Kungl. Majus proposition nr 112 (Proposition 1937:112)

Kungl. Majus proposition nr 112.

Nr 112.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
skogshärbärgeslag m. rn.; given Stockholms slott den
19 februari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
skogshärbärgeslag; samt

lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29 juni
1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 11)37. 1 sami. Nr 112.

173 37 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Förslag

till

Skogshärbärgeslag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bedrives skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt
samband med skogsavverkning, kolnings-, väg-, vattenavlednings- eller flottledsbyggnadsarbete
på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå,
att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för
erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren att sörja för att arbetarna
å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.

Vid skogsavverknings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete
åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället
tillgång finnes till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid
arbetet.

I denna lag förstås med arbetare envar, som utför arbete för annans räkning
utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare,
och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av
sådan arbetare, utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom
självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2 §•

Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme
samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med
tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget
kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig
bostad.

Härbärge, som är avsett att bebos av minst tio arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens
chefsmyndighet finner skäl medgiva undantag, så inredas, att
gemensam mathållning där lämpligen kan anordnas.

Yad i första stycket är sagt örn härbärge skall äga motsvarande tillämpning
beträffande stallrum, som avses i 1 §.

3 §•

I fråga örn härbärge, som användes vintertid under någon längre tid, skall
av arbetsgivare särskilt iakttagas:

a) På varje inkvarterad arbetare skall under normala förhållanden komma
ett luftutrymme av minst fem kubikmeter.

b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter i den
del av bostaden, som ej disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. m.).

Kungl. Majus proposition nr 112.

c) Härbärge skall vara anordnat nied trägolv. Uppföres härbärge vintertid
eller å tjälad mark, skall det förses med trossbotten eller annan därmed likvärdig
anordning.

d) Härbärge skall vara anordnat med innanfönster eller fönster med dubbla
rutor på något avstånd från varandra i samma båge.

e) Härbärge avsett för fyra eller flera arbetare skall vara anordnat med
torkrum samt förvaringsrum, lämpligen i anslutning till förstuga.

f) På lämpligt avstånd från härbärge skall finnas avträde inom skjul.

Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet medgiva undantag från vad i denna paragraf stadgas.

4§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal.

5 §•

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de härbärgen och stall, som
finnas anordnade, ävensom rätt att där företaga undersökningar, vartill deras
tjänsteåligganden kunna giva anledning; och vare arbetsgivaren pliktig att för
tillsynens behöriga utövande på anfordran tillhandagå med alla nödiga upplysningar.

Yad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som rättens
eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, gäde ock om dem,
som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

6§-

Å arbetsställe, som i denna lag avses, må arbetarna inom sig utse ett eller
flera ombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas
önskemål beträffande härbärge eller stall. Örn dylikt val böra ombuden underrätta
arbetsgivaren samt skogs- och flottledsinspektören.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla
arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt
meddelande, som avlåtits rörande härbärge eller stall vid arbetsstället.

7 §•

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1, 2
eller 3 §, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet på framställning av skogsoch
flottledsinspektören eller där så eljest prövas nödigt förbjuda arbetsgivaren,
sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid använda

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

visst härbärge eller stall eller bedriva visst arbete utan att hava vidtagit av
chefsmyndigheten vid förbudets meddelande angivna åtgärder. Är synnerlig
olägenhet för handen, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens
yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills
vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta
genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig
anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande härbärge eller stall, som arbetsgivaren fått
till sig upplåtet, bör jämväl upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att
meddela förbud mot upplåtande av härbärget för inkvartering av arbetare
eller av stallet för inhysande av hästar utan att med härbärget eller stallet
vidtagits viss angiven åtgärd.

8 §■

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 7 § första stycket, straffes med dagsböter, dock ej under
tio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare överträder förbud,
som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom i
denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder
därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

10 §.

över beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet i fråga, som omförmäles
i denna lag, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

11 §•

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i
denna lag är stadgat örn arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Föreskrifterna i 7 § skola icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives
av staten, utan skall i avseende å sådan verksamhet gälla följande bestämmelse: Skulle

skogs- och flottledsinspektören finna förhållande i fråga örn härbärge
eller stall vid visst arbetsställe påkalla åtgärd, som avses i 7 §, skall han därom
göra anmälan hos den myndighet, vilken över verksamheten har överinseende,
varefter denna myndighet har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga
den påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.

Kungl. Majus proposition nr 112.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937, från och med vilken dag lagen den
25 april 1919 (nr 222) angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning,
kolning och flottledsbyggnad av härbärge åt arbetarna m. m. upphör att gälla.

Bryter arbetsgivare mot förbud, som jämlikt 3 § sistnämnda lag samt 38 §
lagen örn arbetarskydd, enligt den lydelse dessa lagrum ägde före den 1
januari 1932, meddelats av Konungens befallningshavande, eller mot förbud,
som jämlikt 3 § lagen angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning,
kolning och flottledsbyggnad av härbärge åt arbetarna m. m. samt 38 § 1 mom.
lagen örn arbetarskydd, enligt den lydelse dessa lagrum äga enligt lagar den
12 juni 1931 (nr 289 och 288), meddelats av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det skogshärbärgeslagen trätt i
kraft, vad i 8 § sistnämnda lag är stadgat äga tillämpning.

Kungl. Majus proposition nr 112.

Förslag1

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29 juni
1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29 juni 1912 om
arbetarskydd1 skola, 33 och 35 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

10 §.

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete
eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete,
eller skogsavverknings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer
eller gods må icke användas minderårig under fjorton år. Yad sålunda
stadgats skall dock ej gälla distribution av varor eller uträttande av bud eller
ärenden.

Bedrives arbete, som med förbudet i första stycket avses, i sådan omfattning,
att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, må minderårig
icke användas till arbetet, utan så är att den minderåriges intygsbok, utöver
vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige icke
företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle
vara förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att lida men av
den sysselsättning, varom fråga är. Sådant läkarintyg må, utom då fråga är
örn minderårigs användande till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete,
vid intygsbokens avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år
och kan utgöras av anteckning, som vid besiktning enligt 35 § införts i boken
av besiktningsläkaren.

32 §.

Det åligger arbetsgivare, vilken använder minderårig i arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, att hava den minderåriges
namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteckning ävensom
att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minderårige från
förteckningen. Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid förnyat
uppläggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga
minderåriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren är pliktig
förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalenderår förteckningen
avser. Yad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-,
kolnings- eller flottningsarbete.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, skall inom fjorton

1 Senaste lydelse se SFS 1931: 288.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra skriftlig anmälan ävensom
på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke vidare
i arbetet använder någon minderårig. Äger användandet av sådan arbetskraft
rum allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbetsgivaren därom
på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan
upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.
Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-, kolningseller
flottningsarbete.

Vid beviljande---ovan stadgats.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas
i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses,
företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning,
vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling
menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningshavande
finner särskilda skäl föreligga att därom förordna, företagas å viss
eller vissa av de minderåriga. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning
å skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete.

Det åligger---berörda anteckningsbok.

Till förrättande —--avgiva yttrande.

Vid beviljande---vid arbetsstället.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikation^
jordbruks- och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller:

Inom socialdepartementet föreligga för närvarande till prövning fråga
om åtgärder i syfte att åstadkomma förbättring av skogsarbetarnas härbärgen
under avverkningstiden samt vissa därmed sammanhörande spörsmål. Jag
anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla detta ärende, därvid under särskilda
huvudrubriker behandlas först frågan örn reviderad skogshärbärgeslag
samt därefter spörsmålet örn åtgärder avseende förbättrat arbetarskydd.

Skogshärbärgesl agen.

Historik.

Redan tidigt framställdes krav på lagstiftning i förevarande ämne. Det av
yrkesfarekommittén den 9 december 1909 avlämnade förslaget till lag örn
arbetarskydd upptog sålunda en allmän bestämmelse örn skyldighet för
arbetsgivare att tillse, att arbetare, som under längre tid sysselsattes med
arbete på så stort avstånd från ställe, där bostad kunde erhållas, att han icke
skäligen kunde begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, å eller i närheten
av arbetsstället ägde tillgång till lämplig plats för nattvila. Denna bestämmelse
uteslöts emellertid i det förslag till lag örn arbetarskydd, som av
Kungl. Maj:t förelädes 1912 års riksdag. Föredragande departementschefen
anförde som grund härtill, bland annat, att stadgandet, särskilt till följd av
sin obestämda avfattning, syntes ägnat att framkalla tvister och svårigheter
vid tillämpningen. Nämnda års riksdag beslöt emellertid i annat sammanhang
avlåtande av skrivelse (nr 147) till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande skogsarbetarnas ställning och
levnadsförhållanden i Norrland samt, i den mån det funnes önskligt, även i
andra i detta avseende därmed jämförliga landsdelar och därefter vidtaga
de åtgärder och, i den mån riksdagens medverkan krävdes, till riksdagen göra
de framställningar, som av denna utredning kunde föranledas.

Socialstyrelsen, som erhållit uppdrag att verkställa den sålunda begärda
utredningen, framlade under år 1916 berättelse över verkställda undersökningar
i en publikation benämnd »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

hållanden i Värmland, Dalarna och Norrland», varefter styrelsen med skrivelse
den 4 september 1917 avgav förslag till lag angående beredande i
vissa fall vid skogsavverkning, flottning och kolning av härbärge åt arbetarna
m. m. Ett på grundval av socialstyrelsens förslag samt däröver avgivna yttranden
utarbetat förslag till lag i ämnet framlades därefter genom proposition
nr 353 för 1918 års lagtima riksdag. Riksdagen förklarade emellertid på
förslag av lagutskottet (utlåtande nr 78), att saklig behandling av propositionen
icke kunnat medhinnas, varför densamma icke bifallits (skrivelse nr
403).

Lagförslaget framlades därefter med i sak oförändrat innehåll genom proposition
nr 53 för 1919 års lagtima riksdag. Enligt förslaget skulle lagen
avse härbärgen vid skogsavverkning och kolning. I motion, II: 325, av herr
Johansson i Sollefteå m. fl. yrkades, att under lagen skulle falla jämväl flottningsarbete
samt vissa andra arbeten, såsom dikningsföretag och vägbyggnader.
På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 16) antog riksdagen
det i propositionen framlagda förslaget med viss ändring i fråga örn bestämmelserna
rörande tillsyn å lagens efterlevnad på sätt framgår av efterföljande
lagtext. (Enligt propositionens förslag skulle tillsynen utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare.) Lag i ämnet utfärdades den 25 april 1919
(nr 222). Dess tre paragrafer hade följande lydelse:

1 §•

Bedrives skogsavverknings- eller kolningsarbete på sådant avstånd från ställe,
där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna
skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren att
sörja för, att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant
härbärge.

Vid skogsavverkning åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för, att å eller
i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för de hästar,
som användas vid avverkningen.

I fråga örn vilka personer, som enligt denna lag äro att anse såsom arbetare
och arbetsgivare, gäller vad som stadgas i 2 § av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
örn arbetarskydd.

2 §•

Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig
hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan förväntas
komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

Vad nu är sagt om härbärge skall äga motsvarande tillämpning beträffande
stallrum, som avses i 1 §.

3 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare föreskriver,
av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare
vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård
anställd personal; och skola i övrigt bestämmelserna i 31, 38, 45, 49—51 och 53 §§
i lagen örn arbetarskydd i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Till 1919 års lagtima riksdag framlades jämväl (proposition nr 304), i anslutning
till förslag om ny flottningslagstiftning, förslag till lag örn skyldighet
i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.

Kungl. Majus proposition nr 112.

Detta förslag antogs med vissa mindre jämkningar av riksdagen, varefter
ännu gällande lag i ämnet, den s. k. flottledshärbärgeslagen, utfärdades den
19 juni 1919 (nr 428).

Den 19 december 1919 utfärdades kungörelse (nr 822) angående tillsyn å
härbärgen för skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetare. Enligt
densamma skulle länsstyrelserna vid tillsyn å efterlevnaden av de två ovannämnda
lagarna av ar 1919 äga åtnjuta biträde dels av en särskilt förordnad
specialinspektör (skogshärbärgesinspektören), dels av skogsstatens befattningshavare,
dels ock, i den mån vederbörande skogsvårdsstyrelser på framställning
av länsstyrelserna därtill samtyckte, av de hos skogsvårdsstyrelserna
anställda befattningshavare. I 1919 års kungörelse gjordes sedermera genom
kungörelse den 6 juni 1924 (nr 186) vissa ändringar.

Den 10 juni 1920 utfärdade socialstyrelsen anvisningar (N:r 6 i serien
socialstyrelsens anvisningar angående skydd mot yrkesfara) angående härbärgen
vid avverknings-, kolnings- och flottningsarbeten samt angående stall
vid avverknings- och kolningsarbeten. Till ledning vid övervakandet av de
ovannämnda lagarna av den 25 april och den 19 juni 1919 meddelade socialstyrelsen
efter samråd med domänstyrelsen anvisningarna under följande
rubriker: tid för uppförande, byggnadsplats, förläggning av större antal
arbetare, utrymmen, väggar, golv, tak, fönster, dörrar, eldstäder, förstuga,
förvaringsrum och källare, sovplatser, bord, bänkar, hyllor, utrymmen i stall,
inredning av stall, stall skilt från härbärge, avträde, förbandslåda samt hygien
i''allmänhet. Vidare meddelades anvisningar till befrämjande av hygien, ordning
och trevnad i skogs- och flottningsarbetarhärbärgen samt råd och anvisningar
rörande hästvård vid skogskörsler.

I kungörelse den 31 december 1924 (nr 546) föreskrevs, att tillsynen av
arbetarskyddslagen såvitt anginge skogsavverknings-, kolnings-, flottnings- och
flottledsarbeten från och med den 1 januari 1925 skulle utövas av specialinspektören
för tillsynen av skogsarbetarnas m. fl. bostadsförhållanden (skogsoch
flottledsinspektören).

Vid 1925 års riksdag yrkades i en motion, II: 103, av herr Johansson i
Sollefteå sådan ändring av skogshärbärgeslagen, att den bleve tillämplig
jämväl vid flottledsbyggnads-, vägbyggnads- och större dikningsarbete, som
bedreves under de i lagen angivna förhållanden. På förslag av andra lagutskottet
(utlåtande nr 20) beslöt riksdagen (skrivelse nr 135) anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
en lagstiftning, likartad med den, som innefattades i skogshärbärges- och
flottledshärbärgeslagarna, kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande
vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten,
anordnade på större avstånd från ställen, där bostad funnes tillgänglig,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Den 26 juni 1925 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa utredning
och avgiva förslag i det avseende, som angavs i riksdagens framställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ning. Med skrivelse den 19 maj 1927 överlämnade styrelsen till Kungl. Majit
redogörelse för en inom styrelsen under år 1926 verkställd utredning rörande
arbetarnas bostadsförhållanden m. m. vid vägbyggnads-, flottledsbyggnadsoch
dikningsarbeten i ödebygder eller mera glest befolkade trakter, varjämte
styrelsen framlade förslag till vissa ändringar i skogshärbärgeslagen av innehåll,
i huvudsak, att lagen skulle utsträckas att omfatta jämväl väg-, flottledsbyggnads-
och vattenavledningsarbeten samt att länsstyrelsernas uppgift att
övervaka lagens efterlevnad skulle överflyttas å yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Vid 1929 års riksdag yrkades i en motion, II: 311, av herr Johansson i
Sollefteå m. fl. utredning och förslag till stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas
samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens
effektivitet.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 39) hemställde riksdagen
med anledning av motionen i skrivelse (nr 184) till Kungl. Majit örn utredning
på vad sätt lämpliga åtgärder kunde vidtagas för att öka effektiviteten
av den inspektion, som ägde rum enligt skogs- och flottledshärbärgeslagarna.

Utredning i anledning av riksdagens skrivelse verkställdes av socialstyrelsen
och framlades genom skrivelse den 28 september 1929. I nämnda
skrivelse samt i skrivelse den 24 i samma månad angående anslag för upprätthållande
av yrkesinspektionens verksamhet föreslogs -— förutom överflyttning
av tillsynens ledning från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet
— att skogs- och flottledsinspektören måtte överflyttas på ordinarie
stat, att till hjälp åt specialinspektören måtte anställas en e. o. assistent
samt att socialstyrelsen måtte beredas möjlighet att under den tid av året,
då inspektionsbehovet vore störst, anställa en biträdande assistent.

Av socialstyrelsen föreslagen förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter
beviljades av 1930 års riksdag dels i enlighet med förslag i statsverkspropositionen,
femte huvudtiteln, punkterna 10 och 11, dels ock, såvitt angick
den biträdande assistenten, i anledning av motion, lii 315, av herr Ericsson
i Sörsjön m. fl.

Genom proposition nr 41 framlades för 1931 års riksdag förslag till ändringar
av skogshärbärgeslagen därutinnan, att dess tillämplighetsområde
skulle utvidgas till att avse även flottledsbyggnadsarbete — men däremot
icke, såsom socialstyrelsen år 1927 föreslagit, jämväl väg- och vattenavledningsarbeten
— ävensom att tillsynen å lagens efterlevnad skulle överflyttas
från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet (socialstyrelsen).
I utlåtande nr 25 över propositionen samt i anledning därav väckta motioner
tillstyrkte andra lagutskottet bifall till propositionen. Beservation avgavs
av sex ledamöter (herr Sigfrid Hansson m. fl.), vilka föreslogo, att lagen skulle
utsträckas till att omfatta även väg- och vattenavledningsarbete. Biksdagen biföll
utskottets hemställan (skrivelse nr 171). Lag i ämnet utfärdades den 12
juni 1931 (nr 289). — Den 20 november 1931 utfärdade Kungl. Majit cirkulär

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och samtliga länsstyrelser, vari anfördes,
bland annat, att i samband med upprättande av arbetsplan för ödebygdsväg
eller enkel byväg, avsedd att med bidrag av statsmedel komma till
utförande i ödebygd i Norrland eller liknande glest befolkad trakt, undersökning
skulle ske, huruvida uppförandet av särskilda härbärgen för arbetarna
kunde vara av behovet påkallat. Prövades så vara förhållandet, skulle
i arbetsplanen upptagas sådana anordningar för dylika härbärgen, som med
hänsyn till ortens sed och årstiden för arbetenas bedrivande kunde finnas
skäliga. Det skulle åligga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande ödebygdsväg
samt länsstyrelsen beträffande annan väg av ifrågavarande slag att
övervaka tillämpningen av vad sålunda förordnats ävensom att därvid meddela
de närmare föreskrifter, som kunde finnas erforderliga. — Enligt kungörelse
den 18 december 1931 (nr 424) skall den tillsyn å efterlevnaden av
lagen örn arbetarskydd och med stöd av densamma meddelade föreskrifter,
som åligger yrkesinspektör, i vad angår skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads-
och flottningsarbeten, utövas av skogs- och flottledsinspektören
i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen. Skogs- och
flottledsinspektören äger därvid uppdraga åt hos honom anställd assistent
att i enlighet med de anvisningar han meddelar utöva sådan tillsyn. Från
tillsynen är dock undantagen kontrollen över ångpannor. Vid utövande av
tillsynen äger skogs- och flottledsinspektören påkalla vederbörande yrkesinspektör^
medverkan beträffande maskinell eller annan teknisk anordning.
— Enligt kungörelse samma dag (nr 425) örn tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,
kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbetare skall tillsyn
å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen utövas, under överinseende och
ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av skogs- och flottledsinspektören
jämte assistenter samt av jägmästare och länsjägmästare med biträde
av underlydande personal.

Den 20 januari 1932 utfärdade socialstyrelsen i egenskap av yrkesinspektionens
chefsmyndighet efter samråd med domänstyrelsen råd och anvisningar
angående skydd mot yrkesfara vid skogsavverkningsarbete. (En andra
reviderad och utökad upplaga därav utgavs den 4 januari 1937.)

I förevarande sammanhang må omnämnas, att enligt uppdrag av Kungl.
Majit — meddelat i anledning av en riksdagens skrivelse den 6 juni 1929,
nr 305 — socialstyrelsen den 10 november 1933 avgav utredning och förslag
rörande förbättrande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och
matlagningsförhållanden under vistelsen i skogarna samt medicinalstyrelsen
den 25 november 1933 avlämnade undersökning rörande de dietiska och
hygieniska förhållandenas inverkan på skogsarbetarnas hälsotillstånd (statens
offentliga utredningar 1933:38). Genom beslut den 20 september 1935 förklarade
sig Kungl. Majit finna nämnda riksdagsskrivelse icke föranleda någon
vidare behandling. I

I skrivelse den 14 december 1935 avlämnade socialstyrelsen till Kungl.
Majit förslag till effektivisering av skogs- och flottledsinspektionen m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Vid 1936 års riksdag hemställdes i en motion, II: 186, av herr Ericsson i
Sörsjön m. fl., att riksdagen måtte anhålla örn utredning angående möjligheten
att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under
avverkningstiden.

Sedan yttranden över motionen avgivits av socialstyrelsen, domänstyrelsen,
Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas riksförbund, svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet samt riksförbundet landsbygdens folk,
anförde andra lagutskottet i utlåtande, nr 22, över motionen:

Av de yttranden, som socialstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund avgivit
till utskottet, framgår, att under senare år åtgärder av olika slag vidtagits,
varigenom skogsarbetarnas bostads- och övriga levnadsförhållanden
under arbetet i skogarna i vissa fall förbättrats. Ytterligare förbättringar synas
emellertid vara erforderliga, särskilt i fråga örn bostädernas beskaffenhet.

Den inspektion, som utövas enligt skogshärbärgeslagen och som bland
annat har till uppgift att tillse, att gällande bestämmelser på förevarande område
iakttagas, har hitintills på grund av bristande tillgång på arbetskrafter
icke varit tillräcklig. Socialstyrelsen har, såsom framgår av utredningen, med
anledning härav i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 december 1935 framlagt
förslag till åtgärder med syfte att åstadkomma större verkan av skogs- och
flottledsinspektionen. över socialstyrelsens framställning har yttrande avgivits
av domänstyrelsen, varefter utlåtande infordrats från statskontoret. Enligt
utskottets förmenande torde emellertid tillräckliga resultat icke kunna
vinnas enbart genom en — i och för sig behövlig — förstärkning av inspektionen.
Ytterligare åtgärder torde vara erforderliga. I sådant hänseende synes
det bland annat böra övervägas, om icke föreskrifter utöver de nu förefintliga
böra lämnas angående härbärgenas beskaffenhet. Utskottet anser på
grund härav utredning erforderlig angående de möjligheter, som kunna stå
till buds för att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas härbärgen
under avverkningstiden.

Utskottet hemställde därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning angående möjligheten
att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse den 26 mars 1936
nr 116).

Utredning och förslag i anledning av 193G ars riksdagsskrivelse.

Den 29 maj 1936 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen att efter erforderlig
utredning avgiva yttrande i ärendet och inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. Samtidigt därmed överlämnades till styrelsen
en från svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet till socialdepartementet
inkommen skrivelse den 27 augusti 19o5, i vilken hemställts, att
en skrivelsen bilagd undersökning beträffande härbärgen, arbetarskydd och
förbandsartiklar under skogsarbete måtte beaktas.

Med skrivelse den 28 oktober 1936 avlämnade socialstyrelsen utredning
och förslag angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden
m. m.

Kungl. May.ts proposition nr 112.

Styrelsen anförde däri:

För att närmare belysa utvecklingen i fråga om bostädernas beskaffenhet
och ändamålsenlighet efter skogshärbärgeslagens ikraftträdande och för att
erhålla ett mera tydligt uttryck för den förbättring i fråga örn bostädernas
standard, som fortsatt jämväl under senare år och varom uttalanden från såväl
arbetsgivare- som arbetarhåll bure vittne, hade skogs- och flottledsinspektören
på anmodan av socialstyrelsen verkställt en sammanställning av de iakttagelser,
som under de två senaste årens inspektioner gjorts beträffande härbärgen,
som varit i bruk under vinterhalvåret (undersökning I). Vidare hade
skogs- och flottledsinspektören genom utsändande av särskilda frågeformulär
inhämtat uppgifter från statens revirförvaltare, större enskilda arbetsgivare
och förvaltare av allmänningar och besparingsskogar i de sju norra länen
rörande beskaffenheten av de bostäder, som bebotts under drivningssäsongen
1935—1936 (undersökning II). Samtidigt hade uppgifter införskaffats örn de
gemensamma skogsarbetarhushåll, vilka förekommit under nämnda säsong.
Slutligen hade på grundval av de förteckningar över tillfälliga bostäder å
statens skogar, som skogs- och flottledsinspektören tidigare mottagit från statens
revirförvaltare, upprättats en sammanställning över samtliga dessa bostäder,
vilken sålunda ytterligare belyste skogsarbetarnas bostadsförhållanden
å dessa skogar (undersökning lii).

Resultaten av de verkställda undersökningarna hade av skogs- och flottledsinspektören
sammanfattats i en redogörelse, vilken bilagts socialstyrelsens
skrivelse den 28 oktober 1936. Denna redogörelse finnes såsom bilaga (Bilaga
B) i transund1 fogad vid detta protokoll.

I sin skrivelse hemställde socialstyrelsen, att Kungl. Majit mätte dels
föreslå riksdagen att antaga reviderad skogshärbärgeslag samt att bevilja
medel för anordnande under budgetåret 1937—1938 av kurser för utbildning
av hushållerskor i omhänderhavande av gemensamma skogsarbetarhushåll,
läggande av första förband samt enklare sjukvård, dels ock vidtaga vissa
ändringar i kungörelsen den 18 december 1931 om tillsyn å härbärgen för
skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbetare samt
kungörelsen samma dag angående specialinspektör inom yrkesinspektionen
för tillsyn å skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten.

Socialstyrelsen hemställde därjämte, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att antaga lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn
arbetarskydd, innefattande ändrade bestämmelser rörande minderårigas användande
i skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete. Detta förslag
behandlas — såsom inledningsvis omnämnts — i det följande under särskild
huvudrubrik.

över socialstyrelsens utredning och förslag i dess helhet infordrades
yttranden av länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt domänstyrelsen,
Amrjämte svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, svenska sågverksindustriarbetareförbundet,
Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, sågverksförbundet

1 Fig. 1—42 samt bilagorna 1—3 hava uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

och svenska flottledsförbundet lämnades tillfälle att avgiva yttrande däröver.
Från statskontoret och skolöverstyrelsen infordrades yttranden såvitt anginge
frågan örn kurser för utbildning av hushållerskor vid gemensamma skogsarbetarhushåll.

Yttranden avgåvos av samtliga dessa myndigheter och sammanslutningar.
Vid utlåtande av länsstyrelsen i Värmlands län funnos fogade yttranden
av förste provinsialläkaren i länet samt Uddeholms aktiebolag. Ett
yttrande av Dalarnes skogsägareförening u. p. a. var bilagt utlåtandet från
länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län bifogade
yttrande från Korsnäs sågverks aktiebolag, länsstyrelsen i Västernorrlands län
yttrande från skogsvårdsstyrelsen i länet samt länsstyrelsen i Jämtlands län
yttranden från förste provinsialläkaren i länet ävensom från över jägmästaren
i mellersta Norrlands distrikt.

Vad beträffar socialstyrelsens förslag rörande reviderad skogshärbärgeslag
och därmed sammanhörande spörsmål blevo desamma i huvudsak tillstyrkta
eller lämnade utan erinran av flertalet myndigheter och sammanslutningar,
som avgivit yttranden i ärendet. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
samt svenska sågverksindustriarbetareförbundet tillstyrkte för
sin del på det livligaste vad socialstyrelsen i olika avseenden föreslagit. Uddeholms
aktiebolag ställde sig däremot helt avvisande till socialstyrelsens förslag,
sågverksförbundet till väsentliga delar därav. Statskontoret uttalade,
att frågan örn kurser för utbildning av hushållerskor vid gemensamma skogsarbetarhushåll
borde göras till föremål för ytterligare övervägande, innan
slutlig ställning toges till densamma. — Särskilda uttalanden rörande detaljspörsmål
gjordes — på sätt framgår av det följande —• i flertalet avgivna
yttranden.

Förslag i 11)37 års statsverksproposition angående skogs- och
flottledsinspektionen.

I förevarande sammanhang må jämväl omnämnas åtgärder, som vidtagits
för effektivisering av skogs- och flottledsinspektionen.

Sedan socialstyrelsen i skrivelse den 14 december 1935 framlagt förslag
örn en betydande utvidgning av skogs- och flottledsinspektionens organisation,
har detta spörsmål behandlats i 1937 års statsverksproposition, femte
huvudtiteln, punkt 11, däri jag efter redogörelse för socialstyrelsens framställning
och däröver avgivna utlåtanden anfört:

Av den föreliggande utredningen framgår, att under senare år skogs- och
flottledsinspektionen nödgats övertaga en allt större del av härbärgesmspektionen,
medan de lokala tillsynsorganens andel i inspektionsverksamheten i
motsvarande mån minskats. Denna utveckling har haft till följd, att den förstärkning
av skogs- och flottledsinspektionens arbetskrafter, som beslöts vid
1930 års riksdag, icke medfört den effektivisering av inspektionsverksamheten,
som åsyftades och örn vars behövlighet delade meningar knappast torde hava
rått. Med hänsyn härtill och då effektiviteten av ifrågavarande tillsyn främst
är beroende på tillgången av arbetskrafter hos skogs- och flottledsinspektionon,
är det uppenbart, att en ytterligare förstärkning av nämnda arbets -

Kungl. Majds proposition nr 112.

krafter är behövlig. På grund härav anser jag mig böra tillstyrka såväl socialstyrelsens
förslag örn anställande hos inspektionen av en extra ordinarie
skogsunderinspektör som ock förslaget om anställande varje år under tiden
november—april av tre biträdande skogsunderinspektörer, vilka befattningshavare
efter samråd med domänstyrelsen skulle utväljas bland hos
domänverket tjänstgörande icke-ordinarie ''kronojägare, därvid jag dock, med
hänsyn till vad statskontoret anfört i ämnet, icke anser mig kunna förorda,
att skogsunderinspektören placeras högre än i 14:e lönegraden. Då den utvidgade
inspektionsverksamheten måste komma att föranleda ökning av skrivgöromålen
å inspektionens expedition, får jag jämväl förorda styrelsens förslag
örn anställande därstädes under viss tid av året av ett extra biträde.

Däremot kan jag icke biträda socialstyrelsens förslag örn löneuppflyttning
för skogs- och flottledsinspektören, då de skäl, som anförts till stöd för uppflyttningen,
icke synts mig tillräckligt starka. Mot överförande av den fast
anställde assistenten till ordinarie stat har jag icke något att erinra men
förordar — i överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits i omförmälda
utlåtanden —- att assistentbefattningen hänföres till lönegraden B 20.
Den biträdande assistenten, vilkens tjänstgöringstid per år lämpligen synes
kunna utsträckas till sex månader, torde icke behöva placeras högre än i 16:e
lönegraden för extra ordinarie tjänstemän. Förslaget örn överflyttning till
ordinarie stat av den nuvarande befattningen såsom extra ordinarie kontorsbiträde
anser jag mig kunna biträda.

Departementschefen.

Av skäl, för vilka jag kommer att lämna redogörelse i det följande, anser
jag förslag böra framläggas till reviderad skogshärbärgeslag. Innan jag övergår
till nämnda lagstiftningsfråga, torde jag emellertid få beröra vissa av
socialstyrelsen behandlade i samband därmed stående spörsmål.

Sålunda har socialstyrelsen, såsom i det föregående nämnts, hemställt,
att förslag måtte föreläggas riksdagen örn anvisande av medel, så att kurser
skulle kunna anordnas under budgetåret 1937/1938 för utbildning av hushållerskor
i omhänderhavande av gemensamma skogsarbetarhushåll, läggande
av första förband samt enklare sjukvård. Berörda angelägenhet torde böra
komma under övervägande i annat sammanhang, varför jag här lämnar densamma
å sido.

Socialstyrelsen har vidare hemställt, att vissa ändringar måtte göras i
administrativa författningar på hithörande område. Slutlig ställning till de
spörsmål, som i sådant hänseende tarva avgörande, torde ej böra tagas, förrän
riksdagen fattat ståndpunkt till de nu ifrågasatta lagförslagen.

Förslag till reviderad skogshärbärgeslag.

Behovet av ändrad lagstiftning.

Inledningsvis må ur skogs- och flottledsinspektörens den 29 oktober 1936
dagtecknade redogörelse för av honom verkställda undersökningar rörande
skogsarbetarnas bostads- och levnadsförhållanden återgivas uppgiften, att
antalet arbetare, som numera vintertid sysselsättas inom skogsbruket i Värmland,
Dalarna och Norrland, enligt senaste beräkningar uppgår till cirka
190,000, av vilka över 100,000 bo i tillfälliga bostäder.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 112.

Socialstyrelsens förslag.

Styrelsen anförde:

De resultat av verkställda undersökningar, som framlagts i den av skogsöda
flottledsinspektören upprättade redogörelsen, utvisade, att en allmän avsevärd
förbättring inträtt i fråga örn skogsarbetarnas bostadsvillkor. Då denna
betydande förbättring, som sålunda ägt rum under en förhållandevis kort tidrymd,
kunnat åvägabringas med nu gällande lagstiftning på området, kunde
det ifrågasättas, om någon ändring av skogshärbärgeslagen i den riktning, som
riksdagen syntes åsyfta, vore behövlig. Det torde nämligen kunna förväntas,
att genom den skogliga yrkesinspektionens arbete, som syntes omfattas med
förtroende och förståelse å såväl arbetsgivare- som skogsarbetarehåll, den utveckling
på detta område, som nu pågått, skulle fortsätta, särskilt örn inspektionens
arbetskrafter förstärktes på sätt styrelsen föreslagit, och att den tid
sålunda ej skulle vara så långt avlägsen, då skogsarbetarnas bostadsbehov å
arbetsplatserna skulle vara i stort sett väl tillgodosett. Otvivelaktigt torde
emellertid vara, att ett intagande i skogshärbärgeslagen av bestämmelser angående
vidtagande av vissa numera allmänt vedertagna betydelsefullare åtgärder
skulle vara ägnat att påskynda utvecklingen samt medföra ett underlättande
av den skogliga yrkesinspektionens arbete därigenom, att åsyftade
åtgärder i större omfattning än hittills komme att genomföras utan inskridande
från inspektionens sida. För det stora flertal arbetsgivare, som sökt
ställa sig lämnade anvisningar till efterrättelse, torde det även vara ett önskemål,
att så skedde.

Yttranden.

Socialstyrelsens förslag tillstyrktes, som förut nämnts, i flertalet avgivna
yttranden.

Departemen t schef en.

Bostadsförhållandena och jämväl levnadsförhållandena i övrigt för skogsarbetare
och därmed jämställda yrkesutövare, vilka äro sysselsatta med arbete
på så stort avstånd från ställen, där bostad kan erhållas, att de icke varje dag
efter arbetets slut kunna begiva sig dit för att få natthärbärge, hava glädjande
nog under senare år avsevärt förbättrats. Emellertid har icke från något håll
ens påståtts, att läget redan nu skulle vara sådant, att ytterligare åtgärder
med syfte att tillgodose de ifrågavarande arbetarnas behov av lämpliga bostäder
kunna anses obehövliga. Från åtskilliga håll och med särskild styrka
från arbetarorganisationernas sida har däremot framhållits, att mycket ännu
återstår att förbättra på förevarande område.

Åtskilliga ändringar till arbetarnas förmån i nu rådande faktiska förhållanden
kunna med säkerhet vinnas genom tillsyn däröver, att de tillfälliga
bostäder, som komma till användning, äro anordnade i överensstämmelse med
innehållet i gällande lag och i anslutning till densamma meddelade föreskrifter.
Den inspektion, som hitintills utövats — av befattningshavare vid
yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal
— Pär emellertid ingalunda varit effektiv. Sålunda hava i medeltal per
år inspekterats allenast omkring 600 av de minst 10,000 härbärgen, som årligen
tagits i bruk vid skogsavverkningsarbete. Med hänsyn härtill har jag
funnit, att åtgärder måste vidtagas för att effektivisera inspektionen. För Bilang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 112. 173 37 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

slag i sådan riktning hava framlagts i årets statsverksproposition (femte
huvudtiteln, punkten 11).

Emellertid anser jag — i överensstämmelse med den uppfattning, åt vilken
riksdagen år 1936 givit uttryck — att enbart en förbättrad inspektion av att
nu gällande föreskrifter iakttagas icke är tillfyllest. Även örn de framlagda
förslagen till effektivisering av inspektionen genomföras, kommer
dock den olägenheten att kvarstå, att endast en mindre del av antalet i
bruk tagna härbärgen årligen blir inspekterad. En utbyggnad i vissa hänseenden
av gällande lagstiftning är därför enligt min mening erforderlig, för
att tillfredsställande förhållanden i fråga örn skogsarbete och andra likställda
arbetsområden skola ernås. Det synes mig i sådant hänseende vara av värde, att
de mycket allmänt hållna föreskrifter angående härbärgenas beskaffenhet,
som gällande lag innehåller, i vissa hänseenden kompletteras. Det kan nämligen
efter en sådan lagändring förväntas, att åtgärder till förbättring av härbärgena,
så att de fylla åtminstone vissa under särskilda förhållanden erforderliga
minimikrav i fråga örn utrymme m. m., komma att vidtagas utan inskridande
från inspektionens sida. Härigenom skulle inspektionens arbete otvivelaktigt
bliva avsevärt underlättat. Till frågan örn de åtgärder, vilkas vidtagande
lämpligen bör föreskrivas i lagen, återkommer jag i det följande.
Emellertid må redan i förevarande sammanhang framhållas, att de mera
detaljerade föreskrifter, som enligt min mening böra införas i lagen, måste
utformas med hänsyn tagen till de mycket skilda förutsättningar, varunder
lagstiftningen kommer att verka. Något skäl att — såsom i ett yttrande uttalats
-— befara, att även med en sådan försiktig utformning av lagreglerna
den sympati, varmed lagen hittills från skilda håll mottagits, och det förtroende,
varmed uppsikten över densamma mötts, skulle komma att förbytas
i motsatsen, anser jag icke föreligga.

Behov av ändrad lagstiftning förefinnes jämväl i ett annat avseende, nämligen
i fråga örn bestämmelserna rörande lagens tillämpningsområde. Jag
kommer därutinnan att föreslå, att lagen utsträckes att avse även arbete med
försågning av virke i direkt samband med skogsarbete samt väg- och vattenavledningsarbete.
Till de skäl, som enligt min mening föreligga för denna
lagändring, återkommer jag i det följande.

Allmänna uttalanden angående lagens utformning.

Socialstyrelsens förslag.

Styrelsen hade, med hänsynstagande till numera vunna erfarenheter och:
rådande förhållanden, till närmare skärskådande upptagit frågan örn huru
skogshärbärgeslagen framdeles lämpligen borde vara utformad.

Två principiellt olika vägar kunde därvid följas: antingen gåve man lagen
en mycket utförlig avfattning och läte den upptaga en mängd detalj föreskrifter
med minimifordringar beträffande bostädernas beskaffenhet i olika
avseenden, eller också läte man lagen bibehålla den allmänna formulering
den nu hade. I sistnämnda fallet överlämnades det såsom hittills åt tillsynsorganen
att med anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall
närmare utforma tillämpningen av skyddslagstiftningen. För att åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

önskvärd likformighet vid lagtillämpningen utfärdades vidare detaljerade
anvisningar, som, ehuru närmast avsedda för tillsynsorganen, naturligen
även bleve normgivande i allmänhet. Uppenbart vore, att med sistnämnda
anordning av lagstiftningen förverkligandet av dess syfte vöre i högsta grad
beroende på att tillsynsorganen vore väl kvalificerade för och intresserade
av sina arbetsuppgifter.

När styrelsen år 1917 hade att för skogshärbärgeslagens vidkommande
taga ställning i förevarande avseende, valdes utan tvekan det senare alternativet,
detta bland annat med hänsyn till de synnerligen olikartade förhållanden,
som vore rådande vid de olika slag av arbeten, på vilka lagen skulle
äga tillämpning. Med kännedom örn de betydande, i olika sedvänjor och bruk
bottnande olikheter, som i fråga örn bostädernas anordnande och inredning
rådde inom landets olika delar, och med hänsyn till de givetvis olikartade
fordringar, som måste ställas på bostäder avsedda för sommar- och vinterbruk,
på härbärgen för avverkningsarbetare och enkla vaktstugor för 1 å 2
kolningsarbetare m. m., torde med fog kunna ifrågasättas, örn det ens vore
möjligt att i lagen intaga tillfredsställande detaljerade föreskrifter angående
tillgången till, utrymmet i och beskaffenheten i övrigt av de olika slag av
härbärgen, som förekomme. Med största sannolikhet skulle en lag med
detaljerade minimifordringar icke hava visat sig ändamålsenlig i detta fall.
Därtill komme den olägenhet, som en lag med minimifordringar alltid medförde
därigenom, att den så att säga fastlåste utvecklingen vid den i lagen
angivna minimistandarden. Man torde nämligen knappast kunna förvänta,
att arbetsgivarna i gemen, för vilka tillgodoseendet av här ifrågavarande
bostadsbehov medförde icke obetydliga kostnader, skulle i större omfattning
vidtaga åtgärder utöver dem, som innefattades i en dylik lag.

Med hänsyn till vad nu anförts torde skogsarbetarnas intressen i förevarande
avseende även framdeles bättre tillgodoses genom nu gällande anordning,
som möjliggjorde en smidig lagtillämpning och hänsynstagande till
förhållandena i varje särskilt fall. I yttrande den 7 mars 1929 till riksdagens
andra lagutskott — skogshärbärgeslagen hade då varit i tillämpning under
9 år —• anförde styrelsen rörande frågan i vad mån bland annat skogshärbärgeslagen
visat sig fylla det med densamma avsedda syftet följande: »Den
erfarenhet, som under den hittillsvarande giltighetstiden vunnits rörande
denna lagstiftnings verkningar, torde berättiga till det omdömet, att lagstiftningen
i fråga och särskilt huvudbestämmelserna däri angående tillhandahållande
av och anordnande av härbärgen samt skogsstall i det stora hela
visat sig väl motsvara de anspråk, som skäligen kunna ställas på en dylik
lagstiftning. Det torde sålunda ha visat sig lyckligt, att man avstått från att
i lagarna intaga mera detaljerade föreskrifter om huru härbärgen och skogsstall
skola byggas och inredas samt angående deras beskaffenhet i övrigt
utan nöjt sig med ett allmänt angivande av de fordringar, som härbärgen och
stall skola uppfylla. Denna läggning av lagstiftningen har möjliggjort för
tillsynsorganen att utforma dess tillämpning med hänsynstagande till i varje
fall förefintligt behov och med anpassning efter i olika landsändar gängse
tradition och sedvänjor. Lagstiftningen har härigenom, samtidigt som don
bildat ett fast underlag för tillsynsverksamheten, blivit ett smidigt medel
för genomförande av det med lagstiftningen avsedda syftet.»

Den av styrelsen förordade anordningen att i lagen huvudsakligen inrymma
mera allmängiltiga stadganden borde emellertid icke utgöra hinder
för att därjämte i lagen lämna vissa viktigare konkreta föreskrifter, som
under vissa förhållanden skulle särskilt iakttagas.

Med hänsyn till de tämligen avsevärda avvikelser från gällande lag, som
socialstyrelsens förslag innehölle, ansåg styrelsen, att helt ny lag i iimnet
bolde utfärdas.

Kungl. Majds proposition nr 112.

Socialstyrelsen anförde vidare:

Med bibehållande av lagens allmänna formulering i de grundläggande
paragraferna (1 och 2 §§) kunde tiden anses vara inne att införa ett stadgande
(3 §), vari skulle angivas, vad som särskilt skulle iakttagas beträffande
bostäder, som användes vintertid under någon längre tid. Ett liknande förfaringssätt
hade kommit till användning i arbetarskyddslagen, där 3 § innehölle
principiella staganden, medan 4 och 5 §§ angåve vissa åtgärder, som
särskilt skulle iakttagas.

I 4 § skulle upjjtagas bestämmelser angående tillsyn å lagens efterlevnad
(för närvarande intagna i 3 §) samt därefter i 5—11 §§ bestämmelser, motsvarande
de stadganden i lagen örn arbetarskydd, som skulle äga tillämpning
i fråga om skogshärbärgeslagen. Härom anförde socialstyrelsen:

De hänvisningar till vissa paragrafer i lagen örn arbetarskydd, som funnes
i den nu gällande lagens 3 §, hade ersatts med särskilda paragrafer, vilka
därvid i mån av behov givits en för skogshärbärgeslagen avpassad formulering.
Genom en dylik ändring skulle de många, för vilka sistnämnda lag
hade intresse, erhålla fullständiga uppgifter örn dess stadganden utan att
därjämte behöva anskaffa lagen örn arbetarskydd samt tolka, vad som
menades med att de anförda paragraferna »i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet». Vidare erhölles därigenom önskvärd överensstämmelse
med flottledshärbärgeslagen, vilken redan från början erhållit en dylik mera
utförlig avfattning.

Yttranden.

Socialstyrelsens förslag kritiserades av sågverksförbundet, som anförde:

Genom förslaget örn intagande i lagen av vissa viktigare konkreta föreskrifter,
som under vissa förhållanden skulle särskilt iakttagas, hade socialstyrelsen
gjort ett avsteg från sin förut intagna principiella inställning angående
vad lagen lämpligen borde innehålla. Förbundet trodde icke, att intagande
av vissa konkreta föreskrifter i och för sig kunde anses befrämja
utvecklingen. Styrelsen anförde själv ett viktigt skäl emot intagande i lagen
av dylika bestämda minimifordringar, i det att styrelsen framhölle, att en
lag med minimifordringar alltid medförde den olägenheten, att den så att
säga fastlåste utvecklingen vid den i lagen angivna minimistandarden. Förbundet
trodde, att detta rent psykologiskt vore en mycket viktig omständighet.
De intressen, man här avsåge att tillgodose, torde bäst främjas genom
att inspektionsmyndigheten finge såsom hittills utan uttryckliga i lag lämnade
föreskrifter handhava ledningen av utvecklingen. Under en avverkning
kunde många oförutsedda omständigheter inträffa, som exempelvis omöjliggjorde
efterlevnaden av den föreslagna föreskriften, att på varje i härbärget
inkvarterad arbetare skulle under normala förhållanden komma ett luftutrymme
av minst 5 kbm. Snöförhållandena kunde föranleda ett utökande av
manskapsstyrkan i avsevärd omfattning för att avverkningen skulle kunna
slutföras i behörig tid. Under sådana omständigheter borde det icke ifrågakomma
att genom föreskrifter i lagen lägga hinder i vägen för arbetets behöriga
bedrivande. Förbundet hemställde, att lagen i principiellt hänseende
måtte erhålla samma utformning som den nuvarande. 3 § i socialstyrelsens
förslag till ny lag skulle sålunda utgå.

I övriga yttranden, vari allmänna uttalanden gjorts angående lagens utformning,
har socialstyrelsens förslag i huvudsak godtagits.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Slcogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län:

Styrelsen — som alltsedan begynnelsen av år 1920 haft tillfälle att följa
utvecklingen på här ifrågavarande område tack vare länsjägmästarens och
underlydande personals uppdrag med tillsynen å efterlevnaden av gällande
härbärgeslagstiftning i fråga om enskildas skogar inom länet — delade socialstyrelsens
farhågor för att snöra in det växlande arbetet och livet i skogarna
inom allt för snäva bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen förordade alltså i
här ifrågavarande syfte i likhet med socialstyrelsen anvisningar i lag av mera
allmängiltig natur i förening med uttryckliga föreskrifter i fall, som betingades
av allmänt erkända bruk och god hygien.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Den nuvarande lagen hade beträffande härbärges beskaffenhet endast
vissa allmänna föreskrifter, varför det tillkommit vederbörande tillsynsmyndighet
att med anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall närmare
utforma tillämpningen av skyddslagstiftningen. Det föreliggande förslaget
bibehölle ifrågavarande allmänna bestämmelser men upptoge därjämte
vissa konkreta föreskrifter angående härbärges beskaffenhet, såsom
beträffande luftutrymme, förvaringsrum m. m. De sålunda tillkomna bestämmelserna
torde vara ägnade att tillgodose rimliga krav på härbärges beskaffenhet.
Att tillskapa ytterligare föreskrifter i detta avseende syntes
varken erforderligt eller tillrådligt. Det torde även i fortsättningen böra
tillkomma tillsynsmyndigheten att i anslutning till lagens bestämmelser
lämna behövliga detalj föreskrifter.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län:

Kompletteringar av hithörande lagföreskrifter och kungörelser borde icke
göras för detaljerade utan åtminstone tillsvidare inskränkas till vissa huvudföreskrifter,
varefter erfarenheten finge visa vägen till fortsatt eventuell lagstiftning
i ärendet. Detta bland annat därför att ifrågavarande förhållanden
vore mycket olika i rikets skilda delar, varjämte utvecklingen på hithörande
område visade en glädjande förbättring redan med stöd av befintliga stadganden
och efter uttalade önskemål av inspekterande organ.

Länsstyrelsen i Värmlands län:

Länsstyrelsen underströke önskvärdheten av att härbärgeslagen i sitt
nya skick medgåve nödig anpassning efter de olika förhållanden, som rådde
vid olika slag av arbeten och i olika delar av skogsbygden.

Sveriges skogsägareförbund förklarade sig på intet vis underskatta den
sociala betydelsen av att arbetarna ägde tillgång till goda bostäder i skogarna.
Emellertid funne sig förbundet böra framhålla, att lagstadgandena örn dessa
bostäders beskaffenhet icke borde vara sådana, att de kunde verka direkt
hindrande på utförandet av skogsarbeten samt därigenom minska skogsbefolkningens
arbets- och förtjänstmöjligheter samt även försvåra utförandet
av behövliga skogsvårdsåtgärder.

Uppförandet av skogshärbärgen av mer inventiös typ droge rätt väsentliga
kostnader. En medelstor koja, som i alla delar fyllde de höga krav, man
numera syntes vilja uppställa, kostade omkring 1,500 å 2,500 kronor. Enklare
kojor, vilka dock tillgodosåge rimliga hygieniska krav, kunde uppföras för
800 ä 1,000 kronor. Denna kostnadsskillnad kunde under vissa omständigheter
bliva avgörande för huruvida en avverkning eller annat skogsarbete
över huvudtaget kunde komma till utförande. Under goda konjunkturer med

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

höga rotvärden å skogen, vilka exempelvis för närvarande vore rådande,
spelade måhända berörda kostnadsskillnad icke någon avgörande roll, men
under svagare konjunkturförhållanden vore skogarnas rotvärden ofta så låga
inom avsevärda delar av övre och inre Norrland, där allt avverkningsmanskap
på grund av bebyggelsens gleshet måste inkvarteras i tillfälliga bostäder,
att kostnaderna för skogshärbärgena kunde väsentligt påverka möjligheterna
att genomföra en avverkning. Skogen vore i dessa trakter ofta
gles och av låg kvalitet, vilket medförde höga avverknings- och körningskostnader
samt relativt lågvärdigt virkesutfall. Därtill komme höga flottningskostnader
i biflottlederna. Kostnaden för kojbyggnaderna kunde då
komma att bli avgörande för avverkningens genomförbarhet. Att bemärka i
detta sammanhang vore även, att mångenstädes redan nu funnes enklare
kojor, vilka ej helt fyllde det nya lagförslagets krav, men vilka borde kunna
tillfälligt och vid kortvariga arbeten få utnyttjas.

Förbundet avsåge med det sagda icke, att alla krav på kojornas beskaffenhet
under dylika förhållanden skulle eftersättas, men förbundet ville understryka
nödvändigheten av att skogshärbärgeslagen under alla förhållanden
erhölle en så smidig avfattning, att den tillämpande myndigheten ägde obeskuren
möjlighet att vid fall av behov medgiva användandet av avsevärt
enklare kojtyper, än normalt ansåges böra krävas. Socialstyrelsen hade ju
själv förordat lagens konstruerande enligt denna princip, men därefter hade
styrelsen framlagt en serie konkreta minimikrav, som under alla förhållanden
skulle tillgodoses. Förbundet ville med det ovan sagda framhålla nödvändigheten
av, att inspektionsmyndigheten ej skulle vara oavvisligt bunden viel
sagda minimikrav. Myndigheten borde äga rätt att, när den funne behov
därav föreligga, medgiva dispens från dessa krav. Stadgande därom saknades
i lagförslaget samt borde införas i detsamma.

önskvärdheten av att dispensbestämmelser måtte införas i lagen uttalades
även i vissa andra yttranden.

Skogsvårdsstyrelsen i V'' ästernorrlands län:

Styrelsen förutsatte, att de föreslagna bestämmelserna i lagen icke skulle
lägga hinder i vägen att för särskilt fall medgiva undantag från meddelade
anvisningar rörande härbärges beskaffenhet. Det kunde hända — och hade
inträffat för några år sedan inom länet efter avblåsningen under vintern av
en arbetsstrid — att en arbetsgivare måste tillgripa icke reglementsenliga
kojor för att tillmötesgå folkets begäran om arbete under löpande drivningstid,
då förhållandena icke medgåve några mera vidlyftiga anordningar till
skydd för arbetarna. För sådana fall borde yrkesinspektionen utrustas med
befogenhet att meddela ett uttryckligt tillstånd för arbetsgivare att mera tillfälligt
använda undermåliga kojor för arbetare, enär man eljest kunde befara,
att dessa senare helt utestängdes från en mycket välbehövlig inkomst, som
kunde stå till buds. Man finge nämligen knappast räkna med, att arbetsgivarna
under förutsatta förhållanden skulle utsätta sig för risken av efterräkningar
från arbetarna, vilka i eget intresse hållit till godo med härbärgen,
som icke fyllde skäliga anspråk på tillfälliga bostäder.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län (som först redogjorde för skogsvårdsstyrelsens
yttrande):

Länsstj^relsen ansåge, att undantag från lagens bestämmelser i 3 § borde
kunna medgivas, då särskilda skäl därtill förelåge. Sådant undantag torde
dock enligt länsstyrelsens uppfattning endast böra medgivas under förutsättning,
att arbetarna å arbetsstället genom vederbörande organisation eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

genom ombud förklarade sig icke hava något att erinra däremot. Det torde
även kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl andra omständigheter borde
kunna föranleda undantag från berörda bestämmelser, exempelvis det fall,
då en avverkning omfattade ett relativt litet virkesparti och härbärge rätteligen
skulle anordnas i enlighet, med lagens föreskrifter. Anordnande av
dylikt härbärge skulle under angivna förhållanden kunna medföra kostnader,
som icke stöde i lämpligt förhållande till värdet av det avverkade virket. Det
torde även böra uppmärksammas, att i särskilda fall arbetarna å en arbetsplats
utan att hava tillgång till härbärge, helt uppfört enligt de särskilda
bestämmelserna i förevarande förslag till skogshärbärgeslag, likväl skulle
utan olägenhet kunna bebo tillfällig bostad, avsedd för flottningsarbetare,
fäbodstuga etc., vilka bostäder kunde göras användbara för vinterbruk. Skäl
torde förefinnas för att jämväl i dessa fall undantag från lagens hithörande
föreskrifter skulle kunna medgivas. En förutsättning för erhållande av
undantag i nu angivna fall borde givetvis vara, att möjligheterna därtill ej
utnyttjades på otillbörligt sätt. Den myndighet, åt vilken uppdroges att medgiva
undantag från lagens regler, torde emellertid i varje särskilt fall tillse
att så ej bleve förhållandet.

Uddeholms aktiebolag:

Örn föreskrift beträffande kojornas konstruktion och storlek m. m. på sätt
föreslagits skulle införas i lagen, borde uttryckligt även frånsägas, att hänsyn
skulle vid inspektion och åläggande från inspektionsmyndighet tagas till
de förhållanden, som rimligen talade till förmån för att arbetsgivaren ej helt
och fullt kunnat ställa sig lagens bokstav till efterrättelse.

Svenska flottledsförbundet:

En bestämmelse borde införas rörande rätt för inspektionsmyndigheten att
i särskilda fall medgiva befrielse från reglerna örn härbärgenas beskaffenhet
ävensom beträffande beläggningen.

Departem entschefen.

I den nu föreliggande utredningen av den 28 oktober 1936 har socialstyrelsen
beträffande skogshärbärgeslagens allmänna utformning föreslagit,
att i lagens 1 och 2 §§ fortfarande vissa allmänna föreskrifter skola lämnas
örn skyldigheten att anordna härbärge och örn härbärges beskaffenhet,
att i en ny 3 § närmare skall angivas, vad som särskilt skall iakttagas beträffande
bostäder, som skola användas vintertid under någon längre tid, att
i 4 § bestämmelser skola upptagas örn tillsyn å lagens efterlevnad samt att
till skogshärbärgeslagen (5—11 §§) skola överflyttas de stadganden i arbetarskyddslagen,
vilka skola äga tillämpning i fråga örn skogshärbärgeslagen,
till vilka stadganden för närvarande endast hänvisning sker i sistnämnda lag.

Redan i det föregående har jag uttalat min anslutning till socialstyrelsens
förslag att i lagen införa bestämmelser örn vissa minimikrav, vilka under
särskilda förhållanden skola vara uppfyllda. Ifrågavarande bestämmelser skola
hava avseende å härbärgen, vilka skola användas vintertid under någon längre
tid. Med anledning av vad i åtskilliga yttranden anförts rörande behovet av
möjlighet till dispens från vad sålunda föreskrives, kommer jag emellertid att
föreslå införandet av en dispensregel i lagen. Härutinnan hänvisar jag till vad
som anföres i det följande under 3 §. Mot socialstyrelsens förslag i övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

rörande lagens allmänna utformning — varemot anmärkningar icke framställts
i remissyttrandena — har jag icke funnit anledning till erinran. Styrelsens
lagförslag har därför lagts såsom grund vid utarbetandet av departementsförslaget.

Utvidgning av skogshärbärgeslagens tillämpningsområde (rubrik och 1 §).

Av historiken framgår, att frågan örn vilket tillämpningsområde förevarande
lagstiftning skall äga vid olika tillfällen varit föremål för diskussion.

I sin skrivelse den 14 december 1935 angående effektivisering av skogsoch
flottledsinspektionen m. m. redogjorde socialstyrelsen — i anledning av
en då föreliggande framställning från svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
örn utvidgning av skogshärbärgeslagens tillämpningsområde till
att omfatta allt arbete, som bedreves på sådant avstånd från bebyggd ort, att
arbetarna vore nödsakade att bo i tillfälliga bostäder — för vad tidigare förekommit
rörande spörsmålet örn lagens tillämpningsområde samt anförde därefter,
att förbundets framställning icke ansetts böra föranleda någon vidare
åtgärd från styrelsens sida.

Socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen anförde sedermera i skrivelsen den 28 oktober 1936, att
svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet i den till styrelsen remitterade
framställningen av den 27 augusti 1935 vidhållit sitt tidigare gjorda
yrkande örn utvidgning av lagens tillämpningsområde. Styrelsen redogjorde
för sin förutvarande inställning till spörsmålet men tilläde:

Vid en av skogs- och flottledsinspektören verkställd utredning hade framgått,
att cirkelsågning av virke i direkt samband med avverkning numera förekomme
i betydande omfattning i Norrland och Dalarna. Orsaken därtill
syntes vara, att virkeshandlare, hemmansägare och andra ägare till rotstående
virkesposter tack vare de ökade möjligheterna till transport av virke på lastbil
funné det med sin fördel förenligt att försäga virket i skogen i stället för
att utdriva detsamma till flottled, järnväg eller i bygden placerad såg. De
arbetare, som sysselsattes vid här ifrågavarande sågverk, vore i regel hänvisade
till att leva på samma sätt som skogsarbetarna och att logera i tillfälliga
bostäder i skogarna. Dessa bostäder, som vanligen anordnades med
väggar av dubbla lag bräder med sågspånsfyllning emellan, motsvarade i
vissa fall de fordringar, som numera ställdes på härbärgen för skogsarbetare,
i andra lämnade de åter en del övrigt att önska ifråga om utrymme och beskaffenhet
i övrigt. Detta framginge även av en skrivelse den 25 augusti 1933
från skogs- och flottningsarbetareförbundet till skogs- och flottledsinspektören,
enligt vilken cirkelsågningen av virke i skogarna medförde olägenheter
i fråga om bland annat bostäderna. Då nu ifrågavarande arbetare med
samma rätt som de egentliga skogsarbetarna kunde göra anspråk på tillfälliga
bostäder, som medgåve en med hänsyn till förhållandena i skogen tillfredsställande
inkvartering, ansåge styrelsen det rättvist, att även dessa sågarbetares
härbärgen inrymdes under skogshärbärgeslagen.

Styrelsen framlade i anslutning till vad sålunda anförts följande förslag
beträffande lydelsen av lagens rubrik och 1 §.

Kungl. Majus proposition nr 112.

Förslag till reviderad lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning,
kolning, flottledsbyggnad och försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning
av härbärge åt arbetarna m. m. (skogshärbärgeslagen);

1 §■

Bedrives skogsavverknings-, kolnings- eller flottledsbyggnadsarbete eller försågning
av virke i direkt samband med skogsavverkning på sådant avstånd från
ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna
skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, åligger det arbetsgivaren
att sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant
härbärge.

Vid skogsavverknings- och flottledsbyggnadsarbete åligger det arbetsgivaren
att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället tillgång finnes till lämpligt
stallrum för de hästar, som användas vid arbetet.

I fråga örn vilka personer, som enligt denna lag äro att anse såsom arbetare
och arbetsgivare, gäller vad som stadgats i 2 § av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
örn arbetarskydd.

Yttranden.

I flera yttranden tillstyrktes uttryckligen socialstyrelsens nu ifrågavarande
förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län anförde, att då verkställd utredning visat,
att cirkelsågning av virke i direkt samband med avverkning numera förekomme
i betydande omfattning i skogarna, det vore väl motiverat, att även
dessa sågarbetares härbärgen inrymdes under lagen.

Sveriges skogsägareförbund:

Försågning av virke i skogen i direkt anslutning till avverkning hade
under senare år fått en mycket stor omfattning i många orter. Det hade till
och med i vissa län förekommit, att vid dylik klingsågning försågats lika stor
virkeskvantitet som vid de stora exportsågverken vid kusten. Ävenså torde
det vara riktigt, att anstalterna för social omvårdnad örn arbetarna vid berörda
klingsågning ofta vore eftersatta. Då intet skäl kunde åberopas för att
arbetarna vid sagda verksamhet skulle stå utanför den sociala lagstiftning,
som statsmakterna genomfört för skogs- och träförädlingsyrkena i övrigt,
finge förbundet tillstyrka ifrågavarande förslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län:

Mot förslaget att utsträcka härbärgeslagstiftningen att omfatta tillfälliga
bostäder jämväl för arbetare, anställda vid verk för försågning av virke i
direkt samband med avverkning, hade skogsvårdsstyrelsen icke något att
erinra. Man frågade sig emellertid ovillkorligen, varför icke vägarbetare
kommit i åtanke på samma sätt. Ifrågavarande arbetare syntes nämligen
kunna göra anspråk på ändamålsenliga bostäder med samma fog som flottledsbyggnadsarbetare,
då de utförde arbete på långt avstånd från bebodda
trakter.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Då försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning numera
förekomme i betydande omfattning, syntes skäl förefinnas för att jämväl därmed
sysselsatta arbetare inrymdes under lagens bestämmelser. I skogsvårdsstyrelsens
yttrande hade ifrågasatts, att skogshärbärgeslagens bestämmelser
därjämte borde tillämpas å vägarbetare. Med hänsyn till den utredning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

denna fråga tidigare varit föremål för, syntes emellertid frågan om bostäder
åt vägarbetare enligt länsstyrelsens uppfattning icke böra göras till föremål
för lagstiftning i detta sammanhang.

Utvidgning av lagens tillämpningsområde till att avse även vägarbeten
ifrågasattes i ytterligare två yttranden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län:

Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke lagstiftningen borde göras tilllämplig
jämväl å vägarbeten, då genom ändrade förhållanden en övergång till
generalentreprenader torde bliva nödvändig och dessutom vägarbeten i avlägsna
ödebygder planerades i stor utsträckning.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län:

Lämpligt vore, örn lagen även bleve gällande beträffande de arbetare, som
vore sysselsatta med vägbyggen, då dessa ofta bodde i kojor av det mest primitiva
slag, uppförda som de vore av lådor, slanor eller av överhuvud taget vad
som möjligen ginge att använda för detta ändamål.

I ett yttrande föreslogs en inskränkning av lagens tillämpningsområde.

Dalarnes skogsägareförening:

Bestämmelserna i lagen borde icke äga tillämpning rörande kolningsarbete,
då det av praktiska skäl syntes uteslutet eller i vart fall svårutförbart med
hänsyn till rotnettot att vid arbete av så tillfällig art som skogskolning, som
dessutom i regel utfördes örn hösten, och alltså icke vintertid, låta uppföra
regelrätta bostäder i enlighet med skogshärbärgeslagens andemening, så
mycket mindre som det ekonomiska utbytet av ett fåtal milor näppeligen
skulle täcka omkostnaderna för uppförande av regelrätta härbärgen.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt svenska sågverksindustri^
etareförbundet förklarade — utan att för närvarande ifrågasätta någon
utvidgning av skogshärbärgeslagens tillämpningsområde utöver den av socialstyrelsen
föreslagna — att förbunden beträffande ingressen till lagen visserligen
ansåge det vara mest praktiskt att använda en formulering, som inneslöte
allt arbete på visst avstånd från bygd, varigenom man sluppe ifrån
sådana kompletteringar som tid efter annan visade sig nödvändiga — nu med
hänsyn till cirkelsågningen. På sakens nuvarande ståndpunkt föranledde
detta förhållande emellertid endast denna erinran i förbigående.

Departementschefen.

Enligt min mening böra arbetsgivarna i princip vara skyldiga att sörja för
iordningställandet av lämpliga härbärgen åt arbetarna vid alla arbeten, som
bedrivas på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det
icke skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för att erhålla
natthärbärge. Även örn en sådan skyldighet för en arbetsgivare med hänsyn
till ett arbetes natur i och för sig kan anses föreligga, måste dock — innan
dylik skyldighet föreskrives i lag — tillses, huruvida en lagstiftning av sådant
innehåll låter sig med beaktande av praktiska synpunkter genomföra. Hänsyn
till sådana praktiska synpunkter har givetvis tagits vid skogshärbärgeslagens
tillkomst samt vid den lagändring, som vidtogs år 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Fråga om utvidgning av lagens tillämpningsområde utöver det för närvarande
stadgade har, såsom nämnts i det föregående, vid skilda tillfällen
varit föremål för statsmakternas övervägande. Sedan detta spörsmål behandlades
av riksdagen år 1931, har svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
i skrivelser till Kungl. Majit gjort framställningar, att lagens tillämpningsområde
måtte utvidgas till att omfatta allt arbete, som bedrives på sådant
avstånd från bebyggd ort, att arbetarna äro nödsakade att bo i tillfälliga
bostäder. Frågan örn utvidgning av lagens tillämpningsområde har emellertid
icke berörts i 1936 års riksdagsskrivelse i förevarande ämne. I sin utredning
i anledning av denna skrivelse har socialstyrelsen anfört, att styrelsen på
grund av vad som tidigare förekommit i riksdagen icke ansett svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundets framställningar böra föranleda någon vidare
åtgärd från styrelsens sida. Emellertid har styrelsen framlagt förslag örn utvidgning
av lagens tillämpningsområde i ett särskilt avseende, som tidigare
icke varit föremål för speciell uppmärksamhet. Styrelsen har nämligen anfört,
att försågning av virke i direkt samband med avverkning numera förekomme
i betydande omfattning, att sågarbetarna i regel vore hänvisade till att logera
i skogarna på samma sätt som skogsarbetarna samt att med hänsyn därtill
även sågarbetarnas härbärgen borde inrymmas under skogshärbärgeslagen. I
remissyttrandena har behovet av och det berättigade i en lagändring med den
av socialstyrelsen föreslagna innebörden vitsordats. Då jag finner de förhållanden,
under vilka ifrågavarande sågarbetare arbeta, i hög grad likartade
med skogsarbetarnas, samt då de praktiska möjligheterna att anordna härbärgen
torde vara desamma då det gäller dessa sågarbetare som i fråga örn
skogsarbetarna, anser jag mig böra föreslå, att försågningen av virke i direkt
samband med avverkning skall förklaras vara ett arbete, å vilket skogshärbärgeslagens
bestämmelser skola äga tillämpning.

I några remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke skogshärbärgeslagen
bör göras tillämplig även i fråga örn vägarbete. Som skäl härför har anförts,
att vägarbetare kunde vara sysselsatta på långt avstånd från bebodda trakter
samt att de ofta bodde i kojor av mycket primitiv beskaffenhet. I ett yttrande
har vidare omnämnts, att vägarbeten i avlägsna ödebygder planerades i stor
utsträckning samt att genom ändrade förhållanden en övergång till generalentreprenader
torde bliva nödvändig.

Då, såsom nyss anförts, utvidgning av lagens tillämpningsområde i visst
hänseende enstämmigt ansetts böra nu äga rum, synes mig frågan örn utvidgning
jämväl i andra hänseenden böra kunna i förevarande sammanhang upptagas
till övervägande. Jag åsyftar härvid spörsmålet rörande lagens tillämpning
beträffande väg- och vattenavledningsarbeten, varom förslag redan år
1927 framlades av socialstyrelsen.

I överensstämmelse med vad jag inledningsvis anfört kari jag icke finna,
att någon principiell skillnad föreligger mellan å ena sidan de aibetaie, å vilka
skogshärbärgeslagen redan nu äger tillämpning, samt å andra sidan arbetare,
sysselsatta med väg- och vattenavledningsarbete i ödebygder. Att behov av
lagstiftning även för sistnämnda grupper arbetare åtminstone i vissa fall före -

Kungl. Majlis proposition nr 112.

finnes samt att ur praktisk synpunkt hinder för att anordna härbärgen även
för dem icke föreligger har vitsordats såväl av socialstyrelsen som i remissyttrandena.
De föreskrifter, som i administrativ ordning utfärdats rörande
tillsyn över att härbärgen i erforderlig utsträckning anordnas vid vägföretag,
som utföras med statsunderstöd, synas mig icke hava gjort lagbestämmelser
beträffande vägarbete helt överflödiga. På grund av vad sålunda anförts anser
jag mig böra föreslå, att skogshärbärgeslagens tillämpningsområde utvidgas
till att omfatta även väg- och vattenavledningsarbete, därvid under
vägarbete torde böra hänföras jämväl brobyggnadsarbete. Till de faktiska
olikheter beträffande arbetets utövning, som må förefinnas mellan arbeten,
som nu falla under lagen, och arbeten, som enligt föreliggande förslag skola
hänföras under densamma, kommer på grund av lagens formulering hänsyn
i varje särskilt fall att tagas. Huvudregeln rörande härbärgenas beskaffenhet
är nämligen för närvarande och kommer enligt det föreliggande
departementsförslaget fortfarande att vara den, att härbärget — som skall
erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd
— i övrigt skall motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad, därvid
hänsyn skall tagas till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan
förväntas komma till användning. Beträffande de nya fordringar å härbärges
beskaffenhet, som skola föreskrivas i 3 §, kommer — som förut nämnts — en
dispensregel för vissa fall att införas. Obilliga krav å härbärgenas beskaffenhet,
varigenom onödiga kostnader skulle åsamkas arbetsgivarna, anser jag
icke böra framställas. Hänsyn bör särskilt tagas till bärkraften hos mindre
företag. Enligt min mening torde det ej heller behöva befaras, att strängare
fordringar i fråga örn härbärgenas anordnande än behovet påkallar komma att
uppställas. Den inspektion, som utövats å skogshärbärgeslagens efterlevnad,
har nämligen enligt samstämmiga vittnesbörd från olika håll varit sådan, att
den mötts med största tillit och förtroende. Jag anser mig kunna uttala den
förvissningen, att ändring härutinnan icke kommer att äga rum. I detta sammanhang
må framhållas, att inspektionens arbete helt naturligt kommer att
ökas, örn de utvidgningar av lagens tillämpningsområde, som nu föreslås, bliva
genomförda. Samtidigt må emellertid erinras därom, att de arbetsplatser, som
genom lagändringarna skulle tillkomma, i allmänhet torde ligga på vägen till
eller i närheten av arbetsplatser, vilka på grund av lagens nuvarande innehåll
skola besökas.

I rubriken till gällande lag har en uppräkning skett av de olika slags arbeten,
å vilka lagen äger tillämpning. Att vidhålla denna princip för angivande av
lagens innehåll även efter genomförande av den utvidgning av lagens tillämpningsområde,
som jag nu föreslår, synes mig med hänsyn till önskvärdheten av
en kort lagrubrik icke vara lämpligt. Då ett sådant förfaringssätt icke heller
torde vara nödvändigt, föreslår jag, att såsom rubrik antages den nu å lagen
gängse beteckningen »skogshärbärgeslag».

Enär hästar merendels komma till användning vid väg- och vattenavledningsarbete,
har den i andra stycket av 1 § arbetsgivare ålagda skyldigheten

Kungl. Majds proposition nr 112. 29

att sörja för tillgång till lämpligt stallrum föreskrivits jämväl i fråga örn sistnämnda
slag av arbete.

Beträffande frågan örn vilka personer, som enligt skogsbärbärgeslagen skola
vara att anse såsom arbetare och arbetsgivare, hänvisas i tredje stycket av
gällande 1 § till vad som stadgas i 2 § lagen örn arbetarskydd. I det föregående
har erinrats, att jag ansett mig böra biträda förslag av socialstyrelsen
att till skogshärbärgeslagen överflytta de stadganden i arbetarskyddslagen,
vilka på grund av hänvisning i nuvarande 3 § skogshärbärgeslagen skola tilllämpas
i fråga örn densamma. Vid sådant förhållande synes det mig vara
lämpligt, att bestämmelserna i 2 § arbetarskyddslagen intagas såsom ett tredje
stycke i 1 § skogshärbärgeslagen.

Allmänna bestämmelser örn härbärgenas beskaffenhet (2 §).

2 § första stycket.

Enligt 2 § första stycket i gällande lag skall härbärge erbjuda tillräckligt
utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd. Även i övrigt
skall härbärget, med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden,
under vilka härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga
fordringar på en tillfällig bostad.

Socialstyrelsens förslag.

Styrelsen föreslog, att första stycket i nuvarande 2 § oförändrat skulle
ingå i den nya lagens 2 §.

Yttranden.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län föreslog, att till den nuvarande
lagtexten skulle fogas orden: »Härbärge, söm nyanlägges efter det denna lag
trätt i kraft, skall hava sunt läge.» Till stöd därför anfördes:

Det vore mycket viktigt att förebygga tillkomst av härbärgen på mindre
lämpliga platser. Därför behövdes en generell föreskrift beträffande härbärges
belägenhet. Föreskriften, att härbärge skulle motsvara skäliga fordringar
på en tillfällig bostad, syntes något för svag. Härbärget borde ligga
på möjligast torrt ställe, icke för långt från vattenhämtningsställe, ej heller

1 sådan terräng, att eventuell myggplåga bleve onödigt svår m. m. Myggplågan
i bostaden, särskilt nattetid, vore för vissa delar av vårt land under
viss tid av året en hälsofaktor av relativt stor betydelse, även örn våra myggor
icke för närvarande överförde frossa eller, så vitt vi nu visste, andra sjukdomar.
I allmänhet funne man sig väl i myggplågan som något oundvikligt
ont. Myggplågan kunde dock mildras. "Vid anläggning av skogshärbärge
borde sålunda hänsyn tagas till terrängen; även med tanke på graden av
myggförekomst.

Länsstyrelsen i Värmlands län rekommenderade ett övervägande av de
utav förste provinsialläkaren i länet anförda synpunkterna.

2 § andra stycket.

Socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen föreslog, att såsom ett andra stycke i 2 § måtte upptagas
följande föreskrift: »Härbärge, som kan förväntas komma att bebos av

30 Kungl. Majlis proposition nr 112.

arbetare med gemensam mathållning, skall så anordnas, att det blir därför
lämpligt.»

Styrelsen anförde därom.

Under de senaste åren hade såsom resultat av skogs- och flottledsinspektionens
propagandaverksamhet gemensamma skogsarbetarhustru bildats i för
varje år allt större omfattning. Enligt nu från större trävarubolag, jägmästare
och allmänningsförvaltare inhämtade uppgifter utgjorde antalet dylika hushåll
vid skogsavverkningsarbete under vintern 1935—1936 1,092 med 14,529 hushållsmedlemmar.
Med säkerhet vore det verkliga antalet ännu större, enär
dylika hushåll flerstädes förekomme jämväl vid avverkningsarbeten, som bedreves
av andra arbetsgivare. Vidare hade dylika hushåll förekommit vid
flottledsbyggnads- och sågningsarbeten. Enligt skogs- och flottledsinspektörens
redogörelse syntes antalet gemensamma hushåll vid samtliga ifrågavarande
slag av arbeten senaste vinter hava uppgått till inemot 1,500 med
cirka 18,000 medlemmar. Genom anordnande av dylika gemensamma hushåll
hade, såsom framginge av styrelsens förut omförmälda utredning rörande förbättrande
av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden
under vistelsen i skogarna (statens offentliga utredningar
1933:38), levnadsförhållandena å arbetsplatserna i skogarna undergått en
mycket betydelsefull förbättring ur såväl dietisk som hygienisk synpunkt
samtidigt som mathållningen oftast blivit billigare än tidigare. Vidare hade
man även flerstädes konstaterat, att det nya mathållningssystemet medfört
förbättrad arbetsprestation, vilket ju även vore att vänta, då proviantering
och matlagning numera ej behövde inkräkta på arbetstiden. Systemets snabba
utbredning berodde till icke ringa grad därpå, att vissa större arbetsgivare
givit detsamma sitt stöd och underlättat hushållens anordnande genom tillhandahållande
av bland annat därför ändamålsenliga bostäder. Tyvärr syntes
man å många håll ännu visa föga intresse för denna angelägenhet, vilket enligt
uppgift haft till följd, att hushåll ej kunnat komma till stånd på grund därav
att härbärgenas beskaffenhet ej medgivit dylik anordning. I sin ovanberörda
utredning hade styrelsen varnat för att genom lagstiftning söka framtvinga
gemensam mathållning, under framhållande av att en rörelse som denna
måste få irtvecklas under fria former. Systemets utbredning borde även bliva
beroende av arbetarnas uppskattning av detsamma, d. v. s. dess förmåga att
bereda dem förbättrade levnadsförhållanden.

Emellertid borde hushållsbildandet ej få stranda därpå att, såsom framhölles
i svenska skogs- och flottningsarbetareförbundets skrivelse, lämpliga
bostäder ej stöde till förfogande, i synnerhet som de åtgärder, som i detta
avseende erfordrades, icke behövde föranleda några mera betydande kostnader.
I motionen vid 1936 års riksdag framfördes förslag därom, att på
arbetsplatser med 8 arbetare och däröver härbärgena i regel borde anordnas
med två rum eller avdelningar. Enligt vad erfarenheten redan givit vid
handen vore emellertid detta icke nödvändigt, utan jämväl enrummiga härbärgen,
som anordnades för gemensam mathållning, kunde vara både ändamålsenliga
och trivsamma, I sin ovanberörda utredning angående förbättrande
av skogsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhål landen hade
styrelsen därom anfört bland annat följande: »En dylik anordning — tvårummiga
härbärgen, av vilka det ena utgör sovrum för arbetarna och det
andra hök, matrum och bostad för hushållerska — som givetvis är mycket
ändamålsenlig, är även att förorda vid större förläggningar eller å platser, där
härbärgena beräknas komma till användning under en följd av år. För mindre
förläggningar åter eller på sådana arbetsplatser, där bostäderna ej kunna utnyttjas
mer än en eller annan vinter, är det av ekonomiska skäl ofta ej möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

att uppföra dylika tvårummiga härbärgen, vilka givetvis draga betydligt större
kostnader än de enrummiga. För att det oaktat bereda även de arbetare, som
vanligen inkvarteras i enrummiga härbärgen — dessa äro för övrigt avsevärt
flera än de förra — möjligheter att komma i åtnjutande av de betydande förmåner,
som skogsarbetarhushållen visat sig medföra, har skogs- och flottledsinspektören
upprättat ritningar till även enrummiga, för gemensam mathållning
avsedda härbärgen, vilka kosta föga mer än nu vanliga typer av tidsenliga
härbärgen. Av hittills gjorda erfarenheter att döma hava dessa även
visat sig motsvara ganska högt ställda anspråk på en för detta ändamål avsedd
tillfällig bostad.» Att enrummiga bostäder, anordnade på sätt nedan angåves,
vore lämpliga för gemensam mathållning, bekräftades även av den av skogsoch
flottledsinspektören nu verkställda utredningen.

I förevarande sammanhang anförde socialstyrelsen vidare:

Uppfattningen att i härbärgen, som inrymde ett något större antal arbetare,
ett särskilt rum för torkning av kläder m. m. borde finnas, delades av styrelsen.
Detta gällde särskilt i fråga örn härbärgen, där gemensam mathållning
anordnades. Med avseende å dylika härbärgen hade styrelsen i sin ovannämnda
år 1933 framlagda utredning anfört följande: »En förutsättning för
att ett dylikt härbärge — enrummigt — skall bliva fullt tillfredsställande
synes emellertid vara, att detsamma anordnas med ett enkelt torkrum. Härigenom
undvikes, att arbetarnas våta kläder och skodon och framför allt att
selarna torkas i bostadsrummet till hinder för matlagningen och till men för
hygienen och trevnaden. Ett sådant torkrum erhålles enklast genom att
avbalka och varmbona halva förstugan, som vanligen upptager hela dörrväggen.
För torkrummets uppvärmning insättes vanligen en enklare plåtkamin
eller också erhålles den för torkningen erforderliga värmen genom att
draga rökröret från järnspisen i bostadsrummet i en slinga genom torkrummet.
Av vikt är, att torkrummet är förlagt under samma tak som härbärget,
så att arbetarna vid hemkomsten från skogen där kunna avlägga sina
våta kläder m. m. och därefter direkt inträda i bostadsrummet för påtagande
av torrt ombyte. Fristående torkrum, till vilka arbetarna icke kunna gå t. ex.
i strumplästen, bliva vanligen föga använda.» Sin uppfattning örn torkrummens
betydelse hade styrelsen även delgivit skogs- och flottledsinspektören,
vilken emellertid redan förut under sin verksamhet sökt tillgodose
detta önskemål.

Torkrum vore givetvis ofta behövliga även vid härbärgen, där mathållningen
vore individuell. Då det emellertid visat sig, att torkrum i dylika
härbärgen ej alltid användes av arbetarna, ansåge styrelsen tiden ännu ej
vara inne för upptagande av särskild föreskrift därom i lagen, utan torde tillgodoseende
av detta behov liksom hittills böra överlämnas till skogs- och
flottledsinspektionens bedömande med hänsyn tagen till i olika fall rådande
förhållanden. Styrelsen hade vidare för avsikt att intaga en allmän bestämmelse
rörande anordnande av torkrum i förevarande fall i de reviderade anvisningar
angående skogshärbärgenas uppförande och beskaffenhet m. m., som
vore avsedda att utfärdas, sedan styrelsens nu framlagda förslag till reviderad
skogshärbärgeslag varit föremål för statsmakternas prövning.

För att ett enrummigt härbärge skulle bliva ändamålsenligt för gemensam
mathållning borde det vidare inredas på lämpligt sätt, förses med avbalkning
för hushållerska — som dock ofta ersattes med förhänge omkring hushållerskans
säng — samt järnspis för matlagning och bakning.

Med hänsyn till den betydelsefulla förbättring av levnadsförhållandena,
som gemensamma hushåll visat sig medföra, hade styrelsen, i syfte att bereda
arbetarna ökade möjligheter att bilda sådana, ansett sig böra föreslå införande

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

i skogskärbärgeslagen av ett stadgande av innehåll, att härbärge, som förväntades
komma att bebos av arbetare med gemensam mathållning, skulle så
anordnas, att det bleve därför lämpligt. Med hänsyn till detta stadgandes allmänna
innehåll hade styrelsen funnit lämpligast att intaga detsamma i lagförslagets
2 §. Ett stadgande av angivna innehåll torde strängt taget ej vara
behövligt, enär redan med den avfattning, som givits åt bestämmelserna i
nuvarande 2 § i lagen, anvisning örn åtgärder, som funnes erforderliga för att
härbärge skulle kunna användas för gemensam hushållning, vid behov torde
kunna meddelas. Ett intagande i lagen av ett stadgande av föreslaget innehåll
torde emellertid underlätta och påskynda ett mera allmänt införande av

f;emensam mathållning samtidigt som därigenom den tveksamhet i fråga örn
agens innebörd i förevarande avseende, som på många håll sannolikt vore
rådande, avlägsnades.

yttranden.

Förste ''provinsialläkaren i Värmlands län:

Det hade visat sig vara av stor och gagnande betydelse från hälso- och
trevnadssynpunkt, att gemensam mathållning anordnades i härbärgena och
att särskild person anställdes såväl därför som för arbetarnas hjälp i andra
husliga ting (klädeslagning, tvätt m. m.), för bostadens dagliga tillsyn, med
dess renhållning m. m.

Tillkomsten av dylikt gemensamt kosthåll och anställande av särskild hushållerska
eller kock borde på allt sätt gynnas. En naturlig förutsättning
därför vore dock, att de yttre betingelserna beträffande bostaden i härbärget
bleve sådana, att lämpliga husföreståndarinnor kunde erhållas. Detta
gynnades bland annat genom anordnande av särskilt rum för dessa. Då i
många fall kostnaden för avskiljande av en del av härbärget till särskild, örn
ock enkel bostad för husföreståndarinnan vore relativt liten, syntes lagens
föreskrifter böra vara mera detaljerade än de av socialstyrelsen föreslagna.

Förste provinsialläkaren föreslog därför ett tillägg till 2 § andra stycket
av innehåll, att särskilt rum borde vara anordnat för hushållerska.

Länsstyrelsen i Värmlands län rekommenderade även härutinnan ett övervägande
av de utav förste provinsialläkaren i länet anförda synpunkterna.
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län:

Även örn principen örn gemensam mathållning vid skogsdrivningar ännu
icke slagit igenom inom länet, syntes likväl goda skäl tala för att genom föreslagna
lagbestämmelser bereda möjlighet för arbetare, som önskade begagna
sig av sådan anordning, att tillgodose sina intressen, därest flertalet av de
arbetare, för vilka härbärget vore avsett, förenade sig i yrkande örn lämpliga
anordningar för ändamålet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anförde, att de föreslagna bestämmelserna
syntes väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Korsnäs sågverks aktiebolag:

I likhet med socialstyrelsen ansåge bolaget, att lagstiftningen beträffande
härbärgen för gemensam mathållning borde stanna vid vad som föreslagits
i 2 §. —- Skogsarbetarna själva vore ännu ej övertygade örn fördelarna av
kooperativa matlag trots den propaganda därför, som bedreves av socialstyrelsen
och jämväl av arbetsgivarna. — Så länge de personer, som skulle
åtnjuta fördelarna av den gemensamma mathållningen icke mera allmänt gått
in för densamma, borde lagstiftningen därom ej sträcka sig längre än vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

socialstyrelsen föreslagit. — Arbetsgivarna tillmötesginge redan nu de
önskemål, som framställdes för att främja anordnandet av gemensam mathållning,
t. ex. genom insättande av kokspisar i härbärgen eller tillhandahållande
av extra koja till matsal och bostad för »kockorna», varjämte utbildningskurser
anordnats för s. k. »kockor».

I några yttranden avstyrktes de föreslagna bestämmelserna i andra stycket
av 2 §.

Sveriges skogsägareförbund:

Förbundet delade socialstyrelsens uppfattning, att anordnandet av gemensam
mathållning i kojorna i allmänhet vore en önskvärd åtgärd, som medförde
förbättrade bostadsförhållanden för arbetarna och därmed även kunde
verka höjande på deras arbetsprestationer. Emellertid torde anordnandet av
sådan mathållning oftast komma att bliva beroende av arbetarnas eget initiativ.
Arbetsgivaren kunde därutinnan icke påtvinga arbetarna några åtgärder.
Att märka vore även, att frågan om anordnandet av kooperativt matlag i en
koja överhuvudtaget ej kunde upptagas till dryftande, förrän det blivit bekant,
vilka personer, som för vintern skulle bliva arbetskamrater i respektive
kojor. Och detta inträffade i regel först, när själva arbetet upptoges, d. v. s,
oftast i början av december, men tidigast när respektive avverkgingstrakter
bortsatts på ackord i slutet av oktober eller i november. Då emellertid
kojorna, såsom socialstyrelsen själv å annat ställe framhållit, borde byggas
redan på sommaren eller hösten, kunde arbetsgivaren vid denna tidpunkt i
flertalet fall icke äga någon kännedom om huruvida gemensam mathållning
till äventyrs kunde komma att anordnas å respektive arbetsplatser.

På grund därav kunde ett ovillkorligt lagbud om anordnandet av kojorna
för gemensam mathållning knappast anses lämpligt. Socialstyrelsen hade
även nödgats ge sitt förslag till lagtext den något svävande formuleringen, att
härbärge, »som kan förväntas» komma att bebos av arbetare med gemensam
mathållning, skulle byggas så, att det bleve lämpligt därför. Förbundet
funne denna formulering av lagtexten vara mindre lycklig. Bevisning örn
när det kunde »förväntas» eller rättare hade kunnat förväntas att kooperativ
mathållning skulle anordnas, torde i flertalet fall bliva omöjlig att prestera.
Bestämmelsen i fråga kunde därför befaras medföra tvistigheter om huruvida
laglig skyldighet förelegat att bygga kojan för gemensam mathållning.

Enligt förbundets mening vore det tillfyllest att i nu förevarande hänseende
gå fram på frivillighetens väg. Ingen arbetsgivare torde hittills ha
vägrat att göra behövliga anordningar i härbärgena, så snart det verkligen
visat sig, att arbetarna vore beredda att ordna gemensam mathållning. Det
vore icke behövligt att stadga lagtvång till dessa vidlyftigare byggnadsarbeten
endast på grundval av lösa förmodanden.

Sågverks! örbundet:

Ett stadgande av föreslaget innehåll vore -—- såsom socialstyrelsen uttalat
-—- icke behövligt, enär 2 § i lagen gåve vederbörande myndighet möjlighet
att lämna de föreskrifter, som i varje särskilt fall med hänsyn till de
förhållanden, under vilka härbärget kunde förväntas komma till användning,
motsvarade skäliga fordringar på en tillfällig bostad. Förbundet hyste den
allmänna uppfattningen, att på frivillig väg åstadkomna förbättringar av
arbetsförhållandena på ifrågavarande område vore av betydligt större värde
än genom uttrycklig lagbestämmelse framtvungna. Det enda skäl socialstyrelsen
anfört för införande av föreskrifter i detta hänseende vore, att styrelsen
antoge, att utvecklingen därigenom skulle komma att påskyndas. Den
utvidgning av inspektionsmyndigheten, som förslaget innebure, förofölle

fallang till riksdagens protokoll 11)37. 1 sami. Nr lil). 17337

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

emellertid vara en tillräcklig garanti för att utvecklingen komme att ske i en
tillräckligt hastig takt.

Uddeholms aktiebolag:

Det vore allmänt känt, att s. k. kollektiv mathållning kommit till frivilligt
utförande mångenstädes i Norrland och Dalarna och även försöksvis använts
i norra Värmland helt på initiativ från skogshärbärgesinspektören. I socialstyrelsens
förslag hade sådan kollektiv mathållning varmt förordats, men
man hade för närvarande ej ansett sig kunna föreslå detaljerade bestämmelser
utan endast stadgandet i 2 § andra stycket. Den formulering detta stadgande
erhållit kunde utan tvivel göras till föremål för erinran. Kojanordningarna
måste ju vidtagas under sommartid och långt innan man visste, örn de
arbetare, som komme att bebo kojan, önskade ordna gemensam mathållning.
Paragrafen måste för den skull omformuleras, örn den skulle ingå i lagtexten.
Vare sig det funnes där eller ej, komme helt säkert utvecklingen, örn man
vore inne på riktig väg, att medföra konstruktion av kojor, som småningom
möjliggjorde en vidsträcktare tillämpning av kollektiv mathållning, men
man kunde misstänka, att lagförslaget nu endast tillkommit för att sedermera
kunna utbyggas med tvingande bestämmelser av samma art, varmed
nu gällande lagstiftning rörande härbärgen föresloges utvidgad.

Vad särskilt angår inrättande av torkrum framhöll förste provinsialläkaren

1 Jämtlands län önskvärdheten av en bestämmelse, att torkrum skulle vara
anordnat vid härbärge, avsett för minst sex arbetare. Bestämmelsen kunde
införas i 3 §.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

I utredningen framhölle socialstyrelsen med styrka, att torkrum i härbärgena
vore synnerligen önskvärda, men funne dock tiden ännu ej vara inne
för upptagande av särskild föreskrift därom i skogshärbärgeslagen. Motivet
därför, att torkrum i härbärgen, där individuell mathållning förefunnes, icke
alltid användes av arbetarna, syntes dock knappast vara tillräckligt bärande.
Därest torkrum funnes, komme det med den största sannolikhet att mycket
snart också tagas i bruk. Det förefölle därför vara väl befogat, att i 3 § infördes
bestämmelse örn att torkrum skulle finnas anordnat i skogshärbärge,
som användes vintertid under någon längre tid.

2 § tredje stycket.

I andra stycket av 2 § i gällande lag stadgas, att vad förut i paragrafen
sagts örn härbärge skulle äga motsvarande tillämpning beträffande stallrum,
som avsåges i 1 § (andra stycket).

I socialstyrelsens lagförslag upptogs andra stycket av 2 § i gällande lag
med allenast en mindre formell jämkning såsom tredje stycket i 2 §.

Departementschefen.

I fråga örn första stycket i 2 § har i ett yttrande föreslagits ett tillägg,
innefattande föreskrift att härbärge, som nyanlägges efter det att den nu
föreslagna lagen trätt i kraft, skall hava ett sunt läge.

Då plats skall bestämmas för uppförandet av ett härbärge, måste hänsyn
tagas till ett flertal olika omständigheter, av vilka härbärgets belägenhet ur
sundhetssynpunkt naturligtvis är en av de icke minst betydelsefulla. Gällande
bestämmelser synas emellertid ha verkat på sådant sätt, att klagomål

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ur sundhetssynpunkt mot härbärges belägenhet icke framställts. Med hänsyn
härtill finner jag skäl icke föreligga att göra något tillägg till den nuvarande
lagtexten.

I de avgivna remissyttrandena har enstämmigt vitsordats lämpligheten av
att de i ett skogshärbärge boende arbetarna bilda gemensamt hushåll, enär
en sådan anordning medför betydelsefulla förbättringar i arbetarnas levnadsförhållanden.
Bildandet av gemensamt hushåll förutsätter emellertid — förutom
att hushållerskor finnas utbildade, som kunna förestå hushållet — att
härbärgena anordnas på ett därför lämpat sätt.

En allmän regel att härbärge skall ordnas så, att möjlighet till anordnande
av gemensam mathållning erbjudes, har emellertid icke ens ifrågasatts.
Arbetarna själva uppgivas nämligen icke hava blivit allmänt övertygade örn
fördelarna av kooperativa matlag. Enligt skogs- och flottledsinspektörens redogörelse
synas endast omkring 18 procent av de arbetare, som under vintern
1935—1936 bott i härbärgen, hava varit medlemmar av gemensamma hushåll.
Emellertid torde redan nu ställningen te sig gynnsammare än av nämnda redogörelses
siffror omedelbart framgår, örn hänsyn allenast tages till härbärgen,
å vilka den av mig i det följande föreslagna lagbestämmelsen skulle bliva
tillämplig.

Socialstyrelsen har nu, såsom av det föregående framgår, i syfte att bereda
arbetarna ökade möjligheter att bilda gemensamt hushåll föreslagit upptagande
i 2 § av ett nytt andra stycke, innehållande att »härbärge, som kan
förväntas komma att bebos av arbetare med gemensam mathållning, skall så
anordnas, att det blir därför lämpligt».

Socialstyrelsens ifrågavarande förslag har tillstyrkts i åtskilliga yttranden.
I några yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, har framhållits, att, då
åtgärder för gemensam mathållning icke kunde påtvingas arbetarna, det icke
bleve avgjort, huruvida sådan mathållning skulle förekomma i ett härbärge,
förrän arbetet skolat påbörjas och det därvid blivit klart, vilka arbetare som
skulle bebo härbärget. Detta måste emellertid uppföras vid åtskilligt tidigare
tidpunkt, då arbetsgivaren sålunda icke ägde kännedom örn eller ens
kunde förutse, huruvida gemensam mathållning skulle komma att anordnas
eller icke.

Ett stadgande av den av socialstyrelsen föreslagna innebörden är säkerligen
ägnat att ingiva vissa praktiska betänkligheter, örn ock någon ledning
för bedömandet av behovet av särskilda åtgärder i förevarande avseende
kan erhållas av den uppfattning, som är förhärskande bland arbetarna
i orten. Å andra sidan lärer det få anses utgöra ett klart samhällsintresse,
att de i här ifrågavarande arbeten sysselsatta beredas sådana sociala och
hygieniska villkor, att skäliga anspråk kunna sägas vara fyllda. Även om
inspektionsmyndighcten obestridligen äger befogenhet att meddela nödiga
föreskrifter för att tillförsäkra härbärgeshushållerska från förläggningen i
övrigt avskild sovplats, torde kravet i fråga få anses så naturligt, att man icke
kan avstå från att låta detsamma komma till formligt uttryck vid bestämmelsernas
avfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Vid mina överväganden huru härvid lämpligen bör förfaras, har jag kommit
till den uppfattningen, att man bör utgå därifrån, att det praktiskt förefintliga
behovet av gemensamt kosthåll gör sig gällande vid större förläggningar.
Lämpligen synes man kunna fastställa gränsen vid tio arbetare och sålunda
inskränka kravet i ifrågavarande avseende till härbärgen, som äro avsedda att
bebos av minst tio arbetare. Beträffande sådant härbärge torde som allmän
regel böra upprätthållas fordran på att detsamma skall vara inrett på sådant
sätt, att gemensam mathållning lämpligen kan anordnas där. Från denna
regel bör emellertid dispens kunna meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
då föreliggande förhållanden så motivera, t. ex. om arbetarna icke
påkalla gemensam mathållning, örn en avverkning är av så ringa omfattning,
att kravet skulle te sig obilligt, eller örn på grund av konflikt eller snöbrist
avverkningstiden är begränsad.

Till den av socialstyrelsen och i vissa yttranden i förevarande sammanhang
berörda frågan örn anordnande av torkrum återkommer jag vid behandlingen
av 3 §.

Då ett nytt andra stycke införts i paragrafen, har det nuvarande andra
stycket efter erforderlig formell jämkning upptagits som ett tredje stycke.

Särskilda bestämmelser i fråga örn härbärge, som användes vintertid under

någon längre tid (3 §).

I det föregående har redogörelse lämnats för de skäl, som socialstyrelsen
anfört till stöd för sitt förslag att utöver de allmänna bestämmelserna
i 2 § i lagen upptaga en 3 §, vars ingress hade följande lydelse: »I
fråga örn härbärge, som användes vintertid under någon längre tid, skall av
arbetsgivare särskilt iakttagas.» Därefter följde under a)—f) bestämmelser
örn vad sålunda särskilt skulle iakttagas. För dessa bestämmelser lämnas
redogörelse i det följande.

I fråga örn den föreslagna 3 § anfördes i yttrandena, bland annat,
följande av svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt svenska sågverksindustriarbetareförbundet: Det

borde kraftigt betonas, att de mått o. s. v., som angåves, borde betraktas
som minimifordringar, ägnade att befrämja en fortsatt höjning av
standarden på detta område. De finge sålunda icke bliva hinder för en sådan
utveckling.

På sätt som framgår av det föregående avstyrktes de föreslagna bestämmelserna
i 3 § helt av sågverksförbundet, under det att i åtskilliga yttranden
uttalanden gjordes rörande behovet av möjlighet till meddelande av dispens
från paragrafens regler. I detta hänseende hänvisas till de allmänt hållna
yttranden, vilka tidigare återgivits.

I förevarande sammanhang må vidare anföras följande uttalande av riksförbundet
landsbygdens folk:

Det vore önskvärt, att till 3 § fogades sådana bestämmelser, vilka från lagtillämpningen
undantoge mindre, tillfälliga skogsavverkningar och kolningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

som sysselsatte en eller högst två arbetare. Det vore nämligen orimligt att
begära, att en dyrbar arbetarbostad skulle uppföras av arbetsgivaren för
dylika arbeten. I ifrågavarande paragraf bade visserligen angivits, att de
särskilda bestämmelserna endast avsåge sådana härbärgen, som användes
vintertid under någon längre tid, men för undvikandet av alla missförstånd
borde det närmare preciseras vad som menades med uttrycket »någon längre
tid». På en del mindre skogsskiften kunde utföras tillfälliga avverkningsoch
kolningsarbeten, vilka toge en eller högst ett par månader i anspråk, varefter
det dröjde årtionden, innan sådana arbeten återigen behövde utföras
på dessa skiften. Vid lagens slutgiltiga utformning borde hänsyn tagas till
denna omständighet liksom också till att förhållandena beträffande avverknings-
och kolningsarbeten företedde betydande skillnader mellan å ena
sidan södra och mellersta Sverige, inklusive stora delar av Dalarna, och å
andra sidan det egentliga Norrland. Den nya lagen borde icke givas en sådan
utformning, att risker kunde förefinnas för att de mindre skogsägarna ställdes
inför oöverkomliga svårigheter, då det gällde för dem att tillgodogöra sig
avkastningen av sina skogsskiften. Särskilt borde hänsyn tagas därtill i fråga
örn kolningen.

I det följande behandlas var för sig de under punkterna a)—f) i 3 § av
socialstyrelsens lagförslag upptagna särskilda bestämmelserna rörande härbärgenas
beskaffenhet.

I yttranden av länsstyrelsen i Värmlands län och Korsnäs sågverks aktiebolag
har särskilt angivits, att samtliga ifrågavarande bestämmelser tillstyrktes.

Luftutrymme.

I socialstyrelsens den 10 juni 1920 utfärdade anvisningar anfördes under
rubriken »utrymmen», bland annat, att härbärge skulle erbjuda tillräckliga
utrymmen för de däri inkvarterade, därvid i sådant avseende särskilt borde
iakttagas, att på varje i härbärget inkvarterad arbetare komme ett efter förhållandena
tillräckligt stort luftutrymme, som synnerligast beträffande för
längre tids förläggning avsett härbärge ej borde understiga 5 kubikmeter.

Socialstyrelsens förslag.

Under a) föreslogs den bestämmelsen, att på varje i härbärget inkvarterad
arbetare under normala förhållanden skulle komma ett luftutrymme av minst
5 kubikmeter.

Därom anförde styrelsen:

Av skogs- och flottledsinspektörens utredning (undersökning I) framginge,
att utrymmet per arbetare i de under vintrarna 1934—1935 och 1935—1936
inspekterade, vintertid använda tillfälliga bostäderna utgjort i medeltal 7.4
kubikmeter. Arbetsgivarna hade således i regel ställt sig till efterrättelse den
anvisning i fråga örn utrymmet, som lämnats i styrelsens anvisningar i ämnet.
Å andra sidan visade utredningen, att i 58 eller 12.4 procent av de besiktigade
härbärgen, som varit i bruk under de två senaste vintrarna, utrymmet
varit mindre än 5 kubikmeter per person och att dessa härbärgen sålunda
varit överbelagda. En dylik trångboddhet, som medförde betydande olägenheter
särskilt i de härbärgen, där mathållningen alltjämt handhades individuellt,
torde icke längre böra tolereras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Yttranden.

Sveriges skogsägareförbund yttrade i fråga om förevarande punkt samt
punkten b):

Förbundet funne bestämmelserna lämpliga för normala förhållanden, men
ville framhålla, att dispens måste kunna medgivas, då fråga vore örn ekonomiskt
svaga avverkningar. Vid avverkningar, som avsåge mindre och avlägset
belägna virkespartier, plägade man i många orter använda flyttbara skogskojor.
Dessa vore i allmänhet av god kvalitet, men utrymmet kunde, örn tillfällig
ökning av beläggningen å viss plats skulle krävas, bliva för knappt. I
ett annat fall kunde det inträffa, att å en avverkningsplats redan funnes en
fast koja av bästa beskaffenhet. Genom olämplig väderlek eller annan orsak
försenades huggningarna, så att på eftervintern avverkningsmanskapet måste
utökas utöver först planerat antal. En tillfällig överbeläggning under en eller
annan månad borde då ej vara av lagen absolut förbjuden. Skulle femkubikmeterskravet
under dylika omständigheter strängt vidhållas, bleve följden,
att en del av avverkningen finge läggas ned. Inspektionsmyndighetens dispensrätt
vore i ett dylikt fall nödvändig, örn ej lagen skulle få orimliga verkningar.

Avstånd mellan golv och innertak.

I socialstyrelsens anvisningar anfördes under rubriken »utrymmen», bland
annat, att det särskilt borde iakttagas, att avståndet mellan golv och innertak
ej understege 2 meter i de delar av bostaden, som ej disponerades för sovplatser.

Socialstyrelsens förslag.

Avståndet mellan golv och innertak skulle enligt bestämmelse under b)
i 3 § ej få understiga 2 meter i den del av bostaden, som ej disponerades för
inredning (sovplatser, skåp m. m.).

Styrelsen anförde därom — i anslutning till förslaget under a) angående
minimiutrymme per arbetare — att, då orsaken till det otillfredsställande utrymmet
ofta vore, att avståndet mellan golv och tak vore otillräckligt, föreskrift
av nyss angivet innehåll borde meddelas.

Yttrande.

För vad Sveriges skogsägareförbund anfört beträffande förevarande punkt
har redogörelse lämnats under närmast föregående rubrik.

Trägolv.

11920 års anvisningar anförde socialstyrelsen, att härbärge, som vore avsett
att brukas under längre tidsperiod, borde vara försett med trägolv, som till
förekommande av golvdrag borde anordnas antingen med trossbotten med
fyllning eller med s. k. fastgård. Där jordgolv användes, borde utvändig fastgård
anbringas och golvytan väl jämnas.

Socialstyrelsens förslag.

Under c) i 3 § av socialstyrelsens lagförslag föreskrevs, att härbärge skulle
vara anordnat med trägolv, vilket, örn härbärget vore uppfört vintertid eller
på tjälad mark, skulle vara försett med trossbotten eller annan därmed likvärdig
anordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Till stöd för vad sålunda föreslagits anförde styrelsen:

Det övervägande flertalet härbärgen, som användes vintertid, hade numera
trägolv. Enligt utredningen (undersökning II) förekom sålunda trägolv i
94.6 procent av de 4,344 bostäder, örn vilka uppgifter lämnats. Ett dylikt
golv ansåges även av det stora flertalet skogsarbetare såsom en förutsättning
för snygghet och trevnad i härbärgena och såsom ett villkor för att gemensamt
hushåll skulle kunna anordnas. Redan år 1916 uttalade sig styrelsen i
denna fråga på följande sätt: »Visst är att förefintligheten eller avsaknaden
av trägolv ofta är ett bland de viktigaste skiljemärkena mellan en vanlig primitiv
skogskoja och en omsorgsfullare uppförd skogsstugan Ett intagande
av föreskrift örn trägolv i lagen syntes numera ej medföra någon ändring i
byggnadssättet för andra än för dem, som ej intresserat sig for bostadernas
beskaffenhet utan endast sökte komma ifrån bostadsbyggandet så billigt som

^^idpunkten för bostädernas uppförande vore av stor betydelse för desammas
beskaffenhet. Under sommaren och hösten uppförda bostader blevo
sålunda i regel bättre än sådana, som byggts vintertid eller på tjalad mark.
Härbärgen, som uppförts på frusen mark, bleve golvkalla, örn golvet, såsom
vanligen skedde, värmeisolerades med s. k. fastgård, d. v. s. jordvallar, som
in- eller utvändigt lades under golvet mot bottensyllarna. En dylik anordning
bleve däremot — väl utförd — i regel tillfredsställande, om byggnaden
uppfördes å ofrusen mark. Vore marken frusen vid tidpunkten för byggnadens
uppförande, åtginge det ofta lång tid, innan tjälen under golvet gått
ur marken, varigenom bostaden till dess besvärades av kyla från golvet. För
undvikande därav borde bestämmelsen örn trägolv kompletteras nied föreskrift
därom, att golv i härbärge för vinterbruk, som uppfördes å frusen
mark — i vissa fall vore uppförande vintertid av tillfällig skogsarbetarbostad
ofrånkomligt —- skulle värmeisoleras med trossbotten av tillfredsställande
beskaffenhet eller annan därmed likvärdig anordning, t. ex. board.

Yttranden.

Sveriges skogsägareförbund förklarade sig icke ha någon erinran att göra
mot förslaget.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län:

Golv i skogshärbärgen bleve av naturliga skäl lätt smutsiga, och deras
renhållning krävde både besvär och kostnader, särskilt örn golven icke vore
på något sätt preparerade eller belagda. Ett enkelt, billigt och ändock mycket
ändamålsenligt sätt att underlätta renhållning av golv vore att olja dem.
Oljningen medförde också andra fördelar än underlättad renhållning. Ett
tillägg till 3 § c) föresloges av innebörd, att golven för underlättad renhållning
borde vara oljade eller på annat lämpligt sätt behandlade eller belagda.

Länsstyrelsen i Värmlands län rekommenderade ett övervägande av de
utav förste provinsialläkaren i länet anförda synpunkterna.

Innanfönster.

Socialstyrelsen anförde i 1920 års anvisningar, att härbärge borde vara
försett med efter bostadens storlek avpassat, nödigt antal tillräckligt stora,
tätt insatta fönster, som för värmens bevarande borde vara försedda med
dubbla glas eller så anordnade, att de kunde kompletteras med innanfönster.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Socialstyrelsens förslag.

Punkten d) i 3 § innehöll föreskrift, att härbärge skulle vara anordnat med
innanfönster eller fönster med dubbla rutor på något avstånd från varandra
i samma båge.

Styrelsen anförde, att det numera vore en allmänt gängse uppfattning, att
härbärgen, som beboddes vintertid, skulle anordnas med innanfönster eller
fönster med dubbla rutor. Då det oaktat ett antal av de undersökta härbärgena
(omkring 12 procent) alltjämt varit anordnade med endast enkla
rutor, hade detta synts motivera upptagande i lagen av en föreskrift med angivet
innehåll.

Yttranden.

Sveriges skogsägareförbund förklarade sig icke hava något att erinra mot
förslaget.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län föreslog tillägg av en bestämmelse,
att fönstren skulle vara öppningsbara. Länsstyrelsen i länet rekommenderade
detta förslag till övervägande.

Förvaringsrum.

I 1920 års anvisningar anförde socialstyrelsen, att härbärge, avsett för
användning under längre tid, borde vara försett med förstuga eller vindfång,
som lämpligen borde kombineras med förvaringsrum för mat, kläder och
redskap.

Socialstyrelsens förslag.

Enligt 3 § e) skulle härbärge avsett för sex eller flera arbetare vara anordnat
med förvaringsrum, lämpligen i anslutning till förstuga.

Styrelsen yttrade:

Såsom i skogs- och flottledsinspektörens undersökning framhållits vore
förefintligheten av förvaringsrum för proviant, kläder och redskap av stor
betydelse ej blott för ordningen och snyggheten i bostäderna utan framför
allt för att arbetarnas tillhörigheter icke skulle taga skada under förvaringen.
Då särskilt förvaringsrum saknades, förvarades dessa nämligen oftast i lådor
och kontar under bar himmel. Då gemensamt hushåll anordnades och då
som följd därav större kvantiteter proviant levererades samtidigt, vore ett
förvaringsrum för provianten i regel nödvändigt. Enligt vad utredningen utvisade,
funnes dylika förrådsrum numera vid flertalet bostäder. För att
emellertid allmänt få till stånd dylika förrådsrum — vilka helst borde anordnas
omkring ingången till bostaden, då de även gjorde tjänst som förstugor
— vid alla vinterförläggningar, där behov därav förefunnes, föreslogs
föreskrift om anordnande av förvaringsrum på sätt ovan angivits.

Yttranden.

Sveriges skogsägareförbund förklarade sig icke hava något att erinra.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatte, huruvida icke förvaringsrum
alltid borde påfordras vid vinterförläggningar, så snart två eller
flera arbetare delade härbärge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Man torde icke kunna i större utsträckning än som föreslagits ålägga
vederbörande arbetsgivare att anordna förvaringsrum, då detta skulle medföra
alltför betungande verkningar för skogsbruket. Föreliggande förslag, som
i denna del syntes för tillgodoseende av skogsarbetarnas intressen gå utöver
vad motionärerna vid 1936 års riksdag ifrågasatt, torde kunna anses vara tillfredsställande.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt svenska sågverksindustriarbetareförbundet: Det

kunde ifrågasättas, huruvida icke förvaringsrum behövdes även vid
härbärgen för mindre än sex man, exempelvis små flyttbara huggarkojor. Ett
övervägande borde ske, huruvida det icke kunde anses befogat att ändra
ordet »sex» till »två».

Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasatte föreskrift att förvaringsrum
borde anordnas vid härbärge, vilket vintertid beboddes av fyra eller flera
arbetare.

Avträde.

Enligt 1920 års anvisningar borde på lämpligt avstånd från härbärge avträde
anordnas.

Socialstyrelsens förslag.

Under f) i 3 § föreskrevs, att på lämpligt avstånd från härbärge skulle
finnas anordnat avträde inom skjul.

Styrelsen anförde därom:

Som följd av skogs- och flottledsinspektörens propagandaverksamhet förekomme
numera avträden inom skjul vid ett betydande antal härbärgen, som
använts vintertid. Sålunda funnos dylika avträden vid 58 procent av de härbärgen,
som under de två senaste vintrarna varit föremål för inspektion. På
många håll ställde man sig emellertid alltjämt oförstående för behovet av
dylika bekvämlighetsinrättningar. Enligt styrelsens uppfattning vore ett
enkelt avträde inom skjul väl motiverat vid vinterförläggningar, särskilt då,
såsom numera ofta förekomme, även hushållerskor bodde i förläggningarna.
Styrelsen hade därför upptagit ett stadgande därom i sitt lagförslag.

Yttranden.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län:

Bestämmelsen borde kompletteras därhän, att avträdet icke endast skulle
vara beläget på lämpligt avstånd från skogshärbärget utan också på betryggande
avstånd från vattenhämtningsställe och vara ändamålsenligt anordnat.

Länsstyrelsen i Värmlands län rekommenderade förste provinsialläkarens
synpunkter till övervägande.

Departementschefen.

I det föregående har jag framhållit, att det synes mig vara av värde,
att de allmänt hållna föreskrifter angående härbärgenas beskaffenhet, som
givas i 2 §, kompletteras med stadganden, innefattande minimibestämmelser
att gälla under vissa särskilda förhållanden. Stadganden av sistangivna
beskaffenhet hava upptagits i 3 §. Det är där fråga om minimikrav angående

Kungl. Majis proposition nr 112.

luftutrymme m. m., som skola uppfyllas beträffande härbärgen, vilka skola
användas vintertid under någon längre tid. Att såsom i ett yttrande ifrågasatts
närmare angiva den ifrågavarande tidens minsta längd synes mig icke
lämpligen låta sig göra.

Mot de bestämmelser i socialstyrelsens förslag, som innefatta minimikrav
i fråga örn luftutrymme, avstånd mellan golv och innertak samt anordningar
beträffande trägolv, innanfönster och avträde, hava erinringar icke framställts
i remissyttrandena, och jag anser för min del, att dessa bestämmelser böra
införas i lagen. Vissa mindre formella ändringar i socialstyrelsens förslag
hava dock vidtagits. Förste provinsialläkaren i Värmlands län har föreslagit
vissa föreskrifter därutöver angående oljning av golv, öppningsbara fönster
samt avträdes belägenhet. Ehuru berörda föreskrifter i och för sig kunna
anses välbetänkta, torde desamma dock vara av den beskaffenhet, att de icke
böra intagas såsom lagbud. De ifrågavarande önskemålen torde emellertid
lämpligen böra beaktas vid den revision av anvisningarna, varom tillsynsmyndigheten
avser att gå i författning.

Beträffande anordnandet av förvaringsrum har socialstyrelsen föreslagit,
att sådant skall finnas inrättat vid härbärge, avsett för sex eller flera arbetare.
I några yttranden har ifrågasatts skärpning av denna bestämmelse, i två yttranden
ända därhän, att dylikt förvaringsrum skall vara anordnat vid härbärge
för endast två arbetare. Enär det är av stor betydelse såväl för ordning och
snygghet i bostaden som för en förbättrad matvaruhygien, att dylikt förvaringsrum
finnes, böra enligt min mening anordningar därför vidtagas i så
stor utsträckning som möjligt. På det att skogsägarna icke skola i alltför
hög grad betungas, vill jag åtminstone för närvarande inskränka mig till att
föreslå, att skyldighet att anordna förvaringsrum, lämpligen i anslutning till
förstuga, skall gälla i fråga örn dylika bostäder, avsedda för fyra eller flera
arbetare.

I det föregående har omnämnts, att socialstyrelsen övervägt frågan örn
föreskrift rörande inrättande av särskilda torkrum i härbärgena. I några yttranden
har föreslagits, att bestämmelser därom skola upptagas i 3 §. Jag ansluter
mig härutinnan till sistnämnda uppfattning och har i förslaget intagit
föreskrift i detta syfte.

Att såsom i flera yttranden framhållits fall kunna förekomma, då undantag
från de i nu förevarande paragraf föreslagna preciserade bestämmelserna
rörande härbärges beskaffenhet kunna anses av förhållandena påkallade,
vill jag icke förneka. En möjlighet till undantag från bestämmelsen örn
ett luftutrymme av minst fem kubikmeter per arbetare — därutinnan anledningar
till undantag kunna antagas bliva mindre sällan förekommande än beträffande
övriga bestämmelser i paragrafen — ligger redan däri, att föreskriften
örn nyssnämnda luftutrymme avses skola gälla endast »under normala förhållanden».
Emellertid synes jämväl en allmän dispensregel böra upptagas
i paragrafen. Ett närmare angivande i lagtexten av de fall, då denna regel
skulle få tillämpas, synes icke böra ifrågakomma med hänsyn till de mycket
varierande förhållandena på förevarande arbetsområden. Det torde böra an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

komma å yrkesinspektionens chefsmyndighet att härutinnan träffa avgörande,
därvid undantag från vad i 3 § stadgats bör få medgivas i de fall, då särskilda
skäl därtill kunna anses föreligga.

I förevarande sammanhang framställer sig det spörsmålet, huruvida bestämmelser
sådana som de i förevarande 3 § föreslagna nu böra införas även i
flottledshärbärgeslagen.

Av ingressen till 3 § framgår, att en förutsättning för tillämpligheten av
paragrafens bestämmelser är, att härbärget användes under någon längre tid.
Härbärgen för flottningsarbetare komma emellertid i regel till användning
endast under kort tid. I den mån det i något särskilt fall skulle visa sig, att
behov av föreskrift av den innebörd, bestämmelserna i den föreslagna 3 ''§
skogshärbärgeslagen äga, skulle föreligga beträffande härbärge för flottningsarbetare,
torde vederbörande inspektionsmyndigheter tillse, att erforderliga
åtgärder vidtagas. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag skäl ej föreligga
att för närvarande föreslå ändring i flottledshärbärgeslagen.

Bestämmelser angående tillsyn å lagens efterlevnad (4 §).
Socialstyrelsens förslag.

I fråga örn tillsyn å lagens efterlevnad föreslog socialstyrelsen upptagandet
i 4 § av gällande bestämmelser därom i nuvarande 3 § i oförändrad form sålunda:
»Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal.»

Yttranden.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län förordade ett tillägg till 4 § av
innebörd, att vederbörande hälsovårdsnämnd skulle ägna uppmärksamhet åt
sanitära förhållanden beträffande skogshärbärgen och vad därtill hörde samt
vid brister eller önskemål därom göra anmälan till vederbörande yrkesinspektion.
I detta sammanhang berördes särskilt spörsmålet örn åtgärder mot

myggplågan Länsstyrelsen

i Värmlands län rekommenderade ett övervägande av vad
förste provinsialläkaren anfört.

Vepa rtementsch ef en.

Vid tillsynen å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen åtnjuta yrkesinspektionens
befattningshavare biträde av jägmästare och länsjägmästare samt dem
underlydande personal. Den hittills utövade inspektionen har enligt samstämmiga
uttalanden från olika håll handhafts på ett mycket tillfredsställande
sätt. Jag föreslår med hänsyn härtill, att nu gällande bestämmelser i oförändrat
skick upptagas i den nya lagen. Att såsom i ett yttrande föreslagits
beträffande de speciella arbetsområden, som skogshärbärgeslagen reglerar, i
viss utsträckning anlita jämväl hälsovårdsnämndernas medverkan såsom tillsynsorgan
lär sakna praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Tillämpning beträffande skogshärbärgeslagen av vissa bestämmelser i lagen

örn arbetarskydd (5—11 §§).

I 3 § gällande lag föreskrives, som förut nämnts, huru tillsyn å efterlevnaden
av lagen skall utövas, varjämte stadgas, att i övrigt bestämmelserna i
31, 38, 45, 49—51 och 53 §§ i lagen örn arbetarskydd i tillämpliga delar skola
äga motsvarande giltighet.

Socialstyrelsens förslag.

Styrelsen föreslog, såsom redan nämnts, att de hänvisningar till vissa
paragrafer i arbetarskyddslagen, som funnes i 3 §, måtte ersättas med
särskilda paragrafer, 5—11 §§. Dessa kunde därvid givas en för skogshärbärgeslagen
mera avpassad formulering. Genom en sådan ändring skulle
i sistnämnda lag erhållas uttömmande bestämmelser i ämnet, varjämte överensstämmelse
skulle vinnas med flottledshärbärgeslagen, vilken redan från
början erhållit en dylik mera utförlig avfattning.

Departementschefen.

Redan i det föregående har jag uttalat, att jag icke funnit anledning
till erinran mot socialstyrelsens förslag att till skogshärbärgeslagen
överflytta innehållet, såvitt detsamma är tillämpligt, i de paragrafer i arbetarskyddslagen,
till vilka hänvisning göres i 3 § av gällande skogshärbärgeslag.
Därvid avses emellertid icke — utom i ett fall — att göra någon ändring i
sak av hittills gällande bestämmelser.

För lydelsen av socialstyrelsens förslag samt däremot svarande stadganden
i arbetarskyddslagen lämnas redogörelse i det följande.

5 §•

5 § i socialstyrelsens förslag samt motsvarande stadganden i arbetarskyddslagen
hava följande lydelse:

(Socialstyrelsen förslag.)

5 §■

De, som hava att taga befattning med
tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de så påfordra, äga tillträde
till de härbärgen och skogsstall,
som finnas anordnade, ävensom rätt att
där företaga undersökningar, vartill
deras tjänsteåligganden kunna giva anledning;
och vare arbetsgivaren pliktig
att för tillsynens behöriga utövande på
anfordran tillhandagå med alla nödiga
upplysningar.

(Arbetarskyddslagen.)

29 § första stycket.

De, som hava att taga befattning med
tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de så påfordra, efter det
vederbörande arbetsgivare eller hans
ställföreträdare å arbetsstället underrättats
örn deras närvaro, äga tillträde
till de arbetsställen, vilka deras tjänsteåligganden
avse, ävensom rätt att där
företaga undersökningar, vartill dessa
tjänsteåligganden kunna giva anledning;
varande arbetsgivaren eller hans
ställföreträdare å arbetsstället pliktig
att därvid tillhandagå med erforderliga
upplysningar samt att hålla de i denna
lag föreskrivna böcker och förteckningar
tillgängliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

(Socialstyrelsens förslag.)

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken
förordnas örn dem, som rättens eller
Kungl. Maj:ts befallningshavandes bud
och ärenden gå, gälle ock örn dem, som
hava att taga befattning med tillsyn å
efterlevnaden av denna lag.

(Arbetarskyddslagen.)

50 §.

Vad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken
förordnas örn dem, som rättens eller
Konungens befallningshavandes bud och
ärende gå, gälle ock dem, som hava att
taga befattning med tillsyn å efterlevnaden
av denna lag.

Depa riem entschefen.

I första stycket av förevarande paragraf hava upptagits stadganden, vartill
motsvarighet förekommer i 6 § första stycket flottledshärbärgeslagen och 29 §
första stycket arbetarskyddslagen.

Hänvisning till sistnämnda paragraf finnes icke i 3 § gällande skogshärbärgeslag.
Hå avsikten emellertid är, att den nya skogshärbärgeslagen skall
innehålla alla tillämpliga stadganden i ämnet, och då bestämmelser finnas såväl
i arbetarskyddslagen som i flottledshärbärgeslagen därom, att inspektionsmyndigheterna
skola äga tillträde till arbetsställen och härbärgen samt rätt
att där företaga undersökningar, ävensom att nödiga upplysningar för tillsynens
behöriga utövande skola lämnas, synas bestämmelser av därmed överensstämmande
innehåll böra inflyta i den nya skogshärbärgeslagen.

Andra stycket i den föreslagna 5 §
lagen.

6 § i socialstyrelsens förslag och den
lagen hava följande lydelse:

(Socialstyrelsens förslag.)

6 §■

A arbetsställe, som i förevarande lag
avses, må arbetarna inom sig utse ett
eller flera ombud att till vederbörande
inspektionsförrättare framföra arbetarnas
önskemål beträffande härbärgenas
eller skogsstallens beskaffenhet eller
rörande anordnande av nya sådana. Örn
sådant val böra ombuden underrätta
arbetsgivaren samt skogsyrkesinspektören.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud
för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse
med ombudet. Vederbörande tillsynsorgan
är pliktigt att på begäran
kostnadsfritt tillhandahålla arbetarnas
ombud avskrift av anvisning, råd eller
annat skriftligt meddelande, som avlåtits
rörande härbärge eller skogsstall
vid arbetsstället.

är i sak lika med 50 § arbetarskydds§• däremot

svarande 31 § i arbetarskydds(Arbetarskyddslagen.
)

31 §■

Å arbetsställe, varest på stadigvarande
sätt bedrives arbete av den be
skaffenhet och omfattning, som i 10 §
andra stycket avses, böra arbetarna
inom sig utse ett eller flera ombud atc
företräda dem i frågor rörande arbetets
säkerhet eller sundhet. Ombud må ock
å annat arbetsställe kunna av arbetarna
utses. Om valet böra ombuden underrätta
arbetsgivaren och vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare.

Arbetsgivare så ock den, som utövar
ledningen av arbetet, bör i frågor
rörande arbetets säkerhet eller sundhet
söka samråd med arbetarnas ombud.

Ombuden, som hava att göra sig noga
underrättade om de beträffande arbetets
säkerhet och sundhet å arbetsstället
rådande förhållanden, böra verka för
främjande av ökad säkerhet och sund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

(Socialstyrelsens förslag.) (Arbetarskyddslagen.)

het samt jämväl söka vinna arbetarnas
medverkan därtill. När ombuden genom
klagomål eller eljest erhålla kännedom
örn missförhållande, böra de söka få detsamma
avhjälpt genom hänvändelse till
den, som utövar ledningen av arbetet i
fråga, eller till arbetsgivaren eller, där
rättelse på sådant sätt ej vinnes, till
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.
Har den, som utövar ledningen
av arbete, eller arbetsgivare från ombud
mottagit hänvändelse rörande arbetets
säkerhet eller sundhet, har han att inom
skälig tid giva ombudet besked i
frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där
ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse
med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt
att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla
arbetarnas ombud avskrift
av anvisning, råd eller annat skriftligt
meddelande, som avlåtits rörande arbetets
säkerhet eller sundhet å arbetsstället.

Departementschefen.

Bestämmelser, motsvarande de i förevarande paragraf upptagna, återfinnas
i 31 § arbetarskyddslagen samt jämväl i 6 § andra stycket flottledshärbärgeslagen.

Socialstyrelsen har i fråga örn samtliga de paragrafer, vilkas innehåll hämtats
från arbetarskyddslagen, förklarat, att de i mån av behov givits en för
skogshärbärgeslagen avpassad formulering. Jag finner beträffande förevarande
paragraf ej anledning till erinran i sak mot vad socialstyrelsen föreslagit.

Specialinspektören inom yrkesinspektionen i fråga örn skogsavverkningsmed
flera arbeten, vilken för närvarande har titeln skogs- och flottledsinspektör,
har i socialstyrelsens föreliggande lagförslag benämnts skogsyrkesinspektör.
Huvudförslaget rörande sådan ändrad titel å nämnde inspektör har framlagts
i de utkast till ändrad lydelse av kungörelserna den 18 december 1931
(nr 424 och 425), vilka styrelsen som förut nämnts fogat vid sin skrivelse av
den 28 oktober 1936. Då jag icke anser mig böra i förevarande sammanhang
taga ställning till berörda förslag, har benämningen skogs- och flottledsinspektör
å ifrågavarande inspektör bibehållits.

Med hänsyn till bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf
synes skogs- och flottledsinspektören böra underrätta de inspektionsorgan,
som han har till sitt biträde, örn till honom inkomna uppgifter rörande val av
arbetarombud.

Kungl. Maj tis proposition nr lia.

7 §•

7 § i socialstyrelsens förslag motsvaras av 38 § 1 mom. i arbetarskyddslagen.
Dessa bestämmelser hava följande lydelse:

(Socialstyrelsens förslag.)

(Arbetarskyddslagen.)
38 §.

7 §■

Skulle arbetsgivare underlåta att
ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i 1, 2 eller 3 § äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet, på framställning av
skogsyrkesinspektören eller där så eljest
prövas nödigt förbjuda honom, sedan
han blivit i saken hörd, att efter utsatt
skälig tid använda visst härbärge eller
stall utan att hava vidtagit de av chefsmyndigheten
vid förbudets meddelande
angivna åtgärder. Är synnerlig olägenhet
för handen må chefsmyndigheten,
utan att avbida arbetsgivarens yttrande,
meddela dylikt förbud att träda i kraft
omedelbart och gälla tills vidare, intill
dess annorlunda förordnas, ävensom,
där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödig anordning till
säkerställande av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande härbärge
eller skogsstall, som arbetsgivaren
fått till sig upplåtet, bör jämväl upplåtaren
höras; och äger chefsmyndigheten
meddela förbud mot upplåtande
av härbärget för inkvartering av arbetare
eller av skogsstallet för inhysande
av hästar utan att viss angiven åtgärd
vidtagits. I

1 mom. På framställning av yrkesinspektör
eller bergmästare eller där så
eljest prövas nödigt äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet förbjuda arbetsgivare,
sedan denne blivit i saken hörd,
att efter utsatt skälig tid bedriva visst
arbete eller använda viss arbetslokal,
maskin, redskap eller annat hjälpmedel
eller viss arbetsmetod utan att
hava iakttagit visst av chefsmyndigheten
vid förbudets meddelande angivet
villkor i något avseende, varom förmäles
i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon
av Kungl. Maj:t med stöd av 7 § 1 mom.
utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd
föreskrift, eller som eljest, utan
att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes
under 3 §. Är synnerlig fara för handen,
må chefsmyndigheten, utan att avbida
arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt
förbud att träda i kraft omedelbart och
gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnas, ävensom, där så finnes påkallat,
låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad
vidtaga nödig anordning till säkerställande
av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande
arbetslokal, som arbetsgivaren fått till
sig upplåten, bör jämväl upplåtaren
höras. Chefsmyndigheten äger att meddela
förbud mot upplåtande av lokalen
till arbetslokal eller lokal för visst
arbete utan att med lokalen vidtagits
viss angiven åtgärd.

I 4 § första stycket flottledshärbärgeslagen stadgas följande:

Skulle beträffande enskild flottled den, som däri innehar flottningsrätten,
underlåta att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1 och 2 §§, äger
Konungen befallningshavande, när så prövas nödigt, vid vite förbjuda
honom, sedan han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid vidare bedriva
flottning i flottleden utan att hava vidtagit de av Konungens befallningshavande
vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

Departementschefen.

Såsom förebild vid utformandet av socialstyrelsens förslag synes i fråga
om första punkten i första stycket hava tjänat 4 § första stycket flottledshär -

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

bärgeslagen saint beträffande paragrafen i övrigt 38 § 1 morn. arbetarskyddslagen.

38 § 2 morn. arbetarskyddslagen saknar tillämplighet beträffande skogshärbärgeslagen.

Då de förhållanden, som regleras av skogshärbärgeslagen, närmast överensstämma
med dem, för vilka flottledshärbärgeslagen innehåller bestämmelser,
har 7 § första stycket första punkten i departementsförslaget avfattats i huvudsaklig
överensstämmelse med socialstyrelsens förslag, ehuru därigenom vissa
avsteg göras från den formulering, som förefinnes i första punkten av 38 §
1 mom. arbetarskyddslagen.

I övrigt överensstämma — med mindre formell olikhet — departementsförslaget,
socialstyrelsens förslag och 38 § 1 mom. arbetarskyddslagen med
varandra.

8§-

8 § i socialstyrelsens förslag samt den däremot svarande 45 § i arbetarskyddslagen
hava följande lydelse:

(Socialstyrelsens förslag.)

S §■

Underlåter arbetsgivare att ställa sig
till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 7 § första stycket, straffes
med böter, dock ej under tio dagsböter.
Till samma straff dömes, där upplåtare
överträder förbud, som meddelats med
stöd av 7 § andra stycket.

Den, som under tid, då han är ställd
under tilltal för förseelse, varom i denna
§ förmäles, fortsätter samma förseelse,
skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det
ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

(Arbetarskyddslagen.)

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig
till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. första stycket,
straffes med böter från och med tio till
och med ettusen kronor eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes, där upplåtare
överträder förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. andra stycket.

Socialstyrelsen anförde:

I den inom andra kammaren år 1929 väckta motionen, nr 311, angående
stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagamas samt den i samband därmed
utövade yrkesinspektionens effektivitet framhölls bland annat, att de
bötesbelopp, som då kunde ådömas arbetsgivare, vilken underläte att ställa
sig till efterrättelse i laga ordning meddelat förbud för användande av visst
härbärge för skogsarbetare eller skogsstall, vore alltför obetydliga. Enligt
skogshärbärgeslagen, som jämväl i detta avseende hänförde sig till arbetarskyddslagen,
uppginge då böterna vid trotsande av meddelat förbud till lägst
10 och högst 500 kronor. I den reviderade, nu gällande arbetarskyddslagen
hade maximibeloppet höjts till 1,000 kronor men minimibeloppet lämnats oför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ändrat. Enligt motionärernas mening borde bötesbeloppet åtminstone uppgå
till sådan storlek, att arbetsgivaren ej kunde finna det fördelaktigare att böta
än att efterkomma meddelat förbud. I skrivelse den 7 mars 1929 till riksdagens
andra lagutskott med yttrande över ovannämnda motion uttalade styrelsen
den uppfattningen, att goda skäl utan tvivel kunde anföras för att
minimibeloppet för skogsbärbärgeslagens vidkommande avsevärt höjdes. Det
hade synts lämpligt att tillgodose ifrågavarande önskemål, och styrelsen hade
därför föreslagit, att straffet i förevarande fall skulle utgöra lägst tio dagsböter.

I yttrande över förslaget anförde sågverksförbundet:

Socialstyrelsen hade föreslagit, att straffet vid trotsande av meddelat förbud
skulle utgöra lägst 10 dagsböter. Förbundet hade svårt att inse nödvändigheten
av en dylik straffskärpning. Såsom styrelsen påpekat, skärptes
straffet för ifrågavarande förseelse år 1931 genom att maximibeloppet höjdes
från 500 till 1,000 kronor. Genom denna förändring hade domstolarna redan
fått möjlighet att tillgripa straffsatser av den beskaffenhet, att nuvarande
stadgande måste anses tillräckligt verksamt. Berörda straffskärpning hade tillkommit
efter styrelsens skrivelse den 7 mars 1929. Det förefölle som örn
efter nämnda tid näppeligen några omständigheter inträffat, som kunde föranleda
den av styrelsen nu föreslagna förändringen.

Dep a. r tern en t sch ef en.

På grund av innehållet i 45 § arbetarskyddslagen, vartill 3 § gällande skogshärbärgeslag
hänvisar, samt lagen den 24 september 1931 angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag) straffas den, som underlåter
att ställa sig ett av yrkesinspektionens chefsmyndighet jämlikt skogshärbärgeslagen
meddelat förbud till efterrättelse, med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Socialstyrelsen har föreslagit, att straffminimum — numera en dagsbot —
skall höjas till tio dagsböter. Styrelsen har förklarat, att den ansåge goda skäl
föreligga för en sådan höjning. Styrelsen har i sammanhang därmed erinrat
örn, att i en motion vid 1929 års riksdag, i vilken ändring av straffsatsen föreslagits,
bland annat anförts, att bötesbeloppet åtminstone borde vara sådant,
att det förhindrade, att arbetsgivare skulle finna det fördelaktigare att böta
än att efterkomma meddelat förbud. — Straffskärpning vid synnerligen försvårande
omständigheter har •—- utan särskild motivering —- utelämnats i styrelsens
förslag till 8 §.

Socialstyrelsens lagförslag har lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden
utom ett, i vilket den föreslagna ändringen av straffminimum förklarats
vara onödig.

Då utfärdande av förbud jämlikt skogshärbärgeslagen att använda härbärge
eller stall icke torde förekomma, för så vitt icke bristfällighet av allvarlig beskaffenhet
föreligger, samt underlåtenhet att ställa sig ett utfärdat förbud till
efterrättelse sålunda alltid torde få anses utgöra en förseelse av svårare
slag, synas skäl föreligga att på sätt socialstyrelsen föreslagit stadga ett
något förhöjt straffminimum, t. ex. tio dagsböter. Någon anledning att utelämna
den enligt gällande lag föreliggande möjligheten till straffskärpning vid
synnerligen försvårande omständigheter anser jag icke föreligga. I överensstämmelse
med vad sålunda anförts har departementsförslaget avfattats.

Bihang till riksdagens protokoll 11131. 1 sami. Nr 112. 17337 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

9§-

9 § i socialstyrelsens förslag motsvarar 49 § i arbetarskyddslagen.
Bestämmelserna hava följande lydelse:

(Socialstyrelsens förslag.)

9 §■

Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

(Arbetarskyddslagen.)

49 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

Departementschefen.

Paragrafen har med mindre formell jämkning utformats i överensstämmelse
med 49 § arbetarskyddslagen.

10 §.

Motsvarigheten till 10 § i socialstyrelsens förslag återfinnes i 51 § lagen
örn arbetarskydd. Dessa stadganden hava följande lydelse:

(Socialstyrelsens förslag.)

10 §.

över beslut av yrkesinspektionens
chefsmyndighet i fråga, som omförmäles
i denna lag, må klagan föras hos
Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

(Arbetarskyddslagen.)

51 §.

över beslut av yrkesinspektionens
chefsmyndighet eller Konungens befallningshavande
i fråga, som omförmäles
i denna lag, må klagan föras hos
Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Departementschefen.

10 § i departementsförslaget har — efter erforderlig uteslutning av vad som
föreskrivits rörande beslut av Konungens befallningshavande — samma
lydelse som 51 § arbetarskyddslagen. 11

11 §•

Bestämmelserna i 11 § i socialstyrelsens förslag hava viss motsvarighet i
53 § lagen örn arbetarskydd.

Ifrågavarande stadganden hava följande lydelse:

(Socialstyrelsens förslag.)

11 §■

Beträffande verksamhet, som bedrives
av staten eller kommun, skall vad
i denna lag är stadgat örn arbetsgivare
gälla arbetsföreståndaren.

Föreskrifterna i 7 § skola icke äga
tillämpning å verksamhet, som bedrives

(Arbetarskyddslagen.)

53 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives
av staten eller kommun, skall, vad
i denna lag är stadgat örn arbetsgivare,
gälla arbetsföreståndaren.

Stadgandet i andra punkten av andra
stycket i 29 § samt föreskrifterna i 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

(Socialstyrelsens förslag.)

av staten, utan skall i avseende å sådan
verksamhet gälla följande bestämmelse:

Skulle skogsyrkesinspektören finna
förhållande i fråga örn härbärge eller
stall vid visst arbetsställe påkalla åtgärd,
som avses i 7 §, skall han därom
göra anmälan hos den myndighet, vilken
över verksamheten har överinseende,
varefter denna myndighet har att,
efter omständigheterna, antingen vidtaga
den påkallade åtgärden eller ock
underställa ärendet Konungens prövning -

(Arbetarskyddslagen.)

och 39 §§ skola icke äga tillämpning å
verksamhet, som bedrives av staten,
utan skola i avseende å sådan verksamhet
gälla följande bestämmelser:

a) Därest framställning i det avseende,
varom nämnes i andra punkten av
andra stycket i 29 §, icke vinner godkännande,
varde frågan hänskjuten till
Konungens prövning.

b) Skulle yrkesinspektör eller bergmästare
finna förhållande å visst arbetsställe
påkalla åtgärd, som avses i 38
eller 39 §, skall yrkesinspektören eller
bergmästaren därom göra anmälan hos
den myndighet, vilken över verksamheten
har överinseende, varefter denna
myndighet har att, efter omständigheterna,
antingen vidtaga den påkallade
åtgärden eller ock underställa ärendet
Konungens prövning.

Departementsch ef en.

Av de i 53 § andra stycket arbetarskyddslagen uppräknade stadgandena
finnes enligt det föreliggande departementsförslaget motsvarighet i skogshärbärgeslagen
endast till 38 §. Med iakttagande av att de förändringar verkställts,
som detta förhållande föranleder, har 11 § i departementsförslaget —
i sak likalydande med socialstyrelsens förslag — i övrigt avfattats i fullständig
överensstämmelse med 53 § arbetarskyddslagen.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

Socialstyrelsen föreslog följande ikraftträdelse- och övergångsbestämmelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937; och upphör samtidigt därmed lagen
den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning, kolning
och flottledsbyggnad av härbärge åt arbetarna m. m. att gälla.

Departementschefen.

Den nya skogshärbärgeslagen synes böra träda i kraft den 1 juli 1937.

Genom lag den 12 juni 1931 (nr 288) ändrades 38 § arbetarskyddslagen
bland annat därutinnan, att yrkesinspektionens chefsmyndighet i stället för
Konungens befallningshavande skulle äga utfärda förbud jämlikt paragrafens
föreskrifter. I övergångsbestämmelserna till 1931 års lag stadgades i anledning
härav, att, örn arbetsgivare bröte mot förbud, som jämlikt 38 § äldre
lydelsen meddelats av Konungens befallningshavande, vad i 42 eller 45 § nya
lydelsen vore stadgat skulle äga tillämpning, örn sådan förseelse ägt rum efter
det att 1931 års lag trätt i kraft (den 1 januari 1932). Då möjlighet förefinnes,
att ett av Konungens befallningshavande utfärdat förbud ännu är gällande,
synes den nyssnämnda övergångsbestämmelsen till 1931 års lag böra överföras
till den nya skogshärbärgeslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

En övergångsbestämmelse synes erforderlig jämväl i fråga örn förbud, som
jämlikt 3 § gällande skogshärbärgeslag och 38 § 1 mom. lagen örn arbetarskydd
kan hava meddelats eller komma att meddelas under tiden från och med den
1 januari 1932 intill dess den nya skogshärbärgeslagen träder i kraft.

Åtgärder avseende förbättrat arbetarskydd.

I den skrivelse av den 27 augusti 1935 från svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
som av Kungl. Majit överlämnats till socialstyrelsen för
att tagas i beaktande vid den utredning, som skulle verkställas med anledning
av 1936 års riksdagsskrivelse (nr 116), anfördes bland annat, att ett övervägande
borde ske i fråga örn lagbestämmelserna rörande arbetarskydd, framför
allt med avseende å upptagandet och underhållet av basvägar, skyddssynpunkter
vid motortransporter av virke samt tillhandahållandet i bostäder
och på arbetsplatser av tillräcklig förbandsmateriell.

I sin skrivelse den 28 oktober 1936 redogjorde socialstyrelsen för de föreskrifter,
som funnes meddelade, och de åtgärder, som ur skyddssynpunkt vidtagits,
beträffande anordnande och underhåll av basvägar samt transporter
av virke. Då det icke läte sig göra att i skyddslagstiftningen intaga detaljerade
föreskrifter till förekommande av olika slag av olycksfall, hade svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundets förslag i nu ifrågavarande avseende
icke ansetts böra föranleda någon annan åtgärd från styrelsens sida än
anmodan till skogs- och flottledsinspektören att ägna särskild uppmärksamhet
åt ifrågavarande olycksfallsrisker.

Socialstyrelsen redogjorde därjämte för vad som hitintills åtgjorts i fråga
örn tillhandahållande av förbandsmateriell, åtgärder för meddelandet av första
hjälp vid olycksfall samt för utbildning i läggandet av första förband m. m.
Styrelsen framhöll, att dessa frågor varit föremål för stor uppmärksamhet
från tillsynsmyndigheternas sida samt att första hjälp vid olycksfall numera
i regel lämnades vid skogsarbete. Ytterligare förbättring av dessa förhållanden
torde med största sannolikhet kunna påräknas, örn skogs- och flottledsinspektionens
arbetskrafter —- på sätt som föreslagits — förstärktes samt örn
blivande hushållerskor vid gemensamma hushåll bereddes tillfälle att — på
sätt styrelsen föreslagit — förvärva insikter i omhändertagande av skadade
och sjuka arbetare.

Socialstyrelsen anförde vidare att, då frågan om utsträckt skydd vid skogsarbete
nu kommit att upptagas till behandling, styrelsen efter framställning
av skogs- och flottledsinspektören finge framföra några förslag, som syntes
styrelsen ägnade att åstadkomma en förbättring av arbetarskyddsförhållandena
å arbetsplatserna i skogarna. I sådant hänseende föreslogs, att det måtte
uppdragas åt skogs- och flottledsinspektören i egenskap av specialinspektör
inom yrkesinspektionen att utöva tillsyn — förutom vid skogsavverknings-,
kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten, såsom för närvarande är
föreskrivet — även vid skogsvårdsarbete (stämpling, dikning, röjning, skogsodling
m. m.) samt vid cirkelsågning av virke, som bedreves i direkt samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

med skogsavverkning. I samband därmed föreslogs, som förut nämnts, att
skogs- och flottledsinspektörehs tjänstetitel måtte ändras till skogsyrkesinspektör.

De av styrelsen sålunda framlagda förslagen betingade ändringar i två
förut omnämnda av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser, nämligen kungörelsen
den 18 december 1931 angående specialinspektör inom yrkesinspektionen
för tillsynen å skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten
(nr 424) samt kungörelsen samma dag om tillsyn å härbärgen
för skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbetare
(nr 425).

Socialstyrelsen framlade emellertid även förslag örn mera restriktiva bestämmelser
än de för närvarande gällande rörande minderårigas användande
vid skogsavverkning, flottning och kolning.

Tidigare behandling av ifrågavarande
spörsmål.

I en motion, II: 104, vid 1925 års riksdag hemställde herr Johansson i
Sollefteå — under anförande att minderåriga enligt då gällande lag finge
användas vid skogs- och flottningsarbete utan annan inskränkning än den, som
läge i det allmänna stadgandet att minderåriga ej finge användas i arbete före
fyllda 12 år — örn meddelande av bestämmelser därom, att minderåriga ej
skulle få användas vid skogs- och flottningsarbete före fyllda 16 år samt att
beträffande minderårigas användande i dylikt arbete, som bedreves nattetid,
då gällande 13 § lagen örn arbetarskydd, som innefattade restriktiva bestämmelser
angående arbetstidens längd och förläggning, skulle äga tillämpning.
Motionen behandlades av andra lagutskottet, som inhämtade yttrande i ärendet
från socialstyrelsen. Däri anförde styrelsen under hänvisning till en av skogsöda
flottledsinspektören avgiven och yttrandet bifogad promemoria, att en
höjning av den då gällande åldersgränsen, 12 år, under alla förhållanden syntes
påkallad, detta med hänsyn till arbetets i regel ansträngande natur och de påfrestande
förhållanden i övrigt, varunder dessa arbeten i regel bedreves.
Vanskligt vore emellertid att avgöra, var gränsen lämpligen borde dragas samt
örn en enhetlig sådan borde väljas för såväl skogsarbete under olika förhållanden
som olika slag av flottningsarbete. Därvid syntes även yrkesrekryteringssynpunkten
böra vinna beaktande. Styrelsen föreslog därför, att det
måtte uppdragas åt styrelsen att verkställa utredning och avgiva förslag i
ärendet. Utskottet anförde (utlåtande nr 21) bland annat:

Vad som med anledning av motionen förebragts rörande förhållandena å
ifrågavarande arbetsområden beträffande minderåriga vore av den beskaffenhet,
att det gåve stöd för önskvärdheten av en mera ingående utredning av
det förevarande spörsmålet, varför utskottet gåve sin anslutning till det därom
uttalade önskemålet. Beaktas borde emellertid, att motionärens krav i fråga
örn åldersgräns ginge vida längre, än med den i övrigt å ifrågavarande område
gällande lagstiftningen vore förenligt — icke ens beträffande arbete under
jord i stenbrott eller gruva vore högre åldersgräns stadgad än 15 år. Skälig
hänsyn måste givetvis ock tagas såväl till kravet, att de minderåriga icke i

Kungl. Majus proposition nr 112.

större utsträckning, än som vore av förhållandena verkligen av nöden, avskures
från möjligheten till arbete å ifrågavarande områden med därav endels följande
minskad möjlighet att kunna bidraga till de merendels fattiga hemmens
försörjning, som ock till det förhållandet, att för vinnande av en god yrkesutbildning
inom vissa grenar av hithörande områden fordrades, att vederbörande
redan tidigt vandes vid arbetet därå. Då åt socialstyrelsen redan
tidigare lämnat uppdrag att utarbeta förslag till revision av arbetarskyddslagen
uppenbarligen innefattade behörighet för socialstyrelsen att till närmare
undersökning upptaga det i förevarande motion väckta spörsmålet örn
skärpta bestämmelser i fråga örn minderårigas användning i skogs- och flottningsarbete
för att därefter till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill
en sådan utredning kunde föranleda, torde det kunna förutsättas, att socialstyrelsen
komme att även utan särskilt bemyndigande företaga den undersökning
av ifrågavarande spörsmål, som styrelsen i sitt utlåtande över motionen
angivit såsom önskvärd.

På hemställan av andra lagutskottet blev motionen därefter av riksdagen
avslagen.

I betänkande den 2 november 1925 med förslag till reviderad lag om arbetarskydd
meddelade socialstyrelsen, att den låtit verkställa den förordade undersökningen
(genom skogs- och flottledsinspektören). Vid frågans prövning
hade styrelsen emellertid kommit till den åsikten, att densamma ej borde
upptagas till vidare behandling i sammanhang med revision av arbetarskyddslagen,
enär den reglering, som syntes påkallad, ej gärna läte sig förverkliga
genom tillägg i arbetarskyddslagen. Styrelsen sade sig därför skola taga
under omprövning, huruvida tillfyllestgörande skäl förelåge för en framställning
till Kungl. Majit örn utfärdande av särskilda bestämmelser i ämnet med
stöd av arbetarskyddslagen.

Genom den revision av lagen örn arbetarskydd, som ägde rum vid 1931 års
riksdag, infördes två betydelsefulla ändringar i de allmängiltiga betingelserna
för minderårigs användande till arbete: dels höjdes den allmänna
minimiåldern för arbetsanställning från 12 till 13 år samt minimiåldern vid
industriellt, byggnads- och transportarbete från 13 till 14 år, och dels infördes
allmän skyldighet för arbetsgivare att vara försedd med intygsböcker för de
minderåriga arbetare, som av honom användes i arbete, varå lagen ägde tilllämpning.
För skogshanteringen innebar detta, att minimiåldern höjdes från
12 till 13 år utom för flottningsarbete, där denna ålder höjdes från 12 till 14
år, enär flottningsarbete såsom varande »transport av gods» i här ifrågavarande
avseende likställdes med industriellt arbete. Medan det vid skogsarbete
vore tillräckligt, att de minderårigas intygsbok innehölle uppgift örn
namn, ålder och fullgjord skolplikt, erfordrades vid flottningsarbete (av viss
större omfattning), att intygsbok jämväl vore försedd med läkarintyg, såvida
ej yrkesinspektionens chefsmyndighet på därom gjord framställning lämnat
eftergift därifrån. För flottningsarbetet infördes vidare i 14 § 3 mom. i fråga
örn nattarbete den föreskriften, att yngling, som fyllt 14 år, efter chefsmyndighetens
medgivande finge användas till flottningsarbete i den mån förhållandena
därtill föranledde. Det gällde sålunda för närvarande strängare föreskrifter
i fråga örn användande av minderåriga vid flottningsarbete än vid
övrigt inom skogshanteringen förekommande arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr .112.

Socialstyrelsens förslag.

I utredningen den 28 oktober 1936 anförde socialstyrelsen efter redogörelse
för gällande bestämmelser:

De vid skogsavverkning särskilt vintertid rådande arbets- och. levnadsförhållandena
vore vanligen avsevärt mera påfrestande för de minderåriga än
flottningsarbetet, särskilt som de yngre minderåriga vid sistnämnda slag av
arbete sysselsattes med vakthållning, budskickning och dylika lättare arbeten.
Vid skogsavverkning däremot sysslade de minderåriga i regel med huggningsarbete,
som vore ett fysiskt mycket krävande arbete. Därtill komme, att detta
arbete påginge under avsevärt längre tid än flottningsarbetet och i regel även
under mera påfrestande yttre förhållanden. Mera tillfredsställande föreskrifter
rörande minderårigas användande vid skogsavverkning syntes erforderliga
jämväl med hänsyn till det betydande antal minderåriga, som användes vid
detta arbete.

Beträffande användningen av minderåriga vid skogsavverknings- och flottningsarbete
anförde styrelsen:

Enligt den undersökning, som på styrelsens föranstaltande år 1925 verkställdes
av skogs- och flottledsinspektören, framgick det, att då 6.5 procent av
samtliga vid skogsavverkningsarbete i Norrland, Dalarna och Värmland anställda
arbetare voro minderåriga. Örn man utginge från att cirka 190,000 man
sysselsattes med dylikt arbete inom nyssnämnda område, skulle ifrågavarande
antal minderåriga inom de 7 norra länen sålunda utgöra 12,350. Även örn det
relativa antalet minderåriga under senare år något nedgått, torde ifrågavarande
antal minderåriga för närvarande icke understiga 10,000. År 1925 vörö
cirka 4 procent av dessa minderåriga under 14 år och 63 procent tillhörde
gruppen »16—17 år». Beträffande arten av de ifrågavarande minderårigas
arbete anfördes i skogs- och flottledsinspektörens utredning följande: »De
minderåriga sysselsättas huvudsakligen med huggningsarbete, varvid de, i den
mån de äro självständiga huggare, utföra allt arbete med trädens fällning,
kvistning, barkning och kapning. De yngre minderåriga, som oftast arbeta
tillsammans med och under uppsikt av äldre anhöriga, deltaga vanligen i arbetet
med de fällda trädens kvistning, barkning och kapning. Körning av virke från
skogen till flottlederna utföres i regel endast av äldre minderåriga. I vissa
fall utföres dock även dylikt arbete av 14—15 åringar, i regel tillsammans med
fader eller äldre bröder, som då utföra det huvudsakliga arbetet med virkets
på- och avlastning. Slutligen deltaga minderåriga även i övriga vid utdnvning
av virke förekommande arbeten, såsom hoplunning, lastning, uppläggning,
tumning och märkning av virke samt anordnande och underhåll av basvägar.
Av de yngsta minderåriga uppgivas några ha sysslat med städning av
härbärgena samt diverse köksbestyr, tjänstgjort som kojvakter, utfört budgång
och dylikt.

Av materialet synes framgå, att ungefär 82 procent av de minderåriga sysselsatts
med huggningsarbeten, 11 procent med körnings- och 7 procent med
övriga arbeten.»

I fråga om de minderårigas arbetstid anfördes i utredningen bland annat
följande: »Då de minderåriga, som ovan nämnts, vanligen arbeta tillsammans
med vuxna anhöriga, har deras arbete i regel pågått lika länge som de vuxnas.
Undantag bilda dock de yngsta minderåriga, som arbetat mera oregelbundet
och oftast med kortare daglig arbetstid. Några arbetsgivare meddela, att de
minderåriga därjämte haft något längre raster än de vuxna. De minderårigas
dagliga arbetstid i förhållande till de vuxnas framgår av nedanstående sammanställning
av de inkomna uppgifterna.

Kungl. Majus proposition nr 112.

2.318 eller 62 procent av de minderåriga lia haft samma arbetstid som de
vuxna; 779 eller 22 procent av de minderåriga ha haft kortare arbetstid än de
vuxna. För 761 minderåriga saknas uppgifter härom.

Arbetstidens absoluta längd synes variera mellan tämligen vida gränser,
för de vuxna mellan 572 till 11 timmar och för de minderåriga mellan 3 till
10 timmar. I allmänhet vill det synas, som örn de vuxnas dagliga arbetstid
något förkortats under senare år, antagligen beroende på inverkan av den för
industrien lagstadgade 8-timmarsdagen. Arbetarna bestämma nämligen själva
sin arbetstid, enär nästan allt arbete utföres på ackord.» Medelarbetsdagen för
de minderåriga syntes enligt de lämnade uppgifterna uppgå till 7 å 8 timmar
per dag.

Förande bostadsförhållandena för de minderåriga, som omfattades av undersökningen,
gav denna vid handen, att dessa i Norrland, Dalarna och Värmland
varit ordnade på följande sätt:

Boende i hemmen...........................

» i gårdar ..............................

» i skogshärbärgen ...............

» i hemmen eller härbärgen

Summa 3,355 100. o %

1,245 eller 37.2 %

14 » 0.4 %

949 » 28.3 %

1,147 » 34.1 %

Fördelades antalet minderåriga, som uppgivits ha bott dels i hemmen och
dels i härbärgen (sista gruppen härovan), på dessa grupper var för sig i förhållande
till antalet i desamma redovisade minderåriga, skulle som resultat
erhållas, att 1,918 bott i hemmen och 1,423 i härbärgen. Då man i allmänhet
räknade med att cirka 2/ä av de med skogsavverkningsarbete sysselsatta arbetarna
i Norrland, Dalarna och Värmland vore hänvisade att logera i härbärgen
eller tillfälliga bostäder av annat slag, syntes de minderåriga ha haft det gynnsammare
ställt i detta avseende än de vuxna. Detta förhållande syntes tyda
på, att antalet minderåriga vore relativt större vid sådana avverkningsarbeten,
som påginge närmare bygden, än vid sådana, som bedreves på längre avstånd
därifrån.

De förhållanden, varunder minderåriga enligt ifrågavarande undersökning
arbetade i skogarna år 1925, torde i stort sett alltjämt vara rådande.

Kolningsarbete, som under en följd av år förekommit i obetydlig omfattning,
borde även vara underkastat strängare bestämmelser än nu, bland annat
med hänsyn därtill, att nattarbete ofta måste förekomma.

Vid flottningsarbete, inklusive sorteringsarbete, voro enligt skogs- och flottledsinspektörens
ovannämnda år 1925 verkställda utredning 4.i procent av
flottningsarbetarna minderåriga. Då antalet flottningsarbetare under åren
1930—1934 utgjort i medeltal 42,900 per år, skulle, örn ovannämnda procentsiffra
fortfarande utgjorde ett representativt uttryck för de minderåriga flottningsarbetarnas
relativa numerär, deras absoluta antal uppgå till cirka 1,750.
Av dessa skulle cirka 270 vara under 15 år och cirka 650 under 16 år.

Av de minderåriga, som deltoge i flottningsarbete, sysselsattes år 1925
54 procent i biflottleder, 16 procent i huvudvattendrag och 30 procent med
sorteringsarbete. I bivattendragen användes de minderåriga huvudsakligen
för vakthållning och signalering — mera sällan vid arbete med vältning och
tappning av virke — samt därjämte såsom telefon- och kasern vakter, för budskickning
och dylikt. I huvudvattendragen bestode arbetet vanligen av uthållning
av virket från stränderna, och vid skiljeställena användes de minderåriga
för mindre krävande sorteringsarbete.

Yad arbetstiden beträffade måste de minderåriga på grund av flottningsarbetets
natur och sättet för dess bedrivande i regel arbeta under samma tider

Kungl. Majus proposition nr 112.

som de vuxna, för vilka arbetstidens längd per dag eller rättare per dygn på
grund av att arbetet ej sällan med hänsyn till vindförhållanden m. m. måste
bedrivas även nattetid syntes variera från 8—15 timmar. Vid sorteringsverken
tillämpades däremot med få undantag 48 timmars arbetsvecka.

I fråga örn de minderårigas bostadsförhållanden gav ovannämnda undersökning
vid handen, att sannolikt endast 17 procent logerade i tillfälliga bostäder.
Mer än hälften av de minderåriga, som deltogo i bivattenflottning, och
85 procent av dem, som sysselsattes i huvudvattendragen, kunde bo hemma.
Även vid skiljeställena syntes de minderåriga bo i hemmen i relativt större
omfattning än de vuxna arbetarna.

Av förenämnda undersökning syntes vidare framgå, att minderåriga, som
sysselsattes med skogsavverkning, drabbades av olycksfall i relativt större omfattning
än de vuxna. Vid flottningsarbete syntes förhållandet vara det rent
motsatta, beroende på att de minderåriga där vanligen sysselsattes med lättare
och mindre riskfyllt arbete. Detta syntes även bekräftas av en undersökning,
som skogs- och flottledsinspektören utfört i fråga örn olycksfall, som inträffat
under åren 1930—1935 och vars resultat framläggas i följande tabell.

Å r				0 1 y c k s	fall vid
skogsavverkning	flottning
bland	vuxna	minderåriga	Summa	bland	vuxna	minderåriga	Summa
antal	%	antal	%	antal	%	antal	%
1930................	8,225	89.4	976	10.6	9,201	361	97.9	8	2.1	369
1931................	7,484	91.o	740	9.o	8.224	312	98.1	6	1.9	318
1932................	7,171	91.9	635	8.1	7,806	294	97.o	9	3.o	303
1933................	6,917	92.s	573	7.7	7,490	263	97.o	8	3.0	271
1934................	8,981	91.3	856	8.7	9,837	184	98.4	3	1.6	187
1935................	8,996	91.8	799	8.2	9,795	338	98.8	4	1.2	342
Medeltal	7,962	91.3	763	8.7	8,726	292	98.0	6	2.0	298

Medan vid skogsavverkning de minderåriga numera ej torde utgöra mer än
5 å 6 procent av arbetarantalet, hade enligt tabellen bland dessa inträffat 8''7
procent av olycksfallen. För flottningens vidkommande vore däremot motsvarande
siffror 4 procent och 2 procent.

Socialstyrelsen anförde härefter:

Då styrelsen nu till förnyat övervägande upptagit frågan örn skärpta bestämmelser
för minderåriga, som sysselsattes med skogsavverkning, kolning
och flottning, hade styrelsen kommit till den uppfattningen, att de grundläggande
föreskrifter i detta avseende, som numera gällde vid flottningsarbete,
vore i stort sett ändamålsenliga. Enligt dessa finge visserligen yngling, som
fyllt 14 år, användas jämväl i dylikt arbete, som bedreves nattetid, men endast
i den mån yrkesinspektionens chefsmyndighet lämnat tillstånd därtill. Vad
anginge de jämväl å flottningsarbete tillämpliga bestämmelserna i arbetarskyddslagen
angående läkarundersökning och läkarbesiktning samt de i samma
lags 32 och 33 §§ meddelade ordningsföreskrifterna ansåge styrelsen emellertid
ändring erforderlig.

Beträffande skogsavverkning och kolning syntes det lämpligt, att dessa
arbeten i här ifrågavarande avseende likställdes med industriellt arbete. Därigenom
skulle sålunda minimiåldern vid dessa arbeten bliva 14 år. Vidare
skulle in tygsbok för minderårig, som sysselsattes med skogsavverkning eller
kolning, enligt bestämmelse i 10 § andra stycket arbetarskyddslagen innehålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

jämväl läkarintyg, för den händelse avverkning eller kolning bedreves i sådan
omfattning, att å arbetsstället i regel användes minst 10 arbetare. Vid mindre
avverknings- och kolningsarbeten skulle intygsboken däremot fortfarande ej
behöva innehålla läkarintyg. Eftergift enligt 12 § arbetarskyddslagen från
läkarintyg torde ej kunna lämnas, enär dessa arbeten icke kunde hänföras till
sådant »lätt» eller »ej tungt» arbete, som omförmäldes i nämnda stadgande.
Omnämnas finge i detta sammanhang, att enligt uppgift av skogs- och flottledsinspektören
ett större trävarubolag redan nu infört föreskrift örn att minderårig
ej finge sysselsättas vid skogsavverkning för bolagets räkning, med
mindre hans intygsbok innehölle läkarintyg. Orsaken därtill vore, att det vid
läkarundersökningar av minderåriga, som efter de nya föreskrifternas ikraftträdande
år 1932 företogos på grund därav, att man inom bolaget hyste den
uppfattningen, att läkarintyg erfordrades jämväl vid skogsavverkning, framgick,
att vissa av de undersökta minderåriga vore angripna av allvarliga sjukdomar,
varom såväl de själva som föräldrarna saknade kännedom. Det torde
även vara ett ur såväl individens som samhällets synpunkt viktigt önskemål,
att de minderåriga undersöktes av läkare, åtminstone innan de första gången
under minderårighetstiden begåve sig ut på ett arbete, där hälsa och krafter
utsattes för så stora påfrestningar som vid skogsarbete, särskilt vintertid.

Med hänsyn till svårigheten att anordna årligen återkommande läkarbesiktning
av minderåriga på de tillfälliga arbetsplatserna i skogarna syntes stadgandet
härom i 35 § arbetarskyddslagen såväl som föreskriften i 10 § nämnda
lag, att läkarbetyget vid intygsbokens överlämnande ej finge vara äldre än
ett år, tillsvidare ej böra gälla vare sig skogsavverknings-, flottnings- eller kolningsarbete.
Betydelsefullast vore, att de minderåriga underginge sådan läkarundersökning,
som omförmäldes i kungörelsen den 31 december 1912 angående
läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetare (nr 387),
innan de första gången anställdes i dylikt arbete, så att de, som ej befunnes
lämpliga för sådant arbete, icke bleve sysselsatta däri.

Anskaffandet av sådant läkarintyg, som här avsåges, medförde givetvis vissa
kostnader för de minderåriga eller deras målsmän. Dessa kostnader torde
inom industrien och närliggande yrkesområden i stor utsträckning frivilligt
bestridas av arbetsgivarna. Styrelsen ville gärna uttala förväntningen, att så
i allmänhet skulle bliva fallet även inom skogshanteringen, helst som arbetsgivarna
där enligt förevarande förslag icke skulle få vidkännas några utgifter
för årligen återkommande läkarbesiktningar.

Föreskrifterna i 32 § angående förande av förteckning över minderåriga och
33 § angående s. k. in- och avanmälan av minderårig arbetskraft vore mindre
lämpliga för här ifrågavarande arbeten, enär såsom tidigare berörts de minderåriga
oftast icke anställdes av arbetsgivaren eller hans ombud utan vanligen
av ackordstagarna. Ofta förekomme ingen anställning i vanlig mening, utan
de minderåriga medföljde äldre anhöriga, i vilket fall de minderåriga ej heller
erliölle egen lön, utan ersättningen för deras arbete uppbures av nyssnämnda
anhöriga. Då på grund av dessa lösliga anställningsförhållanden''det skulle
bliva förenat med betydande olägenheter för arbetsgivare att föra sådan förteckning
respektive lämna sådana uppgifter, som omförmäldes i 32 och 33 §§,
skulle följden, örn berörda föreskrifter bleve tillämpliga på ifrågavarande
arbeten, sannolikt bliva, att arbetsgivarna, såsom i vissa fall redan skett, förbjöde
anställande av minderåriga vid dessa arbeten, till men för såväl de
minderåriga som yrkesutbildningen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hade socialstyrelsen upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ i arbetarskyddslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

59.

Yttranden.

De föreslagna ändringarna tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga
sex länsstyrelser, som avgivit yttranden, slcogsägareföreningarnas riksförbund,
svenska flottleds förbundet, riksförbundet landsbygdens folk, svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet, svenska sågverksindustriarbetareförbundet,
förste provinsialläkaren i Värmlands län, slcogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län samt Korsnäs sågverks aktiebolag.

I yttrandena anfördes, bland annat:

Skogs- och flottningsarbetareförbundet samt sågverksindustriarbetareförbundet: Förslaget

beträffande minimiåldern för deltagande i skogsarbete syntes taga
nödig hänsyn till de krav, som det därutinnan gällde att tillgodose, nämligen
å ena sidan aktsamhet örn det uppväxande släktet och å den andra de ekonomiskt
svaga skogsarbetarefamiljernas behov av tillskott till familjefaderns förvärvsarbete,
då sådant stöde att uppbringa, samt behovet av yrkesutbildning
under den därför lämpliga åldern. Den föreslagna åldern sammanfölle ju i
stort sett med skolplikten. Någon invändning syntes icke heller kunna göras
emot vad i detta sammanhang föresloges beträffande läkareintyg och viss lättnad
beträffande nytt sådant.

Korsnäs sågverks aktiebolag:

Förslaget till ändrad lydelse av lagen örn arbetarskydd drabbade uteslutande
arbetarna. Enär allt skogsavverkningsarbete utfördes mot ackordsbetalning,
läge det icke alls i arbetsgivarnas intresse, att de minderåriga förekomme
på avverkningsplatserna. Dels upptoge de lika stort utrymme i härbärgena
som de fullgoda karlarna utan att ens tillnärmelsevis kunna utföra motsvarande
arbetsprestation, och dels vore de mer utsatta för olycksfall än de äldre,
tränade skogsarbetarna. Det vore emellertid nödvändigt att tolerera dem, ty
eljest skulle de sakna möjlighet att utbilda sig i skogsarbetareyrket. För
arbetsgivarnas del innebure lagen den fördelen, att de yngsta minderåriga ej
längre finge förekomma på avverkningarna, och på grund därav hade bolaget
ingen invändning att göra mot ändringsförslaget.

Ett utvidgat skydd ifrågasattes av förste provinsialläkaren och länsstyrelsen
i Jämtlands län.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län:

När det gällde ändring av lag örn arbetarskydd gjorde man sig den frågan,
örn ej den tyngre delen av skogsarbetet såsom regel måste betraktas vara för
tungt och hårt för en yngling under 18 år. Endast särskilt kraftiga ynglingar
borde få sysselsättas därmed; endast sådana borde därför få användas, som
vid läkarbesiktning i intygsboken betecknades såsom tillräckligt kraftiga för
den avsedda sysselsättningen inom skogsarbetet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Socialstyrelsen hade med hänsyn till nu gällande bestämmelser framgått
med stor försiktighet. Länsstyrelsen ansåge sig dock böra ifrågasätta, om
icke försiktigheten varit väl stor, i synnerhet som det enligt vad socialstyrelsen
själv meddelat visat sig, att ett stort antal av de i skogsarbete sysselsatta
minderåriga vid läkarundersökning befunnits behäftade med sjukdom
och andra brister, som gjort dem mycket litet lämpade för det i hög grad påfrestande
skogsarbetet med dess ofta alltför långa dagliga arbetstid. Länsstyrelsen
hyste därför sympatier för det av förste provinsialläkaren i länet

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

framställda förslaget, att endast sådana ynglingar borde få anställas i skogsarbete,
som enligt intyg av läkare vore tillräckligt kraftiga därför. I anslutning
därtill funne länsstyrelsen önskvärt, att en närmare utredning gjordes,
om icke detta önskemål skäligen kunde tillgodoses.

En mera reserverad ställning till socialstyrelsens förslag intogs av sågverks!
örbundet och Sveriges skogsägareförbund.

Sågverks! örbundet:

Beträffande den ifrågasatta förändringen rörande rätt att använda minderåriga
i skogsarbete torde man i detta sammanhang få ta viss hänsyn till skolförhållandena
på landsbygden. I många fall torde skolan slutas redan vid
12 å 13 års ålder. Då väl skogsarbete mången gång vore den enda förvärvskälla,
som erbjödes, och föräldrarna ofta vore beroende av jämväl barnens
inkomst, torde behörig hänsyn därtill tagas vid lagstiftningens utformande.

Sveriges skogsägareförbund:

Skogsarbetsgivarna hade i flertalet fall icke någon effektiv möjlighet att
kontrollera, att ackordstagarna vid skogsarbeten icke då och då toge med sig
sina minderåriga söner som medhjälpare för lättare arbeten i skogen, vare sig
det gällde avverkning eller kolning. Arbetsgivarens förmän kunde icke kontinuerligt
kontrollera denna sak, och det hade vid fyrfaldiga tillfällen visat sig,
att fäderna bleve misslynta och rent av vägrat hörsamma tillsägelser från
arbetsgivarens ombud att sända hem minderåriga pojkar ur skogen. Arbetsgivaren
borde icke kunna göras ansvarig för lagöverträdelser på denna punkt.
Ävenså ville förbundet framhålla, att med det behov av arbetsförtjänster, som
rådde bland skogsbygdernas befolkning, samt med den ungdomsarbetslöshet,
som mångenstädes vore för handen, det torde bliva svårt att bland den skogsarbetande
befolkningen vinna förståelse för den föreslagna lagändringen. För
arbetsgivarna vore denna av mindre betydelse.

Ändringsförslagen avstyrktes av Uddeholms aktiebolag:

Bolaget ville framhålla, att det ingalunda i regel vore arbetsgivaren som
intoge i arbetet eller anställde de minderåriga. I de flesta fall vore det arbetstagaren,
skogsarbetaren, som toge sin minderåriga son med sig till skogen.
Denne följde till att börja med sin fader för att hålla honom sällskap i arbetet
men började snart hjälpa honom vid tillredningen av virket, t. ex. vid kvistning
eller barkning och dylikt. Det vore hart när omöjligt för en arbetsgivare
att hålla uppsikt däröver eller köra hem en sådan pojke från skogen.
Man hade ofta försökt detsamma men utan förståelse eller hjälp från faderns
sida.

Vidare skulle hos företag, där å arbetsstället i regel användes mera än 10
arbetare, minderåriga icke få användas till arbetet med mindre än att dennes
intygsbok innehölle läkarintyg, utvisande att den minderårige vore frisk. Dittills
hade på särskild framställning från målsman minderåriga understundom
fått deltaga i vissa lindrigare skogsarbeten, såsom skogskulturarbeten, om
de därför varit lämpliga. Anställningen hade i så fall alltid motiverats med
behovet av arbetsförtjänst för familjen. Däremot hade i sådant fall läkarintyg
ej föreskrivits. Frågan om läkarintyg hade vid flera tillfällen tidigare
diskuterats, men med hänsyn till kostnader och avstånd, som försvårade och
i vissa fall omöjliggjorde sådant läkarintygs skrivande, hade bolaget för sin
del ansett sig böra frånfalla krav på läkarintyg, då lagbestämmelse därom ej
förelegat inom skogsbruket. Lagförslaget torde med säkerhet komma att för
svåra försörjningen för skogsfolket. Arbetsgivaren hade ej eget intresse av
att bereda de minderåriga arbete i skogen. En skärpt lagstiftning därvid
komme utan tvivel att medföra, att ungdomsarbetslösheten i skogen ökade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Departementschefen.

Den allmänna minimiåldern för minderårigs användning till arbete är
enligt 9 § lagen örn arbetarskydd tretton år. Beträffande bergverks-, bruks-,
fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete eller byggnadsarbete, även
örn det ej är att hänföra till industriellt arbete, eller arbete med transport
av personer eller gods är emellertid åldersgränsen enligt 10 § första stycket
samma lag i allmänhet fjorton år.

Socialstyrelsen har nu — under framhållande av att beträffande flottning,
som ansåges höra under arbetsgruppen »transport av gods», varför minimiåldern
för flottningsarbetare vore fjorton år, gällande bestämmelser visat
sig vara i stort sett ändamålsenliga — föreslagit höjning av minimiåldern
för användning av minderåriga till skogsavverknings- och kolningsarbete
till fjorton år. Ändringsförslaget har i fråga om skogsavverkningsarbete
motiverats därmed, att detta arbete i allmänhet vore fysiskt mycket krävande
samt att det påginge under avsevärt längre tid än flottningsarbetet och i
regel även under mera påfrestande förhållanden. Vad kolningsarbete beträffade
anfördes, att nattarbete ofta måste förekomma vid detsamma.

I överensstämmelse med den uppfattning, åt vilken socialstyrelsen givit
uttryck, anser jag, att skogsavverknings- och kolningsarbete i allmänhet äro
alltför ansträngande för de yngsta av de minderåriga, vilka hitintills fått
sysselsättas med sådant arbete, varför en höjning av minimiåldern i fråga
örn dessa arbetsområden ur hälsosynpunkt bör vidtagas. Härvid är det emellertid
av vikt att tillse, att minimiåldern icke fastställes på sådant sätt, att
möjligheterna till yrkesutbildning vid jämförelsevis unga år samt till arbetsförtjänst,
vilken i fråga örn skogsarbetarbarnen utgör ett icke föraktligt, ofta
mycket nödvändigt tillskott till familjeinkomsterna, i alltför hög grad inskränkas.
Den av socialstyrelsen föreslagna minimiåldern fjorton år — densamma
som för industriarbete — synes mig vara den för närvarande mest
lämpliga med hänsyn tagen till de olika omständigheter, vilka sålunda i förevarande
avseende äro bestämmande. Lagändring härutinnan torde, på sätt
socialstyrelsen föreslagit, böra ske så, att skogsavverknings- och kolningsarbete
upptagas uti den i 10 § första stycket förekommande uppräkningen av
skilda arbeten.

Vissa ur arbetarskyddssynpunkt strängare fordringar hava i lagen uppställts
i fråga örn sådant i 10 § första stycket uppräknat arbete, som bedrives
i viss större omfattning, nämligen då å arbetsstället i regel användas minst
tio arbetare. Om minderårig användes vid sådant arbete föreskrives, bland
annat, att den minderåriges intygsbok skall innehålla läkarintyg, som utvisar,
att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande
kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den minderårige
icke kan anses komma att lida men av den sysselsättning, varom fråga är
(10 § andra stycket), att sådant läkarintyg vid intygsbokens avlämnande till
arbetsgivaren ej får vara äldre än ett år (10 § andra stycket), att arbetsgivaren
skall hava den minderåriges namn, födelseår och födelsedag införda
i en särskild förteckning, samt att den minderårige vid avgång ur arbetet

Kungl. Majus proposition nr 112.

skall avföras från förteckningen (32 §), att arbetsgivare inom fjorton dagar
från det han började använda minderårig arbetskraft skall göra skriftlig
anmälan därom hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare samt
på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, skall göra anmälan, då han icke
vidare använder någon minderårig i arbetet (33 §), samt att läkarbesiktning
å minderårig skall företagas vid arbetsstället en gång varje kalenderår till utrönande,
huruvida sysselsättning, vartill den minderårige användes, är menlig
för hans hälsa eller kroppsutveckling (35 §).

Socialstyrelsen har nu föreslagit, att flertalet av ifrågavarande strängare
bestämmelser, som ju överhuvud icke gälla, örn antalet arbetare å arbetsstället
i regel understiger tio, tillsvidare icke skola tillämpas i fråga örn
skogsavverknings- och kolningsarbete. I sammanhang härmed har styrelsen
framlagt förslag därom, att bestämmelserna icke längre skola gälla i fråga örn
flottningsarbete av den omfattning, som förmäles i 10 § andra stycket.

Beträffande bestämmelserna i 10 § andra stycket att läkarintyg icke får
vara äldre än ett år samt i 35 § örn årlig läkarbesiktning har styrelsen anfört,
att avsevärda svårigheter förelåge att anordna läkarbesiktningar å de tillfälliga
arbetsplatserna i skogarna. Huvudsaken vore enligt styrelsens mening
att läkarundersökning verkställdes, innan den minderårige överhuvud började
i arbetet.

I likhet med socialstyrelsen anser jag det vara av vikt, att läkarundersökning
verkställes för att konstatera, huruvida minderårig, som ämnar ägna
sig åt ifrågavarande ansträngande arbeten, lämpar sig därför. Ehuru årliga
undersökningar givetvis skulle vara till åtskilligt gagn, anser jag dock med
hänsyn till vad som anförts rörande svårigheterna att ordna med dylika
undersökningar å de tillfälliga arbetsplatserna i skogarna, att man i fråga
örn skogsavverknings- och kolningsarbete — där minst tio arbetare i regel
sysselsättas; örn arbeten av mindre omfattning är ju i förevarande sammanhang
ej fråga — tillsvidare kan underlåta att fordra, att årliga läkarundersökningar
hållas samt att läkarintyg i den minderåriges intygsbok ej skall
vara äldre än ett år. —- Styrelsens förslag att vad som sålunda ifrågasatts beträffande
skogsavverknings- och kolningsarbete hädanefter skall gälla även i
fråga örn flottningsarbete innefattar, i varje fall formellt, en försämring ur
arbetarskyddssynpunkt av gällande förhållanden. Av socialstyrelsens utredning
framgår emellertid, att flertalet minderåriga, som användas till flottningsarbete,
torde sysselsättas vid biflottleder, där arbetet vanligen icke har
mer än några veckors varaktighet. Yad förutsagts rörande svårigheterna
att ordna med läkarundersökningar på arbetsplatserna gäller med hänsyn härtill
samt jämväl på grund av arbetsplatsernas belägenhet i särskild grad i
fråga örn flottningen. För övrigt torde flottningsarbetet i allmänhet vara betydligt
mindre påfrestande för minderåriga än skogsavverkningsarbetet, vilket
synes framgå bland annat av de i det föregående återgivna uppgifterna rörande
olycksfall vid skogsavverkning och flottning. Skogsavverknings-, kolningsoch
flottningsarbeten synas mig vara av den art, att skiljaktiga bestämmelser
rörande dessa arbeten icke böra gälla i de hänseenden, varom nu är fråga. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 112. 63

vill därför icke motsätta mig den av socialstyrelsen beträffande flottningsarbetare
föreslagna ändringen av gällande lag.

De av socialstyrelsen av praktiska skäl föreslagna undantagen beträffande
skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbeten, som bedrivas i den förut
omnämnda större omfattningen, i fråga örn skyldigheter jämlikt 32 § angående
förandet av förteckningar samt jämlikt 33 § rörande s. k. in- och avanmälan
av minderårig arbetskraft, mot vilka undantag erinran icke framställts
i remissyttrandena, anser jag mig kunna tillsvidare godtaga.

Med anledning av vad ovan anförts hava i departementsförslaget 10, 32,
33 och 35 §§ arbetarskyddslagen med allenast vissa formella jämkningar
avfattats i överensstämmelse med socialstyrelsens förslag i ämnet.

Att på sätt svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet i skrivelsen den
27 augusti 1935 ifrågasatt intaga närmare bestämmelser i arbetarskyddslagen
örn anläggning av basvägar m. m. anser jag i likhet med socialstyrelsen icke
lämpligen låta sig göra. De ifrågavarande önskemålen synas kunna beaktas
vid den av tillsynsmyndigheten bedrivna upplysningsverksamheten.

I förevarande sammanhang må erinras därom, att väg- och vattenavledningsarbeten
— beträffande vilka arbeten den föreslagna nya skogshärbärgeslagen
skall bliva tillämplig — enligt gällande arbetarskyddslag torde vara
att hänföra till den grupp arbeten, som behandlas i 10 § första stycket i
lagen, detta på grund av stadgandet att till nämnda grupp hör »byggnadsarbete,
ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete».

Till frågan örn förändringar i administrativa författningar rörande arbetarskyddsförhållandena
å arbetsplatserna i skogarna återkommer jag i annat
sammanhang.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över de
inom socialdepartementet upprättade förslagen till sko gshärb är geslag och
lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29 juni 1912
(nr 206) om arbetarskydd, av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sven Forssberg.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
har här uteslutits.

Kungl. Majlis proposition nr 112 (Bilaga B).

Bilaga B.

Transumt1 av skogs- och flottledsinspektörens till socialstyrelsen avgivna
redogörelse för undersökning rörande skogsarbetarnas bostads-
och levnadsförhållanden på arbetsplatserna i skogarna
vintrarna 1934—1935 och 1935—1936.

Föregående undersökning.

Skogshärbärgeslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1920, hade
föregåtts av en allsidig och ingående utredning, vars resultat framlades i den
av socialstyrelsen år 1916 utgivna publikationen »Skogsarbetarnas levnads- och
arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland». Av denna undersöknmg
framgick, att de klagomål över skogsarbetarnas dåliga bostadsförhållanden
och särskilt över de då förekommande skogskojornas ofta bristfälliga och
underhaltiga beskaffenhet, som utgjort närmaste anledningen till nyssnämnda
utredning, ingalunda saknade berättigande. De detaljerade undersökningar
av ett stort antal skogskojor i olika landsdelar, som verkställdes, gåvo nämligen
vid handen att, även betraktade som allenast provisoriska uppehållsrum
för utearbetare och bedömda efter skogslivets egen måttstock, en ganska
betydande del av de då använda skogskojorna måste betraktas som avgjort
undermåliga och ett ännu större antal såsom i hög grad överbefolkade. Å
andra sidan befanns emellertid att de missförhållanden, som sålunda konstaterats
i fråga örn en del timmerkojor, ej voro av den art, att de kunde tagas
till intäkt för en kategorisk förkastelsedom över skogskojorna utan syntes
dessa, väl utförda och ändamålsenligt anordnade, i sina olika variationer
innebära den mest praktiska lösningen av de nordsvenska ödeskogarnas
bostadsproblem.

Allmänt om den skogliga yrkesinspektionens
verksamhet.

Sådant var utgångsläget för den samtidigt med bostadslagstiftningens
antagande inrättade skogliga yrkesinspektionen, vars närmaste uppgift det
bley att söka åvägabringa tillfredsställande bostadsvillkor för skogarnas och
flottledernas arbetare, vilkas antal vintertid då uppskattades till cirka
150,000.2 Sedan under det första arbetsåret verksamheten organiserats genom
uppdragande av riktlinjer för dess bedrivande, ordnandet av detaljerna vid
mspektionsarbetet m. m. igångsattes dels inspektionsverksamhet och dels och
framför allt rådgivande verksamhet i olika former. Den sistnämnda, som
bland annat omfattade redogörelser för de åtgärder, som enligt inspektionens
uppfattning borde vidtagas, tillhandahållande av råd och anvisningar angående
förläggningarnas ordnande, ritningar till ändamålsenliga bostadstyper m. m.
har utgjort och utgör alltjämt en mycket betydelsefull del av inspektionens
arbete. Denna, som i stor omfattning bedrivits i samband med besiktningarna,
har nämligen utgjort det bästa medlet att så småningom vinna såväl arbetsgivarnas
som arbetarnas intresse för reformsträvandena på detta område
samt förtroende för inspektionens verksamhet.

Då skogskojan i sina olika variationer utgör en bostadstyp, som så små 1

Fig. 1—42 samt bilagorna 1—3 hava uteslutits.

Enligt senaste beräkningar uppgives antalet arbetare, som numera vintertid sysselsättas
inom skogsbruket i Värmland, Dalarna och. Norrland uppgå, till cirka 190,000, av
vilka över 100,000 torde bo i tillfälliga bostäder.

Kungl. Majit» proposition nr 112 (Bilaga B).

ningom utformats av generationers erfarenhet och som därför vore värd att
bevara och utveckla, fattade inspektionen det som sin uppgift att bygga
vidare på den grund, som redan fanns lagd. Utvecklingen på detta område,
som dittills förlöpt ytterligt långsamt, måste emellertid verksamt påskyndas.
Med denna inställning var det naturligt, att en av inspektionens första åtgärder
blev att förbättra och komplettera de hävdvunna bostadstyper, som
så småningom framkommit inom olika landsändar och med vilka arbetarna
sålunda voro förtrogna, så att dessa typer blevo ändamålsenligare och mera
överensstämmande med nutida bostadshygieniska fordringar. I samband därmed
visade det sig ur ekonomisk synpunkt erforderligt att få till stånd jämväl
flyttbara bostäder såsom ett rörligt komplement till det fasta bostadsbeståndet
samt för mindre och mera tillfälliga avverkningar. Inspektionen propagerade
därför redan tidigt för konstruerandet av ändamålsenliga flyttbara bostadstyper,
och har sedermera utvecklingen på detta område gått ganska snabbt,
så att ett flertal typer av dylika bostäder numera finnas i marknaden.

Snart nog framgick det emellertid, att enbart förbättrande av bostadsbeståndet
ej var tillfyllest för åvägabringande av tillfredsställande hygieniska
förhållanden samt trevnad och trivsel i skogsarbetarförläggningarna. Härför
erfordrades jämväl en minst lika genomgripande rationalisering av levnadsförhållandena
på arbetsplatserna och särskilt då av mathållningen. I den mån
bostäderna förbättrades sökte inspektionen därför förmå arbetarna att övergå
från den dittills allmänt förekommande individuella mathållningen, som vanligen
resulterade i illa tillagad och enformig kost och mycket otillfredsställande
hygieniska förhållanden, till gemensamma hushåll. Härigenom
skulle icke blott nyssnämnda olägenheter kunna avlägsnas, utan även kosthållet
kunna bliva billigare genom mera välordnad proviantering och bättre
tillvaratagande av råvarorna. Härtill skulle komma att arbetstiden skulle
kunna bättre utnyttjas, då matlagning och proviantering ej behövde inkräkta
på densamma. Med hänsyn till skogsfolkets kända konservativa läggning i
fråga om livsföringen var det emellertid att förvänta, att det skulle åtgå betydande
tid, innan skogsarbetarna skulle kunna vinnas för en så genomgripande
reform som den gemensamma mathållningens införande måste anses
innebära. Så visade sig även vara fallet. Under de första åren märktes
knappast något resultat av inspektionens propagandaverksamhet på detta område,
men sedan de försöksvis i arbetarnas egen regi anordnade hushållen
icke blott visat sig motsvara utan även i många fall överträffa förväntningarna,
synes det nya mathållningssystemet numera vara föremål för ett livligt och
för varje år ökat intresse från skogsarbetarnas sida (se sid. 80).

Nu verkställda undersökningar.

Med anledning av socialstyrelsens anmodan till undertecknad skogs- och
flottledsinspektör att för den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen örn
bland annat förbättring av skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden
framlägga en redogörelse för skogsarbetarnas bostadsförhållanden å
arbetsplatserna, sådana de numera gestalta sig, har skogs- och flottledsinspektören
verkställt tre undersökningar, avsedda att belysa huru skogsarbetarnas
bostadsbehov numera tillgodoses å såväl allmänna som enskildes skogar inom
de sju norra länen d. v. s. de delar av vårt land, där tillfälliga bostäder komma
till användning under arbetet i skogarna. Den första och den mest ingående
av dessa undersökningar (I) bygger på det material, som insamlats vid av
skogs- och flottledsinspektören med assistenter de senaste två åren under
vinterhalvåret förrättade inspektioner. Denna undersökning omfattar 647 förläggningar
med 669 byggnader, därav 14 innehållande endast matrum. I dessa
bostäder, av vilka 98 eller 15. i procent avsedda för 656 man inspekterats på

Bihang till riksdagens protokoll 11137. 1 sand. Nr 112.

173 37 5

Kungl. May.ts proposition nr 112 (Bilaga B).

grund av klagomål, kunde inkvarteras sammanlagt 7,939 man. Ifrågavarande
material har använts dels för en stickprovsundersökning av bostadsförhållandenas
beskaffenhet i allmänhet på arbetsplatserna i skogarna vintertid och
dels för att belysa huru ifrågavarande förhållanden gestalta sig inom vanligen
förekommande kategorier av härbärgesägare — domänverket, allmänningar
och besparingsskogar, trävarubolag, andra enskilda och flottningsföreningar.
Denna undersökning möjliggör slutligen ett objektivt och likformigt
bedömande av de olika bostädernas beskaffenhet och ändamålsenlighet med
ledning av de åtgärder, som av vederbörande inspektionsförrättare ansetts
böra vidtagas.

Den andra av ovannämnda undersökningar (II) grundar sig på genom
frågeformulär införskaffade uppgifter från 62 statens revirförvaltare, 15 förvaltare
av allmänningar och besparingsskogar samt 45 trävarubolag, däribland
samtliga större, och avser att belysa bostads- och levnadsförhållandena under
drivningssäsongen 1935—1936. Det på detta sätt erhållna materialet, som är
ganska omfattande — 4,344 bostäder, som varit bebodda av 37,736 man — har
bearbetats så, att det belyser bostads- och levnadsförhållandena inom de olika
slag av avverkningar, som vanligast förekomma: drivningar i domänverkets
egen regi, avverkningar avseende utdrivning av å rot försålda virkesposter
dels från statens skogar och dels från allmänningar och besparingsskogar och
slutligen drivningar å bolags egna skogar. Tyvärr saknas i denna undersökning
uppgifter rörande bostadsförhållandena vid avverkningar pä hemmansägares
och övriga enskildas skogar, men har det ej låtit sig göra att införskaffa
ett härför fullt representativt material. Dessa förhållanden belysas
emellertid, såsom ovan angivits, i viss mån genom undersökning I, ehuru det
material, som där stått till buds, ej är tillräckligt stort för att vara fullt representativt
för de inom ganska vida gränser varierande förhållandena inom
denna kategori.

Den tredje undersökningen (III) utgör slutligen en fullständig inventering
av det betydande bostadsbestånd, som för närvarande finnes å statens skogar
inom Norrland, Dalarna och Värmland — 2,713 härbärgen avsedda för sammanlagt
35,908 man — och av vilket över en tredjedel årligen tages i bruk
vid avverkningar å statens skogar.

Genom att, såsom här nedan kommer att ske, jämföra de förhållanden i
olika avseenden, som konstateras genom nyssnämnda undersökningar med
dem,, som erhöllos vid socialstyrelsens ovannämnda, år 1916 publicerade utredning,
kan man bilda sig en uppfattning om arten och omfattningen av den
förbättring i fråga örn skogsarbetarnas bostadsvillkor, som ägt rum efter tiden
för härbärgeslagstiftningens ikraftträdande och den skogliga yrkesinspektionens
inrättande.

Härbärgenas beskaffenhet enligt

skogshärbär geslagen.

Enligt skogshärbärgeslagen skola härbärgen, varom här är fråga, ej mindre
erbjuda tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt,
med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka desamma
kunna förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar
på en tillfällig bostad. Vad detta anses innebära angives närmare i socialstyrelsens
anvisningar nr 6 vilka, ehuru närmast avsedda för tillsynsorganen,
naturligen även äro normgivande i allmänhet.

Utrymme.

Vad då först utrymmet beträffar meddelas i nyssnämnda anvisningar, dels
att vid förläggning för längre tid av större antal arbetare (flera än 12 å 16)

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

härbärge bör till befordrande av hygien, ordning och trevnad vara uppdelat i
två eller flera rum eller ock att flera härbärgen böra användas, dels ock att
härbärge skall erbjuda tillräckliga utrymmen för de däri boende och att i
sådant avseende särskilt bör iakttagas:

a) att på varje i härbärget inkvarterad arbetare kommer ett efter förhållandena
tillräckligt stort luftutrymme, som synnerligast beträffande för längre
tids förläggning avsett härbärge ej bör understiga 5 kbm, samt

b) att avståndet mellan golv och innertak ej understiger 2 meter i de delar
av bostaden, som ej disponeras för sovplatser.

Enligt undersökning I, som omfattar sammanlagt 647 besiktigade bostäder
om 728 bostadsrum, avsedda för 7,939 man, utgör vid full beläggning antalet
man per bostad i genomsnitt 11. Av nyssnämnda bostäder voro såsom tab. 1
utvisar 476, innehållande 547 bostadsrum, avsedda för individuell mathållning
och utgjorde vid full beläggning det genomsnittliga antalet man per
bostadsrum i dessa 10. För de för gemensam mathållning anordnade härbärgen,
som varit föremål för besiktning, är motsvarande medeltal 15 (tab. 2).

Av nu redovisade härbärgen voro enligt tab. 1 och 2 vid inspektionstillfällena
endast 467 bostäder med 518 bostadsrum bebodda. Av dessa voro 340
bostäder avsedda för individuell och 127 för gemensam mathållning. Då nyssnämnda
bostäder, såsom ej sällan är fallet, ej voro fullbelagda, var den genomsnittliga
beläggningen per bostadsrum mindre än den ovan angivna eller
respektive 7 och 13 man. Medräknas även de kök och matrum, som i senare
fallet stått till förfogande, sjunker nyssnämnda beläggningssiffra från 13 till
10 man per rum. I genomsnitt var beläggningen i de härbärgen, som vid inspektionstillfällena
voro bebodda, 8 man per bostadsrum.

Under senaste drivningssäsong var enligt undersökning II — tab. 3 _—-medelbeläggningen i de enrummiga fasta härbärgena 9 och i de tvårummiga
13 man per härbärge. I flyttbara härbärgen bodde i genomsnitt 8 man per
bostad. Medtagas även de 619 fäbodstugor m. m., som togos i bruk vid i
tabellen redovisade avverkningar, blir den genomsnittliga beläggningen i samtliga
i tab. 3 redovisade bostäder 9 man per bostad och 8 man per rum. Vid
gemensam mathållning var enligt tab. 15 medelbeläggningen per bostadsrum
12 och, örn kök och matrum medräknas, 10 man per rum. En jämförelse
mellan de nu anförda och de ovannämnda vid undersökning I erhållna medeltalen
i fråga örn beläggningen i bostäderna utvisar, att överensstämmelsen är
god. Detta torde även kunna sägas såväl örn härbärgen tillhörande de skilda
ägarkategorier, som angivas i tab. 1 och 2, som örn de olika slag av avverkningar,
som redovisas i tab. 3. Medelbeläggningen per bostadsrum understiger
sålunda avsevärt den övre gräns — 16 man — som enligt socialstyrelsens
anvisningar ej bör överskridas. Av det i undersökning I ingående
materialet framgår emellertid, att inom flertalet län beläggningen i vissa fall
varit större än 16 man per bostad eller rum. Ihågkommas må emellertid, att
under senaste vinter beläggningen i allmänhet var större än normalt beroende
på att arbetarantalet i skogarna på grund av de abnormt stora snömängderna
blev större än beräknat.

Enligt den år 1916 publicerade ovanberörda undersökningen kom det i
genomsnitt 9 personer på varje härbärge (rum), varför den genomsnittliga
boendetätheten i de tillfälliga skogsarbetarbostäderna numera synes hava
sjunkit från 9 till 8 man per rum.

Undersöker man medelbeläggningen inom de olika länen, visar det sig, att
denna i vintras var högst inom Norrbottens län med 12 man per bostad och
9 man per rum, inklusive kök och matrum. För Västerbottens län äro motsvarande
medeltal 11 och 9 man. För övriga län varierade medelbeläggningen
från 7—8 man per bostad och från 6—8 man per rum.

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilag-a B).

Inom de olika avverkningskategorierna var medelbeläggningen i vintras
störst vid domänverkets avverkningar i egen regi — 11 man per bostad och
8 man per rum — och minst vid bolagens avverkningar å egna skogar — 8
man per bostad och 7 nian per rum. I tvårummiga härbärgen bodde vid
domänverkets drivningar i genomsnitt 15 och vid bolagens drivningar å egna
skogar 11 man per härbärge.

De enrummiga bostäderna dominera inom alla kategorier och utgöra enligt
undersökning II cirka 86 procent av samtliga. Av nyssnämnda enrummiga
bostäder voro 70 procent fasta och 16.5 procent flyttbara härbärgen samt
13.5 procent fäbodstugor, slåtterstugor och bagarstugor.

Ett bättre uttryck för utrymmesförhållandena erhålles av tab. 4, i vilken
utrymmet per person inom olika län och för skilda kategorier av ägare åskådliggöres
genom genomsnittssiffror för golvyta och luftrymd. För samtliga
under de två senaste vintrarna besiktigade bostäder var vid full beläggning
medelgolvytan jier person 2.6 kvm och medelluftrymden 5.8 kbm. För de vid
inspektionstillfällena bebodda bostäderna voro motsvarande tal 3.4 kvm och
7.4 kbm. Örn man fördelar de vid inspektionstillfällena bebodda bostäderna
på de båda grupperna individuell och gemensam mathållning, erhålles för
den förra en medelgolvyta per person av 3.6 kvm och ett medelutrymme å 7.6
kbm. I bebodda bostäder med gemensam mathållning voro motsvarande tal
3.1 kvm och 7.0 kbm, örn hänsyn tages endast till bostadsrum. Medräknas förvaringsrum
och torkrum stiger medelgolvytan i härbärgen med individuell
mathållning till 3.9 och i dylika med gemensamt hushåll till 3.6 kbm.

Jämföras de särskilda länen visar det sig, örn man ser till golvytan, att
variationerna äro ganska små. För härbärgen med individuell mathållning
uppvisa Värmlands, Västerbottens och Gävleborgs län de största medeltalen,
medan i fråga örn härbärgen med gemensam mathållning de största medelgolvytorna
per person förekomma inom Gävleborgs, Norrbottens och Kopparbergs
län i nu nämnd ordning. Maximum och minimum per man i fråga om
luftrymden i de bostäder, som vid inspektionstillfället varit bebodda, förekomma
i härbärgen för individuell mathållning inom respektive Värmlands
och Norrbottens län. För härbärgen med gemensam mathållning förekomma
de största utrymmena per person inom Norrbottens och Gävleborgs län samt
de minsta inom Västerbottens och Jämtlands län. Skillnaderna i detta avseende
mellan de norrländska länen äro emellertid ej stora. Vad de olika ägarkategorierna
beträffar synes vid individuell mathållning personutrymmet vara
störst i flottningsföreningarnas och allmänningarnas bostäder (respektive 9.8
och 9.7 kbm). Minst är detta utrymme inom kategorien »andra enskilda» —
6.8 kbm. I domänverkets och bolagens härbärgen inom denna grupp är det
genomsnittliga utrymmet per person 7.0 respektive 7.8 kbm. Inom gruppen
»bostäder med gemensam mathållning» äro domänverkets härbärgen rymligast
— 7.8 kbm per person. Därefter komma allmänningar och besparingsskogar
med 7,o kbm, andra enskilda med 6.9 kbm, bolag med 6.7 kbm och flottningsföreningar
med 6.3 kbm per person.

Inom samtliga län och ägarkategorier är den genomsnittliga utrymmesstorleken
per person större än den minimirymd — 5 kbm per man — som enligt
socialstyrelsens ovannämnda anvisningar ej bör underskridas.

En jämförelse med de medeltal per golvyta och luftrymd, som erhöllos vid
1916 års undersökning och vilka återgivas här nedan, utvisar, att nu erhållna
medeltal genomgående äro högre.

Detta gäller särskilt ifråga om rymdsiffrorna, och synes detta huvudsakligen
bero därpå, att rumshöjden genomsnittligt stigit från 1.9 meter enligt
1916 års undersökning till nu 2.2 meter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B). 69

Medelgolvyta och medelluftrymd per person enligt år 1916 pahl. undersökn.:

Värm-

lands

Koppar-

bergs

Gävle-

borgs

Väster-

norrlands

Jämt-

lands

Väster-

bottens

Norr-

bottens

Medelgolvyta per person,
kvm...................

2.8

2.7

3.0

3.1

Medelluftrymd per person,
kbm...................

4 7

4.5

5.8

5.4

5.9

6.1

5.2

En ännu mera överskådlig bild av utrymmesförhållandena i skogsarbetarnas
bostäder erhålles genom att såsom skett i tab. 5—8, belysa huru medelgolvyta
och medelluftrymd varierat omkring de mest representerade storleksgrupperna.
Tabellerna 5 och 6, belysande de besiktigade bebodda bostädernas fördelning
efter golvytan per person, den första avseende bostäder med individuell
och den senare med gemensam mathållning, utvisa, att i förra fallet
15.9 procent av bostäderna, bebodda av 22.6 procent av de redovisade arbetarna,
hade en medelgolvyta per person understigande 2.5 kvm. För bostäder
med gemensam mathållning voro motsvarande procentsiffror 22. i och 29.2.
Av tab. 7 framgår, att 12.9 procent av de bebodda, besiktigade bostäderna
med individuell mathållning hade mindre luftrymd per person än 5 kbm, varigenom
de vid inspektionen karakteriserats som överbelagda. I dessa bostäder
bodde 16.4 procent av de i denna tabell redovisade arbetarna. För bostäder,
vilka beboddes av gemensamma hushåll, voro motsvarande procenttal 11.o
och 14.5. Enligt denna beräkningsgrund voro vidare 12.7 procent av domänverkets
och 8.8 procent av trävarubolagens i tab. 7 och 8 redovisade bostäder
överbelagda. Av bostäder tillhörande andra enskilda och flottningsföreningar
voro respektive 25 och 5.3 procent överbefolkade. Även örn förhållandena i
detta avseende sålunda ännu på vissa håll lämna en del övrigt att önska, har
emellertid en avsevärd förbättring inträtt sedan tiden före härbärgeslagstiftningens
ikraftträdande, då cirka 60 procent av härbärgena hade mindre utrymme
per person än 5 kbm.

Sättet för härbärgenas tillkomst.

För bedömande av skogsarbetarbostädernas beskaffenhet är det av värde
att äga kännedom örn, i vilken omfattning desamma uppförts genom skogsägarnas
försorg. Givet är, att det för skogsägaren är avsevärt lättare än för
en köpare av en stämpling att anordna tillfredsställande bostäder. Skogsägaren
kan nämligen vidtaga nödiga förberedelser i god tid, och vidare kan byggnadsarbetet
i dylikt fall utföras vid därför lämplig tidpunkt. En skogsägare
kan även mången gång förlägga bostäderna så, att de kunna utnyttjas under
flera år, varigenom större kostnader kunna nedläggas på desamma och bostäderna
sålunda bliva av bättre beskaffenhet. Då det gäller utdrivning av å rot
inköpta virkesposter, är det däremot, även om god vilja finnes, ofta förenat
med betydande svårigheter att åstadkomma ändamålsenliga bostäder, då dessa
vanligen måste byggas av rått virke och ofta uppföras, sedan marken tjälat.
För att undanrödja de olägenheter ifråga om bostädernas beskaffenhet, som
tidigare ofta voro en följd av dessa m. fl. omständigheter, har skogs- och flottledsinspektören
sökt förmå särskilt de större skogsägare, som försälja virke
på rot, att i största möjliga utsträckning låta uppföra erforderliga härbärgen
och skogsstall i egen regi. En dylik anordning blir i längden även ekonomiskt
fördelaktig för skogsägaren, då det ju alltid i sista hand är skogen, som har
att bära de med bostadsbyggandet förenade kostnaderna,, och skogsägaren, såsom
ovan framhållits, har möjligheter att uppföra bostäderna billigare och
samtidigt kvalitativt bättre än en virkesköpare. Nu berörda synpunkter hava

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

även beaktats av domänverket och flera förvaltare av allmänningar och besparingsskogar.
Medan tidigare köparna av de å skogsauktionerna försålda
virkesposterna i regel voro nödsakade att själva föranstalta örn uppförande
av bostäder, hava domänverket och nyssnämnda större skogsägare under de
senaste 15 åren låtit uppföra härbärgen på skogarna i sådan omfattning, att
dylika numera i regel stå till köparnas förfogande antingen mot viss avgift
såsom på statens skogar eller kostnadsfritt såsom å vissa allmänningar samt
besparingsskogarna i Kopparbergs län. Ännu är emellertid, såsom framgår
av tab. 22 samt efterföljande uppgifter, detta system ej fullt genomfört.

Enligt det material, som ligger till grund för undersökning II, hade av de
476 härbärgen, som senaste vinter tagits i bruk för utdriviling av å rot försålda
poster från statens skogar, 309 eller 65 procent tillhandahållits av revirförvaltningarna,
medan 128 eller 27 procent anordnats av virkesköparna. 39
härbärgen hade upplåtits av flottningsföreningar eller andra. Av nyssnämnda
127 genom virkesköpares försorg tillhandahållna härbärgen, av vilka flera voro
flyttbara, komrno 102 på Norr- och Västerbottens län. A allmänningar och
besparingsskogar hade genom virkesköparnas försorg anordnats 35 eller 32
procent av de 108 härbärgen, som redovisas i denna undersökning. Av dessa
kommo 18 på Norr- och Västerbottens län och 17 på Kopparbergs län.

Av de 525 härbärgen, som under senaste drivningssäsong togos i bruk vid
domänverkets drivningar inom de 7 norra länen, hade 458 eller 87 procent
uppförts genom revirförvaltningarnas försorg. Av de övriga hade 22 härbärgen
tidigare uppförts av virkesköpare och därefter i enlighet med auktionsvillkoren
tillfallit staten. Flertalet av dessa sistnämnda bostäder hade emellertid
reparerats och kompletterats genom domänverkets försorg, innan de ånyo
togos i bruk. Återstående 45 härbärgen hade ställts till förfogande av flottningsföreningar
och andra.

Vid drivningar å trävarubolagens egna skogar hade av 2,616 redovisade
härbärgen 2,203 eller 84 procent uppförts genom vederbörande bolags försorg,
övriga 416 härbärgen tillhörde i regel flottningsföreningar.

I detta sammanhang må även något beröras det system, som i väsentlig
grad förorsakade de missförhållanden, som tidigare voro allmänt förekommande.
Då överlämnades nämligen i stor omfattning bostadsfrågans ordnande
åt skogsarbetarna själva, antingen utan särskild ersättning, i vilket fall
kojbyggandet ansågs ingå i det kontrakterade drivningspriset eller också
mot ett på förhand bestämt belopp, som i regel var otillräckligt för byggande
av en någorlunda tillfredsställande bostad. Ofta utgjorde ett dylikt åtagande
en förutsättning för erhållande av ett drivningsackord. Att under dylika förhållanden
tillkomna och därjämte vintertid anordnade kojor skulle bliva
mycket bristfälliga är givet. Härtill kom att någon kontroll över bostadsbyggandet
från arbetsgivarens sida sällan eller aldrig förekom, varför ackordstagarna
i kortsynt vinstsyfte ofta upptimrade sin koja så billigt och primitivt
som möjligt utan tanke på att de därigenom satte icke blott egen utan även
arbetskamraternas hälsa på spel. Att bekämpa och söka utrota detta system
blev därför en av skogs- och flottledsinspektörens första och viktigaste arbetsuppgifter.
Arbetet härmed har även varit framgångsrikt. För närvarande torde
sålunda det ovan skildrade systemet förekomma endast undantagsvis. Numera
är det i stället regel, att uppförande av härbärgen och skogsslätt bortsättes
i särskilda ackord till byggnadskunniga personer. Vissa större arbetsgivare
anställa till och med särskilda kojbyggarlag, som hela somrarna syssla
enbart med dylikt bostadsbyggande. Härigenom förvärva dessa snart nog stor
skicklighet i uppförande av byggnader av här ifrågavarande slag,_ och därigenom
undvikes också det fusk i fråga örn arbetets utförande, som ej sällan förekom,
då arbetena bortsattes till den lägst bjudande. Numera uppföras även

Kungl. Maj-.ts proposition nr 112 (Bilaga B).

bostäder och skogsstall mycket ofta efter ritningar, som tillhandahållas av
skogs- och flottledsinspektionen.

Tidpunkten för uppförandet.

Såsom framhålles i såväl den motion vid innevarande års riksdag, som utgjort
närmaste anledningen till nu pågående utredning, som i socialstyrelsens
skrivelse till andra lagutskottet med yttrande över densamma, är tidpunkten
för uppförandet av ett härbärge av mycket stor betydelse för dess beskaffenhet.
Tinder sommaren och hösten uppförda bostäder bliva sålunda i regel avsevärt
bättre än sådana, som byggts vintertid eller på tjälad mark. I sistnämnda
fall försvåras nämligen grundläggningsarbetet, varigenom detta lätt blir otillfredsställande
utfört. Vidare är byggnadsmaterialet — timmer, mossa, jord
m. m. — fruset, varför det erfordras stor skicklighet och noggrannhet att
under dylika förhållanden uppföra en någorlunda varm och dragfri bostad.
På grund därav framhålles även i socialstyrelsens ovanberörda anvisningar,
att härbärgen och skogsstall om möjligt böra uppföras på sommaren och
hösten, innan marken tjälat. Att i motsats till tidigare så även numera sker
i mycket stor utsträckning framgår av de nu införskaffade uppgifterna. Av de
vid domänverkets egna drivningar använda 450 fasta härbärgena hade endast
22 eller 5 procent uppförts vintertid eller å tjälad mark. Något större var antalet
vintertid uppförda härbärgen vid avverkning av å rot försålda poster
från statens skogar — 49 av 476 eller 12 procent. Av de 2,144 fasta härbärgen,
som i vintras togos i bruk vid de uppgiftslämnande bolagens avverkningar på
egna skogar, hava endast 35 eller 1.6 procent redovisats såsom uppförda vintertid
eller å tjälad mark. Då fråga uppstår örn anordnande av härbärge vintertid
t. ex. för utdrivning av sent på hösten eller på vintern inköpta virkesposter,
användas numera i stor omfattning s. k. flyttbara bostäder, vilka anordnas
av sågat virke jämte board eller sågspån och i vilka golven äro isolerade
med trossbotten eller board, varigenom de ovanberörda olägenheterna
av uppförandet vintertid icke äro för handen. Av de i 1916 års undersökning
redovisade, nyuppförda härbärgena hade ej mindre än 73.9 procent uppförts
vintertid.

Bostädernas beskaffenhet.

De nu förekommande tillfälliga skogsarbetarbostädernas beskaffenhet och
ändamålsenlighet belysas närmare i tab. 9, 10 och 11, 12, i vilka sammanställts
de resultat, som erhållits genom bearbetning av dels de vid inspektionerna
upprättade rapporterna och dels de uppgifter, som genom de ovannämnda
frågeformulären inhämtats från jägmästare, trävarubolag och förvaltare av
allmänningar och besparingsskogar.

Byggnadsmaterial i väggar.

Yad då först byggnadsmaterialet i väggarna beträffar utgöres detta företrädesvis
av bilat timmer. Enligt tab. 9 voro sålunda 78.9 procent av de i
undersökning I redovisade, besiktigade härbärgena anordnade med väggar av
timmer. Av de under föregående drivningssäsong bebodda härbärgen, som
redovisas i tab. 11, hade 3,063 eller 80.9 procent väggar av timmer. Enligt
tab. 9 voro 88.2 procent av domänverkets där redovisade 144 härbärgen av
timmer. För domänverkets hela bostadsbestånd, vars storlek och beskaffenhet
närmare belyses i tab. 18—20, erhålles procentsiffran 92.7. Av besiktigade
härbärgen, tillhörande bolag, voro — enligt tab. 9 — 75.5 procent byggda av
timmer. Vid drivningar på bolagens egna skogar, varvid även härbärgen tillhörande
andra ägare tagas i bruk, användes enligt tab. 11 detta byggnadsmaterial
i 80.2 procent av bostäderna.

Kungl. Majlis proposition nr 112 (Bilaga B).

Tidigare byggdes härbärgena vanligen av torrfuror eller annat ståndtorrt
virke, vilket utgjorde ett för detta ändamål mycket lämpligt material. Numera
är emellertid i samband med införande av mera rationell skogsvård snart
allt dylikt virke avverkat, varför man i allt större omfattning blivit nödsakad
att uppföra härbärgena av rått virke. Detta inverkar emellertid i viss grad
menligt på bostädernas beskaffenhet, enär härbärgen av färskt virke dels ofta
bliva fuktiga under första året och dels ganska snart dragiga på grund av
virkets så småningom skeende ^torkning. Under framhållande av dessa olägenheter
har skogs- och flottledsinspektionen sökt förmå skogsägarna att avverka
och till byggnadsplatserna framforsla byggnadstimret på senvintern, så
att det kan få torka under våren och sommaren, innan byggnadsarbetet skall
börja.

Medan väggarna förr ofta timrades utan s. k. draghuggning, varigenom de
vanligen snart blevo glesa och dragiga, timras de numera på samma sätt som
permanenta bostadshus på landsbygden. Som tätningsmedel mellan timmervarven
användes dock oftast husmossa men även drev, särskilt då byggnaderna
måste uppföras på hösten eller vintern. Ibland beklädas timmerväggarna på
insidan med paneler av späntade bräder. Under senare år har man även börjat
använda invändig beklädnad av porös board, dels för att förbättra värmeisoleringen
och dels för att öka trevnaden.

Vidare har man i ökad omfattning börjat anordna icke blott flyttbara utan
även stationära härbärgen för skogsarbetare med väggar av dubbla lag bräder
med ett mellanliggande värmeisolerande skikt av sågspån. Enligt tab. 9 voro
sålunda 12.6 procent av de inspekterade 669 härbärgena och enligt tab. 11
13.2 procent av de 3,787 härbärgen, beträffande vilka uppgifter om väggmaterial
inkommit, anordnade med dylika väggar.

Slutligen anordnas numera flera typer av flyttbara härbärgen — »Umeåkojan»,
»Lyckselekojan», »Björnakojan», »Åselekojan», »Nordmalingskojan»,
»Munksundskojan» m. fl. med väggar av bräder, vilka värmeisolerats med enbart
papp och porös eller s. k. halvhård board av olika slag och tillverkning
(treetex, masonit, torex, ankarboard, Ljusne wallboard m. fl.). I en annan
typ, »Grönsinkakojan», består det mellan brädpanelerna liggande isolerade
skiktet av kutterspån och sjögräsmatta. Härbärgen med väggar av dylikt
»annat material» utgjorde enligt tab. 9 och 11 respektive 8.5 procent och 5.9
procent av samtliga,

Tak.

Även ytter- eller vattentaket anordnas vanligen på samma sätt som på lantmannabyggnader
i allmänhet. Sålunda förekom spåntak på 69.8 procent (I)
respektive 73.7 procent (II) av i tabellerna 9 och 11 redovisade härbärgem
Vidare förekommo yttertak av bräder på 12.9 procent (I) respektive 7.3 procent
(II) av samtliga — företrädesvis inom Norrbottens län — och av papp
8.4 procent (I) och 7.2 procent (II). Av papptaken bestodo flera av s. k.
underhållsfri papp. Å de flyttbara bostäderna och i viss mån även på stationära
har man under senare år övergått till yttertak av galvaniserad korrugerad
plåt, enär dylika tak visat sig vara icke blott hållbara utan därjämte lätta
att flytta och montera. Denna tendens avspeglas även i tabellerna 9 och 11.
Enligt den förstnämnda, som avser under vintrarna 1934—1935 och 1935—1936
inspekterade bostäder, utgjordes taken å 5.8 procent av dessa av plåt. För
under senaste drivningssäsong använda härbärgen utgör enligt tab. 11 motsvarande
siffra 10.1 procent. Talrikast äro plåttaken inom Kopparbergs län
— 19.8 procent (I) och 24.3 procent (II). I vissa fall användas yttertak av
tegel — å bolag tillhöriga härbärgen inom södra Norrland och Dalarna —
samt av klov och näver. Slutligen saknades enligt undersökning I yttertak

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 (Bilaga B). 73

å 9 härbärgen (1.3 procent) en anordning, som givetvis icke kan godkännas av
inspektionen.

Förutom ytter- eller vattentak finnes även undantagslöst ett inner- eller
varmtak, som består av bräder eller kluvet virke, på vilket anbringas ett värmeisolerande
lager av mossa och jord, sågspån, myrstack eller dylikt. Medan
innertaken förr oftast bestodo av kluvet rundvirke — enligt 1916 års undersökning
utgjordes dessa tak sålunda i 46 fall av bräder och i 475 av dylikt
kluvet virke — användas under senare år mycket ofta bräder, sedan tillgången
på sågat virke i skogsbygderna numera avsevärt stigit genom förekomsten av
cirkelsågar i snart sagt alla byar. Dylika tak anordnades till en början merendels
av intill varandra lagda ospåntade bräder, vilket hade till följd att efter
någon tid, då bräderna torkat och därigenom springor uppstått mellan desamma,
fyllningsmaterialet började falla igenom ned i sovplatser och matkärl.
För att förebygga denna olägenhet läggas innertaken numera på inspektionens
tillrådan av bräder på lock eller också lägges papp ovanpå innertaket under
fy llningsmaterialet.

Golv.

Tidigare utgjordes i regel golvet i härbärgena av tillstampad jord — enligt
1916 års redogörelse voro endast 95 av 521 kojor eller 18 procent anordnade
med trägolv. Då emellertid dylika golv visat sig olämpliga, främst därför att
de utgjort det väsentligaste hindret för en synnerligen välbehövlig förbättring
av levnadsförhållandena och trevnaden i förläggningarna och särskilt då för
införande av gemensamma skogsarbetarhushåll, har inspektionen företrädesvis
genom en omfattande propagandaverksamhet riktad icke blott till arbetsgivarna
utan även till skogsarbetarna, vilka flerstädes särskilt tidigare förklarade
sig föredraga jordgolv framför trägolv, sökt få jordgolven ersatta med
trägolv. Då härbärgena legat på sådan mark, att jordgolven varit fuktiga eller
då de bestått av stoftfint material, som lätt virvlat upp i sängar och matkärl,
har inspektionen påfordrat inläggande av trägolv. Att inspektionens verksamhet
på detta område givit ett ganska tillfredsställande resultat framgår av
tabellerna 9 och 11. Av de härbärgen, som besiktigats under de två senaste
vintrarna, hade sålunda endast 13.3 procent jordgolv och blevo dessa efter
inspektionerna i regel ersatta med trägolv. Observeras bör emellertid att såsom
tidigare meddelats inspektionerna i många fall föranletts av till inspektionen
inkomna skrivelser med klagomål, varför de otillfredsställande bostäderna
torde vara i någon mån överrepresenterade i det material, som ingår i
undersökning I. Detta framgår även av tab. 11, enligt vilken jordgolv förekom
i endast 5.4 procent av samtliga 4,344 tillfälliga bostäder, som i vintras
togos i bruk vid avverkningar å statens, allmänningar och det övervägande
flertalet bolagsskogar. Vanligast äro jordgolven i Västernorrlands och Värmlands
län med respektive 15.2 och 11.8 procent. Även i Västerbottens län
förekomma jordgolv i större omfattning — 7.g procent — än inom övriga län.
Inom Kopparbergs och Norrbottens län funnos enligt tab. 11 (undersökning
II) jordgolv i endast 1.3 respektive 2.2 procent av de redovisade bostäderna.
Ser''man på de olika i tab. 9 redovisade ägarkategorierna, synes utvecklingen
hava hunnit längst på statens skogar, där jordgolven utgjorde 6.2 procent av
samtliga. För bolagens härbärgen var motsvarande relativa antal 12.9 procent.
Å »andra enskildes» skogar är resultatet mindre tillfredsställande, i det 23.8
procent av 101 besiktigade härbärgen hade jordgolv. Enligt tab. 11, som belyser
förhållandena under senaste vinter, förekom jordgolv i endast 3.4 procent
av de härbärgen, som togos i bruk vid domänverkets egna avverkningar. Inom
Jämtlands och Gävleborgs län hade samtliga härbärgen, som användes vid
domänverkets drivningar i egen regi, trägolv. Vid bolags avverkningar å egna

Kungl. Majis proposition nr 112 (Bilaga B).

skogar utgjordes golvet i 5.7 procent av bostäderna av jord med minima inom
Norrbottens och Kopparbergs län med respektive 0 och 1.5 procent.

I härbärgen med trägolv åstadkommes värmeisoleringen av detta dels med
trossbotten och dels med s. k. fastgård — in- eller utvändiga jordvallar mot
bottensyllarna. I ett mindre antal flyttbara härbärgen användes härför board
i ett eller flera lager.

Av dessa anordningar torde trossbotten vara den effektivaste, och förekom
sådan i 20.6 procent av de i tab. 9 och i 31.6 procent av de i tab. 11 redovisade
bostäderna. Enligt undersökning II är trossbotten vanligast inom
Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län — respektive 63.i, 47.9 och 40
procent. Dylik anordning var vidare något vanligare i bolagens bostäder
(34 procent) än i domänverkets (28.6 procent). Fastgård, som förr allmänt
användes även i vanliga bostadshus på landsbygden och som synes åstadkomma
en tillfredsställande värmeisolering, örn härbärgena uppföras å ofrusen
mark, användes i 62.6 procent av de besiktigade och 64.2 procent av de senaste
vinter bebodda, i tab. 11 redovisade härbärgena. Isolering med board, som
i förening med luftrum torde vara likvärdig med trossbotten, förekom —- företrädesvis
i Västerbottens län — i 12 inspekterade och 100 i vintras använda
flyttbara bostäder.

Fönster.

I fråga örn fönsternas antal och storlek är skillnaden mellan äldre och nu
vanligen förekommande härbärgen i regel mycket stor. Enligt den år 1916
publicerade undersökningen saknades fönster i 34.2 procent av samtliga då
redovisade kojor. Körande den dåvarande frekvensen länsvis av denna
ohygieniska kojtyp lämnas närmare uppgifter i följande tablå.

Skogskojor utan fönster enligt år 1916 publicerad undersökning.

	Värm-	Koppar-	Gävle-	Väster-	Jämt-	Väster-	Norr-
	lands	bergs	borgs	norrlands	lands	bottens	bottens
Antal...........	....... 17	36	9	31	6	25	54
Procent.........	....... 47.2	37.5	6.8	75.6	7.1	62.5	58.7

Vidare voro 46 procent försedda med en liten glugg av några kvadratdecimeters
storlek. Innanfönster torde icke hava förekommit. Enligt undersökning
II funnos fönster i samtliga i vintras använda härbärgen, örn vilka uppgifter
lämnats, och vidare voro i 3,806 bostäder eller 88.2 procent av dessa
fönsterna försedda med innanfönster eller anordnade med dubbla rutor, vilken
anordning ur värmeisoleringssynpunkt är ungefär likvärdig med innanfönster.
Den lägsta procentsiffran enkla fönster uppvisar Västerbottens län — 5.4
procent — och den högsta Gävleborgs län — 18.9 procent. Jämföras olika
slag av avverkningar, ligger domänverket främst, i det att endast 6.3 procent
av de i vintras vid domänverkets egna drivningar använda bostäderna saknat
dubbla rutor. För bolags drivningar å egna skogar är motsvarande siffra 12.3
procent.

Av de besiktigade i tab. 10 redovisade bostäderna saknades fönster i 2 härbärgen
tillhörande »andra enskilda» inom Norrbottens län. Även enligt
denna tabell ligger domänverket främst i fråga örn dubbla fönster. Å härbärgen
tillhörande »andra enskilda» synas förhållandena i detta avseende
lämna en hel del övrigt att önska, i det att mer än hälften av de besiktigadfe
bostäderna — 54.4 procent — hade enkla fönster. Även för flottningsföreningarnas
härbärgen är motsvarande siffra hög, men innebär detta icke någon
underlåtenhet från flottningsföreningarnas sida, enär innanfönster eller dubbla
rutor givetvis icke erfordras under flottningstiden. I den män en arbetsgivare
vintertid använder ett dylikt härbärge, ankommer det därför på denne att låta
insätta innanfönster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Beträffande fönsternas antal, storlek m. m. lämnas uppgifter i tab. 13. Av
denna framgår sålunda att i de 669 inspekterade bostäderna 21.5 procent av
rummen hade ett fönster, 53.3 procent hade 2 och 24.9 procent av rummen
hade 3 eller flera fönster. I medeltal funnos 2 fönster per rum. Den genomsnittliga
fönsterytan var per fönster 0.8 5 kvm och per rum 1.74 kvm, utgörande
i genomsnitt Vio av golvytan. Av samtliga rum hade 80 procent större
fönsteryta än 1 kvm. Av de särskilda länen hade Gävleborgs den största fönsterytan
i förhållande till golvytan och Värmlands den minsta. Variationerna
i detta avseende äro dock små, såväl de olika länen emellan som för ägarkategorierna.
Domänverkets härbärgen synas hava den största fönsterytan per
rum — 1.88 kvm — medan antalet fönster per rum är störst — 2.2 — i bolagens
och flottningsföreningarnas härbärgen. Lägsta siffrorna i båda dessa avseenden
förekomma för kategorien »andra enskilda».

Eldstad.

Eldstaden består oftast i större härbärgen av en s. k. eldpall mitt i rummet,
i vilket fall över densamma anordnas rökhuv och skorsten av plåt. De tidigare
allmänt förekommande rökhuvarna av trä godtagas ej numera, emedan
de dels icke effektivt befordra utrökningen och dels äro eldfarliga. Inom vissa
trakter, särskilt inom mellersta Norrland, föredrages i hörn eller vid en vägg
placerad öppen spis av natursten eller tegel. Sedan numera gemensam mathållning
förekommer i betydande omfattning, erfordras även järnspis för matlagning
och bakning, och placeras denna i härbärgen med eldpall vanligen
vid eldpallens ena kortsida och i härbärgen med öppen spis på denna. Beträffande
förekomsten av järnspis m. m. hänvisas till utredning därom å sid. 84.

Förstuga och förvaringsru m.

Medan tidigare särskild förstuga mycket sällan förekom i härbärgena —
endast 7.7 procent av de år 1916 redovisade härbärgena hade sådan — anordnas
numera förstuga eller vindfång vid flertalet bostäder i skogarna. Enligt
tab. 10 voro sålunda 416 eller 62.2 procent av härbärgena försedda med
sådan. Ungefär samma procentsiffra eller 63.2 har erhållits enligt undersökning
II (tab. 12 kol. 8). Enligt sistnämnda undersökning förekomma förstugor
talrikast i Norrbottens län — vid 75 procent av bostäderna — och minst
i Västernorrlands län, där endast 42 procent av bostäderna uppgivas hava
dylik anordning.

Om förstugan göres så stor, att den upptager hela dörrväggen, erhålles även
förvaringsrum för arbetarnas proviant m. m. Dylika förvaringsrum förekommo
tidigare sällan eller aldrig. Arbetarnas födoämnen och klädespersedlar måste
därför, såsom framhålles i socialstyrelsens ovan flerstädes åberopade utredning,
ofta placeras under eller på britsarna eller var eljest plats fanns i kojan.
Ofta fingo arbetarnas kläder hänga på kojans yttervägg, utsatta för väder och
vind och ej sällan fick man se, huru proviantlådor stodo omkring ingången
under bar himmel. Mången gång voro dessa helt översnöade, då arbetarna
kommo för att hämta i desamma förvarad proviant. Numera synes man emellertid
ganska allmänt dela den uppfattning, som förfäktats av inspektionen, att
dylika förrådsrum äro nödvändiga vid bostäder, som äro avsedda för 6 eller
flera man. Av de besiktigade bostäderna hade sålunda 68 procent sådant förrådsrum
(tab. 10 kol. 10). För Kopparbergs och Västerbottens län, där förrådsrum
synas förekomma talrikast, äro procentsiffrorna 81.i och 81.2.
Mindre oft:i förekomma sådana förvaringsrum i Jämtlands och Västernorrlands
län, för'' vilka motsvarande relativa tal äro 61.9 och 43.3. Av de domänverkets
härbärgen, som enligt tab. 10 varit föremål för inspektion, voro 78.5 procent
anordnade med förrådsrum och förstuga. För bolagens härbärgen var förrådsrummens
procentuella antal 69.2 och vid andra enskildas 52.4. Enligt tab. 12

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

skulle dylika förrådsrum förekomma endast vid 52 procent av de bostäder,
ifråga örn vilka uppgifter inkommit. Sannolikt är denna siffra för låg beroende
på att flera uppgiftslämnare icke synas hava lämnat uppgift örn andra förvaringsrum
i kombination med förstuga än sådana, som varit avskilda från
förstugan med särskild vägg eller avbalkning.

Tork r u m.

Länge ansågs ett särskilt rum i skogsarbetarhärbärgena för torkning av
klädespersedlar, skodon och selar såsom onödig lyx. Skogs- och flottledsinspektionens
propaganda för dylika torkrum möttes därför i början av föga
förståelse. Ett argument mot särskilda torkrum var även, att eldfarerisken
därmed skulle ökas. I och med att gemensam mathållning anordnades i enrummiga
härbärgen och därmed de hygieniska förhållandena förbättrades, har
man emellertid så småningom kommit till insikt om, att torkrum icke blott
äro behövliga utan att de utgöra en förutsättning för att ett enrummigt härbärge
skall bliva lämpligt för gemensamt hushåll. Ett torkrum erhålles enklast
genom att avbalka och varmbona förstugan på ena sidan örn ingången till
bostaden. För varmboningen, som ej behöver göras lika noggrann som i ett
bostadsrum, användes lämpligen board. Torkrummets uppvärmning sker vanligen
medelst en kamin eller s. k. norsk spis, i vilket fall kokning, värmning av
vatten m. m. kan ske i torkrummet. Försök hava även gjorts att erhålla den
för torkningen erforderliga värmen genom att draga rökröret från järnspisen
i bostadsrummet i en slinga genom torkrummet eller genom att låta rökgaserna
från spisen passera genom ett i torkrummet upphängt plåtelement,
men synes man enligt uppgift härigenom ej uppnå tillräckligt hög värmegrad
i torkrummet. Ett i vinter utfört försök att uppvärma torkrummet med ett
vattenfyllt element, inkopplat i värmeledning från spisen i bostadsrummet,
har däremot slagit mycket väl ut. Sannolikt ställer sig kostnaden för en dylik
anordning för hög för att den skall komma i mera allmänt bruk. Emellertid
avlägsnas därigenom eldfaran och risken för skadegörelse å klädespersedlarna
genom hetta från kaminen samtidigt som eldning av kaminen ej blir behövlig.
Av vikt är att effektiv ventilation anordnas. Vidare bör torkrummet förläggas
i samma byggnad som bostadsrummet, så att arbetarna kunna gå direkt från
detta in i torkrummet. Fristående torkrum, till vilka arbetarna icke kunna gå
t. ex. i strumplästen, bliva sålunda föga använda. Enligt tab. 10 voro 6 procent
av de inspekterade härbärgena anordnade med torkrum. Ungefär samma
relativa antal — 6.7 procent — utvisar även tab. 12 för de härbärgen, som
i vintras togos i bruk. Då emellertid torkrummen voro anordnade företrädesvis
i härbärgen, där gemensam mathållning förekommit, bör, såsom skett
i tab. 15, antalet torkrum jämföras med antalet dylika härbärgen. I härbärgen
med individuell mathållning synes man ännu ej hava lärt sig att till fullo
uppskatta torkrummen, vilket framgår bland annat därav att enligt uppgift
dylika torkrum i flera fall ej tagits i bruk av arbetarna.

Sovplatser.

Även ifråga örn ligg- eller sovplatsernas anordnande har en utveckling mot
bättre förhållanden ägt rum. Tidigare utgjordes dessa i regel av för ett flertal
personer gemensamma britsar, som vanligen helt upptogo kojans båda sidoväggar,
varigenom den fria golvytan reducerades under det minimum, som
måste anses erforderligt. Sålunda voro enligt 1916 års undersökning 75.8
procent av samtliga då undersökta kojor anordnade med britsar. Genom inspektionens
propaganda för britsarnas ersättande med de mera hygieniska
sängarna har ett dylikt utbyte ägt rum i för varje år ökad omfattning. Genom
att anordna sängarna i två etager har även den fördelen vunnits, att den fria

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

golvytan blir avsevärt större. Utvecklingen på detta område belyses av tab.
10 och tab. 12 kol. 5 och 6. Medan, såsom nyss meddelats, britsarna tidigare
helt dominerade, är numera motsatt förhållande rådande. Enligt den förra
tabellen utgjordes liggplatserna i 67.i procent av de besiktigade härbärgena
av sängar och enligt den senare användes sängar i 73.9 procent av de i vintras
bebodda, i tabellen redovisade bostäderna. Inom de särskilda länen synas
enligt tab. 12 sängar förekomma talrikast inom Norrbottens med 91.i procent
och Jämtlands län med 89.8 procent, medan britsar alltjämt användas i stor
omfattning i Kopparbergs och Värmlands län — respektive 43.9 och 42.6
procent. För domänverkets vidkommande synas enligt tab. 10 sängar förekomma
i tre fjärdedelar av härbärgena. Närmast i procenttal komma bolagens
bostäder med 68.4 procent sängar. För andra enskildas bostäder är motsvarande
tal 63.4 procent, och i allmänningarnas och flottningsföreningarnas
härbärgen förekomma sängar och britsar ungefär lika ofta. En jägmästare i
Kopparbergs län meddelar i samband med överlämnande av ifyllt frågeformulär
bland annat följande: »S. k. britskojor föredragas framför kojor med
sängar. — översängar äro ej omtyckta.» Samtidigt som detta uttalande är
belysande för huru starkt man på sina håll fasthåller vid inrotade traditioner
och sedvänjor, beröres däri en olägenhet, som inspektionen sökt avlägsna. Då
översängar anordnas, särskilt i härbärgen med för sådan anordning otillräckligt
avstånd mellan golv och tak, inträffar det ej sällan, att det blir för varmt
i de nära taket placerade översängarna samtidigt som de, som hava sina liggplatser
i undersängar, anse, att för deras vidkommande temperaturen är lagom.
Detta förhållande är ofta orsak till att översängar äro mindre omtyckta. För
att med bibehållande av de ur andra synpunkter ändamålsenliga översängarna
avlägsna nämnda olägenhet har inspektionen föreslagit, att översängarna placeras
vinkelrätt mot undersängarna, varigenom de förra kunna placeras på
lägre höjd än tidigare (l.i—1.2 m). Vidare har inspektionen framhållit
lämpligheten av att träbottnarna i sängarna successivt utbytas mot enkla och
praktiska ståltrådsbottnar. Sådana hava även under senare år börjat användas
flerstädes, varigenom arbetarna kunnat beredas bättre vila och sömn.

I övrigt utgöres inredningen av bord och bänkar samt i regel skåp.

Avträde.

Tidigare förekommo avträden sällan eller aldrig vid skogsförläggningarna.
Dylika bekvämlighetsinrättningar omnämnas ej heller i 1916 års undersök
ning. På vissa håll synes man även alltjämt finna avträden inom skjul onödiga,
utan anses stång i vägg eller mellan två träd tillfyllest även vintertid. Inspektionens
propagandaverksamhet på detta område har emellertid under
senare år mötts med allt större förståelse. Detta framgår även av tab. 10,
som utvisar, att i vintras avträden inom skjul funnos anordnade vid 377
eller 58.3 procent av 647 inspekterade förläggningar. Talrikast voro avträdena
vid domänverkets förläggningar, av vilka 71. i procent voro utrustade med
dylik anordning. För bolagens förläggningar var motsvarande siffra 59 procent

Vid inspektionerna framställda

a n m ärkninga r lii o t bosta d s f

ö r h å 1 1 a n d e n a.

Av redogörelsen för nu verkställda undersökningar av utrymmet i de till
fälliga skogsarbetarbo#täderna och dessas beskaffenhet i övrigt har framgått,
att en så småningom skeende betydande förbättring ägt rum ifråga örn härbärgenas
standard och ändamålsenlighet efter härbärgeslagstiftningens ikraftträdande
och den skogliga yrkesinspektionens inrättande. Det oaktat återstår
emellertid, såsom även torde hava framgått av den nu lämnade översikten,

Kungl. Majis proposition nr 112 (Bilaga B).

en hel del, innan vårt lands skogsarbetare i gemen kommit i åtnjutande av
fullt tillfredsställande bostäder på arbetsplatserna. I syfte att något närmare
angiva de bristfälligheter och missförhållanden, som alltjämt vidlåda
många av här ifrågavarande tillfälliga bostäder, har i tab. 14 framlagts en
sammanställning av de brister och olägenheter, vilka vid inspektionerna konstaterats
i fråga örn de härbärgen, som bilda materialet för utredning I. Förutskickas
må emellertid dels att de uppgifter, som här nedan lämnas, måhända
icke äro fullt representativa, särskilt vad de olika ägarkategorierna beträffar,
då materialet torde omfatta endast drygt V20 av det antal härbärgen,
som årligen tages i bruk dels ock, såsom tidigare framhållits, att de sämre
bostäderna torde vara i viss mån överrepresenterade i detta material på grund
därav, att till följd av klagomål otillfredsställande bostäder oftare blivit föremål
för inspektioner än medelgoda.

Helt utan anmärkning voro 88.2 procent av de 647 bostäder, som omfattas
av denna undersökning. Fördelas dessa på grupperna bostäder med individuell
och bostäder med gemensam mathållning, visar det sig, att inom den
förstnämnda gruppen 30 procent och inom den sistnämnda 60.8 procent fullt
motsvarat de fordringar, som hittills tillämpats för bostäder av här ifrågavarande
slag. Härav framgår sålunda, att de arbetare, som bildat gemensamma
hushåll, i avsevärt större omfattning än övriga beretts inkvartering i ändamålsenliga
bostäder. Orsaken härtill är dels att arbetsgivarna å många håll
sökt underlätta bildande av gemensamma hushåll genom att tillhandahålla
därför lämpliga härbärgen men dels även, att dylika hushåll anordnats företrädesvis
i de bättre bostäderna. Otvivelaktigt är även, att de gemensamma
hushållen gynnsamt påverkat bostadbeståndets utveckling och att en växelverkan
här äger rum: tillfredsställande bostäder utgöra en förutsättning för
gemensamma hushåll, men dessa hushåll stimulera i sin tur till anordnande
av allt ändamålsenligare bostäder.

Het procentuellt största antalet tillfredsställande bostäder synes förekomma
inom Gävleborgs och Kopparbergs län, där 48.7 respektive 45.7 procent
av nu ifrågavarande bostäder varit utan anmärkning. Närmast kommer
Norrbottens län med 41.4 procent. Het minst tillfredsställande resultatet
uppvisar Västernorrlands län, där endast 16.7 procent av bostäderna helt
undgingo anmärkning. Utsträckes jämförelsen till de olika ägarkategorierna,
kommer domänverket som sig bör på första plats. Av dess 133 härbärgen,
som ingå i denna undersökning, befunnos 36.1 procent av härbärgen med
individuell och 70.5 procent av härbärgen med gemensam mathållning fullt
tillfredsställande. För bolagens bostäder, av vilka 343 omfattas av undersökningen,
voro motsvarande relativa antal 32.2 och 64.5. Kategorien »andra
enskilda», som emellertid omfattar endast 98 bostäder, kommer betydligt
lägre ned på skalan med endast 16.5 respektive 36.8 procent.

Undersökes den andra ytterligheten, antalet helt utdömda bostäder, framgår
av tabellen, att 49 eller 7.6 procent av de i detta material ingående bostäderna
befunnits så underhaltiga, att de ansetts helt olämpliga för sitt
ändamål. Av dessa voro 16 av kolkojetyp, vilken är olämplig för användning
vintertid. Uppdelas materialet på bostäder för individuell och för gemensam
mathållning visar det sig, att 9.9 procent av de förra men endast 1.2 procent
av de senare ansetts olämpliga.

Inom samtliga län utom Västerbottens hava vid inspektionerna påträffats
bostäder av så underhaltig beskaffenhet, att de blivit utdömda. He lägsta
procentsiffrorna uppvisa Kopparbergs och Norrbottens län med respektive
5.3 och 5.7 procent utdömda bostäder och den högsta Västernorrlands län
med 21.2 procent. Av de 14 härbärgen inom detta län, som icke kunnat godkännas
ens efter reparation, voro 5 av kolkojetyp, och 4 icke blott i och för

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 (Bilaga B).

sig underhaltiga utan även direkt sammanbyggda med stall — en anordning,
som ej heller godkännes. Särskiljer man de viktigaste ägarkategorierna finner
man, att 4.2 procent av domänverkets bostäder för individuell mathållning
befunnits olämpliga. Däremot har ingen domänverkets bostad för gemensam
mathållning blivit utdömd. Detta gäller även för bolagens bostäder inom
denna grupp. Av bolag tillhöriga bostäder inom den förstnämnda gruppen
hava 5.2 procent blivit underkända. Även i detta avseende uppvisar kategorien
»andra enskilda» de ogynnsammaste siffrorna. Sålunda hava 28 eller
35.4 procent av dess bostäder nied individuell och 2 eller 10.5 procent med
gemensam mathållning förklarats olämpliga för vinterbruk. Förstnämnda procentsiffra
torde emellertid icke vara representativ för kategorien ifråga, bland
annat därför att ett betydande antal av de utdömda härbärgena inspekterats
på grund av klagomål.

Emellan de ytterligheter, som å ena sidan representeras av de helt tillfredsställande
och å andra sidan av de utdömda bostäderna, finnes emellertid ett
betydande antal bostäder, som voro behäftade med större eller mindre brister
av olika slag, och hava dessa i tabellen redovisats inom tre skilda grujaper:
härbärgen, som voro överbelagda, som voro kalla och dragiga och som voro
behäftade med andra brister. 1 vissa fall har förekommit, att samma härbärge
måst hänföras till samtliga dessa grupper. Till den första gruppen hava förts
alla bostäder, där utrymmet ej uppgått till 5 kbm per person. Efter denna
beräkningsgrund hava 10.7 procent av de vid besiktningen bebodda härbärgena
befunnits överbelagda. För fördelningen av dessa på län och ägarkategorier
har redogjorts å sid. 69 och 102—103 i samband med redogörelsen för
utrymmet i bostäderna.

Den andra gruppen omfattar härbärgen, som vid besiktningen befunnits
hava glesa väggar eller otillfredsställande värmeisolering i övrigt, t. ex. sådana,
där fyllningen på vanntaket varit otillräcklig, som haft enkla rutor i fönsterna,
glesa dörrar m. m. Dylika brister hava konstaterats i fråga om 41.7 procent
av de i tabellen redovisade bostäderna. Av bostäder med individuell mathållning
voro 47.7 procent »kalla och dragiga», medan dylik anmärkning
träffade endast 25. i procent av bostäderna med gemensam mathållning. Det
relativt största antalet kalla och dragiga bostäder uppvisar Västernorrlands
län med 54.5 procent och det minsta Kopparbergs län med 36.2 procent. Av
domänverkets härbärgen med individuell mathållning voro 38.9 procent behäftade
med sådana större eller mindre brister, att de betecknats såsom
kalla och dragiga, och av bolagens bostäder inom nyssnämnda grupp drabbades
46.8 procent av denna anmärkning. Av härbärgen med gemensam mathållning
redovisas för domänverkets och bolagens vidkommande exakt samma
relativa antal eller 19.7 procent såsom kalla och dragiga. Granskas slutligen
huru härbärgen tillhörande andra enskilda arbetsgivare gestalta sig i nu
ifrågavarande avseende, visar det sig, att dessa varit föremål för de flesta
anmärkningarna. 58. i procent av härbärgen med individuell mathållning inom
denna kategori hava sålunda befunnits behäftade med sådana brister, att de
föits till gruppen »kalla och dragiga». För härbärgen med gemensamt hushåll
var motsvarande relativa antal inom denna kategori 47.4.

Till den sista, i tab. 14 kol. 6 redovisade gruppen hava slutligen hänförts
härbärgen, som varit otillfredsställande eller mindre tillfredsställande i andra
avseenden än de ovan berörda, t. ex. sådana, som haft jordgolv eller saknat
förrådsrum, då sådant ansetts erforderligt, som besvärats av inrökning, som
haft otätt innertak, bristfällig eller otillräcklig inredning m. m. Av samtliga
i denna undersökning ingående bostäder hava 269 av 647 eller 41.6 procent
kommit att hänföras till denna grupp. I fråga örn härbärgen med gemensam
mathållning konstateras samma förhållande som tidigare nämligen att dessa

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

härbärgen även i nu ifrågavarande avseenden äro av avsevärt bättre kvalitet
än dylika för individuell mathållning. Av de förra hänfördes endast 19.9
procent till denna grupp, under det att för de sistnämnda motsvarande procentsiffra
är 49.4. Största antalet till nu ifrågavarande grupp hänförda bostäder
förekommer inom Västernorrlands län, som sålunda även i detta avseende
uppvisar mindre tillfredsställande tillstånd än andra län. Bäst gestalta
sig bostädernas beskaffenhet i nu ifrågavarande avseende inom Gävleborgs
län, vilket även inom övriga ovanberörda grupper har att uppvisa siffror,
som angiva relativt god beskaffenhet hos skogsarbetarbostäderna inom detta
län. Denna karakteristik gäller även i stort sett örn Kopparbergs län. Domänverkets
och bolagens härbärgen stå ungefär på samma plan, då det gäller anmärkningar
inom denna grupp. I fråga örn 50 procent av domänverkets härbärgen
med individuell mathållning hava anvisningar lämnats rörande avhjälpande
av brister i nu ifrågavarande avseende, medan för bolagens bostäder
motsvarande siffra är 46.4 procent. I stället uppvisa bolagens härbärgen
med gemensam mathållning något högre siffra, 19.7 procent, än domänverkets
med 11.5 procent. Härbärgen tillhöriga andra enskilda arbetsgivare komma
alltjämt ganska långt efter nyssnämnda ägarkategorier med 57 respektive 36.8
procent.

Som sammanfattning av de uppgifter, som lämnas i tab. 14, och som allmänt
omdöme örn de särskilda ägarkategoriernas härbärgen torde kunna
sägas, att domänverket ligger främst ifråga örn bostädernas beskaffenhet och
ändamålsenlighet, dock endast obetydligt framför de större trävarubolagen,
som likaledes under de senaste 15 åren vidtagit omfattande åtgärder i syfte
att bereda sina skogsarbetare avsevärt bättre och mera trivsamma förläggningar
på arbetsplatserna än tidigare. Förbättring i detta avseende har, såsom
framgår av tabellerna och ovan anställda jämförelser, ägt rum även ifråga
örn bostadsförhållandena vid andra enskildas drivningar. Utvecklingen inom
denna kategori, som i detta material företrädesvis är representerad av virkesoch
trävaruhandlare, har dock icke hunnit lika långt som för nyssnämnda
kategorier. Minst tillfredsställande gestalta sig i allmänhet bostadsförhållandena
vid det betydande antal avverkningar, som bedrivas av hemmansägare
och andra mindre arbetsgivare, en grupp, som är obetydligt representerad i
undersökningsmaterialet. Dessa drivningar äro emellertid ofta av så ringa
omfattning, att de ej tåla de kostnader, som äro förenade med anordnande
av fullt tillfredsställande bostäder och skogsstall. Då härtill kommer att dessa
avverkningar ofta utföras av arbetsgivaren själv och hans husfolk, har inspektionen
endast mera sällan ansett sig böra vidtaga andra åtgärder än
lämnande av råd och anvisningar för bostädernas förbättrande. Vidare har
inspektionen sökt förmå hemmansägare, som hava sina skogsskiften liggande
intill varandra, att gemensamt uppföra härbärgen, som då år för år kunna
användas vid samtligas avverkningar. Denna inspektionens inställning till
bostadsförhållandena vid hemmansägarnas avverkningar å egna skogar
torde även stå i överensstämmelse med av riksdagen vid skogshärbärgeslagens
antagande lämnat direktiv. I andra lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande (nr 16 vid 1919 års riksdag) framhålles nämligen, att utskottet
vid sitt tillstyrkande av lagförslagets 1 § med oförändrad lydelse utgått därifrån,
att ingripande i allmänhet icke skulle komma att äga rum vid skogsavverkningsföretag,
vilka med hänsyn till arbetarnas antal och tidslängden
för arbetet voro av obetydlig omfattning.

Gemensamma skogsarbetn r hushåll.

Såsom redan inledningsvis meddelats föreföll det under de första åren,
som örn inspektionens propaganda för anordnande av gemensam mathållning

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

i sbogsarbetarförläggningarna ej skulle medföra åsyftat resultat. Den, som
känner till skogsarbetarnas i viss mån berättigade misstro mot allt nytt och
oprövat oell särskilt deras konservativa inställning i fråga om livsföringen,
hade dock grundad anledning förmoda att detta ej behövde innebära, att
sådden fallit endast på hälleberget. Så småningom bildades även här och var
enstaka dylika hushåll och sedan det därigenom visat sig, att det nya mathållningssystemet
hade förmåga att icke blott åstadkomma avsevärt bättre
mathållning till ofta billigare pris än tidigare utan jämväl bättre hygien och
trevnad i bostäderna samt även förbättrad arbetsprestation, bland annat på
grund därav att proviantering och matlagning ej behövde inkräkta på arbetstiden,
började man flerstädes att praktisera detsamma i för varje år ökad
omfattning. Härtill torde även utgivande genom socialstyrelsens försorg av
handledningen »Gemensamma skogsarbetarhushåll» hava i hög grad bidragit
liksom även demonstrationerna av filmen »Gemensamma skogsarbetarhushåll»,
där skillnaderna mellan den individuella och den gemensamma mathållningen
och den senares fördelar på ett talande sätt åskådliggöras. Numera
torde man kunna säga, att det nya systemet flerstädes helt slagit igenom.
Detta framgår även av tab. 15, som närmare belyser de i vintras anordnade
gemensamma hushållens antal och storlek samt fördelning på län och kategorier
av avverkningar.

Antalet hushåll på statens, allmänningars och besparingsskogars samt
flertalet bolags egna skogar inom Norrland, Dalarna och Värmland utgjorde
sålunda i vintras icke mindre än 1,050 med 13,869 hushållsmedlemmar. Härtill
kommo 9 hushåll på ecklesiastika och 33 hushåll på enskildes skogar
med sammanlagt 660 hushållsmedlemmar, vilka enligt meddelande från de
uppgiftslämnande bolagen varit anordnade vid deras drivningar å dessa skogar.
Beträffande totala antalet gemensamma skogsarbetarhushåll på sistnämnda
skogar liksom rörande de hushåll, som varit anordnade vid de mindre
ej uppgiftslämnande bolagens avverkningar saknas uppgifter. Man torde
emellertid ej göra sig skyldig till överskattning, örn man beräknar det totala
antalet hushåll, som i vintras varit i funktion vid skogsavverknings-, flottledsbyggnads-
och sågningsarbete i skogarna till inemot 1,500 med cirka
18,000 hushållsmedlemmar, ett resultat, som onekligen måste anses ganska
gott med hänsyn till den korta tid, systemet praktiserats.

Av de i tab. 15 redovisade hushållen hava de flesta eller 318 förekommit
i Norrbottens län. Antalet hushållsmedlemmar var 4,490, vilket utgör icke
mindre än 65 procent av samtliga av länets i tab. 3 redovisade skogsarbetare.
Inom detta län, där gemensam mathållning förekommit endast några få år,
hava de gemensamma hushållen snabbt tilltagit i antal särskilt i länets norra
del med undantag för Gällivare-trakten samt inom Arjeplogs och Arvidsjaurs
socknar. Närmast i antal kommer Jämtlands län med 233 hushåll för 2,709
man. Det helt övervägande flertalet av hushållen inom detta län förekomma
i Härjedalen, där gemensam mathållning numera införts vid praktiskt taget
alla större och medelstora avverkningar. I Västerbottens län har hushållsbildandet
under de allra senaste åren fått sådan vind i seglen, företrädesvis
inom Sorsele, Stensele, Lycksele, Fredrika, Åsele och Dorotea socknar, att
detta län nu kommer på tredje plats med 206 hushåll för 3,124 man, vilket
utgör 45.7 procent av länets i tab. 3 redovisade arbetare. Inom Kopparbergs
län förekommo dylika hushåll relativt tidigt inom Idre, Särna, Älvdalens
och Orsa socknar, och numera har systemet helt slagit igenom i dessa trakter
— i vintras 178 hushåll för 2,102 man. Även inom Gävleborgs län är hushållsbildandet
på slärk frammarsch, vartill i hög grad bidragit det förhållandet,
att därstädes under skogs- och flottiedsinspektörens medverkan hållits tre
kurser för utbildande av hushållerskor för dylika hushåll. Inom Västcrnorr Itillång

till riksdagens protokoll. Will. 1 sami. Nr lid.

173 37 I!

Kungl. Majis proposition nr 112 (Bilaga B).

lands län. är däremot hushållens antal fortfarande ringa — i tab. 15 redovisas
endast 19 sådana för 254 man — och i Värmland förekommo i vintras de
första 2 hushållen. Anledningen till den ringa hushållsfrekvensen inom dessa
län ujrpgives vara, att avverkningarna merendels äro av mindre omfattning
och att arbetarna sysselsättas så nära sina hem, att de kunna besöka dessa

1 å 2 gånger i veckan, varvid de från hemmen till förläggningarna medföra
lagad mat. Sannolikt kommer emellertid de gemensamma hushållen att vinna
utbredning även inom dessa län i den mån arbetarna bliva mera förtrogna
med dess fördelar och ändamålsenliga bostäder ställas till förfogande.

Av ovannämnda hushåll förekommo 468 med 6,630 hushållsmedlemmar
på statens skogar, därav 250 med 3,624 hushållsmedlemmar vid domänverkets
egna avverkningar. Sistnämnda antal utgör 60.4 procent av samtliga arbetare,
som voro sysselsatta vid dessa avverkningar. Inom Kopparbergs och Norrbottens
län hade 65. i och 63.9 procent av de arbetare, som voro sysselsatta
vid domänverkets egna drivningar, bildat hushåll och vid avverkning av å
rot från statsskogarna försålda poster voro motsvarande frekvenssiffror 80. i
och 79.8 procent.

Vid bolags drivningar å egna skogar hade bildats 515 hushåll, i vilka deltogo
6,454 arbetare representerande 25.5 procent av samtliga vid dessa drivningar
sysselsatta arbetare.

Vid drivningar å allmänningar och besparingsskogar förekommo 67 hushåll,
därav 44 inom Kopparbergs län. Medlemmarna i dessa hushåll utgjorde
67.5 procent av samtliga anställda arbetare. För såväl Kopparbergs som
Gävleborgs län uppgick därvid hushållsmedlemmarnas antal till 79.6 procent
av samtliga sysselsatta. Största antalet hushåll hos en och samma arbetsgivare
var 143 med 1,701 hushållsdeltagare.

Det genomsnittliga antalet hushållsmedlemmar per hushåll uppgick för
samtliga hushåll till 13. I stort sett minskades antalet hushållsmedlemmar
norrifrån och söderut. Inom Norr- och Västerbottens län voro sålunda medeltalen
respektive 14 och 15 man och inom övriga 13—9 man per hushåll. På
statsskogarna var det genomsnittliga deltagarantalet 14, på bolagsskogarna 13
och på allmänningarna 12 man per hushåll.

Flertalet hushåll eller 73.6 procent av samtliga voro anordnade i enrummiga
bostäder, och var det genomsnittliga antalet medlemmar i dessa hushåll 12
eller det antal, som enligt socialstyrelsens år 1933 publicerade utredning
rörande skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden
är lämpligt för en hushållerska. Blir antalet hushållsmedlemmar
större, bör ett biträde åt hushållerskan anställas och därmed blir kostnaden
något högre, till dess man uppnår det antal, som ger full sysselsättning åt

2 hushållerskor.

Två- eller flerrummiga bostäder disponerades av 278 eller något mer än
en fjärdedel av samtliga hushåll med 4,302 hushållsmedlemmar. Antalet
hushållsmedlemmar var i dessa i genomsnitt 15 med maximum 18 inom
Norrbottens och minimum 11 inom Jämtlands och Kopparbergs län. Domänverkets
och bolagens hushåll i tvårummiga bostäder omfattade i medeltal
19 respektive 14 hushållsmedlemmar. Av hushållen vid domänverkets drivningar
voro 29.6 procent, omfattande 38.2 procent av de i hushåll deltagande
arbetarna, anordnade i tvårummiga bostäder. För bolagsdrivningarnas vidkommande
voro motsvarande siffror 22.0 och 24.2 procent. Av tabellen framgår
vidare, att de 278 hushållen i två- eller flerrummiga bostäder disponerade
381 bostadsrum, varför medelbeläggningen utgjorde 11 man per rum. Vidare
funnos 277 kök och matrum, vilka även i regel utgjorde bostad för de vid
dessa hushåll anställda hushållerskorna.

Redan i det föregående har påvisats, att bostadsförhållandena gestaltat

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

sig bättre för de arbetare, som bildat gemensamma bushåll än för de övriga,
samt att bildandet av gemensamma skogsarbetarhushåll haft en gynnsam
inverkan jämväl på bostädernas beskaffenhet. Detta framgår även av tab. 15,
enligt vilken 78.2 procent av de bostäder, i vilka hushåll förekommit, haft
förstuga, 78 procent ha varit anordnade med förvaringsrum och 24.4 procent
med särskilt torkrum. Bäst utrustade i dessa avseenden voro ifrågavarande
härbärgen vid domänverkets egna drivningar, för vilka motsvarande procentsiffror
äro 89.6, 87.2 och 26.o. Genom en jämförelse med de uppgifter örn
förekomsten av förstuga, förrådsrum och torkrum, som lämnats i tab. 10 och
12 och vilka avse samtliga i undersökningen ingående bostäder, konstateras
ovanberörda skillnad till hushållsbostädernas fördel.

Mest i ögonen fallande är skillnaden i fråga örn förekomsten av torkrum
—- 5 procent för samtliga bostäder och 24.4 procent för bostäder med gemensam
mathållning. För enrummiga bostäder med hushåll är torkrumsprocenten
ännu högre eller 28. Detta förklaras därav att vid gemensam mathållning
med därmed följande betydligt större möjligheter att åstadkomma förbättrad
hygien och ökad trevnad, behovet av torkrum gör sig gällande på ett helt
annat sätt än vid individuell mathållning. I senare fallet saknas den organisation
och ordning i fråga örn levnadsförhållandena, som medföljer den
gemensamma mathållningen, och detta förhållande synes även utgöra förklaringen
till att torkrum, som på försök anordnats även i bostäder med
individuell mathållning, i vissa fall icke ens tagits i bruk för sitt ändamål.
I enrummiga bostäder för gemensam mathållning äro torkrum däremot en
förutsättning för ernående av de fördelar i hygieniskt avseende, som de gemensamma
hushållen visat sig kunna bereda arbetarna. I dessa bostäder,
där eldningen i torkrummen skötes av hushållerskan, så att desamma äro
väl uppvärmda, då arbetarna komma hem från skogen, hava torkrummen
blivit mycket uppskattade. Inspektionen kommer därför att nu söka få torkrum
allmänt anordnade vid dylika förläggningar. Anmodan att vidtaga dylik
åtgärd torde ej heller komma att mötas av några invändningar, då man å
arbetsgivarhåll i allmänhet redan synes hava kommit till insikt örn torkrummens
stora betydelse i dylika fall, ett förhållande varom även nedan återgivna
uttalanden bära vittne.

Ventilation.

Särskilda anordningar för ventilation av skogsarbetarhärbärgena förekommo
icke tidigare och voro i regel då ej heller av behovet påkallade. Eldstäderna
utgjordes nämligen då, såsom ovan meddelats, av s. k. eldpall eller
öppen spis, vilka åstadkommo en fullt tillfredsställande luftväxling. I socialstyrelsens
upprepade gånger åberopade redogörelse för föregående undersökning
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden återgives ett uttalande av en
meddelare, som därom skriver: »Tack vare den öppna eldstaden kan rumsvolymen
nedgå under 5 kbm per man, utan att luften blir på långt när så
dålig, som den ofta är i hemmen.»

Genom införande av järnspis i bostäderna — en anordning, som erfordras
för matlagning och bakning — blir luften i bostäderna sämre och värmen
mera ojämn, varför särskild ventilationsanordning — vägg- eller takventil —
blir erforderlig. Detta är i alldeles särskild grad fallet, om de ovannämnda
eldstadsformerna, såsom av utrymmesskäl nu ofta sker, helt ersättas med
järnspis. För underlättande av hushållerskans arbete är det vidare i regel
erforderligt att anordna en lufttrumma i taket ovanför spisen.

Även på detta område har inspektionens propagandaverksamhet mötts av
förståelse. Enligt tab. 15 kol. 18 voro sålunda
med hushåll utrustade med siirskild ventilationsanordning. För de enrummiga
var motsvarande siffra 70 procent.

84 Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

Järnspis.

Då hushåll först började anordnas i skogsarbetarbostäderna, förekom ej
alltid järnspis. Då emellertid dylik visade sig nödvändig för matlagning och
bakning, medförde arbetarna vanligen egna eller lånade, i regel använda
spisar, som vid arbetets slut åter bortfördes från bostäderna, i den mån de
ej inköptes av härbärgenas ägare. Detta system tillämpas alltjämt i många
trakter, men i den mån hushåll bliva vanliga på en trakt, tillhandahållas numera
vanligen även järnspisarna genom arbetsgivarens försorg. Detta plägar
även ske vid nyuppförande av bostäder, som inredas för gemensam mathållning.
Det torde därför vara att förvänta, att erforderliga järnspisar framdeles
i regel komma att tillhandahållas genom arbetsgivarnas försorg. I tab. 16
lämnas en sammanställning över järnspisarnas antal vid i undersökningen
redovisade hushåll samt angående sättet för deras anskaffande. Av 1,030 i
vintras av gemensamma hushåll använda järnspisar hade 572 eller 56 procent
tillhandahållits av härbärgenas ägare, 138 eller 13 procent hade vid utdrivning
av å rot inköpta virkesposter anskaffats av respektive virkesköpare och 32Ö
eller 31 procent av samtliga hade medförts av arbetarna själva. Största antalet
järnspisar, anskaffade genom arbetarnas försorg, förekommo inom
Kopparbergs och Jämtlands län med 62 respektive 44 procent och det minsta
antalet inom Norrbottens län med 8 procent. Vid drivningar i domänverkets
egen regi hade revirförvaltningarna tillhandahållit järnspis åt 205 eller 82
procent av samtliga hushåll. Å bolagens egna skogar ägdes 313 eller 63 procent
av järnspisarna av respektive bolag.

Hushållerskornas antal och

bostadsföhållanden.

Vid de 1,050 hushåll, som redovisas i tab. 15, voro anställda 1,225 hushållerskor
och 1 manlig kock. Per hushåll användes sålunda i genomsnitt 1.2
hushållerskor och på varje hushållerska kom i genomsnitt 11.3 man. Enligt
undersökning I voro motsvarande medeltal 1.2 och 10.8.

Beträffande hushållerskornas bostadsförhållanden har vid undersökning
n tab. 17 framgått, att 408 hushållerskor eller 33 procent av samtliga disponerade
eget rum eller bodde i kök eller matrum. I vissa fall bodde hushållerskorna
i sina hem eller i närliggande gårdar. Inkvartering i eget rum, kök
eller matrum förekom oftast i Västernorrlands och Västerbottens län — för
respektive 60 och 48 procent av alla hushållerskor. Vanligast var emellertid
att hushållerskorna bodde i samma rum som arbetarna, varvid i flertalet fall
ett hörn av rummet var avskilt — genom avbalkning eller förhänge — för
hushållerskans räkning. Dylik »alkov» var anordnad för 668 eller 55 procent
av samtliga redovisade hushållerskor. Vanligast förekom sådan anordning
i Jämtlands län med 67 procent. Jämföres huru förhållandena i detta avseende
gestaltade sig vid olika slag av drivningar, visar det sig, att avbalkning
förekommit i ungefär den omfattning, som medeltalet anger, å såväl domänverkets
som bolagens skogar. 150 eller 12 procent av hushållerskorna hava
bott i samma rum som arbetarna utan dylik anordning. I sistnämnda fall
har hushållerskan i regel haft någon nära anhörig bland arbetarna. Vanligast
är ovannämnda sed i Kopparbergs län, för vilket procentsiffran är 34. Å statens
skogar bodde cirka 8 procent av hushållerskorna i samma rum som arbetarna
utan avbalkning eller förhänge. Vid bolagens drivningar å egna
skogar var motsvarande siffra 14 procent. Relativt allmänt förekommer detta
system på besparingsskogarna i Gävleborgs och Kopparbergs län. Framhållas
må emellertid att flertalet såväl hushållerskor som arbetsgivare anse, att
hushållerskorna böra hava en vrå, där de kunna vara för sig själva, varför
alkov framdeles torde komma att i regel anordnas i enrummiga bostäder.

Kungl. Majus proposition''nr 112 (Bilaga B).

För att temperaturen ej skall bliva lägre i avbalkningen än i rummet i övrigt,
går avbalkningen, som göres antingen av bräder eller board, oftast ej ända
upp till taket och ej heller ända ned till golvet.

Enrummiga bostäder för gemensamma
skogsarbetarhushåll.

I den ovannämnda motionen vid innevarande års riksdag, som utgjort
närmaste anledningen till förevarande utredning, framfördes den åsikten, att
skogshärbärgena borde »undergå en förändring i byggnadssättet på så sätt,
att i regel på arbetsplatser med 8 arbetare och däröver tvenne rum eller avdelningar
inrättas». I sitt ovanberörda yttrande till riksdagens andra lagutskott
över denna motion framhöll socialstyrelsen under åberopande av sin
ovannämnda år 1933 framlagda utredning angående skogsarbetarnas provianterings-
och matlagningsförhållanden, att en dylik anordning icke var
nödvändig utan att jämväl enrummiga härbärgen, som anordnades för gemensam
mathållning och utrustades med torkrum, kunde vara både ändamålsenliga
och trivsamma. Detta bestyrkes såväl av inspektionens erfarenhet som
av den nu företagna undersökningen. Även skogsarbetarna hava vid upprepade
tillfällen uttalat den åsikten, att gemensam mathållning mycket väl kan
anordnas i enrummiga bostäder, om dessa äro anordnade med hänsyn därtill.
Denna uppfattning kommer även till uttryck i följande uttalanden å frågeformulären.

Sålunda skriver en jägmästare i Norrbottens län: »Vid samtal med arbetare
i de enrummiga kojor, som använts för gemensam mathållning, ha de uttryckt
sin belåtenhet med anordningen och någon anmärkning mot att samma rum
användes som bostad och matrum har ej framkommit. Då de använda bostäderna
varit stora och rymliga, synes icke heller någon olägenhet föreligga
för dylik anordning av gemensamt hushåll.»

En annan jägmästare inom samma län meddelar: »Enrummiga stugor äro
lämpliga för gemensamt hushåll, därest i synnerhet torkrum anordnas. Vid
nybyggnad inredes nu alltid dylikt.»

En jägmästare i Västerbottens län gör följande uttalande: »Det har visat
sig, att enrummiga, välbyggda och rymliga eldpallskojor med trägolv mycket
väl kunna användas för gemensamma hushåll, örn järnspis insättes och avbalkning
av treetex e. d. anordnas åt hushållerskan. Torkrum är givetvis förmånligt,
men frånvaron av sådant behöver ej hindra anordnandet av hushåll.
Nya kojor anses dock böra byggas med torkrum.»

En annan jägmästare i Västerbottens län uttalar sig på följande sätt örn
de bostäder, till vilka ritningar tillhandahållas av inspektionen: »De ritningar
till enrummiga härbärgen, som även avse gemensam mathållning och vilka
upprättats av skogs- och flottledsinspektören, äro härför väl användbara.»

En jägmästare inom Kopparbergs län meddelar följande: »De flesta arbetare
anse enrummiga kojor, som äro väl indelade, lämpliga för gemensam
mathållning. Kockrum, avbalkat i ett hörn av kojan, samt torkrum äro uppskattade.
»

Uttalanden från enskilda arbetsgivare gå i samma riktning. Sålunda skriver
en förvaltare vid ett bolag i Norrbottens län: »En efter behovet och ur
kostnadssynpunkt lämplig bostadstyp i skogen är den enrummiga kojan, där
bostadsrummet även användes såsom matrum. Eldstaden är kombinerad
järnspis och eldpall. Särskilt förvaringsrum för såväl proviant som arbetarnas
saker, torkrum och hushållerskerum bör dessutom finnas.»

Från Västerbottens län skrives följande: »Några klagomål å bostäderna

lia icke förekommit, ävenså äro arbetarna mycket nöjda och belåtna med de
enrummiga bostäderna för gemensam mathållning.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Från Västernorrlands län meddelas: »Sedan vi i vinter infört en ny typ
för enrumskojor på egna skogar, de s. k. halvpermanenta — uppförda av timmer
med trossbotten eller fastgård och spåntak — har belåtenheten med detta
arrangemang hos såväl »kocka» som manskap varit synnerligen stor. All inredning
i dessa kojor, såväl sängar med resårbotten, bord, pallar, hyllor, skåp,
kock- och torkrumsväggar av masonite med värmare och skorsten är transportabel.
»

Från Jämtlands län föreligga två uttalanden: »Den lämpligaste och mest
omtyckta kojtypen är den numera vanligast vid nybyggnad förekommande
enrummiga för 12 man och hushållerska. Kojan är försedd med öppen spis i
ena hörnet å dörrväggen samt kokspis, förstuga med torkrum å ena och
skafferi å andra sidan ingången.» »De enrummiga härbärgena, i allmänhet
med avbalkning för hushållerska samt med torkrum, anses av skogsarbetare
för goda och lämpliga bostäder.»

Från Gävleborgs län meddelas: »Enligt arbetarnas egen utsago, varom
tidningsnotiser även tala, är endast gott att säga örn bolagets nya kojor för
gemensamt hushåll och har aldrig, oss veterlig!, anspråk på två rum framkastats
i dessa trakter.» En av de tidningsnotiser, som i uttalandet åsyftas, innehåller
bland annat följande: »Vid Ljusdalskretsens av Skogs- och flottnings
årsmöte rapporterades från vinterns erfarenheter örn den kooperativa mathållningen,
vilken på Bergvik-Alas avverkningar så gott som fullständigt
slagit igenom. Full enighet rådde örn de fördelar, detta medfört, samt om
bolagets berömvärda tillmötesgående vid anordnandet av dylika matlag.»

För större förläggningar eller å platser, där bostäderna kunna användas
under en lång följd av år, äro tvårummiga bostäder, som givetvis erbjuda
ytterligare fördelar, att föredraga. I dylika fall ställas även vanligen sådana
bostäder till förfogande såsom närmare framgår av tab. 15 och det ovan an
förda.

Såsom torde hava framgått av förestående hava skogsägarna, såväl domänverket
som övriga större arbetsgivare, flerstädes sökt underlätta anordnande
av gemensamma hushåll, företrädesvis genom att tillhandahålla
därför ändamålsenliga bostäder. Hushållsbildandet har därigenom fått ett
kraftigt stöd. I vissa fall har emellertid icke ens dylika åtgärder lett till avsett
resultat. Av de inkomna uppgifterna framgår nämligen, att av de i vintras
bebodda bostäderna med individuell mathållning 134 iordningställts för
gemensam mathållning genom vederbörande skogsägares försorg, därav 89
på statens skogar, men att det oaktat hushåll ej kommit till stånd i dessa.

Domänverkets bostadsbestånd.

I det föregående har meddelats, att domänverket efter år 1920 låtit uppföra
tillfälliga bostäder på skogarna i betydande omfattning, dels för att tillgodose
bostadsbehovet för arbetare, som sysselsättas vid domänverkets egna
drivningar, vilka numera och särskilt i Norrbottens län bedrivas i avsevärt
större omfattning än tidigare, och dels för att kunna tillhandahålla bostäder,
som erfordras för utdrivning av å rot försålda virkesposter. Närmaste anledningen
till bostadsbyggandet för sistnämnda ändamål var ett domänstyrelsens
cirkulär till revirförvaltarna den 8 juni 1920 angående allmänna riktlinjer
och tekniska detaljer för ett mera rationellt ordnande av skogsprodukternas
avforslande från skogarna, i vilket bland annat meddelades följande:
»Sedan genom lagen angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. av den 25 april 1919 (nr 222)
det ålagts arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället
äga tillgång till sådant härbärge, ävensom att lämpligt stallrum finnes
för de hästar, som vid avverkningarna användas, och därmed även inträtt

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

skärpta fordringar på beskaffenheten av dessa härbärgen och stallrum, vilka
fordringars iakttagande det jämväl genom kungl, kungörelsen den 19 december
1919 (nr 822) ålagts bland annat skogsstatspersonalen att kontrollera,
har Kungl, styrelsen funnit det vara såväl för kronan som för arbetsgivarna
och arbetarna ändamålsenligast och bäst, att ovannämnda bostäder i större
utsträckning än hittills varda å sådana skogar, som stå under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning, uppförda genom revirförvaltningarnas försorg
för att sedan mot skälig ersättning (hyra) under drivningstiden upplåtas
till de arbetsgivare, som ombesörja utdrivningen av från skogarna inköpta
effekter.»

Då det såsom ett led i denna utredning ansetts lämpligt att belysa den
byggnadsverksamhet, som sålunda under en följd av år bedrivits å statens
skogar, och samtidigt komplettera den bild, som i det föregående lämnats
rörande bostadsförhållandena å statens skogar, har skogs- och flottledsinspektören
låtit verkställa undersökning III, omfattande hela det bostadsbestånd,
som enligt till inspektionen inkomna uppgifter fanns å statens
skogar, och samtidigt komplettera den bild, som i det föregående lämnats
som redovisas per överjägmästardistrikt, lämnas i tab. 18—-20.

Tab. 18 utvisar, att domänverkets bostadsbestånd inom Norrland, Dalarna
och Värmland vid nyssnämnda tidpunkt omfattade 2,713 bostäder, avsedda
för sammanlagt 35,908 personer, därav 33,411 arbetare. Av bostäderna voro
2,645 fasta eller stationära med liggplatser för 35,142 personer och 68 med
766 sovplatser flyttbara. Av de fasta voro 1,850 eller 70 procent enrummiga
och av sovplatserna funnos 23,417 eller 65 procent i enrummiga bostäder. Antalet
bostäder var störst inom Mellersta Norrlands distrikt med 603 och minst
inom Skellefteå distrikt med 218 bostäder.

I genomsnitt inrymma i tab. 18 redovisade bostäder 13 man per bostad
och 10 man per bostadsrum. De enrummiga fasta bostäderna inrymma vid
full beläggning 12 och de två- eller flerrummiga 16 man per bostad och 8 man
per bostadsrum. För de flyttbara är medeltalet 11 man per bostad. De högsta
medeltalen för enrummiga bostäder uppvisa Nedre Norrbottens och Skellefteå
distrikt med 14 och för flerrummiga övre Norrbottens och Skellefteå med 18
sovplatser per bostad.

I de tvårummiga är antalet redovisade kök och matrum mindre än det antal,
som enligt tab. 15 fanns vid senaste vinters drivningar å statens skogar,
ett förhållande, som torde förklaras därav att, då hushåll bildats, även bostadsrum
apterats till kök och matrum.

I tab. 19 och 20 lämnas uppgifter angående byggnadsmaterial i dessa bostäder
och desammas beskaffenhet i övrigt. I allmänhet synas de bostäder,
som i vintras kommo till användning å statsskogarna, vara av något högre
standard, än den, som framgår av tab. 19 och 20. Sålunda förekom enligt tab.
11 och 12 jordgolv i mindre och förrådsrum och torkrum i större omfattning
än enligt tab. 19 och 20. Detta förhållande synes bero därpå, att i förteckningarna
upptagna härbärgen, som numera skola tagas i bruk, i regel dessförinnan
kompletteras, förbättras och moderniseras. Flera av de bostäder, som
redovisas i tab. 18—20, äro nämligen av äldre typer, och då de måhända ej
varit i bruk på flera år, har deras iståndställande fått anstå, till dess desamma
ånyo skola användas.

På grund av det betydande antal bostäder, som sålunda är tillfinnandes på
statens skogar, behöva numera köpare av det betydande antal rotstående
virkesposter, som årligen försäljas vid de ofta sent på hösten hållna kronoskogsauktionerna,
endast mera sällan själva föranstalta örn uppförande av
härbärgen och skogsstall. Medan enligt tab. 21 virkesköparna år 1922 voro
nödsakade att uppföra härbärgen och skogsstall vid 389 eller 30 procent av
samtliga då å auktion utbjudna poster — för Norrbottens län var motsvarande

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

procentsiffra 60 procent —, behövde virkesköparna, såsom framgår av tab. 22,
år 1935 ej bygga bostäder vid mer än 11 procent av samtliga poster. Denna
siffra har under senare tid i regel sjunkit för varje år, varför det torde få antagas
att, såsom önskvärt är, densamma framdeles kommer att nedgå ytterligare.
I detta sammanhang må omnämnas att enligt revirförvaltarnas uppgifter
arbetarna beräknades kunna beredas inkvartering i gårdar och byar
vid 40 procent av 1935 års auktionsposter. Av de i denna redogörelse lämnade
uppgifterna angående det antal bostäder, som i vintras togos i bruk vid
utdrivning av å rot försålda poster från statsskogarna, synes emellertid
framgå, att revirförvaltarua räknat med inkvartering i gårdar och byar i
större omfattning än som kunnat erhållas. I flera dylika fall hava virkesköparna
därför blivit nödsakade föranstalta örn uppförande av tillfälliga bostäder.

Med bostadsbyggandet förenade
kostnader.

Såsom avslutning på denna redogörelse för huru skogsarbetarnas bostadsförhållanden
numera vanligen gestalta sig på arbetsplatserna i skogarna må
anföras några uppgifter rörande de kostnader, som äro förenade med tillgodoseendet
av detta bostadsbehov.

Domänverkets bostadsbestånd, som redovisas i tab. 18, beräknas hava
dragit en kostnad av cirka 2 milj. kronor. Enligt en av skogs- och flottleds
inspektören år 1935 verkställd utredning uppgingo domänverkets kostnader
för tillfälliga bostäder på skogarna under femårsperioden 1930—1934 till
cirka 600,000 eller cirka 120,000 kronor per år. Medräknas även skogsstallen
utgjorde sistnämnda medelkostnad cirka 160,000 kronor per år.

I syfte att få en uppfattning örn de ungefärliga kostnaderna för bostadsbyggandet
jämväl å bolagens skogar tillskrev skogs- och flottledsinspektören
år 1935 ett antal trävarubolag med anhållan örn uppgifter örn de kostnader,
som under åren 1930—1934 nedlagts på härbärgen för skogsarbetare samt
skogsstall. Denna framställning har tillmötesgåtts av 25 bolag, därav 20
större. Uppgifterna från samtliga dessa bolag giva vid handen, att av desamma
under femårsperioden anordnade härbärgen och skogsstall dragit en
kostnad av sammanlagt 2.5 milj. kronor, d. v. s. i medeltal 500,000 kronor perår.
Örn till sistnämnda belopp lägges domänverkets ovannämnda medelkostnad
per år 160,000 kronor, uppgår den sålunda redovisade årskostnaden
till 660,000 kronor.

Örn ruan med ledning av inom Norrland, Dalarna och Värmland avverkade,
i flottningsstatistiken redovisade virkeskvantiteter söker erhålla ett ungefärligt
uttryck för den genomsnittliga totalkostnaden för ifrågavarande bostadsändamål,
torde man få till resultat, att denna kostnad snarare överstiger
än understiger 1 milj. kronor per år, varav cirka tre fjärdedelar torde komma
på enbart bostäderna.

Av de undersökningar, för vilka i det föregående redogjorts, har framgått,
att en betydande och säkerligen även bestående förbättring av skogsarbetarnas
bostads- och levnadsförhållanden under vistelsen å arbetsplatserna i
skogarna ägt rum under de senaste 15 åren. Det oaktat lämna dessa förhållanden
alltjämt mångenstädes, såsom vid inspektionerna konstaterats, en hel
del övrigt att önska. Det torde emellertid kunna förväntas, att den utveckling
på detta område, som under senare år fortgått i raskt tempo skall fortsätta
och att, örn den skogliga yrkesinspektionens arbetskrafter förstärkas
på sätt socialstyrelsen föreslagit, den tid ej skall vara så långt avlägsen, då
skogsarbetarna i gemen hava kommit i åtnjutande av ändamålsenliga bostäder,
som möjliggöra en ur såväl deras egen som folkhygienens och produktionens
synpunkt önskvärd förbättrad livsföring på arbetsplatserna,

Stockholm den 29 oktober 1936.

Oscar Wallner.

Kungl. Majus proposition nr 11 2 (Bilaga B),

Tab. 1. Antal bostäder m. m. med individuell mathållning, som besiktigats av skogsoch
flottledsinspektören under vinterhalvåren 1934—1935 och 1935—1930.

Undersökning I.

1	2	3	4	5	c	i	8	9
	Antal				Antal inkvarterade
Län	besik- tigade bostäder	Därav bebodda	Antal runi	Därav bebodda	vid	vid	i medeltal pr rum
	full belägga.	besiktn.- tillfallet	vid full beläggn.	vid besiktn.
Norrbottens ............	86	72	104	86	1,114	730	10.7	8.5
Västerbottens............	42	27	51	30	574	221	11.2	7.4
Västernorrlands..........	64	52	75	60	693	395	9.2	6. G
Jämtlands ..............	102	79	114	86	1,019	563	8.9	6.5
Gävleborgs..............	90	63	104	73	848	410	8.2	5.6
Kopparbergs ............	71	30	78	32	792	216	10.1	6.7
Värmlands ..............	21	17	21	17	224	101	10.7	5.9
Summa o. medeltal	476	340	547	384	5,264	2,636	9.6	6.9
Därav tillhörande:
domänverket ..........	72	48	96	61	1.063	522	11.1	8.6
allmänningar..........	13	4	15	6	171	30	11.4	5.o
bolag..................	267	184	307	209	2,920	1,423	9.5	6.8
	79	74	81	76	567	467	7.o	6.1
flottningsföreningar ....	45	30	48	32	543	194	11.3	6.1

Tab. 2. Antal bostäder med gemensam mathållning, som besiktigats av skogs- och
flottledsinspektören under vinterhalvåren 1934—1935 och 1935—1936.

Undersökning I.

i	2	3	4	5	G \| 7	»	9	10	ii	12	13	11	15	16	17
	E	nrummiga bostäder		Två	eller	flerrummiga	bost	ader
			Antal inkvarterade	Besiktigade	Därav bebodda	Antal inkvarterade
	Antal	Därav	vid	vid	i medeltal per runi		Innehåll. antal		Innehåll. antal	vid	vid	i meden, per bostadsrum
Län	besik- tigade	be- bodda	full be- lägg- ning	be-siktn.-till-fäll.	vid full be- lägg".	vid be- siktn.	An- tal	bo- stads- rum	kök och mat- rum	An- tal	bo- stads- rum	kök och mat- rum	full be- lägg- ning	be-siktn.-till-fäll.	vid full be- läggn.	vid be- siktn.
Norrbottens ....	39	14	585	158	15.0	11.3	15	21	15	7	10	7	369	132	17.C	13.2
Västerbottens.. . .	26	24	467	370	18.0	15.4	13	15	12	13	15	12	212	212	14.1	14.1
Västernorrlands. .	1	1	20	17	20. o	17.o	1	2	1	1	2	1	22	21	11.0	10.5
Jämtlands ......	19	19	264	234	13.9	12.3	6	6	6	6	6	6	77	63	12.8	10.5
Gävleborgs......	23	17	276	162	12.1	9.5	4	4	3	4	4	3	46	31	11.5	7.8
Kopparbergs ....	13	10	167	104	12.8	10.4	10	11	10	10	11	10	156	154	14.2	14.o
Värmlands ......	—	—	—	—	—	--	1	1	1	1	1	1	14	14	14.0	14.0
Summa o.medeltal	121	85	1,779	1,045	14 7	123	50	60	48	42	49	40	896	627	14.8	12.8
Därav tillhörande:
domänverket . .	47	23	731	272	15.6	11.8	14	20	14	8	11	8	333	138	16.7	12.5
allmänningar ..	3	2	44	25	14.7	12.5	4	4	4	O	3	3	67	45	16.8	15.0
bolag ........	53	43	813	602	15.3	14.o	23	26	23	22	25	22	363	325	14.o	13.0
andra enskilda .	11	11	97	81	8.8	7.4	8	9	6	8	9	6	123	107	13.7	11.9
flottn.-fören. . .	7	6	94	65	13.4	10.8	l	1	1	1	1	1	10	12	10.o	12.0

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

Tält. 3. Antal bostäder, antal boende i dessa nt. m. under vintern 1935—1930.

Undersökning II.

1 2	8	*	1 -r>	6	v	1 8	1 9	10	ii	12	13	14	15	16 \| 17
			H ä	r b ä r g e	n				Fäbodstugor
		F	a s t	a			I	''lyttbara		m. m.
Enrummiga	Två-	eller flerrummiga						Antal
	Antal		Antal	Antal		inkvart.		inkvart.		inkvart.
	inkyart.		rum (Bo-	inkvart.	An-			An-			Antal	arbetare
		i		stads-		i	tal		i	tal		i			i
		me-		rum 4-		me-		me-		me-	städer		me-
	totalt	del- tal	lill	kök och	totalt	del- tal		totalt	del- tal		totalt	del- tal		totalt	del- tal
		per		inåt-		per			per			per			per
		härb.		rum)		härb.			härb.			stuga			bost.
172	2,114	12	88	190	1,472	17	37	341	9	13	70	5	310	3,997	13
61	678	11	20	49	313	16	24	200	8	2	8	4	107	1,199	11
22	217	10	10	20	106	11	2	23	11	—	—	—	34	346	10
93	885	10	25	59	298	12	18	164	9	2	20	10	138	1,367	10
348	3,894	11	143	318	2.189	15	81	728	9	17	98	6	589	6,909	12
46	453	10	25	53	316	13	12	118	10	1	7	7	84	894	11
85	1,072	13	43	94	669	16	30	330	11	8	52	7	166	2,123	13
5	52	10	1	2	18	18	—	—	—	—	—	—	6	70	11
182	1.993	11	19	55	380	20	107	992	9	45	381	8	353	3,746	11
318	3,570	11	88	204	1,383	16	149	1440	10	54	440	8	609	0.833	11
7	74	10	2	5	30	15	„		_		_		?	104	11
47	332	7	13	24	117	9	4	36	9	5	16	3	69	501	7
364	2.308	6	47	84	453	10	30	276	9	73	377	5	514	3,414	7
418	2.714		62	113	600	10	34	312	9	78	393	5	592	4,019	7
23	138	6	3	6	32	11	_						26	170	7
66	567	9	5	10	49	10	1	8	8	10	74	7	82	698	9
547	4,715	9	48	107	605	13	21	121	6	129	834	6	745	6.275	8
636	5,420	9	56	123	686	12	22	129	6	139	918	7	853	7,143	8
16	104	7	6	12	27	5	6	26	4	5	16	3	33	173	5
35	376	ii	i	2	10	10	3	16	5	1	4	4	40	406	L0
8	121	15	i	1	21	21	—	—	—	—	—	—	9	142	16
353	2,840	8	53	114	563	11	101	715	7	67	316	5	574	4,434	8
412	3,441	8	61	129	621	10	Ilo	757	7	73	336	5	656	5,15a	8
61	398	8	9	23	84	9	20	133	6	11	38	3	91	653	7
25	193	8	1	2	10	10	6	50	8	3	18	6	35	271	8
39	432	11	5	8	38	8	15	90	6	8	44	5	67	604	9
252	2.229	9	29	56	257	9	177	1,182	7	224	1,299	6	682	4,967	7
367	3,252	9	44	89	389	9	218	1,455	7	246	1,399	6	875	6.495	7
1	4	4	1	o O	4	4		_					2	8	4
3	14	4	3	7	25	8	—	—	—	—	—	—	6	39	7
114	797	7	18	36	176	10	18	99	6	12	63	5	162	1.135	7
118	815	7	22	46	205	9	18	99	6	12	63	5	170	1,182	7
316	3,285	11	134	292	1,965	15	75	618	8	30	131	4	555	5,999	11
322	3,232	io!	86	188	1,193	14	68	640	9	29	172	6	505	5,237	10
74	822	ii	17	31	183	11	17	113	7	8	44	6	116	1,162	10
1,905	15,767	8	239	511	2,732	11	472	3,549	8	552	3,290	6	3,168	25,338	8
2.617	23,106	9	476	1,022	6,073	13	632	4,920	8	619	3,637	6	4,344	37,736	9

Län

samt kategori av
I avverkning

Norrbottens
Domänverkets
verkningar i
regi.........

egen
... 1

ofrån statsskogar 2

å egna skogar 4..
Summa & medeltal

Västerbottens

Kategori 1........

» 2........

» 3........

» 4........

Summa & medeltal

Västernorrlands

! Kategori 1........

» 2........

» 4........

| Summa & medeltal

Jämtlands

Kategori 1 ........

» 2........

» 4........

Summa & medeltal

Gävleborgs

Kategori 1........

» 2........

» 3........

» 4........

Summa & medeltal

Kopparbergs

Kategori 1........

» 2........

» 3........

» 4........

Summa & medeltal

Värmlands

Kategori 1........

» 2........

» 4........

Summa & medeltal

Samtliga län

Kategori 1........

» 2........

» 3........

>< 4........

Summa & medeltal

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B). 91

Tab. 4. Golvyta och luftrymd per inkvarterad arbetare i de besiktigade bostäderna.

Undersökning I.

1	2	3	4	s	6	7	8	9	10
				Golvyta per	inkvarterad
		Antal besik-	Därav						nultryma per
Län m.		vid besikt-	i runi	råds- och tork	Medel-höjd i	inkvarterad
m.	tigadc						bostad m.1
bo- städer	ningen be- bodda	vid full belägg-ning m2	vid besikt-ning m2	vid full belägg-ning m2	vid besikt-ning m2	vid full belägg-ning m3	vid besikt-ning III8
Norrbottens
Bostäder med	individuel!							2.2		6.8
mathållning .	........1	86	72	2.5	3.1	2.7	3.3	5.4
Bostäder med	gemensam				3.4		3.8	2.3	6.2	8.0
mathållning .	........2	54	21	2.7	3.1
Västerbottens										8.4
Grupp 1 ......		42	27	2.5	3.8	2.8	4.3	2.2	5.5
» 2 ......		39	37	2.6	2.9	2.9	3.2	2.2	5.8	6.4
Västernorrlands										7.3
Grupp 1 ......		64	52	2.6	3.5	2.8	3.8	2.1	5.5
>» 2 ......		2	2	3.0	3.3	3.6	4.0	2.3	7.0	7.7
Jämtlands							4.o		5.9	7.8
Grupp 1 ......		102	79	2.7	3.6	3.0	2.s
» 2 ......		25	25	2.6	o.o	2.9	3.4	2.2	5.6	6.4
Gävleborgs									5.7	8.1
Grupp 1 ......		90	63	2.6	3.7	3.o	4.2	2.2
» 2 ......		27	21	2.9	3.6	3.4	4.2	2.2	6.4	8.o
Kopparbergs				2.7						7.4
Grupp 1 ......		71	30	3.6	3.o	4.o	2.1	5.7
» 2 ......		23	20	3.1	3.8	36	3.8	2.1	6.5	7.o
Värmlands									5.6	10.2
. Grupp 1 ......		21	17	2.7	5.i	3.1	5.8	2.1
» 2 ......		1	1	3.2	3.2	3.6	3.6	2.i	6.6	6.6
	Samtliga	647	467	2.6	3.4	3.o	3.8	2.2	5.8	7.4
därav	1 Grupp 1	476	340	2.6	3.6	2.9	3.9	2.2	5.6	7.6
\ » 2	171	127	2.7	3.1	3.1	3.6	2.3	6.1	7.o
Därav tillhörande:
Domänverket						2.7		2.2
Grupp 1 ......		72	48	2.5	3.2	3.5	5.4	7.o
» 2 ......		61	31	2.7	3.5	3.1	4.0	2.3	6.2	7.8
Allmänningar								2.1	5.2
Grupp 1 ......		13	4	2.5	4.5	2.8	5.i	9.7
» 2 ......		7	5	2.7	3.0	3.1	3.4	2.3	6.2	7o
Bolag
Grupp 1 ...... » 2 ......		267 76	184 65	2.6 2-8	3.6 3.o	2.9 3.2	3.9 3.5	2.2 2.2	5.7 6.1	7.8 6.7
Andra enskilda										6.8
Grupp 1.......		79	74	3.0	3.4	3.3	3.7	2.0	6.o
» 2 ......		19	19	2.7	3.2	3.o	3.5	2.2	5.9	6.9
Flottningsföreningar
Grupp t ......		45	30	2.6	4.7	2.8	5.1	2.1	5.5	9.8
»i 2 ......		8	7	2.4	2.9	2.8	3.3	2.3	5.5	6.3

1 Medelhöjden bär beräknats ur uppgifterna ang. golvyta och luftrymd för samtliga
inspekterade bostäder.

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

Talj. 5. De besiktigade bostäderna, fördelade efter golvyta per inkvarterad arbetare.

Individuell mathållning.

Undersökning I.

1	2	s	4	6	G	7	8	9	10	ii	12 1
			Golvyta per inkvarterad arbetare	i kvm
Län	Antal	—1.9	2.o- 2.4	2.5- 2.9	3.0— 3.4	3.5— 3.9	4.0— 4.4	4.5— 4.9	5.0 — 5.4	5.5— 5.9	1 6.0-
a) Antal härbärgen.
Norrbottens ..........	72	8	15	5	10	11	6	7	3	4	3
Västerbottens..........	27	1	4	3	5	1	2	1	2	3	5
Väs terno nylands........	52	—	3	11	15	8	2	3	3	1	6
Jämtlands ............	79	1	8	10	20	7	7	4	3	4	15
Gävleborgs............	63	1	9	8	14	8	4	5	1	2	11
Kopparbergs ..........	30	1	1	5	5	8	3	2	1	—	4
Värmlands ............	17	—	2	—	—	4	—	2	2	1	6
Summa	340	12	42	42	69	47	24	24	15	15	50
%	100. o	3.5	12.4	12.4	20.2	13.8	7.1	7.1	4.4	4.4	14.7
Därav tillhörande:											.1
domänverket........	48	3	7	8	10	2	2	5	2	2	7 !
allmänningar........	4	—	—	—	1	—	—	—	2	1
bolag ..............	184	5	18	26	35	34	14	12	8	9	23 !
enskilda ............	73	4	17	4	18	7	4	4	2	2	ii!
flottningsföreningar . .	31	—	—	4	5	4	4	3	1	1	9
b) Antal boende.
Norrbottens ..........	732	128	173	54	105	97	67	46	20	28	14
Västerbottens..........	221	10	52	39	38	8	11	7	8	21	27
Västernorrlands........	395	—	29	108	121	62	11	13	16	5	30
Jämtlands ............	563	8	90	97	174	45	46	22	14	17	50
Gävleborgs............	410	12	61	80	98	57	26	18	2	13	43
Kopparbergs ..........	216	9	7	54	37	59	19	8	4	—	19
Värmlands ............	105	—	19	—	—	28	—	18	12	7	21
Summa	2,642	167	431	432	573	356	180	132	76	91	204
%	100. o	6.3	16.3	16.4	21.7	13.5	6.8	5.0	2.9	3.4	7.7
Därav i bostäder till-hörande :
domänverket........	522	59	98	119	ilo	19	24	28	11	16	38
allmänningar........	30	—	—	—	12	—	—	—	10	8	—
bolag ..............	1,425	57	204	249	308	259	97	67	38	52	94
enskilda ............	465	51	129	28	109	41	31	14	11	10	41
flottningsföreningar. .	200	—	—	36	34	37	28	23	6	5	31 i

Kungl. Maj.-ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Tält. 6. lie besiktigade bostäderna, fördelade efter golvyta per inkvarterad arbetare.

Gemensam mathållning.

Undersökning I.

1	2	3	*	5	6	7	8 ~~	9	10		12
			Golvyta per inkvarterad arbetare	i kvm.
Län	Antal	—1.9	2.0- 2.4	2.5 — 2.9	3.0- 3.4	3.5- 3.9	4.0— 4.4	4.5— 4.9	5.0— 5.4	5.5— 5.9	6.0—
a) Antal härbärgen.
Norrbottens ..........	21	—	4	6	5	2	—	—	i	—	3
Västerbottens..........	37	4	8	10	6	3	2	—	2	1	1
V ästernorrlands........	2	—	—	i	—	1	—	—	—	—	—
Jämtlands ............	25	—	4	7	7	3	1	1	—	1	1
Gävleborgs............	21	—	4	5	2	2	2	—	1	3	2
Kopparbergs ..........	20	—	4	4	3	4	—	3	2	—	—
Värmlands ............	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
Summa	127	4	24	33	24	15	5	4	6	5	7
%	100. o	3.2	18.9	26.o	18.9	11.8	3.9	3.2	4.7	3.9	5.5
Därav tillhörande:
domänverket ........	31	1	4	9	5	4	—	2	2	1	3
allmänningar........	5	—	2	—	1	1	—	—	—	1	—
bolag ..............	65	2	15	19	10	8	1	2	4	2	2
enskilda ............	19	—	2	4	6	2	3	—	—	1	1
flottningsföreningar. .	7	1	1	1	2	—	1	—	—	—	1
b) Antal boende.
Norrbottens ..........	290	—	72	87	77	20	—	—	6	—	28
Västerbottens..........	582	79	155	157	102	36	19	—	18	7	9
V ästernorrlands........	38	—	—	17	—	21	—	—	—	—	—
Jämtlands ............	297	—	72	96	84	27	3	8	—	3	4
Gävleborgs............	193	—	49	49	24	20	10	—	10	21	10
Kopparbergs ..........	258	—	61	44	41	68	—	26	18	—	—
Värmlands ............	14	—	—	—	14	—	—	—	—	—	—
Summa	1,672	79	409	450	342	192	32	34	52	31	51
%	lOO.o	4.7	24.5	26.9	20.4	11.5	1.9	2.o	3.1	1.9	3.1
Därav i bostäder till-hörande :
domänverket........	410	23	68	129	75	44	—	21	14	6	30
allmänningar........	70	—	41	—	12	10	—	—	—	7	—
bolag ..............	927	31	267	268	154	117	u	13	38	15	13
enskilda ............	188	—	21	43	83	21	13	—	—	3	4
flottningsföreningar. .	77	25	12	10	18	—	8	—	—	—	4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B),

Tab. 7. De besiktigade bostäderna, fördelade efter luftrymd per inkvarterad arbetare.

Individuell mathållning.

Undersökning I.

1	2	3	*	5	6	t		9	10	ii	12
L ä n	Antal	Luftrymd per inkvarterad arbetare i kbm.
-3.9	4.0— 4.9	5.0— 5.9	6.0— 6.9	7.0— 7.9	8.0- 8.9	9.0- 9.9	10.0— 10.9	11.0- 11.9	12.0-
a) Antal härbärgen.										•
Norrbottens ..........	72	8	ii	9	9	5	11	6	4	3	6
Västerbottens..........	27	—	2	3	8	2	1	—	2	1	8
Västernorrlands........	52	1	3	7	13	12	2	4	3	—	7
Jämtlands ............	79	1	7	12	11	14	2	7	3	3	19
Gävleborgs............	63	2	5	9	12	8	4	4	6	3	10
Kopparbergs ..........	30	—	2	6	4	8	1	1	4	— ’	4
Värmlands ............	17	1	1		1	—	4	1	2	—	7
Summa	340	13	31	46	58	49	25	23	24	10	61
%	100. o	3.8	9.i	13.5	17.0	14.4	7.4	6.8	7.1	2.9	18.0 \|
Därav tillhörande:
domänverket........	48	2	5	6	12	4	3	4	2	2	■ 8
allmänningar........	4	—	—	—	—	1	—	—	1	1	1
bolag ..............	184	—	15	27	33	34	11	10	17	6	31
enskilda ............	73	11	11	10	9	7	5	6	2	i	11
flottnings föreningar. .	31	—	—	3	4	3	6	3	2	—	10
b) Antal boende.
Norrbottens ..........	732	118	107	107	119	34	101	51	37	21	37
Västerbottens..........	221	—	21	44	74	14	5	—	8	7	48
Västernorrlands........	395	6	37	70	94	104	11	22	16	—	35
Jämtlands ............	563	7	72	116	94	116	16	42	13	15	72 I
Gävleborgs............	410	4	28	80	100	57	34	27	24	12	44
Kopparbergs ..........	216	—	16	64	28	62	6	4	17	—	19
Värmlands ............	105	11	8	—	7	—	29	6	16	—	28
Summa	2,642	146	289	481	516	387	202	152	131	55	283
%	100. o	5.5	10.9	18.2	19.6	14.6	7.6	5.8	5.o	2.1	10.7
Därav i bostäder till-
hörande:
domänverket........	522	43	80	82	154	29	28	26	18	12	50
allmänningar........	30	—	—	—	—	12	—	—	4	8	6
bolag ..............	1,425	—	143	299	281	273	103	63	85	30	148
enskilda ............	465	103	66	73	53	46	23	45	8	5	43
flottnings föreningar. .	200	—	—	27	28	27	48	18	16	—	36

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Talj. 8. De besiktigade bostäderna, fördelade efter luftrymd per inkvarterad

arbetare. Gemensam mathållning.

Undersökning I.

1	2	3	*	5		i		»	10	n	12
	Antal		Luftrymd per	inkvarterad arbetare i kbm
Län	-3.9	4.0 — 4.9	5.o— 5.9	6.o- 6.9	7.o- 7.9	8.o— 8.9	9.o- 9.9	lO.o- 10.9	11.0- 11.9	12.0-
a) Antal härbärgen.
Norrbottens ..........	21	—	—	4	6	5	i	1	1	—	3
Västerbottens..........	37	—	7	7	10	5	i	3	1	1	2
V ästemorrlands........	2	—	—	—	1	—	i	—	—	—	—
Jämtlands ............	25	—	3	4	7	5	i	1	2	1	1
Gävleborgs............	21	—	2	6	2	1	4	—	—	2	4
Kopparbergs ..........	20	—	2	3	6	3	2	—	3	1	—
Värmlands ............	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
Summa	127	—	14	24	33	19	10	5	7	5	10
%	lOO.o	—	11.0	18.9	26.o	15.0	7.9	3.9	5.5	3.9	7.9
Därav tillhörande!
domänverket ........	31	—	3	4	7	5	3	1	3	1	4
allmänningar........	5	—	1	1	—	—	1	1	—	—	1
bolag................	65	—	7	15	18	11	3	2	3	3	3
enskilda ............	19	—	1	4	6	2	3	—	1	1	1
flottningsföreningar . .	7	—	2	—	2	1	—	1	—	—	1
b) Antal boende.
Norrbottens ..........	290	—	—	58	97	81	12	8	6	—	28
Västerbottens..........	582	—	122	154	154	79	10	29	8	10	16
Västernorrlands........	38	• —	-•	—	17	—	21	—	—	—	—
Jämtlands ............	297	—	73	42	92	52	10	10	11	3	4
Gävleborgs............	193	—	22	64	28	8	30	—	—	14	27
Kopparbergs ..........	258	—	26	42	75	59	17	—	31	8	—
Värmlands ............	14	—	—	—	14	—	—	—	—	—	—
Summa	1,672	—	243	360	477	279	100	47	56	35	75
%	lOO.o	—	14.5	21.5	28.5	16.7	6.0	2.8	3.4	2.i	4.5
Därav i bostäder till-hörande:
domänverket ........	410	—	62	50	104	79	36	8	27	8	36
allmänningar........	70	—	18	23	—	—	12	10	—	—	7
bolag................	927	—	115	256	270	159	32	21	26	24	24
enskilda ............	188	—	11	31	84	32	20	—	3	3	4
flottningsföreningar. .	77	—	37	-	19	9	—	8	—	—	4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 9. De besiktigade bostädernas beskaffenhet — väggar, tak och golv.

Undersökning I.

1	2	3	*	*	6	7	8	9	10	ii	12	13	14	15
L ä n samt kategori av ägare	Antal bo- städer					Antal	bos	täder med
vä	ggar	av		yttertak	av1		golv
tim- mer	brä- der och såg- spån	an- nat	tak- spån	brä- der	papp	plåt	tegel och an- nat	av trä värme-isolerat med2	av	jord
tross- botten	bo- ard	fast- gård	Antal	i % av samtl.
Norrbottens ..........	146	128	10	8	85	53	1	2	2	9	4	131	2	1.4
Västerbottens..........	85	70	2	13	62	3	10	10	—	4	12	45	24	28.2
Västernorrlands........	67	55	1	11	50	7	5	—	4	3	5	36	23	34.S
Jämtlands ............	126	112	6	8	103	4	13	1	—	29	—	86	11	8.7
Gävleborgs............	117	76	30	11	87	6	19	3	2	57	—	52	8	6.$
Kopparbergs ..........	106	67	33	6	61	13	8	21	3	35	—	52	17	16.o
V ärmlands ............	22	20	2	—	19	—	—	2	1	1	—	17	4	18.2
Summa antal	669	528	84	57	467	86	56	39	12	188	21	419	89	133
%	100. o	78.9	12.6	8.5	69.8	12.9	8.4	5.8	1.8	20.6	3.2	62.6
Därav flyttbara antal	72	—	42	30	_	27	16	29	_	16	19	37	_	_
%	lOO.o	—	58.3	41.7	—	37.5	22.2	40.3	—	22.2	26.4	51.4	—	—
Därav tillhörande:	Antal	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%	%
domänverket........	144	88.2	7.6	4.2	72.9	20.i	2.1	4.2	0.7	9.7	4.2	79.9	—	6.2
allmänningar........	22	81.8	18.2	—	63.6	18.2	4.6	13.6	—	22.7	—	54.6	—	22.7
bolag................	348	75.5	15.3	9.2	70.1	9.2	10.6	7.8	2.3	22.7	4.o	60.4	—	12.9
andra enskilda ......	101	69.8	14.9	15.8	54.4	19.8	13.9	—	>3.o	31.6	—	43.6	—	2 23.8
flottningsföreningar. .	54	92.5	1.9	5.6	86.9	3.7	1.9	5.6	1.9	14.8	1.9	70.3	—	2 ll.i

1 Yttertak saknades å 9 härbergen —■ 3 i Norrbottens, 1 i Västerbottens och 5 i Jämtlands
län — samtliga tillhörande enskilda arbetsgivare.

2 Golvet utgjordes i 2 fall av bräder utan värmeisolering.

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B),

Tab. 10. De besiktigade bostädernas beskaffenhet — fönster, sovplatser m. m.

Undersökning I.

1	2 \|	3 1	4 1	5 1	6 1	7 1	8 1	9	10 1	ii \|	12	13
Län saint kategori av ägare	Antal bo- städer			Antal	b o s t ä d e	med			Antal för- läggn. med av- träde inom skjul
fönsterna	sovplatserna anordn. som	förstuga	förvarings- rum	torkrum
dubb- la	enkla	säng- ar	brit- sar	Antal	I % av samtl. bost.	Antal	I % av samtl. bost.	Antal	i % av samtl. bost.
Norrbottens ............	146	118	''26	115	31	92	63.o	94	64.4	13	8.9	73
Västerbottens............	85	73	12	47	38	69	81.2	69	81.2	12	14.1	52
Västernorrlands..........	67	49	18	41	26	27	40.s	29	43.8	—	—	22
Jämtlands ..............	126	97	29	94	3 31	67	53.2	78	61.9	1	0.8	70
Gävleborgs..............	117	81	36	91	26	78	66.8	83	70.9	8	6.8	78
Kopparbergs ............	106	90	16	54	52	74	69.8	87	82.i	6	5.7	76
Värmlands ..............	22	11	11	7	15	9	40.9	15	68.i	—	—	6
Summa antal	669	519	‘148	449	2 219	416	62.2	455	68.0	40	6.0	9 377
%	lOO.o	77.6	22.1	67.1	32.7							58.3
Därav flyttbara antal	72	71	1	52	219	49	—	57	—	15	—	4 42
%	lOO.o	98.6	1.4	72.3	26.4	68.0	—	79.2	—	20.8	—	61.8
Därav tillhörande:	Antal	%	%	%	%
domänverket ..........	144	92.4	7.6	75.o	25.o	—	78.5	—	78.5	—	11.8	71.1
allmänningar..........	22	90.9	9.1	50.o	50.o	—	68.2	—	72.7	—	9.1	45.5
bolag..................	348	83.9	16.1	68.4	2 31.8	—	62.6	—	69.2	—	6.0	59.o
andra enskilda ........	101	43.6	>54.4	63.4	36.6	—	44.5	—	52.4	—	—	47.5
flottningsföreningar....	54	55.e	44.4	51.8	48.2	—	46.3	—	49.8	—	—	29.7

1 2 härbärgen saknade fönster.

2 1 härbärge utgjordes av matrum utan sovplatser.

3 Av 647 förläggningar.

4 » 68 »

Bihang till riksdagens protokoll W37-

1 sami. Nr 112.

173 37

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 11. Bostädernas beskaffenhet — raggar, tak och golv — vintern 1935—1936.

Undersökning II.

1	2	3 Därav upp- förda	4	1 5	1 6	II 7	1 8	1 9	1 10	1 ii	II >2	1 13	1 14	1 15	1 16
Län samt kategori ay avverkningar	Antal	väg				Antal	bostäder med
gar1	av		yttertak1	av		golv1
skogs- äga- rens för- sorg	tim- mer	brä- der och såg- spån	an- nat	tak- spån	brä- der	papp	plåt	tegel och an- nat	av trä värme-isolerat med	av	jord
tross- botten	board	fast- gård	Antal	I % av s arnth.
Domänverkets avverkningar
i egen regi.
Norrbottens ..........	310	260	226	42	i	179	55	2	33	_	50	3	244	5	1.6
Västerbottens..........	84	69	50	6	5	52	6	—	3	—	18	6	51	9	10.7
Västernorrlands........	9	5	9	—	—	5	2	2	_	_	1	_	4	4	44.5
Jämtlands ............	26	23	12	1	, —	12	—	_	1	_	14	2	10
Gävleborgs............	33	28	5	—	—	5	—	—	—	—	18		6	_	_
Kopparbergs ..........	91	71	32	16	—	32	—	—	16	—	45	3	31	1	l.i
Värmlands ............	2	2	2	—	—	2	—	—	—	—	2	—	—	—
Summa antal	555	458	336	65	6	287	63	4	53	_	148	14	346	19	3.4
%	—	82.5	82.5	16.o	1.5	70.5	15.5	1.0	13.o	—	29.1	2.8	68.1	—	—
Å rot försålda virkesposter
från statens skogar.
Norrbottens ..........	107	51	56	4	8	54	5	1	8	_	9	13	81	7	6.5
Västerbottens..........	166	87	83	11	7	82	8	6	3	—	40	14	96	12	7.2
Västernorrlands........	69	42	31	—	—	31	—	—	—	—	11	2	45	7	10.1
Jämtlands ............	82	64	29	1	—	30	—	—	—	—	38	—	36	3	3.7
Gävleborgs............	40	36	22	—	—	22	—	—	—	—	8	—	29	1	2.6
Kopparbergs ..........	35	25	20	7	—	21	—	—	6	—	5	—	30	—	—
Värmlands ............	6	6	6	—	—	6	—	—	—	—	4	—	2	—	—
Summa antal	505	311	247	23	15	246	13	7	17	—	115	29	319	30	5.9
%	—	61.6	86.6	8.i	5.3 ;	86.9	4.6	2.6	6.0	—	24.8	6.3	68.9	—	—
Å rot försålda virk.post.
fr. allm. och bespar.-skogar.
Norrbottens ..........	34	16	27	4	i	11	16	5	—	—	2	—	30	1	2.9
Västerbottens..........	6	2	4	2	— 1	5	—	1	—	—	—	—	2	4	66.7
Gävleborgs............	9	8	8	1	—	8	—	1	—	—	4	—	5	—	—
Kopparbergs ..........	67	37	45	17	—	44	2	—	16	—	5	—	52	—	—
Summa antal	116	63	84	24	i!	68	18	7	16	_	11	—	89	5	4.3
%	—	54. s	77.1	22.0	0.9	62.4	16.5	6.4	14.7	—	11.0	—	89.o	—	—
Bolags avverkn. d egna skog.
Norrbottens ..........	138	97	102	33	i	100	18	3	15	—	16	1	119	—	—
Västerbottens..........	353	236	222	16	105	225	52	30	42	—	97	80	145	21	6.0
Västernorrlands........	514	383	413	38	5	383	39	71	3	5	127	18	257	79	15.4
Jämtlands ............	745	513	689	27	6	627	28	66	9	2	137	—	572	31	4.2
Gävleborgs............	574	4441	429	128	21	365	24	76	57	46	251	4	262	21	3.7
Kopparbergs ..........	682	389	409	137	46	454	29	15	157	10	214	11	277	10	1.5
Värmlands ............j	162	143	132	9	18	124	2 \|	3	26	4	83	3	47	20	12.3
Summa antal	3.168	2.205	2,396	388	202	2.278	1921	264	3091	67	925	117	1,679	182	5.7
% 1	—	69.6	80.s	13.0	6.8	73.2	6.2 1	8.5	9.9 j	2.2	34.o	4.3	61.7	—	—

1 Uppgifter härom ha ej inkommit för samtliga höstäder i kol. 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

1	2	3	i	5	6 \|	7	8	9	1®	n	1*	13	14	~ 15	16
Samtliga kategorier av av-verkningar. Norrbottens .... antal	589	424	411	83	n	344	94	11	56		77	17	474	13	2.2
%	—	72.0	81.4	16.4	2.2	68.1	18.6	2.2	ll.i	—	13.6	3.o	83.4	—	—
Västerbottens . . antal	609	394	359	35	117	364	66	37	48	—	155	100	294	46	7.6
%	—	64.7	70.3	6.8	22.9	70.7	12.8	7.2	9.3	—	28.2	18.2	53.6	—	—
Västernorrlands., antal	592	430	453	38	5	419	41	73	3	5	139	20	306	90	15.2
%	—	72.6	91.3	7.7	1.0	77.4	7.6	13.5	0.6	0.9	29.9	4.3	65.8	—	—
Jämtlands...... antal	853	600	730	29	6	669	28	66	10	2	189	2	618	34	4.0
%	—	70.3	95.4	3.8	0.8	86.3	3.6	8.5	1.3	0.3	23.4	0.2	76.4	—	—
Gävleborgs .... antal	656	516	464	129	21	400	24	77	57	46	281	4	302	22	3.4
%	—	78.«	75.6	21.0	3.4	66.2	4.o	12.8	9.4	7.6	47.9	0.7	51.4	—	—
Kopparbergs .... antal	875	522	506	177	46	551	31	15	195	10	269	14	390	11	1.3
%	—	59.7	69.4	24.3	6.3	68.7	3.9	1.9	24.3	1.2	40. o	2.i	57.9	—	—
Värmlands...... antal	170	151	140	9	18	132	2	3	26	4	89	3	49	20	11.8
%	—	88.»	83.8	5.4	10.8	79.o	1.2	1.8	15.6	2.4	63.i	2.1	34.8	—	—
Summa antal	4.344	3,037	3,063	500	224	2,879	286	282	395	67	1,199	160	2,433	236	5.4
%	—	69.9	80.9	13 2	5.9	73.7	7.3	7.2	lO.i	1.7	31.6	4.2	64.2	—	—

100

Kungl. Majlis proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 12. Bostädernas beskaffenhet, sovplatser lii. lii. — vintern 1935—1936.

Undersökning II.

1	2	3	1 4	5	1 6	7	8	9	1 io	ii	1 12	13
Län saint kategori av avverkning	Bostäder			Antal bos	tade	r me	d
Antal	Därav uppf. genom skogs- äga- rens för- sorg	fönsterna	sovplatserna anordn. som	förstuga	förvar.-rum	torkrum
dubb- la	enkla	säng- ar	brit- sar	Antal	i % ar samtl. bost.	Anta]	i % aT samtl. bost.	Antal	i%av samtl. bost.
Domänverkets avverk-
ningar i egen regi.
Norrbottens ......	310	260	297	13	290	19	237	76-4	226	72.9	48	15.5
Västerbottens......	84	69	81	3	54	30	68	81.0	68	81.0	6	7.1
Västernorrlands. . . .	9	5	8	1	3	6	3	33.3	4	44.4	1	ll.i
Jämtlands ........	26	23	20	6	24	2	14	53.8	11	42.3	3	11.5
Gävleborgs........	33	28	28	5	25	4	27	81.9	25	75.8	1	3.o
Kopparbergs ......	91	71	85	6	48	42	79	86.8	74	81.3	12	13.2
Värmlands ........	2	2	i	1	2	~	2	100. o	—	—	—	—
Summa antal	555	458	520	35	446	103	430	77.5	408	73.5	71	12.8
%	—	82.5	93.7	6.3	81.2	18.8
Å rot försålda virkes-
poster från statens
skogar.
Norrbottens .......	107	51	87	20	86	18	75	70. o	74	69.2	15	14.0
Västerbottens......	166	87	141	16	122	40	lil	66.9	106	63.9	21	12.7
Västernorrlands. ...	69	42	59	10	51	14	42	60.9	21	30.4	3	4.3
Jämtlands ........	82	64	68	14	71	10	37	45. t	41	50. o	4	4.9
Gävleborgs........	40	36	36	4	11	29	31	77.5	32	80. o	3	7.5
Kopparbergs ......	35	25	35	—	14	21	23	65.7	22	62.8	8	22.8
Värmlands ........	6	6	3	3	5	1	5	83.3	2	33.3	—	—
Summa antal	505	311	429	67	360	133	324	64.2	298	59.0	54	10.7
%	—	61.6	86.5	13.5	73.o	27.0
Å rot försålda virkes-
poster fr. allm. och
bespar.-skogar.
Norrbottens ......	34	16	30	4	23	9	21	61.8	18	52.9	3	8.8
Västerbottens......	6	2	4	2	2	4	2	33.3	2	33.3	_	—
Gävleborgs........	9	8	9	—	—	9	9	100.o	8	88.9	3	33.3
Kopparbergs ......	67	37	57	8	17	47	52	77.6	41	61.2	3	4.5
Summa antal	116	63	100	14	42	69	84	72.4	69	59.5	9	7.8
%	—	54.3	87.7	12.3	37.8	62.2
Bolags avverkn. å
egna skogar.
Norrbottens ......	138	97	136	2	132	6	109	79.o	75	54.3	26	18.8
Västerbottens......	353	236	339	11	234	115	259	73.4	240	68.o	39	11.0
Västernorrlands. . . .	514	383	436	70	395	119	204	39.7	166	32.3	8	1.6
Jämtlands ........	745	513	652	91	667	75	412	55.3	414	55.6	45	6.0
Gävleborgs........	574	444	459	115	410	164	359	62.5	274	47.7	35	6.1
Kopparbergs ......	682	389	584	98	407	270	467	68.5	233	34.3	5	0.7
Värmlands ........	162	143	151	8	86	68	97	59.9	83	51.2	—	—
Summa antal	3,168	2,205	2,757	395	2,331	817	1.907	60.2	1.485	46.9	158	5.0
%	—	69.6	87.5	12.5\|	74.i	25.9\|

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B)

101

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	18
Samtliga kategorier
av avverkningar.
Norrbottens . . ant.	589	424	550	39	531	52	442	75.0	393	66.7	92	15.6
%	—	72.o	93.6	6.6	91.1	8.9
Västerbottens ant.	609	394	565	32	412	189	440	72.s	416	68.3	66	10.8
%	—	64.7	94.6	5.4	68.6	31.4
Västernorrl. . . ant.	592	430	503	81	449	139	249	42.1	191	32.3	12	2.o
%	—	72.6	86.1	13.9	76.4	23.6
Jämtlands .... ant.	853	600	740	lil	762	87	463	54.3	466	54.6	52	6.1
%	—	70.3	87.o	13.0	89.8	10.2
Gävleborgs . . ant.	656	516	532	124	446	206	426	64.9	339	51.7	42	6.4
%	—	78.6	81.1	18.9	68.4	31.6
Kopparbergs., ant.	875	522	761	112	486	380	621	71.0	370	42.3	28	3.2
%	—	59.7	87.2	12.8	56.1	43.9
Värmlands.... ant.	170	151	155	12	93	69	104	61.2	85	50.o	—	—
%	—	88.s	92.8	7.2	57.4	42.6
Summa antal	4.344	3,037	3,806	ali	3,179	1,122	2,745	63.2	2,260	52.o	292	6.7
%	—	69.9	88.2	11.8	73.9	26.i

Tab. 13. Fönsternas antal, storlek m. m. i de besiktigade bostäderna.

Undersökning I.

1	2	3	*	s	e	7	8	9	10	i»	12	13	14	15	16
Län samt kategori av ägare		Antal rum med	Antal fönster	Fönsteryta	Antal rum med en fönsteryta av
under- sökta bost.	i	2	3 el. fl.	to- talt	per rum	per rum	per fön- ster	förh. till gol T-ytan	-0.49	-0.50 -0.99	l.oo- -1.49	1.50- -1.99	2.oo- -2.49	2.50-
fönster	1	kvm	kvm
Norrbottens .....	146	54	112	14	315	1.7	1.68	0.97	V17	9	30	35	44	28	34
Västerbottens.. ..	85	19	52	32	225	2.2	1.92	0.88	7/16	1	13	18	25	25	21
Västernorrlands..	67	22	42	15	153	1.9	1.63	0.84	Vl5	10	15	13	17	9	15
Jämtlands ......	126	24	94	27	293	2.0	1.64	0.81	7/16	1	26	35	48	26	9
Gävleborgs......	117	28	68	41	293	2.1	1.85	0.87	»A>	6	22	27	26	20	36
Kopparbergs ....	106	10	41	62	282	2.5	1.80	0.72	»As	—	16	33	21	18	25
Värmlands ......	22	11	8	4	39	1.7	1.34	0.79	»A.	—	7	9	4	2	1
Summa o. medeltal	669	168	417	195	1.600	2.0	1.74	0.85	Vie	27	129	170	185	128	141
%		21. s	53. s	24.9						3.5	16.5	21.7	23.6	16.4	18.o
Därav tillhörande:	Antal	%	%	%	Antal					%	%	%	%	%	%
domänverket . .	144	17.2	67.2	15.6	346	1.9	1.88	0.98	»Ae	1.7	ll.i	17.2	26.1	16.7	27.»
allmänningar . .	22	26.9	34.6	38.5	55	2.1	1.78	0.84	»Ae	—	15.4	19.2	34.6	15.4	15.4
bolag ........	348	18.7	51.6	29.7	888	2.2	1.79	0.83	»As	1.9	16.1	23.8	24.1	18.o	16.0
andra enskilda	101	36.8	49.5	11.9	187	1.7	1.27	0.74	‘/l7	14.7	26.0	21.1	17.4	10.1	8.3
flottningsför-
eningar......	54	123.2	37.5	39. s	124	2.2	1.81	0.82	Vio	—	17.9	26.8	19.6	16.1	19.6

1 2 enrummiga härbärgen i Norrbottens Jan och häda tillhörande enskild arbetsgivare
saknade fönster.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B)

Tab. 14. Do besiktigade bostäderna fördelade efter vid inspektionen gjorda

anmärkningar.

Undersökning I.

1	2	3	4	s	6	7	8	9

	tigade bostäder	Antal	bostäder, som	vid besiktning
Län m. m.	totalt	på grund av klago- mål	voro utan an- märk- ning	voro över- belagda i	vörö kalla och dragi ga	voro behäf- tade med andra brister	b levo ut-dömda	Anteckningar
Norrbottens Bostad med individuell
mathållning ...... 1 Bostad med gemensam	86		23	17	40	50	8
mathållning ...... 2	54		35	—	14	9	—
Summa antal	140	22	58	17	54	59	8
%	100. o	15.7	41.4	18.3	38.6	42.1	5.7
Västerbottens Grupp 1 .............	42		10 18 28	2 7	19 11	29 9
»“ 2 ..............	39
Summa antal	81	14	9	30	38	_
%	lOO.o	17.3	34.6	14.o	37.o	46.9	—
Västernorrlands Grupp 1 ..............	64		10	4	35	44	14	14 härö. sammanb. m. stall.
»" 2 ..............	2		1		1		\5 » voro av kolkojetyp.
Summa antal	60	18	11	4	36	44	14
%	lOO.o	27.3	16.7	7.4	54.5	66.7	21.2
Jämtlands Grupp 1 .............	102		29	6	52	51	8	(2 härb. sammanb. m. stall.
			\4 » vörö av kolkojetyp.
» 2 ..............	25		13	3	10	9	1	1 » var »» »
Summa antal	127	14	42	9	62	60	9
%	lOO.o	11.0	33.1	8.6	48.8	47.2	7.1
Gävleborgs Grupp 1 ..............	90		36	3	39	24	10	6 härb. voro av kolkojetyp. 1 » sammanb. m. stall.
»** 2 ..............	27		21	2	5	3	1
Summa antal	117	19	57	5	44	27	11
%	lOO.o	16.2	48.7	6.o	37.6	23.1	9.4
Kopparbergs Grupp 1 ..............	71		27	2	32	29	5
»“ 2 ..............	23		16	2	2	3
Summa antal	94	11	43	4	34	32	5
%	lOO.o	11.7	45.7	8.0	36.2	34.o	5.3
Värmlands Grupp 1 ..............	21		8	2	10	8	2
»''* 2 ..............	1			1
Summa antal	22		8	2	10	9	2
%	lOO.o		36.4	ll.i	45.4	40.9	9.1
Samtliga antal	647	98	247	50	270	269	49
%	lOO.o	15.1	38.2	10.7	41.7	41.6	7.6
därav: Grupp 1 antal	476		143	36	227	235	47
%	lOO.o		30.o	10.6	47.7	49.4	9.9
Grupp 2 antal	171		104	14	43	34	2
%	lOO.o		60.8	11.0	25.1	19.9	1.2

1 Procentsiffrorna beräknade på antal vid besiktningen bebodda härbärgen (se tab. 1 och 2).

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

103

1	2	3	4	5	6	7	8	9
Därav tillhörande:	Antal		%	%	%	%	%
Domänverket.							4.2
Grupp 1 ............	72	27	36.i	14.6	88.9	50. o
» 2 ............	61	20.3	70.5	9.7	19.7	11.5	O.o
Allmänningar.				O.o	46.1	77.0	7.7
Grupp 1 ............	13	6	23.i
» 2 ............ Bolag.	7	30. o	28.6	20. o	42.9	28.6	O.o	15 häri», samman!), m. stall.
Grupp 1 ............	267	45	32.2	8.2	46.8	46.4	5.2	\1 »> var av kolkojetvp.
» 2 ............ Andra enskilda.	76	13.1	64.5	10.8	19.7	19.7	O.o	fl hart), samman!), m. stall.
Grupp 1 ............	79	16	16.5	29.7	58.1	57.o	35.4	\14 » voro av kolkojetyp. fl » sammanb. m. stall.
» 2 ............	19	16.3	36.8	5.3	47.4	36.8	10.5	\l » var av kolkojetyp.
Flottningsföreningar.					48.9	44.5	2.2
Grupp 1 ............	45	4	33.3	O.o
» 2 ............	8	7.5	37.5	28.6	37.5	37.5	O.o

104

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 15. Gemensamma skogsarbetarhush&ll vintern 1935—1936.

Undersökning II.

1	2	3	I 4	1 5	6	1 i	i »	1 a	II i"	1 n	1 12	1 18	1 14	1 läll 16	1 i?	1 I»	1 19
		Hushålls-					Hushållen voro anordnade	i bostäder	med
		medlemmar		ett	rum				flera	rum
Län samt kategori ay avverkning	Antal hus- håll	Antal	i % av samt- liga arbe- tare	per hils	An- tal	Där- av flytt- bara	Hushålls- med- lemmar	An- tal	Där- av flytt- bara	Anta] bo- stads- rum	An- tal kök och mat- rum	Hushålls- med- lemmar	för- stu-	för- råds- rum	tork- rum	ven- tila- tion
			håll	Anta]	per hus- håll	Anta]	per hus hål	\|
Domänverkets av-															•
verkningar i
egen regi. Norrbottens ....	165	2,554	63.9	15	lie	22	1,513	13	49	i	83	63	1,041	21	153	145	45	104
Västerbottens ..	34	479	53.e	14	14	2	196	14	20	3	23	20	283	14	'' 29	31	4	26
Västernorrlands.	2	29	27.9	15	—	—	—	—	2	_	4	2	29	15	1	1	1	1
Jämtlands......	9	89	52. s	10	6	—	57	10	3	_	4	2	32	11	7	7	3	4
Gävleborgs . . . .	4	48	27.7	12	4	—	48	12	_	_				4	4		4
Kopparbergs....	36	425	65.1	12	36	10	425	12	—	—	—	—	—	—	30	30	12	17
Summa	250	3,624	60.4	—	176	34	2,239	—	74	4	114	87	1,385	_	224	218	65	156
Medeltal	—	—	—	14		—	13	__	_	_	_		19
%	lOO.o	lOO.o	—	—	70.4	—	61.8	—	29.6	—	—	—	38.2		89.6	87.2	26.o	62.4
Å rot försålda poster från statsskogar.
Norrbottens ....	70	957	79.8	14	51	10	628	12	19	(1)	26	20	329	17	60	61	15	35
Västerbottens ..	87	1,304	61.4	15	44	10	640	15	43	6	49	42	664	15	64	69	18	64
Västernorrlands .	5	61	12.2	12	2	—	20	10	3	_	3	3	41	14	4	4	1	2
J ämtlands......	19	248	35.5	13	14	1	182	13	5	_	7	3	66	13	12	8	4	5
Gävleborgs ....	19	214	52.7	11	18	—	204	11	1	—	1	1	10	10	19	18	3	17
Kopparbergs....	17	217	80.1	13	16	5	207	13	1	_	1	1	10	10	16	16	8	10
Värmlands ....	1	5	12.8	5	1	—	5	5	—	—	—				1	1
Summa	218	3,006	57.4	—	146	26	1.886	_	72	6(1)	87	70	1,120		176	177	49	133
Medeltal		—	—	14	—	—	—	13	—		_	_		16
%	lOO.o	lOO.o	—	—	67.0		62.7		33.o	—	—	—	37.3		80.7	81.2	22.5	61.0
Å rot försålda poster från all-männingar.
Norrbottens ....	14	165	47.7	12	6	1	61	10:	8	1	11	6	104	13	10	13	3	4
Västerbottens . .	2	26	37.i	13	1	—	8	8;	1	_	1	1	18	18	2	2		2
Gävleborgs ....	7	113	79.6	16	6	—	92	15	1	_	1	1	21	21	7	7	3	tsv
Kopparbergs....	44	481	79.6	11	35	7	389	11	9	2	11	8	92	10	36	24	3	*6
Summa	67	785	67.5	—	48	8	550	_	19	3	24	16	235		55	46	9	15
Medeltal	—	—	—	12	—	—	—	11	—	_	_			12
%	lOO.o	lOO.o	—	—	71.6	—	70. o	—	28.4	—	—	—	30. o		82.o	68.7	13.4	22.4
Bolags avverk-ningar d egna skogar.
Norrbottens ....	69	814	59.5	12	39	8	356	9	30	1	41	27	458	15	33	35	23	56
Västerbottens .. \|	83	1.315	35.1	16	65	44	957	15	18	_	31	22	358	20	40	41	34	66
Västernorrlands .1	12	164	4.8	14	6	3	81	14	6	-d)	9	5	83	14	11	8	3	9

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B),

105

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19
Jämtlands......	205	2,372	37.8	12	172	5	2,007	12	33		39	26	365	n	169	186	41	106
Gävleborgs ....	64	798	18.o	12	52	4	662	13	12	1	16	11	136	n	58	53	31	46
Kopparbergs. .. .	81	979	19.7	12	67	27	817	12	14	2	20	13	162	12	54	54	1	78
Värmlands......	1	12	1.6	12	1	—	12	12	—	—	—	—	—	—	1	i	—	1
Summa	515	6,454	25.5	—	402	91	4,892	—	113	4(1)	156	104	1,562	—	366	378	133	362
Medeltal	—	—	—	13	—	—	—	12	—	—	—	—	—	14	—	—	—	—
%	100. o	100. o	—	—	78.o	—	75.8	—	22.o	—	—	—	24.3	—	71.1	73.5	25.8	70.2
Samtliga avverk-ningar. Norrbottens ....	318	4,490	65.o	14	212	41	2,558	12	106	3	161	116	1,932	18	256	254	86	199
Västerbottens ..	206	3,124	45.7	15	124	56	1,801	15	82	9	104	85	1,323	16	135	143	56	158
Västernorrlands.	19	254	6.3	13	8	3	101	13	11	-d)	16	10	153	14	16	13	5	12
Jämtlands......	233	2,709	37.9	12	192	6	2,246	12	41		50	31	463	11	188	201	48	115
Gävleborgs ....	94	1,173	22.7	12	80	4	1,006	13	14	1	18	13	167	12	88	82	37	70
Kopparbergs....	178	2,102	32.4	12	154	49	1,838	12	24	4	32	22	264	11	136	124	24	lil
Värmlands......	2	17	1.4	9	2	—	17	9	—	—	—	—	—	—	2	2	—	1
Summa	1,050	13,869	367	—	772	159	9.567	—	278	17(1)	381	277	4,302	15	821	819	256	666
Medeltal		—	—	13	—	—	—	12	—	—	—	—	—	—	—	—	—
%	100.G	100.o	—	—	73. c	—	69.o	—	26.4	—	—	—	31.o	—	78.2	78.o	24.4	63.3

106

Kungl. Maj-.ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 16. Antal järnspisar rid gemensamma skogsarbetare shåll, fördelade pä ägare.

Undersökning II.

1	1 2	1 3	i 4	I 5	1 6	1 7	8	1 9	[ 10	11	12	1 13	14	15	1 16	17
								L	ä n
Kategori av avverkning samt ägare	Norr- bottens	Väster- bottens	Väster- norrlands	Jämt- lands	Gävle- borgs	Koppar- bergs	Värm- lands	Samtliga
	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%
Domänverkets avverkningar
i egen regi.
Domänverket............	156	95	27	79	i	50	2	29	i	25	17	47	i	100	205	82
Arbetarna ..............	9	5	7	21	i	50	5	71	3	75	19	53	—		44	18
Summa	165	100	34	100	2	100	7	100	4	100	36	100	i	100	249	100
Å rot försålda virkesposter från statsskogar.
Domänverket............	12	17	21	24	4	80	4	21	2	11	4	24	_	_	47	22
Virkesköpare............	53	76	46	52	1	20	12	63	1	6	5	29	_	_	118	54
Arbetarna ..............	5	7	21	24	—	—	3	16	15	83	8	47	—	—	52	24
Summa	70	100	88	100	5	100	19	100	18	100	17	100	—	—	217	100
A rot försålda virkesposter från allmänna och besparingsskogar.
Skogsägaren ............	5	36	—	—	—	—	—	—	1	14	1	2	_	_	7	11
Virkesköpare............	8	57	2	100	—	—	—	—	1	14	9	22	_	_	20	31
Arbetarna ..............	1	7	—	—	—	—	—	—	5	72	32	76	—	—	38	58
Summa	14	100	2	100	—	—	—	—	7	100	42	100	—	—	65	100
Bolags avverkningar å egna skogar.
Bolag ..................	54	84	54	70	12	100	112	55	50	83	30	37	i	100	313	63
Arbetarna ..............	10	16	23	30	—	—	93	45	10	17	50	63	—		186	37
Summa	64	100	77	100	12	100	205	100	60	100	80	100	i	100	499	100
Samtliga kategorier.
Skogsägaren ............	227	72	102	51	17	90	118	51	54	61	52	30	2	100	572	56
Virkesköpare............	62	20	48	24	1	5	12	5	2	2	14	8	_		138	13
Arbetarna ..............	25	8	51	25	1	5	101	44	33	37	109	62	—	—	320	31
Summa	314	100	201	100	19	100	2311	100	89	100	175	100	2	100	1,030	100

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 17. Hushållerskornas antal oell bostadsförhållanden rid gemensamma skogsarbetarliushåll.

Undersökning II.

1	2 \|	» 1	4 1	5 1	6 !	1 1	8 1	9 !	10 \|	ii i	12 \|	13 \|	14 \|	15 \|	16 \| 17
								L a	n
Kategori av avverkning samt bostadsförhållandena för hushållerskorna	Norr- bottens	Väster- bottens	Väster- norrlands	Jämt- lands	Gävle- borgs	Koppar- bergs	Värm- lands	Samtliga
	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	%	An- tal	*
Domänverkets avverkningar i egen regi. Antal hushållerskor, som bott i eget rum, kök eller matrum..............1	71	36	20	54	2	100	3	33	i	25	4	10			101	35
Antal, som bott bland ar-betarna med avbalkning eller förhänge........2	115	59	16	43			4	45	i	25	31	75			167	57
Antal, som bott bland ar-betarna utan dylik an-ordning..............3	10	5	1	3			2	22	2	50	6	15	i	100	22	8
Summa	196	100	37	100	2	100	9	100	4	100	41	100	i	100	290	100
Ä rot försålda virkesposter frän statens skogar. Grupp 1 ................	29	36	55	51	4	67	4	21	3	15	1	5			96	38
» 2 ................	51	64	50	47	2	33	13	68	9	45	14	67	—	—	139	55
» 3 ................	—		2	2	—	—	2	11	8	40	6	28	—	—	18	7
Summa	80	100	107	100	6	100	19	100	20	100	21	100	—	—	253	100
Å rot försålda virkesposter från allmänna och besparingsskogar. Grupp 1 ................	10	59	1	50					1	12	9	20			21	29
.. 2 ................	7	41	1	50	—	—	—	—	2	25	17	37	—	—	27	37
» 3 ................									5	63	20	43	—	—	25	34
Summa	17	100	2	100	—	—	—	—	8	100	46	100	—	—	73	100
Bolags avverkningar d egna skogar. Grupp 1 ................	48	59	41	42	6	50	41	17	22	29	32	31			190	31
»“ 2 ................	33	41	53	54	6	50	163	68	48	63	31	31	i	100	335	55
» 3 ................		4	4	—	—	36	15	6	8	39	38	—	—	85	14
Summa	81	100	98	100	12	100	240	100	76	100	102	100	i	100	610	100
Samtliga kategorier av avverkningar. Grupp 1 ................	158	42	117	48	12	60	48	18	27	25	46	22			408	33
» 2 ................	206	55	120	49	8	40	180	67	60	56	93	44	i	50	668	55
» 3 ................	10	3	7	3	—	—	40	15	21	19	71	34	i	50	150	12
Summa	374	100	244	100	20	100	268	100	108	100	210	100	2	100	1,226	100
Hushållerskornas bostads-förhållanden enligt undersökning I-Grupp 1 ................	10	36	16	36	2	67	6	20	4	18	15	58	i	100	54	35
» 2 ................	17	61	24	55	1	32	12	42	9	41	4	15	—	—	68	44
» 3 ................	1	3	4	9	—	—	11	37	9	41	7	27	—	—	32	21
Summa	28	100	44	100	3	100	30	100	22	100	26	100	i	100	154	100

108

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B),

Tab 1$. Antal härbärgen ni. m. å statens skogar inom Norrland, Dalarna och Värmland

år 1935.

Undersökning lil.

1 1	2	3	4	5	6	i	8	9	10	ii	18	13	14	15	16	17
							F			a					Flytt-
														bara
Överjägmästar-distrikt	Antal		Enrummiga			Flerrummig	a
här- bär-	sov- platser		Antal sovplatser	Medel- tal per		Antal bost.	An- tal	Antal sovplatser	Medel- tal per	An-	An- tal
	gen	Antal	för	för		An- tal	kök och mat- rum	för	för		tal	sov- plat- ser
				arbe-	för-	Summa	här-	rum	arbe-	för-	Summa	här-
				tare	män		bärge			tare	män		harge
Ovre Norr-
bottens..	503	7,190	285	3,061	174	3,235	u	205	426	27	3,455	321	3,776	18	13	179
Nedre Norr-
bottens..	464	6,553	374	4,916	139	5,055	14	84	169	7	1,260	166	1,426	17	6	72
Skellefteå	218	3,144	158	2,037	59	2,096	13	58	132	6	949	80	1,029	18	2	19
Umeå ....	332	4,907	195	2,697	58	2,755	14	116	226	15	1,588	283	1,871	16	21	281
Mellersta
Norrlands	603	7,438	375	4,134	108	4,242	11	214	442	1	2,568	488	3,056	14	14	140
Gävle—Dala	583	6,590	459	4,881	360	5,241	11	112	228	—	1,013	261	1,274	11	12	75
Bergslags-
distriktet (Karlstads revir) ....	10	86	4	27		27	7	6	14		59		59	10
Summa	2,713	35,908	1,850	21,753	898	22,651	—	795	1,637	56	10,892	1,599	12,491	—	68	766
Medeltal	—	—	—	—	—	—	12	—	—	—	—	—	—	16	—	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Bilaga B),

109

Tab. 19. Härbärgenas å statens skogar beskaffenhet — väggar, tak och golv — år 1935.

Undersökning lil.

1		2	»	*	5	6	i	»	9	10	IX	12
		Antal här-		B	o s t ä d e r	n a 8	b e 8 k a f f	enhet
Överjägmästardi strikt	Väggar av		Yttertak av		Golv av
			timmer	bräder o. fylin.	annat	spån	bräder	papp	annat	plåt	trä	jord
Övre Norrbottens . .	antal	503	476	7	20	165	310	11	_	17	469	34
	%	100. o	94.6	1.4	4.o	32.8	61.6	2.s	—	3.4	93.3	6.7
Nedre Norrbottens. .	antal	464	438	16	10	429	24	4	—	7	422	42
	%	100.O	94.6	3.4	2.1	92.4	5.2	0.9	—	1.5	91.o	9.0
Skellefteå..........	antal	218	202	14	2	198	16	3	—	i	190	28
	?6	100. o	92.7	6.4	0.9	90.8	7.3	1.4	—	0.5	87.1	12.9
Umeå..............	antal	332	281	27	24	‘293	‘9	1 7	—	1 10	1 291	1 25
	%	100. o	84.7	8.1	7.2	91.9	2.8	2.2	—	3.1	92.1	7.9
Mellersta Norrlands	antal	603	581	7	15	570	9	7	5	12	521	82
	%	lOO.o	96. s	1.2	2.5	94.5	1.5	1.2	0.8	2.0	86.4	13.6
Gävle—Dala ......	antal	583	526	54	3	519	9	6	n	38	530	53
% Bergslagsdistriktet (Karl-	lOO.o	90.2	9.3	0.5	89.1	1.5	1.0	1.9	6.5	91.o	9.0
stads revir)......	antal	10	10	—	—	10	—	—	—	—	10	—
%	lOO.o	lOO.o	—	—	lOO.o	—		-	—	100 o	—
Summa	antal	2.713	2.514	125	74	2,184	377	38	16	85	2,433	264
	%	lOO.o	92.7	4.6	2.7	80.6	13.9	1.6	0.7	3.2	90.2	9.8

1 Uppgifter saknas å 13 tak och 16 golv.

Ilo

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

Tab. 20. Härbärgenas å statens skogar beskaffenhet — fönster, eldstad

m. m. — år 1935.

Undersökning III.

Ö Teij ägm ästardistrikt	Antal här- bär- gen	B	8 t ä d e	n a	s b	esk	a f f	e n h	e t
Föns- ter	Eldstad	För- stuga	För- råds- rum	Käl- lare	Tork- rum	För ge- men" samt hus- håll
Eld- pall	Öppen spis	Järn- spis
Övre Norrbottens ......	antal	503	1,033	186	287	109	305	197	13	6	57
	%	—	—	—	—	—	60.5	39.i	2.6	1.2	11.3
Nedre Norrbottens ....	antal	464	1,061	338	125	59	310	259	12	34	101
	%	—	—	—	—	—	66.8	55.8	2.6	7.3	21.7
Skellefteå..............	antal	218	546	157	59	37	165	137	7	11	48
	%	—	—	—	—	—	75.5	62.8	3.2	5.0	21.9
Umeå..................	antal	332	827	233	102	45	227	167	18	4	37
	%	—	—	—	—	—	68. s	50.4	5.4	1.2	11.1
Mellersta Norrlands ....	antal	603	1,551	220	351	40	409	319	103	9	25
	%	—	—	—	—	—	67.8	52.8	17.1	1.5	4.i
Gävle-Dala ............	antal	583	1,537	303	208	94	462	275	16	18	21
	%	—	—	—	—	—	79.o	47.o	2.7	3.i	3.6
Bergslagsdistriktet......	antal	10	36	—	4	6	7	6	—	_	—
(Karlstads revir)	%	—	—	—	—	—	70. o	60. o	—	—	—
Summa	2,713	6,591	1,437	1,136	390	1,885	1,360	169	82	289
	%	—	—	—	—	—	69. c	50.8	6.s	3.o	10.7

Tab. 21. Bostadsförhållandena vid hösten 1922 salubjudna rotstående virkesposter
å statsskogarna i Norrland och Dalarna enligt revirförvaltarnas förslag.

Undersökning lil.

1	2	3	4	5	6	7	8
Öyerjägmästardistrikt	Antal virkes poster	Posl upplätos av revir förvalt-ningarna	er vid vilka bo beräknades kunna erhållas i gårdar	städer beräknades bliva uppförda av virkes-köparna
Antal	%	Antal	%	Antal	%
Övre Norrbottens ............	124	29	23	21	17	74	60
Nedre Norrbottens...........	203	100	49	66	33	37	18
Skellefteå...............	125	21	17	83	66	21	17
Umeå.....................	167	44	26	67	40	56	34
Härnösands ...............	232	68	29	64	28	100	43
Mellersta Norrlands ................	305	156	51	78	26	71	23
Dalarnas ...................	124	49	40	45	36	30	24
Samtliga	1,280	467	37	424	33	389	30

Kungl. Majus proposition nr 112 (Bilaga B).

lil

Tab. 22. Bostadsförhållandena rid hösten 1935 salubjndna rotstående virkesposter
å stat sskogarna i norrland och Dalarna enligt reyirförvaltarnas förslag.

Undersökning lil.

1	2	3	4	5	6	i	8	9	10
Överjägmästardistrikt	Antal virkes- poster		Po	ater	vid vilka bostäder
upplätos av revirförvalt-ningarna	beräknades kunna erhållas i	beräknades bliva uppförda av virkes-köparna
flottningshär-bärgen m. m.	gårdar
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Övre Norrbottens..........	15	6	40	i	6	4	27	4	27
Nedre Norrbottens ........	36	23	64	—	—	7	19	6	17
Skellefteå ................	207	49	24	5	2	132	64	21	10
Umeå ....................	113	53	47	4	3	47	42	9	8
Mellersta Norrlands........	314	168	54	13	4	94	30	39	12
Gävle—Dala ..............	104	49	47	7	7	41	39	7	7
Samtliga	7S9	348	44	30	4	325	41	86	11

112

Kungl. Majlis proposition nr 112.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
18 februari 1937.

Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Lind.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 29 januari 1937, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
skogshärbärgeslag och lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen
den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet hovrättsassessorn
Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

113

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, lagrådets den 18 februari 1937 avgivna utlåtande över de
den 29 januari 1937 till lagrådet remitterade förslagen till skogshärbärgeslag
och lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29 juni
1912 (nr 206) om arbetarskydd samt hemställer, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronpfinsenKegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Viking Nilsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 112.

173 37 8

114

Kungl. Majus proposition nr 112.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen .................................................................. 1

Förslag till skogshärbärgeslag ................................................ 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ lagen den 29
juni 1912 (nr 206) oni arbetarskydd ........................................ 6

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 januari 1997 ...................... 8

Skogsliärbärgeslagen .......................................................... 8

Historik .................................................................... 8

Utredning och förslag i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse ................ 13

Förslag i 1937 års statsverksproposition angående skogs- och flottledsinspektionen.. 15

Departementschefen s. 16.

Förslag till reviderad skogshärbärgeslag........................................ 16

Behovet av Andrad lagstiftning............................................ 16

Departementschefen s. 17.

Allmänna uttalanden angående lagens utformning.......................... 18

Departementschefen s. 23.

Utvidgning av skogshärbärgeslagens tillämpningsområde (rubrik och 1 §) . . 24

Departementschefen s. 26.

Allmänna bestämmelser örn härbärgenas beskaffenhet (2 §) ................ 29

2 § första stycket...................................................... 29

2 § andra stycket...................................................... 29

2 § tredje stycket...................................................... 34

Departementschefen s. 34.

Särskilda bestämmelser i fråga om härbärge, som användes vintertid under

någon längre tid (3 §).................................................. 36

Luftutrymme .......................................................... 37

Avstånd mellan golv och innertak...................................... 38

Trägolv................................................................ 38

Innanfönster .......................................................... 39

Förvaringsrum ........................................................ 40

Avträde................................................................ 41

Departementschefen s. 41.

Bestämmelser angående tillsyn å lagens efterlevnad (4 §) ..................

Departementschefen s. 43.

Tillämpning beträffande skogshärbärgeslagen av vissa bestämmelser i lagen

örn arbetarskydd (5—11 §§) ............................................

Departementschefen s. 44.

5 § ..................................................................

6 § ..................................................................

7 § ..................................................................

8 § ..................................................................

9 § ..................................................................

10 § ..................................................................

H § ..................................................................

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser..............................

48
50
50

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

115

Åtgärder inseende förbättrat arbetarskydd ........

Tidigare behandling av ifrågavarande spörsmål

Socialstyrelsens förslag........................

yttranden ....................................

Departementschefen s. 61.

Sid.

53
55
59

Bilaga B.

Transumt av skogs- och flottledsinspektörens till socialstyrelsen avgivna redogörelse
för undersökning rörande skogsarbetarnas bostads- och levnadsförhållanden pa

arbetsplatserna i skogarna vintrarna 1934—1935 och 1935—1936.............. 64

Utdrag’ av lagrådsprotokollet den 18 februari 1937 ........................ 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 februari 1937 ...................... 113