Kungl. Majus proposition nr 178 (Proposition 1932:178)

Kungl. Majus proposition nr 178.

Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1925 (nr 110) om polisväsendet i riket; given Stockholms
slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 käft. (Nr 178.)

2219 31 1

Kungl. Majus proposition nr 178.

Förslag''

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket
skall sålunda ändras, att dels nuvarande 5 § betecknas såsom 1 mom. av
samma paragraf, dels i paragrafen införas ytterligare två morn., betecknade
såsom 2 och 3, av nedan angivet innehåll; dels andra stycket av 7 § betecknas
såsom 2 mom. av samma paragraf, dels i paragrafen införes ytterligare
ett morn., betecknat såsom 1, av nedan angivet innehåll; dels 6 och
8 §§ samt 15 § 1, 4 och 5 mom. — 8 § och 15 § 1 mom. i nedan intagna
delar — erhålla följande ändrade lydelse:

5§-

1. I stad---vara beridna.

2. Stad, så ock köping som i 1 § 1 mom. andra stycket sägs, må kunna
åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän även i den mån skyldighet
enligt 1 mom. icke föreligger. Närmare föreskrifter härom meddelas av
Konungen.

3. I fråga örn stad, som jämlikt 1 mom. är skyldig att tillhandahålla reservpolismän,
må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal
i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring
såsom statspolis vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
utom staden. Då sådant förordnande meddelats, skall polispersonalen
i staden ökas med det bestämda antalet. Därest sedermera polispersonalen
minskas, utan att motsvarande ändring i behovet av polispersonal inom
staden ägt rum, eller personalen icke ökas i förhållande till sådan ändring,
må Konungen förordna örn ökning av personalen.

För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda polismän till
föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdelning (statspolisavdelning).
Närmare föreskrifter angående anordnande av sådan avdelning
meddelas av Konungen.

I fråga örn stad, som skall tillhandahålla statspolis, må Konungen föreskriva,
att staden för särskilda tillfällen skall vara skyldig att för tjänstgöring
såsom statspolis tillhandahålla, utöver vad förut sagts, ytterligare det
antal polismän i särskilda tjänstegrader, för vilka ersättare kunna utan avsevärt
dröjsmål erhållas genom inkallande till tjänstgöring i staden av statspolismän
från vissa angivna andra städer.

Kungl. Moj:ts proposition nr 178.

6§-

I stad, som jämlikt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän, skall
i erforderlig utsträckning finnas anställd för spaning och annan undersökning
angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdelning).

I fråga örn stad, som på grund av stadgandet i första stycket eller eljest
inrättar kriminalpolisavdelning, må Konungen förordna, att ett bestämt antal
av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall
användas för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom
staden. För sådan tjänstgöring i första hand avsedda kriminalpolismän till
föreskrivet antal skola i stad med statspolisavdelning tillhöra denna.

7 §•

1. Jämväl annan befattningshavare vid polisväsendet än sådan, som avses
i 5 § eller 6 § andra stycket, må, därest hans avlöning, efter ty nedan
sägs, helt eller delvis bestrides av statsmedel, användas för polisverksamhet
utom det område, för vilket han är anställd. Vad nu sagts skall ock gälla
i fråga örn elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola.

Då utomordentliga omständigheter därtill föranleda, äger Konungen förordna,
att även annan befattningshavare vid polisväsendet än som avses i
första stycket må användas för polisverksamhet utom det område, för vilket
han är anställd.

2. Närmare bestämmelser — — — av Konungen.

8 §•

Polisdistrikt är — — — skälig begravningshjälp.

Polisdistrikt åligger tillika att draga försorg örn föreskriven uniformering
och beväpning av distriktets polispersonal samt att i erforderlig utsträckning
ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för
distriktets polisväsen erforderliga anordningar. Beväpning samt annan utrustning
än uniform åt personal, vilken tjänstgör såsom statspolis, ävensom
för sådan tjänstgöring erforderlig materiel skall dock ombesörjas av
statsverket.

För särskilda---i 15 §.

15 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes anställd
för hela rikets behov, samt för särskilda anordningar för polisväsendet
i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

Stad, som jämlikt 5 § 3 mom. första stycket och 6 § andra stycket skall
tillhandahålla statspolis, gottgöres av statsverket så stor del av stadens
kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och andra förmåner
åt polispersonalen i särskilda tjänstegrader, som belöper å det bestämda
antalet statspolismän i motsvarande grader enligt de beräkningsgrunder, som
av Konungen fastställas. Dessutom utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda
beräkningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad
för anskaffande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kostnad, som staden kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal.
Kostnader, som eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, bestridas
av statsmedel.

Kostnaden för — — — av statsmedel.

4. Till polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,
utgår statsbidrag för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas,
med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma
i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen
skall tillhöra, dock att, därest polisdistriktet jämlikt 5 § 3 mom.
första stycket skall tillhandahålla statspolis, statsbidraget skall utgå med en
sjättedel av löneförmånerna. I den mån reservpolismännen skola vara beridna,
utgår därjämte statsbidrag med hälften av stadens kostnad för hållande
av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa. Närmare grunder
för beräknande av sådan kostnad fastställas av Konungen.

Har polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,
åtagit sig att för viss tid tillhandahålla ytterligare reservpolismän,
utgår för var och en av dessa statsbidrag med en sjättedel av de löneförmåner,
som i första stycket avses, i den mån distriktet visar, att lämpliga
och tjänstbara personer, vilka tidigare innehaft befattningar såsom ordinarie
polismän i stad och vilkas ålder med högst fem år överstiger den för
distriktets polismän i motsvarande tjänstegrad gällande pensionsåldern, enligt
överenskommelse med distriktet stått till förfogande för att vid utkallande
av reservpolispersonal tjänstgöra såsom ersättare för denna inom distriktet.
Statsbidrag för reservpolismän må dock sammanlagt utgå högst för dubbla
det antal, som distriktet enligt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla. Närmare
bestämmelser rörande sådana ersättare, som nu sagts, meddelas av Konungen.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket
för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, dettas jämlikt
1 mom. andra stycket beräknade kostnad för avlöning av ifrågavarande antal
polismän ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader.

5. Örn befattningshavare vid polisväsendet i annat fall än som avses i
1 eller 4 mom. på grund av föreskrift i denna lag tjänstgör utom det område,
för vilket han är anställd, bestridas därigenom uppkommande särskilda
kostnader av statsverket. Därjämte skall, oavsett huruvida eljest
statsbidrag utgår till befattningshavarens lön, vad av lönen belöper å tid,
som han sålunda tjänstgör, helt bestridas av statsmedel. Har för sådan
tjänstgöring använts elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola,
och uppbär sådan elev under tjänstgöringstiden icke lön eller motsvarar
hans lön icke lägsta lön för ordinarie polisman i den stad, där polisskolan
är förlagd, skall dessutom till honom av statsmedel utgå ett belopp motsvarande
denna lön eller skillnaden mellan denna och den lön han åtnjuter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hambus:, von Stockensteöm, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning
med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen:

Under femte huvudtiteln i riksstaten för innevarande budgetår finnas
under rubriken polisväsendet upptagna bland annat följande anslag nämligen
dels ett extra förslagsanslag örn 2,280,000 kronor till polisväsendet i riket,
dels ett extra förslagsanslag örn 950,000 kronor till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet, dels ock ett extra anslag örn

200,000 kronor till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel
av spritdrycker, lönnbränning m. m.

"Vid behandlingen i årets statsverksproposition av anslagen under nyssnämnda
rubrik anmälde jag (femte huvudtiteln, punkt 98), att inom socialdepartementet
påginge förarbeten till vissa organisatoriska förändringar beträffande
polisväsendet, vilka förarbeten hade till huvudsakligt föremål utarbetande
av förslag till ändrad organisation av ordningspolisen och kriminalpolisen.
Efter att hava antytt grundlinjerna för det förslag, som var
under utarbetande, anförde jag att, ehuru jag icke varit i tillfälle att definitivt
taga ståndpunkt till förslaget, jag ansåge, att man vid beräkningen
av anslaget till polisväsendet i riket borde tills vidare utgå från den kostnadsökning,
som förslagets genomförande skulle kräva. Då emellertid förberedelserna
till reformförslaget icke hunne avslutas inom sådan tid, att
vederbörlig hänsyn till detsamma kunde tagas i årets statsverksproposition,
anhöll jag att med den definitiva behandlingen av sistnämnda anslag måtte
få tills vidare anstå. Med bifall till denna hemställan och med hänsyn tagen
jämväl till andra faktorer av beskaffenhet att föranleda ökat anslag föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet till
polisväsendet i riket för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra förslagsanslag
av 3,700,000 kronor. Jämväl anslagen till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet och till särskild polisverksamhet
för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker, lönnbränning m. m.
upptogos till beräknade belopp, det förstnämnda till 960,000 och det senare
till 200,000 kronor.

Sedan numera erforderlig utredning föreligger och infordrade yttranden
inkommit, anhåller jag att få till fortsatt behandling anmäla frågan rörande

Utrednings männens förslag.

6 Kungl. Majas proposition nr 178.

den nyss avsedda reformen av vissa delar av polisväsendet. Vad angår de
ifrågavarande anslagen, torde jag senare i dag få återkomma med framställning
rörande desamma. Även beträffande vissa med den nu ifrågasatta reformen
i någon mån sammanhängande förslag till ändringar i ordningsstadgan
för rikets städer m. m. torde jag senare under dagen få göra framställning.

Det förslag, som jag nu ämnar framlägga, avser i viss mån ändrad
organisation såväl av kriminalpolisen som av ordningspolisen. I förstnämnda
hänseende har förslag uppgjorts av f. d. polismästaren i Stockholm G. Hårleman
i egenskap av inom socialdepartementet särskilt tillkallad sakkunnig.
Detta förslag — vilket torde få såsom bilaga (Utlaga C) fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende — har sedermera med ledning av ingivna yttrandeu
gjorts till föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Därvid
hava biträtt jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 oktober 1931 tillkallade
utredningsmän, vilka även med utgångspunkt från lämnade direktiv
utarbetat förslag rörande ny organisation i vissa hänseenden av ordningspolisen.
Det av utredningsmännen i sistnämnda hänseende utarbetade förslaget,
som innefattas i en »P. ilf. rörande reservpolis och statspolis m. rn.», torde
jämväl få såsom bilaga (Bilaga A) fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende. Över denna promemoria hava yttranden inhämtats från vederbörande
myndigheter ävensom från av förslaget på mera ingående sätt berörda städer
samt enskilda, kommunala och personalsammanslutningar, allt på sätt jag
senare torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade
yttranden inkommit hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade
utredningsmännen.

I. Ändrad organisation av ordningspolisen.

I fråga örn de omständigheter, som föranlett utredningsmännens tillkallande,
samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till
nyssnämnda promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet fullständigt
återgivits (Bilaga A sid. 3). I denna promemoria återfinnes även en kortfattad
redogörelse för nuvarande organisation av ordningspolisen, och torde
jag även därutinnan få hänvisa till promemorian (Bilaga A sid. 7).

Jag torde således omedelbart kunna övergå till en kort sammanfattning
av innebörden av det inom socialdepartementet av utredningsmännen utarbetade
reformförslaget. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Polisstyrkorna i 17 större städer utökas med helt statsavlönad personal
örn tillsammans 200 man, avsedda dels för att biträda med ordningens upprätthållande
i riket i allmänhet, särskilt då extraordinärt behov av polis
förekommer och i all synnerhet, då på en och samma plats en större polisstyrka
erfordras, och dels för att å landsbygden biträda med vanliga ordningspolisuppgifter,
framför allt övervakande av vägtrafiken ävensom av tilllämpningen
av författningar rörande jakt och fiske, samt med tillsyn över landstrykare
och smugglare m. m. Med statmedel skulle emellertid avlönas

Kungl. Majus proposition, nr 178.

icke vissa personer utan visst antal av vederbörande städers polispersonal.
Personal motsvarande detta antal skulle periodvis — i allmänhet för 3 år i
sänder — placeras å en särskild avdelning, benämnd statspolisavdelning. Den
sålunda placerade personalen skulle vara den, som i första hand vore avsedd
för de statliga polisuppgifterna. För att de nya styrkorna ständigt skulle
kunna omedelbart stå till förfogande för utkallande vid exceptionella behov,
samtidigt som de under normala förhållanden skulle kunna helt ägna sig åt
ordningsuppgifterna på landsbygden, föreslogs, att för den händelse statspolisavdelningens
personal på grund av sin tjänstgöring på landsbygden
icke skulle kunna omedelbart disponeras, vederbörande stad i stället skulle
vara skyldig att till förfogande vid här avsedda tillfällen omedelbart ställa
en styrka motsvarande statspolisavdelningen med rätt att, så snart det ginge
för sig, inkalla avdelningens personal för att fylla uppkomna luckor i stadens
polisstyrka. Vid behov av enhetlig styrka än som motsvarar statspolisstyrkan
i den stad, som i ett visst fall närmast ifrågakommer för
tillhandahållande av statspolis, skulle staden vara skyldig att därjämte ställa
till förfogande en styrka motsvarande statspolisen i vissa för varje stad angivna,
närliggande städer, dock med rätt att sedermera för egna behov inkalla
den i dessa städer placerade statspolisen till tjänstgöring.

Statspolisavdelningarna skulle för sin verksamhet på landsbygden förses
med erforderligt antal automobiler och motorcyklar, varjämte en väsentlig
del av dem skulle göras beriden.

Den nuvarande reservpolisen skulle bestå och tänktes vid förekommande
behov kunna utkallas för tjänstgöring gemensamt med statspolisen. Då emellertid
vid förslagets genomförande reservpolisen komme att få en ställning som
verklig reserv till statspolisavdelningarna, ansågs det nuvarande statsbidraget
till reservpolisen kunna minskas till hälften av nu utgående belopp eller
till en sjättedel av lägsta lönen inom vederbörande tjänstegrad. Emellertid
skulle viss möjlighet beredas för städerna att få uppbära i statsbidrag intill
samma kontanta belopp för reservpolisen som för närvarande, nämligen
under förutsättning dels att vederbörande stad åtoge sig att ställa ytterligare
reservpolismän till förfogande till högst dubbla den nuvarande styrkan,
och dels att staden träffade avtal med pensionerade polismän till antal motsvarande
det, för vilket staden ville uppbära reservpolisersättning utöver det
nuvarande antalet, örn att dessa skulle vara beredda att såsom ersättare
rycka in vid utkallande av reservpolis.

Statspolisavdelningarna skulle koncentreras dels med större styrkor i
6 städer, nämligen Stockholm (40 man), Göteborg (30 man), Malmö (20
man) samt Gävle, Sundsvall och Luleå (varje stad med 15 man) och dels
med styrkor örn 7 eller 4 man i 11 andra städer. Högsta befälet skulle
utövas av en likaledes helt statsavlönad intendent vid Stockholms poliskår,
vilken tillika skulle tjänstgöra såsom sammanhållande organ. Därjämte
skulle kommissarier finnas anställda i de uppräknade sex städerna.
De nyss avsedda smärre polisstyrkorna skulle vara grupperade kring de
nämnda städerna på så sätt, att till var och en av dem skulle kunna samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dragas statspolisstyrkorna från de närmast liggande stationsorterna, så att
de sammandragna styrkorna skulle komma att utgöra för Stockholm 58, för Göteborg
48, för Malmö 34, för Gävle 22, för Sundsvall 19 och för Luleå 19 man.
Inräknat reservpolisen skulle på detta sätt kunna uppställas av vederbörande
stads poliskår från Stockholm över 100, från Göteborg över 70, från Malmö
närmare 50 man o. s. v., samtidigt som man sörjt för att de uppkommande
luckorna till en del skulle fyllas. Härvid har man ändock icke räknat med
den ytterligare reservpolispersonal, som skulle kunna bliva tillgänglig, i den
mån ersättare anställdes. Såsom en ytterligare reserv skulle även kunna
användas eleverna vid lägre kursen av polisskolan i Stockholm ävensom vid
polisskolan i Göteborg, i den mån dessa elever ägde erforderlig jn-aktisk
polisutbildning. Som en sista resurs borde, då utomordentliga omständigheter
därtill föranledde, även andra befattningshavare vid polisväsendet
än som regelmässigt kunde tagas i anspråk för statens ändamål få användas
för polisverksamhet utom det område, för vilket de vore anställda.
Detta förslag har närmast avseende på polispersonalen i städer och köpingar,
i den män den icke utgör reserv- eller statspolis. Körande användande
av militär för ordningsuppgifter anfördes i promemorian, att det
bör vara statsmakternas plikt att tillse, att polisorganisationen har sådan
styrka, att militärt bistånd i det längsta kan undvikas, ävensom att det synes
böra övervägas, huruvida sådan ändring i gällande bestämmelser borde äga
rum, att beslut örn användande av militär för upprätthållande av ordningen
skulle ankomma, icke såsom nu på länsstyrelsen och eventuellt i brådskande
fall på underordnad myndighet, utan på Kungl. Majit.

Rörande den närmare utformningen av förslaget torde jag få hänvisa till omförmälda
promemoria. Vid denna har även fogats ett utkast till de ändringar i
1925 års polislag, som skulle föranledas av förslagets genomförande. Yad angår
detaljerna i förslaget torde jag vid sådant förhållande kunna inskränka mig till
att här nämna följande. För närvarande finnes inom tre län s. k. landstingspolis.
Denna skulle kunna fortbestå, ehuru man i promemorian utgått från
att densamma snart skulle genom landstingens egna beslut komma att
upphöra. Med hänsyn härtill borde särskilda åtgärder vidtagas för att
sörja för den nuvarande personalen vid landstingspolisen. Statspolisavdelningen
i Stockholm borde lämpligen kunna samordnas med den s. k. polisbyrån,
vilken har till uppgift att biträda vid övervakande av utlänningar. Statspolisorganisationen
skulle på det sätt få samband med den redan genomförda
Icriminalpolisorganisationen på landsbygden, att de statliga kriminalpolismännen
i regel skulle sammanföras med den för ordningsuppgifter avsedda statspolisen
på de s. k. statspolisavdelningarna. I angelägenheter, som mera formellt anginge
tjänsten, skulle de sålunda stå under samma befäl. Det förutsattes,
att de statliga ordningspoliserna skulle kunna i vissa hänseenden biträda
kriminalpolismännen, och dessa sistnämnda skulle givetvis ej sällan kunna för
sin tjänst draga nytta av de motorfordon, som skulle anskaffas. Statsverket
skulle i princip ersätta städerna all kostnad för statspolisavdelningarna, således

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

icke endast lönekostnader, i den mån dessa belöpte på antalet statspolismän
i olika grader i förhållande till polispersonalens totala styrka i vederbörande
stad, utan därjämte enahanda andel av pensioneringskostnader samt
kostnader för lokal, expenser m. m. och — givetvis — utgifter för särskild
ersättning under tjänstgöring utanför stationsorten. Kostnaderna för uniformering,
beväpning och personlig utrustning ävensom för tekniska hjälpmedel
skulle helt stanna på statsverket.

Be nya kostnaderna för stats- och reservpolisen hava i promemorian
för budgetåret 1932/1933 beräknats till omkring 1,140,000 kronor, därvid hänsyn
tagits å ena sidan därtill att förslaget avsetts att träda i kraft först
den 1 januari 1933, samt å andra sidan därtill att under nämnda budgetår
kostnader skulle uppkomma för nyanskaffning av motorfordon, hästar och
materiel. För därpå följande budgetår, då medel ännu icke behöva beräknas
för ersättande av en del nyanskaffad material och då ännu viss del av personalen
beräknas vara icke ordinarie, hava kostnaderna uppskattats till omkring
1,520,000 kronor. Den årliga kostnaden framdeles har beräknats till
ungefär 1,615,000 kronor. Med avdrag för vissa nuvarande kostnader, som
skulle bortfalla i och med förslagets genomförande, har nettokostnaden beräknats
till följande belopp, nämligen för budgetåret 1932/1933 972,940 kronor,
för budgetåret 1933/1934 1,191,880 kronor samt årligen därefter 1,285,580 kronor.

Beträffande detaljerna i kostnadsberäkningen torde jag få hänvisa till
omförmälda promemoria (Bilaga A sid. 83). Jämväl beträffande den preliminära
planen för statspolisens placering samt för dess befäl och utrustning
med motorfordon och hästar torde jag få hänvisa till promemorian (sid. 82).

Efter denna korta sammanfattning av huvudgrunderna för förslaget anhåller
jag att få ingå på en redogörelse för vad de avgivna yttrandena
innehålla rörande förslaget i dess helhet1.

Över promemorian infordrades utlåtanden från Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i samtliga län, statskontoret och chefen för generalstaben. Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna skulle före utlåtandes avgivande hava
berett stadsfullmäktige i de av förslaget direkt berörda städerna tillfälle att
avgiva yttranden i anledning av promemorian. Därjämte skulle dels Överståthållarämbetet
bereda styrelsen för polisskolan i Stockholm, dels länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län bereda styrelsen för polisskolan i Göteborg
tillfälle att avgiva yttranden i ämnet.

Samtidigt lämnades styrelserna för vissa enskilda sammanslutningar, nämligen
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges stadsfiskaler, riksförbundet
för fjärdingsmän och polismän samt föreningen Sveriges köpingsåklagare,
tillfälle att avgiva yttranden i anledning av promemorian.

Till följd härav hava yttranden avgivits av nämnda myndigheter och enskilda
sammanslutningar. Länsstyrelserna hava i flera fall vid sina utlåtanden
fogat yttranden från landsfogdarna och i vissa fall även andra ytt -

Yttranden

över

promemorian

angående

reservpolis

och

statspolis
m. m.
Allmän
översikt.

1 Jäinför Bilaga B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

randen. Yttranden hava överlämnats av Överståthållarämbetet från styrelsen
för polisskolan i Stockholm och av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län från dåvarande t. f. polischefen i Göteborg, tillika föreståndare för stadens
polisskola.

I fråga om städerna hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige i Stockholm,
stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje, stadsfullmäktige i Nyköping,
Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Jönköping och Växjö, stadsfullmäktige
och magistraterna i Kalmar, Västervik och Visby, stadsfullmäktige
i Karlskrona, stadsfullmäktige och magistraten i Kristianstad, stadsfullmäktige
i Landskrona, Hälsingborg, Lund, Halmstad, Göteborg, Mölndal och Uddevalla,
stadsfullmäktige och magistraten i Borås, stadsstyrelsen i Trollhättan,
stadsfullmäktige i Skövde, stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad, magistraten
i Kristinehamn, stadsfullmäktige och magistraterna i Orebro och Västerås,
stadsfullmäktige i Falun, stadsfullmäktige och magistraterna i Gävle, Söderhamn
och Härnösand, stadsfullmäktige i Sundsvall, stadsfullmäktige och magistraten
i Östersund, stadsfullmäktige i Umeå samt stadsfullmäktige och magistraten
i Luleå. Vid stadsfullmäktiges och magistraternas yttranden hava i flera
fall fogats yttranden från drätselkammare, poliskammare, polisnämnder
m. m.

Särskilda framställningar i anledning av förslagen i promemorian hava
vidare gjorts av stadsfullmäktige i Piteå och Boden. På grund av sist avsedda
framställning har länsstyrelsen i Norrbottens län den 5 februari 1932
avgivit infordrat utlåtande.

Myndigheternas och sammanslutningarnas allmänna inställning till den i promemorian
ifrågasatta statspolisorganisationen — beträffande detaljerinringar
torde jag få hänvisa till en inom socialdepartementet upprättad sammanställning,
vilken torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende — är i övervägande grad'' tillstyrkande.

Sålunda förordar Överståthållarämbetet förslaget, och jämväl — med
undantag av länsstyrelsen i Blekinge län, som anser sig ej kunna tillstyrka detsamma
under annan förutsättning än att det, innan det genomföres, blir
föremål för omarbetning i mycket väsentliga avseenden — länsstyrelserna
i samtliga län tillstyrka i allt väsentligt förslaget. Anmärkas må dock
dels att länsstyrelsen i Jönköpings län förordar förslaget allenast som ett
provisorium i avbidan på en genomgripande omorganisation av polisväsendet,
dels att länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län påyrka
vissa mera omfattande ändringar i detsamma. Länsstyrelsen i Blekinge län
framlägger förslag till en statspolisorganisation, huvudsakligen utformad enligt
andra linjer än de, efter vilka promemorians förslag uppbyggts.

Av övriga i ämnet hörda myndigheter tillstyrker statskontoret promemorians
förslag i förevarande avseende, medan chefen för generalstaben
förordar inrättandet av en på annat sätt organiserad statspoliskår.

Yad angår städernas ställning, tillstyrkes promemorians förslag eller förklaras
detsamma icke föranleda någon erinran i huvudsaken av stadsfullmäktige

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i 18 städer, nämligen Södertälje, Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Västervik,
Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Hälsingborg, Borås, Karlstad, Örebro,
Falun, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå, medan stadsfullmäktige i Stockholm,
Halmstad, Gävle och Söderhamn helt avstyrka inrättande av en statspoliskår.
Magistraterna intaga i regel samma principiella ståndpunkt som vederbörande
stadsfullmäktige. Magistraten i Kristinehamn, från vilken stad yttrande
av stadsfullmäktige icke föreligger, tillstyrker promemorians förslag. Likaså förordas
förslaget av magistraterna i Visby och Västerås. Vad angår magistraterna
i Gävle och Söderhamn tillstyrka dessa promemorians förslag men endast
såsom ett provisorium. Övriga stadsmyndigheter ingå ej på bedömande av
frågan örn överhuvud en statspolisorganisation bör komma till stånd och en
dylik organisations närmare utformning.

Av de enskilda sammanslutningarna yttra sig styrelserna för föreningen
Sveriges landsfogdar, svenska polisförbundet, svenska landstingsförbundet
och svenska landskommunernas förbund i tillstyrkande riktning. Däremot uttrycker
styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler tvekan huruvida förslaget
innefattar en acceptabel lösning för det stora flertalet län, och styrelsen för
föreningen Sveriges stadsfiskal anser, att förslaget först efter en sakkunnig
granskning och sedan det kompletterats med förslag örn förstärkning av
kriminalpolisväsendet bör läggas till grund för lagstiftning. Styrelsen för
svenska stadsförbundet ingår ej vare sig på frågan örn den föreslagna statspoliskårens
behövlighet eller på spörsmålet, örn de uppgifter, som skulle
komma att åvila statspolisen, kunde anses bliva bäst tillgodosedda genom
en lösning efter de linjer, som föreslagits i promemorian. Styrelsen för
riksförbundet för fjärdingsmän och polismän förordar en statspolisorganisation,
uppbyggd på annat sätt än vad i promemorian föreslagits. I avstyrkande
riktning går det yttrande, som avgivits av styrelsen för föreningen
Sveriges köpingsåklagare.

Efter denna allmänna översikt över myndigheternas och sammanslutningarnas
ståndpunkt till inrättande av en statspoliskår, anhåller jag att få redogöra
för vissa i anslutning till detta ståndpunktstagande gjorda uttalanden.

Av länsstyrelserna framhålla åtskilliga, att allvarliga brister i flera hänseenden
vidlåda den nuvarande polisorganisationen. Man vitsordar också uttryckligen
på många håll behovet av förstärkning av polisväsendet såväl för tillgodoseendet
av landsbygdens normala behov som av hänsyn till mera exceptionella
orostillfällen. Den i promemorian föreslagna statspolisorganisationen angives
av länsstyrelsen i Malmöhus län bland tänkbara och i promemorian berörda
förslag vara deri, som bäst lämpar sig till genomförande, och länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller, att förslaget under förliandenvarande
förhållanden synes på ett lyckligt och ekonomiskt sätt lösa de föreliggande
uppgifterna. Av de tillstyrkande länsstyrelsernas uttalanden i huvudfrågan
torde i övrigt här få återgivas följande.

Länsstyrel serna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län: Det synes länsstyrelsen, som om genom
inrättande av en på föreslaget sätt organiserad statspolis möjlighet skulle
beredas myndigheterna att utan tillkallande av militär bemästra oroligheter
av icke alltför omfattande beskaffenhet och att således huvudändamålet med
statspolisens bildande skulle genom förslaget tillgodoses. Det är emellertid
uppenbart, att, därest den ifrågasatta poliskåren inrättas, det måste vara en
angelägenhet av stor vikt att tillse, att nämnda poliskår — vilken enligt förslaget
skulle helt avlönas av statsmedel — även då densamma icke behöver
tagas i anspråk för det med kåren ursprungligen avsedda ändamålet sysselsättes
på sådant sätt, att dess verksamhet kommer riket i dess helhet
till godo och motsvarar de med kårens avlönande m. m. förbundna uppoffringarna
i ekonomiskt avseende. Även i detta hänseende synas förslagsställarna
jnå ett i det hela lyckligt sätt hava löst sin uppgift. Kåren skulle
under normala tider vara en slags ordningspolis på landsbygden och tillgodose
bland annat behovet av trafikkontroll, vilken kontroll av brist på
personal hittills icke kunnat överallt i nöjaktig omfattning utövas, samt jämväl
i övrigt verka för ett bättre uppi'',ätthållande av ordningen på landsbygden;
den skulle således i tvenne mycket viktiga avseenden bidraga till
undanröjande av betydande och ofta påtalade missförhållanden. Länsstyrelsen
anser sig därför utan tvekan böra tillstyrka genomförandet i huvudsak
av förslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Behovet av en förstärkning av polis makten

med väl utbildade och utrustade, samövade och snabbt tillgängliga
styrkor får anses uppenbart och har ådagalagts genom under senare tid inträffade
händelser. Den föreslagna anordningen med ökning av de polisstyrkor,
som kunna erhållas från de större städerna, synes också vara den
bästa, för att icke säga den enda framkomliga vägen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen instämmer till fullo i framställningen
av den nuvarande polisorganisationens brister samt i det starka
framhållandet av nödvändigheten att ofördröjligen åstadkomma bättre förhållanden
härutinnan, särskilt i ändamål att undvika att behöva använda
militär för stillande av uppkomna oroligheter. Jämväl i avseende å grund
linjerna för en dylik reform ansluter sig länsstyrelsen oförbehållsamt till
förslaget. Att från den nuvarande fjärdingsmannainstitutionen påräkna någon
mera värdefull medverkan vid polisverksamheten på landsbygden synes
knappast möjligt, förrän polisdistrikten sammanslås till större enheter, som
kunna anställa ordinarie fjärdingsmän, vilka förses med tillräcklig avlöning
för att vara helt upptagna av sin tjänst och för vilka uppställes såsom kompetenskrav
att hava genomgått polisutbildning. Men även ifall dessa förändringar
genomföras, kommer fjärdingsmannainstitutionen fortfarande att
lida av den svagheten, att de särskilda befattningshavarna äro spridda över
ett stort område med svårighet att komma tillsammans och utan vana att
uppträda i samlad styrka. Detsamma gäller de ordningsmän, som i särskilda
fall pläga förordnas av länsstyrelserna. Det är uppenbart nödvändigt att
hava en stark, väl utbildad oell utrustad polistrupp att tillgå vid förekommande
behov. Då den nuvarande reservpolisinstitutionen, som omfattar en
del av vissa städers normala poliskår, påtagligen icke kan utvecklas i hela
den omfattning, statens allmänna intresse må påkalla, synes den i förslaget
framförda tanken på att vid dess sida inrätta en statspoliskår, som skall
vara förlagd till vissa större städer men utgöra ett av statsverket helt och
hållet bekostat tillskott till stadens ordinarie polisstyrka, vara synnerligen
väl funnen och även i de allra flesta hänseenden mycket lyckligt utformad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Mellan nu föreliggande förslag till utbyggnad
och förbättring av ordningspolisen och den genom 1925 års lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

fastställda polisorganisationen förefinnes ytterst intimt samband. Såsom i
promemorian framhålles och av erfarenheten jämväl bestyrkes, lider emellertid
sistnämnda organisation, vilkens praktiska utformning icke allestädes
ännu torde vara avslutad, av bristfälligheter i flera hänseenden. Sålunda
må särskilt framhållas, att indelningen i polisdistrikt för landsbygden på
grund av den avfattning lagen kom att erhålla icke kunnat genomföras på
sådant sätt, att, såsom ursprungligen tänkts, i varje polisdistrikt regelmässigt
skulle erhållas polisman med full sysselsättning, utan komma i många distrikt
fortfarande att finnas fjärdingsmän, vilka hava befattningen såsom en
bisyssla vid sidan av annan verksamhet. En organisation av lantpolisen i förstnämnda
riktning skulle otvivelaktigt hava inneburit en mycket god grundval
för erhållande av effektiv ordningspolis ej blott för det planmässiga övervakandet
av ordningen på landsbygden utan även för användning vid exceptionella
tillfällen, under förutsättning i sistnämnda fall givetvis av kårens
ställande under polyteknisk! insiktsfull ledning. Vad förliandenvaron av
en kår av sådana polismän skulle hava betytt icke minst i ekonomiskt hänseende
vid övervägandet av nu föreliggande spörsmål örn förstärkande av
landsbygdens ordningspolis torde icke behöva närmare utvecklas, och ifrågasättas
må, huruvida icke lagstiftningsåtgärder för konsekvent genomförande
av sådan polisdistriktsindelning nu må böra övervägas. Dessa omständigheter
synas givetvis starkt tala för, att frågan om polisväsendets reformerande
i dess helhet nu hade bort upptagas och bringas till lösning i ett sammanhang
för ernående av ett helgjutet samt i ekonomiskt och organisatoriskt
hänseende gynnsamt resultat.

Det anförda oaktat anser länsstyrelsen sig böra ansluta sig till det nu
föreliggande förslaget till ordningspolisens förstärkande och förbättrande.
I promemorian torde nämligen bärande skäl få anses hava förebragts i fråga
om de hinder, som föreligga för en sådan genomgripande omorganisation,
och det trängande behovet av ordningspolisens omedelbara förstärkande och
förbättrande samt framläggande av förslag därutinnan redan till innevarande
års riksdag. Länsstyrelsen finner förslaget väl ägnat att på effektivt sätt
tillgodose behovet av ordningspolis vid exceptionella tillfällen, samtidigt som
det fyller ett förut ej tillgodosett behov av polis för planmässigt övervakande
av ordningen överhuvud taget i länen, vilket för närvarande måste
anses i betänklig grad eftersatt. Ett synnerligt starkt moment i förslaget
innebär otvivelaktigt den uppmärksamhet, som däri ägnats åt ordningspolisens
ställande under enhetlig och insiktsfull ledning.

Länsstyrelsen i Orebro län: Det i promemorian framlagda förslaget synes
i allt huvudsakligt innefatta en lycklig lösning av förevarande angelägna
spörsmål. Förslaget innefattar sålunda en avsevärd förbättring i samhällets
möjligheter att utan anlitande av militärhjälp upprätthålla ordningen vid
särskilda orostillfällen, på samma gång den länge överklagade svårigheten
att ombesörja erforderlig polistillsyn å landsbygden därigenom synes i väsentlig
mån komma att avhjälpas.

Huruvida de föreslagna åtgärderna kunna vara i såväl ena som andra
avseendet tillfyllestgörande, är givetvis vanskligt att för närvarande med
någon säkerhet avgöra. Förslaget innefattar emellertid även den fördel, att
detsamma medger möjlighet till vidare utbyggnad av den avsedda organisationen
efter enahanda grund, i den män behov därav framdeles kan visa sig
föreligga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen delar uppfattningen, att den
nuvarande, med år 1932 genomförda polisorganisationen redan företer vissa
brister. Dessa äro emellertid av sådan natur, att de torde hava förutsetts
redan vid organisationens genomförande. De bottna nämligen främst i att

Kungl. Majus proposition nr 178.

kommunerna såsom polisdistrikt äro för små oell veterligen hara svårt att
samverka. Därtill kommer, att landsbygdens polisbefäl och polismän i övrigt
äro splittrade på mångahanda uppgifter — ordnings-, åklagare- och uppbördsväsen
m. m. — och endast i begränsad omfattning kunnat tillägna sig
den utbildning och erfarenhet, som kräves för tjänstgöring vid upprätthållande
av allmän ordning under extraordinära förhållanden. Den personliga
lämpligheten för sådan tjänst har förklarligt nog icke heller kunnat övervägande
beaktas vid rekryteringen. Här må bland annat erinras örn övergångsbestämmelserna
i 1925 års lag beträffande förutvarande fjärdingsmäns
förordnande till ordinarie polismän.

Dessa i och för sig naturliga svagheter avhjälpas icke i en handvändning.
En fortsatt utredning i ämnet, som även länsstyrelsen tinner behövlig, måste
därtill, vad befälet angår, ställas i samband med den segslitna frågan örn
rättegångs- och åklagarväsendets omorganisation och förutsätter vidare klarhet
i de kommunala organisations- och ekonomiska frågor, som behandlas
av skatteutjämningsberedningen och i viss mån av socialorganisationssakkunniga.

Det väsentliga synes under dessa omständigheter vara, örn den i angivet
syfte erforderliga polisförstärkningen kan antagas föregripa resultatet av en
framtida omorganisation. Detta synes icke behöva befaras. Det för hela
riket beräknade tillskottet av ordningspoliser är relativt sett icke stort med
hänsyn även till att nuvarande polisstyrkor flerstädes lära vara knappa på
grund av det under senare år starkt ökade arbetet såväl i den yttre tjänsten
som med utredningar och dylikt. Detta framgår också av reservpolisernas
utnyttjande i kommunernas tjänst.

Under sålunda angivna förutsättningar finner länsstyrelsen det av utredningsmännen
utarbetade förslaget vara i stort sett väl ägnat att tillgodose
de uppställda kraven.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det nu framlagda förslaget för organiserande
av en särskild polisstyrka i ändamål att biträda vid upprätthållande
av ordning och säkerhet på landsbygden, vilket på sätt i promemorian framhålles
innebär en utvidgning till ordningspolistjänsten av samma tanke, som
legat till grund för ordnandet av kriminalpolisverksamheten, synes länsstyrelsen
lämpligt. Såvitt nu kan bedömas, synes det också i vad särskilt rör
Västerbottens län tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ehuru den föreslagna organisationen, sedd
ur vidare synvinkel, otvivelaktigt företer vissa systematiska brister, tillstyrker
länsstyrelsen densamma. Länsstyrelsen grundar sitt tillstyrkande ståndpunktstagande
uteslutande därpå, att det synts länsstyrelsen näppeligen vara
möjligt att inom ramen av den föreliggande uppgiften och särskilt med bibehållande
av den genom 1925 års lag fastställda polisorganisationen åstadkomma
en mera ändamålsenlig anordning. Såsom en siirskild styrka hos
förslaget får länsstyrelsen framhålla, att detsamma i den utsträckning, som
fallet är, beaktat betydelsen av att den ansvariga myndigheten vid tillfällen,
då det på allvar gäller samhällsordningens hävdande, för ujjpdraget har tillgång
till manskap, som är bekant med folk och bygd och vilket befolkningen
i sin tur känner och alltså icke möter med den avoghet, som plägar beskäras
utifrån rekvirerad förstärkning. Vidare förefaller den föreslagna statspolisen
vara väl skickad att taga sig an vissa grupper av viktiga så att säga
normala polisuppgifter, vilka — på sätt länsstyrelsen tidigare haft anledning
för Kungl. Maj:t framhålla — inom Norrbottens län hittills på olika håll
endast tämligen otillfredsställande kunnat tillgodoses. Huruvida den Norrbottens
län tilldelade personalen i tider av oro skall visa sig tillräcklig, kan
visserligen synas tvivelaktigt; den grund, varå förslaget vilar, medger emel -

Kungl. Majus proposition nr 178. 15

lertid lätteligen och utan rubbande av den principiella anordningen förstärkningens
ökande, ifall dylikt sedermera skulle finnas behövligt.

Vid nu angivna förhållanden finner sig länsstyrelsen utan egentlig tvekan
böra tillstyrka ett försök med denna organisation.

Såsom redan framhållits, har länsstyrelsen i Jönköpings län förordat promemorians
förslag allenast som ett provisorium i avbidan på en genomgripande
omorganisation av polisväsendet.

Länsstyrelsen anför härvid närmare, att då den civila ordningsmakten,
sådan den för närvarande vore organiserad, icke vore ägnad att bereda önskvärd
trygghet vid oroligheter av mera omfattande och allvarlig art, och rekvisition
av militär borde i det längsta undvikas, andra tillräckliga maktmedel måste
ställas till de för ordningens upprätthållande ansvariga myndigheternas förfogande.
Tillgodoseendet av detta behov förutsatte emellertid enligt länsstyrelsens
uppfattning en genomgående omorganisation av polisväsendet.
Eli sådan omorganisation borde företrädesvis inriktas på åtgärder åsyftande
ökad effektivitet hos den nuvarande fjärdingsmannainstitutionen samt större
befogenhet och möjlighet för länsstyrelse att vid behov disponera över
länets polispersonal. Vidare borde för ordningens upprätthållande vid
exceptionella orostillfällen å lämpliga platser inom riket finnas stationerade
polisstyrkor med erforderligt antal väl utbildade och utrustade, samtränade
och snabbt tillgängliga polismän. Emellertid måste en sådan omorganisation,
vars genomförande vore beroende av slutgiltig lösning av vissa andra,
med förevarande fråga sammanhängande spörsmål, varom utredningar för
närvarande påginge, taga avsevärd tid i anspråk. Det föreliggande förslaget
kunde under sådana förhållanden betraktas endast såsom ett provisorium.
Ur denna synpunkt och då med förslaget vunnes sådana förbättringar uti
ifrågavarande hänseende, som under förhandenvarande omständigheter kunde
påräknas, förklarar länsstyrelsen sig i huvudsak icke hava något att erinra
mot detsamma.

Vad härefter angår länsstyrelsernas i Uppsala samt Göteborgs och Bohus
län i det föregående antydda ändringsförslag torde jag här få lämna en redogörelse
för desamma. Båda länsstyrelserna förorda en väsentligt större koncentration
i fråga örn statspolisens förläggning, nämligen till fem städer. Emellertid
hysa länsstyrelserna olika uppfattningar i fråga örn statspolisens normala
användning. Medan nämligen länsstyrelsen i Uppsala län anser statspolisen
böra regelbundet tjänstgöra i den yttre ordningspolistjänsten i förläggningsstaden,
biträder länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län promemorians
förslag i berörda avseende, dock att länsstyrelsen anser statspolisen
böra i ej alltför liten utsträckning tjänstgöra vid ordningspolisen i förläggningsstaden,
särskilt vid större folksamlingar och dylikt. Länsstyrelsen i
Uppsala län förordar vidare, som konsekvens av sitt förslag, en viss inskränkning
i den nuvarande reservpolisorganisationen.

Såsom motivering till sitt förslag har länsstyrelsen i Uppsala län anfört
huvudsakligen följande:

De sakkunniga uttala, att för ernående av tillräcklig grad av trygghet,
särskilt i en tid då samhällsauktoriteten på sina håll förnekas, polisstyrkan
bör vara beräknad icke blott till det antal, som erfordras för nödtorftigt
fyllande av det dagliga behovet, samt att det sista årtiondets utveckling
skärpt angelägenheten härav. Och det betonas av de sakkunniga, att, efter

Kungl. Majus proposition nr 178.

tillkomsten av 1925 års polislag, en väsentlig förändring inträtt i de förutsättningar,
som då förelågo för frågans prövning. De sakkunniga erinra
också örn att man numera Ilar att räkna med meningsriktningar, som framträda
med öppet tillkännagivet syfte att på lämpliga punkter störa ordningen
ock vilka kava som slutmål att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bekräftas dessa uttalanden av redan
vunnen erfarenliet. Denna kar jämväl givit vid lianden, att under perioder
av allvarlig oro det kan vara svårt att uttaga reservpolis i tillräckligt antal
samt att små polisgrupper icke äro tillräckligt effektiva. Samhällets ömtåliga
ekonomiska ock sociala organisation kräver ett skydd, mera kraftigt än
den kittillsvarande polisorganisationen kan lämna. För den nyorganisation,
varom nu är fråga, är den ojämförligt viktigaste uppgiften att åstadkomma
sådant skydd. I jämförelse därmed kava andra syften, såsom kontroll över
trafiken m. m., en alldeles underordnad betydelse.

Med denna utgångspunkt är det för länsstyrelsens bedömande av det
föreliggande förslaget avgörande, huruvida detta skapar nödiga förutsättningar
att i förekommande fall avveckla angrepp på samhällsordningen.
Härvid måste erinras, att ett ingripande i tid och ett kraftigt tillbakavisande
av oordningar ock våldsåtgärder med omedelbart omhändertagande av de
brottsliga ock deras ledare är ägnat att stärka förtroendet från de laglydiga
elementens sida ock avhålla både dem, som blott handla under masspåverkan,
ock deras tillskyndare från fortsatt våld ock oro.

För att en polismakt skall kunna fullgöra dylika svåra uppgifter fordras,
att den skall vara tillräcklig till antalet, kava vana att uppträda i trupp ock
att leda betydande folkmassor samt anföras av befäl, som känner ock litar
på sitt manskap. Endast härigenom kan polismakten uppträda med det
lugn ock den fasthet, som visa sig förebygga svårare utbrott.

Från dessa principiella utgångspunkter måste det anses som ett betänkligt
fel, att förslaget splittrar statspolisen i smågrupper ned till ett antal
av 4 man. Aven de föreslagna större grupperna äro i ock för sig otillräckliga
till antalet för mera krävande omständigheter, ock detta torde gälla
även med den ökning, som enligt förslaget skulle kunna ske genom sammanföring
till vissa centralstäder av smågrupperna. En sålunda sammanförd
skara måste sakna nödig fasthet, ock själva sammanföringen skulle,
även om en mobiliseringsplan vore uppgjord, åstadkomma tidsspillan och
försvaga organisationen på samtliga de ställen, där omflyttning skulle ske.

Splittringen kan endast motiveras, örn man, såsom de sakkunniga, låter
polisstyrkans omfattning bero på »det antal, som man för normala tider
kan hava behov av i de olika länen». Enligt länsstyrelsens uppfattning
däremot får vad kär kallas det normala behovet, det vill säga trafikkontroll
ock dylikt, komma i andra rummet. Det avgörande för antalet måste vara,
vilket tillskott i säkerhet som anses erforderligt. Därefter får man tillse, i
vad mån de övriga nya polisbehov, vilka kommunikationernas utveckling
och andra liknande omständigheter fört med sig, kunna tillgodoses genom
den såsom säkerhetspolis anordnade styrkan eller örn för dylika ändamål till
äventyrs en enklare ock billigare anordning kan träffas.

Körande vad länsstyrelsen i sist antydda hänseende förordat torde få hänvisas
till den bifogade sammanfattningen av yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Det är enligt länsstyrelsens mening en ofrånkomlig nödvändighet att effektivt
stärka polismakten. De skäl, som i promemorian anföras därför, den
senaste tidens sorgliga erfarenheter, tillvaron av meningsriktningar, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

öppet tillkännagiva såsom sitt syfte att störa ordningen och ha till slutmål
att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen, samt angelägenheten
att i det längsta undvika militärt bistånd vid ordningens upprätthållande
tala med styrka härför.

Redan tillvaron av tillräckligt stora, tränade och lätt tillgängliga polisstyrkor
lärer innebära ett visst återhållande moment för orosmakare, en viss
trygghet mot uppkomsten av den allmänna ordningen störande tilldragelser.
Större möjligheter föreligga då också att på tidigt stadium ingripa och
stävja begynnande oroligheter.

Beträffande sättet för stärkande av polismakten har chefen för socialdepartementet
i främsta rummet förordat ett utbyggande av den nuvarande
reservpolisorganisationen genom en ökning av antalet reservpoliser, koncentrerad
till de största städerna.

I promemorian erinras också, att den nuvarande reservpolisstyrkan är
splittrad på många smågrupper, och att det därför till mötande av oroligheter
oftast är uteslutet att snabbt erhålla biträde av tillräckligt stora, samövade
styrkor.

Vid utformandet av förslaget har man emellertid i väsentlig mån frångått
koncentrationsprincipen och i viss utsträckning splittrat statspolisen på
smärre avdelningar, förlagda till ett flertal städer.

Vill man vinna det mål, som främst åsyftats med den ifrågasatta organisationen,
måste en sådan splittring anses olämplig. Den innebär, såsom
också i promemorian framhålles, ett försvagande av statspolisens effektivitet
vid behov av samlade styrkor. Det är också uppenbart, att dylika små
grupper, förlagda till jämförelsevis smärre städer, icke kunna få erforderlig
vana att möta, leda och lugna en folkmassa. En sådan liten grupp kan
icke heller, då den skall komma till användning för här ifrågavarande ändamål,
uppträda såsom självständig enhet och kommer därför att ställas under
annat befäl än dess eget och sammanföras med förut sannolikt okända polismän.
Önskvärd träning och samövning komma att lida; hela organisationen
försvagas.

Anledningen till denna splittring har man i promemorian angivit vara,
att den nya polispersonalen är lika mycket påkallad av landsbygdens normala
behov som av hänsynen till mera exceptionella orostillfällen. Enligt
länsstyrelsens mening bör dock, såsom väl också från början varit avsett,
organisationen i främsta rummet vara inriktad på att kunna behärska allvarliga
situationer.

Det normala behovet, uppsikt över vägtrafiken m. m., torde även med en
väsentligt större koncentration kunna tillgodoses med hjälp av statspolisen
och reservpolisen.

Beträffande slutligen länsstyrelsen i Blekinge län ger länsstyrelsen sin
principiella anslutning åt promemorians förslag i vad det angår de till
landets tre största städer och tre norrländska städer förlagda, mera omfattande
avdelningarna av statspolis ävensom dessa städers större skyldighet att
tillhandahålla reservpolis. Emellertid anför länsstyrelsen i samband härmed
följande.

Länsstyrelsen kan ej frigöra sig från den farhågan, att den utbyggnad
av vår säkerhetspolis, som sålunda föreslås, ej är tillräcklig, för att den
skall kunna nöjaktigt fylla det ändamål den är avsedd att tjäna: att vid
särskilt exceptionella förhållanden — befarade större oroligheter — i det
längsta onödiggöra tillkallande av militär hjälp. Sålunda lärer den till
Malmö förlagda statspolisavdelningen på 20 man icke vara mycket större, än

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 käft. (Nr 178.) 221931 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

att den räcker för normal polisverksamhet i det omfattande Skånedistriktet,
och vad särskilt angår Norrland med dess stora avstånd och till vissa distrikt
sammanträngda talrika industribefolkning, torde de föreslagna statspolisavdelningarna
i Gävle, Sundsvall och Luleå i en var av dessa städer få anses
absolut otillräckliga. En lösning av frågan skulle ligga dels däri, att de
största städerna — Stockholm, Göteborg och Malmö samt möjligen även
Gävle och Sundsvall — finge sig ålagt att i händelse av behov till statens
förfogande ställa än större styrkor reservpolis än enligt förslaget mot det
att staten helt bekostade organiserandet av ersättare för dem att vid utkommendering
av ordinarie personal träda in i deras ställe för tjänstgöring
inom staden, dels ock däri att särskilt i Norrland och då främst i Norrbottens
län statspolisen gjordes beriden i betydligt större utsträckning än
enligt förslaget.

Yad däremot angår de föreslagna smärre statspolisavdelningarna anser
länsstyrelsen, att dessa icke böra inrangeras såsom delar av vederbörande
städers poliskårer utan i stället anordnas såsom självständiga, under länsstyrelserna
lydande kårer, uppdelade på patruller förlagda till skilda delar
av länen. Länsstyrelsen åberopar som stöd för sin uppfattning härutinnan
de gynnsamma erfarenheterna av den s. k. automobiliserade landstingspolisens
i Blekinge län verksamhet. I främsta rummet påyrkar också länsstyrelsen
ändring i nyssnämnda avseende av promemorians organisationsförslag
i vad angår Blekinge län, dock anser länsstyrelsen sitt förslag med
de modifikationer, som lokala förhållanden påkalla, kunna i stort sett väl passa
även för åtminstone de flesta övriga län.

I fråga örn landstingspolisen i Blekinge län anför länsstyrelsen närmare
följande:

I Blekinge finnes sedan flera årtionden tillbaka organiserad en patrullerande
särskild ordningspolis för i huvudsak landsbygden. Den bestod ännu
tills för några år sedan av sex ridande poliser, förlagda till skilda delar av
länet (Karlskrona, Ronneby och Karlshamn) i patruller örn 2 man. Denna
ordningspolis, som bekostades delvis av staten, delvis av landstinget, kommuner
och enskilda, blev härom året omorganiserad på sådant sätt, att den
nu omfattar endast två patruller på vardera två man, förlagda, den ena till
Karlskrona och den andra till Svängsta i närheten av Karlshamn. Samtidigt
blev den, i stället för att hava varit ridande, automobiliserad i det
att vardera patrullen blev utrustad med en automobil. Dessa polismän ha
numera efter den nya polislagens ikraftträdande ställning som landstingspoliser
och bekostas sålunda av landstinget med bidrag av statsmedel.

En mångårig erfarenhet ger vid handen, att den automobiliserade landstingspolisen
är en institution, som på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt
fyller mycket viktiga funktioner. Den kan sägas vara en kombinerad ordnings-
och trafikpolis. Men därjämte har den varit en mycket god hjälp för
kriminalpolisen, i det att dessa landstingspoliser vid förefallande behov
kunnat dels biträda denne, dels på hans framställning verkställa mera självständiga
utredningar beträffande begångna brott. Den automobiliserade
landstingspolisens styrka i organisatoriskt avseende består framför allt i
dess uppdelning på två till olika delar av länet konstant förlagda patruller
med vardera sitt särskilda verksamhetsområde för den dagliga tjänstgöringen
(de två östligaste häraderna för den ena och de två västligaste för den andra
patrullen). Eördelarna härav äro uppenbara. Polispatrullerna erhålla på
detta sätt en var beträffande sitt område en ingående person- och lokal -

Kungl. Majis proposition nr 178.

kännedom, något som är en oundgänglig förutsättning för att de skola lämna
väl fylla sin uppgift i olika avseenden, ej minst som biträden åt kriminalpolisen.
Deras mobilitet kan också genom en sådan uppdelning utnyttjas
på ett långt bättre sätt, än örn de vore förlagda till endast en enda plats
inom länet. Uppstår en svårare trafikolycka eller uppkommer oordning eller
begås ett grövre brott i exempelvis västra Blekinge, måste det vara en obestridlig
fördel, att automobiliserade polismän finnas till bands på nära håll
för att kunna beordras att ofördröjligen verkställa undersökning på platsen
för tillvaratagande av bevismaterial m. m. Att märka är, att de båda patrullerna,
som närmast lyda under landsfogden respektive landsfiskalen i
Asarums distrikt, verkställa sina patrulleringar och övriga tjänstgöring enligt
dessas närmare order samt att de äro tillhållna att under sina tjänsteresor
per telefon stå i nöjaktig kontakt med sina stationsorter.

Härefter anför länsstyrelsen, vändande sig särskilt mot förslaget att förlägga
en statspolisavdelning till Karlskrona, vilken organisatoriskt sett skulle
ingå som ett led i Karlskrona poliskår:

Väl har länsstyrelsen intet att erinra emot, att landstingspolisen får ställning
av statspolis. Tvärtom synas starka skäl tala för att kostnaden för
den polis, varom här är fråga, bestrides i sin helhet av staten. Men i övrigt
skulle enligt länsstyrelsens mening den föreslagna organisationen komma att
visa sig långt mindre ändamålsenlig och effektiv än den, som under många
år varit verksam i länet. Den förordade cirkulationen mellan tjänstgöring å
statspolisavdelning och verksamhet inom staden skulle omöjliggöra för vederbörande
att skaffa sig den ingående person- och ortskännedom, som är en
nödvändig förutsättning för att en polis av nu ifrågavarande slag skall kunna väl
fylla sin uppgift. I samma ofördelaktiga riktning skulle verka statspolisavdelningens
koncentration till en enda ort, Karlskrona. En dylik centralisering
skulle även i hög grad försvåra polismännens skyndsamma uppträdande på
den plats, där deras hjälp erfordras. Härtill kommer, att den föreslagna
nyorganisationen — örn den verkligen skall uträtta lika mycket som den nuvarande
— kommer att bliva avsevärt dyrbarare än den, som nu är i verksamhet,
på grund av de ökade driftkostnader och de dagtraktamenten, som den förstnämnda
med nödvändighet måste föra med sig.

De nuvarande landstingspolismännens tjänstgöring är sådan, att den i
långt större utsträckning än tjänstgöring i stad är ägnad att skänka
dem nödig erfarenhet att upprätthålla ordningen på platser, där större
folkhopar äro samlade. Landstingspolisen kommenderas just till sådana
platser, där det gäller att hålla ordning på större folkmassor, såsom
folkfester med tusentals deltagare, större tävlingar o. s. v. Och ehuru
landstingspolisen närmast är avsedd för landsbygden, är det intet som hindrar
utan tvärtom lämpligt, att densamma beordras att tjänstgöra även i länets
'' städer vid de tillfällen, då behov av polismäns uppträdande där i större
antal är erforderligt. De bästa medlen för vinnande av för ordningens upprätthållande
väl kvalificerade statspoliser ligga dock dels i en god första utbildning,
dels i periodiskt återkommande kortare tjänstgöring i någon av
våra tre största städer och dels i anordnande av årliga övningar i något
större förband än de vanliga. En ändamålsenligt anordnad tjänstgöring för
Blekinge läns statspolismän under exempelvis 3 ä 4 månader vart tredje år
i Stockholm eller Malmö skulle enligt länsstyrelsens mening vara ägnad att
skänka polismännen ökad förmåga att på lämpligt sätt hantera folkmassor.
Likaså skulle det vara av värde, om länets statspolis och reservpolis åtminstone
en gång örn året sammandroges för att tillsammans med de lokala
polismännen — vederbörande trakts fjärdingsman eller andra polismän —

Övriga

myndigheter.

20 Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.

under lämpligt befäl verkställa övningar. För dylika övningar skulle
säkerligen bäst passa de periodiskt återkommande stora folkfesterna inom
länet.

Beträffande befordringsmöjligheterna framhåller länsstyrelsen:

Det kan visserligen ej förnekas, att den av länsstyrelsen förordade anordningen
i befordringshänseende erbjuder vissa svårigheter, som undvikas i
det remitterade förslaget. Men dels får väl denna synpunkt ej tillerkännas
avgörande betydelse, och dels torde dessa svårigheter med god vilja kunna
övervinnas. Ett sätt vore att låta en viss mindre del av statspolistjänsterna
bliva överkonstapelsbefattningar, till vilka de mest förtjänta kunde befordras
med antingen bibehållande vid deras dittill svarande tjänstgöring eller ock
placering dit, där behov av personer i befälsställning kan anses föreligga.

Ytterligare anför länsstyrelsen:

Den invändningen kan möjligen göras, att tjänstgöringen som patrullerande
statspolis är så uppslitande, att — örn statspolisen anordnas som en
särskild kår — detta nödvändiggör polismännens pensionering tidigare än
örn de inrangeras i en stads poliskår. Denna invändning saknar ej sitt berättigande.
Men alldeles oavsett att denna invändning ej är av den vikt, att
den bör hindra en organisation, som från andra synpunkter måste tillerkännas
avgjort företräde, förefaller det, som örn saken utan större kostnad skulle
kunna praktiskt ordnas så, att skyldighet stadgades för statspoliserna att,
örn de ej hade full vigor, avgå från sin tjänst vid något lägre ålder än den
vanliga pensionsåldern, därvid de dock skulle vara pliktiga att åtminstone
under de återstående tjänsteåren och måhända även under något längre tid
tjänstgöra som sådana ersättare för från stad utkommenderad reservpolis,
varom i promemorian (Bilaga A sid. 40—41) framställes förslag.

Statskontoret anför:

Genomförandet av de i promemorian framlagda förslagen kommer, såsom
ock av promemorian framgår, att medföra betydligt ökade kostnader för
polisväsendet, främst, för statsverket, men även i viss mån — till följd av
den föreslagna ändringen i grunderna för statsbidrag till hållande av reservpolis
— för vissa kommuner, nämligen de s. k. reservpolisstäderna, vilka
skulle få berörda statsbidrag nedsatt till hälften. Vill man emellertid nå
det mål, som uppställts såsom ett huvudsyfte med den verkställda utredningen,
nämligen att få till stånd en polisorganisation av den beskaffenhet
och styrka, att militärmanskap icke skulle behöva annat än i ytterst sällsynta
fall anlitas för uppgifter, vilka sammanhöra med ordningens upprätthållande,
lärer det icke kunna undvikas, att det allmänna, enkannerligen
staten, får påtaga sig ökade utgifter för polisväsendet. Härtill kommer ock,
att genomförandet av föreliggande organisationsförslag även skulle medföra
en lösning av den sedan långt tillbaka aktuella frågan örn landsbygdens förseende
med tillräcklig polispersonal för upprätthållande av den egentliga
polisverksamheten, vilken verksamhet på grund av personalbrist hittills måst
i betydande mån eftersättas inom polisdistrikten på landsbygden.

Utan att närmare ingå på den organisatoriska sidan av de framförda förslagen,
i vilket avseende yttrande av statskontoret icke lärer förväntas, anser
sig statskontoret dock böra uttala, att det vill synas, som örn genom realiserandet
av berörda förslag det skulle bliva möjligt att för rimliga kostnader
åstadkomma en polisorganisation av en kapacitet, som med hänsyn till föreliggande
förhållanden torde få anses tillfredsställande.

Kungl. Majus proposition nr 178.

Chefen för generalstaben anser, att statspolisen bör organiseras som en
uteslutande för riksändamål avsedd, fullt fristående organisation. Han anför
härom närmare följande.

Organisatoriskt sett torde det sannolikt icke erbjuda några svårigheter
att redan från statspolisens första uppsättande erhålla ett härför tillräckligt
antal fullt kvalificerade polismän förtrogna med ordningspolisens uppgifter,
detta icke minst med hänsyn till gynnsammare befordringsmöjligheter inom
statspolisen samt densammas förläggande till de större städerna.

Genom att organisera en fullt fristående statspolis vinner man den stora
fördelen att beträffande rekrytering icke behöva tillämpa det eljest erforderliga
cirkulationssystemet mellan den kommunala polisen och statspolisen. Med
detta cirkulationssystem finnes alltid trots de mest noggrant reglerande bestämmelser
risken för att statspolisens kvalitet, särskilt sett från synpunkten
angående polismännens lämplighet för ordningspolistjänst, icke skulle bliva
så hög som önskvärt vore, vilket även förutses av utredningsmännen.
Genom att inrätta en fullt fristående statspolis skulle man även komma ifrån
alla de reglerande bestämmelser, som eljest erfordras för att undvika en
minskning av det antal polismän (reservpolismän), som vederbörligt distrikt
under alla förhållanden skall vara skyldigt att hålla.

Lämpligast synes alltså vara, örn statspolisen i främsta rummet organiserades
med tanke på användning för riksändamål, sammanhängande med
frågor rörande ordningens upprätthållande m. m. Den för ifrågavarande
tjänst erforderliga utbildningen synes kunna bibringas statspolisen genom
lämpligt anordnade teoretiska och praktiska övningar. Det av utredningsmännen
föreslagna cirkulationssystemet synes således icke vara nödvändigt
ur utbildningssynpunkt, linder förutsättning, att de polismän, som ingå i
statspolisen, före sitt inträde äga goda kunskaper i till ordningspolistjänst
hörande frågor.

Statspolisen bör såsom särskilda statspolisavdelningar förläggas till de
största städerna samt till andra eventuellt erforderliga platser (företrädesvis
residensstäderna). Vid bestämmande av avdelningarnas dislokation bör
emellertid hänsyn särskilt tagas till dels önskvärdheten att erhålla starkast
möjliga avdelningar å de olika platserna, dels nödvändigheten att hastigt
kunna koncentrera de olika statspolisavdelningarna (samtliga eller endast
vissa).

Även av psykologiska skäl är det lämpligt, att statspolisen organiseras
som en uteslutande för riksändamål avsedd, fullt fristående organisation.
Staten synes härigenom tydligare giva uttryck för sin vilja att under alla
förhållanden hävda sin auktoritet.

Slutligen tala även tekniska skäl för denna organisationsform. Samövning
av statspolisavdelnings personal möjliggöres icke i samma utsträckning
under andra förhållanden. Dessutom erfordras såväl särskild enskild utbildning
i handhavande av speciell teknisk utrustning som tillämpningsövningar
berörande statspolisavdelnings(-avdelningars) samlade uppträdande.

Största nackdelen med organiserandet av en fullt fristående statspoliskår
torde ligga i sättet för reglerandet av ersättningen (utbytet) av till statspolisen
hörande polismän, vilka visa sig mindre lämpade för sin tjänst. På
grund av de stora anspråk i fysiskt och psykiskt avseende, som måste
ställas på statspolismännen, synes det dessutom nödvändigt att fastslå en
låg pensionsålder för dessa. Det kan för den skull visa sig önskvärt —
särskilt ur ekonomisk synpunkt — att i dessa fall söka ordna byte mellan
personal tillhörande statspolisen och den kommunala polisen.

Titan att frångå sin uppfattning, att det vore lämpligast att organisera

Städerna.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

statspolisen som en fullt fristående kår uteslutande avsedd för riksändamål,
anser dock generalstabschefen, att statspolisen på grund av det trängande
behovet av polisförstärkning på landsbygden bör kunna disponeras för detta
ändamål under normala tider.

Från de tillstyrkande stadsmyndigheternas sida motiveras oftast icke ståndpunktstagandet
i huvudfrågan. Understundom framhålles emellertid uttryckligen,
att upprättandet av en särskild statspoliskår synes vara av förhållandena
påkallat. Den nuvarande reservpolisorganisationens alltför ringa betydelse
påpekas från något håll. Man framhåller ibland också, att frågan vid
genomförandet av promemorians förslag skulle bliva löst på ett praktiskt,
lyckligt och ekonomiskt sätt. Magistraten i Örebro anför sålunda närmare
följande:

_ Erfarenheten synes magistraten hava givit vid handen, att den civila ordningsmaktens
på landsbygden stärkande är en angelägenhet av största vikt.
Så stora samhällsvärden stå i detta fall på spel, att den avvisande hållning,
som för närvarande av ekonomiska skäl iakttages i fråga örn reformer eller
andra projekt, som medföra ökade kostnader, icke härvidlag bör få ställa
hinder i vägen.

Det sätt, varpå den föreliggande uppgiften i promemorian föreslagits skola
lösas, synes magistraten i allt väsentligt förtjäna erkännande. Magistraten
vill härmed icke hava uttalat något omdöme örn huruvida den påbyggnad
av ordningsmakten, som föreslås, är tillräcklig; avgörandet härutinnan är ju
synnerligen vanskligt och knappast möjligt att träffa utan speciell insikt i
hithörande förhållanden. Däremot är magistraten förvissad örn att statspolisavdelningarna,
så organiserade som föreslagits, skola komma att vara
till gagn såväl för effektivare beivran av förseelser på landsbygden som för
de fall, då i följd av större oroligheter kräves en samlad polisstyrka, långt
större än som för närvarande i allmänhet kan åstadkommas. Det synes
magistraten även som örn, utan äventyrande av organisationens effektivitet,
några möjligheter att nedbringa de kostnader, som förslaget beräknats medföra,
icke skulle förefinnas.

Jag torde i detta sammanhang få anmärka, att i regel icke några skiljaktiga
meningar synas hava kommit till uttryck inom stadsfullmäktige i respektive
städer i fråga örn förslagets tillstyrkande. Allenast beträffande 4 städer, där
stadsfullmäktige i princip gått in för promemorians förslag, nämligen Linköping,
Växjö, Borås och Luleå, hava nämligen, såvitt tillgängliga handlingar utvisa,
inom stadsfullmäktige väckts yrkanden på avstyrkande av förslaget. I Växjö
uttalade sig 11 av stadsfullmäktige för sådant avstyrkande uttalande, medan
16 röstade för yttrande i tillstyrkande riktning. I Linköping, Borås och Luleå
voro motsvarande röstsiffror respektive 13 och 29, 2 och 39 samt 6 och 31.

I det föregående har jag angivit, att magistraten i Gävle endast såsom ett
provisorium tillstyrkt promemorieförslaget. Till stöd härför har magistraten
anfört:

Det nu framlagda förslaget synes icke innefatta en i alla hänseenden
lämplig lösning av frågan om polisorganisationen. Särskilt med hänsyn
därtill att militärmanskap såvitt möjligt icke bör komma till användning för
ordningens upprätthållande lärer en utökning av polispersonalen i ungefär
den omfattning, som nu ifrågasättes, dock bliva nödvändig. Frågan örn
polisorganisationen och åklagarväsendets ordnande bör enligt magistratens

Kungl. Majus proposition nr 178.

åsikt snarast upptagas till utredning i ett sammanhang. De i promemorian
framlagda förslagen anser magistraten icke kunna godtagas i annan form an
såsom ett provisorium gällande för en tid av högst fem år eller intill dess
ett fullständigt utarbetat förslag i fråga örn polis- och åklagarväsendets ordnande
kunnat bliva föremål för prövning och godkännande.

Magistraten i Söderhamn har anfört:

Från sakkunnigt håll har anmärkts, att den ifrågasatta polisstyrkan är
för ringa och samarbetet med de lokala polisstyrkorna i anställningsorterna
för löst utformat och därför sannolikt kommer att giva upphov till slitningar.

Dessa anmärkningar äro helt säkert i viss mån berättigade men dock
icke av den art, att de icke böra med god vilja hos alla vederbörande kunna
till huvudsaklig del undanröjas, allt eftersom ökad erfarenhet vinnes örn
bästa sättet för ordnande av den allmänna och lokala tjänstgöringen.

Kostnaderna äro dock avsevärda, och det torde därför kunna ifrågasättas,
huruvida förslaget bör under nu rådande depressionstid bringas till utförande,
helst som en kortare tids dröjsmål därmed säkerligen ej skulle medföra
någon olägenhet samt dessutom medgiva, att förslaget genom omarbetning
befriades från de brister, som nu anses vidlåda detsamma.

Då emellertid den föreslagna polisorganisationen utan tvivel innebär en
välbehövlig örn än i vissa avseenden icke fullt tillfredsställande förstärkning
av vårt nuvarande polisväsende, vill magistraten icke motsätta sig densamma
utan tillstyrker förslaget dock endast som ett provisorium under förberedelsearbetet
för åstadkommandet av en slutgiltig lösning av åklagare- och
polisväsendet i sammanhang med ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta
processreformen.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava avstyrkt ifrågavarande förslag under
åberopande av ett uttalande av stadskollegiet av i huvudsak följande innehåll: Stadskollegiet

har vid granskning av det remitterade förslaget icke kunnat
finna, att behovet av den föreslagna statspolisen blivit styrkt. Förslaget
synes grunda sig uteslutande på de i Adalen under maj 1931 inträffade
händelserna, då militär tillkallades med därav kända olyckliga följder. Ehuru
dessa väl klart visa olämpligheten av att använda militär för utförande av
polistjänst, framgår därav ingalunda, att den nu föreslagna statspolisen
skulle vara av förhållandena påkallad. Myndigheterna torde nämligen inom
ramen av den nuvarande polisorganisationen hava haft ett för ordningens
upprätthållande vid det ifrågavarande tillfället behövligt antal polismän till
sitt förfogande.

Den nya polisorganisation, varom nu är fråga, skulle innebära en ytterligare
inskränkning av den kommunala självbestämningsrätten i fråga örn
polisväsendet, varemot stadskollegiet anser sig nödgat inlägga en bestämd
gensaga.

Stadsfullmäktige i Halmstad hava anfört:

De under år 1931 timade händelserna, som närmast föranlett framläggande
av föreliggande förslag, böra icke föranleda statsmakterna att vidtaga
åtgärder med så långt gående ekonomiska konsekvenser, som här föreslås.
Fråga är, om icke en fullt tillräcklig ordningsmakt, rätt ledd och i god tid
använd, skall stå att uppbringa av de redan nu till förfogande stående
reservpolismännen.

Skulle dessa emellertid vara för få, bör undersökas, om det ej vore möjligt,
utan att därmed äventyra den lokala polisvakthållningen, att göra ett

Kungl. Majda proposition nr 178.

större antal polismän än nu (exempelvis 4 mot nuvarande 3 i de mindre
städerna oell i de större i proportion härtill) disponibla för extra tjänstgöring
på annan ort.

Att förhållandena på landsbygden i ordningshänseende skulle vara så
oroande, som utredningsmännen synas vilja göra gällande, torde icke vara
med det verkliga läget överensstämmande, och stadsfullmäktige kunna icke
finna det vara nödvändigt att för ordningens upprätthållande, utöver de
polis- ocli° fjärdingsman, som finnas, hålla en statspolis på 200 man. Från
och med år 1932 har vad i 1925 års polislag stadgas örn fjärdingsmän trätt
i sin fulla tillämpning, och även örn icke alla av dessa äro fullgoda
polismän, kunna de dock till en del utföra en polismans arbete i fråga
örn viss kontroll och ordningens upprätthållande. Utöver fjärdingsmannen
finnas ju också de särskilda ordningsmän, som kunna tillsättas enligt nuvarande
polislag. Dessa ha redan nu en stor betydelse och kunna säkerligen
i framtiden få en än större i avseende å ordningens upprätthållande vid
dansbanor och festtillställningar av olika slag. Detta är också för samhället
mest ekonomiskt, då kostnaderna för dessa ordningsmän alltjämt böra bestridas
av den enskilde festarrangören. Det torde vara nödvändigt att i
samband med dessa frågor upptaga till avgörande landsfiskalsorganisationen,
då även här förslag föreligger till en omorganisation, syftande till en uppdelning
av det arbete, som nu åligger landsfiskal, för att såmedelst bereda
tid för egentligt polisarbete.

Stadsfullmäktige kunna sålunda icke finna, att det föreliggande förslaget
är så genomarbetat, som det bör vara för att kunna läggas till grund för
lagstiftning, utan hemställa örn en förn}7ad omprövning och att vid denna
omprövning de synpunkter, som sålunda framhållits, måtte vinna beaktande.

Av stadsfullmäktige i Gärde åberopas uttalanden av polismästaren och polisnämnden
i staden. Polisnämnden anser, att en utredning, grundad på de
gångna årens erfarenhet, angående omorganisation av polisdistrikten bör
företagas och att i avvaktan härpå de föreslagna åtgärderna för inrättande
av statspolisen böra anstå. Och även polismästaren ifrågasätter, örn sådan
påbyggnad av polisorganisationen, som i promemorian föreslagits, över
huvud bör ske, innan det utrönts, örn ej en fullständig omorganisation bör
genomföras.

Till grund för stadsfullmäktiges i Söderhamn avstyrkande utlåtande ligger
ett uttalande av i huvudsak följande innehåll:

Militärens olämplighet understrykes i förslaget, men den möjligheten står
dock kvar trots utökad poliskår att, så länge det inte i lag förbjudits, militär
får användas vid sociala konflikter.^ Dessa frågor böra därför icke sammankopplas.
Polis rekvirerades till Ådalen men togs aldrig i .bruk; där var
alltså icke brist på polis men på en organisatorisk kraft. Ådalshändelsen
var av extraordinär art, och som sådan bör den icke föranleda, att poliskåren
på lagstiftningens väg utökas. — Den ekonomiska sidan är icke den
avgörande, dock måste den ökade utgiften anses betänklig och utmanande
i tider, da såväl stat som kommuner äro belastade till bristningsgränsen.
Det borde från statsmakternas sida ses till, att grundanledningen till sociala
strider undanröjes, nämligen arbetslösheten.

Det må anmärkas, att i Stockholm 49 röster avgåvos för det avstyrkande
utlåtandet, medan 37 röster avgåvos mot detsamma. Minoriteten röstade för
ett uttalande, däri spörsmålet örn behövligheten av den föreslagna organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tionen icke gjordes till föremål för bedömande. I Halmstad avgåvos 19 röster
för det av stadsfullmäktige avgivna yttrandet; 14 röster avgåvos däremot för
ett förslag till yttrande i tillstyrkande riktning. I Söderhamn avgåvos 18
röster för det avstyrkande utlåtandet, medan 11 röster tillföllo ett förslag till
yttrande, varuti bland annat framhölls, att en utökning av polisstyrkan, särskilt
å landsbygden, vore av behovet påkallad.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar anför i huvudfrågan:

Styrelsen biträder den i promemorian uttalade åsikten, att polisorganisationen
bör givas sådan styrka, att militärt bistånd för ordningens upprätthållande
i det längsta kan undvikas. För ändamålet är enligt styrelsens
mening den i promemorian upptagna styrkan örn 200 statspoliser och 300
reservpoliser, ävensom såsom ytterligare reserv 100 polisskoleelever, oundgängligen
nödvändig. Synnerligen effektiv torde statspolisen bliva, därigenom
att densamma är motoriserad eller beriden. Endast tillvaron av
statspolis torde i många fall medföra, att oroligheter icke komma till stånd.
Där sådana emellertid utbryta, får staten genom föreslagen utökning av
polisstyrkan en mycket stark garanti för att oroligheterna skola kunna på
ett effektivt sätt bekämpas.

Aven styrelsen för Svenska polisförbundet instämmer däri, att militär icke
bör användas för ordningens upprätthållande annat än i yttersta nödfall
samt att det bör vara statsmakternas plikt att tillse, det polisorganisationen
har en sådan styrka, att militärt bistånd i det längsta kan undvaras. I fortsättningen
anför styrelsen:

Polisförbundet vill emellertid framhålla, att ordningen bäst upprätthålles
med respektive orts polismän. Dessa äro kända av befolkningen och känna
dess psyke, varför de bäst kunna påverka befolkningen till lugn och besinning.
Vid orostillfällen, såsom vid arbetskonflikter och dylikt, kan redan
ankomsten av polisstyrka från annan ort utgöra irritationsmoment, som
åstadkommer att en från början godartad konflikt antager svårartad karaktär.
Åtgärder böra därför vidtagas till vinnande av bättre säkerhet än vad
nu är rådande för att varje orts lokala polisstyrka är fullt tillräcklig för
normala behov.

Även örn den lokala polisstyrkan är fullt tillräcklig för normala behov,
torde den dock icke vid utomordentliga tillfällen vara tillfyllest för att upprätthålla
ordningen. För sådana tillfällen bör därför finnas tillgång till särskild
polisstyrka. Ehuru befogade anmärkningar örn bristande fasthet och
enhetlighet nog kunna anföras mot den för sådant ändamål i promemorian
föreslagna »statspolisanordningen», torde dock, enligt polisförbundets mening,
en sådan anordning vara den enda, som under rådande tidsförhållanden
kan genomföras. Under sådana förhållanden anser sig polisförbundet
icke hava något att i princip erinra mot inrättandet av föreslagna statspolisavdelningar.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför i huvudfrågan följande: Polisväsendet

på landsbygden kan icke sägas vara tillfredsställande för
att tillgodose samhällsintressets berättigade krav. Denna brist kan emellertid
icke anses vara orsakad av någon uraktlåtenhet eller försummelse hos
kommunerna. De behov, den ifrågasatta statspolisen avser att fylla, kunna
knappast betraktas som vanlig polistjänst, som det tillkommer kommunerna
att ordna.

Enskilda

sammanslut ningar.

Kungl. Majus proposition nr 178.

I samhällslivet framträda ständiga förskjutningar, nya behov uppkomma
och erfarenheter vinnas, som föranleda nya anordningar. Beträffande föreliggande
spörsmål är särskilt att märka, hurusom trafiken på landsbygden
tagit nya former och utvecklats till den grad, att tillsynen över densamma
måste inriktas efter nya linjer. Här tarvas bland annat skärpt tillsyn över
biltrafiken och gällande förordningars efterlevnad. Vidare erfordras kraftigare
övervakande av förekommande lönnbränning, spritlangning samt transport
av smuggelsprit. Jämväl har behov av ökad polisstyrka framträtt för uppdagande
av brott och efterspaning av brottslingar.

Händelserna i Ådalen, som i visst avseende varit upprinnelsen till förslaget
örn inrättandet av statspolis, lia jämväl visat behovet av förbättrad
organisation. Men ehuru en dylik händelse är på det högsta att beklaga
och allt från statsmakternas sida bör göras för att hindra ett återupprepande,
så kan dock ett så exceptionellt fall icke ensamt få utgöra anledning till så
vidsträckt anordning som inrättande av statspolis, vars främsta uppgift avses
vara att göra samhället bättre rustat att med civil ordningsmakt förekomma
eller möta eventuella oroligheter. Då en poliskår med huvudsakligen
denna inställning sannolikt skulle få ringa sysselsättning och snart
sjunka ned i dådlös sysslolöshet, kan det icke vara lämpligt att enbart på
denna grund eller ens huvudsakligen härför inrätta en delvis ny polisorganisation.
Då emellertid utvecklingen fört samhället dithän, att kommungränserna
icke längre lämpligen böra utgöra gränslinjer för övervakning av
överträdelser av gällande lagar och samhälleliga ordningsföreskrifter, så synes
en påbyggnad av reservpolisorganisationen vara en lämplig form för tillgodoseende
av ett sådant behov.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet anför:

Den i promemorian framförda kritiken mot den nuvarande polisorganisationen
synes styrelsen i det stora hela bärande. Riktigt torde också vara,
att man för närvarande, i avvaktan på resultaten av pågående utredningar
och förslag angående omorganisation av åklagarorganisationen på landsbygden,
angående processreformen och framför allt angående skatteutjämningen,
vid en reformering eller påbyggnad av polisorganisationen i största
möjliga omfattning lämnar 1925 års polislagstiftning i orubbat skick. Till
de i promemorian upptagna grundlinjerna för en reform kan styrelsen i
stort sett uttala sin anslutning och vill därvid särskilt understryka, att den
önskvärda omorganisationen av polisväsendet, jämsides med kravet på att
vid extra ordinära förhållanden kunna erhålla snabb tillgång till samövade
ordningspolisstyrkor av tillräcklig storlek, ovillkorligen måste tillgodose
önskemålet av regelbunden tillgång till polispersonal för landsbygdens normala
behov. Promemorians uttalanden angående statspolisens normala verksamhet
för uppgifter, som hittills på grund av bristande tillgång till lämpliga polismän
på landsbygden måste eftersättas, få anses riktiga. Med hänsyn till
den enormt ökade trafiken på våra landsvägar och den ökning av trafikolyckorna,
varom bland annat av medicinalstyrelsen publicerad statistik talar ett
tydligt språk, hyser styrelsen för sin del den uppfattningen, att den blivande
statspolisens förnämsta uppgift i normala tider torde böra bliva att övervaka
trafiksäkerheten på landsbygden, samt att denna huvuduppgift noga bör
hållas i sikte, då det gäller att närmare utforma det nu framlagda programmet.

Yad angår styrelsen för riksförbundet för fjärdingsman och polismän, så
förordar denna, såsom förut nämnts, en statspolisorganisation, uppbyggd
på annat sätt än vad som föreslagits i den utremitterade promemorian.

Kungl. Majus proposition nr 118.

Närmare angivet förordar styrelsen, i likhet med länsstyrelsen i Blekinge
län och chefen för generalstaben, inrättandet av en fristående kår av statsavlönade
polismän. Styrelsen anför härom följande.

Beträffande den föreslagna anordningen att statspolisen skulle infogas i
vissa större städers polisstyrkor linner styrelsen det synnerligen tvivelaktigt,
örn denna anordning är den ändamålsenligaste. För de städer, varest sådan
statspolisstyrka komme att förläggas, bleve anordningen givetvis av stort
värde. Men den enda fördel, som i övrigt lärer kunna åberopas för denna
anordning, är att polismännen skulle få erfarenhet beträffande dirigerandet
av större folksamlingar. Säkerligen har betydelsen härav väsentligt överskattats,
och anordningen drager otvivelaktigt med sig mycket betydande
olägenheter, som icke böra lämnas obeaktade.

Av största vikt vid utövandet av all polisverksamhet är besittandet av
orts- och personkännedom Det är givet att med den föreslagna förläggningen
av statspolisen (icke mindre än sju län skulle sakna sådan polis)
och därtill anordningen att kommenderingarna till statspolisavdelning ej
skulle ske på längre tid än högst tre år, denna kännedom endast i ytterst
ringa utsträckning skulle förvärvas. När en befattningshavare efter ett par
års tjänstgöring kanske börjat få någon kännedom örn förhållandena inom
det normala tjänstgöringsområdet, skulle kommenderingen snart upphöra.
Aven i övrigt skulle utbildning för den normala tjänstgöringen i allmänhet
fullständigt saknas. Man frågar sig vilka förutsättningar exempelvis en
patrullerande konstapel från en större stad skulle lia för uppdagande av
spritsmuggling eller lönnbränning ute på landsbygden.

Aven i övrigt torde det vara möjligt att vid en helt fristående statspolis
åstadkomma ett betydligt bättre urval vid rekryteringen till kåren. Trots
eventuella preventiva föreskrifter torde det vara svårt att förhindra, att städerna
till statspolisavdelning kommenderade av en eller annan anledning
mindre önskvärda polismän. Då det ofta kunde förekomma, att behovet av
jiolismän i respektive städer samtidigt vore stort, t. ex. vid en allmän konflikt
på arbetsmarknaden, skulle tydligen frestelsen ligga särskilt nära till bands
att i staden behålla de dugligaste och för dylika uppgifter mest lämjDade
polismännen.

Styrelsen för föreningen Sveriges köpingsåJclagare har i sitt avstyrkande
yttrande huvudsakligen angivit vissa riktlinjer för en reform av åklagarväsendet. I

I det anförande till statsrådsprotokollet, varmed jag motiverade min hemställan
örn tillkallande av särskilda utredningsmän för behandling av frågan
örn utökning och förbättring av den för statliga ändamål tillgängliga ordningspolisen,
anförde jag, att den förberedande behandlingen av ärendet
varit ägnad att bestyrka uppfattningen att gällande regler i ämnet snarast
borde göras till föremål för omarbetning. En utgångspunkt syntes därvid
böra vara, att det ur olika synpunkter måste anses önskvärt, att militärmanskap
icke behövde anlitas för uppgifter sammanhörande med ordningens
upprätthållande. De polisstyrkor, som för närvarande stöde till disposition
inom landets olika delar för ingripande vid mera omfattande oroligheter,
vore emellertid, även om befintliga resurser till fullo utnyttjades, alltför
svaga för att bereda önskvärd trygghet. En förstärkning av den för särskilda
tillfällen avsedda civila polismakten finge främst med hänsyn härtill men
även av andra skäl anses i hög grad önskvärd.

Departe ments chefen.

Allmän

motivering.

Kungl. Majis proposition nr 178.

Den uppfattning, åt vilken jag sålunda gav uttryck, Ilar, såsom framgår
av utredningsmännens promemoria, livligt bekräftats under de utredningar,
som av dem verkställts. Samma mening har även så gott som enstämmigt
framkommit i de yttranden, som avgivits i anledning av utredningsmännens
förslag. Sålunda har av länsstyrelserna såsom de för ordningens upprätthållande
i sista hand ansvariga lokala myndigheterna kraftigt vitsordats, att
nuvarande resurser icke på långt när äro tillräckliga för att bereda nödig
trygghet för att sådana oroligheter, som tyvärr under nuvarande förhållanden
icke kunna anses uteslutna, skola kunna snabbt och kraftigt bemästras och
samhällsauktoriteten alltså upprätthållas. Samtidigt har intygats, att det
sålunda konstaterade behovet icke kan täckas på annat sätt än genom en utökning
av polispersonalens antal; ett utnyttjande av redan befintliga resurser
på det sättet, att större delar än för närvarande av städernas nuvarande
polisstyrkor skulle kunna tagas i anspråk på annan ort, kan nämligen icke
med säkerhet påräknas, detta med hänsyn till polisbehovet inom respektive
städer vid samma tidpunkt. Aven av andra skäl har en dylik anordning
befunnits icke vara något att bygga på.

Det synes mig således uppenbarligen vara en samhällsangelägenhet av
stor vikt, att åtgärder oförtövat vidtagas för en utökning av den civila ordningsmakten.
Visserligen kan en dylik utökning icke åstadkommas utan en
kostnadsstegring för statsverket, som särskilt under nuvarande statsfinansiella
förhållanden måste anses avsevärd. Detta bör emellertid enligt min mening
icke få föranleda, att en reform av denna angelägenhetsgrad skjutes på framtiden.
Det gäller blott att tillse, att vid utmätande av samtliga jrnster beloppet
endast beräknas till vad som får anses oundgängligt, och att vidtaga
sådana anordningar, att den blivande organisationen kommer till så stor nytta
som möjligt även vid andra tider än de — som man gärna vill hoppas —
mera enstaka tillfällen, då den tillämnade polisstyrkan behöver tagas i anspråk
för lugnets upprätthållande.

Redan förut har jag redogjort för grundlinjerna av det förslag, som i nu
förevarande syfte framlagts i omförmälda promemoria angående reservpolis
och statspolis m. m. Av denna redogörelse har framgått, att man med den
föreslagna organisationen avser att fylla två, vart och ett i och för sig synnerligen
viktiga ändamål. Visserligen har utgångspunkten varit den nyss angivna:
att kraftigt förstärka den för riksändamål tillgängliga ordningspolisen
och sätta tillräckliga resurser i statsmaktens hand för att användandet av
militärmanskap skall kunna inskränkas till särskilt allvarliga fall. Men på
samma gång har man avsett att fylla det för varje år allt mera framträdande
behovet av förbättrad polistillsyn på landsbygden. Annu kan man icke fullt
överblicka verkningarna av 1925 års polisreform, och det är alltså för tidigt
att därom uttala något mera definitivt omdöme. Så mycket torde dock
redan nu kunna sägas, att denna reform visserligen mångenstädes medfört
avsevärda förbättringar men att densamma på grund av olika förhållanden
knappast kan sägas hava uppfyllt alla de förväntningar, med vilka den hälsats.
Bland annat är att märka, att handräckningsgöromålen kommit att

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

till alldeles övervägande del upptaga fjärdingsmannens tid, varför den
vunna förstärkningen av personal för egentliga polisuppgifter icke blivit så
stor, som det kunnat förefalla. Man lärer alltså fortfarande hava att räkna
med att den lokala polisorganisationen på landsbygden knappast kan med
erforderlig effekt väntas inskrida i sådana fall, där det icke gäller beivrande
av redan konstaterade förseelser utan snarare en förebyggande verksamhet.
Jag syftar härvid närmast på trafikkontrollen. Att behov av sådan kontroll
som följd av den kraftiga ökningen av motortrafiken blivit allt starkare behöver
här icke särskilt framhållas; det lärer vara tillräckligt att erinra örn
att det ligger icke blott i den vägfarande allmänhetens utan även och ej
mindre i de väghållningsskyldigas intresse att så noggrann kontroll som möjligt
utövas över att de bestämmelser efterlevas, som meddelats till förekommande av
olyckshändelser samt till förebyggande av skadegörelse på och onormal slitning
av vägarna. En dylik kontroll lärer emellertid, enligt vad som ligger
i sakens natur och redan antytts, knappast i allmänhet på ett tillfyllestgörande
sätt kunna utövas av fjärdingsmännen, även örn dessas kompetens och
omfattningen av deras närmare liggande arbetsuppgifter möjligen skulle på
sina håll medgiva, att fjärdingsmännen med stöd av gällande bestämmelser
för ändamålet toges i anspråk jämväl utanför sina normala distrikt. För
övrigt kan det starkt ifrågasättas, örn det vore rimligt att på ett mera regelbundet
sätt och i större omfattning anlita dessa av kommunerna anställda
och för deras behov avsedda tjänstemän för uppgifter av den rikskaraktär,
som kontrollen över den genomgående trafiken måste anses hava — en synpunkt
som också framhållits från landskommunernas förbund. Därjämte
förekomma emellertid också, såsom i promemorian antytts, ett flertal andra
ordningspolisuppgifter på landsbygden, som för närvarande äro i väsentlig
grad försummade. Jag syftar härvid exempelvis på tillsynen över lösdrivare,
vilka i vissa trakter uppträda i sådant antal och på sådant sätt, att de skapa
oro och osäkerhet för ortsbefolkningen, ävensom på uppsikt över efterlevnaden
av författningar rörande jakt och fiske samt av ordningsföreskrifter av olika
slag, exempelvis i hälsovårdsliänseende beträffande handelsbodar och rörande
kontroll över utlänningar m. m. Slutligen må erinras örn att särskilt
i vissa trakter en utvidgad ordningspolisverksamhet på landsbygden säkerligen
skulle kunna verka hämmande på nu florerande lönnbränning och
spritsmuggling. Även i dessa hänseenden gäller, enligt vad erfarenheten
visat, att en tillfredsställande ordning knappast står att uppnå med nuvarande
organisation och resurser.

Det sätt, varpå utredningsmännen sökt att lösa den sålunda föreliggande
dubbla uppgiften, består i att till de lokala poliskårerna i vissa städer anknyta
statsavlönade polisstyrkor, vilka skulle såsom sin dagliga sysselsättning
hava att biträda på landsbygden med nu antydda och andra närliggande ordningspolisuppgifter
men vilka samtidigt, genom vissa särskilda anordningar,
alltid skulle omedelbart stå till förfogande för utkallande, i händelse oroligheter
uppkomma. Detta förslag har i alldeles övervägande grad vunnit
anslutning från hörda myndigheter och organisationer. Allmänt har därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

av myndigheterna vitsordats, att genom förslagets genomförande skulle
beredas högst avsevärda förbättringar i båda de åsyftade hänseendena. Särskild
vikt fäster jag även vid de utlåtanden, som avgivits av styrelserna för
Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund; dessa
utlåtanden, bakom vilka stå personer av skilda politiska meningsriktningar,
ge ett kraftigt stöd för uppfattningen, att den föreslagna anordningen skulle
bliva av verklig betydelse för landsbygden och där hälsas med tillfredsställelse.
Att kostnaderna icke skulle bliva allt för höga i förhållande till vad
som skulle vinnas har vitsordats av statskontoret i dess utlåtande.

För egen del har jag också kunnat i allt väsentligt ansluta mig till det föreliggande
förslaget. Vid den prövning, jag ägnat frågan, har jag nämligen kommit
till den uppfattningen, att, såsom anförts i något av de nyss återgivna uttalandena
i frågan, förslaget i själva verket innebär den enda framkomliga vägen
för att under nuvarande förhållanden för en rimlig kostnad tillgodose, i
främsta rummet kravet på förbättrad statlig ordningspolis, men därjämte
även behovet av utökad ordningsmakt för landsbygdens vidkommande. Det
är min förväntan, att denna organisation skall på ett smidigt sätt bereda
tillgång till samövade och väl utrustade polisstyrkor av den storlek, att de
skola vara i stånd att bemästra sådana oroligheter, som man — utom i sådana
fall, då rikets säkerhet kan anses vara i fara — kan hava att för den
närmare liggande framtiden räkna med. Tillika hyser jag den uppfattningen,
att statspolisavdelningarnas verksamhet på landsbygden skall därstädes bliva
av verklig betydelse till ökad trygghet för den laglydiga befolkningen och
till åstadkommande av bättre ordning beträffande efterlevnaden av gällande
författningar.

Visserligen hava i anledning av de avgivna yttrandena eller eljest jämkning
synts mig böra i vissa detaljer vidtagas i det föreliggande förslaget. Jag
anhåller att i det följande få återkomma till en redogörelse i dessa hänseenden, i
den mån förslaget är av beskaffenhet att för sitt genomförande kräva riksdagens
medverkan eller eljest är av större intresse; vad angår rent administrativa
frågor av mindre betydelse torde med den närmare behandlingen
därav, även i den män avvikelse synes böra ske från utredningsmännens förslag,
få anstå, till dess det gäller att efter ett eventuellt positivt beslut i
frågan från riksdagens sida närmare utforma de föreskrifter, som böra
gälla. Innan jag ingår på här åsyftade frågor, torde jag emellertid böra
angiva skälen för att de erinringar, som i vissa yttranden framkommit mot
själva principerna för förslaget, icke enligt min mening böra föranleda rubbning
i detsamma.

Vad då först angår de rent avstyrkande yttranden, som avgivits av stadsfullmäktigmajoriteterna
i Stockholm, Gävle, Söderhamn och Halmstad, torde jag
kunna förbigå de skäl av rent politisk natur, delvis sammanhängande med inställningen
till Ådalshändelserna under det föregående året och vad därmed äger
samband, som, såvitt tillgängliga protokoll från de förda debatterna giva vid handen,
synas i väsentlig mån hava föranlett dessa stadsfullmäktigmajoriteters inställning.
Gentemot den allmänna uppfattningen från de ansvariga myndig -

Kungl. Majus proposition nr 178.

heternas sida om behovet av förstärkt polismakt synes avseende icke heller böra
fästas vid vad som yttrats från dessa städer örn att nuvarande resurser vore
tillräckliga för att täcka behovet av polismakt för riket i dess helhet. Då
därjämte anförts, att polisväsendet borde vara en helt kommunal angelägenhet
och att förslaget skulle inkräkta på den kommunala självbestämmelserätten,
lärer det vara tillräckligt att hänvisa till att redan 1925 års polislag
giver ett tydligt uttryck för den principen, att städerna äro skyldiga att finna
sig i att polisanordningar av betydelse för hela landet anknytas till deras
poliskårer, och att förslaget alltså i detta hänseende icke innebär någon
principiell nyhet utan endast en utvidgning. Ävenledes må erinras, att från
det alldeles övervägande antalet städer någon erinran i detta hänseende icke
framkommit. Tvärtom synas yttrandena från de flesta städerna bekräfta den
uppfattning man under utredningens gång hyst därom, att statspolisavdelningarnas
tillkomst för därav berörda städer skulle i olika hänseenden medföra övervägande
fördelar.

I vissa yttranden, däribland ett par som icke äro direkt avvisande, andres,
att man borde vänta med reformen i avbidan på antingen en fullständig
ombildning av den nuvarande lokala polisorganisationen och då särskilt
av indelningen i polisdistrikt eller på en lösning av frågan örn åklagarväsendets
eller landsfiskalsorganisationens reformering. Häremot må endast
erinras vad jag redan anfört örn betydelsen av att den nu ifrågasatta reformen
snarast möjligt kommer till stånd. Tillika bör framhållas, att densamma
icke på något sätt kan föregripa lösningen av sist avsedda frågor, en lösning,
för vilken det för övrigt icke är möjligt att för närvarande förutsäga tidpunkten.

Yad angår det från vissa håll framkastade alternativet med en från städernas
polisväsen helt åtskild kår av statsanställda polismän har detsamma,
såsom framgår av promemorian, under utredningsmännens arbete liksom även
dessförinnan varit föremål för grundligt övervägande. För sin ståndpunkt
att icke följa detsamma hava emellertid utredningsmännen anfört skäl, som
även enligt min mening måste vara avgörande (Bilaga A sid. 21). Det vill
synas, som örn i de yttranden, i vilka detta system förordas, de praktiska
svårigheterna förbisetts eller underskattats, vartill kommer, att det ligger i
öppen dag, att detsamma i kostnadshänseende måste komma att ställa sig
ofördelaktigare än det föreslagna systemet. Även därutinnan, att svårigheter
skulle möta att bereda sådana kårer erforderlig utbildning och övning, är
förslaget underlägset det föreliggande.

Det sålunda anförda gäller i allt väsentligt även det av länsstyrelsen i
Blekinge län framförda förslaget örn självständiga, under länsstyrelserna
lydande kårer. Då länsstyrelsen tänkt sig, att dessa kårer permanent skulle
vara uppdelade på patruller, förlagda till skilda delar av länen, tillkommer
som ytterligare invändning, att man därigenom skulle löpa en allvarlig risk
att förlora möjligheten att fylla den primära av de båda föreliggande uppgifterna,
den att förstärka det civila samhällsskyddet vid sådana orostillfällen,
då behov föreligger av något större, samtriinade polisstyrkor. Beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsstyrelsens invändningar mot det s. k. cirkulationssystemet får jag hänvisa
till vad jag därom kommer att anföra i det följande.

Större tveksamhet skulle kunna hysas i anledning av vad som från vissa
håll, särskilt från länsstyrelserna i Uppsala län samt Göteborgs och Bohus
län, anförts till stöd för en koncentrering av statspolisavdelningarnas personal
till ett fåtal av de största städerna. I och för sig är det nämligen uppenbart,
att med hänsyn till ingripande mot oroligheter större trygghet beredes, i den
mån samövade polisstyrkor av mera avsevärd omfattning ständigt finnas samlade.
Detta har heller icke förbisetts, men mot en sådan anordning hava å
andra sidan ansetts kunna riktas sådana erinringar, särskilt av praktisk natur,
att den icke borde ifrågakomma. Dessa erinringar gå ut på, bland annat,
följande. Det kan icke vara riktigt, att, såsom av länsstyrelsen i Uppsala
län ifrågasättes, av statsmedel helt avlönade polismän skola hava sin normala
verksamhet ständigt förlagd till vissa städer. Dessa skulle till följd därav
uppenbarligen kunna minska sina egna polisstyrkor och alltså få en förmån,
till vilken övriga städer ävensom landsbygden icke skulle erhålla någon
motsvarighet. Ej heller är det säkert, att statspolisavdelningarnas personal
genom att permanent tjänstgöra i en stad skulle erhålla större förutsättningar
för sina uppgifter än enligt det föreliggande förslaget. Det måste
nämligen även för den del av verksamheten, som avser ordningens upprätthållande,
vara av betydelse, att personalen erhåller kännedom örn landsbygdens
förhållanden och kontakt med ordningsmakten därstädes ävensom att den
får övning i de särskilda uppgifter, som uppkomma i händelse av större
folksamlingar på landsbygden; under senare tid har det nämligen icke varit
sällsynt, att vid folkfester och andra föranstaltningar på landsbygden tusentals
personer samlats, därvid givetvis uppkommit betydande uppgifter såväl
i fråga örn ordningens upprätthållande som beträffande trafikreglering och
dylikt. Genom de föreslagna reglerna örn cirkulation mellan tjänstgöring
vid stationsortens poliskår och vid statspolisavdelningen måste å andra sidan
anses tillräckligt sörjt för att statspolisavdelningarnas personal är väl insatt
i de speciella slag av uppgifter, örn vilka erfarenhet kan vinnas genom
tjänstgöring i städerna. Härtill kommer, att utplaceringen av smärre statspolisstyrkor
i de flesta av länen har en direkt praktisk betydelse icke blott
med avseende å deras normala ordningspolisverksamhet. Man bör nämligen
enligt min mening icke underskatta vad som anförts därom, att vid sådana
behov av förstärkt polisstyrka, som icke äro att hänföra till större oroligheter
men ändock kräva ett kraftigare ingripande än som kan åstadkommas
med nuvarande resurser, det måste vara av betydelse, att den lokala ordningsmakten
kan förfoga över personal, som har sin ordinarie tjänstgöring
inom länet, som känner till landsfiskalerna och annat befäl och som av ortsbefolkningen
är känd såsom i dess intresse arbetande mot oroselement och
lagbrytare. Ett tillkallande av personal från storstäderna skulle i dylika
fall icke blott väcka större uppseende utan även kunna verka onödigt
irriterande.

Den avgörande omständigheten, då jag ansett dessa yttranden icke böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

föranleda ändring i förslaget, har emellertid varit den, att jag funnit
detta i allt väsentligt kunna beträffande tillgång till samlade styrkor vid
orostillfällen leda till samma resultat, som i yttrandena åsyftats. Det
framgår nämligen icke av dessa, huruvida man tillräckligt beaktat en
huvudpunkt i förslaget, nämligen den, att från de s. k. centralstäderna —
vilka nära motsvara de städer, i vilka förslagsställarna tänkt sig de koncentrerade
polisstyrkorna förlagda — alltid skall omedelbart kunna rekvireras
statspolis till en styrka motsvarande den sammanlagda styrkan av statspolisen
i den staden och i de närliggande städer, som hänförts till samma s. k. rayon.
Det är alltså icke så, som synes hava antagits, eller att man vid behov
av större samlad polisstyrka än den, som enligt förslaget skulle vara förlagd
till »centralstaden», skulle hava att därmed sammanföra de å statspolisavdelningarna
i övriga städer tjänstgörande polismännen. Mot en sådan anordning
skulle givetvis kunna riktas de anmärkningar, som i yttrandena
framställts. Utan avsikten är — något, som också uttryckligen framhållits
i promemorian — att centralstaden skall vara skyldig att omedelbart av sin
polisstyrka tillhandahålla så stort antal, som svarar mot icke blott den till
staden förlagda statspolisavdelningen utan även de till rayonen hörande
städernas statspolisavdelningar. Det är sedan centralstadens sak att fylla
de sålunda uppkommande luckorna genom att till tjänstgöring inom staden
inkalla den egna statspolisavdelningens personal, i den mån denna befinner
sig i tjänstgöring utom staden och alltså icke kan omedelbart utskickas,
ävensom statspoli sporson alen från övriga städer inom rayonen. Skulle ett
inkallande från dessa städer icke gå för sig med hänseende till läget därstädes,
eller skulle centralstaden föredraga att, även örn personalen från nyss
avsedda städer kan ställas till förfogande, icke begagna sig av denna möjlighet,
inverkar detta icke på centralstadens skyldighet att på rekvisition
ställa personal till förfogande; verkan blir endast, i det förra fallet, att den
del av den utkallade styrkan, som överstiger den egna statspolisavdelningen,
blir att hänföra till reservpolis med därav följande rätt för staden till avlöning
och ersättning för uppkommande kostnader.

Utom det att man på detta sätt vinner den mobilitet av större, samtränade
och av sitt befäl kända styrkor, som i de åsyftade yttrandena avsetts,
bör ihågkommas, att i dessa centralstäder, eller i varje fall i de tre största
av dem, komma att finnas väsentliga styrkor av s. k. reservpolis, vilka ävenledes
skola ställas till förfogande, i den män detta kan ske utan olägenhet
för staden. Jämväl denna reservpolis har i sin dagliga gärning arbetat tillsammans
med sina kamrater på statspolisavdelningen och tjänstgjort under
samma befäl, och statspolisens och reservpolisens personal kan således
utan olägenhet sammansmälta till en enhetlig styrka såsom avsett är.

Tänker man vidare på det fallet, att i ett län, där enligt förslaget skulle
placeras statlig ordningspolis örn 4 eller 7 man, uppkommer behov av en måttlig
förstärkning, som skall tagas från statspolisavdelningen i centralstaden, mäste
det vara till fördel, att åtminstone viss del av den erforderliga styrkan är
Bihang lill riksdagens protokoll 11)32. 1 saini. 146 höft. (Nr 178.) 2219 st 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

hemmastadd i orten och känner dess förhållanden; örn statspolisen läge
koncentrerad till de största städerna, skulle detta icke bliva fallet.

Det må tilläggas, att då man framhållit, att möjligheten för centralstäderna
att inkalla statspolis från övriga städer inom rayonen skulle sakna
praktisk betydelse med hänsyn till att denna polis saknade erfarenhet örn
tjänstgöringsförhållandena inom centralstädernas polisväsen, man därvid
lärer hava förbisett, att denna polis därstädes torde kunna finna användning
i byråarbete och andra uppgifter, där sådan erfarenhet är av mindre
betydelse. För den händelse emellertid olägenhet skulle anses föreligga härutinnan,
möter det givetvis intet hinder att genom frivillig överenskommelse
vederbörande städer emellan så ordna, att ett antal polismän från de ifrågavarande
städerna i en eller annan form beredes tillfälle att tjänstgöra inom
centralstadens poliskår för att därigenom förskaffa sig erfarenhet örn tjänstgöringen
därstädes. Häremot skulle visserligen kunna anföras, att med
hänsyn till det föreslagna cirkulationssystemet säkerhet icke finnes för att
den sålunda utbildade personalen vid det tillfälle, då ett utbyte kommer i
fråga, just är den, som tjänstgör på statspolisavdelningen. Emellertid finnes
tydligen med hänsyn till grundsatserna i förslaget ingen erinran emot att,
örn exempelvis en stad med statspolisavdelning örn fyra man ordnat så, att
detta antal av poliskåren tjänstgjort i centralstaden, de sålunda utbildade,
även örn de icke vid tillfället tjänstgöra på statspolisavdelningen, beordras
till tjänstgöring i centralstaden, mot det att förstnämnda stad i stället drager
in de på statspolisavdelningen tjänstgörande polismännen till tjänstgöring
inom staden.

Därest man, såsom jag anser vara av stor vikt, fasthåller vid det nu
sagda, torde här åsyftade betänkligheter böra förfalla. Emellertid synes man
såtillvida böra beakta fördelarna med större samlade styrkor, att man, väsentligen
i överensstämmelse med förslaget, i de tre största städerna koncentrerar
styrkor, avsedda för större områden än det kringliggande länet,
liksom att man, såsom redan antytts, icke tillmötesgår kraven på att länsavdelningarna
permanent fördelas på två eller flera orter inom länet. Det
är möjligt, att härav kan föranledas någon ökning i resekostnaderna, men
detta är i så fall en olägenhet, som säkerligen mer än uppväges av de nyss
antydda fördelarna.

Redan i detta sammanhang torde vidare böra upptagas till bemötande vad
som i länsstyrelsens i Uppsala län yttrande anförts därom, att i händelse av
inrättande av statspolisavdelningar på av länsstyrelsen föreslaget sätt reservpolisen
skulle kunna högst väsentligt inskränkas. Det är att märka, att
länsstyrelsen därvid bygger på sitt förslag örn en utökning med 50 ä 75 man
av den föreslagna sammanlagda styrkan av statspolisen, en utökning, som
visserligen ur en del synpunkter kunde vara önskvärd men som redan av
ekonomiska skäl icke för närvarande lärer böra ifrågasättas. En minskning på
föreslaget sätt av reservpolisen skulle vidare leda till att den i de flesta länen
till myndigheternas förfogande för användning utom hemorten stående personalen
icke skulle erhålla någon större utökning. Anledning saknas också enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mitt förmenande att frånhända sig den tillgång till en reservstyrka av betydande
storlek, som den nuvarande reservpolisorganisationen medför till
en ganska måttlig kostnad oell utan egentlig olägenhet för vederbörande
städer. Slutligen må anmärkas, att de invändningar, som nu från städernas
sida framställts mot förslaget örn viss nedsättning av statsersättningen för
reservpolisen, skulle, i den mån de äro sakligt befogade, med större styrka
kunna göras gällande mot ett förslag, enligt vilket reservpolisorganisationen
skulle för vissa av dem helt upphävas och dessa städer alltså gå förlustiga
all statsersättning av ifrågavarande slag utan motsvarande nedgång i deras
kostnader för polisväsendet.

I anledning av vissa i det föregående återgivna uttalanden må, ehuru de
icke röra de allmänna grunderna för förslaget, redan i detta sammanhang
vidare erinras örn följande omständigheter.

Från visst håll påyrkas, att systemet med s. k. ersättare skulle utvidgas.
Givetvis skulle en sådan utökning vara önskvärd i den omfattning, att ersättare
funnes åtminstone för hela antalet reservpoliser. Då man icke föreslagit
en sådan utvidgning, beror detta emellertid därpå, att verkställda undersökningar
givit vid handen, att man icke kan påräkna att av personal
med erforderlig utbildning, d. v. s. f. d. polispersonal, hava att tillgå större
antal än man i förslaget räknat med. Ett annat förslag, som i och för sig
skulle vara önskvärt att kunna genomföra men som likaledes stöter på praktiska
svårigheter, är ett system med obligatorisk tjänstgöring inom centralstäderna
av personal från övriga statspolisstäder. Man lärer därutinnan
icke kunna gå längre än som nyss antytts. Här som på andra punkter
torde gälla, att det icke synes erforderligt att från de statliga myndigheternas
sida alltför mycket i detalj reglera de olika förhållandena. Man
har nämligen all anledning att räkna med att städerna skola visa intresse
för att komplettera de allmänna bestämmelserna på sådant sätt, att den nu
föreslagna organisationen erhåller så stor effektivitet som möjligt. Därtill
kommer, att städerna givetvis komma att låta sig angeläget vara att i samförstånd
med varandra ordna sådana uppkommande frågor av för dem gemensam
betydelse, där en samverkan kan vara av nytta. De yttranden i positiv
riktning, som från det stora flertalet städer avgivits, synas mig utgöra en
borgen för att dessa förhoppningar skola visa sig icke hava varit överdrivna.

Den enda punkt av större vikt, mot vilken mera allmänt anmärkningar
framställts, är den, enligt vilken i samband med reformen den nuvarande
rätten för städerna till ersättning för skyldigheten att hålla reservpolis (Bilaga A
sid. 39. Bilaga B sid. 25) skulle ändras så, att ersättningen skulle för varje
man beräknas endast till hälften av det nuvarande beloppet eller till av
den i lägsta lönegraden utgående lönen i stället för nu Va- Visserligen innehåller
förslaget, att antalet reservpolismän skall kunna enligt vederbörande
stads eget bestämmande ökas till dubbla det nuvarande med rätt till samma
ersättning, för man räknat, dock under förutsättning att staden för varje man
av det ökade antal, som sålunda tillliandahålles och för vilket ersättning
ifrågasättes, skall hålla ersättare, på sätt förut angivits. Här skulle alltså

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

finnas en möjlighet för städerna att från statsverket utfå sammanlagt samma
belopp som för närvarande. Det oaktat Ilar från ett flertal städers sida anmärkts
mot den sålunda ifrågasatta nedsättningen av statsbidraget till reservpolisen.
Beträffande de skäl, som från olika håll anförts för dessa anmärkningar,
torde jag få hänvisa till den över yttrandena uppgjorda promemorian.

Yad då först angår de reservpolisstäder, till vilka enligt förslaget statspolisavdelningar
skulle bliva förlagda, synes mig tvekan icke kunna råda därom, att
den ifrågasatta nedsättningen av statsbidraget är för dessa städer rimlig och
av förhållandena betingad. Statspolisavdelningens tillkomst måste nämligen
för dessa städer medföra fördelar av olika slag, såsom i promemorian framhållits.
Det visar sig ju också i de avgivna yttrandena, att flera städer,
som icke erhållit statspolisavdelning enligt förslaget, nu gjort framställning
örn att sådan avdelning måtte förläggas till staden. Det är säkerligen icke
endast tanken på den höjda skattekraften utan även insikten örn den ökade
trygghet, som avdelningens tillkomst skulle innebära, som föranlett sådana
uttalanden. Talet därom, att i den mån reservpoliserna icke skulle komma
att användas utom staden, de skulle för denna utgöra en överflödig tillgång,
för vilken staden icke borde bära kostnaden, kan icke rimligen anses
berättigat. Iteservpolisen har nämligen hittills tagits i anspråk i så obetydlig
omfattning och så ojämnt, att städerna säkerligen icke vid uppgörande
av staterna för sina poliskårer räknat med behov av annan personal i reservpolisens
ställe. För övrigt lärer det ganska allmänt gälla, att städerna för
närvarande icke äro så väl tillgodosedda med polispersonal, att icke den
ökade tillgång därtill, som den minskade användningen av reservpolisen förmenats
skola medföra, skulle vara nyttig och av behovet påkallad. Från
flera av de berörda städerna har också vitsordats det rimliga i att statsbidraget
nedsättes, i den mån skyldigheten att tillhandahålla reservpolis får
minskad praktisk betydelse.

Något annorlunda ställer sig givetvis förhållandet för sådana reservpolisstäder,
där statspolisavdelning icke skulle bliva förlagd. Yisserligen kunna
jämväl dessa städer i samma utsträckning som statspolisstäderna räkna med
minskad användning av reservpolisen, också örn de icke på samma sätt
som dessa städer få direkt fördel i olika hänseenden av de statliga avdelningarnas
tillkomst. Det måste även fasthållas, att den statliga ersättningen
i anledning av skyldigheten att ställa reservpolis till förfogande icke
avsett att för staden innebära annat än en ersättning för den tunga, som
denna skyldighet medfört. I den mån denna tunga avlyftes, är det således
fullt berättigat, att statsbidraget minskas utan avseende därå, att staden
därigenom får viss minskning i sina inkomster, en minskning, som för övrigt
för var och en av de här ifrågavarande städerna, vilka för närvarande utom
i ett fall hålla en reservpolisstyrka av blott tre man, motsvarar ett belopp
av endast omkring 1,500 kronor årligen. Härtill kommer, att statspolisen
ju är avsedd i lika mån för landet i dess helhet och att även dessa städer
således kunna tillgodogöra sig den ökade trygghet, som reformen kommer
att medföra.

Kungl. Majda proposition nr 178.

Ehuru sålunda utredningsmännens förslag får anses väl grundat, Ilar jag
funnit mig böra förorda, att man på denna punkt tager hänsyn till uppfattningen
i de berörda städerna och går dem tillmötes. En sådan omläggning
synes mig alltså böra ske, att ersättningen till de städer, vilka äro skyldiga
att hålla reservpolis men i vilka statspolisavdelning icke kommer att bliva
förlagd, skall utgå enligt nuvarande grunder. En ändring i detta hänseende
torde alltså böra ske i det vid utredningsmännens promemoria fogade lagförslaget.
Ett bifall till vad jag sålunda föreslagit medför — örn man tar
hänsyn till den placering av statspolispersonalen, som jag här kommer att
preliminärt förorda — en kostnadsökning av omkring 30,000 kronor för helt
år. Jag återkommer närmare härtill i samband med kostnadsberäkningarna
för förslaget.

Efter att sålunda hava angivit min ståndpunkt till förslaget i allmänhet
och till de viktigaste frågor, rörande vilka delade meningar framkommit,
torde jag få övergå till att närmare diskutera vissa av de särskilda punkter,
som berörts i de avgivna yttrandena eller i vilka eljest ändring synes mig
böra komma till stånd. Jag följer därvid uppställningen i utredningsmännens
promemoria, vilken uppställning även följts i den till statsrådsprotokollet
fogade sammanfattningen av de avgivna yttrandena (Bilaga B). Vad angår
sådana punkter, som icke böra bliva föremal för riksdagens beslut, lärer jag
i allmänhet sakna anledning att nu ingå i närmare detaljer, utan torde jag
få återkomma härtill, då det gäller att — örn principerna för förslaget godkännas
av riksdagen — närmare utforma de administrativa bestämmelser,
som böra därav föranledas.

Redan av det förut anförda torde hava framgått, att jag icke ansett mig
i detta sammanhang kunna upptaga den i vissa yttranden väckta frågan örn
förändrad indelning av riket i polisdistrikt (Bilaga A sid. 20. Bilaga B sid. 1).
För övrigt lärer tidpunkten för ett sådant övervägande ännu icke vara inne,
eftersom tillräcklig översikt saknas över hur gällande bestämmelser verkat
inom riket i dess helhet i avseende å distriktsindelningen. •

Såsom förut anförts skall enligt förslaget en betydande del av statspolisstyrkan
vara beriden, varjämte det förutsättes, att statspolismännen skola i
stor utsträckning anlita staten tillhöriga motorfordon. Med hänsyn härtill
hava vissa farhågor framkommit, att härmed följande krav på rid- och motorkunnighet
skulle ofördelaktigt inverka vid urvalet av polismän till placering
ä statspolisavdelning (Bilaga A sid. 24. Bilaga B sid. 5) eller rent av utgöra
hinder för organiserande av en dylik avdelning. Sådana svårigheter lära
visserligen icke behöva uppstå i de större städerna, men däremot kunna
tydligen, såsom under ärendets behandling påpekats, i städer med mindre
poliskårer vissa besvärligheter uppkomma. I anledning härav torde Kungl.
Majit böra äga möjlighet att av anslaget till polisväsendet i riket på ansökan
och efter prövning i varje särskilt fall bevilja en stad skälig ersättning för de
kostnader, som staden i en eller annan form haft för beredande av utbildning
i ridning eller i förande av motorfordon åt personal på statspolisavdelningen.

Särskilda
■punkter i
förslaget.

Kungl. Majus proposition nr 178.

Till något avsevärt belopp torde dylika bidrag icke under några förhållanden
behöva komma att uppgå.

Från vissa håll har anmärkts, att de ifrågasatta cirknlationsreglerna
(Bilaga A sid. 24. Utlaga 1! sid. 5) icke vore tillräckligt smidiga; i andra
yttranden har påståtts, att den föreslagna cirkulationstiden om tre år vore för
kort; i andra åter att den vore för lång. I det stora flertalet yttranden
göres emellertid icke anmärkning på denna punkt, och jag delar den uppfattningen,
att en cirkulationstid av tre år i allmänhet är av lämplig längd. Det
må emellertid understrykas, att en cirkulation sregel av detta innehåll endast
är avsedd för de normala fallen, och att möjligheter till avvikelser skola
föreligga i såväl ena som andra riktningen. I detta sammanhang lärer även
vara att iakttaga att, pa sätt jag i annat sammanhang torde få anledning
att närmare utföra, avsikten är att de nuvarande landstingspolismcinnen (Bilaga
-1 sid. 35. Bilaga B sid. 19) skola kunna övergå till tjänstgöring vid statspolisen.
Därest sådan övergång sker, torde det emellertid icke kunna
påkallas, att vederbörande stad skall emottaga dessa polismän till tjänstgöring
inom staden, i den mån deras ålder överstiger maximiåldern för antagande
i stadens tjänst. Från cirkulationsreglerna bör alltså enligt min
mening gälla undantag för polismän, som omedelbart före tjänstgöringen
som statspolis varit anställda hos vederbörande landsting.

Yad angår urvalet av den personal, som skall placeras å statspolisavdelning,
skulle enligt utredningsmännens förslag befälsfrågorna (Bilaga A sid. 26)
underställas länsstyrelsen. Med anledning av ett yttrande från länsstyrelsen
i Västmanlands län (Bilaga B sid. 6) har jag funnit lämpligt, att länsstyrelsen
därjämte tillägges möjlighet att — efter yttrande av statspolisintendenten
— vägra godkännande av placering av viss polisman å statspolisavdelning,
därest han befinnes uppenbart olämplig för sådan placering.

Beträffande cirkulalionssystemet i allmänhet (Bilaga A sid. 24. Bilaga B
sid. 5) må i anledning av den kritik, som på vissa håll, särskilt från länsstyrelsen
i Blekinge län, ur principiell synpunkt riktats däremot, här ytterligare
framhållas följande. Med den organisation, som utredningsmännen
förordat och som jag funnit mig kunna tillstyrka, måste följa, att statspolisavdelningarnas
folk bör äga kännedom såväl om förhållandena vid tjänstgöring
i stad som med den verksamhet, som kommer att åvila dem på
landsbygden. En sådan erfarenhet kan endast erhållas genom praktisk tjänstgöring
å ort och ställe. Vad angår det viktigaste, nämligen vana vid tjänstgöring
i händelse av större folksamlingar, har för övrigt redan i annat sammanhang
erinrats, att verksamheten å landsbygden icke bör underskattas såsom
förberedelse till ingripande vid dylika tillfällen. Större folksamlingar
förekomma nu för tiden ofta även på landsbygden, och enär tillgången till
samlingslokaler är ojämförligt mindre än i städerna, äga på landsbygden folksamlingarna
mestadels rum utomhus, vilket försvårar upprätthållandet av allmän
ordning och säkerhet. Även den som grund för cirkulationssystemet
anförda rekryteringssynpunkten anser jag vara av stor vikt. För övrigt må
påpekas, att nämnda system givetvis är avsett att tillämpas så, att årligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

endast en tredjedel av statspolisavdelningens styrka utbytes mot ny personal,
som förut tjänstgjort på stationsorten. Det lärer alltså icke beliöva
befaras, att tillräcklig kännedom skulle komma att saknas beträffande de
skilda orternas förhållanden.

I ett yttrande har anmärkts, att den föreslagna bestämmelsen därom
att polisman, som under ett år varit sjukskriven mer än två månader, icke
längre skulle få bibehållas vid statspolisavdelning, i vissa fall skulle verka
orättvist i förhållande till städerna, eftersom dessa därigenom skulle kunna
bliva skyldiga att bekosta avlöning åt polisman, som under tjänstgöring vid
statspolisavdelning drabbats av sjukdom. Aven örn detta i några fall kan
vara riktigt, lärer man icke rimligen kunna gå därhän, att en sådan polisman
skulle kunna under hela cirkulationsperioden kvarstå å avdelningen och att
statsverket alltså eventuellt för hela denna tid -— och kanske för hela sjukdomstiden
— skulle ansvara för hans lön. Det är att märka, att det icke är
avsett, att genom sjukdom och dylikt uppkommande lucka inom statspolisavdelningarna
skall fyllas av annan, så länge den sjuke ännu är placerad därstädes,
varav följer, att dylik placering icke bör få bestå alltför länge. Vidare
är det ju lika sannolikt, att det motsatta inträffar, så att statsverket får utgiva
ersättning för en polisman, som kanske nästan från början av kommenderingen
till statspolisavdelningen varit otjänstbar och för vilken staden,
eftersom sjukdomen är oberoende av kommenderingen, i händelse denna
icke förekommit, fått bära hela kostnaden. Med hänsyn till de från stadshåll
framkomna anmärkningarna på denna punkt torde emellertid viss jämkning
böra ske i förslaget. En lämplig medelväg synes kunna erhållas på sådant
sätt, att ifrågavarande bestämmelse ändras så, att en polisman får vara sjukskriven
intill sex månader utan att för den skull återföras från statspolisavdelningen.

I vissa yttranden har uttalats tvekan, huruvida den i städernas tjänst
nu anställda polispersonalen vore skyldig att underkasta sig den tjänstgöring,
som normalt skulle tillkomma statspolisavdelning arras personal (Bilaga A sid.
24. Bilaga B sid. 5). I detta hänseende torde emellertid närmast kunna
hänvisas till 9 § i nu gällande polisreglemente. Det heter där, att polisman
är skyldig att tjänstgöra ej mindre inom det område för vilket han
är anställd än även å ort dit han enligt 6 och 7 §§ i reglementet beordrats.
Nämnda båda paragrafer avse användande, bland annat, av polispersonal
såsom reservpolis utom vederbörande stad, men, såvitt av förarbetena
framgår, har icke vid meddelandet av dessa föreskrifter avsetts,
att desamma icke skulle avse även personal, som anställts före utfärdandet
av desamma. Såvitt känt är, hava icke heller i avseende å kommendering
av personal till sådan tjänstgöring uppstått några svårigheter med
anledning av att personalen varit tidigare anställd. Det motsvarande lärer
komma att bliva gällande i händelse föreliggande lagförslag genomföres
och polisreglementet i enlighet därmed ändras på sådant sätt, att det tydligt
kommer att gälla även statspolisavdelningarnas användande utom vederbörande
stad; jag erinrar örn att enligt 17 § 5) i polislagen Konungen äger

Kling!. Majlis proposition nr 178.

meddela närmare bestämmelser angående befattningshavares skyldigheter.
Den i de nyss avsedda yttrandena uttalade tveksamheten synes alltså icke
vara av reell betydelse. Härtill må ytterligare anföras, att det med hänsyn till
den större omväxling och de övriga förmåner, som tjänstgöringen vid statspolisavdelning
skulle medföra, icke lärer behöva befaras, att man icke i de
allra flesta fall skall kunna på lämpligt sätt fylla statspolisavdelningarna
med personal, som frivilligt anmält sig till tjänstgöring därstädes.

Ifråga örn statspolisens antal (Bilaga A sid. 23. Bilaga B sid. 4) gå yttrandena
snarast i den riktningen, att en utökning vore önskvärd i förhållande
till utredningsmännens förslag. Hedan tidigare har jag angivit, att jag
icke kan ansluta mig till ett dylikt förslag. Men å andra sidan anser jag, att
en minskning av numerären skulle föranleda, att man varken i det ena eller
i det andra avseendet vinner det mål, som man med reformen velat uppnå.
Redan med det ifrågasatta antalet möta vissa svårigheter att vid fördelningen
av statspolisen på olika förlägg ning sorter (Bilaga A sid 28. Bilaga B sid. 8)
tillgodose samtliga behov. Rörande denna fördelning hava erinringar i olika
detaljer framkastats i vissa av de inkomna yttrandena. Då det slutliga
avgörandet rörande förläggningen torde böra ankomma på Kungl. Maj:t,
lärer anledning saknas att här återgiva dessa yttranden, vilka givetvis komma
att bliva föremål för förnyat övervägande, då det gäller att taga slutlig
ståndpunkt till förläggningsfrågan. Redan nu vill jag emellertid tillkännagiva
att, såvitt jag för närvarande kunnat bedöma, följande jämkningar torde
böra ske i den vid utredningsmännens promemoria fogade preliminära planen
(se Bilaga A sid. 82). Till Södermanlands län, som i promemorian hänförts till
Stockholms statspolisavdelnings normala verksamhetsområde, torde böra
förläggas en särskild avdelning örn 4 man, förslagsvis med placering i Eskilstuna.
Den för Ostergötlands län avsedda avdelningen torde böra förläggas
till Norrköping i stället för till Linköping. Till Kronobergs län torde böra
förläggas en särskild avdelning örn 4 man, i samband varmed avdelningen i
Karlskrona synes kunna minskas från 7 till 4 man. Avdelningen i Göteborg
lärer kunna i samband med nu förordade omgrupperingar minskas från 30
till 28 man. I stället för 7 man i Falun och 15 man i Gävle torde böra
förläggas avdelningar örn 10 man i vardera staden. I samband härmed torde
man i överensstämmelse med framkomna yrkanden från vederbörande i orten
böra avstå från tanken att i Gävle placera 6 hästar; i stället torde det i
utredningsmännens förslag upptagna hästantalet böra ökas med 2 i Stockholm
och 2 i Malmö, varjämte vid den nya avdelningen i Norrköping torde
placeras 2 hästar. Att utöka det av utredningsmännen förordade antalet beridet
manskap, något som från olika håll påyrkats, har icke befunnits möjligt
eller lämpligt. Bland annat hava mindre beridna avdelningar än 4 man ansetts
icke kunna bliva till verklig nytta. — Med de jämkningar, som nu förordats,
skulle antalet statspolismän, örn man bortser från intendenten, utgöra 200
och antalet hästar i enlighet med förslaget 50. Till Stockholm som centralstad
skulle höra 61 man med 20 hästar (dessutom 50 reservpoliser med 16

Kungl. Majus proposition nr 17S.

hästar), till Göteborg 4G man nied 10 hästar (dessutom 24 reservpoliser med
10 hästar), till Malmö 35 man med 8 hästar (dessutom 12 reservpoliser med
4 hästar), till Gävle 20 man, till Sundsvall 19 man med 6 hästar och till
Luleå 19 man ävenledes med 6 hästar.

I samband med framställning från Bodens stad örn att den för Norrbottens
län avsedda statspolisavdelningen- måtte förläggas dit, har ifrågasatts
viss samorganisation mellan nämnda polis och den i Boden stationerade
fästningspolisen. Av olika skäl har jag icke ansett mig kunna följa detta
förslag. Emellertid har under ärendets behandling framkommit ett uppslag,
att nämnda fästningspolis skulle genom att i viss mån tjänstgöra i Bodens
stad erhålla förbättrad polisutbildning och därefter kunna, då särskilt behov
av polisförstärkning uppkommer, utrustad med vanliga polisuniformer tagas
i anspråk för ordningspolisuppgifter på andra orter. Därest en sådan anordning
låter sig genomföra, skulle den tydligen innebära en avsevärd förstärkning
av den för särskilda tillfällen avsedda ordningsmakten i Norrbottens
län. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag
därför uttala som min mening, att en undersökning av denna möjlighet bör
komma till stånd. Ifrågavarande förslag kan tydligen genomföras helt oberoende
av statspolisorgauisationen, och ehuru kostnaderna för ett eventuellt
användande av ifrågavarande polisstyrka för ordningspolisändamål givetvis
böra bestridas från samma anslag som övriga poliskostnader, lärer förslaget
icke vara av beskaffenhet att nu behöva påverka storleken av nämnda anslag.

Yad angår befälsförhållandena vid statspolisen skulle en konsekvens av
nu ifrågasatta omgrupperingar bliva en nettoökning av antalet överkonstaplar
med två.

Med hänsyn till framkomna anmärkningar därom att motorcyklar, särskilt
i de nordliga delarna av vårt land, icke vore lämpliga för daglig användning
året om, torde viss förskjutning böra ske, så att det av utredningsmännen
preliminärt beräknade antalet automobiler något ökas och antalet motorcyklar
något minskas; i princip synes omläggningen böra ske på det sätt, att var
och en av sjumannagrupperna, vilka kunna beräknas regelmässigt hava behov
av två motorfordon, förses med 2 automobiler i stället för enligt förslaget
med 1 automobil och 1 motorcykel. Sammanlagda antalet automobiler och
motorcyklar skulle på detta sätt bliva respektive 40 och 16. Det bör emellertid
understrykas, att på denna punkt förslaget alltjämt är rent preliminärt;
det närmare bestämmandet bör anstå tills vidare i avbidan på förnyad undersökning
och framställningar från vederbörande länsstyrelser. Man lärer även
böra hålla öppen den möjligheten, att det kan visa sig lämpligare på vissa
håll att för viss tid förhyra ett eller flera fordon. — Det må framhållas, att
avsikten givetvis är att till uppnående av fördelaktiga priser centralt inköpa
ifrågavarande fordon. Med anledning av framkomna anmärkningar därom att
antalet automobiler och motorcyklar över huvud beräknats för knappt, må
anföras, att man räknat med att viss del av statspolisstyrkan alltid kommer
att bliva upptagen av göromål i stationsortens närhet ävensom rapportskrivning
o. dyl. eller borta från tjänstgöring i anledning av semester, annan

Kungl. Majlis proposition nr 178.

ledighet, sjukdom m. m. Skulle i något fall ytterligare motorfordon erfordras
för personalens fulla utnyttjande, lärer det icke möta hinder för Kungl. Maj:t
att, i analogi med vad nyss sades, av anslaget till polisväsendet i riket utanordna
belopp utöver det nu för dylika fordon beräknade för förhyrande
av ytterligare bilar eller motorcyklar.

Med nu omförmälda jämkningaT skulle förläggningen av statspolisen och
reservpolisen samt dess utrustning med hästar och fordon bliva den, som
framgår av en ny — alltjämt preliminär — plan över statspolisen och
reservpolisen, vilken torde få bifogas protokollet (Bilaga B). En särskild
fråga har varit, huruvida vid nedsättningen av statspolisstyrkan i Gävle
från 15 till 10 man anledning finnes att bibehålla den därstädes enligt
promemorian placerade kommissarien. Med hänsyn dels till beskaffenheten
av ifrågavarande distrikt, dels också därtill, att den i Stockholm stationerade
kommissarien, vilken vid uteslutande av kommissarietjänsten i Gävle skulle
få sitt distrikt utökat både med Gävleborgs och Kopparbergs län, torde
komma att bliva i hög grad upptagen redan inom sitt i promemorian förutsatta
distrikt ävensom av att uppehålla statspolisintendentens göromål, då denne
befinner sig på tjänsteresor etc., har emellertid en indragning av ifrågavarande
kommissarietjänst ansetts icke vara tillrådlig. Trots den mindre styrkan
torde för övrigt en i Gävle placerad kommissarie kunna erhålla full
sysselsättning, med hänsyn därtill att vid avdelningen i Falun örn 10 man
icke tänkes placerat högre befäl än en överkonstapel, varför kommissarien
i Gävle lämpligen bör hava viss tillsyn även över sistnämnda avdelning.
Därjämte skulle han hava befäl över den statliga kriminalpolisen i distriktet.

Yad härefter beträffar åen centrala ledningen av statspolisen (Bilaga A sid.
33. Bilaga B sid. 18), organiserad på sätt jag ifrågasatt, råder bland de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna i stort sett enighet därom
att denna bör handhavas av en intendent med placering i Stockholm. Från
vissa håll har emellertid anmärkts, att denne intendent, vilken formellt skulle
vara anställd i Stockholms stads tjänst, skulle såsom ledare för en statlig
verksamhet, omfattande hela landet, få en besvärlig dubbelställning. I de
nu avsedda yttrandena förordas därför, att statspolisintendenten göres till
ett självständigt statligt organ omedelbart under regeringen. De som så yrka
torde emellertid hava underskattat svårigheterna med genomförande av en
sådan anordning. För övrigt måste det vara av betydelse, att intendenten
kommer att ständigt hava direkt ledning över praktisk polisverksamhet med
befäl över en större polisavdelning. De framkomna farhågorna torde för
övrigt vara ogrundade, i det man icke lärer behöva befara, att statspolisintendenten
mera än i rent formellt avseende skall komma att bliva beroende av
stadens polisorgan. Jag vill också erinra örn att motsvarande anordning för
närvarande förekommer beträffande statens polisskola i Stockholm, vilken
skolas föreståndare jämväl har polisintendents tjänsteställning och avlöning,
utan att därmed några svårigheter eller olägenheter uppstått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

I fråga om den nuvarande landsting.^polisen (.Bilaga A sid. 35. Bilaga B
sid. 19) Ilar Svenska landstingsförbundets styrelse icke haft något att erinra
mot vad i promemorian föreslås beträffande anordnandet av övergången
till den nya organisationen. Styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund har däremot ifrågasatt, att landstingspolisen obligatoriskt
skulle upphöra i och med statspolisavdelningarnas tillkomst. För min
del ansluter jag mig till vad promemorian i detta hänseende innehåller.
För den händelse något landsting, mot vad som nu kan förmodas, skulle
önska bibehålla den nuvarande landstingspolisen, synes staten nämligen
icke böra undandraga sig att även framgent därtill lämna det nu utgående
bidraget. Icke heller har jag något att invända mot vad som föreslagits
därom, att staten skall svara för de särskilda kostnader för pensionering,
som kunna uppkomma, i händelse landstingspolismännen övergå i tjänst
hos någon stad i samband med den nya organisationen.

I utredningsmännens promemoria har föreslagits, att för tillgodoseende av
det ökade behov av utbildad polispersonal, som uppkommer genom nyorganisationen,
bland annat skulle årligen anordnas ytterligare en burs vid polisskolan
i Göteborg (Bilaga A sid. 36. Bilaga B sid. 20), vilken kurs skulle, i likhet
med statens polisskola i Stockholm, helt bekostas med statsmedel. Emot
detta förslag hava icke gjorts några erinringar. Emellertid har från vederbörande
i Göteborg i sammanhang härmed framställts yrkande att staten
skulle övertaga kostnaderna för polisskolan därstädes i deras helhet. Den
sålunda väckta frågan innebär emellertid ett från den nu ifrågasatta reformen
fristående spörsmål. Med prövningen av detsamma torde lämpligen böra
anstå, till dess att den nu föreslagna utvidgningen av skolan kommit till
stånd och man alltså kan bedöma, vilka kostnaderna för skolan i dess helhet
därefter bliva.

I promemorian beräknades också, att antalet elever vid statens polisskola i
Stockholm (Bilaga A sid. 36. Bilaga B sid. 20) skulle kunna utökas i syfte
att bättre kunna tillgodose det växande kravet på polisskoleutbildad personal.
I anledning härav vill jag redan nu nämna, att styrelsen för polisskolan
inkommit med ett av styrelsen i samråd med tillkallade sakkunniga
enligt Kungl. Majis beslut den 3 juli 1931 avgivet utlåtande av den 23
januari 1932 rörande viss omorganisation av skolan. I detta utlåtande föreslås,
att maximiantalet elever i den lägre kursen ökas från 20 till 25 i var
och en av de tre avdelningarna. Härigenom skulle antalet årligen utbildade
elever i denna kurs kunna ökas med 30. I utlåtandet framhålles även, att
frågan örn utvidgning med en fjärde avdelning bör upptagas till närmare
behandling och avgörande, så snart statsfinanserna detta tillåta.

I samband härmed torde jag få beröra ett i yttrande från magistraten i
Ostersund framställt yrkande av innebörd, att städerna skulle få ersättning
av statsmedel flir sina kostnader i anledning därav, att de nödgas lämna bidrag
till polismän för genomgående av statens polisskola (Bilaga B sid. 20). Det synes
mig rimligt att, därest en stad icke kan fylla det ökade behovet av polisskole -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

utbildad personal utan att genom dylika bidrag understödja studier vid
skolan, staten lämnar ersättning för denna kostnad, i den mån den kan visas
vara direkt föranledd av statspolisorganisationens införande. Någon allmän
rätt i detta hänseende torde emellertid icke böra stadgas, utan lärer
det vara tillräckligt, att Kungl. Majit äger möjlighet att efter prövning av
alla inverkande omständigheter på särskild ansökan lämna en stad ersättning
för dylika kostnader.

Emellertid lärer det även med nu ifrågasatta utökningar av polisskolorna
och övriga anordningar icke bliva möjligt att under den första tiden helt
fylla det nu tillkommande antalet polismän med polisskoleutbildad personal.
Det har också förutsatts i förslaget, att under övergångstiden dispenser i
viss utsträckning bliva erforderliga. Genom de allmänna reglerna örn tillsyn
över urvalet av personal i statspolisavdelningarna har emellertid sörjts
för att avvikelserna från huvudregeln icke behöva bliva större eller fortfara
längre, än som är nödvändigt.

Rörande de föreslagna reglerna för bestridande av kostnaderna för statspolisen
(Bilaga A sid. 37. Bilaga B sid. 21) hava i olika hänseenden framställts
vissa erinringar. Principen för denna ersättning har i det framlagda
förslaget till lagtext angivits så, att städerna skola av statsverket erhålla
gottgörelse för så stor del av sina kostnader för avlöning, pensionering,
begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i särskilda tjänstegrader,
som belöper å det bestämda antalet statspolismän i motsvarande
grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas. Dessutom
skall — jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder —
utgå ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av
rum för avdelningens hästar och fordon samt, därest statspolismännens
antal bestämmes till flera än 10, för erforderlig expeditionslokal. Samtliga
kostnader för själva verksamheten såsom statspolis skola bestridas av statsmedel.
— Man har ansett, att genom dessa regler städerna i genomsnitt taget
skulle få full ersättning för sina merkostnader, i den mån dessa icke direkt
motsvaras av ökade förmåner för staden. En noggrann specifikation och
fördelning skulle kräva onödigt mycket arbete och ändå ej säkert ge rättvist
resultat.

I fråga örn sättet för täckande av lönekostnaderna (Bilaga A sid. 37.
Bilaga B sid. 21) har den ifrågasatta organisationen befunnits nödvändiggöra
en sådan regel som den, för vilken jag nyss redogjort; örn ett system med
ersättning individ för individ för lön och pensionskostnad gäller i särskilt
hög grad det nyss anförda, nämligen att det lätt skulle leda till oriktigt
resultat samt bliva alltför invecklat. Nu har emellertid från Svenska stadsförbundets
sida anförts, att i händelse ordinarie polismän mera tillfälligt
placerades å statspolisavdelning såsom ersättare för dit stadigvarande kommenderade
extra konstaplar, detta enligt de avsedda reglerna skulle medföra,
att staden icke finge full ersättning för lönekostnaderna för den å avdelningen
faktiskt tjänstgörande personalen. Detta kan visserligen vara

Kungl. Majus proposition nr 178.

riktigt för något enstaka fall, men det motsatta lärer minst lika ofta komma
att inträffa, så att på avdelningen kommenderade ordinarie polismän ersättas
med extra konstaplar — oell i detta fall får staden förmånen av att för statspolistjänsten
avstå endast extra konstaplar men få ersättning för ordinarie.
Man ian alltså förvänta, att i varje fall i längden en utjämning kommer till
stånd, och det lärer icke behöva befaras, att icke städerna skulle komma i
åtnjutande av den dem rättmätigt tillkommande ersättningen.

Yad angår de föreslagna grunderna för statens ersättning för pensioneringsJcostnader
{Bilaga A sid. 38) hade i promemorian dessa regler med full avsikt
utformats mera i grova drag och utan att hänsyn tagits till vissa inverkande
faktorer av mindre betydelse. Från Svenska stadsförbundets sida har nu,
såsom framgår av Bilaga B sid. 21, anmärkning framställts pa denna punkt.
I anledning därav har förnyad utredning därutinnan vidtagits genom den
förut anlitade sakkunnige, förste aktuarien B. Kjellén. Denne har i en i
februari 1932 upprättad promemoria anfört i huvudsak följande.

Yad beträffar det statsbidrag, som städerna skulle erhålla till täckande av
kostnaderna för pensioneringen av statspoliser och deras efterlevande, hade
i det härvidlag utarbetade utkastet till beräkningsgrunder omnämnts vissa
kostnader, som genom de föreslagna bestämmelserna ej skulle bliva täckta
men som ansågos vara av så ringa betydelse, att de i detta sammanhang
borde kunna lämnas ur räkningen, i synnerhet som de i viss män motvägdes
av att bidraget i andra avseenden kunde väntas vara räknat i överkant. På
denna punkt har emellertid framhållits, att de ej medräknade kostnaderna
vore av den storlek, att de ej borde förbises.

Sålunda har till en början yrkats, att hänsyn skulle tagas till den merkostnad,
som i pensionsliänseende uppstår vid befattningshavares befordran.
Verkställda beräkningar giva vid handen, att av denna anledning statsbidraget
till pensioneringen bör i genomsnitt ökas med cirka 8 %.

Det har vidare erinrats, att de vid fastställande av statsbidraget begagnade
beräkningsgrunderna ej taga hänsyn till kostnaderna för vare sig förtidspensionering
eller förvaltning. Härtill må emellertid anmärkas, att de begagnade
beräkningsgrunderna, särskilt med avseende å valet av räntefot, äro
så försiktigt lagda, att jämväl nämnda kostnader ansetts kunna bliva täckta.
De avgiftssatser, som med dessa grunder erhållits, stämma för övrigt mycket
nära överens med dem, efter vilka pensionsavgifter utgå till Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, dit flera av städerna anslutit sig, och avgifterna
till nämnda kassa hava enligt uppgift hitintills visat sig vara tillräckliga
samt hava till och med givit upphov till något överskott.

För att tillmötesgå de uttalade önskemålen örn en ökning av statsbidraget
till pensioneringen har en omräkning företagits i fråga örn de avgiftssatser,
efter vilka bidraget skulle utmätas. Omräkningen har verkställts så, att de
enligt de tidigare antagna beräkningsgrunderna erhållna avgifterna ökats
med cirka 10 %, och de nya procentsatserna bliva då efter avrundning
följande:

Kungl. Majit» proposition nr 178.

Ärlig pensionsavgift i procent

Pensionsålder	av pensionsunderlaget
	för	för
	tjänstepension	familjepension
55..........................	.................. 21	17
56...........................	.................. 19	17
57..........................	.................. 18	16
58..........................	................ 16	16
59..........................	.................. 15	16
60...........................	................. 13	16
61.........................	.................. 12	15
62..........................	.................. 11	15
63...........................	10	15
64...........................	.................. 9	15
65..........................	.................. 8	15

Det har även anförts, att vid statsbidragets bestämmande hänsyn borde
tagas till dyrtidstillägg och liknande pensionsförbättringar. För att beakta
jämväl detta önskemål torde man lämpligen kunna förfara så, att i varje
stad statsbidraget till pensioneringen beräknas icke på grundpensionerna
utan på dessa, ökade med de dyrtidstillägg och dylikt, som vid tidpunkten
för statsbidragets beräkning skulle enligt respektive stads bestämmelser
utgå å pensioner av ifrågavarande slag.

Omräkning av avgiftssatserna förutsättes givetvis komma att framdeles
äga rum, örn erfarenheten sedermera skulle visa, att en sådan är erforderlig.

I vad sålunda anförts anser jag mig kunna instämma. I enlighet härmed
torde de föreslagna reglerna örn ersättning för pensioneringskostnader böra
utvidgas så, att städerna, på sätt Kjellén föreslagit, berättigas till ersättning
även för kostnadsökning på grund av höjning av pensionsunderlaget vid befordran
till högre befattning samt på grund av utgående dyrtidstillägg
och andra liknande förmåner. Härav föranledes viss kostnadsökning för
statsverket, vilken emellertid icke torde behöva överstiga 30,000 kronor för
år räknat. Den närmare utformningen av ifrågavarande regler torde, såsom
i andra liknande fall, få vidtagas i ett senare sammanhang.

Polisnämnden i Stockholm har därjämte framställt anmärkning däremot,
att enligt promemorian statsbidrag till pensionering ej skall utgå, för såvitt
å statspolisavdelning placerad extra polisman saknar pensionsrätt enligt
stadens bestämmelser. Polisnämndens yrkande går ut på att, i den mån
för fyllande av personalbehovet i anledning av statspolisavdelnings tillkomst
staden inrättat nya ordinarie befattningar, statsbidrag till pensionering skall
utgå för hela det nya antalet dylika befattningar, oavsett örn extra konstaplar
för visst fall eller viss tid kommenderats till statspolisavdelning samt statens
ersättning för lönekostnad under samma tid utgått på grundvalen av extra
konstapels avlöning. •

De i promemorian i detta hänseende föreslagna reglerna överensstämma
visserligen med vad som föreslagits rörande avlöningen och synas mig utgöra
ett riktigt uttryck för den grundsats, på vilken förslagets reglering av
förhållandet mellan staten och städerna vilar. Emellertid må icke förnekas,

Kungl. Majas proposition nr 178.

att det för en stad Iean te sig obilligt, diirest denna grundsats i det anförda
fallet tillämpas på sätt som föreslagits. Ett medgivande till städernas förmån
synes mig därför lämpligen böra lämnas på denna punkt. Dock
lärer det icke vara praktiskt möjligt att, på sätt polisnämnden ifrågasatt,
göra skillnad alltefter örn staden utökar sin personal med ordinarie befattningar
till liela det statspolisavdelningen motsvarande antalet eller icke.
Det torde därför, med den utgångspunkt jag bär angivit, bliva nödvändigt
att föreskriva, att pensioneringsbidrag skall utgå för hela den å statspolisavdelningen
placerade personalen, såsom örn denna vore pensionsberättigad
i staden. Härav föranledes visserligen någon kostnadsökning för staten,
eftersom man i promemorian kalkylerat med att någon del av statspolisavdelningarnas
personal skulle vara extra och på grund härav räknat med
en minskning i den årliga kostnaden till och med budgetåret 1933/1934 med
omkring 20,000 kronor och därefter med omkring 10,000 kronor.

Slutligen har Stockholms polisnämnd anfört, att man borde speciellt beakta
de fall, då polisdistrikt haft särskilda utgifter för statspolisavdelningen
med hänsyn till polislagens bestämmelser om gottgörelse med skäligt belopp
i form av familj elinder stöd och begravningsbidrag (Bilaga B sid. 21), då polisman
avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten. Aven enligt mitt förmenande
lärer billigheten kräva, att de kostnader, som vid skada under
tjänstgöring å statspolisavdelning utom staden uppkomma för dylik gottgörelse,
helt stanna på statsverket. Dylika kostnader torde alltså böra vara
undantagna från de utgifter, som enligt de allmänna reglerna skola fördelas
mellan staten och staden i förhållande till respektive personalgruppers storlek.
Då enligt 15 § 6 mom. i polislagen ifrågavarande kostnader skola gäldas av
statsmedel, lärer det också utan vidare vara klart, att desamma icke äro
hänförliga till de »stadens kostnader», som enligt samma paragraf 1 mom.
i förslaget skola deltaga i nyss avsedda fördelning. Hänsyn härtill torde
komma att tagas vid det närmare utformandet av de blivande ersättningsreglerna.

Slutligen har från flera håll påyrkats, att ersättning av statsmedel skall
utgå för expeditionslokal åt statspolisen (Bilaga A sid. 38. Bilaga B sid. 22)
även i stad med mindre statspolisavdelning än tio man. Anledningen att
denna begränsning upptagits i promemorian har uppenbarligen varit, att
man ansett inrättandet av mindre avdelningar böra ske på sådant sätt, att
därav icke behöva föranledas några särskilda expeditionskostnader, i det att
expeditionen borde kunna ombesörjas i samband med polisverksamheten för
stadens egen räkning. Av de inkomna yttrandena vill det emellertid sjönas,
som örn det på sina håll skulle bliva nödvändigt att för ändamålet vidtaga
särskilda anordningar av natur att kräva kostnader. Givetvis böra dylika
kostnader ersättas av statsverket. Aven här torde man emellertid böra utgå
från en prövning från fall till fall, i det att en allmänt gällande regel lätt
skulle kunna föranleda, att statsverket komme att få stanna för mer än den
verkliga självkostnad, som direkt sammanhänger med reformen. I det fall
exempelvis, att en stad skulle taga statspolisavdelningen s inrättande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

anledning till uppförande av ett nytt polishus, bör sålunda statsverket icke
hava att bestrida mer än skälig hyresersättning för den del av de nya
lokalerna, som upptages av statspolisavdelningen.

I anledning av ett påpekande från magistraten i Västerås (.Bilaga B sid. 24)
må än vidare tilläggas, att det givetvis varit avsett, att kostnaderna för avlöning
åt vikarie för överkonstapel å statspolisavdelning skola bestridas av
statsmedel. Emellertid må framhållas, att avsikten icke varit, att sådan
vikarie skall tillsättas i annat fall, än då överkonstapeln är den enda befälspersonen
på avdelningen.

I detta sammanhang torde även böra beröras vissa uttalanden av Svenska
stadsförbundet därom, att den nya organisationen skulle kunna medföra vissa
krav på ökade avlöningsförmåner åt polispersonalen (.Bilaga A sid. 38. Bilaga B sid.
23) i de städer, som därav skulle beröras. Det är tydligen förbundets uppfattning
att, i den mån dessa krav bifölles, härav uppkommande kostnader borde bäras av
statsverket. Sådana krav skulle kunna uppkomma dels från det högre befälet
under åberopande av mera omfattande och mera invecklade göromål och dels från
manskapet, som skulle hänvisa till att statspolispersonal å andra orter åtnjöte
högre avlöning. I anledning av vad sålunda anförts vill jag kraftigt understryka,
att sådana krav icke kunna anses berättigade och att, i den män de
ändock bifallas, härav uppkommande kostnader följaktligen icke böra bäras av
staten. Yad först angår befälet synas sådana krav icke hava framställts i anledning
av att vissa anordningar för statens räkning knutits till polisen i Stockholm,
liksom ej heller i anledning av inrättandet av den statliga kriminalpolisen.
Med hänsyn till att statspolisavdelningarna ju på varje ort skulle
komma att erhålla riklig tillgång till eget befäl, som direkt under landsfogden
skulle handhava deras dagliga verksamhet, lärer för övrigt ökningen i
arbetet för stadens egen högsta polisledning ingalunda kunna bliva av den
omfattning, att den skulle kunna leda till berättigade krav på ökade löneförmåner.
Det motsvarande gäller vad angår manskapets löner. Därest en stad,
i vilken lönerna för närvarande äro lägre än i viss annan stad, skulle förmås
att vidtaga en höjning i anledning härav, bör statspolisavdelningens
tillkomst icke kunna tagas som förevändning härför. Någon saklig anledning
till ökad utjämning kan icke föranledas därav, att viss del av en annan stads
poliskår ävenledes anlitas för arbete utom staden. Det måste vara fullt tillräckligt,
att den särskilda ersättningen för dylikt arbete utgår efter ensartade
grunder i hela riket.

Redan i den allmänna motiveringen har jag angivit min ståndpunkt till
vad i yttrandena anförts beträffande begränsning av reservpolisens antal samt
angående grunderna för statsbidrag till reservpolisen. Ävenledes har jag framhållit,
att en utökning av det föreslagna systemet med ersättare i och för sig
måste anses önskvärd men att man icke har att räkna med så stor tillgång
till för uppgiften kompetent personal, att man kan gå längre än av utredningsmännen
förordats. 1 åtskilliga av de inkomna yttrandena uttalas också
tvivel örn att ett system med ersättare ens i den föreslagna omfattningen
skulle kunna genomföras. Med hänsyn till sakens betydelse har jag emelle!’-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 49

tid ansett ett allvarligt försök böra göras att komma fram på den förordade
vägen.

Yad angår detaljerna i förslaget rörande ersättare [Bilaga A sid. 40. Bilaga B
sid. 27) bär Svenska polisförbundet förordat en sådan jämkning i förslaget, att till
ersättare skulle kunna användas f. d. polismän under en tid av högst 5 år efter
uppnådd pensionsålder; i det vid promemorian fogade lagförslaget var motsvarande
gräns satt till en levnadsålder av 65 år. Jag har ansett mig böra biträda
den sålunda förordade förändringen. Den olikhet i pensionsålder, som för närvarande
gäller mellan olika städer, kan nämligen i allmänhet med fog anses
utgöra ett uttryck för storleken av de krav, som i olika städer ställas på
polismännen, så att i städer med lugnare förhållanden pensionsålderns inträde
i allmänhet ansetts kunna sättas vid en högre levnadsålder. Då tydligen
åldern för användande såsom ersättare ävenledes bör rättas efter kravet i
den stad, där de skola tjänstgöra, torde det vara riktigt att låta maximiåldern
för ersättare, på sätt polisförbundet föreslagit, följa olikheterna i
fråga om pensionsålderns inträdande. — Polisförbundet har därjämte förordat,
att de polismän, som skola användas såsom ersättare, under minst tre veckor
i följd årligen inkallas till tjänstgöring för erhållande av övning och kännedom
örn nytillkomna bestämmelser. Detta förslag torde icke ur statlig synpunkt
vara tillräckligt motiverat. För den händelse vederbörande stad för
att få större nytta av ersättarna och möjligen kunna använda dem mera
regelmässigt, exempelvis vid förfall av andra mera ofta förekommande orsaker
lin ^kommendering som reservpolis, skulle anse dylika repetitionsövningar
nyttiga, torde det böra vara stadens sak att bekosta desamma.

Såsom i promemorian framliålles, skulle det givetvis hava inneburit en
avsevärd förstärkning av polisväsendet, om det låtit sig göra att införa ett
system med kraftigt verkande statsbidrag för anställande av ersättare även
för de ordinarie fjärdingsmännen [Bilaga A sid. 21. Bilaga B sid. 3), detta
särskilt för att i större utsträckning möjliggöra deras anlitande utanför de
egna distrikten. Av skäl, som jämväl angivits i promemorian, har jag
emellertid funnit det nuvarande systemet icke kunna på ett praktiskt och
verksamt sätt medgiva en dylik utbyggnad.

Rörande förslaget att eleverna i polisskolornas lägre kurs [Bilaga A sid. 41.
Bilaga B sid. 29) i undantagsfall skulle kunna användas för riksändamål
hava från ett par håll invändningar framförts. Då jag emellertid ansett mig
böra biträda detta förslag, beror det på att elevernas användande i reservpolistjänst
endast är avsett att ifrågakomma i sådana undantagsfall, då det
icke förslår med den disponibla ordinära reservpolisen ävensom därpå att
det icke synes rimligt att vid tillfällen, då all tillgänglig polispersonal behöver
uppbådas, undervisningen i polisskolan skall fortsätta som vanligt.
Givetvis böra endast sådana elever komma till användning, som före inträdet
i polisskolan under tillräckligt lång tid fullgjort praktisk polistjänstgöring.

Såsom inledningsvis anförts har även föreslagits, att Konungen, då utomordentliga
omständigheter därtill föranleda, skall äga förordna, att befattningshavare
vid polisväsendet i dess helhet [Bilaga A sid. 42. Bilaga B sid. 30) må

tti/iang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 haft. (Nr 178.) 2219 ai 4

Kungl. Majus proposition nr 178.

användas för polisverksamhet utom det område, för vilket de äro anställda.
Detta förslag innebär i viss män ett frångående av den princip, på vilken
polislagen i allmänhet bygger, nämligen att polispersonal skall behöva tillhandahållas
för tjänstgöring utom anställningsområdet endast i den måll
staten bidrager till dess avlönande. Förslaget har den praktiska betydelsen,
att man i exceptionella fall skall kunna anlita även annan polispersonal i
städer och köpingar än stats- och reservpolis. Mot detta förslag hava icke
rests några erinringar. Däremot har föreslagits en sådan utvidgning därav,
att samma rätt, som enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Majit beträffande
riket i dess helhet, skulle i fråga örn polispersonalen i varje särskilt län
tillkomma vederbörande länsstyrelse. Detta förslag kan jag emellertid icke
biträda. Med hänsyn till sakens principiella innebörd och betydelsen för
vederbörande kommuner av ett dylikt utkallande lärer avgörandet i alla fall
böra förbehållas Kungl. Majit. Det må erinras, att förslaget bereder möjlighet
till avtal med andra städer än reservpolisstäder samt med köpingar örn
frivilligt tillhandahållande av polispersonal på samma sätt och under samma
villkor för ersättning vid utkallande, som gälla beträffande reservpolis. Härtill
kommer, att ett bifall till det avsedda ändringsyrkandet skulle kunna
medföra oreda därigenom, att möjlighet skapades för en länsstyrelse, som
sage sig nödsakad att tillkalla personal utöver den i vanliga fall till buds
stående, att välja mellan olika utvägar. Den regelmässiga vägen för en länsstyrelse,
som för ordningens upprätthållande finner sig vara i behov av
polisstyrkor utöver den i länet tillgängliga statspolisavdelningen och länets
reservpolisstyrka, bör alltid vara, först att anlita statspolisen dels i övriga
avdelningar inom samma centralstadsrayon, och dels, efter hänvändelse till
statspolisintendenten, från andra orter, och därefter att hemställa hos chefen
för socialdepartementet örn tillkallande av reservpolis från städer utom länet.
Skulle behovet ändock icke kunna fyllas, har länsstyrelsen att hos Kungl.
Majit ansöka örn användande av nyss avsedda befogenhet att disponera över
all rikets polispersonal. I

I detta sammanhang har i promemorian något berörts frågan örn användande
av militärmanskap till ordningens upprätthållande (Bilaga A sid. 42.
Bilaga B sid. 30). I den allmänna motiveringen i promemorian anföres det,
såsom inledningsvis angivits, att det bör vara statsmakternas plikt att tillse,
att polisorganisationen har en sådan styrka, att militärt bistånd i det längsta
kan undvikas. Det heter vidare i promemorian, att det i samband med
överlämnande till Kungl. Majit av befogenhet att vid utomordentliga tillfällen
mobilisera hela rikets polismakt borde övervägas, huruvida sådan ändring
i gällande bestämmelser borde äga rum, att jämväl beslut örn användande
av militär för upprätthållande av ordning skulle ankomma på Kungl.
Majit.

De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende återfinnas i
förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal
till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

andra dylika ändamål, i vilken förordning stadgas, att på begäran av civilmyndighet
militär personal må användas, då i särskilda fall militärhandräckning
anses oundgängligen erforderlig för upprätthållande av allmän ordning,
ävensom att behörighet att begära dylik militärhandräckning tillkommer
länsstyrelserna var och en inom sitt län, dock att, när skyndsamhet är
av nöden och länsstyrelsens medverkan för handräcknings erhållande icke
utan fara eller större olägenhet kan avvaktas, magistratens ordförande eller
polismästare i stad samt landsfiskal på landet må direkt hos vederbörande
befälhavare begära militärhandräckning.

I vissa av de över utredningsmännens promemoria avgivna yttrandena
har till behandling upptagits vad promemorian i denna del innehåller.
Yttranden, i vilka ändring i gällande bestämmelser tillstyrkes, hava avgivits
av Svenska landstingsförbundet, chefen för generalstaben och länsstyrelsen
i Kalmar län. Avstyrkande utlåtanden hava avgivits av länsstyrelserna i
Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Gävleborgs
län. Beträffande de skäl, som därvid anförts, torde jag få hänvisa till
den bifogade sammanfattningen (Bilaga B sid. 30). För min del har jag,
efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, kommit till den uppfattningen,
att övervägande skäl tala för att en förändring bör komma till stånd.
Därest man, såsom rimligt är, bibehåller regeln om att i brådskande fall
tillkallandet må ankomma på ortsmyndigheten, lärer uppställande av krav
på beslut av Kungl. Majit i dylika ärenden icke medföra någon olägenhet
med avseende å effektiviteten, och efter den väsentliga förstärkning i antal
och mobilitet hos den för statliga ändamål tillgängliga civila ordningsmakten,
som nu ifrågasättes, bör anlitandet av militärpersonal kunna förbehållas
tillfällen av särskilt allvarlig beskaffenhet. Det är vidare att märka,
att opinionen inom militära kretsar med utgångspunkt från vad som för
rikets försvarsmakt är mest tjänligt ansett en förändring önskvärd. Med
hänsyn till den allvarliga innebörd, som hädanefter än mer än hittills kommer
att ligga i beslut örn tillkallande av militärmanskap för ordningens upprätthållande,
måste det också enligt mitt förmenande anses riktigt, att även
det formella avgörandet beträffande en sådan åtgärd kommer att vila där, varest
det konstitutionella och politiska ansvaret därför kan utkrävas. I överensstämmelse
med den sålunda uttalade uppfattningen, vilken delas av chefen
för försvarsdepartementet, har denne, enligt vad jag inhämtat, för avsikt att,
i händelse förevarande förslag rörande ordningspolisen bifalles, hemställa
örn sådan ändring av de nyss återgivna bestämmelserna, att beslut örn tillkallande
av militärhandräckning för ordningens upprätthållande regelmässigt
skall förbehållas Kungl. Majit. I

I särskilda avdelningar i promemorian behandlas frågan om de regler,
som skola gälla beträffande rekvisition av stats- oell reservpolis (Bilaga A sid.
42. Bilaga B sid. 32) samt angående chefskapet över utkallade styrkor (Bilaga
A sid. 43. Bilaga, B sid. 32). I dessa punkter hava framställts detaljerinringar
i olika riktningar. Då dessa frågor äro av rent administra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tiv beskaffenhet, torde jag icke'' hava anledning att här ingå på desamma.
Jag vill blott understryka, att det även enligt min uppfattning är av största
vikt, att så klara bestämmelser som möjligt meddelas i dessa hänseenden.
Det är möjligt, att smärre jämkningar i förslaget vid närmare omprövning
visa sig böra vidtagas, men i stort sett torde man, såvitt jag hittills funnit,
kunna bygga på detsamma. En synnerligen viktig punkt i detta utgör enligt
mitt förmenande inrättandet av en befattning såsom s. k. statspolisintendent.
Denne bör kunna verka sammanhållande och vägledande för verksamheten
icke blott inom hela statspolisen utan även, med hänsyn till den auktoritet
och erfarenhet, som kan hos honom förväntas, för polisväsendet i dess helhet.
Jag förutsätter även, att det vid allvarligare orostillfällen bör tillkomma
honom att övertaga ledningen av den samlade ordningsmakten, givetvis underlän
sstyrelses högsta ansvar. Då av olika skäl^ man för närvarande icke
ansett sig böra ifrågasätta en ändring i strafflagen 10 kap. 12 §, vilket lagrum
innehåller bestämmelserna örn anlitande av våld för stillande av oroligheter
i sådana fall, då militärmanskap tillkallats, kommer visserligen statspolisintendenten
icke att bliva behörig att såsom högsta civila myndighet
vid dylika tillfällen taga befälet. Detta torde dock äga mindre betydelse;
för de enstaka tillfällen, då militärmanskap kan behöva användas, torde ställningen
vara av den allvarliga natur, att landshövdingen eller annan representant
för länsstyrelsen bör vara tillstädes och i varje fall formellt utöva
den befälsrätt, som förutsättes i nyssnämnda paragraf.

Förslagets bestämmelser rörande ersättning vid användning av stats- eller
reservpolis (Bilaga A sid. 45. Bilaga B sid. 34) hava i det stora flertalet yttranden
lämnats utan erinran. I de punkter, i vilka anmärkningar framställts,
har jag i allmänhet icke funnit anledning frångå detsamma, utan
har jag i allt väsentligt anslutit mig till vad promemorian i detta hänseende
innehåller.

Emellertid vill jag i fråga örn de föreslagna traktamentsersättningarna åt
statspolismännen förorda, att vid kommendering utanför det vanliga verksamhetsområdet,
d. v. s. det eller de län där vederbörande statspolis regelmässigt
skall tjänstgöra, dock ej för tjänstgöring i centralstad med tillämpning
av 5 § 3 mom. 3 stycket polislagen, särskilt arvode å fem kronor för
dygn må i enlighet med vad för närvarande gäller i fråga örn reservpolismännen
kunna utgå, även örn verkliga kostnaderna för kost och logi ersättas.
Arten av den tjänstgöring, varom det i sådana fall är fråga, lärer göra en
dylik anordning skälig. Särskild föreskrift härom torde ej behöva intagas i
polislagen. Vidare synes mig av de allmänna principerna böra följa, att örn
— i fall då eljest enbart traktamentsersättning skolat utgå — de verkliga,
nödvändiga kostnaderna visa sig uppgå till högre belopp än summan av
utgående traktamenten, även skillnadsbeloppet efter särskild prövning får
utgå av statsmedel. Enligt min uppfattning bör alltså i regel endast den
fastställda traktamentsersättningen utgå. I särskilda undantagsfall kan därjämte
av statsmedel ersättas det belopp, varmed den verkliga, nödvändiga

Kungl. Majus proposition nr 118.

kostnaden visat sig överstiga traktamentsersättningen. I åter andra fall vid
tjänstgöring inom det normala verksamhetsområdet ersättes enbart den verkliga
kostnaden för kost oell logi, medan slutligen vid tjänstgöring utanför
samma område, med undantag för sådan tjänstgöring som nyss nämnts i
centralstad, kan utgå förutom ersättning för sistnämnda kostnad särskilt arvode.

Enligt promemorian skola nuvarande grunder för ersättning åt reservpolis
vid användning utom vederbörande stad ändras så, att enhetliga grunder
skola gälla, vare sig vid ett visst tillfälle tjänstgöringen är att hänföra till
tjänstgöring såsom statspolis eller som reservpolis, något som med den föreslagna
organisationen ansetts nödvändigt. Jag biträder detta förslag. Reservpolismännen
böra alltså enligt min mening under samma betingelser som
statspolisen för det län, vederbörande stad tillhör, d. v. s. vid tjänstgöring
utanför statspolisens vanliga verksamhetsområde, kunna undfå särskilt arvode
med nyss nämnda belopp. Då man däremot föreslagit, att samma regler
skola gälla även beträffande fjärdingsmän, som anlitas utom sitt distrikt, vilket
för dessa skulle innebära en minskning i de förmåner de nu enligt resereglementet
äga åtnjuta, torde tillräcklig anledning därtill icke föreligga.
Enligt min mening böra alltså nuvarande bestämmelser i detta hänseende
lämnas orubbade. Med hänsyn till att dylikt användande lärer komma att
bliva mycket sällsynt, är den härav uppkommande kostnadsökningen icke av
någon betydelse.

A andra sidan har i promemorian förutsatts, att befäl vid reserv- och
statspolis skulle åtnjuta reseersättning enligt allmänna resereglementet. Härutinnan
synes sådan ändring böra ske, att ersättningen åt överkonstaplar —
vilka skola tjänstgöra tillsammans med manskapet och färdas på samma
sätt som detta — sättes i samma förhållande till manskapets ersättning
som gäller enligt resereglementet. Då enligt detta dagtraktamentet till överkonstapel
är 8 kronor men till konstapel 6 kronor, bör alltså ersättningen
i de fall, då den enligt promemorian skall utgå med 3 kronor till konstapel,
för överkonstapel bestämmas till 4 kronor o. s. v. Härav föranledes en kostnadsminskning,
som dock icke kan bliva av större omfattning. Särskilt arvode
till befäl torde under enahanda förutsättningar, som gälla för manskapet,
få utgå med 8 kronor för dygn.

Till vad promemorian innehåller rörande sambandet med kriminalpolisorganisationen
återkommer jag vid behandlingen av förslaget till ändringar
beträffande denna organisation.

Här återstår att beröra frågan om kostnaderna för det nu förordade förslaget.
Jag torde då inledningsvis få åberopa den beräkning, som finnes
fogad vid utredningsmännens promemoria (Bilaga A sid. 83). Vid granskning
av denna beräkning har jag endast på vissa mindre betydelsefulla
punkter ansett mig böra frångå densamma. Beträffande kostnaderna för det
förslag, som jag anser nu böra föreläggas riksdagen, får jag hänvisa till en
reviderad plan, vilken torde få vidfogas statsrådsprotokollet (Bilaga E). De
avvikelser denna plan företer från promemorians beräkning äro väsentligen

54 Kungl. Majus proposition nr 178.

följande. Personalstyrkan Ilar utökats med 1 man, i det att antalet överkonstaplar
ökats nied 2 oell antalet konstaplar minskats med 1. Med
hänsyn tagen jämväl till löneläget å orter, mellan vilka omplacering ifrågasatts,
skulle sammanlagda lönekostnaden komma att ökas nied sammanlagt
2,800 kronor för helt år med helt ordinarie personal; för nästa budgetår blir
kostnadsökningen 1,000 kronor. De av mig förordade, för städerna förmånligare
grunderna för bidrag till städernas pensioneringskostnader föranleda
en kostnadsökning för statsverket av närmare 50,000 kronor för budgetåret
1933/1934 och därefter omkring 37,000 kronor årligen. Utökningen av antalet
automobiler och minskningen av antalet motorcyklar medföra en ökad inköpskostnad
av netto 12,000 kronor och en ökad årlig underhållskostnad av

2,000 kronor. Bibehållandet av nuvarande ersättningsgrunder för reservpolisen
i städer utan statspolisavdelning medför, som redan nämnts, efter
den utökning av statspolisstädernas antal, som här förordats, en kostnadsökning
för helt budgetår av omkring 30,000 kronor. Slutligen har utökningen
av antalet städer med statspolisavdelning föranlett någon höjning av
posten till expenser. Härtill kommer, att det gjorda avdraget med hänsyn
till nuvarande anslag för diverse extra bevakning icke torde kunna beräknas
så högt som i promemorian. Vid denna beräkning funnos icke tillgängliga
erforderliga detaljuppgifter; sedan sådana numera inkommit, torde det påräknade
avdraget icke böra sättas högre än till 15,000 kronor årligen.

Den sammanlagda nettokostnad för ifrågavarande reformförslag, som belöper
å nästa budgetår, skulle efter dessa jämkningar komma att uppgå till något
över 1,000,000 kronor, för budgetåret 1933/1934 skulle kostnaden utgöra omkring
1,235,000 kronor och därefter för varje budgetår 1,320,000 kronor.
Ser man i stället på det faktiska anslagsbehovet, utgör detta, vad angår statspolisorganisationen,
för budgetåret 1932/1933 ej fullt 960,000 kronor.

De sålunda anförda summorna kunna visserligen i och för sig synas
höga, men, som redan inledningsvis anförts, är det behov, som därmed är
avsett att fyllas, av den angelägenhetsgrad, att statsmakterna enligt min
mening icke böra tveka att påtaga sig ifrågavarande kostnad. I jämförelse
med kostnaderna för polisväsendet i dess helhet är beloppet för övrigt
ganska obetydligt. Till jämförelse må sålunda nämnas, att kostnaderna för
polisväsendet enbart i Stockholm uppgå till mellan 7 och 8 miljoner kronor
årligen.

Till en närmare anslagsberäkning anhåller jag att få återkomma senare i
dag i samband med behandlingen av frågan örn de berörda statsanslagen.
Hedan här vill jag emellertid tillkännagiva, att hur önskvärt det än kan
synas att särskilt i nuvarande tid begränsa ökningen av skattebudgeten, det
icke synes mig böra ifrågakomma att nu, såsom statskontoret och länsstyrelsen
i Blekinge län ifrågasatt, låta viss del av kostnaderna för reformen
bestridas av automobilskattemedel eller rusdrycksmedel. Det är visserligen
avsett, att statspolisen skall få en användning, som gagnar såväl vägväsendet
som kampen mot den olagliga sprithanteringen. Innan erfarenhet vunnits
rörande de praktiska verkningarna i detta hänseende, torde man emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

icke böra ifrågasätta ett överskjutande på dessa särskilda tillgångar av viss
del av kostnaderna. Efter det erfarenhet vunnits i ämnet, lärer emellertid
anledning finnas att till närmare prövning upptaga den sålunda väckta frågan.

II. Kriminalpolisorganisationeii.

Genom 1925 års polislagstiftning lades grunden till en kriminalpolisorganisation
för landsbygden och de städer, vilka icke hava egen kriminalpolisavdelning.
I anslutning till bestämmelsen att i stad, vars invånarantal uppgår
till minst 10,000, i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning
och annan undersökning angående brott särskilt utbildad polispersonal
(kriminalpolisavdelning), föreskrives nämligen i 6 § i polislagen, att vid kriminalpolisavdelning,
som på grund av nämnda stadgande eller eljest inrättas
i stad, skola, örn och till det antal Konungen förordnar, finnas anställda
polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden. Beträffande
kostnaderna för denna organisation är stadgat, att staten skall gottgöra
vederbörande städer samtliga löne- och pensioneringskostnader, varjämte
staten har att vidkännas de särskilda kostnader, som föranledas av
kriminalpolisverksamheten utom stationsorten.

Den sålunda grundlagda organisationen är närmare reglerad i polisreglementet
för riket. I 7 § av denna författning är föreskrivet, att landsfogde
eller annan som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolisavdelning icke
finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos polischefen i stad,
där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen
utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning erforderlig
kriminalpolispersonal. Rekvisitionen skall, såvitt ej särskilda omständigheter
föranleda annat, ske från stad inom det län där undersökningen sker
eller, vad angår Stockholms län, från Stockholm. Är kriminalpolisman, som
är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad, där han är anställd,
inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas,
må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas till förfogande.

Yid polislagens antagande beräknades antalet kriminalpolismän med uppgift
att hava sin verksamhet huvudsakligen utom den stad, där de vore anställda,
till 60, därav några kriminalöverkonstaplar. Genom cirkulär till
länsstyrelserna den 21 november 1925 bestämde Kungl. Majit stationeringsort
för 55 kriminalpolismän, därav 4 överkonstaplar. Även de övriga hava
sedermera tillsatts, och antalet utgör alltså nu 60, därav 6 överkonstaplar,
nämligen

i Stockholm .........	...... 2 kriminalöverkonst. 4	kriminalkonst.
» Uppsala..............	1
» Nyköping............	1	»
» Eskilstuna .......	1	»
» Linköping .........	2
:> Norrköping.........	1
» Jönköping .........	.... 1 » 1	»

Inledning.

Kungl. Majus proposition nr 178.

Växjö................		1	kriminalkonst.
Kalmar.............		2	. ( »
Västervik..........		1	»
Visby ...............		1	»
Karlskrona .......		1	»
Kristianstad ....		2	»
Malmö ...........	....... 1 kriminalöverkonst.	4	»
Halmstad ........		1	»
Göteborg..........	....... 1	1	»
Borås................		1	»
Trollhättan.......		1	»
Skövde .............		3	»
Karlstad ..........		2	»
Örebro .............		2
Västerås ..........		2	»
Falun................		3	>:
Gävle...............	....... 1 »	2	«
Sundsvall..........		2	»
Härnösand ......		3	»
Östersund ......		1
Umeå...............		4	»
Luleå...............		3	»

Erfarenheten gav emellertid snart nog vid handen, att den sålunda tillskapade
organisationen var behäftad med vissa brister, och från olika håll
framställdes krav på åtgärder för vinnande av ökad effektivitet i förevarande
hänseende. Den 6 april 1929 upptog dåvarande chefen för socialdepartementet
saken till behandling i statsrådet, och på hans hemställan anmodades
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att avgiva yttrande
över innehållet i en promemoria, som inom socialdepartementet upprättats
rörande nämnda organisation. Beträffande innehållet i denna promemoria
torde jag få hänvisa till bilaga C sid. 4; här må endast nämnas att, efter
redogörelse för olika tänkbara åtgärder i det avsedda syftet, i promemorian
anfördes, att det syntes lämpligt att, innan ställning toges till de angivna
frågorna, yttranden över desamma inhämtades från nyssnämnda myndigheter.
Härvid syntes länsstyrelserna böra anbefallas dels att inkomma med redogörelse
för vunnen erfarenhet rörande den hittills tillämpade ordningen för
landsfogdarnas samt landsfiskalernas och kriminalpolisens befattning med
utredning i grövre brottmål, dels ock att uttala sig rörande behovet av
ändringar på förevarande område och angående de åtgärder, som i sådant
hänseende kunde finnas lämpliga.

En sammanfattning över de i anledning av detta beslut avgivna yttrandena
finnes intagen i Bilaga C (sid. 6), och torde jag få hänvisa till densamma
såväl beträffande erfarenheterna av gällande organisation som i fråga
örn framställda reformförslag.

Sedan dessa yttranden inkommit, uppdrog Kungl. Maj:t, såsom inledningsvis
antytts, den 19 december 1930 åt f. d. polismästaren G. Hårleman
att, på sätt statsrådsprotokollet för nämnda dag närmare utvisar, såsom sakkunnig
inom socialdepartementet biträda vid granskning av polislagstift -

Kungl. Majas proposition nr 178. 57

ningens tillämpning m. m. I statsrådsprotokollet anfördes, att den verkställda
utredningen borde kompletteras med en undersökning rörande dels
den omfattning, vari de kriminalpoliser, vilkas avlöning bestredes av statsverket,
användes utanför stationsorten, dels vilka göromål de sysselsattes
med å denna ort och dels i vad mån deras kompetens motsvarade, vad
man med institutionens införande avsett. Efter fullgörande av ifrågavarande
uppdrag Ilar Hårleman däröver avgivit berättelse, vilken återfinnes i nyss
nämnda bilaga C. I fråga örn resultaten av undersökningen rörande omfattningen
av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten, dess sysselsättning
i denna ort samt ledningen oell övervakningen av verksamheten
utom stationsorten ävensom slutligen beträffande den befintliga personalens
utbildning och kompetens torde jag få hänvisa till denna bilaga. Här ina
således endast i stora drag återgivas de yttranden och förslag, i vilka utredningen
utmynnar.

Ehuru obestridligen 1925 års polisreform medfört en avsevärd förbättringvid
brottmålsundersökningar på landsbygden, måste — heter det i förevarande
promemoria — den av staten bekostade kriminalpolisorganisationen
för länen vid jämförelse med kriminalpolisen i de större städerna anses förete
i ögonen fallande svagheter, på sätt närmare angivits i utredningen. Dels
vore den högre ledningen bristfällig, men en ännu större svaghet vore bristen
på under sökning sledare vid kriminalpolisens arbete ute i länen, något som
framför allt berodde på att de flesta av landsfiskalerna saknade förutsättningar
för att handhava någon egentlig ledning av kriminalpolisverksamhet.
Med hänsyn därtill, att en omläggning av landsfiskalsorganisationen icke
vore tänkbar för den närmaste tiden, bland annat med hänsyn till frågans
samband med den blivande processreformen, funnes icke någon annan utväg
för åstadkommande av en bättre ordning än genom en kvalitativ förstärkning
av arbetskrafterna vid kriminalpolisen. Man borde söka åstadkomma en
personal, som vore tillräckligt kompetent att handhava den maktpåliggande
uppgiften att hålla förhör och uppsätta protokoll däröver ävensom att vidtaga
andra åtgärder, som rätteligen borde tillkomma undersökningsledare.

Den mest ändamålsenliga åtgärden härför vore en ökning av antalet befäl,
varigenom kunde vinnas icke blott bättre ledning utan även bättre rekrytering.
En större ökning av personalens sammanlagda antal syntes icke behövlig
och knappast heller lämplig med hänsyn till vikten därav, att personalen
finge tillräcklig sysselsättning i egentlig kriminalpolistjänst. För
särskilt maktpåliggande uppgifter behövdes speciellt kvalificerade arbetskrafter.
Behovet därav syntes emellertid kunna lämpligen tillgodoses inom den
nuvarande organisationen, nämligen därigenom, att denna förstärktes genom
anställande av ett antal kommissarier. Dessa skulle hava en särskild uppgift
såsom undersökningsledare i speciellt svåra och omfattande uppgifter även
utanför sina egna distrikt. För åstadkommande av viss specialisering i fråga
om särskilda brottskategorier ävensom av jämnare sysselsättning för personalen
Ilar den sakkunnige vidare föreslagit, att en avsevärd del av kriminalpolisstyrkan
skulle sammanföras till större avdelningar, särskilt i Stockholm,
Göteborg och Malmö, varjämte distrikten skulle utvidgas till att omfatta
flera län. Det skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse att pröva,
huruvida i visst fall rekvisition av kriminalpolis borde ske. En rätt lång
övergångstid bleve erforderlig för genomförande av förslaget, eftersom nya
befattningar i stället för de nuvarande kunde komma att inrättas endast

Utredning

år 1931
rörande
ändringar i
iiriminalj) oli tior
g anis ationen.

Utredning år
1931 i ämnen,
som ej beröra
krimin alpolisorganisationen.

08 Kungl. Majus proposition nr 178.

efter band som dessa sistnämnda komme att indragas. Ifrågavarande större
avdelningar i de tre största städerna borde emellertid redan från början få
tagas i anspråk både i de anslutna länen och i andra län.

Sammanfattningsvis kunna de av Hårleman på sålunda anförda grunder
föreslagna ändringarna i personalorganisationen återgivas sålunda:

1) . Vid var och en av länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
anställas en kommissarie samt ytterligare en kriminalkonstapel.

2) De för Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Älvsborgs, Hallands
och Kristianstads län inrättade kriminalkonstapelsbefattningarna indragas, så
snart de bliva lediga. I stället inrättas motsvarande antal befattningar av
samma slag i Stockholm, Göteborg eller Malmö med sådan fördelning mellan
dessa städer att Stockholm blir stationsort för Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län, Göteborg för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö
för Kristianstads län.

3) I stället för den lediga kriminalkonstapelsbefattningen i Västernorrlands
län inrättas en överkon stapelsbefattning i Härnösand eller Sundsvall,
därvid även bestämmes, att samtliga befattningarna för länet sammanföras
till endera av nämnda städer.

4) I andra län, där överkonstapelsbefattning icke finnes, inrättas sådan i
mån av behov i utbyte mot kriminalkonstapelsbefattning (vid kostnadsberäkningen
antager Hårleman detta böra ske på så sätt, att överkonstapel
skulle finnas i alla de län, som nu icke lia sådan befattning men ha mera
än en kriminalkonstapel, d. v. s. — utom Västernorrlands län — i Linköping,
Kalmar, Skövde, Karlstad, Örebro, Falun, Umeå och Luleå).

Beträffande den kostnadsökning, som skulle följa av ett genomförande av
förslaget, återfinnes utredning i bilaga C sid. 43. Hela ökningen av personalkostnaden
har den närmaste tiden beräknats till i runt tal 45,000 kronor
för helt budgetår. Större delen av detta belopp hänför sig till avlöning åt
de tre föreslagna kommissarierna.

Även i vissa andra hänseenden har den sakkunnige framlagt förslag eller
yttrande. Sålunda förordar han vidtagande av åtgärder för att den redan
befintliga, av staten inrättade centralbyrån för fingeravtryck molte kunna, ]ä,m.te
sin nuvarande uppgift tillgodose även andra behov. För sådant ändamål
borde det nu i centralbyrån förda s. k. enfingersregistret, vilket huvudsakligen
endast omfattade avtryck, upptagna i Stockholm, utvidgas till att omfatta
hela landet. Vidare borde centralbyråns personal förstärkas, så att
byrån kunde efter rekvisition från vilken polismyndighet som helst i riket
lämna biträde vid undersökning rörande förekomsten av fingeravtryck och
andra spår efter brottslingar vid särskilt grova brott. För nu angivna ändamål
synes anslaget till centralbyrån för fingeravtryck -— vilket för närvarande
beräknats till 24,000 kronor per budgetår — böra ökas med i runt tal 11,000
kronor.

Beträffande frågan örn förbättrad utbildning av kriminalpolispersonalen har
Hårleman hänvisat till pågående särskild utredning, och återkommer jag i
annat sammanhang till denna fråga.

I fråga örn ett flertal projekt, som framkommit i de avgivna yttrandena
eller eljest, har den sakkunnige på närmare anförda skäl, vilka återfinnas i

Kungl. Majas proposition nr 178.

bilaga C, ställt sig i huvudsak avvisande. Sålunda anser den sakkunnige, att
behovet av anslag för daktyloskopisk och fotografisk utrustning för kriminalmyndigheterna
vore fyllt genom den möjlighet, som Kungl. Majit äger och
icke sällan begagnat att till vederbörande länsstyrelsers förfogande ställa
belopp för anskaffande av dylik utrustning. I fråga örn anskaffande av tjänsteautomobiler
anför den sakkunnige, att skäl icke för närvarande funnes för
någon mera omfattande åtgärd i detta avseende utan att det syntes vara
lämpligt, att frågan örn anslag för ändamålet finge bliva beroende av särskilda
erfarenheter i olika län och framställning av vederbörande myndigheter.
Likaledes anser deli sakkunnige, att frågan örn s. k. extra förbindning beträffande
landsfiskalernas telefonförbindelser borde bliva beroende på yttranden
angående erfarenheterna i varje särskilt län; visserligen skulle en sådan förbättring
av telefonmöjligheterna, att varje landsfiskal kunde anträffas per
telefon dygnet runt, vara till stor nytta, men kostnaden därför skulle enligt
verkställd utredning uppgå till cirka 49,000 kronor per år, vilket belopp
icke kunde ifrågasättas för ändamålet. Ävenledes vad angår anskaffande av
spaning shundar — vilka under gynnsamma förhållanden syntes kunna vara
till stor nytta — och inrättande av en anstalt för utbildning av hundar och
förare borde enligt den sakkunnige gälla, att denna fråga lämpligen borde tagas
under särskild behandling, därest det visade sig, att ett allvarligare behov funnes
av så omfattande åtgärder, som erfordrades för att inrättningen skulle bliva
till avsedd nytta. Yad angår framställt förslag att tidningen Polisunderrättelser
skulle utdelas till samtliga fjärdingsman, avstyrkes även detsamma,
framför allt med hänsyn till att merutgiften därför skulle uppgå till icke
mindre än 40,000 kronor örn året, varjämte den betydelsefulla snabbheten i
tidningens expediering skulle kunna försämras. Beträffande slutligen de
från olika håll framställda yrkandena örn inrättande genom statsverkets försorg
av kriminalteknisk centralbyrå och polislaboratorium har den sakkunnige
hänvisat till att hans utredning givit vid handen, att en dylik central institution
för undersökning ute i landet angående vissa grövre brott icke borde
inrättas, utan att erforderlig förbättring kunde vinnas genom tillsättande av
mera kvalificerade kriminalpolismän samt genom den förordade utvidgningen
av fingeravtrycksbyråns verksamhet. Ej heller vad angår den uppgift, som
skulle tillkomma den föreslagna centralbyrån för biträde åt polismyndigheter
i landet i sådana fall, då de önskade anlita speciell vetenskaplig institution,
kunde det vara behövligt att för denna uppgift inrätta en särskild byrå. I
de allra flesta fall kunde nämligen erforderlig undersökning verkställas genom
redan befintliga vetenskapliga institutioner, vilka hade en så omfattande
verksamhet och vore så rikt utrustade med vetenskapliga krafter och andra
resurser, att ett särskilt polislaboratorium icke på långt när skulle kunna
erbjuda samma möjligheter.

Över den sakkunniges utredning hava yttranden inhämtats från överståt- Yttranden
hållarämbetet och samtliga länsstyrelser. over ,rj''! ,h

Vad angår de i utredningen gjorda uttalandena örn vissa allmänna
brister i polisundersökningarna på landsbygden, bland annat saknaden av

Kungl. Majlis proposition nr 178.

kompetenta undersökningsledare, samt den uttalade meningen, att annan
utväg för närvarande icke funnes för åstadkommande av en bättre ordning
än genom kvalitativ förstärkning av arbetskrafterna vid kriminalpolisen, har
icke gjorts invändning i något av de yttranden, som avgivits över utredningen.
Beträffande den förordade påbyggnaden av personalorganisationen dels
genom ökning av antalet befäl och dels i viss mån genom en koncentration
av personalen till de tre största städerna äro ävenledes de avgivna yttrandena
i allmänhet tillstyrkande. Av de länsstyrelser, vilka skulle beröras av
förslaget örn inrättande av större avdelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö
med utvidgade tjänstgöringsområden, är det endast två, nämligen länsstyrelsen
i Södermanlands län och länsstyrelsen i Kristianstads län, som haft
invändningar att framställa. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser visserligen,
att utan tvivel mycket vore att vinna, örn den större erfarenhet och
yrkeskunskap, som givetvis borde kunna förväntas inom en i huvudstaden förlagd
kriminalpolisavdelning, stöde till förfogande även inom Södermanlands
län, men vid vägande mot varandra av fördelar och olägenheter ansåge sig
dock länsstyrelsen böra förorda bibehållande av kriminalpolis inom länet.
Dock borde kriminalpolisen i de största städerna så organiseras, att de län,
som hade egen kriminalpolis, i särskilda fall, då på grund av brottets svåra
beskaffenhet så påkallades av vederbörande landsfogde eller då länsstyrelse
funne sådant erforderligt, kunde erhålla förstärkning från dylik stad. Länsstyrelsen
i Kristianstads län anför delvis liknande synpunkter och framhåller
vidare olägenheterna av förändringen med hänsyn till avståndet från stationsorten
och behovet av lokalkännedom. Därjämte anför länsstyrelsen,
att förslagets genomförande sannolikt också skulle medföra, att kriminalpoliserna,
som numera av länsstyrelsen användes även som trafikpoliser,
skulle komma att icke vidare stå till förfogande för detta ändamål.

Å andra sidan må anföras, att länsstyrelsen i Malmöhus län ansett förslaget
kunna med fördel genomföras och att länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
län, Hallands län och Alvsborgs län utan någon erinran eller förbehåll tillstyrkt
förslaget att Göteborg skulle bliva stationsort för kriminalpolisen
för samtliga dessa län. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att den icke
har någon vägande erinran att göra mot förslaget att länet skulle hänföras
till Stockholmsavdelningens distrikt. Detsamma är fallet med länsstyrelsen i
Uppsala län. Däremot hava flera landsfogdar på närmare anförda skäl avstyrkt
koncentration sförslaget. Av dessa yttranden torde liär få återgivas,
vad landsfogden i Stockholms län anfört.

Den föreslagna utvidgningen av distriktet för länsavdelningen i Stockholm
skulle bliva ofördelaktig för de anslutna länen. Allt som försämrade möjligheterna
till snabb utryckning måste undvikas. Kriminalpolismännens möjlighet
att vinna person- och lokalkännedom skulle genom sammanslagningen
försvåras. Det hade i Stockholms län visat sig vara av den största betydelse,
att länets polismän, såväl landsfiskaler som fjärdingsmän, samt kriminalpolismännen
lärt känna varandra, vilken fördel vid sammanslagningen av
fyra län skulle så gott som alldeles tillspillogivas. Konkurrerande rekvisitioner
från olika län skulle kunna medföra konflikter. Statens utgifter för

Kungl. Majus proposition nr 178.

resor och traktamentsersättningar skulle bliva väsentligt ökade. En av de
förnämsta orsakerna till det goda resultatet med den nuvarande Stockholmsavdelningen
vore den, att avdelningen i stor omfattning kunde bedriva sitt
arbete å stationsorten i Stockholm utan företagande av tidsödande resor.
Det måste betecknas som en bestämd olägenhet, att landsfogdarna i de anslutna
länen icke skulle hava tillgång till kriminalpolis å sina tjänstgöringsorter
utan nödgas tillkalla sådan från så långt håll som Stockholm. Den
föreslagna kommissariebefattningen vore behövlig för verksamheten i Stockholms
län, och kommissarien skulle få full sysselsättning enbart med verksamheten
i detta län. Örn han skulle anlitas även för tre andra län, skulle
detta innebära en försämring av organisationen för Stockholms län. Sammanslagningen
skulle icke medföra bättre möjligheter till planläggning och övervakning
av arbetet utan omöjliggöra eller åtminstone avsevärt försvåra arbetets
ändamålsenliga ordnande och övervakande.

Trots dessa invändningar från landsfogdens sida har länsstyrelsen i Stockholms
län emellertid i sitt yttrande efter vägande av fördelar och olägenheter
uttalat den meningen, att förslaget örn sammanslagna kriminalavdelningar
tillkommit på grunder, vilkas bärande styrka för landet i dess helhet länsstyrelsen
icke kunde undgå att erkänna.

Därest — anför länsstyrelsen — en dylik gruppering av flera län med
samma kriminalpolisavdeining icke skulle anses stöta på praktiska olägenheter
från de läns sida, vilka komme att ligga på avstånd från avdelningens
förläggningsort — en fråga, som det enligt länsstyrelsen mening torde tillkomma
sagda läns vederbörande att bedöma —• anser sig länsstyrelsen försm
del kunna godtaga den föreslagna nya organisationens principer. Länsstyrelsen
framhåller dock angelägenheten av att vissa olägenheter, som anförts
i landsfogdens yttrande, måtte i möjligaste mån förebyggas, vilket kunde ske
på så sätt att arbetet inom den utvidgade gemensamma kriminalavdelningen
anordnades med fördelande av viss personalgrupp för tjänstgöring företrädesvis
inom visst län, i syfte att åstadkomma den lokalkännedom, vars betydelse
länsstyrelsen betonat — givetvis utan att denna fördelning skulle förhindra
fritt användande av vilken tillgänglig personal som helst, där så kan bliva
behövligt. Länsstyrelsen framhåller härjämte, att det torde bliva nödvändigt
att träffa någon anordning för avgörande i fall av sådana »konkurrerande rekvisitioner»
från olika län, som landsfogden i sitt yttrande ansett kimna ifrågakomma;
det ville synas, som örn ett dylikt avgörande borde tillkomma landsfogden
å den ort, där kriminalavdelningen bleve förlagd såsom given närmaste
uppsiktsmyndigliet över avdelningen.

Av länsstyrelserna i de län, som icke skulle direkt beröras av den ifrågasatta
sammanslagningen, hava alla med undantag av länsstyrelserna i de
fyra nordligaste länen antingen tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma
utan erinran.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att länskriminalpolisen helt
organiseras särskilt för varje län, och ifrågasätter en utökning av kriminalpolisen
i Västernorrlands län med en kommissarie eller en överkonstapel i sammanhang
med personalens sammanförande till en stationsort, förslagsvis Härnösand.
I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening den i länet hittills icke
besatta konstapelsbefattningen utbytas mot en överkonstapelsbefattning.
Länsstyrelsen anser det emellertid lämpligt, att specialutbildad personal
skulle kunna tillkallas från stad, vid vars kriminalavdelning sådan kunde
finnas att tillgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Länsstyrelsenia i Västerbottens och Norrbottens län uttala sig icke om deli
föreslagna koncentrationen till Stockholm, Göteborg och Malmö i annan
mån än beträffande de centrala avdelningarnas uppgift för hela landet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser för sitt läns vidkommande den
organisationsform, som för närvarande finnes, vara den lämpligaste. Personalen
i liinet anses kunna minskas till tre man, av vilka en emellertid borde
vara överkonstapel. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt,
huruvida den föreslagna organisationen av större avdelningar skulle bliva
tillfredsställande i avseende å behovet utanför deras distrikt. Man torde,
anser länsstyrelsen, hava anledning antaga, att kommissarierna icke skulle
bliva så anlitade, detta desto hellre som deras antal för hela landet inskränkts
till tre. Enligt länsstyrelsens förmenande borde för utredning
av vissa svårare brott ävensom för speciella uppgifter av kriminalteknisk
art en centralorganisation tillskapas vid Stockholmspolisens kriminalavdelning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har intagit en särställning till hela organisationsfrågan.
Denna länsstyrelse gör i fråga örn påbyggnaden av organisationen
med befäl och inrättandet av större avdelningar i de största städerna
det uttalandet, att förslaget härvid icke synes taga sikte på den allvarligaste
anmärkningen mot den nuvarande organisationen, nämligen att de till landsbygdens
förfogande ställda kriminalpolismännen icke äga den utbildning
eller icke besitta den erfarenhet, som erfordras för utredning vid inträffade
mera svårartade brottsfall, såsom mord, mordbrand, inbrott med sprängämne
eller över huvud taget sådana brott, vars utredande erfordra mera
kriminalteknisk insikt och erfarenhet örn brott och brottslingsvärlden samt
av denna anledning måste anses överstiga den lokala polismyndighetens
förmåga. För avhjälpande av faktiskt rådande brister i organisationen
härutinnan anser länsstyrelsen fordras förbättrad rekrytering och utbildning
av kriminalpolismännen samt möjligheten till träning i kriminalpolisarbete
och praktik med brottsutredningar», allt på sätt länsstyrelsen i sitt
yttrande närmare utvecklat.

Vidare må anmärkas, att länsstyrelsen i Gävleborgs län, som understryker
vikten av att behovet av specialutbildad personal beträffande svåra och komplicerade
brott såsom mord och mordbrand blir snarast möjligt avhjälpt,
velat betrakta det framlagda förslaget såsom ett provisorium i avvaktan på
vidare erfarenhet av den nyligen reviderade polisorganisationen och de kriminaltekniska
kurserna ävensom resultatet av föreliggande förslag till ändring
av kriminalpolisens allmänna utbildning samt hela landsfiskalskårens
organisation och utbildning. Från denna utgångspunkt har länsstyrelsen
funnit förslaget i de flesta avseenden vara ägnat att läggas till grund för
frågans bedömande vid nuvarande tidpunkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län, vilken, såsom förut nämnts, funnit koncentrationen
till de tre största städerna hava övervägande skäl för sig,
har emellertid betvivlat, att behovet av kvalificerad personal beträffande
särskilt svåra brott, såsom mord, mordbrand och kvalificerade tjuvnadsbrott,
därmed skulle bliva tillräckligt tillgodosett. Enligt länsstyrelsens mening
torde det vara obestridligt, att vid dylika brott den allra bästa sakkunskap,
som över huvud finnes, bör omedelbart anlitas, och det förefölle sannolikt,
att vid de stora detektivcentralerna inom de tre största städernas egna
kårer borde finnas en mera beprövad vana att iakttaga indicier, större förmåga
att säkert och snabbt göra slutledningar samt den mest omfattande
kännedomen örn yrkesbrottslingar och deras sätt att gå till väga. Denna
kunskap måste, anser länsstyrelsen, ställas till förfogande, var brottet än
blivit begånget. För att den skulle fullt komma till sin rätt, borde inom

Kungl. Majus proposition nr 178.

dessa kårer bildas en särskilt ordnad grupp, »kommission», för dylika
brott. Användningen av denna personal borde begränsas till extra ordinära
fall.

Yad angår den föreslagna förstärkningen av personalen viel centralbyrån för
fingeravtryck Ilar densamma i de allra flesta yttranden tillstyrkts. Endast
länsstyrelsen i Jämtlands län anser densamma obehövlig, varjämte länsstyrelsen
i Gävleborgs län uttalat, att personalökningen möjligen kunde försöksvis
begränsas till en kriminalkonstapel. Landsfogden i Värmlands län har med
instämmande av länsstyrelsen i länet understrukit vikten av att de nya
tjänstemännen erhölle en omfattande kriminalteknisk utbildning.

Beträffande behovet av polispersonal må slutligen framhållas, att länsstyrelsen
i Blekinge län framlagt ett särskilt, i allmänna drag skisserat förslag
till gemensam organisation i länen av kriminal- och ordningspolis, vilken
sistnämnda skulle bestå av landstingspolis och hava till uppgift, bland annat,
att biträda kriminalpolisen. I Blekinge och andra län, som endast hava
en kriminalkonstapel, borde denne i sammanhang därmed utbytas mot en
kriminalöverkonstapel, som vid brottsundersökningar skulle hava befäl över
därvid biträdande personal från ordningspolisen.

Detta förslag sammanhänger med länsstyrelsens uppfattning beträffande
organisationen av sistnämnda polis, vilken uppfattning i det föregående behandlats.

Yad angår länskriminalpolisens utrustning och hjälpmedel har icke någon
av länsstyrelserna uttalat sig för anskaffande av tjänsteautomobiler åt denna
personal. Däremot hava flera myndigheter med styrka framhållit, att polismännen
borde äga större frihet än nu att vid sina resor anviinda hyrbil.
Det har anmärkts, att gällande bestämmelser i resereglementet tillämpas
allt för rigoröst i detta avseende av vederbörande kamerala myndigheter,
och att till följd därav polismännen ej sällan anse sig förhindrade att använda
automobil även i sådana fall, då detta färdsätt är behövligt för att icke en
dyrbar tid skall gå förlorad. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar
den meningen, att det bör vara polisman obetaget att, örn han så finner
nödigt, använda det för varje fall snabbaste färdsättet.

I fråga örn behovet av ständig telefonförbindelse till samtliga landsfiskaler
hava tio länsstyrelser framhållit, att sådan förbättring av telefonmöjligheterna
vore behövlig eller i varje fall önskvärd. Tre länsstyrelser meddela,
att de icke haft sådan erfarenhet örn dylikt behov, att den stora kostnaden
för förändringen kunde anses motiverad. Elva länsstyrelser hava
icke uttalat sig i denna fråga.

En utdelning av tidningen Polisunderrättelser till fjärdingsmännen har i
några yttranden förordats. För underlättande av expeditionen, så att icke
någon försening av denna behövde ifrågakomma, har ifrågasatts, att de för
fjärdingsmännen avsedda exemplaren skulle sändas till landsfiskalerna för att
av dem utdelas till fjärdingsmännen. En länsstyrelse har förordat sådan
begränsning, att tidningen icke skulle utdelas till andra fjärdingsmän än ordinarie
med polisutbildning.

Kungl. Majus proposition nr 178.

Inrättandet av en kriminalteknisk centralbyrå förordas av länsstyrelsen i
Jönköpings län och inrättandet av ett polislaboratorium av länsstyrelsen i
Kalmar län. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar en utredning örn möjligheterna
att genom ett polislaboratorium tillgodose behovet av en offentlig
institution för verkställande av undersökningar, som icke kunna utföras av
nu befintliga statsinrättningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att
frågan om centralt polislaboratorium vid tillfälle upptages till fortsatt utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till ett uttalande av landsfogden
i länet, vari framhålles behovet av otvetydiga bestämmelser angående kriminalpolisens
rätt att anlita sakkunniga tekniker för utredningar och undersökningar
å brottsplats, såsom bokföringssakkunniga och naturvetenskapligt
utbildade fackmän, t. ex. värmetekniker för undersökning å brandplats, yrkeskemist
för tillvaratagande och prövande av misstänkta ämnen, fläckar eller
preparat samt läkare för undersökning av död person, som kan misstänkas
vara bragt örn livet av annan. Kungörelsen angående ersättning åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet
föranledda utgifter den 26 juni 1925 borde enligt landsfogdens mening omarbetas
i nämnda syfte.

Landsfogden i Kopparbergs län, med instämmande av länsstyrelsen i länet,
framhåller också, att möjlighet borde beredas polismyndighet att vid behov
på statens bekostnad tillkalla fackmän med vetenskaplig och teknisk utbildning.

Med hänsyn till det samband, som den lokala statliga kriminalpolisorganisationen
måste hava med den ifrågasatta förändringen beträffande ordningspolisorganisationen,
hava de förut omförmälda utredningsmännen upptagit
den Hårlemanska utredningen till behandling i samband med nyss
avsedda förslag. I utredningsmännens promemoria anföres därom väsentligen
följande.

Vare sig det av Hårleman framlagda förslaget helt eller delvis kommer
till genomförande eller ej — ståndpunkt härtill har ännu icke fattats — synes
denna organisation i huvudsak icke behöva inverka på beskaffenheten och
omfattningen av den av utredningsmännen föreslagna nya organisationen.
De båda organisationerna äro visserligen byggda på samma princip; båda
slagen av polismän äro anställda i respektive stads tjänst men avsedda för
verksamhet huvudsakligen utom staden och avlönade på statens bekostnad;
båda slagen göra samma skäl för benämningen »statspolis». Verksamheten
är emellertid icke densamma, och ingenting hindrar rent principiellt, att
å en ort skulle finnas båda slagen men å en annan endast ettdera slaget
polismän. Det bör dock uppmärksammas, att en samverkan mellan de
båda slagen polismän i ej ringa utsträckning torde kunna äga rum på landsbygden
till fromma för verksamheten. I synnerhet vid större kriminalaffärer
torde kriminalpolisen ofta kunna ha gagn av den övriga polisens biträde,
i varje fall till åtskillig vakthållning och dylikt, och motorfordonen borde
ej sällan kunna komma till gagn även för kriminalpolismännen. En sådan
samverkan befordras tydligen i hög grad, örn verksamhetsområdena sammanfalla
och om de båda slagen av polismän arbeta med samma ort som

Kungl. Majus proposition nr 17S.

utgångspunkt. I den mån det Hårlemanska förslaget parallellt med det av
utredningsmännen framlagda förslaget genomföres, skulle detta också i huvudsak
bliva fallet. Undantagen skulle endast bestå däri, att i var och en
av städerna Norrköping, Västervik, Växjö och Visby skulle finnas en kriminalpolisman
för respektive län men ingen statspolisavdelning1) samt att kriminalpolismännen
för Västmanlands län skulle tillhöra Stockholms kriminalavdelning,
under det att utredningsmännens förslag upptager en särskild
statspolisavdelning i Västerås för sistnämnda län. De anförda omständigheterna
torde tala för att efter hand indraga kriminalpoliserna i Norrköping
och Västervik till respektive Linköping1) och Kalmar (under det att de
fristående kriminalpolismännen i Växjö och Visby torde få bibehållas) samt
att bibehålla åtminstone någon av de för Västmanlands län avsedda kriminalpolismännen
i Västerås.

Samtliga statspolisavdelningar skulle med en sådan ordning komma att
bestå även av kriminalpolismän, och en viss samverkan förutsättes kunna
äga rum. Denna förening torde emellertid på intet sätt minska det i Hårlemanska
förslaget framhållna behovet av att man i mån av kriminalkonstaplars
avgång i stället inrättar kriminalöverkonstapelstjänster i vissa län. Detta är
betingat av önskemålet att erhålla kompetenta förhörsledare och utredningsledare,
och dessa överkonstaplar måste antagas bliva fullt sysselsatta med
kriminalverksamheten. Ordningspolisverksamheten kräver å sin sida en särskild
befälsperson även vid de minsta avdelningarna; denna verksamhet
skulle säkerligen bliva lidande på örn konstaplarna till befäl endast hade
en person, som huvudsakligen vore sysselsatt med kriminalpolisverksamhet.
I en del fall skulle således statspolisavdelning bestå av en kriminalöverkonstapel
med en, två eller tre kriminalkonstaplar samt en annan överkonstapel
med 3 eller 6 ordningskonstaplar. De båda delarna av sådan
avdelning skulle givetvis vara helt sidoordnade och bedriva sin verksamhet
fullt självständigt, men det rent formella chefskapet finge tilldelas den ene
av överkonstaplarna. I andra fall skulle vid statspolisavdelning finnas, utom
överkonstapel och 3 eller 6 man för ordningspolisverksamheten, endast meniga
kriminalpolismän. Småningom skulle detta dock bliva fallet endast i de
statspolisstäder, där allenast en kriminalpolisman skulle finnas. I Gävle,
Sundsvall och Luleå skulle finnas en kommissarie såsom chef för statspolisavdelningen
samt under honom en kriminalöverkonstapel med 2—4 kriminalkonstaplar
och en annan överkonstapel med 13 konstaplar för ordningspolisen.
I Malmö och Göteborg skulle med en direkt sammanslagning av
de båda förslagen finnas två kommissarier, en kriminalöverkonstapel med 7,
resp. 5, kriminalkonstaplar samt 1, resp. 2, andra överkonstaplar med 18,
resp. 27, ordningskonstaplar. Införandet av kommissarier för ordningspolisen
i dessa båda städer lärer emellertid böra medföra, att icke samtidigt nya
kriminalkommissarietjänster där kunna inrättas. I stället torde i båda städerna
en av kriminalkonstapelstjänsterna böra utbytas mot en kriminalöverkonstapelstjänst.
Det är att märka, att den nye kommissarien i dessa
städer skulle i viss mån utöva chefskapet även över statspolisavdelningarnas
kriminalpolismän samt att han torde få tid att biträda även i kriminalverksamheten;
detsamma skulle gälla i fråga örn kommissarierna i Gävle,
Sundsvall och Luleå. I Stockholm torde, såsom förslagen innebära, böra
finnas en kommissarie för vardera grenen av verksamheten. Här blir ju
statspolisintendenten den gemensamme chefen. (I Stockholm beräknas den
ena kommissarietjänsten kunna sammanslås med viss annan tjänst; se ovan
under avd. 12.)

*) I det föregående har numera förutsatts, att statspolisavdelningar skulle bliva förlagda
till Norrköping (i stöllet för i Linköping) och Växjö.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 haft. (Nr 178.)

2219 31 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I utredningsmännens promemoria har räknats med ett genomförande i huvudsak
av det Hårlemanska organisationsförslaget och endast behandlats vissa
jämkningar däri, som ett införande samtidigt av ordningsstatspolis förmodas
böra medföra. Under överläggningarna med utredningsmännen lia emellertid
varit på tal även vissa andra jämkningar i nämnda förslag, vilka i promemorian
omnämnts för erhållande av uttalande däröver i samband med yttranden
över förevarande promemoria i övrigt. I anledning av de invändningar mot
förslaget, som framställts från vissa av de län, vilka icke skulle få behålla
egen kriminalpolis utan skulle erhålla sådan från stad utom länet, har sålunda
ifrågasatts, huruvida man icke i vart och ett av dessa län eller några
av dem borde även för framtiden bibehålla en kriminalkonstapel, som skulle
biträda landsfogden samt på egen hand sköta en del enklare uppgifter. I
den mån han icke räckte till för kriminalverksamheten inom länet, skulle
kriminalpolismän i enlighet med det Hårlemanska förslaget kunna rekvireras
från resp. Stockholm, Göteborg och Malmö. För att göra den hjälp, som
sålunda skulle kunna erhållas, mera effektiv, har ifrågasatts att utbyta en
av kriminalkonstapelstjänsterna i Stockholm mot en överkonstapelstjänst.
Då således i Stockholm, utom kommissarien, skulle finnas tre överkonstaplar,
skulle dessa, örn så befinnes önskvärt, kunna i viss mån specialisera sig
på de därtill hörande olika länens förhållanden samt biträda dessas egen
kriminalkonstapel med råd och hjälp vid behov. På samma sätt torde
de två överkonstaplarna i Göteborg och Malmö kunna specialisera sig på
olika län.

De för statspolisavdelningarna meddelade bestämmelserna torde i viss
utsträckning kunna bliva tillämpliga även beträffande kriminalpolismännen,
och skulle således även denna organisation i detta sammanhang få en något
fastare byggnad än för närvarande är fallet. Likheterna ligga dock mest
på det rent administrativa området (avlönings- och pensionssystem och
dylikt). De skäl som motivera den föreslagna cirkulationen i fråga örn
kommendering till statspolisavdelningen föreligga t. ex. tydligen icke beträffande
kriminalpolismännen. Det nu använda förfaringssättet att dessa
polismän förordnas för denna tjänst och ofta ställas helt vid sidan av stadens
egen poliskår torde dock icke vara lyckligt. Bland annat föranledes
lätt härav, att dessa polismän ställas utanför den vanliga befordringsgången
inom poliskåren. Aven i andra fall än vid befordran böra utbyten kunna
äga rum utan några svårigheter. Det synes således vara lämpligt att för
förordnande för kriminalpolisman att tjänstgöra på statspolisavdelning stadga
samma inskränkning, som föreslagits i fråga örn förordnande som befäl vid
statspolisavdelning, eller således att sådant förordnande skall ske på viss
tid, förslagsvis tre år i sänder, samt underställas länsstyrelsens prövning.

Statspolisintendentens översyn och rent inspekterande verksamhet bör
gälla även kriminalpolismännen. Han bör sålunda kunna ingripa med råd
och anvisningar samt förslag till åtgärder, i den mån han finner kriminalpolismännen
olämpligt eller otillräckligt utnyttjade.

I de över promemorian rörande reservpolis och statspolis m. m. avgivna
yttrandena förekomma vissa uttalanden i anledning av vad sålunda anförts;
jag får i sådant hänseende hänvisa till Bilaga B sid. 35.

Departements■ Det är min uppfattning, att de från olika håll med stor enstämmighet

chefen. framställda kraven på förbättringar beträffande den för landsbygden avsedda

Kriminalpolis- kriminalpolisorganisationen i många hänseenden äro berättigade. Skälen för

organisationen.

Kungl. Majas proposition nr 178.

denna uppfattning torde icke beliöva här närmare angivas, utan synes det vara
tillräckligt att hänvisa till vad som under den verkställda utredningen framkommit
samt till de yttranden från sakkunniga myndigheter, som på olika
stadler av utredningsarbetet avgivits. Det är en samhällsangelägenhet av
synnerlig vikt, att begångna förbrytelser icke lämnas obeivrade. Icke blott
tilltron till statsmaktens auktoritet och lagarnas helgd utan även den medborgerliga
tryggheten sättes i fara, därest en befogad uppfattning mera
allmänt skulle kunna hysas därom, att brott kunna begås utan risk för den
skyldige att ertappas.

Likaledes vill jag ansluta mig till den uppfattningen, att en genomgripande
förbättring på förevarande område icke kan vinnas, med mindre en omläggning
av den nuvarande landsfogde- och landsfiskalsorganisationen kommer
till stånd. Da det emellertid är uppenbart, att en sådan omorganisation
icke i detta nu kan vidtagas, men då det är synnerligen angeläget, att icke
mer än nödigt uppskjuta sådana förbättringar, som kunna finnas möjliga,
har jag ansett den föreliggande utredningen — vilken bygger på den uppfattning
jag här återgivit — böra läggas till grund för förslag i ämnet. Lika
med den sakkunnige och det stora flertalet av de hörda myndigheterna har
jag även funnit, att de önskvärda och nu genomförbara förbättringarna kunna
åstadkommas inom ramen för den nuvarande organisationen. Den utökning
av det kvalificerade befälet, den koncentration av kriminalpolisen till vissa
större avdelningar med därav följande möjlighet till specialisering och bättre
utnyttjande av personalen, den — visserligen obetydliga — ökning av dennas
antal, som ävenledes förordats, måste nämligen även enligt min mening leda
till en avsevärd förbättring i de nuvarande förhållandena. Jag ansluter mig
därför i princip till detta förslag.

På vissa punkter torde emellertid av skilda anledningar jämkning böra ske.
Av olika skäl har jag sålunda ansett mig nödsakad att utbyta de i den sakkunniges
förslag upptagna särskilda kriminalkommissarierna i Malmö och
Göteborg mot överkonstaplar. Med hänsyn till de framkomna erinringarna
mot att enligt förslaget vissa län skulle komma att inom sina gränser icke
hava tillgång till någon som helst statlig kriminalpersonal, har jag vidare
anslutit mig till utredningsmännens förslag därom, att koncentrationen icke
bör drivas längre, än att varje landsfogde till sitt biträde har minst en vid
poliskår inom länet anställd kriminalpolisman. Genom vidtagande av någon
överflyttning från vissa län, där så utan olägenhet synes kunna ske, torde
ersättning härför kunna beredas de blivande centralavdelningarna. I Stockholm
torde i enlighet med utredningsmännens förslag en konstapelstjänst
böra utbytas mot överkonstapelsbefattning. Inrättande av överkonstapelsbefattningar
i varje län torde knappast vara erforderligt och kan för övrigt
av ekonomiska skäl ej nu ifrågasättas. Och ett system med minst två kriminalpolismän
i varje län synes hädanefter mindre än hittills bliva erforderligt
vid det förhållandet, att enligt det nyss förordade förslaget i de flesta län
komma att finnas tillgängliga statliga ordningspolismän, vilka kunna av kriminalpolismannen
anlitas såsom biträde vid brottsundersökningar.

Fördelningen på de särskilda länen av den statliga kriminalpolisen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

enligt det här preliminärt angivna förslaget efter reformens fulla genomförande
bliva följande.

Stockholms län.........

Uppsala » .........

Södermanlands » ........

Östergötlands » ........

Jönköpings » .........

Kronobergs » .........

Kalmar » .........

Gotlands » .........

Blekinge » .........

Kristianstads » ........

Malmöhus » .........

Hallands » .........

Göteborgs och Bohus » .........

Alvsborgs » .........

Skaraborgs » ........

Värmlands » .........

Örebro » .........

Västmanlands » .........

Kopparbergs » .........

Gävleborgs » .........

Västernorrlands » .........

Jämtlands » .........

Västerbottens » .........

Norrbottens » .........

Kommissarie

Kriminal överkonstaplar 3 -

Kriminal konstaplar 8 1

2
1
1
2
1
1
1
6
1
4
1
2
1
1
1
2
2
3
1
1
2

I detta sammanhang vill jag uttala, att det i framtiden synes böra bättre
än — åtminstone på sina håll — hittills skett tillses, att de i länen placerade
kriminalkonstaplarna å ena sidan tagas i anspråk utanför stationsorten i all
den utsträckning som förhållandena kunna påkalla men å andra sidan icke
anlitas för deras egentliga verksamhet ovidkommande uppgifter. Den nya
statspolisorganisationen med rikligare tillgång till befäl lärer — särskilt
genom statspolisintendenten och kommissarien i Stockholm — komma att
bereda möjlighet till en bättre kontroll i dessa hänseenden.

I anledning av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört må vidare framhållas,
att en sådan fördelning av personalen vid den blivande Stockholmsavdelningen,
som länsstyrelsen förordat, för tjänstgöring i olika län synes
även mig lämplig. Det lärer bliva en naturlig uppgift för kommissarien
att genomföra en dylik arbetsfördelning; dock kommer sannolikt viss specialisering
efter olika slag av brott att jämsides därmed befinnas ändamålsenlig.
Vad landsfogden i länet anfört synes mig — lika litet som länsstyrelsen —
vara av avgörande betydelse — här må däremot endast pekas på betydelsen
ur rekryteringssynpunkt av att personalen samlas i större avdelningar med
högre befälsposter. Erfarenheten lärer icke hava bestyrkt farhågorna för konflikter
i anledning av konkurrerande rekvisitioner av kriminalpolis; närmast
torde, i händelse önskemålen ej kunna sammanjämkas, sakens behandling

Kungl. Majus proposition nr 178. 69

böra tillkomma polismännens överordnade, d. v. s. i Stockholm statspolisintendenten
samt i Göteborg och Malmö vederbörande kommissarie.

Det är uppenbart, att kriminalpolisorganisationen måste röna visst inflytande
av den föreslagna statspolisorganisationen. Beträffande anknytningen
därutinnan kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningsmännens nyss
återgivna förslag, vilket också i de avgivna yttrandena i allmänhet lämnats
utan erinran.

De i avgivna yttranden framställda anmärkningarna mot den ifrågasatta
anknytningen av kriminalpolisen till de nya statspolisavdelningarna äro i allmänhet
av mindre betydelse och beröra spörsmål, vilka äro av rent administrativ
natur och alltså icke behöva behandlas i detta sammanhang. Av mera
principiell beskaffenhet äro de uttalanden, som gjorts mot förslaget örn gemensam
chef för den statliga ordningspolisen och kriminalpolisen, särskilt i Göteborg
och Malmö, där för båda grupperna tillsammans endast skulle finnas
en kommissarie, och sammanförandet därav till en och samma statspolisavdelning.
Sådana erinringar hava, bland annat, framställts av länsstyrelserna
i Malmöhus samt i Göteborgs och Bohus län. Såtillvida vill jag instämma i
vad nämnda länsstyrelser anfört, att det givetvis i och för sig är önskvärt,
att befäl i kommissaries tjänstegrad finnes såväl för kriminalpolisen som för
ordningspolisen. Emellertid torde det av besparingsskäl vara önskvärt att
söka inskränka nyanställandet av kommissarier till en i var och en av städerna
Göteborg och Malmö och, såsom i promemorian förutsatts, två i
Stockholm. Därest man, såsom jag nyss förordat, i stället inrättar en ny
överkonstapelsbefattning i var och en av städerna Göteborg och Malmö,
torde några olägenheter av dessa inskränkningar i den föreslagna organisationen
icke behöva uppstå, ehuru givetvis den kvalitativa förstärkningen
av kriminalpolisen icke blir så stark som enligt Hårlemans förslag. Det
är nämligen givet, att kommissarien på ordningspolissidan icke kan för
kriminalpolisverksamheten bliva till det gagn, som den sakkunnige avsett.
Men det är icke heller meningen, att han i regel skall ägna sig åt dylikt
arbete eller på ett detaljerat sätt ingripa i kriminalpolispersonalens verksamhet;
dock har det synts berättigat, att, då två grupper av statligt avlönad
och för statliga uppgifter anlitad personal finnas vid samma poliskår,
de i sina tjänsteförliållanden hänföras under det befintliga statliga
befälet. Det må ytterligare understrykas, att avsikten icke är att på något
sätt göra avsteg från den principen, att kriminalpolismännens arbete närmast
skall dirigeras av landsfogden respektive, efter hans medgivande, av någon
av landsfiskalerna.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden vill jag emellertid ytterligare
framhålla följande. Även i fråga om kriminalpolisen skall gälla, att
den, i den mån den icke tages i anspråk för uppgifter på landsbygden, skall
tjänstgöra inom stationsorten. Givetvis bör den i denna sin verksamhet stå
under befäl av chefen för kriminalpolisavdelningen i staden. Detta är i full
analogi med vad som förutsatts beträffande den statliga ordningspolisen
motsvarande fall och rubbar icke grundsatsen, att polismännen i sina per -

Speciella

anordningar.

Kungl. Majus proposition nr 178.

sonliga tjänsteförliållanden skola stå under befäl av statspolisavdelningens
chef, vilken ställer dem till förfogande för stadens myndigheter för viss angiven
tid.

Jag har haft under allvarligt övervägande att företaga sådan ändring av
gällande grunder för reseersättning åt kriminalpolispersonal, att dessa skulle
beträffande rätten till reseersättning bliva likställda med den statliga ordningspolisen.
Med hänsyn till att det nu gäller att förstärka effektiviteten
av kriminalpolisorganisationen, vari ett led är att uppmuntra till så stor
rörlighet, som kan erfordras för arbetets behöriga bedrivande, lärer det dock
icke vara lämpligt att i detta sammanhang företaga någon förändring i
antytt hänseende. Kriminalpolismännen intaga ju även i lönehänseende en
annan ställning än ordningspoliserna, och det är att hoppas, att bland annat
med hänsyn härtill slitningar i förevarande avseende icke skola behöva uppstå.

I vissa yttranden hava framställts erinringar, som tyda på att innebörden av
utredningsmännens förslag i denna del icke fullt klargjorts. I anledning härav
må framhallas, att det icke varit avsett att beträffande kriminalpolismännen
tillämpa samma cirkulation mellan tjänstgöring i staden och anlitande såsom
statspolis som i fråga om ordningspolisen. Det har blott ifrågasatts, att förordnande
av kriminalpolisman till statspolisavdelning endast skulle ske på
begränsad tid, förslagsvis tre år, och att därefter vederbörande myndighet
liksom även jJolismannen själv skulle hava att taga under omprövning, huruvida
fortsatt förordnande lämpligen bör äga rum. Syftet härmed är främst, att
vederbörande icke skola förlora kontakten med sina i staden tjänstgörande
kamrater och icke ställas utanför den normala befordringsgången. Slutligen
må i anledning av ett yttrande av föreningen Sveriges landsfogdar påpekas,
att det givetvis varit avsett, att vederbörande stadsmyndighet skall äga inflytande
på förordnande av kriminalpolismän för huvudsaklig verksamhet
utom stationsorten; jag hänvisar till utredningsmännens nyss återgivna uttalande
i detta hänseende.

Yad beträffar det resultat, vartill den sakkunnige vid sin utredning kommit
i fråga örn speciella anordningar till förbättrande av kriminalpolisens effektivitet,
kan jag ansluta mig till hans uppfattning. Sålunda är det även enligt min
mening lämpligt, att centralbyrån för fingeravtryck förstärkes, väsentligen på
sätt i utredningen ifrågasatts. I anslutning härtill tillstyrker jag den sakkunniges
förslag örn nyinrättande vid byrån av en överkonstapels- och en
konstapelstjänst. Det är nämligen önskvärt, att byråns personal kan vid
behov användas även för andra uppgifter än undersökning av brottsplatser.
Mot den verkställda kostnadsberäkningen har jag icke något att erinra.
Kostnaden för byrån i dess helhet skulle med nu förordade jämkningar bliva

30,000 kronor för år.

De förut omnämnda förslag, vilka den sakkunnige icke ansett sig kunna förorda
till omedelbart genomförande, har icke heller jag funnit mig böra nu
upptaga till närmare granskning. Yad angår den i vissa yttranden berörda
frågan örn någon jämkning i gällande bestämmelser örn reseersättning vill

Kungl. Majus proposition nr 178.

jag emellertid som min uppfattning angiva, att dessa bestämmelser icke böra
få tolkas så snävt, att ersättning icke skulle utgå för användande av ett
snabbare men dyrare fortskaffningsmedel i sådana fall, då största skyndsamhet
varit av nöden. På andra punkter torde under utredningen berörda
frågor förtjäna att senare upptagas till särskild undersökning.

Ehuru icke direkt berörda av det nu behandlade förslaget må här i kort- Punkter vid^
het omnämnas vissa andra åtgärder, som äro under övervägande i syfte att grs utredning.
förbättra effektiviteten av kriminalpolisverksamheten.

Först vill jag då nämna, att i det utlåtande, som styrelsen för polisskolan Polisskolan i
i Stockholm jämte tillkallade sakkunniga enligt vad i annat sammanhang '' 01 ,ni''"
nämnts avgivit rörande ändrad organisation av skolan, utförligt behandlas
frågan, huru undervisningen skall kunna omläggas, så att en förbättring
av polisens kriminalarbete skall kunna åstadkommas. Det heter nämligen
i utlåtandet, att den undervisning i praktisk polistjänst, som meddelas i
skolans lägre kurs, hittills huvudsakligen inriktats på att giva eleverna kunskap
i ordningspolistjänst, medan på grund av bristande tid undervisningen
i kriminalpolistjänst fått stå något tillbaka. Redan i lägre kursen borde
dock eleverna göras förtrogna med kriminalpolisens arbetsujjpgifter och sättet
att genomföra dessa. Att märka vore nämligen — heter det vidare — att
i ett mycket stort antal av landets polisdistrikt tillgång i bästa fall funnes
till polisman, som genomgått skolans lägre kurs. En sådan polisman ställdes
därför ofta inför fall, där utbildning i kriminalpolistjänst måste utgöra en
förutsättning för fallets behandling. Reglementsstadgad undervisning i praktisk
kriminalpolistjänst borde därför införas för lägre kursen. — Aven vad
angår högre kursen hade styrelsen och de tillkallade sakkunniga funnit, att
ytterligare undervisningstid borde givas åt ämnena praktisk kriminalpolistjänst
och praktisk ordningspolistjänst på bekostnad av något eller några av de
andra ämnena. Det föreslås också, att med avseende fästat på att genom
förändringar i timplanerna sådana ämnen, i vilka en viss fördjupad undervisning
kunde anses önskvärd, bättre skulle kunna tillgodoses, studietiden
skulle så förlängas, att lästerminen i såväl lägre som högre kursen bestämmes
till 21 arbetsveckor i stället för nuvarande respektive 20 och 19 arbetsveckor.

Enligt förslaget skall det nya reglementet träda i kraft på sådan tidpunkt,
att det kan tillämpas från och med höstterminen 1932.

Ehuru jag ännu icke varit i tillfälle att närmare taga ståndpunkt till nyssnämnda
förslag, anser jag mig redan nu kunna uttala min anslutning till
de återgivna uttalandena rörande vikten av att utbildningen i praktisk
kriminalpolistjänst dels utvidgas i högre kursen dels också införes som
nytt ämne för lägre kursen vid statens polisskola i Stockholm. Det måste
bliva av stor betydelse, att de ordinarie fjärdingsmännen å landsbygden, i
den mån de genomgått polisskolans lägre kurs, ävensom statspolisavdelningarnas
personal erhållit viss utbildning i kriminalpolistjänst; därigenom
underlättas genomförandet av vad tidigare anförts därom, att statspolisav -

Utbildningskurser
i krimiiialtekiiik.

Fjärdingsmans

reseersätt ningar.

Polisundersökningar
vid
eldsvådor.

72 Kungl. Majus proposition nr 178.

delningarnas personal och fjärdingsmannen böra kunna användas såsom biträde
till den specialutbildade kriminalpersonalen.

Under två år hava på statens bekostnad hållits utbildningskurser i kriminalteknik,
avsedda i första hand för landsfogdar och landsfiskaler men därjämte
även för vissa andra intresserade. För nästa budgetår hava emellertid
medel icke begärts för detta ändamål. Detta har föranletts dels av statsfinansiella
skäl, dels också därav, att det ansetts lämpligt att avvakta den
nu ifrågasatta reformens genomförande ävensom den väntade omorganisationen
av jmlisskolan. Dessa båda omständigheter måste nämligen bliva av
natur att påverka bedömandet av frågan om värdet av och metoden för
dessa kriminaltekniska kurser. Det är således min uppfattning, att under
förberedelserna till statsverkspropositionen för budgetåret 1933/1934 bör
övervägas att äska medel för att i en eller annan form åtenrpptaga dessa
kurser.

Såsom en ytterligare åtgärd av betydelse för kriminalverksamheten på
landsbygden vill jag här omnämna ett av de förut åberopade utredningsmännen
framlagt förslag av innebörd, att fjär ding smån skola i vidgad omfattning
bliva berättigade till reseersättning i och för undersökningar rörande
brottmål inom eget distrikt, nämligen i sådana fall, då särskild skyndsamhet
är av betydelse. För närvarande fördröjes ofta polisutredning på landsbygden
därigenom, att fjärdingsmännen, enär de icke få ersättning exempelvis för
automobilfärd, alltför sent ankomma till brottsplatsen. Till detta förslag,
som vunnit anslutning från de hörda myndigheternas sida, vill jag tillstyrka
bifall, och torde jag få återkomma därtill i samband med behandlingen av
grunderna för anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisoch
åklagarväsendet för nästa budgetår.

I ett närliggande ämne föreligger uttrycklig framställning om utvidgning
av området för polisundersökning. I anledning av att eldsvådor på landsbygden
blivit allt vanligare, hava landets större brandförsäkringsföretag i
skrivelse av oktober 1931 gjort framställning om sådan ändring i gällande
författningar, att polisundersökningar bliva obligatoriska efter varje eldsvåda
samt att resekostnadsersättning av statsmedel måtte utgå för tjänsteresa
för dylik undersökning. Hedan långt tidigare, nämligen i skrivelse den 25
maj 1921, hade gjorts framställning örn förbättrad utredning i dylika fall,
vilken framställning emellertid icke föranlett någon särskild åtgärd. Över
framställningen av oktober 1931 inhämtades först yttrande från länsstyrelsen
i Gävleborgs län.

I ett i anledning härav den 11 november 1931 avgivet utlåtande har
länsstyrelsen förklarat sig dela brandförsäkringsföretagens mening, att verkningarna
av det nuvarande undersökningsförfarandet icke äro tillfredsställande.
Obligatoriska undersökningar genom kompetenta förrättningsmän
skulle både direkt och indirekt medföra gynnsamma följder. Visserligen
kunde införandet därav icke under nuvarande förutsättningar antagas
komma att radikalt nedbringa antalet oförklarade fall, men det vore
dock synnerligen önskvärt, att brandförsäkringsföretagens framställning bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

bifallen, då därigenom efter liand också kunde vinnas en betydande minskning
av det totala antalet eldsvådor. En begränsning av eldsvådorna lönade
sig såväl ur allmänekonomisk synpunkt som därför, att misstankarna kring
oförklarade eldsvådor här och var syntes vara av sådan art och omfattning,
att rättskänslan krävde effektiva åtgärder. Önskvärt vore, att vid undersökningarna
kunde lämnas biträde av specialister. Vid genomförande av det
förordade förslaget syntes möjlighet böra ifrågakomma att från en i regel
obligatorisk undersökningsplikt föreskriva undantag i sådana fall, där eldsvådan
varit obetydlig och orsaken uppenbarligen icke kunde anses påkalla
åtgärd av polismyndighet.

Yttrande i ämnet har även avgivits av statskontoret den 9 december 1931.

I yttrandet anför statskontoret, att, såvitt det för statskontoret vore känt,
vore det beträffande städerna en genomförd praxis, att polisundersökning
företoges i anledning av varje eldsvåda av mer avsevärd omfattning. Beträffande
mindre samhällen och den egentliga landsbygden syntes j>raxis
vara, att resekostnadsersättning utginge till landsfiskal för av honom företagen
resa för undersökning rörande timad eldsvåda, endast när denna stöde
i samband med något brott eller grundad anledning förelegat att misstänka,
att så varit förhållandet. Statskontoret anför nu, att det ur statens synpunkt
borde anses tillräckligt, att polisundersökning vidtoges i dylika fall.
Där vederbörande försäkringsgivare funne önskligt, att sådan undersökning
vidtoges även i andra fall än de sagda, syntes det icke orimligt, att han finge
påtaga sig de härav betingade kostnaderna. I varje fall måste det anses
opåkallat att påfordra polisundersökning efter varje uppkommen eldsvåda.
På sätt länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalat, måste givetvis undantagas de
fall, där eldsvådan varit obetydlig och orsaken uppenbarligen icke kunde
anses föranleda åtgärd av polismyndighet. En dylik begränsning vore dock
ganska obestämd, och risk förelåge därför, att vid tillämpning därav det
omförmälda förfarandet skulle få en ganska vid användning, varigenom skulle
vållas starkt ökade kostnader för statsverket i form av resekostnadsersättning
åt landsfiskaler och kriminalpoliser. Statskontoret har därför avstyrkt
åtgärd i avsedd riktning.

Beträffande min egen ståndpunkt till frågan må nämnas, att det enligt
min mening särskilt beträffande eldsvådor tydligen gäller, att det är av synnerligen
stor vikt, att polisundersökning kommer till stånd så snart som
möjligt. Helst bör vid eldsvåda en första sådan undersökning ske redan
medan branden ännu pågår. Yarje dröjsmål medför risk att viktiga spår
förstöras. Statskontoret hänvisar till att i sådana fall, då det icke föreligger
direkt misstanke att eldsvådan står i sammanhang med brott eller
grundad anledning att efterforska sådant sammanhang, det bör bero på
försäkringsgivaren, huruvida undersökning kommer till stånd. Detta innebär
ju emellertid, att i sådana tveksamma fall, som här avses, undersökning
icke sker, förrän försäkringsgivaren erhållit kännedom örn branden
och övervägt, huruvida tillräcklig anledning för honom finnes att bekosta
polisundersökning. Uppenbart är enligt det föregående, att såväl på
grund av dröjsmålet som på grund av ovissheten örn att komma till positivt
resultat härigenom i många fall polisundersökning icke kommer till stånd,
i varje fall icke i sådan tid, att resultat kan uppnås. Det är visserligen
sant, att varje utvidgning av området för polisundersökning medför kostnadsökning,
men det kan icke vara rimligt att med hänsyn härtill avstå från

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

åtgärder, som kulina leda till ertappande av förövare av ifrågavarande slags
grova brott. Så långt som till att obligatoriskt föreskriva polisundersökning
efter varje eldsvåda lärer man emellertid icke rimligen kunna gå. En
lämplig medelväg synes mig stå att vinna genom att väsentligen följa det av
länsstyrelsen i Gävleborgs län framlagda förslaget. Emellertid bar min uppmärksamhet
fästats på att nämnda länsstyrelse genom länskungörelse den 27
januari 1932 förordnat, att det åligger vederbörande polisman att efter mottagen
underrättelse om eldsvåda av nämnvärd omfattning eller av misstänkt natur
omedelbart begiva sig till brandplatsen för verkställande av noggrann undersökning
— såvida det icke är uppenbart, att polismyndighets ingripande är
opåkallat — samt att om förhållandet snarast underrätta landsfogden. Hedan
gällande bestämmelser hava alltså ansetts medgiva vidtagande av åtgärder i
den utsträckning, som jag här är beredd att förorda. Möjligen kan ett förtydligande
av gällande föreskrifter på denna punkt vara önskvärt; jag torde
vid behandling av anslagsfrågan få återkomma härtill.

Åklagar- och Ytterligare en åtgärd, som torde kunna leda till förbättringar på kriminal poii

sstat istik. väsendets område, är den som föreslås i ett för närvarande hos Kungl. Majit
vilande ärende örn införande av en åklagar- och polisstatistik. För närvarande
förekommer väsentligen statistik endast rörande sådana brott, som
beivras vid domstol. Nu föreligger emellertid ett av statistiska centralbyrån
i utlåtande den 20 juni 1931 närmare utfört förslag, enligt vilket uppgifter
skulle samlas rörande antalet gjorda anmälningar örn brott. Genom
en jämförelse mellan de uppgifter, som sålunda erhållas, och siffrorna rörande
vid domstol beivrade brott, särskilt sådana, i vilka straffällande följt,
kan man erhålla en god bild av effektiviteten av vårt kriminalväsen. Därigenom
lärer det också bliva möjligt att få en mera säker uppfattning än för
närvarande örn var de största bristerna såväl lokalt som i fråga örn särskilda
brottskategorier ligga. Med ärendets behandling har hittills fått anstå
i avbidan på den nu ifrågasatta reformeringen av kriminalpolisorganisationen.
Förslaget torde nu snarast böra upptagas till övervägande.

III. Special motivering till lagtexten.

Beträffande de lagbestämmelser, som erfordras för genomförande av det
här förordade omorganisationsförslaget såväl beträffande ordningspolisen som
kriminalpolisen, får jag hänvisa till utredningsmännens promemoria. Det
av dem framlagda förslaget till ändringar i 1925 års polislag har jag ansett
mig kunna i allt väsentligt följa; endast i ett par enstaka punkter hava vissa
formella jämkningar vidtagits. De enda sakliga ändringar, som förekomma
i det inom socialdepartementet upprättade, överarbetade förslaget, äro de,
som sammanhänga med vad jag förut förordat dels därutinnan, att ersättning
för reservpolisen i dess nuvarande omfattning skall för städer, som icke erhålla
statspolisavdelning, alltjämt utgå med 1/3 av lönen, dels därom, att
ersättning till stad för expeditionslokal bör kunna komma att utgå oavsett

Kungl. Majus proposition nr 178. 75

statspolisavdelningens storlek, så snart staden kan visa sig hava haft särskild
kostnad för ändamålet.

I anledning av att på sina håll tvekan kommit till synes rörande förhållandet
mellan dels den nuvarande regeln i 14 § 2 mom. örn att länsstyrelse,
som finner att polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden,
bland annat beträffande hållande av polismanskap, kan ingripa med framställning
örn rättelse och eventuellt vitesföreläggande, och dels den nu föreslagna
bestämmelsen i 5 § 3 mom. örn rätt för Konungen att i vissa fall
förordna örn ökning av polispersonalen vill jag framhålla, att avsikten givetvis
är, att dessa båda bestämmelser skola gälla jämsides. Örn en länsstyrelse
anser, att sådan allvarlig försummelse föreligger, som avses i 14 §,
kan och bör länsstyrelsen alltså själv ingripa; i andra fall, liksom då ingripande
av länsstyrelsen ej leder till resultat och förutsättningarna enligt
5 § föreligga, bör länsstyrelsen påkalla åtgärd från Kungl. Majit.

Vad angår tiden för lagändringarnas ikraftträdande förordar jag, såsom
framgått redan av det tidigare anförda, att tidpunkten bestämmes till den
1 januari 1933. Redan den omständigheten att städernas personal- och omkostnadsstater
äro fastställda för hela innevarande kalenderår bör föranleda
ett dylikt uppskov. Därtill kommer, att vissa förberedelser erfordras, innan
den nya organisationen kan träda i verksamhet. Till förberedande av omorganisationen
lärer det emellertid vara lämpligt, att den blivande statspolisintendenten
med tillämpning av 4 § i polislagen tillsättes vid Stockholms
poliskår redan betydligt tidigare och senast från och med den 1 oktober
1932; hänsyn härtill har tagits i kostnadsberäkningarna. Även örn lagändringarna
icke träda i kraft förrän den 1 januari 1933, bör det tydligen icke
föreligga hinder för statspolisintendenten att redan dessförinnan vidtaga åtgärder
för anskaffande av fordon, personlig utrustning och dylikt, i den mån
sådant anskaffande liimpligen bör ske centralt.

Såsom redan antytts, kommer ett godtagande av reformen att medföra
behov av omfattande omredigeringar av polisreglementet ävensom av vissa
andra författningar. De viktigaste av dessa ändringar framgå av den utförliga
redogörelse för reformens detaljer, som lämnats av mig i det föregående samt
i övriga delar återfinnes i utredningsmännens promemoria. Det iir min avsikt
att i händelse av positivt beslut från riksdagens sida snarast möjligt
uppdraga åt tillkallade utredningsmän — närmast dem, som anlitats för
förslagets förberedande — att biträda med utarbetande av sålunda erforderliga
bestämmelser.

IV. Ytterligare frågor.

I direktiven för utredningsmännens arbete anförde jag, att erfarenheten
visat, att för åstadkommande av möjlighet till ett effektivt ingripande vid
oroligheter även kräves annat lin en utökning av den tillgängliga polispersonalen.
Det vore tillika önskvärt, att gällande föreskrifter så jämkades, att
det bereddes större möjlighet än för närvarande till inskridande i sådana

Kungl. Majus proposition nr 178.

fall, då medborgargrupper handlade i tydligt syfte att förbereda eller framkalla
våldshandlingar eller störa samhällsfunktionerna. Bland åtgärder i
sådant syfte, som syntes böra bliva föremål för övervägande, kunde nämnas
klarläggande av länsstyrelsernas möjligheter till ingripande för ordningens
upprätthållande, eventuellt även utvidgning av ordningsbestämmelserna för
landsbygden, utvidgning av den gällande rekvisitionslagstiftningen till att
gälla även i sådana fall, som här vore i fråga, utvidgning av möjligheten att
beslagtaga vapen och ammunition o. s. v.

Vad angår utvidgning av ordningsbestämmelserna för landsbygden och
frågan örn utvidgad rekvisitionslagstiftning har jag för avsikt att senare i
dag framlägga förslag dels rörande utsträckt tillämpning till riket i dess
helhet av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer, i den måll den handlar örn
tillställningar, som äga rum på allmän plats eller på annat under bar himmel
beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, dels ock
förslag till lag angående skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter
m. m. för ordningsmaktens behov. Vad däremot angår klarläggande
av länsstyrelsernas möjligheter till ingripande för ordningens upprätthållande
samt utvidgning av möjligheten att beslagtaga vapen, ammunition m. m., hava
jämväl dessa frågor varit föremål för utredningsmännens övervägande, men
hava de ansett någon åtgärd därutinnan icke böra vidtagas. I en i februari
1932 dagtecknad promemoria hava utredningsmännen i dessa hänseenden
anfört i huvudsak följande.

Under utredningsarbetet har undersökts frågan, huruvida det vore önskvärt
med en utvidgning eller ett förtydligande av gränserna för den befogenhet.
som tillkommer länsstyrelse i fråga örn extraordinära åtgärder vid orostillfällen.
Övervägande skäl lia emellertid därvid ansetts tala för att icke
föreslå någon åtgärd i sådant hänseende. Nu gällande bestämmelser lia
nämligen befunnits innebära tillräckliga möjligheter för länsstyrelserna att
förfara efter omständigheterna. Den tvekan, som på sina håll under den
offentliga diskussionen kommit till synes exempelvis beträffande länsstyrelses
rätt att meddela fridlysning av visst område, lärer vara oberättigad så till
vida, som länsstyrelse otvivelaktigt äger dylik rätt i all den omfattning, som
kräves för ordningens upprätthållande. Erfarenheten har emellertid givit
vid handen betydelsen av att fridlysning icke utsträckes till område, där
sådan icke erfordras, att gränserna för det fridlysta området preciseras och
att fridlysningsbeslutet på effektivt sätt bringas till allmänhetens kännedom.

Tillräcklig anledning att i så måtto utsträcka länsstyrelsernas befogenhet,
att de skulle äga exempelvis förbjuda folksamlingar eller eljest stadga regler,
som ingå i vad som i andra länder plägar kallas »belägringstillstånd», har
icke ansetts föreligga. Ej heller har det ansetts erforderligt att utvidga de
bestämmelser i vägtrafikstadgan, som avse möjlighet att i trafikens intresse
avstänga väg eller stadga trafikinskränkningar.

Vad angår möjligheten att beslagtaga vapen och ammunition, föreligger
enligt gällande bestämmelser sådan möjlighet i alla de fall, då vapen eller
ammunition utan tillstånd förvärvats eller importerats efter det gällande
författning redan trätt i kraft eller, vad angår dessförinnan förvärvat gods,
icke i föreskriven ordning deklarerats. Har sådan deklaration skett, kan
däremot ingripande ej ske, även örn vapeninnehavet ur allmän synpunkt
ansetts olämpligt. Beivrandet av olovligt vapeninnehav försvåras därigenom

Kungl. Majus proposition nr 178.

att rätt till husrannsakan för efterspanande av olovligen innehavda vapen
icke finnes. En av anledningarna till att dessa brister kommit att kvarstå
lärer hava varit den, att de icke kunnat avhjälpas annat än i civillags form
och att tiden icke ansågs medgiva det långa uppskov, som frågans framläggande
för riksdagen skulle hava medfört.

De åtgärder, som nu skulle kunna ifrågasättas, avse de nu angivna båda
punkterna. Yad angår den första — ingripande beträffande nu lagligen innehavda
vapen — innebär detta införande av licens för innehav — eventuellt
bärande — av vapen eller vissa slag därav. Tillräcklig anledning att nu skrida
till en dylik åtgärd har vid utredningsmännens överläggningar knappast
ansetts föreligga. Då frågan motionsvis bragts inför riksdagen, lärer det för
övrigt vara lämpligt att avvakta riksdagens ståndpunktstagande. Vad angår
införande av rätt till husrannsakan, skulle en sådan, särskilt med hänsyn till
att frihetsstraff här ej förekommer, strida mot hittills tillämpade straffprocessuella
principer. Bland annat med hänsyn härtill lärer det icke gärna
vara möjligt att nu upptaga denna fråga till separat behandling.

Utredningsmännen hava alltså stannat vid att även i sist avsedda hänseenden
förorda, att någon åtgärd icke nu företages från regeringens sida.

Till vad sålunda anförts kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag har
sålunda icke för avsikt att i dessa ämnen för närvarande framlägga något
förslag.

Departementschefen uppläser härefter det av honom omförmälda, inom
socialdepartementet överarbetade förslaget till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och hemställer, att
förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

BILAGA A TILL KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932.

P. M.

RÖRANDE

RESERVPOLIS OCH STATSPOLIS M. M.

UTARBETAD INOM SOCIALDEPARTEMENTET
HÖSTEN 1931

P. M.

rörande reservpolis och statspolis m. lii.

Chefen för socialdepartementet anförde, efter gemensam beredning med
chefen för justitiedepartementet, till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1931:

Omständigheter av olika slag hava föranlett övervägande, huruvida till
nästa års riksdag böra framläggas förslag till åtgärder, åsyftande att samhället
skall komma att stå bättre rustat än för närvarande att med civil
ordningsmakt möta uppkommande oroligheter. Som en förberedande åtgärd
i dylikt hänseende anmodade jag genom skrivelse den 3 juli 1931 landshövdingarna
att till mig inkomma med yttranden rörande de erfarenheter beträffande
behovet av förbättrade anordningar i fråga om ordningspolisen,
som kunde hava gjorts under de senaste åren, och rörande de förändringar,
som i anledning därav kunde anses önskvärda. Sedermera har Ådalskommissionen
i sin den 20 juli 1931 avgivna berättelse riktat en vädjan till
statsmakterna att för framtiden söka förekomma ett upprepande av de i
Adalen i maj 1931 timade tilldragelserna bland annat genom ytterligare förbättringar
av polisväsendet, varigenom militärt bistånd i det längsta kunde
undvikas.

Sedan de i anledning av berörda förfrågan från landshövdingarna inkomna
svaren sammanställts och denna sammanställning tillställts landshövdingarna,
har vid det möte med rikets landshövdingar och representanter
för länsstyrelserna, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande ägt rum den 1
oktober 1931, frågan örn viss omorganisation av ordningspolisen gjorts till
föremål för ingående diskussion.

Den sålunda verkställda förberedande behandlingen av ärendet har varit
ägnad att bestyrka uppfattningen, att gällande regler i förevarande hänseende
snarast böra göras till föremål för omarbetning. En utgångspunkt torde
därvid böra vara, att det ur olika synpunkter måste anses önskvärt, att militärmanskap
icke behöver anlitas för uppgifter sammanhörande med ordningens
upprätthållande. De polisstyrkor, som för närvarande stå till disposition
inom landets olika delar för ingripande vid mera omfattande oroligheter,
äro emellertid, även örn befintliga resurser till fullo utnyttjas, alltför
svaga för att bereda önskvärd trygghet. Den förstärkning av den för särskilda
tillfällen avsedda civila polismakten, som främst med hänsyn härtill
men även av andra skäl får anses i hög grad önskvärd, torde med ledning
av vad som under den hittills förda diskussionen förekommit lämpligen
böra — i varje fall i främsta rummet — ernås genom utbyggande av den
nuvarande reservpolisorganisationen. För ett sådant utbyggande kunna
olika vägar tänkas. Antingen kan man sålunda proportionellt öka det antal
reservpoliser, som städer av olika storlek enligt gällande bestämmelser äro
skyldiga att tillhandahålla, eller också kan ökningen koncentreras till de
största städerna. Av dessa båda linjer synes mig den senare närmast vara
att förorda; dock är det möjligt, att densamma bör kombineras med viss
ökning av reservpolisen även i övriga städer. En reform beträffande reservpolisen
i de största städerna kan, även den, ske på olika sätt, exempelvis
så att dessa städers polisstyrka erhåller en extra förstärkning i syfte att ett
större antal reservpoliser skall kunna lämnas, eller så att städerna förpliktas
att under utomordentliga omständigheter ställa till förfogande större del av

1. Utredningens

tillkomst.

den normala polisstyrkan än för närvarande. I båda fallen torde visst tillskott
av statsmedel bliva erforderligt, oell ett av de uppkommande spörsmålen
gäller alltså att avväga storleken därav och undersöka, på vilken väg
den största effekten av ett visst belopp av statsmedel kan erhållas.

Erfarenheten får emellertid tillika anses hava visat, att för åstadkommande
av möjlighet till ett effektivt ingripande vid oroligheter kräves även
annat än en utökning av den tillgängliga polispersonalen. Det är tillika
önskvärt, att gällande föreskrifter så jämkas, att de bereda större möjlighet
än för närvarande till inskridande i sådana fall, då medborgargrupper handla
i tydligt syfte att förbereda eller framkalla våldshandlingar eller störa samhällsfunktionerna.
Bland åtgärder i sådant syfte, som synas böra bliva föremål
för övervägande, må nämnas klarläggande av länsstyrelsernas möjligheter
till ingripande för ordningens upprätthållande, eventuellt även utvidgning
av ordningsbestämmelserna för landsbygden, utvidgning av gällande
rekvisitionslagstiftning till att gälla även i sådana fall, som här avses,
utvidgning av möjligheten att beslagtaga vapen och ammunition o. s. v.

Även i fråga örn den genom 1925 års polislag skapade kriminalpolisorganisationen
synas vissa ändringar böra övervägas. Inom socialdepartementet
har verkställts förberedande granskning av nämnda organisation, och i anslutning
därtill har utarbetats förslag till vissa ändringar i gällande bestämmelser.
Den sålunda verkställda utredningens resultat hava diskuterats vid
det nyssnämnda landshövdingmötet och där i allmänhet vunnit anslutning
från de närvarande. Efter det utredningen i vederbörlig ordning blivit föremål
för myndigheternas yttranden, torde densamma böra upptagas till slutlig
behandling.

Nu angivna frågor synas mig vara av den trängande beskaffenhet, att ansträngningarna
böra inriktas på att söka för 1932 års riksdag framlägga förslag
i ämnet. Vid ärendets behandling torde böra beaktas en del detaljförslag,
som i övrigt framkommit, särskilt genom framställningar från olika
sammanslutningar av inom polisväsendet anställda personer.

Den fortsatta behandlingen av det på angivna sätt inkomna materialet
samt ärendets vidare handläggning i övrigt torde böra ske med anlitande
av särskilt tillkallade utredningsmän. Efter det genom dessa utredningsmän.
arbetande i nära förbindelse med socialdepartementet och i kontakt
jämväl med vederbörande städers myndigheter, med största möjliga skyndsamhet
utarbetats ett utkast — närmast i promemorieform — till förslag i
fråga örn ordningspolisens organisation och vad därmed sammanhänger,
torde över detsamma böra inhämtas yttranden från vederbörande myndigheter.
Sedan dessa yttranden inkommit, synes departementschefen böra
hava att efter samråd med utredningsmännen definitivt fixera grundlinjerna
för det förslag i samtliga här berörda ämnen, som bör föreläggas Kungl.
Majit.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att utse högst sju utredningsmän att inom socialdepartementet
biträda med fortsatt behandling av frågan örn ändrade bestämmelser beträffande
ordningspolisens och kriminalpolisens organisation jämte vissa
därmed sammanhängande spörsmål ävensom med skyndsamt utarbetande avförslag
i dessa ämnen.

Såsom utredningsmän tillkallade departementschefen den 24 oktober 1931
statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i Stockholms
län E. Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie
doktorn S. Hansson i Göteborg samt landssekreteraren i Malmöhus län

H. P. Kjäll. I utredningsarbetet bär tillika deltagit polismästaren i Stockholm
E. Hallgren. Såsom sekreterare har tjänstgjort hovrättsassessorn J. Laurin.

Sedan överläggningar med utredningsmännen m. fl. ägt rum inom departementet,
har det — bland annat med hänsyn till erforderliga remisser —
befunnits lämpligt att efter hand framlägga resultatet av arbetet i särskilda
promemorior. Tidigare har framlagts och till länsstyrelserna m. fl. remitterats
en efter samråd med utredningsmännen uppgjord promemoria rörande
vissa framställningar örn ändringar i gällande polisförfattningar. Härmed
föreligger en på samma sätt tillkommen promemoria rörande det föreliggande
huvudspörsmålet, åtgärder till stärkande av den civila ordningsmakten.
I denna promemoria beröres i någon mån sambandet med de av f. d. polismästaren
G. Hårleman i särskild utredning framställda förslagen angående
vissa ändringar i kriminalpolisorganisationen för landsbygden, över vilken utredning
yttranden redan avgivits, men det närmare ställningstagandet till dessa
frågor torde få anstå till dess yttranden inkommit jämväl över föreliggande
promemoria. Avsikten är att senare framlägga och, i den mån åtgärder
komma att föreslås, utremittera promemorior rörande övriga i direktiven
omnämnda frågor.

På grund av den korta tid, som står till buds, örn förslag skall kunna
föreläggas 1932 års riksdag, har det befunnits icke vara möjligt att framlägga
förslagen i form av utarbetade författningstexter utan ansetts nödvändigt
att på de flesta punkterna göra en begränsning till mera allmänna redogörelser
för förslagens innebörd, varvid åtskilliga detalj spörsmål måst förbigås
eller endast kunnat antydas. Därest förslagen komma till genomförande,
är det givetvis meningen att senare infordra särskilda yttranden över de
förslag till reglementen och andra administrativa författningar, vilka i så fall
komma att uppgöras.

Över de ändringar i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, vilka
ansetts erforderliga för genomförande av det i denna promemoria framlagda
förslaget, har ett utkast redan nu verkställts (se bilaga I)..

Den nuvarande polisorganisationen är byggd på lagen den 6 juni 1925
örn polisväsendet i riket (här nedan benämnd polislagen) jämte ett flertal
därtill sig anslutande författningar, av vilka särskilt må nämnas polisreglementet
för riket den 26 september 1925.

Före 1925 humös endast i mycket ringa utsträckning allmänna bestämmelser
rörande polisväsendet, varför frågan örn en reglering av dessa frågor
länge varit aktuell. Sedan motioner i ämnet vid 1904 och 1905 års riksdagar
icke lett till resultat, beslöt 1906 års riksdag att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta en allmän polisförfattning för
rikets städer och därmed jämförliga orter.

Den 28 februari 1907 avlämnade dåvarande sekreteraren hos Överståthållarämbetet
för polisärenden, vice häradshövdingen Hj. von Sydow efter
Kungl. Majits uppdrag ett av motiv åtföljt förslag till reglemente för polispersonalen
i riket.

Frågan örn en reform av själva polisorganisationen linde överlämnats till

2. Nuvarande
organisation.

Förslag före
år 1925.

den år 1909 tillsatta s. k. fögderiförvaltningskommittén, vilken i sitt år 1912
avgivna betänkande framlade förslag till bl. a. vissa förändringar i den för
landsbygden gällande polisorganisationen.

Fögderiförvaltningskommitténs förslag granskades sedermera av sex sakkunniga,
vilka år 1912 avgåvo betänkande i ämnet.

Emellertid hade under år 1909 det av von Sydow utarbetade förslaget
enligt vederbörligt uppdrag underkastats överarbetning av dåvarande landssekreteraren
Herman Uddén, varefter nya sakkunniga år 1913 tillkallades för
att inom civildepartementet biträda med utredning i ämnet. De sakkunniga,
som utgjordes av Uddén jämte fyra andra personer, avlämnade den 11 november
1913 av motiv åtföljt förslag till polisreglemente för riket.

På grundval av, bland annat, den sålunda verkställda utredningen avläts
år 1918 proposition (nr 284) till riksdagen med förslag till lag örn polisväsendet
i rikets städer; vid propositionen fanns fogat ett utkast till polisreglemente
för rikets städer, avsett att, örn propositionen bifölles, läggas till grund för
en administrativ författning i ämnet. Propositionen blev emellertid icke av
riksdagen antagen.

Åren 1919 och 1920 ingav riksdagens justitieombudsman till Kungl. Majit
framställningar i ämnet med betonande av vikten av att förslag till allmän
polisförfattning med det snaraste förelädes riksdagen.

Den 28 januari 1921 erhöll dåvarande regeringsrådet S. Linnér uppdrag
att inom socialdepartementet biträda med utredning angående ordnandet av
polisväsendet i riket. Den 19 maj 1921 förordnades dåvarande hovrättsrådet
Sven Lawski att biträda vid utredningen.

Linnér avlämnade i november 1922 betänkande i ämnet, innefattande ut-,
redning angående omorganisation av polisväsendet i riket (S. O. U. 1922:49).

Den 24 november 1922 uppdrogs därpå åt Linnér att jämte Lawski och
tio andra personer såsom sakkunniga biträda med en principiell granskning
av det Linnérska förslaget. De sakkunniga avgåvo utlåtande den 21 december
1922 (S. Q. U. 1922: 58).

I statsverkspropositionen till 1924 års riksdag förklarades, att en omorganisation
av rikets polisväsen måste anstå, intill dess en bestämd förbättringav
det ekonomiska läget inträtt.

I anledning av väckt motion beslöt emellertid 1924 års riksdag, på förslagav
första lagutskottet (uti. nr 18), att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville ägna frågan örn omorganisation av rikets polisväsen förnyat
övervägande, därvid jämväl borde undersökas, huruvida en allmän polisförfattning
för rikets städer och därmed jämförliga orter, så ock andra partiella
reformer på ifrågavarande område, lämpligen kunde genomföras i avvaktan
på en slutlig lösning av polisreformen i dess helhet.

Den 20 juni 1924 tillkallades Lawski att inom socialdepartementet biträda
med förnyad utredning i ämnet. Inom departementet utarbetades därefter
nytt förslag till omorganisation av rikets polisväsen.

Den 14 september 1924 tillkallades fyra personer att såsom sakkunniga
inom departementet biträda med granskning av 1924 års förslag. De sakkunniga
avgåvo den 16 oktober 1924 utlåtande i ämnet.

Sedermera tillkallades den 5 november 1924 fem andra sakkunniga att
inom departementet biträda med granskning av 1924 års förslag. Dessa sakkunniga
avgåvo utlåtande den 8 december 1924.

Förslag till lag örn polisväsendet i riket m. fl. författningar förelädes
1925 års riksdag i proposition nr 58 och. behandlades av andra särskilda
utskottet i utlåtande nr 1. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 30
maj 1925, nr 262.

Såsom nedan närmare omförmäles, har polislagen undergått viss ändring
genom lag den 16 maj 1929 och har vid 1929 och 1930 års riksdagar väckts
motioner jämväl örn andra ändringar i polislagen.

Huvuddragen av den sålunda gällande organisationen äro följande. Ben gällande

För polisverksamhetens upprätthållande skall riket vara indelat i polisdistrikt.
Stad, liksom köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig grunddrag.
att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt
polisdistrikt. Indelningen i polisdistrikt bestämmes i övrigt av länsstyrelsen
— efter förslag av vederbörande landsfiskal, sedan denne hort ortsombud
men till ett polisdistrikt må ej hänföras mer än en kommun, där ej vederbörande
kommuner själva sådant påyrka eller det för polisverksamhetens
behöriga upprätthållande tinnes särskilt påkallat. I detta avseende vidtog
1925 års riksdag ändring i propositionen, enligt vilken landsfiskalsdistrikten
.skulle indelas i polisdistrikt på sådant sätt att som regel i varje polisdistrikt
åtminstone en polisman kunde antagas erhålla full sysselsättning.

Med polisverksamhet förstås i lagen, vad angar stad, »upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning
angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av
särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna
dess egenskap» (egentlig polisverksamhet), men för landsbygdens del omfattar
polisverksamheten därjämte »biträde vid åtgärd i utsökningsmål,
vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning». Upprätthållande
av polisverksamheten är en kommunal angelägenhet, som det
åligger vederbörande polisdistrikt att ombesörja. I polisdistrikten skola således
anställas fjärdingsmän eller andra polismän »i den omfattning det erfordras
för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande polisdistrikt». Ar
befattning av stadigvarande beskaffenhet och kan befattningshavaren antagas
bliva fullt sysselsatt därav, skall befattningen vara ordinarie; i de mindre
polisdistrikt, där tjänsten icke giver full sysselsättning, är befattningshavaren
således icke ordinarie, även om befattningen är stadigvarande. Även härvidlag
skiljer sig lagen från propositionen, vilken, som förut nämnts, såsom
regel förutsatte, att alla befattningshavare skulle vara fullt sysselsatta av
tjänsten, och därför lät enbart befattningens stadigvarande natur vara avgörande
i de avseenden, där nu även tjänstens omfattning far betydelse.

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna sina befattningshavare, att
med skiilig pension förse innehavare av ordinarie befattning samt att vid
dödsfall på grund av skada i tjänsten utgiva familjeunderstöd och begrav -

ningshjälp. I samband med bestämmande av lönen för viss befattning skall
bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie (jfr ovan). Polisdistriktet
Ilar dessutom att draga försorg örn uniformering oell beväpning
i enlighet med därom utfärdade föreskrifter samt att i erforderlig utsträckning
ombesörja anordningar för behörig utrustning av distriktets polisväsen.

Befogenhet att tillsätta ordinarie befattningshavare vid polisväsendet tillkommer
i stad länsstyrelsen, medan övriga befattningshavare tillsättas av
polischefen. Fjärdingsman på landsbygden utses genom val, oell länsstyrelsen
bär att förordna den valde, där icke särskilda skäl annat föranleda. I övrigt
tillsättas polisbefattningar på landsbygden av länsstyrelsen.

I fråga örn statsbidrag till polisdistrikten för den nu berörda organisationen
är grundregeln den, att städer och ovannämnda köpingar icke härför
erhålla statsbidrag, under det att staten i övriga polisdistrikt bidrager med
hälften beträffande ordinarie befattningar och en femtedel i fråga om icke
oidinaiie befattningar av kostnaden för avlöning, familjeunderstöd och begravningshjälp
ävensom för den sjukvård, som må tillkomma befattningshavare
vid skada i tjänsten, varjämte staten på visst sätt bidrager till pensioneringen
av ordinarie befattningshavare i dessa senare distrikt.

Landstings- Jämlikt 3 § i polislagen må till förstärkning av den för upprätthållande
polis. av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom visst landstingsomrade
polismän anställas för landstingsområdet. Landstinget har
däivid motsvarande skyldighet som polisdistrikt i fråga örn avlöning, pensionering,
utrustning m. lii. Statsbidrag för landstingspolis utgår efter samma
giunder som beträffande ordinarie befattningshavare å landsbygden.

Närmare uppgifter angående förekomsten av landstingspolis lämnas kär
nedan (avd. 13).

Anstalter för Enligt 4 § i polislagen skola i de polisdistrikt, som Konungen bestämmer,
>>e!behovetS P°lismän för hela rikets behov finnas anställda, varjämte i 8 § tredje stycket
stadgas, att för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det
polisdistrikt, Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg. Polisdistrikts
kostnader för sadan personal och sådana anordningar gottgöras
polisdistriktet av statsverket.

Dessa stadganden lia i huvudsak avseende å de anordningar i Stockholm,
som omnämnas här nedan (under avd. 12), vartill komma vissa särskilda
polismän för gränskontroll.

Användning I fråga örn användning av befattningshavare vid polisväsendet för polisntegnaet
vaksamhet utom det område, för vilket han är anställd, gäller såsom allmän
distriktet, regel (7 § i polislagen), att befattningshavare må användas därtill, örn hans
avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel. Statsverket bestrider vid
sådan tjänstgöring alla därigenom uppkommande särskilda kostnader samt
den del av lönen, som ej eljest betalas av statsmedel.

Enligt nämnda regel skulle alla befattningshavare i städer och därmed jämställda
köpingar vara uteslutna fran användning på annan ort. Lagen innehåller
emelleitid \ issa särskilda bestämmelser, som möjliggöra användning i viss

utsträckning av städernas befattningshavare även utanför städerna. Först
är härvidlag att märka vissa bestämmelser, avsedda att sörja för anskaffande
av en reserv för ordningens upprätthållande vid mera exceptionella påfrestningar.
Med hänsyn till att denna fråga är det närmaste föremålet för den
förevarande utredningen lämnas här en mera ingående redogörelse för densammas
utveckling.

Redan år 1909 hade tillskapats en särskild reservpolisorganisation för
biträde vid ordningens upprätthållande å ort, där oordningar av större omfattningar
utbrutit eller hotade att utbryta. Denna organisation innebar,
att vissa städer enligt kontrakt med statsverket voro skyldiga att mot bestämd
gottgörelse tillhandahålla polispersonal på rekvisition av vederbörande
länsstyrelse, där polispersonalen erfordrades inom det län, vartill den förpliktade
staden hörde, och eljest på rekvisition av chefen för socialdepartementet.
Det totala antal polismän, som stod till förfogande, uppgick vid
1925 års ingång till 185. Till städerna utgick årlig gottgörelse för denna
skyldighet med 500 kronor för vanlig poliskonstapel och ett något högre
belopp för befäl.

Det Linnérslca förslaget avsåg att lösa reservproblemet på det sätt, att hela
landets polispersonal gjordes mobil. Då polishjälp för ordningens upprätthållande
erfordrades å viss ort, skulle vederbörande landsfogde kunna ditbeordra
personal från annan ort inom sitt distrikt — enligt detta förslag
skulle landsfogde vara chef för polisväsendet i hela länet, frånsett endast
de tre största städerna — och, örn han icke på detta sätt kunde hopbringa
en tillräckligt stor polisstyrka, skulle han äga hos annan landsfogde eller
hos polismästaren i någon av de tre största städerna rekvirera ytterligare
hjälp, och sådan hjälp skulle ej få vägras i vidare mån än som för polisverksamhetens
utövande i det område, varifrån hjälp rekvirerades, vore
oundgängligen nödigt. Enahanda rätt att påfordra hjälp skulle tillkomma
nyssnämnda tre polismästare. Därjämte skulle landsfiskal kunna beordra
personal från ort till annan inom sitt distrikt. Ehuru den polishjälp, som
sålunda skulle lämnas, otvivelaktigt skulle komma att huvudsakligen tagas
från de större städerna, föreslogs icke någon särskild ersättning för skyldigheten
att tillhandahålla polishjälp, utan det generella statsbidrag, som av
Linnér föreslogs utgå även till städerna, betraktades såsom en gottgörelse
liven härför. Däremot skulle de särskilda kostnader, som av personals kommendering
från en ort till annan kunde föranledas, bestridas av statsmedel.
Förslagsställaren räknade emellertid med att någon egentlig ökning av personalbeståndet
icke skulle föranledas av nyssnämnda skyldighet, varjämte
han för att möjliggöra en tillfällig utökning av personalen i fall, då densamma
icke räckte för vederbörande samhälles eget behov i följd av att
polishjälp lämnats eller eljest, föreslog skapandet av en särskild reservorganisation.
Denna skulle åstadkommas på det sätt, att polisman, som pensionerats
före 60 års ålder — den allmänna pensionsåldern för poliskonstapel
föreslogs till 55 år — skulle, intill dess lian uppnått 60 års ålder, vara
skyldig att, örn han vore bosatt på sin gamla stationsort, under högst tjugu

jReservpolisen.

Föro 1925.

Det Linnérska
förslaget.

1922 års

sakkunDiga,

1924 års
förslag.

dagar om året tjänstgöra vid dess polisväsen, därest för ordningens upprätthållande
behov yppades av tillfällig ökning av personalen.

En ytterligare hjälporganisation förefanns i det Linnérska förslaget därutinnan,
att enligt förslaget landsting skulle vara pliktigt att, där det erfordrades
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom större
område på landsbygden än kommun eller samhälle, organisera särskild polisavdelning
för landstingsområdet. Tankegången i förslaget i denna del var
närmast den, att då särskilda åtgärder i ordningens intresse måste vidtagas
för större områden av landsbygden, ett åläggande för någon eller några
kommuner att sörja för erforderlig polisbevakning kunde drabba dessa allt för
tungt och måhända orättvist i förhållande till grannkommunerna och att det
därför vore nödvändigt att kunna ålägga landstinget skyldighet härutinnan.

1922 års sakkunniga gjorde mot det Linnérska förslaget i denna del allenast
den anmärkningen, att vid inkallelse av pensionerad polisman hänsyn
borde tagas till att polismannen icke därigenom lede allvarligt men i sin
näring. Tre av de sakkunniga uttalade sig i avgivna reservationer mot
skyldighet för pensionerad polisman att tjänstgöra och förordade i stället,
att reservpolisorganisationen ordnades på frivillighetens väg.

I 1924 års förslag hade för behovet av personalförstärkning för ordningens
upprätthållande sörjts på det sätt, att stad, vars invånarantal överstege
20,000, förklarades pliktig att på rekvisition mot särskild ersättning av den
regelbundet använda polispersonalen för ordningspolisändamål tillhandahålla
tre s. k. reservpolismän för varje påbörjat tal av 20,000 invånare. I
län utom Stockholms, varest stad med 20,000 invånare saknades, skulle vidare
den stad, Konungen bestämde, på enahanda sätt tillhandahålla tre
reservpolismän. Keservpolispersonal skulle tillkallas av länsstyrelsen, då
personalen skulle användas inom det län, där den förpliktade staden läge,
och eljest av chefen för socialdepartementet. Såsom gottgörelse för skyldigheten
att tillhandahålla reservpolispersonal skulle till vederbörande stad för
varje reservpolisman utgå statsbidrag med en tredjedel av de sammanlagda
löneförmåner, som årligen tillkomme i staden anställd polisman med lägsta
lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skulle tillhöra. Toges ifrågavarande
skyldighet i anspråk, skulle statsverket dessutom gälda vederbörande
polismans lön under kommenderingen samt alla av denna föranledda kostnader,
däribland dagarvode till de utbeordrade polismännen.

Därjämte skulle enligt 1924 års förslag all polispersonal på landsbygden
utom de med städerna jämställda köpingarna kunna användas på enahanda
sätt som reservpolisen, dock under förutsättning, att personalen utan olägenhet
kunde undvaras å stationsorten. Kekvisitionsrätten skulle utövas av
enahanda myndigheter som beträffande reservpolispersonalen, men därjämte
skulle landsfiskal kunna inom sitt tjänstgöringsdistrikt beordra polismän från
ett polisdistrikt till ett annat. De särskilda kostnader, som kunde föranledas
av bär omförmäld kommendering, skulle åvila statsverket.

1924 års förslag innefattade icke bestämmelser örn tjänstgöringsskyldighet
för pensionerad personal.

Sakkunniga av september 1924 lämnade 1924 års förslag i förevarande delar
utan anmärkning. I en vid de sakkunnigas utlåtande fogad reservation föreslog
emellertid landshövdingen Linnér beträffande anordningarna för beredande
av tillfällig polisförstärkning, att stad med mer än 10,000 invånare
eller, vad anginge län, där någon stad med sådant invånarantal icke funnes,
den stad inom länet, Konungen bestämde, skulle vara pliktig att mot den i
1924 års förslag upptagna gottgörelsen tillhandahålla en reservpolisman för
varje påbörjat tal av 10,000 invånare, dock minst tre polismän, samt att
därjämte landets polispersonal i dess helhet skulle stå till förfogande för
ordningens upprätthållande mot skyldighet för statsverket att betala dels den
utkommenderade personalens hela lön under eventuell utkommendering och
dels alla de särskilda kostnader, som kunde föranledas av kommenderingen.

Sakkunniga ar november 1924 föreslogo dels, att skyldigheten att tillhandahålla
reservpolismän skulle bestämmas så, att stad med minst 10,000 invånare
förpliktades att tillhandahålla en polisman för varje fullt tal av 10,000
invånare, dock minst tre polismän, samt att skyldighet att tillhandahålla tre
polismän därjämte, efter Kungl. Maj:ts förordnande, skulle åläggas en stad
i varje län, som icke ägde någon stad med 10,000 invånare, och dels, såsom
en konsekvens av en av de sakkunniga förordad höjning av det i 1924 års
förslag föreslagna generella statsbidraget till landsbygdens personalkostnad
från ’/3 till hälften, att gottgörelsen till stad, som skulle hålla reservpolis,
också skulle höjas till hälften. I övrigt gjordes icke någon anmärkning
mot 1924 års förslag i förevarande delar.

I propositionen till 1925 års riksdag anförde departementschefen:

Vid bedömandet av de olika spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru för
ordningspolisändamål behövliga hjälporganisationer lämpligast böra anordnas,
är först att taga ståndpunkt till frågan, örn en allmän skyldighet att tillhandahålla
polisförstärkning bör åläggas samtliga kommunala bildningar eller icke.
De farhågor, som i yttranden över det Linnérska förslaget framförts i den
riktningen, att en dylik skyldighet skulle ålägga städerna tvång att öka sin
polispersonal, synas knappast befogade. Genom att man tillfälligt omlägger
tjänstgöringen, ökar aspiranters tjänstgöring, ändrar semesterindelning eller
vidtager andra dylika åtgärder torde, åtminstone vad de större städerna angår,
ett tillfälligt avstående av personal för annan orts behov kunna ske utan att
någon ökning av den ordinarie polisstyrkan erfordras. Möjligen kail ett tillfälligt
inkallande av extra personal behövas, för vilket ändamål möjligheten
att använda pensionerad personal skulle vara av värde, men kostnaden härför
skulle säkerligen icke bliva avsevärd. Om jag likvisst icke, vad städerna och
därmed jämställda köpingar angår, vill förorda vare sig det Linnérska systemet
eller den modifierade form därav, som föreslogs i reservationen till det av
sakkunniga av september 1924 avgivna utlåtandet, är anledningen härtill att
söka däri, att man enligt min uppfattning icke skäligen kan ålägga samhälle
en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov utan att
härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning. Då det generella statsbidrag,
som föreslås till den egentliga landsbygdspersonalen, torde innefatta
tillräcklig gottgörelse för en dylik förpliktelse, finnes intet hinder
att ålägga landsbygden en sådan. Men den reserv, som härigenom skulle
ställas till förfogande, skulle måhända icke visa sig vara tillräcklig, örn man
vill hava garanti för att ordningens upprätthållande även vid exceptionella

Sakkunniga
av sept. 1924.

Sakkunniga
av nov. 1924.

Departementschefen
1925.

fall av mera allvarliga störningar skall kunna genomföras utan militärhjälp.
Härför erfordras framför allt, att reservpolismännen hava nödig rutin. Av
värde är vidare, att de särskilda polismännen icke komma från ett flertal olika
orter utan på förhand känna till varandra. Man torde således icke kunna
undvara hjälp från de större städerna, och under sådana förhållanden torde
någon annan anordning icke lämpligen böra komma till användning än den,
som upptagits i 1924 års förslag och i princip godkänts av de två granskningskommissionerna.
En fördel hos denna anordning är också, att den
nära ansluter sig till den redan förefintliga reservpolisorganisationen.

Yad angår frågan, huru skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän bör
bestämmas,--—--synes mig företrädet böra givas åt det av sak kunniga

av november 1924 förordade förslaget. Det förefaller mig nämligen
icke motiverat att höja reservpolisens numerär''). Faktum är, att hittills
åtminstone intet behov av en större reservpolis styrka framträtt. En företagen
utredning har visat, att den reservpolis, som ett antal städer genom
avtal med staten förbundit sig att tillhandahålla, tagits i anspråk i mycket
ringa grad. Särskilt under senare år har reservpolis rekvirerats endast i
några få fall och till ganska obetydligt antal. Det finnes ingen anledning
att antaga, att behovet av reservpolis efter genomförandet av en förbättrad
polisorganisation för landsbygden skulle komma att växa mera än i den
proportion till folkmängdsökningen, som sist omnämnda förslag innebär.

Jag förbiser ingalunda, att då skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän
sannolikt icke för vederbörande städer skall medföra någon egentlig
kostnad, reservpolisens numerär huvudsakligen kommer att hava betydelse
såsom norm för det statsbidrag, vilket huvudsakligen i landsbygdens intresse
skall tilldelas städerna. Men även med hänsyn tagen härtill lärer man med
fog kunna gära gällande, att normen för statsbidraget icke kan behöva baseras
på ett större behov av reservpolis än det nuvarande.

I fråga örn storleken av den ersättning, som bör tillkomma ifrågavarande
större städer, innefattar 1924 års förslag en icke alldeles oväsentlig höjning
i förhållande till vad som för närvarande erlägges för reservpolis. Medan
sålunda den nuvarande gottgörelsen är beräknad efter 500 kronor för vanlig
poliskonstapel och ett något högre belopp för befäl, skulle den i 1924 års
förslag upptagna gottgörelsen för Stockholms del innebära, att ersättningen
för varje polisman skulle, oberäknat dyrtidstillägg, ökas till mer än det dubbla.
För övriga städer har höjningen, exklusive dyrtidstillägg, approximativt beräknats
till 300 kronor för varje polisman. Såsom jag redan framhållit, bör
gottgörelsen till städerna icke utmätas alltför snävt. En höjning torde vidare
vara motiverad redan på den grund, att gottgörelsen skall en gång för alla
fastställas i lag och icke bestämmas efter överenskommelse. — — — — —
Med hänsyn till det anförda har jag för min del funnit mig böra på denna
punkt förorda en höjning av ifrågavarande ersättning i enlighet med 1924
års förslag. Däremot synes mig anledning saknas att förorda den ytterligare
höjning av ersättningen, som föreslagits av sakkunniga av november
1924. Deras förslag var för övrigt betingat av en motsvarande höjning av
det generella statsbidraget till landsbygdens personalkostnader och torde
därför icke böra följas annat än i samband med en sådan höjning.

Vad angår de kostnader i övrigt, som staten bör påtaga sig för det fall.
att ordningspolispersonal från ett distrikt användes i ett annat, torde statsverket
böra vidkännas ej blott, såsom i 1924 års förslag upptagits, de särskilda
av kommenderingen föranledda kostnaderna, utan jämväl hela den
avlöning, som belöper å kommenderingstiden. I övrigt synes mig 1924 års
förslag i ifrågavarande del kunna godkännas.

b Enligt en uppgjord tabell skulle totala reservpolisantalet uppgå till 234 enligt 1924
års förslag och till 186 enligt det senare förslaget.

De erinringar, som framförts mot tanken att ålägga landstingen skyldighet
att hålla centrala polisavdelningar, äro enligt mitt förmenande värda beaktande.
Å andra sidan torde det icke vara lämpligt, att staten, såsom av
svenska landstingsförbundet föreslagits, organiserar dylika avdelningar, vilka
torde erfordras allenast i vissa län. En sådan anordning skulle otvivelaktigt
framstå som ett särskilt gynnande av dessa län och medföra risk för
en överorganisation i andra. Det lämpligaste torde därför vara att liksom
nu låta organiserandet av landstingspolis bliva beroende av frivilligt åtagande
från landstingets sida.

Yad angår möjligheten att skapa en reservorganisation genom att ålägga
pensionerade polismän tjänstgöringsskyldighet hade, såsom i en av de inom
1922 års sakkunniga avgivna reservationerna framhölls, en reservorganisation
av den typ, som det Linnerska förslaget innehöll, lätt kunnat göras alldeles
värdelös genom att den pensionerade personalen bosatte sig utom den gamla
stationsorten. Jag saknar därför anledning att förorda bestämmelser av dylik
art, men jag räknar däremot med att polisdistrikten i följd av sin skyldighet
att draga försorg örn erforderlig personal icke skola underlåta att genom
frivilliga överenskommelser bereda sig tillgång till reservpersonal, för vilket
ändamål säkerligen i många fall pensionerade polismän torde kunna engageras.

I förevarande avseende bifölls det i propositionen framlagda förslaget av
riksdagen. Enligt gällande lag (5 §) skall således i stad, vars invånareantal
uppgår till minst 10,000 (resp. i län, där sådan stad ej tinnes, den stad som
Konungen bestämmer), polisstyrkan vara så stor, att staden må kunna, i den
omfattning som nedan sägs, av den regelbundet använda polisstyrkan —
således av van och övad personal — tillhandahålla polismän (reservpolismän)
för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Keservpolismännens antal
utgör en för varje fulla 10,000 invånare, dock lägst tre. Enligt lagen äger
Konungen bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras av polisbefäl
eller vara beridna, vilket skett genom cirkulär den 21 november 1925.
Keservpolismännens fördelning på städerna under 1932 samt antalet befäl och
beridna framgår i sammandrag av följande uppställning:

•	Reserv- polismän	Därav befäl	Därav beridna
Stockholm.......................................	50	fl kommissarie	1 överkonstapel
\4 överkonstaplar	7 konstaplar
Göteborg ......................................	24	11 kommissarie	1 överkonstapel
\2 överkonstaplar	4 konstaplar
Malmö ...........................................	12	1 överkonstapel	3
Norrköping ...................................	6	1	2 »
Hälsingborg....................................	5	1 »	2
Eskilstuna......................................	3	1
Jönköping......................................	3	1
Kalmar ..........................................	3	1
Karlstad..........................................	3	1
Gävle ............................................	3	1
Sundsvall .......................................	3	1
Luleå ............................................. 28 städer var och en 3 man *) .........	3 84	1
Summa	202	18 befäl	20 beridna

Rcservpolisenis

antal.

!) Den närmare fördelningen på städerna framgår av bilaga V.

Statsbidrag till
reservpolis.

Iteservpolisens

användning.

Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolisman, utgår statsbidrag
för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med en tredjedel
av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd
polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra.
Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket
ej mindre vad av vederbörande polismans lön belöper å tid, som han
tjänstgjort utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och
från tjänstgöringsorten samt särskilda kostnader för hästar och fordon, än
även dagarvode till varje polisman. Dagarvodet utgår med fem kronor eller,
örn polismannen innehar befälsgrad, med åtta kronor.

Angående användningen av den på frivilliga överenskommelser med vissa
städer grundade reservpolisorganisation, som förefanns före 1925 års polislag,
lämnades vissa uppgifter i en bilaga till propositionen nr 58 till 1925
års riksdag med förslag till nämnda lag. I fråga örn anlitandet av samma
organisation efter den tid, som avsågs med nämnda bilaga, samt rörande
användningen av den nya reservpolisorganisationen inhämtade första lagutskottet
vid 1929 års riksdag för behandling av en motion angående reservpolisen
(se sid. 15) vissa uppgifter. Utskottet intog i sitt utlåtande nr 29
en sammanställning av uppgifterna för tiden den 1 januari 1919—31 mars
1929. Denna sammanställning till den del den avser tiden intill 1929 års
ingång fogas till förevarande promemoria såsom bilaga II.

Till kompletterande av dessa uppgifter lia nu från länsstyrelserna inhämtats
enahanda uppgifter angående användning av reservpolis inom respektive
län från 1929 års ingång. De inkomna uppgifterna — i regel avseende tiden
till mitten av oktober 1931 — lia i bifogade bilaga III sammanställts på
liknande sätt som de tidigare, dock på grund av den väsentligt ökade användningen
i betydligt mera sammandragen form. Såvitt möjligt har dock
angivits de olika anledningarna till utkallandet samt tjänstgöringens ungefärliga
omfattning vid de olika tillfällena.

Som synes av bilagorna II och III, har reservpolisen i alltmera ökad omfattning
kommit till användning för trafikkontroll. Härutinnan är att erinra,
att chefen för socialdepartementet vid anmälan i statsrådet av de frågor,
som tillhörde regleringen för budgetåret 1926/1927 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
angående anslaget till polisväsendet i riket anförde, att man måste räkna
med att vissa länsstyrelser i framtiden då och då måste använda reservpolispersonal
för övervakande av motorfordonstrafiken, ett ordningspolisändamål
vartill personal tidigare icke stått till förfogande, samt att med
hänsyn härtill ett något större belopp än förut syntes erfordras till ersättningar
åt polisdistrikten i fall, då reservpolispersonalen kommit till användning.
På denna grund höjdes det för sådana ersättningar beräknade beloppet
med 25,000 kronor. I cirkulär den 6 juli 1926 till länsstyrelserna fäste
chefen för socialdepartementet — under erinran att riksdagen lämnat vad
sålunda anförts utan erinran och beviljat anslaget till av Kungl. Maj:t föreslaget
belopp — länsstyrelsernas uppmärksamhet därå, att reservpolisper -

sonal sålunda vore avsedd att användas för utövande av kontroll å motorfordonstrafiken.
Sedermera har Kungl. Maj:t ställt till vissa länsstyrelsers
förfogande olika belopp för förhyrande av motorfordon till denna verksamhet.
Beräknade per år uppgå dessa belopp nu till cirka 28,000 kronor (se
nedan avd. 23 under p. 28).

Enligt verkställd utredning uppgingo statens kostnader för statsbidrag
till reservpolis under budgetåret 1930/1931 till cirka 210,000 kronor.
Kostnaden vid reservpolisens användning uppskattades vid organisationens
tillkomst 1925 till 15,000 kronor, vilket belopp dock, såsom nyss nämnts,
i statsverkspropositionen för budgetåret 1926/1927 höjdes med 25,000 kronor.
Kostnaderna ha sedan varje år beräknats till 40,000 kronor. Enligt nu inhämtade
uppgifter lia emellertid de verkliga kostnaderna under budgetåret
1930/1931 uppgått till allenast cirka 26,500 kronor jämte utgifter för dagarvoden
cirka 8,500 kronor. Till förklaring härav bör erinras, att i en stor
del av de fall, då reservpolis enligt ovannämnda uppgifter använts, statsverkets
kostnader härför ersatts av enskilda, vilka ansetts pliktiga att sörja för
polisbevakning, såsom vid kapplöpningar, motortävlingar, vissa folkfester m. m.

I den ovan berörda motionen vid 1929 års riksdag yrkades bland annat,
»att förpliktelsen för städer eller kommuner att hålla s. k. reservpolis bortfaller
och stadganden införes i polislagen örn förbud för polismans användning
mot arbetarna vid arbetskonflikter». Första lagutskottet, dit motionen
hänvisades, hemställde i sitt utlåtande nr 29, vilket godkändes av riksdagen,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl
för denna hemställan anförde utskottet: Spörsmålet örn inrättande av reservpolis
för tillgodoseendet av det behov av extra polishjälp, som kunde förefinnas
vid särskilda tillfällen, hade varit föremål för ingående överväganden
vid polislagens tillkomst. Vid nämnda förhållande och då polislagen så nyligen
antagits av statsmakterna, måste naturligen starka skäl förebringas för
att i detta hänseende vidtaga ändring i lagen. I motionen hade icke anförts
några sådana skäl. Vad slutligen anginge yrkandet örn förbud för polisens
användning mot arbetare vid arbetskonflikter, erinrade utskottet, att polisens
uppgift vore att med iakttagande av sträng opartiskhet upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt att polisen borde i erforderlig mån härför tagas
i anspråk, oavsett arten av de händelser, som påkallade ingripandet.

Vid 1930 års riksdag väcktes en motion med samma yrkande som år 1929.
Motionen avstyrktes av första lagutskottet i utlåtande nr 13 under åberopande
av de i 1929 års utlåtande anförda skälen samt avslogs av riksdagen.

Enligt 6 § i polislagen skall i stad, som skall tillhandahålla reservpolismän,
i erforderlig utsträckning finnas anställd för spaning och annan undersökhing
angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdelning).
Vid kriminalpolisavdelning, som på grund av detta stadgande eller
eljest i stad inrättas, skola, örn och till det antal Konungen förordnar, finnas
anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom
staden. Polisdistrikts kostnader för avlöning och pensionering av sådan
kriminalpolisman samt för begravningshjälp till sådan polismans dödsbo

Statens kostnader
för
reservpolis.

Motion 1929.

Motion 1930.

Kriminal polismiin.

gottgöres polisdistriktet av statsverket, som jämväl bestrider alla särskilda
kostnader för tjänstgöringen utom staden.

Rekvisition av kriminalpolisman för tjänstgöring utom staden göres hos
stadens polischef av landsfogden eller annan, som har att i polisdistrikt,
varest kriminalpolisavdelning icke finnes, leda förberedande undersökning i
brottmål. Ar den för sådan tjänstgöring huvudsakligen avsedde kriminalpolismannen
inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen
kan avbrytas, må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas
till förfogande.

Närmare uppgifter angående dessa kriminalpolismän meddelas här nedan
(under avd. 22).

Kontroll å
polisdistrikt.

Till kontroll av att skyldigheterna i avseende å polisväsendet iakttagas äro
vissa bestämmelser meddelade i polislagens 14 §.

Enligt den ursprungliga lydelsen stadgades i denna paragrafs 1 morn.,
att då i polisdistrikt eller av landsting beslut fattades angående avlöning,
pensionering, familjeuuderstöd eller begravningshjälp eller i fråga, huruvida
viss befattning skulle vara ordinarie eller icke, skulle sådant beslut underställas
länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställdes, kunde
antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägrades fastställelse, skulle
skäl därtill uppgivas. Örn beslut, som eljest fattades angående polisväsendets
organisation, skulle anmälan göras hos länsstyrelsen. I 2 mom. stadgades,
att därest länsstyrelse funne, att avlöning, pension, familjeunderstöcl
eller begravningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till lägre
belopp än som kunde anses skäligt eller att polisdistrikt eller landsting
eljest uppenbarligen åsidosatte sina åligganden enligt lagen, skulle länsstyrelsen
hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning örn rättelse.
Vidtoges ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,
ägde länsstyrelsen därom förordna. Funnes det vara av nöden, finge länsstyrelsen
förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

Riksdagen 1928 beslöt emellertid i anledning av motion och efter hemställan
av första lagutskottet (utlåtande nr 11) skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan örn skyndsam utredning, på vad sätt sådan ändring i polislagen
kunde åvägabringas, att den länsstyrelsen tillkommande prövningsrätten
beträffande beslut örn avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet m. m.
kunde begränsas samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. I anledning härav föreslog Kungl. Maj:t i
proposition nr 75 till 1929 års riksdag dels ett tillägg till 14 § 1 mom. av
innehåll, att beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller
begravningshjälp ej finge av länsstyrelsen ogillas på den grund att dylik
förmån ansåges bestämd till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen
icke vore skäligt, och dels utbyte i 2 mom. av orden »lägre belopp
än som kan anses skäligt» mot orden »belopp som uppenbarligen icke är
skäligt». Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 28)
och bifölls av riksdagen, varefter den 16 maj 1929 utfärdades lag om ändring
i 14 § i enlighet med propositionen.

Polislagen trädde beträffande städer oell därmed jämställda köpingar
ävensom landsting obligatoriskt i kraft den 1 januari 1925 men träder i fråga
örn landsbygden icke i full tillämpning förrän den 1 januari 1932.

Vid sidan av den organisation, för vilken ovan redogjorts, står den s. k.
spritpolisen.

Till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker,
lönnbränning m. m. har riksdagen under senare år anvisat ett extra
anslag, uppgående för budgetåret 1931/1932 till 200,000 kronor, att utgå av
statsverkets fond av rusdrycksmedel. Enligt den av riksdagen godkända
propositionen (nr 73) till 1931 års riksdag angående detta anslag skulle därav
ett belopp av högst 110,000 kronor användas till spritpolisavdelningen i Stockholm,
under villkor att staden bidroge till denna avdelning med 25,000 kronor.
Avdelningen skulle då komma att bestå av 14 man. Återstoden av anslaget,

90,000 kronor, skulle enligt propositionen ställas till de olika länsstyrelsernas
förfogande för spritpolisverksamhet inom de olika länen. En avsevärd del av
anslaget utgår till spritpolis i Malmöhus län, där spritpoliser -— helt eller
delvis sysselsatta med denna tjänst — finnas till ett antal av 10 i Malmö,
3 i Hälsingborg och 1 i Ystad. I övriga län, som erhållit anslag till spritpolis,
användas dessa anslag på mycket växlande sätt; några enhetliga bestämmelser
härom finnas icke utfärdade. Som regel användas anslagen till rese- och
traktamentsersättningar samt arvoden åt personer —■ ofta polismän med
annan verksamhet — vilka förordnas att bedriva spritpolisverksamhet.

Brister i den nuvarande polisorganisationen hava framträtt i flera avseenden.
Den egentliga landsbygden blir även efter det fulla genomförandet av 1925
års polislag uppdelad i små polisdistrikt, merendels sammanfallande med
kommunerna, i vilka ofta endast en polisman är anställd. Även örn en sådan
polisman erhållit utbildning i polistjänst, får han tydligen ringa eller ingen
övning däri. Hans verksamhet består i regel till övervägande del av utförandet
av indrivnings- och liandräckningsgöromål, och ofta har han fjärdingsmansuppdraget
endast såsom bisyssla. Aven örn distriktet har tillgång
jämväl till någon extra polisman, måste den egna polispersonalen bliva otillräcklig,
så snart det vid något tillfälle inom distriktet förekommer större
folksamlingar e. d., därvid större krav behöva ställas på ordningsmakten.
Möjligheten för polischefen — landsfiskalen — att för sådana tillfällen sammandraga
polismän från andra landsbygdsdistrikt är i verkligheten icke av
stort värde, då det endast i ringa utsträckning finnes tillgång till personal
med någon erfarenhet i polistjänst, vilken kan undvaras på den egna orten.
Köpingarnas och städernas polispersonal är måhända i regel tillräcklig för
samhällenas egna normala behov, men densammas biträde på landsbygden
kan påräknas endast i den mån skyldighet att hålla reservpolismän föreligger.

För länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet i resp. län torde de
nu antydda bristerna under normala förhållanden framträda redan på det sätt
att en länsstyrelse — oavsett den landstingspolis, som på sina håll finnes,
samt de i 6 § andra stycket polislagen omförmälda kriminalpolismännen,

A 2

Ikraftträdande
av
1925 års
organisation Spritpolis -

3. Brister 1
den nuvarande
ordningen.

2219 31

vilka avses oell användas till spaning och annan undersökning angående
brott — icke förfogar över någon polispersonal för att planmässigt övervaka
ordningen i länet i dess helhet samt upptäcka och för beivran anmäla
sådana förseelser, framför allt i fråga örn vägtrafiken men även på många
andra områden, vilka undgå beivran av den lokala polispersonalen. Än påtagligare
framstår svagheten i den nuvarande organisationen, då för något
särskilt tillfälle behov uppstår av en ej för ringa samlad polisstyrka. Detta
kan vara fallet såväl vid mycket fredliga tillställningar, såsom folkfester,
tävlingar o. d., som vid tillfällen, då oroligheter uppstått eller äro att befara.
Ofta lärer det vara svårt att på förhand avgöra, huruvida risk för oordningar
föreligger, men kan förebyggandet därav vara beroende av att polismyndighet
får tillfälle att på ett tidigt stadium träffa sina dispositioner. I detta sammanhang
bör erinras, att svagheten i det nuvarande systemet vid sådana
tillfällen framträder än mera därigenom att den lokala polisledningen stundom
icke är vuxen de uppgifter, som därvid ställas på densamma.

Mot denna framställning kan möjligen erinras, att såsom redan nämnts
städerna enligt 1925 års polislag äro skyldiga tillhandahålla reservpolismän
till ett ganska avsevärt antal, under år 1932 sammanlagt 202 man. Först och
främst bör emellertid härvid erinras, att denna styrka är splittrad på många
smågrupper; endast i fem av de 40 reservpolisstäderna överstiger antalet
reservpolismän tre (Stockholm 50, Göteborg 24, Malmö 12, Norrköping 6
och Hälsingborg 5). I många län har länsstyrelsen till eget förfogande endast
en reservpolisgrupp på tre man. Frånsett Göteborgs och Bohus, Malmöhus
och Östergötlands län finnas i varje län endast en eller högst två grupper om tre
man1). Det är alltså oftast uteslutet att snabbt erhålla biträde av tillräckligt
stora samövade styrkor. För övrigt är det naturligt, att anhållan hos socialministern
örn tillkallande av reservpolis från annat håll är en utväg, som
först i sista hand tillgripes, oaktat ofta mycket skulle ha varit vunnet, örn
på ett tidigare stadium en polisstyrka stått till förfogande — i all ordningspolisverksamhet
lärer det gälla, att ju förr och ju kraftigare ingripande kan
ske, dess lättare är det att undvika oroligheter och våldshandlingar. Härtill
kommer emellertid den beaktansvärda omständigheten, att reservpolisorganisationen
kommit att icke på något sätt innebära någon påbyggnad på de
särskilda städernas för eget behov avsedda polisstyrkor utan endast bestått
däri, att en viss del av denna polisstyrka — mot erhållande av
statsbidrag till viss del av lönen — gjorts »mobil» för användning utom
staden. Då stad ålagts att hålla reservpolis, torde detta nämligen i intet
fall ha medfört någon ökning av stadens polisstyrka, och sådan skyldighet
torde icke heller sedermera ha haft någon nämnvärd inverkan på bedömandet
av stadens polisbehov. Det är också förklarligt, att städerna vid bedömande
av polisbehovet ej räknat med ifrågavarande skyldighet utan varit benägna
att icke nedlägga större kostnader på sitt polisväsende, än som varit oundgängligen
nödvändigt för behovet inom staden. Trots detta kunna tydligen.

\> Reservpolismännens fördelning på städerna framgår av bilaga V.

de förhållandevis små styrkor, som det här är fråga örn, för någon kortare
tid och under normala förhållanden i regel undvaras. För en mera regelbunden
användning äro dessa styrkor varken tillgängliga eller avsedda. Då
det är fråga örn behov av ordningsmakt av mera allvarlig anledning, äro
styrkorna ofta icke — eller endast till otillräckigt antal — tillgängliga. I
sådana fall finnes nämligen enligt vad erfarenheten giver vid handen, ej
sällan en tendens till oro även på andra orter. En inträffad händelse kan
ofta föranleda allmän oro i hela landet, och icke minst i de största städerna
uppstår då svårighet att avvara någon del av polispersonalen utan att ersättningspersonal
i någon form kan erhållas. Då, såsom naturligt är och i polisreglementet
uttryckligen stadgas, reservpolispersonal ej må tillkallas från
stad, varest ordningens upprätthållande genom reservpolispersonalens bortdragande
skulle äventyras, kan alltså för närvarande under sådana tider
möjligheten att erhålla reservpolis bliva avsevärt inskränkt. Aven då så
icke är fallet, kunna nuvarande styrkor ofta bliva otillräckliga, särskilt då
mera allvarligt behov av förstärkning samtidigt föreligger på flera orter.

Då således av en eller annan anledning tillräckliga styrkor icke stå till
buds, återstår för närvarande ingen annan möjlighet för länsstyrelserna än
att begära handräckning av militär. Det bör icke förbigås, att under den
nuvarande härordningen möjligheterna att erhålla sådan handräckning ofta
äro ganska små. Oavsett detta lärer det råda stor enighet örn, att militär
icke bör användas för ifrågavarande uppgifter annat än i yttersta nödfall.
Även örn icke värnpliktiga utan endast stamanställda tagas i anspråk, är det
nämligen uppenbart, att militären icke lämpar sig för dessa uppgifter. Den
är utbildad och utrustad för att i krig möta en fiende; en helt annan
sak är att på lämpligaste sätt möta, leda och lugna en folkmassa, som av
någon anledning går aggressivt till väga mot ordningsmakten. Dessa senare
uppgifter, rätt skötta, kräva en särskild utbildning och en särskild erfarenhet,
som icke kan påräknas hos militären. Då otvivelaktigt allvarliga värden
här stå på spel, bör det vara statsmakternas plikt att, såsom Ådalskommissionen
uttalat, tillse att polisorganisationen har en sådan styrka, att militärt
bistånd i det längsta kan undvikas. Att åstadkomma detta har också i socialministerns
direktiv i statsrådsprotokollet den 9 oktober 1931 angivits som
en av utgångspunkterna för utredningen.

Hur stark polisorganisationen med hänsyn till berörda krav bör vara, är
tydligen en fråga, som är beroende av sådana faktorer, att något preciserat
svar därpå icke kan lämnas. Så mycket kan emellertid sägas, att för ernående
av tillräcklig grad av trygghet, särskilt i en tid då samhällsauktoriteten på
sina håll förnekas, polisstyrkan bör vara beräknad icke blott till det antal,
som erfordras för nödtorftigt fyllande av det dagliga behovet. Angelägenheten
härav torde lia skärpts genom det sista årtiondets utveckling, och under
tiden efter tillkomsten av 1925 års polislag har en väsentlig förändring inträtt
i de förutsättningar, som då förelågo för frågans prövning. Bland annat
har man numera att räkna med meningsriktningar, som framträda mod öppet
tillkännagivet syfte att på lämpliga punkter störa ordningen och vilka lia

som slutmål att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen. Erfarenheten
torde också visa, att givna orosanledningar från sådant håll underblåsas
och utnyttjas. I andra europeiska länder har utvecklingen lett till
rörelser från motsatt håll, vilka också öppet bekänna sig till våldet och vilka
tillämpa olagliga medel för tillgodoseende av sina syften. Det är tydligen
synnerligen angeläget, att staten är beredd att med egna medel och på lämpligt
sätt skydda sig mot försök att sätta sig över den lagbundna ordningen.
Örn tron på samhällets vilja och förmåga att fylla denna primära samhällsuppgift
rubbas, kan detta få allvarliga konsekvenser.

u ^ér^Tr^é Yei''kställda undersökningarna rörande lämpligaste sättet för genom reform.

förande av de förbättringar, som på i det föregående anförda skäl ansetts
önskvärda, bär man haft att utgå från att själva den genom 1925 års
lag fastställda polisorganisationen bör för närvarande lämnas orubbad.
Visserligen har redan tidigare och i annat sammanhang fråga väckts örn en
undersökning av verkningarna av nämnda lag och örn huruvida omläggningar
därav i olika riktningar vore önskvärda. Tidpunkten för en dylik undersökning,
som givetvis måste föregå en mera genomgripande förändring, kan emellertid
ännu icke anses vara inne, då, såsom redan anförts, den nya organisationen
först vid det kommande årsskiftet skall vara fullt genomförd. En dylik
förändring är emellertid utesluten även av andra skäl. Den måste sålunda nära
sammanhänga med omorganisation av åklagarorganisationen på landsbygden,
ett problem, som gjorts till föremål för särskild utredning men knappast torde
kunna erhålla någon slutgiltig lösning förrän i samband med den kommande
processreformen. Vidare lärer det vara att vänta, att den pågående skatteutjämningsberedningen
även skall till behandling upptaga landsbygdens
polisväsen, och det kan icke anses lämpligt att föregripa dess arbete. Att
avvakta resultaten av den ena eller andra av nu angivna utredningar har
uppenbarligen icke kunnat komma i fråga, eftersom den föreliggande frågan
örn förändrad polisorganisation ansetts vara av den trängande beskaffenhet,
att förslag däri bör örn möjligt föreläggas redan 1932 års riksdag.

Då man alltså haft att undersöka, huru man inom den nuvarande organisationens
ram och med anknytning så nära som möjligt till redan godkända
och i tillämpning varande verksamhetsformer skall kunna vinna en
verklig utökning av den för riksändamål tillgängliga polispersonalen med
väl utbildade och utrustade, samövade och snabbt tillgängliga styrkor, ha
till närmare övervägande upptagits från skilda håll framkomna förslag i
olika riktningar. Före redogörelse för grundlinjerna i det förslag, som förordas
till fortsatt behandling, torde böra något närmare beröras vissa under
den tidigare diskussionen framkomna uppslag.

Såsom ett medel att effektivt bereda statsmakterna tillräckligt stor polispersonal
har förordats förstatligande av polisväsendet i de större städerna;
givetvis mot uttagande från städerna av vissa bidrag till polisväsendet.
Detta förslag möter emellertid organisatoriska och rättsliga svårigheter av
allvarligt slag, varförutom det redan av ekonomiska skäl torde vara för närvarande
ogenomförbart. För övrigt skulle man icke därigenom öka möjlig -

heten att utanför respektive städer disponera de nuvarande styrkorna, oell en
förstoring av dessa lärer kunna vinnas på en enklare väg, än med denna utgångspunkt
är möjligt. Ett annat, närliggande förslag innebär, att man skulle
tillskapa en fristående kår av belt statsavlönade polismän, uteslutande avsedda
för riksändamål. En sådan anordning skulle säkerligen ur organisatorisk
och ekonomisk synpunkt te sig ogynnsam i jämförelse med den anordning
som nedan förordas. Det är för övrigt sannolikt, att både av psykologiska
och tekniska skäl —- bland annat bristande tillfällen till övning i
dirigerande av större folkskaror — en dylik anordning icke skulle leda till
avsett resultat.

Vidare har ifrågasatts att söka giva ökad effektivitet åt den nuvarande regeln
örn mobilitet för landsbygdens polismän på sådant sätt, att man föreskriver
eller söker uppmuntra till utseende av ersättare åt polismännen i landsbygdsdistrikten
eller i varje fall åt dem av dessa polismän, som erhållit för anställning
i större distrikt föreskriven polisutbildning. Därigenom skulle bättre möjliggöras
en koncentration av sådana polismän; det har t. o. m. varit ifrågasatt,
att en länsstyrelse skulle berättigas att mot indragande av sådana polismän
till en stad förfoga över motsvarande styrka av stadens mera övade poliskår.
Givetvis är det i och för sig önskvärt, att landsbygdsdistrikten utse dylika
ersättare, i varje fall i de nyss avsedda större distrikten, och det är att förorda,
att länsstyrelserna söka verka därför. I Kronobergs län har detta skett,
och där ha ganska många dylika ersättare blivit utsedda. Dessa torde då
ha avsetts och använts icke blott såsom ersättare utan även såsom biträden
åt de egentliga polismännen, och någon annan anordning torde icke vara av praktisk
betydelse. Det lärer emellertid icke vara möjligt att till ersättare, som också
användas såsom biträden i den vanliga polistjänsten, betala statsbidrag efter
andra grunder än för andra extra befattningshavare, d. v. s. med en femtedel
av lönen. Vill man icke riva upp hela statsbidragssystemet på landsbygden,
synas således några direkta åtgärder i detta avseende icke kunna ifrågakomma.
Av något större värde ur rikssynpunkt skulle för övrigt åtgärder i
ifrågavarande avseende knappast kunna bliva.

Vid undersökning av de möjligheter, som kunna tänkas för vinnande av
ett tillskott till den disponibla polispersonalen på landsbygden, har vidare
övervägts ett förslag att begagna de nuvarande landsfiskalsaspiranterna, uppgående
till ett ganska avsevärt antal i varje län. Dessa skulle i så fall genomgå
en grundlig polisutbildning, förses med uniform och beväpning och
vara skyldiga att vid behov ställa sig till förfogande såsom polismän, vilket
allt också skulle vara av värde för de blivande landsfiskalernas kompetens
till polistjänst. Det bör emellertid erinras, att dessa aspiranter för närvarande
endast äro privat anställda hos landsfiskalerna eller tjänstgöra såsom
extra befattningshavare hos länsstyrelserna. Deras ställning och utbildning
är direkt beroende av frågan örn landsfiskalernas lönereglering och örn
deras kompetens, vilka båda frågor (jfr resp. betiinkanden S. O. U. 1931:
18 och 1930: 31) icke nu kunna bringas till lösning. En användning av
dessa aspiranter på antytt sätt skulle innebära en grundlig omläggning av
deras tjänstgöringsförhållanden. Det bör också framhållas, att dessa aspi -

lanter ofta redan på grund av sin ungdom icke kunna vara mycket att lita
till i förevarande avseende, även örn uniformssvårigheterna på något sätt
skulle kunna lösas. Några samlade styrkor av polismän med de för mera
krävande polistjänst erforderliga egenskaperna oell erfarenheterna lära i allt
fall icke kunna vinnas på detta sätt. Givetvis är däremot intet att erinra
mot att, såsom för närvarande förekommer, ifrågavarande aspiranter i särskilda
fall erhålla förordnanden som extra polismän.

Vill man uppnå en verklig höjning av effektiviteten hos den civila ordningsmakten
men ändock i görligaste mån anknyta till de bestående formerna,
synes i stället den enda framkomliga vägen vara att — med bibehållande
av polisväsendets kommunala organisation — söka vinna en ökningav
de styrkor, vilka kunna erhållas från de större städerna, och att även på
annat sätt söka underlätta tillgången till sådana styrkor. Uppgå blott
reservpolismännen till ett tillräckligt antal och kan detta antal också
alltid påräknas, har denna anordning tydligen synnerligen stora fördelar.
Man kan därigenom på landsbygden och i mindre städer tillgodogöra sig
den stora erfarenhet, som de större städernas såväl polisbefäl som manskap
i regel förvärvat i fråga örn den svåra och grannlaga uppgiften att med lugn
och beslutsamhet handskas med folkmassor. Fördelarna härav torde starkt
framträda icke blott vid jämförelse med militären utan även i förhållande
till det nyss antydda alternativet med helt fristående polisstyrkor för statliga
ändamål. Anlitande av de större städernas polispersonal möjliggör vidare
att snabbt erhålla en samlad och samövad trupp i stället för att från skilda
orter samla polismän, vilka kanske icke ens känna varandra, än mindre äro
kända av befälet, och vilkas lämplighet och utbildning i polistjänst kan vara
mycket växlande. Såsom nedan närmare skall utvecklas, innebär en organisation,
byggd på denna grund, fullt lika goda möjligheter som andra vägar
att tillgodose det jämsides med berörda krav starkt framträdande önskemålet
örn regelbunden tillgång till polispersonal för landsbygdens normala behov.

Örn man nu vill komma till en ökad effektivitet, är det emellertid uppenbart,
att detta icke kail vinnas genom en enkel höjning av det antal polismän
inom de nuvarande styrkorna, som vissa städer äro skyldiga tillhandahålla
såsom reservpolismän. Därigenom uppnås ingen som helst numerär
förstärkning av landets samlade polismakt och knappast heller någon nämnvärd
ökning, ens för normala tider, av tillgången på polislijälp utanför de
större städerna, alldenstund dessa sällan torde ha möjlighet att avstå mera
än det antal polismän, som det nu åligger dem att tillhandahålla. I varje
fall skulle — av nedan antydda skäl — en sådan ökning under orostider
kunna bliva helt imaginär. Vad man måste vinna är en sådan påbyggnad
av de större städernas poliskårer, att dessa städer beredas möjlighet att
alltid ställa ett större antal polismän än nu till förfogande utom staden.

Hade man uteslutande behovet av polishjälp för extraordinära tillfällen i
sikte, och kunde man blott vinna garantier för en verklig ökning av polisstyrkorna,
skulle det ur statens synpunkt vara tänkbart, att det nya antalet

polismän normalt finge användas inom staden mot skyldighet för denna att
ställa dem till förfogande vid särskilda behov utom staden. Då således
även städerna skulle få nytta av de nya poliserna, skulle det med en sådan
ordning i och för sig kunna ifrågasättas, att staten icke behövde helt — örn
än givetvis till större delen — bekosta dessa poliser. Med rätta skulle
emellertid städerna häremot kunna invända, att de icke för egen del behövde
mera polis och icke ville ha någon kostnad för utökningen. Sannolikt skulle
därför ett sådant system möta starka gensägelse!- från städernas sida. Örn
å andra sidan staten påtager sig hela kostnaden för en utökning av poliskårerna,
skulle det tydligen framstå såsom ett otillbörligt gynnande av storstäderna,
örn dessa finge använda det nya antalet poliser i stadens tjänst.
Det skulle dessutom sannolikt då i praktiken leda till betydande svårigheter
att effektivt hindra en sådan stad att sedermera räkna med även de nya
polismännen för det egna behovet och på denna grund underlåta att uppehålla
antalet av den övriga polis styrkan.

Det avgörande skälet mot den sist antydda linjen är emellertid, att den
nya polispersonalen är lika mycket påkallad av landsbygdens normala behov
som av hänsynen till mera exceptionella orostillfällen. Det torde nämligen,
såsom redan antytts, vara ett allmänt och trängande önskemål att få tillgång
till polis på landsbygden för åtskilliga uppgifter, som nu måste eftersättas av
den lokala polispersonalen. Nyttan av en sådan tillgång bestyrkes kraftigt
av erfarenheterna från de län, där landstingspolis finnes eller funnits. Att
regelmässigt använda de nya polismännen utom staden skulle således ingalunda
möta någon svårighet. Sker detta, skulle de kostnader, som man här
vill nedlägga, alls icke uteslutande medföra vinsten av ett ökat skydd för
samhället vid orostillfällen utan dessutom för normala tider i hög grad komma
landsbygdens intresse av en förbättrad ordning — exempelvis i fråga örn
-vägtrafiken — till godo.

Enär det, såsom redan framhållits, icke är möjligt att med någon säkerhet
beräkna, vilka krav som kunna komma att ställas på polismakten vid orostillfällen,
och då den trygghet man genom en utökning av denna kan vinna
alltså måste vara relativ, bör frågan, i vilken omfattning man på ovan antytt
sätt vill påbygga landets polismakt, tydligen bliva beroende av dels den
ekonomiska sidan av saken och dels det antal, som man för normala tider
kan lia behov av i de olika länen. I sistnämnda avseende ha under hand
inhämtats vissa preliminära uppgifter, och man har, bland annat därav,
kommit till den uppfattningen, att man med en styrka av mindre än 200
man knappast kan sägas ha vunnit någon lösning av landsby7gdens här förevarande
polisfråga. Då man i anslutning härtill i denna promemoria räknat
med en sammanlagd styrka av 200 man — enligt den fördelning, som omförmäles
i motiveringen här nedan — har man tillika ansett, att det med
mindre styrka icke kunde undvikas antingen en med hänsyn till orostillfällen
alltför stor splittring pä smågrupper av jämförelsevis ringa värde eller
också en koncentration till ett färre antal städer, vilkot skulle försvara den
dagliga användningen.

5. Organisation
av stats
polisavdelningar.

Såsom redan av det anförda torde framgå, innebär detta förslag icke något
upphävande av eller någon inskränkning i den nuvarande reservpolisorganisationen.
Nedan utvecklas närmare, huruledes denna organisation skulle
möjliggöra förstärkning för särskilda behov av de av staten bekostade
polisstyrkorna och huruledes de båda systemen på ett så smidigt sätt skulle
kunna förenas, att skillnaden i praktiken väsentligen skulle inskränka sig
därtill, att ett visst antal man helt bekostas av staten mot att de regelmässigt
stå till förfogande utom staden, under det att ett ytterligare antal
man med samma anställningsförhållanden och samma utbildning endast
delvis bekostas av staten och stå till förfogande allenast för särskilda behov.
Då reservpolisen emellertid genom detta skulle ställas mera i andra hand
såsom en verklig reserv, föranledas ändrade grunder i fråga örn statsbidraget
till denna. För att göra reservpolisorganisationen mera effektiv och möjliggöra
uttagande av ett ökat antal reservpoliser föreslås vissa åtgärder, framför
allt införande av ett ersättaresystem.

Såsom av det sagda framgår, skulle förslaget gå ut på att vissa större
städer skulle utöver sin ordinarie polisstyrka hålla ett visst antal polismän för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet huvudsakligen utom staden.
Anordningen är, som synes, helt analog med vad som nu gäller enligt polislagens
6 § andra stycke — vid kriminalpolisavdelning skola, örn och till det
antal Konungen förordnar, finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet
huvudsakligen utom staden — och innebär i själva verket endast en
utvidgning av samma tanke till ordningspolistjänsten. Såväl med hänsyn
till det ökade omfånget som på grund av de särskilda frågor, som vid utvidgning
till ordningspolistjänst uppkomma, kräves emellertid i skilda avseenden
en betydligt mera utformerad reglering av den nya organisationen än den
som föreligger i fråga örn kriminalpolisorganisationen, varom i anmärkningsvärt
ringa utsträckning allmänna föreskrifter finnas meddelade. Då i
det följande en redogörelse lämnas för den tilltänkta organisationen, tages
i huvudsak endast sikte på den nya verksamheten men behandlas sedan i
en särskild avdelning (22), på vad sätt den nya organisationen låter sig förena
med den redan förefintliga kriminalpolisorganisationen, samt de särskilda
spörsmål, som därvid uppkomma.

Förevarande förslag går ut på att Konungen skulle förordna, vilka städer
— bland reservpolisstäderna — som skulle hålla polismän för ifrågavarande
verksamhet utom staden, med bestämmande jämväl av antalet befäl
av olika grader, resp. manskap. Anordningen skulle i princip innebära,
att detta antal män skulle stå till statens förfogande, således icke vissa
män. Tager man sikte på önskemålet att vid behov snabbt kunna erhålla
en samlad styrka med erfarenhet från ordningspolistjänst i staden,
är det av avgörande vikt, att anordningen får sålunda angiven innebörd
och icke den, att vissa män anställas uteslutande för tjänst utom staden.
Men å andra sidan skall det ifrågavarande antalet män även i den dagliga
tjänsten regelmässigt användas utom staden i en särskild slags verksamhet,

och med hänsyn härtill blir det säkerligen av praktiskt-organisatoriska skäl
nödvändigt för poliskårerna att sammanföra det för denna tjänst i första
hand avsedda antalet män i en särskild avdelning (här benämnd statspolisavdelning).
Med tanke på den tjänstgöring, som under vanliga förhållanden
måste bliva den normala, framstår det också närmast såsom ett önskemål,
att samma män under ej alltför kort tid bibehållas i denna verksamhet, så
4tt de vinna erfarenhet i den speciella tjänstgöringen på landet ävensom
kännedom örn länets förhållanden, lokal- och personkännedom etc. Polisledningen
bör således anordna en särskild statspolisavdelning och till denna
för viss tid kommendera det fastställda antalet befäl och manskap. Med
hänsyn till den sistnämnda synpunkten bör för denna tid fastslås ett visst
minimum, förslagsvis ett år, och bör under ett och samma år endast en viss
kvotdel av hela styrkan, förslagsvis en tredjedel, få förnyas. — Vid behov
av samlad polisstyrka för visst tillfälle skulle stadens polisledning på intet
sätt vara bunden av nämnda indelning utan tvärtom vara skyldig att skyndsammast
ställa till förfogande de män, som omedelbart funnes till hands och
bäst lämpade sig för uppgiften (helst efter en på förhand uppgjord särskild
»mobiliseringsplan»), Man måste emellertid räkna med, att polisledningen
ofta komme att finna det naturligast och enklast att, då behovet ej vore särskilt
brådskande eller ej krävde sammandragande av särskilt stor, samövad
styrka, i första hand använda det på statspolisavdelningen indelade folket.
Redan ur denna synpunkt är det ett önskemål, att statspolisavdelningens
normala besättning icke alltför mycket blir permanent. Sökte man icke
garantier häremot, skulle — bland annat — städerna kunna frestas att avdela
och ständigt använda mindre lämpade polismän till denna tjänst och skulle
således även den dagliga verksamheten bliva lidande. -— Den sålunda ur
olika synpunkter önskvärda cirkulationen skulle kunna vinnas genom ett
stadgande, att den som varit kommenderad på statspolisavdelning tre år
icke finge ytterligare tjänstgöra där, förrän han under samma tid tjänstgjort
i staden. Man skulle på detta sätt kunna tillgodose kravet på att statspolisavdelningarnas
normala besättning utgör en ej alltför avskild del av
stadens poliskår och besitter dennas genomsnittliga erfarenhet och duglighet
— något som även ligger i stadens intresse och för poliskåren själv torde
vara önskligt bland annat med hänsyn till befordringar — samtidigt som
man genom den förut omnämnda begränsningen i cirkulationen skulle vinna,
att alltid en större del av statspolisavdelningens folk hade en relativt lång
erfarenhet från tjänsten på landsbygden. Den normala ordningen bör med
dessa regler bliva den, att polismännen få tjänstgöra på statspolisavdelning
tre år i sträck med utbyte av V3 av styrkan varje år (av den första uppsättningen
kommer således 1/3 att tjänstgöra ett år, 1/3 två år och 1 /''3 tre år).
Det bör vidare stadgas, att till statspolisavdelning endast får kommenderas
ordinarie polisman.

Tydligen kunna regler av nu antytt innehåll icke alltid strängt upprätthållas.
Särskilt bliva modifikationer erforderliga i städer med jämförelsevis
fåtaliga polisstyrkor, liksom ock med hänsyn till beriden personal (se nedan

avd. 10). Det är vidare att märka, att det under de första åren på grund av
otillräckligt antal polisskoleutbildat folk lärer bliva nödvändigt att i ganska stor
utsträckning kommendera extra konstaplar till statspolisavdelningarna (jfr
nedan under avd. 14). Såväl tillåtelse härtill som medgivande av avvikelse
från cirkulation sreglerna bör kunna ankomma pä vederbörande länsstyrelse
efter inhämtande av yttrande från den statspolisintendent, som enligt vad
nedan närmare utvecklas skulle få en viss översyn över hela statspolisinstitutionen.
Det bör vidare upprepas, att alla dessa regler endast skulle
gälla för kommendering till statspolisavdelning (på viss tid), d. v. s. för
dennas normala besättning, och således icke inverka på- polisledningens
rätt och skyldighet att för visst tillfälle använda även andra polismän till
tjänstgöring utom staden (givetvis då i utbyte mot samma antal från statspolisavdelningen).

De föreslagna cirkulationsreglerna lära icke böra tillämpas jämväl i fråga
örn kommendering av befäl till statspolisavdelningarna. Då det blir fråga
örn att utse nytt befäl inom resp. poliskårer vid inrättande av statspolisavdelningar,
tillgodoses statens intresse av att befälsposterna på dessa avdelningar
besättas med lämpligt folk i någon mån genom den nuvarande
lagens stadgande att ordinarie befattningshavare i stad tillsättas av länsstyrelsen.
Givetvis bör därvid iakttagas, att de nya högre befälsposterna icke
bliva förbehållna befattningshavarna vid stadens egen poliskår utan stå
öppna för dugligt folk även från landet i övrigt. Då även på befälsposterna
utbyte och viss cirkulation kan visa sig önskvärd, lärer emellertid också
erfordras en bestämmelse, att kommendering såsom befäl vid statspolisavdelning
skall meddelas för viss tid, förslagsvis tre år, i sänder samt underställas
länsstyrelsens prövning. Tydligen böra länsstyrelserna vid prövning
av frågor rörande statspolisens befäl i regel höra statspolisintendenten.

Frånsett vad nu anförts skulle urvalet av folk för statspolistjänstgöring
ankomma på stadens egen polisledning. Av det sagda är också klart, att
polismännen vid tjänstgöring på statspolisavdelning skulle åtnjuta samma
förmåner i fråga om avlöning, pensionering, semester o. d., som vid polistjänst
i staden. De skulle också alltjämt lyda under stadens polischef, t. ex.
i fråga örn disciplinär bestraffning, beviljande av ledigheter m. m., men
polischefen skulle vara skyldig att hålla dem till länsmyndigheternas förfogande
(jfr kriminalpolismännen för verksamhet utom staden).

Vid sjuk- eller semesterledighet för personal på statspolisavdelningen
torde ersättare som regel icke böra förordnas. Staten bör liksom staden få
vidkännas denna normala minskning i personaltillgången. Staten kommer
således att förfoga över det bestämda antalet statspoliser med avdrag för
det antal av statspolisavdelningens normala besättning, som åtnjuter sjukeller
semesterledighet. Det erinras emellertid, att varje statspolisstad också
kommer att vara skyldig att uppställa reservpolismän; örn statspolisantalet
nedgått under behovet i ett särskilt fall, kan således ändock en styrka motsvarande
statspolisstyrkan erhållas i den mån reservpolisantalet räcker till;
skillnaden blir endast, att staten givetvis för det överskjutande antalet reserv -

poliser skall erlägga betalning enligt de grunder som gälla för reservpolismännen.
Detta är således endast en kostnadsfråga. — Dessa principer torde
emellertid böra vidkännas jämkning för förhindrande av att en sjukledig
polisman alltför länge bibebålles vid statspolisavdelning, exempelvis så, att
den som under ett år varit sjukskriven mera än två månader icke längre
må bibehållas på statspolisavdelning. Vidare torde det böra stadgas, att vid
ledighet för chef för sådan statspolisavdelning, där annat befäl ej finnes,
vikarie skall förordnas.

Såsom förut antytts, skulle föreliggande förslag vara av stort värde icke
blott med hänsyn till orostillfällen utan även i normala tider därigenom att
man finge tillgång till folk för -åtskilliga polisuppgifter, som nu måste eftersättas.
Möjlighet skulle beredas länsstyrelsen, resp. landsfogden, att på ett
planmässigt sätt övervaka ordningen på landsbygden och att ingripa på
många områden, där nu förseelser i stor utsträckning undgå beivran. I fråga
örn vägtrafiken vitsordas allmänt behovet av bättre övervakning. För landsbygdens
befolkning torde en sådan vara ett allmänt önskemål med hänsyn
icke blott till den allmänna säkerheten utan även till väghållningen, vilken på
många håll otillbörligen betungas på grund av att gällande bestämmelser örn
maximibelastning, maximihastighet o. d. icke iakttagas. I vissa landsdelar
har lönnbränningen på senare tid utvecklats i oroväckande grad och krävas
kraftiga åtgärder häremot. Tillsynen å efterlevnaden av författningar angående
jakt och fiske är flerstädes mycket bristfällig. Från vissa håll har
vidare framhållits behovet av förbättrad tillsyn över lösdrivare. Aven i andra
hänseenden, bland annat i fråga örn kontrollen över utlänningar, torde statspolisen
kunna ha uppgifter att fylla. Statspolisens verksamhet skulle tydligen
i många avseenden närma sig de för landsbygden avsedda kriminalpolismännens
uppgifter, och, såsom redan antytts och nedan närmare utvecklas,
torde ofta en samverkan mellan de för de olika uppgifterna avsedda
polismännen kunna bliva till gagn. Detsamma gäller rörande spritpolisen;
även örn statspolisavdelningarna icke, innan erfarenhet vunnits om deras
verksamhet, kunna tänkas ersätta de nuvarande anordningarna med spritpolis,
böra de kunna bidraga till att väsentligt höja dessas effektivitet, exempel
vis genom biträde vid vägpatrullering och fordonsvisitering. Aven i den
mån man icke alltid skall kunna peka på påtagliga resultat av statspolisens
dagliga arbete, synes den otvivelaktigt komma att fylla en viktig uppgift,
liksom ordningspolisen i städerna tydligen är till stort gagn även då några
ingripanden icke behöva ske. Hedan den psykologiska betydelsen av att
statspolisen existerar och då och då visar sig på landsbygden bör för övrigt
icke underskattas. Mycket påtaglig blir förmånen av tillgång till erfaren
ordningspolis vid alla de folkfester, tävlingar o. d., som nu i stor utsträckning
anordnas å landsbygden; dock bör därvid noga tillses, att statspolisen
icke anlitas för avlastande från de kommunala polisorganen av uppgifter,
som dessa kunna och böra sköta, liksom det överhuvud bör gälla, att statspolisens
inrättande icke av polisdistrikten får tagas till intäkt för minskning

6. Den normala
verksamheten.

7. Fördelning
på städerna.

eller underlåten ökning av polispersonalen på landsbygden. I den mån bevakningen
vid nyss avsedda tillfällen anses böra bekostas av enskilda (se
18 § i polislagen), bör statspolisen icke komma till användning utan att den
enskilde därför erlägger särskild ersättning (se nedan under avd. 21).

Statspolisen skidle främst användas inom det eller de län, dit densamma
enligt den nedan angivna fördelningen hör. Allmänna planer för verksamheten
torde böra efter förslag av landsfogden eller landsfogdarna uppgöras
av statspolisintendenten samt därefter av honom föreläggas länsstyrelsen,
resp. länsstyrelserna, för fastställelse. För särskilda tillfällen vid sidan av
planen skulle landsfogden eller landsfogdarna närmast under vederbörande
länsstyrelse lia att förfoga över statspolisen. Statspolisavdelningens chef
skulle leda det dagliga arbetet och själv i mån av tid deltaga i detta. I den
mån statspolisavdelningens folk icke fullt behövde tagas i anspråk utom
staden, finge avdelningens chef ställa de övertaliga till stadens polischefs
förfogande till användning för särskilda uppgifter inom staden. Polischefen
borde beredas möjlighet att även eljest vid särskilda behov, i föreskriven ordning,
anlita statspolisavdelningen såsom förstärkning inom staden, i den mån
så kunde ske utan eftersättande av angelägnare uppgifter. Detsamma borde
gälla polischeferna i andra magistratsstäder inom länet (fögderistäderna lyda
linder landsfogden). — De frågor rörande rekvisition och chefskap, som härvid
uppkomma, behandlas närmare under avd. 19 och 20 nedan.

Gällde det endast att taga hänsyn till behovet av samlade och snabbt tillgängliga
polisstyrkor vid orostillfällen, skulle det icke vara något hinder utan
tvärtom sannolikt vara lämpligast att koncentrera statspolisen till relativt få
städer, exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö samt en eller två Norrlandsstäder.
Den normala tjänstgöringen ute i landet skulle emellertid på
sådant sätt väsentligen försvåras; på många håll skulle biträde av statspolisen
knappast kunna påräknas annat än för alldeles särskilda behov. Örn det
således är nödvändigt att förlägga statspolisen så, att den blir någorlunda
bekvämt tillgänglig för arbete ute i länen, får å andra sidan hänsynen härtill
icke undantränga den väsentliga vikten av koncentration och får statspolisen
således icke splittras mera än som är oundgängligen nödvändigt.
Särskilt synes det önskvärt att till de allra största städerna sammanföra
den för kringliggande län avsedda statspolisen i så stor utsträckning som
med hänsyn till de normala uppgifterna utom staden kan finnas möjligt.
Med utgångspunkt från dessa principer har uppgjorts en plan över statspolisens
fördelning (bilaga V). Denna plan är givetvis av preliminär natur;
det närmare bedömandet av dessa frågor måste bero på blivande yttranden.
Denna plan lägges emellertid till grund för den följande redogörelsen, liksom
också för kostnadsberäkningarna. I planen har dels till Stockholm beräknats
en styrka på 40 man, avsedd för Stockholms, Uppsala och Södermanlands
län, dels till Göteborg beräknats 30 man, avsedda för Göteborgs och Bohus,
Alvsborgs och Hallands län, dels ock till Malmö beräknats 20 man, avsedda
för Malmöhus och Kristianstads län. Dessutom har med hänsyn till de

särskilda belioven oell stora avstånden i Norrland så stora styrkor som 15
man beräknats för Gävleborgs län i Gävle, Västernorrlands län i Sundsvall
och Norrbottens län i Luleå. Mindre styrkor å 4 eller 7 man ha upptagits
för tjänstgöring i de övriga länen, nämligen 4 man i Västerås, Skövde, Östersund
och Umeå samt 7 man i Linköping, Örebro, Jönköping, Kalmar, Karlskrona
(avsedd även för Kronobergs län), Karlstad och Falun. Mindre avdelningar
än 4 man ha ansetts icke böra ifrågakomma. För Gotlands län har
således icke beräknats någon statspolis (i Visby finnes för länets landsbygd
en kriminalpolisman, vilken icke är fullt sysselsatt med de till denna befattning
hörande uppgifterna).

Sammandragningarna till Stockholm, Göteborg och Malmö överensstämma
med dem, som i fråga örn kriminalpolismännen föreslagits av f. d. polismästaren
G. Hårleman, dock att enligt denne även Västmanlands län omfattas
av sammanslagningen till Stockholm. En fidlständig kongruens synes
icke vara nödvändig men torde kunna medföra stora fördelar (se nedan
under avd. 22). Skulle Södermanlands läns kriminalpolismän bibehållas
skilda från Stockholm, lärer få övervägas, örn icke jämväl statspolisen för
detta län bör förläggas till Nyköping (eller möjligen Eskilstuna).

Den i förhållande till folktätheten relativt låga statspolisstyrkan för Skåne
(20) betingas bl. a. av det stora antalet reservpolismän därstädes (se bilaga
V).

Förhållandena i Östergötlands län giva anledning till någon tvekan angående
förläggningen. Många skäl tala för att tillgodogöra sig erfarenheten
vid Norrköpings stora poliskår och där hålla en relativt stor statspolisavdelning,
avsedd även för Södermanlands län. Då emellertid i Södermanlands
län, örn självständig statspolisavdelning icke skall förläggas dit, lika lätt torde
kunna användas poliser från Stockholm samt det även för Östergötlands län
torde kunna vara förenat med olägenheter att ha statspolisen förlagd till
Norrköping, har en sådan sammanslagning icke här upptagits utan en statspolisavdelning
på 7 man föreslagits förlagd till Linköping. Det är att märka,
att Norrköping redan nu har skyldighet att uppställa 6 reservpolismän.

Kronobergs län har antagits under normala tider icke kunna sysselsätta
egen statspolisavdelning av här angiven minimistyrka, och lia därför i stället
i Karlskrona förlagts 7 man, avsedda att anlitas även i Kronobergs län.
Statspolisavdelningarna på 7 man i Jönköping och Kalmar skulle också
kunna vara att räkna med för Kronobergs län. På samma sätt skulle tydligen
de förhållandevis stora styrkorna i Gävle, Sundsvall och Luleå ofta
kunna användas även i andra län än de, för vilka styrkorna i första hand
avsetts.

Frånsett en statspolisintendent såsom chef för avdelningen i Stockholm
och med viss ledning över hela statspolisorganisationen — varom närmare
nedan under avd. 11 — föreslås en kommissarie vid alla statspolisavdelningar
å 15 man eller mera. Att vinna tillgång till i olika avseenden högt
kvalificerat befäl hör nämligen till det viktigaste i den nu ifrågasatta utbyggnaden.
Dessutom skulle vid varje statspolisavdelning finnas en överkonstapel
(i Stockholm 3 och Göteborg 2).

8. Åtgärder
mot splittring.

Även den föreslagna fördelningen av en del av statspolisen på avdelningar
på 4 eller 7 man innebär tydligen i någon mån ett försvagande av statspolisens
effektivitet vid behov av samlade styrkor. Det bör emellertid erinras,
att i alla städer med sådana avdelningar också skulle finnas skyldighet
att hålla 3 reservpolismän (att viss ökning av detta antal som regel kan förutsättas,
se vidare nedan under avd. 16). Länsstyrelserna i dessa län skulle
således, oavsett nämnda ökning, alltid vid särskilda behov lia tillgång till
minst 7, resp. 10 man, från en och samma stad; härtill komma i en del
län minst 3 reservpolismän från annan stad. Dessutom skulle länsstyrelsen
få möjlighet att erhålla statspolis från annat län på mycket enklare sätt än
som nu gäller rörande rekvisition av reservpolis.

För att underlätta överförande av statspolis från skilda län samt i övrigt
motverka nackdelarna av statspolisens fördelning på ett flertal städer föreslås
nämligen vissa åtgärder. Grundläggande härför är, att de sex städerna
med statspolisstyrkor på minst 15 man (Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle,
Sundsvall, Luleå), alla med minst kommissarie såsom chef, skulle anses
såsom centralstäder i förhållande till statspolisen i kringliggande län (enligt
den fördelning som framgår av bilaga Y; se not 1). Detta skulle innebära vissa
möjligheter till sammanslagning av den inom resp. centralstads rayon befintliga
statspolisen. Under Göteborg skulle exempelvis höra statspolisavdelningarna
i Skövde (4), Karlstad (7) och Jönköping (7). Kommissarien i
Göteborg skulle på grund härav äga rätt att förfoga över icke blott egna
29 man utan även nämnda 18 man. Den enda inskränkningen skulle vara,
att kommissarien för borttagande av statspolis ur det län, dit densamma
hör, skulle vara skyldig att inhämta landsfogdens tillstånd eller, örn detta
vägrades, länsstyrelsens. På grund av denna befogenhet för kommissarien
skulle t. ex. länsstyrelsen i Skaraborgs län vid behov av statspolis utöver
den egna styrkan kunna vända sig direkt till kommissarien i Göteborg och
få denne att i Lidköping sammandraga statspolis från t. ex. Skövde, Göteborg
eller Jönköping, allt efter lägligheten, och kommissarien skulle i Lidköping
kunna erhålla befälet över den samlade styrkan (ang. befäl se nedan
under avd. 20). Koncentreringen skulle emellertid kunna ske icke endast
på detta sätt utan även än mera effektivt. Göteborgs stad skulle på grund
av sin ställning såsom centralstad vara skyldig att omedelbart ställa till förfogande
såsom statspolis den begärda styrkan, även örn denna översteg 30
man (dock högst 30 + 18 = 48 man), med rätt att som ersättning härför till
tjänstgöring i staden indraga icke blott den del av Göteborgs statspolisavdelnings
eget folk, som eventuellt ej uttagits, utan även, i den mån det
läte sig göra, statspoliser från Skövde, Jönköping och Karlstad. Det är
att märka, att därest i ett visst fall en sådan indragning av folk från andra
städer icke lämpligen kunde verkställas, vilket troligen stundom bleve fallet,
men Göteborg ändock ställt till förfogande mer än 30 man, det överskjutande
antalet bleve att betrakta som reservpolis. Göteborg bleve med andra ord
gottgjort för det överskjutande antalet män antingen i form av statspolis från
andra städer eller kontant med fulla lönen enligt de för reservpolisorganisationen
gällande reglerna.

Statspolisintendenten skulle lia befogenhet att sammandraga statspolis
icke blott från rayonen under Stockholm utan från hela landet, dock med
samma inskränkning som i fråga örn kommissarierna. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län skulle således för erhållande av statspolis från annan stad än
Skövde, Göteborg, Jönköping eller Karlstad lia att vända sig till statspolisintendenten
i Stockholm. I fråga örn skyldigheten för Stockholm att uppställa
ökat antal statspolis mot indragning av statspolis från andra städer
skulle Stockholm anses såsom centralstad endast i förhållande till Orebro,
Västerås och Linköping.

Man torde böra räkna med att skyldigheten för centralstäderna att tillhandahålla
statspolis utöver statspolisavdelningens antal (mot indragning av statspolis
från vissa andra städer) skulle innebära ett besvär för dessa städer
utöver vad statspolisavdelningens inrättande i och för sig innebär. A andra
sidan bör emellertid ihågkommas, att statspolisavdelningarna skulle komma
att bliva till gagn även för städerna, i det att statspolisen, i den mån verksamheten
på landsbygden tilläte det, skulle kunna användas i staden, och
att dessa fördelar torde kunna bliva särskilt framträdande i centralstäderna,
dit större styrkor koncentrerats. Då man dessutom ofta i stället för indragning
till centralstaden av statspolis från annan stad lärer kunna direkt
använda denna statspolis å den ort, där styrkan behöves, lärer ifrågavarande
skyldighet icke innebära någon avsevärd tunga.

Grundtanken i hela det föreliggande förslaget är, att statspolisavdelningarna
skola utgöra en verklig utökning av städernas normala polisstyrkor. Det
torde då vara oundgängligt att skapa garantier för att detta verkligen också
blir fallet. Någon tvekan synes sålunda icke kunna råda därom, att det
vid förordnande örn inrättande av statspoli savdelning av viss storlek i en
viss stad bör åligga staden att med samma antal man utöka sin polisstyrka.
Utan uttrycklig föreskrift därom lärer det dock icke kunna tagas
för givet, att så alltid sker. Det kan måhända ligga nära till hands för
staden att i ett sådant läge åtminstone icke öka polisstyrkan med fulla
antalet. En besparing skulle på detta sätt kunna göras, och man skulle måhända
alltid i viss mån vara benägen att utgå från att statspolisen kan vara
att tillgå såsom en reserv även inom staden, då den efter stadens eget
normala behov avpassade styrkan är otillräcklig. Konungens förordnande
för en stad att hålla statspolisavdelning bör således enligt föreskrift i lagen
innebära, att staden skall öka sin polisstyrka med det bestämda antalet. Uppenbarligen
kräver emellertid en sådan bestämmelse något komplement. Därför
att poliskåren vederbörligen utökats vid statspolisavdelningens tillkomst, bör
staden icke vara oförhindrad att sedan när som helst minska poliskåren.
Lika betänkligt är, örn en ökning, som betingas av stadens tillväxt eller
av annan orsak till ökat behov av polis, med hänsyn till statspolisavdelningen
underlåtes. Givetvis krävas starka skäl för ett ingripande på detta
område och är det här nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Utan
att träda städernas självbestämmanderätt för nitra torde man emellertid kunna
genomföra ett lagstadgande av så begränsad innebörd, att därest stad, som
vederbörligen utökat sin polisstyrka för hållande av statspolis, sedermera

9. Garantier
mot minskning
i polisstyrkorna.

10. Utrustning
med
hästar,
motorfordon
m. m.

minskar polispersonalen, utan att motsvarande ändring i beliovet av polispersonal
inom staden ägt rum, eller underlåter att öka personalen i förhållande
till sådan ändring, Konungen må förordna örn ökning av personalen. Detta
är i själva verket endast en konsekvens av Konungens första åläggande för
staden att öka sin polisstyrka för hållande av statspolis. Anmälan till Konungen,
att sådan stad senare icke vederbörligen uppehåller sin polisstyrka,
torde närmast ankomma å länsstyrelsen, som enligt instruktionen har att
vaka över att polisdistrikten fullgöra sina skyldigheter i avseende å polisväsendet.
Yid prövning av en sådan anmälan skulle tydligen hänsyn tagas
till alla inverkande omständigheter. Sedan anmälan remitterats till ifrågavarande
stad, skulle denna få tillfälle att påvisa, örn en minskning eller underlåten
ökning av polisstyrkan möjliggjorts av förändrad organisation, ökad
användning av tekniska hjälpmedel, mindre behov av polis i inkorporerade
områden etc. Tydligen bör ingripande äga rum endast i mera påtagliga fall.

Därest stad icke ställer sig till efterrättelse Konungens förordnande att
verkställa ökning av sin polisstyrka — vare sig vid statspolisavdelnings inrättande
eller sedermera — innebär detta givetvis, att staden »uppenbarligen
åsidosätter sina skyldigheter», och länsstyrelsen skulle således ha att ingripa
enligt 14 § 2 mom. i polislagen.

Statspolisavdelningarna skulle av staten utrustas med hästar och motorfordon
i erforderlig utsträckning.

Beriden polispersonal är enligt sakkunnigas samstämmiga vittnesbörd av
synnerligen stort värde, så snart det är fråga örn att dirigera större folksamlingar,
vare sig dessa sammankommit av helt fredliga anledningar eller
eljest. Enligt uttalanden från erfarna polischefer kan en ringa styrka till
häst vid sådana tillfällen göra samma nytta som en mångdubbelt större
styrka till fots, under förutsättning att hästarna äro särskilt övade för dylik
tjänst och ha vana vid därvid uppkommande situationer. Man har således
här en möjlighet att för jämförelsevis låga kostnader avsevärt höja effektiviteten.
Tänker man särskilt på upploppssituationer, är det uppenbart,
att användande av militär i avsevärt flera fall kan undvikas, örn det finnes
tillgång icke blott till polismän till fots utan även till beriden polispersonal.
Det framstår således av flera skäl såsom ett starkt önskemål, att de större
statspolisavdelningarnas personal i en ej alltför ringa utsträckning förses med
egna hästar. En gräns ligger dock givetvis däri, att man bör kunna på
lämpligt sätt utnyttja hästarna även under den dagliga normala tjänstgöringen.
I viss utsträckning kan detta utan tvivel ske genom patrullering i städernas
närmaste omgivningar. Eör många dylika områden är beriden personal den
lämpligaste för patrullering och skulle sådana patruller fylla ett viktigt behov.
Särskilt har detta framhållits i fråga örn Stockholms förorter.

Med hänsyn till det sagda föreslås i planen, att statspolisavdelningen i
Stockholm skall vara beriden till ett antal av 16 man, avdelningen i Göteborg
till ett antal av 10 man samt avdelningarna i Malmö, Gävle, Sundsvall
och Luleå alla till ett antal av 6 man, således tillhopa 50 man.

Eör den dagliga tjänsten måste statspolispersonalen emellertid huvudsakligen
begagna sig av motorfordon. Möjligheten att fullt utnyttja personalen

i de ofta stora distrikten är väsentligen beroende av att motorfordon i tillräcklig
utsträckning finnas till förfogande. Vid beräknande av det härför
erforderliga antalet torde man kunna utgå från att som regel dagligen */s
av en avdelnings personal är tjänstfri, semester- eller sjukledig eller sysselsatt
i stationstjänst eller i särskilda andra uppgifter, vartill fordras varken
motorfordon eller hästar. Återstående två tredjedelar skulle som regel, eller
åtminstone ofta, vara i behov av motorfordon eller hästar. Avräknas härifrån
ett antal motsvarande hälften av antalet hästar — 16 hästar beräknas
exempelvis ge dagsverke åt 8 man — skulle man komma till det antal,
som behöver använda motorfordon. Då åkning därvid som regel skulle ske
parvis, erfordras halva antalet motorfordon. Enär enligt vunnen erfarenhet
mera omfattande åkning med motorcykel i längden sliter mycket hårt på
personalen, torde man övervägande böra räkna med att bilar användas. Till
en del böra dock motorfordonen bestå av motorcyklar med sidvagn, då dessa
äro billigare samt sommartid och för kortare sträckor väl kunna lämpa sig.

Från dessa utgångspunkter har beräknats, att för styrkan i Stockholm å
40 man (därav 16 beridna) skulle erfordras 6 bilar och 3 motorcyklar, för
Göteborgs 30 man (därav 10 beridna) 6 bilar och 2 motorcyklar, för Malmös
20 man (därav 6 beridna) 4 bilar och en motorcykel samt för de tre styrkorna
örn vardera 15 man (därav 6 beridna) 3 bilar och en motorcykel. Avdelningarna
på 7 eller 4 man synas alla böra förses med en bil och en motorcykel.
Visserligen torde en avdelning på 4 man icke alltid kunna utnyttja
båda dessa motorfordon, men en inskränkning till ett fordon för varje avdelning
skulle å andra sidan för långa tider kunna omöjliggöra personalens
utnyttjande, i synnerhet örn hänsyn också tages till att motorfordonen
stundom på grund av reparation icke kunna användas. I den mån motorfordonen
icke äro i ständig användning, bliva ju icke blott underhålls- och
driftkostnaderna lägre utan även livslängden längre. Enligt beräkningen
skulle således sammanlagt anskaffas 36 bilar och 20 motorcyklar.

Att statspolispersonalens uniformering måste ordnas på samma sätt för
hela stadens polispersonal, d. v. s. i regel ombesörjas av staden, följer redan
av det ovan sagda. Däremot synas övervägande skäl tala för att utrustning
i övrigt ställes till förfogande av staten och blir statens tillhörighet. Härmed
avses då även den särskilda utrustning, som erfordras vid patrullering
med motorfordon eller till häst, personlig utrustning för annan tjänstgöring
(t. ex. hjälmar e. d.) ävensom ali beväpning. Det bör helt ankomma på
staten att ordna allt detta på ändamålsenligaste sätt. De olika tekniska
hjälpmedel, vilka kunna anses lämpliga för verksamheten (bilvågar, belysningsattiralj
etc.), böra också av staten ställas till förfogande.

Principiellt synes det böra åligga staden att åt statspolisavdelningarna
och dessas materiel ombesörja nödiga lokaler. Angående ersättningen härför
hänvisas till avd. 15 här nedan.

Den nya organisationens effektivitet torde i väsentlig grad vara beroende
av att en god central ledning erhålles. Ur denna synpunkt har föreslagits,

A 3

11. Statspollsintendenten.

2219 31

12. Sambandet
med
anstalter 1
Stockholm
för hela
rikets behov.

att cliefen för statspolisavdelningen i Stockholm skulle få polisintendents
ställning samt erhålla ett visst ansvar för hela denna organisation. Han skulle
— liksom övriga polisintendenter i Stockholm — utses av Kungl. Maj:t men
vara anställd i stadens tjänst och avlönas enligt dess löneplan. Det skulle
åligga honom att ha en allmän översyn över statspolisavdelningarna i hela
landet, genom inspektioner och annorledes tillse att effektiviteten uppehälles,
hålla kontakt med länsstyrelser och andra myndigheter för lämplig anordning
av verksamheten, avgiva yttranden, förslag och framställningar rörande
denna ävensom föranstalta örn anskaffande av lämplig utrustning och tekniska
hjälpmedel m. m. Såsom framgår av det ovan sagda, skulle det också i viss
män ankomma på honom vid sidan av länsstyrelserna att öva kontroll å att
städerna vederbörligen fullgöra sina skyldigheter i fråga örn statspolisavdelningars
hållande, i det att han skulle lia att avgiva rapporter och yttranden
till länsstyrelserna i hithörande frågor.

Statspolisintendenten skulle vidare, såsom ovan berörts, kunna direkt förfoga
över all statspolispersonal, dock icke utan medgivande av vederbörande
landsfogde, resp. länsstyrelse. På grund härav torde all rekvisition av statspolispersonal
även utanför det egna länet kunna ske direkt hos statspolisintendenten
(jfr ovan avd. 8). Så ofta han själv åtföljer utbeordrad statspolisstyrka,
torde han också — utom i städer med polismästare — lämpligen
böra erhålla befälet över hela deli å platsen befintliga polisstyrkan
och, direkt under vederbörande länsstyrelse, ansvaret för ordningens upprätthållande
på orten (jfr nedan avd. 20).

Statspolisintendenten skulle i fråga örn sin verksamhet beträffande statspolisen
i dess helhet lyda direkt under regeringen och inför denna ansvara
för sin verksamhet. I många fall torde han, med den omfattande erfarenhet
och centrala översikt han skulle erhålla, kunna bliva till gagn vid utredningar
i polisfrågor.

Viss uppmärksamhet bör ägnas åt förhållandet till de anstalter »för hela
rikets behov», som finnas i Stockholm med stöd av 4 § i polislagen.

Jämlikt K. K. den 19 november 1920 örn fingeravtryck å häktade m. m.
skall i Stockholm under överinseende av Överståthållarämbetet finnas en
centralbyrå för förvaring, registrering och klassificering av fingeravtryck.
Denna byrå trädde i verksamhet 1921. Efter tillkomsten av 1925 års polislag
har Konungen jämlikt 4 § i denna lag vidare förordnat, att det skall
åligga Stockholms stad dels att utgiva tidningen Polisunderrättelser, för vilken
tredje polisintendenten är redaktör och ansvarig utgivare, dels ock att ombesörja
upprätthållandet av centralbyråns för fingeravtryck verksamhet. Personalen
vid denna byrå står under tredje polisintendentens befäl samt utgöres
för närvarande — viss ändring är ifrågasatt — av en kriminalkommissarie
såsom föreståndare och två kriminalkonstaplar. Centralbyrån är inrättad
i samband med och såsom en utvidgning av kriminalavdelningens
signalementskontor samt finnes för närvarande inrjmid i dess lokaler i polishuset.
— Från och med år 1923 har vidare i Stockholm under tredje polisintendentens
befäl inrättats en särskild polisbyrå, bestående av en kriminalkom -

missarie, en kriminalkonstapel oell 15 kvinnliga skrivbiträden, med uppgift
att ombesörja registreringen av utlänningar, som vistas i riket, samt att utöva
kontroll över meddelade uppehålls- och arbetsanställningstillstånd. —
Slutligen finnes vid Stockholms polisverk en polisskola (reglemente den 18
juni 1925) med fjärde polisintendenten såsom föreståndare.

Samtliga kostnader för dessa fyra anstalter ersättas av statsverket. I löpande
budget beräknas kostnaden för centralbyrån till 24,000 kronor, för
Polisunderrättelser till 84,000 kronor1), för polisbyrån till 70,000 kronor och
för polisskolan till 75,000 kronor.

Frågan är närmast, huruvida någon av dessa anstalter bör på något sätt
samordnas med den nya statspolisinrättningen i Stockholm. Av gjorda
undersökningar har framgått, att detta icke kan anses förenat med några
fördelar annat än i fråga örn polisbyrån. Denna torde lämpligen kunna
flyttas in under statspolisintendentens befäl. Därmed skulle bland annat
vinnas närmare samarbete med statspolisavdelningarna, i vilkas uppgifter,
enligt vad ovan anförts, skulle ingå att biträda vid tillsynen över utlänningar.
I samband därmed synes man kunna vinna en besparing därigenom
att i Stockholm icke inrättas någon ny kommissarietjänst utan samme
kommissarie tjänstgör vid statspolisavdelningen och polisbyrån. Vid polisbyrån
torde i samband härmed kriminalkon stapelsbefattningen böra ändras
till en kriminalöverkonstapelstjänst. Denne överkonstapel skulle ha den
närmaste ledningen av polisbyrån, i den mån kommissariens tid toges i
anspråk för statspolisen (jfr nedan under avd. 22).

Då statspolisintendenten icke blott skulle vara chef för statspolisavdelningen
i Stockholm utan även fylla uppgifter »för hela rikets behov» samt
hans ställning skulle bliva mera fristående i förhållande till staden än det
övriga statspolisbefälets, synes det vara riktigast och lämpligast, att denna
befattning — liksom övriga under förevarande avdelning nämnda — inrättas
med stöd av 4 § i polislagen (jfr under avd. 24 sid. 15 § 1 morn.).

I Östergötlands, Blekinge och Malmöhus län finnes för närvarande landstingspolis
»till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet avsedda polispersonalen». Landstingspolisen i Östergötlands
län består av en kommissarie och 6 konstaplar, är uppdelad på fyra olika
stationer samt försedd med en automobil och fyra motorcyklar. Landstingspolisen
i Blekinge län består av fyra man, uppdelade på två patruller med
skilda förläggningsorter och med vardera en automobil. Landstingspolisen
i Malmöhus län består av fyra man, fördelade på två förläggningsorter, och
har endast vanliga cyklar till sitt förfogande. Staten bidrager till kostnaden
för avlöning av landstingspolisen med hälften samt till utgående pensioner
med en tredjedel2). Statsbidragen i dessa hänseenden lia under sistlidet
budgetår uppgått till sammanlagt cirka 36,500 kronor. *)

*) Detta belopp är för innevarande budgetår högre än normalt på grund av en särskild
kostnad under året å 19,000 kronor.

a) Landstingen kunna i stället på det sätt åtnjuta bidrag av staten till pensionering av
sina polismän, att dessa pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt; intet av landstingen
har dock använt sig av denna möjlighet.

13. Sambandet
med
landstingspolisen.

14. Hur tillgodose
personalbehovet? -

Landstingspolisens omfattning har småningom allt mera minskats, även
efter antagandet av 1925 års polislag. En genomgående tendens att i detta avseende
göra besparingar bär framträtt. Då uppgifterna för denna polis nu
skulle komma att i huvudsak täckas av statspolisens verksamhetsområde, torde
man få räkna med att landstingen allmänt låta landstingspolisen försvinna.
Bland annat av denna anledning har vid planeringen av statspolisens förläggning
icke tagits någon hänsyn till förefintligheten av landstingspolis. Givetvis
bör det dock vara landstingen obetaget att bibehålla sådan polis, och under
en övergångstid lärer denna i allt fall i någon utsträckning komma att bestå,
även örn man kan antaga, att avvecklingen påskyndas genom att nuvarande
befattningshavare vid landstingspolisen beredas anställning vid den utökning
av städernas poliskårer, som föranledes av statspolisavdelningars
inrättande. I den mån landstingspolisen består, synes statsbidrag alltjämt
böra utgå efter oförändrade grunder, i synnerhet som staten i varje fall
måste fortsätta att lämna statsbidrag till de redan anställda ordinarie befattningshavarnas
avlöning och pensionering. Det synes emellertid vara anledning
underlätta att landstingspolismännen övergå i städernas tjänst, bland
annat genom att låta staten stå de särskilda kostnader för pensionering,
som i dessa fall kunna uppkomma. Aven i andra avseenden kräves särskild
reglering av förhållandet till den nuvarande landstingspolisen. Med den
närmare utformningen av ifrågavarande övergångsbestämmelser torde emellertid
kunna tills vidare anstå.

Såsom ovan omnämnts skulle som regel endast ordinarie polismän kunna
tjänstgöra såsom statspolis. I statspolisstäderna erfordras således ökning av
de nuvarande ordinarie styrkorna med tillsammans 200 man. För anställning
såsom ordinarie polisman fordras genomgång av polisskolans lägre kurs.
Sannolikt blir det dock icke möjligt att genast tillgodose det ökade kravet på
polisskoleutbildat folk. Under en övergångstid måste troligen i ganska stor
utsträckning medgivas, att extra konstaplar kommenderas till statspolisavdelning.
Emellertid är det tydligen önskvärt, att behovet snarast möjligt
kan fyllas. För närvarande anordnas vid polisskolans lägre kurs i Stockholm
årligen två kurser på 20 veckor, med början den 2 januari och den
1 augusti, vardera kursen indelad i tre klasser örn tj ugu man. Årligen
utexamineras således omkring 120 man. Av dessa torde i genomsnitt omkring
hälften vara från Stockholms stad. Antalet sökande till inträde i
denna kurs överstiger årligen avsevärt de tillgängliga platserna; ofta kunna
endast omkring hälften av de sökande vinna inträde. För landets polisväsende
i dess helhet är det således säkerligen önskvärt, att någon åtgärd
i detta avseende vidtages. En utvidgning av skolan har också varit planerad
— denna fråga sammanhänger med spörsmål, som för närvarande äro
under utredning av polisskolans styrelse jämte särskilda sakkunniga — men
det torde icke utan väsentliga kostnader och organisatoriska olägenheter
kunna vidtagas annan åtgärd än att utöka antalet elever i varje klass från
20 till 25, varigenom således årliga elevantalet skulle ökas med 30.

Avsevärt lättare skulle det låta sig göra att få till stånd — åtminstone

temporärt — en utvidgning av polisskolan i Göteborg. Denna skola åtnjuter
icke statsbidrag men har ett av Kungl. Majit (den 14 december 1928)
fastställt reglemente och av Kungl. Majit utsedd inspektör. Enligt särskilt
medgivande av Kungl. Majit ger skolan samma kompetens som polisskolan
i Stockholm. Årligen anordnas en kurs örn 20 veckor med 20 elever. Endast
3 ä 5 elever från annan ort än Göteborg kunna årligen mottagas. Enligt
under hand inhämtade uppgifter skulle det emellertid utan större svårighet
kunna låta sig göra att utvidga skolan med ytterligare en kurs årligen. Det
förmodas, att det årliga anslag till Göteborgs stad, som skulle erfordras för
åtagande att årligen anordna två kurser med tillträde till minst hälften av
sammanlagda platsantalet för elever från annan ort än Göteborg, icke skulle
behöva överstiga 7,000 kronor. Därest även här elevantalet i varje klass
ökas till 25, skulle årligen polisskoleutbildning i Göteborg kunna erhållas
för cirka 30 polismän från annan ort än Göteborg. Då detta skulle innebära
en avsevärd vinst icke blott med hänsyn till förevarande organisation utan
även för landets polisverksamhet i övrigt, förordas genomförandet av detta
uppslag.

Kostnaderna för statspolisavdelningarna skola, såsom ovan berörts, helt
ersättas städerna av staten. Vissa därvid uppkommande frågor upptagas
här till behandling.

I fråga örn avlöningen är det med det här föreslagna systemet tydligen
icke möjligt, att staten betalar vissa polismäns verkliga avlöning.1) Beträffande
kriminalpolismännen, avsedda för landsbygden, gäller för närvarande, att
polisdistrikts kostnader för avlöning av sådana polismän skola gottgöras
polisdistriktet av statsverket. Då denna institution har ordnats så att vissa
män antagits och förordnats för denna verksamhet, har det tydligen varit
dessa mäns avlöning, som ersatts av statsverket. I fråga örn den nya statspolisen
avses däremot att söka garantier för en verklig cirkulation; den
nya institutionen innebär i princip, att staden är skyldig uppställa ett visst
antal män för dessa ändamål, och det förutsättes, att utbyte skall kunna
ske snabbt och formlöst, kanske ibland mitt under en viss dag, utan bundenhet
till en viss organisation. Den naturliga konsekvensen härav är, att
staten för varje statspolisman betalar staden den lön, som i medeltal utgått
till en stadens befattningshavare i samma tjänstegrad. Därvid torde man dock
kunna förenkla beräkningarna i vissa avseenden, t. ex. så att man räknar
med samma medellön under hela kalenderåret (i den mån ej allmän löneförhöjning
trätt i kraft under detta) och bestämmer denna till den lön, som
i medeltal tillkommit befattningshavarna inom resp. tjänstegrad vid mitten
av året. [Exempel: Den 1 juli finnas i hela staden, inkl. statspolisavdelningen,
30 ordningspoliskonstaplar, därav 10 då uppbära lön efter en årslön,
oavsett dyrtidstillägg, på 3,000 kronor, 5 efter en årslön på 3,300 kronor,
5 efter en årslön på 3,600 kronor och 10 efter en årslön på 3,900 kronor.
För hela detta år blir medellönen för konstaplar (10 X 3,(XX)) + (5 X 3,300) +

1 Fransett dock statspolisintendenten, som skulle fa en särskild ställning och för vilken
det i denna avdelning sagda icke skulle gälla; jfr ovan under avd. 12.

16. Sätt för
beräkning
av statens
ersättning
till städerna
för statspolis.

16. Reservpolisen.

+ (5 X 3,600) + (10 X 3,900), dividera! med 30 = 3,450 kronor. För 6 konstaplar
på statspolisavdelningen betalas således för helt år 20,700 kronor,
vartill eventuellt kommer dyrtidstillägg efter de procenttal, som under olika
tider av året beräknats.] Aven örn alltså växlingar i det såsom statspolis
disponerade folket icke skulle inverka på ersättningen, är det tydligt, att
därest länsstyrelsen vederbörligen medgivit placering på statspolisavdelning
av extra konstaplar, skall för sådan tid för detta antal utgå endast (medellönen
för sådana konstaplar.

I fråga örn städernas kostnader för ^pensionering lärer det vara omöjligt
att komma till en exakt riktig beräkningsgrund för statsbidragets belopp vid
tillämpning av den här angivna allmänna principen, men torde detta heller icke
vara nödvändigt. Av stor vikt synes även här vara att komma till en anordning,
som i tillämpningen icke skulle bliva för invecklad. I stort sett lärer
man kunna komma till ett riktigt resultat, därest staten årligen till staden för
varje statspolisman erlägger det belopp, vartill stadens pensioneringskostnad
efter försäkringstekniska grunder i genomsnitt för personalen inom varje
tjänstegrad kan uppskattas. Ett förslag härutinnan har upprättats av förste
aktuarien i statens pensionsanstalt B. Kjellén; se bilaga IV.

Stadens kostnader för uniformering av polismän torde som regel kunna
ersättas med samma belopp, som av staden erlägges såsom beklädnadsersättning
åt dem, som icke åtnjuta sådan förmån.

Stadens kostnader för andra förmåner av ekonomisk natur, som tillkomma
befattningshavarna, böra tydligen också ersättas, i den mån desamma belöpa
på statspolisen.

Då staten i övrigt skulle ombesörja all för statspolisen erforderlig beväpning
och utrustning samt själv bestrida alla utgifter för verksamheten, skulle
staden utöver vad ovan nämnts icke ha andra utlägg för statspolisen än
för lokaler. Ersättning bör givetvis utgå för rum åt hästar och fordon.
För expeditionslokal torde vid de mindre avdelningarna i regel icke erfordras
några särskilda anordningar, varför ersättning härför torde behöva utgå
endast till stad med statspolisavdelning på mera än 7 man (jfr under avd. 24
nedan anmärkning till föreslagen ändring i polislagens 15 § 1 morn.).

I synnerhet i fråga örn avlöning och andra personliga förmåner kräves
tydligen en reglering, av städernas rätt till ersättning i åtskilliga andra
avseenden än här berörts. Beträffande dessa förmåner torde emellertid i
lagen endast böra upptagas den allmänna principen, att statsverket skall
ersätta staden de kostnader, som belöpa på statspolismännen; närmare bestämmelser
härom, vilka måste bliva ganska detaljerade, torde få ankomma
å Konungen att utfärda efter det att riksdagens yttrande i vederbörliga
delar inhämtats.

Efter redogörelsen för huvudgrunderna i den ifrågasatta anordningen med
statspolisavdelningar uppställer sig frågan örn den ställning det nuvarande
reservpolissystemet bör erhålla i den nya organisationen. Inledningsvis
har redan antytts, att någon inskränkning av reservpolisens antal icke anses
böra äga rum. Statspolisorganisationen vill möjliggöra för städerna att upp -

ställa ett ökat antal polismän för rikets behov och tillgodose kravet på att en
viss styrka alltid finnes att tillgå, men reservpolisen blir därför icke onödig.
För beredande av den trygghet för olika eventualiteter, varom talas i direktiven
för utredningsmännen, bör det exempelvis tydligen vara möjligt att från Stockholm
på en gång erhålla en styrka på mera än 40 man. Särskilt vid behov av
polishjälp å flera orter på en gång kan statspolisantalet behöva överskridas.
Möjligheten för centralstäderna att uppsätta större st}Trka statspolis mot
indragning av statspolis från annat håll är i sådana fall icke alltid att räkna
med och är i varje fall icke under alla förhållanden tillfyllest. Hopsamlande
av statspolis från olika län till gemensam styrka kan också stundom vara
mindre lämpligt, bland annat på grund av behovet i de särskilda länen. Aven
om det icke är fråga om särskilt stora styrkor utan örn tillgodoseende av
smärre lokala behov, kan reservpolisen bliva till gagn. I ett län med en statspolisavdelning
på endast 4 eller 7 man kan stundom, även för rent fredliga
ändamål, uppstå behov av mera folk. Sådant skall visserligen kunna erhållas
från annan statspolisavdelning efter hänvändelse till vederbörande kommissarie,
eventuellt statspolisintendenten, men vid vissa tillfällen torde det icke blott
gå fortare utan även ur andra synpunkter ställa sig lämpligare och naturligare
för länsstyrelsen att öka ut antalet med reservpolis med anställning och
hemvist i det egna länet. Länsstyrelsen i Kalmar län skulle exempelvis
kunna taga 10 man från Kalmar, varav 3 betalas som reservpolis, samt
eventuellt ytterligare 3 man reservpolis från Västervik. I synnerhet sammanläggningen
av stats- och reservpolis från statspolisstaden synes vara av stort
värde; de sammanflyta ju så att i en viss utkommenderad styrka det icke
låter sig göra att utpeka vilka som utkallats under den ena eller den andra
titeln. Samövningen och bekantskapen med kamraterna blir alltså fullständig.
På grund av det anförda anses det icke böra ifrågakomma att vidtaga någon
begränsning av det nuvarande antalet reservpolis (närmare angivet i tablån
bilaga V).

Emellertid är det uppenbart, att reservpolisen i än högre grad än för
närvarande skulle med förevarande förslag bliva en verklig reserv och i-avsevärt
mindre utsträckning än tidigare behöva tagas i anspråk, något som
tydligt framgår av den ovan (avd. 2) lämnade redogörelsen för reservpolisens
hittillsvarande användning. På grund härav och då förslaget alltså innebär
en avlastning för städerna, ligger en begränsning av statsbidraget för hållande
av reservpolis i sakens natur. Detta bidrag, som för närvarande per man
utgår med V3 av lönen i lägsta löneklassen (i genomsnitt cirka 1,100 kronor),
torde dock icke böra sänkas mera än till x/e (cirka 550 kronor per man).
Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas, att även örn städerna
otvivelaktigt i viss mån skulle kunna få nytta av sina statspolisavdelningar,
hållandet av sådana å andra sidan kommer att innebära vissa nya omsorger
för dem.

Åtgärder, som skulle underlätta tillhandahållande av reservpolis, lia
övervägts i olika riktningar. Därvid har även återupptagits den vid förarbetena
till 1925 års lag behandlade tanken att såsom en reserv söka ut -

nyttja de pensionerade polismän, som ännu äro tjänstbara. Det synes antagligt,
att det finnes många sådana, vilka skulle vara villiga att stå till förfogande
för tjänstgöring i staden i de fall, då reservpolis utsänts, mot att de
eiholle en relativt ringa årlig ersättning jämte daglön vid tjänstgöringen.
Föi att uppmuntra städerna att träffa frivilliga dylika överenskommelser
— vilket som ovan anmärkts framhölls såsom önskvärt i propositionen
1925 men icke torde lia praktiserats — och för att ur statens synpunkt kunna
räkna med denna förstärkning, föreslås såsom ett tillägg till det nuvarande
reservpolissystemet bestämmelser av den innebörd, att därest en reservpolisstad
träffat överenskommelse med tjänstbar f. d. ordinarie polisman att
för viss tid, dock högst till fyllda 65 år, stå till förfogande för tjänstgöring
i staden vid de tillfällen, då reservpolis utsänts, samt åtagit sig att tillhandahålla
ytterligare det antal reservpolismän, för vilka — enligt vad i
förväg anmälts — finnas sådana ersättare, staden skulle bliva berättigad att
åtnjuta det vanliga statsbidraget (V6 av lönen) för ytterligare detta antal, dock
högst till antal motsvarande det obligatoriska reservpolisantalet. Därest överenskommelserna
endast skulle innefatta skyldighet att tjänstgöra, då reservpolis
utgått, torde den årliga ersättningen kunna sättas ganska lågt, kanske
till 200 ä 300 kronor, och staden, som i statsbidrag skulle åtnjuta cirka 550
kronor, skulle således kunna få även ekonomiskt intresse av att ordna
dylika överenskommelser. Intet hindrar staden att göra tjänstgöringsskyldigheten
vidsträcktare, måhända mot högre ersättning, men detta är icke
ur statens synpunkt av samma intresse.

I den mån här avsedda överenskommelser träffas, skulle staten betydligt
säkrare kunna räkna med reservpolisen och skulle dennas antal ej oväsentligt
ökas. En ökning, som sålunda göres beroende av att ersättare kunna
erhållas, är tydligen av ett helt annat värde än endast en siffermässig höjning
av reservpolisantalet i de resp. städerna, vilken med all sannoliket icke
skulle innebära någon reell förstärkning av polistillgången. Med ledning av
undersökningar, som gjorts i vissa städer, torde man kunna räkna med, att
ersättare skola kunna erhållas till ett antal av åtminstone 100, och skulle
sammanlagda reservpolisantalet således höjas från cirka 200 minst till cirka
300.

Förut har framhållits den stora betydelsen av att erhålla tillgång till beriden
polispersonal. Även i fråga örn reservpolisen torde vissa åtgärder till
befrämjande härav kunna vidtagas. Med stöd av 5 § sista stycket i polislagen
har Konungen för de fem största städerna bestämt, att dessa skola
tillhandahålla beriden reservpolis (Stockholm 8, Göteborg 5, Malmö 3, Norrköping
2 och Hälsingborg 2 man). Det torde icke möta något hinder att
fördubbla de båda första siffrorna och att öka de båda följande till 4, om
staten samtidigt övertager en väsentlig del, förslagsvis hälften, av kostnaden
för detta antal hästar. Någon utökning av det nuvarande hästbeståndet skulle
icke i någon av dessa städer erfordras på grund av nämnda höjning i antalet
beridna reservpoliser. Då staten har ett starkt intresse av att hästbeståndet
uppehälles, synes det vara skäligt, att staten i nämnda form bi -

41''

drager till kostnaden. Det betydande värdet av att erhålla tillgång till
ytterligare beriden polispersonal torde också mer än väl överväga den jämförelsevis
ringa kostnad, som för detta ändamål skulle behöva utgå.

I samband härmed står frågan örn reservpolisens effektivitet i fråga örn
annan utrustning och beväpning. För närvarande saknas direkta föreskrifter
angående reservpolisens utrustning och beväpning, då densamma av stad
ställes till förfogande. Det torde vara erforderligt att härutinnan bestämmelser
utfärdas, som — utan att å städerna lägga några bördor — tillgodose
statens intresse i detta avseende. Atmihstone bör alltid kunna krävas, att
reservpolisen är utrustad med sablar. Aven om något kan vinnas med dylika
föreskrifter, lärer det bliva liim]iligt att förse statspolisen med viss utrustning
i sådan utsträckning, att densamma kan räcka även till en del av reservpolisen.

Det har redan omnämnts, att stad ansetts böra i visst fall kunna frivilligt
åtaga sig att tillhandahålla flera än det lagstadgade antalet reservpolismän.
Därest detta sker i reservpolisstad och kombineras med ett ersättaresystem av
nyss antydd beskaffenhet, skulle sådant åtagande kunna ge rätt till årligt statsbidrag
även för det överskjutande antalet. Jämväl i andra fall bör emellertid en
länsstyrelse kunna träffa överenskommelse med en stad (och därmed jämställd
köping) att tillhandahålla reservpolismän. Ar stad villig att ställa polismän till
länsstyrelsens förfogande, fastän skyldighet därtill enligt lag icke föreligger —
resp. fastän reservpolisantalet därigenom överskrides — bör denna möjlighet till
polisförstärkning få utnyttjas och även sålunda till förfogande ställda polismän
anses såsom reservpolismän. Årligt statsbidrag kan visserligen endast ifrågakomma,
då ersättare finnas, och även då endast i fråga örn stad, som redan
enligt lag är skyldig hålla reservpolismän, men vid begagnande av sådana
frivilligt tillhandahållna reservpolismän bör ersättning utgå efter samma
grunder som för reservpolismän i övrigt. På grund av minskade resekostnader
kunna kostnaderna därigenom stundom nedbringas. (Jfr härom vidare
5 § 2 mom. i lagtexten samt anmärkning därtill under avd. 24 här nedan.)

Såsom förut berörts anordnas årligen vid polisskolans i Stockholm lägre
kurs tvenne kurser örn 20 veckor, den ena med början den 2 januari och
den andra med början den 1 augusti, båda omfattande tre klasser örn 20
man. Av eleverna äro i genomsnitt hälften från Stockholm och hälften
från landsorten. Eleverna ha som regel minst något års polistjänst bakom
sig vid genomgången av skolan. Enligt reglementet betraktas eleverna, så länge
de tillhöra skolan, såsom befattningshavare vid polisväsendet i Stockholm,
men må elev ej beordras till tjänstgöring vid dess poliskår i vidare mån
än som påkallas för hans utbildning. Det ej ringa antal man, som här
under större delen av året är samlat, borde emellertid kunna utnyttjas
såsom en ytterligare reserv. Då till socialministern ingått rekvisition av
reservpolis men sådan icke står till buds — vare sig på grund därav att
antalet redan uttömts i de orter, som lämpligen kunna komma i fråga, eller
att reservpolis icke kan där avstås — torde således socialministern böra kunna
förordna om tillkallande av eleverna i polisskolans lägre kurs, eventuellt viss
klass därav, för användning på samma sätt som reservpolis. För den tid,

17. Polisskoleelever

såsom ytterligare
reserv.

''42

18. Allmän
mobilitet vid
utomordentliga
omständigheter.

19. Rekvisition
av statsoch
reservpolis.

då de användas, finge staten givetvis betala dem lön, och utbildningstiden
vid skolan finge utökas med samma tid. Möjligheterna att anlita denna utväg
kunna kanske minskas på grund av svårigheten att få polisskoleeleverna
uniformerade. Eleverna från Stockholm behålla emellertid under skoltiden
de uniformer, som de tilldelats såsom extra konstaplar, och detsamma torde
vara fallet med många av de övriga.

Motsvarande lärer böra gälla i fråga örn polisskolan i Göteborg, därest
denna, såsom ovan (avd. 14) förslagits, erhåller statsbidrag för utvidgning
av elevantalet.

Det bör understrykas, att en anordning sådan som den här föreslagna
icke skulle medföra några kostnader för statsverket annat än vid de — tydligen
sällan förekommande — tillfällen, då polisskoleeleverna behövde tagas
i anspråk.

Såsom ovan berörts, bygger 1925 års polislag på den uppfattningen, att
man icke skäligen kan ålägga ett samhälle förpliktelse att ställa polismän
till förfogande för behov å annan ort i andra fall än då bidrag av statsmedel
utgår. Denna grundtanke torde icke böra övergivas. Detta synes
emellertid icke hindra, att i lagen bör finnas en bestämmelse, som berättigar
Kungl. Maj:t i statsrådet att för utomordentliga fall efter vederbörlig
framställning förfoga över all polispersonal. En sådan undantagsbestämmelse
synes ligga i sakens natur. Fall kunna tänkas — såsom då
landets säkerhet kan sägas vara i fara — då det skulle vara orimligt,
örn till och med Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att uppbåda alla tillgängliga
poliskrafter för ordningens uppehållande. Givetvis förutsättes,
att Kungl. Majit därvid bedömer läget ur rikssynpunkt och icke blottställer
orter, som i sig själva äro hotade och där ordningens uppehållande är
av särskilt stor vikt.

I samband härmed torde böra övervägas, huruvida sådan ändring i gällande
bestämmelser bör äga rum, att jämväl beslut örn användande av militär
för upprätthållande av ordning skulle ankomma på Kungl. Majit.

Angående reservpolisen gäller för närvarande, att länsstyrelse äger tillkalla
sådan inom länet men att länsstyrelse vid behov av ytterligare reservpolis
har att vända sig till chefen för socialdepartementet, som då äger tillkalla
reservpolis från annat län.

I det föregående (avd. 6) har omnämnts, att enligt förevarande förslag allmänna
planer rörande statspolisens verksamhet i de olika länen skulle uppgöras
av statspolisintendenten efter förslag av vederbörande landsfogdar och
fastställas av länsstyrelserna samt att vid särskilda behov vid sidan av planen
landsfogdarna närmast under vederbörande länsstyrelser skulle ha att förfoga
över statspolisen. Skulle inom ett län hjälp av statspolisen påkallas i
magistratsstad utan statspolis, bör detta ordnas genom länsstyrelsen. Likaså
bör länsstyrelsens tillstånd utverkas, därest polischefen i statspolisstad för
särskilt behov vill taga statspolismän från den reguljära verksamheten i
länet och använda dem i staden. I den mån vid något tillfälle statspolis -

männen icke tagas i anspråk ute i länet, bör polischefen däremot utan vidare
kunna begagna dem i staden.

Därest man inom ett län får behov av mera statspolis än som där står
till förfogande, kan (se ovan avd. 8) i första hand hjälp påkallas hos statspoliskommissarien
i centralstaden. Anhållan därom bör — med undantag
endast för brådskande fall — ankomma å länsstyrelsen. Kommissarien skulle
då direkt kunna ställa till förfogande statspolis från hela den under honom
hörande rayonen, under förutsättning att medgivande därtill erhölles av respektive
landsfogdar eller länsstyrelser. Kunde icke på detta sätt tillräcklig
statspolis erhållas, finge länsstyrelsen i stället hänvända sig till statspolisintendenten,
vilken då för hela landet skulle lia samma möjlighet som kommissarien
beträffande sin rayon.

Vill man inom ett län anlita den egna reservpolisen, bör detta alltjämt
ankomma på länsstyrelsen. Likaså bör reservpolis från annat län alltjämt
endast kunna erhållas efter hänvändelse till socialministern. Sådan hänvändelse
bör emellertid kunna göras även av statspolisintendenten. I den mån
det vid länsstyrelses anhållan örn statspolis från annat län visar sig, att erforderlig
styrka icke kan erhållas utan att man kommer in på reservpolisantalet,
skulle länsstyrelsen eller statspolisintendenten således för möjliggörande
härav inhämta socialministerns medgivande. Det har icke ansetts
möjligt att eftergiva på kravet på socialministerns medverkan, då fråga är
om skyldighet för stad att av den för stadens eget behov avsedda polisstyrkan
avstå polis till annat län. Det bör emellertid uppmärksammas, att
man på grund av statspolisen som regel skulle kunna utan socialministerns
medverkan erhålla erforderlig polishjälp.

Det erinras, att ovan avsedda rekvisitioner och medgivanden tydligen
böra kunna ske på snabbaste och formlösaste sätt, ofta per telefon eller
telegraf.

Chefskapet över polispersonal tillkommer för närvarande (1 § 1 mom. i 20. chefskap,
polisreglementet) närmast under länsstyrelsen resp. överståthållaren:

i stad där polismästare finnes denne;

i annan stad borgmästaren eller den ledamot av stadens magistrat som
förestår dess polisväsen eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare
eller, örn sådan ej finnes, stadsstyrelsen ordförande; samt

i annat polisdistrikt landsfiskalen (dock att chefskapet över köpingsåklagare
i fråga örn disciplinär bestraffning tillkommer landsfogden).

Chefskapet över landstingspolis tillkommer landsfogden.

Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas chefskapet, där ej länsstyrelsen
annorledes förordnar, av polischefen i det polisdistrikt, där polisstyrkan
är sammandragen.

Enligt instruktionen för landsfogdarna har landsfogden, under länsstyrelsen
såsom länets högsta polismyndighet, ansvar för och ledning av polisväsendet
å landsbygden i länet samt därinom belägen stad, där magistrat ej
finnes, och är landsfogden pliktig att efter länsstyrelsens förordnande övertaga
chefskapet över polisstyrka, som sammandragits från olika orter.

Enligt instruktionen för landsfiskalerna har landsfiskal såsom polisman
att ställa sig landsfogdens befallningar till behörig efterrättelse och har han
att av landsfogden i förekommande fall inhämta råd och upplysningar. Han
är närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt.

Dessa bestämmelser torde böra i princip äga tillämplighet även i fråga
örn statspolisen och dennas verksamhet. Det har förut berörts, att stadens
polischef bibehåller chefskapet över hela personalen, även den del därav som
kommenderats såsom statspolis, men att denna i sin verksamhet står till
länets förfogande. Tjänstgöringsordningen skulle i stora drag fastställas av
länsstyrelsen, men landsfogden skulle äga att med avvikelse för visst fall
därifrån direkt förfoga över personalen. Vid statspolismännens tjänstgöring
ute i ett visst landsfiskalsdistrikt eller i en viss stad bör tydligen chefskapet
principiellt tillkomma polischefen på platsen (landsfiskalen, resp. stadens
polischef), vilken har befälet över annan polispersonal på platsen och är
ansvarig för ordningen därstädes. Det är icke möjligt att härvidlag göra
någon principiell åtskillnad på olika slag av tjänstgöring. Ej heller kan
man göra chefskapet direkt beroende av tjänstegraden hos åtföljande statspolisbefäl,
ty även den lokala polischefens tjänsteställning och lämplighet
kan vara mycket växlande (alltifrån landsfiskal i ett obetydligt distrikt till
polismästare i en stor stad). Å andra sidan är tydligen i många situationer
den lokale polischefen icke den bäst skickade att ha befälet. I många fall
torde detta komma att regleras på det sätt, att polischefen överlåter åt det
statspolisbefäl, som egentligen endast under polischefen har befälet över
statspolismännen, att vidtaga erforderliga dispositioner och taga den omedelbara
ledningen på platsen, i analogi med vad som ofta sker i stad, där
borgmästaren är polischef men särskild kommissarie finnes. Statspolisbefälet
bör lia skyldighet att i dylika situationer på uppdrag av polischefen taga
befälet även över den lokala polispersonalen. Det är naturligtvis i sådana
fall av vikt, att befälsförhållandena redan från början klargöras, särskilt för
den underordnade personalen.

Tydligen äro emellertid nu antydda möjligheter icke tillfyllest och vinnes
därigenom icke alltid önskvärd klarhet rörande befälsrätten och ansvaret.
Vid allvarliga tillfällen kan det ofta vara av stor vikt, att den lokale polischefen
helt fritages från ledningen och att denna från början lägges i händerna
på mera erfaret polisbefäl. Avgörandet huruvida detta bör ske synes
böra ankomma på den myndighet, som låtit sända statspolisen till platsen.
Då landsfogde eller länsstyrelse beordrar statspolismän jämte befäl till
tjänstgöring på viss ort, skall således kunna förorduas, att det medföljande
befälet skall lia chefskapet över den på orten sammandragna polisstyrkan.
Länsstyrelse bör givetvis som nu kunna uppdraga sådant chefskap även åt
landsfogden. Regel torde böra bliva, att då i spetsen för en statspolisstyrka
på landsbygden står en befälsperson av kommissaries grad, denne
tilldelas det omedelbara befälet, direkt under länsstyrelsen, över polispersonalen
på platsen samt ansvaret för ordningens upprätthållande därstädes,
men detsamma torde stundom komma att bliva fallet även i fråga örn över -

konstapel. I fråga om stad torde det ibland kunna vara naturligt, att även
kommissarie ställes under stadens polischef. Då statspolisintendenten på
eget initiativ eller länsstyrelsens begäran står i spetsen för en statspolisstyrka,
bör länsstyrelsen tydligen alltid tillägga honom det direkta befälet
över polispersonalen på platsen; det undantag härifrån, som bör gälla örn
statspolis användes i en polismästarstad, är knappast av praktiskt intresse,
alldenstund statspolisintendentens personliga ingripande i sådana fall icke
lärer ifrågakomma.

Det sagda har motsvarande tillämplighet även då en utkallad styrka förstärkts
med reservpolis eller uteslutande består av reservpolis. Skillnaden
mellan dessa båda slag av polis skulle egentligen framträda endast i fråga
om sättet för rekvisition och ersättningen till staden.

Det bör eftersträvas att rörande dessa förhållanden erhålla klara och
tydliga bestämmelser.

Enligt 15 § 4 mom. andra stycket i polislagen gäller för närvarande, att
därest polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket
ej mindre vad av vederbörande polismäns lön belöper å tid, som de tjänstgjort
utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och från
tjänstgöringsorten, personalens bostad och kost under tjänstgöringstiden
samt särskilda kostnader för hästar och fordon, än även dagarvode till varje
polisman. Enligt 4 § i KK den 26 juni 1925 angående ersättning åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet
föranledda utgifter m. m. skall dagarvodet utgå för varje dygn, som helt
eller delvis använts för tjänstgöring såsom reservpolisman, med 5 kronor
eller, örn polismannen innehar befälsgrad, med 8 kronor; dock må ej för
del av dygn högre ersättning beräknas än som skulle ha utgått, örn polismannen
åtnjutit sådan ersättning enligt allmänna resereglemente!

Örn befattningshavare vid polisväsendet i annat fall på grund av föreskrift
i polislagen tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd,
bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. Därest
befattningshavarens lön endast delvis bekostas av statsverket, skall jämväl
vad av lönen belöper å tid, som han sålunda tjänstgör, helt bestridas av
statsmedel (15 § 5 mom. i polislagen). — Enligt 5 § i nämnda KK den 26
juni 1925 utgår i sådana fall resekostnads- och traktamentsersättning enligt
allmänna resereglemente!

Statspolisen skulle ju regelmässigt användas ute i länen. För denna
verksamhet skulle polismännen givetvis endast äga åtnjuta sin vanliga lön
samt ersättning för särskilda utgifter i tjänsten. För resorna skulle merendels
brukas motorfordon —• i kortare patrulleringstjänst även hästar —
men för andra resor bör reseersättning enligt resereglementet utgå (jfr 15 §
i detta). Vid längre färder måste givetvis även traktamentsersättning utgå.
Det torde emellertid vara nödvändigt att genom särskilda bestämmelser begränsa
dessa ersättningar till vad som med hänsyn till den särskilda beskaffenheten
hos denna tjänstgöring kan vara skäligt (jfr 1 § andra stycket
i resereglementet). I den mån man kan bedriva verksamheten från förlägg -

21. Ersättning
vid användning
av
stats- eller
reservpolis.

ningsstaden genom färder på kortare tid än 4 timmar -— i fråga örn patrulleringen
till häst lärer detta som regel bliva fallet — synes sålunda icke
någon ersättning böra utgå (jfr 17 § 2 mom. i resereglementet). Längre
färder torde oftast kunna läggas så, att polismannen återvänder till staden
inom den ordinära tjänstgöringstiden, och för sådant fall synes icke behöva
utgå full dagtraktamentsersättning enligt resereglementet (6 kronor för poliskonstapel)
utan endast ett belopp av 3 kronor (beräknat för medhavd torrskaffning
eller ett mål mat). Har en polisman tjänstgöring t. ex. en hel
kväll, torde ofta motsvarande lättnad kunna beredas honom under förmiddagen
och för sådan resa alltså icke högre traktamentsersättning böra utgå.
Måste en polisman vara borta från staden mera än den normala arbetstiden
av åtta timmar i följd, lärer traktamentet böra höjas till 6 kronor. Nödgas
han övernatta å annan ort, bör till honom utgå ersättning för helt dygn
(6 kronor för dag + 4 kronor för natt). För patrullering inom avlägsnare
delar av ett län kan det troligen stundom bliva nödvändigt att på detta
sätt låta en patrull arbeta vissa dagar med utgångspunkt från annan ort.
Skulle det i något fall befinnas lämpligt och möjligt att låta någon polisman
för längre tid tjänstgöra med utgångspunkt från annan ort än förläggningsstaden,
synes detta icke böra vara uteslutet, men full traktamentsersättning
bör tydligen icke utgå mer än för högst ett visst antal dagar i följd,
exempelvis 10.

De sålunda antydda särskilda föreskrifterna, kompletterade av allmänna
resereglementets bestämmelser, skulle gälla vid alla de tillfällen då statspolis
anlitades, saväl vid den dagliga verksamheten som vid sammandragningen
av statspolisstyrka för särskilda ändamål. För det senare fallet bör
anmärkas bestämmelsen i 8 § 1 mom. i resereglementet örn skyldighet för »den
främste av förrättningsmännen», därest två eller flera lia att färdas samma
väg, att pa billigaste sätt anordna gemensam resa. Ersättning utgår därvid
med vad som verkligen utgivits. Ett liknande stadgande torde här böra införas
i fråga örn anordnande av kost och logi, varvid dock såsom gräns lämpligen
torde kunna sättas, att befäl åtföljer på resan och att hela styrkan
består av minst 4 man. I samband härmed torde böra utfärdas närmare bestämmelser
örn skyldighet för ortsmyndigheterna att i vissa fall ombesörja
inkvartering och förplägnad.

Såsom ofta erinrats, skulle reservpolisen tjäna som komplement till
statspolisen och användas på fullt enahanda sätt, stundom samtidigt med
denna. Då reservpolis anlitats från statspolisstad, skulle detta vara för utökning
av det såsom statspolis tillgängliga antalet, och man skulle icke
kunna urskilja vissa män såsom statspoliser och andra som reservpoliser.
Det är således nödvändigt, att ersättningen för resor, kost och logi ordnas
på samma sätt som för statspolisen. En konsekvens härav är, att det särskilda
dagarvodet för tjänstgöring såsom reservpolis måste bortfalla.

Då reservpolis anlitas, betalar staten enligt nuvarande ordning till staden
vad av dessa polisers lön belöper å tid, som de tjänstgjort såsom reservpolis.
Sådan ersättning utgår med lönen till just de män, som använts. För det
fall att reservpolis skulle anlitas samtidigt med statspolis från samma stad

skulle detta, av skäl som ovan antytts, icke låta sig göra, utan löneersättningen
måste beräknas på samma sätt som för statspolisen. Ersättning för
avlöning bör med andra ord utgå på samma sätt som örn statspolisavdelningen
för denna tid ökats med det antal man, som utgått såsom reservpolis.
Även då reservpolis utgått från annan stad än statspolisstad synes ersättning
böra utgå efter enahanda grunder. Såsom framgår av det ovan (avd. 16)
sagda, skulle dessa grunder tillämpas såväl då reservpolismän tillhandahållits
på grund av föreskrift i lag som då tillhandahållandet grundat sig på frivilligt
åtagande.

Då polisskoleelever (se avd. 17 här ovan) anlitats, bör till dem utgå ersättning
för resa, kost och logi efter samma grunder som ovan angivits.
Angående dessa elevers lön hänvisas till anmärkningen till 15 § 5 mom.
under avd. 24 här nedan.

Även då i andra fall befattningshavare vid polisväsendet använts utom
det område, för vilket han är anställd, böra för enhetlighetens skull gällande
regler örn rese- och traktamentsersättning jämkas på sätt ovan angivits.
Måhända böra dock icke de för verksamhet på landsbygden avsedda kriminalpolismännen
avskäras från sin nuvarande rätt till ersättning enligt allmänna
resereglementet utan särskilda jämkningar.

Yad nu sagts gäller endast de meniga polismännen. För befälets resor
torde resereglementets allmänna bestämmelser böra tillämpas.

Användande av stats- eller reservpolis i sådan tjänstgöring, som skall
bekostas av enskilda, bör, såsom förut antytts, icke möta något hinder. För
sådana fall böra vanliga regler tillämpas — att utkallandet av reservpolis
skett i vederbörlig ordning genom länsstyrelsen kan tänkas få betydelse
exempelvis för befogenheten att utöva polisverksamhet utom staden eller
för statens ersättningsskyldighet vid skada i tjänsten — endast med den
skillnad att statens kostnad för utkallandet uttages av den enskilde. I fråga
örn reservpolis bör stadens räkning till staten för avståendet av polismännen
likvideras av den enskilde. Har statspolis använts på detta sätt, bör länsstyrelsen
av den enskilde uttaga ersättning därför och bör det stadgas, efter
vilka grunder denna ersättning skall utgå. I detta hänseende torde kunna
stadgas, att den enskilde skall ersätta vad staten betalar som avlöning för
det ifrågavarande antalet polismän för den tid, då dessa använts, jämte alla
kostnader för användandet. Frågan i vad mån polismännen äga mottaga
särskild ersättning utöver lönen eller åtaga sig tjänstgöring på fritid mot
särskild betalning torde få avgöras efter de för resp. poliskårer gällande
bestämmelserna.

Kriminalpolismän för verksamhet huvudsakligen utom staden (6 § andra
stycket i polislagen) finnes för närvarande i följande utsträckning:

i Stockholm.......................... 2 kriminalöverkonstaplar 4 kriminalkonstaplar

» Uppsala .............................. 1 »

» Nyköping .......................... 1

» Eskilstuna.......................... I

22. Sambandet
med
kriminalpolisorganisationen
för
landsbygden.

i Linköping........			2 kriminalkonstapl
» Norrköping .....			1	»
» Jönköping........		.. 1 kriminalöverkonstapel	1
» Växjö ..............			1	»
» Kalmar ...........			2	»
» Västervik ........			1	»
» Visby ..............			1	»
» Karlskrona .....			1	»
» Kristianstad.....			2	»
» Malmö.............		.. 1	3	»
» Hälsingborg.....			1	»
» Halmstad ........			1	»
» Göteborg ........		.. 1 »	1	»
» Borås ..............			1	»
» Trollhättan .....			1	»
» Skövde ...........			3	»
» Karlstad...........			2	»
» Örebro..............			2	»
» Västerås..........			2	»
» Falun ..............			3	5,
» Gävle .............		.. 1 »	2	»
» Sundsvall.........			2	»
» Härnösand ......			3	»
» Östersund ........			1	»
» Umeå ...............			4	»
» Luleå ...............			3	»
	Summa 6 kriminalöverkonstaplar	54 kriminalkonstapl;

Det av f. d. polismästaren G. Hårleman avgivna förslaget innebär följande
ändringar häri:

1) Yid var och en av länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
anställas en kommissarie samt ytterligare en kriminalkonstapel.

2) De för Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Älvsborgs, Hallands
och Kristianstads län inrättade kriminalkonstapelsbefattningarna indragas så
snart de bliva lediga. I stället inrättas motsvarande antal befattningar av
samma slag i Stockholm, Göteborg eller Malmö med sådan fördelning mellan
dessa städer att Stockholm blir stationsort för Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län, Göteborg för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö
för Kristianstads län.

3) I stället för den lediga kriminalkonstapelsbefattningen i Västernorrlands
län inrättas en överkonstapelsbefattning i Härnösand eller Sundsvall,
därvid även bestämmes att samtliga befattningarna för länet sammanföras
till endera av nämnda städer.

4) I andra län, där överkonstapelsbefattning icke finnes, inrättas sådan i
mån av behov i utbyte mot kriminalkonstapels befattning (vid kostnadsberäkningen
antager Hårleman detta böra ske på så sätt, att överkonstapel
skulle finnas i alla de län, som nu icke ha sådan befattning men ha mera
än en kriminalkonstapel, d. v. s. — utom Västernorrlands län — i Linköping,
Kalmar, Skövde, Karlstad, Örebro, Falun, Umeå och Luleå).

Vare sig detta reformförslag helt eller delvis kommer till genomförande
eller ej — ståndpunkt härtill har ännu icke fattats — synes denna organisation
i huvudsak icke behöva inverka på beskaffenheten och omfattningen

av den här föreslagna nya organisationen. De båda organisationerna äro
visserligen byggda på samma princip; båda slagen av polismän äro anställda
i resp. stads tjänst men avsedda för verksamhet huvudsakligen utom staden
och avlönade på statens bekostnad; båda slagen göra samma skäl för benämningen
»statspolis». Verksamheten är emellertid icke densamma, och
ingenting hindrar rent principiellt, att å en ort skulle finnas båda slagen
men å en annan endast endera slaget polismän. Det bör dock uppmärksammas,
att en samverkan mellan de båda slagen polismän i ej ringa utsträckning
torde kunna äga rum på landsbygden, till fromma för verksamheten.
I synnerhet vid större kriminalaffärer torde kriminalpolisen ofta
kunna ha gagn av den övriga polisens biträde, i varje fall till åtskillig vakthållning
och dylikt, och motorfordonen borde ej sällan kunna komma till
gagn även för kriminalpolismännen. En sådan samverkan befordras tydligen
i hög grad, örn verksamhetsområdena sammanfalla och örn de båda slagen
av polismän arbeta med samma ort som utgångspunkt. I den mån det
Hårlemanska förslaget parallellt med det här framlagda förslaget genomföres,
skulle detta också i huvudsak bliva fallet. Undantagen skulle endast
bestå däri, att i var och en av städerna Norrköping, Västervik, Växjö och
Visby skulle finnas en kriminalpolisman för resp. län men ingen statspolisavdelniug
samt att kriminalpolismännen för Västmanlands län skulle tillhöra
Stockholms kriminalavdelning, under det att föreliggande förslag upptager
en särskild statspolisavdelning i Västerås för detta län. De anförda omständigheterna
torde tala för att efter hand indraga kriminalpoliserna i Norrköping
och Västervik till resp. Linköping och Kalmar (under det att de fristående
kriminalpolismännen i Växjö och Visby torde få bibehållas) samt
att bibehålla åtminstone någon av de för Västmanlands län avsedda kriminalpolismännen
i Västerås; se vidare här nedan.

2 19 31 A 4

män. Småningom skulle detta dock bliva fallet endast i de statspolisstäder,
där allenast en kriminalpolisman skulle finnas. I Gävle, Sundsvall och Luleå
skulle finnas en kommissarie såsom chef för statspolisavdelningen samt
linder honom en kriminalöverkonstapel med 2—4 kriminalkonstaplar och en
annan överkonstapel med 13 konstaplar för ordningspolisen. I Malmö och
Göteborg skulle med en direkt sammanslagning av de båda förslagen finnas
två kommissarier, en kriminalöverkonstapel med 7, resp. 5, kriminalkonstaplar
samt en, resp. 2, andra överkonstaplar med 18, resp. 27, ordningskonstaplar.
Införandet av kommissarier för ordningspolisen i dessa båda städer lärer
emellertid böra medföra, att icke samtidigt nja kriminalkommissarietjänster
här kunna inrättas. I stället torde i båda städerna en av kriminalkonstapelstjänsterna
böra utbytas mot en kriminalöverkonstapelstjänst. Det är att
märka, att den nye kommissarien i dessa städer skulle i viss mån utöva
chefskapet även över statspolisavdelningarnas kriminalpolismän samt att han
torde få tid att biträda även i kriminalverksamheten; detsamma skulle gälla
i fråga om kommissarierna i Gävle, Sundsvall och Luleå. I Stockholm torde,
såsom förslagen innebära, böra finnas en kommissarie för vardera grenen
av verksamheten. Här blir ju statspolisintendenten den gemensamme chefen.
(I Stockholm beräknas den ena kommissarietjänsten kunna sammanslås med
viss annan tjänst; se ovan under avd. 12.)

I redogörelsen här ovan har räknats med ett genomförande i huvudsak
av det Hårlemanska organisationsförslaget och endast behandlats vissa jämkningar
däri, som ett införande samtidigt av ordningsstatspolis förmodas böra
medföra. Under överläggningarna med utredningsmännen ha emellertid varit
på tal även vissa andra jämkningar i nämnda förslag, vilka här torde böra
omnämnas för erhållande av yttrande däröver i samband med yttranden över
förevarande promemoria i övrigt. I anledning av de invändningar mot förslaget,
som framställts från vissa av de län, vilka icke skulle få behålla egen kriminalpolis
utan skulle erhålla sådan från stad utom länet, har sålunda ifrågasatts,
huruvida man icke i vart och ett av dessa län eller några av dem borde
även för framtiden bibehålla en kriminalkonstapel, som skulle biträda landsfogden
samt på egen hand sköta en del enklare uppgifter. I den mån han
icke räckte till för kriminalverksamheten inom länet, skulle kriminalpolismän
i enlighet med det Hårlemanska förslaget kunna rekvireras från resp. Stockholm,
Göteborg och Malmö. För att göra den hjälp, som sålunda skulle
kunna erhållas, mera effektiv, har ifrågasatts att utbyta en av kriminalkonstapelstjänsterna
i Stockholm mot en överkonstapelstjänst. Då således
i Stockholm, utom kommissarien, skulle finnas tre överkonstaplar, skulle
dessa, örn så befinnes önskvärt, kunna i viss mån specialisera sig på de
därtill hörande olika länens förhållanden samt biträda dessas egen kriminalkonstapel
med råd och hjälp vid behov. På samma sätt torde de två överkonstaplarna
i Göteborg och Malmö kunna specialisera sig på olika län.

De för statspolisavdelningarna meddelade bestämmelserna torde i viss
utsträckning kunna bli tillämpliga även beträffande kriminalpolismännen,

och skulle således även denna organisation i detta sammanhang få en något
fastare byggnad än för närvarande är fallet. Likheterna ligga dock mest
jaå det rent administrativa området (avlönings- och pensionssystem och dylikt).
De skäl som motivera den här föreslagna cirkulationen i fråga örn
kommendering till statspolisavdelningen föreligga t. ex. tydligen icke beträffande
kriminalpolismännen. Det nu använda förfaringssättet att dessa polismän
förordnas för denna tjänst och ofta ställas helt vid sidan av stadens
egen poliskår torde dock icke vara lyckligt. Bland annat föranledes lätt härav,
att dessa polismän ställas utanför den vanliga befordringsgången inom poliskåren.
Aven i andra fall än vid befordran böra utbyten kunna äga rum utan
några svårigheter. Det synes således vara lämpligt att för förordnande för
kriminalpolisman att tjänstgöra på statspolisavdelning stadga samma inskränkning,
som ovan föreslagits i fråga örn förordnande som befäl vid statspolisavdelning,
eller således att sådant förordnande skall ske på viss tid,
förslagsvis tre år, i sänder samt underställas länsstyrelsens prövning.

I bifogade bilaga VI har gjorts en beräkning över kostnaderna för stats- 23. Kostnadsocli
reservpolisorganisationerna enligt det här förordade förslaget. beräkning.

För varje post i beräkningen har upptagits: a) i första kolumnen beloppen
för budgetåret 1932/1933; då organisationen antages skola träda i kraft den
1 januari 1933, utgöra dessa belopp som regel hälften av de årliga beloppen;
dock belastas denna budget av alla kostnader för nyanskaffning av materiel
m. m.; b) i andra kolumnen den beräknade kostnaden för budgetåret 1933/1934,
sedan alla nyanskaffningar dessförinnan ägt rum; samt c) i tredje kolumnen
den genomsnittliga årliga kostnaden, därvid posterna för nyanskaffningar
fördelats på det antal år, som ansetts motsvara livslängden av olika förnödenheter.

Till beräkningen fogas följande anmärkningar:

p. 1) Statspolisintendentens lön har beräknats enligt lägsta löneklassen i

25 lönegruppen för befattningshavarna i Stockholms stad, till vilken lönegrupp
förste, andre och fjärde polisintendenten höra (tredje polisintendenten

26 lönegruppen). Lönen har beräknats för hela budgetåret 1932/1933, då
denna befattning med hänsyn till erforderliga förberedelser torde få besättas
före organisationens ikraftträdande. Med hänsyn till senare uppflyttning i
högre löneklass upptages kostnaden i tredje kolumnen till 1,000 kronor
högre belopp. — Dyrtidstillägg lia inräknats i beloppen.

p. 2—5) Ersättningarna för löner i övrigt lia beräknats i genomsnitt
komma att uppgå till avlöningsförmånerna i resp. städer i näst högsta
löneklassen. Beloppen i tablån lia — med inräknande av dyrtidstillägg —
beräknats på detta sätt, därvid avdrag icke skett för de pensionsavgifter,
som i vissa städer betalas av befattningshavarna. Enligt denna beräkning

skulle sammanlagda lönekostnaden uppgå till cirka 843,000 kronor. Man
torde emellertid med visshet kunna räkna med att under budgetåren 1932/1933
och 1933/1934 sammanlagt minst 50 av statspolisavdelningarnas platser komma
att besättas med extra konstaplar samt att åtminstone under de närmaste
åren därefter minst 25 sådana konstaplar årligen bliva placerade på statspolisavdelningarna.
Då löneskillnaden per man mellan ordinarie och extra
konstapel i genomsnitt torde kunna beräknas till 1,000 kronor, har kostnadssiffran
minskats med resp. 25,000, 50,000 och 25,000 i de 3 kolumnerna.

p. 6) Efter inhämtade upplysningar rörande löner och pensionsåldrar i de
särskilda städerna har beräknats, att statens bidrag till pensioneringskostnader
enligt det i bilaga IY föreslagna systemet och med där angivna procenttal
skulle uppgå till omkring 85,000 kronor för befattningshavarnas egen
pensionering och omkring 27,000 kronor för familjepensioneringen, eller således
till sammanlagt omkring 112,000 kronor årligen. Då emellertid i fråga örn
avlöningskostnaden här ovan räknats med de i medeltal utgående bruttolönerna
(utan avdrag för befattningshavarnas egna pensionsavgifter), under
det att förslaget i bilaga IY bygger på att avlöningskostnaden beräknas till
de i medeltal utgående nettolönerna, bör vid förevarande kostnadsberäkning
från nämnda belopp å 112,000 kronor avdragas sammanlagda beloppet av de
avgifter för egen och efterlevandes pensionering — skillnad härpå kan ej
alltid göras — som det ifrågavarande antalet befattningshavare i de olika
städerna som regel erlägger. Detta belopp har beräknats till 23,000 kronor;
årliga pensioneringskostnaden skulle således bliva 89,000 kronor. Då pensioneringsbidrag
icke skulle utgå, i den mån statspolisavdelningarna besättas med
extra konstaplar, torde man emellertid, med utgångspunkt från samma antagande
i detta avseende, som angivits under p. 2—5 ovan, kunna räkna
med en minskning i den årliga kostnaden t. o. m. budgetåret 1933/1934
med omkring 20,000 kronor och därefter med omkring 10,000 kronor.

p. 8 och 9) Kostnaderna för hästar ha beräknats med ledning av vissa uppgifter
från Stockholms stad, vilka även jämförts med tillgängliga uppgifter
från Göteborg och Malmö. För att det fastställda antalet beriden personal
alltid skall kunna beräknas vara tillgängligt, har räknats med sammanlagt
10 reservhästar.

p. 10) Då ganska avsevärda krav måste kunna ställas på statspolisens
bilar, har man ansett sig icke böra räkna med sådana till lägre inköpspris
än 5,000 kronor. Yid en så stor beställning, som det här bleve fråga om,
torde man å andra sidan kunna för detta pris erhålla lämpliga bilar.

p. 14) Kostnaderna för beväpning och personlig utrustning lia beräknats
med ledning av vissa uppgifter, som erhållits från Stockholms stad.

p. 15) Angående traktamentsersättningarna hänvisas till framställningen
under avd. 21 här ovan.

p. 16) För inköp av tekniska hjälpmedel torde böra ställas till förfogande
ett större anslag, förslagsvis 15,000 kronor, vid statspolisens nyorganisation
samt därefter årligen 3,000 kronor.

p. 17) För statspolisintendentens expedition i Stockholm torde även

komma att erfordras ett skrivbiträde. Sammanlagda kostnaden torde få beräknas
utgå från den 1 oktober 1932.

jr. 20) I budgeten beräknas f. n. årliga kostnaden för användning av
reservpolis (d. v. s. oavsett statsbidraget) till 40,000 kronor. Enligt inhämtade
uppgifter ha, som i annat sammanhang redan angivits, verkliga
kostnaderna under budgetåret 1930/1931 uppgått till cirka 26,500 kronor
jämte dagarvoden 8,500 kronor. Här torde nu få beräknas ett runt belopp
för användning av stats- och reservpolis. Det är då att märka, att vid användning
av statspolis som regel icke uppstå några kostnader utöver de
förut i tablån beräknade samt att reservpolisen skulle komma till väsentligt
minskad användning. Högre belopp än 20,000 kronor torde alltså ej behöva
här beräknas. Detta belopp skulle då inbegripa dels statspolisens alla kostnader
för resor (med annat än egna motorfordon), dels kostnader för kost
och logi åt statspolis, då sådan användes i trupp, och dels alla kostnader
för användning av reservpolis.

p. 22) Antalet ersättare kan med nuvarande folkmängdssiffror komma att
uppgå till högst 202 man, men torde — med ledning av gjorda preliminära
undersökningar — icke här behöva räknas med mera än 100.

p. 23) Bidraget till städernas kostnader för reservpolishästar har för
varje häst beräknats till hälften av årliga kostnaderna enligt p. 8 och 9
här ovan.

p. 24) Kostnaden för utvidgning av polisskolan i Göteborg med en
kurs (avd. 14 ovan) torde få beräknas med fulla beloppet även för budgetåret
1932/1933.

p. 25) I detta sammanhang upptages även den ökade kostnaden för
kriminalpolisen enligt Hårlemans förslag. Enligt detta skulle den ökade årliga
kostnaden uppgå till cirka 48,000 kronor för personalökningen vid kriminalavdelningarna
samt cirka 11,000 kronor för förändring vid centralbyrån för
fingeravtryck. Då det föreslagna utbytet av 9 kriminalkonstaplar med lika
många kriminalöverkonstaplar (höjning cirka 800 kronor per man) skulle
ske endast småningom, beräknar Hårleman emellertid för budgetåret 1932/1933
kostnadsökningen till endast 45,000 + 11,000 = 56,000 kronor. Här förutsättes
nu, att även dessa förändringar kunna äga rum först från den 1 januari 1933
samt att (såsom ovan under avd. 22 omnämnts) i stället för inrättande av
de föreslagna nya kommissarierna i Göteborg och Malmö en kriminalkoustapelstjänst
i båda dessa städer utbytes mot en överkonstapelstjänst. På
grund härav beräknas den årliga framtida kostnaden till 59,000 kronor med
avdrag för 2 gånger 8,500 kronor men ökning av 2 gånger 800 kronor eller
således till 43,600 kronor, den beräknade kostnaden budgetåret 1933/1934 till

39,000 kronor samt kostnaden budgetåret 1932/1933 till 19,500 kronor.

p. 27) Vid beräkning i budgeten av anslaget för polisväsendet i riket
uppskattas f. n. kostnaden för statsbidrag för reservpolismän till 226,700
kronor (cirka 1,100 kronor per man) samt kostnaden för användningen, såsom
ovan vid p. 20) berörts, till 40,000 kronor. På grund av inhämtade
uppgifter angående statsbidragens faktiska belopp budgetåret 1930/1931 bör

24. Anmärk
nlngar till
utkastet till
ändringar
i polislagen.

emellertid statsbidraget enligt nuvarande grunder för 202 man beräknas till
allenast 216,000 kronor samt, såsom ovan nämnts, kostnaderna för användandet
till cirka 35,000 kronor. Här bär således upptagits ett avgående
belopp av''251,000 kronor.

p. 28) För möjliggörande av reservpolisens användning för trafikkontroll
lia under de sista åren till vissa länsstyrelser utgått anslag för förhyrning
av motorfordon, tillhopa cirka 28,000 kronor. Sådana anslag bliva nu onödiga.
I detta sammanhang erinras, att de s. k. bilvågar, som för denna verksamhet
fått inköpas av länsstyrelserna med hjälp av andra anslag, givetvis böra övertagas
av statspolisavdelningarna.

p. 29) Statsbidragen till landstingspolis torde med hänsyn till vad som
anförts under avd. 13 här ovan kunna beräknas under de närmast följande
åren nedgå från nuvarande cirka 36,500 kronor till omkring 20,000 kronor.

p. 30) Ur polisanslaget utgå f. n. till vissa länsstyrelser olika belopp för
extra bevakning på vissa platser. En stor del av dessa anslag torde bliva
onödiga efter statspolisens införande. Närmare uppgift å vilka av dessa
belopp, som sålunda icke längre böra beräknas, torde böra lämnas av länsstyrelserna
i samband med yttrande över denna promemoria. Här har
med ledning av tillgängliga uppgifter upptagits ett avgående belopp av 25,000
kronor. t

p. 31) Den ovan under avd. 12 omnämnda besparingen å polisbyrån i
Stockholm genom indragning av en kriminalkommissarietjänst men ändring
av en kriminalkonstapeltjänst till kriminalöverkonstapelstjänst kan beräknas
till cirka 9,000 kronor per år.

Såsom förut omnämnts, har uppgjorts ett utkast till ändringar i lagen
den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket, vilket utkast fogats till denna
promemoria såsom bilaga I. Här nedan upptagas några anmärkningar till
utkastet.

5 §•

I denna paragraf finnas upptagna nuvarande bestämmelser angående skyldigheten
att tillhandahålla reservpolismän. Då nu i lagen skola införas bestämmelser
av innebörd, att Konungen skall kunna ålägga vissa av reservpolisstäderna
att även hålla statspolismän utöver sin ordinära styrka — i analogi
med det nuvarande stadgandet örn kriminalpolismän i 6 § andra stycket —
kan det ifrågasättas, örn icke det nya stadgandet borde få sin plats före stadgandet
örn reservpolismän. Dessa skulle ju nu i viss mån tjäna såsom en
reserv till statspolisen. Å andra sidan framstår reservpolisen såsom det
primära såtillvida, att skyldigheten att hålla sådan skall åligga alla städer
av viss storlek på grund av stadgande i lag, varefter Konungen skulle
kunna förelägga vissa av dem att dessutom påbygga sin poliskår med statspolis.
I utkastet har med hänsyn härtill den nuvarande 5 § upptagits såsom
mom. 1 i en ny 5 § samt stadgandet angående statspolis upptagits i
ett senare moment av samma paragraf.

I morn. 2 upptages emellertid först ett nytt stadgande, som skulle giva
laga verkan åt åtaganden att tillhandahålla reservpolismän även i den mån
skyldighet därtill icke föreligger (se avd. 16 ovan). Möjlighet härtill har
ansetts böra finnas för alla polisdistrikt, där icke alla polismän redan på
grund av lagens obligatoriska stadganden äro mobila, alltså för såväl reservpolisstäder
som andra städer och med stad likställda köpingar. Momentet
har formulerats så, att åtagande kan ske såväl för eventuella behov under
viss tid framåt som för visst särskilt tillfälle. Åtaganden av det förra slaget
torde i huvudsak endast komma att förekomma i fråga örn sådan reservpolisstad,
som kan träffa överenskommelser örn ersättare, enär därigenom beredes
möjlighet att erhålla statsbidrag även för de frivilliga reservpolismännen.
Åtaganden av det senare slaget åter kunna väl tänkas även i andra fall.
Beträffande båda slagen av åtaganden gäller tydligen, att dessa icke kunna
få ske under vilka former som helst; härutinnan äro närmare bestämmelser av
Konungen erforderliga. Stadgandena angående ersättning av staten i de olika
avseendena återfinnas i 15 § 4 mom.

I mom. 3 första stycket upptages huvudbestämmelsen angående statspolis.
Då det säges, att av stadens polispersonal ett visst antal huvudsakligen skall
användas för verksamhet utom staden samt att för sådan tjänstgöring i första
liand avsedda polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en statspolisavdelning,
avses att därmed i lagen uttrycka grundtankarna i organisationen;
den närmare utformningen därav skulle ankomma på Konungen.
Bestämmelserna i första styckets två senare punkter förklaras under avd. 9
här ovan. Stadgandet i 3 mom. tredje stycket avser att möjliggöra åläggande
för de s. k. centralstäderna att i vissa fall tillhandahålla såsom statspolis
flera än städernas egna statspolismän (se avd. 8 ovan).

6 §•

Första stycket hänvisar enligt utkastet till 5 § 1 mom. i stället för till 5 §.

Andra stycket har omformulerats för att erhålla överensstämmelse med
stadgandet rörande statspolis i 5 § 3 mom. Det torde saknas anledning
att giva olika innebörd åt själva kuvudstadgandena örn dessa särskilda slag
av polismän, avsedda för verksamhet utom staden. Det bör således här tydligt
utsägas, att även kriminalpolisverksamheten utom staden principiellt är
att anse som tjänstgöring såsom statspolis och att även dessa kriminalpolismän
skola tillhöra statspolisavdelningen. Många andra stadganden bliva
sedan tillämpliga å båda slagen av statspolis. Detta hindrar icke, att vid
den närmare utformningen all möjlig hänsyn också kan tagas till olikheten
mellan de båda verksamhetsgrenarna.

Det har icke ansetts nödvändigt att göra stadgandena i 5 § 3 mom. första
stycket om skyldighet att öka polisstyrkorna vid inrättande av statspolis
tillämpliga även vid förordnanden om tillhandahållande av kriminalpolismän.
De skäl, som anförts för nämnda stadganden (avd. 9 här ovan), torde icke
vara i samma mån tillämpliga i förevarande avseende.

7 §•

Det nuvarande stadgandet i första stycket angående rätt att anlita polismän
utom resp. distrikt kan bibehållas oförändrat. Skola polisskoleeleverna
kunna användas på sätt ovan (avd. 14) föreslagits, lärer emellertid erfordras
ett tillägg i lagen. Till det nuvarande stadgandet, att befattningshavare må
användas utom distriktet, därest hans avlöning helt eller delvis bestrides
av statsmedel, synes på ett naturligt sätt ansluta sig ett nytt stadgande,
att detta även skall gälla i fråga om elev i av staden bekostad eller understödd
polisskola.

Det nuvarande första stycket med nämnda tillägg har upptagits såsom
första stycke i 1 morn. Såsom andra stycke i detta moment upptages en
ny bestämmelse angående allmän mobilitet för alla polismän vid utomordentliga
tillfällen (avd. 18 ovan). Det nuvarande andra stycket har bibehållits
oförändrat, men då detta stadgande skulle få tillämpning rörande all den
verksamhet utom distriktet, som avses i 5 §, 6 § och 7 § 1 mom. (och således
egentligen bort upptagas i en ny paragraf efter 7 §), har stadgandet
skilts från det övriga innehållet i 7 § och placerats såsom ett 2 mom. i denna
paragraf.

Därest en befattningshavare vederbörligen användes utom det område,
för vilket han är anställd, har han tydligen vid sådan tjänstgöring polismans
skydd och befogenhet. Tvivelsmål lia yppats därom, huruvida detta även
gäller vid resa till och från tjänstgöringsorten, och det har i anledning av
gjorda erfarenheter påyrkats bestämmelser, varigenom klargöres att så är
förhållandet.1) I detta avseende torde gälla, att en polisman, som vederbörligen
kallats utom sitt distrikt, var som helst åtnjuter polismans skydd
och befogenhet, därest han befinner sig i tjänstgöring. I fråga om resa till
eller från en tjänstgöringsort bör alltså gälla detsamma som för resa inom
distriktet. Vid den närmare regleringen i administrativ ordning av statsoch
reservpolisens verksamhet lärer vad nu anförts komma att beaktas.
Några ändringar i lag synas icke i detta avseende erfordras.

8§-

Då till andra stycket endast föreslås det i utkastet upptagna tillägget,
innebär detta, att staden har att ombesörja erforderliga lokaler åt statspolisavdelningen
samt för dennas motorfordon, hästar m. m. Frågan örn ersättning
regleras i 15 § 1 mom. andra stycket. — Tillägget innebär å andra
sidan den fördelen för städerna i förhållande till nuvarande ordning, att
städerna befrias från skyldigheten att beväpna och eljest utrusta de kriminalpolismän,
som tjänstgöra utom staden. Då ordningspolisens utrustning uppenbarligen
bör ankomma å staten, har det nämligen icke ansetts vara anledning
att göra skillnad beträffande kriminalpolismännen. — Ändringen av
orden »anordningar för behörig utrustning av distriktets polisväsen» till

1J I framställning av Stockholms poliskonstapelsförening den 8 juni 1931.

orden »för distriktets polisväsen erforderliga anordningar» är uteslutande
av redaktionell natur och har föranletts därav, att med ordet utrustning i
det gjorda tillägget avses allenast personlig utrustning.

15 § 1 mom.

Från första stycket föreslås uteslutna bestämmelserna angående statens
skyldighet att ersätta kostnaden för avlöning, pensionering m. m. av de för
landsbygden avsedda kriminalpolismännen, varefter detta stycke skulle avse
endast personal och anordningar för hela rikets behov (således även statspolisintendenten
och dennes expedition; jfr ovan under avd. 12).

I stället upptages i andra stycket en gemensam allmän bestämmelse om
att statsverket skall ersätta statspolisstad de å antalet statspolismän (således
även kriminalpolismän) i respektive tjänstegrader belöpande kostnaderna
för avlöning och andra förmåner åt stadens polispersonal. De närmare
bestämmelserna härom, vilka måste bliva ganska omfattande och detaljerade,
i synnerhet i fråga örn pensionskostnaden (se bilaga IY), torde det få ankomma
å Konungen att utfärda efter det att grunderna härför godkänts av
riksdagen. — I andra punkten regleras, i vad mån staden skall ersättas förde
anordningar åt statspolisavdelningen, som staden enligt 8 § andra stycket
skall vara skyldig ombesörja. Förutsättningen för att expeditionslokal skall
ersättas, har här angivits vara, att statspolismännens antal överstiger tio.
Under avd. 15 här ovan räknades med 7 man som gräns, men här tages
nu hänsyn till att statspolisavdelningarna skulle bestå även av kriminalpolismän.
För närvarande utgår visserligen icke till städerna ersättning för särskild
lokal åt kriminalpolismännen. I de fall, då ersättning skulle lämnas
för lokal åt de nj-a statspolismännen, synes emellertid en naturlig konsekvens
vara, att ersättningen omfattar även lokal åt kriminalpolismännen. —
Stadgandet i sista punkten står i överensstämmelse med vad som för kriminalpolismännen
nu gäller enligt 15 § 5 mom. Att detsamma skall äga tilllämpning
här ligger i sakens natur.

15 § 4 mom.

Första stycket har undergått sådan ändring, att statsbidraget för det obligatoriska
minimiantalet reservpolismän nedsättes till en sjättedel av lönen. Dessutom
har till detta stycke fogats en ny punkt angående statsbidrag med hälften
av kostnaden för hållande av erforderligt antal hästar med utrustning, därest
visst antal reservpolismän skola vara beridna. Stadgandet innebär, att ersättning
skall beräknas även för det antal reservhästar, som beräknas vara erforderliga
för att ständigt kunna tillhandahålla föreskrivet antal beridna.
Närmare grunder för beräknande av dessa kostnader torde få fastställas av
Konungen. Det förutsättes, att därvid remonteringskostnaden fixeras till
visst årligt belopp i proportion till reservpolisantalet.

Andra stycket upptager det stadgande, på grund varav statsbidrag å en
sjättedel av lönen skall kunna erhållas för ytterligare reservpolismän, därest
stad åtagit sig att hålla sådana samt ersättare funnits. Stadgandets formule -

ring innebär, att statsbidrag erhålles endast för den tid, då enligt vederbörliga
överenskommelser ersättare stått till buds. Har en stad i förlitande
på en sådan överenskommelse åtagit sig att tillhandahålla ytterligare en reservpolisman
under ett visst år, men avlider ersättaren under året, erhålles
statsbidrag endast för den tid, då ersättaren varit i livet och varit tjänstbar.
Närmare bestämmelser angående förfarandet och fordringarna i dessa
avseenden torde böra meddelas av Konungen.

Tredje stycket innehåller stadgandet örn ersättning vid begagnande av reservpolismän,
vare sig dessa tillhandahållits på grund av åliggande enligt
lag eller lämnats jämlikt frivilligt åtagande. Såsom ovan under avd. 21 berörts,
bör ersättning för särskilda kostnader utgå efter samma grunder som
vid användning av statspolis eller av andra polismän än stats- och reservpolismän;
i detta avseende har därför nu 1, 4 och 5 mom. givits samma
innehåll. Angående reservpolismännens avlöning hänvisas till avd. 21 här
ovan.

15 § 5 mom.

För närvarande kan detta moment bliva tillämpligt endast å befattningshavare,
vilkas lön helt eller delvis bekostas av statsverket. Med de gjorda
tilläggen till 7 § skulle emellertid polismän kunna användas utom sitt
distrikt även i vissa fall, då deras lön varken helt eller delvis bekostas av
statsverket. Med hänsyn härtill har andra punkten omformulerats. Ett
tillägg erfordras dessutom på grund därav, att en del polisskoleelever, som
användas på detta sätt, icke av sina distrikt uppbära någon avlöning. Sådan
elev har ansetts böra erhålla lön av staten, motsvarande lägsta lönen för
ordinarie polisman i förläggningsstaden. En konsekvens härav är, att örn
den behållna lönen från det egna distriktet icke uppgår till så högt belopp,
skillnaden bör få åtnjutas av statsmedel.

15 § 6 mom.

Ändring i detta moment har icke föreslagits, då den nuvarande lydelsen
ansetts innebära rätt till ersättning av statsmedel för skada i tjänsten även
i fråga örn en reservpolisman, som tillhandahållits på grund av 5§2mom.,
d. v. s. frivilligt åtagande.

15 § 7 mom.

Hetta moment föreslås oförändrat. Med stöd härav kan i administrativ
ordning bestämmas, i vad mån staten skall hålla statspolisavdelning med
särskild telefon.

Bilaga 1.

Utkast till ändringar

i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.1)

(Nuvarande lydelse.) (Ändrad lydelse.)

1 §.

1. För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag
finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt.

Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta
för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd i den ordning,
som i 9 och 10 §§ här nedan sägs, utgöra polisdistrikt.

2. Med polisverksamhet förstås i denna lag, vad angår stad, upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning
angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess
egenskap.

Polisverksamheten på landsbygden omfattar därjämte enligt denna lag
biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskjdder eller böter och
vid annan handräckning.

2 §.

I stad, så ock i köping, som i 1 § 1 mom. andra stycket sägs, skola polismän,
i övriga polisdistrikt skola fjärdingsman (polismän) finnas anställda i den omfattning,
det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande
polisdistrikt.

Viss polisman i köping eller fjärdingsman må anställas för allenast sådan
verksamhet, som omförmäles i 1 § 2 mom. första stycket, eller för allenast
sådan handräckningsverksamhet, som avses i samma moments andra stycke.

Erfordras å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upprätthålla
ordningen vid enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför anställa
fjärdingsman, varde i vederbörande polisdistrikt en eller flera ordningsmän
tillsatta.

3 §.

Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
avsedda polispersonalen inom visst landstingsområde må polismän anställas
för landstingsområdet.

4 §.

I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets behov
finnas anställda.

För sammanhangets skull lia här även avtryckts en del paragrafer, i vilka ändring
icke ifrågasattes.

(Nuvarande lydelse.)

5 §.

I stad, vars invånarantal uppgår
till minst 10,000, skall polisstyrkan
vara så stor, att staden må kunna, efter
ty nedan sägs, av den regelbundet använda
polispersonalen tillhandahålla
polismän (reservpolismän) för att vid
tillfälligt behov av polisförstärkning å
annan ort där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet.
Vad sålunda stadgats skall i län, där
stad med minst 10,000 invånare ej
finnes, äga tillämpning å den stad inom
länet, Konungen bestämmer.

Stad, som i första stycket sägs,
skall tillhandahålla en reservpolisman
för varje fullt tal av 10,000 invånare;
uppgår invånarantalet icke till 10,000
eller skulle enligt nämnda grund numerären
understiga tre, skola ändock
tre reservpolismän ställas till förfogande.

Stads skyldighet att tillhandahålla
reservpolismän skall för varje år bestämmas
på grundvalen av de befolkningsuppgifter,
som under nästföregående
år av vederbörande statsmyndighet
offentliggjorts.

Konungen äger bestämma, i vad
mån reservpolismännen skola utgöras
av polisbefäl eller vara beridna.

(Ändrad lydelse.)

5 §.

1. I stad, vars invånarantal uppgår
till minst 10,000, skall polisstyrkan
vara så stor, att staden må kunna, efter
ty nedan sägs, av den regelbundet använda
polispersonalen tillhandahålla
polismän (reservpolismän) för att vid
tillfälligt behov av polisförstärkning å
annan ort där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet.
Vad sålunda stadgats skall i län, där
stad med minst 10,000 invånare ej
finnes, äga tillämpning å den stad inom
länet, Konungen bestämmer.

Konungen äger bestämma, i vad
mån reservpolismännen skola utgöras
av polisbefäl eller vara beridna.

2. Stad, så ock köping, som i 1 §
1 mom. andra stycket sågs, må kunna
åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän
även i den mån skyldighet
enligt 1 mom. icke föreligger. Närmare
föreskrifter för tillämpning härav
meddelas av Konungen.

3. I fråga örn stad, som jämlikt
1 morn. är skyldig tillhandahålla reservpolismän,
må Konungen förordna,
att ett bestämt antal av stadens
polispersonal i särskilda tjänstegrader

(Nuvarande lydelse.)

6 §.

I stad, som jämlikt 5 § skall tillhandahålla
reservpolismän, skall i erforderlig
utsträckning finnas anställd
för spaning och annan undersökning
angående brott särskilt utbildad polispersonal
(kriminalpolisavdelning).

Viel kriminalpolisavdelning, som
på grund av stadgandet i första stycket
eller eljest i stad. inrättas, skola, om
och till det antal Konungen förordnar,

(Ändrad lydelse.)

huvudsakligen skall användas för
tjänstgöring såsom statspolis vid upprätthållande
av allmän ordning och
säkerhet utom staden. Då sådant förordnande
meddelats, skall polispersonalen
i staden ökas med det bestämda
antalet. Därest sedermera polispersonalen
minskas, utan att motsvarande
ändring i behovet av polispersonal
inom staden ägt rum, eller personalen
icke ökas i förhållande till sådan
ändring, må Konungen förordna örn
ökning av personalen.

För tjänstgöring såsom statspolis i
första hand avsedda polismän till föreskrivet
antal skola sammanföras till
en särskild avdelning (statspolisavdelning).
Närmare föreskrifter angående
anordnande av sådan avdelning meddelas
av Konungen.

I fråga örn stad, som skall tillhandahålla
statspolis, må Konungen föreskriva,
att staden för särskilda tillfällen
skall vara skyldig att för tjänstgöring
såsom statspolis tillhandahålla,
utöver vad förut sagts, ytterligare det
antal polismän, för vilka ersättare
kumm erhållas genom indragning för
tjänstgöring i staden av stat spolismän
från vissa angivna andra städer.

6 §.

I stad, som jämlikt 5 § 1 mom.
skall tillhandahålla reservpolismän,
skall i erforderlig utsträckning finnas
anställd för spaning och annan undersökning
angående brott särskilt utbildad
polispersonal (kriminalpolisavdelning).

I fråga örn stad, som på grund av
stadgandet i första stycket eller eljest
inrättar kriminalpolisavdelning, må
Konungen förordna, att ett bestämt

(Nuvarande lydelse.)

finnas anställda polisman för kriminalpolisverksamhet
huvudsakligen utom
staden.

7 §•

Jämväl annan befattningshavare vid
polisväsendet än sådan, som avses i
ö § eller 6 § andra stycket, må, därest
hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt
eller delvis bestrides av statsmedel, användas
för polisverksamhet utom det
område, för vilket han är anställd.

Närmare bestämmelser angående
fjärdingsmans och andra polismäns användning
utom det område, för vilket
vederbörande befattningshavare är anställd,
meddelas av Konungen.

(Ändrad lydelse.)

antal av stadens kriminalpolismän i
särskilda tjänstegrader huvudsakligen
skall användas för tjänstgöring såsom
statspolis vid kriminalpolisverksamhet
utom staden. För sådan tjänstgöring i
första hand avsedda kriminalpolismän
till föreskrivet antal skola i stad med
statspolisavdelning tillhöra denna.

7 §.

1. Jämväl annan befattningshavare
vid polisväsendet än sådan, som avses i
5 § eller 6 § andra stycket, må, därest
hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt
eller delvis bestrides av statsmedel, användas
för polisverksamhet utom det
område, för vilket han är anställd.
Vad nu sagts skall ock gälla i fråga
örn elever i av staten bekostad eller
understödd polisskola.

Då utomordentliga omständigheter
därtill föranleda, äger Konungen förordna,
att befattningshavare vid polisväsendet
även i andra fall än i första
stycket sägs må användas för polisverksamhet
utom det område, för vilket
han är anställd.

2. Närmare bestämmelser angående
fjärdingsmans och andra polismäns användning
utom det område, för vilket
vederbörande befattningshavare är anställd,
meddelas av Konungen.

8 §.

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de fjärdingsman, ordningsmän
eller andra polismän, vilka jämlikt 2, 4, 5 eller 6 § skola finnas anställda i
distriktet, samt de övriga befattningshavare, som för polisverksamhetens upprätthållande
äro erforderliga, att med skälig pension förse innehavare av befattning,
som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattningshavaren
kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie befattning) samt att, då
befattningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans
änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd ävensom till dödsboet utbetala
skälig begravningshjälp.

(Nuvarande lydelse.)

(Ändrad lydelse.)

Polisdistrikt åligger tillika att draga
försorg om föreskriven uniformering
och beväpning av distriktets polispersonal
samt att i erforderlig utsträckning
ombesörja materiel, byggnader,
arrestlokal, telefon och övriga för distriktets
polisväsen erforderliga anordningar.
Beväpning samt annan utrustning
än uniform åt personal, vilken
tjänstgör såsom statspolis, ävensom för
denna verksamhet erforderlig materiel
skall dock ombesörjas av statsverket.

För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polisdistrikt,
Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg.

I samband med fastställandet av den med viss befattning förenade lönen
skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie.

Har landsting beslutat upprättandet av polisavdelning för ändamål, som i
3 § sägs, skall vad i första, andra och fjärde st3rcliena stadgats äga motsvarande
tillämpning å landstinget.

Angående polisdistrikts och landstings rätt till bidrag av statsmedel
stadgas i 15 §.

9—13 §§ oförändrade.

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare
vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd
eller begravningshjälp eller i fråga, som avses i 8 § 4 stycket, skall beslutet
underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller
ogillas. Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp
må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för
lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill uppgivas.

Örn beslut, som eljest fattas angående polisväsendets organisation, skall anmälan
göras hos länsstyrelsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp
av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen
icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen
åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet
eller landstinget göra framställning örn rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,
äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen
förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

(Nuvarande lydelse.)

15 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal,
som i distriktet finnes anställd
för liela rikets behov, för avlöning
och pensionering av kriminalpolisnian,
som avses i 6 § andra stycket,
för begravningshjälp till sådan
kriminalpolismans dödsbo samt för
särskilda anordningar för polisväsendet
i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet
av statsmedel.

(Ändrad lydelse.)

15 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal,
som i distriktet finnes anställd
för hela rikets behov, samt för
särskilda anordningar för polisväsendet
i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet
av statsmedel.

Stad, som jämlikt 5 § 3 mom. första
stycket och 6 § andra stycket skall
tillhandahålla statspolis, gottgöres av
statsverket så stor del av stadens kostnader
för avlöning, pensionering, begravningshjälp
och andra förmåner åt
polispersonalen i särskilda tjänstegrader,
som belöper å det bestämda antalet
statspolismän i motsvarande grader
enligt de beräkningsgrunder, som
av Konungen fastställas. Dessutom
utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda
beräkningsgrunder, ersättning
med skäligt belopp för stadens kostnad
för anskaffande av rum för avdelningens
hästar och fordon samt, därest
statspolismännens antal bestämts till
flera än tio, för erforderlig expeditionslokal.
Samtliga kostnader för
verksamheten såsom statspolis bestridas
av statsmedel.

Kostnaden för poliskollegiernas verksamhet bestrides av statsmedel.

2. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet, vilken
anställts för landstingsområde, så ock till kostnaden för avlöning av den,
som i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom. tredje stycket förmäles, innehar eller
uppehåller ordinarie befattning, bidrager statsverket med hälften. Efter enahanda
grund utgiver statsverket bidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts
kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må
tillkomma för landstingsområdet eller i polisdistriktet anställd befattningshavare
vid skada, som i tjänsten åsamkats honom.

Till kostnaden för avlöning av den, som i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom.

(Nuvarande lydelse.) (Andrad lydelse.)

tredje stycket förmäles, innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning,
bidrager statsverket med en femtedel.

3. Ordinarie befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller
i polisdistrikt, som avses i 1 § 1 mom. tredje stycket, må pensionsförsäkras i
statsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill landsting eller polisdistrikt
på annat sätt ombesörja pensionering av sådan befattningshavare, bidrager
statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.

4. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla
reservpolismän, utgår statsbidrag
för varje reservpolisman, som
skall tillhandahållas, med en tredjedel
av de sammanlagda löneförmåner, som
ärligen tillkomma i distriktet anställd
polisman med lägsta lön inom den
tjänstegrad, reservpolismannen skall
tillhöra.

4. Till polisdistrikt, som jämlikt 5 §
1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,
utgår statsbidrag för varje
reservpolisman, som skall tillhandahållas,
med en sjättedel av de sammanlagda
löneförmåner, som årligen tillkomma
i distriktet anställd polisman
med lägsta lön inom den tjänstegrad,
reservpolismannen skall tillhöra. Skola
reservpolismännen till visst antal vara
beridna, utgår därjämte statsbidrag
med hälften av stadens kostnad för
hållande av erforderligt antal hästar
och utrustning för dessa. Närmare
grunder för beräknande av sådan kostnad
fastställas av Konungen.

Har polisdistrikt, som jämlikt 5 §
1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,
åtagit sig att för viss tid
tillhandahålla ytterligare reservpolismän,
utgår för var och en av dessa
statsbidrag efter enahanda grunder,
som i första stycket sägs, i den mån distriktet
visar, att lämpliga och tjänstbara
personer under 65 års ålder, vilka
tidigare innehaft befattningar såsom
ordinarie polismän i stad, enligt överenskommelse
med distriktet stått till
förfogande för att vid utkallande
av reservpolispersonal tjänstgöra såsom
ersättare för denna inom distriktet.
Statsbidrag för reservpolismän må
dock sammanlagt utgå högst för dubbla
det antal, som distriktet enligt 5 §
1 mom. är skyldigt tillhandahålla.
Närmare bestämmelser rörande sådana

2219 31

A 5

(36

(Nuvarande lydelse.)

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,
bestrider statsverket
ej mindre vad av vederbörande ''polismans
lön belöper å tid, som han tjänstgjort
utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens
transport till och frän
tjänstgöringsorten, personalens bostad
och kost under tjänstgöringstiden samt
särskilda kostnader för hästar och
fordon, än även dagarvode till varje
polisman.

5. Om befattningshavare vid polisväsendet
i annat fall än som avses i
4 mom. på grund av föreskrift i
denna lag tjänstgör utom det område,
för vilket han är anställd, bestridas
därigenom uppkommande särskilda
kostnader av statsverket. Därest befattningshavarens
lön endast delvis bekostas
av statsverket, skall jämväl vad
a.v lönen belöper å tid, som han sålunda
tjänstgör, helt bestridas av statsmedel.

(Ändrad lydelse.)

ersättare, som nu sagts, meddelas ai
Konungen.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,
bestrider statsverket
för den tid, då reservpolismännen
tjänstgjoid utom distriktet, dettas
jämlikt 1 mom. andra stycket beräknade
kostnad för avlöning av ifrågavarande
antal polismän ävensom alla
av tjänstgöringen uppkommande särskilda
kostnader.

5. Örn befattningshavare vid polisväsendet
i annat fall än som avses i
1 och 4 mom. på grund av föreskrift i
denna lag tjänstgör utom det område,
för vilket han är anställd, bestridas
därigenom uppkommande särskild &
kostnader av statsverket. Dessutom
skall, oavsett huruvida eljest statsbidrag
utgår till befattningshavarens
lön, vad av lönen belöper å tid, som
han sålunda tjänstgör, helt bestridas
av statsmedel. Har för sådan tjänstgöring
använts elev vid av staten bekostad
eller understödd polisskola, ock
uppbär sådan elev under tjänstgöringstiden
icke lön eller motsvarar hans lön
icke lägsta lön för ordinarie polisman i
den stad, där polisskolan är förlagd,
skall han äga av statsverket uppbära
ett belopp motsvarande denna lön
eller skillnaden mellan denna och den
lön han åtnjuter.

6. Har befattningshavare vid polisväsendet skadats i tjänsten, medan han
på grund av stadgande i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han
är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av
skadan ina åvila vederbörande landsting eller polisdistrikt.

7. Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning
till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.

16 § oförändrad.

17 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående

1) chefskapet över polispersonal;

2) polisskola;

3) tillsättning och entledigande av befattningshavare vid polisväsendet;

4) polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

5) befattningshavares skyldigheter;

6) befattningshavares disciplinära bestraffning;

7) poliskollegiums tjänstgöring och förfarandet inför poliskollegium; samt

8) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt och landsting.

18—20 §§ oförändrade.

Bilaga II.

Reservpolisens användning'' Vi 1919—sl/i2 1928.

lr	U t k a	lade	Anledning	Styrkans storlek	Tj änstgöringstid
från	till
1919	Stockholm	Dalarö	Besök av besättningsmän från	8	9/n—*/i3
			14 tyska fartyg	2	s/i2—2*/ia
	Nyköping	Nävekvarn	Infångande av en beväpnad,	2	2Ve
			för allmänna säkerheten far-
			lig sinnessjuk
	Skövde	Moholm	Grovt hemfridsbrott	2	4/l0
1920	Stockholm	Västerås	Arbetskonflikt	14	9/a—»*/2
				4	15/a—7/s
	»	Södertälje	Arbetskonflikt	10	“/«—»/«
	»	Munkfors	Oroligheter vid Munkfors bruk	20	16/a—Vs
	Karlstad	»	»	3	11 /a—‘»/a
				5
1921	Nyköping	Bullersta i Hel-	Infångande av en beväpnad,	2	V*
		gona s:n	för allmänna säkerheten far-
			lig brottsling
	Eskilstuna	Oxelösund	Strejk	2	14/i(tid för åter-
					kallelsen ej
					uppgiven)
	Halmstad	Oskarström	Ordningens upprätthållande	3	V»
	Örebro	Hallsberg	Möte av arbetslösa (s. k. luf-	8	*>/s—Vt
			farekongress)
	Sundsvall	Mellansel	Luffarekongress	G	tO CO 1 to en"
1922	Nyköping och	Hedenlunda i	Arbetskonflikt	6	19/s
	Eskilstuna	Vadsbro s:n
1923	Östersund	Nor i Revsunds	Oordningar, våld och skade	1	Va—,3/a
		sin	görelse av en församlad
			folkhop
	Luleå	Muoskosel	Flottningsstrej k	1	25/a—20/e
	,,	Seskarö	Sågverksblockad	2	10/8-6/io
				3	Vig, 8/io
				2	Vid—14/u
1924	Stockholm	Sundsvall	Arbetskonflikt	20	16/i—29/s
				16	Vs—9/s
				10	7/s—14/s
	Gävle	Ockelbo polis-	Lantarbetarestrej k	2	S/lS—S1/l2
		distrikt
1925	Stockholm	Ulriksdal	Kapplöpning	16	21/6, 24/s; Ve, Ve
	Växjö	G rimslöv	Undersökningar i anledning	3	9/l0, 10/10
			av rånmord

lr	U t k a	lade	Anledning	Styrkans	Tjänstgöringstid
från	till	storlek
1925	Malmö	Kalmar	Kommunalstrejk	G	*8/,_M/8
	Västerås	Strömsholm	Kapplöpning	1	12/j
	Gävle	Ockelbo polis-distrikt	Lantarbetarestrejk	2	Vi-Va
	Östersund	Ängersjö, i då-varande Yt-terhogdals s:n	Oordningar bland skogsar-betarna, olovlig brännvins-tillverkning	i	24/2—27/l
	»	Hammerdals s:n	Oordningar vid flottningsar-beten	1 4 3 2	2%—2S/s 24/5—6/e 6/e—,4/6 15/6-16/6
1926	Stockholm	Ulriksdal	Kapplöpning	14	8 dagar i juli och aug.
	Södertälje och Lidingö	Sigtuna med omnejd	Fälttjänstövniug	4	27/9-ViO
	Lidingö	Sundbyberg	Arbetskonflikt	3	S0/l0, 10/ll-18/ll
	Södertälje	»	»	3	12/ll—1/l2
	Södertälje och Lidingö	)>	Stadsinvigning	6	S1/l2
	Uppsala	Skilda platser inom länet	Trafikkontroll	2	9 dagar under tiden okt.— dec.
	Nyköping och Eskilstuna	Stjärnhov	Konungens av Belgien besök	6	V ii
	Växjö	Åseda	Olsmässofesten; kontroll av motorfordonstrafiken m. m.	2	26/7
	»	Skilda platser inom länet	Trafikkontroll	1	7 dagar under aug. och sept.
	Kalmar	»	»	2-4	6 dagar under okt. och nov.
	Malmö	Veberöd	Automobiltävling	4	»/7
	Göteborg	Skilda platser inom länet	Trafikkontroll	6 4 2	8 dagar i aug. 3 dagar i aug. 2°/ii
	Västerås	Strömsholm	Kapplöpning	1	*h
	Falun	Säter	Festspel	t)	3/7—4/7
	»	Dala-Floda	»	2
	Falun	Särna	Spaningsarbete	2	27/,
	»	Svärdsjö	Trafikkontroll	2	10/8
	Gävle	Ramsjö	Flottningsarbetarestrejk	3	4i;e—3/t
	»	Valbo polisdi-strikt	Trafikkontroll	2	4 dagar i okt.
	Luleå	Nedertorneå (Skiljestället i Torneälven)	Flottningsarbetarestrejk	2	18/,-_28/7
1927	Stockholm	Tveta s:n	Motortävling	11	28 0
	»	Drottningholm	Konungens vistelse å platsen	2	>/ll—91/l2

	U t k a	Ilade		Styrkans
Ir	Anledning	Tjänstgöringstid
			storlek
	från	till
1927	Stockholm	Ulriksdal eller	Kapplöpning	14	17 dagar under
		Solvalla		tiden maj — okt.

	Södertälje och	Sundbyberg	Stadsinvigning	6	Vi
	Lidingö
	»)	Beatelund	Scoutläger	2 å 3	10 dagar i juli
	Lidingö	Barkarby	Idrottstävling	3	2I/s
	Uppsala	Skilda platser	Trafikkontroll	2	11 dagar under
		inom länet			tiden juni— dec.
	Eskilstuna	Västerbyviken i	Motortävling	3	ls/2
		Torshälla s:n
	Växjö	Traryd	Arbetskonflikt	1	B/s-”/a
	»	Klavreström	»	2	lä/ll-18/ll
	»	Åseda	»	2
	Kalmar	Ljungbyholm	Kontrollering av vittnesmål i	2	31/5
			automobilärende
	»	Förlösa	Zigenarbesök	3	12/io—13/10
	Göteborg	Skilda delar av	Trafikkontroll	6	9 dagar under
		länet			tiden mai— okt.
	Skövde	»	»	2	15 dagar i juli
					och aug.
	Västerås	Strömsholm	Kapplöpning	1	10/''
	Gävle och Söder-	Arbrå	Hälsingestiimma	5	•»/«-»/«
	hamn
	Gävle	Ovansjö polis-	Barnens dag	3	Vt-Vt
		distrikt
	»	Hille polisdi-	Trafikkontroll	2	I0/7
		strikt
	»	Gnarps polisdi-	Ostkustbanans invigning	1	30/io—>/u
		strikt
	Sundsvall	Gimån i Torps	Arbetskonflikt	1	*''°/7—13/ll
		sin
	Östersund	Bodsjö s:n	Oordniugar vid flottnings-	2	“/«-5 V
			arbeten	1	•/»—“/.
	»	Bräcke s:n	»	1	21/7 —al/8
	Umeå	Grubbe, Umeå	Arbetskonflikt	2	27/io—9/ll
		landsförs.
	Luleå	Gällivare, (Ångesåns	Blockad av flottningsarbetet	3	4/e—13/6
		flottled)
1928	Stockholm	Drottningholm	Konungens vistelse å platsen	2	Vl — °/l, !3/8— 2 VlO, 13/lO— 31/l2

	»	Kacka (General-	Arbetskonflikt	6	13 4
		Motors Kor-		2	14,4
		diska A.-B.)		1	13/4
				2	16/4—20/4

o Ar	u t	k a	lade	Anledning	Styrkans storlek	Tjänstgöringstid
från	till

1928	Stockholm		Tveta sm	Motortävling	4
	))		Skilda platser	Fältmanöver	2	s5/»—:Vig
			inom Hal-lands län
	Stockholm,	Sö-	Ulriksdal eller	Kapplöpning	4—10	18 dagar under
\|	dertälje	och	Solvalla		tiden maj —
	Lidingö					okt.
	Södertälje		Dalarö	Offentligt möte	2	20/,
	Lidingö		Djursholm	Demonstration vid nödhjälps-	3	24/,
		arbeten
	Uppsala		Harnäs	Bevakningstjänst vid kusten	1	21/,—>3/,
	))		Skilda platser	Trafikkontroll	2	29 dagar under
			inom länet			tiden mars och dec.
	Eskilstuna		Väsby viken i	Motortävling	3	19/2
			Torshälla s:n
	n		Västerrekame	Trafikkontroll	1	4 dagar i mån.
			landsfiskals- distr.			fr. juli
	»		Stallarholmen	Broinvigning	o O	8/l2
	Växjö		Kronobergshed	Folkfest	3	23/e—25/o
	»		Ljungby	Lantbruksutställning	3	2*8—5/0
	Kalmar		Strömsrum	Arbetskonflikt	2	Vo—''%
	»		Förlösa	Järnvägsmännens fest	2	»/«, 10/6
			Smedby	))	3
					2	8/7
					2	4/s, 5/s
	»		Skilda platser inom länet	Trafikkontroll	2	10 dagar under juli och aug.
	Västervik		»	»	2	10 dagar under
					juli och aug.
	Halmstad		Särö	Konungens vistelse å platsen	3	8/7
			Skilda platser	Fältmanöver	3	25/0 — 1/1Q
			inom länet
	Göteborg		Torslanda	Flyguppvisning	17 9	lVi 18/5
					12	“>/5
					17	2 °/5
	»		Styrsö	Badortens öppnande	2	s/o, 3/0
	»		Skilda platser	Folkfester	2 ä 3	28 dagar under
			inom länet			tiden juni— sept.
	n		Skilda delar av	Trafikkontroll	4—6	5 dagar under!
			länet			juli och aug. I
	Orebro		Degerfors	Arbetskonflikt	3	3/o—20/12
				2	20/l2-31/l2
''	Västerås		Strömsholm	Kapplöpning	4	l4/7, 15/7

lr	U t k a	Ilade	Anledning	Styrkans	Tjänstgöringstid
från	till	storlek
1928	Falun	Ludvika	Tävling	2	*ls
	»	Mora	»)	2	n/s
	)>	Sundbom	Auktion	2	27/4, 28/i
	»	»	Basar	2	-28/6
	» ’	Rättvik	Trafikens ordnande	2	26/l2—81/u
	»	Skilda platser inom länet	Trafikkontroll	1 å 2	20 dagar under tiden febr.— dec.
	Gävle	Valbo polisdi-strikt	»	2	2%
	»	Färila polisdi-strikt	Hembygdsfest	3	26/5-28/6
	n	Bollnäs polisdi-strikt	Järnvägsolycka	2	22/e, 28/o
	Söderhamn	Laforsen, Färila	Hembygdsfest	1	27/5, 28/6
	Luleå	Nederluleå (Svartön)	Gruvstrejk, blockad	3	2V6-28/8

Bilaga lil.

Keservpolisens användning 1/i 1929—mitten av oktober 1931.

Ar	U t k a	lade	Anledning	Styrkans	Tj änstgörin gen s
från	till	storlek	omfattning
1929	Södertälje	Ulriksdal	Kapplöpningar	2	15 söndagar
	»	Östertälje m. m.	Motortävling	3	1 dag
	))	Saltsjöbaden	Trafikreglering	3	1 dag
	»	Skilda platser	Fälttjänstövningar	3	8 dagar
	»	Solna m. m.	Omnibusstrejk	2	—
	Lidingö	Ulriksdal	Kapplöpningar	2	15 söndagar
	»	Skilda platser	Idrottstävlingar	1 ii 2	3 tillfällen
	»	Solna m. m.	Omnibusstrejk	2	—
	»	Drottningholm	Besök av Lettlands president	3	1 dag
	Stockholm	Ulriksdal	Kapplöpningar	6 beridna	15 söndagar
	»	Solna m. m.	Omnibusstrejk	67	1 dag
	»	» »	))	38	1 å 10 dagar
	»	» )>	»	14	10 ä 20 dagar
	.»	>» »	))	4 å 10	Över 20 dagar
	*>	Järfälla	Cykeltävling	8	1 dag \|6 dagar i mån.
	Uppsala	Skilda platser	Trafikkontroll	2	) maj—okt.; i 3 dagar i mån. \| eljest
	Eskilstuna	Västerrekarne distrikt	Motortävlingar	2	1 dag
	»	)>	Trafikkontroll	i	8 dagar
	))	»	Broinvigning	3	1 dag
	Nyköping	Skilda platser	Trafikkontroll	lii 2	5 dagar
	»	Rönö distrikt	Omhändertagande av sinnes-sjuk	2	1 dag
	Växjö	Ljunghy	Kreatursmöte	1	1 dag
	Kalmar	Skilda platser	»Större folksamlingar»	1 ä 2	3 tillfällen j 1 dag vid 2 till-
	M	Södra Möre	Arbetskonflikt och vräkningar	3	: fällen; 8 dagar 1 vid ett tillfälle
	»	Emmaboda	Köpingens invigning	2	1 dag
	Västervik	Skilda platser	Trafikkontroll	2	10 dagar
	»	Vassmolösa di-strikt	Arbetskonflikt	3	5 dagar
	Visby	Hemse	Marknad	2	1 dag
	»	Grötlingebo			1 dag
	»	Hemse	Svenska flaggans dag	2	1 dag

o Ar	Utki	Ilade		Styrkans	Tjänstgöringens
från	till		storlek	omfattning
1929	Göteborg	Skilda platser	Trafikkontroll	2 å 4	13 dagar
	»	»	Resandeström, folkfester m.m.	2 å 4	29 dagar
	»	» »	Folkfest	7	2 tillfällen
	Uddevalla	» »	Folkfester, marknad	2 å 3	4 tillfällen
	Borås	» »	Trafikkontroll	2	30 dagar
	Trollhättan	» u	»	2	33 dagar
	Skövde	» »	»	2	2 dagar
	Örebro	Degerfors	Arbetskonflikt	f 2 \ 1	3 månader 53 dagar
	Falun	Skilda platser	Trafikkontroll	2 ä 3	16 dagar
	))	)) ))	Folkfester o. d.	1 å 3	7 tillfällen
	»	Transtrand	Gränsmöte	2	2 dagar
	»	Naglarby	Mordutredning	2	1 dag
	Gävle	Laforsen	Hälsingeting	2	4 dagar
	»)	Sandviken	Gästrikemässa	Q O	5 dagar
	»	Ovansjö	Spaning efter lönnbrännare	1	5 dagar
	Umeå	Skilda platser	Trafikkontroll	2	17 dagar
1930	Södertälje	Sandhamn	J ubileumsregatta	1 å 2	19 dagar
	»	Ulriksdal	Kapplöpningar	2	17 söndagar
	»	Skilda platser	Idrotts tävlingar	1 å 2	3 tillfällen
	»	Saltsjöbaden	Trafikreglering	1	1 dag
	Lidingö	Sandhamn	Jubileumsregatta	1 å 2	19 dagar
	»	Ulriksdal	Kapplöpningar	2	17 söndagar
	»	Skilda platser	Idrottstävlingar	1	2 tillfällen
	»	Drottningholm	Konungens vistelse å platsen	3	1 dag
	“	Saltsjöbaden	Trafikreglering	1	1 dag
	Stockholm	Ulriksdal	Kapplöpningar	6 beridna	17 söndagar
	))	Järfälla	Cykeltävling	6	1 dag
	»	Drottningholm	Konungens vistelse å platsen	4	2 dagar
	»	»	” ” ” »	2	1 dag \|6 dagar i mån.
	Uppsala	Skilda platser	Trafikkontroll	2	1 maj—okt.; j 3 dagar i mån. ( eljest
	Eskilstuna	Sparreholm	Tågsammanstötning	2	1 dag
		Ekeby	Vägbyggnad	O	45 å 70 dagar
	»	Lerbo	Vägarbeten	1	16 dagar
	Nyköping	Sparreholm	Tågsammanstötning	2	2 dagar
	„	Ekeby	Vägbyggnad	1	1 dag
	Kalmar	Skilda platser	»Större folksamlingar»	1 ä 2	5 tillfällen
	»	Verkebäck	Arbetskonflikt	O O	18 dagar

År	U t k a från	Made till	Anledning	Styrkans storlek	Tjänstgöringens omfattning
1930	Kalmar	Ljungbyholm	Demonstration	3	1 dag
	Västervik	Skilda platser	Trafikkontroll	2	8 dagar
	»	Hjorteds distrikt	Arbetskonflikt	{ 1	5 dagar 4 dagar
	Visby	Hemse	Marknad	2	1 dag
	»	Grötlingebo	»	2	1 dag
	»	Hemse	Svenska flaggans dag	2	1 dag
	Karlskrona	Ronneby m. m.	Stölder	3	2 dagar
	Malmö	Skilda platser	Folkfester o. d.	2	3 tillfällen
	»	Saxtorp	Motortävling	10	1 dag
	Hälsingborg	»	»	5	1 dag.
	Trelleborg	Hällviken	Folkfest	2	2 dagar
	Ystad	Högestad	Bråk vid folkfest	3	1 dag
	Halmstad	Särö	Tennistävlingar	2	1 dag
	Göteborg	Skilda platser	Trafikkontroll	4	4 dagar
	»	» »	Resandeström, folkfester m. m.	2 å 3	28 dagar
	))	Styrsö	Resandeström	6	2 dagar
	»)	Torslanda	Motortävlingar	21	1 dag
	Uddevalla	Skilda platser	Folkfester, marknader	2 å 3	5 tillfällen
	Borås	» »	Trafikkontroll	2	60 dagar
	Trollhättan	)) »	»	2	42 dagar
	»	Brålanda	Marknad	2	1 dag
	Skövde	Skilda platser	Trafikkontroll	2	26 dagar
	Falun	» »	»	2 ä 3	17 dagar
	»	)> »	Idrotts tävlingar	2 ä 3	5 tillfällen
	»	» »	Folkfester o. d.	1 å 2	11 tillfällen
	»	Orsa	Offentligt möte	1	3 dagar
	Gävle	Hille distrikt	Zigenareläger	3	1 dag
	»	Laforsen	Hälsingeting	2	4 dagar
	»	Vallvik	Arbetskonflikt	1	1 dag
	Söderhamn	»	»	1	11 dagar
	Härnösand	Kramfors	Kilda dagen	6) M	2 dagar
	Umeå	Skilda platser	Trafikkontroll	2 ä 3	2 dagar
	Luleå	»>	Fältmanöver	3	6 dagar
1931	Södertälje	Ulriksdal	Kapplöpningar	2	16 söndagar
	»	Solvalla	Motortävlingar	1	1 dag
	Lidingö	Ulriksdal	Kapplöpningar	2	16 söndagar
	»	Saltsjöbaden	Trafikreglering		1 dag
	Stockholm	Ulriksdal	Kapplöpningar	6 beridna	16 söndagar
	»	Solvalla	Motortävlingar	12	1 dag

o Ar	U t k a	lade	Anledning	Styrkans	Tjänstgöringens
från	till	storlek	omfattning

1931	Stockholm	Solvalla	Motortävlingar	18	1 dag
	»	Ådalen m. m.	Arbetskonflikt m. m.	41	3 ä 4 dagar
	»	»	»	5 beridna	3 dagar
	))	Vänersborg	Nationellt möte -J	10 (4beridna)	\|>3 dagar
					\|6 dagar i mån.
	Uppsala	Skilda platser	Trafikkontroll	2	\| maj—okt. \| 3 dagar i mån.
					I eljest
	»	Valkhovsundet	Väginvigning	2	1 dag
	Eskilstuna	Skilda platser	Trafikkontroll	2	5 dagar
	»	Åhus distrikt	Väginvigning	2	2 dagar
	»	Skilda platser	Idrottstävlingar	2 ä 3	2 tillfällen
	»)	Villåttinge di-	Hembygdsfest	4	4 dagar
		strikt
	Nyköping	Skilda platser	Trafikkontroll	2 å 3	14 dagar
	»	Öllstabrinken	Motortävling	3	1 dag
	»	Ekeby	Vägbyggnad	1	1 dag
	))	Malmköping	Sörmlandsstämman	3	4 dagar
	Norrköping	V:a Husby	Midsommarfest	1	1 dag
	Kalmar	Skilda platser	Trafikkontroll	2	34 dagar
	U	» ))	»Större folksamlingar»	1 å 2	6 tillfällen
	»	Algotsrum	Hästutställning	1	1 dag
	»	Torsås	Slagsmål	3	1 dag
	»	Ljungbyholm	Demonstration	3	1 dag
	Västervik	Skilda platser	Trafikkontroll	2	18 dagar
	Visby	Hemse	Marknad	2	1 dag
	»	Grötlingebo	»	2	1 dag
	)»	Hemse	Svenska flaggans dag	2	1 dag
	Malmö	Skilda platser	Folkfester o. d.	2 å 4	7 tillfällen
	»	Saxtorp	Motortävlingar	11	1 dag
	)»	Skilda platser	Trafikkontroll	1	36 dagar
	Hälsingborg	Kulla-Gunnars-	Scoutläger m. m.	2	5 dagar
		torp
	»	Skilda platser	Trafikkontroll	1	21 dagar
	Lund	» »	»	1	6 dagar
	Landskrona	» »	»	1	21 dagar
	Trälleberg	Höllviken	Folkfest	2	2 dagar
	Ystad	Skilda platser	Trafikkontroll	1	3 dagar
	Halmstad	Särö	Tennistävlingar	2	1 dag
	Göteborg	Halmstad	Arbetskonflikt	/ 12 \ 19	10 dagar 3 dagar

o Ar	U t k a 1	lade.	Anledning	Styrkans storlek	Tjänstgöringens omfattning
fran	till
1931	Göteborg	Borås	l\| Arbetskonflikt <	14 5 beridna) 4	j-65 dagar 9 dagar
	»	»	Nationellt möte	14	1 dag
	M	Tingvall	,,	7	1 dag
	»	Skilda platser	Trafikkontroll	{ i	26 dagar 5 dagar
	)>	Torslanda	Motortävling	24	1 dag
	»	»	Flyguppvisning	3	1 dag
	»	Skilda platser	Folkfester	2 ä3	9 dagar
	»	Askim	Folkbad	2	23 dagar
	U	Linnerhult	Motortävling	5	1 dag
	Uddevalla	Skilda platser	Folkfester, marknader m. m.	2 å 3	3 tillfällen
	Borås	» »)	Trafikkontroll	2	90 dagar
	»	Frändefors di-strikt	Demonstrationer	3	2 dagar
	»	Bjärke distrikt	»	3	1 dag
	Trollbättan	Frändefors di-strikt	))	3	1 dag
	))	Lelångens »	»	2	3 dagar
	»	» »	Trafikkontroll	2	79 dagar
	Skövde	» »	»	2	3 dagar
	,,	Åsvall	Hembygdsfest	3	3 dagar
	»	Öhult	Nationell fest	3	2 dagar
	»	Skilda platser	Fältmanöver	2	5 dagar
	Karlstad	Kåtorp	Arbetskonflikt	2	11 dagar
	Örebro	Skilda platser	Trafikkontroll	2	5 dagar
	Kallin	» »	»	2	14 dagar
	»	» »	Biträde åt besiktningsman vid »flygande besiktning»	2	16 dagar
	»	)) »	Idrottstävlingar	1 ä 3	6 tillfällen
	„	)) »	Folkfester o. d.	2 ä 3	7 tillfällen
	,,	Rörbäcksnäs	Kommunistiskt möte	3	2 dagar
	Gävle	Vallvik	Arbetskonflikt	1	31 dagar
	n	Laforsen	Hälsingeting	3	4 dagar
	»	Hofors	Barnens dag	2	3 dagar
	,,	Skilda platser	Trafikkontroll	2	2 dagar
	Söderhamn	Vallvik	Arbetskonflikt	2	31 dagar
	»	Hudiksvall	)»	6	1 dag
	Härnösand	Gudmundrå	»	3	4 dagar
	Sundsvall	))	»	3	4 dagar
	»	Njurunda	Efterspaning av spritsmugg-lare	2	7 dagar

År	U t k a	[lade	Anledning	Styrkans	Tjänstgöringens
från	till	storlek	omfattning
1931	Ostersund	Helan	Flottningar	3	c:a 20 dagar
	»	Skilda platser	Trafikkontroll	2	44 dagar
	Umeå	» ))	))	1	1 dag
	”	Nordmaling	Eftersökning av en lönnbrän-nare	1 2 l 1	6 dagar 17 dagar
	»	Burträsk	Arbetskonflikt	2	15 dagar
	»»	Åsele	))	3	14 dagar
	»	»	Bönkelg	1	7 dagar
	Luleå	Porjus	Större folksamling	1	2 dagar

P. M.

Bilaga IV.

angående beräkning av statsbidrag till täckande av kostnaderna
för pensionering av statspolisavdelnings befattningshavare
och dessas efterlevande.

Vederbörande städers direkta bidrag till täckande av kostnaderna för befattningshavares
och deras efterlevande familjers pensionering utgå i de olika
städerna efter mycket växlande grunder, och även befattningshavarnas bidrag
till pensioneringen bestämmas på mycket olikartade sätt. På grund härav
och med hänsyn jämväl därtill, att den till statspolisavdelning kommenderade
personalen förutsättes komma att växla från år till år, har det synts vara
praktiskt ogenomförbart att giva de bestämmelser, som skulle reglera stats-*
bidraget till bestridande av pensioneringskostnaderna, en sådan inriktning, att
staden skulle erhålla ersättning för sina direkta utlägg. Man har därför måst
söka på en mera indirekt väg erhålla en uppskattning av kostnaderna och detta
har, under hänsynstagande till de hos ifrågavarande städer förefintliga olikheterna
i pensionshänseende, funnits böra kunna ske efter här nedan uppdragna
grundlinjer.

Vid bestämmande av den medellön, efter vilken statens bidrag till avlönande
av polismän inom viss tjänstegrad beräknas, utgår man från nettolönerna, d. v. s.
de löner, som respektive befattningshavare erhålla, sedan från avlöningarna
dragits de avgifter, som befattningshavarna själva eventuellt hava att erlägga
för sin egen och sina efterlevandes pensionering. Örn statsbidraget till statspolisavdelning
skulle stanna vid dessa nettolönebelopp, skulle tydligen staden
komma att få vidkännas hela kostnaden för pensioneringen. Staten bör alltså
utöver dessa nettolöner tillskjuta ett belopp, som beräknas täcka hela kostnaden
för pensioneringen av statspoliserna och deras efterlevande.

Statsbidraget till pensioneringen torde lämpligen böra avvägas på det sättet,
att staten för varje befattning vid statspolisavdelning erlägger den årliga pensionsavgift,
som, erlagd under befattningshavarens återstående tjänstetid intill
pensionsåldern, beräknas täcka kostnaderna för egen- och familjepension, örn
avgiftsbetalningen börjar vid den ålder, vid vilken polisman i genomsnitt kan
antagas vinna första anställning i befattning, som medför pensionsrätt. Avgiften
bör utgå dels med viss procent å tjänstepensionsunderlaget, varmed här
förstås beloppet av den pension, som befattningshavaren själv enligt stadens
pensionsbestämmelser skulle erhålla vid uppnådd pensionsålder, örn han då
räknar det för erhållande av hel pension erforderliga antalet tjänstår, dels
med viss procent å familjepensionsunderlaget, som här tänkes vara lika med
den högsta pension, som enligt samma bestämmelser vid befattningshavarens
frånfälle skulle utgå till änka utan pensionsberättigade barn. Örn tjänste- och
familjepensionsunderlagen äro beroende av polismannens löneklass inom tjänstegraden,
beräknas avgifterna efter de pensionsunderlag, som motsvara den för
befattningen fastställda slutlönen (alla ålderstillägg således inräknade).

Skulle statspolisavdelning inrättas i stad, som saknar pensionsbestämmelser,
torde frågan örn statsbidragets storlek få bliva beroende på prövning i varje
särskilt fall med utgångspunkt från här angivna principer.

Beräkningen av statsbidrag till pensioneringen bör ansluta sig till beräkningen
av lönebidragen. Om således tillfälligtvis extra polismän använts vid
statspolisavdelningen men staten lämnar löneersättning för ordinarie befattningshavare,
bör jämväl statsbidrag till pensioneringen utgå såsom för ordinarie
polismän. Örn däremot staten för viss tid utbetalar ersättning efter den

för extra polisman bestämda lönen, bör, i den mån enligt stadens pensionsbestämmelser
sådan extra befattningshavare saknar pensionsrätt, statsbidrag till
pensioneringen ej utgå.1)

För bestämmande av den genomsnittliga anställningsålder, som skall ligga
till grund för avgiftsberäkningarna, synes man lämpligen kunna utgå från den
avgiftsprocent, som i reglementet för statens pensionsanstalt stadgats för de
befattningshavare vid polisväsendet, för vilka delaktighet i anstalten beretts.
Det procenttal, efter vilket avgiften för tjänstepension bestämmes i förhållande
till tjänstepensionsunderlaget, utgör i statens pensionsanstalt 4 %. Vid tilllämpning
av de för anstaltens beräkningar av befattningshavares avgifter fastställda
försäkringstekniska grunderna (ålderdomsförsäkringskommitténs allmänna
dödlighetstabell och en räntefot av 4 %) motsvarar denna avgift, som
avsetts skola täcka ungefär 1U av tjänstepensionskostnaden, en genomsnittlig
anställningsålder av ungefär 24 år, då, såsom härvidlag är fallet, pensionsåldern
är 60 år. Med utgående härifrån föreslås, att statens pensionsavgifter för personalen
vid statspolisavdelning bestämmas till de belopp, som enligt ovannämnda
för statens pensionsanstalt gällande försäkringstekniska grunder och de för
samma anstalt fastställda familjepensionsvärdena beräknas vara erforderliga,
örn befattningshavarnes medelålder vid inträde i poliskåren är 24 år. Det må
nämnas, att i kostnadsberäkningarna vid den i november 1922 avlämnade
Linnérska utredningen räknats med en genomsnittlig anställningsålder av 23 år.

De på ovan föreslaget sätt beräknade avgiftsprocenterna bliva i avrundade
tal för olika förekommande pensionsåldrar följande:

	Ärlig pensionsavgift i procent
Pensionsålder	av pensionsunderlaget
	för	för
	tjänstepension	familjepension
55 .............................	19	15
56 ..............................	17	15
57 ..............................	16	15
58 ..............................	14	14
59 ..............................	13	14
60 ..............................	12	14
61 .............................	11	14
62 ..............................	10	14
63 ..............................	9	14
64 ......................	8	14
65 .............................	7	14

Vid beräkningen av ovanstående procenttal har ej tagits hänsyn till inträffande
befordringar till befattning med högre pensionsunderlag. Den kostnadsökning,
som härav föranledes, torde emellertid få anses vara så ringa, att
den i detta sammanhang kan lämnas ur räkningen, i all synnerhet som den i
större eller mindre utsträckning motväges av att pensionsåldern ofta stiger med
tjänstegraden, vilket medför viss minskning av pensioneringskostnaderna.

Vid statsbidragets beräkning på här föreslaget sätt beaktas ej de dyrtidstillägg
och andra liknande tillägg, som städerna bevilja å utgående pensioner.
Ville man taga hänsyn jämväl till dessa tillägg, kunde detta möjligen ske genom
att öka pensionsavgifterna efter det procenttal, som ungefärligen motsvarar de
tillägg, som för tillfället erhållas å utgående pensioner. Enär det torde komma
att möta svårigheter att härvidlag lämna tillfredsställande beräkningsföre- *)

*) Jämför under avd. 15 i promemorian.

skrifter, som tillika äro någorlunda lätthanterliga, och då dessutom här ifrågavarande
kostnader måste betraktas såsom obetydliga i förhållande till totalkostnaderna
för statspolisavdelningarna, böra de emellertid kunna försummas.

De kostnader, som blivande löne- och pensionsregleringar kunna väntas medföra
i fråga örn då anställd personal, bliva tydligen vid ovan skisserade beräkningssätt
för statsbidraget ej heller fullt täckta.

Det må emellertid framhållas, att enligt det här framlagda förslaget till beräkningsgrunder
ersättningen av statsmedel i vissa fall kan väntas något överskrida
stadens utgifter för pensioneringen. Såsom exempel härå kan anföras,
att statens bidrag till pensioneringen beräknas efter de pensionsunderlag, som
motsvara slutlönema i resp. befattningar, fastän pensionen oftast bestämmes
av befattningshavarens medellön under ett eller flera år tillhaka i tiden (det
är särskilt i fråga örn familjepensioner, som detta kan bliva till förmån för
staden).

Med hänsyn till det gagn, som jämväl städerna själva få beräknas hava av
sina statspolisavdelningar, synes det vara tillfyllest att meddela sådana statsbidragsföreskrifter,
att städerna i stort sett erhålla sina kostnader för dessa avdelningar
täckta. Detta utgör grundtanken i det förslag, som här framlagts,
och de differenser, som kunna väntas uppstå mellan beräknade och verkliga kostnader,
gå ibland i gynnsam och ibland i ogynnsam riktning för staden, men de
kunna alltid väntas bliva förhållandevis obetydliga, i synnerhet i jämförelse med
totalkostnaderna för statspolisavdelningarna.

Det torde här böra anmärkas, att man vid bestämmande av statsbidraget till
täckande av de särskilda kostnader, som uppkomma genom att statspolis skadats
i tjänsten, synes böra kunna anse, att kostnaderna för familjeunderstöd redan
äro av statsverket ersatta genom de statsbidrag till familjepensionsavgifter, som
enligt ovanstående förutsättas hava utgått.

Stockholm den 18 december 1931.

Bertil Kjellén.

Bilaga V.

Preliminär plan över stats- och reservpolisen.

			t							Reser	v 1	olis
										vdå ersättare	ej anställts)2)
1’örläggningsort och styrka	’)	In- tend.	Kom-i Över-miss. ''konst.	Bilar	Mo- tor- cykl.	Häs- tar	Man	Därav beridna
Stockholms	län	Stockholm 40		i	1 i 3	1 6	3	i 16	[Stockholm 3)5o\|l6 (nu j Södertälje 3\| (Lidingö 3	8)
Uppsala	»									Uppsala	3
Södermanlands	»>									1 Eskilstuna	3
			''58						(Nyköping	3
Östergötlands	»	Linköping	7		—	1	1	1		(Linköping (Norrköping	3 6	4 (nu	2)
Örebro	))	Örebro	7		--	1	1	1	—	Örebro	3
Västmanlands	»	Västerås	4		—	1	1	1	-	Västerås	3
Kalmar	)>	Kalmar				1	1	1		(Kalmar	3
								(Västervik	3
Gotlands	»	—	—							Visby	3
Kronobergs	>» ) > Karlskrona » )	7			1	1	1		Växjö	3
Blekinge		34					Karlskrona	3
Kristianstads	”									Kristianstad	3
										(Malmö	12	4 (nu	3)
										[Hälsingborg	5	2 (nu	2)''
Malmöhus	»	Malmö	20		—	1 1	4	1	6	(Landskrona	3 3
										[Ystad	3
										(Trälleberg	3		i
Jönköpings	»	Jönköping	7]		—	1	1	1	—	Jönköping	3
Hallands	■									Halmstad	3
Göteb. o. Bohus	.	, Göteborg	30			1 2	0	2	10	I Göteborg 4 J Mölndal	24 3	10 (nu	5)
			48						(Uddevalla	3
Alvsborgs	J									/ Borås \ Trollhättan	3 3
Skaraborgs	»	Skövde	4		—	1	1	i	—	Skövde	3
Värmlands	»	Karlstad	7			— 1 1	1	i		(Karlstad	3
						(Kristinehamn	3
Kopparbergs	»	Falun	7)	22	-	— 1	1	i	—	Falun	3
Gävleborgs	»	Gävle	15)	—	1 1	3 1	i	6	(Gävle (Söderhamn	3 3
Jämtlands	»	Östersund	4(	19	—	— 1	1 :	i	-	Östersund	3
V ästernorrland s	»	Sundsvall löj	-	1 i 1	3	i	6	(Sundsvall (Härnösand	3 3
Västerbottens	»	Umeå	41	19	—	— J 1	1 I	i	—	Umeå	3
Norrbottens	»	Luled	151		1 ! 1	3	i	6 1	Luleå	3		I
		Summa 200	i	6 \| 20 ;	36 \|	20	B)50	*) 202	36 (nu 20)
							56

*) Siffrorna härunder beteckna den styrka som skall kunna uppsättas av centralstaden (den kursiverade) vid
koncentration dit av statspolisavdelningarna inom klammer. — s) Eeservpolisens styrka skall, i den mån ersättare
anställas, kunna uppgå till dubbla antalet. I kostnadsberäkningen har räknats med ersättare till sådant antal
att reservpolisantalet skall ökas med 100. — s) I Stockholm tillkommer under större delen av året såsom ytterligare
reserv polisskoleelever till ett antal av högst 75 (se avd. 17 ovan). — 4) 1 Göteborg tillkommer under

större delen av året såsom ytterligare reserv polisskoleelever till ett antal av högst 25 (se avd. 17 ovan). _

°) Härtill kommer reservhästar 10 st.

Bilaga VI.

Kostnadsberäkning för stats- och reservpolis.

(Förklaring till de olika posterna se P. M. sid. 51 o. f.)

I		Budgetår 1932/33	Budgetår 1933/34	. Ärlig kostnad framdeles
		Kronor.	Kronor.	Kronor.
1	Löner: 1 intendent.....................................	13.0IX)	13,000	14,000
2	6 kommissarier ...................... 48,300
3	20 överkonstaplar ..................... 95,900
4	173 ord. konstaplar..................... 698,800
	Summa 843,000
5	Med avdrag m. h. t. användande av icke ord. personal	396,500	793,000	818,000
6	Ersättning för pensioneringskostnader ...............	34,500	69,000	79,000
7	Ersättning för uniformering ä 300 ...................	30,000	60,000	60,000
8	60 hästar: Inköp, inklusive mundering, å 1,600 (livslängd 10 år) ..........................................	96,000	—	9,600
9	Underhålls- och stallkostnad å 1,400 ...............	42,000	84,000	84,000
10	36 bilar: Inköp ä 5,000 (livslängd 5 år)............	180,000	—	36,000
11	Underhålls- och driftkostnad å 2,000...............	36,000	72,000	72,000
12	20 motorcyklar: Inköp å 2,000 (livslängd 5 år)..	40,000		4,000
13	Underhålls- och driftkostnad å 1,500...............	15,000	30,000	30,000
14	Beväpning och personlig utrustning (utom uni-former): inköp 175 kr. per man (livslängd 10 år)	35,000	—	3,500
15	Tr aktamentsers filtning ar: I genomsnitt beräknas 2/s av folket (130 man) varje dag (360 dagar) vara på patrullering e. d.
	Av dessa resor beräknas :
	4/io vara kortare än 4 tim, och ske utan ersättning 6/io vara dagsresor med ers. 3 kr.......... 70,200 Vio vara dygnsresor med ers. 10 kr....... 46,800	58,500	117,000	117,000
16	Tekniska hjälpmedel, anslag första året 15,000, sedan 3,000 ...............................................	15,000	3,000	3,000
17	Lokal och skrivbiträde i Stockholm ................	7,500	10,000	10,000
18	Lokal i 5 andra städer å 1,000 kr...................	2,500	5,000	5,000
19	Expenser: 6 städer å 500 = 3,000 .................. 11 » » 200 = 2,200 ..................	j- 2,600	5,200	5,200
20	Audra kostnader vid användning av stats- och reservpolis...................................................	10,000	20,000	20,000
		1,014,100	1,281,200	1,370,300

		Budgetår 1932/33	Budgetår 1933/34	Ärlig kostnad framdeles
		Kronor.	Kronor.	Kronor.
	Härtill kommer:
21	Statsbidrag för reservpolisstyrka 202 man (V« av lönen = i genomsnitt 550 kr.)........................	55,550	111,100	111,100
22	Ytterligare Ve av lönen till 100 man (beräknat antal ersättare;.............................................	27,500	55,000	55,000
23	Hälften av kostnaden för 36 reservpolishästar......	14,040	28,080	28,080
24	Utvidgning av polisskolan i Göteborg med en klass	7,000	7,000	7,000
25	Ökade kostnader för kriminalpolis enligt Hårle-mans förslag .............................................	19,500	39,000	43,600
26	Avgår:	1,137,690	1,521,380	1,615,080
27	Nuvarande kostnader för reservpolis...... 251,000
28	Nu utgående anslag för byra av motor-fordon till övervakning av vägtrafiken 28,000		.
29	Minskning i statsbidraget till landstings-polis............................................ 16,500
30	Anslag för diverse extra bevakning ...... 25,000
31	Besparing betr. polisbyrån i Stockholm 9,000	164,750	329,500	329,500
32		972,940	1,191,880	1,285,580

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Utredningens tillkomst............................................................................... 3

2. Nuvarande organisition ......................................................................... 5

3. Brister i den nuvarande ordningen ........................................................... 17

4. Grundlinjer för en reform....................................................................... 20

5. Organisation av statspolisavdelningar......................................................... 24

6. Den normala verksamheten ...................................................................... 27

7. Fördelning på städerna ................. 28

8. Åtgärder mot splittring ............................................................................. 30

9. Garantier mot minskning i polisstyrkorna ............................................... 31

10. Utrustning med hästar, motorfordon m. m............................................ 32

11. Statspolisintendenten.................................................................................. 33

12. Sambandet med anstalter i Stockholm för hela rikets behov .................. 34

13. Sambandet med landstingspolisen............................................................. 35

14. Hur tillgodose personalbehovet?................................................................. 36

15. Sätt för beräkning av statens ersättning till städerna för statspolis 37

16. Reservpolisen.............................................................................................. 38

17. Polisskoleelever såsom ytterligare reserv ................................................... 41

18. Allmän mobilitet vid utomordentliga omständigheter.............................. 42

19. Rekvisition av stats- och reservpolis ......................................................... 42

20. Chefskap ................................................................................................... 43

21. Ersättning vid användning av stats- eller reservpolis .............................. 45

22. Sambandet med kriminalpolisorganisationen för landsbygden ................. 47

23. Kostnadsberäkning...................................................................................... 31

24. Anmärkningar till utkast till ändringar i polislagen................................. 54

Bilagor.

I. Utkast till ändringar i lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket 59

II. Reservpolisens användning */, 1919—s,/is 1928 ....................................... 68

lil. » » VÖ929—mitten av okt. 1931 ....................... 73

IV. P. M. av förste aktuarien B. Kjellén ang. beräkning av pensionerings kostnaderna

.................................. 79

V. Preliminär plan över stats- och reservpoliseu .......................................... 82

VI. Kostnadsberäkning för stats- och reservpolis.......................................... 83

BILAGA B TILL KUNGL. MALTS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932.

Sammanfattning

av yttranden i anledning av promemoria hösten 1931 rörande
reservpolis och statspolis m. m.

(Jämför även proposition 178/1932 sid. 9—27.)

Avd. 4 (Grundlinjer för en reform.)

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter lagändring, så att länsstyrelserna
Hnge större inflytande på indelningen i polisdistrikt i syfte att distrikten
alltid kunde göras så stora, att en kvalificerad ordinarie polisman med skälig
lön och avsedd att endast ägna sig åt sin tjänst kunde anställas.

Förslag i samma syfte framställes av landsfogden i Jönköpings län och
även från andra håll.

Fristående kårer av helt statsavlönade polismän förordas av länsstyrelsen
i Blekinge län, generalstabschefen, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän
samt polischefen i Göteborg.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vänder sig — med undantag
dock för centralstäderna — speciellt i fråga örn Blekinge men även generellt
mot att statspolisavdelningarna inlemmas i städernas poliskårer. De
borde i stället bliva självständiga under länsstyrelserna lydande kårer, i
analogi med den nuvarande landstingspolisen i Blekinge uppdelade på. med
automobil utrustade patruller, förlagda till skilda delar av vederbörande
län. Mot koncentration till städerna talade, att densamma i hög grad skulle
försvåra polismännens skyndsamma uppträdande på den plats, där deras
hjälp erfordrades. Deras person- och lokalkännedom skulle minskas. Vidare
skulle driftkostnaderna okas. Cirkulationssystemet vore förkastligt (se avd.
5 sid. 6). Befordringssvårigheterna syntes kunna övervinnas exempelvis
genom att låta en viss del av statspolistjänsterna bliva överkonstapelsbefattningar.
Däremot ger länsstyrelsen i stort sett sin anslutning till att statspolisavdelningar
anordnas i centralstäderna på sätt föreslagits.

Generalstabschefen: Organisatoriskt sett torde det sannolikt icke erbjuda

några svårigheter att redan från statspolisens första uppsättande erhålla ett
härför tillräckligt antal fullt kvalificerade polismän förtrogna med ordningspolisens
uppgifter, detta icke minst med hänsyn till gynnsammare befordringsmöjligheter
inom statspolisen samt densammas förläggande till de
större städerna.

1 Hänvisningarna avse avdelningar i promemorian samt stycken inom varje avdelning
(se Bilaga A här förut).

2211) 31 B 1

St. 1.

St. 3.

punkten angående polismännens lämplighet för ordningspolistjänst, icke skulle
bliva så liög som önskvärt vore, vilket även förutses av utredningsmännen.
Genom att inrätta en fullt fristående statspolis skulle man även komma ifrån
alla de reglerande bestämmelser, som eljest erfordras för att undvika en
minskning av det antal polismän (reservpolismän), som vederbörligt distrikt
under alla förhållanden skall vara skyldigt att hålla.

Lämpligast synes alltså vara, örn statspolisen i främsta rummet organiserades
med tanke på användning för riksändamål, sammanhängande med
frågor rörande ordningens upprätthållande m. m. Den för ifrågavarande
tjänst erforderliga utbildningen synes kunna bibringas statspolisen genom
lämpligt anordnade teoretiska och praktiska övningar. Det av utredningsmännen
föreslagna cirkulationssystemet synes således icke vara nödvändigt
ur utbildningssynpunkt, under förutsättning, att de polismän, som ingå i
statspolisen, före sitt inträde äga goda kunskaper i till ordningspolistjänst
hörande frågor. Cirkulationssystemet torde dessutom icke kunna tillgodose
kravet på ett tillräckligt antal motorutbildad och ridkunnig personal vid
statspolisen.

Statspolisen borde under ovan angiven förutsättning såsom särskilda
statspolisavdelningar förläggas till de största städerna samt till andra eventuellt
erforderliga platser (företrädesvis residensstäderna). Yid bestämmande
av avdelningarnas dislokation bör emellertid hänsyn särskilt tagas till dels
önskvärdheten att erhålla starkast möjliga avdelningar å de olika platserna,
dels nödvändigheten att hastigt kunna koncentrera de olika statspolisavdelningarna
(samtliga eller endast vissa).

Aven av psykologiska skäl är det lämpligt, att statspolisen organiseras
som en uteslutande för riksändamål avsedd fullt fristående organisation.
Staten synes härigenom tydligare giva uttryck för sin vilja att under alla
förhållanden hävda sin auktoritet.

Slutligen tala även tekniska skäl för denna organisationsform. Samövning
av statspolisavdelnings personal möjliggöres icke i samma utsträckning lindeland™
förhållanden. Dessutom erfordras såväl särskild enskild utbildning i
handhavande av speciell teknisk utrustning som tillämpningsövningar berörande
statspolisavdelnings (-avdelningars) samlade uppträdande.

Största nackdelen med organiserandet av en fullt fristående statspoliskår
synes ligga i sättet för reglerandet av ersättningen (utbytet) av till statspolisen
hörande polismän, vilka visa sig mindre lämpade för sin tjänst. På
grund av de stora anspråk i fysiskt och psykiskt avseende, som måste ställas
på statspolismännen synes det dessutom nödvändigt att fastslå en låg pensionsålder
för dessa. Det kan för den skull visa sig önskvärt — särskilt ur
ekonomisk synpunkt — att i dessa fall söka ordna byte mellan personal
tillhörande statspolisen och den kommunala polisen.

Utan att frångå den uppfattningen, att det vore lämpligast att organisera
statspolisen som en fullt fristående kår uteslutande avsedd för riksändamål,
anser generalstabschefen dock, att statspolisen på grund av det trängande
behovet av polisförstärkning på landsbygden bör kunna disponeras för detta
ändamål under normala tider.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän: Beträffande den föreslagna
anordningen, att statspolisen skulle infogas i vissa större städers polisstyrkor,
finner förbundet det synnerligen tvivelaktigt örn denna anordning är
den ändamålsenligaste. För de städer, varest sådan statspolisstyrka komme
att förläggas, bleve anordningen givetvis av stort värde. Men den enda fördel,
som i övrigt lärer kunna åberopas för denna anordning, är att polismännen
skulle få erfarenhet beträffande dirigerandet av större folksamlingar.
Säkerligen har betydelsen härav väsentligt överskattats och anordningen

drager otvivelaktigt med sig mycket betydande olägenheter, som icke böra

lämnas obeaktade.

Av största vikt vid utövandet av all polisverksamhet är besittandet av
orts- och personkännedom. Det är givet att'' med den föreslagna förläggnings11
av statspolisen (icke mindre än sju län skulle sakna sådan polis) och
därtill anordningen att kommenderingarna till statspolisavdelning ej skulle
ske på längre tid än högst tre år denna kännedom endast i ytterst ringa
utsträckning skulle förvärvas. När en befattningshavare efter ett par års
tjänstgöring kanske börjat få någon kännedom örn förhållandena inom det
normala tjänstgöringsområdet, skulle kommenderingen snart upphöra. Även
i övrigt skulle utbildning för den normala tjänstgöringen i allmänhet fullständigt
saknas. Man frågar sig vilka förutsättningar exempelvis en patrullerande
konstapel från en större stad skulle ha för uppdagande av spritsmuggling
eller lönnbränning ute på landsbygden. Då statspolisen i stor
utsträckning skulle tjänstgöra som trafikpolis och motorfordon även vid
övrig tjänstgöring i allmänhet skulle komma till användning, torde åtminstone
hälften av personalen böra vara kompetenta bilförare. I stadspolisens
verksamhet förekommer ju bilkörning i ringa omfattning och följden skulle
sannolikt bliva att statspolisavdelningarnas bilförare i stor utsträckning
skulle komma att sakna erforderlig trafikvana för att kunna på ett av polisverksamheten
betingat sätt handhava fordonen.

Även i övrigt torde det vara möjligt att vid en helt fristående statspolis
åstadkomma ett betydligt bättre urval vid rekryteringen till kåren. Trots
eventuella preventiva föreskrifter torde det vara svårt att förhindra att städerna
till statspolisavdelning kommenderade av en eller annan anledning
mindre önskvärda polismän. Vid behov av samlad polisstyrka skulle städerna
icke vara skyldiga att använda det statspolisavdelningen tilldelade
folket utan vara fria att använda andra polismän. Då det ofta kunde förekomma
att behovet av polismän i respektive städer samtidigt vore stort,
t. ex. vid en allmän konflikt på arbetsmarknaden, skulle tydligen frestelsen
ligga särskilt nära till hands att i staden behålla de dugligaste och för dylika
uppgifter mest lämpade polismännen.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Det i Kronobergslän tillämpade systemet
med utseendet i vissa fall av ersättare för fjärdingsmannen synes hava goda
skäl för sig. Att därvid lita på en frivillig medverkan från polisdistriktens
sida torde dock knappast vara ägnat att leda till något praktiskt resultat,
så^ länge statsbidrag till dylika ersättare endast utgår med 1/i av kostnaden!
Då ju här är fråga örn ett statsintresse — ökad möjlighet av de ordinarie
fjärdingsmännens tillkallande för ordningens upprätthållande utom eget
distrikt — synas fullgiltiga skäl föreligga för att staten bestrider, örn också
ej hela, så dock väsentligt större del av kostnaden.

Landsj ogden i Uppsala län ifrågasätter, om icke behovet av ytterligare polispersonal
lika väl kunde tillgodoses genom utökning av antalet reservpoiiser.

På likartat sätt uttalar sig stadsstyrelsen i Trollhättan.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser statspolisen laira regelbundet tjänstgöra
i den yttre ordningspolistjänsten i förläggningsstaden (jfr avd. 7 sid. 8). Självfallet
borde den härunder i normala tider särskilt tågås i anspråk till utkommendering
vid större folksamlingar och dylikt. (Jfr också avd. 10 sid. 24.)

Svenska landstingsförbundet understryker, att den önskvärda omorganisationen
av polisväsendet jämsides med kravet på att vid extra ordinära för -

st. 4.

St. 7.

St. 8.

St. 9.

hållanden kunna erhålla snabb tillgång till samövade ordningspolisstyrkor av
tillräcklig storlek, ovillkorligen måste tillgodose önskemålet av regelbunden
tillgång till polispersonal för landsbygdens normala behov. (Jfr avd. 6 sid. 8.)

St. 10. Ökning av den totala statspolisstyrkan ifrågasattes av generalstabscliefen,

länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge och Hallands län, landsfogden i Gotlands
län, stadsfullmäktige i Växjö, magistraterna i Södertälje och Kalmar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler samt polischefen i Halmstad.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår en styrka av 250—375 man (se
avd. 7 sid. 9).

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att antalet ökas till minst 300 man.

Gener alstabschefen: Utredningsmännen synas vid bestämmande av stats polisens

styrka icke tillräckligt hava beaktat den av departementschefen till
statsrådsprotokollet anförda synpunkten, att förstärkningen av den för särskilda
tillfällen avsedda civila polismakten främst är önskvärd för att bereda
trygghet vid mera omfattande oroligheter, utan utredningsmännen synas
främst avvägt styrkan efter det antal polismän, som erfordras under normala
tider. Det synes emellertid ligga vikt uppå, att den av departementschefen
anförda synpunkten i större grad vinner beaktande vid bestämmandet
av styrkeförhållandena.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler: Syftet med föreliggande förslag är givetvis
i första hand att.tillgodose ett riksintresse, som dock icke blir tillräckligt
tillgodosett genom allenast 200 man.

Polischefen i Halmstad anser att dubbelt så stort antal statspoliser kunnat
föreslås.

Även från andra håll uttalas tvekan rörande den föreslagna styrkans tillräcklighet.
Så göra länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Västmanlands
län samt magistraten i Härnösand.

St. ll. Överståthållarämbetet: Förslaget, att polispersonal, som helt avlönas av

statsmedel, skall upptagas å stadens lönestat, synes desto mindre beliöya
väcka betänkligheter, som det, såvitt ämbetet kan finna, redan med nu gällande
lagstiftning torde vara åsyftat, att de polismän, som äro anställda hos
Stockholms stad för kriminell''verksamhet huvudsakligen utom staden och
för att ombestyra särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet, skola
i alla avseenden betraktas och behandlas som övrig vid polisverket anställd
personal. Fullt tydlig föreskrift i ämnet är emellertid önskvärd.

Betänkligheter i sådant hänseende hyser däremot polisnämnden i Stockholm,
som erinrar därom, att i samband med genomförandet av 1925 års
polislagstiftning från stadens sida yppades vissa betänkligheter emot ett dylikt
uppförande på stadens ordinarie lönestat av en del i detta tidigare
sammanhang förutsatta, av statsmedel avlönade befattningar. Sa var fallet
med polisskolan samt centralbyrån för fingeravtryck tillhörande personal
ävensom i fråga örn kriminalpolis för tjänstgöring utom staden. Följden
har också blivit den, framhåller polisnämnden, att hithörande tjänster ännu
icke _ trots i vissa fall upprepade förslag härutinnan — kon stituerats. såsom
ordinarie befattningar, varav i sin tur följer, att innehavarnas ställning,
bland annat i avlönings- och pensionshänseende, heller icke blivit i vederbörlig
ordning reglerad. Polisnamnden fortsätter härefter:

Stadens nu berörda betänkligheter hänförde sig närmast till en viss osäkerhet
i fråga örn stadens möjligheter att företaga en realprövning med avseende
på löneförmånernas storlek, alldenstund nämligen i visst då föreliggande
fall — fjärde polisintendentsbefattningen — lönefrågans prövning
genom riksdagens ställningstagande ansågs föregripen på ett sätt, som ej

kunde från de kommunala myndigheternas sida utan vidare godtagas i samband
med befattningens uppförande på stadens ordinarie lönestat. Aven
örn avlöningen till alla delar bestredes av statens medel, ansags det, särskilt
ur jämförelsesynpunkt, olämpligt, att på nyssnämnda lönestat utan
någon verklig medbestämmanderätt från stadens sida uppfördes befattningar
med löneförmåner, vilka kunde anses ej stå i paritet med den värdesättning,
som läge till grund för den kommunala lönestatens utformning i övrigt
(se stadskollegiets utlåtande nr 60 för år 1926 samt nr 447 A för år 1930,

sid. 2084). , . , ,

Ehuru liknande betänkligheter måhända ej med fullt samma tog kunde
anföras emot det nu föreliggande förslaget, kvarstode likväl denna nu berörda
principfråga alltjämt utan att hava erhållit sin lösning, trots ernåendet av
en sådan lösning, såsom polisnämnden tidigare framhållit, särskilt ur befattningshavarnas
synpunkt måste anses vara av stor betydelse. Jämväl ur
andra synpunkter vore detta nu anförda förhållande förenat med direkta olägenheter
i form av en viss osäkerhet samt fara för förvecklingar vid handhavandet
av den hithörande personalens avlönings- och pensionsförhållanden.
Också vore det enligt polisnämndens mening önskvärt, att denna angelägenhet
i förevarande sammanhang kunde på ett eller annat sätt regleras icke
endast med avseende på den nu ifrågakommande statspolisen utan jämväl
med avseende på redan nu förefintliga tjänster med enahanda ställning i
förhållande till stat och kommun.

Även t. f. polischefen i Göteborg uttalar vissa betänkligheter i detta avseende.

Avd. 5. (Organisation av statspolisavdelnlngar.)

Poliskammaren i Karlskrona, polisnämnden i Stockholm, t. f. polischefen i
Göteborg och svenska stadsförbundet äro tveksamma, huruvida den i städernas
tjänst nu anställda polispersonalen är skyldig att underkasta sig den tjänstgöring,
som normalt skall tillkomma statspolisavdelnings personal (polisreglementet
9 §). Svenska stadsförbundet anför härvid: Med hänsyn till

för närvarande gällande bestämmelser i polislagen synes det ganska ovisst,
om den redan nu anställda personalen skulle komina att Lava sadan skyldi"liet.
Även örn man möjligen räknat med att denna personal i allt fall
skulle vara villig att bestrida de slag av tjänstgöring, som skulle ankomma
på statspolisen, kan det ej för städerna vara tillfredsställande att för fullgörande
av dem åvilande skyldighet att tillhandahålla personal för ändamålet
vara beroende av ett frivilligt åtagande från polispersonalens sida.
Det torde därför vara påkallat, att frågan örn polispersonalens ställning i
berörda avseende fullt klarlägges, innan städerna påläggas de åsyftade förpliktelserna.
_ n .

Överståthållarämbetet framhåller i nu berörda fråga, att, därest icke, såsom
enligt överståthållarämbetets mening är fallet, sådan skyldighet anses följa
av föreskriften i § 9 stycket 2 i polisreglementet för riket, förtydligande bestämmelse
torde böra utfärdas.

Vidare framhålla poliskammaren i Karlskrona och stadsförbundet, att cirkulationsreglerna
böra göras mera smidiga. Härvid anför stadsförbundet.
Fordran på en sträng tillämpning av cirkulationsreglerna skulle kunna bliva
kännbar för städerna även med hänsyn till den speciella utbildning, som i
vissa avseenden förutsattes för tjänstgöring vid statspolisavdelning. Förslaget
avser ju, att den till sådan avdelning kommenderade personalen till
mycket stor del skulle tjiinstgöra såsom beridna polismän eller som förare
av motorfordon. Man torde emellertid knappast kunna påräkna, att vare

St. 2.

Sig tillräcklig ridkunnigliet eller utbildning och vana som motorförare förefinnes
hos den nuvarande polispersonalen i den utsträckning, som härför
vöre erforderlig. Det är härvid att märka, att urvalet av manskap för statspolisavdelnmgarna
givetvis icke kan få ske så, att effektiviteten hos de för
stadernas egna behov kvarstående polisstyrkorna äventyras. Örn det för
tjänstgöringen vid statspolisavdelning skulle visa sig erforderligt att träffa
några särskilda anstalter för att i vidare mån bibringa de ifrågakommande
städernas polismanskap utbildning i omförmälda hänseenden, synes det från
de givna utgångspunkterna självfallet, att staten skall bära härav föranledda
kostnader.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att det är av vikt, att endast
polismän, sorn. lämpa sig för statspolistjänst, komma till användning. Örn
polischefens cirkulationsplan brister i detta avseende, borde vederbörande
landsfogde eller länsstyrelse kunna föranstalta om rättelse.

Mot den föreslagna tiden av 3 år i statspolistjänst hava vissa erinringar
gjorts.

A ena sidan anse poliskammaren i Karlskrona och magistraten i Härnösand
att denna tid är för lång. Å andra sidan förordar svenska polisförbundet
5 års tjänstgöringstid.

Poliskammaren i Karlskrona: Då tjänstgöringen vid statspolisavdelningen
i stor utsträckning medför bortovaro från hemorten, kommer så lång kommenderingstid
att i manga fall föranleda olägenhet för personalen.

Magistraten i Härnösand: Den föreslagna tiden, tre år, synes väl lång
och skulle komma att menligt inverka på vederbörande polismäns därefter
kommande tjänstgöring inom respektive städer. Då tjänstgöringen å landsbygden
säkerligen kommer att bliva betydligt lindrigare än den i städerna
förekommande, torde en polisman, som “under tre år haft lindrig tjänstgöring
å landsbygden, sedermera hava svårt att återtaga den betydligt
mera betungande tjänstgöringen i stad med den obligatoriska patrulleringen
såväl dag som natt.

Svenska polisförbundet: Den person- och lokalkännedom, som varje polisman
bör hava, torde, då det gäller så vidsträckta områden, som här är
fråga örn, knappast kunna förvärvas på kortare tid än två år. Måste då
kommenderingen upphöra efter tre år, skulle statspolisavdelningens polismän
i..allmänhet icke komma att besitta den kännedom i berörda avseende, sorn
tjänstens bästa utförande är erforderligt. Den omnämnda tiden bör
därför utsträckas att omfatta minst fem år. Givetvis bör organisationen
göras. så smidig, att om den, som kommenderats, befinnes vara mindre
lämplig för dylik polistjänst eller själv önskar återgå till tjänstgöring i
staden, hinder icke skall möta för att hans kommendering upphör inom
kortare tid än ovan nämnts. Bestämmelser torde böra utfärdas därom att
polisman, som kommenderats till statspolisavdelning, icke därigenom får
hindras från att genomgå klass i polisskola eller förrätta sådan tjänst, som
enligt gällande bestämmelser kvalificerar honom för befordran. Ridare torde
böra stadgas, att av nu anställda polismän ingen bör mot sin vilja kommenderas
till tjänstgöring vid statspolisavdelning.

Emot den växelvisa tjänstgöringen å landet och i stad uttala sig generalstabschefen
(se avd. 4 st. 3), länsstyrelsen i Blekinge län, riksförbundet för
fjärdingsman och polismän (se avd. 4 st. 3) samt t. f. polischefen i Göteborg
och landsfogdarna i Malmöhus och Älvsborgs län.

. Länsstyrelsen i Blekinge län, som ej synes göra erinran beträffande cirkulationssystemet
i centralstäderna, anför i fråga om landet i övrigt: Cirkulationssystemet
är förkastligt. Det skulle omöjliggöra för vederbörande att

skaffa sig ingående person- och ortskännedom. Det vore också ett fullständigt
felaktigt antagande, att en tjänstgöring vid poliskåren i en stad,
som Karlskrona, skulle göra vederbörande särskilt skickade att fylla de
uppgifter, som skulle åvila statspolismännen. De bästa medlen för vinnande
av för ordningens upprätthållande väl kvalificerade statspoliser lage i dels
en god första utbildning, dels periodiskt återkommande kortare tjänstgöring
i någon av våra tre största städer och dels anordnande av årliga övningar
i något större förband än de vanliga.

T. f. polischefen i Göteborg: Den absoluta fordran, att statspolisstyrkans personal
skall bestå av skickliga ryttare och motorförare, torde omöjliggöra tillämpningen
av de föreslagna cirkulationsreglerna vid urvalet av folk för statspolistjänstgöring.
Visserligen hava polismännen i allmänhet, åtminstone är fallet
så i Göteborg, erhållit utbildning som motorförare, men endast ett fåtal äga
däri sådan vana och skicklighet, att de kunna anförtros handhavandet och
vården av motorfordon i tjänsten utan risk för materielen. Beträffande ridkunnigheten
bland polispersonalen är det betydligt sämre ställt, särskilt som
man måste uppställa fordran på synnerligen stor ridkunnighet för att ryttare
och häst skola kunna behärska varje situation samt av ryttaren dessutom
fordra rutin, initiativ och förmåga att handla på egen hand, då polismännen
till häst på ett helt annat sätt än fotpolisen äro lämnade åt sig själva.

Icke heller torde det vara möjligt, i varje fall är det icke lämpligt, att
för ordningens upprätthållande vid exceptionella fall av mera allvarliga
störningar använda andra polismän än de som tilldelats statspolisavdelningen.
Vill man undvika användandet av militär för ifrågavarande uppgifter
annat än i yttersta nödfall, torde det nämligen bliva nödvändigt, att
den för riksändamål i första hand avsedda statspolisen utrustas med framförallt
tårgas, men även med rökbomber. Då det kommunala polisväsendet
i landet hittills icke gjort bruk av dessa ofarliga vapen, av vilka tårgasen
till sina verkningar kan vara mera effektiv än sablar, batonger och till och
med hästar, kan denna fordran på effektiv utrustning icke tillgodoses med
mindre statspolisen erhåller speciell utbildning i användningen av tårgas
och rökbomber.

Landsfogden i Malmöhus län: Ju längre tid en polisman tjänstgjort å
landsbygden desto dugligare blir han och desto mera gagn erhåller man
av honom vid hans tjänstgöring på landet.

Landsfogden i Alvsborgs län: Cirkulationsreglerna skulle föranleda till,
att poliserna ej förvärvade nödig lokal- och personkännedom å landsbygden
samt att de ej bleve i tillfälle att i tjänsten utnyttja den erfarenhet de i
sådant hänseende kunnat förvärva sig.

A andra sidan vitsordas på sina håll cirkulationens betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Måhända har i promemorian för starkt betonats
de större möjligheterna att i stad vinna tillfälle till övning att uppträda
inför större folksamlingar. Örn man bortser från de största städerna, torde
det nämligen vara så, att numera även på den egentliga landsbygden folksamlingar
förekomma betydligt oftare och med större anslutning än tidigare.
Enär tillgången till samlingslokaler är ojämförligt mindre än i städerna,
äga på landsbygden folksamlingarna mestadels rum utomhus, vilket försvårar
upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Bortsett härifrån, torde vad i
promemorian anförts i fråga örn fördelarna av den föreslagna cirkulationen
ha fog för sig. Länsstyrelsen finner övervägande skäl tala för att statspolisavdelningarna
böra organiseras enligt de i promemorian föreslagna grunderna.

Länsstyrelsen i Hallands län: Det är utomordentligt viktigt, att en cirkulation
äger rum inom stadens poliskår mellan statspolisavdelningen och stadens

St. 5.

St. 6.

övriga polisstyrka. Härigenom får personalen övning ock förfarenhet i båda
grenarna av tjänsten och statspolisen undgår också i viss mån karaktären
av en för speciella ändamål inrättad och inlärd polistrupp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Kravet på kunnighet i förande
av motorfordon och i ridning synes ej lägga hinder i vägen för tillämpning
av cirkulationsbestämmelserna — vilka förordas — åtminstone vad Göteborg
beträffar.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar 3-års cirkulation i de statspolisavdelningar,
som föreslagits av länsstyrelsen (se avd. 7 sid. 9).

Poliskammaren i Karlskrona anser lämpligt, att kommenderingen till statspolisavdelningen
ankommer på länsstyrelsen efter inhämtande av statspolisintendentens
yttrande.

Magistraten i Västerås: Därest föreskriften — att polisman, som under
ett år (kalenderår?) varit sjukskriven mer än två månader, icke längre får
bibehållas vid statspolisavdelningen — innebär, att även polisman, som
under tjänstgöring vid statspolisavdelningen ådragit sig sjukdom, skall, så snart
sjukdomen varat mer än två månader, överföras till stadens poliskår, synes
en sådan föreskrift ingalunda medföra rättvisa, då därigenom kostnader
för vikarie, vilka rätteligen borde åvila staten, komme att överföras på
staden.

Stadsfullmäktige i Ostersund framhålla, att staten bör för statspolisavdelningen
godtaga t. ex. de sjukledighets- och sjukersättningsbestämmelser,
som gälla för stadens polis i allmänhet.

^Avd. 6. (Den normala verksamheten.)

Svenska landstingsförbundet: Promemorians uttalanden angående statspolisens
normala verksamhet för uppgifter, som hittills på grund av bristande
tillgång till lämpliga polismän på landsbygden måst eftersättas, få anses
riktiga. Med hänsyn till den enormt ökade trafiken på våra landsvägar
och den ökning av trafikolyckorna, varom bl. a. av medicinalstyrelsen
publicerad statistik talar ett tydligt språk, hyser förbundet för sin del den
uppfattningen, att den blivande statspolisens förnämsta uppgift i normala
tider torde böra bliva att övervaka trafiksäkerheten på landsbygden, samt
att denna huvuduppgift noga bör hållas i sikte, då det gäller att närmare
utforma det nu framlagda programmet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att tydliga bestämmelser böra meddelas
rörande statspolisernas tjänstgöringsskyldighet inom stad till förekommande
av att förvecklingar härvid kunna uppstå.

Landsfogden i Södermanlands län påpekar, att genom förslaget landsfogdarnas
arbetsbörda skulle ökas och anser att den bör i motsvarande mån
lättas. Han ifrågasätter i sådant syfte vissa åtgärder.

Jfr dels avd. 4 st. 8, dels ock avd. 16: länsstyrelsens i Uppsala län
uttalande (sid. 24).

Avd. 7. (Fördelning på städerna.)

Allmänna anmärkningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser fel att, såsom förslaget, splittra statspolisen
i smågrupper ned till 4 man. Aven de föreslagna större grupperna
vore i och för sig otillräckliga till antalet för mera krävande omständigheter
och detta torde gälla även med den ökning som enligt förslaget skulle kunna
ske genom sammanföring till vissa centralstäder av smågrupperna. En
sålunda sammanförd skara skulle sakna nödig fasthet, och själva samman -

föringen skulle, även om en mobiliseringsplan vore uppgjord, åstadkomma
tidsspillan och försvaga organisationen på samtliga de ställen, där omflyttning
skulle ske. Splittringen kunde endast motiveras, örn man, såsom de
sakkunniga, läte polisstyrkans omfattning bero på det antal, som man för
normala tider kan hava behov av i de olika länen. Enligt länsstyrelsens
uppfattning däremot finge »det normala behovet», d. v. s. trafikkontroll och
dylikt, komma i andra rummet. Det avgörande för antalet måste vara vilket
tillskott i säkerhet, som anses erforderligt.

Länsstyrelsen föreslår, att statspolis förlägges till nedannämnda antal i
följande städer:

i Stockholm................................................................. 100

i Göteborg............................................................ 75 ä 50

i Malmö........................................................................ 50

i Sundsvall ................................................................. 25

i Luleå eller Boden ..................... 25

Summa 275 ä 250

Antalet överkonstaplar i Stockholm borde utgöra 4, i Göteborg 3 och i
Malmö 2, varemot de andra överkonstapelsbefattningarna utom i Sundsvall
och. Luleå (Boden) kunde bortfalla.

Aven landsfogden i Uppsala län anser, att statspolisen bör fördelas på
rikets tre största städer samt en eller högst två norrlandsstäder.

Landsfogden i Gotlands län framhåller som en avgjord svaghet i den föreslagna
anordningen den alltför stora splittringen av statspolisstyrkan i smågrupper.
Denna uppdelning måste medföra ett försvagande av effektiviteten.
Samma ståndpunkt intager polischefen i Halmstad.

Också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser splittringen olämplig.
Organisationen borde i främsta rummet vara inriktad på att kunna behärska
allvarliga situationer. Små grupper, förlagda till jämförelsevis smärre städer
kunde icke få erforderlig vana att möta, leda och lugna en folkmassa. En
sådan liten grupp kunde ej heller, då den skulle komma till användning för
här ifrågavarande ändamål, uppträda såsom självständig enhet och komme
därför att ställas under annat befäl än dess eget och sammanföras med förut
sannolikt okända polismän. Önskvärd träning och samövning bomme att
lida: hela organisationen försvagas. Det normala behovet, uppsikt över vägtrafiken
m. m., torde även med en väsentligt större koncentration kunna till -

godoses med hjälp av statspolisen och reservpolisen.
Länsstyrelsen föreslår:

i Stockholm ............................................................ 75 man

i Göteborg............................................................... 50 »

i Malmö .................................................................. 25 »

i Sundsvall........................................................... 25 »

i Luleå..................................................................... 25 »

Antalet kommissarier kunde härigenom minskas till 5 och antalet överkonstaplar
till 12.

I varje fall, anför länsstyrelsen, borde ingen grupp göras mindre än
15 man.

Landsfogden i Västernorrlands län önskar ej städer som förläggningsorter
för statspolisen utan anser att grupper örn 2 eller 4 man skulle förläggas i
de större och folkrikaste landsfiskalsdistrikten under omedelbart befäl av
landsfiskalen i distriktet.

Länsstyrelsen i Bledinge län (jfr avd. 4 st. 3) anser statspolisen endast i
fråga om de största städerna — Stockholm, Göteborg och Malmö samt möjligen
även Gävle och Sundsvall — böra förbindas med städernas poliskårer.
I övrigt vill länsstyrelsen skapa fristående, under länsstyrelserna sorterande
polisavdelningar, förlagda patrullvis till skilda delar av vederbörande län.
Beträffande de till städerna förlagda statspolisavdelningarna ifrågasätter länsstyrelsen,
att dessa städer skulle få sig ålagt att i händelse av behov till
statens förfogande ställa än större styrkor reservpolis än enligt förslaget
mot det att staten helt bekostade organiserandet av ersättare för dem att
vid utkommendering av ordinarie personal träda in i deras ställe till tjänstgöring
inom staden (se avd. 16 st. 3—4).

Föreningen Sveriges stadsf skaler anser, att statspolisen bör stationeras å
större antal orter än föreslagna 17 städer, och att mera hänsyn bör tagas
till orternas ur kommunikationssynpunkt och i andra avseenden lämpliga
läge, omgivande trakters befolkningstäthet, orternas brottsfrekvens, tillgång
till lokalpolis, egenskap av hamnstad eller järnvägsknutpunkt m. m.

Aven länsstyrelsen i Hallands län anser att förslaget i flera fall gått för
långt i fråga örn kravet på koncentrering. Länsstyrelsen förordar, att
statspolisstyrkan ökas i Stockholm till 70 man, i Göteborg till 45 man och
i Malmö till 30 man samt att återstående 45 man av den utav länsstyrelsen
förordade ökningen med 100 man fördelas dels i form av ökning av övriga
föreslagna statspolisstäders polisstyrkor och dels såsom statspolisförstärkning
till vissa icke föreslagna städer.

Stadsfullmäktige i Uddevalla önska också större splittring.

Länsstyrelsen i Kalmar län förmenar, att det från vissa håll framförda yrkandet,
att ökningen av polisstyrkan företrädesvis bör koncentreras till ett
fåtal städer, bör bestämt avvisas.

Landsfogden i Blekinge län anser det vara absolut förkastligt att sammanslå
flera län, exempelvis Blekinge och Kronobergs län. Varje län borde
hava sin egen för landsbygden avsedda polis. Överkonstapel erfordrades ej
för statspolisen.

Särskilda anmärkningar.

Stockholms, Uppsala och Södermanlands län.

I de uttalanden, som inkommit från Södermanlands län uttalas allmänt
önskemålet, att en statspolisavdelning blir förlagd inom länet. Man framhåller
som stöd härför, att först därigenom under normala tider statspolisen
bleve till det gagn för länet, som åsyftas med dess inrättande, att förläggning i
Stockholm skulle medföra onödigt höga rese- och traktamentskostnader, att
statspolisen i Stockholm ej skulle erhålla så god kännedom örn länet, samt
att polislönerna i allmänhet vore lägre i landsorten.

Emellertid påyrka stadsfullmäktige i Eskilstuna, att statspolisavdelningen
förlägges dit, medan stadsfullmäktige i Nyköping önska avdelningen förlagd
till sistnämnda stad.

Till stöd för Eskilstuna som förläggningsort framhålla stadsfullmäktige,
att Eskilstuna är den största staden inom länet och belägen inom länets
folkrikaste del, att staden äger stor poliskår, varigenom den föreslagna cirkulationen
lätt kunde ordnas, att Eskilstunas poliskår numera erhållit avsevärt
förbättrade och rymliga lokaler, samt att förbindelserna från Eskilstuna
åt olika håll med såväl landsvägar som järnvägar vore synnerligen goda.

För Nyköping hava stadsfullmäktige där framdragit, att Nyköping är
residensstad, där landsfogden har sin verksamhet, att stadens poliskår är
tillräckligt stor för att erbjuda tillräcklig cirkulation, att statspolisen skulle

längs kusten kunna samarbeta med spritpolis och kustbevakningspersonal,
samt att samarbete i Nyköping lätt kunde anordnas med de myndigheter, ämbets-
och tjänstemän, vilka främst hade att tillse att jakt- och liskestadgor
m. m. respekterades och trafikföreskrifterna efterlevdes.

Landsfogden och länsstyrelsen förorda Nyköping. Landsfogden framhåller,
att länets kriminalpolismän böra bibehållas skilda från Stockholm, och
understryker särskilt att samarbete med spritpolisen skulle vara mycket svårt
att anordna från Eskilstuna samt lättast läte sig anordnas från Nyköping.
Visserligen saknade länet för närvarande särskild spritpolis, men behov därav
förelåge fortfarande, och tillgodoseendet av detta behov måste bliva en
av statspolisens icke minst angelägna uppgifter.

Beträffande storleken av den ifrågasatta statspolisavdelningen i Södermanlands
län, föreslå stadsfullmäktige i Eskilstuna och landsfogden densamma
till minst 7 man, medan länsstyrelsen förordar minst 6 man.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän föreslår, att mindre förläggningar
överföras från Stockholm till Uppsala och Södermanlands län.

Ostergötlands län.

Stadsfullmäktige i Norrköping föreslå, att statspolisavdelningen för Östergötlands
län förlägges till Norrköping. Stadsfullmäktige understryka härvid,
att många skäl tala för att man genom en sådan förläggning skulle
kunna tillgodogöra sig erfarenheten av stadens stora polisstyrka. Man skulle
örn denna polisstyrka även kunna tillägga epiteten väl utbildad och utrustad.
De i promemorian antydda olägenheterna, varmed väl avsåges olägenheterna
för vissa mera avlägset från Norrköping liggande landsbygdsdelar av länet,
syntes med hänsyn till stadens goda järnvägs- och andra trafikförbindelser
med länet vara överdrivna.

Länsstyrelsen förordar, ehuru icke utan tvekan, att Linköping, med hänsyn
till dess centrala läge såväl inom länet i allmänhet som i förhållande
till flera av länets största industricentra på landsbygden, såsom Motala
verkstad, Åtvidaberg och Boxholm, blir utsedd till förläggningsplats för
statspolisen i Östergötlands län.

Jö nköpings län.

Landsfogden ifrågasätter, örn icke den för Jönköpings län avsedda styrkan
av 7 man borde fördelas med 4 man i Jönköping och 3 man i Nässjö. Den östra
delen av länet skulle härigenom bliva bättre tillgodosedd än om hela styrkan
förlädes till Jönköping. Önskemålet örn koncentration av hela styrkan
skulle visserligen ej uppnås, men avsteget därifrån anser landsfogden kunna
försvaras av kostnadsskäl.

Kronobergs, Kalmar och Blekinge län.

I de uttalanden, som inkommit från Kronobergs län ifrågasättes, att en
särskild statspolisavdelning skulle förläggas till Växjö, medan avdelningen
med förläggningsplats i Blekinge län skulle minskas.

Sålunda framhålla stadsfullmäktige i Växjö, att Karlskrona vore belägen i
en utkant av det område, som skulle bliva avdelningens verksamhetsområde.
Detta förhållande måste uppenbarligen komma att i väsentlig grad försvåra
arbetet för den till avdelningen hörande personalen och därjämte i icke
ringa mån äventyra effektiviteten i den nya organisationen. Särskilt syntes
detta gälla för de västligaste och således längst bort från förläggningsorten
belägna delarna av Kronobergs län. Helt visst skulle det därför vara fördelaktigast,
örn en avdelning av statspolisen förlädes till detta län, i vilket

fall Växjö stad vore den lämpligaste förläggningsorten. Förutom det att
Växjö vore residensstad, vore staden knutpunkt för det vitt iitgrenade vägnätet
i södra Småland, en omständighet, som icke minst med hänsyn
till statspolisens uppgift som trafik- och ordningspolis syntes böra tillmätas
största betydelse vid bestämmandet av plats för densammas förläggning.

Landsfogden i Kronobergs län påpekar, att länet till sin areal är synnerligt
vidsträckt, att vissa delar av detsamma äro belägna så att anlitande av statspolis
från Karlskrona i normala fall skulle medföra både för stor tidsutdräkt
och onödiga kostnader, att däremot förbindelserna från Växjö måste anses
som synnerligen bekväma, samt att vägnätet i Kronobergs län vore 3—4
gånger så stort som Blekinge läns.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att några farhågor för att länet
icke skulle kunna sysselsätta en statspolisavdelning knappast kunde anses
berättigade. Med de normala arbetsuppgifter, som skulle komma att åligga
den statliga ordningspolisen, och de ytterligare åligganden, som efter hand
torde komma att anförtros densamma, syntes, då reservpolisen icke skulle
kunna såsom för närvarande disponeras för sådana ändamål, en statspolisavdelning
vara behövlig för länet. I staden vore vidare anställd en kriminalpolisman
och samverkan med denne skulle öka i effektivitet, därest båda
slagen av polismän arbetade med samma ort som utgångspunkt. Besparing
skulle vinnas genom avsevärt minskade traktamentsersättningar.

Storleken av statspolisavdelningen i Växjö föreslår landsfogden till 3 man,
därav en överkonstapel. Landsfogden utgår därvid från att man skulle
kunna anlita kriminalkonstapeln, som för närvarande ej kunde anses vara
fullt sysselsatt av sin tjänst, så att en dubbelpatrull stöde till förfogande
för fullgörande av de arbetsuppgifter, som i allmänhet skulle ankomma på
statspolisen. Länsstyrelsen föreslår en statspolisavdelning på 4 man, därav
en överkonstapel.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att den till Blekinge förlagda statspolisavdelningen
bör tili tjänstgöringsområde få endast Blekinge län och
bestå av 4 man. Att till Karlskrona förlägga en statspolisavdelning, avsedd
även för Kronobergs län, anser länsstyrelsen av praktiska och ekonomiska
skäl fullständigt uteslutet.

Även landsfogden i Blekinge län anmärker på gemensam statspolis för
Blekinge och Kronobergs län.

Svenska polisförbundet föreslår, att de till Kalmar och Karlskrona förlagda
avdelningarna, tillsammans 14 man, fördelas med 5 man till vardera Kalmar
och Karlskrona samt 4 man till Växjö. Samma förslag har framlagts av
riksförbundet för fjärdingsmän och polismän.

Gotlands län.

Magistraten i Visby anser, att, därest så är möjligt, en statspolisavdelning
borde förläggas till Gotland. Öns avskilda läge kunde medföra att
rekvirerad personal komme för sent. Därjämte ville det synas, som örn det
för en polisavdelning med lokal- och personkännedom ofta skulle vara lättare
att komma till tals med en folkmassa än vad förhållandet vore med en
främmande polisstyrka. Några svårigheter syntes icke möta mot statspolisavdelningens
inordnande i Visby poliskår.

Länsstyrelsen har framhållit, att inrättandet av statspolisavdelning inom
länet utan tvivel skulle bliva länet till gagn i mångå avseenden, men några
anspråk i sådan riktning syntes ej rimligen kunna framställas.

Malmöhus och Kristianstads län.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän föreslår, att en del av den
till Malmö föreslagna förläggningen överföres till Kristianstad.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter, att en av de föreslagna konstapelstjänsterna
utbytes mot en inspektions- eller biträdande överkonstapelstjänst.
Flera tillställningar kunde nämligen komma att äga rum samtidigt och med
så många tjänstgörande polismän, att de borde stå under befäls ledning.
Befälsantalet torde då ej alltid räcka till.

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län.

Såväl stadsf dimäktige i Halmstad (därest förslaget överhuvud bör genomföras)
som landsfogden och länsstyrelsen i Hallands län förorda, att en statspolisstyrka
av 5 man förlägges till Halmstad. Man framhåller de stora
avstånden som även skulle ådraga statsverket dryga kostnader, därest Göteborg
bleve förläggningsort.

Stadsfullmäktige i Uddevalla föreslå, att en statspolisavdelning på 4 man
förlägges till Uddevalla. Härigenom skulle, på grund av minskade resekostnader,
besparingar kunna göras.

Stadsfullmäktige i Borås ifrågasätta en statspoliskontingent örn 7 man
till Borås, särskilt med hänsyn till upprätthållandet av ordningen och fullgörandet
av övriga polisuppgifter i den stora och tätbefolkade landsbygden
kring staden. Magistraten i samma stad anser däremot, att — med hänsyn
till betydelsen av att polisstyrkorna i görligaste mån koncentreras till de
största städerna — skäl för att till Borås förlägga en statspolisavdelning
icke föreligger.

Riksförbundet för fjärdingsmän och polismän föreslår, att en mindre del,
exempelvis 4 ä 5 man, överföres från Göteborg till Vänersborg.

Skaraborgs län.

Länsstyrelsen anser, att antalet statspoliser icke bör sättas lägre i Skaraborgs
län än i angränsande Jönköpings och Örebro län. Göromålen under
normala tider finge nämligen antagas bliva nog så omfattande i Skaraborgs
län som i de två andra länen, vilka hade mindre antal invånare och städer.

Västmanlands län.

Magistraten i Västerås anser den för Västmanlands län föreslagna styrkan,
4 man, alltför svag med hänsyn såväl till den livliga trafiken inom länet
som till länets vidsträckthet och struktur.

Kopparbergs län.

Landsfogden anser, att det för Kopparbergs län föreslagna antalet statspoliser,
7 man, skulle vara tillräckligt stort, örn man i allmänhet skulle
kunna påräkna hjälp av motsvarande polisstyrka i Gävle. Då så icke komme
att bli förhållandet utan då denna komme att anlitas endast i särskilda
allvarliga fall, anser landsfogden med hänsyn till storleken av Kopparbergs
län jämförd med Gävleborgs län en reglering av dessa läns polisstyrkor
vara på sin plats, förslagsvis så att Kopparbergs län erliölle 9 man och
Gävleborgs 13 man.

Även länsstyrelsen har med hänsyn till länets stora areal och statspolisens
normala verksamhet funnit önskvärt, att den för länet beräknade styrkan
något utökas.

Västernorrlands län.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava, då i övriga län, med undantag av ett
enda, vederbörande residensstad föreslagits såsom förläggningsort, samt an -

ledningen därtill väl måste antagas vara den, att man ansett det lämpligt
att statspolisen, ehuru i och för sig självständig, likväl borde stå i så nära
kontakt med länets högsta polismyndighet, länsstyrelsen, som möjligt, ifrågasatt,
huruvida icke jämväl i Västernorrlands län statspolisen borde förläggas
till residensstaden.

Aven magistraten i Härnösand förordar denna stad, som läge mera i
länets centrum än Sundsvall och därjämte hade stall och garage för statspolisens
hästar och automobiler. Magistraten anser också, att det föreslagna
antalet statspolismän är, särskilt vad beträffar Västernorrlands län, alltför
snävt tilltaget.

Länsstyrelsen däremot anser — med hänsyn till såväl numerären som beskaffenheten
hos polisväsendet i Härnösand och Sundsvall samt med hänsyn
jämväl till angelägenheten av att statspolisen även under normala tider må
beredas full sysselsättning, erhålla tillfälle till nödig övning att uppträda i
samlad trupp och att dirigera större folkskaror — ingen tvekan böra råda
därom, att Sundsvall äger avgjort företräde framför Härnösand såsom förläggningsort
för den för länet föreslagna statspolisavdelningen.

Landsfogden föredrager också Sundsvall

Jämtlands län.

Magistraten i Östersund framhåller, att den föreslagna statspolisstyrkan
örn 3 man samt en överkonstapel måste anses uppenbarligen för ringa för
ett län av den storlek som Jämtlands län, däri ju även ingår Härjedalen.
Jämväl för utövandet av kontrollen över motorfordonstrafiken uti länets
vidsträckta område, syntes polisstyrkan vara för ringa, minst ytterligare 2
polismän måste anses oundgängligen nödvändiga för sådant arbete. Därtill
komme att de särskilda tillfällen, då polisförstärkning på landsbygden bleve erforderlig,
såsom vid arbetskonflikter vid flottningar, alltid inträffade på samma
tid av året eller på våren och försommaren. Reservpolisen funnes då visserligen
tillgänglig, men, därest reservpolisen ständigt måste tagas i anspråk,
syntes statsbidraget för denna reservpolis hållande icke böra sänkas utan i
stället höjas. Det vore därför helt säkert bättre såväl för länet som polismyndigheten
i Ostersund, örn saken ordnades sålunda, att statspolisstyrkan
bestämdes för länet till 6 man i stället för föreslagna 4 man samt reservpolisstyrkan
såsom hittills 3 man emot nu gällande avtal örn statsbidrag
till en tredjedel av denna kostnad. (Jfr avd. 16 st. 2.)

Länsstyrelsen har anfört att, även örn den föreslagna styrkan med hänsyn
till länets storlek vöre otillräcklig, örn samtidigt på olika platser skulle
uppstå behov av tillfällig polisförstärkning, innebure dock den härigenom
astadkomna ökningen av den inom länet tillgängliga, för tjänstgöring å
landsbygden avsedda ordningspolisen en avsevärd förbättring, som med
hänsyn till hittills vunnen erfarenhet örn behovet av polisförstärkning vid
vissa tillfällen finge anses tämligen tillfredsställande för den närmaste
framtiden.

Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, att statspolisen i Norrbottens
län utökas till exempelvis 18 man.

Stadsfullmäktige i Boden hava hemställt, att den för Norrbottens län avsedda
polisstyrkan måtte förläggas till Bodens stad. I häröver infordrat
utlåtande har länsstyrelsen i Norrbottens län gjort bestämd hemställan, att
hänsyn icke måtte tagas till detta yrkande.

Stadsfullmäktige i Piteå hava hemställt, att en tredjedel av den statspoliskår,
som eventuellt komme att förläggas inom länet, måtte stationeras i
Piteå stad.

Avd. 8. (Åtgärder mot splittring.)

Länsstyrelsen i Gotlands län vänder sig mot att Gotland hänföres till
samma grupp som Kalmar, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus
län. Tisby hade reguljär ångbåtsförbindelse med Kalmar endast under
sommarmånaderna och på hösten ett par gånger i veckan, då det däremot
funnes daglig förbindelse hela året örn mellan Tisby och Stockholm (Nynäshamn).
Gotlands län borde därför hänföras till den grupp, som hade Stockholm
till centralstad.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att för borttagande av statspolis från
det län, dit densamma hör, för tjänstgöring i annat, till samma »centraldistrikt»
hörande län bör fordras länsstyrelsens, ej endast landsfogdens
tillstånd.

Avd. 9. (Garantier mot minskning 1 polisstyrkorna.)

Stadsfullmäktige i Göteborg framhålla, att staden, därest den föreslagna
statspolisorganisationen genomföres, icke vill se sig kringskuren i eller berövad
sin hittillsvarande rätt att besluta örn den minskning av stadens
polispersonal, som av förhållandena kan föranledas, exempelvis genom ökad
användning av tekniska hjälpmedel, ändrad organisation eller dylikt.

Svenska stadsförbundet kan ej undertrycka farhågan, att den föreslagna
organisationen skulle komma att verka ytterligare inskränkande på städernas
redan genom 1925 års polislagstiftning starkt beskurna självbestämmanderätt
med avseende å polisväsendet. Beträffande de lagbestämmelser, som ansetts
erforderliga såsom garantier mot minskning av polisstyrkorna i städer med
statspolisavdelningar, hade i den remitterade promemorian framhållits, att
stor försiktighet vore av nöden för att ej träda denna självbestämmanderätt
för nära. Förbundet ville för sin del starkt understryka vikten av att åt
dessa lagbestämmelser gives en mycket smidig tillämpning, med största
möjliga hänsynstagande till varje stads förhållanden och önskemål.

Stadsfullmäktige i Stockholm: Den nya polisorganisationen skulle innebära
en ytterligare inskränkning av den kommunala självbestämningsrätten i fråga
örn polisväsendet, varemot bestämd gensaga inlägges.

Avd. 10, (Utrustning nied hästar, motorfordon m. m.)

Länsstyrelsen i Uppsala län anser statspolisavdelningarna, som länsstyrelsen
föreslagit (se avd. 7 sid. 8), böra vara beridna till ett antal av 30 man i
Stockholm, 20 man i Göteborg, 15 man i Malmö, 6 man i Sundsvall och
6 man i Luleå eller Boden.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att jämväl en del avdelningar i andra,
mera avlägset belägna residensstäder än de föreslagna delvis böra göras beridna.
För avdelningen i Kalmar borde anskaffas två hästar, varigenom
effektiviteten för länet i dess helhet skulle betydligt höjas.

Magistraten i Kalmar anser beriden polisstyrka böra finnas i varje residensstad.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar, att särskilt i Norrland och då främst
i Norrbottens län statspolisen göres ridande i betydligt större utsträckning
än enligt förslaget.

Polismästaren i Malmö anser ryttarnas antal i Malmö böra beräknas till
9 eller 10. Däremot anser länsstyrelsen i Malmöhus län förslaget örn 6
ryttare i statspolisavdelningen i Malmö kunna godtagas.

Polismästaren i Gävle har anfört, att tjänstgöringen i Gävle och dess omgivningar
icke gåve tillfälle till den övning för hästar och ryttare, som vore
behövlig för att ridande polis skulle vara till avsedd nytta. Det kunde

St. 3.

St. 4.

därför ifrågasättas, om ej ridande polis borde förläggas endast till sådana
städer, som själva hade anledning hålla ridande polis. I varje fall kunde
det möta hinder att beträffande ryttarna genomföra den föreslagna cirkulationen
i fråga örn tjänstgöringen.

Stadsfullmäktige i Gävle hemställa att, örn statsmakterna anse sig böra
genomföra den ifrågasatta förändringen i polisorganisationen, i den statspolisstyrka,
som är avsedd att förläggas till Gävle, icke måtte ingå någon
beriden avdelning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen är för sin del övertygad örn
att beriden polis, rätt utnyttjad, kan vara till stor nytta ur såväl ordningsmaktens
som allmänhetens synpunkt, när det gäller att vägleda stora folkmassor
och upprätthålla god allmän ordning. För att i sådana fall kunna
uppträda med nödig vana och behärskning fordras dock att polismännen
liksom även hästarna erhålla ändamålsenlig övning och därvid erbjuder den
relativt närbelägna huvudstaden avgjort större möjligheter än Gävle. Då
vidare stadsfullmäktige i Gävle i sitt uttalande mot inrättande av statspolis
särskilt undanbett sig ridande polis, som tidigare funnits i staden men år
1919 avskaffades, anser länsstyrelsen, att man i avvaktan på ytterligare erfarenhet
bör såvitt möjligt tillmötesgå detta stadsfullmäktiges önskemål.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, med hänsyn såväl till den
goda tillgången på trafikautomobiler som ock till de avsevärda kostnaderna
för anskaffande och underhåll av dylika fordon, huruvida skäl föreligga för
tillhandahållande åt statspolispersonalen av tjänsteautomobiler.

Detsamma påpekas av länsstyrelsen i Uppsala län, som även framhåller,
att, örn trafikkontrollen omlägges i enlighet med vad länsstyrelsen skisserat
(se avd. 16 st. 1), frågan örn anskaffning av bilar och motorcyklar krävde ytterligare
undersökning. Upplysningsvis meddelar länsstyrelsen, att inom Uppsala
län under år 1931 två reservpoliser under tiden från och med den 15
maj till och med den 31 oktober sex dagar i månaden samt från och med
den 1 november till och med den 31 december 3 dagar i månaden patrullerat
på länets allmänna vägar med motorfordon för övervakning av motortrafiken.
För ändamålet hava förhyrts enskilda bilar. Sammanlagda kostnaden, som
utbetalts under året, har uppgått till 1,455 kronor. Enligt redan fattade
beslut i vederbörande polisdistrikt skola 12 fjärdingsmän av sitt distrikt
utrustas med motorcyklar, för vilka visst bidrag till driftkostnaden utgår.
Att döma härav synes utrustningen kunna ordnas på väsentligt billigare sätt
än enligt de sakkunnigas förslag.

Svenska polisförbundet anser lämpligt, att vid envar av de största statspolisavdelningarna
funnes en med tekniska hjälpmedel försedd och för ambulansändamål
inrättad större bil.

Åtskilliga vända sig mot anskaffande av motorcyklar.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Motorcyklar måste enligt länsstyrelsens mening
helt utdömas, då det gäller en sådan omfattande patrullering som den,
varom här är fråga. Man kan ej begära, att polismännen skola slita ut sig
genom att så gott som dagligen år efter år färdas på dessa skakande och
oskyddade fordon. Härtill kommer, att endast automobiler bereda polismännen
möjlighet att medtaga en av dem anhållen person. Att tillskapa
en mängd nya befattningar utan att samtidigt giva dessas innehavare tillräcklig
utrustning, så att de skola kunna utnyttjas på bästa sätt, är en
dålig ekonomi.

Landsfogden i Blekinge län: Motorcykel är ett fullständigt odugligt fortskaffningsmedel.
Det bär erfarenheten givit vid handen, och den är som
bekant en god läromästare. Det är först och främst nödvändigt, att polis -

männen äro två. De situationer de ofta råka ut för äro sådana, att båda
två behövas på en gång. Om de då under sina färder exempelvis träffa på
någon, som bör anhållas, skall då den polisman, som åker i sidvagnen, taga
dei anhållne i sitt knä eller vad menar sakkunskapen? Bedan på denna
grund bör alltså motorcykeln vara ur räkningen. Jag misstänker för resten,
att sakkunskapen i detta som i Hera andra avseenden haft Stockholm och
trakten närmast däromkring i tankarna. Där kan det ju vara lämpligt, att
polismän å motorcyklar hålla efter så kallade motordrullar. Till vad som
ovan anmärkts mot motorcykeln som fortskaffningsmedel kommer, att den
är ytterst ansträngande att köra och fordrar den körandes uppmärksamhet i
långt högre grad än en bil, i vilken man dock sitter bekvämt och lugnt tillrätta.

Poliskammaren i Karlskrona: Motorcykeln är visserligen något billigare i
anskaffning och drift men torde ur andra synpunkter vara mindre lämplig
än bil. Användandet av motorcykel förutsätter särskild beklädnad till skydd
mot damm, regn och köld. Kostnaden därför torde uppväga den billigare
anskaffningskostnaden.

Landsfogden i Kopparbergs län åberopar mot användande av motorcyklar
det hårda klimatet.

Svenska polisförbundet: Erfarenheten å platser, varest motorcyklar nu användas,
har visat, att dessa fordon i de allra flesta fall äro avsevärt mindre
lämpliga än bilar. Motorcyklar kunna icke användas under hela året, särskilt
vad avser Norrland. Tjänstgöringen å desamma är likaledes pressande
eller rent av nedbrytande, särskilt örn den skall fullgöras under längre tidsföljd
eller av äldre personer, vilket naturligtvis måste bliva fallet inom statspolisen.
Motorcykeln är dessutom mindre användbar. Anhållna eller skadade
personer kunna i regeln icke transporteras med densamma, vilket däremot
med fördel kan ske med bilen. Det föreslagna antalet motorcyklar
torde därför i största möjliga utsträckning böra utbytas mot bilar.

Piksförbundet för fjär ding smän och polismän: Motorcyklar äro alldeles
olämpliga för polistjänsten. Fullt användbara bilar kunna numera erhållas
till en kostnad knappast överstigande det pris en motorcykel med sidvagn
betingar. Ej heller underhålls- och driftkostnaderna behöva alltför avsevärt
överskrida kostnaderna för motorcyklar.

I stället för en bil och en motorcykel föreslås två bilar åt de mindre
statspolisavdelningarna av länsstyrelsen i Blekinge län och poliskammaren
i Karlskrona. Antagligen intaga även de övriga, som vänt sig mot motorcyklar,
i allmänhet denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför närmare: Att, på sätt i promemorian
föreslås, i motorfordonshänseende utrusta en statspolisavdelning på 7 man
med endast en automobil och en motorcykel med sidvagn är alldeles otillräckligt
för att en dylik avdelning skall kunna fullt utnyttjas vid sin ordinarie
tjänstgöring. Skall särskilt motortrafiken kunna effektivt övervakas —
och härvidlag föreligger ett allmänt känt behov — måste statspolisen i den
utsträckning, som dess övriga göromål det tillåta, verkställa en oavlåtlig patrullering
på länets vägar. Att mer än två av polismännen medfölja på varje dylik
färd är ej erforderligt. Yad skola då de övriga göra under tiden? I Blekinge
hava de båda landstingspolispatrullerna vardera en bil till sitt förfogande,
och länsstyrelsen tvekar ej att utsäga, att det varit främst detta förhållande

— jämte polismännens personliga duglighet och intresse för sina uppgifter

— som man Ilar att tacka flir att deras arbetsresultat blivit så gott som det
faktiskt varit.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför att, då effektiviteten av polisens
verksamhet i helg grad främjas av möjligheten för densamma att snabbt förtal
9 S 2 B 2

St. 5.

flytta sig från det ena stället till det andra, det ville synas länsstyrelsen
önskvärt, att till statspolisens disposition kunde ställas motorfordon till
något större antal än förslaget i detta hänseende ifrågasätter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser den av länsstyrelsen föreslagna avdelningen
i Växjö böra förses med en bil oell en motorcykel. Landsfogden i
samma län anser den av honom föreslagna avdelningen på 3 man i nämnda
stad böra förses med en bil.

Avd. 11. (Statspolislntendenten.)

Generalstabschefen: Statspolisintendenten synes icke hava fått den ställning,
som möjliggör tillgodoseendet av kravet på en god central ledning.
Enligt förslaget skall han således bl. a. i regel höras i frågor rörande statspolisens
befäl. Därjämte skall han efter förslag av landsfogdarna uppgöra
allmänna planer för statspolisens verksamhet under normala tider, vilka
planer därefter skola fastställas av vederbörande länsstyrelse. Vidare framhålles,
att vederbörande kommunala polischef skall kunna disponera över
statspolismännen i vederbörlig stad, i den mån desamma vid något tillfälle
icke tagas i anspråk för tjänstgöring å länets landsbygd. Samtidigt skall
emellertid landsfogde under vederbörande länsstyrelse för särskilda behov,
oberoende av uppgjord plan, kunna förfoga över statspolisen. Enligt förslaget
skall statspolisintendenten, därest han själv åtföljer utbeordad statspolisstyrka,
icke under alla förhållanden erhålla befälet över hela den å
platsen befintliga polisstyrkan. Statspolisintendenten skall vid de tillfällen,
då han äger dylik befälsrätt, direkt under vederbörande länsstyrelse bära
ansvaret för ordningens upprätthållande på orten.

Den dubbla tjänsteställning som statspolisintendenten erhåller enligt förslaget
— dels under Stockholms polismästare, dels under regeringen i egenskap
av inspektör för statspolisavdelningarna ute i landet — synes även
t olämplig.

Ovan framhållna synpunkter rörande statspolisintendentens befogenheter,
lydnadsställning m. m., vilka icke stå i överensstämmelse med kravet på en
god central ledning, synas vara en följd av det föreslagna organisatoriska
sambandet mellan statspolisen och den kommunala polisorganisationen.

En god central ledning av statspolisen synes därför endast kunna erhållas,
därest statspolisen organiseras fullt fristående från kommunernas
polisväsende, med en direkt under chefen för socialdepartementet lydande
statspolischef. Denne chef skall under normala tider ställa de olika statspolisavdelningarna
till vederbörande länsstyrelsers förfogande för tjänstgöring
inom länen i enlighet med av socialministern på förslag av länsstyrelserna
och efter statspolischefens yttrande fastställda planer.

Statspolischefen bör dock i och för ordningens upprätthållande vid extraordinära
tillfällen eller eljest, då förhållandena så påkalla, äga disponera
över samtliga statspolisavdelningar, varvid dock vederbörande länsstyrelses
yttrande bör inhämtas, därest statspolisavdelning förflyttas från länet. Härvid
tillkommer det socialministern att besluta örn samt taga ansvaret, därest
dylik förflyttning verkställes mot länsstyrelses avstyrkan. Socialministern
synes även böra bestämma den myndighet, som närmast under honom själv
skall bära ansvaret för ordningens upprätthållande, därest viss eller vissa
statspolisavdelningar sammandragas för detta ändamål, vare sig kommunal
polischef finnes på platsen eller ej. Regeln synes härvid böra vara, att
statspolischefen såsom statens representant pålägges detta ansvar, därest
förhållandena äro sådana att statens säkerhet eller andra viktiga intressen
stå på spel.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Den föreslagna statspolischefens ställning
förefaller vara alltför obestämd. För det första torde vara nödigt, att
denne tilldelas polismästares grad för att sålunda givas bättre auktoritet i
de ansvarsfulla värv, som lian skulle hava att fylla t. ex. i fråga om tillsyn
över att kommunerna verkligen hålla nödig polispersonal, ett svårt tillsyningsuppdrag,
bland annat med hänsyn till kommunernas hävdande av sin självbestämmanderätt
och allmänna obenägenhet att underkasta sig »förmyndarskap».
Det torde icke vara möjligt för statspolischefen-intendenten att ensam
utöva sin funktion såsom polisbefäl och tillsynsorgan över poliskårerna.
Hans dubbelställning och otillräckliga möjlighet att förfoga över personal
torde nog kunna göra hans värv svårt. Fast organisation och enhetlig ledning
äro nödvändiga.

Aven polismästaren i Malmö och t. f polischefen i Göteborg anmärka på statspolisintendentens
dubbla tjänsteställning.

Och svenska polisförbundet anser, att statspolisintendentsbefattningen bör
givas en i förhållande till de lokala polischeferna och kommunala myndigheterna
mera självständig ställning.

Landsfogden i Jönköpings län anser — utan att framlägga något förslag
— att statspolisintendentens uppgifter skulle kunna vidgas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar uttryckligen, att länsstyrelsen
anser förslaget örn inrättande av en statspolisintendent och hans
åligganden lämpligt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att, även med den organisation
länsstyrelsen ifrågasatt, inrättandet av en befattning som statspolisintendent
skulle medföra vissa fördelar.

Avd. 12. (Sambandet med anstalter 1 Stockholm för hela rikets behov.)

Generalstäbschefen anser förslaget att inrangera den för närvarande under
tredje polisintendenten i Stockholm lydande polisbyrån under statspolischefens
befäl vara värt beaktande.

Avd. 13. (Sambandet med landstingspolisen.)

Svenska landstingsförbundet vitsordar riktigheten av att landstingspolisens
omfattning småningom alltmera minskats även efter antagandet av 1925 års
polislag. Förbundet anför vidare följande:

Landstingens minskade intresse för polisväsendet torde få anses utgöra
ett led i deras framför allt under de senaste åren framträdande strävande
att i möjligaste mån koncentrera sin verksamhet till sjukvården och speciellt
anstaltsvården och därmed sammanhängande arbetsområden. Uppgifterna
för landstingspolisen skulle, örn det nu framlagda förslaget genomföres,
komma att i huvudsak täckas av statspolisens verksamhetsområde, vadan
man i så fall, såsom i promemorian framhålles, torde »få räkna med att
landstingen allmänt låta landstingspolisen försvinna». Det bör under sådana
förhållanden anses fullt riktigt, att man vid planeringen av statspolisens förläggning
icke tagit någon hänsyn till förefintligheten av landstingspolis.
I promemorians förslag att underlätta landstingspolismännens övergång i städernas
tjänst bland annat genom att låta staten stå för de särskilda kostnader
för pensionering, som i detta fall kunna uppkomma, kan förbundet i allo
instämma. Förbundet har sålunda intet att erinra mot de uttalanden, som i
promemorian göres angående landstingspolisen.

Svenska landskommunernas förbund: Med den föreslagna anordningen av
statspolis, som skall arbeta utan hänsyn till kommunområde eller länsgriinser,
kan det ifrågasättas om landstingens uppgift att anställa polismän bör bibe -

St. 4.

hållas. I stort sett torde det kunna sägas, att statspolis och landstingspolis
skulle få enahanda uppgifter. För att undgå för samhället kostbara dubbleringar
av tjänster synes därför denna landstingens uppgift kunna upphöra
och bestämmelserna i polislagen härom kunna utgå.

Länsstyrelsen i Blekinge län har intet att erinra mot att den nuvarande
landstingspolisen får ställning av statspolis, dock under förutsättning att den
nuvarande organisationen bibehålies.

Polismästaren i Malmö framhåller att, örn personal fast anställes vid statspolisavdelningen,
kunde landstingspolisen i första hand beredas anställning,
vartill den också syntes vara lämplig.

Avd. 14. (Hur tillgodose personalbehovet?;

Statens polisskola har, med hänsyn till den omständigheten att i skolan
icke ens under nuvarande förhållanden plats kan beredas för så stort elevantal,
som önskligt är, intet att erinra mot att polisskolan i Göteborg skulle
utvidgas med ytterligare en avdelning årligen.

T. f. polischefen i Göteborg (tillika föreståndare för Göteborgs polisskola):
Mot förslaget att utvidga Göteborgs stads polisskola torde i stort sett^ icke
vara något att erinra. Dock är det önskvärt, att utvidgningen sker på det
sätt, att den kurs, som nu årligen hålles, uppdelas på två parallellavdelningar,
enär arbetet med skolan eljest blir för betungande för de polismän,
som jämte den egna tjänsten hava att svara för undervisningen. För sådant
ändamål finnes även lokal tillgänglig, men då varje sal endast kan rymma
21 elever, kan skolan icke mottaga mer än detta antal dubbelt.

I detta sammanhang bör erinras örn att kostnaden för Göteborgs stads
polisskola i 1932 års budget upptagits till 6,960 kronor. Härav belöper
å arvoden kronor 3,090, å beräknad lokalhyra kronor 3,000, å städning
m. m. kronor 335 och å läroböcker m. m. kronor 535. Arvodena till de
polismän, som meddela undervisning i skolan, liro med hänsyn till skolans
kommunala karaktär lågt beräknade. Särskilt är detta fallet nied läraren i
lagkunskap, som för omkring 130 timmars undervisning endast äger uppbära
ett arvode av 200 kronor. Vid en utvidgning av skolan bör därför
räknas med höjda arvoden åt dessa polismän, och torde den sammanlagda
kostnaden för den utvidgade polisskolan belöpa sig till omkring 12,500
kronor. I händelse skolan utvidgas, på sätt här ovan förordas, tillkommer
dessutom kostnaden för inredning av ytterligare en skolsal, varjämte hyran
givetvis kommer att beräknas något högre än för närvarande.

Stadsfullmäktige i Göteborg påyrka, att staten i samband med upprättandet
i Göteborg av en statspolisavdelning övertager och bekostar den polisutbildning,
som sedan 1929 äger rum vid Göteborgs stads polisskola. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län finner detta .ej annat än rimligt.

Magistraten i Östersund hemställer örn statsbidrag åt lämpliga statspolisaspiranter
för genomgående av polisskolans lägre kurs. Magistraten anför:
Någon tillgång till personal, som genomgått polisskolan, torde icke finnas,
utan måste till en början extra polismän antagas och dessa därefter genomgå
polisskolan. Emellertid medför bevistandet av polisskolan avsevärda utgifter
för denna personal, som icke uppbär någon lön under den tid de bevista
skolan. I stället plägar vederbörande för genomgåendet av polisskolan
tillerkännas ett bidrag å 500 kronor under villkor att de förbinda
sig att under de närmaste fem åren fortfarande tjänstgöra vid poliskåren.
Därest de skulle av någon anledning tidigare sluta sin anställning, måste
de avstå från däremot svarande del av bidraget. Dessa kostnader för den
nyuppsatta statspolisen böra ersättas staden av statsverket, om ej eleverna

vid polisskolorna på annat sätt beredas ersättning för sina utgifter i oell
för polisskolan. .

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner vad magistraten sålunda anfort vara

värt beaktande.

Avd. 16. (Sätt för beräkning av statens ersättning till städerna för statspolis.;

Svensea stadsförbundet: Yad angår reglerandet av statens ersättning till
städerna för de direkta kostnaderna för hållande av statspolisavdelning,
känner sig förbundet icke övertygat, att principen om statens skyldighet
att till fullo gottgöra dessa kostnader skulle bliva på ett tillfredsställande
sätt iakttagen, örn bestämmelser i detta hänseende utarbetades i anslutning
till de riktlinjer, som föreslagits i promemorian. Beträffande kostnaderna
för avlöning bär bl. a. framhållits, att därest länsstyrelsen medgivit placering
på statspolisavdelning av extra konstaplar, skulle för sådan tid för detta
antal utgå ersättning motsvarande endast (medel-)lönen för sådana konstaplar.
Även när placering av visst antal extra konstaplar på statspolisavdelning
medgivits, torde man dock av flera skäl få räkna med att vid särskilda tillfällen
ordinarie personal kunde komma att tjänstgöra på avdelningen i dessas
ställe, och detta torde t. o. m. kunna bliva förhållandet under jämförelsevis
lång tid. Med tanke härpå synes billigheten kräva sådan jämkning i ersättningsbestämmelserna
i denna del, att gottgörelsen åtminstone i särskilda
undantagsfall skulle kunna beräknas efter den faktiska användningen av extra
konstaplar.

Polisnämnden i Stockholm anser anledning till erinran knappast finnas
emot avlöningskostnadens täckande med utgångspunkt från en för varje särskilt
år på basis av förhållandena inom kåren i dess helhet uträknad medelavlöning
inom olika tjänstegrader.

Svenska stadsförbundet: I fråga örn den beräkning av ersättningen för

pensioneringskostnader, som föreslagits i en särskild, i promemorian åberopad
bilaga, torde flera erinringar böra göras. Enligt denna bilaga skulle
vid beräkningarna hänsyn bl. a. icke tagas till den kostnadsökning, som
föranledes av inträffande befordringar till befattning med högre pensionsunderlag.
Denna kostnadsökning torde emellertid knappast vara så ringa,
att den utan vidare kan lämnas ur räkningen. I allmänhet förefinnes ej heller
i de ifrågakommande städerna några sådana skiljaktigheter mellan pensionsåldern
för de olika tjänstegraderna, att sagda kostnadsökning därigenom
skulle i nämnvärd mån motvägas. Då vidare föreslagits, att vissa beräkningsgrunder,
som användas inom statens pensionsanstalt, skulle tillämpas vid
bestämmandet av förevarande ersättning, är ock att märka, att med dessa
grunder hänsyn icke skulle tagas vare sig till förtidspensionering eller till
förvaltningskostnader. Även på grund härav innebär förslaget således, att
städerna icke skulle erhålla full gottgörelse för sina kostnader. Ytterligare
har föreslagits, att vid ersättningens beräkning hänsyn ej heller skulle tågås
till dyrtidstillägg och andra liknande tillägg, som städerna bevilja å utgående
pensioner. Dylika tillägg förekomma dock för närvarande i städerna i sa stor
utsträckning och utgå flerstädes med så stora belopp, att det ej synes rimligt
att i förevarande sammanhang lämna dem ur räkningen. Att så göra
skulle dessutom uppenbarligen leda till orättvisor olika städer emellan, då
pensionerna i en del städer, där dylika tillägg ej utgå, i stället torde vara
bestämda till belopp som innefatta kompensation för dyrtiden, och sistnämnda
städer således i realiteten skulle komma i åtnjutande av liögx-e ersättning
än de övriga, även om de faktiska pensioneringskostnaderna vore
lika stora.

St. 2.

St. 3.

St. 6.

Polisnämnden i Stockholm, i vars yttrande i denna del Överståthållarämbetet
instämmer, förordar den föreslagna anordningen med ett på visst sätt fixerat
årligt pensioneringsbidrag, under förutsättning att staden på sådant sätt
beredes skäligt vederlag för den ökade pensioneringsskyldighet, som pålägges
staden. Polisnämnden anför vidare följande:

Personalens i samband med förslaget förutsatta större rörlighet genom
alternerande tjänstgöring såsom statspolis samt direkt i distriktets tjänst
torde tala för frågans lösning genom tillämpning av den princip, som i den
föreliggande promemorian sålunda framförts.

Då i det vid promemorian fogade detaljförslaget förutsatts, att, därest
staten för viss tid utbetalar avlöningsersättning endast efter den för extra
polisman bestämda lönen, statsbidrag till pensioneringen ej skall utgå, för
så vitt sådan extra polisman enligt stadens bestämmelser saknar pensionsrätt,
synes detta polisnämnden vara riktigt allenast under den förutsättningen,
att för tillgodoseende av behovet utav statspolis anordnats tjänster såsom
extra konstaplar. Hava däremot, såsom polisnämnden förutsatt, ordinarie befattningar
inrättats, torde statsbidrag till pensioneringen böra utgå, oavsett
om extra konstaplar för visst fall eller viss tid kommenderats till statspolisavdelningen
samt statens ersättning för lönekostnaden under samma tid utgått
på grundvalen av extra konstapels avlöning. Stadens i och med anordnandet
av ordinarie befattning åtagna framtida pensionsutfästelse påverkas
nämligen i sista hand icke av denna sist berörda omständighet.

Med avseende på familjepensioneringen har polisnämnden ansett sig böra
erinra, att denna för polispersonalens del ännu ej blivit ordnad genom några
särskilda av stadsfullmäktige fastställda eller godkända bestämmelser. Härav
torde enligt förslaget följa, att frågan örn statsbidrag för stadens hithörande
kostnader bör bliva beroende på särskild prövning, och får sålunda
förutsättas, att denna angelägenhet blir ordnad på ett för staden tillfredsställande
sätt. I viss motsättning till vad i de föreliggande handlingarna
finnes angivet, synes härvid böra särskilt beaktas de fall, då polisdistriktet
med hänsyn till polislagens bestämmelser efter särskilt gynnsamma grunder
beviljar familjepension åt efterlevande till polisman, som avlidit i följd av
skada, som åsamkats i tjänsten.

Från flera håll påyrkas, att ersättning skall utgå för expeditionslokal även
i stad med statspolisavdelning på 7 man och därunder.

Från andra håll påyrkas, att sådan ersättning skall utgå i stad med statspolisavdelning
på 7 man eller därunder, örn polisstyrkans ökning framkallar
behov av utrymmen utöver de befintliga.

Den förra gruppen utgöres av länsstyrelsen i Örebro län, stadsfullmäktige
i Jönköping och Uddevalla, drätselkammaren och magistraten i Västerås och
svenska polisförbundet.

I Jönköping och Västerås skulle nuvarande lokaler ej förslå.

Svenska polisförbundet: Aven de mindre avdelningarna måste nödvändigtvis
hava lokal för att kunna fullgöra förhörs- och övriga utrednings- och
skrivarbeten. Erhålla icke nämnda polisavdelningsstäder, vilka utgöras av
medelstora och mindre städer, som i de flesta fall redan förut hava ringa
lokalutrymmen för sitt polisväsende, ersättning för expeditionslokal åt sina
statspolisavdelningar, har man skäl befara, att de icke ställa erforderliga
lokaler till förfogande. Detta kommer att i hög grad försvåra statspolisavdelningarnas
arbete. På grund härav och ur synpunkten av rättvisa städerna
emellan, torde även städer med statspolisavdelningar på 7 man eller därunder
böra erhålla ersättning för expeditionslokal.

Den andra gruppen utgöres av länsstyrelserna i Jönköpings oell Västmanlands
län, stadsfullmäktige i Skövde oell Örebro, magistraten i Örebro samt
svenska stadsförbundet..

Stadsfullmäktige i Örebro: Antagandet, att städerna i allmänhet skulle

förfoga över till utrymmet så tilltagna polislokaler att i desamma utan vidare
skulle kunna inrymmas ytterligare en avdelning på i vissa fall intill 9 man
(även kriminalpolis), torde knappast vara grundat på verkliga förhållandena
och är i varje fall för Örebro stads del icke riktigt. Det torde därför och
även med stöd av de principiella grunder, som i utredningen föreslås för
ordnandet av uppkommande ekonomiska mellanhavanden mellan staten och
städerna, vara befogat uppställa det kravet, att staten för samtliga städer ersätter
de kostnader, som uppkomma för tillhandahållande av lokaler åt statspolisen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Med hänsyn till att även städerna, åtminstone''
vid vissa tillfällen, kunna lia fördel av statspolisavdelningens förläggning
inom desamma, synes ersättning för lokal skäligen kunna förvägras
stad, där befintliga lokaler för stadens polis medgiva utrymme även för
statspolisavdelningen. Men örn, såsom i Västerås, åt statspolisavdelningen
måste förhyras särskild lokal, synes staden böra tillerkännas ersättning härför,
vilken dock med hänsyn till den nytta staden kan få av statspolisavdelningen
bör kunna jämkas något nedåt.

Svenska stadsförbundet: Även vad angår lokalkostnaderna för statspolisavdelning
finner förbundet det angeläget att understryka, att ersättningsbestämmelserna
ej måtte göras så snäva, att städerna i realiteten få bära någon
del av dessa kostnader. I betraktande av den ganska betydande utökning
av poliskåren, som statspolisorganisationens inrättande skulle medföra för
en del städer, torde man få räkna med möjligheten, att just tillkomsten av
en statspolisavdelning kan nödvändiggöra kostsamma lokalanskaffningar, som
eljest skulle kunna undvikas eller i allt fall uppskjutas under längre tid.

Att särskilda lokalkostnader, utöver kostnader för rum åt fordon, kunna
föranledas även genom den utökning av polisstyrkan, som skulle ske i städer
med mindre statspolisavdelning (4 eller 7 man), synes ingalunda uteslutet.

Vad angår stadsfullmäktige i Skövde påpeka dessa, att staten bör ersätta
även kostnader för inventarier, telefon, förbrukningsartiklar å expeditionen
m. m. Då med all sannolikhet särskilda anordningar måste vidtagas för statspolisens
expeditioner, borde statsmakterna räkna med ersättningar även i
nämnda hänseenden.

Svenska stadsförbundet befarar, att den nya organisationen skulle kunna St
medföra vissa krav på ökade avlöningsförmåner åt polispersonalen i de städer,
som därav skulle beröras. Sålunda synes det icke uteslutet, att det högre
polisbefälet i dessa städer — särskilt i de städer, där en mera betydande ökning
av poliskåren bleve följden — skulle finna sig hava anledning att för sin del
framställa krav på löneökning. Sådana krav skulle tvivelsutan kunna anses motiverade
med hänsyn till de ökade göromål för polisledningen, som i samband
med statspolisavdelnings upprättande skulle föranledas icke blott av poliskårens
utökning i och för sig utan även av tjänstgöringsförhållandenas mera
invecklade beskaffenhet inom kåren. Vad åter angår polispersonalen i gemen,
bör det särskilt uppmärksammas, att alltjämt icke alldeles oväsentliga skilj
aktigheter förefinnas i fråga örn storleken av denna personals avlöningsförmåner
i olika städer, och att dessa skiljaktigheter ofta torde få anses motiverade
på grund av olika tjänstgöringsförhållanden o. dyl. Härutinnan har
redan nu förmärkts en påtaglig strävan från personalens sida att åstad -

st. i.

komma en utjämning — givetvis i så måtto att högre avlöningsförmåner i en
stael aberopats som skäl för* en löneökning i en annan. I den mån dessa
olika städers personal tidvis skulle bestrida alldeles samma slag av tjänstgöring
— och under den gemensamma benämningen statspolis — torde
kraven på enhetliga avlöningsvillkor vinna åtskilligt fog för sig. Då det ju
å andra sidan icke gärna kan tänkas och i allt fall icke åsyftats med det
föreliggande förslaget att göra någon skillnad beträffande avlöningen åt
personalen inom en och samma stads poliskår, allteftersom denna personal
är kommenderad till statspolisavdelning eller icke, så skulle det nyss sagda
tydligt} kunna hava konsekvenser även med avseende å de kostnader, som
vederbörande stad själv finge bära för polisväsendet.

Stadsfullmäktige i Jönköping jiåpeka, att förslaget lämnar den frågan obesvarad,
huruvida statsverket eller städerna skola drabbas av kostnaderna
för eventuella löneförhöjningar till av staden avlönade befälspersoner vid
poliskåren till följd av ökat arbete och ansvar genom inrättande av statspolisavdelningar.
Stadsfullmäktige anse dessa kostnader böra gäldas av
statsverket.

Magistraten i Västerås anser bestämmelser vara erforderliga angående
avlöning av vikarie för överkonstapeln vid statspolisavdelningen.

Polisnämnden i Stockholm förutsätter, att det föreslagna stadgandet därom,
att samtliga kostnader för verksamheten såsom statspolis skola bestridas
av statsmedel, kommer att så tillämpas, att polisdistrikt kan påräkna vederlag
för påvisbar dylik kostnad överhuvudtaget och sålunda jämväl för andra
utgifter än sådana, som finnas i föreslagna lagbestämmelser direkt angivna.
Örn och i den mån det kari påvisas, att med den utvidgning av poliskåren,
som anordnandet av statspolisavdelningen för huvudstadens vidkommande
skulle innebära, kommer att följa en stegring av vissa allmänna omkostnader
för polisväsendet — såsom exempelvis bränsle och lyse, renhållning,
inventarier, skrivmaterial, läkarvård och medikamenter, vikariatsersättningar
m- m- böra dessa ökade kostnader alltså i sista hand täckas av statens
medel. Nämnden förutsätter för den skull, att denna angelägenhet kommer
att agnäs vederbörlig uppmärksamhet i samband med utarbetandet av de
detaljföreskrifter, vilka enligt förslaget från Kungl. Maj:ts sida skulle komma
att utfärdas i fråga örn bland annat närmare beräkningsgrunder för gottgörelsen
åt distrikten av statsmedel.

Avd. 16. (Reservpolisen.!

Begränsning av det nuvarande antalet reservpolismän föreslås av länsstyrelsen
i Uppsala län, som anför: Beträffande frågan örn reservpolisen
visar en granskning av uppgifterna angående reservpolisens hittillsvarande
användning, att, utom vid anledningar av mera elakartad karaktär, reservpolisen
dels tillkallats vid konflikter av mindre omfattning, dels tagits i
anspråk för trafikkontroll och dels använts vid större folkfester, tävlingar
och dylikt. Beträffande de två sista slagen av användning torde enligt
länsstyrelsens uppfattning reservpolisen knappast vara behövlig. Hur polisbevakningen
vid dessa kan ordnas på annat sätt, behandlas i det följande.

Vid mindre konflikter däremot har erfarenheten visat, att en förläggning
av även några få vana polismän vid orosplatsen kan på ett lyckligt sätt
verka förebyggande. För dylika ändamål bör givetvis statspolis kunna
rekvireras, men därjämte förefaller det sannolikt, att inom vissa områden,
varifrån avståndet till statspolisens förläggningsorter är jämförelsevis stort,
tillgång till reservpolis alltjämt bör finnas. Länsstyrelsen skulle i enlighet

härmed vilja förorda bibehållandet av sådan polis i tremannagrupper i
följande städer:

Linköping eller Norrköping, Örebro, Kalmar, Jönköping, Karlstad, Falun,
Gävle, Östersund och Umeå.

I övrigt synes, örn statspolis införes enligt länsstyrelsens förslag, reservpolisen
kunna avskaffas.

Beträffande sådana godartade anledningar till förstärkning av den lokala
polispersonalen som folkfester, tävlingar och dylikt kan naturligen statspolis
användas, särskilt om folksamlingen förutses bliva mycket omfattande.
I regel torde dock rekvisition av statspolis i dylika fall vara onödig. Såväl
härför som för trafikkontroll torde — åtminstone såvitt man kan döma av
förhållandena i detta län — den nya fjärdingsmannainrättningen bereda
enklare och tillräckliga utvägar. Inom länet kan beräknas att 20 ordinarie
fjärdingsmän med utbildning vid polisskolans lägre kurs inom kort komma
att finnas. Genom användning av dessa, enligt polisreglementets 6 §, torde
trafikkontroll och polisskydd vid folkfester och dylikt kunna besörjas.

Skulle i andra län tillgången till utbildade fjärdingsmän vara sämre, eller
fjärdingsmannen icke kunna tagas i anspråk i tillräcklig omfattning, torde
reservpolisen behöva bibehållas i större utsträckning än ovan angivits.

För att nuvarande grunder för statsbidrag till reservpolismän lämnas helt
orubbade uttala sig länsstyrelsen i Kalmar län, stadsfullmäktige i 10 städer
(Nyköping, Norrköping, Jönköping, Växjö, Västervik, Lund, Mölndal, Uddevalla,
Skövde och Ostersund), magistraterna i Kristinehamn, Västerås, Söderhamn,
Härnösand och Östersund, stadsstyrelsen i Trollhättan, drätselkamrarna
i Uppsala och Västerås, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet.

Man framhåller härvid, att reservpolis även efter statspolisens tillkomst
måste hållas i samma utsträckning som hittills, varför polisstyrkans numerär,
som med anledning av skyldigheten att hålla reservpolismän varit i
överkant, ej kunde minskas, att redan skyldigheten att hålla reservpolismän
vore betungande, särskit i mindre städer, att det vore kommunerna ovidkommande
örn staten hade användning eller icke för reservpolisen så länge
skyldigheten att hålla sådan polis kvarstode, att statspolisen ej skulle bli
till gagn för städernas egen polisverksamhet, att redan befintliga möjligheter
ej borde försämras. Understundom påyrkas, att, örn ersättningen minskas,
skyldigheten att hålla reservpolismän minskas i motsvarande mån.

Magistraten i Kristinehamn anser det icke vara välbetänkt att minska ersättningen,
helst som, därest nuvarande reservpoliser inom staden icke
vidare ställde sig till förfogande, det torde vålla en väsentlig svårighet att
träffa avtal, som möjliggör tillhandahållandet av polismän.

Magistraten i Söderhamn: Av den föreslagna statspolisstyrkan skulle femton
man tilldelas Gävleborgs län på sådant sätt att Gävle stads poliskår
utökades med detta antal. En del av denna styrka skulle användas för att
övervaka vägtrafiken och spritsmugglingen särskilt å länets landsbygd. Med
hänsyn till avdelningens ringa styrka och dess förläggning i södra ändan av
länet lärer provinsen säkerligen få föga gagn av densamma vid de tillfällen,
då tillgång till fullt utbildad ordningspolis vore önskvärd.

Enahanda torde förhållandet bliva i ett flertal andra län. Att därför,
såsom förslaget gör, förutsätta, att reservpolisen skulle i huvudsak bliva
obehövlig, förefaller så mycket mera ogrundat, som enda möjligheten för
den fåtaliga statspolisen att kunna fylla sin uppgift är att med tillhjälp av
reservpolisen etablera ett snabbt och säkert fungerande samarbete med de
lokala polisstyrkorna. Ar denna mening riktig, kommer användningen av

St. 2.

reservpolisen framdeles att ökas i stället för minskas. Något giltigt skäl
för nedsättning av ersättningen till vissa kommuner för tillhandahållande av
reservpolis finnes således icke.

Stadsfullmäktige i Ostersund anse att, med hänsyn till att det vid reservpolisens
tillkomst räknades med en mindre användning av densamma än
som sedan visat sig bli fallet, det torde vara motiverat att fasthålla vid det
nu med städerna gällande avtalet.

Svenska stadsförbundet: Förbundet föreställer sig, att utgångspunkten för
förslaget örn nedsättning varit vissa i promemorian gjorda uttalanden, varigenom
man synes ha velat göra gällande, att städerna hittills tillgodogjort
sig detta statsbidrag utan att anpassa sina polisstyrkor efter åliggandet att
tillhandahålla reservpolis. Den knappa tid, som stått till buds för besvarandet
liv remissen, har ej möjliggjort någon närmare undersökning, i vad
mån ett sådant påstående kan ha fog för sig. Men det förefaller rätt egendomligt,
örn länsstyrelserna, som dock haft att tillse, att städernas polisstyrkor
anpassades efter 1925 års lagstiftning, icke skulle lia fäst tillbörligt
avseende vid skyldigheten att hålla reservpolis. Det bör även uppmärksammas,
att de städer, som ålagts sådan skyldighet genom denna lagstiftning,
i betydande utsträckning redan därförut haft liknande skyldighet på
grund av särskilda åtaganden, vilket i väsentlig mån torde kunna förklara,
att någon nämnvärd ökning av polisstyrkorna ej visat sig behövlig till följd
av sagda lagstiftnings bestämmelser örn reservpolis.

Vid bedömandet av frågan, huruvida städerna verkligen varit tillräckligt
rustade för att fullgöra omförmälda skyldighet, får ej heller förbises, att —
såsom jämväl i promemorian medgivits — reservpolisen ej varit avsedd för en
mera regelbunden användning utom staden. Ej heller kan man gärna hava
jjåräknat, att reservpolisen skulle tillhandahållas under för staden själv
brydsamma förhållanden. Fasthåller man vid dessa begränsningar, torde
man våga påstå, att de i en bilaga till promemorian lämnade uppgifterna
örn reservpolisens användning utom förläggningsorten under senaste år bestyrka,
att städerna verkligen varit tillräckligt försedda med polispersonal
för att fylla de anspråk, som rimligtvis kunnat ställas på dem i förevarande
hänseende.

Oaktat ett genomförande av förslaget örn statspolis väl skulle komma att
minska reservpolisens användning, måste det vid sist angivna förhållande förefalla
förbundet obilligt att nu i ett slag — och såsom en konsekvens därav — beröva
reservpolisstäderna hälften av omförmälda statsbidrag. Då den föreliggande
utredningen utmynnat i förslag örn bland annat åtgärder för stärkande jämväl
av reservpolisorganisationen, synes det omöjligen hava kunnat vara meningen,
att minskningen i statsbidraget skulle berättiga städerna att hålla
sig mindre beredda än hittills att tillhandahålla reservj^olis. Redan på grund
härav lär ingen reduktion av polisstyrkan, svarande mot minskningen i statsbidrag,
kunna få äga rum. För övrigt skulle en sådan reduktion i de städer,
där statspolisavdelningar skulle upprättas, omöjliggöras av de föreslagna bestämmelserna,
att polisstyrkan under alla förhållanden vid upprättandet av
sådan avdelning måste utökas med just det antal befattningshavare, varav
avdelningen skulle bestå. Och för övriga reservpolisstäders vidkommande
kan man givetvis icke räkna med att några vakanser skulle förefinnas, som
medgåve den ifrågasatta reduktionen.

Sammanfattar förbundet det nu sagda i fråga örn statsbidraget för hållande
av reservpolis, finner förbundet sig kunna konstatera, att den föreslagna
minskningen av detta statsbidrag skulle med nödvändighet öka vederbörande
städers kostnader för polisväsendet med motsvarande belopp, utan
att denna ökning på något sätt betingades av ökat behov av polisskydd för

stadens egen räkning. Att denna kostnadsökning för städerna i stället skulle
indirekt föranledas av tillkomsten av en för riksändamål ock uppgifter på
landsbygden avsedd polisorganisation, synes ägnat att ännu mera framhäva
den föreslagna statsbidragsminskningens obillighet.

En särskild ställning intar länsstyrelsen i Göteborgs oell Bohus län, som
anför: Skulle det av länsstyrelsen framlagda förslaget örn statspolisens koncentrering
till fem städer genomföras, i följd varav reservpolis för vissa
städer komme att i vidsträcktare omfattning än hittills användas för det
s. k. normala behovet på landsbygden, borde statsbidraget till dessa städer
— vilka, torde bli beroende på vidare utredning — böra utgå efter samma
grund som hittills.

För att nuvarande grunder för statsbidrag till reservpolismän lämnas
orubbade i städer, där ej s ta tsp o lisa i > d elving stationeras, uttala sig länsstyrelserna
i Gotlands och Hallands län, stadsfullmäktige i Visby och Halmstad,
magistraten i Visby och landsfogden i Gotlands län.

Med särskild styrka framföres detta krav av myndigheterna på Gotland,
där statspolisavdelning ej skulle stationeras.

Från vissa håll biträdes å andra sidan uttryckligen den föreslagna sänkningen.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län: Med hänsyn till den ytterligt obetydliga
omfattning, i vilken reservpolisen i länet tagits i anspråk, vill det synas
länsstyrelsen, som örn förhållandena, inom detta län åtminstone, skulle kunna
motivera den ifrågasatta nedsättningen och detta även utan samband med
statspolisens inrättande. Det torde, på sätt även förslagsställarna förutsatt,
vara att antaga, att tillkallande av reservpolis efter statspolisens bildande
kommer att äga rum i ännu mindre omfattning än hittills.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Genom tillkomsten av statspolisavdelning
komma reservpolismännen endast i mycket ringa utsträckning att tagas i
anspråk för statsändamål. De kunna i regel helt disponeras för städernas
eget behov. Den föreslagna nedsättningen synes därför ej oskälig.

Drätselkammaren i Karlskrona: Förnekas kan ej, att den nya anordningen
bör för städerna i gemen — och väl även för Karlskrona — innebära en
viss avlastning såvitt angår tillhandahållandet av reservpolis, och då härtill
kommer, att staden skulle beredas förmånen att anlita statspolisen vid de
tillfällen, då större krav ställas å ordningsmakten i samhället, och måhända
även eljest skulle beredas vissa fördelar genom de skatteintäkter, som komma
att inflyta för de enligt förslaget i Karlskrona stationerade statspoliserna, 7
till antalet, tinner drätselkammaren förslaget ej heller i vad det avser reservpolisen
lämna rum för invändningar.

Magistraten i Kristianstad anser, att inskränkningen av statsbidraget uppväges
av den stora fördel, som skulle beredas staden genom att vid behov
kunna förhållandevis skyndsamt erhålla väl utrustad statspolis från den i
Malmö förlagda avdelningen.

Även stadsfullmäktige i Karlstad, t. f. polischefen i Göteborg samt länsstyrelsen
i Gävleborgs län uttala sig för nedsättningen.

Drätselkammaren i Södertälje anser minskningen uppvägas av de fördelar
beträffande stadens poliskårs tjänstgöring inom staden, som en minskning
av tillhandahållandet av reservpolismän skulle medföra.

Landsfogden i Gotlands län anser, att Kungl. Maj:t bör föreskriva skyldig- 4

het för stad att tillhandahålla ytterligare reservpolismän, där förhållandena
sådant påkalla.

Föreningen Sveriges köpingsåklagave föreslår, att pensionerad personal vid
polisen skulle liga skyldighet att, förutsatt att vederbörande är frisk oell
tjänstgöringsduglig, under en tid av fem år inträda i tjänstgöring å den ort,
där han är bosatt.

Länsstyrelsen i Blekinge län (se avd. 4 st. 3) ifrågasätter, att de största
städerna — Stockholm, Göteborg och Malmö samt möjligen även Gävle och
Sundsvall — skulle få sig ålagt att i händelse av behov till statens förfogande
ställa än större styrkor reservpolis än enligt förslaget mot det att
staten helt bekostade organiserandet av ersättare för dem att vid utkommendering
av ordinarie personal träda in i deras ställe för tjänstgöring
inom staden.

Svenska polisförbundet: Någon nämnvärd fördel av förslaget torde icke
vara att vinna, då det troligen endast är ett fåtal av dessa pensionerade
polismän, som äga förmåga att fylla de stora krav, vilka numera ställas på
en polisman. I ett stort antal av berörda städer är pensionsåldern fastställd
till 55 år, då det ansetts, att polismännen icke längre kunna tillfredsställande
fullgöra tjänsten. Att utöver ovannämnda tid utsträcka tiden med ytterligare
10 år, anser polisförbundet icke vara lämpligt. Då emellertid en viss
fördel med dessa ersättare för reservpolismän torde vinnas, örn tiden för
sådan tjänstgöring endast begränsas att omfatta de närmaste åren efter
det pensionsåldern uppnåtts, vill förbundet föreslå, att denna tid sättes till
högst 5 år efter uppnådd full pensionsålder. En sådan formulering torde
också vara nödvändig för att icke de mindre reservpolisstäderna, som
pensionera sina polismän först vid 60 år, skola helt berövas möjligheten att
anställa dylika ersättare. Det torde emellertid bliva nödvändigt, att dessa
polismän under minst tre veckor i följd årligen inkallas till tjänstgöring för
att bibringas träning i sin forna verksamhet och kännedom örn nytillkomna
lagar och förordningar. Som följd härav torde få förutsättas att den föreslagna
ersättningen, 200 ä 300 kronor per år, måste höjas något.

T. f. polischefen i Göteborg: Tanken att såsom reserv utnyttja de pensionerade
polismän, som ännu äro tjänstbara, torde endast delvis kunna genomföras. För
att dessa polismän, som under åren närmast före pensionsålderns inträdande
i regel icke förrättat egentlig polistjänst, skola kunna bliva till någon nytta,
är det nämligen icke tillräckligt, att de inkallas till tjänstgöring endast vid
de tillfällen, då reservpolis utsänts. I händelse statspolis inrättas behöver
reservpolisen tagas i anspråk i betydligt mindre utsträckning än förut, varför
de pensionerade polismännens tillfällen till tjänstgöring bleve allt för få, för
att de skulle kunna bibehållas vid sin tjänstbarhet. Det synes därför påkallat,
att vid träffande av här avsedda överenskommelser inryckes bestämmelse örn
tjänstgöringsskyldighet under minst tre veckor i följd årligen, för att ifrågavarande
polismän under denna tid skola kunna meddelas kännedom örn
nytillkommande lag- och författningsbestämmelser samt bibringas någon
träning i sin forna verksamhet. Som följd härav torde den föreslagna årliga
ersättningen, 200 ä 300 kronor till varje sådan pensionär böra höjas något.
I övrigt synes den föreslagna åldern, 65 år, för hög. Den bör lämpligen
sättas till 60 högst 62 år.

Lämpligheten och effekten av förslaget om utnyttjande av de pensionerade
polismännen ifrågasättes även på andra håll.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Den i förslaget framkastade tanken på möj ligheten

för länsstyrelserna att träffa frivilliga överenskommelser med städerna
örn förstärkning av reservpolisen medels inkallande i tjänstgöring av pensionerade
polismän under 65 år och annorledes anser länsstyrelsen för sin
del komma att i jwaktiken få synnerligen ringa betydelse, då villkoren för
erhållande av statsbidrag, som ställes i utsikt, icke synas vara sådana, att
de innebära någon lockelse för vederbörande reservpofisstäder.

Polismästaren i Malmö: Den praktiska betydelsen av att som ytterligare
reserv anställa pensionerade polismän är tvivelaktig. Om antalet skulle
visa sig otillräckligt, borde ökning av antalet statspolismän lätt kunna ske.

I varje fall borde pensionerade polismän över 60 år ej komma i fråga och
över huvud taget ej alls uttagas till tjänstgöring utom vid utomordentliga
tillfällen.

Magistraten i Härnösand anmärker, att en polisman, som uppnått en ålder
av 60 år, då polismännen i Härnösand vore berättigade till pension, ej vore
lämplig att vidare tjänstgöra, för såvitt han skulle utföra patrullerings- och
ordningstjänst.

Å andra sidan tillstyrkes förslaget om ersättningsmanskap av tjänstdugliga
pensionerade polismän uttryckligen av länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs
och Bohus län, därvid den förra anser, att som villkor för statsbidrag
bör gälla, att, bortsett från ersättningsmanskapet, stadens polispersonal är
tillräcklig för det lokala normalbehovet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker vad i promemorian anförts st
i fråga örn möjligheterna till utökning av den beridna reservpolisen bland
annat i Norrköping.

T./.polischefen i Göteborg: Förslaget örn statsbidrag med hälften av stadens
kostnad för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa
är dikterat av statens intresse av att hästbeståndet vid polisväsendet uppehälles.
Som följd härav skulle emellertid Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg vara skyldiga att tillhandahålla dubbla antalet
beriden reservpolis mot för närvarande (Göteborg alltså 10 mot nu 5). Då
Göteborgs polisverk enligt av polisnämnden lämnat direktiv icke äger att
hålla mer än 12 effektiva hästar, bör det påpekas, att staden icke kan ställa
ett så stort antal hästar till statens förfogande, som nu ifrågasatts, med
mindre utökning sker av det nuvarande hästbeståndet.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler: Förvisso vore det av mycket stor bety- 9t
delse, örn statsbidrag lämnades till vissa med hänsyn till läge m. m. lämpade
städer och köpingar, som icke äro skyldiga att hålla statspolis, reservpolis
eller kriminalpolisavdelning, mot att de åtoge sig att hålla någon personal,
anknuten till nämnda avdelningar. Förslag härutinnan borde utarbetas.

Avd. 17. (Polisskoleelever som ytterligare reserv.)

Från ett par håll hava betänkligheter rests mot att använda polisskoleelever
på samma sätt som reservpolis.

Svenska polisförbundet: Polisförbundet vill på det bestämdaste avstyrka

förslaget, då det måste anses högst olämpligt att till tjänstgöring av så
ömtålig art beordras personer, som ännu icke erhållit utbildning för sitt
yrke, eller, beträffande elever från landsbygden, icke ens vunnit polisanställning.
Man får heller icke bortse från den irritationskänsla, som för eleverna
själva ovillkorligen måste uppstå, att under pågående skolkurs, vilken eleverna
bevista för erhållande av meriter för polistjänst, kommenderas till
ifrågavarande tjänstgöring, där kravet på polismannens uppträdande och
blick för situationen mången gång är av avgörande betydelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser förslaget på grund av elevernas ungdom
och ringa erfarenhet ägnat att väcka betänkligheter. Det förefölle, som örn
det vore en bättre utväg att i de städer, där dylika elever funnes, i stället
öka antalet reservpoliser och låta eleverna, i händelse av behov, inrycka
såsom ersättare för dessa.

Statens polisskola finner väl vissa betänkligheter tala mot elevernas användning
som reservpolis, då därigenom ett visst förryckande av undervisningsplanen
obestridligen kan bliva en följd. Då emellertid förslaget utvisar, att

st. i.

St. 2.

elevernas användande i reservpolistjänst skulle ifrågakomma först i sista
liand, avstjrkes ej förslaget. Emot detta uttalande har borgarrådet Osear
Larsson anmält avvikande mening. Han anser, dels att kurstiden är alltför
kort för vidtagande av en sådan åtgärd, dels att den rubbning av undervisningsplanen,
som måste bliva en följd av elevernas användande i reservpolistjänst,
är så betänklig, att enligt hans mening förslaget bort avstyrkas i denna del.

T.f. polischefen i Göteborg: Förslaget örn polisskoleelevernas användande
som ytterligare reserv avser eleverna i polisskolans lägre klass och förutsätter
förslagsställaren att dessa som regel hava minst något års polistjänst bakom
sig vid genomgången av skolan. Sistnämnda förhållande är emellertid icke
fallet med eleverna från Göteborgs polisdistrikt. Vill man utnyttja polisskolornas
möjligheter att tillhandahålla reservpolis vid särskilda tillfällen,
synes det dock mest ändamålsenligt att uteslutande hålla sig till högre
klassen. Eleverna i denna klass hava nämligen en flerårig polistjänst bakom
sig samt äga nödig rutin och vana att handskas med folk. Samtliga äro
därtill uniformerade, och torde som villkor för att genomgå högre klassen
kunna föreskrivas skyldighet att medföra uniform och beväpning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har intet annat att erinra mot
ifrågavarande del av förslaget än att endast sådan elev enligt länsstyrelsens
mening borde få användas, som före inträdet i polisskolan fullgjort längre
tids praktisk tjänstgöring.

Vidare tillstyrkes användandet av polisskoleelever uttryckligen av generalstabschefen
och länsstyrelsen i Uppsala län.

Föreningen Sveriges Icöpingsåklagare föreslår, att elev i polisskolorna skall
vara skyldig att inträda i tjänstgöring å den plats, eventuellt närliggande
stad eller köping, där polisskolan är förlagd, allt under förutsättning att
vederbörande stad på rekvisition lämnat polismanskap för tjänstgöring å
annan ort.

Avd. 18. (Allmän mobilitet vid utomordentliga omständiglieter; användande av

mllltärmanskap.)

I anledning av förslaget örn Kungl. Maj:ts rätt att i särskilda fall uppbåda
alla tillgängliga poliskrafter, som uttryckligen tillstyrkes av länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, ifrågasätta
länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län rätt för länsstyrelse att
—- vid behov — förfoga över all polispersonal inom länet.

En i viss män motsvarande ståndpunkt intar länsstyrelsen i Uppsala län,
som ifrågasätter rätt för länsstyrelse att från stad inom länet rekvirera polispersonal
för tillfälligt behov, exempelvis med begränsning till 2 dagar, mot
bidrag av statsmedel allenast för de dagar, personalen anlitas.

Emot Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga örn beslut örn militärs användande
uttala sig länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands samt Gävleborgs län ävensom landsfogden i Jönköpings län.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Sistnämnda fråga torde kunna ses ur två

skilda synpunkter. A ena sidan utgår man ifrån, att med den tillämnade
förstärkningen av ordningspolisen något behov av militärmanskap för ordningens
upprätthållande icke skall ifrågakomma annat än i händelse av uppror
eller eljest under sådana förhållanden, att rikets säkerhet är i fara, och
det borde då tillhöra Kungl. Majit att avgöra, vilka åtgärder som krävas för
att möta faran.

Ä andra sidan kan det sägas, att med det relativt svaga antal statspoliser,
som kunna sändas till en viss plats, det väl kan ifrågakomma, att statspolisen
behöver förstärkning genom en säkerhetsvakt av militär för att trygga

ordningen inom en ort eller att en latent oro i en landsända hotar att bryta
ut oell att förberedande säkerhetsåtgärder, som i nödfall möjliggöra en snabb
användning av militär, kunna behöva vidtagas i god tid. I dessa och andra
liknande fall är det den lokala myndigheten, som har den bästa kännedomen
örn ställningen. Dess åtgärder väcka ej heller intrycket av oro på samma
sätt som ett ingripande från Kungl. Majit.

Därtill kommer, att ett till Kungl. Majit överlämnat övervägande svårligen
kan undgå politiska synpunkter och politiska verkningar. Men det är ett
för alla gemensamt önskemål, att ordningens upprätthållande i möjligaste
mån hålles utanför och ovanför politiken. Då det gäller ett grundläggande
samhällsintresse kan ej heller den förklarliga obenägenheten hos militären själv
att användas till skydd mot inre oroselement tillmätas avgörande betydelse.

På grund av dessa omständigheter hyser länsstyrelsen den upjjfattningen,
att beslut örn användning av militär för ordningens upprätthållande fortfarande
bör ankomma på vederbörande länsstyrelse. Att vid sådan prövning
militär endast kommer att användas i nödfall, lärer stå utom allt tvivel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Frågan i sig torde efter en utökning
av ordningspolisen ej hava någon egentlig aktualitet annat än för det fall, att
oroligheter vid ett givet tillfälle uppkomma på flera olika ställen i riket,
därvid även den förstärkta ordningsmakten befinnes otillräcklig. Så som
förhållandena gestaltat sig i vårt land torde man kunna säga, att varje
regering är i viss män partipolitiskt bunden och detta såväl gent emot det
egna partiet som mot andra, vilka i folkrepresentationen äga något inflytande.
Ingen regering torde kunna helt frigöra sig från detta band, örn det skulle
gälla att taga ställning till frågan örn inkallande av militär för ordningens
upprätthållande. Detta kan vålla tidsspillan och tveksamhet även i fall, då
tid till tvekan ej gives. De lokala myndigheterna hava för övrigt normalt
en bättre överblick över ställningen än regeringen. Deras ansvar blir ej
mindre, men det blir icke politiskt. Under sådana förhållanden synas övervägande
skäl tala för att någon ändring ej göres i nu gällande bestämmelser
i sådant hänseende.

Emot länsstyrelsens uttalande härutinnan Ilar emellertid landssekreter ar en
anmält skiljaktig mening och anfört: Örn den ifrågasatta statspolisorganisationen
kommer till stånd, kan man förutsätta, att användande av militär
för nämnda ändamål behöver komma i fråga endast vid utomordentliga
tillfällen, då all tillgänglig polismakt befinnes otillräcklig för ordningens
upprätthållande.

I dylika fall torde det böra ankomma på Kungl. Majit att besluta örn
anlitande av militära maktmedel.

Landsfogden i Jönköpings län: Den nuvarande anordningen, enligt vilken
länsstyrelsen och vissa polismyndigheter äro behöriga att begära militärliandräckning
hos militärmyndighet, som avgör örn handräckningen kan
lämnas eller ej, kan utan fara bibehållas.

Därest beslut örn användande av militär skall fattas av Kungl. Majit,
torde Kungl. Majits ställning bestämmas efter de upplysningar om läget,
de för ordningen ansvariga ortsmyndigheterna himna. De senare lära inte
tappa besinningen till den grad, att de bliva ur stånd att rätt bedöma läget.
Anser man dem äga förmåga därtill, bör också åt dem kunna anförtros att
avgöra frågan om tillkallande av militär. För övrigt synes den på en orosplats
varande polischefen lia berättigat anspråk på att få de hjälpmedel till
ordningens upprätthållande, han anser sig behöva.

Uttryckligen tillstyrkes förslaget om Kungl. Majits beslutanderätt i fråga
örn militärs användande av länsstyrelsen i Kalmar län, svenska landstingsförbundet
och genera] stabschefen.

St. 2.

St. 3.

St. 4.

Avd. 19. (Rekvisition av stats- och reservpolis.)

Föreningen Sveriges landsfogdar anser, att magistratsstad utan statspolis
vid behov av förstärkning av sin polisstyrka bör vända sig till landsfogden,
som, om så ske kan, tillhandahåller stats- eller reservpolis från annan stad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det torde vara tveksamt, huruvida det
föreslagna sättet för rekvisition av stats- eller reservpolis från annat län är
att förorda. Visserligen skulle den rekvirerande länsstyrelsen få att göra
endast med en person, nämligen kommissarien vid statspolisen i centralstaden,
men denne måste i sin tur träda i underhandling med respektive
landsfogdar eller länsstyrelser. Ifrågasättas kan, örn ej en bekvämare väg
vore att låta rekvisitionen gå direkt till den länsstyrelse, som har att lämna
tillstånd till personalens användning utom länet.

Landsfogden i Västernorrlands län anser, att länsstyrelsen bör äga rätt
att hos länsstyrelserna i andra län utan vidare rekvirera den statspolis, som
av omständigheterna kan anses erforderlig.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser bestämmelserna örn rekvisition av
stats- (och reservpolis i förslaget lida av en viss oklarhet. Enligt detsamma
syntes sådan rekvisition åtminstone i brådskande fall skola ske genom landsfogden.
Då avgörandet i de mest kritiska fallen lagts i landsfogdens hand,
syntes åt honom kunna anförtros, att även i övrigt verkställa rekvisition.

Även landsfogden i Kopparbergs län anser, att landsfogde i allmänhet bör
äga att rekvirera statspolis.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser länsstyrelse kunna bestämma örn reservpolis
till annat län. Endast örn denna begäran vägras, behövde frågan hänskjutas
till socialministern.

Landsfogdarna i Blekinge och Västernorrlands län anse också, att länsstyrelse
bör äga rätt att hos länsstyrelserna i andra län utan vidare rekvirera
den reservpolis, som av omständigheterna kan anses erforderlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att enligt promemorians förslag
(avd. 8 och 11) länsstyrelsen vid behov finge rekvirera direkt hos statspolisintendenten
såväl den statspolis som uppsättes i Stockholm, som även den
ytterligare styrka av statspolis i vissa andra län, för vilken Stockholm skall
utgöra centralstad, med skyldighet för Stockholm att av sin reservpolis i
första hand tillhandahålla även det antal man, som motsvarar sistnämnda,
på andra håll förlagda statspolis. För disposition av denna reservpolis
skulle alltså icke erfordras särskilt medgivande av socialministern. Länsstyrelsen
förutsätter, att erforderliga bestämmelser härom införas i polisreglementet.

Avd. 20. Chefskap.

Man framhåller på flera håll behovet av klara bestämmelser i denna fråga
och anser i vissa fall, att promemorians förslag ej är fullt tydligt.

Vidare lämnas en del förslag örn hur chefskapet bör ordnas.

Medan landsfogden i Jönköpings län förordar ortsbefälet, anser landsfogden
i Värmlands län, att landsfogden i första hand bör ha befälet, och
landsfogden i Västmanlands län att statspolisbefälet bör lia chefskapet.

Landsfogden i Jönköpings län åberopar till stöd för sin ståndpunkt ortsbefälets
person- och lokalkännedom, kännedom örn själva situationen samt
orosmakares större hänsyn för av dem kända personer.

Landsfogden i Värmlands län motiverar sin ståndpunkt huvudsakligen med
att landsfogden är statspolisens ordinarie chef.

Landsfogden i Västmanlands län påpekar statspolisbefälets större erfarenhet
och rutin.

I nära överensstämmelse nied landsfogden i Västmanlands län uttalar sig
svenska polisförbundet, som anser lämpligt, att det vid statspolisen anställda
befälet vid alla tillfällen, där hinder ej möter, utövar chefskapet.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser att, å landet, det bör ankomma på
landsfogden att avgöra, huruvida han själv vill taga befälet eller örn detta
kan av honom uppdragas åt statspolisbefäl eller landsfiskal. Befälet över
sammandragen styrka i magistratsstad borde åvila polischefen i staden, vilken
dock borde kunna uppdraga det omedelbara befälet å orosplatsen åt statspolisbefäl
eller polisbefäl i staden.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Enklast synes vara, att då statspolisavdelningen
är avsedd att användas i den dagliga tjänsten utom staden i särskild
verksamhet efter av länsstyrelse fastställd tjänstgöringsordning och
med rätt för landsfogden att i vissa fall direkt förfoga över personalen, denne
alltid Ilar att inom det egna länet under länsstyrelsen hava ansvaret för
avdelningen och utöva chefskapet för densamma. Det närmaste befälet över
avdelningen åter bör under landsfogden tillkomma kommissarie eller överkonstapel;
då avdelningen tjänstgör i visst landsfiskalsdistrikt eller i viss
stad inom länet bör chefskapet, under landsfogden, tillkomma polischefen
på platsen. Liknande bestämmelser synas böra föreskrivas rörande chefskap
över statspolisavdelningar, sammandragna från flera olika län, detta
dock med undantag då statspolisintendenten, efter medgivande av vederbörande
länsstyrelse, förfogar över statspolispersonal, i vilket fall nämnda
intendent äger utöva chefskapet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Innan anordningen bringas i funktion,
torde böra avlägsnas en del oklarheter i fråga örn chefskap och befälsföring’
som synas vidlåda förslaget och vilka särskilt för s. k. »centralstäder» kunna
bliva betänkliga.

Förslaget utgår sålunda ifrån att stadens polischef bibehåller chefskapet
(iver hela personalen, alltså även över den del därav, som kommenderats
att tjänstgöra såsom statspolis. På vissa ställen i promemorian talas emellertid
om att, i den mån statspolisavdelningens folk icke fullt behöver tagas
i anspråk utom staden, avdelningens chef får ställa de övertaliga till stadens
polischefs förfogande, under det att på andra ställen nämnes att, då statspolismännen
vid något tillfälle icke tagas i anspråk ute i länet, stadens
polischef utan vidare bör kunna begagna dem i staden. Det synes böra —
i blivande reglemente eller eljest — tydligt sägas ifrån, huru i dessa ting
skall förfaras. Uppenbarligen kan eljes alltför lätt uppstå arbetsstörande
friktion mellan polisbefälen.

När den föreslagna polisförstärkningen satts så pass låg till numerären
som i promemorian skett, är detta tydligen avsett att uppvägas av en perfekt
polisteknisk utbildning. Denna skulle väl till väsentlig del förvärvas
genom praktisk övning under vistelsen i staden, då manskapet står under
befäl av stadens polischef. Det är emellertid givetvis icke utan vidare klart,
att denne är den lämplige att leda den önskade utbildningen; kanske föreligger
som regel sannolikhet för att statspolisens chefer i kommissariegrad
sitta inne med de säkrare förutsättningarna härvidlag, modernt polisutbildade
och även i övrigt kvalificerade män som dessa kunna förväntas bliva. Å
andra sidan synes det vara avsett att, då vid något tillfälle i spetsen för en
statsjjolisstyrka på landsbygden står en befälsperson av kommissaries grad,
denne skall beklädas med ansvaret för ordningens upprätthållande och tilldelas
det omedelbara befälet direkt under länsstyrelsen över hela polispersonalen
på platsen; för befälsföring över trupp synes lian efter det ovan
sagda emellertid hava fått föga träning. Även denna detalj synes böra fullt
tillfredsställande ordnas i reglementarisk väg.

St. 3.

St. 5.

Statspoliskommissariens tjänstgöring förefaller för övrigt att bliva av
mycket självständig art. Därom vore i och för sig måhända icke så mycket
att säga, om blott inspektionen över tjänsten bleve noggrant reglerad. Framhållas
må, hurusom frestelsen för denne tjänsteman att ligga ute på traktamenten»
kan befaras i någon män ytterligare ökad av en i och för sig förklarlig
obenägenhet att frånträda befälet genom återvändande till förläggningsorten.

Föreningen Sveriges stads fiskaler: Föreningen anser omarbetning nödvändig
av det nu föreliggande förslagets innehåll i fråga örn chefs- och förmanskap.
För visso är det av största vikt, icke minst vid sammandragning av polispersonal,
att befälet utövas av personer med lokal- och personkännedom å
respektive orter samt med erfarenhet och kunskap i praktisk polistjänst.

I fråga örn chefskapet över polispersonal bör sålunda, när statspolisavdelning
sammandrages till stad, där polismästare ej finnes och statspolisintendenten
ej själv för befälet, sfacfe/isÄaZew-poliskommissarien respektive
poliskommissarie på platsen utöva chefskapet. Detta synes också vara i
överensstämmelse med ordningen och syftet i normalinstruktionens 37 §.

I visst avseende kan tvekan uppstå beträffande tolkningen av uttrycket
»chefskapet över polispersonal». Man torde nämligen kunna fråga sig, huruvida
stadsfiskal, som utövar befattning med polisväsendet, på grund av bestämmelserna
i 5 § av instruktionen för stadsfiskal, kan komma att inrymmas
i begreppet polispersonal, enär nämligen stadsfiskal knappast torde vara att
hänföra till polispersonal. Härför torde dock krävas att stadsfiskalen är särskilt
förordnad till poliskommissarie.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Var och en av de stora grupperna bör inordnas
i vederbörande stads egen polisstyrka och underställas dess befäl. Vid
tjänstgöring efter rekvisition bör i rekvisitionen meddelas bestämmelse angående
befälsrätten. I huvudsak torde därvid de riktlinjer, som de sakkunniga
angivit, kunna tillämpas.

Avd. 21. (Ersättning vid användning av stats- eller reservpolis.)

Landsfogden i Kopparbergs län och svenska polisförbundet anse, att reseersättning
bör utgå i enlighet med allmänna resereglemente!. Det framhålles,
att detta krav vore med billigheten förenligt och att promemorians förslag
vore ägnat att vid jämförelse med andra tjänstemän skapa misstämning.

Polismästaren i Malmö anser, att tiden för åtnjutande av full traktamentsersättning
icke bör begränsas till 10 dagar. Dagtraktamente bör alltid utgå
enligt resereglementet utom i det fall, då tjänstgöringen utom förläggningsorten
understiger 4 timmar, då ingen ersättning bör utgå.

Stadsfullmäktige i Ostersund finna det icke lyckligt, att det till reservpolisen
utgående dagarvodet vid tjänst utom staden bortfaller. Det syntes böra övervägas,
huruvida icke detta dagarvode borde bibehållas och utgå jämväl till
statspolisen i alla fall, då denna eller reservpolisen påkallades för tjänst utom
staden utöver den allmänna planen för statspolisens tjänst på landsbygden,
eller sålunda vid dess anlitande för särskilda tillfällen. Det syntes icke kunna
bestridas, att sådan tjänst vid extra ordinära fall i allmänhet komme att bli
såväl psykiskt som fysiskt mycket krävande och sålunda väl motivera ett
extra dagarvode. Örn sålunda arvodet skulle sättas att utgå endast vid statsoch
reservpolisens anlitande vid särskilda tillfällen, syntes kostnaderna bliva
obetydliga och i många fall påvila enskilda t. ex. anordnare av danstillställningar,
större folkfester m. m.

Magistraten i Östersund anser det nu utgående dagarvodet till reservpolismäunen
böra bibehållas och även utgå till statspolisen.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän vänder sig mot förslaget om st. 8.
reduktion av rese- och traktamentsersättningarna till fjärdingsman vid tjänstgöring
utom det område, för vilket de äro anställda. En fjärdingsman hade i
allmänhet icke någon ersättning för resor inom distriktet, något dagtraktamente
finge han icke alls. Om därför vissa inskränkningar beträffande rätten till
dagtraktamente skulle stadgas för statspolisavdelningens befattningshavare,
syntes det näppeligen nödvändigt att därför beskära andra befattningshavares
rätt till ersättning vid de relativt sällsynta fall, då de tjänstgjorde utom sitt
distrikt.

Svenska polisförbundet anför: Det föreslås bland annat, att för polisbefälets st- 9.
resor resereglementets allmänna bestämmelser skulle tillämpas, under det
att för de menige polismännen skulle företagas vissa inskränkningar. Bestämmelser
av dylikt slag skulle med säkerhet uppväcka starkt missnöje
och skulle uppenbarligen också vara orättvisa. Befälets utgifter vid dylika
resor komma icke för var och en av dem att bliva högre än för var och
en av de menige polismännen. I stället torde de i allmännhet bliva fullständigt
sammanfallande. Som redan anförts torde det sålunda icke vara
i överensstämmelse med rättvisa, att tilldela befälet ersättning i överensstämmelse
med resereglemente!, men göra inskränkningar beträffande de
meniga polismännen, särskilt som redan resereglemente! tillerkänner befälet
något högre reseersättning.

Polismästaren i Malmö anser det böra föreskrivas, att vid sådan tjänst- st. 10.
göring, som bör bekostas av enskilda, förutom föreskriven ersättning till
polisen för statsverkets räkning och dagtraktamente, den, som rekvirerat
polisen, skall svara för dess förplägnad.

Avd. 22. (Sambandet med kriminalpolisorganisationen för landsbygden.)

Stadsstyrelsen i Trollhättan hemställer, att befattningen såsom länskriminal- st. 2.
konstapel vid Trollhättans polisdistrikt bibehålies.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås hemställa att kriminalkonstapelsbefattningen
i Borås måtte bibehållas. Såväl genom möjlighet till snabb
inställelse på förrättningsplatsen som genom större kännedom om traktens
befolkning vinnas fördelar av att befattningshavaren är bosatt i Borås framför
befattningens överflyttande till Göteborgs poliskår.

Stadsfullmäktige i Härnösand ha ifråga örn förslaget örn sammanslagning
av statens kriminalkonstaplar i Härnösand och Sundsvall till en gemensam
kriminalpolisavdelning uttalat sig för att avdelningen förlägges till Härnösand,
dels emedan länsstyrelsen i länet där hade sitt säte, dels ock på grund av
stadens belägenhet i geografiskt hänseende.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att en överflyttning av kriminalpolisman 8t. 3.
från Västervik till Kalmar icke på grund av länets långsträckthet och nödvändigheten
av att vid inträffade större kriminalaffärer inom norra delen av
länet hava en sådan kriminellt utbildad polisman nära tillhands lämpligen
bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker, att en kriminalkonstapel bibehålies
i länet.

Föreningen Sveriges stadsfskaler. I regel torde statspolis- och kriminalpolisavdelningarna
böra samarbeta. Sålunda synes det mången gång vara
lämpligt, att tjänstgöring så uppdelas, att patruller, bestående av manskap
från båda avdelningarna, samarbeta, varigenom exempelvis ett så kallat
kommissionspar skulle bestå av en man från vardera avdelningstyperua.

St. 4.

Sådana patruller borde alltsomoftast utnyttjas genom att inom större områden
avpatrullera vägarna för att därunder kontrollera trafiken ock vägunderhållet
samt spana efter för brott efterlysta personer, utöva tillsyn över
lösdrivare, ävensom för att utöva tillsyn över gällande bestämmelser angående
alkohollagstiftning, gårdfarihandel, jakt och fiske, mått och vikt m. m.
och samtidigt vara i tillfälle att förvärva för polisverksamheten i övrigt ytterst
nödvändig lokal- och personkännedom.

Behövligheten av att förstärka polisväsendet torde vara odisputabel. Den
ökning av polisnumerären, som i nu ifrågavarande förslag örn reservpolis
och statspolis åsyftas, är alltså välbetänkt. I lika hög grad torde emellertid
vara erforderligt att förstärka kriminalpolisväsendet.

Kriminalpolismannen i Blekinge län anser att den nuvarande organisationen
i Blekinge i hög grad underlättar kriminalarbetet, och att förslaget skulle medföra
försämring härutinnan.

Mot gemensam chef för statspolis- och kriminalpolisavdelningarna uttala
sig länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, landsfogden
i Malmöhus län, polismästaren i Malmö, polismästaren (med magistratens
instämmande) i Orebro, t. f. polischefen i Göteborg samt svenska polisförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Kriminalpolisens och ordningspolisens
verksamhet vore till sina huvuddrag vitt skilda och tarvade var för
sig specialutbildat folk. Även det formella chefskapet borde utövas av en
person, som fått sin utbildning i dess tjänst. Med den omfattning, den till
Göteborg förlagda kriminalpolisavdelningens verksamhet skulle erhålla, krävdes
för övrigt, att den leddes av en person i kommissaries tjänsteställning.

Landsfogden i Malmöhus län: Kommissarien för statspolisen finge full
sysselsättning med sitt chefskap för statspolisen, och med de tid efter annan
ökade göromålen för den för landsbygden avsedda kriminalpolisen vore anställandet
av en särskild kommissarie för nämnda poliskår mera än väl motiverad.

Polismästaren i Malmö: Kriminalpolisavdelningarna böra lämnas rätt att
av statspolisens personal erhålla den hjälp som kan anses behövlig, och
denna personal bör då stå direkt under kriminalpolisens befäl. Arten av
arbetet och utbildningen för personal i kriminalpolistjänst är så vitt skild, att
den anordningen icke lämpligen bör införas, att ordningspolisens befäl jämväl
skulle utöva befälet för kriminalpolismännen i deras arbete.

Polismästaren i Orebro: Det lämpligaste synes vara, att kriminalpolismännen
även i fortsättningen hänföras till stadens kriminalpolisavdelning och att statspolisavdelningen
hänföres till ordningspolisen, enär härigenom ett mera
rationellt utnyttjande av de båda avdelningarnas kapacitet skulle åstadkommas.
I annat fall skulle fara föreligga för att de kriminalpolismän, som tjänstgjorde
å statspolisavdelningen, förlorade kontakten med stadens kriminalpolis. Den
för landsbygdens del erforderliga samverkan mellan de av statsmedel avlönade
ordnings- och kriminalpolismännen syntes kunna anordnas av landsfogden.

Svenska polisförbundet: Då ledningen för de båda avdelningarna kräver

helt olika kvalifikationer, torde det för arbetets behöriga gång vara det lämpligaste,
att ledningen och chefskapet över ordnings- och kriminalpolisavdelningarna
i största möjliga utsträckning bliva oberoende av varandra.

Polismästaren i Gävle framhåller, att vid tjänstgöring inom staden måste
kriminalpolismännen stå under befäl av kriminalpolisavdelningens chef.

Landsfogden i Jönköpings län anser, att för nedbringande av kostnaderna
för kriminalpolismännens resor dessa få betjäna sig av statspolisavdelningens
motorfordon.

I motsats härtill framhåller landsfogden i Blekinge län, att statspolisen
alltid själv behöver sina bilar. Kriminalpolisen kan i trängande fall, då tåg
ej lämpligen bör användas, begagna sig av automobil.

Till förslaget att åtminstone en kriminalkonstapel utplaceras i varje län st- 5.
och antalet överkonstapelstjänster i Stockholm utökas ansluter sig länsstyrelsen
i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker, att fortfarande åtminstone en
kriminalkonstapel måtte bliva placerad i Halmstad.

För minst två kriminalpolismän i varje län uttala sig landsfogden i Kopparbergs
län och föreningen Sveriges landsfogdar.

Landsfogden i Kopparbergs län: Som kriminalpolisarbetet i de flesta län

lagts så, att två polismän samtidigt sysselsättas med samma uppgift och då
denna anordning visat sig hava varit till största nytta för en utredning,
borde bestämmelser givas att minst två kriminalkonstaplar böra finnas till
förfogande i varje län.

Föreningen Sveriges landsfogdar uttalar som ett minimikrav, att varje landsfogde
har tillgång till en kriminalpolisman. I annat fall måste det kunna
befaras, att den lokal- och personkännedom, som vid utredandet av brott
är en mycket stor tillgång, i väsentlig grad går förlorad. Föreningen påyrkar,
att denne kriminalpolisman blir av överkonstapels grad, då det är
mycket angeläget, att han blir väl kvalificerad. För sin del förordar emellertid
föreningen, att inom varje län anställas en kriminalöverkonstapel och
en kriminalkonstapel. Inom såväl städerna som å landsbygden, där så ske
kunde, bedrives nämligen kriminalpolisverksamheten numera i allmänhet så
att två arbeta gemensamt i en så kallad kommission på en och samma
utredning. Detta system har visat sig synnerligen ändamålsenligt och bör
således icke övergivas.

Cirkulationsförfarande för kriminalpolismännen avstyrkes av länsstyrel- St. 6.
serna i Blekinge, Malmöhus och Örebro län, landsfogden i Malmöhus län
och polismästaren i Malmö.

Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar, att här örn någonsin måste en
genom utbildning och praktisk tjänstgöring förvärvad specialkunskap vara
av nöden.

Länsstyrelsen i Orebro län: Av redogörelsen framgår icke tydligt, huruvida
tillika avsetts, att i detta hänseende enahanda inskränkning skall gälla,
som å sid. 25 i promemorian föreslagits beträffande ordningspolismännen, eller
att vederbörande icke får ånyo kommenderas till statspolisavdelning förrän
han under samma tid tjänstgjort i staden. Därest så är fallet, synes en ändring
härutinnan erforderlig. För kriminalpolistjänstens behöriga fullgörande är det
nämligen av synnerlig betydelse, att befattningshavarna äga bästa möjliga
lokala kännedom örn sitt tjänstgöringsdistrikt och det är därför angeläget,
att de en gång förordnade polismännen — givetvis under förutsättning, att
de äro för uppdraget lämpliga —• så länge som möjligt kvarstå i tjänsten.

Det i promemorian åberopade skälet, att vederbörande icke skola ställas
utanför den vanliga befordringsgången inom poliskåren, är visserligen förtjänt
av allt beaktande. Men erforderlig möjlighet till befordran och därmed
garanti för en god rekrytering synes kunna vinnas, därest enligt det Hårlemanska
förslaget ett avsevärt antal av de nuvarande kriminalkonstapelstjänsterna
utbytas mot befattningar av överkonstapels grad.

Polismästaren i Malmö: Person- och lokalkännedom, som vinnes först efter
lång verksamhet i tjänsten, är en av de viktigaste förutsättningarna för att
ett gott arbetsresultat skall kunna uppnås.

St. 7.

St. —

p. 2—5.

l>. 6.

P. 10.

p. 28.

Landsfogden i Kopparbergs län anmärker, att genom bestämmelse örn att
statspolisintendenten skall äga ingripa med råd oell anvisningar samt förslag
till åtgärder, i den mån lian kan finna kriminalpolismännen olämpligt
eller otillräckligt utnyttjade, statspolisintendenten komme att kunna när som
helst ingripa i landsfogdens dispositioner samt på så sätt omöjliggöra hans
arbete.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller, att statspolisintendentens befälsrätt
icke bör få inkräkta på landsfogdens befälsrätt över kriminalpolisman,
som avsetts för verksamheten inom länet.

Föreningen Sveriges landsfogdar påpekar, att enligt nu gällande föreskrifter
det ligger i vederbörande stadspolischefs makt att till kriminalpolisverksamhet
utom staden förordna vilken som helst av sina underlydande kiiminalpolismän.
Härigenom kan uppstå den situationen, att till sådan tjänstgöring
beordras stadens minst kvalificerade kriminalpolispersonal. För undvikande
av en sådan eventualitet bör statsmyndighet äga inflytande på förordnande
av kriminalpolismän för huvudsaklig verksamhet utom stad.

Avd. 23. (Kostnadsbsräkning.)

Polismästaren i Malmö anser, att löneförmånerna till statspolisavdelningarna
böra utgå med högre belopp än som nu är gällande och vara likformiga
för hela landet, frånsett dyrtidstilläggen. I annat fall kunde det absurda
förhållandet uppstå, att statspolismän med tjänstgöring å samma plats men
med olika förläggningsorter åtnjöte olika lön för samma arbete. Dessutom
kunde det förutsättas, att tjänsten vid statspolisen bleve mera ansträngande,
enerverande och oregelbunden än i stad, varför frivillig övergång till statspolistjänst
knappast kunde förväntas, därest icke denna tjänst bleve förenad
med något högre ekonomiska förmåner.

Länsstyrelsen i Malmöhus län biträder ej kravet på högre avlöningsförmåner
för statspolismännen.

Polismästaren i Malmö anser, att staten bör garantera statspolismännen
och deras familjer alla sådana pensionsförmåner, som polismännen i sin
förra polisanställning åtnjutit, och att pensionsåldern ej bör sättas högre än
55 år.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser underhålls- och driftkostnaderna, åtminstone
såvitt bilarna angår, vara väl lågt beräknade av de sakkunniga, örn
programmet för verksamheten ordnas enligt deras förslag.

Landsfogden i Gotlands län anser för Gotlands län orimligt att anslaget
för möjliggörande av reservpolisens användning för trafikkontroll indrages.

Länsstyrelsen i Gotlands län har samma ståndpunkt. Då övervakningen
av vägtrafiken å Gotland med all säkerhet även för framtiden måste handhavas
av inom länet bosatt polispersonal, måste det anses erforderligt, att,
såsom hittills varit fallet, medel må kunna disponeras för förhyrning av
motorfordon i och för trafikkontrollen inom Gotlands län.

BILAGA C TILL KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932.

UTREDNING

ANGÅENDE

KRIMINALPOLISEN FÖR LANDSBYGDEN
OCH STÄDER DÄR KRIMINALPOLISAVDELNING
ICKE FINNES

UTARBETAD PÅ OFFENTLIGT UPPDRAG
AV

G. HÅRLEMAN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Den nuvarande organisationen............................................................................... 1

Anmärkta brister i organisationen.......................................................................... 4

Myndigheternas yttranden ..................................................................................... 6

Erfarenheter av organisationen .................................................................... 6

Ifrågasatta reformer ..................................................................................vr 8

Ytterligare utredning ......................................................................................... 19

Omfattningen av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten ............ 20

Personalens sysselsättning i stationsorten .................................................. 26

Ledningen och övervakningen av verksamheten utom stationsorten ......... 28

Personalens utbildning och kompetens ......................................................... 30

Granskning och förslag.......................................................................................... 34

Personalorganisationen................................................................................... 34

Utrustning och hjälpmedel .......................................................................... 44

Bilagor.

Tab. 1. Brott och förseelser som undersökts av kriminalpolisen vid verksamheten
utom stationsorten åren 1928—1930............................................. 52

Tab. 2. För brott begångna å landsbygden och i städer, där kriminalpolisavdelning
icke finnes, häktade personer åren 1928—1930........................... 57

Tab. 3. Av kriminalpolisen för verksamheten utom stationsorten använda

rese- och förrättningsdagar åren 1928—1930................................................ 58

Utkast till ändrad lydelse av 7 § polisreglementet för riket den 26 september
1925 ......................................................................................................... 59

Den nuvarande organisationen.

Genom 1925 års polislagstiftning lädes grunden till en kriminalpolisorganisation
för landsbygden och de städer, vilka icke hava egen kriminalpolisavdelning.
I anslutning till bestämmelse att i stad, vars invånarantal uppgår
till minst 10,000, i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning
och annan undersökning angående brott särskilt utbildad polispersonal
(kriminalpolisavdelning) föreskrives i 6 § polislagen, att vid kriminalpolisavdelning,
som på grund av nämnda stadgande eller eljest i stad inrättas,
skola, örn och till det antal Konungen förordnar, finnas anställda polismän
för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden. Beträffande kostnaden
för denna organisation är stadgat, att staten skall gottgöra vederbörande
städer samtliga löne- och pensioneringskostnader, varjämte staten
har att vidkännas de särskilda kostnader, som föranledas av kriminalpolisverksamheten
utom stationsorten.

Den sålunda grundlagda organisationen är närmare reglerad i polisreglementet
för riket. I 7 § av denna författning är föreskrivet att landsfogde
eller annan, som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolisavdelning icke
finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos polischefen i stad,
där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen
utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning erforderlig
kriminalpolispersonal. Bekvisitionen skall, såvitt ej särskilda omständigheter
föranleda annat, ske från stad inom det län där undersökningen sker
eller, vad angår Stockholms län, från Stockholm. Ar kriminalpolisman, som
är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad, där han är anställd,
inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas,
må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas till förfogande.

Vid polislagens antagande beräknades antalet kriminalpolismän med uppgift
att hava sin verksamhet huvudsakligen utom den stad, där de vore
anställda, till 60, därav några kriminalöverkonstaplar. Genom cirkulär till
länsstyrelserna den 21 november 1925 bestämde Kungl. Maj:t antalet till 55,
därav 4 kriminalöverkonstaplar. Antalet har därefter ökats och utgör nu
60, därav 6 överkonstaplar, nämligen

Stockholm .........	..... 2 kriminalöverkonst.	4 kriminalkonst.
Uppsala .............		1	»
Nyköping.............		1	»
Eskilstuna ..........		1	»
Linköping ..........		2	»
Norrköping......... Jönköping ..........	..... 1 »	1 1	» »
Växjö...................		1	»
Kalmar ................		2	»
Västervik.............		1	»
Visby...................		1	»
Karlskrona.........		1	»
Kristianstad .......		2	»
Malmö ................	..... 1 3>	3	y>
Hälsingborg .......		1

Halmstad...........	'' 1	kriminalkonst.
Göteborg............	...... 1 kriminalöverkonst. 1	»
Borås.................	1	»
Trollhättan.........	1	>.
Skövde ..............	3	»
Karlstad ............	2	»
Örebro ...............	2	»
Västerås ............	2	»
Falun.................	3
Gävle..................	...... 1 » 2	»
Sundsvall...........	2	»
Härnösand.........	3	»
Östersund ........	1	»
Umeå..................	4
Luleå..................	3	»

Anmärkta brister i organisationen.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 6 april 1929 anmodades Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser att avgiva yttrande över innehållet i en
promemoria, som upprättats inom socialdepartementet rörande nämnda organisation.

Efter redogörelse för den nuvarande organisationen anfördes i promemorian
följande:

»Mot den organisation, som sålunda finnes, hava från olika håll framställts
anmärkningar, och det har — särskilt med hänsyn till undersökningen
i anledning av vissa nyligen förövade grova brott — gjorts gällande, att
organisationen icke erbjuder önskvärd effektivitet. Härvid har särskilt framhållits,
att de polismän, som verkställa den första utredningen rörande
brott, icke hava erforderlig utbildning och erfarenhet i kriminalteknik, samt
att, då mera kompetenta polismän sedermera tillkallas, detta i regel sker å
så sen tidpunkt, att det fortsatta arbetet i hög grad försvåras. Möjligen
hava dessa anmärkningar i viss mån sin grund i den naturliga oro, som
måste gripa allmänheten, då ordningsmakten befmnes ur stånd att omedelbart
komma till resultat vid utredningen av något särskilt grovt brott. Det
torde emellertid vara oundgängligt att, även där kriminalpolisorganisationen
är den bästa möjliga, räkna med, att åtskilliga brott komma att förbliva
outredda. En viss hänsyn bör även tagas till att den svenska kriminalpolisorganisationen
är jämförelsevis nyskapad, och att så gott som alla kriminalpolismän,
vilka äro anställda för verksamhet utom stationsorten, hava innehaft
sin anställning under kortare tid än tre år.

Även örn de framkomna anmärkningarna sålunda i viss mån skjuta över
målet, torde man dock icke böra underlåta att utreda, huruvida och på vad
sätt en ytterligare förbättring av kriminalpolisorganisationen kan genomföras.
Därvid kunna olika utvägar komma under omprövning. Av stor vikt
är naturligen att söka höja kompetensen hos de polismän, som hava att
leda utredning rörande brott, särskilt landsfogdarna och landsfiskalerna.
Denna fråga är i viss mån beroende av det pågående processreformarbetet
och är, såvitt angår landsfiskalerna, föremål för särskild utredning. Härvid
komma naturligen att beaktas de olägenheter, som sammanhänga med den
i vårt land förefintliga föreningen mellan egentlig polistjänst och indrivningsverksamhet.
Det kan även tänkas, att vissa fördelar skulle kunna
vinnas genom någon omläggning av polisskolans undervisningskurser, t. ex.
så att undervisningen i dess högre klass mer än nu bleve inriktad på bi -

bringandet av kunskap i modern kriminalteknik eller så, att den egentliga
befälsutbildningen skildes från kriminalpolisutbildningen, vilken därigenom
skulle kunna göras grundligare.

Tydligt är emellertid att, även örn genom förbättrad utbildning eller eljest
undersökningsledarna bliva bättre skickade att handhava det förberedande
utredningsarbetet rörande brott, man dock icke kan räkna med, att de skola
vara i stånd att med biträde av allenast den lokala polispersonalen ombesörja
utredningen av grövre brottmål. Utredningsarbetet måste med nödvändighet
— låt vara under deras överinseende — till en del självständigt
omhändertagas av kriminalpolispersonal. Frågan örn hur denna kail, särskilt
kvalitativt, förstärkas med hänsyn närmast till de mest invecklade fallen
bör därför tagas under övervägande. Härvid kan tänkas antingen en förstärkning
i vissa fall av den i länen förefintliga kriminalpolispersonalen
eller ock skapandet av en central kriminalpolisavdelning, från vilken biträde
skulle kunna lämnas de lokala myndigheterna. För den förra utvägen
talar, att länens egen kriminalpolispersonal till följd av sin kännedom
örn de lokala förhållandena m. m. i vissa fall kan antagas äga bättre
förutsättningar för arbetets bedrivande än annan personal. Hänsyn bör ock
tagas till att en central polisavdelning måste försitta avsevärd tid på resor
samt till den inom länen stationerade kriminalpolispersonalens större möjlighet
att skyndsamt infinna sig å brottsplatsen, ett företräde som särskilt
skrdle framträda, därest en central polisavdelning — vilken ju ej kan göras
alltför stor — samtidigt skulle kallas till hjälp å olika platser. A andra
sidan måste beaktas, att inom en central polisavdelning bör kunna påräknas
framför allt rikare erfarenhet och bättre utrustning för undersökningar på
det område, varom här är fråga. Vid ett val mellan de båda alternativen
böra givetvis även de med dem förenade kostnaderna övervägas.

En svårighet, som naturligen uppstår, därest organisationen bygges huvudsakligen
på en central polisavdelning, är att bestämma, när biträde från
denna avdelning skall påkallas. Härvid har man att räkna med å ena sidan
en förklarlig strävan hos länsmyndigheterna att söka reda sig utan främmande
hjälp och å andra sidan önskemålet att, då specialutbildad personal
måste anlitas, denna icke må tillkallas först då en dyrbar tid förflutit och
kanske åtskilliga ledtrådar förlorats. Med hänsyn härtill kunde det måhända
vara ändamålsenligt att föreskriva, att biträde av specialutbildad polispersonal
skall begäras vid alla brott av viss art t. ex. vid mord och mordbrand,
därest gärningsmannen ej omedelbart ertappas, eller vid grova brott i allmänhet,
då saken finnes vara av särskilt invecklad beskaffenhet. En annan
och möjligen lämpligare metod vore att överlämna åt länsstyrelsen att bedöma,
örn ock när dylik medverkan skall påkallas. På grund av sin kännedom
örn förhållandena i orten, de personliga kvalifikationerna hos de polismän,
som omhänderliava arbetet på platsen m. m., torde länsstyrelsen i regel
hava möjlighet att träffa ett riktigt avgörande. Märkas bör, att länsstyrelsen
i andra likartade fall har att bedöma vilka åtgärder böra vidtagas, såsom
huruvida vid vissa dödsfall utan föregången sjukdom begravning må äga
rum utan rättsmedicinsk obduktion.

Vid prövning av nu omförmälda förslag bör naturligen även tagas under
(ivervägande, huruvida en omdaning bör ske av den gällande organisationen
eller örn det är möjligt att inom denna organisations ram vidtaga erforderliga
förbättringar. Måhända skulle något kunna vinnas genom utfärdande
i administrativ ordning av vissa allmänna bestämmelser rörande de åtgärder,
som i olika fall böra vidtagas från polismyndigheternas sida. Anvisningar
örn vad icke polisskoleutbildad personal bör iakttaga, då anmälan inkommit
örn brott, kunde sannolikt vara av värde.

Innan ställning tages till förenämnda frågor, synes det lämpligt, att yttranden
över desamma inhämtas från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län. Härvid torde länsstyrelserna böra anbefallas dels att
inkomma med redogörelse för vunnen erfarenhet rörande den hittills tilllämpade
ordningen för landsfogdarnas och landsfiskalernas samt kriminalpolisens
befattning med utredningen i grövre brottmål, dels ock att uttala
sig rörande behovet av ändringar pä förevarande område och angående de
åtgärder, som i sådant hänseende kunna finnas lämpliga.»

Myndigheternas yttranden.

Erfarenheter av organisationen.

De yttranden, sorn avgåvos i anledning av förutnämnda remiss, visade att
de erfarenheter man i länen haft av länskriminalpolisens verksamhet varit
ganska växlande.

Länsstyrelsen i Stockholms län meddelade, att den vid kriminalpolisavdelningen
i Stockholm anställda för länet avsedda personalen anlitats i länet
i en mycket betydande omfattning och med mycket gott resultat och att
samarbetet mellan dessa kriminalpolismän samt länets landsfiskaler och
lokala polismän även utvecklat sig mycket gynnsamt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att genom den ifrågavarande organisationen
i detta län icke hade tillkommit något egentligt nytt, då i länet
förut funnits en av landstinget bekostad polisorganisation av sådan beskaffenhet
att den sakligt sett kunnat jämnställas med nuvarande anordning.
Yad systemet överhuvudtaget anginge uttalade länsstyrelsen, att det visat
sig ändamålsenligt. Örn detsamma icke medfört den grad av förbättring på
området som kunnat väntas, finge detta delvis anses hava berott på att samtidigt
landsfiskalerna, som tidigare omhänderhaft kriminalpolisverksamheten
till huvudsaklig del, alltmera blivit sysselsatta av indrivnings- och andra
göromål, som bundit dem vid kontorsarbete, samt således icke fått tid att
tillräckligt ägna sig åt polisverksamheten. För uppdagande av brott vore
det givetvis av stor betydelse, att tillgång funnes till polismän som kunde
helt ägna sig ät uppgiften.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den dittills vunna erfarenheten
inom länet gåve vid handen, att samarbetet mellan kriminalpolisen samt de
lokala polismyndigheterna lämnat ett gott resultat. Den polismyndighet å
länets landsbygd medgivna rätten att rekvirera kriminalpolisman från kriminalpolisavdelningen
i Göteborg, där polismännen hade ett omfattande arbete
och därför erhölle stor träning, innebure givetvis en särskild fördel. Yad
Göteborgs och Bohus län beträffade syntes det sålunda länsstyrelsen att
den nuvarande organisationen finge anses vara i stort sett tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Den nuvarande polisorganisationen hade
beträffande de grövre brotten icke visat sig fullt tillfredsställande. Detta
berodde enligt länsstyrelsens åsikt icke på själva organisationen utan på att
personalen från landsfogden till polis- och fjärdingsmän i det stora hela
saknade tillräcklig utbildning i modern kriminalteknik och även nödig utrustning
för att helt kunna fylla sin uppgift. Till dess det pågående processreformarbetet
givit resultat och därigenom frågan örn höjandet av kompetensen
hos landsfogdar och landsfiskaler såsom ledare av utredningar rörande
brott avgjorts, vore nämnda tjänstemän under utredningsarbetet avgjort beroende
av länens kriminalpolispersonal.

T.f. stad sfi skal en i Falun: Det syntes icke kunna frångås att det stora
flertalet av kriminalpolismännen för landsbygdens behov ännu saknade till -

lycklig erfarenhet och utbildning i fråga om utredning av i synnerhet svårare
och mera omfattande brottmål. Att så vore förhållandet vore emellertid
helt naturligt med hänsyn till den korta tid organisationen existerat. Det
stora flertalet av kriminalpolismännen vore nämligen helt unga och hade
erhållit sina anställningar omedelbart efter genomgången polisskola. Då
man betänkte, att minst en tioårig intensiv verksamhet på området i regel
erfordrades för erhållande av nödiga kvalifikationer som förundersökare i brottmål,
även örn de allra bästa personliga förutsättningar förefunnes, måste
man förstå, att det ännu vore för tidigt att fördöma organisationen på grund
av den då eller då framträdande begränsningen av de enskilda polismännens
förmåga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Med hänsyn till den korta tid, varunder
den nuvarande polisorganisationen varit gällande, vore det givetvis förenat
med svårigheter att göra ett bestämt uttalande örn värdet av nämnda organisation
och örn de brister som kunde förefinnas. Hittills vunna erfarenheter
syntes emellertid giva vid handen, att polispersonalen ofta icke hade
den kompetens, som vore önskvärd för ernående av ett tillfredsställande resultat
vid utredning av grövre brott, vilket måhända delvis berodde därpå
att polispersonalen ännu icke hunnit beredas den kriminalpolisutbildning
som 1925 års polislagstiftning åsyftade.

Magistraten i Sundsvall åberopade ett yttrande från poliskommissarien därstädes,
vilken anförde: Den kriminalpolispersonal, som vore anställd i

Sundsvall för verksamhet huvudsakligen utom staden, utgjordes av två kriminalkonstaplar,
vilka i januari 1926, efter genomgång av högre klassen i polisskolan
i Stockholm, befordrats från konstaplar vid stadens ordningspolisavdelning
till kriminalkonstaplar i och för nämnda tjänstgöring. Vid tillträdandet
av denna tjänst hade dessa två polismän ingen som helst praktik
i kriminaltjänst och med undantag av vad de inhämtat i polisskolan ej heller
någon teoretisk kännedom örn kriminaltjänsten. I början togos deras tjänster
ej så mycket i anspråk av landsfogden eller landsfiskalerna, och fullgjorde
de större delen av året sin tjänst vid kriminalavdelningen i Sundsvall. Så
småningom började de emellertid anlitas mer och mer och på senare tiden
hade de nästan uteslutande tagits i anspråk för tjänstgöring utanför staden.
Resultatet av deras verksamhet på landsbygden hade dock i de Hesta fall
varit dåligt, detta naturligtvis till en del beroende på deras korta praktik i
kriminaltjänst, meli enligt poliskommissariens förmenande, åtminstone på
senare tiden, även till stor del beroende på att de nästan alltid tillkallats alldeles
för lång tid efter det brottet utförts, för vars utredning de tillkallats.
I regel plägade polismännen i fråga tillkallas först sedan landsfiskalen och
de hos honom anställda polismännen verkställt utredning utan resultat. Det
vore av största vikt vid alla utredningar i brottmål att fortast möjligt få
kännedom örn brottet och att brottsplatsen vid kriminalpolispersonalens
ankomst befunnes örn möjligt i samma skick som då förbrytaren lämnat
densamma. Ävenledes vore det av stor betydelse, att de första förhören
med misstänkta personer och även med vittnen leddes av i kriminaltjänst
utbildat och erfaret folk, varför det under nuvarande omständigheter, då
kriminalpolismännen tillkallats fiirst då landsfiskaler, fjärdingsman eller andra
verkställt undersökningar och förhört i saken inblandade personer, icke vore
att förvänta bättre resultat än som hittills uppnåtts även örn kriminalpolismännen
vore mera utbildade och tränade jin vad nu vore fallet.

I yttrandena från dr övriga länni uttalades ganska allmänt den meningen,
alt kriminalpolisorganisationen för landsbygden vore alltför ny för att något
slutgiltigt omdöme om densammas effektivitet skulle kunna fällas. Men
även i flera av dessa län hade, enligt vad länsstyrelsernas och landsfogdar -

rias yttranden utvisade, erfarenheten givit stöd för den meningen, att den
mot organisationen framställda anmärkningen för bristande effektivitet vore
befogad, åtminstone vad grövre eller mera invecklade brottmål beträffade,
oå syntes vara förhållandet i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Skaraborgs, Orebro, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län. I första
hand har framhållits bristen på kompetent personal såväl i ledare- som underordnad
ställning, för verkställande av svårare och mera invecklade utredningar.
I Kronobergs och Västerbottens län hade det mött svårighet att erhålla nöjaktigt
utbildade sökande till kriminalpolisbefattningarna och från Jämtlands
län meddelades, att den därstädes för landsbygdens behov anställda kriminalkonstapeln
icke ägde någon utbildning utöver den lägre klassen i polisskoian,
till följd varav hans biträde endast undantagsvis anlitats.

Aven bristen på kriminalteknisk och annan erforderlig utrustning har
starkt betonats av en del myndigheter.

Såsom en väsentlig brist i hela polisorganisationen för landsbygden för
undersökning i brottmål bär i flera yttranden framhållits, att landsfiskalernas
dubbelställning som polismän och åklagare, å ena, samt utmätningsman
m. m., å andra sidan, med därav följande stora arbetsbörda betydligt försvårade
organisationens rationella utnyttjande.

Slutligen Ilar i flera yttranden påpekats, att avsaknaden av närmare föreskrifter■,
när kriminalpolis skall anlitas, medfört att dylik polis stundom icke
alls anlitats, ehuru detta varit önskvärt, eller ock att, då biträde påkallats,
detta ofta skett vid så sen tidpunkt, att utredningsarbetet i hög grad försvårats.

Ifrågasatta reformer.

Landsfogdarnas

och landsfiskalernas

utbildning
ra. ra.

Kriminalpolispersonalens
utbildning.

Nästan undantagslöst har man berättande landsfogdarna oell landsfiskalerna
funnit deras utbildning i kriminaltekniskt hänseende otillfredsställande samt
föreslagit åtgärder till förbättrande av densamma. Härjämte hava bristerna
i den nuvarande organisationen av landsfiskalsbefattningarna framhållits i
flera yttranden. Det torde emellertid icke vara lämpligt att här närmare
redogöra för de olika förslag, som sålunda framkommit, då dessa frågor torde
bliva föremål för prövning i annat sammanhang.

I fråga örn kriminalpolispersonalens utbildning framhålles i flera yttranden
att denna vore otillräcklig.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, länsstyrelserna jämte
landsfogdarna i Gävleborgs och Västerbottens län, magistraten i Sollefteå samt
föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler anse undervisningen i polisskolans
högre kurs vara bristfällig så tillvida som den icke toge tillräcklig
hänsyn till vikten av kriminalteknisk utbildning och förorda därför en omlägguing
av kursen i antydd riktning.

Magistraten i Härnösand tinner sådan ändring i polisskolans undervisning
erforderlig att de elever, som skola ägna sig åt kriminaltjänst, erhålla särskild
utbildning därutinnan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som uttalar samma mening, föreslår att
den egentliga befälsutbildningen helt skiljes från kriminalpolisutbildningen.

Magistraten i Linköping åberopar ett yttrande av föreståndaren för kriminalpolisen
därstädes, som anser att befäls- och kriminalpolisutbildningen
icke bör skiljas åt, enär detta skulle föranleda en ej önskvärd rubbning i
nuvarande befordringssystem (samma grunder för befordran till såväl kriminalkonstapelsbefattningar
som till befälsposter vid ordningspolisen). Bristen
i den kriminaltekniska utbildningen borde i stället avhjälpas genom förlängning
av studietiden eller genom anordnande av särskilda kurser i dithörande
ämnen för dem, som skulle ägna sig åt kriminalpolisverksamhet.

Länsstyrelsen oell landsfogden i Hallands län samt landsfogden i Kalmar län
finna bristen i fråga lämpligast böra avhjälpas på det sätt att vid polisskolan
anordnades särskild kurs i kriminalteknik för dem, som efter genomgången
polisskola visat sig äga personliga kvalifikationer för detektivyrket,
därvid studiestipendier i erforderlig omfattning skulle utdelas.

Landsfogden i Kristianstads län framhåller såsom önskvärt, att undervisningen
för kriminalpolismännen omlägges i syfte att utbilda dem för mera
självständigt arbete än hittills. En kriminalpolisman borde kunna hålla do
för en viss utredning erforderliga förhör, vilket nu endast undantagsvis vore
fallet.

Koliskommissarien i Sundsvall, med instämmande av magistraten därstädes,
anser önskvärt, att åtminstone en kriminal]»olisman i varje län finge genomgå
en särskild kurs vid statens centralbyrå för fingeravtryck.

Länsstyrelserna i Kopparbergs, Västmanlands och Västerbottens län jämte
landsfogdarna i de två sistnämnda länen förorda beredande av ökad utbildning
åt kriminalpolismännen — utöver polisskolan — genom upprepad
tjänstgöring vid kriminalpolisavdelning i större stad. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län betonar i detta sammanhang vikten av att — intill dess frågan
örn landsfogdarnas och landsfiskalernas ställning och kompetens i förevarande
avseende blivit avgjord i samband med pågående processreform —
kriminalpolismännen erhålla fullgod kriminalteknisk utbildning.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Värmlands län samt landsfogden i Jönköpings
län anser, att kriminalpolismännen för att kunna bibehålla nöjaktig
kännedom örn och förvärva eventuellt nya rön i kriminaltekniskt hänseende
borde beredas tillfälle att på statens bekostnad med jämna mellanrum, t. ex.
vart tredje år, genomgå en kortare repetitionskurs i Stockholm under skickliga
instruktörers ledning. Dylika kurser skulle enligt landsfogdens i Värmlands
län mening i hög grad stimulera personalens intresse för och öka dess
duglighet i yrket.

Länsstyrelsenia i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
och Jämtlands län jämte vissa landsfogdar och landsfiskaler förorda utarbetande
genom statens försorg av en lättfattlig handbok i kriminalteknik. Länsstyrelsen
i Uppsala län anser, att en dylik handbok icke borde hållas till
salu för vem som helst utan endast tillhandahållas landsfogdar, stads- och
landsfiskaler samt kriminalpolismän med skyldighet för dem att väl förvara
boken för obehöriga. Handboken borde innehålla, förutom praktiska råd
och vinkar för utredningar i olika fall, jämväl referat av särskilt belysande
fall.

.. Länsstyrelserna i Kronobergs, Jönköpings, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län jämte vissa landsfogdar och landsf skaler ävensom magistraten i Örnsköldsvik
tillstyrka utfärdande i administrativ ordning av vissa allmänna bestämmelser
angående de åtgärder, som i olika fall böra från polismyndigheternas
sida vidtagas. Genom utfärdande av anvisningar om vad icke polisskoleutbildad
personal bör iakttaga, då anmälan örn brott inkommit, borde allt
för flagranta misstag av dylik personal kunna undvikas. Sådana anvisningar
kunde lämpligen blackås i instruktionen för fjärdingsmän och polismän på
landsbygden.

Länsstyrelsen / Alvsborgs län lägger huvudvikten på rekryteringen och
yttrar härutinnan:

»Till sist vill Kungl. Maj.ts befallningshavande framhålla att enligt dess
mening, hur värdefulla än förbättringar i organisations- och utbildningsavseeude
kunna vara för höjandet av ordningsmaktens kvalitet, huvudvikten
ligger vid åstadkommandet a v en högt kvalificerad rekrytering av personalen.

Handbok i
kriminalteknik.

Allmänna
bestämmelser
och anvisningar.

Förbättring
av rekryterings
möjligheterna.

En sådan rekrytering är emellertid i hög grad beroende av de lönevillkor,
som erbjudas de olika befattningshavarna. Såväl genom vid årets riksdag
företagen ändring av polislagen, varigenom beträffande den lägre polispersonalen
ett steg tillbaka tagits från vad lagstiftarna år 1925 avsågo att vinna
för stabilisering av denna personals ekonomiska ställning, som genom upprepat
undanskjutande av påkallad lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler,
lia emellertid statsmakterna till rekryteringsfrågan intagit en ställning,
som gör att fullt tillfredsställande resultat ej heller kunna förväntas
av i övrigt befogade organisatoriska förändringar.»

Landsfogdarna i Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs
län lägga jämväl huvudvikten på rekryteringen och framhålla, att någon
förbättring i rekryteringsförhållandena, ehuru synnerligen önskvärd, icke
vore att vänta förrän samtliga befattningar inom kriminalpolisen blivit
förenade med tillfredsställande löneförmåner. Beträffande speciellt kriminalpolismännen
yttrar landsfogden i Kopparbergs län:

»Helt naturligt är emellertid, att då avlöningarna åt dessa satts så lågt
som till 3,100 kronor om året och då de dessutom sakna möjlighet till biförtjänster,
tillräckligt kvalificerat och erfaret folk till tjänsterna icke stått
att få. llekryteringen till tjänsterna bör ju ske från de större städerna. De
där tjänstgörande äldre erfarnare polismännen föredraga nu att stanna kvar
å sina väl avlönade befattningar och befordras till ännu bättre tjänster, än
att gå ut i kriminal tjänst på landsbygden. Enda förutsättningen för erhållandet
av skickliga förhörsledare och polismän är att dessa avlönas på
ett tillfredsställande sätt, vilket tyvärr dock nu ej är fallet. Yäl ställes stora
anspråk på utbildning m. m., men när fråga blir örn avlöningar måste anspråken
minskas. Möjliggöres rekryteringen, anser jag den i nya polislagen
föreslagna polisanordningen vara tillfyllest.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de kriminalpolismän, som
avdelats för tjänstgöring huvudsakligen på landsbygden, merendels komma
att intaga en ogynnsam ställning i befordringshänseende, vilket är ägnat att
försvåra rekryteringen. Härutinnan yttrar länsstyrelsen:

»De» d. v. s. ifrågavarande kriminalpolismän > torde nämligen i regel få
kvarbliva vid dem tilldelad tjänstgöring och erhålla icke vikariatsförordnanden
på högre tjänst, varigenom de komma efter sina kamrater i fråga om
meriter och befordran. Huruvida detta förhållande kan avhjälpas genom
några föreskrifter är måhända tvivelaktigt, men länsstyrelsen har ej velat
underlåta att fästa uppmärksamhet vid detsamma, då det är ägnat att medföra
att rekryteringen på ifrågavarande polistjänster blir otillfredsställande.
En åtgärd till förbättring vore att möjliggöra en avvikelse från dessa kriminalpolismän
från den eljest gällande löneskalan. Såsom saken nu är ordnad
äro de ju inrangerade i vederbörande polisavdelnings lönestat, ehuru
deras avlönande bekostas av staten, och något ingripande från statsmyndigheternas
sida i fråga om avlöningsbeloppens storlek kan icke ske, därest
avlöningen får anses skälig.»

T. f. stadsfiskals i Falun åter tror, att de för landsbygden avsedda kriminalpolismännen
komma att dragas över till städerna och ser däruti en
fara för rekryteringen. Stadsfiskalen yttrar:

»Det är nämligen ett faktum, att beträffande landsorten länskriminalpolismännen
genom sin tjänstgöring i såväl stad som landsbygd i gemen erhålla
en mera allsidig utbildning och erfarenhet än sina kolleger i städerna.
Därför finnas berättigade farhågor för, att länskriminalpolismännen vid första
bästa tillfälle söka och erhålla transport eller befordran till stadspolisen. Därigenom
kommer givetvis kriminalpolisorganisationen på landsbygden att bliva
lidande. Efter hand är därför en sådan påbyggnad av denna organisation

nödvändig, att de bästa krafterna bland personalen finna förmånligt att tvärstanna
inom organisationen.»

Så gott som samtliga de hörda myndigheterna hava vitsordat behovet av
en förstärkning av den nuvarande kriminalpolispersonalen, särskilt i kvalitativt
avseende. För vinnande av en sådan förstärkning har i första hand
föreslagits två alternativ, nämligen antingen en förstärkning av de nuvarande
länskriminalavdelningarna eller ock skapande av en central kriminalpolisavdelning.
Vid valet mellan dessa alternativ hava myndigheterna fördelat
sig ungefär lika. Vissa myndigheter hava emellertid förordat såväl förstärkning
av länskriminalpolisen som inrättande av en mindre centralavdelning,
bestående av experter, att anlitas endast i speciella fall.

För en förstärkning av länsavdelningarna hava uttalat sig Överståthållarämbetet
jämte polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna jämte landsfogdarna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands samt Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län. landsfogdarna i Östergötlands
och Västerbottens län, magistraterna i Linköping och Norrköping,
stadsstyrelsen i Sollefteå, vissa landsfiskaler i Södermanlands, Östergötlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län ävensom polischeferna
i Eslöv och Falun, därvid dock länsstyrelsen i Gotlands län uttryckligen
förutsatt, att kriminalpolismännen kunde beräknas erhålla full sysselsättning
åtminstone större delen av året.

Avgörande synpunkter för dessa myndigheters inställning till förevarande
fråga hava varit vikten i de flesta fall av ett snabbt ingripande samt av person-
och lokalkännedom, i vilka hänseenden en länsvis organiserad kriminalpolis
ansetts avgjort överlägsen en centralt organiserad. Till belysning
av speciellt betydelsen av person- och ortskännedom yttrar landsfogden i
Stockholms län:

»Dessa. kriminalpolismän», d. v. s. de polismän från Stockholms stads
poliskår, som ställts till länets förfogande »vitsorda enstämmigt, att de vid
början av sin verksamhet i länet år 1926 överraskats av de svårigheter,
som ovanan vid polisarbete på landsbygden medförde för dem, vilka förut
varit vana vid stadsförhållanden. Men även obekantskapen med orterna och
folket samt med landsfiskalerna och de lokala polismännen var för dem till
en början till stor olägenhet. Men i mån, som de förvärvat närmare kännedom
härom och så att säga vuxit in i länets förhållanden, Ilar deras arbete
underlättats och resultatet därav förbättrats. Den sålunda vunna erfarenheten
utgör belägg för att den lokala avgränsningen av kriminalpolisens
verksamhetsområden till respektive län såvitt möjligt bör vidhållas och
fastslås.»

Länsstyrelsen i Gotlands län, polischefen i Eslöv och landsfogden i Kopparbergs
län uttrycka tillika farhågor för att samarbete mellan en eventuell
centralpolis och länspolisen icke skulle bli det bästa och föredraga därför
även ur den synpunkten en förstärkning av den nuvarande länspolisen framför
inrättande av en centralpolis. Vidare hava länsstyrelsen i Västernorrlands
län och landsfogden i Värmlands län ansett en förstärkt länspolis vara
att föredraga även ur kostnadssynpunkt, enär en central kriminalpolisavdelning
icke kunde få göras alltför liten, örn den skulle kunna tillgodose hela
landets behov. Slutligen har polismästaren i Stockholm framhållit, att en
centralisering av kriminalpolisen skulle medföra svårigheter vid personalens
disponerande, särskilt nied hänsyn till de talrika mordbrandsanläggningarna.
Endast i så måtto kunde enligt polismästarens mening en centralisering
vara till gagn som att vissa till Stockholm, Göteborg eller Malmö förlagda
kriminalpolismän företrädesvis skulle vara avsedda för särskilda uppgifter.

Förstärkning
av ‘personalen.

Förstärkning
av länsavdelningarna.

Beträffande frågan i vad nian oell på vad sätt förstärkning av länspolisen
bör äga runi liava olika meningar yppat sig.

Landsfo<\(len i Stockholms län, med instämmande av länsstyrelsen i länet,
framhåller, att för länets vidkommande något behov av kriminalpolis utöver
den avdelning från Stockholms stads poliskår, som nu stöde till länets för
fogande, icke förelåge, under förutsättning dock, att denna avdelning icke
finge disponeras på annat håll. Vidkommande andra län syntes det landsfogden
anmärkningsvärt, att en del av desamma icke tilldelats kriminalpolismän
av annan grad än konstapels. Då det gällde att tillföra landsbygden
verkligt kvalificerade kriminalpolismän, borde åtminstone en del av dem förvärvat
den skicklighet och erfarenhet, att de vunnit befordran till överkonstapel.
Effektiviteten av organisationen borde därför kunna höjas genom
tillsättande av flera överkonstapelsbefattningar, eventuellt i utbyte mot vissa
nuvarande konstapelsbefattningar. Värdefullt vore ock att vid sidan av den
ordinarie kriminalpolisen erhålla tillgång till vissa specialutbildade polismän,
såsom fingeravtrycksexperter och kriminalfotografer med tillhörande utrustning.

Landsfogden i Södermanlands län, med instämmande av länsstyrelsen jämte
vissa landsfiskaler i länet, påpekar, att den i länet tillgängliga kriminalpolispersonalen
endast räckt till för landsfogdens behov. Landsfiskalerna hade
oftast måst reda sig själva. Förstärkning av kriminalpolisen vore därför
önskvärd och kunde lämpligen ske genom anställande av en överkonstapel,
stationerad på så central plats i länet som möjligt. Denne överkonstapel
skulle visserligen stå under landsfogdens befäl men lämnas vidsträckt handlingsfrihet
med avseende å sina undersökningar. Höga anspråk borde därför
ställas på dennes utbildning och erfarenhet.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Västmanlands län anser, att varje län
borde äga tillgång till en specialutbildad kriminalpolisman, som skulle stå
till landsfogdens förfogande och jämväl tillerkännas en i förhållande till sin
utbildning lämpligen förhöjd avlöning.

Landsjogden i Skaraborgs län finner nödvändigt, att inom länet — i utbyte
mot en av de tre kriminalkonstaplarna därstädes ■— anställes en i den
moderna kriminaltekniken skicklig och erfaren kriminalassistent för verkställande
av utredning i grövre brottmål i samråd med landsfogden eller
respektive landsfiskaler.

Landsfiskalen i Ramsele distrikt anser att, så länge kommunerna själva
finge välja fjärdingsmän, den förbättring, som avsåges med 1925 års polislag,
komme att utebli. Därför vore en kraftig förstärkning av den nuvarande
länspolisen erforderlig. För att samtidigt tillgodose de kvalitativa kraven
borde den nuvarande organisationen utökas med sammanlagt 26 kriminalöverkonstaplar.
Först med en sådan ökning torde landsbygdens behov vara
fyllt,

Landsfiskalen i Skärkinds distrikt framhåller nödvändigheten av att två
polismän samarbeta i svårare fall. För Östergötlands läns behov erfordrades
därför minst fyra disponibla kriminalpolismän (nu tre st.). Med hänsyn till
sjukdom o. d. borde antalet dock ej understiga fem. Dessutom borde såsom
omedelbart befäl över dessa anställas en kriminalöverkonstapel, som ständigt
följde polisarbetet och stundom, vid svårare utredningar, kunde bli en välbehövlig
kvalitativ förstärkning, örn en dylik utökning ägde rum. kunde
annan polispersonal avsevärt inskränkas.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Hallands län anser, att även i städer
med mindre än 10,000 innevånare borde, när omständigheterna därtill gåre
anledning, kriminalpolis kunna anställas. Antalet kriminalpolismän i länet
borde utökas till att omfatta förutom två i Halmstad, minst en i Varberg,

detta med hänsyn till de outvecklade kommunikationerna i länet och vikten
av lokalkännedom. Erfarenheten hade visat nödvändigheten av en sådan
placering.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Göteborgs och Bolms län finner önskvärt,
att i länet anställes ytterligare en kriminalkonstapel för landsbygden. Erfarenheten
hade visat, att två kriminalkonstaplar stundom behövde samarbeta
och, örn då ett nytt brott anmäldes, vore det angeläget att äga tillgång till
ytterligare en konstapel.

Landsfiskalen i Ljusdals distrikt föreslår, med hänsyn till framför allt
vikten av lokalkännedom, förstärkning på det sätt, att en kriminalpolis stationerades
i varje domsaga.

För inrättande av central kriminalpolis uttala sig länsstyrelserna jämte
landsfogdarna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands och Orebro län,
länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län,
landsfogden i Jämtlands län, vissa landsfiskaler i Södermanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Jämtlands län, föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler
samt magistraten i Härnösand.

Den tanke, som legat till grund för dessa myndigheters val av förstärkning,
har varit, att en till länet bunden kriminalpolis aldrig eller i varje fall
endast undantagsvis kunde förvärva den erfarenhet beträffande utredningar
av svårare brottmål, som vore nödvändig för vinnande av ett gott resultat.
Av en centralt organiserad kriminalpolis däremot kunde man förvänta tillräcklig
erfarenhet i detta avseende. De med en sådan kriminalpolis förbundna
olägenheterna har ansetts kunna i väsentlig grad neutraliseras genom
uppdelning av densamma i flera avdelningar, samarbete nied länspolisen
och tillhandahållande av erforderliga fortskaffningsmedel.

Landsfogden i Örebro län yttrar angående motiven.

»Ett snabbt ingripande är visserligen av stor vikt och en dylik avdelning
skulle vara tvungen att försitta en del tid på resor särskilt till landets
avlägsnare delar. Landsfogden eller landsfiskalen kunde emellertid
med biträde av länskriminalpolisen omedelbart börja en förberedande undersökning
och samtidigt tillse att inga åtgärder vidtagas, som kunde försvåra
den centrala polisavdelningens arbete. Genom samarbete mellan centralpolisen
och länspolisen skulle nödig kännedom örn lokala förhållanden vinnas.
Av en sådan centralpolisavdelning skulle man kunna vänta, att den
komme att besitta tillräcklig erfarenhet för lösande av de svåraste uppgifter
och fördelen härav skulle vida överstiga nackdelarna. Genom att stationera
en mindre del av avdelningen i någon av de norrländska städerna och en i
den sydligare delen av landet skulle för övrigt den tid, som måste försittas
på resor, avsevärt nedbringas. Örn de till avdelningen hörande polismännen
finge på lämpligt sätt cirkulera mellan de olika stationsorterna, skulle samtliga
befattningshavare kunna hållas på samma kvalitativt höga nivå. För
övrigt är jag övertygad örn, att en dylik avdelning med verkligt skickliga
kriminalpolismän redan genom sin tillvaro skulle minska brottsfrekvensen.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar:

»Otvivelaktigt skulle härigenom», d. v. s. genom inrättande av central kriminalpolis,
»i svårartade fall säkerställas tillgång till polisbiträden, som ägde
efter förhanden varande förhållanden största erfarenhet och bästa tekniska
utrustning för undersökningarnas verkställande samt kunde förväntas genom
sitt oavlåtliga sysslande med fall av antydd art alltjämt motsvara de städse
ökade kraven på erforderlig kriminalteknik. Med den alltjämt fortgående
förbättringen av samfärdsmedlen torde olägenheterna av tidsförlust genom
polispersonalens resor för inställelse på avlägset belägna undersökningsplatser
alltmer få antagas försvinna och nämnda omständighet nu icke böra

Central

kriminal polis.

Centralpolis

jämte

förstärkt

länspolis.

Andra

organi satoriska förändringar.

hindra tillkomsten av en institution, med avseende varå sagda olägenheter
icke äro för handen beträffande de rikast befolkade delarna av landet. Till
mötande åtminstone delvis av den utgift, som centralavdelningen skulle
medföra, ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke samtliga eller några av de
fem kriminalkonstapelsbefattningar, som tillsatts på grund av nådiga brevet
den 10 december 1926, skidle kunna indragas. Skaraborgs län, som genom
sagda nådiga brev erhöll en tredje konstapel, synes kunna åtminstone tillsvidare
reda sig med t va.

Landsfiskalerna i Hedemora och Gagnefs distrikt anse en centralpolis vara
att föredraga även ur kostnadssynpunkt, enär den vore i stånd att arbeta
mera metodiskt och snabbt än den mindre vana liinspolisen. Dessutom
skulle inrättandet av en centralpolis möjliggöra en inskränkning i den nuvarande
länspolisens numerär.

Landsfogden i Blekinge län föreslår inrättande av fyra centralavdelningar
med förläggning i Malmö, Stockholm, Falun och Luleå, vardera bestående
av två man, försedda med en snabbgående automobil.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar inrättande av några på skilda orter
inom landet förlagda centrala kriminalpolisavdelningar för särskilt spaningsarbete.
Dessa behövde ej l>li så särdeles manstarka eller många till antalet,
ifall möjlighet öppnades för dylik avdelning att subsidiärt lämna hjälp till
ort även utom avdelningens område. Däremot ansåge länsstyrelsen olämpligt
att inrätta endast en central för hela landet med hänsyn till de stora avstånden.

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Kronobergs, Värmlands och Gävleborgs
län samt länsstyrelserna i Orebro och Kristianstads län förorda jämväl fördelning
av centralpolisen på flera avdelningar, därvid länsstyrelsen i Örebro
län framhåller lämpligheten av att avdelningarna anknytas till poliskårerna
i de största städerna för att polismännen under den tid, då de ej äro sysselsatta
med utredning på annat håll, skola hava tillfälle att utöka sin
erfarenhet på ifrågavarande område.

Landsfogden jämte vissa landsfiskaler i Jämtlands län föreslå slutligen en
centralpolis, bestående av en huvudavdelning och flera underavdelningar,
varigenom förmånen av enhetlig ledning skulle ernås.

Länsstyrelsen jämte vissa landsfiskaler i Ostergötlands län, länsstyrelsen jämte
landsfogden i Kalmar län, länsstyrelsen i Malmöhus län, landsfogden i Skaraborgs
län, Värmlands länsförening av föreningen Sveriges landsfiskaler samt
landsfiskalerna i Ludvika och Kopparbergs distrikt anse, att man i första hand
borde genom lämplig förstärkning av den nuvarande länspolisen göra denna
mera skickad för sin uppgift. Tillika syntes det dock berörda myndigheter
önskvärt, att såsom komplement till länspolisen inrättades en mindre, för
hela riket gemensam centralavdelning, bestående av olika slags experter att
anlitas i vissa, mera sällsynta fall, t. ex. mord, eller för utredning av särskilda
detaljer, för vilka länspolisen stöde främmande. Till en dylik avdelnings
förfogande skulle givetvis stå snabbaste fortskaffningsmedel även flygmaskin
örn så befunnes erforderligt.

Länsstyrelsen jämte vissa landsfiskaler i Jämtlands län anser, att bristen
på kompetent personal för svårare fall bäst avhjälpes genom att göra samtliga
kriminalpoliskrafter i riket rörliga, så att de kunna användas, där de
bäst behövas. Länsstyrelsen yttrar härom:

»Den här erforderliga specialkunskapen torde endast kunna presteras av
ett fåtal befattningshavare med omfattande och fortlöpande praktisk övning.
Av denna anledning kan det antagas, att det skulle lämna sämre resultat,
örn man för landsortens behov inrättar en — eller flera — särskilda kårer,
än örn man använder sig av detektivpersonalen i de tre största städerna.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning är det därför
lämpligast att i denna del återgå till 1922 års förslag därom att polisbiträde
för utredning får rekvireras från nämnda städer från vilken ort som helst i
landet, samt att sådant biträde icke får vägras i vidare mån än som för
polisverksamhetens utövande i hemortsstaden är oundgängligen nödigt.»

Landsfogden i Jönköpings län anser även, att i första hand borde skapas
större möjligheter att i svårare fall erhålla biträde från Stockholms eller
annan större stads kriminalpolisavdelning. Med hänsyn till vikten av personoch
lokalkännedom borde dessutom den nuvarande kriminalpolisen göras
mera rörlig inom länet och genom stationering under kortare tider å olika
orter beredas tillfälle att utöka sina kunskaper i berörda hänseende. Därvid
kunde den lämpligen tjänstgöra jämväl såsom övervakare av den lösa befolkningen.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Kalmar län föreslår, att den för landsbygden
avsedda kriminalpolisen i varje län ordnas såsom självständig organisation,
underställd länsstyrelsen, med landsfogden som chef. Örn fördelarna
härav yttrar landsfogden:

»Härigenom skulle vinnas åtskilliga fördelar bland annat, dels att landsfogden,
vilken under länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet har
ansvar för och ledning av polisväsendet å länets landsbygd, kunde direkt
utöva chefskapet över den för landsbygden avsedda personalen, varigenom
denna på snabbare och effektivare sätt kunde utnyttjas, dels ock att länspolisen
för sina avlönings- och pensionsförhållanden, vilka för en god rekrytering
av kåren äro utav avgörande betydelse, och ifråga örn sin utrustning
med de för brottmålsutredningars behöriga verkställande nödvändiga
materialen icke behövde vara beroende av de kommunala myndigheterna i
stationsorten, vilka i allmänhet sakna intresse för en polisorganisation, som
huvudsakligen skall användas utom kommunen. I detta sammanhang bör
emellertid framhållas, att länspoliserna jämväl, i den mån de icke vore sysselsatta
å landsbygden, borde tjänstgöra i stationsorten.»

Landsfogden i Kristianstads län anser önskvärt, att kriminalpolisen direkt
underställes landsfogden.

Magistraten och poliskammaren i Sundsvall anse, att största effektiviteten
skulle nås genom omorganisation av den nuvarande kriminalpolisen till en
statlig institution med centralavdelning i Stockholm och underavdelning i
varje län. Utbildad personal skulle då ständigt finnas att tillgå och förstärkning
kunde vid behov erhållas från lämpligaste ort både med avseende
å personal och utrustning. Inrättande av en centralavdelning för hela landet
vore däremot enligt berörda myndighet icke tillrådligt.

Landsfogden i Västernorrlands län, med instämmande av länsstyrelsen, ävensom
vissa landsf skaler i länet föreslå inrättande av ett kriminaltekniskt laboratorium.
Härom anför landsfogden:

»Den största bristen torde dock vara avsaknaden av ett statens kriminaltekniska
laboratorium, där vetenskapen kunde anlitas för lösande av vissa
kriminalproblem. Kriminalpolisens i de moderna kulturländerna framgångar
torde i hög grad bero på tillgången av sådana laboratorier, där skriftgranskningar,
kemiska analyser och vetenskapligt fotografiska undersökningar kunna
lämna god ledning för brottens utredning och tillförlitliga bevismaterial för
rättegångarna. Förutom de direkta praktiska resultaten av dessa laboratoriers
verksamhet hava dessa sin stora betydelse för utbildning i modern
kriminalteknik. Ett inrättande av sådana laboratorier t. ex. i samband med
några av våra högskolor skulle säkerligen vara till oskattbar nytta för landets
kriminalpolisväsende, särskilt om de förenades med undervisning för kriminalpolismännen,
åtminstone för kriminalpolismän i ledareställning.»

Kriminal tekniskt laboratorium.

s. k.

en fin gersregister.

Polishundar.

Motorfordon.

Landsfogden i Orebro län, med instämmande av länsstyrelsen i länet, föreslår
inrättande av s. k. enfingersregister för hela landet oell yttrar härutinnan: »Centralbyrån

för fingeravtryck är till god hjälp, då fingeravtryck anträffats
å brottsplatsen och det gäller att identifiera eventuellt misstänkt person.
Emellertid inträffar synnerligen ofta, att ett fingeravtryck anträffas men
undersökningarna icke giva till resultat, att misstankar kunna riktas emot
viss eller vissa personer. Som ytterst sällan avtryck av brottslingens samtliga
tio fingrar återfinnas å brottsplatsen, är det i de flesta fall icke möjligt
för centralbyrån att undersöka, huruvida motsvarande avtryck finnes i deras
register. En sådan undersökning är möjlig endast örn ett fullständigt s. k.
enfingersregister finnes att tillgå. Yid centralbyrån för fingeravtryck föres
endast ett mindre dylikt enfingersregister, huvudsakligen omfattande avtryck,
upptagna i Stockholm. Det skulle vara synnerligen önskvärt, örn detta enfingersregister
utvidgades till att omfatta hela landet. Min övertygelse är
att härigenom åtskilliga brottslingar, som eljest skulle gå fria, förr eller
senare skulle ertappas.»

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands
län, länsstyrelserna i Gotlands och Kristianstads län, landsfiskalerna
i Hedemora, Svärdsjö och Undersåkers distrikt samt magistraten i Örnsköldsvik
anse, att varje länskriminalavdelning borde utrustas med en fullt dresserad
polishund. Därigenom skulle effektiviteten av spaningsarbetet kunna betydligt
höjas, enligt vad erfarenheten visat. Landsfiskalen i Svärdsjö distrikt
yttrar i denna fråga.

»En sak, som i anledning av vissa på sista tiden förövade grövre brott
åter blivit aktuell, är polishundsfrågan. Det har från flera håll framhållits
att, därest dresserade polishundar stått till polisens förfogande, brottslingarna
säkerligen kunnat gripas. Detta påstående kan säkerligen ej betvivlas.
Att en god polishund, använd i rätta ögonblicket, kan vara till ovärderlig
nytta, är uppenbart. Yid gripande av beväpnade brottslingar synes mig en
eller flera polishundar vara enda effektiva medlet. Det skulle säkerligen
hälsas med stor tillfredsställelse från mångå håll, därest staten på något sätt
bidroge till kostnaderna för anskaffande av polishundar inom varje län.
Jag har mig bekant, att ett flertal av länets landsfiskaler och polismän hava
för tanke att inköpa polishundar till sin verksamhet, därest detta ej ställde
sig för dyrbart. Skulle exempelvis staten i någon mån bidraga till kostnadernas
nedbringande dels genom ställande av erforderligt anslag för ändamålet
och dels genom vidtagande av åtgärder för anskaffande av lämpliga
polishundar, vöre nog saken genast i ett gynnsammare läge. Åtminstone
borde det vid varje kriminalpolisavdelning i länens huvudstäder finnas en
polishundsdepå, där polishundar vid förekommande behov kunde rekvireras.
»

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Stockholms och Södermanlands län
samt magistraten i Linköping och chefen för kriminalpolisen därstädes finna
önskvärt, att snabbgående motorfordon ställes till länskriminalpolisens förfogande.
Landsfogden i Stockholms län anför härutinnan:

»I fråga om utrustningen för den å landsbygden arbetande kriminalpolisen
har åtminstone inom detta län alltmera framträtt behov av tillgång till
en egen automobil. För närvarande äro kriminalpolismännen hänvisade att
resa enligt resereglemente!, det vill säga så vitt möjligt anlita järnväg, där
sådan finnes att tillgå, samt å andra sträckor använda förhyrda bilar. Detta
medför ej sällan olägenheter med avseende å möjligheterna till skyndsam
utryckning, varjämte arbetet ute i orterna i avsevärd grad därav försvåras.
Kriminalpolismännen befinna sig ofta i sådana situationer, att det svårligen

kan bedömas, huruvida saken tarvar så skyndsam resa, att resereglementets
föreskrifter om billigaste färdsättet måste följas eller om de äga rätt att
välja ett snabbare men dyrbarare färdsätt i automobil. Risken att själv få
vidkännas kostnaden för bilresan gör, att polismännen ofta draga sig för att
anlita automobil. Härigenom kan en dyrbar tid gå förspilld. Kriminalpolisens
arbete på landsbygden är i och för sig så svårt och tungt, att det är
beklagligt, att detsamma skall ytterligare tryckas av dylika olägenheter, vilka
nedsätta dess effektivitet. Vid gjorda jämförelser emellan å ena sidan de
årliga kostnaderna för kriminalpolisens ersättningar för lejda fordon och å
andra sidan den beräknade kostnaden för inköp, underhåll och drift av en
egen automobil, har det visat sig, att statsverkets merutgift i det senare fallet
troligen bleve tämligen obetydlig. I de län, där flera kriminalpolismän finnas
stationerade på samma plats och där deras biträde för brottmålsutredningar
inom länet påkallas i större omfattning, synes det följaktligen nödvändigt,
att desamma på statens bekostnad beredas tillgång till en egen automobil.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Länsstyrelsen vill särskilt understryka vad landsfogden anfört angående
lämpligheten av att länets kriminalpolis erhåller tillgång till egen automobil.
Kriminalpolisens resekostnader hava uppgått för år 1927 till omkring
3,600 kronor och för år 1928 till omkring 4,600 kronor. Med hänsyn härtill
torde statsverkets merutgift för tillhandahållande av egen automobil åt kriminalpolisen
bliva skäligen obetydlig. »

Landsfogden i Gävleborgs län betonar önskvärdheten av ändring i kriminalpolismännens
placering i rese- och traktamentsklass av allmänna resereglemente!.
Vid längre resor bleve nämligen personalen i onödan uttröttad
genom resa i III klass å tåg. Denna olägenhet bomme att förstoras, örn
centrala avdelningar inrättades.

Föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler framhåller i detta sammanhang,
att gällande föreskrifter för reseersättnings utbekommande verka hämmande
på polistjänstens utövning och därför böra uppmjukas. I motiven
yttrar föreningen:

»Har landsfiskalen någon gång av tjänstenit företagit resor för brottslingars
efterspanande och gripande, har många gånger ersättningar för dylika
resor vägrats, sedan räkningarna granskats av personer, som till och med
endast haft en mycket svag aning örn polismannatjänst och därmed förenade
omständigheter. En och annan gång har det även inträffat, att Kungl. Maj:t
av nåd utanordnat ersättning för av landsfiskal företagen resa, som skett ej
för nöjes skull, utan av nit och intresse i tjänsten. Allt dylikt är ej ägnat
att stimulera det intresse, som förefunnits, utan har snarare verkat i motsatt
riktning.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Orebro län, landsfogden i Jönköpings län
samt landsfiskalerna i Junsele ock läts distrikt betona olägenheten av att telefonstationerna
på landsbygden ej hållas öppna dygnet om. Detta vållade
ofta förseningar i spaningsarbetet. Det vore därför önskvärt, om polismyndigheterna
på ett eller annat sätt kunde beredas möjlighet att använda telefon
i tjänsteärenden, oberoende av stängningstiderna. I varje fall borde
åtminstone landsfiskalerna kunna dygnet örn stå i telefonförbindelse med
residensstaden för att kunna vidare befordra anmälan om brott eller rekvirera
erforderligt biträde m. m.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att i landsfogde- och landsfiskalsinstruktionerna
borde stadgas skyldighet för vederbörande att i fall, då
behov av kriminaltekniskt biträde kunde anses föreligga och vederbörande
landsfogde eller landsfiskal icke med säkerhet kunde utföra det i sådant avseende
erforderliga arbetet, anlita dylikt biträde. Rekvisition av biträde från

iV0 7 ai >0 2

Ändring
gällande be
st anim elser
örn reseersättning.

Ständig
telefonförbindelse

m. m.

Särskilda

föreskrifter.

de tre största städerna, på sätt länsstyrelsen föreslagit, borde dock endast
ske genom länsstyrelsen, varom föreskrift lämpligen kunde liimnas i polisreglementet.
I instruktionen för landsfogdar, landsfiskaler och stadsfiskal
borde jämväl omnämnas deras skyldighet att vid behov av dylikt biträde
därom skyndsammast göra anmälan till länsstyrelsen.

Landsfiskalerna i Villåttinge., Skärkinds, Malungs, Lillhärdals, Svegs och
Mörsils distrikt anse jämväl det böra stadgas skyldighet för de lokala polismyndigheterna
att anlita kriminalpolis men vilja fastslå denna skyldighet
att gälla alla grövre brott, därest ej gärningsmannen omedelbart urtappades
eller eljest tillräckliga bevis angående gärningsmannen genast erhölles. Landsfiskalen
i Skärkinds distrikt anför härutinnan:

XAven örn polischefen inom distriktet anser sig hava möjlighet att reda
upp ett svårt brottmål, synes mig försiktigheten bjuda, att han genast i ett
sådant fall tillkallar kriminalpolis. Han synes mig hava skyldighet förutsätta,
att han kan misslyckas, och under sådana förhållanden har ju en dyrbar
tid gått förlorad och många ledtrådar försvunnit. I varje fall bör det
icke under några förhållanden vara tillåtet, att andra polismän lin sådana,
som hava föreskriven teoretisk kompetens och även praktisk utbildning vid
kriminalpolis, börja befatta sig med brottmål, ty det har visat sig, att sådana
polismäns försök till utredningar endast försvårar arbetet, då kriminalpolismän
skola taga vid, där de förutnämnda strandat. Även örn ett visst intresse
finnes, kan nyfikenhet undantränga pliktkänslan och polismannainstinkten.»

Poliskammaren i Norrköping jämte stadsfiskalen därstädes finner lämpligast
att avskilja vissa brottskategorier, vid vilka kriminalpolis ofördröjligen skall
tillkallas. Att, såsom föreslagits, låta vederbörande länsstyrelse avgöra, när
kriminalpolis borde anlitas, bleve alltför tidsödande, då länsstyrelsen ofta
ej kunde fatta beslut utan remiss. Under alla förhållanden vore det nödvändigt
att utfärda förbud för icke kriminaltekniskt utbildad personal att,
då grövre brott inträffat, vidtaga några som helst självständiga åtgärder på
brottsplatsen utom att avspärra densamma.

Poliskommissarien i Sundsvall, med instämmande av magistraten därstädes.
föreslår, att kriminalpolis ofördröjligen skall tillkallas vid mord, mordbrand
och inbrottsstölder av mera betydande mått, samt att kategoriska föreskrifter
givas härom i syfte att undvika onödig tidsutdräkt.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Alvsborgs län anser, att därest centralpolis
inrättades, denna ofördröjligen skulle tillkallas vid mord, dråp, mordförsök
och mordbrand, såvida ej gärningsmannen omedelbart ertappades.
Därjämte skulle centralpolisen stå till förfogande även för utredningar av
andra brott efter länsstyrelsens beprövande i varje särskilt fall. Till bestämmelserna
härom borde även knytas vissa allmänna föreskrifter örn vad
som i avbidan på centralpolisens ankomst skulle vidtagas av ortspolisen.

7. f. landsfiskalerna i Sundborns och Venjans distrikt föreslå, att en eventuell
centralpolis alltid skulle tillkallas vid mord och mordbrand, medan i
övriga fall de lokala polismyndigheterna skulle hava rätt att avgöra, huruvida
biträde av dylik polis skulle anlitas eller ej.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser åter olämpligt att stadga kategoriska
föreskrifter örn tillkallande i vissa fall av hjälp från centralpolisen. Lämpligast
vore att helt överlämna åt vederbörande länsstyrelse att avgöra, örn
och när dylik medverkan skulle påkallas. Både landsfogden och landsfiskalerna
kunde lätt och utan tidsutdräkt komma i förbindelse med sin länsstyrelse
för att samråda i saken.

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Kronobergs och Gävleborgs län, länsstyrelserna
i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län, landsfogden jämte
vissa landsfiskaler i Kopparbergs län, chefen för kriminalpolisen i Eslöv samt

landsfiskalen i Brunflo distrikt anse ock lämpligast att åt länsstyrelsen överlämna
avgörandet i berörda hänseende, icke minst med hänsyn till de kostnader,
som vore förenade med anlitande av dylikt biträde.

Landsfogdarna i Jönköpings och Blekinge län samt landsfiskalerna i Kinda
och Ytterhogdals distrikt tinna olämpligt att överlämna avgörandet härutinnan
åt länsstyrelsen, enär dess arbete ej vore så inriktat samt densamma ej
heller vore anträffbar dygnet örn. Befogenheten ifråga borde i stället anförtros
landsfogden eller i varje fall även denne.

Länsstyrelsen i Orebro län finner ock befogenheten att tillkalla centralpolis
lämpligen böra tillkomma landsfogden, eventuellt i samråd med länsstyrelsen,
där så ske kunde.

Landsfogden i Västmanlands län anser nämnda befogenhet böra tillkomma
undersökningsledaren, enär denne bäst vore i stånd att bedöma, örn och i
vad mån biträde av dylik polis erfordrades.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län vilja med hänsyn till
den tidsutdräkt, som länsstyrelses medverkan skulle vålla, jämväl lägga avgörandet
i undersökningsledarens hand, därvid dock länsstyrelsen i Västernorrlands
län betonar vikten av att vederbörande undersökningsledare ofördröjligen
avgör, huruvida kriminalpolis skall tillkallas eller ej.

Länsstyrelserna i Uppsala och Ostergötlands län jämte vissa landsfiskaler i
sistnämnda län finna även lämpligast att fortfarande låta vederbörande polischef
på eget ansvar avgöra, huruvida kriminalpolis skall tillkallas eller ej;
dock borde enligt länsstyrelsen i Uppsala län föreskrifterna örn rekvisition
givas sådan avfattning, att anlitande av kriminalpolis icke — såsom nu ofta
vore fallet — ansåges som en nödfallsåtgärd, vilken icke borde tillgripas,
förrän egna ansträngningar visat sig resultatlösa.

Ytterligare utredning.

Kungl. Majit uppdrog den 19 december 1930 åt undertecknad att på sätt
statsrådsprotokollet för samma dag närmare utvisar såsom sakkunnig inom
socialdepartementet biträda vid granskning av polislagstiftningens tillämpning
m. m. Beträffande uppdragets innebörd framhöll departementschefen

1 sitt anförande till nämnda protokoll rörande den ifrågavarande kriminalpolisorganisationen,
att den verkställda utredningen, av vilken en sammanställning
upprättats inom socialdepartementet, torde böra kompletteras med
en undersökning rörande dels den omfattning, i vilken de kriminalpoliser,
vilkas avlöning bestredes av statsverket, användes utanför stationsorten, dels
vilka göromål de sysselsattes med å denna ort och dels i vad mån deras
kompetens motsvarade vad man vid institutionens införande avsett, och uttalade
departementschefen att undersökningen av. denna fråga delvis torde
få verkställas genom samtal med domare som haft att handlägga mål, i vilka
utredning verkställts av dylika kriminalpoliser, liksom även med dessas överordnade.

För fullgörande av uppdraget beträffande utredningen angående kriminalpolisorganisationen
har jag besökt 15 städer i landet, där kriminalpolismän
för verksamhet huvudsakligen utom staden äro anställda, och angående denna
organisation haft samtal med 7 landshövdingar, 5 landssekreterare, 15 landsfogdar,
10 häradshövdingar, 5 borgmästare, 5 polismästare, 2 stadsfiskal,

2 poliskommissarier, 5 kriminalöverkonstaplar, 9 kriminalkonstaplar samt
2 representanter för föreningen Sveriges landsfiskaler. Härjämte har jag
genom länsstyrelserna och landsfogdarna införskaffat särskilda uppgifter rörande
kriminalpolisen, vilka delvis återfinnas i bilagda tabeller.

Uppdrag åt
sakkunnig.

Slät istik.

Omfattningen av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten.

Den officiella statistiken över brottsligheten i vårt land är uteslutande
grundad på uppgifter från domstolarna. Endast sådana brott, som varit föremål
för domstolsbehandling, redovisas i denna statistik. Någon allmän polisstatistik,
varav upplysning skulle kunna erhållas örn den stora mängd av
brott, som icke beivras, finnes icke. För bedömande av polisens och åklagarmaktens
effektivitet är en sådan statistik behövlig, men endast beträffande
några av de största städerna publiceras uppgifter i detta hänseende.

I samband med 1925 års polisreform meddelades vissa bestämmelser, som
avsågo att möjliggöra en kontroll över att den av staten bekostade kriminalpolispersonalen
i länen vore tillräcklig för varje ort. I instruktionerna för
landsfogdarna, för landsfiskalerna och för stadsflskalerna intogos nämligen
bestämmelser om skyldighet för nämnda åklagare att föra dagbok över bland
annat anmälningar angående brott. Enahanda skyldighet stadgades för i
köping anställda åklagare. Kontrollmöjligheten bestod däri att av dagboksanteckningarna
skulle kunna inhämtas, huruvida de olika anmälningarna lett
till brottslingarnas uppdagande och sakfällande. Man skulle härigenom
kunna få en uppfattning av kriminalpolisarbetets effektivitet på det ena eller
andra hållet. Såsom i en i socialdepartementet år 1929 av dåvarande revisionssekreteraren
S. Lawski upprättad promemoria framhölls, var emellertid
värdet av denna kontrollmöjlighet uppenbarligen ganska obetydligt så länge
någon sammanställning av de olika åklagarnas dagböcker icke ägde rum.
Ville man på ett rationellt sätt fördela den av staten bekostade kriminalpolispersonalen
efter behovet av sådan i de särskilda länen, vore enligt uttalande
i promemorian en statistik över kriminalpolisverksamheten i riket
oundgänglig. För närvarande saknades emellertid en myndighet, som ägde
på en gång skyldighet och kompetens att upprätta en dylik statistik.

Med anledning av innehållet i nämnda promemoria uppdrog Kungl. Majit
den 29 november 1929 åt statistiska centralbyrån att i närmare angivna hänseenden
inkomma med yttrande och förslag i ämnet, och har sådant förslag
i juni 1931 avgivits av ämbetsverket.

Men ehuru någon allmän polisstatistik ännu icke finnes att tillgå, hava
dock ganska belysande uppgifter kunnat erhållas rörande omfattningen av
kriminalpolisens verksamhet. Genom länsstyrelserna hava uppgifter införskaffats
från kriminalpolismännen själva för åren 1928—1930 angående dels
antalet brott och förseelser av olika slag, vilka varit föremål för undersökning
vid deras verksamhet utom stationsorten, dels antalet personer, vilka
blivit häktade för brott, som undersökts av kriminalpolisen, och dels antalet
av kriminalpolismännen i verksamheten utom stationsorten använda reseoch
förrättningsdagar. Uppgifterna äro grundade på polismännens egna an
teckningar och det bör naturligtvis icke förbises, att dessa kunna vara bristfälliga
och ofullständiga, men felaktigheterna torde i avseende å det föreliggande
behovet icke vara av någon större betydelse. Härjämte hava uppgifter
erhållits genom länsstyrelserna å hela antalet personer, som under
åren 1928, 1929 och 1930 häktats för brott begångna inom området för den
av staten bekostade kriminalpolisens verksamhet, nämligen landsbygden och
städer, där kriminalpolisavdelning icke finnes. Samtliga sålunda införskaffade
uppgifter återgivas i tab. 1-—3.

Av dessa uppgifter finner man, att omfattningen av kriminalpolisens verksamhet
utom stationsorten är mycket olika i olika län, och av jämförelser
mellan tabellerna framgår, att olikheterna äro högst betydliga även i förhållande
till förekomsten av grövre brott, varom tab. 2 lämnar upplysning beträffande
sådana brott, för vilka häktning ägt rum.

Det större eller mindre behovet av kriminalpolis betingas icke heller
endast av förekomsten av grövre brott eller av brott över huvud taget. Aven
andra förhållanden kunna inverka, såsom landsfiskalernas olika förutsättningar
att själva göra brottsundersökningar, större eller mindre svårighet
för dem på grund av andra göromål att ägna tillräcklig tid åt arbetet med
brottmålen samt tillgången på extra landsfiskaler eller andra polismän, som
kunna utföra eller deltaga i sådant arbete.

I sistnämnda hänseende kan framhållas, att den i Östergötlands län anställda
av landstinget med bidrag av staten bekostade ordningspolisen, bestående
av en kommissarie och sex konstaplar, anlitats även för verkställande
av en del utredningar i brottmål. Den ena av de kriminalkonstaplar
för länet, som är anställd i Linköping, har icke någon gång tagits i anspråk
för tjänstgöring utom staden, vilket uppgivits hava sin orsak i förutnämnda
förhållande. Landsfogden i länet har emellertid meddelat, att landstingspolisen
numera användes mestadels såsom ordnings- och trafikpolis, till
följd varav kriminalkonstaplarnas utredningsarbete å landsbygden med all
sannolikhet komme att ej oväsentligt ökas.

Aven de ordinarie fjärdingsmännen torde i åtskilliga distrikt vara eller
kunna bliva användbara såsom biträden åt landsfiskalerna vid brottsutredningar,
icke endast såsom vittnen utan även för verkställande av undersökningar
i enklare mål.

Förutom de faktorer, vilka sålunda närmast torde vara bestämmande i
fråga örn behovet av kriminalpolis, kulina särskilda personliga eller lokala
förhållanden i hög grad föranleda ökad eller minskad användning av kriminalpolisen.
Härutinnan bör i främsta rummet beaktas att i de län, där
kriminalpolismännen äga större erfarenhet och träning och därigenom högre
kompetens, vederbörande åklagares benägenhet att anlita dem kan antagas
bliva större. Med den ökade uppskattningen av de fördelar, som kunna
vinnas genom anlitande av väl kvalificerade kriminalpolismän, torde också
följa växande anspråk i allmänhet på brottsutredningars beskaffenhet, varav
i sin ordning kunna följa ökade behov.

Vidare kunna avstånden från stationsorten till länets olika delar vara av
stor betydelse. De korta avstånden i Stockholms län från Stockholm till
stadens omgivningar, där förekomsten av brott är särskilt stor, samt i
Malmöhus län hava i väsentlig mån föranlett ökad användning av kriminalpolisen
i dessa län, medan i de norrländska länen råder ett motsatt förhållande.

I fråga om behovet och användningen av kriminalpolis äro förhållandena
i Stockholms län av särskilt intresse på grund av grannskapet till huvudstaden.
Landsfogden i länet har i en den 7 mars 1931 gjord framställning
om inrättande av en kriminalkommissariebefattning för länet lämnat en utförlig
redogörelse angående den verksamhet, som utövats av kriminalpolisen
därstädes, en kriminalöverkonstapel och fyra kriminalkonstaplar. Denna
framställning synes liär i huvudsakliga delar böra återgivas. Efter framhållande
att erfarenheterna under den förflutna femårsperioden på ett ovederläggligt
sätt visat behovet och nyttan av en dylik kriminalpolis, fortsätter
landsfogden:

»Under det första året — 1926 — vilket får betraktas som ett övergångsår,
kom visserligen avdelningens verksamhet icke fullt till sin rätt, vilket huvudsakligen
torde hava berott på avdelningens obekantskap med länet och
bristande vana att arbeta på landsbygden. Men delvis torde orsaken även
hava varit att söka däri, att länets egna lokala polismyndigheter då ännu
ej voro bekanta med det nya systemet och de möjligheter detsamma medförde.
Men från och med året 1927 har länsavdelningens verksamhet inom

Erfarenheten
i Stockholms
Ilin.

länet varit i full gång. Från oell med sistnämnda år har ävenledes förts
noggrann statistik över dess verksamhet och denna statistik utvisar, i vilken
avsevärd oell alltjämt stigande omfattning denna kriminalpolis anlitats. Aven
örn, såsom av statistiken framgår, länsavdelningens biträde i regel begränsats
till allenast grövre brott och även om vederbörande sökt att, då arbets
bördan vid avdelningen varit stor, hålla igen, då dess biträde påkallats från
lokala polismyndigheter inom länet, har det dock ej kunnat undvikas att
arbetsbelastningen efter hand blivit alldeles onormalt stor. Och för närvarande
har det kommit därhän, att de vid avdelningen tillgängliga arbetskrafterna
och främst dess befäl, kriminalöverkonstapeln, äro så överlupna
av arbete, att det skäligen ej kan begäras att det skall fortgå vidare. Flera
rekvisitioner av angelägen art örn biträde från denna avdelning hava även
av denna anledning fått avvisas. Med ett ord det förefinnes ett trängande
behov av förstärkning av personalen vid avdelningen.»

Efter hänvisning till en framställningen bilagd statistik över kriminalpolisavdelningens
verksamhet under åren 1927—1930 fäster landsfogden därutöver
uppmärksamheten på vissa förhållanden, vilka äro av speciell betydelse,
då det gäller kriminalpolisverksamhet inom Stockholms län och anför
härom:

»Länet är beläget omkring Stockholm och dess folkrikaste delar utgöra
förorter till denna storstad. Stockholm bildar centralpunkten för större
delen av länet. Detta förhållande återverkar även på de kriminella företeelserna
inom länet. Det har sålunda visat sig, att de inom länet förövade
grövre brotten ofta leda sin upprinnelse från Stockholm. Och dit söker
sig gärningsmannen merendels för att vinna avsättning för vad han kan
hava åtkommit eller för att dölja sig. I fråga örn de talrikast av alla förekommande
grövre brotten, nämligen tillgreppsbrotten och speciellt inbrottsstölderna,
är det vidare så att desamma ofta förövas i serier med hemsökande
periodvis av än den ena och än den andra förorten, därvid det ofta
är samma brottsling eller samma brottslingsliga som är verksam och vilken
har sitt egentliga tillhåll inom Stockholm. Dylika serier kunna sålunda
genomlöpa såväl stadens som länets områden samt flera olika landsfiskalsdistrikt.
Det ligger i öppen dag att de lokala polismännen, fjärdingsmännen,
vilkas befogenhet i regel är begränsad till en socken, liksom också
landsfiskalen, vars befogenhet ej sträcker sig utanför den eller de socknar,
som bilda hans distrikt, redan på grund av denna lokala begränsning av
deras polismansbefogenhet skola vara mycket dekapiterade, då det gäller
att efterspana och utreda sådana brott.

''Visserligen äger såväl landsfiskal som annan polisman att för fullföljande
av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin polisverksamhet
utom sitt egentliga tjänstgöringsområde. Men detta medgivande
måste givetvis användas med stor försiktighet och ej annat än undantagsvis.
Och i allt fall äro dessa polismän på grund av sin obekantskap med de
lokala förhållandena merendels icke i stånd att på ett effektivt sätt bedriva
polisverksamhet utom sitt område. Däremot äro ifrågavarande kriminalpolismän,
vilka äga polisbefogenhet ej endast inom hela länet utan även
inom Stockholms stad, synnerligen väl lämpade att omliänderhava dylika
spaningar och utredningar.

För att höja effektiviteten av länsavdelningens på detta sätt centralt bedrivna
polisverksamhet har den anordningen vidtagits, att landsfiskalerna
ålagts att till länsavdelningen insända meddelanden örn alla tillgreppsbrott,
där förövaren ej kunnat av dem ertappas, samt att därvid lämna upplysningar
örn tillgripet gods ävensom att i övrigt meddela vad som kan tjäna
till ledning vid efterspaningen. Hos länsavdelningen samlas och registreras

dessa anmälningar, varjämte länsavdelningen förmedlar deras införande i
spaningsregistraturen lios Stockholms egentliga kriminalpolis. Härigenom
har det i många fall lyckats länsavdelningen att komma på spåren och upptäcka
seriebrott av stor omfattning. Å andra sidan har länsavdelningen fördelen
att vid sitt arbete kunna utnyttja den värdefulla brottslings- och spaningsregistratur,
som finnes vid kriminalpolisen i Stockholm.»

Beträffande behovet av en kommissariebefattning framhöll landsfogden
vidare att, då det för länsavdelningen merendels gällde att utföra självständiga
spanings- och utredningsuppdrag av svårare art, det vore nödvändigt,
att vid avdelningen funnes tillgång till väl kvalificerade arbetskrafter och att
för att avdelningen skulle bliva i tillfälle att till fullo utnyttja de goda
möjligheter, som enligt vad ovan antytts förefunnes för en effektiv kriminalpolisverksamhet
rörande brott inom länet, det sålunda erfordrades att avdelningen
erhölle en föreståndare och ledare, vilken åtminstone delvis kunde
frigöras från löpande göromål, varmed han nu vore överhopad, för att han
skulle kunna helt ägna sig åt större och svårare arbetsuppgifter och för att
han skulle kunna utöva den sammanhållande och överblickande ledning över
verksamheten som vore nödvändig.

I skrivelse till Kungl. Majit den 19 mars 1931 förordade länsstyrelsen i
Stockholms län livligt inrättandet av den föreslagna kommissariebefattningen.
Länsstyrelsen erinrade, att länsstyrelsen redan år 1925 framhållit önskvärdheten
av att befälet över kriminalpolisavdelningen för länet bleve utrustad
med kommissaries kompetens. Länsstyrelsen hade emellertid då iakttagit en
viss återhållsamhet med hänsyn till »de svävande frågorna örn reglering av
landsfiskalsdistrikten och de extra landsfiskalernas bibehållande», men numera
torde man, framhöll länsstyrelsen, kunna fastslå att, på vilket sätt
frågan om landsfiskalskårens omorganisation än bleve löst, behovet av en
välorganiserad kriminalpolis för landsbygden komme att kvarstå, vilken synpunkt
även framhållits av landsfogden.

Jämte Stockholms län visar Malmöhus län i statistiken den största omfattningen
av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten. De bada
länen synas i detta avseende vara tämligen likställda. Statistiken visar för
Malmöhus län delvis något större tal och under treårsperioden en betydande
ökning av arbetet inom länet. Landsfogden i detta län har också framhållit,
att kriminalpolisen för länet blivit överhopad av göromål och att den icke
kan tåla någon vidare belastning.

Mellan Stockholms län och Malmöhus län, å ena sidan, samt de övriga
länen, å den andra, finnes en påfallande relativt stor skillnad i verksamhetens
omfattning. Denna beror tydligen i lxög grad därpå, att i de båda
förstnämnda länen funnits större möjligheter för en effektiv kriminalpolisverksamhet
beträffande både de lokala förhållandena och personalens erfarenhet
och kompetens. Yad Göteborgs och Bohus län angår må framhållas,
att Göteborg icke är centralpunkt i länet såsom Stockholm i förhållande
till Stockholms län utan ligger helt nära andra län, vilka delvis kunna
räknas till stadens omgivning men hava sin ogen kriminalpolis.

I vart och ett av de tre nämnda länen finnes en överkonstapel vid kriminalpolisen,
vilken omständighet jämte hela personalens större erfarenhet och
vana vid brottsutredningar torde hava ganska väsentligt bidragit till att den
blivit alltmera anlitad för undersökningar på landsbygden. I Gävleborgs
län finnes likaledes en (»verkönstapel och siven diir har vid kriminalpolisen
jämväl i övrigt anställts beprövad personal, men även i detta län bär till
följd av stationsortens läge och länets relativt stora utsträckning förhållandena
blivit helt annorlunda än i Stockholms omgivningar och i Malmöhus
län. Vidare må framhållas, att landsfogden i Gävleborgs lilli givit lands -

Malmöhus

län.

Göteborgs och
Bohus län.

Gävleborgs

län.

Återhållsamhet
och obenägenhet
i
avseende å
rekvisition av
kriminalpolis

Fluktuationer
i brottsfrekvensen -

fiskalerna direktiv att icke anlita kriminalpolisen för undersökning angående
tjuvnadsbrott, örn icke siirskild anledning därtill finnes, enär lian ansett
landsfiskalerna i regel kunna och böra göra sådana utredningar själva.

.1 flera län sjnes en högre grad av återhållsamhet vid rekvirerande av
kriminalpolis hava gjort sig gällande i sparsam hetssyfte eller för att utnyttja
annan arbetskraft. Så. torde hava varit förhållandet bland annat i Värmlands
län, där emellertid en ändring ägt rum sedan landsfogdebefattningen
. år 1930 fått ny innehavare. Mångå landsfiskaler torde på grund av särskild
obenägenhet att begära hjälp vid brottmålsarbetet underlåta att rekvirera
kriminalpolis. Man får nog även räkna med att det kan vara ekonomiskt
fördelaktigt för en landsfiskal på grund av reseersättningarna att företaga
resor för brottsundersökningar, särskilt om han har egen automobil. Dessa
förhållanden kunna delvis förklara såväl att kriminalpolisen i många län
relativt litet tagits i anspråk som ock den flerstädes gjorda erfarenheten, att
biträde av kriminalpolis ofta påkallas först sedan vederbörande landsfiskal
försökt verkställa utredningen utan sådan hjälp.

Av uppgifterna från Västmanlands län framgår, att kriminalpolismännen
där anlitats i^ synnerligen ringa omfattning ute i länet. I samtliga tabellerna
är detta förhållande framträdande. Av hela det antal häktade personer, som
redovisats från länet, under treårsperioden tillhopa 135, hava endast 4 häktats
för brott, som undersökts av kriminalpolisen. I kriminalpolismännens
redogörelse, vilken attesterats av stadsfiskalen i Västerås, anföres beträffande
inom länet inträffade inbrotts- och andra stölder »att vederbörande landsfiskaler
i allra största utsträckning underlåta att påkalla biträde för undersökning
och spaning i sådana brott". Landsfogden har icke givit landsfiskalerna
någon anvisning i detta hänseende och de för länet avsedda kriminalkonstaplarna
hava vistordats för duglighet.

Att den för Jämtlands län avsedde kriminalkonstapeln i Östersund så
ytterst obetydligt, som tabellerna visa, anlitats för sin huvudsakliga uppgift
Ilar väl sin särskilda förklaring i den av landsfogden lämnade upplysningen,
att denne polisman icke genomgått polisskolans högre klass.

Kriminalpolisens arbetsbörda kan naturligtvis inom de särskilda länen
vara periodiskt växlande allt efter förekomsten av sådana brott, för vilkas
utredning den anlitas. Sådana fluktuationer kunna, där personalen eljest är
mer än tillräcklig, tidvis taga densamma så i anspråk, att det icke är möjligt
att tillmötesgå alla inkommande rekvisitioner. Ökningen av arbetet kan tillfälligtvis
till följd av enstaka brott bliva högst betydande. Sålunda har beträffande
den i Trollhättan stationerade kriminalpolisen meddelats, att verksamhetens
större omfattning åren 1928 och 1929 huvudsakligen föranletts av
utredning angående olagligt förfarande av vissa fjärdingsman i Trollhättan
vid indrivning och redovisning av allmänna medel, för vilken utredning använts
200 förrättningsdagar år 1928 och 122 dagar år 1929, och kriminalkonstapeln
i Borås har beträffande i hans arbetsredogörelse för år 1930
upptagna 67 diverse förseelser uppgivit, att i 63 av dessa fall hållits av en
landsfiskal påkallade förhör med personer, som undertecknat ett till hovrätten
insänt intyg rörande en häktad person. För kriminalpolismännen i
Alvsborgs län har till följd härav i arbetsredogörelsen i tab. 3 årsmedeltalet
förrättningsdagar per man blivit relativt högt, medan däremot av tab.
2 framgår att antalet personer, vilka häktats för brott inom länet som undersökts
av kriminalpolismännen, varit relativt lågt.

t I redogörelsen från kriminalpolisen i Kopparbergs lim har framhållits, att
Naglarbymordet 1929 och stora dynamitinbrott 1930 tagit lång tid och liera
polismän i anspråk. Av denna anledning kunde flera under dessa år inkomna
rekvisitioner av kriminalpolis icke bifallas, då samtliga kriminalpolis -

männen för länet voro upptagna. Det förekom dock dessa år, att en eller
flera — en gång tre — av staden Faluns egna polismän dessutom ställdes
till förfogande för länets räkning. Det gällde i dessa fall skyndsam utryckning
för beivrande av grova brott.

Kriminalpolisens verksamhetsområde utom stationsorten utgöres i regel
av länets landsbygd och städer inom länet, där kriminalpolisavdelning icke
finnes. Men polisman äger enligt 9 § polisreglementet för riket att för
fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin
polisverksamhet utom det område, för vilket han är anställd, och undantag
från verksamhetens begränsning till länet är medgivet även så att rekvisition
av kriminalpolis kan ske från ett län till ett annat. Enligt 7 § polisreglementet
skall rekvisition ske från stationsort inom det egna länet (i
Stockholms län från Stockholm) såvitt ej särskilda omständigheter föranleda
annat. Sistnämnda undantagsbestämmelse, som torde vara tillämplig endast
när omständigheterna i särskilda fall därtill föranleda och ej så att t. ex. i
vissa landsfiskalsdistrikt gränsande till annat län i regel får anlitas kriminalpolis
i detta län, har emellertid så gott som icke alls blivit tillämpad. I
redogörelserna från kriminalpolisen för treårsperioden 1928—1930 hava uppgivits
endast två fall, då kriminalpolis rekvirerats till annat län, nämligen
ett i Göteborg och ett i Luleå. Här avses endast sådana fall, då länskriminalpolis
rekvirerats och ej då för biträde vid undersökning begärts hjälp av
stadspolis t. ex. vid undersökningen angående Naglarby mordet från Stockholms
kriminalpolis.

Det torde vara lämpligt att här något beröra även den praxis, som i vissa
län utbildat sig, att låta kriminalpolismännen tjänstgöra parvis. Vid Stockholms
kriminalavdelning är tjänstgöring i s. k. kommissionspar helt genom
förd. Den anses där lämplig och behövlig främst därför att två vittnen böra
finnas till vad som förekommer vid undersökningarna men även för att giva
undersökningarna ökad styrka i andra avseenden och möjliggöra större
skyndsamhet vid deras utförande. Yad arbetsordningen i Stockholm angår
må för övrigt framhållas, att spaningsarbetet i regel utföres av en särskild
avdelning, spaningsavdelningen, medan förhören hållas vid speciella utredningsavdelningar.

Nämnda praxis, som torde vara vanlig vid städernas kriminalavdelningar,
följes även av länskriminalpolisen i fyra län, nämligen Stockholms liin,
Kristianstads län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län. Kriminalpolisen
i Stockholms län anför i detta avseende, att det torde för statsverket
bliva mindre kostsamt örn två polismän företaga en utredning, som av dem
kail avslutas samma dag, än att en polisman sysslar med utredningen längre
tid. Vid mera omfattande utredningar har hela den för länet avsedda
styrkan varit sysselsatt för en och samma utredning. Dock har vid flera
tillfällen endast en polisman företagit utredningar ensam, när det utan olägenhet
kunnat ske. Den i Malmö anställda för landsbygden avsedda kriminalpolisen
framhåller, att genom den praxis, som följts att undersökningarna
verkställts gemensamt, hava ärendena snabbare än eljest kunnat slutföras
och undersökningarna icke behövt äventyras i brist på tillgång till vittnen.
Kriminalpolisen i Göteborgs och Bohus Ilin meddelar, att ifrågavarande
praxis följts där detta låtit sig göra, enär det visat sig omöjligt för en polisman
att ensam verkställa såväl spanings- som utredningsarbetet.

Det saknas emellertid icke exempel på att sådan praxis varit tillämpad
men sedan övergivits. Poliskommissarien i Sundsvall har uppgivit, att de
båda länskriminalkonstaplarna där intill år 1928 verkställt alla utredningar
gemensamt, enär alla rekvisitioner intill dess gällt två polismän, men att
polismännen därefter rekvirerats var för sig och endast vid större utred -

Verksamhet
utom länet.

Tjänstgöring

parvis.

Allmänna

erfarenheter.

ningar arbetat tillsammans, och landsfogden i Värmlands län Ilar vid avlämnandet
av arbetsredogörelsen från de närvarande båda polismännen meddelat,
att dessa dittills i regel tjänstgjort tillsammans, enär rekvisition skett
allenast för mera omfattande undersökningar, men att de i fortsättningen,
efter prövning i varje särskilt fall, i den mån så kunde ske skulle tjänstgöra
var för sig

Vad de övriga länen angår är att märka, att i 13 stationsorter icke finnes
mer än en kriminalpolisman för huvudsaklig verksamhet utom staden. 1
Södermanlands län, där en av kriminalkonstaplarna är anställd i Nyköping
och en i Eskilstuna, anlitar emellertid landsfogden ofta båda för sina mål,
medan de i övrigt i regel tjänstgjort var för sig. Kriminalkonstapeln i
Hälsingborg samarbetar med länskriminalpolisen i Malmö enligt där vedertagen
praxis. För övrigt är det regel, även där mer än en kriminalpolisman
finnes, att endast en deltager i varje undersökning. Från Kopparbergs län
framhålles dock, att den därvarande kriminalpolisens erfarenhet vore den, att
det vore fördelaktigt att följa sådan praxis, att åtminstone två polismän arbetade
tillsammans.

Det är ganska allmänt brukligt, att kriminalpolismännen, vare sig de
tjänstgöra parvis eller icke, anlita fjärdingsman eller annan polisman i orten
att biträda vid undersökningen. Örn denna verkställes av endast en kriminalpolisman,
kan sådant biträde vara oumbärligt såsom vittne och för annan
hjälp vid förrättningens utförande. Men det kan även i andra fall vara till
nytta, att ortens polisman är närvarande särskilt därför att han närmare
känner trakten och människorna där. Kriminalpolisen kan visserligen vara
väl förtrogen med både orts- och befolkningsförhållandena i länet men sådan
närmare kännedom örn olika orter och deras befolkning, som ofta kan vara
behövlig, då det gäller att känna t. ex. skogsvägar i trakten och enskilda
individer bland befolkningen, kan den icke förvärva. Av denna anledning
kunna fjärdingsmännen i många fall hava en mycket betydelsefull uppgift
vid brottsundersökningarna. Beträffande Malmöhus län har dock uppgivits,
att kriminalpolisen där för erhållande av lokal- och personkännedom icke
har behov av biträde av fjärdingsmännen.

Personalens sysselsättning i stationsorten.

Av talj. 3 framgår i vilken utsträckning kriminalpolismännens tid enligt
deras uppgifter tagits i anspråk för tjänstgöringen utom stationsorten. Det
uppgivna antalet dagar innefattar, såsom i not under tabellen antecknats,
även arbetstid, som åtgått för avfattande av protokoll eller rapporter över
undersökningarna. Frånsett en del göromål å stationsorten, som dessutom
kunna föranledas av verksamheten utom densamma, hava polismännen i
övrigt sysselsättning i stadens tjänst. För de flesta utgör denna till tiden
den större delen av deras tjänstgöring.

Kvantitativt kan sysselsättningen i städerna i stort sett anses vara tillräcklig.
Åtskilliga städer hava fått stor nytta av ifrågavarande personal och
det finnes icke någon anledning att betvivla att den tid, personalen är ledig
från undersökningar ute i länet, i tillräckligt stor utsträckning tages i anspråk
för stadens behov. Det utredningsarbete, som kriminalpolisen i städerna
förutom brottsundersökningar har att utföra, har till följd av lagstiftningen,
särskilt på det sociala området, och med anledning av kriminalpolisens
användbarhet för utredningar av allehanda slag fått en sådan omfattning,
att det synes vara svårt att få arbetskrafterna att räcka till. I de
medelstora och mindre städerna får kriminalpolisen göra utredningar i många
ärenden, som i Stockholm handläggas av ordonnans-, central- eller distrikts -

polisen, och det torde i Hera städer förhålla sig så som i en medelstor stad
särskilt uppgivits, att sysslandet med annat än brottmål utgör den största
delen av arbetet. Endast undantagsvis förekommer det, att den ifrågavarande
personalen användes vid stadens ordningspolis, såvida man icke dit
vill hänföra t. ex. utredningar i trafikmål, för vilka kriminalpolisen anlitas i
större eller mindre utsträckning, delvis även i mål angående kollisioner
m. m. inom staden, då stadens ordningspolis icke kan användas för dylikt
arbete.

Sedan de för Värmlands län avsedda kriminalkonstaplarna under år 1930
i större omfattning än förut tagits i anspråk för tjänstgöring utom Karlstad,
föranledde detta magistraten därstädes att hos stadsfullmäktige i staden anhålla
örn ökning av stadens poliskår med två kriminalkonstaplar. Till stöd
för sin framställning anförde magistraten jämte utredning angående brottsligheten
i staden bland annat följande:

»Polisens utredningar angå emellertid icke enbart brott och förseelser
såsom möjligen någon tror. Polisen kan icke vägra utföra utredningar, som
av diverse myndigheter påkallas och som beröra alla tänkbara förhållanden
inom det civila livet, fattigvårdsärenden, hemortsfrågor, mantalsskrivningsärenden,
trafikrättigheter, körkortsfrågor, ordningsfrågor, utlänningars alla
förhållanden, delgivningar, liandräckningsärenden, utskänkningsfrågor m. m.
m. m. i den graci, att endast ett dagligt träget arbete på kriminalavdelningen
kan hålla anhopningen av ärenden från livet. Långa tider måste anlitas
hjälp från personalen vid ordningspolisen, ehuru densamma icke är särskilt
tränad på sådant utredningsarbete, där avfattning i skrift ofta erfordras.»

Förhållandena i Västerås i berörda hänseende äro av särskilt intresse,
då de där för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden anställda
kriminalkonstaplarna, såsom förut framhållits, endast i mycket obetydlig
omfattning tagits i anspråk för tjänstgöring utom staden. Efter anmodan
att lämna närmare upplysningar örn deras sysselsättning i stadens tjänst
har magistraten översänt ett yttrande därom av stadsfiskare därstädes. I
detta meddelas, att länskriminalpolisen sysselsatts med samma slags ärenden,
som utredas av kriminalpolisen i Västerås. Jämte omnämnande av brott
som anmälas för åtal eller utredning uppräknas ett femtiotal olika grupper
av ärenden, som kriminalpolisen har att behandla. Stadsfiskare anför vidare
följande.

»Det förhåller sig i övrigt så att ett par av stadens kriminalkonstaplar
nästan uteslutande uppehålla sig med utredningar i de verkliga och större
brottmålen, under det att den övriga personalen sysselsätter sig i större
utsträckning med utredning av ovannämnda och liknande ärenden. Detta
har skett uteslutande på den grund, att de personer, som utföra det förnämsta
spaningsarbetet, alltid böra få hålla på härmed, då därigenom vinnes
mera erfarenhet och sammanhållning i detta arbete. Det har misstänkts,
att länskriminalkonstaplarna, därest de mestadels skulle sysselsätta sig
med detta arbete, ofta skulle ryckas därifrån för arbete å landsbygden och
därför hava dessa i större utsträckning fått sysselsätta sig med arbete,
som kunnat övertagas av annan eller eventuellt under kortare tid vila.
Länskriminalkonstaplarna hava emellertid, liksom alla kriminalpolismännen
härstädes, deltagit i brottmålsutreduingalena i den mån utredning av ovannämnda
ärenden icke lagt hinder i vägen härför.»

I 7 § polisreglementet flir riket är föreskrivet att, örn kriminalpolisman,
som är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad där han iir
anställd, inom staden är sysselsatt med visst arbete som icke lämpligen kan
avbrytas, i stället annan i staden anställd kriminalpolisman må ställas till
förfogande.

Värmlands

län.

''list inanlands
län.

Utbyte av
slätt spol is
mot länspolis.

Landsfogdens

uppgift.

Landsfiskals
uppgift att
vara undersökningsledare.

Av det anförda yttrandet av stadsfiskalen i Västerås framgår att man där
velat undvika tillämpning av denna bestämmelse. Under treårsperioden
1928—1930 har sådant utbyte av personal icke heller någon gång förekommit
i Västerås.

Det är ju också naturligt, att städernas polismyndigheter velat förfara på
detta sätt och man har tydligen allmänt sökt fördela göromålen så att
varken avbrott i pågående undersökningar i staden eller utbyte av personal
behövt ifrågakomma. 1 18 av de ifrågavarande stationsorterna har under
nämnda treårsperiod sådant personalutbyte icke heller förekommit någon
gång, i en stad 1 gång, i tre 2 gånger, i tre 3 gånger, i en 4 gånger, i en
6 gånger och i en (Karlstad) 13 gånger.

Beträffande Sundsvall har poliskommissarien därstädes lämnat den särskilda
upplysningen att, enär tjänstgöringen vid därvarande kriminalavdelning
alltid fördelades så att två polismän gemensamt skötte brottsundersökningar
samt de båda för landsbygden avsedda kriminalkonstaplarna vid
tjänstgöring inom staden arbetade var för sig, hade de aldrig varit förhindrade
att resa vid rekvisition från landsbygden. Liknande anordning
torde vara vanlig även i andra städer.

Ledningen oell övervakningen av verksamheten utom stationsorten.

Landsfogde har enligt sin instruktion under länsstyrelsen ansvar för och
ledning av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom belägen stad,
där magistrat ej finnes, och skall i denna egenskap vaka över att polisväsendet
tillhörande befattningshavare vederbörligen fullgöra sina åligganden.

Landsfogden är tillika allmän åklagare och det åligger honom såsom sådan
att beivra företrädesvis:

1) brott, varå efter lag kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver,
därvid dock undantagna brott som avses i 20 kap. strafflagen,

2) fel eller försummelser i tjänsten av landsfogden underordnade allmänna
åklagare eller av utmätningsmän,

3) under 1) eller 2) ej inbegripna brott som efter lag kunna förskylla
straffarbete, därest de påkalla utredning av mera krävande art.

Övriga brott må av landsfogden beivras, så framt det kan ske utan eftersättande
av andra tjänstegöromål.

örn landsfogde finner att han av tjänstegöromål, som ej tål uppskov, är
förhindrad att verkställa förberedande undersökning eller därmed sammanhängande
åtgärder i anledning av brott, som det, enligt vad förut nämnts,
åligger honom att beivra, eller örn han anser att beivran av dylikt brott
lämpligen bör ankomma på annan åklagare, skall han därom genast göra
anmälan hos länsstyrelsen för vederbörlig åtgärd.

Landsfogden äger anlita vederbörande landsfiskal att biträda vid förundersökning
angående brott, som det åligger landsfogden att åtala, och landsfiskalen
är skyldig att även utan anmodan ofördröjligen vidtaga alla för dess
beivran erforderliga åtgärder.

Landsfogden äger sålunda stor frihet att beträffande sin befattning med
den omedelbara ledningen av förundersökningen förfara efter omständigheterna.

Landsfiskal är enligt sin instruktion närmast under landsfogden ansvarig
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt
samt har inseende över polisväsendet därstädes och chefskapet över
där anställd polispersonal, i den mån icke chefskapet enligt vad särskilt är
stadgat tillkommer landsfogden.

Landsfiskal är inom sitt distrikt allmän åklagare i alla de fall, där icke

åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan
åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet
för visst mål förordnad.

Sedan landsfiskal blivit av landsfogden underrättad, att denne övertagit
förberedande undersökning eller åtal i fråga örn visst brott, må landsfiskalen
därmed ej taga annan befattning än den, som kan åligga honom i hans egenskap
av polisman under landsfogden.

I sin egenskap av polisman har landsfiskalen, såsom av det förut anförda
framgår, under landsfogden ansvar för hela polisväsendet inom sitt distrikt
och således även för undersökningar i brottmål, oavsett huruvida åtalsrätten
tillkommer landsfogden eller landsfiskalen. Endast i den mån landsfogden
själv verkställer sådan undersökning eller övertager den omedelbara ledningen
av densamma blir landsfiskalen befriad från detta ansvar. Uppgiften
att vara förundersökningsledare på landsbygden tillkommer följaktligen närmast
landsfiskalerna i alla brottmål.

I praxis har emellertid en betydelsefull förändring i landsfiskalernas befattning
med dessa undersökningar ägt rum, sedan kriminalpolis anställts
för landsbygdens behov. Förhållandet mellan landsfiskalerna och kriminalpolisen
har icke blivit sådant, att kriminalpolisen användes huvudsakligen
för biträde med spaningstjänst och att landsfiskalerna fungera såsom förhörs-
och undersökningsledare. Det har blivit allmänt vedertaget, att kriminalpolismännen
vid de undersökningar, för vilka de anlitas, även hålla
förhör med både misstänkta personer och vittnen och få bedriva arbetet i
stort sett självständigt. Ej sällan få de utan beslut av åklagarna anhålla
och kvarhålla för brott misstänkta personer och verkställa husrannsakan.
Protokollen eller rapporterna utarbetas och undertecknas av kriminalpolismännen
och läggas omedelbart till grund för åtal, där sådant äger rum, såvida
det icke finnes anledning att dessförinnan göra ytterligare under
sökning.

Man kan säga att en uppdelning av undersökningsarbetet ägt rum så att
ett mindre antal mål, nämligen de svårare, få skötas av kriminalpolisen,
medan de enklare målen skötas av landsfiskalerna själva. Undantag förekomma
och förhållandena kunna, såsom den föregående redogörelsen visar,
vara mycket växlande beträffande den omfattning, i vilken kriminalpolisen
anlitas, men då den anlitas är det regel, att den får på det hela taget bedriva
sitt arbete på egen hand.

Landsfogden, som har ansvar för polisväsendet i hela länet, måste på
grund härav lägga huvudvikten på övervakningen och synes i allmänhet
endast i mycket begränsad omfattning själv deltaga i undersökningsarbete
ute i länet. Beträffande brott, som landsfogden har att åtala, äro emellertid
vissa slag av brott ofta av sådan beskaffenhet, att hans juridiska sakkunskap
måste tagas särskilt i anspråk vid deras utredning.

Landsfogden i Stockholms län har i ett yttrande framhållit, att man måste
skilja mellan å ena sidan utredningar av mera invecklade förmögenhetsbrott,
såsom konkursförbrytelser, bedrägeri, större förskingringar, trolöshetsbrott
ävensom brott enligt 25 kap. strafflagen och å andra sidan utredningar av
sådana brott som mord, rån, misshandel, mordbrand och därmed likställda.
I de förra fallen, där framför allt juridiska insikter krävdes, medan den
kriminaltekniska sidan endast vore av underordnad betydelse, vore landsfogden
den rätta utredningsledaren. I de senare fallen åter, där huvudvikten
läge på den detektivmässiga spaningen, borde enligt landsfogdens
mening den egentliga kriminalpolisen i stort sett lämnas fria händer med
avseende å undersökningens bedrivande. Landsfogden borde endast hava

Landsfogdarnas

befattning
med undersökningar.

överinseende över undersökningen, pröva och bedöma införskaffade upplysningar
samt fatta beslut örn erforderliga tvångsåtgärder.
inseende och Ehuru kriminalpolisen sålunda i allmänhet får sköta sina undersökningar
kontroll. på egen hand, är det dock vanligt, att vederbörande åklagare håller sig i
kontakt med undersökningarnas gång och att deras besked inhämtas i fråga
örn tvångsåtgärder eller eljest vid viktigare frågors avgörande, men även i
dessa hänseenden har, särskilt i Stockholms län, praxis utvecklat sig i den
riktningen, att kriminalpolisen anses som en institution för sig, som får själv
handhava sina göromål utan annan befattning därmed från åklagarnas sida
än den som betingas av deras åtalsuppgift.

Inseendet över kriminalpolismännens verksamhet är naturligtvis å landsbygden
förenat med vissa svårigheter, vartill icke finnes motsvarighet i städerna.
Den huvudsakliga kontrollen från åklagarnas sida torde ske i sammanhang
med prövningen av åtalsfrågorna. I flera län ske rekvisitionerna
genom landsfogden, som därigenom får större möjlighet att övervaka huru
kriminalpolisen utnyttjas och kan fördela tjänstgöringen, då behov av kriminalpolis
samtidigt anmäles från skilda håll, i Malmöhus län avlämnar
kriminalpolisen till landsfogden för varje vecka en särskild rapport innehållande
uppgifter örn resor och förrättningar samt deras ändamål, i Göteborgs
och Bohus län får landsfogden del av alla protokoll eller rapporter
angående verkställda undersökningar, i andra län håller sig landsfogden
underrättad örn undersökningarna genom muntliga rapporter efter hand av
kriminalpolismännen, men det synes även vara vanligt att inga särskilda
åtgärder vidtagas av laudsfogdarna för utövande av dylik kontroll över verksamheten
i dess helhet.

I de liesta länen taga landsfiskalerna i regel icke någon befattning med
kriminalpolisens undersökningar angående brott, som skola åtalas av landsfogden.
Biträde av dem i sådana fall torde i allmänhet förekomma endast
efter anmodan av landsfogden. Det saknas för övrigt icke exempel på att
tvekan varit rådande, huruvida det över huvud taget tillkommer landsfiskal
att i sådana fall taga befäl över kriminalpolisen.

Personalens utbildning oell kompetens.

Polisskolan. Befattningshavarna vid länskriminalpolisen hava nästan alla genomgått
högre klassen i polisskolan i Stockholm, vilken är avsedd för utbildning
till kriminalpolisverksamhet och befälstjänst. Några hava därjämte deltagit
i kriminalteknisk kurs, som under somrarna 1930 och 1931 på statens bekostnad
anordnats vid Stockholms högskola.

I polisskolan göres icke skillnad mellan eleverna beträffande den särskilt
för kriminalpolisverksamhet avsedda undervisningen utan alla få samma
undervisning. Denna anordning har varit betingad bland annat av befordringsförhållandena
Aid polisväsendet och erfarenheten att alla, som önska
befordran, vilja förskaffa sig möjligheter till sådan vid både kriminalpolisen
och ordningspolisen. Örn vid skolan bleve anordnad en särskild kurs för
kriminalpolismän, vars genomgående skulle vara av betydelse för befordran,
ville säkerligen alla eleverna deltaga i denna kurs.

Till följd härav har undervisningen i den högre klassen blivit belastad
med ämnen eller ämnesdelar, som för kriminalpolismannen äro mindre behövliga,
och ett motsvarande förhållande har varit rådande beträffande ordningspolisen,
varför en snävare begränsning än som varit önsklig blivit
oundviklig för att icke kursen skulle taga längre tid än som ansetts vara
skälig. Den skall enligt reglementet för skolan omfatta nitton arbetsveckor.

Tiden har därför icke medgivit någon större utgrening av undervisningen

i kriminalteknik i speciella delar av detta ämne, som kan givas snart sagt
obegränsad omfattning, örn man vill fördjupa sig i detaljer — de uttryck
som brottsligheten täger sig äro lika skiftande som livet självt — utan lärarna
hava fått hålla sig till sådant, som är av större betydelse för det allmänna
behovet i polistjänsten, därvid kriminalpolisens erfarenhet, särskilt
i Stockholm, varit vägledande.

Vid polisskolan bestrider föreståndaren undervisningen i praktisk polistjänst,
och tinnes dessutom en särskild lärare för undervisningen i polisundersökning
i brottmål jämte uppsättande av rapporter i sådana mål, en
för undervisning i signalementslära och daktyloskopi och en för undervisning
i fotografering.

Av föreståndaren hava eleverna fått allmän undervisning i praktisk polistjänst,
t. ex. örn polisens skyldigheter och befogenheter, bland annat befogenhet
att använda tvångsmedel, personalens förhållande gent emot allmänheten
m. m. Därjämte hava eleverna bland annat fått taga del av rapporter
i brottmål, som avgivits av kriminalavdelningen i Stockholm, vilka
föreståndaren genomgått och förklarat för dem.

Den särskilda undervisningen i polisundersökning i brottmål indelas dels
i lektioner, dels i praktiskt utförande av utredningar i olika vid kriminalavdelningen
i Stockholm förekommande brottmål samt uppsättande av rapporter
angående dessa utredningar, dels i uppsättande av anmälningar örn
olika brott samt uppsättande av skrivelser och telegram, huvudsakligast angående
efterspaning av för brott misstänkta personer.

Undervisningen vid nämnda lektioner bedrives på det sätt, att läraren
håller föreläsning örn kriminalpolisen och dess arbete i allmänhet, varjämte
allt emellanåt hålles förhör med eleverna för utrönande, huru de uppfattat
det förelästa. Denna undervisning bedrives med ledning av den av lindolf
von Schultz utgivna boken »Kriminalpolis», vilken läses av eleverna. För
underlättande av undervisningen har läraren med ledning av innehållet i
förenämnda bok samt de erfarenheter örn kriminalpolisens arbete, som läraren
inhämtat under sin mångåriga tjänstgöring vid kriminalavdelningen i
Stockholm, avfattat ett särskilt kompendium, varav eleverna bruka erhålla
var sitt exemplar. Dessutom relaterar läraren under lektionerna olika spaningsarbeten
och undersökningar i brottmål, som förekommit vid kriminalpolisen
i Stockholm.

De utredningar i brottmål, som företagas vid polisskolan, hållas i allmänhet
å tid, som icke är upptagen för lektioner. Ett vid kriminalavdelningen
förekommande mål, som av läraren anses lämpligt för ändamålet, uttages.
Utredningen sker därefter så praktiskt som möjligt. Skolans båda avdelningar
i klassen äro därvid samlade. Förhören hållas av vissa därför uttagna
elever och samtliga eleverna skriva ned vad vid förhören förekommit.
Örn möjlighet finnes därtill hålles förhör med såväl målsägare som vittnen
och tilltalade. Spaningsarbeten och undersökningar, som vid utredningen
av målet förekommit, relateras av läraren, då eleverna icke kunna få tillfälle
att praktiskt få utföra denna del av undersökningen. I allmänhet kunna
eleverna icke heller få praktiskt verkställa förhör med andra än de i målet
tilltalade, ty målsägare och vittnen kunna i allmänhet icke besväras med
denna proformautredning. Endast i de fall, där såväl målsägande som
vittnen äro polismän, kunna eleverna få verkställa alla förhör. Att vid utredningarna
i polisskolan använda sig av fingerade målsägare och vittnen
samt tilltalade har icke ansetts lämpligt. Några mera vidlyftiga mål kunna
givetvis icke förekomma till utredning vid polisskolan, enär dessa skulle
taga för mycken tid för eleverna.

Sedan utredningen slutförts, få eleverna uppsätta rapport över densamma.

I allmänhet medhinnas sex sådana utredningar under kursen. Vid tredje
och sjätte utredningen skrives rapporten omedelbart å lektionsrummen såsom
prov och under bevakning. Övriga rapporter uppsättas såsom hemarbete.

Efter det utredningsrapporterna utskrivits överlämnas de till läraren, som
genomläser dem och gör de anmärkningar, som kunna förekomma, samt sätter
betyg för varje utredning. Sedan överlämnas rapporterna till föreståndaren
för skolan, som likaledes genomgår dem och sätter betyg för var och en.
Därefter jämföras de av ämnesläraren och föreståndaren satta betygen och,
då olika betyg givits, sammanjämkas dessa efter det ämnesläraren och föreståndaren
gemensamt genomgått respektive rapporter.

Anmälningarna angående brott uppsättas av eleverna efter direktiv som
lämnas av läraren. Denne genomgår därefter och rättar vad som eventuellt
är felaktigt, varefter eleven, om han det vill, får skriva örn anmälan. Särskilda
betyg sättas ej över dessa prov, vilka få utarbetas i hemmen.

Skrivelser och telegram uppsättas efter diktamen av läraren, varefter eleverna
få behålla dessa.

Under kursens tre sista veckor få eleverna å kriminalstationen deltaga i
där förekommande brottmålsutredningar i den mån sådant är möjligt. Det
har ansetts, att eleverna därigenom skulle få en värdefull undervisning i huru
brottsutredningar böra hållas, men denna del av utbildningen har icke kunnat
bliva så givande som önskligt varit, enär eleverna haft även lektioner i
skolan och hemarbete under denna tid och därför i allmänhet icke kunnat
deltaga i någon utredning i dess helhet utan i bästa fall fått vara med örn
ett eller annat förhör.

Det kan icke vara lämpligt att här lämna någon ingående redogörelse
för den undervisning, som meddelas vid lektionerna med ledning av förutnämnda
handbok och kompendium. Kompendiet innehåller särskilda avdelningar
under följande rubriker: En god inre organisation, Arbetssättet, Noggrannhet,
Fullständighet, Planmässighet, Strävan att undvika förutfattade
meningar, Vakenhet, Snabbhet, handlingskraft och uthållighet, Tystlåtenhet,
Tillvaratagande av bevis, Indicier, bindande omständigheter och liknelser,
Indicier i spår å brottsplatsen, Allmänna synpunkter vid utredning av brott,
Undersökning i brottmål, Spaningen, Utredningens vidare gång, Förhöret,
Vittnesförhör, Sakkunnigas utlåtande.

Ur kompendiet må emellertid återgivas ett par brottstycken för att giva
en närmare föreställning örn dess innehåll.

I sammanhang med upplysningar angående specialiseringen inom brottslingsvärlden
och anvisningar rörande kriminalpolisens uppgifter i anledning
därav anföres följande:

»Av denna specialisering inom brottslingsvärlden begagnar sig polisen
särskilt dels för att genom likheten i art och tillvägagångssätt vid ett flertal
brott sluta sig till en gemensam obekant förövare och slutligen finna denne,
dels och för att i den förut omnämnda inre organisationen å förteckningar
med fotografier sammanföra dem, som tillhöra en gemensam yrkesgrupp, samt
bereda målsägare och tillfälliga vittnen möjlighet att söka på fotografierna
igenkänna vid brottstillfället eventuellt iakttagen misstänkt person.

Brottslingens val av redskap håller jämna steg med det allmänna tekniska
framåtskridandet. Det är icke blott dyrk, borr och bultsax, som nu
för tiden få tjäna inbrottstjuven, utan även dynamit, acetylén och syrgas,
ja även elektriciteten och kemiska föreningar. Ficktjuven har en i fingerringen
infattad skarp fjäder, varmed han sprättar upp offrets kläder. Banktjuven
griper sedelbunten med ett par fjädrande fångarmar, som vid tryck
mot käppkryckan skjuts ut ur käppen vid doppskon.

För att polismannen icke må vara i okunnighet örn denna brottslingars
anpassningsförmåga beträffande moderna hjälpmedel och redskap har här
(i polishuset i Stockholm) liksom i de flesta större städer i utlandet inrättats
''kriminalmuseer’. Ett studium av det där förefintliga åskådningsmaterialet
är ägnat att hos den unge detektiven i viss mån ersätta bristen
på erfarenhet. Han får också därigenom sin blick skärpt för vad som är
att uppmärksamma vid sökande av spår och besiktning av brottsplats.

De använda redskapens art och tillvägagångssättet vid brottet giva ofta
en god föreställning örn vilken brottslingstjp, som man har att göra med.
Det mera anpassade verktyget och det mera utstuderade tillvägagångssättet
tyda på yrkesbrottslingen. Särskilt vid återfall vid tjuvnad kan tillvägagångssättet
bliva upplysande för polisen. Erfarenheten har nämligen lärt att
tjuven gärna fortgår på samma sätt som han en gång börjat. Tjuven handlar
ofta så lika att man till och med på ett flertal uppvridna eller avklippta
hänglås skall finna samma grad av vridning eller klippning gjord på alldeles
samma ställen i låsen.

Av stor vikt för arbetet är att detektiven skaffar sig så stor kännedom
som möjligt örn ortens yrkesbrottslingar. Han bör söka i sitt minne fästa
deras utseende, studera deras tillvägagångssätt i kända brottsfall och söka
utröna deras bekantskapskrets samt vanor. En stor personalkännedom inom
brottslingsvärlden är av ovärderlig nytta i detektivens arbete.»

I avdelningen örn vittnesförhör förekommer, efter anvisningar örn förfarandet
då vittne misstänkes icke vilja tala sanning, följande avsnitt:

»Men i sak är det ju lika betänkligt att den avhörde tror sig tala sanning
och dock i själva verket missleder. Detta är emellertid vanligare än
man föreställer sig. Den nutida vittnespsykologien har tydligen visat huru
ofta och huru lätt vi misstaga oss. Våra sinnen ’de sunda fern’ äro ej obetingat
att lita på. ’Det har jag sett med mina egna ögon’ säger en person
och är färdig att gå ed därpå, men låter man t. ex. ett flertal personer se
en och samma sak försiggå och därefter var för sig berätta hur det tillgått,
skall man finna huru olika uppfattningarna kunna vara frånsett överdrifter
eller brister i framställningen. Och även örn ett flertal personer äro ense
i sin uppfattning kan den ändå vara oriktig.

En utsagas riktighet beror i själva verket på arten av tre faktorer: 1) den
egna iakttagelsen av vad som hänt, 2) erinringen örn vad man iakttagit och
3) återgivandet eller meddelandet till andra av vad man erinrar sig. I alla
dessa tre avseenden kunna fel föreligga.»

Härefter utvecklas närmare, huru var och en av nämnda tre faktorer kan
inrymma felaktigheter och misstag, och givas praktiska anvisningar, huru
kriminalpolisen i olika fall bör gå tillväga för att kontrollera ett vittnes
uppgifter.

Beträffande rekryteringen av personalen må framhållas att 30, alltså
hälften, av samtliga ifrågavarande polismän före sin nuvarande anställning
icke innehaft kriminalpolistjänst. I några fall torde vederbörande polischefer
hava vinnlagt sig örn att till befattningarna söka erhålla väl prövade
och erfarna polismän från stadens kriminalavdelning. Rekryteringsmöjligheterna
äro naturligtvis framför allt beroende av avlöningen och denna är i
allmänhet svag. I de flesta städerna är begynnelselönen, dyrtidstillägg inräknat,
för kriminalkonstapel mindre jin 3,500 kronor. Tjänsterna äro även
i övrigt så föga lockande, att några högre kompetenskrav beträffande kriminalkon
stapelsbefattningarna icke kunnat uppställas. I vissa fall synes
dock möjligheten att göra någon besparing på resorna hava gjort tjänsterna
något mera förmånliga. Det har visat sig att denna omständighet i lilli,
där verksamheten på landsbygden fått någon större omfattning, kan föran C

Rekryteringen
av personalen.

1797 31

Personalens

kompetens.

Det allmänna
behovet av
kriminalpolis.

leda, att polismännen där äro mindre benägna att övergå till motsvarande
befattning i stadens tjänst, medan i andra län en motsatt tendens kommit
till synes. Den omständigheten, att verksamheten på landsbygden i ett län
är obetydlig, synes också kunna inverka därhän att polismännen finna tjänstgöringen
mindre tilltalande, enär de under sådana förhållanden få för liten
träning i egentlig kriminalpolistjänst.

Polismännens kompetens synes emellertid i allmänhet vara ganska god.
Sedan våren 1929, då myndigheterna avgåvo sina yttranden i anledning av
den omnämnda remissen från socialdepartementet, har vunnits större erfarenhet
örn kriminalpolisen och det är tydligt att polismännens verksamhet
blivit mera allmänt uppskattad. Den har fått oförbehållsamt erkännande av
de flesta myndighetspersoner, som vid omförmälda samtal uttalat sig örn
sina erfarenheter. Detta har särskilt varit förhållandet i de län, där vid
organisationen finnes befäl, men även i de övriga län, som undersökningen
omfattat, hava de som blivit hörda tämligen allmänt gjort den erfarenheten,
att polismännen äga god kompetens för rrtredning av både enklare
och mera invecklade brottmål. Man har uppenbarligen funnit att deras
verksamhet medfört en betydande förbättring i förundersökningarna på landsbygden.

Personalens erfarenhet har dock på det hela taget varit mycket obetydlig
beträffande särskilt grova brott. Många av dessa polismän torde t. ex. icke
hava deltagit i någon mordundersökning. Flera myndighetspersoner hava
också givit uttryck åt den meningen, att det i dylika fall vore av vikt att
kunna få förstärkning av mera erfarna polismän. Vid samtal med en för
skicklighet vitsordad kriminalöverkonstapel i en medelstor stad förklarade
denne, att han för sin del icke ägde sådan erfarenhet att han vore tillräckligt
kompetent att göra en svår undersökning angående t. ex. mord. Han
hade icke tillräcklig vana och säkerhet ifråga örn tillvaratagande av bevisning
på en brottsplats, även örn han vore förtrogen med sådan undersökning
i övrigt, som kunde förekomma angående ett dylikt brott.

Vad mordbrandsmålen angår framgår av de statistiska uppgifterna, att
sådana äro mera vanliga i kriminalpolisens praktik. I Stockholms län har
gjorts den erfarenheten att kriminalpolisen kan göra en betydande insats för
uppdagande av mordbrandsbrott, därvid det visat sig vara av stor betydelse
att polismännen själva kunna i någon mån göra även teknisk undersökning
på brandstället t. ex. i fråga örn bristfälligheter i rörgångar, så att undersökningen
icke inskränker sig till endast ett återgivande av andras iakttagelser.

Granskning och förslag.

Personalorgani sationen.

För vinnande av framgång i den repressiva verksamheten mot brottsligheten
är det framför allt angeläget, att förundersökningen bedrives på ett
effektivt sätt. Vilken betydelse man än tillägger åklagarens kvalifikationer
för deltagande i domstolsförhandlingen och huru viktigt det än kan vara
att åklagarkårens kompetens för fyllande av denna uppgift förbättras så är
det dock uppenbart att i fråga örn effektiva åtgärder mot brottsligheten det
viktigaste är att förundersökningens behov av kvalificerad arbetskraft blir
tillriickligt tillgodosett. I alla brottmål, som icke äro av mycket enkel beskaffenhet,
fordras en förberedande undersökning såsom underlag för åtalet
och utgången av målet är i de flesta fall beroende av huru förundersökningen
blivit verkställd. Detta gäller i lika grad för landsbygden och städerna.

I alla länder har man gjort den erfarenheten att förundersökningen i
större brottmål kräver särskilt utbildad personal, kriminalpolis. I vårt land
har modernt inrättad kriminalpolis funnits endast relativt kort tid. Endast
i de största städerna har den nått en högre grad av utveckling.

I dessa städer har kriminalpolisen förutom i samlad erfarenhet och uppövad
skicklighet en särskild styrka i en organisation, som genom ordnat och
utgrenat samarbete mellan befäl och underordnade möjliggör en högre grad
av effektivitet. I många fall kan denna organisation även genom slagfärdig
samverkan och snabbt ingripande av personal i större antal uppnå bättre
resultat än som annorstädes är möjligt.

I en stor kriminalpolisavdelning kan också genomföras specialisering av
göromålen dels mellan särskilda underavdelningar och dels så att vissa polismän
få syssla uteslutande eller företrädesvis med vissa slag av brott. I
Stockholm har en ganska långt gående specialisering kunnat åstadkommas,
vilken avsevärt ökat polisens effektivitet. Vad mordundersökningar angår
finnas emellertid icke några särskilda specialister i Stockholm, där mord äro
tämligen sällsynta.

I kriminalpolisens mångskiftande verksamhet visar det sig ständigt, huru
värdefullt och behövligt det är att personalen äger stor erfarenhet i polistjänsten.
Det är ju också detta behov, som tagit sig uttryck i strävandena
till alltmer ökad specialisering av arbetet. Specialistens praktik ger i detta
liksom i andra yrken möjligheter till mera ingående och detaljerad erfarenhet
och därmed ökad kompetens.

De ledandes erfarenhet måste vara mera omfattande och mångsidig. I
Stockholm utövas den egentliga ledningen under tredje polisintendenten av
kriminalkommissarier med biträde av kriminalöverkonstaplar. Kommissarierna
skola hava ledningen i sin hand och vara ständigt färdiga att ingripa
i de underordnades arbete och giva dem anvisningar för arbetets bedrivande.
Vid utredningsavdelningarna hållas i regel viktigare förhör av kommissarierna,
andra förhör av överkonstaplarna. Ehuru det anses tillkomma
befälet att hålla förhör har det dock, enär befälets antal icke är för detta
ändamål tillräckligt, blivit nödvändigt att låta kriminalkonstaplar hålla förberedande
förhör i enklare mål. Kommissarierna underteckna alla rapporter
(protokoll) kontrasignerade och i regel avfattade av vederbörande överkonstapel.
Tredje polisintendenten, hos vilken föredragas alla frågor av särskild
vikt, beslutar i regel om tvångsåtgärder m. m. och har ständigt den högre
ledningen i sin hand.

Vid jämförelse med kriminalpolisen i de större städerna företer ''den av
staten bekostade kriminalpolisorganisationen för länen i ögonen fallande
svagheter. Det ursprungliga förslaget till inrättande av en organisation för
landsbygden, sammankopplad med vissa städers polis, var byggt på den
förutsättningen att landsfogden skulle hava en starkare ställning som polischef
och hava ledningen av hela polisväsendet i länet med befäl även över
städernas polis. Denna förutsättning saknas. Landsfogdens befattning är
svagt organiserad och han har icke något befäl över polisen i magistratsstäderna.
Städernas polismyndigheter hava sitt särskilda ansvar, och hela
systemet saknar den enhetlighet och det sammanhang, som i all polisorganisation
äro av så stor betydelse. Att ledningen av kriminalpolisens verksamhet
måste bliva lidande genom en sådan ordning är uppenbart.

Men det är icke endast i den högre ledningen som systemet är bristfälligt.
En ännu större svaghet är bristen på undersökningsledare vid kriminalpolisens
arbete ute i länet. Denna beror närmast av landsfiskalernas
ställning i organisationen. Förut har framhållits hurusom det blivit allmänt
vedertaget, att kriminalpolismiinnen vid de undersökningar, för vilka de an -

Kriminalpolisen
i dc
större
städerna.

Brister i
kriminalpolisorganisaiionen
för
länen.

Bristen på
undersökningsledarc.

litas, även hålla förhör och få bedriva sitt arbete i stort sett självständigt.
Att denna praxis under den tid, kriminalpolisen varit i verksamhet i länen,
icke blivit mera uppmärksammad och föremål för anmärkningar har sin naturliga
förklaring i det förhållandet, att den nya organisationen medfört en
så avsevärd förbättring i undersökningarna som av gjorda uttalanden
framgår.

Det innebär icke något underkännande av landsfiskalernas allmänna duglighet
att konstatera, att de flesta av dem sakna förutsättningar för att handhava
någon egentlig ledning av kriminalpolisverksamhet. De hava före sin
anställning såsom landsfiskaler icke fått någon nämnvärd utbildning och
praktik som jmlismän, och i sin tjänst få de endast obetydligt syssla med
undersökningar angående grövre brott. De från länen införskaffade uppgifterna
angående antalet för brott häktade personer äro belysande i detta
avseende. Örn hela antalet personer, som under åren 1928—1930 häktats
för brott begångna i landsfiskalsdistrikt och städer, där kriminalpolisavdelning
icke finnes, lika fördelas på alla åklagarna i dessa distrikt och städer,
så komma på varje åklagare i medeltal icke mer än 2 häktade per år. I ett
mindre antal landsfiskalsdistrikt är antalet häktningar relativt stort men i
de flesta distrikten är det mindre än medeltalet. Åtskilliga distrikt torde
finnas, där flera år kunna förflyta utan att någon häktning förekommit. Vidare
är att märka att de ojämförligt flesta av ifrågavarande brottmål äro av
relativt enkel beskaffenhet.

I ett förut återgivet yttrande av en stadsfiskal har uttalats den meningen,
att minst en tioårig intensiv verksamhet på området i regel erfordras för
erhållande av nödiga kvalifikationer som förundersökare i brottmål, även örn
de allra bästa personliga förutsättningar förefinnas. Detta uttalande kan ju
synas överdrivet men torde vara avsett att gälla sådana undersökare, som
få utöva sin verksamhet på egen hand, och örn man tillämpar det på undersökningsledare
med kvalifikationer motsvarande dem, som fordras av kriminalkommissarier
och kriminalöverkonstaplar, innebär det icke några överdrivna
anspråk.

_ Bristen på undersökningsledare kan icke avhjälpas genom teoretisk utbildning
åt landsfiskalerna i kriminalteknik. Sådan utbildning är naturligtvis
under alla förhållanden värdefull för både polistjänstemän och åklagare,
men landsfiskalerna kunna varken därigenom eller genom någon tids elevpraktik
vid större stads poliskår vinna kompetens för handhavande av verklig
ledning av kriminalpolisens verksamhet, örn de icke eljest hava särskilda
förutsättningar härför. De bliva ändock i allmänhet underlägsna i kriminalteknisk
erfarenhet och träning i brottmålsarbete, i kännedom örn förbrytare
och deras metoder. Förmågan att hålla förhör är naturligtvis också i hög
grad beroende av sådan erfarenhet och sakkunskap, och det har visat sig
att kriminalpolisen i många fall är mera förtrogen även med den krävande
uppgiften att skriftligen avfatta en brottsutredning.

Någon ändring i nämnda förhållande skulle icke heller kunna vinnas
genom sådan organisation att landsfiskalerna, såsom föreslagits, skulle hava
större distrikt och uteslutande ägna sig åt polis- och åklagarverksamhet
samt att såsom villkor för anställning i befattningarna skulle fordras juridisk
examen. Det är naturligtvis möjligt att genom god avlöning till dessa befattningar
erhålla jurister, som kunna bliva duktiga undersökningsledare,
men på grund av gjorda erfarenheter om behovet och nyttan av kriminalpolis.
är det icke antagligt, att kriminalpolis efter införandet av den nya
ordningen bleve mindre behövlig än nu. Sannolikt bleve behovet större
efter den stora minskningen av landsfiskalernas antal, enär kriminalpolisen
då i större utsträckning komme att anlitas för utredning av mindre mål,

och det kan icke betvivlas att kriminalpolisens större erfarenhet komme
att även i samarbetet med de nya åklagarna bliva uppskattad och utnyttjad.

Från rättsvetenskaplig synpunkt (Åke Hassler: Föreläsningar över den
svenska kriminalprocessen, utgivna i tryck 1930) har uppställts det kravet,
att polisförhör i regel bör ledas av åklagare eller polismyndighet i egen
person och att protokoll över undersökningen i största möjliga utsträckning
bör föras av den för undersökningen ansvariga myndigheten själv vare sig
med egen hand eller genom diktamen eller i varje fall under myndighetens
personliga tillsyn; endast örn saken är av mindre vikt må förhörs hållande
uppdragas åt underordnad polisman, och endast där företagandet av en viss
åtgärd uppdragits åt underordnad polisman må av denne uppsatt protokoll
gälla som nöjaktigt. Protokolleringen av polisförhör framhålles såsom en
praktiskt synnerligen viktig angelägenhet, vars rätta handhavande kräver
betydande utbildning och erfarenhet. Enligt denna uppfattning äro även
kommissarier att anse som underordnade polismän.

Inför dessa högre krav ter sig den nuvarande ordningen vid undersökningarna
på landsbygden mycket bristfällig. Då det emellertid, huru landsfiskalsbefattningarna
än organiseras, i varje fall är ofrånkomligt, att samarbetet
mellan kriminalpolisen och landsfiskalerna under lång tid framåt får utveckla
sig i samma riktning som hittills så att kriminalpolisen mer och mer blir
en självständig organisation, finnes nu icke någon annan utväg för åstadkommande
av en bättre ordning än genom kvalitativ förstärkning av arbetskrafterna,
där sådan för närvarande kan genomföras, nämligen vid kriminalpolisen.

Här föreligger obestridligen ett påtagligt behov, som icke låter sig avvisas.
Huru högt den förbättring, som vunnits genom kriminalpolisens verksamhet
än kan uppskattas, är det dock uppenbart, att personalen i stort sett
icke är tillräckligt kompetent att handhava den maktpåliggande uppgiften
att hålla förhör och uppsätta protokoll däröver i den utsträckning, som nu
sker, eller vidtaga andra viktiga åtgärder, som rätteligen böra tillkomma
undersökningsledare.

Den åtgärd, som i det angivna syftet torde vara mest ändamålsenlig och
närmast att tillgripa, är en ökning av antalet befäl vid kriminalpolisen. Härigenom
kan vinnas både bättre ledning och bättre rekrytering. Rekryteringen
är beroende av avlöning och befordringsmöjliglieter. Genom förbättring
i sistnämnda hänseende kan i viss mån vinnas ersättning för svagheter
i avlöningsvillkoren.

Frågan i vilken utsträckning sådan förstärkning bör åstadkommas får
bedömas på grund av gjorda erfarenheter med hänsyn till verksamhetens
omfattning. En större ökning av personalens antal är icke behövlig och
det måste tillses att personalen får tillräcklig sysselsättning i egentlig kriminalpolistjänst.
Sistnämnda villkor är av särskild betydelse då fråga är
örn befäl. Örn befälet till största delen tages i anspråk i stationsorten eller
utom densamma torde vara av underordnad betydelse blott sysselsättningen
ger den erforderliga träningen i brottmålsarbete.

Behovet av kvalificerade arbetskrafter vid kriminalpolisen gör sig naturligtvis
gällande i högre grad vid svårare undersökningar och i all synnerhet
då fråga är örn särskilt grova brott såsom mord och dylikt.

Beträffande behovet av kriminalpolis vid sådana brottsfall som Naglarbymordet
har i åtskilliga yttranden förordats inrättande av en särskild poliscentral
i Stockholm, bestående av speciellt skicklig och erfaren personal,
en slags »flygande» polisavdelning. Det ligger ju också nära till hands att
tänka sig en sådan anordning såsom tidsenlig och praktisk.

Brist på
kvalificerade
arbetskrafter
för särskilda
behov.

I flera länder har genomförts en centralisering av kriminalpolisen under
enhetlig ledning, som kan förfoga över personalen efter omständigheterna,
såsom i Danmark, Finland och Sachsen, ett system som erbjuder stora fördelar.
Statspolischefen i Danmark har i Köpenhamn till sitt förfogande en
särskild styrka av tolv man, som vid behov utsändes till biträde i polisdistrikten.
Den användes mest för undersökningar angående mordbrand
men även vid andra grova brott såsom mord och grova inbrottsstölder.
Den har varit till stor nytta för uppdagande av inbrottsstölder, som förövats
av samma personer i serier på skilda ställen i landet, och är nästan
ständigt i sin helhet upptagen ute i landet. Statspolisen i Danmark harvid
två tillfällen under de senare åren vid utsändning av personal använt
flygmaskin, den ena gången i anledning av en större juvelstöld på Jylland
och den andra gången för anhållande på den danska färjan i Warnemiinde
av en person, som i Köpenhamn förövat bedrägeri. Flygmaskin kan erhållas
från arméns flygväsen. Någon plan för användning av flygmaskiner
och deras anskaffande är icke uppgjord.

Den för vårt land ifrågasatta poliscentralen skulle vara avsedd såsom en
förstärkning av den särskilda kriminalpolisen för landsbygden och städer,
där kriminalpolisavdelning icke finnes. Då den skulle rekryteras med de
bästa krafter som funnes att tillgå, kan det emellertid från det allmännas
synpunkt anses oegentligt att icke denna personal skulle få användas såsom
förstärkning, varhelst den kunde vara till nytta. Förstklassig polis kan ju
behövas lika väl i städerna som på landsbygden.

Mot en centralisering har gjorts invändning framför allt på grund därav
att det i de flesta fall är av synnerlig vikt att polisens ingripande kan ske
med största skyndsamhet, varför det i vårt vidsträckta land bleve förenat
med stora olägenheter att förstärkning kunde erhållas endast från huvudstaden.

Yidare, har erinrats, att en central avdelning i Stockholm, rekryterad från
huvudstadens poliskår, icke skulle äga den lokal- och personkännedom, som
vore behövlig vid undersökningar ute i landet. Fläremot kan invändas att
kriminalpolisen i länen i allmänhet icke heller äger tillräcklig lokal- och
personkännedom utan måste anlita fjärdingsmän eller annan lokalpolis för
biträde i detta avseende.

Men örn den här berörda frågan utvidgas till att gälla skillnaden i allmänhet
mellan stad och land och mellan olika landsdelar får den onekligen
större betydelse. Det har flerstädes visat sig, att kriminalpolisen för landsbygden
under det första året av sin verksamhet icke kommit fullt till sin
rätt, vilket huvudsakligen synes hava berott på obekantskap med länets förhållanden
och bristande vana vid arbete på landsbygden. Länsavdelningarna
hava nu i jämförelse med städernas egna polismän en särskild styrka
i sin allmänna förtrogenhet med landsbygdens förhållanden och vana vid de
svårigheter, som ofta kunna möta vid tjänstgöringen på landet. För en
central polisavdelning i Stockholm skulle man även få räkna med stora
svårigheter på grund av skiljaktigheter mellan olika bygder. Befolkningens
egenheter i dialekt, lynnesart och sedvänjor kunna ställa en därmed icke
förtrogen undersökare inför svårigheter, som kunna verka mycket hämmande
på hans verksamhet.

Vidare kan framhållas att det till följd av kriminalavdelningarnas storlek
och framskridna utveckling i andra städer i landet än Stockholm, särskilt
Göteborg och Malmö, kan vara mera lämpligt, att för ifrågavarande ändamål
utnyttja även därvarande arbetskrafter än att endast lita till Stockholm, där
för övrigt några särskilda specialister på mordundersökningar m. m. icke

finnas. Att sända personal från Stockholm att göra undersökningar i Göteborgstrakten
eller på den skånska landsbygden skulle vara ganska omotiverat.

Slutligen ina erinras om att det är behövligt, att kriminalpolisen för landsbygden
blir allmänt förbättrad och att personalen i stor utsträckning blir
kompetent att handhava även de svåraste uppgifterna. Utvecklingen i denna
riktning skulle försvagas därigenom, att man allmänt vore inställd på att i
fråga örn de grövsta brotten lita till en särskild central i Stockholm.

Med hänsyn till vad sålunda anförts måste det anses vara lämpligast, att
landsbygdens behov av kriminalpolis även i avseende å de svåraste undersökningarna
tillgodoses inom den nuvarande organisationen. Denna bör få
ytterligare växa in i sin uppgift, för vilken den äger bättre förutsättningar
lin stadspolisen, örn den blir försedd med tillräckligt befäl och rekryteringsmöjliglieterna
därigenom förbättras.

För de särskilt svåra och omfattande uppgifterna angående sådana brott,
som mord, dråp, grovt rån, dynamitattentat m. m., kan emellertid personalen
inom den nuvarande organisationen icke beräknas bliva tillräckligt kvalificerad
även örn överkonstapel bleve anställd i alla stationsorter. För att
personalen skall kunna tillfredsställande fylla detta behov fordras att även
några kommissarier anställas. Dessa skulle hava en särskild uppgift såsom
undersökningsledare i fall av nämnda slag även utanför sina egna distrikt.
Erfarenheten beträffande bristen på undersökningsledare och det förhållandet,
att kriminalpolisen till följd därav i regel får sköta sina undersökningar på
egen hand, hava påtagligt visat, att en sådan påbyggnad av organisationen är
behövlig.

Då emellertid kommissariebefattning icke bör inrättas i andra stationsorter
än där även för verksamheten inom det egna distriktet finnes behov
av ett sådant befäl, torde tillsvidare böra anställas kommissarie endast vid
avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Här nedan föreslås vissa
distriktsförändringar, som i detta avseende särskilt för Göteborgsavdelningen
bliva av stor betydelse.

I Norrland synes för närvarande icke i något av länen finnas tillräckliga
förutsättningar för anställande av en kommissarie, men i Västernorrlands
län, där en av de fem för länet anvisade kriminalkonstapelsbefattningarna
icke blivit tillsatt, enligt uppgift i avvaktan på lönereglering, bör denna befattning
utbytas mot en överkonstapelstjänst. I sammanhang härmed torde
det vara lämpligt att länspersonalen i Härnösand och Sundsvall förenas i
en stationsort. Aven i andra län både i Norrland och övriga delar av landet,
som ligga avlägset från Stockholm, Göteborg och Malmö, kan denna omständighet
vara en särskild anledning till anställande av överkonstapel under
förutsättning att sådan befattning på grund av göromålen på det hela taget
är tillräckligt motiverad, därvid man har att räkna med tjänstgöringen både
i vederbörande stad och utom denna. I Gävleborgs län har alltsedan organisationens
inrättande funnits en överkonstapel och i Jönköpings län har
en sådan befattning inrättats under år 1931. Då emellertid för närvarande
icke torde finnas tillräcklig anledning att öka personalens antal förutom vid
avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, böra i andra stationsorter
nya befälstjänster tillsvidare inrättas endast i utbyte mot kriminalkonstapelsbefattningar,
i regel alltså endast i den mån sådana bliva lediga. Frånsett
Västernorrlands lidi torde det fä bliva beroende av närmare undersökning
i värjo särskilt fall, huruvida överkonstapel bör anställas.

Vid avdelningarna i Stockholm och Malmö kan kommissariebefattning
anses behövlig redan på grund av deras nuvarande verksamhet. Vad Stockholmsavdelningen
angår har i detta avseende anförts tillräckliga skäl i den
förut omnämnda framställningen härom av länsstyrelsen i Stockholms län

Länsavdelningarna
i
Stockholm,
Göteborg och
Malmö.

Utvidgade
distrikt för
länsavdelningarna
i
Stockholm,
Göteborg och
Malmo.

och i huvudsak torde samma skäl kunna anföras beträffande verksamheten
i Malmöhus län. En av detta läns kriminalkonstaplar är anställd i Hälsingborg
men erfarenheten i länet har visat, att det är lämpligast att alla de för
länet avsedda kriminalpolismännen tillhöra samma avdelning med Malmö
som stationsort.

\id bestämmande av statens anslag för kriminalpolisen i länen har icke
beräknats att någon kommissariebefattning skulle inrättas, varför därtill
torde erfordras medgivande av riksdagen. I anledning av omförmälda framställning
från länsstyrelsen i Stockholms län blev vid länsavdelningen i
Stockholm inrättad ytterligare en överkonstapelsbefattning, varefter vid denna
avdelning finnas två överkonstaplar.

Om den uppgift, som bör tillkomma särskilt länsavdelningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö i avseende å förstärkning av kriminalpolisen i andra
station sorter, icke begränsas till undersökningar angående mord och andra
gröva brott, som äro relativt sällsynta, utan utsträckes att, icke endast undantagsvis,
omfatta även mera vanliga grova brott, komme avdelningarna att i
mycket stor omfattning tågås i anspråk för denna uppgift. Mordbrandsbrotten
äro härvid av särskild betydelse.

. 1 tab- 1. redovisas för treårsperioden 1928—1930 från samtliga länsavdelningarna
tillhopa 15 undersökningar angående mord och 7 angående mordförsök
men icke mindre än 147 undersökningar angående mordbrand eller
försök till mordbrand samt dessutom 221 undersökningar angående eldsvåda
under misstänkta omständigheter.

Beträffande de uppgifter, som i allmänhet böra tillkomma länsavdelningarna
i de tre största städerna, finnas flera skäl för en utvidgning av
dessa avdelningars distrikt. Från allmän administrativ synpunkt kan det
sagås vara i sin _ ordning att kriminalpolisen för länen helt ingår i vederbörande
läns polisorganisation under länsstyrelsen, som har ledningen av
hela polisväsendet inom länet. Från denna princip har emellertid redan
gjorts avvikelse beträffande Stockholms län, vars länsavdelning är anställd
vid Stockholms poliskår. Erfarenheten har icke visat, att denna anordning
medfört någon försämring i jämförelse med organisationen i andra lärn
Genom ständig sysselsättning åt personalen med undersökningar i länet
och vidsträckt självständighet i avdelningens verksamhet har vunnits en
värdefull enhetlighet i ledningen och ordning i arbetet. Avdelningen har
också blivit mycket uppskattad av länets myndigheter.

Vad Göteborgstrakten angår har uppdelningen av kriminalpolisen efter
län fått till följd att denna trakt är uppdelad i fyra områden med var sin
stationsort, från vilken kriminalpolis skall rekvireras, nämligen Göteborg,
Halmstad, Borås och Trollhättan. Här är det särskilt påfallande att en
distriktsförändring är behövlig. Men även beträffande avdelningarna i Stockholm
och Malmö bör frågan örn en utvidgning av deras distrikt tagas i
overvagande. Het synes vara lämpligt, att Stockholm får vara stationsort
aven för .Uppsala län, Södermanlands län och Västmanlands län, Göteborg
även för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö för hela Skåne.

Därigenom komme nämnda tre länsavdelningars befäl samt större erfarenhet
och kompetens omedelbart de anslutna länen tillgodo beträffande
alla slag av brott, för vilkas utredning kriminalpolis är behövlig Vad särskilt
mordbrandsmålen angår skulle därmed för nio län vinnas en tillfredsställande
lösning. I de flesta övriga länen torde med tiden komma att
finnas överkonstapel vid kriminalpolisen, varefter där i regel icke torde behövas
någon förstärkning för undersökning i sådana mål.

En annan brottsgrupp, som i detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas,
är de i serier förekommande inbrottsstölderna. Dessa brott hava

i allmänhet sitt ursprung i de större städerna, varifrån brottsligheten breder
ut sig till allt större områden. Vid länsavdelningen i Stockholm har, såsom
förut omnämnts, för att höja effektiviteten av avdelningens verksamhet vidtagits
en särskild anordning genom anmälningar från landsfiskalerna och
registrering hos avdelningen av tjuvnadsbrott med upplysningar örn tillgripet
gods, varigenom det i många fall lyckats avdelningen att komma på spåren
och upptäcka seriebrott av stor omfattning. Denna anordning bör komma
till mera vidsträckt användning.

Genom förening i nämnda fall av två eller flera län örn en gemensam, i
förhållande därtill utökad avdelning skulle vinnas betydande fördelar även
i andra hänseenden. Personal skulle i stor utsträckning bliva disponibel
för nya behov och hela styrkan skulle kunna mer effektivt utnyttjas, hela
personalen skulle, såsom nu sker vid länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, få sysselsättning uteslutande i egentlig kriminalpolistjänst,
arbetet kunde planläggas och ordnas bättre och mera oberoende av såväl
länsgränser som fluktuationer i brottsfrekvensen, en bättre övervakning av
arbetet kunde åstadkommas och ett större antal polismän funnes att tillgå
i sådana fall, då avdelningen bleve anlitad för tjänstgöring utom distriktet.

I fråga örn anslutning av nämnda län till de tre större stationsorterna
äro även vissa särskilda förhållanden i dessa län att taga i betraktande.

Den för Uppsala län avsedda kriminalkonstapeln är anställd i Uppsala.
Han har, såsom av tab. 1 framgår, i relativt stor utsträckning tagits i anspråk
för undersökningar angående tjuvnadsbrott. Landsfogden i länet har meddelat,
att behovet av kriminalpolis i länet tidvis varit så stort, att det visat
sig behövligt att för länet hava två kriminalpolismän, av vilka den ene borde
vara överkonstapel.

I Södermanlands län är en av de båda kriminalkonstaplarna för länet
placerad i Nyköping och den andre i Eskilstuna. Landsfogden i länet har
framhållit, att denna anordning med hänsyn till behovet av samarbete och
bättre organisation av verksamheten icke vore lämplig. En central förläggning
i länet vore önskvärd, helst i Elen, vilken ort emellertid icke är stad,
men eljest i Katrineholm. I sammanhang därmed borde enligt landsfogdens
mening en överkonstapelsbefattning för länet inrättas.

Det är emellertid icke möjligt att förorda en dylik centralisering, då
varken i Elen eller Katrineholm skulle kunna beredas personalen lämplig
sysselsättning, när den icke vore upptagen utom stationsorten.

De båda för Västmanlands län anställda kriminalkonstaplarna äro placerade
i Västerås. Såsom förut framhållits har deras verksamhet utom staden varit
synnerligen obetydlig och det är uppenbart, att även sysselsättningen i
brottsundersökningar i staden är alldeles otillräcklig för att giva dem erforderlig
träning och erfarenhet i sådan tjänstgöring. Det kan därför icke
förordas, att den nuvarande anordningen i länet bibehålies.

I Alvsborgs län finnes en viss likhet med förhållandena i Södermanlands
län. En kriminalkonstapel är anställd i Borås och en i Trollhättan. Landshövdingen
och landsfogden i länet hava framhållit, att denna anordning icke
vore lämplig och att det vore för länet fördelaktigast, att det finge sin
stationsort i Göteborg. Att vissa delar av länet finge längre avstånd till
Göteborg vore med hänsyn till de goda järnvägsförbindelserna icke av någon
större betydelse.

I Hallands län finnes för landsbygdens behov endast en kriminalkonstapel,
vilken är placerad i Halmstad. Landsfogden i länet har vid ett förslag örn
placering av en kriminalkonstapel i Varberg framhållit, att det största antalet
svårare brott inom länet förekomme i dess norra hälft. Beträffande den i

Personalbehovet
vid
länsavdelningarna
i
Stockholm,
Göteborg och
Malmö.

Halmstad anställde kriminalkonstapelns sysselsättning i staden Ilar landsfogden
meddelat, att den varit mycket olämplig i flera avseenden.

För Kristianstads län äro två kriminalkonstaplar anställda i Kristianstad.
Denna stad kan beträffande personalens sysselsättning icke anses som lämplig
stationsort. Härjämte må framhållas, att betydliga delar av länet icke hava
längre avstånd till Malmö än till Kristianstad.

En utvidgning av distrikten för länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö i så stor utsträckning som nu ifrågasatts skulle naturligtvis i
viss mån vara förenad med olägenheter på grund av större avstånd från
stationsorten. Detta förhållande bleve kanske mest kännbart i Västmanlands
län. Med hänsyn härtill kan det måhända anses lämpligare, att en del av
Västmanlands län, eventuellt även en del av Södermanlands län, hnge sin
stationsort i Orebro, sedan en överkonstapel blivit anställd i denna stad.
Gävle kan också ifrågakomma såsom stationsort för en del av Uppsala län
och Jönköping för en del av Alvsborgs län. Sådana jämkningar i planen
torde få bliva beroende av särskild prövning efter förslag av vederbörande
länsstyrelser.

För ett fullständigt genomförande av distriktsförändringen erfordras att
de nuvarande kriminalkonstapelsbefattningarna i de län, som icke vidare
skulle hava stationsort inom sitt område, indragas och att befattningar i
stället inrättas i de nya stationsorterna. Under övergångstiden, som torde
kunna förkortas genom åtgärder från länsstyrelsernas sida för omplacering
av personal, när tillfälle därtill yppar sig, bör rekvisition få ske efter omständigheterna
antingen från nuvarande stationsort eller från den nya stationsorten.
Föreståndaren för avdelningen i den nya stationsorten bör, då denna
avdelning anlitas, få vid behov disponera även över personalen i de anslutna
länen.

Personalbehovet vid de tre större länsavdelningarna kan med hänsyn till
alla ovan angivna omständigheter, som kunna vara av betydelse beträffande
detta behov, nu icke närmare beräknas. Det är framför allt ovisst, i vad
mån dessa avdelningar kunna bliva anlitade utom sina distrikt. Det synes
icke vara lämpligt att nu söka närmare bestämma förutsättningarna för rätt
till rekvisition i sådana fall. Behovet kan vara beroende av många skilda
faktorer. I avseende härå bör icke stadgas annat villkor än det nuvarande
att särskilda omständigheter skola föreligga. För övrigt bör det tillkomma
vederbörande länsstyrelse att pröva, huruvida rekvisition skall ske. En
sådan prövning är behövlig bland annat med hänsyn till gjorda erfarenheter
örn obenägenhet i många fall hos vederbörande polismyndigheter att begära
hjälp för undersökningarna. Det bör åligga landsfogden eller annan vederbörande
att, när rekvisition i här avsedda fall kan ifrågakomma, skyndsamt
hänskjuta frågan till länsstyrelsen. Från vilken stad kriminalpolis i sådant
fall bör rekvireras kan icke heller närmare bestämmas genom några i förväg
givna föreskrifter utan bör få bliva beroende av omständigheterna.

Även beträffande tjänstgöringen i de egna distrikten är det svårt att beräkna
nämnda avdelningars personalbehov. På grund av erfarenheterna i
Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län kan det antagas, att
distriktsförändringen skulle få till följd att kriminalpolis i de sex anslutna
länen komme att anlitas mera än hittills.

För nämnda sex län äro för närvarande anställda tio kriminalkonstaplar.
Enligt uppgifterna i tab. 3 har deras verksamhet utom vederbörande städer
icke tagit mera tid i anspråk än sammanlagt i medeltal 1,095 dagar örn
året, vilket icke motsvarar full sysselsättning för fyra man. Genom frigörande
av befattningarna från tjänstgöringen i de nuvarande stationsorterna

skulle vinnas en besparing av arbetskraft, motsvarande tillhopa mer än sex
kriminalkonstaplar, som bleve disponibel för andra behov.

Under övergångstiden, som kan beräknas bliva ganska långvarig, skulle
emellertid nya befattningar i stället för de nuvarande inrättas endast efter
hand som dessa sistnämnda bomme att indragas, men ifrågavarande större
avdelningar skulle redan från början få tagas i anspråk både i de anslutna
länen och i andra län.

Under sådana förhållanden kan det icke beräknas vara tillräckligt att
dessa avdelningar, frånsett tillökningen från de anslutna länen, förstärkas
endast med kommissarier utan bör därjämte vid var och en av dem anställas
ytterligare en kriminalkonstapel. Det Änge sedan bliva beroende av erfarenheten,
huruvida antalet kriminalkonstaplar kan minskas. Örn icke någon
sådan minskning komme att äga rum skulle efter nämnda beräkning vid
fullt genomförd distriktsförändring komma att finnas vid ifrågavarande länsavdelningar,
i Stockholm en kommissarie, två överkonstaplar och tio kriminalkonstaplar,
i Göteborg en kommissarie, en överkonstapel och fem kriminalkonstaplar
samt i Malmö en kommissarie, en överkonstapel och sju kriminalkonstaplar.

Hela antalet befattningar för länen, vilket nu är 60, skulle därigenom ökas
till 66.

Beträffande ökningen av personalkostnaden har man att utgå från de nuvarande
avlöningsförmånerna i städerna.

Avlöningen för kriminalkommissarie utgör för närvarande, dyrtidstillägg
och beklädnadsersättning inräknade:

i Stockholm lägst 8,991 kronor och högst 10,659 kronor,
i Göteborg lägst 7,420 kronor och högst 9,220 kronor och
i Malmö lägst 7,594 kronor och högst 9,100 kronor.

För de tre kommissarierna skulle alltså tillkomma lägst 24,005 kronor
och högst 28,979 kronor.

Kostnadsökningen för inrättande av överkonstapel sbefattningar i stället
för kriminalkonstapelsbefattningar synes i genomsnitt kunna beräknas till
högst 800 kronor för varje befattning. Örn antalet sådana utbyten beräknas
till högst 9, varigenom överkonstapel skulle finnas i alla de län, som nu icke
hava sådan befattning, men hava mer än en kriminalkonstapel, kan denna
kostnadsökning i sin helhet anslås i runt tal till 7,000 kronor, vilket belopp
emellertid endast till en del torde bliva behövligt under nästa budgetår.

Avlöningen för kriminalkonstaplar utgör för närvarande, dyrtidstillägg och
beklädnadsersättning inräknade:

i Stockholm lägst 4,531 kronor och högst 5,593 kronor,
i Göteborg lägst 4,440 kronor och högst 5,520 kronor och
i Malmö lägst 3,955 kronor och högst 5,031 kronor.

För ökningen med tillhopa tre kriminalkonstapelsbefattningar skulle alltså
tillkomma lägst 12,926 kronor och högst 16,144 kronor.

Överflyttningen av kriminalkonstapelsbefattningar till Stockholm, Göteborg
och Malmö skulle också medföra någon kostnadsökning, då avlöningen
är högre i dessa städel’. Denna omflyttning kan emellertid såsom förut
nämnts ske endast successivt.

Hela ökningen av personalkostnaden torde för budgetåret 1932/1933 kunna
beräknas i runt tal till 45,000 kronor.

Då den föreslagna distriktsförändringen skulle medföra, att även andra län
än Stockholms län icke skulle hava stationsort inom sitt område, erfordras
ändring av den i 7 § polisreglementet för riket den 26 september 1925 meddelade
föreskriften, att rekvisition av kriminalpolisman för tjänstgöring utom
den stad, där han är anställd skall, såvitt ej särskilda omständigheter för -

Ökning av
personalkostnaden.

Ändring av
Ijolisreglcmentet.

Förslag.

Daktyloskopisk
och
fotografisk
almsta ing
m. m.

anleda annat, ske från stad inom det län där undersökningen sker eller, vad
angår Stockholms län, från Stockholm.

Därjämte bör meddelas föreskrift av förut angivet innehåll i fråga örn
rekvisition av förstärkning för undersökning inom län utanför de större avdelningarnas
distrikt, så att det skulle tillkomma länsstyrelsen att besluta
örn sådan åtgärd, för vilket ändamål det skulle åligga landsfogden, då dylik
rekvisition kan ifrågakomma, att skyndsamt hänskjuta frågan härom till länsstyrelsen.
Det torde vara lämpligt, att dessa regler få gälla icke blott då
fråga uppstår örn förstärkning från någon av länsavdelningarna i Stockholm,
Göteborg eller Malmö utan även då det anses lämpligt t. ex. i ett län, där
överkonstapel icke finnes, att rekvirera förstärkning från angränsande län,
som är försett med sådant befäl. Länsstyrelsen bör få tillfälle att avgöra,
huruvida den ena eller den andra utvägen bör anlitas. Det faller av sig
självt, att sådana ärenden böra behandlas med största möjliga skyndsamhet
med anlitande av telefon eller telegraf och icke fördröjas genom remisser
eller skriftväxling.

Det har ifrågasatts, att alla frågor örn anlitande av kriminalpolis borde
närmare regleras i syfte att befordra ett mera skyndsamt rekvirerande av
sådan förstärkning. Det finnes emellertid anledning antaga, att bestämmelser
i detta hänseende skulle få en icke åsyftad verkan, i det att de komme att
medföra att kriminalpolis bleve rekvirerad i onödigt stor omfattning och i
hög grad framkalla behov av större antal kriminalpolismän. Det har visat
sig, att i vissa län finnes stor benägenhet hos landsfiskalerna att anlita kriminalpolis
och att denna benägenhet kan gå för långt.

På grund av den verkställda utredningen torde alltså beträffande den
ifrågavarande kriminalpolisorganisationen följande åtgärder böra vidtagas.

1. Vid var och en av länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
anställas en kommissarie samt ytterligare en kriminalkonstapel.

2. De för Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Älvsborgs, Hallands
och Kristianstads län inrättade kriminalkonstapelsbefattningarna indragas så
snart de bliva lediga. I stället inrättas motsvarande antal befattningar av
samma slag i Stockholm, Göteborg eller Malmö med sådan fördelning mellan
dessa städer att Stockholm blir stationsort för Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län, Göteborg för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö
för Kristianstads län.

3. I stället för den lediga kriminalkonstapelsbefattningen i Västernorrlands
län inrättas en överkonstapelsbefattning i Härnösand eller Sundsvall,
därvid även bestämmes att samtliga befattningarna för länet sammanföras
till endera av nämnda städer.

4. I andra län, där överkonstapelsbefattning icke finnes, inrättas sådan i
mån av behov i utbyte mot kriminalkonstapelsbefattning.

5. Angående rekvisition av kriminalpolispersonal meddelas genom ändrad
lydelse av 7 § i polisreglementet för riket nya föreskrifter i enlighet med
bifogade utkast.

Utrustning oell hjälpmedel.

Länskriminalpolisen är i allmänhet icke försedd med någon särskild utrustning
för sin verksamhet utom stationsorten. Materiel för tagande av
fingeravtryck och fotografikameror finnas i regel å stationsortens polisstation
till förfogande även vid tjänstgöring utom staden. För fotografering torde
det dock vara vanligast att yrkesfotograf anlitas. Polismännen äro i allmänhet
mindre vana att själva taga fotografier och endast undantagsvis
finnes å polisstationen mörkrum och annan anordning för framkallning av
bilderna. I de större städerna torde det vara vanligt att en eller annan

polisman fått särskild utbildning såsom fotograf och företrädesvis anlitas
när fotografering är behövlig, men i mindre städer torde endast undantagsvis
finnas någon motsvarighet härtill. Det kan uppenbarligen vara av
mycket stor betydelse, att polismännen vid sina undersökningar ute på landsbygden
kunna själva genast fotografera en brottsplats, fotspår, automobilspår,
vissa föremål m. m., och det är därför av vikt att personalen vid länsavdelningarna
allmänt blir förtrogen med sådana göromål.

Frågan örn kostnaderna för anskaffande av erforderlig utrustning var föremål
för behandling i sammanhang med statsverkspropositionen för budgetåret
1931/1932 rörande anslagen till socialdepartementet. Departementschefen
erinrade då att vissa landsfogdar och landsfiskaler, vilka med åtnjutande
av statsstipendium deltagit i den utbildningskurs i kriminalteknik
m. m., som under sommaren 1930 anordnades i Stockholm, i en till Kungl.
Majit ingiven skrift — under förmälan att det i många fall kunde påvisas,
hurusom polisundersökningar i svåra brottmål medfört otillfredsställande
resultat på grund av bristande tillgång på nödig utrustning — hemställt, att
frågan om anskaffande åt befattningshavarna vid landsbygdens polisväsende
av erforderlig utrustning för behörigt verkställande av utredning i brottmål
måtte snarast upptagas till prövning samt att viss i en framställningen bifogad
förteckning närmare angiven utrustning, främst fotografisk och daktyloskopisk
utrustning, måtte på statsverkets bekostnad ställas till förfogande
i första hand för dels de landsfogdar, vilka själva deltagit i kursen eller
inom sitt tjänstgöringsområde hade kriminalpolis anställd, vilken deltagit i
kursen, dels ock för de landsfiskaler, vilka bevistat kursen. Departementschefen
vitsordade, att den kriminaltekniska utrustning, som stöde landsfogdarna,
landsfiskalerna och kriminalpoliserna till buds, sannolikt å de flesta
håll vore otillräcklig och i behov av komplettering. Det syntes därför departementschefen
lämpligt, att Kungl. Majit erhölle möjlighet att på därom
av viss länsstyrelse gjord framställning, efter prövning av det föreliggande
behovet i varje särskilt fall, ställa till länsstyrelsens förfogande något belopp
för anskaffande av här avsedd utrustning. Kostnaderna för detta ändamål
syntes böra bestridas från anslaget till polisväsendet i riket, något som utan
särskilt beslut kunde ske, därest riksdagen icke framställde erinran däremot.
I avbidan på närmare erfarenhet rörande storleken av de utgifter, som för
detta ändamål erfordrades, syntes åtminstone för budgetåret 1931/1932 något
särskilt belopp för nämnda utgifter icke behöva beräknas. Från riksdagens
sida framställdes icke någon erinran mot att kostnaderna för berörda ändamål
finge bestridas på sätt departementschefen föreslagit.

Härmed torde behovet av anslag för dessa utgifter vara tillräckligt tillgodosett.
Ej heller för budgetåret 1932/1933 synes det vara behövligt att
särskilt anslagsbelopp beräknas för ändamålet.

Angåendeo behovet av tjänsteautomobiler för personalens resor råda delade
meningar. A ena sidan har framhållits, att sådana automobiler för länskriminalpolisen
skulle vara till stor nytta. Det vore för undersökningarnas bedrivande
fördelaktigt, att tjänstebil funnes till omedelbart förfogande och att
personalen under resorna och särskilt vid uppehåll under resorna vore befriad
från hänsyn till taxeberäkning för en lejd automobil. Kostnaderna för
statsverket bleve icke större genom tillhandahållande av tjänstebilar än
genom resekostnadsersättningar, vilka uppginge till ansenliga belopp. Ä
andra sidan har erinrats, att det numera överallt vore sä lätt att erhålla
hyrbil, att tjänstebilar icke vore behövliga för åstadkommande av nödig
snabbhet i utryckningarna, och att användande av tjänstebil medförde vissa
olägenheter. Polismännen lindo då att föra och vårda sig örn bilen. För
att hålla den ständigt färdig till användning krävdes fortgående tillsyn och

Tjänsteauto mobiler.

Flyg maskiner.

Telefon förbindelser.

skötsel och under förrättningsresorna kunde omvårdnaden om bilen vara till
hinder för tjänsten. En chaufför kunde också vara till stor nytta särskilt
vid forsling av anhållen person, vilket kunde vara fördelaktigt även med
hänsyn till kostnaden, enär behovet av polispersonal i sådana fall därigenom
bleve mindre.

Yad kostnaden på det hela taget angår har man att räkna med olika förhållanden
i olika län. Där verksamheten på landsbygden har obetydlig omfattning,
kan det vara ekonomiskt mindre lämpligt att hålla tjänstebil, medan
i vissa andra län torde linnas möjlighet att göra besparing genom användning
av sådan bil, särskilt i län där avstånden äro stora och resor äro ofta
förekommande. I några län hava polismän vid länsavdelningarna själva
skaffat sig bil för sina tjänsteresor, vilket sjmes åtminstone i vissa fall varit
för dem ekonomiskt fördelaktigt.

På grund av hittills gjorda erfarenheter och med hänsyn till såväl de
olika uttalanden, som gjorts örn lämpligheten av att använda tjänstebilar, som
den stora kostnaden för anskaffning av sådana bilar, synes för närvarande
icke finnas skäl för någon mera omfattande åtgärd i detta avseende, utan
torde det vara lämpligt, att frågan örn anslag för ändamålet får bliva beroende
av särskilda erfarenheter i olika län och framställning av vederbörande
myndigheter.

Flygmaskinen är ett fortskaffningsmedel, som hittills icke kommit till användning
vid polisundersökningar i vårt land. Enligt allmänna resereglemente!
kan reseersättning utgå även för färd med luftfartyg. Såsom villkor
härför gäller den allmänna regeln att ersättning icke må tillgodonjutas med
sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans
ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Förrättningsman är icke på
grund av bestämmelserna i resereglemente! pliktig att färdas med luftfartyg.
Sådan befrielse bör icke ifrågakomma beträffande polistjänsten men någon
särskild föreskrift härom torde icke vara behövlig.

Det finns uppenbarligen all anledning att uppmärksamma de möjligheter,
som utvecklingen av flygväsendet kan erbjuda beträffande länskriminalpolisens
förrättningar på landsbygden. Särskilt kan det beräknas, att länsavdelningen
i Stockholm kan komma att få nytta av flygmaskiner vid resor
till avlägsna delar av landet. Den regelbundna lufttrafiken har ännu icke
någon nämnvärd betydelse i detta avseende. Men flygmaskiner kunna anskaffas
på annat sätt och, ehuru det för närvarande icke finnes anledning
att vidtaga några omfattande åtgärder eller uppgöra någon plan för användning
av sådant färdsätt, kan det dock vara lämpligt, att vissa förberedelser
göras så att möjligheten att anskaffa flygmaskin blir underlättad då behov
därav kan uppstå.

I några yttranden har framhållits, att det för polisväsendet på landsbygden
vore till olägenhet, att telefonstationerna i smärre samhällen vanligen äro
stängda nattetid och icke öppnas tidigare än omkring klockan sju eller åtta
på morgonen och på sön- och helgdagar icke hållas öppna mera än en kort
tid. Detta förhållande vore särskilt menligt, då underrättelse örn begånget
brott måste skyndsamt meddelas till vederbörande myndigheter såsom för
tillkallande av kriminalpolismän från länets residensstad eller annan ort.

Telegrafstyrelsen har på begäran verkställt utredning angående ungefärliga
kostnaden för beredande av telefoneringsmöjlighet dygnet runt åt de
landsfiskaler i riket, vilkas telefoner äro anslutna till stationer med begränsad
öppenhållningstid.

Enligt för telefontjänsten allmänt gällande villkor kan abonnent, i mån

av tillgång på för ändamålet disponibla mellanortsledningar, under sin telefonstations
stängningstider erhålla direkt koppling — enligt telegrafverkets
terminologi extra förbindning — till öppen station. Såsom ersättning för
det extra arbetet med sådana förbindningar Ilar vederbörande rekvirent att
erlägga särskild avgift, för närvarande utgående med 10 kronor per månad
för varje förbindning.

I de flesta fall har abonnenternas behov av telefonförbindelse nattetid
eller eljest under stations stängningstider utan olägenhet kunnat fyllas
genom anordnande av förbindningar på ovan angivet sätt. Därest emellertid
vid station, där extra förbindning begäres, för kopplingen erforderlig mellanortsledning
icke finnes tillgänglig, på grund av att samtliga ledningar äro
upptagna genom tidigare avtal örn extra förbindningar eller av annan orsak,
kan den önskade telefoneringsmöjligheten under stängningstiderna icke beredas
på annat sätt än genom anordnande av utsträckt tjänstgöring (natttjänst)
vid vederbörande station. I dylikt fall uppsägas samtliga befintliga
extra förbindningar vid stationen till omedelbart upphörande och vederbörande
abonnenter hänvisas till att rekvirera extra öppenhållning av stationen
i fråga. Ersättningen för dylik extra öppenhållning utgår vid stationer,
där abonnentantalet understiger 50 och abonnenterna sålunda hava att själva
bestrida kostnaderna för stationens betjäning, med belopp som överenskommes
mellan växelstationsföreståndaren och abonnenterna, och vid övriga
stationer med belopp, som fastställes av telegrafverket och varierar efter
stationernas storlek.

Den av telegrafverket företagna utredningen har givit vid handen, att
333 av landsfiskalerna i landet ingå med sina telefonabonnemang till stationer,
som nu icke hållas öppna hela dygnet. Telefonförbindelse dygnet
runt skulle för så gott som samtliga dessa landsfiskaler kunna för närvarande
ordnas genom extra förbindningar. I några enstaka fall, där på grund av
ledningsnätets sträckning förbindelse måste för flera landsfiskaler ordnas till
en och samma station, är emellertid antalet förefintliga mellanortsledningar
icke tillfyllest, varför extra öppenhållning skulle bliva erforderlig.

Sammanlagda kostnaden för beredande av de önskade telefoneringsmöjligheterna
skulle enligt telegrafverkets uppgift för samtliga förutnämnda 333
landsfiskaler för närvarande uppgå till cirka 49,000 kronor per år, vilken
summa innefattar jämväl ersättning för anordnande av extra öppenhållning,
i de fall sådan visat sig nödvändig. Telegrafstyrelsen framhåller att, som
av det föregående torde framgå, här ifrågavarande förhållanden ofta äro
underkastade förändringar, varför den lämnade kostnadsuppgiften icke finge
anses såsom fast. Den angivna summan hänförde sig uteslutande till det
vid tidpunkten för utredningens verkställande (juli 1931) förliandenvarande
läget och måste givetvis komma att variera allt efter ändringar i ledningstillgång
och öppenhållningstider samt växlingar i efterfrågan på extra förbindningar
från andra abonnenters sida.

Det synes vara ganska påtagligt, att en dylik förbättring av telefonmöjligheterna
skulle vara till stor nytta men, med hänsyn till den ansenliga
kostnaden och då endast en länsstyrelse gjort uttalande om erfarenhet angående
olägenheter i berörda hänseende, torde frågan böra bliva beroende av
yttranden från samtliga länsstyrelserna angående erfarenheterna i länen.

Erfarenheten örn användning av spårhundar i kriminalpolisens tjänst är
i vårt land mycket obetydlig. I Stockholm har sedan flera år tillbaka använts
hundar vid ordningspolisen till förstärkning av patruller i Brännkyrka
och Bromma valdistrikt. Inalles finnas diir 16 sådana bevakningshundar,
de flesta lämpliga även såsom spårhundar. Inköpspriset har varit omkring
200 kronor. De vårdas helt och hållet av vederbörade konstaplar, som där -

Polishundar.

för åtnjuta en särskild ersättning av 50 kronor i månaden. Polismyndigheten
i Stockholm har icke funnit hundar vara till någon större nytta för
kriminalpolisen, icke ens i de båda nämnda yttre vaktdistrikten.

Länsavdelningen i Stockholms län har i ett par fall använt spårhund
men utan resultat. Pöreståndaren för avdelningen har uttalat som sin mening
att bestyret med dressyr samt kostnad för inköp och underhåll av
sådan hund säkerligen icke skulle motsvara gagnet av densamma. Inom
Stockholms län hade emellertid några till kriminalpolisen icke hörande
polismän hundar, som kunde anlitas, därest behov vid något enstaka tillfälle
skulle yppa sig.

Landsfogden i Uppsala län har meddelat, att Uppsala stad genom särskild
överenskommelse från början av detta år ställt till länets förfogande
en polishund jämte förare. Redan under den korta tid, som tillgång till
polishund funnits, hade det visat sig, att polishunden varit till god nytta.
En förrymd brottsling hade, därigenom att polishunden jämte förare hastigt
utsänts, kunnat fasttagas. Då brottslingen tillfångatagits på en ö, visade
detta att polishunden gjort ett synnerligen gott spaningsarbete. För egen
del ansåge landsfogden, att polishund i varje län borde vara tillgänglig för
landsfogde oell landsfiskaler.

Landsfogden i Örebro län anser, att en polishund borde kunna vara till
stor nytta särskilt i de vidsträckta skogarna inom länet. En i närheten av
Örebro stationerad spaningshund hade anlitats åtskilliga gånger men utan
något som helst resultat, vilket möjligen berott därpå, att spåren vid dessa
tillfällen varit för gamla.

Landsfogden i Kopparbergs län har meddelat, att år 1927 inom länet
gripits en länge efterlyst stortjuv uteslutande med hjälp av en polishund,
som en kriminalkonstapel i länet då hade på egen bekostnad.

Eör övrigt har, såvitt av meddelanden från landsfogdarna framgår, icke
gjorts någon erfarenhet i länen örn användning av polishundar. Tio landsfogdar
hava emellertid uttalat den meningen, att sådana hundar voro behövliga.
Landsfogden i Gävle anser, att det i allmänhet dröjer för länge med
polisens inställelse å brottsplatsen för att spaningshund skall kunna användas
med önskat resultat och landsfogden i Västernorrlands län har framhållit,
att ytterst få polismän voro lämpade för hundarnas omhänderhavande.

Ehuru de sålunda i länen gjorda erfarenheterna äro synnerligen obetydliga,
är det dock uppenbart att en spaningshund under gynnsamma förhållanden
kan vara till stor nytta. Eör en allmännare användning av hundar
i kriminalpolisens tjänst fordras emellertid en ej ringa tillgång på både
lämpliga och väl utbildade hundar och lämpliga och väl utbildade förare.
Vidare är det av vikt, att hundarna ständigt få noggrann omvårdnad och
ledning så att deras duglighet icke går förlorad och att de snabbt kunna
föras till platsen, där deras användning i polistjänsten kan ifrågakomma.
Det anses vetenskapligt utrönt, att en hund endast under gynnsamma betingelser
med någon utsikt till framgång kan följa ett spår, som är äldre än
omkring sex timmar.

För att något mera avsevärt resultat skall kunna vinnas i landet genom
användning av spaningshundar är det behövligt, att en hundskola inrättas,
en anstalt för utbildning av både hundar och förare, vilken också skulle
ombesörja anskaffning av hundar. Anslag skulle behövas både för anstalten,
för polismännens deltagande i kurserna samt för anskaffning och underhåll
av hundarna. Så omfattande åtgärder kunna emellertid på grund av hittills
gjorda erfarenheter icke förordas, men örn det skulle visa sig, att ett allmännare
behov finnes, torde det vara lämpligt att denna fråga tages under
särskild behandling, eventuellt i samband med frågan örn anskaffning och

utbildning av skyddshundar åt myndigheter, som kunna behöva sådana
hundar.

Eepresentanter för föreningen Sveriges landsfiskaler hava framhållit önskvärdheten
av att tidningen Polisunderrättelser bleve utdelad även till fjärdingsmännen.
Fjärdingsmannen, både ordinarie och extra, skulle genom sin
personalkännedom kunna i väsentlig mån medverka till ett bättre resultat
av efterlysningar och andra meddelanden i nämnda tidning. De skulle också
härigenom bliva mera intresserade för brottmålsarbetet.

Eedaktionen för tidningen har verkställt utredning angående den ökning
av kostnaderna för tidningen, som dess tillhandahållande åt samtliga fjärdingsman
i riket skulle åsamka statsverket. Av denna utredning har enligt
meddelande från polismästaren i Stockholm framgått, att tryckningskostnaderna
skulle komma att ökas med cirka 35,000 kronor. Det ökade redaktionsarbete,
som den ifrågasatta utvidgningen av tidningens läsekrets skulle medföra,
har beräknats kräva anställning av minst ytterligare ett biträde. Förslagets
genomförande skulle följaktligen åsamka statsverket en merutgift för
»Polisunderrättelser» av cirka 40,000 kronor örn året.

Härtill skulle komma att tidningen, som utkommer varje dag och som
utexpedieras samma dag den tryckts, icke skulle kunna expedieras till läsekretsen
samma dag den lämnat tryckpressen utan först följande dag, enär
de många nytillkommande adressaterna skulle orsaka längre tid för adressernas
vederbörliga anbringande å tidningsnumren. Detta arbete kan för
närvarande verkställas före de postförande tågens avgång å eftermiddagen,
men det stora antal nya läsare, som ifrågasatts, måste förlänga nyss sagda
del av expeditionen och försena denna till följande dag. Den snabbhet i
tidningens expedition, som med hänsyn till dess ändamål är önsklig, skulle
följaktligen icke kunna iakttagas.

Under sådana förhållanden torde det icke vara lämpligt att vidtaga den
ifrågasatta utvidgningen.

Föreningen Sveriges landsfogdar har i skrivelse till Kungl. Majit den 9
februari 1931 hemställt örn utredning angående inrättande genom statsverkets
försorg av en kriminalteknisk centralbyrå och till stöd härför anfört i
huvudsak följande.

Vid undersökningar i brottmål ställdes polismyndigheterna på landsbygden
ofta inför spörsmål, vilka för sin lösning krävde undersökning antingen
genom speciell vetenskaplig institution eller ock genom särskilt utbildad
sakkunnig. I vissa fall kunde vederbörande polismyndighet omedelbart avgöra,
till vilken statsinstitution man i det särskilda fallet borde hänvända
sig. Men ofta kunde tvekan uppkomma, huruvida ärendet borde hänskjutas
tili den ena eller andra institutionen. Onödig tidsförlust och minskade möjligheter
till gott undersökningsresultat kunde då uppkomma genom undersökningsföremålens
transport mellan olika institutioner. För vissa fall saknades
helt och hållet en statsinstitution, som ägde skyldighet och möjlighet
att verkställa erforderlig utredning, såsom i fråga örn skriftförfalskning m. m.
I sistnämnda fall måste därför vederbörande polismyndighet på eget ekonomiskt
ansvar föranstalta örn utredning i dylika tjänsteärenden, understundom
med risk att själv få vidkännas kostnaden för denna. En annan omständighet,
som i detta sammanhang borde påpekas, vore också att utlåtanden från
sakkunnig statsinstitution tillerkändes större bevisvärde än utlåtanden som
avgivits av andra.

För landsbygdens polismyndigheter framstode det därför såsom ett tr;bligande
behov att genom statsverkets försorg inrättades en kriminalteknisk
centralbyrå, till vilken vederbörande polismyndighet vid behov av specialundersökningar
kunde hänvända sig.

o -l

Tidningen

Polisunder rättelser.

Kriminalteknisk

centralbyrå
och polislaboratorium.

17 9 7 3 1

Efter sådan hänvändelse skulle byrån hava att antingen remittera ärendet
till den institution, som i det föreliggande fallet vore bäst skickad för utredningens
verkställande, eller ock att själv ombesörja undersökningen.

I skrivelsen anföres slutligen att ett ytterligare önskemål beträffande ifrågavarande
byrå givetvis vore, att vid densamma anställdes några kriminaltjänstemän,
som erhållit särskild utbildning för undersökning angående vissa
grövre brott såsom mord och dylikt, vilka i fall av behov omedelbart kunde
beordras biträda lokala polismyndigheter vid mera invecklade utredningar.

Det i skrivelsen sist anförda önskemålet rör ett ämne, som här förut varit
föremål för utredning, av vilken torde framgå, att en dylik central institution
för undersökning ute i landet angående vissa'' grövre brott såsom mord och
dylikt icke bör inrättas. Härmed är naturligtvis icke uteslutet, att biträde
vid dylik undersökning av polisman, som är speciellt sakkunnig beträffande
fingeravtryck m. m.,bör finnas att tillgå, vilken fråga beröres närmare i det
följande.

Vad angår den uppgift, som skulle tillkomma den föreslagna centralbyrån
för biträde åt polismyndigheter i landet i sådana fall, då de önska anlita
speciell vetenskaplig institution, kan det icke vara behövligt att en särskild
byrå inrättas för förmedling av sådana ärenden. Aro myndigheterna tveksamma
vart de skola hänvända sig kunna de lätt få upplysning härom t. ex.
hos polisen i Stockholm. Att någon statsinstitution eller tjänsteman icke
finnes för biträde med undersökningar angående skriftförfalskning är onekligen
en brist, men detta eller något annat liknande behov kan icke tillräckligt
motivera inrättande av en särskild kriminalteknisk byrå.

Det bär ifrågasatts, att för polisväsendets behov borde finnas ett särskilt
centralt laboratorium, som i stället för omförmälda vetenskapliga institutioner
kunde anlitas för polisens undersökningar. En sådan förändring skulle
icke innebära någon förbättring. De vetenskapliga institutioner av ifrågavarande
slag, som mest anlitas, äro statens rättskemiska laboratorium och
andra under medicinalstyrelsen lydande anstalter samt statens provningsanstalt.
Dessa institutioner hava en så omfattande erfarenhet och äro så
rikt utrustade med vetenskapliga krafter och andra resurser, att ett särskilt
polislaboratorium icke på långt när skulle kunna erbjuda samma möjligheter.

Av anförda skäl torde det icke vara lämpligt, att genom statens försorg
inrättas vare sig en kriminalteknisk centralbyrå eller ett polislaboratorium.
Centralbyrån Däremot bör åtgärd vidtagas för att den redan befintliga av staten för
för finger- polisväsendet inrättade centralbyrån för fingeravtryck må kunna jämte sin
avtryck. nuvarande uppgift tillgodose även andra behov.

I ett förut återgivet yttrande har landsfogden i Örebro län framhållit, att
det synnerligen ofta inträffade, att fingeravtryck anträffades å en brottsplats
utan att undersökningen gåve till resultat, att misstankar kunde riktas emot
viss eller vissa personer. Då avtryck av brottslingens samtliga tio fingrar
ytterst sällan återfunnes å brottsplatsen, vore det behövligt, att ett fullständigt
s. k. enfingersregister funnes att tillgå. Det vid centralbyrån för fingeravtryck
förda enfingersregister, vilket huvudsakligen endast omfattade avtryck
upptagna i Stockholm, borde utvidgas till att omfatta hela landet.

Centralbyrån för fingeravtryck är organiserad tillsammans med signalementsbyrån
vid Stockholms kriminalpolisavdelning. Centralbyråns personal
består av en kommissarie och två kriminalkonstaplar, signalementsbyråns
personal av en överkonstapel och en fotograf. Hela personalen arbetar tillsammans
såsom en avdelning.

Förutnämnda enfingersregister, omfattande avtryck upptagna i Stockholm,
tillhör signalementsbyrån. För registrets inrättande har vidtagits den an -

ordningen att alla fingeravtryck, som tagas av polisen i Stockholm, lämnas
till centralbyrån i två exemplar, av vilka det ena lägges till enfingersregistret.
Denna anordning har visat sig vara till stor nytta och det finnes uppenbarligen
skäl för utvidgande av densamma till att omfatta hela riket.

Centralbyrån för fingeravtryck bör emellertid tillgodose även ett annat
behov. Den vid nämnda signalementsbyrå tjänstgörande överkonstapeln har
enligt instruktionen för polispersonalen i Stockholms polisdistrikt till särskilt
åliggande, bland annat, att på begäran av spanande personal, så fort
ske kan, begiva sig till brottsplats och biträda vid dennas besiktning för utrönande
av förekomsten av fingeravtryck och andra spår efter brottslingar.
Till signalementsbyrån hör det s. k. kriminalmuseet, vilket innehåller en
samling av föremål, som tillvaratagits vid sådana undersökningar å brottsplatser.
Det skulle givetvis vara av stort värde att sådana spcialister funnes
att tillgå även vid undersökningar på andra orter i landet, men för detta
ändamål torde det vara behövligt, att ytterligare två kriminalkonstaplar anställas
vid centralbyrån. Denna byrå skulle därefter hava till åliggande, att
efter rekvisition från vilken polismyndighet som helst i riket lämna biträde
vid undersökning angående särskilt grova brott, och det synes vara lämpligt,
att den polisman, som utsändes, finge samma uppgift som enligt vad ovan
nämnts tillkommer överkonstapeln vid Stockholmspolisens signalementsbyrå.

För berörda ändamål torde anslaget till centralbyrån för fingeravtryck
tillsvidare böra ökas med i runt tal 11,000 kronor, varjämte skulle erfordras
nya föreskrifter angående centralbyråns verksamhet.

Vad slutligen kriminalpolispersonalens utbildning angår torde det icke
vara lämpligt, att hithörande frågor här upptagas till närmare granskning, då
Kungl. Majit uppdragit åt styrelsen för polisskolan i Stockholm att verkställa
utredning, huruvida och i vad mån reglementet för polisskolan i Stockholm
med hänsyn till den vid dess tillämpning vunna erfarenheten eller
eljest borde ändras. Vid denna utredning, som skall verkställas med biträde
av särskilda sakkunniga, torde de spörsmål i avseende å kriminalpolispersonalens
utbildning, som framkommit i ovan återgivna yttranden, komma under
behandling.

Det har icke heller synts vara lämpligt att här ingå i granskning av framkomna
förslag örn utgivande av en handbok rörande brottsundersökningar
och örn utfärdande av särskilda föreskrifter eller anvisningar angående sådana
undersökningar, vilka förslag nära sammanhänga med frågan örn utbildningen
i polisskolan.

Stockholm den 10 september 1931.

Förslag.

Kriminal polisperso nalens utbildning.

G. Hårleman.

Tab. 1. Brott och förseelser, som undersökts av kriminalpolisen vid verksamheten utom stationsorten åren 1928—1930.

	Brottens och förseelsernas art	Stockholm	Uppsala	Nyköping	Eskilstuna	Linköping	Norrköping
1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930
1	Mord..........................................			1				1			1					1				1
2	Mordförsök..............................																			2
3	Dråp..........................................																			3
4	Vållande till annans död ............	1	1	3																4
B	Dödsfall under misstänkta omstän-
	digheter .................................	—	4	1	—	—	—	—	—	—	2	1	—	1	—	—	3	2	—	5
6	Svår misshandel ........................	7	4	5	1	—	2	2	2	—	1	2	—	2	3	1	5	2	2	6
7	Barnamord................................	4	2	4	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	1	—	—	—	7
8	Fosterfördrivning........................	1	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	8
9	Hemfridsbrott ...........................	2	3	1	1	—	—	—	—	—	1	—	1	1	2	1	1	—	—	9
10	Våldtäkt, försök till våldtäkt ......	4	6	—	—	-	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	10
11	Sedlighetsbrott ............	54	12	19	—	2	2	2	2	1	1	2	—	—	1	2	2	1	4	11
12	Egenmäktigt förfarande...............	1	—	6	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	12
13	Menedsbrott ..............	4	2	2	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	1 3
14	Mordbrand, försök till mordbrand	1	9	13	—	—	—	1	2	2	2	1	2	—	—	2	—	—	—	14
15	Eldsvåda under misstänkta örn-
	ständigheter .....................	18	12	16	1	2	1	—	4	2	—	3	2	—	—	1	2	2	—	15
16	Dynamitattentat ........................	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	16
17	Snatteri, stöld ...........................	1)133	>1158	‘1166	4	21	5	3	4	2	4	6	2	18	28	26	2	10	20	17
18	Inbrottsstöld, fickstöld ...............	2	2	1	11	20	25	5	3	4	5	1	3	23	24	18	25	16	10	18
19	Rån ........................	2	2	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	19
20	Bedrägeri, förskingring, förfalsk-
	ning, trolöshet .......................	15	56	29	1	—	3	3	2	2	—	2	1	1	3	4	2	3	12	3 0
21	Bedrägeri i konkurs ...................	2	1	4	—															21
22	Andra brott mot strafflagen.........	4	25	3	1	1	2	1	1	2	3	3	4	2	4	2	—	—	—	22
	Summa	255	301	276	21	46	41	18	21	16	20	21	16	49	66	63	43	36	48
23	Lönnbränning ........................	_	_	_	_	_	_	_	_	3	• _	_	_	4	6	4	4	14	24	23
24	Annan olovlig befattning med sprit-
	drycker .................................	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	6	4	6	148	61	69	24
25	Trafikförseelser....................	—	—	—	—	—	—	2	2	3	5	3	2	—	—	—	12	9	2	25
26	Diverse förseelser ....................	69	76	69	2	—	—	—	2	2	, 2	1	1	—	—	1	2	—	5	26
	Summa	69	76	69	2	—	2	O £*	4	8	7	4	3	10	10	11	156	84	100

*) Häri äro även inbrottsetölder inräknade.

Tab. 1 (forts.) Brott och förseelser, som undersökts av kriminalpolisen vid verksamheten utom stationsorten åren 1928—1930.

	Brottens och förseelsernas art	Jönköping	Växjö		Kalmar	Västervik	Visby		Karlskrona
	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930
1	Mord.........................................																			i
2	Mordförsök.................................																			2
s	Dråp..........................................	—									1									3
4	Vållande till annans död ............													1	—	1	1	—	4
5	Dödsfall under misstänkta omstän-digheter ................................											1	_	2	1	1	—	—	—	5
6	Svår misshandel .................. .....	—	—	—	—	1	—	1	2	11	—	1	—	—	1	1	5	1	—	6
7	Barnamord.................................													2	3	1	—	—	—	7
8	Fosterfördrivning........................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	--	—	1	—	8
9	Hemfridsbrott ...........................	—	—	—	—	—	—	1	2	3	—	—	—	1	—	2	3	—	2	9
10	Våldtäkt, försök till våldtäkt ......	—	—	2	—	1	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	i	1	2	10
11	Sedlighetsbrott...........................	—	1	—	—	—	—	1	3	3	—	—	—	7	—	3	4	—	1	11
12	Egenmäktigt förfarande...............								1											12
13	Menedsbrott ..............................	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	1	13
14	Mordbrand, försök till mordbrand	3	—	—	—	—	2	1	3	1	—	—	1	—	—	1	2	4	5	14
15	Eldsvåda under misstänkta om-ständigheter.............................	1	3	2	2	—	2	5	4	4	1	—	1	1	3	1	1	1	—	15
16	Dynamitattentat ........................	—	—	—	14	—	—	—	—	2	—	—	—	1	1	2	—	—	—	16
17	Snatteri, stöld ...........................	2	—	—	7	1	3	4	10	6	—	—	8	11	14	—	—	14	17
18	Inbrottsstöld, fickstöld ..............	91	14	2	5	16	3	9	5	9	5	8	2	7	6	17	7	1	9	18
19	Rån ........................................	1																		19
20	Bedrägeri, förskingring, förfalsk-ning, trolöshet ........................	8	2	5	_	—	_	1	6	11	2	—	1	1	2	—	9	14	14	20
21	Bedrägeri i konkurs ..................																	11	1	21
22	Andra brott mot strafflagen .....	—	—	1	I	—	2	—	—	—	—	—	5	—	1	—	4	5	22
	Summa	106	20	12	22	25	10	23	30	56	15	11	10	34	31	43	38	35	54
23	Lönnbränning ...........................	_	_	_	1	1	_	1	—	14	i	2	—	—	—	—	—	1	1	23
! 24 i	Annan olovlig befattning med sprit-drycker .................................			_	_	_	_	_	_	2	_	1	2	—	_	2	1	2	4	24
25	Trafikförseelser...........................	—	1	—	8	5	5	—	—	—	—	—	—	214	197	167	—	—	—	25
26	Diverse förseelser.......................	1	1	—	1	1	—	1	3	4	68	31	48	2	3	5	—		—	26
	Summa	1	2	—	10	7	5	2	3	20	69	34	50	216	200	174	1	3	5

Tab. 1 (forts.) Brott och förseelser, som uudersökts av kriminalpolisen vid verksamheten utom stationsorten åren 1928-1930.

	Brottens och förseelsernas art	Kristianstad	Malmö	Hälsingborg	Halmstad	Göteborg	Borås
1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	11930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930
1	Mord......................................					1			1		1				1
2	Mordförsök .............	—	—	—	—	_	_	_		_		1		1
3	Dråp ...................................	—	—	—	—	—	1	—	_	_	_		_
4	V ^Ilande till annans död ..........	—	—	—	1	—	_	—	_	_	_	2	2	_
6	Dödsfall under misstänkta omstän-
	digheter .................................	—	—	—	4	—	1	—	—	_	_	_	_	_		1
6	Svår misshandel ....................	—	—	—	4	4	2	2	4	1	_	_	2	2	2	3
7	Barnamord.................................	—	—	—	—	2	1	—	—	1	3	4	1	2	1
8	Fosterfördrivning........................	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_
9	Hemfridsbrott .........................	—	—	—	—	1	1	—	1	1	_	2	_	_	2				1
10	Våldtäkt, försök till våldtäkt ......	—	—	—	8	5	6	5	3	4	_	2	2	1		1
11	Sedlighetsbrott...................	1	—	2	8	18	5	—	2	3	5	7	2	2	5	4
12	Egenmäktigt förfarande...............	—	—	—	1	1	1	—	—	1	—				1				1
13	Menedsbrott ......	—	2	—	4	3	4	—	1	1	_	_	_	1		2			1
14	Mordbrand, försök till mordbrand	—	—	6	4	2	9	2	_	1	5	4	3				1
15	Eldsvåda under misstänkta om-
	ständigheter ...............	3	5	11	13	12	14	3	3	7	_	_	_	5	5	5	5		2
16	Dynamitatlentat	1	1	—	—	—	—	—	—	—	_	1	_		1
17	Snatteri, stöld	3	5	2	85	74	75	42	45	22	3	9	3	_	2	3		3	11
18	Inbrottsstöld, fiekstöld ........	10	5	10	74	47	115	33	32	48	—	6	1	4	3	3	1	ii	5
19	Rån ..................	—	—	—	—	1	1	—	1	1	_	—	_	_
20	Bedrägeri, förskingring, förfalsk-
	ning, trolöshet ........	—	5	6	34	143	89	8	11	69	9	6	3	6	4	7	2	5	5
21	Bedrägeri i konkurs................	—	—	—	3	1	3	—	—	1	2	1			1	1
22	Andra brott mot strafflagen.........	—	5	4	7	8	13	3	7	6	1	4	6	1	2	7	—	—	2	22
	Summa	18	28	41	250	323	341	98	lil	67	29	49	25	25	30	37	9	19	28
23	Lönnbränning ...........................	1	_	_	_		1	_										1
24	Annan olovlig befattning med sprit-
	drvcker	—	2	11	—	—	1	—	—	1	_	_	_					7	1
25	Trafikförseelser . ......	—	146	6	—	1	_	—	_		_	1	_			1		5	10
26	Diverse förseelser ........	—	2	2	3	3	3	1	2	—	—		—	—	—		—	12	67	26
	Summa	1	150	19	3	4	5	1	2	1	—	1	—	—	—	1	-	251	78 \|

Tab. 1 (forts.) Brott och firrseelser, som undersökts ar kriminalpolisen Tid verksamheten utom stationsorten åren 1928—1930.

1	Brottens och förseelsernas art	Trollhättan	Skövde	Karlstad	Örebro	Västerås	Falun
1 1	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930
1	Mord..........................................															1		1		1
2	Mordförsök.................................	1																	1	2
3	Dråp..........................................																			3
4	Vållande till annans död ............	—																		4
5	Dödsfall under misstänkta omstän-digheter....................................	—	_	1	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	2	—	1	—	1	5
6	Svår misshandel ........................	—	—	—	—	1	2	1	—	1	—	—	—	—	—	1	3	—	4	6
7	Barnamord................................	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	1	6	—	7
8	Fosterfördrivning........................	—																1		8
9	Hemfridsbrott ...........................	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	i	9
10	Våldtäkt, försök till våldtäkt ......	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1	—	10
11	Sedlighetsbrott...........................	—	1	—	2	2	2	—	—	2	1	—	1	1	1	—	—	13	—	11
12	Egenmäktigt förfarande...............	—																		12
13	Menedsbrott .............................	—	2														4	6	—	13
14	Mordbrand, försök till mordbrand	1	—	—	—	3	—	—	—	—	5	4	1	1	—	—	4	i	i	14
15	Eldsvåda under misstänkta om-ständigheter ...........................	—	1	_	—	1	2	1	1	—	i	1	1	2	1	3	3	2	i i	15
16	Dynamitattentat ........................	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	4	1	—	1	—	—	10	16
\|17	Snatteri, stöld .......................	—	29	31	6	9	14	—	—	1	—	l) 2	‘)3	—	1	—	5	6	17
jl8	Inbrottsstöld, fickstöld ...............	4	9	5	14	3	10	3	8	10	l)3	‘)10	LII	2	2	2	12	4	18	18
19	Rån .........................................																			19
12 0	Bedrägeri, förskingring, förfalsk-ning, trolöshet ........................	4	_	3	2	7	_	3	_	3	1	_	_	1	—	—	4	8	4	20
121	Bedrägeri i konkurs ..................	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	21
22	Andra brott mot strafflagen.........	9	7	1	1	—	6	—	—	—	—	1	—	—	—	—	1	1	1	2 2
L	Summa Lönnbränning ..........................	19	50 4	44	26	29	40	10	10	17 2	12 2	23 1	18	7	8	8 3	41 60	53 48	39 82	23
24 1	Annan olovlig befattning med sprit-drycker .................................	—	__	_	_	1	_	_	_	5	—	—	—	—	2	2	36	25	47	24
! 2 5	Trafikförseelser...........................	—																12		25
26	Diverse förseelser........................	—															i)	6	26
	Summa *) Häri äro även inbrottsetölder inräkn	ade.	4	—	—	1	—	—	_ -	7	2	1	—	—	2	9	99	85	135

Tab. 1 (forts.) Brott och förseelser, som undersökts ay kriminalpolisen yid yerksamlieten utom stationsorten åren 1928—1930. tu

	Brottens och förseelsernas art	Gävle	Härnösand	Sundsvall	Östersund	Umeå	Luleå
1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930
1	Mord..........................................	2	1		1															1
2	Mordförsök..........................	2
3	D råp......................................													_	__	_	_	1	3	3
4	Vållande till annans död ........	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	2					2
6	Dödsfall under misstänkta omstän-
	digheter .................................	1	1	—	—	—	—	—	1	_	_	_	_	1					i	5
6	Svår misshandel ........................	—	2	1	1	—	—	—	1	_	_	_	_				1		2
7	Barnamord................................	—	—	—	—	—	—	_	—	_	_	_	_						3	7
8	Foste rfördrivning........................	3	—	—	—	—	—	—	1	_	_	_	_	1	_	13				8
9	Hemfridsbrott .....................	—	—	—	—	—	1	—	1	_	_	_	_						1	9
10	Våldtäkt, försök till våldtäkt ..	1	—	—	—	_	—	_	—	_	_	_	_
11	Sedlighetsbrott..........................	3	1	1	—	—	2	—	—	2	_	_	_	2		1	1	3	4	11
12	Egenmäktigt förfarande ............	—	—	—	1	—	—	—	1	_	_	_	_							12
13	Menedsbrott ...............	2	2	2	—	—	_	—	8	1	_	_	_	1					2	13
14	Mordbrand, försök till mordbrand	10	3	6	—	—	4	—	1	1	_	_	_	1	2	1	1		1
15	Eldsvåda under misstänkta örn-
	ständigheter ...............	—	—	—	1	—	—	6	2	2	_	_	1	2	1	1	2	4	2	15
16	Dynamitattentat ........................	1	3	—	—	—	—	—	—	_	1	_	_							16
17	Snatteri, stöld ......	19	8	4	1	1	2	5	2	4		_	_	2		2	3	2	4	17
18	Inbrottsstöld, fickstöld .........	44	5	4	—	1	8	13	4	3	4	2	2	9	2	4	3	1	4	18
19	Rån .................................	1	1	—	—	_	—	_	—	_			_			2				19
20	Bedrägeri, förskingring, förfalsk-
	ning, trolöshet ...................	1	8	8	—	1	8	1	6	3	_	1	_	28	_	2	2	1	5	20
fil	Bedrägeri i konkurs ..................	—	—	2	1	—	1	1	—	—	_	_	—	2	_				3	21
22	Andra brott mot strafflagen.........	6	—	1	1	1	7	5	8	3	—	1	—	2	—	—	—	—	2	22
	Summa	96	35	29	7	4	33	31	36	19	5	4	3	53	5	26	13	12	39
23	Lönnbränning ...................	1	_	2		_	6		2					18	13	8	12	11	15	23
24	Annan olovlig befattning med sprit-
	drycker .....................	2	1	—	1	—	2	1	—	2	_	—	—	8	32	30	2	_	_	24
25	Trafikförseelser..........	—	—	—	1	—	—	_	1	—	_	_	_	1	2			185	366	2 5
26	Diverse förseelser____	—	—	1	8	1	3	—	5	1	—	—	—	2	4	—	—		5	26
	Summa	3	1	3	10	1	11	1	8	3	—	—	—	29	51	38	14	196	386	•

Ta b. 2. För brott begångna å landsbygden och i städer, där kriutinalpolisardelning
icke Annes, häktade personer åren 1928 - 1930. 1

Hela antalet.

		1928	1929	1930	S:a	1928	1929	1930	S:a	% av hela antalet.
Stockholms	län......	97	97	58	252	42	33	21	96	38-i
Uppsala	» ......	21	12	16	49	8	11	7	26	53i
Södermanlands	)) ......	39	30	26	95	5	6	5	16	16-8
Ostergötlands	)) ......	59	65	44	168	15	19	28	62	36-9
Jönköpings	» ......	29	22	21	72	10	4	2	16	22-2
Kronobergs	)) ......	26	22	21	69	3	4	4	11	15-9
Kalmar	)) . .	50	66	51	167	14	10	13	37	22-2
Gotlands	)) ......	11	4	18	33	8	4	12	24	72-7
Blekinge	))	34	28	21	83	6	6	10	22	26-e
Kristianstads	» ......	42	31	43	116	4	5	10	19	16-4
Malmöhus	» ......	73	83	108	264	44	58	70	172	65''2
Hallands	» ......	33	23	19	75	9	3	3	15	20-o
Göteborgs och Bohus » ......	22	27	35	84	9	7	10	26	31-o
Älvsborgs	» ......	44	57	42	143	5	8	4	17	lia
Skaraborgs	» ......	32	60	46	138	10	10	10	30	21-7
Värmlands	» ......	56	46	30	132	3	4	3	10	7-6
Orebro	» ......	26	51	38	115	—	6	9	15	13-o
Västmanlands	)) ......	45	40	50	135	3	—	1	4	3-o
Kopparbergs	» ......	63	73	50	186	22	13	13	48	25-8
Gävleborgs	»	69	71	66	206	13	11	9	33	16o
Västernorrlands	»	87	91	115	293	3	8	12	23	7-8
Jämtlands	» ......	24	34	26	84	—	—	—	—	—
Västerbottens	))	60	52	55	167	6	2	5	13	7-8
Norrbottens	» ......	47	57	65	169	6	16	13	35	20-7
	Summa	1,089	1,142	1.064	3.295	248	248	274	770	284

Därav häktade för brott sorn under- I
sökts av kriminalpolisen.

CÖ

1 7 5)7 3 1

T a b. 3. Av kriminalpolisen för verksamheten utom stationsorten använda reseoch
förrättningsdagar åren 1928 1930.

	Polismän.	Rese-	1 och förrattningsdagar. l)
Kriminal- överkonst.	Kriminal- konst.	1928	1929	1930	Ål’8-medeltal per man.
Stockholms län...............	i	4	1	''''ull sys	selsättni
Uppsala » ...............	—	1	36	98	132	88
Södermanlands » ...............	—	2	251	277	243	128
Ostergötlands » ..............	—	3	460	560	590	179
Jönköpings » ...............	—	2	80	45	49	29
Kronobergs » ...............	—	1	29	57	39	42
Kalmar » ...............	—	3	382	505	586	164
Gotlands » ...............	—	1	254	236	304	265
Blekinge » ...............	—	1	150	114	165	143
Kristianstads » ...............	—	2	156	236	463	142
Malmöhus » ...............	i	4	1	?ull sys	selsättni	ng-
Hallands » ...............	—	1	117	132	96	115
Göteborgs och Bohus » ...............	i	1	268	317	352	156
Älvsborgs » ..............	—	2	299	337	255	148
Skaraborgs » ...............	—	3	191	423	297	101 j
Värmlands » ...............	—	2	50	88	223	60
Örebro » ...............	—	2	100	217	114	72
Västmanlands » ...............	—	2	50	45	72	28
Kopparbergs » ...............	—	3	288	436	603	147
Gävleborgs » ...............	i	2	407	417	252	120
Västemorrlands » ...............	—	5	479	494	626	107
Jämtlands » ..............	—	1	10	15	12	12
Västerbottens » ...............	—	4	183	255	225	55
Norrbottens >> ...............	—	3	109	199	277	65

*) Arbetstid för avfattande av protokoll och rapporter inräknad. Dagantalet Ilar genomgående
räknats särskilt för varje polisman, även då mer än en av polismännen deltagit i samma undersökning.

Utkast

till

ändrad lydelse av 7 § polisreglementet för riket den 26 september 1925.

7 §•

Erfordras kriminalpolispersonal för undersökning angående brott inom
polisdistrikt, varest kriminalpolisavdelning icke finnes, må polismyndigheten
rekvirera sådan personal lios polischefen i stad där kriminalpolisman, avsedd
för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden, finnes anställd.
Rekvisitionen skall ske från stad inom länet, såvida icke för visst län blivit
annorlunda förordnat; dock må i annat län, när särskilda omständigheter
därtill föranleda, rekvisition efter beslut av länsstyrelsen ske från stad utom
länet och åligger det landsfogden eller annan, som har att åtala brottet, att
när sådan rekvisition kan ifrågakomma skyndsamt hänskjuta frågan härom
till..länsstyrelsen.

Är kriminalpolisman, som i första stycket avses, inom den stad där han
är anställd sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas,
må i stället annan i staden anställd polisman ställas till förfogande.

BILAGA D TILL KUNGL. MAJLIS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932

Reviderad plan över statspolis och reservpolis.

(jämför översikt över den statliga kriminalpolisen sid. 68).

	Stats	P	0 1	i s				Reserv (då ersättare ej	jolis anställts)s)
Förläggijingsort och styrka	ö	Kom- miss.	.. O v er-konst.	Bilar2)	Mo- tor- eykl.ä)	Häs- tar	Mini	Därav beridna
								istockholm 4)50	16 (nu 8)
Stockholms län''	Stockholm 39		i	3	5	2	18	! Södertälje 3
	(utom inten-							lindingö 3
Oppsala »	(lenton)							Uppsala 3
Södermanlands »	Eskilstuna 4		—	i	i	1	_	I Eskilstuna 3 1 Nvköping 3
Östergötlands »	Norrköping 7	(51	—	i	i	1	2	(Norrköping 6 (Linköping 3	4 (nu 21
Örebro »	Örebro 7		—	i	2	—	—	Örebro 3
1 Västmanlands »	Västerås 4		—	i	1	1		Västerås 3
j Gotlands »	— —.							Visby 3
Kronobergs »	Växjö 4		—	i	1	1	—	Växjö 3
Kalmar »	Kalmar 7		—	i	2	—	—	(Kalmar 3 "(Västervik 3
; Blekinge »	Karlskrona 4	35	—	i	1	1	—	Karlskrona 3
Kristianstads »								Kristianstad 3
	1							Malmö 12	4 (nu 3)
								Hälsingborg 5	2 (nn 2)7-i
‘ Malmöhus »	Malmo 20		i	2	4	1	8	Landskrona 3	•
								Ystad 3
								Trälleberg 3
Jönköpings »	Jönköping 7		—	1	2	—	—	Jönköping 3
Hallands »								Halmstad 3
Göteb. o. Bobus »	■ Göteborg 28		i	2	5	1	10	(Göteborg B) 24 i Mölndal 3	10 (nu 5) !
	.46						[Uddevalla 3
Alvsborgs »							/Borås 3 (Trollhättan 3
Skaraborgs »	Skövde 4		—	1	1	1	-	Skövde 3
Värmlands »	Karlstad 7		—	1	2	—	—	1 Karlstad 3 (Kristinehamn 3
Kopparbergs »	Falun 10		—	1.	2	1	—	Falun 3
Gävleborgs »	Gävle 10	20	i	_	2	1	—	(Gävle 3 (Söderhamn 3
Jämtlands »	Östersund 4		—	1	1	t	—	Östersund 3
Västernorrlands »	Sundsvall 15	19	i	1	3	1	6	/Sundsvall 3 (Härnösand 3
Västerbottens »	Umeå 4\|	—	1	1	1	-	Umeå 3
Norrbottens »	Lided 15		i	1	3	1	6	Luleå 3
Summa (uto	m intendenten) 200	6	22	40 5	16 6	°)50	3) 202	36 (nu 20)

1) Siffrorna härunder beteckna den styrka, sora skall uppsättas av central staden (den kursiverade) vid
koncentration dit av statspolisavdelningarna från städer inom samma klammer. — 2) Beräknat antal. — 8) Roservpolisens
styrka skall, i den mån ersättare anställas, kunna uppgå till dubbla det här angivna antalet. 1
kostnadsberäkningen har räknats mod ersättare till sådant antal, att rcscrvpolisuntalot skall ökas med sammanlagt
100. — 4) 1 Stockholm tillkomma under större delon av året såsom ytterligare reserv polisskoleolever till
ett antal av högst 75 (so avd. 17 i bilaga A). — 6J 1 Göteborg tillkomma lindor större delen av året såsom ytterligare
reserv polisskoleolever till ett antal av högst 25 (so avd. 17 i bilaga A). — °) Härtill komma reservhästar,
sammanlagt 10 st. — 7) Enligt Kungl. Majda medgivande är staden tills vidare befriad från skyldigheten
att hålla tv& man beridna, under villkor att reservpolisen i stället hålles utrustad mod motorcyklar. Näldön
ändring härutinnan ifrågasattes ej nu.

BILAGA E TILL KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION Nr 178 AR 1932.

Reviderad beräkning över de kostnader för statspolis och reservpolis, som belöpa
å respektive budgetperioder (jämför sid. 53).

1	1932/33 (Vi-80/6 1933)	1933/34	Framdeles
Statspolis.
Löner. 1 intendent .........................................	13,000	13,000	14,000
6 kommissarier ........................ 16,800
22 överkonstaplar ..................... 105,200 172 ordinarie konstaplar.............. 693,800
845,800
eller med avdrag med hänsyn till användande av			820,000
icke ordinarie personal .................................	397,500	795,000
Ersättning för pensioneringskostnader...................	58,000	116,000	116,000
» » uniformering å 300 ....................	30,000	60,000	60,000
60 hästar. Inköp, inkl. mundering, å 1,600 (livs-			9,600
längd 10 år)...................................................	96,000	—
Underhålls- och stallkostnad å 1,400 ..................	42,000	84,000	84,000
40 bilar. Inköp å 5,000 (varaktighet 5 år) .........	200,000	—	40,000
Underhålls- och driftkostnad å 2,000 ..................	40,000	80,000	80,000
16 motorcyklar. Inköp å 2,000 (varaktighet 5 år)	32,000	—	6,400
i Underhålls- och driftkostnad å 1,500 .................. Beväpning och personlig utrustning (utom uniformer),	12,000 35,000	24,000	24,000 3,500
inköp 175 kr. per man (varaktighet 10 år) ...... Traktamente ersättning ar. I genomsnitt beräknas un-

gefär 2/ä av folket (130 man) varje dag(360 dagar) i vara på patrullering o. dyl.
! Av dessa resor beräknas:
4/io vara kortare än 4 tim. och ske utan er-
sättning.
5/io vara dagsresor med ersättning 3 kr. 70,200 Vio vara dygnsresor med ersättning 10 kr. 46,800	58,500	117,000	117,000
Tekniska hjälpmedel, anslag första året 15,000, sedan 3,000 per år................................................. Lokal och skrivbiträde i Stockholm .................. ! Lokal i 5 andra städer å 1,000 kr...................... Expenser 6 städer å 500 = 3,000 ....................\	15,000 7.500 2.500 2,800	3.000 10,000 5.000 5,600	3.000 1
10,000 5,000 5,600
13 » » 200 = 2.600 ..................../
Andra kostnader vid användning av stats- och re-			20,000
servpolis .....................................................	10,000	20,000
Reservpolis.	1.051,800	1,332,600	1,418,100
\ Statsbidrag för reservpolisstyrka 202 man (l/e av
lönen = i genomsnitt ungefär 550 kr. -t- för 65 man ytterligare */«) cirka ..............................	70,000	140,000	140,000
Ytterligare l/e av lönen till 100 man (beräknat		55,000	55,000
antal ersättare) ............................................	27,500
Hälften av kostnaden för 36 reservpolishästar......	14,040	28,080	28,080
Summa för statspolis och reservpolis	1,163,340	1,555,680	1,641,180
Avgår:
l Nuvarande kostnader för reservpolis ...... 251,000 \| Nu utgående anslag för hyra av motorfor-don till övervakning av vägtrafiken...... 28,000 Minskning i statsbidraget till landstings-
polis ................................................. 26,500 i Anslag för diverse extra bevakning ........ 15,000	160,250	320,500	320,500
Nettokostnad, summa kronoi	1,003,090	1,235,180	1,320,680

Kungl. Majlis ■proposition nr 178.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

örn polisväsendet i riket ............................................................................ 2

I. Ändrad organisation av ordningspolisen:

Utredningsmännens förslag ....................................................................... 0

Yttranden över promemorian angående reservpolis och statspolis m. m. 9
Departementschefen:

Allmän motivering .............................................................................. 27

Särskilda punkter i förslaget............................................................... 37

II. Kriminalpolisorganisationen:

Inledning ................................................................................................. 55

Utredning år 1931 rörande ändringar i kriminalpolisorganisationen ...... 57

Utredning år 1931 i ämnen, som ej beröra kriminalpolisorganisationen 58

Yttranden över 1931 års utredning ........................................................ 59

Departementschefen:

Kriminalpolisorganisationen ............. 66

Speciella anordningar............................................................................ 70

Punkter vid sidan av 1931 års utredning............................... 71

III. Specialmotivering till lagtexten ..................................................... 74

IV. Ytterligare frågor .......................................................................... 75

Bilagor.

A. P. M. rörande reservpolis och statspolis m. m. (sid. 1—85; se särskild

innehållsförteckning).

B. Sammanfattning av yttranden i anledning av promemorian rörande reserv polis

och statspolis m. m. (sid. 1-—38).

C. Utredning angående kriminalpolisen för landsbygden och städer där kri minalpolisavdelning

icke finnes (sid. 1—59; se särskild innehållsförteckning).

D. Reviderad plan över statspolis och reservpolis.

E. Reviderad beräkning över de kostnader för statspolis och reservpolis,

som belöpa å respektive budgetperioder.

Stockholm 1932. K. L. Beckman* Boktr.