Kungl. MajUa Nåd. Proposition N:o 50 (Proposition 1904:50)

Kungl. MajUa Nåd. Proposition N:o 50.

N:o 50.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad
anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering
för de vid dem anställda lärare; gifven Stockholms slott
den 31 december 1903.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen I)

angående hufvudgrunderna för de allmänna läroverkens organisation:

att godkänna följande hufvudgrunder för en omorganisation af de
allmänna läroverken:

att rikets allmänna läroverk skola vara af två slag, nämligen dels
realskolor, hvilka bestå af sex ettåriga klasser och ha till ändamål att
utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig
bildning, dels ock högre allmänna läroverk, hvilka bestå af en sexklassig
realskola och ett gymnasium med fyra ettåriga klasser eller ringar samt ha
till ändamål, förutom meddelandet af allmän medborgerlig bildning, att
grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre
tillämpningsskola vidare utbildas;

att realskolan, utgående från inträdesfordringar, som ej öfverstiga
det i första klassen af fast folkskola Litt. A inhämtade kunskapsmåttet,
skall organiseras enhetligt utan undervisning i latin och i sjätte klassen
afslutas med en afgångsexamen, inrättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
angifvits samt medförande den kompetens, som framdeles varder af
Kungl. Maj:t. bestämd;

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. (N:o 50).

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att gymnasiet, utgående från det i femte klassen af realskolan inhämtade
kunskapsmåttet och deladt på två bildningslinjer, realgymnasiet och
latingymnasiet, skall så inrättas, att det i de båda högsta ringarna
medgifver en viss valfrihet och å latingymnasiet för lärjungar, som så
önska, erbjuder tillfälle till undervisning i grekiska samt i fjärde ringen
afslutas med en afgångsexamen; samt

att realskolan å vissa orter må anordnas som samskola för gossar
och flickor, ini’ättad i hufvudsak efter enahanda grunder, som gälla för
öfriga realskolor;

II) angående ombildning och indragning af läroverk:

att medgifva:

att de femklassiga läroverken i Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna,
Göteborg: det västra och det östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona,
Lidköping, Malmö, Mariestad, Oskarshamn, Sköfde, Stockholm: Jakobs,
Katarina och Kungsholmens, Söderhamn och Uddevalla samt de treklassiga
läroverken i Arvika och Varberg utvidgas till af staten bekostade realskolor
för gossar;

att de femklassiga läroverken i Arboga, Norrtälje, Piteå och Vadstena,
de treklassiga läroverken i Alingsås, Askersund, Falköping, Filipstad,
Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, Amål, Ängelholm och Örnsköldsvik
samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje ombildas till sexklassiga
samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun åtager
sig ej blott att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad
eller hyresersättning åt rektor utan äfven att till statsverket årligen inbetala
ett belopp, motsvarande en tredjedel af den vid samskolan anställda
lärarepersonalens begynnelselöner;

att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig
af staten bekostad samskola, under förutsättning att kommunen
åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad
eller hyresersättning åt rektor;

att, därest kommunalstyrelsen i någon af de i nästföregående två
moment nämnda samhällen icke före den 1 juli 1906 förklarat sig villig
att ingå på de af staten erbjudna villkoren, läroverket i sådant samhälle
indrages;

att kommunalstyrelse i samhälle, hvars läroverk ombildats till Barnskola
med kommunalt bidrag, äger att af lärjungarna i samskolan upptaga
terminsafgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor för
befrielse, än som stadgas rörande de afgifter, som af realskolornas lärjungar
erläggas till statsverket ;

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

att vid samskola, förutom rektor, tre adjunkter och öfningslärarepersonal,
anställas eu första lärarinna och två ämneslärarinnor;

att samskola ställes under inseende af en lokal styrelse med den
befogenhet och de åligganden, som af Kungl. Maj:t bestämmas, skolande
denna styrelse utgöras af en af eforus för en tid af fyra år utsedd ordförande,
samskolans rektor och första lärarinna samt två af kommunalstyrelsen
för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager till
skolans underhåll, en af kommunalstyrelsen och en af landstinget för
samma tid utsedd ledamot;

att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg
och Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien
i Simrishamn indragas;

att det femklassiga läroverket i Ystad utvidgas till högre allmänt
läroverk, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt
rektor;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Falun, Gäfle, Halmstad,
Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad,
Kristianstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping,
Skara, Stockholm: läroverket å Södermalm, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg,
Västerås, Växjö, Örebro och Östersund, erhålla, jämte realskola, både
real- och latingymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: realläroverket,
Stockholm: realläroverket å Norrmalm och realläroverket å
Östermalm, Sundsvall, Västervik och Ystad, erhålla, jämte realskola, endast
realgymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: latinläroverket,
Hudiksvall, Stockholm: latinläroverket å Norrmalm och Strängnäs,
erhålla, jämte realskola, endast latingymnasium; samt

att den föreslagna ombildningen, utvidgningen och indragningen af
läroverk och pedagogier samt de förändringar, som därmed stå i samband,
försiggå i enlighet med de grunder, som af departementschefen till statsrådsprotokollet
angifvits, såvida ej Kung]. Maj:t i särskilda fall, där omständigheterna
sådant påkalla, pröfvar skäligt annorlunda förordna;

III) angående läsårets längd och lärotidens fördelning:

att medgifva, att, i sammanhang med ny lönereglering för lärarna
vid de allmänna läroverken och med afskaffande af det nu stadgade obligatoriska
feriearbetet, läsårets längd bestämmes till 38 veckor, påsk- och
pingstlof däri inräknade;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

£IV) angående öfverstyrelse för de allmänna läroverken:

att dels medgifva:

att till biträde vid öfvervakande af examina och utöfvande af den
ecklesiastikdepartementet tillkommande uppsikt öfver de allmänna läroverken
och därmed jämförliga undervisningsanstalter samt för handläggning
af vissa läroverksärenden må, enligt närmare föreskrifter i särskild af
Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, inrättas en öfverstyrelse, bestående af
en ordförande och fyra ledamöter, hvilka af Kungl. Maj:t förordnas för en
tid af fem år i sänder;

att för öfverstyrelsen må årligen utgå till arfvode åt ordföranden
3,000 kronor, till arfvode åt en hvar af ledamöterna 2,000 kronor, till
arfvode åt en notarie 4,000 kronor samt för tillfällig adjunktion, hyra för
lokal och expenser 7,000 kronor eller sammanlagdt 22,000 kronor;

att innehafvare af tjänst å stat, som förordnas till ordförande eller
ledamot af öfverstyrelsen, må under tiden för förordnandet, förutom omförmälda
arfvode, uppbära lön och tjänstgöringspenningar för sin ordinarie
tjänst; samt

att ordföranden och ledamöterna af öfverstyrelsen må vid resor i
tjänsteärenden åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt samma grunder,
som gälla för censorer i mogenhetsexamen;

dels ock, under förutsättning af bifall till förslaget om inrättande af
en öfverstyrelse för de allmänna läroverken, ur aflöniugsstaten för ecklesiastikdepartementets
afdelning af Kungl. Majrts kansli utesluta lön och
tjänstgöringspenningar åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, samt i stället
å ordinarie stat uppföra ett anslag å 500 kronor till arfvode åt den
kanslisekreterare, som af Kungl. Maj:t förordnas att på eget ansvar till
föredragning bereda vissa ärenden, som skola föreläggas Riksdagen;

vid bifall hvartill ordinarie anslaget till ecklesiastikdepartementets
afdelning af Kungl. Maj:ts kansli, nu 86,500 kronor, kommer att minskas
med 5,900 kronor eller till 80,600 kronor;

V) angående terminsafgifter till statsverket:

att medgifva:

att lärjungarna i de af staten helt och hållet bekostade klasserna af
de allmänna läroverken skola, förutom nu utgående afgifter, från och med
vårterminen 1905, hvar för sig, terminligen till statsverket erlägga, i
de fem lägre klasserna och i den blifvande realskolan 20 kronor samt i
de fyra högre årsklasserna och i det blifvande gymnasiet 30 kronor; samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att befrielse från eller nedsättning i dessa afgifter skall enligt de
närmare föreskrifter, som af Kungl. Magt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af departementschefen till statsrådsprotokollet angifna grunder
utfärdas, för hvarje läroverk bestämmas af en uppskattningsnämnd,
bestående af fem ledamöter, nämligen läroverkets rektor såsom ordförande,
ett af öfverståthållareämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnadt
kronooinbud, klassföreståndaren i den klass eller afdelning, som
frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt två ledamöter, utsedda, i Stockholm
af stadsfullmäktige och å öfriga orter en af kommunalstyrelsen och
en af vederbörande landsting;

VI) angående löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen:

att medgifva:

att för ordinarie lärare vid de allmänna läroverken må bestämmas
följande löneförmåner att gälla från och med år 1905:

för adjunkter: fem lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,350 kronor,
3) 2,700 kronor, 4) 3,050 kronor, 5) 3,400 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
å respektive 1,000, 1,150, 1,300, 1,450 och 1,600 kronor;

för lektorer: fem lönegrader å 1) 2,600 kronor, 2) 2,950 kronor,

3) 3,300 kronor, 4) 3,650 kronor, 5) 4,000 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
å respektive 1,400, 1,550, 1,700, 1,850 och 2,000 kronor;

för rektorer: a) vid realskola två lönegrader å 1) 3,400 kronor, 2)
3,900 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 1,600 kronor; b) vid högre
allmänt läroverk två lönegrader å 1) 4,000 kronor, 2) 4,500 kronor,
jämte tjänstgöringspenningar å 2,000 kronor; hvarförutom rektor skall af
vederbörande kommun åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för teckning slär are: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700 kronor,

2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader
å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000
kronor;

för gymnastiklärare: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700kronor,
2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk

fyra lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor,

4) 2,000 kronor;

för musiklärare: a) vid realskolor tre lönegrader å 1) 550 kronor, 2)
650 kronor, 3) 750 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader
å 1) 1,100 kronor, 2) 1,300 kronor, 3) 1,500 kronor, 4) 1,700
kronor;

att teckningslärare skall vara skyldig att för den fastställda lönen

tjänstgöra vid realskola 8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 tim -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50.

mar i veckan, samt att musiklärare skall vara skyldig att för den fastställda
lönen tjänstgöra vid realskola 6 timmar och vid högre allmänt läroverk
12 timmar i veckan, men att ytterligare tjänstgöring må kunna åläggas
tecknings- och musiklärare mot en årlig ersättning för hvarje veckotimme
af 80 kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid
högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden, dock under
iakttagande däraf, att ersättning för extra tjänstgöring ej må utgå för
högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola, 17 till
teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare;

att gymnastiklärare, som fått sig ålagd en mera ansträngande eller
omfattande tjänstgöring, må åtnjuta skäligt tilläggsarfvode till det belopp,
som med hänsyn till omständigheterna i hvarje särskildt fall af Kungl.
Maj:t bestämmes;

att öfningslärare skall vid tjänstledighet på grund af sjukdom äga
uppbära tre fjärdedelar af de löneförmåner, som han skulle hafva uppburit,
om han själf bestridt sin tjänst;

att tjänstgöringspenningar skola för alla lärare, rektorerna undantagna,
beräknas utgå för läsår med 38 läsveckor; att de i rektorernas aflöning
ingående tjänstgöringspenningar skola beräknas utgå efter kalenderår,
men till olika belopp för lästiden och för ferierna efter särskilda
bestämmelser, som af Kungl. Maj:t fastställas; samt att tjänstgöringspenningar
icke få af tjänstens innehafvare uppbäras under det han åtnjuter
full tjänstledighet, utom i det fall att tjänstledigheten beviljats på grund
af offentligt uppdrag, dock att, då rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot,
endast åtnjuter ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å
tjänstgöringspenningarna icke må ske;

att för adjunkt, lektor, teckningslärare, gymnastiklärare eller musiklärare
uppflyttning från lägre till högre lönegrad må äga rum efter förloppet
af fem kalenderår, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort
mera än fyra femtedelar af den under denna tid infallande tjänstgöringstiden,
samt att rektor må vinna uppflyttning från första till andra lönegraden
efter förloppet af tio kalenderår, därest han med nit och skicklighet
tjänstgjort såsom rektor mera än fyra femtedelar af samma tid, med
iakttagande härvid, att rektor vid högre allmänt läroverk endast må räkna
sig till godo den tid, han såsom rektor vid sådant läroverk tjänstgjort,
att lektor må tillgodoräkna sig jämväl den tid efter 1904 års utgång,
han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom ordinarie adjunkt,
samt att öfningslärare vid öfvergång till realskola må tillgodoräkna sig
den tid, han tjänstgjort såsom ordinarie lärare vid lägre läroverk;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o f)0.

att lärare, som efter 1904 års utgång vinner befordran till ordinarie
tjänst, må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den
tid utöfver fem år, han efter afläggande af de för tjänsten föreskrifna
kunskapsprof och genomgående af praktisk utbildningskurs, där sådan för
behörighet till tjänsten är föreskrifven, med nit och skicklighet efter 1904
års utgång tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare vid allmänt läroverk
med enahanda tjänstgöringsskyldighet, som åligger motsvarande ordinarie
lärare, med iakttagande härvid, att, då fråga är om lektor, honom må
tillgodoräknas den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom
extra ordinarie lärare, oafsedt inom hvilket stadium af läroverket
denna tjänstgöring ägt rum;

att genom bestämmelserna i nästföregående två moment ingen ändring
göres i fråga om det antal lönetursår, som lärare på grund af nu gällande
bestämmelser intjänat vid utgången af år 1904, dock att öfningslärare vid
öfvergång till realskola må tillgodoräkna sig den tid före 1904 års utgång,
han efter vunnen kompetens tjänstgjort såsom vikarierande lärare
vid lägre läroverk, med undantag af de två första åren af hans så beskaffade
verksamhet;

att nu gällande bestämmelser angående rätt för docenter vid universiteten,
lärare vid enskilda läroverk, lektorer vid sjökrigsskolan, lärare
vid högre lärarinneseminariet och lärare vid folkskoleseminarierna att, efter
vunnen befordran vid de allmänna läroverken, räkna sig föregående tjänstgöring
till godo för uppflyttning i högre lönegrad må ändras i öfverensstämmelse
med nyss angifna grunder beträffande tjänstgöring såsom extra
ordinarie lärare;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt
denna lönereglering kommer lärare till del, skall gälla såsom villkor,
att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december
1860 stadgade skyldighet för vissa lärare att, i händelse de genom
inträffade förändringar skulle finnas umbärliga vid det läroverk, där de
äro anställda, inträda i tjänstgöring vid annat läroverk skall åligga vid
högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna samt vid
realskola de två yngsta adjunkterna, allt efter senaste fullmakts datum,
dock att ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets beslut
förflyttas till en icke högre aflönad plats vid annat läroverk, må vara berättigad
att af statsverket erhålla skälig flyttningshjälp till det belopp,
Kungl. Maj:t för hvarje särskildt fall bestämmer;

att lärare, som varder utnämnd till tjänst, med hvilken rätt till
särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning i
aflöning från statsverket, som Kungl. Maj:t kan finna lämpligt besluta, till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda
förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa;

att för ordinarie ämneslärarinnor vid statens samskolor må bestämmas
följande löneförmåner:

för första lärarinna: två lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,900
kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 600 kronor;

för lärarinna: två lönegrader å 1) 1,000 kronor, 2) 1,500 kronor,
jämte tjänstgöringspenningar å 500 kronor;

att för nämnda lärarinnor må i fråga om lönetursberäkning och
uppflyttning i högre lönegrad, tjänstgöringspenningars uppbärande samt
skyldighet att vara underkastad förflyttning stadgas samma villkor som
för adjunkter vid de allmänna läroverken;

att för extra ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid de allmänna
läroverken må fastställas följande arfvoden att utgå från och med
år 1905:

för extra ordinarie lärare, hvilken aflagt sådan akademisk examen,
som medför rätt att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått
profårskurs, ett årligt arfvode af 2,000 kronor;

för extra ordinarie lärare, som icke fullgjort de i nästföregående
moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,800 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som aflagt godkänd afgångsexamen från
högre lärarinneseminariet eller fullgjort hvad beträffande examen och profårskurs
för behörighet till ämneslärarebefattning vid de allmänna läroverken
är stadgadt, ett årligt arfvode af 1,400 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort de i nästföregående
moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,200 kronor;

för lärarinna, som förordnas att upprätthålla första lärarinnas åligganden,
ett årligt tilläggsarfvode af 300 kronor;

att för timlärarinna i kvinnligt handarbete må fastställas ett arfvode
af 1 krona 50 öre i timmen;

att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingår
på den nya lönestaten eller som utnämnes efter det kungörelse i ämnet
utkommit, skall hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid
uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 60
lefnadsår och 30 tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår
och 35 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten
afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och
så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller
ämneslärarinna oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar
af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal för år
uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf
bestridt sin tjänst, dock att pensionsbeloppet för öfningslärare icke i något
fall må öfverstiga 3,000 kronor;

att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare
för pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande,
skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom
rektor oafkortad; samt

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vara skyldig att vid inträde
å den nya lönestaten underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande
pensionering, som kunna varda stadgade;

VII) angående de allmänna läroverkens stat:

att af de för fyllande af den af departementschefen till statsrådsprotokollet
framlagda normalstaten erforderliga läraretjänsterna på ordinarie
stat bevilja anslag till 8 lektors- och 26 adjunktsbefattningar, att på de olika
läroverken fördelas i enlighet me<j de af departementschefen angifna grunder;

att öka anslaget till arfvoden åt bibliotekarier med 1,000 kronor
eller från 7,000 kronor till 8,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid
de högre läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk med 3,000 kronor
eller från 12,000 kronor till 15,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken
med 600 kronor eller från 7,900 kronor till 8,500 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. med 9,000 kronor eller
från 64,000 kronor till 73,000 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna
läroverken med 17,000 kronor eller från 40,000 kronor till 57,000
kronor; ^

att öka anslaget till extra arfvoden åt musiklärare med 3,000 kronor
eller från 1,500 kronor till 4,500 kronor;

att öka anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande
språk med 4,000 kronor eller från 6,000 kronor till 10,000 kronor;

att öka anslaget till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,
särskildt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad, med 2,000
kronor eller från 4,000 kronor till 6,000 kronor;

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att till en öfverstyrelse för de allmänna läroverken på ordinarie stat
bevilja ett anslag å 22,000 kronor;

att dels på grund häraf, dels för genomförande af lönereglering för
lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken enligt de af departementschefen
till statsrådsprotokollet närmare angifna grunder, dels ock
under förutsättning af bifall till nådiga propositionen den 11 december
1903 angående upphörande af Öfver Selö pastorats prebendeegenskap höja
reservationsanslaget till de allmänna läroverken med ett belopp af 1,596,788
kronor eller från 3,344,761 kronor till 4,941,549 kronor;

att till främjande af slöjdundervisningen vid de allmänna läroverken
på ordinarie stat bevilja ett förslagsanslag med titel: »Undervisning i
slöjd vid de allmänna läroverken» å 10,000 kronor, att användas sålunda,
att vid läroverk, som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning,
årligen må utgå för hvarje slöjdafdelning af femton lärjungar
vid realskola för gossar 150 kronor och vid samskola 100 kronor;

att för tillfällig löneförbättring åt lärare vid allmänna läroverk och
pedagogier, som enligt förslaget skola ombildas till samskolor eller indragas,
på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 103,700 kronor;
samt

att till arfvoden åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna
läroverken på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 150,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Carl von Frusen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrätt å Stockholms slott den 31
december 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

3:o.

Departementschefen, statsrådet von Friesen, anmälde i underdånighet:
l:o) Riksdagens i skrifvelse den 6 maj 1899 hos Kungl. Maj:t gjorda
framställning om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag
till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk
af en under offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen
för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önskade sluta sin skolgång,
samt de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stode i
samband;

2:o) en af ordinarie lärare vid de allmänna läroverken den 4 januari
1899 ingifven underdånig petition angående framställning till Riksdagen
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 3

Ang. ändrad
anordning
af rikets
allmänna
läroverk
samt lönereglering

för de vid
dem anställda
lärare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Läroverks reformens väsentliga innebörd.

om förbättring i deras aflöningsförmåner och en af extra ordinarie lärare
vid de allmänna läroverken till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ställd, den 1 oktober 1898 dagtecknad skrifvelse angående önskvärdheten
af att de ordinarie lärarebefattningarna vid de allmänna läroverken
till antalet ökades;

3:o) den genom nådigt beslut den 26 maj 1899 för afgifvande, efter
erforderlig utredning, af yttrande och förslag i förberörda hänseenden
tillsatta kommittés den 8 december 1902 aflåtna underdåniga betänkande;

4:o) åtskilliga de allmänna läroverken angående underdåniga framställningar,
hvilka öfverlämnats till nämnda kommitté, äfvensom de med
anledning af nämnda kommittébetänkande afgifna underdåniga utlåtanden
jämte åtskilliga af enskilda personer ingifna underdåniga petitioner och
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ställda skrivelser
i hithörande frågor, öfver hvilka utlåtanden, petitioner och skrivelser en
sammanfattning blifvit utarbetad och till trycket befordrad.

Härefter yttrade departementschefen:

»Beträffande en tidsenlig lösning af den både från kulturell och social
synpunkt viktiga läroverksfrågan föreligger nu en omfattande och, såsom
mig synes, förtjänstfull utredning. Denna kan i de afseenden, i fråga om
hvilka Riksdagens medverkan synes böra påkallas, lämpligen sammanfattas
under följande allmänna synpunkter:

1. Hufvudgrunderna för den föreslagna organisationen.

2. Ombildning och indragning af läroverk.

3. Läsårets längd och lärotidens fördelning.

4. öfverstyrelse för de allmänna läroverken.

5. Terminsafgifter till statsverket.

6. Löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen.

7. Ny stat för de allmänna läroverken.

I fråga om hvar och en af dessa synpunkter anhåller jag nu att inför
Eders Kungl. Maj:t få föreslå de framställningar till Riksdagen, som
synas mig erforderliga.

Hufvudgrunderna för den föreslagna organisationen.

De allmänna läroverken ha länge lidit af svårigheten att inom samma
organisation kunna tillgodose tvenne olikartade bildningsbehof, nämligen dels
grundläggande af vetenskapliga insikter hos lärjungar, som fullständigt
genomgå läroverket för att sedan fortsätta sina studier vid universitet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

eller högre tillämpningsskola, dels ock meddelande af allmän medborgerlig
bildning, utöfver hvad i folkskolan inhämtas, åt lärjungar, som efter några
års vistelse vid läroverket öfvergå till vissa fackskolor eller omedelbart
träda ut i det praktiska lifvet.

Af de båda bildningsmål, som sålunda blifvit de allmänna läroverken
förelagda, har det förra, som stödes af gammal häfd, blifvit så starkt gynnade
att det trängt det senare, vida yngre och metodiskt svagare utvecklade,
åt sidan. Mogenlietspröfningen har såsom läroverkets enda egentliga
slutmål i hög grad tryckt sin prägel på undervisningen äfven på det lägre
stadiet. Lärarnas intresse har genom omständigheternas makt alltid måst
i främsta rummet ägnas åt den undervisning, som är afsedd för de
lärjungar, hvilka fortsätta på det högre stadiet, ehuru dessa endast utgöra
ett mindretal. Statistiken visar nämligen, att omkring tre fjärdedelar
af lärjungarna aldrig nå fram till mogenhetspröfningen utan dessförinnan
strömma ut ur läroverket, där de endast inhämtat brottstycken
af en bildning, som för öfrigt är afsedd för helt andra ändamål. Och
denna tidigare afgång från läroverken, hvilken till väsentlig del är en
följd af vår tids ekonomiska utveckling, som för en mängd beställningar
inom handelns, samfärdselns och yrkenas vidsträckta områden i ständigt
ökadt mått kräfver tidigt utbildad intelligent arbetskraft, är så betydande,
att den mera, än hittills varit fallet, måste beaktas vid undervisningsplanens
uppgörande.

Kärnpunkten i våra dagars kraf på en tidsenlig läroverksreforin har
därför blifvit, att läroverken skola så inrättas, att de kunna bli till afsevärdt
gagn äfven för det stora flertalet af sina före mogenhetsexamen afgående
lärjungar genom att på ett bättre och verksammare sätt än hittills
främja den medborgerliga bildningen. Denna måste göras oberoende af
de lärda studierna och tidigare än de få sin egen själfständiga afslutning.

Utväg härtill sökte man, såsom af läroverkskommittén framhållits, Tidigare reunder
ett tidigare skede hos oss, liksom ännu i Tyskland, bereda genom
ett särskildt slag af skolor, afsedda för det praktiska lifvets behof. De
i sådant syfte enligt 1820 års skolordning upprättade apologistskolorna,
hvilka i två eller derå klasser löpte jämsides med lärdomsskolan, befunnos
emellertid föga lämpliga, hufvudsakligen emedan man ansåg lärjungarnas
skarpa särskiljande i olika skolor leda till kastanda och dåligt medborgarsinne.
Försöket hos oss med särskilda läroverk för särskilda ändamål
öfvergafs också inom kort. Reformvännerna yrkade i stället på en
gemensam, för alla lärjungar grundläggande skola för medborgerlig bildning,
och man hoppades på verkningar i sådan riktning af 1849 års
kungl. cirkulär, hvarigenom apologist- och trivialskolan samt gymnasiet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50

sammanslogos till en enda läroanstalt, då kallad elementarläroverket, sedermera
allmänna läroverket.

I den läroverksorganisation, hvars plan genom nämnda cirkulär i
allmänna drag utkastades, och som genom 1859 års stadga erhöll fast
form, sökte man tillgodose behofvet af medborgerlig bildning genom upprättande
af en särskild bildningslinje inom läroverket för lärjungar, som
ej läste klassiska språk, hvilken linje sedan fått namn af reallinjen.
Men äfven om den nya linjen såsom förberedande till högre tekniska
studier kunde sägas motsvara ett verkligt tidskraf, så lyckades den ej
förverkliga förhoppningarna om att i dess lägre klasser skulle kunna meddelas
ett för det praktiska lifvets behof lämpadt mått af allmänbildning.
Med studentexamen som slutmål utvecklades reallinjen efter hand till en
lärd och i sin riktning lika vetenskaplig linje som latinlinjen, hvilken senare
dock såsom äldre och medförande större kompetens länge nog fortfor att
draga till sig de för studier bäst anlagda lärjungarna. Då de båda linjerna
åtskildes från och med tredje klassen eller, sedan första klassen år
1869 indragits, redan från och med den andra, kunde med en sådan
organisation föga göras för att åstadkomma en gemensam grundläggande
skola för alla läroverkets lärjungar. Och äfven sedan genom 1873 års
läroverksreform, hvilken för sin tid måste betraktas som ett viktigt framsteg,
latinets inträde framskjutits till fjärde klassen och samläsningen
mellan alla läroverkets lärjungar alltså utsträckts till tre klasser, visade
sig snart, att det gemensamma stadiet var alltför knappt tillmätt för
att kunna motsvara tidens kraf på en förbättrad medborgerlig bildning.
De i samband med sistnämnda reform införda och genom 1878 års stadga
fastställda afslutningskurserna i tredje och femte klasserna befunnos ej
heller praktiska, .och den förra har numera såsom olämplig nästan alldeles
uppgifvits.

Under sådana förhållanden framträdde redan i början af 1880-talet
med ökad kraft såväl inom Riksdagen som utom densamma krafvet på
längre samläsning mellan de båda bildningslinjerna. Man förordade en
enhetsskola på hela det lägre stadiet såsom den rätta lösningen af organisationsfrågan
och ville i sådant syfte ombilda de fem lägre klasserna
af läroverket till en gemensamhetsskola, afsedd att på en gång meddela
en afslutad kurs i medborgerlig bildning utöfver folkskolans och att tillika
tjäna som grundval för vetenskaplig förbildning. En sådan anordning
förutsatte emellertid med nödvändighet latinstudiets uppskjutande till nedre
sjätte klassen, hvilken fråga också, som bekant, under de båda senaste
årtiondena utgjort en hufvudpunkt på reformvännernas program. Härigenom
uppkallades ett starkt motstånd från den klassiska bildningens

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 50.

målsman, och flera förslag framställdes att på andra vägar, väsentligen
efter tyska föredömen, söka tillfredsställa det alltmer trängande behofvet
af en vid konfirmationsåldern afslutad medborgerlig bildningskurs. Särskilt
yrkades från flera håll på de s. k. småläroverkens ombildning till
praktiska skolor, lämpade efter olika orters behof; hit kunna räknas
1882—84 års läroverkskommittés förslag om kommunalskolor, Eders Kungl.
Maj:ts proposition vid 1887 års riksdag om inrättande af en ny s. k. praktisk
linje vid de allmänna läroverken, de nådiga propositionerna vid 1892
och 1893 års riksdagar angående de lägre läroverkens ombildning till delvis
af kommunerna underhållna gossläroverk eller samskolor med tre eller
fyra ämneslärare. Alla dessa förslag hade dock det gemensamma felet,
att de lämnade den hufvudstomme af undervisningen, som representeras
af de lärda linjerna vid de fullständiga och femklassiga allmänna läroverken,
oberörd för att genom åtgärder vid sidan däraf — genom särskilda
mindre läroverk eller genom en ny praktisk linje — tillgodose den medborgerliga
bildningens kraf. Förslagen kunde ej leda till frågans lösning,
emedan de samtliga underskattade betydelsen och styrkan af nämnda
tidskraf, hvilket ej vidare lät sig afvisa genom partiella, endast vissa
orter och vissa läroverk omfattande åtgärder.

Motståndet mot latinets uppflyttning, åtminstone vid flertalet af de
allmänna läroverken, aftog emellertid i styrka, sedan man alltmer kommit
till insikt därom, att det nya mål, som efter latintemats borttagande
ur mogenhetspröfningen år 1895 blifvit satt för skolstudierna i detta ämne,
och den omläggning af själfva undervisningsmetoden, som däraf måste bli
en följd, möjliggjorde ämnets inträdande på ett senare stadium. Man började
mera allmänt förlika sig med tanken på latinets uppflyttning såsom
framställd, icke af afvoghet mot latinstudiet, utan såsom en oundgänglig
förutsättning för att nå ett annat, af våra dagars starka praktiska hänsyn
påkalladt mål, nämligen en tidigare afslutad kurs i medborgerlig bildning.
Vid riksdagen 1896 framhölls detta i flera motioner, som visserligen
alla afslogos, men som genom däraf framkallade utskottsutlåtanden
och öfverläggningar i kamrarna bidrogo att utbilda en stark allmän mening
om lämpligheten af en enhetsskola med själfständig afsilning, så
inrättad, att den omfattade fem för alla läroverkets lärjungar gemensamma
klasser jämte en med nedre sjätte klassen parallell, för de på detta stadium
afgående lärjungarna afsedd och med examen afslutad klass. Detta
program, ytterligare utfördt genom framhållande af betydelsen af en
afgångsexamen på mellanstadiet och däraf föranledda organisatoriska
ändringars vidtagande vid alla högre och femklassiga läroverk, bragtes vid
riksdagen 1899 genom motioner, väckta i båda kamrarna, åter å bane,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

vann Riksdagens bifall och upptogs i den skrifvelse, som Riksdagen samma
år i ämnet aflat och som legat till grund för den senaste läroverkskommitténs
arbeten.

Riksdagens I nämnda skrifvelse den 6 maj 1899 har Riksdagen anfört, hurusom

S 189986 den förändring i organisationen af rikets allmänna läroverk, som enligt
Riksdagens uppfattning vore af behofvet påkallad, borde gå i den riktning,
att de båda syften, för hvilka det måste vara läroverkens uppgift att arbeta,
nämligen att meddela allmän medborgerlig bildning och att lägga
grund till fortsatta vetenskapliga studier, borde träda i någon mån i sär
inom läroverket. Detta borde kunna åstadkommas därigenom, att dels en
särskild afslutningskurs jämte en därmed förbunden, af viss kompetens
åtföljd afgångsexamen anordnades för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern
slutade sin skolgång, dels ock vid slutet af femte klassen en delning skedde
af de fullständiga läroverkens hittillsvarande nioåriga kurs i två afdelningar,
en lägre och en högre, den ena byggd på den andra, motsvarande de före
år 1849 existerande skolformerna gymnasium och skola.

Genom en sådan anordning syntes betydande fördelar kunna beredas
både dem, som ämnade genomgå läroverket i dess helhet, och dem, hvilka af
en eller annan anledning tidigare lämnade studierna. De senare finge tillfälle
att inhämta en kurs, som utgjorde ett mera afslutadt helt och som
vore för dem af mera omedelbart gagn för inträdet på de praktiska banor,
åt hvilka de ämnade ägna sig, och de besparades frestelsen att för genomgående
af läroverkets öfverstå klasser spilla en dyrbar tid, som skulle
kunnat bättre användas till förberedelse för det blifvande kallet. För dem
åter, som genomginge läroverket i dess helhet, skulle vinsten blifva den,
att arbetet i de öfverstå klasserna, sedan dessa blifvit befriade från en del
för teoretiska studier mindre väl skickade ynglingar, skulle kunna bedrifvas
med vida större intensitet och därmed en fastare grund läggas
för fortsatta studier samt större mogenhet förvärfvas för öfvergången till
universitetet. Detta sistnämnda syfte skulle utan tvifvel också främjas,
därest metoden för undervisningen i den högre afdelningen blefve i någon
mån en annan än i den lägre, så att man lämnade lärjungarna något
större frihet i deras studier och något mera sökte öfva dem i själfverksamhet,
hvarjämte borde tagas i öfvervägande, huruvida icke mogenhetsexamen skulle
kunna delas på det sätt, att två eller flera ämnen finge afslutas tidigare.

Hvad den ifrågasatta afgångsexamen beträffade, syntes det vara i
alla hänseenden lämpligast, att densamma förlädes till en klass, parallell
med nedre sjätte klassen. Statistiken visade otvetydigt, att vid genomgången
af nämnda klass det allra största antalet af läroverkens lärjungar
slutat sin nattvardsläsning samt att det vida öfvervägande flertalet af

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

läroverkens lärjungar, eller öfver 80 procent, i nedre sjätte klassen vid
höstterminens slut nätt en ålder af 14, 15 eller 16 år. På ifrågavarande
stadium vore alltså för de dosta lärjungar den lämpliga tidpunkten kommen
för inträde i det praktiska lifvet eller i de förskolor, som förberedde
därtill. Vidare skulle efter genomgången af femte klassen kurserna i
dera ämnen lättare kunna ordnas så, att en viss afslutning ernåddes, hvarjämte
slutligen det afgörande valet i fråga om en ynglings lefnadsriktning
då säkrare kunde träffas. Den farhåga, som uttalats, att den nya
afslutningsklassen skulle oförmånligt återverka på hela nederskolan i så
måtto, att efter dess upprättande undervisningen i de fem lägre klasserna
skulle komma att ensidigt bedrifvas i riktning af att utgöra en förberedelse
för det praktiska lifvets värf och grundläggningen för de vetenskapliga
studierna därigenom varda försummad, funne Riksdagen icke vara
befogad, utan ansåge fastmer, att undervisningen på det lägre stadiet
både kunde och borde ordnas så, att den gagnade såväl dem, som skulle
ägna sig åt fortsatta studier, som dem, hvilka ämnade utgå i det praktiska
lifvet.

Skulle emellertid den sålunda ifrågasatta afslutningsklassen varda
till verklig nytta såväl för läroverken som för lärjungarna, borde den
upprättas vid samtliga fullständiga och femklassiga läroverk samt åtföljas
af en examen, medförande kompetens för vissa praktiska banor, något som
därför vid dess upprättande borde stadgas. Efter att i ämnet ha inhämtat
upplysningar från vissa administrativa myndigheter, hvilka vid anställande
af åtskilliga under dem lydande tjänstinnehafvare kunde väntas
draga nytta af ifrågavarande examen, och med den erfarenhet för ögonen,
som i våra grannländer, Norge och Danmark, vunnits angående en
dylik, till läroverkets mellanstadium förlagd afgångsexamen, tvekade Riksdagen
icke att såsom sin mening uttala, att inrättandet af en afgångsexamen,
ungefär sådan som den föreslagna, borde uppställas såsom ett af
de viktigaste målen vid läroverkens omorganisation. Att denna afgångsexamen,
till undvikande af ungdomens öfveransträngning och för att ej omintetgöra
frukterna af studierna i afslutningsklassen, ej borde göras alltför
rigorös utan tvärtom noga lämpas efter ifrågavarande åldersstadiums förmåga,
behöfde knappast särskildt framhållas. Men då examen skulle åtföljas
af kompetens i olika riktningar, vore naturligen af nöden, att den
ställdes under offentlig kontroll och enhetlig ledning. För att åt densamma
inför allmänheten måtte tilläggas vederbörlig vikt och anseende,
borde den vidare äga rum under något högtidligare former än en vanlig
årsexamen och öfver densamma fullständigt afgångsbetyg enligt fastställdt
formulär meddelas. De former, under hvilka denna examen borde affäggas,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

liksom omfattningen af den kompetens, som borde åtfölja dess afläggande,
öfverlämnades åt en kommande utredning att föreslå.

Af de ändringar i läroverksorganisationen, som borde ställas i samband
med den nya afslutningsklassens och afgångsexamens inrättande,
ville Riksdagen särskild! framhålla, att den gamla indelningen af läroverket
i två för olika åldrar och olika uppgifter afsedda stadier, skola och gymnasium,
borde återupplifvas, dock under iakttagande däraf, att dessa
hädanefter liksom hittills kunde stå under gemensam ledning och begagna
gemensamt läroverkshus. Genom en sådan anordning skulle möjlighet
öppnas att vida mer än hittills inrätta metod och kursfördelning efter de
olika åldersstadiernas behof. På det högre stadiet borde valfrihet, särskildt
i fråga om språken, kunna införas i större omfång än nu, på det att gymnasiet,
såsom förr varit fallet, måtte kunna uppfostra till börjande själfständiga
studier och sålunda åter blifva ett mellanled mellan ned erskolan
och universitetet. Vidare uttalade Riksdagen såsom önskvärdt, att vid den
förestående omarbetningen af undervisningsplanen det nationella undervisningselementet
måtte förstärkas, hvilket icke minst borde ske genom att
inom afslutningsklassen och på gymnasialstadiet tillräcklig tid tillmättes åt
modersmålet och historien. Slutligen borde ock början af undervisningen
i latin framflyttas till nedre sjätte klassen.

För den sistnämnda anordningen syntes i främsta rummet tala den
förmån, som skulle ligga däri, att man finge en enhetlig nederskola, och
däri, att man kunde för lärjungarna och deras målsmän framflytta valet
af studieriktning till en tid, då anlagen trädde mera tydligt fram. En
annan förmån skulle vara den, att de främmande språken på skolans mellanstadium
icke skulle inträda så tätt på hvarandra, som nu är fallet. Äfven
skulle genom latinundervisningens framskjutande till sjätte klassen medel
kunna erhållas till inrättande af den nya afslutningsklassen. Beträffande
latinstudiets betydelse i våra dagar hade för öfrigt, såsom det syntes
Riksdagen, icke utan skäl blifvit anfördt, att detsamma numera icke kunde,
förutom i några få undantagsfall, afse latinets användande i tal och skrift,
utan endast att kunna tillgodogöra sig innehållet hos latinska författare.
Det hade då satts i fråga, om icke för vinnande af den del af detta mål,
som kunde och borde tillkomma allmänna läroverken, en fyraårig kurs
vore tillräcklig, särskildt om hänsyn toges därtill, att genom den föreslagna
afgångsexamen vid konfirmationsåldern med åtföljande kompetens
ett stort antal för gymnasialstudier mindre lämpliga lärjungar utan tvifvel
skulle dragas ifrån sådana studier och alltså latinklasserna erhålla ett
bättre urval af lärjungar. En viktig omständighet att beakta hade äfven
ansetts vara, att med den utveckling i språkligt hänseende, lärjungen på

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gymnasialstadiet vunnit, latinet tiar skulle kunna läsas på ett helt annat
och mera fruktbärande sätt än på ett lägre stadium. Emellertid både
inom Riksdagen dels betänkligheter mot latinets uppflyttning till sjätte
klassen uttalats och modifikationer i detta afseende satts i fråga, dels ock å
andra sidan en bestämd åsikt om denna uppflyttnings lämplighet och nytta
gjort sig gällande. Vid sådant förhållande hade Riksdagen ansett, att åt en
blifvande utredning borde öfverlämnas att, föreslå bästa sättet för nämnda
frågas lösning.

På grund af hvad sålunda anförts anhöll Riksdagen hos Eders Kungl.

Maj:t om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till
inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af
en under offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen
för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önskade sluta sin skolgång,
samt till de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stode i samband.

Redan i augusti 1898, eller året innan Riksdagens nyss relaterade Yttrande i
skrifvelse afläts, hade emellertid dåvarande chefen för ecklesiastikdepar-frågcmWM
tementet, med Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillkallat tre lärare vid
de allmänna läroverken, Nils Höjer, Arvid Lindhagen och Sten Boije, för
att verkställa utredning rörande vissa läroverksfrågor. Senare erhöllo dessa
tillkallade sakkunnige i uppdrag att på grundval af den verkställda utredningen
jämväl uppgöra förslag till förändrad undervisningsplan för de
allmänna läroverken.

I sitt betänkande, som under titel »Yttrande i läroverksfrågan» afgafs
den 20 juni 1899, förordade nämnda sakkunnige en allmän kursafslutning
i nedre sjätte klassen med examen för samtliga lärjungar samt de sex
nedre klassernas förvandling till en enhetsskola med allmän medborgerlig
bildning som mål. Gymnasiet blefve med denna organisation treårigt med
treårig latinkurs och utan utrymme för grekiskan. Men vid sidan af denna
organisation såsom den normala skulle vid de tolf stiftsläroverken och ett
högre läroverk i hufvudstaden dessutom finnas en »A-linje», som gåfve tillfälle
att läsa latin i sex år, såsom nu, och grekiska i tre år. Frågan om
första klassens indragning borde ställas på framtiden; om en indragning
skulle ske, borde den ske successivt och ej förrän den nya organisationen
blifvit pröfvad. I den nya nederskolan borde tillfälle beredas till studiet
af alla tre de främmande lefvande språken, men endast ett, tyskan, borde
vara obligatoriskt. Slöjd skulle där införas som obligatoriskt ämne för lärjungar,
som icke läste mer än ett främmande språk. På gymnasiet borde
valfrihet införas på det sätt, att åt lärjungen lämnades rätt att med målsmans
begifvande välja bort ett eller högst två på timplanen uppförda ämnen,
utan att han till ersättning finge sig ålagdt annat arbete i eller för skolan.

J3ih. till Riksd. Prof. 1004. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 4

Läroverks kommitténs betänkande 1902.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 50.

Till hvad sakkunnige såsom motivering för sitt förslag anfört torde
jag framdeles få tillfälle att återkomma.

Såväl Riksdagens förenämnda skrifvelse den 6 maj 1899 som bemälda
sakkunniges yttrande i läroverksfrågan den 20 juni samma år öfverlämnades
till den läroverkskommitté, som den 26 maj 1899 af Eders Kun°L
Maj:t tillsattes för att afgifva yttrande och förslag dels i afseende å den
af Riksdagen ifrågasatta afgångsexamen och de förändringar i läroverkens
organisation, som därmed stode i samband, dels ock beträffande gjorda
framställningar om förbättrade löneförmåner för läroverkslärarne in. m.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref i ämnet skulle kommittén bestå
af femton ledamöter, nämligen rektorn vid universitetet i Uppsala Th. M.
Fries, ordförande, professorn vid universitetet i Lund Otto Ahnfelt, rektorn
vid allmänna läroverket i Växjö H. Andersson, ledamoten af Andra
kammaren, e. o. professorn vid universitetet i Uppsala S. J. Boöthius, ledamoten
af Andra Kammaren, lektorn vid högre realläroverket i GöteboroErnst
Carlson, adjunkten vid högre allmänna läroverket i Skara Harald
Dahlgren, ledamoten af Andra Kammaren, lektorn vid högre allmänna
läroverket i Malmö Rob. Darin, ledamoten af Första Kammaren, rektorn
vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm C. von Friesen,
lektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm Nils Höjer, ledamoten
af Första Kammaren, grefve Philip Klingspor, ledamoten af Andra
Kammaren landtbrukaren Oscar Larsson i Mörtlösa, lektorn vid högre realläroverket
i Stockholm Arvid Lindhagen, lektorn vid Nya elementarskolan
P. E. Lindström, ledamoten af Andra Kammaren, kontraktsprosten Aug.
Pettersson och rektorn vid allmänna läroverket i Enköping F. W.
Amark, hvarjämte teckningsläraren J. P. Ekström, gymnastikläraren, majoren
C. C. A. Silow och samskoleföreståndarinnan Gerda von Friesen förordnades
att biträda kommittén såsom sakkunniga i vissa specialfrågor.
Sedan på därom gjorda underdåniga ansökningar lektor Lindhagen i
augusti 1901 och jag, efter att ha blifvit utnämnd till chef för ecklesiastikdepartementet,
i augusti 1902 entledigats från uppdraget att vara ledamöter
af kommittén, afgåfvo kommitténs öfriga ledamöter den 8 december
1902 sitt betänkande.

Kommittén, hvilken, enligt hvad dess betänkande ger vid handen,
fattat som sin förnämsta uppgift att på ett fullt verksamt sätt söka främja
den allmänna medborgerliga bildningen, nämligen för så vidt densamma
går utöfver hvad som i folkskolan inhämtas, har efter omsorgsfull utredning
funnit sig rörande läroverkens organisation böra, i anslutning till de
i nämnda riksdagsskrivelse angifna grunder, föreslå:

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

att de fem lägre klasserna af det allmänna läroverket järnte eu tilllagd
sjätte klass organiseras som en sexklassig skola för barna- och öfvergångsåldern,
kallad realskola och afsedd att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning;

att realskolans lärokurs afslutas med en under offentlig kontroll ställd
och af viss kompetens åtföljd a fg ån gs p r ö fn ing, benämnd realskolexamen;

att de fyra öfverstå årsklasserna af det högre allmänna läroverket
organiseras som ett gymnasium, omfattande fyra årsklasser eller ringar
och afsedt att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet
eller högre tillämpningsskola vidare utbildas;

att gymnasiets lärokurs afslutas med en nuvarande mogenhetspröfning
motsvarande afgångsexamen, kallad studentexamen;

att realskolan och gymnasiet ställas i det förhållande till hvarandra,
att gymnasiet utgör en öfverbyggnad på realskolans fem lägre klasser, så
att lärjunge, som i vederbörlig ordning förklarats flyttad till realskolans
sjätte klass, därigenom äfven är berättigad till inträde i gymnasiets första ring.

Angående de grunder, på hvilka kommittén byggt sitt organisationsförslag,
tillåter jag mig anföra följande.

Realskolan.

Den af kommittén föreslagna sexklassiga realskolan kan framför
allt sägas vara kännetecknad däraf,

att realskolan alltigenom är enhetligt anordnad;
att latin icke förekommer bland skolans undervisningsämnen;
att tvenne främmande lefvande språk, tyska och engelska, äro obligatoriska,
medan ett tredje, franska, är frivilligt ämne i femte och sjätte
klasserna;

att de nationella bildningselementen blifvit stärkta genom den ställning
modersmålet samt fäderneslandets historia, geografi och statskunskap
intaga i undervisningsplanen;

att undervisningen i det hela planlagts med noggrannare hänsyn till
vår tids bildningsbehof och lärjungarnas allsidiga utveckling;

att undervisningen, särskildt i sjätte klassen, erhållit en mera praktisk
syftning och afslutas med en examen;

att undervisningsplanen äfven lämpar sig för samskolor.

I afseende å de närmare detaljerna af den för realskolan föreslagna
kurs- och timplanen för olika ämnen kan hänvisas till kommitténs betänkande,
sid. 101 o. f., 177 o. f.

Realskolan vore enligt kommitténs förslag afsedd att öfvertaga den
ena af allmänna läroverkens båda uppgifter, nämligen att utöfver hvad i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

folkskolan inhämtas meddela medborgerlig bildning, lämpad för barna- och
öfvergångsålderns fattningsförmåga. Och då realskolan skulle få sin särskilda
slutklass och afgångsexamen, borde den kunna odeladt ägna sig åt
sin uppgift och således med större framgång verka för densamma än motsvarande
klasser af den nuvarande läroverksorganisationen, som lidit af
öfverstadiets tryck och bristen på ett tidigare slutmål än mogenhetsexamen.

Men enär realskolans kursplan kunnat så anordnas, att dess begynnelse
anslöte sig till folkskolans tredje årskurs1 och dess femte klass ledde
öfver till gymnasiet, kunde realskolan med sin själfständiga ställning jämväl
förena uppgiften att i nästan hela sin utsträckning utgöra ett mellanled
mellan den för alla gemensamma grundläggande folkbildningen å den
ena sidan och den högre, speciella fackbildningen å den andra. Enligt den
föreslagna organisationen kunde en normalt begåfvad yngling, som ville
tillägna sig högre fackbildning, efter att hafva följt undervisningen tre år
i folkskolan, fem år i realskolan och fyra år å gymnasiet, vinna inträde
vid universitet eller högre tillämpningsskola. Det afgörande valet af
studieriktning behöfde dock icke göras förr än åtta af de nämnda skolåren
blifvit tillryggalagda. De organisatoriska enheterna i vårt offentliga skolsystem:
folkskola, realskola och gymnasium, vore sålunda ställda i organiskt
samband med hvarandra. Men då folkskolan ofvanför nyssnämnda
anslutningspunkt fortsatte vid sidan af realskolan och denna i sin ordning
skulle fortgå ett år vid sidan af gymnasiet, behöfde ingendera af dessa
skolformer genom sin anslutning till den närmast högre lida intrång i sitt
eget, själfständiga mål.

Att den gemensamma undervisningen lämpligen kunde utsträckas
till läroverkets fem lägre klasser och att dessa alltså kunde på en gång
både tillgodose behofvet af allmänbildning för de tidigare afgående och utgöra
underlag för gymnasiet, hade väsentligen sin grund däri, att de
bägge bildningsarterna, den allmänt medborgerliga och den förberedande
vetenskapliga, till innehåll och form numera väsentligen närmat sig hvarandra,
hvadan den punkt, där skillnad i undervisningen måste äga rum,
utan förfång för någondera kunde och därför äfven borde framflyttas.
Det vore nämligen uppenbart, att äfven den lärjunge, som ämnade söka
en vetenskaplig utbildning, borde i de för vår tids allmänbildning mera
väsentliga kunskapsgrenarna ha den insikt, som för hvarje bildad sam 1

Inträdesfordringarna till realskolans första klass skalle enligt kommitténs förslag,
liksom för närvarande är fallet, i hufvudsak motsvara och i intet fall öfverstiga det kunskapsmått,
som inhämtats under två årskurser i småskolan och en årskurs i den egentliga, fasta
folkskolan, anordnad enligt normalplanens Litt. A, d. v. s. med fyra af särskild lärare eller
lärarinna undervisade årsklasser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

hftllsmedlem ansåges erforderlig, liksom ock att han, så länge han vore
barn, borde behandlas som barn och erhålla den för sin ålder bäst afpassade
undervisningen. Enligt kommitténs mening skulle alltså den medborgerliga
bildningskursen, om den anordnades med noggrann hänsyn till lärjungarnas
utveckling, blifva både den bästa och lämpligaste grundvalen
jämväl för gymnasialstudierna, hvadan de bägge syftena för det lägre
stadiet i själfva verket sammanfölle till ett. Med hänsyn till valet af
studieriktning och till förekommande af misstag därutinnan måste ock
verka hälsosamt, att detta val uppskötes två år längre än nu, eller till en
ålder, då lärjungen själf, hans målsman och hans lärare bättre fått lära
känna arten af hans anlag, än hvad som efter endast tre klassers genomgående
vore möjligt.

Om nu de fem lägre klasserna enhetligt anordnades, vore påtagligt, att
en linjedelning i realskolans sjätte klass, som skulle bilda en slutpunkt
för de vid konfirmationsåldern afgående lärjungarna, och där för öfrigt
inga nva ämnen tillkomme, icke kunde ifrågasättas. Enligt kommitténs
förslag blefve alltså realskolan till sin plan alltigenom enhetlig. De yrkanden,
som i språkkoncentrationens intresse stundom framträdt, att det
lägre stadiet skulle uppdelas i skilda språklinjer, exempelvis en tyskfransk
och en tysk-engelsk, hade kommittén ej kunnat biträda. Ty hvad
som vunnes genom latinets uppflyttning till sjätte klassen skulle därigenom
gå förloradt, och den gamla linjedelningen å det lägre stadiet efterträdas
af en ny. Ej heller hade kommittén kunnat ansluta sig till förslaget
att med hänsyn till språken inrätta realskolorna olika alltefter olika orters
behof. Våra dagars utvecklade kommunikationsväsen och befolkningens
däraf framkallade större rörlighet hade väsentligen reducerat behöfligheten
af en dylik åtgärd, som näppeligen kunde undgå att bli godtycklig och
säkert i många fall skulle visa sig medföra olägenheter, särskildt då det
gällde öfvergång från en realskola till en annan eller till ett å annan ort
beläget gymnasium. Också syntes obenägenheten mot ett på principen
om olika slags skolor byggdt system i vårt land vara så stor och så allmän,
att därhän syftande förslag, hvad statsläroverken beträffade, icke
torde ha utsikt att vinna afseende. Dessutom befarade kommittén, att
därigenom kunde, åtminstone till en början, vållas oreda och förvirring
med afseende å examens- och kompetensbestämmelser.

Då omfånget af den bildning, realskolan vore afsedd att bibringa,
måste begränsas med hänsyn till lärjungarnas krafter och lärotidens längd,
vore det nödvändigt att bland de kunskapsgrenar, som här kunde ifrågakomma,
göra ett val från synpunkten af hvad som för vår tids allmänbildning
vore mera väsentligt och mindre väsentligt. Vid företagen gransk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

ning af den för det lägre läroverksstadiet nu gällande undervisningsplanen
hade kommittén funnit, att åtskilliga ämnen eller delar af ämnen kunde
och borde utsöndras, såsom latinska och franska språken, det systematiska
studiet af den tyska syntaxen, vissa delar af matematiken m. m. Latinet
hade, såsom tillhörande specialstudiernas område, förlagts till gymnasiet,
där det af dem, som hade behof däraf, borde kunna studeras på ett annat
och i förhållande till det nedlagda arbetet mera fruktbärande sätt, än
hittills varit fallet. Äfven franskans betydelse för vår tids kultur vore
i aftagande, och då det befunnits nödvändigt att vidtaga åtgärder för
undanröjande af den mycket öfverklagade språkträngsel, som nu rådde å
mellanstadiet, kunde ifrågasättas att jåta detta språk helt och hållet utgå
från realskolans undervisningsplan. Å andra sidan kunde emellertid icke
förnekas, att bekantskap med franskan ännu ansåges äga betydelse i det
bildade umgängeslifvet. En viss kunskap i franska vore ock nödvändig
för utöfvandet af vissa yrken, för hvilka realskolan borde utgöra en lämplig
förberedelse. Därför hade kommittén visserligen föreslagit, att franskan
skulle utgå från realskolans normalplan, men å andra sidan sökt bereda
de lärjungar, som så önskade, tillfälle att utom timplanen däri erhålla
undervisning. Som frivilligt ämne kunde franskan ej utgöra en sådan
ökning af arbetsbördan, som ifall den vore obligatorisk, och de lärjungar,
som läste franska, skulle enligt kommitténs förslag kunna erhålla befrielse
från teckningsundervisningen, om de så önskade.

Realskolan komme alltså att omfatta endast tvenne främmande språk
såsom obligatoriska, nämligen tyska och engelska, eller just de språk,
hvilka på grund af sin frändskap med vårt modersmål för lärjungarna vore
lättast att inhämta och hvilka därjämte ur praktisk synpunkt vore de för
oss ojämförligt viktigaste. Genom en sådan koncentration af språkundervisningen
undanröjdes ett länge öfverklagadt missförhållande, hvadan denna
åtgärd i och för sig borde vara ägnad att göra ifrågavarande studium mera
fruktbärande, än hittills varit fallet. När härtill lades, att det lägre skolstadiet
skulle utvidgas med en sjätte, för praktisk tillämpning särskildt
afsedd klass och att tyskan såväl härigenom som till följd af de obligatoriska
ämnenas minskade antal kunnat erhålla ett ökadt timtal, hade man
all anledning till den förväntan, att därest därjämte kommitténs förslag
rörande språkens metodiska behandling, äfvensom rörande främjandet af
språklärarnas utbildning, vunne afseende, resultatet af det från praktisk
synpunkt sedt. synnerligen viktiga språkstudiet skulle blifva väsentligen
bättre än nu. I fråga om språkundervisningen hade väl inom kommittén,
liksom ock i Yttrande i läroverksfrågan 1899 och i en af Sveriges allmänna
folkskollärareförening till Eders Kung!. Maj:t ingifven petition, föreslagits,

Kitngl. MajUs Nåd. Proposition No 50.

att endast ett språk måtte blifva obligatoriskt i den ifrågasatta examen å
mellanstadiet, och att i sammanhang härmed yrkats, att de lärjungar,
hvilkas målsmän så önskade, skulle kunna befrias från undervisningen i det
ena främmande språket. Kommittén hade emellertid icke kunnat biträda
detta yrkande, enär en dylik åtgärd skulle vara ägnad att alltför mycket
försvaga den medborgerliga bildning, som de allmänna läroverken, utöfver
omfånget för folkskolans verksamhet, hade till uppgift att bibringa. Insikt
och färdighet i främmande språk skattades af allmänheten synnerligen
högt. Också hade hittills kännedom om tre språk ansetts erforderlig för
dem, som å läroverkets mellanstadium slutade sin skolgång. Att i en
handvändning göra det ifrågavarande skolstadiet enspråkigt kunde icke
anses påkalladt vare sig af pedagogiska hänsyn eller nya kulturella förhållanden.
Den ifrågasatta valfriheten i fråga om tyska och engelska komme
ock i strid med kommitténs grundsats om realskolans enhetlighet.

I öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade önskan, att de nationella
bildningselementen måtte stärkas, hade kommittén särskilt under
sista skolåret beredt ökad tid åt de ämnen, Indika i högre grad kunde
anses ägnade att främja nämnda syfte, nämligen modersmålet, historia och
geografi. Äfven med afseende på kursfördelningen hade åtskilliga ändringar
vidtagits i syfte att göra undervisningen i dessa ämnen mera fruktbärande
än hittills. Om de föreslagna åtgärderna komme till stånd, borde
realskolan kunna bibringa sina lärjungar en afsevärd förmåga att använda
modersmålet i tal och skrift, en genom läsning af våra förnämsta författare
vunnen kunskap om den svenska litteraturen, en utförligare kännedom
om vår nyaste historia och i samband därmed grunddragen af den
svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen, äfvensom en närmare
bekantskap med fäderneslandets natur- och befolkningsförhållanden.
Att ett omhuldande af dessa viktiga moment i den medborgerliga bildningen
borde blifva af betydelse för de ungas uppfattning af och kärlek till fosterlandet
och den inhemska odlingen, behöfde ej närmare påvisas. I här
berörda afseende hade våra grannländer längesedan föregått med efterföljansvärdt
exempel.

Kommittén hade jämväl sträfvat att göra undervisningen mera än
nu afpassad efter lärjungarnas mottaglighet. Bland åtgärder, som i detta
syfte blifvit vidtagna, kunde särskild^ framhållas den redan omnämnda utsöndringen
af mera abstrakta kunskapsmoment samt det fullständiga upphäfvandet
af kursafslutningen i tredje klassen, hvarigenom undervisningen
allt ifrån början kunde erhålla en lugnare, bredare och åskådligare läggning.
Att sträfvandena i detta afseende äfven underlättats genom att
realskolan gjorts sexårig, vore uppenbart. För att göra undervisnin -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gen mera praktisk och på samma gång mera allsidigt bildande hade
kommittén vidare beredt större utrymme åt kroppsöfningar, gifvit teckningen
någon, om ock ringa, ökning i tid, framställt förslag i syfte att
befordra omvårdnad af lärjungarnas handstil och den yttre skötseln af
deras skriftliga arbeten, äfvensom föreslagit åtgärder till slöjdundervisningens
främjande.

Realskolans kursplan hade fått en mera praktisk läggning, i den
mening undervisningen vid de allmänna läroverken kunde bli praktisk utan
att förlora sin allmänbildande karaktär, och särskildt gällde det om
realskolans sjätte klass. Detta framginge vid en jämförelse mellan de
lärostycke^ som föreslagits för nämnda klass och för första gymnasieringen
(Betänkandet sid. 88). Så hade till exempel modersmålet i
sjätte klassen större timtal och flere skrifningar, hvarjämte lärjungarna
där erhölle öfning i uppsättande af skrivelser, såsom ansökningar, intyg
m. m.; i de moderna språken hade sjätte klassen likaledes större timtal,
grammatikstudiet vore mera begränsadt och större utrymme hade gifvits
åt talöfningar och andra praktiska språköfningar; i historia, som erhållit
fyra timmar mot tre å gymnasiet, lämnades en utförligare framställning
af de senaste tidsskedena jämte grunddragen af den svenska statsförfattningen
och kommunalförvaltningen, medan å gymnasiet kursen omfattade
forntiden och medeltiden; sjätte klassens matematikkurs hade ombildats
till en hufvudsakligen aritmetisk, på praktiska räkneuppgifter anlagd
kurs, omfattande bland annat enklare bokföring o. s. v. Realskolans
sjätte klass borde alltså i högre grad än nuvarande nedre sjätte klassen
och den föreslagna första gymnasieringen bli ägnad att gifva lärjungarna
för det praktiska lifvets behof mera omedelbart användbara kunskaper.

En viktig skillnad mellan realskolans sjätte klass och gymnasiets
första ring vore vidare, att i nämnda klass, med hänsyn till förestående
examen, i åtskilliga ämnen måste förekomma en del repetitioner, hvilka
för gymnasiets lärjungar vore obehöfliga. Och i själfva verket hade sjätte
klassens uppgift att afsluta en sedan flera år fortgående kurs och första
ringens att grundlägga en högre kurs för flertalet ämnen föranledt en så
olika kursfördelning, att denna för mer än hälften af antalet lästimmar i
veckan gjorde samläsning mellan deras lärjungar omöjlig. Men äfven där
samläsning kunde äga rum, hade kommittén ansett, att sådan endast i undantagsfall
borde förekomma för att ej hindra hvardera afdelningens fria
utveckling i och för dess särskilda ändamål. Däremot funnes intet
hinder för att lärjungarna i latin- och realgymnasiets första ring i de
flesta ämnen, då ringarnas elevantal sådant medgåfve, undervisades tillsammans.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

Beträffande realskolans anslutning till gymnasiet vore afsedt, att
lärjungar, som efter att hafva genomgått femte klassen flyttats till den
sjätte, utan särskild pröfning skulle äga rätt att inträda i gymnasiets första
ring. I detta afseende blefve alltså realskolorna å orter, där intet
gymnasium funnes, likställda med de nuvarande femklassiga läroverken.
Men de hade framför dessa det viktiga företrädet, att lärjungar, som vid
konfirmationsåldern ville gå ut i lifvet med en kortare skolkurs och kompetens
för anställning i praktiska värf, hade tillfälle att i hemorten förvärfva
en sådan. Detta komme utan tvifvel att för mången lärjunge innebära en
kraftig och hälsosam maning att ej utan tillräcklig anledning söka tränga
sig fram på den lärda banan, så mycket mer som han inom realskolan
kunde vinna en för många ställningar i lifvet alldeles tillräcklig allmänbildning.

Men som det stundom torde inträffa, att en yngling, som aflagt realskolexamen,
därefter finge håg för fortsatta studier, så hade för sådana
fall vissa lättnader föreslagits. Han skulle nämligen ej blott äga att, om
än med förlust af ett studieår, utan vidare intagas i första ringen af ett
gymnasium, utan äfven att, om han vid nästföljande hösttermins början
ville söka inträde i andra ringen, varda fritagen från pröfning i modersmålet,
tyska, engelska, geografi och naturhistoria, förutsatt att han i
nämnda examen blifvit godkänd i motsvarande ämnen. En sådan lindring
skulle, särskildt i fråga om öfvergång till ett realgymnasium, befinnas
ägnad att på verksamt sätt underlätta dylika sträfvanden, där de vore
förtjänta af framgång.

Undervisningsplanen för realskolan med dess två språk och vid konfirmationsåldern
afslutade bildningskurs vore för öfrigt i sina hufvud drag
så lagd, att den i själfva verket lämpade sig ej blott för gossar utan
äfven för flickor på ifrågavarande stadium. Den hade därför utan väsentligare
ändringar kunnat läggas till grund för de sexklassiga samskolor,
som kommittén föreslagit skola upprättas inom vissa mindre samhällen.
För detta kommitténs förslag kommer jag att i annat sammanhang
redogöra.

Realskolexamen.

De viktigaste bestämmelserna i den af kommittén utarbetade stadgan
för realskolexamen äro af följande innehåll:

att denna examen årligen skall anställas vid realskolorna med de
lärjungar i sjätte klassen, som därtill behörigen anmält sig;

att i ledningen af examen skola deltaga af Eders Kungl. Maj:t förordnade
censorer, hvartill vederbörande eforalstyrelse har att hos Eders
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 5

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Kungl. Maj:t anmäla insiktsfulla, erfarna och ojäfviga personer med intresse
för uppfostran och undervisning;

att pröfningen skall blifva dels skriftlig, afsedd att försiggå i början
af maj månad vid alla läroverk samtidigt, och dels muntlig, afsedd
att försiggå vid vårterminens slut å dag, som af chefen för ecklesiastikdepartementet
för hvarje läroverk utsättes, och i närvaro af, jämte den
eller de förordnade censorerna, eforus eller inspektor samt af vederbörande
kommunalstyrelse utsedda examensvittnen;

att den skriftliga pröfningen i hvarje ämne skall försiggå på särskild
för densamma bestämd dag och bestå af 1) en svensk uppsats
öfver ett lättare ämne, 2) en öfversättning från svenska till tyska, 3) en öfversättning
från svenska till engelska, 4) en profräkning; ägande lärjunge att
efter eget val deltaga i ettdera eller bägge öfversättningsprofven;

att den muntliga pröfningen, hvartill lärjunge, som för sin svenska
uppsats och ett annat skriftligt prof erhållit betyget godkänd eller därutöfver,
äger tillträde, skall förrättas af lärarna i sjätte klassen, enhvar i
sitt ämne, i de delar af sjätte klassens kurs, som af censor bestämmas,
och omfatta minst fyra af de å tinlplanen för nämnda klass upptagna
ämnen samt ej för någon lärjunge få utsträckas utöfver fyra timmar;

att, sedan den muntliga pröfningen blifvit. förrättad, betyg öfver
lärjungens insikter i samtliga de å sjätte klassens timplan upptagna läroämnen
skola afgifvas af vederbörande lärare, och att härvid hänsyn bör
tagas såväl till den skriftliga pröfningen, där sådan i ämnet förekommit,
som till lärjungens förut och hufvudsakligen under sista läsåret ådagalagda
kunskaper;

att för lärjunge, hvars examen blifvit godkänd, betyg skall i enlighet
med fastställdt formulär utfärdas af rektor och påtecknas af eforus
eller den, som äger att hans person företräda;

att godkänd realskolexamen skall för den, som aflagt densamma,
förutom de rättigheter och förmåner, som varda särskildt stadgade, medföra
behörighet att inom en tid af två år utan pröfning vinna inträde i
gymnasiets första ring eller, om den examinerade vid nästföljande hösttermins
början önskar vinna inträde i gymnasiets andra ring, rätt att fritagas
från pröfning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria,
såvida han i sin examen erhållit minst betyget godkänd i motsvarande
ämnen;

att lärjunge, som varit berättigad att anmäla sig till realskolexamen
under vårterminen, men då ej undergått sådan examen eller i
densamma icke blifvit godkänd, skall efter vederbörligen gjord anmälan
vid höstterminens slut äga undergå realskolexamen;

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

att för lärjungar från enskild undervisning realskolexamen två
gånger om året, nämligen vid slutet af såväl vårterminen som höstterminen,
skall anordnas med samma skriftliga pröfning som för läroverkens
lärjungar, men skild, mera omfattande muntlig pröfning;

att den, som aflagt realskolexamen, skall äga rätt att efter vederbörlig
anmälan å tid och i ordning, som af rektor i samråd med vederbörande
lärare i sjätte klassen bestämmas, undergå förnyad pröfning i
ämne, hvari han blifvit underkänd, äfvensom pröfning i franska och teckning,
om han i dessa ämnen ej erhållit vitsord;

att lärjunge, som ej är medellös, skall vid anmälan till examen erlägga
en afgift af 10 kronor, hvilka af rektor till statskontoret insändas,
och lärjunge från enskild undervisning dessutom före den skriftliga pröfningen
5 kronor och före den muntliga pröfningen 10 kronor samt att
den, som anmäler sig till fyllnadspröfning, skall erlägga en afgift af 3
kronor för hvarje ämne, hvilka afgifter äro afsedda att enligt fastställda
grunder utgå som ersättning till censorer och examinerande lärare.

Rörande de närmare bestämmelserna angående realskolexamen torde
jag få hänvisa till det af kommittén utarbetade förslag till stadga för
denna examen, som tinnes intaget i dess betänkande, sid. 191—200.

I sin motivering för nämnda stadga har kommittén särskildt
anfört, hurusom den i öfverensstämmelse med Riksdagens hemställan föreslagit,
att realskolexamen skulle stå under offentlig kontroll, närmast
med hänsyn därtill, att examen vore afsedd att medföra kompetens till
vissa anställningar i det allmännas tjänst. Den kontrollerade examen borde
emellertid enligt kommitténs mening icke få karaktären af något slags
»examen rigorosum», där utgången uteslutande skulle bero på själfva pröfningen.
För bedömandet af en lärjunges ståndpunkt hade läraren den
tillförlitligaste måttstocken i den kännedom, han under den föregående
undervisningen om honom förvärfva^ Och i de allra flesta fall torde
detta lärarens omdöme blifva och böra blifva i hufvudsak för censor bestämmande.
Komme därtill, att censor på annat sätt, till exempel genom
lärjungens förut erhållna vitsord, utförda skriftliga arbeten m. in., kunde
bilda sig en föreställning om huru lärjungen under sin skoltid förhållit
sig, så torde ett så pass tillförlitligt material föreligga, att själfva förhöret
endast finge relativ betydelse och kunde inskränkas till att utgöra ett af
de moment, till hvilka hänsyn toges vid det slutliga bedömandet. Fall
kunde visserligen förekomma, då censor ansåge sig väsentligen böra grunda
sitt omdöme på hvad som komme till synes under själfva pröfningen, men
dylika fall torde, i betraktande af lärarnas goda utbildning och goda vilja,
blifva sällsynta. Och ju mera sällan examen finge en dylik karaktär,

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

desto bättre. Ty resultatet af ett förhör, med de många tillfälligheter,
som därpå inverkade störande, vore icke alltid ett troget uttryck för examinandens
verkliga ståndpunkt. En rigorös afgångsexamen skulle utöfva en
i det hela skadlig återverkan på den föregående undervisningen. Läraren
frestades därigenom lätt att lägga an på dressyr för den kommande uppvisningen,
lärjungen arbetade under ängslan och oro och ansträngde sig
stundom mera, än hans krafter tilläte. För öfrigt torde det under sådana
förhållanden inpluggade examens vetand et, hvilket snart nog dunstade bort,
ha föga betydelse för den harmoniska utbildning, skolan borde gifva sina
lärjungar. Möjligen kunde en eller annan lärjunge i sjätte klassen föredraga
att lämna läroverket utan att aflägga examen, medan andra kanske
önskade dessförinnan tillbringa ännu en termin eller ett år vid läroverket,
och kommittén hade därför föreslagit, att afgångsexamen endast skulle
anställas med sådana lärjungar, som hos rektor gjort vederbörlig anmälan.

I betraktande af måttet och arten af den bildning, som realskolexamen
skulle vitsorda, borde det ej möta svårigheter att inom den
bildade allmänheten å läroverksorten eller i dess närhet finna personer,
fullt kompetenta att utöfva censorskallet. Om censorsfrågan löstes i den
af kommittén föreslagna riktningen, skulle skolan förvisso vinna på samarbetet
med utanför henne stående insiktsfulla, erfarna och för undervisningen
. intresserade personer. Därjämte vore en sådan åtgärd ägnad
att främja allmänhetens intresse för läroverkets sträfvanden. Klart
vore emellertid, att jämte de för olika orter på eforalstyrelsens förslag
förordnade censorerna äfven måste finnas en mindre, central grupp
af censorer, afsedda dels att biträda ecklesiastikdepartementet med uppgörande
af förslag till ämnen för de skriftliga profven och med examens
anordning i öfrigt, dels ock att genom deltagande i bedömandet främja
en enhetlig organisation af den nya examen och gifva densamma en särskildt
i begynnelsen nödig ledning. Liksom censorerna i studentexamen
borde äfven dessa samlas i hufvudstaden något före hvarje examensperiods
början och efter dess slut samt vid det senare tillfället afgifva berättelse
öfver gjorda iakttagelser och föreslå möjligen erforderliga åtgärder. Under
examenstiden borde de, hvar för sig eller flera tillsammans, besöka olika
läroverk för att erhålla kännedom om den nya examensstadgans tillämpning
på olika orter, och där så befunnes nödigt, utöfva en mera skärpt
kontroll. Då realskolexamen afsåge att kontrollera icke vetenskapliga insikter,
utan allmän medborgerlig bildning, torde emellertid icke vara nödigt,
att de särskilda ämnesfacken i denna censorsgrupp vore representerade,
utan den borde bestå af akademiskt bildade personer, som vore för läro -

Kur tgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !)0.

verken intresserade och med dem förtrogna. Ej heller syntes deras antal
behöfva blifva stort, utan hade kommittén tänkt sig antalet af den centrala
censorsgruppens medlemmar kunna begränsas till fem.

Skriftliga prof skulle anordnas i fyra särskilda ämnen. Det kunde
emellertid ifrågasättas, huruvida ett så omfattande arbete på egen hand
borde utkräfvas af examinander, som befunne sig på ett stadium, där
man på deras förmåga af själfständig intellektuell verksamhet måste
ställa mycket måttliga anspråk. Kommittén, som vid bedömandet af
detta spörsmål icke haft ledning af någon säker erfarenhet, hade därför
ansett försiktigheten mana till en inskränkning af antalet. prof
och alltså föreslagit, att den skriftliga pröfningen för hvarje lärjunge
i regeln skulle omfatta endast trenne ämnen, nämligen modersmålet, matematik
och ett af de främmande språken. Skulle likväl någon lärjunge
önska utföra öfversättningen både i tyska och engelska, borde sådant ej
förmenas honom och dessa begge skriftliga prof sålunda anordnas på
skilda tider.

Då graden af examinandens allmänna utveckling måste anses i väsentlig
mån ådagaläggas genom det skriftliga profvet i modersmålet, hade
kommittén, med hänsyn jämväl till detta ämnes särskilda betydelse för
den bildning, realskolan afsåge att bibringa, funnit att godkändt betyg
för den svenska uppsatsen borde uppställas som en oeftergiflig fordran för
tillträde till det muntliga förhöret. För rätt att i detsamma deltaga hade
som ytterligare villkor ifrågasatts minst betyget godkänd jämväl för de
två öfriga obligatoriska profven. En dylik fordran hade dock ansetts väl
sträng, hvarför kommittén föreslagit, att examinand måtte äga rätt att
undergå muntlig pröfning, äfven om han blifvit underkänd i ett af
dessa prof.

I fråga om den muntliga pröfningen för läroverkens egna lärjungar,
hade kommittén förutsatt, att denna skulle begränsas till sjätte klassens
kurs. Förelåge nämligen den möjligheten, att någon vid förhör å de föregående
klassernas kurser blefve på grund af bristande insikter i dessa
stycken underkänd, så kunde följden bli den, att lärjungarna såge sig
tvungna att vid sidan af det i och för sig kräfvande skolarbetet repetera
åtskilligt af hvad som förut blifvit genomgånget. Ett dylikt förhållande
kunde komma att menligt inverka på lärjungarnas hälsotillstånd och resultatet
af skolans undervisning. För öfrigt vore den sista klassens kurser
så pass omfattande, att censorerna under förhör däröfver hade tillräckligt
tillfälle att utröna graden af examinandernas förståndsutveckling. Beträffande
lärjungar från enskild undervisning, om hvilka man i regeln icke
hade annan kunskap än den, som framginge af anmälningshandlingarna,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

måste däremot vederbörande examinator och censor så godt som uteslutande
grunda sitt omdöme på utgången af själfva pröfningen, som i sådant
fall naturligen måste bli mera omfattande.

I följd af en till Eders Kungl. Maj:t ingifven petition, däri bland annat
hemställts, att ifrågavarande examen måtte få afläggas äfven vid andra
undervisningsanstalter, hvilka förde sina lärjungar till det bildningsmål,
som examen vore afsedd att vitsorda, ville kommittén som sin mening
uttala, att rätt att anordna realskolexamen borde på därom i hvarje
särskilt fall gjord anhållan af Eders Kungl. Maj:t kunna beviljas enskilda
läroanstalter, liksom för närvarande vore fallet i fråga om anställande af
mogenhetspröfning, och i hufvudsak på liknande villkor.

Kompetens på grund af aflagd realskolexamen.

Under åberopande däraf, att Riksdagen i sin skrifvelse den 6
maj 1899 förutsatt, att den nya af gångsexamen för lärjungar, som vid
15—16-årsåldern slutade sin skolgång, skulle åtföljas af viss kompetens,
har kommittén vid fullgörande af sitt uppdrag tagit kompetensfrågan
i öfvervägande. Men då frågan om de speciella fackinsikter och
färdigheter, hvilka för inträde på en viss lefnadsbana vore erforderliga, i
första hand borde komma under de myndigheters bepröfvande, under
hvilka dithörande tjänster lydde, hade kommittén vid behandlingen af
detta ärende hufvudsakligen undersökt, för hvilka fackskolor och yrken
den allmänbildning, som den af kommittén föreslagna realskolexamen
skulle komma att vitsorda, kunde anses utgöra en lämplig förberedelse
och sålunda kunde uppställas som kompetensfordran.

Med stöd af verkställd utredning (Betänkandet sid. 213—235 och
834—859) har kommittén som sin åsikt uttalat, att realskolexamen vore
att anse som I)

I) Lämplig förberedelse för följande fackskolor och specialkurser för män:

1. Tekniska elementarskolorna.

2. Följande kurser vid Tekniska skolan i Stockholm:

a) Teckningslärarekursen.

b) Byggnadsyrkesskolan.

c) Maskinyrkesskolan.

3. Falu bergsskolas öfre afdelning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

4. Filipstads bergseleraentarskolas högre afdelning.

5. Skogsinstitutets lägre kurs.

6. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs.

7. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs.

8. Sjökrigsskolan.

9. Ultuna landtbruksinstitut.

10. Alnarps landtbruksinstitut.

11. Postelevkursen.

12. Telegrafelevkursen.

13. Tandläkareinstitutet.

14. Farrnaceutiska institutet.

15. Folkskoleseminariernas tredje årsklass.

16. Ifrågasatt järnvägselevkurs.

Enligt kommitténs mening gåfve den gjorda utredningen vid handen,

att de nuvarande kompetensbestämmelserna för inträde vid de nämnda
fackskolorna från den allmänna bildningens synpunkt icke vore tillfredsställande.
Detta förhållande vore att betrakta som en naturlig, ja
nödvändig konsekvens af ett grundfel i de allmänna läroverkens organisation.
För att nämligen ett lands undervisningsväsen i dess helhet skulle
vara lämpligt anordnadt, måste de läroanstalter, som hade till ändamål
att meddela allmänbildning, och de, som vore afsedda att bibringa speciell
yrkesutbildning, stå i det förhållande till hvarandra, att skolor af det
senare slaget, hvar efter sitt behof och sitt ändamål, anslöte sig till vissa
inom de allmänna skolorna anbragta afslutningsstadier. Ett frångående
af denna allmänna grundsats straffade sig på så sätt, att yrkessvennens
allmänbildning blefve ofullständig, därest ej fackskolans verksamhet skulle
förryckas, och stundom äfven så, att hans tid och krafter användes på ett
sätt, som ej motsvarade ändamålet. Skulle nu ett önskvärdt samband
mellan skolor för allmänbildning och skolor för yrkesbildning kunna åvägabringas,
vore nödvändigt å ena sidan, att inom det förra slaget af läroanstalter
kursafslutningar på lämpliga stadier anordnades, å andra sidan,
att yrkesskolorna så organiserades, att de omedelbart anslöte sig till och
byggdes på en förut inhämtad kurs i allmänbildning. En granskning af
vårt undervisningsväsen gåfve vid handen, att vi egentligen endast hade
tvenne sådana allmänna bildningskurser, folkskolans och det högre allmänna
läroverkets. Åtgärder hade visserligen blifvit vidtagna för att inpassa
tvenne mellanliggande kursafslutningar, men dessa hade visat sig
vara dels för tidigt anbragta, dels föga effektiva. Vid sådant förhållande
funnes på det stora mellanrum, som begränsades å ena sidan af afgångsexamen
från folkskolan, å den andra af mogenhetspröfningen, icke någon

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

lämplig anknytningspunkt för sådana fackskolor, hvilka förutsatte en större
allmänbildning än folkskolans, men icke behöfde och därför ej borde
byggas på den vetenskapliga förbildning, som vitsordades genom mogenhetsexamen.
Det vore i saknaden af en sådan fast punkt inom det allmänna
läroverket, som man hade att söka grunden därtill, att de ifrågavarande
kompetensbestämmelserna vore sådana, att de gåfve intrycket af ett brokigt
virrvarr, bakom hvilket betraktaren förgäfves sökte att spåra en ledande
grundtanke. Den föreslagna realskolan vore afsedd att fylla denna
brist i de allmänna läroverkens organisation, ett förhållande, som varit
hufvudsynpunkten vid afgifvande af kommitténs förslag i kompetensfrågan.

Kommittén hade härvid naturligen icke tänkt sig, att realskolexamen
skulle vara enda vägen till ifrågavarande skolor. Först och främst vore
påtagligt, att studentexamen såsom en högre examen måste, där ej särskilda
omständigheter, såsom åldersförhållanden, lade hinder i vägen, medföra
samma kompetens som realskolexamen. Vidare kunde man tänka
sig, att andra läroanstalter än realskolan i ett eller annat fall erhölle rätt
att dimittera till någon af dessa skolor. Slutligen återstode utvägen att
medgifva rätt till inträde på grund af anställd inträdespröfning. Ehuru
hithörande frågor icke folie under kommitténs ompröfning, ville kommittén
likväl ha uttalat önskvärdheten däraf, att kompetensbestämmelserna ej
måtte göras så snafva, att all möjlighet till utbildning i nämnda läroanstalter
blefve en yngling betagen allenast därför, att han af yttre omständigheter
hindrats att aflägga realskolexamen. Af meddelade upplysningar
framginge, att åtskilliga fack skolor haft sina bästa elever bland
sådana lärjungar, som utgått från folkskolan och därefter vid sidan af arbetet
för sin utkomst tillägnat sig nödig teoretisk förbildning. I sammanhang
härmed hade kommittén äfven ansett sig böra framhålla den stora
betydelsen af det afsevärda antal läroanstalter af allehanda slag, hvilka
inrättats för att bereda särskildt sådana lärjungar, som varit hänvisade till
folkskolan, möjlighet att förkofra sina kunskaper. Också borde ej förglömmas,
att folkskolan själf visat en stark och framgångsrik sträfvan att
genom utvidgningar uppåt sätta sig ett högre bildningsmål före. Trots
det intresse, kommittén hyste för realskolans framtida utveckling, måste
den likväl högeligen beklaga, om realskolexamen skulle få en allenahärskande
betydelse och verka förlamande på nyss berörda bildningssträfvanden.

Hvad beträffade sjökrigsskolan, hade inträdesfordringarna vid den föreskrifna
inträdespröfningen till denna skola ställt sig icke oväsentligt högre,
än de i gällande bestämmelser tedde sig, och torde närmare sammanfalla

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

med femte till med fjärde klassens kurs. Under en lång följd af år hade vägen
till sjökrigsskolan hufvudsakligen gått genom en privat läroanstalt, den
s. k. förberedande sjökrigsskolan, som under ett å två år bibragt sina
från läroverkens tredje och följande klasser kommande lärjungar det nödiga
exainensvetandet. Enligt nådiga kungörelsen den 18 oktober 1901
hade härutinnan gjorts en ändring genom föreskriften att för att kunna
till kadett antagas fordrades att vid slutet af vårterminen samma år, som
inträde söktes, ha blifvit flyttad till femte eller högre klass vid de allmänna
läroverken eller motsvarande klasser vid dimissionsberättigadt läroverk;
vid sommarens slut försigginge inträdespröfning. Huru dessa bestämmelser
komme att verka, därom vore vanskligt att döma. Antagligt vore, att,
därest konkurrensen om elevplatser blefve lika stor som för närvarande,
lärjungar från fjärde klassen hade föga utsikt att bestå i täflingskampen,
så vida de ej vore mera än vanligt väl utrustade och under sommarens
lopp underkastade sig en ansträngande examensläsning. En stegring af inträdesfordringarna
till betyg öfver aflagd realskolexamen skulle under sådana
förhållanden näppeligen komma att höja den verkliga inträdesåldern
med mera än ett år. Vidtoges en dylik anordning, skulle sjöofficersutbildningen
komma att i motsvarande grad förlängas, en åtgärd, som utan
tvifvel vore ägnad att å många håll väcka betänkligheter. Skulle denna
följd af inträdesfordringarnas höjning till betyg öfver aflagd realskolexamen
befinnas oantaglig, återstode en annan, nära till hands liggande möjlighet,
nämligen att indraga första klassen i den för närvarande sexåriga
sjökrigsskolan. Af skolans kursplan framginge, att af de 30
veckotimmarna i första klassen endast en vore anslagen till speciellt fackämne.
Under de öfriga 29 veckotimmarna vore undervisningen anlagd på
samma mål som i realskolan, nämligen meddelandet af allmän medborgerlig
bildning. Under sådana förhållanden torde den uppgift, som hufvudsakligen
tillkomme denna klass, kunna öfverlåtas åt de allmänna läroverken.
Anmärkas kunde, att klassen i fråga jämväl hade till ändamål att sammanarbeta
det från skilda håll utgångna lärjungematerialet. Klart vore emellertid,
att klassen från denna synpunkt blefve mindre behöflig, i samma
mån de inträdessökandes kunskaper till följd af den föreslagna examenscensuren
blefve mera likartade och mera likformigt bedömda. En annan
och viktigare fråga vore, huruvida den sjövana, som för anställning som
marinofficer ansåges erforderlig, medgåfve den ifrågasatta inskränkningen i
den nu fastställda utbildningstiden; den, som ville utbilda sig för sjömannens
yrke, måste tidigt ägna sig åt och vänja sig vid detta lif. Huruvida
det från ifrågavarande synpunkt vore rådligt att låta specialbildningen
vidtaga ett år senare än nu, därom kunde kommittén för sin del
Bih. till Riksd. Prot. ]004. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

icke yttra sig, men tilläte sig i detta afseende erinra därom, att kungörelsen
angående anställande af extra kadetter utginge från den förutsättningen,
att den blifvande sjöofficerens fackutbildning kunde uppskjutas
till ett väsentligen senare åldersstadium, än kommittén i sitt förslag
tänkt sig.

I fråga om tandläkareinstitutet och farmaceutiska institutet ville det
att döma af medicinalstyrelsens utlåtande synas, som om de nu fastställda
inträdesfordringarna vore högre än behöfligt. Om så vore fallet, måste en
ändring anses högeligen af behofvet påkallad. Det missförhållande, som
här förelåge, anträffades flerstädes och vore af beskaffenhet att böra beaktas.
Ofta och med all rätt hade framhållits, att en lärjunge, som ämnade
utbilda sig för en verksamhet af mera praktisk art, ej för länge borde
kvarhållas på skolbänken, alldenstund en längre tids sysslande med nästan
uteslutande teoretiskt arbete förtoge hågen och intresset för praktisk
sysselsättning, hvarjämte den tid ginge till spillo, som bäst och fruktbarast
kunde användas på den speciella utbildningen i och för det tilltänkta
lefnadskallet. Härtill komme, att de onödigt uppskrufvade kompetensfordringarna
vore ägnade att väcka anspråk, som ej kunde tillfredsställas,
och skapa behof, som de med tjänsten eller yrket förenade förmånerna ej
kunde tillgodose. Vid sådant förhållande förefölle det något egendomligt, att
åtskilliga korporationer äflades att för sin rekrytering med nya arbetskrafter
uppställa fordringar, som ej stode i skäligt förhållande till ifrågavarande
tjänsters art och därmed förbundna förmåner. Den ursprungliga
orsaken till dylika sträfvanden vore förmodligen att söka hos de allmänna
läroverken, hvilka ej erbjudit ifrågavarande fackskolor någon lämplig
anknytningspunkt, och hvilka just genom frånvaron af en afsilning
å mellanstadiet lockat en mängd lärjungar, som eljest skulle afgått tidigare,
att släpa sig fram till mogenhetsexamen. Genom detta missförhållande
hade tilloppet af studenter blifvit så stort, att de ifrågavarande korporationerna
i den starka konkurrensen af inträdessökande funnit anledning
att söka få kompetensfordringarna höjda. Härvid hade emellertid andra
faktorer medverkat, som varit mycket kraftiga, alldenstund de hade sitt
upphof i det egna intresset, för hvilket allmänintresset stundom blifvit
undanskymdt. Att märka vore, att man sällan såge sträfvandena för kompetensfordringarnas
stegring motiverade med behofvet att höja yrkessvennens
praktiska duglighet. Ändamålet med dessa sträfvanden syntes
snarare ha varit att genom stegrade fordringar på allmänbildning höja kårens
sociala anseende, att genom höga skrankor minska konkurrensen samt att
genom stora kraf på de inträdessökande3 teoretiska bildning göra fackskolelärarens
verksamhet angenämare och förläna honom en högre social

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ställning. Det vore tid på att genom en omorganisation af de allmänna
låroverken och genom en ändring af kompetensbestämmelserna hämma dylika
sträfvanden, innan de vunne ännu större terräng.

Ehuru realskolans kurser i de ämnen, hvari folkskoleseminarierna
meddelade undervisning, ej sammanfölle med hvad som inhämtades i
dessa läroanstalters två första årsklasser, torde dock en lärjunge, som
aflagt realskolexamen, i allmänhet inneha tillräcklig mognad och tillräckliga
kunskaper för att nöjaktigt kunna tillgodogöra sig undervisningen i
seminariernas följande klasser. Huruvida det af kommittén ifrågasatta
sambandet mellan realskolan och seminarierna skulle föranleda något tilllägg
till bestämmelserna angående åldern för inträde i de senare, hade kommittén
ej ansett sig behöfva göra till föremål för ompröfning. Däremot
hade kommittén tänkt sig, att en på sådan väg vunnen utbildning jämväl
skulle befinnas synnerligen lämplig för dem, som ämnade utbilda sig för
blind- och döfstumlärarens kall.

Huruvida för öfrigt examen i enstaka fall borde vara af särskild
beskaffenhet, om den inträdessökande skulle ha betyget godkänd
i franska eller teckning eller i vissa bestämda läroämnen, vore frågor,
som i de olika fallen uteslutande borde bedömas från fackbildningssynpunkt,
hvadan det ej tillkommit kommittén att i detta afseende afgifva
yttrande.

Oafsedt öfriga kompetensbestämmelser, som kunde finnas erforderliga,
hade kommittén vidare funnit, att realskolexamen vore att betrakta
såsom

II. Lämpligt villkor för anställning vid följande tjänstebefattningar

för män:

1. Musiklärare vid de allmänna läroverken.

2. Teckningslärare vid de allmänna läroverken.

3. Landskontorist.

4. Landskanslist.

5. Länsman.

6. Järnvägstjänsteman.

7. Tulltjänsteman.

8. Riksbankstjänsteman.

Uppenbart vore, att äfven i detta fall studentexamen eller till äfventyra
andra högre kunskapsprof, äfvensom sådana, som fullt motsvarade
realskolexamen, borde medföra samma kompetens som denna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Då för några af här ifrågavarande befattningar behofvet af en speciell
utbildning vore påtagligt, och då öfver hufvud taget en yngling,
som befunne sig i det åldersstadium, vid hvilket den föreslagna realskolexamen
vore afsedd att afläggas, i allmänhet ej kunde anses ha ernått
den mognad i omdömet, som för bestridande af dessa statstjänster erfordrades,
kunde i detta fall uppenbarligen ej vara fråga om en omedelbar
öfvergång från realskolan. Kommittén hade därför endast afsett, att det
mått af allmänbildning, som genom nämnda pröfning vitsordades, skulle
stadgas som erforderligt och naturligen i så fall anses tillräckligt för tillträde
till ofvannämnda anställningar, hvilket visserligen icke hindrade,
att annan, mera speciell utbildning kunde och i de flesta fall jämväl borde
som kompetensvillkor föreskrifvas. Ehuruväl det ej tillkomme kommittén
att annat än i fråga om tjänster vid de allmänna läroverken behandla
kompetensfrågan från fackbildningens synpunkt, hade dock kommittén ansett
sig böra påvisa, hurusom den tid, som förflöte mellan realskolexatnens
afläggande, och tjänsteanställningen, kunde utfyllas med en gagnelig och
för de olika befattningarna särskildt afpassad verksamhet. Så hade de
blifvande tecknings- och musiklärarne att genomgå sina kurser vid tekniska
skolan och musikaliska akademiens konservatorium; arbete å länsmans-,
häradsskrifvare- eller kronofogdekontor borde vara en lämplig förberedelse
för inträde i landsstaten, och genomgång af en för ändamålet
afpassad praktisk utbildningskurs torde lämpligare förbereda för inträde
vid statens järnvägar, i tullstaten och i riksbanken än fortsatta studier vid
de allmänna läroverken.

Kommittén befarade emellertid, att förslaget om ett samband mellan
realskolexamen och särskildt sådana befattningar, för hvilka aflagd
mogenhetspröfning för närvarande vore som kompetensvillkor föreskrifven,
skulle komma att mötas af invändningar af den art, som generaltullstyrelsen
framställt i sitt med anledning af 1899 års läroverksmotioner till
vederbörande riksdagsutskott afgifna utlåtande. Där anfördes nämligen,
hurusom den ifrågasatta examen i allmänhet väl kunde anses innebära en
tillräcklig teoretisk förberedelse för anställning som tulltjänsteman, men
att å andra sidan en 15 å 16 års yngling icke nått den förståndets och
omdömets utveckling, som för fullgörande af de med tjänsten förenade
åliggandena vore erforderlig, hvadan han enligt styrelsens mening borde
fortsätta sina skolstudier ännu några år, eller till dess han aflagt mogenhetsexamen,
samt vidare att, därest en lärjunge med det mindre mått af
skolkunskaper, som genom den tilltänkta examen skulle vitsordas, finge
anställning i tullverket, han sedermera vid täflan med dem, som aflagt
mogenhetsexamen, skulle komma att stå tillbaka och sålunda få åtnöjas

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 29

med någon af de mera anspråkslösa befattningarna inom verket. Dylika
åsikter framskymtade äfven i andra myndigheters utlåtanden och vore i
sjRifva verket så allmänt gängse, att det kunde befaras, att de skulle komma
att inverka på lösningen af den föreliggande frågan, därest deras rätta
innebörd ej blefve påvisad.

Såsom förut framhållits, vore det äfven kommitténs mening, att
den, som vid beräknad ålder aflagt realskolexamen, ännu vore för ung för
att uti ifrågavarande tjänster anställas. Men den slutsats, som generaltullstyrelsen
af detta förhållande dragit, eller att ynglingen för vinnande af
erforderlig mognad skulle hänvisas till fortsatta studier i och för mogenhetsexamen,
kunde kommittén icke godkänna. I detta fall liksom i allmänhet,
där tillräckliga teoretiska kunskaper vore inhämtade, kunde nämligen
det sunda praktiska förstånd, som erfordrades för bedömande af olika
förekommande fall, vinnas på andra och lämpligare vägar än genom fortsatta
studier vid de allmänna läroverken. Så till exempel ville det synas,
som om under i öfrigt lika förutsättningar den, som efter aflagd realskolexamen
genomgått handelsinstitut och möjligen något år varit anställd i
praktisk verksamhet, skulle både med afseende på den erforderliga förståndsmognaden
och de inhämtade kunskaperna vara val så rustad för inträde
i tullstaten eller riksbanken som den, hvilken användt en lika lång
utbildningstid till studier för mogenhetsexamen. Hos den allmänhet, som
kommit i närmare beröring med tullverket och förvärfvat en på egen erfarenhet
grundad kännedom om det sätt, hvarpå ärenden rörande tullbehandling
handlades, torde ock den meningen vara tämligen gängse, att
tulltjänstemännen framför allt behöfde en teoretisk specialutbildning, som
icke kunde meddelas inom de allmänna läroverken. Äfven från statens
synpunkt torde behofvet af en så fackmässig utbildning af tulltjänstemännen
som möjligt vara i ögonen fallande, då det gällde rekryteringen af ett
verk, som handhade dess förnämsta inkomstkälla. Från fackmannakretsar
hade åsikten om önskvärdheten af en ändring i sådan riktning tydligt
uttalats.

Det andra skälet, som generaltullstyrelsen till stöd för sitt afstyrkande
anfört, eller påståendet, att vid tjänstetillsättningar den, som genomgått
realskolan, skulle komma att stå tillbaka för sådana kamrater, som
aflagt mogenhetsexamen, kunde kommittén icke heller gilla. Om man bortsåga
från de hänsyn, som betingades af anciennitetsprincipen, funnes vid besättandet
af sådana tjänster, där verksamheten vore af öfvervägande praktisk
art, endast en berättigad befordringsgrund, nämligen den praktiska
dugligheten, allt under förutsättning, att den teoretiska kompetens, som i
hvarje fall kunde anses behöflig, vore för handen. Påstode man nu, att

KungI. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

den reaiskolebildade tjänstemannen i konkurrensen skulle blifva underlägsen
den, som aflagt mogenhetsexamen, så ville detta med andra ord säga,
att den enda eller väsentliga faktor, som vore bestämmande för den praktiska
dugligheten, skulle vara att söka i det mått af skolbildning, som vore
för handen vid inträdet i verkets tjänst. Kommittén ville emellertid föreställa
sig, att tullstaten i detta afseende icke intoge någon särställning,
utan att där liksom på öfriga områden den praktiska dugligheten, där tillräcklig
teoretisk förbildning förefunnes, i första hand bestämdes af andra
faktorer, såsom medfödd håg och fallenhet, arbetsförmåga, ordningssinne,
pliktkänsla, ordentlighet i lefvernet o. s. v. Och ingen giltig grund funnes
för det antagandet, att de, som aflagt realskolexamen, skulle i dessa
afseenden komma att visa sig underlägsna sina kamrater. Under sådana
förhållanden funne sig kommittén ha fog för sin åsikt, att den föreslagna
medborgerliga examen jämte en därpå följande specialkurs vore att anse
som en lämpligare kompetensfordran för inträde i tullverket än den nu
föreskrift™ mogenhetsexamen.

Hvad kommittén sålunda anfört, vore att betrakta som en på ett
enskildt fall genomförd tillämpning af dess allmänna uppfattning, att fordringarna
på allmänbildning ej finge sättas högre, än nödigt vore, på det att
större utrymme måtte kunna lämnas åt fackbildningen. I den »gamla goda
tiden» med dess enklare kulturförhållanden hade krafven på fackmässiga
insikter och färdigheter ej varit större, än att den unge i lugn och ro kunnat
fortsätta sin allmänna utbildning till ett jämförelsevis framskridet stadium.
Den andliga mognad, han därvid förvärfva^ hade varit förberedelse nog äfven
för inträde på praktiska lefnadsbanor. Det vore denna tid, då den unge
studenten ansetts duglig till allting, som återspeglades i vår nuvarande läroverksorganisation,
liksom i åtskilliga nu föreskrifna eller icke sällan föreslagna
kompetensbestämmelser. Men tiderna hade ändrats. Ju rikare odlingen
blefve, desto kraftigare verkade lagen om arbetets fördelning, desto
kännbarare framträdde behofvet af specialisering och fackmässig utbildning.
De förhållanden, under hvilka vi lefde, gjorde det ock till en oafvislig plikt
att tillse, det tid och kraft och penningar icke i onödan förspilldes. Det
kunde vara skäl att till allvarlig ompröfning upptaga den frågan, huruvida
icke den lärdoms utstyrsel, i hvilken man stundom älskade kläda våra
ynglingar, i många fall kunde anses som en öfverflödig utgiftspost, hvilken
utan men kunde indragas.

Vid behandlingen af kompetensfrågan hade inom kommittén äfven
ifrågasatts, att realskolexamen genom lagstadgade bestämmelser borde anvisas
som en lämplig kunskapsfordran för erhållande af åtskilliga andra
befattningar, såsom förmanskap vid vissa statens verkstäder, lägre polis -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

befäl, vissa befattningar vid fångvården in. fi. andra platser, som för närvarande
kunde besättas och ofta blefve besatta med personer ur den folkskolebildade
kroppsarbetarens klass. Vid en undersökning af hithörande
förhållanden hade kommittén kommit till den uppfattningen, att statens
intressen genom det nuvarande befordringssystemet blifvit väl tillgodosedda,
och därför ej funnit anledning att göra något uttalande i nämnda riktning.
Snarare ville det synas, som om det läge något synnerligen tilltalande däruti,
att personer, som ej haft tillfälle att förvärfva annan skolbildning än
den folkskolan meddelade, genom pålitlighet, duglighet och förmåga att på
egen hand förkofra sitt vetande på denna väg kunde rycka fram till dylika
befattningar i statens tjänst.

Kommittén hade vidare på grund af den gjorda utredningen funnit,
att realskolexainen vore att anse som

111. Lämplig förberedelse för följande fackskolor och specialkurser

för kvinnor:

1. Teckningslärarekursen vid tekniska skolan i Stockholm.

2. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs.

3. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs.

4. Postelevkursen.

5. Tandläkareinstitutet.

6. Farmaceutiska institutet.

7. Folkskoleseminariernas tredje årsklass.

8. Telegrafelevkursen.

9. Gymnastiska centralinstitutet.

Att kommittén funnit sig böra yttra sin mening i fråga om kvinnliga
lärjungars kompetens, vore en naturlig följd af den omständigheten,
att kommittén föreslagit upprättandet å vissa orter af samskolor, som vore
afsedda att föra lärjungarna fram till realskolexamen. Detta yttrande
kunde emellertid icke afse andra lärjungar än dem, som aflagt nämnda
examen. Huruvida afgångsbetyg från de efter mönstret af statens normalskola
i Stockholm inrättade läroverken för flickor, utan föregående offentligen
kontrollerad examen, fortfarande borde medföra samma kompetens
som för närvarande, och huruvida dylikt betyg borde berättiga till inträde
i öfriga skolor, för hvilka realskolan ansetts böra utgöra en lämplig teoretisk
förberedelse, vore frågor, som icke fallit inom omfånget för kommitténs
uppdrag.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

Det vore emellertid påtagligt, att kvinna, som aflagt realskolexamen,
borde ha tillträde till sådana för bägge könen tillgängliga fackskolor,
till hvilka realskolan enligt verkställd utredning befunnits böra
dimittera. Och då vidare de ifrågasatta samskolorna vore afsedda att å
orter, där de upprättades, ersätta behofvet af högre flickskolor, ville det
synas både billigt och rättvist, att realskolexamen för kvinnor medförde
samma kompetens, som hittills åtföljt afgångsbetyg från nämnda läroanstalter,
med hvilka realskolorna i afseende på målet för undervisningen
kunde anses i det hela jämnställda.

Kommittén förordade ytterligare, att realskolexamen skulle gälla som

IV. Lämpligt villkor för anställning vid följande tjänstebefattningar

för kvinnor:

1. vid statens järnvägar,

2. vid postsparbanken.

Med afseende på villkoren för erhållande af ifrågavarande befattningar
gällde hvad i fråga om fordringarna för inträde i kvinnliga fackkurser
anförts. Frågan, huruvida utöfver realskolexamen någon speciell
utbildning för dessa anställningar kunde finnas erforderlig, hade däremot
kommittén icke ansett sig befogad att taga under ompröfning. V.

V. Realskolexamens betydelse för enskild anställning i handel och yrke.

Kommittén hade sökt beräkna, hur många manliga lärjungar efter
aflagd realskolexamen skulle komma att öfvergå till de statstjänster samt
offentliga eller under offentlig kontroll ställda fackskolor, som förut omnämnts,
och därvid funnit, att antalet af dessa lärjungar årligen skulle
komma att uppgå till omkring 300.

Nu utvisade emellertid den officiella statistiken, att antalet af dem,
som afginge från de allmänna läroverkens mellanklasser utan att fortsätta
sina skolstudier vid annat allmänt eller enskild t läroverk eller fackskola eller
under enskild handledning, årligen uppginge till omkring halftannat tusen.
Om realskolan komme att motsvara sitt ändamål, så att dess afgångsexamen
blefve en samlingspunkt för flertalet lärjungar af det senare slaget,
vore påtagligt, att det öfvervägande antalet examinerade komme att fortsätta
på andra banor än dem, som redan blifvit antydda. Dessa komme
att mera omedelbart öfvergå till olika yrken, såsom landtbruk, handel,

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 50.

sjöfart, industri, handtverk, bergsbruk, samt till anställning vid enskilda
järnvägar, banker, försäkringsrörelse in. in.

För sådana lärjungar torde emellertid den föreslagna kompetensen
vara af medelbart gagn. Ty den officiella värdering, som genom kompetensbestämmelserna
åsattes examen, skulle åt densamma ge högre kurs i
den allmänna uppfattningen, så att den äfven vid enskild anställning blefve
betraktad som en viktig merit. Det vore bland annat på grund af detta
förhållande, som kompetensfrågans lösning torde komma att utöfva en icke
oväsentlig inverkan på den föreslagna realskolans framtida utveckling.

Gymnasiet.

Det af kommittén föreslagna fyraåriga gymnasiet utmärkes särskilt

däraf:

att gymnasiet i förhållande till det lägre stadiet erhållit en själfständigare
ställning, än de motsvarande fyra högsta årsklasserna af läroverket
för närvarande intaga;

att i första ringen af gymnasiet inträder en delning i två bildningslinjer,
real- och latingymnasiet, hvilka båda linjer dock närmats intill hvarandra
mer än de nuvarande linjerna å högre stadiet;

att för de två högsta ringarna antalet obligatoriska ämnen inskränkts
genom den föreslagna valfriheten och därigenom, att filosofisk propedeutik
ställts som frivilligt ämne utom timplanen;

att latinet inträder i första, franskan i andra och grekiskan, alternativt
mot matematik och teckning, i tredje ringen;

att öfningar i skriftlig öfversättning från svenska till latin och till franska
äfvensom det svensk-franska öfversättningsprofvet i studentexamen afskaffats
och att målet för undervisningen i dessa båda språk bestämts till förmåga
att öfversätta lättare text;

att modersmålet och äfven tyska erhållit en väsentligen stärkt
ställning;

att undervisningen å högsta stadiet i allmänhet planlagts i syfte att
främja koncentration och själfverksa råhet och sålunda bättre, än för närvarande
är fallet, förbereda för fortsatta studier vid universitet och högre
tillämpningssk olor.

I afseende å de närmare detaljerna af den för gymnasiet föreslagna
kurs- och timplanen torde jag få hänvisa till kommitténs betänkande, sid.
281 o. f., 335 o. f.

Bih. till Riksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1. Afd. 28 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Realskolans fem lägre klasser skulle enligt kommitténs förslag utgöra
ett gemensamt underlag för realskolans sjätte klass och det fyraåriga
gymnasiet. Men medan sjätte klassen, som ledde till realskolexamen,
både till uppgift att afsluta och afrunda den bildning, som i de fem lägre
klasserna blifyit inhämtad, skulle gymnasiet, som ledde till studentexamen,
ha till sitt särskilda ändamål att grundlägga de vetenskapliga
insikter, som vore afsedda att vid universitet eller högre tillämpnincrsskola
utbildas.

Vid ett flyktigt betraktande kunde måhända synas, som om den
organisation och det mål, som för gymnasiet föreslagits, så nära öfverensstämde
med den nuvarande anordningen af läroverkets högre stadium, att
däri nästan ingen annan ändring blifvit vidtagen än den, att åt de fyra
öfverstå _ årsklasserna återgifvits deras gamla, ännu ej helt utdöda namn
»gymnasium». Sedan gymnasium och trivialskola år 1849 sammanslagits
till en läroanstalt, hade nämligen sjätte och sjunde klasserna, utan att
genom någon examen vara skilda från det lägre skolstadiet, dock alltjämt
betraktats såsom läroverkets gymnasieafdelning, där företrädesvis lärare
med högre kompetens, lektorer, undervisade, och där lärjungarna, i dagligt
tal ännu ofta kallade gymnasister, speciellt förbereddes för akademiska
studier. Lades härtill ett större antal skriftliga arbeten, månadslof samt
några bestämmelser, som rörde ordning och tukt, torde den hufvudsakliga
skillnaden mellan nämnda stadier af det nuvarande allmänna läroverket
vara angifven. Det vore alltså endast en skillnad af yttre och
mindre väsentlig art, medan någon af själfva organisationen betingad
gränsskillnad mellan de båda stadierna af läroverket för närvarande ej förefunnes.

I den af kommittén föreslagna organisationen skulle däremot det
lägre och det högre stadiet erhålla skilda bildningsuppgifter. Realskolan
hade uteslutande till ändamål att bibringa allmän medborgerlig bildning, gymnasiet
vore planlagdt i syfte att grundlägga vetenskaplig bildning. I nuvarande
läroverksorganisation inträdde linjedelningen redan i fjärde klassen, hvilket
tydligt angåfve, att specialbildningen redan på denna punkt tagit sin början.
Enligt kommitténs förslag däremot vore realskolan alltigenom enhetligt
anordnad och sålunda uteslutande en allmänbildande läroanstalt, medan
först gymnasiet delades i linjer, latin- och realgymnasiet, och därigenom
blefve att anse som en specialbildningsanstalt; sålunda vore i detta hänseende
en bestämd gräns dragen mellan läroverkets olika stadier. För
närvarande vore öfvergången till sjätte klassen endast att anse som en
vanlig flyttning mellan tvenne klasser, och lärjungarna hade i själfva organisationen
ingen särskild uppfordran att till allvarlig ompröfning upptaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

frågan om deri framtida lefnadsbanan samt att eftertänka, huruvida de
ägde nödiga förutsättningar att taga sig fram på de lärda studiernas
mödosamma stråt. Följden häraf vore, att läroverkets högre stadium anlitades
af åtskilliga lärjungar, som visserligen kunnat bli dugliga och framstående
arbetare på andra verksamhetsområden, men icke vål lämpade sig
för de uppgifter, som ett grundläggande vetenskapligt studium ålade dem.
Organiserades åter läroverken i öfverensstämmelse med kommitténs förslag,
blefve lärjungarna vid slutet af femte klassen ställda inför ett val,
som kräfde ett omsorgsfullt öfvervägande, enär det vore af väsentlig betydelse
för deras blifvande lefnadskall. Då de hunnit till nämnda stadium,
erhölle de en maning att med sig själfva och sina målsmän gå till råds,
huruvida de skulle ställa sina steg mot det närmare och skönjbarare målet,
realskolexamen, eller det fjärmare liggande, studentexamen.

I betraktande af den materiella odlingens snabba utveckling och det
alltjämt stigande anseende, verksamheten på detta område tillvunne sig,
vore det sannolikt, att det stora flertalet lärjungar, som icke hade särskild
håg och fallenhet för mera vetenskapliga studier, skulle föredraga att med
den tidigare afgångsexamen sluta sin skolgång, och att sålunda gymnasiet
framdeles skulle komma att erhålla ett för dess speciella uppgift mera
valdt lärjungematerial. Visserligen torde aldrig med säkerhet kunna förebyggas,
att icke mången individ toge miste om sin kallelse och af fåfänga,
öfverskattning af egen förmåga eller annan anledning gagnlöst droges in
på den lärda banan. Men att sådana misstag efter införande af den här
föreslagna organisationen skulle bli mindre allmänna än hittills, då studentexamen
utgjort det enda skönjbara målet för studierna vid läroverket,
därför torde såväl det ständigt växande behofvet af tidigt utbildad praktisk
arbetskraft som målsmäns och lärjungars omtanke om egna välförstådda
intressen utgöra en god borgen. Klart vore emellertid, att man med
lärjungar, som i medveten uppfattning om stegets betydelse, af håg och
anlag därtill förmådda, valt de lärda studiernas väg, kunde drifva undervisningen
på ett helt annat, mera intensivt och för ändamålet direkt lämpadt
sätt, än om klassen till stor del utgjordes af individer, hvilkas begåfning
och intresse läge åt helt annat håll, men som af yttre anledningar
lockades att söka sträfva sig fram till studentexamen. Den maning för
praktiskt anlagda lärjungar att tidigare afgå, som läge i det af kommittén
föreslagna systemet, gjorde det möjligt att för de å gymnasiet fortsättande,
särskildt åt det teoretiska hållet begåfvade lärjungarna mera än hittills
tillämpa en på själfverksamhet och på uppfostran till vetenskapligt arbete
syftande metod.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Då lärjungen inträdde å gymnasiet, hade han att välja mellan tvenne
bildning slinjer: å ena sidan realgymnasiet med vidgade kurser i matematik,
fysik, kemi och engelska samt å den andra latingymnasiet med latin och
mindre kurser i nämnda ämnen. Men på samma gång i de ämnen, som
gåfve de olika studieriktningarna deras typiska prägel, en bestämd skillnad
i kurs- och timplan mellan real- och latinlinjen upprätthållits, hade kommittén
i öfriga ämnen låtit hitillsvarande, tämligen obetydliga och svagt
motiverade olikheter mellan de båda linjerna falla och därigenom närmat
dem intill hvarandra. Samma kurser för gymnasiets båda linjer hade
alltså uppställts i följande nio ämnen: kristendom, modersmålet, tyska,
franska, historia, geografi, naturhistoria, filosofi och teckning. Härigenom
blefve möjligt, att då lärjungarnas antal eller andra omständigheter icke
lade bestämda hinder i vägen därför, samundervisning mellan de båda
linjernas lärjungar af samma ring kunde äga rum i alla de ämnen, som å
båda linjerna hade samma timtal och kurser. Däremot borde den samundervisning
mellan lärjungar af två olika årsklasser, hvilken för närvarande
någon gång förekomme, undvikas såsom afgjordt hinderlig för de
ifrågavarande årsklassernas framsteg.

Borttagandet af onödiga och någon gång godtyckliga skillnader i de
båda linjernas ämneskurser samt anbefallandet af samläsning, där sådan
kunde förekomma, skulle medföra en ganska väsentlig besparing för statsverket
och komma att åt ett och annat glest befolkadt gymnasium rädda
dess tillvaro, åtminstone dess rätt att finnas till å båda linjerna. Dessa
åtgärder skulle jämväl lända undervisningen till gagn, därigenom att läraren
finge endast en lärokurs i ämnet att föredraga och sålunda kunde
ägna mera tid och uppmärksamhet åt dennas planläggande och utarbetande.

Ett af det nya gymnasiets mest utmärkande drag vore den valfrihet,
kommittén ansett sig böra föreslå i dess öfre ringar. För de lärjungar,
som så önskade, vore nämligen medgifvet att under de två sista åren °vid
läroverket inskränka såväl skoltimmarnas antal som ämneskretsen för att
mera kunna samla sina studier. Alla ynglingar å samma linje behöfde,
enligt den föreslagna organisationen, icke, såsom hittills vid studentexamen,
ha sina kunskaper stöpta i nästan en och samma form, utan fordringarna
kunde inom vissa gränser lämpas efter hvars och ens olika fallenhet.
Därigenom främjades naturligen i hög grad lärjungens öfvergång till mera
själfständiga specialstudier. Genom en sådan anordning komme gymnasiet
att i enlighet med lärjungens utvecklingsgång uppdelas i tvenne stadier:
det ena, omfattande de två lägre ringarna, med valfrihet endast mellan
bildningslinjer; det andra, omfattande de båda högre ringarna, med val -

Kurigl. Maj\tx Nåd. Proposition N:o 50.

frihet inom vissa gränser äfven mellan den valda linjens ämnen. Allteftersom
lärjungen utvecklades från gosse till yngling och hans anlag tydligare
framträdde, finge han alltså tillfälle att småningom enligt håg och
fallenhet specialisera sina studier i en viss riktning. De organisatoriska
förändringar, hvilka kommittén sålunda förordat, torde befinnas ägnade
att hos de äldre lärjungarna främja ökad ^Overksamhet och därigenom
göra gymnasiet i högre grad än de nuvarande sjätte och sjunde klasserna
skickadt att bli ett mellanled mellan skola och högskola.

De omgestaltningar, hvilka för öfrigt borde , vidtagas i det högre
skolstadiets undervisningsplan, vore icke så genomgripande som de, hvilka
i fråga om de lägre klasserna funnits erforderliga. En afsevärd ändring
i undervisningsplanen måste dock följa af den föreslagna öfverflyttningen
af vissa ämnen och delar af ämnen till gymnasiet. En nödvändig konsekvens
häraf blefve, att de latinsk-romanska bildningselementen i någon
mån måste träda tillbaka. Däremot hade kommittén ansett sig böra bereda
större utrymme åt de germanska och de speciellt nationella, äfvensom, åt
de reala bildningselementen. Och där det utan förfång för gymnasiets
uppgift att grundlägga vetenskaplig bildning varit möjligt, hade kommittén
jämväl låtit sig angeläget vara att inskränka sådana delar i undervis
ningen, som vore af öfvervägande formalistisk ant, såsom den dogma
tiska framställningen af de kristna lärosatserna, öfningarna att öfversätta
från svenska till latin och franska, den geometriska problemlösningen
o. s. v. Slutligen hade kommittén, i öfverensstämmelse med nu för tiden
allt starkare framställda reformkraf, föreslagit åtgärder i syfte att särskilt
å högsta stadiet inskränka antalet af obligatoriska ämnen för att därigenom
framkalla en tidigare specialisering och jämväl minska faran för

öfveransträngning. .

Beträffande ämneskretsen å gymnasiet hade inga andra förändringar
föreslagits, än att geografi införts som själfständigt ämne i de två första
ringarna, filosofisk propedeutik gjorts till ett frivilligt ämne, samt att naturhistoria
i stället för matematik införts å timplanen för de lärjungar, som
läste grekiska.

Angående den filosofiska propedeutiken ville kommittén erinra därom,
att af 1890 och 1893 års kommittéer föreslagits att från timplanen aflägsna
detta ämne, samt att i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 samma förslag
upptagits i den form, att blott en del däraf, psykologien, skulle läsas
frivilligt utom schemat. I båda förslagen hade ingått, att hvad som
behöfdes af logiken skulle meddelas å modersmålets lärotimmar. Mot
den filosofiska propedeutikcns uteslutande från timplanen hade visserligen
upprepade gånger framhållits, att ämnet hade en afsevärd betydelse för den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 50.

bildning, de högre allmänna läroverken hade till uppgift att bibringa.
Denna omständighet finge emellertid enligt kommitténs mening ej vara
allenabestämmande, ty det funnes så många ämnen, om hvilka samma omdöme
gällde, att gymnasiet omöjligen kunde rymma dem alla. Här, liksom
vid uppgörandet af hvarje undervisningsplan, måste man söka att till undvikande
af månglasen noga begränsa ämneskretsen och att i detta syfte
tillse,. hvad som vore mera eller mindre nödvändigt. Då nu en inskränkning
i antalet af de ämnen, som för närvarande vore upptagna å timplanen
vore synnerligen önskvärd, ville det synas, som om filosofisk propedeutik
lättare än något af de öfriga ämnena skulle kunna uteslutas. Till stöd
för denna uppfattning ville kommittén bland annat hänvisa till den omständigheten,
att ämnet saknades å undervisningsplanen i de flesta andra
länder, äfven i sådana, där på grund af språkförhållandena ämnesträngseln
i skolorna vore mindre än hos oss. Kommittén hade icke ansett
sig kunna förlägga logiken till modersmålets lärotimmar, dels därför att
dessa i alla händelser komme att blifva starkt upptagna, dels därför att
garanti för lärarens kompetens att äfven handhafva undervisningen i logik
ej alltid förefunnes. För att dock gifva de lärjungar, som ansåge sig ”ha
särskilt gagn af den filosofiska propedeutiken ''eller vore intresserade” för
densamma, tillfälle att däri erhålla undervisning, hade kommittén föreslagit,
att ämnet såsom frivilligt skulle ställas utom timplanen.

Nu gällande undervisningsplan för A-linjen upptoge icke naturhistoria,
men däremot matematik till ett omfång, något understigande den
kurs, som å B-linjen meddelades. Kommittén åter ville föreslå, att det
förstnämnda ämnet, men ej det senare, skulle i de båda högsta ringarna läsas
af de lärjungar, som valde grekiska. Antagligt vore, att, därest den föreslagna
läroverksorganisationen blefve genomförd, grekiska språket endast
komme att läsas af sådana lärjungar, som för sina framtida universitetsstudier
vore i behof af insikter i ämnet, således företrädesvis blifvande
teologer och filologer. A de lefnadsbanor, på hvilka ifrågavarande lärjungar
en gång komme att inträda, torde det matematiska vetande, som i
de högsta årsklasserna bibringades, sällan eller aldrig komma till användning
och därför kunna, anses som jämförelsevis gagnlöst. Ett vida värdefullare
moment i nutidens bildning vore enligt kommitténs mening en
vidgad kännedom om de naturhistoriska företeelserna och lagarna,”icke
minst , därför att den biologiska forskningens resultat gåfve anledning till
åtskilliga för den enskildes, lifsåskådning betydelsefulla spörsmål, ”med
hvilka hvarje vetenskapligt bildad man i någon mån måste vara förtrogen,
och hvilka det icke minst för prästmannen borde vara af vikt att känna.’
Under sådana omständigheter kunde det icke vara lämpligt, att någon af

Kxmrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gymnasiets lärjungar utestängdes från möjligheten att begagna sig af
undervisningen uti ifrågavarande ämne. Och med särskild hänsyn därtill,
att prästerna hade åt sig anförtrodd uppsikten öfver folkundervisningen,
borde allra minst de lärjungar, som skulle utbilda sig till församlingslärarens
kall, förmenas att i nämnda, för vår tids vetande viktiga ämne
erhålla all den kunskap, läroverket vore i stånd att meddela.

Det vore redan framhållet, att anordnandet af en efter det lägre
stadiets mottaglighet afpassad, enhetlig skola för bibringande af allmän
medborgerlig bildning gjorde nödvändigt, att latinet uppflyttades från
fjärde klassen till gymnasiet, med andra ord att den nuvarande sexåriga
latinkursen afkorlades till fyraårig. Men härvid inställde sig det spörsmålet,
huruvida den af kommittén föreslagna åtgärden vore förenlig med
det allmänna läroverkets uppgift att grundlägga vetenskaplig bildning.
Denna fråga hade länge stått på dagordningen; olika hade svaren utfallit
äfven bland de mest sakkunnige, och för de olika svaren hade anförts
tungt vägande skäl. Teoretiskt sedt, kunde frågan om latinets uppflyttning
till gymnasialstadiet anses utdebatterad. Det viktigaste, som
kunde sägas för och emot den föreslagna anordningen, hade under frågans
behandling i olika kretsar blifvit anfördt. Kommittén hade därför kunnat
inskränka sig till att i korthet sammanföra de grunder, som varit bestämmande
för dess uppfattning uti ifrågavarande fall.

Så länge latinet utgjort vetenskapens universella språk, hade det
varit nödvändigt för enhvar, som ville tillägna sig en bildning utöfver
omiånget för den allmänna folkbildningen, att vara väl förtrogen med
romarspråket så i tal som i skrift. Att latinet under sådana förhållanden
skulle vara ett hufvudämne vid alla högre läroanstalter, vore helt naturligt.
Dessa förhållanden hade emellertid ändrats. De olika ländernas, särskildt
de stora kulturstaternas, folkspråk både som medel för vetenskaplig meddelelse
öfvertagit latinets förutvarande roll, och frånsedt den klassiska
språkvetenskapen cell i viss mån den beskrifvande naturhistoiien, kunde
man säga, att på latin författade vetenskapliga arbeten numera hörde till
sällsyntheterna, ett förhållande, som vore helt naturligt, bland annat på
den grund, att ett språk, som under långliga tider varit dödt, icke kunde
äga tillräckliga medel att gifva uttryck åt de mångfaldiga nya begrepp,
som den raskt framåtskridande moderna utvecklingen skapat.

Det vore emellertid i pedagogikens historia en mycket vanlig företeelse,
att en antagen skolform tämligen länge öfverlefde de kulturförhållanden,
af hvilka den framkallats. Äfven sedan latinet upphört att vara
den vetenskapliga världens mellanfolkliga tungomål, hade det fortfarit att
vara de allmänna läroverkens hufvudämne, för hvars bibehållande i orubbadt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

bo nya grunder blifvit andragna. Latinet vore, hade det nu sagts, den yppersta
gymnastik för tanken och såsom sådan oumbärligt för hvar och en,
som gjorde anspråk på en högre bildning. Kommittén lämnade därhän,
huruvida detta påstående under någon tidsperiod varit berättigad^ numera
vore det förvisso ohållbart, sedan de moderna ämnena undergått den pedagogiska
bearbetning, att de som formella bildningsmedel kunde ersätta, ja,
i vissa fall öfverträffade latinet. Den på omsorgsfull och noggrann undersökning
af det faktiskt gifna grundade metod, som utmärkte vetenskapen
i våra dagar, kräfde ingalunda som nödvändig förberedelse det slags förståndsodling,
som vore den formellt grammatiska latinundervisningens frukt.
De funnes till och med, som menade, att den andliga träning, som vunnes
under den långa latinkursen, snarare hindrade än främjade tillägnandet
af en exakt forskningsmetod.

Med särskild kraft hade framhållits, att ett grundligt latinstudium
skulle vara en oundgänglig eller åtminstone ytterst viktig förutsättning
för språkvetenskapliga studier i allmänhet. Denna uppfattning kunde ha
varit berättigad, så länge endast det skrifna, på papperet fastade språket
utgjorde föremål för vetenskapsmannens undersökning. Sedan man emellertid
kommit till insikt därom, att språket lefde i och med den individ,
som talade det, och att därför det talade språket under dess olika utvecklingsskeden
först och främst borde utgöra föremål för forskningen, hade
språkvetenskapen undergått en fullständig omdaning, som jämväl sträckte
sina välgörande verkningar till undervisningen vid de allmänna läroverken.
Om de framsteg, som på såväl det ena som det andra området blifvit
gjorda, och som gifvit vårt land en rangplats bland öfriga kulturstater,
kunde utan öfverdrift sägas, att de kommit till stånd snarare trots än
genom latinet. Med den ändrade uppfattning i afseende på språkvetenskaplig
metod, som numera gjorde sig gällande, vore de moderna språken,
såsom mera allsidigt belysande de språkliga lifsyttringarna, en bättre
grundläggning för fortsatta studier än latinet, hvilket såsom ett dödt och
stelnadt språk ej kunde undgå att bibringa en falsk eller åtminstone ensidig
uppfattning af språkets egentliga väsen.

Det skäl, som i våra dagar vanligast torde framhållas till försvar
för latinets förhärskande ställning vid läroverken, vore påståendet, att latinet
skulle läsas för dess bildningsinnehåll eller för att bibringa lärjungarna
kännedom om den antika kulturen. Ingen kunde, hette det,
fatta sin egen tid och dess kultur utan att känna forntiden och de förutsättningar,
på hvilka kulturen hvilade. Inskränktes latinet, befarade man,
att den klassiska bildningen i vårt land skulle sjunka och med densamma
hela vår högre bildning öfver hufvud taget, så att Sverige ej blefve i

Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

stånd att hålla jämna steg med öfriga kulturländer. Kommittén kunde i
fråga om nämnda påstående inskränka sig till att påpeka, att detsamma,
framställdt som ett försvar för latinets bibehållande i sin nuvarande ställning,
måste hvila på en missuppfattning af faktiskt gifna förhållanden.
Klassisk bildning vore en kunskap i sak; den förutsatte en ingående kännedom
om de antika folkens samhällsförhållanden, seder och bruk, korteligen
om deras andliga och materiella odling. Granskade man nu latinundervisningen
vid de allmänna läroverken, torde man sällan eller aldrig
finna, att den resulterade i en bildning af ofvannämnda art, om latinet
för öfrigt ensamt mäktade gifva en sådan. Latinundervisningen i våra
dagar vore af öfvervägande formellt, språklig art; det vore kampen med
den språkliga formen, som hufvudsakligen toge lärjungarnas krafter i anspråk.
Skulle bibringande af klassisk bildning i våra skolor vara ett
oeftergiflig! villkor för den högre odlingens vidmakthållande och förkofran,
då vore det redan nu illa beställd! med denna. Och ändock torde kunna
sägas, att Sverige väl häfdade sin plats i kulturstaternas led. Den här
berörda uppfattningen hade man alltid sökt göra gällande, så snart det varit
fråga om att skjuta latinet tillbaka. Likväl torde ingen med fog kunna
påstå, att de hittills vidtagna inskränkningarna i latinstudiet haft någon
som helst menlig inverkan på vår kultur.

Med det sagda hade kommittén dock ingalunda velat ådagalägga,
att latinet skulle vara umbärligt vid de allmänna läroverken. Kommittén
vore tvärtom lifligt öfvertygad därom, att latinet ännu i dag för det vetenskapliga
arbetet å skilda områden hade en betydelse, som ej finge underskattas.
Den tid, då romarspråket varit vetenskapens tungomål, läge ännu
ej så synnerligen långt tillbaka. Den, hvars sträfvan ginge ut på att ej
blott tillägna sig den nutida vetenskapens resultat utan äfven att i någon
mån öfverskåda densamma i dess historiska utveckling, måste därför vara
så rustad, att ej hans obekantskap med äldre tiders vetenskapliga språk
ställde ett hinder i vägen för hans forskning. Inom de vetenskaper, som
hade gamla anor, vore latinkunskap ännu mer eller mindre nödvändig för
att kunna gå till källorna, där så befunnes erforderligt. Men liksom latinets
betydelse i detta afseende motiverade dess bibehållande å de allmänna
läroverkens undervisningsplan, så måste sagda omständighet jämväl blifva
bestämmande för latinundervisningens läggning och mål. Latinet borde,
med andra ord, studeras vid de allmänna läroverken för att sätta
lärjungarna i stånd att, eventuellt med tillhjälp af ordbok, förstå en
latinsk text. Då emellertid all undervisning i språk äfven borde vara
undervisning i sak, borde lärjungen, på samma gång han öfvades att
öfversätta, jämväl få sin uppmärksamhet riktad på innehållet af det
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 8

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lästa och sålunda erhålla någon kunskap om den kultur, språket representerade.

Den uppfattning, kommittén sökt häfda angående latinstudiets uppgift,
syntes åtminstone principiellt vara erkänd i vår nuvarande skollagstiftning,
äfven om den hittills endast ofullständigt vunnit tillämpning.
Då genom nådiga kungörelsen den 22 mars 1895 det svensk-latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetspröfningen ersattes med en skriftlig öfversättning
från latin till svenska, hade nämligen målet för undervisningen i
latin undergått en väsentlig förändring. Från nämnda tid hade läroverkets
uppgift icke längre blifvit att bibringa lärjungarna förmåga att i skrift
använda latinska språket, utan endast att lära dem öfversätta lättare latinsk
text. Visserligen vore skriftliga öfversättningar till latin fortfarande anbefallda
i sjätte och sjunde klasserna. Men då något prof af denna art
icke förelädes i mogenhetsexamen, läge det antagandet nära till hands,
att nämnda öfningar bibehållits endast som ett medel för fastare inlärande
af de för uppfattningen af latinsk text nödvändiga grammatiska kunskaperna.
Att de emellertid för sagda ändamål icke vore oumbärliga, torde
enklast kunna klargöras med en hänvisning till grekiskan, där dylika öfningar
icke ansetts af behofvet påkallade.

Den nämnda förändringen i målet för latinets studium vid läroverken
möjliggjorde en väsentlig omläggning af metoden för undervisningen.
Det läge nämligen i språkstudiets egen natur, att språket måste
göras till föremål för en långt grundligare och mera ingående behandling,
om syftet vore att kunna sjanständigt använda detsamma, än om det
enbart gällde att förstå det i skrift. I förra fallet måste språkföreteelserna
så fast inläras, att de kunde korrekt återgifvas, i det senare erfordrades
endast den kännedom om dem, som vore nödvändig för att fatta
deras betydelse i det sammanhang, hvari de förekomme i litteraturen.
Den af dessa förhållanden betingade skillnaden i undervisningsmetoden
tilltoge, i samma mån lärjungen nått eu större förståndsmognad. Då det
gällde ett språk, som representerade en för den outvecklade lärjungen ännu
främmande värld, hade han för uppfattningen af den förelagda textens
innehåll i regeln ingen annan ledtråd än kännedomen om den språkliga
formen, som därför måste grundligt inpräglas och göras till föremål för
en allt annat uppslukande uppmärksamhet. A ett mognare stadium åter
underlättades förståendet af textinnehållet i väsentlig grad genom det sakliga
intresset och det mera utvecklade omdömet. I de högre klasserna behöfdes
därför icke den tidsödande nötning och exercis med de grammatiska
reglerna, som i de lägre klasserna ansetts nödvändig.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

På grund af de anförda omständigheterna hade kommittén ansett,
att, äfven om latinet uppskötes till gymnasiets första ring, lärjungarna
ändock borde kunna tillägna sig samma förmåga att öfversätta latinsk text,
som de för närvarande i mogenhetspröfningen ådagalade, allt under förutsättning
att en efter målet noga afpassad och efter lärjungarnas utvecklingsstadium
väl lämpad undervisningsmetod vunne insteg. Äfven från
gymnasiets synpunkt ansåge sig kommittén alltså kunna förorda den ursprungligen
af andra skäl föreslagna förkortningen af den nu sexåriga latinkursen.

En nödvändig följd af den föreslagna inskränkningen i latinstudiet
blefve en motsvarande förkortning af kursen i grekiska, som enligt kommitténs
förslag skulle inträda i tredje ringen. Från en del häll hade
visserligen yrkats, att detta ämne skulle helt och hållet aflägsnas från de
allmänna läroverken. Som skäl härför hade framhållits, att grekiskan icke
hade samma allmänna och omfattande betydelse för vetenskapliga studier
som exempelvis latinet, samt att antalet af de lefnadsbanor, för hvilka
insikt i grekiska vore erforderlig, vore så ringa, att dessas speciella behof
icke borde få inverka på anordningen af de allmänna läroverkens undervisningsplan.
Men äfven om så vore förhållandet, kunde dock ej bestridas,
att ett icke ringa antal af läroverkens lärjungar komrae att ägna sig åt
sådana studier, för hvilka kunskap i grekiska vore erforderlig. Och då
dessa lärjungar i allmänhet väl kunde åtnöjas med de insikter och färdigheter
i matematik och teckning, hvilka under en sjuårig lärokurs blifvit
inhämtade, måste det för dem vara af stor praktisk betydelse att under
de två sista läroåren, i stället för att studera nämnda ämnen, få göra sig
förtrogna med elementen af ett språk, om hvilket de för sina akademiska
studier måste äga kännedom. Visserligen kunde den af kommittén föreslagna
kursen i grekiska på grund af den korta lärotiden ej blifva synnerligen
omfattande. Men å andra sidan måste erinras därom, att ämnet skulle
påbörjas å ett mognare åldersstadium, än nu vore fallet, att lärjungarna
under de två sista skolåren skulle erhålla en viss valfrihet för att kunna
samla sin kraft på de ämnen, som för deras fortsatta utbildning vore af
större vikt, samt att det läge i sakens natur, att ämnet skulle komma att
väljas med större urskillning och målmedvetenhet, än under nuvarande
förhållanden plägade vara fallet. På grund af dessa och öfriga anförda
grunder hölle kommittén före, att trots kursens afkortning resultatet af
den föreslagna undervisningen i grekiska komme att blifva så pass afsevärdt,
att lärjungarna för sina fortsatta studier däraf skulle draga icke
oväsentligt gagn.

Sakta men oemotståndligt hade nutidens odling fjärmat sig från
den antika. Oupphörligt tillskapade den raskt framåtskridande utveck -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lingen nya bildningselement, som för vår tid vore oumbärligare än de
klassiska. Den fortgående frigörelsen från beroendet af antikens språk och
litteratur hade öfverallt framkallat likartade verkningar på undervisningens
område. Så godt som öfverallt kunde man skönja en sträfvan att vid
undervisningen skjuta de klassiska språken tillbaka i syfte att bereda
större utrymme åt moderna ämnen. Särskildt hade dylika sträfvanden
gjort sig gällande i våra grannländer, hvilka haft att kämpa med samma
pedagogiska olägenhet som vi, nämligen ett modernt språk mera än de
stora kulturländerna, där lärjungarna i sitt modersmål finge ett af världsspråken
så att säga till skänks.

Efter att ha lämnat en kortfattad öfversikt af hithörande företeelser
i Norge, Danmark, Preussen m. fl. länder (Betänkandet sid. 246—
249) har kommittén vidare framhållit, hurusom latinstudiets inskränkning
och den moderna bildningens starkare omhuldande vore ett gemensamt
drag, som kännetecknade våra dagars reformsträfvanden på det högre
skolväsendets område i olika länder. öfverallt hade nämligen samma
orsaker framkallat samma verkningar. Den klassiska kulturen hade så
gått in i den modernas kött och blod, att ett återgående till de gamles
litteratur på grundspråket endast för ett mindretal af de lärde vore af
nöden. Ej blott det praktiska lifvets män utan äfven många vetenskapsmän
vore i våra dagar bättre betjänta med att i skolan inhämta mindre
latin, men vidgade kurser i lefvande språk, naturvetenskap och andra
grenar af vår tids vetande. Därför måste de döda språken inom läroverket
träda tillbaka, något som flere af dessa studiers främsta målsmän
i enlighet med tidens kraf själfva påyrkat. Och om man i länder, där
latinet spelat och ännu spelade en viktig roll såsom katolska kyrkans och
romerska rättens tungomål samt såsom fornspråk, såge sig i stånd att till
båtnad för andra, i våra dagar viktigare ämnen minska dess enligt jesuitskolornas
mönster ännu alltför dominerande timantal, så borde detta med
så mycket större skäl och i vidsträcktare omfång kunna ske i Sverige, där
dylika traditioner icke verkade. De klassiska studierna skulle själfva i längden
vinna på att begränsas till gymnasiet och universitetet, där af hänsyn
till den historiska utvecklingens kraf en plats alltjämt borde för dem
beredas.

En granskning af de främmande lefvande språkens ställning å nu
gällande undervisningsplan gåfve vid handen, att franskan å det högre
skolstadiet blifvit mer omhuldad än de germanska språken. Under de
fyra sista skolåren upptoge franskan större timtal än vare sig tyskan eller
engelskan, öfning att skriftligen använda språket meddelades i franska å
läroverkets alla bildningslinjer, i tyska endast å A-linjen, i engelska endast

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

å reallinjen. I öfverensstämmelse med har påpekade förhållanden hade
ock vid tillsättning af lektorsbefattningar i främmande lefvande språk
franska ända intill senaste tider i regeln ansetts som det viktigaste ämnet,
hvadan nämnda språk förfogade öfver ett långt större antal vetenskapligt
utbildade lärarekrafter än vare sig engelskan eller tyskan. Franskan vore
ansedd som det högre stadiets hufvudspråk och toge såsom sådant i hög
grad lärjungarnas krafter i anspråk. Särskildt kräfde den detaljerade
kännedomen af franska grammatiken, som vore erforderlig för det skriftliga
mogenhetsprofvets afläggande, en tid, som ej uppvägdes af den därigenom
erhållna vinsten, och som bättre och mera fruktbärande kunde
nedläggas på ett grundligare inlärande af de för oss viktigare germanska
språken.

Vår nuvarande undervisningsplan utgjorde i viss mån ännu en återspegling
af den tid, då Frankrike gått i spetsen för den europeiska civilisationen,
och då franskan varit det förfinade umgängeslifvets mellanfolkliga
tungomål. Men det förhärskande inflytande, Frankrike en gång i kulturellt
afseende utöfvat, vore i aftagande, i samma mån som de olika staterna,
särskildt de germanska, alltmera sträfvade att fota sin bildning på inhemsk
grund. Med afseende å geografiskt läge, härstamning, språk, politisk,
social och religiös åskådning befunne sig Sverige närmare de germanska
länderna än Frankrike. På många och synnerligen vidsträckta kulturområden
vore våra förbindelser, särskildt med Tyskland, långt talrikare än
med Frankrike. Den hastigt uppblomstrande tyska industrien hade i många
fall utträngt den franska från den svenska marknaden, och under de
senare årtiondena hade våra handelsförbindelser med Frankrike relativt
aftagit, med Tyskland åter i betydande grad tilltagit. Allbekant vore
dessutom, hvilken betydelse den tyska vetenskapliga litteraturen hade för
hela vår högre odling. Hvad åter anginge engelskan, torde man kunna
påstå, att den, frånsedt förhållandena i de romanska länderna, som mellanfolkligt
språk spelade en vida större roll än franskan. Alltnog, franskans
kulturella betydelse för vårt land hade minskats, tyskans däremot ökats,
och efter dessa förhållanden måste de allmänna läroverkens undervisningsplan,
som i sin mån borde utgöra ett uttryck för samtidens kultur, afpassa
s.

Kommittén hade med dessa uttalanden för ingen del velat underskatta
den inverkan, franskan på den högre bildningen utöfvat och ännu
utöfvade. Som de högre samhällsklassernas språk hade franskan på sin
tid varit en främjare af god ton och bidragit till umgängesformernas förfining.
Dess logiska klarhet hade utöfvat en tuktande och fostrande inverkan,
och som formellt bildningsmedel hade franskan ännu en rang -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

plats bland öfriga moderna språk. Enligt kommitténs mening vore det
emellertid i första hand kulturförhållandena och först i andra hand de
olika ämnenas pedagogiska värde, som borde vara afgörande för dessas
ställning å läroverkens undervisningsplan. Under sådana omständigheter
måste franskan träda tillbaka. Den vore visserligen ett viktigt moment i
den högre bildningen, men ej så viktigt, att den kunde få intaga den
framskjutna ställning, som hittills varit densamma beredd.

Då enligt kommitténs förslag franskan borde vara ett frivilligt ämne
i realskolan, och då vidare latinet inträdde i gymnasiets första ring, hade
franskan, som i öfverensstämmelse med kommitténs uppfattning angående
bildningslinjernas förhållande till hvarandra ansetts böra likställas å realoch
latingymnasiet, ej kunnat få plats förr än i andra gymnasieringen.
Denna inskränkning i kursens längd nödvändiggjorde en omläggning af
ämnets studium af samma art, som beträffande latinet redan blifvit närmare
utvecklad. Enligt kommitténs mening borde alltså de franska skriföfningarna
och det franska skrifprofvet i studentexamen bortfalla, studiet af
grammatiken, särskildt syntaxen, väsentligen inskränkas och undervisningen
koncentreras på uppgiften att bibringa lärjungarna förmåga att förstå fransk
text samt kännedom om för franska kulturen karakteristiska drag, vunnen
i samband med litteraturläsningen.

De franska skriföfningarna borde däremot enligt kommitténs mening
ersättas af dylika i tyska och tyskt skrifprof i studentexamen anordnas för
läroverkets samtliga lärjungar. En följd häraf, liksom af kommitténs uppfattning
för öfrigt angående detta språks betydelse, vore, att tyskan å det högre
stadiets undervisningsplan måste erhålla ett större utrymme än för närvarande.
De olika språkens ställning å gymnasiet och i realskolans fem lägre klasser
framginge för öfrigt bäst af följande

öfversikt af de främmande språkens timplan.

Språk	Realskolan	Realgymnasiet	Latingymnasiet
1	2	3	4	5	I	II	III	IV	I	II	III	IV
Tyska......	6	6	6	5	4	2	2	2	2	2	2	2	2
Engelska.....	—	—	—	5	5	3	3	3	3	2	2	2	2
Franska.....	—	—	—	—	—	—	4	4	4	—	4	4	4
Latin......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	6	6	6	6
Grekiska.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	(7)1	(7)1
S:a språktimmar	6	6	6	10	9	5	9	9	9	10	14	14(21)	14(21)

1 Alternativt mot matematik (5 tim.) och teckning (2 tim.).

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Denna sammanställning gåfve vid handen, att för lärjungar, som
fortsatte å realgymnasiet, de tre främmande lefvande språken, tyska, engelska
och franska, skulle inträda i nu nämnd ordning och med tre års
mellanrum mellan det första och andra samt mellan det andra och tredje.
Det föreslagna timtalet utvisade, att tyskan på gymnasialstadiet blifvit icke
oväsentligt stärkt, att engelskan i hufvudsak bibehållit sin nuvarande ställning,
samt att franskan, trots kursens förkortning, erhållit så stort utrymme,
att, därest den franska skrifningen samt det detaljerade studiet
af syntaxen borttoges, lärjungarna det oaktadt borde erhålla ungefär samma
förmåga att förstå fransk litteratur, som de för närvarande ådagalade i
mogenhetspröfningen.

De lärjungar, som fortsatte å latingymnasiet, hade, i öfverensstämmelse
med kommitténs uttalade uppfattning, i tyska och franska fått
samma kurser som de öfriga lärjungarna. I engelska åter vore timtalet å
latingymnasiet mindre än å realgymnasiet, beroende därpå, att öfningar i
engelsk skrifning såsom förberedelse för skriftligt prof i studentexamen å
förstnämnda linje lika litet som för närvarande ansetts böra ifrågakomma.
I trots häraf borde, såsom en jämförelse mellan den nyss lämnade öfversikten
och nu gällande timplan gåfve vid handen, lärjungarna å latingymnasiet
och särskilt de, som läste grekiska, vid afgången från läroverket ha inhämtat
icke obetydligt större kunskaper i engelska, än motsvarande lärjungar
för närvarande erhölle. A latingymnasiet tillkomme emellertid ett
och för några lärjungar två främmande språk, latin och grekiska. Den
för kommittén vägledande organisatoriska grundtanken, att det lägre skolstadiet
borde ha till uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning, och
att därför sådana ämnen, som mera tillhörde fackbildningen, borde förläggas
till det högre stadiet, komme sålunda att draga med sig den följden,
att latingymnasiet blefve starkt belastadt af nyinträdande språk, i det att
latinet inträdde i första, franskan i andra och grekiskan i tredje gymnasieringen.
En dylik anordning af språkundervisningen hade i den pedagogiska
diskussionen framkallat allvarliga betänkligheter, och kommittén hade
därför anledning att vänta, att dess förslag i denna punkt komme att blifva
föremål för gensagor. På grund häraf ville kommittén erinra därom,
att vid uppgörande af en läroverksorganisation hänsyn måste tagas till så
många och sinsemellan stridiga faktorer, att det — liksom ofta händer
vid praktiska frågors afgörande — icke sällan blefve nödvändigt att för
undvikande af en större olägenhet afstå från en mindre fördel och, omvändt,
att för vinnande af en större fördel hålla till godo med en mindre
olägenhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Språkträngsel vore för öfrigt en olägenhet, som måste vidlåda hvarje
läroverksorganisation, så länge det högre allmänna läroverket ansåges böra
lämna undervisning i ej mindre än fem främmande språk. Ett afgörande
bevis för detta påstående funne kommittén i den omständigheten, att, alltsedan
det allmänna läroverket genom 1849 års kungl. cirkulär fått den
form, det sedermera i hufvudsak bibehållit, ännu ingen undervisningsplan,
åtminstone för nioårig lärokurs, blifvit till efterrättelse föreskrifven, däri
ej språken varit hopade i minst lika hög grad som i den af kommittén
föreslagna. Enligt 1856 års stadga hade fyra främmande språk inträdt under
en följd af tre år, nämligen franskan i andra, latinet och tyskan samtidigt
i tredje samt grekiskan i fjärde klassen. Enligt 1859 års stadga hade fyra
främmande språk följt omedelbart på hvarandra, nämligen tyskan i andra,
latinet i tredje, grekiskan i fjärde och franskan i femte klassen. Något
bättre hade anordningen af språken ställt sig enligt 1865 års kungörelse, hvari
föreskrifvits, att tyskan skulle påbörjas i första, latinet i tredje, grekiskan i
nedre femte och franskan i öfre femte klassen; men då lärokursen genom
1869 års kungörelse afkortats till nioårig, hade språkträngseln blifvit kännbarare,
i det att tyskan inträdt i första, latinet i andra, grekiskan och franskan
i fjärde klassen. Slutligen hade dels i nådigt cirkulär år 1873 dels
ock i 1878 års stadga, hvars bestämmelser i här berörda afseende ännu vore
gällande, föreskrifvits, att tyskan skulle inträda i första, latinet i fjärde,
franskan i femte och grekiskan i nedre sjätte klassen. Tilläggas borde, att
ingen lärjunge, som läste alla de här nämnda språken, varit skyldig att
läsa engelska, hvadan alltså för ingen lärjunge mera än fyra främmande
språk varit obligatoriska. Det anförda torde vara tillräckligt för att påvisa,
huru oundviklig språkträngseln i själfva verket vore, allra helst om man,
såsom kommittén ansett sig böra föreslå, fordrade, att läroverkets samtliga
lärjungar skulle inhämta kännedom jämväl om engelska språket.

Under sådana omständigheter blefve frågan icke längre, om språkträngsel
kunde undvikas eller ej, utan fastmer på hvilket stadium densamma vållade
minsta olägenheten. Först och främst borde då erinras därom, att den
föreslagna anordningen vore en nödvändig följd af den organisation, kommittén
i öfverensstämmelse med sitt uppdrag sökt åvägabringa, samt att
de behjärtansvärda syften, som man med de organisatoriska förändringarna
velat vinna, måste gifvas till spillo, därest de främmande språken, såsom
hittills varit fallet, skulle hopas i de lägre klasserna. Vidare syntes de
anmärkningar, som man i allmänhet brukade rikta mot språkträngseln,
tala för den uppställda frågans lösning i den af kommittén föreslagna
riktningen. Ty om det förhölle sig så, att fara för en förblandning af de
omedelbart på hvarandra inträdande språken vore för handen, borde kom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

mittens undervisningsplan gifva anledning till mindre farhågor än den
nuvarande, enligt hvilken, såsom ofvan påpekats, latinet inträdde i fjärde,
franskan i femte och grekiskan i nedre sjätte klassen. Det vore åtminstone
i mycket hög grad sannolikt, att den inognare lärjungen skulle ha
lättare att hålla språken i sär än den mindre mogne. Om det ytterligare
förhölle sig så, att det elementära studiet af de många språken innebure
fara för öfveransträngning, såge kommittén ingen giltig grund, hvarför
man just i detta fall skulle vända upp och ned på den allmängiltiga satsen,
att de större bördorna borde läggas på de starkare skuldrorna. Och
om det slutligen vore sant, att undervisningsplanens belastning med många
språktimmar vore ägnad att gifva lärjungarnas bildning en ensidig prägel,
så borde erinras om en mycket behjärtansvärd uppfostringsregel, nämligen
att den tidigare utbildningen, såvidt möjligt vore, borde vara allsidig,
samt att specialiseringen, vare sig i språklig eller hvilken annan riktning
det än månde vara, borde vidtaga å ett mognare stadium.

Det återstode emellertid att tillse, huruvida de speciella invändningar,
som riktats mot en anordning sådan som den föreslagna, vore så
starka, att den ståndpunkt, kommittén på ofvan angifna grunder intagit,
borde uppgifvas. Emot språkträngseln, sådan den tedde sig särskilt i
kommitténs förslag, hade erinrats, att inlärandet af de formrika språkens
element kräfde ett mekaniskt minnesarbete, som hellre borde förläggas till
de lägre klasserna än till de högre, där detta studium skulle komma att
ge undervisningen en öfvervägande formell läggning, som ej motsvarade
den mognare ungdomens intellektuella behof.

Kommittén hade ej ansett sig behöfva till diskussion upptaga
den frågan, huruvida de döda språkens element vore en särskild! för
de yngre lärjungarna lämplig andlig näring. Erfarenheten hade i detta
afseende lämnat bevis, som ej kunde jäfvas (Betänkandet sid. 255). Däremot
ville kommittén framhålla, att frågan, huruvida inlärandet af ett
ämnes element skulle vålla öfveransträngning eller öfver hufvud taget ej
passa för de äldre lärjungarna, långt mindre berodde på objektiva omständigheter,
som vore att söka i ämnenas egen natur, än på subjektiva
förhållanden, såsom lärjungarnas anlag, lärarnas fordringar och sätt att
undervisa i öfrigt. Vore det så, att alla lärjungarna tvingades läsa samtliga
de ifrågavarande språken, vidare att endast ett mål för undervisningen
i desamma kunde tänkas, och slutligen att endast en metod vid denna
undervisning kunde följas, då, men först då, hade den gjorda invändningen
den allvarliga innebörd, man icke sällan vore benägen att tillmäta densamma.
Men det förhölle sig förvisso icke så. Somliga lärjungar hade
håg och fallenhet för språkstudier, andra icke. De förra inhämtade ele Bih.

till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

menten af ett främmande språk raskt och lätt, särskilt då en fond af
språklig bildning redan vore för handen, de senare långsamt och med möda.
Under sådana förhållanden komme de olägenheter, som man af kommitténs
förslag befarat, att i samma mån minskas, som lärjungarnas frihet i
valet af de främmande språken ökades. Granskade man kommitténs undervisningsplan
jämte dess förslag angående valfrihet, skulle man finna,
att språktvånget i kommitténs organisation vore mindre än enligt någon
af de ofvan omnämnda förordningarna.

Garantierna mot ett oriktigt val i fråga om språken vore för öfrig!
större i kommitténs förslag än i någon hittills föreskrifven undervisningsplan.
En jämförelse med nu gällande bestämmelser torde bevisa detta påstående.
För närvarande afgjordes ofta frågan, om en lärjunge i fjärde
klassen skulle läsa latin, af mycket tillfälliga bevekelsegrunder. Och i
nedre sjätte klassen valde många lärjungar grekiska, ej af utpräglad fallenhet
för ämnet, utan af bristande fallenhet för eller motvilja mot matematik.
Följden häraf blefve, att B-linjen och A-linjen rekryterades af en del lärjungar,
som för språkliga studier vore synnerligen obekväma. Lades härtill
språkens fasta och obligatoriska ställning i den nuvarande undervisningsplanen,
så vore helt naturligt, att de många språken ej sällan komme att
kännas som en tryckande börda. Enligt kommitténs förslag uppskötes
valet af såväl latinet som grekiskan två år, hvadan detta val kunde ske
med mera målmedvetenhet, då håg och anlag tydligare framjträdt. Vidare vore
att märka, att ingen lärjunge frestades att välja grekiska af motvilja mot
något annat ämne, då ju detta under alla omständigheter kunde bortväljas.
Slutligen borde erinras, att, om en lärjunge funne sig ha handlat
oklokt genom att ingå på latinlinjen, det stode honom fritt att medelst
bortval af latinet rätta sitt misstag. Korteligen, enligt kommitténs förslag
vore all utsikt för handen, att endast de lärjungar komme att läsa de
många språken, hvilka för dylika studier vore särskildt intresserade. Men
i fråga om så anlagda lärjungar hade den framställda invändningen ingen
betydelse.

Emellertid torde det förhålla sig så, att kraften af denna invändning
i första hand vore beroende på uppfattningen angående den metod, som
vid språkundervisningen å det föreslagna gymnasiet kunde och borde följas.
I detta afseende rådde olika meningar, särskildt beträffande latinet. Under
långa tider hade detta språk varit förhärskande i de lägre klasserna, där
dess uppgift ansetts företrädesvis vara att tjäna som medel för de ungas
formella utbildning. På grund af denna omständighet i förening med latinets
tidiga inträdande hade en kraftig grammatisk exercis för begynnelsestudiet
i detta ämne blifvit ett så utmärkande drag, att den under

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

tidernas lopp och genom traditionens makt i den pedagogiska uppfattningen
så att såga sammanvuxit med sj''lifva föreställningen om latinstudium öfver
hufvud taget. Denna uppfattning vore så fast rotad, att personer funnes,
so in hade svårt för att tänka sig en latinundervisning i det enkla, praktiska
syftet att lära lärjungen förstå innehållet af en lättare text, och som därför
ansåge en undervisning utan den traditionella dressyren vara helt och
hållet förfelad, korteligen icke vara någon undervisning i latin.

Kommittén hade emellertid redan framhållit, att latinets ändrade
ställning med afseende på tiden för dess inträdande och undervisningens
mål möjliggjorde en fullständig omläggning af själfva studiesättet, hvarigenom
det formellt grammatiska elementet komme att väsentligen inskränkas
och det sakliga innehållet trädde mera i förgrunden. Och hvad kommittén
i detta afseende beträffande latinet anfört, gällde till alla delar franskan
med den ändrade ställning, detta språk i den föreslagna läroverksorganisationen
skulle komma att intaga. Hvad slutligen grekiskan anginge kunde
kommittén hänvisa till den undervisning, som för närvarande lämnades
i detta ämne. Oaktadt nämnda språk först inträdde i sjätte klassen, och
oaktadt detsamma vore långt formrikare än latinet, hade, kommittén veterligen,
ingen klagan försports däröfver, att inhämtandet af de nödiga elementen
skulle öfver höfvan anstränga lärjungarnas minne eller gifva undervisningen
en för den mognare ungdomens andliga behof mindre lämplig
läggning. De förändringar i afseende på undervisningsmetoden, kommittén
sålunda påyrkat, kunde ej genomföras i ett slag, utan endast så småningom.
Men i samma mån så skedde, i samma mån komine den invändning, som
nyss till sin innebörd granskats, att förlora i kraft.

Hvarje läroämne kräfde inlärandet af en mängd minnessaker. Men
det vore omöjligt att låta alla skolans ämnen påbörjas i de lägre klasserna;
några måste uppskjutas till de högre. Den faktor, som härvid i första
hand borde vara bestämmande, vore det af kulturförhållandena betingade
bildningsbehofvet. Om på grund häraf ett ämne ansåges böra inträda först
å det " högre stadiet, då blefve det vederbörandes sak att medgifva nödig
valfrihet samt att lämpa fordringar och metod efter lärjungarnas utvecklingsståndpunkt.
Så förhölle sig med alla ämnen såväl med dem, som
uppskötes till gymnasium, som med dem, hvilka uppskötes till universitetet.
Och det funnes intet i de döda språkens natur, som^ berättigade
dessa ämnen till en undantagsställning i förevarande fall. Erfarenheten
gåfve tvärtom vid handen, att dessa språk med framgång kunde påbörjas
efter aflagd mogenhetsexamen lika väl som så många andra lika formrika
och lika kräfvande språk, hvilkas elementära studium vore förlagdt till
universitetet. Det vore då egendomligt, om ej samma språk med fram -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gång kunde påbörjas å gymnasiet, hvilket kommittén, bland annat genom
den föreslagna valfriheten, i allmänhet gifvit en efter studiesättet vid universiteten
mera lämpad planläggning.

_ På grund af anförda skäl hade sålunda kommittén ansett, att den
särskilda anmärkning, som riktats mot anordningen af språkundervisningen
å det föreslagna latingymnasiet, såsom beroende på missuppfattning, icke
vore af beskaffenhet att kunna föranleda till uppgifvande af den ståndpunkt
kommittén intagit.

I öfverensstämmelse med sin uppfattning angående de allmänna
läroverkens mål hade kommittén vidare funnit att, såsom i fråga om realskolan
framhållits, de nationella bildningselementen äfven å gymnasiet borde
stärkas. Till främjande af detta mål ville kommittén föreslå, att modersmålet
å gymnasiet skulle erhålla ökad tid, att det måtte ingå som examensämne
i studentexamen samt att historien, trots geografiens afsöndring, finge
behålla den åt ämnet nu anslagna tiden så godt som oafkortad. Den stärkta
ställning, som blifvit nämnda ämnen beredd, borde enligt kommitténs mening
företrädesvis användas till ett utförligare studium af fosterlandets
språk och litteratur, dess natur och befolkningsförhållanden, dess inre
historia under senare tider, äfvensom dess stats- och samhällsskick. Därvid
hade äfven, såsom af undervisningsplanen närmare framginge, tillfällena
till upplysande sidoblickar på de skandinaviska grannfolkens historia
och litteratur kunnat ökas, så att lärjungarna genom jämförelse
med dessa närsläktade folks kultur kunde erhålla en klarare uppfattning
af vår egen.

I afseende å den gymnasiets kurs afslutande pröfningen, som hädanefter
äfven officiellt — liksom den redan länge kallats af hvar man —
skulle benämnas studentexamen, hade kommittén ansett sig böra föreslå
flera ändringar. En del af dessa vore mer eller mindre omedelbara konsekvenser
af de ändringar i läroverkens organisation, timplan och lärokurser,
hvilka kommittén förordat, såsom franska skrifningens borttagande, tysk
skrifnings införande för alla lärjungar och modersmålets upptagande
bland ämnen, som kunde förekomma i den muntliga examen. Andra
ändringar sammanhängde med förslaget om en viss valfrihet i gymnasiets
bägge öfverstå ringar, hvaraf blefve en naturlig följd, att en mot valfriheten
svarande begränsning måste göras i minimifordringarna för examens
godkännande. Slutligen hade kommittén ock velat inrätta examen
så, att omdömet öfver densamma måtte så litet som möjligt varda beroende
af tillfälligheter och så mycket som möjligt motsvara lärjungens verkliga
ståndpunkt. Därför hade beträffande läroverkens egna lärjungar ansetts
lämpligt stadga, att hänsyn äfven borde tagas till föregående kännedom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

om dom, och åt examen med lårjungar från enskild undervisning hade
kommittén sökt bereda längre tid.

Angående de mera detaljerade bestämmelserna för studentexamen
torde jag få hänvisa till det förslag till stadga för denna examen och
grunderna därför, som återfinnas i kommitténs betänkande sid. 341—372.

Valfrihet å högsta stadiet.

I afseende å den viktiga nyhet, som föreslagits till införande i gymnasiets
båda högsta ringar och som mer än något annat borde kunna bidraga
att göra dessa till en lämplig förskola för mera själfständiga studier,
nämligen valfriheten, har kommittén förordat följande till intagande i den
nya läroverksstadgan afsedda

Bestämmelser angående valfriheten.

l:o.

Lärjunge, som blifvit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger, efter
därom af målsman gjord skriftlig anmälan hos rektor, rätt att vid läsårs
början bortvälja ett å timplanen förekommande läro- eller öfningsämne,
eller ock tvenne sådana ämnen, såvida dessa i högsta ringen tillsammans
ej upptaga mera än 6 timmar i veckan. Härvid bör dock iakttagas:

att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i kristendom med
undantag af dem, hvilka enligt § . . . blifvit därifrån frikallade, börande
den befrielse, som tillkommer ifrågavarande lärjungar, icke medföra någon
inskränkning i den rätt till bortväg som eljest skulle dem tillkomma;

att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i modersmålet; samt

att lärjunge, som åtnjuter undervisning i grekiska, jämväl skall deltaga
i undervisningen i latin och tyska.

Lärjunge å reallinjen, som bortvalt matematik, äger rätt att efter
samråd med vederbörande lärare följa undervisningen i de delar af ämnet,
hvilka han behöfver inhämta för att kunna tillgodogöra sig undervisningen
i fysik.

2:o.

1. Lärjunge, som vid flyttning till tredje ringen icke eller endast
till en del användt sin rätt till bortval, äger att sedermera vid läsårs
början, äfvensom vid anmälan till studentexamen, använda denna rätt inom
de i föregående § angifna gränser.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

2. önskar lärjunge åter begagna undervisningen i bortvald t ämne,
skall han vid anställd pröfning visa sig äga härför erforderliga kunskaper.

Till stöd för förslaget om införande af valfrihet i de båda högsta
ringarna af gymnasiet har kommittén väsentligen anfört följande.

Genom ämnenas mera allsidiga tillgodoseende, genom införande af
mera kräfvande undervisningsmetoder och genom bättre tillgång på dugliga
och nitiska lärare i samtliga ämnen hade det tryck, hvarunder lärjungarna
arbetade, icke blott i det hela ökats utan äfven utbredt sig tämligen
likformigt öfver alla delar af undervisningen. Det kunde ej nekas,
att lärjungarnas krafter, intressen och allmänna håg härigenom blifvit i
hög grad splittrade.

Det botemedel, som läge närmast till hands, vore utan tvifvel att
befria lärjungen från en del af undervisningen, för att han med mera
samlad kraft måtte kunna ägna sig åt den återstående delen. Det syntes
uppenbart, att, om detta läte sig göra, en förbättrad sakernas ställning
skulle inträda. Hvarje ämne komme att få en stamtrupp af verkligt intresserade
lärjungar, och läraren skulle slippa att arbeta med en del ohågade
elever, som verkade neddragande på undervisningen och förlamande
på undervisaren. Studierna skulle i allmänhet få en friare, mognare och
själfständigare prägel, bildande en lämplig öfvergångsforin till undervisningssättet
vid högskolorna, och de individuella anlagen skulle mera än
hittills komma till sin rätt. Detta syntes sålunda vara en naturlig lösning
af den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration eller mångläseriets
inskränkande.

Från synpunkten af lärjungens blifvande uppgift i lifvet torde äfven
vara i hög grad viktigt, att han redan i skolan mera speciellt finge ägna
sig åt de ämnen, som komme att vara för hans framtida kall mest behöfliga.
Jämväl vore att hoppas, att en dylik, tidigare specialisering skulle
ha en hälsosam inverkan på studiernas bedrifvande vid universiteten.
Ett sådant system skulle nämligen vänja ynglingarna att redan i skolan
gå tillväga med större urskillning och målmedvetenhet, och den lärjunge,
som bestämt sig för afläggandet af en viss akademisk examen, kunde med
särskild kraft ägna sig åt de skolämnen, som med densamma stode i närmare
samband, samt sålunda, bättre förberedd i nämnda ämnen, åstadkomma
någon afkortning i sina akademiska studier. På detta sätt blefve
det måhända möjligt för det nya gymnasiet att öfvertaga en del af de
uppgifter, som för närvarande tillhörde de förberedande akademiska examina.
De lärjungar åter, som antingen funne arbetsbördan lätt nog eller
ej kände något särskildt intresse för vissa ämnen och ej heller beslutat sig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

för någon särskild lefnadsbana, hvartill dock valfriheten komme att utgöra
en stark och hälsosam eggelse, hade sin fulla frihet att deltaga i undervisningen
i alla ämnen. Vissa lärjungar hade däremot en så bestämd håg
för särskilda ämnen och brist på fallenhet för andra, att det vore olämpligt
att tvinga dem till undervisning i alla.

För införande af valfrihet talade äfven andra synpunkter, bland
hvilka en borde framhållas såsom synnerligen viktig, nämligen önskvärdheten
att bereda de i andligt eller kroppsligt afseende mera klent utrustade
någon lindring i skolarbetet å det öfre stadiet. Äfven om det funnes
grundad anledning att tro, att gymnasiet efter den nya organisationens
införande skulle få ett mera valdt material af lärjungar, kunde man dock
icke hoppas, att alla skulle ha eu medelgod begåfning eller därutöfver.
Men det vore betänkligt, om en lärjunge skulle afvisas från den högre
undervisningen och från de banor, hvartill den meddelade kompetens, därför
att hans begåfning för skolstudier endast vore medelmåttig, helst som
mången sådan yngling älven på dessa banor befunnits mycket användbar,
sedan han väl lyckats fullborda sina teoretiska studier. Och ännu mindre
berättigadt torde det vara att afvisare kroppsligt svaga, som, om de ej
öfveransträngdes, med afsevärdt resultat kunde bedrifva sina skolstudier
och i många fall, såsom erfarenheten lärde, utveckla sig till framstående
män äfven på det vetenskapliga området. Valfriheten blefve, kort sagdt,
från denna synpunkt ett bland botemedlen mot en mycket öfverklagad
olägenhet, nämligen öfveransträngning.

Bland allmänheten torde sympatierna för valfrihetens införande vara
ganska stora, och Riksdagen hade i sin skrifvelse den G maj 1899 uttalat
sig för valfrihet å det högre stadiet.

De invändningar af allmän innebörd, som från lärarekretsar gjorts
mot en valfrihet i nu angifven riktning, måste anses såsom på det hela
taget mindre betydande. Hvad som egentligen framhållits vore, att allsidigheten
i den blifvande studentens bildning skulle sättas på spel. Häremot
kunde till en början erinras, att, äfven om man skulle kunna enas
om uppställandet af en grupp hufvudämnen å hvardera af de för en högre
specialbildning afsedda gymnasielinjerna, någon inre grund för bestämmandet
af ämneskretsens gränser dock svårligen läte sig utfinna. Också
hade under tidernas lopp ämnen upptagits eller uteslutits af rent yttre
anledningar, hvilket tydligen visade, att någon viss norm för ämnesgruppernas
bestämmande i detalj ej funnes. Vidare medförde en för långt
drifven fordran på allsidighet, såsom icke minst erfarenheterna från universiteten
gåfve vid handen, olägenheter af betänklig art, i det att den,
som sträfvade att lära sig allt, lopp fara att icke lära sig något ordent -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

ligt samt förlorade förmågan af koncentration, som sedermera blefve nödvändig,
om han i skälig tid skulle kunna intaga sin plats i lifvet. Dessutom
tycktes principens motståndare förbise den viktiga omständigheten,
att de ämnen, som ansåges ingå i allmänbildningen, vid valfrihetens inträdande
lästs af samtliga lärjungar under en ansenlig del af skoltiden —
enligt kommitténs förslag i ej mindre än sju år — och det skulle under
sådana förhållanden vara förvånande, om icke åtskilliga lärjungar utan skada
för sin bildning skulle under de två sista skolåren kunna lägga ned ett
eller annat ämne. Ty just i den omständigheten, att hela det lägre stadiet
gjorts enhetligt utan tillfälle till val vare sig mellan linjer eller ämnen,
hade en första garanti vunnits för att medgifvandet af friare former å
öfverstadiet skulle vara förenligt med krafvet på tillräckligt mångsidig
bildning.

Hvad beträffade den invändningen, att den allmänna bildningsnivån
skulle komma att sjunka genom lärjungarnas befrielse från vissa ämnen,
så kunde kommittén ej dela dylika farhågor, utan ansåge fastmer, att
värdet för bildningen af en mångfald läroämnen blifvit i någon mån
öfverskattadt.

Sedan kommittén redogjort för olika slag af valfrihet äfvensom
för tidigare försök därmed i vårt land (Betänkandet sid. 266—269), uttalar
den sig för valfrihet utan kompensation, d. v. s. rätt för lärjungen
att välja bort ett eller två ämnen utan att taga något nytt ämne eller
högre betyg i ett fortfarande läst ämne i stället. Kommittén säger
sig vara öfvertygad, att införande af en sådan valfrihet skulle i många
afseenden. verka välgörande på undervisningen å gymnasialstadiet. Men å
andra sidan erkänner den, att för mycken frihet, särskildt om den lämnades
åt personer, som för dess rätta bruk ej vore fullt mogna, kunde åstadkomma
en verkan, motsatt den, man åsyftat. Ehuru kommittén ansåge,
att, om någon valfrihet skulle införas, måttet borde tilltagas tämligen
ordentligt, funne den därför nödvändigt, att all nödig varsamhet för öfrigt
iakttoges. Valfriheten borde sålunda på lämpligt sätt begränsas. Att härvid
hålla en riktig medelväg vore icke lätt, ty inskränkningen, i sig själf
hälsosam och nödvändig, finge ej göras så snäf, att hela reformen krympte
ihop till en obetydlighet. Tvärtom borde valfriheten anordnas på ett så
pass tilltalande sätt, att den verkligen komme till allmän användning.
Viktigt vore också, att den gjordes så litet invecklad som möjligt, ty såsom
ny torde den i alla fall behöfva någon tid att verka, innan den hunne
rätt uppfattas och tillämpas.

Till en början hade kommittén funnit lämpligt föreslå en begränsning,
som torde vara ägnad att å ena sidan hafva mångas betänkligheter

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

mot valfriheten och å andra sidan göra denna finhet mera nyttig och användbar
för ungdomen, nämligen att låta den inträda på det stadium, där
lärjungarna kunde anses för densamma fullt mogna. Ett sådant stadium
torde inträdet i tredje gymnasieringen vara; befrielsen från en del af
undervisningen skulle, med andra ord, omfatta de tvä sista skolåren. Det
syntes vara en allmän erfarenhet, att lärjungarna finge mera allvar och manlighet
samt en mognare prägel i det hela efter flyttningen till nedre sjunde
klassen, och då torde rätta tiden vara inne att ge dem valfrihetens goda
men också ansvarsfulla gåfva. Förslagets syfte vore, att ungdomen så
småningom skulle uppfostras till allt större valfrihet. De fem första åren
skulle alla lärjungar läsa gemensamt. Därpå finge de välja mellan de af
skolan utstakade bildningsriktningarna, realskolans sjätte klass samt realeller
latingymnasium. Och efter att ha vunnit ett par års stadga inom den
valda linjen, finge de till slut komma i åtnjutande af den största frihet,
skolan kunde meddela: valet mellan olika ämnen.

Starka röster hade på senare tider höjts för en delning af mogenhetsexamen,
så att några ämnen skulle upphöra redan i nedre sjunde klassen
eller förr. Men valfrihetens inträdande i tredje ringen blefve alldeles detsamma
som'' en sådan åtgärd, ehuru lämpad efter individuella behof och sålunda
betydligt mera värdefull. Äfven för de olika undervisningsämnena
blefve denna anordning vida fördelaktigare än den delning af mogenhetsexamen,
som i 1878 års stadga varit föreskrifven för tyska och naturalhistoria, och
som bestått däruti, att undervisningen i dessa ämnen för samtliga lärjungar
upphörde efter öfre sjätte klassen. Valfriheten hindrade nämligen intet
ämne att föras fram i studentexamen, utan alla ämnen kunde som hittills,
med det hälsosamma stödet af läroverkets slutpröfning, häfda sin ställning
vid sidan af hvarandra. Däremot hade kommittén icke ansett nödigt att,
med hänsyn till valfrihetens inträdande, i andra ringen föranstalta kursafslutningar
i de olika ämnena. Äfven om sådana i och för sig vore önskliga,
skulle de draga med sig betänkliga följder för kursernas planläggning
i "det hela, och det vore för öfrigt, enligt kommitténs mening, rätt och
billigt, att kurserna i ett ämne anordnades med afseende på de lärjungar,
som läste ämnet, och icke med hänsyn till dem, som valde bort detsamma.

Hvad beträffade det antal ämnen, från hvilka en lärjunge borde
kunna vinna befrielse, syntes det kommittén lämpligt begränsa detta till
tvä. Men då denna bestämmelse ensam ansetts vara alltför liberal, hade
kommittén låtit sig angeläget vara att införa ännu en begränsning, som
på ett hälsosamt sätt reglerade den förra.

Om två ämnen utan vidare finge bortväljas, skulle lärjungarna på
realgymnasiet kunna vinna befrielse från matematik och fysik, summa 10

Bill. till Piksd. Prof. 1904. 7 Sami. 1 Afd. 28 Käft. 10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

timmar, och å latingymnasiet från latin och matematik, summa 11 timmar
(Betänkandet sid. 335). Kommittén ville visserligen icke göra någon
skillnad mellan ämnena ur synpunkten af deras bildningsvärde, men
funne dock betänkligt, om så stor olikhet skulle kunna förekomma mellan
de lärjungars undervisningstid, som ej bortvalde något ämne, och deras,
som begagnade denna rätt i största medgifva utsträckning; den befarade
dessutom, att ett jämförelsevis så stort mått af ledig tid kunde locka de
mindre arbetsamma till sysslolöshet. Båda dessa olägenheter torde i väsentlig
mån häfvas genom den bestämmelsen, att lärjungen finge välja
bort ett ämne eller två, om de tillsammans ej omfattade mer än sex timmar
i veckan, en tid, motsvarande en timme per dag. Häraf följde, att
lärjungen finge rätt att välja bort antingen ett större eller två mindre
ämnen, hvilket torde få betraktas såsom fullt tillräckligt.

Därefter framställde sig den frågan, huruvida lärjungen skulle få
rättighet att bortvälja hvilket ämne som helst, eller om något eller några
vore af den art, att de borde läsas af alla lärjungarna. I denna fråga
ansåge kommittén, att kristendom och modersmålet borde läsas af skolans
samtliga lärjungar, oafsedt hvilken linje de tillhörde, dock med undantag
af främmande trosbekännare i fråga om det förstnämnda ämnet. Skälen
till att kommittén, ehuru med erkännande af det i vissa afseenden berättigade
i hvad som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 anförts för en annan
uppfattning, fortfarande ville bibehålla religionsundervisningen såsom obligatorisk
vid de svenska gymnasierna, läge i ämnets säregna natur och vore
alltför påtagliga för att här behöfva närmare utvecklas. De fördelar, man
velat vinna genom valfriheten — lindring i arbetet för de svagare och
tillfälle till koncentrering på ämnen, åt hvilka lärjungens håg särskildt
pekade — torde i detta fall icke heller kunna åberopas som skäl, då ju
kristendomsämnet på gymnasialstadiet enligt allmän erfarenhet icke visat
sig nämnvärdt ansträngande för lärjungarna och det intresse, som undervisningen
däri afsåge att tillgodose, åtminstone borde vara gemensamt för
alla. Angående modersmålet vore dess alla andra undervisningsämnen omfattande
och i desamma ingripande samt sålunda i verklig mening centrala
uppgift inom skolan så allmänt erkänd, att i den hittills inom som utom
kommittén förda diskussionen ej uttryckligen ifrågasatts, att någon lärjunge
skulle kunna därifrån befrias. Färdighet i modersmålets användande
i tal och skrift vore för hvarje medborgare så oumbärlig, att undervisningen
däri borde af lärjungen begagnas, så länge hans skolgång varade.
Emot valfrihet i modersmålet skulle för öfrigt resa sig praktiska hinder
med hänsyn till den svenska skrifningen, som utgjorde och allt framgent
måste komma att utgöra en viktig de! af studentexamen.

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Af öfriga ämnen ansåge kommittén intet vara af den art, att det
borde vara obligatoriskt för skolans samtliga lärjungar. Det vore visserligen
sant, att skal kunde beträffande hvart och ett andragas mot dess
nedläggande, till exempel dess bildningsvärde, dess praktiska nytta in. m.
Men då dessa skäl i ungefär lika män gällde för alla ämnen, skulle eu
eftergift för något eller några vara en orättvisa, som till sist kunde draga
med sig hela valfrihetens slopande. För öfrigt borde man vara på sin
vakt mot den uppfattningen, att beviljande af valfrihet i ett visst ämne
skulle vara en åtgärd af mindre aktning eller välvilja för ämnet. Det
kunde aldrig skada ett ämne såsom sådant, om några lärjungar af en eller
annan anledning valde bort det. Enligt hvad kommittén sökt visa, förhölle
det sig alldeles tvärtom.

Beträffande de skäl, som anförts mot framställda förslag att göra
latin å latinlinjen, matematik å reallinjen och historia åtminstone på latinlinjen
till obligatoriska ämnen, samt beträffande de närmare detaljerna i
fråga om valfrihetens tillämpning torde jag, liksom och i fråga om hvad
reservationsvis anförts för kristendomens och mot historiens egenskap att
vara valfritt ämne, få hänvisa till kommitténs betänkande, sid. 272—280,
673—675 och 712—714.

Samskolan.

Vid sidan af realskolan och gymnasiet utgör samskolan ett viktigt
led i den nya läroverksorganisation, som af kommittén föreslagits. Medan
nämligen de högre läroverken skulle komma att bestå af realskola och
gymnasium, skulle de lägre läroverk och pedagogier, som borde bibehållas,
dels ombildas till af staten bekostade realskolor och dels till af stat och
kommun gemensamt bekostade samskolor, afsedda för både gossar och
flickor, men eljest inrättade i nära öfverensstämmelse med realskolorna.

I fråga om samskolan och de delar af dess organisation, som skulle
komma att afvika från realskolans, har kommittén föreslagit:

att de lägre läroverk, som hade eller syntes kunna påräkna ett antal
af minst 50 intill 100 gossar i fem klasser, skulle ombildas till sexklassiga
samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun bidroge med ett
belopp, motsvarande V3 af lärarnas begynnelselöner, medan staten ensam
bekostade 2/3 af lönerna äfvensom ålderstilläggen, men statsanslaget till
ortens flickskola indroges;

att vid dylik samskola tre af de behöfliga sex ämneslärarna skulle
vara kvinnor, hvarjämte undervisningen i teckning och musik skulle kunna
upprätthållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare;

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

att en af de kvinnliga äinneslärarna i egenskap af första lärarinna skulle
biträda rektor vid uppsikten öfver och vården om de kvinnliga lärjungarna;

att åt de kvinnliga lärjungarna skulle meddelas undervisning i handarbete
i hvarje klass af sainskolan och särskild undervisning i gymnastik
i de tre högsta klasserna;

att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser skulle kunna
erhålla befrielse från viss del af undervisningen, dock att denna befrielse
ej finge utsträckas till mera än ett af de främmande lefvande språken
jämte en del af matematiken, men att lärjunge, som begagnat sig af
nämnda rättighet, ej skulle äga tillträde till realskolexamen; samt

att vid hvarje statens samskola skulle finnas en lokalstyrelse, bestående
af en af eforus för en tid af fyra år utsedd ledamot, som tillika skulle
vara ordförande, samskolans rektor, en ledamot, som kollegiet inom sig
valde för en tid af ett år, samt två af kommunalstyrelsen för fyra år utsedda
ledamöter eller, därest landstinget bidroge till skolans underhåll, en
af kommunalstyrelsen och en af landstinget utsedd ledamot.

Såsom stöd för sitt förslag angående vissa läroverks ombildning till
delvis af staten och delvis af kommunen bekostade samskolor har kommittén
anfört i hufvudsak följande.

Samundervisningen för gossar och flickor hade sedan år 1888, då
kommittén för undersökning af Sveriges högre flickskolor afgaf sitt betänkande,
blifvit ytterligare pröfvad och betydligt utvidgad i de länder, där
den då fanns, och ytterligare eröfrat nya fält för sin verksamhet, så att man
nu kunde bygga på en mycket större både inhemsk och utländsk erfarenhet.

Af gammalt hade samundervisning af gossar och flickor i Sverige
förekommit dels inom folkskolan — och där ända till konfirmationsåldern
— dels i flickskolornas lägsta klasser samt i andra enskilda skolor, som
meddelat en för allmänna läroverk och flickskolor förberedande undervisning.
Så länge särskilda statsskolor för gossar funnits äfven i helt små
samhällen, hade anledning att utsträcka samundervisningen utöfver det förberedande
stadiet förelegat företrädesvis i en del stadsliknande samhällen
utan statsläroverk, såsom Sollefteå, Bollnäs och Djursholm, där privata samskolor
i nu nämnd ordning inrättats redan år 1883, 1888 och 1891. Ett
allmännare behof af sådana skolor hade gjort sig gällande först efter de
många pedagogiernas indragning i början på 1890-talet. Härigenom hade
samskoletanken vunnit en allmännare utbredning, och efter hand hade uppstått
dels privata, dels kommunala eller af kommun understödda samskolor,
i hvilka samtidigt med flickornas undervisning utöfver det förberedande
stadiet gossar kunde beredas för inträde i de allmänna läroverkens mellanklasser.
Samskolor hade sålunda inrättats i Falkenberg, Lindesberg och

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition A :o 50.

Ronneby av 1893, i Hedemora och Lysekil år 1894. Efter 1896 års riksdagsbeslut
hade ytterligare tillkommit flera samskolor, såsom i Motala
samma av genom utvidgning af stadens förutvarande gossläroverk, i Hörby
och Avesta år 1897 samt i Hjo år 1898.

Samtliga 12 nyssnämnda samskolor och därjämte Borlänge samskola
vore år 1902 i åtnjutande af statsanslag till belopp af 400—3,000
kronor. Af dem hade Motala elementarläroverk redan år 1883 erhållit
dimissionsrätt till sjätte klassen af allmänt läroverk, och Hedemora samskola
hade samma rätt sedan år 1896. Af de öfriga hade Falkenbergs
elementarläroverk dimissionsrätt till fjärde klassen af allmänna läroverk
inom Göteborgs stift. Ehuru inga andra af de kommunala eller privata
läroverken än ofvannämnda tre samskolor samt Eslöfs elementarläroverk
för gossar erhållit dimissionsrätt till viss klass af statens allmänna läroverk,
hade dock 1896 års riksdagsbeslut rörande fem årsklasser utom de
förberedande i förening med ekonomiska hänsyn medfört, att nästan alla
gjort till sitt mål bland annat att bibringa den undervisning, som meddelades
i de allmänna läroverkens första fem klasser, och att de särskilda klassernas
kurser också blifvit uppgjorda i nära öfverensstämmelse med de
allmänna läroverkens.

Flertalet af våra i senare tider inrättade fristående samskolor hade
sålunda framgått ur ett naturligt behof att på mindre platser, där antalet
barn gjort endast en skola behöflig, få denna gemensam för gossar och
flickor. Men några skolor funnes dock, som oberoende af det lokala behofvet
upptagit samskoletanken såsom en ledande pedagogisk grundsats. Äldst
bland dessa och tillika den första skola i de skandinaviska länderna, där
Barnundervisning uppställts som den naturliga och för ungdomens karaktärsutveckling
bästa skolformen, vore den redan år 1876 upprättade Praktiska
arbetsskolan i Stockholm, sedermera kallad Palmgrenska samskolan. Från
och med år 1883 hade denna skola åtnjutit statsunderstöd, och sedan år
1888 hade den haft dimissionsrätt till universitetet. Den hade ungefär lika
många manliga och kvinnliga lärare, och de%s betydande lärjungeantal vore
tämligen jämnt fördeladt på bägge könen. År 1892 hade Uppsala enskilda
läroverk och år 1893 Stockholms nya samskola upprättats. Båda vore från
början planlagda för en effektiv afslutning på mellanstadiet och syftade till
ett återupplifvande af den gamla skillnaden mellan skola och gymnasium;
båda hade inrättat afslutningsklasser i den af Riksdagen år 1898 önskade
riktningen och erhållit statsunderstöd å 3,000 kronor från och med år 1899.
Uppsala enskilda läroverk hade, sedan det blifvit fullständigt, år 1901 erhållit
dimissionsrätt till universitetet. Stockholms nya samskola hade vårterminen
1902 haft åtta årsklasser utom de förberedande. Vid f. d. Beskowska

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

skolan vore äfven Barnundervisning anordnad ej blott i förberedande skolan
utan äfven i »mellanskolan för gossar och flickor från 9—15 års ålder-».
Alla dessa samskolor hade fått statsunderstöd af anslaget till enskilda
läroverk.

Slutligen funnes åtskilliga privata samskolor, som icke åtnjöte statsunderstöd
dels på grund af sitt läge å orter, där läroverk för gossar redan
funnes, dels af andra anledningar.

Efter att ha gifvit en öfverblick af samskolefrågans hastiga och
framgångsrika utveckling i flera länder, särskildt i våra grannländer Norge,
Finland och Danmark samt i Nordamerikas Förenta stater (Betänkandet
sid. 423—429), uttalar kommittén, att den icke ansett sig höra ingå på
pröfning af en för alla åldersstadier samt i små och stora städer genomförd
Barnundervisning. Blott därom hade den funnit sig böra erinra,
att denna fråga visserligen sammanhängde med den sociala om mannens
och kvinnans likställighet samt däraf följande konkurrens på alla lefnadsbanor,
men ingalunda vore helt och hållet beroende af det sätt, hvarpå
den senare frågan löstes. Ty äfven utan en sådan likställighet kunde
samundervisningen visa sig praktisk och nyttig, och äfven om man utginge
från könens likställighet som en gifven förutsättning, följde icke
däraf, att det gemensamma mål, som då måste uppställas för mannens
och kvinnans skolbildning, lämpligast uppnåddes på samma vägar och på
samma tid. Då för närvarande vetenskapliga och praktiskt erfarna auktoriteter
— i denna fråga särskildt pedagoger och läkare — stode emot
hvarandra, isynnerhet läkare mot läkare, med diametralt motsatta eller i
allt fall stridiga omdömen, måste den stora hufvudfrågan hänskjutas till
framtiden.

I Sverige hade Barnundervisning för gossar och flickor vid de allmänna
läroverken aldrig blifvit af offentliga myndigheter ifrågasatt för
något annat skolstadium än det lägre eller vid några andra läroverk än
sådana, där Barnundervisning skulle kunna införas med godt ekonomiskt
resultat genom sammanslagning af goss- och flickskolor med ringa elevantal.
Kommittén afsåge också endast att föreslå samskoleprincipens tilllämpande
vid vissa sexklassiga realskolor och hade därför kunnat inskränka
sig till följande undersökning rörande samskolan:

l:o) om den undervisning, som blifvit föreslagen för realskolan, vore
för flickor lämplig, och därjämte kunde ersätta den undervisning, som nu
meddelades vid de högre flickskolorna på ifrågavarande orter;

2:o) om Barnundervisning i och för sig på ifrågavarande åldersstadium
eller enligt den undervisningsplan, som föreslagits för realskolan, kunde
anses menlig för flickornas hälsa;

Kungl. May.ts Nåd. Proposition JV:o öO.

3:o) om denna Barnundervisning vore förbunden med några faror i
sedligt afseende.

Hvad den första frågan anginge, öfverensstämde de kurser, som den
föreslagna realskolan erbjöde, ganska nära med dem, som föreslagits för
flickskolorna i 1888 års kommittébetänkande, och många af de reformkraf,
som uppställts för flickskolorna af framstående representanter för desamma,
hade blifvit i föreliggande organisationsförslag tillgodosedda. Att också
kurserna öfver hufvud taget till fullo uppvägde de insikter, som för närvarande
meddelades i flickskolorna på de orter, där, enligt kommitténs
förslag, samskolor skulle komma att upprättas, vare sig dessa flickskolor
vore fémklassiga, sexklassiga, sjuklassiga, eller, såsom fallet vore i ett par
städer, åttaklassiga, framginge till en del genom den jämförelse mellan de
i flickskolorna genomgångna kurserna och de för realskolan föreslagna och
ännu bättre genom en sammanställning af undervisningstimmarnas antal
(Betänkandet sid. 431 och 882). Särskildt beaktande förtjänade emellertid
den omständigheten, att de allmänna läroverkens och flickskolornas sammanslagning
för de senare medförde språkbyte i stor omfattning. Under läsåret
1900—1901 hade franskan varit begynnande språk i 14 af ifrågavarande
21 flickskolor och tyskan i de öfriga. Af de förra hade 11 haft
tyska till andra språk och engelska till tredje språk, 3 engelska till andra
och tyska till tredje språk. Af de 7 flickskolor, som börjat de främmande
språkens studium med tyska, hade 6 haft franska och en engelska till
andra språk samt 5 engelska och en franska till tredje språk. I en skola
hade blott franska och tyska lästs. Realskolan åter skulle öfverallt införa
språkföljden: tyska—engelska—franska och betydligt reducera det tredje
språkets timtal. Meningarna vore mycket delade i den frågan, hvilket
språk bäst ägnade sig till att hos oss begynna de främmande språkens
studium; men tyskan hade, såsom kommittén framhållit, för oss i kulturellt
och praktiskt afseende en mycket större betydelse än franskan, och detsamma
vore förhållandet med engelskan. Det språkbyte, som flickorna på
de flesta af ifrågavarande orter skulle nödgas göra i följd af skolornas sammanslagning,
tycktes därför äfven vara att betrakta som en vinst. Det
andra språket inträdde i 9 af ifrågavarande 21 skolor blott två år efter
det första. För dem blefve ett års uppskof med det andra språket utan
tvifvel en pedagogisk vinst. Vidare måste det för visso betraktas som en
vinst, att språkstudiet koncentrerades, och att undervisningen i det tredje
språket, som ställdes valfritt utom timplanen, inskränktes till meddelande
af de för det dagliga lifvet mest nödtorftiga kunskaperna, tillika ägnade
att underlätta ett efter skolans afsilning fortsatt studium på egen hand
eller vid andra skolor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Af de något öfver 100 lärarinnorna vid ifrågavarande flickskolor,
hvilka hade 20 veckotimmars undervisningsskyldighet eller däröfver, vore
enligt årsredogörelserna och de ingifna uppgifterna ungefär eu fjärdedel
utexaminerade från högre lärarinneseminariet, en sjundedel från folkskoleseminarium
eller småskoleseminarium, hvarjämte några vore studenter
och tva filosofie kandidater. Att döma af tillgängliga uppgifter syntes
mer än halfva antalet af lärarinnorna icke ha aflagt någon examen, ej
heller ha erhållit någon särskild pedagogisk utbildning. Den föreslagna
samskolans lärarepersonal åter skulle — frånsedt den dispens från kompetensbestämmelserna,
som i början torde komma att gifvas åt förtjänta,
redan anställda lärarinnor — komma att utgöras dels af lärare med vetenskaplig
och pedagogisk utbildning, dels af lärarinnor, som antingen aflagt
filosofie kandidatexamen och genomgått profårskurs eller ock utexaminerats
från högre lärarinneseminariet.

Jämväl borde beaktas, att samläsning mellan olika klasser, som nu
i de mindre flickskolorna vore mycket vanlig, icke skulle förekomma i
samskolorna. Det torde vidare ej kunna bestridas, att vinsten i utbildning
i läsämnena blefve åtminstone för det stora flertalet af ifrågavarande
orters flickor icke obetydlig.

Beträffande samskolans hygieniska vådor för flickorna ansåges de i
allmänhet taget bero dels därpå, att under pubertetsåldern gossarne utan
skada tålde ett rätt ansenligt arbete, under det att flickorna under denna
för dem ömtåliga tid icke uthärdade några större ansträngningar, dels
också på en uppdrifven täflan mellan könen, som särskildt betonats i
vissa uttalanden från Amerika. Det torde emellertid få anses outredt, om
ej flickor vid 13—16 års ålder tålde ett lika stort mått af intellektuellt
arbete som gossar vid samma ålder; så ansåge bestämdt en stor mängd
lärare och lärarinnor vid samskolor. Men äfven om flickorna icke tålde
detta mått af arbete, behöfde dock icke samundervisningen för dem verka
skadligt, om man följde det nu i våra flickskolor och samskolor gifna
exemplet att bevilja de kvinnliga lärjungarna vissa lindringar, hvilka dock
icke finge bli så betydande, att fortskridandet af gossarnes undervisning
därigenom fördröjdes. Att åter samundervisningen skulle framkalla en
uppdrifven täflan, beroende på olikhet i kön, och att flickorna särskildt
skulle taga skada af sin äflan att öfverglänsa gossarne, finge väl äfven anses
tvifvelaktigt. En så beskaffad täflan hade icke iakttagits af föreståndarne
för svenska statsunderstödda samskolor, hvilkas erfarenhet man måste tilllägga
en ganska stor betydelse, i synnerhet om man beaktade, att i dessa
skolor följdes en läroplan, som nära öfverensstämde med de allmänna
läroverkens i deras fem lägre klasser, således mera sammanträngd och

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

fordrande, än realskolans koimne att blilva. Flertalet föreståndare föi
Norges sainskolor intygade, att flickornas täflingsifver i sainskolor vore
densamma som i flickskolor, och från finska sainskolor meddelades, att
äfven med afseende på täflan individen betydde mera än könet. Föreståndarinnan
för Nordens största samskola, privata läroverket för gossar
och flickor i Hälsingfors, ansåge sig till och med ha iakttagit, att öfverdrifvet
läxplugg förekomme mindre bland samskolans än den separata
flickskolans flickor. Skulle emellertid en täflan af antydd art vilja göra sig
gällande i våra sainskolor, torde den af aktsamma lärare och lärarinnor
ganska lätt kunna hållas inom tillbörliga gränser.

Det kunde tyckas, som skulle en ganska stor våda för flickornas
öfveransträngning ligga däri, att samskolan blefve sexbladig, under det
att flertalet af de flickskolor, som den vore afsedd att ersätta, vore sjuklassiga,
några till och med åttaklassiga. Men först och främst vore att
märka, att inträdesfordringarna i samskolan för flickorna gifvetvis måste
höjas till samma fordringar, som gällde för gossarne, hvilket på. sina
ställen motsvarade en hel klass eller därutöfver samt säkert på åtskilliga
håll och kanske i allmänhet komme att afsevärdt höja flickornas inträdesålder.
Vidare måste den genomförda klassläsningen utan sammanslagning
af olika årsklasser i läsämnena och den bättre afvägda ämnesföljden samt
en _ efter hvad man borde hoppas — i det hela bättre undervisning
underlätta inhämtandet af föreskrifna kurser. Därtill komme, att den i
flickskolan ofta öfverdrifna träningen i tre främmande språk skulle upphöra
genom språkstudiets koncentration och det svåraste språkets, franskans,
undanskjutande till en frivillig, elementär kurs. Då slutligen, enligt
kommitténs förslag, särskilda lokalstyrelser, som hade att vaka öfver en
lämplig fördelning af arbetet, skulle för dessa skolor upprättas, torde man
kunna0 hoppas, att faran för öfveransträngning åtminstone blefve mindre,
än den vore i de allra flesta af ifrågavarande flickskolor.

Af de skolhygieniska undersökningar, som i senare tid företagits i
åtskilliga länder, framginge visserligen, att skolflickorna under pubertetsåldern
i högre grad än skolgossarne angrepes af vissa sjukdomar eller
sjuklighetstiUstånd, särskildt hufvudvärk och ryggradskrökning. Men att
det icke vore samundervisningen, som bure skulden till flickornas större
sjukdomsprocent, bevisades däraf, att det ingalunda vore sämre i samskolor
än i flickskolor.

Vid besvarandet af frågan, om samundervisning mellan gossar och
flickor voi’e förbunden med några faror i sedligt afseende, borde man
utgå från den själfklara förutsättningen, att det i sainskolor måste ha

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

förekommit och alltjämt skulle förekomma — i synnerhet då 100,000-tals
gossar och flickor, såsom i Amerika, ända upp i mogen ålder sammanfördes
i allmänna samskolor — att vanartade gossar stundom utöfvade ett
dåligt inflytande på kvinnliga kamrater, att flickor med dåliga anlag öfvade
ett liknande inflytande på välartade gossar, och allra oftast, att dåliga
individer af motsatt kön genom ömsesidigt inflytande ytterligare försämrades.
Sådana fall vore tillräckligt kända icke blott från Amerika utan ock
från våra egna skolor. Men möjligheten af dåliga inflytelser förelåge alltid
i offentliga läroverk, och frågan gällde, om sannolikheten af dylika inflytelser
från jämnåriga af motsatt kön vore större i en samskola, där gossar
och flickor fördes tillsammans i ett gemensamt, allvarligt arbete under
lärares och lärgrinnors uppsikt än i separata goss- och flickskolor, hvilkas
lärjungar af olika kön väl icke träffades i skolsalarna, men komme tillsammans
på lekplatserna eller annorstädes utan all kontroll. Vidai*e borde
eftersinnas, om icke de goda inflytelserna i samskolan vore öfvervägande,
särskildt för gossarnes del. Det förelåge en sådan mångfald af otvetydiga
intyg och utlåtanden från rektorer och föreståndarinnor för samskolor i
olika länder om samundervisningens öfvervägande lyckliga verkningar i
moraliskt afseende under utvecklingsåren på såväl gossar som flickor, att
man icke längre hade rätt att lämna dem utan afseende. Och än flera
vore de af föreståndare för samskolor afgifna försäkringar, att sedliga förseelser
bland samskolornas lärjungar läge alldeles utom deras erfarenhet.
Särskildt borde bemärkas, att den misstro, som i vissa kretsar af Nordamerikas
Förenta stater rådde mot samskolan, så godt som uteslutande
gällde de stora städerna. Då det hos oss endast vore fråga om att införa
samskolan i jämförelsevis små samhällen, där många af lärjungarna kände
hvarandra från de tidigaste barnaåren, och där rektor och lärare kunde
öfverblicka det hela och hade en mycket noggrannare tillsyn öfver lärjungarna
än i storstäder, torde man icke behöfva af samundervisningen
frukta några dåliga verkningar i sedligt afseende. Hvad slutligen beträffade
den sidan af saken, att lärjungar af olika kön skulle genom Barnundervisning
i högre grad än vanligt frestas till svärmeri för hvarandra
och därigenom kunna komma att försumma sina studier, förhölle det sig
enligt allmän erfarenhet tvärtom så, att ju mera gossar och flickor vandes
att vara tillsammans i det dagliga lifvet, desto sundare och naturligare
blefve umgänget dem emellan.

Klart vore emellertid, att samskolan fordrade omdöme, takt och vaksamhet
från lärarepersonalens sida och äfven förutsatte en del praktiska
anordningar i fråga om läroverkets lokaler, som det dock icke torde vara
svårt att åstadkomma. Beträffande lämplig maximigräns för lärjungarnas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

in trä desålder hade kommittén framställt förslag till ändring af nu gällande
stadgas bestämmelser härom.

Den erfarenhet om samundervisningen, som vunnits dels inom vårt
eget land, dels ock i vidsträcktare omfattning på liera håll utomlands,
syntes i pedagogiskt afseende på det hela tala till förmån för denna
undervisning, tillämpad med vissa inskränkningar och under vissa förutsättningar.
Och den undersökning, som företagits rörande dess tillämplighet
i fråga om en del af de af kommittén föreslagna realskolorna,
gäfve vid handen, att dess användande vid dessa skolor och i de smärre
samhällen, som vid undersökningen afsetts, icke borde, vare sig med
hänsyn till själfva undervisningen eller med hänsyn till lärjungarnas hälsa
eller deras sedlighet, orsaka några allvarligare olägenheter, men väl kunde
medföra vissa fördelar. Kommittén skulle dock måhända icke funnit sig
föranledd att föreslå upprättandet af samskolor, om icke ekonomiska skäl
gjort en sådan åtgärd i vissa fall synnerligen önskvärd. A mången ort,
där till följd af lärjungarnas fåtalighet staten icke syntes böra inrätta
realskola, och där ett nu befintligt lägre allmänt läroverk således skulle
komma att försvinna, kunde, enligt kommitténs mening, staten däremot
med fullt fog anses böra inrätta och vidmakthålla sådan läroanstalt, därest
vederbörande kommun åtoge sig att med staten dela kostnaderna. Och
en dylik ekonomisk samverkan kunde lättast möjliggöras därigenom, att
de medel, som nu utginge till ortens flickskola — från staten i form af
anslag och från samhället i form af terminsafgifter och understöd af olika
slag — i stället användes för eu realskola, anordnad som samskola. De
ekonomiska krafter, som nu splittrades på utgifterna för ett nödtorftigt
uppehållande af svagt besökta och därför alltför kostsamma särskolor,
skulle, förenade om underhållet af en enda skola, kunna åt denna gifva
en vidgad undervisningsplan och bättre villkor i många afseenden.

De ekonomiska förutsättningar, under hvilka kommittén föreslagit, att
vissa mindre besökta läroverk böra förvandlas till sexklassiga samskolor, torde
jag få tillfälle att i annat sammanhang närmare utveckla. Nu må endast
erinras därom, att kommittén från principiell synpunkt framhållit, att dylika
läroverk borde bli samskolor i egentlig mening, ej endast gosskolor, till hvilka
tillträde lämnades äfven åt flickor. Men skulle en verklig samskola bringas
till stånd, så vore första villkoret, att den försåges med såväl manliga som
kvinnliga lärare, helst till lika antal. Endast under sådana förhållanden
kunde samundervisningen erhålla uppfostrande betydelse och kunde de
svårigheter, som med densamma vore förbundna, lyckligt lösas. Kommittén
föresloge därför, att vid samskolorna tre af de för hvarje realskola behöfliga
sex ämneslärarna skulle vara kvinnor, hvarjämte, liksom för närvarande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

vid de lägre läroverken, undervisningen i teckning och musik skulle kunna
uppehållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare. Dessutom borde en
af de kvinnliga ämneslärarna tjänstgöra såsom särskildt biträde åt rektor
vid uppsikten öfver och vården om lärjungarna. För denna lärarinna föresloge
kommittén benämningen »första lärarinna». Hon borde åtnjuta något
högre löneförmåner än öfriga lärarinnor, motsvarande det större ansvar,
som ålåge henne, och ha något mindre undervisningsskyldighet med hänsyn
till det drygare arbete utöfver undervisningen, som hon hade att utföra.
Men hon borde enligt kommitténs åsikt icke beklädas med någon
myndighet vid sidan af rektors eller anses såsom någon sorts skolföreståndarinna.
Hon vore närmast att anse såsom klassföreståndarinna för
flickorna i de klasser, som ej hade kvinnlig klassföreståndare, och såsom
rektors biträde i sådana angelägenheter, som lämpligast ombesörjdes af en
kvinna. En delning af den rektorat myndigheten vore helt visst en betänklig
åtgärd, som lätt kunde vålla söndring och försvaga skolans ledning.
Samskolan torde med hänsyn såväl till sin yttre ställning som till sina inre
förhållanden i synnerligen hög grad kräfva ett enigt samarbete mellan de
olika lärarkrafterna samt en fast och enhetlig ledning.

Kommittén hade genom en jämförelse mellan realskolans och de
ifrågavarande flickskolornas undervisningsplaner visat, att realskolan borde
vara väl ägnad att meddela sina kvinnliga lärjungar det bokliga vetande,
som nu inhämtades i flickskolorna. Det, som i allmänhet taget borde göra
realskolan mera skickad än det nuvarande allmänna läroverkets lägre stadium
till läroanstalt för flickor, vore undervisningens befriande från återstoderna
af den lärda syftning, som där ännu funnes, dess inriktande på
det medborgerliga lifvets bildningsbehof samt det praktiska skaplynne, som
den föreslagna kursplanen afsåge att ge densamma. Äfven den examen,
som enligt kommitténs förslag skulle komma att afsluta realskolans lärokurs,
borde bli ett för många kvinnliga lärjungar eftersträfvansvärdt
studiemål såväl i och för sig som genom den kompetens, som dess
afläggande borde medföra till inträde vid åtskilliga för kvinnor afsedda
läroanstalter eller till erhållande af vissa för kvinnor afsedda tjänstebefattningar.
Man började för öfrigt alltmer finna, att både samhällslifvet
och hemlifvet, hade fördel af och kräfde en för mannen och kvinnan gemensam
allmänbildning såsom grundval för den specialutbildning, som därjämte
måste tillkomma dem för deras vare sig olikartade eller likartade
uppgifter å det ena och andra området. Den intellektuella och fysiska
utvecklingen hos gossar och flickor i den ålder, hvarom här vore fråga, vore
ock så litet skiljaktig, att några i väsentlig mån olika läroplaner näppeligen
därur torde kunna härledas.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

Klart vore emellertid, att realskolans undervisningsplan icke till alla
delar kunde sammanfalla med den undervisningsplan, som en flickskola,
hvilken icke satte nämnda examen såsom mål för sin verksamhet, skulle
för sig uppställa. Redan på ifrågavarande åldersstadium framträdde behofvet
af en i någon mån skiljaktig uppfostran af de båda könen; vissa
för flickan såsom kvinna särskilt nyttiga och utbildande praktiska öfningar
och sysselsättningar ansåges med rätta böra ingå i hennes uppfostran
äfven under skolåren. Härvid vore dock att märka, att hufvud uppgiften
i detta afseende måste tillfalla hemmet, och att således någon större
förpliktelse icke kunde eller borde åläggas skolan. Någon andel af denna
uppgift hade likväl sedan gammalt ansetts böra tillhöra skolan, och
för närvarande gjorde sig lifliga sträfvande!! gällande att i flickskolan ge
ökadt utrymme åt sådant, som hörde till kvinnans praktiska utbildning.
Ehuru samskolan icke kunde med samma frihet som flickskolan inrätta sig
för sådana syften, borde den dock söka att, i den mån det vore möjligt,
taga hänsyn äfven till denna sida af kvinnlig skolundervisning. Ett öfningsämne,
som af ålder tillhört flickskolan i vårt land och fortfarande,
som det syntes utan undantag, funnes upptaget i dess undervisningsplan,
vore kvinnligt handarbete. Kommittén föresloge därför, att tillfälle till undervisning
i kvinnligt handarbete skulle beredas flickorna i samskolan, och att
fördenskull en lärarinna i detta ämne skulle anställas vid hvarje samskola
med aflöning, bekostad till två tredjedelar af staten och till en tredjedel
af kommunen. Att emellertid gorå handarbetet till obligatoiiskt ämne
syntes kommittén vara olämpligt; fall kunde tänkas, då den kvinnliga
lärjungen måste samla all sin arbetskraft på examensmålet såsom den för
henne angelägnaste uppgiften, och andra tall, då den ifrågavarande sidan
af hennes utbildning blefve till fyllest tillgodosedd i hemmet. Men kvinnligt
handarbete borde finnas upptaget på sainskolans schema. Erfarenheten
från nuvarande flickskolor syntes gifva vid handen, att det borde förekomma
i alla klasser, och att två undervisningstimmar i veckan i hvarje
klass vore den tid, som lämpligen borde anslås åt detsamma.

Att ställa handarbetet alternativt mot ett annat ämne vore helt visst
ej välbetänkt, utan det måste tillkomma som en ökning i det ordinarie
skolschemat. Dä nu det kvinnliga handarbetet i regeln icke i likhet med
»ossarnes träslöjd vore någon kroppsstärkande sysselsättning, som kunde
anses såsom en lämplig motvikt mot stillasittandet under lästimmarna,
och då deltagandet i detsamma för många af lärjungarna måste anses väl
behöfligt, torde bli nödvändigt att söka bereda flickorna tillfälle till minskning
i det öfriga skolarbetet. Men äfven oafsedt nu nämnda omständighet
funne kommittén lämpligt, att någon möjlighet till lindring i skol -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

arbetet gåfves för samskolornas kvinnliga lärjungar. Kommittén vore visserligen
icke af den meningen, att flickorna skulle vara gossarna i intellektuellt
afseende underlägsna och fördenskull i behof af lättare lärokurser.
Men erfarenheten visade, att flickor i öfvergångsåldern vore ömtåliga,
och att de, om de under denna tid utsattes för öfveransträngning eller
ogynnsamma hygieniska förhållanden, lätt toge skada för framtiden. Ehuru
realskolans lärokurser ej kunde anses vara för stora för friska lärjungar,
vare sig manliga eller kvinnliga, torde dock af nu nämnda skäl vara i
högre grad önskligt, då det gällde de senare, än då det gällde de förra,
att någon afkortning af kurserna möjliggjordes. Därtill komme, att minskadt
skolarbete för mången flicka kunde vara behöfligt med hänsyn till
hennes deltagande i hushållsgöromålen i hemmet och i vården om "yngre
syskon. Under de tre första skolåren torde emellertid någon minskning
af arbetet i skolan icke kunna anses nödig, äfven om däri inginge ett
par timmars handarbete i veckan. Däremot talade både åldersförhållanden
och läroplanens beskaffenhet för att bereda tillfälle därtill från och
med fjärde klassen. Tillsåge man sedan, hvilka läroämnen eller delar af
sådana lämpligast skulle kunna göras valfria för de kvinnliga lärjungarna,
så funne man erfarenheten från de nuvarande flickskolorna tala för valfrihet
i fråga om ett af de främmande språken samt någon del af matematikkursen.

Ehuru det visserligen hörde till samskolans allmänna grundsatser,
att lärjungarna af båda könen i förhållande till skolan skulle likställas,
måste man dock afstå från att utsträcka en dylik rätt att välja bort vissa
ämnen äfven till samskolornas manliga lärjungar, i annat fall skulle man
nämligen knappast kunna underlåta att utsträcka den äfven till öfriga
realskolors lärjungar. Men ett förslag om en sådan anordning, hvarigenom
den fasta och enhetliga form, som realskolan borde äga, alltför mycket
kunde äfventyras, skulle näppeligen ha utsikt till framgång.

Befrielse från läsningen af det ena främmande språket eller från en
del af matematikkursen eller från bådadera borde icke hindra lärjungen
från att erhålla flyttning från klass till klass, men måste, enligt, kommitténs
mening, ovillkorligen medföra förlust af rätt att aflägga realskolexamen.
Ett medgifvande i sådan riktning skulle nämligen leda till olika
slag af realskolexamen, en lättare och eu svårare, med olika slag af kompetens,
en anordning, som kommittén af flera skäl funne olämplig. Eller
ock skulle den föra till en delning af examen, i det att de ifrågavarande
lärjungarna finge rätt att genom fyllnadspröfning fullständiga en eljest
icke fullständig examen, något som skulle gifva de kvinnliga lärjungarna

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

eu otillbörlig förmån framför de manliga. Det för realskolan uppställda
examensmålet vore resultatet af en sluten och enhetligt planlagd lärokurs;
där denna brötes, borde ock examensmålet bortfalla. Det vore rättvist,
att de flickor, som ville taga realskolexamen, finge underkasta sig det arbete
och gå den studieväg, som ledde dit. Men å andra sidan borde de,
som ej hade detta syfte, utan blott begagnade sig af skolan för att vinna
allmän bildning och den uppfostran, som ett välordnadt skollif medförde,
i samskolan icke vara mindre gynnsamt ställda än i de nuvarande flickskolorna.

Kommittén hade således ansett, att kvinnlig lärjunge i samskolans tre
högsta klasser borde på målsmans framställning kunna erhålla befrielse från
viss del af undervisningen, dock att denna befrielse ej borde utsträckas till
mera än ett af de främmande språken jämte en del af matematiken. Lärjunge,
som begagnade sig af nu nämnda rättighet, borde ej äga tillträde
till realskolexamen.

En fråga, som påkallade särskild uppmärksamhet, vore frågan om
gymnastikundervisningen i samskolan. Barnundervisning i gymnastik borde
enligt kommitténs mening icke förekomma i de tre högre klasserna, men
detta hindrade ej, att äfven flickornas gymnastik i de flesta fall kunde
anförtros åt en manlig lärare. Vid ett stort antal af våra flick- och samskolor
hade man anställt manliga gymnastiklärare för flickorna, utan att
någon missbelåtenhet därmed försports. Skulle emellertid inom något
samhälle betänkligheter mot en sådan anordning yppa sig, så borde på
kommunalstyrelsen bero att låta anställa särskild kvinnlig gymnastiklärare
för undervisning af flickorna i de tre högre klasserna eller, om så skulle
anses önskvärdt, för skolans samtliga kvinnliga lärjungar. Aflönandet af
sådan lärarinna borde bli kommunens sak.

Kommittén har slutligen, såsom nämndt, föreslagit, att vid hvarje
statens samskola skulle finnas en särskild lokalstyrelse, till hvars sammansättning
och funktioner jag i annat sammanhang skall återkomma. Inrättandet
af en dylik styrelse syntes, säger kommittén, särskilt påkalladt
däraf, att kommunen skulle bidraga till skolans underhåll. Härtill komme,
att samskolan till följd af sin grannlaga uppgift mera än andra läroanstalter
behöfde arbeta under samverkan från allmänhetens sida och af det
samhälle, hvari den befunne sig, betraktas med förtroende och omhuldas
som en viktig samhällets angelägenhet.

Sedan sålunda hufvuddragen af den af kommittén förordade läro- Kommitténs
verksorganisationen blifvit angifna, anser jag mig böra, innan jag öfvergar ''

att redogöra för de särskilda meningar, som rörande vissa delar af förslå- vudfrågor.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 50.

get uttalats, äfven i korthet återgifva, hvad kommittén anfört angående
det ifrågavarande förslagets ställning till vissa viktiga principfrågor, nämligen
angående realskolans förhållande till folkskolan, sjätte klassens beskaffenhet,
gymnasiekursens längd samt förslaget att upprätta ett visst antal
s. k. A-läroverk, där en mera omfattande undervisning i klassiska språk
skulle meddelas.

Realskolan och folkskolan.

I fråga om realskolans anknytning nedåt, d. v. s. dess förhållande
till folkskolan, har kommittén förklarat sig i hufvudsak hylla samma uppfattning
som den, hvilken blifvit framställd i Yttrande i läroverksfrågan
år 1899, nämligen att i berörda hänseende under nuvarande förhållanden
ingen ändring vore tillrådlig, och att sålunda den flerfaldiga gånger
påyrkade indragningen af första klassen för närvarande ej borde vidtagas.
Såsom stöd för sin mening i detta afseende har kommittén anfört
följande.

Folkskolan och det allmänna läroverket, hvilka förr betraktats såsom
fullständigt skilda läroanstalter, hade på de senaste årtiondena trädt hvarandra
närmare. Detta faktum, som bäst bevisades däraf, att öfver hälften,
eller närmare bestämdt 56 %, af de lärjungar, som vunne inträde i läroverkens
första klass, komme från folkskolan, hade framgått såsom en naturlig
följd af de snabba framsteg, denna skola gjort sedan år 1842, då
skolgången gjordes obligatorisk och hvarje församling ålades att, där ej
särskilda förhållanden föranledde undantag, hålla minst en, helst fast,
skola med vederbörligen examinerad lärare. Ett par årtionden därefter,
när folkskolans nya organisation och de förbättrade ekonomiska villkor,
hvarmed densamma af stat och kommun omhuldats, hunnit visa sin verkan,
hade det blifvit möjligt att, år 1869, i öfverensstämmelse med Riksdagens
hemställan indraga den då tioåriga läroverkskursens första klass,
hvilken genom folkskoleväsendets allmänna utveckling kunde anses ha
blifvit umbärlig. Inträdesfordringarna till den nya första klassen hade
ökats icke obetydligt i flera ämnen, tyskans studium framskjutits ett år
och inträdesåldern höjts från fyllda 9 till fyllda 10 år.

Då emellertid vid utfärdandet af 1878 års läroverksstadga enligt
önskningar, som från flera håll uttalats, inträdesåldern för första klassen
åter bestämts till fyllda 9 år och i sammanhang därmed inträdesfordringarna
något sänkts, hade snart vid riksdagarna framträdt fordran på
indragning äfven af den nya första klassen af läroverket. Fyra gånger
(åren 1880, 1881, 1890, 1892) hade detta kraf, genom hvars förverkligande
man hoppades vinna både ekonomiska och sociala fördelar, vunnit Andra

Kungl. Maj:t.i Nåd. Proposition N:o 50.

Kammarens bifall. Men efter (let afstyrkande utlåtande, som 1882—84
års läroverkskommitté efter verkställd utredning af frågan afgifvit, och i
följd af Första Kammarens bestämda motstånd hade denna klass hittills
blifvit åt läroverken bibehållen, hvithet onekligen haft ett välgörande inflytande
på arbetet vid dessa. I stället hade regeringen på riksdagens anhållan
år 1894 sökt åstadkomma ett närmare samband mellan folkskolan
och de allmänna läroverken, därigenom att inträdesfordringarna till läroverkets
första klass bestämts i nära anslutning till de kurser, som enligt
gällande normalplan skulle genomgås i första klassen af fast folkskola
Litt. A. Visserligen hade härvid normalplanens bestämmelser tillämpats
äfven på punkter, där detta för åstadkommande af en anknytning till folkskolan
icke varit nödvändigt, så att till exempel inträdesfordringarna i
kristendom ökats betydligt utöfver hvad som för ifrågavarande åldersstadium
kunde anses lämpligt. Härigenom hade emellertid öfvergången från
folkskolan till läroverket i viss mån blifvit underlättad, utan att likväl
någondera läroanstalten genom denna åtgärd hindrats i fullföljandet af
sitt särskilda ändamål.

Frågan om första klassens indragning syntes efter denna åtgärd ha
upphört att vara akut. Då den vid 1896 års riksdag på grund af väckt
motion åter bragts inför Andra Kammaren, hade detta lika litet som flera
andra samtidigt framställda reformförslag föranledt något uttalande från
denna kammares sida. Och då statsutskottet vid 1898 års riksdag under
behandlingen af åttonde hufvudtiteln funnit sig föranlåtet att uttala, att
öfvervägandet af denna fråga, hvars lösning ur flera synpunkter skulle
varit önskvärd, själfmant torde erbjuda sig vid utarbetandet af en ifrågasatt
förändrad undervisningsplan, och att det då skulle visa sig, huruvida
de betänkligheter, som förut framställts mot en sådan åtgärd, kvarstode
eller öfver hufvud vore tillräckligt afsevärda i jämförelse med de
fördelar, densamma skulle medföra, hade äfven detta mycket moderata uttalande
af Första Kammaren uteslutits ur motiveringen. Oaktadt sedermera
vid riksdagen år 1899 både i den motion i Andra Kammaren, som
bragt frågan om läroverksreformen på tal, och i det utlåtande, som i
denna fråga afgifvits af Andra Kammarens första tillfälliga utskott, hade
hänvisats till nyss anförda uttalande af statsutskottet, funnes likväl i riksdagsskrifvelsen
den 6 maj samma år, på grund af Första Kammarens tystnad
i frågan, ingenting nämndt om första klassens indragning.

Väl kunde redan den omständigheten, att Riksdagens kamrar hittills
icke kunnat enas rörande den ifrågasatta indragningen, och att de läroverkskommittéer,
som haft att yttra sig i frågan, mer eller mindre bestämdt
afstyrkt densamma, anses tyda på att den påyrkade åtgärden åt Bih.

till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 23 Höft. 12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

minstone under nuvarande förhållanden ej kunde anses tidsenlig. Men
som en dylik fordran, till följd af vissa därmed förbundna fördelar, icke
desto mindre kunde väntas ånyo göra sig påmind, hade en kortfattad redogörelse
för hufvudskälen till den ståndpunkt i frågan, kommittén intagit,
befunnits vara på sin plats.

Från principiell synpunkt ansåge kommittén, att, därest såväl inom
folkskolan som vid läroverken nödiga förutsättningar för nämnda indragnings
verkställande vore för handen, lika litet nu som år 1869 något vore
att invända mot en dylik åtgärd. Folkskolan och realskolan hade nämligen
delvis samma mål; i båda undervisades jämsides ungdom af samma
ålder (9—14 år), och båda afsåge att meddela medborgerlig bildning,
ehuru till olika utsträckning, i det att realskolan, som behölle sina lärjungar
under ett större antal år, därigenom blefve i stånd att anlägga
undervisningen i de olika ämnena efter en bredare och mera omfattande
kursplan, hvarjämte den upptoge ämnen, som ej återfunnes å folkskolans
normalplan, särskildt främmande lefvande språk och främmande länders
historia. Lika visst som därför de båda skolarternas lärjungar eu gång
måste åtskiljas för att få olika utbildning, lika säkert vore, att de intill
ett visst stadium utan skada kunde undervisas tillsammans. Hvar punkten
för skilsmässan lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga,
som till största delen måste bero på ifrågavarande skolors
art och utveckling. Hittills hade slutet af den bäst utrustade folkskolans
första årskurs betraktats såsom en lämplig anknytningspunkt, hvarifrån
hennes lärjungar kunde öfvergå till läroverkets första klass. Ur organisatorisk
synpunkt läte emellertid mycket väl tänka sig, att anknytningspunkten
rycktes ett år högre upp, så att öfvergången kunde ske från
andra klassen af den bäst utrustade folkskolan till realskolans andra klass.
Därvid skulle naturligen den hittillsvarande första läroverksklassen indragas,
inträdesåldern och inträdesfordringarna i motsvarande grad höjas
samt tyska språkets studium, så vida ej nya svårigheter skulle skapas, framskjutas
ett år. Som det slutliga ekonomiska resultat, indragningen borde
medföra, i följd af behöfliga, men nu obestämbara utvidgningar inom
folkskolan vore svårt att på ett tillförlitligt sätt angifva och i hvarje fall
här ej borde få vara afgörande, syntes frågan egentligen bero därpå, huruvida
en indragning — med bibehållande af det uppställda slutmålet för
realskolans undervisning i olika ämnen, hvilket enligt kommitténs mening
ej tålde vid någon afprutning — för närvarande kunde genomföras utan
alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan.

För att erhålla ett tillförlitligt svar på den frågan, huruvida det
kunskapsmått, som inhämtades under två år i småskolan och två år i en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

fullt utvecklad folkskola, i alla ämnen med undantag af tyska kunde anses
motsvara hvad som fordrades för inträde i realskolans andra klass, borde
anställas en jämförelse mellan den i normalplanen af år 1900 för andra
klassen af fast folkskola Litt. A upptagna årskursen och den för realskolans
första klass föreslagna, hvilken med undantag af kristendomskursen vore
nästan alldeles lika med den för första läroverksklassen nu gällande. Det
skulle då visa sig, att — därest man bortsåga från tyska språket, hvilket
ju icke förekomme i folkskolan — kurserna ungefärligen täckte hvarandra
förutom i kristendom, där folkskolekursen vore betydligt större, och i
modersmålet, historia och räkning, där realskolans lärjungar inhämtade
något mera. Att för öfrigt i de båda nämnda klasserna antalet veckotimmar
för de flesta ämnen (utom kristendom, modersmålet och tyska) vore
nära öfverensstämmande, visade följande öfversikt:

Antal veckotimmar i folkskolans andra klass och realskolans första klass.

Klasser.	Kristend.	Modersm.	Tyska.	Hist.	Geogr.	Matem.	Naturl.	Välskr.	Teckn.	S:a tim.
Folksk. klass 2	5	8	0	2	2	5	2	I1/»	1	l) 26 Va
(fast Litt. A). Realsk. klass 1.	3	5	6	2	2	4	2	2	1	27

Vid en dylik jämförelse finge man emellertid ej förbise den viktiga
omständigheten, att, äfven om de föreskrifna kurserna något så när motsvarade
hvarandra, en kvalitativ skillnad i regeln torde förefinnas, då allmänna
läroverket i flera afseenden verkade under gynnsammare förhållanden
än folkskolan, särskildt därutinnan, att det vanligen arbetade med
mindre klasser och kunde sofra lärjungematerialet. Under sådana omständigheter
vore det antagligt, att lärjungarna i realskolans första klass befunne
sig på en högre utvecklingsståndpunkt än lärjungarna i folkskolans andra
klass. Om denna skillnad i den allmänna mognaden hos de olika slagen
af lärjungar ansetts vara af väsentlig betydelse för förslaget om första
klassens indragning, redan då det gällt det allmänna läroverkets nioåriga
kurs, borde dess inverkan bli ännu kännbarare, när det ifrågasattes att
förkorta realskolans sexåriga kurs. Bortsåge man emellertid från detta förhållande,
kunde den egentliga svårigheten med afseende på första klassens
indragning från realskolans synpunkt sägas ligga däri, att studiet af tyska * i

1) Hela antalet veckotimmar i folkskolans andra årsklass utgör egentligen 28, men sång, som

i nämnda klass kar 1 Va veckotimme, kar vid jämförelsen ej upptagits, då den, liksom gymnastiken, i
realskolan är ställd utom timplanen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

måste uppskjutas ett år, samt att realskolan för framtiden skulle gå miste
om den hälsosamma inverkan, nämnda klass haft till att disciplinera och
vid gemensamt arbete vänja de i läroverket från olika håll ^anträdande
lärjungarna. Sistnämnda uppgift måste ju vid en eventuell indragning af
första klassen alltid öfvertagas af nuvarande andra klassen, hvilket naturligen
skulle komma att inkräkta på dennas arbetstid. Svårare torde emellertid
bli att vinna ersättning för de sex timmarnas grundläggande undervisning
i tyska språket, som samtidigt måste uppgifvas. Ty att vid inträdet
i den nya första klassen fordra kunskaper i tyska, motsvarande dem, som
inhämtats i den indragna klassen, kunde med rätta stämplas som ett försök
att med ena handen återtaga, hvad som gifvits med den andra, och
att återvinna det förlorade genom att i följande klasser öka tyskans timtal
torde näppeligen af hänsyn till öfriga ämnens kraf i nämnvärd mån låta
sig genomföra, utan att lärjungarna öfveransträngdes.

Att åter utan något slags ersättning helt enkelt framskjuta studiet
af tyskan ett år vore en åtgärd af mycket genomgripande betj^delse ej
blott för tyskan, som därigenom skulle mista en femtedel af sina veckotimmar
i realskolan, utan äfven för läroverkets språkbildning i dess helhet;
. det grundläggande språkets ställning skulle försvagas och endast två
år, i stället för hittillsvarande tre, komme att förflyta mellan det första
och det andra främmande språkets inträde på schemat. På grund af den
större. mognad, lärjungarna under ytterligare ett skolår erhållit, skulle
visserligen inlärandet af det främmande språket i vissa afseenden underlättas
och sålunda kunna jämförelsevis raskare fortskrida. Sannolikt kunde
äfven synas, att lärjungarnas kunskaper genom tillägget af sjätte realskoleklassen
skulle i realskolexamen bil minst lika stora som vid afgången
från nuvarande femte läroverksklassen, äfvensom att, till följd af den föreslagna
ökningen af ämnets timtal å gymnasiet, resultatet i studentexamen
skulle bli ungefär detsamma som nu. Men i så fall skulle man också
nödgas helt och hållet afstå från den förstärkning af tyskans ställning, som,
särskilt hvad beträffade tal- och skriffärdighet, i den nya undervisningsplanen
åsyftats. Dessutom borde erinras därom, att i vårt land studiet
af det första främmande språket — detta må nu ha varit latin, tyska eller
franska — före år 1856 i regeln börjats vid 8, därefter intill år 1869
vid 9 års ålder, och att efter denna tid ett kortvarigt försök gjorts med
att uppskjuta nämnda studium till 10 års ålder, men att man snart (efter
år 1878) funnit sig föranlåten att återgå till 9 års ålder.

Hvad utlandet anginge hade man visserligen i flera kantoner i Schweiz,
där lärjungarna dock från hemmet medförde praktisk kunskap i minst ett
af de stora kulturspråken, samt i Norge, där de klassiska språken numera

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

i regeln uteslutits från de högre skolornas schema, och dår för öfrigt
ändringen i språkens ställning vore af så färskt datum, att det ännu torde
vara för tidigt att däraf draga några säkra slutsatser, vågat sig på försöket
att till en högre normalålder än 9 år framskjuta studiet af det första
främmande språket. Men i de flesta andra europeiska kulturländer hade
man, trots åtskilliga teoretiska utsagor till förmån för uppskof med språkstudiet,
i praktiken ännu alltjämt fasthållit vid 9 år såsom lämpligaste
utgångspunkten för nämnda studium vid de offentliga läroanstalterna.

Såges åter förslaget om första klassens indragning från folkskolans
synpunkt, så vore till en början att märka, att det just vore folkskolan,
som ansetts skola däraf draga den förnämsta vinsten. I socialt afseende
vore det nämligen utan tvifvel en fördel, om olika samhällsklasser allmännare
än hittills kunde förmås att begagna folkskolan såsom förskola till
de allmänna läroverken. Grundad anledning funnes jämväl för den förhoppningen,
att den ifrågasatta åtgärden skulle vara ägnad att bereda folkskolan
en i ekonomiskt afseende förbättrad ställning, om inflytelserika samhällsklasser
genom att dit sända sina barn blefve djupare intresserade för
densamma. Och icke minst skulle en närmare anslutning mellan folkskolan
och de allmänna läroverken kunna verka hälsosamt, om den bidroge
till att framkalla en med barnaålderns behof mera öfverensstämmande indelning
af folkskolans katekeskurs.

Det gällde dock härvid att noga tillse, det man för att ernå vissa
åstundade fördelar icke ginge alltför brådstörtadt till väga och till äfventyr
genom att pålägga folkskolan mera, än hon för närvarande mäktade
bära, skapade nya svårigheter, ägnade att vålla ett afbrott i det organiska
samband, som sedan år 1894, då inträdesfordringarna till läroverkens första
klass lämpades efter folkskolans kurser, på ett lyckligt sätt börjat utveckla
sig mellan de båda läroanstalterna. Vid den ofvan anställda jämförelsen
mellan kurserna i folkskolans andra klass och realskolans första hade nämligen
kommittén lagt till grund förhållandena vid den förmånligast ställda
fasta folkskolan (Litt A enligt 1900 års normalplan), emedan förhållandena
där ej blott i fråga om genomgångna kurser utan äfven och ej minst
däruti, att klassen hela läsåret undervisades af särskild lärare, närmast
liknade läroverkens. Från de flesta slag af folkskolor, där resultaten i följd
af samläsning mellan olika årsklasser eller hvarannandagsläsning väsentligen
försenades, torde någon direkt öfvergång af här ifrågasatta art i regeln ej
befinnas möjlig. Af inom kommittén utförda beräkningar för år 1899,
grundade på till ecklesiastikdepartementet ingifna primäruppgifter, framginge
emellertid, att folkskolor, som fullständigt ordnats efter normalplanens
typ Litt. A, vid 1899 års slut funnits endast i 54 af Sveriges

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

93 städer samt å 28 platser på landsbygden, men saknats i 4 städer med
högre läroverk och i 11 af de städer, för hvilka sexklassiga samskolor af
kommittén föreslagits. Hela lärjungeantalet i skolorna Lätt. A hade utgjort
86,796, motsvarande blott 11,7 °/o af hela rikets i folkskolor och småskolor
undervisade barn. Det långt öfvervägande antalet af landets skolpliktiga
barn hade undervisats i skolor, anordnade i öfverensstämmelse
med någon af normalplanens öfriga typer. En vanlig skolform vore
hvarannandagsläsning, som ännu förekomine till och med i en och annan
stad, och den flyttande folkskolan vore i några län, till exempel Kronobergs
och Värmlands, talrikare än den fasta.

Trots den starka utveckling, som under de sista årtiondena ägt rum
på folkskolans område, torde alltså en närmare undersökning af denna
skolas förhållanden, sådana de för närvarande verkligen tedde sig, gifva vid
handen, att det vida öfvervägande antalet af rikets folkskolor icke skulle
vara i stånd att — utan särskild undervisning vid sidan eller alltför stor
tidsspillan — i de olika ämnena utom tyska förbereda sina lärjungar till
inträde i realskolans andra klass. Om därföre den nuvarande första läroverksklassen
på eu gång allmänt indroges, skulle detta med skäl kunna
betraktas såsom ett orättvist gynnande af st äderna och ett fåtal folkrik are
orter å landsbygden på bekostnad af den öfriga och vida större delen af
landet. Barn från trakter med mindre utvecklad folkskola skulle nämligen
för framtiden få svårare än nu att komma in vid läroverken; ty i städernas
bättre utrustade folkskolor torde icke mottagas barn från landsbygden,
som ville förbereda sig för intagning i allmänt läroverk, och att i fattigare
och glest befolkade trakter för sådana barn bereda särskild undervisning
skulle falla sig dyrt och i vissa fall omöjligt. Invändes häremot, såsom
flera gånger skett, att just den ifrågasatta åtgärden borde verka som en
kraftig maning till de samhällen, hvilka ännu ej på ett tillfredsställande
sätt ordnat sitt folkskoleväsen, att i detta afseende upphjälpa, hvad som
bruste, borde dock, äfven om så skulle ske, å andra sidan ej förglömmas,
att folkskolan i själfva verket hade ett annat och vida viktigare mål än
att tjäna såsom förskola åt de allmänna läroverken. Om den sistnämnda
uppgiften alltför starkt betonades, kunde folkskolans egentliga verksamhet
lätt löpa fara att snedvridas. Först och främst borde folkskolan, där redan
nu öfver 90 % af landets uppväxande ungdom mellan 7 och 14 år utbildades,
själfständigt och utan något som helst yttre tvång utveckla sig för sitt
hufvudändamål såsom allmänt folkuppfostrande anstalt, och sedan borde
man i andra rummet se till, om hon därjämte kunde tillgodose ett annat,
från hennes synpunkt mycket underordnadt syfte, nämligen att ge förbere -

Kinujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

dande undervisning åt den jämförelsevis ringa de! af folkskolans lärjungar,
som ämnade söka sig in vid de allmänna läroverken.

En i bästa afsikt, men alltför hastigt vidtagen inskränkning af läroverkets
lägre stadium kunde också lätteligen komma att verka i helt annan
riktning, än som åsyftats. Det kunde nämligen därvid på många ställen
inträffa, att privata skolor i vida större utsträckning än hittills finge öfvertaga
den förberedande roll, som man tillämnat folkskolan, men som denna,
åtminstone ej på tillräckligt kort tid, mäktade utföra. Så hade det gått i
Norge, där »middelskolens» två lägsta klasser år 1896 indragits. Genom
att binda beviljandet af statsbidrag vid vissa villkor hade man i de mindre
och medelstora städerna tvungit fram folkskolan som förberedande skola
för alla; men i de största städerna hade ej kunnat hindras, att man kringgått
detta därigenom, att de privata gosskolorna skaffat sig fem förberedande
klasser i stället för förutvarande tre, eller att privata flickskolor i
sina förberedande klasser upptagit gossar. Dessutom klagades i Norge
där öfver, att den sålunda underlättade öfvergången till middelskolen i alltför
stor utsträckning beröfvat folkskolans högre klasser deras bästa lärjungar,
så att dessa klasser ofta nog fått ett ganska bedröfligt utseende.
Slutligen hade ock indragningen fört med sig, att särskild undervisning
vid sidan af den vanliga öfverallt måste anordnas vid de stadsfolkskolor,
som beredde en del af sina lärjungar till att från femte klassen taga inträdesexamen
till middelskolen, en anordning, som naturligen både för skolorna
och deras lärjungar måste vålla åtskilliga olägenheter. För landsbygdens
folkskolor åter hade man af lätt insedda skal ej kunnat vidtaga
någon sådan åtgärd.

Såväl den omständigheten, att folkskolan i de flesta trakter af vårt
land ännu ej nått en sådan utveckling, att den — äfven om man bortsåge
från tyskan — utan särskild undervisning vid sidan eller alltför stor
tidsförlust för lärjungarna kunde förbereda till inträde i realskolans andra
klass, som ock de erfarenheter, hvilka redan vunnits genom våra grannländers
åtgärder i detta afseende, syntes kommittén innebära en stark
maning att i fråga om inskränkningen af läroverkens lägsta stadium gå
till väga med varsamhet. Eljest torde lätt kunna hända, att man, i stället
för att närma folkskolan och läroverket till hvarandra, dem emellan skapade
eu klyfta och, utan gagn för folkskolan, skadade det allmänna läroverket
genom att försvaga dess underbyggnad, så att antingen kunskapsnivån
måste sänkas eller öfveransträngning framtvingades.

Men om alltså kommittén under för handen varande förhållanden icke
funnit sig kunna tillstyrka en åtgärd, som, såvidt dess följder för närvarande
kunde öfverskådas, särskildt skulle vara ägnad att ställa sig hind -

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

rande i vägen för uppnåendet af det för de allmänna läroverken satta
målet, så hade den dock, i hufvudsaklig anslutning till hvad i nämnda
Yttrande i läroverksfrågan blifvit anfördt, icke ansett olämpligt, att försök
med första klassens indragning anställdes å orter, där kommunerna
därtill befunnes villiga och folkskolan vore väl utvecklad. Visade sig då,
att kunskapsnivån vid de allmänna läroverken genom en sådan anordning
sjönke, så att fordringarna i realskolexamen och studentexamen ej kunde
upprätthållas, borde en återgång till det förutvarande förhållandet till folkskolan
ske, något som i sådant fall utan större svårighet torde kunna verkställas.
Skulle åter dylika försök, på olika orter och i tillräckligt antal
anställda, utfalla så gynnsamt, att de farhågor, åt hvilka kommittén gifvit
uttryck, därigenom undanröjdes, torde tiden vara inne att till öfvervägande
ånyo upptaga frågan om första klassens indragning.

Vidare har kommittén gifvit en omfattande utredning rörande dess
ståndpunkt i afseende å frågan om

Särskild, ej gemensam sjätte klass.

I det år 1899 afgifna Yttrande i läroverksfrågan hade åtskilliga invändningar
riktats mot det i Riksdagens skrifvelse samma år framställda förslaget
att inrätta en afslutningsklass för dem, som ej skulle genomgå gymnasiet,
och som skäl mot en sådan organisation hade andragits förnämligast följande.
Femte klassen skulle få en synnerligen invecklad uppgift, då den dels
skulle komma att förbereda för afslutningsklassen, dels förbereda för de
båda gymnasielinjerna, dels slutligen väl ock koinme att bibehålla sin gamla
uppgift som nederskolans sista klass med åtminstone delvis afslutade kurser.
Den särskilda afslutningsklassen skulle efter all sannolikhet komma att
bestå företrädesvis af sådana lärjungar, som antingen med afseende på
studiebegåfning eller med afseende på ekonomiska omständigheter vore
mindre lyckligt lottade; det särmärke, som den härigenom finge, skulle
ytterligare förstärkas därigenom, att dess lärjungar vore predestinerade
till att stanna på samhällets blygsammare platser. Icke en ensam klass,
utan nederskolan i dess helhet, borde göras i god mening praktisk, hvilket
icke hindrade dess egenskap af grundval äfven för högre vetenskapliga
studier. Det skulle blifva svårt att icke åt dem, som genomgått en eller
annan klass af gymnasiet, tillerkänna en kompetens, som beviljades afslutningsklassens
lärjungar; men kunde kompetensen ej göras till monopol för
dessa senare, skulle afslutningsklassen komma att lida väsentlig minskning
i dragningskraft. För så godt som alla fackskolor och civila ämbetsmanna -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

banor, som från den särskilda afslutningsklassen skulle rekryteras, borde,
enligt hvad den af de sakkunnige verkställda utredningen gåfve vid handen,
en i betänkandet föreslagen gemensam afslutningskurs i nedre sjätte klassen
befinnas lika lämplig. En särskild afslutningsklass stode i strid med
grundtankarna i de reformsträfvanden, som alltifrån 1820-talet gjort sig
gällande.

Mot detta uttalande har kommittén framhållit, att en organisation med
gemensam sjätte klass alltid måste komma att sakna själfständig atslutning
för den medborgerliga bildningskursen och att detta för nämnda kurs måste
bli ödesdigert. Ty äfven om en examen å mellanstadiet för alla läroverkets
lärjungar, såsom erfarenheten från Danmark och Norge gåfve vid
handen, kunde bli af åtskilligt gagn, så skulle en dylik examen dock icke
räcka till för att hafva det öfverklagade tryck, som det högre stadiet af
läroverket med mogenhetsexamen som slutmål för närvarande utöfvade å
det lägre. Till följd af det starkare intresse, som på grund af omständigheternas
makt alltid skulle komma att ägnas åt de lärjungar som fortsatte
på gymnasiet, vore sannolikt, att en examen, afsedd både för de
från sjätte klassen afgående och för blifvande gymnasister, skulle nedsjunka
till ett slags gymnasistexamen, hvars hufvudsakliga uppgift blefve
att reglera tillträdet till det högre stadiet och hvars syfte att gagna den
medborgerliga bildningen alldeles förfelades.

Också hade det för förslagställarne vid en organisation med gemensam
sjätte klass icke visat sig möjligt att ens på papperet frigöra den
lägre skolan från gymnasiets synpunkt, exempelvis i ämnet franska. Dess
inträdande hade man utan att vålla ännu större olägenheter ej kunnat förlägga
annat än till nämnda klass och därför måst för detta ämne anordna
en undervisning, som på samma gång skulle utgöra en på ett år afslutad
kurs och en begynnande grundläggning för tre följande års gymnasialstudier.
Enahanda torde vid en dylik organisation bli fallet med vissa
andra ämnen, såsom matematik och kemi, ehuru missförhållandet här ej
gåfve sig tydligt till känna i formuleringen af kurserna. Sjätte klassen
måste sålunda få en dubbel uppgift; den skulle, liksom nuvarande femte
klassen, söka tjäna två herrar, gymnasiebildningen och den medborgerliga
bildningen, och det lede intet tvifvel, att detta komme att bli till skada för
båda, men framför allt för den medborgerliga bildningen, för hvilken ännu
saknades stadgad undervisningsmetod. Olägenheterna af den nuvarande
anordningen, hvarigenom den ena bildningskursens afslutning förlädes till
samma stadium, där den andra bildningskursen i viss mån började, komme
sålunda att kvarstå och flyttades endast en klass högre upp i läroverket.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Men ej blott för den medborgerliga bildningen, hvars afsedda utveckling
genom en sådan anordning hotades att i sin brodd förkväfvas,
utan äfven för gymnasiet hade kommittén funnit, att organisationen med
gemensam sjätte klass och examen för alla lärjungar, som genomgått densamma,
skulle innebära olägenheter af betänklig art. Särskilt hade i detta
afseende påpekats införandet af en ny obligatorisk examen för de blifvande
gymnasisterna, hvilka i de flesta fall ej hade behof af densamma
och alltså finge besväret och ansträngningen med en examen utan att
skörda någon fördel af densamma. Därför hade den forna examen till
gymnasiet längesedan afskaffats, och att nu onödigtvis i läroverket insätta
en ny examen för lärjungar, som tre år senare skulle ha att bestå
gymnasiets slutpröfning, ansåge sig kommittén på det lifligaste böra
afråda.

_ Beträffande åter den från vissa håll kraftigt betonade nyttan af en
repetition under vägen upp till mogenhetsexamen, hade kommittén i sina
kursförslag för mellanstadiets klasser och särskild! den femte sökt draga
försorg därom. Genom fördelning på olika klasser af det särskilda arbete,
som å ena sidan måste åtfölja en repetition och å den andra en examen,
borde ändamålet med båda kunna vinnas bättre och utan fara för öfveransträngning.
Däremot skulle en gemensam sjätte klass, som till stor del
vore anlagd på repetitioner för examen, utan tvifvel för lärjungar, som
fortsatte och sedermera i vidgad form skulle inhämta sjätte klassens öfversiktliga
afslutningskurser, bli onödigt påkostande och tröttsam. Också
hade i Norge före sista skolreformen klagats däröfver, att »middelskolen»
(med examen för alla), motsvarande de svenska läroverkens lägre klasser
till och med nedre sjätte, såsom förskola till gymnasiet verkat olyckligt
genom onödiga och förtidiga afslutningar och repetitioner. Fara för öfveransträngning
i sjätte klassen vidlådde i alla händelser en dylik organisation
på grund af de stora och olikartade anspråk, som komine att ställas
på en sådan sjätte klass såsom utgörande på en gång slutklass för den medborgerliga
bildningskursen och ett direkt underlag för gymnasiet. Kommitténs
förslag om en särskild sjätte klass för de afgående, sidoställd med
gymnasiets första årsklass, skulle däremot gifva båda bildningsriktningarna
mera utrymme och ginge i detta afseende ut på att återinföra det större
lugn i undervisningen å mellanstadiet, som rådt före år 1869, då skolkursen
varit tioårig. När dåvarande första klassen indragits, hade nämligen
i själfva verket den nya första klassen blifvit ungefär hvad den gamla
varit. Härigenom hade en förskjutning gjort sig gällande, som hejdats först
genom öfverstadiets tryck nedåt, och resultatet hade i sak blifvit öfverensstämmande
med namnförändringen, så att den tvååriga femte klassen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

(nedre och öfre femte) faktiskt förvandlats till ettårig. Denna starka
redaktion i mellanstadiets tid vore utan tvifvel en af orsakerna till den
öfveransträngning därstädes, hvaröfver nu klagades, och som ej torde kunna
afhjälpas, om man belastade sjätte klassen med alltför många och kräfvande
uppgifter.

Härtill komine, att vid en organisation med gemensam sjätte klass
betydande svårigheter skulle uppstå för ett lämpligt anordnande af gymnasiet,
på den grund att detta då måste inskränkas till treårigt och därigenom
i åtskilliga ämnen ansenligt försvagas.

Kommittén hade således ansett sig bestämdt böra afstyrka förslagetom
sjätte klassens anordnande såsom gemensam med examen för läroverkets
samtliga lärjungar. Däremot hade kommittén funnit det i Riksdagens
merbemälda skrifvelse antydda förslaget om en särskild sjätte klass med
examen endast för dem, som därifrån önskade afgå, innebära högst afsevärda
fördelar. Vid en sådan organisation skulle examensbördan läggas
endast på sådana lärjungar, som af examen kunde draga direkt nytta för
lifvet och som dessutom befriades från den vida större börda, som skulle
ålegat dem, därest de, såsom nu vore fallet, måste släpa sig fram till
mogenhetsexamen för att ha något praktiskt gagn af sina studier vid läroverket.
Och om den medborgerliga bildningen för närvarande ej kunde
tillräckligt tillgodoses på grund af det högre stadiets starka återverkan på
det lägre, så vore uppenbart, att nederskolans frigörelse från nämnda tryck
jämte den önskvärda afrundningen af de lärjungars kurs, som skulle tidigare
utträda i lifvet, ginge vida lättare för sig, när dessa lärjungar under sista
^ret lämnades ostörda af dem, som såge sitt slutmål i en högre examen.
A andra sidan vore också tydligt, att undervisningen för de senare, anordnad
i en särskild!- för dem afsedd klass, bättre kunde fullfölja sina speciella
syften, än om båda slagen af lärjungar äfven under den medborgerliga
bildningskursens sista år undervisades gemensamt.

Enligt kommitténs förslag skulle de lärjungar, som önskade fortsätta
fram till studentexamen, utan examen efter genomgående af realskolans
femte klass äga inträda i en med sjätte klassen parallell afdelning, kallad
gymnasiets första ring. Den enhetliga sexklassiga realskolan vore afsedd
att utgöra den nya läroverksorganisationens grundstomme. Först från en
jämförelsevis framskjuten punkt på denna, nämligen efter femte klassen,
skulle det åt specialstudier ägnade gymnasiet med dess båda linjer, realoch
latingymnasiet, vidtaga, medan den medborgerliga bildningskursen genom
sjätte klassen fortsatte rakt fram till en densamma afslutande examen.
Mellan de tre af staten helt eller delvis bekostade skolt-yperna,
folkskolan, den sexklassiga realskolan och det fyraåriga gymnasiet, skulle

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

sålunda, enligt kommitténs förslag, i organisatoriskt afseende en påtaglig
parallellisra komma att inträda. Den första undervisningen skulle börja i
folkskolan, fortsätta till sitt eget mål och ha sin egen afslutning. De lärjungar,
som eftersträfvade en högre medborgerlig bildning än folkskolans,
skulle efter ett visst antal år skilja sig från sina kamrater och öfvergå
till realskolan, som slutade med en särskild, för utträde vid 15 till 16 års
ålder i det praktiska lifvet inrättad afgangsexamen. De lärjungar inom
realskolan åter, som önskade vinna den högsta, för universitet eller högre
fackskola förberedande skolbildningen, skulle efter ytterligare ett antal&år
skilja sig från de öfriga och inträda på gymnasiet, som förde dem fram
till studentexamen. Pa detta sätt skulle mellan de olika skolformerna
råda ett organiskt samband, medan tillika hvar och en af dem ägde sitt
själfständiga mål och sin själfständiga afslutning.

Vid en flyktig blick på kommitténs förslag kunde väl synas, som om
den däri förordade omdaningen af de allmänna läroverkens mellanstadium
vore att likställa med den organisation, som genom inrättandet af den
s. k. »praktiska afslutningsklassen» blifvit försökt vid Nya elementarskolan i
Stockholm. Och då detta försök utfallit mindre lyckligt, i det att den
mycket svagt anlitade afslutningsklassen ej befunnits i stånd att tillvinna
sig allmänhetens förtroende, kunde det måhända tyckas, som om de ogynnsamma
erfarenheter, hvilka vid nämnda läroverk blifvit gjorda, skulle båda
mindre godt för den af kommittén föreslagna organisationens framtid.
Kommittén hade emellertid genom en närmare utredning (Betänkandet
sid. 61—66) påvisat, att denna »praktiska afslutningsklass» haft så litet
som möjligt gemensamt med kommitténs förslag. Först och främst hade
den varit endast ett enstaka tillfälligt experiment, och genomgåendet af
nämnda klass hade ej skänkt någon som helst kompetens utöfver den,
som åtföljde betyg från nuvarande femte klassen. Den, som genomgått
den »praktiska afslutningsklassen», hade tvärtom med hänsyn till framtidsutsikter
varit sämre ställd än om han fortsatt i läroverkens sjätte klass.
Ifrågavarande försöksklass kunde vidare, organisatoriskt sedt, sägas ha hängt
i luften, då den mottagit lärjungar med så olikartad och delvis olämplig
förbildning som från de allmänna läroverkens latin- och reallinje samt de
båda nyspråkliga linjerna i Nya elementarskolan. Denna skola hade ock,
då den på grund af högre afgifter och andra förhållanden väsentligen mottoge
sitt lärjungematerial från samhällsklasser, som för sina barns skola i
regeln ej tänkte sig annat mål än mogenhetsexamen, varit särdeles litet
lämpad för ett dylikt försöks anställande. Häraf framginge otvetydigt,
att man från nämnda, år 1902 afskaffade försöksklass vid Nya elementarskolan
ej vore berättigad att draga slutsatser med afseende å den af kom -

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 50. 85

mitten förordade, under helt andra förutsättningar tillkomna och verkande
organisationen.

Lika litet kunde den i Norge år 1869 upprättade, med gymnasiets
första årsklass parallella »praktiska realklassen» här tjäna till jämförelsepunkt,
enär den vidtoge först efter aflagd middelskoleexamen. Omöjligheten
att utan särskild kompetens konkurrera med af gammalt bestående och
med vissa företrädesrättigheter utrustade skolformer hade varit en viktig
anledning till att nämnda klass, liksom Nya elementarskolans »praktiska
afslutningsklass», rönt så liten framgång. Och hvad den i Norge vid skolreformen
1896 införda nya »praktiska klassen» efter genomgången middelskoleexamen
beträffade, så hade den en alltför yrkesmässig prägel för att i
detta sammanhang komma i betraktande.

Kommittén har också ingående bemött de invändningar, som i den
allmänna diskussionen framställts mot den af kommittén förordade organisationen
och den grundåskådning, hvarpå denna hvilade, samt därvid i
hufvudsak anfört följande.

Den anmärkning, som gjorts, att det vore orättvist att vägra en lärjunge
å gymnasiets reallinje den kompetens, som vore afsedd att åtfölja
realskolexamen, syntes i främsta rummet bero på ett underskattande af
den undervisning, som sjätte klassen af realskolan afsåge att bibringa, och
som kommittén sökt att göra så för ändamålet lämplig som möjligt. En
blick på kursplanen borde öfvertyga därom, att sjätte klassens kurs i de
flesta ämnen upptoge viktiga moment, som skilde den från första gymnasieringens,
och hvilka borde vara särskildt lämpade för dem af läroverkens
lärjungar, som önskade träda ut i lifvet före aflagd studentexamen. Så vore
till exempel fallet med öfversikten af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen,
den större färdigheten i modersmålets praktiska användning,
de i tyska och engelska vidtagna anordningarna, som borde medföra,
att resultatet af sjätte klassens språkundervisning kunde antagas bli
jämförligt med hvad som nu åstadkommes i B-linjens mogenhetsexamen.
Då åtskilliga af de i sjätte klassen meddelade kunskaperna af gymnasiets
lärjungar ej inhämtades förrän i de högsta ringarna och lärogången å gymnasiet
enligt sakens natur måste blifva sådan, att i de lägre ringarna endast
en början gjordes till det, som först i och med sista läsåret vunne sin
afsilning, vore uppenbart, att halten af de lärjungars kunskaper, som befunne
sig i någon af gymnasieringarna, måste vara en annan, än deras,
som tagit realskolexamen, och sålunda ej kunde vara lämpad att tjäna
samma ändamål. Man borde vidare icke förbise det från andra områden
kända sakförhållandet, att en högre examen icke i och för sig kunde
berättiga till samma kompetens som en relativt lägre examen; så gåfve

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

till exempel icke filosofie kandidat- eller licentiatexamen med hvilka ämnen
som helst rätt till inträde vid tekniska högskolan, under det att däremot
mogenhetsexamen a reallinjen gjorde det, och en bevisligen i skolans
alla ämnen särdeles framstående person kunde ej få en tjänst, hvartill
mogenhetsexamen lämnade kompetens, såvida han ej bekvämade sig till
att aflägga denna examen. Talet om orättvisa mot gymnasisterna läte sålunda
reducera sig till en naturlig olägenhet, som måste medfölja hvarje
orätt val af linje, och kommittén hade genom lämpliga övergångsbestämmelser
sökt göra påföljden af ett dylikt misstag så lindrig som möjligt.

_ En liknande invändning mot examen på mellanstadiet vore den, att
man icke skulle kunna neka studenter den ifrågasatta kompetensen, och
att sålunda tillströmningen af dessa skulle bli så riklig, att de, som aflagt
realskolexamen, koinme att duka under i konkurrensen och endast undantagsvis
få en sökt plats. Det öfverdrifna i dylika farhågor bevisades bäst
genom en undersökning af nuvarande förhållanden med afseende på tjänster,
till hvilka såväl mogenhetsexamen som afläggandet af lägre eller partiella
kunskapsprof lämnade tillträde; så utgjorde till exempel vid den
årliga rekryteringen till statens järnvägar studenterna endast 17 °/''o och
vid rekryteringen till de enskilda järnvägarna blott hälften så stor procent.
Att en viss olägenhet i den angifna riktningen kunde följa för den lägre
af. två examina, borde ej nekas. Men dels torde studentbildningen, särskilt
å latinlinjen, icke lämpa sig lika väl för vissa platser som den nya
medborgerliga, dels torde ock studenternas högre ålder göra dem i många
fall mindre eftersökta än de yngre och bildbarare ynglingarne från realskolans
sjätte klass, så mycket mera som det ej torde blifva de kunskapsrikaste.
och bäst begåfvade studenterna, som inläte sig på en dylik täflan.
Kommittén ville för öfrigt starkt betona, att, ehuru den realskolexamen
åtföljande kompetensen för tillträde till vissa fackskolor och statstjänster
visserligen borde bli ett värdefullt officiellt erkännande, ifrågavarande examen
dock ej närmast vore tillkommen för deras skull, som åsyftade att
vinna nämnda kompetens, utan framför allt för deras, som före ett omedelbart
utträde, i det praktiska lifvet önskade förvärfva en afslutad medborgerlig
bildning. Också vore det kommitténs mening, att denna kategori
af lärjungar i realskolans sjätte klass komrne att blifva den vida talrikaste.

Man. hade vidare sagt, att sjätte klassen i realskolan skulle komma
att lida brist på lärjungar, särskildt emedan denna klass ej skulle komma
att inom läroverket åtnjuta tillräckligt anseende. Gent emot detta tal,
hvilket vore så mycket lättare att föra, som det rörde sig inom gissningarnas
område, ville kommittén erinra därom, att den af vissa pedagoger

Kungl. Maj:ts A''åd. Proposition N:o BO. £

i början med så stor ringaktning mottagna reallinjen, som vid tiden för
sin uppkomst inneburit en reaktion mot en öfvervägande lärd riktning, trots
alla profetior om motsatsen lyckats tillkämpa sig en lika ansedd ställning
som latinlinjen. Ej ens vid de högre läroverk, där reallinjen endast omfattat
några få klasser och sålunda ej fört fram till mogenhetsexamen,
hade någon klagan försports öfver att dess lärjungar setts öfver axeln af kamraterna
på den andra, fram till mogenhetsexamen ledande linjen. Farhågan
för att lärjungarna i realskolans sjätte klass skulle komma att åtnjuta
mindre anseende än gymnasisterna torde hos många ha sin grund i den
omständigheten, att de själfva ej tillräckligt uppskattade värdet af den
medborgerliga bildningen i jämförelse med den lärda och därför förutsatte
en dylik uppfattning äfven hos andra. Att en öfverskattning af all s. k.
lärdom — den måtte vara förtjänt af ett sådant namn eller icke —
varit en segsliten tradition hos vårt folk, kunde icke förnekas; men det
vore kommitténs mening, att de, som i våra dagar tillmätte detta åskådningssätt
en oförminskad kraft, ej följt med sin tid och ej iakttagit eller ej
velat iakttaga, hvad som rörde sig i densamma. Den storartade utveckling
i materiellt hänseende, som vårt land på de senaste årtiondena genomgått,
hade medfört, att långt flera än förr fått sin håg riktad åt det praktiska
hållet. Denna uppblomstring hade verkat ett ökadt anseende för dylik
verksamhet, och att i detta afseende ett afgjordt omslag i tänkesätten ägt
rum, kunde af ingen klarseende bestridas. Den starka tillströmningen till
fackkurser, till exempel tekniska skolor och handelsinstitut, torde utgöra
ett tillräckligt bevis för detta påstående. Till en början långsamt, men i
våra dagar med hart när oväntad hastighet hade den fördomen förlorat
terräng, att en yngling med begåfning vore för god för andra banor
än de lärda, och sakkunniga lärare och föreståndare vittnade därom,
att fackskolorna allt mera befolkades af intresserade och flitiga lärjungar.
Att en vid konfirmationsåldern afslutad bildningskurs, som gåfve tillträde
till dylika fackskolor eller beredde till direkt utträde i lifvet, skulle få
tillräckligt anseende för att af allmänheten omfattas med intresse och snart
lifligt anlitas, vore därföre mer än sannolikt. Det vore i själfva verket
ett oförlåtligt fel hos den nya läroverksorganisationen, om den icke gynnade
en allmännare utbredning af dessa sundare åsikter.

Kommittén ansåge sålunda, att anordningen af en medborgerlig bildningskurs
med särskild afslutning i realskolans sjätte klass vore en tidsenlig
och i sann mening folklig åtgärd. Däremot skulle det icke vara ägnadt
att öka den nya examens anseende, om den påtvingades dem, i hvilkas
ögon den i jämförelse med ett högre åsyftadt mål ej kunde få något
särdeles stort värde, men för hvilka den nya examen alltid måste framstå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

såsom ett besvärligt och onödigt hinder på vägen fram till studentexamen.
Icke heller skulle den kompetens komma att skattas särdeles högt, som
lärjungen finge, vare sig han önskade den eller icke. Om en lägre examen
hade en viss svårighet att bestå i konkurrensen med en högre, så
måste dock en särställning för den förra kraftigt bidraga att stärka dess
anseende. Däremot vore fara värdt, att om en gemensam sjätte klass med
examen för alla läroverkets lärjungar inrättades, den nya examens anseende
skulle sättas på spel. Ty de, som afginge med denna examen, skulle lätteligen
få utseende af att i förtid ha af brutit sin skolgång, och man skulle
på det viset snart komma tillbaka till den gamla olägenheten af studentexamens
alltför stora betydelse.

Med hänsyn till nämnda förhållanden kunde kommittén omöjligen
finna grundade skäl för den ensidiga och pessimistiska åsikten, att en särskild
sjätte klass hufvudsakligen skulle komma att befolkas af lärjungar,
som vore alltför obemedlade eller alltför litet begåfvade för att kunna
fortsätta, samt att klassen därigenom skulle få ett nedsättande särmärke
och gifva anledning till uppkomsten af kastväsen inom skolan. Förståndiga
föräldrar skulle utan tvifvel kunna bringas till insikt däraf, att afläggandet
af en examen å mellanstadiet, som underlättade ett tidigare utträde
i lifvet eller öfvergången till en fackskola, för många ynglingar utgjorde
en mycket förmånligare placering af kapital och arbetskraft än den
under flera år fortsatta skolgången fram till studentexamen. De skulle
finna, att deras för bokliga studier mindre hågade, men kanske desto mera
för praktiska värf anlagda barn på en sådan väg vida lättare och säkrare
kunde blifva lyckliga och burgna samhällsmedlemmar, än om de uppmuntrats
att på lärdomens knaggliga stråt sträfva sig fram till ett sent förvärfvadt
och medelmåttigt aflöriadt ämbete i statens tjänst. Vid många
läroverk komme dessutom att finnas en särskild garanti för att den medborgerliga,
i realskolans sjätte klass afslutade bildningskursen skulle bli
tillräckligt anlitad, nämligen vid sådana, där realskolexamen utgjorde läroverkets
enda afslutning. De lärjungar vid dessa realskolor, som önskade
fortsätta å gymnasiet, finge såsom hittills från femte klassen öfvergå till
ett högre, i de flesta fall å annan ort beläget läroverk. Men af naturliga
anledningar komme nog många — och det till sin egen fromma —
att draga sig för en sådan öfvergång.

Oaktadt hvad sålunda framhållits, hade emellertid kommittén, med
tanke på de många svårigheter, hvarmed en ny organisation alltid finge
att kämpa, ej velat bestrida möjligheten däraf, att sjätte klassen på en del
orter till en början kunde bli mindre talrikt besökt; men den varnade
tillika för att,4häraf draga för tidiga slutsatser med afseende på klassens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lämplighet. Skulle åter erfarenheten under en följd af år visa, att sjätte
klassens lärjungeantal genomgående blefve alltför obetydligt, så medgåfve
kommitténs förslag en återgång, om en sådan blefve af nöden, och lämnade
sålunda lagstiftaren fria händer. Förslaget med gemensam sjätte klass
och treårigt gymnasium, hvilket i organisatoriskt afseende innebure ett
språng ut i det okända, lämnade däremot ingen sådan möjlighet öppen.
Ty ingen torde väl, om gymnasiet en gång blifvit inskränkt till treårigt,
mäkta genomföra dess utvidgning tillbaka till fyraårigt. Den fördel, som
en gemensam sjätte klass syntes innebära, nämligen möjligheten att ännu
ett år uppskjuta valet af linje, vore för öfrigt, på grund af svårigheterna
med den enligt detta förslag i sjätte klassen inträdande franskans anordnande,
mera skenbar än verklig. Ty om franskan, såsom af förslagsställarne
förutsatts, gjordes valfri för de från nämnda klass afgående, men obligatorisk
för de blifvande gymnasisterna, blefve det äfven med en sådan
organisation högeligen önskvärdt, att lärjungen redan efter femte klassens
genomgående beslöte sig för om han skulle afgå om ett år eller fortsätta
å gymnasiet.

Af psykologiska grunder borde, hade man också påstått, gränsen
mellan skola och gymnasium snarare förläggas efter än före sjätte klassen.
Kommittén hade ej velat bestrida, att något berättigadt funnes i ett sådant
påstående; men den hade tillika framhållit, att äfven om det vore görligt
att mellan det högre och det lägre stadiet nöjaktigt bestämma en psykologisk
gräns, hvilken i praktiken alltid måste bli ganska oviss och flytande,
denna gräns icke borde sättas mellan nuvarande nedre och öfre sjätte
klasserna utan fastmer mellan de stadier, som motsvarades af öfre sjätte
och nedre sjunde klasserna, såsom man också gjort i Danmark. Härtill
hade ock hänsyn tagits vid bestämmelserna om valfrihetens inträdande, som
komme att uppdela gymnasiet i två tydligt skilda stadier: det ena omfattande
de två första årsklasserna, utan valfrihet, det andra omfattande de
två sista årsklasserna, med valfrihet, På ett lägre stadium åter tillgodosåges
vissa psykologiska kraf vida bättre genom en särskild sjätte klass för
de lärjungar, som ämnade afgå, än genom en för dem och de fortsättande
gemensam, emedan denna klass i förra fallet endast afsåge att tjäna ett ändamål
och sista årets arbete sålunda uteslutande kunde koncentreras på
detta mål.

Mot femte klassen i den nya organisationen hade anmärkts, att den
skulle förbereda dels till den medborgerliga kursen, dels till de båda gymnasiallinjerna
och äfven i viss mån bibehålla sin gamla karaktär af afslutningsklass.
Denna anmärkning vore så till vida berättigad, som vid kursfördelningen
hänsyn måst tagas därtill, att femte klassen bildade en för Bih.

till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

greningspunkt, som i någon mån nödvändiggjorde en afsilning. Men kommittén
hade i sitt kursförslag för realskolans sex klasser påvisat, huru
detta läte ordna sig på ett tillfredsställande sätt. För öfrigt syntes ifrågavarande
anmärkning tyda på, att man hade svårt att lösslita sig från
den föreställningen, att gymnasiet måste ingripa i det lägre stadiets arbete.
Det vore emellertid ej meningen, att realskolan direkt skulle förbereda
till gymnasiet; den skulle, såsom redan framhållits, bli en själfständig
skola för sig med sitt eget mål, men på dess fem första klasser såsom
grundval läte sig därjämte uppbygga tvenne speciallinjer, som sedermera
utvecklades hvar och en till sitt eget slutmål. Realskolans mål, kurser
och metod berördes sålunda ej af gymnasiets på annat sätt, än att man i
de olika ämnena måste tillse, att ej heller de lärjungar, som ämnade fortsätta
fram till studentexamen, finge lämna nämnda skola med alltför oafslutade
kurser, en anordning, som passade förträffligt ihop med sjätte realskoleklassens
karaktär af slutklass med särskild läggning. Och om den nya
femte klassen genom de begränsade repetitioner och öfversikter, som dit förlagts,
skulle i någon mån blifva mera kräfvande än en vanlig klass, torde
man dock nödgas medgifva, dels att detta för de blifvande gymnasisterna,
i betraktande af deras omedelbart förestående öfvergång till en högre skolform,
utgjorde en ganska lämplig skärpning, dels ock att ansträngningen
för de i sjätte klassen afgående härigenom på ett hälsosamt sätt fördelades.

Förkämparna för en organisation med gemensam sjätte klass och
treårigt gymnasium hade äfven anfört, att deras förslag skulle ställa sig
billigare än den af kommittén föreslagna organisationen. Beräkningar inom
kommittén (Betänkandet sid. 74) hade visserligen också gifvit vid handen,
att de årliga kostnaderna för den förra organisationen med omkring 80,000
kronor skulle understiga utgifterna för den senare. Men de högst väsentliga
fördelar, som utmärkte organisationen med särskild sjätte klass för
afgående lärjungar och fyraårigt gymnasium, måste naturligen betinga ökade
utgifter för densamma, och kommittén beklagade djupt, om den något
större kostnaden, hvilken dock i förhållande till slutsiffran i läroverkens stat
för år 1902, eller öfver 3,819,000 kronor (utom dyrtidstillägg), ej kunde
kallas betydande, skulle få spela en afgörande roll i en sådan lifsfråga för
landet som behofvet af en tillfredsställande läroverksorganisation. Ej heller
hade Riksdagen vare sig under diskussionen i frågan eller i sin skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t velat binda reformen vid sådana hänsyn. Tvärtom
syntes den allmänna meningen hafva gått i den riktningen, att man
ville något offra för att få en förbättrad och mera fruktbärande sakernas
ordning införd med afseende på våra allmänna läroverk, och i Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts af kammaren oförändradt antagna utlå -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

tande i frågan år 1899 (n:r 15, sid. 24) hette det: »Men äfven om en något
ökad kostnad komine att af reformen förorsakas statsverket, finner
utskottet den vinst, som genom den nya organisationens genomförande
skulle tillskyndas vårt högre undervisningsväsen, vara af den stora vikt
och betydelse, att detta ej bör få inverka på bedömandet af själfva hufvudfrågan,
hvilken för öfrigt före afgörandet ånyo måste komma under
Riksdagens pröfning.»

Hvad slutligen anginge den omständigheten, att en examen å mellanstadiet
för alla lärjungarna införts i vissa andra länder, till exempel
Preussen, Danmark och Norge, så vore dels förhållandena där ganska olika
våra, dels verkade ock de anförda exemplen i detta afseende snarare afskräckande.

I Preussen hade år 1892 införts en examen för alla lärjungarna efter
genomgången af Untersecunda (motsvarande vår nedre sjätte klass). Men
redan år 1898 hade det åttonde rektorsmötet i provinsen Hannover konstaterat,
utom andra olägenheter med denna examen, att den störande inverkat
på undervisningens lugna gång, samt uttalat sig för dess afskaffande.
Detta hade också skett vid utfärdandet af den nya undervisningsplanen
för de högre skolorna i Preussen år 1901.

Almindelig Forberedelsesexamen, som i början af 1880-talet införts
i Danmark, och 4:de Klasses Hovedexamen aflades först på ett stadium,
som hos oss motsvarade öfvergången till nedre sjunde klassen, och verkade
för öfrigt under så olika förutsättningar, att en jämförelse i detta
afseende svårligen läte sig göra.

Norge vore i själfva verket det enda af dessa länder, som hade en
för alla skolans lärjungar obligatorisk och lika examen, vare sig de efter
genomgången af det lägre skolstadiet ginge ut i lifvet eller inträdde på
gymnasiet. Mot den år 1896 reviderade norska middelskoleexamen hade
visserligen ännu intet särskildt missnöje kommit till uttryck; men detta
bevisade ej, att man icke äfven där skulle varit mera belåten med en organisation,
liknande den af kommittén föreslagna, om man kunnat erhålla
en sådan. Också tydde till kommitténs kännedom komna uttalanden
af framstående norska skolman därpå, att ett sådant antagande ingalunda
saknade grund. Säkert vore i alla händelser, att ett par af de hufvudanmärkningar
som förekommit mot den gamla, år 1869 införda middelskoleexamen,
nämligen klagomålen öfver onödiga repetitioner och större lockelse
att äfven genomgå gymnasiet, varit riktade mot missförhållanden, som måste
åtfölja en skolorganisation med examen på mellanstadiet för alla.

För öfrigt, så nyttig och i många afseenden vägledande en jämförelse
med andra länders institutioner än kunde vara, finge den dock ej

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

bli afgörande för anordnandet af våra egna. Ty lika visst som intet folk
fullt liknade ett annat till härstamning, språk, lynne och åskådning i allmänhet,
lika visst vore det, att formerna för den ena nationens uppfostran
och samhällslif aldrig kunde eller borde bli fullt identiska med den andras.
En historisk utveckling på själfständig grund vore i detta som i
andra fall för vårt land den mest naturliga och mest värdiga, och en sådan
utveckling innebure organisationen med särskild sjätte klass och fyraårigt
gymnasium.

I nära samband med frågan om huruvida sjätte klassen skall vara
afsedd endast för de därifrån med examen afgående eller gemensam för
alla realskolans lärjungar står afgörandet af en annan viktig organisationsfråga,
där kommitténs utredning ledt till förslaget om

Fyraårigt, ej treårigt gymnasium.

I denna fråga yttrar kommittén hufvudsakligen följande.

Alla, som yrkat på att realskolans sjätte klass skulle vara gemensam
för samtliga lärjungar, hade som en följd däraf äfven föreslagit, att gymnasiet
skulle bli treårigt. Kommittén ville emellertid skarpt betona, att
äfven om ett fyraårigt gymnasium kunde anses som en gifven följd af
dess förslag om realskolans anordnande, så hade nämnda omständighet
dock ingalunda varit bestämmande i detta afseende. Fastmer förhölle det
sig så, att de olägenheter, som åtföljde ett system med treårigt gymnasium,
i och för sig befunnits så störa, att de starkt bidragit därtill, att
kommittén intagit sin redan angifna ståndpunkt i hufvudfrågan.

Den skada, som gymnasiet, enligt kommitténs mening, skulle taga
af en inskränkning till tre år, kunde i korthet uttryckas så, att följden
skulle blifva antingen gymnasiebildningens försvagande eller lärjungarnas
öfveransträngande, olägenheter, som ingen vän af vår kultur och vår ungdom
torde vilja framkalla. Till denna uppfattning hade kommittén kommit
genom en undersökning af de särskilda ämnenas ställning, under förutsättning
att samtliga gymnasiekurser skulle medhinnas på tre år, och
hade därföre i hufvuddrag velat framlägga de slutsatser, hvartill nämnda
undersökning synts kommittén böra leda.

Vid jämförelse med det fyraåriga gymnasiet folie det genast i ögonen,
att å ett treårigt gymnasium de klassiska språken i första hand komme
att blifva lidande. Grekiskan skulle man nödgas alldeles aflägsna från
läsplanen, och latinet skulle reduceras till ungefär hälften af sitt nuvarande
utrymme, ändringar så genomgripande, att de i och för sig borde afskräcka

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

dera, som önskade eu jämn och lugn sakernas utveckling. Efter långa
strider tycktes tiden ha mognat för tanken på latinets uppskjutande till
nedre sjätte klassen — ett längre uppskjutande hade icke heller af riksdagens
Andra Kammare ifrågasatts — och underligt syntes då, om man icke
skulle nöja sig med en så pass vidtgående och betydelsefull reform. Att
ett latinstudium på fyra år borde bli af större värde, än om denna tid
afknappades med en fjärdedel, torde ej kunna bestridas, och om en eller
annan fackman i ämnet uttalat sig till förmån för en treårig latinkurs,
måste detta bero på andra hänsyn och kunde ej vara vägledande för bedömande
af frågan om ett tre- eller fyraårigt gymnasium i och för sig.
Kommittén hade också ansett de latinkurser, som under förutsättning af
en organisation med treårigt gymnasium kunnat ifrågasättas, vara ganska
otillfredsställande. I själfva verket hade olägenheterna med dessa kurser
visat sig vara så stora, att en af minoritetens medlemmar funnit sig föranlåten
att just med hänsyn till detta ämne föreslå en kompromiss mellan
de båda systemen, så nämligen, att läsningen af latin skulle påbörjas ett
år före lärjungarnas inträde på det eljes treåriga gymnasiet. Det vore
för öfrigt ingalunda förvånande, om, därest ett treårigt gymnasium af
kommittén föresloges, äfven representanter för andra ämnen än latin komme
att yrka på en sådan, fyraårig undantagsställning, hvar och en för sitt ämne.
Beträffande den invändningen, att grekiskan kunde räddas och latinet få
en jämförelsevis god ställning genom inrättande af ett antal läroverk med
nuvarande anordning i fråga om de klassiska språken, s. k. A-läroverk,
hvilka ansåges som ett nödvändigt komplement till en organisation med
treårigt gymnasium, ville kommittén anmärka, att utsikterna till sådana
läroverks upprättande torde vara ganska små, och att det i alla händelser
vore tvifvel underkastadt, om de komme att visa någon större lifskraft.
Denna faktor vore således af alltför oviss beskaffenhet, för att man vid
en jämförelse skulle kunna tillskrifva den någon större betydelse.

Kursen i historia skulle bli särdeles svår att inpassa på endast tre år,
i det antingen viktiga delar, särskildt af gamla tiden, finge utelämnas eller
alltför dryga kurser blefve nödvändiga. Ur ett treårigt gymnasium skulle
man vidare af utrymmesskäl nödgas alldeles utesluta geografien, en åtgärd,
som borde förefalla mindre tidsenlig, då ansträngningar på sista tiden gjorts
för att såväl vid universitet som skola höja detta ämne. Att å reallinjen
på tre år söka inpressa gymnasisternas matematiska kurs funne kommittén
likaledes betänkligt med hänsyn till de stora fordringar, som ställdes på
ämnet vid vissa högre tillämpningsskolor, särskildt vid tekniska högskolan
i Stockholm. I det hela hade det vid uppgörande af timplan för det
treåriga gymnasiet visat sig, att timtalet för vissa ämnen, för att de på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

tre år skulle kunna läsas med någon behållning, måst sättas så högt, att
en betänklig afknappning för andra blifvit af nöden.

Följden af en sådan organisation kunde ej för läroverket blifva någon
annan, än att fordringarna i studentexamen öfver hufvud taget måste
sänkas, hvilket utan tvifvel skulle lända vår högre odling till skada.
Skedde emellertid ej detta, uppstode ovillkorligen fara för öfveransträngning.
Ej heller blefve det för lärjungarna bättre ställdt i det hela, om afknappade
skolkurser nödgade till att vid universiteten i flera ämnen upprätta
förberedande kurser, hvilket skulle komma att förlänga och fördyra
de akademiska studierna. Visserligen skulle läroverkskursen bli nioårig
såväl vid en organisation med treårigt som vid en med fyraårigt gymnasium,
enär underbyggnaden i förra fallet skulle bestå af sex, i det senare
af fem klasser. Men uppenbart vore, att för lärjungar, som ämnade fortsätta
fram till studentexamen, ett års afslutande studier i realskolans sjätte
klass under samläsning med dem, som repeterade till den förestående realskolexamen,
icke kunde i värde uppväga ett år af grundläggande specialstudier
i en för detta ändamål inrättad första ring af gymnasiet. Den
vetenskapliga förbildningen såväl i klassiska språk som i öfriga ämnen
måste, såsom redan antydts, i senare fallet blifva solidare samt med större ro
kunna inhämtas och smältas. Lärjungarna å det fyraåriga gymnasiet
sluppe vidare att oroas genom läsning till en för dem i de flesta fall alldeles
öfverflödig examen, medan åter vid en organisation med treårigt gymnasium
alla gymnasister skulle bli nödsakade att deltaga i repetitionerna för
tvenne med endast tre års mellanrum infallande examina. Väl vore sant,
att det äfven för gymnasiets lärjungar kunde vara nyttigt att någon gång
samla sina kunskaper, men i detta afseende torde de årliga klassrepetitionerna
och särskildt inhämtandet af femte realskoleklassens i flera ämnen
relativt afrundade kurser göra till fyllest.

I hvarje fall kunde erfarenheten både i vårt land, där examen till
gymnasiet efter år 1849 borttagits, och i Preussen, där en dylik examen
för alla lärjungar vid öfvergången till Obersecunda (d. v. s. vid slutet af
sjätte skolåret), efter att några år ha försökts, vid utfärdandet af de nya
läroplanerna af år 1901 blifvit afskaffad, sägas ha visat, att man för
nämnda ändamål ej borde inrätta en examen å mellanstadiet för dem, som
ämnade fortsätta sina studier. En sådan examen måste störande inverka
på skolarbetets jämna gång och onödigtvis anstränga ifrågavarande lärjungar
utan att dock kunna afhålla svagare begåfvade från att söka tränga
sig fram på den lärda banan.

I Norge, där man sedan år 1869 pröfvat en organisation med treårigt
gymnasium, byggdt på en sexklassig »middelskole» med examen för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

alla, hade detta system medverkat till att förläna hela den högre'' skolbildningen
en stark prägel af exklusiv examensbildning. Därjämte både
den gifvit anledning till ständiga sträfvanden att än ytterligare afknappa
skoltiden och att genom privata »hurtigkurser» fortare nå fram till målet,
sträfvanden, som inncbure vådor för att den sålunda meddelade bildningen
skulle förytligas. Ville man i vårt land ej framkalla liknande verkningar,
borde man ej heller, såsom föreslagits, här söka efterbilda det
norska systemet med treårigt gymnasium, utan fastmer söka bygga på
våra inhemska traditioner i detta afseende. Att afknappa tiden för det
hos oss för närvarande fyraåriga högre stadiet skulle utan tvifvel visa sig
vida ödesdigrare än den flera gånger ifrågasatta indragningen af första
klassen, och de rop på öfveransträngning, som, sedan femte klassen gjordes
ettårig, alltjämt höjts, skulle i så fall utan tvifvel tilltaga i styrka
till följd af den ökade belastning å högre stadiet, som med ett dylikt
system måste orsakas af minskad tid och sammanträngda kurser.

Det mellanförslag, som af en af kommitténs ledamöter framställts,
och som jämväl blifvit till noggrant bepröfvande upptaget, nämligen att
anordna latinkursen såsom fyraårig på det i öfrigt treåriga gymnasiet,
hade kommittén ej heller ansett sig kunna biträda. För ett riktigt bedömande
däraf borde noga märkas, att det utgått från samma organisatoriska
principer som de båda andra förslagen och sålunda afsåge en afsilning
på mellanstadiet jämte examen för de före studentexamen afgående
lärjungarna. Men detta syfte funne kommittén en sådan organisation
endast delvis och i hvarje fall mindre än de två andra förslagen
kunna realisera, detta hufvudsakligen beroende på svårigheten att infoga
latingymnasiet i det öfriga systemet. Frågan blefve nämligen, om afslutade
kurser i sjätte klassen skulle anordnas äfven på nämnda linje. Då
latingymnasiet enligt denna organisation i högre grad än vanligt blefve
en speciallinje, tillkommen för deras skull, som behöfde inhämta en fyraårig
latinkurs, och om hvilka man således i regeln kunde förutsätta, att
de ämnade aflägga studentexamen, kunde man ej rätt fatta, hvartill sådana
kursafslutningar skulle tjäna, men väl förutse, att de onödigtvis
skulle försvåra lärjungarnas arbete. Anordnades däremot inga kursafslutningar
å sagda linje, skulle samläsning mellan real- och latingymnasiets
lärjungar blifva omöjlig och den föreslagna organisationen därigenom medföra
alltför stora kostnader, för att kommittén för sin del skulle vilja förorda
densammas införande. Sannolikt vore ock, att man i så fall af sparsamhetsskäl
nödgades inskränka latinlinjen till ett färre antal läroverk, än
kommittén föreslagit, hvadan denna till förment fromma för latinstudiet
ifrågasatta organisation tvärtom skulle lända detsamma till skada. Det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

folie för öfrigt af sig själft, att åtskilliga af de anmärkningar, kommittén
andragit mot förslaget om ett treårigt gymnasium med examen på mellanstadiet
för samtliga lärjungar, äfven vore tillämpliga på det nu af handlade
förslaget.

Slutligen anför kommittén beträffande det gymnasiets organisation
nära berörande spörsmålet om

Ifrågasatta läroverk med sexårig latinkurs.

Särskild anledning att söka klargöra denna fråga hade kommittén
haft, då i Riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 omnämnts, att modifikationer
satts i fråga rörande latinets uppflyttning till nedre sjätte klassen.
Detta uttalande torde närmast syfta på den punkt i Första Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande (n:r 8), där det hette, att såsom
ett medlingsförslag äfven yrkats, det man skulle uppflytta latinet vid en
del läroverk men vid de Övriga bibehålla den nuvarande anordningen med
afseende på detta ämne. Sedermera hade detta yrkande fått bestämd
form i Yttrande i läroverksfrågan år 1899, där det föreslagits, att en
A-linje, ungefär lika med den nuvarande i fråga om latinet samt med
grekiska i de tre högsta klasserna, skulle finnas vid de tolf stiftsläroverken
och vid ett af läroverken i Stockholm.

Då emellertid det i nämnda yttrande framlagda förslaget om ett
treårigt gymnasium skulle innebära grekiskans fullständiga aflägsnande
från läroverkens normaltyp och latinets inskränkning till omkring hälften
af dess nuvarande utrymme samt därigenom med nödvändighet förutsatte
bibehållandet af en dylik A-linje vid ett visst antal läroverk, under det
kommitténs förslag beredde plats åt grekiskan i de två högsta ringarna
vid alla högre läroverk med latingymnasium och därtill ej i så hög grad
inskränkte latinet, vore tydligt, att denna fråga från kommitténs synpunkt
befunne sig i ett helt annat läge. Som emellertid frågan om att bibehålla
de klassiska språkens nuvarande ställning vid ett antal läroverk väckts
alldeles oberoende af spörsmålet om ett tre- eller fyraårigt gymnasium,
hade kommittén sett sig föranlåten att angående förslaget om dylika s. k.
A-läroverk lämna en utredning, äfven omfattande timplan för dylika läroverk,
om också resultatet af en dylik utredning från kommitténs sida ej
kunnat bli annat än negativt.

Det ofta framställda yrkandet, att de klassiska språken vid genomförandet
af en ny läroverksorganisation med ty åtföljande uppflyttning af
latinet skulle erhålla en gynnad särställning vid några läroverk, hade en

Kanyl. Maj:ts A ad. Proposition N:o 50.

timligen skiftande innebörd. Vid de s. k. A-läroverken skulle latinet enligt
någras mening återfå sin gamla rangplats såsom grundläggande språk,
enligt andras åter bibehållas i den ställning, det för närvarande intoge.
Beträffande den förra åsikten hade kommittén redan vid motiveringen af
sitt organisationsförslag gifvit sin afvikande mening uttryckligen till känna.
De skäl åter — utom det historiska eller traditionella — som anförts för
bibehållandet vid vissa läroverk af de klassiska språkens nuvarande ställning,
vore hufvudsakligen tre: 1) det kulturella, som innebure, att det
vore en fara för vår kultur att alltför starkt inskränka de klassiska studierna,
och att därför möjligheten till utbildandet i vårt land af ett tillräckligt
antal personer med jämförelsevis grundliga klassiska studier borde
tryggas genom befintligheten af ett visst antal klassiska läroverk; 2) det
pedagogiska, hvarigenom framhölles, att det vore oklokt att uppskjuta latinet
till sjätte klassen vid alla läroverk, förrän man fått se verkningarna
af en sådan inskränkning vid en del af dessa och sålunda erhållit ett
värdefullt tillfälle till jämförelser i fråga om detta viktiga spörsmål; 3)
det praktiska, som ginge ut därpå, att man, särskildt genom grekiskans
inskränkande, skulle förlänga och fördyra de blifvande teologernas studier
vid universitetet, hvarigenom prästbristen komme att förvärras, samt
äfven försvåra deras ställning, som ämnade utbilda sig till klassiska
filologer.

Kommittén ville ej förneka, att hvart och ett af dessa skäl kunde
ha sin betydelse. Den ville dock beträffande det kulturella skälet påpeka,
att det vore tvifvelaktigt, hvar gränsen för de klassiska studiernas
inskränkning vid våra läroverk borde sättas, för att denna inskränkning
icke skulle menligt inverka på kulturen, och hölle för sin del före, att
lärjungar med tillräckligt intresse för och förmåga af fortsatta klassiska
studier skulle komma att utgå från det af kommittén föreslagna fyraåriga
latingymnasiet.

Angående det pedagogiska skälet funne kommittén, att bibehållandet
af en sexårig latinkurs vid 13 läroverk bland de 31 med fullständig
latinlinje försedda, som nu existerade, vore att från den ifrågasatta reformen
göra ett alltför betydande undantag, samt att införandet af olika
läroverkstyper på olika orter vore en fråga med mycket vidtgående följ ler.
Ej heller kände sig kommittén öfvertygad om att allmänhetens intresse
för de klassiska språken vore så stort, att man, äfven om olägenheter icke
vore att däraf befara, skulle kunna påräkna ett tillräckligt lärjungeantal
vid så många läroverk med längre latinkurs.

Hvad åter anginge farhågan, att teologernas studier vid universitetet
skulle förlängas, torde åtskilliga omständigheter kunna andragas,

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami, 1 Afd. 28 Häft. 15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

som vore ägnade att minska betänkligheterna i detta hänseende. Man finge
icke föreställa sig, att, om kursen i grekiska inskränktes från 24 till
14 veckotimmar, kunskapsresultatet i ämnet skulle minskas i motsvarande
proportion. På grund af åtskilliga omständigheter hade man tvärt om,
såsom redan påvisats, skäl att hoppas jämförelsevis goda frukter af den
föreslagna tvååriga kursen. Vidare vore ganska säkert, att, om den mycket
sannolika följden skulle uppstå af A-läroverks inrättande, att grekiskan
alldeles aflägsnades från öfriga latingymnasier, ställningen för de blifvande
teologerna, på grund af det ringa antalet läroverk med grekisk linje, skulle
blifva vida sämre än med antagande af kommitténs förslag om en tvåårig
grekisk kurs vid samtliga latingymnasier. Så skulle i städer med
vanliga läroverk eller i deras närhet boende lärjungar med håg för den
prästerliga banan, som ju ofta rekryterades från fattigare familjer, nödgas
flytta från hemmet och underkasta sig kostnader för inackordering in. m.
från och med fjärde klassen, hvilket helt säkert skulle afskräcka många
från att fullfölja sin kallelse. Oafsedt detta innebure kommitténs förslag
en fördel, som torde väl förtjäna, att man för dess ernående underkastade
sig någon uppoffring i fråga om kursen i grekiska, den nämligen, att lärjungarna
först vid en jämförelsevis mogen ålder, då den inre kallelsen
borde kunna tydligare förnimmas, behöfde bestämma sig för den studieriktning,
som ledde till det prästerliga kallet.

Men om de nu nämnda, mera allmänna skälen för eller mot läroverk
med A-linje vore underkastade olika subjektiva uppfattningar och
därför i hög grad ovissa att bygga på, så talade särskildt de organisatoriska
skälen så mycket bestämdare mot en sådan anordning.

Äfven i detta afseende rådde olika meningar bland anhängarne af
den omtalade, ifrågasatta läroverkstypen. Somliga menade, att A-läroverken
borde blifva rent klassiska läroverk, som, ostörda af det nutida bildningsbehofvets
kraf, i lugn och ro skulle få ägna sig åt uppgiften att bibringa
klassisk bildning. Andra åter ansåge, att ifrågavarande läroanstalter
jämväl åt de lärjungar, som icke hade för afsikt att studera vare sig
latin eller grekiska, borde lämna undervisning af fullt samma art, som
för sådana lärjungar vore anordnad vid öfriga högre allmänna läroverk.
Det första alternativet kunde svårligen ifrågasättas; ty om förefintliga läroverk
å andra orter än i Stockholm och i Göteborg inrättades i öfverensstämmelse
med ett sådant yrkande, så skulle detta medföra, att efter genomgåendet
af tredje klassen alla lärjungar, som ämnade afgå på skolans
mellanstadium eller aflägga realstudentexamen, skulle stå i valet mellan att
antingen börja läsa latin, som de icke haft för afsikt att studera, eller ock
öfvergå till annat läroverk. Uppenbart vore, att en dylik anordning skulle

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 99

uppväcka en storm af ovilja, som inom kort skulle sopa bort hela denna
till förment fördel för den klassiska bildningen vidtagna organisation.

Men äfven om A-läroverken utrustades med både realskola och realgymnasium,
skulle, enligt kommitténs mening, föräldrarna å de orter, där
dessa läroanstalter komme att upprättas, känna sig föga belåtna med eu
anordning, hvarigenom deras barn nödgades göra valet af studieriktning
och eventuellt börja läsa latin två år tidigare, än vid öfriga läroverk
vore fallet. Häraf skulle åter följa eu afsevärd olägenhet för läroverken
å nämnda orter, i det att denna organisation gifvetvis komme att minska
deras lärjungeantal. Elever från realskolorna skulle nämligen, för att ännu
ett par år få stanna i sina hem, hellre öfvergå till något gymnasium med
endast fyraårig latinkurs Så skulle till exempel föräldrar i Borås, hvilkas
söner ämnade blifva jurister eller läkare, helt säkert föredraga att
skicka sina barn till Vänersborg framför att två år tidigare sända dem
till Skara. För att möta en dylik invändning hade ifrågasatts att vid
A-läroverken jämväl infoga en kortare latinkurs efter mönstret af den tilltänkta
normalplanens latingymnasium. Därmed skulle man emellertid
i organisationen med sexårig latinkurs nedlägga fröet till dess undergång.
Ty om två organisationstyper funnes bredvid hvarandra vid samma läroverk,
af hvilka, den ena tilläte uppskof med valet af linje två år längre
än den andra, lede det intet tvifvel, att de, som ej vore fullt bestämda
att blifva präster eller klassiska filologer — och huru många kunde vara
det vid uppflyttningen till fjärde klassen? — skulle strömma in på den
förstnämnda linjen, medan den andra snart skulle komma att stå tom eller
blifva alltför fåtaligt besökt. Det vore nämligen, såsom redan antydts,
omöjligt att hos ett nämnvärdt antal föräldrar och målsmän förutsätta ett
så stort intresse för den klassiska bildningen, att de för dennas skull ville
riskera att ge sina barn och myndlingar en utbildning, som ej stode i
öfverensstämmelse med tidens kraf. Härtill kunde läggas, att inpassandet
af en fyraårig kurs i latin skulle göra A-läroverken till en synnerligen
invecklad och kostsam organisation. Exempelvis skulle det högsta stadiet
komma att omfatta följande bildningslinjer: 1) en reallinje, 2) en längre
latinlinje utan grekiska, 3) en längre latinlinje med grekiska, 4) en kortare
latinlinje utan grekiska, 5) en kortare latinlinje med grekiska. Det
syntes kommittén, som om en dylik anordning icke skulle kunna på allvar
ifrågasättas.

Förslaget att till stiftsläroverken förlägga en linje med sexårig latinkurs
lede af ännu en påtaglig svaghet. Det vore nämligen olämpligt att
upprätta en sådan linje vid ett stiftsläroverk, där studiet af grekiskan
vore tämligen obetydligt, men indraga ämnet vid ett annat läroverk, där

100

Kungl. Maj:ts Aåd. Proposition AT:o 50.

det vore jämförelsevis lifskraftigt. Vida ändamålsenligare vore då, ehuru
äfven detta skulle ha sina svårigheter, att bibehålla en linje med sexårig
latinkurs vid de läroverk, där den under en följd af år visat sig mest
anlitad. Så hade till exempel åren 1891—1900 antalet lärjungar, som läst
grekiska, i Härnösand, Kalmar, Karlstad, Linköping och Västerås varit mindre
ån i Malmö, i Strängnäs mindre än i Halmstad, Hälsingborg, Jönköping,
Karlskrona, Kristianstad, Malmö och Norrköping samt i Visby mindre än
i de allra flesta andra läroverk med A-linje.

Om kommittén sålunda hvarken kunnat tillstyrka bibehållandet af
ett så stort antal läroverk med sexårig latinkurs, som i Yttrande i läroverksfrågan
år 1899 föreslagits, eller förorda, att urvalet skulle göras efter
den där angifna principen, så kunde dock måhända ifrågasättas, att ett
betydligt mindre antal sådana läroverk, förlagda till exempel till hufvudstaden
och universitetsstäderna, där profärskurs vore upprättad, samt möjligen
till Göteborg och en stad i Norrland, tills vidare upprätthölles. Men
gifvet vore dels att, ju färre dessa läroverk blefve, desto svårare blefve
det att fördela dem rättvist, dels att, om de betänkligheter, åt Indika
kommittén gifvit uttryck, skulle minskas genom att läroverkens antal
gjordes mindre, de åsyftade fördelarna också blefve så obetydliga, att upprättandet
på statens bekostnad af en dylik undantagstyp näppeligen kunde
anses tillräckligt motiverad. Kommittén, som ej kunnat öfvertyga sig om
dylika läroverks nödvändighet, hade dessutom funnit alltför stora svårigheter
vara förenade med deras upprättande, för att en sådan organisation
skulle kunna förväntas under någon längre tid visa sig hållbar. På grund
häraf hade kommittén ej ansett sig kunna tillstyrka den ifrågasatta anordningen
att tills vidare låta de klassiska språken bibehålla sin nuvarande
ställning vid ett mindre antal läroverk.

I stället för s. k. A-läroverk borde enligt kommitténs mening
en tvåårig kurs i grekiska anordnas \id samtliga latingymnasier. Väl
kunde af sparsamhetshänsyn ifrågasättas, huruvida undervisningen i grekiska
fortfarande borde upprätthållas vid sådana läroverk, där densamma
under ett antal år visat sig föga anlitad. Hade till exempel ett läroverk
under en femårsperiod icke i medeltal haft femton lärjungar, som läst grekiska,
torde intresset för studiet kunna sägas ha visat sig vara alltför
svagt för att berättiga till uppehållande därstädes af undervisning i ämnet.
Kommittén hade likväl efter noggrant öfvervägande ej ansett sig böra
frångå sin ofvan angifna ståndpunkt i denna fråga. Till en början visade
det sig nämligen, att grekiskans indragande enligt en dylik norm för närvarande
kunde ske endast vid ett litet antal läroverk. Det hade vidare
befunnits, att detta antal, till följd af åtskilliga andra på frågan inver -

101

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition X:o •r)0.

kände omständigheter, måste nedbringas till ett särdeles ringa fåtal. Principens
konsekventa tillämpning skulle nämligen medföra, att större delar
af riket, särskilt i Norrland, komme att alldeles sakna läroverk med
undervisning i grekiska, samt att indragningen drabbade vissa orter,
där sådan undervisning af andra grunder kunde anses önskvärd, till
exempel Visby. På grund af de undantag, som härigenom blefve nödvändiga,
skulle den ifrågasatta indragningen medföra en skäligen obetydlig
besparing, under det att den däremot för vissa af de ifrågavarande
orterna utan tvifvel skulle innebära afsevärda olägenheter. Kommittén
hade tvekat att afgifva förslag i sådan riktning äfven af den anledning,
att den saknade möjlighet att bedöma, huru ställningen med afseende på
deltagande i undervisningen i grekiska skulle komma att gestalta sig under
de ändrade förhållanden, som den af kommittén föreslagna läroverksorganisationen
med nödvändighet torde medföra. Detta uteslöte dock ej,
att åtgärder i nämnda riktning i framtiden kunde finnas ändamålsenliga,
sedan man vunnit en för denna frågas bedömande tillräcklig erfarenhet
af den föreslagna organisationens verkningar.

I fråga om de grunder för en ny organisation af de allmänna läroverken,
som af kommittén föreslagits, ha inom kommittén afgifvits följande
särskilda meningar:

af H. Andersson, som i organisationsfrågan föreslagit,

att, i sammanhang med gymnasiets anordnande som treårigt, latinet
för de lärjungar, som ämnade fortsätta å latingymnasiet, skulle inträda i
sjätte klassen, men undervisningen för öfrigt med undantag af de afvikelse^
som häraf betingades, i nämnda klass bli gemensam för alla lärjungarna,
samt

att 13 allmänna läroverk, i stiftsstäderna och i Stockholm, borde
inrättas med sexårig kurs i latin och fyraårig kurs i grekiska ungefär i
öfverensstämmelse med det förslag, som af kommittén för eventuellt upprättande
af dylika läroverk uppgjorts;

af Harald Dahlgren, som i organisationsfrågan föreslagit,

1) en sexklassig realskola, äfven i sin sista klass afsedd för alla
sina lärjungar, med en lärokurs anordnad efter den plan, som inom kommittén
utarbetats, och afslutad med en i enlighet med kommitténs förslag
inrättad examen, hvars afläggande skulle medföra kompetens till den utsträckning
kommittén angifvit;

2) ett på denna realskola byggdt treårigt gymnasium, utmärkt särskilt
af en redan i dess första ring inträdande, i öfrigt på sätt kommittén
föreslagit begränsad valfrihet, samt deladt på två linjer, en real- och en

Särskilda
meningar i
organisationsfrågan.

102

Myndigheternas
utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

latinlinje, å hvilken senare under de två sista läroåren tillfälle skulle beredas
jämväl till läsning af grekiska språket;

. 3) en för ett flerårigare studium af de klassiska språken afsedd s. k.
A-linje, försöksvis upprätthållen vid högre läroverk å några få orter, där
förhållandena syntes för en sådan bildningslinje möjligast gynnsamma och
vederbörande skolstyrelse uttalat sig för dess upprättande;
af Nils Höjer, som j organisationsfrågan föreslagit,
att den nya organisationen skulle omfatta gemensam sjätte klass,
treårigt gymnasium och 13 A-läroverk, de sistnämnda med en timplan, i
vissa afseenden afvikande från den af kommittén eventuellt uppgjorda, samt
att nederskolans examen måtte kunna afläggas i ett främmande språk,
och att engelskan måtte blifva valfri i nederskolan på så sätt, att de lärjungar,
som därifrån på målsmäns begäran befriades, i stället sysselsattes
med slöjd;

af Ernst Carlson, som i fråga om realskolans språkbildning och fordringarna
i realskolexamen föreslagit,

att den af kommittén för samskolans flickor i klass 4—6 förordade
rättigheten att, på målsmans framställning, kunna erhålla befrielse från
undervisningen i ettdera af tyska eller engelska språken skulle utsträckas
att gälla alla samskolans lärjungar och äfven realskolans gossar i nämnda
klasser; samt

att det måtte medgifvas lärjungar vid läroverken äfvensom privati
ster, som läst endast ett främmande språk, och som däruti och i öfriga
ämnen inhämtat det för realskolexamen föreskrifna kunskapsmåttet, att
aflägga nämnda examen med den inskränkning i kompetensen, som af examens
enspråkighet kunde blifva en följd;

af S. J. Boethius, som i fråga om gymnasiets ämneskrets föreslagit,
att den filosofiska propedeutiken skulle få plats på såväl latin- som realgymnasiets
timplan, och att således dess bortval skulle medföra motsvarande
inskränkning i valfrihetsrätten.

Beträffande de för ifrågavarande särskilda meningar anförda skäl
torde jag få hänvisa till den af respektive reservanter till kommitténs betänkande
afgifna motivering, som återfinnes för Andersson sid. 681—689,
för Dahlgren sid. 732—762, för Höjer sid. 763—786, för Carlson sid.
706—711, för Boäthius sid. 702—703.

Angående de i anledning af kommitténs förslag infordrade underdåniga
utlåtanden anser jag mig här endast böra i korthet angifva det
allmänna resultatet af de rörande organisationsfrågan gjorda uttalanden,

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

sådant detta resultat framgår genom den utarbetade och från trycket
utgifna sammanfattningen, nämligen:

att de allra flesta myndigheter, hvilkas utlåtanden inkommit, haft
intet eller ringa att erinra mot kommittéförslagets grundtanke att uppdela
läroverket i ett lägre stadium för bibringande af allmän medborgerlig bildning,
afpassad efter de lärjungars behof, som vid 15 till 16 års ålder afsitta
sin skolgång, samt ett högre stadium för grundläggande af de vetenskapliga
insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare
utbildas;

att flertalet myndigheter icke haft något i hufvudsak att erinra mot
kommitténs förslag i afseende på de allmänna grunderna för realskolans
organisation äfvensom dess utlåtande angående realskolans förhållande till
folkskolan;

att från åtskilliga håll erinringar gjorts mot anordnandet af den
examen, som enligt kommitténs förslag skulle afsluta realskolan, i det att
vissa myndigheter afstyrkt en dylik examen och andra uttalat betänkligheter
mot densamma, hvarjämte olika förslag att väsentligen förenkla
examensformen framställts;

att å andra sidan mer eller mindre bestämda uttalanden till förmån
för den föreslagna examens anordnande förekommit;

att i allmänhet de myndigheter, som haft att yttra sig angående den
realskolexamen åtföljande kompetensen till inträde vid de tekniska elementarskolorna,
bergsskolornas i Falun och Filipstad högre afdelning, postelevkursen
och telegraf elevkursen samt till anställning som landskontorist,
landskanslist, länsman, järnvägstjänsteman, riksbankstjänsteman eller i postsparbanken,
helt och hållet eller med vissa modifikationer eller villkor
tillstyrkt kommitténs förslag, medan åter de myndigheter, som haft att
yttra sig om sådan kompetens till inträde vid sjökrigsskolan, tandläkareinstitutet,
farmaceutiska institutet och gymnastiska centralinstitutet samt
till anställning som tulltjänsteman helt och hållet eller för närvarande afstyrkt
kommitténs förslag;

att i fråga om gymnasiets anknytning till realskolan och gymnasiekursens
längd 7 domkapitel, 12 kollegier vid högre och 9 kollegier vid
lägre läroverk tillstyrkt kommitténs organisationsförslag, medan å ena sidan
1 läroverksstyrelse och 1 kollegium vid högre läroverk uttalat sig för reservanten
Höjers förslag, 5 kollegier vid högre och 6 kollegier vid lägre
läroverk för reservanten Dahlgrens förslag, 1 kollegium vid lägre läroverk
i anslutning till båda dessa reservanter, 2 kollegier vid lägre läroverk för
ett å båda linjerna treårigt gymnasium i allmänhet och å andra sidan
1 kollegium vid högre läroverk uttalat sig för reservanten Anderssons

104

Kungl. Maj:ts Aåd. Proposition N:o 50.

förslag, 2 domkapitel, 12 kollegier vid högre ocli 11 kollegier vid lägre
läroverk uttalat sig för ett af rektorerna 8. Almquist och J. Juhlin framställdt
förslag om treårigt gymnasium och fyraårig latinkurs samt 1 domkapitel,
2 kollegier vid högre och ] vid ’ lägre läroverk förordat den
sistnämnda organisationstypen i allmänhet;

_ att kommitténs förslag om en viss valfrihet å högsta stadiet i princip
gillats af de flesta, som i frågan yttrat sig, och af åtskilliga lifligt förordats,
medan i fråga om tdlämpningcn af nämnda princip olika meningar
framkommit;

att det af kommittén afstyrka förslaget om A-läroverk i flertalet
inkomna utlåtanden icke gjorts till föremål för behandling, men att kanslern
för universiteten, teologiska fakulteten i Uppsala, 11 läroverksstyrelser,
10 kollegier vid högre och 2 kollegier vid lägre läroverk uttalat sig för
upprättandet af ett större eller mindre antal dylika läroverk;

att bland de myndigheter, som yttrat sig i fråga om samundervisningen,
för sådan undervisnings anordnande under vissa förhållanden å
mindre orter i en eller annan form uttalat sig kommunala myndigheter i
9 städer, 3 domkapitel, direktionen öfver högre lärarinneseminariet, 15
kollegier vid allmänna läroverk samt högre lärarinneseminariets och normalskolans
förenade kollegier, medan mot Barnundervisning yttrat sig 3
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, kommunala myndigheter*? 9
städer, 1 domkapitel och 8 kollegier vid allmänna läroverk, hvarvid dock
är att märka, att flertalet nämnda uttalanden mot Barnundervisning icke
innebära ett förkastande af samskoleförslaget i dess helhet utan snarare
gifva uttryck åt ovisshet och tvifvel angående den ifrågasatta skolformens
lämplighet i det förordade omfånget;

att flertalet myndigheter, som tänkt sig införandet af samskolor, i
hufvudsak icke haft något att erinra mot den af kommittén för dessa
läroanstalter föreslagna organisationen.

Beträffande de uttalanden angående realskolans och gymnasiets kursoch
timplan m. fl. närmare detaljer, som innehållas uti ifrågavarande underdåniga
utlåtanden, samt de yrkanden, som gjorts i dem åtföljande
reservationer äfvensom i petitioner och enskilda framställningar i hithörande
frågor, torde jag få hänvisa till den utarbetade sammanfattningen.

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Efter att sålunda ha redogjort för de grunder, hvarpå kommitténs DeP%teförslag
till ändrad organisation af de allmänna läroverken väsentligen är ^/e»*
fotad t, äfvensom för det allmänna resultatet af däröfver i de afgifna ut- yttrande.
låtandena gjorda uttalanden, öfvergår jag att för egen del uttala mig öfver
det föreliggande förslagets olika delar.

Kommittéförslagets grundtanke är densamma, som återfinnes i Riksdagens
skrifvelse den 6 maj 1899 och som mer eller mindre medvetet
varit den ledande i de sista årtiondenas skolreformatoriska sträfvanden
i vårt land, nämligen att, söka omdana de allmänna läroverken så, att de
vid sidan af sitt förutvarande hufvudändamål måtte kunna meddela en
för det praktiska lifvets behof mera lämpad kurs i medborgerlig bildning,
som skulle gå utöfver folkskolans kurs, men afslutas flera år före studentexamen.
Denna grundtanke har enligt min mening i det föreliggande förslaget
blifvit på ett lyckligt sätt utförd genom flera af kommittén i nära
anslutning till nämnda riksdagsskrivelse förordade, alla åt samma mål
syftande organisationsåtgärder. Bland dessa äro särskild! att märka 1) delningen
af det allmänna läroverket i tvenne stadier, skola och gymnasium,
inrättade för olika åldrar och olika bildningsmål, 2) det lägre stadiets utbildning
till en själfständig sexårig skoltyp, realskolan, enhetligt organiserad
och alltigenom afsedd att meddela en för barna- och öfvergångsålderns
mottaglighet afpassad kurs i medborgerlig bildning, samt 3) inrättande i
realskolans sjätte klass af en examen, hvars afläggande skulle åtföljas af en
ganska omfattande kompetens för inträde i vissa fackskolor och på åtskilliga
tjänstemannabanor.

Hvad det lägre stadiet beträffar, återfinnas dessa grunddrag mer
eller mindre klart utpräglade i alla de olika förslag, som under utredningen
framkommit. Den väsentliga skillnaden mellan reservanternas förslag
och kommitténs består i detta afseende, såsom redan nämnts, därutinnan,
att medan reservanterna föreslå en för alla lärjungar gemensam sjätte
klass och examen för alla, som genomgått densamma, yrkar kommittén
bestämdt på en särskild sjätte klass med mera praktisk läggning och examen
endast för dem, som genomgått denna klass, under det att de lärjungar,
som ämna fortsätta till studentexamen, skulle från femte klassen utan
examen öfvergå till gymnasiet. Organisationen med gemensam sjätte klass
har af de tre reservanterna satts i förbindelse med förslag om treårigt gymnasium
och ett större eller mindre antal s. k. A-läroverk, där de klassiska
språken skulle studeras i nuvarande omfattning. Kommitténs organisation
åter har ledt till förslaget om fyraårigt gymnasium utan A-läroverk.

Det skall villigt medgifvas, att organisationen med gemensam sjätte
klass, examen för alla och treårigt gymnasium vid första ögonkastet har

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Käft. 16

106

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

något genom sin enkelhet tilltalande, äfvensom att en sådan organisation
torde ställa sig något billigare. Sistnämnda omständighet bör dock, såsom
Andra Kammarens första tillfälliga utskott år 1899 uttalade, ej få inverka
på bedömandet af hufvudfrågan, så mycket mindre som detta organisationsförslag,
trots sin skenbara enkelhet, vid närmare undersökning visat
sig behäftadt med svåra olägenheter. Först och främst kan allvarligen
befaras, att en för blifvande gymnasister och afgående lärjungar gemensam
sjätte klass med samma examen för alla klassens lärjungar icke skall frigöras
från det högre stadiets tryck och att den sålunda föga eller intet
skall kunna bidraga till det åsyftade målet att åstadkomma en för det praktiska
lifvets behof afsedd och i sig afslutad medborgerlig bildningskurs;
hänsynen till de fortsättande lärjungarna och till studentexamen skulle
nog framgent, liksom hittills, bli väsentligen bestämmande för en sådan
klass. Vidare måste en i sjätte klassen för alla lärjungar obligatorisk examen
med ty åtföljande repetitioner och afrundade kurser orsaka onödig
tidsförlust och ansträngning för de blifvande gymnasisterna, hvilka efter
endast tre års mellantid skulle ha att bestå en ny, svårare examen, och
skulle den, ehuru i de allra flesta fall öfverflödig, för dem väsentligen öka
examensbördan. Det har också visat sig, att utrymmet å det treåriga
gymnasiet skulle bli alltför knappt tillmätt, hvadan anhängarne däraf sett
sig nödsakade att låta antingen franskan eller latinet till förfång för andra
ämnen tränga ned i sjätte klassen. Därigenom skulle emellertid dennes
enhetliga karaktär brytas och den till förmån för nämnda organisation
åberopade fördelen af ett års ytterligare uppskof med valet af studieriktning
för lärjungarna och deras målsmän omintetgöras. Särskild! finner jag
betänkligt, om latinet, som kommittén velat fullständigt aflägsna från realskolans
schema, på ett eller annat sätt där kvarhölles. Slutligen måste
ock de praktiska svårigheter, som framkallas af de med en dylik organisation
nödvändigt förbundna men sannolikt mycket kortlifvade A-läroverken,
verka afskräckande.

På grund af dessa och andra, mera speciellt pedagogiska skäl, som
af kommittén anförts och af mig förut relaterats, och med stöd af utlåtanden
från ett flertal myndigheter, som yttrat sig i frågan, tvekar jag
icke att tillstyrka den af kommittén förordade organisationen med särskild
sjätte klass för realskolans afgående lärjungar, examen endast för dessa
samt ett fyraårigt gymnasium, utan särskild examen anslutande sig till
realskolans femte klass. En sådan organisation synes mig bäst ägnad att
tillgodose krafvet på en själfständigt utvecklad, efter det praktiska lifvets
behof så godt sig göra låter lämpad och vid konfirmationsåldern afslutad
bildningskurs, på samma gång den äfven enligt min mening bättre och

107

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

sakrare an reservanternas förslag motsvara]’ studentbildningens berättigade
fordringar på läroverket, en omständighet, till hvilken jag senare skall
återkomma. För tillfället vill jag endast erinra därom, att den sålunda
föreslagna organisationen nära öfverensstämmer med de af Riksdagen i
detta afseende uttalade önskemålen och att den kan sägas vara organiskt
framvuxen ur våra inhemska reformsträfvanden, hvilka under de senare
åren just riktats på att åstadkomma en femårig enhetsskola med egen slutklass
och afgångsexainen. Den erbjuder dessutom den viktiga fördelen, att
man, därest den särskilda sjätte klassen, såsom från vissa håll befarats,
skulle på somliga ställen bli fåtaligt besökt och detta förhållande skulle
visa sig konstant, lätt kan öfvergå till organisationen med gemensam sjätte
klass och treårigt gymnasium, hvaremot, om man från början valt sistnämnda
organisation och den visade sig olämplig, det torde bli svårt, ja
kanske omöjligt att genomföra den utveckling af det gamla systemet, som
den af mig förordade organisationen innebär.

1 fråga om realskolans anknytning nedåt eller, med andra ord, dess Realskolan
förhållande till folkskolan finner jag, att kommittén förebragt göda skäl
för sin mening, att för närvarande ingen ändring vore tillrådlig i afseende
å läroverkets ställning till folkskolan. Denna ställning är närmare bestämd
af nådiga kungörelsen den 9 november 1894, hvarigenom inträdesfordringarna
till läroverkets första klass fastställts i anslutning till de
kurser, som genomgås i första klassen af fast folkskola Litt. A. Vid uppgörande
af sitt förslag till inträdesfordringar för realskolans första klass
har kommittén, vid sidan af vissa mindre, med hänsyn till den nya normalplanen
för folkskolorna af år 1900 vidtagna jämkningar, förordat endast
en ändring af vikt i nu gällande bestämmelser, den nämligen, att de
öfverdrifvet höga inträdesfordringarna i katekes satts icke obetydligt lägre
än den i nämnda normalplan för första folkskoleklassen bestämda katekeskursen,
som ansetts vara för nioåringar alltför kräfvande. Men då inträdesfordringarna
till realskolans första klass icke i något ämne skulle komma
att öfverstiga det i första klassen af fast folkskola Litt. A inhämtade kunskapsmåttet,
är uppenbart, att nämnda inskränkning i katekesfordringarna
icke kan försvåra utan fastmer bör underlätta den öfvergång från folkskolan
till läroverket, som för närvarande i stor omfattning äger rum.

Oaktadt den flera gånger tillförene å bane bragta frågan om indragning
af läroverkens första klass icke blifvit i Riksdagens skrifvelse den 6
maj 1899 omnämnd, har kommittén likväl, under antagande att ett förslag
i dylik riktning icke dess mindre kunde väntas ånyo göra sig påmint,
redogjort för hufyudskälen, hvarför denna indragning för närvarande icke
borde vidtagas. Åberopande hvad sålunda af kommittén både från real -

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

skolans och folkskolans synpunkt anförts och af mig i det föregående
relaterats, finner jag mig under närvarande omständigheter icke böra föreslå
första klassens indragning, och detta särskildt emedan jag befarar,
att indragningen, utan att gagna vare sig allmänheten eller skolorna, skulle
verka hämmande på utvecklingen af det organiska samband, som nu förefinnes
mellan folkskolan och de allmänna läroverken, i det att dessa från
folkskolan mottaga öfver hälften af sina lärjungar i första klassen. Borttoges
nämnda klass, torde nämligen åtminstone mellan den mindre utvecklade
folkskolan å landsbygden och i ett flertal städer å ena sidan samt läroverken
å den andi’a uppstå en klyfta, hvaraf sannolikt privatskolorna skulle
draga hela fördelen, medan allmänheten i stora delar af vårt land däraf
finge vidkännas olägenheterna. Den i våra grannländer i detta afseende
vunna erfarenheten manar att framgå med varsamhet, innan ett nytt genomgripande
steg tages i samma riktning soin 1869, när dåvarande första klassen
af läroverken indrogs. Däi-emot har jag intet att invända mot kommitténs
framkastade tanke, att försök med indragning af första realskoleklassen
måtte få anställas å sådana orter, där kommunerna så önska och folkskolan
är väl utvecklad. Måhända kunde dylika försök, med intresse öfvervakade
och ledda af vederbörande läroverksstyrelse, just bli rätta vägen
att bringa denna organisationsfråga till mognad och slutligt afgörande i
den ena eller andra riktningen.

Realskolan För den sexklassiga, enhetligt organiserade realskolan har föreslagits

utanfatin en ämneskrets, som i ett par viktiga afseende!! afviker från den för motsvarande
klasser af det allmänna läroverket nu gällande. Först och främst
har nämligen latinet, såsom tillbörligt är, då det gäller en på meddelande
af allmän medborgerlig bildning anlagd kurs, helt och hållet strukits från
realskolans schema samt förlagts till det för fackstudiers grundläffffande afsedda
gymnasiet. Och ett liknande öde har vederfarits franskan, hvilken
dock, såsom i viss mån behöflig för ett mindretal af den medborgerliga
kursens lärjungar, erhållit en för dessa anordnad, utom normalschemat ställd
frivillig mindre kurs i realskolans båda sista årsklasser. Där kunna alltså
de lärjungar, som så önska, få tillfälle att jämte de två obligatoriska språken,
tyska och engelska, inhämta de första grunderna af ett tredje främmande
språk, utan att detta behöfver störande inverka på planen för de
lärjungars undervisning, som ej behöfva eller vilja läsa franska.

Med en dylik koncentration af språkstudiet inom realskolan bör det
bli möjligt att i de båda obligatoriska, för det praktiska lifvets behof
mest nödvändiga språken, tyskan och engelskan, åstadkomma ett bättre
resultat än hittills. Sex års studier i tyska och tre års studier i engelska
böra, lämpligt anordnade, kunna ge realskolans afgående lärjungar en rätt

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

god fond af användbara språkkunskaper. Och med den metodiska teknik,
som vid undervisningen i de främmande lefvande språken numera utvecklats,
samt de åtgärder för främjande af lärareutbildningen i desamma, som
af kommittén föreslagits, är jag öfvertygad därom, att genom språkundervisningen
i de fem första klasserna af realskolan skall för fortsatta språkstudier
å gymnasiet kunna läggas en grundval, fullt ut lika lämplig som
den, hvilken i motsvarande klasser af läroverket för närvarande åstadkommes
genom ett större antal språk.

Men om de främmande språkens antal i realskolan sålunda på ett
för ifrågavarande åldersstadium lämpligt sätt begränsas, anser jag icke,
att man i detta afseende bör gå ännu längre och, såsom både af reservanter
inom kommittén och förslagsställare utom densamma påyrkats,
medgifva lärjungar, hvilkas målsmän så önska, befrielse från det ena af de
båda obligatoriska språken och rätt att aflägga realskolexamen med ett språk
och den inskränkning i examenskompetensen, som däraf kan betingas. I
öfverensstämmelse med hvad häremot af kommittén anförts finner jag, att en
dylik åtgärd skulle väl mycket försvaga den medborgerliga bildning, realskolan
afser att bibringa, och vålla förvirring vid kompetensbestämmelsernas
tillämpning, hvadan den åtminstone icke för närvarande är att tillråda.

Ej blott genom inskränkning i språkens antal utan äfven genom
utsöndring af mera abstrakta och för lärjungens utveckling på det lägre
stadiet olämpliga delar af vissa ämnen, t. ex. det systematiska studiet af
tyska syntaxen och svårfattligare delar af matematiken, har realskolans
undervisningsplan mera än den hittills i motsvarande klasser gällande kunnat
på ett enligt min mening lyckligt sätt afpassas efter barna- och öfvergångsålderns
mottaglighet. Därigenom har ock tillfälle beredts att inom realskolan,
och särskilt inom dess sjätte klass, ge plats åt nya eller vidgadt
utrymme åt redan införda moment af mera praktisk läggning, såsom
hufvuddragen af svensk stats- och kommunalkunskap, några grundbegrepp
i bokföring och hälsolära, ökad tid för talöfningar i språken, frivillig slöjd
m. m. Äfvenledes har man på detta sätt, i enlighet med Riksdagens uttalade
önskan, bättre än förr kunnat tillgodose de nationella bildningselementen
genom ökadt timtal och väsentligen förbättrad kursplan för modersmålet
samt fosterlandets och den skandinaviska nordens historia. Den sexklassiga
realskolan bör sålunda med sin själ!’ständiga, efter lärjungarnas
ålder och bildningsbehof noga lämpade undervisningsplan, organiskt förbunden
med folkskolan å ena sidan och gymnasiet å den andra, ha goda
utsikter att utvecklas till ett särdeles viktigt led i systemet af våra nationella
bildningsanstalter.

Realskol examen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

En gifven följd af den nya läroverksorganisationen är, att den medborgerliga
bildningskursens afsilning i sjätte klassen bör, såsom redan
nämnts, markeras genom en examen, afsedd för de från denna klass afgående
lärjungarna. En dylik examen skall ge det lägre stadiet ett själfständigt
slutmål, liksom det högre redan äger ett sådant i studentexamen.
Den skall genom att för realskolans lärjungar uppställa ett lättare upphinneligt
mål motverka ojämn afgång från läroverket och göra sjätte
klassen till en samlingsplats för dem, som sluta sin skolgång före studentexamen.
Realskolexamen bör vidare komma att verka som en hälsosam
kontroll på det lägre stadiets hittills skäligen okontrollerade verksamhet,
på samma gång den genom åtföljande kompetens lärer bidraga att göra
den medborgerliga bildningen hos allmänheten populär och eftersträfvad.

Ingen meningsskiljaktighet har heller inom kommittén yppats därom,
att realskolans sjätte årsklass bör afslutas med en examen. Man har ock
i hufvudsak varit ense om formen för densamma, i det att pröfningen
föreslagits skola bli ej en »examen rigorosum», utan fastmer så lindrig
som möjligt, särskildt genom bestämmelserna, att examen för realskolans
egna lärjungar skall begränsas till sjätte klassens kurs, att den ej behöfver
omfatta mera än fyra ämnen samt att vid ämnesbetygens afgifvande hänsyn
skall tagas till lärjungarnas förut och hufvudsakligen under sista läsåret
ådagalagda kunskaper.

Nu ha visserligen i de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena
vissa myndigheter, såsom af den utarbetade sammanfattningen framgår,
afstyrkt och vissa andra uttalat betänkligheter mot den föreslagna examen.
Anmärkningarna ha väsentligen gått ut därpå, att en sådan pröfning hos
lärjungarna skulle framkalla oro och arbetsjäkt, störa undervisningens
jämna gång vid läroverket samt fresta lärarna att lägga an på ensidigt
inpluggande af ett visst kvantum fakta. Särskildt har framhållits det
olämpliga däri, att examen skulle infalla under lärjungarnas pubertetsålder,
då de äro ömtåliga för dylika ansträngningar. Af flera läroverkskollegier
ha äfven betänkligheter uttalats mot de alltför omständliga former,
hvarunder examen skulle afläggas, hvarjämte påpekats svårigheten
att anskaffa dugliga censorer. Och från en del håll har man ifrågasatt,
att sista terminens betyg skulle få gälla som afgångsbetyg och medföra
den af kommittén föreslagna kompetensen.

Men å andra sidan ha också från flera håll gjorts bestämda uttalanden
till förmån för anordnandet af den ifrågasatta examen. Så har
betonats, att en dylik examen vore nödvändig dels med hänsyn till den
kompetens till vissa statstjänster, som den skulle medföra, dels och ej minst
för att häfda realskolans själfständighet gent emot gymnasiet samt för att

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o f)0.

gifva den nya realskolebildningen tillbörligt värde i allmänhetens ögon.
Examen borde bli en nyttig kontroll ej blott därföre, att enhet i fordringarna
vid de olika läroverken härigenom upprätthölles, utan äfven i det hänseendet,
att den kunde effektivare än en under läsåret företagen inspektion
hindra fordringarnas uppdrifvande utöfver hvad önskligt och behöfligt vore.
Beträffande de hygieniska betänkligheterna åter ha sex medlemmar af karolinska
institutets lärarekollegium förklarat, att inga berättigade farhågor
från nämnda synpunkt mot den föreslagna examen förefunnes. Och medicinalstyrelsen
har under framhållande däraf, att de farhågor, som uttalats
rörande följderna af en examen för 15—16-åringar, vore betydligt öfverdrifna,
förordat anordnandet af realskolexamen.

När det gäller en i läroverkens organisation så pass djupt ingripande
reform som att på mellanstadiet införa en ny afgångsexamen, är det
ganska naturligt, att en dylik åtgärd skall å vissa håll röna motsägelse
och ge anledning till betänkligheter, låt vara att dessa ofta visa sig framkallade
af missförstånd eller otillräcklig kännedom om sakens verkliga
innebörd. De mera afsevärda betänkligheter, som beträffande realskolexamen
anförts, ha varit dels af hygienisk och dels af pedagogisk art.
Angående det förra slaget af farhågor, som äro synnerligen lätta att framkonstruera,
finner jag det vara tillräckligt att hänvisa till den omständigheten,
att landets högsta hygieniska myndighet, medicinalstyrelsen, i sitt
utlåtande förklarat dessa farhågor betydligt öfverdrifna; andra speciellt
medicinskt sakkunnige ha, såsom nämnts, yttrat sig i samma riktning.
Härtill kommer, att, om de hygieniska invändningar, som gjorts mot realskolexamen,
ha något fog för sig, deras värde dock väsentligen förringas,
när denna examen endast skall afläggas af de från sjätte klassen afgående
och således hvarje lärjunge under sin skoltid blott har en examen
att genomgå.

Hvad åter de pedagogiska anmärkningarna mot ifrågavarande examen
angår, anser jag, att den största omsorg bör nedläggas på att i görligaste
måtto lämpa pröfningen efter lärjungarnas utveckling på ifrågavarande
stadium. Först och främst bör därför realskolexamen, såsom
jag redan framhållit, endast vara afsedd för de lärjungar, som behöfva
densamma, d. v. s. de från sjätte klassen afgående, och icke för gymnasisterna;
skulle undantagsvis någon af de senare önska aflägga realskolexamen,
så lärer detta, såsom kommittén påvisat, lätt nog gå för sig.
Vidare bör pröfningen för realskolans egna lärjungar, jämlikt kommitténs
förslag, inskränkas till sjätte klassens kurs och ett fåtal lätta prof samt
utgången af pröfningen genom påbjudet hänsynstagande till lärjungens
förut ådagalagda kunskaper så mycket som möjligt undandragas tillfälligheters

112

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

inflytande. Äfvenså anser jag mig böra gifva vissa sakkunniga myndigheter
rätt i deras anmärkningar mot kommittéförslaget därutinnan, att jag
finner realskolexamen böra anordnas under mindre tunga och omständliga
former än de af kommittén föreslagna. Så bör, enligt min tanke, den föreslagna
vidlyftiga censorsapparaten helt och hållet kunna bortfalla. Och den
muntliga pröfningen bör, verkställd af lärjungens förutvarande lärare i närvaro
af eforus eller inspektor samt ett par examensvittnen, kunna ske i anslutning
till den sedvanliga årsexamen.

Genom ändringar i sådan riktning torde de mot realskolexamen
framställda anmärkningar, som synas mig vara. af någon vikt, bortfalla.
Examenskontrollen och examensfordringarnas uppehållande vid lämplig
och enhetlig nivå skulle i väsentlig grad underlättas genom att utgifvande
af ämnen för de skriftliga profven och ledningen af examen i dess helhet
öfverlämnas åt den öfverstyrelse för de allmänna läroverken, hvarom jag,
äfven på andra viktiga grunder, går att inför Eders Ivungl. Maj:t framställa
förslag, öfverstyrelsens ledamöter böra, vida bättre än en talrik
och skiftande censorskår, genom att besöka läroverken och åhöra den muntliga
examen kunna inhämta kännedom om densamma. De böra vidare
genom ett stadgande, att de skriftliga profven skola för granskning till
öfverstyrelsen insändas, kunna öfvervaka, att fordringarna i detta afseende
hvarken öfver höfvan uppdrifvas eller alltför slappt handhafvas.
Om en dylik öfverstyrelse kommer till stånd, bör en omarbetning i nu
antydd riktning äga rum af kommitténs förslag till stadga för realskolexamen,
hvars öfriga bestämmelser synas mig i hufvudsak väl afvägda.

Kompetens Huruvida realskolexamen skall komma att motsvara det med den af

oflagd samma åsyftade ändamålet, nämligen att bli en samlingspunkt för de lärrealskol-
jungar, som under andra förhållanden mer eller mindre planlöst skulle ha
examen. afgått från läroverkens mellanklasser, torde till ej ringa grad bli beroende
på de rättigheter och förmåner, som med denna examen varda
förbundna. Ju flera utsikter till framtida bärgning och utkomst realskolexamen
kan erbjuda, desto större dragningskraft kommer den att
på den studerande ungdomen utöfva. Väl förhåller det sig så, att de
flesta af ifrågavarande lärjungar efter slutad skolgång komma att söka
anställning i enskild tjänst och sålunda kunna synas oberörda af det
sätt, hvarpå kompetensfrågan löses. Men å andra sidan är det, såsom
kommittén framhållit, uppenbart, att den officiella värdering, som genom
kompetensbestämmelserna åsättes examen, måste gifva denna en högre
kurs i den allmänna uppfattningen, så att den äfven i fråga om allahanda

113

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

enskilda anställningar kommer att gifva ett visst företräde. Så ärja förhållandet
i våra grannländer med liknande examina.

Ett uttalande från min sida i kompetensfrågan finner jag alltså af
omständigheterna påkalladt. Härvid är dock icke min afsikt att till
Eders Kungl. Maj:ts ompröfning framlägga detaljerade förslag, enär en
närmare behandling af denna angelägenhet synes böra anstå, tills frågan
om den föreslagna läroverksorganisationen blifvit afgjord och den nya
examens beskaffenhet i enskildheter bestämd. För öfrigt äro åtskilliga hithörande
spörsmål af den art, att de först efter utredning å andra departement
än ecklesiastikdepartementet kunna afgöras.

Af den utredning, som i kommitténs betänkande och däröfver afgift^
utlåtanden lämnats, framgår, att realskolexamen — i en del fall måhända
under vissa villkor i afseende på de tilldelade vitsorden — bör bli
en lämplig inträdesfordran till de tekniska elementarskolorna, teckningslärarekursen
vid tekniska skolan i Stockholm, skogsinstitutets lägre kurs,
landtbruksinstituten, elevkurserna inom post- och telegrafverket samt den
af järnvägsstyrelsen i utsikt ställda utbildningskursen för inträde i statens
järnvägars tjänst. Att realskolexamen skall komma att medföra rätt till
inträde vid tekniska skolans i Stockholm byggnad syrkesskola och maskinyrkesskola,
de tvååriga kurserna vid handelsinstituten samt, åtminstone
under vissa villkor, jämväl i Falu bergsskolas öfre afdelning och Filipstads
bergselementarskolas högre afdelning, är otvifvelaktigt, liksom ock
att, sedan realskolexamen kommit till stånd, flertalet bland dessa och åtskilliga
andra mer eller mindre offentliga fackskolor vid uppgörandet af
sin undervisningsplan komma att söka anpassa sig efter de kurser, hvilkas
genomgående i realskolexamen vitsordas.

Mot kommitténs förslag, att realskolexamen skulle medföra behörighet
till inträde i folkskoleseminariernas tredje årsklass ha anmärkningar
från ett par håll blifvit framställda. Vid en granskning af dessa
har jag emellertid icke kunnat öfvertyga mig om, att de böra tillmätas
någon större betydelse, i all synnerhet som liknande anmärkningar med
än mera fog kunna riktas mot den nu gällande bestämmelsen, att undergången
mogenhetspröfning berättigar till inträde i folkskoleseminariernas
fjärde årsklass. I betraktande af fördelen, att folkskolelärarekåren
sålunda i högre grad, än nu är fallet, skulle kunna rekryteras med personer,
som inhämtat kunskap i främmande lefvande språk, anser jag mig
kunna ansluta mig till kommitténs uppfattning i förevarande punkt. Frågan,
huruvida härvidlag några särskilda villkor, såsom angående inträdesålder
och undervisningsvana, böra uppställas, anser jag af nyss anförda

Bih. till Rilcsd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 17

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

grunder tillsvidare böra anstå; detta så mycket mera, som jag har för afsikt
att snarast möjligt inför Eders Kungl. Maj:t föreslå åtgärders vidtagande
i syfte att åvägabringa vissa ändringar i folkskoleseminariernas
organisation.

Kommitténs förslag, att realskolexamen skulle medföra rätt till inträde
vid den för kvinnor afsedda kursen vid gymnastiska centralinstitutet,
vid tandläkareinstitutet och vid farmaceutiska institutet, äfvensom
kommitténs förslag i fråga om ändrade inträdesfordringar till sjökrigsskolan
ha af vederbörande myndigheter blifvit afstyrka, hvarvid dock i ett par af
fallen framstående fackmän uttalat sympati för kommitténs uppfattning
eller rent af anslutit sig till densamma, På grund af nämnda omständighet
och då kommitténs förslag i afseende på de tre sistnämnda läroanstalterna
ej låter sig genomföras utan att dessa underkastas en omorganisation,
hvars omfattning i sakens nuvarande läge ej kan fullt öfverskådas,
anser jag mig för närvarande ej böra uttala någon bestämd mening i berörda
frågor.

Beträffande de tjänstebefattningar, för hvilka realskolexamen bör
anses såsom en lämplig förberedelse i fråga om teoretisk utbildning, anser
jag, att realskolexamen kan göras till villkor för anställning som teckningsoch
musiklärare vid de allmänna läroverken. Af kommitténs utredning
och däröfver afgifna utlåtanden synes vidare framgå, att realskolexamen
bör berättiga till anställning som landskontorist, landskanslist, länsman,
järnvägstjänsteman och riksbankstjänsteman samt dessutom, i fråga om
kvinnor, till anställning vid postsparbanken och statens järnvägar. Då,
såsom af kommittén framhållits, en lärjunge i den ålder, vid hvilken realskolexamen
är afsedd att afläggas, i allmänhet ej ernått den mognad i
omdömet, som för bestridande af nämnda tjänster erfordras, kan det i
förevarande fall uppenbarligen ej vara fråga om en omedelbar öfvergång
från realskolan, utan endast därom, att den allmänbildning, som genom
realskolexamen vitsordas, skall vara tillfyllest för tillträde till ofvannämnda
anställningar, hvilket ej hindrar att annan, mera speciell utbildning därjämte
kan såsom kompetensvillkor behöfva föreskrifvas.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén som sin mening uttalat,
att aflagd realskolexamen med en därpå följande utbildningskurs, exempelvis
vid handelsinstitut, borde medföra behörighet till anställning som
tjänsteman vid tullverket. Rörande denna fråga har generalltullstyrelsen
först i skrifvelse den 27 mars 1899 förklarat sig ej vilja bestrida, att den
vid samma års riksdag föreslagna examen å läroverkens mellanstadium
kunde, helst om däri inginge, jämte öfriga ifrågasatta ämnen, äfven franska
språket och större fordringar än som beräknats ställdes på moders -

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

målets behandling, anses i och för sig medföra tillräcklig teoretisk förbildning
för anställning som tulltjänsteman, men likväl afstyrkt förslaget
under framhållande däraf, att den, som vid beräknad ålder aflagt. den
ifrågasatta examen, ej uppnått den för inträde i tullverket erforderliga
åldern, samt att den, som försenats i sina studier, så att han vid examens
afläggande uppfyllde den stadgade åldersfordran, framdeles i fråga om
befordran skulle komma att stå tillbaka för sina i afseende på skolkunskaper
bättre utrustade kamrater. Sedermera har samma styrelse i underdånigt
utlåtande den 25 maj 1903 — under framhållande däraf, att kommittén
uteslutit franska språket bland de obligatoriska ämnena samt åt modersmålet
gifvit ett utrymme, som endast oväsentligt skilde sig från det i 1899 års
läroverksmotioner föreslagna — uttalat, att de kunskaper, den ifrågasatta
examen skulle komma att bibringa sina elever, endast i den mån de, hvad åtminstone
vissa ämnen anginge, fullständigades genom kurser, motsvarande
fordringarna i mogenhetsexamen, kunde och borde medföra kompetens för
anställning som tulltjänsteman. Då kommittén i min tanke på ett öfvertygande
sätt uppvisat, att de grunder, styrelsen i den förstnämnda skrifvelsen för sitt
afstyrkande åberopat, icke äro hållbara, och då hvad styrelsen i den senare
skrifvelsen anfört i samma syfte dels synes bero på missförstånd, enär
den frivilliga kursen i franskan kan göras till villkor för inträde vid
tullverket, dels icke är af den vikt, att åt detsamma kan tillmätas en för
frågan afgörande betydelse, har jag, af hvad generaltullstyrelsen i ärendet
anfört, ej kunnat öfvertyga mig om, att den uppfattning, kommittén i
förevarande fråga uttalat, skulle vara mindre väl grundad.

Till hvad jag nu uttalat, anser jag mig böra lägga, att jag ej tänkt
mig, att realskolexamen skulle vara den enda vägen till nämnda läroanstalter
och tjänstebefattningar. I fråga om andra möjligheter att nå det
mål, dit jämväl realskolexamen skulle leda, instämmer jag till alla delar
i kommitténs af mig förut refererade uttalande. Af detta framgår, att
det ej är meningen att till förfång för andra bildningsanstalter tillföra
de allmänna läroverken några nya rättigheter och förmåner eller att införa
något nytt examensmonopoi. Liksom realskolexamen är afsedd att
samla de lärjungar, som eljest med en ofullständig bildning skulle ha afgått
än från den ena än från den andra klassen af läroverket, så är kompetensfrågans
innebörd enligt mitt förmenande väsentligen den, att de
förmåner, som nu äro fästade vid genomgående af olika klasser, skulle,
så att säga, samlas och anknytas till realskolexamen. Skulle följden häraf
bli den, att realskolexamen komme att påverka fackskolornas organisation
samt vid vissa anställningar medföra ett visst företräde, så lärer detta
ej bero därpå, att de allmänna läroverken genom ändrade kompetens -

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

bestämmelser blifvit på ett konstladt eller obehörigt sätt gynnade, utan
därpå, att de organiserats så, att de bättre än hittills kunna motsvara sitt
ändamål och fylla sin uppgift.

Angående gymnasiets organisation ha meningarna varit mest delade
i den frågan, hvarest anknytningen till realskolan helst bör ske. Frågan
härom står i närmaste samband med frågorna om gymnasiekursens längd
och lämpligheten af olika läroverkstyper vid sidan af hvarandra. Medan
kommittén, som anser att gymnasiet bör bli fyraårigt, förordat dess
omedelbara anslutning till realskolans femte klass och ej funnit några
A-läroverk behöfliga, ha däremot de förslagsställare, som önska ett treårigt
gymnasium, visserligen velat ansluta detta till realskolans sjätte
klass efter genomgången examen men därjämte sett sig nödsakade att föreslå
kompletterande åtgärder. I sistnämnda afseende ha meningarna gått
åtskilligt i sär, i det att somliga förordat, att en kurs i latin, andra att
en kurs i franska till de blifvande gymnasisternas förmån skulle skjutas
in i realskolans sjätte klass och dessutom upprättande af ett större eller
mindre antal A-läroverk påyrkats.

Då det gäller att välja mellan de olika förslag, som i afseende på
gymnasiekursens längd blifvit framställda, måste den synpunkten vara förhärskande,
att det högre allmänna läroverket så organiseras, att dess
uppgift att grundlägga vetenskapliga studier ej lider intrång, detta så
mycket mera som universitetets kraf på skolan efter det i utsikt ställda
afskaffandet af de förberedande akademiska examina säkerligen icke blifva
mindre än hittills. Ett treårigt gymnasium skulle emellertid endast lämna
utrymme för en treårig kurs i latin, som sålunda reducerades till hälften
af den tid, som nu är anslagen åt detta ämne, hvarjämte grekiskans ställning
å det treåriga gymnasiet enligt sakkunniges mening blefve ohållbar.
En sådan anordning skulle nödvändiggöra upprättandet af propedeutiska
kurser i klassiska språk vid universiteten, såsom visat sig behöfligt i Norge,
och sålunda motverka sträfvandet att förkorta de långa universitetsstudierna.
Och jag kan ej inse, att saken skulle botas därigenom, att längre kurser
i de klassiska språken anordnades vid vissa läroverk, ty af dessa kurser
finge ju de lärjungar, som af lokala och ekonomiska hänsyn vore hänvisade
till de efter normaltypen organiserade läroverken, intet gagn.
I Danmark, där man vid den år 1903 genomförda skolreformen, bland
annat på grund af skolkursens korthet, måst nöja sig med en organisation
med treårigt gymnasium, har det visat sig nödvändigt att låta latinet
från gymnasiet skjuta ned i högsta klassen af den mot realskolan svarande
mellanskolan. En dylik anordning har, såsom jag redan omnämnt,
jämväl hos oss blifvit påyrkad; men samtliga i detta syfte framställda

117

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o öO.

förslag lida af väsentliga tekniska brister, och måste så göra, ty om latinet
införes i realskolan, måste andra ämnen undanträngas, hvarigenom realskolan
förlorar karaktären af eu enhetlig, i sig afslutad läroanstalt.

Men ej blott i afseende å de klassiska språkens ställning utan äfven
med hänsyn till andra ämnen skulle, såsom kommitténs utredning visat,
organisationen med treårigt gymnasium blifva otillfredsställande. Att sa
skulle blifva förhållandet, hafva äfven anhängare af ett treårigt gymnasium
själfva medgifvit. En afknappning med ett år af det hittillsvarande fyraåriga
högre stadiet måste medföra fåra för öfveransträngning af lärjungarna
eller ock åstadkomma en sänkning af studentexamens nivå, som menligt
skulle återverka på vår högre odling. Måhända skulle bådadera inträffa
och likväl de akademiska studierna genom eljest obehöfliga efterkurser vid
universitetet öfver hö,fvan förlängas och fördyras. Gymnasiet bör därför,
såsom nämndt, göras fyraårigt, och detta såväl å real- som å latinlinjen. Ty
fordringarna i studentexamen å den reala linjen äro väl så kräfvande som
å den klassiska, och båda linjernas lärjungar böra, såsom kommittén framhållit,
både af ekonomiska och pedagogiska grunder i flertalet ämnen följas
åt. En organisation med treårigt real- och fyraårigt latingymnasium skulle
också såväl för det lägre som för det högre stadiet innebära så många praktiska
olägenheter, att — huru mycket än förslagen i fråga om det treåriga
gymnasiet skiftat — knappast någon vågat direkt förorda en sådan.

Ett fyraårigt gymnasium, byggdt på realskolans fem lägre klasser
och från första ringen deladt i två jämnlöpande linjer, real- och latingymnasiet,
är däremot en stark organisation, väl ägnad att tillgodose de
olika kraf, som i våra dagar ställas på en fackskola för grundläggande af
vetenskapliga studier. Detta ändamål bör det nya gymnasiet i flera afseenden
bättre än de nuvarande fyra högsta årsklasserna af läroverket
bli ägnadt att tjäna. Realskolans sjätte klass med dess af vidsträckt
kompetens åtföljda afgångsexamen lärer nämligen, såsom af kommittén
påvisats, kraftigt bidraga att i tid utsöndra lärjungar, som visserligen
kunna ha goda praktiska anlag, men som hittills ofta nog till men för sig
själfva och för läroverket sökt släpa sig fram till studentexamen eller
åtminstone hållit sig kvar i sjätte klassens bägge årsafdelningar och därstädes
utgjort en besvärlig börda i följd af bristande håg och otillräcklig
teoretisk begåfning. Låt vara att misstag i detta afseende aldrig skola helt
och hållet kunna förebyggas, böra de dock med vår tids starkt praktiska
riktning, understödd af eu efter förhållandena lämpad läroverksorganisation,
bli sällsyntare än förr och gymnasiet sålunda få ett i fråga om begåfning
för teoretiska studier mera utvaldt lårjungematerial att arbeta med. Under
sådana förutsättningar skall ett godt resultat lättare än hittills kunna uppnås,

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Valfrihet
å högsta
stadiet.

så mycket mer som den enhetliga, efter barnaålderns behof väl afpassade
medborgerliga bildning, lärjungarna i fem klasser af realskolan inhämtat,
bör utgöra ett särdeles lämpligt underlag för gymnasialstudier. Och slutligen
bör den från och med tredje ringen införda valfriheten mellan ämnen,
rätt använd, mer än något annat bidraga att utveckla lärjungarnas
själfverksamhet och att göra det nya gymnasiet till ett verkligt mellanled
mellan skola och högskola.

Den måttfulla begränsning, kommittén i tillämpningen sökt ge åt
valfriheten, finner jag vara ett lyckligt grepp för att åt denna viktiga
grundsats bereda insteg i vårt skolsystem. Mötes en sådan nyhet, som
naturligt är, från åtskilliga håll med farhågor, att friheten skall urarta
till själfsvåld, så torde valfrihetens inskränkning till de båda högsta ringarna
af gymnasiet, där lärjungen redan har sju skolår med obligatoriska
ämneskurser bakom sig, och till ett eller två ämnen med sammanlagdt
högst sex timmar i veckan vara ägnad att verka lugnande. På högsta
stadiet, där trängseln af ämnen är mest besvärande, behöfves dessutom
valfriheten bäst såsom medel mot öfveransträngning. Där är ock, i följd
af den utveckling lärjungen redan ernått, faran för att valfriheten skall ge
anledning till missbruk minst, men på samma gång utsikten, att den skall
kunna gagna de individuella anlagen, störst. Erfarenheten från Amerikas
förenta staters offentliga läroverk, där man i vidsträckt omfattning och
med godt resultat tillämpat valfrihet mellan ämnen, bestyrker detta.

A andra sidan måste det räknas kommittén till förtjänst, att den
ej genom en mängd undantagsbestämmelser och småaktiga regler gjort
den nya grundsatsen svår att använda och sålunda i tillämpningen föga
värd. Endast modersmålet och kristendom ha af nära liggande skäl undantag^
från valfriheten, och någon kompensation för bortvalda ämnen i
annat arbete har icke föreskrifvits. Ansvaret för valfrihetens rätta bruk
har för öfrigt, som tillbörligt är, lagts på lärjungens målsman, hvilken
därvid torde få god ledning ej blott genom inhämtande af råd från vederbörande
lärare utan ock genom de bestämmelser om på visst sätt kvalificerad
studentexamen, som för olika akademiska examina och olika tjänstemannabanor
kunna komma att fastställas.

Om de många olika förslag till ändring i de af kommittén ifrågasatta
reglerna angående valfrihetens tillämpning, som i de afgifna utlåtandena
framställts, anser jag mig ej nu böra göra något uttalande, ehuru förslagen
utan tvifvel innehålla åtskilligt tänkvärdt. Endast erfarenheten kan ge ett
tillförlitligt svar på frågan om hvad som i förevarande fall är lämpligast,
och de första stegen på ett i vårt lands offentliga skolväsen tämligen oförsökt
område måste alltid mer eller mindre få karaktären af försök. För när -

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

varande vill jag alltså inskränka inig till att förorda, att valfrihet må
införas å gymnasiet till det omfång och i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de praktiska och lätt öfverskådliga regler, som af kommittén ifrågasatts.
Senare, då tillräcklig erfarenhet af principens tillämpning vunnits,
kunna, efter hörande af öfverstyrelsen för läroverken, jämkningar i de
närmare bestämmelserna lätt nog vidtagas.

En viktig följd af valfrihetens införande å gymnasiet måste bli dess
inverkan på studentexamen. A ena sidan måste nämligen rättigheten för
lärjungen att två år före aflftggandet af nämnda examen välja bort ett
större eller två mindre ämnen göra det för honom väsentligen lättare att
specialisera sig inom sin linje och samla sina krafter på studier i eu viss
riktning, hvarvid valfriheten bör verka lika välgörande som en delning af
studentexamen men vida mer än denna äga förmåga att lämpa sig efter
olika individers anlag och behof. A andra sidan skall ock den muntliga
delen af examen underlättas därigenom, att antalet af de ämnen, för hvilka
lärjungen i densamma har att svara, minskas. De ändrade examensbestämmelser,
som i anledning häraf påkallas, ha i kommitténs förslag till stadga
för studentexamen angifvits, hvaremot särskilda stadganden om huru nämnda
examen såsom kompetensvillkor i vissa fall måste vara beskaffad först
framdeles, när den nya organisationen blifvit beslutad och börjat träda i
verksamhet, lära bli af nöden.

Hvad beträffar de klassiska språkens ställning, innebär det fyraåriga De klassiska
gymnasiet högst afsevärda fördelar framför det treåriga. Först och främst språken.
är det, såsom kommittén yttrat, uppenbart, att ett latinstudium på fyra
år bör bli af större värde, än om denna tid afknappas med en fjärdedel.

En fyraårig latinkurs innebär en så obestridlig förmån, att flera af
det treåriga gymnasiets förfäktare funnit sig föranlåtna att föreslå en
kompromiss mellan tre- och fyraårigt gymnasium så till vida, att läsningen
af latin skulle påbörjas i realskolan ett år före lärjungarnas inträde
i gymnasiet. De organisatoriska olägenheterna af en dylik kompromiss har
jag redan påvisat. Däremot peka erfarenheter, som vid enskilda läroverk
vunnits af ett latinstudium, inskränkt till det fyraåriga gymnasialstadiet, i
den riktningen, att goda resultat af en sådan anordning kunna uppnås
redan med de nuvarande, på en sexårig latinkurs beräknade fordringarna.

Jämkas dessa fordringar i öfverensstämmelse med kommitténs förslag därhän,
att målet för gymnasiets undervisning i latin inskränkes till förmåga att
öfversätta lättare latinsk prosa, inhämtande af någon kännedom om den
romerska litteraturen samt härför erforderlig grammatisk kunskap, är det
min öfvertygelse, att med hänsyn till lärjungarnas större förståndsmognad
och redan'' grundlagda kunskaper i tvenne främmande språk samt med

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

användande af den förenklade metod, som latinska temats fullständiga
borttagande och uppmärksamhetens riktande på en klar uppfattning af
textinnehållet, ej på språkformens finesser, ge vid handen, skall på det.
fyraåriga gymnasiet kunna uppnås ett resultat, som val ej i fråga om
grammatika detaljer, men dock med hänsyn till det mål, som numera
bör sättas för latinstudiet vid läroverken, skall kunna ungefär mäta sig
med hvad som för närvarande vinnes genom det två år tidigare påbörjade
studiet af detta ämne. Härtill kommer, att det nya gymnasiets
bättre sofrade lärjungematerial och den möjlighet, valfriheten öppnar
för lärjungar, hvilka med hänsyn till fortsatta studier så önska, att
under de två sista åren särskild! ägna sig åt de klassiska språken,
träda stödjande till. Sålunda innebär kommitténs förslag i detta afseende,
rätt fattadt, mera en med hänsyn till lärjungarnas utveckling
och tidens kraf företagen omläggning af latinstudiet än en inskränkning
däraf, en omläggning, som, därest den på klokt sätt utföres, kan bli
nämnda studium till gagn. I afseende å den grundläggande kunskap i
latin, som vid läroverken i våra dagar skäligen bör fordras, finner jag
alltså, i likhet med kommittén, inrättandet af A-läroverk med sexårig
latinkurs öfverflödigt och i följd af de praktiska olägenheterna af konkurrerande,
föga ärtskida läroverk styper olämpligt.

I fråga om grekiskan anser jag äfven detta språk bättre tillgodosedt
genom kommitténs förslag om en tvåårig kurs i ämnet, som erbjudes
lärjungarna vid alla fyraåriga latingymnasier, till antalet 31, än genom reservanterna
Anderssons och Höjers förslag, som innebär grekiskans fullständiga
aflägsnande från det treåriga gymnasiet men bibehållande med
fyraårig kurs vid endast 13 A-läroverk. Särskildt i prästbildningens intresse
men äfven med hänsyn till blifvande filologer finner jag de mer
än dubbelt så rikliga tillfällena att läsa ämnet samt det senare inträdande
valet däraf enligt kommitténs förslag innebära afgjorda fördelar framför
den i nämnda reservanters förslag afsedda längre kursen vid ett fåtal läroverk,
om hvilkas varaktighet jag, äfven om de kunde bringas till stånd,
hyser starka tvifvel. Ännu mindre kan jag tillstyrka reservanten Dahlgrens
förslag att på det treåriga latingymnasiet söka inpressa en tvåårig kui''s i
grekiska, hvarigenom de klassiska språktimmarnas antal under de båda sista
åren skulle springa upp till respektive 18 och 17 i veckan, samt att därjämte
söka upprätta en större kurs i grekiska vid högre läroverk å några
få orter, hvilket skulle medföra ej blott, såsom de andra reservanternas
förslag, dubbla kurser i latin utan äfven dubbla kurser i grekiska. Tydligt
är också, att skälen för A-läroverk förlora i betydelse, ju mer antalet
af sådana undantagsläroverk minskas. För öfrigt biträder jag kommitténs

121

Kumjl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

uttalade mening, att, då grekiskan för framtiden ej torde komma att läsas
annat än af de gymnasister, som i och för ernåendet af ett bestämdt
lefnadsmål ämna fortsätta dess studium vid universitetet, man med hänsyn
till lärjungarnas mognare ålder, det med en veckotimme ökade timtalet
och det genom valfriheten beredda tillfället till studiernas koncentrering
bör kunna hoppas, att resultatet af två års studium af grekiskan,
så anordnadt som kommittén tänkt sig detsamma, i det närmaste skall
motsvara den kurs, som nu vanligen medhinnes i nedre sjunde klassen.
Erbjudandet af en större kurs i grekiska åt det alltjämt aftagande antal
lärjungar, som läsa detta språk, kan därför enligt min mening icke sägas
innebära något talande skäl för upprätthållande af ett särskildt slag af
läroverk.

Af åtskilliga tecken att döma är också intresset för att bibehålla
en del läroverk med hittillsvarande kurser i klassiska språk orubbade bland
de speciellt sakkunnige i aftagande. I flertalet af de inkomna utlåtandena
har frågan om A-läroverk, trots kommitténs afstyrkande, ej upptagits till
behandling, och förutom kanslern för rikets universitet och teologiska
fakulteten i Uppsala ha endast 23 bland 87 af läroverksstyrelser och läroverkskollegier
afgifna yttranden framhållit önskvärdheten af ett större eller
mindre antal sådana läroverk. De därvid anförda skälen äro i hufvudsak
desamma, som under den föregående diskussionen om inskränkning af de
klassiska språkens studium plägat andragas och i kommitténs betänkande
finnas bemötta. Dessa skäl skulle måhända, därest de, som framställt dem,
ansett sig böra eller med hopp om framgång kunna påyrka en utvidgning
af den nuvarande undervisningen i klassiska språk vid läroverken, haft åtskilligt
att betyda; men använda endast i ändamål att bevara, »status quo» af
ifrågavarande undervisning, hvilken längesedan upphört att afse bibringandet
af klassisk bildning och endast åsyftar att lägga en ganska anspråkslös
grundval för fortsatta studier, synas de mig skjuta öfver målet. För
min del finner jag sålunda de klassiska språkens framtida trefnad vara väl
tryggad genom det fyraåriga latingymnasiet med tillfälle att under de båda
sista åren läsa grekiska och kan icke tillstyrka, att vid sidan häraf inrättas
ett antal A-läroverk, hvilka sannolikt skulle föra en tynande tillvaro
och icke åstadkomma nämnvärdt gagn i förhållande till därpå nedlagda
kostnader.

I fråga om ämneskretsen å gymnasiet ha af kommittén inga andra Gymnasiets
ändringar föreslagits, än att geografien, liksom i realskolan, skilts från an-n^k[gefts
historien och med samma kurs å båda linjerna som själfständigt ämne fått
sig plats anvisad å timplanen men afslutats i andra ringen med upptagande
af där erhållet vitsord i studentbetyget, vidare att den filosofiska
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 18

122

Samskola å
vissa orter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

propedeutiken i de båda högsta ringarna ställts som frivilligt ämne utom
timplanen och slutligen att naturhistoria i samma ringar för lärjungar,
som läsa grekiska, införts i stället för matematik. Anslutande mig i öfrigt
till hvad kommittén i detta hänseende föreslagit, finner jag mig dock, på
grund af den filosofiska propedeutikens för ifrågavarande stadium lämpliga
bildningsinnehåll och ämnets betydelse för fortsatta vetenskapliga studier,
i enlighet med hvad en reservant inom kommittén och många af de hörda
myndigheterna påyrkat, böra uttala, att gymnasiets timplan bör ändras i
sådan riktning, att filosofisk propedeutik får bibehålla sin nuvarande plats
å densamma.

Beträffande de främmande lefvande språkens och andra ämnens ställning
å gymnasiet äfvensom i sammanhang därmed stående ändringar i
stadgan för studentexamen torde jag få hänvisa till hvad i kommitténs
betänkande yttrats. Därest den nya organisationens grunder godkännas,
synas mig blifvande undervisningsplan och stadga för studentexamen böra
affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs förslag, men
äfven med skälig hänsyn tagen till mera allmänt i de afgifna utlåtandena
uttryckta önskemål.

En viktig organisatorisk grundsats, icke minst med hänsyn till det
öde, som eljest kunde komma att drabba de efter utfärdandet af
nådiga förordningen den 12 juni 1882 af indragning hotade småläroverken,
innehålles i kommitténs förslag, att realskolan å vissa orter, där lärjungeantalet
ej är alltför stort, må kunna anordnas som samskola för gossar
och flickor. Att sålunda söka förbinda frågan om vissa lägre läroverks
ombildning med upprättandet af samskolor, delvis bekostade af vederbörande
kommun,, innebär, såsom af kommittén framhållits, ingen nyhet.
Sedan samskolefrågan genom motioner i Andra Kammaren år 1886 blifvit
vackt, har Eders Kungl. Maj:t vid olika tillfällen föreslagit Riksdagen att
medgifva vissa kommuner med mindre besökta läroverk rätt att på vissa
villkor ombilda dessa till samskolor. Riksdagens båda kamrar ha ock, ehuru
i olika form — Första Kammaren genom bifall till nådiga propositionen,
Andra Kammaren genom att antaga skrifvelseförslag i liknande riktning —
tvenne gånger, år 1892 och 1893, i princip godkänt en dylik anordning.
Dessutom har Riksdagen, i anledning af Eders Kungl. Maj:ts framställning,
år 1896 och 1902 medgifvit, att af anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom statsunderstöd finge utdelas äfven till samskolor å orter, där allmänt
läroverk för gossar ej finnes, under villkor bland annat, att vederbörande
kommun eller enskilda tillskjuta ett belopp, minst lika stort som
statsunderstödet. Användningen af sistnämnda anslag begränsades visserligen
år 1902, just i afvaktan på läroverkskommitténs förslag i detta afseende, till

123

Kungl. Af<ij:ts Nåd. Proposition N:o 50.

sådana sarnskolor, som redan vore i åtnjutande af statsunderstöd; men
genom beslut af 1903 års riksdag utsträcktes förmånen af understöd till
alla sarnskolor, som före utgången af år 1902 fullgjort då gällande villkor
för erhållande af understöd från ifrågavarande anslag. Dylikt understöd
har dessutom äfven från anslaget till enskilda läroverk kommit vissa som
försöksskolor betraktade sarnskolor till del.

Medan alltså regering och riksdag under senare tider ställt sig afgjordt
välvilligt till frågan om Barnundervisning, har den praktiska erfarenheten
däraf betydligt vidgats såväl i vårt land, där för närvarande
20 statsunderstödda sarnskolor, däribland tre med dimissionsrätt till universitetet,
äro i verksamhet, som äfven i andra länder, särskild! i våra
nordiska grannländer, Finland, Norge och Danmark, samt Nordamerikas
Förenta stater, där samskoletanken år efter år vunnit allt vidsträcktare
tillämpning. Denna erfarenhet har, såsom kommittén uppvisat, varit af
beskaffenhet att alltmera undanröja de farhågor, som i hygieniskt, moraliskt
och pedagogiskt afseende rests mot den nya skolformen. Man har
funnit sam skolan både från ekonomisk synpunkt och från allmän uppfostringssynpunkt
erbjuda så stora fördelar, att den i flera protestantiska
länder med utveckladt skolväsen hastigt eröfrat terräng.

Då emellertid betänkligheter mot Barnundervisning fortfarande från
flera håll uttalats, har kommittén icke ansett sig böra ingå i pröfning af
frågan i hela dess vidd och sålunda lämnat å sido det stora principiella
spörsmålet om huruvida Barnundervisning bör genomföras på alla åldersstadier
och både i stora och små städer. Den har fastmer på ett varsamt
sätt begränsat sin uppgift till att undersöka, huruvida och i hvad
mån Barnundervisning lämpade sig för det lägre skolstadiet och särskild!
för sådana läroverk i mindre städer, där sammanslagning af ekonomiskt
mindre väl ställda goss- och flickskolor med ringa elevantal kunde väntas
medföra ett godt resultat. Redan kommittén för undersökning af Sveriges
högre flickskolor, hvilken år 1888 afgaf sitt betänkande, tillstyrkte, särskilt
i anledning af omöjligheten att på många orter utan alltför kännbara
kostnader upprätthålla fullt tillfredsställande separata flickskolor, att
32 af de lägre gossläroverken skulle förvandlas till sarnskolor. Ett par
af de sålunda till ombildning föreslagna mindre läroverken ha sedermera
blifvit indragna, och flera af dem torde ha att befara ett liknande öde, om
icke åtgärder i den i nu föreliggande betänkande föreslagna riktningen låta
sig genomföras.

Som resultat af kommitténs af mig relaterade undersökning af samskolefrågan
har framgått förslaget, att en del lägre läroverk och pedagogier,
som synas kunna påräkna ett visst antal lärjungar, skola ombildas till sex -

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

klassiga samskolor, under förutsättning att vederbörande kommun bidrager
med V3 af lärarnes begynnelselöner, medan staten bekostar öfrig aflöning
och statsanslaget till ortens flickskola indrages. Vid dylik samskola, som
skulle stå under särskild lokalstyrelse, skulle tre af de behöfliga sex ämneslärarna
vara kvinnor, hvarjämte undervisningen i teckning och musik borde
upprätthållas af vare sig manlig eller kvinnlig lärare. En af de kvinnliga
ämneslärarna skulle i egenskap af första lärarinna biträda rektor vid uppsikten
öfver och vården om de kvinnliga lärjungarna. Åt de kvinnliga lärjungarna
skulle i hvarje klass af samskolan undervisning i handarbete och i de
tre högsta klasserna särskild undervisning i gymnastik meddelas. Men eljest
borde i dessa skolor realskolans undervisningsplan följas, hvarvid dock vore
att iakttaga, att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser kunde
befrias från undervisningen i ett af de främmande lefvande språken jämte
en del af matematiken, men i så fall ej finge tillträde till realskolexamen.

Utan att för tillfället ingå på frågan om hvilka läroverk böra till
samskolor ombildas eller huru den föreslagna lokalstyrelsen för nämnda
skolor lämpligast bör vara sammansatt, frågor, till hvilka jag senare
skall återkomma, finner jag de af kommittén för dylik samskolas anordnande
föreslagna grunder för ändamålet väl afpassade. Då samskoleförslaget
begränsats till att gälla realskolor å vissa orter, där antalet lärjungar
ej är alltför stort, och dessutom särskild hänsyn tagits till flickornas
speciella kraf, delar jag kommitténs mening, att mot en sådan anordning
ingå. mera betydande invändningar kunna göras. I fråga om orter, där
statsintresset ensamt icke kan anses motivera upprätthållandet af en sexklassig
realskola för gossar, finner jag ett erbjudande från statens sida att
mot visst åtagande af kommunen, hvilket till sina grunder öfverensstämmer
med de för folkskoleväsendet fastställda, ikläda sig de väsentliga kostnaderna
för en af stat och kommun gemensamt upprätthållen samskola innebära
afsevärda fördelar för sådana samhällen, som däraf vilja begagna sig.
Och den orättvisa, som ansetts ligga i kommitténs förslag, att höjda
terminsafgifter skulle få upptagas af samskolornas lärjungar, medan lärjungarna
vid öfriga statsskolor skulle därifrån vara fritagna, undanröjes
helt och hållet genom det förslag angående terminsafgifter till statsverket,
jag har för afsigt att inför Eders Kungl. Maj:t framlägga.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att godkänna följande hufvudgTunder
för en omorganisation af de allmänna läroverken:

att rikets allmänna läroverk skola vara af två slag, nämligen dels
realskolor, hvilka bestå af sex ettåriga klasser och ha till ändamål att ut -

125

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

öfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning,
dels ock högre allmänna läroverk, hvilka bestå af en sexklassig realskola
och ett gymnasium med fyra ettåriga klasser eller ringar samt ha till
ändamål, förutom meddelandet af allmän medborgerlig bildning, att grundlägga
de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas;

att realskolan, utgående från inträdes for dr in g ar, som ej öfverstiga det
i första klassen af fast folkskola Litt. A inhämtade kunskapsmåttet, skall
organiseras enhetligt utan undervisning i latin och i sjätte klassen afslutas
med en af gångsexamen, inrättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
af mig angifvits samt medförande den kompetens, som framdeles varder af
Eders Kungl. Maj:t bestämd;

att gymnasiet, utgående från det i femte klassen af realskolan inhämtade
kunskapsmåttet och deladt på två bildningslinjer, realgymnasiet och
latingymnasiet, skall så inrättas, att det i de båda högsta ringarna medgifver
en viss valfrihet och å latingymnasiet för lärjungar, som så önska,
erbjuder tillfälle till undervisning i grekiska samt i fjärde ringen afslutas
med en af gångsexamen; samt.

att realskolan å vissa orter må anordnas som samskola för gossar
och flickor, inrättad i hufvudsak efter enahanda grunder, som gälla för
öfriga realskolor.

Ombildning och indragning af läroverk.

Lägre allmänna läroverk och pedagogier.

Då den omorganisation af de allmänna läroverken, hvars grunder Föregående
jag i det föregående närmare utvecklat, företrädesvis afser det lägre skolstadiets
omdaning till en själfständig läroanstalt med sitt särskilda bild- småläroverningsmål,
ligger det i sakens natur, att den föreslagna reformen ej kan ken genomföras,

utan att den sedan länge på dagordningen stående frågan om
de mindre läroverkens och pedagogiernas plats och uppgift inom skolorganisationen
i sammanhang därmed varder afgjord.

Frågan om de s. k. småläroverken har sedan en mansålder tillbaka
spelat en viktig roll i förhandlingarna om lämpligaste sättet att främja
läroverkens uppgift att bibringa allmän medborgerlig bildning.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Sedan 1868 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t ville tillse, huruvida
efter omständigheterna de mindre elementarläroverken borde bibehållas
med tillökning uppåt af en klass i stället för den då till indragning
föreslagna nedersta eller ock till annan ort förflyttas, hemställde 1870 års
kommitté dels om indragning af 10 pedagogier och 4 elementarläroverk,
dels om öfriga pedagogiers samt två- och treklassiga läroverks ombildning
till lägre realskolor under namn af pedagogier. Undervisningsplanen, i
hvilken minst ett främmande lefvande språk skulle ingå, borde med afseende
på olika orters behof uppgöras af en kommunal skolstyrelse och underställas
eforus, men skolornas omkostnader skulle bestridas af statsmedel.
Då emellertid genom 1873 års reform latinska språket blef uppskjutet till
fjärde klassen och i sammanhang därmed kursafslutningar infördes i tredje
och femte klasserna, fingo därigenom de mindre läroverken, af hvilka
många samtidigt utvidgades till treklassiga, ett mål och en läsordriing,
som i flera afseenden öfverensstämde med den af 1870 års kommitté föreslagna,
men utan att de därigenom skildes från de öfriga läroverken.

Nya förslag om småläroverkens indragning eller ombildning framställdes
vid 1880, 1881 och 1882 års riksdagar, och den 12 juni sistnämnda
år föreskref Eders Kungl. Maj:t, att läraretjänster vid pedagogier
och treklassiga läroverk, hvilka därefter blefve lediga, skulle tills vidare upprätthållas
på förordnande. År 1884 framlade 1882 års läroverkskommitté
ett organisationsförslag för de lägre läroverken, hvilket gjorde deras ställning
beroende af lärjungeantalet. Läroverk eller pedagogier med mindre
än 30 lärjungar föreslogos till indragning; de med 75 eller däröfver skulle
ombildas till femklassiga läroverk och öfriga till kommunalskolor med 2—5
lärare. I dessa skolor skulle minst ett främmande språk läsas och undervisningsplanen
i öfrigt uppgöras samt kursernas utsträckning bestämmas af
en kommunal skolstyrelse, som ock kunde anhålla om dimission srätt för
skolans lärjungar till allmänt läroverk och således inrätta undervisningsplanen
med hänsyn därtill. Kommunen skulle tillhandahålla rektorsbostad
och läroverkshus samt bekosta 1 k af lärarnes begynnelselöner, men i stället
få rätt att uppbära terminsafgifter till högst samma belopp, som vid statsläroverken
skulle, enligt kommitténs förslag, i motsvarande klasser ingå
till statsverket. Ej blött orter, som då hade småläroverk med 30—74
lärjungar, utan äfven andra med tillräckligt lärjungeantal, hvilka ville
underkasta sig nödiga uppoffringar, skulle få rätt att upprätta kommunalskolor
på nämnda villkor.

I det statsrådsprotokoll, som var bilagdt 1887 års nådiga proposition,
uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet sin anslutning
till läroverkskommitténs uppfattning af rättsfrågan, »att några laga hinder

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

127

icke möta att med dessa läroverk vidtaga de förändringar, som kunna befinnas
lämpliga». Han fann nämligen inga giltiga skäl anförda »mot statens
rätt vare sig att indraga eller ombilda redan befintliga läroverk, då
dessa i följd af förändrade förhållanden icke längre motsvara därmed åsyftade
ändamål». Tydligt vore emellertid, yttrade departementschefen, att
sådana frågor, som rörde läroverkshus, rektorsbostad, donationskassor m. in.,
måste undersökas för hvarje särskildt fall med hänsyn till natur, uppkomst
o. s. v. samt först därefter afgöras. Till indragning föreslogos 17 pedagogi
och lägre läroverk. Af de öfriga skulle 18 ombildas till läroverk
med tre ämneslärare och 2 till läroverk med fyra ämneslärare; alla dessa
skulle genom samläsning mellan olika klasser bedrifva undervisningen till
och med femte klassens kurser å någondera af de för de allmänna läroverken
föreslagna linjerna: den klassiska, den reala och den praktiska.
Tillträde till läroverket skulle efter kommunalstyrelsens bepröfvande kunna
öppnas för flickor till det antal, som utrymme och lärarekrafter utan skada
medgåfve, och i dylikt fall borde äfven en lärarinna anställas, som tillika
skulle vara föreståndarinna för flickorna. Kommunalstyrelsen skulle ock
äga att välja bildningslinje för läroverket och utse tre af de fem ledamöterna
i läroverksstyrelsen. De ifrågavarande läroverken skulle fortfarande
vara statsläroverk, men kommunerna skulle garantera staten en viss summa
i terminsafgifter: för läroverk med tre ämneslärare 1,560 kronor för den
klassiska eller den reala linjen och 780 kronor för den praktiska; för läroverk
med fyra ämneslärare 2,080 kronor för hvardera af de förra linjerna
och 1,040 kronor för den senare. Detta förslag kom i följd af Riksdagens
upplösning icke under behandling.

Emellertid framlades ånyo, för 1890 års riksdag, 1887 års nådiga
proposition om småläroverkens organisation med några modifikationer:
kommunalstyrelsen skulle icke blott besluta om bildningslinje och om tillträde
för kvinnliga lärjungar utan äfven huruvida undervisningen skulle
fullföljas utöfver tredje klassens kurs. Alla läroverk ansågos vidare böra
intaga samma ställning till statsverket, och någon garanti för terminsafgifternas
belopp föreslogs icke, ej heller någon kommunal skolstyrelse.
Bägge kamrarna biföllo Eders Kungl. Maj:ts förslag om indragning af 2
treklassiga läroverk och 14 pedagogier, hvilket sedermera blef satt i verket
genom nådiga brefven den 22 maj 1891 och den 16 december 1892, men
i öfrigt blef organisationsförslaget genom Andra Kammarens votum afslaget.
Riksdagens beslut angående indragning omfattade äfven Sölvesborgs
läroverk, men blef ej i denna punkt af Eders Kungl. Maj:t bifallet.

Vid 1892 års riksdag framlades för tredje gången i hufvudsak 1887
års nådiga proposition om de lägre läroverken, men, under det att 1887

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

och 1890 års propositioner lämnat kommunerna valet mellan tre bildningslinjer,
föreslogs nu blott en, den reala, i hvars undervisningsplan Eders
Kungl. Maj:t dock skulle kunna medgifva sådana ändringar, som föranleddes
af kommunala behof; och liksom år 1887 föreslogs äfven nu en kommunal
skolstyrelse, men icke för alla de lägre läroverken, utan blott för samskolorna.
Beträffande dessa skolor framlades nu ock förslag om fast anställda
ämneslärarinnor samt om dessas tjänstgöring och aflöning. Meningen
var jämväl att organisera dem som verkliga samskolor äfven i det
afseendet, att flickors intagande icke längre gjordes villkorligt eller beroende
af utrymme. Vid samma riksdag väckte tvenne ledamöter af Andra
Kammaren, i tämligen nära anslutning till en vid 1890 års särskilda utskotts
betänkande fogad reservation, motion om »mellanskolor» för inhämtande
af allmänt medborgerlig bildning. Dessa skolor, som skulle vara
tillgängliga för både gossar och flickor samt försedda med såväl kvinnliga
som manliga lärare, borde anordnas som öfverbyggnader på folkskolan och
afslutas med en examen, som skulle medföra vissa rättigheter. Statsutskottet,
som anslöt sig till 1884 års kommittéförslag om kommunalskolor
dock med någi’a smärre förändringar, bland andra den, att i dessa skolor
Barnundervisning af gossar och flickor skulle kunna förekomma, afstyrkte
såväl Eders Kungl. Maj:ts förslag som ofvannämnda motion. Då Första
Kammaren biföll Eders Kungl. Maj:ts förslag, men Andra Kammaren utskottets,
hade frågan äfven denna gång fallit.

Vid följande riksdag, år 1893, afgaf Eders Kungl. Maj:t förnyadt
förslag i frågan af innehåll, att treklassigt allmänt läroverk, under förutsättning
att en dylik anordning ej ådroge statsverket ökade kostnader, skulle
på kommunalstyrelsens anhållan kunna ordnas som samskola. Första Kammaren
biföll Eders Kungl. Majt:s förslag, men Andra Kammaren beslöt, i
anledning af förnyad motion i ämnet, att hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, huruvida icke de treklassiga läroverken och pedagogierna kunde
indragas — med undantag af sådana, som kunde anses böra förändras till
femklassiga —- och huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att i de
indragna läroverkens ställe inrätta sådana öfverbyggnader på folkskolan,
som i motionen föreslagits, men utan viss inträdesålder och med tillagd
föreskrift, att ett främmande språk skulle där läsas.

Frågan om de lägre läroverken blef därefter hvilande till 1896 års
riksdag, då det ofvannämnda förslaget om småläroverkens indragning och
ersättande med påbyggnader på folkskolan ånyo motionsvis förelädes Andra
Kammaren. Genom andra motioner vid samma riksdag i bägge kamrarna
och genom de tillfälliga utskottens samt kamrarnas behandling af dessa
motioner kom frågan att växa ut till att omfatta hela läroverksorganisationen.

129

Katigt- Majätt Nåd. Proposition N:o 50.

Ehuru kamrarna afslogo samtliga de väckta förslagen, lörbereddes dock
genom denna riksdags arbete 1899 års riksdagsskrifvelse, som vill icke
direkt berör småläro verken, men dock vid ett genomförande af den däri
ifrågasatta nya skolorganisationen måste få ett stort inflytande på de lägi e

läroverkens ställning. n

De lägre läroverken äro enligt stat för närvarande till antalet 42,2\^rMrödäraf
25 femklassiga och 17 treklassiga; härtill komma 4 pedagogi, dåra! verken och
3 tvåklassiga och en enklang. Då emellertid åtskilliga kommuner på P^T''
egen bekostnad utvidgat sina skolor med högre klasser och för dessa erhållit
dimissionsrätt till motsvarande klasser vid de allmänna läroverken,
har de lägre läroverkens faktiska ställning blifvit en annan, än den enligt
stat ter sig. Medräknas de af kommunerna underhållna klasserna, kunna
de ifrågavarande läroverken på följande sätt grupperas: ett. fullständigt
latin- och realläroverk, 3 sexklassiga läroverk med. både latin- och realiinje,
39 femklassiga läroverk, däraf 1 med endast latinlinje och 12 med endast
reallinje, ett treklassigt läroverk, alla med dimissionsrätt till närmast
högre klass vid de allmänna läroverken; härtill komma 2 pedagogier utan

I förevarande fråga yttrar kommittén: Om man bortsage från deA0“^ws
sexklassiga läroverken, kunde man säga, att den faktiska utvecklingen,
sådan den under de senaste årtiondena ställt sig genom kommunernas fria
beslut och under regeringens medverkan, gifvet pekade, mot tvenne läroverkstyper,
som i sig upptoge alla andra: det fullständiga läroverket och
det femklassiga.

Sedan nu folkskolan blifvit så utvecklad, att en sådan bildningskurs
som de gamla pedagogiernas eller de treklassiga läroverkens icke. längie
vore af behofvet påkallad, funnes ej heller något skäl att längre bibehålla
sådana läroverk. Kommittén ansåge, att, om den föreslagna, organisationen
antoges, inga läroverk med mindre klassantal än de sexklassiga realskolorna
borde af staten upprättas eller underhållas.

Visserligen kunde ifrågasättas, om icke de lägre läroverken eller ett
antal dylika skulle kunna afslutas med femte klassen, från hvilken öfvergång
till gymnasierna skulle äga rum; men då omkring halfva antalet af de nu
från de lägre läroverken afgående lärjungarna torde öfvergå direkt till det
praktiska lifvet eller till tillämpningsskolor och detta äfven gällde om de
från femte klassen i samma läroverk afgående, hvilka således företrädesvis
behöfde den bildning, som realskolan afsåge att bibringa, torde icke vara
skäl att genom läroverkets afklippning ett år före kursens afsilande undandraga
lärjungarna den högst afsevärda fördelen af en i hemorten förvärfvad,
vid konfirmationsåldern fullbordad bildningskurs och därjämte, så att säga,

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd, 28 Höft. 19

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

locka dem öfver till gymnasiet. Det vore ock obilligt mot de lärjungar, som
vore beslutna att aflägga realskolexamen, att under själfva afslutnings- och
repetitionsåret tvinga dem in i ett annat läroverk, där de måste för nva
lärare och kanske efter nya metoder sammanfatta de föregående årens kurser.

Då ett läroverks befintlighet på en viss ort alltid beredde samhället
betydande förmåner, bland annat sådana af rent ekonomisk natur, och då
stadskommuners och landstings deltagande i omkostnaderna för läroverken
vore ett särdeles godt medel mot otillbörlig hänsyn för lokala intressen
vid afgörandet af frågor rörande upprättande af nya eller fullständigande
af gamla läroverk, så hade det inom kommittén ifrågasatts, om icke kommunala
bidrag till lärarnas aflöning borde i någon form utgå antingen till
alla läroverk, realskolor och högre allmänna läroverk, eller till alla realskolor,
vare sig de vore fristående eller utgjorde lägre afdelningar af
högre allmänna läroverk, eller slutligen till helt och hållet nya läroverk.
Det sistnämnda förslaget, som uteslutande afsåge att skapa en garanti för
att nyupprättade läroverk motsvarades af verkliga behof, kunde sägas vara
så till vida opåkallad^ som man torde kunna antaga, att intet nytt läroverk
komme att hädanefter af staten upprättas, utan att behofvet gjort
sig tydligen gällande samt blifvit af riksdag och regering vederbörligen
pröfvadt. Dess antagande skulle ock medföra eu skillnad mellan gamla
och nya läroverk, som endast i det fallet kunde anses berättigad, att de
nuvarande statsläroverken vore efter fullt rättvisa grunder fördelade öfver
hela landet, hvilket ingalunda vore händelsen, och att nuvarande förhållanden
med afseende på befolkningens fördelning och bildningsbehofvets
omfattning i olika landsdelar äfven framdeles komme att i hufvudsak äga
bestånd, hvilket alls icke vore sannolikt. En sådan invändning kunde visserligen
icke göras mot förslaget om kommunala bidrag till alla läroverk
af samma slag, ty det skulle ställa alla orter i lika förhållande till statsverket.
Måhända skulle ock ett större intresse för läroverkens uppgifter
och behof utbildas inom kommunerna, om de blefve mera ekonomiskt intresserade
i läroverkens upprätthållande, än hvad nu vore fallet. Emellertid
torde alla förslag, att till skolor af samma slag som våra nuvarande allmänna
läroverk skulle utgå obligatoriska kommunala bidrag utöfver de
redan lagstadgade besvären, läroverkshus och rektorsbostad, strida alltför
mycket mot vårt folks vanor och föreställningar, för att man skulle kunna
med hopp om framgång väcka fråga om en dylik förändring, i synnerhet
som en ganska stark tendens att öfverflytta ekonomiska bördor från kommunerna
till statsverket för närvarande gjorde sig gällande.

Kommittén kunde därför icke tillstyrka, att några nya kommunala
bidrag affordrades de städer, där gamla läroverk tydligen fyllde sin upp -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50. 131

gift, eller dill1 nya läroverk obestridligen vore af behofvet påkallade. Då
det gällde att i detta afseende göra en åtskillnad mellan läroverken, ansåge
kommittén lärjungeantalet, såsom bästa mätaren af hvarje särskildt läroverks
betydelse, böra läggas till grund för indelningen. Att med lärjungeantalet
som indelningsgrund uppdraga bestämda gränser vore dock så till
vida olägligt, som i fråga om fall, hvilka läge nära gränsen, hvar denna än
sattes, ett sådant förfaringssätt alltid blefve i någon mån orättvist. Men
denna olägenhet vore mindre än den, som uppkomme, därest man sökte
att med användande af andra synpunkter åstadkomma en gruppering, den
nämligen, att man råkade in i ett mer eller mindre godtyckligt värderande
af allehanda omständigheter, därvid diskussionen om ett rättvist afgörande
ofta blefve svår att bringa till ett slut.

Kommittén tvekade därför ej att indela de förevarande läroverken
efter lärjungeantalet och ansåge, hvad beträffade gränsen för de lägre läroverk,
som syntes böra helt och hållet bekostas af staten, att sådana läroverk
vore berättigade där, hvarest man för ett sexklassigt gossläroverk
kunde påräkna minst 120 lärjungar, ett för bildande af sex klasser tillräckligt
antal. Hvad anginge de nuvarande lägre läroverken, torde nämnda
antal med sannolikhet kunna beräknas för sådana, som nu i fem klasser
hade omkring 100 lärjungar, ty införandet af en sjätte klass borde ej blott
öka skolans lärjungeantal med den nämnda klassens utan ock genom fördelen
af ett bestämdt mål för studierna och däraf följande kompetens till
vissa befattningar, kurser och fackskolor kvarhålla flere än hittills af de
öfriga klassernas lärjungar. Kommittén ansåge således, att lägre läroverk,
som nu i fem klasser hade omkring 100 lärjungar, borde helt och hållet
på statens bekostnad utvidgas till sexklassiga realskolor.

Annorlunda ställde sig frågan med hänsyn till sådana orter, där
läroverken vore så fåtaligt besökta, att statens omkostnader för hvarje lärjunge
blefve oskäligt stora. Det kunde visserligen icke förnekas, att .en
ort, som i långa tider haft ett statsläroverk, därigenom förvärfva! en viss
häfdens rätt, som icke utan vägande skäl borde åsidosättas, hvartill komme,
att de flesta af här ifrågavarande kommuner underkastat sig betydande
uppoffringar för läroverkshus m. m. för att erhålla sina läroverk. Men
klart vore, att en dylik hänsyn ej finge drifvas för långt, och att, såsom
förut blifvit framhållet, en " skälig gräns, grundad på de ifrågakominande
läroverkens nuvarande lärjungeantal, borde i detta afseende uppställas.
Ty utginge man ifrån att inga andra än fullständiga eller sexklassiga
läroverk borde af staten upprättas eller underhållas, så skulle ju
samtliga lägre läroverk genom utvidgningen erhålla en ny förmån, för
hvilken icke någon historisk rätt kunde åberopas. Att åter indraga samt -

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

liga bär ifrågavarande 30 lägre läroverk eller ett större antal af dem skulle
icke blott strida mot billighet och rättvisa utan äfven tillfoga vår odling
en allvarsam skada, då dessa läroverk dels inom mycket stora områden af
vårt land åt många lärjungar, som dem förutan icke skulle kunna erhålla
en högre bildning, beredde möjlighet att inhämta en sådan, dels också kunde
sägas utgöra kulturcentra för dessa områden.

Med stöd af den utredning rörande samundervisningen, som förut
lämnats, ville kommittén därför föreslå, att på de orter, där det i anseende
till lärjungarnas ringa antal måste anses som en misshushållning att underhålla
skilda goss- och flickskolor, de nu befintliga allmänna läroverken för
gossar förvandlades till realskolor, anordnade som sarnskolor samt bekostade
af staten och kommunen gemensamt.

De orter, hvilkas läroverk kunde ifrågakomma till dylik ombildning,
blefve i enlighet med de grunder, kommittén förut anfört, sådana, där antalet
lärjungar ej uppnådde eller motsvarade ett antal af 100 i fem klasser.
Alla dessa läroverk kunde emellertid icke hafva samma anspråk på statens
medverkan, enär de hade mycket skiljaktig betydelse för det allmänna,
större i samma mån som lärjungarnas antal vore större. Där detta vore så
litet, att äfven under förutsättning af ett lika antal flickor i en blifvande
samskola antalet 100 i fem klasser ej skulle uppnås, d. v. s. där lärjungeantalet
i den nuvarande gosskolan ej motsvarade ett antal af 50 i
fem klasser, syntes statens förpliktelse till bidrag böra upphöra och därvarande
allmänna läroverk indragas. Men läroverk mellan nämnda gränser,
d. v. s. sådana, som i sina nuvarande klasser i medeltal hade ett antal af
10—20 lärjungar i hvarje klass eller 50—100 i fem klasser, hvilket under
förutsättning af ett lika antal flickor skulle gifva 20—40 lärjungar i hvarje
klass eller 120—240 i hela den sexklassiga samskolan, kunde med skäl
anses till den grad fylla sin uppgift, att de fortfarande borde vara föremål
för statens omedelbara omvårdnad, och det vore dessa läroverk, som
enligt kommitténs förslag skulle ombildas till af staten och kommunen
gemensamt upprätthållna sarnskolor.

Kommunens bidrag syntes lämpligen kunna bestämmas till samma
andel, som 1882 års kommitté föreslagit för de då ifrågasatta kommunala
gosskolorna, eller ett belopp, motsvarande en tredjedel af lärarnas minimilöner.
Det skäl, som af nämnda kommitté anförts för att ålderstilläggen
måtte helt och hållet bekostas af statsverket, nämligen att lärarnas öfvergång
från en skola till en annan icke måtte förorsaka kommunen några
utgifter, vore i fråga om samskolorna ett ännu kraftigare skäl för en sådan
ordning. Ty det läge i sakens natur, och erfarna personers utsagor bekräftade,
att samskolans lyckliga verksamhet i väsentlig mån berodde däraf,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 133

att deri finge och alltid kunde påräkna särskilt, för denna verksamhet
lämpliga lärare. Det vore icke godt, om staten, som borde hafva utnämningsrätten
vid alla statsläroverk, skulle genom sina af undervisningens
fordringar påkallade utnämningar och transporter komma i strid med och
möjligen känna sig bunden af kommunens ekonomiska intressen. Da det
vore lämpligt, att samskolornas lärare i likhet med lärarna vid öfriga statsskolor
genom statsverket finge uppbära sina löner, borde de kommunala
bidragen inbetalas till statskontoret.

Det ekonomiska ansvar, som kommunen skulle hafva att ikläda sig
för samskolan, behöfde icke blifva synnerligen betungande. Först och främst
borde de understöd, som hittills utgått till flickskolan från vissa fonder,
från stadens sparbank eller från enskilda, i några fall äfven från landstinget,
framdeles kunna påräknas för samskolan. Vidare syntes lämpligt,
att, såsom redan 1882 års kommitté föreslagit, kommunen erhölle rätt afl
af sams k olans lärjungar uppbära terminsafgifter intill ett visst belopp. Detta
belopp borde enligt kommitténs åsikt bestämmas till högst 20 kronor.

Visserligen måste samskolans liksom öfriga statsläroverks lärjungar
erlägga stadgade afgifter till skolans kassor; men då summan af dessa afgifter
endast uppginge till i medeltal 15 kronor terminligen, under det
att medelbeloppet af de i flickskolorna förekommande terminsafgifterna
kunde anslås till ungefär 58 kronor, skulle genom samskolans upprättande
föräldrarnas utgifter för flickornas undervisning blifva väsentligen minskade,
och sammanlagda skolafgifterna för en gosse och en flicka i en stad
med samskola skulle i regeln ej komma att uppgå till ett belopp, som
motsvarade summan af de afgifter, hvilka nu i samma stad erlades för eu
gosse i allmänna läroverket och en flicka i flickskolan. Att ålägga de manliga
och de kvinnliga lärjungarna i samskolan olika störa skolafgifter vore
obilligt och stridande mot samskolans princip. Afgifter till kommunens
kassa borde naturligtvis ej uttagas, därest kommunalstyrelsen skulle finna
det obehöflig^ och när sådana afgifter uttoges, borde deras storlek bestämmas
i mån af behof intill den i lag fastställda gränsen.

Kommunen skulle alltså enligt kommitténs förslag äga rätt att af samskolans
icke medellösa lärjungar uppbära en terminsafgift af högst 20 kronor
utöfver nuvarande skolafgifter. öfver de belopp, som kunde beräknas
såsom kommunernas sannolika utgifter för samskolorna, hade kommittén
lämnat en öfversikt i bilaga X till dess betänkande. Samskolans minimistat
skulle enligt förslaget komina att uppgå till 21,260 kronor, hvaraf
tredjedelen, eller i rundt tal 7,100 kronor, skulle falla på kommunen.
Under förutsättning att lärjungarna i samskolan kornine att uppgå till ett
antal af minst 120 och att terminsafgifter, motsvarande tre femtedelar af

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

full terminsafgift för alla lärjungarna, komme att uppbäras, skulle kommunen
för den nämnda summans gäldande hafva att påräkna redan i terminsafgifter
en summa af minst 2,880 kronor. Af den nämnda bilagan
framginge äfven, att, i händelse flickskolornas där angifna understöd från
andra än stat och kommun öfverflyttades till samskolorna, kommunernas
direkta utgifter för dessa i allmänhet torde komma att inskränkas till belopp
mellan 3,000 och 4,000 kronor. Vidare borde erinras därom, att de
anslag, som nu i de allra flesta fall utginge till flickskolan från kommunens
kassa, och som stundom uppginge till ganska afsevärda belopp (1,000—
1,800 kronor), i och med samskolans upprättande komme att försvinna.
Slutligen, borde ock ihågkommas, att de utgifter, som mer än hälften af
här ifrågavarande kommuner haft för upprätthållande af klasser öfver stat
vid de respektive läroverken, samtidigt skulle komma att upphöra.

De allmänna grunderna för kommitténs förslag i fråga om de lägre
läroverkens ombildning och indragning vore alltså följande.

1- Läroverk, som har och synes kunna påräkna ett antal af minst
100 lärjungar i 5 klasser, ombildas till en sexklassig, af staten helt och
hållet bekostad realskola för gossar.

2. Läroverk, som har och synes kunna påräkna ett antal af minst
50 intill 100 gossar i 5 klasser, ombildas till sexklassig samskola, under
förutsättning att kommunen bidrager med ett belopp, motsvarande Vs af
lärarnas minimilöner. Staten bekostar återstående delen af lärarnes löner
och ålder stilläggen, men anslaget till ortens flickskola indrages.

3. Läroverk, som icke har eller synes kunna påräkna minst 50 lärjungar
i 5 klasser, indrages.

Kommitténs åsikt vore emellertid, att i samhällen, som nu ägde statsläroverk,
tillhörande sistnämnda grupp, kommunen eller enskilda borde kunna
erhålla bidrag af statsmedel till en kommunal eller privat samskola på
samma villkor, som vore fastställda för understöd ur anslaget till högre
skolor för kvinnlig ungdom.

Hvad beträffade nybildning af allmänna läroverk af ifrågavarande
typer, borde enligt kommitténs mening frågan härom tagas under ompröfning,
först sedan beslut om den ifrågasatta läroverksreformens införande
blifvit fattadt, och efter det att för hvarje särskildt fall vederbörlig framställning
om nytt läroverks inrättande blifvit gjord. I öfverensstämmelse
med förut angifna grunder borde emellertid ingen realskola för gossar
upprättas, såvida den ej kunde påräkna ett antal af minst 120 lärjungar
i 6 klasser, och ingen samskola upprättas, såvida den icke kunde påräkna
ett antal af minst 120 gossar och flickor i 6 klasser.

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

135

Kommittén har därefter företagit en undersökning för att utröna, till
hvilken af nyssnämnda tre grupper de olika läroverken och pedagogierna
äro att hänföra. Af denna utredning, i fråga om hvilken jag i öfrigt torde
få hänvisa till betänkandet sid. 447—454, anser jag mig särskilt böra framhålla,
hvad kommittén yttrar om läroverket i Haparanda, hvilket eldigt förslaget
skulle komma att intaga en undantagsställning. Lärjungeantalet vid
detta läroverk hade visserligen under fyra af läsåren 1890/1—1900/1 understigit
50, men medeltalet för höstterminerna 1891—1900 vore 50,6 och för
höstterminerna 1896—1900 52,8; höstterminen 1901 hade det haft 54 lärjungar.
Då staden därjämte läge isolerad och långt aflägsen från annan stad
med svenskt läroverk, borde den erhålla en samskola. Särskilda skäl talade
ock för att icke af detta samhälle fordra några kommunala bidrag. Staden
läge alldeles invid finska gränsen och i en till största delen finsktalande
bygd. Invånareantalet vore lägre ån i någon af de städer, som hade femklassigt
läroverk. Ortens ringa ekonomiska bärkraft vore förmodligen grunden
till att staden endast hade en mindre flickskola, som dittills icke kunnat erhålla
statsunderstöd. Om nu läroverket Lomme att indragas till följd af
fordran på kommunalt bidrag, så vore att befara, att icke blott stadens egna
utan äfven den kringliggande landsbygdens barn sökte undervisning i den
intill Haparanda belägna finska staden Torneå, där samskola funnes upprättad.
Med särskild hänsyn till önskvärdheten af att den nationella odlingen
bevarades och det svenska språket stärktes i gränsbygden mot Finland
samt på grund af denna bygds aflägsenhet från annan stad med svenskt
läroverk ansåge därför kommittén, att det femklassiga läroverket i Haparanda
borde ombildas till sexklassig samskola, och att denna helt och hållet
borde bekostas af statsverket.

I öfverensstämmelse med de allmänna grunder, kommittén uppställt,
och med stöd af den utredning, som i betänkandet lämnats, föreslår kommittén
:

att de femklassiga läroverken i Borås, Eskilstuna, Göteborg: det
västra och det östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Malmö, Sköfde,
Stockholm: Jakobs, Katarina och Kungsholmens, samt Uddevalla och de treklassiga
läroverken i Arvika och Varberg utvidgas till af staten bekostade
sexklassiga realskolor för gossar;

att de femklassiga läroverken i Arboga, Eksjö, Enköping, Lidköping,
Mariestad, Norrtälje, Oskarshamn, Piteå, Söderhamn och Vadstena, de treklassiga
läroverken i Alingsås, 0Askersund, Falköping, Filipstad, Sala, Skellefteå,
Strömstad, Trelleborg, A mål, Ängelholm och Örnsköldsvik samt de
tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje ombildas till sexklassiga
samskolor; att dessa bekostas af staten, under förutsättning att kom -

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

, Fries och
Åmarks re
servation.

munen bidrager med ett belopp, motsvarande b3 af lärarnes minimilöner;
samt att anslagen till dessa orters flickskolor indragas;

att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig,
af staten helt och hållet bekostad samskola; samt

att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg
och Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien
i Simrishamn indragas.

Mot detta förslag har reservation afgifvits samfäldt af kommitténs
ordförande Th. M. Fries och dess ledamot F. W. Amark, hvilka förklarat sig
visserligen omfatta den af kommittén uttalade grundsatsen, att endast de bland
de nuvarande femklassiga läroverken, som ägde ett därför tillräckligt antal
lärjungar, borde ombildas till sexklassiga realskolor för gossar, men hyste
en från kommitténs majoritet afvikande mening angående den minimisiffra,
som borde antagas såsom bestämmande det tillräckliga antalet. Kommittén
hade föreslagit siffran 100, reservanterna ansåge siffran 75 vara den uti
föreliggande fall med billigheten mest öfverensstämmande. Nekas kunde
ej, att valet mellan dessa siffror i själfva verket måste grunda sig förnämligast
på subjektiv uppfattning, då hvarken för den ena eller den andra
af dem fullt bindande skäl torde kunna angifvas. Hvad som föranledt
reservanterna att välja den lägre siffran vore hufvud saligen följande.

l:o. 1 de städer, hvilkas läroverk enligt reservanternas åsikt borde
ombildas till realskolor och ej, såsom kommittén föreslagit, till samskolor,
torde särskilda lokaler för goss- och flickskolor med för ifrågavarande
samhällen ej obetydliga omkostnader hafva blifvit anskaffade, och dessa
skolors sammanslående till samskolor komme därför att förorsaka ytterligare
utgifter, som säkerligen skulle blifva ganska kännbara. Sannolikt
skulle de äfven blifva onödiga, då troligt vore, att många år ej komme
att förflyta, innan gossantalet nått upp till den af kommitténs majoritet
fixerade siffran 100; i Eksjö hade denna siffra redan ej blott uppnåtts, utan
till och med ej obetydligt öfverskridits.

2:o. Sattes minimisiffran till 75, borde enligt det af kommittén
använda beräkningssättet, sedan en sjätte klass tillkommit, gossantalet blifva
i det närmaste 90, d. v. s. 14 å 15 i hvarje klass, hvilket syntes vara ett
tillräckligt antal för en realskola för gossar.

3:o. För den af reservanterna föreslagna minimisiffran 75 kunde
äfven åberopas den omständigheten, att läroverkskommittén af 1882—1884
ansett, att ett läroverk borde helt och hållet bekostas af staten, om det
hade åtminstone 75 lärjungar.

4:o. Kommittén hade i sitt betänkande medgifvit, att den omständigheten,
att ett högre läroverk i mansåldrar funnits på en ort, skapat en

137

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 50.

slags häfdvunnen rätt, som ej utan starka skäl borde lida intrång, och äfven
beträffande de lägre läroverken hade kommittén uttalat en liknande
åsikt. Det vore denna häfdvunna rätt, som reservanterna i förevarande
fåll ansåge sig böra försvara; några starka skäl för den af kommittén
föreslagna förändringen kunde reservanterna ej finna.

På grund af det anförda hemställa reservanterna, att de nuvarande
femklassiga läroverken i Eksjö, Enköping, Lidköping, Oskarshamn och Söderhamn
måtte ombildas till sexklassiga realskolor för gossar, såvida ej vederbörande
kommunalstyrelser själfva anhålla om deras förändring till samskolor.

Till dessa fem städer borde, enligt reservanternas mening, läggas
ytterligare en, nämligen Mariestad. Från år 1892, då läroverket i Mariestad
haft 61 lärjungar, hade en jämn stigning ägt rum, så att lärjungeantalet år
1895 uppgått till 81. Hade denna utveckling ostördt fått fortgå, vore det
ej osannolikt, att lärjungeantalet för närvarande skulle uppgått till eller öfverstigit
100. Men vid den stora eldsvådan i december 1895 hade förnämsta
delen af staden lagts i aska. Åtskilliga af invånarne hade af brist
på bostäder måst afflytta från staden, och de, som kvarstannat, hade nödgats
tränga ihop sig så, att det för dem blifvit omöjligt att emottaga inackorderingar
från landet. Den naturliga följden häraf hade blifvit, att lärjungeantalet
med ens betydligt minskats, så att det år 1896 utgjort endast 60.
Sedan hade det så småningom åter ökats, så att det höstterminen 1902
utgjort 72, och all anledning förefunnes att antaga, att ökningen skulle
fortgå, i synnerhet som stadens folkmängd starkt tillväxte. Reservanterna
hemställa därför, att äfven det i Mariestad befintliga femklassiga läroverket
måtte ombildas till en sexklassig realskola för gossar.

I allmänhet synas de samhällen, hvilkas läroverk skulle ombildas till
realskolor för gossar, icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i
förevarande punkt. I ett par fall hafva dock framställningar om inrättande
af fullständiga läroverk blifvit gjorda, en fråga, till hvilken jag senare får
tillfälle att återkomma.

Mindre tillfredsställda med förslaget äro myndigheterna i de städer,
hvilkas läroverk skulle ombildas till samskolor. Bortsedt från principiella
invändningar mot själfva samundervisningens idé, hvilka jag redan
haft anledning att i korthet omnämna, anmärkes mot kommitténs
förslag, att de tilltänkta kommunala bidragen innebära en orättvisa mot
de mindre städerna, hvilka trots sin ringa ekonomiska bärkraft skulle nödgas
bidraga till lärarepersonalens aflöning, under det att de större städerna,
med deras större ekonomiska resurser, skulle få sina läroverk helt och
hållet bekostade af staten. I flera utlåtanden framhålles i sammanhang
härmed, att anordnandet af den nya skolformen skulle draga med sig dryga

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd, 28 Häft. 20

Myndigheternas
utlåtanden.

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

omkostnader i och för inrättandet af tillräckliga och i öfrigt lämpliga skollokaler.
De utgifter, ifrågavarande samhällen sålunda finge vidkännas,
skulle komma att för desamma blifva i hög grad betungande, och ingen
säkerhet förefunnes, att landsting, sparbanker eller enskilde, såsom kommittén
tänkt sig, skulle träda hjälpande emellan, då det vore fråga om
ett statens läroverk, till hvilket kommunen hade att lämna bidrag. Ej
heller vore de i utsikt ställda terminsafgifterna någon faktor af betydenhet
att räkna med, enär en stor del af de föräldrar, hvilkas barn besökte läroverket,
befunne sig i de ekonomiska omständigheter, att de skulle nödgas
taga barnen från skolan, därest ej billig undervisning därstädes kunde
beredas. Dessa afgifter vore för öfrigt eu orättvisa mot gossarne i samskolorna,
och mången fattig yngling, som under nuvarande förhållanden
vore i tillfälle att förvärfva sig en högre bildning, skulle på grund af terminsafgifterna
därifrån utestängas. Införandet af dylika afgifter skulle dessutom
föra med sig, att gossarne å den kringliggande landsbygden hellre
skulle söka inträde vid en realskola, där undervisningen vore kostnadsfri,
hvarigenom samskolans lärjungeantal skulle afsevärdt förminskas och densamma
komma att föra en tynande tillvaro.

I många utlåtanden, äfven från sådana orter, hvilkas läroverk af
frågap ej direkt beröras, anmärkes i anslutning till reservanterna Fries
och Amark, att den i afseende på lärjungeantalet föreslagna gränsen mellan
blifvande realskolor för gossar och samskolor vore för högt satt. Samskolans
klasser borde nämligen ej vara för stora, enär en särskild vaksamhet
från lärarepersonalens sida i samskolan vore af nöden och stor uppmärksamhet
därstädes måste ägnas åt lärjungarnas individuella behandling.
Och med hänsyn till de kostnader, ett läroverks ombildning till samskola
skulle förorsaka kommunen, och de rubbningar i läroverkets verksamhet,
som under den långa öfvergångstiden måste äga rum, vore det oklokt och
olämpligt att ombilda sådana läroverk till samskolor, där lärjungeantalet
kunde väntas inom några år hafva nått den storlek, att parabel^klasser måste
inrättas, i hvilket fall det egentliga skälet för samskolans anordnande, det
ekonomiska, bortfallit, eller en återgång till särskolor måste verkställas,
då den redan förut betungade kommunen skulle få vidkännas nya utgifter
och skolans lugn ånyo under en följd af öfvergångsår störas, i
allmänhet låta vederbörande myndigheter sig angeläget vara att påvisa,
hurusom det läroverk, hvars talan de föra, redan har eller inom den närmaste
framtiden kan påräkna det lärjungeantal, som med hänsyn till ofvan
anförda omständigheter kan anses tillräckligt för inrättande af en realskola
för gossar, och där lärjungeantalet för närvarande är jämförelsevis
ringa, förklaras detta beroende på allehanda omständigheter, som antingen

139

Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

;lro af tillfällig natur eller i allt tall ej komme att utöfva någon inverkan
på lärjungeantalet, därest läroverket ombildades till en realskola för gossar.
Slutligen amnärkes, att den gränssiffra i afseende på lärjungeantalet, hvilken
kommittén tänkt sig som villkor för att ett läroverk skulle helt och
hållet bekostas af staten, är godtycklig och på måfå vald, samt att kommitténs
förslag är uppgjordt utan hänsyn till andra på frågan inverkande
faktorer, såsom städernas invånareantal och deras utvecklingsmöjligheter.
Vederbörande myndigheter i Söderhamn yrka, att stadens läroverk må
ombildas till ett på reallinjen fullständigt läroverk; flertalet öfriga myndigheter
anhålla, att de läroverk, om hvilka de haft att yttra sig, måtte
ombildas till realskolor för gossar; några förklara sig åtnöjas med en
samskola, under förutsättning, att det kommunala bidraget afsevärdt nedbringas
eller bortfaller, och endast i några få fall har kommittéförslaget i
förevarande hänseende blifvit utan vidare tillstyrkt.

Några af ofvan anförda synpunkter, såsom orättvisan mot de mindre
städerna, de tillfälliga anledningarna till läroverkets ringa lärjungeantal,
samhällets stora utvecklingsmöjligheter och sannolikheten af lärjungeantalets
snabba tillväxt, godtyckligheten i valet af gränssiffra o. s. v. andragas
jämväl i fråga om kommitténs förslag angående indragning af läroverk
och pedagogier. Härjämte betonas kraftigt den häfdens rätt, som skulle
lida intrång, därest kommitténs förslag om indragning af läroverk vunne
afseende. De myndigheter, som representera ifrågavarande läroverk, hemställa
i allmänhet, att läroverket måtte bibehållas som samskola.

För det närmare innehållet i berörda utlåtanden, äfvensom för senare
inkomna framställningar rörande vissa lägre läroverks utvidgning
torde jag få hänvisa till den utarbetade sammanfattningen.

Då jag nu går att yttra mig i föreliggande fråga, anser jag mig till
en början böra framhålla statens rätt att med de af densamma bekostade
läroverken företaga de anordningar, hvilka på grund af ändrade förhållanden
kunna befinnas erforderliga, äfvensom statsmakternas plikt att, då sådant
af omständigheterna påkallas, göra bruk af denna rätt. Ty högre
än den häfdens rätt, som i åtskilliga utlåtanden starkt framhålles, står de
skattdragandes kraf, att statens medel skola användas på ett sätt, som motsvarar
ändamålet, detta vare sig det gäller allmänna undervisningsanstalter
eller offentliga inrättningar öfver hufvud taget. Men denna oafvisliga
fordran lämnas obeaktad, därest staten uppehåller läroverk, som äro så
föga anlitade, att omkostnaderna för hvarje särskild lärjunges undervisning
ställa sig oskäligt höga. Med denna uppfattning kan jag ej tillmäta
en för frågan afgörande betydelse åt de ofta återkommande klagomålen

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

öfver den orättvisa, som skulle ligga däruti, att de större samhällena med
deras rikligare tillgångar skulle erhålla sina läroverk kostnadsfritt, under
det att de mindre samhällena med deras svagare ekonomi icke skulle åtnjuta
denna förmån. Ty statens plikt att uppehålla ett läroverk är ej beroende
af ett samhälles större eller mindre ekonomiska bärkraft, utan
väsentligen därpå, om för ett sådant kan påräknas ett tillräckligt antal
lärjungar. Att mindre samhällen nödgas umbära åtskilliga förmåner, som
stå de större till buds, må visserligen beklagas, men lärer svårligen
kunna ändras.

De förhållanden i afseende på befolkningens fördelning och bildningsbehofvets
omfattning, som på sin tid föranledt inrättandet af allmänna
läroverk å de olika orterna, hafva under tidernas lopp undergått ej oväsentliga
förändringar, i det att samhällen, som en gång spelat en mera
framskjuten roll, ej förmått hålla jämna steg med utvecklingen, andra åter
efter hand blifvit viktiga medelpunkter för kringliggande trakter. Vårt
land äger ej så få sådana jämförelsevis unga samhällen, hvilka med hänsyn
till folkmängd såväl som i kommersiellt och industriellt hänseende vida öfverträffa
många af de städer, där allmänna läroverk för närvarande äro
inrättade. Att dessa af utvecklingen betingade förhållanden förr eller senare
måste föranleda eu omflyttning eller indragning af läroverk, synes mig
uppenbart. Äfven i ett annat afseende hafva förhållanden tillkommit, hvilka
kunna föranleda indragning af en del s. k. småläroverk. Dessa inrättades
nämligen på en tid, då folkskoleväsendet ännu ej var ordnadt, och hade
följaktligen då ett kännbart bildningsbehof att fylla. Men i samma mån
folkskolan utvecklats och satt sig ett högre mål före, i samma mån hafva
dessa mindre läroverk förlorat sitt berättigande. Kommittén har ock uttalat
den meningen, att för framtiden inga läroverk med mindre klassantal
än sexklassiga realskolor borde af staten upprättas eller underhållas. Att
tanken på småläroverkens indragning själfmant måste inställa sig, är sålunda
uppenbart. Också har, såsom jag redan erinrat, Eders Kungl. Maj:t
genom nådiga förordningen den 12 juni 1882 föreskrifvit, att läraretjänster
vid treklassiga läroverk och pedagogier, hvilka därefter blefve lediga,
icke skulle besättas med ordinarie innehafvare utan tillsvidare upprätthållas
på förordnande.

Nu har emellertid kommittén sökt finna en utväg att betrygga åtskilliga
mindre läroverks fortbestånd genom att föreslå ett visst bidrag
från kommunens sida, hvarigenom statens utgifter skulle komma att stå i
skäligt förhållande till lärjungeantalet. För detta bidrag skulle emellertid
kommunerna erhålla vederlag dels däruti, att läroverket utvidgades till
sexklassigt, dels i tillåtelsen för den kvinnliga ungdomen att åtnjuta sko -

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lans undervisning, dels ock i rättigheten att af skolans lärjungar upptaga,
terminsafgifter till ett visst belopp. Jag finner denna tanke synnerligen
tilltalande och den föreslagna anordningen för vederbörande kommuner
förmånlig.

Mot detta förslag har, såsom redan nämnts, särskilt framhållits, att
gossarne i sainskolorna skulle blifva ogynnsammare ställda än lärjungarna
vid de öfriga läroverken, äfvensom att den manliga ungdomen å landsbygden
skulle komma att föredraga realskolorna med deras billigare undervisning.
Hvad sålunda anförts kan jag för min del ej tillmäta någon större betydelse.
Särskilt anser jag mig böra framhålla, att valet af läroverk i allmänhet
bestämmes af åtskilliga andra omständigheter, såsom ortens läge,
större eller mindre förbindelser med den ena staden eller den andra, hvadan
den föreslagna ringa terminsafgiften väl sällan skulle komma att fälla
utslaget. Men äfven om dessa anmärkningar skulle hafva något fog för sig,
komma de helt och hållet att undanröjas, därest terminsafgifter, såsom
jag ämnar hemställa, varda införda vid samtliga läroverk. Gossarne i
sa mskolorna blifva då med afseende på kostnaderna för undervisningen
likställda med lärjungarna vid de öfriga läroverken, och intetdera slaget
af läroverk kommer att på grund af ekonomiska förhållanden utöfva större
dragningskraft än det andra. De samhällen, där samskolor upprättas,
blifva i det afseendet gynnade framför andra, att de få åtnjuta terminsafgifterna,
under det att dessa vid öfriga läroverk ingå till statskassan.
För öfrigt bör ej förbises, att om utgifterna för själfva undervisningen
spela någon större roll vid valet af läroverk, så skulle sainskolorna komma
att på landsbygdens kvinnliga ungdom utöfva större dragningskraft än de
andra städernas separata flickskolor med deras väsentligen större afgifter.
På grund af hvad jag sålunda anfört hyser jag ingen tvekan att i princip
tillstyrka kommitténs förslag angående ombildning och indragning af
läroverk.

Hvad nu vidare angår den gräns, som med afseende på lärjungeantalet
skäligen bör sättas mellan blifvande realskolor och samskolor å den
ena sidan samt blifvande samskolor och läroverk, som skola indragas, å den
andra sidan, medgifver jag villigt, att olika meningar kurina göra sig gällande.
Och jag instämmer med reservanterna Fries och Amark däruti, att
valet af gränssiffror i själfva verket måste grunda sig på subjektiv uppfattning,
då hvarken för den ena eller den andra siffran fullt bindande skäl
torde kunna uppvisas. Äfven om så vore möjligt, kvarstode i allt fall svårigheten
att rättvist pröfva och afgöra sådana fall, som läge nära den fastställda
gränsen, detta så mycket mera som lärjungeantalet vid ett läroverk
kan förete många växlingar från det ena året till det andra.

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Att under sådana omständigheter i hvarje särskildt fall med bestämdhet
afgöra, till hvilken af de ifrågavarande grupperna de olika läroverken
och pedagogierna äro att hänföra, är uppenbarligen förenadt med icke
ringa svårigheter, och då jag nu går att återgifva den uppfattning, jag i
förevarande hänseende bildat mig, vill jag ingalunda bestrida, att andra
meningar, särskildt i fråga om gränsfallen, kunna göra anspråk på berättigande.

I fråga om det antal lärjungar, som bör bestämma gränsen mellan
realskolor för gossar och samskolor, har kommittén föreslagit siffran 100.
Med andra ord: ett läroverk, som har eller synes kunna påräkna minst
100 lärjungar i 5 klasser, och som alltså, under förutsättning af ett motsvarande
antal lärjungar i sjätte klassen, efter ombildningen skulle räkna
minst 120 lärjungar, bör oenligt kommittén blifva realskola för gossar.
Reservanterna Fries och Amark hafva åter föreslagit, att gränssiffran i
fråga om läroverk, som enligt stat äro femklassiga, skall nedsättas till 75.
Dessa skulle alltså efter ombildningen kunna påräkna minst 90 lärjungar
i sex klasser. Ser man nu till, huru statens utgifter efter genomförande
af en lönereglering, sådan jag har för afsikt att föreslå, för hvarje särskild
lärjunges undervisning i hvardera fallet ställa sig, så erhålles följande
resultat. Normalstaten för en realskola utan parallellklasser, hvilken
omfattar en rektor, sex, adjunkter samt tre öfningslärare, skulle
uppgå till 24,950 kronor. Alderstilläggens belopp kunna, lågt beräknade,
i genomsnitt sättas till 7,500 kronor, hvadan statens samtliga utgifter
för undervisningen i en realskola, pensioner oräknade, skulle uppgå
till 32,450 kronor. Maximiutgiften för lärjunge blir alltså enligt kommitténs
förslag omkring 270, och enligt reservanternas förslag omkring
360 kronor. Ingen, hvars blick för allmänintresset ej blifvit skymd af
det egna intresset, lärer undgå att medgifva, att den sistnämnda siffran
är för hög eller med andra ord, att den af reservanterna i afseende på
lärjungeantalet föreslagna gränssififran är för låg. Icke desto mindre anser
jag mig, ehuru efter mycken tvekan, böra biträda det resultat, till
hvilket reservanterna kommit, och detta af följande skäl. För det första
har antalet lärjungar i de läroverk, hvarom fråga är, under de senaste
aren varit i stark tillväxt, så att det vid tre, nämligen i Eksjö, Lidköping
och Söderhamn, öfverstiger 100, vid två, nämligen i Enköping och Mariestad,
är inemot 100 och vid det återstående, i Oskarshamn, hvilken stad
har ett jämförelsevis stort invånareantal och synes stadd i rask utveckling,
är omkring 90. För det andra ligger det enligt min tanke mycken
makt uppå, att samskolan, särskildt i begynnelsen af dess tillvaro, får
arbeta under möjligast gynnsamma förhållanden. En viktig betingelse

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 14o

härför är, att samskolans klasser ej äro för stora. De vid samundervisningen
ovana lärarne och lärarinnorna böra ej hafva flera lärjungiir att handleda
åt gången, än att de kunna ägna noggrann uppmärksamhet åt hvarje
särskild lärjunges individuella anlag och utveckling. Då vidare ett läroverks
ombildning till samskola alltid kommer att vålla kostnader och besvär
samt dessutom kräfver en rätt lång öfvergångstid, böra endast sådana
läroverk undergå dylik ombildning, om hvilka man kan förutse, att den
nya skolformen för någon längre tid skall blifva beståndande. Att företaga
eu ombildning till samskola för att kanske omedelbart efter ombildningens
fullständiga genomförande återgå till särskolor skulle enligt min mening
vara förenadt med så många och så afsevärda olägenheter, att de betänkligheter,
man eljest kan hysa mot reservanternas förslag, synas böra vika.
Jag anser alltså, att de af reservanterna föreslagna läroverken jämväl böra
ombildas till realskolor för gossar.

Hvad kommittén föreslagit i fråga om befrielse för Haparanda kommun
att lämna bidrag till samskolan, får jag på af kommittén angifna
grunder biträda.

Hvad slutligen angår det antal lärjungar, som bör bestämma samskolegruppens
nedre gräns, har kommittén föreslagit siffran 50. Läroverk,
som ej hafva eller ej kunna påräkna 50 lärjungar i 5 klasser, skulle alltså
indragas. I detta afseende har ingen meningsskiljaktighet varit rådande
inom kommittén; och icke heller jag har något att däremot erinra.

Till realskolor för gossar skulle alltså enligt min åsikt ombildas:
de femklassiga läroverken i Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Göteborg:
det östra och det västra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping,
Malmö, Mariestad, Oskarshamn, Sköfde, Stockholm: Jakobs, Katarina och
Kungsholmens, Söderhamn och Uddevalla samt de treklassiga läroverken
i Arvika och Varberg.

Enligt kommitténs förslag till öfvergångsbestämmelser skulle de lärjungar,
som det år, då den nya organisationen beslutas, flyttas till klass 5,
fortfara att undervisas efter nu gällande kursplan, tills de vid normal tid
hunnit genomgå det fullständiga läroverket. Under det första året skulle
de tre lägsta klasserna undervisas hufvudsakligen efter den nya planen och
den 4:e klassen efter eu öfvergångsplan; under det andra året skulle de
fyra lägsta klasserna undervisas efter den nya planen och den 5:e klassen
eller en öfvergångsplan; vid början af det tredje året skulle den 6:e klassen
tillkomma och realskolans samtliga klasser undervisas efter den nya planen.
De treklassiga läroverken i Arvika och Varberg skulle första året utvidgas
med den 4:e, det andra året med den 5:e och det tredje året med den 6:e
klassen. Därest början med den nya organisationens genomförande göres

Föreslagna
realskolor
för gossar.

144

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Föreslagna

samskolor.

höstterminen 1904, skulle alltså samtliga realskolor vara färdigbildade
höstterminen 1906, och realskolexamen kunna afläggas första gången på
våren 1907.

Till samskolor skulle följande läroverk och pedagogier komma att ombildas,
nämligen de femklassiga läroverken i Arboga, Norrtälje, Piteå och
Vadstena, de treklassiga läroverken i Alingsås, cAskersund, Falköping, Filipstad,
Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, Amål, Ängelholm och Örnsköldsvik
samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje, allt
under förutsättning, att vederbörande kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning
åt rektor utan äfven att till statsverket inbetala ett belopp, motsvarande
en tredjedel af den vid samskolan anställda lärarepersonalens
minimilöner. Dessutom skulle det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas
till en af staten bekostad samskola, under förutsättning att kommunen
åtager sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler samt
bostad eller hyresersättning åt rektor.

I fråga om den tid, inom hvilken kommunerna skola hafva bestämt,
huruvida de ingå på de af staten erbjudna villkoren, anser kommittén, att
man ej kan begära, att alla kommuner skola vara färdiga att genast påbörja
sitt läroverks ombildning till samskola. Ett rådrum kunde ofta
vara behöflig! för skollokalernas utvidgning eller ändring och möjligen
äfven af andra skäl. En anståndstid af två år, efter det den nya organisationen
börjat genomföras, borde emellertid vara tillräcklig för att kommunen
skulle under densamma hinna fatta beslut i ärendet. Kommittén föreslår
därför, att, äfven där kommunen icke omedelbart förklarat sig villig
att gå in på upprättandet af samskola, läroverket i allt fall må bibehållas
under två år, men att, därest under nämnda tid de af staten uppställda
villkoren ej blifvit antagna, första klassen och därefter vid hvarje läsårs slut
den klass, som under läsåret varit den nedersta, indragas.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning anser jag, att därest
kommunalstyrelse i stad, hvars läroverk skulle ombildas till samskola, icke
före den 1 juli 1906 förklarat sig villig att ingå på de af staten erbjudna
villkoren, läroverket bör indragas på sätt kommittén föreslagit.

Jag anser vidare, att kommun, hvars läroverk ombildats till en
samskola, hvars undervisning bekostas af stat och kommun gemensamt,
bör äga rätt att af samskolans lärjungar upptaga de terminsafgifter, som
vid öfriga allmänna läroverk ingå till statskassan, ankommande det på
kommunalstyrelsen att helt eller delvis efterskänka dessa afgifter. Då
staten ej kan anses äga någon förpliktelse att bidraga till flickskola i stad,
där samskola blifvit inrättad, bör vidare det statsanslag, flickskola i sådan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 145

stad åtnjuter, efter läroverkets fullständiga ombildning till Barnskola icke
vidare utgå.

I fråga om de läroverk, som skulle ombildas till samskolor, betonar
kommittén, att de borde blifva samskolor i egentlig mening, ej endast so™m7kol£.
gosskolor, till hvilka tillträde lämnades jämväl för flickor. Skulle emellertid
en verklig samskola bringas till stånd, så vore första villkoret, att
den försåges med såväl manliga som kvinnliga lärare, helst till lika antal.
Kommittén föreslår därför, såsom redan nämnts, att vid samskolorna tre
af de för hvarje realskola erforderliga sex ämneslärarna skola vara kvinnor,
hvarjämte, liksom för närvarande, undervisningen i teckning och
musik skulle kunna uppehållas af vare sig manlig eller kvinnlig
lärare. Dessutom borde en af de kvinnliga ämneslärarna med benämningen
första lärarinna tjänstgöra som särskildt biträde åt rektor vid
uppsikten öfver och vården om lärjungarna. Hennes befattning borde
emellertid icke tillsättas på det sätt, att . först tre lärarinnor utnämndes,
af hvilka en sedermera antoges till första lärarinna, utan
liksom öfriga tjänster vid skolan, sedan ledigheten blifvit på vederbörligt
sätt kungjord, tillsättas efter ansökan, på det att största möjlighet
måtte förefinnas att erhålla en person med de egenskaper, som
för denna befattning vore särskildt behöfliga. Första lärarinnan borde åtnjuta
något högre löneförmåner än öfriga lärarinnor, motsvarande det
större ansvar, som ålåge henne, och hafva något mindre undervisningsskyldighet
med hänsyn till det drygare arbete utöfver undervisningen,
som hon hade att utföra.

Kommittén anser vidare, att de manliga samskolelärarna såväl i fråga
om kompetens och tjänstgöringsskyldighet som i fråga om aflöning, lönetursberäkning
och pensionsrätt måste vara likställda med lärarne vid öfriga
realskolor. Angående lärarinnornas tjänstgöringsskyldighet har kommittén
med stöd af den för den kvinnliga undervisningen särskildt tillkallade sakkunnigas
uttalanden föreslagit, att första lärarinnan skall tjänstgöra 20 till 22
timmar, öfriga lärarinnor 22 till 26 timmar i veckan. För jämförelses
skull må nämnas, att enligt förslaget rektor vid realskola för gossar och
Barnskola skall vara förpliktad att lämna undervisning 18 till 20 timmar
och adjunkt 24 till 28 timmar i veckan. Hvad kommittén sålunda föreslagit,
finner jag ändamålsenligt.

Om såväl lärares som lärarinnors kompetens-, aflönings- och pensionsförhållanden
får jag tillfälle att yttra mig i annat sammanhang.

Jag har redan erinrat därom, att tidigare framställda förslag om Lokalstyrelinrättandet
af allmänna läroverk, delvis bekostade af kommunen, i allmän-se
het ställts i samband med frågan om särskilda lokalstyrelser för dessa

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 21

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

skolor. Att sådana styrelser böra inrättas för de nu föreslagna samskolorna,
är ock, såsom förut nämnts, kommitténs mening. Lokalstyrelsen
skulle utgöras af en ordförande, af eforus utsedd för en tid af
fyra år, samskolans rektor, en ledamot, som lärarekollegiet inom sig skulle
välja för en tid af ett år, samt två af kommunalstyrelsen för fyra år
utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidroge till skolans underhåll,
en af kommunalstyrelsen och en af landstinget utsedd ledamot. Vid
frågor, som anginge hygieniska förhållanden, skulle skolans läkare äga säte
och stämma i styrelsen. Dess uppgift skulle vara att öfva allmän tillsyn
öfver skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen
samt särskildt l:o) att afgifva yttrande angående sökande till rektorsbefattning,
äfvensom i fråga om förnyande af rektorsförordnande; 2:o) att
afgifva yttrande angående skolläkares tillsättande; 3:o) att efter förslag af
rektor tillsätta lärarinna i kvinnligt handarbete; 4:o) att, där den finner
de lärarekrafter, som enligt ordinarie stat skola vara att tillgå, otillräckliga
för undervisningens behöriga upprätthållande, efter inhämtande af
kommunalstyrelsens yttrande därom hos eforus göra anmälan; 5:o) att, där
så befinnes erforderligt, hos kommunalstyrelsen göra framställning om anställande
af gymnastiklärarinna och lärare i slöjd för gossar samt att efter
förslag af rektor antaga sådana lärare; 6:o) att, där så befinnes erforderligt,
efter förslag af rektor tillsätta bibliotekarie; 7:o) att afgifva yttrande
i fråga om lärares och lärarinnas uppflyttning i högre lönegrad; 8:o) att,
då i ämne, som läroverket rörer, hos styrelsen klagomål anmäles eller annan
framställning hos styrelsen göres för att till efori afgörande hänskjutas,
ärendet jämte eget utlåtande ofördröjligen till eforus öfverlämna; 9:o) att
fatta beslut rörande anordnande af undervisning i slöjd för gossar, äfvensom
rörande andra ämnen, som icke enligt stadgan ovillkorligen tillhöra
samskolorna, men i hvilka det anses lämpligt, att, där så kan ske utan
men för läroverkets uppgift i öfrigt, frivillig undervisning meddelas; 10:o)
att efter framställning af rektor träffa bestämmelser angående lärotimmarnas
fördelning på dagen och angående tid för lästerminernas början och
slut, dock att tiden för årsexamen skall underställas efori godkännande;
ll:o) att medgifva undantag i fråga om stadgad inträdesålder; 12:o) att
förvalta läroverkets byggnadsfond, hvars räkenskaper föras af rektor, samt
fullgöra de öfriga åligganden, som vid andra allmänna läroverk tillhöra
delegerade för byggnadsfondens förvaltning; 13:o) att uppgöra stat för
läroverket och i sammanhang därmed bestämma afgiften till ljus- och vedkassan;
14:o) att bestämma om befrielser från de till läroverkets kassor inflytande
afgifter samt från de afgifter till kommunens kassa, hvilka af
kommunalstyrelsen blifvit åsätta; 15:o) att granska och underskrifva rä -

147

Kun g l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

kenskaperna öfver de kassör, för hvilka rektor ansvarar, med den delaktighet
i haris ansvar, sorri vid öfriga läroverk enligt stadgan för rikets allmänna
läroverk åligger kollegiets ledamöter.

Mot kommitténs förslag i fråga om denna styrelses befogenhet har
reservation afgifvits dels af ordföranden Th. M. Fries, dels af ledamoten
Nils Höjer.

Reservanten Fries hemställer, att styrelsen måtte befrias från
uppgiften att afgifva yttrande angående sökande till rektorsbefattning äfvensom
i fråga om förnyande af rektorsförordnande. Som skäl anföres
att, då ansökningar antagligen skulle inkomma från skilda delar af riket,
styrelsemedlemmarne icke vore i stånd att på grund af personlig kännedom
om de sökande dem emellan anställa jämförelse. Skulle de åter blott yttra
sig med ledning af ansökningshandlingarna, torde man knappast kunna
förutsätta, att de vore fullt kompetenta att afgöra, hvilken till platsens
erhållande vore den mest lämpliga och berättigade. Funnes för öfrigt —
hvilket nog ofta torde inträffa — bland de sökande den under ledigheten
vikarierande, som ju på grund däraf vore själfskrifven styrelseledamot, sa
torde det vanligaste förhållandet blifva, att denne erhölle styrelsens föroid
med tillbakasättande af mera meriterade, men för styrelsen obekanta
medsökande. Privata rekommendationer och andra obehöriga, all kontroll
undandragna sidoinflytanden torde äfven knappast kunna förebyggas.
För sådana antaganden och farhågor syntes reservanten befogade
skäl finnas i det sätt, hvarpå lokala myndigheter understundom ginge till
väga, då af dem lediga platser skulle tillsättas eller förord afgifvasDet
hörde nämligen alls icke till det ovanliga, att vikarien föredroges
äfven framför vida mera meriterade medsökande. Hvad åter anginge
samskolestyrelsens yttrande i fråga om förnyande af rektorsförordnande
torde detta i de flesta fall blifva en tom formalitet, som resulterade
i ett förord till rektorsförordnandets prolongation, äfven om belåtenheten
med rektors föregående verksamhet icke vore vare sig liflig eller
allmän. I de fall, då så ej komme att ske, skulle ett synnerligen
obehagligt förhållande inträda, särskilt för den lärare, som af läroverkskollegiet
utsetts till styrelseledamot, i det att han skulle tvingas att
sitta som domare öfver sin egen förman. Ännu obehagligare, både för
rektor och de öfriga styrelseledamöterna, blefve ställningen, om meningarna
inom styrelsen skulle befinnas delade, och hvilken än frågans slutliga
utgång blefve, skulle dock antagligen inom skolan kvarstanna en
känsla af split och bitterhet, som skulle lända det hela till skada.

Reservanten Höjer vänder sig mot den för samskolestyrelsen föreslagna
uppgiften att, där den finner de lärarekrafter, som enligt ordinarie

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

stat skola vara att tillgå, otillräckliga för undervisningens behöriga upprätthållande,
efter inhämtande af koinmunalstyrelsens yttrande därom hos
eforus göra anmälan, och anmärker härvid att, sedan ett samhälle en gång
åtagit sig att upprätthålla en statssainskola med kommunala bidrag, anställande
af extra lärare vid samskolan för undervisningens behöriga upprätthållande
syntes böra pröfvas och afgöras efter samma grunder som
vid öfriga läroverk och icke kunna göras beroende af kommunalstyrelsens
beviljande myndighet.

Hvad kommittén i fråga om lokalstyrelse för samskolorna föreslagit,
har i utlåtande från läroverkskollegierna i de städer, där samskolor
skulle inrättas, framkallat många gensagor. Man anmärker bland
annat, att det skulle blifva förenadt med stora svårigheter att finna
personer, lämpliga att utöfva en sådan styrelses tämligen omfattande
och grannlaga befogenhet. De sociala förhållandena i småstäderna vore,
framhålles det, ofta sådana, att en lokalstyrelse, hvars flertal skulle
komma att bestå af i skolfrågor ringa eller alldeles icke hemmastadda
personer, långt ifrån att, såsom kommittén uttryckt sig, blifva ett stöd
och en hjälp för rektor och lärare, skulle försätta dessa i en svår och
vansklig ställning, olidligt beroende, som de helt visst måste blifva, af
vissa lokal-kommunala, lika oberättigade som pedagogiskt ovederhäftiga
inflytanden. Hvad för öfrigt anginge sökande till ledig i-ektorsbefattning,
skulle en dylik styrelse knappast vara i stånd att uttala sig med nödig
kännedom om någon annan af dessa än den på platsen tjänstgörande, och
i fråga om förnyande af rektorsförordnande skulle den oegentligheten äga
rum, att en kollegieledamot komme att afgifva offentligt utlåtande öfver
sin förman, hvilket svårligen torde kunna få tillbörlig objektivitet. Och
skulle lokalstyrelsen afgifva utlåtande öfver uppflyttning i högre lönegrad,
så blefve samskolans lärare försatta i en annan och vida mera beroende
ställning än lärarne vid statens öfriga läroverk. Detta förhållande i förening
med andra omständigheter såsom samskolelärarnes drygare och mera
maktpåliggande tjänstgöring skulle medföra, att ingen, som kunde få anställning
på annat håll, skulle söka eller behålla anställning vid samskola.
Kommittén, som ansett att undervisningen i samskola ställde synnerligen
höga anspråk på läraren, hade sålunda förfarit i hög grad inkonsekvent
genom att föreslå en åtgärd, som säkert komme att aflägsna de bästa krafterna
från samskolan.

I fråga om styrelsens sammansättning har, särskild! från målsmän
för den kvinnliga undervisningen, yrkats, att första lärarinnan skulle vara
själfskrifven ledamot af skolstyrelsen, för att de kvinnliga lärjungarnas
intressen därigenom skulle blifva bättre bevakade och tillgodosedda. I andra

14!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

utlåtanden uttalas därjämte önskvärdheten åt ett stadgande, alt jämväl eu
af de af kommunalstyrelsen utsedda ledamöterna skall vara kvinna.

Angående här berörda frågor vill jag såsom min mening uttala,
att hvarje statens samskola bör stå under inseende af en lokal styrelse,
bestående af en af eforus för en tid af fyra år utsedd ordförande, samskolans
rektor och första lärarinna samt två af kommunalstyrelsen för fyra
år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager till skolans underhåll,
en af kommunalstyrelsen och en af landstinget för samma tid
utsedd ledamot. Hvad styrelsens befogenhet angår, delar jag i det hela
kommitténs uppfattning, men är böjd för att godkänna de af reservanten
Fries samt i ingifna utlåtanden framställda anmärkningarna mot det för
styrelsen föreslagna åliggandet att afgifva utlåtande dels angående tillsättande
af rektorsbefattning och förnyande af rektorsförordnande, dels
ock angående lärares och lärarinnors uppflyttning i högre lönegrad. Jag
är så mycket mera oförhindrad att göra detta, som det syfte, i hvilket de
ifrågavarande bestämmelserna föreslagits, bättre kan vinnas genom införande
af en öfverstyrelse för och en effektivare inspektion af de allmänna
läroverken, hvarom jag i annat sammanhang kommer att yttra mig. I
öfrigt finner jag ej skäl att närmare ingå på hithörande frågor. Ty därest
samskolor komma till stånd och beslut fattas om lokalstyrelser för desamma,
kan vid utfärdande af bestämmelser angående sådana styrelsers
befogenhet hänsyn tagas till de i förevarande fall framställda anmärkningarna.

I likhet med kommittén anser jag. att ett läroverks öfvergång till Öfvergängssamskola
bör försiggå på sådant sätt, att Barnundervisning först införes i best“™nielden
lägsta klassen, året därpå i den närmast följande, nästa år i den tredje,
och så vidare år efter år, tills samskolan blifvit färdigbildad. Därest
emellertid någon kommun skulle finna det önskvärdt och ändamålsenligt,
att de två eller de tre lägsta klasserna på en gång ombildas till
samskoleklasser, bör sådant kunna medgifvas, efter det att underdånig
framställning därom blifvit gjord. När Barnundervisning på nu angifna
sätt blifvit införd i samtliga de af staten nu underhållna klasserna, vidtager
läroverkets utvidgning med en samskoleklass årligen, intill dess
att läroverket räknar sex samskoleklasser enligt stat. Ombildningen
torde ej vid något läroverk böra påbörjas förrän höstterminen 1905, men bör
vid början af läsåret 1906—1907 vara satt i gång vid samtliga de ifrågavarande
läroverken. Om alltså vid ett läroverk tre klasser ombildas till
samskoleklasser höstterminen 1905, skulle den fjärde samskoleklassen tillkomma
höstterminen 1906 och den sjätte höstterminen 1908. Först vid denna

150

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ÖL).

tidpunkt k:xn alltså enligt nu angifva grunder en samskola vara färdigbildad.
Införes åter samundervisning vid ett läroverk först höstterminen 1906 och
endast i första klassen, så skulle den andra samskoleklassen tillkomma
höstterminen 1907 och den sjätte höstterminen 1911. Vid denna tidpunkt
skulle alltså ombildningen vara fullständigt genomförd vid alla samskolorna.

Det bör stå vederbörande kommun fritt att under öfvergångstiden
fortfarande uppehålla de på dess bekostnad inrättade gossklasserna, intill
dess att dessa ersättas af de efter hand tillkommande samskoleklasserna.
Och i fråga om samtliga de gossklasser, hvilka under öfvergångsåren komma
att finnas vid ett läroverk, bör den allmänna grundsatsen tillämpas,
att de såväl före som efter ombildningens påbörjande likställas med motsvarande
klasser vid de öfriga realskolorna.

Gifvetvis bör kommun ej till statsverket erlägga någon afgift, förrän
ombildningen påbörjats. Den afgift, som kommun efter denna tidpunkt
har att inbetala, synes under öfvergångsåren böra utgå efter följande grunder.
Då eu fullständig samskola omfattar sex klasser, bör kommun för
hvarje ny sainskoleklass erlägga en sjättedel af hela det belopp, som efter
ombildningens fullständiga genomförande skulle ingå till statsverket, d. v. s.
omkring 1,200 kronor. Denna summa torde dock, jämväl med hänsyn
därtill, att en stor del af ifrågavarande samhällen under öfvergångsåren
hafva att bekosta gossklasser vid läroverket och klasser i flickskolan, kunna
afrundas till 1,000 kronor. Då emellertid läsår och kalenderår ej sammanfalla,
torde som norm för bestämmande af det kommunala bidragets storlek
böra uppställas, att kommun skall årligen till statsverket inbetala ett
belopp, motsvarande 500 kronor för termin för hvarje vid läroverket inrättad
sainskoleklass. Därest alltså samundervisning vid ett läroverk införes
i en klass åt gången, skulle kommunen första året erlägga 500 kronor,
andra året 1,500 kronor, tredje året 2,500 kronor, sjätte året, då den sjätte
samskoleklassen tillkommer, 5,500 kronor, och från och med påföljande
kalenderår skulle full afgift erläggas.

Då hvarje ny samskoleklass skulle göra motsvarande klass i flickskolan
öfverflödig, synes statens bidrag till flickskolan, i den mån nya samskoleklasser
inrättas, böra minskas, för att efter ombildningens fullständiga
genomförande indragas. Att angifva några allmänna grunder, efter hvilka
flickskoleanslaget borde utgå under öfvergångsåren, låter sig emellertid till
följd af mycket skiljaktiga förhållanden å olika orter icke göra, hvadan
frågan härom i hvarje särskilt fall bör efter sig företeende omständigheterna!’
Eders Kungl. Maj:t afgöras.

* v®ä&.Därest det förslag om terminsafgifter till statsverket, som jag ämnar
framlägga inför Eders Kungl. Maj:t, vinner afseende, skulle sådana afgifter

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

från och med vårterminen 1905 upptagas vid samtliga allmänna läroverk
och pedagogier. Så snart emellertid en samskoleklass kommit till stånd,
skulle — med undantag dock för samskolan i Haparanda — de tran densamma
utgående terminsafgifterna tillfalla kommunen; under öfvergångsåren
komma alltså afgifterna från statens gossklasser att ingå till statsverket,
men afgifterna från samskoleklasserna till kommunens kassa.

Så snart ett läroverks ombildning till samskola påbörjats, bör en af
ämneslärareplatserna öfvertagas af eu lärarinna. Vid påföljande läsårs
början eller eljes, så snart genom ordinarie lärares afgång eller förflyttning
plats blir ledig, anställes ännu en lärarinna, och när sjätte samskoleklassen
tillkommer, förordnas eller utnämnes den återstående ämneslärarinnun. Då
det är af vikt att, vid ifrågavarande platsers besättande med ordinarie
innehafvare, äga tillgång på sökande, om hvilkas förmåga att handhafva
undervisningen vid samskola erfarenhet vunnits, anser jag, att lärarinnebefattningarna
åtminstone under de första åren böra tillsättas på förordnande.
Detta så mycket hellre som jag, på sätt jag kommer att närmare
utveckla, anser, att två års tjänstgöring vid allmänt eller dimissionsberättigadt
läroverk bör göras till villkor för behörighet till hvarje ordinarie
lärarebefattning. I fråga om hvad som i öfrigt är att iakttaga vid ett
läroverks ombildning till samskola, hänvisar jag till den utförliga utredning
kommittén angående denna fråga lämnat i sitt betänkande sid. 667—671.

I öfverensstämmelse med min förut angifna uppfattning skulle följande
läroverk och pedagogier indragas, nämligen de treklassiga läroverken
i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg, Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien
i Nora och den enklassiga pedagogien i Simrishamn.

Jag delar kommitténs mening, att de här nämnda samhällena, i
stället för det indragna läroverket, böra kunna hvart för sig erhålla bidrag
af statsmedel till en kommunal eller privat samskola på samma villkor,
som äro fastställda för understöd ur anslaget till skolor för kvinnlig ungdom.

Då kommunerna höra hafva något rådrum för ordnandet af sitt
skolväsen, torde indragningen ej böra påbörjas förr än efter slutet af läsåret
1904—1905. Den bör försiggå på så sätt, att första året den första,
andra året den andra och följande år den tredje klassen indragas. Pedagogien
i Simrishamn skulle alltså indragas efter vårterminen 1905, pedagogien
i Nora efter vårterminen 1906 och de ifrågavarande treklassiga
läroverken efter vårterminen 1907.

Till indragning
föreslagna
läroverk.

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Högre allmänna läroverk.

De nuvarande
högre
allmänna
läroverken.

Kommitténs

förslag.

De nuvarande högre allmänna, läroverken äro enligt stat till antalet
36, nämligen 26 fullständiga på båda linjerna,

1 fullständigt på latinlinjen med reallinje till och med sjätte klassen,

3 fullständiga på latinlinjen med reallinje till och med femte klassen,

1 fullständigt på latinlinjen utan reallinje,

3 fullständiga på reallinjen med latinlinje till och med femte klassen,

2 fullständiga på reallinjen utan latinlinje.

I fråga om antalet af högre allmänna läroverk anser kommittén, att
behofvet af sådana är i hufvudsak tillgodosedt. Äfven om enskilda orter
sökt erhålla högre läroverk, hade dock ingen klagan försports, att vårt
land i sin helhet skulle äga för få anstalter för utbildning af studenter.
Däremot hade den meningen uttalats, att under åren 1857—65 alltför
många dylika undervisningsanstalter inrättats, men denna uppfattning
torde åtminstone delvis bero på ett förbiseende af att de förutvarande
skolorna på många orter, som då fingo högre läroverk, redan förut utbildat
studenter. Dessutom borde påpekas, att folkmängden, som var 3,48
mill. år 1850, 4,n mill. år 1865 och 4,57 mill. år 1880, vid slutet af år
1900 stigit till 5,u millioner, och att den folkökning med resp. 25 och
12 lh %, som försiggått sedan de högre läroverkens antal höjdes till 31
(år 1865) eller till 35 (år 1880), torde, oafsedt den ökade procenten af
bildningssökande, göra det svårt att nu minska antalet af fullständiga läroverk,
äfven om den nya realskolexamen, såsom sannolikt vore, koinme
att något minska tillströmningen till studentexamen. Kommittén ansåge
därför, att det nuvarande antalet af högre allmänna läroverk icke borde
minskas, men att ej heller under den närmaste tiden nya gymnasier borde
inrättas, såvida ej på någon ort alldeles särskilda förhållanden skulle sådant
påkalla.

Denna uppfattning uteslöte ej den tanken, att något enstaka läroverk
skulle kunna indragas. Härvid måste dock beaktas, att redan den
omständigheten, att ett högre läroverk i mansåldrar funnits på en ort, skapat
ett slags häfdvunnen rätt, som ej utan starka skäl borde lida intrång.

Hvad särskildt anginge de i 1884 års kommittébetänkande till indragning
ifrågasatta två läroverken, Strängnäs och Hudiksvalls, borde nämnas,
att deras lärjungeantal icke obetydligt ökats sedan nämnda tid.
Strängnäs läroverk, som haft 98 lärjungar år 1882 och 113 år 1883, hade
139 höstterminen 1901, hvadan numera icke blott såsom förut, domkapitelsinstitutionen
utan äfven lärjungeantalet talade för dess bibehållande.

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Hudiksvalls läroverk, som haft 117 lärjungar åren 1882 och 1883, hade
149 höstterminen 1901, och medeltalet för de tio föregående höstterminerna
hade varit 135. Ännu mera talade dock de långa afstånden till de
två närmaste högre läroverken, realläroverket i Sundsvall och läroverket i
Galle, för bibehållandet af Hudiksvalls läroverk; afståndet från Hudiksvall
vore nämligen pr järnväg 261 km. till Sundsvall och 223 km. till Gäfle
och sjövägen 130 ä 150 km. till båda orterna.

Kommittén redogör därefter för de till densamma remitterade framställningarna
angående utvidgning af femklassiga läroverk till fullständiga
å endera linjen eller å båda. Sådana hade ingått från fem städer, nämligen
Landskrona, Eskilstuna, Borås, \ stad och Stockholm. Som den från
hufvudstaden ingifna petitionen, hvilken gällde utvidgning af Östermalms
femklassiga läroverk till fullständigt realläroverk, redan ledt till åsyftadt
resultat, saknar jag anledning att uppehålla mig vid kommitténs utlåtande
och förslag rörande denna sak. Beträffande de öfriga framställningarna har
kommittén i hufvudsak anfört följande.

Landskrona stadsfullmäktige hade hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om
läroverkets utvidgning till fullständigt på reallinjen. I petitionen omnämndes,
att redan år 1889 enskilda tecknat 42,350 kr. som bidrag till
en sådan utvidgning på samhällets bekostnad, men att den till 16,000 kr.
beräknade årliga kostnaden verkat afskräckande. Som skäl för utvidgningen
åberopades samhällets storlek, saknaden af en teknisk statsskola,
den omgifvande landsbygdens rikedom och sannolikheten af att lärjungarna
från denna skulle vända sig till Landskrona, om de sluppe att byta om
läroverk under skoltiden, samt att sålunda behofvet af parallellklasser
i de närbelägna högre läroverken skulle minskas. Intet af dessa förhållanden
hade dock kommittén funnit utgöra något starkare skäl för
den begärda utvidgningen. Medeltalet af lärjungar hade under tioårsperioden
1891—1900 varit lägre än vid något af de öfriga femklassiga
läroverk, som kommittén föreslagit till sexklassiga realskolor
för gossar, med undantag blott för Kristinehamns. Höstterminen 1901
hade visserligen lärjungeantalet uppgått till 129 och då öfverstigit lärjungarnas
antal vid läroverken i Uddevalla och Karlshamn samt varit
nästan lika högt som vid läroverken i Sköfde och Eskilstuna, men detta
hade icke synts kommittén göra den ifrågasatta utvidgningen behöflig,
särskild! i betraktande däraf, att Landskrona läge på helt kort afstånd
från tre städer med högre läroverk, hvilkas realklasser på gymnasialstadiet
hade utrymme för flera lärjungar. Den Landskrona omgifvande landsbygden
hade ock, i följd af sina ytterst bekväma järnvägsförbindelser med
Malmö, Lund och Hälsingborg, anlitat Landskrona läroverk i så ringa
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 22

154

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 50.

grad, att under de senaste åren blott 12 a 15 procent af dettas lärjungar
haft sin hemort utom staden. Hvad slutligen anginge stadens såsom ett
skäl åberopade folkmängd, nära 15,000 inv., vore denna icke så hög, att
den utgjorde tillräcklig grund för upprättande af ett högre allmänt läroverk.

Eskilstuna stadsfullmäktige hade anhållit om därvarande femklassiga
läroverks utvidgning till fullständigt åtminstone på den halfklassiska och
den reala linjen samt till stöd härför åberopat dels samhällets folkmängd,
som, då förstäderna inberäknades, öfverstege 20,000 personer, dels stadens
betydelse af industri- och affärscentrum för en rik landsbygd, dels ock
dess synnerligen goda kommunikationer. Af till ansökan fogade statistiska
uppgifter framginge emellertid, att af skolans lärjungeantal,
som under femårsperioden 1896—1900 stigit från 115 till 128 och
sammanlagd! utgjort 610, omkring 72 % tillhört de tre lägsta klasserna,
omkring 16 % den fjärde och omkring 12 % den femte samt

blott omkring 5 % fortsatt studierna vid högre läroverk. Detta förklarades
däraf, att de flesta lärjungarna redan så tidigt som vid 14 års
ålder toge anställning vid stadens fabriker eller andra affärsetablissemang
och därefter för sin ytterligare utbildning kunde använda tekniska aftonskolan.
Läroverkets rektor, hvars yttrande infordrats af domkapitlet, ansåge
oantagligt, att en utvidgning af läroverket skulle framkalla en mot
kostnaderna svarande ökning af lärjungeantalet, och hade tillagt, att om
verkligen ett antal arbetarsöner skulle lockas att fortsätta på gymnasium,
detta kunde leda till minskning af dugliga arbetskrafter i de praktiska
yrkenas tjänst. Hvad stadens bekväma järnvägsförbindelser anginge, satte
dessa stadens barn i tillfälle att, om de för fortsatta studier behöfde vistas
å annan ort, välja mellan Strängnäs, Nyköping och Västerås, till hvilka
städer de blott hade 2 å 3 timmars järnvägsresa, och hvilkas läroverk

hade godt utrymme. Men för öfrig! syntes stadens tekniska skola, hvil ken

under de två senaste årtiondena afsevärdt utvidgats och flera gånger
fått sitt statsanslag ökadt, erbjuda ett tillfälle till fortsatt utbildning i
sådana reala ämnen, hvilka på grund af samhällets industriella betydenhet
och därmed sammanhängande förhållanden vore af särskildt värde för
dess bildningssökande ungdom.

Borås stadsfullmäktige hade äfven begärt därvarande femklassiga läroverks
utvidgning till fullständigt på den halfklassiska och den reala linjen
samt som stöd därför åberopat dels stadens hastiga tillväxt, från 4,723 inv.
år 1880 till 15,837 år 1900, och betydelse för kringliggande landsbygd samt
de långa afstånden till städer med högre läroverk, dels ock att lärjungeantalet
under 1890-talet vuxit från 114 till 154, samt att 19 ä 20 af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 155

högre läroverken vore förlagda till mindre städer än Borås, och att ingen
stad med större folkmängd än Borås saknade högre läroverk. Slutligen
anfördes, att det nybyggda läroverkshuset, som med rektorsbostad in. in.
kostat omkring 216,000 kronor, beräknats för ett blifvande fullständigt läroverk.
Kommittén erkände, att för ett gymnasium i Borås funnes något
bättre skäl än för gymnasier i Landskrona och Eskilstuna. Men i enlighet
med sin allmänna ståndpunkt ansåge kommittén ej de nämnda förhållandena
utgöra tillräckliga skäl för den begärda utvidgningen af Borås
läroverk. Hvad särskildt beträffade afståndet till andra städer med högre
läroverk, ville kommittén anmärka, att Borås stode i lätt förbindelse med
4 sådana städer genom järnvägar af följande längd: till Göteborg 72 km.,
till Skara 98 km., till Vänersborg 107 km. och till Jönköping 145 km.
Ännu kortare väg till någon eller några af dessa städer hade de betydande
stationssamhällen, som Borås stadsfullmäktige räknade till läroverkets
lärjungeområde. Dessutom gällde om Borås tekniska elementarskola
i ännu högre grad än om Eskilstuna tekniska skola, att densamma för en
stor del af läroverkets lärjungar borde kunna fylla behofvet af fortsatt
utbildning.

Kommittén har alltså ej ansett sig kunna tillstyrka annan utvidgning
af läroverken i Landskrona, Eskilstuna och Borås än den förut föreslagna
ombildningen till sexklassiga realskolor.

Till förmån för den begärda utvidgningen af läroverket i Ystad till
ett fullständigt statsläroverk talade däremot enligt kommitténs mening
verkliga undantagsförhållanden. Af de femklassiga läroverken hade, med
undantag af de i Stockholm och Göteborg belägna, intet i medeltal för
tioårsperioden 1891—1900 haft ett så stort antal lärjungar som Ystads
i sina fem lägre klasser. Därjämte hade samhället gjort stora uppoffringar
för läroverkets utvidgning: åren 1888—1891 hade läroverket, genom inrättande
af en gymnasialklass årligen, gjorts fullständigt på latinlinjen,
och enligt stadsfullmäktiges beslut år 1897 hade en motsvarande påbyggnad
af reallinjen företagits, i följd hvaraf läroverket från och med läsåret
1900/1 varit fullständigt å båda linjerna. I årligt medeltal hade Ystads
läroverks gymnasialstadium under höstterminerna 1891—1900 haft 46 lärjungar.
Af dessa hade i medeltal 29 eller mer än 60 % varit från landsbygden,
och läroverkets utvidgning kunde därför ej sägas tillgodose endast
ett kommunalt intresse. Emellertid hade densamma blifvit helt och
hållet bekostad med kommunala medel. För gymnasieafdelningens räkning
vore ock på läroverkets tomt en särskild byggnad uppförd och använd
sedan år 1890. Att staden från början vågat sig in på ett sådant
kostsamt företag som läroverkets utvidgning, torde hafva berott på att

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

den kunnat för ändamålet disponera räntorna af lagman T. L. Sylvans till
omkring 100,000 kr. uppgående fond. Sedan hade emellertid de af staden,
sparbanken och enskilda anslagna medlen vida öfverstigit nämnda
räntors belopp. Under åren 1888—1900 hade följande anslag och gåfvor

blifvit använda för gymnasiet:

från lagman Sylvans fond......... 63,733,30

från sparbanken i Ystad.......... 35,800,oo

från enskilda personer........... 14,500,oo

från stadskassan............. 55,550,oo

År 1900 hade stadskassan bidragit med 8,425 kr., och för år 1901 hade
stadsfullmäktige beviljat 14,400 kr.; anspråken på staden hade således
vuxit med läroverkets utveckling till fullständigt på båda linjerna. Såsom
sådant gjorde det samma gagn för det allmänna som ett statsläroverk.

Vidare erinrar kommittén därom, att statsutskottet vid 1898 års
riksdag, med anledning af väckt motion om ett större statsbidrag till
Ystads läroverk, uttalat, att samhällets uppoffringar för läroverkets utvidgning
jämväl från det allmännas synpunkt vore erkännansvärda, och att
utgifterna måste för stadens invånare medföra kännbar tunga. Motionen
hade emellertid af utskottet afstyrkts och af Riksdagen afslagits, dels emedan
behofvet af ett fullständigt läroverk i Ystad ej ansetts oafvisligt, enär
därvarande gymnasieklassers lärjungar utan svårighet kunde inrymmas i
andra läroverk inom stiftet, dels ock emedan efter ett bifall till motionen
Riksdagen svårligen skulle kunna underkänna blifvande anspråk på statens
understöd åt de mindre städer, som bekostat utvidgning af treklassiga
läroverk eller pedagogier. Kommittén framhåller med anledning häraf,
att, hvad utrymmet vid Skånes öfriga läroverk beträffar, detta vore störst
vid läroverket i Kristianstad, dit afståndet vore 87 km. pr järnväg. Ehuru
det väl torde vara möjligt att mellan detta och andra skånska läroverk
fördela Ystads gymnasister, utan att nya parallellklasser därför behöfde
upprättas, skulle dock klasserna inom samma linje därigenom blifva så
stora, att en eljest möjlig samundervisning mellan olika linjer försvårades
och delvis omöjliggjordes. Dessutom vitsordades gymnasiets behöflighet
för samhället kraftigt däraf, att detta under en följd af år gjort stora
uppoffringar för detsamma, och det vore ej antagligt, att inom andra
kommuner än sådana, hvilka hade tillräckliga förutsättningar för och
verkligt behof af ett gymnasium, så stora kommunala och enskilda bidrag
för ett sådant skulle kunna åstadkommas. Slutligen blefve hvarje betänklig
konsekvens med hänsyn till städer, som nu hade pedagogier eller treklassiga
statsläroverk, undanröjd, i samma ögonblick den sedan länge

157

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 50.

sväfvande frågan om dessa läroverks framtida organisation blefve löst genom
en läroverksreform, som för dessa städer gjorde det möjligt att erhålla
efter deras behof lämpade läroverk. På de sålunda anförda grunderna
föreslår kommittén, att Ystads läroverk utvidgas till fullständigt.
Då emellertid lärjungeantalet ej vore tillräckligt stort för att läroverket
på statens bekostnad skulle kunna erhålla både latin- och realgymnasium,
hemställer kommittén, att läroverket måtte utvidgas till ett högre realläroverk.

Hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit, har föranledt utlåtanden
från stadsfullmäktige i Ystad och Borås samt läroverkskollegiet i
Landskrona.

Stadsfullmäktige i Ystad gifva uttryck åt samhällets tillfredsställelse
med och tacksamhet för kommitténs förslag, att läroverket i Ystad skulle
ombildas till ett af staten bekostadt högre allmänt läroverk med realgymnasium,
samt förklara, att staden är villig att, om den föreslagna utvidgningen
kommer till stånd, bekosta läroverkshus och rektorsbostad.

Stadsfullmäktige i Borås hafva i en till domkapitlet i Skara ingifven
skrifvelse bemött de skäl, kommittén för dess afstyrkande af Borås
läroverks utvidgning anfört, därvid bland annat pavisande, att de betydande
stationssamhällen, hvilka fullmäktige i en tidigare framställning
hänfört till läroverkets lärjungeområde, i motsats till hvad kommittén uppgift,
i regel hafva kortare väg till Borås än till de kringliggande städer,
där högre allmänna läroverk vore inrättade, samt anhållit om domkapitlets
medverkan därtill, att åtminstone ett s. k. realgymnasium blefve
förlagdt till Borås. Denna framställning har af domkapitlet tillstyrkts.

Läroverkskollegiet i Landskrona uttalar sitt beklagande däröfver, att
kommittén afstyrkt därvarande läroverks ombildning till högre allmänt
läroverk, och framhåller bland annat, att behofvet af ett sådant måste göra
sig mera kännbart i Landskrona än i Borås och Eskilstuna, så länge ej
Landskrona i likhet med de sistnämnda städerna ägde förmånen af en
teknisk skola, där fortsatt undervisning och utbildning stode lärjungarna
till buds.

Slutligen hafva, såsom jag redan omnämnt, vederbörande myndigheter
i Söderhamn i utlåtande öfver kommitténs förslag angående inrättande
af en samskola därstädes i första hand påyrkat läroverkets utvidgning till
högre allmänt läroverk. Med anledning häraf har domkapitlet i Uppsala
som sin mening uttalat, att förslaget om Söderhamns läroverks utvidgning
till ett å reala linjen fullständigt läroverk hade göda skäl för sig, men då
inrättandet af ett sådant likväl icke torde vara möjligt, utan att Hudiksvalls
läroverk inskränktes till det omfång, som det nu hade, och ej heller

Myndigheternas
utlåtanden.

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

utan att Söderhamns stad gjorde något betydande anbud att åtaga sig en
del af kostnaderna för läroverkets utvidgning, ville domkapitlet föreslå,
att frågan om Söderhamns läroverks förändring till ett å reallinjen fullständigt
läroverk måtte afgöras i sammanhang med den ansökan, som ingifvits
från Hudiksvall angående därvarande läroverks utvidgning till fullständigt
å båda linjerna, samt, för den händelse att i den närmaste framtiden
ansökan och anbud i nyssnämnda syfte från Söderhamn inkomme, i
samband med profvande af sådan ansökan och anbud.

konmafmm-, 1 en senare ingifvexi framställning hafva stadsfullmäktige i Söder stäUmngar.

hamn tillkännagifvit, att staden under förutsättning, att den erhölle ett
på reallinjen fullständigt läroverk, vore villig att till en början för tio år
bestrida aflöningen för två lektorer vid läroverket, äfvensom att tillhandahålla
de för ett fullständigt läroverk nödiga undervisningslokalerna. Denna
framställning har af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs
län blifvit ingifven med underdånigt tillkännagifvande, att stadsfullmäktiges
beslut i ärendet ej blifvit öfverklagadt.

1 underdånig framställning hafva stadsfullmäktige i Sköfde, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad läroverkskollegiet i sitt utlåtande öfver
kommitténs betänkande uttalat, framhållit behofvet för Skaraborgs län af
ännu ett åtminstone å reallinjen fullständigt läroverk samt anhållit, att, därest
Eders Kung]. Maj:t vid en blifvande omorganisation af de allmänna läroverken
skulle finna ett sådant behof föreligga, Sköfde stad måtte utses till plats
för inrättande af ett sådant läroverk. Denna framställning har domkapitlet
i Skara i infordradt utlåtande afstyrka

mentschefens ^in uppfattning angående behofvet af nya högre allmänna läroverk

™yttranlTS öfverensstämmer i allt väsentligt med den, åt hvilken kommittén gifvit
uttryck. Såsom kommittén anmärkt, har någon klagan icke försports däröfver,
att landet i sin helhet skulle äga för få läroanstalter för utbildning
af studenter. Och huru bristfällig den nuvarande anordningen än
förmenas vara, så har, mig veterligen, ingen påstått, att studenternas antal
skulle vara för litet, men väl har jag hört klagomål öfver motsatsen.
Att icke dess mindre inrättandet af högre allmänt läroverk å en eller
annan ort kan vara af omständigheterna påkalladt, medgifver jag villigt.
Men denna fråga är ej af den natur, att den nödvändigt behöfver
tagas upp i samband med den läroverksreform, som nu är å bane. Ty
den väsentliga innebörden af denna reform är det lägre stadiets omdaning
i syfte att bättre än hittills tillgodose läroverkets uppgift att bibringa
allmän medborgerlig bildning. Det är därför, som ombildningen af de lägre
läroverken, genom deras utvidgning till realskolor, är olösligt förbunden

159

Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

med själfva organisationsfrågan. I förhållande hårtill år inrättandet af
klasser, hvilkas uppgift går utöfver realskolans, en fristående fråga, som
kan uppskjutas och därför bör uppskjutas, därest sådant af omständigheterna
påfordras. Och detta är enligt min tanke förhållandet. Ty om
den föreslagna realskolexamen kommer att fylla det med densamma
åsyftade ändamålet, bör tillströmningen till läroverkens högre klasser
något aftaga och behofvet af nya gymnasieklasser blifva mindre. Om
vidare det förslag angående till statsverket ingående terminsafgifter, hvilket
jag ämnar framlägga, vinner afseende, så kommer en sådan åtgärd antagligen
att i någon mån minska de allmänna läroverkens lärjungeantal i
det hela. Särskildt torde de högre afgifterna å gymnasium i samband
med införande af den nya examen, som skulle komma att medföra kompetens
till skilda lefnadsbanor, från gymnasiet afhålla åtskilliga ynglingar,
som eljest skulle hafva fortsatt i de högre klasserna. Äfven om jag
därför under andra förhållanden skulle hafva varit benägen att godkänna
de skäl, som anförts för ett eller annat läroverks utvidgning till fullständigt,
måste jag i sakens nuvarande läge ställa mig betänksam gentemot
dessa yrkanden. Försiktigheten synes mig bjuda att i förevarande fall se
tiden an, tills någon erfarenhet vunnits angående den nya organisationens
verkningar.

I likhet med kommittén och på af densamma anförda grunder anser
jag dock undantag böra göras för läroverket i Ystad, angående hvilket
erfarenheten redan ådagalagt, att det försvarar sin plats som fullständigt
läroverk lika väl som åtskilliga af de redan befintliga statsläroverken.

Med afseende på den frågan, i hvilken omfattning både latin- och Antalet bildrealgymnasium
skola införas vid de olika högre allmänna läroverken, har
kommittén erinrat därom, att kunskap i latin numera icke fordras för in- läroverk.
träde i någon enda fackskola i riket, äfvensom att några akademiska examina
redan nu kunna afläggas utan sådan kunskap. Det kunde då icke
vara tidsenligt, att rena latingymnasier upprätthölles på orter, där realgymnasium
icke funnes, ty därigenom skulle, alldenstund nu öfver halfva
studentantalet icke ginge till universitetet, en stor mängd lärjungar tvingas
att antingen flytta till någon stad med realgymnasiuin eller ock på latinet
nedlägga mycken tid och arbete, som kunde bättre användas på andra,
för dem viktigare ämnen. Men å andra sidan valdes dock latinlinjen ännu
af ett mycket stort antal lärjungar, ja, till och med af det större antalet
vid många läroverk med båda linjerna, och latinlinjens indragande vid
sådana läroverk, där den nu funnes, skulle därför medföra eu kännbar
brist. I enlighet härmed anser kommittén reallinjen böra införas på

160

\Kungl.

gymnasialstadiet vid två af de läroverk, hvilkas reallinje för närvarande slutar
med femte klassen, nämligen Växjö och Strängnäs, samt i de två högsta
årsklasserna vid Hudiksvalls läroverk, där reallinje finnes till och med
sjätte klassen. Enligt kommitténs mening skulle genom denna åtgärd lärjungeantaiet
afsevärdt ökas och såväl Strängnäs som Hudiksvalls läroverk
därigenom bättre än hittills försvara sin plats.

Hvad högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm och högre latinläroverket
i Göteborg anginge, funnes vid dem icke utrymme för något
realgymnasium, och ett sådant vore också mindre behöfligt, enär särskilda
läroverk med realgymnasium komine att finnas i dessa städer.

De läroverk, vid hvilka en indragning af latinlinjen närmast skulle
kunna ifrågasättas på grund af det jämförelsevis ringa lärjungeantalet,
vore Hudiksvalls och Luleå. Båda dessa läroverk läge emellertid i Norrland,
där afstånden mellan de högre läroverken vore stora. Afståndet pr
järnväg till närmaste stad med latinläroverk vore 223 km. från Hudiksvall
och 354 km. från Luleå. Dömde man efter lärjungarnas fördelning på de
olika linjerna under tioårsperioden 1891—1900, skulle därnäst latinlinjen
vid läroverken i Nyköping, Gäfle och Vänersborg kunna med minsta afsaknad
bortskäras. Vid intet af dessa tre läroverk hade dock nämnda
årtiondes medeltal af latinlinjens lärjungar i 6:e och 7:e klasserna varit
mindre än 40. Kommittén ansåge därför ej, att latinlinjen borde indragas
vid något af dessa läroverk.

Kommittén föreslår alltså, att läroverken i Växjö och Strängnäs,
hvilka nu sakna reallinje i sjätte och sjunde klasserna, samt läroverket i
Hudiksvall, hvilket nu saknar reallinje i sjunde klassen, måtte erhålla fullständigt
både latin- och realgymnasium.

I underdånig framställning hafva stadsfullmäktige i Hudiksvall
förklarat, att, därest kommitténs förslag rörande Hudiksvalls läroverks
utvidgning vunne bifall, staden ville förbinda sig att ställa fullt tidsenliga
och tillräckliga lokaler till det sålunda utvidgade läroverkets förfogande.
I ett med anledning af denna framställning infordradt utlåtande har domkapitlet
i Uppsala hemställt, att frågan om utvidgning af Hudiksvalls
läroverk måtte afgöras i samband med frågan om den skolform, som
borde inrättas i Söderhamn. Skulle Hudiksvalls läroverk kunna utvidgas
till fullständigt på båda linjerna, under det att en tillfredsställande
läroanstalt komrne Söderhamn till godo, eller om i hvarje fall möjlighet
ej förelåge att utvidga Söderhamns läroverk, hade domkapitlet icke
något att erinra mot nådigt bifall till den ifrågavarande ansökningen.
Skulle det åter visa sig möjligt, att Söderhamn kunde erhålla ett å reallinjen
fullständigt läroverk, om Hudiksvalls läroverk bibehölles i sin nuvarande

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

form, ansåge sig domkapitlet böra i underdånighet förorda, att Hudiksvalls
läroverk måtte bibehållas i sin nuvarande form eller som fullständigt endast
på den klassiska linjen.

Läroverkskollegiet i Sundsvall har hos Eders Kungl. Maj:t gjort
underdånig framställning om åtgärders vidtagande för utvidgning af Sundsvalls
läroverk till fullständigt jämväl på latinlinjen, helst med tillfälle till
undervisning äfven i grekiska. I infordradt utlåtande har domkapitlet i
Härnösand tillstyrkt bifall till denna framställning, med det tillägg, att
å den nya linjen jämväl borde beredas tillfälle till undervisning i grekiska.

Stadsfullmäktige i Sundsvall hafva likaledes gjort underdånig ansökan
om inrättande af fullständig latinlinje vid stadens läroverk.

Min uppfattning angående de förslag och yrkanden, för hvilka jag nu
i korthet redogjort, är i hufvudsak densamma som beträffande de förut berörda
förslagen om lägre läroverks utvidgning till högre. Dessa frågor hafva icke
något^inre samband med den nu föreliggande läroverksreformen, och då de af
mig förut omnämnda åtgärderna, nämligen anordnandet af en afgångsexamen
å läroverkens mellanstadium med ty åtföljande kompetens samt
införandet af till statsverket ingående terminsafgifter, kunna komma att
minska behofvet af nya gymnasielinjer, så anser jag klokast, att den nya
reformens verkningar afbidas, innan frågan om de påyrkade utvidgningarna
företages till slutligt afgörande. I fråga om Växjö läroverk finner jag
emellertid sådana omständigheter föreligga, att jag kan ansluta mig till
kommitténs förslag. Läroverket hade höstterminen 1903 inalles 343 lärjungar,
däraf 136 å gymnasiestadiet. För jämförelses skull må nämnas,
att motsvarande siffror voro för Sundsvall 351 och 76, för Hudiksvall 182
och 35, däraf 2 i sjätte nedre och 1 i sjätte öfre realklassen, samt för
Strängnäs 119 och 28. Jag anser sålunda, att Växjö läroverk bör erhålla
både latin- och realgymnasium samt att läroverken i Strängnäs och Hudiksvall
böra erhålla endast latingymnasium. I öfverensstämmelse härmed
bör sjätte klassen å reallinjen vid Hudiksvalls läroverk indragas.

'' Tjugusex högre allmänna läroverk skulle alltså erhålla både realoch
latingymnasium, nämligen i Falun, Gäfle, Halmstad, Hälsingborg,
Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping,
Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping, Skara, Stockholm:
läroverket å Södermalm, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg, Västerås,
Växjö, Örebro och Östersund.

Sex högre allmänna läroverk skulle erhålla endast realgymnasium,
nämligen i Göteborg: realläroverket, Stockholm: realläroverket å Norrmalm
och realläroverket å Östermalm, samt Sundsvall, Västervik och Ystad.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 23

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Fyra högre allmänna läroverk skulle erhålla endast latingymnasium,
nämligen i Göteborg: latinläroverket, Hudiksvall, Stockholm: latinläroverket
å Norrmalm samt Strängnäs.

hårsmån'' Nya elementarskolan i Stockholm är ett å båda linjerna fullständigt
läroverk med det särskilda ändamålet att vara ett profläroverk, där förbättringar
i .lärosätt må kunna försökas. För att skolan skall kunna fylla
denna uppgift, kan det understundom befinnas erforderligt, att den i ett
eller annat afseende anordnas pa annat sätt än de öfriga högre läroverken.
Dess organisation bör därför icke för en längre tid fastslås, utan kunna
efter sig företeende omständigheter ändras i den mån sådant för fyllande
af skolans uppgift kan befinnas erforderligt. Då emellertid genomförandet
af den af mig föreslagna läroverksreformen kommer att påkalla en ändring
i skolans organisation och verksamhet, torde frågan om Nya elementarskolans
omorganisation böra anstå, till dess beslut om den föreslagna
läroverksreformen blifvit fattadt, och därefter afgöras på sätt Eders Kungl.
Maj:t med hänsyn till skolans särskilda uppgift kan finna skäligt att bestämma.

bistämmel-''. Enligt kommitténs förslag till övergångsbestämmelser skulle de lärser.
jungar, som det år, då den nya organisationen beslutas, flyttas till någon
af klasserna 5—7:2, fortfarande undervisas efter nu gällande kurs- och
timplaner och därmed fortsätta, tills de hunnit genomgå läroverket i dess
helhet. Därest omorganisationen påbörjas höstterminen 1904, skulle alltså
mogenhetspröfning i enlighet med nu gällande bestämmelser afläggas sista
gången under år 1909. Lärjungarna i fjärde klassen skulle påbörja öfvergångskurser
för att efter genomgång af femte klassen kunna öfvergå antingen
till gymnasiets första ring eller till sjätte realskoleklassen, som sålunda
skulle införas två år efter omorganisationens påbörjande eller vid
samma tidpunkt som vid de fristående realskolorna.

I fråga om utvidgning af läroverken i Ystad och Växjö har kommittén
föreslagit.,, att denna skulle påbörjas med inrättande af en nedre sjätte
klass å reallinjen läsåret efter det beslut fattats om den nya organisationen och
sedan fullföljas med inrättande af en ny klass årligen, tills båda läroverken
blifvit fullständiga å reallinjen. Under förut gjorda antaganden skulle alltså
den nedre sjätte realklassen inrättas höstterminen 1904, den öfre 1905
o. s. v. Med anledning af detta förslag hafva stadsfullmäktige i Ystad
hemställt, att, då realgymnasium redan finnes vid läroverket upprättadt,
detta redan första året efter det beslut angående omorganisationen blifvit fattadt,
må öfvertagas af staten, antingen så, att samtliga nya erforderliga lärare -

163

Kungl. Af aj ds Nåd. Proposition N:o 50.

platser då med ordinarie innehafvare besättas, eller så, att dessa befattningar
tillsättas successivt under loppet af fyra år, med skyldighet dock för staten
att under tiden aflöna de extraordinarie lärare, som utöfver de ordinarie
erfordras för undervisningens upprätthållande å realgymnasiet.

I hvad stadsfullmäktige i Ystad sålunda anfört finner jag ej anledning
att frångå kommitténs förslag.

Med hänsyn till det ringa antalet lärjungar i realklasserna 6: l och
6: 2 vid Hudiksvalls läroverk anser jag, att båda dessa klasser böra inagas
med utgången af läsåret 1904—1905.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva:

att de femklassiga läroverken i Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna,
Göteborg: det västra och det östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping,
Malmö, Mariestad, Oskarshamn, Skof de, Stockholm: Jakobs, Katarina
och Kungsholmens, Söderhamn och Uddevalla samt de treklassiga läroverken
i Arvika och Varberg utvidgas till af staten bekostade realskolor för gossar;

att de femklassiga läroverken i Arboga, Norrtälje, Piteå och Vadstena,
de treklassiga läroverken i Alingsås, A sker sund, Falköping, Filmstöd,
Sala, Skellefteå, Strömstad, Trelleborg, Amål, Ängelholm och
Örnsköldsvik samt de tvåklassiga pedagogierna i Köping och Södertälje
ombildas till sexklassiga samskolor, under förutsättning att vederbörande
kommun åtager sig ej blott att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
och bostad eller hyresersättning åt rektor utan äfven att till statsverket
årligen inbetala ett belopp, motsvarande en tredjedel af den vid samskolan
anställda lärarepersonalens begynnelselöner;

att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig
af staten bekostad samskola, under förutsättning att kommunen åtager
sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller
hyr eser sättning åt rektor;

att, därest kommunalstyrelsen i någon af de i näst föregående två
moment nämnda samhällen icke före den 1 juli 1906 förklarat sig villig
att ingå på de af staten erbjudna villkoren, läroverket i sådant samhälle
indrages;

att kommunalstyrelse i samhälle, hvars läroverk ombildats till samskola
med kommunalt bidrag, äger att af lärjungarna i samskolan upptaga
terminsafgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor för befrielse,
än som stadgas rörande de afgifter, som af realskolornas lärjungar
erläggas till statsverket;

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

att vid samskola, förutom rektor, tre adjunkter och öfningslärarepersonal,
anställas en första lärarinna och två ämneslärarinnor;

att samskola ställes under inseende af en lokal styrelse med den
befogenhet och de åligganden, som af Eders Kungl. Maj:t bestämmas, skolande
denna styrelse utgöras af en af ef orus för en tid af fyra år utsedd
ordförande, samskolans rektor och första lärarinna samt två af kommunalstyrelsen
för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager
till skolans underhäll, eu af kommunalstyrelsen och en af landstinget för
samma tid utsedd ledamot;

att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg och
Vimmerby, den tvåklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien
i Simrishamn indragas;

att det femklassiga läroverket i Ystad utvidgas till högre allmänt
läroverk, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla
erforderliga undervisning slokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Falun, Gä fe, Halmstad,
Hälsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad,
Kristianstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping,
Skara, Stockholm: läroverket å Södermalm, Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg,
Västerås, Växjö, Örebro och Östersund, erhålla, jämte realskola, både
real- och latingymnasium;

att följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: realläroverket,
Stockholm: realläroverket å Norrmalm och realläroverket å Östermalm,
Sundsvall, Västervik och Ystad, erhålla, jämte realskola, endast realgymnasium; att

följande högre allmänna läroverk, nämligen i Göteborg: latinläroverket,
Hudiksvall, Stockholm: latinläroverket å Norrmalm och Stränqnäs,
erhålla, jämte realskola, endast latingymnasium; samt

att den föreslagna ombildningen, utvidgningen och indragningen af
läroverk och pedagogier samt de förändringar, som därmed stå i samband,
försiggå i enlighet med de grunder, som af mig nyss angifvits, såvida ej
Eders Kungl. Maj:t i särskilda fall, där omständigheterna sådant påkalla,
pröfvar skäligt annorlunda förordna.

Kungi. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 50.

165

Läsårets längd ocli lärotidens fördelning.

Beträffande läsårets längd har kommittén föreslagit, att läsåret må
i samband med vissa andra förändringar i lärotidens fördelning förlängas7 y ^
från nu stadgade 36 till 38 veckor.

Ur kommitténs historik öfver denna fråga må anföras följande, berierna,
som i början af 1600-talet tillsammans under årets lopp synas hafva omfattat

16 veckor, voro under århundradets senare del jämförelsevis korta, omkring
''.t veckor. Sedan de genom 1693 års skolordning ökats till 12 veckor, vunno
de under 1700-talet och början af 1800-talet en betydande utsträckning, enligt
1724 års skolordning till 19 veckor, när den för hvardera af påsk- och
pingstlofven bestämda ledigheten af 1V2 vecka däri inräknas hvilken ledighet
dock år 1773 inskränktes till i vecka för hvartdera , enligt 1820 års
skolordning till ej mindre än 22 veckor, när den för påsklofvet bestämda
tiden af 2 veckor däri inräknas. Därefter inträdde snart en reaktion, som
emellertid icke ledde till någon åtgärd förrän genom 1856 års stadga,
hvilken bestämde lärotiden till 36 veckor, en veckas påsklof däri ej inräknadt.
Den verkliga ledigheten under året uppgick sålunda sammanlagdt
till 16 veckor, förutom 4 dagars pingstlof. En ökning till sammanlagdt

17 veckors fritid utom pingstlofvet skedde år 1865, då det stadgades, att
påsklofvet skulle inräknas i den till 36 veckor bestämda lärotiden. Dessa
bestämmelser äro ännu gällande, och uppgår sålunda i verkligheten läsveckornas
antal till 35 och de lediga veckornas, pingstlofvet oberäknadt,
till 17.

Kommittén omnämner därefter de förslag af mera officiell natur om
feriernas förkortning, som framkommit efter år 1865. Kommittén af år
1870 föreslog feriernas förkortning med en vecka. I det statsrådsprotokoll,
som åtföljde läroverkspropositionen vid 1873 års riksdag, föreslogs
en förkortning af ferierna med 3 veckor, ett förslag, som vann bifall af
båda kamrarna. I enlighet härmed upptogs i det år 18 f 4 afgifna förslaget
till ny läroverksstadga den bestämmelsen, att den årliga lärotiden
skulle utgöra 39 veckor, en veckas påsklof och fyra dagars pingstlof inräknade.
Bestämmelserna af år 1865 inflöto emellertid oförändade i 1878 års
stadga. Äfven 1882—84 års kommitté föreslog feriernas inskränkning, i
det att, enligt kommitténs förslag, läsåret skulle förlängas till högst 39
veckor, däri inberäknade högst 12 dagars ledighet vid påsktiden och 4
dagars lof vid pingsten. I den till 188 7 ars riksdag aflåtna läroverkspropositionen
föreslogs en ny lönestat för lärarekåren, under förutsättning att
lästiden så utsträcktes, att lärarnas tjänstgöringstid komme att, inberäknadt

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

inträdes- och flyttningspröfningar, uppgå till 40 veckor om året, Alldeles
samma förslag med afseende på läsårets längd framställdes i den
nådiga propositionen till 1890 års riksdag, äfven nu såsom villkor för
äskadt anslag till lönereglering. Det särskilda utskott, som behandlade
läroverkspropositionen, föreslog en sådan ändring, att den egentliga lästiden
komme att uppgå till 38 veckor och lärarnas tjänstgöringstid till 39
veckor. Utskottets förslag i denna punkt bifölls af båda kamrarna, men,
såsom bekant, föll det af Eders Kungl. Maj:t framställda löneregleringsförslaget,
af hvilket frågan om läsårets förlängning blott utgjort en del. Ett med
nyssnämnda utskotts förslag i afseende på läsårets längd öfverensstämmande
stadgande föreslogs af 1890 års skollagskoinmitté, och i den nådiga
propositionen om lönereglering år 1892 upptogs, i enlighet med kommitténs
hemställan, förslag om en förlängning af läsåret till den omfattning,
att lärarnas tjänstgöringstid komme att uppgå till 39 veckor, äfven nu
såsom en förutsättning för löneregleringens genomförande. Men då äfven
år 1892 lönefrågan föll, blef ingen förlängning af läsåret anbefalld, enär
af billighetshänsyn en sådan ansågs icke böra ifrågakomma utan samtidig
förbättring af lärarnas lönevillkor. Nyssnämnda kommitté, som år 1893
erhållit förnyadt uppdrag att utarbeta förslag till undervisningsplaner för
de allmänna läroverken, fann sig under sådana förhållanden höra söka något
medel, hvarigenom vissa syften, som eljest kunnat främjas genom en förlängning
af terminerna, äfven utan en sådan åtgärd skulle kunna vinnas,
och ansåg sig hafva funnit ett sådant i införandet af obligatoriskt feriearbete,
anordnadt såsom integrerande del af lärokurserna. Förslaget härom
vann gällande kraft genom nådiga kungörelsen den 22 mars 1895.

Den historiska orsaken till våra långa ferier vore enligt kommitténs
mening hufvudsakligen att finna i vårt lands fattigdom, som länge gjort
sockengången till eu nödvändig, af lagstiftningen erkänd och ordnad plägsed.
En ytterligare orsak, som med den förra stode i det närmaste samband,
och som torde hafva varit ej mindre verksam, funne man i lärarebeställningarnas
ända intill medlet af nittonde århundradet bibehållna egenskap
af svagt aflönade öfvergångstjänster för blifvande kyrkliga ämbetsmän.
Härigenom hade de för läraren till allehanda näringsförvärf behöfliga
ferierna kommit att blifva ett prästerligt ståndsintresse, som särskildt under
frihetstiden med dess regerande ständer förmått att göra sig gällande

Kommittén redogör därefter för de skäl, som anförts för eller emot
en förkortning af ferierna. För en förlängning af läsåret hade såsom ett
hufvudskål andragits, att man genom en sådan förlängning borde vinna
lugn och lindring i det för närvarande alltför jäktande arbetet under
terminerna. Äfven i och för sig hade man ansett den långa fritiden vara

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

af tvifvelaktig nytta. Arets uppdelning i en lång tid af ansträngdt andligt
arbete och eu annan lång tid af mer eller mindre fullständig intellektuell
hvila medförde ett alltför ojämnt och därför skadligt anlitande af själsverksamheten
hos ynglingen. Våra alltför dryga ferier hade med sig äfven
moraliska vådor. Betänk igt vore i detta afseende, att de från begynnelsen
vande ungdomen vid att anslå till sin hvila och förströelse icke mindre
än 4 månader om året; då detta fortginge genom hela ,skoltiden, biel ve
det en inrotad vana, ett behof att fortsätta på samma sått vid akademien
och sedermera under hela lifvet, såvidt omständigheterna medgåfve, och på
så sätt finge de långa ferierna en ogynnsam inverkan på hela vår kultur.
Vidare hade man hänvisat till förhållandena i utlandet. Det vore bekant,
att intet land med högre utveckladt skolväsen ägde ferier af sådan längd
som de svenska, med undantag af Finland, som från sin förbindelse med
Sverige ärft äfven de långa ferierna. Vårt läsår vore 5 å 7 veckor kortare
än läsåret i Tyskland, Österrike och Frankrike, och den danske skolgossens
sammanlagda fritid uppginge knappt till hälften af den tid, som
hos oss vore anslagen till ferier (Betänkandet sid. 869).

Försvararne af våra långa ferier hade, äfven de, vädjat till faran för
öfveransträngning: de långa ferierna vore en för lärjungar och lärare nödvändig
hvilo- och återhämtningstid efter terminernas ihållande mödor. Men
för de förra vore de mera än blott en hvilotid, nämligen en tid för tillväxt
och utveckling i flera afseenden, framför allt i kroppsligt afseende.
Det vore i synnerhet om sommarferierna, detta gällde. Ungdomen behöfde
därunder befrias från andligt arbete, lämna läroverksstaden med de i hygieniskt
afseende mindre goda villkor, under hvilka den där lefde, och i
stället komma ut på landet för att samla krafter till det följande läsårets
ansträngningar. Våra långa sommarferier stode således i öfverensstämmelse
med vårt lands klimatiska förhållanden och lifvets eget behof, och en förkortning
af dem skulle väsentligt minska den betydelse, som de ägde för
vår ungdoms kroppsliga och andliga utveckling. De långa ferierna, hade
deras försvarare vidare sagt, gåfve lärjungen tillfälle till praktisk verksamhet
eller ock till själfstudier, hvilkaogenom af skolan lämpligt anordnade
ferieuppgifter kunde be''ordras. Åt läraren gåfve de tillfälle till
studier och resor eller måhända till förvärf af väl behöfliga extra inkomster.
Men våra feriers förnämsta berättigande läge dock däri, att de innehölle
ett erkännande af föräldrarnas rätt öfver barnen. Det borde vara
nog, att skolan under mer än två tredjedelar af året skilde barnen från
föräldrarna och från hemmets vård för att i enlighet med sina syften helt
och hållet lägga beslag på deras tid och unga krafter. Slutligen, våra
långa ferier hade två århundradens häfd och hade på mångfaldigt sätt

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

vuxit samman med våra hemseder och vårt samhällslif; äfven af denna
anledning borde de, om möjligt, bevaras oafkortade.

Det hade synts kommittén, som skulle de skäl, hvilka anförts mot
en förkortning af våra ferier vara i hög grad beaktansvärda, men som
skulle de dock först blifva giltiga i fråga om en större inskränkning af
ferierna. A andra sidan hade kommittén icke kunnat undgå att finna de
skäl, som anföris för en förkortning, vara, äfven de, af ganska betydelsefull
art och i all synnerhet tala kraftigt för en mindre inskränkning af de
ferier, som nu funnes. Man hade skäl att misstänka, att ett förhållande,
hvari under flera årtionden gång på gång yrkats förändring, och som slutligen
framtvungit en åtgärd sådan som den obligatoriska ferieläsningen,
icke vore i allo godt. Kommittén för sin del vore öfvertygad om att ett
missförhållande här förelåge. Om man i en del andra länder behöfde förlänga
sina ferier, så behöfde vi förkorta våra. Men vi borde därvid gå
till väga med största varsamhet. Kommittén säger, att dess beslut att
föreslå en förkortning af ferierna framförallt förestafvats af önskemålet att
bereda mera lugn och lättnad i arbetet under lästerminerna.

Till sist uttalar kommittén, att läsåret icke bör förlängas, utan att
en redan af andra grunder såsom behöflig erkänd lönereglering för lärarna
genomföres, samt hemställer:

att lärotiden bestämmes till 38 veckor om året, en veckas påsklof
och fyra dagars pingstlof däri inräknade;

att läsåret må börja inom augusti och sluta inom juni månad, samt
att julferierna må omfatta högst tre veckor;

att pingstlofvet, där så lämpligt synes, må kunna något inskränkas,
i hvilket fall läsårets ofvan föreslagna längd i samma mån minskas.
^riska^ferie'' Beträffande det genom nådiga kungörelsen den 22 mars 1895 införda

arbeteUaf- obligatoriska feriearbetet framhåller kommittén följande. Tanken på feskaffande.
riearbete, om också i en helt annan form än det nuvarande, hade ingalunda
varit främmande för gångna tiders skollagstiftning i vårt land;
tvärtom syntes man allmänneligen hafva förutsatt, att lärjungarna under
fritiden borde sysselsätta sig med läsning, hufvudsakligen i afsikt att vidmakthålla,
hvad de under terminerna inhämtat. I skollagskoinmitténs
betänkande af år 1894 angåfves uttryckligen, att obligatoriska feriearbeten
föreslagits dels som vederlag för viss minskning i veckotimmarnas antal
— hvilken minskning föietagits utan förlängning af lästerminerna — dels
emedan kurserna i åtskilliga ämnen, särskilt i kvalitativt hänseende, behöfde
stärkas. De nuvarande feriearbetena hade sålunda införts som ett
supplement till kurserna, och med detta förhållande motiverades också
deras likformiga planläggning. Redan genom kommitténs förslag om för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

I(i9

langning af läsåret framstode emellertid frågan om feriearbetet i ett förändradt
skick, men denna synpunkt beträffande det obligatoriska feriearbetets
behöflighet eller umbärlighet för den nya organisationen vore icke
den enda och ej heller den viktigaste. Nästan alla med feriearbete förstärkta
ämnen kunde inordnas under endera af följande kategorier: sådana,
som enligt kommitténs förslag fått en förändrad, anspråkslösare ställning,
och sådana, som genom ökadt timtal på det lägre eller högre stadiet eller
andra anordningar erhållit en större eller mindre förstärkning i det hela.
Till de förra hörde latin och franska. Till det senare slaget hörde modersmålet,
tyska och geografi, hvilka alla fått en så afsevärd ökning i timtal,
att den mer än tillräckligt uppvägde nuvarande feriearbete, samt historia,
hvars ställning förbättrats genom dess skiljande från geografien äfven å
det högre stadiet. På grund af dessa omständigheter hade de af kommittén
föreslagna kurserna kunnat uppgöras utan beräknadt supplement af
obligatoriskt feriearbete, hvadan ett sådant ur denna synpunkt för den nya
organisationen torde få anses obehöfligt.

Under sådana förhållanden stode kommittén inför den frågan, om
feriearbete ur andra synpunkter än den, som angifvits såsom bestämmande
vid dess införande år 1895, kunde hafva den betydelse, att det borde i
en eller annan form förekomma. Kommittén ville i detta afseende såsom
sin principiella ståndpunkt uttala, att den ansåge, det lärjungar, som på
ett tillfredsställande sätt skött studierna under terminen, borde utan inskränkning
från läroverkets sida förfoga öfver sina ferier. Att under den
tid af året, då skolan afstode från att hafva lärjungarna under sitt omedelbara
hägn, låta läxans tryck fortfarande hvila öfver dem, funne kommittén
vara både oegentligt och olämpligt med hänsyn till de unga och
jämväl innebära ett mindre välbetänkt ingripande i hemmens rätt öfver
dessa. En undersökning af det sätt, hvarpå det nuvarande obligatoriska
feriearbetet verkat, tjänade, äfven om vissa goda resultat af detsamma ej
kunde förnekas, i hufvudsak endast till att stärka kommittén i denna dess
allmänna uppfattning. De anmärkningar, som gjorts emot det nuvarande
feriearbetet, vore nämligen hvarken få eller små.

Till en början hade klagats öfver dess likformighet för alla, hvaraf
följde, att ingen hänsyn toges till olika anlag och behof, samt att därföre
den möjlighet till själfständiga studier och individuell utveckling, som
eljest borde kunna förverkligas under fritiden, rent af motarbetades. I
sammanhang härmed hade anmärkts, att lärjungen under sommaren genom
de föreskrifna feriearbetena hindrades från annan, likaså nyttig och för
hans framtid måhända mera betydelsefull verksamhet än bokliga studier.
Vidare hade påpekats den olägenheten, att ett försummande eller underBih.
till Bilcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 24

170

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 50.

haltigt utförande af sommararbetet blefve utan all påföljd, hvarigenom den
felande skulle kunnat rättas; att det vore skolan ovärdigt och för dess
auktoritet menligt att på sådant sätt lämna föreskrifter, hvilkas efterlefnad
den ej förmådde betrygga; samt att ett sådant förhållande ej kunde annat
än skadligt inverka på lärjungarnas uppfostran till lydnad och plikttrohet.

Äfvenså hade såsom ej mindre betänkligt framhållits, att särskildt de
lärjungar trycktes af feriearbetet, som utom detta hade att i ett eller
annat ämne vid höstterminens början undergå pröfning i och för flyttning;
att lärjungarna, i synnerhet när uppgiften bestode i utanläsning,
lätt frestades att uppskjuta arbetet till de allra sista dagarna före terminens
början och då underkasta sig en forcerad läsning; att det stundom
varit så långt ifrån fråga om själfständiga studier, att lärjungarna till och
med anlitat informatorer eller enskild undervisning på annat sätt för att
fullgöra de föreskrifna uppgifterna. I hvilketdera som helst af nyssnämnda
fall vore det uppenbart, att feriearbetets idé blefve förfelad och att genom
detsamma åstadkommes mera skada än gagn. Ej heller hade röster saknats,
som velat göra gällande, att feriearbetets betydelse såsom supplement
till kurserna, på grund af vissa af de ofvan anförda olägenheterna,
äfvenledes varit ganska tvifvelaktig, och från många håll hade ifrågasatts,
om den ganska afsevärda tid vid höstterminens början vore väl använd,
som åtginge till förhör å ett feriearbete, hvilket. ej blifvit med större
omsorg inlärdt. Slutligen borde erinras om den svårighet, som alltid måste
förefinnas att på ett lämpligt sätt ordna ett sådant arbete. Mot den nuvarande
planen hade också gjorts vissa anmärkningar, såsom olämpligheten
af uppgifter, som lärjungen ej med fördel kunde sköta på egen hand, till
exempel välläsning eller välskrifning, hvilka med afseende på den, som ej
hade tillgång till någon ledning, snarare motverkade än befrämjade det
afsedda ändamålet, samt arbetets förekomst i alltför tidiga åldersklasser,
där det mera blefve en uppgift för föräldrarna än för barnen, hvilka vore
alltför omogna för något som helst själfständigt arbete.

Kommittén, som funne dessa anmärkningar i högre eller mindre
grad befogade, ansåge därföre, att det nuvarande likformiga och för alla
lärjungar föreskrifna feriearbetet borde afskaffa.

A andra sidan vore kommittén långt ifrån att underskatta värdet
af själfständiga studier under sommarmånaderna, men menade, att det med
sådana arbeten afsedda ändamålet endast kunde vinnas på det villkor, att
de finge en mera individuell och alldeles frivillig läggning. Läroverkets
roll därvidlag borde blifva, att det dels tillhandahölle lämpliga uppgifter,
mellan hvilka lärjungarna hade fritt val, om de önskade utföra något
arbete under sommaren, dels vid höstterminens början anställde pröfning

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

å de utförda arbetena med de lärjungar, som därtill anmälde sig. Redan
före år 1895 hade det vid en del läroverk förekommit ansatser till frivilligt
feriearbete, men skillnaden mellan detta och det af kommittén förordade
feriearbetet blefve genom läroverkets skyldighet att vidtaga de båda nämnda
åtgärderna ganska väsentlig. De innebure emellertid intet åläggande för
lärjungarna utan endast en ledning och hjälp i och för eventuellt arbete
under sommaren.

Angående det skälet för feriearbete — som af många tillskrefves en
stor, för att icke säga hufvudsaklig betydelse — att studier under sommaren
verkade hälsosamt, såsom hindrande lärjungarna att gå för mycket
sysslolösa under den långa fritiden, så förnekade kommittén ej dess giltighet,
men ville framhålla, å ena sidan att det genom den föreslagna
förlängningen af lästerminerna förlorade något af sin kraft, och å den
andra att det goda syftet, om också icke i så stor utsträckning, så dock
på ett mera tilltalande sätt, vunnes genom ett frivilligt feriearbete.
Gentemot de lärjungar, som hade stark böjelse för att gå sysslolösa,
förfelade visserligen systemet med frivilligt arbete sin verkan, men, såsom
ofvan antydts, syntes äfven föreskriften om det nuvarande obligatoriska
arbetet genom saknaden af straffpåföljd mot dem vara skäligen
maktlös.

Af åtskilliga bland kommitténs ledamöter hade, som det syntes
hufvudsakligen på den grund, att steget mellan det nuvarande och det
föreslagna feriearbetet skulle blifva för stort, ifrågasatts, att man skulle
införa ett obligatoriskt-valfritt feriearbete i den mening, att man af hvarje
lärjunge fordrade ett visst mått af arbete under sommaren men gåfve
honom rätt att välja bland ett flertal uppgifter, inom hvilket af skolans
ämnen han önskade. Då förfäktarne af denna mening i det väsentliga
varit af kommitténs åsikt i fråga om de olägenheter, som vidlådde nuvarande
feriearbete, hade man utgått från den förutsättningen, att, äfven
med införande af ett obligatoriskt-valfritt system, de lärjungar, som vore
sysselsatta med annan nyttig verksamhet, de, som blifvit underkända, samt
de, som vore sjuka eller eljest oförmögna, skulle blifva befriade från
ferieuppgifter. Kommittén, som tagit frågan i noggrant öfvervägande,
hade emellertid för sin del ansett, att frihetens uppfostrande betydelse,
särskildt å det högre stadiet, utgjorde en alltför stor fördel för att utan
särdeles vägande skäl böra uppoffras, och hade vidare kommit till den
öfvertygelsen, att förslaget strandade på svårigheterna att rätt handhafva
och reglera den nämnda befrielsen. Det skulle nämligen i talrika fall visa
sig omöjligt att afgöra, om en ifrågasatt sysselsättning under sommaren
folie under begreppet »annan nyttig verksamhet» eller icke — ty till sådan

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

verksamhet kunde ju hänföras de mest mångskiftande saker, till exempel
resor, sport m. m., som hade mera med nöje än med nytta att göra. Det
blefve äfven svårt att afgöra, hvilka lärjungar vore i fysiskt afseende för
klena för ett dylikt feriearbete, och rektorerna skulle försättas i den kinkiga
belägenheten att pröfva och bedöma ingifna läkarebetyg och föräldraintyg
samt utan tvifvel nödgas meddela befrielse i sä stor utsträckning,
att feriearbetets egenskap att vara obligatoriskt blefve så godt som illusorisk.
Det hela komme sannolikt att resultera däri, att feriearbetet i verkligheten
blefve frivilligt, fastän stadgan gåfve det ett sken af att vara
obligatoriskt.

På grund häraf hemställer kommittén:

att de nuvarande obligatoriska arbetena under sommaren afskaffäs,
och att i deras ställe anordnas frivilliga feriearbeten enligt i betänkandet
(sid. 586) närmare angifna grunder.

Arbetets Beträffande arbetets fördelning under terminerna framhåller kom unLr

termi- vitten å nyo, att, förslaget om två veckors förlängning af läsåret förnämnema.
ligast åsyftat att göra skolarbetet lugnare och lindrigare, men påpekar,
att detta mål ej kan nås enbart genom en sådan åtgärd utan äfven krafvel''
vissa anordningar, som mera direkt verka i den åsyftade riktningen,
nämligen förkortning af lärotimmarna, sådan fördelning af dessa, att arbetet
i skolan må kunna afslutas tidigare på dagen, utsträckning af månadslofsprincipen
och införande af bestämdare föreskrifter om tillfällig ledighet.
Angående den närmare motiveringen af dessa åtgärder torde jag fä hänvisa
till kommitténs betänkande (sid. 395—407).

Kommittén hemställer i detta afseende:
att lärotimmarnas längd bestämmes till 45 minuter;
att tiden för frukostrasten fastställa till minst PA timme;
att i regeln den obligatoriska undervisningen förlägges till förmiddagarna
;

att för hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen af
rektor lämnas minst 4, högst 6 dagar under läsåret;

att för lärjungarna, i gymnasiets två högsta ringar bibehållas de bestämmelser
om månadslof, som nu gälla för sjunde klassen;

att lärjungarna i gymnasiets två lägsta ringar samt i realskolans
sjätte klass 3 gånger i månaden erhålla en dags ledighet från undervisningen,
hvilken ledighet delvis användes till skriftliga arbeten å lärorummet,
börande dessa arbeten upptaga 3 eller, vid skrifning af uppsats på
modersmålet, 4 timmar;

att åt lärjungarna i realskolans femte klass hvarje månad lämnas
lx/2 dags och åt lärjungarna i realskolans fjärde klass 1 dags ledighet från

173

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

undervisningen, hvilken ledighet delvis användes till skriftliga arbeten å
lftrorummet, börande dessa arbeten hvarje gång upptaga för femte klassen
3 timmar och för fjärde klassen 2 eller 3 timmar.

De af kommittén föreslagna åtgärder, som nämnas såsom särskilt Begränsning
ägnade att begränsa lärjungarnas arbete, äro följande: garnas

1) det lägre läroverksstadiets ombildning till en själfständig läroan- arbete.
stalt med allmän medborgerlig bildning såsom mål, hvarigenom ämneskrets
och undervisningsplan bättre än hittills kunde lämpas efter lärjungarnes
psykiska förutsättningar;

2) stadgande af sådana bestämmelser, som kunde förebygga, att den
föreslagna examen å mellanstadiet finge karaktär af en examen rigorosuin;

3) inskränkning af de skriftliga arbetenas antal i de fyra gymnasieringarna; 4)

förändring af latinets och franskans ställning med afseende på
studiemålet och borttagande af all skriftlig öfversättning till latin och
franska;

5) borttagande ur studentexamen af den särskilda geometriska skrifningen
å reallinjen;

6) begränsning af de obligatoriska ämnenas antal dels genom den
filosofiska propedeutikens anordnande som frivilligt ämne utom timplanen,
dels genom införande af valfrihet inom de två högsta gymnasieringarna;

7) läsårets förlängning med två veckor, en åtgärd, som visserligen i
och för sig innebure en ökning af lärjungens arbete, men som, om den i
enlighet med kommitténs förslag företoges utan ökning, snarare med någon
minskning, af lärokursens omfattning och i samband med öfriga uppräknade
åtgärder, borde bidraga till att bereda lugn och lättnad i arbetet
under terminerna;

8) afkortning af lektionernas längd till 45 minuter;

9) sådan fördelning af den dagliga lärotiden, att arbetet i skolan
måtte kunna vara afslutadt tidigare på dagen, ån nu i allmänhet vore
fallet;

10) utsträckning af månadslofsprincipen genom stadgandet om visst
antal kombinerade lof- och skrifdagar äfven för fjärde och femte klasserna
samt för de klasser, som komme att motsvara nuvarande nedre och
öfre sjätte;

11) afskaffande af det obligatoriska feriearbetet.

Utöfver dessa åtgärder anser kommittén för sin del icke något särskilt
behöfva göras för det omtalade ändamålets vinnande.

Mot kommitténs beslut med afseende på läsårets längd och ferie- ^eservaarbetet
har reservation afgifvits dels af S. J. Boethius, dels af Nils l0ner -

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Höjer; beträffande feriearbetet ensamt har H. Andersson reserverat sig.
I fråga om feriearbet har F. W. Amark instämt med reservanten Boéthius.

Reservanten Boöthius framhåller beträffande läsårets förlängning bland
annat: att våra långa ferier medförde den fördelen, att lärjungar från annan
ort än läroverksstaden ej alltför mycket beröfvades hemmets vård samt
att en inskränkning skulle ådraga dessas föräldrar ökade kostnader; att
ferierna underlättade stadsfamiljers sed att under sommaren flytta till landet
och att deras förkortande därför skulle innebära ett förhatligt ingrepp i
många hems lefnadsförhållanden; att feriernas inskränkning skulle blifva
till hinder för de glädjande företeelser i vår tid, hvilka läge i ungdomens
färder inom fosterlandet och sysselsättning med praktiska värf, t. ex. verkstadsarbete;
att vår ungdom till följd af klimatet vore i större behof af en
lång friluftstid; samt att tillräckliga sommarferier utgjorde ett villkor för
att ett lämpligt feriearbete skulle kunna anordnas. Beträffande kommitténs
förslag om ett alldeles frivilligt feriearbete befarar samme reservant, att
ungdomen ej skall inse värdet af själfstudier under ferierna och att alla
hem ej hafva tillräcklig auktoritet att hålla den till sådant arbete, samt
anser därför, att skolan med sin auktoritet bör stödja hemmen genom att
anordna ett åtminstone i någon mån obligatoriskt feriearbete. Han ser
sålunda i våra långa sommarferier en anordning, som, på samma gång
den passade för vårt klimat och våra seder, kunde, om den rätt användes,
blifva ett det bästa medel att motverka just det, som dessa långa ferier
befarats skola befordra, nämligen vår ungdoms oförmåga att på ett förnuftigt
sätt använda en oreglementerad tid. På grund häraf motsätter
han sig i princip förslaget om läsårets förlängning, och skulle de af kommittén
förordade 6 lofdagarna göra en förlängning af läsåret alldeles oundviklig,
anser han, att denna bör strängt begränsas till blott en ersättning
härför, d. v. s. till en vecka, samt yrkar, att sommarferierna må blifva så vidt
som möjligt oafkortade och förbindas med en i hufvudsak valfri men i vissa
fall obligatorisk ferieläsning, enligt i reservationen upptagen detaljerad plan.

Reservanten Höjer anser våra långa ferier böra bibehållas både för lärjungarnas
skull och för lärarnes, som behöfde dem för kroppens och själens
hälsa. Dock borde läsåret utsträckas med så många dagar, att det
fullt uppvägde den ökade ledighet under läsåret, som kommitténs förslag
till lofdagar medförde. Detta torde uppnås, om läsåret sattes till 37
veckor, paskiofvet inräknadt. Feriearbetet borde enligt reservantens mening
likaledes bibehållas, emedan det hvilade på riktiga grunder, och
reformeras i de stycken, där erfarenheten visat, att anordningen varit
mindre lämplig. Det borde bestå af dels obligatoriska, dels valfria uppgifter
enligt i reservationen närmare angifna grunder.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

175

Reservanten Andersson finner kommitténs förslag om feriearbete opraktiskt,
anser den farhågan, att rektorerna skulle komma i eu svår belägenhet
vid pröfningen af de för befrielse från feriearbete ingifna läkarebetyg och
föräldraintyg, ogrundad och förordar, att det nuvarande feriearbetet för
de fem lägre klasserna bibehålies med några mindre detaljförändringar
samt att feriearbetet för gymnasiet så anordnas, att i hvarje ämne förelägges
en uppgift, och att hvarje lärjunge skall vara skyldig att efter
eget val vid höstterminens början redogöra för en af de sålunda förelagda
uppgifterna.

Af de myndigheter, som i de ingifna utlåtandena öfver kommitténs Myndigförslag
berört frågan om läsårets längd, har flertalet yttrat sig till för“ ätande»!*
mån för en större eller mindre förlängning. Från medicinskt håll ha olika
meningar uttalats. Så anser å ena sidan medicinska fakulteten i Uppsala,
att en förkortning af den hvilotid, under hvilken ungdomen kunde återhämta
krafter efter terminens ansträngningar, skulle innebära en fara för
dess andliga och kroppsliga hälsa. Och majoriteten i lärarekollegiet vid
karolinska institutet instämmer i detta utlåtande men ställer sig, i likhet
med generaldirektören K. Linroth i medicinalstyrelsen, dock icke
alldeles afvisande mot dpn förlängning af en vecka, som reservanten
Boet hi us vill medgifva. A andra sidan tillstyrkes kommitténs förslag af
medicinalstyrelsen, som bland annat uttalar, att den långa ferietiden är
af mycket tvifvelaktig nytta såsom medförande ett alltför ojämnt fördelande
af själsverksamheten hos vår ungdom, på samma gång den uppammar
en ovana hos det uppväxande släktet att anslå onödigt lång tid till
hvila och förströelse och inleder den i frestelse att med mindre lämpliga
nöjen söka fördrifva den långa ferietiden, samt att en så begränsad förkortning
af våra ferier, som af kommittén föreslagits, därför obetingadt
synes vara att förorda, då densamma dels möjliggör en lämpligare anordning
af undervisningen i skolan, dels i moraliskt afseende medför fördelar
för ungdomen utan att i hygieniskt afseende med skäl kunna anses åstadkomma
några skadliga verkningar. Vidare framhåller en minoritet af 6
ledamöter i lärarekollegiet vid karolinska institutet bland annat, att om
förlängningen af läsåret, såsom kommittén ansett lämpligast, kommer att
äga rum en vecka under januari och en vecka i början af juni, denna i
och för sig ringa utsträckning af läsåret icke bör gifva anledning till farhågor
i hygieniskt afseende. Kanslern för rikets universitet, som betonar
vikten af medicinska fakultetens i Uppsala utlåtande i hygieniskt afseende,
anser likväl hvarken nödigt eller nyttigt, att en lärjunge samlar sitt obligatoriska
arbete under 34V2 veckor för att under 1772 veckor vara full -

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

■ ständigt lös och fri, och finner, att antingen någon förlängning af läsåret
eller något obligatoriskt feriearbete väl låter försvara sig.

Nästan alla myndigheter, som yttrat sig om feriearbetet, önska en
ändring i de nuvarande förhållandena. Mot kommitténs förslag om arbetets
fördelning under terminerna hafva i de inkomna utlåtandena jämförelsevis
fä erinringar gjorts, ehuruväl från några håll kraf på ännu större
tillfällig ledighet eller annan lindring blifvit framställda. Beträffande begränsningen
af lärjungarnas arbete har medicinska fakulteten i Uppsala, ehuru
med erkännande af att väsentliga förbättringar införts, önskat de hygieniska
trafven ännu bättre tillgodosedda, under det att andra, bland dem
medicinalstyrelsen, på ett mycket gynnsamt sätt bedömt kommitténs åtgärder
i detta afseende. För innehållet i öfrigt i här berörda utlåtanden
tillåter jag mig att hänvisa till sammanfattningen.

Departe- I hvad kommittén sålunda anfört i fråga om förlängning af läsåret

m''yttrande^oc^ i sammanhang därmed afskaffande af det nuvarande obligatoriska feriearbetet,
finner jag mig, under hänvisning jämväl till de afgifna utlåtandena,
böra instämma.

Hvad först frågan om läsårets längd beträffar, anser jag den undantagsställning,
vårt land i detta afseende intager, icke längre vara hållbar,
en mening, som ju också af flera läroverkskommittéer uttalats och
tvenne gånger af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen biträdts. Och äfven
om jag kan förstå deras ståndpunkt, som vilja försvara våra långa ferier,
finner jag intet af de skäl, som från denna sida anförts, vara af någon
större betydelse, när det gäller en förlängning af läsåret med endast två
veckor, hvilka därtill ej äro afsedda att i sin helhet inkräkta på de med
rätta så högt skattade sommarferierna. Vissa uttalanden angående de befarade
skadliga följderna af denna måttliga ökning i arbetstiden synas vara
präglade af en icke ringa öfverdrift. Dessutom anser jag en omständighet
af vikt hafva tillkommit därigenom, att det hittills från medicinska
auktoriteter försporda motståndet mot feriernas förkortande, såsom af myndigheternas
utlåtanden framgår, ansenligt försvagats.

Under sådana omständigheter anser jag ej heller den hygieniska synpunkten
längre böra utgöra något skäl mot en måttlig förlängning af läsåret.

För öfrigt delar jag kommitténs mening om det obligatoriska feriearbetet,
hvilken jag finner bekräftad af de flesta afgifna utlåtandena. Om ock
detta arbete kan sägas hafva haft vissa goda verkningar, torde de därmed
förenade olägenheterna, såsom kommittén visat, hafva varit flera och
större, och i hvarje fall bör det i och med en förlängning af läsåret, för
hvilken det hittills utgjort ett slags ersättning, bortfalla. Äfvenså anser

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

jag därvid konsekvensen kräfva, att feriearbetet hädanefter göres alldeles
frivilligt, dock att skyldighet ålägges läroverken att genom anvisande åt
uppgifter och anställande vid behof af förhör främja lärjungarnas själfverksamhet
under ferierna. Likaså finner jag de anordningar, som af
kommittén föreslagits för att lindra arbetet under själfva lärotiden, t. ex.
undervisningstimmarnas förkortande och månadslofsprincipens utsträckande,
vara lämpliga och väl afvägda; och har jag för afsikt att, därest förslaget
om förlängning af läsåret vinner bifall, framledes hos Eders Kungl. Maj:t
göra framställning om ändringar i nu gällande bestämmelser angående lärotidens
fördelning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs förslag.

På grund häraf och då jag delar kommitténs uppfattning, att läsårets
förlängning, ehuru i och för sig nyttig och af förhållandena påkallad,
ej bör komma till stånd utan att den redan af andra viktiga
grunder påkallade löneregleringen för lärarna genomföres, får jag hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva,

att, i sammanhang med ny lönereglering för lärarna vid de allmänna
läroverken och med afskaffande af det nu stadgade obligatoriska
feriearbetet, läsårets längd bestämmes till 38 veckor, påsk- och pingstlof däri
inräknade.

Öfverstyrelse för de allmänna läroverken.

Till de frågor, kommittén upptagit till behandling, hör äfven spörsmålet
om en öfverstyrelse för de allmänna läroverken. Som jag i denna
fråga hyser en annan uppfattning än kommitténs flertal, finner jag mig
föranledd att något utförligare yttra mig öfver densamma.

Behofvet af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken har länge Tidigare
gjort sig gällande. Formellt tillhörde den centrala ledningen af det högre Jors
undervisningsväsendet i början af förra århundradet kanslistyrelsen. Efter
dennas indragning år 1832 förefanns dock ännu ett slags centralmyndighet
i den år 1820 införda revisionen öfver rikets elementarläroverk, som
bestod af dels själfskrifna, dels valda ledamöter och skulle sammanträda
hvart tredje år. Sådan revision kom emellertid till stånd endast tre
gånger, nämligen åren 1824, 1832 och 1843, och det år 1840 upprättade
ecklesiastikdepartementet förmådde med sitt omfattande verksamhetsområde
icke fylla behofvet af en verklig centralstyrelse för läroverken.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 25

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Redan år 1847 yttrade chefen för nämnda departement i ett underdånigt
memorial, att bland de anmärkningar, som anfördes emot undervisningsverken
i Sverige, vore det ingen, som med mera skäl gjordes än den, att
enhet och öfverensstämmelse dem emellan saknades, och han framhöll, att
ecklesiastikdepartementet, som utgjorde den enda föreningspunkten för
undervisningsanstalterna, ej vore läinpadt att öfvertaga ledningen af desamma,
samt ifrågasatte upprättandet af en för samtliga dessa anstalter
gemensam centralstyrelse, bestående af tre ständiga och tre för ett år i
sänder förordnade ledamöter. Samtidigt föreslog han konsistoriernas skiljande
från befattningen med läroverken och införandet af lokalstyrelser.

Tanken på en enhetlig ledning sökte man emellertid förverkliga på
annat sätt, nämligen genom att år 1858 inom ecklesiastikdepartementet
upprättades en särskild byrå för undervisningsväsendet, hvilken år 1864
delades i tvenne, en för den högre undervisningen och en för folkskoleärenden.
Men nya yrkanden på en centralstyrelse framkommo vid riksdagarna,
och 1858 års läroverkskommitté föreslog upprättandet af en s. k.
lärarekonferens, som skulle sammanträda en gång hvarje år och bestå af
en ordförande och fem ledamöter, för viss tid förordnade af Kungl. Maj:t.
Frågan upptogs till allsidig behandling af 1882 års läroverkskommitté, som,
på samma gång den föreslog lokalstyrelser för läroverken, hemställde om
inrättandet af en öfverstyrelse för dessa, bestående af en öfverdirektör, två
ordinarie ledamöter samt en eller två adjungerade ledamöter jämte sekreterare
och kansli. Intetdera af dessa förslag kom emellertid till verkställighet.

Kommitténs Frågan om inrättandet af en öfverstyrelse för de allmänna läro yttrande.

verken har äfven tagits i öfvervägande af 1899 års kommitté. Denna
yttrar härom bland annat följande. Ju större fordringar ledningen af
de kyrkliga ärendena ställde på biskop och domkapitel, desto oafvisligare
framträdde behofvet af att dessa uteslutande finge ägna sig åt denna uppgift
och att domkapitlens organisation bestämdes endast med hänsyn till
kyrkans behof. Men i samma mån blefve det nödvändigt, att den närmaste
uppsikten öfver och ledningen af det högre undervisningsväsendet
komme i andra händer. Skulle då denna ledning anförtros åt nya lokalstyrelser
vid sidan af domkapitlen, så blefve det dels svårt att finna lämpliga
medlemmar i dessa styrelser, dels kvarstode en af de mest öfverklajjade
olägenheterna hos den nuvarande eforal- och domkapitelsstyrelsen, nämligen
ojämnheten i fråga om bedömande af prof, om principer vid läraretillsättning
in. m. Att åter öfverflytta dessa göromål på ecklesiastikdepartementets
byrå för den högre undervisningen för att ställa dem dels under departementschefens
persoidiga, dels under Eders Kungl. Maj:ts afgörande, syntes

179

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50.

icke kunna ske utan afsevärda olägenheter. Redan nu nödgades chefen för
ecklesiastikdepartementet personligen taga befattning med en mängd skoladministrativa
detaljer, såsom bestämmande af ämnen för den skriftliga
mogenhetsexamen, utsättande af dagar och tider för densamma, anvisande
af materiel för militäröfningarna in. in., hvilka ärenden toge en Konungens
rådgifvares dyrbara tid onödigtvis och alltför mycket i anspråk, så
att fara vore för handen, att afgörandet af en del frågor i själfva verket
öfverlämnades åt en annan person, nämligen byråchefen, hvadan chefen för
ecklesiastikdepartementet finge bära ansvaret för ärenden, som han ej själf
afgiorde. Därtill komme, att göromålen på denna byrå redan nu vore ganska
betungande, hvadan det vore betänkligt att på den lasta ytterligare den
börda, som eforus och domkapitel nu droge. Ännu svårare blefve ställningen,
om man ville tänka på att tillmötesgå de alltmera framträdande
krafven på en verksammare inspektion öfver läroverken, än den chefen
för läroverksbyrån för närvarande kunde åstadkomma.

En alldeles särskild anledning att taga denna fråga under ompröfning
hade kommittén haft däruti, att åtskilliga bland kommitténs förslag,
såsom förslagen till sexklassig realskola, till en afslutningsexamen inför
censorer vid dessa läroverk, till samskolor o. s. v., med nödvändighet
komme att öka arbetet vid läroverkens administration och göra behofvet
af en i viss mån själfständig sådan alltmera kännbart. Kommittén, som
i korthet redogör för ett inom densamma framkommet förslag till inrättande
af eu öfverstyrelse, benämnd läroverksråd, uttalar emellertid till
sist, att den funnit förslaget om en sådan styrelse i flera afseenden synnerligen
beaktansvärdt, men att då dels frågan om lärareprofven helt nyligen
vunnit en lösning åtminstone för tillfället genom deras förvandling från
obligatoriska till fakultativa och domkapitlen alltså fortfarande hade att
taga befattning med dessa prof, dels frågan om domkapitlens omorganisation
ännu väntade på sin lösning, kommittén icke ansåge sig böra afgifva
något förslag i denna viktiga fråga.

Mot kommitténs beslut ha reserverat sig dels Ernst Carlson, med
instämmande i hufvudsak af P. E. Lindström, dels Eils Höjer.

Reservanten Carlson framhåller till en början, att lärareprofven icke
borde utgöra någon förevändning att ytterligare undanskjuta den viktiga
frågan om inrättande af en centralstyrelse för de allmänna läroverken, ty
nämnda prof vore, sedan de upphört att vara en obligatorisk befordringsgrund,
icke någon omständighet af betydelse att taga hänsyn till, utan
kunde och borde såsom föråldrade och öfverflödiga utan vidare dröjsmål
afskaffa. Utsöndringen af läroverksärendena från domkapitlens funktioner
bildade just en förutsättning för dessas omorganisation, hvadan denna

Reserva tioner.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

frågas obestämda läge långt ifrån att, såsom kommittén velat påstå, tala
emot upprättandet af ett läroverksråd, tvärtom utgjorde ytterligare ett
skäl för en sådan åtgärd. Reservanten betonar omöjligheten för chefen
för läroverksbyrån att ensam öfverblicka och bedöma alla de mångartade
kraf, som framträda på den högre bildningens område. Det mest afgörande
skälet, hvarför upprättandet af en central läroverksstyrelse ej
längre borde uppskjutas, läge däri, att en genomgripande reform af vårt
högre skolväsen nu stode på dagordningen. Särskilt kunde frågan om en
dylik styrelse sägas inträda i ett nytt skede, om, såsom kommittén i enlighet
med Riksdagens uttalade önskan föreslagit, en under offentlig kontroll
ställd examen inrättades på läroverkens mellanstadium. Den nya realskolexamen,
afsedd att en å två gånger om året afläggas vid ett 80-tal
läroverk, påkallade onekligen, om examen skulle kunna länkas i rätt riktning,
en gemensam ledning af erfarne, speciellt sakkunnige män, som finge
i uppdrag att afgifva förslag till uppgifter för de skriftliga profven, föreslå
lämpliga censorer, afgifva berättelse öfver utfallet och verkningarna af
examen o. s. v. Inrättandet af en öfverstyrelse vore äfven nödvändigt
för förverkligandet af det länge närda önskemålet att lägga tillsättningen
af ämneslärarebefattningar i Eders Kungl. Maj:ts hand. Slutligen hade
ock med kraft framhållits, att vid den betydande utvidgning af läroverksorganisationen,
som nu vore i fråga, den inspektion öfver läroverken, som
hittills ålegat chefen för läroverksbyrån ensam, omöjligen kunde anses
tillfyllestgörande. Efter en kort historik af frågans utveckling i vårt
land påvisar reservanten, att åtgärder i liknande syfte vidtagits i
våra grannländer Norge, Danmark, Finland och Preussen.* Han framhåller
vidare vikten af att läroverksrådet anordnades så, att det blefve en lifgifvande
princip i reformrörelsen, och nämner såsom väsentliga funktioner
lör detsamma följande: 1) åtgärder med afseende på anordningen af
examina, 2) åtgärder angående tillsättningar och förordnanden, 3) utöfvande
af uppsikt öfver läroverken, 4) afgifvande af utlåtanden, 5) granskning
af läroböcker, 6) rätt att framställa förslag, samt 7) högsta ledningen
af profåret och statens profskola. Beträffande läroverksrådets sammansättning
föreslås, att dess ledamöter — för åt: institutionen å ena
sidan måtte erhålla fullt sakkunniga arbetskrafter och å den andra för
statsverket medföra så lindrig kostnad som möjligt — skulle tagas
bland på ordinarie stat uppförda universitets- och läroverkslärare af erkänd
duglighet. Dessa skulle endast erhålla femårigt förordnande, så att de
efter hand kunde ombytas, och deras antal kunde, om de finge rätt att vid
behof adjungera speciellt sakkunnige i vissa frågor, inskränkas till en ordförande
och fyra ledamöter, Indika utom bibehållen lön och tjänstgörings -

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

penningar skulle åtnjuta ett visst årsarfvode. Dessutom skulle ordföranden
och ledamöterna vid resor i tjänsteårenden äga uppbära rese- och traktamentsersättning
enligt samma grunder som censorerna vid mogenhetsexamen,
en kostnad, som torde komma att täckas genom de från examinanderna
i realskolexamen och studentexamen inflytande afgifterna. Därtill komme
vikariatsarfvoden för ordföranden och ledamöterna, men denna utgift
kunde anses motvägd dels genom den indragning af en eller annan tjänst
inom ecklesiastikdepartementet, som, under förutsättning att ett läroverksråd
upprättades, allvarligen borde sättas i fråga, dels och i synnerhet därigenom,
att de hittills nästan ständigt förekommande kostbara kommittéutredningarna
skulle göras till väsentlig del öfverflödiga. Reservanten
föreslår på grund häraf:

att under ecklesiastikdepartementet måtte, till biträde vid anordnande
och öfvervakande af examina samt för utredning af vissa ärenden angående
de allmänna läroverken och därmed jämförliga skolor, förordnas
ett läroverksråd. bestående af en ordförande och fyra ledamöter, hvilka
bland ordinarie universitets- eller läroverkslärare af framstående duglighet
af Eders Kungl. Maj:t för en tid af fem år utses;

att i sammanhang härmed utnämningar af ordinarie ämneslärare
öfverflyttas till Eders Kungl. Maj:t samt förordnandet af extra lärare och
vikarier äfvensom tillsättningen af öfningslärare uppdrages åt läroverksrådet;

att till bestridande af arfvoden och öfriga kostnader för läroverksrådet
må hos Riksdagen äskas ett förslagsanslag af 16,000 kronor; samt

att, i händelse af bifall härtill, undersökning måtte vidtagas, huruvida
icke någon ordinarie tjänst inom ecklesiastikdepartementet må kunna
indragas.

Reservanten Höjer anser, att hvarken frågan om lärareprofven
eller frågan om domkapitlens omorganisation bort utgöra tillräckliga
skäl för kommittén att skjuta frågan om en läroverksstyrelse ifrån sig.
Bristen på en central läroverksstyrelse hade länge hindrat domkapitlens
omorganisering, och skulle den omständigheten, att den sistnämnda frågan
icke vore löst, utgöra ett hinder att lösa den andra, finge man ett
perpetuum mobile med utredningar fram och tillbaka, som utmynnade i
det bestående. Särskildt på grund af kommitténs öfriga förslag vore tidpunkten
synnerligen lämplig att upptaga frågan. Enligt reservantens
mening borde en byrå i departementet indragas, men byrån för den
högre undervisningen i stället utvidgas, bland annat genom adjunktion
af fackmän, universitetsprofessorer eller ordinarie läroverkslärare, som
förvärfvat en större erfarenhet om undervisningen och dess bedömande
samt gjort sig kända för framstående duglighet.

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Myndigheternas
utlåtanden.

Af de myndigheter, som yttrat sig i frågan med anledning af kommitténs
betänkande, hafva de allra flesta tillstyrkt upprättandet af en
centralstyrelse, flertalet i hufvudsaklig anslutning''till reservanten Carlsons
förslag. Åtskilliga af dessa ha särskildt betonat önskvärdheten däraf, att
utnämningen af lärare öfverflyttades från domkapitlen, enligt några till Eders
Kungl. Maj:t, enligt andra till centralstyrelsen.

Departementschefens
uttae.

ram

Under hänvisning till hvad som anförts ur reservanternas yttranden,
anser jag de skäl, kommittén förebragt för sitt beslut att ej afgifva
något förslag i fråga om inrättandet af en öfverstyrelse för de allmänna
läroverken, vara mindre vägande än dem, som anförts för behöfligheten
af en sådan åtgärd. Hvad särskildt beträffar undervisningsprofven kan,
sedan man numera, efter någon tids förlopp, hunnit bilda sig en bättre
föreställning om det sätt, hvarpå deras förändring från obligatoriska till
fakultativa verkat, en ny omständighet sägas hafva tillkommit. Enligt
infordrade uppgifter hafva nämligen under den tid, som förflutit från de
nya bestämmelsernas trädande i kraft, den 1 januari 1901, till den 1 december
1903 af de tolf domkapitlen och direktionen öfver Stockholms stads
undervisningsverk 226 lärareplatser tillsatts, men endast 147 undervisningsprof
för dessa aflagts. Detta visar, att rättigheten att aflägga prof
blifvit så litet begagnad, att hela institutionen utan saknad kan afskaffas
och i hvarje fall är af så ringa betydelse, att den ej utgör något afsevärdt
skäl att fördröja inrättandet af en öfverstyrelse. Ej heller anser
jag frågan om domkapitlens omorganisation stå i så nära samband med
här föreliggande spörsmål, att icke detta senare skulle kunna lösas
för sigv

A andra sidan synas mig skälen för upprättandet af en central läroverksstyrelse
vara synnerligen trängande och påtagliga. Svårigheten för domkapitlen
att fungera såsom läroverksstyrelser har med tiden blifvit allt
mera märkbar; deras rent kyrkliga uppgift tager alltmera deras verksamhet
i anspråk, de kunna icke samverka med hvarandra, deras arbetssätt
måste enligt sakens natur blifva ganska tungt, och allt detta försvårar i
väsentlig grad ernåendet af den enhetlighet och planmässiga ledning, som
för läroverkens del vore önskvärda. Det under diskussionen af föreliggande
fråga anförda argumentet, att läroverksbyrån redan vore väl starkt
betungad af de ärenden, som åligga densamma, har i synnerhet på de
sista åren, till följd af lärjungeantalets tillväxt, nya läroverks tillkomst
och dimissionsrättens utsträckande till flere enskilda läroverk samt den
ökade omvårdnaden om flickskoleväsendet m. in. till den grad tilltagit i
styrka, att det ej längre kan lämnas utan afseende.

183

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o öO.

I all synnerhet anser jag mig böra lösta uppmärksamheten vid det
förhållandet, att inspektionen öfver läroverken, som i hvarje land med
rationellt ordnadt skolväsen anses vara en af de nödvändigare betingelserna
för att nyttan af undervisningsväsendet må motsvara de å statens
sida för detsamma gjorda ekonomiska uppoffringarna, på ett betänkligt
sätt måst stå tillbaka för de löpande ärendena, som i regeln äro af beskaffenhet
att ej kunna uppskjutas. I själfva verket har det gått därhän,
att chefen för läroverksbyrån, som har att verkställa inspektionen, icke
hunnit förnya sitt besök vid vissa läroverk förr än efter ett tiotal år eller
ännu längre tid, hvadan han ej blir i tillfälle att skaffa sig visshet, huruvida
de ändringar, han funnit af behofvet påkallade, verkligen blifvit inom rimlig
tid vidtagna. Att en för läroverken så viktig angelägenhet genom
omständigheternas makt sålunda blifvit så godt som alldeles förfelad, tarfvar
ovillkorligen rättelse.

Med nuvarande förhållanden är, såsom äfven framhållits, dessutom
den olägenheten förenad, att chefen för ecklesiastikdepartementet nödgas
personligen befatta sig med eu mängd administrativa detaljer, som onödigtvis
taga hans tid i anspråk och hindra honom i arbetet för maktpåliggande
reformer inom de många olikartade områden, han har att öfvervaka.

Uppenbart är, att nämnda olägenheter skulle ökas i och med genomförandet
af den föreslagna läroverksorganisationen med dess många kräfvande
och delvis alldeles nya uppgifter. Men ännu viktigare i och för sig
än nu påpekade förhållanden är, att den nya organisationen af läroverken
erhåller sådana administrativa organ, att framgången af den efter så långa
och kostsamma förberedelser tillkomna reformen ej vedervågas genom brist
på fast och enhetlig ledning, en farhåga, som med hänsyn till föregående
erfarenhet från omfattande omorganisationer ingalunda är obefogad.
Särskildt förtjänar härvid den nya examen på mellanstadiet att komma i
betraktande. Såsom redan framhållits, har jag velat tillmötesgå en från
åtskilliga håll uttalad önskan att gorå examensapparaten enklare och lindrigare,
än hvad kommittén föreslagit, bland annat därigenom, att inga särskilda
censorer skulle komma att utses. Det blir under sådana förhållanden
så mycket nödvändigare att söka göra inspektionen så vidt möjligt
effektiv, men detta torde näppeligen kunna ske med de administrativa
krafter, som för närvarande stå till förfogande. Synnerlig omsorg kräfver
ock den nya och i vårt offentliga högre undervisningsväsen opröfvade
skolform, som genom samskolorna kommer att införas. Äfven vissa förändringar
i undervisningsplanen, t. ex. medgifvandet af valfrihet och
omläggningen af språkstudierna, fordra en särskild uppmärksamhet från
den inspekterande myndighetens sida.

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

För öfrigt är det påtagligt, att den centrala ledningen, närmast
öfverlämnad, såsom nu är fallet, åt en myndighet med i hufvudsak förvaltande
karaktär, där chefen ensam företräder den pedagogiska erfarenheten,
ej gärna kan blifva någon lifgifvande princip i reformrörelsen, utan på
grund af omsorgen om de talrika löpande ärendena nästan helt och hållet
upptages af dessa, hvaremot behandlingen blefve vida allsidigare och
grundligare, om ett tillräckligt antal speciellt sakkunnige och intresserade
personer finge ägna sig åt uppgiften att successivt tillgodose undervisningens
behof och därvid äfven taga i betraktande sådana undervisningsfrågor,
som hittills endast kommit under officiell behandling inom de vid
olika tillfällen tillsatta läroverkskommittéerna.

Af det anförda torde framgå, att det högre skolväsendet vunnit en
sådan omfattning, att det lika väl som andra förvaltningsgrenar behöfver
tillgodoses genom ett särskild! centralorgan, och då därtill kommer, att
undervisningstekniken numera utvecklat sig till verkligt fackmässig ståndpunkt,
finnes intet skäl att kvarhålla ledningen hos en kanslimyndighet,
hvilken utom ärenden angående de allmänna läroverken och de högre
flickskolorna har att behandla ärenden rörande universitet och högskolor
samt hela den i stark utveckling stadda tekniska undervisningen och redan
därför aldrig kan ersätta en utaf flere speciellt sakkunnige sammansatt
öfverstyrelse, som uteslutande kan ägna sig åt vården af förstnämnda läroanstalter
och som, på ett lämpligt sätt organiserad, bör få stor betydelse
för läroverkens framtida utveckling och reformering.

Att behofvet af en öfverstyrelse äfven blifvit af lärarna själfva insedt,
framgår dels af de öfver senaste kommittés betänkande afgifna utlåtandena,
. där bland fyrtio myndigheter, som yttrat sig i frågan, trettiosju
tillstyrkt införandet af en sådan, dels af gjorda uttalanden vid läraremöten
och inom läraresällskap.

På nu anförda grunder och under hänvisning till hvad som redan i
saken åtgjorts i våra grannländer finner jag betänkligt att längre uppskjuta
frågan om inrättandet af en myndighet, som med hvarje år blir
allt svårare att umbära, och går därför nu att inför Eders Kungl. Maj:t
framlägga förslag till eu sådan.

De funktioner, som böra tillkomma en blifvande öfverstyrelse, äro
enligt min mening hufvudsakligen följande:

l:o) att utöfva inspektion öfver de allmänna läroverken samt öfver
flickskolor och andra enskilda med de allmänna läroverken jämförliga
undervisningsanstalter, som åtnjuta statsunderstöd eller äga dimissionsrätt; -

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

2:o) att vidtaga nödiga åtgärder med afseende på anordningen af
realskolexamen och studentexamen, öfvervara examina, så långt ledamöternas
tid medgifver, afgifva berättelse öfver desamma m. m.;

3:o) att afgifva yttrande vid förordnande af rektorer och förslag vid
tillsättning af ämneslärareplatser;

4:o) att tillsätta ämneslärarinnor vid samskolorna äfvensom lärare i
teckning, gymnastik och sång;

5:o) att förordna extra lärare och vikarier;

6:o) att efter fastställda grunder besluta om rektorers och lärares
uppflyttning i högre lönegrad;

7:o) att bevilja lärare tjänstledighet till viss utsträckning;

8:o) att bestämma öfningslärares öfvertimmar inom stadgade gränser;

9:o) att taga befattning med profårskursens anordnande och utöfva
ledningen af statens profskola;

10:o) att efter af Eders Kungl. Maj:t fastställda grunder fördela vissa
anslag, såsom till statsunderstödda enskilda läroverk, till resestipendier och
till slöjdundervisningen;

1 l:o) att yttra sig öfver ansökningar om statsunderstöd och om
dimissionsrätt från flickskolor och andra enskilda, med de allmänna läroverken
jämförliga undervisningsanstalter;

12:o) att i öfrigt afgifva de utlåtanden och verkställa de utredningar,
som i ärenden rörande de allmänna läroverken af Eders Kungl.

O 7

Maj:t äskas.

Dessutom bör öfverstyrelsen äga att på eget initiativ framställa förslag
angående behöfliga förbättringar inom det högre skolväsendet.

De funktioner, som nu till sina hufvuddrag angifvits, äfvensom öfverstyrelsens
ställning till ecklesiastikdepartementet och domkapitlen, böra
närmare bestämmas genom en af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.

Angående öfverstyrelsens sammansättning anser jag, i likhet med
reservanten Carlson, att en ordförande och fyra ledamöter, helst representerande
olika undervisningsfack, böra utgöra ett tillräckligt antal, under
förutsättning att styrelsen finge rätt att vid behof tillkalla speciellt sakkunnige,
till exempel i hygieniska frågor. På grund af den omfattande
expedition, som utan tvifvel komme att kräfvas, torde ledamöterna, som böra
mellan sig fördela sekreteraregöromålen, till sitt biträde behöfva en notarie.
Viktigare ärenden böra af ordföranden och ledamöterna afgöras samfäldt.

Äfvenså instämmer jag med nämnde reservant däruti, att ordföranden
och ledamöterna, för att de efter hand måtte kunna ombytas och därBih.
till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 26

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

igenom nya krafter tillföras institutionen, ej böra tillsättas å ordinarie
stat utan endast för viss tid förordnas. De böra under sådana förhållanden
utses bland ordinarie lärare vid de allmänna läroverken och högskolorna
och, i likhet med hvad fallet vanligen är med afseende på rektorer,
förordnas på fem år i sänder samt, utom bibehållande af lön och
tjänstgöringspenningar, åtnjuta ett årsarfvode. Då det är af vikt, att
arfvodet blir så pass afsevärdt, att verkligt dugande krafter kunna förvärfvas
för den nya institutionen, torde det näppeligen kunna bestämmas
till mindre än 2,000 kronor. Ordförandens arfvode torde böra uppgå till
1,000 kronor mera än ledamots. Notariens arfvode kan lämpligen bestämmas
till 4,000 kronor och kostnader för tillfällig adjunktion beräknas till
omkring 3,000 kronor årligen, hvartill komma hyra för lokal och vederbörligt
anslag till expenser, tillsammans omkring 4,000 kronor. Dessa
utgifter skulle sålunda sammanlagda uppgå till 22,000 kronor. Vid resor
i tjänsteärenden böra ordföranden och ledamöterna dessutom åtnjuta reseocb
traktamentsersättning enligt samma grunder, som gälla för censorerna
i mogenhetsexamen. Ordförandens och ledamöternas tjänster behöfva emellertid
icke, såsom förhållandet för närvarande är vid rektorsförordnanden,
besättas med ordinarie innehafvare, utan kunna upprätthållas af vikarier,
hvilket å ena sidan ådrager statsverket mindre kostnad och å andra sidan,
på grund af här ifrågavarande tjänsters ringa antal, ej kan för undervisningen
medföra någon nämnvärd olägenhet. I

I nära sammanhang med inrättandet af en öfverstyrelse för de all.
. manna läroverken står frågan om lärareprofvens fullständiga afskaffande.
Om dessa prof yttrade de angående afskaffande eller inskränkande af
undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
in. m. i nåder utsedde kommitterade i sitt den 30 april 1898 afgifna betänkande:
»Kommitterade måste alltså uttala den bestämda öfvertygelsen,
att de nuvarande undervisningsprofven icke äro ägnade att skapa vare
sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes skicklighet
att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud, utan att
de tvärtom ofta äro i ganska hög grad vilseledande. Därför blifver ock
deras värde vid jämförelse mellan flera sökande minst sagdt tvifvelaktigt.
I hvilken grad läraren äger den erforderliga skickligheten och nitet i förening,
kan alltså på intet sätt genom ett undervisningsprof ådagaläggas.

I viss mån kan detta ske vid profårets genomgående, men fullständigt och
säkert endast genom en verklig, själfständig undervisning.» Genom nådiga
kungörelsen den 31 december 1900 vidtogs den förändringen, att de förut
föreskrifna undervisningsprofven upphörde att vara obligatoriska och en -

187

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

däst bibehöllos för dem, som önskade aflägga sådana. Senaste läroverkskommitté
har ej berört frågan på annat sätt, än redan blifvit angifvet;
men kommittén föreslår, under hänvisning till kommittébetänkandet af år
1898, en åtgärd, som är af betydelse för ifrågavarande profs afskaffande,
nämligen att bland villkoren för behörighet till ämneslärarebefattning
upptaga den bestämmelsen att vid allmänt eller examensberättigadt enskildt
läroverk hafva under minst tvenne läsår med nit och skicklighet bestridt
tjänstgöring till den omfattning, som enligt nu gällande läroverksstadga
åligger lektor eller adjunkt.

Mot kommitténs beslut att ej föreslå profvens fullständiga afskaffande
har af reservanten Carlson bland annat framhållits, att lärareprofven,
sedan de blifvit fakultativa, från läroverkens synpunkt helt och hållet
förlorat sin egenskap att utgöra något slags garanti med afseende på en
blifvande lärares förmåga att undervisa. Det vore att befara, det svårigheter
och onödiga tillfällen till klagomål skulle uppstå, då det gällde att
afgöra företrädet mellan sökande, som aflagt, och sökande, som icke aflagt
sådant prof. Det skulle i dylika fall blifva nära nog omöjligt att uppställa
en fullt objektiv norm för bedömandet. Reservanten föreslår därför,
att de nuvarande lärareprofven såsom föråldrade och från läroverkens
synpunkt öfverflödiga måtte fullständigt afskaffas.

I de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena hafva 21
läroverkskollegier uttalat sig för profvens afskaffande, under det att öfriga
myndigheter i allmänhet icke yttrat sig i frågan.

Åberopande den i kommittébetänkandet af år 1898 uttalade åsikten
och under hänvisning till nyssnämnde reservants yttrande, anser jag de
fakultativa undervisningsprofven böra betraktas som en numera obehöflig
öfvergångsform. Riktigheten af denna uppfattning styrkes af redan meddelade
uppgifter om deras ringa förekomst. I händelse af bifall till förslaget
om en öfverstyrelse är det alltså min afsikt att inför Eders Kungl.
Maj:t föreslå, att dessa prof fullständigt afskaffas.

Beträffande utnämningen af ämneslärare anser jag mig i öfverens- Utnämning
stämmelse med önskningar, som fyrfaldiga gånger och jämväl i några af afia™™8''
de i läroverksfrågan hörda myndigheternas utlåtanden uttalats, böra föreslå,
att denna utnämning öfverflyttas till Eders Kungl. Maj:t. En sådan
åtgärd bör gifvetvis underlättas genom inrättandet af den af mig föreslagna
öfverstyrelsen. En centralisering af utnämningsrätten synes mig
ur rättvisans synpunkt och till främjande af större enhetlighet framför

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

allt blifva nödvändig efter lärareprofvens afskaffande, då bedömandet af
de sökandes duglighet väsentligen skall grundas på företedda handlingar,
ty man kan ej vänta, att tretton olika myndigheter skola tillämpa samma
grunder vid ett sådant bedömande. En särskild, bidragande anledning till
nu ifrågasatta åtgärd finner jag i önskvärdheten att undanröja det på
sista tiden flera gånger inträffade missförhållandet, att några af de utnämnande
myndigheterna, utan samverkan sinsemellan och utan rättighet
att taga hänsyn till hvarandras beslut, därest dessa varit kända, med sitt
val fallit på samma person, så att det i några fall händt, att en sökande
nästan samtidigt blifvit utnämnd till icke mindre än tre platser.

Ändring i I sammanhang med frågan om inrättande af en öfverstyrelse för de

"departemen- a^raänna läroverken framställer sig frågan om indragning eller ombildtets
stat. ning af den byrå inom ecklesiastikdepartementet, som har att handlägga
ärenden angående den högre undervisningen, den så kallade läroverksbyrån.
En öfverstyrelse med den befogenhet och de åligganden, hvarför
jag nyss redogjort, komme nämligen att befria chefen för läroverksbyrån
från all inspektion af de allmänna läroverken och flickskolorna samt skulle
från byrån öfvertaga största delen af de nu dit hörande ärenden, som
angå dessa och därmed jämförliga läroanstalter. Endast en mindre del af
ifrågavarande ärenden skulle fortfarande k värst a,Tina under behandling af
byrån, som emellertid i stället finge mottaga besvär öfver öfverstyrelsens
beslut samt frågor om utnämning af läroverkslärare.

Jag har därför låtit undersöka, huruvida icke de göromål, som
efter en öfverstyrelses inrättande komme att åligga läroverksbyrån, skulle
kunna öfverflyttas till någon af de öfriga tre byråerna inom departementet.
Denna undersökning har gifvit till resultat, att ifrågavarande göromål
böra under vissa förutsättningar kunna utan alltför stor olägenhet
öfvertagas af den byrå, som för närvarande handlägger ärenden angående
riks- och landsarkiv, kungl. biblioteket, akademier, museer, stiftelser in. in.,
den så kallade akademibyrån. De antydda förutsättningarna äro minskning
af de göromål, som för närvarande tillhöra akademibyrån, förstärkning
af arbetskrafterna å samma byrå samt chefens för byrån fritagande
från befattning med den del af statsverkspropositionen, som nu handlägges
å läroverksbyrån. Minskning af akademibyråns göromål har jag trott
lämpligen kunna ske därigenom, att afgörandet i första hand af en del
till byråns handläggning hörande mindre viktiga ärenden af Eders Kungl.
Maj:t öfverlåtes till departementet underlydande verk. Den behöfliga förstärkningen
af arbetskrafterna å akademibyrån skulle kunna åstadkommas
på det sätt, att den kanslisekreterare, som är anställd å läroverksbyrån,
öfverflyttas till tjänstgöring å akademibyrån, som sålunda komme att bestå

189

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

af byråchef och två kanslisekreterare jämte erforderligt antal amanuenser.
Hvad slutligen angår statsverkspropositionen, hvars utarbetande sker under
en kort tid i slutet af året och till största delen å läroverksbyrån och
akademibyrån, har jag tänkt mig, att åt den nye kanslisekreteraren å
akademibyrån skulle uppdragas att mot särskild! arfvode, hvars belopp
skäligen synes böra bestämmas till 500 kronor, på eget ansvar till föredragornin°’
bereda dithörande ärenden, såvidt de för närvarande tillhöra
läroverksbyrån.

I frågor, som gälla framtiden, kan man emellertid endast räkna med
sannolikheter. Det skulle kunna hända, att den ökning i de departementala
ärendena, som blefve en följd af Eders Ivungl. Maj:ts öfvertagande af
lärarnes utnämning samt af de öfver den nya öfverstyrelsens beslut ingående
besvär, blir större än man väntat. Faktiskt är äfven, att den byrå
inom departementet, som handlägger kyrkoärenden, är strängt öfverhopad
med arbete och snart synes kräfva ökade arbetskrafter genom delning eller
förstärkning. Dessa omständigheter synas mig emellertid icke böra utgöra
hinder för att för närvarande göra den besparing i förvaltningskostnad,
som är möjlig. Framtida förhållanden lära lämpligast af framtiden
regleras.

De förändringar af indelningen i departementet, som inrättandet af en
öfverstyrelse för de allmänna läroverken komme att medföra, skulle således,
för såvidt departementets stat däraf beröres, bestå däri, att läroverksbyrån
indrages samt å akademibyrån anställes ytterligare en kanslisekreterare
med Skyldighet att mot årligt arfvode af 500 kronor fullgöra viss vederbörande
byråchef eljest åliggande berednings- och föredragningsskyldighet.
En årlig besparing i utgifter skulle på sådant sätt tillgodokomma statsverket
af en kansliråds- och byråchefslön 6,400 kronor eller, efter afdrag
af omförmälda arfvode, 5,900 kronor — hvartill komma ålderstillägg
å denna lön och pension åt tjänstens innehafvare.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag sålunda, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels medgifva:

att till biträde vid öfvervahande af examina och utöfvande af den
ecklesiastikdepartementet tillkommande uppsikt öfver de allmänna läroverken
och därmed jämförliga undervisningsanstalter samt för handläggning af
vissa läroverksärenden må, enligt närmare föreskrifter i särskild^ af Eders
Kungl. Maj:t utfärdad instruktion inrättas en öfverstyrelse, bestående af en
ordförande och fyra ledamöter, hvilka af Eders Kungl. Maj:t förordnas för
en tid af fem år i sänder;

190

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Historik.

att för öfver styr elsen må årligen utgå till arfvode åt ordföranden
3,000 kronor, till arfvode åt en hvar af ledamöterna 2,000 kronor, till
arfvode åt en notarie 4,000 kronor samt för tillfällig adjunktion, hyra för
lokal och expenser 7,000 kronor eller sammanlagdt 22,000 kronor;

att innehafvare af tjänst å stat, som förordnas till ordförande eller
ledamot af öfverstyrelsen, må under tiden för förordnandet, förutom omförmäldä
arfvode, uppbära lön och tjänstgöring spenning ar för sin ordinarie
tjänst; samt

att ordföranden och ledamöterna af öfverstyrelsen må vid resor i
tjänsteärenden åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt samma grunder,
som gälla för censorer i mogenhetsexamen ;

dels ock, under förutsättning af bifall till förslaget om inrättande
af en öfverstyrelse för de allmänna läroverken, ur aflöning sstaten för
ecklesiastikdepartementets afdelning af Eders Kungl. Maj:ts kansli utesluta
lön och tjänstgöring spenning ar åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, samt
i stället å ordinarie stat uppföra ett anslag å 500 kronor till arfvode åt den
kanslisekreterare, som af Eders Kungl. Maj:t för ordnas att på eget ansvar
till föredragning bereda vissa ärenden, som skola föreläggas Riksdagen;

vid bifall hvartill ordinarie anslaget till ecklesiastikdepartementets afdelning
af Eders Kungl. Maj:ts kansli, nu 86,500 kronor, kommer att
minskas med 5,900 kronor eller till 80,600 kronor.

Terminsafgifter till statsverket.

Kommittén har upptagit frågan om terminsafgifter till statsverket
till behandling men stannat vid det beslutet att icke föreslå dylika till
införande.

I sin historik öfver frågan meddelar kommittén bland annat följande.
Under det att de afgifter, som för närvarande erläggas af lärjungarna,—
i _ medeltal omkring 30 kronor om året för fullt betalande, inskrifningsafgiften
oberäknad — ingå till läroverkens kassor och lärarne uteslutande aflönas
af statsverket, var förhållandet förr helt annorlunda. Från äldre
tider bidrogo lärjungarna till lärarnes aflöning, och lärarne vid trivialskolorna
och pedagogierna voro för sitt uppehälle så godt som uteslutande
hänvisade till dessa bidrag samt till hvad de själfva genom den
s. k. sockengången kunde insamla. I skolordningen år 1724 stadgades för
såväl gymnasier som skolor inskrifningsafgifter, som dels skulle tillfalla

191

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

viss» lärare, dels bibliotekskassan. Uppfostringskorainittén af år 1812
ville bland annat införa en »undervisningsgäld» och i sammanhang därmed
förbjuda lärarna att mottaga gåfvor. Genom 1820 års skolordning fastställdes
afgifter till läroverkskassa, bibliotekskassa samt premie- och fattigkassa,
men någon undervisningsgäld stadgades icke, och frivilliga afgifter
blefvo uttryckligen medgifna. Kommittén af år 1825 förordade i princip
den afgiftsfria undervisningen, önskade därför upphörande af de frivilliga
afgifterna, som den ansåg betungande för fattigare föräldrar, men såg sig
nödsakad att i stället föreslå, jämte de obetydliga bestämda afgifterna till
kassorna, en terminsafgift till läroverkets kassa af minst 24 skilling bko,
de förmögnare dock obetaget att teckna sig för en högre afgift. Detta förslag
ledde emellertid icke till någon påföljd.

Vid riksdagen år 1847—48 föreslogs af Kungl. Maj:t en terminsafgift
af 10 rdr bko som bidrag till bestridande af kostnaderna för den då
föreslagna löneregleringen, och Riksdagen beslöt införandet af en dylik afgift,
dock endast med halfva beloppet, 5 rdr bko. I samband därmed skulle de
frivilliga afgifterna till lärarna upphöra. Riksdagen år 1850—51 nedsatte
emellertid, för att undanröja öfverklagade olägenheter, den nya afgiften
till 3 rdr bko och beviljade till ersättning för den härigenom förorsakade
minskningen i statsinkomster ett motsvarande årligt anslag. Enligt 1856
års stadga utgjorde en lärjunges afgifter, utom den terminliga skolafgiften
af 4 rdr 50 öre rmt, inskrifningsafgifter till belopp af minst 5 rdr 50
öre rmt, frivilliga gåfvor, hvartill de förmögnare lärjungarnas föräldrar
borde uppmanas, samt en afgift, som i mån af behof skulle åläggas lärjungarna
till aflöning åt en vaktmästare.

Riksdagen år 1856—58 beslöt, att den till statsverket ingående terminliga
afgiften skulle för framtiden tillfalla läroverkets egen kassa och
användas till inköp af undervisningsmateriel. I samband med den då
ggnoinförda löneregleringen förbjödos alla frivilliga afgifter till lärarne.

År 1863 föreskrefs en afgift af 5 rdr rmt till byggnadsfonden. Sedan
inskrifningsafgiften genom 1878 års stadga bestämts till 10 kronor, har
ingen ändring ägt rum med afseende på de afgifter, som af lärjungarna
böra erläggas.

Dessa afgifter äro för närvarande, utom en inskrifningsafgift af 10 kr.,
för hvarje termin följande:

l:o) till ljus- och vedkassan: en afgift i mån af behof;

2:o) till biblioteks- och materielkassan: 4 kronor 50 öre;

3:o) till byggnadsfonden: 5 kronor.

Från den första af de ofvan nämnda afgifterna kan befrielse icke
lagligen medgifvas. Från den andra och tredje kunna enligt rektors och

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

kollega beslut, som underställes efori pröfning, medellösa lärjungar befrias,
såvida de icke genom bristande flit eller mindre godt uppförande
gjort sig oförtjänta af en sådan förmån. I samma ordning och på samma
villkor kunna mindre bemedlade lärjungar befrias från endera af dessa
båda afgifter.

Ur kommitténs redogörelse för olika förslago till återinförande af
terminsafgifter till statsverket må anföras följande. År 1871 väcktes i Andra
Kammaren en motion om terminsafgifter till statsverket såsom bidrag till
lärarnas aflöning men blef af kammaren afslagen. Löneregleringskommittén
af år 1878 satte frågan om terminsafgifter i bestämdt samband med frågan
om lönereglering för lärarna och föreslog, förutom de förut utgående afgifterna,
en till statsverket ingående terminsafgift af 25 kronor, med befrielse
för medellösa intill 25 procent af hvarje läroverks lärjungeantal. Genom
motioner i Andra Kammaren upptogs frågan om terminsafgifter till statsverket
vid riksdagarna åren 1880 och 1881. Vid den förra riksdagen
stod i Andra Kammaren vid votering ett yrkande om terminsafgifternas
höjning mot ett yrkande, att kammaren icke då skulle anse sig böra uttala
någon åsikt om höjning af lärjungarnas terminsafgifter, och den förseglade
sedeln gaf utslag till förmån för det senare yrkandet. Vid den
senare riksdagen åter uttalade sig kammaren med 89 röster mot 28 för
den meningen, »att en sådan efter de olika klasserna proportionerad höjning
af lärjungarnas terminsafgifter bör vidtagas, att därigenom eu väsentlig
lättnad i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes». Något
uttalande af riksdagen kom dock icke heller denna gång till stånd.

Vid 1882 års riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t ett förslag om lönereglering
för lärarekåren, grundadt på löneregleringskommitténs betänkande.
Den föreslagna lönestaten var uppgjord »under förutsättning att Kungl.
Maj:t förordnade, det lärjungarna vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga
pedagogierna skulle från och med vårterminen 1883 utom förut
bestämda afgifter erlägga en terminlig afgift till belopp af 30 kronor för
lärjunge i klasserna 6 och 7 samt 20 kronor för lärjunge i öfriga klasser,
dock att . . . medellösa lärjungar till högst 15 procent och mindre
bemedlade till högst 20 procent af hela närvarande lärjungeantalet i hvardera
gruppen af klasser måtte kunna befrias, de medellösa från hela och
de mindre bemedlade från halfva den nya afgiften». Statsutskottet, som
ansåg rätt och skäligt, att personer, som vore i stånd att lämna bidrag
till sina barns undervisning, icke finge denna undervisning så godt som
för intet af staten, förordade bifall till de föreslagna terminsafgifterna med
de af Eders Kungl. Maj:t anjrifna procenttalen för befrielser; men samtliga
utskottsledamöter från Andra Kammaren afgåfvo reservation på grund af

193

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

deu ståndpunkt, som de intogo i den med löneregleringen sammanknutna
organisationsfrågan, dock uttalande, att de erkände billigheten af att
de mera bemedlade genom högre terminsafgifter mera än dittills bidroge
till kostnaden för den offentliga undervisningen. Första Kammaren biföll
statsutskottets förslag med 68 röster mot 28, som voro för afslag; Andra
Kammaren biföll åter reservanternas afslagsyrkande med 148 röster mot
40, som voro för bifall till utskottets förslag.

Läroverkskommittén år 1882—84 ansåg, att båda statsmakterna
härigenom i princip uttalat sig för höjda terminsafgifter, och det var
»särskilt med hänsyn till den principiella öfverensstämmelsen i denna
fråga mellan regering och riksdag», som kommittén trodde sig böra äfven
för sin del föreslå terminsafgifter till statsverket, därvid i hufvudsak ånslutande
sig till bestämmelserna i 1882 års nådiga proposition. Då kommittén
tydligen icke kände sig rätt öfvertygad om de föreslagna terminsafgifternas
gagn, var den angelägen att föreslå sådana modifikationer i
förslaget, som kunde minska farhågorna för dessa utgifter. Sålunda
föreslogs, att afgiftens belopp för de tre lägsta klasserna skulle sänkas
från 20 kronor till 10 kronor. Vidare skulle procenttalen 15 och 20
för helt och hälft befriade gälla summan för hvarje årsklass och tilllämpas
så, att de finge öfverskridas för den ena eller den andra gruppen,
blott icke summan af befrielser medtoge mer än 25 procent af årsklassens
hela uppbördssumma. A andra sidan blefvo ett par ändringar föreslagna,
som i någon mån inneburo en skärpning af bestämmelserna: ej blott flit
och godt uppförande utan äfven begåfning sattes som villkor för befrielse,
och de nyinskrifna uteslötos från möjlighet till befrielse under första terminen,
såvida de icke afgått från högsta afdelningen i ett lägre läroverk till
närmast högre klass inom ett högre. Eders Kungl. Maj:t framlade kommitténs
förslag i föreliggande fråga för 1887 års riksdag i sammanhang med
förslag om lönereglering. Några ändringar hade dock gjorts, som afsågo
att minska afgifternas tryck. Nu föreslogs ock för första gången, att
rätten att besluta om befrielser skulle öfverflyttas från läroverkskollegiet
till en nämnd, delvis bestående af kommunala förtroendemän.

Förslaget kom i följd af Riksdagens upplösning, icke under behandling,
men det framlades år 1890 af Eders Kungl. Maj:t ånyo för Riksdagen
i sammanhang med förslag till lönereglering. Ingen annan nämnvärd
förändring hade vidtagits, än att de tre lägsta klasserna alldeles befriats
från afgifter till statsverket. Det särskilda utskott, som behandlade
läroverksfrågan, ansåg sig, ehuru flere af dess ledamöter hyst stora betänkligheter
mot införandet af terminsafgifter, dock kunna ansluta sig till
den motivering, som anförts af 1882 års statsutskott, och biträda det
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 27

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

nådiga förslaget, då de föreslagna befrielserna syntes vara af det omfång,
att svårare olågenheter borde kunna undvikas, och då den lönereglering
för de allmänna läroverkens lärare, hvilken utskottet ansåg nödig, endast
i sammanhang med en höjning af elevafgifterna torde kunna genomföras.
Utskottet ansåg emellertid, att äfven de tre lägsta klasserna borde betala
afgift, nämligen med 10 kronor, såsom år 1887 föreslagits. Utskottets
förslag blef af Andra Kammaren antaget med 117 röster mot 76, som
voro för afslag, under det att Första Kammaren i sak anslöt sig till Eders
Kungl. Maj:ts förslag med 55 röster mot 49, som voro för utskottets
hemställan. Äfven i fråga om löneregleringen, för hvilken Andra Kammaren
satt som villkor vissa förändringar i organisationen, hade kamrarna
stannat i olika beslut. Såväl för den ena frågan som den andra framlade
utskottet ett sammanjämkningsförslag, hvilket med afseende på terminsafgifterna
upptog de af utskottet föreslagna beloppen, 10, 20 och 30 kronor
för läroverkets olika stadier, men höjde befrielseprocenten från 15
för medellösa och 20 för mindre bemedlade till respektive 20 och 30.
Då sammanjämkningsförslaget i lönefrågan antogs af Första Kammaren,
men förkastades af Andra Kammaren, föll löneregleringsförslaget, och
därmed föll ock den med detta sammanbundna frågan om terminsafgifter.

För 1892 års riksdag framlade Eders Kungl. Majt ånyo förslaget om
lönereglering och i samband därmed förslaget om terminsafgifter, nu i den
form, hvari det blifvit af 1890 års särskilda utskott tillstyrkt. Det senare
förslaget blef ock efter statsutskottets tillstyrkan af bägge kamrarna antaget,
af den Första utan votering, af den Andra med 162 röster mot 45,
som voro för afslag. Som emellertid frågan om löneregleringen förblef
oafgjord, förföll också, liksom vid föregående tillfällen, det därmed förknippade
förslaget om terminsafgifter till statsverket. Två motioner i
Andra Kammaren, den ena af innehåll, att terminsafgifterna icke skulle
utgå med jämna belopp, utan växa med vederbörandes bevillning till
staten, den andra, att lärjungarna i de tre lägsta klasserna skulle betala
en terminsafgift af 50 kronor, men lärjungarna i öfriga klasser ingen
afgift, blefvo af riksdagen afslagna.

I den nådiga propositionen år 1893 om de lägre läroverkens ombildning
till samskolor förekom förslag om särskilda terminsafgifter vid
dessa senare skolor, hvilka afgifter skulle kunna upptagas af kommunen
till bestridande af dess kostnader för skolan. De skulle utgå med 10
kronor i klasserna 1—3 och 20 kronor i klasserna 4—5. Den nådiga
propositionen bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren.

Slutligen framlade Eders Kungl. Maj:t år 1898 ännu en gång förslag
om höjning af terminsafgifterna vid de allmänna läroverken i samband med

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o DO.

reglering af lärarekårens löner. Åter föll terrninsafgiftsfrågan med hufvudfrågan
utan att denna gång tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet
från Riksdagens sida.

Senaste kommitté har, under antagande, att samhällets ekonomiska K°™”jföféns
utveckling under 1880- och 1890-talen medfört väsentliga ändringar i de
förhållanden, som år 1882 gjorts till föremål för undersökning, sökt
genom från läroverkens rektorer infordrade uppgifter åstadkomma en indelning
af lärjungarna i sådana förmögenhetsgrupper, som kunde antagas
motsvara föräldrarnas behof af fullständig, half eller ingen befrielse från
eventuell terminsafgift till statsverket. Såsom förmögenhetsgrupper hade
valts årsinkomst under 1,500 kronor, mellan 1,500 och 3,000 kronor
samt öfver 3,000 kronor.

De erhållna uppgifterna hade gifvit vid handen, att de år 1882
föreslagna procenttalen för befrielser varit i medeltal för låga, och de
sinsemellan betydligt olika procenttalen från olika orter hade gifvit bestämda
skäl för den slutsatsen, att hvarje försök att lägga ett procentmedeltal
till grund för befrielserna skulle leda till kännbara orättvisor vid
åtskilliga läroverk. De lärjungar, hvilkas målsmän hörde till den lägsta
förmögenhetsgruppen och hvilka ansetts böra ifrågakomma till hel befrielse,
växlade vid de högre läroverken mellan 12 % och 43 %, och procenttalen
för de mindre bemedlade, bortsedt från några läroverk med rena
undantagsförhållanden, mellan 14 % och 41 %. I allmänhet kunde sägas,
att i de mindre städerna vida färre lärjungar än i de större komme upp
i de betalandes klass. Det vore vidare sannolikt, att de allra flesta medellösa,
som ej kunde få full befrielse, i stället finge betala half afgift
och således komme att antingen undantränga lika många mindre bemedlade
eller ock framkalla ökning af sistnämnda förmögenhetsgrupp. Under
sådana förhållanden måste hvarje begränsning af befrielserna till en för
alla läroverk lika procent blifva ojämt verkande samt leda till utestängning
från studiebanan af åtminstone en del af de i ekonomiskt afseende
mindre gynnsamt lottade lärjungarna. Och saken skulle föga hjälpas
därigenom, att olika befrielseprocent medgåfves för olika grupper af
läroverk.

Kommittén utgår därför ifrån den förutsättningen, att befrielserna
icke borde inskränkas till viss procent, och beräknar, att, med en terminsafgift
af 20 kronor för lärjungarna i realskolor för gossar (samt i Haparanda
saraskola) och 30 kronor för gymnasiets lärjungar, resultatet för statsverket
skulle blifva en årlig inkomst af 428,250 kronor.

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

Kommittén har äfven upptagit frågan om lindring i afgiften för
bröder och för denna frågas utredning insamlat uppgifter. Skulle sådan
lindring medgifvas, kunde den enligt kommitténs mening, om den skulle
blifva till afsevärd lättnad för fäder, som hade flera söner i samma läroverk,
svårligen göras mindre än i Finland, där half afgift betalades för
alla utom den äldste brodern. Med tillämpning af denna grundsats på det
miltal bröder, som höstterminen 1899 funnits vid läroverken, skulle lindring
ifrågakomma för 1634 fullt betalande och 577 hälft betalande samt
terminsafgifternas belopp minskas med 43,400 kronor eller till 384,850
kronor.

Då frågan om terminsafgifter till statsverket framträda yttrar
kommittén, hade detta, såsom den föregående historiska öfverblicken visat,
vanligen skett i samband med förslag om löneförbättring för läroverkens
lärare, d. v. s. den hade framträdt som en angelägenhet, tillhörande statsregleringen.
Såsom en sådan komme den ej under kommitténs ompröfning,
då kommittén ej torde hafva befogenhet att döma öfver dylika
spörsmål.

Men terminsafgiftsfrågan vore ock en principfråga af social och
pedagogisk natur. Det vore från synpunkten häraf, som den i allmänhet
blifvit dryftad och som kommittén funnit sig böra upptaga den till behandling.
De skäl, som från denna synpunkt kunde framställas, talade
dels för, dels mot de ifrågavarande afgifterna. För sin del hade kommittén
efter omsorgsfull pröfning stannat vid den uppfattningen, att, för så
vidt frågan om terminsafgifter betraktades såsom en social och pedagogisk
principfråga, med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande
förhållanden, men utan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande
behof af inkomst, de skäl, som talade mot de ifrågasatta afgifterna,
vore väsentligen starkare än de skäl, som anfördes till deras förmån.

Att frågan om terminsafgifter i ett land med utveckladt skolväsen
men begränsade tillgångar äfven måste betraktas ur statsregleringssynpunkt,
vore, yttrar kommittén, nödvändigt, men icke lyckligt. Ur statsregleringssynpunkt
hade dessa afgifter motiverats redan då de föreslagits af 1879
års löneregleringskommitté. Och ginge man till de sista tillfällena, då frågan
förelegat i riksdagen, syntes denna motivering vara den, som öfverlefvat
de andra skäl, som därjämte försökts för att styrka förslaget. Om statskassan
ej förmådde att bestrida utgifterna för den föreslagna nya lönestaten
utan att samtidigt erhålla den inkomst, som skulle inflyta genom till
statsverket ingående terminsafgifter, då måste, enligt kommitténs mening,
dessa afgifter införas. Ty den skada, som skulle förorsakas våra allmänna
läroverk och därmed hela den andliga odlingen i vårt land genom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 197

ett ytterligare förlängande af det dåliga ekonomiska tillstånd, hvari dessa
läroverks lärarekår befunne sig, syntes kommittén afgjordt vara större än
skadan af de verkningar, som de nya afgifterna skulle medföra. Men att
yttra sig om statskassans behof eller tillgångar vore icke kommitténs sak.
Kommittén ville däremot uttala såsom sin mening, att, därest terminsafgifter
för löneregleringens skull blefve införda, man då icke måtte föreställa
sig, att man vunnit en fördel genom att bereda sig en annan, utan
borde hafva klart för sig, att man vunnit en fördel genom uppoffring af ett
förhållande, som allt hittills varit till gagn för vår kultur och till heder
för vårt land. Därför ansåge sig kommittén icke böra föreslå införandet
af till statsverket ingående terminsafgifter vid de allmänna läroverken.

Emellertid har kommittén, såsom jag redan i annat sammanhang
nämnt, föreslagit, att vid samskolorna skulle införas terminsafgifter att
ingå till kommunens kassa. Till stöd härför har kommittén hufvudsakligen
anfört följande. Höjningen af elevafgifterna vid gosskolorna i det
fall, då den kunde ställas i verkligt samband med och direkt göras till
medel för en åtgärd till förmån för den kvinnliga undervisningen, ägde
ett skäl, som syntes kommittén förtjäna särskildt afseende. Ty den
kvinnliga undervisningens rätt till omvårdnad vid sidan af den manliga
vore i själfva verket obestridlig, och dess behof af ökadt understöd från
statens sida torde vara uppenbart. Också hade kommittén inom det begränsade
område, där, genom de båda intressenas förening till ett, en
borgen för ofvan sagda villkors uppfyllande varit möjlig att erhålla,
nämligen inom den af kommittén föreslagna samskolan, gifvit erkännande
åt nämnda skäl och trots sina principiella betänkligheter föreslagit terminsafgifter,
hvilka för gossarna komme att öfverstiga, men för flickorna
att understiga deras nuvarande, på det sätt att kostnaderna blefve lika
för samskolans manliga och kvinnliga lärjungar. Att icke likställa de
båda lärjungekategorierna inom samskolan i fråga om terminsafgifter
vore att på ett betänkligt sätt bryta med själfva samundervisningens
idé. Beträffande terminsafgifterna vid samskolor borde märkas, att de
till sin natur väsentligen skilde sig från de ifrågasatta nya afgifterna vid
de allmänna läroverken för gossar. Den del af dem, som ej på vanligt
sätt och med vanligt belopp tillfölle skolans kassor, skulle nämligen icke
ingå till statsverket, utan till vederbörande kommun och utgöra ett bidrag
till densammas omkostnader för skolan. Kollektivt tagna blefve föräldrarnas
kostnader icke större å en ort med samskola än å en ort med
särskolor. För den motivering kommittén i öfrigt anfört för sin ståndpunkt,
torde jag få hänvisa till Betänkandet sid. 562—578.

198

Reserva tioner.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Mot kommitténs beslut i fråga om terminsafgifter har reservation
afgifvits af Ernst Carlson, med hvilken P. E. Lindström instämt, samt af
Nils Höjer och af Oscar Larsson.

Reservanten Carlson anför bland annat följande. Af den historik,
kommittén rörande terminsafgifternas uppkomst och utveckling lämnat,
framginge, hurusom hvarje gång frågan om en lönereglering för lärarna
vid de allmänna läroverken i senare tider förelagts riksdagen,
eller fyra gånger efter år 1882, från hvilket år den nuvarande lönestaten
väsentligen ledde sitt upphof, regeringen funnit sig föranlåten att föreslå,
det medel delvis skulle beredas genom till statsverket ingående afgifter
utöfver de obetydliga, som nu terminligen betalades till läroverkens
kassor. Då löneregleringsfrågan alltjämt af andra anledningar fallit, hade
det ingen gång kommit till ett beslut af riksdagen i fråga om de föreslagna
terminsafgifterna. Men väl hade bägge kamrarna, hvar för sig,
upprepade gånger principiellt uttalat sig i samma riktning som 1882
års statsutskott, hvilket ansett rätt och skäligt, att personer, som befunne
sig i den ekonomiska ställning, att de kunde bekosta eller i allt fall bidraga
till utgifterna för sina barns undervisning, icke erhölle denna undervisning
så godt som för intet af staten, en grundsats, enligt reservantens
mening så uppenbart riktig, att den näppeligen borde kunna af någon
bestridas.

Kommittémajoritetens beslut i frågan hade emellertid icke hindrat
densamma att i annat sammanhang tillstyrka, att vid läroverk, som skulle
ombildas till samskolor med kommunala bidrag, vederbörande kommun
måtte äga rätt att af sainskolans icke medellösa lärjungar utöfver nuvarande
skolafgifter uppbära en terminsafgift af högst 20 kronor. Reservanten
ville skarpt framhålla den påtagliga olikhet i ekonomiska förmåner,
som måste uppstå, om vid somliga läroverk, nämligen samskolorna, höjda
terminsafgifter pålades lärjungarna utöfver de hittills vanliga, medan vid
de öfriga inga dylika afgifter skulle få förekomma. Ty det teoretiska
resonemang, som läge till grund härför, nämligen att de höjda afgifterna
från de förra läroverken skulle inflyta till kommunens kassa och icke till
statsverket, torde icke komma att spela någon som helst roll hos den
allmänhet, som skulle betala afgifterna, och som ganska litet torde fråga
efter, till hvilken kassa dessa ingöte, men strängt torde hålla på att alla,
som hade barn i läroverken, behandlades efter samma norm.

Hvad frågans principiella del beträffade, hade enligt reservantens
mening värdet af den s. k. afgiftsfria undervisningen, hvilken ofta prisats
såsom ett ärofullt särdrag för Sverige, blifvit åtskilligt öfverskattadt. Ty
äfven om det vore att betrakta såsom stora och socialt värdefulla fördelar,

199

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5)0.

att studievägen hos oss stått öppen äfven för den fattigaste, ocli att dagakarlens
och landshöfdingens son i statsläroverken kunnat sitta sida om
sida på skolbänken, så vore därför icke sagdt, att ej dessa fördelar med
den ekonomiska utveckling vårt land numera uppnått stode att vinna också
under ett klokt afvägdt afgiftssystem. Den s. k. fria undervisningen,
hvilken, såsom bekant, ganska väl låtit sig förena med afgifter till åtskilliga
kassor, om blott dessa ej betecknades som statens, hade för öfrigt
äfven haft sina skuggsidor, framträdande bland annat i en dåligt aflönad
lärarekår och alltför lätt tillfälle för personer, som därtill vore obekväma,
att tränga sig fram på studiebanan, o hvarigenom det litterära proletariatet
ofta på sorgligt sätt rekryterats. A skolans område skulle på eu gång de
sociala och de ekonomiska intressena bäst tillgodoses, om folkskoleundervisningen,
som för en viss ålder måste vara obligatorisk, med fulla händer
bjödes alla medborgare gratis, men den högre undervisningen, som vore
frivillig och endast kunde komma ett mindretal till del, tillhandahölles för
billigt pris och med rätt till befrielse från hela eller en del af afgiften
för de lärjungar, som vore både begåfvade och mindre bemedlade.

Om staten, som gåfve hufvuddelen af lärarelönerna, kommunen, som
gåfve tomt och lokal åt läroverket, samt de enskilde, som hade barn där
intagna — de sistnämnda genom afgifter i mån af förmåga — hvar för
sig lämnade bidrag till upprätthållande af den högre undervisningen, så
borde utgifterna för densamma bli lämpligast fördelade och läroverkens
arbete komma att följas med möjligast allmänna intresse i landet.

Största svårigheten vid afgörandet af frågan om terminsafgifterna
läge utan tvifvel i att utfinna eu fullt rättvis norm för att afväga befrielse
åt de medellösa och kanske än mer nedsättning i afgiften åt de
mindre bemedlade lärjungarna. En statistisk utredning, som i detta afseende
af kommittén verkställts, visade, att behofvet af befrielse från och
nedsättning i afgiften vore ganska olika fördeladt på olika orter och vid
olika slag af läroverk. De invändningar, hvilka på grund häraf gjorts
mot det procenttal för befriade, som hittills vanligen lagts till grund för
Eders Kungl. Maj:ts förslag, och hvilka ytterligare med stöd af de inhämtade
uppgifterna kunde göras mot snart sagdt hvilket procenttal som helst, hade
öfvertygat reservanten om att ett sådant procenttal vore olämpligt och ej
borde uppställas som norm. Ty lika visst som han vore öfvertygad om,
att väl afvägda afgifter vore ägnade att främja föräldrarnas intresse för
skolan, att motverka odågors inträde på studiebanan och att underlätta
uppkomsten af enskilda läroverk, lika litet ville han medverka till genomförande
af ett system af afgifter, som genom alltför strama villkor för befrielse
måhända uteslöte en del begåfvade men medellösa ynglingar från

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

tillfil.Het
erbjöde. Att så ej behöfde bli förhållandet, om saken klokt inrättades,
visade erfarenheten från andra länder och ej minst från Norge, som ej
kunde sägas vara ett rikare land än vårt och där afgifterna i statsskolorna,
liksom äfven i Danmark, utan men för den nationella kulturen dock länge
varit högre än de, som hos oss ifrågasattes.

Nu hade emellertid inom kommittén utarbetats ett på — såsom det
syntes särdeles väl afvägda grunder fotadt förslag om terminsafgifter,
något högre för gymnasiet och lägre för realskolan, samt med det betydelsefulla
tillägget om en af hvarje procenttal obegränsad rätt till befrielse
och nedsättning i afgiften för alla de lärjungar, hvilka af en sakkunnig
och opartisk, för ändamålet särskildt tillsatt nämnd förklarades såsom medellösa
eller mindre bemedlade däraf vara i behof. Härvid skulle äfven
tillfälle gifvas att taga hänsyn till så viktiga och för bedömandet af vederbörande
målsmans betalningsförmåga ofta afgörande omständigheter som
huruvida en lärjunge hade sin bostad inom eller utom läroverksstaden, om
två eller flera syskon från samma hem besökte läroverket in. m. Sådana
och andra individuella förhållanden skulle ifrågavarande nämnd enligt en
af Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion äga att taga i öfvervägande
vid utöfvande af sin bestämmanderätt öfver afgifterna. Då omförmälda
förslag synts innebära en god utgångspunkt för frågans lyckliga lösning,
instämde reservanten i de slutyrkanden, hvilka framställts i N. Höjers
vid betänkandet fogade reservation rörande terminsafgifterna, dock så att
han ansåge, att de utöfver de hittillsvarande pålagda afgifterna för manliga
och kvinnliga lärjungar vid samskolor med kommunala bidrag borde
bestämmas till samma belopp, likasom vid öfriga realskolor ej öfverstigande
20 kronor, och att dessa afgifter vid nämnda skolor odelade borde
tillfalla kommunens kassa.

Reservanten Höjer framhåller bland annat följande. Fem gånger hade
Eders Kungl. Maj:t föreslagit höjda terminsafgifter till statsverket i sammanhang
med en ny lönereglering för lärarna, och tre gånger hade bägge kamrarna
i princip uttalat sig för saken. En gång (år 1890) hade kamrarna
i det närmaste varit ense äfven i detaljerna, och en gång (år 1892) hade
bägge kamrarna bifallit Eders Kungl. Maj:ts förslag. Skulle man nu slå
in på en ny väg, så måste man antingen visa, att statsmakterna varit inne
på en orätt väg, eller ock att något sedan dess inträffat, som påkallade
andra åtgärder. Kommitténs majoritet hade icke påstått det senare och
kunde så mycket mindre visa det förra, som den undandragit sig att behandla
frågan om terminsafgifter till statsverket i hela dess vidd.

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Kommittén sade sig betrakta frågan såsom eu social och pedagogisk
principfråga, med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande
förhållanden men utan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande
behof af inkomst. Då emellertid statsverkets behof af inkomst läge till
grund för alla afgifter till staten, af hvad namn och beskaffenhet de vara
måtte, så vore det icke lätt att förstå, huru en dylik fråga ens kunde
diskuteras, utan att man toge hänsyn till dess statsekonomiska sida.

I fråga om terminsafgifter vid sarnskolorna vore reservanten långt
ifrån att instämma i kommitténs åsikt, att man skulle på ett betänkligt
sätt bryta med själfva samundervisningens idé genom att nu medgifva
olika afgifter för gossar och flickor vid statens samskolor. Tvärtom ansåge
han detta under nuvarande förhållanden vara en naturlig och själfklar
sak. Så länge flickskolornas styrelser hade rätt att bestämma sådana terminsafgifter,
som de ansåge för ortens förhållanden passande, borde en
sådan rätt också tillkomma de kommuner, som erhölle statssamskolor med
kommunala bidrag. Ty dessa statssamskolor hade ju sin egentliga grund
i en af ekonomiska skäl företagen sammanslagning mellan statens gossläroverk
och ortens flickskola, och lika litet som undervisningen för närvarande
lede det allra minsta däraf, att vissa lärjungar betalade tre afgifter,
andra två och andra en, lika litet torde samundervisningen mellan gossar
och flickor taga någon skada däraf, att kommunen tilläfventyrs bestämde
högre afgifter för flickorna, än staten uppbure af gossarna.

Angående reservantens motivering i öfrigt torde jag få hänvisa till
Betänkandet sid. 793—799. Reservanten föreslår:

att — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen för
lärarna fastställes — manlig lärjunge, som är inskrifven vid en statens
realskola eller samskola, samt kvinnlig lärjunge vid Haparanda samskola
skall förutom nu utgående afgifter från och med vårterminen 1905 för
hvarje termin erlägga till statsverket 20 kronor;

att lärjunge, som är inskrifven vid ett högre läroverks gymnasium,
skall förutom nu utgående afgifter från och med vårterminen 1905 för
hvarje termin erlägga till statsverket 30 kronor;

att befrielse från nämnda afgifter må kunna beviljas lärjungar, som
visa fallenhet för studier, flit och godt uppförande samt äro medellösa;

att befrielse från afgiftens halfva belopp må kunna beviljas lärjungar,
som visa fallenhet för studier, flit och godt uppförande samt äro mindre
bemedlade;

att befrielser från stadgade afgifter genom röstpluralitet skola bestämmas
af en nämnd, bestående af 5 ledamöter, nämligen läroverkets
rektor såsom ordförande, ett af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
Bill. till Piksd. Prof, 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 28

202

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50.

förordnadt kronoombud, klassföreståndaren för den klass eller afdelning,
som frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt en af läroverksstadens
kommunalstyrelse och en af vederbörande landsting vald ledamot;

att Eders Kungl. Maj:t måtte utfärda en instruktion för de allmänna
läroverkens uppskattningsnämnder;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter skall verkställas på utsatt
tid minst 14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade
befrielserna och senast 8 veckor efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående'' afgifterna skall redovisas
af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret,
för vårterminen före juni månads och för höstterminen före december
månads slut;

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade avgifter,
skall från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften
blifvit gulden;

att lärjunge, som bevistat allmänt läroverk, skall, om han söker inträde
vid annat allmänt läroverk, med intyg styrka, att han ej vid det
läroverk han lämnat häftar i skuld för oguldna terminsafgifter; samt

att terminsafgifter af flickorna vid statens samskolor — utom
Haparanda — skola bestämmas af vederbörande kommunalstyrelse och
ingå till kommunens kassa, och att uppdraget att besluta om befrielser
från dessa afgifter må kunna af kommunalstyrelsen öfverlämnas åt samma
nämnd, som bestämmer om befrielser för gossarna.

I detta yrkande instämmer reservanten Oscar Larsson i hufvudsak med
reservanten Höjer. Dock syntes det honom skäligt, att de föreslagna
terminsafgifterna af lärjungar i de blifvande samskolorna icke vare sig
af gossar eller flickor borde ingå till statsverket utan skulle tillfalla
vederbörande kommun och utgöra ett bidrag till dess omkostnader för
skolan. Det syntes honom nämligen alltför mycket strida mot samskolans
idé, att, medan afgifterna af flickor skulle tillfalla kommunen, afgifterna
af gossar skulle tillfalla statsverket.

T de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena hafva emot
införandet af terminsafgifter yttrat sig 1 läroverksdirektion och 10 läroverkskollegier.
För införande af terminsafgifter, med eller utan anslutning
till viss reservant, hafva uttalat sig 1 läroverksdirektion och 8 läroverkskollegier.
I åtskilliga af de ingifna utlåtandena betonas, att om samskolorna
skola betungas med terminsafgifter, sådana böra införas vid samtliga
allmänna läroverk. För hvad i öfrigt af vederbörande myndigheter
anförts om terminsafgifter vid samskolorna, torde jag få hänvisa till den
utarbetade sammanfattningen.

203

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Såsom af den nu meddelade redogörelsen framgår, åro meningarnam^et^gZna
i denna fråga ganska delade. Att ett motstånd mot ökade terminsafgifter yttrande
måste finnas, torde vara helt naturligt, då det år fråga om att upphäfva
ett förhållande, som anses ha obestridlig häfd och dessutom är till ekonomisk
fördel för ett ganska stort antal samhällsmedlemmar. Dock förtjänar
uppmärksammas, att det principiella motståndet mot dylika afgifter, att
döma af den allmänna pedagogiska diskussionen i frågan, på senare tider
synes hafva aftagit i styrka.

I hufvudsak anslutande mig till den uppfattning af föreliggande
fråga, som uttalats af reservanterna inom kommittén och som öfverensstämmer
med den af Riksdagens båda kamrar vid föregående tillfällen
omfattade, anser jag mig böra särskildt erinra därom, att det här ej gäller
införandet af en alldeles ny art af afgifter, utan att, såsom flera gånger
påpekats, likartade afgifter alltid utgått och äfven för närvarande utgå vid
våra allmänna läroverk. Visserligen ha dessa afgifter, enligt hvad den
meddelade historiken utvisar, under olika tider användts till olika ändamål,
äfven till lärarnas aflöning; men denna omständighet torde, särskildt från
deras sida betraktad, som ha att erlägga afgifterna, vara af föga praktisk
betydelse. Funnes nämligen ej de nuvarande terminsafgifterna, måste ju
staten bestrida de omkostnader, som genom dem täckas, hvadan dessa
med- fog kunna anses såsom indirekt ingående till statskassan. Ser man
sålunda saken i dess historiska sammanhang samt sådan den i verkligheten
ställer sig och ej från ensidigt formella synpunkter, är det icke fråga om
öfvergång till ett för vårt land främmande system, om öfvergång från kostnadsfri
till betalad skolundervisning, utan endast om en förhöjning af de
nu utgående skolafgifterna. Lämpligheten af en sådan förhöjning synes
mig ej vara en fråga af principiell natur, på hvilken något allmängiltigt
svar kan gifvas. Allt beror enligt min mening på huru saken ordnas.

Det förslag, som framställts af reservanterna inom kommittén går
ut därpå, att lärjungarna med hänsyn till föräldrarnas förmögenbetsvillkor
skulle indelas i tre grupper, bemedlade, mindre bemedlade och obemedlade.
För lärjunge ur den första gruppen skulle terminligen, d. v. s. två
gånger om året, till statsverket erläggas full afgift, 20 kronor i realskolan
och 30 kronor å gymnasiet, för lärjunge ur den andra gruppen half afgift,

10 kronor i realskolan och 15 kronor å gymnasiet, för lärjunge ur den
tredje gruppen skulle ingen afgift erläggas. Som villkor för nedsättning
eller befrielse skulle erfordras fallenhet för studier, flit och godt uppförande.
Rätten till nedsättning och till befrielse skulle vara obegränsad.

För yngre bröder skulle erläggas hälften af afgiften för den äldste,
d. v. s. för lärjunge ur den första gruppen terminligen 10 kronor i real -

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

skolan och 15 kronor å gymnasiet, för lärjunge ur den andra gruppen 5
kronor i realskolan och 7 kronor 50 öre å gymnasiet. Vid den inom
kommittén uppgjorda beräkningen af terminsafgifternas belopp ha inkomstgränserna
för den mellersta gruppen satts till 1,500 och 3,000 kronor.
Men hänsyn skulle tagas ej blott till taxeringen, utan äfven till andra omständigheter,
såsom barnens antal i familjen, bostad inom eller utom läroverksorten,
lefnadskostnaderna på platsen o. s. v.

Enligt detta förslag skulle alltså barn af obemedlade föräldrar,
såvidt de vore väl begåfvade, flitiga och uppförde sig väl, ej alls beröras
af terminsafgifterna. En annan grupp, som jämväl skulle blifva så godt
som oberörd af de nya afgifterna, är de förmögnares. För dem skulle de
måttliga afgiftsbeloppen icke spela någon nämnvärd roll. Något mera
kännbar skulle terminsafgifternas inverkan blifva för mellangruppen. Men
denna inverkan skulle väsentligen reduceras genom den obegränsade rätten
till befrielse från eller till nedsättning i afgifterna äfvensom därigenom,
att hänsyn skulle tagas ej blott till taxeringen utan äfven till öfriga
kända på en familjs ekonomiska ställning inverkande omständigheter. Följden
af terminsafgifters införande skulle alltså väsentligen blifva den, att
obemedlade och mindre bemedlade lärjungar, som genom bristande fallenhet
och flit eller mindre godt uppförande gjorde sig oförtjänta af befrielse
eller nedsättning, skulle komma att från läroverken utsöndras.
Detta synes mig ej vara en omständighet, som kan åberopas mot förslaget.
Vidare skulle måhända några föräldrar komma att sätta sina
barn i folkskolan i stället för i det allmänna läroverket, och en eller
annan lärjunge, som saknade fallenhet för studier, skulle komma att tidigare
än eljest öfvergå till yrke eller näring. Härtill skulle, såvidt jag kan
öfverskåda förhållandena, de föreslagna terminsafgifternas inverkan hufvudsakligen
komma att inskränka sig. När nu kommittén kraftigt framhåller,
att dessa afgifter skulle komma att utöfva en afgjordt skadlig inverkan,
så har kommittén, som mig synes, gjort sig skyldig till en stark öfverdrift.

Vid bedömande af frågan om terminsafgifters lämplighet får man ej
förbise, att densamma kommit i ett helt annat läge, sedan folkskolan trädt
fram som ett viktigt led i vårt lands undervisningsväsen. Förr skulle terminsafgifters
införande för en eller annan kunnat medföra förlust af ordnad
skolundervisning. Så är ej förhållandet nu, då det allmänna kostnadsfritt
tillhandahåller skolbildning åt en och hvar.

Vidare har det ekonomiska välståndet i allmänhet ökats, så att staten,
äfven om måttliga terminsafgifter påläggas, ej behöfver befara, att
tillgången på ämbets- och tjänstemän skall tryta, eller att den högre bild -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 205

ningen skall blifva så litet spridd, att landets allmänna kulturnivå skulle
sjunka.

Om utgifterna för läroverken genom terminsafgifters införande kunde
nedbringas, så blefve det för staten lättare att genom utvidgning af mindre
läroverk och inrättande af nya läroverk tillgodose behofvet af högre bildning
å flera orter. Det synes mig uppenbart, att ett skolsystem med måttligt
betalad undervisning å flera orter är både rättvisare och för landet i
sin helhet förmånligare än ett system med så godt som afgiftsfri undervisning
å ett färre antal orter.

I betraktande af den mångfald nya bildningsbehof, som den moderna
utvecklingen skapat, — jag nämner exempelvis endast behofvet af handelsoch
annan yrkesutbildning — och åt hvilka staten nu ägnar ringa eller ingen
omvårdnad, synes mig fordran på afgiftsfri undervisning vid de allmänna
läroverken något ensidig. Njuggheten å ena sidan och frikostigheten å
den andra synes mig hvarken rättvis eller för landets utveckling gagnelig.

Då det nu är fråga om att åstadkomma en omfattande omorganisation
af de allmänna läroverken och en reglering af lärarnes löner, som
skulle väsentligen öka statens utgifter för den högre undervisningen, finner
jag tidpunkten vara inne att, såsom det skett vid åtskilliga föregående
tillfällen, då nya kraf för nämnda ändamål ställts på statskassan, framlägga
förslag om de ökade utgifternas utjämnande i någon mån genom
terminsafgifter, afsedda att ingå till statsverket.

Gifvetvis är af vikt, att de olägenheter, som kunna vara förbundna
med sådana terminsafgifter, måtte i största möjliga mån undanröjas. De
åtgärder, som blifvit af kommittén i dess utredning förutsatta och sedan
af reservanterna föreslagna, synas mig väl ägnade att främja ett sådant
syfte. Särskilt skulle den bestämmelsen, att befrielserna ej inskränkas
till ett visst procenttal, håfva den vid behandlingen af denna fråga ofta
uttalade farhågan, att en del medellösa eller mindre bemedlade lärjungar
skulle, sedan den för befrielse satta gränsen blifvit uppnådd, kunna uteslutas
från möjligheten att fortsätta sin skolgång. Genom ett dylikt medgifvande
har i själfva verket hela frågan kommit i ett så förändradt läge,
att de anmärkningar, som riktats mot föregående förslag om terminsafgifter,
väsentligen förlorat i kraft. Äfven den ifrågasatta nedsättningen i
afgift för bröder, som samtidigt åtnjuta undervisning vid samma läroverk,
finner jag mig böra förorda, enär den synes mig verka i samma
iktning.

Genom införande af terminsafgifter till lika belopp vid alla läroverk
undanröjes dessutom, såsom jag i fråga om läroverkens ombildning påpekat,
den olägenhet, som i de ingifna utlåtandena starkt betonats, näm -

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ligen att lärjungar vid samskolor och realskolor för gossar, därest kommitténs
förslag vunne bifall, skulle i detta afseende behandlas olika.

I likhet med reservanterna Carlson och Larsson anser jag vidare, såsom
jag redan i annat sammanhang uttalat, att samtliga de terminsafgifter,
som erläggas vid samskola med kommunalt bidrag, böra tillfalla vederbörande
kommun.

Beträffande de till statsverket ingående terminsafgifternas storlek anser
jag de af reservanterna föreslagna beloppen, 20 kronor för lärjunge i
realskola och 30 kronor för lärjunge å gymnasium, lämpligt afvägda.
Likaså instämmer jag med reservanterna i deras nyss relaterade förslag
om. inrättandet af uppskattningsnämnder, som enligt en af Eders Kungl.
Maj:t utfärdad instruktion skulle äga att bestämma öfver befrielser från
terminsafgifterna, äfvensom i deras förslag till närmare bestämmelser angående
afgifterna i öfrigt.

Vid de läroverk, som komma att indragas, böra gifvetvis, intill dess
sådant skett, terminsafgifter af lärjungarna erläggas enligt samma bestämmelser,
som gälla för öfriga läroverk, eftersom staten får vidkännas ökade
utgifter äfven för där anställda lärares aflöning. Enligt samma princip
bör vid de läroverk, som komma att ombildas till samskolor, under öfvergångstiden
så förfaras, att gossklasser, hvilka uteslutande bekostas af staten,
erlägga terminsafgifter till statsverket enligt för öfriga läroverk gällande
bestämmelser, under det att de nya terminsafgifterna i samskoleklasser,
allteftersom sådana upprättas, påläggas i öfverensstämmelse med hvad som
för samskolor blir stadgadt och ingå till kommunens kassa.

För utrönande af den inkomst, som de föreslagna terminsafgifterna
skulle tillföra statsverket, har kommittén infordrat uppgifter för höstterminen
1899 och med ledning af dessa beräknat, att nämnda inkomst skulle
för de högre läroverkens kl. 6—7 uppgå till 66,25 %, för samma läroverks
kl. 1—5 till 59,6 % och för de lägre läroverken till 53,8 % af hela det belopp,
som skulle hafva influtit, därest samtliga lärjungar betalat full afgift.
Dessa procenttal torde äfven kunna läggas till grund för beräkningen
af terminsafgifterna för år 1905. I fråga om lärjungeantalet har vid föregående
tillfällen, då införande af terminsafgifter ifrågasatts, antagits, att
dessa skulle åstadkomma en minskning af 10 % i lärjungeantalet. Tillämpas
nu de angifna grunderna på lärjungeantalet för höstterminen 1903 i
de af staten underhållna klasserna, hvilket är det senast kända, och tages
för öfrigt hänsyn till sådana förändringar, som kunna antagas vara genomförda
år 1905, skulle inkomsterna af terminsafgifterna blifva för de högre
läroverkens kl. 6—7 med en årsafgift af 60 kronor för 66,25 % af 4,N00
lärjungar 190,820 kronor, för samma läroverks kl. 1—5 med en årsafgift

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

af 40 kronor för 59,6 % af 8,531 lärjungar 203,380 kronor och för de
lägre läroverken med samma årsafgift för 53,8% af 3,684 lärjungar 79,270
kronor. Läggas härtill för den nyinrättade fjärde klassen i Arvika och
Varberg 870 kronor, så erhålles en slutsumma af 474,340 kronor för år
1905. Om denna summa bör dock anmärkas, att vid densammas beräknande
ingen hänsyn tagits till lärjungcantalets sannolika ökning under år
1904.

Från nämnda belopp bör emellertid afdrag göras på grund af nedsättningen
i afgift för bröder. Med ledning af de insamlade uppgifterna
och under förutsättning, att hvar och en af de yngre bröderna skulle betala
hälften så stor afgift som äldste brodern, har kommittén uppgjort en beräkning,
enligt hvilken för ett lärjungeantal af 15,193 afdraget skulle
uppgå till 43,400 kronor. Höstterminen 1903 hade emellertid lärjungeantalet
vuxit till 18,951, och under förutsättning, att brödernas antal
vuxit i samma förhållande, skulle afdraget för dessa uppgå till 54,250
kronor och inkomsten af terminsafgifterna sålunda kunna anslås till 420,090
kronor eller i rundt tal 420,000 kronor. Efter organisationens fullständiga
genomförande skulle beloppet af terminsafgifterna uppgå till i rundt tal
400,000 kronor. (Tabell VII, a).

På grund af det sålunda anförda och då frågan om upptagande i
riksstaten bland statsverkets inkomster af inflytande terminsafgifter torde
ankomma på föredragning af chefen för finansdepartementet, hemställer jag,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva:

att lärjungarna i de af staten helt och hållet bekostade klasserna af
de allmänna läroverken skola, förutom nu utgående afgifter, frän och med
vårterminen 1905, hvar för sig, terminligen till statsverket erlägga, i de fem
lägre klasserna och i den blifvande realskolan 20 kronor samt i de fyra
högre årsklasserna och i det blifvande gymnasiet 30 kronor; samt

att befrielse från eller nedsättning i dessa afgifter skall enligt de
närmare föreskrifter, som af Eders Kungl. Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af mig angifva grunder utfärdas, för hvarje läroverk bestämmas
af en uppskattningsnämnd, bestående af fem ledamöter, nämligen
läroverkets rektor såsom ordförande, ett af öfver ståthållareämbetet eller Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnadt kronoombud, klassföreståndaren
i den klass eller afdelning, som frågan i hvarje särskildt fall gäller,
samt två ledamöter, utsedda, i Stockholm af stadsfullmäktige och å öfriga
orter en af kommunalstyrelsen och en af vederbörande landsting.

208

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

Löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen.

Vid 1856—58 års riksdag lades, efter afskaffande af lärarnes rätt
att räkna dubbla prästerliga tjänstår, grunden till nuvarande lönereglering
för läroverkens lärare, och i sammanhang därmed höjdes årsanslaget till
läroverken med 526,707 rdr 80 öre rmt. Härvid yttrade statsutskottet, att
»såväl en skälig rättvisa som det allmännas väl synes i närvarande tid
särskildt påkalla en förbättring i de tjänstemäns villkor, hvilkas verksamhet
på en gång fordrar en så långsam och svår förberedelse och tillika är
af en så utomordentligt stor, ehuru icke alltid till fyllest bemärkt, vikt
för samhällets trefnad och utveckling».

Anslutande mig till detta uttalande, hvilket i våra dagar äger fullt
ut samma tillämplighet som för ett hälft sekel tillbaka, går jag nu att,
med stöd af föreliggande utredning och i samband med den föreslagna
läroverksorganisationen, inför Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till
ny löne- och pensionsreglering för lärarepersonalen vid de allmänna läroverken,
omfattande bestämmelser rörande: 1) adjunkters och lektorers aflöning,
2) rektorers aflöning, 3) öfningslärares aflöning, 4) samskolelärarinnors
aflöning, 5) extra ordinarie lärares aflöning samt 6) ordinarie
lärares pensionering.

Adjunkters och lektorers aflöning.

Löneförbätt- Af den redogörelse kommittén i detta afseende lämnat framgår, att

nderS<efter någon väsentlig ändring af de lönegrunder, som för adjunkter eller koloss.
leger och lektorer år 1858 fastställdes, sedan dess icke ägt rum. Enligt
dessa grunder skulle samtliga ämneslärare uppbära lön i fyra lönegrader,
börjande med 1,0< )0 kronor för adjunkt och 2,000 kronor för lektor, samt
hvarje följande lönegrad vara 500 kronor högre än den närmast föregående
och inträda efter respektive fem års väl vitsordad tjänstgöring. Efter
1858 ha emellertid åtskilliga löneförbättringar äfvensom dyrtidstillägg
förekommit och upprepade försök gjorts att åvägabringa en mera omfattande
lönereglering, hvarom ur kommitténs framställning i korthet må
anföras följande.

Vid 1862—63 års riksdag tillädes en femte lönegrad för adjunkter
och lektorer. Och vid 1874 års riksdag fingo samtliga ordinarie
ämneslärare, med villkor att de lärare, som hade rätt till ersättning för
indelt lön i spannmål, frånträdde denna rätt, 500 kr. mera i hvarje lönegrad.
För de lärare, som hade löner intill 3,500 kr., inträdde denna förhöjning
redan samma år den beslöts.

209

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Deri 3 maj 1878 uppdrog Eders Kungl. Magt med anledning af inkomna
ansökningar från lärarna vid rikets allmänna läroverk och seminarier
åt en kommitté af fem personer att utreda frågan om förbättring i
lärarnas lönevillkor samt afgifva förslag i ämnet, och den 17 maj 1879
afgaf denna kommitté ett betänkande med förslag till lönereglering, hvad
ämneslärarna beträffar, enligt följande hufvudgrunder:

a) att aflöningen skulle delas i lön och tjänstgöringspenningar;

b) att för adjunkter eller kolleger samt lektorer begynnelseafiöningen
måtte höjas med 1,000 kronor eller från 1,500 å 2,500 kronor till 2,500
ä 3,500 kronor, däraf 40 % eller resp. 1,000 och 1,400 kronor skulle blifva
tjänstgöringspenningar, men att lönegraderna skulle minskas från 5 till 4,
hvardera såsom förut genom 500 kronor och fem års tjänstgöring skild
från den föregående.

Löneförbättringens genomförande vid läroverken och pedagogierna
beräknades af kommittén skola i sin helhet medföra en ökad kostnad af
714,500 kronor, hvaraf, för den händelse ej någon lämpligare utväg skulle
finnas, 473,600 kronor beräknades kunna åstadkommas genom införande af
25 kronors terminsafgifter till statsverket.

Fem gånger, åren 1882, 1887, 1890, 1892 och 1898 har Eders Kungl.
Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition om lönereglering för läroverkens
lärare i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda kommittés förslag.
Men ifrågavarande propositioner ha, särskildt i följd af lönefrågans förknippande
med spörsmål af organisatorisk art, icke lyckats vinna Riksdagens
bifall. Erkännande det berättigade i lärarnes anspråk på en efter
omfattningen och vikten af deras tjänståligganden afpassad aflöning, har
Riksdagen emellertid allt sedan 1882 på extra stat såsom tillfällig löneförbättring
årligen beviljat ett belopp, motsvarande hälften af den af Eders
Kungl. Maj:t äskade ökningen eller för ämneslärare 500 kronor i hvarje
lönegrad utom den högsta, där ökningen blott utgjort 250 kronor. Vid 1898
års riksdag höjdes den tillfälliga löneförbättringen äfven för högsta lönegraden
till 500 kronor och har sedan dess årligen utgått med detta belopp.

Vid 1901 års riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t ett dyrtidstillägg
åt ämbets- och tjänstemän i allmänhet, och Riksdagen beviljade med anledning
däraf ett sådant för år 1901 med 10 procent å kontant aflöning,
dock högst 500 kronor, åt alla tjänstemän, som ej åtnjöte bostadsförmån
in natura och som ej taxerats till högre belopp än 7,000 kronor för inkomst
af arbete. Härigenom erhöllo läroverkens samtliga ämneslärare,
med några enstaka undantag, ett tillskott af 10 procent såväl å sin lagstadgade
lön som å den s. k. löneförbättringen. Beslutet om dyrtidstilllägg
för det löpande året förnyades vid 1902 och 1903 års riksdagar.

Bill. till Riksd. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 29

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Den aflöning, som i senare tider af ämneslärarna vid de allmänna
läroverken åtnjutits, inhämtas af följande

Öfversikt af adjunkters, kollegers och lektorers löneförmåner 1858—1903.

1 I År. ---	Adj unkts-	eller kollegalön.		Lek	t o r s 1 ö n
l:a löne- gr.	2:a löne- gr-	3:e löne- gr-	4:e löne- gr-	5:e löne- gr-	l:a löne- gr-	2:a löne- gr-	3:e löne- gr.	4:e löne- gr-	5:e löne- gr.
! 1858-1863 ........	1,000	1.500	2,000	2.500	_	2,000	2,500	3.000	3,500
1864-1873 .........	1,000	1,500	2,000	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000	3,500	4,000
1874 ..........	1,500	2,000	2,500	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500	3,500	4,000
1875—1882 .........	1,500	2,000	.2,500	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500	4,000	4.500
1883—1898 .........	2,000	2.500	3,000	3,500	3,750	3,000	3.500	4,000	4.500	4,750
1 1899—1900 .......	2,000	2,500	3,000	3,500	4,000	3,000	3,500	4.000	4,500	5,000
1901—1903 (inberäknadt dyr-tidstillägg)........	J-2,200	2,750	3,300	3,850	4,400	3,300	3,850	4,400	4,950	5,500

I detta sammanhang bör äfven erinras därom, att ämneslärarne, under
afvaktan på en tillfredsställande lönereglering och inrättande af ett tillräckligt
antal ordinarie platser, erhållit en småningom alltmer vidgad rätt att,
efter vunnen befordran, i och för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig
till godo vissa år, som de efter vunnen fullständig kompetens att till ordinarie
lärare utnämnas med nit och skicklighet vid läroverken tjänstgjort.
En sådan lönetursrätt medgafs redan från och med år 1861 extra lärare
och duplikanter för tjänstgöring utöfver fem år före genomförandet af 1858
års lönereglering. År 1863 fingo förutvarande vikarier enahanda rätt för
tjänstgöring före nämnda tidpunkt och extra ordinarie lärare, som aflagt
filosofie kandidatexamen, lönetursrätt för framtida tjänstgöring, utom för
de tre första åren. Denna lönetursrätt medgafs år 1878 åt filosofie kandidater
äfven för tjänstgöring före år 1864, men upphäfdes år 1890 för
dem,, som ej redan börjat komma i åtnjutande af sagda rätt. År 1877 erhöll
hvarje extra ordinarie lärare med full kompetens, hvartill hörde äfven profår
och undervisningsprof, lönetursrätt för sin tjänstgöring från och med året
näst efter det, då han blifvit kompetent, en lönetursrätt, som efter hand
kommit, att omfatta äfven lärare vid vissa enskilda läroverk, docenter,
seminarielärare och lektorgr vid sjökrigsskolan, allt dock med vissa villkor
och begränsningar. År 1890 utsträcktes denna rätt till lektorer, som
varit ordinarie adjunkter med lektorstjänstgöring och lektorskompetens.

21L

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Uridervisningsprofvet som villkor för lönetur är upphäfdt för adjunkter
från och med år 1895 och för lektorer från och med år 1902.

För att rätt kunna bedöma i hvad mån ämneslärarnes aflöningsförmåner
äro lämpligt afvägda eller icke, är emellertid en närmare kännedom åt deras befordrinasstudie-,
befordrings- och familjeförhållanden af nöden. Kommittén har därför
i dessa och andra hithörande afseenden låtit utföra eu på särskildt för den.
ändamålet infordrade uppgifter grundad undersökning, hvarur må meddelas
följande.

Äinneslärarna börja sina universitetsstudier vid en genomsnittsålder
af omkring 20 år, och under 1890-talet har medelstudietiden utgjort för
samtliga lärare omkring 7 V2 år, för lektorer omkring 9 år och för adjunkter
med blott adjunktskompetens omkring 6 år. Emellertid har genom
den högt uppdrifna konkurrensen ett stort antal aspiranter till adjunktsbefattningar
förmåtts aflägga högre examen, än gällande läroverksstadga
fordrar för behörighet till sådan befattning, och detta förhållande har under
den sista tiden blifvit allt vanligare. Häraf har blifvit en följd, att medelstudietiden
för adjunkter i allmänhet ej obetydligt öfverstigit den ofvan
angifna och för närvarande kan beräknas till minst 7 år. Lägger man till
de anförda studietiderna ytterligare ett år för profårstjänstgöringen, hvilken
numera i regeln försiggår först efter afslutade universitetsstudier,
erhåller man hela utbildningstiden för lärarekallet. Denna utbildningstid
blir således: för lärare i allmänhet omkring 8 V2 år, för lektorer omkring
10 år, för adjunkter med blott adjunktskompetens omkring 7 år och för
adjunkter i allmänhet omkring 8 år.

Under 1890-talet har inträdet på lärarebanan skett vid en medelålder
af omkring 30 år, och i flertalet fall först sedan behörighet att söka
ordinarie lärarebefattning vunnits; medelåldern vid förvärfvande af sådan
behörighet har under 1890-talets senare hälft varit omkring 30 72 år.
Emellertid har under den sista tiden endast undantagsvis inträffat, att en
nyblifven lärare lyckats omedelbart eller inom mycket kort tid erhålla
ordinarie befattning; de vid 1899 års slut befintliga extra ordinarie lärarne
hade nämligen en medeltjänstgöringsålder af mer än 5 år, och då deras
antal var mångdubbelt större än antalet platser, som under loppet af ett
år kunde blifva lediga, är klart, att flertalet bland dem icke förr än efter
ett eller annat års förlopp kunde hoppas erhålla ordinarie tjänst. Också
var för de adjunkter, som befordrats under 1890-talet, den extra ordinarie
tjänstgöringstiden i medeltal omkring 9 år, under det att för lektorerna
motsvarande tid var omkring 4 år. Till följd häraf har under 1890-talets
senare hälft medelåldern vid befordran varit inemot 40 år för adjunkter,
under det den varit omkring 37 år för lektorer. Här kan också en högst

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

betydlig stegring under loppet af de sista årtiondena konstateras. Under
1870-talets förra hälft var nämligen befordringsåldern för adjunkter omkring
29 år och för lektorer omkring 31 V2 år, medan den extra ordinarie
tjänstgöringstiden var för adjunkterna omkring 3 V2 år och för lektorerna
omkring 2 år. Det förtjänar kanske påpekas, att den anmärkta stora stegringen
af utnämningsåldern under 1890-talets senare hälft icke uteslutande
beror på de tröga befordringsförhållandena, utan till en del också på nådiga
kungörelsen den 22 mars 1895, genom hvilken längden af föregående
väl vitsordad tjänstgöring tillädes större betydelse än förut vid utnämning
till adjunktsbefattning. Icke desto mindre var vid 1899 års slut de extra
ordinarie lärarnas medelålder omkring 35 V2 år, och bland dem funnos
så. många gamla lärare, att, om man genast utnämnt de 30 äldsta till
adjunkter, deras befordringsålder skulle hafva varit i medeltal mera än
47 år.

Den långa extra ordinarie tjänstgöringen har emellertid icke varit
alldeles gagnlös för lärarne, sedan de en gång blifvit ordinarie, enär en
stor del däraf räknats dem till godo för uppflyttning i högre lönegrad.
Medan under 1870-talet adjunkterna fingo sig tillgodoräknadt i medeltal
knappt V2 år och lektorerna föga mera, utgjorde under 1890-talet motsvarande
tid för adjunkterna mer än 5 år, hvilket i realiteten betyder, att
de i genomsnitt hoppat öfver den första lönegraden och omedelbart inträdt
i den andra, samt för lektorerna omkring 2 år. Verkan häraf visar sig
också i fråga om lärarnes fördelning på olika lönegrader. Vid 1899 års
slut funnos nämligen bland adjunkterna i första lönegraden blott 5 %, men
i femte lönegraden 41 %, under det för lektorerna motsvarande procenttal
voro 12 och 34.

Till följd af stegringen i befordringsåldern har de ordinarie lärarnes
medelålder allt mer och mer ökats och utgjorde vid 1899 års slut
omkring 50 år såväl för lektorer som för adjunkter. Omkring 3A af samtliga
lärare befunno sig i åldern 40—60 år, och af adjunkterna tillhörde
mer än hälften åldern 50—60 år. Längden af den ständigt ökade extra
ordinarie tjänstgöringen beror i väsentlig mån därpå, att sedan ett par
årtionden tillbaka dels ett antal ordinarie platser stått obesatta, dels ett
mycket stort antal extra lärare varit anställda, och i båda dessa afseenden
skulle genom antagande af kommitténs förslag en väsentlig förändring
inträda. Visserligen skulle äfven hädanefter komma att finnas ett ej obetydligt
antal extra ordinarie lärare, som vikarierade dels å ledig plats dels
för tjänstlediga ordinarie lärare, och deras antal har af kommittén enligt
angifna grunder beräknats till omkring 120, men däremot skulle extra
lärare endast i undantagsfall blifva behöfliga, och beräknade man år -

213

Kungl. Majita Nåd. Proposition N:o .50.

liga antalet sådana fall till omkring 30, skulle hela antalet extra ordinarie
lärare blifva omkring 150. A andra sidan skulle årligen omkring 30
tjänster vara att tillsätta med extra ordinarie lärare, så att den extra ordinarie
tjänstgöringen i medeltal skulle blifva omkring 5 år.

1 fråga om de vid 1899 års slut befintliga lärarnes civilstånd märkes,
att bland lektorerna 24 %, bland adjunkterna 31 % och bland de extra
ordinarie lärarne 76 % voro ogifta; änklingar voro bland lektorerna 4 %
och bland adjunkterna 3 %. För dem, som gift sig under 1890-talets
senare hälft, var medelåldern vid äktenskapets ingående bland lektorerna
något mer än 36 år och bland adjunkterna inemot 40 år. Ifrågavarande
medelålder har visat eu tendens att tämligen stadigt ökas och därvid hållit
sig ungefär i jämnhöjd med medelåldern vid utnämningen. Gifta före utnämningen
voro bland lektorerna 29 %, af hvilka dock mer än hälften
varit adjunkter eller universitetsdocenter, och bland adjunkterna 20 %. Af
de öfriga gifta lärarne hade flertalet ingått äktenskap under de närmaste
åren efter utnämningen, men ett afsevärdt antal först sedan de varit ordinarie
lärare i 6 eller flera år. Medeltalet barn utgjorde vid 1899 års slut
2,8 för de gifta lektorerna, 2,3 för de gifta adjunkterna och 0,8 för de
gifta extra ordinarie lärarna, af hvilka det öfvervägande flertalet dock ingått
äktenskap först under 1890-talets sista hälft.

Med stöd af de uppgifter rörande lefnadskostnaderna under åren
1889—1898, som genom läroverkens rektorer erhållits, och särskild! genom
bearbetning af 514 årskonton för ifrågavarande tioårsperiod, meddelade af
62 adjunkter och 31 lektorer, bosatta i 45 olika städer, har kommittén
funnit, att årliga utgifterna under nämnda period i medeltal öfverstigit löneinkomsterna
med nära 1,000 kronor för en adjunkt och öfver 1,100 kronor
för en lektor, oaktadt utgifter för ränta och amortering å skuld ej
medräknats. Bristen har i stor omfattning måst fyllas väsentligen genom
extra arbete.

På grund af nämnda och af från annat håll meddelade uppgifter
har kommittén vidare uppgjort följande

Beräkning för gift adjunkts lefnadskostnader under de första åren

af hans äktenskap.

Hyra1 ..................... 450 kronor.

Mat1 2 ..................... 1,000 >

1 För 3—4 rum med kök. — Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 hyran för 4
rum och kök i medeltal 538 kronor.

2 Matens kostnad för person, utan skillnad på olika hnshållsmedlemmar, var 1898 för adjunktshushåll
253, för rektorshushåll vid mindre läroverk 270 och för lektorshushåll 287 kronor.

214

Kommitténs

förslag.

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 50.

Kläder och skodon............... 400 kronor.

Möbler och husgeråd..............100 >

Bränsle och lyse1................150 >

Löner1 2.....................150 >

Hälso- oeh sjukvård............... 75 »

Anke- och pupillkassa.............. 70 >

Utskylder3...................180 »

Försäkringsafgifter...............100 »

Böcker, tidningar m. m..............100 >

Öfriga utgifter................. 225 »

Summa 3,000 kronor.

I denna summa äro ej inräknade utgifter till ränta och amortering
å skulder, ej heller till pensionsafgift.

I tabellarisk uppställning har kommittén slutligen äfven lämnat en
öfversikt af vissa andra ämbetsmäns löneförmåner i vårt land och afläroverkslärares
löner i andra länder. Emellertid har kommittén funnit, att
någon omedelbar jämförelse här hvarken kan eller bör göras. Ty å ena
sidan intoge de svenska läroverkslärarna med sina fem lönegrader och sin
rätt att räkna lönetur före befordran en viss undantagsställning. Och å
andra sidan inverkade på bedömandet flera viktiga men i de flesta fall svårberäkneliga
omständigheter, såsom studie- och tjänstgöringstidens längd,
tillfälle till sportler eller biinkomster, lefnadsomkostnaderna på olika orter,
hvilka hos oss i allmänhet vore högre än i de flesta andra europeiska länder,
m. m. Under sådana förhållanden kunde inga bindande slutsatser dragas
ur jämförelser mellan svenska och utländska förhållanden. Men påpekas
borde, att, medan statsläroverkens lärare förut i fråga om aflöning
ganska allmänt varit tillbakasätta för tjänstemän af motsvarande utbildning,
hade under de senare åren i detta afseende i flera länder ett omslag
inträffat. Detta vore särskilt fallet i Tyskland, där ifrågavarande lärare
redan i mer än halfva antalet stater uppnått likställighet med domare i
första instansen.

I sitt förslag till ny lönereglering för lårarne vid de allmänna läroverken
hemställer kommittén,

1 Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 medelpriset för nyfamn ohnggen björkved
23 kronor.

2 Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 årslönen för en tjänarinna i medeltal
140 kronor.

3 Enligt rektorernas uppgifter för 64 orter uppgingo i medeltal samtliga år 1899 erlagda utskylder
till 5,95 gånger bevillningens belopp; för en lön af 3,000 kronor skulle alltså medeltalet utgöra 178
kronor 50 öre.

215

Kungl. Maj:tf! Nåd. Proposition N:o 50.

1) i fråga om adjunkts aflöning:

att adjunkts lön i första lönegraden jämte tjänstgö ringspenningar

bestämmes till 3,000 kronor;

att fyra lönegrader fastställas, nämligen å 3,000, 3,500, 4,000 och

4.500 kronor;

att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl
vitsordad tjänstgöring; och

att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad bestämmas till 1,500
kronor.

2) i fråga om lektors aflöning:

att lektors lön i första lönegraden jämte tjänstgöringspenningar bestämmes
till 4,000 kronor;

att fyra lönegrader fastställas, nämligen å 4,000, 4,500, 5,000 och

5.500 kronor;

att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl
vitsordad tjänstgöring; och

att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad bestämmas till 1,900
kronor.

Vid motiveringen af detta förslag anför kommittén till en början de
skäl, som förmått densamma att frångå de af Eders Kungl. Maj:t år 1898
föreslagna aflöningsbeloppen. Dessa hade i all hufvudsak varit lika med
dem, hvilka redan 1878 års löneregleringskommitté föreslagit och hvilka
framlagts i nådiga propositionen till 1882 års riksdag. Vid sistnämnda
riksdag hade statsutskottet erinrat därom, att löneregleringar någon tid
förut ägt rum för flertalet öfriga tjänstemän, men icke för lärarna vid
de allmänna läroverken, och att i följd häraf lönebeloppen för dessa senare
i allmänhet voro lägre. Att detta förhållande påkallade rättelse, ansåge
utskottet uppenbart. Den utredning rörande lefnadskostnader m. m., på
hvilken ifrågavarande förslag hvilat, hade verkställts af 1878 års löneregleringskommitté
och måste således nu anses föråldrad. Det hade därför
varit nödvändigt att verkställa förnyade undersökningar öfver sådana
förhållanden, som kunde inverka på frågan om lärarekårens skäliga aflöning.
Härvid hade kommittén kommit till den öfvertygelsen, att, såsom
man på förhand kunnat vänta, de belopp, som redan då, för 20 år sedan,
af Eders Kungl. Maj:t ansetts nödiga för att åstadkomma en välbehöflig
förbättring af lärarekårens ekonomiska ställning, icke längre kunde anses
tillfyllestgörande, allra helst som man vid en så långe uppskjuten och så
erkändt behöflig lönereglering ej borde inskränka sig till det minsta möjliga,
utan afväga beloppen så, att icke behof af en ny reglering kunde
väntas inom kort göra sig gällande.

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

En jämförelse mellan lönebeloppen enligt 1898 års förslag och dem,
som genom Riksdagens beslut om dyrtidstillägg för de senaste åren kommit
lärarne till del, visade ock, att ett stort antal ämnes- och öfningslärare
genom dyrtidstilläggen fått högre aflöning, än de skulle erhållit,
om nämnda förslag bifallits, en omständighet, som syntes kommittén innebära
ett erkännande af behöfligheten af en åtminstone delvis större löneförbättring
än den år 1898 föreslagna. Ett annat skäl för kommittén att
ej som sitt upptaga nämnda förslag läge däruti, att Riksdagen tydligt
uttalat sig för sådan ändring i pensionsvillkoren för lärarne vid de allmänna
läroverken, att dessa blefve förpliktade att bidraga till sin
pensionering. Genom detta åläggande skulle nämligen högsta lönegradens
adjunkter och lektorer, hvilkas lön enligt nämnda förslag icke
skulle höjas, till och med få den lön, som de före dyrtidstilläggets beviljande
åtnjutit, minskad med pensionsafgiftens belopp.

Af särskild vikt hade det synts kommittén vara, att lärarens lön
öppnade möjlighet för honom att inträda i äktenskap, så snart hans blifvande
verkningskrets blifvit bestämd genom hans befordran till ordinarie
tjänst. Ty om det i allmänhet af sociala och etiska grunder vore önskvärdt,
att tjänstemän vore så aflönade, att de kunde gifta sig, så gällde
detta företrädesvis om ungdomens uppfostrare. Såsom af kommittén framhållits,
hade giftermålsåldern för lärarna under senare tider visat en tendens
att tämligen stadigt ökas, detta till väsentlig del beroende på det
otillräckliga antalet ordinarie platser och den därmed sammanhängande
stegringen af medelåldern vid befordran till ordinarie tjänst. Äfven om
det kunde förväntas, att dessa missförhållanden framdeles i afsevärd mån
komme att undanröjas, vore dock antagligt, att en tid af omkring fem
år komme att förflyta, innan en lärare erhölle ordinarie anställning. Toges
härtill i betraktande längden af den föregående studietiden, som företrädesvis
på grund af stark konkurrens blifvit högt uppdrifven, vore sannolikt,
att äfven med inträdande af mera normala förhållanden i afseende
på de ordinarie platsernas antal lärarnes medelålder vid befordran i allt
fall komme att bli jämförelsevis hög, hvadan så hög lön borde tillerkännas
dem, att de vid denna tidpunkt kunde sättas i stånd att bilda
familj.

Den i kommitténs utredning påvisade skillnaden mellan lärarnes löner
och deras utgifter måste utjämnas med ett stundom mycket ansträngande
extra arbete, ett förhållande, som lätt förde med sig, att läraren ej kunde
gå till arbetet i sin tjänst med den spänstighet i sinnet och den kraft i
viljan, som ungdomens rätta ledning kräfde, ej heller ägna tillbörlig tid
åt sin egen fortsatta utbildning i och för lärarekallet. Lönen borde där -

217

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 50.

för vara så tillmätt, att lärare» åtminstone nödtorfteligen kunde lefva på
densamma utan att behöfva se sig om efter extra inkomster.

Vid bestämmandet af adjunkternas aflöning ansåge kommittén den
omständigheten böra tagas i betraktande, att eu adjunktsbefattning icke i
våra dagar kunde anses för en öfvergångstjänst, från hvilken, såsom förr
ofta varit fallet, befordran efter någon tid vunnes till en mera inbringande
tjänst, ty i det vida öfvervägande antalet fall förblefve en läroverksadjunkt
numera vid sin tjänst, till dess häri afginge med döden eller
uppnådde pensionsåldern. Att en märkbar utveckling i sådan riktning ägt
ruin äfven under de båda senaste årtiondena, framgår af meddelade statistiska
fakta. Sålunda hade under femårsperioden 1894—1899 blott hvar
åttonde afgående adjunkt vunnit befordran till annan bättre aflönad tjänst
inom läroverket och endast en af 97 afgångna öfvergått till annan verksamhet.
En läroverksadjunkt borde därför aflönas så, att han under hela
sin verksamhetstid kunde utan ekonomiska bekymmer och däraf alstrad
förstämning sköta sitt ansvarsfulla kall.

Adjunkternas nuvarande begynnelselön vore 2,000 kronor jämte ett
dyrtidstiliägg å 200 kronor, och den hade i nådiga propositionen år 1898
föreslagits till 2,500 kronor. Kommittén ansåg det emellertid vara af
vikt, att redan begynnelselönen gjorde för innehafvaren möjligt att träda
i äktenskap. Tillträdandet af ordinarie adjunktsbefattning, hvilket under
senaste tiden inträffat vid en alltför hög ålder (omkring 40 år), komme framdeles
sannolikt att ske tidigare, men dock vid en ålder, då det ur flera
synpunkter vore önskligt, att läraren kunde bilda eget hem. I enlighet
med denna uppfattning hade inom kommittén uppgjorts en beräkning af
lefnadskostnaderna för gift adjunkt under de första aren af hans äktenskap.
Denna beräkning slutade på en summa af 3,000 kronor, oaktadt därvid
icke tagits hänsyn till att större delen af lärarekåren vid tillträdande af
ordinarie befattning vore skuldsatt samt följaktligen hade räntor och amorteringar
att betala. På grund häraf och då beloppen för de olika utgiftsposterna
i den uppgjorda beräkningen vore så knappt tillmätta, att de
icke rimligtvis kunde sättas lägre, utan fastmer åtskilliga för en lärare
nästan nödvändiga utgifter i verkligheten uppginge till ett vida högre belopp,
än här upptagits, så hade kommittén icke ansett sig kunna såsom
adjunktslön i första lönegraden föreslå ett lägre belopp än 3,000 kronor.

Till adjunkternas aflöning i första lönegraden komme för närvarande
hvart femte år ett ålderstillägg af 500 kronor. Och då dessa ålderstillägg
vore fyra till antalet, stannade aflöningen, efter 20 tjänstår, vid ett belopp
af 4,000 kronor, oberäknad!, nu utgående dyrtidstiliägg med 10 % af
lönen. I 1898 års förslag, som utgått från en lön af 2,500 kronor i första

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 30

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lönegraden, hade dessutom den förändringen i nuvarande förhållanden varit
vidtagen, att ålderstilläggens antal minskats till tre, i följd hvaraf aflöningen
efter 15 tjänstår stannade vid 4,000 kronor. Kommittén anså°e
sig i fråga om ålderstilläggens storlek och antal böra upptaga nämnda förslag
såsom sitt samt, i enlighet med sitt förslag om 3,000 kronor som begynnelselön,
alltså föreslå fyra lönegrader å 3,000, 3,500, 4,000 och 4,500
kronor.

På detta sätt komme löneförbättringen att hufvudsakligen falla på
de lägre lönegraderna, hvaremot den blefve jämförelsevis obetydlig eller,
om dyrtidstillägget toges i betraktande, nästan ingen i högsta lönegraden.
Kommittén förbisåge visserligen ej, att emot detta förslag invändningar
skulle komma att göras, i synnerhet som lärarne i 20 år, eller alltsedan
år 1882, fått nöja sig med en aflöning, som redan då af Riksdagen erkändes
vara för låg. Härvid borde emellertid ej heller den omständigheten
förbises, att aflöningen i högsta lönegraden så nyligen som vid 1898 års
riksdag höjts från 3,750 till 4,000 kronor och genom dyrtidstilläggen ytterligare
till 4,400 kronor, hvilket belopp i det närmaste motsvarade en slutlön
af 4,500 kronor med frånräkning af den pensionsafgift, som torde
komma att för framtiden betalas af lärarne själfva.

Hvad åter vidkomme lektorernas aflöning, så skilde sig denna, dyrtidstillägget
oberäknad!, för närvarande från adjunkternas endast därutinnan,
att den i hvarje lönegrad vore 1,000 kronor högre än de sistnämndas.
I nådiga propositionen 1898 hade också fasthållits vid den år 1858
genomförda och vid alla därefter följande löneförhöjningar bibehållna skillnaden
af 1,000 kronor i hvarje lönegrad. Den sålunda häfdvunna skillnaden
mellan adjunkts- och lektorslöner ansåge kommittén motiverad genom
de af tjänstens art och uppgift betingade högre kompetensfordringarna
samt den däraf följande längre och kostsammare utbildningen för
lektorerna. Det vore äfven önskvärdt, att vid läroverken funnes ett antal
bättre aflönade platser, som till sig kunde draga män med sådan vetenskaplig
utbildning, att. de såsom målsmän för hvar sin ämnesgrupp kunde
verka för att undervisningen både till innehåll och metod lämpades efter
forskningens framsteg. Kommittén ville fördenskull föreslå fyra lönegrader
för lektorer å 4,000, 4,500, 5,000 och 5,500 kronor.

Beträffande aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar
hade kommittén funnit den grundsatsen böra tillämpas, att dels tjänstgöringspenningar
i samtliga lönegrader räknades till ett och samma belopp,
dels ock lönen i högsta lönegraden blefve lika med pensionsbeloppet, som
för närvarande för adjunkt vore satt till 3,000 kronor och för lektor till
3,600 kronor. På grund häraf hade kommittén föreslagit, att adjunkts

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50. 219

tjänstgöringspenningar borde bestammas till 1,500 kronor och lektors till
1,900 kronor.

I nära sammanhang med kommitténs förslag till lönereglering står
dess förslag, att en lärares två första extra ordinarie tjänstår, som för
framtiden skulle tillhöra hans kompetens, icke skulle få räknas med såsom
grund för uppflyttning i högre lönegrad. Såsom skäl härför har kommittén
anfört, att den nu gällande lönetursrätten för extra ordinarie tjänstgöring
närmast vore att betrakta som ett vederlag för lärarnes i senare
tider abnormt långa väntan på ordinarie plats. Denna rätt hade ock genom
ändrade lagbestämmelser alltmera utsträckts, liksom den för lärarnes
aflöning efter vunnen befordran fått allt större betydelse. Under framtida,
mera normala förhållanden borde visserligen denna betydelse bli väsentligen
minskad, men någon större inskränkning af den nuvarande lönetursrätten
vore ej med rättvisa och billighet öfverensstämmande och torde
icke heller vara af behofvet påkallad. De af denna rätt orsakade utgifterna
för statsverket vore nämligen vid normal befordran oväsentliga, men
för den händelse abnorma förhållanden åter skulle inträda, vore lönetursrättens
bibehållande särdeles önskvärdt. Kommittén hade emellertid föreslagit,
att för utnämning till ordinarie plats skulle, utom stadgade examina
och profår, fordras två års tjänstgöring som extra ordinarie lärare, och
däraf följde, att samma ökade kompetens borde fordras äfven för lönetursrättens
inträde.

I samband med detta skärpta kompetenskraf hade kommittén funnit,
att mindre vikt än hittills borde tillerkännas det ofta af rena tillfälligheter
beroende förhållandet, om en lärare efter vunnen kompetens tjänstgjorde
i skolans högre eller lägre klasser, och därför föreslagit, att
ordinarie lektor måtte för uppflyttning i högre lönegrad få räkna sig till godo
den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort vid allmänt läroverk
såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt, oafsedt inom
hvilket stadium af skolan tjänstgöringen fullgjorts.

Sedan kommittén fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, hade den
fått till sig remitterade de af domkapitel och öfriga läroverksstyrelser samt
läroverkskollegier till svar på Eders Kungl. Maj:ts cirkulär den 25 oktober
1901 afgifna yttrandena angående behöfliga ändringar i läroverkens
lönestat, men funnit dessa yttranden icke i något fall böra föranleda
ändring i det af kommittén uppgjorda förslaget till lönestat för de allmänna
läroverkens lärare.

Inom kommittén ha i fråga om ämneslärarnes lönereglering följande
särskilda yttranden afgifvits, nämligen:

Reserva tioner.

220

Myndigheternas
utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

af Oscar Larsson, som föreslagit, att adjunkts begynnelselön skulle
sättas till 2,700 kronor, som efter fem år kunde höjas till 3,200 kronor,
efter ytterligare fem år till 3,700 kronor och efter ytterligare fem år till
4,200 kronor, samt att lektors begynnelselön skulle sättas till 3,700 kronor,
som efter fem år kunde höjas till 4,200 kronor, efter ytterligare fem
år till 4,700 kronor och efter ytterligare fem år till 5,200 kronor; tjänstgöringspenningarna
borde i alla lönegraderna bestämmas till 1,200 kronor
för adjunkt och 1,600 kronor för lektor; det af kommittén föreslagna
stadgandet om tvenne års tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor
för behörighet att söka ordinarie tjänst borde ej godkännas;

af Aug. Pettersson, som föreslagit, att med antagande af de utaf
kommittén föreslagna lönebeloppen rätten att räkna lönetur för tjänstgöring
före tillträde af ordinarie befattning måtte bortfalla;

af grefve Philip Klingspor, som med instämmande af Th. M. Fries
reserverat sig mot kommitténs beslut, att för kompetens till lektors- och
adjunktstjänst, utöfver stadgade examina och profår, skulle fordras två
års tjänstgöring vid allmänt läroverk; riktigare vore måhända, yttras i reservationen,
att inskränka lönetursrätten;

åt Ernst Carlson, som framhållit, att det af kommittén framlagda
förslaget, hvad anginge den högsta, för en lärare i familjefaders ställning icke
minst betydelsefulla lönegraden, måste betraktas såsom ett minimum af hvad
såväl med hänsyn till omfattningen och vikten af läroverkslärarens tjänståligganden
som ock till våra dagars lefnadskostnader skäligen kunde föreslås,
och såsom en brist i förslaget betecknat det i förhållande till begynnelselönen
ovanligt dryga belopp, hvartill tjänstgöringspenningarna för
adjunkt och lektor upptagits; därjämte har reservanten beklagat, att
kommittén, ehuru här gällde en för längre tid framåt afsedd reglering
af lönerna, funnit sig böra afslå hans yrkande, att det måtte undersökas,
huruvida icke på grund af ändrade förhållanden den ämneslärare medgifna
rätt att räkna lönetur före vunnen befordran till ordinäre tjänst
borde för framtiden upphäfvas, och i stället, med respektive 3,000 och
4,000 kronors begynnelselön, det nu till indragning föreslagna fjärde
ålderstillägget för adjunkt och lektor bibehållas.

I löneregleringsfrågan ha alla läroverksstyrelser och läroverkskollegier
utom kollegiet i Falköping yttrat sig. Därvid ha de flesta myndigheter icke
haft något att invända mot kommitténs förslag, att begynnelselönerna för
adjunkt och lektor skulle bestämmas till respektive 3,000 och 4,000 kronor,
om ock dessa lönebelopp af flera betecknats såsom de minsta möjliga. Ett
antal läroverkskollegier ha dock med hänvisning till kommitténs uppgifter,
att medelstudietiden för adjunkt blott med två år understege medelstudie -

221

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

tiden för lektor och att utnämningsåldern för adjunkt under sista decenniet
varit tre år högre än för lektor, föreslagit eu höjning af begynnelselönen
för adjunkt med 500 kronor. Liknande höjning af begynnelselönen
för lektor har äfven af några kollegier påyrkats.

Däremot ha mot kommitténs förslag till slutlöner — 4,500 och
5,500 kronor för respektive adjunkter och lektorer — och inskränkning i
antalet nu utgående ålderstillägg anmärkningar så godt som enhälligt
framställts. Det har påpekats, att det statistiska material, hvarpå kommittén
byggt sitt förslag och som utgjorts af uppgifter från lärare hufvudsakligen
i tredje lönegraden, konsekvent bort leda till en mot den föreslagna
förhöjningen af lönen i de lägre lönegraderna svarande förhöjning
af slutlönen. Vidare har anmärkts, att, om kommitténs förslag blefve
genomfördt, lärarne i högsta lönegraden, Indika utgöra bortåt hälften af
den nuvarande lärarpersonalen i dess helhet, till och med skulle bli sämre
lottade än under de sista åren, då dyrtidstillägg utgått, samt att detta
vore så mycket obilligare, som just dessa lärare under mer än tjugo år
i afvaktan på en oupphörligen uppskjuten lönereglering erhållit lägre ersättning
för sitt arbete, än statsmakterna själfva ansett skäligt. Och med
afseende på lektors slutlön har påpekats, att då universitetsprofessorerna
fått sina löner höjda till 7,000 kronor och skillnaden mellan professorslön
och högsta lektorslön förut varit 1,000 kronor, konsekvensen bort fordra,
att högsta lektorslön bestämts till 6,000 kronor.

Såsom skäl för bibehållandet af de fyra ålderstilläggen har bland
annat anförts, att dessa ha 40-årig häfd för sig och att de hittills ansetts
utgöra en ersättning för lärarnes ringa befordringsutsikter till bättre tjänst,
hvilka, såsom kommittén visat, under de sista tjugo åren ytterligare minskats.
Äfven har erinrats om den i utsikt ställda skyldigheten för lärarne
att bidraga till egen pensionering, om den föreslagna förlängningen af läsåret
med två veckor äfvensom om penningvärdets sjunkande å ena sidan
och skattebördans tilltagande tryck å den andra, hvilket för familjeförsörjare
i de högre lönegraderna framträdde mest kännbart. Då våra dagars
praktiska verksamhet i allt vidsträcktare mån funne användning för personer
med vetenskaplig utbildning, vore fara redan för handen, att sådana
föredroge att ingå på andra banor, och att läroverken, särskilt i vissa
ämnen, därigenom finge åtnöjas med mindre väl kvalificerade krafter.

Kommitténs förslag, att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad
skulle bestämmas till 1,500 kronor för adjunkt och 1,900 kronor för lektor,
har från alla håll betecknats såsom obilligt. En för sjukdom tjänstledig
adjunkt skulle i ingen lönegrad äga att uppbära 3,000 kronor, och
en lektor skulle vid sjukdom nödgas afstå 100 kronor mer än det belopp,

222

Departe ments chefens yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

hvarför en vikarie kunde anskaffas. Vidare har från åtskilliga håll anförts,
att en för sjukdom tjänstledig adjunkt i femte lönegraden enligt kommitténs
förslag visserligen skulle erhålla en ökning af 15 kronor 77 öre mot
hvad han haft att uppbära före år 1901, men däremot få vidkännas en
minskning af 315 kronor mot hvad han de senaste åren fått uppbära, samt
att en lektor i femte lönegraden vid sjukdom skulle få sina löneförmåner
minskade med 250 kronor 75 öre mot hvad han haft rättighet att uppbära
före år 1901 och med 664 kronor 22 öre mot hvad han under nämnda
och därpå följande år fått uppbära.

Att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad böra bestämmas till
30 % af hela aflöningen, yrkas af alla, som yttrat sig i lönefrågan, utom
läroverkskollegiet i Haparanda, som föreslagit, att tjänstgöringspenningarna
skulle bestämmas till 25 % af hela aflöningen. Ett läroverkskollegium har
hemställt, att adjunkt, som undervisar på gymnasium eller i sjätte realskoleklassen,
måtte åtnjuta tjänstgöringspenningar i likhet med lektor, och
ett annat har påyrkat, att adjunkt, som tjänstgör på gymnasialstadiet, därför
måtte erhålla särskild ekonomisk ersättning.

Dessutom har föreslagits, att för lärarne vid profårsläroverken ett
fast arfvode af 500 kronor utöfver de vanliga löneförmånerna måtte fastställas.
Äfven har från ett par håll uttalats den meningen, att öfvertiminar
utöfver ett visst maximum af undervisningsskyldighet för adjunkt
och lektor borde ersättas med respektive 125 och 150 kronor pr veckotimme.

Mot kommitténs löneregleringsförslag, jämfördt med förslaget af år
1879, har för öfrigt gjorts den allmänna anmärkningen, att den egentliga
lönen minskats dels på grund af försämrad lönetursberäkning, hvarigenom
lärarne skulle gå i mistning af ett belopp, motsvarande 200 kronor årligen
under 15 år, dels ock på grund af den i utsikt ställda pensionsafgiften,
under det att ökningen endast gällde tjänstgöringspenningarna.

För min del instämmer jag i kommitténs förslag, att då i och med
de mindre läroverkens och pedagogiernas omdaning eller indragning den
olämpliga kollegatiteln gifvetvis bortfaller, ämneslärarne vid de allmänna
läroverken för framtiden endast böra vara af två slag, nämligen adjunkter
och lektorer.

Af den förebragta utredningen synes mig otvetydigt framgå, att
begynnelselönen för, adjunkt numera icke lämpligen kan sättas lägre än
till 3,000 kronor. Å ena sidan ha nämligen de under senare åren betydligt
stegrade lefnadskostnaderna, hvilka föranledt dyrtidstilläggens beviljande,
och å den andra den skyldighet, som enligt Riksdagens tydligt ut -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50. 223

talade mening för framtiden skall ål aggas hvarje statens tjänstemän att
betala bidrag till sin egen pensionering, gjort det omöjligt att återupptaga
det i löneregleringskommitténs betänkande år 1879 motiverade och
af Eders Kungl. Magt tillförene framlagda förslaget om en begynnelselön
för adjunkt af 2,500 kronor. Anser man önskligt, att en till ordinarie
befattning utnämnd läroverkslärare skall beredas tillfälle att ingå äktenskap,
så kan, såsom kommittén med detaljerade beräkningar påvisat,
ingen minskning ske i det nu föreslagna lönebeloppet. Detta har också af
de myndigheter, som i frågan yttrat sig, försåvidt de icke förordat en
ännu högre begynnelselön, enhälligt tillstyrkts.

På de af kommittén anförda grunder anser jag äfven, att den alltsedan
år 1858 vidhållna skillnaden af 1,000 kronor mellan lektors och adjunkts
lön bör bibehållas samt att alltså begynnelselönen för lektor måste sättas till
4,000 kronor, hvilket förslag allmänt vunnit myndigheternas understöd.
De högre läroverkens uppgift att å gymnasiet förbereda för specialstudier
kräfver nämligen med nödvändighet ett antal bättre aflönade platser, som
kunna draga till sig lärarekrafter med djupare vetenskaplig utbildning,
ägnade att inom olika ämnesgrupper verka ledande. Och kommittén har i
sparsamhetens intresse så starkt begränsat både antalet dylika platser och de
för desamma föreslagna löneförmånerna, att någon minskning härutinnan
utan skada för den högre undervisningens halt icke lärer kunna företagas.

Men om kommittén i fråga om ämneslärarnes begynnelselöner funnit
sig föranlåten att frångå de i löneregleringskommitténs betänkande år 1879
föreslagna beloppen, så har den däremot upptagit sistnämnda kommittés
förslag att för nämnda lärare inskränka de hittillsvarande ålderstilläggens
antal från fyra till tre k 500 kronor hvartdera, hvarigenom slutlönen efter
femton tjänstår skulle komma att utgöra för adjunkt 4,500 kronor och
för lektor 5,500 kronor. Såsom hufvudskål för ett sådant förslag har af
kommittén anförts, att löneförbättringen på detta sätt väsentligen skulle falla
på de lägre lönegraderna. Ett genomförande af kommitténs förslag skulle
ock i hög grad gynna innehafvarne af de lägre lönegraderna, då kommittén
velat bibehålla lärares rätt att för uppflyttning i högre lönegrad räkna
sig till godo sin extra ordinarie tjänstgöring före vunnen befordran så när
som på tvenne i kompetensvillkoren inräknade tjänstår.

Mot kommitténs förslag om inskränkning i antalet nu utgående
ålderstillägg ha emellertid, såsom redan nämnts, från många håll anmärkningar
framställts. Inom kommittén har reservationsvis föreslagits, att
det för en lärare i familjefaders ställning särdeles betydelsefulla fjärde
ålderstillägget måtte bibehållas, och att det måtte undersökas, huruvida icke
på grund af ändrade förhållanden den ämneslärare medgifna rätt att räkna

2 24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

lönetur före vunnen befordran till ordinarie tjänst borde för framtiden
upphäfvas. Så godt som enstämmigt ha ock läroverksstyrelser och läroverkskollegier
yrkat på bibehållandet af det fjärde ålderstillägget, anförande
bland annat, att en sådan anordning hade fyrtio års häfd för sig och
varit afsedd att utgöra en ersättning för läroverkslärarnes ringa utsikter
till befordran. Det har ock framhållits, att lärarne i den högsta lönegraden
rättvisligen borde få åtnjuta samma förhöjning i lönen som lärarne i
de lägre lönegraderna, så mycket mer som de framför andra fått bära
dagens tunga och hetta under afvaktan på en af statsmakterna redan för
mer än tjugo år sedan såsom behöflig erkänd lönereglering och under
största delen af hela sin tjänstetid fått uppbära mindre godtgörelse för
sitt sträfsamma arbete, än som ansetts skälig. Genom afgifter för sin
egen pensionering under de af kommittén antagna förutsättningar skulle
en lektor i högsta lönegraden rent af komma att lida en löneminskning
af omkring 130 kronor i förhållande till hvad han under de sista åren
uppburit, medan en adjunkt i samma lönegrad skulle erhålla en löneökning
af 10 kronor under en ekonomisk utveckling, som för med sig, att utgifterna
alltmer ökas, medan penningens köpkraft aftager.

På samma gång jag måste ställa mig afvisande mot öfverdrifna anspråk,
som från vissa håll framställts, finner jag dock, att vägande skäl
blifvit förebragta för det fjärde ålderstilläggets bibehållande. Det låter sig
nämligen icke förneka, att ämneslärarne i högsta lönegraden, hvilka i allmänhet
äro familjeförsörjare med barn i den för deras uppfostran kostsammaste
åldern och sålunda i dessa tider väl så starkt som deras kamrater
i de lägre lönegraderna känna behofvet af en löneökning, genom
nävnnda förslag råkat i en särdeles ogynnsam ställning. Det synes mig
äfven obilligt, att just de lärare, som längst fått tjänstgöra med erkändt
otillräcklig aflöning, intet skulle vinna utan delvis, såsom lektorerna i
högsta lönegraden, rent af förlora på den föreslagna regleringen. För öfrigt
synes för tjänstemän med så dyrbar utbildning, så maktpåliggande
kall och så ansträngande tjänstgöring som adjunkts och lektors en slutlön
af respektive 5,000 och 6,000 kronor ingalunda böra anses för högt tillmätt,
då den för reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden
m. m. tillsatta kommitté i sitt den 18 november 1903 afgifna
underdåniga betänkande ansett sig för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken
i första lönegraden (registratorer, aktuarier, revisorer, kammarförvanter
m. fl.) böra föreslå en slutlön af 5,000 kronor och för tjänstemän i
andra lönegraden (sekreterare, kamrerare, arkivarier, bibliotekarier m. fl.)
en slutlön af 6,300 kronor. I jämförelse med en tjänsteman af förra slaget
kan en läroverksadjunkt och i jämförelse med en tjänsteman af det

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

senare slaget en lektor skäligen fordra att i afseende å slutlön ej varda
sämre ställd, så mycket mer som lärarnes begynnelselöner skulle bli väsentligen
lägre än ifrågavarande tjänstemäns.

Men om nu lärarne erhålla en aflöning, som kan anses fullt tillfredsställande,
synes mig den särskilda förmån, som gifvits dem såsom
ett slags vederlag för otillräcklig aflöning och för minskad utsikt till befordran
på grund af ett alltför ringa antal ordinarie platser, nämligen
rätten att räkna lönetur före befordran till ordinarie tjänst, böra inskränkas.
Kommittén har i sin motivering för borttagande af lönetursrätten för två i
kompetensvillkoren inräknade tjänstår medgifvit berättigandet af en sådan
åtgärd. För min del finner jag mig böra tillstyrka att ännu ett steg tages
i denna riktning. Dock anser jag mig ej böra gå så långt som en reservant
inom kommittén, hvilken föreslagit, att ämneslärares rätt att räkna
lönetur före befordran skulle i sammanhang med den nya löneregleringen
helt och hållet bortfalla. Fastmer vill jag, med hänsyn till möjligheten
af att lärarnes befordringsutsikter framdeles ånyo kunna bli alltför små
genom otillräckligheten af antalet ordinarie platser, stanna vid att föreslå
ett stadgande af innehåll, att extra ordinarie ämneslärare efter den 1 januari
1905 — d. v. s. den tid, då den nya lönestaten är afsedd att träda
i verkställighet — må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo
den tid utöfver fem år, han efter genomgången profårskurs med nit och
skicklighet före vunnen befordran tjänstgjort vid allmänt läroverk med en
tjänstgöringsskyldighet, väsentligen lika med den, som åligger ordinarie
adjunkt eller lektor.

Då det emellertid ej kan anses rättvist eller billigt, att lärare skola
förlora lönetursår, som de redan intjänat, så böra redan anställda ordinarie
eller extra ordinarie lärare få räkna sig till godo de lönetursår, som
de på grund af gällande bestämmelser vid nämnda tidpunkt förvärfvat
och som varit att betrakta som en ersättning för tjänstgöring under
ogynnsamma omständigheter. Och de extra ordinarie lärarne skola efter
nämnda tidpunkt — oafsedt den viktiga förbättring i deras ställning, som
ett ökadt antal ordinarie platser med höjd aflöning medför — likväl vid
vunnen befordran till ordinarie tjänst erhålla bättre lönevillkor än som
med nuvarande aflöning och lönetursrätt är möjligt. Däremot skall genom
nämnda stadgande förebyggas, att första lönegraden af de nyutnämnda
regelbundet öfverhoppas, och i stället skall den afsevärda löneökningen i
högsta lönegraden bli till gagn för såväl de extra ordinarie som de ordinarie
lärarne, hvilkas intressen i stort sedt måste sammanfalla.

En af särskild sakkunnig verkställd utredning har ådagalagt, att
ett bibehållande af fjärde ålderstillägget, med borttagande efter den 1 januari

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 31

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

1905 af fem år af nu gällande lönetursrätt, komme att efter ett antal år,
sedan den nya organisationens verkningar blifvit fullt effektiva, medföra en
ökad kostnad af omkring 100,000 kronor utöfver kommitténs förslag. Då
denna kostnad i förhållande till den stora fördel, som därigenom skulle
vinnas, synes mindre betydande, och då den för öfrigt flera gånger täckes
af de föreslagna terminsafgifterna till statsverket, förordar jag en sådan
ändring i den af kommittén föreslagna regleringen af ämneslärarnes löner,
att ett fjärde ålderstillägg af 500 kronor måtte liksom hittills, i anslutning
till de af kommittén för öfriga lönegrader föreslagna beloppen, tillerkännas
adjunkt och lektor, men att i sammanhang därmed den extra ordinarie lärare
nu medgifna förmån att för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo
tjänstgöring före befordran till ordinarie tjänst för tiden efter den 1 januari
1905 inskränkes till den tid, hvarmed nämnda tjänstgöring öfverstiger fem år.

Hvad jag nu föreslagit angående lönetursrätt för lärare vid de allmänna
läroverken torde i tillämpliga delar böra gälla docenter vid universiteten,
lärare vid sådana enskilda läroverk, som fått sig tillerkänd lönetursberäkning,
lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid högre lärarinneseminariet
och lärare vid folkskoleseminarierna.

Vidare anser jag mig i fråga om lönetursberäkning böra biträda kommitténs
förslag, att ordinarie lektor må för uppflyttning i högre lönegrad
räkna sig till godo den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort
vid allmänt läroverk såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt,
oafsedt inom hvilket stadium af skolan tjänstgöringen fullgjorts, samt att
den för uppflyttning i högre lönegrad tillämpade beräkningsgrunden, att
lärare skall ha tjänstgjort mera än fyra femtedalar af den för sådan uppflyttning
bestämda tiden, måtte genom lag stadfästas.

Hvad beträffar aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar,
anser jag, att anmärkningar med fog riktats mot kommitténs förslag
att beräkna tjänstgöringspenningarna till ett och samma belopp för alla
lönegrader och så högt, att detta belopp för adjunkt i första lönegraden
komme att utgöra 50 % och för lektor i samma lönegrad nära 50 % af
hela aflöningen. I själfva verket har, såsom redan påpekats, hela den
ökning af 500 kronor, som af kommittén föreslagits utöfver de redan år
1879 förordade beloppen, lagts på tjänstgöringspenningarna. Att lärare i
de lägre lönegraderna härigenom vid sjukdom måste råka i ogynnsamt
läge och bli sämre ställda än andra statens tjänstemän, hvilkas tjänstgöringspenningar
i regeln utgöra en vida mindre del af hela aflöningen, är
uppenbart. Jag anser därföre, i öfverensstämmelse med de grunder, som
vid senaste löneregleringar hafva gjort sig gällande, att adjunkts aflöning
i första lönegraden bör uppdelas i 2,000 kronor lön och 1,000 kronor

227

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

tjänstgöringspenningar, att lektors aflöning i samma lönegrad bör uppdelas
i 2,600 kronor lön och 1,400 kronor tjänstgöringspenningar samt att i hvar
och en af följande lönegrader af ålderstilläggen 350 kronor böra läggas
till lönen och 150 kronor till tjänstgöringspenningarna, såsom år 1902
förfors vid löneregleringen för vissa poststatens tjänstemän. Fördelningen
mellan lön- och tjänstgöringspenningar skulle, med tillämpande af dessa
grundsatser och utan afseende å det bidrag, lärare kan komma att betala
till sin egen pensionering, för framtiden te sig på följande sätt:

Öfversigt af ämneslärares nu föreslagna löneförmåner.
(Pensionsafgift ej afräknad).

Adjunkts	lön.		L e k	tors!	ö n.
Lönegrad.	Lön.	Tjänstgö- ringspen- ningar.	Hela af-löningen.	L önegrad.	Lön.	Tjänstgö- ringspen- ningar.	Hela af-löningen.
l:a.......	2,000	1,000	3,000	l:a.......	2,600	1,400	4,000
2:a.......	2,350	1,150	3,500	2:a.......	2,950	1,550	4,500
3:e.......	2,700	1,300	4,000	3:e.......	3,300	1,700	5,000
4:e.......	3,050	1,450	4,500	4:e.......	3,650	1,850	5,500
5:e.......	3,400	1,600	5,000	5:e.......	4,000	2,000	6,000

Om den sålunda föreslagna löneregleringen för ämneslärare, hvilken
måste anses innebära en verklig och för afsevärd framtid beräknad förbättring
af deras ekonomiska ställning, vinner bifall, har jag, särskilt i
samband med det af mig tilltänkta fullständiga afskaffandet af undervisningsprofven,
för afsikt att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag om stärkande
af ämneslärares kompetens på sätt kommittén, i anslutning till hvad
i detta afseende af 1897—98 års kommitté föreslagit, i sitt betänkande förordat,
nämligen genom föreskrift, att minst två års väl vitsordad tjänstgöring
vid allmänt eller dimissionsberättigadt enskildt läroverk till den omfattning,
som åligger adjunkt eller lektor, skall utgöra villkor för behörighet
att söka ordinarie ämneslärarebefattning.

I fråga om villkoren för rättighet att tillgodonjuta den nya löneregleringen
och sättet för tjänstgöringspenningars utgående ämnar jag föreslå
i hufvudsak enahanda bestämmelser, som med föregående förslag af samma
art plägat förbindas. Därvid har jag i fråga om den skyldighet att
underkasta sig förflyttning till annat läroverk, som förut ålegat de två
yngsta lärarna vid högre läroverk och yngsta kollegan vid lägre läroverk,

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ansett, att vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna
samt vid realskola de två yngsta adjunkterna, alla efter senaste fullmakts
datum, böra vara skyldiga att vid behof inträda i tjänstgöring vid
annat läroverk samt att ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets
åläggande förflyttas till en icke högre aflönad plats vid annat äroverk,
bör erhålla skälig flyttningshjälp af statsverket.

Slutligen vill jag ock hafva anmärkt, att, då en allmän pensionslag
ännu ej föreligger, något bestämdt afgiftsbelopp i fråga om lärares bidrag
till sin egen pensionering ej nu kan ifrågasättas, utan endast föreslås ett allmänt
stadgande därom, att ordinarie lärare skall i och med sitt inträde
på den nya staten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser
rörande pensionering, som kunna varda stadgade.

Rektorers aflöning.

Den aflöning rektorerna efter 1858 års lönereglering vid olika slag
af läroverk åtnjutit inhämtas af följande

Öfversikt af rektorernas löneförmåner 1858—1903.

O År.		Rektorslön	utom	fri bostad eller hy	resersättning	vid
Högre läroverk.	Real- lärov. före 1875.	5-kl. lärov. i Stock-holm.	5-kl. lärov. utom Stockholm.	3-kl. läroverk.	2-kl. lärov. (pedagogier).
l:a löne-gr.	2:a löne-gr. i	l:a löne-gr.	2:a löne-gr. i	l:a löne-gr.	2:a löne-gr. 2	l:a löne-gr.	2:a löne-gr. 2	3:e löne-gr. 3
1858—1863 . . .	4,000	_	3,500	3,000	3,000		2,500		2,000	2,500
1864-1866 . . .	4,000	4,500	3,500	3,500	3,000	—	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000
1867—1873 . . .	4,000	4,500	3,500	3,500	3,000	3,500	2,500	3,000	2,000	2,500	3,000
1874 ......	4,000	4,500	3,500	3,500	3,500	3,500	3.000	3,500	2,500	3,000	3.500
1875—1882 . . .	4 4,500	4 5,000	5 _	4 4,000	3,500	4,000	3,000	3,500	2,500	3,000	3,500
1883-1898 . . .	44,750	4 5,250	—	4 4,250	3,750	4,250	3,250	3,750	2,750	3,250	3,750
1899—19036. . .	4 5,000	4 5,500	—	4 4,500	4,000	4,500	3,500	4,000	3,000	3,500	4,000

1 Tillträdes efter 10 års tjänstgöring som rektor.

2 Tillträdes efter 15 års tjänstgöring som ordinarie lärare.

8 Tillträdes efter 20 års tjänstgöring som ordinarie lärare.

4 Dessutom anslag till skrifbiträden, växlande mellan 100 ock 650 kronor.

6 Genom Kungl. bref af d. 29 maj 1874 förklarades rektorerna vid de på reallinjen fallständiga
läroverken, b vilka från början räknats för lägre läroverk med 7 kolleger, och af Indika blott de i Västervik
och Luleå då funnos kvar, likställiga i aflöning med öfriga högre läroverks rektorer.

6 Härtill ha under åren 1901—1903 dyrtidstillägg kommit för en del rektorer, som åtnjuta
hyresersättning i stället för bostad in natura.

229

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

I anslutning till sitt förslag angående ämneslärarnes aflöning har Kommitténs
kommittén rörande rektorslönerna föreslagit: rektorslöner.

att aflöningen för rektor vid realskola bestämmes till 4,500 kronor
med förhöjning till 5,000 kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, af
hvilka belopp 1,800 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar;

att aflöningen för högre läroverks rektor bestämmes till 5,500 kronor
med förhöjning till 6,000 kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, af
hvilka belopp 2,000 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar.

Till stöd för detta förslag har kommittén anfört, att riksdagen vid
fastställande af rektorslönerna dels utgått därifrån, att rektors lön, bortsedt
från den af gammalt rektor tillkommande förmånen af fri bostad
eller hyresersättning, icke borde vara lägre än någon annan vid samma
läroverk tjänstgörande lärares, dels tagit hänsyn till läroverkets art, såsom
betingande olika kompetens, och i fråga om de femklassiga Stockholmsläroverken
äfven till deras storlek eller lärjungeantal, såsom medförande
mer eller mindre betungande rektorsgöromål. Kommittén, som fasthölle
vid den sedan länge gällande grundsatsen, att rektor vid ett läroverk ej
borde aflönas lägre än någon annan där tjänstgörande lärare, och som för
lektor i högsta lönegraden föreslagit 5,500 kronor, måste således sätta
aflöningen för rektor vid högre läroverk till minst 5,500 kronor. Och då
kommittén föreslagit högsta adjunktslönen till 4,500 kronor, måste af
samma skäl rektorslönen vid sexklassiga läroverk sättas till minst 4,500
kronor.

I följd däraf, att kommittén ej föreslagit bibehållandet af andra
lägre läroverk än sexklassiga, gosskolor eller samskolor, bortfölle all anledning
att fasthålla vid förutvarande olikheter i rektorslöner vid olika
grupper af lägre läroverk. Visserligen hade rektorerna vid de femklassiga
läroverken i Stockholm alltsedan år 1864 intagit en undantagsställning och
på sista tiden aflönats med en lön af 4,500 kronor utan högre lönegrad.

Som grund för $enna olikhet hade åberopats dessa läroverks relativt höga
lärjungeantal. År 1902 hade dock Göteborgs femklassiga läroverk vuxit
till jämnhöjd med det största af de tre Stockholmsläroverken, och dess
rektor hade i särskild petition anhållit om likställighet i aflöningen med
rektorerna vid Stockholms femklassiga läroverk. Emellertid funne kommittén
den härvid åberopade skillnaden i lårjungeantal mellan olika femklassiga
läroverk ej vara af större eller annan betydelse med hänsyn till rektorsgöromålen
än den, som nu förefunnes mellan de största och de minsta bland
rikets nuvarande högre läroverk. Ett högre lärjungeantal medförde obestridligen
ökning i rektorsgöromålen och kunde därför i viss mån anses berättiga
till högre lön. Men då någon skillnad i lön på denna grund ej ansetts

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

kunna ifrågasättas för rektorerna vid olika stora högre läroverk, ansåge
kommittén icke någon giltig grund finnas, att en sådan skillnad gjordes
i fråga om rektorerna vid de största realskolorna och de öfriga. Däremot
ansåge kommittén ett lämpligt medel att lindra de mera betungade rektorernas
arbete vara att lämna ökade anslag till skrifbiträden, hvilka kunde
öfvertaga en större del af de i bredd med lärjungeantalet växande expeditions-
och kameralgöromålen. Ett fortgående på denna redan med framgång
försökta väg ville kommittén därför förorda och ansåge Stockholmsrektorernas
hittillsvarande undantagsställning kunna upphäfvas, om anslaget
till skrifbiträden åt rektorerna något ökades. Under denna förutsättning
ville kommittén såsom begynnelselön för samtliga realskolors
rektorer föreslå 4,500 kronor.

Frågan om högre lönegrader eller ålderstillägg för rektorerna blefve
enklare än förut därigenom, att nu blott två slags läroverk ifrågasattes.
För rektorerna förekomme nu i regeln en högre lönegrad efter 10 års
tjänstgöring som rektor. Rektorerna vid de högre läroverken hade i en
till Fders Kungl. Maj:t ingifven petition anhållit bland annat om inrättande
åt ytterligare en lönegrad; men kommittén hade icke funnit de i petitionen
anförda skälen synnerligen öfvertygande och ansåge sig därför icke böra,
sedan den föreslagit höjning af begynnelselönen, äfven föreslå en dylik
åtgärd. Ej heller i fråga om nuvarande beloppet af rektorernas ålderstillägg,
som vore 500 kronor, borde någon förändring ske. Kommittén
ville därför föreslå, att samtliga rektorer efter 10 års tjänstgöring finge
åtnjuta en med 500 kronor förhöjd lön.

Hvad slutligen anginge fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar
funnes enligt kommitténs mening i fråga om rektorerna intet skäl att
frångå Eders Kungl. Maj:ts förslag år 1898, att tjänstgöringspenningarna i
bägge lönegraderna skulle sättas till samma belopp, och att lönen i högsta
lönegraden blefve lika med den nuvarande pensionen i samma lönegrad för
ordinarie rektor. I enlighet härmed hemställde kommittén, att tjänstgöringspenningarna
för de sexklassiga läroverkens rektorer måtte bestämmas
till 1,800 kronor och för de högre läroverkens rektorer till 2,000 kronor.
Då rektorerna af sin tjänstgöring vore bundna äfven under mellanterminerna,
hade kommittén ansett sig böra äfven i det afseéndet upptaga
Eders Kungl. Maj:ts tidigare förslag, att rektorernas tjänstgöringspenningar
föreslogos böra utgå efter kalenderår och icke, såsom öfrige lärares,
efter läsår.

stenlås I de ötver kommitténs betänkande afgifna utlåtandena har ett större

utlåtanden, antal myndigheter i öfverensstämmelse med sitt förslag i afseende å lönereglering
för ämneslärarne föreslagit, att begynnelselönen skulle utgöra för

231

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

rektor vid realskola 5,000 kronor och för rektor vid högre allmänt läroverk
6,000 kronor. Många myndigheter ha, i sammanhang härmed eller
utan att nämna något om lönebeloppen, för rektorer af bådadera slaget
förordat två ålderstillägg å 500 kronor efter fem och tio års tjänstgöring.

I allmänhet har därjämte föreslagits, att tjänstgöringspenningarna skulle
sättas till 30 f af hela aflöningcn.

Anslutande mig till hvad kommittén anfört i fråga om grunderna
för rektorernas aflöning, förordar jag, i öfverensstämmelse med hvad jag i defens
fråga om ämneslärarnes lön i högsta lönegraden föreslagit och på grund yttrande.
af betydelsen för läroverken att för det mycket kräfvande rektorsämbetet
förvärfva personer af framstående duglighet, att rektors begynnelselön
sättes vid realskola till 5,000 kronor och vid högre allmänt läroverk till
6,000 kronor. Med hänsyn till den sålunda höjda begynnelselönen och
den rektorerna tillerkända förmånen af bostad eller hyresersättning finner
jag, att ett ålderstillägg å 500 kronor efter tio år för dem, liksom
hittills, måste betraktas såsom tillfyllestgörande. Tyngden af mera omfattande
administrationsgöromål vid de större läroverken bör åter, såsom
kommittén påvisat, lämpligen kunna utjämnas genom ökadt anslag till
rektorernas skrif biträd en, hvarför jag äfven kommer att föreslå höjning
af nämnda anslag.

Angående tjänstgöringspenningarnas belopp anser jag, att detta bör
sättas till 1,600 kronor för rektor vid realskola och 2,000 kronor för
rektor vid högre läroverk i båda lönegraderna, med rätt för Eders Kungl.

Maj:t att bestämma fördelningen af tjänstgöringspenningarna på lästiden
och på ferierna.

Öfningslärares aflöning.

Öfningslärarne intaga i förhållande till öfriga lärare vid de all- Grunderna
manna läroverken en särställning därutinnan, att omfattningen af deras{Z-areTtönétjänstgöring
är mycket växlande vid de olika läroverken och äfven, ehuru reglering.
i mindre grad, under olika år vid samma läroverk, allt beroende på lärjungarnas
olika antal och fördelning på de särskilda klasserna, äfvensom
understundom på olikheter i fråga om undervisningslokalernas utrymme.

Denna växling i afseende på tjänstgöringstidens längd är störst i fråga
om teckningslärarne, mindre i fråga om gymnastiklärarne och minst i
fråga om musiklärarne. Under läsåret 1902—03 undervisade vid de
högre allmänna läroverken fyra teckningslärare 40 timmar i veckan eller

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

därutöfver, 10 mellan 30 och 39, 18 mellan 20 och 29 och 4 under 20.
Vid de femldassiga läroverken var under samma tid det högsta antalet
tjänstgöringstimmar 33, det lägsta 7. Under samma tid var tjänstgöringstimmarnas
antal för gymnastiklärare vid de högre allmänna läroverken
högst 25 1/2, lägst 10, vid de femklassiga läroverken högst 15, lägst
6; för musiklärare vid de högre allmänna läroverken högst 1372, lägst 7,
vid de femklassiga läroverken högst 10, lägst 5.

De nu gällande bestämmelserna angående öfningslärarnes löneförmåner
äro endast delvis uppgjorda med hänsyn till denna växling i tjänstgöringens
omfattning. Så t. ex. erhåller en gymnastiklärare, som undervisar
25 timmar i veckan, under sjukdom och efter afskedstagandet samma
belopp, som den, hvilken * endast tjänstgör 10 timmar. Härutinnan
synes en ändring ovillkorligen af behofvet påkallad. Den lärare, som
agnat hela sin tid och verksamhet åt skolan och för sin utkomst är uteslutande
hänvisad till sin syssla, bör, då han af sjukdom eller ålder är
oförmögen till arbete, vara tillförsäkrad en bärgning, som står i rimligt
förhållande till det arbete han nedlagt och den lön han uppburit i statens
tjänst. De gällande bestämmelserna böra därför ändras därhän, att
godtgörelse för verklig tjänstgöring såvidt möjligt lämpas efter omfattningen
af den tjänstgöring läraren har att bestrida samt att det belopp,
han får uppbära vid förfall på grund af sjukdom och i pension, anpassas
efter hvad han uppburit eller skulle hafva uppburit för verklig tjänstgöring.

Olika meningar hafva gjort sig gällande angående det lämpligaste
sättet att åvägabringa en sådan ändring. Somliga föreslå en för alla tjänster
af samma slag gemensam fast lön, till beloppet motsvarande den
minsta tjänstgöring, som för sådan befattning ifrågakommer, samt dessutom
godtgörelse i form af arfvode för mera omfattande eller betungande
tjänstgöring. Andra föreslå, att befattningarna skola indelas i olika löneklasser,
hvar och en med en viss bestämd tjänstgöringstid och däremot
svarande fast lön. Den förra uppfattningen ligger till grund för nu gällande
bestämmelser och för kommitténs förslag; den senare har lagts till
grund för de förslag till reglering af teckningslärarnas löner, hvilka framställts
i de nådiga propositionerna till riksdagarna 1887, 1890 och 1892
och har vunnit anslutning bland flertalet af de myndigheter, som utlåtit
sig öfver kommitténs förslag i den föreliggande frågan.

Innan jag går att uttala min mening angående detta mycket omstridda
spörsmål, vill jag till en början erinra därom, att teckningslärarebefattningarna
i fråga om aflöning vid förfall på grund af sjukdom en tid
varit indelade i olika klasser, men att denna indelning sedermera öfvergif -

233

Kung). Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.

vits. År 1893 beslöt Riksdagen, att teckningslärare under tjänstledighet
på grund af sjukdom skulle äga rätt att uppbära: a) där antalet tjänstgöringstimmar
uppginge till 25 i veckan eller därutöfver, tre fjärdedelar
af det belopp, som, efter afdrag af de så kallade löneförbättringsmedlen,
skulle tillfallit honom, i den händelse han själf sin tjänstgöring bestridt
och i händelse denna tjänstgöring uppgått till 25 timmar i veckan; b) där
antalet tjänstgöringstimmar utgjorde från och med 20 till och med 24 i
veckan, tre fjärdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen,
skulle tillfallit honom, i den händelse han själf sin tjänstgöring
bestridt och i den händelse denna tjänstgöring uppgått till 20 timmar i
veckan; samt c) där antalet tjänstgöringstimmar vore från och med 16
till och med 19 i veckan, tre fjärdedelar af det belopp, som, efter afdrag
af löneförbättringsmedlen, skulle hafva tillfallit honom, i den händelse
han själf sin tjänstgöring bestridt och i den händelse denna tjänstgöring
uppgått till 16 timmar i veckan. Mot dessa bestämmelser anmärktes
emellertid från bemälde lärares sida, att den sålunda medgifna förhöjningen
i aflöning vid sjukdomsförfall komme att utfalla i hög grad ojämnt,
enär bland annat en teckningslärare vid högre allmänt läroverk skulle
erhålla samma förhöjning för en extra undervisning stimme i veckan som
för 4, samma förhöjning för 5 som för 9 och för 10 som för 25 sådana
timmar. I anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den
14 januari 1898 uttalade dåvarande departementschefen, att dessa och
andra i samband härmed framhållna olägenheter icke kunde undanröjas
med mindre än att man vid bestämmande af aflöningsbeloppet utginge
direkt från den tjänstgöring, som de särskilda lärarne faktiskt hade att
bestrida, detta såväl i fråga om aflöningen under tjänstledighet på
grund af sjukdom som ock i fråga om pensionen. I öfverensstämmelse
med denna uppfattning föreslog Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition
till 1898 års riksdag bland annat, att teckningslärare liksom öfningslärare
i allmänhet vid sjukdomsförfall skulle få uppbära tre fjärdedelar
af det belopp, som efter afdrag af de så kallade löneförbättringsmedlen
skulle hafva tillfallit honom, därest han själf bestridt sin tjänstgöring,
äfvensom att pensionsbeloppet, med undantag för vissa fall, skulle så beräknas,
att till den oafkortade lönen lades det arfvodesbelopp, som läraren för
extra undervisningstimmar under de sista fem åren i medeltal för år uppburit
eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt
sin tjänstgöring, dock att pensionsbeloppet ej i något fall finge öfverstiga
3,000 kronor. Riksdagen godkände detta förslag i hvad det gällde
teckningslärarnes aflöning vid sjukdomsförfall; pensionsfrågan blef af
Riksdagen ej tagen under ompröfning.

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

234

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

En sträng tillämpning af löneklassystemet kommer alltid att medföra,
att lärare med olika antal tjänstgöringstimmar inom samma löneklass
få uppbära samma löneförmåner, detta ej blott för verklig tjänstgöring
utan äfven vid sjukdomsförfall och efter pensionstagandet. Detta
har icke ansetts rättvist. Redan i den nådiga propositionen till 1887
års riksdag angående lärarnes lönereglering föreslog Eders Kungl. Maj:t,
att tjänstgörande teckningslärare inom hvarje löneklass skulle få uppbära
särskildt arfvode för de undervisningstimmar, som öfversköte det
för löneklassen fastställda minimitalet. Såsom redan erinrats, hafva teckningslärarne
själfva påyrkat, att hänsyn till den verkliga tjänstgöringstiden,
skall tagas jämväl i fråga om aflöning under sjukdom, en uppfattning
som Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen godkänt. Slutligen hafva teckningslärarne
vid de allmänna läroverken i Stockholm uti en med anledning
af kommitténs betänkande ingifven petition föreslagit, att det inom
hvarje löneklass förekommande arfvodet skall tagas med i räkningen jämväl
vid bestämmandet af pensionsbeloppet. I nämnda petition föreslås, att
teckningslärarebefattningarna vid de högre allmänna läroverken skola indelas
i tvenne löneklasser, den första med högst 24 timmars undervisningsskyldighet
i veckan och med en lön af 2,000 kronor i l:a, 2,500 kronor i
2:a och 3,000 kronor i 3:e lönegraden; den andra med högst 30 timmars
undervisningsskyldighet i veckan och med en lön af 3,000 kronor i l:a,
3,500 kronor i 2:a och 4,000 kronor i 3:e lönegraden; att teckningslärarebefattningarna
vid de lägre allmänna läroverken skola indelas i tre löneklasser,
den första med högst 8 timmars undervisningsskyldighet i veckan
och med en lön af 700 kronor i l:a, 800 kronor i 2:a och 900 kronor i
3:e lönegraden; den andra med högst 15 timmars tjänstgöringsskyldighet
i veckan och med en lön af 1,300 kronor i l:a, 1,550 kronor i 2:a och
! ,800 kronor i 3:e lönegraden; den tredje med högst 20 timmars tjänstgöringsskyldighet
i veckan och med en lön af 1,800 kronor i l:a, 2,150
kronor i 2:a och 2,500 kronor i 3:e lönegraden; att hvarje öfvertimme
skall ersättas med ett årligt arfvode af 90 kronor i l:a, 105 kronor
i 2:a och 120 kronor i 3:e lönegraden; att vid sjukdomsförfall samma
beräkning af lön och arfvode, som hittills ägt rum, må bibehållas;
samt att pensionsbeloppet skall utgå i öfverensstämmelse med det förslag,
som Eders Kungl. Maj:t framställt i nådig proposition till 1898 års riksdag.
Pensionen skulle alltså i regel utgöra medeltalet för år af den
aflöning, extra arfvodet däri inräknadt, som läraren under de senaste
fem åren uppburit eller skulle hafva uppburit, därest han själf bestridt
sin tjänst.

285

Kunpl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 00.

Jämföras nu dessa grunder med dem, som kommittén uppställt, så
föreligger, frånsedt själfva beloppen, ingen skillnad. Afiöningens alla
former skulle bestämmas med hänsyn till den verkliga tjänstgöringstiden
med dess växlingar från år till år. Den fördel, som löneklassystemet skulle
medföra, nämligen att erbjuda fasta, af tillfälliga växlingar oberoende utgångspunkter
för bestämmande af aflöningen under sjukdom och efter
pensionstagandet, har gifvits till spillo. Åtgörandet häraf blir lika svårt
eller lika lätt som för det fall att de af kommittén föreslagna grunderna
tillämpas. Skulle åter tillägget om hänsyn till det extra arfvodet borttagas
ur förslaget, så skulle anmärkningarna mot de nyss anförda bestämmelserna
af 1893 års riksdag upprepas, och man hade säkerligen att från
teckningslärarne motse en framställning, i hvilken de påpekade orättvisan
däruti, att exempelvis en teckningslärare vid realskola skulle erhålla samma
godtgörelse under sjukdom och samma pension vare sig han undervisade
8 timmar eller 14, 15 timmar eller 19, 21 timmar eller 30. Af
hvad jag sålunda anfört torde framgå, att bristerna i löneklassystemet
drifvit vederbörande lärare att till detsamma foga tillägg, hvarigenom
systemet själft nästan alldeles förlorat sitt berättigande.

Det enda skäl, som synes mig kunna åberopas för den påyrkade
indelningen i löneklasser, är det, att en sådan anordning möjligen skulle
kunna vara önsklig för reglering af öfningslärarnes ställning till lärarnes
vid elementarläroverken änke- och pupillkassa. Så synes äfven vara förhållandet,
att döma af direktionens öfver nämnda kassa i september 1902
afgifna underdåniga utlåtande öfver en från teckningslärare ingifven framställning
angående höjning åt den åt dessa lärares änkor utgående pensionen.
Men denna fråga står icke i det nödvändiga samband med lärarnes
egen löne- och pensionsfråga, att sättet för den senares lösning bör af den
förra göras beroende.

Under sådana omständigheter kan jag ej ansluta mig till den af
flertalet myndigheter förordade anordningen, desto mindre som dess
praktiska genomförande är förbundet med svårigheter, soin näppeligen
låta sig öfvervinnas. Såsom dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 erinrat, hafva
åtskilliga myndigheter vid ett föregående tillfälle, då denna fråga varit
å bane, mot indelningen i klasser framhållit, att behofvet af teckningstimmar
vid samma läroverk ingalunda är konstant, utan ofta växlar
läsår efter läsår, beroende på lärjungeantalet i de särskilda klasserna och
andra skiftande omständigheter, samt att de faktiska förhållandena icke
hänvisa på någon naturlig gruppering af läroverken med afseende på ifrågavarande
synpunkt. En följd häraf måste blifva att, om den föreslagna

236

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

grupperingen genomfördes, den efter en tid måste göras om, något, som
dock antagligen skulle möta stora svårigheter, enär man icke kunde höja
den ordinarie lönen vid de läroverk, som borde uppflyttas i högre löneklass,
utan att sänka densamma vid läroverk, som i stället skulle nedflyttas
i lägre löneklass, men en sådan sänkning läte sig ej göra, så länge den
ifrågavarande lönen innehades af en teckningslärare, som sökt och erhållit
befattningen med den högre lönen. Rätt ofta skulle det därför komma
att inträffa, att två lärare med ganska olika tjänstgöring dock uppbure
samma lön samt till och med att en lärare för större tjänstgöring
komme att åtnjuta mindre godtgörelse än en annan för en mindre tjänstgöring,
äfven om båda vore i samma lönegrad, hvar och en i sin löneklass.

Af det anförda framgår, att jag delar kommitténs uppfattning angående
grunderna för reglering af öfningslärarnes löner. Jag anser alltså,
att aflöningen bör utgå i en för alla lärare af samma slag bestämd fast
lön samt dessutom extra arfvode för mera omfattande eller ansträngande
tjänstgöring. Vidare anser jag, att den nu angående teckningslärares aflöning
under sjukdomsförfall gällande bestämmelsen bör tillämpas på
samtliga öfningslärare, hvilka alltså i sådant fall skulle uppbära tre fjärdedelar.
af det belopp, de skulle hafva uppburit, därest de själfva bestridt
sin tjänstgöring.

Te\ärarT'' Teckningslärare vid högre läroverk erhöllo genom beslut af 1878

rare'' ars riksdag följande löneförmåner, nämligen 1,000 kronor i l:a, 1,250
kronor i 2:a och 1,500 kronor i 3:e lönegraden för 15 timmars undervisning
i veckan, dessutom för hvarje Överskjutande veckotimme 75 kronor
i l:a och 2:a samt 100 kronor i 3:e lönegraden. Vid 1882 års riksdag
tillkommo de så kallade löneförbättringsmedlen, hvarigenom aflöningen
höjdes till 1,100 kronor i l:a, 1,325 kronor i 2:a och 1,550 kronor i 3:e
lönegraden. Genom det dyrtidstillägg, som utgått sedan år 1901, hafva
dessa lärares villkor ytterligare förbättrats, så att deras aflöning sedan
år 1901 uppgått till 1,210 kronor i l:a, 1,457: so kronor i 2:a och 1,705
kronor i 3:e lönegraden för 15 timmars undervisning i veckan samt dessutom
82: 50 kronor i l:a och 2:a samt 110 kronor i 3:e lönegraden för
hvarje Överskjutande veckotimme. Teckningslärare vid femklassiga läroverk
erhöllo år 1878 i arfvode, som dock i tillämpningen likställts med ordinarie
lön, 600 kronor för 8 timmars tjänstgöring i veckan samt dessutom
75 kronor för hvarje Överskjutande veckotimme. På grund af dyrtidstilläggen^har
denna aflöning under de tre senaste åren utgått med respektive
660 och 82: so kronor.

Kungl. Ma:j:ts Nåd. Proposition N:o 50.

287

Under tjänstledighet på grund af sjukdom uppbär teckningslärare,
i öfverensstämmelse med 1898 års riksdags beslut, tre fjärdedelar af det
belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen, skulle hafva tillfallit
honom, därest han själf bestridt sin tjänstgöring.

Efter att, bland annat, hafva erinrat om den större vikt, som nu
för tiden tillägges teckningsundervisningen, föreslår kommittén följande
löneförmåner: för teckningslärare vid högre allmänt läroverk: 1,400 kronor
i l:a, 1,600 kronor i 2:a och 1,800 kronor i 3:e lönegraden för 16 timmars
undervisning i veckan, samt dessutom 80 kronor i l:a, 95 kronor i 2:a
och 110 kronor i 3:e lönegraden för hvarje Överskjutande veckotimme; för
teckningslärare vid realskola: 700 kronor i l:a och 800 kronor i 2:a lönegraden
för 8 timmars undervisning i veckan, samt dessutom 80 kronor i
l:a och 95 kronor i 2:a lönegraden för hvarje Överskjutande veckotimme.

Tiden mellan lönegraderna föreslås till 5 år i fråga om teckningslärare
vid högre allmänt läroverk och 10 år i fråga om sådan lärare vid
realskola.

Angående aflöning under tjänstledighet på grund af sjukdom har
kommittén föreslagit, att teckningsläraren, liksom öfningslärare i allmänhet,
skall i sådant fall uppbära två tredjedelar af de löneförmåner, som
han skulle hafva åtnjutit, i händelse han själf bestridt sin tjänstgöring.

Med anledning af hvad kommittén sålunda föreslagit, har dess ledamot
Ernst Carlson med instämmande af Harald Dahlgren och P. E. Lindström
uttalat sig för att öfningslärare vid högre allmänt läroverk skulle
tilldelas ett tredje ålderstillägg å 200 kronor.

Mot kommitténs förslag har i myndigheternas utlåtanden anmärkts, hvad
kommittén jämväl påpekat, nämligen att lönen endast i de två första lönegraderna
skulle något öfverstiga, däremot i den tredje lönegraden något understiga
den för 16 timmars undervisning i veckan nu utgående ersättningen,
dyrtidstillägget däri inberäknadt. Detta löneförslag vore, framhålles
det, så mycket mera otillfredsställande, som kommittén samtidigt
föreslagit, att lärarnes tjänstgöring skulle ökas med 14 dagar under läsåret,
att kompetensvillkoren för behörighet till teckningslärarebefattning
skulle höjas genom föreskriften dels om aflagd realskole- eller studentexamen,
dels ock om en profkurs å en termin. Lades härtill, att teckningslärarne,
i likhet med öfriga lärare, skulle komma att bidraga till sin
egen pensionering, så vore kommitténs förslag att anse som en icke oväsentlig
försämring i teckningslärarnes villkor, hvilka dock vid den länge
afbidade löneregleringen hade bort förbättras lika väl som öfriga lärares.

Några myndigheter gilla kommitténs grunder angående sättet för
aflöningens utgående, men hysa olika uppfattningar angående själfva löne -

238

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

beloppen. Flertalet myndigheter hafva åter anslutit sig antingen till ett
af öfningslärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm i utlåtande öfver
kommitténs betänkande framställdt förslag, hvilket närmare utvecklats och
motiverats i en senare ingifven, af mig nyss refererad, underdånig petition
från teckningslärarne vid de nämnda läroverken, eller ock till en af ett i
Göteborg församladt läraremöte i ärendet fattad resolution, bådadera gående
ut därpå, att teckningslärarebefattningarna skulle indelas i olika löneklasser,
alltefter det olika lärjungeantalet och tjänstgöringens däraf beroende större
eller mindre omfattning vid de särskilda läroverken.

Jag har redan tillkännagifvit, att jag i hufvudsak ansluter mig till
kommitténs förslag angående grunderna för teckningslärarnes lönereglering.
1 följande fall anser jag mig emellertid böra påyrka ändring i kommitténs
förslag. Såsom jag förut erinrat, inträffar det, att teckningslärare bestrida
ända till 40 timmars tjänstgöring i veckan eller därutöfver. I fråga härom
uttala teckningslärarne vid Stockholms läroverk i den nyss omnämnda
petitionen önskvärdheten däraf, att vid en ny läroverksorganisation ett
så beklagansvärdt förhållande skall upphöra, att en teckningslärare till
egen och undervisningens skada skulle för sin utkomst behöfva åtaga sig
ett så öfveransträngande arbete. Jag instämmer häri och anser, särskild t
med hänsyn till svårigheten att fördela så många åt en och samma person
anförtrodda undervisningstimmar på lämpliga lärotider, att en viss maximigräns
för teckningslärarnes tjänstgöring bör uppdragas. Hvar denna
gräns skäligen bör sättas, därom kunna olika meningar råda. För min
del har jag med hänsyn därtill, att adjunkt kan åläggas 28 timmars tjänstgöring
samt att en teckningslärares arbete icke är så betungande som en
ämneslärares, tänkt mig 32 timmar såsom den gräns, hvilken i förevarande
fall ej får öfverskridas.

Hvad vidare angår de af kommittén föreslagna beloppen, kan jag ej
Unna annat än att de anmärkningar, som blifvit framställda mot kommitténs
förslag, äro i hufvudsak grundade. Någon ändring till det bättre synes
mig därför af behofvet påkallad. I anslutning till förenämnda reservanter
anser jag därför, att de äldsta lärarne böra erhålla någon förhöjning
genom införandet af en fjärde lönegrad å 2,000 kronor vid de högre allmänna
läroverken, äfvensom af en tredje lönegrad å 900 kronor vid realskolorna.
Härigenom undanröjes emellertid ej den anmärkningen, att de
teckningslärare vid de högre allmänna läroverken, som befinna sig i den
andra lönegraden eller i den tredje, och som ej genast blifva uppflyttade
i den fjärde, skulle antingen erhålla en mycket obetydlig förhöjning eller
ock få vidkännas en minskning i den aflöning de för 16 timmars tjänst -

239

Kunrfl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Röring för närvarande uppbära. .lag anser därför, att den ordinarie
tjänstgöringstiden bör såsom för närvarande sättas till 15 timmar i veckan,
detta så mycket mera som kommittén ej anfört någon grund, hvarför den
skulle höjas till 16 timmar. Härigenom skulle den af kommittén föreslagna
aflöningen i hvarje lönegrad ökas med arfvodesbeloppet för en extra
tjänstgöringstimme. I fråga om aflöningen under tjänstledighet på grund
af sjukdom anser jag i öfverensstämmelse med min redan uttalade uppfattning,
att teekningslärare i sådant fall bör få uppbära tre fjärdedelar af de
löneförmåner, han skulle hafva uppburit, därest han själf bestridt sin
tjänstgöring.

Beträffande villkoren för behörighet till lärarebefattning i teckning
har kommittén, såsom redan omnämnts, föreslagit i viss mån höjda
fordringar, liksom äfven i fråga om läraresyssla i musik. Det vore nämligen
enligt kommitténs mening en uppenbar fördel — ej minst för
disciplinens upprätthållande — att lärarne i dessa ämnen ägde en allmänbildning,
som åtminstone ej vore mindre än de lärjungars, hvilka stode
i begrepp att lämna realskolans högsta klass, och därför vore det ej
blott önskvärdt utan ock nödvändigt, att lärare i sagda ämnen aflagt
student- eller åtminstone realskolexamen. Då vidare de, som åtnjöte
undervisning vid tekniska skolan i Stockholm eller musikkonservatorium,
icke därunder bereddes tillfälle att handleda skolungdom och det i följd
häraf inträffat, att till innehafvare af ifrågavarande platser stundom blifvit
utnämnda personer, som sedan befunnits såsom undervisare underhaltiga,
hade kommittén ansett sig böra föreslå, att till lärarekompetens skulle
fordras en genomgången profkurs vid något allmänt läroverk och däröfver
erhållet vitsord. I anseende till arten af dessa lärares undervisning,
äfvensom med hänsyn till deras löneförhållanden och till svårigheten
att i mindre städer erhålla lämpliga peroner till dessa platser, hade kommittén
ej trött sig kunna föreslå längre tid för genomgående af sådan
profkurs än en termin.

Med instämmande i hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit,
får jag som min mening uttala, att, därest bemälde lärares löner blifva
på ett tillfredsställande sätt reglerade, den af kommittén påyrkade höjningen
af kompetensvillkoren bör vidtagas.

Från och med år 1874 uppgår lönen för gymnastiklärare vid högre Gy™^*k''
läroverk till 1,000 kronor i l:a, 1,250 kronor i 2:a och 1,500 kronor i arare''
3:e lönegraden. Härtill komma de sedan år 1883 utgående löneförbättringsmedlen,
hvarigenom aflöningen höjts till 1,100 kronor i l:a, 1,325 kronor
i 2:a och 1,550 kronor i 3:e lönegraden. Med inräkning af det under de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

senare åren beviljade dyrtidstillägget har aflöningen under de tre senaste åren
utgjort 1,210 kronor i l:a, 1,457: so i 2:a och 1,705 kronor i 3:e lönegraden.
Dessutom hafva gymnastiklärare vid högre läroverk, där lärjungeantalet
i betydligare mån öfverstigit 200, alltsedan år 1864 haft rätt till särskild
godtgörelse för mera omfattande eller betungande tjänstgöring.
Denna ersättning, hvars belopp för hvarje särskild! fall bestämmes af Eders
Kungl. Maj:t, utgjorde under läsåret 1902—03 högst 650 kronor, lägst 150
kronor. Summan af samtliga dessa arfvoden uppgick under hvart och ett
af de senast förflutna fem läsåren till respektive 8,125, 8,425, 8,675,
8,775 och 8,775 kronor. De härför erforderliga medlen utgå ur anslaget
till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af
ammunition för målskjutning in. m., utgörande 64,000 kronor.

Gymnastiklärarne vid de femklassiga läroverken uppbära alltsedan
1874 ett arfvode af 600 kronor, hvilket i tillämpningen erhållit karaktär
af fast lön och med dyrtidstillägg under de tre senaste åren utgått med
660 kronor. Nämnda lärare äga ej rätt till särskild ersättning för drygare
tjänstgöring.

Den likställighet med afseende på lön, som sålunda alltsedan år
1878 förefunnits mellan teckningslärare och gymnastiklärare, anser kommittén
fortfarande böra bibehållas och föreslår därför följande lönebelopp:
för gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk 1,400 kronor i l:a, 1,600
kronor i 2:a och 1,800 kronor i 3:e lönegraden, för gymnastiklärare vid
realskola 700 kronor i l:a och 800 kronor i 2:a lönegraden, med rätt till
uppflyttning i högre grad i fråga om de förra efter fem, i fråga om de senare
efter tio års för nit och skicklighet vitsordad tjänstgöring. Hvad angår ersättning
för drygare tjänstgöring, erinrar kommittén därom, att i det löneregleringsförslag,
som förelädes 1898 års riksdag, gymnastiklärare och teckningslärare
likställts äfven därutinnan, att de för den fasta lönens åtnjutande
skulle tjänstgöra ett bestämdt antal timmar i veckan, men för
hvarje Överskjutande timme erhålla särskild godtgörelse. Då det emellertid,
i följd af lärjungarnas stora antal, lokala förhållanden och svårigheter
vid arbetsordningens uppgörande, ej sällan inträffade, att en gymnastiklärare
med ett mindre antal undervisningstimmar finge en synnerligen
tung, splittrad och tidsödande tjänstgöring, hade vid sistnämnda tillfälle föreslagits,
att gymnastiklärare, förutom betalning för undervisningstimmar utöfver
ett visst antal, jämväl skulle erhålla extra arfvode för särskildt betungande
tjänstgöring. Att sålunda låta ersättningen utgå i tvenne olika former
vore emellertid enligt kommitténs mening icke lämpligt. Den senare formen
syntes bättre motsvara ändamålet, enär den medgåfve möjligheten att
taga hänsyn till alla de skiftande omständigheter, som härvid kunde före -

241

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

komma. Emellertid kunde de årliga belopp af mellan 8,000 och 9,000
kronor, som på senare tider användts för ifrågavarande ändamål, icke
vara tillfyllestgörande, särskild! om, såsom väl billigheten fordrade, dylikt
arfvode skulle tillfalla gymnastiklärarne ej blott vid flertalet åt de högre
läroverken, utan äfven vid de största bland de lägre läroverken. Kommittén
ansåge därför, att ett väsentligen förhöjdt anslag borde ställas till
Eders Kungl. Maj:ts förfogande för att bereda skäligt tilläggsarfvode åt
sådana gymnastiklärare, hvilka på grund af gymnastikafdelningarnas storlek,
undervisningstimmarnas antal eller för läraren obekväma fördelning
eller på grund af andra lokala förhållanden fått sig ålagd en mera ansträngande
tjänstgöring. På grund häraf föreslår kommittén, att anslaget
till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition
för målskjutning in. m. må höjas med 6,000 kronor eller från 64,000
kronor till 70,000 kronor.

I de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtanden hafva flertalet
myndigheter, hvilka tagit denna fråga under ompröfning, anslutit sig till
ett uttalande af gymnastiklärarne vid de allmänna läroverken i Stockholm,
hvari påvisas att, om hänsyn tages därtill, dels att tjänstgöringstiden
skulle förlängas med två veckor, dels att lärarne själfva skulle bidraga till
sin egen pensionering, kommitténs förslag till reglering af gymnastiklärarnes
löner i mycket ringa mån medförde en förbättring af nämnda lärares
löner, i flera fall till och med försämrade lönerna i jämförelse med nu gällande
löner med dyrtidstillägg. I den nämnda skrifvelsen hemställes bland
annat, att annan och för gymnastiklärarne förmånligare beräkningsgrund
vid bestämmandet af lönerna än den af kommittén föreslagna måtte uppställas,
exempelvis i löneklasser efter läroverkens storlek och antal undervisningstimmar
i veckan; att, vid bestämmande af arfvodena för mera betungande
arbete på grund af större antal lärjungar med mera, en be~
stämd beräkningsprincip för sådana arfvodens fördelning måtte uppställas;
att större anslag ån det af kommittén föreslagna måtte begäras; äfvensom
att vid lektionernas beräkning i timmar enahanda grunder, som beträffande
andra lärare föreslagits, äfven måtte för gymnastiklärarne följas.

I en senare ingifven underdånig framställning hafva gymnastiklärarne
vid högre latinläroverket och högre realläroverket å Norrmalm samt vid
högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm, bland annat, hemställt,
att gyinnastiklärarnes löneförmåner ställas i förhållande till läroverkens storlek
och antal tjänstgöringstimmar så, att gymnastiklärarne vid de större
högre läroverken i löneförmåner och pension likställas med adjunkt och att i
öfrigt gymnastiklärarnes löner indelas i klasser i förhållande till läroverkens
storlek med tjänstgöringsskyldighet efter den norm, som af Eders

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft. 33

242

Musik lärare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Kungl. Magt hvart femte år bestämmes, samt att särskild ersättning måtte
utgå för öfvertimmar efter en på förhand bestämd beräkningsgrund, hvarvid
gymnastikläraren må i likhet med andra lärare få beräkna hvarje
lektion för hel timme. I denna framställning hafva flertalet gymnastiklärare
vid de allmänna läroverken instämt.

Under åberopande af de af mig förordade grunderna för reglering
af öfningslärarnes löner, äfvensom af hvad kommittén i föreliggande fråga
anfört, får jag som min mening uttala, att gymnastiklärarne böra åtnjuta
en för befattningar af samma slag bestämd lön samt dessutom för mera
omfattande eller betungande tjänstgöring särskild godtgörelse till det belopp,
som Eders Kungl. Maj:t i hvarje särskild! fall kan finna skäligt att
bestämma. Sådant arfvode bör jämväl kunna komma gymnastiklärarne
vid de större realskolorna till del. Då vidare gymnastiklärare och teckningslärare
fortfarande böra likställas i afseende på lön, så anser jag i
enlighet med de tre förenämnda reservanternas yrkande kommitténs löneförslag
i så måtto böra ändras, att gymnastiklärare vid högre allmänt
läroverk erhålla ett tredje, gymnastiklärare vid realskola ett andra ålderstillägg,
det förra å 200 kronor, det senare å 100 kronor.

Den af kommittén föreslagna höjningen af anslaget till extra arfvoden
åt gymnastiklärare synes mig särskilt med hänsyn därtill, att
gymnastiklärare vid realskolor däraf skulle få del, ej fullt tillräcklig,
hvarför jag anser, att anslaget i fråga bör höjas från 64,000 kronor till

73,000 kronor.

Vid sjukdomsförfall böra gymnastiklärarne åtnjuta tre fjärdedelar
af hvad de skulle hafva uppburit, därest de själfva bestridt sin tjänstgöring.

Den ordinarie lönen för musiklärare vid högre allmänt läroverk har
alltsedan år 1874 utgått med 750 kronor i l:a, 1,000 kronor i 2:a och
1,250 kronor i 3:e lönegraden. Genom de sedan år 1883 utgående löneförbättringsmedlen
har aflöningen höjts till 875 kronor i l:a, 1,100 kronor
i 2:a och 1,325 kronor i 3:e lönegraden och har på grund af dyrtidstillägget
under de senaste tre åren utgått med 962: so kronor i l:a, 1,210
kronor i 2:a och 1,457: so i 3:e lönegraden.

Musiklärare vid de femklassiga läroverken hafva sedan år 1874 uppburit
i arfvode 450 kronor, hvilket år 1882 höjdes till 475 kronor och
med inräknande af dyrtidstillägget för närvarande uppgår till 522: so
kronor. Vid 1898 års riksdag bestämdes, att musiklärare vid
femklassigt läroverk, hvars tjänstgöring öfverstege 6 timmar i veckan,

Kung!,. Maj tfa Nåd. Proposition N:o 60.

243

skulle erhålla särskild godtgörelse för en veckotimme med 75 kronor, hvilken
efter tillkomsten af dyrtidstilläggen höjts till 82: so kronor. För ifrågavarande
ändamål tinnes ett anslag till extra arfvoden åt musiklärare vid
de femklassiga läroverken, stort 1,500 kronor.

Kommittén anser, att musiklärarnes aflöning, för att komma i
skäligt förhållande till öfriga lärares, bör något höjas utöfver nu utgående
aflöning med dyrtidstillägg, och föreslår därför, att lönen för musiklärare
vid högre allmänt läroverk bestämmes till 1,100 kronor med två ålderstillägg
å 200 kronor hvartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, och att
den häremot svarande undervisningsskyldigheten bestämmes till 12 timmar
i veckan. Då emellertid musiklärarnes tjänstgöring hade olika omfattning
vid olika läroverk, borde enligt kommitténs mening särskild ersättning
lämnas för Överskjutande veckotimmar, dock icke till obegränsadt antal.
Det visade sig nämligen, att vid de få läroverk, där tjänstgöringen vore
större än 12 timmar i veckan, öfvertimmarnas antal vore mycket obetydligt.
Något egentligt behof af ett större antal undervisningstimmar
torde således icke i allmänhet förekomma; och då undervisningen i instrumentalmusik
möjligen på sina ställen kunde inbjuda till missbruk af en
obegränsad rätt till betalning för öfvertimmar, bjöde försiktigheten att begränsa
antalet betalda öfvertimmar. Kommittén ansåge därför, att hvarje
Överskjutande veckotimme borde ersättas med samma belopp som för
teckningslärare, men att sådan ersättning icke borde lämnas för mer
än 3 veckotimmar. I fråga om musiklärare vid realskola föreslår kommittén
en lön af 550 kronor med ett ålderstillägg af 100 kronor efter
10 år för en tjänstgöring af 6 timmar i veckan samt särskild ersättning
för hvar och en af högst 3 Överskjutande veckotimmar med 80 kronor i
l:a och 95 kronor i 2:a lönegraden. I betraktande däraf, att undervisningen
i musik sällan öfverskrider 6 timmar vid de lägre och 12 timmar
vid de högre läroverken, anser kommittén, att en höjning af det nuvarande
anslaget till extra arfvoden åt musiklärare med 3,500 kronor eller
till 5,000 kronor bör vara tillräcklig.

Flertalet myndigheter, som utlåtit sig angående ifrågavarande lärares
löner, hafva antingen anslutit sig till ett af musiklärarne vid de allmänna
läroverken i Stockholm uppgjordt förslag eller ock till en vid det nämnda
läraremötet i Göteborg fattad resolution. I båda dessa framställningar
äro de påyrkade lönebeloppen desamma, nämligen 1,200 kronor i l:a,
1,500 kronor i 2:a och 1,800 kronor i 3:e lönegraden för musiklärare vid
högre allmänt läroverk samt 600 kronor i l:a, 750 kronor i 2:a och 900
kronor i 3:e lönegraden för musiklärare vid realskola. Den väsentliga
skillnaden är den, att enligt det förra förslaget de så kallade öfvertim -

244

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 50.

marnas antal skulle begränsas till tre och ersättas med 100 kronor i l:a,
115 kronor i 2:a och 130 kronor i 3:e lönegraden, under det att enligt
det senare förslaget öfvertimmarnas antal skulle vara obegränsadt och
ersättningen för hvarje sådan timme bestämmas till 90 kronor i l:a, 105
kronor i 2:a och 120 kronor i 3:e lönegraden. Ett tredje förslag har i
underdånig skrifvelse afgifvits af allmänna svenska musikläraremötet i
Stockholm den 10 och 11 juni år 1903, hvilket med afseende på lönernas
och arfvodenas belopp ansluter sig till det förra, i afseende på antalet
så kallade öfvertimmar till det senare af de förut nämnda förslagen.

I enlighet med de grunder, jag ansett böra tillämpas med afseende
å öfriga öfningslärare, anser jag, att musiklärarne böra i lön erhålla vid
de högre allmänna läroverken 1,100 kronor i l:a, 1,300 kronor i 2:a, 1,500
kronor i 3:e och 1,700 kronor i 4:e lönegraden för 12 timmars undervisning
i veckan; vid realskolorna 550 kronor i l:a, 650 kronor i 2:a och
750 kronor i 3:e lönegraden för 6 timmars undervisning i veckan, samt
dessutom ersättning för högst tre Överskjutande tjänstgöringstimmar med
80 kronor i l:a, 95 kronor i 2:a, 110 kronor i 3:e och, vid de högre
allmänna läroverken, 125 kronor i 4:e lönegraden för hvarje sådan timme
i veckan.

Vid tjänstledighet på grund af sjukdom böra musiklärare åtnjuta
tre fjärdedelar af lön och arfvode.

I fråga om villkoren för behörighet till musiklärarebefattning har
kommittén, såsom jag redan erinrat, föreslagit en skärpning såtillvida, att
för erhållande af sådan syssla skulle ytterligare erfordras dels vitsord
öfver aflagd realskole- eller studentexamen, dels ock genomgående af en
för sådant ändamål anordnad profkurs under en termin. Därest bemälda
lärares löner varda på ett tillfredsställande sätt reglerade, anser jag kommitténs
förslag i denna punkt böra vinna afseende.

Lönetursbe- I nådiga kungörelsen den 12 september 1890 stadgas bland annat,

stämmelser. att öfningslärare, som fullgjort villkoren för kompetens till ordinarie öfningslärarebefattning
vid högre allmänt läroverk, må räkna sig till godo
för uppflyttning i högre lönegrad den tid han från och med året näst efter
det, hvarunder berörda villkor blifvit fullgjorda, tjänstgjort såsom vikarierande
öfningslärare med full tjänstgöring vid högre allmänt läroverk, dock
med undantag af de två första åren af hans så beskaffade verksamhet.
De lönetursår, som öfningslärare enligt denna bestämmelse förvärfvat intill
den 1 januari 1905, bör han få räkna sig till godo i och för uppflyttning
jämväl i den ifrågasatta nya lönegraden. Af de lönetursår, som extra

245

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

ordinarie öfningslärare efter nämnda tidpunkt förvärfvat, bör, såsom i fråga
om ämneslärare föreslagits, afdrag göras för de fem första. Dessa bestämmelser
böra i tillämpliga delar gälla i fråga om öfningslärare vid lägre
läroverk och pedagogier vid öfvergång till realskolor för gossar och samskolor.
Vid öfvergång åter från lägre läroverk eller realskola till högre läroverk
böra, såsom hittills, två års tjänstgöring vid lägre läroverk räknas lika
med ett års tjänstgöring vid högre läroverk.

Tiden för uppflyttning i högre lönegrad bör sättas till 5 år för samtliga
öfningslärare.

Samskolelärarinnors aflöning.

För behörighet att erhålla ordinarie plats såsom lärarinna vid sam- Kompetensskola
har kommittén ansett godkändt afgångsbetyg från den treåriga kur- inställning
sen vid högre lärarinneseminariet böra vara det normala examensvillkoret. som^samsfcoSamskolelärarinnornas
verksamhet skulle nämligen blifva i hufvudsak lika e arartnnamed
ämneslärarinnornas vid de nuvarande flickskolorna, och erfarenheten
hade visat, att denna lärarinnekår på ett tillfredsställande sätt rekryterades
från sagda seminarium. Dessutom skulle, i öfverensstämmelse
med hvad som i fråga om ämneslärarebefattningar i allmänhet föreslagits,
fordras två års tjänstgöring vid allmänt läroverk eller examensberättigad
enskild flick- eller samskola. Detta senare villkor vore så mycket mera
befogadt, som de från lärarinneseminariet utgångna, om de också där icke
saknat handledning och öfning i undervisningsverksamhet, dock ej efteråt
genomgått något profår. Ehuru således samskolornas lärarinnor enligt regeln
komme att utgå från högre lärarinneseminariet, ansåge dock kommittén
kompetens till dylika befattningar äfven böra tillkomma kvinnor,
hvilka aflagt sådana akademiska examina, som för män medföra adjunktseller
lektorskompetens. Då emellertid studierna vid universitet ej, såsom
vid lärarinneseminariet, vore förenade med öfning i lärarekallets utöfning,
hade det synts befogadt, att sådan sökande till samskolelärarinneplats
borde vara underkastad samma fordringar med afseende på profår och
tjänstgöring som manliga sökande till adjunkts- och lektorsbefattningar.

I öfrigt har kommittén föreslagit, att sökande till ordinarie ämneslärarinnebefattning
vid ansökan skall styrka, att hon är ogift, äfvensom att
ordinarie ämneslärarinna, som träder i gifte, skall vara skyldig att afgå
från sin befattning. Till stöd för detta förslag har kommittén anfört, att
det kall, ämneslärarinnorna vid de föreslagna samskolorna hade att fylla,
vore så maktpåliggande och kräfvande, att det svårligen utan att åsido -

246

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

sättas kunde förenas med de husmoderliga plikter och bestyr, som ålåge
den gifta kvinnan. Att vid förefallande behof anlita vikarie skulle tvifvelsutan
å de mindre orter, hvarom här vore fråga, möta svårigheter,
hvartill komme, att en sådan utväg alltid vore oläglig och för undervisningens
jämna fortgång störande. Däremot hade kommittén icke ansett
det vara behöfligt att äfven hvad öfningslärarinnor beträffade föreslå
ett liknande villkor, då olägenheterna här näppeligen kunde blifva så
stora samt tillika borde lättare kunna öfvervinnas.

Med anledning af detta förslag har en af kommitténs ledamöter,
N. Höjer, anmärkt, att det generella förbudet för lärarinna att vara gift
syntes mycket olämpligt, enär eu gift lärarinna, som af sina familjeförhållanden
vore oförhindrad att ägna sig åt skolans tjänst, under i öfrigt
lika förutsättningar borde vara bättre än en ogift.

Med anledning af hvad kommittén sålunda anfört och hemställt, hafva
åtskilliga akademiskt bildade kvinnor i en till Eders Kungl. Maj:t ingifven
petition uttalat den önskan, dels att kompetensfordringarna på kvinnlig
lärare vid samskola höjas, så att inga andra sådana anställas än de, som
kunna förete samma teoretiska och praktiska kompetens som de manliga
lärarne, hvarvid dock framstående lärarinnor, som på annat sätt än genom
akademisk examen och profår vunnit sin kompetens, borde kunna genom
dispens med dessa fullt likställas såväl i afseende på skyldigheter som
rättigheter, dels ock att den föreslagna bestämmelsen därom, att ämneslärarinna
skall vara ogift, ej må vinna afseende.

Angående den sålunda påyrkade skärpningen af kompetensvillkoren
delar jag kommitténs uppfattning, att genomgång af fullständig kurs vid
högre lärarinneseminariet i allmänhet kan anses som en nöjaktig förberedelse
för anställning såsom ämneslärarinna vid samskola. Någon anledning
att från täflan om ifrågavarande befattningar utesluta dem, som förvärfvat
sin kompetens vid nämnda seminarium och af hvilka många äro
synnerligen framstående lärarinnor, synes mig under sådana omständigheter
ej föreligga. Ty högre än enskildas sträfvan att genom skärpta kompetensbestämmelser
nedbringa konkurrensen står samskolans kraf att erhålla
de bästa krafterna, dessa må nu hafva utbildats vid universitet eller vid
högre lärarinneseminariet. Om lärarinna, som aflagt akademisk examen och
genomgått profår, därigenom blifvit afgjordt öfverlägsen lärarinnor med
annan utbildning, så må det stå henne fritt att vid täflan göra detta sitt
företräde gällande. År åter så icke förhållandet, så skulle ett bifall till
petitionärernas framställning vara cn orättvisa mot de senare och till men
för samskolan.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

247

Äfven i den frågan, huruvida gift kvinna skall kunna söka och
innehafva ordinarie ämneslärarinnebefattning, instämmer jag med kommittén,
enär de af kommittén påpekade olägenheter, hvilka komme att blifva
en följd af den af petition^Terna påyrkade anordningen, skulle mer än
uppväga de fördelar, man af densamma hade att förvänta. I likhet med
kommittén anser jag ock, att ordinarie ämneslärarinna, som träder i gifte,
skall vara skyldig att afgå från sin befattning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, i anslutning till
kommitténs förslag, att som villkor för behörighet till ämneslärarinnebefattning
bör stadgas att antingen hafva genomgått den treåriga kursen
vid högre lärarinneseminariet och därifrån erhållit godkändt afgångsbetyg
eller ock hafva fullgjort hvad beträffande examina och profårskurs såsom
villkor för behörighet till ordinarie ämneslärarebefattning varder stadgadt,
äfvensom att därefter hafva vid allmänt läroverk eller examensberättigad
tjänstgöring till den omfattning, som åligger lärarinna med full tjänstgöring,
enskild flick- eller samskola under minst två år med nit och skicklighet bestridt

Kommittén framhåller, att den vid framställande af förslag till adjunkters
och lektorers aflöning tagit särskild hänsyn till önskvärdheten
däraf, att lärarens lön satte honom i stånd att ingå äktenskap och underhålla
familj, men att denna synpunkt icke gällde i fråga om aflöningen
för lärarinnor vid de af kommittén föreslagna samskolorna, ty deras lön
borde blott vara så stor, att den beredde dem själfva ett fullt tillräckligt
underhåll, lämpadt efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda
kostnader samt icke lägre än den aflöning, som på andra områden
stode med dem socialt likställda kvinnor till buds. Kommittén hade vidare
ansett antalet undervisningstimmar i veckan böra vara något mindre
för lärarinnor än för adjunkter, äfvensom att pensionsåldern borde sättas
lägre än för manliga lärare. Med hänsyn till dessa förhållanden äfvensom
därtill, att samskolorna komme att ligga å mindre orter med billigare lefnadskostnader,
ansåge kommittén, att ordinarie lärarinna vid samskola
lämpligen kunde aflönas med 1,500 kronor, däraf 600 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvilken aflöning efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring
borde höjas till 2,000 kronor.

För första lärarinna vid sam skola borde med hänsyn till de större
kraf, som ställdes på hennes tjänstgöring, lönen sättas något högre än för
de öfriga lärarinnorna, och på grund häraf ansåge kommittén, att första
lärarinnan borde aflönas med 2,000 kronor, däraf 800 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvilken lön efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring borde
höjas till 2,500 kronor.

Samskolelärarinnornas
aflöning.

248

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 50.

Kommitténs förslag angående ämneslärarinnornas aflöning har endast
i några få af de öfver dess betänkande afgifna utlåtanden upptagits till
behandling. I ett par fall anmärkes, att de föreslagna lönebeloppen äro
för ringa i förhållande till dem, som skulle komma de manliga lärarne
till godo; i ett par andra hemställes, att kvinnlig lärare med adjunkts kompetens
skall erhålla adjunkts lön.

I den förut omnämnda, af akademiskt bildade kvinnor ingifna petitionen
har yrkats på likställighet mellan manliga och kvinnliga lärare vid
samskolorna med afseende ej blott å kompetens, tjänstgöringstid och tjänstgöringsstadier,
utan äfven i fråga om aflöning, tjänstårsberäkning, lönegrader
och pensionsrätt.

Hvad den sålunda påyrkade likställigheten mellan manliga och kvinnliga
lärare vidkommer, tillåter jag mig erinra därom, att jag i likhet med
kommittén ansett mig böra föreslå en lindrigare tjänstgöring för lärarinnorna
än för lärarne, äfvensom att jag likaledes biträdt kommitténs uppfattning,
att kompetensfordringarna kunna sättas lägre för lärarinnor än för
lärare. Då vidare, såsom erfarenheten nogsamt gifvit vid handen, kvinnliga
lärare icke hafva samma uthållighet som manliga, kommer jag att föreslå,
att pensionsåldern för lärarinnor skall inträda tio år tidigare än för lärare,
såväl i fråga om lefnads- som tjänstår. Och att hänsyn till möjligheten
att bilda familj, som bör göra sig gällande vid bestämmande af lärarnes löner,
ej kan tagas med i räkningen, då det är fråga om lärarinnornas, finner jag
uppenbart, då det ej är meningen, att de senare med sin lön skola
försörja man och barn. Af denna olikhet framgår jämväl behofvet af ett
större'' antal lönegrader för den manliga läraren än för den kvinnliga, enär
omkostnaderna för familjens underhåll bli drygare, i den mån familjen
ökas och barnen växa till. För öfrigt lärer staten, lika litet som den enskilde
arbetsgivare!!, vid bestämmande af lönebeloppen åt en viss klass af tjänare,
kunna helt och hållet frigöra sig från hänsyn till prisförhållandena
å andra motsvarande verksamhetsområden. Skulle staten anse den af petitionärerna
påyrkade lönen vara erforderlig för kvinna, som undervisar
å det till realskolexamen ledande skolstadiet, så vill det synas, som om
de privata och kommunala samskolor och flickskolor med dimissionsrätt,
hvilka efter den nya organisationens genomförande tänkts böra komma
till stånd, skulle försättas i en ännu brydsammare ekonomisk belägenhet
än den, i hvilken motsvarande skolor för närvarande ofta befinna
sig.

Hvad vidare beträffar förslaget därom, att de lärarinnor, som förvärfvat
sig adjunkts kompetens, skulle erhålla adjunkts lön, så synes

249

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

detta gå ut på införande af helt nya grunder för bestämmande af lönerna
för ordinarie befattning. Innehafvare af samma ordinarie tjänst skulle aflönas
olika, allteftersom de innehade högre eller lägre teoretisk kompetens.
1 fråga om de konsekvenser, ett dylikt atlöningssystem skulle draga
med sig, torde jag blott behöfva nämna, att en adjunkt, som aflagt filosofisk
doktorsgrad och innehar lektorskoinpetens, med lika stort fog kunde
göra anspråk på högre lön än en adjunkt, som endast innehar minsta erforderliga
kompetens.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag mig i fråga om
samskolelärarinnornas löner böra instämma i kommitténs förslag, med
undantag dock beträffande fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar,
hvilka senare enligt min mening böra sättas till 600 kronor för första
lärarinna och 500 kronor för öfriga lärarinnor.

Extra ordinarie lärares aflöning.

I fråga om extra ordinarie ämneslärares aflöning föreslår kommittén, Extra ordiatt
dylik lärare, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som medför rätt nari^^e8''
att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått profår,
måtte åtnjuta ett årligt arfvode af 2,000 kronor; äfvensom att extra ordinarie
lärare med ofullständig kompetens måtte åtnjuta ett årligt arfvode
af 1,800 kronor.

Såsom motivering för detta förslag har kommittén anfört, att under
senaste årtiondet klagomål ofta försports, att de extra ordinarie lärarnes
ställning blifvit allt sämre, och en till kommittén remitterad petition''gåfve
uttryck åt samma uppfattning. Dock gällde klagomålen ej själfva arfvodesbeloppen
för extra ordinarie tjänstgöring, utan egentligen den långa
väntan på ordinarie plats med ty åtföljande olägenheter. De extra ordinarie
lärarnes arfvode för läsår vore för närvarande 1,800 kronor, om de
ägde adjunktskompetens, och 1,500 kronor, om deras kompetens vore ofullständig;
de extra ordinarie lärare, som förordnats till vikarierande eller
extra ordinarie lektorer, åtnjöte ett arfvode af 2,000 kronor, om de ägde
lektorskompetens, men eljest 1,800 kronor. På grund af dyrtidstillägget
hade dessa arfvoden utgått med tio procents förhöjning. Kommittén, som
föreslagit, att extra ordinarie lärare, hvilken aflagt för lärarekompetens
föreskrifna examina och genomgått profår, skulle tjänstgöra två år vid
läroverk för att kunna utnämnas till ordinarie adjunkt eller lektor, samt
att han först efter utgången af dessa två år skulle börja att räkna lönetur,
hade såväl med hänsyn härtill som i betraktande af nämnda lärares

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 34

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 50.

ansvar, utbildning och lefnadskostnader ansett, att sådan lärare för sitt
arbete borde erhålla en något högre ersättning än hittills eller ett årligt
arfvode af 2,000 kronor, och detta äfven under de två år, han enligt kommitténs
förslag skulle tjänstgöra för att kunna befordras till ordinarie.

Att extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens borde aflönas
något lägre än fullt kompetenta, funne kommittén skäligt. Men då det
sedan år 1892 vore regel, att endast lärare med full kompetens förordnades
till extra ordinarie lärare, komme det lägre arfvodet hädanefter antagligen
att dels tillfalla ett antal extra ordinarie lärare med redan mångårig
tjänstgöring, dels få större tillämpning endast i tider af knapp tillgång
på extralärare, hvadan det måste anses förmånligt för läroverken, om
skillnaden i arfvode gjordes något mindre, än den hittills varit. Kommittén
ansåge därför, att arfvodet för extra ordinarie lärare med ofullständig
kompetens borde bestämmas till 1,800 kronor.

Lärare, som förordnats till vikarierande eller extra ordinarie lektor,
erhölle för närvarande högre arfvode, än om han anställdes som vikarierande
adjunkt eller extra lärare. Då kommittén icke föreslagit olika löneförmåner
för tjänstgöring å olika stadier i fråga om ordinarie adjunkter,
funne kommittén ej heller anledning att förorda någon dylik skillnad i
fråga om extra ordinarie lärare. Vore den hufvudsakliga tjänstgöringen
förlagd till det högre stadiet, borde sådant medföra en begränsning af
undervisningsskyldigheten, en förmån, som enligt kommitténs mening borde
komma ej blott ett fåtal utan alla lärare till del, hvilka fått sig en dylik
tjänstgöring ålagd.

I de af myndigheterna afgifna utlåtandena ha i afseende å de extra
ordinarie lärarnes aflöning flera olika förslag framställts, dels gående ut
på en höjning af arfvodet till 2,200, 2,250 eller 2,500 kronor, dels ock
afseende inrättandet af en lönegrad för extra ordinarie lärare efter fem
års väl vitsordad tjänstgöring medelst ett ålderstillägg af 300 eller 500
kronor. I

I fråga om beloppet af extra ordinarie lärares aflöning instämmer
jag i hvad kommittén yttrat och hänvisar rörande deras rätt att räkna
lönetur före vunnen befordran till hvad jag redan i sammanhang med frågan
om ordinarie ämneslärares aflöning uttalat. Att åter, såsom från vissa håll
föreslagits, för de extra ordinarie lärarne upprätta en andra lönegrad,
finner jag oegentligt och för ifrågavarande lärare af tvifvelaktigt värde.
En dylik åtgärd måste nämligen anses innebära en sträfvan att göra extraläraresystemet
till en fast institution och vara ägnad att förrycka dess
egentliga karaktär af ett tillfälligt medel att ge läroverken vederbörlig

251

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

möjlighet till utvidgning. Enligt min mening linnes endast ett effektivt
och staten fullt värdigt medel att förbättra de extra ordinarie lärarnes
ställning, nämligen att. förse läroverken med ett tillräckligt antal ordinarie
platser. På denna väg kan Riksdagen under de senare åren sägas ha slagit
in genom beslutet år 1901 om anslag till inrättande af 80 nya lärarebefattningar
samt genom att bevilja anslag år 1902 till 18 adjunktsbefattningar
för upprättande af tre nya femklassiga läroverk och år 1903 till
5 lektorsbefattningar för utvidgning af Östermalms femklassiga läroverk
i Stockholm till fullständigt realläroverk. Beviljas nu i sammanhang med
den nya organisationens genomförande, såsom jag ämnar föreslå, ytterligare
94 nya ämneslärareplatser — 14 lektorat och 80 adjunktsbefattningar —
att under de närmaste åren tillsättas, blifva härigenom de extra ordinarie
lärarnes utsikter till befordran i afsevärd män förbättrade. Skulle sedermera
tillväxten af lärjungarnas antal vid de allmänna läroverken, trots
terminsafgifters införande, som hittills komma att fortgå, böra naturligen,
i den mån en dylik tillväxt visar sig konstant, nya lärareplatser föreslås
till upprättande. Och med de senare årens erfarenhet för ögonen vågar
jag i ett sådant tillvägagående se bästa och säkraste medlet att tillgodose
både läroverkens och lärarnes intressen.

Rörande aflöningen för extra ordinarie ämneslärarinnor vid samsko- Extra ordilor
föreslår kommittén, att extra ordinarie lärarinna, hvilken antingen ^rarinnor''
aflagt sådan akademisk examen, som medför rätt att söka lärarebefattning, vid samsamt
genomgått profår eller ock tagit afgångsexamen från högre lärarinne- 8 0 orseminariet,
måtte erhålla ett årligt arfvode af 1,200 kronor, hvilket äfven
under de två tjänstgöringsår, som enligt kommitténs förslag kräfdes för
att befordras till ordinarie tjänst, borde få åtnjutas, såvida öfriga kompetensvillkor
vore uppfyllda. Enligt kommitténs förslag bör vidare extra
ordinarie lärarinna, som icke fullgjort nämnda kompetensvillkor, erhålla
ett årligt arfvode af 1,000 kronor.

I särskilt yttrande har kommitténs ledamot Nils Höjer uttalat den
meningen, att arfvodet för kvinnlig extra ordinarie lärarinna med full
kompetens borde sättas till minst 1,400 kr., åtminstone om hon hade
akademisk examen.

För egen del anser jag, att arfvodet bör sättas till 1,400 kronor för
extra ordinarie lärarinna, som fullgjort hvad beträffande examina och profårskurs
som villkor för behörighet till ordinarie lärarinnebefattning varder
stadgadt, och 1,200 kronor för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort
nämnda villkor.

Vidare förordar jag i enlighet med kommitténs förslag, att lärarinna,
som vid ledighet förordnas att upprätthålla första lärarinnas befatt -

252

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

ning, bör erhålla ett tilläggsarfvode å 300 kronor, och detta ej blott
under öfvergångsåren utan när helst ett sådant förordnande förekommer.

Timlära- Kommittén har föreslagit, att lärarinnor i kvinnligt handarbete skola

i kvinnligt anställas vid samskolorna, och att dessa lärarinnors arfvode skall, liksom
handarbete samskolornas aflöningsstat i allmänhet, bekostas med V3 af kommunen och
2/3 af staten. Med afseende på möjligheten att ordna undervisningen
på flera eller färre timmar alltefter afdelningarnas och lokalernas storlek
anser kommittén, att lärarinnans arfvode ej bör beräknas för år, utan
efter antalet undervisningstimmar, samt att det bör bestämmas till ett
belopp, som lämnar utsikt till att erhålla en lärarinna med förmåga att
meddela pedagogisk handledning i ämnet. Med särskild undervisning för
hvarje klass eller 12 timmars undervisning i 6 klasser skulle ett timarfvode
af 1 krona 50 öre gifva ifrågavarande lärarinna en årsinkomst af
omkring 650 kronor, och äfven om genom samundervisning af några klasser
timtalet minskades, borde med detta timarfvode nyssnämnda önskningsmål
kunna vinnas. På grund häraf ansåge kommittén, att timarfvodet för
lärarinna i kvinnligt handarbete vid samskolor borde bestämmas till 1
krona 50 öre.

Hvad kommittén sålunda föreslagit, finner jag ändamålsenligt.

Ordinarie lärares pensionering.

Berättigade till pension efter afsked stagandet äro ordinarie rektorer,
lektorer, adjunkter, kolleger samt gymnastiklärare. Tecknings- och musiklärare
äro ej på grund af gällande bestämmelser berättigade till pension,
men pläga erhålla sådan efter därom i hvarje fall hos Riksdagen gjord
framställning. Att pensionsrätter! bör utsträckas till samtliga innehafvare
af ordinarie befattningar å läroverkens stat, synes mig uppenbart.

För erhållande af pension erfordras för närvarande, jämte fyllda 70
år, minst 30 års oafbruten tjänstetid; dock kan pension beviljas vid uppnådda
65 lefnadsår efter vid pass 40 års tjänstgöring, därest sjuklighet
eller försvagad hälsa genom laglig läkarattest bestyrkes. Bestämmelsen
om vid pass 40 års tjänstgöring plägar tolkas som minst 37 V2 tjänstår.
Ordinarie gymnastiklärare äro pensionsberättigade vid uppnådda 60 lefnadsoch
30 tjänstår.

I fråga om pensionsåldern erini''ar kommittén, att 1878 års löneregleringskommitté
föreslagit pensionsrättens inträdande vid 65 års ålder,

Pensions rätt.

Pensions ålder.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 50. 253

samt den stora pensionskommittén af år 1894 erkänt, att eu sänkning
till 65 år skulle lända undervisningsväsendet till gagn, ehuru den af sparsainhetsskäl
hindrats att framställa ett förslag i denna riktning. Sådana
förslag hade emellertid af Eders Kungl. Maj:t framlagts för Riksdagen
åren 1882, 1887, 1890, 1892 och 1898 samt såväl år 1890 som 1892 af
bägge kamrarna bifallits, ehuru frågan fallit på grund af dess sammankoppling
med löneregleringen. Kommittén ansåge också, att en sänkning
af pensionsåldern från 70 till 65 år för läroverket vore af så afgörande
betydelse, att de finansiella skälen här borde få vika för viktigare hänsyn.
I sammanhang härmed meddelar kommittén, att vid 1901 års slut kvarstode
i tjänst 20 lektorer och 22 adjunkter, som fyllt 65 år. Hvad tjänståren
beträffade, framginge det af de statistiska uppgifter, kommittén insamlat,
att bland de nuvarande ordinarie lärarne föga mer än en tredjedel
och bland de nuvarande extra ordinarie lärarne blott omkring en
fjärdedel skulle vid fyllda 65 år hafva förvärfvat 37 V2 tjänstår, och en
sänkning af tjänståldern för pensionsrätt syntes således vara önskvärd.
Enligt samma statistiska uppgifter hade de nuvarande ordinarie lärarne
börjat räkna tjänstår för pensionsrätt vid en medelålder af omkring 29 V2
år, de nuvarande extra ordinarie lärarne åter vid en medelålder af omkring
30 V2 år. Mot 65 lefnadsår skulle således i medeltal svara 35 tjänstår, och
förslag i denna riktning hade af Eders Kung]. Maj:t framlagts för alla
ofvannämnda riksdagar samt åren 1890 och 1892 af bägge kamrarna bifallits.
Emellertid borde anmärkas, att äfven om tjänståldern för pensionsrätt
sänktes till 35 år, skulle bland de nuvarande ordinarie lärarne omkring
en tredjedel och bland de nuvarande extra ordinarie lärarne nära
hälften äfven vid fyllda 65 år icke hafva det för pensionsrätt behöfliga
antalet tjänstår.

I fråga om lärarinnornas pensionering anser kommittén särskilda
bestämmelser erforderliga, enär kvinnorna tidigare än männen blefve utslitna
i tjänsten. Med hänsyn härtill hade kommittén tänkt sig, att afgång
med pension borde medgifvas lärarinna redan vid fyllda 55 år, såsom
Eders Kungl. Maj: t föreslagit år 1892 rörande ämneslärarinnor vid
mindre läroverk, och såsom fallet vore med afseende på folkskole- och
småskolelärarinnor. Äfven för delägarne i Sveriges flickskolors båda pensionsanstalter
vore pensionsåldern bestämd till 55 lefnadsår. Och om lefnadsåldern
fastställdes till 55 år, kunde ej gärna tjänståldern sättas högre
än 30 år, hvilken ålder ock vore fastställd i fråga om folkskollärarnes
pensionering. Som skäl för en sänkning af tjänstårens antal i fråga
om lärarinnorna åberopar kommittén jämväl den nådiga propositionen

254

Pensions belopp.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

till 1892 års riksdag, däri föreslagits, att de nämnda lärarinnorna vid
mindre läroverk skulle vara pensionsberättigade, sedan de intjänat minst
25 år.

Endast få af de myndigheter, som utlåtit sig öfver kommitténs betänkande,
hafva yttrat sig angående den föreliggande frågan, och där
så skett, har förslaget om 65 lefnads- och 35 tjänstår "i allmänhet
vunnit anslutning. I enstaka fall föreslås en lägre pensionsålder med proportionsvis
reducerad pension. Hvad lärarinnorna angår, hafva, såsom
jag redan omnämnt, åtskilliga akademiskt bildade kvinnor i underdånig
framställning påyrkat full likställighet mellan samskolans manliga och
kvinnliga lärare äfven i fråga om pensionsålder.

För egen del anser jag, i närmaste anslutning till hvad Eders Kungl.
Maj:t i nådig proposition till 1898 års riksdag föreslagit, att ordinarie
lärare böra hafva rätt och äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsoch
35 tjänstår afgå från tjänsten med pension å allmänna indragningsstaten,
med undantag dock för gymnastiklärare, i fråga om hvilka nämnda
rätt och därmed förbundna skyldighet böra inträda redan vid uppnådda
60 lefnads- och 30 tjänstår. Angående samskolelärarinnorna anser jag,
att pensionsåldern bör sättas till 55 lefnads- och 25 tjänstår. Om emellertid
den sålunda pensionsberättigade befinnes vara fullt duglig till fortsatt tjänstgöring,
bör han efter därom gjord framställning kunna tillåtas att i tjänsten
kvarstå, så länge han befinnes kunna bestrida sin tjänst på ett fullt
tillfredsställande sätt.

I Kungl. Maj:ts bref till statskontoret den 16 mars 1858 stadgas
bland annat, att tjänstemän, hvilka uppbära i lön 3,000 rdr eller därunder,
undfå hela beloppet i årlig pension, men att för dem, som åtnjuta mera
än 3,000 rdr, pensionen utgår med 80 procent eller fyra femtedelar af
totalsumman, dock så, att de, hvilkas aflöning utgör mera än 3,000 men
mindre än 3,750 rdr, icke må erhålla lägre pension än 3,000 rdr. I
öfverensstämmelse härmed utgöra de nu utgående pensionsbeloppen, under
förutsättning att vederbörande åtnjutit lön i högsta lönegraden, för ordinarie
rektor vid högre läroverk 4,000 kronor, för ordinarie rektor vid femklassiga
läroverk 3,200 konor, för lektor 3,600 kronor, för adjunkt och kollega

3,000 kronor samt för gymnastiklärare vid högre läroverk 1,500 kronor
och vid femklassiga läroverk 600 kronor. Därest tecknings- och musiklärare
erhölle pension efter enahanda grunder, skulle de uppbära, teckningslärare
vid högre läroverk 1,500 kronor, vid femklassiga läroverk 600
kronor, musiklärare vid högre läroverk 1,250 kronor och vid femklassiga
läroverk 450 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

21)5

Rörande pensionsbeloppet har kommittén ej ansett sig böra framlägga,
något detaljeradt förslag, enär denna fråga vore föremål för behandling af därtill
särskildt utsedda kommitterade. Kommittén har därför utgått från de nu
stadgade pensionsbeloppen, hvilka, såsom jag redan erinrat, jämväl lagts
till grund för beräkning af tjänstgöringspenningarnas storlek. I förslag
till lag angående civile tjänstinnehafvares rätt till pension hafva de
åsyftade kommitterade i sitt den 7 november 1902 afgifna betänkande
hemställt, att såsom underlag för bestämmande af pensionsbelopp skall, där
ej särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt, tjäna: för tjänst,
med hvilken jämte lön tjänstgö ringspenningar äro förenade, hela lönen; för
annan tjänst två tredjedelar af lönen.

I de öfver kommitténs betänkande afgifna utlåtanden har, såsom jag
redan omnämnt, i fråga om ämneslärare så godt som enhälligt yrkats,
att tjänstgöringspenningarna skola sättas till 30 procent af hela aflöningen,
i samband hvarmed föreslagits, att pensionen skall bestämmas till 70 procent
af hela aflöningen i högsta lönegraden. I fråga om öfningslärarne har af det
omnämnda läraremötet i Göteborg föreslagits, att teckningslärare och musiklärare
skola i pension erhålla hela lönen i högsta lönegraden. I den af teckningslärarne
vid de allmänna läroverken i Stockholm ingifna underdåniga
framställningen har anhållits, att teckningslärarnes pension måtte beräknas
i öfverensstämmelse med det förslag, som Eders Kungl. Maj:t framställt i
nådig proposition till 1898 års riksdag, eller att pensionen i regel skall sättas
lika med hvad läraren under de sista fem åren i medeltal för år uppburit
eller skulle hafva uppburit, därest han hela tiden bestridt sin tjänstgöring.
Och i den af gymnastiklärare vid högre latinläroverket och högre
realläroverket å Norrmalm samt vid högre allmänna läroverket å Södermalm
ingifna underdåniga framställningen har begärts, att gymnastiklärarne
vid de större högre allmänna läroverken skola i fråga om pension, liksom

beträffande löneförmåner, likställas med adjunkter.

♦

Hvad nu först angår rektorer, lektorer, adjunkter och samskolelärarinnor,
hvilka skulle jämte lön uppbära tjänstgöringspenningar, finner jag
ingen anledning att frångå den gängse regeln, att pensionen sättes lika
med den egentliga lönen.

I fråga om sådana lärare, som äro tillförordnade rektorer, anser jag
särskilda pensionsbestämmelser erforderliga. Alltmer har det tillvägagångssättet
börjat finna användning, att rektorsbefattningarna ej tillsättas med
ordinarie innehafvare, utan endast på förordnande på viss tid eller tills
vidare. För närvarande finnes ingen ordinarie rektor vid de högre läroverken.
Det inträffar sålunda icke sällan, att en lärare, som under större

256

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

delen af sin tjänstgöringstid bestridt rektorsbefattning och åtnjutit därmed
förbundna förmåner, vid afskedstagande! måste åtnöjas med den pension,
hvartill han som lektor eller adjunkt är berättigad. Att afgången
ur tjänsten för en sådan lärare skall innebära en mycket kännbar ekonomisk
uppoffring, synes uppenbart. Och att detta förhållande skall fresta
en och annan att i det längsta hålla sig kvar i tjänsten, äfven sedan
hans arbetskraft i väsentlig grad förbrukats, är likaledes helt naturligt.
Rättvisa och billighet mot bemälda tjänstinnehafvare äfvensom nödig
omtanke om läroverkens bästa synas under sådana omständigheter påfordra,
att en lärare, som under en längre tid förvaltat rektorsämbete, erhåller
en förmånligare pension än öfriga lärare, och jag anser därför, att tillförordnad
rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions
erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande,
bör vid afskedstagandet vara berättigad att i pension uppbära sin rektorslön
oafkortad.

Hvad slutligen angår beloppet af öfningslärares pension, har jag
ansett mig böra utgå därifrån, att denna bör så nära som möjligt öfverensstämma
med aflöningen under sjukdom. Jag delar icke pensionskommitténs
mening, att pensionsunderlaget bör sättas till två tredjedelar af
aflöningen, ty i sådant fall skulle exempelvis gymnastiklärarne, som ej åtnjuta
extra arfvode eller endast uppbära ett mindre sådant, erhålla lägre
pension än för närvarande, då de efter afskedstagandet uppbära hela lönen.
Skulle den af nämnda kommitté föreslagna bestämmelsen i förevarande fall
vinna afseende, så blefve det nödvändigt att höja de mindre löntagarnes
löner med hälften af det belopp, med hvilket de för närvarande utgå.
Högsta lönen för en gymnastiklärare skulle i sådant fall sättas till 2,250
kronor, hvilket åter skulle föra med sig en proportionerlig höjning af de
öfriga öfningslärarnes löner. Jag anser alltså, att för öfningslärare tre
fjärdedelar af hela aflöningen böra utgöra pensionsunderlag. Då emellertid
tjänstgöringen kan växla från år till år, bör pensioned ej bestämmas endast
med hänsyn till pensionsunderlaget för det senaste året, utan till dettas
storlek under en följd af föregående år. Jag anser därför, att öfningslärarnes
pension bör utgå med en tiondel af summan af pensionsunderlagen
under de senast förflutna 10 åren eller med tre fjärdedelar af hvad läraren
under de senaste 10 åren i lön och arfvode i medeltal för år uppburit eller
skulle hafva uppburit, därest han hela denna tid själf bestridt sin tjänst.
Under förutsättning att ingen teckningslärare ålägges mer än 32 timmars
undervisning i veckan, skulle pensionen för sådan lärare blifva högst
3,093,75 kronor. Denna summa anser jag böra afrundas till 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

257

I öfverensstämmelse med sålunda angifna grunder skulle alltså pensionen
utgöra för rektor vid högre allmänt läroverk 4,500 kronor, för
rektor vid realskola 3,900 kronor, för lektor 4,000 kronor, för adjunkt
3,400 kronor, för första lärarinna 1,900 kronor, för lärarinna 1,500 kronor,
för teckningslärare vid högre allmänt läroverk lägst 1,500 kronor, högst

3,000 kronor, för teckningslärare vid realskola lägst 675 kronor, högst
2,655 kronor, för musiklärare vid högre allmänt läroverk lägst 1,275 kronor,
högst 1,556,25 kronor, för musiklärare vid realskola lägst 562,so kronor,
högst 810 kronor, allt under förutsättning att vederbörande vid afskedstagandet
befinner sig i högsta lönegraden. Gymnastiklärarnes lägsta pensionsbelopp
skulle blifva detsamma som teckningslärarnes, deras högsta
pensionsbelopp kan ej på förhand beräknas, men torde icke komma att
uppgå till 3,000 kronor.

Därest lärarne skulle åläggas att lämna bidrag till sin egen pensionering
och dessa bidrag bestämdes med ledning af de grunder, som den
senaste pensionskommittén uppställt, skulle de komma att utgöra: för
rektor vid högre allmänt läroverk 180 kronor i l:a och 202,20 kronor i
2:a lönegraden; för rektor vid realskola 132,60 kronor i l:a och 152,10
kronor i andra lönegraden; för lektor 104 kronor i l:a, 118 kronor i 2:a,
132 kronor i 3:e, 146 kronor i 4:e och 160 kronor i 5:e lönegraden; för
adjunkt 68 kronor i l:a, 79,90 kronor i 2:a, 91,80 kronor i 3:e, 103,70
kronor i 4:e och 115,60 kronor i 5:e lönegraden; för första lärarinna 42
kronor i l:a och 57 kronor i 2:a lönegraden; för ämneslärarinna 30 kronor
i l:a och 45 kronor i 2:a lönegraden; för teckningslärare vid högre allmänt
läroverk i l:a lönegraden lägst 31,so kronor, i 4:e lönegraden högst 92,81
kronor; för teckningslärare vid realskola i l:a lönegraden lägst 15,75 kronor,
i 3:e lönegraden högst 79,65 kronor; för musiklärare vid högre allmänt
läroverk i l:a lönegraden lägst 24,75 kronor, i 4:e lönegraden högst 46,69
kronor; för musiklärare vid realskola i l:a lönegraden lägst 12,38 kronor,
i 3:e lönegraden högst 25,30 kronor.

Sammanlagda beloppet af dessa afgifter och de afgifter, som enligt
enahanda grunder böra utgöras af gymnastiklärarne, skulle enligt gjord
beräkning uppgå till omkring 110,000 kronor årligen.

Såsom jag redan anmärkt, har jag ej funnit tiden nu vara inne
att framlägga förslag angående lärarnes bidrag till deras egen pensionering.
Det enda, som för närvarande i denna sak torde kunna åtgöras, är fastställandet
af sådana villkor för rätt att åtnjuta de nya lönerna, att lärarne
blifva skyldiga att lämna pensionsbidrag, när beslut angående sådana varda
fattade.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft.

Pensions afgift.

258

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t inåtte föreslå Riksdagen att medgifva:

att för ordinarie lärare vid de allmänna läroverken må bestämmas
följande löneförmåner att gälla från och med år 1905:

för adjunkter: fem lönegrader å 1) 2,000 kronor, 2) 2,350 kronor,
3) 2,100 kronor, 4) 3,050 kronor, 5) 3,400 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
å respektive 1,000, 1,150, 1,300, 1,450 och 1,600 kronor;

för lektorer: fem lönegrader å 1) 2,600 kronor, 2) 2,950 kronor,
3) 3,300 kronor, 4) 3,650 kronor, 5) 4,000 kronor, jämte tjänstgöringspenningar
å respektive 1,400, 1,550, 1,700, 1,850 och 2,000 kronor;

för rektorer: a) vid realskola två lönegrader å 1) 3,400 kronor, 2)
3,900 kronor, jämte tjänstgöringspenningar å 1,600 kronor; b) vid högre
allmänt läroverk tvä lönegrader å 1) 4,000 kronor, 2) 4,500 kronor, jämte
tjänstgöringspenningar å 2,000 kronor; hvarförutom rektor skall af vederbörande
kommun åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för teckning slär ar e: a) vid realskola tre lönegrader å 1) 700 kronor,
2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader
å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000 kronor;

för gymnastiklärare: a) vid realskola tre lönegrader å T) 700
kronor, 2) 800 kronor, 3) 900 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra
lönegrader å 1) 1,400 kronor, 2) 1,600 kronor, 3) 1,800 kronor, 4) 2,000
kronor;

för musiklärare: å) vid realskola tre lönegrader å 1) 550 kronor,
2) 650 kronor, 3) 750 kronor; b) vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader
å 1) 1,100 kronor, 2) 1,300 kronor, 3) 1,500 kronor, 4) 1,700 kronor;

att teckning slär are skall vara skyldig att för den fastställda lönen
tjänstgöra vid realskola 8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 timmar
i veckan, samt att musiklärare skall vara skyldig att för den fastställda
lönen tjänstgöra vid realskola 6 timmar och vid högre allmänt
läroverk 12 timmar i veckan, men att ytterligare tjänstgöring må kunna
åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig ersättning för hvarje veckotimme
af 80 kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och,
vid högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden, dock under
iakttagande däraf, att ersättning för extra tjänstgöring ej må utgå för
högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola, 17 till
teckning slärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare;

259

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

att öfningslärare skall vid tjänstledighet på grund af sjukdom äga
uppbära tre fjärdedelar af de löneförmåner, som lian skulle haf va uppburit,
om han själf bestridt sin tjänst;

att tjänstgöring spenning ar skola för alla lärare, rektorerna undantagna,
beräknas utgå för läsår med 38 läsveckor; att de i rektorernas aflöning
ingående tjänstgöring spenningar skola beräknas utgå efter kalenderår,
men till olika belopp för lästiden och för ferierna efter särskilda bestämmelser,
som af Eders Kungl. Maj:t fastställas; samt att tjänstgöring spenning ar
icke fä af tjänstens innehafvare uppbäras under det han åtnjuter full
tjänstledighet, utom i det fall att tjänstledigheten beviljats på grund af
offentligt uppdrag, dock att, dä rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot,
endast åtnjuter ''ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjänstgöringspenningarna
icke må ske;

att för adjunkt, lektor, teckning slär are, gymnastiklärare eller musiklärare
uppflyttning frän lägre till högre lönegrad må äga ruin efter förloppet
af fem kalenderår, därest han med nit och skicklighet tjänstgjort
mera än fyra femtedelar af den under denna tid infallande tjänstgöringstiden,
samt att rektor må vinna uppflyttning från första till andra lönegraden
efter förloppet af tio kalenderår, därest han med nit och skicklighet
tjänstgjort såsom rektor mera än fyra femtedelar af samma tid, med iakttagande
härvid, att rektor vid högre allmänt läroverk endast må räkna sig
till godo den tid, han såsom rektor vid sådant läroverk tjänstgjort, att lektor
må tillgodoräkna sig jämväl den tid efter 1904 års_ utgång, han efter vunnen
lektorskompetens tjänstgjort såsom ordinarie adjunkt, samt att öfningslärare
vid öfvergång till realskola må tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort
såsom ordinarie lärare vid lägre läroverk;

att lärare, som efter 1904 års utgång vinner befordran till ordinarie
tjänst, må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till godo den tid
utöfver fem år, han efter afläggande af de för tjänsten föreskrift kunskapsprof
och genomgående af praktisk utbildning skurs, där sådan för behörighet
till tjänsten är föreskrifven, med nit och skicklighet efter 1904 års utgång
tjänstgjort såsom extra ordinarie lärare vid allmänt läroverk med enahanda
tjänstgöringsskyldighet, som åligger motsvarande ordinarie lärare, med iakttagande
härvid, ''att, då fråga '' är om lektor, honom må tillgodoräknas den
tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort såsom extra ordinarie
lärare, oafsedt inom hvilket stadium af läroverket denna tjänstgöring ägt rum;

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

gång, han efter vunnen kompetens tjänstgjort såsom vikarierande lärare vid
lägre läroverk, med undantag af de två första åren af hans så beskaffade
verksamhet;

att nu gällande bestämmelser angående rätt för docenter vid universiteten,
lärare vid enskilda läroverk, lektorer vid sjökrigsskolan, lärare vid
högre lärarinneseminariet och lärare vid folkskoleseminarierna att, efter
vunnen befordran vid de allmänna läroverken, räkna sig föregående tjänstgöring
till godo för uppflyttning i högre lönegrad må ändras i öfverensstämmelse
med nyss angifna grunder beträffande tjänstgöring såsom extra
ordinarie lärare;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt
denna lönereglering kommer lärare till del, skall gälla såsom villkor, att
den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860
stadgade, skyldighet för vissa lärare att, i händelse de genom inträffade
förändringar skulle finnas umbärliga vid det läroverk, där de äro anställda,
inträda i tjänstgöring vid annat läroverk skall åligga vid högre
läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna samt vid realskola
de två'' yngsta adjunkterna, allt efter senaste fullmakts datum, dock att
ordinarie lärare, som genom vederbörande myndighets beslut förflyttas till
en icke högre aflönad plats vid annat läroverk, må vara berättigad att af
statsverket erhålla skälig flyttningshjälp till det belopp, Eders Kungl. Maj:t
för hvarje särskildt fall bestämmer;

att lärare, som varder utnämnd till tjänst, med hvilken rätt till
särskilda förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning
i aflöning. från statsverket, som Eders Kungl. Maj:t kan finna lämpligt
besluta, till ett belopp icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående
särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpa;

att för ordinarie ämneslärarinnor vid statens samskolor må bestämmas
följande löneförmåner:

för första lärarinna: två lönegrader å 1) 1,400 kronor och 2) 1,900
kronor, jämte tjänstgöring spenningar å 600 kronor;

för lärarinna: två lönegrader å 1) 1,000 kronor och 2) 1,500 kronor,
jämte tjänstgöring spenning ar å 500 kronor;

att för nämnda lärarinnor må i fråga om lönetur sb er åkning och
uppflyttning i högre lönegrad, tjänstgöring spenning ars uppbärande samt
skyldighet att vara underkastad förflyttning stadgas samma villkor som för
adjunkter vid. de allmänna läroverken;

att för extra ordinarie ämneslärare och ämneslärarinnor vid
de allmänna läroverken må fastställas följande arfvoden att utgå från och
med år 1905:

261

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Öl).

för extra ordinarie lärare, hvilken af lag t sådan akademisk examen,
som :medför rätt att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått
''profår skur s, ett ärligt arfvode af 2,000 kronor;

för extra ordinarie lärare, som icke fullgjort de i nästföregående
moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,800 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som aflagt godkänd, af gängsexamen
frän högre lärarinneseminariet eller fullgjort hvad beträffande examen och
profårskurs för behörighet till ämneslärarebefattning vid de allmänna läroverken
är stadgadt, ett årligt arfvode af 1,400 kronor;

för extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort de i nästföregående
moment stadgade villkor, ett årligt arfvode af 1,200 kronor;

för lärarinna, som förordnas att upprätthålla första lärarinnas åligganden,
ett årligt tilläggsarfvode af 300 kronor;

att för timlärarinna i kvinnligt handarbete må fastställas ett arfvode
af 1 krona 50 öre i timmen;

att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingår
på den nya lönestaten eller som utnämnes efter det kungörelse i ämnet
utkommit, skall hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda
55 lefnadsår och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 60
lefnadsår och 30 tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår
och 35 tjänstår, med pension från allmänna indragning sstaten frän tjänsten
afgå, Eders Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskeda anstå, därest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller ämneslärarinna
oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar
af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal för år uppburit
eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestrida
sin tjänst, dock att pensionsbeloppet för öfningslärare icke i något
fall må öfverstiga 3,000 kronor;

att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för
pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnancle,
skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor
oafkortad; samt

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vid inträde ä den nya lönestaten
vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering,
som kunna varda stadgade.

262

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Nya ordinarie
ämnes
lärarebefattningar.

Ny stat för läroverken.

Vid de allmänna läroverken finnas för närvarande 227 lektors- samt
606 adjunkts- och kollegabefattningar; härtill komma 3 kollegabefattningar
vid de tvåklassiga pedagogierna. Hela antalet adjunkts- och kollegabefattningar
å stat blir alltså 609. Om nu fyra treklassiga läroverk
och eu tvåklassig pedagogi indragas, så skulle vid de återstående läroverken
finnas inalles 227 lektors- och 600 adjunkts- och kollegabefattningar.
Då för uppehållande af undervisningen vid dessa läroverk höstterminen
1903 ytterligare erfordrats 141 extra lärare (Tabell I, d), och då i och
med den nya organisationens genomförande de lägre läroverken skulle
komma att i större eller mindre omfattning utvidgas, ligger det i öppen
dag, att det nuvarande antalet ordinarie ämneslärarebefattningar måste
anses otillräckligt.

Frågan om antalet behöfliga nya befattningar har af kommittén
gjorts till föremål för en omfattande och ingående utredning, som återfinnes
i betänkandet sid. 532 och följande. Vid denna undersökning har
kommittén utgått därifrån, att alla lärareplatser vid de allmänna läroverken,
som kunde anses konstant behöfliga, skulle tillsättas på ordinarie stat.
Det funnes nämligen intet annat skäl att upprätthålla dem genom extra
ordinarie lärare, än att detta medförde en besparing för statskassan, och
samma skäl kunde göras gällande för alla andra ämbeten och tjänster.
Äfven efter uppförande på ordinarie stat af de af kommittén föreslagna
nya lärarebefattningarna, skulle antagligen omkring 30 extralärare blifva
från början behöfliga för undervisningens upprätthållande i sådana dubbla
afdelningar, hvilka icke med säkerhet kunde beräknas blifva permanenta.
Med ledning af antalet afgångna och tjänstlediga lärare vid de högre och
femklassiga läroverken under de tio åren 1890/91—1899/1900 kunde man
beräkna antalet årsförordnanden för vakanta platser och för tjänstlediga
lärare efter den nya staten till omkring 120. Då således det behöfliga
antalet extra ordinarie lärare från början blefve omkring 150 och antalet
årligen lediga platser blott omkring 30, så blefve äfven i framtiden väntetiden
på ordinarie befattning ej obetydlig, i medeltal omkring fem år.

bedan kommittén därefter påvisat de faktorer, med ledning af hvilka
det konstant erforderliga antalet lärareplatser skulle beräknas, öfvergår
kommittén till en undersökning angående det antal lärjungar, som för en
sådan beräkning borde läggas till grund. Lärjungeantal i förhållande till
befolkningsantal belyses af följande sammanställning.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

263

År.	Antal lärjungar på 100,000 invånare.	År.	Antal lärjungar på 100,000 invånare.
1876	297	1889	303
1877	305	1890	305
1878	317	1891	305
1879	331	1892	306
1880	339	1893	307
1881	339	1894	309
1882	330	1895	312
1883	325	1896	318
1884	318	1897	323
1885	312	1898	326
1886	312	1899	332
1887	305	1900	340
1888	302	1901	348

Allt ifrån den officiella läroverksstatistikens början har alltså, fortsätter
kommittén, lärjungarnas antal hållit sig i ett så pass konstant förhållande
till folkmängden, att det städse rört sig mellan siffrorna 3,o och
3,5 lärjungar på 1,000 invånare. Det hade först varit stigande till och
med år 1880, därefter fallande från och med år 1882 till och med år 1888,
sedan oafbrutet stigande. Äfven absolut taget hade lärjungarnas antal
gått tillbaka under perioden 1882—1888, så att det år 1888 varit 1,107
lärjungar mindre än år 1881. Ändringen i lärjungarnas antal i förhållande
till folkmängden syntes hufvudsakligen bero af ekonomiska inflytelser och
endast i ringa grad af upprättandet af nya eller indragningen af gamlaläroverk,
Ty antalet hade sjunkit under 1880-talet omedelbart efter det
att de nya högre läroverken i Stockholm, Göteborg och Sundsvall färdigbildats,
men det hade oafbrutet stigit under 1890-talet i trots af indragningen
af 15 pedagogier och 2 treklassiga läroverk. I någon mån torde
väl denna stegring bero af upprättandet på kommunernas bekostnad af
nya klasser vid de mindre läroverken, ty lärjungarna i dessa klasser vore
medräknade i den officiella statistiken; men antalet af dessa klasser vore
ej större än antalet klasser vid de under samma årtionde indragna läroverken,
och äfven under den del af 1880-talet, då lärjungarnas antal sjunkit,
hade kommunala klasser upprättats vid flera mindre läroverk.

Till hufvudgrund för sin beräkning af lärarnes antal har kommittén
lagt medeltalet lärjungar under tioårsperioden h. t. 1891—1900.
Detta antal (15,721) utgjorde 0''30 % af rikets folkmängd vid 1901 års slut

264

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

(5,175,288), eller just det ofvannämnda minimum, under livilket lärjungarnas
antal icke sjunkit på 25 år.

Vid beräkning af afdelningarnas antal i hvarje klass vid de särskilda
läroverken har kommittén utgått från att icke flera än 35 lärjungar
kunde undervisas af samme lärare i realskolans fem lägre klasser och
icke flera än 30 i sjätte klassen och på gymnasium. Dessa tal, särskildt
det sistnämnda, hade kommittén endast med mycken tvekan antagit och
icke utan fruktan, att den därmed öfverskridit det högsta antal lärjungar,
som kunde i vissa ämnen med framgång undervisas tillsammans. Den
sjätte klassen hade antagits blifva odelad vid samtliga läroverk. Härefter
anställer kommittén en beräkning af antalet afdelningar inom öfriga klasser
vid olika läroverk, och får jag med afseende härå hänvisa till betänkandet
sid. 534—535. Hvad samskolorna angår, antager kommittén, att
de till en början komma att få enkla klasser, emedan endast sådana behöfvas
äfven vid fördubbling af lärjungeantalet för tioårsperioden 1891—
1900. Vid någon af dessa skolor torde dock redan från början en eller
annan extra lärare eller extra lärarinna blifva behöflig.

Härnäst följer i kommittébetänkandet en framställning af de öfriga
omständigheter, som inverka på lärareantalet, nämligen dels det ur de
föreslagna timplanerna härledda antalet undervisningstimmar för hvarje
klass eller för flera afdelningar inom samma klass, dels ock den hvarje
lärare åliggande undervisningsskyldigheten. Angående lärarnes tjänstgöringstid
har kommittén utgått därifrån, att rektor vid de största högre läroverken
skulle undervisa 12 timmar, vid öfriga i medeltal 14 timmar,
rektor vid mycket stora realskolor 18 timmar, vid öfriga 19. För lektor,
som vore domkapitelsledamot eller anställd vid profårsläroverk, beräknades
19 timmar, för öfriga lektorer i allmänhet 21, men vid några mindre läroverk
22. Adjunkter, som hade sin hufvudsakliga tjänstgöring på gymnasiet
eller i sjätte realskoleklassen, beräknades undervisa 22 timmar, öfriga
adjunkter i regeln 24—26, första lärarinna 21 och öfriga lärarinnor 24,
eller alla tre lärarinnorna i medeltal 23 timmar.

Lektorernas antal vid högre läroverk med real- och latingymnasium
föreslås af kommittén till 6 eller 7, hvarigenom, då rektor medräknades,
representanter i allmänhet kunde erhållas för följande ämnen eller ämnesgrupper:
kristendom, modersmålet, klassiska språk, moderna språk, historia,
matematik samt naturvetenskap. Endast för profårsläroverken hade kommittén
ansett sig böra föreslå ett större antal lektorer, nämligen 8 vid
läroverken i Lund, Uppsala och å Södermalm i Stockholm samt 10 vid
högre latinläroverket å Norrmalm därsammastädes. För realläroverket å
Norrmalm i Stockholm hade emellertid kommittén ansett sig böra göra

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 265

undantag, enär de gymnasieämnen, i hvilka detta läroverk, såsom endast
omfattande realgymnasiura, hade att lämna undervisning, vore färre än
vid de öfriga profärsläroverken och sålunda kunde företrädas af ett mindre
antal lektorer. För de realgymnasier, som erhölle enkla afdelningar i alla
ringar, hade blott fyra lektorer föreslagits, hvilka då jämte rektor borde
representera de särskilda ämnena. Enligt denna fördelning komme i allmänhet
en fjärdedel intill en tredjedel af gymnasiets undervisning att
skötas af adjunkter.

Angående Nya elementarskolan har kommittén icke ansett sig böra
afgifva något förslag, alldenstund frågan om detta läroverks omorganisation
vore under ompröfning.

Den beräkning, som kommittén enligt de sålunda angifna grunderna
verkställt, utvisar, att, sedan en del platser ersatts genom transporter, den
nuvarande lärarepersonalen efter den nya organisationens genomförande
skulle behöfva ökas med 17 lektorer, 82 adjunkter och 72 lärarinnor.
Angående dessa platsers fördelning på de olika läroverken hänvisar jag
till betänkandet sid. 538—541.

Med anledning af denna utredning angående behofvet af nya lärarebefattningar
anmärkes i de inkomna utlåtandena i hufvudsak följande.
Kommittén hade vid sin beräkning utgått från medeltalet lärjungar under
tioårsperioden 1891—1900, hvilket utgjorde 15,721. Ett sådant förfaringssätt
vore emellertid oriktigt, enär lärjungeantalet alltjämt ökades. Höstterminen
1902 utgjorde det 18,808, alltså öfver 3,000 flere än kommittén
beräknat. Någon sannolikhet för att detta antal på grund af den nya
organisationen eller andra omständigheter skulle nedgå, förelåge ej. Tvärtom
hade man all anledning att förvänta, att den föreslagna utvidgningen af
flera läroverk, realskolexamens sannolika inverkan att längre kvarhålla
lärjungar, som eljest skulle afgå på ett tidigare stadium, samt kvinnliga
lärjungars tillträde till vissa läroverk skulle komma lärjungeantalet att
tillväxa i starkare proportion, än förut varit fallet. Toge man vidare i
betraktande, att alltid några år komme att förflyta, innan den ifrågasatta
organisationen blefve genomförd, vore det påtagligt, att det af kommittén
föreslagna antalet ordinarie lärare skulle komma att visa sig alldeles otillräckligt
och att sålunda det öfverklagade extraläraresystemet till skada
för undervisningen och lärarekåren fortfarande komme att vidmakthållas.
Kommitténs förhoppning, att utnämningsåldern efter den nya organisationens
genomförande skulle komma att nedgå, vore sålunda illusorisk.
Af några myndigheter anmärkes jämväl, att lärarnes tjänstgöringstid blifvit
väl drygt tilltagen. Och från några håll uttalas önskvärdheten däraf, att
undervisningen å gymnasiet må bestridas af lektorer i större omfattning,

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 36

266

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50

fin kommittén beräknat. De sålunda framställda anmärkningarna utmynna
vanligen i det yrkandet, att flera ordinarie lärareplatser, än kommittén
beräknat, må inrättas eller att alla för närvarande behöfliga läraretjänster
må med ordinarie innehafvare besättas. I sammanhang härmed framställa
åtskilliga läroverksstyrelser och läroverkskollegier sina önskemål angående
behofvet af nya lärareplatser vid det eller de läroverk, hvilkas talan de föra.
En redogörelse härför finnes införd i den utarbetade sammanfattningen.

Med gillande i öfrigt af de grunder, hvilka kommittén vid sin undersökning
tillämpat, anser jag dock lärjungeantalet vara för lågt beräknadt,
nämligen under de af kommittén antagna förutsättningarna. Genom
förslaget om terminsafgifter till statsverket kommer emellertid denna fråga
i ett alldeles nytt läge. I hvilken grad sådana afgifter komma att nedbringa
lärjungeantalet, är naturligen svårt att förutsäga. Men just därför
vore det oklokt att, såsom åtskilliga myndigheter yrkat, nu inrätta så
många ordinarie lärarebefattningar, som med hänsyn till det nuvarande
lärjungeantalet kunna anses nödvändiga för undervisningens upprätthållande.
Vid sådant förhållande och då behofvet af nya platser kan fyllas
efter hand, allt efter som det med säkerhet konstateras, anser jag mig
icke i någon väsentligare mån böra gå utöfver hvad kommittén i förevarande
fall föreslagit. Skulle det framdeles visa sig, att än flera tjänster
äro oundgängligen nödvändiga, må man då vidtaga de åtgärder, som
i sådant fall visa sig erforderliga.

I en punkt anser jag mig emellertid böra frångå kommitténs förslag.
Enligt detta skulle vid högre allmänna läroverk och realskolor 5 lektorer
och 11 adjunkter förflyttas till annat läroverk. Samtliga ifrågavarande befattningar
äro emellertid för närvarande behöfliga för undervisningens
upprätthållande, och möjligt är, att om de nu förflyttades, de kanske om
några år behöfde ersättas med nya. Med hänsyn härtill äfvensom till de
besvärligheter, som alltid äro förbundna med dylika förflyttningar, synes
mig försiktigheten bjuda att se tiden an, tills erfarenhet angående den nya
organisationens verkningar i afseende på behofvet af lärarekrafter hunnit
att inhämtas. Om jag ej kan vara med om någon väsentligare ökning af
den ordinarie lärarepersonalen utöfver hvad kommittén föreslagit, kan
jag således å andra sidan icke biträda förslaget om en minskning af det
antal lärare, de olika läroverken för närvarande faktiskt hafva. Endast
vid läroverken i Visby och Vänersborg synas adjunktsbefattningar böra
indragas, en vid hvartdera läroverket, men då lektorernas antal skulle i
samma mån ökas, kan saken så ordnas, att ingen ändring vidtages förrän
adjunktsbefattning blir ledig, då denna ersättes med en lektorsbefattning.

267

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Genom denna afvikelse från kommitténs förslag kommer antalet behöfliga
nya platser att ökas med 5 lektors- och 9 adjunktsbefattningar. Behofvet
af adjunktsplatser kommer vidare att ökas med 18, därigenom att de
femklassiga läroverken i Eksjö, Enköping, Lidköping, Mariestad, Oskarshamn
och Söderhamn, hvilka kommittén upptagit bland blifvande samskolor,
enligt det föreliggande förslaget skulle utvidgas till realskolor för
gossar. Härigenom kommer å andra sidan antalet ämneslärarinnor att minskas
med 18. De öfriga omständigheter, som påkalla ändring i kommitténs
förslag äro i hufvudsak följande. Efter det att kommitténs betänkande afgifvits,
har Riksdagen beviljat anslag till 5 lektorsbefattningar i och för
utvidgning af det förutvarande femklassiga läroverket å Östermalm i Stockholm
till ett på reallinjen fullständigt läroverk. Kommittén har vidare icke
tagit hänsyn därtill, att Riksdagen år 1902 beviljat anslag till 5 nya adjunktsbefattningar
vid hvart och ett af de nyinrättade femklassiga läroverken
i Göteborg, Malmö och å Kungsholmen i Stockholm. En ytterligare reduktion
af den siffra, till hvilken kommittén vid sin beräkning kommit, blir
en följd däraf, att jag föreslagit, att de högre allmänna läroverken i Hudiksvall
och Strängnäs endast skola erhålla latingymnasium, hvarigenom 3
lektors- och 4 adjunktsbefattningar besparas. Jag har vidare ansett mig
böra frångå kommitténs förslag angående lärareplatser för dubbla afdelningar
vid de nyinrättade läroverken i Göteborg och Malmö, detta emedan
behofvet af det af kommittén föreslagna antalet lärare vid dessa läroverk
åtminstone för närvarande ej gjort sig gällande. Härigenom minskas adjunkternas
antal ytterligare med 10.

Efter dessa ändringar skulle alltså lärarepersonalen behöfva ökas
med 14 lektorer, 80 adjunkter och 54 lärarinnor och sålunda efter den
nya organisationens genomförande och indragning af de därtill föreslagna
läroverken och pedagogierna, tillhopa med kvarstående 227 lektors- och 600
adjunktsbefattningar, komma att uppgå till 241 lektorer, 680 adjunkter
och 54 lärarinnor. Angående dessas fördelning på de olika läroverken
hänvisar jag till bilagda tabell II.

Angående tiden för inrättandet af de nya platserna bör till en början
erinras därom, att en del af dessa äro afsedda att ersätta behofvet af nu
anställda extra lärare, eu del åter behöfvas för utvidgning af vissa läroverk.
Då inrättandet af för många platser på en gång kan föra med sig,
att brist uppstår på tillräckligt antal väl kvalificerade sökande, anser jag
lämpligast, att de förra befattningarna fördelas på exempelvis tre år. Hvad
de senare angår, behöfvas för år 1905 två adjunktsbefattningar vid hvardera
af läroverken i Arvika och Varberg, hvilkas utvidgning skulle påbörjas
höstterminen 1904, en lektors- och en adjunktsbefattning vid läro -

268

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

verket i Ystad, hvars sjätte nedre realklass staten skulle öfvertaga vid nyssnämnda
tidpunkt, samt, utom två redan beviljade lektorsbefattningar, en
adjunktsbefattning i och för den fortsatta utvidgningen af läroverket å
Östermalm i Stockholm. Utom dessa för utvidgning af läroverk erforderliga
1 lektors- och 6 adjunktsbefattningar, torde för år 1905 anslag böra
äskas för ytterligare 7 lektors- och 20 adjunktsbefattningar, att fördelas
på läroverk med ett större antal extra lärare. Inalles skulle alltså under
år 1905 inrättas 8 nya lektors- och 26 nya adjunktsbefattningar, af de
senare 19 vid högre allmänna läroverk och 7 vid realskolor. Angående
fördelningen af dessa platser på de olika läroverken anhåller jag att få
hänvisa till tabell II. För år 1905 behöfva inga ordinarie lärarinnebefattningar
inrättas. Därest Barnundervisning införes vid någon skola höstterminen
1905, bör den härför erforderliga lärarinnan tillsättas på förordnande.
Amneslärarepersonalen vid de allmänna läroverken för år 1905
skulle alltså utgöras af 235 lektorer och 632 adjunkter (Tabell II, e).

För år 1904
beviljade anslag.

Enligt riksstaten för år 1904 äro anvisade såsom anslag i kontant
till de allmänna läroverken å ordinarie stat dels ett reservationsanslag å
3,344,761 kronor, dels ett förslagsanslag till understöd åt extra ordinarie
lärare vid de allmänna läroverken under förfall på grund af sjukdom å

5,000 kronor, eller tillsammans å ordinarie stat 3,349,761 kronor, samt å
extra stat för beredande af tillfällig löneförbättring åt lärarna vid de
allmänna läroverken och pedagogierna 481,600 kronor, för utvidgning af
Östermalms allmänna läroverk 3,850 kronor och till arfvoden åt extra och
vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken 150,000 kronor, eller
tillsammans å extra stat 635,450 kronor. Vidare utgår af ordinarie anslaget
till pedagogier och folkskolor omkring 20,700 kronor till undervisning,
jämförlig med den, som vid de allmänna läroverken meddelas. Medräknas
dyrtidstillägg, hvaraf omkring 350,000 kronor beräknas utgå till de allmänna
läroverken, skulle totalsumman af statsverkets utgifter för den högre
skolbildningen för gossar under år 1904 uppgå till 4,355,911 kronor. De
verkliga kostnaderna för ifrågavarande ändamål ställa sig något högre,
enär en del af dessa bestridas med afkomst af donationer eller andra såsom
särskilda fonder förvaltade tillgångar, hvilka i statsliggaren för år
1903 upptagits under rubrik »Af städer, prebenden eller donationer» till
40,760:69 kronor eller, efter afdrag af 500 kronor till en på stat för Ulrika
Eleonora indragna läroverk uppförd kollega, till 40,260:69 kronor. I

I det nämnda ordinarie reservationsanslaget å 3,344,761 kronor ingå
följande särskilda anslag, nämligen

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 50.

269

till arfvoden åt bibliotekarier.............kr,

» arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre
läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk . . . »

» arfvoden åt skolläkare..............»

» djäknepenningeersättning, utom hvad som ingår i de

kontanta lärarelönerna........kr. 4,307: io

» ersättning för förlorad helgonskyld. ...» 2,644: 33
» ersättning för indragna landtgillen och klockarepen
sioner ............» 731:13

» ersättning för studieskatten i Halland . _. » 66 : 92 »

» arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda
behof.................»

» extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande

af ammunition för målskjutning m. m.......»

» extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken
................... »

» extra arfvoden åt musiklärare vid de femklassiga läroverken
....................»

» praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna

läroverken...........•.......»

» resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk . . »

» reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt
vid de läroverk, där profårskurs är anordnad_»

7,000

12,000

7,900

7,749:48

200,000

64.000

40.000

1,500

30,500

6,000

4,000

Summa kronor 380,649: 48

Drasres denna summa från reservationsanslaget, återstå till löner och För år 1905
ålderstillägg 2,964,111:52 kronor. anslag.

Då jag nu går att redogöra för de allmänna läroverkens anslagsbehof
under år 1905, anser jag mig till eu början böra erinra därom, l0n8^t8a
att på grund af åtskilliga föreslagna förändringar, hvilkas inverkan ej kan
på förhand öfverskådas, beräkningen af de för ett kommande år erforderliga
utgiftsposterna måste blifva i någon mån osäkrare, än under normala
förhållanden plägar vara fallet. Frågor, hvilkas exakta besvarande måste
öfverlåtas åt framtiden, äro bland andra den, i hvad mån de föreslagna
terminsafgifterna komma att inverka på lärjungefrekvensen och följaktligen
ock på behofvet. af extra lärare, äfvensom den, i hvilken grad inrättandet
af de föreslagna nya lärarebefattningarna kan komma att inverka
på utgifterna för ålderstillägg.

Hvad först angår anslaget till ordinarie löner, bör detta, såsom
af tabell VI, c) framgår, sättas till 3,352,800 kronor. En del af de härför

270

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

erforderliga kostnaderna bör såsom hittills täckas med den förut nämnda
afkomsten af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar.
Dessa tillgångar, hvilka vid föregående tillfällen, då nya kostnadsberäkningar
för de allmänna läroverken blifvit uppgjorda, plägat i rundt
tal upptagas till 40,000 kronor, komma att undergå någon minskning,
därest Eders Kungl. Maj:ts proposition den 11 december 1903 angående
upphörande af öfver Selö pastorats egenskap af prebende åt teologie lektorn
vid högre allmänna läroverket i Strängnäs och i sammanhang därmed angående
beviljande af ett anslag å ordinarie stat af 1,453 kronor till lönefyllnad
åt bemälde lektor vinner Riksdagens bifall. Under sådana omständigheter
torde afkomsten »Af städer, prebenden eller donationer» böra
beräknas i rundt tal till 38,500 kronor. Efter afdrag häraf skulle statsverkets
utgifter år 1905 i och för de allmänna läroverkens lönestat uppgå
till 3,314,300 kronor (Tabell VII, b).

Enligt statskontorets liggare utgjorde den kontanta anvisningen till
ålderstillägg för år 1903 i rundt tal 1,163,000 kronor och skulle, såsom tabell
V, e) närmare utvisar, för år 1904 uppgå till 1,173,500 kronor. Af
anmärkningarna till tabell V framgår emellertid, att sistnämnda summa
är för lågt beräknad. En jämförelse mellan nu anförda siffror utvisar,
att utgifterna för ålderstillägg äro i stigande, beroende dels på en större
utsträckning af rätten att räkna lönetur före befordran till ordinarie tjänst,
dels ock på tillkomsten af de nya lärarebefattningar, som på senare tider
blifvit af Riksdagen beviljade. Att ifrågavarande utgiftspost skall ytterligare
stiga till år 1905, därom finnes alltså intet tvifvel. Härtill kommer,
att under sagda år 34 nya ämneslärarebefattningar skulle tillsättas
med ordinarie innehafvare, af hvilka ej så få torde komma att genast
uppflyttas i högre lönegrad, samt att öfningslärarne skulle erhålla flere
lönegrader, än för närvarande är bestämdt. I hvilken grad dessa senare
omständigheter komma att öka kostnaderna för ålderstillägg, låter sig ej med
någon större visshet beräknas. Ett ungefärligt öfverslag gifver dock vid
handen, att denna ökning ej kan blifva större, än att den fullt motsvaras
af besparingarna på ålderstillägg för lärare, som äro tillförordnade
rektorer, äfven om afgången inom rektorskåren skulle blifva något större
än eljes plägar vara fallet. Under sådana omständigheter torde ett belopp
af 1,185,000 kronor vara för det ifrågavarande ändamålet tillräckligt.

Hvad vidare angår de i reservationsanslaget ingående särskilda anslagen,
böra följande upptagas till oförändrade belopp, nämligen anslagen
till diverse ersättningar 7,749: 48, till arfvoden åt extra lärare och vikarier
samt för oförutsedda behof 200,000 kronor samt anslaget till praktisk
utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken 30,500 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

271

I anslaget till arfvoden åt bibliotekarier föreslår kommittén en
höjning med 1,000 kronor för att jämte en behöflig ökning af vissa
bland de gamla arfvodena möjliggöra dylika arfvoden vid de upprättade
högre allmänna läroverken äfvensom vid vissa realskolor för gossar och
samskolor. Med instämmande häri anser jag, att ifrågavarande anslag bör
höjas från 7,000 kronor till 8,000 kronor.

I anslaget till arfvoden till skrifbiträden åt rektorer föreslår kommittén
en ökning af 3,000 kronor. Med instämmande häri anser jag, under
åberopande af hvad jag vid frågan om rektorernas aflöning anfört, att ifrågavarande
anslag bör höjas från 12,000 kronor till 15,000 kronor.

Anslaget till arfvoden åt skolläkare skulle enligt kommitténs beräkning
höjas till 9,000 kronor. Under år 1905 bör sådant arfvode å 150
kronor utgå vid 37 högre allmänna läroverk samt å 100 kronor vid 21
realskolor för gossar och vid 5 femklassiga läroverk, som föreslagits till
samskolor. Härför erfordras 8,150 kronor. Då skolläkare vid de treklassiga
läroverk och pedagogier, som föreslagits till samskolor, böra
komma i åtnjutande af arfvode, så snart samundervianing vid läroverket
blifvit införd, och då ombildning till samskola vid någon af dessa läroanstalter
kan komma att påbörjas år 1905, torde ifrågavarande anslag för
detta år böra sättas till 8,500 kronor.

I anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. har kommittén föreslagit en höjning
af 6,000 kronor. Jag har redan anfört, att jag anser ifrågavarande anslag
böra höjas från 64,000 kronor till 73,000 kronor.

I anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare har kommittén föreslagit
en ökning af 10,000 kronor. Med hänsyn därtill, att den för den
ordinarie lönens erhållande bestämda tjänstgöringstiden skulle blifva mindre
än den kommittén föreslagit, äfvensom därtill, att extra arfvodet för
Överskjutande veckotimmar skulle ökas med de af mig föreslagna nya
lönegraderna, anser jag ifrågavarande anslag böra höjas från 40,000 kronor
till 57,000 kronor.

I anslaget till extra arfvoden åt musiklärare har kommittén föreslagit
en ökning med 3,500 kronor. Jag anser, att med hänsyn till det
ringa behofvet, af s. k. öfvertimmar en ökning af ifrågavarande anslag
med 3,000 kronor eller från 1,500 kronor till 4,500 kronor är för ändamålet
tillräcklig.

I anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk har
kommittén föreslagit en ökning af 4,000 kronor. Med hänsyn till de kraf,
den af kommittén påyrkade omläggningen af språkstudiet ställer på lärarens
duglighet, anser kommittén nämligen, att åtgärder borde vidtagas,

272

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Ordinarie

förslags anslag.

för att åt lärarne i större omfattning än hittills måtte beredas tillfälle att
utan för stora uppoffringar utomlands förkofra sin språkbildning. Med
instämmande häri anser jag, att ifrågavarande anslag bör höjas från 6,000
kronor till 10,000 kronor.

I anslaget till reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,
särskildt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad, föreslår kommittén
en ökning med 2,000 kronor, enär anslaget vore så obetydligt, att det antagligen
icke kunde komma många lärare utom profårsläroverken till del.
Med instämmande häri anser jag, att ifrågavarande anslag bör höjas från

4,000 kronor till 6,000 kronor.

Såsom jag redan haft anledning att närmare utveckla, erfordras jämväl
ett anslag å 22,000 kronor till en öfverstyrelse för de allmänna läroverken.

Hela det för år 1905 erforderliga reservationsanslaget skulle alltså
med utelämnande af öretal uppgå till 4,941,549 kronor (Tabell VII, b).
Det för 1904 beviljade reservationsanslaget skulle under sådana förhållanden
ökas med 1,596,788 kronor.

Det ordinarie förslagsanslaget å 5,000 kronor till understöd åt extra
ordinarie lärare vid förfall på grund af sjukdom anser jag böra förblifva
oförändrad t.

Efter att hafva lämnat en utredning angående slöjdundervisningens
förekomst vid de allmänna läroverken, hvaraf framgår, att frågan om slöjden
såväl på folkskolans som på allmänna läroverkets område på senare
åren icke omfattats med samma ifver som på 1880- och i början af 1890-talet, framhåller kommittén, att intresset för denna undervisning dock ej
tynat bort, utan fortfarande visat sig både i ord och handling, i fråga om
såväl folkskolan som de allmänna läroverken. Och det vore ej endast
rektorer och läroverkskollegier, som verkat för slöjdens införande eller
bibehållande vid läroverken; äfven kommuner, sällskap och enskilda hade
alltjämt gjort uppolfringar för denna sak. De försök, som anställts vid de
allmänna läroverken, syntes i allmänhet hafva slagit väl ut såväl i pedagogiskt
som i hygieniskt afseende och lämnat uppmuntrande erfarenheter.
På folkskolans område gällde detta i ännu högre grad. Kommittén hyste
den åsikten, att, om än af åtskilliga orsaker slöjdundervisningen vid en
del läroverk mindre anlitats eller till och med upphört, detta icke borde
vara en anledning till att utesluta slöjden från arbetsplanen, utan tvärtom
till att söka undanröja dessa hindrande orsaker. Kommittén omfattade
nämligen den meningen, att slöjden, rätt bedrifven, både i pedagogiskt,
hygieniskt och socialt afseende vore af betydelse för skolan till fyllande
af dess uppgift och äfven kunde bidraga till att lämna lärjungarna vägledning
vid valet af framtida lefnadsbana, samt ansåge därför gynnsam -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

273

mare förhållanden böra beredas slöjdundervisningen, så att den kunde
vinna allmännare insteg och ytterligare utveckling vid läroverken. Och
syntes denna undervisning så mycket mindre böra saknas vid våra läroverk,
som svensk pedagogisk slöjd vunnit den utbildning, att den ägde
världsrykte och utgjorde en speciellt svensk insats i det allmänna pedagogiska
arbetet.

Kommitténs yttrande angående slöjdundervisningen utmynnar i följande
förslag: att bestämmelser angående slöjd såsom frivilligt öfningsämne
vid realskolan måtte i läroverksstadgan införas och vitsord om färdighet
i ämnet å terminsbetyget upptagas; att Eders Kungl. Maj:t för
slöjdundervisningens befrämjande vid de allmänna läroverken måtte af
Riksdagen äska ett förslagsanslag å 15,000 kronor, hvaraf hvarje läroverk,
som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning,
skulle hafva rätt att årligen, för hvarje slöjdafdelning af 15 lärjungar,
uppbära: realskola för gossar 150 kronor, samskola 100 kronor; samt att
föreskrift måtte gifvas, att vid om- eller nybyggnad af läroverkshus hänsyn
skulle tagas äfven till denna undervisning.

I hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit får jag för min del
i allt väsentligt instämma. Dock anser jag, att ett anslag å 15,000 kronor
åtminstone till en början är för högt beräknadt för det afsedda ändamålet,
hvarför anslaget till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken
torde böra sättas till 10,000 kronor.

Samtliga de ordinarie anslagen skulle alltså belöpa sig till 4,956,549
kronor.

Då läroverk, som föreslagits till samskola, skulle komma att indra- Extraanslag
gas, därest ej vederbörande kommun går in på de af staten erbjudna''''or ar
villkoren, kan det inträffa, att ordinarie lärare vid sådant läroverk
måste uppföras på indragningsstat. Detsamma kan möjligen blifva förhållandet
med en eller annan ordinarie lärare vid de till indragning föreslagna
läroverken. Under sådana förhållanden bör ordinarie lärare, som
är anställd vid något af här berörda läroverk, ej få ingå på den nya
lönestaten, förrän det läroverk, han tillhör, börjat ombildas till samskola
eller han blifvit Överflyttad till annat läroverk. Under tiden bör han i
stället erhålla förhöjd aflöning i form af tillfällig löneförbättring. Vid
beräknande af det härför erforderliga beloppet har jag tagit i betraktande,
att det hittills utgående anslaget till löneförbättring åt lärarne vid de
allmänna läroverken och pedagogierna skulle bortfalla, att något dyrtidstillägg
för år 1905 ej skulle ifrågakomma, att kollegerna vid de läroverk
och pedagogier, som skulle ombildas till samskolor, komma att få
lika stor tjänstgöring som adjunkterna vid de till realskolor för gossar

Bill. till Piksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 37

274

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

föreslagna läroverken samt att flertalet af de förra komma att fortfarande
förblifva i statens tjänst och om ett eller annat år ingå på den nya
lönestaten. Vid sådant förhållande finnes ej anledning att aflöna sagda
lärare lägre än adjunkterna vid de högre allmänna läroverken och realskolorna
för gossar. För åstadkommande af en sådan likställighet i afseende
på inkomster erfordras en löneförbättring af 1,500 kronor åt hvar och
en af de vid ifrågavarande läroverk och pedagogier kvarstående ordinarie
kollegerna. Hvad angår aflöningen för rektorer vid de femklassiga läroverk,
som skulle ombildas till samskolor, bör denna gifvetvis ej sättas
lägre än för rektorer vid de femklassiga läroverk, som skulle ombildas
till realskolor för gossar. Då den ordinarie lönen för rektor vid femklassigt
läroverk för närvarande är 3,500 kronor i första lönegraden, men aflöningen
för rektor vid realskola enligt föreliggande förslag skulle uppgå till 5,000 kronor
i samma lönegrad, sä böra rektorerna vid de till samskolor föreslagna
femklassiga läroverken erhålla en tillfällig löneförbättring å 1,500 kronor för
att i aflöningsförmåner blifva likställda med rektorerna vid realskolorna.
De ordinarie rektorerna vid de treklassiga läroverken åtnjuta för närvarande
i lön 3,000 kronor med rätt att efter 15 års tjänstgöring, räknad
från början af kalenderåret näst efter det, då de först erhållit fullmakt
såsom ordinarie lärare, uppbära lön till samma belopp som högsta kollegalön
eller 3,500 kronor. Rektorerna vid de tvåklassiga pedagogierna erhålla
i lön 2,500 kronor med rätt att efter femton års tjänstgöring som ordinarie
lärare uppflyttas till en lön af 3,000 kronor och efter 20 års tjänstgöring
till 3,500 kronor. Enligt nådiga cirkuläret den 26 augusti 1884
uppbär ordinarie adjunkt eller kollega, då han förordnats till rektor
vid treklassigt läroverk, förutom löneförbättringsmedel, i de tre första
lönegraderna 3,000 kronor, i den fjärde 3,250 kronor och i den femte
lönegraden 3,500 kronor samt, då han förordnats till rektor vid tvåklassig
pedagogi, i de två första lönegraderna 2,500 kronor, i den tredje 2,750
kronor,& i den fjärde 3,250 kronor och i den femte lönegraden 3,500
kronor. Jämföras dessa lönebelopp med dem, som utgå till ordinarie
adjunkter och kolleger, framgår, att de bestämts med hänsyn till den
grundsatsen, att vid treklassigt läroverk eller tvåklassig pedagogi anställd
ordinarie rektor eller tillförordnad rektor, som är ordinarie adjunkt eller
kollega, icke i någon lönegrad erhåller mindre aflöning än han skulle
hafva uppburit, därest han tjänstgjort som ordinarie adjunkt eller kollega.
Förutom löneförbättringsmedel uppbär, enligt sistnämnda nådiga cirkulär,
extra ordinarie lärare, som förordnats till rektor vid treklassigt läroverk,
därest han innehar rektorskompetens, 3,000 kronor eller samma belopp
som adjunkt i fjärde lönegraden och, därest han ej innehar rektorskompetens,

275

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

2,500 kronor eller samma belopp som adjunkt i tredje lönegraden samt
extra ordinarie lärare, som förordnats till rektor vid tvåklassig pedagogi,
därest han innehar rektorskompetens, 2,500 kronor eller samma belopp
som adjunkt i tredje lönegraden och, därest han ej innehar rektorskompetens,
2,000 kronor eller samma belopp som adjunkt i andra lönegraden.
Då någon anledning att under år 1905 frångå nämnda, nu tillämpade
grundsatser för bemälda rektorers aflöning icke förefinnes, bör hvar och
en af dem erhålla en tillfällig löneförbättring af 1,500 kronor. Hvad slutligen
angår läraren vid den enklassiga pedagogien i Simrishamn, bör denne,
som i sin nuvarande befattning ej skulle komma att tjänstgöra längre än
till slutet af vårterminen 1905 — vid hvilken tidpunkt pedagogien skulle
indragas — för samma termin icke erhålla mindre godtgörelse än för vårterminen
1904. Den aflöningsförhöjning, som sålunda bör komma denne
lärare till godo, torde emellertid kunna beredas honom utan att särskilt
anslag därför behöfver beräknas.

I fråga om öfningslärarne ställer sig saken något annorlunda.
Ämneslärarne hafva ungefärligen samma tjänstgöringsskyldighet såväl före
som efter läroverkets ombildning. Öfningslärarne åter få ej den för öfningslärare
vid samskola fastställda tjänstgöringstiden, förrän ombildningen
fullständigt genomförts. De böra således ej från början komma i åtnjutande
af de högre aflöningsbeloppen. Jag har tänkt mig, att de under år
1905 skulle erhålla såsom löneförbättring hälften af skillnaden mellan de nu
utgående och de föreslagna nya lönerna. Undantag torde dock böra göras
för teckningsläraren vid pedagogien i Södertälje, hvilken det enligt nådiga
brefvet den 8 juli 1898 åligger att uppehålla undervisningen i välskrifning
och som på grund af denna drygare tjänstgöring torde böra redan under år
1905 få uppbära den för teckningslärare vid samskola föreslagna aflöningen.

Såsom tabell VI, d) utvisar, uppgår det för ifrågavarande tillfälliga
löneförbättring erforderliga anslaget till 103,700 kronor.

Hvad angår det extra anslaget till arfvoden åt extra och vikarierande
ämneslärare vid de allmänna läroverken, har jag redan erinrat därom,
att detsamma icke med någon större visshet kan beräknas, framför allt
därför att det icke är möjligt att på förhand angifva, i hvad mån lärjungeantalet
vid de allmänna läroverken kommer att röna inverkan af de föreslagna
terminsafgifterna. Vid framställningen om detta anslag förlidet
år beräknade jag, att lärjungarnas antal till höstterminen 1904 skulle
stiga, så att 28 nya extra lärare vid denna tidpunkt skulle behöfva anställas.
Om jag utgår härifrån och om jag vidare antager, att behofvet
af extra lärare under år 1905 ej skulle komma att ytterligare ökas, så
skulle antalet af extra lärare under år 1905 blifva ungefärligen detsamma

276

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

som år 1903, enär 34 nya ordinarie lärarebefattningar skulle inrättas, af
hvilka 7 skulle erfordras för utvidgning af läroverk och de återstående
27 skulle ersätta platser, som för närvarande uppehållas af extra lärare.
Det för år 1903 beviljade anslaget å 100,000 kronor blir emellertid icke
tillräckligt, enär arfvodet för de allra flesta af de extra ordinarie lärarne
skulle höjas med 200 kronor. Beräknar man 140 extra och 100 vikarierande
ämneslärare, skulle för denna höjning fordras ett ytterligare tillskott
å inemot 48,000 kronor. Yäl kommer i och med den nya löneregleringen
vinsten på vakanta platser att blifva större än hittills,
men å andra sidan måste man vara förberedd på att lärjungeantalet äfven
under år 1905 kan komma att ökas, och under sådana förhållanden anser
jag rättast att för detta år föreslå samma summa som för år 1904 beviljats
för ifrågavarande ändamål eller 150,000 kronor. De extra anslagen
skulle alltså tillsammans uppgå till 253,700 kronor (Tabell VII, b).
Kostnadsbe- Slutsummorna blifva sålunda för de ordinarie anslagen 4,956,549

raårli905°r kronor och för de extra anslagen 253,700 kronor eller sammanlagdt 5,210,249
kronor. Härtill komma 20,700 kronor, som ingå i det ordinarie anslaget till
pedagogier och folkskolor. Totala utgiftssumman för den högre undervisningen
skulle alltså för år 1905 uppgå till 5,230,949 kronor (Tabell VII, d)
eller 875,038 kronor mera än för år 1904. Afdragas härifrån de för år
1905 beräknade terminsafgifterna, hvilka, såsom af tabell VII, a) framgår,
upptagits till 420,090 eller i rundt tal 420,000 kronor, skulle den
verkliga ökningen af statsverkets utgifter för de allmänna läroverken för
år 1905 uppgå till 455,038 kronor.

För den full- Det fullständiga genomförandet af den föreslagna organisationen

nomförda or-skulle taga en tid af 6 år i anspråk. Under förutsättning att några
ganisationenstörre växlingar i lärjungeantalet under denna tid ej komma att inträffa,
er^°anslag9a s^u^e för deri nya organisationen, fullständigt genomförd, erfordras följande
anslag. Efter tillsättning af samtliga föreslagna nya lärarebefattningar
kommer normalstaten att utgöras af följande platser och aflöningar:

vid högre allmänna läroverk:

37 rektorer...............å kr. 6,000 = kr. 222,000

241 lektorer...............» » 4,000 = » 964,000

484 adjunkter..............» » 3,000 = » 1,452,000

37 teckningslärare ...........» » 1,400 = » 51,800

37 gymnastiklärare...........» » 1,400 = » 51,800

37 musiklärare.............> > 1,100 = > 40,700 2,782,300

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 277

vid realskolor för gossar:

21 rektorer...............å kr. 5,000 = kr. 105,000

142 adjunkter..............» » 3,000 = » 426,000

21 teckningslärare............» » 700 = » 14,700

20 gymnastiklärare...........»» 700 =» 14,000

21 musiklärare.............» » 550 = _»_ 11,550 571,250

vid samskolor:

18 rektorer...............ä kr. 5,000 = kr. 90,000

54 adjunkter..............» » 3,000 = » 162,000

18 första lärarinnor...........» » 2,000 = » 36,000

36 lärarinnor..............» » 1,500 = » 54,000

18 teckningslärare............» » 700 = » 12,600

18 gymnastiklärare...........» » 700 = » 12,600

18 musiklärare.............» » 550 = » 9,900

18 lärarinnor i kvinnligt handarbete . . . » » 650 = » 11,700 388,800

Summa kronor 3,742,350

Afdrages härifrån den till 38,500 kronor upptagna afkomsten af
donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, återstå
3,703,850 kronor (Tabell VII, c).

Det för år 1904 beräknade beloppet för ålderstillägg, 1,173,500
kronor, torde efter samtliga de nya lärarebefattningarnas tillsättande komma
att uppgå till omkring 1,210,000 kronor.

De i reservationsanslaget ingående särskilda anslagen skulle blifva
desamma, som föreslagits för år 1905, med undantag af anslaget till arfvoden
åt skolläkare, hvilket vid beräkning af 150 kronor för hvarje högre
läroverk och 100 kronor för hvarje realskola skulle efter ombildningens
fullständiga genomförande uppgå till 9,450 kronor. Summan af de särskilda
anslagen skulle då, med utelämnande af öretal, uppgå till 443,199
kronor och hela reservationsanslaget till 5,357,049 kronor.

De båda öfriga ordinarie anslagen, nämligen till understöd åt extra
ordinarie lärare under förfall på grund af sjukdom, 5,000 kronor, och till
undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, 10,000 kronor, skulle
blifva oförändrade. Summan af samtliga ordinarie anslag blefve alltså
5,372,049 kronor.

När samtliga ordinarie lärare kommit i åtnjutande af de nya lönerna,
behöfves intet anslag till tillfällig löneförbättring.

Under förutsättning att någon större förändring i lärjungeantalet ej
kommer att äga rum, skulle efter samtliga de nya befattningarnas till -

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

sättande ej heller erfordras något extra anslag till arfvoden åt extra och
vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken.
ferähUn Omkostnaderna för den nya organisationen, fullständigt genomförd,

för den nya skulle alltså öfverskjuta omkostnaderna för den nuvarande organisationen
fullt'' med 1»016,138 kronor. Från denna skillnad böra emellertid dragas
genomförd, dels 29,300 kronor af anslaget till högre flickskolor, enär denna summa
efter samskolornas upprättande skulle besparas, dels ock inkomsten af terminsafgifter,
beräknad vid denna tid till 400,000 kronor, samt slutligen
bidragen från de kommuner, hvilkas läroverk skulle ombildas till samskolor,
beräknade till 122,400 kronor, eller inalles 551,700 kronor, hvadan
den faktiska ökningen i statens utgifter för den nya organisationen jämte
löneregleringen, utvidgningen af läroverk och Övriga i samband därmed
föreslagna förändringar skulle uppgå till 464,438 kronor.

Härvid bör ej förbises, att utgifterna för pensioneringen skulle på
grund af de förmånligare pensionsvillkoren något ökas. Men denna ökning
kommer att mer än väl uppvägas af lärames bidrag till deras egen pensionering,
hvilka bidrag kunna beräknas till 110,000 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:

att af de för fyllande af den af mig framlagda normalstaten erforderliga
läraretjänsterna på ordinarie stat bevilja anslag till 8 lektors- och
26 adjunktsbefattningar, att på de olika läroverken fördelas i enlighet med
de af mig angifna grunder;

att öka anslaget till arfvoden åt bibliotekarier med 1,000 kronor eller
frän 7,000 kronor till 8,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid. de
högre läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk med 3,000 kronor
eller från 12,000 kronor till 15,000 kronor;

att öka anslaget till arfvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken
med 600 kronor eller från 7,900 kronor till 8,500 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. med 9,000 kronor eller
från 64,000 kronor till 73,000 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt teckning slärare vid de allmänna
läroverken med 17,000 kronor eller från 40,000 kronor till 57,000 kronor;

att öka anslaget till extra arfvoden åt musiklärare med 3,000 kronor
eller från 1,500 kronor till 4,500 kronor;

att öka anslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande
språk med 4,000 kronor eller från 6,000 kronor till 10,000 kronor;

279

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

att öka anslaget till reseunderstöd ät lärare vid de allmänna läroverken,
särskildt vid de läroverk, där profårskurs är anordnad, med 2,000
kronor eller från 4,000 kronor till 6,000 kronor;

att till en öfverstyrelse för de allmänna läroverken på ordinarie stat
bevilja ett anslag å 22,000 kronor;

att dels på grund häraf, dels för genomförande af lönereglering för
lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken enligt de af mig närmare
angifna grunder, dels ock under förutsättning af bifall till nadiga
propositionen den 11 december 1903 angående upphörande af Öfver Selö
pastorats prebendeegenskap höja reservationsanslaget till de allmänna
läroverken med ett belopp af 1,596,788 kronor eller från 3,344,761 kronor
till 4,941,549 kronor;

att till främjande af slöjdundervisningen vid de allmänna läroverken
på ordinarie stat bevilja ett förslagsanslag med titel: »Undervisning i slöjd
vid de allmänna läroverkem å 10,000 kronor, att användas sålunda, att
vid läroverk, som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning,
årligen må utgå för hvarje slöjdafdelning af femton lärjungar
vid realskola för gossar 150 kronor och vid samskola 100 kronor;

att till arfvoden åt extra och vikarierande lärare vid de allmänna
läroverken på extra stat för år 1905 bevilja ett anslag af 150,000 kronor.»

Hvad föredragande departementschefen i detta
ärende hemställt behagade Hans Maj:t Konungen, på
tillstyrkan jämväl af statsrådets öfriga ledamöter, bifalla;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Gustaf Tottie.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

281

Taft. I, a).

Antal lärjungar och lärare vid högre läroverk. 1 * 3

Läroverk.	Medeltal lärjungar höstterminerna 1899-1903.	Lärjungeantal h. t, 1903.	! Lärarnes antal h. 1.1903.
Kl 1—5.	Kl. 6-7.	Kl. : 1—7. 1	Kl. 1-5.	Kl. 6-7.	Kl. 1—7	SJ O Hd	Lektorer.	Adjunkter.	Extralärare. j	Teckningslär. \|	•ed Hd oo O £ £	Musiklär.
Falun..............	218,4	114,8	333,2	213	121	334	1	5	12	4	1	1	1
Galle..............	239,6	117,6	357,2	247	126	373	1	7	10	4	1	1	1
Göteborg: latinläroverkei.....	282,8	180,6	463,4	310	194	504	1	7	12	3	1	1	1
> realläroverket......	413,8	197,4	611,2	396	227	623	1	6	16	4	1	1	1
Halmstad............	188,6	77,2	265.8	195	97	292	1	5	9	5	1	1	1
Hudiksvall............	117,0	36,8	153,8	144	38	182	1	4	7	1	1	1	1
Hälsingborg..........	324,0	180,6	504,6	317	205	522	1	7	15	5	1	1	1
Härnösand............	168,6	76,6	245.2	194	85	279	1	7	7	5	1	1	1
Jönköping............	289,6	134,8	424,4	302	169	471	1	7	13	5	1	1	1
Kalmar.............	267,8	119.6	387,4	297	126	423	1	7	14	1	1	1	1
Karlskrona............	175,6	93,2	268,8	190	98	288	1	6	11	3	1	1	1
Karlstad.............	256,2	168,8	425,0	263	192	455	1	7	13	4	1	1	1
1 Kristianstad...........	200,4	124,0	324,4	204	139	343	1	6	11	3	1	1	1
Linköping............	301,8	228,8	530,6	295	282	577	1	7	16	7	1	1	1
i Luleå..............	145,8	77,8	223,6	162	82	244	1	5	7	4	1	1	1
Lund..............	280,6	195,8	476.4	301	218	519	1	8	15	4	1	1	1
Malmö..............	488,0	184,6	672,6	467	217	684	1	7	21	6	1	1	1
Norrköping............	385,0	145,4	530,4	395	181	576	1	7	15	6	1	1	1
Nyköping............	113,8	74,0	187,8	124	73	197	1	6	8	1	1	1	1
Skara..............	174,4	213,8	388,2	179	228	407	1	7	15	3	1	1	1
Stockholm:
latinläroverket å Norrmalm . . .	511,2	252,2	763,4	500	241	741	1	9	21	6	1	1	1
realläroverket å Norrmalm . . .	305,6	322,4	628,0	304	330	634	1	8	15	5	1	1	1
D:o å Östermalm . . .	399,8	*) 60,0	411,8	405	60	465	1	z) 5	12	3	1	1	1
Södermalms läroverk......	411,0	240,8	651,8	427	267	694	1	8	15	13	1	1	1
Nya elementarskolan......	219,4	152,8	372,2	234	160	394	1	7	12	4	1	s)	1
Strängnäs ............	98,8	32,2	131,0	91	28	119	1	5	7	—	1	1	1
Sundsvall............	255,6	56,8	312,4	275	76	.351	1	4	9	2	1	1	1
Umeå..............	132,8	89,8	222,6	128	100	228	1	5	8	2	1	1	1
Uppsala.............	326,4	216,0	542,4	324	233	557	1	8	16	3	1	1	1
Visby..............	109,8	44,6	154.4	100	44	144	1	5	10	—	1	1	1
Vänersborg............	125,2	89,6	214,8	129	105	234	1	5	10	1	1	1	1
Västervik............	137,4	47,4	184,8	149	54	203	1	3	7	1	1	1	1
Västerås.............	180,8	106,0	286,8	207	120	327	1	7	10	3	1	1	1
Växjö..............	209,4	120,0	329,4	207	136	343	1	7	12	1	1	1	1
Örebro ..............	372,4	152,4	524,8	423	174	597	1	i	17	1	1	1	1
Östersund...........•	198,8	96,2	295,0	219	101	320	1	6	8	4	1	1	1
! Samtliga högre läroverk	9.026.214,773,4	13,799,6	9,317	5,327	14.644	36	227\|436	127	36	35)36

1) Hela antalet lärjungar i de h. t. 1903 nyinrättade kl. 6: 1 och 6: 2.

s) Af Riksdagen år 1903 beviljade, men ej tillsatta; tre af ifrågavarande befattningar uppehöllos
h. t. 1903 af e. o. lektorer.

3) Befattningen är på grund af nådiga brefvet den 7 oktober 1892 icke besatt med ordinarie
innehafvare.

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft.

282

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. 1, b).

Antal lärjungar och lärare vid fem klass i ga läroverk.

	Medeltal lärjungar höstterminerna 1899—1903.	Lärjungeantal h. t. 1903.		Lärarnes antal h. t. 1903.
Läroverk.	Kl. 1—5.	Af kom-munen bekost. klasser.	Samt- liga klasser.	Kl. 1—5.	Af kom-munen bekost. klasser.	Samt- liga klasser.	Rektorer.	Kolleger.	Extralärare.	Teckningslär. \|	Gymnastiklär.:	Musiklär.
Arboga..........	59,6	_	59,6	72		72	1	5		i	i	1
Borås...........	166,6	*) 9,5	170,4	187	5	192	1	5	4	i	i	1
Eksjö...........	97,8	97,8	114	—	114	1	5	_	i	i	1
Enköping.........	84,6	—	84,6	98	—	98	1	5		i	i	1
Eskilstuna........	129,6	—	129,6	135	_	135	1	5	_	i	i	1
Göteborg: västra.....	398.4	—	398,4	376	—	376	1	12	3	i	i	1
> östra (nytt) *) . .	3) 95,5	—	3) 95,6	120	—	120	1	5	_	i	i	1
Haparanda .........	49,4	—	49,4	49	—	49	1	4	_	i	i	1
Karlshamn........	116,4	—	116,4	119	—	119	1	5	_	i	i	1
Kristinehamn.......	103,6	—	103,6	103	—	103	1	5	_	i	i	1
Landskrona........	132,6	—	132,6	149	_	149	1	5	_	i	i	1
Lidköping.........	92,0	- ''	92,0	103	—	103	1	5	_	i	i	1
Malmö (nytt)l)......	s) 87,0	—	3) 87,0	95	—	95	1	5	_	i	i	1
Mariestad.........	74,8	—	74,8	95	—	95	1	5	.	i	i	1
Norrtälje.........	69,2	—	69,2	88	—	88	1	5	_	i	i	1
Oskarshamn 4).......	85,0	—	85,0	89	—	89	1	5	_	i	i	1
Piteå...........	64,2	—	64,2	76	_	76	1	5	_	i	i	1
Sköfde.......... Stockholm:	118,0	11,4	129,4	123	15	138	1	5	1	i	i	1
Jakobs *)........	301,8	—	301,8	307	_	307	1	7	3	i		1
Katarina........	280,4	—	280.4	290	—	290	1	8	2	i	i	1
Kungsholmens (nytt) ■ ) . .	3) 151,5	—	») 151,6	179	—	•179	1	5	1	i	i	1
Söderhamn........	88,2	—	88,2	103	—	103	1	5		i	i	1
Uddevalla.........	110.6	—	110,6	108	_	108	1	5	_	i	i	1
Vadstena.........	63,2	—	63,2	74	—	74	1	5	_	i	i	1
Ystad..........	161,6	50,6	212,2	162	59	221	1	5	9	i	i	1
Samtliga femklassiga läroverk	2,981,2	65,8	3,047,0	3,414	79	3,493	25	136	4)23	25	24	25

*) Läroverket har blott reallinje.

2) Medeltal för kl. 6:1 R under 2 år (h. t. 1902 och 1903).

s) Medeltal för 2 år, nämligen 3 nyinrättade klasser h. t. 1902 och 4 klasser h. t. 1903.

4) 9 af dessa, nämligen 1 i Borås, 1 i Skof de och 7 i Ystad, ailönas med kommunala medel och
de öfriga 14 med statsmedel.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o HO.

283

Tält. T, c).

Antal lärjungar och lärare vid treklassiga läroverk och vid

pedagogierna.

I Läroverk.	Klasser, bekostade af	Medeltal lärjungar h.t. 1899—1903.	Lärjungeantal h.t. 1903.	Lärarnes antal h.t. 1903.
staten.	kommunen.	I sta-tens klasser.	I samt-liga klasser.	I sta-tens klasser.	I samt-liga klasser.	Rektorer.	Kolleger.	oj i* e v. ''c 1	Teckningsl.	5 •5 ce s Cb	v
Treklass, lärov.
Alingsås.....	1-3	4—6: 1 It. & L.	51,2	82,4	58	89	1	2	3	1	i	i
Arvika......	>	4—5 R. k L.	65,6	108,2	58	100	1	2	2	1	i	i
Askersund.....	>	>	41,4	60,6	31	58	1	2	1	1	i	i
Falköping.....	>		53,0	67,8	61	81	1	2	1	1	i	i
Filipstad.....	>	>	49 8	74,8	44	76	1	2	2	1	i	i
Marstrand.....	>	—	19,6	19,6	24	24	1	2	—	1	i	i
Sala.......	>	4—5 R. & L.	46,6	69,4	46	74	1	2	2	1	i	i
Skellefteå.....	>	>	42,4	69,2	39	64	1	2	2	1	i	i
Strömstad.....	>	4—5 R.	32,6	41,6	34	43	1	2	1	1	i	i
Söderköping ....	>	>	29,8	38,4	37	47	1	2	1	1	i	i
Sölvesborg ....	>	>	18,8	29,8	21	31	1	2	1	1	i	i
Trelleborg.....	>	4-5 L.	48,8	72,4	51	81	1	2	2	1	i	i
Varberg......	>	4—5 R. & L.	76,6	117,2	73	118	1	2	2	1	i	i
Vimmerbv.....	>	4—5 R.	41,0	52,2	46	65	1	2	1	1	i	i
Åmål.......	>	4—5 R. & L.	48,8	78,2	47	68	1	2	2	1	i	i
Ängelholm.....	>	4—5 R.	42,2	61,8	49	68	1	2	1	1	i	i
Örnsköldsvik . . .	>	4—5 R. & L.	32,6	50,2	33	58	1	2	2	1	i	i
Samtliga treklassiga läroverk	740,8	1,093,8	752	1,145	17	34	26	17	17	17
Pedagogier.
Köping......	1—2	3, 4—5 R.	37,4	68,8	37	80	1	1	2	1	1	1
Nora.......	>	3, 4 R.	13,0	23,4	14	26	1	1	—	—	1	1
Södertälje.....	5	3, 4—5 R. & L	40,0	80,2	30	79	1	1	3	1	1	1
Simrishamn ....	1	2—3	15,8	51,6	8	34	1	—	1	—	—	—
	Samtliga pedagogier	106,2	224,0	89	219	4	3		2	3	3

Tab. I, d).

Sammanfattning af Tab. I, a), I, b) och 1, c).

Läroverksgrupper.	Medeltal lärjungar h.t. 1899—1903.	Lärjungeantal h.t. 1903.	Lärarnes antal h.t. 1903.
I sta-tens klasser.	I samt-liga klasser.	I sta-tens klasser.	I samt-liga klasser.	Rektorer.	Lektorer.	Adjunkter och kolleger.	Extralärare.	Teckningsl.	K ■s* 00 1 § £	Musiklär.
Högre läroverk......	13,799,6	13,799,6	14,644	14,644	36	227	436	127	36	35	36
Femklassiga d:o ......	2,981,2	3,047,0	3,414	3,493	25	—	136	23	25	24	25
Treklassiga d:o ......	740,8	1,093,8	752	1,145	17	—	34	26	17	17	17
Pedagogier.........	106,2	224,0	89	219	4	—	3	6	2	3	O
Samtliga läroverk	17,627,8	18,164,4	18,899	19,501	821227	609	»)182	80	79	81

'') Af extralärarne aflönas 141 med statsmedel, näml. 127 vid högre och 14 vid femkl. läroverk.

284

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Taft. II. a).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den

geno

i. H

Medeltal lärjungar
höstterminerna
1899-1903.

Lärjungarnas antal
höstterminen 1903.

Föreslagna högre allmänna läroverk.

Kl. Kl.

1-5. 6—7.

Kl. Kl. Kl. Kl.

1-7. 1-5. 6-7. 1-7.

A. Läroverk med både real- och latingymnasium.

Falun............

Gäfle..................

Halmstad...............

Hälsingborg.............. .

Härnösand..............

J önköping...............

Kalmar................

Karlskrona..............

Karlstad................

Kristianstad..............

Linköping...............

Luleå................

Lund..................

Malmö.................

Norrköping...............

Nyköping................

Skara .................

Stockholm: Högre läroverket å Södermalm
» Nya elementarskolanr) . . . .

Umeå............. ...

Uppsala..........

Vänersborg.............

Västerås...............

Växjö................

Örebro ................ .

Östersund...............

Läroverk med både real- och latingymn

218,4	114,8	333,2	213	121
239,6	117,6	357,2	247	126
188,6	77,2	265,8	195	97
324,0	180,6	504,6	317	205
168,6	76,6	245,2	194	85
289,6	134,8	424,4	302	169
267,8	119,6	387,4	297	126
175,6	93,2	268,8	190	98
256,2	168,8	425,0	263	192
200,4	124,0	324,4	204	139
301,8	228,8	530,6	295	282
145,8	77,8	223,6	162	82
280,6	195,8	476,4	301	218
488,0	184,6	672,6	467	217
385,0	145,4	530,4	395	181
113,8	74,0	187,8	124	73
174,4	213,8	388,2	179	228
411,0	240,8	651,8	427	267
219,4	152,8	372,2	234	160
132,8	89,8	222,6	128	100
326,4	216.0	542,4	324	233
109,8	44,6	154,4	100	44
125,2	89,6	214,8	129	105
180,8	106,0	286,8	207	1
209,4	120,0	329,4	207	136
372,4	152,4	524,8	423	174
198,8	96,2 j	295,0	219	101
6,504,2	3,635,6	10,139,8	6,7	i,

b Om Nya elementarskolans särställning se sid. 162.

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 50.

285

1905 föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens
föreslagna.

männa läroverk.

Nuvarande lärarestat.	Föreslagen lärarestat år 1905.	Föreslagen lärarestat för tiden efter den nya organisationens genomförande.	Föreslagna högre allmänna läroverk.
Sektorer.	Lektorer.	Adjunkter.	Teckningslär.\	*OD C g § S	Musiklär.	Rektorer.	Lektorer.	Adjunkter.	Teckningslär.	52 •r» SO ce c g g •3) Cb	Musiklär.	Rektorer.	Lektorer.	Adjunkter.	Teckningslär.	v! S S "ce O g § eg5	Musiklär.
1	5	12	1	i	1	1	6	12	1	i	1	1	6	13	1	1	1	Falun.
1	7	10	1	i	1	1	7	11	1	i	1	1	7	12	1	1	1	Gäfle.
1	5	9	1	i	1	1	6	10	1	i	1	1	6	11	1	1	1	Halmstad.
1	7	15	1	i	1	1	7	15	1	i	1	1	7	16	1	1	1	Hälsingborg.
1	7	7	1	i	1	1	7	8	1	i	1	1	7	9	1	1	1	Härnösand.
1	7	13	1	i	1	1	7	13	1	i	1	1	7	14	1	1	1	Jönköping.
1	7	14	1	i	1	1	7	14	1	i	1	1	7	15	1	1	1	Kalmar.
1	6	11	1	i	1	1	6	11	1	i	1	1	6	11	1	1	1	Karlskrona.
1	7	13	1	i	1	1	7	15	1	i	1	1	7	16	1	1	1	Karlstad.
1	6	11	1	i	1	1	6	12	1	i	1	1	6	13	1	1	1	Kristianstad.
1	7	16	1	i	1	1	7	17	1	i	1	1	7	18	1	1	1	Linköping.
1	5	7	1	i	1	1	6	8	1	i	1	1	6	9	1	1	1	Luleå.
1	8	15	1	i	1	1	8	15	1	i	1	1	8	16	1	1	1	Lund.
1	7	21	1	i	1	1	7	21	1	i	1	1	7	21	1	1	1	Malmö.
1	7	15	1	i	1	1	7	15	1	i	1	1	7	16	1	1	1	Norrköping.
1	6	8	1	i	1	1	6	8	1	i	1	1	6	8	1	1	1	Nyköping.
1	7	15	1	i	1	1	7	15	1	i	1	1	7	16	1	1	1	Skara.
1	8	15	1	i	1	1	8	19	1	i	1	1	8	20	1	1	1	Stockholm: H.lärov.åSödermalm.
1	7	12	1	i	1	1	7	12	1	i	1	1	7	12	1	1	1	» Nya elem.-skolan.
1	5	8	1	i	1	i	6	8	1	i	1	1	6	9	1	1	1	Umeå.
1	8	16	1	i	1	i	8	16	1	i	1	1	8	16	1	1	1	Uppsala.
1	5	10	1	i	1	i	5	10	1	i	1	1	6	0	1 X	1	1	Visby.
1	5	10	1	i	1	i	5	10	1	i	1	1	6	9	1	1	1	Vänersborg.
1	7	10	1	i	1	i	7	10	1	i	1	1	7	11	1	1	1	Västerås.
1	7	12	1	i	1	i	7	12	1	i	1	1	7	12	1	1	1	Växjö.
1	7	17	1	i	1	i	7	17	1	i	1	1	7	17	1	1	1	Örebro.
1	6	8	1	i	1	i	6	10	1	i	1	1	6	11	1	1	1	Östersund.
27	176	330	27	2727	27	180	344	27	27	27	27	182	360	27	27	27	Lärov. med real- och latingymn.

286

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 50.

Tab. II, a). (Forts.)

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den

gen

1. Högre

Medeltal lärjungar
höstterminerna
1899-1903.

Lärjungarnas

höstterminen

Föreslagna högre allmänna läroverk.

Kl. Kl. Kl.

Kl. Kl.

1-5. 6—7. 1-7.

1-5. 6-7.

B. Läroverk med endast realgymnasium.

Göteborgs realläroverk..........

Stockholms eko å Norrmalm.......

Stockholms eko å Östermalm.......

Sundsvall................

Västervik.................

Ystad (i statens klasser).........

Samtliga realläroverk

C. Läroverk med endast latingymnasium.

Göteborgs latinläroverk.........

Hudiksvall...............

Stockholms latinläroverk å Norrmalm . . .
Strängnäs................

Samtliga latinläroverk

413,8	197,4	611,2	396	227
305,6	322,4	628,	304	330
399,8	x) 60,	411,8	405	60
255,6	56,8	312,	275	76
137,4	47,4	184,	149	54
161,6	—	161,	162	—
1,673,8	636,	2,309	1,691	747	2,
282,8	180,6	463,	310	194
117,0	36,8	153,	144	38
511,2	252,	763,	500	241
98,8	32,	131,	91	28
1,009,8	501,	1,511,	1,045	501	1,

Sammanfattning.

A. Läroverk med real- och latin-gymnasium

B. » » blott realgymnasium ....

C. » » » latingymnasium ....

Samtliga högre läroverk

6,504,2 3,635,6 10,139,8 6,743 4,079 10,

1,673,8 636, 2,309,8 1,691 747 2,

1,009 501,8 1,511, 1, 501

9,187, 4, 13,961,

*) Hela antalet lärjungar i de t. t. 1903 nyinrättade klasserna 6: i och 6: 2.

Kungl. Åtaj:l8 Nåd. Proposition N:o 50.

287

1905 föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens
föreslagna.

läroverk. (Forts.)

Nuvarande lärarestat.	Föreslagen lärarestat år 1905.	Föreslagen lärarestat för tiden efter den nya organisationens genomförande.	Föreslagna högre allmänna läroverk.
Rektorer.	Lektorer.	Adjunkter.	Teckningslär.	•<s> eo C s §	Musiklär.	Rektorer.	Lektorer.	Adjunkter.	Teckningslär j	•t» So ce c g s >5 cs	Musiklär.	Rektorer.	Lektorer.	Adjunkter.	Teckningslär.	\| Gymnastiklär.	Musiklär.
1	6	16	1	i	1	1	7	16	i	1	1	1	7	16	1	i	1	Göteborgs realläroverk.
1	8	15	1	i	1	1	8	15	i	1	1	1	8	16	1	i	1	Stockholms eko å Norrmalm.
1	5	12	1	i	1	1	5	13	i	1	1	1	6	16	1	i	1	Stockholms eko å Östermalm.
1	4	9	1	i	1	1	4	10	i	1	1	1	4	11	1	i	1	Sundsvall.
1	3	7	1	i	1	1	4	7	i	1	1	1	4	7	1	i	1	Västervik.
1	—	5	1	i	1	1	1	6	i	1	1	1	4	7	1	i	1	Ystad.
6	26	64	6	6	6	6	29	67	6	6	6	6	33	73	6	6	6	Samtliga realläroverk.
1	7	12	1	1	1	1	7	14	1	1	1	1	7	15	i	1	1	Göteborgs latinläroverk.
1	4	7	1	1	1	1	4	7	1	1	1	1	4	7	i	1	1	Hudiksvall.
1	9	21	1	1	1	1	10	21	1	1	1	1	10	22	i	1	1	Stockholms latinl. å Norrmalm.
1	5	7	1	1	1	1	5	7	1	1	1	1	5	7	i	1	1	Strängnäs.
4	25	47	4	4	4	4	26	49	4	4	4	4	26	51	4	4	4	Samtliga latinläroverk.
27	176	330	27	27	27	27	180	344	27	27	27	27	182	360	27	27	27	A. Lärov. m. real- o. latingymn.
6	26	64	6	6	6	6	29	67	6	6	6	6	33	73	6	6	6	B. » » blott realgymn.
4	25	47	4	4	4	4	26	49	4	4	4	4	26	51	4	4	4	C. » » » latingymn.
37	227	441	37	37	37	37 235	460	37	37	37	37	241	484	37	37	37	Samtliga högre läroverk.

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ÖO.

Tab. II, b).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den för år
föreslagna och den för tiden efter den nya organisationens
genomförande föreslagna.

2. Till realskolor för gossar föreslagna läroverk.

Föreslagna realskolor

Medel
lärjungar
h. t.
1899—
1903.

Lärjungarnas

antal
h. t.
1903.

Nuvarande lärarestat.

Föreslagen lärarestat
år 1905.

för gossar.	I sta-tens klasser.	1 sta-tens klasser.	Rektorer.	Kolleger.	Teckningslär
Arvika.....	65.6	58	1	2	1
Borås .....	166,6	187	1	5	1
Eksjö.....	97,8	114	1	5	1
Enköping....	84,6	98	1	5	1
Eskilstuna . . .	129,6	135	1	5	1
Göteborgs västra	398,4	376	1	12	1
» östra .	*) 95,5	120	1	5	1
Karlshamn . . .	116,4	119	1	5	1
Kristinehamn . .	103,6	103	1	5	1
Landskrona . . .	132,6	149	1	5	1
Lidköping . . .	92,0	103	1	5	1
Malmö.....	oo r-N	95	1	5	1
Mariestad . . .	74,8	95	1	5	1
Oskarshamn . .	85,0	89	1	5	1
Sköfde..... Stockholm:	118,0	123	1	5	1
Jakobs ....	301,8	307	1	7	1
Katarina . . .	280,4	290	1	8	1
Kungsholmens	!) 151,5	179	1	5	1
Söderhamn . . .	88,2	103	1	5	1
Uddevalla . . .	110,6	108	1	5	1
Varberg ....	76,6	73	1	2	1
Real sk. för gossar	2,656,2	3,024	21	in	21

•■s

•e

Föreslagen lärarestat
för tiden
den nya organisationens
genomförande.

5
5
5
5

21 20 21 21 118 21

Öl

1
1
1

1 1 1
1 1 1
1
1
1
1
1
1
1
1

1 1
1

1
1
1
1

1 1
1 1

■''1

Öl

•<s>

6 1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1

5»

21 21 142 21

1) Medeltal för blott 2 år, nämligen för 3 klasser, som inrättades h. t. 1902, och 4 klasser h. t. 1903.

Kungl. MajUa Nåd. Proposition N:o 50.

289

Tab. II, c).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den för år 1905 föreslagna
och den för tiden efter den nya organisationens
genomförande föreslagna.

3. Till sam skolor föreslagna läroverk.

Föreslagna samskolor.	Medeltal lärjun-gar h.t. 1899— 1903.	Lärjun- garnas antal h.t. 1903.	Nuvarande lära-restat.	Föreslagen lärare-stat är 1905.	Föreslagen lärarestat för tiden efter den nya organisationens genomförande.
I sta-tens klasser.	I sta-tens klasser.	Rektorer.	Kolleger.	Teckningslär.	•e* So cfc 5 g § £	Musiklärare. \|	Rektorer.	Adjunkter. \	Teckningslär.''	Si *«0 C3 £ § cb	Musiklärare.	Rektorer.	\| Adjunkter.	I Första lär:or.	Ämneslär:or.	I Teckningslär.	Si •ro ce Ö s § 03	1 Musiklärare.	Lärarinnor i kvinnligt handarbete.
Alingsås.....	51,2	58	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	1	1	i	i !
Arboga ......	59,6	72	1	5	1	i	1	1	5	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Askersund.....	41,4	31	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Falköping .....	53,0	61	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	1
Filipstad.....	49,8	44	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i 1
Haparanda ....	49,4	49	1	4	1	i	1	1	4	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i i
Köping (pedagogi) .	37,4	37	1	1	1	i	1	1	1	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	1
Norrtälje.....	69,2	88	1	5	1	i	1	1	5	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i i
Piteå.......	64,2	76	1	5	1	i	1	1	5	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Sala.......	46,6	46	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	1
Skellefteå.....	42,4	39	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Strömstad.....	32,6	34	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Södertälje (pedagogi)	40,0	30	1	1	1	i	1	1	1	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Trelleborg ....	48,8	51	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Vadstena.....	63,2	74	1	5	1	i	1	1	5	1	i	1	! 3	i	2	i	1	i	i
Åmål.......	48,8	47	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3 •	i	2	i	1	i	i
Ängelholm ....	42,2	49	1	2	1	i	1	1	2	1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Örnsköldsvik . . .	32,6	33	1	2	1	i	1	1	2	\| 1	i	1	1	3	i	2	i	1	i	i
Samskolor	872,4	919	18	48	18 18\| 18	18\|48\| 18	18	18	18	54	18	36	18 18	18	18

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

290

Kung}. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. IT, d).

Jämförande öfversikt af den nuvarande lärarestaten, den för
år 1905 föreslagna och den för tiden efter den nya
organisationens genomförande föreslagna.

4. Till indragning föreslagna läroverk.

Till indragning föreslagna läroverk.	Medeltal lärjungar höstter-minerna 1899—1903 i statens klasser.	Lärjun- garnas antal h. t. 1903 i statens klasser.	Nuvarande lärarestat.	Föreslagen lärarestat är 1905.
Rektorer.	Kolleger.	Teckningslär.	vi •«s> ■♦o oo e § 5 s» Cb	Musiklär.	Rektorer.	Kolleger.	Teckningslär.	Gymnastiklär.	Musiklär.
Marstrand.........	19,6	24	1	2	1	i	1	1	2	1	1	1
Nora (pedagogi)......	13,0	14	1	1	—	i	1	1	1	—	1	1
Simrishamn (pedagogi) . . .	15,8	8	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—
Söderköping........	29,8	37	1	2	1	i	1	1	2	1	1	1
Sölvesborg........	18,8	21	1	2	1	i	1	1	2	1	1	1
Vimmerby.........	41,0	46	1	2	1	i	1	1	2	1	1	1
Till indragning föreslagna
läroverk .........	138,0	150	6	9	4	5	5	6	9	4	5	5

Taft. II, e)

Sammanfattning af Tab. II, a—d).

Läroverksgrupper.

Högre läroverk. . .

Realskolor för gossar

Samskolor.....

Till indragning föreslagna
läroverk .

Samtliga läroverk

Medeltal
lärjungar
h. t.

1899-1903
i statens
klasser.

Lärjungarnas

antal
1903
h. t.

i statens
klasser.

13,961,2 14,806
2,656,2 | 3,024

872,4

138,0

17,627,8

919

150

18,899

Nuvarande lärarestat.

»3

V •2

s"®

227

441

111

227

9 4

609

37 37

Föreslagen lärarestat
år 1905.

P*3

37 235 460 37 37 37

21 —

isj -

6 --

11821 2021
48 18 18 18

9! 4

82 235 635

5 5

8081

Föreslagen lärarestat för tiden
efter den nya organisationens
genomförande.

| :e

■SI

\£\

S -40
*S? V

•» e

v. «

37 241
21 —
18 -

484--

142---

54 18 36

241 680 1836

37;-

21 -i
18 18

7675

76 18

•s

Alun. 1. Antalet adjunkter och kolleger i nuvarande lärarestat erhålles genom att från siffran 009 draga 3 kollegabefattningar,
en vid hvardera af de till samskolor föreslagna pedagogierna i Köping och Södertälje samt

en vid den till indragning föreslagna pedagogien i Nora, och hlir alltså 606.

Anm. 2. Antalet adjunkter i 1905 års lärarestat erhålles genom att från siffran 635 draga de 3 nämnda befatt ningarna

och blir alltså 632.

292

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tnb. III.

Sammanställning af Sveriges allmänna läroverk

enligt nuvarande stat:

enligt den föreslagna organisationen:

A) 36 högre allmänna läroverk

med 5 ettåriga och 2 tvååriga klasser:

28 fullständiga & både real- och latinlinjen:

Falun

Gäfle

Halmstad

Hälsingborg

Härnösand

J önköping

Kalmar

Karlskrona

Karlstad

Kristianstad

Linköping

Luleå

Lund

Malmö

Norrköping

Nyköping

Skara

Stockholm: å Södermalm
Nya elementarskolan
Umeå
Uppsala

Visby

Vänersborg

Västerås

Örebro

Östersund

A) 37 högre allmänna läroverk,

omfattande realskola med 6 klasser och fyraårigt
gymnasium, anknutet till femte klassen:

27 med både real- och latingymnasinm:

Samtliga motstående läroverk1)
jämte Växjö

2 fallständiga på reallinjen ntan latinlinje:

Göteborg: realläroverket
Stockholm: realläroverket å Norrmalm

3 fullständiga på reallinjen med latinlinje

till och med femte klassen:

Stockholm: å Östermalm

Sundsvall

Västervik

6 med endast real gymnasium:

Göteborg: realläroverket

Stockholm: realläroverket å Norrmalm

Stockholm: realläroverket å Östermalm

Sundsvall

Västervik

Ystad (nytt)

1 fullständigt på latinlinjen ntan reallinje:

Göteborg: latinläroverket 1 * 3

1 fullständigt på latinlinjen med reallinje
till och med sjätte klassen:

Hudiksvall

3 fullständiga på latinlinjen med reallinje
till och med femte klassen:
Stockholm: latinläroverket å Norrmalm
Strängnäs
Växjö

4 med endast latingymnasium:

Göteborg: latinläroverket
Hudiksvall

Stockholm: latinläroverket å Norrmalm
Strängnäs

b Om Nya elementarskolans särställning se sid. 162.

293

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

B) 25 femklassiga läroverk:

20 med både real- och latinlinje:

Arboga

Borås

Eksjö

Enköping

Eskilstuna

Göteborg: västra

Haparanda

Karlshamn

Kristinehamn

Landskrona

Lidköping

Mariestacl

Norrtälje

Piteå

Sköfde

Stockholm: Katarina

Söderhamn

Uddevalla

Vadstena

Ystad

5 med endast reallinje:

Göteborg: östra ’)
Malmö1)
Oskarshamn

Stockholm:

Jakobs

Kungsholmens x)

C) 17 treklassiga läroverk:

Alingsås

Arvika

Askersund

Falköping

Filipstad

Marstrand

Sala

Skellefteå

Strömstad

Söderköping

Sölvesborg

Trelleborg

Varberg

Ximmerby
mål

Ängelholm

Örnsköldsvik

T>) 3 tvåklassiga pedagogik Köping

I Södertälje

Nora

E) 1 enklassig pedagogi:
Simrishamn.

B) 39 realskolor,

hvardera omfattande 6 klasser:

21 realskolor

Arvika
Borås
Eksjö
Enköping
Eskilstuna
Göteborg: västra
» östra
Karlshamn
Kristinehamn
Landskrona
Lidköping

för gossar:

Malmö

Marstrand

Oskarshamn

Sköfde

Stockholm:

Jakobs

Katarina

Kungsholmens

Söderhamn

Uddevalla

Varberg

17 samskolor med

Alingsås

Arboga

Askersund

Falköping

Filipstad

Köping

Norrtälje

Piteå

Sala

kommunala bidrag:

Skellefteå

Strömstad

Södertälje

Trelleborg

Vadstena

Åmål

Ängelholm

Örnsköldsvik

1 samskola utan kommunalt bidrag:
Haparanda.

*) Inrättadt 1902 och hade h. t. 1903 4 klasser.

294

Kungi. May.ta Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. IV.

De allmänna läroverkens och pedagogiernas stat år 1904.

A. Allmänna läroverkens stat.

Ordinarie anslag:

Löner och ålderstillägg...................

Arfvoden åt bibliotekarier..................

Arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre läroverken

samt vid vissa femklassiga läroverk...........

Arfvoden åt skolläkare....................

kr. 2,964,111:52
» 7,000: —

» 12,000:

■ 7,900: —

Djäknepenningeersättning utom hvad som ingår i de kontanta
lärarelönerna................kr. 4,307:10

Ersättning för förlorad helgonskyld....... » 2,644: 33

Ersättning för indragna landtgillen och klockarepensioner
.................. » 731: 13

Ersättning för studieskatten i Halland...... ■» 66: 92 , 7,749: 48

Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behof

200,000: —

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af

ammunition för målskjutning m. m............»

Extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken . >
Extra arfvoden åt musiklärare vid de femklassiga läroverken . >
Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna läroverken
.........................»

64,000: —
40,000: —
1,500: —

30,500

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk

6,000

Transport kr. 3,340,761

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50. 295

Transport kr. 3,340,761: —

Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,
särskildt vid de läroverk, där prof årskurs

är anordnad...........» 4,000: —

eller ett gemensamt reservationsanslag kr. 3,344,761: —
Till understöd åt e. o. lärare vid de allmänna läroverken under

förfall på grund af sjukdom, förslagsanslag ........»_5,000: —

Summa å ordinarie stat kr. 3,349,761: —

Extra anslag.

Till beredande af tillfällig löneförbättring åt
lärarne vid de allmänna läroverken och

pedagogierna..............kr. 481,600: —

För utvidgning af Östermalms allmänna läroverk
..................» 3,850: —

Till arfvoden åt extra och vikarierande ämnes lärare

vid de allmänna läroverken . . . . » 150,000: —

Summa å extra stat » 635,450: —

B. Af ordinarie anslaget till pedagogier och folkskolor:

Till Södertälje pedagogi . . . .	. kr. 6,200: —
Till Köpings pedagogi.....	» 6,900: —
Till Nora pedagogi......	. » 6,500: —
Till Simrishamns pedagogi . . .	. » 1,500: —	21,100: —
Häraf bestrides med medel, utgående af städer
eller donationer, omkring . .		400: —
hvadan återstår anvisning i	kontant ur anslaget	.....» 20,700: —
Summa anslag till läroverk och pedagogier kr. 4,005,911: —
	Dyrtidstillägg omkring » 350,000: —

Summa kr. 4,355,911 —

Äntå. Härtill bör ytterligare läggas afkomst af donationer eller andra såsom
särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statskontorets liggare för år
1903 upptagits under rubrik »Af städer, prebenden eller donationer» till kr.
40,760: 69.

296

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. V, a).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid de högre läroverken 1/i 1904.

Läroverk.

Rektorer

såsom -2 g Lektorer

rekto- såsom lektorer ö i lönegraden
rer i i lönegraden 0
lönegr. _g

Adjunkter

i lönegraden

Tecknings-
ock Musik gymna-

lärare

stiklärare i lö

i lönegr.

	1	2	1	2	3	4	5	O Th	1	2	3	4	5	1	2	3	4	5 1	2	3	1	2
Falna.......	1				1				1			1		2	3	3	1	1		1
Gäfle.......	1	—	—	—	—	1	—	—	1	2	—	—		3	2	—	1	1	1	—	—	—
Göteborg: latinlärov.	—	1	\| -	—	—	—	1	—	—	1	1	2		—	1	4	2	—	—	2	—	—
> reallärov. .	—	1	1 -	—	—	1	—	—	—	3	—	1		—	s	2	3	1	—	1	—	—
Halmstad.....	1	—	—	—	—	—	—	1	4	—	—	—	1	1	1	—	1	1	—	1	—	—
Hudiksvall.....	1	—	j 1	—	—	—	—	—	3	—	—	—	1	1	1	—	2	—	—	2	1	—
Hälsingborg ....	—	1	—	—	—	—	1	—	1	1	2	1		—	4	2	2	—	1	1	—	1
Härnösand.....	—	1	—	—	—	—	1	—	4	—	1	1	1	1	—	1	2	—	1	1	—	—
Jönköping .....	—	1	—	—	—	—	1	—	3	—	1	—		—	2	3	4	—	1	1	—	—
Kalmar	—	1	—	—	—	—	1	—	1	—	2	2		2	1	4	—	—	1	1	—	—
Karlskrona.....	—	1	—	—	—	—	1	—	—	2	2	—		4	—	2	2	—	—	2	1	—
Karlstad......	1	—	j -	—	—	1	—	—	2	—	—	1		1	—	6	1	—	—	2	—	—
Kristianstad ....	1	—	—	—	1	—	—	—	1	—	—	1		—	—	2	1	—	1	1	—	_
Linköping.....	1	—	—	—	—	1	—	—	1	—	2	1		2	2	2	3	—	1	1	—	—
Luleå.......	—	1	—	—	—	—	1	—	2	1	1	1	—	—	2	1	—	—	1	1	—	1
Lund.......	—	1	—	—	—	—	1	—	3	—	—	2		1	2	5	2	1	—	1	—	—
Malmö.......	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	3	1		—	4	5	4	—	1	1	1	—
Norrköping.....	1	—	—	—	1	—	—	—	—	2	2	2	1	1	3	4	1	—	—	2	—	—
Nyköping.....	1	—	—	—	—	1	—	—	2	2	1	—	1	2	3	1	1	1 —	1	1	—	—
Skara....... Stockholm:	—	1	—	—	1	—	—	—	1	—	—	2		—	3	5	1	—	—	2	1	—
latinlärov. å Norrm.	—	1	—	—	—	—	1	—	1	3	—	1		—	7	2	5	_	_	2	_	1
reallärov. å Norrm.	—	1	—	—	—	—	1	—	1	—	3	2		—	6	1	4	_	_	2	_	—
reallärov. å Österm.	1	—	1	—	—	—	—	_	5	_	—	_	—	_	—	5	2	2	_	_	1	_
Södermalms lärov.	—	1	—	—	—	—	1	_	3	_	_	1		_	3	5	3	_	_	2	_	1
Nya elementarskol.	—	1	—	—	—	—	1	—	1	4	—	1	1	1	4	3	2	*)	_	1	_	_
Strängnäs.....	—	1	—	—	—	—	1	—	1	—	—	2		—	—	1	1	2	—	_	_	_
Sundsvall.....	1	—	—	—	—	1	—	—	1	—	2	—	1	1	3	2	—	_	_	2	_	_
Umeå......	1	—	—	—	1	—	—	—	2	—	_	2		—	1	2	2	_	_	2	_	1
Uppsala......	—	1	—	—	—	—	1	—	2	1	2	1		1	3	4	2	—	1	1	—	_
Visby.......	—	1	—	—	—	—	1	—	2	—	1	1	1	1	1	3	1	—	—	2	1	_
Vänersborg.....	1	—	—	—	—	1	—	—	1	1	2	1	—	1	2	3	—	4 —	_	2	_	_
Västervik.....	1	—	—	—	—	—	1	—	1	_	—	_		1	1	1	_	1	_	1	_	_
Västerås......	1	—	—	—	—	—	1	_	1	3	_	2	1	_	_	3	2	_	_	2	_	_
Växjö.......	—	1	—	—	—	—	1	—	—	1	3	2	1	1	1	3	1	—	—	2	—	—
Örebro.......	1	—	—	—	—	—	1	—	2	2	_	1		1	_	6	2	_	_	2	_	_
Östersund.....	—	1	—	—	—	—	1	—	1	1	2	—		2	2	2		—	—	2	—	—
Summa	17	19	2	—	5	7		1	55					31	71 98 6117 10	11	50	6	5

36 36 227 436 71 36

*) Gymnastiklärarebefattningen är på grund af nådiga brefvet den 7 oktober 1892 icke besatt med ordinarie
innehafvare.

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

297

Taft. V, b).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid de femklassiga läroverken

7i 1904.

Läroverk.	ss. rektorer i lönegr.	R e k 83. lektor i 5:e lönegr.	torer såsom adjunkter eller kolleger i lönegraden	Kollega i lönegraden	r
1	2	1	2	3	4	5	1	2	3	4	5
Arboga ...........	—	1									1	_	4
Borås............	—	1									1	2	2
Eksjö............	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1	1	3
Enköping..........	—	1	—	—	—	—	—	1	1	1	—	2	1
Eskilstuna.........	—	1	—	—	—	—	—	—	—	3	—	2	—
Göteborg: västra.......	1	—	—	—	—	—	—	1	2	2	2	3	3
östra .......	1	—	—	—	—	—	1	—	3	1	—	1	—
Haparanda.........	1	—	—	—	—	—	1	—	—	2	—	—	2
Karlshamn.........	1	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	_	4
Kristinehamn........	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	2	1	2
Landskrona.........	—	1	—	—	—	—	1	—	1	_	_	2	2
Lidköping..........	1	—	—	—	—	—	—	1	—	1	2	2	—
Malmö...........	—	1	—	—	—	—	—	1	3	2	—	_	_
Mariestad..........	—	1	—	—	—	—	—	1	—	_	1	2	2
Norrtälje..........	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	3	—	2
Oskarshamn.........	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	2	1	2
Piteå............	1	—	—	—		—	—	1	_	1	1	_	3
Sköfde...........	—	1									4	_	1
Stockholm: Jakobs......	1	—	—	—	—	—	—	1	1	_	1	2	3
Katarina.....	1								1	1	1	2	3
Kungsholmens . .	1	—	—	—	—	—	—	1	1	1	2	1	—
Söderhamn.........	—	1	—	—	—	—	_	—	_	2	1	_	2
Uddevalla..........	1	—	—	—	—	—	1	—	_	1	_	1	3
Vadstena..........	—	1	—	—	—	—	—	1	_	2	_	1	2
Ystad............	—	1	1									3	2
Summa	14	11	1	—	—	2	5	11	14	20	25	29	48
	25		18	136

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Håft.

298

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Idb. V, c).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid de treklassiga läroverken

x/i 1904.

Läroverk.	Rektorer i lönegraden		K o 1 1 e g i lönegraden	e r
1.	2.	1.	2.	3.	4.	5.
Alingsås............	_	_	_				1
Arvika.............	—	—	—	—	—	_	1
Askersund............	—	—	—	—	—	_	_
Falköping............	—	1	—	—	—	1	1
Filipstad............	—	1	—	—	—	—	—
Marstrand............	—	—	—	—	—	—	1
Sala..............	—	—	—	—	—	1	_
Skellefteå............	—	—	—	—	—	—	1
Strömstad............	—	—	—	—	—	—	1
Söderköping...........	—	—	—	—	—	—	2
Sölvesborg ...........	—	—	—	—	—	—	1
Trelleborg............	—	1	—	—	—	—	—
Varberg.............	—	—	—	—	—	—	—
Vimmerby........... Åmål	—	—	—	—	—	—	—
Ängelholm...........	—	—	—	—	—	_	2
Örnsköldsvik..........	—	1	—	—	—	—	—
Summa	—	4	-1)	—	—	2	11

Taft. V, d).

Antal lärare inom hvarje lönegrad vid pedagogierna Vi 1904.

Läroverk.	R e i	k t o r e r lönegraden	Kolleger i lönegraden
i.	2.	3.	1.	2.	3.	4.	5.
Köping..........	_	_	_	_	_		_	1
Nora...........	—	—	—	—	—	—	—	1
Södertälje.........	—	—	1	—	—	—	—	—
Simrishamn (enklassig) . . .	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	—	—	1	-1)	—	—	—	2

Amu. 1. Alla vakanta befattningar, äfvensom nyutnämnde lärare äro uppförda i första lönegraden,
men många af dem, som första gången befordras till ordinarie tjänst, särskildt bland adjunkterna,
blifva uppflyttade i andra, ja t. o. m. tredje eller högre lönegrad redan från tillträdesdagen.
Antalet lärare i andra och tredje lönegraderna torde därför ställa sig något högre än af tabellerna framgår.

Anm. 2. Vid den beräkning, som gjorts angående uppflyttning i högre lönegrad från och
med den 1 januari 1904, har antagits, att uppflyttning skall äga rum endast för dem, hvilka erhållit
sin senaste uppflyttning fem år förut. Dylik uppflyttning kan dock äga rum efter kortare tid än fem
år., om nämligen en lärare vid utnämningen har intjänat vissa lönetursår af dem, som berättiga till
uppflyttning i närmast högre lönetursgrad. Några lärare torde därför under år 1904 komma att uppflyttas
i högre lönegrad än här angifvits.

'') 17 kollegabefattningar vid treklassiga läroverk och 1 kollegabefattning vid tvåklassig pedagogi
uppehållas tills vidare på förordnande enligt nådiga brefvet den 12 juni 1882.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

299

Taft. V, e).

Ålderstillägg för lärarne vid de allmänna läroverken år 1904.

A. Tid de högre allmänna läroverken:

19 rektorer .........		500 =	kr.	9,500
30 lektorer .........		»	500 =		15,000
38 » ’.......• .			1,000 =	»	38,000
43 » ........	.....»	»	1,500 =	»	64,500
95 > .........		»	2,000 =	»	190,000
71 adjunkter........			500 =	»	35,500
98 » ........		»	1,000 =		98,000
62 > ........			1,500 =	»	93,000
175 » ........	.....»	»	2,000 =		350,000
8 teckningslärare......		»	250 =		2,000
25 » ......		»	500 =	»	12,500
3 gymnastiklärare.....		»	250 =		750
25 » .....		»	500 =	»	12,500
5 musiklärare.......		»	250 =	2>	1,250
25 > .......		»	500 =	»	12,500

B. Tid de femklasslga allmänna läroverken:

11 rektorer..............å, kr. 500 = kr. 5,500

20 kolleger..............> » 500 = » 10,000

27 » > » 1,000= » 27,000

34 ■» » t 1,500 = > 51,000

59 > » » 2,000 = » 118,000 » 211,500

C. Tid de treklassiga allmänna läroverken:

4 rektorer..............å kr. 500 = kr. 2,000

2 kolleger..............» » 1,500 = » 3,000

11 » ..............» » 2,000 = > 22,000 , 27,000

Summa kr. 1,173,500

300

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VI, a).

Öfversikt af föreslagna löner och arfvoden.

Adjunkt............3,000

däraf tjänstgöringspenningar . 1,000

Lektor.............4,000

däraf tjänstgöringspenningar . 1,400

Rektor vid realskola x)......5,000

däraf tjänstgöringspenningar . 1,600
Rektor vid högre läroverk x) . . . 6,000
däraf tjänstgöringspenningar . 2,000
Teckningslärare vid realskola:

a) För högst 8 veckotimmar . . 700

b) Ersättning för hvarje af högst

24 veckotimmar öfver 8 . . . 80

Teckningslärare vid högre läroverk:

a) För högst 15 veckotimmar. . 1,400

b) Ersättning för hvarje af högst

17 veckotimmar öfver 15 . . 80

Gymnastiklärare vid realskola * 2) . 700

Gymnastiklärare vid högre lärov.2) 1,400
Musiklärare vid realskola:
a) För högst 6 veckotimmar . . 550

b; Ersättning för hvarje af högst

3 veckotimmar öfver 6 . . . 80

Musiklärare vid högre läroverk:

a) För högst 12 veckotimmar . . 1,100

b) Ersättning för hvarje af högst

3 veckotimmar öfver 12 . . 80

Första lärarinna vid samskola . . 2,000
däraf tjänstgöringspenningar . 600

Lärarinna vid samskola.....1,500

däraf tjänstgöringspenningar . 500

E. o. lärare med fullständig kompetens
............2,000

E. o. lärare utan fullst. kompetens 1,800

E. o. lärarinna med fullständig

kompetens...........1,400

E. o. lärarinna utan fullständig

kompetens...........1,200

Timlärarinna i kvinnligt handarbete:
timarfvode å....... 1:

Aflöning i lönegraden

II.	III.	IT.	T.	Anm.
3,500	4,000	4,500	5,000
1,150	1,300	1,450	1,600	5 år mellan
4,500	5,000	5,500	6,000	lönegraderna.
1,550	1,700	1,850	2,000
5,500	—	—	—'' ’
1,600	—	—	—	10 år mellan lönegraderna.
6,500	—	—	—
2,000	—	—	—
800	900	—	—
95	no	—	—
1,600	1,800	2,000	—
95	no	125	___
800	900	—	—
1,600	1,800	2,000		( ’ 5 år mellan lönegraderna.
650	750	—	—
95	no		—
1,300	1,500	1,70(1	—
95	no	125	_
2,500	—	—	—
600	—	—	—
2,000	—	—	—
500	—	—	—
—	—	—	—
—	—	—	—
—	—	—	—
—	—	—	—
50 —	_	_	_

*) Därjämte bostadsförmån eller motsvarande hyresersättning.

2) Därjämte åt gymnastiklärare med mera omfattande eller ansträngande tjänstgöring tilläggsarfvode,
som i hvarje särskildt fall af Kungl. Maj:t bestämmes.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 50.

301

Taft. VI, b).

Normalstat för er» sexklassig realskola för gossar utan

parallellklasser.

1 rektor....................kr. 5,000

6 adjunkter å. kr. 3,000 .............» 18,000

1 teckningslärare ...............» 700

1 gymnastiklärare..............• » 700

1 musiklärare.................» 550

Summa kr. 24,950

Normalstat för en sexklassig samskola utan parallellklasser.

1 rektor....................kr. 5,000

3 adjunkter å kr. 3,000 .............» 9,000

1 första lärarinna...............» 2,000

2 lärarinnor ä kr. 1,500 ............» 3,000

1 teckningslärare................» 700

1 gymnastiklärare...............» 700

1 musiklärare.................» 550

1 lärarinna i kvinnligt handarbete . ......» 650

Summa kr. 21,600

302

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VI, c).

Ordinarie lönestat för de allmänna läroverken år 1905.

A. Högre allmänna läroverk (ny lönestat).

37 rektorer...............å kr. 6,000 = kr. 222,000

235 lektorer...............» » 4,000 = » 940,000

460 adjunkter..............> » 3,000 = » 1,380,000

? 37 teckningslärare............» > 1,400 = > 51,800

37 gymnastiklärare...........> » 1,400 = » 51,800

37 musiklärare.............» » 1,100 = » 40,700 2,686,300

B. (Realskolor för gossar (ny lönestat).

21 rektorer...............å kr. 5,000 = kr. 105,000

118 adjunkter..............» » 3,000 = » 354,000

21 teckningslärare............» > 700 = » 14,700

20 gymnastiklärare...........> » 700 = » 14,000

21 musiklärare.............» » 550 = » 11,550 499,250

C. Läroverk, föreslagna till samskolor eller till indragning (nu gällande lönestat).

I. Femklassiga läroverk. %

5 rektorer....... ä kr. 3,500 = kr. 17,500

24 kolleger....... » > 1,500 = » 36,000

5 teckningslärare ............» » 600 = » 3,000

5 gymnastiklärare...........> > 600 = » 3,000

5 musiklärare.............» » 450 = » 2,250

II. Treklassiga läroverk. ■

15 rektorer...............å kr. 3,000 = kr. 45,000

30 kolleger...............» » 1,500 = » 45,000

15 teckningslärare...........» » 300 = » 4,500

15 gymnastiklärare...........» > 300 = » 4,500

15 musiklärare.............» > 300 = » 4,500 165,250

Härtill kommer 1 kollega på Ulrika Eleonora indragna

läroverks stat, af statsmedel . . . . ,.......kr. 2,000 2 000

Summa kr. 3,352,800

Anm. Löner till lärarne vid pedagogier utgå af anslaget till pedagogier och folkskolor och ftro
ördensknll ej här upptag na.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o SO.

303

Taft. VI, d).

Tillfällig löneförbättring under år 1905

åt lärare vid de till samskolor eller till indragning föreslagna läroverken

ock pedagogierna.

I. Femklassiga läroverk.

5 rektorer ....
24 kolleger ....
5 teckningslärare
5 gymnastiklärare
5 musiklärare . .

å kr. 1,500 = kr. 7,500

» i 1,500= » 36,000

> » 100= » 500

» » 100 = » 500

» » ■ 100 = » 500

II. Treklassiga läroverk.

15 rektorer ....
13 kolleger ....
15 teckningslärare
15 gymnastiklärare
15 musiklärare . .

å kr. 1,500 = kr. 22,500

» » 1,500= > 19,500

» » 200 = » 3,000

» » 125= » 1,875

III. Tvåklassiga pedagogier.

3 rektorer.....................å kr. 1,500 = kr.

2 kolleger.....................» » 1,500 = »

1 teckningslärare (i Södertälje)........ » » 100 = »

1 teckningslärare (i Köping)............» » 150 = »

3 gymnastiklärare.................» » 200 = »

1 musiklärare (i Södertälje)............» » 125 =

2 musiklärare...................» » 175=»

4,500

3,000

100

150

600

125

350

Summa kr. 103,700

304 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Taft. VI, e).

Normalstat för tiden efter den nya organisationens genomförande.

A. rHögre allmänna läroverk.

37 rektorer...............å kr. 6,000 = kr. 222,000

241 lektorer...............» » 4,000 = » 964,000

484 adjunkter...............» » 3,000 = » 1,452,000

37 teckningslärare............» > 1,400= » 51,800

37 gymnastiklärare...........» » 1,400= » 51,800

37 musiklärare.............» » 1,100 = > 40,700 2,782,300

B. Realskolor för gossar.

21 rektorer...............ä kr. 5,000 = kr. 105,000

142 adjunkter...............» » 3,000 = > 426,000

21 teckningslärare............» » 700 = > 14,700

20 gymnastiklärare...........» » 700 = » 14,000

21 musiklärare..............» > 550 = > 11,550 571,250

C. Samskolor.

18 rektorer...............å kr. 5,000 = kr. 90,000

54 adjunkter...............» > 3,000 = » 162,000

18 första lärarinnor...........» » 2,000 = » 36,000

36 lärarinnor..............» » 1,500 = > 54,000

18 teckningslärare............» » 700 = » 12,600

18 gymnastiklärare...........» » 700 = » 12,600

18 musiklärare..............» » 550 = » 9,900

18 lärarinnor i kvinnligt handarbete . . . » » 650 = » 11,700 338 800

Summa kr. 3,742,350

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 50.

305

Taft. VII, a).

Beräkning af till statsverket ingående terminsafgifter år 1905.

Terminsafgifter beräknas
för:

Kl. 6—7 vid nuvarande
högre läroverk
samt kl. R 6:1 i
Ystad......

Kl. 1—5 vid nuvarande
högre läroverk
inkl. Ystad . . . .

Nu på statens bekostnad
upprätthållna
klasser vid lägre
läroverk och pedagogi
......

Nyinrättad 4:e kl. i
Arvika och Yarberg

Lärj.-antal
ht. 1903.

5,334

90 % Års af

lärj. afgift.

4,800,6 x 60 kr.

Terminsafgifter pr
år med befrielser
enligt sannolik %.

= 288,036 • 66,25 •/, =

9,479

8,531,i x 40 kr. = 341,244-59,6 % =

Afrnndade

belopp.

kr. 190,820
kr. 203,380

4,093

3,683,7 x 40 kr. = 147,348 • 53,s % = kr. 79,270

_45

18,951

40,5 x 40 kr. =

1,620-53,8 % = kr. 870
Summa kr. 474,340

Afdraget för bröder, som af kommittén beräknats till 43,400 kr. för
ett lärjungeantal af 15.193 (i högre läroverk och realskolor för
gossar) bör nu, enär lärjungeantalet stigit och blifvande samskolors
statsklasser böra medräknas, beräknas för 18,951 lärjungar
(= 124,74 % af 15,193) eller i rundt tal 1/i högre . . . . . med kr. 54,250

Inkomst af terminsafgifter kr. 420,090

Anm. Om härifrån dragas terminsafgifterna vid blifvande sämsk
olors nuvarande statsklasser (utom Haparandas), som ha
870 lärjungar, hvaraf 90 % beräknas fortsätta skolgången,
d. v. s. 783 x 40 kr. = 31,320 • 53.8 %............kr. 16,850

återstår efter organisationens fullständiga genomförande en

behållning för staten af........ .......kr. 403,240

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft.

306

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VII, b).

Kostnadsberäkning för år 1905.

Inkomster.

Till statsverket ingående terminsafgifter af lärjungarne vid de

allmänna läroverken och pedagogierna, omkring.....kr. 420,000: —

Anslag af statsverket.................... » 4,790,249:48

Summa kr. 5,210,249: 48

Utgifter.

Ordinarie anslag.

Löner................kr. 3,352,800

Med afdrag för afkomst af donationer
eller andra såsom särskilda fonder

förvaltade tillgångar......» 38,500 pr. 3,314,300

Ålderstillägg..................» 1,185,000

Arfvoden åt bibliotekarier............»

Arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de högre
läroverken samt vid vissa femklassiga läroverk »

Arfvoden åt skolläkare..............»

Djäknepenningersättning utom hvad som ingår i de

kontanta lärarelönerna.....kr. 4,307: 10

Ersättning för förlorad helgonskyld . » 2,644: 33

Ersättning för indragna landtgillen

och klockarepensioner.....» 731: 13

Ersättning för studieskatten i Halland » 66: 92 «

Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda
behof................»

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. »

8,000

15,000: —
8,500: —

7,749: 48
200,000: —
73,000: —

Transport kr. 4,811,549: 48

307

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Transport kr. 4,811,549: 48

Extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna

läroverken ................. »

Extra arfvoden åt musiklärare..........»

Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna
läroverken .............. »

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk »
Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,
särskildt vid de läroverk, där profårskurs är

anordnad .................. »

öfverstyrelse för de allmänna läroverken.....»

57,000: —
4,500: —

30,500: —
10,000: —

6,000: —
22,000: —

eller ett gemensamt reservationsanslag kr. 4,941,549: 48
Understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund af sjukdom,
förslagsanslag..................... 5,000: —

Till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, förslagsanslag 10,000: —

Summa å ordinarie stat kr. 4,956,549: 48

Extra anslag.

Tillfällig löneförbättring åt lärare vid läroverk och
pedagogier, som föreslagits till ombildning eller

indragning.................kr. 103,700: —

Arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid

de allmänna läroverken...........» 150,000: —

Summa å extra stat för år 1905 kr. 253,700: —
Summa summarum kr. 5,210,249: 48

Anm. Härtill komma omkring 20,700 kronor af det ordinarie anslaget till pedagogier
och folkskolor.

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Idb. VII, c).

Kostnadsberäkning

för den nya organisationen, fullständigt genomförd.
Inkomster.

Till statsverket ingående terminsafgifter af lärjungarne vid de
högre allmänna läroverken, realskolorna för gossar och

Haparanda samskola, omkring..............kr.

Bidrag af de kommuner, i hvilka samskolor upprättats, omkring »
Anslag af statsverket....................»

Summa kr.

Anm. Under de gifna förutsättningarna minskas anslaget till pedagogier och folkskolor

med omkring.............................

samt anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med..........

Utgifter.

Normalstat.............kr. 3,742,350

Med afdrag för afkomst af donationer
eller andra såsom särskilda fonder
förvaltade tillgångar, omkring. . »

Ålderstillägg.............

Arfvoden åt bibliotekarier............

Arfvoden till skrifbiträden åt rektorerna vid de
högre läroverken samt vid vissa femklassiga

läroverk ..................

Arfvoden åt skolläkare..............

Djäknepenningersättning utom hvad som ingår i de

kontanta lärarelönerna.....kr. 4,307:10

Ersättning för förlorad helgonskyld . » 2,644: 33

Ersättning för indragna landtgillen

och klockarepensioner.....» 731: 13

Ersättning för studieskatten i Halland » 66: 92

38,500 kr. 3,703,850
. . . » 1,210,000
...» 8,000

15,000: —
9,450: —

7,749: 48

Transport kr. 4,954,049: 48

400,000: —
122,400: —
4,849,649: 48
5,372,049: 48

20,700 kronor
29,300 kronor

309

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 50.

Transport kr. 4,954,049: 48
Arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda
behof................» 200,000: —

Extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. . > 73,000: —

Extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna

läroverken.................» 51,000: —

Extra arfvoden åt musiklärare..........» 4,500: —

Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna
läroverken..............» 30,500: —

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk » 10,000: —

Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,
särskildt vid de läroverk, där profårskurs är

anordnad..................» 6,000: —

öfverstyrelse för de allmänna läroverken.....» 22,000: —

eller ett gemensamt reservationsanslag kr. 5,357,049:48
Understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund af sjukdom,
förslagsanslag..................... 5,000: —

Till undervisning i slöjd vid de allmänna läroverken, förslagsanslag . 10,000:

Summa å ordinarie stat kr 5,372,049:48

310

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 50.

Tab. VII, d).

Jämförande öfversikt

af omkostnaderna för de allmänna läroverken och pedagogierna åren 1904 och 1905

samt för den nya organisationen.

Anslagstitlar.	År 1904	År 1905	Efter den nya organisationens genomförande
Ordinarie anslag......	3,849,761: -	4,956,549: -	5,372,049: -
Extra anslag.......	635,450: -	253,700: -	—
Dyrtidstillägg för läroverken och pedagogierna omkring	350,000: —	_
Af anslaget till pedagogier och folkskolor ......	20,700: —	20,700: -
Summa	4,355,911: —	5,230,949: -	5,372,049: -
Ökning i anslagen till de allmänna läroverken och peda-
gogierna.........			1,016,138: —
Härifrån bör dock afräknas:
Terminsafgifter till statsverket ........	.... 420,000:	400,000: —
Kommunernas bidrag . . .			122,400: —
Af anslaget till högre flickskolor........	.... --	29,300: — 551,700: —
hvadan den föreslagna organisationen förorsakar statsverket
en ökad utgift af ... .			464,438c —

Anm. 1. Statsverkets utgifter komma att minskas med 5,900 kronor genom den föreslagna
förändringen i ecklesiastikdepartementets afdelning af Kungl. Maj:ts kansli.

Anm. 2. Statsverkets utgifter komma att i någon män ökas genom de föreslagna förmånligare
pensionsvillkoren, men denna ökning kommer mer än väl att motvägas af lärarnes bidrag till
egen pensionering, beräknade till 110,000 kronor.

Stockholm 1904. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.