Kungl. MajUa proposition nr 31 (Proposition 1923:31)

Kungl. MajUa proposition nr 31.

Nr 31.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser rörande hyra; given Stockholms slott
den 26 januari 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser
rörande byra.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 26 Käft. (Nr 31.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser rörande hyra.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:

Om hyresbelopp.

1 §•

För tid efter den 30 september 1923 skall utgå den hyra, som är
avtalad eller, i de fall varom i 2 § sägs, skall anses avtalad, och äge
med undantag för de i nämnda § omförmälda fall hyresnämnds beslut
ingen inverkan på hyrans storlek.

2 §•

Har hyresgäst i den ordning, som angives i 8 § 5 mom. i lagen
den 30 juni 1920 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m. eller lagen i samma ämne den 17 juni 1921, antagit
hyresvärdens vid uppsägning på grund av 1 mom. b) samma § gjorda
erbjudande att mot förändrad hyra fortfarande förhyra lägenheten, då
skall hyra, som enligt det sålunda tillkomna avtalet skall utgå för tid
efter utgången av september månad 1923, anses avtalad till belopp, som
för tiden närmast före den 1 oktober 1923 varit gällande, med iakttagande
likväl, där för nämnda tider i avtalet icke angivits samma hyresbelopp,
att hyran för varje tidsperiod efter utgången av september månad
1923 skall anses avtalad till belopp förhållande sig till det för samma
tidsperiod i avtalet angivna hyresbeloppet lika som den för tiden närmast
före den 1 oktober 1923 gällande hyran till det hyresbelopp, vilket för
denna tid nämnts i avtalet.

Kumjl. Maj:ts proposition nr 31.

Lag samma vare, där eljest uttryckligen avtalats, att hyra skall
vara eller må göras beroende av hyresnämnds beprövande.

I fråga om ersättning för värme och varmvattens beredning gälle
dock för de i första och andra styckena omförmälda fall, så framt dylik
ersättning för tiden närmast före den 1 oktober 1923 beräknats särskilt
för sig, att ersättningen skall utgå antingen enligt de allmänna grunder,
som hyresnämnden, på sätt i 3 § stadgas, fastställer för tid efter den
30 september 1923, eller ock, där nämnden enligt samma § på därom
gjord framställning för visst hyresförhållande fastställt ersättningens belopp
eller grunderna för dess beräknande, i enlighet med vad hyresnämnden
sålunda bestämt.

3 §•

För beräknande i de i 2 § tredje stycket avsedda fall av ersättning
för värme och varmvattensberedning för tid efter den 30 september 1923
skall hyresnämnd senast den 15 augusti samma år fastställa allmänna
grunder, dock med rätt för nämnden att senare jämka desamma, om
förhållandena det betinga; och åligger det nämnden, efter framställning
av hyresvärd eller hyresgäst, att beträffande visst hyresförhållande med
tillämpning av de allmänna grunderna eller, om så finnes påkallat, med
avvikelse från desamma fastställa ersättningens belopp eller grunderna
för dess beräknande. Sådan framställning skall göras före den 1 september
1923, hyresnämnd dock obetaget att till behandling upptaga
framställning, som göres senare.

Om rätt till uppsägning i vissa fall.

4 §•

Där hyra, som är bestämd genom avtal ingånget före den 1 juli
1922, för tid efter den 30 september 1923 märkligen överstiger den hyra,
som av hyresnämnd senast fastställts för någon del av tiden 1 oktober
1921—31 mars 1923, samt hyresförhållandet icke, enligt vad avtalat är,
kan genom uppsägning efter den 15 mars 1923 bringas att upphöra med
utgången av september månad samma år eller tidigare, då må hyresnämnden,
när skäl därtill äro, kunna medgiva hyresgästen att ändock
uppsäga hyresavtalet till den 1 oktober 1923. Då sådant medgivande
lämnas, skall hyresnämnden tillika angiva den hyra, som nämnden för
tiden från och med sistnämnda dag anser skälig. Uppsägningen vare
icke gällande, såvida hyresvärden i den ordning, nedan sägs, förbinder sig
att åtnöjas med den hyra, som nämnden i sitt beslut angivit såsom skälig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Ansökan otti rätt att verkställa uppsägning, som nyss sagts, skall
göras hos hyresnämnden före den 1 april 1923; och bör nämnden före
den 20 i samma månad meddela beslut över ansökningen.

Uppsägning enligt denna § skall ske skriftligen före den 1 maj
1923; och varde hyresnämndens beslut fogat vid uppsägningshandlingen.
I denna skall meddelas, att uppsägningen icke gäller, därest hyresvärden
förbinder sig att från och med den 1 oktober 1923 under återstående
avtalstiden åtnöjas med viss angiven hyra, ej understigande den, som
nämnden vid uppsägningsrättens medgivande ansett skälig. I uppsägningshandlingen
skall därjämte angivas den tid, minst femton dagar från
uppsägningsdagen, inom vilken hyresvärden, vid äventyr av hyresavtalets
upphörande, har att lämna hyresgästen meddelande, att han går in på
framställningen om jämkning av hyran; och skall i uppsägningshandlingen
intagas erinran om berörda äventyr.

Har hyresvärden till hyresgästen under dennes vanliga adress från
postanstalt inom riket i rekommenderat brev avsänt förklaring, att han
går in på framställningen om jämkning av hyran, skall så anses, som
om antagandet kommit hyresgästen tillhanda den dag, då brevet avlämnades
å posten.

Om överklagande av hyresnämnds beslut in. ni.

5 §.

1. Har vid hyresnämnds beslut i fråga, som i 3 § sägs, ledamot
av hyresnämnd varit jävig eller av annan orsak obehörig, eller nämnden
överskridit sin befogenhet, eller annan felaktighet ägt rum i avseende på
ärendets behandling, må part, som är med beslutet missnöjd, däröver föra
klagan, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad, där magistrat
finnes, hos denna samt i övriga orter hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet.

2. Bestämmelserna i 14 § av lagen den 17 juni 1921 skola lända
till efterrättelse jämväl efter den 30 september 1923.

3. Finner prövningsmyndighet skäl att på grund av felaktighet i
avseende på ärendets behandling undanröja hyresnämnds beslut, och kan,
med hänsyn till tiden för upphörandet av hyresnämndernas verksamhet,
återförvisning av ärendet till hyresnämnd icke lämpligen äga rum, meddela
förstnämnda myndighet erforderligt beslut i själva saken.

4. Mot beslut, som prövningsmyndighet meddelat på grund av
bestämmelserna i 1 eller 3 mom., må talan ej föräs.

Kiingl. Maj it» proposition nr 31.

Om hyrans erläggande i vissa fall.

6 §•

I den man hyra för lägenhet, som omfattar högst fyra rum, kök
däri inbegripet, och helt eller delvis är uthyrd till bostad, enligt avtalet
skall erläggas i förskott för längre tid än en månad, gälle likväl såsom
förfallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran sista söckendagen
av nästföregående månad, dock att därigenom icke någon del av
hyran skall anses förfallen tidigare än i avtalet bestämts samt att hyran
för den under hyrestiden helt eller delvis infallande första kalendermånaden
skall erläggas å avtalad förfallodag.

7 §•

1. Är hyresrätt förverkad på grund av dröjsmål med hyrans erläggande,
men sker rättelse senast å åttonde söckendagen från den dag,
då hyresvärden genom behörig delgivning av vräkningsansökan eller
annorledes i laga ordning verkställt uppsägning, skall, oavsett vad därom
må hava avtalats, uppsägningen vara utan verkan och dröjsmålet icke
vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens skiljande från
lägenheten.

Har hyresvärden, under åberopande av dröjsmålet, hos domstol,
överexekutor eller skiljemän påyrkat hyresgästens vräkande från lägenheten,
må beslut, varigenom yrkandet på berörda grund bifalles, icke
meddelas, förr än tio söckendagar förflutit från uppsägningsdagen. I fall,
som nu sagts, ankommer det på hyresgäst, vilken inom behörig tid vidtagit
rättelse, att sådant hos myndigheten eller skiljemännen anmäla
och styrka. Där beslut om vräkning meddelats, går detsamma i vanlig
ordning i verkställighet, såvida ej myndighet, varest talan emot beslutet
föres, annorlunda förordnar.

2. Där hyresgäst i mål angående hans vräkande på grund av
dröjsmål med erläggande av hyra, som skall utgå i förskott för månad
eller längre tid, visar synnerliga skäl för antagande, att dröjsmålet beror
av sjukdom eller sådan arbetslöshet, som icke är självförvållad, må
domstolen eller överexekutor, varest målet är anhängigt, efter prövning
av omständigheterna kunna medgiva ytterligare anstånd utöver det, som
i 1 mom. är stadgat, och i sådant hänseende föreskriva, att dröjsmålet
icke skall utgöra anledning till vräkning, så framt hyresgästen vidtager
rättelse inom viss dag. vilken ej må sättas senare än till trettionde söckendagen
från förfallodagen. Sedan dylikt anstånd medgivits, må slut -

Kungl. Maj.~ts proposition nr 31.

ligt beslut i målet icke meddelas, förr än två söckendagar förflutit från
anståndstidens utgång. Har hyresgästen, utan att anstånd beviljats, vidtagit
rättelse senare än å åttonde söckendagen från uppsägningsdagen
men inom trettionde söckendagen från förfallodagen, må i fall, som nyss
sagts, domstol eller överexekutor jämväl vid prövning av själva målet
kunna besluta, att det skall så anses, som om anstånd enligt första punkten
medgivits till och med betalningsdagen. Angående hyresgästens skyldighet
att anmäla och styrka vidtagen rättelse så ock beträffande verkställigheten
äge vad i 1 mom. stadgats motsvarande tillämpning.

Över domstols eller överexekutors beslut i fråga om anstånd, som
nu sagts, må klagan ej föras.

8 §•

Har från postanstalt inom riket hyra genom postanvisning avsänts
till hyresvärden under dennes vanliga adress, skall städse med avseende
å frågan, huruvida hyresgästen bevarat eller, i fall som avses i 7 §,
återvunnit sin rätt till lägenheten, även om annorlunda avtalats, så anses,
som om hyran kommit hyresvärden tillhanda den dag, då anvisningen
avlämnades å postanstalten.

Är någon satt att å hyresvärdens vägnar uppbära hyra, skall vad
ovan stadgats gälla även beträffande hyrans erläggande till denne.

Om kommunal bostadsförmedling.

9 §•

1. Inom stad med en mantalsskriven folkmängd vid 1923 års ingång
av minst 30,000 skall, där icke Konungen på framställning av stadsfullmäktige
medgiver undantag, genom kommunens försorg förmedlas
uthyrning av omöblerade bostadslägenheter.

2. Konungen äger på framställning av stadsfullmäktige i stad, där
bostadsförmedling jämlikt 1 mom. eller eljest av kommunen ombesörjes,
förordna om skyldighet för hyresvärd att, beträffande omöblerad bostadslägenhet,
enligt därom i sammanhang med förordnandet givna föreskrifter
göra anmälan om hyresledighets inträdande och upphörande ävensom
lämna andra för förmedlingen erforderliga uppgifter.

Har sådant förordnande meddelats, vare den, som försummar att
i föreskriven tid och ordning göra anmälan eller lämna uppgift, förfallen
till ansvar av böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

3. Stadsfullmäktige äga besluta, huru kommunal bostadsförmedling
skall anordnas, samt huruvida och med vilka belopp avgifter för

Kungl. Maj:ta proposition nr 31.

sådan förmedling skola utgå, dock att, där anmälningsskyldighet jämlikt
2 mom. föreskrivits, fullgörande därav icke må medföra skyldighet för
hyresvärden att erlägga avgift, med mindre han vid sin anmälan tillika
påkallar förmedling.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller
vid överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller
annan betingar vederlag, av vad slag det vara må, som, enligt vad han
insett eller bort inse, är uppenbart oskäligt, straffes med böter från och
med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse i högst
ett år. Såsom uthyrning av lägenhet skall anses även upplåtande eller
överlåtande av delägarrätt i fastighet eller i bolag eller förening, som
äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen är att vinna eller bevara
tillgång till lägenhet.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna
framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke
inneburit utnyttjande av annan persons trångmål med avseende å möjligheten
att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig
lägenhet.

Fälles någon till straff för brott, som i denna § sägs, må domstolen,
efter ty skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen att utgiva,
helt eller delvis, värdet av taget eller avtalat vederlag.

Har mellan hyresvärd och hyresgäst avtalats, att av hyresförhållandet
härflytande framtida tvist skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,
utan att avtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra
skiljedomen, skall dylikt avtal, även om annorlunda överenskommits, icke
äga tillämpning å tvist angående hyresgästens rätt eller skyldighet att
tillträda eller behålla lägenheten.

Om påföljder vid oskäliga hyresanspråk.
10 §.

Om skiljeavtal angående hyrestvister.
11 §•

Kutiffl. Maj:ts proposition nr 31.

oktober 1887 om skiljemän för sådant fall stadgar. Vad nu sagts utgöre
dock ej hinder för avtal med bindande verkan, varigenom den tid, inom
vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, bestämmes kortare än
den i nämnda lag angivna tid av sex månader.

Om åtals anställande m. in.

12 §.

1. Förseelser, som avses i 9 § 2 mom. och 10 §, skola åtalas av
allmän åklagare, de i 9 § 2 mom. angivna vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest bos poliskammare eller, där sådan icke
finnes, vid allmän domstol och de i 10 § angivna vid allmän domstol.

2. Böter, vilka ådömas enligt 9 § 2 inom., skola tillfalla vederbörande
kommun. Böter, som ådömas enligt 10 §, så ock vad gärningsmannen
enligt 10 § tredje stycket förpliktas utgiva tillfälle kronan.

3. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder med undantag för 9, 10 och 12 §§, vilka skola
gälla från och med den 1 oktober 1923, i kraft den 15 mars samma år.

I fråga om hyresrätt, som upplåtits före den 15 mars 1923, skola
6 och 11 §§ icke tillämpas, dock att underlåtenhet att enligt avtal erlägga
hyran i förskott för längre tid än en månad icke berättigar till uppsägning,
så länge hyresgästen sist å andra söckendagen av varje månad till fullo
erlägger den på samma månad belöpande hyran. Är hyresavtal, som
slutits före den 15 mars 1923, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll
om rätt för såväl hyresvärden som hyresgästen att uppsäga avtalet,
och sker ej efter den 14 mars 1923 uppsägning till den dag, då
på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall
6 § utan inskränkning tillämpas beträffande hyra, som belöper å tid
från och med sistnämnda dag, och 11 § gälla i fall, då skiljeavtalets
tillämpning påkallas samma dag eller senare.

Bestämmelserna i 7 § skola icke tillämpas i fall, då uppsägning,
som där avses, ägt rum före den 15 mars 1923.

Yad i 10 § stadgats skall gälla till och med den 30 september
1926, dock att beträffande i nämnda § omförmäld, under tiden för paragrafens
giltighet begången förseelse vad i lagen är stadgat skall gälla
även efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen
den 30 december 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman:

»Då Kungl. Maj:t genom proposition (nr 250) den 28 april 1922
föreslog riksdagen att med ett år förlänga giltighetstiden för lagen den
17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m. (nr 309), anbefallde Kungl. Maj:t genom skrivelse samma dag
socialstyrelsen att, efter länsstyrelsernas hörande, inkomma med yttrande
och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser vid
nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar i den allmänna
hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk
natur, som styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter
avvecklingens genomförande underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad
eller som eljest funnes vara motiverade av de under hyresstegringslagstiftningen
vunna erfarenheter. I sistnämnda hänseenden skulle styrelsen
särskilt undersöka, huruvida och på vad sätt stadigvarande bestämmelser
av likartat innehåll som föreskrifterna i 8 § 7 mom. samt i 13
och 19 §§ i berörda lag lämpligen kunde meddelas.

Till fullgörande av berörda uppdrag har socialstyrelsen anmodat
samtliga länsstyrelser att efter vederbörande hyresnämnders hörande inkomma
med yttrande i de frågor styrelsen sålunda haft att utreda; och
har styrelsen numera, med överlämnande av myndigheternas yttranden
ävensom av vissa till styrelsen inkomna skrivelser i ämnet från enskilda
sammanslutningar, avlämnat eget yttrande med ett därvid fogat förslag
till lag angående hyresregleringens avveckling m. m.»

Föredraganden redogör för innehållet i omförmälda yttrande och
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 2

Kungl. Majds proposition nr 31.

förslag, av vilka det förra såsom bilaga B fogas vid detta protokoll,1)
ävensom för i ämnet inkomna särskilda framställningar samt anför vidare:
Tidpunkten »Då nämnda proposition icke vunnit riksdagens bifall, kommer 1921
utfärdande ars lag om hyresreglering att upphöra redan med utgången av september
ävensomdess månad. 1923. Särskilt med avseende å de övergångsbestämmelser, som
giltighetstid. be£nnas erforderliga för att reglera förhållandena vid och omkring berörda
lags sluttermin, är det av vikt, till undvikande av att bestämmelserna
bliva värdelösa eller medföra ogagn i stället för gagn, att desamma
kunna utfärdas och träda i kraft vid en tidpunkt, som medgiver
allmänheten att i tid överblicka ställningen och fatta ståndpunkt till den
för mången betydelsefulla frågan, huruvida förefintlig rätt att uppsäga
bestående hyresavtal skall begagnas eller icke. Med iakttagande härav
har socialstyrelsen föreslagit, att den nya lagen skall träda i kraft den
15 mars 1923, med undantag dock för vissa stadganden, vilka äro ämnade
att avlösa motsvarande bestämmelser i 1921 års lag och icke lämpligen
böra sättas i kraft förr än från och med den 1 oktober 1923. Uppenbarligen
är det önskvärt, att lagen utfärdas så tidigt som möjligt och
icke senare än någon av de första dagarna i mars månad 1923.

Av de i lagförslaget upptagna stadgandena innehålla 1—5 §§ föreskrifter,
vilka uteslutande avse att reglera övergången till fri hyresmarknad
och därför enligt sakens natur äro av provisorisk art. Att utsätta någon!
sluttermin för dessa bestämmelsers giltighet är fördenskull onödigt och
skulle för övrigt vara olämpligt, då det icke låter sig beräkna, när sådana
i förslaget upptagna föreskrifter som de, vilka avse att fastslå hyresbeloppen
för tid efter den 30 september 1923 eller att medgiva viss klagorätt,
kunna hava spelat ut sin roll.

Till övergångsbestämmelserna har socialstyrelsen också hänfört de
i 10 § upptagna föreskrifterna om påföljder vid oskäliga hyresanspråk,
vilka styrelsen antagit kunna undvaras efter den 30 september 1926.

Förslagets övriga bestämmelser hänföra sig till den del av det
socialstyrelsen lämnade uppdraget, som åsyftat mera bestående ändringar
i den allmänna hyreslagstiftningen. Anordningen att sammanföra dessa
bestämmelser i en särskild lag tillsammans med de rena avvecklingsföreskrifterna
har styrelsen tänkt såsom ett av vissa angivna skäl motiverat
provisorium, vilket, i den mån bestämmelserna i oförändrad eller förändrad
gestalt anses böra bibehållas, vid lämplig tidpunkt skall avlösas av
deras införande å vederbörliga platser i den allmänna lagstiftningen. Att *)

*) Socialstyrelsens lagförslag är här uteslutet, då detsamma, frånsett en oväsentlig redaktionell
jämkning, är lika lydande med det till lagrådet remitteTade lagförslaget utom deruti, att det förra icke
npptager de i det senare införda 2 mom. av 7 § och 3 mom. av 12 §.

Kungl. Maj:ta proposition nr 31.

redan nu angiva berörda tidpunkt genom att till viss tid begränsa ifrågavarande
stadgande^ giltighet bär styrelsen icke ansett möjligt eller
lämpligt. Detta finner jag riktigt.

1 likhet med tidigare utfärdade lagar i ämnet är 1921 års hy resstegringslag
tillämplig allenast å vissa orter. Vad angår 1—5 §§ i lag- “''område. *
förslaget följer av dessa paragrafers innehåll, att deras tillämplighet är
begränsad till platser, där hyresreglering varit införd. Bestämmelserna
om kommunal bostadsförmedling äro också, såsom av 9 § framgår, underkastade
viss lokal begränsning med avseende å giltigheten. Att införa
någon liknande inskränkning i fråga om de övriga stadgandenas tillämplighetsområde
synes icke av något skäl påkallat. I socialstyrelsens förslag
är också utsagt, att lagen, i den mån de särskilda bestämmelsernas
eget innehåll icke till annat föranleder, skall tillämpas å hyresavtal i
allmänhet.

De två huvudmomenten i den egentliga hyresregleringen äro, å ena Bestämmelsidan,
hyresnämndernas verksamhet i syfte att begränsa hyresbeloppens ^deTegent-6
storlek och, å andra sidan, de legala inskränkningarna i hyresvärdarnas hyresuppsägningsrätt.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande påvisat det nära avveckling.
sammanhang, i vilket dessa två institut stå till varandra, och tillika 1—5 §§.
såsom sin åsikt anfört, att, om avsedd effektivitet skall uppnås, det knappast
låter sig göra vare sig att bibehålla ensamt det ena eller att i mildrad
form behålla ettdera eller båda. De skäl, som styrelsen till stöd för
denna uppfattning anfört, synes det svårt att jäva; och lärer följaktligen
den av styrelsen intagna ståndpunkten, enligt vilken det icke är tillrådligt
att inlåta sig på lagstiftningsförsök i dylik riktning, böra godkännas.

Från och med den 1 oktober 1923 komma, om så sker, nämnda två
grundbeståndsdelar av hyresregleringen att helt bortfalla. Vad särskilt
uppsägningsrätten beträffar, må erinras, hurusom alltifrån den 1 juli
1922 uppsägning obehindrat kunnat ske till den 1 oktober 1923 eller
senare dag.

De av socialstyrelsen i 1—3 §§ föreslagna bestämmelserna avse i
enlighet med det nyss anförda icke att grunda någon verklig fortsättning
av hyresregleringen. Deras syfte är blott att lägga till rätta och bringa
till klarhet vad som till följd av hyresstegringslagstiftningen kan hava
blivit svävande och dunkelt i gällande hyresavtal, såvitt angår hyrans
storlek för tid efter den 30 september 1923. Skenbart kunna visserligen
föreskrifterna i 2 § te sig såsom föreskrifter, avseende hyrans reglering.

Att här dock icke är fråga om någon tvångsreglering i egentlig mening,
framgår därav, att paragrafen avser blott sådana avtal, i vilka hyres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

beloppets storlek på något sätt uttryckligen angivits såsom beroende av
hyresnämndens beprövande. Där dylika avtal skola tillämpas, efter det
hyresnämnderna upphört att existera och deras beslut förlorat sin giltighet,
torde med fullt skäl kunna sägas, att avtalens innebörd är oklar
och ofullständig och att förty lagföreskrifter, som förläna dem ett klart
och rimligt innehåll, icke innebära ett undanträngande av frivilligt ingångna
avtal. Annorlunda skulle det däremot förhålla sig, om de i 2 §
uppställda reglerna gjordes tillämpliga på hyresavtal i allmänhet. Detta
skulle innebära verklig tvångsreglering. Den invändningen kan visserligen
ligga nära till hands, att nämnda reglers tillämpning skulle kunna
vara befogad i en del fall, även där avtalet icke innehåller någon erinran
om hyresnämndens prövningsrätt. Då denna prövningsrätt är lagstadgad,
kunna ju nämligen kontrahenterna hava slutit avtalet under tyst samförstånd
om rätten att vädja till hyresnämnd. Utan ett yttre tecken på
detta samförstånd lärer det emellertid vara hart när omöjligt, att med
erforderlig klarhet från tillämpligheten avskilja sådana fall, där kontrahenterna
slutit avtalet under den allvarligt menade förutsättningen, att
avtalets eget innehåll ovillkorligen skall tjäna till rättesnöre efter hyresregleringens
upphörande. Då däremot själva avtalet är så att säga belastat
med en erinran, att avtalets primära innehåll — det i avtalet an^
givna hyresbeloppet — må ersättas genom hyresnämndens beslut, synes
det icke obefogat att betrakta avtalet såsom i viss mån svävande, sedan
grunden för detta sekundära alternativ från och med den 1 oktober 1923
bortfallit.

Socialstyrelsens förslag tager emellertid sikte även därpå, att regeln
om de oförtydbara avtalens ovillkorliga giltighet efter den 30 september
1923 under vissa förhållanden kan leda till obilliga resultat. Att,
såsom styrelsen gjort, söka korrektivet häremot icke i en fortsatt reglering
av hyran utan i en genom lagen öppnad möjlighet för hyresgästen
att frigöra sig från ett orimligt avtal finner jag i förhållande till förslagets
övriga bestämmelser följdriktigt och väl motiverat. Såsom styrelsen
berört, lärer den ifrågavarande bestämmelsen icke komma att erhålla
en så särdeles vidsträckt tillämpning, då ju otvivelaktigt de flesta
hyresavtal under tiden 15 mars—30 september 1923 oberoende av bestämmelsen
kunna uppsägas till den 1 oktober samma år. Men å andra
sidan kan icke värdet av en lagföreskrift uppskattas enbart efter det
kvantitativa omfånget av den tillämpning, den kan förväntas erhålla.
Fastmera synes den föreslagna bestämmelsen vara av icke ringa värde
såsom ett medel att bereda även sådana hyresgäster, vilka eljest icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

skulle äga uppsägningsrätt, den möjlighet att få förhandling om hyresbeloppet
till stånd, som en dylik rätt medför.

De i 5 § ifrågasatta bestämmelserna om överklagande av hyresnämnds
beslut m. m. synas mig vara på ett lämpligt sätt avvägda.

Bland de önskemål, som framförts i syfte att uppnå bättre villkor Om hymns
för hyresgästerna, intaga de en framskjuten plats, vilka hava avseendee\J?89glafaii%
å fatalietiden för hyrans erläggande och den med nämnda tids försit- 6—8 §§.
tande förknippade påföljden av hyresrättens förlust. Erinras må i detta
sammanhang, hurusom riksdagens justitieombudsman i en underdånig
skrivelse den 15 januari 1918 framhållit önskvärdheten av lagstadgad
rätt för hyresgästerna inom de mindre bemedlade klasserna att erlägga
hyran månadsvis, även om längre betalningsterminer avtalats. I en i
andra kammaren vid 1922 års riksdag väckt motion (nr 37), däri påyrkats
utredning om reformerande av gällande hyreslagstiftning, har berörts, förutom
nyssnämnda fråga om hyresbetalning för månad, bland annat jämväl
behovet av en utsträckt respittid, inom vilken hyresavtal icke skulle
anses förverkat på grund av dröjsmål med hyrans erläggande, ävensom
av bestämmelser åsyftande att för avhysning skydda hyresgäster, som på
grund av sjukdom eller andra ömmande omständigheter haft svårt att
erlägga hyran. Av vissa hyresnämnder har vidare framhållits såsom ett
önskemål, att lagbestämmelser måtte meddelas till skydd för hyresrätten
i sådana fall, då hyresvärden i otillbörligt syfte gör svårigheter att mottaga
hyran; och har i detta hänseende särskilt framhållits lämpligheten
av att lagfästa utvägen att erlägga hyran genom postanvisning. Dessa
och andra framställningar med enahanda syften torde på ett ur flera synpunkter
tillfredsställande sätt bliva tillgodosedda genom föreskrifterna
i 6—8 §§ i socialstyrelsens förslag, utan att det med fog lärer kunna
påstås, att den icke obetydligt ökade trygghet för hyresgästerna, som
dessa stadganden otvivelaktigt innebära, vinnes genom åsidosättande av
den hänsyn, som skäligen kan och bör tagas till hyresvärdarnas berättigade
intressen.

På en punkt har jag dock ansett förhållandena kräva, att man
icke stannar vid vad socialstyrelsen föreslagit. Mången gång, då vräkning
påkallas, föreligga säkerligen omständigheter, vilka göra en sträng
tillämpning av gällande bestämmelser motbjudande för de myndigheter,
som hava att därtill medverka. Jag tänker härvid närmast på sådana
fall, då sjukdom eller oförvållad arbetslöshet bragt hyresgästen i ett nödläge,
som praktiskt taget gjort det omöjligt för honom att komma ut
med hyran. Det torde med visshet kunna sägas, att, där ett dylikt fall
föreligger, det för den allmänna rättskänslan framstår såsom en brist hos

K ungt. Maj ds proposition nr 31.

lagstiftningen, att densamma icke öppnar möjlighet för ett hänsynstagande
till ömmande omständigheter av antydd art. Då, såsom socialstyrelsen
med rätta framhållit, det torde vara förenat med mycket stora
svårigheter att genom allmängiltiga lagbestämmelser fastslå, när sådana
förhållanden skola anses vara för handen, som höra föranleda ytterligare
anstånd för rättelses vidtagande, har jag tänkt mig, att dylikt anstånd
lämpligen kan göras beroende av en diskretionär prövning för varje särskilt
fall. I olikhet med socialstyrelsen finner jag det emellertid icke
nödvändigt, att för detta ändamål något särskilt organ inrättas. Saken
synes mig kunna ordnas på ett jämförelsevis enkelt sätt sålunda, att den
domstol eller den överexekutor, där målet om vräkning är anhängigt,
tillägges befogenhet att efter prövning av föreliggande omständigheter
förordna om anstånd. En liknande befogenhet för den judiciella myndigheten
att bevilja visst anstånd med fullgörandet av svarandens betalningsskyldighet
är i främmande rättssystem en icke ovanlig företeelse, som
icke ens är knuten vid förutsättningen av sjukdom eller arbetslöshet eller
begränsad till hyresförhållanden, utan i allmänhet gäller vid gäldenärs oförmåga
att betala. Gränserna för en prövningsrätt av nu antytt slag måste
dock enligt min mening i lagen angivas. Den ifrågavarande anordningen
synes lämpligen kunna inskränkas till att avse sådana fall, där hyran skall
utgå i förskott för minst en månad. Betalas hyran, såsom mera sällan lärer
vara händelsen, i efterskott, kan ett uppskov utöver det av socialstyrelsen
föreslagna onekligen te sig obilligt mot hyresvärden, varemot denne, då
hyran utgår i förskott, knappast kan sägas tillfogas någon orätt genom ett
dylikt utvidgat, men likväl ganska begränsat anstånd. Man synes dock
även från tillämpligheten böra utesluta sådana fall, där förskottslikviden
avser kortare tid än en månad. I förhållande till en sådan kortare betalningstermin
torde det av socialstyrelsen förordade anståndet få anses
fullt tillräckligt. Med avseende å fullständigheten av den bevisning, som
hyresgästen har att förebringa, torde man icke böra uppställa krav på
»full bevisning» angående orsakssammanhanget mellan dröjsmålet och de
ömmande omständigheterna. Ett dylikt krav skulle uppenbarligen i de
flesta fall vara mycket svårt att uppfylla. Å andra sidan synes det icke
böra fastslås såsom tillfyllest, att någon den minsta sannolikhet förebringas.
En lämplig medelväg torde vara att fordra synnerliga skäl för
ett antagande, att orsakssammanhanget är för handen. Då möjlighet att
överklaga myndighetens beslut i fråga om anstånd tydligen skulle vara
ägnad att vålla oreda, synes det lämpligast att icke medgiva dylik klagorätt,
något som även torde väl överensstämma med prövningens diskretionära
karaktär.

Kutig!. Afaj:ts proposition nr 31.

I fråga om den kommunala bostadsförmedlingen delar jag social*
styrelsens uppfattning, att de under kristiden vunna erfarenheterna icke
höra tillmätas avgörande betydelse, då lagstiftaren nu har att taga ställning
till denna fråga. Alla skäl synas tala för lämpligheten av att i den
ifrågasatta, till sin yttre gestaltning mera provisoriska lagen upptaga
vissa bestämmelser, vilka kunna utgöra ett stöd för ifrågavarande förmedlingsverksamhet.
Därest densamma åtminstone i våra största städer
upprätthålles under nu stundande och, enligt vad man torde hava anledning
att hoppas, mera normala tider, lärer det ingalunda vara uteslutet,
att nya erfarenhetsrön av helt annat slag än de föregående komma att
uppnås, vilka kunna bliva av betydelse för institutets vidare utveckling.
I sakens nuvarande läge anser jag det välbetänkt att, såsom socialstyrelsen
föreslagit, giva bestämmelserna sådan avfattning, att stor frihet lämnas
de kommunala myndigheterna att ordna hithörande frågor efter eget
beprövande.

Socialstyrelsens förslag upptager i modifierad avfattning 19 § i
1921 års hyresstegringslag. Såsom förut nämnts, utgår förslaget från
att paragrafens bestämmelser skola kunna träda ur tillämpning med utgången
av september månad 1926. Uppenbarligen är det icke möjligt
att nu med visshet uttala sig om situationen på bostadsmarknaden vid
sistnämnda tidpunkt, men det torde finnas vissa skäl för antagandet, att
utvecklingen då skall hava hragt förhållandena fram i ett mera normalt
läge. Då jag nu biträder socialstyrelsens förslag i sist berörda hänseende,
innebär detta från min sida intet definitivt ståndpunktstagande till frågan*
om eller när bestämmelser i förevarande hänseende efter utgången av
september månad 1926 må kunna umbäras. Avgörandet härav anser jag
utan olägenhet kunna uppskjutas; och jag finner även ett dylikt uppskov
lämpligt med hänsyn därtill, att frågan tydligen icke bör ses alldeles
fristående från spörsmålet om lagstiftning angående annat prisocker,
varom en anbefalld utredning nyligen slutförts och till justitiedepartementet
avlämnats.

Genom stadgandena i 11 § har socialstyrelsen sökt att på en viktig
punkt neutralisera verkningarna av de mot hyresgästerna stundom
synnerligen obilliga bestämmelser, vilka, enligt vad erfarenheten giver
vid handen, kunna förekomma i tryckta kontraktsformulär. Såsom styrelsen
i annat sammanhang framhållit, torde det näppeligen låta sig göra
att genom någon generell lagföreskrift förhindra tillkomsten av orimliga
klausuler i allmänhet i hyreskontrakten, ehuru detta tvivelsutan vore ur
många synpunkter önskvärt. Vid sådant förhållande lärer lagstiftaren
vara hänvisad till att genom enstaka stadganden söka motverka för rätts -

Om kommunal
bostadsförmedling.

9 §■

Om påföljder
vid oskäliga
hyresanspråk.

10 §.

Om skiljeavtal
angående
hyrestvister.

n §•

I lagförslaget
ej
berörda
frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

känslan stötande missbruk. Till dessa kan säkerligen räknas införandet
av sådana villkor i avtalet, genom vilka ett opartiskt och sakkunnigt
avgörande av hyrestvisterna äventyras; och jag finner det därför väl
motiverat att upptaga förevarande bestämmelser i lagförslaget.

Vid övervägande av frågan, huruvida andra bestämmelser än de
av socialstyrelsen i lagtexten upptagna böra ingå i det föreliggande lagförslaget,
har jag med förut av mig angivna undantag icke funnit anledning
att avvika från vad styrelsen därutinnan anfört. På en eller annan
punkt har jag väl varit tveksam, huruvida det icke skulle varit lämpligt
att nu söka genomföra vissa något längre gående bestämmelser till
skydd för hyresgästernas rättsställning. Då det emellertid är i hög grad
angeläget, att proposition i ämnet kan avlåtas redan vid början av instundande
riksdag, har jag med hänsyn till den korta tid, som sålunda star
till buds för frågans prövning, funnit nödigt begränsa förslaget till sådana
frågor inom detta ämne, vilka kunna anses fullt utredda. Tillfälle att
genomföra ytterligare förändringar i hyreslagstiftningen torde återkomma
vid en senare tidpunkt, då mer normala förhållanden inträtt och därjämte
en fullständigare erfarenhet föreligger rörande denna lagstiftnings
verkningar.

På grund av vad jag nu anfört och då jag sålunda i stort sett
kan biträda socialstyrelsens förslag, har jag, bortsett från en obetydlig
jämkning i redaktionellt hänseende, ej funnit skäl att däri vidtaga annan
ändring än att dels ett inom justitiedepartementet utarbetat tillägg till
7 § såsom ett andra moment fogats till nämnda paragraf och dels föreskrift
om bötesförvandling införts i 12 §.»

Föredraganden uppläser det sålunda omarbetade lagförslaget, vilket
såsom bilaga A är fogat till detta protokoll, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående hyresregleringens avveckling
in. in.

Om hyresbelopp.

1 §•

2 §•

Därest i den ordning, som i 8 § 5 mom. i lagen den 30 juni
1920 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
eller i lagen i samma ämne den 17 juni 1921 närmare angives, hyresvärd
uppsagt hyresavtal och i uppsägningshandlingen tillika erbjudit
hyresgästen att utan annan ändring i avtalet än i fråga om hyresbeloppet
fortfarande förhyra lägenheten, samt hyresgästen antagit erbjudandet, då
skall, så framt hyra för tid efter den 30 september 1923 skall utgå enligt
det sålunda tillkomna avtalet, den hyra anses avtalad, som gällt för
tiden närmast före den 1 oktober 1923.

Lag samma vare, där eljest uttryckligen avtalats, att hyran skall
vara eller må göras beroende av hyresnämnds beprövande.

I fråga om ersättning för värme och varmvattensberedning gälle
dock för de i första och andra styckena omförmälda fall, så framt dylik
ersättning för tiden före den 1 oktober 1923 beräknats särskilt för sig,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 31,

att ersättningen skall utgå antingen enligt de allmänna grunder, som
hyresnämnden, på sätt i 3 § stadgas, fastställer för tid efter den 30 september
1923, eller ock, där nämnden enligt samma § på därom gjord
framställning för visst hyresförhållande fastställt ersättningens belopp
eller grunderna för dess beräknande, i enlighet med vad hyresnämnden
sålunda bestämt.

3 §.

För beräknande i de i 2 § tredje stycket avsedda fall av ersättning
för värme och varmvattensberedning för tid efter den 30 september 1923
skall hyresnämnd före utgången av berörda månad fastställa allmänna
grunder; och åligger det nämnden, efter framställning av hyresvärd eller
hyresgäst, att beträffande visst hyresförhållande med tillämpning av de
allmänna grunderna eller, om så finnes påkallat, med avvikelse från desamma
fastställa ersättningens belopp eller grunderna för dess beräknande.

Sådan framställning skall göras före den 1 september 1923, hyresnämnd
dock obetaget att till behandling upptaga framställning, som
göres senare.

Om rätt till uppsägning i vissa fall.

4 §•

Där hyra för tid efter den 30 september 1923, vars belopp skall
beräknas enligt avtal ingånget före den 1 juli 1922, märkligen överstiger
den byra, som av hyresnämnd senast kan hava fastställts för någon del
av tiden 1 oktober 1921—31 mars 1923, samt hyresförhållandet icke,
enligt vad avtalat är, kan genom uppsägning efter den 15 mars 1923
bringas att upphöra med utgången av september månad samma år eller
tidigare, då må hyresnämnden efter ansökan, som skall göras före den
1 april 1923, kunna, när skäl därtill äro, med angivande tillika av den
hyra, som nämnden för tiden från och med den 1 oktober 1923 anser
skälig, medgiva, att hyresgästen ändock uppsäger hyresavtalet att upphöra
å sistnämnda dag, därest hyresvärden icke i den ordning, nedan
sägs, förbinder sig att från och med samma dag tillsvidare åtnöjas med
den hyra, som nämnden i sitt beslut angivit såsom skälig.

Dylik uppsägning skall ske skriftligen före den 1 maj 1923. I
uppsägningshandlingen skall angivas innehållet av hyresnämndens beslut
samt meddelas, att uppsägningen icke skall gälla, därest hyresvärden
förbinder sig att från och med den 1 oktober 1923 tillsvidare åtnöjas
med viss angiven hyra, ej understigande den, som nämnden vid uppsäg -

Kungl. Map.ts proposition nr 31.

ningsrättens medgivande ansett skälig. I uppsägningshandlingen skall
därjämte angivas den tid, minst femton dagar från uppsägningsdagen,
inom vilken hyresvärden, vid äventyr av hyresavtalets upphörande, har
att lämna hyresgästen meddelande, att han går in på framställningen om
jämkning av hyran; och skall i uppsägningshandlingen intagas erinran
om berörda äventyr.

Hyresnämnds beslut över ansökan, som i första stycket sägs, skall
meddelas före den 20 april 1923.

Om överklagande av hyresnämnds beslut m. m.

5 §•

1. Har vid hyresnämnds beslut i fråga, som i 3 § sägs, ledamot
av hyresnämnd varit jävig eller av annan orsak obehörig, eller nämnden
överskridit sin befogenhet, eller annan felaktighet ägt rum i avseende pa
ärendets behandling, må part, som är med beslutet missnöjd, däröver föra
klagan, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad, där magistrat
finnes, hos denna samt i övriga orter hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet.

2. Bestämmelserna i 14 § av ovannämnda lag den 17 juni 1921
skola lända till efterrättelse jämväl efter den 30 september 1923.

3. Finner prövningsmyndighet skäl att på grund av felaktighet i
avseende på ärendets behandling undanröja hyresnämnds beslut, och kan,
med hänsyn till tiden för upphörandet av hyresnämndernas verksamhet,
återförvisning av ärendet till hyresnämnd icke lämpligen äga rum, meddele
förstnämnda myndighet erforderligt beslut i själva saken.

4. Mot beslut, som prövningsmyndighet meddelat på grund av
bestämmelserna i 1 eller 3 mom., må talan ej föras.

Om hyrans erläggande i vissa fall.

6 §.

Där för lägenhet, som omfattar högst fyra rum, kök däri inbegripet,
och helt eller delvis är uthyrd till bostad, hyran enligt avtalet skall
erläggas i förskott för längre tid än en månad, gälle likväl såsom för-:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 31.

fallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran sista söckendagen
av nästföregående manad, dock att hyran för den under hyrestiden
helt eller delvis infallande första kalendermånaden skall erläggas å avtalad
förfallodag.

7 §-

1. Är hyresrätten förverkad på grund av dröjsmål med hyrans
erläggande, men sker rättelse senast å åttonde söckendagen från den dag,
då hyresvärden genom behörig delgivning av vräkningsansökan eller
annorledes i laga ordning verkställt uppsägning, skall, oavsett vad därom
må hava avtalats, uppsägningen vara utan verkan och dröjsmålet icke
vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens skiljande från
lägenheten.

Har hyresvärden, under åberopande av dröjsmålet, hos domstol,
överexekutor eller skiljemän påyrkat hyresgästens vräkande från lägenheten,
må beslut, varigenom yrkandet på berörda grund bifalles, icke
meddelas förr än tio söckendagar förflutit från uppsägningsdagen. I fall,
som nu sagts, ankommer det på hyresgäst, vilken inom behörig tid vidtagit
rättelse, att sådant utan dröjsmål hos myndigheten eller skiljemännen
anmäla och styrka. Där beslut om vräkning meddelats, går detsamma
i verkställighet i vanlig ordning, såvida ej myndighet, varest talan emot
beslutet föres, annorlunda förordnar.

2. Där hyresgästen i mål angående hans vräkande på grund av
dröjsmål med erläggande av hyra, som skall utgå i förskott för månad
eller längre tid, visar synnerliga skäl förantagande, att dröjsmålet beror
av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, må domstolen eller överexekutor,
varest målet är anhängigt, efter prövning av omständigheterna kunna
medgiva ytterligare anstånd utöver det, som i 1 mom. är stadgat, och i
sådant hänseende föreskriva, att dröjsmålet icke skall utgöra anledningtill
vräkning, så framt hyresgästen inom viss dag, vilken ej må sättas
senare än till trettionde söckendagen från förfallodagen, ej mindre vidtager
rättelse än även hos domstolen eller överexekutor styrker, att rättelse skett.

Över domstols eller överexekutors beslut i fråga om dylikt anstånd
må klagan ej föras.

8 §•

Har från postanstalt inom riket hyran genom postauvisning avsänts
till hyresvärden under dennes vanliga adress, skall städse med avseende
å frågan, huruvida hyresgästen bevarat eller, i fall som avses i 7 §,
återvunnit sin rätt till lägenheten, även om annorlunda avtalats, så anses,

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

som om hyran kommit hyresvärden tillhanda den dag, då anvisningen
avlämnades å postanstalten.

Är någon satt att å hyresvärdens vägnar uppbära hyra, skall vad
ovan stadgats gälla även beträffande hyrans erläggande till denne.

Om kommunal bostadsförmedling.

9 §•

Har sådant förordnande meddelats, vare den, som försummar att

1 föreskriven tid och ordning göra anmälan eller lämna uppgift, förfallen
till ansvar av böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

3. Stadsfullmäktige äga besluta, huru kommunal bostadsförmedling
skall anordnas, samt huruvida och med vilka belopp avgifter för
sådan förmedling skola utgå, dock att, där anmälningsskyldighet jämlikt

2 mom. föreskrivits, fullgörande därav icke må medföra skyldighet för
hyresvärden att erlägga avgift, med mindre han vid sin anmälan tillika
påkallar förmedling.

Om påföljder vid oskäliga liyresanspråk.

10 §.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller
vid överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller
annan betingar vederlag, av vad slag det vara må, som, enligt vad han
insett eller bort inse, är uppenbart oskäligt, straffes med böter från och
med tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och
med en månad till och med ett år. Såsom uthyrning av lägenhet skall
anses även upplåtande eller överlåtande av delägarrätt i fastighet eller i
bolag eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen
är att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Om skiljeavtal angående hyrestvister.

11 §•

I fråga om skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare, oavsett vad
avtalet därom må innehålla, så ansett, som om skiljemän ej nämnts i
avtalet och däri ej heller meddelats särskilda bestämmelser angående
skiljemännens antal och tillsättande eller beträffande skiljemannaförfarandet;
och skall förty i berörda hänseenden tillämpas vad lagen den 28
oktober 1887 om skiljemän för sådant fall stadgar. Yad nu sagts utgöre
dock ej hinder för avtal med bindande verkan, varigenom den tid, inom
vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, bestämmes kortare än
den i nämnda lag angivna tid av sex månader.

Om åtals anställande m. in.

12 §.

1. Förseelser, som avses i 9 § 2 mom. och 10 §, skola åtalas av
allmän åklagare, de i 9 § 2 mom. angivna vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke
finnes, vid allmän domstol och de i 10 § angivna vid allmän domstol.

2. Böter, vilka ådömas enligt 9 § 2 mom., tillfalla vederbörande
kommun. Av böter, som ådömas enligt 10 §, så ock av vad gärningsmannen
enligt 10 § tredje stycket förpliktas utgiva, tillfälle en tredjedel,
dock högst ettusen kronor, åklagaren och återstoden kronan.

3. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflägen.

Kungl. Majds proposition nr 31.

Denna lag träder med undantag för 9, 10 och 12 §§, vilka skola
gälla från och med den 1 oktober 1923, i kraft den 15 mars samma år,
och skall, i den mån de särskilda bestämmelsernas eget innehåll icke till
annat föranleder, tillämpas å hyresavtal i allmänhet.

I fråga om hyresrätt, som upplåtits före den 15 mars 1923, skola
6 och 11 §§ icke tillämpas, dock att underlåtenhet att enligt avtal erlägga
hyran i förskott för längre tid än en månad icke berättigar till uppsägning, så
länge hyresgästen sist å andra söckendagen av varje månad till fullo erlägger
den på samma månad belöpande hyran. Är hyresavtal, som slutits före
den 15 mars 1923, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt för
såväl hyresvärden som hyresgästen att uppsäga avtalet, och sker ej efter
den 14 mars 1923 uppsägning till den dag, då på grund av sådan uppsägning
avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall 6 § utan inskränkning
tillämpas beträffande hyra, som belöper å tid efter sistnämnda dag, och
11 § gälla i fall, då skiljeavtalets tillämpning efter samma dag påkallas.
Bestämmelserna i 7 § skola icke tillämpas i fall, då uppsägning, som
där avses, ägt rum före den 15 mars 1923.

Vad i 10 § stadgats skall gälla till och med den 30 september
1926; dock att beträffande sådan i nämnda § omförmäld, under tiden
för paragrafens giltighet begången förseelse, varå påföljd i paragrafen är
bestämd, vad därutinnan i lagen är stadgat skall gälla även efter sistnämnda
dag.

Bilaga B.

Stockholm den 2 december 1922.

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 28 april 1922 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen att
efter länsstyrelsernas börande inkomma med yttrande och förslag dels till eventuellt
erforderliga övergångsbestämmelser vid avvecklingen av lagen den 17 juni

Socialstyrelsen med förslag till lag angående hyresregleringens avveckling m. m.

1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig li,yresstegring m. m., vilken
bag gäller till och med flen 30 september 1921, och dels till sådana ändringar i
flen allmänna hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk
natur, som styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter
avvecklingens genomförande underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad eller
som eljest funnes motiverade av de under hyresstegringslagens tillämpning vunna
erfarenheter.^ I sistnämnda hänseende skulle styrelsen särskilt undersöka,
huruvida och på vad sätt stadigvarande bestämmelser av likartat innehåll som
föreskrifterna i 8 § 7 inom. samt i 13 och 19 §§ i berörda lag lämpligen kunde
meddelas.

Till fullgörande av Kungl. Maj ds uppdrag anmodade socialstyrelsen genom
cirkulärskrivelse den 9 juni 1922 samtliga länsstyrelser att efter vederbörande
hyresnämnders hörande inkomma med yttrande i de frågor, styrelsen sålunda
både att utreda. Länsstyrelserna hava med anledning härav sedermera inkommit
med egna och vederbörande hyresnämnders yttranden i ämnet. Inom socialstyrelsen
har utarbetats en sammanställning av de viktigare synpunkter, som
framförts i dessa utlåtanden. Därvid hade dock uttalanden från tre länsstyrelser
ännu ej ingått. Sammanställningen är införd i Sociala Meddelanden
<år 1922, käft. 11 sid. 899 ff.).

Under erinran att Kungl. Maj:t genom beslut den 14 september 1922 ställt
vissa medel till förfogande för ändamålet, får styrelsen vidare anmäla, att styrelsen
direkt rådgjort med sakkunniga, nämligen byråchefen G. Kihlmark, Stockholm,
kronofogden Y. Lundgren, Norrköping, borgmästaren G. T. Bissmark,
Halmstad, assessorn Hj. Hygrell, Göteborg, häradshövdingen, juris doktorn B.
Hellborn, Strömstad, och länsassessorn E. Emilén, Umeå, samtliga ordförande i
hyresnämnd inom hemorten, vattenrättsdomaren och häradshövdingen greve H.
A. H. Hamilton, tidigare i Örebro ordförande, numera i Stockholm suppleant
för ordförande i hyresnämnd, överstelöjtnanten C. A. V. Nyström och redaktören
G. Björklund i Stockholm, av vilka den senare tidigare fungerat och den förre
för närvarande fungerar såsom ledamot i hyresnämnd, ledamoten av riksdagens
andra kammare, borgmästaren J. Pettersson samt föreståndaren för Stockholms
städs rättshjälpskontor, advokaten S. Silovv. Såsom sakkunnig hade tillkallats
jämväl hyresnämndens i Malmö ordförande, länsassessorn E. Welin, som emellertid
av sjukdom var förhindrad deltaga i överläggningarna.

Styrelsen hade haft för avsikt att på samma sätt som skett tidigare, då styrelsen
i fråga om förslag till hyresstegringslagens revision rådfört sig med sakkunniga.
bereda dessa tillfälle att före utlåtandets överlämnande till Kung!.
Maj :t taga del av lagförslaget och motiveringen för detsamma samt avgiva särskilda
yttranden, i den mån de så önskade. På grund av den skyndsamhet, som
måst iakttagas vid ärendets behandling, har emellertid sådant tillfälle ej kunnat
beredas de sakkunniga, vilka allenast käft tillgång till ett tidigare rent preliminärt
lagutkast. Styrelsen har visserligen vid lagförslagets utformning fäst stort
avseende vid de i många fall värdefulla synpunkter, som de sakkunniga framfört
vid de hållna muntliga överläggningarna, samt även i motiveringen berört
sådana, synpunkter. Däremot kan styrelsen ej avgöra, huruvida de sakkunniga
önskat gorå särskilda skriftliga uttalanden, om tillfälle därtill givits. Styrelsen
har ansett sig böra bringa detta till Kung!. Maj ds kännedom.

Med överlämnande av länsstyrelsernas och hyresnämndernas yttranden ävensom
av vissa till styrelsen inkomna skrivelser i ämnet från enskilda sammanslutningar,
får styrelsen framlägga härtill fogade förslag till lag angående hyresregleringens
avveckling m. m. samt anföra följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 höft. (AV 31.)

Inhämtade
yttranden
samt hörda
sakkunniga.

Läget på bostadsmarknaden
m. m.

Sedan riksdagen år 1921 beslutat, att hyresstegringslagen skulle upphöra den
30 september 1923 och under innevarande år genom att avslå förslag om lagens
förlängning bekräftat nämnda beslut, anser sig styrelsen icke ha anledning att
ånyo upptaga till behandling den principiella frågan om hyresstegringslagstiftningens
giltighetstid, så mycket hellre som styrelsen för egen del såväl år 1921
som tidigare under innevarande år i avgivna utlåtanden i ämnet givit uttryck åt
den uppfattningen, att lagstiftningen borde upphöra vid den härför numera fastställda
tidpunkten.

Givetvis hade utomordentliga, tidigare icke förutsedda förhållanden, kunnat
föranleda, att denna principfråga ånyo gjordes till föremål för allvarligt övervägande.
Om emellertid förhållanden av ifrågavarande art inträtt, hade de säkerligen
gjort sig märkbara med sådan styrka, att de även utan mera ingående
undersökningar kunnat påvisas. Styrelsen anser sig därför kunna inskränka
sig endast till ett konstaterande av att läget på bostadsmarknaden under den
senaste tiden icke förändrat sig på sådant sätt, att dylika överväganden befunnits
påkallade. Styrelsen grundade sistlidna vår sin uppfattning i ämnet bland
annat på antaganden om den rådande depressionen och om vissa återverkningar
av densamma på bostadsmarknaden. Visserligen har depressionen glädjande
nog lättat sedan årets första månader, men omkastningen har ej varit sådan, att
den enligt styrelsens mening bragt ifrågavarande spörsmål i ett väsentligt ändrat
läge.

Emellertid har styrelsen redan förut framhållit, att lagens upphävande i viss
mån är ett steg ut i det ovissa. Även för avgivande av förslag i den begränsade
omfattning, som det av Kungl. Maj:t lämnade uppdraget avser, har det därför
synts angeläget att intet eftersättes ifråga om förebringandet av material för bedömande
av den situation, som vid den fastställda tidpunkten för lagens upphävande
kan förväntas inträda på bostadsmarknaden. I sådant hänseende torde
vissa erfarenheter stå att hämta beträffande förhållandena vid oktoberflyttningen
innevarande år.

Med hänsyn härtill har styrelsen gjort en hänvändelse till magistraterna eller
stadsstyrelserna i städerna med begäran, att de skulle å ett för ändamålet upprättat
frågeformulär meddela vissa summariska uppgifter, som kunde vara belysande
för ortens förhållanden på bostadsmarknaden. För huvudstadens vidkommande
hava liknande uppgifter — utan användande av frågeformuläret — inhämtats
genom hänvändelse till vissa myndigheter inom stadens förvaltning.
Resultaten av denna enquéte komma att något utförligare behandlas i en särskild
uppsats, som är avsedd att inflyta i Sociala Meddelanden (häft. 1 år 1923), och
får styrelsen hänvisa till denna uppsats. Några preliminära.meddelanden angående
enquétens huvudresultat torde emellertid böra här återgivas._ De uppgifter,
som avse Stockholm, meddelas därvid särskilt för sig efter uppgifterna rörande
övriga städer.

Styrelsen hade anmodat vederbörande att meddela, huruvida tillgången på bostadslägenheter
av tre olika kategorier (smålägenheter om högst 2 rum och kök,
medelstora lägenheter om 3—5 rum och kök samt större lägenheter) enligt deras
uppfattning borde betecknas såsom tillräcklig, knapp eller otillräcklig. Resultatet
härav framgår av nedanstående tablå, vilken, i likhet med de följande
tablåerna, icke inbegriper huvudstaden.

Städer med	Smålägenheter	Medelstora lägenheter	Större lägenheter	Ej nppg-
tillr.	knapp	otillr.	tillr.	knapp	otillr. \|	tillr.	knapp	otillr.
över 100,000 inv.....	_	_	2	_	_	2	—	2	—	—
10—100,000 ant.....	1	18	13	8	20	4	19	10	3	—
	3.1	56.3	40.6	25.0	62.5	12.5	59.4	31.2	9.4	—
övriga städer ant. . . .	29	34	12	46	27	2	53	17	3	2 1
56 ... .	38.7	45.3	16.0	61.3	36.0	2.7	70.7	22.7	4.0	2.6
Samtliga ant.	30	52	27	54	47	8	72	29	6	2
%	27.5	47.7	24.8	49.6	43.1	7.3	66.1	26.6	5.5	1.8

Uppgift hade vidare begärts om antalet familjer och personer, som vid oktoberflyttningen
nödgats anhålla om kommunens hjälp för erhållande av husrum
samt huruvida och på vad sätt sådan hjälp beretts dessa. Med avseende härå
må meddelas följande uppgifter: _

Städer med	Antal städer	Sökt kommu-nens hjälp	Kommunen anskaffat husrum åt	Husrum kunnat	har ej beredas
fam.	pers.	fam.	pers.	fam.	pers.
i skolor o. dyl.	eljest	i skolor o. dyl.	eljest
över 100,000 inv.....	2	66	266	.	42	_	167	_	—
10—100,000 ......	11	58	285	28	25	161	103	5	21
övriga städer.....	13	32	166	6	19	24	112	5	21
Samtliga	26	156	717	34	86	185	382	10	42

Tablån omfattar icke dem, som redan vid föregående flyttningar stått utan
bostad och vilka av myndigheterna inkvarterats i skolor eller på liknande provisoriskt
sätt. Såsom synes upptager tablån endast 26 städer. I flertalet av rikets
städer har husvillhet ej förekommit.

Beträffande den nu pågående byggnadsverksamheten med avseende å bostadslägenheter,
vilka beräknas bliva färdiga före den 1 oktober 1923, hava uppgifter
lämnats från 106 städer, av vilka Visby, Marstrand och Skellefteå upplyst, att
ingen byggnadsverksamhet pågår. Nedanstående tabeller lämna översikt över
uppgifterna rörande pågående byggnadsverksamhet samt meddelat byggnadslov
för bostadslägenheter. ______

		Antal lägenheter under uppförande	j
Städer med	Antal städer	1 ram	1 rum och kök	2 ram och kök	3 rum och kök	4 ram och kök	5 o. fl. rum och kök	Samma
över 100,000 inv.........	2	100	201	231	85	52	45	714
, 10 100,000 inv.........	30	60	183	482	240	105	127	1197
1 övriga städer...........	71	17	218	451	195	in	114	1106
Samtliga	103	177	602	1164	520	268	286	3 017

Uppgifter om meddelat husbyggnadslov för bostadslägenheter, som ännu ei
pabörjats, ha ingått från 95 städer, därav nekande från 38.

Städer med	Antal städer	Antal ej påbörjade lägen-heter, för vilka byggnads-lov meddelats	Summa
		smålägen- heter	större lägen-. heter
över 100,000 inv............	2	78	33	in
10—100,000 inv............	24	237	132	379 1
Övriga städer.............	31	162	59	221
Samtliga	57	477	224	711

I frågeformuläret både slutligen begärts uppgift, huruvida nu eventuellt rådande
bostadsknapphet ansåges bliva avhjälpt genom nybyggnadsverksamhet eller
genom bättre utnyttjande av förhandenvarande bostadsutrymme (inkl, kontorslokaler
o. d.) eller om bostadsbrist befarades föreligga den 1 oktober 1923.
Med anledning härav må följande meddelas.

I såväl Göteborg som Malmö befaras bostadsbrist komma att föreligga. Från
Göteborg anför hyresnämnden, att nuvarande bostadsknapphet ej torde kunna
bli avhjälpt genom nu pågående eller planerade byggnadsföretag, utan kan med
säkerhet förutsägas, att den 1 oktober 1923 i samhället fortfarande kommer att
råda svår bostadsbrist. Drätselkammaren skriver, att frågan ej f. n. kan med
säkerhet bedömas. Sannolikt torde dock bostadsbrist komma att gorå sig gällande
den 1 oktober 1923.

Av övriga städer med över 10,000 invånare meddela 16 (50 %), att bostadsbrist
1 oktober 1923 troligen ej är att befara. 115 städer (46-9 %) motses bostadsbrist
beträffande ena eller andra slaget av lägenheter. Från 7 av dessa städer, nämligen
Karlskrona, Landskrona, Lund, Trädleborg, Trollhättan, Örebro och Luleå,
meddelas mera allmänt, att man »fruktar bostadsbrist». I 6 städer, nämligen
Södertälje, Linköping, Västervik, Kristianstad, Ystad och Östersund, befaras
brist blott å smålägenheter och i 2 städer, Borås och Uddevalla, brist på medelstora
och större lägenheter.

Bland de mindre städerna anse 49 eller 65-3 %, att ingen bostadsbrist torde
vara att befara till den 1 oktober 1923. Däremot fruktar man bostadsbrist i 9
mindre städer (12 %), nämligen Eslöv, Mölndal, Alingsås, Tidaholm, Sala, Umeå,
Vadstena, Mjölby och Skövde, i de tre sistnämnda dock endast beträffande smålägenheter.
Från 17 städer (22-7 %) hava uppgifter i detta hänseende ej ansetts
kunna lämnas.

För Stockholms vidkommande har i ämnet meddelats huvudsakligen följande.

Vid 1922 års oktoberflyttning torde bostadstillgångeu inom huvudstaden varit
otillräcklig, utom vad angår större lägenheter. A Stockholms stads bostadsförmedlingskontor
hade vid nämnda tid såsom husvilla låtit anteckna sig 373 familjer
om tillhopa 1,191 personer. Av dessa behövde staden omhändertaga 39''
familjer om 136 personer. Därvid bereddes åt 32 familjer om 113 personer bostad
i stadens fastigheter, medan 7 familjer om tillhopa 23 personer genom stadens
försorg erhöllo inkvartering av mera provisorisk natur. Återstående 334 såsom
husvilla anmälda familjer synas själva hava skaffat bostad, i regel genom
inhysning hos andra. Erinras må emellertid, att, enligt vad erfarenheten visar,
familjerna vid dylik inhysning ofta splittras på flera håll.

1 Beträffande Östersnnd hava uppgivna 10 lägenheter ej fördelats efter storlek.

■29

Beträffande den i huvudstaden pågående byggnadsverksamheten hade under
1922 ars tre första kvartal byggnadslov beviljats för 1,086 bostadslägenheter,
omfattande 3,342 ruin och 976 kök. Av dessa voro 110 enkelrum, dubbletter o. d.,
171 lägenheter om l ruin och kök, 246 om 2 rum och kök och 180 om 3 rum och
kök, medan återstående 379 voro större lägenheter. Erinras må tillika om stadens
nyligen fattade beslut att låta uppföra bostadshus om c:a 500 smålägenheter,
avsedda att kunna, tagas i bruk senast den 1 oktober 1923. Dessa lägenheter
ingå ej bland dem, för vilka enligt härovan meddelad uppgift byggnadslov
beviljats.

Under tiden jan.—okt. 1922 hade avsynats sammanlagt 490 nybyggda bostadslägenheter
om tillhopa, 1,443 rum och 441 kök mot 1,173 lägenheter om
2,566 rum och 1,019 kök under samma tid föregående år. Bland de år 1922 nybyggda
bostäderna funnos 49 enkelrum och dubletter samt 53 enrums-, 119 tvårums-
och 87 trerumslägenheter med kök, medan återstående 182 lägenheter innehöllo
4 eller Derå rum samt kök. På frågan huruvida bostadsbrist kunde befaras
uppstå vid 1923^ års oktoberflyttning ha huvudstadens myndigheter ej ansett
sig kunna giva något bestämt svar.

Allmän motivering.

Innan styrelsen övergår till motiveringen av det framlagda lagförslaget, må
i all korthet framhållas en synpunkt, som styrelsen tillmäter väsentlig betydelse
för uppfattningen av innebörden i detta förslag. De grundläggande bestämmelserna
i hyresstegringslagen äro givetvis föreskrifterna dels om reglering av
hyra och dels angående inskränkning i rätten att uppsäga hyresavtal. Även om
allmänheten numera torde hava gjort sig förtrogen med tanken på att denna
lagstiftning i enlighet med riksdagens beslut skall avvecklas under det kommande
året, synes man på många håll vara av den uppfattningen, att lagstiftaren i
en eller annan form skulle för övergångstiden utfärda lagföreskrifter, som till
viss grad innebure inskränkning i den fria hyresprisbildningen och den fria
uppsägningsrätten. Detta, anser man, skulle kunna ske, utan att man därmpcf
principiellt behövde frångå den ståndpunkt, som riksdagen år 1922 intog i
frågan.

o Styrelsen har tidigare vid flera tillfällen haft anledning beröra spörsmål av
sådan natur. Emellertid synes alltjämt råda en oklar uppfattning om dessa
frågor, vilken är så vitt utbredd, att styrelsen ej kan underlåta att ånyo beröra
den.

Vad uppsägningsrätten angår, kan man knappast tänka sig någon medelväg
mellan å ena sidan det genom hyresstegringslagen etablerade tillståndet, varunder
rätten att med laga verkan uppsäga ett hyresavtal i normala fall varit
beroende av särskilt tillstånd, och å andra sidan den frihet på området, som tidigare
varit rådande. Styrelsen syftar härvid allenast på sådana fall, där hyresrätten
icke på något sätt förverkats genom försumlighet från hyresgästens sida.
Varje försök att genom lagstadganden partiellt begränsa uppsägningsrätten i
syfte, såsom man säger, att förhindra obefogade uppsägningar och att i någon
mån bromsa en alltför stor omflyttning, torde konsekvent genomfört leda till att
man finge förläna de nuvarande bestämmelserna fortsatt giltighet i hela deras
vidd. Hyresnämndsinstitutionen måste under sådana förhållanden bibehållas.
Detsamma lärer gälla även i fråga om lagstiftningsåtgärder, som ginge ut på
att delvis kringskära möjligheten till fri prisbildning på hyresmarknaden.

När opinionen nu påyrkar, attman under övergångstiden skall bibehålla vissa,
såsom de betecknas, modifierade bestämmelser i ämnet, synes man icke hava till -

räckligt klargjort för sig, huru nära hyresstegringslagens bestämmelser angående
hyresreglering och uppsägning sammanhänga med varandra. En föreskrift
i det ena hänseendet påkallar ovillkorligen en föreskrift i det andra. Skulle sålunda
en hyresvärd icke äga rätt att uppsäga ett hyresavtal, men däremot vara
oförhindrad att genom avtal binda hyresgästen vid vilken hyra som helst, stode
det givetvis i hans makt att genom högt uppdrivna hyresanspråk göra inskränkningen
i uppsägningsrätten fullkomligt illusorisk. Om man åter begränsade hans
rätt att vid avtals träffande fritt bestämma hyresanspråken men lämnade uppsägningsrätten
fri, kunde han med hot om uppsägning till avflyttning påverka
hyresgästen så, att denne säkerligen fogade sig i hans anspråk hellre än att han
åberopade lagens skydd i fråga om hyran. Lika uppenbart lärer det vara, att
man måste förlama bindande giltighet åt de beslut, som en offentlig myndighet
kunde fatta enligt dylika föreskrifter. Därmed vore man också tillbaka till
lagföreskrifter av samma innehåll som bestämmelserna i 6 och 8 §§ i hyresstegringslagen.

Även om det läte sig göra att utforma bestämmelser, som utgjorde en modifikation
av hyresstegringslagens föreskrifter, skulle dessa av ålit att döma lätt
nog kunna kringgås. Bestämmelser, som till sin natur ej vore effektiva, skulle
emellertid vara till föga gagn. Däremot komme de i ett hänseende att bliva till
bestämd skada. Om man nämligen genom mer eller mindre ineffektiva lagstadganden
gjorde hyresmarknaden skenbart reglerad, skulle man därigenom sannolikt
bibringa den bostadsbehövande allmänheten den uppfattningen, att man för
vinnande eller bevarande av bostad måste göra erbjudanden om vederlag, som
ginge utanför hyresavtalet. De hyressökande skulle sålunda lockas att i hemlighet
överbjuda varandra på ett sätt, som kunde befaras fullständigt förrycka
en naturlig och öppen prisbildning.

Under en sådan öppen prisbildning utgå anspråken på högre hyra givetvis från
hyresvärdarna, och dessa anspråk mötas lika naturligt från den bostadsbehövande
allmänhetens sida av ett visst motstånd, som blir kraftigare i den mån anspråken
ställas högre, än vad den enskilde vill och förmår betala. Om en allmän
hyresstegring däremot skulle föranledas av underhandserbjudanden från
hyresgästernas sida, skulle det allmänna ekonomiska motståndet mot densamma i
hög^grad^försvagas; den enskilde reagerar givetvis ej mot ett erbjudande, som
utgått från honom själv. Man skulle sannolikt på hyresmarknaden få bevittna
samma företeelse, som kännetecknade smyghandeln under varuransoneringen, då
de enskilda tävlade om att bjuda över varandra för att komma i besittning av eftersträvade
födoämnen och andra varor. Under ett sådant ekonomiskt onaturligt
tillstånd skulle de verkliga hyrorna, d. v. s. de avtalade hyrorna inklusive extra
»dusörer», »provisioner» m. m., säkerligen drivas upp till en högre nivå än en
fri hyresmarknad komme att medgiva.

Styrelsen har därför ansett sig böra bestämt avstyrka lagstiftningsåtgärder i
ovan angivna riktning. Då en vitt utbredd opinion lärer kräva sådana åtgärder
och även förvänta, att förslag härom framläggas, har styrelsen ansett sig böra,
såsom här ovan skett, något närmare utveckla skälen, varför styrelsen för sin del
ej kunnat biträda sådana krav.

Om den lämpliga tidpunkten för hyresstegringslagens avveckling hava delade
meningar varit och lära alltjämt vara rådande. Då emellertid riksdagen härutinnan
tagit ståndpunkt och det nu gäller att söka åvägabringa lagbestämmelser
beträffande tiden efter lagens upphörande, har man enligt styrelsens mening att
åt dessa giva en helt annan innebörd än den ovan berörda. Styrelsen övergår
härmed till motiveringen av sitt förslag till sådana lagbestämmelser.

Speciell motivering.

Med avseende å det framlagda lagförslaget, vilket i det följande kommer
att behandlas i anslutning till varje särskild paragraf, får styrelsen till en
början angiva anledningen till att styrelsen i förslaget sammanfört de olika bestämmelserna
i en lag. Bestämmelserna äro dels av ren övergångsnatur
(1—5 §§), avseende närmast att vid hyresstegringslagens upphörande den 30
september 1923 klarlägga vissa rättsförhållanden, som uppkommit till följd av
nämnda lagoch om vilkas rättsliga innebörd tvekan torde kunna råda, dels sådana,
som åsyfta att förläna förlängd och delvis utvidgad eller ändrad giltighet
åt vissa regler i den nuvarande hyresstegringslagen, vilka äro av den beskaffenhet,
att de kunna bidraga till att underlätta åtkomsten till och bevarandet av
bostad, dels ock slutligen en del helt och hållet nya bestämmelser, som avse att
tjäna liknande syfte. De egentliga övergångsbestämmelserna, som visserligen
böra göras giltiga formellt sett under obegränsad tid, få emellertid enligt sakens
natur aktuell betydelse allenast under tiden närmast före och efter hyresstegringslagens
upphörande och böra sålunda uppenbarligen hava sin plats i en särskild
lag. Med avseende å de övriga bestämmelserna kunde man ifrågasätta att
redan nu inrycka dem i andra lagar av bestående natur, så att föreskrifterna om
hyresbetalning per månad i fråga om smålägenheter infogades i nyttjanderättslagen
o. s. v. När styrelsen nu i förslaget i en lag sammanfört dessa föreskrifter
med de egentliga övergångsbestämmelserna, har detta skett av flera
skäl.

Allmänheten har sålunda särskild anledning att göra sig närmare förtrogen
med ifrågavarande regler. För lekmannen erbjuder ett studium av dessa givetvis
mindre svårigheter, om han återfinner dem samlade i en enda, till omfånget begränsad
lag. I den mån bestämmelserna framdeles ingått i det allmänna medvetandet
— vad angår föreskrifterna om månadsbetalningen, hyresbetalning genom
postanvisning m. m. torde detta kunna ske på tämligen kort tid — lärer
nu berörda skäl icke längre föreligga mot att upptaga föreskrifterna i de lagar,
där de äga sin lämpliga plats.

Vidare har det nu närmast gällt att icke avbryta giltigheten av rättsregler,
som kommit att tillämpas under hyresstegringslagens tid och som kunna antagas
vara till ett mera bestående gagn. Men det kan å andra sidan icke fördöljas,
att tidpunkten för närvarande, med hänsyn till ännu rådande onormala
förhållanden på bostadsmarknaden, är mindre lämplig för ett mer slutgiltigt
ståndpunkttagande till dessa och andra eventuellt erforderliga regler. Sedan ytterligare
erfarenhet vunnits, kunna ändringar bliva påkallade. Om man nu införde
dessa föreskrifter i olika, bestående lagar, äventyrade man sålunda att i en
snar framtid nödgas ånyo rubba dessa lagar, som till sin natur böra vara särskilt
stabila.

Flera av de nu berörda reglerna skulle närmast tänkas få sin plats i nyttjanderättslagen.
Nu är hela jordabalken, i vilken nämnda lag framdeles lärer komma
att infogas, föremål för revision. Det torde icke vara uteslutet, att vid ett sådant
infogande nyttjanderättslagens regler i övrigt komma att underkastas vissa
jämkningar, och det synes vara att förorda, att överflyttningen i lämpliga delar
av föreskrifterna i föreliggande lagförslag till den nya jordabalken ägde rum i
samband därmed.

Styrelsen har föreslagit, att lagen skall betecknas såsom »lag angående hyresregleringens
avveckling m. m.», vilken beteckning torde för den stora allmänheten
giva ett kort och lättfattligt uttryck åt lagens syfte och innehåll.

Genom hyresstegringslagen har det allmänna tvångsvis rubbat innehållet i hyresavtal.
Då hyresavtal gemenligen innehålla den bestämmelsen, att de, så framt
uppsägning från endera partens sida icke sker, automatiskt förlängas, har man
att förvänta, att avtal från hyresstegringslagens giltighetstid komma att äga bestånd
även efter lagens upphörande. Där nu innehållet i dessa avtal rubbats
genom det allmännas åtgöranden, kan tvekan i vissa avseenden uppstå i fråga om
avtalens rätta innehåll lör tiden efter hyresstegringslagens upphörande.

Hyresstegringslagen avvecklades som bekant redan den 30 september 1921
med avseende a andra lokaler än bostadslägenheter, vilka före den första lagens
tillkomst (25 maj 1917) blivit tagna i bruk. Avvecklingen synes hava genomförts
utan att egentligen vålla rättsliga svårigheter — måhända beroende på att
parterna i tvivelaktiga fall kunnat göra förfrågningar hos hyresnämnd och därvid
godtagit nämndens råd hellre än att hänskjuta frågan till domstols prövning.
Hithörande förhållanden torde numera i regel hava klargjorts.

Svårigheter av nyss antydd art kunna sålunda förväntas uppkomma huvudsakligen
beträffande hyresavtal om bostadslägenheter, vilka tagits i bruk före
nyssnämnda dag och i fråga om vilka avtalen följaktligen alltjämt äro underkastade
hyresstegringslagens bestämmelser om hyresreglering och uppsägning
(6 och 8 §§). Vad angår uppsägningsrätten, torde emellertid ej heller i fråga om
dylika avtal anledning till tvekan eller missförstånd vara att befara. Hyresstegringslagen
har endast temporärt inskränkt den hyresvärden enligt avtalet tillkommande
uppsägningsrätten samt klart utmärkt, att sådan inskränkning ej
skall avse uppsägning till den 1 oktober 1923. Några ytterligare förtydligande
bestämmelser synas icke påkallade.

Svårigheterna torde allenast komma att hänföra sig till frågan om storleken av
den hyra, som från och med den 1 oktober 1923 skall utgå enligt avtal, som
varit gällande före nämnda dag och som på grund av utebliven uppsägning eller
eljest komma att gälla även för tid därefter.

Innebörden av hyresregleringens upphörande lärer vara, att i dylika fall avtalad
hyra skall gälla efter utgången av lagens giltighetstid. Allmänheten torde
emellertid icke alltid vara underkunnig härom, och formuleringen av vissa stadganden
i hyresstegringslagen synes ägnad att framkalla missförstånd härutinnan.
Visserligen föreskrives i 6 § 1 mom., att hyresnämnd vid reglering av
oskälig hyra äger att varje gång för högst ett år fastställa den hyra nämnden
finner skälig. I 6 § 5 mom. föreskrives emellertid, att om hyresnämnd för viss
tid fastställt hyra för lägenhet, gälle avtal, däri högre hyra för lägenheten betingats,
såsom om hyran för nämnda tid överenskommits till det fastställda beloppet.
Det senare stadgandet kunde måhända tolkas så. att hyresnämnden vid
reglering av hyra vidtagit en ändring i själva överenskommelsens innehåll. I
sådant fall skulle hyresnämndens beslut innebära, att avtalets förlängning nå
oförändrade villkor ^medförde förlängning på de av hyresnämnd fastställda villkoren.
Styrelsen håller visserligen före, att en sådan tolkning ej är riktig. Uttrycket
»såsom om hyran för nämnda tid överenskommits etc.» lärer, med tonvikt
på orden »för nämnda tid», utmärka den ovillkorliga, ehuru till tiden begränsade
giltigheten av hyresnämndens beslut. Men berörda föreskrifter torde
jämte andra förhållanden påkalla, att man genom en generell regel klart inskärper,
att avtalad hyra — i vissa fall den hyra, som skall anses avtalad — skall
utgå från och med den 1 oktober 1923. I detta syfte hava bestämmelserna i 1 §
införts i lagförslaget. Av det anförda lärer framgå, att styrelsen med dessa bestämmelser
på intet sätt sökt gorå ändring i vad som enligt styrelsens mening
eljest, utan särskilda lagstiftningsåtgärder, skulle gälla, utan allenast sökt att
genom en för allmänheten lättfattlig regel klargöra en faktiskt föreliggande
rättsregel och därigenom bidraga till förekommande av misstag och rättstvister.

Även om en sådan allmän regel utfärdas, lärer emellertid i vissa fall tvekan
kunna uppstå om gällande hyresavtals rätta innehåll med avseende å hyrans
storlek för tiden efter den 30 september 1923. Där en dylik oklarhet direkt eller
indirekt kan sägas bero på föreskrifter i hyresstegringslagen, synes man till
förekommande av rättstvister böra genom lagstiftningsåtgärder söka utfylla de
luckor, som sålunda uppkommit i avtalen. I de fall, varom fråga är. torde de
förefintliga luckorna i avtalen hava det gemensamt, att frågan om hyresbeloppets
storlek på ett eller annat sätt gjorts beroende av hyresnämndens beprövande
även såvitt angår tid efter den 30 september 1923, ehuru nämnderna då skola
upphöra att fungera och deras beslut enligt hittills meddelade bestämmelser ej
skola inverka på hyrans storlek efter sagda dag.

Sådan otydlighet, som nu antytts, kan förväntas uppkomma i stort antal fall,
där avtal om. hyrans storlek tillkommit efter uppsägning i den ordning, som i
8 § 5 mom. i hyresstegringslagen angives. Det däri medgivna speciella uppsägningsförfarandet
torde hava kommit till vidsträckt användning. Ifrågavarande
lagrum, som första gången infördes i hyresstegringslagstiftningen år 1920
och som i oförändrad form upptogs jämväl i 1921 års lag i ämnet, är av följande
lydelse:

»Vill hyresvärd verkställa uppsägning enligt 1 mom. b), har han att skriftligen
uppsäga hyresavtalet och i uppsägningshandlingen tillika erbjuda hyresgästen att,
utan annan ändring i avtalet än hyrans höjning till visst angivet belopp eller det
belopp, hyresnämnden må komma att bestämma, fortfarande förhyra lägenheten. I
uppsägningshandlingen skall därjämte angivas ej mindre hyresvärdens postadress
än även den tid, inom vilken, vid äventyr av hyresrättens förlust, hyresgästen har
att lämna hyresvärden meddelande, att han antager det sålunda gjorda erbjudandet;
och skall i uppsägningshandlingen intagas erinran såväl om berörda äventyr som
ock, därest visst hyresbelopp fordras, därom att hyresgästen genom antagande av erbjudandet
icke betages den rätt att få beloppets skälighet prövad av hyresnämnden,
som eljest må tillkomma honom. Omförmälda tid skall bestämmas till minst femton
dagar från den dag, då uppsägningen sist kan ske.

Har hyresgästen under adress, som uppgivits i uppsägningshandlingen, från postanstalt
inom riket i rekommenderat brev till hyresvärden avsänt förklaring, att han
antager det gjorda erbjudandet, skall så anses, som om antagandet kommit hyresvärden
tillhanda den dag, då brevet avlämnades å posten.»

_ Med inskränkning av den generella regeln att uppsägning från hyresvärds
sida av vidkommande hyresavtal vore utan verkan, med mindre samtycke därtill
lämnats av hyresnämnd, bemyndigade lagstiftaren härmed hyresvärd att uppsäga
hyresavtal i och för hj^resreglering, dock under den förutsättningen, att
lian vid uppsägningen iakttog vissa formaliteter, avsedda att utgöra en garanti
för att hyresgästen icke utsattes för oskälig hyresförhöjning. Hyresvärden skulle
alltså erbjuda hyresgästen att kvarbo i lägenheten mot antingen den hyra,
som hyresnämnden bestämde, eller mot viss av hyresvärden fordrad hyra. Om
hyresvärden vid uppsägningen fordrade viss hyra, skulle lian i den skriftliga
uppsägningshandlingen tillika erinra hyresgästen därom att han, om lian antoge.
hyresvärdens anbud, därigenom icke betoges rätten att få hyresbeloppets
skälighet prövat av hyresnämnd. Vad hyresgästen beträffar synes han i dylika
fall hava ställts inför tvenne alternativ, nämligen att antingen obetingat
acceptera erbjudandet — ehuru med rätt att gå till hyresnämnd — eller att förkasta
detsamma och därmed äventyra hyresrättens bestånd.

. Såsom . nämnts, har hyresvärden att vid dylik uppsägning fordra hyra till
visst angivet belopp eller att för sin del hänskjuta frågan om hyrans storlek helt
och hållet till hyresnämnds avgörande. Att hyresvärden härvidlag kan låta erbjudandet
innefatta endast det ena av dessa båda alternativ — likaväl som båda

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 5

Första

stycket.

på en gång — lärer framgå av stadgandets lydelse, och styrelsen bestyrkes i
denna uppfattning av vad sammansatta stats-, bevillnings- och första lagutskottet
vid 1920 års riksdag i sitt utlåtande (nr 1 sid. 24) härom anfört. Sammansatta
utskottet anför vidare om innebörden av de båda alternativen (viss fordrad
hyra eller hänskjutande till hyresnämnd) följande:

»Det torde böra erinras, att hyresnämnden härvid kommer att fungera på tvenne
olika sätt. 1 förra fallet reglerar den jämlikt 6 § hyra, som den till äventyrs finner
oskälig. I senare fallet åter fungerar nämnden såsom en av parterna frivilligt anlitad
skiljenämnd, som med stöd av parternas överenskommelse fritt äger bestämma
avtalets innehåll i ett visst avseende, nämligen i vad rör hyresbeloppet.

Denna skillnad saknar icke betydelse. Om hyresnämnden i förra fallet sänker
hyran, må denna sänkning enligt 6 § 1 mom. icke avse längre tid än högst ett år.
Uppsäges icke avtalet att upphöra efter utgången av denna tid, förlänges det mot
det av hyresvärden fordrade hyresbeloppet, för såvitt icke nämnden företager ny reglering.
I senare fallet åter förlänges under motsvarande förhållanden hyresavtalet
mot den av hyresnämnden i dess egenskap av skiljedomare fixerade hyran.»

Enligt styrelsens uppfattning föreligga här emellertid förhållanden, som påkalla
en reglering i lagstiftningsväg, i syfte närmast att klargöra vilken hyra,
som i varje särskilt fall skall anses avtalad men också, såsom strax skall visas,
i viss mån i syfte att förekomma verkningarna av rent obilliga, delvis av hyresstegringslagen
framlockade överenskommelser.

tiar hyresvärden vid uppsägning jämlikt 8 § 5 mom. icke framställt något till
beloppet fixerat anspråk på högre hyra utan i uppsägningshandlingen förklarat
sig för sin del vilja åtnöjas med den hyra, som hyresnämnden kan komma att
bestämma, och har hyresgästen godtagit detta, lärer det, såsom sammansatta
utskottet anfört, få anses, som om parterna hänskjutit frågan om hyran till hyresnämndens
skiljedom. Nämnden kan näppeligen sägas hava reglerat hyran
jämhkt 6 §, som allenast talar om reglering av oskälig hyra; i hyresvärdens fordran
kan man ej se något oskäligt, när han ej ens framställt ett fixerat hyresanspråk.
Förfarandet kan, för att taga en konkret bild, anses hava inneburit,
att parterna för hyresnämnden framlagt ett hyresavtal, i vilket platsen för hyresbeloppet
lämnats tom, varefter nämnden i enlighet med parternas begäran
ifyllt beloppet. Att detta belopp sedan skall gälla, om avtalet förlänges på oförändrade
villkor, lärer framgå dels av den omständigheten, att något annat hyresbelopp
att falla tillbaka på över huvud taget icke existerar — det gamla avtalet
hade regelrätt uppsagts — dels ock av den omständigheten, att hyran, såsom
nämnts, icke reglerats enligt 6 § och att för regleringen sålunda icke gällt
den till tiden begränsade giltighet (högst ett år), som i nämnda paragraf stipuleras.
Om man därför, såsom skett i 2 § i det framlagda lagförslaget, bestämmer,
att den av hyresnämnden i dylikt fall fastställda hyran anses avtalad, lärer
man endast bekräfta ett redan bestående rättsförhållande.

Vad angår de. fall, där hyresvärden vid uppsägningen erbjudit hyresgästen
att kvarbo mot visst fordrat hyresbelopp och hyresgästen antagit erbjudandet —
styrelsen förutsätter, att här tillika föreligga sådana fall. där hyresnämnden
under hyresstegringslagens giltighet funnit den fordrade hyran oskälig och reglerat
densamma — synes stor tvekan kunna råda om den hyra. som vid avtalets
prolongation skall anses avtalad för tid efter den 30 september 1923. Enligt
en strängt formell tolkning skulle väl närmast den hyra anses avtalad, som
hyresvärden i sitt erbjudande vid uppsägningen fordrat och som hyresgästen
genom att antaga erbjudandet kan anses hava accepterat. Emellertid kan det
starkt ifrågasättas, om en sådan tolkning är sakligt riktig.

Starkast framträder tvivelaktigheten härutinnan i de fall. där hyresvärden i
uppsägningshandlingen angivit bägge alternativen, d. v. s. erbjudit hyresgästen

att kvarbo mot viss till beloppet angiven hyra eller den lägre hyra, som hyresnämnden
kunde komma att bestämma. Huvudvikten synes härvid hora läggas
på det senare alternativet, under det att beloppet mera angivits såsom ett sekundärt
förslag. Hyresvärden torde hava förutsatt, att hyresgästen skulle hänskjuta
frågan till hyresnämnden. Här denna upphört, kommer avtalet att i viss mån
sväva i luften.

Men även där hyresvärden allenast fordrat viss hyra, har överenskommelsen
träffats under det säregna förhållandet, att denne enligt lagen varit sky!d:g att i
uppsägningshandlingen inrycka en uttrycklig erinran om rätten för hyresgästen
att underställa hyran hyresnämnds prövning. Hyresvärden måste sålunda å sin
sida hava varit fullt underkunnig om prövningsrätten, och hyresgästen å sin
sida måste ovillkorligen vid övervägandet, om han skulle antaga erbjudandet,
hava träffat sitt avgörande ur synpunkten av denna prövningsrätt. I sak står
även sist berörda förfarande mycket nära de fall, där båda parterna hänskjuta
frågan om hyresbeloppets fastställande till hyresnämnden.

Om nu beträffande innebörden av ett ofta tillämpat lagstadgande å ena sidan
en strängt formell tolkning och å andra sidan en sakligen mera befogad sådan
råka i inbördes konflikt och om vidare den riktiga tolkningen äger stor praktisk
betydelse, synes ett lagstadgande, som löser konflikten, vara påkallat.

Vidare torde vederbörande parter i många fall icke hava bevarat de skrifter,
som växlats vid uppsägningen. Även om så skett, torde de dock hava svårt att
alltid uppfatta de nästan hårfina formella distinktioner, som kunna känneteckna
det ena förfaringssättet till skillnad från det andra. Förutsatt sålunda, att förfaringssättet,
om intet åtgöres, kan få väsentligt olika rättsverkningar i det ena
eller andra fallet, synes ett lagstadgande, som entydigt och klart angiver en för
alla de olika fallen gemensam tolkning ytterligare påkallad.

Det kunde måhända härvid invändas, att rättstvister i sådana fall som de nu
berörda icke förekommit i större antal. Enstaka sådana hava dock förekommit
och synas hava varit av nog så komplicerad natur. Erinras må emellertid, att
anledning till rättstvister komma att uppstå, företrädesvis sedan hyresnämnderna
upphört att existera. Så länge dessa finnas, torde någondera av parterna i
regel underställa vederbörande frågor hyresnämnds prövning och därigenom
förekomma tvister.

När styrelsen i fråga om nu berörda fall föreslagit ett stadgande (2 § första
stycket), att för tid efter den 30 september 1923 den hyra skall anses avtalad,
som gällt för tiden närmast före den 1 oktober samma år, har detta skett närmast
för att tillgodose de synpunkter, åt vilka styrelsen här ovan givit uttryck.

Att styrelsen härvid såsom den bestämmande hyran valt den, som gäller vid
utgången av hyresåret 1922—23, innebär måhända ett avsteg från vad som vid
en strängt formell tillämpning skulle anses avtalat i de fall, där hyresvärden
vid uppsägning jämlikt 8 § 5 mom. fordrat viss hyra. Tänkbart hade ju varit,
att man i stället uttryckligen fastställt den av hyresvärden fordrade hyran såsom
den avtalade. Härmed hade man emellertid ej tillgodosett önskemålet att
kunna ernå en bestämmelse, som i sig inneslöte samtliga olika tillvägagångssätt
vid uppsägning jämlikt nämnda lagrum, alltså även de fall, där hyresvärden utan
att fordra viss hyra gjort frågan beroende av hyresnämnd.

Även med bortseende från nämnda synpunkt skulle det enligt styrelsens mening
icke hava varit lämpligt att fastställa den fordrade hyran såsom den avtalade.
Genom bestämmelserna i berörda lagrum har lagstiftaren nämligen framlockat
ett förfaringssätt för förlängande av hyresavtal, som på ett egenartat sätt
skiljer sig från det under normala förhållanden brukliga. Hyresvärden å ena sidan
har i enlighet med bestämmelserna i lagen framställt sina anspråk i form av
sa att säga ett skriftligt ultimatum till hyresgästen, vilket till sin natur har mer
eller mindre uteslutit de samfällda överväganden parterna emellan, som eljest

Andra

stycket.

pläga föregå överenskommelser av hithörande natur. Hyresgästen å sin sida
har ställts inför valet att antingen godtaga hyresvärdens anbud — och att gå
till hyresnämnden — eller att äventyra sin hyresrätt. Genom hela det sålunda
föreskrivna förfaringssättet har hyresgästen nästan tvingats att godtaga hart
när vilka hyresanspråk som helst och medvetandet om hyresnämndernas prövningsrätt
torde i väsentlig man hava bidragit till att häva hans betänkligheter
mot att acceptera dem. Het kan befaras, att mindre nogräknade hyresvärdar utnyttjat
denna situation i syfte att vid hyresstegringslagens upphävande hava
hyresgästen bunden vid en oskäligt hög hyra.

Framhallas ma, att bestämmelsen ifraga icke innebär någon maskerad utsträckning
av hyresregleringen för tiden efter hyresstegringslagens upphävande.
Sedan hyresvärden erhållit kännedom om innehållet i det föreslagna stadgandet
och till äventyrs finner den hyra, som därigenom kommer att fastslås, vara alltför
låg, lärer det nästan undantagslöst stå honom fritt att uppsäga ett sådant
hyresavtal, och träffa ett nytt. Det nya avtalet kommer i sådant fall ej att träffas
av ifrågavarande bestämmelser.

Det kali möjligen tänkas inträffa, att hyresgästen finner anledning att, då
hyran för sista kvartalet av hyresåret 1922—23 blir bestämmande för hyrans
storlek under påföljande hyresår, påkalla hyresreglering för nämnda kvartal,
oaktat han kanske under lång tid förut icke påkallat eller tänkt påkalla reglering.
Hyresvärden kan emellertid å andra sidan hava underlåtit uppsägning
under den tysta eller uttryckligen uttalade förutsättningen, att den icke reglerade
hyran såsom förut skall utgå. Denna förutsättning skulle sedermera, då
avtalet icke längre kan uppsägas, komma att brista. Att bereda rum för missbruk
i nu antytt hänseende från hyresgästs sida är givetvis icke avsett. Styrelsen
förutsätter därför, att hyresnämnderna i fall, där en hyresgäst uppenbarligen
i nu angivna syfte påkallar hyresreglering först beträffande det s;sta el''er
näst sista kvartalets hyra, icke skola tillmötesgå sådan framställning med mindre
det, befinnes, att hyresgästen icke i ovan angivna mening missbrukat sin rätt
att påkalla reglering. Med det nu anförda har styrelsen självfallet ej velat
stämpla varje dylik senkommen begäran om reglering såsom missbruk från hyresgästs
sida.

Nu berörda olägenhet undginge man, om man såsom utgångshyra fastställde
t. ex. den vid tiden för denna lags utfärdande gällande hyran. Emellertid synes
det vara ur alla synpunkter mest naturligt och för allmänheten mest lättfattligt,
att den närmast före den 1 oktober 1923 gällande hyran i de fall. varom fråga är,
fortsätter att tillämpas för tiden därefter. Styrelsen har därför ansett sig böra
ansluta sig till den ståndpunkt, som lagtexten härutinnan utvisar.

Med avseende å formuleringen av uttrycket »som gällt för tiden närmast före
den 1 oktober 1923», vilket avslutar första stycket i paragrafen, må meddelas,
att styrelsen avsiktligt undvikit att använda sådana uttryck som den »av hyresnämnd
fastställda hyran». Den nu givna formuleringen torde klart utmärka, att
därmed åsyftas den hyra, som på grund av hyresnämnds beslut eller ock parternas
tyst eller uttryckligt givna samtycke gällt för tiden närmast före den 1
oktober 1923. Det torde icke vara så sällsynt, att hyresvärden med anledning
av hyresnämnds beslut, men icke direkt på grund av detsamma godtagit eu
hyra. som understiger den avtalade. Sålunda kan hyresnämnden på framställning
hava reglerat hyra för en viss lägenhet, och hyresvärden, för att undvika
ytterligare mellanhavanden med nämnden, medgivit hyresgästerna i övriga liknande
lägenheter inom fastigheten att för viss hyresperiod betala hyran med
samma lägre belopp.

Det finnes även andra fall, där frågan om hyresbeloppets storlek är svävande
och till följd härav lämpligen bör besvaras genom lagstadgande. Särskilt må

i sådant hänseende erinras om de fall, där bestämmelserna i 8 § 4 mom. av hyresstegringslagen
kommit att tillämpas samt vidare om de troligen icke så sällsynta
hyresavtal, där hyrans storlek helt eller delvis (ersättning för värme och
varmvattensberedning) redan från början gjorts beroende av hyresnämnds beprövande.
Genom andra stycket av den förevarande paragrafen i förslaget har
första styckets bestämmelser utsträckts att gälla jämväl för sådana fall.

Med avseende å uttrycket »skall vara eller må göras beroende av hyresnämnds
beprövande» vill styrelsen i anslutning till vad ovan anförts framhålla, att stadgandet
icke skall gälla blott i de fall, där ett faktiskt hänskjutande till hyresnämnden
avsetts. Det kan väl tänkas, att parterna åsyftat åsämjas om den
hyra, so in hyresnämnden kunde komma att fastställa beträffande annan likartad
lägenhet inom fastigheten. Ehuru sålunda hyran för den vidkommande lägenheten
icke direkt skall fastställas av hyresnämnden, har den uppenbarligen
ställts i beroende av nämndens beprövande.

Det kan slutligen förtjäna att uttryckligen framhållas att, om exempelvis
ett hyresavtal innehåller, att hyran skall utgå med visst angivet belopp eller
det lägre belopp, som hyresnämnden bestämmer, samt någon reglering sedan icke
skett, utan hyran före den 1 oktober 1923 utgått med det angivna bdopuet,
denna beräkningsgrund enligt lagförslaget, givetvis skall äga fortsatt tillämpning
för tiden därefter.

Den osäkerhet, som vid hyresstegringslagens upphörande kan råda i fråga Tredje
om^den avtalade hyrans storlek, lärer komma att göra sig gällande icke minst stycket.
i sådana fall, där hyresvärden enligt avtalet skall ombesörja lägenhetens uppvärmning
eller tillhandahålla varmvatten till densamma. Ingår ersättningen
härför säsong en icke närmare fixerad del av en i klump tagen hyra och kan
tvekan uppstå om storleken av denna klumpsumma, torde med avseende å denna
lämpligen gälla vad i första och andra styckena av den föreslagna paragrafen är
stadgat.

Nu stadgas emellertid i 6 § 1 mom. första stycket i hyresstegringslagen,
att hyresnämnden skall »särskilt bestämma skälig ersättning för envar sådan
förmån (nämligen för värme och varmvattensberedning) att utgå med visst belopp
eller efter grund, som nämnden finner lämplig». På grund av detta stadgande
torde ersättningen för värme och varmvattensberedning i åtskilliga, kanske
i de allra flesta av hithörande hyresavtal hava fastställts skild från den
egentliga hyran. Till följd av svårigheterna att under de starka prisväxlingar,
som ägt rum på bränslemarknaden, individuellt fastställa skälig dylik ersättning,
hava hyresnämnderna, åtminstone i Stockholm och vissa andra större städer, på
grundval av värmetekniska utredningar fastställt vissa allmänna grunder för
beräknande av densamma. Enligt dessa hava vanligen, med utgångspunkt från
priset på det i förevarande fall oftast brukliga bränslet, koks, ett visst å-pris
per uppvärmd kubikmeter fastställts för olika kategorier av lägenheter. Parterna
hava sedan haft att uträkna lägenheternas volym och hava sålunda genom
en enkel räkneoperation kunnat angiva ersättningens storlek. I hyresavtalen
torde merendels i förevarande hänseende endast intagits en klausul, enligt vilken
ersättningen i fråga skall utgå enligt av hyresnämnd fastställda grunder. Antagligen
hava parterna så vant sig vid detta, att de kunna förväntas av förbiseende
låta en sådan klausul kvarstå för tid efter den 30 september 1923.

När hyresnämnderna nämnda dag upphöra, komma sådana eller liknande bestämmelser
att sakna det nödiga underlaget för att kunna tillämpas. Det har
därför synts påkallat att genom en lagföreskrift bemyndiga hyresnämnderna
att — givetvis endast i sådana fall, där ersättningen i fråga genom avtalet
ovillkorligen eller eventuellt gjorts beroende av hyresnämnds beprövande — fastställa
denna ersättning jämväl för tid efter den 30 september 1923. Hyres -

nämnd synes sålunda höra fastställa erforderliga grunder för ersättningens beräknande
eller ock beloppets storlek i varje särskilt fall.

Den följande paragrafen (3 §) i förslaget innefattar åläggande för hyresnämnd
att taga befattning med sådana ärenden, som i 2 § sista stycket avses.
Vad angår fastställandet av allmänna grunder för beräknandet av ifrågavarande
ersättning, synes detta böla ske i anslutning till den praxis, som tillämpats å
varje ort. Skulle hyresnämnden på någon ort — så lärer fallet hava varit exempelvis
i Göteborg — tidigare hava fastställt ersättningen för varje enskild lägenhet,
men nu icke medhinna detta, lärer hinder ej möta, att nämnden fastställer
allmänna, grunder på sådant sätt, att ersättningen för tid efter den 1
oktober 1923 i varje särskilt fall skall utgå med en viss av hyresnämnden på
grundval av gällande bränslepriser m. in. beräknad generell kvot av de för
närmast föregående eldningssäsong individuellt fastställda beloppen.

1 vissa fall torde individuell prövning vara nödvändig. Styrelsen syftar härvid
bland annat på sådana fall, där hyrestiden före eller efter den 30 september
1923 icke utgör helt hyresår. Om sålunda ett avtal, som tidigare gällt från
den 1 oktober till den 1 oktober, nu förlänges allenast till den 1 april 1924, synes
det rimligt, att hyresgästen för denna del av året, som omfattar större delen av
eldningssäs.ongen, får betala högre ersättning, per år räknat, än han bort göra,
om ersättningen i jämna poster fördelats även på det varmare halvåret. En
uttrycklig anvisning om hyresnämnds skyldighet att, på därom av hyresvärd
eller hyresgäst gjord framställning, individuellt fastställa ersättningens belopp
i dylika eller liknande fall har synts erforderlig.

4 §• Under normala förhållanden på bostadsmarknaden står hyresvärden å den ena

sidan och hyresgästen eller den hyressökande å den andra som vid slutande av
hyresavtal tvenne någorlunda jämnstarka parter. Ett hyresavtal, om vilket parterna
kunnat åsämjas, giver sålunda ett uttryck för vad de båda med hänsyn
till marknadsläget funnit skäligt. Under hyresstegringslagens giltighetstid
hava däremot alldeles säregna förhållanden varit rådande. Svårigheten att anskaffa
bostad i förening med vetskapen om hyresnämndernas reglerande verksamhet
torde hava gjort hyresgästen benägen att acceptera nära nog vilka avtal
som helst.

Det låter sig tänkas, att hyresvärdar på sina håll begagnat sig av denna
situation och tvingat hyresgästen till uppgörelse, däri hyresgästen måst binda
sig vid en oskälig hyra, som han av brist på annan bostad icke kunnat undandraga
sig och efter hyresstegringslagens upphörande icke heller kan få reglerad.
Med avseende å sådana fall, om vilka man kan förutsätta, att hyresgästen låtit
förleda sig att godtaga sådana uppgörelser under intrycket av hyresstegringslagens
skydd och i förhoppning om lagens fortsatta prolongation, synas särskilda
skyddsföreskrifter påkallade.

I motiveringen till förslagets 2 § hava vissa sådana fall berörts och de i
nämnda paragraf meddelade föreskrifterna erbjuda för vissa fall ett skydd för
hyresgästen. Dessa föreskrifter avse emellertid allenast sådana hyresavtal, enligt
vilka hyresbeloppets storlek ej kan anses på ett oomtvistligt sätt fastställt.
Men det torde även förekomma, att hyresgästen med otvetydiga avtalsbestämmelser
är bunden vid en oskälig hyra för tid efter den 30 september 1923. Att
för dylika fall bibehålla möjligheten till reglering av hyran lärer vara uteslutet.

Styrelsen har därför genom införandet i förslaget av bestämmelserna i 4 §
sökt finna en utväg, genom vilken möjlighet skulle beredas hyresgästen att vid
tiden för hyresstegringslagens upphörande den 1 oktober 1923 lösa sig från av -

tal av ifrågavarande slag, vid vilka lian eljest skulle vara bunden för tid efter
nämnda dag.

Den hyresgästen sålunda ensidigt medgivna rättigheten att uppsäga hyresavtal
innebär uppenbarligen ett avsteg från vanliga rättsregler och har därför
ansetts böra begränsas till vissa angivna fall och till förekommande av missbruk
noggrant kringgärdas med särskilda föreskrifter.

Till en början synes denna rätt icke böra medgivas i andra fall, än där hyresavtalet
träffats före den 1 juli 1922. Nämnda dag är nämligen såtillvida
av betydelse, som rätten för hyresvärd att uppsäga hyresavtal till den 1
oktober 1923 då lämnades helt fri. Därmed måste också för den enskilde
klart hava framstått det praktiskt taget oåterkalleliga i lagstiftarens tidigare
fattade beslut, att hyresstegringslagen skulle upphöra att gälla den 1 oktober
1923. Hyresgästen bör därför vid ingåendet av hyresavtal hava varit fullt
medveten om att ett sådant avtal måste få bindande verkningar för tiden från
och med sistnämnda dag. Medvetandet härom torde hava gjort hyresgästen försiktigare
vid avtalsuppgörelser. Han kan i allt fall ej sägas hava varit lockad
av några förhoppningar om fortsatt extraordinärt skydd från lagstiftarens sida.

Vidare synes denna särskilt medgivna uppsägningsrätt böra avse allenast
sådana hyresavtal, som alltjämt äro underkastade bestämmelserna i 6 och 8 §§.
Hyresavtal om butiker, nya lägenheter m. fl., vilka frigåvos redan den 1 oktober
1921, synas ej böra tagas i betraktande. I förslaget utmärkes detta genom de
i förevarande paragraf ingående orden »som av hyresnämnd senast kan hava
fastställts för någon del av tiden 1 oktober 1921—31 mars 1923».

Uppsägningsrätten synes vidare icke böra medgivas generellt utan efter
diskretionär prövning från hyresnämnds sida, därvid hyresnämnden i främsta
rummet har att konstatera, huruvida i det särskilda fallet hyran för tiden efter
den 30 september »märkeligen överstiger» viss tidigare reglerad hyra.

I övriga delar torde innebörden av de i paragrafen föreslagna reglerna framgå
av ordalydelsen och icke tarva utförligare motivering.

Förfaringssättet är enligt förslaget i viss mån det omvända mot det. som äger
rum vid uppsägning enligt 8 § 5 mom. i hyresstegringslagen. Skillnaden består
förnämligast däri, att en i båda fallen extraordinär medgiven uppsägning enligt
sistnämnda lagrum sker från hyresvärdens sida men enligt förevarande lagförslag
skulle ske från hyresgästens. Med avseende å såväl uppsägningsrättens
obligatoriska förbindande med ett visst erbjudande till motparten om fortsatt
förhyrande som de särskilda formaliteterna vid uppsägningen företer förslaget
viss likhet med berörda lagrum. Allmänhetens förtrogenhet med det sistnämnda
torde underlätta uppfattandet av de nu föreslagna, till synes något omständliga
bestämmelserna. ti

Även om styrelsen, med hänsyn till att stadgandet i fråga näppeligen kan
förväntas bliva tillämpat i ett större antal fall, icke tillmäter detsamma synnerlig
betydelse, har styrelsen dock ansett sig böra i sitt förslag upptaga detsamma.
Det kan betraktas så att säga såsom en säkerhetsventil, som, där den låt vara
i undantagsfall kan komma till användning, torde förekomma vissa indirekta
verkningar av hyresstegringslagstiftningen, vilka kunde kännas sårande för
rättskänslan.

Genom 3 § i förslaget kommer en ny, icke obetydlig uppgift att åvila hyresnämnderna.
Denna är av alldeles samma natur som den nämnderna jämlikt
6 § i hyresstegringslagen åvilande skälighetsprövningen. I 14 § i samma lag
rnedg''ves. att klagan över hyresnämnds beslut i sådan fråga må föras, då nämnden
förfarit på något sätt felaktigt. I samma paragraf angives tillika, i vilken
ordning sådana besvär skola föras. Då det synes obilligt, om parterna skulle
vara betagna liknande besvärsrätt i fråga om hyresnämnds beslut jämlikt 3 §

5§.

1 mom

2 mom.

3 mom.

4 »tom.

(i §.

i förslaget, vilket beslut för dem mången gång kan bliva av stor betydelse, bar
en bestämmelse om sådan klagorätt nu införts i 5 § 1 mom.

_ Styrelsen har ej förbisett, att även 4 § tillägger hyresnämnderna en ny uppgift.
Med avseende å beslut jämlikt nämnda paragraf medgiver förslaget ingen
klagorätt. Införandet av en sådan skulle nämligen vara förenat med oproportionerligt
stora svårigheter. Och med hänsyn till innebörden av den beslutanderätt.
som i denna paragraf tillagts hyresnämnderna, synes frånvaron av klagorätt
icke ägnad ingiva större betänklighet.

Det har synts styrelsen kunna ifrågasättas, om det är lämpligt, att rätten
att överklaga hyresnämnds enligt hyresstegringslagen meddelade beslut skall
upphöra med den 30 september 1923, och detta så mycket mera som dylikt
beslut på grund av bestämmelserna i förevarande förslag, om detta upphöjes
till lag, kan få viss betydelse för förhållanden, som komma att råda efter hyresstegringslagens
upphörande. Erinras må i sådant hänseende om ovan berörda
rättsverkningar av hyresnämnds reglering av hyra för senare delen av hyresåret
1922—23. Föreskrift om utsträckt klagorätt efter nämnda tidpunkt har
därför inryckts i 2 mom. i förslagets 5 §.

I många fall torde denna bestämmelse icke få praktisk betydelse. Så till
exempel lärer det knappast kunna tänkas, att någon efter den 30 september
1923 skulle överklaga l^-resnämnds beslut angående rivning, då ju bestämmelserna
om förbud mot rivning upphöra att gälla. Åt den nu föreslagna piolongationsföreskriften
har emellertid givits en generell formulering, enär föreskriften
därigenom vinner i enkelhet och det icke synes av några särskilda skäl
påkallat att i förevarande sammanhang taga ståndpunkt till frågan, i vilka fall
en klagorätt kan äga eller sakna praktisk betydelse.

Prövningsmyndighet har hittills icke haft att taga befattning med sakinnehållet
i beslut, som överklagats under åberopande av att hyresnämnd förfarit
felaktigt. Nu kan det tänkas fall, där prövningsmyndighet finner sig böra
undanröja felaktigt beslut, men där annat beslut måste sättas i dess ställe.
För de fall, där återförvisning till hyresnämnd av sådant ärende icke längre
lämpligen kan ske på grund av hyresnänmdsinstitutionens upphörande, synes
prövningsmyndigheten höra äga befogenhet att meddela erforderligt beslut i
själva saken. Föreskrift därom har inryckts i den föreslagna paragrafens 3
mom. Bestämmelsen, som uppenbarligen betecknar ett avsteg från hittills inom
hyresstegringslagstiftningen följda grundsatser, får betecknas såsom en framtvungen
nödfallsutväg. Då den lärer bliva tillämplig allenast i sällsynta undantagsfall,
torde den ej behöva ingiva större betänklighet.

Prövningsmyndighets beslut jämlikt 1 mom. synes i överensstämmelse med
vad som gällt för liknande beslut enligt hyresstegringslagen icke böra få göras
till föremål för överklagande. Detsamma synes böra gälla med avseende å
beslut, som prövningsmyndighet jämlikt 3 mom. kan fatta i sakfrågor. I 4 mom.
har bestämmelse i dessa hänseenden meddelats.

I 8 § 7 mom. i hyresstegringslagen stadgas, att där för lägenhet, som omfattar
högst fyra rum, kök däri inbegripet, och helt eller delvis är avsedd till bostad,
hyran enligt avtalet skall erläggas i förskott för längre tid än en månad,
underlåtenhet härutinnan icke berättigar till uppsägning, så länge hyresgästen
sist å andra söckendagen av varje månad till fullo erlägger den på samma månad
belöpande hyran.

Styrelsen har tidigare anslutit sig till den vitt utbredda uppfattningen, att
hyresbetalning per månad i fråga om smålägenheter innebure en sådan lättnad

för de mindre bemedlade klasserna, att den borde på ett mera bestående sätt
lagfästas. 1 C § hava bestämmelser i sådan riktning upptagits i det nu framlagda
lagförslaget. Innehållet i den föreslagna bestämmelsen lärer med
tydlighet framgå av ordalydelsen. De skäl, som tala för genomförandet
av en sådan lagföreskrift, synas så starka och till sin innebörd så uppenbara,
att de ej behöva närmare utvecklas. Endast några kortfattade anmärkningar
torde vara påkallade.

Till en början må meddelas, att hyresbetalning per månad, åtminstone i fråga
om smålägenheter, redan före hyresstegringsl agens tillkomst var allmän praxis
i särskilt de södra och västra delarna av Sverige. Det hade varit önskvärt, att
denna praxis på frivillighetens väg genomförts i hela landet. När så icke skett,
synes ett ingripande från lagstiftarens sida i syfte att tvångsvis införa densamma
även på de håll, där den icke förut kommit att tillämpas, val befogat. De
betänkligheter, som till äventyrs kunna hysas mot ett sådant ingripande, äro
icke av större betydelse, än att de enligt styrelsens mening böra vika inför de
starka skäl, som tala för detsamma.

Lagstadgandet i fråga synes böra äga tillämpning över hela landet. Tillämplighetsområdet
blir sålunda mera vidsträckt än för motsvarande nu gällande
stadgande i hyresstegringslagen, som endast avser vissa orter, företrädesvis medelstora
och större städer. Däremot åsyftar det föreslagna stadgandet samma
kategorier av lägenheter som stadgandet i hyresstegringslagen, nämligen lägenheter
om högst fyra rum, kök däri inbegripet. Att utsträcka bestämmelserna
till större lägenheter har ej synts strängt av behovet påkallat, ehuruväl det
måste medgivas, att månadsbetalning även för innehavare av sådana lägenheter
i många fall skulle innebära en välbehövlig lättnad i fråga om fördelningen av
hushållets utgifter.

Den föreslagna rättigheten avser närmast bostadslägenheter. Emellertid_ synes
man ej böra förvägra även de butiksinnehavare, som förhyra sin butik i
samband med bostad och som merendels torde befinna sig i små ekonomiska villkor,
att få njuta lättnaden av att erlägga hyra per månad. I sådant syfte har
uttrycket »som helt eller delvis är uthyrd till bostad» i nära anslutning till motsvarande
uttryck i hyresstegringslagen här upptagits. Ordet »avsedd» har
dock utbytts mot ordet »uthyrd». Hyresavtalets innehåll och icke lägenhetens
faktiska användning synes giva den mest oomtvistliga anvisningen angående
stadgandets tillämplighet.

Till följd av nu berörda avfattning kunde det inträffa, att stadgandet bleve
tillämpligt exempelvis på ett hyresavtal om en relativt stor banklokal, som förhyrts
i förening med en mindre vaktmästarbostad. Uppenbarligen vore det
mindre lämpligt, om hyresgästen i ett sådant fall, under åberopande av lagens
ordalydelse, undandroge sig att erlägga hyran i avtalade längre terminer. Styrelsen
anser sig dock kunna utgå från, att hyresgäster i dylika fall, som säkerligen
höra till de rena undantagen, icke mot hyresvärdens vilja komma att begagna
sig av ifrågavarande medgivande i lagen. Ett dylikt förfarande skulle
väl för övrigt leda till, att hyresvärden vid första tillfälle uppsade avtalet.
Krav hava vidare framställts på att från stadgandets tillämplighet skulle undantagas
sådana lägenheter, som på grund av mera komfortabel inredning knappast
kunna ifrågakomma såsom bostad åt personer, tillhörande de mindre bemedlade
klasserna. Detta krav saknar måhända icke alldeles berättigande.
Dess tillgodoseende kan emellertid knappast vara av större betydelse och skulle
uppenbarligen vålla stora lagtekniska svårigheter.

Bestämmelsen i fråga i hyresstegringslagen har ej obetingat sanktionerat månadsbetalning
i vidkommande fall. Ilar hyresavtalet stipulerat kvartalsbetalning
men hyresgästen erlagt hyran per månad, har hyresvärden allenast varit
betagen rätt att åberopa hyresgästens underlåtenhet härutinnan såsom grund

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.) 6

för dennes skiljande från lägenheten. Om också stadgandet i fråga tämligen
allmänt torde hava uppfattats som om det ägde en större räckvidd än det i verkligheten
har och på den grund icke torde hava givit anledning till betänkliga
åtgärder, synes det dock ej tillfredsställande att nu giva det en mera bestående
karaktär i denna ofullständiga form. Uteslutet vore nämligen ej, att hyresvärden
gjorde sitt krav på full kvartalshyra gällande inför domstol. Han kunde
därvid ådraga hyresgästen utmätning samt åsamka honom rättegångskostnader.

1 förslaget har därför upptagits en föreskrift, enligt vilken, även om avtalet
stipulerar hyrans erläggande i förskott för längre tid än en månad, hyresgästen
genom att under löpande hyrestid verkställa hyresbetalning i förskott
per månad skall anses hava behörigen fullgjort den avtalade hyresbetalningen.

En sådan föreskrift skulle, om den gjordes direkt tillämplig på redan, bestående
hyresavtal, innebära ett i sak visserligen skäligen obetydligt, men i princip
mindre lämpligt intrång i hyresvärdens på avtalet grundade rätt.^ Till förekommande
härav hava särskilda föreskrifter inryckts i övergångsbestämmelserna.

7 §. Enligt nyttjanderättslagen (3 kap. 23 §) är hyresrätten förverkad, om hy resgästen

dröjer med hyrans erläggande utöver två söckendagar efter förfallodagen.
Vid dylik försummelse från hyresgästens sida äger hyresvärden att
— utan varsel — uppsäga hyresavtalet samt påkalla vräkning. Det torde vara
en vitt utbredd uppfattning, att lagstiftaren härvidlag tillämpat alltför stränga
regler, vilka borde göras till föremål för revision i modifierande riktning. I
den allmänna diskussionen härom hava framkommit vissa förslag och önskemål,
som synts förtjänta att tagas under närmare omprövning, men som styrelsen
ej funnit sig kunna biträda. Skälen härtill komma att i det följande närmare
utvecklas, enär styrelsens eget, i 7 § framlagda förslag lämpligen synes
kunna bedömas mot bakgrunden av den kritik, som ägnats andra ifrågasatta
författningsföreskrifter med motsvarande syfte.

Från allmänhetens sida har uppmärksamheten närmast varit riktad på den
respittid för hyrans erläggande av två söckendagar efter förfallodagen, varom
nyss återgivna lagrum lämnar särskild föreskrift.

Tänkbart vore nu, att man antingen, med bibehållande av gällande generella
bestämmelser i ämnet, genom ett nytt stadgande undantagsvis medgåve en längre
respittid i sådana, särskilda fall av ömmande natur, där hyresgästens oförmåga
att inom föreskriven tid erlägga hyran berodde på sjukdom eller arbetslöshet,
eller ock genom ändring av berörda föreskrifter i nyttjanderättslagen
generellt utsträckte respittiden från två till exempelvis sju dagar.

Förlängd Vad angår det första alternativet, må till en början erinras om följande uttarespittid
vid lande av lagberedningen i förarbetena till nu gällande bestämmelser. Yttrandet
sjukdom och syftar närmast på bestämmelserna om uppsägning av arrendeavtal (2 kap. 3(1 §
arbhct?°S~ i nyttjanderättslagen) men lärer äga tillämpning jämväl på motsvarande stadganden
om hyresavtal (3 kap. 23 § i samma lag) :

»Vid angivande av de orsaker, vilka lagligen böra föranleda arrenderättens förlust
bar Beredningen icke kunnat stanna vid en allrränt formulerad regel. En sådan
bestämmelse måste alltid bliva svävande och därför vid tillämpningen lämna rum
för olika meningar. Varken jordägaren eller arrendatorn skulle med en sådan bestämmelse
vara betjänt. Lagen måste angiva de särskilda fall. där påföljden inträder,
så att i allmänhet vederbörande själva må kunna utan svårighet bedöma, huruvida
ett sådant fall föreligger eller icke, och det ej må vara nödigt att för ändamålet på-,
kalla domstols prövning. De särskilda fallen måste därför uppräknas.»

Vad lagberedningen sålunda anfört förtjänar uppmärksammas även i detta
sammanhang. Det låter sig knappast göra att avfatta lagbestämmelser, som

klart angiva, huruvida hyresrätten vore bevarad eller ej i de fall, där hyresgasten
till följd av arbetslöshet eller sjukdom försummat hyreshetalmng. En
diskretionär prövning genom ett särskilt för ändamålet inrättat organ skulle av
ålit att döma bliva påkallad. Hela förfaringssättet bleve omständligt och
otympligt. Gjorde man genom lagbestämmelser i nu antydd riktning nämnvärt
intrång på hyresvärds rätt att uppstiga hyresavtal, skulle man sannolikt framlocka
motåtgärder från hyresvärdarnas sida, som kunde bliva högst betänkliga.
Det skulle sålunda för visso bliva till allvarligt men för hyresgästerna själva,
om hyresvärdarna vid hyresupplatelser allmänt började vidtaga sadana åtgärder
som att av den hyressökande fordra, att han styrkte sig äga god hälsa och
stadigvarande sysselsättning. ... ,

Vidare lärer det kortare obligatoriska anstånd, som vid sjukdom eller arbetslöshet
skulle kunna ifrågasättas, knappast medföra åsyftad hjälp. Om det allmänna
finner, att hjälp bör beredas, har man enligt styrelsens mening att beträda
andra vägar än den prohibitiva lagstiftningens och med direkt ekonomiskt
stöd bispringa den nödställde. Endast pa denna väg lärer hjälpen få asyftad
verkan. Styrelsen vill erinra, att av de medel, som ställts till förfogande för
arbetslöshetens bekämpande, enligt Kungl. Maj :ts medgivande viss del använts
för beredande av hyresbidrag åt arbetslösa. Enligt vad styrelsen inhämtat
från arbetslöshetskommissionen hava av vederbörande arbetslöshetsanslag dylik
hyreshjälp utgått med följande belopp nämligen:

2 kvartalet år 1921............... Öl 972: 70 kronor

g , , , 77 544:06 >

4 , , , 122 451:06 >

1 , > 1922 ...............183 850: Öl •

2 » , , 157 305:26 >

Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen ansett sig böra bestämt avstyrka
lagbestämmelser om anstånd med hyresbetalning i förevarande fall.

Styrelsen övergår därför till den andra alternativt uppställda fragan, nämligen
om generellt utsträckande av respittiden för hyresbetalning utöver nu gällande
tvenne söckendagar. Enligt de av lagberedningen verkställda förarbetena
till nyttjanderättslagen åsyftar respittiden i fråga att bereda »så stort rådrum,
som kan anses erforderligt för att ställa en ordentlig hyresgäst oberoende
av tillfälligheter eller ursäktlig glömska». Till synes har stadgandet i amnet
uppfattats på det sätt, som varit åsyftat — nämligen såsom ett medgivande
för allenast vissa undantagsfall. I regel torde hyresgäst erlägga hyra redan
å förfallodagen utan utnyttjande av respittiden. Och för sitt nuvarande syfte,
sådant detta av lagberedningen angivits, torde en respittid av två söckendagar
vara. tillräcklig. Om denna tid nu skulle utsträckas, exempelvis till sju söckendagar,
skulle en sådan åtgärd knappast innebära annat än att man införde ytterligare
ett motiv för densamma, nämligen syftet att förekomma uppsägning vid
tillfällig betalningsoförmåga hos hyresgästen.

Om nu månadsbetalning införes i fråga om smålägenheter, komma liyresbetalningsdagarna
att ligga så nära inpå varandra, att en förskjutning av hyresbetalningen
med sju dagar framåt under den ena månaden sannolikt skulle gorå
det svårare för hyresgästen att i rätt tid fullgöra nästföljande hyresbetalning.
Medförde dröjsmålet ingen påföljd, skulle han säkerligen även följande gång
vara benägen för att utnyttja sin respittid. Man äventyrade sålunda, att en
från början måhända tillfällig, mera nödtvungen förskjutning av hyresbetalningen
så småningom skulle ingå i medvetandet såsom något naturligt och riktigt,
d. v. s. att för många såsom regelrätt hyresbetalnings^dag komme att framstå
icke den sista i varje månad utan den 7 i nästföljande månad. Givetvis inne -

Gcnerellt

förlängd

respittid?

bure detta i och för sig ej den minsta lättnad för hyresgästen. Tvärtom medförde
det den risken, att hyresgästen, på grund av »tillfälligheter eller ursäktlig
glömska» kunde försumma hyresbetalningen å den dag, som enligt hans uppfattning
kommit att utgöra den verkliga förfallodagen. Han kunde därvid icke
ha att tillgodonjuta ytterligare två dagars respit, motsvarande den han i sådana
fall nu verkligen åtnjuter.

Enligt styrelsens mening skulle på nu anförda skäl en generellt utsträckt
respittid för erläggande av hyra icke lända till båtnad för hyresgästerna.

Varsel? Det har vidare ifrågasatts, att man skulle införa bestämmelser om att hyresvärd
ej skulle äga rätt att vid försummad hyresbetalning påkalla vräkning,
med mindre han hos hyresgästen sökt utfå den felande hyran och därvid gjort
honom uppmärksam på det äventyr, som vore förbundet med försummelsen. Ett
dylikt särskilt delgivningsförfarande kan knappast vara motiverat, med mindre
man därigenom förebygger en för vederbörande oväntad och ödesdiger påföljd.
Emellertid torde hyresgästerna nästan undantagslöst vara fullt underkunniga
såväl om dagen, då hyra skall erläggas, som om den risk de löpa vid försummelse.
Man har anledning befara, att man genom bestämmelser, som medgåve
att hyresgästen utan någon påföljd skulle kunna underlåta att erlägga hyran
ända till dess han fått mottaga påminnelse från hyresvärden, skulle uppamma
slarv. I övrigt torde om dylik delgivning i huvudsak gälla detsamma, som ovan
anförts gent emot tanken på en generell förlängning av respittiden. Styrelsen
har därför ej heller kunnat förorda bestämmelser i senast angivna riktning.

Styrelsens Emellertid kan det enligt styrelsens mening ej förnekas, att nu gällande lagförslag.
stiftning verkar synnerligen sträng. Man har så att säga låtit hemmet stå i
pant såsom en säkerhet för hyresvärdens fordran. Det torde vara just detta,
som framstår såsom något för den allmänna rättskänslan stötande. Härtill
kommer, att hyresvärden kan tillgripa en sådan åtgärd som vräkning, vilken
kan innebära nära nog fullständig ödeläggelse av ett hem. innan det ens konstaterats,
att hyresgästen är oförmögen att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.
Ja, en vräkning kan gå i verkställighet även efter det en hyresgäst vidtagit
rättelse och i förskott erlagt hyra för en ganska lång tid framåt. Även där rätt
att påkalla vräkning på grund av försummad hyresbetalning icke skäligen kan
förvägras, framstår vräkningen dock i allmänhetens ögon såsom en mer eller
mindre brutal åtgärd. Så mycket större skäl synes föreligga att kringskära
rätten så pass långt, att åtgärden, där den ändock måste tillgripas, framstår
såsom oomtvistligen nödvändig för skyddande av ekonomiska anspråk. Det vill
synas, som om nu gällande föreskrifter utformats med tanke på att hyran skulle
betalas i efterskott. Numera synes hyran åtminstone på de allra flesta håll
erläggas i förskott, vilket i förevarande sammanhang likaledes förtjänar visst
beaktande.

T enstaka fall torde nu gällande föreskrifter t. o. m. utnyttjas för att på illojalt
sätt skilja hyresgäst från lägenhet. Till styrelsens kännedom hava sålunda
kommit fall, sådana som att hyresvärd muntligen medgivit hyresgäst anstånd
med hyresbetalningen och sedermera, under förnekande av detta, uppsagt hyresavtalet,
eller att den ena maken uppburit hyran och den andra maken, såsom den
juridiska ägaren till fastigheten, sedan giort gällande, att han icke bekommit
hyran. Vidare ligger det något mindre tilltalande i att en hyresvärd, som låtit
en försumlighet med hyresbetalningen passera, vid uppkommen tvist eller av
liknande anledning skall kunna alldeles oförberett göra bruk av sin uppsägningsrätt.

Om man sålunda vill mildra nu gällande onekligen väl hårda och i vissa fall
rent obilliga regler, gäller det att tillse, att man icke betager hyresvärden möjlighet
att på effektivt sätt skydda sin fordran men på samma gång att man ej
godtager eller rent av framlockar slarv från hyresgästernas sida.

I deri föreslagna 7 § tror sig styrelsen hava funnit bestämmelser, vilka i skälig
grad tillgodose nu framförda synpunkter i såväl den ena som den andra riktningen.
De grundsatser, som kommit till uttryck i dessa bestämmelser, äro
icke alldeles nya. Samma principer kunna nämligen sägas ligga till grund för
föreskrifterna i 3 kap. 24 § i nyttjanderättslagen, ehuru de här erhållit en väsentligt
utvidgad tillämplighet.

Enligt styrelsens mening tillgodoser man genom de föreslagna bestämmelserna
kravet på hyresrättens skyddande vida bättre än genom att utsträcka
respittiden och fullt ut lika bra, som om man föreskreve, att uppsägningen
måste föregås av varsel. Men på samma gång synes man undgå de olägenheter,
vilka, enligt vad ovan påvisats, skulle vara förbundna med lagföreskrifter av
det senare slaget. Styrelsen anser sig böra närmare utveckla skälen för denna
sin uppfattning.

Enligt förslaget göres ej någon inskränkning i nyttjanderättslagens föreskrifter
om hyresrättens förverkande vid försummad hyresbetalning. Har försumlighet
av sådan art ägt rum, är hyresrätten förverkad. Följaktligen kan
hyresvärden vidtaga alla förberedelser för hyresgästens avhysning. Vräkningsförfarandet
lärer icke heller under nuvarande förhållanden kunna försiggå på
så kort tid, att den frist, som enligt förslaget skall iakttagas, innan en vräkningsansökan
bifalles, i realiteten kommer att försinka verkställandet av vräkningen.
Man kan alltså i detta hänseende icke rimligen anses träda hj^resvärdens
rätt för nära.

Så till vida inskränkes hyresvärdens handlingsfrihet, att han lärer få avvakta
den medgivna fristens utgång, innan han kan träffa avtal om lägenhetens uthyrning
till annan person. Denna inskränkning torde emebertid knappast vara
till sådant men för hyresvärden, att den kan anses äga avgörande betydelse vid
förslagets bedömande.

Vid varsel hacle man måst föreskriva ett nog så omständligt och sannolikt
även kostsamt tillvägagångssätt. Först sedan de föreskrivna delgivningsåtgärderna
vidtagits och den utsatta tiden tilländagått utan att rättelse skett, hade
hyresvärden ägt att verkställa uppsägning. Enligt den föreslagna paragrafen
däremot blir tillvägagångssättet för hyresvärdens vidkommande detsamma som
det nuvarande.

Bestämmelsen behöver icke befaras giva anledning till slarv i fråga om hyresbetalning.
Det kan — i motsats mot vad fallet kunde bliva, om man utsträckte
respittiden eller meddelade föreskrifter om obligatoriskt varsel — icke
gärna tänkas framstå för hyresgästen såsom något normalt, att han till det
yttersta utnyttjar de möjligheter, som enligt förslaget erbjudas honom. Att hyresavtalet
vid betalningsförsummelsen är förverkat, torde tvärtom framstå för
honom såsom ett påtagligt faktum i och med att hyresvärden kan uppsäga avtalet
och t. o. m. påkalla vräkning. Och försumligheten kan vålla honom åtskilligt
obehag och omak. Erinras må i sådant hänseende om paragrafens föreskrift.
att hyresgästen i vissa fall måste göra särskild anmälan därom, att rättelse
gjorts. Försumligheten torde även kunna ådraga honom vissa kostnader.
Dylika påföljder torde utgöra ett nog så verksamt regulativ mot befarad tredska
och otillbörligt slarv och det finnes ingen som helst anledning att härutinnan
söka jämna vägen för en försumlig hyresgäst. Vad man ur social synpunkt
har att söka tillgodose är allenast kravet, att hans försumlighet icke omedelbart
och oåterkalleligen skall kunna medföra en för honom och hans familj så ytterligt
allvarlig påföljd som en vräkning.

Med bestämmelsen i fråga torde man i regel förekomma även illojala åtgärder
sådana som att hyresvärden muntligen medgiver visst anstånd med hyresbetalningen
men sedermera under förnekande av detta påkallar vräkning. Om en
hyresvärd vidtager regelrätt uppsägning av ett hyresavtal, skulle det vittna

om alltför långt gående godtrogenhet från hyresgästens sida, om han icke i uppsägningen
såge en allvarligt menad avsikt hos hyresvärden att verkligen skilja
honom från lägenheten, därest han ej före fristens utgång erlade hyran.

Av allt att döma utgör antalet fall, där vräkning tillgripes, blott en ringa
bråkdel av antalet fall, där hyresgästerna försumma hyresbetalning. Så länge
en hyresvärd har anledning förvänta., att en hyresgäst kommer att göra rätt för
sig, torde han i regel ådagalägga en naturlig hovsamhet, så mycket hellre som
ett ombyte av hyresgäst i och för sig knappast kan framstå såsom något önskvärt
för honom. Även där hyresvärden icke är böjd att visa sådan hovsamhet, torde
han ofta draga sig för att tillgripa en sådan åtgärd som vräkning, vilken städse
visar sig ägnad att i särskild grad utmana den allmänna opinionen. Man föreskriver
i paragrafen en hänsynsfullhet, som den lojala hyresvärden i allt fall
lärer visa.

Stadgandet torde sålunda icke komma att förändra hittills vanligast tillämpade
praxis utan får snarare anses innebära en legal generalisering av en sådan
praxis. Men det torde icke desto mindre bidraga att i väsentlig mån stärka
känslan för hemmets trygghet och okränkbarhet.

Avhysning I detta sammanhang har styrelsen jämväl velat beröra spörsmålet om ökade
av oordent- möjligheter för hyresvärd att avhysa hyresgäster, som uppenbarligen brista i
gäster m m vac^ som tillhör göda seder. Hyresgäster, som genom slagsmål, fjolleri, bråk
och oljud vålla ej blott hyresvärden utan ofta kanske än mer andra närboende
hyresgäster allvarlig olägenhet, kunna likvisst mången gång icke avhysas.
Likaså synas bestämmelser, som stadga uppsägningsrätt, där hyresgästen
utan hyresvärds samtycke överlåter lägenhet till annan person, skäligen
vaga och medgiva hyresgästen en mera vidsträckt nyttjanderätt till förhyrd
lägenhet, än som måhända varit avsedd. Fall synas hava förekommit, där hyresgästen
mot hyresvärdens vilja till och med överlåtit hela lägenheten till annan
person — ej sällan mot oskäligt vederlag — men bevarat sin hyresrätt genom
att till skenet själv nyttja någon de! av densamma.

Bestämmelser, som härvidlag medgåve utvidgad uppsägningsrätt, finge emellertid
givetvis lika litet som de nuvarande lämna rum för godtycke eller missbruk
från hyresvärds sida. De torde därför vara synnerligen vanskliga att utforma.
Då hithörande spörsmål icke omedelbart sammanhänga med hyresstegringslagens
avveckling och ej heller direkt ingå i det styrelsen nu meddelade
uppdraget, har styrelsen avstått från att upptaga dem till positiv behandling.
De synas emellertid böra uppmärksammas vid en eventuell, på längre sikt ställd
revision av nyttjanderättslagen.

S §. Det torde för hyresgästen mången gång erbjuda vissa svårigheter att infinna
sig för att fullgöra hyresbetalningen just på den plats och vid den tid på dagen,
som hyresvärden kan bestämma. Vidare synes det icke saknas exempel
på att hyresvärden i illojalt syfte sökt bereda hyresgästen särskilda svårigh ter
att anträffa honom den dag, då hyran senast kunnat erläggas. Hyresgästen
har då varit nödsakad att till skydd för sin hyresrätt nedsätta hyran hos notarius
publicus på platsen. Det synes helt naturligt, om hyresgästen för sådana
fall kunde anlita postverket för att tillställa hyresvärden den förfallna hyran.
Om också detta förfaringssätt torde hava förekommit och, med hänsyn till den
säkerhet med vilken postverket i regel fungerar, knappast synes ägnat ingiva
sakliga betänkligheter, torde det dock varit förenat med viss risk för hyresgästen.
Han har nämligen hittills icke haft någon betryggande säkerhet varken
för att beloppet inom utsatt tid hemb.judes åt hyresvärden eller att denne
icke under någon förevändning underlåter att inom sådan tid utlösa honom hembjuden
försändelse. I allt fall kan han äventyra vissa rättsliga tvister. I 8 §

av förslaget liar därför hyresbetalning med anlitande av postverket uttryckligen
legaliserats. Föreskriften avser jämväl de fall där hyran erlägges enligt 7 §.

Givetvis skulle lagbestämmelsen i fråga icke kunna avse annat än försäkrad
försändelse. Styrelsen bar emellertid av flera skäl begränsat den till att avse
allenast postanvisning, vilken i förevarande fall erbjuder vissa påtagliga fördelar.
Vid användandet av postanvisning erbjudes adressaten det avsända beloppet
i kontanta pengar — i rekommenderad eller assurerad försändelse kunde
hyresgästen till äventyrs översända checker eller andra för hyresvärden
eventuellt obekväma betalningsmedel -— och hyresgästen mottager vid avsändandet
av postanvisning ett kvitto, vilket på ostridigt sätt angiver storleken av
det översända beloppet och som av honom kan åberopas i händelse av tvist.
Styrelsen har till och med tagit under övervägande, att i lagen borde föreskrivas
användandet av en för ändamålet särskilt fastställd blankett, »hyrespostanvisning».
Visserligen har styrelsen avstått från denna tanke, men det synes
i allt fall lämpligt, om postverket kunde, liksom i fråga om skattepostanvisning,
tillhandahålla en specialblankett, avfattad så, att den efter ifyllandet
klart angåve, såväl att det översända beloppet över huvud taget avsåge hyra,
som ock att det avsåge hyra för viss angiven lägenhet och viss angiven hyrestid.

Fet är givetvis lämpligt och tillbörligt, att postanvisning avsändes i så god
tid. att beloppet kan vara hyresvärden tillhanda senast å förfallodagen. Emellertid
skulle den förmån, som man åsyftar att bereda hyresgästen, väsentligen
förfelas om man meddelade en ovillkorlig föreskrift härom. Tvärtom
har man, med tanke på de fall, där hyresgästen först i sista ögonblicket
kunnat anskaffa hyran, men så ej kan anträffa hyresvärden och sålunda
lika fullt skulle kunna äventyra sin hyresrätt, tillgripit den fiktionen,
att mottagandet av postanvisningen skall anses ske samtidigt med avsändandet.

För hyresvärden innebär nu berörda medgivande någon förlängning av den
respittid. inom vilken hyran, vid äventyr av hyresrättens förlust för hyresgästen,
skall vara honom tillhanda. För hyresgästens vidkommande innebär
det däremot icke någon sådan förlängning. Styrelsen antager, att sist berörda
omständighet i förening med de portoavgifter, som alltid tillkomma, i regel
kommer att avhålla hyresgästerna från att använda det föreslagna sättet för
hyrans erläggande i otillbörligt syfte att söka bereda hyresvärden omak. Sannolikt
komma hyresgästerna i allmänhet att föredraga att erlägga hyran på
hittills brukligt sätt och anlita postverket endast i de fall, där giltiga skäl därtill
föreligga.

Hyresvärden bör givetvis liksom hittills angiva, var och när han uppbär
hyran. Men det kan å andra sidan icke rimligen påfordras, att han vid varje
tillfälle, då hyresgästen, med utnyttjande av respitdagar eller under åberopande
av 7 §. kan finna för gott att verkställa hyreslikvid vid annan tid. skall stå
till reds för sådant ändamål. Det kan då innebära fördel även för hyresvärden
att kunna hänvisa hyresgäster, som försumma de utsatta uppbördstiderna, att
använda sig av postverket.

Såsom en lämplighetsregel får styrelsen förorda, att hyresvärdens — eller
vice värdens — vanliga adress antecknas i hyresavtalen. Någon uttrycklig
föreskrift härom har styrelsen dock ej funnit sig behöva inrycka i lagförslaget.

Enligt 13 § i hyresstegringslagen skall i städer med viss folkmängd (minst t)
15.000 invånare vid 1921 års ingång) genom kommunens försorg förmedlas uthyrning
av bostadslägenheter. Förmedlingen, som skall ske avgiftsfritt, grundas
på det uppgiftsmaterial rörande hyresavtals träffande och upphörande,
som hyresvärdarna jämlikt 12 § i samma lag äro skyldiga att lämna.

Redan då författningsföreskrifter i ämnet första gången meddelades (k. för -

ordningen den 27 februari 1917 angående ändrad lydelse av § 5 mom. 1 och § 10
i förordningen den 5 maj 1916 om medling i vissa hyrestvister m. m.; sv. förf.
saml. nr 64), erinrades, att anordnandet av kommunal bostadsförmedling länge
utgjort ett bostadspolitiskt önskemål. Om det då också förverkligades genom
författningsföreskrifter av allenast provisorisk art, så hörde frågan dock till
dem, som tarvade en lösning av mera bestående natur. Liknande synpunkter
hava senare upprepade gånger hävdats, bland annat av socialstyrelsen, när den
årligen återkommande frågan om hyresstegringslagstiftningens revision varit å
bane. Styrelsen bär nu upptagit frågan till behandling i syfte att åstadkomma
en mera bestående ordning på området.

Bostadsförmedlingen under kristiden kan icke sägas hava infriat de förhoppningar,
som på många håll torde hava knutits till densamma, då den infördes.
Detta lärer emellertid ingalunda få tagas till intäkt för påståendet, att tanken
på en dylik förmedlingsverksamhet skulle vara i sig själv felaktig. Verksamheten
har nämligen bedrivits under så utomordentligt ogynnsamma betingelser,
att dess ringa framgång låter sig fullt förklara med en hänvisning till dessa.
Den naturliga omflyttningen har till ytterlighet begränsats, och bostadsknappheten
har gjort bostadslägenheter till den grad begärliga, att ofta ett flertal
personer långt i förväg anmält sig såsom spekulanter till lägenheter, som förväntats
bliva lediga. Hyresvärdarna hava i förmedlingen säkerligen i huvudsak
sett en åtgärd från det allmännas sida, som bidragit till att de ytterligare besvärats
med enträgna förfrågningar angående eventuellt lediga lägenheter. Hyresgästerna
åter hava i de meddelade eller kanske helt uteblivna förmedlingsanvisningarna
merendels sett en källa till felslagna förhoppningar.

Om man tidigare kunnat förutse, att bostadsbristen skulle antaga sådana proportioner,
som den fått, hade det måhända varit att föredraga att icke införa
förmedlingen vid nämnda tid och därigenom ådraga hela tanken ett oförtjänt
vanrykte. Vid den tilltagande bostadsknappheten gällde det emellertid att ej
lämna något medel oförsökt, som kunde bidraga till att lindra verkningarna härav.
Erinras må även, att bostadsförmedlingen åt vederbörande kommunala myndigheter
lämnat ett värdefullt material för bedömandet av de åtgärder mot bostadsnöden,
som varit påkallade.

Huvudsyftet med en kommunal bostadsförmedlingsverksamhet är emellertid
att samla utbud och efterfrågan på en enda punkt, vilket under tider av fri omflyttning
och åtminstone någorlunda normal bostadstillgång ovillkorligen måste
för den enskilde underlätta åtkomsten av en efter hans förhållanden lämplig
bostadslägenhet. Styrelsen tvekar därför icke, att, trots hittills vunna föga.
gynnsamma erfarenheter och i fullt medvetande om att ytterligare erfarenheter
av samma art kunna förväntas en tid framåt, medan bostadstillgången ännu är
onormalt knapp, obetingat förorda fortsatta författningsföreskrifter i ämnet. I
9 § i lagförslaget har styrelsen upptagit sådana föreskrifter.

Utgångspunkt för de föreslagna föreskrifterna har för styrelsen varit den uppfattningen.
att bostadsförmedlingen är en lokal angelägenhet, som, i den mån
denna tillkommer det allmänna, bör handhavas av vederbörande kommun. Med
hänsyn härtill har styrelsen vid den föreslagna paragrafens avfattande sökt giva
den en sådan form, att den kan erbjuda det legala underlaget för kommunala
åtgärder, sådana de på varje ort finnas lämpliga.

Att det står de kommunala myndigheterna fritt att utan särskilt medgivande
i lag anordna bostadsförmedling torde vara klart. Erinras må sålunda, att
bland andra Malmö stad hade anordnat sådan redan före utfärdandet av förberörda
k. förordning av den 27 februari 1917. Stadgandet i paragrafens 1 mom.,
att kommunal bostadsförmedling skall anordnas i städer, vilkas mantalsskrivna
folkmängd vid 1923 års ingång uppgår till minst 30.000, har införts i den
tanken, att det huvudsakligen torde vara i städer av sådan storlek, som en mera

så att säga börsmässig överblick av bostadsmarknaden å orten kan vara av betydelse.
I och med att Konungen, på framställning av stadsfullmäktige, äger
medgiva undantag från stadgandets tillämplighet i dessa orter, kan detsamma
icke anses äga obligatorisk giltighet i egentlig mening. Vid 1922 års ingång
översteg den mantalsskrivna folkmängden 90,000 i följande städer, nämligen
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Västerås
och Eskilstuna.

I överensstämmelse med vad ovan anförts har styrelsen föreslagit, att avgörandet
av frågan, huruvida det för bostadsförmedlingen nödiga uppgiftsmaterialet
bör åstadkommas genom tvångsanmälan eller frivillig anmälan från hyresvärdarna,
överlåtes åt vederbörande kommunala myndigheter. Underlaget för
eventuell tvångsanmälan beredes i paragrafens 2 mom., däri tillika stadgas om
bötesansvar vid försummad tvångsanmälan, där sådan kan varda föreskriven.

Även frågan huruvida förmedlingen bör göras avgiftsfri eller ej har (i 3
mom.) överlåtits åt de kommunala myndigheterna, allenast med det förbehåll,
att en tvångsanmälan i och för sig givetvis ej kan förenas med avgiftsskyldighet.

För egen del vill styrelsen förorda, att åtminstone försök göres med en frivillig
och med avgift för den enskilde förenad bostadsförmedling. Endast på
denna väg lärer det vara möjligt att bryta udden av det motstånd, aktivt eller
passivt, som nu från hyresvärdarnas sida i åtskilliga fall reses mot förmedlingen
i fråga. Förhållandena kunna väl tänkas ändras därhän, att dessa skola
finna det med sin egen fördel förenligt att hänvända sig till ett förmedlingskontor,
som mot ringa avgift biträder dem vid uthyrningen. Man må nämligen
vid bedömandet av förevarande fråga icke taga alltför ensidigt sikte på de egenartade
stämningar och förhållanden, som för ögonblicket äro rådande. Om man
på frivillighetens väg kunde vinna intresserad medverkan från hyresvärdshåll,
skulle institutionens framgång säkerligen vara tryggad. För att nå detta mål
synes det lämpligt, att förmedlingen omfattar alla kategorier av bostadslägenheter.
Att förläna den en uttrycklig social prägel — exempelvis genom att låta
den omfatta allenast smålägenheter eller genom att bereda ett lagstadgat företräde
åt barnrika familjer — torde allenast bidraga att öka misstroendet. Verksamheten
torde äga ett inre berättigande, som enligt styrelsens mening också
kommer att trygga framgången av densamma, och dess viktiga sociala syfte
lärer i längden bäst tillgodoses, om den lyckas tillvinna sig båda parternas fulla
förtroende.

I 19 § i hyresstegringslagen stadgas straff för oskäliga hyresanspråk, med
undantag dock för sådana fall, där hyran jämlikt 6 § i samma lag kan göras till
föremål för reglering. Från hyresgästhåll har man nu med stor iver påyrkat,
att bestämmelser av likartat innehåll skulle bibehållas efter hyresstegringslagens
upphävande.

För egen del kan styrelsen ej underlåta att framföra sina betänkligheter mot
en sådan lagstiftning, i all synnerhet mot en lagstiftning av den innebörd, som
en mycket allmän opinion synes påfordra. Man synes nämligen hysa den uppfattningen,
att det skulle låta sig göra att med ockerbestämmelser effektivt ingripa
i hyresprisbildningen och i stort sett förekomma en befarad allmän hyresstegring.
Straffbestämmelser av en sådan innebörd skulle i själva verket innebära
snarare en skärpning än en mildring av hyresstegringslagens föreskrifter
om reglering av hyra.

Det synes styrelsen uppenbart, att en så rigorös lagstiftning helt enkelt skulle
vara ogenomförbar. Vad som kan ifrågasättas är i varje fall endast bestämmelser,
som rikta sig mot hyresanspråk, märkligen överstigande den allmänna
hyresmarknadens. Lagstiftningens uppgift skulle vara att förekomma dylika
anspråk och att, där sådana ändock gjordes gällande under utnyttjande av anBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31) 7

10 §.

nans trångmål, straffälla den skyldige. Men det lärer ej kunna undvikas, att
även bestämmelser av en sådan begränsad tillämplighet råka i viss konflikt med
den naturliga prisbildningens funktioner och uppgifter.

Styrelsen har sig ej bekant, huruvida vissa föreliggande förslag om utsträckta
straffbestämmelser mot ocker på andra det ekonomiska livets områden kunna
förväntas bliva upphöjda till lag. Allmänhetens ställning till frågan om lagstiftning
mot hyresocker har i allt fall säkerligen icke påverkats härav, utan
frågan har framförts såsom ett helt fristående spörsmål. Det synes emellertid
föga tilltalande, att en viss ekonomisk verksamhet skall göras till föremål för en
strafflagstiftning utan att detta sker i samband med en allmän behandling av
frågan om sådan lagstiftning mot ocker på vilket som helst ekonomiskt verksamhetsområde,
där ocker kan tänkas ifrågakomma. Man ställer därmed utövarna
av en viss ekonomisk verksamhet, hyresvärdarna, i en särställning, som för
dessa kan kännas kränkande.

Det har under hyresstegringslagens giltighet på många håll mellan hyresvärdar
och hyresgäster kommit att råda en stark spänning, som icke bidrager till
ömsesidigt tillmötesgående. Inför man nu ockerbestämmelser, befarar styrelsen,
att hyresgäster på många håll komma att ständigt föra på tungan tal om att hyresvärden
gör sig skyldig till ocker och att hota med åtal, så snart hyran i hyresgästens
ögon synes i minsta mån för hög. Ett dylikt obefogat åberopande av en
strafflagstiftning kommer att verka utmanande och ägnat att försvåra uppgörelser
i godo.

Det saknas icke heller symptom, som visa, att kapitalet är känsligt för en mera
hårdhänt lagstiftning såväl som för en okritiskt dömande opinion och reagerar
däremot på ett sätt, som i längden får en helt annan effekt än den åsyftade.

Om styrelsen sålunda hyser starka betänkligheter mot en lagstiftning av ifrågavarande
slag, har styrelsen dock ej kunnat undgå att fästa stort avseende därvid,
att de hörda myndigheterna med stor enstämmighet förordat en sådan. Och
för egen del finner styrelsen det icke uteslutet, att den situation, som inträder
just vid själva övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan, kan
försvara en eljest mindre lämplig exceptionell lagstiftning. Vidare har styrelsen
förutsatts, dels att nu gällande regler skulle modifieras på ett sätt, som strax
skall beröras, och dels att bestämmelserna uttryckligen skulle göras giltiga allenast
under en viss begränsad övergångstid. Inför dessa överväganden har styrelsen,
med framhållande av sina betänkligheter och med viss tvekan, i 10 § av
förslaget infört bestämmelser mot hyresocker.

Den föreslagna paragrafens avfattning ansluter sig i stort sett till 19 § i hyresstegringslagen.
Det i 1 mom. av sistnämnda paragraf förekommande andra
stycket saknar tillämplighet vid hyresstegringslagens upphävande och har på
den grund ej upptagits i förslaget. Vidare hava vissa ändringar vidtagits i syfte
att bringa de föreslagna bestämmelserna i närmare överensstämmelse med stadgandena
om ocker vid penningförsträckning m. m. (1901 års ockerlag). Sålunda
hava i första stycket orden »fordrar eller mottager vederlag» utbytts mot orden
»tager eller för sig eller annan betingar vederlag». Paragrafens andra stycke
är nytt. Det synes nämligen numera, då en lättnad på bostadsmarknaden kan
förväntas, böra föreskrivas, att påföljder för oskäliga hyresanspråk icke böra
inträda, med mindre förfarandet inneburit utnyttjande av annans trångmål i vidkommande
hänseende. En hyresgäst kan exempelvis frivilligt bjuda en osedvanligt
hög hyra för att komma i besittning av en ledigbliven butik med gott
affärsläge eller en bostadslägenhet, som för honom äger något speciellt affektionsvärde.
Ocker från hyresvärdens sida behöver då icke anses föreligga.

I enlighet med vad ovan anförts är det enligt styrelsens mening icke möjligt
att göra förevarande bestämmelser effektiva i den bemärkelse, som en vitt utbredd
opinion synes fordra. Man kan ej såsom ocker stämpla varje hyresanspråk, som

i cn hyresgästs ögon kan synas för högt drivet. Men på samma gång bör icke
något eftersättas, då det gäller att göra bestämmelserna så effektiva, att de motsvara
sakligt befogade anspråk. I syfte att öka bestämmelsernas effektivitet
har styrelsen i förslaget tillerkänt allmän åklagare andel i böter m. m.

Styrelsen har tidigare även ifrågasatt, om icke den anordningen kunde bidraga
till att öka effektiviteten av bestämmelserna, att hyresnämndernas personal,
särskilt deras lagfarna ordförande, som givetvis förvärvat stor förtrogenhet med
ortens hyresmarknad, kunde utrustas med befogenhet_ att tillhandagå domstol
med utlåtanden i oekermål. Tanken har upptagits i vissa av de inkomna utlåtandena.

Styrelsen har emellertid vid närmare övervägande funnit en sådan anordning
ägnad att ingiva betänkligheter. Man kan nämligen befara, att allmänheten
komme att tillmäta dylika officiella utlåtanden ungefär samma vitsord som en
domstols utslag. Härigenom skulle en dualism mellan utlåtanden och domstolsutslag
kunna uppstå, som erhölle icke åsyftade konsekvenser.° Om exempelvis
i ett dylikt utlåtande framfördes den meningen, att ocker förelåge, men en domstol
efter närmare utredning med vittnesförhör m. m. konstaterade, att vidkommande
vederlag icke varit oskäligt högt eller att dess utkrävande ej inneburit
försök att utnyttja vederböiandes trångmål, skulle den åtalade i allt fall sannolikt
komma att för allmänheten framstå såsom en av offentlig myndighet brännmärkt
ockrare.

Vad styrelsen i förevarande fall finner betänkligt vore att genom lagstadganden
förläna en auktoritet åt dylika utlåtanden, vilken icke vore av lagstiftaren
åsyftad. Med hänsyn härtill har styrelsen i lagförslaget icke upptagit föreskrifter
i nu antydd riktning. Därmed utesluter man givetvis ej möjligheten
för en domstol att i ockermål tillgodogöra sig den faktiska sakkunskapen hos
personer, som haft att taga befattning med arbetet inom hyresnämnderna.

I anslutning till vad sist anförts får styrelsen beröra även ett annat spörsmål, ^gsverkDet
lärer ej kunna undvikas, att frågor om rätta tolkningen av stadgandena i hy- srtw“;ie^ ge_
resstegringslagen och i denna lag kunna komma att förorsaka den enskilde vissa n0m hyressvårigheter.
Nu har allmänheten vant sig vid att hänvända sig till hyresnämn- nämnderna
derna eller hos dessa anställd personal för att där erhålla råd och anvisningar i m■ mfråga
om hyresförhållanden. Utan tvivel har hjälp ofta kunnat beredas beträffande
tolkningen av hyresavtalens bestämmelser och av gällande lagföreskrifter,
vilket säkerligen varit ägnat att skapa en viss trygghetskänsla. Styrelsen
förutsätter, att hyresnämnderna, så länge de äga bestånd, fortfarande skola taga
sig an denna uppgift. Önskvärt vore även, att nämnderna icke ställde sig främmande
för den viktiga uppgiften att söka sprida kännedom om den nya avvecklingslagens
innehåll.

Vid tiden närmast efter hyresstegringslagens upphävande torde behovet av
råd och anvisningar vid sidan av en livlig allmän upplysningsverksamhet göra
sig gällande med särskild styrka. Det skulle säkerligen bidraga till att förekomma
åtskilliga friktionsanledningar och rena rättstvister, om parterna kunde
hänvända sig till sakkunniga personer — särskilt lämpliga härför vore utan tvivel
de f. d. ordförandena i hyresnämnderna.

I ett av de inkomna yttrandena har t. o. m. förordats, att efter hyresstegringslagens
upphörande k. förordningen av den 5 maj 1916 angående medling i
vissa Ipyrestvister borde återupplivas. En så pass långt gående åtgärd skulle
enligt styrelsens mening däremot icke vara lycklig. Om hyresnämnderna bibehölles
såsom en officiell institution men med den ringa befogenhet, som tillkom
dem enligt nämnda författning, skulle de sannolikt förmå att uträtta föga eller
intet. De skulle snarare från hyresvärdshåll mötas av en opposition, som vore
ägnad att försvåra uppgörelser i godo.

Om hyresnämndernas ordförande däremot, utan att intaga någon i författning
angiven ställning, på viss tid i veckan och på viss plats stode parterna till tjänst
med råd och anvisningar mera under hand, skulle detta sannolikt vara till stort
gagn. Sannolikt skulle de. i många fall, likaledes helt och hållet under hand,
kunna åvägabringa godvilliga överenskommelser mellan tvistande parter. För
en sådan personlig och grannlaga uppgift lärer en enskild person äga större förutsättningar
att lyckas än en nämnd, även om en sådan, i likhet med 1916 års
hyresnämnder, ägde befogenhet att vid vites föreläggande tillkalla de tvistande
parterna.

Mahända kommer det att visa sig behövligt och lämpligt att även framdeles,
sedan de speciella svårigheterna vid hyresstegringslagens avveckling övervunnits,
bibehålla en person vid en dylik funktion. Det vore härvid icke fråga om
rättshjälp i egentlig mening. I de fall, där sådan beredes genom kommunens försorg,
lära de rena rättsfallen liksom hittills lämpligen överlåtas åt den institution,
som har en sådan uppgift sig anförtrodd.

Styrelsen liar velat framkasta denna tanke och vill livligt förorda, att den
omsättes^i positiva åtgärder, ehuru det ej synts behövligt eller lämpligt att framtvinga
sådana genom lagföreskrifter. Det är emellertid att hoppas, att de kommunala
myndigheterna i god tid skola ägna ifrågavarande spörsmål sin uppmärksamhet.
^ Lämpligt vore även, att hyresnämnderna, innan de avvecklas, kunde
taga frågan under övervägande och för de kommunala myndigheterna framlägga
de. förslag, som de finna påkallade. Anordningar av nu ifrågasatt art, vilkas
vidtagande pa lämpligt sätt borde bringas till allmänhetens kännedom, skulle
sannolikt icke föranleda större utgifter för kommunerna.

11 §. Lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 medgiver, att avtal med bindande
verkan träffas därom, att fråga av tvistemåls beskaffenhet, om vilken förlikning
kan träffas, skall, da tvist uppstått, avgöras av en eller flera skiljemän
ävensom att.skiljeavtal om dylik fråga också må avse framtida tvist, härflytande
av visst i avtalet angivet rättsförhållande. Vidare meddelas i lagen en del
sta^dganden, som avse att reglera skiljenämndens sammansättning och verksamhet
i sådana fall, då bestämmelser i dylikt hänseende icke meddelats i avtalet.

Enligt 46. § utsökningslagen må en skiljedom under förutsättning, bland annat,
att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
gå i verkställighet lika som domstols lagakraftägande dom. Nämnda
förutsättning är även. ett villkor för skiljemannalagens tillämplighet å avtalet.

Styrelsen känner icke, i vilken utsträckning dylika skiljeavtal i allmänhet
träffas och tillämpas i hyrestvister. Emellertid har styrelsen haft tillfälle konstatera,
att bland de tryckta bestämmelserna i åtminstone ett formulär till hyreskontrakt
förekommer den klausulen, att tvist mellan hyresgäst och hyresvärd,
i andra, frågor än om gäldande av förfallen hyra eller värmeersättning, ej får
dragas inför domstol utan skall hänskjutas till en på lagligt sätt tillsatt skiljenämnd
av tre personer, därav hyresvärd och hyresgäst utse vardera en och de
sålunda utsedda den tredje, med bestämmelser tillika dels att, om hyresvärd eller
hyresgäst icke utsett skiljeman senast tre dagar efter anmodan, densamme skall
utses genom en organisation av hyresvärdar och dels att skiljedom skall avkunnas
inom en månad efter utseende av nämnden.

Det kan sålunda icke anses uteslutet, att dylika skiljeavtal träffats och alltjämt
träffas.

. Styrelsen vill på intet sätt uttala sig emot skiljemannaförfarandets användning
i allmänhet. Det torde dock vara givet, att olika slag av tvister mer eller
mindre väl lämpa sig för ett dylikt förfarande ävensom att avtalen i fråga om
skiljenämndens sammansättning och dylikt kunna tänkas innehålla bestämmelser,
som i allt för ringa grad tillgodose rättssäkerheten. Vidare kan under vissa

förhållanden den faran ligga nära, då skiljeavtalet avser framtida tvister, som
härflyta ur visst samtidigt med skiljeavtalet tillskapat rättsförhållande, att den
ena av parterna icke varit i tillfälle eller förstått att vederbörligen överväga
skiljeavtalets konsekvenser eller förmått att göra gällande de betänkligheter han
däremot kunnat hysa. Nu berörda möjligheter kunna otvivelaktigt samverka
till föga tilltalande resultat.

Det kan icke förnekas, att sådana brister i den processuella behandlingen av
hithörande tvister, som nyss antytts, på ett betänkligt sätt kunna äventyra effektiviteten
av de civilrättsliga bestämmelser, som till hyresgästernas skydd
meddelas.

Enligt styrelsens mening skulle man gå för långt, om man gjorde gällande,
att inga tvister om hyresförhållanden lämpade sig för skiljemannaförfarande.
Ett dylikt förfarande torde i stället kunna tänkas vara väl ägnat för en hel del
av de tvistigheter, som uppkomma mellan hyresvärd och hyresgäst. Styrelsen hal
härvid särskilt i åtanke frågor om avtalade reparationer, ersättning vid uppkommen
skadegörelse o. d., allt frågor, vilka mången gång bäst och snabbast bedömas
genom skälighetsprövning från skiljenämnds sida. Sådana tvistefrågor
däremot, som röra hyresavtals giltighet eller fortsatta bestånd, torde i allmänhet
böra bedömas ur rent rättsliga synpunkter och synas på den grund mera
lämpade för avgörande vid domstol, där garantierna för sakkunnig prövning ur
sådana synpunkter äro större och farorna för misstag till följd av förbiseende
eller bristande utredning äro mindre. Möjlighet att kunna hänskjuta sådana
tvister till domstols prövning kan under vissa omständigheter rent av vara ovillkorligen
påkallad för rättssäkerhetens skydd. Styrelsen har därför i 11 § första
stycket förordat bestämmelser, avseende att förekomma skiljeavtal angående
framtida tvister i frågor av senast angiven natur.

Den nu synbarligen förefintliga möjligheten att på ett eller annat sätt åstadkomma
en förskjutning inom skiljenämnden till förmån för den ene av kontrahenterna
bör enligt styrelsens mening likaledes förebyggas. I sådant syfte hava
bestämmelserna i paragrafens andra stycke upptagits i lagförslaget.

Paragrafen avser i sin helhet blott skiljeavtal om framtida tvist. Där tvist
redan uppkommit, torde det icke förefinnas något skäl till att ett därom slutet
skiljeavtal skall vara underkastat några från de vanliga reglerna avvikande
bestämmelser.

I förslagets 12 § 1 mom. angives det forum, inför vilket förseelser mot lagen
skola åtalas. Stadgandet, som nära ansluter sig till lagrum av motsvarande innehåll
i hyresstegringslagen (20 §), lärer ej tarva särskild motivering.

I 2 mom. meddelas vissa föreskrifter om böter m. m., vilka ådömas enligt lagen.
Enligt motsvarande stadgande i hyresstegringslagen (21 §) skola böter
liksom ock viten m. m. tillfalla kommunen, köpingen eller municipalsamhället.
Denna föreskrift lärer hava föranletts därav, att de huvudsakliga kostnaderna
för lagens tillämpning skola jämlikt 5 § bestridas av vederbörande samhälle.
Detta särskilda skäl till avvikelse från den allmänna regeln, att böter till det
allmänna skola tillfalla staten, synes beträffande den nu föreslagna lagen äga
tillämpning allenast med avseende å böter, som ådömas jämlikt 9 § 2 mom. Beträffande
sådana böter har, i likhet med vad fallet är enligt hyresstegringslagen,
föreskrivits, att desamma skola tillfalla vederbörande kommun.

Med avseende å böter m. m. jämlikt 10 § i förslaget synes däremot böra gälla,
att vederbörande belopp skall tillfalla staten. I syfte att stimulera allmänna
åklagaren att verka för beivrandet av förseelser mot nämnda paragraf har styrelsen
emellertid, såsom ovan nämnts, velat förorda, att denne skall erhålla andel
av sådana böter m. m. Föreskrift härom har intagits i 2 mom. Bötesande -

Övergångs

bestämmer

ser.

Minsta uppsägningstid

till 1 okt.
1923.

len synes böra fastställas till en tredjedel, dock högst ettusen kronor i varje särskilt
fall.

I anslutning till vad styrelsen ovan (sid. 31) anfört, har styrelsen haft under
övervägande att göra den föreslagna lagen provisorisk, i tanke att vissa av dess
föreskrifter och eventuellt andra nya sådana framdeles skulle inflyta i andra
lagar, närmast i den blivande nya jordabalken, utsökningslagen och lagen om
skiljemän. Då emellertid den lämpliga tidpunkten härför icke nu kan fastställas,
har styrelsen förordat, att lagen skall gälla tillsvidare. Undantag härutinnan
har gjorts beträffande 10 §, vars giltighet, i enlighet med vad därom
ovan anförts, synts höra begränsas allenast till viss angiven kortare övergångstid.

Yissa i lagförslaget ej berörda frågor.

I inkomna yttranden och skrivelser hava framkommit förslag om åtgärder
jämväl i andra hänseenden än de ovan behandlade. I flera fall hava dessa synts
förtjänta av allvarligt övervägande, ehuru de icke föranlett styrelsen att i det
framlagda lagförslaget inrycka särskilda bestämmelser. Styrelsen har emellertid
ansett sig böra angiva de viktigaste av dessa förslag och angiva skälen för
den ståndpunkt styrelsen gent emot dem intagit.

Ett av dessa förslag, framfört från flera håll, har gått ut på att i lag fastställa
en viss minsta tid, förslagsvis sex månader, för uppsägning av hyresavtal
till den 1 oktober 1923. Syftet härmed vore att bereda parterna, särskilt hyresgästerna,
en längre tids rådrum än dén ofta tillämpade uppsägningstiden av
allenast tre eller t. o. m. endast en månad för träffande av erforderliga dispositioner
i samband med den omflyttning, som kan komma att äga rum vid nämnda
datum. Genom detta i många fall ökade rådrum skulle man kanske bidraga till
att förebygga uppkomsten av panikstämning inför den väntade fria omflyttningen.
Man skulle måhända också genom att sålunda samla utbud och efterfrågan
på bostadsmarknaden till en viss tidpunkt underlätta en rationell fördelning
av bostadsbeståndet.

Styrelsen vill ej frånkänna skälen för en dylik lagstiftningsåtgärd viss giltighet.
Det gäller ytterst att bedöma, huru åtgärden faktiskt komme att uppfattas
av allmänheten. Då spörsmålet dryftats med de sakkunniga, har därvid
med stor enstämmighet hävdats den uppfattningen, att ett rubbande av innehållet
i hyresavtalen i och för sig vore mindre tilltalande och snarare ägnat att
blåsa under än att dämpa en befarad panik. Vidare framhölls, att en dylik
tvångsbestämmelse om utsträckt uppsägningstid kunde föranleda hyresvärdarna
att i stor omfattning uppsäga hyresavtal i syfte allenast att icke försitta
möjligheten till vidtagande av en sådan åtgärd. Givetvis vore det föga önskvärt
att på så sätt framlocka uppsägningar och att därmed skapa ett osäkerhetstillstånd
för hyresgästerna i en mängd fall, där eljest tyst överenskommelse om
hyresavtalens förlängning sannolikt komme att träffas.

Det befarades vidare, att kännedomen om bestämmelsen icke skulle vinna vederbörlig
spridning bland allmänheten och att på den grund hyresgäster i många
fall skulle finna sig bundna av hyresavtal, som stadgade kortare uppsägningstid
och som de haft för avsikt att uppsäga.

Slutligen må framhållas ytterligare en synpunkt, som synes förtjänt av särskilt
beaktande. Ehuru det ej låter sig med tillgänglig statistik påvisa, har
det dock enstämmigt vitsordats, att hyresavtal om smålägenheter allmänt sti -

pulera eu kortare uppsägningstid än avtalen om större lägenheter. Skulle man
genom en lagföreskrift åstadkomma, att de förra avtalen uppsades vid samma
tidpunkt som avtalen om de senare, hade man att befara en ytterligare skärpning
av konkurrensen om de lediga smålägenheterna. Vidtager man däremot
ingen särskild åtgärd i förevarande hänseende, torde de större lägenheterna utbjudas
först. Intet hinder föreligger därvid för de smålägenhetsinnehavare, som
önska sig större lägenheter, att konkurrera om ledigblivna sådana. Då knapphet
råder på smålägenheter, men tillgången på större lägenheter är jämförelsevis
god, vore det olämpligt att vidtaga en åtgärd, som kunde bidraga till att skärpa
konkurrensen om de förra lägenheterna och att minska den i fråga om de senare.

Då sålunda enligt styrelsens mening en åtgärd sådan som den nu ifrågasatta
å ena sidan med sannolikhet skulle vara förenad med stor risk och å andra sidan
skulle medföra endast ovissa fördelar, och skälen emot följaktligen väga
väsentligt tyngre än skälen för densamma, har styrelsen ansett sig böra avstyrka
åtgärdens vidtagande.

Från vissa håll har framförts tanken att lagstadga om särskild optionsrätt, Optionsrätt,
innebärande rätt för hyresgästen att, sedan hyrestiden gått till ända, under vissa
förhållanden, även mot hyresvärdens vilja, fortfarande förhyra lägenheten. I
det framlagda lagförslaget har styrelsen emellertid ej upptagit bestämmelser i
sådan riktning.

Optionsrätt gäller som bekant för närvarande för vissa fall av arrenderätt till
kronojord. Att detta egenartade rättsinstitut därvid kommit till användning
lärer bero bland annat på, å ena sidan att det synes billigt att åt arrendatorn
såvitt möjligt tillförsäkras en stadigvarande nyttjanderätt till jord, vars värde
han genom eget arbete kan hava ökat — något som man just vill framlocka —-och vars fortsatta nyttjande följaktligen kan innebära en speciell, honom skäligen
tillkommande ekonomisk fördel, och å andra sidan, att staten såsom ägare
till jorden ansett sig kunna för egen del inskränka den fria dispositionsrätt till
densamma, som lagstiftaren eljest tillerkänner enskild jordägare. Det ligger
vidare i sakens natur, att optionsrätt endast kan ifrågakomma med avseende å
nyttjanderätt av tämligen stadigvarande beskaffenhet.

I fråga om hyresavtal om bostadslägenheter föreligga ej liknande förhållanden.
Hyresgästen plägar gemenligen icke utföra förbättringar å lägenheten.

Om sådana i vissa fall utföras, lärer det knappast äga allmänt intresse att skydda
hyresgästens skäliga anspråk på att få njuta fördelen av dessa. I stället
lärer det ankomma på hyresgästen själv att söka få till stånd ett för lämplig tid
upprättat hyresavtal, som skyddar hans anspråk. Om det vidare måhända kan
anses vara även av ett visst allmänt intresse, att hyresgästen väl vårdar sin lägenhet,
kan det knappast förefinnas tillräcklig anledning att genom en lagstadgad
optionsrätt söka framlocka särskilda förbättringar från hans sida.

Det kan vidare starkt ifrågasättas, om en optionsrätt skulle medföra ökat
skydd för dem, som innehava hyresrätt till bostadslägenhet. Styrelsen har
härvid utgått ifrån, att optionsrätt icke skulle kunna ifrågakomma generellt
för alla hyresavtal om omöblerade lägenheter. Skulle exempelvis en person, som
för en månad förhyrde ett omöblerat enkelrum, därmed erhålla optionsrätt till
fortsatt förhyrning, skulle detta kunna medföra sådana av hyresvärden vid upplåtelsen
icke avsedda verkningar, att han sannolikt icke skulle kunna eller vilja
uthyra rummet. Det synes därför uppenbart, att optionsrätten skulle inträda,
först sedan hyresförhållandet varat viss tid. Vilken tid man i sådant hänseende
än föreskreve, äventyrade man emellertid, att hyresvärden, i syfte att. undandraga
sig följderna av en mot honom uppstående sådan rättighet, skulle ingå
hyresavtal allenast på kortare tid än den sålunda fastställda. Vidare är det

ju eu ingalunda ovanlig företeelse, att hyresavtal, som äro till ömsesidig belåtenhet
för hyresvärd och hyresgäst, oupphörligt förlängas och därigenom komma
att äga bestånd under långa perioder. Hyresvärden har i och för sig intet
intresse av att avbryta ett sådant hyresförhållande, utan hans intresse går
snarare i motsatt riktning. Skulle däremot den nu frivilliga förlängningen göras
till en skyldighet för honom, komme han sannolikt att däri se ett tvång —
optionsrätten finge ju praktisk betydelse allenast i de fall, där den medförde
avtalets förlängning mot hans önskan — som det gällde att undgå genom hyresförhållandets
avbrytande.

Styrelsen har sålunda kommit till den uppfattningen, att införandet av optionsrätt
på bostadsmarknaden kunde befaras åstadkomma en rakt motsatt effekt
mot den åsyftade och redan på den grund icke är att förorda. Även på
den grund, att en dylik rätt skulle innebära ett ingrepp i hyresvärdens rätt att
disponera över sin egendom, synes införandet av densamma ägnat ingiva betänklighet.

Vad nu anförts avser närmast till bostäder uthyrda lägenheter. Måhända
ställer sig spörsmålet annorlunda, då det gäller andra lokaler, särskilt butiker.
Till en början må sålunda erinras, att hyresavtal om bostäder vanligen
gälla för blott ett år, låt vara att de ofta förlängas, under det att hyresavtal om
butiker, åtminstone om större sådana med gott affärsläge, ofta träffas för
längre perioder. Är det vidare i fråga om bostad av tämligen underordnad vikt,
om hyresgästen har tillgång till den eller den lägenheten, blott den svarar mot
hans behov, så kan det för en butiksinnehavare vara av den allra största betydelse
att bevara tillgången till en viss butikslokal, där han har sin kundkrets
inarbetad. Och denna vid en viss lokal knutna kundkrets kan betecknas såsom
ägande ett verkligt förmögenhetsvärde, som hyresgästen själv — alldeles bortsett
från lokalens beskaffenhet, affärsläge o. d. -— genom sin förmåga skapat
eller på annat sätt förvärvat. I viss mån kan det jämföras med sådana förbättringar,
som en arrendator kan hava nedlagt på kronojorden. Det lärer ej sällan
inträffa, att hyresvärden genom hyresökningar tillgodogör sig det ökade värde,
som en butikslokal kan hava erhålit genom innehavarens arbete och som väl
därför också rätteligen borde tillkomma denne.

Om optionsrätt för dylika fall kunde tillämpas, skulle hyresvärden ej kunna
uttaga högre hyra än den, som svarade mot vad lokalen kunde anses värd för
vilken hyresgäst som helst, med frånräknande av det speciella värde den hade
för just en viss hyresgäst. Emellertid bör på samma gång icke förbises, att
nu berörda förhållanden i viss mån reglera sig själva på så sätt, att hyresvärden
efter ett ombyte av butiksinnehavare vanligen måste åtminstone för en tid
framåt räkna med en lägre hyra än den tidigare avtalade och att han sålunda
i eget intresse merendels torde undvika att driva sina hyresanspråk allt för
långt.

Det sist berörda spörsmålet äger intet omedelbart samband med de frågor,
styrelsen nu har att utreda — hyresstegringslagen avvecklades med avseende
å butikslokaler redan år 1921 — men styrelsen har med det anförda velat framhålla,
att förevarande spörsmål om optionsrätt ter sig något annorlunda i fråga
om dylika lokaler än beträffande bostadslägenheter. Ehuru styrelsen icke funnit
sig böra intaga någon definitiv ståndpunkt till frågan om införande av optionsrätt
beträffande butikslokaler, har styrelsen dock velat giva uttryck åt
den uppfattningen, att så pass starka skäl tala för en positiv lösning av densamma,
att den, om också för tillfället icke mera aktuell än eljest, icke utan
vidare bör avföras från dagordningen. Den torde få hänföras till de spörsmål,
som böra tagas under närmare övervägande i samband med en eventuell revision
av den allmänna nyttjanderättslagen.

I hyresstegringslagen stadgas bland annat förbud mot att utan hyresnämnds
samtycke omändra bostadslägenhet för annat ändamål, att sammanslå bostads- vdn(jning av
lägenheter samt att riva bostadshus. Hithörande föreskrifter, som sta pa ett bostadslägenhelt
annat plan än de för nämnda lag grundläggande bestämmelserna om in- heter,
skränkningar i fråga om hyresprisbildning och uppsägning, kunde i och för sig
väl tänkas bibehållna, oaktat sist berörda bestämmelser upphävdes.. Visserligen
erfordrades, att någon prövningsrätt i fråga om samtycke till rivning och
omändring bibehölles, men denna kunde efter hyresnämndernas upphörande sannolikt
utan olägenhet anförtros åt annat kommunalt organ, t. ex. byggnadsnämnderna.
. . - ,

Det synes emellertid föga sannolikt, att bestämmelserna i fråga i fortsättningen
skulle få praktisk betydelse. Nu rådande konjunkturer göra det säkerligen
föga lockande för en hyresvärd att exempelvis omändra en bostadslägenhet
till kontor. Skulle detta i undantagsfall vara ekonomiskt fördelaktigt, torde det
bero på alldeles speciella skäl, som knappast lära sakna berättigande. Den allmänna
tendensen torde snarast komma att gå ^motsatt riktning och kännetecknas
av att många av kristidens kontorslokaler återbördas åt bostadsmarknaden.

Hittills torde denna tendens i viss man hämmats därav, att kontorslokaler, vilka
ju sedan år 1921 icke varit underkastade hyresreglering, vid omändring till
bostadslägenheter komma att hemfalla under lagen i fråga. 1 och med återgången
till fri hyresmarknad även i fråga om bostadslägenheter lärer den väntade

tendensen icke utebliva. . .

Vad angår förbudet mot sammanslagning av bostadslägenheter hyser styreisen
liksom tidigare den uppfattningen, att större lägenheter komma att visa sig
jämförelsevis mera svåruthyrda. Någon anledning att da genom sammanslagning
öka de stora lägenheternas antal torde ej givas annat än — liksom beträffande
omändring till kontor — i rena undantagsfall. Aven här torde tendensen
snarare komma att gå i motsatt riktning, nämligen fram emot uppdelning
av stora bostadslägenheter i mindre, där dylik klyvning kan ske.

Vad slutligen beträffar rivningsförbudet lärer någon våda av dess upphörande
knappast vara att befara. Nybyggnadsföretagen torde nämligen helst
söka sig till den ännu obebyggda tomtmarken, där man ej behöver rakna med
särskilda kostnader för rivning. I den män den söker sig till redan bebyggd
tomtmark, torde detta ske i syfte att antingen utnyttja ett fördelaktigt affärsläge
för uppförande av affärslokaler eller att ersätta ett gammalt mindre och
skröpligt bostadshus med ett större modernt sådant. Rivningar i det förra ^syltet
torde — med hänsyn till konjunkturen — icke behöva befaras taga någon
större utsträckning. Sker åter rivning i det senare syftet, kan man påräkna att
inom jämförelsevis kort tid få de förlorade lägenheterna ersatta med andra,
måhända flera och säkerligen bättre sådana.

Om bibehållandet av ifrågavarande bestämmelser sålunda av allt att döma
icke skulle medföra några positiva fördelar, skulle det. måhända onödigtvis bevara
ett intryck av fortsatta inskränkningar i den fria företagsamheten, som
kunde utöva en viss återhållande inverkan pa denna. Det har därför synts
bättre att dessa bestämmelser liksom flertalet övriga bestämmelser i lagen upphöra
vid den härför en gång fastställda tidpunkten.

Under den svåraste kristiden synas hyresvärdarna, delvis till.följd av den då inB°stkatdi^
rådande materialbristen, i stor utsträckning hava eftersatt sina fastigheters
nödiga underhåll. Ehuru materialtillgången efter hand icke längre lade hinder
i vägen för erforderliga reparationsarbeten, underläto dock fastighetsägarna pa
vissa håll alltjämt att företaga sådana. I syfte att förebygga^ bostäderna till
följd av sådan underlåtenhet skulle sjunka ned till en alltför lag nivå, föreskrevs
då i hyresstegringslagen, att hyresnämnderna vid reglering av hyran för un Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 häjt. (År 31.)

dermåliga lägenheter icke skulle vara bundna av den eljest gällande fria hyresstegringslatituden,
senast fastställd till 50 procent. Denna föreskrift torde i
icke ringa mån bidragit till att förmå fastighetsägare, som låtit sina lägenheter
förfalla, att åter sätta dessa i åtminstone nödtorftligen användbart skick. På
samma gång har man emellertid kunnat förmärka en tydlig, givetvis av den rådande
bostadsknappheten gynnad strävan hos åtskilliga fastighetsägare att
överflytta lägenheternas inre underhåll på hyresgästerna. Prån visst hyresgästhåll,
där man säkerligen icke utan fog häri sett en hyresökning, har man nu
påkallat statens ingripande för att åvägabringa en återgång till tidigare praxis,
enligt vilken hyresvärden hade att ombesörja även det inre underhållet av
fastigheterna.

Ifrågavarande spörsmål torde vara en ren lämplighetsfråga. Vare sig hyresvärden
ombesörjer reparationerna eller ej, lärer det ytterst vara hyresgästen,
som får bestrida kostnaderna. Frågan torde, huru den än ordnas, aldrig kunna
undgå att giva anledning till vissa tvister mellan hyresvärdar och hyresgäster,
och man torde icke rättvisligen kunna generellt skjuta skulden härför endast
på den ena parten. Finnes det å ena sidan hyresvärdar, som vägra att tillmötesgå
även de billigaste krav på reparationer, finnes det å andra sidan också hyresgäster,
_ som visa grov ovarsamhet om sina lägenheter.

Visserligen skulle underhållsskyldighetens överflyttande på hyresgästerna
säkerligen framkalla ökad varsamhet från deras sida och sålunda medföra vissa
önskvärda besparingar. Men å andra sidan synes den omständigheten, att ifrågavarande
skyldighet tidigare under fria normala förhållanden kommit att åvila
hyresvärden —• låt vara att han gjort sig betäckt för kostnaderna genom hyran
— starkt tala för att en sådan praxis är den lämpligare. De nu på vissa håll
tillämpade ändrade principerna härutinnan äro givetvis en maskerad form för
hyresökning, som framkallats av hyresregleringen. Styrelsen håller före, att,
när regleringen upphör, en återgång till tidigare praxis sannolikt kommer att
inträda av sig själv. Liksom en säljare söker tillhandahålla sina varor i ett för
köparen begärligt skick, så lärer också en hyresvärd i längden finna det mest
fördelaktigt att utbjuda sin lägenhet i välvårdat skick. I allt fall lärer något
ingripande från det allmännas sida i denna fråga ej vara påkallat.

Ett helt annat spörsmål är det, som rör uthyrandet av lägenheter av så dålig
beskaffenhet, att deras beboende är förenat med sanitära vådor. I fråga om
dessa lägenheter kan man knappast någonsin tala om en hyresmarknad i egentlig
mening, utan hyresvärden är härvid hänvisad till de ekonomiskt sämst lottade
eller på annat sätt lägst stående inom samhället, vilka över huvud taget ej förmå
att med framgång göra gällande några anspråk på dräglig bostad. I dylika fall
har det allmänna givetvis att även med tvångsåtgärder söka förekomma de olägenheter,
som sålunda kunna uppstå. Den nya hälsovårdsstadgan (av år 1919)
har också åt vederbörande hälsovårdsmyndighet inrymt ökad befogenhet att
här inskrida. Hälsovårdsnämnden eller bostadsinspektionen, där särskild sådan
är inrättad, äger sålunda ej blott i ytterlighetsfall utdöma hälsovådliga bostäder
utan även förelägga hyresvärden att vid vite avhjälpa felaktigheter, där
sådant är ur sanitär synpunkt av behovet påkallat. Krav hava framkommit på
att hithörande författningst o reskrif ter skulle ytterligare skärpas, bland annat
i den riktningen, att vederbörande myndighet skulle kunna på hyresvärdens bekostnad
låta utföra eller bemjmdiga hyresgästen att utföra nödiga reparationsarbeten.

Emellertid må erinras, att den nuvarande hälsovårdsstadgans föreskrifter
trädde i kraft år 1920 och sålunda varit gällande allenast under en tid, då bostadsbristen
med omständigheternas makt torde hava starkt begränsat deras
effektiva tillämpning. Det lärer icke vara lämpligt att skrida till en ny revision

av hithörande författningsföreskrifter, innan erfarenhet vunnits om de resultat,
som med tillämpning av dessa kunna ernås.

Styrelsen får i detta sammanhang jämväl bringa i erinran ett spörsmål, som
ur såväl sanitär som allmänt bostadskulturell synpunkt ingalunda är av ringa
betydelse, nämligen frågan om utrotandet av ohyra. Tekniken har på detta område,
särskilt genom införandet av giftiga gaser såsom utrotningsmedel, synbarligen
gjort stora framsteg under de senare åren, ehuru de använda metoderna
visat sig långt ifrån riskfria. Det synes förtjänt att tagas under övervägande,
om ej särskilda författningsföreskrifter påkallas i syfte att å ena sidan förekomma
fara för människoliv och å andra sidan trygga och ytterligare främja
användningen av de till buds stående medlen. Styrelsen får beträffande sist
berörda spörsmål hänvisa till sitt utlåtande i ämnet den 8 juli 1921.

Hyresavtal upprättas som bekant i allmänhet enligt vissa tryckta formulär,
som hittills merendels utarbetats genom hyresvärdarnas eller deras organisationers
försorg. Det lärer ej kunna förnekas, att man i dessa formulär sökt att på
ett väl ensidigt sätt tillgodose hyresvärdarnas intressen. De å formulären
tryckta »allmänna bestämmelserna» angiva sålunda praktiskt taget endast skyldigheter
för hyresgästen och rättigheter för hyresvärden. Det har därför
framställts krav på att opartiskt avfattade kontraktsformulär skulle tillhandahållas
genom det allmännas försorg eller till och med fastställas i lag.

Den gängse avfattningen av dylika allmänna bestämmelser ter sig utan tvivel
mindre tilltalande och styrelsen har haft tillfälle att taga del av vissa formulär,
däri man givit dylika bestämmelser en rent av utmanande avfattning. Styrelsen
får emellertid erinra dels om åtskilliga bestämmelser i det nu framlagda
lagförslaget och dels om stadgandet i 3 kap. 25 § i nyttjanderättslagen, vilket
lyder:

»Ej må genom förbehåll i hyresavtalet stadgas annan grund för hyresrättens förverkande
än 23 och 24 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett vare det utan verkan.»

Genom att sålunda stämpla alla i lagen icke uttryckligen medgivna förbehåll
angående hyresrättens förverkande såsom ogiltiga utgör nämnda lagrum uppenbarligen
ett långt gående skydd mot godtycklighet från hyresvärds sida. Till
följd av denna lagföreskrift kunna godtyckligt avfattade »allmänna bestämmelser»
i gängse kontraktsformulär av hyresvärden i regel icke åberopas till stöd
för hyresgästens skiljande från lägenheten.

Att i lag fastställa visst formulär för hyresavtal vore givetvis förenat med
betydande svårigheter på grund av den mångfald förhållanden — ersättning
för värme och varmvattensberedning o. s. v. -— till vilka hänsyn därvid måste
tagas. Även om sådana svårigheter torde kunna övervinnas och man sålunda
skulle kunna avfatta ett formulär så, att det kunde tillämpas åtminstone vid
hyresförhållanden i allmänhet, synes det högst tvivelaktigt, om man därmed
skulle bereda hyresgästerna någon fördel. Man finge nämligen antingen medgiva
eller förbjuda införandet av ytterligare bestämmelser i sådana formulär.
I förra fallet stode det vederbörande part öppet att vid användande av det
fastställda formuläret tillika avtrycka alla de »allmänna bestämmelser», som
nu pläga återfinnas i formulären. Om man åter förbjöde införandet av särskilda
tillägg, skulle hyresgästen betagas möjligheten att få i kontraktet infört
anteckning om sådana prestationer, som hyresvärden till hans förmån kunde
hava åtagit sig. Om man då i hyresgästens intresse medgåve införandet av anteckningar
om förmåner för hyresgästen, må erinras, att tvekan i många fall
kan råda, huruvida ömsesidiga åtaganden äro till övervägande fördel för hyresgästen
eller ej. Hyresvärden kan exempelvis förbinda sig att utföra vissa förbättringar
å en lägenhet, mot det att hyresgästen förbinder sig att till honom erlägga
visst belopp utöver den avtalade hyran. Det låter sig i sådana fall

Formulär
för hyreskontrakt.

lika val tänkas, att värdet av förbättringarna vida överstiger det avtalade ersättningsbeloppet
och att hyresgästen därför finner överenskommelsen vara för
honom synnerligen fördelaktig som motsatsen, nämligen att han i densamma
allenast ser ett nödtvunget åtagande att bekosta lägenhetens reparation. Gränserna
mellan dylika varandra motsatta fall måste ofta bliva så flytande och så
beroende av subjektiv uppfattning, att de icke låta sig fastställa genom allmänna
regler.

Uteslutet vore däremot icke, att lämpliga avtalsformulär utarbetades genom
det allmännas försorg och — utan särskilda tvångsföreskrifter om deras användande
— ställdes till allmänhetens fria disposition. Såtillvida skulle en dylik
anordning måhända fylla ett verkligt behov, som ofta just den bristande tillgången
till ett lämpligt avtalsformulär torde hava föranlett hyresgästen att acceptera
nu brukliga formulär. Emellertid har styrelsen sig bekant, att denna
brist på vissa håll — åtminstone är detta fallet i Stockholm — avhjälpts, i det
att genom enskilt initiativ opartiskt avfattade kontraktformulär utgivits av trycket
och förts i marknaden. Styrelsen anser sig ej kunna avgöra frågan, huruvida
ett formulär, som tillkommit på enskilt initiativ och sannolikt kunde påräkna
en stark opinion hos hyresgästerna eller ett genom statens försorg upprättat
formulär, till förmån för vars användande hyresgästen kunde åberopa
statens auktoritet, skulle hava de största utsikterna att slå igenom.

I allt fall synes det styrelsen önskvärt, att, i samband med den allmänna
upplysningsverksamhet, som torde påkallas för att i nödig omfattning bringa
avvecklingsbestämmelserna rörande hyresstegringslagen till en större allmänhets
kännedom, jämväl förefintligheten av nyss återgivna lagrum påpekades.
En upplysningsverksamhet i sådan riktning torde kunna bedrivas med viss
framgång och bidraga till en riktigare uppfattning om innebörden av förefintliga
»allmänna bestämmelser» i gällande hyresavtal.

Styrelsen har i det föregående beträffande flera av de frågor, som behandlats,
framhållit, att de synas vara av sådan beskaffenhet, att de höra tagas under
övervägande vid en framtida revision av nyttjanderättslagem _ Att styrelsen
därvid jämväl berört flera spörsmål, som icke nu föranlett positiva förslag till
lagstadganden, får emellertid icke tolkas, som om styrelsen sökt lämna en uttömmande
översikt av de frågor rörande hyresavtal, vilka kunna komma i betraktande
vid en sådan lagrevision. På grund av den relativt korta tid, inom
vilken styrelsen haft att fullgöra föreliggande unndrag, har styrelsen i allmänhet
måst begränsa sig till sådana spörsmål, som på ett eller annat sätt erhållit
omedelbar aktualitet.

Till sist får styrelsen under hänvisning till den föreslagna tiden för lagens
ikraftträdande framhålla önskvärdheten av att hyresnämnderna måtte hållas
underkunniga om ärendets behandling. Även om det ännu rör sig allenast
om ett förslag, kan det utan tvivel vara av värde för hyresnämnderna att äga
kännedom om de frågor, som äro å bane, så att de med ledning härav gorå sig
beredda att omedelbart taga itu med de uppgifter, som kunna komma att åvila
dem, då lagföreskrifter i ämnet sedermera utfärdas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Bergsten och Järte, tillförordnade byråchefen Nyström och tjänsteförrättande
byråchefen Nilson.

Underdånigst
GUNNAR HUSS.

Kurt Bergström.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 31.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22
januari 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Ciiristiansson,
justitierådet Stenberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
30 december 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas
över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser angående hyresregleringens
avveckling m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet E. G. Geijer.

I anledning av förslaget avgåvos nedan intagna yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

Rubriken.

Lagrådet:

Den föreslagna rubriken ger ej anledning till annat antagande
beträffande lagens innehåll än att i densamma meddelas bestämmelser
om hyresregleringens avveckling och vad därmed star i samband. Av
rubriken framgår sålunda icke, att, utöver dylika bestämmelser, som skulle
komma att äga tillämpning endast för en kort tid, i lagen sammanförts
åtskilliga stadganden på hyresrättens område, vilka ej skulle hava sådan
begränsad giltighet. Med hänsyn härtill torde rubriken höra erhålla
ändrad avfattning, exempelvis så, att lagen helt allmänt angives meddela
vissa bestämmelser rörande hyra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1 §•

Thulin och Stenberg:

Denna § är icke avsedd att stadga något, som ej ändock skulle
gälla, utan endast att, till förebyggande av möjligt missförstånd, giva
en uttrycklig erinran om att, sedan hyresregleringen upphört, hyresnämndernas
ingripanden i det avtalsmässiga bestämmandet av hyresbelopp icke
vidare hava någon verkan, såvitt ej den nu föreslagna lagens bestämmelser
till annat föranleda. Därest en dylik erinran anses behövlig, torde
den lämpligare avfattas så, att, utom i fall som avses i 2 §, hyresnämnds
beslut om fastställande av hyra eller ersättning för uppvärmning och
beredning av varmvatten förklaras icke äga någon verkan för tid efter
den 30 september 1923. En naturlig plats för en sådan bestämmelse
erhölles, om den upptoges i ett sista stycke av 2 §.

2 §.

Lagrådet:

Ehuru utgångspunkten för ifrågavarande lagförslag är hyresregleringens
upphörande, lärer det svårligen kunna undvikas, att jämväl
för tiden närmast efter den 30 september 1923 i ett eller annat avseende
kvarstå stadganden, som medföra ett visst ingrepp i den frihet inom
hyresrättens område, vars återställande man åsyftat. Någon förlängning
av hyresregleringen i egentlig mening eller den på hyresnämndernas
prövning beroende, tid efter annan växlande fixeringen av hyresbeloppen
med den ovisshet och osäkerhet för framtiden, som därmed är förbunden,
behöver fördenskull icke inträda och synes ej heller följa av de föreslagna
bestämmelserna. Dessa torde just avse att för vederbörande bereda
möjlighet att i tid erhålla visshet om huru hyresförhållandena för
dem komma att gestalta sig efter den 30 september 1923. Även om det
ej är uteslutet att, därest de i förevarande § föreslagna stadgandena
lagfästas, desamma vid ett eller annat tillfälle, då deras tillämpning kommer
i fråga, leda till ett avgörande till hyresgästens förmån, som icke
står i full överensstämmelse med det resultat, vartill domstol skulle kommit
vid en tolkning av det ingångna hyresavtalet i och för sig, kan i
allt fall en dylik omständighet icke anses vara av beskaffenhet, att man
därför bör avstå från de betydande fördelar, som uppnås därigenom att
lagstiftningen, på sätt nu ifrågasatts, undanröjer framtida osäkerhet beträffande
hyresbeloppens storlek.

Eu särskild anledning att meddela dylika, i viss mån för hyresgästen
gynnsamma bestämmelser synes ligga i det av socialstyrelsen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

tydda förhållandet, att hyresstegringslagen genom stadgandet i 8 §
5 mom. i många fall kan antagas hava förmått hyresgäst att ingå
avtal, som han under vanliga förhållanden ej skulle hava godtagit. Ett
utsatt hyresbelopp, ehuru vida högre än vederbörande förut erlagt, har
ej verkat avskräckande, då det varit förenat med erinran om att det
kunde av hyresnämnden nedsättas, och utsikten att för närmaste
tiden få behålla bostaden på rimliga villkor har gjort hyresgästen benägen
till större eftergift beträffande den i allt fall ovissa framtiden.

I fråga om hyresavtal, vilka under de i paragrafens första stycke
angivna omständigheter ingåtts för tid utöver den 30 september 1923
och således kunna genom uppsägning bringas att upphöra kanske först
efter flera år, måste dock det föreslagna stadgandet väcka vissa betänkligheter.
Dessa ökas, därest i ett dylikt flerårigt hyresavtal stadgats
olika hyresbelopp för tiden närmast före den 1 oktober 1923 och för
tiden därefter, eventuellt flera olika belopp under kommande år. En
sålunda avtalad förhöjning, måhända i vissa fall även minskning, av
hyresbeloppet behöver ej med nödvändighet äga samband med hyresregleringen
och vara tillkommen under inflytande av vederbörandes kännedom
eller antagande om dess upphörande. Det synes under sådana förhållanden
obilligt mot vederbörande — i flertalet fall hyresvärden, men
någon gång i stället hyresgästen — om han under hela återstående
hyrestiden skulle vara bunden vid det närmast före den 1 oktober 1923
utgående hyresbeloppet utan möjlighet till den modifiering, som vid avtalets
ingående dock torde varit en väsentlig förutsättning. Så skulle
emellertid bliva förhållandet med den avfattning ifrågavarande stadgande
i förslaget erhållit.

Att råda bot härför genom att öppna möjlighet för part till en
extraordinär uppsägningsrätt, liknande den som avses i 4 § av förslaget,
synes ej vara att tillråda. Däremot torde billighetens fordringar kunna
anses tillgodosedda, därest det närmast före den 1 oktober 1923 gällande
hyresbeloppet icke göres ovillkorligen bestämmande men väl på det sätt
normgivande, att hyran för efterföljande period kommer att utgå med
belopp, stående i samma proportion till det närmast före nyssnämnda
dag gällande som den, vari det i avtalet angivna hyresbeloppet för den
senare perioden står till det i avtalet för tiden närmast före den 1 oktober
1923 fixerade beloppet.

Beträffande första stycket av förevarande § må i övrigt erinras,
att tillämpning av den däri föreslagna bestämmelsen icke synes böra
vara utesluten allenast på den grund, att vid uppsägning enligt 8 § 5
mom. av hyresstegringslagen icke i allo iakttagits de därför givna for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

mella föreskrifterna, utan att bestämmelsen torde böra gälla för varje
fall, då hyresvärd med åberopande av stadgandet i 8 § 1 mom. b) uppsagt
hyresgäst och denne i den ordning, 5 mom. i samma § föreskriver,
antagit erbjudandet.

Med anledning av det sålunda anförda hemställer lagrådet, att
första stycket av förevarande § i förslaget måtte ändras i de angivna
hänseendena.

3 §•

Sundberg, Christiansson och Stenberg:

Då hyresnämnderna med den 30 september 1923 skola upphöra
med sin verksamhet, torde den i fråga om fastställandet av allmänna
grunder för beräknande av värme- och varmvattensersättning föreslagna
bestämmelsen, att fastställandet skall ske före utgången av sagda månad,
kunna antagas vara tillkommen med tanke på önskvärdheten därav att
nämnden vid sitt beslut må kunna taga hänsyn till inträffande förändringar
i förhållanden, som hava inverkan å frågans bedömande. A andra
sidan talar emellertid hyresvärdarnas och hyresgästernas ömsesidiga intresse
i många fall för att de allmänna grunder, som nämnden anser
böra följas, äro kända redan vid den tid, då beträffande visst hyresförhållande
framställning skall göras om fastställande av ersättningens belopp
eller grunderna för dess beräknande; med kunskap om de allmänna
grunderna skulle måhända ofta nog begäran om individuellt bestämmande
finnas överflödig. Med hänsyn härtill och då den enskilde, om han med
säkerhet skall kunna påräkna svar på dylik begäran, måste framställa
densamma före den 1 september 1923, torde antingen tiden, inom vilken
nämndens beslut om allmänna grunder för ifrågavarande ersättnings beräknande
bör meddelas, bestämmas exempelvis till den 15 augusti 1923
eller ock den i förevarande hänseende givna tidsbestämmelsen ur förslaget
uteslutas.

Thulin:

I fråga om ersättning för värme och varmvattensberedning efter
den 30 september 1923, där ersättningen för tiden dessförinnan beräknats
särskilt för sig, innehåller 2 §, att ersättningen, för såvitt hyresvärd eller
hyresgäst därom för visst hyresförhållande gör framställning, skall utgå
med det belopp hyresnämnden bestämmer. För övriga lägenheter, som
avses i denna §, skall ersättningen utgå enligt de allmänna grunder
nämnden enligt 3 § fastställt. Detta gäller ej endast sådana lägenheter,
för vilka nämnden tidigare fastställt ersättningen för värme och varmvattensberedning,
utan även sådana, där ersättningen väl utgått enligt

Kungl. Maj ds proposition nr 31.

avtal, men hyresnämndens beslut därutinnan kunnat påkallas. De allmänna
grunderna skola även vinna tillämpning å fleråriga kontrakt. I
fråga om dessa allmänna grunder framhåller socialstyrelsen, att fastställandet
av desamma synes höra ske i anslutning till den praxis, som tilllämpats
å varje ort, samt att, om hyresnämnden å någon ort, såsom
fallet torde vara exempelvis i Göteborg, tidigare fastställt ersättningen
för varje särskild lägenhet, men detta icke kunde medhinnas, hinder ej
torde möta, att nämnden fastställer allmänna grunder på sådant sätt, att
ersättningen efter den 30 september 1923 i varje särskilt fall skall utgå med
viss av hyresnämnden på grundval av gällande bränslepriser m. m. beräknad
generell kvot av de för närmast föregående eldningssäsong individuellt
fastställda prisen. Även om ett fastställande av allmänna grunder
i den form, som av socialstyrelsen sålunda föreslagits för orter, där
förhållandena äro sådana som i Göteborg, skulle kunna godkännas beträffande
lägenheter, för vilka ersättningen för värme och varmvattensberedning
varit föremål för reglering från hyresnämnds sida, synes det
dock vara tveksamt, om detta i alla fall kan vara lämpligt jämväl för
lägenheter, för vilka sådan reglering ej skett, och möta säkerligen även
eljest för hyresnämnderna stora svårigheter att, där allmänna grunder
tidigare ej fastställts, uppgöra sådana grunder, som kunna bliva tillämpliga
å alla lägenheter. Särskilt framträda dessa svårigheter beträffande
ersättningen för varmvattensberedning, om vilken vid åtskilliga tillfällen
framhållits, att allmängiltiga grunder för dess beräkning ej kunde angivas,
ävensom då fråga är om lägenheter med fleråriga kontrakt. Vilken
norm nämnden än följer vid de allmänna grundernas fastställande,
torde det därför i ett stort antal fall komma att visa sig nödvändigt för
hyresvärd eller hyresgäst att, sedan han tagit kännedom om de av nämnden
fastställda allmänna grunderna, påkalla individuellt beslut av nämnden
för viss lägenhet. Dessa allmänna grunder måste därför fastställas
så tidigt, att vederbörande beredes tillfälle att påkalla sådan individuell
reglering och få densamma fastställd av nämnden före den 1 oktober
1923. För möjliggörande härav, särskilt å orter där allmänna grunder
tidigare ej varit gällande, torde det, då närmare utredning om förhållandet
härutinnan å skilda orter ej synes hava skett före förslagets utarbetande,
tillika vara nödvändigt att, efter det sådan utredning verkställts,
genom socialstyrelsens försorg vägledande bestämmelser meddelas för
hyresnämnderna; och synes, då begäran om individuell reglering måste
vara framställd före den 1 september 1923, tiden, inom vilken nämndens
beslut om allmänna grunder för ifrågavarande ersättnings beräknande
skall meddelas, böra bestämmas till senast den 15 augusti 1923, dock med
Bihang till riksdagens protokoll 1323. 1 samt. 26 höft. (AV 31.) 9

Kungl. Maj:ls proposition nr 31.

öppen lämnad befogenhet för nämnderna att, där särskilda förhållanden
därtill föranleda, göra ändringar i eller tillägg till de sålunda fastställda
grunderna, innan nämndernas verksamhet upphör.

§ 4.

Thulin, Christiansson och Stenberg:

Den tid från och med den 1 oktober 1923, för vilken hyresvärd i
fall, som avses i denna §, skall förbinda sig att åtnöjas med viss hyra,
är i förslaget angiven allenast därmed, att hyran skall gälla tillsvidare.
Ett förtydligande därhän, att nämnda hyra skall tillämpas så länge
hyresavtalet i övrigt äger gällande kraft, synes vara önskligt.

Lagrådet:

I andra stycket stadgas, att i uppsägningshandling skall angivas
innehållet av hyresnämndens beslut. Lämpligare torde vara, att beslutet
fogas vid uppsägningshandlingen.

Givetvis må även ett beslut, som av hyresnämnd meddelats efter
den i fjärde stycket omförmälda tid, av hyresgäst kunna läggas till grund
för uppsägning före den 1 maj 1923. Med hänsyn härtill torde det i
sagda stycke använda ordet »skall» utbytas mot »bör».

I övrigt synes önskligt, att ifrågavarande § genom redaktionella
jämkningar göres mera lättfattlig.

5 §•

Thulin och Stenberg:

Då hyresnämnds beslut å sådan ansökan om rätt att uppsäga hyresavtal,
som i 4 § avhandlas, torde för parterna vara av den betydelse, att
ur denna synpunkt anledning saknas att förvägra missnöjd part den
klagorätt, som i 1 mom. av förevarande § tillstädjes i fråga om nämndens
beslut enligt 3 §, samt de av socialstyrelsen åberopade praktiska svårigheter,
som skulle vara förenade med klagoförfarande i förstnämnda fall,
ej lära vara avsevärt större än de, som uppstå vid tillämpning av hyresstegringslagens
bestämmelse om klagan över hyresnämnds beslut i uppsägningsfråga
enligt 8 § i samma lag, hemställa vi, att stadgandet i be--rörda moment göres tillämpligt jämväl å beslut i fråga, som avses i
4 § av den nu föreslagna lagen.

6 §.

Sundberg, Thulin och Christiansson:

Därest, såsom emellanåt lärer förekomma, hyran enligt avtalet skall
delvis utgå i förskott sålunda, att förfallodagen för hyra, som belöper å

Kungl. MajUs proposition nr 31.

viss tidsperiod, är bestämd icke till periodens början utan till en senare
dag, infallande mera än en månad före periodens slut, kommer enligt
den avfattning, som givits åt ifrågavarande §, förfallodagen för förskottshyra,
som belöper allenast å del av eu kalendermånad, att infalla tidigare
än i avtalet bestämts. Då eu dylik verkan av det föreslagna stadgandet
icke synes vara förenlig med stadgandets allmänna syfte, hemställes,
att detsamma måtte i nu angivet hänseende undergå erforderlig
jämkning.

Stenberg:

Därest hyresbetalning i förskott för längre tid än en månad är i
hyresavtalet stadgad endast beträffande viss del av hyrestiden, synes den
i förevarande § givna regeln böra gälla allenast i fråga om denna del
av hyrestiden. I anledning härav lärer paragrafen höra erhålla en något
förändrad formulering.

Skulle kontraktet vara så avfattat, att förskottsbetalning för viss
tid kompenseras av hyrans betalande för annan, motsvarande tid vid
denna tids slut, torde, även om den tid, för vilken hyran sålunda skall
gäldas i förskott, överstiger en månad, anledning saknas att med avseende
å sådan förskottsbetalning genom lagen ingripa i vad mellan kontrahenterna
överenskommits. Ett undantag från ifrågavarande stadgande
för dylika fall synes alltså vara påkallat.

Thulin:

Med hänsyn till det växlande innehållet i hyresavtal, som avse
kortare tid, särskilt hyresavtal beträffande sommarnöjen och dylikt, synes
det mig kunna ifrågasättas, om icke undantag i denna § borde göras
för hyresavtal för kortare tid än t. ex. tre månader (ett kvartal). Härigenom
skulle lagens tillämpning väsentligen underlättas, utan att avsevärda
olägenheter för hyresgästerna därmed vore förbundna.

7 §•

Lagrådet:

Till undvikande av den missuppfattning, att stadgandet i 1 mom.
skulle avse allenast sådana hyresavtal, som avhandlas i nästföregående §,
torde det i början av första stycket förekommande ordet »hyresrätten»
böra utbytas mot »hyresrätt».

De i andra punkten av samma moments andra stycke förekommande
orden »utan dröjsmål» synas böra utgå, enär hyresgästen, om han
dröjer med sin anmälan om rättelse, ej drabbas av någon som helst menlig
påföljd, så framt anmälan inkommer, innan beslut i målet fattats.

Kimgl. Maj:tn proposition nr 31.

Den risk, hyresgäst vid dröjsmål med hyrans erläggande löper att
bliva vräkt från lägenheten, skulle icke oväsentligt minskas, om den i
1 mom. av förevarande § föreslagna bestämmelsen antages. Det torde
ock kunna ifrågasättas, om man icke genom denna eftergift åt hyresgästen
gått så långt man kunnat utan åsidosättande av den hänsyn,
som skäligen bör tagas till hyresvärdens berättigade intresse. Att under
de i paragrafens 2 mom. angivna, visserligen i och för sig behjärtansvärda
omständigheterna bereda hyresgästen möjlighet att vinna ytterligare
anstånd med vräkning synes böra komma i fråga allenast så framt
därigenom för honom skulle uppstå så påtagliga förmåner och lättnader,
att de, socialt sett, uppväga de olägenheter, som för hyresvärden följa
av uppskovet. Att detta skulle bliva fallet, lärer vara synnerligen
tvivelaktigt.

Anstånd i egentlig mening med hyrans erläggande skulle det föreslagna
stadgandet ej bereda vederbörande, då det ju ej utgjorde hinder
för att det förfallna hyresbeloppet utsöktes. Däremot skulle hyresgästen
kunna räddas från vräkning genom hyresbetalning även vid en något
senare tidpunkt än eljest vore medgivet. Under antagande att ett stadgande
i överensstämmelse med 1 mom. blir gällande, skulle den tidsfrist,
som genom nu ifrågavarande bestämmelse ytterligare stode att vinna,
kunna uppgå till allra högst 20 söckendagar jämte de helgdagar, som
infalla i samband med dessa söckendagar; denna längsta frist inträffar,
om hyresvärden verkställer uppsägning omedelbart efter andra söckendagen
från förfallodagen och längsta tillåtna respittid av myndigheten
medgives. En sådan frist kan visserligen i och för sig synas ganska
avsevärd, men i betraktande av arten av de omständigheter —- sjukdom
eller arbetslöshet såsom orsak till ekonomiskt trångmål — som skulle
utgöra villkor för stadgandets tillämpning, torde i allmänhet föga vara
därmed vunnet. För övrigt lärer hyresvärden, om han har att göra med
en ordentlig hyresgäst, som visat sig vilja, såvitt i hans förmåga står,
betala sin hyra, knappast kunna tänkas hava någon fördel av att begagna
sig av hyresgästens tillfälliga bryderi för att bliva honom kvitt. Ju längre
anståndet blir, desto närmare kommer också för hyresgästen nästa betalningstermin
med nya svårigheter med avseende å det då förfallna beloppets
anskaffande; skall hyran erläggas månadsvis — vilket ju förslaget
vill göra till regel, då det gäller mindre lägenheter — sträcker
sig det längsta tillåtna anståndet till och med några dagar in i den
månad, vid vars början nästa hyresbelopp blir förfallet. Det må ej
heller förbises, att om, såsom ofta torde bliva händelsen, sjukdomen eller
arbetslösheten upphört före hyrans förfallodag, svårighet kan yppas för

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

hyresgästen att ådagalägga kausalsammanhanget mellan den åberopade
omständigheten och dröjsmålet med hyrans erläggande, eu svårighet, som
ökas med längden av den tid, som förilutit från sjukdomens eller arbetslöshetens
upphörande.

Får sålunda stadgandet anses vara föga effektivt för det därmed
åsyftade ändamålet, synes av detsamma till och med vara att befara en
direkt olägenhet för den, man velat bispringa. Däx-est en hyresgäst, för
vilken svårighet uppstår att i rätt tid erlägga sin hyra, med naturlig
benägenhet att underskatta vad hos honom själv må hava brustit i sparsamhet
och omtanke, ser orsaken till det iråkade trångmålet uteslutande
i sjukdom eller arbetslöshet, ligger det för honom nära till hands att,
med kännedom om tillvaron av ett stadgande av ifrågavarande innehåll
och i förhoppning att därigenom räddas från påföljd av ett eventuellt
vräkningsyrkande, uraktlåta att vidtaga till buds stående utvägar för
anskaffande av penningar, något som han under andra omständigheter
ej skulle vedervågat. Finner så myndigheten skälen otillräckliga för
anstånds medgivande, har hyresgästen försuttit tiden och förpliktas att
avflytta. Skulle åter anstånd beviljas, tilläventyrs kortare än hyresgästen
förväntat, är måhända möjligheten för honom att skaffa medel till hyrans
betalande inom den utsatta tiden ej större än förhållandet varit vid
tiden omkring förfallodagen, men han har nu icke att räkna med det
anstånd av två dagar, som vid förfallotiden varit honom medgivet, utan
blir dömd att flytta redan vid minsta överskridande av den beviljade
fristen.

Med särskilt avseende å den längre tidsutdräkt, som i mål av
förevarande beskaffenhfet vore förenad med domstolsförfarandet, lärer det
bliva regel, att hyresvärdarna med sina vräkningspåståenden vända sig
icke till domstol utan till överexekutor. En sådan utveckling av praxis
skulle emellertid vara mindre önsklig såväl med hänsyn därtill att det
avgörande, varom här är fråga, knappast kan anses vara av beskaffenhet
att falla inom ramen för den prövningsrätt, som i allmänhet är tilllagd
överexekutor, som även i betraktande av att hos överexekutor processuellt
hinder kan för hyresgästen föreligga att åstadkomma den utredning,
som för tillmötesgående av hans anståndsbegäran erfordras, med
påföljd att överexekutor nödgas lämna denna begäran utan avseende.

Vilken myndighet — domstol eller överexekutor — än får ett
ärende av förevarande art under sitt bedömande, bliva svårigheterna vid
dess avgörande stora. Bland annat är att beakta, att å ena sidan sjukdom
eller arbetslöshet kan sträcka sina ekonomiska verkningar långt
fram i tiden efter själva orsakens upphörande, men att man å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl.

sidan måste iakttaga synnerlig varsamhet, då fråga är om att tillerkänna
en sådan bakomliggande orsak avgörande betydelse, sedan i det yttre
normala förhållanden åter inträtt. Särskilt vanskligt lärer bliva att i
fall av arbetslöshet rätt bedöma frågan, huruvida densamma är oförvållad
eller icke. Svårigheten härvidlag torde förnämligast bero därpå
att uttrycket från olika synpunkter kan beteckna skilda begrepp, i det
att t. ex. vid arbetskonflikter en arbetslöshet, som väl från individens
synpunkt kan anses oförvållad, ej erkännes såsom sådan från det allmännas
sida. Den tolkning av uttrycket, som gjort sig gällande under
senare tids lagstiftningsarbete rörande åtgärder för mildrande av arbetslöshetens
följder, synes därför ej i och för sig vara av beskaffenhet att
lämna tillförlitlig ledning vid sådan prövning, varom nu är fråga. Det
är alltså att befara, att myndigheterna skulle i likartade fall komma till
stridiga resultat, och då enligt förslaget klagan över beslut av förevarande
art ej må föras — vilket ock synes vara av förhållandena betingat
— skulle ej heller någon enhetlighet i lagtillämpningen å denna punkt
för framtiden vara att förvänta.

På nu angivna grunder och med erinran att den hjälp, som ur
social synpunkt må krävas i de avsedda ömmande fallen, riktigast och
lämpligast lärer lämnas genom direkt ekonomiskt stöd av det allmänna,
på sätt hittills ägt rum, samt att för övrigt det föreslagna stadgandet
endast i ringa mån komme att lätta den börda det allmänna nu har
att bära härutinnan, anser sig lagrådet böra avstyrka, att vad förslaget
innehåller i förevarande paragrafs 2 mom. upphöjes till lag.

Skulle emellertid ett stadgande i angivna syfte anses böra meddelas,
synas de föreslagna bestämmelserna i visså avseenden kräva omarbetning.

Sålunda må framhållas, att då under en tidsperiod, innefattande
30 söckendagar, endast ett tingssammanträde kan beräknas infalla även
i domsagor bestående av ett enda tingslag, det ej annat än i rena undantagsfall
skulle, sedan häradsrätten medgivit anstånd, för hyresgästen
vara möjligt att, på sätt förslaget ålägger honom, inom respittiden hos
domstolen styrka, att rättelse skett. Samma svårighet kan för övrigt
uppstå även vid rådstuvurätt, därest målet av hyresvärden anhängiggjorts
först mot slutet av 30-dagarsperioden. Det synes för övrigt ej vara för
ernående av förslagets syfte nödvändigt att förelägga hyresgästen viss
tid för bevisningens företeende utan tillfyllest att sådant fullgöres, innan
slutligt utslag i anledning av hyresvärdens stämning eller ansökning hunnit
av vederbörande myndighet meddelas.

Det kan vidare inträffa, att hyresvärd, som till följd av utebliven

Katigt. Muj:t8 proposition nr 31.

hyreslikvid omedelbart uppsagt hyresgäst till avflyttning utan att i anledning
därav rättelse skett inom den i 7 § 1 mom. angivna tiden, därefter
så sent under 30-dagarsperioden instämmer talan om avhysning,
att målet utsättes till en först efter utgången av samma period infallande
rättegångsdag. Särskilt vid häradsrätt torde mången gång denna utväg
vara den enda, som står öppen. Något domstolens beslut om anstånd
kan i sådant fall icke meddelas, förrän perioden redan gått till ända.
Även hos överexekutor kan motsvarande läge tänkas inträda. Fråga
uppstår då, om hyresgästen genom att, innan ännu anstånd medgivits
men dock inom 30-dagarsperioden, erlägga hyran räddat sig från avhysning
eller, med andra ord, om myndigheten kan efteråt godkänna eu
dylik senkommen betalning med samma verkan som om den skett i enlighet
med ett myndighetens på förhand givna beslut. Det synes med
förslagets syfte mest förenligt att tillerkänna myndigheten dylik utsträckt
befogenhet, men förslagets avfattning torde knappast inrymma sådan.

Liknande fråga kan för övrigt såväl vid domstol som hos överexekutor
lätteligen uppstå därigenom att hyresgäst efter erhållen del av
stämning eller ansökning om vräkning omedelbart erlägger hyran och
först därefter men i god tid före 30-dagarsperiodens utgång hos myndigheten
gör framställning om anstånd, d. v. s. godkännande av den
sålunda redan skedda betalningen såsom vidtagen rättelse. Att ett dylikt
godkännande bör kunna med åsyftad verkan meddelas, förefaller
med förslagets utgångspunkt helt naturligt, men torde jämväl behöva
tydligt angivas.

Utan särskilt stadgande lärer vara klart att, därest yrkande om
vräkning lämnats utan bifall på grund därav att hyresgästen vidtagit
rättelse i enlighet med vad i 1 eller 2 mom. stadgas, denna omständighet
icke i och för sig bör befria hyresgästen från den skyldighet att
ersätta hyresvärden för kostnader å målet, som eljest må åligga honom.

Thulin:

Då tendensen alltmera gått i den riktningen, att uttrycket »oförvållad
arbetslöshet» inom arbetarlagstiftningen fått en viss inskränkt
betydelse, synes, därest avsikten är att oförvållad arbetslöshet här skulle
kunna tilläggas eu vidsträcktare betydelse, i lagtexten annan term böra
komma till användning.

Christiansson och Stenberg:

I såväl 1 som 2 mom. har den åtgärd, varigenom hyresgäst kan
för undgående av vräkning gottgöra försummelse att i rätt tid betala

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

hyra, betecknats därmed att rättelse sker. Då det givetvis är angeläget,
att hyresgästen ej må misstaga sig om innebörden av nämnda uttryck
och därigenom äventyra, att vad han åtgör ej medför åsyftad verkan,
har inom lagrådet tagits under övervägande, om uttrycket är nog tydligt
med hänsyn till frågan, huruvida, förutom förfallna hyresbeloppet, jämväl
därå upplupen ränta måste betalas för att rättelse skall anses vidtagen,

I nyttjanderättslagen användes samma uttryck i enahanda sammanhang
i såväl 2 som 3 kap., och oss synes tvekan knappast kunna
råda därom att de avsedda bestämmelserna i nämnda lag böra tolkas så,
att gäldande av själva arrende- eller hyresbeloppet är tillfyllest. Särskilt
med avseende härå anse vi något förtydligande av uttrycket, då det
upptages i den nu föreslagna lagen, ej vara erforderligt.

Sundberg:

Ett stadgande sådant som det i 2 mom. föreslagna synes mig påkalla
tydligt angivande i lag av vad som må anses såsom rättelse av
förekommen försummelse i fråga om hyresbetalning.

Hyresgäst, som ej erlägger sin hyra å förfallodagen, är skyldig att
gälda ränta å hyresbeloppet. Denna omständighet spelar föga roll, då
det är fråga allenast om den i nyttjanderättslagen medgivna rätten att
dröja med hyran till andra söckendagen efter förfallodagen. Då hyresgästen
begagnar sig av denna sin rätt, torde erläggande av ränta i praxis
aldrig förekomma; det kan till och med sättas i fråga, om hyresgästen
är skyldig gälda sådan; åtminstone måste han vara befriad därifrån, därest
hyresvärden mottager den erbjudna hyran utan att framställa något krav
att jämväl erhålla ränta därå.

Verklig betydelse kan däremot — frånsett stadgandet i 3 kap. 24
§ nyttjanderättslagen — detta spörsmål få i de fall, som behandlas i
förevarande §, särskilt dess 2 mom. Huruvida nämligen rättelse av en
försummelse att å förfallodagen gälda hyran skall anses vidtagen, där väl
det avtalade hyresbeloppet men ej därå upplupen ränta av hyresgästen
erlägges samt hyresvärden icke i ett eller annat avseende efterskänker
sin rätt härutinnan, kan vara föremål för delade meningar; och det torde
Vara föga lämpligt, i synnerhet om hyresgästen vill begagna sig av den
i 8 § av förslaget för honom öppnade utvägen, att han skall behöva vara
oviss om vad i förevarande hänseende kräves av honom för undgående
av vräkning.

Thulin:

Har hyresgäst gjort sig skyldig till dröjsmål med hyras erläggande,
är han givetvis skyldig att till hyresvärden, där denne så fordrar, erlägga

Kung! Maj:ts proposition nr 31.

ränta å hyresbeloppet. Mera tveksamt kan vara, om då i nyttjanderättslagen
viss rättspåföljd är förbunden med att rättelse därutinnan av
hyresgästen vidtagits, därför erfordras ej endast att hyresbeloppet erlagts
utan även att upplupen ränta guldits. Ordalagen tala närmast för att
även räntan skall hava guldits. Frågan har ej berörts i förarbetena till
nyttjanderättslagen, och föreligger, så vitt jag kunnat finna, ej heller
något prejudikat därutinnan. Då nu enligt föreliggande lagförslag dylik
rättelse i vida större omfattning än enligt nyttjanderättslagen skulle få
betydelse, synes för undvikande av rättsförluster, särskilt för de talrika
hyresgäster med mindre lägenheter, som av förslaget beröras, vara av vikt,
att i lag tydligt angives vad som må anses såsom rättelse av förekommen
försummelse i fråga om hyresbetalning.

10 §.

Lagrådet:

Betänkligheter måste yppas mot att, såsom här ifrågasättes, beträffande
vissa avtal, hyresavtalen, belägga med straff ett förfarande,
som, då det eljest förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är
underkastat ansvar. Som emellertid det föreslagna stadgandet skall
gälla allenast en bestämd kortare tid framåt, därunder det med hänsyn
till de mindre normala förhållanden på hyresmarknaden, som vid hyresregleringens
upphörande kunna befaras, i vissa fall kan bliva gagneligt,
anser sig lagrådet icke böra avstyrka förslaget i denna del.

11 §•

Lagrådet:

Huruvida de i denna § av förslaget meddelade föreskrifter, avseende
inskränkning i eljest gällande avtalsfrihet vid skiljeavtal, kunna i
fråga om hyresavtal vara av behovet påkallade, synes för närvarande
svårt att bedöma. Något överklagat allmännare missbruk av skiljedomsbestämmelser
i hyresavtal har åtminstone ej av socialstyrelsen omförmälts
i dess utlåtande. Då emellertid de av socialstyrelsen anförda
exemplen på skiljedomsklausuler, inryckta bland bestämmelser i tryckta
formulär till hyreskontrakt, tyda på att hyresgäst i detta hänseende kan
bliva utsatt för en oberäknad risk, mot vilken han skulle stå hjälplös,
finner lagrådet förevarande § ej föranleda vidare erinran.

lHliang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 käft. (Nr 31.)

Kungl. May.ts proposition nr 31.

12 §.

Christiansson och Stenberg:

Föga påkallat torde vara att, där någon fälles till ansvar enligt
10 §, tillerkänna åklagaren andel i böter och värdet av vederlag med
syfte, enligt motiven, att stimulera åklagaren att verka för beivrandet av
dylika förseelser. Därtill synes föreligga så mycket mindre skäl, som
det i 10 § avsedda förfarandet ej skall vara straffbart, där av omständigheterna
framgår, att det icke inneburit utnyttjande av annan persons
trångmål. För att kunna rätt bedöma, huruvida sådan förutsättning är
för handen, torde i regel fordras medverkan av den i trångmål stadde
personen, som säkerligen ej heller försummar att själv taga initiativ till
åtal, där han finner sådant påkallat.

Yi hemställa därför om den ändring i 2 mom., att böter och vad
i övrigt jämlikt stadgandena i 10 § utdömes skola helt tillfalla kronan.

Sundberg och Thulin:

Vi instämma i vad justitieråden Christiansson och Stenberg hemställt
beträffande förevarande § samt vilja såsom ytterligare skäl därför
åberopa följande.

Stadgande av ifrågavarande art, enligt vilket ämbetsman skall
undfå särskild gottgörelse för utförande av ett ämbetsåliggande, bör icke
ifrågakomma annat än i sådana undantagsfall, där det anses lämpligt
och erforderligt att uppmuntra åklagaren att i främsta rummet fullgöra
detta hans ämbetsåliggande, således med undanskjutande, där så erfordras,
av andra tjänsteplikter. Men detta kan icke sägas vara fallet beträffande
åtal, varom här är fråga.

Thulin:

I åtskilliga i senare tid utkomna författningar, där straff stadgats
för förseelse, beträffande vilken enskild målsägande eljest kan föra talan,
har utan erinran därom, på sätt jämväl skett i förevarande §, föreskrivits,
att förseelsen skall åtalas av allmän åklagare. Då sistnämnda uttryck,
efter vad jag inhämtat, i vissa fall av domstolarna misstolkats så, att
enskild målsägande skulle vara betagen sin åtalsrätt, synes nödig omformulering
böra ske.

Kungl. May.ts proposition nr 31.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Det här införda stadgandet, att lagen skall, i den mån de särskilda
bestämmelsernas eget innehåll icke till annat föranleder, tillämpas å
hyresavtal i allmänhet, synes vara överflödigt, då de bestämmelser, som
förklaras skola äga allmän giltighet, genom sin avfattning visa, att detta
är avsett. Skulle emellertid, med hänsyn till sammanförandet i lagen
av stadganden med olika tillämpningsområden, tydligheten anses kräva,
att en föreskrift av berörda innehåll meddelas, har densamma icke sin
rätta plats bland de bestämmelser, som reglera tiden för lagens ikraftträdande
och övergången från den äldre lagstiftningen, utan bör den
upptagas i den paragraferade lagtexten.

Föreskriften om lagens tillämpning å vissa hyresavtal, som slutits
före den 15 mars 1923, bör ändras sålunda, att under de angivna förutsättningarna
6 § utan inskränkning skall tillämpas beträffande hyra, som
belöper å tid från och med den dag, då på grund av uppsägning avtalet
tidigast kunnat frånträdas, och 11 § gälla i fall, då skiljeavtalets tilllämpning
påkallas å samma dag eller senare.

Lagrådet:

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna i 6, 7, 8
och 11 §§, vilka innefatta undantag från stadganden i andra lagar,
borde föranleda, att i dessa lagar införas hänvisningar till nämnda bestämmelser.
Då emellertid desamma icke äro avsedda att annat än provisoriskt
hava sin plats i förevarande lag, torde det ej vara nödvändigt
att meddela dylika hänvisningar. Däremot synes i lagens ingress böra
utsägas, att dess utfärdande medför ändring av vad lag eller författninginnehåller
stridande mot de nya stadgandena.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 26 januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman lagrådets den
22 januari 1923 avgivna utlåtande över det den 30 december 1922 till
lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser angående
hyresregleringens avveckling m. m.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden: »I

anledning av de inom lagrådet framställda anmärkningarna, har
jag i vissa delar låtit omarbeta lagförslaget. Därvid hava med ett undantag,
till vilket jag i det följande skall återkomma, de anmärkningar beaktats,
som framställts av lagrådet eller en pluralitet bland dess ledamöter,
varjämte i lagtexten vidtagits vissa jämkningar av formell natur. I några
avseenden anhåller jag att närmare få motivera min ståndpunkt.

Beträffande 3 § hava lagrådets samtliga ledamöter berört frågan,
inom vilken tidpunkt hyresnämnd skall hava att fastställa allmänna grunder
för beräknande av värme- och varmvattensersättning för tid efter
den 30 september 1923. Då denna tidpunkt i förslaget hade bestämts
till utgången av september månad 1923, lärer, såsom inom lagrådet framhållits,
avsikten därmed hava varit, att hyresnämnderna skulle vid grundernas
definitiva fastställande kunna taga hänsyn även till sådana omständigheter,
som inträffat omedelbart före upphörandet av nämndernas
verksamhet. Med en dylik anordning är tydligen fullt förenligt, att vederbörande
hyresnämnd redan på ett tidigare stadium preliminärt fastställer
sådana grunder, varom nu är fråga. Emellertid synes det mig lämpligt,
att sistberörda enligt det till lagrådet remitterade förslaget förefintliga
möjlighet förändras till skyldighet, då det tydligen kan vara av en viss

Kungl. proposition nr 31.

vikt för såväl hyresvärdar som hyresgäster att redan vid bedömandet,
huruvida de höra söka individuell reglering, så långt möjligt äga kännedom
om de allmänna grunder, som skola tillämpas, och man tilläventyrs
kan befara, att eu eller annan hyresnämnd icke utan uttryckligt lagstadgande
beaktar detta förhållande. Jag har därför valt den av de inom
lagrådet antydda utvägarna, som går ut på att bestämma den tid, inom
vilken allmänna grunder skola fastställas, till den 15 augusti 1923. Därvid
har jag ansett lämpligt att uttryckligen medgiva hyresnämnderna
rätt att, så länge deras verksamhet fortfar, vidtaga de jämkningar, som
kunna befinnas erforderliga.

Lagrådet har på anförda skäl avstyrkt, att vad förslaget innehåller 7
i 7 § 2 mom. upphöjes till lag. Vissa av dessa skäl ådagalägga enligt
lagrådets mening, att stadgandet måste antagas bliva föga effektivt för
det därmed .åsyftade ändamålet att bereda hyresgästerna avsevärd lättnad.
I anledning av vad lagrådet i detta hänseende framhållit, anser
jag mig böra erinra, att, även om vissa svårigheter möta att göra ett
stadgande av nu ifrågavarande slag så verkningsfullt som önskvärt är,
denna omständighet icke synes böra leda till, att man helt avstår från
att på lagstiftningens väg söka nå det eftersträvade syftemålet. Är detta
syfte i och för sig behjärtansvärt, torde det vara att föredraga att, så
långt det kan ske, söka tillgodose detsamma, även om ett fullständigt
förverkligande icke är möjligt. Att det anstånd, som i förslaget avses,
icke utgör ett anstånd i egentlig mening med hyrans erläggande, är visserligen
sant. Därav följer dock icke, att det skulle vara en oväsentlig
lättnad att erhålla en extra frist, vilken kan belöpa sig ända till omkring
tre veckor och inom vilken hyresgästen har tillfälle att skydda sitt hem
för tvångsförflyttning eller skingring. Det vid dröjsmål med hyrans
erläggande inträdande tvånget att ungefär samtidigt erlägga två förfallodagars
hyra är, såvida omöjlighet föreligger att prestera någon hyra förr
än vid tiden omkring den andra förfallodagen, oberoende av huruvida
dröjsmålet sker under skyddet av sådant anstånd, varom nu är fråga,
eller icke. Efter vräkning torde hyresgästen nämligen knappast kunna
förvärva ny bostad utan att i förskott erlägga den första tidens hyra,
och den förfallna hyran för den gamla bostaden är han ju skyldig att
gälda. Förmodligen kan, såsom lagrådet ock framhållit, svårighet ofta
nog yppas för hyresgästen att ådagalägga orsakssammanhanget mellan
den åberopade sjukdomen eller arbetslösheten, å ena, samt dröjsmålet
med hyrans erläggande, å andra sidan. Därest hyresgästen därigenom
går miste om en förmån, som annars borde tillkommit honom, är detta
visserligen beklagligt, men synes icke kunna åberopas såsom anledning

§ 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sl -

ätt underlåta att öppna möjlighet till anstånds beviljande i alla de fall,
där synnerliga skäl för ett dylikt orsakssammanhang kunna påvisas.

Allvarligare betänkligheter synas däremot kunna uppstå, om man
anser sig böra tillmäta en mera allmängiltig innebörd åt den av lagrådet
uttalade farhågan, att hyresgästerna skulle av utsikten att erhålla anstånd
låta förleda sig att i oträngt mål dröja med hyrans erläggande. Att lagstadgandet
i ett och annat fall kan komma att verka därhän, lärer svårligen
kunna förnekas. Men det förefaller föga sannolikt, att ett dylikt
— för hyresgästerna själva ödesdigert — missbruk skulle erhålla någon
avsevärd utbredning. Med en riktig tillämpning av stadgandet från
myndigheternas sida, lärer det snart nog komma att stå klart för allmänheten,
att stadgandet icke är avsett för andra än verkligt ömmande
fall, och att dessutom risken för ett misslyckande med avseende å bevisningen
icke är ringa. Blir denna uppfattning allmän, lärer det huvudsakligen
bliva allenast de i sann mening nödställda, som komma att åberopa
sig på stadgandet. Varje hyresgäst med någon omtanke kommer
efter all sannolikhet att i första hand söka begagna alla till buds stående
utvägar att i tid skaffa medel till hyran.

Även om den diskretionära prövning, som här skulle komma i
fråga, kan vara vansklig att utöva, synas svårigheterna dock icke vara
större, än att prövningen med fullt förtroende bör kunna anförtros åt
såväl domstolarna som överexekutorerna.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört, har jag låtit omarbeta
förevarande lagrum i förslaget med beaktande av de synpunkter, lagrådet
för sådant ändamål framlagt. Uttrycket »oförvållad arbetslöshet» har
jag ansett böra utbytas mot ett annat, som har sin vanliga språkliga
innebörd i behåll, och icke såsom det förra kan sägas hava övergått till
att vara en teknisk term för ett speciellt lagstiftningsområde.

Inom lagrådet har väckts spörsmålet, vad som må anses såsom rättelse
av förekommen försummelse i fråga om hyresbetalning med hänsyn
till den ränta, som upplupit från förfallodagen. Förslagets uttryckssätt
i förevarande hänseende överensstämmer med det, som kommit till användning
i motsvarande stadganden i nyttjanderättslagen. Att nu i
förtydligande syfte införa en annan terminologi i förslaget anser jag icke
böra ifrågakomma, då detta skulle sträcka sina verkningar till tolkningen
av redan gällande lag. Några rättsförluster på grund av det använda
uttryckssättet äro enligt min mening näppeligen att befara, då jag anser
begreppet rättelse i förevarande sammanhang icke kunna tolkas såsom
inbegripande den upplupna räntan. Vad särskilt angår den i 8 § av
förslaget medgivna rätten att sända hyra med postanvisning, lärer den -

Kungl. ]\faj:ts proposition nr 31.

samma otvivelaktigt få anses omfatta även ränta å hyran, något som
emellertid kan erhålla betydelse blott därest uttrycket rättelse skulle anses
innefatta även gäldande av upplupen ränta.

En av lagrådets ledamöter har ansett, att 12 § 1 mom. borde om-7.2 £ l mom
formuleras till undvikande av den misstolkningen, att enskild målsägande
skulle genom stadgandet vara betagen sin åtalsrätt. Såsom skäl därför
bar framhållits, att fall förekommit, då dylik misstolkning av enahanda
bestämmelse i äldre lag ägt rum. Då en ändring av stadgandets formulering,
som nu överensstämmer med avfattningen av motsvarande stadgande
i hyresstegringslagen av år 1921, emellertid lätt skulle kunna
framkalla den missuppfattningen, att en ändring i sak kommit till stånd,
och detta i sin tur måhända gåve anledning till en oriktig tydning av
andra lagföreskrifter, vilka bibehållas vid sådan lydelse som den i förslaget
nu använda, finner jag omredigering i berörda hänseende icke böra företagas.

Den nuvarande lydelsen synes mig icke heller vara sådan, att den kan
anses motivera den uppfattningen, att därigenom skulle avsetts att genomföra
en från vanliga regler i så hög grad avvikande grundsats som enskild
målsägandes uteslutande från åtalsrätt.

Stadgandet, att lagen, i den mån de särskilda bestämmelsernas eget Slutbestäm
innehåll icke till annat föranleder, skall tillämpas å hyresavtal i allmän- me sa na''
het, har jag ansett kunna helt utgå ur förslaget. Därest lagens rubrik
ändras på sätt lagrådet hemställt, bortfaller det förnämsta skälet för stadgandets
upptagande i lagen. Med stadgandet avsågs nämligen främst
att förebygga den missuppfattningen, att den förevarande lagen i likhet
med hyresstegringslagarna skulle gälla blott å vissa orter, och en dylik
missuppfattning kan lättare tänkas hava uppkommit därest den ursprungliga,
till hyresregleringen direkt sig anslutande rubriken bibehållits».

Föredraganden uppläser det omarbetade lagförslaget, betecknat förslag
till lag med vissa bestämmelser rörande hyra, samt hemställer, att detsamma
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.