Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om skatterätten och länsrätt, m.m.

Proposition 1971:14

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1971 Prop. 1971:14

Nr 14

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om skatierätt och länsrätt, m. m; given Stockholms slott den 22 januari 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen all bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departemenlschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen föreslås en lag om skatterätt och länsrätt. Beteckningen skatterätt används i lagen som en gemensam beteckning på dels läns-skatterätlerna vilka avses ersätta prövningsnämnderna, dels den mellankommunala skatterätten vilken avses ersätta den mellankommunala prövningsnämnden .Länsskallerätt och länsrätt knyts organisatoriskt till länsstyrelsen medan den mellankommunala skatterätten knyts till riksskatteverket. Den föreslagna lagen irmehåller bestämmelser om skatterätts och länsrätts kompetensområden, om domförhet, om omröstning samt om ledamöter i skatierätt och länsrätt.

Vid skatterätt skall enligt förslaget handläggas i huvudsak de mål som f. n. handläggs vid prövningsnämnd. Länsrätts kompetensområde föreslås omfatta vissa av de målgrupper som f. n. handläggs på landskansliet, i huvudsak mål enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen saml körkortsmål. Skatterätt och länsrätt skall enligt vad som föreslås i propositionen beslå av lagfaren ordförande och nämndemän. Den förvaltningsprocesslag som har föreslagits i remiss till lagrådet den 14 januari 1971 avses bli tillämplig på bl. a. skatierätt och länsrätt. Förslaget till lag om skatterätt och länsrätt innehåller därför inte några bestämmelser om förfarandet.

Lagen om skatterätt och länsrätt avses träda i kraft den 1 juli 1971.

1    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 117

Prop. 1971:14

1) Förslag till

Lag om skatterätt och länsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I varje län finns en länsskallerätt och en länsrätt. För hela landet finns en mellankommunal skatierätt.

2 §

Länsskatlerätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mellankommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket.

Skatierätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt kansli. När det föreligger särskilda skäl, får rätlen sammanträda på annan ort.

3 §

Vid skatterätt handlägges mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-och folkbokföringsförfattningama i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

4 §

Vid länsrätt handlägges mål enligt barnavårdslagen (1960: 97) och lagen (1954: 579) om nykterbetsvård i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken.

Vid länsrätt handlägges vidare, såvitt gäller svenskt körkort, turist-körkort eller trafikkort, mål om varning eller återkallelse av sådant kort och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

5 §

Skatterätt och länsrätt består av ordförande och nämndemän, om ej annat följer av 6 §. Rätten är domför med ordförande och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten.

Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsskallerätt och länsrätt samt vid den mellankommunala skatterätten.

Prop. 1971:14                                                          3

6 §

Skatterätt och länsrätt är domför utan nämndemän

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2.    vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt eller länsrätt,

3.    vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.    vid beslut all tills vidare återkalla körkort eller turislkörkort eller att tills vidare vägra godkännande av utländskt körkort, när del är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,

5.    vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål,

6.    vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.

Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full-sutten rätt, är skatterätt och länsrätt domför utan nämndemän vid beslut som ej innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2.    mål om handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagande från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringsförordningen (1956: 623),

3.    mål om omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen (1960: 97),

4.    mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningama med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

7 §

I länsskallerätt och länsrätt finns en eller flera ordförande vilka innehar tjänst vid länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsattes av Konungen. I den mellankommunala skatterätten finns en eller flera ordförande vilka förordnas av Konungen för viss tid.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ordförande i skatterätt och länsrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

Ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara lagfaren. Ordförande och föredragande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande.

8 §

Nämndeman i länsskallerätt och länsrätt utses genom val. Valet förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i landstingskommun,  av landstinget och kommunfullmäktige   med den

Prop. 1971:14                                                           4

fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Nämndeman i den mellankommunala skallerällen förordnas av Konungen.

9 §

Valbar till nämndeman i länsskatterätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och bosatt inom länet och ej har fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skallerällen får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnyklerhelsnämnd eller under länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, socialvårdskonsulenl, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke alt föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig alt mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

10 §

Nämndeman utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämndeman visar giltigt hinder, får skatierätt eller länsrätt entlediga honom tidigare. Den som har fyllt sextio år har rält atl frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för återstående tid.

11 §

Ledamot och föredragande i skallerätt och länsrätt skall ha avlagt do-mared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

12 §

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i skatterätt eller länsrätt

13     §

I fråga om omröstning i skatterätt och länsrätt gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Ordföranden säger först sin mening.

Prop. 1971:14                                                          5

14 §

Konungen meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts och länsrätts organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Val av nämndemän i länsskallerätt och länsrätt skall med tillämpning av denna lag första gången äga rum före den 1 juli 1971. Valet skall avse liden från och med nämnda dag.

Prop. 1971:14

2) Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1955: 261) om avstängning av domare

Härigenom förordnas, atl 1 § lagen (1955: 261) om avstängning av domare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelsc

Föreslagen lydelse

1  §

Ar domare------- av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen eller högsta domstolen eller vid vattendomstol, ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd eller kammarrätten eller, då Konungen förordnal därom, vid annan särskild domstol.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattnings havare, som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen eller högsta domstolen eller vid vattendomstol, ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd, kammarrätt, skatterätt eller länsrätt eller, då Konungen förordnal därom, vid annan särskild domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971:14

Utdrag av protokollet över civiläTenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 november 1970.

Närvarande: Statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om skatterätt och länsrätt och anför.

Inledning

1970 års riksdag har beslutat riktlinjer för en partiell omorganisation av den statiiga länsförvaltningen (prop. 1970: 103, SU 132, KU 34, rskr 248 och 308). Beslutet avser bl. a. en reform av förvallningsrältskipningen vid länsstyrelse och prövningsnämnd. Till en huvudenhet vid länsstyrelsen förs, jämte annat, i princip all förvaltningsrällskipning, dvs. i huvudsak handläggningen av mål och ärenden i vilka lalan fullföljs från länsstyrelsen eller prövningsnämnden till förvaltningsdomstol - kammarrätten eller regeringsrätten. Till denna enhet knyts två organ, länsrätt och länsskatlerätt, vilka avses komma atl handlägga, länsrätten vissa av de målgrupper som f. n. handläggs på landskansliet och länsskatterätten i huvudsak de mål som f. n. handläggs hos prövningsnämnden.

Vid riksdagsbeslutet förutsattes det att frågan om länsrättens och läns-skatterättens närmare organisation skulle behandlas i annat sammanhang. I en promemoria som har utarbetats inom civildepartementet har ett förslag till lag med bestämmelser om en sådan organisation lagts fram (Stencil C 1970: 3). Lagförslaget innehåller bestämmelser också om organisationen av ett organ som avses ersätta den mellankommunala prövningsnämnden. Det lorde få fogas vid statsrådsprolokollel i delta ärende som bilaga 1. Promemorian bygger främst på länsförvaltningsulredningens betänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967: 20-21), landskonlorsutredningens belänkande »Skatteförvaltningen» (SOU 1967: 22) och ett inom finansdepartementet utarbetat lagfor-

Prop. 1971:14                                                           8

slag, »Lag om skatterätt» (SOU 1967: 24), samt remissyttranden över dessa betänkanden. Inom justitiedepartementet utarbetas f. n. förslag till förvaltningsprocesslag. Lagen avses bli tillämplig på bl. a. skatierätt och länsrätt.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekans-lem (JK), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, statskontoret, kammarrätten, riksskattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), invandrarverket, trafikmålskommittén, samtliga länsstyrelser. Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer. Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges industriförbund, Sveriges lanlbruksförbund och Tjänstemännens centralorganisation CrCO). Länsstyrelsen i Stockholms län har till sitt yttrande fogat dels ett särskilt yttrande av landssekreterama Widmark, Falk och Hökeberg, dels yttranden från kronofogdemyndigheten i Stockholm samt från de lokala skattemyndigheterna i Stockholms och Solna fögderier.

Riksdagsbeslutet om länsförvaltningen

Syftet med den beslutade omorganisationen av länsförvaltningen är bl. a. att förstärka förvallningsrältskipningen vid länsstyrelsema och prövningsnämndema. Statsmakternas beslut innebär, såvitt nu är av intresse, i huvudsak följande. Länsstyrelsen skall bestå av tre huvudenheter, nämligen en för samhällsplanering, en för skatteförvaltning och en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning. Till sistnämnda huvudenhet skall knytas en länsskatlerätt, som avses ersätta prövnings-nämnden, och en länsrätt. Vid länsrätten skall handläggas vissa av de mål och ärenden som f. n. handläggs på landskansliet. Länsrättens kompetensområde skall till en början vara förhållandevis begränsat men efter hand som erfarenhet vinns av den nya ordningen bör kompetensområdet vidgas.

Både länsskatterätt och länsrätt skall enligt statsmakternas beslut bestå av en jurist som ordförande samt lekmän. Ordföranden skall utses av Kungl. Maj:t och ha ställning som domare. Han skall kunna vara chef för huvudenheten för allmän förvallning och förvallningsrättskipning eller för någon av de enheter inom denna huvudenhet som kommer att motsvara nuvarande allmänna sektionen eller prövningsnämndens kansli. Det förutsätts att del i vissa län därutöver kan behövas ytterligare domare, som uteslutande är sysselsatta som ordförande i rätterna. Lekmännen skall utses av landstinget.

Prop. 1971:14                                                          9

Föredragande departementschefen anför i prop. 1970: 103, som låg lill grund för riksdagsbeslutet, alt de avgöranden som träffas inom ramen för förvaltningsrättskipningen får allt större vikt för det allmänna och för den enskilde och berör allt fler områden av samhällslivet och allt fler grupper av medborgare. Utvecklingen innebär enligt departementschefen vidare att tyngdpunkten inom den dömande verksamheten i samhället förskjuts från den allmänna rättskipningen till förvallningsrältskipningen. Ett ytterligare skäl för en förstärkning av förvallningsrältskipningen vid länsstyrelsema och prövningsnämndema utgör enligt vad som anförs i propositionen den omorganisation av förvallningsrältskipningen i kammarrätten och regeringsrätten, som har föreslagils i en den 20 mars 1970 beslutad remiss till lagrådet. Denna reform innebär att regeringsrätten ombildas till en i huvudsak prejudikatbildande instans. Nästan alla de mål som f. n. fullföljs från länsstyrelserna direkt till regeringsrätten skall i stället fullföljas till kammarrätt. Kammarrättsorganisationen skall enligt vad som föreslås i lagrådsremissen delas upp på två kammarrätter. Utöver de åtgärder för att förslärka förvallningsrältskipningen vid länsstyrelserna och prövningsnämndema som omfattas av beslutet om en omorganisation av länsförvaltningen bör enligt vad departementschefen anför i prop. 1970: 103 en förbättring av handlägg-ningsformema övervägas. Kraven på bättre handläggningsformer kan enligt departementschefen väntas bli tillgodosedda genom den förvaltningsprocesslag som förbereds inom justitiedepartementet. Riksdagen lämnade de uttalanden i propositionen som redovisats nu utan erinran.

Slalmaklemas beslut innebär vidare alt frågan om den närmare organisationen av länsrätten och länsskatterälten skall behandlas särskilt och att ställning därvid skall tas till bl. a. frågan om kompetensområdena för länsrätten och länsskatterätten samt frågorna om antalet lekmän och om omröstning. I fråga om kompetensområdena förutskickas i propositionen att för länsskatterättens del förslaget till lag om skatterätt kommer att ligga till grund för övervägandena medan för länsrättens del utgångspunkten kommer att vara alt dit skall hänföras mål om omhändertagande av bam för samhällsvård, om verkställighet av dom i vårdnadsmål, om utvisning av utiänning och om intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt körkortsmål.

Skatterätts kompetensområde

Den  nuvarande  förvaltningsrättskipningcn  på  landskontoret  och  hos prov aingsnämnden

Vid sidan av den fiskaliska verksamheten på beskaltningsområdel -bl. a. processföringen för det allmännas räkning i skatlemål — och kameralförvaltningen är landskontorets arbetsuppgifter till övervägande del att

Prop. 1971:14                                                         10

hänföra till förvaltningsrättskipning. Två helt skilda ärendetyper förekommer, nämligen de som hör lill prövningsnämndens handläggning och de som handläggs på själva landskontoret, främst på kameralsektionen och uppbördssektionen. I fråga om organisation, handläggning o. d. gäUer skilda bestämmelser för de mål som handläggs på landskontoret och de som hör till prövningsnämnden. För den förstnämnda gruppen gäller i allt väsentiigt detsamma som för de mål som handläggs på landskansliet.

På landskontoret handläggs bl. a. vitesmål, mål om familjebidrag, gåvoskattemål, uppbördsmål, folkbokföringsmål och mervärdeskattemål.

Vitesmålen avser utdömande av vite enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna. Talan mot länsstyrelsens beslut i vitesmål förs hos kammarrätten.

I mål om familjebidrag prövas besvär över familjebidragsnämnds beslut om familjebidrag åt värnpliktiga enligt familjebidragsförordningen (1946: 99). Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten som sista instans.

Som beskattningsmyndighet för gåvoskatt beslutar länsstyrelsen i ärenden rörande sådan skatt enligt förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i dessa fall hos hovrätt. I fråga om arvsskatt ligger uppgiften som beskatlningsmyndighet på allmän underrätt. Kapitalskatleberedningen överväger frågan om överflyttning av denna uppgift till länsstyrelserna.

Med uppbördsmål avses i första hand besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt 85 § 1 mom. uppbördsförordningen (1953: 272). Bl. a. ansökningar om befrielse från s. k. respitavgift (54 §), från restavgift (58 § 2 mom.) och från ränta på kvarstående skalt (85 § 2 mom.) saml, i vissa fall, ansökningar om anstånd med inbetalning av skatt (49 § 2 mom.) prövas av länsstyrelsen som första instans. Besvär över länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten. Talan får dock inle föras mot länsstyrelsens beslut rörande bl. a. preliminär laxering eller anstånd med inbetalning av skatt (86 § första stycket).

I folkbokförings processen prövar länsstyrelsen efter besvär eller underställning lokal skattemyndighets beslut om mantalsskrivning och pastorsämbetes beslut om kyrkobokföring enligt folkbokföringsförordningen (1967: 198). En stor del av besvären avser tvist mellan kommuner om en persons mantalsskrivning. Besvär över länsstyrelsens beslut förs i regel hos kammarrätten.

På taxeringssektionen beslutar länsstyrelsen i ärenden enligt förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt. Slutligt beslut om fastställelse av sådan skatt och beslut om efterbeskattning kan överklagas genom besvär hos prövningsnämnden.

Hos   prövningsnämnden   handläggs skattemål,  dvs.  prak-

Prop. 1971:14                                                         11

tiskt taget alla mål enligt skatte- och taxeringsförfatlnirigarna. Prövningsnämnden är besvärsinstans i mål som rör talan mot taxeringsnämnds beslut (11 § 3 mom. taxeringsförordningen, 1956:623) och, som nyss nämnts, mot länsstyrelsens beslut i fråga om mervärdeskatt. I åtskilliga fall prövar prövningsnämnden också ärenden som första instans. Så är fallet med bl. a. framställningar om avdrag för nedsatt skatteförmåga (50 § 2 mom. kommunalskallelagen, 1928: 370, resp. 9 § 2 mom. förordningen, 1947: 576, om statlig inkomstskatt), befrielse för dödsbo att erlägga kvarstående eller tillkommande skatt (75 § 1 mom. kommunalskattelagen resp. 15 § 1 mom. förordningen om stadig inkomstskatt), eftertaxering (116 § laxeringsförordningen), särskilt uppskattningsvärde på faslighet (1 § förordningen, 1933: 357, om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å faslighet) och tillämpning av bestämmelsema om ackumulerad inkomst (4 § förordningen, 1951: 763, angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst).

Prövningsnämnden beslutar också i mål om fastighetstaxering under löpande taxeringsperiod, särskUd fastighetstaxering (179 § 1 mom. taxeringsförordningen). I mål som rör den normalt vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringen beslutar däremot fastighets-prövningsnämnden. I första instans ankommer den allmänna fastighetstaxeringen på fastighelslaxeringsnämnderna (131 §).

Utöver dessa uppgifter inom förvallningsrältskipningen har prövningsnämnden till uppgift att fastställa anvisningar för den årliga taxeringen och fastighetsprövningsnämden all fastställa anvisningar för allmän fastighetstaxering (93 och 174 §§ resp. 144 § 3 mom.). I prop. 1970: 191 med förslag till lag med anledning av riksskatteverkets inrättande, m. m. föreslås att verket som skall inrättas den 1 januari 1971 skall överta uppgiften all fastställa anvisningar såvitt avser taxering för inkomst och förmögenhet. Motsvarande ändring i fråga om anvisningama för den särskilda fastighetstaxeringen föreslås i prop. 1970: 160 med förslag till ändrade bestämmelser om särskild fastighetstaxering.

Processen i prövningsnämnden är kontradiktorisk och, i det stora flertalet fall, skriftlig. Skriftväxlingen, målens beredning och med målen sammanhängande expedilionella uppgifter ombesörjs av prövningsnämndens kansli (77 §). Kansliet ingår i landskontoret (12 § 2 mom.). Ibland hålls muntlig förhandling i prövningsnämnden, vanligtvis på begäran av enskild part. Prövningsnämnden kan dock förordna om muntlig förhandling, även om ingen av parterna begärt sådan. Det förekommer också att nämnden anordnar syn. Bestämmelser härom finns i 80—84 §§.

Besvär över taxeringsnämnds beslut skall vara avgjorda av prövningsnämnden senast den 30 juni året efter taxeringsåret (89 §). Fastighels-prövningsnämnds arbete skall vara avslutat den 15 december under taxeringsåret (163 §). I särskild ordning får besvär över taxeringsnämnds el-

Prop. 1971:14                                                         12

ler fastighetstaxeringsnämnds beslut anföras före utgången av femte året efter taxeringsåret (100 och 101 §§, 167 § 2 mom. samt 181 § 4 mom.). När fastighetsprövningsnämndens arbete avslutats, prövar prövningsnämnden besvär som i särskild ordning anförts över fastighetstaxerings-nämnds beslut (167 § 1 mom.)

För hela landet finns en gemensam prövningsnämnd - den mellankommunala prövningsnämnden — för prövning av bl. a. besvär över taxering av skattskyldig som haft förvärvskälla som hänför sig till flera län (11 § 2 mom. och 73 §).

Departementspromemorian

I promemorian erinras om att det i prop. 1970: 103 förutskickas att skatterätternas kompetensområde i allt väsentligt skall stämma överens med vad som förordats i förslaget till lag om skatterätt vilket i sin tur helt bygger på landskontorsutredningens förslag. Innebörden av sistnämnda förslag är att till skatterätt hänförs i stort sett alla mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama. Några remissinstanser som yttrat sig över landskonlorsutredningens förslag, nämligen statskontoret, riksrevisionsverket och CFU, vill enligt promemorian ge skatterätten ett mer begränsat kompetensområde och har därför i sina yttranden avstyrkt att vissa mål eller grupper av mål enligt nyssnämnda författningar, främst mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningama, tillförs skatterätternas kompetensområde. Ett genomgående skäl för en sådan ståndpunkt har varit att man genom handläggning vid skatterätt skulle förlora i snabbhet och smidighet jämfört med handläggning i administrativ ordning.

Avgörande för bedömningen av frågan om en viss målgrupp bör höra till skatterättens kompetensområde bör enligt vad som anförs i promemorian vara i vad mån arten av den prövning som skall ske i målen motiverar en domstolsmässig handläggning. Denna handläggning bör givetvis utformas så att skäliga anspråk på snabbhet och smidighet tillgodoses. Därvid är enligt promemorian av betydelse att liksom vid de allmänna underrätterna mindre komplicerade mål kan handläggas som enmansmål. Genom en sådan handläggningsform kan intresset av snabb handläggning tillgodoses.

Det konstateras i promemorian alt skatlemål, dvs. praktiskt laget alla mål enligt skatte- och taxeringsförfattningaraa, f. n. handläggs av prövningsnämnd. Alla dessa mål bör enligt promemorian hänföras till skatterätts kompetensområde.

Landskonlorsutredningen föreslår, anförs det i promemorian, att till skatterätts kompetensområde skall föras också mål enligt 39 § 4 mom. taxeringsförordningen om befrielse i visst fall från skyldighet alt lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen (1961: 332) om handräckning vid taxe-

Prop, 1971:14                                                         13

ringsrevision samt mål enligt 56 § 4 mom. taxeringsförordningen om handlings undantagande från taxeringsrevision, vilka samtliga målgrupper f. n. handläggs hos länsstyrelsen. Dessa målgrupper innefattar enligt promemorian så väsentliga rättssäkerhetsfrågor att en domstolshandläggning är motiverad, övervägande skäl talar därför för förslaget. Del föreslås vidare att mål tillhörande någon av dessa målgrupper skall kunna avgöras som enmansmål i den mån kravet på snabbhet påkallar det och målet inte är svårbedömt.

Nästa allmänna fastighetstaxering skall enligt gällande regler äga rum år 1975. Frågan vilket organ som bör handha mål om allmän fastighetstaxering i instansen över fastighetstaxeringsnämnden bör enligt promemorian lämpligen inte prövas i detta sammanhang.

I promemorian erinras om att vilesmål enligt skatte-, laxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama f. n. handläggs hos länsstyrelsen. Landskonlorsutredningen föreslår att befogenheten att döma ul vite enligt dessa författningar i stället skall ankomma på skatterätt. Bara ett par remissinstanser har riktat invändningar mot detta förslag. Det är enligt vad som anförs i promemorian här fråga om en typisk rättskipnings-uppgift som både av rent principiella skäl och av påtagliga rätlsäker-hetsskäl bör handhas i domstolsmässiga former. I dessa mål är visserligen skyndsam handläggning påkallad. Intet talar emellertid för att handläggningen skall behöva ta längre tid hos länsskatterätt än hos länsstyrelsen. Det föreslås i promemorian att vilesmålen skall kunna handläggas som enmansmål i den mån behovet av särskilt snabb handläggning påkallar det och målet inte är svårbedömt.

I fråga om uppbörds- och folkbokföringsmålen - vilka enligt landskonlorsutredningens förslag skall höra till skatterätts kompetensområde - konstaleras det i promemorian alt några remissinstanser har anfört att de allra flesta av dessa mål är så enkla eller eljest av sådan beskaffenhet att de bör handläggas i administrativ ordning. Som elt särskilt motiv härför har också anförts att målen, om de hänförs till skatterätten, ändå skulle komma att handläggas som enmansmål.

I promemorian anförs att inslaget av judiciell prövning också i dessa mål är så framträdande att de i princip bör få en domstolsmässig handläggning. Även om målen i stor utsträckning bör kunna handläggas som enmansmål, bör de enligt promemorian hänföras till skatterätts kompetensområde. Målgrupper som typiskt sett är myckel enkla eller har begränsad betydelse för part bör dock undantas. Del föreslås att till läns-skallerätts kompetensområde skall föras dels mål som anhängiggjorts genom besvär enligt 85 § 1 mom. uppbördsförordningen över lokal skattemyndighets beslut med undanlag dock för sådana mål rörande preliminär taxering m. m. i vilka enligt 86 § första stycket talan inle får föras mot länsstyrelsens beslut, dels sådana mål i vilka pastorsämbeten eller lokala skattemyndigheter stannat i olika mening (37 och

Prop. 1971:14                                                         14

44 §§ folkbokföringsförordningen), dels mål som anhängiggjorts genom besvär över beslut i kyrkobokförings- eller manlalsskrivningsärende (45 § andra stycket och 46 § andra stycket folkbokföringsförordningen). Förslaget innebär enligt vad som anges i promemorian att samtliga underställnings- och besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen hänförs till länsskatterälten. I fråga om uppbördsmålen innebär förslaget att alla mål och ärenden som f. n. avgörs av länsstyrelsen i första instans eller i vilka enligt 86 § första styckel uppbördsförordningen talan inte får föras mot länsstyrelsens beslut fortfarande skall handläggas hos länsstyrelsen, medan övriga mål och ärenden hänförs till länsskatterälten.

Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar i huvudsak förslagel i departementspromemorian om hur skatterätternas kompetensområde skall utformas. JK, SR och Svenska bankföreningen förklarar alt de inle har några invändningar mot förslagel. Mol vad som anförs i promemorian om alt avgörande för bedömningen av frågan om en viss målgrupp bör höra lill skatterätts kompetensområde bör vara i vad mån arten av den prövning som skall ske i målen motiverar en domstolsmässig handläggning framförs inga invändningar. Flera remissinstanser ansluter sig uttryckligen till den angivna principen.

Många remissinstanser är emellertid kritiska mot enskilda detaljer av promemorieförslaget. I fråga om målen enligt uppbördsförordningen anser sålunda flera remissinstanser alt länsskatterätternas kompetensom" rade bör vara mera omfattande än vad som föreslås i promemorian.

Två remissinstanser, länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län, tar upp frågan om gåvoskaltemålen bör hänföras till länsskatlerätts kompetensområde. Mycket talar enligt länsstyrelsen i Jönköpings län för alt så sker men med hänsyn till målens samband med arvsskallemålen anser länsstyrelsen att frågan bör prövas först när arvsskallemålen förts över från de allmänna domstolarna. Länsstyrelsen i Värmlands län anser alt båda dessa typer av mål bör handläggas vid länsskatlerätt men yttrar sig inle över frågan om målen redan nu bör hänföras dit.

Del är, anför Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer i sitt yttrande, angeläget att målen inte i onödan underkastas en alltför omständlig och tidskrävande handläggning. Vid skallerätt bör handläggas bara mål som är av mera kvalificerad natur. Den övervägande delen av de mål som f. n. handläggs av prövningsnämnderna är förhållandevis enkla. Det borde därför ha övervägts om inte vissa av de mål som i promemorieförslaget hänförs till skatterätts kompetensområde kan avgöras i annan ordning. Föreningen tvivlar på att möjligheten atl avgöra vissa mål utan medverkan av lekmän kommer att förenkla eller nämnvärt påskynda

Prop. 1971:14                                                         15

handläggningen. Statskontoret redovisar en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det inte finns anledning att förmoda att en skatterätt som har tillräckliga personalresurser skulle behöva längre lid för beslut än länsstyrelsen.

Enligt promemorieförslaget skall, anför kammarrätten, mål som typiskt sett är mycket enkla eller av begränsad betydelse för part handläggas hos länsstyrelsen. Vissa av de mål som i förslagel hänförs till skallerätts kompetensområde är emellertid också av enkel beskaffenhet. Vid avgörandet av frågan om målfördelningen bör hänsyn las lill vad som är mest rationellt från arbetssynpunkt. Kammarrätten anser sig inle ha tillräcklig kännedom om arbetsförutsättningarna hos länsstyrelserna för att kunna bedöma om den föreslagna uppdelningen är den mest ändamålsenliga.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm anför alt det inte är rationellt att efter en ganska godtycklig gränsdragning mellan olika grupper av mål klassificera vissa som domstolsmål och hänföra dem till skatterätts kompetensområde men, på grund av behovet av en snabb handläggning, låta dem avgöras av ensamdomare.

Bortsett från de allmänna synpunkter som har redovisats i det föregående har remissinstansema inte något att invända mot förslaget alt de mål enligt skatte- och taxeringsförfatlningarna som f. n. handläggs vid prövningsnämnd skall hänföras till skatterätts kompetensområde.

Förslaget i promemorian att mål om befrielse i visst fall från skyldighet alt lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen om handräckning vid taxeringsrevision och mål om handlings undanlagande från taxeringsrevision skall handläggas vid skatterätt tillstyrks av RLF och Sveriges lantbruksförbund. Statskontoret som inle heller motsätter sig förslaget betonar, särskilt i fråga om handräckningsmålen, kravet på snabbhet i handläggningen. Avgörande för statskontorets ställningslagande såvitt gäller de övriga två målgrupperna är att talan inte får föras mot beslut i målet.

Länsstyrelsen i Värmlands län, kronofogdemyndigheten i Stockholm och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer ger i fråga om handräckningsmålen uttryck för en annan uppfattning. Föreningen anför att handräckningsmålen nästan alltid fordrar snabb handläggning för alt inte syftet med handräckningen skall förfelas. Lagen om handräckning vid taxeringsrevision innehåller flera bestämmelser som avser alt förhindra en olämplig tillämpning av handräckningsinstilutet. I regel måste sålunda den skaltskyldige ha vid vite anmanats atl ställa sina räkenskaper till skattemyndighetemas förfogande, innan frågan om handräckning kan tas upp. Enligt förslaget skall vidare frågan om vitet skall dömas ut handläggas av skatterätten. Liksom kronofogdemyndigheten anser föreningen att handräckningsmålen inte bör handläggas vid skatterätt. Kronofogdemyndigheten anför att målen om handräckning är ytterst

Prop. 1971:14                                                         18

antas komma att anlägga andra och välvilligare synpunkter beträffande begärt anstånd än vad befattningshavare inom den mera fiskaliskt inriktade huvudenheten för skatteförvaltning kanske är benägna att göra.

Länsstyrelserna i Uppsala, Örebro och Kopparbergs län anser också att mål och ärenden rörande anstånd med inbetalning av skatt bör handläggas vid länsskatlerätt. Samma ordning bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län gälla i fråga om ärenden om respitavgift enligt 54 § uppbördsförordningen.

Länsrätt» kompetensområde

Den nuvarande förvaltningsrättskipningen på landskansliet

Landskansliets sektionsindelning har f. n. i allt väsentligt som utgångspunkt de olika arbetsuppgiftemas sakliga innehåll och inbördes sammanhang. På samma sektion handläggs i princip alla ärenden inom ett visst sakområde, oavsett vilken åtgärd ärendet avser. Sektionens verk-sanahet kan sålunda vara inriktad både på planering eller tillsyn och på handläggning av ärenden som avser en rättslig prövning av enskilda fall. I det följande hänförs liksom i prop. 1970: 103 täl förvaltningsrättskipningen dels sådana grupper av mål i vilka talan mot länsstyrelsens beslut förs vid förvaltningsdomstol - kammarrätten eller regeringsrätten - dels några målgrupper i vilka en rättslig prövning också är framträdande men i vilka talan fullföljs hos central förvaltningsmyndighet och Kungl. Maj:t i statsrådet (utvisningsärenden) eller hos allmän domstol (överexekutorsmål).

I de mål som sålunda hänförs till förvallningsrältskipningen på landskansliet kan det vara fråga om åtgärder av myckel skiftande slag, såsom frihetsberövande eller annat ingrepp i den personliga integriteten, föreläggande och utdömande av vite, handräckning, meddelande av förbud och återkallelse av tillstånd. Rättskipande uppgifter fullgör länsstyrelsen framför allt genom att som andra instans pröva beslut av kommunala organ (kommunfullmäktige, kommunstyrelse, kommunal nämnd e. d.), lokala statiiga organ (polismyndighet, utmätningsman) samt sammanslutningar av enskilda (vägförening, jaktvårdsområde m. fl.). Åtskilliga rättsfrågor prövas emellertid också av länsstyrelsen som första instans. Exempel härpå utgör körkortsmål, mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och utvisningsärenden. Ofta har länsstyrelsen, utöver befogenheten att efter besvär pröva lokal myndighels beslut inom ett visst förvaltningsområde, en allmän tillsynsfunktion på samma område.

All beslutanderätt i länsstyrelsen utövas av landshövdingen eller annan tjänsteman. I praktiskt taget alla ärenden kan beslutanderätten läggas på en lägre tjänsteman än landshövdingen. På vilken nivå beslutande-

Prop. 1971:14                                                         19

rätten ligger följer av arbetsordningen (29 § 1-4 mom. länsstyrelseinstruktionen, 1958: 333). Förhållandena skiftar mellan olika länsstyrelser beroende bl. a. på variationer i fråga om personaluppsättning, målfrekvens m. m. Några formella behörighetskrav på den som skall besluta i sådana mål och ärenden som det här är fråga om föreligger visserligen inle men i allmänhet är vederbörande tjänsteman juris kandidat, ofta med tingsutbildning.

Enhetliga bestämmelser om förfarandet saknas. Länsslyrelseinslruk-tionen innehåller bestämmelser om jäv (37 §) och om befogenhet alt för utredning i visst ärende hålla muntiigt förhör (38 § 1 mom.) eUer att förordna om vittnesförhör vid domstol (38 § 3 mom). I vissa ärenden enligt barnavårdslagen (1960: 97), nykterhetsvårdslagen (1954: 579) och utlänningslagen (1954: 193) tillämpas särsldlda processuella regler som ges i dessa lagar beträffande utredning - bl. a. vittnesbevisning vid domstol — liksom beträffande interimistiskt beslut, hämtning, offentlighet, rätt alt anlita biträde och avfattning av beslut. Enligt dessa lagar har länsstyrelsen vidare befogenhet och i vissa situationer skyldighet att anordna förhör med den som berörs av åtgärd som kan komma i fråga i ärendet. Också andra som kan lämna upplysningar i ärendet kan höras.

Det tvåpartsförhållande, som är konstitutivt för civil- och slraffprocessen vid allmän domstol, föreligger sällan i förvaltningsmål. Inom länsstyrelsens arbetsområde tillämpas ett rent konlradiktoriskt förfarande endast i skatteprocessen, där det allmänna företräds av taxeringsintendent, i socialhjälpsmål, där vanligen två kommuner slår mot varandra, samt i överexekutorsmål, exempelvis vid besvär över utmätning. Det skall emellertid nämnas alt länsstyrelsen enligt 41 § utiänningslagen kan uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhör i utvisningsärende.

Inom länsstyrelsens starkt differentierade rättskipningsområde återfinner man strängt taget alla typer av förvallningsmål, från sådana där prövningen avser en ren legalilelskontroll och till sådana där lämplig-hetsfrägor ges stort utrymme.

Frågor om återkallelse av körkort prövas av länsstyrelsen som första instans i körkortsmål. Länsstyrelsen är också den myndighet som utfärdar körkort. Över utfärdade körkort för länsstyrelsen körkortsregister. Enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen (1951: 648) är länsstyrelsen skyldig att ta upp till omprövning frågan om en körkortsinnehavares lämplighet att inneha körkort, om länsstyrelsen finner skälig anledning till antagande alt körkortsinnehavaren inle uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar som gäller för alt få körkort. Underrättelser av betydelse för bedömningen får länsstyrelsen från domstolar och andra myndigheter enligt 80 och 81 §§ vägtrafikkungörelsen (1951: 743). Många underrättelser föranleder ingen annan åtgärd än en rutinmässig anteck-

Prop. 1971:14                                                         20

ning i körkortsregistret. I andra fall sker en reell prövning av frågan om körkortet bör återkallas. I vissa fall skall länsstyrelsen enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen återkalla körkort, nämligen dels om körkortsinnehavaren gjort sig skyldig till vissa angivna trafikbrott (grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet eller smilning i vissa fall), dels om han genom upprepade trafikförseelser i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga alt rätta sig efter trafikbestämmelserna, dels om han annars vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt vad som åligger honom som förare, dels om han gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och del inle kan anses uppenbart alt han ändå är en skötsam person eller om han med hänsyn lill onyktert levnadssätt inte bör betros med att inneha körkort, dels om han genom brottslig gärning visat påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon, dels om han på grund av sjukdom, skada e. d. inte vidare bör ha körkort, dels om han inte rättar sig efter föreläggande av länsstyrelsen att lämna lämplighelsinlyg, läkarintyg eller kompelensbevis eller underlåter att rätta sig efter föreskrifter som meddelats i samband med sådant föreläggande. I alla de nämnda fallen utom då körkorlsinnehavaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik eller till smilning efter trafikolycka med personskada eller då han vid trafikonykterhetsbrotl haft en alkoholkoncentration i blodet som uppgått lill 0,8 promille eller mer får länsstyrelsen i stället för alt återkalla körkortet meddela körkortsinnehavaren varning (34 §).

Enligt 33 § 5 mom. får nytt körkort inte utfärdas förrän viss lid förflutit från återkallelsen. Tiden är elt eller två år beroende på anledningen till återkallelsen men länsstyrelsen kan inom vissa gränser föreskriva kortare tid, om synnerliga skäl föreligger. Om körkortet återkallats på grund av sjukdom e. d. eller på grund av att innehavaren inte rättat sig efter föreläggande att lämna lämplighelsinlyg etc, kan han få tillbaka körkortet så snart det förhållande som föranlett återkallelsen upphört.

Besvär över länsstyrelsens beslut om återkallelse av körkort prövas av regeringsrätten. Beslut om varning får inte överklagas.

I princip får återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse inle äga rum, innan ansvarsfrågan blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom (33 § 2 mom.). När fråga om återkallelse av körkort uppkommer, skall länsstyrelsen enligt 33 § 3 mom. återkalla körkortet tills vidare, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligi återkallas.

Bestämmelsema om återkallelse av körkort och om varning gäller i tillämpliga delar också i fråga om turislkörkort (37 § 2 mom.). Körkort eller annat tillståndsbevis som är utfärdat i Danmark, Finland eller

Prop. 1971:14                                                         21

Norge och som gäller där samt utländskt nationellt eller internationellt körkort medför - under förutsättningar som anges i kungörelsen (1956: 522) med vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering av motorfordon, m. m. resp. kungörelsen (1962: 277) om godkännande av vissa utländska körkort - rätt att föra motorfordon i Sverige.

Enligt 4 § 1956 års kungörelse får länsstyrelsen bl. a. om tillstånds-havaren gjort sig skyldig till trafikförseelse som enligt 33 § vägtrafik-ordningen medför återkallelse av körkort för viss tid vägra godkännande av tillståndsbevis. Bl. a. om sådant förhållande som enligt 33 § medför körkortsålerkallelse föreligger får länsstyrelsen enligt 6 § 1962 års kungörelse besluta att det utiändska körkortet under viss lid inle skall gälla i Sverige. Vid prövningen skall enligt båda kungörelsema bestämmelserna i 33 och 34 §§ vägtrafikförordningen tjäna till ledning.

Den som skall tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik måste enligt 27 § 1 mom. förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ha särskilt tillstånd (trafikkort). Trafikkort utfärdas av länsstyrelsen (3 mom.). Länsstyrelsen kan återkalla Irafikkorl när anledning förekommer till det. Kan det antas alt föraren skall låta rätta sig utan sådan åtgärd kan länsstyrelsen i stället meddela varning (5 mom.).

Frågan om grunder för återkallelse av körkort och Irafikkorl samt frågan om vilken myndighet som skall pröva ärenden härom prövas f. n. av trafikmålskommittén. Bl. a. övervägs att helt eller delvis flytta handläggningen av frågor om återkallelse och utfärdande av körkort och trafikkort från länsstyrelserna.

I barnavårdsmålen prövar länsstyrelsen avgöranden av barnavårdsnämnd enligt barnavårdslagen. Prövningen sker enligt 80 § med anledning av besvär över barnavårdsnämnds beslut i fråga om bl. a. utdömande av vite, föreskrifter om underårigs levnadsförhållanden (26 §), övervakning (26 §), omhändertagande för samhällsvård enligt 31 §, rätt tUl umgänge med någon som är omhändertagen för samhällsvård (41 §), samhällsvårds upphörande eller återupptagande efter villkorligt upphörande (42 och 43 §§) samt fosterbarnsvård — bl. a. tillstånd till mottagande av fosterbara (47 §), förbud all la bam från fosterhem (50 §) och förbud för någon att annat än tillfälligt motta annans barn i sitt hem (51 §). Enligt 81 § prövar länsstyrelsen vidare besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende om utskrivning från skolan. Barnavårdsnämnds beslut att med stöd av 25 och 29 §§ omhänderta underårig för samhällsvård eller att med stöd av 30 § omhänderta underårig för utredning skall underställas länsstyrelsens prövning, om inte både föräldrarna och, om den underårige fyllt 15 år, denne själv samtyckt till att beslutet verkställs (24 §). Om länsstyrelsen inte vill

Prop. 1971:14                                                         22

fastställa det underställda beslutet, kan länsstyrelsen i stället förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdra åt barnavårdsnämnden att föranstalta om sådana åtgärder (79 §). Talan mol länsstyrelsens beslut i mål enligt barnavårdslagen förs hos regeringsrätten.

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn söks enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken hos länsstyrelsen. Om det är uppenbart all förhållandena har ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan länsstyrelsen enligt 5 § vägra verkställighet, om del med hänsyn till barnets bästa är påkallat alt fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av domstol. Verkställighet kan också vägras om risk föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Även om dom eller beslut som nu sagts inle föreligger, kan den som har vårdnaden, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd för alt bamet skall överflyttas till honom (6 §). Motsvarande gäller enligt 7 § när föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden och cn av dem egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet. Länsstyrelsen kan vägra åtgärd om det föreligger särskilda skäl för att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rälten. I ärende enligt 21 kap. föräldrabalken kan länsstyrelsen bl. a. besluta atl barnet skall hämtas genom polismyndighets försorg eller alt barnet skall omhändertas tillfälligt. Besvär över länsstyrelsens beslut enligt 21 kap. föräldrabalken prövas av regeringsrätten.

Länsstyrelsen beslutar enligt 18 § nykterhetsvårdslagen om tvångs-intagiung på allmän vårdanstalt för aikoholmissbrukare. Ansökan om tvångsintagning görs av nykterhetsnämnden eller, i vissa fall, av polismyndigheten (19 §). Under förutsättningar som anges i 25 § får länsstyrelsen föranstalta om att den som avses med ansökan i avbidan på slutiigt beslut tills vidare intas på värdanstalt eller omhändertas och vårdas på annat sätt. Vid den slutiiga prövningen kan länsstyrelsen i stället för att besluta om tvångsintagning förordna om hjälpatgärd eller övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnd alt föranstalta därom (31§). Alt föranstalta om verkställighet av slutiigt beslut om tvångsintagning ankommer enligt 34 § i vissa fall på länsstyrelsen och i övriga fall på nykterhelsnämnden. Den myndighet som har att föranstalta om verkställighet får bevilja villkorligt anstånd med verkställigheten (35 S 1 mom.). Beslut av länsstyrelse om villkorligt anstånd skall enligt 16 § kungörelsen (1955: 528) med vissa tillämpningsföreskrifter lill lagen om nykterhetsvård meddelas i samband med beslutet om tvångsinlagning. Enligt 35 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen får den myndighet som har förordnat om villkorligt anstånd förklara anståndet förverkat. Om länsstyrelsen vid sådant beslut om tvångsintagning vars verkställande ankommer på länsstyrelsen finner all alkoholmissbrukaren genast bör tas in på vårdanstalt, får länsstyrelsen dra försorg om atl han omhändertas

Prop. 1971:14                                                         23

och vårdas på annat sätt till dess att plats på vårdanstalt kan beredas honom (37 §). Under förutsättningar som anges i 55 § får länsstyrelsen förordna att den som har skrivits ut från allmän vårdanstalt skall åler-intas. Länsstyrelsen prövar vidare besvär över nykterhelsnämnds beslut om utdömande av vite, förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet samt åtgärd enligt 14 § 2 mom. för alt avslänga någon från inköp av alkoholhaltiga drycker (59 §). Besvär över länsstyrelsens beslut enligt nykterhetsvårdslagen prövas av regeringsrätten.

Utvisning av utlänning kan enligt 29 § utlänningslagen ske på vissa grunder som hänför sig till hans vandel, t. ex. alt han är hemfallen åt alkoholmissbrak eller narkotikamissbruk eller att han under de senaste fem åren utomlands dömts eller undergått frihetsstraff för brott som enligt svensk lag kan föranleda utiämning och del kan befaras all han kommer att fortsätta brottslig verksamhet. Beslut om utvisning meddelas av länsstyrelsen. Om utlänningen påstår alt han är politisk flykting och påståendet inte är uppenbart oriktigt, skall frågan underställas invandrarverket och detta besluta i ärendet (30 §). Besvär över länsstyrelsens beslut prövas av invandrarverket och i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet (44 och 46 §§). Myndighet som handlägger ärende om utvisning eller verkställighet av utvisningsbeslut kan förordna att utiänning skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd får vidtas av länsstyrelsen, om ärendet handläggs hos Kungl. Maj:t eller invandrarverket. Då utvisningsärendel avgörs, skall den beslutande myndigheten pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller under uppsikt (35 och 36 §§). Förhör i utvisningsärende skall enligt 40 § hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Invandrarverket får dock överlämna åt länsstyrelse att hålla förhör. Enligt 48 § kan utlänningen, bl. a. inför länsstyrelse, avge förklaring alt han avstår från talan mot utvisningsbeslutel och medger att det verkställs (nöjdförklaring). Verkställighet av beslut om utvisning ankommer enligt 58 § på länsstyrelsen. Bl. a. om utiänningen påslår att han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse i det land till vilket han skall befordras och påståendet inte är uppenbart orikligt, skall ärendet underställas invandrarverket.

Besvär över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp prövas enligt 54 § lagen (1956: 2) om socialhjälp av länsstyrelsen. Länsstyrelsen prövar också tvister mellan kommuner om ersättning för utgiven socialhjälp (22—32 §§) och kommuns krav mot enskild på ersättning för socialhjälp (33—40 §§). Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten som sista instans.

På landskansliet utövas förvaltningsrällskipning i elt stort antal mål-grapper utöver de nu nämnda. En utförligare redovisning lämnas i förvaltningsdomstolskommitténs betänkande (SOU 1966: 70).

Prop. 1971:14 24

Departementspromemorian

I promemorian ges en tämligen ingående redogörelse för de utredningsförslag rörande förvallningsrältskipningen på landskansliet som har lagts fram under de senaste årtiondena. Det konstateras att i prop. 1970: 103 som utgångspunkt föralskickas alt länsrätten skall handlägga mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, om verkställighet av dom i vårdnadsmål, om intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare och om utvisning av utlänning samt körkortsmål, målgrupper vilka samtliga f. n. handläggs av länsstyrelsen på landskansliet. Enligt vad som anförs i promemorian bör till en början i huvudsak bara delta relativt begränsade antal målgrupper handläggas vid länsrätt. Efter hand som erfarenheter vinns av den nya ordningen bör kompetensområdet vidgas.

Utöver mål om omhändertagande .iv bam för samhällsvård (25, 29 och 31 §§ barnavårdslagen) bör enligt promemorian lill länsrättens kompetensområde hänföras de mycket likartade målen om omhändertagande för utredning (30 §), samhällsvårds upphörande eller återupptagande efter villkorligt upphörande (42-43 §§) samt förbud alt ta bam från fosterhem (50 §).

I promemorian föreslås alt föratom mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om bam, dvs. sådan verkställighet som söks enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken, till länsrätts kompetensområde skall föras mål om överflyttning av bam i andra fall enligt 21 kap. 6-7 §§.

I fråga om målen enligt nykterhetsvårdslagen föreslås i promemorian att bara mål om tvångsinlagning och återinlagning men inle verkställighetsfrågor skall ankomma på länsrätt.

Förslaget i promemorian innebär såvitt gäller utvisningsärendena att beslut i sak men inte verkställighetsfrågor hänförs till länsrätts kompetensområde. Fråga om alt ta utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt skaU enligt förslaget prövas av länsrätten bara i de fall frågan uppkommer i utvisningsärende som är anhängigt hos länsrätten. I andra fall bör frågan liksom f. n. prövas av länsstyrelsen.

Frågor om återkallelse av körkort och trafikkort är enligt vad som anförs i promemorian av sådan beskaffenhet att de utan tvekan bör prövas av länsrätt. Däremot anses det inte föreligga tillräckliga skäl att till länsrätt hänföra mål i vilka det inte finns anledning räkna med att annat än varning skall bli påföljden och än mindre frågor om anteckning i körkortsregister med anledning av inkommen underrättelse. Vanligen behöver någon tvekan inte råda huravida åtgärden skall bli återkallelse eller varning, sägs det i promemorian. En tämligen fast praxis har utbildat sig i fråga om vilka typer av förseelser som normalt inte innefattar tillräckliga skäl till återkallelse av körkort eller trafikkort. I de

Prop. 1971:14                                                         25

flesta fall bör det enligt promemorian ulan tvekan kunna avgöras om återkallelse kommer i fråga eller ej. Kommer återkallelse i fråga bör målet höra lill länsrättens handläggning. Länsrätten bör då avgöra målet varvid rätlen antingen beslutar om återkallelse eller, om tillräckliga skäl härför inte föreligger, beslutar om varning eller finner att inle ens varning skall meddelas. Den ordning som förordas i promemorian innebär alltså alt, om länsstyrelsen (vederbörande tjänsteman) med ledning av inkomna underrättelser och i förekommande fall efter all ha inhämtat v1;trande från körkortsinnehavaren eller föranstaltat om annan utredning finner att återkallelse av körkort eller irafikkort kan komma i fråga, målet härom handläggs vid länsrätten. När omständigheterna är sådana att körkortet obetingat skall återkallas, bör målet enligt vad som anförs i promemorian i allmänhet handläggas som enmansmål. Förekommer i målet en tveksam fråga om nedsättning av den kortaste tid under vilken körkortet skall vara återkallat, bör målet dock handläggas med nämnd.

Remissyttrandena

Det kompetensområde som föreslås för länsrätterna är enligt hovrätten över Skåne och Blekinge i huvudsak lämpligt. Det är angeläget att mål om administrativa frihelsberövanden får en mera domstolsmässig handläggning än f. n. I sådana mål måste dellagande av lekmän anses vara av värde. Genom alt en förvaltningsdomstol tillskapas för denna typ av mål sker en bättre anpassning till Europarådets konvention angående de mänskliga rättigheterna, till vilken Sverige har anslutit sig.

Flertalet remissinstanser är i princip positivt inställda till förslaget om länsrätternas kompetensområde. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Blekinge och Norrbottens län samt SR tillstyrker förslaget. I huvudsak samma inställning har hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Skaraborgs län, RLF, Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges lantbruksförbund. Dessa remissinstanser förutsätter att länsrätternas kompetensområde, i enlighet med vad som förordas i promemorian, kommer att vidgas efter hand som erfarenheter vinns av den nya ordningen. Målet bör enligt hovrätten vara alt alla mål av större betydelse enligt en viss författning skall behandlas av samma myndighet. Samtiiga mål enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen, som f. n. handläggs hos länsstyrelsen, bör framdeles kunna hänföras till länsrätten. Som exempel på mål eller ärenden som i framtiden kan böra tillhöra länsrätts kompetensområde nämner länsstyrelsen i Stockholms län bl. a. ärenden som återkallelse av pass och tillstånd att inneha vapen samt länsstyrelsen i Skaraborgs län besvärsmål enligt utsökningslagen och kommunala besvärsmål.

Prop. 1971:14                                                         26

I flera remissyttranden föreslås vissa inskränkningar eller omedelbara utvidgningar i det föreslagna kompetensområdet. Förslag som innebär att kompetensområdet skall inskränkas eller att det skall utsträckas till att omfatta målgrupper som har nära samband med de målgrapper som enligt promemorieförslaget skall ingå i kompetensområdet behandlas i det följande. Här skall däremot redovisas förslag som innebär att vissa andra målgrapper skall handläggas vid länsrätt. Sådana förslag läggs fram i yttrandena från socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län. Svea hovrätt, som föreslår att körkorts-målen tUls vidare undantas från länsrättemas kompetensområde, anser att det redan nu bör övervägas vilka andra målgrapper som i stället kan böra tillföras länsrätterna.

De remissinstanser som anser att länsrättemas kompetensområde inte bör begränsas så snävt som enligt förslaget anför bl. a. att det i flera andra typer av mål kan bli fråga om betydande ingrepp i den enskildes rältssfär i personligt eller ekonomiskt avseende eller om svåra lämplighets- och skälighetsavgöranden. I sådana mål måste enligt dessa remissinstanser medverkan av lekmän anses värdefull.

Med hänsyn till synpunkter av delta slag bör enligt socialstyrelsen ärenden som avses i 14 § smitlskyddslagen (1968: 231) och i 12 § andra stycket lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall, enligt länsstyrelsen i Kronobergs län ärenden som avses i 14 § 4 mom. djurskyddslagen (1944: 219), enligt länsstyrelsen i Örebro län ärenden om återkrävande av bidragsförskott och hälsovårdsmål samt enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län ärenden som avses i 18 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott redan från början hänföras till länsrätts kompetensområde.

Om länsrättemas kompetensområde begränsas på det sätt som föreslås i promemorian, kan det enligt länsstyrelsen i Jämtlands län antas att antalet mål vid länsrätterna i de små och medelstora länen kommer all bli litet och att körkortsmålen kommer att dominera helt. En sådan ordning kan inte godtas. Det måste antas alt nämndemännens intresse för arbetet i länsrätten ökar om antalet mål ökar och om målens beskaffenhet varierar. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inle länsrätternas kompetensområde bör vidgas, förslagsvis genom alt besvär över beslut av byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och socialnämnd hänförs dit.

Förslaget i promemorian innebär, anför socialstyrelsen, alt alla underställningsärenden men bara elt fåtal av besvärsärendena enligt barnavårdslagen skall handläggas vid länsrätt, övriga besvärsärenden skiljer sig knappast på något avgörande sätt från dem som enligt förslaget skall hänföras till länsrätterna. Utmärkande för samtliga är att besluten i ärendena på ett eller annat sätt ingriper i den personliga friheten. Styrelsen anser att samtliga besvärsärenden enligt barnavårdslagen som f. n. handläggs hos länsstyrelsen bör hänföras till länsrätts kompetensområde. Om en sådan utvidgning av kompetensområdet skulle anses medföra prak-

Prop. 1971:14                                                         27

tiska svårigheter, bör i vart fall besvär över beslut som avses i 41 § andra stycket och 51 § barnavårdslagen samt besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan (81 §) handläggas vid länsrätt.

Med utgångspunkt från tanken att mål där skälighets- och lämplighetsavvägningar spelar stor roll bör avgöras under medverkan av lekmän anser länsstyreben i Kopparbergs län att mål enligt 47 § barnavårdslagen om enskilt hems lämplighet som fosterhem och mål om socialhjälp enligt 12 § lagen om socialhjälp bör hänföras till länsrätternas kompetensområde. Enligt yttrandet från socialstyrelsen råder ett nära samband mellan sådana socialhjälpsmål och de mål om omhändertagande för samhällsvård som avses i 31 § barnavårdslagen. Frågan om dessa socialhjälpsmål bör handläggas vid länsrätt bör därför övervägas.

Mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om bam och mål om överflyttning av barn i andra fall är enligt hovrätten över Skåne och Blekinge väl lämpade för prövning i länsrätt. Dessa mål skiljer sig nämligen från andra mål om verkställighet genom att de ger utrymme för en tämligen vittgående materiell prövning. Hovrätten ansluter sig därför till förslaget i promemorian i fråga om dessa mål. Socialstyrelsen anför alt alla målgrapper som avses i 21 kap. föräldrabalken, således också mål om verkställighet av dom eller beslut rörande umgängesrätt och överlämnande av barn, bör föras till länsrätts kompetensområde.

Förslaget i promemorian om länsrätts kompetensområde såvitt gäller mål enligt nykterhetsvårdslagen har föranlett kritik från remissinstansema. Socialstyrelsen anför i sitt yttrande.

I promemorian uttalas att »verkställighetsfrågan» inte bör föras till länsrättens kompetensområde. Det får förmodas, all med delta uttryck avses beslut enligt 34 § nykterhetsvårdslagen. Med verkställigheten men också med frågan om frihetsberövandet som sådant sammanhänger emellertid beslut om anstånd med verkställighet och om förverkande av medgivet anstånd (förverkandebeslut kan överklagas). Dessa ärendegrapper omnämnes ej i promemorian, vilket möjligen skall tolkas så, att besluten, liksom hittills, skall fattas av länsstyrelse eller nykterhetsnämnd.

Elt sådant förfarande skulle medföra en olycklig splittring. Det vill även synas mindre tillfredsställande, alt i vissa fall en myndighet, som tidigare ej haft med ärendet all göra, nämligen länsstyrelsen, skall beslutti om anstånd med verkställighet respektive förverkande av anstånd efter det att länsrätten fattat intagningsbsslutel. Bedömningen av verkställighetsfrågan äger intimt samband med själva beslutet om intagning och bör oavsett vilken åtgärd som kommer i fråga i verkställighelsdelen, behandlas av samma organ.

Styrelsen föreslår alltså alt länsrätt får befogenhet alt besluta om verkställighet enligt 34 § samt om villkorligt anstånd och förverkande därav enligt 35 § nykterhetsvårdslagen. En sådan ordning förordas också av

Prop. 1971: 14                                                        28

hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Såvitt gäUer befogenheten att medge villkorligt anstånd är länsstyrelsen i Kristianstads län av samma mening. Prövning av fråga om förverkande av villkorligt anstånd innebär enligt länsstyrelsen inle något förnyat ställningstagande i själva vårdfrågan och bör därför inle ankomma på länsrätt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser däremot all det vid en sådan prövning krävs en helt ny bedömning av alkoholmissbrakarens situation och vårdbehov.

Några av de länsstyrelser som anser att frågor om medgivande och förverkande av villkorligt anstånd bör ankomma på länsrätt framhåller att fråga är om svåra och för den enskilde betydelsefulla avgöranden. Samtliga betonar alt frågan om medgivande av villkorligt anstånd hänger intimt samman med del principiella ställningstagandet till frågan om omhändertagande och att det därför inle är lämpligt all anförtro avgörandena åt skilda myndigheter.

Beslut av länsstyrelsen om verkställighet avser enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län f. n. vanligen s. k. farliga eller kringflackande alkoholister. Dessa är ofta omhändertagna av polismyndighet samt i dålig fysisk och psykisk kondition, varför ett snabbt beslut i verkställighetsfrågan behövs. Alla aktuella frågor behandlas f. n. samtidigt vid förhör med den omhändertagne. Beslut i huvudsaken och i verkställighetsfrågan meddelas gemensamt. Om verkställighetsfrågan inle skall ankomma på länsrätt, försvåras avgörandet. Två skilda beslut måste i så fall fallas. De båda frågorna kan inle hållas isär vid förhöret. Om länsrättens ordförande inte kan representera länsstyrelsen i verkställighetsfrågan, medför förslaget i promemorian tidsutdräkt. Alt anordna två förhör - elt inför länsrätten och elt inför länsstyrelsen - är inle ändamålsenligt. Starka skäl talar därför för all samma instans, lämpligen länsrätten, får avgöra båda frågorna. Länsstyrelsen i Hallands län anför liknande synpunkter.

Om länsrätt får befogenhet atl besluta om förverkande av villkorligt anstånd, bör det enligt socialstyrelsen också ankomma på länsrätten all pröva besvär över förverkandebeslut som meddelats av nykterhetsnämnd. Hovrätten över Skåne och Blekinge utgår från atl med mål om tvångsintagning i promemorian avses också beslut om omhändertagande enligt 25 och 37 §§ nykterhetsvårdslagen. Också länsstyrelsen i Kalmar län anser alt beslut enligt 37 § bör ankomma på länsrätt. Enligt hovrätten bör länsrätt vidare ha befogenhet att i enlighet med vad som föreskrivs i 31 § i mål om tvångsintagning i stället förordna om hjälpåtgärd eller övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnd atl föranstalta därom.

Förslaget i promemorian i fråga om utvisningsärendena tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten anmärker emellertid att länsrätt bör ges rält att ta emot nöjdförklaring enligt 48 § utlännings-

Prop. 1971:14                                                         29

lagen. Svea hovrätt erinrar om alt invandrarverket beslutar i ärenden om förpassning samt, om utlänningen påstår att han är politisk flykting och påståendet inle är uppenbart oriktigt, i ärenden om utvisning och avvisning. Invandrarverket prövar vidare besvär över länsstyrelses och polismyndighets beslut i ärenden om utvisning resp. avvisning. Enligt hovrätten är det lämpligt alt de besläktade frågorna om förpassning, utvisning och avvisning avgörs av samma myndighet. Alt som föreslås i promemorian låta länsrätt avgöra ärenden om utvisning med invandrarverket som besvärsinstans innebär elt avsteg från vad som skall gälla på andra områden, nämligen att talan mot förvaltningsdomstols avgöranden skall föras hos högre förvaltningsdomstol och inte hos central förvaltningsmyndighet. Ett sådant avsteg är enligt hovrätten principiellt olämpligt.

Förslaget atl ärenden om utvisning normalt skall handläggas vid länsrätt bestående av lagfaren ordförande och nämndemän är enligt vad som anförs i invandrarverkets yttrande mycket tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Verket anser liksom Svea hovrätt att det är olämpligt atl talan mot förvaltningsdomstols beslut förs hos en administrativ myndighet. Den vanligaste utvisningsgranden är att utlänningen är hemfallen åt alkoholmissbruk och atl han till följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller för ell grovt störande levnadssätt. Verket som anser sig inle ha särskild kompetens alt bedöma sådana frågor föreslår atl talan mol länsrätts beslut om utvisning skall föras hos kammarrätt och att regeringsrätten skall vara högsta instans. Det bör vidare övervägas om inle länsrätt bör få avgöra också uivisningsärenden i vilka utiänningen påslår alt han är politisk flykting. Frågan om eventuellt hinder mot verkställighet av utvisningsbeslul på grand av risk för atl utlänningen skulle utsättas för politisk förföljelse får i så fall prövas av invandrarverket enligt 58 § utiänningslagen. I likhet med vad som gäller vid förvisning skulle således prövning av påstått politiskt flyktingskap bara ske på verkställighetsstadiet.

JK har i huvudsak samma uppfattning som invandrarverket. Han anser det omotiverat och med hänsyn till syftet med inrättandet av länsrätterna betänkligt all, som föreslås i promemorian, avslå från en domstolsmässig prövning i de ärenden där politiskt flyktingskap påstås. En lämpligare ordning är att hänföra också sådana ärenden lill länsrätts kompetensområde men att med hänsyn lill invandrarverkets särskilda sakkkunskap föreskriva alt yttrande skall inhämtas frän verket.

Ärenden rörande verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning samt därmed sammanhängande frågor om tagande i förvar och ställande under uppsikt kan enligt invandrarverket ha stor betydelse för den enskilde. Verket anser dock att sådana frågor i enlighet med vad som föreslås i promemorian också i fortsättningen bör ankomma på länsstyrelsen och inte på länsrätten.

Prop. 1971:14                                                         30

Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i fråga om körkortsmålen tillstyrker förslaget att mål i vilka återkallelse av körkort eller trafikkort kommer i fråga skall handläggas vid länsrätt. Med något undantag anser emellertid de remissinstanser som är positiva lill förslaget att det är otillfredsställande alt det skall ankomma på en tjänsteman hos länsstyrelsen att bedöma om anledning finns alt räkna med återkallelse eller ej. Många av dem anser också att frågor om utfärdande av nytt körkort efter återkallelse bör ankomma på länsrätt.

Med hänsyn till alt trafikmålskommittén f. n. utreder frågan om gran-dema för återkallelse av körkort och irafikkort samt frågan vilken myndighet som skall handlägga körkortsmål bör enligt Svea hovrätt och trafiksäkerhetsverket handläggningen av dessa mål f. n. inte överföras till länsrätterna. Trafikmålskommittén som anser att förslaget i promemorian från rättssäkerhetssynpunkt innebär en väsentlig förbättring anför att kommitténs arbete med dessa frågor kan beräknas vara avslutat under första delen av år 1971 och att det inte är lämpligt att dessförinnan ändra nuvarande bestämmelser om handläggningen av körkorlsmålen. Kommitténs förslag kan väntas innebära omfattande materiella och processuella ändringar både i förhållandet lill gällande rätt och i förhållande till förslagen i promemorian. I kommitténs betänkande kommer att behandlas bl. a. frågan om allmänt ombud i körkortsmål och frågan om den tid inom vilken nytt körkort inte får utfärdas. Kommittén betonar att den processuella reformverksamheten inte bör bedrivas så att en lämplig lösning av sakfrågorna försvåras. Möjligheten att det kan visa sig att beslut om återkallelse av körkort i vissa fall lämpligen bör ankomma på allmän domstol måste beaktas.

I ett särskilt yttrande anför landssekreterarna Widmark, Falk och Hökeberg hos länsstyrelsen i Stockholms län alt starka skäl talar mot att körkortsmålen delas upp mellan länsrätt och länsstyrelse på det sätt som föreslås i promemorian. Förslagel innebär i praktiken att beslut om återkallelse normalt kommer att meddelas av länsrätten medan beslut om varaing skall ankomma på länsstyrelsen. Enligt vägtrafikförordningen är varning ett alternativ till återkallelse. Om länsrätten får handlägga alla mål i vilka någon av åtgärderna rimligen kan komma i fråga, får länsrätten bättre överblick och större möjligheter att utforma en praxis i fråga om gränsdragningen mellan återkallelse och varning. Den ordning som föreslås i promemorian innebär enligt landssekreterama risk för att praxis inte blir enhetiig. I detta sammanhang bör beaktas att inte heller överinstanserna kan utbilda en praxis i fråga om området för varningsinslitutet. Någon företrädare för det allmänna som kan föra talan mot beslut om varaing finns ju inte. Landssekreterama anser att till länsrätts kompetensområde bör hänföras inte bara mål om återkallelse av körkort och trafikkort utan också mål om medde-

Prop. 1971:14                                                         31

lande av varaing. Med en sådan ordning kan målen anmälas för åtgärd hos länsrätten direkt från körkortsregislrel.

Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund. Dessa remissinstanser anför vidare bl. a. att det ofta kan vara svårt att bedöma om varning är en tillräckligt ingripande åtgärd, att länsrättens möjlighet att utbilda en praxis på området enligt förslaget blir beroende av i vilken omfattning vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen hänskjuter körkorlsmålen tiU länsrättens prövning och att en sådan ordning innebär risk för att praxis i körkortsmålen bär än mera ojämn än f. n. Synpunkter av liknande slag redovisas i yttrandena från Svea hovrätt och trafikmålskommittén.

Frågor om återfående av körkort eller om utfärdande av nytt körkort efter återkallelse är enligt Svea hovrätt, trafikmålskommittén samt läns-styrelserna i Södermanlands, lönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län ofta av lika stor betydelse för den enskilde och minst lika svårbedömda som åler-kallelsefrågoma. Det är vid prövningen av sådana frågor som åler-kallelsetidens längd i praktiken bestäms. Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län anser därför att dessa frågor bör avgöras av länsrätt. Eftersom länsrätten blir en domstol, kan den enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inle utfärda körkort. Däremot bör länsstyrelsen i tveksamma fall kunna inhämta yttrande från länsrätten. För det fall alt återkallelsefrå-goma men inle frågorna om utfärdande av nytt körkort hänförs till länsrättema anser trafikmålskommittén att den ordning som anvisas av länsstyrelsen i Malmöhus län är lämplig.

Domförhet

Domförhetsregler för länsstyrelse och allmän underrätt

I det föregående har nämnts alt all beslutanderätt i länsstyrelsen utövas av tjänstemän och att beslutanderätten i praktiskt taget alla ärenden kan läggas på en lägre tjänsteman än landshövdingen. Enligt 29 § 2 mom. länsstyrelseinstraktionen får länsstyrelsen i arbetsordningen eller på annat sätt uppdra beslutanderätt i vissa grapper av ärenden åt avdelningschef. Länsstyrelsen får vidare uppdra åt sektionschef eller annan tjänsteman att på föredragning av eller i närvaro av annan tjänsteman utöva beslutanderätten beträffande vissa grupper av ärenden. Yppas olika meningar eller kan beslut i ärendet väntas medföra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till avgörande av vederbörande avdelningschef eller, i vissa faU, underställas landshövding-

Prop. 1971:14                                                         32

ens bedömande (29 § 3 mom.). Sektionschef eller annan tjänsteman får ensam meddela beslut dels i ärenden av expeditionen natur, dels i sådana i arbetsordningen angivna ärenden som är av sådan art att del inte bör krävas att mer än en person deltar i handläggningen (29 § 4 mom.). Enligt 35 § är föredraganden skyldig att uttala sin mening och att, om den skiljer sig från den beslutande tjänstemannens, låta anteckna den lill protokollet.

Landskontorets chef, landskamreraren, är ordförande i prövningsnämnden. I Stockholms län förordnar länsstyrelsen förste länsassessor vid prövningsnämndsavdelningen att vara ordförande på avdelning inom prövningsnämnden. Prövningsnämnden består av ytterligare minst fyra och högst åtta ledamöter eller, om nämnden skall sammanträda på avdelningar, fyra ledamöter på varje avdelning (12 § 1 mom.). För att prövningsnämnd skall vara beslutför skall, utöver ordföranden, minst tre andra ledamöter eller suppleanter vara närvarande (87 §). Ordföranden i prövningsnämnden är också ordförande i faslighetsprövningsnämn-den. Denna består av prövningsnämndens ledamöter samt nio ytterligare ledamöter som utses av länsstyrelsen (134 §). Prövningsnämnd som arbetar på avdelningar får sammanträda i plenum, bl. a. när fråga är om beslut av principiell innebörd (11 § 1 mom.).

Enligt kungörelsen (1968: 584) om prövningsnämnds sammansättning i mål eller ärenden rörande mervärdeskatt består prövningsnämnden vid handläggning av sådana mål och ärenden av ordföranden och två andra ledamöter, om inte handläggningen har sådant sammanhang med annan skattefråga atl den bör ankomma på nämnden i dess helhet eller på avdelning av nämnden.

Prövningsnämndens ordförande har befogenhet att ensam fatta beslut som inle innefattar avgörande av målet saml beslut över besvär som endast avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motparten, s. k. enmansmål (87 §).

Beträffande allmän underrätt ges i lagen (1969:244) om ändring i rättegångsbalken nya bestämmelser om bl. a. domförhet. De nya bestämmelserna har i viss utsträckning trätt i kraft den 1 januari 1970 och träder i övrigt i kraft den 1 januari 1971. I det följande redovisas den ordning som kommer alt gälla fr.o.m. den 1 januari 1971. Allmän underrätt (tingsrätt) är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inle sitta i rälten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Tingsrätt är domför med en lagfaren domare vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form samt vid huvudförhandling och syn i mål om brott för vilket inle är stadgat svårare straff än böter (1 kap. 3 § rättegångsbalken). I nämnd skall enligt 1 kap. 4 § sitta fem nämndemän. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvud-

Prop. 1971:14                                                         33

förhandling påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden. Huvudförhandling får enligt 42 kap. 20 § hållas i förenklad form dels om parterna samtycker, dels om saken finnes uppenbar.

Enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken i deras lydelse enligt lagen (1969: 256) om ändring i giftermålsbalken resp. lagen (1969: 257) om ändring i föräldrabalken skall underrätt i bl. a. äktenskapsmål samt mål om underhåll enligt giftermålsbalken, äktenskaplig börd, faderskap lill barn utom äktenskap, vårdnad, umgängesrätt och underhåll enligt föräldrabalken bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Tidigare utredningsförslag och remissyttranden

Länsförvaltningsutredningen

Länsförvaltningsutredningen föratser att den nämnd för handläggning av rältsärenden i länsstyrelsen som utredningen föreslår kommer alt behöva sammanträda ofta och anser därför att antalet vid varje tillfälle dellagande nämndemän bör vara relativt begränsat. Utredningen framhåller att del främst gäller atl tillföra länsstyrelsen ett element av allmänt medborgerligt omdöme. Önskemålet all olika delar av länet blir företrädda inom nämnden kan tillgodoses när man bestämmer det totala antalet nämndemän. Utredningen föreslår alt normalt minst fyra nämndemän skall delta. I körkortsmål finner utredningen dock, med hänsyn till dessa måls merendels enkla beskaffenhet och stora antal, alt det är tillräckligt och lämpligt om två nämndemän tjänstgör.

Remissyttrandena över länsförvaltningsutredningens förslag

Enligt Göta hovrätts mening kan del inle vara en praktisk ordning all, som utredningen föreslår, kräva olika antal nämndemän i olika typer av mål. Del framhålls också att en nämnd bestående av endast två nämndemän får anses vara väl liten. Vidare anser hovrätten alt antalet nämndemän i ett och samma mål bör maximeras och inte bero av länsstyrelsens beslut om tjänstgöringens fördelning. Hovrätten finner därför övervägande skäl tala för alt tre nämndemän — varken mer eller mindre — tjänstgör vid alla tillfällen då nämnd medverkar.

Lagberedningen förordar också en maximering av antalet dellagande nämndemän. Detsamma gäller länsstyrelsen i Malmöhus län, som förutsätter alt Kungl. Majit bestämmer antalet nämndemän och som för egen del anser att antalet bör vara tre i alla slag av ärenden och att länsstyrelsen skall vara beslutför om minst två nämndemän deltar.

Statskontoret finner atl de synpunkter som talar för en medborgerlig representation i vissa rättsärenden bör bli tillräckligt tillgodosedda om det i samtliga mål deltar två nämndemän. En sådan ordning skulle också innebära praktiska fördelar, framhålls det. Samma synpunkter

3    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 117

Prop. 1971:14                                                         34

anlägger riksrevisionsverket. Två nämndemän förordas också av länsstyrelsema i Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har inte något att erinra mot utredningens förslag men anser att det i brådskande fall, exempelvis då det gäller en av polismyndighet omhändertagen alkoholmissbrakare, bör vara tillräckligt att två nämndemän deltar.

Hur starkt lekmannainflytandet bör vara kan vara föremål för delade meningar, framhåller förvaltningsdomstolskommittén, men eftersom de rättsliga synpunkterna bör väga tungt anser kommittén övervägande skäl tala för att ordförandens mening bör bli gällande, om han inle får en kompakt lekmannamajoritet emot sig. Enligt kommitténs uppfattning finns det därför anledning att överväga om inte lekmannaelementet i allmänhet bör bestå av tre personer (två i körkortsmål). Normalt skulle härigenom ordföranden vid förekomst av två meningar bli överröstad endast om samtiiga lekmän är ense.

Landskontorsutredningen

Som krav för domförhet i länsskatterätten föreslår landskontorsutredningen alt minst sex nämndemän skall vara närvarande. Högsta antalet närvarande nämndemän anser utredningen kunna fastställas till åtta.

Utredningen föreslår att området för enmansavgöranden blir större än motsvarande utrymme för prövningsnämnden. Enligt 87 § taxeringsförordningen får ordföranden i prövningsnämnden ensam fatta beslut som inte innefattar avgörande i sak samt beslut över besvär som avser endast rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som bilrätts av motparten. Enligt utredningens mening bör området för enmansavgörandena omfatta inte bara besvärsmål i vilket partema är ense utan också ärende i vilket länsskatterätten är första instans och framställningen biträtts av motparten. I vissa grapper av ärenden, vilkas handläggning föreslås överförd från länsstyrelsen till länsskatterätten, bör enmansavgöranden kunna förekomma även om parterna inle är ense. Vikten av alt skyndsamt avgöra vitesmål och handräckningsärenden motiverar enligt utredningen att man inte bör behöva avvakta ett sammanträde med nämnd.

Åtskilliga uppbördsmål kräver också enligt utredningens mening ett skyndsamt avgörande. Andra sådana mål är av så utpräglat teknisk natur, att handläggning i nämnden inte anses behövlig. Av dessa skäl finner utredningen atl det vanligen är lämpligt att som enmansmål handlägga de uppbördsmål som rör preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skall, verkställande av skatteavdrag, anstånd med inbetalning av skatt samt befrielse från ränta på kvarstående skatt. Däremot föreslås nämnd alltid delta

Prop. 1971:14                                                         35

vid avgörande av mål som gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

Även mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmålen är regelmässigt av juridisk-leknisk natur. Utredningen föreslår därför att dessa i princip skall kunna avgöras utan nämnd.

Remissyttrandena över landskontorsutredningens förslag

Enligt kammarrättens mening bör övervägas om inte antalet nämndemän i länsskatterälten bör beslämmas till fyra. Det erinras om att detta antal föreslås för den nämnd som enligt länsförvaltningsutredningens förslag skall inrättas vid länsstyrelsemas rättsavdelningar. Målen torde, framhåller kammarrätten, inle bli bättre avgjorda med flera nämndemän. Snarare kan antas, att den enskilde nämndemannen känner ansvaret starkare och att det blir mera ingående diskussioner i målen, om antalet nämndemän begränsas på detta sätt. Behovet av lokalkännedom torde kunna tillgodoses genom lämplig indelning av nämndemännen till tjänstgöring och genom uppdelning av målen på olika delar av domkretsen. Även JK anser alt fyra nämndemän bör vara tillräckligt för domförhet. •

Förvaltningsdomstolskommittén föreslår beträffande domförheten, atl minsta antalet icke lagfarna ledamöter, som måste delta i besluten, sätts lägre än utredningen tänkt sig. Därigenom blir det lättare att ställa höga krav på ledamöternas erfarenhet och kunnighet. Såvitt kommittén känner till har man inga negativa erfarenheter på de håll, där prövningsnämnden arbetar på avdelningar med fyra ledamöter föratom ordföranden. Kommittén föreslår, att länsskatterätt i de fall, då jurisldomaren inle dömer ensam, regelmässigt skall sammanträda med ordföranden jämte tre andra ledamöter. Högsta antalet föreslås bli fem. Det framhålls, att minskningen medför att man något beskär möjlighetema att tillgodose den f. n. i 13 § 1 mom. taxeringsförordningen inskrivna principen att i görlig mån besätta länsprövningsinstansen med personer som tillhör olika inom distriktet förekommande grapper av skattskyldiga och som representerar kännedom om distriktets olika delar. Eftersom de nämnda synpunktema kommit att spela liten praktisk roll i dagens samhälle, bör de enligt kommitténs mening inte hindra en i övrigt befogad reduktion av ledamotsantalet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar däremot utredningens mening att för domförhet bör krävas att minst sex nämndemän är närvarande. Dock bör i undantagsfall, t. ex. då en nämndeman hastigt fått förhinder och man inte hinner kalla in annan i hans ställe, kunna medges att endast fyra eller fem nämndemän deltar i beslut under förutsättning att skatterättens samtliga ledamöter är ense om beslutet.

Utredningens förslag, att enmansavgörande skall kunna förekomma i större omfattning än nu, tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Örebro och

Prop. 1971:14 36

Jämtlands län, förvaltningsdomstolskommittén och lantbrukets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser dock att nämnd bör delta, om en uppskattnings- eller bedömningsfråga föreligger, t. ex. i frågor om preliminärt taxeringsvärde eller dödsbobefrielse. Rältssäkerhelskravet anses här väga tyngre än önskemålet om snabbhet och enkelhet. Detsamma sägs gälla mål om utdömande av vite.

Förvaltningsdomstolskommittén väcker frågan om man inle skulle kunna gå ett steg längre än utredningen föreslår och låta ordföranden ensam avgöra mål av påtagligt enkel beskaffenhet även om partema inte är ense. Kommittén avser mål där saken »finnes uppenbar».

Lantbrukets skattedelegation finner den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan enmansmål och nämndmål lämplig. Delegationen understryker dock alt det förhållandet att partema är överens inle alltid bör föranleda att målet behandlas som enmansmål, eftersom den fiskala parten trots de förbättringar som föreslås genomförda regelmässigt befinner sig i starkare position och man därför har anledning förmoda att ett medgivande från den skattskyldiges sida beträffande viss beskattningsåtgärd kan föreligga utan att denne förmått rikligt bedöma innebörden av taxeringsintendentens yrkande.

Förslaget till lag om skatterätt

Enligt förslaget till lag om skatterätt skall i skatterätts nämnd sitta minst sex och högst åtta nämndemän. Vidare skall skatterätt vara domför utan nämnd vid beslut, som ej omfattar slutligt avgörande av mål, och vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämmer överens med partemas samstämmiga mening. Utan nämnd skall skatterätt dessutom få avgöra mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxeringsrevision, folkbokföringsmål samt uppbördsmål, som inle gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, även om beslutet inte stämmer överens med parternas samstämmiga mening. Beträffande mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxeringsrevision framhålls emellertid att det endasl är behovet av snabba avgöranden som kan motivera deras hänförande till enmansmålen. Valet av handläggningsform bör beträffande dessa liksom vissa andra mål, bl. a. mantalsskrivningsmål, träffas med urskillning.

Remissyttrandena över förslaget till lag om skatterätt

I fråga om antalet närvarande nämndemän åberopar kammarrätten och förvaltningsdomstolskommittén sina yttranden över landskonlorsutredningens förslag.  CFU och länsstyrelsen i Västerbottens län anser

Prop. 1971:14                                                         37

liksom kammarrätten alt ett minimiantal av fyra nämndemän bör övervägas.

Den föreslagna gränsdragningen mellan enmansmål och nämndmål biträds i princip av sex länsstyrelser och lantbrukets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att utvidgningen av området för enmansmålen innebär, att parternas dispositionsrätt, om de har en samstämmande mening, inle endast som nu kan gälla besvärsmål utan även t. ex. en ansökan om avdrag för nedsatt skatteförmåga i annan form än genom besvär. Skatterättens lekmän kan på detta sätt förlora insynen i ett för dem särskilt lämpat område. Erfarenheten har f. ö. visat alt partemas samstämmighet just vad angår frågan om extra avdrag ofta är skenbar, eftersom stor möjlighet föreligger för skatlskyldig att missförslå innebörden av taxeringsintendents yrkande. Framställningar om extra avdrag bör därför enligt länsstyrelsen avgöras med nämnd, om inte full skattebefrielse eller av skallskyldig med visst belopp yrkat extra avdrag i sin helhet tillstyrkts av motparten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är tveksam om ärenden om åsättande av s. k. preliminärt taxeringsvärde skall behandlas som enmansmål. Enligt länsstyrelsens mening bör möjligheterna till enmansavgörande av fastighetstaxeringsmål över huvud laget begränsas till rättelser av uppenbara fel och förbiseenden.

Sveriges industriförbund anser atl vitesmål och handräckningsmål, som i regel rör betydelsefulla ingrepp i den enskildes ekonomi och integritet, i princip skall handläggas med nämnd och inte som enmansmål.

Lokala skattemyndigheten i Södertälje fögderi ställer frågan om inle besvär rörande anstånd enligt uppbördsförordningen med inbetalning av skalt regelmässigt borde behandlas som nämndmål, eftersom det här ofta är fråga om mycket grannlaga bedömningar av klagandens betalningsförmåga o. d. Dessa mål kan på många sätt jämföras med sådana taxeringsbesvär som avser avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Departementspromemorian

De lekmän som enligt förslaget i promemorian skall delta i handläggningen i skatierätt och länsrätt skall enligt förslaget kallas nämndemän. En särskild bestämmelse om alt skatterätt och länsrätt beslår av ordförande och nämnd föreslås.

Skilda synpunkter kan enligt promemorian anföras på frågan hur stort antal närvarande lekmän som bör krävas för domförhet. Det är inle möjligt att låta ett så stort antal lekmän delta i avgörandena att en allsidig orts- eller personkännedom alllid är företrädd i varje mål. Det antal som skall krävas för domförhet bör, anförs det i promemorian, bestämmas med hänsyn IQI vad som är mest ändamålsenligt från

Prop. 1971:14                                                         38

arbetssynpunkt för domstolen och så atl det blir möjligt att rekrytera väl lämpade personer för uppgiftema. Efter en hänvisning till alt det i promemorian föreslås att lekmännen skall ha individuell och i förhållande till ordföranden lika rösträtt anförs att en sådan ordning talar för att antalet lekmän i domstolen bör vara relativt lågt. Synpunkter av detta slag utgör enligt promemorian inte anledning att föreskriva annat beträffande antalet lekmän som skall vara närvarande i skatterätt för att denna skall vara domför än som f. n. gäller för prövningsnämnd. I skatierätt bör dock, liksom f.n. i prövningsnämnd, normalt kunna sitta fyra och i vissa fall fler lekmän. Ett starkt skäl för alt fyra lekmän normalt deltar är alt därigenom undviks alt, när skilda meningar uppstår, lika röstetal kommer att föreligga för två meningar. I promemorian föreslås att det föreskrivs att i skatterätt skall sitta minst tre och högst sex lekmän. När det gäller länsrätten bör särskilt beaktas att målens natur ofta påkallar sammanträden med kort varsel och på skilda platser. Organisationen är ny och svårigheter kan möta att, i vart fall till en början, rekrytera ett tillräckligt antal väl kvalificerade lekmän. Trots alt starka skäl i och för sig talar för att samma bestämmelser i detta hänseende bör gälla för skatterätt och länsrätt, bör enligt promemorian med hänsyn till nyss anförda synpunkter för länsrättens del föreskrivas att i denna skall sitta minst två och högst fyra lekmän.

Med hänsyn till behovet av snabba avgöranden eller lill den enkla beskaffenheten av avgörandena i vissa fall bör vissa typer av mål kunna avgöras utan medverkan av lekmän. I enlighet härmed föreslås i promemorian att som enmansmål skall kunna avgöras, av länsskatlerätt mål om utdömande av vite, om handräckning vid taxeringsrevision, om handlings undantagande från taxeringsrevision och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift, uppbördsmål, som inte gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, och folkbokföringsmål samt vid länsrätt mål om återkallelse av körkort, när enligt 34 § vägtrafikförordningen varning inte får meddelas i stäUel för beslut om återkallelse. Möjligheten atl handlägga mål ulan lekmannamedverkan bör självfallet utnyttjas med urskillning. Skulle prövning av ett mål i fullsutten rält inte nämnvärt försena målets avgörande bör målet enligt vad som anförs i promemorian inte handläggas utan lekmannamedverkan, om inte utgången framstår som klar. Omvänt bör, även om ett snabbt avgörande i och för sig är önskvärt, lekmannamedverkan avvaktas om målet är svårbedömt. Enligt vad som anförs i promemorian är det knappast möjligt att i lagtexten precisera vissa kriterier för användning av den ena eller den andra handläggningsformen. I lagen bör emellertid sägas att särskilda skäl skall föreligga för att mål som tillhör nyss nämnda målgrapper skall få avgöras utan nämnd.

I förslaget till lag om skatierätt förordas att skatterätten skall vara domför utan lekmännen vid beslut som inte omfattar slutligt avgörande

Prop. 1971:14                                                         39

och vid beslut som avser endast rättelse av fehäkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämmer överens med partemas samstämmiga mening. I promemorian föreslås att förslaget, vilket iimebär en viss utvidgning i förhållande till vad som enligt 87 § laxeringsförordningen gäller för prövningsnämnd och vilket i stort sett stämmer överens med landskontorsulredningens förslag, genomförs. Några remissinstanser har framhållit alt det i särskilda fall kan vara svårt att avgöra om samstämmighet mellan partema verkligen föreligger. Det är givet att en sådan svårighet ibland kan föreligga. I promemorian rekommenderas därför en viss försiktighet när det gäller att utnyttja möjligheten att i dessa fall avstå från lekmannamedverkan. Mål där endast en part finns och i vilka förhållandena är sådana att den sökande eller klagande skall ha fullt bifall till sin talan bör i likhet med partsmål där partema är ense kunna avgöras utan lekmannamedverkan.

Remissyttrandena

Förslaget att skatterätt utöver ordföranden skall bestå av lägst tre och högst sex lekmän tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och Norrbottens län, RLF, SR, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Att det är angeläget att undvika att samma röstetal kommer att föreligga för två meningar betonas i yttrandena från Svea hovrätt samt länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län. Hovrätten anser att det bör övervägas att fastställa lekmännens antal till ett bestämt jämnt tal, förslagsvis fyra, i stället för inom vissa ramar. För domförhet bör enligt länsstyrelserna krävas att minst fyra lekmän deltar i handläggningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopar till stöd för denna ståndpunkt också alt det för atl tillräcklig lokalkännedom skall bU representerad bör krävas att ett relativt stort antal lekmän deltar. Erfarenhetema från prövningsnämndernas verksamhet visar, anför länsstyrelsen i Västmanlands län, att lekmännens orts- och personkännedom är värdefull.

I vart fall för landsbygdens del har enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län lekmännens person- och ortskännedom fortfarande betydelse för taxeringsprocessen. Skatierätt bör därför normalt bestå av ordförande och sex eller, om den sammanträder på avdelningar, fyra lekmän. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att skatterätt normalt bör bestå av sex lekmän och anför att prövningsnämnden i länet med hänsyn lill behovet av ortskännedom funnit det ändamålsenligt att sammanträda med åtta lekmän.

Motsatt uppfattning har statskontoret, som anför att det lägre antalet ledamöter i de prövningsnämnder som sammanträder på avdelningar

Prop. 1971:14                                                         40

inte lär ha föranlett några olägenheter. Antalet lekmän i skatterätt bör därför beslämmas tiU fyra men rätten bör vara domför med tre.

Av de remissinstanser som yttrar sig över förslagel att länsrätt utöver ordföranden skall bestå av två till fyra lekmän tillstyrker ungefär hälften, nämligen Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret samt nio länsstyrelser, förslaget i vart fall i fråga om lägsta antalet lekmän. Andra hälften anser alt det för domförhet bör krävas alt minst tre lekmän deltar i handläggningen eller att samma regler om antalet nämndemän bör gälla för länsrätt som för skatterätt.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget åberopar i första hand vad som anförs i promemorian, nämligen att målens natur ofta påkallar sammanträden med kort varsel samt att det till en början kan vara svårt att rekrytera elt tillräckligt antal väl kvalificerade lekmän. Synpunkter av detta slag talar enligt länsstyreben i Kristianstads län för att antalet lekmän i länsrätt bestäms till lägst två och högst tre. Statskontoret anser att praktiska skäl, bl. a. angelägenheten av att det totala antalet lekmaimaledamöter i ett län inte blir för stort, talar för att länsrätt jämte ordföranden skall bestå av två lekmän.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför atl det kan förefalla betänkligt att inle kräva att mer än två lekmän deltar i handläggningen i länsrätt, övervakningsnamndema är emellertid beslutföra med ordförande och två andra ledamöter och det lär inle ha föranlett några olägenheter. Också i fråga om länsrättema bör det enligt Svea hovrätt övervägas om inte antalet lekmän bör fastställas till elt bestämt jämnt tal, förslagsvis två.

Den grupp remissinstanser som avstyrker förslaget i promemorian beslår av kammarrätten, JK, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands län. Föreningen auktoriserade revisorer, RLF, SR, Svenska landstingsförbundet och Sveriges lantbruksförbund. Av dessa remissinstanser anser kammarrätten, läns-relsen i Jämtlands län, Föreningen auktoriserade revisorer, SR och landstingsförbundet närmast att samma antal lekmän bör föreskrivas för länsrätt som för skatterätt. JK föreslår att antalet lekmän bestäms till lägst fyra och högst sex men alt länsrätten i brådskande fall skall vara domför med tre lekmän. De återstående sex remissinstanserna hävdar att för domförhet bör krävas tre lekmän.

Kammarrätten anför att det i och för sig inle finns anledning att bestämma antalet lekmän i skatterätt och länsrätt olika samt att många av de mål som skall handläggas vid länsrätt synes vara av sådan beskaffenhet att medverkan av lekmän kan vara av vida större betydelse än i skattemål. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Örebro län och Föreningen auktoriserade revisorer.

Det i promemorian föreslagna lägsta antalet lekmän förefaller enligt socialstyrelsen för begränsat, särskilt när det gäller mål om administra-

Prop. 1971:14                                                         41

liva frihelsberövanden. Även om skattemålen kan vara tekniskt besvärliga, ter det sig anmärkningsvärt att de mål som skall handläggas vid länsrätt och som ofta är både svårbedömda och av ingripande betydelse för enskilda personer skall kunna avgöras av ett lägre antal ledamöter. De problem som uppkommer till följd av svårigheten att rekrytera tillräckligt många väl kvalificerade lekmän och till följd av att målen ofta måste avgöras med kort varsel kan man komma till rätta med genom att ordföranden ges befogenhet alt i brådskande fall besluta på länsrättens vägnar. Styrelsen erinrar om att ordförande i övervakningsnämnd enligt 37 kap. 1 § brottsbalken har rätt att bl. a. i brådskande fall ensam besluta på nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Elt sådant förfarande är enligt styrelsen uppenbarligen att föredra framför ett slutligt avgörande av en länsrätt som på grand av brådskan består av ett reducerat antal ledamöter.

En uppdelning av målen i olika grupper som skall handläggas med olika antal lekmän bör enligt JK och länsstyrelsen i Blekinge län undvikas. Trafikmålskommittén framhåller alt antalet lekmän bör vara det samma i körkortsmålen som i länsrättens övriga mål. Motsatt uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Jönköpings län som föratsätter alt två lekmän skall delta i körkortsmålen och fyra i de övriga mål som handläggs vid länsrätt. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Jämtlands län föratsätter att närmare föreskrifter om det antal lekmän som bör delta i handläggningen av olika målgrapper meddelas av Kungl. Maj:t.

När det är fråga om avgöranden av principiell innebörd, bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län skatterätt, och kanske också länsrätt, som arbetar på avdelningar få hänskjuta målet till avgörande i plenum. En sådan möjlighet främjar en enhetlig rättstillämpning.

Förslaget att skatterätt och länsrätt oavsett målets karaktär skall vara domför utan lekmän bl. a. vid beslut som inte innefattar slutligt avgörande och vid beslut vars innehåll stämmer överens med partemas samstämmiga mening tillstyrks uttryckligen av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, JK och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att det är av stor betydelse att utrymmet för avgörande utan lekmän blir så stort att handläggningen inle fördröjs onödigtvis. Förslaget tillgodoser detta krav främst genom att interimistiska beslut skall kunna fattas av ordföranden ensam.

Trafikmålskommittén och länsstyrelsen i Malmöhus län anför atl interimistiska beslut om återkallelse av körkort ofta är av stor betydelse eftersom lång tid vanligen förflyter innan definitivt beslut kan meddelas. Ordföranden bör därför avgöra bara de uppenbara fallen ensam. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län bör interimistiskt beslut om åter-

Prop. 1971:14                                                         42

kallelse av körkort få fattas av ordföranden ensam bara om omständigheterna är sådana att körkortet obligatoriskt skall återkallas.

Såvitt gäller mål om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga anför länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Norrbottens län invändningar mot förslaget att skatterätt skall vara domför utan lekmän vid beslut som stämmer överens med partemas samstämmiga mening. Den skattskyldige har ofta den uppfattningen att högre extra avdrag än vad taxeringsintendenten medgett inte kan beviljas och godtar därför dennes förslag. Det kan därför vara svårt att avgöra om verklig samstämmighet föreligger. Lekmännen har ofta en personkännedom som kan vara av betydelse för bedömningen och erfarenheten visar att dessa mål ofta får en för den skattskyldige fördelaktigare titgång än vad taxeringsinlendenlen tillstyrkt. Länsstyreben i Södermanlands län anser därför att sådana mål inte bör få avgöras av ensamdomare. Enligt länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län bör det få ske bara om taxeringsmtendenten tillstyrkt full skattebefrielse eller extra avdrag med det belopp som den skattskyldige yrkat.

I mål om s. k. preliminärt taxeringsvärde uppkommer enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund knappast något verkligt motsatsförhållande. Det preliminära taxeringsvärdet skall nämligen ofta ligga till grand för bedömningen vid belåning av fastigheten. Sådana mål bör därför inte få avgöras utan att lekmän deltar.

Beträffande förslaget att tiU enmansmålen skall hänföras mål där det bara finns en part och dennes yrkande skall bifallas helt anför kammarrätten att det är belänkUgt att resultatet av en bedömning i sak skall vara avgörande för handläggningssättet. Det bör också beaktas att ett »felaktigt» bifall inte kan komma under prövning i högre instans, om det inte finns någon motpart. Sådana mål bör därför få avgöras av ensamdomare bara om elt snabbt avgörande behövs eller målet är av enkel beskaffenhet. Länsstyreben i Värmlands län anser alt den omständigheten att det bara fiims en part och att en prövning i sak ger vid handen att partens talan skaU bifallas inte i och för sig bör medföra att målet får avgöras av ensamdomare.

I mål där den skattskyldige inte låter sig avhöra med anledning av taxeringsintendentens besvär eller yttrande kan man enligt länsstyreben i Blekinge län ofta ha berättigad anledning anta att han är införstådd med att taxeringsintendentens ståndpunkt är riktig. Utgången i sådana mål är ofta given med hänsyn till lagstiftningen, rättspraxis eller någon ny faktisk omständighet. Saken kan alltså betraktas som uppenbar. Mål av detta slag är vanliga. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas om inte sådana mål bör få avgöras av ensamdomare. Liknande synpunkter anförs av länsstyreben i Värmlands län.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att det bör övervägas att, när saken kan anses uppenbar, låta ensamdomare avgöra målet även om partema inte är ense.

Prop. 1971:14                                                         43

Beträffande de målgrapper som enligt förslaget skall få avgöras av ensamdomare om särskilda skäl föreligger anför JK alt det här är fråga om mål som ofta gäller rättsfrågor av betydelse för den enskilde. Det kan med visst fog göras gällande att de föreslagna vidsträckta möjlighetema till enmansavgöranden strider mot syftet med inrättande av länsrätter och skatterätter, nämligen att bereda ökad rättssäkerhet för den enskilde. Av de skäl som åberopas för enmansavgöranden bör vissa måls enkla beskaffenhet väga tyngst. Kravet på snabbhet i avgörandet bör däremot regelmässigt underordnas rättssäkerhetsintresset. JK anser att den av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna begränsningen »där saken finnes uppenbar» är att föredra framför det mera vidsträckta uttryckssättet »om särskilda skäl föreligger». Som »särskilda skäl» bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anses bara att målet är så brådskande att inkallandet av lekmännen skulle fördröja av-görandel på ett olämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att uttrycket »om särskilda skäl föreligger» är för vagt och alt förslaget därför ger för stort utrymme åt skiftande bedömningar. Uttrycket anger enligt kammarrätten inle tillräckligt klart alt det är kravet på ett snabbt avgörande eller målets enkla beskaffenhet som medför att det får avgöras av ensamdomare. Svea hovrätt anför att det beträffande de mål som enligt förslaget skall få avgöras av ensamdomare, »om särskilda skäl föreligger», snarare är regel än undantag att brådska föreligger eller att målet är av enkel beskaffenhet. Uttrycket är därför missvisande. Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, CFU, trafikmålskommittén samt länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads och Norrbottens län.

I mål om utdömande av vite och om handräckning vid laxerings-revision är enligt statskontoret kravet på snabb handläggning särskilt framträdande. Sådana mål bör därför i enlighet med förslaget i promemorian få avgöras av ensamdomare, om de hänförs lill skatterätts kompetensområde. Samma uppfattning redovisar CFU i fråga om vitesmålen och länsstyrelsen i Värmlands län i fråga om målen om handräckning vid taxeringsrevision.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län samt Sveriges industriförbund anser däremot alt vilesmålen i princip inle bör behandlas som endomarmål. Med hänsyn till vikten av ett snabbt förfarande bör dock viten som inte överstiger exempelvis 1 000 kr. enligt industriförbundet få dömas ut av ensamdomare. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår atl vitesmålen, liksom målen om handräckning vid taxeringsrevision, skall få handläggas i denna ordning bara när kravet på snabbt avgörande gör det nödvändigt.

Med hänsyn lill alt omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen får bestå högst fyra veckor och att interimistiskt beslut skall få meddelas av ensamdomare bör enligt länsstyrelsen i Stockholms län

Prop. 1971:14                                                         44

slutligt beslut i sådana mål få meddelas i samma ordning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län redovisar samma uppfattning och anser liksom länsstyreberna i Jönköpings och Älvsborgs län att detsamma bör gälla beslut om förverkande av villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrakare.

Lekmän bör enligt yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län alltid delta i handläggningen av mål om återkallelse av körkort och trafik-kort. Också när återkallelse är obligatorisk kan frågan om bestämmande av den tid som måste ha förflutit innan nytt körkort får utfärdas vara svårbedömd. JK anför att han närmast är benägen att förorda alt lekmän alltid skaU delta i handläggningen av mål om återkallelse av körkort och Irafikkort.

Om mål i vilka endast varning anses kunna komma i fråga hänförs till länsrätts kompetensområde, bör de enligt länsstyrelsen i Malmöhus län samt landssekreterama Widmark, Falk och Hökeberg normalt kunna avgöras av ensamdomare. Trafikmålskommittén anser att lekmän inte alltid behöver medverka i handläggningen av sådana mål.

Omröstning

Bestämmelser om omröstning i prövningsnänmd och i allmän domstol

I 88 § taxeringsförordningen föreskrivs alt den mening som flertalet biträder skall gälla, när skiljaktiga meningar föreligger i prövningsnämnd. Om rösterna utfaller lika, skall den mening som länder till den skatlskyldiges förmån eller, om denna grand inte kan tillämpas, den mening som ordföranden biträder gälla.

Bestämmelser om omröstning i allmän domstol ges i 16 kap. rältegångsbalken såvitt avser tvistemål och i 29 kap. såvitt avser brottmål. Lagen (1969: 244) om ändring i rättegångsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1971 i den mån den inte redan har trätt i kraft, innebär vissa ändringar i bestämmelserna om omröstning i allmän underrätt. Dessa ändringar är avhängiga av de nya domförhetsbestämmelser som förut redovisats. I det följande redogörs kortfattat för omröstningsbe-stämmelsema i deras lydelse fr. o. m. den 1 januari 1971.

Om skiljaktiga meningar yppas vid överläggning lill dom eller beslut, skall enligt 16 kap. 1 § och 29 kap. 1 § rättegångsbalken omröstning äga ram. När nämnd har säte i rätten, vilket är fallet bl. a. vid huvudförhandling i brottmål i underrätt men aldrig i överrätt, skall ordföranden först säga sin mening (16 kap. 1 §). I 16 kap. 2 § resp. 29 kap. 2 § ges detaljerade föreskrifter om i vilken utsträckning skilda omröstningar skall äga rum när flera frågor skall prövas i målet.

Vid omröstning i tvistemål gäller enligt 16 kap. 3 § den mening som omfattas av mer än hälften av rätlens ledamöter. Ordförandens me-

Prop. 1971:14                                                         45

ning gäller, om den omfattas av hälften av rösterna. I 16 kap. 4 § ges bestämmelser för det fall att flera än två meningar föreligger och ingen av dem skall gälla enligt 3 §. Om det är fråga om penningar eller annat som utgör viss myckenhet, skall rösterna för den större myckenheten läggas samman med rösterna för den närmast mindre och sammanläggningen fortsättas på samma sätt till dess någon mening skall gälla. I annat fall gäller den mening för vilken rösterna är flera än för någon annan eller, om flera meningar har fåll lika många röster, den mening som har biträtts av den främste av dem som har röstat för någon av dessa meningar.

Bestämmelsema i 29 kap. gäller beträffande omröstning i tvistemål i fråga om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller någons hållande i häkte (16 kap. 6 §).

Vid omröstning i brottmål i underrätt gäller nämndens mening, om minst fyra eller, när nämnden inte består av flera än fyra nämndemän, minst tre nämndemän är ense. Annars gäller ordförandens mening (29 kap. 3 §). Vid omröstning i brottmål i överrätt gäller den mening som omfattas av mer än hälften av ledamötema. Om någon mening har fått hälften av rösterna, gäller den om den är den lindrigaste. Vid särskild omröstning, huravida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstiUsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, liksom i annat fall när ingen mening kan anses som lindrigare, gäller ordförandens mening om den omfattas av hälften av rösterna. I 29 kap. 4 § ges bestämmelser för det fall att flera än två meningar föreligger och ingen av dem skall gälla enligt de nu redovisade reglerna. 1 sådant fall skaU de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga och sammanläggningen fortsätta på samma sätt till dess någon mening skaU gälla. Om ingen mening kan anses som ogynnsammare, gäller den mening för vilken rösterna är flera än för någon annan eller, om flera meningar har fått lika många röster, den mening som biträtts av den främste av dem som har röstat för någon av dessa meningar.

Bestämmelsema i 16 kap. gäller beträffande omröstning i brottmål i fråga om bl. a. skadeståndsanspråk och rättegångskostnad (29 kap. 6§).

Tidigare utredningsförslag och remissyttranden

Besvärssakkunniga (SOU 1964:27)

I besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet föreslogs att den mening som ordföranden biträder skall gälla, om det vid omröstning endast finns två meningar och de har fått samma antal rös-

Prop. 1971:14                                                         46

ter. När fråga är om ansvar eller påföljd, om utdömande av vite, om frihetsberövande eller tvångsingripande i kroppsligt hänseende eller om beskattning, skall dock den lindrigaste meningen gälla.

Remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag

Socialstyrelsen erinrade om att det vid val av vårdformer i regel är synnerligen vanskligt att avgöra vilken vårdform som är lindrigast. Kammarrätten fann det principiellt riktigast att ordföranderegeln till-lämpas vid lika röstetal i mål om ingrepp i den enskildes personliga rörelsefrihet och tvångsingripanden i kroppsligt hänseende, eftersom det är fråga om socialbetingade skyddsåtgärder. Regeringsrättens ledamöter fäste uppmärksamheten på all det stundom kan vara tveksamt i skattemål vilken mening som är den lindrigaste. Med tanke härpå kunde formuleringen i 88 § taxeringsförordningen vara alt föredra, nämligen att vid lika röstetal den mening skall gälla, som länder till den skatlskyldiges förmån, eller, om denna regel inte kan tillämpas, den mening som biträds av ordföranden.

Utredningen om administrativa frihelsberövanden (SOU 1960:19)

Utredningen upptog i sitt förslag till lag om socialdomslol omröst-ningsregler för sådan domstol, vilken skulle bestå av tre ledamöter. Reglema innehöll bl. a. att, om det av röstfördelningen ej följde vilken mening som blev gällande, så skulle den meningen gälla som omfattades av ordföranden. Utredningen anförde att, då meningar kan göras till föremål for en inbördes gradering, det kan inträffa alt tre olika meningar yppas. Det kan t. ex. vara fråga om ingripanden av olika svårhetsgrad eller om belopp av olika storlek. Under föratsättning av likvärdiga röster får majoritet i verkligheten anses föreligga för den mening som är mellan de båda övriga. Hävdas tre meningar, av vilka ingen kommer att ta över de övriga, skall enligt förslaget den mening gälla som omfattas av ordföranden. Utredningen föreslog också den regeln, att vid avgörande av saken skall den grand som åberopas för talan prövas först. Åberopas flera grunder skall prövning ske av varje grand för sig. Vid bestämmande av åtgärd skall, om flera åtgärder kan komma i fråga och däribland är åtgärd som innefattar frihetsberövande, röstning först ske om denna.

Förvaltningsdomstobkommittén (SOU 1966: 70)

Kommittén tog i sitt förslag till lag om regeringsrätten upp en regel om omröstning av innehåll alt därom skulle i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i 16 och 29 kap. rättegångsbalken angående

Prop. 1971:14                                                         47

omröstning i överrätt. En motsvarande regel tog kommittén också in i förslaget till lag om rikets kammarrätter.

Länsförvaltningsutredningen

Utredningen föreslår att de lekmän som enligt utredningsförslaget skaU delta i förvaltningsrättskipningen vid länssstyrelsen skall ha individuell rösträtt. Som huvudregel skall gälla alt beslut fattas enligt majoritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. I bl. a. mål om administrativa frihelsberövanden, utvisningsärenden och körkortsmål, där olika meningar kan göra sig gällande på ett sådant sätt att beslut inte kan fattas endast med tillämpning av majoritetsprincipen, föreslås dock att bestämmelsema i 29 kap. rättegångsbalken rörande omröstning i överrätt i brottmål skall gälla i tillämpliga delar.

Remissyttrandena över länsförvaltningsutredningens förslag Göta hovrätt anför bl. a.

Enligt utredningen skall nämndemännen tillföra länsstyrelsen erfarenheter från det praktiska livet, bidraga till en riktig avvägning mellan del allmännas och den enskildes intressen samt stärka tilliten till riktigheten av träffade avgöranden. Med andra ord dessa nämndemän skall fylla samma funktion som nämndemännen vid de allmänna domslolama. Hovrätten kan därför inte finna, att det skulle föreligga tillräckliga skäl för atl ge nämndemännen i länsstyrelsen annan ställning än den nänmdemännen vid de allmänna domslolama har. Omröstningsregler, motsvarande dem som i nämndmål gäUer vid de allmänna underrätterna, bör därför införas i lagförslaget.

Liknande uttalanden görs av JK och kammarrätten.

I mål om administrativa frihelsberövanden bör, anser länsstyrelsen i Malmöhus län, ordföranden vid lika röstetal alltid ha utslagsröst. Man lär i dessa mål knappast entydigt kunna besvara frågan vilken mening som är den lindrigaste, framhålls det.

Länsstyreben i Hallands län finner det såväl beträffande administrativa frihelsberövanden som mål om körkort och trafikkort mindre välbetänkt att anknyta till rättegångsbalkens regler för straffprocessen. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Landskontorsu tredningen

Utredningen föreslår, efter mönster av vad som f. n. gäller för prövningsnämnd, att länsskatterättens ledamöter skall ha individuell rösträtt och att, vid lika röstetal för två meningar, den mening skaU vinna som leder till den skatlskyldiges förmån eller, om en sådan grand inte går att tillämpa, den som biträds av ordföranden.

Prop. 1971: 14                                                        48

Remissyttrandena över landskontorsutredningens förslag

Kammarrätten framhåller att förslaget innebär alt del för annan utgång i ett mål än den, vartill rättens ordförande kommit, inle fordras någon på särskilt sätt kvalificerad majoritet. Kammarrätten ifrågasätter emellertid om så inte bör vara fallet. Tillämpningen av skattelagstiftningen är väsentligen en rent judiciell angelägenhet. Det synes kammarrätten rimligt om juristen-yrkesmannens mening väger tyngre än den enskilde lekmannens. Det saknas inte exempel på atl nuvarande omrösiningsregler lett lill säregna resultat. JK anser inle heller att ledamöterna bör ha individuell rösträtt.

Förslaget till lag om skatterätt

Enligt förslagel till lag om skallerätt skall rättegångsbalkens bestämmelser i 16 kap. och 29 kap. angående omröstning i överräll gälla i till-lämpliga delar vid omröstning i skatterätt. Vid lika röstetal i taxeringsmål skaU den meningen gälla som är lindrigast för den skaltskyldige. Enligt motiven till förslaget är detta utformat med förvaltningsdomstols-kommitténs förslag lill lag om rikels kammarrätter som förebild. I skatterätt dömer visserligen skatterättsdomaren med nämnd, men ledamöterna i denna nämnd bör i likhet med lekmannaledamölerna i prövningsnämnd ha individuell rösträtt och inte sådan kollektivt organiserad rösträtt som ledamöterna i underrätts nämnd. Det är därför inte reglerna om rösträtt i underrätt utan bestämmelserna om omröstning i överräll som bör gälla för skatterätts del.

Departementspromemorian

I promemorian erinras om all landskonlorsutredningen och länsförvaltningsulredningen föreslår att lekmännen skall ha individuell rösträtt. Förslaget till lag om skatterätt bygger även i delta avseende på landskontorsutredningens förslag. Några remissinstanser har visserligen uttalat sig mot förslaget. Den allmänna meningen hos remissinstanserna är dock all lekmannaledamölerna bör rösta individuellt vilket f. n. sker i prövningsnämnd. Tillräckliga skäl all nu införa en annan ordning för skatterätts del föreligger inte, anförs det i promemorian. Om sålunda en ordning med individuell rösträtt för länsskatterätlens del genomförs är det enligt promemorian svårt att motivera att lekmännen i länsrätten inle skulle ha sådan rösträtt. Också för länsrätten bör alltså gälla indi viduell rösträtt.

Med den ordning som föreslås i promemorian måste stäUning tas till bl. a. frågan vilken mening som skall gälla om två meningar samlar lika

Prop. 1971:14 49

många röster. I prövningsnämnd gäller i ett sådant läge den mening som leder liU det förmånligaste resultatet för den skattskyldige eller, om en sådan grand inle går alt tillämpa, den mening som biträds av ordföranden. Varken i landskonlorsutredningens förslag eller i förslaget till lag om skatterätt görs enligt promemorian någon ändring i förhållande till vad som gäUer för prövningsnämnden. Länsförvaltningsulredningen föreslår motsvarande ordning för de mål som enligt utredningens förslag skall handläggas med lekmän. Utredningen förordar sålunda alt rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brottmål i överräll skall äga motsvarande tillämpning. Enligt vad som anförs i promemorian avser utredningen att i t. ex. mål om administrativa frihelsberövanden och körkortsmål den för parten lindrigaste meningen skall vinna medan i sådana faU då ingen mening kan anses vara mer förmånlig än den andra ordförandens mening skall gälla.

För uppfattningen alt ordförandens mening alltid bör vinna vid lika röstetal för flera meningar kan enligt promemorian åberopas goda skäl, bl. a. att en sådan regel är enkel alt tillämpa, övervägande skäl talar dock för alt i enlighet med ulredningsförslagen och i överensstämmelse med nuvarande ordning i prövningsnämnd företräde ges den mening som är förmånligast för den enskilda parten. Det föreslås att en sådan ordning genomförs genom alt bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt görs tillämpliga på skatterätt och länsrätt.

Utredningen om administrativa frihelsberövanden diskuterade specialregler om att — när flera grander åberopas för en talan - prövning av och eventuellt omröstning om varje grand skulle ske för sig och alt, om flera åtgärder kunde komma i fråga och frihetsberövande förekom bland dem, den åtgärden skulle behandlas först. Uttryckliga sådana specialregler torde emellertid inte behövas för länsrätt eller länsskallerätt, anförs det i promemorian. Bestämmelsema i 16 kap. 2 § och 29 kap. 2 § rättegångsbalken anses ge tillräcklig ledning.

Vad utredningen om administrativa frihelsberövanden anförde om sammanläggning av röster när del är fråga om ingripanden av olika svårhetsgrad eller om belopp av olika storlek kan enligt promemorian utiä-sas ur 16 och 29 kap. rättegångsbalken.

Svårigheter kan däremot, anförs del i promemorian, uppslå när det gäller alt välja meUan att tiUämpa omröstningsreglerna för tvistemål eller omröslningsreglema för brottmål. SläUningslagandet blir särskilt vanskligt i socialmål med hänsyn tiU vårdåtgärdemas blandade karaktär av kurativ hjälp och samhällsskyddsålgärder. I promemorian anförs all del inle synes möjligt atl anvisa någon genereU lösning och alt det lämpligen bör få ankomma på praxis att under beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter träffa valet meUan de två tänkbara altemativen.

4    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 117

Prop. 1971:14 50

Remissyttrandena

Förslaget att de lekmän som deltar i handläggningen vid skatterätt och länsrätt skall ha individuell rösträtt tillstyrks uttryckligen av 14 remissinstanser, nämligen Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, sju länsstyrelser, RLF, Svenska landstingsförbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund. JK och Svenska bankföreningen avstyrker förslaget. Den avsedda förstärkningen av förvallningsrältskipningen skulle enhgt bankföreningen främjas av en regel som innebär att ordföranden kan överröstas bara av en kvalificerad majoritet. Det kan knappast anföras några bärande skäl för alt lekmännen skaU tiUförsäkras större inflytande i skatterättema och länsrätterna än i de aUmänna underrätterna.

I och med alt riksdagen antagit prop. 1970: 103 får del, anför JK, anses fastslaget att skatterätterna och länsrättema skall vara domstolar och att det i fråga om lekmännen inte skall krävas några särskilda kvalifikationer. JK anför vidare.

I 4 § av lagförslaget stadgas också att skatterätt och länsrätt beslår av ordförande och nämnd. I domstol med denna sammansättning förekommer inle individuell rösträtt för nämndemännen. Av ålder utgör domslolsnämnd såsom korporation en del av domstolen. I promemorian föratsattes däremot att nämndemännen skall ha individuell rösträtt. Genom en sådan ordning tUlskapas elt organ som bör betecknas snarare som ett slags nämnd än som en domstol. Som förebild har tydligen prövningsnämndema tjänat. Dock föreligger den stora skillnaden alt dessa inle är domstolar och atl lekmännen i nämndema inle är nämndemän utan av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter. Skall lekmännen ha individueU rösträtt, kan de uppenbarligen inle sammanföras under beteckningen nämnd. I en del specialdomslolar (expropriationsdomstol, fastighetsdomstol, arbetsdomstolen) förekommer visserligen lekmän med individuell rösträtt men då med särskilda kvalifikationer och vid sidan av andra, särskilt kvalificerade personer under den gemensamma benämningen »ledamöter».

Man har därför enligt JK alt välja mellan att utforma skatterätterna och länsrättema som domstolar med nämndemän ulan individuell rösträtt eller att tiUskapa elt slags nämnder där lekmännen har sådan rösträtt. I fråga om länsskatterälteraa och länsrätterna anser JK det klart att de bör organiseras med de allmänna underrätlema som förebild. En sådan ordning stämmer bäst överens med statsmakternas beslut all de skall vara domstolar, alt lekmännen skaU utses av landstingen och alt inga krav på särskild sakkunskap skaU ställas. I fråga om den mellankommunala skatterätten är valet svårare eftersom lekmännen där skall utses av Kungl. Maj:t.

Liksom JK anser hovrätten över Skåne och Blekinge alt lekmännen, om de skall ha individuell rösträtt, inte bör sammanföras under beteckningen nämnd.

Prop. 1971:14                                                         51

Pyra remissinstanser, invandrarverket, länsstyrelsen i Värmlands län, RLF och Sveriges lantbruksförbund, ansluter sig helt lUl förslagel i promemorian om omröstning i länsrätt och skatierätt.

Övriga remissinstanser som yttrar sig i denna del är kritiska mot förslagel. Med något enstaka undanlag anser de atl det varken av den föreslagna lagtexten eUer av vad som i övrigl anförs i promemorian framgår i vilka fall rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i tvistemål resp. motsvarande bestämmelser för brottmål skall tillämpas. Frågan om vilka bestämmelser som skall tillämpas i det enskilda fallet bör inle överlämnas ål praxis all avgöra. Det behövs därför klargörande lagbestämmelser eller i vart fall motivutlalanden som ger tillräcklig ledning. Synpunkter av delta slag anförs av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, JK, socialstyrelsen, riksskattenämnden samt tolv länsstyrelser. Av dessa remissinstanser understryker kammarrätten, JK, riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län att reglerna för omröstning bör framgå direkt av lagtexten.

De mål som skall handläggas i länsrätt och skatterätt kan, anför JK, bara i undantagsfall jämställas med tvistemål eller brottmål. Enligt JK's mening är det dock inle nödvändigt eller praktiskt möjligt att i lag föreskriva speciella regler för de olika målgrapperna. Det gäller därför alt finna en generell lösning. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför alt det inte utan uttryckliga bestämmelser går att avgöra vUka mål som är att betrakta som tvistemål resp. brottmål.

Mål enligt skatleförfattningama är, anmärker riksskattenämnden, inte av brottmåls natur. Den bestämmelse som föreslås i promemorian innebär därför att bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken skall tillämpas vid omröstning i sådana mål och alt ordföranden alltså skall ha ulslagsrösl. En sådan ordning lär inle ha varit avsedd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att av vissa i 29 kap. 3 § rättegångsbalken uppräknade påföljder, bl. a. villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och överlämnande till särskild vård, ingen betraktas som lindrigare än de övriga. Valet mellan de nämnda påföljderna och valet mellan övervakning och tvångsintagning av alkoholmissbrukare eller mellan förebyggande åtgärd och omhändertagande för samhällsvård har stora likheter. Lika litet som när det gäller brottspåföljderna finns det anledning att anse alt en viss typ av ingripande enligt barnavårdslagen eUer nykterhetsvårdslagen är lindrigare än en annan åtgärd. Att den enskUde uppfattar varning som lindrigare än återkallelse av körkort bör inte vara avgörande för utgången vid lika röstetal för två meningar, anför hovrätten vidare. Den mening som kan beräknas vara den materiellt riktigaste bör gälla. Ordföranden bör därför ha utslags-röst. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är enligt hovrätten all någon mera djupgående skillnad inte bör göras mellan lekmannainfly-

Prop. 1971:14                                                         52

landet vid allmän underrätt och i förvaltningsdomstol. Vid allmän underrätt har nämnden visserligen koUektiv rösträtt men denna är utformad så alt nämndemännens röster har samma värde som om de haft individuell rösträtt och ordföranden utslagsröst.

Också åtskUliga andra remissinstanser anser att det i flera av de mål som avses ankomma på länsrätt, exempelvis mål om administrativa frihelsberövanden, är svårt att avgöra vad som skall anses vara lindrigast.

Alt avgöra vilken mening som är lindrigast när frågan gäller om ell administrativt frihetsberövande skaU ske vållar enligt socialstyrelsen inga svårigheter. Ett frihetsberövande måste alltid, även när det sker för den omhändertagnas eget bästa, anses som mest ingripande. När valet står mellan olika hjälpålgärder som varaing, föreskrifter eller övervakning är det däremot tveksamt vad som skall anses som lindrigast.

När det gäUer socialt betingade skyddsåtgärder kan man inle utgå från att den tekniskt sett minst ingripande åtgärden aUlid är förmånligast eller Undrigast för den enskilde, säger länsstyreben i Gotlands län. Det är därför inte lämpligt att låta utgången bli beroende av en be-dönming av vad som kan anses lindrigast. Liknande synpunkter anförs av kammarrätten och JK.

Med hänsyn tUl synpunkter av nu redovisat slag anser Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, JK samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge och Norrbottens län att ordföranden bör ha ulslagsrösl vid omröstning i länsrätt. Sociabtyrelsen anför att en sådan ordning är enkel att tUlämpa och acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt JK förordar uttryckligen att bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt i tvistemål görs tillämpliga. Till följd av hänvisningen i 6 § i fråga om omröstning om tvångsmedel m. m. innebär en sådan lösning, anför hovrätten vidare, att 29 kap. rättegångsbalken blir delvis tiUämpligt.

Regeln om ordförandens utslagsröst bör, anför Svea hovrätt och JK, gäUa också i skatterätt. I skallemålen bör dock enligt JK den ordning som föreskrivs i 88 § laxeringsförordningen tillämpas.

Riksskattenämnden anför alt den mening som är lindrigast för den skattskyldige bör gälla vid lika röstetal för flera meningar i skatierätt och alt bestämmelsema i 29 kap. rättegångsbalken därför bör tillämpas vid omröstning i skatterätt. I 88 § taxeringsförordningen regleras inte hur man skall förfara när flera än två meningar föreligger. Vad som för sådant fall föreskrivs i 29 kap. 4 § rättegångsbalken om sammanläggning av röster är tiUfredställande för skattemålens vidkommande. Riksskattenämnden anför vidare att bestämmelserna i 29 kap. lorde vara ändamålsenliga också när det gäller omröstning i länsrätt.

Också länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bestämmelserna för

Prop. 1971:14                                                         53

omröstning i brottmål i överräll bor kunna tillämpas både i länsrätt och i skatterätt. TUl ledning för bedömningen av när en mening skaU anses lindrigare än en annan bör jämförelser meUan vissa typfall redovisas i motiven.

Till dem som anser att samma regler i princip bör gälla för länsrätt och skatierätt hör slutligen länsstyreben i Uppsala län, som menar alt den ordning som föreskrivs i 88 § taxeringsförordningen bör tillämpas.

De skäl som anförts för att ordföranden skall ha utslagsröst vid omröstning i länsrätt är enligt hovrätten över Skåne och Blekinge inte tilllämpliga i fråga om omröstning i skatterätt. Hovrätten anser liksom länsstyrelsen i Södermanlands län och Sveriges industriförbund att bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken bör tillämpas vid omröstning i skatterätt. I princip samma uppfattning har länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. De förordar emellertid närmast att en bestämmelse motsvarande 88 § laxeringsförordningen ges för skatterättema.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrar om att det i 11 kap. 12 § vattenlagen (1918:523) och 18 § lagen (1917: 189) om expropriation föreskrivs att vattenrättsdomaren resp. ordföranden i expropriationsdomsto-len skall säga sin mening först vid omröstning i vattendomstol resp. expropriationsdomstol och föreslår att en motsvarande bestämmelse tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. Enligt yttrandet från hovrätten över Skåne och Blekinge behövs det emellertid inte några särskilda bestämmelser av sådant slag.

Departementschefen

Inledning

Statsmaktemas beslut våren 1970 om en partiell omorganisation av den statiiga länsförvaltningen omfattar, som förat nämnts, bl. a. en förstärkning av förvaltningsrättskipningen på länsplanet. Med förvallningsrättskipning avses i detta sammanhang främst handläggningen av de mål och ärenden i vilka talan f. n. fullföljs från länsstyrelsen eller prövningsnämnden till kammarrätten eUer regeringsrätten. De åtgärder som enligt prop. 1970: 103 med förslag lill riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen främst bör övervägas i delta sammanhang är att öka lekmannainfljtandet, alt förbättra handlägg-ningsformema samt att skapa en i organisatoriskt avseende mera markerad åtskillnad meUan förvaltningsrällskipning och annan verksamhet.

Den beslutade omorganisationen avses ske den 1 juli 1971. Den innebär bl. a. atl lill en huvudenhet vid länsstyrelsen förs i princip all förvaltningsrättskipning. Till denna huvaidenhet knyts en länsrätt som skall handlägga vissa av de målgrapper som f. n. handläggs på lands-

Prop. 1971:14                                                         54

kansliet och en länsskatlerätt som i princip skall handlägga de mål som f. n. ankommer på prövningsnämnden. Lekmän skall medverka i rättskipningen vid båda de nya domslolama. På grandval av en departementspromemoria med förslag till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol förbereds f. n. inom justitiedepartementet en lagrådsremiss med förslag till bl. a. förvaltningsprocesslag. Genom denna lagstiftning, vilken avses bli tiUämplig på regeringsrätten, kammarrätt, skatierätt och länsrätt, kan önskemålet om förbättrade handläggningsformer väntas bli tillgodosett.

I en inom civildepartementet utarbetad promemoria har lagts fram ett förslag till lag om skatterätt och länsrätt. I enlighet med vad som förutskickas i prop. 1970: 103 bygger promemorieförslaget i fråga om länsskatterätts kompetensområde på förslaget lill lag om skatterätt (SOU 1967: 24). Såvitt avser länsrätts kompetensområde är förslagets utgångspunkt i överensstämmelse med vad som föralskickas i propositionen all till länsrätt skall hänföras mål om omhändertagande av barn för samhäUsvård, om verkställighet av dom i vårdnadsmål, om utvisning av utlänning och om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrakare samt körkortsmål. Lagförslaget innehåller också bestämmelser om domförhet, omröstningsförfarandel, ordförande, nämndemän m. m.

Promemorian har remissbehandlats. Flera av remissinstanserna, vilka ju haft att utgå från statmakternas beslut om omorganisationen av länsförvaltningen, ger från rättssäkerhetssynpunkt uttryck för tillfredsställelse över alt lekmän skall medverka i rättskipningen i länsskatlerätt och länsrätt. I fråga om den närmare bestämningen av de två domstolarnas kompetensområden anförs kritiska synpunkter i åtskilliga remissyttranden. Vad remissinstanserna anför bör föranleda vissa justeringar av de kompetensområden som föreslås i promemorian. Den utformning av kompetensområdena som jag föreslår i det följande ansluter sig dock i huvudsak till vad som förulskickas i propositionen.

Förslaget i promemorian omfattar utom länsskatterällema och länsrätterna också en meUankommunal skatterätt vilken avses ersätta den nuvarande mellankommunala prövningsnämnden och således pröva bl. a. besvär över taxering av skatlskyldig som haft förvärvskälla som hänför sig tiU flera län. Enligt min mening framstår del som ändamålsenligt alt i organisatoriskt avseende i huvudsak samma bestämmelser blir tiUämpliga på denna förvaltningsdomstol som på länsskallerätt och länsrätt.

Skatterätts kompetensområde

Allmänna synpunkter

Förslaget i promemorian beträffande skatterätts kompetensområde

Prop. 1971:14                                                         55

bygger som förat sagls på förslaget tiU lag om skatterätt. Det innebär att vid länsskatterätt och den mellankommunala skatterätten skall handläggas alla mål som f. n. handläggs vid prövningsnämnd samt mål om befrielse från skyldighet alt länrna kontrolluppgift (39 § 4 mom. taxeringsförordningen), mål enUgt lagen om handräckning vid taxeringsrevision, mål om handlings undanlagande från taxeringsrevision (56 § 4 mom. taxeringsförordningen) och mål om utdömande av vite enligt skatte- och taxeringsförfatlningarna. Till länsskatlerätts kompetensområde skaU enligt förslaget vidare hänföras mål om utdömande av vite enligt uppbörds- och folkbokföringsförordningama, samtiiga underställnings- och besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen samt alla mål och ärenden enligt uppbördsförordningen som f. n. handläggs vid länsstyrelse utom sådana mål och ärenden som prövas av länsstyrelsen i första instans och sådana mål och ärenden i vilka enligt 86 § första stycket uppbördsförordningen talan inle får föras mot länsstyrelsens beslut.

Som anförs i promemorian bör avgörande för bedömningen av frågan om en viss målgrapp skaU hänföras till skatterätts kompetensområde vara om arten av den prövning som skall ske i målen motiverar en domstolsmässig handläggning. Den angivna principen har också godtagits av remissinstansema. Några remissinstanser anmärker emeUertid att vissa av de mål som enligt förslaget skall handläggas vid skatterätt, bl. a. åtskilliga mål som f. n. ankommer på prövningsnämnd, är förhållandevis enkla och därför bör handläggas i administrativ ordning. Det invänds också atl det inte är rationellt atl — som skett i promemorian — klassificera vissa mål som domslolsmål och hänföra dem till skatterätts kompetensområde men på grand av behovet av snabb handläggning låta dem avgöras av ensamdomare.

Att vissa typer av mål regelmässigt innehåUer svårbedömda rättsliga frågor kan vara anledning att anse en domstolsmässig handläggning motiverad. Om avgörandet i ett mål kan vara av ingripande betydelse i ekonomiskt eUer personligt avseende för enskild part, är det särskilt angeläget alt målet handläggs vid domstol och inte vid en instans som har att i andra sammanhang företräda exempelvis det allmännas fiskaliska intresse. Delta bör gälla även om målet är av tämUgen enkel beskaffenhet. När en målgrapp som bör handläggas vid domstol har nära samband med en annan målgrapp, kan det av praktiska skäl vara lämpligt atl båda handläggs vid domstol.

Av vad jag nu har sagt torde framgå att del ibland kan vara motiverat att hänföra en målgrapp tiU skatterätts kompetensområde, även om målen regelmässigt är brådskande eller okomplicerade och därför bör kunna avgöras av ensamdomare.

I några remissyttranden väcks frågan om en utvidgning av del kompetensområde som för skatterätts del föreslås i promemorian. Det är där-

Prop. 1971:14                                                         56

vid i allmänhet fråga om målgrapper som har samband med målgrupper som omfattas av förslagel i promemorian. Länsstyrelsema i Jönköpings och Värmlands län tar emeUertid upp frågan om gåvoskaltemålen bör hänföras till länsskatlerätt. I likhet med länsstyrelsen i Jönköpings län anser jag atl denna fråga bör prövas först när ställning kan tas tUl frågan om arvsskattemålen bör föras från de aUmänna domstolarna till länsstyrelserna. Denna fråga övervägs f. n. av kapitalskatleberedningen.

Skattemålen

Några remissinstanser anser alt en del av de mål som f. n. ankommer på prövningsnämnd bör handläggas i administrativ ordning. Av skäl som jag har anfört nyss förordar jag att förslaget i promemorian följs och att således samtliga mål enligt skatte- och taxeringsförfatlningarna som f. n. ankommer på prövningsnämnd hänförs lill skatterätts kompetensområde.

AUmän fastighetstaxering har ägt ram år 1970 och skaU enligt gällande regler inte äga ram igen förrän år 1975. Fastighetsprövningsnämn-dernas arbete skall enligt 163 § taxeringsförordningen vara avslutat senast den 15 december under laxeringsåret. Besvär som i särskild ordning anförs över fastighetslaxeringsnämnds beslut prövas enligt 167 § 1 mom. av prövningsnämnden, om fastighetsprövningsnämndens arbete är avslutat. I promemorian anförs att frågan om vilket organ som bör handha mål om allmän fastighetstaxering i instansen över fastighetstaxeringsnämnden inte bör prövas nu. De fem remissinstanser som går in på frågan anser däremot att mål av detta slag bör hänföras till skatterätts kompetensområde och atl något avgörande hinder mot att redan nu reglera frågan knappast föreligger. Som framgår av vad jag nyss har anfört är det inte nödvändigt alt i detta sammanhang ta ställning till frågan om vilket organ som skaU ersätta fastighelsprövningsnämnden. Både denna fråga och frågan vilken sammansättning som bör föreskrivas i mål om allmän fastighetstaxering bör övervägas i annat sammanhang.

I promemorian anförs vidare alt mål om befrielse i visst fall från skyldighet att lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen om handräckning vid taxeringsrevision och mål om handlings undantagande från taxeringsrevision innefattar så väsentiiga rättssäkerhetsfrågor att en domstolshandläggning är motiverad. Det föreslås därför att dessa mål, vilka nu handläggs på landskontoret, hänförs till skatterätts kompetensområde. Kronofogdemyndigheten i Stockholm och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer avstyrker förslaget såvitt gäller handräckningsmålen. Enligt kronofogdemyndigheten förekommer några komplicerade rältssä-kerhetsfrågor som motiverar en domstolsmässig handläggning inte i dessa mål. Föreningen betonar kravet på snabb handläggning och erin-,

Prop. 1971:14                                                         57

rar om att den skattskyldige i regel måste ha vid vite förelagts alt ställa sina räkenskaper tiU skattemyndigheternas förfogande, innan frågan om handräckning kan tas upp.

De tre målgrapper som nu är i fråga inrymmer enligt min mening sådana avvägnings- och rätlssäkerhelsfrågor att det får anses lämpligt alt de handläggs vid skatterätt. SärskUt i handräckningsmälen är ett snabbt avgörande ofta nödvändigt. I det följande kommer jag att förorda att vitesmålen enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama skaU ankomma på skatterättema. Kravet på snabbt avgörande i mål om handräckning vid taxeringsrevision synes bli tillgodosett, om skatterätten bereds tillfälle att ta ställning till handräckningsfrågan i samband med att vitesmålet avgörs. I regel bör vidare handräckningsmål kunna avgöras av ensamdomare. Jag förordar därför alt mål om befrielse i visst fall från skyldighet alt lämna kontrolluppgift, mål enligt lagen om handräckning vid taxeringsrevision och mål om handlings undantagande från taxeringsrevision hänförs till skatterätts kompetensområde.

Vitesmålen

I promemorian föreslås att mål om utdömande av vite enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama, vilka mål f. n. handläggs på landskontoret, skall ankomma på skatterätt. Kronofogdemyndigheten i Stockholm stryker under all ell försuttet vite måste dömas ut snabbt och anför att ett genomförande av förslaget i promemorian skulle leda tiU att vilesinstilutets effektivitet minskas.

Som anförs i promemorian är det i dessa mål fråga om en typisk rätlskipningsuppgift. Ibland kan del förelagda vitet avse ett betydande belopp och någon gång kan fråga uppkomma om jämkning av beloppet eller om vitesföreläggandets berättigande. Från rättssäkerhetssynpunkt får det anses väsentiigt att mål av detta slag handläggs vid domstol. Jag förordar därför att förslaget i promemorian genomförs. I det följande kommer jag att föreslå alt vitesmålen i viss utsträckning skall kunna avgöras av ensamdomare. I den mån så kan ske lär förutsättningama för elt snabbt avgörande bli lika goda som vid handläggning i administativ ordning.

Uppbörds- och folkbokföringsmålen

I fråga om folkbokföringsmålen innebär promemorieförslaget alt samtiiga underställnings- och besvärsmål hänförs tiU länsskatlerätts kompetensområde. Inslaget av judiciell prövning är enligt promemorian så framträdande i dessa mål att målen bör prövas av domstol. Några

Prop. 1971:14                                                         58

remissinstanser är av motsatt uppfattning och anför bl. a. alt målen i regel är av enkel beskaffenhet och utan större betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Jag är inte benägen att instämma i att folkbokföringsmålen regelmässigt skuUe vara av enkel beskaffenhet. Enligt min mening kan det snarare sägas att svårbedömda frågor ganska ofta förekommer i dessa mål. Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian. Självfallet bör dock bara de mål som f. n. ankommer på länsstyrelse och inte de mål som prövas av domkapitel hänföras till läns-skatterätts kompetensområde.

Inslaget av judiciell prövning är enligt vad som anförs i promemorian så framträdande i uppbördsmålen att dessa mål i princip bör få en domstolsmässig handläggning. Mål som typiskt sett är mycket enkla eller av begränsad betydelse för part bör dock undantas. I promemorian föreslås därför att till länsskatlerätts kompetensområde hänförs mål som anhängiggjorts genom besvär enligt 85 § 1 mom. uppbördsförordningen över lokal skaltemyndighets beslut med undanlag för sådana mål och ärenden i vilka enligt 86 § första stycket talan inle får föras mot länsstyrelsens beslut. Förslaget innebär att från länsskatlerälts kompetensområde undantas dels mål och ärenden i vilka länsstyrelsen f. n. är första instans, dels bl. a. mål och ärenden rörande preliminär taxering, anstånd med inbetalning av skatt och avskrivning av skatt. TUl den första av nyss nämnda grapper hör vissa ärenden rörande anstånd med inbetalning av skatt (49 § 2 mom.) samt mål och ärenden rörande återbetalning av s. k. respitavgift (54 §), befrielse från restavgift (58 § 2 mom.), avkortning och avskrivning av skatt (67 §) saml räntebefrielse (85 § 2 mom.).

Riksskattenämnden och ytterligare några remissinstanser invänder alt vissa uppbördsmål som enligt förslaget inle skall handläggas vid läns-skatterätt inte genereUt kan sägas vara särskilt enkla eller av begränsad betydelse för part. Mål och ärenden rörande preliminär taxering, befrielse från restavgift och ränlebefrielse bör enligt riksskattenämnden hänföras lUl länsskatterätls kompetensområde. De andra remissinstansema ansluter sig beträffande en eller flera av dessa målgrupper till nämndens mening. Några anser att också ärenden rörande anstånd med inbetalning av skatt bör handläggas vid länsskalleräll. Samma uppfattning har en länsstyrelse i fråga om ärendena om återbetalning av respitavgift.

De ytterligare uppbördsmål som enligt remissinstansema bör hänföras till länsskatterätts kompetensområde är enligt min mening bara undantagsvis av sådan karaktär alt en domstolsmässig handläggning kan anses motiverad. I regel torde de vara av enkel beskaffenhet och av begränsad betydelse för part. Jag förordar därför att länsskatterätts kompetensområde i fråga om uppbördsmålen bestäms i enlighet med förslaget i promemorian.

Prop. 1971:14 59

Länsrätts kompetensområde

Allmänna synpunkter

TUl länsrätts kompetensområde skaU enligt förslaget i promemorian hänföras dels mål om omhändertagande av bam för samhällsvård eller utredning, samhällsvårds upphörande eller fortsättande efter villkorligt upphörande och förbud att ta barn från fosterhem, dels mål om verkställighet av dom eUer beslut rörande vårdnad om bam eller om överflyttning av barn i andra fall, dels mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrakare och återinlagning på sådan anstalt, dels ärenden om utvisning av utlänning, dels mål om återkallelse av körkort och trafikkort. Förslaget stämmer i huvudsak överens med det kompetensområde som i prop. 1970: 103 preliminärt anges som lämpligt. Efter hand som erfarenhet vinns av den nya ordningen bör enligt vad som anförs i promemorian kompetensområdet vidgas.

I huvudsak är remissinstansema positivt inställda till förslagel. Åtskilliga remissinstanser föreslår emellertid vissa inskränkningar eller utvidgningar i det föreslagna kompetensområdet. I en del remissyttranden anförs att det också i mål som inle har något egentligt samband med de mål som enligt förslaget skall handläggas vid länsrätt kan bli fråga om betydande ingrepp i den enskildes rättssfär i personligt eller ekonomiskt avseende eller om svåra lämplighels- och skälighetsavgöranden. 1 sådana mål måste medverkan av lekmän anses värdefull. Det föreslås därför att länsrätts kompetensområde utvidgas lill all omfatta också vissa mål enligt bl. a. smitlskyddslagen, lagen om behandling i fångvårdsanstall, djurskyddslagen, lagen om bidragsförskott och hälsovårdsstadgan.

I de raål som nyssnämnda remissinstanser avser kan naturligtvis en domstolsmässig handläggning i och för sig vara önskvärd. Enligt stalsmaklemas beslut om omorganisationen av länsförvaltningen bör emellertid länsrättemas kompetensområde till en början begränsas ganska snävt. F. n. bör därför bara mål som typiskt sett är av sådan karaktär alt en domstolsmässig handläggning är särskilt angelägen hänföras till länsrätt. Till vad jag nu har sagt bör dock göras det förbehållet att också mål som har nära samband med mål av nyss nämnt slag kan böra handläggas vid länsrätt. Från dessa synpunkter framstår förslaget i promemorian som i huvudsak väl avvägt. Det nyss gjorda förbehållet föranleder dock vissa utvidgningar av kompetensområdet.

Jag övergår härefter till att behandla de målgrupper som omfattas av förslaget i promemorian.

Utvisningsärendena

Under remissbehandlingen har viss kritik riktals mol promemorieförslaget i fråga om handläggningen av ulvisningsärendena. Del har bl. a.

Prop. 1971:14                                                         60

ansetts vara en olycklig konsekvens av förslaget att talan mot länsrättens, dvs. en förvaltningsdomstols, beslut i ulvisningsärende kommer att fullföljas hos invandrarverket, dvs. hos en central förvaltningsmyndighet, och inte hos högre förvaltningsdomstol. Man har inte heUer velat godta den konsekvensen av förslaget alt uivisningsärenden i aUmänhet avgörs av länsrätt, medan sådana ärenden i vilka utlänningen gör gällande att han är politisk flykting avgörs av invandrarverket. I detta avseende har å ena sidan förordats att också sistnämnda ärenden och därmed även prövningen av politiskt flyktingskap skall ankomma på länsrätten, medan från annat håll hävdats alt fråga om politiskt flyktingskap över huvud laget inle bör prövas i samband med beslut om utvisning utan först vid verkställigheten av sådant beslut. De frågor som remissinstanserna sålunda har väckt fordrar ytterligare överväganden, som f. n. görs inom inrikesdepartementet med sikte på att förslag till lösning skall läggas fram vid 1971 års riksdag. Med hänsyn härtill bör ulvisningsärendena i detta sammanhang inte hänföras till länsrätts kompetensområde.

Barnavårdsmålen

Socialstyrelsen anför att förslaget i promemorian innebär att alla underställningsärenden men bara ett fåtal av besvärsärendena enligt barnavårdslagen skaU handläggas vid länsrätt. Utmärkande för alla besvärsärendena är att besluten på ett eller annat sätt ingriper i den personliga friheten. Styrelsen föreslår därför atl samtliga besvärsärenden enligt bamavårdslagen hänförs till länsrätts kompetensområde.

Prövningen av bamavårdsnämnds beslut alt med stöd av 29 eller 30 § bamavårdslagen omhänderta någon för samhällsvård eller utredning bör som föreslagils i promemorian ankomma på länsrätt. Det innebär att samtiiga underställningsärenden enligt barnavårdslagen hänförs till länsrätts kompetensområde. Om förslagel genomförs, får länsrätten enligt 79 § befogenhet att i stället för all fastställa beslut om omhändertagande för samhällsvård förordna om förebyggande åtgärder eller uppdra åt bamavårdsnämnden att föranstalta om sådana åtgärder.

I fråga om besvärsärendena enligt barnavårdslagen skulle det kunna göras gällande att något eller några har sådant samband med den tillsynsverksamhet som enligt 4 § åligger länsstyrelsen eller av annan anledning är av sådan karaktär att besvärsprövningen fortfarande bör ankomma på länsstyrelsen. Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört finner jag emellertid övervägande skäl tala för att samtiiga besvärsärenden bör hänföras till länsrätts kompetensområde.

Socialstyrelsen anför vidare alt det råder nära samband mellan mål om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen och mål om socialhjälp enligt 12 § lagen om socialhjälp. Styrelsen föreslår därför, liksom en länsstyrelse, att frågan om dessa socialhjälps-

Prop. 1971:14                                                         61

mål bör handläggas vid länsrätt övervägs närmare. Även om skäl kan an-töras som talar för att målen bör handläggas vid länsrätt, är jag emellertid inte beredd atl förorda att en sådan ordning genomförs nu.

Mål om verkställighet av dom i vårdnadsmål

Enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken ankommer det på länsstyrelsen att pröva frågor om verkställighet av vad rätlen i dom eller beslut bestämt om vårdnad eUer umgängesrätt eUer om överlämnande av bam. Länsstyrelsen prövar också frågor om överflyttande av barn i fall som avses i 6 och 7 §§. Förslaget i promemorian får anses innebära att alla frågor av delta slag, dvs. samtliga mål enligt 21 kap., skaU hänföras till länsrätts kompetensområde. Jag förordar att förslagel, som inle har föranlett erinringar under remissbehandlingen, genomförs. Om förslaget genomförs ankommer det naturligtvis på länsrätten all avgöra sådana frågor om föreläggande och utdömande av vite, hämtning och omhändertagande m. m. som kan uppkomma i målen.

Nykterhetsvårdsmålen

I promemorian föreslås att mål om tvångsintagning på aUmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och återinlagning på sådan anstalt skall ankomma på länsrätt. Sådana mål prövas enligt 18 resp. 55 §§ nykterhetsvårdslagen f. n. av länsstyrelsen. Som jag förat nämnt ankommer det i vissa fall på länsstyrelsen också alt föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning samt att pröva frågor om anstånd med verkställigheten och om förverkande av villkorligt anstånd. Promemorieförslaget innebär att verkställighetsfrågorna inte skall prövas av länsrätten.

Förslaget att mål om tvångsinlagning och återinlagning skall hänföras till länsrätts kompetensområde har inte föranlett kritik från remissinstanserna. Jag förordar att det genomförs.

Åtskilliga remissinstanser anser emellertid alt på länsrätten bör ankomma också att besluta om verkstäUighet samt om villkorligt anstånd och förverkande av sådant anstånd. Socialstyrelsen anför att dessa frågor hänger intimt samman med själva intagningsbeslutet och att de därför bör behandlas av det organ som har fattat intagningsbeslutet. Liknande synpunkter anförs av åtskilliga andra remissinstanser. Enligt min mening talar starka skäl för riktigheten av vad remissinstansema anfört. Jag vill i detta sammanhang erinra om alt del i 16 § kungörelsen med vissa tiUämpningsföreskrifter tiU lagen om nykterhetsvård föreskrivs att förordnande av länsstyrelse om villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsinlagning skaU meddelas i samband med beslutet om tvångsintagning. Med hänsyn tUl vad jag nu har anfört förordar jag att

Prop. 1971:14                                                         62

det — i den mån det enligt nuvarande bestämmelser ankommer på länsstyrelse — skaU ankomma på länsrätt att föranstalta om verkstälUghet av beslut om tvångsinlagning saml att pröva fråga om beviljande av villkorligt anstånd och om förverkande av sådant anstånd.

Om mål om tvångsinlagning på aUmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och återinlagning på sådan anstalt hänförs lUl länsrätts kompelens-område, får länsrätten enligt 31 § befogenhet all i stället för atl besluta om intagning förordna om hjälpåtgärd eller övervakning eller all uppdra åt nykterhetsnämnd all föranstalta därom. Länsrätten får vidare befogenhet att föranstalta om sådant provisoriskt omhändertagande m. m. som avses i 25 och 37 §§.

De mål i vilka lalan får föras mol nykterhetsnämnds beslut enligt nykterhetsvårdslagen prövas f. n. av länsstyrelsen. Jag förordar att samtliga mål angående besvär över nykterhelsnämnds beslut enligt nykterhetsvårdslagen hänförs lUl länsrätts kompetensområde.

Körkortsmålen

I promemorian föreslås slutligen att mål om återkallelse av körkorl och trafikkort skall prövas av länsrätt. Dessa mål är enligt vad som anförs i promemorian av sådan beskaffenhet alt de utan tvekan bör prövas av länsrätt. Däremot anses det inte föreligga tillräckliga skäl att liU länsrätts kompetensområde hänföra mål i vilka det inle finns anledning alt räkna med att strängare åtgärd än varning skall komma i fråga. Det anförs vidare alt det vanligen inte behöver råda någon tvekan huravida åtgärden skall bli återkallelse eller varning. Den ordning som föreslås i promemorian innebär alt målet skall handläggas vid länsrätten, om länsstyrelsen finner att återkallelse av körkort eller trafik-kort kan komma i fråga, och annars hos länsstyrelsen.

De remissinstanser som yttrar sig i fråga om körkortsmålen tillstyrker i allmänhet förslaget alt mål om återkallelse av körkort och trafikkort skall handläggas vid länsrätt. De flesta av dem anser emeUertid att det är otillfredsställande atl det skall ankomma på länsstyrelsen och inte på länsrätten alt bedöma om anledning finns all räkna med åter-kaUelse.

Trafikmålskommittén utreder f. n. frågan om grandema för återkallelse av körkort och trafikkort samt frågan om vilken myndighet som skall handlägga körkortsmål. Kommittén, som väntas lägga fram sitt förslag i dessa frågor under första halvåret 1971, anför i sitt remissyttrande alt det inle är lämpUgt alt dessförinnan ändra nuvarande bestämmelser om handläggningen av körkortsmålen. Samma uppfattning redovisar Svea hovrätt och Irafiksäkerhelsverket. Kommittén anför vidare atl den processuella reformverksamheten inle bör bedrivas så att en lämplig lösning av sakfrågorna försvåras. Möjligheten att det kan vi-

Prop. 1971:14                                                         63

sa sig att beslut om återkallelse av körkort i vissa fall bör ankomma på allmän domstol måste enligt kommittén beaktas.

Självfallet kan det inle komma i fråga alt nu ta ställning till frågan om vissa körkortsmål lämpUgen bör ankomma på allmän domstol. Frågor om ålerkaUelse av körkort är emeUertid utan tvekan av sådan beskaffenhet att de bör prövas av domstol. Atl sådana frågor hänförs lill länsrätts kompetensområde är enligt min mening inle något annat än en naturlig följd av den beslutade omorganisationen av länsförvaltningen. I prop. 1970: 103 (s. 154) anförde jag, i samband med att jag angav vUka målgrapper som lämpligen borde ankomma på länsrätt, alt det i fråga om flera av dessa målgrapper pågår utredningar om formerna för samhäUsingripanden och om organisationen härför. Jag anförde vidare att det självfallet inte innebär något föregripande av reformer på grandval av sådana utredningar om dessa målgrapper nu tillförs länsrätten. Riksdagen lämnade ullalandet ulan erinran. Atl körkortsmålen nu hänförs tiU länsrätten kommer således inle att hindra eller försena reformer som Irafikmålskommitléns förslag kan föranleda. Jag förordar därför alt mål om återkallelse av körkort, turislkörkort och Irafikkort hänförs tiU länsrätts kompetensområde. Motsvarande frågor beträffande danskt, finskt och norskt körkort samt beträffande annat utländskt nationellt eUer internationeUt körkort bör också prövas av länsrätt.

Som jag nyss har antytt anser åtskiUiga remissinstanser att den avgränsning av länsrätts kompetensområde i fråga om körkortsmål som föreslås i promemorian är otillfredssläUande. Dessa remissinstanser anför bl. a. att det ofta kan vara svårt atl bedöma om varning är en tillräckligt ingripande åtgärd och alt länsrättens möjlighet att utbilda en praxis i fråga om när körkort skaU ålerkaUas resp. varning meddelas med den ordning som föreslås i promemorian blir beroende av i vilken omfattning vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen hänskjuter körkortsmålen till länsrättens prövning. Det föreslås därför att länsrätt skall handlägga aUa mål i vilka någon av åtgärdema rimligen kan komma i fråga. Med hänsyn till vad remissinstanserna anfört finner jag övervägande skäl tala för atl till länsrätts kompetensområde bör hänföras inle bara mål om återkallelse av körkort m. m. utan också mål om varning.

Däremot finner jag det inte lämpligt att tUl närmare övervägande ta upp den av några remissinstanser väckta frågan om ärenden om återfående av körkort eUer om utfärdande av nytt körkort efter återkallelse bör hänföras lill länsrätts kompetensområde.

Domförhet

Skatterätt och länsrätt skaU enligt förslaget i promemorian bestå av ordförande  och  nämnd.   Antalet  nämndemän  föreslås  bli  minst  tre

Prop. 1971:14                                                         64

och högst sex i skatterätt samt minst två och högst fyra i länsrätt. Det antal nämndemän som skall krävas för domförhet bör enligt vad som anförs i promemorian beslämmas med hänsyn tiU vad som är mest ändamålsenligt från arbetssynpunkt och så all det blir möjligt att rekrytera väl lämpade personer. Beträffande länsrätten påpekas all målens natur ofta påkaUar sammanträden med kort varsel och på skilda platser samt att det åtminstone lill en början kan bli svårt all rekrytera elt tillräckligt antal väl kvalificerade lekmän.

Beträffande skatterätterna understryker några remissinstanser viklen av att tillräcklig lokalkännedom blir representerad. Det betonas också alt det är angeläget all undvika all samma röstetal kommer all föreligga för två meningar. Från sådana synpunkter föreslås alt del för domförhet skaU krävas atl fyra eller sex nämndemän deltar i handläggningen.

I fråga om länsrättema tillstyrker en tämligen stor grapp remissinstanser förslaget i promemorian. En lika stor grapp anser emellertid att samma regler bör gälla för länsrätt som för skatterätt eller att det för domförhet bör krävas tre nämndemän. Till stöd härför anförs bl. a. att det i och för sig inle finns anledning atl i förevarande avseende ha olika regler för skatterätt och länsrätt samt all många av de mål som skall handläggas vid länsrätt synes vara av sådan beskaffenhet atl medverkan av lekmän kan vara av vida större betydelse i dem än i skattemål.

Med hänsyn lill att del inle är möjligt att låta ett så stort antal lekmän delta i avgörandena alt en allsidig ortskännedom alllid blir företrädd bör, som anförs i promemorian, antalet lekmän bestämmas efter vad som är mest ändamålsenligt från arbetssynpunkt och så atl det blir möjligt att rekrytera väl lämpade personer för uppgifteraa som ledamöter i skatterätt och länsrätt. I del följande kommer jag att föreslå alt lekmännen skall ha individuell rösträtt. Om förslaget genomförs bör antalet lekmän vara tämligen lågt.

Skatterätt bör med hänsyn tiU det anförda liksom f. n. är fallet med prövningsnämnd vara domför med tre ledamöter utöver ordföranden. Förslaget att det högsta antalet lekmän i skallerätt skall beslämmas tiU sex har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. De synpunkter som jag nyss har anfört talar emellertid för att det högsta antalet bestäms till ett lägre tal än sex. Prövningsnämnd som arbetar på avdelningar beslår, som jag förat nämnt, av fyra ledamöter utöver ordföranden. För egen del finner jag övervägande skäl tala för alt del högsta antalet lekmän i skatterätt bestäms lill fyra.

Vad så beträffar länsrätten anser jag med hänsyn till vad en stor grapp remissinstanser har anfört att starka skäl talar för all antalet ledamöter bör beslämmas på samma sätt som för skatterätten. De skäl som anförts i promemorian för en begränsning av lägsta antalet lekmän till två kan enligt min mening inte anses överväga. I lagen om skatte-

Prop. 1971:14                                                         65

rätt och länsrätt bör därför föreskrivas att länsrätt, liksom skatterätt, är domför med ordförande och tre nämndemän och att flera än fyra nämndemän inte får tjänstgöra i rätten.

Som jag förat anfört bör skatterätt och länsrätt i vissa fall vara dom-föra utan nämndemän. I promemorian föreslås att det skall vara fallet vid beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål och vid beslut som avser bara rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll stämmer överens med parternas samstämmiga mening eUer, om det bara finns en part i målet, med dennes mening. Det föreslås vidare alt ordföranden, om särskilda skäl föreligger, skaU få ensam avgöra vissa uppräknade typer av mål.

I fråga om beslut som inte innefattar slutiigt avgörande och beslut om rättelse av felräkning o. d. bör förslaget genomföras. Interimistiska beslut om ålerkaUelse av körkort bör dock i princip inte få meddelas av ordföranden ensam. Sådana beslut är ofta av stor betydelse, eftersom slutligt beslut om ålerkaUelse av körkort på grand av straffbelagd förseelse i princip inle får meddelas innan frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom. I det följande kommer jag alt föreslå att ordföranden ensam skaU få avgöra mål i vilka saken är uppenbar. Om det framstår som uppenbart atl körkortet bör återkallas tUls vidare, bör ordföranden naturligtvis också få besluta om en sådan åtgärd.

Såvitt gäUer vissa måltyper anförs i remissyttrandena betänkligheter mot förslaget alt skatterätt skaU vara domför med ensamdomare vid beslut vars innehåll stämmer överens med partemas samstämmiga mening. I fråga om förslaget att, i mål där det bara finns en part, beslut som stämmer överens med partens mening skall få fattas av ensamdomare anför några remissinstanser alt det är betänkligt alt resultatet av en bedömning i sak skall bli avgörande för handläggningssättel. Några länsstyrelser anser att det bör övervägas om inle en regel i ämnet i StäUet bör utformas så att mål i vUka saken kan anses uppenbar får avgöras av ensamdomare. Samma mening gav förvallningsdom-slolskommittén uttryck åt i sitt yttrande över landskonlorsutredningens förslag.

När parterna är ense finns det i aUmänhet anledning anta atl ett beslut som stämmer överens med pariemas mening också är »rikligt» från saklig eller rättsUg synpunkt. Någon särskUd anledning att göra motsvarande antagande beträffande elt beslut som i ett mål med bara en part stämmer överens med dennes mening finns knappast. Däremot torde det ganska ofta inträffa alt utgången i ett mål kan betecknas som given. Enligt 42 kap. 20 § rättegångsbalken får huvudförhandling i tvistemål i allmän underrätt håUas i omedelbart samband med förberedelsen och alltså utan nämnd bl. a. om saken finnes uppenbar. Enligt min mening avgränsas området för ensamdomarens behörighet på ett lämpligare

5    Riksdagen 1971. 1 saml Nr 117

Prop. 1971:14                                                         66

sätt genom en sådan bestämning än genom anknytningen lill beslut som stämmer överens med parternas eller partens mening. Behörigheten blir oberoende av partemas mening men samtidigt klargörs det alt den avser bara fall i vUka det är uppenbart vilken utgång i sak målet bör få. Jag vill understryka all fråga alltså är om en restriktiv bestämning. I enlighet med det anförda föreslår jag all ensamdomare skall få avgöra mål i vilka saken är uppenbar.

Ordföranden bör vidare vara behörig att ensam vidta åtgärder som avser bara måls beredande samt att håUa sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt eller skatterätt. Genom en föreskrift om rätt för ordföranden att vidta åtgärd som avser bara måls beredande får ordföranden behörighet all bl. a. hålla muntlig förhandling för att få partemas ståndpunkter klarlagda. Ensamdomares behörighet bör i princip också omfatta måls avgörande ulan prövning i sak. Han bör aUlså t. ex. få skriva av ett mål med anledning av att anförda besvär återkallats eller avvisa en besvärslalan som anhängiggjorts efter besvärstidens utgång. I vissa fall, t. ex. när fråga är om besvär i särskild ordmng enhgt laxeringsförordningen, kan emellertid frågan huravida besvärstalan skall avvisas vara av sådan karaktär att den bör ankomma på fullsutten rätt. Vid måls avgörande utan prövning i sak bör skatterätt och länsrätt därför vara domföra med ordföranden ensam bara om del inte är påkallat av särskilda skäl alt målet prövas av fullsutten rält.

I det föregående har jag nämnt all del i promemorian föreslås all vissa typer av mål skaU få avgöras utan medverkan av lekmän, om särskilda skäl föreligger. Dessa målgrapper är, såvitt gäller skatterätt, mål om utdömande av vite, om handräckning vid taxeringsrevision, om handlings undantagande från taxeringsrevision och om befrielse från skyldighet alt lämna kontroUuppgift, folkbokföringsmål samt uppbördsmål som inle gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skall. I fråga om länsrätts kompetensområde omfattar förslaget bara sådana mål om återkallelse av körkort i vilka enligt 34 § vägtrafikförordningen varning inte får meddelas i släUet för beslut om ålerkaUelse. De särskUda skäl som åsyftas i promemorian är behovet av ett snabbt avgörande och avgörandets enkla beskaffenhet. Det betonas i promemorian att möjligheten att handlägga ett mål ulan lekmannamedverkan bör utnyttjas med ur-skiUning. Även om ett snabbt avgörande är önskvärt bör möjligheten tiU enmansavgörande inte utnyttjas, om målet är svårbedömt. Om en prövning i fuUsulten rätt inle skulle försena avgörandet nämnvärt, bör enUgt vad som anförs i promemorian ordföranden avgöra målet ensam bara om utgången framstår som klar.

Flera remissinstanser anför att det beträffande de mål som enligt förslaget skaU få avgöras av ensamdomare, om särskilda skäl föreligger, snarare är regel än undanlag atl elt snabbt avgörande är påkaUat eller

Prop. 1971: 14                                                        67

att målet är av enkel beskaffenhet. Vissa av de mål som enligt vad jag föreslår skall hänföras lill skatterätts eller länsrätts kompetensområde är oftast av enkel beskaffenhet. I andra mål som omfattas av milt förslag krävs i regel ett snabbi avgörande. Mål som tillhör någon av dessa två typer bör normall få avgöras utan medverkan av lekmän. De mål som enligt förslaget i promemorian skall få avgöras av ordföranden, om särskUda skäl föreligger, är enligt min mening normalt av den beskaffenhet att de bör få avgöras i sådan ordning. Mitt förslag i fråga om länsrätts kompetensområde omfattar bl. a. vilesmålen enligt bamavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. Sådana mål bör normall få avgöras av länsrättens ordförande. De övriga mål enligt dessa lagar som enUgt mitt förslag skaU hänföras lill länsrätts kompetensområde bör däremot inte få avgöras av ensamdomare. Med hänsyn tUl alt omhändertagande för utredning enligt 30 § bamavårdslagen får bestå högst fyra veckor bör dock, som några remissinstanser föreslår, ordföranden få fatta slutiigt beslut om sådant omhändertagande. Till frågan om utrymmet för ordförandens behörighet all ensam avgöra körkortsmål återkommer jag i del följande.

Någon gång kan elt mål som enligt vad jag sålunda föreslår normalt skall få avgöras av ensamdomare vara av sådan beskaffenhet atl lekmän bör delta i avgörandet. Del bör därför föreskrivas alt målet får avgöras av ordföranden bara om det inle är påkallat av särskilda skäl all målet prövas av fullsutten rätt. Som exempel på sådana särskilda skäl kan nämnas all målet är svårbedömt eller att avgörandet är av särskild betydelse för enskild part. Sådana omständigheter kan föreligga exempelvis när fråga är om atl döma ut betydande vilesbelopp. Om målet är svårbedömt eller avgörandet är av särskUd betydelse för enskild part, bör ordföranden avgöra målet ensam bara om det är nödvändigt med hänsyn till vikten av elt snabbt avgörande. Omständigheter som alt ett snabbt avgörande inte behövs i det enskilda fallet eller atl handläggning i fuUsutten rätt inte skulle försena avgörandet nämnvärt kan knappast anses utgöra särskilda skäl i den mening som här avses.

I del föregående har jag föreslagit att mål i vUka saken är uppenbar aUtid skall få avgöras ulan alt nämndemän deltar. Om förslagel genomförs, bör det inte, som föreslås i promemorian, särskUl föreskrivas att mål angående återkallelse av körkort får avgöras av ordföranden ensam om varaing inte får meddelas i stället för beslut om återkallelse. Enligt milt förslag kommer körkortsmål att få avgöras av ordföranden dels om det är uppenbart att bara varning bör meddelas, dels om det är uppenbart både att körkortet eller trafikkortet bör återkallas och att synnerliga skäl inte föreUgger att meddela föreskrift om nedsättning av den tid inom vilken nytt körkort inte får utfärdas.

Prop. 1971:14                                                         68

Omröstoing

I promemorian föreslås att lekmännen i skallerätt och länsrätt skall ha individueU rösträtt. TUl slöd för förslaget anförs bl. a. atl en sådan ordning f. n. gäller för prövningsnämnderna, alt del inle finns tiUräckliga skäl att nu införa en annan ordning för skatterätternas del samt att samma regel bör gäUa för länsrätt som för skatterätt. Länsförvaltningsutredningen och landskonlorsutredningen föreslog också att lekmännen skidle ha individueU rösträtt.

JK avstyrker förslaget i promemorian saml anför alt del i och med all riksdagen antagit prop. 1970: 103 får anses fastslaget att skatterätterna och länsrätterna skall vara domstolar och alt det i fråga om lekmännen inle skaU krävas några särskilda kvalifikationer. Ett organ som beslår av ordförande saml lekmän med individuell rösträtt kan enligt JK inle betecknas som en domstol.

Frågan om lekmännen i skatterätt och länsrätt bör ges individuell rösträtt eller ej bör enligt min mening bedömas med ledning av främst vad som från saklig synpunkt framstår som lämpligt. I prop. 1970: 103 (s. 153) anförde jag alt några krav på speciell fackkunskap inle bör ställas på lekmännen. Ullalandet som inte föranledde någon erinran från riksdagen utesluter inte att det bör eftersträvas att lill rätterna knyta lekmän som besitter inte bara allmänna kunskaper och erfarenheter utan också insikter i t. ex. beskatlningsfrågor och sociala frågor. I åtskilliga av de mål som enligt mitt förslag skall ankomma på skallerätt och länsrätt är det i första hand fråga om lämplighets- och skälighelsavvägningar. Även om lekmännen i princip ges individuell rösträtt kan ordföranden, i den mån hans särskilda sakkunskap skulle anses göra det motiverat, tillerkännas utslagsröst. Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag övervägande skäl tala för att lekmännen, i enlighet med förslaget i promemorian vilket tillstyrkts av nästan alla remissinstanser som yttrat sig på denna punkt, utrastas med individuell rösträtt.

Att lekmännen får individuell rösträtt hindrar enligt min mening inte alt skatterätt och länsrätt betraktas som domstolar. Jag viU erinra om att exempelvis fastighetsdomstol utom ordföranden består av fyra ledamöter varav två nämndemän (3 § lagen, 1969: 246, om faslighets-domstol). För nämndemännen föreskrivs inga andra särskilda kvalifikationer än att de bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden. Av 12 § framgår att de har individuell rösträtt. En liknande ordning gäller enligt 15, 17 och 18 §§ lagen om expropriation för expropriationsdomstol. Om lekmännen i skatterätt och länsrätt får individuell rösträtt, bör de inte sammanföras under beteckningen nämnd. Något hinder mot att de betecknas som nämndemän torde inte föreligga.

Prop. 1971:14                                                         69

I promemorian anförs alt övervägande skäl talar för att i överensstämmelse med bl. a. länsförvaltningsutredningens och landskontorsutredningens förslag och nuvarande ordning i prövningsnämnd företräde ges åt den mening som är förmånligast för enskild part vid lika röstetal för flera meningar. Det föreslås att en sådan ordning genomförs genom alt rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i överrätt görs tilllämpliga på skatterätt och länsrätt. Vid lika röstetal för flera meningar skaU enligt dessa bestämmelser den mening som ordföranden biträder gäUa i tvistemål och den mening som är lindrigast för den tilltalade gälla i brottmål. Enligt vad som anförs i promemorian kan visserligen svårigheter uppstå när det gäller att välja meUan att tillämpa omröslningsreglema för tvistemål och omröslningsreglema för brottmål. Men eftersom det inte framstår som möjligt att anvisa en generell lösning, bör det få ankomma på praxis att träffa valet mellan de två alternativen.

Under remissbehandlingen har hård kritik riktals mot förslaget i promemorian. Enligt remissinstanserna framgår del varken av den föreslagna lagtexten eller av vad som i övrigt anförs i promemorian i vilka fall bestämmelsema för tvistemål resp. bestämmelserna för brottmål skall tillämpas. De mål som skall handläggas i skatterätt och länsrätt kan enligt yttrandet från JK bara undantagsvis jämstäUas med tvistemål eller brottmål.

ÅtskUliga remissinstanser anför att det i flera av de mål som avses ankomma på länsrätt är svårt alt avgöra vad som bör anses som förmånligast för den enskilde. Enligt vad som anförs i några remissyttranden är det inte ändamålsenligt all låta utgången bli beroende av vad som kan anses förmånligast. Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i frågan anser att ordföranden bör ha utslagsröst vid omröstning i länsrätt. Med något undantag anser remissinstanserna däremot alt en sådan ordning inte bör gälla vid omröstning i skatterätt. Enligt remissinstansema bör rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brottmål i överrätt göras tillämpliga på omröstning i skatterätt eller en regel motsvarande 88 § taxeringsförordningen gälla för sådan omröstning. Remissinstanserna anser således alt den mening som är förmånligast för enskild part i princip bör gäUa vid lika röstetal för flera meningar i skatterätt.

När det gäUer atl reglera frågan om omröstning i skatterätt och länsrätt har man enligt min mening i huvudsak att välja mellan den ordning som föreslås i promemorian och alt göra antingen rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i tvistemål eller balkens bestämmelser om omröstning i brottmål tillämpliga på omröstning i båda domstolarna. En annan möjlighet är att föreskriva att reglema för tvistemål skall till-lämpas vid omröstning i länsrätt och alt reglerna för brottmål skall tillämpas vid omröstning i skatterätt. Det kan också övervägas atl utan

Prop. 1971:14                                                         70

hänvisning till andra bestämmelser uttömmande reglera omröstningsförfarandet i lagen om skatterätt och länsrätt.

Om man väljer metoden all utan hänvisning lill andra bestämmelser reglera omröstningsförfarandet i den nya lagen, kan man enligt min mening inte stanna vid att ge bestämmelser bara om vilken mening som skall gäUa vid lika röstetal för två meningar. Bestämmelser behövs också om i vilken utsträckning skilda omröstningar skall äga rum när flera frågor skaU prövas i målet samt om vad som skall gälla när flera än två meningar yppas vid omröstningen. Vidare kan bestämmelser behövas som för särskilda faU föreskriver undantag från vad som normalt skaU gälla. I synnerhet som bestämmelser av det slag som nämnts nu finns både i 16 och i 29 kap. rättegångsbalken, som reglerar omröstningsförfarandet i tvistemål resp. brottmål, anser jag del inte lämpligt att införa ett omfattande regelsystem särskilt för omröstning i skatterätt och länsrätt.

I de mål som avses ankomma på länsrätt kan del som remissinstanserna anför ofta vara svårt att avgöra vilken mening som är förmånligast för den enskilde. Från den enskildes synpunkt kan del framstå som klart att varning är förmånligare än återkallelse av körkort och att en viss typ av ingripande enligt bamavårdslagen eUer nykterhetsvårdslagen är förmånUgare än en annan åtgärd. Varken i fråga om körkortsmål, i fråga om mål som gäUer socialt betingade skyddsåtgärder eller i fråga om flertalet övriga mål som avses ankomma på länsrätt finns del enligt min mening berättigad anledning all låta utgången bli beroende av en bedömning av vad som kan anses förmånligast för den enskilde. Som hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt remissyttrande bör i stället den mening som kan beräknas vara den materiellt riktigaste gälla. I likhet med flertalet av de remissinstanser som yttrar sig därom anser jag att ordföranden i princip bör ha ulslagsrösl när lika röstetal för flera meningar uppkommer vid omröstning i länsrätt.

När samma röstetal föreligger för flera meningar i prövningsnämnd, skall enligt 88 § taxeringsförordningen den mening som länder lill den skattskyldiges förmån gälla. Ordföranden har utslagsröst bara om nyssnämnda grund inle kan tUlämpas. Vid omröstning i skatterätt lorde det i allmänhet bli möjligt alt avgöra vilken mening som är förmånligast för den enskilde. TiUämpningen av skattelagstiftningen är emellertid som kammarrätten anförde i sitt yttrande över landskontorsulredningens förslag väsentligen en rent judicieU angelägenhet. Varken skattemålen eller flertalet övriga mål som avses ankomma på skatterätt är enligt min mening av sådan karaktär att andra intressen kan anses vara av större vikt än intresset av ett i sak rikligt avgörande. Del finns därför inle tillräckliga skäl alt håUa fast vid den princip som kommer lill ullryck i 88 § laxeringsförordningen. Jag anser aUlså att ordföranden i princip bör ha ulslagsrösl också när lika röstetal för flera meningar föreligger

Prop. 1971:14                                                         71

vid omröstning i skatterätt.

I en den 20 mars 1970 beslutad lagrådsremiss föreslås som jag förut nämnt en omorganisation av förvallningsrältskipningen i kammarrätt och regeringsrätt. Förslaget omfattar bl. a. en lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagen innehåUer samma omröstningsbestämmelse som den som föreslås i promemorian. Föredragande departementchefen anför i lagrådsremissen (s. 110) alt bestämmelserna om omröstning i tvistemål enligt sakens natur skall tillämpas i del stora flertalet mål men att omröstning enligt brottmålsreglema synes böra ske i vissa mål som t. ex. discipUnmål och mål om utdömande av vite.

Den ordning som jag har förordat i det föregående, nämligen att ordföranden i princip skall ha ulslagsrösl vid omröstning i skatierätt och länsrätt, stämmer väl överens med vad som förordas i lagrådsremissen. Om en sådan ordning skall gälla, kunde del synas lämpligast all göra bara rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i tvistemål i överrätt tillämpliga på omröstning i skatterätt och länsrätt. I mål som handläggs vid skatterätt eller länsrätt kan uppkomma bl. a. fråga om att döma vittne som uteblivit eller någon som stört förhandlingama till böter och fråga om utdömande av vite som förelagts i målet. Vid omröstning i sådana särskilda frågor bör naturligtvis bestämmelserna för brottmål tillämpas. Del skulle i och för sig kunna ske med slöd av 16 kap. 6 § rältegångsbalken. I vissa mål, t. ex. i mål om utdömande av vite, bör emellertid bestämmelserna för brottmål tillämpas också vid omröstning i huvudsaken. I enUghet med förslagel i promemorian förordar jag därför all bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överräll görs tillämpliga på skatterätt och länsrätt.

Lagförslag

Inledning, lagens rubrik m. m.

Skatterätts och länsrätts organisation bör som föreslås i promernorian regleras i en särskild lag. Beteckningen skatterätt bör i lagen användas som en gemensam beteckning på dels de lill länsstyrelserna knutna läns-skallerältema, dels den mellankommunala skatterätten. Den senare avses ersätta den mellankommunala prövningsnämnden, vilken organisatoriskt kommer alt vara knuten lill riksskatteverket fr. o. m. den 1 januari 1971 då verket inrättas.

Utöver frågorna om kompetensområden, domförhet och omröstning bör i lagen regleras bl. a. frågor om domstolarnas domkretsar och organisatoriska anknytning tUl länsstyrelsen resp. riksskatteverket, leda-mölemas kvaUfikationer och sättet alt utse dem.

Lagens rabrik bör vara lag om skatterätt och länsrätt.

Prop. 1971:14 72

Domkretsar, anknytning till länsst>'relse resp riksskatteverk m. m. (1, 2 och 7 §§)

Departementspromemorian

Av länsskatlerättens och länsrättens anknytning till länsstyrelsen följer enligt promemorian atl domkretsen utgörs av länet. Mellankommunala skatterättens domkrets blir hela landet. Detta bör sägas i en inledande paragraf.

I beslutet om en partieU reform av länsförvaltningen föratsattes enligt vad som anförs i promemorian all beredning och föredragning av målen vid länsskatlerätt och länsrätt samt expedilionella göromål skall ankomma på tjänstemän hos länsstyrelsen. Motsvarande göromål för den mellankommunala skatterättens del bör ankomma på tjänstemän i riksskatteverket. Det föreslås en föreskrift om att länsskatlerätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen och atl mellankommunala skallerätten har sitt kansli i riksskatteverket.

I beslutet om en partiell reform av länsförvaltningen föratsattes vidare alt ordförande i skatterätt och länsrätt skall utses av Kungl. Maj:t och ha ställning som domare men samtidigt vara tjänsteman vid länsstyrelsen och som sådan kunna ha administrativa uppgifter. Bl. a. för alt det alltid skaU finnas tUlgång tiU en ordförande, som inle före handläggningen i länsskatterälten eller länsrätten tagit befattning med det aktuella målet eUer frågor som kan ha samband med detta, skall enligt vad som anförs i promemorian i allmänhet tre ordförande utses. De kan vara cheferna för huvudenheten för aUmän förvallning och förvallningsrättskipning samt för de enheter som motsvarar nuvarande prövningsnämndens kansli och allmänna sektionen. Härutöver kan i vissa län behövas ytterligare domare som är uteslulande sysselsatta som ordförande. I beslutet om en partiell reform av länsförvaltningen föratsattes att länsstyrelsen skaU bestämma om arbetsfördelningen mellan ordförandena, dvs. fördelningen av uppgiftema alt vara ordförande i länsskallerätlen resp. länsrätten. Del kan enligt promemorian ske genom bestämmelser i arbetsordning.

Enligt vad som föreslås i promemorian skaU del sägas i lagen alt Kungl. Maj:t utnämner en eUer flera ordförande i länsskatterälten och länsrätten och att de skall vara tjänstemän hos länsstyrelsen. Också en eller flera ordförande i mellankommunala skallerätten skall enligt förslaget utnämnas av Kungl. Maj:t.

Remissyttrandena

Kammarrätten anför alt den beslutade omorganisationen av den statliga länsförvaltningen otvivelaktigt kommer alt medföra en förbättring av förvaltningsrättskipningen på länsplanel. Även om en strikt

Prop. 1971:14                                                         73

funktions- och ansvarsfördelning skaU göras meUan förvallning och rättskipning, skaU enligt vad föredragande departementschefen anför i propositionen personal kunna omdisponeras inom och mellan de olika huvudenheterna i länsstyrelsen. Kammarrätten anser att önskemålet om en åtskiUnad meUan förvaltning och dömande verksamhet under sådana förhåUanden inle blir tUlgodosett fuUt ut men att detta får godtas tiU dess att tiden är mogen för helt fristående regionala förvaltningsdomstolar.

Svea hovrätt framhåUer att det är av grundläggande betydelse atl länsrättema och länsskatterällema får en självständig ställning, trots alt de skall ingå i länsstyrelsema. Det är därför nödvändigt all ordförandena i sin egenskap av domare inte står i något lydnadsförhållande tiU länsstyrelsen. Denna självständiga stäUning bör komma lill klart uttryck i författningstexten.

Del är enligt yttrandet från kammarrätten oklart vad anknytningen meUan å ena sidan länsrätterna och länsskatterätterna samt å andra sidan huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrätlskipningi kommer att innebära. Som exempel nämns i yttrandet frågan om vem som skaU ansvara för de organisatoriska åtgärder som hänger samman med den dömande verksamheten och frågan om förhåUandet mellan domarna och chefen för huvudenheten.

Socialstyrelsen anför alt man f. n. knappast kan räkna med all en ordförande skaU kunna vara tillräckligt sakkunnig inom både länsrätts och skatterätts kompetensområde. Samma tjänsteman bör därför inle tjänstgöra som ordförande i båda domslolama. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför Uknande synpunkter.

Departementschefen

I en inledande paragraf bör som föreslås i promemorian ges en föreskrift som klargör alt länsskatterätls och länsrätts domkrets utgörs av länet samt att den meUankommunala skatterättens domkrets är hela landet.

I lagen bör vidare föreskrivas alt länsskallerätt och länsrätt här sitt kansli i länsstyrelsen och alt mellankommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om vilka tjänstemän hos länsstyrelsen som skaU svara för beredning och föredragning m. m.

Beträffande sammanträdesort bör i lagen föreskrivas att skatterätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt kansli men atl domstolen får sammanträda på annan ort när särskilda skäl föreligger. Sådana skäl torde tämligen ofta komma att föreligga i fråga om länsrätt.

Som anförs i promemorian föratsattes det i beslutet om en partiell

Prop. 1971:14                                                         74

reform av länsförvaltningen att ordförande skaU utses av Kungl. Maj:t saml ha stäUning som domare men samtidigt vara tjänsteman hos länsstyrelsen och som sådan kunna ha uppgifter exempelvis som chef för huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning eUer för en av enheterna inom denna huvudenhet. Härav följer atl ordförandena i administrativt avseende skall vara underställda länsstyrelsen. Som anförs i promemorian bör länsstyrelsen kunna genom föreskrifter i arbetsordning bestämma om arbetsfördelningen mellan ordförandena. Av ordförandenas ställning som domare följer alt de vid handläggningen av de mål som ankommer på dem är helt självständiga i förhållande lill länsstyrelsen. Någon särskUd föreskrift som markerar ordförandenas självständiga ställning gentemot länsstyrelsen eUer deras ställning som domare behövs enligt min mening inte. Däremot bör det föreskrivas atl ordförande i länsskatlerätt och länsrätt är tjänsteman hos länsstyrelsen.

Ordförandena torde lill en början komma att rekryteras bland personer av vilka några har erfarenhet och särskUd sakkunskap främst inom länsskatterätls och andra främst inom länsrätts kompetensområde. Under en övergångstid lär del därför bli ofrånkomligt atl vissa ordförande tjänstgör huvudsakligen i länsskatlerätt och vissa huvudsakligen i länsrätt. Del synes emellertid önskvärt alt en sådan specialinriktning inte blir bestående ulan alt ordförandena i stäUel förvärvar erfarenhet av tjänstgöring i båda domstolarna. En tjänst som ordförande bör därför avse båda domstolarna.

I promemorian föreslås en föreskrift om alt ordförande i skatterätt och länsrätt utnämns av Kungl. Maj:l. En sådan föreskrift innebär all endasl ordinarie ordförandeljänster får inrättas. Enligt min mening bör det emeUertid finnas möjlighet atl inrätta även icke ordinarie ordförandeljänster. Frågan om anställningsform och tillsättningsförfarande bör regleras i annat sammanhang.

Närmare om kompetensen (3 och 4 §§)

Departementspromemorian

Bestämmelsema om vilka typer av mål som skall höra till skatterätts resp. länsrätts kompetensområde bör enligt promemorian utformas så alt det sägs alt mål av ifrågavarande slag handläggs vid skatterätt resp. länsrätt. Härav följer att alla åtgärder med målet från det att målet blivit anhängigt till dess all det avgjorts ankommer på domstolen. Del gäller t. ex. beslut under rättegången, såsom interimistiska beslut, beslut om handläggningen o. d. Enligt vad som föratsatts i promemorian skall, som förat nämnts, åtgärder som hör till målets beredning och expedi-

Prop. 1971:14                                                         75

lionella åtgärder ankomma på tjänstemän hos länsstyrelsen resp. riksskatteverket vilka bildar domstolarnas kansli.

Länsrätts kompetensområde bör enligt promemorian anges genom alt i lagen räknas upp de mål som skall höra lUl domstolen. Dessa mål ankommer enligt vederbörande författningar på länsstyrelsen. Det anförs vidare i promemorian att de olika .förfallningaraa inte behöver ändras med anledning av länsrätternas tillkomst, om det sägs i lagen om skatterätt och länsrätt alt länsrätten i länsstyrelsens ställe handlägger ifrågavarande mål. Vad som sägs i dessa författningar om länsstyrelses kompetens kommer i stället att gälla länsrätten. Förslaget i promemorian innebär alt bestämmelsen om länsrätts kompelens utformas på nyss angivet sätt.

För angivandel av skatterätts kompetensområde är det enligt promemorian av praktiska skäl inte möjligt att använda samma teknik. I stället bör i lagen sägas alt vid skatterätt handläggs mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar. Exakt vilka mål enUgt dessa författningar sora handläggs av skatterätt skall enligt vad som föreslås i promemorian anges i vederbörande författning. Härför krävs omfattande författningsändringar. Det förutskickas i promemorian att förslag lill sådana författningsändringar koraraer atl utarbetas inora finansdepartementet.

Remissyttrandena

Mot förslaget alt det i lagen om skatterätt och länsrätt skall anges att länsrätt i länsstyrelsens ställe handlägger vissa målgrapper raen att de olika materieUa författningarna inte skaU ändras med anledning av länsrätternas tiUkomst anförs invändningar av JK, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Blekinge och Örebro län samt Sveriges advokatsamfund och TCO. Dessa remissinstanser anser att länsrättens kompelens bör framgå av de materieHa författningarna, särskUt sora en sådan ordning kommer att gälla beträffande skatterätterna.

Den lösning som föreslås i promemorian innebär, framhåller JK, alt man genom en bestämmelse i en lag sätter bestämmelser i andra författningar ur kraft ulan alt någon antydan härom görs i dessa författningar. Detta kan leda tUl missuppfattningar och ovisshet. Liknande synpunkter anförs av länsstyreben i Örebro län och TCO. Om länsrättens kompelens anges inle bara i den föreslagna nya lagen utan också i de andra författningar som är aktuella, framhävs enligt länsstyrelsen i Blekinge län den avsedda organisatoriska särskillnaden mellan förvallningsrältskipningen och länsstyrelsens övriga verksamhet starkare.

På samma sätt som föreslås i fråga ora länsrättema bör, anför läns-

Prop. 1971:14                                                         76

styrelserna i Uppsala och Jämtlands län, skatlerätlemas kompetensområde anges i lagen om skatterätt och länsrätt.

Departementschefen

Det hade i och för sig varit önskvärt om länsrätts kompetensområde kunnat anges genom en uppräkning av de olika målgrupperna i lagen om skatterätt och länsrätt. En sådan uppräkning kan emellertid lätt bU svåröverskådlig. Det våUar också stora svårigheter att utforraa den så att någon tvekan inte kommer att råda i fråga om vilka målgrapper som omfattas av kompetensorarådel. Justeringar i uppräkningen skulle vidare bli nödvändiga inte bara vid sakliga ändringar i kompetensområdet utan ibland också raed anledning av ändringar av annan karaktär i de materiella författningama. Jag förordar därför alt länsrätts kompetensområde i lagen om skatierätt och länsrätt anges på motsvarande sätt som i promemorian föreslås i fråga om skatterätt. Exakt vilka mål sora skall handläggas vid länsrätt får i stället anges i de olika raalerieUa författningama. Inom justitiedepartementet förbereds f. n. en lagrådsre-raiss med förslag tUl allmän förvaltningslag och förvaltningsprocesslag. I samband med detta lagstiftningsarbete måste omfattande ändringar göras bl. a. i de författaingar som bör ändras raed hänsyn till vad jag nyss har anfört. Också förslag liU sådana författningsändringar som föranleds av att länsrätts kompetensområde skall framgå av de materiella författningarna utarbetas f. n. inom justiliedepartemenlel.

Av praktiska skäl är del, som anförs i promemorian, inte möjUgt alt i lagen om skatterätt och länsrätt exakt ange skatterätts kompetensområde. Jag förordar atl det i stället föreskrivs alt vid skatterätt handläggs mål enligt skalle-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatlningar-na i den utsträckning sora anges i dessa författningar. I dessa författningar bör som föreslås i promemorian anges vilka mål som skall handläggas vid skatterätt. Förslag tiU de författningsändringar som behövs koraraer, enligt vad jag har inhämtat, alt utarbetas inom finansdepartementet och justitiedepartementet.

Ordförande i skatterätt och länsrätt (7 och 11 §§)

Vissa bestämmeber om domare m. m.

Lagfaren domare i allmän domstol skaU enligt 4 kap. 1 § rättegångsbalken vara svensk medborgare, ha fyllt 25 år och ha avlagt för behörighet till domarärabete föreskrivna kunskapsprov. Den som inte har uppnått nämnda ålder får utöva domarärabete endast i den begränsade omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. Den som är omyndig eller i kon-kursliUslånd får inte utöva domarärabete. I kungörelsen (1964: 29) angående kunskapsprov för behörighet som doraare, ra. ra. föreskrivs atl för behörighet atl utöva doraartjänst krävs juris kandidatexamen samt att

Prop. 1971:14                                                         77

vad som i lag eUer författning sägs om lagfaren eller lagkunnig avser den som avlagt sådan examen.

Domare skall enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken ha avlagt domared eller försäkran. Denna bestämraelse avser både lagfarna domare och nämndemän.

Innehavare av ordinarie doraartjänst är enligt 11 § statstjänstemannalagen (1965: 274) inle skyldig att utöva annan statiig tjänst än järaslälld eUer högre doraartjänst vid den dorastol han tillhör. Från den angivna regeln finns vissa undanlag. Den sora har utnämnts tUl domare får enligt 36 § regeringsformen skiljas från tjänsten endasl av domstol efter åtal eller genom beslut ora entledigande i samband med pensionering. Om det är nödvändigt av organisatoriska skäl, får han förflyttas lill annan jämställd doraartjänst. Enligt förarbetena (prop. 1964: 140) gäller bestäraraelsen utnämnda domare inte bara i de allmänna dorastolarna utan också i dorastolar inora förvallningsrältskipningen. Skulle tvekan uppstå ora beslämraelsen avser viss befattning bör enligt propositionen viss ledning kunna hämtas i del förhållandel om del för utövandet av befattningen är föreskrivet atl domared skall ha avlagts.

I 1 § lagen (1955: 261) om avstängning av doraare föreskrivs alt domare sora är på sannolika skäl raisstänkt för brott som kan antas medföra avsättning får avslängas från utövning av tjänsten. Med domare avses i lagen ledamot samt lagfaren befattningshavare, sora inle är ledaraot, vid bl. a. allmän domstol, regeringsrätten, arbetsdomstolen, för-säkringsrådel, statens hyresråd eUer kammarrätten eller, då Kungl. Maj:t förordnal därom, vid annan särskild domstol. Beslut om avstängning meddelas av rätlen, dvs. av den domstol där åtalet mot domaren är eller koramer att bli anhängigt (2 §). Enligt förarbetena (prop. 1955: 148) är lagen främst avsedd alt gälla organ av typisk domstolskaraktär och får avstängningsbeslut anses innebära skyldighet för doraaren alt i aUa avseenden, alltså inle bara i fråga ora egentliga doraarsysslor utan också i fråga ora adrainistraliva göromål, avhåUa sig från att utöva tjänsten.

För behörighet till tjänst som landssekreterare eller landskamrerare samt för behörighet tiU flertalet kvalificerade tjänster på landskansliet eUer prövningsnänmdens kansli krävs juris kandidatexamen. För behörighet till flertalet övriga kvalificerade tjänster hos länsstyrelsen fordras juris kandidatexamen, juridisk-samhällsvetenskaplig examen eller civilekonomexamen (49 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen).

Departementspromemorian

Det konstateras i promemorian att uppgiften alt vara ordförande blir en domarappgift. På ordförande i skatterätt och länsrätt bör ställas samma kompetenskrav som enligt rättegångsbalken ställs på domare. I

Prop. 1971:14                                                         78

proraeraorian föreslås en föreskrift ora atl ordförande skall vara lagfaren, dvs. alt han skall ha avlagt juris kandidatexamen. I den mån kompetenskrav härutöver anses böra ställas på den som skall utnämnas lill ordförande ankoraraer del enligt promemorian på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter härom. Efter mönster av 4 kap. 11 § rättegångsbalken bör föreskrivas all ordförande skaU ha avlagt domared.

Bestämmelsen i 36 § regeringsformen om oavsältUghel blir enligt vad som anförs i proraeraorian tillämplig på den som utnämnts lill ordförande i skatterätt och länsrätt.

Utöver de utnämnda ordförandena kan behövas tjänstemän som tjänstgör som ordförande vid ledighet för utnärand ordförande eller vid tillfälliga arbetsbelastningar. Del betonas i proraeraorian alt det från ul-bUdningssynpunkt är lämpligt atl möjUghet finns alt få tillfälliga ordförandeförordnanden före utnämningen till ordinarie ordförande. Särskilda föreskrifter måste ges om vUlkor för vikariatsförordnande. Det ankoraraer på Kungl. Maj:l alt raeddela sådana föreskrifter, sägs del i proraeraorian.

Remissyttrandena

Förslagel att ordförande i länsrätt och skatterätt skaU ha avlagt juris kandidatexamen tUlstyrks av Svenska bankföreningen och SACO. Bankföreningen anser att det också bör krävas atl ordförandena, utöver sedvanUg tingsmeritering, har förvärvat erfarenhet sora doraare.

En annan uppfattning redovisas i yttrandena från länsstyrelsen i Värmlands län och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer. Enligt länsstyrelsen är del otillfredsställande att tjänslemän med juridisk-samhällsvetenskaplig examen, vilken utformats med tanke på förvaltningsljänst-göring, skaU avstängas från möjligheten att bli ordförande i skatterätt. Den som har sådan examen bör därför likställas med juris kandidat eller i vart faU kunna få dispens från behörighetskravet.

Föreningen anför att man inora statsförvaltningen under senare år allt raer gått från formella kompetenskrav samt atl föredragande deparle-raentschefen i prop. 1970: 103 (s. 161) uttalade atl han änrnade låta undersöka ora och i vad raån krav på forraell kompetens för tjänstemän hos länsstyrelsen fortfarande är motiverade. Utgångspunkten för undersökningen skall vara att sådana krav skall slopas i den mån det inte finns särskUda skäl att behåUa dem.

Förslagel i proraeraorian innebär, säger föreningen, inte någon uppmjukning av de nuvarande kompetenskraven. Såvitt avser landskontoret krävs enligt länsstyrelseinstraktionen juris kandidatexamen bara för landskamrerare och tjänster på prövningsnämndens kansU. För övriga tjänster, t. ex. tjänst som taxeringsintendent, ger också juridisk-sarahäUs-. vetenskaplig examen eller civilekonomexaraen behörighet. Bestäraraelser-

Prop. 1971:14                                                         79

na i länsstyrelseinstraktionen utesluter, i motsats liU bestämmelser i lag, inle atl dispens meddelas av Kungl. Maj:l. Någon examen som är speciellt väl avpassad för arbetsuppgifterna i länsrätt eller skatierätt finns f. n. inle. Juris kandidatexamen ger enligt föreningen inte bättre förutsättningar för sådant arbete än samhällsvetenskaplig examen, civU-ekonomexamen eller socionoraexamen.

Föreningen föreslår att något formeUt kompetenskrav inle stäUs upp eller alt det föreskrivs all också den som har annan utbildning än juris kandidatexamen är behörig lUl tjänst som ordförande i skatterätt och länsrätt, om han har erfarenhet av arbete inom länsförvaltningen.

Kammarrätten anmärker att del i 4 kap. 1 § rältegångsbalken föreskrivs att den sora är omyndig eller i konkurstiUslånd inle får utöva domarärabete men att motsvarande föreskrift inte tagits in i lagen ora skatterätt och länsrätt. EnUgt Sveriges advokatsamfund bör det vidare föreskrivas att ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk raedbor-gare och ha fyUt 25 år. Samraa behörighetskrav sora i 4 kap. 1 § rältegångsbalken föreskrivs för lagfaren doraare i aUraän domstol bör, anför TCO, gälla för ordförande i skatterätt och länsrätt.

Förslaget i promemorian innebär enligt yttrandet från JK all de bestämraelser ora oavsättlighet sora koraraer alt gälla för ordförandena i deras egenskap av domare inte kommer att gälla för dem sora tjänslemän hos länsstyrelsen. En sådan ordning bör inte tiUskapas. Om ord-förandepostema inle skaU vara självständiga hellidssysslor, bör de därför inte tillsättas med fuUraakt utan raed förordnande.

Länsstyrelsen i Örebro län väcker frågan om inte den föreslagna lagen bör kompletteras med en bestämraelse om avstängning av domare, sora är på sannolika skäl raisstänkt för brott sora kan antas medföra avsättning.

Departementschefen

Som föreslagits under remissbehandlingen bör det i lagen ora skatterätt och länsrätt föreskrivas alt ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk raedborgare och att den som är omyndig eUer i konkurstillstånd inle får tjänstgöra som ordförande. Föreskriften bör gälla också i fråga om föredragandena. Någon föreskrift ora att ordförande skall ha fyUt 25 år anser jag inte behövas.

Två remissinstanser anför invändningar mot förslagel all ordförande skall vara lagfaren, dvs. ha avlagt juris kandidatexamen.

För en ordförande i skatterätt och länsrätt är naturligtvis detaljkunskaper inom de områden av den materieUa lagstiftning som skall till-lämpas vid domstolarna väsentUga. Det är emellertid också av stor vikt att ordföranden är väl förtrogen med aUmänna rättsgrandsatser samt

Prop. 1971:14                                                         80

att han har förutsättningar att överblicka lagstiftningen i storl och att tUlämpa processuella regler. Härvid är alt märka att ordförandena, i vari fall på sikt, bör kunna tjänstgöra både i skatterätt och i länsrätt. Inom civildepartementet övervägs f. n. i vad mån krav på formell korapelens för Ijänsteraän hos länsstyrelsen fortfarande är raotiverade. Enligt rain mening bör sådana krav slopas i den raån det inle finns särskilda skäl atl behåUa dera. Med hänsyn liU vad jag nyss har anfört finner jag emellertid särsldlda skäl föreligga för den korapetensföreskrift sora föreslås i proraeraorian och sora f. ö. förutsattes redan i statsmaktemas beslut om oraorganisalionen av länsförvaltningen. Det bör ankomraa på Kungl. Maj:l alt raeddela de ytterligare korapelensföreskrifter sora kan behövas saral alt raeddela föreskrifter ora villkor för förordnande sora vikarie för ordförande.

I lagen bör föreskrivas, alt ordförande i skatterätt och länsrätt skall ha avlagt doraared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. Föreskriften bör gäUa också för föredragandena. Doraared skall enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Någon uttrycklig föreskrift om atl doraared får avläggas inle bara vid aUraän domstol utan också inför skatterätt eller länsrätt eller inför ordförande i sådan dorastol torde inte behövas.

Av vad jag har anfört förat torde framgå all tjänst som ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara en domartjänst. Bestämmelsema i 36 § regeringsformen ora oavsältiighet m. ra. blir tUlämpliga på den som innehar ordinarie tjänst som ordförande. I del föregående har jag föreslagit atl det i lagen skall sägas att ordförandena i länsskallerätl och länsrätt är tjänstemän hos länsstyrelsen. Därraed anges alt del är fråga ora en enda tjänst även i de faU ordföranden har andra arbetsuppgifter vid länsstyrelsen utöver uppgiften sora ordförande. Av 11 § statstjänstemannalagen följer att den som innehar ordinarie tjänst sora ordförande inle är skyldig alt utöva annan statlig tjänst än jämstäUd eller högre doraartjänst vid länsstyrelsen.

I samråd raed chefen för jusliliedeparteraenlet förordar jag alt lagen om avstängning av domare görs tillämplig också på ordförande och nämnderaan i skatterätt och länsrätt. Det bör ske genora ett tillägg lill 1 § i lagen. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1955: 148) får avstängningsbeslut anses innebära skyldighet för doraaren att i aUa avseenden, alltså inte bara i fråga om egentUga doraarsysslor utan också i fråga ora administrativa göromål, avhålla sig från alt utöva tjänsten. Såvitt gäller ordförande i länsskatterätt och länsrätt får ett avstängningsbeslut alltså anses innebära skyldighet att avhåUa sig också från t. ex. göroraål som har samband med en uppgift att vara chef för en enhet inom huvudenheten.

Med anledning av förslaget ora en uppdelning av karamarrättsorga-nisationen på två kammarrätter bör en redaklioneU ändring göras i 1 § lagen ora avstängning av doraare.

Prop. 1971: 14 81

Val av nämndemän, antal m. m. (5 och 8 §§)

Departementspromemorian

Genora beslutet om en partieU omorganisation av länsförvaltningen har, anförs det i proraeraorian, ställning tagils i frågan hur närandemän-nen i länsskatteräll och länsrätt skaU utses. Ställningstagandet innebär all nämndemännen skall väljas av landstinget. Finns inom länet komraun sora inle tillhör landstingskoramun skaU valet enligt vad sora föreslås i proraeraorian förrättas av landstinget och koramunfuUraäkli-ge med den fördelning dera eraellan sora länsstyrelsen besläraraer efter befolkningstalen. I Gotlands län, där fr.o.m. år 1971 bara koraraer att finnas en kommun vilken koramer all slå utanför den landstings-kommunala indelningen, skaU valet förrättas av komraunfullmäktige. Nämndemännen i den mellankoraraunala skatterätten skall enligt förslagel, i likhet raed vad sora nu gäUer för lekraännen i den raellan-koraraunala prövningsnänmden, utses av Kungl. Maj:t.

Vid förordnande av ledamöter i prövningsnämnd skall tUlses alt ora raöjligl personer tillhörande olika inora länet förekommande grapper av skattskyldiga kommer atl lillhöra nämnden och att såvitt möjligt kännedom om länets olika delar koraraer alt bli representerad (13 § 1 raora. taxeringsförordningen). I proraeraorian hänvisas tUl att det i prop. 1970: 103 (s. 153) sägs all denna princip självfallet bör tiUärapas också beträffande länsskatterätten. Enligt promemorian torde det kunna förutsättas all så koraraer all ske utan atl någon särskild föreskrift ges därom.

Förhållandena i länen är så varierande all antalet nämndemän i länsskatlerätt och länsrätt inte lämpligen bör fixeras i lag, anförs det i proraeraorian. Del föreslås all Kungl. Maj:t för varje län besläraraer antalet nämndemän i resp. domstol. Eftersom vägledande för besluten .torde bli bl. a. sådana faktorer sora beräknad arbetsraängd, målens geografiska fördelning och behovet av alt samraanträda utanför kansliorten, bör förslag inhämtas från länsstyrelsema som har den bästa överblicken i dessa hänseenden.

R emissy ttrandena

Remissyttrandena innehåller inle några invändningar mol vad som anförs i proraeraorian ora vilka organ sora skall utse näranderaän i skatterätt och länsrätt.

Av promemorian framgår enligt yttrandet från sociabtyrelsen inte om skilda nämndemän skaU utses för länsskatlerätt resp. länsrätt. Styrelsen finner det lämpUgt att så sker.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska landstingsförbundet instämmer i vad som anförs i promemorian om att raan kan föratsatta

6    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 117

Prop. 1971:14                                                         82

att landstingen vid utseende av ledaraöler i länsskatterälten även utan uttrycklig föreskrift därora koramer all se lill alt ora raöjligl personer tUlhörande olika inora länet förekoraraande grupper av skattskyldiga utses och atl såvitt raöjligt kännedora ora länels olika delar blir representerad i rätlen.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund anser däremot atl den angivna principen är så väsentiig alt en sådan föreskrift bör tas in i lagen om skatterätt och länsrätt.

Om nämndemännen får individueU rösträtt, bör enligt JK besläramelser motsvarande de korapelensföreskrifter för ledaraöler i taxerings-närander och prövningsnärander sora ges i 13 § 1 raora. laxeringsförordningen tas in i den föreslagna lagen. JK syftar därvid i första hand på beslämraelsen i 13 § 1 mora. första stycket där del sägs att till ledaraöler i nämndema bör utses personer som kan antas besitta nödig insikt och erfarenhet.

För skalterättemas vidkoraraande är det, anför länsstyreben i Värmlands län, ytterst väsentligt att närandemännen har särskild insikt och erfarenhet i taxeringsfrågor. Del är därför angeläget alt en föreskrift motsvarande beslämraelsen ora ledaraöler och suppleanter i särskUd taxeringsnämnd i 13 § 1 mom. taxeringsförordningen ges beträffande val av nämndemän i länsskatlerätt.

Departementschefen

Jag förordar att förslagen i promemorian ora vilka organ som skall utse nämndemän i skatterätt och länsrätt genoraförs.

Det är självfallet angeläget att olika inora länet förekommande grapper av skattskyldiga samt länels oUka delar blir representerade bland nämnderaännen. Som anförs i proraeraorian bör det kunna föratsättas atl valmyndigheterna beaktar viklen härav, även om någon uttrycklig föreskrift inte tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. Enligt rain raening är del inle heller nödvändigt atl i lagen la in sådana korapelensföreskrifter sora JK och länsstyrelsen i Värralands län näraner i sina reraissytl-randen. Det är eraeUertid väsentligt att valmyndigheterna beaktar vikten av alt till nämnderaan utses personer sora har insikter i och erfarenhet av sådana frågor sora skaU behandlas vid domstolarna. En ordning sora innebar att skUda nämndemän skall utses för länsskatlerätt resp. länsrätt skuUe från denna synpunkt vara fördelaktig. En sådan ordning leder å andra sidan till praktiska svårigheter. Del blir t. ex. inte raöjUgl alt låta den som valts lill nämnderaan i länsskallerätt tjänstgöra i länsrätt eller oravänt. Jag förordar därför alt nämnderaännen skall utses atl vara näranderaän i båda domstolarna. En sådan ordning hindrar naturligtvis inte att näranderaän raed erfarenhet av skattefrågor huvudsakligen tjänst-

Prop, 1971:14                                                         83

gör i länsskatterält och alt näranderaän med erfarenhet av t. ex. sociala frågor huvudsakUgen tjänstgör i länsrätt.

Som föreslås i promemorian bör del ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma hur många nämndemän sora skaU utses i varje län och hur raånga nämndemän som skall utses för den mellankommunala skatterätten.

Valbarhets- och behörighetsvillkor, tjänstgöringstid m. m. (9-11 §§)

Bestämmelser för ledamöter i prövningsnämnd och nämndemän i allmän underrätt

Ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd utses för en tid av fyra år. Av ledamöterna eller suppleantema i en prövningsnämnd får inle flera än två samtidigt vara ledaraöler eller suppleanter i taxerings-närand (12 § 1 raora. taxeringsförordningen). Bara svensk medborgare kan utses tiU ledaraot eUer suppleant. Den sora är omyndig eller i konkurstillstånd får inte utöva sådant uppdrag (13 § 3 mom.). Ora ledamot eller suppleant kommer i sådan ställning att han inte längre är behörig alt utöva uppdraget, skall han frånträda det (13 § 4 mora.). Enligt 13 § 2 mom. får den som har uppnått 60 års ålder avsäga sig uppdrag att vara ledaraot eller suppleant. Annars fordras Kungl. Maj:ls godkännande. Om ledamot eUer suppleant avgår innan tjänstgöringstiden är ute, skall efterträdare utses för den återstående tiden (14 § 1 mom.).

Enligt 4 kap. 6 § rättegångsbalken i paragrafens lydelse fr. o. ra. den 1 januari 1971 (se lagen, 1969: 244, ora ändring i rättegångsbalken) är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och boende inom komraunen och som inle har fyUt 70 år, valbar tUl nämndeman. Lagfaren domare, tjänsteman vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämnderaan. Enligt paragrafens intill den 1 januari 1971 gällande lydelse fordras för valbarhet också att raan har fyllt 25 år och inle är i konkurstiUslånd. Bara den som har fyllt 60 år eller uppger annat giltigt hinder får vägra atl motta nämndemansuppdrag. Klagan över nämndemansval förs enligt 4 kap. 7 § hos rätten. Rälten skall pröva behörigheten, även om valet ej blir överklagat. Nämnderaan väljs för sex år raen får avgå efter två år eller när han har fyllt 60 år. Rätten får också entiediga näranderaän som visar giltigt hinder. Om nämndemannen upphör att vara valbar, förfaller uppdraget.

Om en nämndeman är jävig eUer ulebUr från samraanträde och annan närandeman inte kan infinna sig utan tidsutdräkt, får ordföranden tiU tjänstgöring kalla någon som är valbar lill nämndeman (4 kap. 10 §).

Prop. 1971: 14                                                        84

I 14 § 2 mom. laxeringsförordningen fiims en raotsvarande bestäraraelse för taxeringsnämnd.

Innan nämndeman får tjänstgöra, skall han inför domstol eller rilt-tens ordförande avlägga domared eller försäkran (4 kap. 11 § rättegångsbalken).

Departementspromemorian

Bestämmelser om valbarhets- och behörighetsvillkor, tjänstgöringstid ra. ra. bör enligt proraeraorian utforraas raed motsvarande bestämraelser för nämndemän i allmän underrätt som mönster. Föreskrifter om skyldighet att motta uppdrag att vara nämnderaan och om rätt all avgå som nämndeman anses dock inle nödvändiga.

I proraeraorian föreslås atl bara myndig svensk raedborgare sora är mantalsskriven och bosall inom länet och sora inle har fyllt 70 år skall vara valbar till närandeman i länsrätt och länsskalleräll. Till nämnderaan i den mellankoraraunala skatterätten skaU enligt förslaget bara rayndig svensk raedborgare som inle har fyUl 70 år få utses. Lagfaren domare, tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, åklagare, polisman eller advokat eller annan sora har lill yrke atl föra andras talan inför rätta skaU inle få vara näranderaän vid skatterätt och länsrätt. Närandeman skaU enUgt förslaget utses för sex år. Om en nämndeman upphör att vara valbar förfaller uppdraget. När ledighet uppkommer, skall enligt förslaget en ny nämnderaan utses för den återstående tiden.

Del föreslås vidare en föreskrift ora att nämnderaan skall ha avlagt doraared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

I proraeraorian anförs att del självfallet bör undvikas alt näranderaän i länsskatterält annat än i undantagsfall saratidigt är ordförande i laxe-ringsnärand. Det kan iakttas dels av landstinget vid valet, dels av länsstyrelsen vid förordnande av ordförande i taxeringsnärand. Någon särskUd föreskrift härom anses inte nödvändig. Enligt proraeraorian bör det inte ges någon motsvarighet tUl bestämmelsen i 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Förslaget innebär att klagan över val av nämnderaan i länsrätt och länsskatterält i stället skaU föras genora komraunalbesvär.

Inte heller bestäraraelsen i 4 kap. 10 § bör enligt proraeraorian få någon raotsvarighet for länsskatterätls eUer länsrätts del.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har inle något alt invända mot atl bestämmelserna om valbarhets- och behörighetsvillkor för nämndemän i skatterätt och länsrätt utforraas efter raönster av motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken. JK anser att samtUga bestämmelser härom i rättegångsbalken bör få sin motsvarighet i lagen om skatterätt och länsrätt.

Prop. 1971:14                                                         85

Från valbarhet bör enligt Sveriges industriförbund uteslutas den som är nämndeman vid aUmän dorastol. Däreraot synes det vara att gå väl långt att sora föreslås i proraeraorian kategoriskt utesluta alla advokater från valbarhet. I skatlemål är det vanUgt att de skallskyldiga företräds eller biträds av revisor eller annan person som hjälper skallskyldiga med deklarations- och bokföringsarbele, anför länsstyreben i Gotlands län. Länsstyrelsen anser att del bör övervägas att utesluta sådana personer från valbarhet.

Med hänsyn till arten av de frågor sora skaU behandlas i skatterätterna anser Sveriges industriförbund att det är anraärkningsvärl att konkurstiUslånd inle ansetts böra utesluta valbarhet.

Flera remissinstanser går in på frågan om det för skatterätternas del behövs någon motsvarighet lill bestäraraelsen i 12 § 1 raora. laxeringsförordningen att av ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd inte flera än två samtidigt får vara ledamöter eller suppleanter i taxeringsnämnd. Av vad sora anförs i promemorian kan man enligt JK utläsa alt ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd endasl undanlagsvis samtidigt bör få vara nämnderaan i skatterätt. En uttrycklig föreskrift raotsvarande bestämmelsen i 12 § 1 mom. taxeringsförordningen bör enligt JK tas in i den nya lagen. Ora så inle sker, kan det leda till uppfattningen atl en ändring av nu gällande ordning är avsedd.

Länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län föreslår att det föreskrivs alt ordförande i taxeringsnämnd inte får vara nämndeman i skallerätt. Något skäl att införa en motsvarighet till den nuvarande regeln all två ledamöter eUer suppleanter i prövningsnämnd samtidigt får vara ledamöter eller suppleanter i taxeringsnämnd finns inte, anser förstnämnda länsstyrelse. Det lär nämligen vara ovanligt att den möjlighet som bestäraraelsen ger utnyttjas. Enligt yttrandet från länsstyrelsen i Kronobergs län bör det ges en uttrycklig föreskrift ora atl närandeman i skatterätt bara i undantagsfall får vara ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd.

Ordförande i taxeringsnämnd bör enligt yttrandet från länsstyreben i Jämtlands län inte få vara nämndeman i skatterätt. För annan ledamot i taxeringsnämnd bör valbarhet däremot inle vara utesluten. Det är snarast en fördel om nämndemännen har erfarenhet av taxerings-arbete. Ett klarläggande uttalande i motiven är enligt länsstyrelsens raening tillräckligt.

Länsstyreben i Kalmar län anser att det skulle vara till fördel för arbetet i skatterättema om taxeringsnämndsordförandena i något större utsträckning än f. n. kunde få delta i arbetet i andra instans. Vid denna bedömning faster länsstyrelsen avseende vid dels taxeringsnämnds-ordförandenas särskilda kvalifikationer, dels den oraständighelen att raan raed en annan ordning riskerar att få svårt atl rekrytera lämpliga taxeringsnämndsordförande. Rätlssäkerhetskravet kan tUlgodoses genom

Prop. 1971: 14                                                        86

jävsreglerna.

Riksskattenämnden delar inte uppfattningen all föreskrifter ora skyldighet att motta uppdrag sora nämnderaan och ora rält all avgå kan undvaras. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör det övervägas om inte bestämraelser ora rätt alt avgå sora näranderaän bör tas in i den nya lagen.

Tjänstgöringstiden för näranderaän i skatterätt och länsrätt bör, anför Svenska landstingsförbundet, vara tre år och inte sex år sora föreslås i proraeraorian. Det är nämligen önskvärt att mandatperioderna för förtroendeuppdragen inora landslingsförvaltningen och raandalperioderna för ledaraötema i de statliga länsnärandema sammanfaller.

Skatterättema och länsrätterna bör enligt yttrandet från länsstyrelsen i Kopparbergs län ges rätt alt ex officio pröva vald nämnderaans behörighet. Man kan nämUgen inle utgå från alt landstingets beslut blir överklagat, om cn obehörig nämnderaan valts.

I motsats tiU vad som föreslås i promemorian bör enligt länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och Norrbottens län samt Sveriges industriförbund ordförande i skatterätt och länsrätt liksom ordförande i allmän underrätt ha befogenhet atl kaUa någon sora är valbar till nämndeman att tjänstgöra i stället för nämnderaan som är av jäv hindrad alt tjänstgöra eller som uteblir från saramanlräde.

Det kan, aalör länsstyrelsen i Gotlands län, inte vara ändamålsenligt eller förenligt med kravet på rättssäkerhet och snabbhet alt rätten skall kunna sältas ur funktion genora atl en kallad nämndeman uteblir.

Departementschefen

Bestämmelserna om valbarhet och behörighetsviUkor för nämndemän bör i aUt väsentligt utformas i enlighet med förslagel i promemorian. Med hänsyn tiU alt konkurstUlslånd fr.o.m. den 1 januari 1971 inte koraraer att utgöra valbarhelshinder vid val lUl närandeman i allmän underrätt bör konkurstUlslånd inte utesluta valbarhet vid val lill nämndeman i skatterätt och länsrätt. Inte heUer finns det enligt rain mening anledning att från valbarhet utesluta den som är nämndeman i allraän underrätt.

Som föreslås i promemorian bör den sora har tiU yrke all föra andras talan inför rätta inte vara valbar till nämnderaan. Genora en föreskrift härora utesluts naturligtvis också den som har tiU yrke all föra talan inför skatterätt och länsrätt från valbarhet. Utöver vad som föreslås i promemorian bör tjänsteman vid länsnyklerhelsnämnd saral länsläkare, biträdande länsläkare och socialvårdskonsulenl uteslutas från valbarhet.

Sora anförs i proraeraorian bör del undvikas alt ordförande i taxeringsnärand annat än i undantagsfall tjänstgör sora nämndeman i skatterätt. Detsamraa gäUer enligt min raening annan ledamot eller suppleant

Prop. 1971:14                                                         87

i taxeringsnärand. Del kan emellertid, även ora någon uttrycklig föreskrift därora inle ges, förväntas all valmyndigheterna endast undantags- vis koramer att utse ledamot i taxeringsnärand till näranderaän i skatterätt och länsrätt särat alt sådan nämnderaan bara undanlagsvis koraraer all utses tUl ledaraot i taxeringsnämnd. Enligt rain mening behöver därför någon föreskrift motsvarande bestäraraelsen i 12 § 1 raora. laxeringsförordningen inle tas in i lagen ora skatterätt och länsrätt. I promemorian föreslås att sararaa bestäraraelser om jäv sora enligt 4 kap. rättegångsbalken gäller för doraare i allraän doraslol skall gälla för ordförande och nämndemän i skatterätt och länsrätt. Avsikten är emellertid att en jävsbestämmelse raed denna innebörd skall las in i den förvaltningsprocesslag som f. n. förbereds inom jusliliedeparteraenlet. En sådan besläramelse får till följd att den som har deltagit i laxerings-nämnds beslut kommer all vara jävig vid prövningen av besvär över beslutet.

Jag ansluter mig till förslaget i promemorian att tjänstgöringstiden för nämndemän i skatterätt och länsrätt i likhet raed tjänstgöringstiden för bl. a. närandeman i aUmän underrätt skall vara sex år. Som några reraissinstanser anfört bör föreskrifter om skyldighet atl motta uppdrag sora nämndeman och om rätt atl avgå tas in i lagen om skatterätt och länsrätt. Föreskriftema bör utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser för nämndemän i aUmän underrätt. Besvär över val av närandeman bör som föreslås i promemorian föras genora koraraunal-besvär, dvs. i den ordning sora föreskrivs i 78 § landstingslagen (1954: 319) resp. 76 § komraunallagen (1953: 753), och inte hos skatterätten eUer länsrätten. Däremot bör det föreskrivas att domstolen självmant prövar den valdes behörighet.

Något behov lorde inle föreligga av en bestämraelse sora ger ordförande i skatterätt och länsrätt befogenhet att kalla någon sora är valbar tUl närandeman att tjänstgöra i släUel för nämnderaan som är jävig eller som uteblir från saramanlräde.

Jäv m. m. (12 §)

Sora jag förut nämnt avses förvaltningsprocesslagen innehålla jävsbe-stäramelser för bl. a. ordförande och nämndemän i skatterätt och länsrätt. Några särskilda jävsbestämraelser behövs därför inte i lagen om skatterätt och länsrätt.

I 4 kap. 12 § rättegångsbalken föreskrivs all personer som slår i ett visst släktskaps- eUer svågerlagsförhållande till varandra, t. ex. makar, föräldrar/bam, syskon, inle får sitta i rätten saratidigt. En sådan regel bör gäUa också förkatterätt och länsrätt.

Prop. 1971:14 88

Tillämpningsföreskrifter, ikraftträdande (14 §)

Utöver de bestämmelser om skatterätts och länsrätts organisation m. m. som jag har förordat i det föregående kan det behövas vissa närmare föreskrifter, t. ex. om kompetensvUlkor för ordförande och vikarie för ordförande, om hur fördelningen av uppgiftema att vara ordförande i länsskatterält och länsrätt mellan ordförandena skall ske samt om vUka tjänstemän hos länsstyrelsen sora skall svara för beredning och föredragning.

Den föreslagna lagen om skallerätt och länsrätt, liksom de ändringar som föreslås i lagen om avstängning av domare, bör träda i kraft den 1 juli 1971. För att rättema skall kunna träda i verksarahet vid denna tidpunkt fordras bl. a. att närandemännen utsetts dessförinnan. Någon uttrycklig föreskrift om att nämndemännen får utses innan lagen om skatierätt och länsrätt har trätt i kraft torde inte behövas.

Hemställan

I enUghel raed del anförda har inora civildeparleraenlet upprättats förslag tiU

1)    lag om skatterätt och länsrätt

2)    lag om ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare. Förslagen torde få fogas vid slalsrådsprolokollet i detta ärende sora

bilaga 2.i

Jag heraställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhäralas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: " Gunnel Anderson

' Bilagan har uteslutils här, såvitt gäller del under 2 angivna författningsför-slaget. I denna del är bilagan likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Prop. 1971:14                                                         89

Bilaga 1

Departemeutspromeniorians förslag till lag om skatträtt och länsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I varje län finns en länsskatterätt och en länsrätt. För hela landet finns en mellankommunal skatterätt.

2 §

Vid skatterätt handlägges mål enUgt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning sora är föreskrivet i dessa författningar.

3 §

Länsrätt handlägger i länsstyrelsens stäUe mål som avser

1.    omhändertagande av bam för samhällsvård eUer utredning, samhällsvårds upphörande eller fortsättande efter vUlkorligt upphörande och förbud att taga bam från fosterhem,

2.    verkstäUighet av dom eUer beslut rörande vårdnad ora barn eller överflyttning av bam i andra faU,

3.    tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och återinlagning på sådan anstalt,

4.    utvisning av utlänning,

5.    återkallelse av körkort och trafikkort.

4 §

Skatterätt och länsrätt beslår av ordförande och nämnd.

5 §

Länsskatterält och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mellankommunala skatterätten har sitt kansli i riksskatteverket.

6 §

Konungen utnämner en eller flera tjänstemän, ordförande i länsskatterätten och länsrätten. De skall vara tjänstemän vid länsstyrelsen. Konungen utnämner också en eller flera ordförande i den mellankoraraunala skatterätten.

Ordförande i skatierätt och länsrätt skall vara lagfaren.

7  §

Skatterätt och länsrätt är domför utan nämnd vid beslut, sora ej inne-

Prop. 1971:14                                                         90

fattar slutligt avgörande av mål, och vid beslut, som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eUer annat uppenbart förbiseende eller vars innehåU överensstäraraer raed partemas samstämmiga raening eller, ora endast en part finns, raed dennes mening.

Ulan nämnd får dessutora, om särsldlda skäl föreUgger, avgöras, av skatterätt mål om utdömande av vite, om handräckning vid taxeringsrevision, ora handlings undanlagande från taxeringsrevision och ora befrielse från skyldighet alt lärana kontroUuppgift, folkbokföringsraål samt uppbördsmål, som icke gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skall,

av länsrätt mål angående återkallelse av körkort eUer irafikkorl, om enligt 34 § vägtrafikförordningen (1951; 648) varning icke får raeddelas i stället för beslut ora återkallelse.

8§ I fråga om omröstning i skatterätt och länsrätt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken ora oraröslning i överrätt.

9§

Konungen bestämmer hur många näranderaän sora skall finnas vid skatterätt och länsrätt.

I nämnd skaU sitta, hos skatterätt minst tre och högst sex saml hos länsrätt minst två och högst fyra.

10      §

Nämnderaan i länsskatterält och länsrätt utses genora val.

Valet förrättas av landstinget eller, ora i länet finns kommun som ej ingår i landstingskoramun, av landstinget och koraraunfuUraäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen besläraraer efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfuUmäktige.

Nämndeman i den mellankoraraunala skatterätten förordnas av Konungen.

11      §

Valbar tUl nämndeman i länsskatterätt eUer länsrätt är rayndig svensk medborgare, sora är raantalsskriven och bosalt inora länet samt ej fyllt sjuttio år. TUl nämnderaan i den raellankomraunala skatterätten får utses endast den som är myndig svensk medborgare och sora ej fyllt sjuttio år.

Lagfaren domare, tjänsteman vid länsstyrelse eUer under länsstyrelse lydande myndighet, åklagare, polisman eller advokat eUer annan som har tiU yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman vid skatterätt eller länsrätt.

Prop. 1971:14                                                         91

12      §

Närandeman utses för sex år. Upphör näranderaän atl vara valbar eller behörig, förfaUei uppdraget.

När ledighet uppkoraraer, utses ny nämndeman för den återstående tiden.

13      §

Ledaraot av skatterätt och länsrätt skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rältegångsbalken.

14      §

Om jäv mot ledamot i skatterätt och länsrätt gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

15      §

Konungen meddelar ytterUgare föreskrifter om skatterätts och länsrätts organisation och verksarahet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971:14                                                         92

Bilaga 2

1) Förslag till

Lag om skatterätt och länsrätt

Härigenora förordnas som följer.

1 §

I varje län finns en länsskatterält och en länsrätt. För hela landet finns en meUankommunal skatterätt.

2 §

Länsskatterätt och länsrätt har sitt kansli i länsstyrelsen. Den mellankoraraunala skatterätten har sill kansli i riksskatteverket.

Skatterätt och länsrätt saramanträder på den ort där den har sill kansli. När det föreligger särskUda skäl, får rätten samraanträda på annan ort.

3 §

Vid skallerätt handlägges raål enUgl skatte-, laxerings-, uppbörds-och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

4 §

Vid länsrätt handlägges raål enligt 21 kap. föräldrabalken saral raål enligt bamavårdslagen (1960: 97) och lagen (1954: 579) ora nykterhels-vård i den utsträckning sora är föreskrivet i dessa författningar.

Vid länsrätt handlägges vidare, såvitt gäller svenskt körkort, turistkörkort eller trafikkort, raål ora varning eller ålerkaUelse av körkortet och, såvitt gäller utländskt körkort, raål ora varning eller vägran atl godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

5 §

Skatterätt och länsrätt beslår av ordförande och nämndemän, om ej annat följer av 6 §. Rätlen är domför med ordförande och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten.

Konungen besläraraer hur raånga nämndemän sora skall finnas vid den raellankomraunala skatterätten och, såvitt avser länsskatteräll och länsrätt, i varje län.

Prop. 1971:14                                                         93

6  §

Skatterätt och länsrätt får bestå av endast ordförande

1. när åtgärd som avser endast raåls beredande vidtages,

2.    vid sådant förhör raed vittne eller sakkunnig som begärts av annan skallerätt eller länsrätt,

3.    vid beslut sora avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.    vid beslut sora ej innefattar slutligt avgörande av raål,

5.    vid avgörande av raål ulan prövning i sak,

6.    vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar,

7.    vid avgörande av raål ora uldöraande av vite, handräckning vid taxeringsrevision, handlings undanlagande från taxeringsrevision, befrielse från skyldighet att lärana kontrolluppgift och omhändertagande för utredning enUgl 30 § bamavårdslagen (1960: 97) samt raål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningama.

I fråga ora beslut alt tills vidare återkalla körkort eller turislkörkort eller alt tUls vidare vägra godkännande av utländskt körkort gäller vad sora sägs i första stycket under 4 endast när det är uppenbart all sådant beslut bör raeddelas.

Vad sora sägs i första styckel under 5 och 7 gäller endast när det ej är påkallat av särskUda skäl all målet prövas av fuUsutlen rätt. Vad sora sägs under 7 gäller ej raål ora arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skalt.

7  §

I länsskatteräll och länsrätt saral i den raellankomraunala skatterätten finns en eller flera ordförande. Ordförande i länsskatterält och länsrätt är tjänsteman hos länsstyrelsen.

Ordförande i skatterätt och länsrätt skall vara lagfaren. Ordförande och föredragande i skatterätt och länsrätt skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande.

8 §

Nämndeman i länsskatlerätt och länsrätt utses genora val. Valet förrättas av landstinget eller, ora i länet finns koramun som ej ingår i landstingskomraun, av landstinget och koraraunfuUraäktige raed den fördelning dera eraellan sora länsstyrelsen besläraraer efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av koramunfullmäktige i Gotiands kommun.

Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Konungen.

Prop. 1971:14                                                         94

9 §

Valbar liU nämndeman i länsskatterält och länsrätt är rayndig svensk medborgare, sora är mantalsskriven och bosatt inora länet och ej har fyUt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankoraraunala skatterätten får utses endast rayndig svensk raedborgare, som ej har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnyklerhelsnämnd eller under länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, socialvårdskonsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan sora har till yrke atl föra andras lalan inför rätta får ej vara närandeman.

Den som har fyUl sextio år eUer uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämnderaan är ej skyldig all mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

10 §

Nämndeman utses för sex år men får avgå efter två år. Ora näranderaän visar gUtigt hinder, får skatterätt eUer länsrätt entlediga honora tidigare. Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör nämnderaan alt vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkoraraer, utses ny nämndeman för återstående tid.

11 §

Ledamot och föredragande i skatterätt och länsrätt skall ha avlagt doraared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

12      §

De som står i sådant förhållande lill varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej saratidigt tjänstgöra sora ledaraöler i skatterätt eller länsrätt.

13      §

I fråga ora omröstning i skatterätt och länsrätt gäller bestäraraelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken ora oraröslning i överrätt i tillärapliga delar.

14 §

Konungen raeddelar ytterUgare föreskrifter ora skatterätts och länsrätts organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971.

Prop. 1971: 14 95

Utdrag av protokoU, hållet i lagrådet den 13 januari 1971.

Närvarande:  f. d.  justitierådet  REGNER,  regeringsrådet  MARTENIUS, justitierådet BERNHARD, justitierådet HESSER.

Enligt lagrådet den 7 januari 1971 tiUhandakoraraet utdrag av protokoll över civUärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 november 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skuUe inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om skatterätt och länsrätt, 2) lag om ändring i lagen (1955: 261) om avstängning av domare.

Förslagen, som finns bUagda detta protokoU, hade inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Erik Neergaard.

Lagrådet yttrade: , Förslaget tiil lag om skatterätt och länsrätt

Den för vårt land tämligen säregna utformningen av förvallningsrältskipningen innebär att denna i första instans i aUt väsentiigt om-händerhaves av länsstyrelserna och de tUl dessa anknutna prövningsnäranderna. Inom länsstyrelserna har hittiUs i allraänhel alla ärenden tillhörande ett och sararaa äranesområde håUils ihop organisatoriskt. Detta medför alt inom en och samma sektion handhaves såväl inspektion, tiUsyn och andra administrativa uppgifter som rättskipningen. Även om del, såsora föredragande departementschefen anförde i propositionen 1970: 103, inte finns fog för någon aUvarUgare erinran mot det sätt på vilket förvaltningsrättskipningen har utövats vid länsstyrelserna, har dock, såsom också underslröks, riklats kritik raot organisationsformen; bland annat har hävdats att förvaltningsrättskipningens integritet äventyrades genom den organisatoriska anknytningen till länsstyrelsernas administrativa verksamhet. Del är enligt lagrådets raening att hälsa raed tiUfredsställelse, att den vid 1970 års riksdag på grandval av den berörda propositionen beslutade oraorganisalionen av den statiiga länsförvaltningen även åsyftar en förstärkning av förvalmingsrällskipningen på länsplanet.

TiU motivering av de åtgärder som avser förvaltningsrättskipningens stärkande åberopades i propositionen 1970: 103 frärast, all de avgöranden sora träffades inora ramen för förvaltningsrättskipningen i våra dagar får allt större vikt för del allraänna och för den enskilde saral be-

Prop. 1971:14                                                         98

verket som skilda dorastolar endast till namnet. Samma personer som i egenskap av ledamöter i länsskatlerätt handlägger ell skatlemål är sålunda behöriga alt vid behov pröva t. ex. ett körkortsraål, men domstolen benämnes då länsrätt. Samme ordförande i länsskatlerätt och länsrätt är behörig att i egenskap av ensaradoraare vidtaga aUa de åtgärder och fatta alla de beslut sora anges i förslagets 6 .§, raen han måste likväl av formeUa skäl ge akt på och i beslutet ange när han handlar på länsskatlerättens vägnar och när han handlar på länsrättens vägnar.

När uppdelningen på två dorastolar inte genoraföres i organisatoriskt hänseende, synes det lagrådet sora om del skulle varit lämpligt alt förvallningsrältskipningen på länsplanet också formeUt utövades av en enda doraslol med behörighet att upplaga mål inom båda de korapetens-oraråden sora angivils i förslaget. Särskilt i inledningsskedet, när de doraarappgifler sora föreslagits för skatterättema torde kvantitativt betydligt överväga dera som hänförts liU länsrättema, kan emellertid skäl förefinnas att bibehålla den på nuvarande länsstyrelseorganisation grundade uppdelningen på två domstolar raed olika naran, och lagrådet föreslår därför ej ändring av förslagel härutinnan. Frågan synes dock kunna koraraa i elt annat läge sedan domstolarna varit i verksamhet någon tid och länsrätternas område - såsom torde vara avsikten - betydligt vidgats. Sedan så skett lorde det komraa att framstå sora naturligt atl en geraensara förvallningsdoraslol finns i varje län. Denna bör i så fall benäranas länsrätt. Med tanke på den antagna utvecklingen synes det vara anledning all förelaga sådan järakning i förslaget atl i lagrubriken och de särskUda paragraferna länsrätt namnes före skatterätt.

Ora de två dorastolarna framdeles förenas tiU en länsrätt, lärer dess kompetensområde kunna anses vara så omfattande att det bör ifråga-koraraa alt giva regler ora doraslolen i lagen ora allraänna förvallnings-dorastolar i stället för i en speciallag.

5 §

I fråga om lekraännens deltagande i förvallningsrältskipningen avviker del förevarande lagförslaget i vissa hänseenden från vad sora enligt 1969 års reformer gäUer beträffande de allmänna underrätterna.

Tingsrätt skaU vid handläggning av brottmål beslå av en lagfaren domare och närand. Enahanda sammansättning har tingsrätt vid handläggning av vissa raål och ärenden som avses i giftermålsbalken och föräldrabalken (se 15 kap. 29 § GB, 20 kap. 36 § FB samt 6 § lagen om handläggning av doraslolsärenden). Dessa raålgrapper lorde utgöra den övervägande delen av de raål som förekomraer vid tingsrätterna. I andra tvistemål består tingsrätt av tre lagfarna doraare.

I fråga ora antalet näranderaän i tingsrätt redovisades i propositionen 1969: 44 ingående och utförligt de synpunkter som framkorarait och

Prop. 1971:14 99

de överväganden sora skett. I propositionen föreslogs att rätten skulle vara doraför raed fyra näranderaän, dock med tre i nämnden ora förfall för nämnderaan inträffade sedan huvudförhandUng påbörjats. Första lagutskottet anförde i utlåtandet 1969: 38 att utskottet viUe kraftigare än sora skett i propositionen betona dels den betydelse nämnddeltagandet i rättskipningen raåste antagas ha för allraänhetens förtroende för doraslolama, dels värdet av alt lekraannasynpunkter koramer tiU uttryck vid målens prövning. Utskottet erinrade i detta samraanhang ora att utvecklingen inom samhället går mol alt lekmannainflytandet ges utrymme på aUt flera oraråden, något sora bedöras sora värdefuUt för demokratin och för frågomas aUsidiga belysning. - Med hänvisning lill vad utskottet sålunda anfört om betydelsen av att nämnd deltager i rättskipningen förklarade utskottet, som i äUl väsentUgt instärade i de skäl departeraentschefen anfört till slöd för förslagel rörande nämndens storlek, att förslaget borde jämkas något så att nämnden i regel hade fem ledamöter.

Beträffande omröstaing i tingsrätt då nämnd har säte i rälten gäUer enligt 29 kap, 3 § RB samt 15 kap. 30 § GB, 20 kap. 36 § FB och 6 § lagen om handläggning av doraslolsärenden alt, ora vid överläggning yppas annan mening än ordförandens samt minst fyra näranderaän eller, då i näranden är endast fyra, minst tre nämndemän förenar sig ora skälen och slutet, gäller närandens raening men i annat fall ordförandens mening. Vidare föreskrives att ordföranden skaU vid överläggning framställa saken och vad lag stadgar därom, att vid orarösl-ningen ordföranden först skall säga sin mening och därefter inhämta nämndens samt att, ora näranden bestärat rättens avgörande, svarar för detta envar näranderaän som med sin röst bidragit därtUl. Enligt 6 kap. 3 § RB skall nämndemans skiljaktiga mening antecknas i protokollet även när nämnden icke bestämt utgången.

Såsom första lagutskottet anförde innebär de näranda bestäraraelserna alt oraröstningsreglerna är utforraade på den koUektiva oraröslnings-formens grund men med sådant reeUt innehåU att man i det praktiskt mest betydelsefuUa fallet, att två meningar står mot varandra, når sararaa resultat sora ora individuell rösträtt hade gäUl. Med avseende å en ordning sora formeUt byggde på individueU rösträtt anförde departementschefen - i vilkens yttrande häratinnan utskottet förklarade sig i allt väsentligt insläraraa - bland annat: Om tre eUer flera meningar förelåge vore lämpligheten av individueU rösträtt rainst sagt tveksara. Man hade vidare att räkna raed alt det kunde föreligga Uka röstetal för två olika meningar varför fråga uppkorame om utslagsrösten. YtterUgare hade man all la hänsyn till frågan om det juridiska ansvaret för domen och medverkan vid domens avfattning. Ulginge raan från alt individuell rösträtt med lika röstvärde formeUt skulle gäUa kunde det svårligen motiveras atl nämndemännen inte skuUe ha samma ansvar för domen

Prop. 1971:14                                                        100

som ordföranden. Detta i sin tur skuUe leda tiU att detaljutformningen av domen inte gärna kunde försiggå utan alt närandemännen på ena eUer andra sättet finge medverka eUer åtminstone ta del av avfattningen innan domen raeddelades. En sådan ordning skuUe emeUertid belasta arbetet vid underrätterna utan att raan därigenora i sak skulle vinna något. De anförda förhåUandena talade med styrka för att man inte borde införa en ordning som forraeUt byggde på individuell rösträtt för näranderaän.

Med hänsyn till vad som inledningsvis anförts om förvaltningsrättskipningens ökande betydelse och den åsikt ora viklen av lekraannadel-tagande sora kora tiU uttryck vid underrätlsreforraen, icke rainst i utskottets av riksdagen gUlade utiåtande, synes det vara svårt att förslå varför antalet näranderaän i de nya förvaltningsdorastolarna skall sältas lägre än i tingsrätterna. Såvitt gäUer länsskatterälten raedför förslagel tiU och med en rainskning av det antal lekraän sora i allraänhel brukar dellaga i prövningsnäranderna. Såsora skäl för förslagels ståndpunkt anför departementschefen, utöver en redogörelse för de olika utredningarnas förslag, avlämnade före underrättsreformen, saml däröver avgivna yttranden, väsentUgen endast all lekraännen skaU ha individuell rösträtt och atl ora förslagel genoraförs antalet lekraän bör vara läraUgen lågt.

Såsom förut anmärkts innebär omröstningsreglema för tingsrätt raed närandsamraansätlning att närandemännen har individueU rösträtt i de praktiskt viktigaste fallen av meningsskiljaktighet. De erinringar som framstäUdes raot en ordning med även formellt individuell rösträtt -vilka erinringar i nu ifrågavarande lagstiftningsärende icke berörts av departementschefen - synes vara lika vägande i fråga om förvallningsrältskipningen. Att hittiUs lekmännen i prövningsnämnd haft fullständig individuell rösträtt synes knappast böra anses som elt avgörande skäl att bibehåUa denna ordning när nämnden omvandlas lill domstol. Därvid är atl märka att enligt vad sora anfördes i propositionen 1970: 103 några krav på specieU fackkunskap inte bör ställas på lekraännen saral alt sararaa näranderaän avses skola kunna dellaga både i länsskatlerätt och länsrätt. Hänvisningen i detta sararaanhang lill faslighets- och exproprialionsdomslolama synes föga bärande med hänsyn lill dessa domstolars raycket speciella korapelensoraråde och det ringa antalet näranderaän.

Vad sora nu anförts saral önskeraålel i och för sig ora likhet raellan underrätterna i första instans talar starkt för all såväl oraröstningsreglerna som bestämmelserna om antalet nämndemän beträffande förvaltningsdomstolarna får samraa utforraning sora för tingsrättema. Vad departementschefen i övrigt anfört i dessa hänseenden synes icke innefatta övertygande skäl för alt i förvaltningsdorastolarna ha en ordning som avviker från den sora så nyUgen införts för tingsrättema.

I enlighet med vad ovan anförts förordas alt 5 § får följande lydelse:

Prop. 1971:14                                                        101

Länsrätt och skatterätt består av förvaltningsdomare såsom ordförande och nämnd, ora ej annat föreskrives i 6 §.

I näranden skall sitta fera nämndemän. Får inkallad nämndeman förfall, är dock rätten domför med fyra nämndemän.

Konungen bestämmer hur många nämndemän som skaU finnas i varje län, för tjänstgöring i länsrätt och länsskatterätt, samt vid den mellankoraraunala skatterätten.

6 §

För atl innehåUet i paragrafen skall bli mera överskådligt föreslår lagrådet alt den får följande lydelse:

Länsrätt och skatterätt är domför utan nämnd
1. när åtgärd- uppenbart förbiseende,

4.  vid beslut om återkallelse tills vidare av körkort eller turislkörkort eUer vägran att tiUs vidare godkänna utiändskt körkort när det är uppenbart atl sådant beslut bör raeddelas,

5.  vid annat beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål,

6.  vid avgörande av raål i vilket saken är uppenbar.

Om det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsullen rält är länsrätt och skallerätt också domför ulan närand vid beslut sora ej innefattar prövning av raålet i sak.

Vad i andra stycket sägs gäller även vid avgörande av

1.    raål om utdömande av vite,

2.    mål om handräckning vid taxeringsrevision, handlings undantagande från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringsförordningen (1956: 623),

3.    mål angående omhändertagande för utredning enligt 30 § barnavårdslagen (1960: 97),

4.    raål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningama raed undantag av raål ora arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

7 §

En fråga av stor principieU betydelse är i vilken utsträckning ordförande i länsskatterält och länsrätt skall, med hänsyn lill kravet all han sora doraare skall inlaga en självständig ställning, kunna åläggas järaväl adrainistraliva uppgifter inom länsstyrelsen och vilket slag av sådana uppgifter han skall kunna tiUdelas.

I beslutet om partieU reform av länsförvaltningen anfördes att ordförande i länsskallerätt och länsrätt, som borde ha ställning av domare, kunde vara antingen chefen för huvudenheten för allmän förvaltning och förvallningsrättskipning eller chefen för någon av de enheter som raotsvarar nuvarande aUraänna sektionen och prövningsnämndens kansli. Härutöver kunde i vissa län behövas ytterligare doraare sora uteslutande var sysselsatta som ordförande. I den tiU grund för lagrådsremis-

8    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 117

Prop. 1971:14                                                        102

sen liggande promemorian uttalades i anslulning härtiU alt det, för att det aUtid skulle finnas tillgång till en ordförande som inte före handläggningen i länsskatterälten eller länsrätten tagit befattning raed del aktueUa målet eUer frågor sora kunde ha saraband med detta, i allmänhet borde utses tre ordförande; dessa kunde vara de näranda befattningshavarna. De återgivna uttalandena synes ge vid handen att ordförandeskap visserligen norraall borde uppdragas ål dessa befattningshavare men alt så inte alltid behövde vara fallet utan att även andra tjänstemän inom länsstyrelsen kunde koraraa i fråga.

I remissutlåtandena över promemorian riktades viss kritik mot den föreslagna ordningen. Kararaarrällen åberopade ett av departeraentschefen i annat sararaanhang anfört yttrande, att personal skall kunna oradisponeras inora och raellan de olika huvudenheteraa i länsstyrelsen, och framhöU i anslutning härtiU bl. a. att önskemålet om en åtskillnad meUan förvallning och döraande verksamhet under sådana förhållanden inle blir tillgodosett fullt ut raen alt detta får godtagas till dess att tiden är raogen för helt fristående regionala förvaltningsdomstolar. Kararaarrällen fann också förhållandet raeUan doraama och chefen för huvudenheten vara oklart. Svea hovrätt ansåg det nödvändigt alt ordförandena i sin egenskap av doraare inte slår i något lydnadsförhåUande till länsstjrelsen och att denna självständiga ställning borde komraa tiU klart ullryck i författningstexten.

Departeraentschefen har behandlat frågan tämligen knapphändigt. Han refererar principuttalandet i beslutet om partiell reform såsom innebärande att ordförande skall ha ställning som domare men samtidigt vara tjänsleraan hos länsstyrelsen och sora sådan kunna ha uppgifter exempelvis sora chef för den huvudenhet sora förat angivits eller för en av enheterna inora denna. Härav följer enligt departementschefen att ordförandena i administrativt avseende skall vara underställda länsstyrelsen. Han tillägger att av ordförandenas ställning som doraare följer att de vid handläggningen av de raål sora ankoraraer på dera är helt självständiga i förhållande till länsstyrelsen. Någon särskild föreskrift sora raarkerar ordförandenas självständiga ställning genteraot länsstyrelsen eller deras stäUning sora doraare behövs enligt departeraentschefen inle. Däreraot föreslås att i lagtexten föreskrivs alt ordförande är tjänsteman hos länsstyrelsen.

Såsom fraragår av det anförda är det avsett alt ordförande i vissa fall skaU enbart sysselsättas raed doraarappgifler. För dyUka fall synes vid länsstyrelserna kunna inrättas fullt självständiga doraartjänsler och den här diskuterade frågan blir då inle aktuell. Den föreslagna föreskriften, att ordförande är tjänsleraan hos länsstyrelsen, torde för dessa fall närmast innebära att innehavaren av domartjänslen i kameralt avseende underslälles länsstyrelsen. Föreskriften innebär också alt domaren har att följa bestämmelser om arbetsfördelning som av läns-

Prop. 1971:14                                                        J03

styrelsen ges genom arbetsordning. I sakens natur ligger vidare att domaren när det gäUer praktiska spörsmål, t. ex. lokalfrågor, har atl iaktta-g;i av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

I flertalet fall är del emellertid avsett, alt tjänst som ordförande skall kombineras med administrativ tjänst. Föreskriften alt ordförande är tjänsteman hos länsstyrelsen får härvid, utöver vad nyss sagts, även innebörden atl en sådan kombination är möjlig, så att innehavare av domartjänst kan åläggas att ulföra även administrativa uppgifter inom länsstyrelsen. Såsora följer av vad departemenlschefen anfört och ytterligare underslrukits i de återgivna remissutlålandena är det självfallet därvid av stor vikt att dessa uppgifter inle är av sådan art att vederbörandes självständighet sora doraare och hans opartiskhet kan ifrågasättas. Ora, såsom är avsett, till ordförande utses befattningshavare inora huvudenheten för allraän förvaltning och förvaltningsrällskipning lorde också delta krav i regel bli uppfyllt. Den begränsning i fråga ora möjligheten alt utse tjänsteman i länsstyrelsen till ordförande som här åsyftas är eraeUertid enligt lagrådets raening av sådan principiell vikt att den bör korama till ullryck i lagtexten. En föreskrift härom synes kunna fä lydelse i viss anslulning till bestäraraelsen i 13 § statstjänstemannalagen, som reglerar tjänstemans rätt att inneha bisysslor. Av en sådan bestämmelse torde exerapelvis följa alt tjänsleraan inom huvudenheten för skalteförvaltning aldrig kan utses lill ordförande för länsskatterält. Bestäraraelsen torde även innebära atl ora ordförande för länsskatteräll, sora är Ijänstman inom huvudenheten för allraän förvaltning och förvaltningsrällskipning, överföres liU huvudenheten för skatteförvaltning, han därigenom blir obehörig atl i fortsättningen vara ordförande.

Lagrådet förordar av nu och förat angivna skäl atl 7 § erhåller följande lydelse:

I länsrätt och skatierätt skall finnas en eller flera förvaltningsdomare. De utnäranes av Konungen.

Förvaltningsdomare skall vara lagfaren. Förvaltningsdomare och föredragande i länsrätt och skatterätt skall vara svensk raedborgare. Den sora är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra som förvalt-ningsdoraare eller föredragande.

Ora förvaltningsdomare i länsrätt och länsskatterält har att fullgöra järaväl annan tjänstgöring inora länsstyrelsen, får han ej i denna tilldelas uppgifter sora kan rubba förtroendet till hans opartiskhet i den döraande verksamheten.

Ora beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för förvaltningsdomare raeddelas bestämmelser av Konungen.

13 § Beaktas vad som föreslagits i fråga ora lekraäns deltagande föranleder

Prop. 1971:14                                                        104

detta att förevarande paragraf bör oraarbetas. Vad departementschefen anfört beträffande llUämpningsområdel för de skilda oraröstningsreglerna ger i och för sig ej anledning lill erinran, dock bör i lagen uttryckligen anges i vad mån de skUda reglerna skaU tillämpas.

Eftersom 16 kap. RB icke innehåUer några besläramelser rörande omröstning då nämnd har säte i rälten, bör i paragrafen upplagas särskilda omröstningsregler efter mönster av 15 kap. 30 § GB. Dessa regler bör stå som i princip gällande. TiUämpningen av bestämmelserna i 29 kap. RB kan i så fall begränsas all avse 2 § i kapitlet. Sistnämnda paragraf synes härvid i tillämpliga delar böra få gälla beslut som rör böter eller utdömande av vite.

I enlighet härraed föreslås all 13 § får följande lydelse:

I fråga ora överläggning och oraröslning i länsrätt och skatterätt gäller bestäraraelserna i 16 kap. rättegångsbalken raed följande avvikelser.

Ordföranden skall vid överläggningen fraraställa saken och vad lag stadgar därora.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhärala närandens.

Yppas annan raening än ordförandens och förenar sig fyra näranderaän eller, dä i näranden är endast fyra, rainst tre närandeman ora skälen och slutet, gäller nämndens mening. I annat faU gäller ordförandens.

Har nämnden bestärat rättens avgörande svarar för detta envar näranderaän som med sin röst bidragit därtill.

I fråga ora beslut sora rör böter eller uldöraande av vite skall därjämte iakttagas 29 kap. 2 § rättegångsbalken i tUlärapliga delar.

Därest vad sora föreslagits i fråga om lekraannadellagande icke beaktas, synes under alla förhållanden påkallat atl 13 § järakas. Varken 16 eUer 29 kap. RB innehåller några regler som angives gälla i överrätt. Innebörden av hänvisningen tiU 29 kap. RB är atl de regler skall till-lämpas som gäller domstol utan nämnd; detta kan ej anses vara ett tydligt sätt all ange oraröstningsordningen i en domstol raed näranderaän som ledamöter. Därjämte bör hänvisningen till 29 kap. RB begränsas tiU böter och vite på sätt ovan föreslagils saral meddelas föreskrifter motsvarande andra och Iredje styckena i lagtexlförslaget här ovan (jfr 12 § lagen ora faslighelsdoraslol).

Ikraftträdandebestäraraelsen Eftersom val av nänmdemän, sora bör äga ram före lagens ikraftträdande, icke kan anses vara en åtgärd av allenast administrativ natur, hemställer lagrådet alt till lagen fogas ett stadgande av följande lydelse:

Prop. 1971:14                                                        105

Val av nämndemän i länsrätt och länsskalleräll skall med tillämpning av denna lag första gången äga rum före den 1 juli 1971. Valet skall avse liden från och raed nämnda dag.

Förslaget till lag om ändring i lagen om avstängning av domare

Lagrådet lämnar förslagel ulan erinran.

Ur protokoUet: Ingrid Hellström

Prop. 1971:14 106

Utdrag av protokollet över civUärenden, hållet inför Hans Mai:t Konungen i statsrådet på Stockbohns slott den 22 januari 1971.

Närvarande: Statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildeparteraentet, statsrådet Lundkvist, anraäler efter geraensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag tiU

lag om skatierätt och länsrätt,

lag om ändring i lagen (1955: 261) ora avstängning av doraare.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Liksom lagrådet anser jag att det är av största vikt att de nya domstolarna, som ju i administrativt hänseende skaU knytas till länsstyrelsema resp. riksskatteverket, får en helt självständig ställning i fråga om handläggningen och avgörandet av de mål sora ankoramer på dem. Lagrådet anför att ordförandenas självständiga ställning i detta avseende bör .slås fast i de föreskrifter om domstolamas organisation och verksamhet som skall meddelas av Kungl. Maj:t. Redan av del förhållandel alt rättskipningen på ett område anförtros ell visst organ måste cnligl min mening anses följa bl. a. alt delta organ har att självständigt handlägga och avgöra de mål som omfattas av kompetensområdet. Självfallet bör emellertid de närmare föreskriftema om domstolarnas organisation och verksarahet utformas så all dc inte koraraer att innebära några inslcränk-ningar i domstolarnas självständighet i fråga om den döraande verksamheten.

I motsats liU lagrådet kan jag inte finna all ordförandenas självständiga ställning som domare skulle markeras, ora del i lagen om skatterätt och länsrätt infördes särskilda beteckningar på doraartjänslerna. Del bör ankorama på Kungl. Maj:l att i ell samraanhang beslärama ora beteckningarna på alla de nya tjänster vid länsstyrelserna sora skaU inrättas med anledning av den beslutade omorganisationen av den statliga länsförvaltningen. Med hänsyn lill vad lagrådet vidare anför i fråga ora ordförandena viU jag erinra om alt beslutet om omorganisation innebär att

Prop. 1971:14                                                        107

ordförandena skall utses av Kungl. Maj:t samt ha stäUning sora domare raen saratidigt vara tjänstemän hos länsstyrelsen och kunna ha uppgifter sora chef för huvudenheten för allmän förvallning och förvallningsrättskipning eller för någon av de enheter inom denna huvudenhet sora raotsvarar nuvarande allraänna sektionen eller prövningsnärandens kansli. Det förutsätts vidare atl det i vissa län kan behövas ytterligare doraare som uteslutande skall ägna sig åt dömande uppgifter. Vid länsstyrelserna skall således inrättas tjänster sora avser dels uppgiften att vara ordförande i länsskatterätten och länsrätten, dels uppgiften att vara chef för nyssnämnda huvudenhet eller för någon av enheterna inora huvudenheten. Vidare kan, sora fraragår av del anförda, vid vissa länsstyrelser behövas tjänster för domare sora uteslulande skall ägna sig åt dömande uppgifter.

Lagrådet synes ha antagit atl det varit avsett att varje länsstyrelse-tjänsteman som uppfyller de föreslagna behörighetskraven skulle kunn;i anförtros uppgiften all, vid sidan av den tjänst han norraalt utövar, tjänstgöra sora ordförande i länsskatlerätt och länsrätt. En sådan ordning har inle varit avsedd. Det synes eraeUertid önskvärt alt del av lagtexten fraragår all ordförandeuppgiflen ingår i den tjänst vid länsstyrelsen som ordföranden innehar. I 7 § lagen ora skatterätt och länsriitl bör därför anges all ordförande i länsskallerätt och länsrätt innehar tjänst vid länsstyrelsen. Del bör vidare föreskrivas all tjänsterna tillsätts av Kungl. Maj:l. Det är inle avsett all särskilda tjänster skall inrättas för ordförande i den raellankoramunala skallerällen. Sådan ordförande skall i stället förordnas av Kungl. Maj:l för viss lid. Föreskrift härom bör las in i 7 §. Som lagrådet föreslår, bör det vidare föreskrivas atl bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ordförande meddelas  av  Kungl.  Maj:t.

Som lagrådet anför är det av stor vikt alt de ordförande som inte skall ägna sig enbart ål uppgiften att vara ordförande inle tilldelas andra upgifter av sådan art alt deras självständighet som domare eller opartiskhet kan sältas i fråga. Lagrådet föreslår atl del i 7 § föreskrivs atl sådan ordförande inte får tilldelas uppgifter som kan rubba förtroendet lill hans opartiskhet i den dömande verksamheten. Lagrådet synes anse att uppgifter inora huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrällskipning vid länsstyrelse i regel inle behöver utgöra anledning atl sätta ordförandens självständighet eller opartiskhet i fråga. Jag delar denna uppfattning. Av vad jag förut har anfört framgår atl det är avsett all bara tjänster på denna huvudenhet skall omfatta uppgift atl vara ordförande. En bestäraraelse av del slag sora enligt lagrådels förslag skall tas in i 7 § lagen ora skatterätt och länsrätt kan enligt rain mening ge upphov lill vissa svårigheter vid tillärapningen. Del väsenlliga synes vidare vara alt cn ordförande inte får tjänstgöra, om om-

Prop. 1971:14                                                        108

ständigheler som kan rabba förtroendet liU hans opartiskhet i den dömande verksamheten föreligger. Detta intresse tillgodoses genora jävs-bestämraelserna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken vUka, sora jag anförde i reraissen till lagrådet, avses bli tUlämpliga på ordförande i skatierätt och länsrätt.

I fråga om skatterätts och länsrätts sararaansättning är det enligt lagrådet raed hänsyn lill förvaltningsrättskipningens ökande betydelse och den åsikt ora vikten av lekraannadellagande som kora till uttryck vid underrätlsreforraen år 1969 svårt alt förslå varför antalet nämndemän i skatierätt och länsrätt skall vara lägre än i tingsrätterna. Det är uppenbart att de synpunkter på lekraannadeltagandet som tillmättes avgörande betydelse vid underrätlsreforraen raåste anses väsenlliga också i fråga ora lekraannadeltagandet i skatterätt och länsrätt.

Visserligen skall, sora jag anförde i prop. 1970: 103, några krav på speciell fackkunskap inte släUas på lekraännen i skatterätt och länsrätt. Det bör emellertid framhållas all rätterna i stor utsträckning koraraer att fungera sora andra instans, att antalet raål och ärenden blir avsevärt, alt avgörandena i stor utsträckning måste granda sig på skriftligt raaterial och alt de ofta innebär tillämpning av ell orafaltande och delvis kora-pliceral författningsraaterial. Vad särskilt beträffar länsrättema är det angeläget all bland nämndemännen är representerade insikter i och erfarenheter av bl. a. sociala frågor. Vad jag nu har sagt innebar inte att jag nuraera vill hävda alt häranderaännen bör ha speciella fackkunskaper. Däremot anser jag raig kunna konstatera atl stora krav i andra avseenden måste StäUas på näranderaännen, ora dessa skall kunna fullgöra sin vikliga uppgift inora förvaltningsrättskipningen och få det inflytande på avgörandena som är avsett.

Inrättandet av länsrätterna innebär atl elt tämligen stort antal näranderaän raåste rekryteras. Det kan befaras alt det koraraer att bli svårt all rekrytera elt tillräckligt antal lekraän sora är både vUliga alt åtaga sig elt så krävande uppdrag sora del här är fråga ora och lärapade för uppdraget, ora antalet näranderaän sätts högre än sora föreslagils i lag-rådsreraissen. Härtill koraraer, sora frarahålls i lagrådsreraissen, alt länsrätterna raed hänsyn tUl målens natur ofta raåste sammanträda med kort varsel. Erfarenheterna från de prövningsnämnder som sammanträder på avdelning, dvs. med höst fyra ledamöter utöver ordföranden, är goda. TUl dessa prövningsnärander hör bl. a. näranderna i de tre största länen.

Med hänsyn tiU vad jag nu har anfört finner jag inle skäl all i fråga ora antalet näranderaän frångå förslaget i lagrådsremissen.

I fråga ora oraröslningsreglema vill jag erinra ora att en ordning raed individueU rösträtt i allraänhel tillämpas inora förvaltningen, all såväl länsförvaltningsulredningens och landskontorsulredningens förslag som

Prop. 1971:14 109

förslagel lill lag ora skatterätt innebär att lekrriännen skaU ha individuell rösträtt saral atl 14 av de 16 remissinstanser som i sina yttranden över departemenlsproraeraorian gick in på frågan tillstyrker förslaget ora individuell rösträtt. I prövningsnäranderna har lekraännen individuell rösträtt och de har t. o. ra. en starkare ställning än den sora förslaget i lagrådsreraissen ger nämndemännen. Vid omröstning i prövningsnärand är ju regeln ora ordförandens ulslagsrösl en undantagsregel. Sora exera-pel på domstolar i vilka lekmän har individuell rösträtt närans i lagrådsremissen fastighetsdomstolarna och expropriationsdomstolarna. Ytterligare exempel är vattendomstolarna (11 kap. 12 § vattenlagen) samt ägodelningsrätterna sora utöver ägodelningsdomaren består av tre ägo-delningsnärandemän (21 kap. 2 och 37 §§ lagen, 1926: 326, om delning av jord å landet).

Om näranderaännen skall ges individuell rösträtt, kan det, sora föredragande departemenlschefen anförde vid underrätlsreforraen år 1969, knappast raotiveras att de inle skulle ha sararaa ansvar för avgörandena sora ordföranden. Delta leder visserligen tUl att de måste ges tillfälle alt åtrainstone ta del av avfattningen, innan ett beslut raeddelas, men erfarenhetema från prövningsnärandemas verksarahet talar för alt det inte behöver medföra några svårigheter.

Genom underrättsreformen fick nämndemännen i allmän undenätt en väsentligt starkare ställning än de tidigare hade haft. Den omständigheten att raan inte ansåg del lärapligt all ge dera en också i forraelll avseende individuell rösträtt kan raed hänsyn tiU vad jag har anfört nu och i lagrådsremissen inle anses utgöra anledning att ge nämnderaännen i skatterätt och länsrätt en svagare ställning än lekmännen har i prövningsnämnd.

Lagrådet, som inle haft något att erinra mot vad jag anförde i lagrådsreraissen om tillärapningsorarådet för omröslningsreglema för tvistemål resp. brottmål, anser att det bör anges i lagtexten i vilken utsträckning de skUda reglerna skall tillämpas. Sora exerapel på mål i vilka reglema för brottmål bör tillämpas vid omröstning i huvudsaken nämns i lagrådsremissen endast mål om utdömande av vite. Det utesluts emellertid inle alt reglema för brottmål kan böra tUlämpas också i vissa andra raållyper. Särskilt raed hänsyn lill all rätternas korapelensoraråde framdeles kan få annat innehåll bör det överlämnas åt praxis att med ledning av vad sora anförts vid lagens tillkomst avgöra i vilken utsträckning reglerna för tvistemål resp. reglerna för brottmål bör tiUärapas. Jag vill eraeUertid inte utesluta att erfarenheterna från tillämpningen kan komraa att motivera en översyn i syfte att åstadkomma en mera preciserad reglering.

Med hänsyn tUl vad lagrådet anfört bör hänvisningen i 13 § lagen om skatterätt och länsrätt till 16 och 29 kap. rättegångsbalken anges

Prop. 1971:14                                                        110

gälla beslämraelsema för doraslol med endast lagfarna ledamöter. Sora lagrådet föreslår bör det föreskrivas att ordföranden skall säga sin mening först. Någon föreskrift om alt ordföranden skall framställa saken och vad lag stadgar därora anser jag inte nödvändig.

Vad lagrådet anfört i fråga ora 6 § lagen om skatterätt och länsrätt bör föranleda en redaktionell ändring. Sådana ändringar bör också göras i 4 och 5 §§. Med anledning av lagrådets påpekande bör del i en övergångsbestämmelse föreskrivas att val av nämndemän första gången skall äga rum redan före lagens ikraftträdande.

Under åberopande av det anförda hemsläller jag att Kungl. Maj:t föreslär riksdagen att antaga förslagen till

1)   lag om skatterätt och länsrätt, raed vidtagna ändringar,

2)  lag om ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare.

Med bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordar Hans Maj:t Konungen alt tiU riksdagen skaU avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Prop. 1971:14 111
Innehållsförteckning

sid.
Propositionen                                                             1
Propositionens huvudsakliga innehåll                               1
Förfatlningsförslag                                                      2
Utdrag av statsrådsprotokoUet den 20 november 1970      7
Inledning                                                                  7
Riksdagsbeslutet  om  länsförvaltningen                          8
Skatterätts kompetensområde                                      9
Den nuvarande förvaltningsrättskipningen på lands
kontoret och hos prövningsnämnden                              9
Departementspromemorian                                          12
Remissyttrandena                                                     14
Länsrätts kompetensområde                                       18
Den nuvarande förvaltningsrättskipningen på lands-
kansUet                                                                  18
Departementspromemorian                                          24
Remissyttrandena                                                     25
Domförhet                                                               31
Doraförhetsregler för länsstyrelse och aUmän underrätt    31
Tidigare iilredningsförslag och remissyttranden                33
Länsförvaltningsutredningen                                        33
Remissyttrandena över länsförvaltningsutredningens förslag 33
Landskonlorsutredningen                                            34
Remissyttrandena över landskontorsutredningens förslag  35
Förslaget tUl lag ora skatterätt                                   36
Remissyttrandena över förslaget till lag om skatierätt      36
Departeraentsproraemorian                                         37
Remissyttrandena                                                     39
Omröstning                                                              44
Bestämraelser om omröstning i prövningsnärand och i allmän
dorastol                                                                  44
Tidigare utredningsförslag och reraissyltranden               45
Besvärssakkunniga                                                    45
Reraissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag         46
Utredningen om administrativa frihelsberövanden            46
Förvaltningsdomstolskommittén                                   46
Länsförvaltningsutredningen                                        47
Reraissyttrandena över länsförvaltningsutredningens förslag 47
Landskonlorsutredningen                                            47
Reraissyttrandena över landskonlorssutredningens förslag 48
Förslaget till lag om skatterätt                                    48

Prop. 1971:14                                                        112

Departemenlsproraeraorian	48
Reraissyttrandena	50 53 53
KJCUcLl LdiICLllOdiC'i.Cli Inledning
Skatterätts kompetensområde	54
Allraänna synpunkter	54
Skallemålen	56
Vilesmålen	57
Uppbörds- och folkbokföriugsmålen	57
Länsrätts kompetensområde	59
Allmänna synpunkter	59
Utvisningsärendena	59
Barnavårdsmålen	60
Mål ora verkställighet av dom i vårdnadsmål	61
Nykterhetsvårdsmålen	61
Körkortsraålen	62
Domförhet	63
Omröstning	68
Lagförslag	71
Inledning, lagens rabrik m. m.	71
Domkretsar, anknytning tiU länsstyrelse resp. riksskalleverk m. ra.	72
Departeraentsproraeraorian	72
Reraissyttrandena	72
Departeraentschefen	73
Närraare ora korapetensen	74
Departeraentsproraeraorian	74
Reraissyttrandena	75
Departeraentschefen	76
Ordförande i skatterätt och länsrätt	76
Vissa besläramelser ora doraare	76
Departementspromemorian	77
Remissyttrandena	78
Departementschefen	79
Val av näranderaän, antal m. m.	81
Departeraentsproraeraorian	81
Remissyttrandena	81
Departementschefen	82
Valbarhets- och behörighetsvillkor, tjänstgöringstid m. ra.	83
Bestämmelser för ledamöter i prövningsnämnd och nämnde-
män i aUmän underrätt	83
Departementspromemorian	84
Remissyttrandena	84
Departemenlschefen	86

Jäv ra. ra.                                                            87

Prop. 1971:14 113

Tillärapningsföreskrifter, ikraftträdande                     88

Hemställan                                                             88
BUaga 1. Departemenlsproraeraorians förslag tUl lag om skatterätt

och länsrätt                                                89

Bilaga 2. Till lagrådet remitterade förfatlningsförslag       92

Utdrag av lagrådels protokoll den 13 januari 1971          95

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 januari 1971      106

ESSELTE 1«1C«. STHm Jl       014B3«