Kungl. Maj:ts proposition ur Stil (Proposition 1919:381)

Kungl. Maj:ts proposition ur Stil.

Nr 381.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften; given Stockholms slott den 28
januari 1919.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning om vissa ändringar
i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 342 käft. (Kr 381.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

Förslag

till

förordning

om yissa ändringar i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skola upphöra att gälla, samt att
3, 7 och 33 §§ i samma förordning skola, 3 och 7 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med
de här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

	1 Avd.	2 Avd.	3 Avd.	4 Avd.	5 Avd.
	Er.	ö.	Kr.	ö.	Er.	ö.	Er.	ö.	Er.	ö.
Avskrift —---ändamål. > ur fartygsregistret; se Fartygsregistret. » ur fastighetsregister; se Fastighetsregister. > annan, varje ark.................		50		50		50	1		1
Bevis----utgivande. > rörande anmälan om idkande av handel eller annat nä- ringsyrke....................	3				3		3
> rörande tillstånd att innehava explosiva varor; lika m ed Utslag under rubrik. » rörande tillstånd att hålla upplag eller förråd av eld- farliga oljor; lika med Utslag under rubrik.

Kuitgl. Mnj:ts proposition nr 381.

1 Avd.	2 Avd.	3 Avd.	4 Avd.	5 Avd.
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Kr.	ö.
					50

Bevis rörande tillstånd att ntöva tillverkning i skattefritt bryggeri

> rörande tillstånd att ntöva detaljhandel med rnsdrvcker

eller med pilsner; lika med Utslog under rubrik.

> annat, förande tillstånd att ntöva näring eller yrke; lika

med Tillståndsbreo.

> över verkställd deklaration angående arv eller gåva . .

Frisedel.........................

Fullmakt för bovrättskommissarie.............

» för notarius publieus:

i Stockholm och Göteborg...........

i övriga städer................

• för mäklare eller skeppsklarerare:

i Stockholm och Göteborg...........

i övriga städer................

» för kyrkoherde att vara prost över egen församling .

» å karaktär av ämbete eller tjänst förses för den, som
är eller varit i allmän tjänst, med stämpel till belopp
av 20 kronor fir varje falla 100 kronor av
den ordinarie lön, som åtföljer dylik eller därmed
jämförlig beställning, men för annan person till
belopp av 70 kronor likaledes för varje falla 100
kronor av sådan lön.

Förbud mot nyttjande av fartyg eller fartygs inrättningar, besked
därom.......................

Förmyndarkammares uträkning å omyndiges medel . . . .

Förordnande, varigenom ämbete eller tjänst tillsättes; lika med
Fullmakt.

I I

-fritt.

I I I

-fri -

I I I

annat

Not årtal pr otest; se Protest.

Order, varigenom beställning med lön på stat tillsättes
Pass, fiske-.....................

Utdrag — — — — Protokoll.

» av fastighetsregister; se Fastighetsregister.

» av straffregister; se Straffregister.

100

200

I .11 II I

fri

fritt

■ fri

I II It I

-fritt -

- fri --fritt -

KungI. Maj:ts proposition nr 381.

7 §•

Från — —--befriad.

Dessutom —---tjänsten.

Frihet från stämpel enligt detta kap. — dock icke med avseende
å avskrift och bevis, som på begäran utfärdas till annan än part — äger
jämväl rum i mantals- och kyrkoskrivningsmål; i bevillningsmål och mål
angående kronans ränta och tionde; i frågor rörande debitering, avskrivning
eller restitution av kronoutskylder, utbetalning av rese- och traktamentsersättning,
stämpelavgifter, kommunala eller andra allmänna avgifter,
markegångssättning, åsättande av rotering, fastställelse å avsöndring
av jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller å sådan
avstyckning av område, som omförmäles i 5 kap. i lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad, då avstyckningsförrättningen avser avstyckning
av jord om sammanlagt högst tre hektar, anmärkning vid offentliga
räkenskaper, redogörelse för allmänna medel, utsyning av skog å allmänning
eller ekars fällande å kronojord, tillverkning och inlösen av salpeter
och tvist om värvning; i sådana på förvaltningsmyndighets prövning
beroende ärenden, som röra utbekommande av pensions- eller därmed
jämförligt understödsbelopp eller som angå syner å ryttare-, soldateller
båtsmanstorp; i ärenden, som avses i lagen rörande avgäld från
avsöndrad lägenhet eller i lagen angående avlösning av sådan avgäld;
i ärenden, som anhängiggjorts hos justitiekanslersämbetet eller riksdagens
justitieombudsman eller riksdagens militieombudsman; i mål och
ärenden, som anhängiggjorts hos konsulardomare eller konsularrätt enligt
lagen om konsularjurisdiktion den 5 juni 1909; i mål, avseende värnpliktigs
besvär över beslut, varigenom böter blivit honom enligt värnpliktslagen
ådömda; i ärenden angående understöd åt värnpliktigs hustru
och barn; i mål angående överträdelse av lagen angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning; så ock i
ärenden angående arbetarskyddslagstiftningens tillämpning, vilka handläggas
av befattningshavare inom yrkesinspektionen.

Konungen — — — — hamnar.

33 §.

Ansvarighet därför, att expedition i vederbörlig ordning förses med
stämpel, åligger vid statsdepartementen och hov expedition en den tjänste -

Kungl. May.ts proposition nr 381.

man, till vilkens tjänstebefattning hörer att hålla expeditionen vederbörande
till banda, samt vid övriga myndigheter den tjänsteman, som
för expeditionen ansvarar; dock att, där annan tjänsteman vederbörligen
förordnats att stämpelbeläggningen verkställa, ansvarigheten åligger
denne.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920; dock att vad
i andra stycket av 33 § enligt dess nuvarande lydelse finnes stadgat
skall fortfarande gälla i fråga om årsredogörelser, som avse tiden före
nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

Avsknffande
av stämpelavgiften
å
filt I imi k t er,
konstitutorial
och förordnanden

på ii in liden
och

tjänster.

Utdrag

av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari

1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde härefter: Jag

har nu att anmäla några förslag till ändringar i olika avseenden
av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Den 9 april 1918 inkom 1915 års kommission för gemensamma
avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken m. fl. verk till Kungl.
Maj:t med en framställning om åtgärders vidtagande för genomförande,
om möjligt från och med år 1919, av sådan ändring i gällande stämpelförordning,
att fullmakter, konstitutorial och förordnanden på ämbeten
eller tjänster bleve fria från stämpelavgift.

Utav en i kommissionens betänkande intagen översikt över tidigare
bestämmelser i ämnet framgår följande:

Klint/1. Maj:ts proposition nr 381.

Stämpel såsom skatteform, vilken först lärer hava kommit till användning
i Holland, infördes i vårt land genom ordning och stadgar om
inseglat papper eller charta sigillata den 4 december 16(30. I denna författning
stadgades, bland annat, att tullmakter, vocationer eller instructioner
på ämbeten skulle skrivas på stämplat papper. Stämpelavgiften
utgick därvid i förhållande till den avlöning, som medföljde ämbetet.
Huruvida denna bestämmelse gällde av Konungen utfärdade fullmakter
synes tvivelaktigt. Enligt en den 23 december 1686 utfärdad ny stämpelförfattning
voro nämligen fullmakter, vocationer eller instructioner och
collationer på ämbeten, som utgingo under konungens namn, uttryckligen
undantagna från dylik stämpelavgift.

Vid sidan av den egentliga stämpelavgiften skulle emellertid enligt
förordning den 11 mars 1687 med däri sedermera gjorda tillägg och
ändringar utgå s. k. chartae-sigillatae recognitionsavgift för fullmakter och
dylika handlingar, utfärdade av Kungl. Majrt och vissa offentliga myndigheter,
i förhållande till den vederbörande tillagda avlöning.

Genom en den 23 juni 1718 utfärdad stämpelförfattning förklarades
att även fullmakter, utfärdade av Kungl. Maj:t, skulle skrivas på stämplat
papper.

De tid efter annan utfärdade stämpelförfattningarna, bland vilka
särskilt är att märka en förordning angående stämplat papper av den
14 januari 1748, innehöllo ungefär likartade bestämmelser beträffande
stämpelbeläggning av fullmakter.

Vad chartae-sigillatae recognitionsavgiften beträffar, stadgades ge
nom förordning den 29 juni 1762, att sådan avgift skulle utgå ej blott
för fullmakter å tjänster utan även för förbättringar på avlöning samt
för arvoden, »som efter stat kunna bestås», och bestämdes avgiften till
viss procent av ett års lön, förbättring eller arvode.

Sedan i avseende å nyssnämnda förordning av år 1748 under senare
delen av 1700-talet företagits åtskilliga ändringar, utfärdades förnyad
förordning angående stämpelpappersavgiften den 10 juni 1803,
vilken emellertid i sin ordning under de närmaste åren ersattes av nya
författningar.

Den enligt 1687 års författning utgående chartae-sigillatae recognitionsavgiften
hade alltjämt bibehållits, men genom Kungl. Maj:ts kungörelse
den 8 januari 1824 angående stämplade pappersavgiften förklarades recognitionsavgiften
skola inbegripas i stämpelpappersavgiften, vilken bestämdes
för fullmakter till i allmänhet sex procent av föregående års inkomster av
tjänsten ifråga. Genom Kungl. Majits kungörelse angående stämplade pap -

Hittorik

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

persavgiften den 23 januari 1830 fastställdes avgiften för fullmakter till
fem procent av lönen, sportler däri inberäknade.

Under benämningen kansligebiihr hade från äldre tider utgått lösen
för expeditioner från Kungl. Maj:ts kansli, varjämte för dylika expeditioner
erlagts s. k. sigill penningar. Dessa avgifter tillföllo under en längre
tid tjänstemän och- betjänte vid kansliet såsom löneförmåner, men vid
1834—35 års riksdag beslöts i sammanhang med lönereglering för nämnda
befattningshavare, att alla sportler inom kansliet — med undantag allenast
av lösen för avskrifter och diariebevis — skulle upphöra och i
stället utgå till kronan såsom stämpelavgift.

Erforderliga bestämmelser i detta hänseende inflöto i Kungl. Maj:ts
kungörelse angående stämplade pappersavgiften den 16 maj 1835. Däri
stadgades nämligen, att handlingar, för vilka förberörda kansligebuhr
eller sportler tillförene utgått, skulle jämte den vanliga stämpelavgiften
karteras till ett sportlerna motsvarande belopp enligt viss tariff. För
fullmakter och konstitutorial å tjänster med lön skulle sålunda i stället
för nämnda sportler beräknas 1 V2 procent å lönen eller sammanlagt med
den vanliga stämpelavgiften, vilken bibehölls vid 5 procent, tillhopa
12 Va procent. Därtill skulle för expeditioner från Kungl. Maj:ts kansli
komma ytterligare en särskild stämpelavgift av i allmänhet en riksdaler
banko i stället för de forna sigillpenningarna.

I fråga om konstitutorial »på behaglig tid» samt förordnanden »tills
vidare» hade redan tidigare stämpelskyldigheten varit reglerad efter grunder,
som i huvudsak överensstämde med de för fullmakter i allmänhet
gällande, ehuru stämpeln utgick med något lägre belopp. Detta iakttogs
jämväl i 1835 års författning.

De sålunda angivna bestämmelserna återfinnas i huvudsak oförändrade
uti de stämpelförfattningar, som därefter tid efter annan utfärdades.

Enligt Kungl. Maj:ts påbud angående Vadstena krigsmanshuskassas
inkomster den 31 december 1689 samt reglementet för amiralitetskrigsmanskassan
den 26 oktober 1838 med flera stadganden skulle i allmänhet
vid befordringar, transporter och löneförhöjningar inom krigsmakten erläggas
s. k. avancementspenningar eller befordringsavgifter till förenämnda
kassor. Vid 1850—51 års riksdag beslöts emellertid, att ifrågavarande
avgifter skulle utbytas mot stämpelavgifter och kassorna i stället tilldelas
bestämda statsanslag. Med anledning därav infördes i stämpelkungörelse
den 21 november 1851 bestämmelse i sådant hänseende.

Vid 1853—54 års riksdag yrkades i särskilda motioner upphävande
av eller lindring i stämpelskyldigheten för fullmakter och konstitutorial

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

å verkliga tjänster. Det framhölls därvid, bland annat, att dylika stämpelavgifter,
som utginge vid en tidpunkt, då tillträdet av eu tjänst ofta
fordrade flera andra utgifter såsom för flyttning, bosättning, ekipering
m. m., särskilt med hänsyn till de för det dåvarande bestämda stämpelbelopp
med skäl kunde hänföras till de oegentligaste och mest betungande
bevillningstitlar.

Rikets ständer anförde med anledning härav uti skrivelse den 18
oktober 1854, bland annat, att ständerna med avseende å ämbets- och
tjänstemäns i allmänhet knappa lönevillkor ansett det vara av billighet
påkallat att bereda någon lindring i de dryga avgifter, varmed dessa
löner vore betungade. Ständerna både fördenskull funnit skäligt, att vid
befordran i samma tjänsteväg från en tjänst till annan stämpelpappersavgiften
för fullmakter och konstitutorial skulle utgå endast efter det belopp,
som motsvarade skillnaden mellan de löneinkomster, som tillträddes,
och dem, som förut innehafts.

I kungörelse den 21 november 1854 angående stämplade pappersavgiften
intogos därefter bestämmelser av det i riksdagens skrivelse angivna
innehåll.

Vid 1856—58 års riksdag väcktes ånyo motioner i syfte att fullmakter
och dylika handlingar måtte helt befrias från stämpel, men föranledde
dessa motioner icke till någon ständernas åtgärd. Däremot beslutades
i fråga om bestämmelserna rörande stämpelbeläggning vid tillträde
till högre avlöning vissa förtydliganden, som infördes i en stämpelfattning
av den 27 november 1857.

Vid 1859—60 års riksdag blevo bestämmelserna rörande stämpelbeläggning
omarbetade, och vidtogs därvid den ändring uti nu ifrågavarande
avseende, att den del av stämpelavgiften för av Kungl. Maj:t utfärdade
fullmakter m. in., som motsvarade kansligebiihr och sigillpenningar,
bortföll. Då likväl den, som från rikets ämbetsverk och andra
offentliga myndigheter erhöll fullmakt eller dylik handling, var skyldig
att erlägga lösen för själva expeditionen, ansågs ett fixt belopp av sex
riksdaler böra i stället för expeditionslösen utgå för varje från Kungl.
Maj:ts kansli utfärdad dylik expedition.

Bestämmelser i enlighet med ständernas sålunda fattade beslut inflöto
ock i stämpelkungörelse den 30 november 1860.

Vid 1862—63 års riksdag förelåg ånyo motion om fullständig stämpelfrihet
för fullmakter och dylika handlingar. I anledning härav yttrade
bevillningsutskottet uti avgivet betänkande, att det ekonomiska förhållandet
mellan staten och dess tjänstemän rätteligen borde vara så ordnat,
att ämbetsmannen bleve gottgjord för den möda och den omtanke, han

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 342 käft. (AV 381.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

åt det allmännas tjänst ägnade, utan att lian annorlunda än varje annan
medborgare i mån av förmögenhet eller inkomst borde bidraga till fyllande
av statens behov. Med hänsyn emellertid till tjänstemännens kort tid
förut beviljade löneförhöjningar samt den vid nästföregående riksdag
medgivna nedsättningen av stämpelavgiften för de från Kungl. Maj:ts
kansli utgående expeditioner, ansåg sig utskottet icke för det dåvarande
med hopp om framgång kunna understödja motionärens framställning.

Vid samma riksdag medgavs dock befrielse från stämpel för fullmakter
å vissa lägre tjänster.

För konstitutorial och förordnanden på behaglig tid nedsattes också
stämpelavgiften till att omfatta allenast det mot expeditionslösen svarande
beloppet.

Vid 1865—66 års riksdag väcktes åter motion om stämpelfrihet
för fullmakter, konstitutorial och förordnanden, därvid särskilt framhölls,
att stämpelavgiften för dylika handlingar saknade stöd av någon
antaglig princip och vore obillig samt för ämbets- och tjänstemännen
betungande.

Bevillningsutskottet medgav uti avgivet betänkande, att ifrågavarande
stämpelavgift svårligen kunde från billighetens synpunkt försvaras,
men då samma anmärkningar i mer eller mindre mån gällde åtskilliga
andra slag av dylika avgifter, samt någon betydlig minskning i denna
statsinkomst icke borde ifrågasättas, avstyrkte utskottet motionen. Riksdagen
fattade sitt beslut i överensstämmelse med utskottets förslag.

Bestämmelserna i detta ämne, såsom de efter sistnämnda riksdag
sammanfattades i 1866 års stämpelkungörelse, förblevo sedan oförändrade
en tid framåt.

1 en vid 1875 års riksdag väckt motion föreslogs emellertid, att
stämpelavgiften för fullmakter och dylika handlingar skulle sänkas från
fem till eu procent å hela lönens årsbelopp, dock med bibehållande av den
särskilt stadgade stämpelavgiften av sex kronor för fullmakter, konstitutorial
och förordnanden, utfärdade av Kungl. Maj:t. Såsom skäl för denna framställning
anfördes, bland annat, att ifrågavarande beskattning icke vore
väl grundad eller billig, då det icke syntes rätt, att en så stor avgift som
fem procent å lönen erlades för förmåner, av vilka man ännu icke kommit
i åtnjutande, och vilka för övrigt borde gottgöras med arbete, helst
den, som i enskild mans tjänst uppbure lika stora inkomster, ej betalade
eu dylik avgift, samt ämbets- eller tjänstemannen, sedan han kommit i
åtnjutande av lön, därför erlade skatt och inkomstbevillning lika med
andra medborgare. Då statens finanser sådant medgåve, ansåges också

Kurujl. MajUs proposition nr 381. 11

rättelser och nedsättningar i alltför höga och icke välgrundade skattetitlar
böra äga rum.

Den i motionen föreslagna nedsättningen av stämpelavgiften vann
ock riksdagens bifall. I sin skrivelse i ämnet yttrade riksdagen, att densamma
funnit ifrågavarande då utgående stämpelavgift för hög, helst i
betraktande därav, att densamma skulle erläggas vid en tidpunkt, då
tjänstemannen, innan han ännu kommit i åtnjutande av den med tjänsten
förenade lönen, ganska ofta fick i och för sin befordran vidkännas andra
betydliga utgifter såsom t. ex. för flyttning till en ort från en annan
och dylikt. Den sålunda medgivna nedsättningen av stämpelavgiften
iakttogs vid avfattningen av 1875 års stämpelkungörelse.

Vid 1883 års riksdag antogos helt omarbetade bestämmelser beträffande
stämpelavgiften. Enligt dessa skulle den fixa stämpelavgiften
av 6 kronor för av Kungl. Maj:t utfärdade fullmakter icke vidare förekomma.
Även ifråga om de i förhållande till avlöningen utgående stämpelavgifterna
vidtogos vissa ändringar.

Dessa bestämmelser inflöto i den stämpelförordning, som utfärdades
den 6 september 1883, och till denna ansluta sig i det stora hela de
därefter i ämnet utfärdade författningarna.

Gällande stämpelförordning av den 19 november 1914 innehåller
beträffande stämpelbeläggning av ifrågavarande handlingar i huvudsak
följande bestämmelser.

Fullmakt för ledamot av statsrådet och för riksdagsman samt fullmakt
eller diplom för konsul eller vice konsul, som icke åtnjuter fast avlöning,
äro stämpelfria. Stämpel skall däremot åsättas fullmakt: för hovrättskommissarie
till belopp av 10 kronor, för notarius publieus i Stockholm
och Göteborg till belopp av 100 kronor samt i övriga städer till belopp
av 25 kronor, för mäklare eller skeppsklarerare i förstnämnda två städer till
belopp av 200 kronor samt i övriga städer till belopp av 50 kronor, och
för kyrkoherde att vara prost över egen församling till belopp av 50 kronor.
Fullmakt å karaktär av ämbete eller tjänst skall förses med stämpel för
den, som är eller varit i allmän tjänst, med 20 kronor för varje fulla
100 krouor av den ordinarie lön, som åtföljer dylik eller därmed jämförlig
beställning, men för annan person till belopp av 70 kronor, likaledes
för varje fulla 100 kronor av sådan lön. Vad slutligen angår
annan fullmakt å ämbete eller tjänst, skall fullmakt för den, som första
gången undfått befordran till ämbete eller tjänst med ordinarie lön, förses
med stämpel efter 3 kronor för varje fulla 100 kronor av lönen, men
för den, som erhållit befordran, som medför högre lön, stämpelbeläggas

Gällande bestämmelser
1
ämne!

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

med 3 kronor för varje fulla 100 kronor av skillnaden mellan den stämpelavgift
underkastade lön, löntagaren näst förut innehaft, och den, som
erhålles. Stämpelbeläggning på sist angivna sätt äger jämväl rum vid
löneförhöjning till följd av ålderstil lägg, därmed jämförlig uppflyttning
från lägre till högre lönegrad eller lönereglering. I fråga om ämbete
eller tjänst, som icke medför rätt till tjänstgöringspenningar, beräknas
stämpel för allenast två tredjedelar av lönen. — Konstitutorial, förordnande
eller protokoll, varigenom ämbete eller tjänst tillsättes, stämpelbeläggas
enligt samma grunder som fullmakt. Förordnande eller konstitutorial
att å viss tid eller tills vidare förvalta ämbete eller tjänst stämpelbelägges,
då därmed följer rätt till den med ämbetet eller tjänsten förenade
inkomst, med 3 kronor inom de fyra första avdelningarna i stämpelförordningen
och med 6 kronor inom den femte. Annat förordnande
är stämpelfritt.

Vid sidan av ovannämnda stadganden, som samtliga innefattas uti
den i 3 § av stämpelförordningen upptagna tariffen, finnas i 4, 5 och
33 §§ samma förordning meddelade såväl ytterligare bestämmelser för beräknande
av ifrågavarande stämpelavgift som ock erforderliga kontrollföreskrifter.

Sistnämnda tre paragrafer äro av följande lydelse:

4 §. I avseende på stämpel till fullmakter och andra handlingar, genom
vilka ämbeten eller tjänster tillsättas, iakttages:

1. Jndelt lön skall i värde beräknas etter nästföregående årets markegång.

2. År avlöningen fördelad i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg,
beräknas stämpel å lönen och ortstillägget tillsammans. År åter avlöningen fördelad
endast i lön och ortstillägg, betraktas vid stämpelbelängningen ortstil lägget
såsnin tjänstgöringspenningar, och stämpel skall alltså beräknas å hela lönen. Vid
stämpel beläggning av handling, varom här är fråga, skall dwck i intet fall stämpel
beräknas å ortstillägg (dyrortstillägg, kallortstillägg), som enligt gällande lönestat
åtnjutes av ämbets- eller tjänsteman vid beskickningar eller konsulat eller
åtföljer tjänst, vars innehavare är underkastad skyldigheten att efter vederbörande
ämbetsmyndighets beprövande låta förflytta sig till tjänstgöring från ort till
annan, eller vars utgående eljest är av oviss eller mera tillfällig natur.

3. Fullmakt å ämbete eller tjänst i kungl. boven ävensom av sådan beskaffenhet
i allmänhet, att lön på stat därmed ej åtföljer eller först framdeles
kommer att åtnjutas, förses med stämpel enligt de för fullmakt i allmänhet bestämda
grunder, därvid stämpeln beräknas å den ordinarie lön, som åtföljer dylik
eller därmed jämförlig beställning. Härvid iakttages, att beräkningen sker för
fullmakt i regemente eller kår eller i armén, flottan eller kustai tilleriet efter
staten för det regemente eller den kår, varest den befordrade tjänar, för oplacerade
i armén kvarstående officerare efter för regemente vid armén gällande stater
samt för de särskilda generalsgradema i armén och kustartilleriet efter den för
arméföidelningschef bestämda lön, allt med beräkning av lägsta lönen inom graden,
därest olika löner inom samma grad finnas.

Kuugl. Maj:ts proposition nr 381.

5 §. Ämbets- eller tjänsteman må ej tillgodonjuta honom tillagd lön eller
förböjning däri, innan han hos (lön myndighet, dar han äger uppbära lönen, uppvisat
fullmakten, behörigen försedd med stämpel.

.83 §. Ansvarighet därför, att expedition i vederbörlig ordning förses med
stämpel, åligger vid siatsdepartementen och hovexpeditionen den tjänsteman, till
vilkens tjänstebefattning hörer att hålla expeditionen vederbörande till hända,
samt vid övriga myndigheter den tjänsteman, som för expeditionen ansvarar; dock
att, där annan tjänsteman vederbörligen förordnats att stämpelbeläggningen verkställa,
ansvarigheten åligger denne.

Till kontroll (lära, att fullmakt, konstitutorial eller annan handling, som
grundlägger rätt att uppbära avlöning, blivit behörigen stämpelbelagd, skall vid
varje arsredogöielse över utbetalta avlöningsmedel redogöraren foga särskild förklaring
av innehåll, att envar av de i redogörelsen upptagna löntagare, som under
året tillträtt tjänst eller sådan löneförhöjning, som påkallat utgörande av stämpelavgift,
för redogöraren uppvisat den handling, på grund av viIken avlöning blivit
till honom utbetald, samt att den företedda handlingen därvid befunnits vara
belagd med stämpel till behörigt belopp. Har under året icke förekommit sådan
förändring i avseende å den i redogörelsen upptagna personalens avlöning, som
påkallat utgörande av stämpelavgift, skall detta förhållande i redogörelsen särskilt
anmärkas.

Den gång efter annan väckta frågan om stämpelfrihet för fullmakter,
konstitutorial och förordnanden har även under senare tid dragit
uppmärksamheten till sig. Vid 1902 års löneregleringskommittés betänkande
(LI) av den 14 november 1916 rörande reglering av löneförhållanden
m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
vilket betänkande låg till grund för Kungl. Maj:ts framställning i ämnet
till 1917 års riksdag, fanns fogad en reservation av en av kommitténs
ledamöter, som däri anförde, bland annat, följande:

«I realiteten innebär bestämmelsen om skyldighet för befattningshavare
att betala stämpelavgift för fullmakt o. d. — oavsett en del
därav föranlett onödigt skriveri — ingenting annat, än att staten ger
med den ena handen och tar tillbaka med den andra. Staten får dock
icke hela det belopp, som avkräves befattningshavaren, ty en del därav
utgår såsom provision till den tjänsteman, som ombestyr stämpelbeläggningen
samt uppbörd och redovisning av stämpelavgiften.

Saken kan synas vara av föga betydelse. Då emellertid det
syfte, man genom stämpelbeläggningen velat vinna — en liten reduktion
av stat stjänarn as enligt stat utgående avlöning — lätteligen kan vid en
ny lönereglerings uppgörande ernås genom avlöningarnas bestämmande
till visst nettobelopp, förefaller det mig vara skäl att, i nu förevarande
sammanhang, befria ifrågavarande befattningshavare från skyldigheten
att för framtiden erlägga dylik stämpelavgift.

Reservant
inom 1002
års lönereyleringskommitté.

1915 års avlöningsknmmission.

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

För vinnande av önsklig likformighet samt för att i någon, om
än ringa man motverka avlöningarnas i följd av penningvärdets sjunkande
alltjämt fortgående värdeminskning, torde en dylik frihet från stämpelavgift
böra på en gång medgivas samtliga befattningshavare i statens tjänst.»

1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid
kommunikationsverken m. fl. verk anför i sin ovanberörda framställning,
bland annat, följande.

Att ifrågavarande stämpelavgift oaktat de för dess upphävande
anförda vägande skäl likväl alltjämt kommit att kvarstå, hade uppenbarligen
haft sin grund i statsfinansiella förhållanden. En förklaring i sådan
riktning lämnades också av vederbörande departementschef vid framläggande
av förslag till ny stämpel författning vid 1883 års riksdag.
Efter att hava erinrat, hurusom beträffande den direkta beskattningen
tillämpades grundsatsen att icke göra någon åtskillnad mellan inkomster
av olika slag, framhöll departementschefen, att det för skattesystemets fullständigande
vore nödigt att genom supplementär beskattning söka träffa
sadana inkomstkällor, vilka framför andra kunde anses äga större skatteförmåga.
Då inkomst av lön, som åtföljde ämbete eller tjänst, enligt
hans mening måste genom den trygghet för framtiden, som vore därmed
förenad, vara av långt högre värde än sådan inkomst, som bereddes
genom tillfälligt ai‘bete, ansag departementschefen goda skäl förefinnas
att vid utfärdande av den handling, som vore grundläggande för rättigheten
till lönen, för berörda högre värde utkräva något efter lönens belopp
lämpat skattebidrag.

Mot den uppfattning, som sålunda kom till uttryck i berörda departementschefs
yttrande, syntes det kommissionen med skäl kunna invändas,
att inom det moderna samhällslivet funnes ett stort antal befattningar,
vilka, utan att vara statstjänster, likväl beredde sina innehavare
ungefär samma tryggade ställning som dessa. Exempel härpå erbjöde
kommunala tjänster samt befattningar hos större industriella och andra
företag. Härtill komrne, att statstjänarna numera ingalunda intoge någon
företrädesställning i ekonomiskt hänseende framför andra grupper av
medborgare, utan tvärtom i många fall kunde anses vara ogynnsammare
ställda än dessa senare. Vid angivna förhållande torde väl icke fog
förefinnas att genom ifrågavarande stämpelskyldighet hårdare beskatta
statstjänare än andra medborgare.

Återstode frågan, huruvida den nämnda stämpelbeskattningen vore
av den betydelse för statens budget, att densamma av statsfinansiella
skäl icke kunde undvaras.

lfi

Kung!. Maj:Is proposition nr 381.

Till belysande av detta spörsmål hade kommissionen, då några
exakta uppgifter rörande statens inkomst av nu ifrågavarande stämpelbeskattning
icke funnes tillgängliga, sökt att göra eu överslagsberäkning.
Med utgångspunkt från eu del av kommissionen infordrade uppgifter
från statens järnvägar, postverket och telegrafverket hade kommissionen
beräknat, att under normala förhållanden, d. v. s. frånsett löneregleringar,
statens nettoinkomst torde kunna anses uppgå till omkring 100,000
kronor om året.

Om också nämnda summa i och för sig vore ganska avsevärd,
torde dock ett eftergivande av denna inkomst vara av försvinnande
betydelse i jämförelse med de övriga krav, som ställdes på statskassan
för beredande av skälig avlöningsförbättring åt statstjänstemännen, och
torde i varje fall icke nämnvärt inverka på statsbudgeten.

Då sålunda enligt kommissionens förmenande icke heller statsfinansiella
skäl motiverade bibehållandet av ifrågavarande stämpelavgift,
hade kommissionen kommit till den bestämda uppfattningen, att denna
särskilda beskattning av statstjänare icke längre kunde ur någon synpunkt
anses motiverad utan borde upphöra att gälla.

Det torde emellertid i detta sammanhang böra uppmärksammas,
att, därest dylik stämpelfrihet skulle medgivas, den provision, de befattningshavare,
som hittills omhänderhaft stämpel beläggningen samt uppbörd
och redovisning av de inflytande stämpelmedlen, ägt uppbära för
detta bestyr, icke vidare skulle komma att utgå. Detta förhållande torde
dock icke behöva medföra någon betänklighet mot reformens genomförande.
I avlöningsbestämmelserna för flertalet verk förekomme nämligen
stadgande därom, att vederbörande skulle vara skyldig att underkasta
sig eventuell ändring i de med tjänsten förenade sportler. Därest
undantagsvis beträffande något verk dylikt stadgande ej meddelats, torde
berörda sportelinkomst icke vara av någon nämnvärd betydelse och upphörande
av densamma i varje fall kunna anses uppvägas av befrielse
från arbetet med stämpelbeläggningen och därmed förenade ansvaret
för inflytande stämpelmedel.

Över kommissionens framställning har statskontoret inkommit med
infordrat utlåtande av följande innehåll:

De under stämpelskatten inrymda avgifter kunde i vårt land liksom
i övriga länder, där sådan skatt vore införd, i stort sett hänföras till två
till sin natur väsentligen åtskilda grupper, vilka i vår stämpelförordning
angåves med de båda rubrikerna »stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner» och »stämpel till enskilda handlingar». Av dessa

Statskonto ret.

Kungi. Maj:ts proposition nr 831.

kunde den förra väsentligen sägas vara en ersättning för någon av
staten den enskilde beredd förmån, under det den senare vore att
anse såsom en skatt i egentlig mening. I något enstaka fall kunde
emellertid en avgift, tillhörande den förra kategorien, till följd av storlek
eller beräkningssätt, i större eller mindre grad få karaktären av
skatt, och detta torde kunna sägas vara förhållandet med stämpeln till
fullmakter å ämbeten eller tjänster. Om också en dylik beskattning å
statens tjänstemän kunnat i äldre tider anses motiverad av den särställning,
dessa då intogo, torde dock kunna med fog ifrågasättas, huruvida numera
avlöning, som utginge från staten, skäligen borde beskattas hårdare
än annan avlöning. Den historiska utvecklingen å ifrågavarande område
hade också gått i den riktningen, att denna stämpelskatt undan för
undan minskats; och statskontoret ville för sin del ansluta sig till den
av 1915 års avlöningskommission uttalade mening, att tiden nu kunde
anses vara inne att låta ifrågavarande skatt helt bortfalla.

Dä emellertid ej syntes föreligga något skäl att vid utnämningar
och befordringar befria vederbörande från sådan stämpelavgift, som i allmänhet
erlades för statsmyndigheters expeditioner, ansåge statskontoret,
att ovanberörda fullmakter, konstitutorial och förordnanden borde förses
med en med hänsyn till de avdelningar, till vilka statsmyndigheterna i
fråga om stämpel hänfördes, lämpligen avvägd, för varje fall bestämd
stämpelavgift.

Stämpelskatten å karaktärsfullmakter syntes lämpligen böra bibehållas
vid sitt nuvarande belopp.

Statskontoret, som icke varit i tillfälle att förebringa någon vidare
utredning rörande storleken av det belopp, ovanberörda skatt på avlöningar
hittills inbringat, och som i allt fall ansåge den ifrågavarande
skatten ur statsfinansiell synpunkt icke vara av den betydelse, att den
enbart ur denna synpunkt borde bibehållas, hemställde på grund av det
anförda, att 3 § av förordningen angående stämpelavgiften, i vad samma
paragraf avsåge stämpel för fullmakt, måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

Avd.

Fullmakt — — —, — — —, — —

> för annan, ä ämbete eller tjänst .

y kyrkoherde ..........

— städer

1 3

Kung1. Maj:ts proposition nr 381.

Ovannämnda ändring torde även böra medföra, att 4 § i berörda
förordning utginge, ävensom att i 5 § i förordningen orden »eller förhöjning
däri» uteslötes.

Slutligen har en under september 1918 i Stockholm hållen kongress, statutjänsdäri
ett flertal sammanslutningar av statstjänstemän deltagit, hos Kungl. kong™seen.
Maj:t hemställt om sådan ändring av gällande stämpelförordning, att fullmakt
och konstitutorial å statstjänst bleve stämpelfria handlingar.

De föreliggande framställningarna rörande avskaffandet av ifråga- Drparterande
stämpelavgift synas mig ej böra skjutas åt sidan. Stämpelavgiftenmentschefeni
fråga har redan tidigare upprepade gånger minskats och endast av hänsynen
till statens finanser torde det kunna förklaras, att avgiften hittills
bibehållits i den omfattning som skett. Jag har haft för avsikt att här
lämna uppgift å de belopp, avgiften under de senare åren inbringat, men
det har befunnits, att nämnda belopp icke utan avsevärda praktiska svårigheter
låta sig uträknas, varför jag nödgats avstå därifrån. Jag delar
emellertid den såväl av 1915 års avlöningskommission som av statskontoret
uttalade uppfattningen, att icke heller den statsfinansiella synpunkten
motiverar bibehållandet av denna numera erkänt obilliga, befattningshavarna
i statens tjänst åvilande pålaga, utan att denna bör avlägsnas
ur skattesystemet. Att härvid, på sätt statskontoret föreslår, vad
ifrågavarande handlingar angår uppställa fordran på sådan stämpelavgift,
som i allmänhet erlägges för statsmyndigheters expeditioner, synes mig
näppeligen följdriktigt. Därigenom skulle ju statens ämbets- och tjänstemän
även för framtiden belastas med en, om ock jämförelsevis obetydlig
utgift, vartill motsvarighet saknas beträffande personer anställda i kommunal
och enskild tjänst.

Min ovan uttalade uppfattning leder givetvis därtill, att även de
förordnanden att viss tid eller tills vidare förvalta ämbete eller tjänst,
vilka för närvarande äro underkastade stämpelbeläggning, bliva därifrån
fria. Likaledes bör någon stämpelavgift icke utgöras för order,
varigenom beställning med lön på stat tillsättes.

Beträffande det av avlöningskommissionen påpekade förhållandet,
att de befattningshavare, som hittills omhänderhaft stämpelbeläggningen
samt uppbörd och redovisning av de inflytande stämpelmedlen, genom
den ifrågasatta reformens genomförande skulle berövas den provision,
som utgått för nämnda bestyr, finner jag sagda förhållande icke behöva
giva anledning till någon betänklighet mot ref or in en. Den rätt att varda
bibehållen vid de med tjänsten förenade inkomster, som vederbörande

Bihang till riksdagens protokoll 1318. 1 satnl. 342 käft. (Kr 381.) 3

Kungl Maj:ts proposition nr 381.

befattningshavare må äga, torde nämligen ej sträcka sig därhän, att då
inkomsten utgör provision å uppbörd av någon skatt till staten, denna
skatt skulle behöva bibehållas vid oförändrad höjd allenast för att vederbörande
uppbördsman ej skulle behöva vidkännas någon minskning av
sina inkomster.

Om jag sålunda anser mig böra förorda medgivandet av fullständig
stämpelfrihet för samtliga nu ifrågavarande slag av handlingar, gives
det dock vissa fullmakter, där enahanda skäl till befrielse från stämpelavgift
ej föreligga. Hit äro enligt min mening att räkna fullmakter
för hovrättskommissarie, notarius publicus samt mäklare eller skeppsklarerare.
Då de personer, som erhålla dylika fullmakter, icke äro att
anse såsom verkliga befattningshavare i statens tjänst, synas mig de
skäl, vilka i det föregående anförts för statens ämbets- och tjänstemäns
befriande från skyldighet att i förevarande hänseende erlägga stämpelavgift,
icke här äga tillämpning. Vad angår frågan om stämpelbeläggning
av s. k. karaktärsfullmakter, och vissa andra därmed likartade handlingar,
finnas skäl för en befrielse från eller nedsättning av stämpelavgiften.
Emellertid anser jag mig ej böra i detta sammanhang taga
ståndpunkt till berörda fråga, så mycket mindre som inom finansdepartementet
för närvarande pågår utredning rörande behövligheten av mera
omfattande ändringar i stämpelförordningen, och nämnda fråga därvid
lärer komma att tagas under omprövning.

Därest tariffen i 3 § av stämpelförordningen i ovan berörda hänseenden
ändras i enlighet med av mig nu angivna riktlinjer, torde därjämte
4 och 5 §§ samt 33 § andra stycket böra utgå såsom obehövliga.

Med hänsyn till svårigheten att beräkna minskningen i statsinkomsterna
genom den av mig förordade reformens genomförande, och då
i varje fall minskningen blir obetydlig i förhållande till stämpeluppbördens
hela belopp, synes någon ändring icke böra vidtagas i den för riksdagen
redan framlagda inkomstberäkningen.

Stämpelbe- Sedan landssekreteraren i Södermanlands län, W. Fahlcrantz, uti en

tillstånds- ilen 26 oktober 1917 dagtecknad framställning underställt justitiekanslersutöVaude^iv
åtskilliga frågor rörande tillämpningen av gällande förordningar

näring eller angående stämpelavgiften och expeditionslösen samt justitiekanslersämbetet
yrke. j skrivelse den 28 november 1917 besvarat nämnda framställning, har ämbetet
samtidigt, enär berörda frågor kunde och även visat sig vara föremål
för olika uppfattningar. och saken därför av ämbetet ansåges böra bringas
till Kungl. Maj:ts kännedom, till Kungl. Maj:t överlämnat såväl den från

Kung!. Maj:ts proposition nr 381.

Fahlcrantz inkomna framställningen med därvid fogade handlingar som
ock en avskrift av ämbetets svarsskrivelse till Fahlcrantz.

I sin ovan berörda framställning anförde Fahlcrantz bland annat:

Enligt 17 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av vin och Öl skulle vid beviljande av rättighet till försäljning av sådan
vara utfärdas »tillståndsbevis». Uti motsvarande bestämmelse i den därförut
i ämnet gällande förordningen av den 24 oktober 1885 användes
i stället uttrycket »tillståndsbrev». Detta uttryck begagnades också i
Kungl. Maj:ts proposition till 1905 års riksdag med förslag till förstnämnda
förordning ävensom i särskilda utskottets däröver avgivna utlåtande.
Vid lagförslagets behandling i första kammaren framhöll en
kammarens ledamot, att i andra författningar begagnades om beviljande
av tillstånd ordet »tillståndsbevis», samt att det vore lämpligt, att man
använde samma uttryck i ölförsäljningsförordningen som i övriga författningar.
I anslutning härtill yrkades, att ordet »tillståndsbrev» skulle utbytas
mot »tillståndsbevis». Den sålunda föreslagna ändringen godkändes
av första kammaren. Vid samma lagförslags behandling i andra kammaren
yttrade en ledamot: »I åtskilliga författningar, likartade med denna, talas
om tillståndsbevis, men i detta författningsförslag står tillståndsbrev.
Härav följer viss olikhet i avseende å avgiften. Nu har första kammaren
antagit 17 § med den ändringen, att ordet tillståndsbrev utbytts mot
ordet tillståndsbevis, och jag hemställer, att andra kammaren måtte antaga
paragrafen med samma, sålunda ändrade lydelse.» Detta förslag
bifölls. I riksdagens skrivelse, nr 172, hette det angående ifrågavarande
paragraf: »Uttrycket ''tillståndsbrev’ har blivit ersatt med ''tillståndsbevis’,
enär den i gällande förordning angående stämpelavgiften för tillståndsbrev
stadgade stämpel ansetts för hög.» Det sålunda i förordningen influtna uttrycket
»tillståndsbevis» hade föranlett, att hos många länsstyrelser, måhända
de flesta, beslut angående bifall till ansökning om vin- eller ölförsälj
ningsrättighet hänfördes till »bevis, annat». Andra länsstyrelser
åter behandlade dylika beslut såsom »resolution, innefattande, huvudsakligt
beslut». Slutligen funnes även länsstyrelser, som expedierade besluten
i fråga såsom »tillståndsbrev för utövande av näring eller yrke».

Till närmare upplysning härom åberopade Fahlcrantz tvenne vid
skrivelsen fogade, den 13 november och den 4 december 1905 dagtecknade
skrivelser från landssekreteraren i Göteborgs och Bohus län I. Billmanson.

Fahlcrantz erinrade vidare därom, att jämväl i 28 § av förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker uttrycket

Landssekre teraren Fahlcrantz.

Justitie.-kavslers''
ämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

»tillståndsbevis» användes, och detta ej blott om medgivande av rätt till
försäljning av vin och Öl, utan även, i motsats till vad som i 1905 års
brännvinsförsäljningsförordning vore fallet, om meddelande av tillstånd
till försäljning av spritdrycker.

Ytterligare anförde Fahlcrantz, så vitt nu är i fråga: Även om
avgifter för ett par andra slag av expeditioner, nämligen tillstånd till realisation
och till gårdfarihandel, hade, såsom av ovan åberopade skrivelser från
landssekreteraren Billmanson framginge, olika meningar yppats hos länsstyrelserna.
Likaså kunde tvekan råda angående stämpelbeläggning av resolutioner
om tillstånd att tillverka eller innehava eller idka handel med
explosiva varor, enligt 1905 års brännvinsförsäljningsförordning meddelade
resolutioner om rättighet till olika slag av detaljhandel med brännvin
samt tillståndsbevis enligt 4 § i förordningen den 10 oktober 1890 angående
denaturering av brännvin för rätt att försälja sådan vara. Önskligt
vore naturligtvis, att tydliga bestämmelser uti ifrågavarande hänseenden
infördes i förordningarna om expeditionslösen och om stämpelavgiften.

Justitiekanslersämbetet anförde uti sin svarsskrivelse till Fahlcrantz
i huvudsak följande:

Ämbetet ville såsom sin uppfattning uttala, att skälig anledning
till anmärkning knappast kunde föreligga, därest i alla de fall, då expedition
utfärdades rörande medgivet tillstånd att idka näring eller yrke,
dylik expedition stämpelbelades i enlighet med vad i stämpelförordningen
föreskrivits beträffande »tillståndsbrev för utövande av näring eller yrke».
Någon avgörande betydelse syntes knappast kunna fästas därvid, att
vederbörande författning föreskreve utfärdande av »tillståndsbevis» eller
använde annan benämning.

Enär emellertid av vad i riksdagen förekommit vid antagandet av
17 § i förordningen om försäljning av vin och Öl framginge, att riksdagen
avsett, att beträffande de enligt samma paragraf utfärdade tillståndsbevis
stämpel icke skulle debiteras såsom för tillståndsbrev, kunde
denna omständighet utgöra anledning att för berörda bevis göra undantag
från regeln. Yad i riksdagen förekommit torde dock icke böra föranleda
till en stämpelbeläggning såsom för »bevis, annat», en expedition,
som näppeligen kunde anses vara den rätta för beslut i ett ansökningsärende.
Enligt ämbetets mening kunde i dessa ärenden skäligen debiteras
den stämpelavgift, som stadgades för utslag eller resolution, som meddelades
under rubrik och utgåves till part, vilken, utan särskild begäran,
författningsenligt vore skyldig lösa utslaget eller resolutionen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 381. 21

Vad anginge övriga av Fahlcrantz avsedda expeditioner, torde anledning
knappast föreligga att debitera lägre stämpelavgift än såsom lör
tillståndsbrev, med undantag dock för det fall att tillstånd att innehava
explosiv vara meddelades utan samband med tillstånd att idka näring.
Medgivande av dylikt innehav torde höra expedieras såsom resolution
eller beslut, -varom ovan förmäldes.

Sedan handlingarna i ärendet remitterats till statskontoret, har
nämnda ämbetsverk uti avgivet yttrande anfört i huvudsak följande:

I anslutning till den av justitiekanslersämbetet i ämnet uttalade
uppfattning ansåge statskontoret, att i de fall, då expedition utfärdades
rörande tillstånd att idka näring eller yrke, dylik expedition i regel borde,
oavsett om den benämndes »tillståndsbevis», stämpelbeläggas såsom »tillståndsbrev
för utövande av näring eller yrke».

Härifrån syntes emellertid tillståndsbevis för försäljning av vin och
Öl eller brännvin böra utgöra ett undantag. Beträffande de i Öl- och brännvinsförsäljningsförordningarne
den 9 juni 1905 omförmälda tillståndsbevis
för sådan försäljning saknade visserligen frågan om stämpelbeläggning
av dylika bevis praktisk betydelse vid det förhållande, att dessa förordningar
upphörde att gälla med utgången av år 1918, men då enligt 27 §
i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljningen av rusdrycker,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1919, vid beviljande av försäljningsrättighet
tillståndsbevis skulle utfärdas, syntes med hänsyn härtill frågan
om stämpelavgiften för sådan expedition höra klargöras. Att dylikt tillståndsbevis
icke skulle stämpelbeläggas såsom »bevis, annat», torde utan
vidare vara klart; och med hänsyn till vad i riksdagen förekommit vid
utbytande i 1905 års ölförsäljningsförordning av det föreslagna uttrycket
»tillståndsbrev» mot »tillståndsbevis», torde sådant bevis ej heller höra
draga stämpel såsom för tillståndsbrev, utan torde detsamma böra, såsom
av justitiekanslersämbetet ifrågasatts, i förevarande hänseende likställas
med »utslag under rubrik».

Med den uppfattning, statskontoret ovan uttalat angående stämpelskyldigheten
för tillståndsbevis i allmänhet rörande utövande av näring
eller yrke, följde, att enligt statskontorets mening de i ärendet särskilt
omförmälda tillståndsbevisen för försäljning av denaturerat brännvin,
verkställande av realisation, idkande av gårdfarihandel samt tillverkande
eller idkande av handel med explosiva varor borde stämpelbeläggas såsom
tillståndsbrev.

Vad beträffade expedition angående tillstånd att innehava explosiv
vara utan samband med tillstånd att tillverka eller idka handel med

Stats kontoret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

sådan vara, torde densamma böra, såsom jämväl av justitiekanslersämbetet
uttalats, i stämpelavseende likställas med »utslag under rubrik.»

Då av vad i ärendet förekommit framginge, att ovisshet vore hos
vederbörande myndigheter rådande angående sättet för stämpelbeläggningen
av omhandlade expeditioner, och att till följd härav skiljaktiga
förfaringssätt i sådant avseende tillämpades, ville det synas, som om till
undanrödjande av denna olägenhet stämpelförordningen borde i berörda
hänseenden kompletteras och förtydligas.

På grund härav hemställde statskontoret, att Kungl. Maj:t täcktes
föreslå riksdagen besluta, att den i 3 § av gällande stämpelförordning intagna
tariff skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»— — — — — — — — — — — — — — — _

Stämning........................................

Tillståndsbevis för innehavande av explosiva varor; lika med utslag under
rubrik.

» för utövande av detaljhandel med rusdrycker, lika med

utslag under rubrik.

» annat, för utövande av näring eller yrke; lika med till ståndsbrev.

Tillståndsbrev för utövande av näring eller yrke.................... — — —

— — — — — — — — — — — — — — — —»

På sätt justitiekanslersämbetet och statskontoret framhållit torde
'' expeditioner angående tillstånd till utövande av näring eller yrke, under
vilken benämning de än förekomma, i regel böra i stämpelavseende behandlas
såsom »tillståndsbrev».

Av vad vid 1905 års riksdag förekom vid behandlingen av det då
föreliggande förslaget till förordning angående försäljning av vin och Öl
framgår emellertid, att undantag härvidlag måste göras i fråga om tillståndsbevis
att försälja vin eller Öl. Nämnda förordning är icke, på sätt
statskontoret synes förmena, numera i sin helhet upphävd, utan äger
tillämplighet i fråga om försäljning av pilsnerdricka, intill dess särskilda
bestämmelser härom varda utfärdade. I detta sammanhang vill jag
erinra, att förslag till förordning angående försäljning av pilsner, innefattande
bestämmelser i berörda hänseende, nu är förelagt riksdagen.
Vad åter angår frågan huru de tillståndsbevis, som omförmälas i 28 § av
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, rätte -

Kungl. Maj:ta proposition nr 381.

ligen böra stämpelbeläggas, torde man likaledes böra taga hänsyn till vad
som föregick antagandet av 17 § i 1905 års förordning angående försäljning
av vin och Öl. Men om sålunda tillståndsbevis, som utlärdas enligt
sistnämnda båda förordningar, icke böra beläggas med så hög stämpel,
som stadgas för tillståndsbrev, torde det å andra sidan, på sätt justitiekanslersämbetet
anfört, icke heller vara fullt egentligt att hänföra expeditioner,
vilka i likhet med ifrågakomna tillståndsbevis innefatta beslut
i ansökning särenden, under rubriken »bevis, annat». Riktigare synes
vara att, såsom också föreslagits, behandla bevisen i fråga såsom utslag
under rubrik, så mycket mera som överensstämmelse härigenom
skulle vinnas i stämpelbeläggningen av expeditioner, som angå bifall till
ansökan om försäljningsrätt, och expeditioner, som utfärdas rörande avslag
därå. Tariffen i 3 § stämpelförordningen synes mig alltså böra kompletteras
i denna riktning. Med hänsyn till den i ovannämnda förslag till
förordning angående försäljning av pilsner föreslagna benämning å de
maltdrycker, som nu kallas »pilsnerdricka», torde i stället för detta ord
böra användas ordet »pilsner».

I likhet med justitiekanslersämbetet och statskontoret anser jag mig
vidare böra förorda införandet av ett stadgande därom, att expedition
angående tillstånd att innehava explosiv vara, då dylikt tillstånd meddelas
utan samband med tillstånd att tillverka eller idka handel med
sådan vara, i stämpelavseende skall behandlas lika med »utslag under
rubrik».

Konsekvensen torde emellertid fordra, att samtidigt motsvarande
bestämmelse införes beträffande expedition, innefattande tillstånd att
hålla upplag eller förråd av eldfarliga oljor, då dylikt tillstånd meddelas
utan samband med beviljande av tillstånd att tillverka eller raffinera
eller idka handel med sådana oljor.

För tydlighetens skull torde slutligen i fråga om här ovan av mig
ej särskilt nämnda tillståndsbevis för utövande av näring eller yrke i
tariffen hänvisning böra meddelas till rubriken »tillståndsbrev».

Samtliga av mig nu föreslagna kompletterande och förtydligande
bestämmelser synas mig hava sin rätta plats under den i tariffen förekommande
rubriken »bevis».

I anledning av vad i ärendet anförts rörande tillståndsbevis att
försälja denatuerat brännvin, anser jag mig böra erinra därom, att handeln
med denna vara numera regleras av bestämmelserna, icke i 1890
års förordning, utan i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med
skattefri sprit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

StSmpellYi. Jämlikt 7 § i stämpelförordningen äger frihet från stämpel enligt

,,eriirim4e°r förordningens 1 kap. ruin bland annat i frågor rörande fastställelse å
fastställelse avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet,
styckning" Enligt 5 kap. 15 och 21 §§ i lagen den 12 maj 1917 om fastigav
område, hetsbildning i stad har magistrat, respektive länsstyrelse, att meddela
s<J"aip",i05" fastställelse å avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, och
kap. i latren enligt kungörelse samma dag angående bevis om fastställelse å vissa kar5ö17
om f°r m- m- hava nämnda myndigheter att om meddelad fastställelse å

fastighets- avstyckning teckna bevis å till ärendet hörande konceptkarta.

bildaiug i
stad, in. in.

Fastighets- I skrivelse den 8 juli 1918 har nu fastighetsregisterkommissionen

’mislionen.''till Kungl. Maj:t gjort följande framställning:

Avstyckning av område, som ej inginge i tomtindelning, vore ett
särskilt jorddelningsinstitut, som för städer och för samhällen å landet,
för vilka skulle föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser,
ersatte jordavsöndring och ägostyckning. Institutet vore i
åtskilliga avseenden jämförligt med jordavsöndring. ''Bland olikheter
mellan de båda instituten kunde erinras, att avstyckning ej vore begränsad
till viss kvotdel av stam fastighetens ägovidd, samt att avstyckning
kunde äga rum, utan att avhandling om överlåtelse av det område,
som skulle avstyckas, förelåge.

Med hänsyn till den likhet, jordavsöndrings- och avstyckningsinstituten
sinsemellan erbjöde, hade, efter vad kommissionen hade sig bekant,
tvekan uppstått, om ej ovan omförmälda bestämmelse om stämpelfrihet
i fråga om avsöndring borde vinna analogisk tillämpning i fråga
om avstyckning. Då emellertid avstyckning av område, som ej inginge
i tomtindelning, vore ett särskilt jorddelningsinstitut, funne kommissionen
en sådan analogisk tillämpning av den berörda föreskriften ej möjlig.
Det ville emellertid synas kommissionen, som om skäl förelåge, att föreskrift
meddelades om stämpelfrihet jämväl beträffande frågor om fastställelse
å sådan avstyckning, som ovan nämnts. Kommissionen hemställde
därför, att Kungl. Maj:t täcktes taga under prövning, om icke
sådan bestämmelse lämpligen borde meddelas. Härvid syntes böra komma
under övervägande, om icke någon begränsning borde ske i stämpelfriheten.
Med hänsyn därtill, att avstyckning kunde omfatta huru stor
del av en fastighet som helst, kunde ifrågasättas, om icke stämpelfriheten
lämpligen kunde begränsas t. ex. så att, där avstyckningsförrättningen
avsåge avstyckning — till en eller flera fastigheter — av högst tre
hektar, i frågor om fastställelse å förrättningen stämpelfrihet komme att

Knngl. May.ts proposition nr 381. 25

F sin ovanberörda framställning har fastighetsregisterkommissionen
vidare påpekat, att, sedan uti tariffen i 3 § av stäinpelförorduingen rubriken
^ordregister» numera ersatts med ordet »fastighetsregister», uttrycket »avskrift
ur ^ordregister; se jordregister» borde därefter jämkas.

(iver den sålunda gjorda framställningen haj- statskontoret avgivit
infordrat yttrande, däri anföres.:

Den i 7 § av gällande förordning angående stämpelavgiften förekommande
bestämmelsen om frihet från stämpel i frågor rörande fastställelse
å avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet
torde, på sätt fastighetsregisterkommissionen anfört, icke kunna tillämpas
på frågor om fastställelse av sådan avstyckning av område, som omförinäles
i 15 och 21 §§ i 5 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad. Då emellertid ingen anledning syntes föreligga till att
icke motsvarande frihet skulle äga rum i sistberörda art av ärenden,
hemställde statskontoret om vidtagande av åtgärd för komplettering av
7 § i stämpelförordningen i sådant avseende.

Beträffande den av kommissionen upptagna frågan, huruvida
stämpelfriheten lämpligen borde begränsas till endast de ärenden, där
avstyckningen avsåge område av viss maximistorlek, vore detta ett spörsmål,
vari statskontoret icke vore i tillfälle uttala något omdöme.

Lika med fastighetsregisterkommissionen och statskontoret anser
även jag all anledning vara att utsträcka den stämpelfrihet, som för
närvarande äger rum i frågor rörande fastställelse å avsöndring av jord,
vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, att åtminstone i viss mån
gälla jämväl beträffande ärenden angående fastställelse å sådan avstyckning,
som ovan omförmälts. Jag föreslår därför en komplettering av
stadgandet i 7 § stämpelförordningen i denna riktning. På sätt kommissionen
framhållit, torde dock en viss gräns böra uppdragas för rätten
att åtnjuta dylik stämpelfrihet. Visserligen hade det varit riktigast, om
denna gräns bestämts uteslutande med utgångspunkt från de avstyckade
områdenas värde. Detta torde dock i praktiken icke låta sig gorå. Mot vad
av kommissionen i detta avseende föreslagits har jag därför intet att erinra.

Slutligen får jag i anledning därav, att ordet »jordregister» i stämpelförordningen
ersatts med »fastighetsregister», förorda den omredigering
av tariffen i förordningens 3 §, att i uttrycken »avskrift ur jordregister; se
jordregister» och »utdrag av jordregister; se jordregister» ordet »jordregister»
utbytes mot »fastighetsregister».

Statskontor
e.t.

Departe ments chefen -

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 342 käft. (Nr 381).

Kungl. Maj:ts proposition nr 381.

Jag har inom finansdepartementet låtit upprätta förslag till samtliga
de av mig ifrågasatta ändringarna i stämpelförordningen. De nya
bestämmelserna synas mig lämpligen böra träda i kraft den 1 januari
1920. Dock torde vad för närvarande finnes stadgat i 33 § andra stycket
böra tillämpas även i fråga om däri omförmälda årsredogörelser avseende
tiden före den 1 januari 1920.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det av
honom omförmälda förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga
detsamma.

Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle proposition i ärendet till riksdagen avlåtas av
den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Herbert Wallin.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A.. Norstedt k Söner.

185*19