
för att redan nu förverkliga sådana önskemål i fråga örn ett förbättrat åklagarväsende,
som läte sig genomföra utan en ändrad organisation av uppbörds-
och indrivningsväsendet. De sakkunniga hava vidare i huvudsak
anfört:

Med tanke på det alltjämt fortskridande arbetet inom processlagberedningen,
där enligt vad de sakkunniga inhämtat det processuella förfarandet
i brottmål redan gjorts till föremål för behandling, vore varje förlust i tid
med avseende å skapandet av en kvalificerad åklagarorganisation oläglig.
Då frågan örn en omläggning av landsfiskalernas arbetsuppgifter i riktning
mot en underåklagarreform för ögonblicket skjutits åt sidan måste, av skäl
som departementschefen i sitt anförande den 24 maj 1934 angivit, reformarbetet
under alla förhållanden taga sin början med landsfogdeorganisationen.
En dylik partiell reform läte sig väl genomföra. Därest landsfogdarna, vilket
läge närmast till hands, gjordes till överåklagare med huvuduppgift att
öva uppsikt och kontroll över underåklagarnas verksamhet, torde detta icke
komma att på något sätt föregripa en blivande underåklagarreform. Huru
en ny underåklagarorganisation i framtiden än komme att gestaltas, måste
under alla förhållanden mellan justitiekanslern såsom högste åklagare och
de lokala underåklagarna finnas en väl kvalificerad överåklagare med övervakningsskyldighet
i förhållande till underåklagarna inom vissa större områden
t. ex. länen. Det vore nämligen icke tänkbart att övervakningen av
underåklagarna skulle kunna utövas av justitiekanslern direkt. Likaledes
komme det städse att finnas ett behov av en överåklagare i och för utredning
och beivrande av vissa grövre eller i utredningshänseende särskilt krävande
brott vilka, därest de skulle omfattas av underåklagarens åtalsplikt,
komme att alldeles förrycka underåklagarnas handhavande av löpande göromål
av mera ordinär natur. Det kunde i framtiden endast bliva fråga örn smärre
jämkningar beträffande vilka brott som skola höra till överåklagaren. Vare sig
dessa jämkningar ginge i den ena eller den andra riktningen, kunde de dock icke
bliva av någon avgörande betydelse. Ur organisationssynpunkt kunde sålunda
några bärande skäl icke anföras mot att till en början enbart landsfogdetjänsten
ombildades till en överåklagarbefattning anpassad efter tidens krav.
Ingenting hindrade för övrigt att i samband med en dylik ombildning därav
föranledda enstaka förändringar i åklagarhänseende verkställdes inom ramen
för de nuvarande landsfiskals- och stadsfiskalsorganisationerna. En förutgången
omorganisation av landsfogdebefattningarna torde sannolikt även
komma att. i någon mån underlätta motsvarande arbete inom sistnämnda
båda organisationer. Sålunda komme givetvis de nya landsfogdarnas arbetskraft
att tagas i anspråk för uppbyggandet av en ny underåklagarorganisation,
när en sådan bleve i tur att införas. Ej heller med hänsyn till polis -

Kungl. Majlis proposition nr 185.

väsendet kunde några svårigheter tänkas uppkomma genom en partiell landsfogdereform.
Jämväl å detta område komme nämligen under alla omständigheter
att krävas en mellanhand mellan länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet
i länet och de lokala polischeferna. För de sakkunniga hade
det kommit att framstå såsom ett oeftergivligt villkor att, därest riksdagens
år 1931 uttalade önskemål beträffande skapandet av en mera kvalificerad
åklagarkår skulle kunna inom rimlig tid tillmötesgås, det nuvarande landsfogdeprovisoriet
snarast möjligt avlöstes och ersattes med en ändamålsenlig
överåklagarorganisation. I omedelbar anslutning härtill borde emellertid
frågan örn en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskals^’änsterna tagas
under övervägande.

Jag övergår härefter till att redogöra för huvudlinjerna i de sakkunnigas
förslag och de utlåtanden som avgivits i anledning av betänkandet.

Huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava utgått från nu rådande förhållanden inom domstolsväsendet
och polisväsendet men förklarat sig samtidigt hava beaktat nödvändigheten
av att, därest en ny landsfogdeorganisation komme till stånd
under nuvarande rättegångsordning, organisationen gjordes sådan att den
med lätthet kunde anpassas efter de krav som efter processreformens genomförande
kunde komma att ställas å en motsvarande organisation inom åklagarväsendet.
I följd därav hade de sakkunniga under utredningsarbetet
upprätthållit erforderlig förbindelse med arbetet inom processlagberedningen.
De sakkunnigas förslag går i sina grunddrag ut på följande.

Landsfogdens huvuduppgifter skola utgöras av såväl åklagar-som polisgöromål.
Att befria landsfogden från befattningen med förundersökningar i
brottmål (kriminalpolisverksamhet) har icke ansetts böra ifrågakomma. Av
organisatoriska skäl har det ej heller befunnits möjligt att för närvarande
avskära det existerande sambandet mellan landsfogden och ordningspolisen.
I ändamål att avhjälpa de brister, som vidlåda landsfogdeorganisationen i
åklagar- och polishänseende, skola landsfogdarna i princip befrias från sådana
arbetsuppgifter som äro oförenliga med deras verksamhet såsom åklagare
och polismän d. v. s. från befattningen med ärenden inom det kamerala
området. De sakkunniga hava dock icke inskränkt sig härtill. Landsfogdarnas
åklagar- och polisverksamhet skall sålunda bliva av mera kvalificerad
art och landsfogdarna skola erhålla en mera markerad chefställning än de
för närvarande intaga. ✓

I varje län skall finnas en landsfogde. Denne skall intaga ställning
såsom överåklagare och länspolischef. Landsfogdens verksamhet skall omfatta
icke blott landsbygden och där inom belägna fögderistäder Titan jämväl
samtliga magistratsstäder i länet. Från denna regel har dock Kungl.
Majit ansetts böra erhålla befogenhet att göra vissa undantag såvitt angår
polisväsendet. Av lämplighetsskäl hava nämligen enstaka större städer med
väl kvalificerad polisledning (polismästare) funnits kunna lämnas utanför
landsfogdens polisverksamhet. De städer vilka därvid i första hand ansetts

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185. 191 85 2

Kungl. Majus proposition nr 185.

böra ifrågakomma äro Göteborg och Malmö. Med landsfogdens polisverksamhet
avse de sakkunniga i detta sammanhang icke den befattning med
polisutredning angående brott som landsfogden i egenskap av åklagare kan
bliva skyldig att taga.

I administrativt hänseende skall landsfogdens ställning såsom befattningshavare
inom fögderiförvaltningen upphöra. Ej heller skall landsfogden
annat än i sällsynta undantagsfall bibehålla sin nuvarande ställning såsom till
hälften tjänsteman hos länsstyrelsen. Landsfogden har icke lämpligen funnits
kunna inordnas i någon redan befintlig förvaltningsorganisation utan
avses tillsvidare skola representera ett led i en framtida självständig åklagareller
polisorganisation. Intill dess en dylik organisation föreligger skall det
omedelbara chefskapet över landsfogden ordnas på följande sätt.

I samband med att landsfogden blir överåklagare i länet skall länsstyrelsens
ställning såsom högsta åklagarmyndighet upphöra och landsfogden
övertaga länsstyrelsens hittillsvarande uppgift att utöva tillsyn över att begångna
brott lagligen beivras. Landsfogden skall efter en dylik förändring
i åklagarhänseende underställas en högt kvalificerad överordnad myndighets
uppsikt och ledning. För denna uppgift har för närvarande endast justitiekanslersämbetet
ansetts kunna ifrågakomma. Å andra sidan avses landsfogdens
befattning med ordningspolisgöromålen i länet komma att avsevärt
ökas, i följd varav landsfogden erhåller en fastare anknytning än hittills till
länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet. Landsfogden skall därför
såsom länspolischef vara underställd länsstyrelsen. Omfattningen av justitiekanslersämbetets
respektive länsstyrelsens chefsmyndighet skall framgå av
vederbörliga författningar. Det skall tillkomma justitiekanslersämbetet att
meddela landsfogden föreställning eller förordna örn åtal mot honom vid
fel eller försummelse i tjänsten.

I egenskap av överåklagare skall landsfogden hava ansvaret för och ledningen
av åklagarväsendet i länet. Under landsfogdens chefskap skola stå samtliga
lands- och stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt, av de sakkunniga benämnda
underåklagare. Landsfogden skall genom årliga inspektioner hos
samtliga underåklagare och genom granskning av särskilda, från dem halvårsvis
inkommande rapporter tillse, att ifrågavarande befattningshavare fullgöra
sina skyldigheter i åklagarhänseende. Den allmänna ledningen av åklagarväsendet
inom länet skall landsfogden därjämte utöva genom att bistå underåklagarna
med råd och upplysningar såväl vid anhängiggörande och utförande
av åtal vid underrätt som vid fullföljd av talan i hovrätt eller hos
Kungl. Maj:t.

Landsfogdens chefskap över underåklagarna skall innebära, att landsfogden
skall äga anbefalla en underordnad åklagare att anhängiggöra eller
fullfölja ett åtal, vilket i så fall sker på landsfogdens ansvar. Vidare skall
underåklagaren kunna av landsfogden åläggas att i det särskilda fallet undersöka,
huruvida ett visst brott blivit begånget inom underåklagarens verksamhetsområde.
Subordinationsregeln skall ej innebära att landsfogden skall

Kungl. Majus proposition nr 185.

äga förbjuda underåklagare att fullfölja ett tjänstemål från underrätt till
hovrätt. Ur kontrollsynpunkt skall likväl föreskrivas skyldighet för underåklagare
att, då han ämnar fullfölja tjänstetalan, i närmare angiven ordning
härom underrätta landsfogden. Denne blir därigenom i tillfälle att lämna
underåklagaren nödiga anvisningar eller ock att själv övertaga målet i hovrätten.
Genom de förut omnämnda rapporterna skola de mål, i vilka underåklagarens
talan helt eller delvis ogillats och vilka denne icke ansett sig
böra fullfölja, komma till landsfogdens kännedom.

Såsom överåklagare skall landsfogden själv utföra åtal för vissa inom
länet begångna grövre brott. Samtliga de brott, som skola åtalas av landsfogden,
skola vara i den för tjänsten gällande instruktionen bestämt angivna.
Den brottsgräns, vid vilken landsfogdens skyldighet att utföra åtal
skall inträda, har funnits icke kunna sättas alltför lågt. Landsfogdens verksamhet
såsom överåklagare skall nämligen i princip vara mera inriktad på
ledning och övervakning av de underordnade åklagarnas verksamhet än på
utförandet av åtal. I alla de fall där kravet på en väl kvalificerad åklagare
är oeftergivligt skall dock åklagaruppgiften ligga i landsfogdens händer. A
andra sidan fastslås att landsfogdens åklagarverksamliet icke må göras så
omfattande, att hans övriga ämbetsåligganden därigenom eftersättas samt
underåklagarnas intresse för tjänsten minskas och deras auktoritet lider
skada. Med beaktande av de olika synpunkterna har man under nuvarande
rättegångsordning funnit till landsfogden böra läggas allenast de i allmänna
strafflagen upptagna grövre brotten, d. v. s. sådana som normalt förskylla
straffarbete i fyra år eller strängare straff, samt vissa medelsvåra brott,
vilkas beivrande som regel fordrar särskilda kvalifikationer hos åklagaren.
De sakkunniga hava i betänkandet utförligt behandlat detta spörsmål (sid.
40—42) och torde i detta sammanhang allenast böra hänvisas till den verkställda
utredningen.

Från regeln örn landsfogdens obligatoriska åtalsskyldighet skola undantag
kunna förekomma. Är sålunda den landsfogden i visst mål åvilande åklagaruppgiften
uppenbarligen att anse såsom mindre krävande, skall landsfogden
äga förordna underordnad åklagare att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden
ankommer. Även i andra fall skall underordnad åklagare kunna
erhålla dylikt förordnande såvitt angår bestämt mål eller tillsvidare beträffande
vissa slag av mål. Förutsättningen härför skall vara att den underordnade
åklagaren får anses väl skickad att fullgöra de åklagaruppgifter
varom fråga är. De sakkunniga hava förutsatt, att under alla förhållanden
det övervägande antalet i Göteborg och Malmö begångna brott skola konstant
åtalas av därvarande underåklagare. Den diskretionära prövningen av underåklagarnas
lämplighet för ifrågavarande åklagaruppgifter skall anförtros
justitiekanslersämbetet. Landsfogdens övervakande verksamhet i förhållande
till de underåklagare vilka, på sätt nyss anförts, funnits lämpliga för en
vidgad åtalsbefogenhet skall dock kvarstå orubbad. Principen örn en enhetlig
ledning samt örn övervakning av hela underåklagarväsendet inom länet har
synts så viktig, att densamma bör till alla delar upprätthållas oberoende av
enstaka underåklagares större kvalifikationer för sin tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Landsfogdens verksamhet såsom åklagare skall icke vara begränsad till
förenämnda obligatoriska åtalsskyldigliet. Då ett brott, som faller under
underåklagares åtalsplikt, tarvar en mera omfattande utredning eller vederbörande
underåklagare av särskild anledning icke finnes lämpligen böra föra
talan i målet, skall det ankomma på landsfogden att anhängiggöra och utföra
åtalet. I anslutning härtill skall landsfogden jämväl vara befogad att övertaga
utförandet av ett utav underåklagaren redan anhängiggjort åtal. Denna
befogenhet skall kunna utövas på vilket stadium av rättegången som helst.
Landsfogden skall sålunda, efter det underrätt meddelat slutligt utslag i
mål däri underåklagare fört talan, kunna själv fullfölja målet till hovrätten
och där utföra åtalet.

Landsfogden skall följa förundersökningarna rörande de brott, vilka
skola åtalas av honom. Denna regel skall i princip gälla icke endast i fråga
örn brott, som falla under landsfogdens obligatoriska åtalsskyldigliet. utan
även beträffande andra brott vilka landsfogden finner anledning åtala. Den
omfattning, vari landsfogden skall taga befattning med förundersökningen,
skall vara beroende på brottets beskaffenhet och på vilken polispersonal
landsfogden förfogar över för utredningen. Under alla förhållanden skall
landsfogden under förundersökningens gång vara såväl berättigad som skyldig
att lämna den biträdande polispersonalen de anvisningar ävensom själv vidtaga
de åtgärder, som för åtalets utförande må vara erforderliga.

Övervakningen av landsfogdens verksamhet i egenskap av överåklagare
skall åvila justitiekanslersämbetet. Övervakningen skall ske dels
vid justitiekanslerns inspekt] onsresor och dels med ledning av från landsfogden
till justitiekanslersämbetet insända redogörelser för landsfogdens verksamhet
såsom överåklagare.

I egenskap av länspolischef skall landsfogden under länsstyrelsen hava
ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans polisverksamhet
samt vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthållas.
Landsfogden skall hava en allmän översyn av polisväsendet samt svara för
att effektiviteten upprätthålles. Bland de av de sakkunniga angivna arbetsuppgifterna
vilka skola tillkomma landsfogden i förenämnda egenskap må
nämnas, att han skall tillse, att gällande polisinstruktioner eller eljest för
polispersonalen meddelade föreskrifter äro lämpade efter förhållandena samt
att polisväsendet tillhörande befattningshavare på lämpligaste sätt utnyttjas
för sina uppgifter och vederbörligen fullgöra sina åligganden. Särskild
uppmärksamhet skall landsfogden ägna åt att de olika polisdistrikten fullgöra
vad på dem ankommer till polisväsendets behöriga upprätthållande.

Landsfogden skall fortfarande hava att i första hand föra befälet över sammandragna
polisstyrkor. Med avseende å statspolisen skall landsfogdens
åligganden vara oförändrade. För ordningens upprätthållande skall landsfogden
vara behörig att tillkalla ordningsstatspolis. Den nuvarande skillnaden
i fråga om rekvisition till magistratsstad och till annan stad skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

upphöra och landsfogden skall sålunda äga rekvirera ordningsstafcspolis jämväl
till magistratsstad. Likaså skall landsfogden hava rätt att i brådskande
fall för ordningens upprätthållande tillkalla reservpolis. Angående landsfogdens
rätt att i dylika fall tillkalla viss annan polispersonal i länet än
stats- och reservpolis skola gällande bestämmelser i ämnet bibehållas. Likaledes
skall i fråga örn den för kriminalpolisverksamhet avsedda personalen
landsfogden hava samma befogenheter som för närvarande. Av den föreslagna
utvidgningen av området för landsfogdens verksamhet följer, att landsfogden
får befattning jämväl med kriminalpolisen i magistratsstäderna.

I sin polisverksamhet skall landsfogden stå i ständig kontakt med å ena
sidan länsstyrelsen samt å den andra underlydande personal. För att landsfogden
skall komma i mera intim kontakt än hittills med underlydande
polischefer, skola dessa kvartalsvis till landsfogden avgiva rapporter angående
polisväsendet.

J) 0 sakkunniga hava i detta sammanhang förordat att, till undvikande av
att i magistratsstad, där borgmästaren eller en rådman vore polischef, denne
i polishänseende bleve underställd en vid rådhusrätten tjänstgörande åklagare,
polischefskapet i sådan stad överflyttades å stadsfiskalen. De sakkunniga
hava dock ansett att med en dylik överflyttning borde anstå till dess en
omorganisation företoges av lands- och stadsfiskalsbefattningarna.

Landsfogdens arbetsuppgifter i övrigt inskränka sig till en viss inspektionsskyldighet
beträffande inom länet befintliga härads- och stadsfängelser
samt polisarrester. Liksom hittills skall landsfogden kunna av
länsstyrelsen förordnas att utföra kronans talan inför domstol. Dylikt förordnande
skall dock endast meddelas, när landsfogdens övriga ämbetsgöromål
ej lägga hinder i vägen härför, samt får ej avse annat än rättegång vid
allmän domstol. Bibehållas skall den nuvarande föreskriften i landsfogdeinstruktionen
att, där landsfogden under sina tjänsteresor eller eljest finner
brister föreligga beträffande vissa sociala välfärdsanordningar, kommunikationsväsendet
m. m., landsfogden skall därom göra anmälan till länsstyrelsen.

De sakkunniga hava funnit att de ämbetsgöromål som, enligt vad i det
föregående angivits, skola åligga landsfogden komma att vara tillräckliga för
utfyllandet av dennes tjänstetid. I Gotlands län och möjligen i något annat
enstaka mindre län kunna dock förhållandena giva utrymme för annan verksamhet.
Den ytterligare verksamhet som därvid skall ifrågakomma skall
vara förlagd till länsstyrelsen och avse uppgifter, som kunna anses ligga
landsfogdens polisverksamhet nära. Örn dylik utvidgning av landsfogdens
arbetsuppgifter skall Kungl. Maj:t förordna.

Landsfogdebefattning skall liksom hittills tillsättas av Kungl. Majit.

För behörighet till landsfogdetjänst skall fordras att hava avlagt för
utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt att därefter hava
fullgjort viss tids tjänstgöring såsom rättsbildat biträde vid domstol. Denna
tjänstgöring skall omfatta en tid av sammanlagt minst tre år och skall kunna

Kungl. Majus proposition nr 185.

förläggas till domsaga eller rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser
jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter. Vederbörande skall
därjämte hava innehaft förordnande att handlägga inskrivningsärenden minst
sex inskrivningsdagar ävensom under minst sex rättegångsdagar innehaft
förordnande som avses i 23 § 1. eller 2. domsagostadgan eller såsom ledamot
i sådan rådhusrätt som förut nämnts.

Såsom kompetensvillkor skall vidare uppställas krav på genomgången
kriminalpolis- och ordningspolisutbildning i den omfattning som framgår av
en av de sakkunniga utarbetad utbildningsplan. Härav må allenast återgivas
följande. Utbildningen skall bestå i teoretisk undervisning kombinerad
med praktiska övningar och praktiskt polisarbete. Den teoretiska polisutbildningen
skall förläggas till en särskild kurs (polishögskola) vid polisverket
i Stockholm och omfatta huvudämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst
— vari skola ingå ämnena rättsmedicin, rättspsykiatri, kriminalpsykologi,
förhörsteknik och egentlig kriminalpolistjänst — polisförfattningar
och bokföring ävensom, efter fritt val, stenograf!. Den praktiska polisutbildningen
skall bestå i tjänstgöring dels vid kriminalpolisen i Stockholm eller
Göteborg dels ock vid ordningspolisen i Stockholm. Tjänstgöringen vid
kriminalpolisen skall pågå under fyra månader och föregå polishögskolan
samt utgöra villkor för inträde i denna. Därigenom vinnes, att vederbörandes
lämplighet och fallenhet för polisarbete, åtminstone i viss utsträckning, på
ett tidigt stadium blir föremål för prövning. Tjänstgöringen vid ordningspolisen
i Stockholm skall ske i samband med den teoretiska utbildningen
vid polishögskolan. I den av de sakkunniga upprättade planen har denna
tjänstgöring beräknats till fyra arbetsveckor. Den teoretiska utbildningen
skall omfatta minst tolv arbetsveckor.

Utöver den i det föregående angivna utbildningen skall för behörighet
att innehava landsfogdebefattning fordras minst tre års tjänstgöring inom
åklagar- och polisväsendet. Av förenämnda tjänstgöring skall minst ett år
vara förlagt till landsfogdekontor och enahanda tid till landsfiskalskontor
samt minst fyra månader till stadsfiskalskontor i stad med rådhusrätt, i
vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna
ledamöter. Under minst hälften av angivna tjänstgöringstider skall
landsfogdeaspiranten hava på grund av vederbörliga förordnanden utfört å
nämnda kontor förekommande åklagar- och polisgöromål.

I avlöningshanseende skola landsfogdarna erhålla en förmånligare
ställning än de för närvarande intaga. Till denna fråga torde jag få återkomma
i det följande. I samband med en lönereglering skola samtliga med
landsfogdebefattningarna för närvarande förenade extra inkomster i tjänsten
(sportler), jämväl landsfogdarna tillkommande bötesandelar, indragas till
statsverket.

Landsfogden skall icke äga vid sidan av sin tjänst bedriva viss privat
verksamhet. Han skall sålunda icke äga att själv eller genom annan förrätta
auktioner ej heller vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Att landsfogden icke skall äga uppträda såsom enskild parts rättegångsombud
eller rättegångsbiträde hava de sakkunniga funnit uppenbart. Av
praktiska skäl har dock funnits nödigt att göra ett undantag från denna regel.
Landsfogden skall sålunda äga åtaga sig dylika uppdrag i samband med
utförandet av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande av honom
åvilande ämbetsplikter. Då landsfogden åtager sig dylikt uppdrag, skall han
emellertid icke äga att betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma.

Arbetsförhållandena i vissa län hava funnits nödvändiggöra anställandet av
rättsbildade biträden hos därvarande landsfogdar. För ifrågavarande
befattningshavare, benämnda landsfogdeassistenter, skall i utbildnmgshänseende
i princip gälla detsamma som för landsfogdarna. Inrättandet av
assistentbefattningar har ansetts motiverat jämväl av hänsynen till landsfogdekårens
framtida rekrytering. Assistentbefattningarna skola emellertid vara
genomgångstjänster även för underåklagarbefattningarna i vissa stöire underåklagardistrikt.
Den ideala befordringsgången i framtiden skall sålunda
vara landsfogdeassistent—ordinarie underåklagare—landsfogde. Landsfogdeassistent
skall tillsättas genom förordnande av länsstyrelsen i samråd med
justitiekanslersämbetet. För landsfogdeassistents verksamhet skola finnas två
behörighetsgrader, beroende på den tid han tjänstgjort inom åklagar- och
polisväsendet.

Yad angår de arbetsuppgifter som icke längre skola tillkomma
landsfogdarna skola dessa i regel överflyttas å för de olika uppgifterna
lämpade befattningshavarna hos länsstyrelserna.

De sakkunniga hava vid sitt betänkande fogat utkast till nya författningar,
däribland en ny instruktion för landsfogdarna. I fråga örn det
närmare innehållet av dessa torde få hänvisas till betänkandet sid. 61 100.

Såsom lämplig tidpunkt för ikraftträdandet av den nya organisationen
har föreslagits den 1 juli 1935. Organisationen har dock icke ansetts
kunna fullständigt genomföras nämnda dag då tillräckligt antal personer
som formellt uppfylla de för landsfogde- och landsfogdeassistentbefattningarna
föreslagna kvalifikationerna da icke lärer finnas. Ordinarie
innehavare av landsfogdetjänster hava ansetts saväl beiättigade som skyldiga
att taga befattning med de förändrade arbetsuppgifterna. Beträffande
de ordinarie landsfogdar, vilka den 30 juni 1935 bestrida annan tjänst,
har dock en återgång till verksamhet som landsfogde icke ansetts böra
ifrågakomma, med mindre i varje särskilt fall den bestridda tjänsten får
anses i huvudsak jämställd med eller mera kvalificerad än landsfogdetjänst
enligt den gamla ordningen. I fråga örn den 30 juni 1935 vakanta landsfogdebefattningar
förordas, att de icke skola förses med ordinarie innehavare
förrän fullt kompetenta sökande finnas att tillgå. Intill dess så är fallet,
skola sistnämnda befattningar tillsättas på förordnanden avseende högst
ett år åt gången. De personer, vilka för närvarande tjänstgöra såsom vikarier
å vakanta landsfogdebefattningar eller för ständigt tjänstlediga ordinarie

Kungl. Majus proposition nr 185.

landsfogdar, skola vid en övergång till en ny landsfogdeorganisation bliva
föremål för en viss omtanke från statsmakternas sida. Enbart den omständigheten,
att vederbörande under ett antal år tjänstgjort som tillförordnad landsfogde
under nuvarande förhållanden, skall dock icke berättiga till erhållandet
av ordinarie landsfogdebefattning enligt den nya ordningen. Oberoende
av ordnandet av personalfrågan skall omläggningen av landsfogdarnas arbetsuppgifter
äga rum redan den 1 juli 1935. Att i fråga om de län, vilka icke
omedelbart kunna erhålla ordinarie landsfogdar, uppskjuta övergången till
de nya arbetsförhållandena i avbidan på landsfogdetjänstens återbesättande,
har varken funnits erforderligt eller lämpligt. Därest det nuvarande provisoriet
med tillförordnade landsfogdar mäste upprätthållas under en viss övergångstid
hava de sakkunniga ansett det vara att föredraga, att detta provisorium
regleras enligt den nya landsfogdeinstruktionen än enligt den nu
gällande på grund av den föreslagna skärpta övervakningen från överordnade
myndigheters sida, nämligen justitiekanslersämbetets och länsstyrelsens.

Vad slutligen angår kostnaderna för den nya organisationen hava dessa
beräknats på följande sätt.

Med hänsyn till beräknade variationer i arbetsbördan i åklagar- och polishänseende
i olika län m. m. hava landsfogdebefattningarna hänförts till
någon av lönegraderna B 28—30 i den i allmänna avlöningsreglementet intagna
löneplanen. Till lönegraden B 30 hava hänförts landsfogdebefattningarna
i Stockholms, Malmöhus, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län och till lönegraden B 28 landsfogdebefattningarna i Uppsala, Kronobergs,
Gotlands, Blekinge och Hallands län. Återstående fjorton landsfogdebefattningar
hava hänförts till lönegraden B 29. Med beräkning av avlöningarna
efter högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad och ortsgrupp skulle
sammanlagda kostnaden för landsfogdarnas löner uppgå till 263,520 kronor.
Den till landsfogdes vikarie utgående ersättningen har, där fråga är
om vikarie å vilken allmänna avlöningsreglementet är tillämpligt, förutsatts
skola utgå enligt bestämmelserna i samma reglemente. Då landsfiskal eller
stadsfiskal mottager förordnande å landsfogdebefattning, föreslås vikariatsersättningen
böra generellt bestämmas sålunda, att den förordnade berättigas
uppbära av statsmedel dels ett belopp motsvarande vad den förordnade visar
sig ha\a under tiden för förordnandet mistat i form av avlöningsförmåner
från staten respektive staden dels ock ett arvode av 5 kronor för dag.
Stadsfiskal skall i likhet med landsfiskal hava ersättning av statsmedel för
resan till och från tjänstgöringsorten.

Landsfogdeassistentbefattningar skola enligt förslaget inrättas i Stockholms,
Malmöhus, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, därvid
förutsättes att dessa assistenter i man av behov skola kunna tagas i anspråk
jämväl för tillfälliga vikariat för landsfogdarna i angränsande län. I avlöningshänseende
skall landsfogdeassistent likställas med extra hovrättsfiskal
och domsagosekreterare. Assistenten skall sålunda uppbära begynnelselön
enligt 15:e löneklassen i allmänna avlöningsreglementet. Efter sammanlagt

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ett oell ett halvt års tjänstgöring såsom landsfogdeassistent sker uppfattning
i 21:a löneklassen i samma reglemente. För uppfattning i den högre
löneklassen skall dock med assistenttjänstgöring likställas viss annan tjänstgöring.
Kostnaderna för landsfogdeassistenternas löner hava av de sakkunniga
för närvarande beräknats efter den föreslagna lägsta löneklassen eller
den femtonde. Med hänsyn tagen till dyrortsgrupperingen skola för assistenternas
avlöning erfordras sammanlagt 20,700 kronor.

För bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg och provisoriskt dyrortstillägg
hava beräknats respektive 20,000 och 630 kronor.

I fråga örn kostnaderna för landsfogdarnas tjänsteresor har någon kostnadsökning
icke ansetts vara att påräkna i förhållande till vad nu utgår för
enahanda ändamål. Då de sakkunniga icke kunnat beräkna en eventuell
kostnadsökning för landsfogdeassistenternas resor, har hänsyn icke funnits
böra tagas till en dylik ökning. Omförmälda kostnader skola utgå från
extra förslagsanslaget för vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet.

Till Kungl. Maj:ts förfogande skall ställas ett belopp för bestridande av
de kostnader i form av rese- och traktamentsersättningar och, där så finnes
erforderligt, jämväl vikariatsersättningar, vilka för vissa länsstyrelser kunna
uppkomma i anledning av överflyttningen å länsstyrelsens tjänstemän av
den landsfogdarna hittills åvilande inventeringsskyldigheten. Berörda belopp
har beräknats till 10,000 kronor för år. I samband därmed skall ett nu
utgående anslag å 4,200 kronor till bestridande av kostnaderna för sakkunnigt
biträde åt landsfogdarna vid inventeringar icke längre utgå.

Den av de sakkunniga föreslagna polishögskolan har beräknats draga en
kostnad å ''15,000 kronor per kurs. I detta belopp ingår jämväl ersättning
till den polispersonal som vid den praktiska tjänstgöringen skall handleda
eleverna. Däremot har icke räknats med någon hyra för lokaler, enär den
nuvarande polisskolans lokaler kunna beräknas få tagas i anspråk för polishögskolans
verksamhet. Därest antalet under det första aret från polishögskolan
utexaminerade elever skulle visa sig fylla föreliggande behov för
landsfogdeorganisationens del av personal med högre polisutbildning, har
polishögskolans verksamhet ansetts kunna till en början begränsas till en
första kurs. De sakkunniga hava räknat utgiften för polishögskolan såsom
en engångsutgift.

För landsfogdarnas och landsfogdeassistenternas förseende med viss utrustning
och beväpning har beräknats en engångskostnad å 5,000 kronor
och såsom en ytterligare engångskostnad har uppförts ett belopp å 1,000
kronor för anskaffning av dagböcker för landsfogdarna ävensom blad till
polisregister samt blanketter till arbetsredogörelser och rapporter. Härutöver
hava de sakkunniga icke funnit anledning beräkna några särskilda
expeditionsomkostnader för landsfogdarnas del, enär dessa kostnader genom
praktiska anordningar med skrivhjälp och dylikt inom de olika länsstyrelserna
ansetts kunna tillgodoses inom ramen för länsstyrelsernas expensanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

I enlighet med de sakkunnigas beräkning belöpa sig kostnaderna för

den nya organisationen till följande belopp:

Avlöningar till landsfogdar och landsfogdeassistenter ........................ 284,220

Dyrtidstillägg............................................................................................. 20,000

Provisoriskt dyrortstillägg........................................................................ 630

Kostnader för inventeringar................................................................... 10,000

Summa kronor 314,850

Härtill komma följande engångskostnader:

Polishögskolan ......................................................................................... 15,000

Utrustning och beväpning........................................................................ 5,000

Diverse tryckningskostnader .................................................................. 1,000

Summa kronor 21,000

Mot de beräknade årliga kostnaderna, tillhopa 314,850 kronor, svara följande
kostnader för den nuvarande organisationen:

Landsfogdarnas avlöningar (ålderstillägg och ortstillägg inräknade) 157,400

Tillfällig löneförbättring........................................................................... 29,280

Vikariatsersättning (approximativt) ....................................................... 8,000

Dyrtidstillägg......................................................................................... 46,600

Ersättningar till sakkunniga vid inventeringar .................................... 4,200

Summa kronor 245,480

Den årliga kostnadsökningen skulle sålunda utgöra omkring 70,000 kronor.
Härifrån skall dock enligt de sakkunnigas mening avgå de medel som
kunna tillfalla statsverket genom indragning av vissa av de landsfogdarna
nu tillkommande sportlerna, årligen uppgående till för hela riket minst
30,000 kronor. Huvuddelen av dessa sportler utgöres av provisioner å exekutivt
försålda fastigheter och fartyg, vilka provisioner enligt gällande bestämmelser
skola tillfalla auktionsförrättaren.

Yttranden i anledning av betänkandet.

I anledning av de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, hovrätterna — efter det häradshövdingarna i underlydande
domsagor beretts tillfälle att yttra sig i ärendet — processlagberedningen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna — efter hörande av landsfogden
och polischeferna i samtliga städer i länet samt sedan länsavdelningarna av
föreningen Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att yttra sig i ärendet —
statskontoret, riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen, rådhusrätterna, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd ävensom styrelsen för envar av föreningarna
Sveriges häradshövdingar, ''Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler,
Sveriges stadsfiskaler, Sveriges extra landsstatstjänstemän och
Sveriges köpingsåklagare samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och
Sveriges advokatsamfund.

Det framlagda förslaget har i princip tillstyrkts av det ojämförligt största
antalet myndigheter. En mindre grupp, till vilken torde få räknas bland

Kungl. Majus proposition nr 185.

andra två länsstyrelser, Ilar, utan att avstyrka förslaget, likväl icke tillstyrkt
detsamma. Bland dem som uttalat sig i direkt avstyrkande riktning äro
fem länsstyrelser oell ett antal rådhusrätter, varjämte ett bestämt motstånd
mot en reform efter de föreslagna grunderna rests av landsfiskalernas och
stadsfiskalernas personalorganisationer.

Beträffande frågan om lämpligheten av en partiell reform och förslagets
huvudlinjer har processlagberedningen till en början erinrat örn tidigare
uttalanden örn behovet av en skyndsam reform av åklagarväsendet samt därefter
anfört:

Med hänsyn till sambandet mellan en omorganisation av landsfiskalstjänsterna
och vissa andra organisatoriska spörsmål, särskilt frågan örn en
omläggning av uppbördsväsendet, torde en allmän omorganisation av åklagarväsendet
icke låta sig genomföra utan avsevärd tidsutdräkt. Under sådana
förhållanden syntes i hög grad önskvärt att redan nu vidtoges sådana partiella
förändringar beträffande åklagarväsendet, som vore ägnade att avhjälpa
förefintliga brister och samtidigt underlättade rättegångsreformens genomförande.
Att därvid början gjordes med organisationen av överåklagartjänsterna
funne beredningen lämpligt. Såsom de sakkunniga framhållit
hade den nuvarande landsfogdeorganisationen icke erhållit en sådan utformning,
att den ur åklagarsynpunkt kunde anses motsvara sitt syfte. Den
ställning landsfogdarna intoge i lönehänseende syntes ej heller svara mot
den vikt dessa befattningar ägde. En utbyggnad av åklagarorganisationen
på den nuvarande landsfogdeinstitutionens grund syntes väl kunna inpassas
i en ny rättegångsordning. Uppenbart vore nämligen att även i framtiden
måste finnas en överåklagarkår med uppgift dels att utöva tillsyn över de
lägre åklagarnas verksamhet och dels att förbereda och utföra åtal i mål
angående svårare brott. Ur rättegångsreformens synpunkt innebure det en
stor fördel, att den nya organisationen bomme till stånd i god tid före reformens
genomförande, så att denna organisation då hunnit vinna stadga.
En större erfarenhet komme ock därigenom att stå till buds för en slutgiltig
lösning av åklagarväsendets övriga organisationsfrågor. Vad anginge grundlinjerna
i de sakkunnigas förslag hade beredningen haft tillfälle att samråda
med de sakkunniga och kunde i allt väsentligt ansluta sig till förslaget.

Även j us titi ekan sier sämb etet har funnit en partiell reform av åklagarväsendet
kunna genomföras utan olägenhet. Ämbetet har ansett det uteslutet
att hela underåklagarkåren, vare sig den bibehölles vid sina nuvarande
mångskiftande göromål eller finge en till åklagar- och polisuppgifter
koncentrerad verksamhet, skulle rimligen kunna utan mellanled direkt underställas
den högsta åklagarmyndigheten. Förbättring av landsfogdeorganisationen
måste enligt ämbetets mening anses vara det mest angelägna och
litte sig ock, jämfört med en reform av lands- och stadsfiskalsorganisationerna,
lätt genomföras. Det av de sakkunniga framlagda förslaget hade synts
justi ti ekanslersämbetet ägnat att hilva nu förefintliga brister i överåklagarorganisationen.

De tre hovrätterna, vilka före avgivandet av sina utlåtanden haft tillfälle
taga del av bland andra underlydande rådhusrätters yttranden, hava uttalat sig
i tillstvrkande riktning. Svea hovrätt har erinrat örn att hovrätten i sitt
yttrande i anledning av processkommissionens betänkande uttalat, att redan

28 Kungl. Majus proposition nr 185.

enligt gällande rättegångsordning i brottmål en förstärkning av åklagarväsendet
vore av nöden. Erfarenheterna från den tid, som förflutit sedan detta
yttrande avgavs, hade befäst hovrätten i den meningen, att en snar och
väsentlig förstärkning av åklagarväsendet vore av ett trängande behov påkallad.
Hovrätten har vidare anfört bland annat:

De skäl, som åberopats till stöd för tanken att börja omorganisationen
med landsfogdetjänsterna, funne hovrätten bärande. Hovrätten ville särskilt
framhålla det olämpliga däri, att så viktiga befattningar som landsfogdarnas
för närvarande, i avvaktan på omorganisationen, till större delen vore tillsatta
allenast på förordnande; en åklagare, och icke minst en åklagare med
landsfogdens uppgifter, borde hava en fast och oberoende ställning. Emot
förslaget hade anmärkts, att en partiell reform av åklagarväsendet vore förenad
med vanskligheter särskilt med hänsyn till processreformens nuvarande
läge. Med hänsyn till vad förut anförts och då den föreslagna organisationen
närmast torde vara ägnad att underlätta processreformens genomförande,
kunde hovrätten icke tillmäta denna erinran betydelse, helst som
det måste hållas för visst, att användning under alla förhållanden komme
att finnas för det antal kompetenta åklagare, vilka skulle bekläda landsfogdebefattningarna.
Det hade även gjorts gällande, att den förening på en
hand av åklagar- och polisuppgifter, varpå förslaget byggde, icke vore lycklig
och i varje fall ej kunde bliva beståndande. Utan att nu i princip taga
ställning till denna fråga ville hovrätten framhålla, att en omorganisation
av landsfogdetjänsterna av praktiska och ekonomiska skäl för närvarande
svårligen torde kunna genomföras på annan grundval och att en framtida
lösning efter andra linjer icke torde bliva föregripen, örn förslaget genomfördes.
Mot förslagets huvudsakliga grunder i övrigt hade hovrätten ej heller
något att invända. Vid sin tillstyrkan av förslagets huvudgrunder utginge
hovrätten därifrån, att arbetet på åklagarväsendets förstärkande komme att
i en snar framtid fullföljas och att därvid särskilt frågan örn landsfiskalstjänsternas
omorganisation upptoges till lösning.

Göta hovrätt, som funnit en omorganisation av landsfogdeinstitutionen
vara av behovet påkallad främst i syfte att erhålla en väl kvalificerad överåklagarinstitution,
har framhållit att en dylik omorganisation lämpligen
kunde genomföras utan att en förändring av underåkiagarorganisationen samtidigt
ägde rum. I fråga örn huvudlinjerna för reformen har hovrätten förklarat
att den i huvudsak anslöte sig till de sakkunnigas förslag.

Statskontoret har anmärkt att det givetvis kunde ifrågasättas, huruvida
en omorganisation av landsfogdetjänsterna borde vidtagas annat än i
samband med en allmän åklagarreform samt en revision av uppbörds- och
indrivningsväsendet. Statskontoret har därjämte framhållit.

Sistnämnda organisationsfrågor tillhörde emellertid ett så omfattande
komplex av spörsmål, att det vore fara värt att vid en sådan sammankoppling
omorganisationen av landsfogdetjänsterna bleve uppskjuten på obestämd
tid. . Förhållandena å landsbygden och i de mindre städerna beträffande
ledningen av såväl åklagar- som polisväsendet vore emellertid för närvarande
sådana, att det finge anses vara oundgängligen påkallat att utan uppskov
åstadkomma en ändring i avseende härå. De sakkunnigas förslag syntes
för övrigt vara så avvägt, att ett genomförande av detsamma knappast torde
innebära ett föregripande av lösningen av förberörda frågor. Då vidare de
sakkunnigas förslag i stort finge anses medföra ett tillfredsställande ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ilande av polis- och åklagarväsendet å de områden, varom nu vore fråga,
biträdde statskontoret i huvudsak förslaget.

Av de sjutton länsstyrelser, vilka i huvudsak biträtt förslaget örn en
reform enligt de av de sakkunniga angivna grunderna, har länsstyrelsen
i Stockholms län — med understrykande av att underdomstolarnas
åklagarväsende vöre otillfredsställande och i behov av en reformering enligt
tidsenliga principer — förklarat bland annat, att den föreslagna reformen
syntes ägnad att underlätta genomförandet av en fullständig reform och att
förslaget syntes väl ägnat att förverkliga det därmed avsedda huvudsakliga
syftet, nämligen en förbättring av åklagarväsendet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett att, ehuru riktlinjerna för
den blivande rättegångsreformen i åklagarhänseende vore mycket svävande,
man kunde utgå ifrån att en uppdelning komme till stånd mellan åklagare
med olika kvalifikationer efter brottens svårighetsgrad. Länsstyrelsen har
vidare anfört:

Såvitt länsstyrelsen kunde finna stöde det framlagda förslaget i god överensstämmelse
med de principer, som sannolikt komme att genomföras i den
nya brottmålsprocessen. Då det måste anses angeläget att före dennas
ikraftträdande åtminstone en stomme av kvalificerade åklagare funnes att
tillgå, ansåge länsstyrelsen att förslaget, såvitt anginge åklagarväsendet, vore
i sina grunddrag värt att tillstyrka. Länsstyrelsen ville tillägga, att den
lätt förklarliga önskan hos nuvarande åklagarkår, vilken i de allra flesta fall
gjorde allt för att fylla sina uppgifter, att i stället en åklagarreform skulle
inriktas på att höja kompetensvillkoren och tjänsteställningen för samtliga
åklagare, torde ligga utom det uppnåeligas gräns. De kostnader, som skulle
framkallas av en så mångtalig, relativt högt avlönad åklagarorganisation
torde kunna äventyra hela rättegångsreformen. Örn man således bleve nödsakad
att verkställa en gradering, måste det erkännas, att för det allmänna
vore det mera nödvändigt att svåra brott beivrades på det mest effektiva
sätt än att andra brott av mindre betydelse finge samma behandling.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat att de sakkunnigas
redogörelse för de betydande brister som vidlåda den nuvarande landsfogdeorganisationen
i alla avseenden bekräftades av länsstyrelsens erfarenheter.
Det vore således icke blott önskvärt utan även nödvändigt att landsfogdetjänsterna
reorganiserades. Mot huvudlinjerna för reformen hade länsstyrelsen
i huvudsak intet att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uppgivit att den alltifrån
landsfogdeinstitutionens tillkomst funnit densamma icke hava erhållit den
utformning, vilken varit av förhållandena påkallad för att institutionen på
lämpligt och tillfredsställande sätt skolat kunna intaga avsedd ledande och
och övervakande ställning inom åklagar- och polisväsendet samt i övrigt
fylla de krävande och ansvarsfulla arbetsuppgifter, som tillagts densamma.
Länsstyrelsen har vidare anfört:

Länsstyrelsen ville kraftigt understryka behovet av den ifrågasatta reformen.
Någon meningsskiljaktighet örn behovet av reformen syntes icke vara
rådande. Hittills hade dock ansetts, att reformen borde ske i sammanhang
med en fullständig omändring av hela åklagarväsendet, och liknande stånd -

Kungl. Majus proposition nr 185.

punkt hade av länets landsfiskalsförening framförts i dess yttrande över det
föreliggande betänkandet. Då emellertid vad föreningen i berörda avseende
anfört enligt länsstyrelsens förmenande icke kunde anses vara bärande skäl
för att än ytterligare uppskjuta en alltmer trängande reform av landsfogdetjänsterna,
och då de sakkunniga syntes hava på övertygande sätt visat, att
en partiell reform av åklagarväsendet, avseende allenast landsfogdetjänsterna,
icke på något sätt förryckte eller eljest lade hinder i vägen för en blivande
omändring av åklagarväsendet i dess helhet, ville länsstyrelsen förorda landsfogdeinstitutionens
omedelbara omorganisation. Länsstyrelsen ville förorda
en omedelbar reform i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som
angivits i betänkandet.

Åtskilliga av de övriga länsstyrelser vilka biträtt förslaget hava uttalat,
att det under förhandenvarande omständigheter vore riktigt, att reformen
av åklagarväsendet skedde i etapper och att därvid början gjordes med överåklagarbefattningarna,
men att det vore angeläget, att med en omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskals!]änsterna icke anstode längre än nödigt
vore. Länsstyrelserna hade sålunda förutsatt att frågan härom utan dröjsmål
upptoges till övervägande och gjordes till föremål för utredning.

I anledning av vissa invändningar som gjorts mot de sakkunnigas förslag
har länsstyrelsen i Hallands län — under framhållande att detsamma
enligt länsstyrelsens mening vore i allt väsentligt synnerligen väl utarbetat
och ägnat att tillstyrkas — anfört:

Det vore icke förvånansvärt att förslaget mötte kritik och avstyrkande både
från vissa städers sida och från landsfiskalsföreningen. Yärdet och betydelsen
av dessa invändningar borde ej överskattas. Det vore ganska naturligt att
befattningshavare, vilka såsom stadsfiskaler och landsfiskaler blott i ganska obetydlig
grad varit underkastade kontroll beträffande sin åklagarverksamhet, skulle
med missnöje se en inskränkning i deras nuvarande relativa självständighet. Att
landsfiskalsföreningen till och med betecknade en lagstiftning i enlighet
med förslaget såsom nedsättande för landsfiskalernas sociala ställning och
anseende samt talade om degradering, minskad auktoritet, fara för det allmänna
m. m. måste betraktas såsom överdrifter, vilka vittnade örn en alltför
stor känslighet och örn missuppfattning av situationen. Den i betänkandet
uttalade åsikten att ett mellanled mellan justitiekanslern och åklagarna
ute i orten under alla förhållanden bleve nödvändigt syntes vara väl grundad
och likaså betänkandets uppfattning att den nu föreslagna landsfogdereformen
icke föregrepe en blivande underåklagarreform. Länsstyrelsen ansåge förslaget
i dess helhet synnerligen förtjänstfullt. Det vore ägnat att avhjälpa åtskilliga
olägenheter, som gjort sig allvarligt kännbara.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har icke haft något
att erinra mot huvudlinjerna för den ifrågasatta reformen eller mot att densamma
genomfördes utan en samtidig reform av underåklagarorganisationen.
Bland de enskilda häradshövdingarna har förslaget vunnit en allmän anslutning.
Det har sålunda uttalats, bland annat, att de brister som vidlådde den
nuvarande landsfogdeorganisationen på ett tillfredsställande sätt blivit avlägsnade
genom de föreslagna ändringarna och att genom desamma åklagar- och
polisväsendet komme att erhålla en avsevärd förstärkning och konsolidering.
I ett annat yttrande har framhållits, att de sakkunnigas kritik av landsfogdeinstitutionen
förefölle i allo berättigad samt att den föreslagna reformen
verkade väl genomtänkt och på ett övertygande sätt motiverad.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Av de till ett femtiotal uppgående rådhusrätter — som med eller utan
reservationer i vissa huvudpunkter — biträtt förslaget i princip har rådhusrätten
i Södertälje i förevarande fråga anfört:

Det läge i sakens natur, att en omläggning av landsfogdarnas arbetsuppgifter
utan samtidig reglering av underåklagarnas kompetens och ställning
vore förenad med stora svårigheter, då ju bägge dessa åklagargrupper utgjorde
lemmar i samma organisation. Drån denna synpunkt sett hade det måhända
varit önskvärt, örn den nu ifrågasatta reformen fått anstå, tills processreformen
blivit definitivt beslutad och i sammanhang därmed ordningen för
åklagarväsendet i dess helhet kunde företagas till avgörande. Aven syntes
det vanskligt att skrida till en omorganisation av föreliggande art, innan
det blivit avgjort örn förhörsdomareinstitutet med häktningsbefogenket skulle
komma att införas i vår straffprocess eller ej. Trots de betänkligheter, som
sålunda mötte mot en partiell reform av föreliggande art, syntes dock ej
kunna förnekas, att en sådan reform vore möjlig att genomföra i enlighet
med de linjer, som av de sakkunniga föreslagits.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat att de sakkunniga
på ett i stort sett synnerligen förtjänstfullt sätt skilt sig från sin uppgift,
synnerligast som genom det framlagda förslaget, vilket kunde anses innefatta
en utbyggnad av nuvarande organisation, lagts grunden till polis- och
åklagarväsendets mera enhetliga ledning. Styrelsen har vidare framhållit,
att nödvändigheten av organisationens fullkomning genom partiella reformer
framginge bland annat därav att övriga skandinaviska länder för flera år sedan
vidtagit i samma riktning gående åtgärder i fråga örn polis- och åklagarväsendet.

Slutligen har styrelsen för Sveriges advokatsamfund såsom en vinst
av den föreslagna reformen framhållit, att genom den höjda kompetensen hos
landsfogdarna åklagarna komme att intaga en självständigare ställning mot domstolarna.
Styrelsen har tillika uttalat att för att landsfogdereformen skulle
komma till sin rätt torde man böra förutsätta, att även en reform av underåklagarkåren
skedde.

Mot de sakkunnigas förslag har huvudsakligen anförts att detsamma föregrepe
rättegångsreformen eller i allt fall en omorganisation av åklagarväsendet
i dess helhet. Sålunda har länsstyrelsen i Västmanlands län under
anslutning till de sakkunnigas synpunkter i fråga örn bristerna i den nuvarande
landsfogdeorganisationen och behovet av en genomgripande allmän
reform på åklagarväsendets område — uttalat:

Därest hänsyn uteslutande foges till bestående förhållanden torde i och
för sig icke några allvarligare betänkligheter behöva möta mot att vid genomförandet
av en sådan reform gå fram i etapper och sålunda till en början
begränsa uppgiften till en omdaning av överåklagarkåren i förening med
åvägabringande av ett fastare och mera konsekvent genomfört organisatoriskt
förhållande mellan åklagare av olika grader. Om länsstyrelsen icke desto
mindre måste ställa sig synnerligen tveksam till det föreliggande förslaget
vore detta huvudsakligen beroende på det samband, som enligt länsstyrelsens
mening otvivelaktigt förefunnes mellan förevarande spörsmål och den förestående
omdaningen av rättegångsordningen. De sakkunniga finge anses
hava på visst sätt gått i god för att den föreslagna ordningen skulle kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

utan större rubbningar och utan obehagliga överraskningar av ekonomisk
innebörd inpassas i det blivande nya rättegångssystemet. Det ville dock
eljest förefalla som örn åklagarväsendets blivande gestaltning skulle vara så
intimt beroende av hur straffprocessordningen bomme att utformas, att det
icke gärna kunde vara möjligt att fastslå en viss form för åklagarväsendet
utan att ställning dessförinnan tagits även till detaljerna i processordningen.
Ett sådant ställningstagande hade veterligen ännu icke ägt rum. Riksdagens
beslut år 1931 innebar ju allenast en anslutning i huvudsak till de samma
år framlagda grundlinjerna för en rättegångsreform. Det syntes under sådana
omständigheter icke uteslutet, att processordningen i sin slutliga utformning
kunde komma att förete så stora avvikelser från vad man tänkte sig 1931,
att en nu genomförd partiell reform av åklagarväsendet bomme att visa sig
förhastad och försvåra övergången till den nya ordningen. Skulle de antydda
betänkligheterna icke finnas böra utgöra hinder för att omedelbart
skrida till en omdaning av den del av åklagarväsendet, som representerades
av landsfogdarna, torde de sakkunnigas förslag i stort sett få anses tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att den hyste den uppfattningen
att behov förelåge av en omreglering av landsfogdebefattningarna,
vilka redan vid sin tillkomst på många håll mottagits med tvekan beträffande
deras värde. Länsstyrelsen har emellertid fortsatt:

Erågan vore örn denna reglering kunde anses vara så trängande, att den borde
genomdrivas ensam för sig. Även beträffande underåklagarna vore nämligen en
reform oundgänglig och fara kunde förefinnas, att en nu genomförd reform beträffande
landsfogdarna i vissa avseenden kunde komma att bliva bindande för
en reform beträffande underåklagarna och bliva till hinder för sistnämnda
frågas rationella ordnande. Visserligen vore det ett oting, att landsfogdebefattningarna
för närvarande i stor utsträckning icke vore besatta med ordinarie
innehavare, men denna omständighet vore icke i och för sig av den
betydelse, att den borde framtvinga ett ur andra och viktigare synpunkter
olämpligt tillvägagångssätt vid omorganisation av åklagarväsendet i dess helhet.
Länsstyrelsen holle alltså före, att utredningsarbetet omedelbart borde fullföljas
även beträffande underåklagarna och att hela åklagarinstitutionen i ett
sammanhang borde bliva föremål för behandling och avgörande.

Landsfogdarnas behövlighet i framtiden har ifrågasatts av liinsstyrel serna
i Skaraborgs län och Västerbottens län. De sakkunnigas skäl forén
partiell lösning hava av länsstyrelsen i Örebro län betecknats såsom
icke hållbara, därvid länsstyrelsen tillagt:

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma vore det överhuvud taget icke möjligt
att på lämpligt sätt organisera och bestämma arbetsuppgifterna för överåklagarna
och den högre polisledningen, innan åtminstone i princip klarlagts,
huru organisationen jämväl i övrigt skulle utformas. Såsom anledning
till undanskjutandet av en fullständig reform på ifrågavarande område
hade åberopats huvudsakligen, att en omläggning av de nuvarande landsfiskalernas
arbetsuppgifter förutsatte ett ställningstagande till vissa andra
aktuella organisationsfrågor inom fögderiförvaltningen, bland dem särskilt
omläggning av uppbördsväsendet. Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant torde
emellertid 1924 års uppbördssakkunnigas år 1929 framlagda förslag knappast
komma att läggas till grund för en reform på detta område; och det torde
tillika vara synnerligen ovisst, när denna omstridda fråga överhuvud taget
kunde komma att lösas. Då en omläggning av såväl åklagar- som polis -

Kungl. Majlis proposition nr 1S5.

väsendet i dess helhet enligt vad även de sakkunniga vitsordat vore av
synnerligt behov påkallad, syntes det därför icke möjligt att låta med åtgärder
härför anstå i avbidan på en möjlig omorganisation av uppbördsviisendet.

De rådhusrätter, som avstyrkt förslaget i princip, hava såsom skäl
härför huvudsakligen åberopat detsamma som länsstyrelserna, några rådhusrätter
därjämte att för magistratsstädernas vidkommande en omdaning sådan
som den av de sakkunniga föreslagna näppeligen vore av behovet påkallad.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler har jämväl uttalat, att
åklagarväsendet i stort icke lede av sådana brister att en så hastigt
genomförd omorganisation som de sakkunniga föreslagit vore av behovet påkallad.
Såväl sistnämnda förening som styrelsen för föreningen Sveriges
landsfiskaler hava ansett, att omorganisationen av åklagarväsendet i riket
borde göras i ett sammanhang. Från nämnda personalorganisationers sida
hava uttalats farhågor för att den föreslagna reformen skulle för underåklagarna,
vilken benämning för övrigt hnge anses olämplig, medföra en
försämring såväl av deras tjänsteställning som i socialt hänseende.

Beträffande frågan örn landsfogdens ställning såsom överåklagareimagistratsstad
har lämpligheten av den av de sakkunniga förordade utvidgningen av vissa
underåklagares åtalsbefogenhet understrukits i flera yttranden. Svea hovrätt
har sålunda framhållit att i vissa större städer, där på grund av stadsfiskalens
löneförmåner samt bestämmelserna rörande stadsfiskalens tillsättande
och tjänstgöring erforderliga garantier givits, att stadsfiskal vore väl
skickad att utföra även svårare åklagaruppgifter, torde åt stadsfiskalen kunna
med trygghet anförtros att utföra samtliga åtal i staden. Hovrätten har emellertid
ansett, att landsfogden även i dylika fall borde vara stadsfiskalens förman
samt vara befogad att, örn alldeles särskilda omständigheter därtill
föranledde, själv övertaga visst åtal. — I samma riktning hava Göta hovrätt
samt några länsstyrelser och rådhusrätter uttalat sig.

Några rådhusrätter hava förordat, att magistratsstäderna eller vissa bland
dem skulle helt undantagas från området för landsfogdens överåklagarverksamhet.
Bådhusrätten i Gävle har härutinnan anfört:

För åklagarväsendet på landsbygden och i de mindre städerna måste den
föreslagna organisationen innebära betydande fördelar. Ifrågasättas kunde
emellertid, örn för närvarande något vore att vinna genom att de större och
medelstora städernas rättsbildade åklagare inordnades under landsfogdens
chefskap. Då man kunde utgå ifrån att fullt kvalificerade åklagare funnes i
alla polismästarstäder, torde begränsningen ifråga örn landsfogdens chefskap
över städernas åklagare kunna bestämmas så, att den sammanfölle med begränsningen
i fråga örn chefskapet över polisväsendet. Rådhusrätten funne
de i betänkandet framställda förslagen beträffande åklagar- och polisväsendet
i landet gå i önskvärd riktning mot större krav på ledningens kvalifikationer.
Rådhusrätten hemställde emellertid, att landsfogdarnas verksamhetsområde
icke utsträcktes över städer med rättsbildade åklagare och polismästare,
intill dess kostnaden för åklagar- och polisväsendet i städerna
övertoges av staten och en mera fullständig omorganisation i samband därmed
skedde.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185.

191 85 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Rådhusrätten i Borås har jämväl velat undantaga städer där polismästare
funnes under framhållande, bland annat, att ur rådhusrättens synpunkt
det icke vore någon fördel att landsfogden utförde en del åtal, enär
han säkerligen i de flesta fall ej själv deltagit i brottens utredande.

Det av rådhusrätterna åberopade huvudsakliga skälet för magistratsstädernas
undantagande i åklagarhänseende har varit, att vederbörande stadsfiskaler
ägde och i framtiden jämväl kunde antagas komma att äga sådana
kvalifikationer för sin tjänst att dessa befattningshavares underställande
under en överordnad åklagare vore onödigt. Rådhusrätten i Göteborg
har sålunda framhållit:

Med hänsyn till de kvalifikationer, som krävdes av stadsfiskalerna i Göteborg
och Malmö och den stora erfarenhet som de under sin uteslutande på
åklagarverksamhet inriktade tjänstgöring förvärvade, syntes det icke med
skäl kunna förutsättas, att landsfogden, vilkens verksamhet splittrades mellan
polischefs- och åklagargöromål, skulle i fråga örn åklagarkompetens bliva
dessa stadsfiskal överlägsen. Vid sådant förhållande borde icke heller i
formellt avseende stadsfiskalerna underordnas landsfogden. Göteborg och
Malmö borde därför undantagas från området för landsfogdens polis- och
överåklagarverksamhet. För Göteborgs vidkommande ville rådhusrätten framhålla,
att örn den ifrågasatta överåklagarinstitutionen inrättades och Göteborg
undantoges från landsfogdens tjänstgöringsområde, en av stadens stadsfiskaler
lämpligen kunde beredas förmansställning gentemot den andre fiskalen
och åklagaren vid polisdomstolen.

Det må i anledning av vad rådhusrätten i Göteborg anfört anmärkas, att
rådhusrätten i Malmö icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag
såvitt anginge sistnämnda stad.

Rådhusrätten i Linköping har uttalat en förvissning örn att utan
några lagstiftningsåtgärder stadsfiskalstjänsterna åtminstone för en ganska
lång tid framåt bleve besatta med fullt kompetenta personer och med sådan
utbildning, att det komme att bereda landsfogden svårighet att uppehålla sin
auktoritet gent emot stadsfiskalerna, åtminstone i de relativt stora städerna.
Rådhusrätten har tillagt:

Landsfogdarnas upphöjande till överåklagare även i magistratsstäderna
torde ej böra ske annat än möjligen i de mindre städerna eller sådana där
rådhusrätten icke bestode av minst tre lagfarna ledamöter. Att rådhusrätten
vore så sammansatt stöde ju ej i direkt sammanhang med åklagarväsendet i
staden, men utmärkte dock att staden hade en sådan storlek, att man kunde
utgå från att även åklagarväsendet vore behörigen ordnat. I dessa större
städer skulle stadsfiskalens degradering till underåklagare åt landsfogden
komma att innebära en försämring av nu rådande förhållanden.

I fråga örn landsfogdens verksamhet såsom länspolischef har processlagberedningen
anfört att, med hänsyn till det nära sambandet mellan åtalet och
förundersökningen och då det syntes lämpligt att åklagaren i allmänhet
ledde förundersökningen, något icke torde vara att erinra mot att landsfogden
jämväl vore chef för kriminalpolisen. Beredningen har däremot funnit
tvekan kunna råda huruvida landsfogdarna borde hava befattning jämväl
med ordningspolisväsendet, en uppgift som syntes mera främmande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 185. 35

deras åklagar v erks arn h et, men med hänsyn till nuvarande polisorganisation
dock ansett förslagets ståndpunkt vara ofrånkomlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i anledning av de invändningar
som gjorts mot förslaget att landsfogden skulle övertaga ansvaret för och
ledningen av polisväsendet jämväl i städerna, framför allt i magistratsstäderna,
framhållit, att vad de sakkunniga till stöd för förslaget härom anfört
vore ägnat att övertyga örn nödvändigheten och riktigheten av en åtgärd
i sådan riktning. Utan en sådan möjlighet vore det nämligen enligt
länsstyrelsens mening uteslutet att vinna den enhetlighet i ledningen, vartill
förslaget syftade. Länsstyrelsen har tillagt, att vad de sakkunniga uttalat
örn angelägenheten av att i samband med en blivande reform av underåklagarna
överflytta polischefskapet i stad å stadsfiskal syntes värt allt beaktande.

Rådhusrätten i Luleå har uttalat sig i samma riktning samt anfört:

Med den ställning hos länsstyrelsen landsfogden enligt rådhusrättens
mening borde erhålla vore icke något att erinra mot den befattning med
polisväsendet i städerna, som landsfogden skulle komma att få. Bleve resultatet
beträffande ordningspolistjänsten av den föreslagna förbättrade utbildningen
för landsfogdarna sådan som de sakkunniga antoge, kunde det ur
städernas synpunkt endast hälsas med tillfredsställelse, att landsfogden vid
avgörandet av polisväsendet berörande frågor och särskilt vid ur ordningssynpunkt
kritiska tillfällen komme att taga befattning med polisväsendet i
städerna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär däremot uttalat, att utsträckandet
av landsfogdens verksamhet att omfatta även magistratsstäderna torde
— åtminstone i fråga örn de större städerna — å ena sidan knappast vara
påkallat av något starkare behov och å andra sidan vara ägnat att framkalla
friktioner.

Några länsstyrelser hava förordat att städer med polismästare generellt
måtte undantagas från området för landsfogdens polisverksamhet, varjämte
rådhusrätterna i ett antal större och medelstora städer framfört önskemål
örn dylikt undantag såvitt anginge respektive stad.

Av de i ärendet hörda polischeferna i städerna hava ett femtiotal,
däribland i det allra närmaste samtliga fögderistäders polischefer, lämnat förslaget
helt utan erinran. Övriga polischefer hava framhållit, bland annat, det i
betänkandet såsom mindre lämpligt betecknade förhållandet att i magistratsstad,
där borgmästaren eller en rådman vore polischef, denne i polishänseende
bleve underställd den vid rådhusrätten såsom åklagare uppträdande
landsfogden. Anmärkningar mot ifrågavarande detalj i förslaget hava riktats
även från andra håll såsom Svea hovrätt och Göta hovrätt, vissa länsstyrelser
och ett antal rådhusrätter. Olika förslag till frågans lösande
hava därvid framkommit. Sålunda har Göta hovrätt hemställt att i de fall,
där ledamot av rådhusrätten hade chefskap över polisväsendet inom staden,
chefskapet måtte överflyttas å stadsfiskalen redan i samband med den nu
föreslagna omorganisationen av landsfogdeinstitutionen, även om tidpunkten
för denna omorganisations genomförande därigenom skulle komma att något
framskjutas.

Kungl. Majus proposition nr 1S5.

Ett flertal rådhusrätter hava likaledes uttalat sig för en omedelbar
överflyttning av polischef skåpet å stadsfiskalen.

Rådhusrätten i Västerås har anfört:

Den närmast till hands liggande lösningen torde vara, att i lag fastställdes
att i magistratsstad stadsfiskalen skulle vara polischef. En dylik föreskrift
skulle även motsvara den faktiska utvecklingen sådan som de sakkunniga i
sitt betänkande tecknat den. På vissa håll skulle dock måhända en lösning
av ifragasatt innehåll icke vara lycklig. Ett annat sätt att lösa frågan skulle
vara, att landsfogden finge övertaga polischefsbefattningen i sådana magistratsstäder,
där domstolsledamot för närvarande tjänstgjorde som polischef.
I flera län skulle en sådan anordning säkerligen kunna utan större
svårigheter genomföras och särskilt i länens residensstäder skulle några
praktiska olägenheter knappast uppstå, men i län med större ytvidd och
betydande avstånd mellan städerna skulle onekligen effektiviteten i polisledningen
försvagas. Emellertid torde en tämligen tillfredsställande anordning
kunna nås på annan väg. Vid granskning av de uppgifter, som enligt
förslaget. skulle åvila landsfogde som länspolischef, framstode det tydligt,
att det viktigaste i detta avsende vore att landsfogden finge tillfälle att följa
och påverka utvecklingen på området samt att landsfogden ägde utöva chefskap
vid sammandragning av polisstyrkor. Dessa synpunkter skulle för de
städer, varom nu vore fråga, kunna tillgodoses utan direkt förmanskap från
landsfogdens sida för den lokala polischefen genom en föreskrift, att landsfogden
skulle äga yttra sig över alla framställningar från den lokale polischefen
till länsstyrelsen samt att stadspolischefen så snart fråga av större
betydelse uppkomme skulle samråda med landsfogden ävensom att landsfogden
skulle övertaga chefskapet vid sammandragning av polisstyrkan inom
länet. Enligt rådhusrättens uppfattning skulle därigenom huvudsyftet med
omorganisationen på detta område vinnas utan att de allvarliga erinringar, som
måste möta ett genomförande av de sakkunnigas förslag, skulle kunna riktas
mot organisationen och betänkligheterna mot denna inskränkning av landsfogdarnas
polischefskap torde vika, då man hade anledning räkna med, att
utvecklingen tämligen snart bomme att framtvinga en sådan omorganisation
i fråga om polischefskapet i magistratsstäderna, som komme att underlätta
ett fullständigt genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande polisväsendet.
ö 1

Rådhusrätten i Sundsvall har framhållit:

I fråga örn domares befattning med polisväsendet torde man numera vara
fullt ense i den uppfattningen att utbildning för domarekallet och verksamhet
såsom domare hade ringa eller ingen gemenskap med utbildningen för och
utövningen av praktisk polistjänst. Med hänsyn därtill funne rådhusrätten
angeläget, att i de fall,där enligt nu gällande bestämmelser domstolsledamot tilllika
vöre ipolischef, denna förening hos samma befattningshavare av till sin
natur i . vissa, avseenden så vitt skilda arbetsuppgifter som domaregöromål
och polisledning innefattade, icke borde upprätthållas längre än som vore
oundgängligen nödigt utan upplösas så snart tillfälle därtill gåves. Därest
nu föreliggande omorganisationsförslag, i vad detsamma avsåge polisväsendet,
komme °att genomföras i den utsträckning, som i betänkandet förordades,
torde sålunda domstolsledamot, som tillika vore polischef, lämpligen böra
i omedelbart sammanhang med omorganisationens genomförande befrias
från befattning med polisväsendet och icke kvarhållas i polischefsbefattning
c i i °71SS .framtid, då i utsikt ställd omorganisation av lands- och stadsfiskalsbefattningarna
kunde komma att äga rum. De polischef i magistrats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

stad tillkommande uppgifterna torde utan olägenhet kunna uppdelas mellan
vederbörande länspolischef och den befattningshavare i staden, som kunde
finnas för polistjänst bäst rustad, i vilket avseende rådhusrätten hyste den
uppfattning, att främst borde ifrågakomma i stad, där polispersonalen stöde
under befäl av poliskommissarie, denne som väl finge antagas vara på grund
av erfarenhet och rutin i polistjänst för sådana uppgifter mera kvalificerad
än stadsfiskal, som i sin tjänst sysslat uteslutande eller huvudsakligen med
åklagargöromål. I stad med mera än en poliskommissarie torde det böra
ankomma på länsstyrelsen i vederbörande län att förordna den av kommissarierna,
som befunnes för uppgiften bäst skickad.

Rådhusrätten i Halmstad har förordat, att polischeferna i de magistratsstäder,
där borgmästaren vore polischef, i likhet med vad nu vore
fallet direkt underordnades länsstyrelsen. Rådhusrätten har tillika uttalat
att erforderligt samarbete mellan polischefen och landsfogden i alla fall
torde kunna utan större svårigheter åvägabringas.

I anslutning till vad nyssnämnda rådhusrätter andragit har Svea hovrätt
anfört:

Då i stad med egen jurisdiktion borgmästaren eller annan ledamot av
rådhusrätten vore polischef, skulle han enligt förslaget i denna egenskap
vara underställd landsfogden. Emot en sådan ordning hade med fog erinringar
gjorts från rådhusrätternas sida. Enligt hovrättens mening borde
emellertid denna brist i förslaget icke, såsom i ett flertal yttranden ifrågasatts,
avhjälpas därigenom, att landsfogden frånkändes befattning med stadens
polisväsende, utan i stället därigenom, att egenskapen av polischef
överflyttades från vederbörande ledamot av rätten till stadsfiskal eller poliskommissarie.
Föreningen av domare- och polischefsbefattning vore ur flera
synpunkter olycklig, något som särskilt framträdde, där polischefens ingripande
krävdes vid uppkommande oroligheter. Hovrätten skulle därför betrakta
det såsom en vinst, om i detta sammanhang rättelse kunde ske i
förevarande hänseenden. Detta förutsatte emellertid en närmare utredning
av hithörande spörsmål. Därest denna utredning ej hunne avslutas i så god
tid, att den ifrågasatta organisationsändringen kunde i samtliga här avsedda
städer genomföras till den dag, då förslagen vore avsedda att träda i kraft,
kunde lämpligen genom en övergångsbestämmelse fastslås en något senare
tidpunkt, vid vilken landsfogden skulle övertaga befattningen med polisväsendet
i stad där vid de nya författningarnas ikraftträdande ledamot av rådhusrätten
Amre polischef.

Den av de sakkunniga föreslagna Utdelningen av chefskapet över landsfogden
har behandlats i huvudsakligen länsstyrelsernas yttranden. Länsstyrelsen
i Stockholms län har i denna del uttalat:

Den anmärkning kunde visserligen göras att landsfogdar och landsfiskaler
komme att såsom åklagare och polismän lyda under olika myndigheter. I
allmänhet torde en sådan dubbelställning få anses olämplig och icke böra
ifrågakomma. Lämpligast hade givetvis varit örn en skilsmässa kunnat genomföras
mellan å ena sidan åklagar- och kriminalpolisväsende och åandra
sidan ordningspolisväsende. Då detta emellertid icke, särskilt med hänsyn
till därmed förbundna stora kostnader, för närvarande kunde ske samt det
föreliggande förslaget innebure en given fördel i fråga örn åklagarväsendets
organisation, hade länsstyrelsen ingen erinran att göra utan tillstyrkte förslaget
även i förevarande hänseende.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län Ilar visserligen funnit tudelningen
av chefskapet över landsfogden innebära en svaghet i förslaget men
därefter anfört:

Då enligt förslaget jämväl vore avsett, att länsstyrelsens ställning såsom
högsta åklagarmyndighet skulle upphöra och att landsfogden skulle övertaga
länsstyrelsens nuvarande uppgift att utöva tillsyn över att begångna
brott lagligen beivrades — varemot länsstyrelsen icke hade något att
erinra — samt i utkastet till instruktion för landsfogdarna de båda verksamhetsområden,
som skulle falla under landsfogden — åklagarväsendet och
polisväsendet — syntes hava blivit på tillfredsställande sätt avgränsade från
varandra, hade länsstyrelsen icke ansett sig böra framställa erinran mot
förslaget i denna del. Länsstyrelsen ansåge sig hava så mycket mindre skäl
därtill som det förutsattes, att det föreslagna ordnandet av chefskapet över
landsfogden allenast skulle bliva av provisorisk varaktighet i avbidan på en
framtida självständig åklagar- och polisorganisation.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det riktigt, att landsfogden
såsom överåklagare ställdes under justitiekanslerns chefskap, men att med
länsstyrelsens ställning i länet borde följa rätt för länsstyrelsen att anbefalla
åtal, givetvis i varje fall på länsstyrelsens risk och ansvar. Länsstyrelsen
i Blekinge län har funnit, att jnstitiekanslersämbetet borde
utöva kontroll över landsfogden i dennes egenskap av överåklagare i länet,
men att det i övrigt vore mest naturligt att landsfogden stöde under länsstyrelsens
chefskap, även i disciplinärt avseende, justitiekanslersämbetet likväl
obetaget att förordna örn åtal mot landsfogden för förseelser såsom åklagare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat:

Ehuru det måste medges, att en tudelning av en befattning i subordinationshänseende
i regel icke vore lycklig, och ehuru förslaget härutinnan vid
kritiska tillfällen i den praktiska tillämpningen måhända kunde komma att
leda till vissa svårigheter och intressekollissioner, syntes de sakkunniga ha
löst frågan på ett i stort sett lyckligt sätt, varför länsstyrelsen ansåge sig
i huvudsak kunna ansluta sig till förslaget. Då landsfogden i egenskap av
länspolischef under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet skulle
hava ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom länet, syntes den
logiska följden fordra, att landsfogden rent disciplinärt även skall lyda
under länsstyrelsen. Därför måste länsstyrelsen motsätta sig att endast
justitiekanslern skulle äga mot landsfogde vidtaga disciplinära åtgärder eller
åtgärder för landsfogdes ställande under åtal.

Länsstyrelsen i Örebro län, som i likhet med flera andra länsstyrelser
ansett att länsstyrelsen borde äga disciplinär bestraffningsrätt över
landsfogden, har framhållit att föreställning skulle kunna meddelas av länsstyrelsen,
som dock därom borde underrätta justitiekanslersämbetet, men att
därest fråga bleve örn åtal samt avstängning från tjänstgöring, ärendet borde
hänskjutas till nämnda ämbete.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i denna fråga haft en från
flertalet andra myndigheter avvikande uppfattning. Länsstyrelsen har sålunda
anfört bland annat:

Med den utformning bestämmelserna rörande landsfogdens ställning såsom
överåklagare fått, syntes det orimligt att till honom överlämna uppdraget

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

såsom chef för ordningspolisen inom länet. Det kunde väl icke ifrågasättas,
att länsstyrelsen vid utövandet av en av sina viktigaste ock mest grannlaga
ämbetsplikter — att svara för den allmänna ordningen inom länet — skulle
vara beroende av att den främsta befälspersonen av andra göromål hindrades
att utöva sin befattning. Därest en sådan anordning bleve genomförd, måste
denna enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning mycket snart leda till
organisationens sönderbrytande.

Vad angår frågan örn landsfogdens befattning med förundersökningarna
rörande de brott, vilka skola åtalas av honom, må erinras örn processlagberedningens
förut återgivna uttalande örn det nära sambandet mellan
åtalet och förundersökningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har med hänsyftning på en blivande
straffprocessreform anfört:

I avseende å förhållandet mellan åklagarfunktionen och förundersökningen
torde det vara sannolikt, att beträffande de svårare brotten åklagaren finge
övertaga ledningen av undersökningen i de mål, i vilka han skulle utföra
åtalet. För egen del ville länsstyrelsen såsom särskilt stöd för sistnämnda
uppfattning framhålla, att risken eljest torde ligga mycket nära till hands
att den i en modern brottmålsprocess synnerligen viktiga förundersökningen
komme att flyttas över till underordnade polisfunktionärer.

Överståthållarämbetet har givit uttryck åt en annan uppfattning och
framhållit att en åklagare, som från början själv ledde polisutredningen,
ofrivilligt kunde komma att bibringas en förutfattad mening rörande den
misstänktes brottslighet och därav föranledas till åtals anställande i oträngt
mål. Ämbetet har tillagt, att större trygghet i nu berörda hänseende torde
vinnas, därest åklagaren hade att taga ståndpunkt till en utredning i vilken
han'' själv icke förut haft mera aktiv del — detta givetvis under förutsättning
att åklagaren vore i juridiskt hänseende kvalificerad.

I fråga örn landsfogdens övriga arbetsuppgifter utöver dem som föreslagits
skola tillkomma honom i egenskap av överåklagare och länspolischef
har länsstyrelsen i Jämtlands län hävdat, att de ämbetsgöromål, som
enligt förslaget skulle åligga landsfogden, inom flera län komme att visa sig
otillräckliga för att utfylla hans tjänstetid i synnerhet som de göromål,
som tillkommit, torde bliva mindre tidskrävande än de, från vilka han enligt
förslaget skulle befrias. Länsstyrelsen har ansett, att landsfogden därför
borde fortfarande kunna efter länsstyrelsens beprövande åläggas andra till
länsstyrelsens ämbetsområde hörande göromål såsom inventeringar och
granskning av utmätningsrapporterna, vilka uppgifter syntes stå i nära sammanhang
med åklagarverksamlieten, samt hållande av sammanträden med
menighet utom landskansliet, därest han därtill förordnades.

Åtskilliga andra myndigheter ävensom vissa enskilda sammanslutningar
hava haft en från länsstyrelsen i Jämtlands län avvikande uppfattning
och i stället uttalat farhågor för att landsfogden icke skulle medhinna
alla honom åliggande åklagar- och polisuppgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, under framhållande av svårigheten
att beräkna i vad mån landsfogdarna i de olika länen bleve helt sysselsatta

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5.

eller icke medhunne andra uppgifter än som ålåge dem enligt den föreslagna
organisationen, förordat att det överlämnades åt länsstyrelsen att efter samråd
med justitiekanslersämbetet tilldela landsfogden vissa uppgifter inom
länsstyrelsen i det fall att honom eljest åliggande göromål aDsåges utan
olägenhet medgiva en sådan anordning.

De av de sakkunniga föreslagna behörighetsvillkoren för landsfogdebefattning
har Svea hovrätt funnit i stort sett väl avvägda, Hovrätten har
emellertid ifrågasatt, huruvida icke kraven på viss tids tjänstgöring å skilda
verksamhetsområden inom åklagar- och polisväsendet lämpligen borde ordnas
så att tjänstgöring på visst område kunde, utan att dispensvägen behövde
anlitas, till viss del ersättas av på annat sätt ådagalagd skicklighet
såsom åklagare och polisman.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt örn förordnande att handlägga
inskrivningsärenden minst sex inskrivningsdagar kunde vara av den
vikt och betydelse, att det borde uppställas såsom villkor för behörighet
till landsfogdetjänst.

Häradshövdingen i Härjedalens domsaga har på anförda skäl förordat,
att de blivande landsfogdarnas domstolsutbildning uteslutande förlädes
till häradsrätt.

Länsstyrelsen i Gotlands län har, under erinran att inom länet icke
funnes rådhusrätt i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren
sutte minst två lagfarna ledamöter, funnit det kunna möta vissa svårigheter
för en aspirant att erhålla förordnande å stadsfiskalstjänst utom länet samt
därför föreslagit att dylik tjänstgöring jämväl skulle kunna fullgöras å stadsfiskalskontor
i stad med rådhusrätt, i vilken förutom borgmästaren sutte en
lagfaren ledamot.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Bestämmelsen att landsfogdeaspirant inom loppet av tjänstgöringstiden å
landsfogde-, landsfiskals- eller stadsfiskalskontor under minst hälften av tiden
skulle hava på grund av vederbörliga förordnanden utfört å nämnda kontor
förekommande åklagar- och polisgöromål torde bliva omöjlig att genomföra.
Såvitt länsstyrelsen kunde förstå, torde det vara uteslutet för vederbörande
aspiranter att inom loppet av sa kort tid kunna, förskaffa sig förordnanden i
den betydande omfattning, som föreslagits. En mildring av bestämmelsen härutinnan
syntes därför ofrånkomlig, försåvitt man ej ville förbinda bestämmelsen
med en motsvarande skyldighet för vederbörande landsfogde eller
landsfiskal att taga ledigt i erforderlig utsträckning. Givetvis förutsattes
därvid, att vederbörande ordinarie befattningshavare ej skulle behöva undertiden
för ledigheten vidkännas avdrag å bestående löneförmåner. I detta
sammanhang ville länsstyrelsen påpeka, att med den inställning till reformförslaget,
som landsfiskalerna åtminstone i Jönköpings län intagit, det måhända
kunde bliva vanskligt att finna någon landsfiskal, som överhuvudtaget
vöre villig att bereda en landsfogdeaspirant anställning å landsfiskalens
kontor. För undvikande av eventuella svårigheter härutinnan borde i samband
med meddelande av anslag till avlönande inom vissa distrikt av extra
eller biträdande landsfiskaler eller tjänstebiträden åt landsfiskaler föreskrivas
skyldighet för vederbörande landsfiskal att underkasta sig tjänstgöring å
landsfiskalskontoret av dylik aspirant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit att med avseende å kompetensföreskrifterna
förelåge den stora svårigheten att hittills blott få personer
med tillräcklig teoretisk utbildning ägnat sig åt åklagar- och polisväsendet.
Länsstyrelsen har vidare uttalat:

Föreskrifterna komme därför att bliva avgörande för beskaffenheten
av en ny, visserligen icke mångtalig, men betydelsefull kår av befattningshavare.
Svårigheten ökades därigenom att landsfogdarna från början försattes
i en tjänsteställning, som fordrade god teoretisk utbildning, stor erfarenhet
och mycken personlig takt. Enligt länsstyrelsens uppfattning hade
de sakkunniga underskattat betydelsen av den praktiska tjänstgöringen såväl
under utbildningstiden vid polishögskolan som rinder den praktiska tjänstgöringen.
På grund av landsfogdarnas dubbla uppgifter såsom åklagare och
chefer för ordningspolisen vore det svårt att finna en lämplig fördelning av
tjänstgöringstiden. Dock syntes tjänstgöringen vid ordningspolisen vara
avgjort för kort. Det syntes också kunna ifrågasättas, örn icke bland
meriterande tjänstgöring borde upptagas även tjänstgöring vid statspolisen.

Såsom en avsevärd förbättring har länsstyrelsen i Kronobergs län
betecknat de skärpta fordringarna beträffande landsfogdarnas utbildning i
ordningspolishänseende. Länsstyrelsen har fortsatt:

Denna gren av landsfogdarnas verksamhet syntes emellertid länsstyrelsen
vara av den utomordentliga betydelse, att kompetensfordringarna i detta
hänseende borde än ytterligare skärpas. För att landsfogdarna skulle erhålla
nödig och behövlig erfarenhet vid utövande av polisbefäl syntes en
tjänstgöring vid ordningspolisen i Stockholm eller Göteborg av ett år vara
erforderlig. Någon utökning av den praktiska utbildningstiden torde detta
krav icke böra föranleda, då med landsfogdeaspiranternas teoretiska utbildning
en tjänstgöring av sex månader å landsfogdekontor och samma tid å
landsfiskalskontor kunde bliva tillräcklig. Länsstyrelsen ville vidare ifrågasätta
örn icke tiden för förordnandena att utföra åklagar- och polisgöromål*
måtte nedsättas förslagsvis till en fjärdedel av tjänstgöringstiden. Slutligen
syntes det kunna ifrågasättas, örn icke landsfogdeaspirant — för att vinna
den inblick i länsstyrelsens arbetssätt, som för landsfogdens utövande av sin
tjänst ofta vore nödig — borde tjänstgöra någon tid även vid länsstyrelse.

Beträffande den närmare utformningen av planen för de blivande landsfogdarnas
utbildning i kriminalpolis- och ordningspolishänseende har Överståthållarämbetet
funnit den föreslagna utbildningen för kriminalpolistjänst
ägnad att bibringa eleverna en med hänsyn till den knappa tiden
relativt tillfredsställande första kunskap i hithörande ämnen. I likhet
med flera andra myndigheter har ämbetet emellertid ansett ordningspolisutbildningen
för kort och förordat, att i en blivande landsfogdekurs utbildningen
i ordningspolistjänst i högst väsentlig grad utökades utöver vad de
sakkunniga föreslagit.

Det må slutligen i detta sammanhang omnämnas att flera myndigheter
framhållit lämpligheten av att en utbildning efter i huvudsak de linjer
som de sakkunniga föreslagit i fråga om den s. k. polishögskolan måtte beredas
jämväl aspiranterna å andra befattningar inom åklagar- och polisväsendet
än de nya landsfogdetjänsterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Mot de föreslagna inskränkningarna i landsfogdens rätt till privat verksamhet
Ilar i princip inga invändningar gjorts. Beträffande omfattningen av
dessa inskränkningar kava emellertid meningarna varit delade.

Göta hovrätt har funnit vägande skäl tala för förbud för landsfogde att
bedriva advokat- och inkasseringsverksamhet. Styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar har givit uttryck åt samma uppfattning ävensom
länsstyrelsen i Gotlands län såvitt angår inkasseringsverksamhet.
Vad häradshövdingeföreningen anfört har Svea hovrätt funnit vara förtjänt
beaktande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har förordat, att landsfogde
icke skulle utan justitiekanslersämbetets tillstånd få idka annan förvärvsverksamhet.
Samfundet har vidare anfört:

Därest ett så allmänt stadgande ej funnes lämpligen böra införas, syntes
i vart fall landsfogden böra vara förbjuden att syssla med advokatverksamhet
eller åtaga sig inkasseringsuppdrag. Sådan verksamhet vore mer än
någon annan art av enskild förvärvsverksamhet ägnad att skapa fara för
intressekonflikter för en person i åklagarställning. Det av de sakkunniga
föreslagna förbudet mot allenast vissa former av advokatverksamhet utgjorde
ett alltför bristfälligt skydd mot denna fara.

Å andra sidan har i några yttranden ifrågasatts huruvida icke landsfogden
borde äga att vara rättens ombudsman i konkurs. Länsstyrelsen i Gotlands
län har funnit sådant uppdrag avse rättsvårdande verksamhet och
länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att den inblick landsfogden
därigenom kunde få i ett konkursärende bleve snarare till nytta än till skada
och att ett dylikt uppdrag knappast kunde tänkas råka i kollision med
landsfogdens ämbetsutövning. Sistnämnda länsstyrelse har därjämte ansett,
ätt landsfogden borde kunna förordnas att hålla exekutiva auktioner.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar har anfört:

Förmånen att förrätta auktioner å fast egendom, som av 1928 års lönekommitté
angivits såsom till tjänsten hörande sportler, hade för åtskilliga
landsfogdar medfört ett högst nödvändigt tillskott till den nu utgående
knappa avlöningen. Ehuru det kunnat synas billigt, att denna förmån bibehölles
även vid nu föreslagen löneförbättring, hade föreningen i detta hänseende
på grund av även andra än ekonomiska skäl icke något att erinra
mot föreslaget förbud. Vad däremot anginge förbudet att vara rättens ombudsman
i konkurs ansåge föreningen, att bärande skäl icke förebragts för
detsamma. Genom verksamhet såsom rättens ombudsman sattes landsfogden
i tillfälle att redan på ett mycket tidigt stadium i konkursen undersöka,
huruvida konkursgäldenär gjort sig skyldig till brottslig handling. Berättelse,
innehållande bland annat uppgift därom, skulle nämligen under rättens ombudsmans
inseende så fort ske kunde upprättas av förvaltaren. Örn landsfogde
vore rättens ombudsman, skapades en stark garanti för att denna fråga
bleve ägnad en ingående prövning. Skulle i fall, när i sådan berättelse
brottsligt förfarande ej ansetts föreligga, mot förmodan nya omständigheter
under konkursens gång framkomma, som medförde straffrättsligt ansvar, vore
det föreningens bestämda åsikt, att landsfogde i så fall utan dröjsmål vidinge
erforderliga åtgärder för den brottsliges befordrande till straff. De med
rättens ombudsmannaskap förenade göromålen kunde i stort sett utföras å
tid, som lämpade sig för rättens ombudsman. Där rättens ombudsman för

Kungl. Majus proposition nr ISo.

viss åtgärd, exempelvis hållande av förlikningssammanträde, vore förhindrad,
förordnade konkursdomaren på därom gjord framställning annan person att
i angivet avseende vara rättens ombudsman. Någon konflikt med landsfogdens
tjänstegöromål uppstode sålunda icke. — Om landsfogden mottoge
uppdrag av enskild part att i samband med utförande av tjänstetalan vara
dennes rättegångsombud eller rättegångsbiträde, vore det enligt föreningens
mening obilligt, att han ej skulle få betinga sig ersättning.

Yad föreningen sist anfört har länsstyrelsen i Älvborgs län funnit
icke sakna berättigande samt tillagt, att åsyftade bestämmelse sannolikt
skulle få till följd att landsfogden icke åtoge sig dylika uppdrag, vilket torde
få betraktas såsom från praktisk synpunkt mindre önskvärt.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett landsfogdeföreningens erinringar
icke* böra föranleda till någon ändring i de föreslagna bestämmelserna.

Behovet av rättsbildade biträden (landsfogdeassistenter) har framhållits i
flera yttranden. I fråga örn det erforderliga antalet dylika befattningshavare
har justitiekanslersämbetet yttrat:

De sakkunniga hade för den närmaste tiden räknat med fem assistentbefattningar.
Ämbetet hade ej, innan erfarenhet vunnits, anledning ifrågasätta
annan begynnelseberäkning men ville framhålla angelägenheten av att
den prövning, som från fall till fall gjordes rörande behovet av assistent,
icke skedde efter en snäv måttstock. Med den allsidighet och rutin assistenttjänsten
borde giva bleve den en värdefull tillgång vid besättande av
en del underåklagarbefattningar, särskilt sådana i medelstora eller större
städer, och det vore därför av betydelse att denna form av meritering ej
bleve för svårtillgänglig. Helt naturligt borde vid prövningen behovet av
biträde åt landsfogden i första hand vara avgörande. Det förefölle dock
som örn landsfogdeuppgiften, sådan den utstakats i förslaget, kunde visa. sig
genomsnittligt bliva av ganska påfrestande natur, och det borde icke förbises
att möjligheten att vid förfall för landsfogden eller anhopning av göromål
överlåta åklagaruppgift till vederbörande underåklagare finge sin^ begränsning
i de krav på kvalifikation hos denne, som för sadant fall måste uppställas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att jämväl detta län
vore i behov av en landsfogdeassistent, samt därom uttalat:

Länets oerhörda utsträckning och jämförelsevis outvecklade kommunikationer,
dess egenskap av gränslän samt de i ordningsliänseende utsätta, orter
som malmfältssamhällena utgjorde syntes länsstyrelsen innefatta tillräcklig
motivering därför. Men diirtill bomme en omständighet som icke borde
frånkännas betydelse: för ett nöjaktigt utförande av landsfogdens åklagaruppgift
i denna landsända, särskilt förundersökningar och åtals utförande,
vore kunskap i finska av väsentlig betydelse -—- detta sprak utgjorde modersmålet
för mellan 20,000 och 30,000 människor i länet — och det skulle
fördenskull ur rekryteringssynpunkt vara av värde att som landsfogdeassistenter
erhålla finskkunniga och eljest kvalificerade underåklagare eller andra
aspiranter på banan.

Frågan örn handhavandet av de arbetsuppgifter sam icke längre skola tillkomma
landsfogdarna, i första hand inventeringarna, har behandlats i åtskilliga
yttranden. Beträffande sakens principiella sida har länsstyrelsen
i Stockholms län aufört:

Kungl. Majus proposition nr 185.

För förslaget måste anses tala den omständigheten, att inventeringsförrättningarna
skulle komma att anförtros åt de befattningshavare, som utom
vid själva inventeringarna hade att granska landsfiskalernas medelsförvaltnmg
och som följaktligen vore förtrogna med deras räkenskaper. Å andra
sidan bestode en icke obetydlig fördel med det nuvarande systemet däri,
att förmanskapet över landsfiskalerna på alla områden av deras verksamhet
utövades av samma person. Genom den ifrågasatta anordningen skulle uppkomma
ett dubbelt förmanskap, dels i polisavseende, dels i räkenskapsavseende.
Då emellertid vederbörande tjänsteman å landskontoret vid sin inventering
av landsfiskalernas räkenskaper fungerade i kraft av särskilt uppdrag
fran länsstyrelsen, torde detta förhållande icke behöva föranleda några
större betänkligheter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att även om landsfogden
pa grund av sin chefställning till landsfiskalerna och sin kännedom örn deras
arbetsförhållanden hade bättre förutsättningar att utöva kontroll över medelsförvaltarna,
så kunde dock de sakkunnigas förslag i denna del godtagas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att frågan örn handhavandet
av de arbetsuppgifter, som enligt förslaget icke längre skulle tillkomma
landsfogdarna, nog kunde utan större svårighet lösas enligt de riktlinjer,
som av de sakkunniga uppdragits.

Den med överflyttningen av ifrågavarande göromål följande arbetsökningen
för länsstyrelsen har påtalats i några yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms
län har salunda framhållit, att då den sakkunskap som erfordrades
för dessa göromål uteslutande torde vara att finna bland befattningshavarna å
landskontoren, vore det uppenbart, att förslagets genomförande vore ägnat att
öka landskontorens arbetsbörda med nya, viktiga uppgifter. Länsstyrelsen
har vidare anfört:

De sakkunniga hade ansett detta möjligt med hänvisning till den lättnad
i arbetsbördan, som landskontoren vunnit bland annat genom den förändrade
ecklesiastika boställsföryaltningen. Beträffande länsstyrelsen i Stockholms
län hade den lättnad i arbetsbördan som åsyftades redan utfyllts genom
beslut om överflyttning från landskansliet till landskontoret av vissa arbetsuppgifter
angående tillsynen över stiftelser, värnplikts- och mobiliseringsärenden
och ärenden angående s. k. utländsk fattigvård.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat att hinder icke mötte för
landskontoret i länet att med redan tillgänglig personal handhava bestyret
med inventeringarna, därvid dock någon ökning av förrättningstiden vore
att räkna med. Beträffande de exekutiva auktionerna å fast egendom har
länsstyrelsen framhållit:

Då länsstyrelsen icke vidare skulle äga förordna landsfogden att hålla
exekutiva auktioner, bleve därav en följd att ytterligare minst en jurist å
landskansliet måste tagas i anspråk såsom förrättningsman. Med hänsyn
till den tid, som åtginge för resor och förrättningarnas avhållande, droges
därigenom arbetskrafter från landskansliet i en sådan omfattning, att ytterligare
personal måste anställas, därest ej andra förhållanden inträffade, som
föranledde minskning av landskansliets arbetsbörda.

Biksräkenskapsverket, som icke haft något att erinra mot att bestyret
med inventeringarna avskildes från landsfogdarnas arbetsuppgifter, har tillika
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Ämbetsverket måste med styrka hävda, att ifrågavarande kontroll för att
bliva verkligt effektiv måste handhavas av personal med därför särskilt
lämpad utbildning, med tillräckligt auktoritativ tjänsteställning och med
huvuddelen av sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Landsfogdarnas
nuvarande kontrolluppgifter borde därför sammanföras med länsstyrelsernas
omedelbara befattning med skatteuppbörden och kontrollen därå samt läggas
under en tjänsteman i minst länsbokhållares tjänstegrad. Ordnandet av
ifrågavarande kontroll på föreslaget sätt skulle möjliggöra ett önskvärt intimare
samarbete på området mellan riksräkenskapsverket och länsstyrelserna
än som kunnat ernås under nuvarande förhållanden, då ju landsfogdarna
icke hade någon nämnvärd kontakt med medelsförvaltningens olika grenar.

Lämpligheten att påbörja övergången till den nya organisationen å den av
de sakkunniga föreslagna dagen eller den 1 juli 1935 har ifrågasatts av flera
myndigheter. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, med hänsyn till
nödvändigheten att ett större antal aspiranter förvärvade den av de sakkunniga
föreslagna högre utbildningen, ansett det önskvärt, att övergången skedde
senare eller att reformen successivt genomfördes under loppet av några år
framåt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det icke kunde ifrågasättas
att nuvarande ordinarie innehavare av landsfogdebefattningarna skulle
automatiskt överföras på de nya tjänsterna. Länsstyrelsen bär vidare anfört:

Beträffande innehavarna av förordnanden torde åtskilliga av dem under
hittillsvarande tjänstgöring sökt att skaffa sig god teoretisk och praktisk
utbildning. I vad mån denna vore tillräcklig efter en kurs vid den föreslagna
polishögskolan, torde få prövas för varje särskilt fall. Under alla
förhållanden måste det betonas att icke vid nyskapandet av landsfogdekåren
utnämningar medelst fullmakt borde ske av andra befattningshavare än sådana,
som fullt fyllde måttet. Misstagen vid genomförandet av 1917 års
fögderiförvaltningsorganisation borde icke upprepas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har velat särskilt understryka
att för de landsfogdar, vilka den 30 juni 1935 bestridde annan tjänst, en
återgång till verksamhet som landsfogde icke borde ifrågakomma, med
mindre i varje särskilt fall den bestridda tjänsten finge anses i huvudsak
jämställd med eller mera kvalificerad än landsfogdetjänst enligt den gamla
ordningen. Länsstyrelsen har tillagt, att upprätthållandet av denna princip
vore av olika skäl nödvändigt för att åsyftad vinning av reformen inom rimlig
tid skulle kunna ernås. Statskontoret har, under hänsyftning på de
sakkunnigas uttalande i denna riktning, ansett det ofrånkomligt att vissa
nuvarande landsfogdar uppfördes å indragningsstat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke genom särskilda övergångsbestämmelser
borde regleras fordringarna å tjänstgöring inom åklagar- och
polisväsendet under den övergångstid, som bomme att förflyta, innan reformen
av åklagarväsendet bleve i sin helhet genomförd. Så länge detta icke
vore förhållandet, bleve tjänstgöringen å landsfiskalskontor ej av samma värde
ur utbildningssynpunkt, varför anledning torde saknas uppställa fordran på
dylik tjänstgöring under så lång tid som minst ett år, förrän jämväl landsfiskalstjänsterna
omorganiserats. Emellertid kunde det angivna syftet tillgodoses
även på en annan väg, nämligen genom att från fall till fall lärn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

nades dispens från de föreslagna kompetensbestämmelserna. Länsstyrelsen
förutsatte, att sa komme att förfaras, och hade därför icke anledning föreslå
några särskilda övergångsbestämmelser i omförmält hänseende.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar har hemställt att för
förordnad landsfogde, som den 1 juli 1935 uppehållit landsfogdetjänst under
minst tre år, fullmakt från och med sistnämnda dag skulle utfärdas å innehavd
tjänst. Länsstyrelsen i Hallands län har i anledning härav uttalat,
att det vore nödvändigt att frågan örn sådan fullmakt avgjordes särskilt för
varje fall med hänsyn till förefintlig kompetens samt det sätt, varpå den
förordnade skött tjänsten.

Beträffande kostnaderna för den nya organisationen och vad först angår
landsfogdarnas avlöning har vikten av att denna bleve tillfredsställande reglerad
framhållits i åtskilliga yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet
förklarat, att landsfogdarna alltför länge bibehållits vid en i förhållande
till deras befattningars vikt och därmed förenat ansvar låg avlöning.
Ämbetet har vidare anfört:

Det vore nödvändigt att genom väsentlig bättring av landsfogdarnas villkor
göra befattningarna mera begärliga för personer med förutsättningar för uppgifternas
handhavande. En ökning av lönen vore därjämte motiverad av de
skärpta kompetenskrav förslaget uppställde. Med tillfredsställelse hade
ämbetet iakttagit att de sakkunniga visat förståelse för angelägenheten av
att landsfogdarna, om verkligen något skulle vinnas med reformen, erhölle
en god avlöning. En avprutning på förslaget härutinnan komme säkerligen
att visa sig vara en kortsynt sparsamhet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har erinrat örn att länsstyrelsen
redan tidigare framhållit den synnerliga angelägenheten av att landsfogdarna
i lönehänseende erhölle en fördelaktigare ställning än den de för
närvarande intoge, och länsstyrelsen ville jämväl nu understryka vikten härav.
Länsstyrelsen har tillagt, att endast därigenom torde det vara möjligt att
få landsfogdetjänsterna rekryterade på sådant sätt, att innehavarna därav
kunde förväntas bliva i olika avseenden kvalificerade för att på tillfredsställande
sätt fylla de synnerligen viktiga och ansvarsfyllda uppgifter, som enligt
den ifrågasatta reformen skulle åvila dem.

Statskontoret har anfört:

Med ^ hänsyn till de krav på utbildning och kvalifikationer, som måste
ställas å landsfogdarna, samt arten av det dem åvilande arbetet hade statskontoret
funnit sig kunna i stort sett ansluta sig till de sakkunnigas förslag
t fråga örn den avlöning, som skulle utgå till dessa befattningshavare. Därvid
hade statskontoret fäst särskilt avseende vid angelägenheten av att landsfogdarna
skulle stå ekonomiskt fria samt att landsfogdarnas möjlighet att
förskaffa sig inkomster vid sidan av tjänsten skulle väsentligt beskäras.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har uttalat sig i samma
riktning som statskontoret.

Även myndigheter som avstyrkt omorganisationsförslaget i övrigt hava
uttalat sig för en lönereglering för landsfogdarna. Bland dessa myndigheter
är länsstyrelsen i Östergötlands län som förklarat, att nämnda befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ningsliavare borde beredas en avlöning som bättre motsvarade vikten av deras
uppgifter och att länsstyrelsen i fråga örn avlöningarnas storlek anslöte sig
till de sakkunnigas förslag.

Avlöningarnas storlek har behandlats jämväl i åtskilliga andra yttranden.
Svea hovrätt, som förklarat sig tillmäta den omständigheten att enligt förslaget
landsfogdarnas avlöning bleve på ett tillfredsställande sätt reglerad
synnerlig betydelse, har ansett de föreslagna lönerna dock ej vara högre än
att varje sänkning av lönebeloppen vore betänklig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört:

Den föreslagna lönen ansåge länsstyrelsen vara väl avpassad, så att verkligt
kvalificerad arbetskraft erhölles för besättande av landsfogdetjänsterna,
vilket vore nödvändigt, om den ifrågasatta reformen skulle kunna bliva till
den nytta som med densamma avsåges. Länsstyrelsen ville understryka,
att denna lönesättning också vore erforderlig, örn syftet en verkligt kvalificerad
rekrytering skulle kunna uppnås.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har betecknat den föreslagna
avlöningen såsom skälig samt vidare framhållit:

Advokatsamfundet ville understryka vikten därav, att de som hade att i
ämbetsställning taga del i rättsvården — vare sig som domare eller åklagare
— tillerkändes sådan avlöning som svarade mot deras ämbetsåliggandens betydelse
för rättslivet och vore nödvändig för att i längden kunna upprätthålla
en tillfredsställande rekrytering. Ur denna synpunkt framstode det som
önskvärt, att avlöningen till landsfogdarna under inga omständigheter bestämdes
lägre än de sakkunniga föreslagit.

Den av de sakkunniga föreslagna differentieringen av lönerna i de olika
länen har stött på motstånd å flera håll. Sålunda har länsstyrelsen i
Jönköpings län anfört:

Länsstyrelsen kunde icke dela de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten
av att genomföra den av de sakkunniga förordade differentieringen i
lönehänseende av landsfogdarna. Ett sådant särskiljande i lönehänseendo
innebure en avvikelse från förut tillämpade normer vid avlöning av sinsemellan
eljest likartade befattningar, för vilken, såvitt länsstyrelsen kunde
finna, tillräckligt bärande skäl ej kunde anföras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit de av de sakkunniga
anförda skälen för en differentiering av landsfogdarnas löner övertygande.
Länsstyrelsen har vidare yttrat:

Variationerna i arbetsbördan torde kunna regleras därigenom att till förfogande
åt mera arbetstyngda landsfogdar ställdes landsfogdeassistenter eller
i övrigt mera kvalificerade biträden. Vidare syntes en konstant beräkningsgrund
för differentieringen vara svår att utfinna. De förhållanden, som vid
ett tillfälle skulle kunna anses avgörande för de olika landsfogdarnas avlöning,
skulle vid ett annat tillfälle kunna vara så omändrade, att en ny omvärdering
bleve nödvändig. Länsstyrelsen vore därför av den uppfattningen,
att samtliga landsfogdar borde erhålla samma löneplacering samt att med
hänsyn till tjänstens synnerligen maktpåliggande och ansvarsfulla beskaffenhet
lönegraden B 30 icke kunde anses oskälig.

Ytterligare några länsstyrelser hava uttalat sig i samma riktning under det
att andra, som varit i princip eniga med länsstyrelsen i Kronobergs län,
förordat lönegraden B 29 för samtliga landsfogdar.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar Ilar anfört:

Uppdelningen syntes föreningen opåkallad, särskilt med hänsyn till att
landsfogdarna ^ finge full sysselsättning i tjänsten med kvalificerat arbete.
Givetvis förelåge det skillnader i omfattningen av landsfogdarnas arbetsbörda,
men denna skillnad syntes kunna utjämnas genom bättre och mera
kvalificerade biträden. Det erinrades därom att vissa landsfogdar skulle få
biträde av landsfogdeassistenter, varförutom de förut hade hjälp av mycket
kvalificerade polistjänstemän. Där emellertid kvalificerat arbete beträffande
polis- och åklagarverksamliet i något län skulle i framtiden visa sig icke
giva landsfogden full sysselsättning, hade de sakkunniga redan förutsatt, att
hans arbetskraft skulle kunna tagas i anspråk för föredragning i länsstyrelsen.
Föreningen förutsatte, att föredragning icke ålades landsfogdarna i andra
ärenden än som eljest ålåge landssekreterare och landskamrerare, vilka utöver
avlöning enligt lönegraden B 30 åtnjöte särskilda lönetillägg. Därutöver
erinrade föreningen örn att 1928 års lönekommitté icke ansett sig kunna, på
delvis likartat material som stått till de sakkunnigas förfogande verkställa
uppdelning i lönegrader av landsfogdetjänsterna. De hoga kompetensfordringarna
för landsfogdetjänsteroa samt de maktpåliggande ämbetsuppgifterna
motiverade till fullo landsfogdarnas placering uti lönegraden B 30. För
denna löneställning talade även det förhållande, att landsfogdetjänsten måste
betecknas såsom sluttjänst. Denna löneställning hade av Linnér i utredningen
angående omorganisation av polisväsendet i riket föreslagits för landsfogdarna.
För sådan landsfogde, som enligt förslaget skulle placeras i lägre
lönegrad än annan landsfogde, torde det praktiskt taget finnas mycket ringa
möjhghet att söka och erhålla annan landsfogdetjänst. Ej heller funnes utan
löneminskning den möjlighet som för många andra befattningshavare stöde
öppen att efter viss tids tjänstgöring i Norrland erhålla transport till sydligare
län.

Förslaget om en differentiering av lönerna har å andra sidan i princip biträtts
av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd. Förstnämnda myndighet har emellertid föreslagit
allenast två lönegrader, därvid ett mindre antal befattningar skulle placeras
i lönegraden B 30 och återstoden i B 28. Statskontoret har vidare dels
uttalat sig mot att rekryteringshänsyn finge vara avgörande vid bestämmandet
av lönerna i vissa norrlandslän och dels förordat att, med hänsyn till den
ändrade ställning de nya landsfogdarna bomme att intaga med avseende å
såväl avlöning som arbetsuppgifter, innehavare av ny landsfogdebefattning
för placering i löneklass icke skulle få tillgodoräkna den tid han varit innehavare
av nuvarande landsfogdebefattning eller på förordnande uppehållit
dylik befattning.

Riksräkenskapsverket har ansett att samtliga landsfogdetjänster borde
inordnas i en och samma lönegrad, lämpligen 28:e lönegraden, samt att särskilda
tillägg borde beviljas för de mera krävande tjänsterna efter i huvudsak
den indelning, som de sakkunniga föreslagit, och med belopp motsvarande
skillnaden mellan 29:e respektive 30:e lönegraden och 28:e lönegraden.

Lönenämnden har förordat en differentiering efter det av riksräkenskapsverket
angivna systemet. Utgående från att landsfogdarna -— med ett
undantag — erhölle en löneställning lägst motsvarande lönegraden B 28 har
lönenämnden vidare anfört:

Kungl. Majus proposition nr 185.

Lönetillägget borde beräknas på grundval av den lön som, vad anginge
landsfogdetjänst i den högsta avlöningsgruppen, skulle tillkomma vederbörande
innehavare, örn befattningen vid hans tillträde till densamma tillhörde
30 lönegraden, eller som, vad beträffade landsfogdetjänst i den mellersta
avlöningsgruppen, skulle utgå till innehavaren, örn befattningen vid
hans tillträde till densamma tillhörde 29 lönegraden. I enlighet med denna
beräkning borde lönetillägget i förstnämnda fall utgå med ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan lön enligt innehavande löneklass inom 28 lönegraden
och lön enligt en löneklass liggande två löneklasser högre å löneplanen,
samt i sistnämnda fall med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan
lön enligt innehavande löneklass och lön enligt en löneklass liggande en
löneklass högre å löneplanen. Denna skillnad utgjorde 960 kronor respektive
480 kronor för år räknat. Då landsfogde som uppbure lönetillägg åtnjöte
ledighet, under vilken han vore skyldig att vidkännas tjänstledighetsavdrag,
torde vid avdragets bestämmande böra så anses, som åtnjöte han lön enligt
en löneklass liggande två löneklasser respektive en löneklass högre än den
löneklass inom 28 lönegraden, vilken han tillhörde. Vikariatsersättning till
tjänsteman, som förordnades att bestrida vikariat å sådan landsfogdetjänst,
med vilken lönetillägg vore förenat, borde beräknas såsom örn tjänstemannen
bestrede vikariat å befattning inom 30 respektive 29 lönegraden. — Bland
de landsfogdetjänster, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle hänföras
till 28 eller den lägsta för landsfogde föreslagna lönegraden, hade även
upptagits landsfogdebefattningen i Gotlands län. I betraktande av den statistiskt
påvisade arbetsmängden för landsfogden i detta län ansåge lönenämnden.
att tillräckliga motiv knappast förefunnes för att inplacera denna befattning
i samma lönegrad som de övriga landsfogdetjänsterna. Lönenämnden
föresloge, att ifrågavarande landsfogdetjänst, såsom ett undantag från den
allmänna lönegradsplaceringen, hänfördes till 26 lönegraden. Av samma
skäl syntes det ock lönenämnden tveksamt, huruvida landsfogdarna i Västmanlands
och Jämtlands län borde åtnjuta större löneförmåner än som
motsvarade 28 lönegraden.

Några enstaka länsstyrelser hava funnit den föreslagna lönegradsplaceringen
över huvudtaget för hög. Länsstyrelsen i Blekinge län har salunda ifrågasatt
huruvida landsfogdebefattning kunde anses bliva av den betydelse, att
dess innehavare borde placeras i någon av de allra högsta lönegraderna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett det icke kunna komma
i fråga att placera landsfogdarna i högre lönegrad än B 26—28. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har helt allmänt uttalat att förslaget i denna del
knappast vore lyckligt avvägt med hänsyn såväl till avlöningsförmånerna för
andra befattningshavare inom landsstaten som till den föreslagna differentieringen.

Mot de föreslagna avlöningsbestämmelserna för landsfogdeassistenterna hava
vissa erinringar gjorts. Statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd hava ansett det för extra liovrättsfiskaler
och domsagosekreterare gällande avlöningssystemet icke lämpligen
böra ifrågakomma i förevarande fall. Statskontoret har i stället förordat,
att avlöningen under en provtjänstgöring, förslagsvis ett och ett halvt
år, utginge enligt 15:e löneklassen och att landsfogdeassistent därefter antoges
till extra ordinarie befattningshavare i 21 :a lönegraden med begynnelseavlöning
i 19:e löneklassen. Eiksräkenskapsverket, som funnit den föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185. is» 35 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5.

stora löneökningen redan efter den första anställningstiden av ett och ett
halvt år föga rationel!, har ifrågasatt att landsfogdeassistenterna efter viss
kortare aspiranttid behandlades såsom extra ordinarie tjänstemän enligt kungörelsen
1925: 356 med avlöningsförmåner förslagsvis i 19:e lönegraden, i
vilket fall vanliga bestämmelser örn vikariatsersättning vid uppehållande av
landsfogdetjänst komme i tillämpning beträffande landsfogdeassistenterna.
Jämväl lönenämnden har föreslagit att landsfogdeassistenterna såsom extra
ordinarie tjänstemän inplacerades i 19:e lönegraden.

Vidare hava några länsstyrelser framställt erinringar mot ett av de
sakkunniga, efter mönster från domsagoförvaltningen, framställt förslag att
vikariatsarvode ej skulle utgå till landsfogdeassistent som vikarierade för
landsfogde i eget län.

Överflyttningen å länsstyrelsernas tjänstemän av vissa av landsfogdarnas nuvarande
arbetsuppgifter har av flera länsstyrelser ansetts komma att medföra
högre kostnader än vad de sakkunniga beräknat. Några bestämda belopp
hava emellertid i detta sammanhang icke angivits av ifrågavarande myndigheter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har emellertid upplysningsvis
meddelat att en överslagsberäkning givit vid handen, att kostnaderna
för landsfogdens inventeringsförrättningar i nämnda län uppgått till omkring
1,500 kronor per år.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Av en i betänkandet intagen tabell över den ungefärliga tid landsfogdarna
använt för inventeringar framginge, att medeltalet för åren 1932 och
1933 utgjort i r-unt tal 1,150 dagar. Ett anslagsbelopp av 10,000 kronor
skulle motsvara en genomsnittlig resekostnads- och traktamentsersättning
per dag av allenast 8 kronor 70 öre. Även om förrättningsmän, vilkas huvudsakliga
arbetsuppgifter lage inom medelsförvaltningens område, skulle
kunna nedbringa inventeringstiden under den hittills vanliga, exempelvis
med 20 procent, syntes dock det angivna anslagsbeloppet bliva otillräckligt.
Med hänsyn till dels att nattraktamente under resorna i stor utsträckning
måste utgå till förrättningsmännen, dels de stora resekostnaderna i de
nordliga delarna av landet funne riksräkenskapsverket det för nu ifrågavarande
ändamål erforderliga anslagsbeloppet böra beräknas till minst 20,000
kronor, detta jämväl för det fall att besparingsreglemente skulle komma att
införas för ifrågavarande inventeringsförrättare. Vad anginge det nuvarande
anslagsbeloppet å 4,200 kronor till bestridande av kostnaderna för sakkunniga
inventeringsbiträden m. fl. ville riksräkenskapsverket framhålla, att
jämväl efter inventeringsbestyrens överflyttande till befattningshavare inom
länsstyrelserna för berörda ändamål särskilda medel kunde bliva erforderliga,
örn än det nuvarande beloppet syntes kunna något nedsättas.

Statskontoret har framhållit, att det icke borde ifrågakomma att ställa
några särskilda anslag till länsstyrelsernas förfogande för inventeringarna,
utan att, i den mån av nu förevarande anledning ökade kostnader skulle
uppstå för länsstyrelserna och till deras disposition stående medel ej försloge
därför, erforderlig medelsförstärkning borde beredas genom höjning av
de anslagsposter, varom i de olika fallen vore fråga. Statskontoret har tilllagt
att vad som i sådant avseende kunde bliva behövligt, undandroge sig
statskontorets bedömande.

Kungl. Majus proposition nr .185.

Vad angår kostnaderna för den föreslagna utbildningen viå polishögskolan må
anmärkas att några myndigheter ifrågasatt viss ersättning åt eleverna under
utbildningstiden. Under erinran att personer, som vid vissa andra statens
verk antoges för genomgående av fackutbildningskurs, plägade åtnjuta ersättning
under utbildningstiden, har allmänna civilförvaltningens lönenämnd
framhållit, att den som antoges för genomgående av polishögskolan
i syfte att sedermera vinna anställning såsom landsfogdeassistent, lämpligen
borde antagas till landsfogdeaspirant samt under utbildningstiden beredas
någon ersättning av statsmedel.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt örn icke de nuvarande
tillförordnade landsfogdarna, under den tid de deltoge i polishögskolekursen,
skulle få helt eller till avsevärd del behålla sina inkomster från landsfogdetjänsten
eller erhålla rese- och traktamentsersättning eller dylikt. Styrelsen
för föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat sig i samma riktning.

Det svenska åklagarväsendet har sedan länge ansetts vara i behov av en
reform. Såsom allvarliga brister har framhållits, bland annat, att åklagarna
sakna enhetlig ledning och fullgöra sina åligganden utan någon organiserad
kontroll, att de ofta icke besitta erforderlig utbildning för utredning och handläggning
av grövre brottmål, samt att de flesta av dem för erhållande av skälig
inkomst liro hänvisade till privat verksamhet, vilken ofta nog kan komma i
konflikt med deras tjänsteplikt. Aven har gjorts gällande att åklagarna i alltför
stor omfattning tagas i anspråk för administrativa uppgifter, vilka äro åklagarväsendet
främmande. Frågan örn en åklagarreform har särskilt aktualiserats
genom pågående förberedelser till ett förbättrat brottmålsförfarande.
Det är nämligen självfallet att en på ackusatorisk förhandlingsprincip helt
grundad straffprocess kommer att ställa betydligt större krav på åklagarnas
tjänsteutövning än nu gällande processordning gör. Att avvakta ett utformat
förslag beträffande den nya straffprocessen för att med utgångspunkt därifrån
åstadkomma en därav betingad åklagarorganisation vore emellertid icke ändamålsenligt.
I stället lärer straffprocessreformen böra förberedas genom tillskapandet
av för densamma lämpade organ. Av nu anförda skäl torde det
vara en trängande angelägenhet att en reform på förevarande område snarast
kommer till stånd. Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition (nr 80)
angående huvudgrunderna för en rättegångsreforin anslöt sig jämväl 1931
års riksdag i princip till denna, av föredragande departementschefen uttalade
uppfattning. I överensstämmelse härmed har frågan örn åklagarväsendets
reformering upptagits för sig i avsikt att få till stånd en lösning redan under
nuvarande rättegångsordning.

En omorganisation av åklagarväsendet i ändamål att åstadkomma en
enhetlig, för sina uppgifter väl kvalificerad och lämpligt organiserad åklagarkår
möter stora svårigheter och nödvändiggör ett ställningstagande till
organisatoriska spörsmål även inom andra förvaltningsområden. I betraktande
av å ena sidan nämnda förhållande samt å andra sidan vikten av att
reformarbetet beträffande åklagarväsendet icke fördröjes, har det synts böra

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

övervägas, huruvida man icke lämpligen på detta område borde beträda de
partiella reformernas väg.

En väsentlig förutsättning för att reformarbetet skall kunna framgå i
etapper är emellertid, att de organisatoriska förändringar som beslutas beträffande
ett område av åklagarväsendet icke föregripa eller försvåra omorganisationen
inom de områden som tillsvidare lämnats åsido. Innan
reformarbetet påbörjas, måste följaktligen grunddragen av den blivande åklagarorganisationen
i dess helhet vara klarlagda. Detta synes icke erbjuda
några större svårigheter. Det torde nämligen få anses råda en så gott som
fullständig enighet därom, att en ny åklagarorganisation bör uppbyggas sålunda,
att under en central chefsmyndighet, sannolikt justitiekanslersämbetet,
inrättas ett mindre antal högre åklagarbefattningar samt under dessa ett
relativt stort antal lägre åklagartjänster. Såsom princip torde vidare, i motsats
till vad nu är förhållandet, böra gälla att högre åklagarmyndighet skall
öva fortlöpande uppsikt och kontroll över lägre åklagarmyndighets verksamhet.
Aven örn de nuvarande mer än sexhundra landsfiskalerna, stadsfiskalerna
och köpingsåklagarna skulle vid en omorganisation av deras tjänster
kxmna till antalet reduceras, synes under alla förhållanden antalet dylika
åklagare likväl bliva så stort att mellan dem och den högsta chefsmyndigheten
böra finnas lokalt verksamma högre åklagare för fullgörande av bland
annat förenämnda övervakningsverksamhet.

Det förslag, som här är föremål för övervägande, är grundat på principen
örn åklagarväsendets reformering i etapper. Som en första etapp har däri
upptagits frågan örn inrättandet av de i det föregående omnämnda överåklagarbefattningarna
genom ombildning av de nuvarande landsfogdetjänsterna.
För en dylik anordning synes framför allt tala att, på sätt påvisats
i den av 1934 års sakkunniga förebragta utredningen, vars riktighet i
denna del bestyrkts av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, landsfogdeinstitutionen
redan under nuvarande ordning befunnits föga ändamålsenlig
och i behov av att snarast böra avlösas av någon annan organisation.
Ehuru ursprungligen avsedda att vara ett slags högre åklagarbefattningar,
torde landsfogdetjänsterna icke utan en genomgripande omdaning bliva lämpade
att ingå såsom ett led i en ny åklagarorganisation. Att börja reformarbetet
med landsfogdetjänsterna, vilkas antal uppgår till allenast tjugufyra,
faller sig även såtillvida lägligt som desamma, i avbidan på en allmän åklagarreform,
under de Senare åren vid uppkomna ledigheter icke försetts med
ordinarie innehavare. Av landsfogdetjänsterna äro för närvarande icke mindre
än fjorton vakanta. Av de tio ordinarie landsfogdarna uppehålla vidare för
närvarande endast sex sina egna befattningar. Tillhopa aderton tjänster
uppehållas alltså på förordnanden, därav tolv äro meddelade tillsvidare och
sex utgå den 30 juni 1935. Av de ordinarie landsfogdarna komma två på
grund av uppnådd pensionsålder att avgå under detta år.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har det övervägande antalet biträtt
förslaget örn en partiell reform avseende allenast landsfogdetjänsterna. Övriga
myndigheter hava mot förslaget huvudsakligen anfört, att det kunde väntas

Kungl. Maj:ts proposition nr 18n.

föregripa rättegångsreformen eller i allt fall en omorganisation av åklagarväsendet
i dess helhet. I anledning av den första invändningen må erinras
örn att förevarande förslag utarbetats i samråd med processlagberedningen,
som i sitt yttrande över detsamma vitsordat, att den ifrågasatta överåklagarorganisationen
skulle väl kunna inpassas i en ny rättegångsordning samt
att det syntes i hög grad önskvärt, att redan nu sådana partiella förändringar
beträffande åklagarväsendet vidtoges som vore agnade att underlätta
rättegångsreformens genomförande. Till stöd för den andra invändningen
eller att en överåklagarreform föregrepe en allmän åklagarreform finner jag
några bärande skäl icke hava åberopats i de avgivna yttrandena. Det må
i denna del anmärkas att, därest en överåklagarorganisation uppbygges med
utgångspunkt från de i det föregående angivna principerna för en allmän
åklagarreform, det i framtiden endast torde kunna bliva fråga örn smärre
jämkningar beträffande gränsen mellan över- och underordnade åklagares
åtalsbefogenhet samt i fråga örn sättet för utövandet av överåklagarnas ledande
och kontrollerande verksamhet. Med den utformning som i de sakkunnigas
förslag givits den nya överåklagarorganisationen synas dylika jämkningar
utan svårighet kunna företagas.

Åtskilliga av de myndigheter som biträtt förslaget hava emellertid betonat
angelägenheten av att frågan örn landsfiskals- och stadsfiskalstjänsterna utan
dröjsmål upptages till övervägande och göres till föremål för utredning. Med
anledning härav vill jag erinra örn, att när chefen för justitiedepartementet
till statsrådsprotokollet den 24 maj 1934 motiverade sitt förslag att ur den
allmänna åklagarreformen utbryta frågan örn en omorganisation av överåklagarbefattningarna,
han uttalade att utredningsarbetet utan dröjsmål borde
fullföljas även beträffande un der åklagarna, då åklagarreformen jämväl i denna
del ur flera synpunkter måste betecknas såsom synnerligen trängande. Sagda
utredning fullföljes också för närvarande inom justitiedepartementet.

Med hänsyn till sambandet mellan åklagarväsendet och polisväsendet
torde ett reformarbete rörande det förra jämväl beröra förhållandena inom
det senare. Att till prövning i detta sammanhang upptaga organisatoriska
förändringar även inom polisväsendet synes så mycket mera befogat som
vissa av de rörande åklagarväsendet påtalade bristerna, främst frånvaron av
en enhetlig ledning, jämväl äro till finnandes hos polisväsendet. Detta hava
de sakkunniga beaktat, i det de föreslagit vissa åtgärder avseende, bland
annat, förstärkning av polisväsendets högre ledning. Mot vidtagandet av
partiella reformer inom polisväsendet torde principiella betänkligheter icke
kunna åberopas och hava icke heller anförts i de avgivna yttrandena.

I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och i överensstämmelse
med den mening som vid ärendets departementsberedning uttalats
av chefen för justitiedepartementet finner jag en omorganisation av landsfogdetjänsterna
böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med de av de sakkunniga
angivna grunderna.

Vad först angår landsfogdens huvuduppgifter, finner jag desamma böra
utgöras av såväl åklagar- som polisgöromål. De skäl, som i enstaka ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

randen anförts mot en förening av nämnda göromål, finner jag icke avgörande.
Den i länder med större förhållanden och därav betingade mera omfattande
kriminalpolisorganisationer förekommande indelningen av åklagarverksamheten
och kriminalpolisverksamheten torde i vårt land icke vara praktiskt
genomförbar annorstädes än i några av de största städerna. Beträffande
kriminalpolisverksamheten är jag för övrigt i princip ense med de sakkunniga
och processlagberedningen därom, att det föreligger ett så nära samband
mellan åtals utförande och förundersökningen angående brottet att åklagaren
i regel bör leda förundersökningen. Mera tveksamt kan det däremot synas
huruvida landsfogdens befattning med ordningspolisgöromålen bör bibehållas
och, på sätt de sakkunniga föreslagit, jämväl utvidgas. Arbetsuppgifterna på
detta område framstå måhända såsom mera främmande för landsfogdens
åklagar- och kriminalpolisverksamhet. Emellertid må framhållas att svårighet
ofta nog föreligger att skilja mellan vad som är att hänföra till ordningspolisrespektive
kriminalpolisverksamhet. Det övervägande antalet befattningshavare
inom polisväsendet har även att taga befattning med såväl ordnings
polis- som kriminalpolisgöromål. Med hänsyn till nuvarande polisorganisation
torde följaktligen, såsom processlagberedningen framhållit, förslagets ståndpunkt
i denna del vara ofrånkomlig. Av ekonomiska skäl torde det för närvarande
icke heller vara möjligt att överflytta landsfogdens tilltänkta ordningspolisuppgifter
på någon annan lämplig befattningshavare. Men därigenom
att man tillsvidare bibehåller sammankopplingen hos en högre
ämbetsman av åklagar- och polisuppgifter omöjliggöres tydligen icke en
uppdelning av dessa göromål på skilda tjänstemän, örn en sådan ordning
framdeles skulle befinnas önskvärd och genomförbar.

I varje län bör finnas en landsfogde. Att för närvarande med hänsyn
till den växlande arbetsbördan inom olika län tillskapa nya landsfogdedistrikt
synes icke lämpligt. En distriktsindelning som ginge utöver länsgränserna
skulle framför allt i polishänseende bliva till stor olägenhet.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör landsfogden intaga ställning som
överåklagare i länet samt länspolischef, varjämte hans verksamhet i princip
bör omfatta icke blott landsbygden och därinom belägna fögderistäder utan
även samtliga magistratsstäder i länet. En dylik anordning innebär att likställighet
vinnes i åklagar- och polishänseende mellan landsbygden och fögderistäderna,
å ena, samt magistratsstäderna, å andra sidan. För ett fortsatt
upprätthållande av den nuvarande dualismen på förevarande områden
torde några bärande skäl icke kunna anföras. Vid principens genomförande
i praktiken synas emellertid vissa jämkningar böra ske. Jag återkommer
längre fram till denna fråga.

Enligt landshövdinginstruktionen är för närvarande länsstyrelsen högsta
åklagarmyndighet i länet. Med hänsyn till de arbetsuppgifter av skilda
slag som åligga länsstyrelserna, torde det kunna med fog ifrågasättas, huruvida
ett bibehållande av länsstyrelserna såsom ett led i åklagarorganisationen
är lämpligt. Länsstyrelserna själva äro, såsom av yttrandena i ärendet torde
framgå, böjda att besvara denna fråga nekande. På de flesta håll taga läns -

Kungl. Majus proposition nr 185.

styrelserna redan nu föga eller ingen befattning med de egentliga åklagaruppgifterna,
varjämte uppsikten över de länsstyrelserna underställda åklagarna
torde utövas föga rationellt. Länsstyrelsernas organisation gör dem för
övrigt föga ägnade för denna uppgift, vilken det torde vara mera ändamålsenligt
att lägga på en ensam ämbetsman. Vid sådant förhållande synes
länsstyrelsernas ställning såsom åklagarmyndighet lämpligen bora upphöra.
Det torde därvid ligga närmast till hands att låta länsstyrelsens nuvarande
uppgifter i angivna hänseende övergå på landsfogden i hans egenskap^ av
Överåklagare i länet. Att på sätt en länsstyrelse föreslagit likväl bibehålla
länsstyrelsen vid rätten att i förekommande fall på länsstyrelsens risk anbefalla
åtal synes icke lämpligt. Landsfogden bör ensam hava ansvaret för
och ledningen av länets åklagarväsende. Under landsfogdens chefskap böra
sålunda stå samtliga lands- och stadsfiskal samt polismän med åtalsratt,
vilka jag i fortsättningen benämner distriktsåklagare. Genom en organiserad
kontroll efter i huvudsak de linjer, som de sakkunniga angivit och till vilka
jag tillåter mig hänvisa, bör landsfogden övervaka förenämnda befattningshavares
verksamhet i åklagarhänseende.

För överflyttande av länsstyrelsernas nuvarande åklagarmyndighet på
landsfogden kräves icke någon lagändring. Sker en dylik överflyttning, bor
emellertid jämkning äga rum i ett par detaljbestämmelser av lags natur,
nämligen dels i 7 § lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols
förordnande örn tvångsuppfostran och dels i kungörelsen den 18 december
1823 angående ändring i 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru fölhållas
bör, då emot redan dömde personer yppas brott, varom rannsakning
tillförene icke varit anställd. Förslag härom lärer i sinom tid understallas
Kungl. Majit av chefen för justitiedepartementet.

En fråga som i detta sammanhang torde böra beröras är förhållandet
mellan landsfogdens chefskap över distriktsåklagarna och sistnämnda befattningshavares
åtalsplikt. Enligt de sakkunnigas uttalande skall landsfogden,
där distriktsåklagare finner åtal icke böra ske, äga anbefalla denne att anhängiggöra
eller att fullfölja ett åtal på landsfogdens ansvar. Vidare skall
distriktsåklagare kunna av landsfogden åläggas att i det särskilda, fallet
undersöka huruvida ett visst brott blivit begånget inom vederbörandes distrikt.
Mot dessa uttalanden torde intet vara att erinra.

Landsfogdens verksamhet som överåklagare bör huvudsakligen vara inriktad
på ledning och övervakning av distriktsåklagarnas arbete. I de
fall då åklagaruppgiften är av beskaffenhet att böra anförtros en särskilt
kvalificerad åklagare, torde emellertid åtalets utförande böra ankomma på
landsfogden. Lika med de sakkunniga finner jag, att landsfogdens åklagarverksamliet
icke bör göras så omfattande, att hans övriga ämbetsåligganden
därigenom eftersättas samt distriktsåklagarnas intresse för tjänsten minskas
och deras auktoritet lider skada. Vid en gränsdragning mellan landsfogdens
och distriktsåklagarnas åtalsskyldigliet synas till landsfogden böra laggas i
första hand sådana i allmänna strafflagen upptagna grövre brott som utan
hänsyn till försvårande omständigheter kunna förskylla straffarbete i fyra

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

år eller svårare straff, ävensom vissa medelsvåra brott, vilkas beivrande
som regel fordrar särskilda kvalifikationer bos åklagaren, t. ex. ämbetsbrott,
eller som tillböra samma brottstyp som de förut omförmälda grövre
brotten. Såsom exempel på det senare slaget må nämnas barnamord av
olika svårighetsgrad och fosterfördrivning. Brott mot 20 kapitlet strafflagen
böra emellertid, även om de förskylla straffarbete i fyra år, förbehållas
distriktsåklagarna. Men vidare bör, då ett brott, vars åtalande ankommer
på distriktsåklagaren, tarvar en mera omfattande utredning eller då distriktsåklagaren
av någon anledning icke finnes lämpligen böra föra talan i målet,
åtalet i stället utföras av landsfogden. Landsfogden bör därjämte äga att
i vilken instans som helst övertaga utförandet av ett utav distriktsåklagaren
redan anhängiggjort åtal. Där övertagandet ej sker på framställning av
distriktsåklagaren, bör ett ingripande i den underordnade befattningshavarens
tjänsteplikter naturligen ej ske annat än då det kan anses av omständigheterna
särskilt påkallat.

Det måste anses vara ett önskemål, att landsfogdens och distriktsåklagarnas
befogenhet och åligganden å förevarande område i möjligaste män och i varje
fall mera markerat än vad som skett i nuvarande åklagarinstruktioner särskiljas
från varandra. Erinras må örn 1925 års riksdags förut återgivna uttalande i
denna riktning (sid. 9). På grund härav böra sålunda de brott som skola åtalas
av landsfogden vara i den för tjänsten gällande instruktionen klart angivna.

Beglerna örn landsfogdens och distriktsåklagarnas åtalsskyldighet torde
emellertid böra givas en viss smidighet. Inom en bestämd ram bör det
sålunda finnas möjlighet till utvidgning av distriktsåklagarnas åklagarverksamhet.
Under alla förhållanden bör, då den landsfogden i visst mål åvilande
åklagaruppgiften uppenbarligen är att anse såsom mindre krävande, landsfogden
äga förordna vederbörande distriktsåklagare att fullgöra vad på landsfogden
ankommer. I fråga örn andra mål bör distriktsåklagaren kunna erhålla
dylikt förordnande antingen såvitt angår bestämt mål eller tillsvidare
beträffande visst eller vissa slag av mål. En dylik anordning torde vara
lämplig i, bland annat, städer med väl kvalificerade åklagare. Emellertid
synes det icke böra överlämnas åt landsfogden att avgöra de olika distriktsåklagarnas
lämplighet för de åklagaruppgifter varom här är fråga. Förordnandena
böra sålunda, med avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit,
meddelas av justitiekanslersämbetet.

Därest i visst fall landsfogdens åtalsskyldighet i större utsträckning delegeras
till vederbörande distriktsåklagare mera permanent, bör detta likväl
icke medföra någon inskränkning beträffande landsfogdens övervakande verksamhet
i förhållande till denne distriktsåklagare. Detta skulle innebära ett
betänkligt avsteg från den eftersträvade principen örn åklagarväsendets
centrala övervakning och ledning. Även myndigheter som uttalat sig för
ett bibehållande av en oinskränkt åtalsrätt för t. ex. stadsfiskalerna hava
likväl förordat deras inordnande under landsfogdens chefskap i övrigt.

Därmed är jag inne på en fråga, som jag redan i det föregående vidrört
och som behandlats i åtskilliga yttranden, nämligen frågan örn landsfogdens

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ställning såsom överåklagare i magistratsstäderna överhuvudtaget. Det har
ifrågasatts, huruvida icke dessa städer eller åtminstone de större av dem
borde lämnas utanför området för landsfogdens åklagarverksamhet. Såsom
skäl härför har huvudsakligen anförts, att åklagarväsendet i dessa städer hittills
fungerat i stort sett tillfredsställande och att ett inordnande av därvarande
stadsfiskaler i en organisation, i vilken landsfogden intoge ställning
såsom stadsfiskalernas överordnade, icke vore av behovet påkallat. I anledning
härav må framhållas, att det vid uppbyggandet av en enhetlig
åklagarorganisation icke torde kunna ifrågakomma att utan vägande skäl
lämna enstaka medlemmar i en viss grupp åklagare utanför den nya organisationen.
Såsom ett sådant skäl kan icke åberopas, att åklagarväsendet i
de städer varom här är fråga icke synes giva anledning till särskilda erinringar.
Yad det här gäller är nämligen i första hand icke överflyttningen
av vissa processuella funktioner från en befattningshavare inom åklagarväsendet
till en annan utan fastmera att skapa en kontrollmyndighet på ett
område, där en sådan myndighet förut praktiskt taget saknats. Från den
kontrollerande verksamhet som för närvarande utövas av länsstyrelserna,
under vilka stadsfiskalerna icke sortera i administrativt hänseende, eller av
nämnda befattningshavares formella chefsmyndighet, justitiekanslersämbetet,
anser jag mig kunna bortse. Det synes böra ligga i magistratsstädernas
intresse, att åtalsmyndigheten därstädes utövas av behörigen kontrollerade
organ. Det förtjänar jämväl påpekas, att ett icke ringa antal av de rådhusrätter,
som motsatt sig förslaget i denna del, äro avsedda att så småningom
upphöra genom vederbörande städers förenande i judiciellt hänseende med
angränsande domsaga, varmed redan under nuvarande ordning utan vidare
följer att stadsfiskalerna i dessa städer underordnas landsfogden i länet,
vilken samtidigt övertager åtalsskyldigheten i fråga om de grövre brotten.
Å andra sidan hava rådhusrätterna i åtskilliga större eller medelstora städer,
t. ex. Malmö, biträtt förslaget.

Yad angår landsfogdens övertagande av vissa åklagaruppgifter vid rådhusrätterna
torde, med de av mig förordade bestämmelserna örn landsfogdens allmänna
åtalsskyldighet, detta övertagande i städer med väl kvalificerade stadsfiskaler
kunna högst väsentligt inskränkas. Yid vissa större rådhusrätter torde
sålunda utförandet av åtal komma att liksom hittills åvila därvarande stadsfiskaler.
Det måste emellertid anses vara en avgjord fördel att, förutom
stadsfiskalen, ytterligare en åklagare finnes att tillgå, vilken i det särskilda
fallet kan vid behov uppträda inför rådhusrätten. Sannolikt torde detta
mycket snart komma att betraktas såsom en värdefull vinst av reformen.
En avgjord fördel med den föreslagna behörighetsregeln för landsfogden är
sålunda att under den ordinarie stadsfiskalens semester eller vid sjukdomsfall
landsfogden kan övertaga åtalet i större eller mera invecklade mål i
stället för en relativt oerfaren vikarie. De farhågor som uttalats för
alltför stor ökning i landsfogdens arbetsbörda, därest hans verksamhet även
skulle komma att omfatta rådhusrätterna, torde icke vara befogade. En av
de sakkunniga verkställd utredning rörande åtalsfrekvensen vid rådhusrätterna

Kungi. Majus proposition nr 185.

visar nämligen, att antalet elär förekommande mål av det slag som normalt
skulle tillkomma landsfogden är relativt litet.

Det har från landsfiskalernas och stadsfiskalernas personalorganisationers
sida uttalats farhågor för att en reform efter de i det föregående angivna
linjer skulle för nämnda befattningshavare medföra en försämring såväl av
deras tjänsteställning som i socialt hänseende. Dessa uttalanden torde få
anses överdrivna och i viss mån ägnade att förvåna. Det lärer nämligen
icke föreligga anledning att inom åklagarväsendet frångå de inom svensk
förvaltning eljest vedertagna principerna örn över- och underordnade och
om kontroll över de olika befattningshavarnas verksamhet. De sakkunnigas
förslag torde icke, såsom förenämnda personalorganisationer synas mena,
få betraktas som ett underkännande av de nuvarande befattningshavarna
utan fastmera av det rådande systemet. Därest en kvalificerad överåklagarkår
tillskapas, torde det icke föreligga någon rimlig anledning att icke placera
dessa befattningshavare i samma chefställning, som inom andra verksamhetsområden,
t. ex. lantmäteriväsendet, skogsstaten och skolväsendet, tillkommer
vissa högre lokala tjänsteinnehavare. Motståndet mot förslagets huvudprinciper
synes, såsom en länsstyrelse yttrat, bottna i missnöje över den inskränkning
i landsfiskalernas och stadsfiskalernas nuvarande relativa självständighet
förslaget innebär. Att denna självständighet understundom haft sina vådor
torde vara ett faktum, som i detta sammanhang icke synes böra närmare
belysas. Det må emellertid framhållas, att de möjligheter till modifiering
i det särskilda fallet beträffande distriktsåklagarnas åligganden, som förslaget
innebär, även i framtiden torde giva rum för en icke ringa grad av självständighet.
Yad särskilt angår distriktsåklagarnas åtalsskyldigliet förtjänar
det framhållas, att ifrågavarande förslag på denna punkt går dessa åklagares
intressen till mötes i betydligt större utsträckning än något tidigare, på
enahanda principer grundat förslag.

De skäl, som i det föregående anförts till stöd för en överflyttning från
länsstyrelsen till landsfogden av ledningen av länets åklagarväsende, synas
icke kunna åberopas, då det gäller chefskapet över polisväsendet i länet.
Frånvaron av en central högre polismyndighet motsvarande justitiekanslersämbetet
inom åklagarväsendet nödvändiggör bibehållandet av länsstyrelserna
såsom ett mellanled i polisorganisationen närmast under Kungl. Majit. Till
länsstyrelsernas förfogande bör emellertid stå en i polisfrågor förfaren högre
tjänsteman med huvuduppgift att hava uppsikt över de lokala polischefernas
liandhavande av sina arbetsuppgifter. Detta var en av de bärande tankarna
i 1917 års fögderireform, ehuru denna tanke, såsom de sakkunniga påvisat,
i praktiken icke fått den utformning som varit önskvärd. En av de mera
framträdande bristerna i den nuvarande polisorganisationen torde vara att
allenast de lokala polischeferna å landsbygden och fögderistäderna sortera
under landsfogden under det att polischeferna i magistratsstäderna, oavsett
dessa städers storlek, lämnats utanför landsfogdens verksamhetsområde.
Tidpunkten torde nu få anses lämplig att tillföra länsstyrelsen den ledande
och organiserande kraft som en länspolischef får anses representera. Utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

tillgång till en dylik befattningshavare synes det, på sätt en länsstyrelse
funnit, vara uteslutet att vinna den enhetlighet i ledningen av länets polisväsende
vartill förslaget syftar. Såsom de sakkunniga föreslagit böra emellertid
av praktiska hänsyn vissa städer med kvalificerad polisledning lämnas
utanför området för landsfogdens verksamhet som länspolischef och ifrågavarande
lokala polischefer liksom hittills vara direkt underställda länssty
reisen. De städer som därvid böra komma i fråga äro sådana med ett mera
omfattande, väl organiserat polisväsende under ledning av polismästare. Ett
i detta sammanhang väckt förslag att generellt undantaga alla städer med
polismästare anser jag mig emellertid icke kunna biträda. Lika med de
sakkunniga finner jag, att polismästarna i Göteborg och Malmö böra direkt
underställas vederbörande länsstyrelser. Detsamma synes jämväl kunna
ifrågakomma beträffande polismästarna i Hälsingborg, Norrköping och Gävle,
vilka icke hava någon funktion inom åklagarväsendet. Övriga polismästarstäder
synas tillsvidare böra ingå i området för landsfogdens polisverksamhet.
Ender inga förhållanden torde det vara lämpligt att därifrån undantaga
städer, där polismästaren tillika är stadsfiskal, enär denne i sistnämnda
egenskap alltid skall vara underställd landsfogden.

Under förevarande reformarbete har den mindre lämpliga anordningen i
flertalet magistratsstäder att ordföranden eller en ledamot i rådhusrätten
tillika är polischef inom rådhusrättens jurisdiktionsområde särskilt uppmärksammats.
De sakkunniga som föreslagit, att jämväl dessa polischefer
skulle vara underställda landsfogden, hava beaktat olägenheten av att de,
ehuru domstolsledamöter, i polishänseende underställdes en vid domstolen
uppträdande åklagare. Under uttalad förmodan att vid en blivande distriktsåklagarreform
polischefskapet i magistratsstäderna ävensom i fögderistäderna
skulle överflyttas å annan lämplig person, t. ex. stadsfiskalen, hava de sakkunniga
ansett att man tillsvidare kunde bortse från nämnda olägenhet.
I likhet med åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna hyser jag
emellertid på denna punkt en från de sakkunniga avvikande uppfattning.
Yäl finner jag, att domstolsledamoten-polischefens föreslagna subordination
under landsfogden-länspolischefen kommer att vara av mera formell
natur, men av principiella skäl torde den icke böra införas ens som ett
relativt kortvarigt provisorium. Saken synes i stället böra ordnas på följande
sätt. Såsom jag inledningsvis nämnt är den nya organisationen avsedd
att träda i tillämpning först under budgetåret 1930/1937. Dessförinnan
bör undersökas i vilken utsträckning polischefskapet i de förevarande städerna
lämpligen kan från och med den 1 juli 1936 överflyttas å andra befattningshavare,
närmast stadsfiskalerna. I den mån så visar sig vara förhållandet
bör en överflyttning från och med nämnda dag komma till stånd. Det
sannolikt ringa antal städer, beträffande vilka en dylik överflyttning av poliscliefskapet
ej skulle kunna genomföras före organisationens ikraftträdande, torde därvid
tills vidare böra undantagas från området för landsfogdens polisverksamhet.
Ett avlyftande av polischefskapet från dom stolsledamot synes så mycket
mera påkallat som det måste anses innebära ett betänkligt avsteg från regeln

Kungl. Majlis proposition nr 185.

om åklagar- och polisväsendets oavhängighet av domstolarna, att stadsfiskalerna
i flertalet magistratsstäder stå under chefskap av en domstolsledamot
i kriminalpolishänseende. Såsom Svea hovrätt påpekat är föreningen
av domare- och polischefsbefattningarna även ur andra synpunkter olycklig.
Att i avvaktan på resultatet av en allmän utredning i detina detaljfråga
uppskjuta genomförandet av landsfogdereformen kan naturligen icke ifrågakomma.

Yad därefter angår landsfogdens arbetsuppgifter såsom länspolischef, finner
jag mig böra i allt väsentligt biträda de sakkunnigas förslag härutinnan.
Det torde sålunda böra ankomma på landsfogden att under länsstyrelsen
hava ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans
polisverksamhet samt vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthållas.
Angående landsfogdens särskilda åligganden i förevarande hänseende
tillåter jag mig hänvisa till de sakkunnigas förslag. De av de sakkunniga
förordade utvidgningarna i landsfogdens rätt att rekvirera ordningsstatspolis
och reservpolis finner jag väl motiverade. Likaså anser jag den föreslagna
kontrollen över det lokala polisväsendet framför allt i ordningspolishänseende
vara ägnad att giva högsta polisledningen i länet en bättre överblick angående
detsammas tillstånd och behov.

Att landsfogden i princip icke skall tilldelas arbetsuppgifter som icke
hava med åklagar- och polisväsendet att skaffa finner jag uppenbart. Det torde
emellertid icke innebära någon olägenhet, örn landsfogden ålägges dels
inspektionsskyldighet beträffande inom länet befintliga härads- och stadsfängelser
samt polisarrester dels ock skyldighet att, i den av de sakkunniga
föreslagna begränsade omfattning, utföra kronans talan inför domstol. Örn
i något fall de ämbetsgöromål, som enligt vad i det föregående angivits
skola åligga landsfogden, icke kunna anses vara tillräckliga för utfyllande
av hans tjänstetid — jag tänker närmast på landsfogdetjänsten i Gotlands
län — torde på Kungl. Maj:ts prövning få bero, huruvida med landsfogdetjänsten
må kunna förenas annan närstående befattning eller eljest någon
utvidgning av landsfogdens arbetsuppgifter må kunna genomföras.

Landsfogdens egen verksamhet bör naturligen stå under vederbörlig uppsikt
från överordnad myndighets sida. Då, såsom av det förut anförda
framgår, landsfogdens arbetsuppgifter skola ligga inom områden, vilka åtminstone
delvis äro helt skilda från varandra, finner jag i likhet med de
sakkunniga och flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, en tudelning
av chefskapet över landsfogden ofrånkomlig. Övervakningen av landsfogdens
verksamhet i egenskap av överåklagare torde böra åvila justitiekanslersämbetet.
Med hänsyn till landsfogdens chefskap över distriktsåklagarna
lärer —- på sätt de sakkunniga anmärkt — en sådan ändring
innebära ett första steg i riktning mot skapandet av en enhetligt ledd och
i sin verksamhet behörigen kontrollerad åklagarorganisation. Såsom länspolischef
bör landsfogden tydligen vara underställd länsstyrelsen. Justitiekanslersämbetets
respektive länsstyrelsens chefsmyndighet synes böra erhålla
den innebörd som framgår av de sakkunnigas förslag till ny landsfogde -

Kungl. Majlis proposition nr 185.

instruktion, där de båda verksamhetsområden varom bär är fråga blivit
noggrant avgränsade i förhållande till varandra. Emellertid har i enstaka
yttranden ifrågasatts huruvida icke, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit,
icke endast justitiekanslerämbetet utan även vederbörande länsstyrelse
borde äga disciplinär bestraffningsrätt över landsfogden. Yad sålunda anförts
finner jag värt beaktande och anser sålunda att, pa sätt några länsstyrelser
på denna punkt föreslagit, föreställning skall kunna meddelas landsfogden
av vederbörande länsstyrelse, som dock därom bör underrätta justitiekanslersämbetet,
men att fråga örn åtal mot landsfogden och örn avstäqgning
från tjänstgöring bör underställas nämnda ämbete.

Med hänsyn till de maktpåliggande arbetsuppgifter, som skola tillkomma
de nya landsfogdarna, torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de kompetensvillkor,
som skola gälla för tjänsten. Det är givetvis ett önskemål, att
landsfogden vid tillträdet av sin befattning har en så god teoretisk utbildning
som möjligt och att han därjämte genom praktisk verksamhet av icke
alltför kortvarig natur förvärvat förutsättningar för ett rätt fyllande av sina
åligganden. Å andra sidan får den föregående utbildningen av ekonomiska
och liknande hänsyn icke göras mera omfattande än nödigt.

Att för behörighet till landsfogdetjänst skall fordras juridisk examen
torde vara uppenbart. Likaså torde med tanke på aklagarverksamheten krav
på viss tids domstolstjänstgöring — förslagsvis tre års tjänstgöring vid
häradsrätt eller större rådhusrätt med vissa kvalificerade förordnanden —
böra uppställas.

Såsom kompetensvillkor bör vidare uppställas krav på såväl teoretisk
som praktisk kriminalpolis- och ordningspolisutbildning. Den teoretiska
undervisningen- torde tillsvidare böra meddelas vid en för ändamålet särskilt
inrättad kurs vid polisverket i Stockholm. Däremot torde den av de sakkunniga
väckta frågan örn inrättande av en polishögskola böra tillsvidare
uppskjutas och komma under förnyad behandling först i samband med en
blivande distriktsåklagarreform och sedan erfarenheterna från den första
landsfogdekursen tillgodogjorts.

Beträffande syftet med ifrågavarande kurs må framhållas, att densamma
naturligen endast kan giva en allmän inblick i polisarbetet varav innehavaren
av en högre chefspost inom åklagar- och polisväsendet kan hava
behov för att kunna leda och övervaka honom underställd personal.
För organiserandet av ordningspolisens arbete och för att kunna rätt bedöma
och värdesätta detsamma måste därjämte den högre polisledningen
hava under någon tid på nära håll studerat denna gren av polisverksamhet.
I sistnämnda hänseende må framhållas, att det för en blivande länspolischef
naturligen icke kan bliva fråga örn någon''regelrätt gradpassering inom
ordningspolisen under en längre tidrymd såsom i några yttranden ifrågasatts.
Utbildningen bör i stiillet omfatta en koncentrerad teoretisk undervisning
i anslutning till praktiska studier i ett stort polisverk och å dess distriktsstationer.
För en person med tidigare verksamhet inom rättsväsendet
torde detta vara den mest ändamålsenliga anordningen och helt tillfyllest.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Omförmälda kurs synes på sätt de sakkunniga föreslagit böra omfatta omkring
sexton veckor, därav fyra veckor avseende tjänstgöring vid ordningspolisen
i Stockholm samt återstoden teoretisk undervisning och seminarieövningar,
samt anordnas i huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas plan.
Förutom denna irtbildning torde, likaledes i överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag, för landsfogdekompetens böra fordras fyra månaders
tjänstgöring vid kriminalpolisen i Stockholm eller Göteborg, vilken tjänstgöring
synes böra föregå samt utgöra villkor för inträde vid förenämnda
kurs. Därigenom har den teoretiska undervisningen vid densamma kunnat
sättas förhållandevis kort, enär eleverna redan besitta vissa grundläggande
kunskaper. Genom en dylik anordning vinnes därjämte att vederbörandes
lämplighet och fallenhet för kriminalpolisarbete, åtminstone i viss utsträckning,
på ett tidigt stadium kan bliva föremål för prövning.

För behörighet till landsfogdetjänst synes jämväl — i huvudsakliga delar
i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — böra fordras viss tids
tjänstgöring inom olika grenar av åklagar- och polisväsendet. Detta torde få
anses nödvändigt med hänsyn till den ledande och kontrollerande verksamhet
som skall tillkomma landsfogden.

I det föregående har jag som en allvarlig brist i det svenska åklagarväsendet
framhållit, att de flesta åklagarna utöva privat verksamhet. Särskilt
framträdande är i detta hänseende åklagarnas sysslande med advokatgöromål.
Pa senaste tiden inträffade händelser'') hava föranlett riksdagens
justitieombudsman att i skrivelse den 11 januari innevarande år till Kungl.
Majit framhålla angelägenheten av att frågan örn åklagares rätt att bedriva
advokatverksamhet med det snaraste gjordes till föremål för slutlig utredning.
En sådan utredning torde jämväl komma att företagas i samband med den
utredning rörande distriktsåklagarna, varom jag i det föregående talat.
Oberoende härav synes emellertid redan i detta sammanhang spörsmålet
böra komma under omprövning såvitt angår landsfogdarna. Såsom av den
tidigare lämnade redogörelsen för de inkomna yttrandena framgår, hava mot
de av de sakkunniga föreslagna inskränkningarna i landsfogdens rätt till
privat verksamhet i princip inga invändningar gjorts. Meningarna hava
emellertid varit delade i fråga örn omfattningen av dessa inskränkningar.

Vad först angår advokatverksamheten, torde övervägande skäl tala för
införandet av relativt stränga bestämmelser härutinnan. De sakkunnigas
förslag att landsfogden icke skulle äga att — med visst närmare angivet
undantag — uppträda såsom enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde
synes vara en alltför ringa begränsning i förevarande hänseende.
Med hänsyn till den ställning landsfogden avses skola intaga inom åklagaroch
polisväsendet torde ett förbud mot advokatverksamhet överhuvudtaget
— inklusive all yrkesmässig konsulterande verksamhet — vara att förorda.
En sådan föreskrift synes dock ej kunna verka inskränkande i den rätt
landsfogden enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken må äga att föra talan inför
rätta för närstående. Med förbud mot utövande av advokatverksamhet bör,

'') Jfr riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse 1935 sid. 92 o. ff. samt 140 o. ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185. 63

såsom flera myndigheter hemställt, förenas förbud mot idkande av inkasseringsrörelse.

I fråga om uppdragen enligt konkurslagen har enighet rått därom, att
landsfogden icke bör vara konkursförvaltare, vilken uppfattning jag även
delar. Däremot hava i flera yttranden det av de sakkunniga ifrågasatta förbudet
för landsfogde att vara rättens ombudsman ansetts mindre lämpligt.
Då ett konkursförfarande emellertid kan komma att giva anledning till straffrättsliga
åtgärder gentemot konkursgäldenären på landsfogdens föranstaltande,
synes det mest tillfredsställande, att den sistnämnde icke dessförinnan
tagit befattning med boet. Med anledning härav ansluter jag mig
till förslaget i denna del.

Slutligen torde det icke vara förenligt med landsfogdens ställning att själv
eller genom annan förrätta auktioner, ej ens exekutiva sådana, varför på
sätt de sakkunniga föreslagit förbud häremot synes böra meddelas.

Såväl med hänsyn till den beräknade arbetsbördan som ur rekryteringssynpunkt
torde i vissa län de av de sakkunniga föreslagna landsfogdeassistentbefattningarna
vara väl motiverade. Dessa böra emellertid icke vara
ordinarie tjänster titan i stort sett likartade med utbildningstjänsterna inom
domarkarriären, domsagosekreterare- och extra hovrättsfiskalsbefattningarna.
Från landsfogdeassistent synes befordran böra ske till ordinarie distriktsåklagare
och därifrån till landsfogdebefattning. Lika med de sakkunniga
finner jag att för landsfogdeassistent skola finnas två beliörighetsgrader, beroende
på den tid vederbörande tjänstgjort inom åklagar- och polisväsendet.

Handhavandet av de arbetsuppgifter, som icke längre skola tillkomma
landsfogdarna, synes böra anförtros för de skilda uppgifterna lämpade befattningshavare
inom länsstyrelserna. Härutinnan kan jag ansluta mig till
vad de sakkunniga föreslagit. Överflyttningen av inventeringsskyldigheten
från landsfogden till med uppbördsverksamhet förtrogen personal torde,
såsom av riksräkenskapsverkets yttrande framgår, innebära en fördel. Enligt
vad den av de sakkunniga verkställda statistiska utredningen utvisar, torde
enbart överflyttningen av landsfogdens kamerala arbetsuppgifter knappast i
något län behöva föranleda nyanställning av personal och under inga förhållanden
inrättandet av nya ordinarie tjänster.

I främsta rummet av hänsyn till önskemålet att få till stånd en bättre
ordning inom åklagarväsendet är det angeläget, att ikraftträdandet av den
nya organisationen sker snarast möjligt. Försiktigheten bjuder emellertid
att därvid icke gå för hastigt fram. De sakkunniga hava såsom lämplig
tidpunkt för en övergång till den nya organisationen, åtminstone såvitt angår
arbetsuppgifterna, föreslagit den 1 juli 1935. På sätt jag redan i statsverkspropositionen
anfört torde emellertid en förändring i den nuvarande ordningen
icke böra ske förrän under budgetåret 1936/1937. Den nya organisationen
synes nämligen böra förberedas genom anordnandet av lämplig
utbildning för flertalet av de blivande nya landsfogdarna genom den i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

föregående föreslagna kursen. Överhuvudtaget torde personalfrågan böra
ägnas särskild uppmärksamhet. Av vad jag tidigare anfört framgår, att den
1 juli 1936 av de åtta ordinarie landsfogdarna högst fem torde komma att
uppehålla sina tjänster. Av dessa synas fyra böra överflyttas till de nya landsfogdetjänsterna.
Ifrågavarande befattningshavare torde vara skyldiga att underkasta
sig en dylik överflyttning på grund av den i kungörelsen den 14 juni

1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från

1918 års början fastställda avlöningsförmåner för landsstaten intagna föreskriften
att, därest vissa landsstaten tillhörande göromål överflyttas till annan
del av statsförvaltningen, kungörelsen underkastade befattningshavare äro
skyldiga tjänstgöra å den befattning till vilken dessa göromål helt eller delvis
överflyttats. Beträffande tre av de övriga ordinarie landsfogdarna synas förhållandena
böra föranleda till att de överföras på indragningsstat. Häremot
torde icke något vara att erinra, enär ifrågavarande omorganisation innebär,
att de nuvarande landsfogdetjänsterna såsom befattningar inom landsstaten
skola upphöra och att i stället inrättas nya tjänster inom en ny fristående
organisation av statsförvaltningen. Den återstående ordinarie landsfogden,
vilken tjänstgör såsom statspolisintendent, torde jämväl efter den 1 juli
1936 komma att tjänstgöra i sistnämnda befattning. Då i detta fall ett överförande
på indragningsstat icke synes böra ifrågakomma, torde denna landsfogdetjänst
tillsvidare böra tillsättas på förordnande.

De nitton lediga landsfogdetjänsterna böra naturligen icke besättas med
ordinarie innehavare förrän kompetenta sökande finnas att tillgå. Av styrelsen
för föreningen Sveriges landsfogdar gjord hemställan, att landsfogde,
som vid tiden för övergången till den nya organisationen innehaft förordnande
å landsfogdetjänst under minst tre år, måtte erhålla fullmakt å den innehavda
tjänsten kan jag icke tillstyrka. Visserligen delar jag de sakkunnigas
uppfattning, att de nuvarande tillförordnade landsfogdarna böra bliva föremål
för en viss omtanke från statsmakternas sida, men jag anser likväl frågan
örn dessa befattningshavares överförande till de nyskapade chefsbefattningarna
böra göras beroende av förefintlig kompetens i varje särskilt fall. Att därjämte
särskild betydelse måste tillmätas vederbörandes personliga duglighet
och fallenhet för ifrågavarande arbetsuppgifter finner jag uppenbart. Givetvis
torde de i det föregående uppställda kompetensvillkoren för de nya
landsfogdetjänsterna icke kunna till alla delar upprätthållas vid tillsättandet
av den första omgången landsfogdar. Det synes emellertid ofrånkomligt,
att den föreslagna landsfogdekursen måste genomgås av det övervägande
antalet av de nuvarande tillförordnade landsfogdarna, därest de
önska komma i fråga till ordinarie landsfogdebefattning. Vid sökandet av
inträde till ifrågavarande kurs torde åt nämnda befattningshavare böra givas
ett visst företräde, därvid dock bör iakttagas, att endast de som kunna anses
hava förutsättningar att bekläda de nya befattningarna må medgivas inträde.
På detta sätt möjliggöres på ett relativt tidigt stadium en första gallring
bland den till buds stående personalen. Där landsfogdebefattning icke finnes
lämpligen kunna förses med ordinarie innehavare, då den nya organisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

träder i kraft, bör befattningen tillsvidare uppehållas på förordnande. Genom
en dylik anordning hålles möjlighet öppen att så småningom få samtliga
ifrågavarande befattningar besatta med lämpliga personer.

Oberoende av ordnandet av personalfrågan synes omläggningen av arbetsuppgifterna
icke böra uppskjutas längre än till ingången av budgetåret 1936/1937.
Den omständigheten att vissa län måhända icke hinna erhålla ordinarie landsfogdar
förrän vid en senare tidpunkt torde icke böra föranleda till att i dessa
län det nuvarande systemet bibehålies. Ett system med två slag av landsfogdetjänster
med olika arbetsuppgifter finner jag i likhet med de sakkunniga
mindre tillfredsställande. Genom den föreslagna skärpta övervakningen från
överordnade myndigheters sida samt med hänsyn till den möjlighet till självverksamhet
för de mera kvalificerade distriktsåklagarna, som förslaget inrymmer,
torde ingenting vara att erinra mot en dylik anordning. Överhuvudtaget
synes övergången till den nya ordningen böra göras så enkel
som möjligt och icke försvåras genom övergångsbestämmelser av olika slag.

Beträffande kostnaderna för den nya organisationen och vad först angår
landsfogdarnas avlöning må till en början anmärkas, att åtskilliga myndigheter
framhållit angelägenheten av en lönereglering för nämnda befattningshavare,
även örn de bibeliölles vid i stort sett samma arbetsuppgifter som
hittills. Vid en omorganisation efter de i det föregående angivna linjerna
torde landsfogdarnas förseende med tillräckliga löner framstå såsom ändå
nödvändigare. Med mindre landsfogdetjänsterna, framför allt i ekonomiskt
hänseende, göras eftersträvansvärda lär en betryggande rekrytering av desamma
icke vara att påräkna.

Vid bestämmandet av landsfogdarnas löner bör vidare beaktas, att landsfogdebefattningarna
i regel komma att bliva sluttjänster. I socialt hänseende
böra de anses fullt likvärdiga med flertalet sluttjänster inom administrationen.
En omständighet av betydelse är vidare, att de nya landsfogdarna
praktiskt sett betagits varje möjlighet till extra inkomster genom arbete
vid sidan av sin tjänst.

Det ojämförligt största antalet myndigheter hava uttalat sig för en relativt
hög löneplacering. Däremot har bland dessa myndigheter den av de
sakkunniga förordade differentieringen i lönerna med hänsyn tagen till
arbetsförhållandena i de särskilda länen stött på motstånd. Det har salunda
anförts, bland annat, att variationerna i arbetsbördan, vilka för övrigt
ansåges svåra att på förhand beräkna, borde kompenseras genom anställandet
av biträden eller på annat liknande sätt. Förslaget i denna del har
emellertid i princip biträtts av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd. För den föreslagna differentieringen
synas goda skäl tala. De särskilda länen erbjuda sinsemellan så betydande
olikheter med avseende å de geografiska förhållandena, befolkningens storlek
och rörlighet att landsfogdetjänsterna i vissa län måste anses mera maktpåliggande
och arbetstyugda än i de övriga länen. Den av de sakkunniga
åberopade statistiska utredningen rörande brottsfrekvensen i de olika
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 185. 181 S» o

Kungl. Majda proposition nr 185.

länen torde bestyrka detta. En omständighet av betydelse är jämväl
kvalifikationerna hos distriktsåklagarna inom länet. I ett län med flera
större städer med rättsbildade stadsfiskaler torde sålunda de egentliga åklagaruppgifterna
för landsfogden bliva mindre omfattande än för landsfogden
i ett län där sådana distriktsåklagare saknas. Att kompensera den ökade
arbetsbördan i vissa län genom anställandet av landsfogdeassistenter är
möjligt allenast intill en viss gräns. Den allmänna ledningen av åklagaroch
polisväsendet ävensom ansvaret för detsamma i de större, mera arbetstjftgda
länen måste liksom i övriga län ändå alltid ligga i landsfogdens
hand. Inom statsförvaltningen i övrigt saknas icke exempel på en gradering
i lönehänseende av tjänster med arbete av samma art men med olika omfattning.
I sådant hänseende må erinras örn överlantmätarna samt revirförvaltarna.
Jag finner mig sålunda böra godtaga förslaget örn en differentiering
av landsfogdarnas löneställning.

För genomförandet av denna differentiering skulle enligt de sakkunnigas förslag
de olika landsfogdebefattningarna hänföras till olika lönegrader i den i allmänna
avlöningsreglementet intagna löneplanen sålunda, att fem befattningar
hänfördes till lönegraden B 30, fjorton till B 29 och fem till B 28. Ett dylikt
system torde dock få anses mindre lämpligt med hänsyn till, bland annat,
därmed förbundna olikheter med avseende å pensionsförmåner och rese
ersättning. I stället synas samtliga landsfogdar med undantag av landsfogden
i Gotlands län böra hänföras till en och samma lönegrad, varjämte
några landsfogdar böra erhålla på visst sätt beräknade lönetillägg. Den lönegrad,
vilken härvid bör ifrågakomma, finner jag icke skäligen kunna bestämmas
lägre än till B 28. Yad angår lönetilläggen, torde desamma böra
beräknas på sätt riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd
föreslagit eller med belopp motsvarande skillnaden i avlöning mellan
lönegraderna B 30 och B 28, respektive B 29 och B 28. Denna skillnad
utgör 960 kronor respektive 480 kronor för år räknat. Då landsfogde, som
uppbär lönetillägg, åtnjuter ledighet, under vilken han är skyldig att vidkännas
tjänstledighetsavdrag, torde vid avdragets bestämmande böra så
anses, som åtnjöte han lön enligt en löneklass liggande två löneklasser,
respektive en löneklass högre än den löneklass inom lönegraden B 28, vilken
han tillhör. Yikariatsersättning till tjänsteman, som förordnas att bestrida
vikariat å sådan landsfogdetjänst med vilken lönetillägg är förenat, torde
böra beräknas som örn tjänstemannen bestrede vikariat å befattning inom
lönegraden B 30 respektive B 29. Yad nu sagts skall gälla där fråga är örn
vikarie, å vilken allmänna avlöningsreglementet är tillämpligt. Då landsfiskal
eller stadsfiskal mottager förordnande å landsfogdebefattning, synes
vikariatsersättningen böra generellt bestämmas sålunda, att den förordnade
berättigas uppbära av statsmedel dels ett belopp, motsvarande vad den förordnade
visar sig hava under tiden för förordnandet mistat i form av avlöningsförmåner
från staten respektive staden, dels ock ett arvode örn 5, 6 eller 7
kronor för dag beroende på örn vikariatet avser landsfogdetjänst i lägsta —
vartill torde få räknas landsfogdetjänsten i Gotlands län — mellersta eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

högsta lönegruppen. Stadsfiskal bör i likhet med landsfiskal hava ersättning
av statsmedel för resan till och från stationeringsorten.

Av de olika landsfogdebefattningarna torde på sätt de sakkunniga föreslagit
de i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Hallands län böra hänföras
till lägsta lönegruppen, i vilken något avlöningstillägg icke bör utgå. Däremot
finner jag att landsfogdebefattningen i Gotlands län icke bör hänföras
till högre lönegrad än B 27. Lika med allmänna civilförvaltningens lönenämnd
finner jag därjämte landsfogdebefattningen i Jämtlands län böra
hänföras till lönegraden B 28. Till högsta lönegruppen, i vilken det förut
angivna högre lönetillägget skall utgå, torde böra hänföras landsfogdebefattningarna
i Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län. Övriga femton
landsfogdebefattningar synas böra hänföras till den mellersta lönegruppen
i vilken det lägre lönetillägget skall utgå. Till nu angivna löneförmåner torde
böra komma dyrtidstillägg i enlighet med de bestämmelser, som i sådant
hänseende gälla i fråga örn befattningshavare vid nyreglerat verk.

Lika med de sakkunniga finner jag att i samband med denna lönereglering
landsfogdarna tillkommande bötesandelar böra indragas till statsverket.
Detta överensstämmer med principen att vidtagandet av vissa tjänsteåtgärder
från åklagarmyndigheternas sida icke för dem skall vara förbundet med något
ekonomiskt intresse. Riktigheten härav torde vara obestridlig. Systemet
med åklagarandelar är jämväl ställt på avskrivning och har numera tillämpning
allenast inom vissa delar av specialstraffrätten. Såsom hinder för systemets
definitiva avskaffande har tidigare huvudsakligen anförts, att åklagarna
i form av bötesandelar och dylikt erhölle en i betraktande av flertalet
åklagares låga avlöning behövlig avlöningsförstärkning. En övergång
till annan ordning har följaktligen ansetts icke böra ske förrän i samband
med en lönereglering för ifrågavarande befattningshavare. Denna tidpunkt
torde numera vara inne såvitt angår landsfogdarna. I likhet med vad som
skett i lagen den 10 februari 1933 örn ändrade bestämmelser i vissa fall
rörande fördelning av böter m. m. bör i förevarande fall andel i vite eller
skadestånd — varmed avses sådant skadestånd örn vilket förmäles i 53 §
1 mom. förordningen den 14 november 1914 angående stämpelavgiften
eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller
författning skall tillfalla landsfogden, vara underkastad samma regel som
bötesandel. I motsats till vad i nämnda lag skett torde, med hänsyn till
landsfogdens ställning, för hans vidkommande något undantag från den allmänna
regeln icke böra ske i fråga om sådana beslagarandelar som avses i
lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel och lagen den 20
juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin. I samband mod att organisationsförslaget slutligen underställes
Kungl. Majit lär chefen för justitiedepartementet komma att framlägga
författningsförslag i detta ämne.

För de tre landsfogdebefattningar, vilka skola överföras till indragningsstat,
torde avlöningen å indragningsstat böra fastställas till samma belopp
som för närvarande utgå i ifrågavarande befattningar i form av grundavlöning,
ålderstillägg, tillfällig löneförbättring samt, i förekommande fall, ortstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Beträffande landsfogdeassistenternas avlöning torde de av de sakkunniga
förordade avlöningsbestämmelser, vilka överensstämma med vad för närvarande
gäller för extra hovrättsfiskaler och domsagosekreterare, icke böra
ifrågakomma. Landsfogdeassistent lärer i stället lämpligen efter en första
tjänstgöring under ett och ett halvt år, under vilken tid avlöning bör utgå
enligt 15:e löneklassen, såsom extra ordinarie tjänsteman hänföras till 19:e
lönegraden enligt kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356). Å landsfogdeassistenternas
löner torde böra utgå dyrtidstillägg efter samma grunder som
enligt vad nyss föreslagits skall gälla ifråga örn landsfogdarna. Lika med de
sakkunniga finner jag, att landsfogdeassistentbefattningar tillsvidare äro erforderliga
allenast i Stockholms, Malmöhus, Alvsborgs, Gävleborgs och
Västernorrlands län. I motsats till länsstyrelsen i Norrbottens län kan jag
sålunda icke anse påkallat, att assistentbefattning för närvarande inrättas i
sistnämnda län.

I följd av det anförda torde kostnaderna såvitt angår befattningshavarnas
avlöningar bliva följande. Avlöningarna till en landsfogde i lönegraden B 27
och tjugutre landsfogdar i lönegraden B 28 utgöra tillhopa 251,520 kronor.
Såsom avlöningstillägg skall därjämte beräknas 7,200 kronor för femton landsfogdar
och 2,880 kronor för ytterligare tre landsfogdar eller tillhopa 10,080
kronor. Vidare komma i betraktande provisoriskt dyrortstillägg till två
landsfogdar med 480 kronor. Till avlöningar till icke-ordinarie personal böra
upptagas grundavlöningar till fem landsfogdeassistenter eller 24,600 kronor
samt avlöningsförhöjningar 4,000 kronor. Provisoriskt dyrortstillägg för sistnämnda
befattningshavare torde upptagas med 200 kronor. Sammanlagda
avlöningskostnaden för landsfogdarna och landsfogdeassistenterna belöper sig
sålunda till 290,880 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg, beräknat efter nu
tillämpade grunder till 20,000 kronor. Mot dessa årliga avlöningskostnader,
tillhopa 310,880 kronor, svara avlöningskostnaderna för den nuvarande organisationen
241,280 kronor. Då emellertid i samband med ifrågavarande omorganisation
indragning till statsverket bör ske av landsfogdarna för närvarande
tillkommande sportler, i främsta rummet provisioner å exekutivt försålda
fastigheter och fartyg ävensom bötesandelar, torde härigenom en årlig besparing
å cirka 30,000 kronor böra beräknas. För de tre landsfogdar, vilka
lära böra överföras på indragningsstat, torde sammanlagda avlöningskostnaden
uppgå till omkring 26,200 kronor, dyrtidstillägg inberäknat. Åtminstone två
av ifrågavarande befattningshavare torde tillsvidare icke komma att uppbära
någon avlöning å indragningsstat, enär de sannolikt komma att, på sätt’ redan
nu är förhållandet, tjänstgöra såsom häradsskrivare.

Beträffande övriga årliga kostnader för den nya organisationen finner jag
lika med de sakkunniga, att något särskilt belopp icke bör beräknas för
landsfogdarnas och landsfogdeassistenternas resor för åklagar- och polisändamål.
Ifrågavarande kostnader böra lämpligen bestridas från det i riksstaten
under titeln Fögderiförvaltningarna: omkostnader upptagna förslagsanslaget.
Någon höjning i ifrågavarande anslag torde icke vara erforderlig
i anledning härav.

Kungl. Majus proposition nr 185.

Vad därefter angår de sakkunnigas förslag att från ett särskilt anslag
skulle bestridas de kostnader, som för vissa länsstyrelser kunde uppkomma
i anledning av överflyttningen å länsstyrelsens tjänstemän av den landsfogdarna
hittills åvilande inventeringsskyldigheten, finner jag lika med statskontoret
en dy lik anordning icke lämplig. I den mån av förevarande anledning
ökade kostnader kunna uppstå för länsstyrelserna för bestridande
av resekostnader och vikariatsersättningar och till disposition stående medel
ej förslå härför, torde erforderlig medelsförstärkning böra beredas genom
höjning av de anslagsposter varom fråga är. Vid sådant förhållande lärer
den nu särskilt utgående anslagsposten å 4,200 kronor för ersättning till
sakkunniga inventeringsbiträden åt landsfogdarna m. m. bortfalla.

Beträffande slutligen de av de sakkunniga upptagna engångskostnaderna,
torde kostnaderna för den föreslagna utbildningskursen för blivande landsfogdar
icke komma att överstiga förut beräknade 15,000 kronor. Ifrågavarande
belopp är avsett att täcka kostnaderna för arvoden åt lärare och annan
för utbildningen erforderlig personal ävensom för materialanskaffning. Att
på sätt i några yttranden ifrågasatts bereda eleverna i förenämnda kurs
några avlöningsförmåner finner jag icke erforderligt. Den ekonomiska uppoffring,
som genomgången av kursen må kräva av deltagarna, motsvaras av
utsikten att därigenom kunna vinna en relativt väl avlönad ordinarie anställning.
Såsom engångskostnader torde vidare böra upptagas 5,000 kronor
för anskaffande av uniformer samt viss utrustning och beväpning åt landsfogdarna
och landsfogdeassistenterna ävensom 1,000 kronor för inköp av
dagböcker m. m. för landsfogdarnas expeditioner. Lika med de sakkunniga
finner jag några särskilda expenskostnader icke böra upptagas för den nya
organisationen, enär de kostnader som härvid kunna ifrågakomma tillsvidare
lämpligen böra tillgodoses inom ramen för länsstyrelsernas expensanslag.

Av det sagda framgår, att något annat anslag under budgetåret 1935/1936
icke ifrågasättes för landsfogdereformens genomförande än det i statsverkspropositionen
(Y, p. 151) beräknade reservationsanslaget å 15,000 kronor till
utbildningskurs för blivande landsfogdar. Emellertid är det med hänsyn
till de blivande landsfogdetjänsternas rekrytering av stor vikt att redan i år
grunderna för den nya landsfogdeorganisationen vinna riksdagens godkännande.
Syftet med förslaget att den nya organisationen ej skall träda i
tillämpning förrän den 1 juli 1936 är ju att under väntetiden aspiranter™
på de nya befattningarna skola hinna göra sig kompetenta till nämnda tidpunkt.
Men örn man skall hava utsikt att dels få behålla de dugligaste
bland dessa aspiranter — vilka i det nuvarande ovissa läget lätt lockas att
söka sig till andra verksamhetsområden — dels förmå dessa att underkasta
sig kostnaderna för den extra utbildning, som skulle erbjudas dem genom
den föreslagna kursen, är det synnerligen angeläget att landsfogdereformen
i sina grunddrag fastställes redan i år. Ett uppskov med detta fastställande
skulle innebära ett motsvarande uppskov med ikraftträdandet av den nya
organisationen. Av dessa skäl torde av riksdagen böra begäras ett uttryck -

Kungl. Majus proposition nr 185.

ligt godkännande av de grunder för en ny landsfogdeorganisation som nu
av mig framlagts.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation
av landsfogdebefattningarna, avsedd att träda i tillämpning den
1 juli 1936;

dels ock för budgetåret 1935/1936 för utbildningskurs för
blivande landsfogdar anvisa ett reservationsanslag av 15,000
kronor.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

C.-H. von Hartmansdorff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition............................ 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 februari 1935 ............. 1

Den nuvarande landsfogdeorganisationen.................. 2

Tidigare reformförslag............................ ®

Den allmänna rättegångsreformen och frågan örn åklagarväsendets reformering
.................................G

Behovet av en landsfogdereform och frågan örn dess partiella genomförande
...... 12

Huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag..................17

Yttranden i anledning av betänkandet...................26

Departementschefens förslag.........................51