Kungl. Maj:ts proposition nr UO år 1961 (Proposition 1961:140)

Kungl. Maj:ts proposition nr UO år 1961

Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till nya författningsbestämmelser
rörande tillverkning av och
handel med fodermedel m. m.; given Stockholms slott
den 7 april 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m., samt
lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om
handel med fodermedel.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att lagen den 30 september 1938 (nr 611) om
handel med fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, samt kungörelsen den 29
september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel
skall ersättas av en förordning. Förordningen har givits formen av en
fullmaktsförfattning, enligt vilken Kungl. Maj :t bemyndigas att inom viss
ram utfärda föreskrifter rörande kontroll av fodermedel och vissa specialpreparat.
Kontrollen är avsedd att utövas i stort sett enligt de principer som
nu tillämpas. Tillverkare och importörer skall sålunda kunna åläggas att på
förpackningar eller på annat sätt lämna uppgifter, som underlättar för djurinnehavare
att bedöma varans kvalitet och lämplighet som foder för visst
slags djur. Kontroll över att deklarationerna är riktiga skall utövas av myndighet,
som Kungl. Maj :t bestämmer. I propositionen uttalas, att statens
jordbruksnämnd, som nu utövar tillsynen, bör förordnas att tills vidare
vara kontrollmyndighet med skyldighet att i vissa fall samråda med andra
myndigheter. I förhållande till vad nu gäller föreslås emellertid vissa skärpta
bestämmelser. Krav på tillstånd av kontrollmyndigheten skall sålunda kunna
uppställas för rätt att försälja sådan vara som är avsedd att tillföras djur
för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga, men
som varken är att anse som fodermedel eller att hänföra till läkemedel. Det 1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj: ts proposition nr 140 år 1961

samma skall gälla i fråga om fodermedel, som i syfte att medföra nyss
nämnd verkan är försatt med specialämne. Tillsättning av vitaminer skall
dock få ske utan tillstånd. Dessa bestämmelser avser att möjliggöra kontroll
över användningen av hormoner, antibiotika och liknande ämnen för uppfödningsändamål.
En nyhet är vidare att kostnaderna för kontrollen helt
skall bestridas av tillverkare och importörer.

Det föreslås att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

Förslag

till

Förordning

om tillverkning av och handel med fodermedel m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med fodermedel avses i denna förordning vara, som är lämpad att i oförändrad
sammansättning användas för utfodringsändamål eller är avsedd att
för sådant ändamål utbjudas till djurinnehavare och som icke, enligt vad
därom är särskilt stadgat, är hänförlig till läkemedel.

Förordningen äger dock icke tillämpning å:

1. fodermedel, som framställes i jordbruket och därefter icke undergår
annan behandling än som utan användande av kvarn sedvanligen sker i jordbruksdrift,
såsom torkning, tröskning eller Häktning;

2. foderblandning, som för användning endast till egna eller omhänderhavda
djur beställes direkt av djurinnehavare och tillverkas med anlitande
enbart av råvaror som tillhandahållas av denne;

3. oblandat fodermedel, som framkommit såsom biprodukt vid annat industriföretag
inom landet än spannmålskvarn eller oljefabrik och som icke
undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt;

4. foderblandning som består enbart av hel spannmål;

5. koksalt.

Med specialämne avses i denna förordning ämne, vilket är avsett att tillsättas
fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad
att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.

2 §•

Kungl. Maj :t äger förordna, att bestämmelserna i 3—10 §§ skola äga tilllämpning,
helt eller delvis, på yrkesmässig tillverkning av och handel med
fodermedel, avsedda för hästar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, pälsdjur
och fjäderfä.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skola jämväl 11—
19 §§ i tillämpliga delar gälla.

Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer (kontrollmyndighet). Efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
må kontrollmyndigheten meddela förordnande som avses i första
stycket beträffande visst eller vissa fodermedel.

3 §■

Vad i denna förordning stadgas om fodermedel skall i tillämpliga delar
gälla vara som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan behandling
än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller
prestationsförmåga men som varken är att anse som fodermedel enligt
1 § eller är att hänföra till läkemedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

4 §.

Den som för avsalu inom riket tillverkar eller hit inför fodermedel, i fråga
om vilket förordnande enligt 2 § meddelats, skall inom åtta dagar efter det
förordnandet trätt i kraft göra anmälan om sin rörelse hos kontrollmyndigheten
i enlighet med närmare bestämmelser som meddelas av myndigheten.
Därest tillverkningen eller införseln påbörjas efter ikraftträdandet av sådant
förordnande som nyss sagts, skall dylik anmälan göras senast åtta dagar före
det varan första gången saluföres inom landet.

Vad i denna förordning sägs angående tillverkare gäller i tillämpliga delar
även den som inom riket för avsalu förpackar fodermedel.

5 §•

Tillverkare eller importör är skyldig att, i den mån Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten så föreskriver, förse
förpackning vari fodermedel saluföres med uppgifter angående varan eller
på annat sätt lämna köparen sådana uppgifter.

6 §•

I fråga om tran och tranemulsion, som saluföres såsom fodermedel, äger
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten
bestämma, att halten av visst eller vissa slag av vitaminer icke får underskrida
viss myckenhet per viktenhet. I den mån så erfordras med hänsyn
till möjligheten att kontrollera halten av visst eller vissa slag av vitaminer
må föreskrift som nu sagls meddelas jämväl beträffande annat fodermedel,
vilket uppgives innehålla vitaminer. För tran och tranemulsion må därjämte
föreskrivas, att halten av fria fettsyror icke får överskrida visst värde.

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten må ej saluhållas eller försäljas
vara, som avses i 3 §, eller fodermedel försatt med annat specialämne än
vitaminer.

Vid meddelande av tillstånd som avses i första stycket må kontrollmyndigheten
föreskriva villkor som skola gälla för tillståndets åtnjutande.

8 §■

Kontrollmyndigheten äger föreskriva, att fodermedel, vars bruksvärde helt
eller huvudsakligen bestämmes av dess halt av specialämnen, må saluhållas
och försäljas till förbrukare endast i sluten förpackning.

9 §.

Beträffande fodermedel, som icke på grund av särskilt avtal står under
strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller
för fodermedel av samma slag, må ej å förpackning vari varan saluhålles
eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under
kontroll av sådan myndighet.

10 §.

Det åligger tillverkare och importör att, i den mån kontrollmyndigheten
så föreskriver, dels föra och på anfordran för myndigheten eller dess ombud
förete sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning
av fodermedel och råvaror därtill som erfordras för kontroll över att bestämmelserna
i denna förordning eller med stöd av densamma givna före -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

skrifter iakttagas, dels lämna myndigheten för kontrollen erforderliga uppgifter
om sin rörelse.

11 §•

Kontrollmyndigheten eller dess ombud äger för tillsyn å efterlevnaden
av denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter dels erhålla
tillträde till lokal vari tillverkning av fodermedel sker eller handelslager av
fodermedel förvaras, dels taga prov av till försäljning avsedda fodermedel
och råvaror därtill som förvaras i sådana lokaler. Den hos vilken prov tages
är skyldig att lämna erforderligt biträde vid provtagningen. Tillverkare och
importör är ej berättigad till ersättning för uttaget prov. Har prov tagits hos
annan, är tillverkaren eller importören skyldig ersätta statsverket kostnaden
för provet.

12 §.

Till täckande av kostnaderna för den fodermedelskontroll som utövas enligt
denna förordning skall avgift gäldas av tillverkare och importörer enligt
taxa vilken på förslag av kontrollmyndigheten fastställes av Kungl. Maj :t.

13 §.

1 mom. Med dagsböter straffes den som

1) underlåter att lämna uppgift som avses i 5 § eller uppsåtligen eller av
oaktsamhet, som ej kan anses ringa, giver oriktigt eller ofullständigt innehåll
åt sådan uppgift;

2) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 eller ö g; eller

3) bryter mot det i 7 § första stycket stadgade förbudet eller mot villkorsbestämmelse
som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

2 mom. Har någon förövat gärning som jämlikt 1 mom. är belagd med
straff, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti som överträdelsen
gäller ävensom gods eller penningar som den tilltalade i samband med överträdelsen
mottagit skola helt eller delvis vara förverkade. Utgjordes egendom,
som eljest skolat förklaras förverkad, av annat än penningar och finnes
den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras vara förverkad, är även förpackning vari den förvaras förverkad.

3 mom. Med dagsböter straffes jämväl den som

1) uppsåtligen underlåter att fullgöra anmälningsplikt som avses i 4 g
eller att föra anteckningar eller lämna uppgifter varom stadgas i 10 §;

2) uppsåtligen giver oriktigt eller ofullständigt innehåll åt anmälan som
lämnats enligt 4 § eller åt anteckningar eller uppgifter som avses i 10 §;

3) bryter mot stadgandet i 9 §; eller ,

4) vägrar att lämna erforderligt biträde vid provtagning som avses i 11 g.

4 mom. Förövas gärning som i 3 mom. under 1) eller 2) sägs av oaktsamhet,
som ej kan anses ringa, straffes med böter, högst trehundra kronor.

5 mom. Om straff för vägran att lämna tillträde för provtagning eller undersökning
enligt 11 § stadgas i allmänna strafflagen.

14 §•

Vad som inhämtats av handling, som tillhandahållits på grund av stadgande
i 10 g, eller vid undersökning enligt 11 §, må ej yppas i vidare män
än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen,
med dagsböter.

Kungl. Maj. ts proposition nr UO år 1961

15 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 13 § 1 mom. omförmäld förseelse, som
lorovas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 § eller 7 § andra stycket
må ej av allmän åklagare åtalas utan medgivande av kontrollmyndig Brott

varom förmäles i 14 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av allmän
åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

17 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan.

18 §‘

.^ar.n^Son vägrat att lämna kontrollmyndigheten eller dess ombud tilltrade
till lokal för verkställande av undersökning eller provtagning enligt 11 §
eller att på anfordran förete handling som avses i 10 § för kontrollmyndigheten
eller dess ombud, eller underlåtit att i föreskriven ordning avlämna
dar avsedd uppgift, må myndigheten förelägga honom lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

19 §>

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av kontrollmyndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962, då kungörelsen den 29
september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel
upphör att gälla.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel

Härigenom förordnas, att lagen den 30 september 1938 om handel med
fodermedel skall upphöra att gälla med utgången av juni 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om nga författningsbestämmelser
rörande tillverkning av och handel med fodermedel m. m.
samt anför därvid följande.

Inledning

Vid 1931 års riksdag väcktes förslag om utredning angående kontroll å
handeln med fodermedel och konstgödsel. Sedan riksdagen begärt utredning,
på vilket sätt kontroll över handeln med fodermedel lämpligast borde ordnas,
uppdrog Kungl. Maj:t samma år åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa sådan utredning och inkomma med förslag
i ämnet till Kungl. Maj :t.

Ämbetsverken avgav den 26 juli 1935 betänkande och förslag till lag angående
handel med vissa fodermedel samt till tillämpningskungörelse. Efter
remissbehandling av förslaget anbefallde Kungl. Maj :t den 6 februari 1936
samma ämbetsverk att efter hörande av inspektören för de kemiska stationerna
avge förnyat utlåtande och förslag i ämnet. Sådant förslag avgavs den
18 september 1937. På grundval av de framlagda förslagen och avgivna remissyttrandena
framlades i proposition nr 254 till 1938 års riksdag förslag
till lag om handel med fodermedel. Efter riksdagsbehandling antogs lagförslaget
och lagen utfärdades den 30 september 1938 (nr 611). Därvid angavs,
att lagen skulle träda i kraft den dag Konungen förordnade.

Kungl. Maj:t uppdrog åt lanlbruksstyrelsen att utarbeta förslag till tilllämpningsbestämmelser.
Innan dessa blivit färdigställda och således innan
lagen kunnat sättas i kraft, inträffade det andra världskriget, som nödvändiggjorde
försörjnings- och regleringsföreskrifter på foderområdet av annat
slag än dem som fodermedelslagen innehåller. Sådana föreskrifter utfärdades
i en rad olika krisförfattningar, enligt vilka regleringsarbetet på
området lades i statens livsmedelskommissions händer. Dessa författningar
möjliggjorde emellertid även upprätthållandet av en kvalitetskontroll på

8 Kungl. Maj:is proposition nr HO år 1961

fodermedelsområdet, och en sådan kontroll uppbyggdes även av livsmedelskommissionen.

Då de kvarstående krisförfattningarna på området sommaren 1950 slopades,
befanns det att 1938 års fodermedelslag icke borde sättas i kraft, innan
en allmän översyn av lagen företagits. I avbidan på en definitiv reglering
av frågan om kontroll över handeln med fodermedel utfärdade Kungl. Maj:t
den 29 september 1950 en som provisorisk betraktad kungörelse (nr 521)
om tillverkning av och handel med vissa fodermedel. Kungl. Maj :t uppdrog
samtidigt åt lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd, vilken då
hade efterträtt livsmedelskommissionen, att gemensamt utföra översynen
av 1938 års fodermedelslag och att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag,
vartill översynen kunde föranleda. Kungl. Maj :t bemyndigade därvid
även ämbetsverken att vid uppdragets fullgörande anlita särskilda sakkunniga
i erforderlig omfattning.

Ämbetsverken fann emellertid icke lämpligt att omedelbart igångsätta
översynen. Sedan förkrigstiden liade nämligen både den teoretiska och den
mera praktiskt betonade forskningen på fodermedelslärans och utfodringens
område gjort mycket betydande framsteg. Genom krisförhållandena
hade den praktiska tillämpningen av forskningsresultaten hämmats. Vidare
tydde många tecken på, att de redan inträffade förändringarna i foderhandelns
struktur — bl. a. den starkt ökade tillverkningen av kompletta handelsfoderblandningar
— och i tekniken för tillverkningen av vissa fodermedel
skulle göra sig gällande än kraftigare under de då närmast kommande
åren. Man ville sålunda avvakta den utveckling och de förändringar inom
branschen, som kunde förväntas efter avskaffandet av det fleråriga inhemska
krissystemet på området och under inverkan av en friare och mera
stabiliserad internationell handel. Sedan man från ämbetsverkens sida under
den tid som gått efter det att utredningsuppdraget meddelades under
hand följt utvecklingen på området, beslöt dessa i november 1954 att uppdraga
utredningsarbetet åt en kommitté, bestående av professorerna E. Brunius
vid statens institut för folkhälsan och Nils Olsson vid statens husdjursförsök
i Ultuna samt tre representanter för vardera myndigheten,
nämligen för lantbruksstyrelsen dess dåvarande ledamot lantbrukaren J.
Daniel Svenson, överdirektören G. R. Ytterborn och numera pensionerade
byrådirektören Helge Ryde och för jordbruksnämnden dess ledamot advokaten
Ture Bengtsson samt numera byrådirektörerna Albert Andersson och
Per Ekström. Att såsom ordförande leda utredningsarbetet utsågs Ytterborn.
Myndigheterna beslöt vidare att bereda vissa organisationer tillfälle
att genom var sin sakkunnig vara representerade i kommittén. I sådan egenskap
deltog i utredningsarbetet

för Kooperativa förbundet avdelningschefen Ivan Ek, Stockholm,

för Svenska lantmännens riksförbund direktören Rolf Kjelldahl, Stockholm,

för Sveriges lantbruksförbund lantbrukaren Paul Larsson, Vendle, Dingtuna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

för Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening direktören
i AB Carl Engström, Eslöv, Artur Mattsson, samt

för Föreningen Svensk trankontroll numera direktören i Allmänna svenska
utsädesaktiebolaget, Svalöv, Charles Wessman.

Under utredningsarbetets gång hölls överläggningar bl. a. med representanter
för statens sakrevision.

I september 1957 avlämnade kommittén till ämbetsverken en promemoria
med förslag till bestämmelser om kontroll över tillverkningen av och handeln
med fodermedel. I vissa delar anmäldes inom kommittén avvikande
mening från majoritetens uppfattning. I promemorian förklarade kommittén,
att den inte ansett sig böra taga ställning till frågan om fodermedelskontrollens
administrativa förläggning. I särskilda promemorior redovisades
emellertid de synpunkter på denna fråga, som framförts av de i arbetet deltagande
företrädarna för lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

Med gemensam skrivelse, dagtecknad för lantbruksstyrelsen den 6 februari
och för jordbruksnämnden den 20 mars 1958, överlämnades kommitténs
promemoria med därvid fogade handlingar till Kungl. Maj :t. Ämbetsverken
uttalade, att kommitténs förslag till föreskrifter angående fodermedelskontrollen
i huvudsak var ägnade att läggas till grund for statliga bestämmelser
på området. Emellertid föreslogs vissa avvikelser från kommitténs
förslag. Vidare uttalade sig ämbetsverken rörande frågan om vilken
myndighet, som borde handha fodermedelskontrollen.

Över ämbetsverkens skrivelse med därvid fogade handlingar har efter
remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium (som bifogat
yttranden från rikets samtliga auktoriserade handelskammare utom den
för Västergötland och norra Halland), statens sakrevision, lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök (som bifogat yttrande från lärarkollegiet),
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska
anstalt, statens institut för folkhälsan, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och
spannmålsimportörernas förening, Föreningen Svensk trankontroll u. p. a.,
Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening, Sveriges industriförbund (som bifogat
yttrande från Sveriges kemiska industrikontor), Svenska bygdekvarnars
riksförbund samt Hushållningssällskapens förbund (som bifogat yttranden
från hushållningssällskapen i Östergötlands, Gotlands, Västmanlands
och Norrbottens län).

Vidare har skrivelser i ärendet inkommit från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
Deltafor aktiebolag och Svenska aktiebolaget Philips.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund samt Svenska kvarnföreningen,
vilka beretts tillfälle att inkomma med yttrande, har ej avgivit sådant.

I skrivelse i januari 1959 har agr. lic. A. Frölich, Rimbo, på anförda skäl
hemställt, att uttrycket »smältbart renprolein» måtte avlägsnas ur författningsbestämmelserna.
över denna skrivelse har efter remiss statens jordbruksnämnd
avgivit utlåtande.

Inom jordbruksdepartementet har ämbetsverkens förslag översetts, var -

1° Kungl. Maj.ts proposition nr UO år 1961

vid jämväl de utländska författningsbestämmelserna på fodermedelsområdet
beaktats.

Därefter har inom departementets rättsavdelning den 30 november 1960
hållits ett sammanträde med representanter för lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
statens jordbruksnämnd, statens institut för folkhälsan,
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges lantbruksförbund.
Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska
foderämnes- och spannmålsimportörernas förening samt Sveriges kemiska
industrikontor. Vid sammanträdet har med ledning av inom rättsavdelningen
utarbetade utkast till förordning och tillämpningskungörelse rörande tillverkning
av och handel med fodermedel dryftats frågor som huvudsakligen
avser kontrollens omfattning och bestämmelsernas utformning ur teknisk
synpunkt.

Vidare har medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen i en gemensam skrivelse
den 30 januari 1961 föreslagit vissa författningsbestämmelser angående
förbud mot användning av hormonpreparat i tillväxtbefrämjande syfte
vid djuruppfödning samt mot försäljning av sådana preparat.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om nya bestämmelser rörande fodermedelskontrollen.

Gällande rätt

Då jag i fortsättningen i olika sammanhang torde få beröra skilda bestämmelser
i gällande svensk och utländsk rätt på fodermedelsområdet,
skall här blott givas en kort översikt av grunddragen i dessa bestämmelser.

1938 års lag

Lagen den 30 september 1938 (nr 611) om handel med fodermedel, vilken
som jag inledningsvis nämnt aldrig trätt i kraft, äger tillämpning å
yrkesmässig handel med vissa fodermedel, som närmare angives i 1 §. Den
stadgar skyldighet — med visst undantag vid lösviktsförsäljning — för
säljare att till köparen avge skriftlig deklaration rörande den sålda varans
sammansättning (2 §). Om deklaration i förekommande fall av varans halt
av vatten, råprotein och råfett ej lämnats redan vid köpet, anses säljaren
ha garanterat, att denna halt motsvarar vissa av lantbruksstyrelsen fastställda
normaltal (5 §). Förbehåll beträffande säljarens ersättningsskyldighet
i anledning av fel i varan får ej åberopas av säljaren med mindre det
upptagits i skriftligt avtal om köpet (6 §). Fodermedelshandlare är skyldig
att låta prov av leveransfärdiga varupartier tagas utan ersättning (7 §).

Av det sagda framgår, att lagen inte begränsar sig till en kontroll hos
tillverkare och importör, utan arbetar med en för varje särskilt handelsled
till köparens skydd stadgad deklarationsskyldighet för säljaren. Lagen har

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

en i viss män privaträttslig inriktning. Å andra sidan ger lagen endast ett
mycket begränsat utrymme för en statlig kvalitetskontroll. Denna kan endast
avse varans överensstämmelse med deklarationen.

1950 års kungörelse

1950 års kungörelse om tillverkning av och handel med vissa fodermedel
erhöll i vissa delar ändrad lydelse genom kungörelsen den 30 juni 1953 (nr
500). Sistnämnda kungörelse, i vilken även intagits de icke ändrade delarna
av den ursprungliga kungörelsen, stadgar skyldighet för tillverkare av
foderblandningar och vitaminfodermedel att göra anmälan om sin tillverkning
till statens jordbruksnämnd. Nämnden äger enligt kungörelsen befogenhet
att meddela föreskrifter huvudsakligen om skyldighet för tillverkare
eller importör att förse förpackning, vari fodermedel saluföres, med
vissa uppgifter angående varan, t. ex. angående foderblandnings beståndsdelar
och fodermedels kemiska sammansättning. Huvudsyftet med kungörelsen
är alltså, att köparen skall kunna bilda sig en uppfattning om varans
kvalitet och lämplighet som foder för skilda djur. Kungörelsen innehåller
emellertid även ett stadgande (3 § första stycket), som huvudsakligen
är föranlett av försörjnings- eller avsättningshänsyn och som därför
faller utanför ramen för en ren kvalitetskontrollförfattning. Sistnämnda
stadgande lägger i jordbruksnämndens hand att med hänsyn till tillgången
på visst fodermedel meddela föreskrift om högsta eller lägsta tillåtna halt
av detta fodermedel i foderblandning eller föreskrift om att fodermedlet icke
alls får ingå i sådan blandning.

I kungörelsen har — frånsett vissa bestämmelser rörande fodertran -—
inte uppställts några kvalitetskrav. Det står alltså varje tillverkare och importör
fritt att, med den begränsning som följer av nyssnämnda bestämmelse
i 3 § första stycket, själv bestämma en foderblandnings sammansättning,
blott han deklarerar denna.

Kungörelsen innehåller föreskrift om skyldighet för jordbruksnämnden
att utöva tillsyn å efterlevnaden av kungörelsen, om rätt för nämnden att
uttaga varuprover för undersökning och om viss skyldighet för tillverkare
och importör av vitaminfodermedel eller fodermedel, som uppgives vara
försatt med vitaminer, att gälda ersättning för undersökning av varorna.
Jordbruksnämnden skall även utfärda tillämpningsföreskrifter och skall
därvid i fråga om föreskrifter, som berör fodermedels bruksvärde, samråda
med lantbruksstyrelsen.

I tillämpningsföreskrifterna har meddelats vissa definitioner och närmare
bestämmelser om anmälningsplikt, förpackningarnas märkning, bokförings-
och rapportskyldighet samt kontroll. Vidare avser föreskrifterna
bl. a. sammansättningen av foderblandningar (tillämpning av 3 § första stycket).

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Utländsk rätt

I fråga om utländsk lagstiftning anförde kommittén följande.

En överblick över gällande system för kontrollen över foderblandningar i
europeiska länder lämnas i FAO:s (Food and Agriculture Organization of
the United Nations) publikation »Legislation and other Measures in European
Countries on the Manufacture of and Trade in Compound Feeds»
(Rom 1955). Där sammanfattas situationen på följande sätt (här i översättning
från engelskan).

Ett studium av gällande lagstiftning i olika europeiska länder ger vid
handen förekomsten av tre förhärskande regleringssystem, avsedda att tillförsäkra
förbrukaren tillgång till högklassiga varor och skydda honom mot
bedrägeri, nämligen ett system med kontrollerad frihet, ett system med tillståndstvång
och ett system med förteckning över fodermedel av normaltyp.

1. Hos det första systemet, vilket tillämpas i Danmark, Finland, Frankrike,
Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien
och Sverige, har principen om fri tillverkning och handel respekterats. Varje
handlande säljer foderblandningar fritt och utan föregående auktorisation,
under förutsättning att han upplyser förbrukaren om varans natur, sammansättning
och härkomst. I vissa fall måste tillverkaren underrätta myndigheterna
om den verksamhet han avser att bedriva eller det namn, under
vilket varan är avsedd att säljas, och de uppgifter, som kommer att meddelas
på de etiketter, varmed varuförpackningen förses.

Som en naturlig följd härav söker man i dessa länder öka kontrollen
över de varor, som föres i marknaden för att försäkra sig om att varorna
överensstämmer med deklarationen. Vidare stadgas stränga straff och skadestånd
vid överträdelser.

2. Enligt det andra systemet, som gäller i Irland och Spanien, är tillverkarna
och i vissa fall handlandena skyldiga att hos vederbörande myndighet
ansöka om tillstånd att bedriva sin verksamhet. Denna ansökan måste
vara åtföljd av alla behövliga upplysningar och föranleder vederbörliga undersökningar
av ansökningsmyndigheten. Ansökan kan bifallas eller avslås
och föranleder i förra fallet vanligen en registrering under ett särskilt nummer,
vilket måste åsättas de etiketter, varmed varuförpackningarna förses.
I dessa länder har ernåendet av största möjliga säkerhet för köparna föredragits
framför fri handel.

3. Den tredje gruppen av länder omfattar Belgien, Förbundsrepubliken
Tyskland, Schweiz och Österrike. Under det att man här har bibehållit tillverkningsfrihet
för ett antal foderblandningar av känt och specificerat slag,
som upptagits i en särskild förteckning, kräver man i dessa länder tillstånd
för tillverkning av vissa produkter, som icke upptagits i förteckningen.

Kommittén uttalar, att det anförda utgjorde en kort sammanfattning av
den undersökning på området, som verkställts genom FAO:s försorg. Det
låg i sakens natur, att denna sammanfattning var schematisk och icke gav
upplysning om alla de olika nyanser och kombinationer, som förefanns
inom de skilda ländernas lagstiftning på området. Sammanfattningen kunde
dock tjäna som en allmän bakgrund vid ställningstagandet till den fortsatta
fodermedelskontrollen i Sverige.

Inom jordbruksdepartementet har verkställts en mera ingående undersökning
av utländska författningsbestämmelser på fodermedelsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Denna har främst omfattat studium av en av FAO år 1957 utgiven översikt
»Animal Feedstuffs. Regulations governing their manufacture and sale
in European countries». Denna översikt har i viss utsträckning kompletterats,
särskilt vad gäller de nordiska grannländerna. Därjämte har uppgifter
inhämtats om de i USA gällande bestämmelserna på området.

En kortfattad redogörelse för den utländska lagstiftningen i några av de
länder, som för oss är av speciellt intresse i detta sammanhang, torde här
få lämnas. Därjämte kommer vissa bestämmelser att senare beröras i skilda
sammanhang.

Bestämmelserna i Danmark är mycket detaljerade. Huvudförfattningen
är en lag 13 april 1938 (1939: 135) om handel med foder- och gödningsmedel
samt jordförbättringsmedel (ändrad 1940:288 och 1955:161). Tillstånd
behövs för att tillsätta vissa specialämnen till fodermedel, som är avsett
att försäljas. I kungörelse har generellt tillstånd givits att till vissa koncentrat
sätta tre slag av antibiotica och två slag av coccidiostatica. Den som
inför, tillverkar, behandlar eller säljer biprodukter av havre och korn är
skyldig att föra ett register, vari skall antecknas alla in- och utgående partier
samt namn och fullständig adress på köpare. Lantbruksministern kan
förordna att sådant register skall föras även beträffande andra fodermedel.
Säljaren är alltid skyldig att tillhandahålla köparen skriftlig uppgift om alla
data beträffande varan. Vid försäljning av partier under 50 kg, som ej uppgives
innehålla vitaminer eller mineraler, behöver upplysningar dock givas
endast om säljaren så påfordrar. Om för organiska fodermedel innehåll av
ett eller flera närande ämnen (t. ex. råprotein eller råfett) deklareras, skall,
då så är möjligt, även antalet foderenheter angivas. I annat fall skall deklareras
procentsats råprotein, råfett, aska, vatten, renprotein, växttråd och
kvävefria extraktionsprodukter. Uppgifterna kan, beroende på vilket förpackningsmaterial
som använts, lämnas genom tryck på förpackning, lapp i
säck eller på faktura. Förbud gäller mot användning av fröavfall eller skal
av jordnöt, ris eller kakao i fodermedel. Lantbruksministern kan förbjuda
även andra varor. Organiska beståndsdelar, som ingår i foderblandning,
skall ge minst 65 foderenheter per 100 kg. Lantbruksministern kan dock
medge undantag, vilket skett i fråga om bl. a. luzernmjöl. För några fodermedel
finnes kvalitetsfordringar, som innebär t. ex. minimibestämmelser i
fråga om råprotein. Obligatorisk kontroll utövas över att de författningsinässiga
bestämmelserna följes. De flesta tillverkarna är emellertid anslutna
till en frivillig kontroll, som även den utövas av statlig myndighet (under
verksamhetsåret 1959/60 var 145 fabrikanter anslutna och togs 6 295 prov,
varav 3 296 fullständigt analyserats). Den frivilliga kontrollen torde omfatta
praktiskt taget alla foderblandningar. Den är mycket ingående och för de
frivilligt kontrollerade varorna gäller skärpta bestämmelser. Sålunda är bl. a.
deklaration av minimihalt smältbart renprotein och antalet foderenheter
per 100 kg obligatorisk. Kontrollerade foderblandningar får i gengäld åsättas
ett särskilt märke, som utvisar att de underkastats frivillig kontroll.
Analysresultaten redovisas fullständigt i publikation. Därvid anges även av -

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1961

vikelser från deklarationer (nnder verksamhetsåret 1959/60 konstaterades,
att 141 partier eller 4,5 % av samtliga undersökta icke svarade mot givna
garantier). Ansvarig för överträdelse är rörelsens ägare eller brukare (ev.
ordförande i styrelse). Straff- och skadeståndsbestämmelser finnes._Kon trollkostnaderna

för den obligatoriska kontrollen täckes genom avgifter, som
det åligger importörer och tillverkare att erlägga. De fastställes årsvis av
lantbruksministeriet. Avgift erlägges för varje tillverkningsplats och baseras
på omsättningen (t. ex. 80 kr. för en omsättning av 101—500 ton). Vill någon
tillverkare ej lämna uppgift om omsättningen får han betala efter högsta
tariff (800 kr.). För den frivilliga kontrollen erlägges särskilda avgifter.
För varje tillverkningsställe uttages ett grundbelopp å 800 kr. samt en kvantitetsavgift
av 1 kr. 50 öre per ton av de första 1 500 och 25 öre per ton av
resten.

I Finland trädde en helt omarbetad lag med detaljerad tillämpningsförordning
i kraft den 1 oktober 1955. Då på grund härav bestämmelserna är
lättillgängliga, lämnas här endast en mycket kort orientering om vissa av
dessa.

Tillstånd kräves för tillverkning av foderblandningar som innehåller enbart
spannmålsprodukter. Som sådana blandningar betraktas även blandning
med tillsats av blott små mängder vitaminer, spårämnen och hormoner
samt andra med dem jämförbara nyttiga ämnen. Vidare kräves tillstånd
for import av alla slags foderblandningar. I övrigt föreligger anmälningsoch
bokföringsskyldighet för den som ämnar tillverka eller importera fodermedel.
Detaljerade kvalitetsbestämmelser lämnas och innehåller bl. a. att
lantbruksministeriet kan förbjuda sådana fodermedel som icke uppfyller
kvalitetsfordringar, som angives i förordningen, eller som är skadliga, onyttiga
eller ineffektiva. I märknings- och garantibestämmelserna föreskrives.
bl. a. att för fodermedel skall deklareras mängden av de ämnen, som varan
uppgives innehålla och som bestämmer dess bruksvärde (bl. a. råfett, råprotein
och växttråd var för sig). Vidare skall för organiska fodermedel angivas
foderenhetsvärde samt mängden av smältbart råprotein och smältbart
renprotein. Uppges foderblandning innehålla vitaminer, hormoner eller liknande
ämnen, skall angivas innehållet av dessa och dagen, intill vilken
blandningens halt av dessa ämnen garanteras, därest blandningen förvaras
under angivna förhållanden. Sådana fodermedel får ej tillverkas, införas
eller säljas utan att deras användbarhet har ådagalagts genom tillförlitliga
undersökningar. Kostnaderna för kontrollörer och provtagare samt laboratoneundersökningar
bestrides av tillverkare eller varuägare.

Även i Norge gäller mycket långtgående bestämmelser. Den grundläggande
författningen är en lag den 27 juni 1924, vilken reviderats 1953 genom
en lag som trädde i kraft den 1 augusti 1955. Tillstånd kräves för tillverkning
av kraftfoder och foderblandningar. För partihandel med kraftfoder
foi dras särskild licens. För detaljhandel räcker det med anmälan till lantbruksdepartementet.
Tillverkare och säljare av fodermedel skall föra nog -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

granna register. På förpackningarna skall lämnas uppgifter om varan, och
i Norge tillverkade kraftfoderblandningar skall vara åtföljda av garantisedel,
varå bl. a. skall angivas procentuell halt av smältbart renprotein och fett
var för sig samt antal foderenheter per 100 kg. Kvalitetsbestämmelserna är
mycket utförliga och anger för flertalet ämnen en maximi- och/eller minimigräns.
Import av kraftfoderblandningar, mineralfoderblandningar och
vitaminpreparat är helt förbjuden. Förbud gäller även mot import av kraftfoder,
som ej uppfyller inhemska kvalitetskrav. Oblandat kraftfoder av
animaliskt ursprung får aldrig innehålla mer än viss procent vatten. I regel
föreskrives minimihalt av protein samt maximihalt av fett och salt.
Foderblandning får inte tillverkas för avsalu utan att lantbruksdepartementet
godkänt blandningsanläggningen och blandningens sammansättning.
För mineralfoderblandningar anges exakt vilka ämnen som skall ingå
och med vilken procentsats. Även blandningar för mjölkkor och svinfoderblandningar
är standardiserade, men andra blandningar för dessa
djurslag kan få tillverkas, varvid standardiseringsmärket inte får användas.
För foderblandningar för fjäderfän uppställes kvalitetskrav. Tillverkare
kan få tillstånd att till foderblandningar sätta högst 15—50 mg per
kg av vissa antibiotika, beroende av det djurslag för vilket blandningen
är avsedd. Även för tillsats av torskleverolja och jod gäller vissa maximibestämmelser.
Som straff för överträdelse stadgas böter och/eller fängelse
högst tre månader. Förverkandepåföljd och skadeståndsskyldighet kan tillkomma.
Statlig kontroll utövas genom provtagning (ingen ersättning för
prov), kontroll av register m. m. Statens Kornforretning har monopol på
import av och handel med kraftfoder (med vissa undantag). Analysmetoderna
angives i en av myndighet utgiven handbok.

Fodermedelskontrollen i Förbundsrepubliken Tyskland regleras främst
genom en förordning den 24 oktober 1951, vilken bygger på en lag den 22
december 1926. Tillstånd fordras för tillverkning och försäljning av andra
foderblandningar än sådana som överensstämmer med vissa av myndigheterna
fastställda standardblandningar. För tillverkning av standardblandningar
fordras blott anmälan. Vid bedömning av licensfrågor biträdes jordbruksministern
av en rådgivande kommitté. I ansökan om tillstånd skall angivas
fodermedlets varubenämning, innehåll av näringsämnen och den sammansättning
som garanteras. Vidare skall vid ansökan fogas officiell analys och
prisuppgift.

Enligt standardiseringsbestämmelserna får vitaminer under vissa förutsättningar
tillsättas mineralfoderblandningar. Eljest fordras tillstånd för
att till fodermedel sätta vitaminer eller andra specialämnen.

Foderblandning får säljas endast i säckar försedda med plomb av bly eller
metallband, varå angivits tillverkarens namn och adress. Antingen på
såväl en vid säcken fogad som en däri lagd deklarationssedel eller tydligt
tryckt på säckarna skall vidare lämnas uppgifter om varan. Förbud gäller
mot försäljning av fodermedel, som innehåller farliga föroreningar eller

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

värdelösa beståndsdelar. Vad härmed menas angives närmare i lagen. I lagen
ges definition på ett flertal varunamn, som får användas om varan motsvarar
definitionen. Provinsorgan äger utan att ersättning lämnas taga prov
från tillverkare, handlande eller konsumenter. Analysmetoderna är fastställda.
Den rådgivande kommittén följer ständigt utvecklingen och föreslår revidering
av standardiseringsbestämmelserna. Större tillverkare kan, om de
underkastar sig särskild frivillig kontroll, få använda ett speciellt kvalitetsmärke
på sina varor. Straff för överträdelse av bestämmelserna är fängelse
och/eller böter. Lagen håller på att omarbetas. Härvid lär bl. a. övervägas
definition som skiljer fodermedel från läkemedel, förbud mot att sälja fodermedel
med lågt fodervärde samt bättre standardiseringsbestämmelser
och föreskrifter angående specialämnen.

I Nederländerna har genom en lag 1953 väsentlig uppmjukning skett av
tidigare bestämmelser enligt vilka bl. a. alla foderblandningar var standardiserade
och skulle förses med ingående deklarationsuppgifter. Sådana föreskrifter
gäller nu blott foderblandningar, som innehåller specialämnen. Gällande
bestämmelser är i huvudsak följande.

Tillstånd fordras för såväl tillverkning som partihandel. För målning av
animaliska fodermedel och för handel med hö och halm kräves auktorisation.
Särskilda licenser fordras i fråga om foderblandningar, som innehåller
hormonpreparat, antibiotika eller medicinska ämnen. Emballage till foderblandning
skall vara tillslutet med sigill eller på annat sätt så att det efter
att ha brutits icke kan återställas i ursprungligt skick. På emballaget skall
finnas uppgift om biandarens namn och adress samt tillverkningsplatsen.
För mineralblandningar, avsedda att ingå i foderblandningar, skall vidare
anges innehåll av fosfor, djurslag, för vilket blandningen är avsedd, samt
orden »avsedd för foderblandning». Kvalitetskrav har uppställts för mineralblandningar,
som är avsedda att ingå i foderblandningar. Vidare offentliggöres
av statsmyndighet förteckning över skilda foderblandningar med
uppgift om sammansättning och fodervärde. Dessa förteckningar tjänar till
ledning för tillverkare och köpare. Foderblandningar får endast innehålla
sådana vitaminpreparat, som upptagits på en av statlig myndighet utgiven
förteckning. För tillsats av hormonpreparat, antibiotika m. m. gäller detaljerade
bestämelser. Särskild licens fordras. Sådan förutsätter, att en hel del
villkor skall vara uppfyllda. Kontroll utövas genom provtagning och analysmetoderna
är fastställda. Frivillig kontroll förekommer och omfattar
50—60 % av hela kvantiteten foderblandningar. Kontrollen medför skyldighet
att deklarera beståndsdelar m. m. i procent. Som sanktion gäller — förutom
påföljder av ekonomisk art — endast allmänna straffbestämmelser i
bedrägerilag.

I fråga om lagstiftningen i USA har departementet ej haft tillgång till någon
sammanfattning. Huvudbestämmelserna finns i Federal Food, Drug
and Cosmetic Act, som antogs år 1938. Med stöd av denna lag har utarbetats
mycket ingående detaljföreskrifter särskilt i fråga om »Food Additives»

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

(tillsatsmedel). Association of American Feed Control Officials och American
Feed Manufactures Association liar gemensamt utarbetat en »Uniform
State Feed Bill». Detta lagförslag har icke antagits som lag av alla stater
men iakttages tydligen överallt vid kontrollen, liksom de tillämpningsbestämmelser
som hör till lagförslaget.

En redogörelse för de mycket omfattande bestämmelser, som dessa författningar
innehåller, kan här ej lämnas utan blott en orientering.

1938 års lag avser såväl livsmedel som fodermedel. Definitioner lämnas
på ett flertal fodermedel. I lagen ges utförliga bestämmelser om när ett
fodermedel skall anses vara förfalskat eller felmärkt. Som exempel må nämnas,
att en vara anses felmärkt om den felaktigt utgives överensstämma
med visst fodermedel, för vilket definition och kvalitetskrav angivits i lagen,
eller om etiketten ej anger fodermedlets namn och dess beståndsdelar
i den mån dessa skall deklareras.

Med »food additive» menas i lagen tillsats, som medför att ett fodermedel
direkt eller indirekt får eller med största sannolikhet beräknas få en
icke skadlig egenskap som det tidigare inte har. Tillsatsmedel får användas
endast efter tillstånd. I ansökan om sådant tillstånd skall bl. a. lämnas
uppgift om:

den avsedda effekten hos ämnet och den myckenhet som fordras för att
få denna effekt,

användbar metod för att fastställa den kvantitet, som tillsatts ett fodermedel
av ämnet i fråga, och andra verksamma beståndsdelar samt

de undersökningar som gjorts för att fastställa att ämnet är oskadligt
vid ifrågasatt användning och de metoder som använts för att konstatera
detta.

Mycket ingående regler lämnas för hur ansökningarna skall prövas och
under vilka förutsättningar de får bifallas.

Det må särskilt påpekas, att erfarenheter under senare år gjort att prövningen
av frågor om tillstånd att till fodermedel sätta specialämnen är
mycket noggrann. Detta gäller särskilt tillsats av hormonpreparat. Sedan
det visat sig att ett sådant preparat, vilket enligt meddelade tillstånd ingick
bl. a. i största delen av det till biffdjur använda fodret, framkallat cancer
hos försöksdjur, har i Federal Food, Drug och Cosmetic Act år 1958 gjorts
ett tillägg, enligt vilket intet tillsatsmedel får anses som oskadligt därest det
bevisligen framkallar cancer om det intages av människor eller djur. Några
nya tillstånd att använda detta preparat ges därför inte.

Straff mot överträdelse av lagen är fängelse och/eller böter.

Uniform State Feed Bill utgör ett lagförslag, soin staterna rekommenderats
att antaga. Enligt detta skall varje kommersiellt fodermedel
registreras innan det saluhålles. Detta gäller dock ej beställningsvaror,
för vilka kunden angivit varje beståndsdel. Sådana ändringar i ett fodermedels
sammansättning, som bevisligen inte sänker dess värde som foder,
får göras utan att registreringen ändras. Alla handelsfodermedel skall åtföljas
av en lätt läsbar etikett, varå lämnas ingående uppgifter om varan.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1961

Efter särskilt tillstånd får specialämnen, vilka kan påvisas vid analys,
tillsättas och garanteras.

Kostnaderna för kontrollen täckes genom viss inspektionsavgift per ton.
Kvantiteterna skall deklareras kvartalsvis. I sista hand är den som levererar
varan till konsument ansvarig för att avgiften erlagts. En distributör,
som tillhandahåller fodermedel i förpackningar med en vikt av 10 pund
eller lägre, äger i stället betala en årlig avgift av 25 dollars för varje registrerat
fodermedel.

Överträdelser straffas enligt lagförslaget med böter.

Behovet av och formen för författningsmässig reglering
Uttalanden vid 1938 års lagstiftning

Till grund för 1938 års lagstiftning låg ett av kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen gemensamt utarbetat förslag. Som motiv för förslaget
anförde ämbetsverken bl. a. (prop. 1938: 254, s. 13), att vid lagstiftning på
ifrågavarande område den största varsamhet borde iakttagas så att icke
onödiga band lades på handeln. I all synnerhet borde enligt ämbetsverkens
mening tillses, att icke en sådan lagstiftning genomfördes som medförde
omständlighet vid handelsutövningen och ledde till fördyring av varan.
Ämbetsverken ansåg sålunda, att ytterligare föreskrifter rörande den direkta
kontrollen av fodermedel, undersökningstvång eller särskilda importföreskrifter
icke borde ifrågakomma. Ämbetsverken avvisade tanken på införandet
av särskild registreringsskyldighet vid fodermedelshandel eller
skyldighet att iakttaga särskild bokföring.

Ämbetsverken uttalade vidare, att bestämmelser om att benämningen å
fodermedel skulle motsvara varans beskaffenhet icke syntes erforderliga,
då genom lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens tillräckligt skydd mot vilseledande namn och beteckningar
vunnits. Slutligen förklarade ämbetsverken, att enligt deras mening förbud
mot saluförande av fodermedelssorter, som inte uppfyllde bestämda kvalitetsfordringar,
icke vore av behovet påkallade.

Under remissbehandlingen av förslaget uttalades i allmänhet, att behov
av lagstiftning förelåg, men några instanser förordade, att kontroll i stället
skedde på frivillig väg. Andra ansåg, att frågan borde vila till dess det var
tillräckligt sörjt för att erforderliga analyser kunde utföras.

Departementschefen uttalade (s. 26), att enligt hans mening den föreslagna
deklarationsskyldigheten i regel icke kunde komma att verka betungande
för den lojala handeln. Mera tveksamt kunde enligt hans mening möjligen
vara, om den föreslagna anordningen verkligen också vore tillräckligt
effektiv, särskilt i fråga om handeln med foderblandningar, där missförhållanden
oftast torde förekomma. Den kontroll, som kunde utövas över importen
och tillverkningen av sådana blandningar, var behäftad med vissa
svagheter, i det den kom först i efterhand och säkerligen mycket spora -

Kungl. Mnj:ts proposition nr HO år 1961

diskt, varjämte det erbjöd stora svårigheter att analysera en foderblandnings
biologiska sammansättning. Tydligen skulle större effektivitet kunna
ernås med en fortlöpande kontroll under tillverkningen. Det kunde därför
synas frestande att efterbilda det danska systemet, enligt vilket tillverkarna
frivilligt kunde underkasta sig en statlig kontroll i syfte att därigenom ernå
ett bättre pris för sin vara. Då han emellertid icke velat förorda, att ämbetsverkens
förslag kompletterades med en sådan anordning, hade för honom
närmast varit bestämmande angelägenheten av att undvika tillskapandet
av en mer eller mindre vidlyftig kontrollorganisalion. Även om, såsom
i Danmark, kostnaderna härför skulle helt falla på de frivilliga deltagarna,
måste dock staten ansvara för arbetets bedrivande och rekryteringen
av personal, varjämte vid nedgång i verksamheten med därav följande
indragningar ett visst ansvar för staten med avseende å personalens utkomstmöjligheter
icke torde kunna undgås. Härtill kom, att många tillverkare
av fodermedelsblandningar själva hade anordnat en fullt tillfredsställande
enskild kontroll; det fanns sålunda redan möjlighet till en uppdelning
i marknaden i kvalitetshänseende allt efter det bättre eller sämre kontroll
över tillverkningen utövades. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida
de tillverkare, som genom ett omsorgsfullt kontrollarbete skapat ett
särskilt gott namn för sina produkter, ens skulle vara villiga att inträda i
en statlig kontroll såsom jämställda med andra, vilkas tillverkning icke
haft samma anseende.

Departementschefen framhöll därefter, att, oaktat de antydda svagheterna
i kontrollen, nödvändigheten att avgiva deklaration och risken för att
produkten kom att underkastas kontrollanalys hos de allra flesta tillverkare
torde framkalla noggrannhet och försiktighet, även om det dittills
brustit härutinnan. Skulle en eller flera kontrollanalyser visa, att produkten
icke överensstämde med deklarationen, torde nämligen tillverkaren för
att kunna undgå ansvar enligt förslaget bli nödsakad att förete bevisning
angående sina inköp och blandningsverkets funktion m. m.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 53 följande.

Frågan om kontroll å handeln med fodermedel har länge varit föremål
för uppmärksamhet och ett behov av laglig reglering av denna handel har
gjort sig alltmera gällande. Från olika håll har framhållits bland annat, att
nuvarande ordning icke medförde garanti för att i synnerhet kraftfoderblandningar
alltid innehölle den procenthalt av vissa näringsämnen eller
det antai foderenheter, som uppgåves. Vid lagstiftning på detta område
måste givetvis stor varsamhet iakttagas, så att icke onödiga band läggas på
handeln med fodermedel. Å andra sidan är det av vikt, att de anordningar,
som föreslås, kunna tillräckligt effektivt råda bot för de föreliggande missförhållandena.
Det nu framlagda lagförslaget synes utskottet innefatta en
under nuvarande förhållanden tillfredsställande lösning av frågan. Utskottet
har därför ej funnit anledning till erinran mot detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Kommittén

I fråga om behovet av fodermedelskontroll anförde kommittén
bl. a. följande.

Frågan i vad mån en offentlig fodermedelskontroll är behövlig ingår visserligen
icke uttryckligen i myndigheternas utredningsuppdrag, men med
hansyn till att numera närmare två decennier förflutit sedan riksdagen genom
antagande av fodermedelslagen tog ställning till denna fråga, är det
naturligt att nu beröra spörsmålet, huruvida behovet av en fodermedelskontroll
är oförändrat.

Av betydelse är i detta sammanhang de förändringar, som fodermedelstillverkning
och foderhandel undergått under de senaste årtiondena. Dessa
torandrmgar är i själva verket mycket stora. De betingas till en del, och
kanske huvudsakligen, av de nya och i flera fall epokgörande rön, som vetenskapsmän
och praktiker vunnit på utfodringslärans område. Här kan
särskilt framhållas nyheterna inom vitamin- och mineralämnesläran samt
ronen under de senaste åren även i vad angår användningen av hormoner
och antibiotika m. m. Vidare har önskemålen att tillföra husdjuren en
mera allsidig näring och åstadkomma bättre balanserade foderstater bidraiSlt
i1]1 den n!J starkt framträdande företeelsen, att jordbrukaren inköper
kratttodermedlen men även mineralfodermedlen och vitaminfodermedlen i
torm av mer eller mindre kompletta, industriellt framställda handelsfoderblandnmgar.
I den mån dessa icke själva utgöras av mineralfodermedel eller
vitannnfodermedel är de — i vad de avser foder för fjäderfän, svin och
pälsdjur — i regel särskilt försatta med vitamin- och mineralfodermedel,
i en del fall även med antibiotika.

Utvecklingen mot kompletta foderblandningar har i icke ringa grad påskyndats
därigenom, att den inom jordbruket otillräckliga tillgången på
arbetskraft och de starkt stigande lönerna gjort det nödvändigt att nedbringa
arbetskraftsbehovet. Handelsfoderblandningar förekom visserligen
aven vid den tidpunkt, då 1938 års foderlag tillkom och under den tid dessförinnan,
då dess utformning skedde. Antalet tillverkare, antalet skilda märken
och den saluförda kvantiteten foderblandningar var emellertid endast
en ringa del av det nuvarande. Den typ av vitaminfodermedel i torr form,
av vilken nu finnes en mångfald skilda märken och som blivit en mycket
stor artikel i foderhandeln och vilken även är att betrakta som en blandmnS
av. fodermedel, uppträdde först de allra senaste åren före senaste
världskriget och hade annu vid tiden för foderlagens tillkomst endast ringa
betydelse. Som vitaminfodermedel använde jordbrukarna dessförinnan
praktiskt taget endast fodertran.

Några säkra sifferuppgifter om handelsfoderblandningar av skilda slag
tillverkare och årskvantiteter m. in. för tiden före kriget har emellertid inte
kunnat erhållas. För konsumtionsåret 1938/39, således det senaste förkrigsaret,
iinns vissa uppgifter som beräknats för jordbrukskalkylen, och från
och med tiden för senaste världskrigets utbrott har utvecklingen i detta avseende
bättre och i många avseenden mycket noga kunnat följas. UtveckUngen
i vad den avser förbrukningen av vissa handelsfoderblandningar och
ett antal andra betydelsefulla handelsfodermedel, som nu är underkastade
lorf ruksnamnäens kvalitetskontroll, under tiden fr. o. m. konsumtionsaret
1938/39 t. o. m. konsumtionsåret 1955/56 belyses i sina huvuddrag
av en härvid fogad tabell. 1 denna upptages endast vissa som exempel valda
f.1/ t j - Cn del aV de oblandade fodervarorna anger tabellen även den kvantitet
darav, som använts vid beredning av handelsfoderblandningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Den av kommittén åberopade tabellen torde i förkortad form som bilaga
1 få fogas till detta protokoll.

Kommittén lämnar därefter en översikt över utvecklingen på fodermedelsområdet
sedan 1938. Därvid framhålles, att den under kriget och de
närmaste åren därefter starkt påverkades av direkta regleringsingripanden,
som bl. a. bestod däri att importen och handeln med oljekraftfoder centraliserades
till ett statligt företag. Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Den mycket starkt ökade volymen av handelsfoderblandningar är otvivelaktigt
den mest iögonenfallande förändringen, då svensk fodertillverkning
och foderhandel av i dag jämföres med de förhållanden, som rådde
ännu för 9 å 10 år sedan, d. v. s. vid den tid när åter relativt normala försörj
ningsförhållanden inträtt. Helt ny är typen foderblandningar för svin,
vilken efter sitt första uppträdande under 1950/51 ökat mycket starkt. Utvecklingen
mot ökade köp av handelsfoderblandningar har medfört, att försäljningen
i oblandat skick till jordbrukarna av de varor, som ingår i dylika
blandningar, relativt minskat.

I fråga om konsekvenser för animalieproduktionen är emellertid helt
visst de förändringar ännu mer betydelsefulla, som hänför sig till den
ökade försäljningen av mineralfoder- och vitaminfodermedel av ett stort
antal nya märken. Här kan särskilt pekas på den typ av vitaminfodermedel
i torr form, av vilken förbrukningen vid tiden för krigsutbrottet var
synnerligen obetydlig men av vilken årsförbrukningen med omkring 100
skilda märken nu överstiger 11 000 ton. Mycket viktig — icke minst ur
kvalitetskontrollsynpunkt —- är även den omständigheten, att praktiskt taget
alla nu sålda märken av foderblandningar för fjäderfän och pälsdjur
och flertalet blandningar för svin är vitaminerade genom tillsats av vitaminfodermedel.
De är dessutom i flertalet fall även särskilt försatta med
mineralfodermedel.

Betydelsefullt ur foderkontrollsynpunkt är antalet tillverkare och importörer
av skilda fodermedel, antalet blandningsanläggningar, antalet skilda
märken och totalantalet märken. För själva provtagningens omfattning
blir antalet s. k. »provtagningsobjekt» -— varmed avses en summering av
alla skilda märken vid alla blandningsanläggningar och hos alla importörer
— avgörande.

Rörande kvalitetskontrollens omfattning har kommittén lämnat uppgifter
i en tabell, vilken — med uteslutning av vissa till densamma hörande
anmärkningar — såsom bilaga 2 torde få fogas till detta protokoll.

Kommittén anför därefter rörande behovet av kontroll sammanfattningsvis,
att den synnerligen starkt ökade användningen av handelsfoderblandningar
för skilda djurslag, det stora antalet av varandra mer eller mindre
olika märken av sådana blandningar, tillkomsten av nya typer av sinsemellan
mycket olika vitaminfodermedel och den ökade användningen av
dylika samt tillkomsten av nya typer av specialfodermedel innehållande antibiotika
in. fl. ämnen utgjorde allt omständigheter, som talade för att behovet
av en kontroll över tillverkningen av och handeln med fodermedel
numera hade väsentligt ökat. Den allt mera utbredda kännedomen bland
jordbrukarna om framstegen på utfodringslärans område samt jordbrukar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

nas önskan och ökade förmåga att tillämpa de nya lärdomarna medförde
även, att den enskilde jordbrukaren behövde och fordrade en mera ingående
kännedom om karaktären hos de varor, som utbjöds och som han avsåg
att köpa. En sådan kännedom förutan kunde fodervarorna icke användas i
animalieproduktionen på mest ändamålsenliga sätt. Framhållas borde också,
att vissa aktuella kvalitetsspörsmål — såsom fläskets konsistens och
smak, smörets konsistens och äggulans färg — ökade betydelsen av att
jordbrukaren hade kännedom om foderblandningarnas mekaniska sammansättning,
fodervarors innehåll av fett etc. Sådana marknadsförda varor, av
vilka flera typer eller kvalitetsklasser förekom, kunde självfallet ej heller
prisvärderas i förhållande till varandra, om de icke framträdde under klar
deklaration av sin kvalitet. I fråga om finmalda blandningar och vissa andra
malda varor samt beträffande specialfodermedel eller fodervaror, som var
särskilt försatta med specialämnen, kunde köparen icke bedöma varans
bruksvärde enbart av dess utseende. Även i övriga fall kunde så ske endast
sällan. Säljaren kunde visserligen frivilligt lämna nöjaktig upplysning och
deklaration eller avkrävas sådan av den köpande allmänheten. Den hårda
konkurrensen skilda fodertillverkare och skilda handlare emellan kunde
dock fresta dessa att i reklam och på annat sätt lämna uppgifter om sina
varor, som icke svarade mot deras verkliga värde. Med tillhjälp av de kunskaper
och de upplysningskällor, varöver jordbrukarna nu förfogade, kunde
de däremot själva i stor utsträckning bedöma bruksvärdet av ett på riktigt
sätt deklarerat fodermedel. För den enskilde skulle det emellertid medföra
orimligt stora kostnader att kontrollera de lämnade deklarationsuppgifternas
riktighet. En organiserad systematisk kontroll över tillverkning
och handel i stort blev däremot synnerligen billig, om kostnaderna slogs ut
på varuvärdet.

Kommittén uttalade rörande den lämpliga formen för kontrollen följande.

Handelsfodermedlen är en så ekonomiskt betydelsefull produktionsfaktor
inom jordbruket, att det får anses vara en oavvislig uppgift för det allmänna
att övervaka utvecklingen inom branschen. Även om kostnaden för
en sådan övervakning till sin huvuddel slutligen kommer att åvila jordbruket,
kan man utgå ifrån att en övervakning alltid kommer att innebära en
fördel för jordbruket, genom att man ökar förutsättningarna för ett gott
ekonomiskt utbyte av produktionen. Å andra sidan bör givetvis övervakningen
icke drivas alltför långt; branschens förmåga till självsanering genom
fri konkurrens bör tillvaratagas, och man får icke genom övervakningssystemet
hämma uppkomsten av värdefulla nyheter inom fodermedelsområdet.
Man bör sålunda enligt kommitténs mening ej sträcka sig därhän,
att man utfärdar allmänt förbud mot försäljning av mindervärdiga
fodermedel. Ett sådant förbud leder till att alla icke förbjudna preparat betraktas
som godkända eller »auktoriserade» av myndigheterna. Därigenom
minskas tillverkarnas och importörernas känsla av ansvar för sin produkt,
och ett sådant system skulle dessutom pålägga de analyserande och kontrollerande
institutionerna ett ansvar, som de icke är rustade att taga. Det
grundläggande skyddet för allmänheten torde här liksom på andra områden
få ligga i strafflagens bestämmelser om bedrägeri och oredligt förfarande
och i lagstiftningen om illojal konkurrens.

Kiingl. Maj:ts proposition nr HO år i961

Med stöd av det anförda uttalade kommittén att den varken ville föreslå
något system, som innebar att endast godkända fodermedel fick säljas, eller
rekommendera något auktorisationssystem för tillverkare och handlande
inom branschen.

När det gällde att med bibehållande av en fri handel konstruera en offentlig
kvalitetskontroll, kunde enligt kommitténs uppfattning olika lösningar
tänkas. Två anordningar hade redan beskrivits, nämligen 1938 års
lag och det nuvarande systemet, där 1938 års lag i huvudsak nöjde sig med
att stadga deklarationsplikt för köpare gentemot säljare, medan de nu gällande
bestämmelserna innebar en offentlig övervakning av helt annan och
större omfattning, nämligen anmälningsplikt, bokförings- och rapportskyldighet,
föreskrifter angående förpackningarnas märkning och delvis även
angående fodermedlens sammansättning. Avgörande vid ett val mellan dessa
båda anordningar borde enligt kommitténs mening vara, huruvida en
lagstiftning av den typ, som 1938 års lag företrädde, numera var tillfyllest
eller icke. Såsom av det föregående framgått, förutsatte 1938 års lag i princip
icke andra befogenheter för myndigheterna än en rätt att taga prover
för kontroll av levererad varas överensstämmelse med avgiven deklaration.

I övrigt hade man litat till en självreglering med stöd av den fria konkurrensen
och branschens egen ansvarskänsla i kombination med förbrukarnas
kunskaper och omdöme, fackpressens informationer m. m. Kommittén hade
övervägt i vad mån de ytterligare befogenheter, som enligt det nu tillämpade
systemet tillkom kontrollmyndigheten, kunde bedömas vara oundgängliga
även för framtiden. Resultatet av dessa överväganden var att kommittén
fann sig böra föreslå ett kontrollsystem av i allt väsentligt samma karaktär
som det nu tillämpade. Avgörande för detta ställningstagande hade varit
de omständigheter, som redovisats i det föregående. Kommittén erinrade vidare
om att de kontroll- och regleringsbefogenheter, som innefattades i det
nu tillämpade systemet, lämnats efterhand som erfarenheterna utvisat deras
behövlighet.

I fråga om den författningsmässiga formen för regleringen föreslår kommittén,
att huvudförfattningen blir en förordning. Kommittén anför till
stöd härför att 1938 års lag innehöll vissa bestämmelser av närmast civilrättslig
natur och med nära anknytning till avtalslagen och köplagen, vilket
torde ha varit anledningen till att 1938 års bestämmelser gavs karaktären
av lag. Nu gällande författning hade å andra sidan karaktären av
kungörelse, utfärdad av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. Detta förhållande
torde förklaras av att författningen från början angivits vara av provisorisk
natur och att den i viss man ersatt vissa pa förfogandelagstiftningen
grundade krisförfattningar. Med hänsyn till de begränsningar i den
enskildes fria handlande, som det nu tillämpade och av kommittén föreslagna
systemet innebar, hade kommittén räknat med att den blivande
kon t roll för fatt ningen skulle underställas riksdagens prövning. A andra sidan
innehöll det framlagda förslaget icke några bestämmelser av civilrätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

lig beskaffenhet eller eljest av natur att föranleda att författningen gavs formen
av lag. Kommittén hade på grund av vad nu anförts rubricerat den
föreslagna författningen som förordning. Kommitténs utkast till förordning
torde som bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

Särskilt yttrande

Inom kommittén har experterna Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman i
särskilt yttrande uttalat, att de helst sett att den nya författningen utbyggts
på de principer, vilka legat till grund för 1938 års lag. De har emellertid
inte velat motsätta sig att lagstiftningen i huvudsak utformades efter de
provisoriska bestämmelser, som nu gällde. De vänder sig dock bestämt emot
att enligt den av kommittén föreslagna tillämpningskungörelsen till förordningen
mycket vittgående befogenheter lagts direkt i kontrollmyndighetens
hand. Vidare gör de erinringar mot vissa detaljbestämmelser. Härom
torde jag få återkomma senare.

Ämbetsverken

Ämbetsverken delar kommitténs uppfattning om behovet av författningsbestämmelser.
I anledning av nämnda experters yttrande föreslår verken
sådan ändring av kommitténs förslag till tillämpningskungörelse att kontrollmyndigheten
endast efter Kungl. Maj :ts bemydigande skall äga befogenhet
att föreskriva vilka uppgifter angående skilda varor, som skall lämnas.

Remissinstanserna

Vid remissbehandlingen har behovet av särskild för fattnings
massig reglering av handeln med och tillverkningen av fodermedel
ifrågasatts endast av Sveriges industriförbund och handelskammaren
for Örebro och Västmanlands län.

Sveriges industriförbund anför i denna del följande.

varit att ersätta den långa raden av provisoriska krisför attningar

med en till fredsmassiga förhållanden anpassad lagstiftning, bvgger
ifrågavarande förslag icke på principerna i 1938 års lag med en privatre8lerij1g
förhållandet mellan säljare och köpare. Hot om straff
och forverkandepafoljder har i stället ansetts nödvändiga för att garantera
bestämmelsernas efterlevnad. Härigenom skulle ett realiserande av förslaget
wmSti -r•mJna *nnebara.en Permanentning av krisförfattningarna.

en nllmSn* ffbU|^e -«ar f°r S\n del ej bIivit övertygat om nödvändigheten av
en allmän offenthgrattshg reglering av fodermedelshandeln, så mycket mind ?Sr

ut.rednmgen 1(;ke påvisat några missförhållanden i branschen, som

veSLi ^ i^Cra dyllk re§lenng- Handeln med fodermedel synes i själva
verket bedrivas pa ett ansvarskannade sätt och kännetecknas av hård‘konkurrens
som redan den ger konsumenterna ett värdefullt skydd.

Även kommerskollegium uttalar viss tveksamhet i fråga om behovet av författningsbestämmelser
och anför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1961

Ur de synpunkter kollegium företräder vore det i och för sig önskvärt, om
handeln med fodermedel kunde lämnas oreglerad; en sådan ordning skulle
befrämja en obunden konkurrens på området. Kollegii erfarenhet är, att statliga
ingripanden inom en näringsgren lätt leda till konkurrensbegränsningar
med deras påtagliga nackdelar ur konsumentens synvinkel. Å andra sidan kan
icke bestridas att här är fråga om ett område, där nu angiven synpunkt ej kan
få bli avgörande. De speciella förhållandena rättfärdiga att staten — liksom
skett på livsmedelsområdet — genom särskild lagstiftning skyddar avnämarna
av fodermedel mot osunda företeelser inom den yrkesmässiga handeln.

Några remissinstanser har starkt understrukit, att behovet av fodermedelskontroll
ökat under senare år. Sveriges lantbruksförbiind anför härom följande.

De senaste årtiondena har inneburit en snabb utveckling på fodermedelsområdet.
Nya rön har vunnits inom utfodringsläran. Nya mineralämnen och
nya vitamin-, hormon- och antibiotikapreparat har därefter börjat användas
i praktiskt bruk. Strävan efter bättre balanserade foderstater och en rationalisering
av husdjursskötseln har medverkat till att kraftfoder men även mineral-
och vitaminfodermedel nu i allt större utsträckning inköpes i form av
foderblandningar. Ett stort antal nya märken av i synnerhet mineral- och
vitaminfodermedel har uppstått. Enbart antalet märken av foderblandningar
för fjäderfän och svin uppgår sålunda till ca 300. Värdet av försålda foderblandningar,
vitaminfodermedel m. m. är lågt räknat ca 300 milj. kronor
årligen.

Denna utveckling har medfört ett starkt ökat behov av uppgifter om saluförda
fodermedel ävensom av en ökad kontroll- och provningsverksamhet på
detta område. Jordbrukarna har all anledning att vara kritiskt inställda och
noga välja bland den mängd preparat, som finns på marknaden, för att erhålla
bästa möjliga produktionsresultat och kvalitativt högtstående produkter.
Det senare är för jordbrukets förädlingsföretag en icke oväsentlig fråga,
då det konstaterats att vissa smak- och kvalitetsfel på animalieprodukter
kan hänföras till att felaktiga handelsfodermedel använts.

Den enskilde jordbrukaren bär ingen möjlighet att själv genom okulärbesiktning
bedöma foderblandningarnas kvalitet och därigenom avgöra om priset
för varan är skäligt, om fodermedlet passar i av honom tillämpade foderstater
m. in. Genom en noggrann deklaration av salubjudna fodermedel bör
därför jordbrukaren få nödvändiga upplysningar om deras egenskaper. Därjämte
fordras en sträng kontroll av att varan har den i deklarationen angivna
sammansättningen. Det anförda motiverar en skärpt övervakning från det
allmännas sida av handeln med fodermedel.

Riksförbundet Landsbggdens folk framför i stort sett samma synpunkter
som lanthruksförbundet och uttalar, att det måste anses vara en oavvislig
uppgift för det allmänna att övervaka utvecklingen inom fodermcdelsbranschen.

Hushållningssällskapens förbund upplyser, att hushållningssällskapens erfarenhet
visar, att ett ökat behov föreligger av kontroll- och provningsverksamhet
så att de olika produktionsmedlen kan jämföras och bedömas efter
enhetliga grunder.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att den ökade användningen
av handelsfodcrblandningar och specialfodermedel av skilda slag medfört ett
väsentligt ökat behov av offentlig foderinedelskontroll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1961

I fråga om vilken omfattning regleringen bör ha och
den författningsmässiga utformningen av bestämmelserna
har delade meningar uttalats bland remissinstanserna.

Ämbetsverkens förslag lämnas i stort sett utan erinran av lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet
samt Hushållningssällskapens förbund jämte av förbundet hörda
hushållningssällskap. Övriga remissinstanser har i stort sett anslutit sig till
det särskilda yttrande, som de förut nämnda fyra experterna avgivit. Statskontoret
och statens sakrevision har dock enbart uttalat sig om frågor som
äger direkt samband med kostnaderna för kontrollen.

De sakliga ändringar i författningsförslagen, som experterna och remissinstanserna
förordat, kommer att senare redovisas i skilda avsnitt. Här
torde jag emellertid böra beröra några uttalanden av mera allmän natur,
som vissa remissinstanser gjort i fråga om den rättsliga natur som bestämmelsen
bör ha.

Ämbetsverkens förslag att huvudförfattningen skall utformas såsom en
förordning har av flertalet egentliga remissinstanser lämnats utan erinran.
Industriförbundet och många handelskammare har emellertid annan
mening och uttalar, att kontrollen borde bygga på bestämmelser av civilrättslig
natur, som utfärdas i form av lag. Kommerskollegium anför, att det helst
sett att lagformen använts men att kollegiet inte motsätter sig en fullmaktsförordning
i stort sett enligt förslaget.

Som exempel på flertalet handelskammares inställning må här nämnas
följande uttalande av Stockholms handelskammare.

Enligt handelskammarens erfarenhet bedrives den svenska fodermedelshandeln
genomgående av ansvarsmedvetna företag. Att i några enstaka fall
mindre tilltalande affärsmetoder kommit till användning inom branschen
jävar icke riktigheten av detta påstående. Redan i sitt remissyttrande över
1950 års författningsförslag uttalade handelskammaren därför som sin uppfattning,
att en på frivillighetens grund ordnad kvalitetskontroll och kvalitetsmärkning
— under medverkan av jordbrukets egna organisationer — i
och för sig säkerligen skulle leda till en tillfredsställande ordning i fråga
om tillverkningen av och handeln med fodermedel. Handelskammaren har
icke funnit anledning ändra sin tidigare redovisade uppfattning i denna
fråga. Emellertid vill handelskammaren icke bestrida, att då det gäller tillverkning
av och handel med vitaminerade foderblandningar och vitaminfodermedel
viss offentlig kontroll kan vara av värde. Om sålunda — såsom
näringslivets representanter framhållit i sitt särskilda yttrande — statliga
bestämmelser på detta område kunna utgöra hinder för konkurrensföreteelser,
som äventyra en sund utveckling av handeln inom branschen, böra
emellertid bestämmelserna icke göras mera långtgående än förhållandena
inom branschen kräva. Enligt handelskammarens mening måste 1938 års
lag anses fylla rimliga krav på skydd för köparen, även om viss omarbetning
av lagen med hänsyn till nya rön och till utvecklingen i övrigt på området
kunde vara erforderlig. Med hänsyn till att 1950 års kungörelse om tillverkning
av och handel med vissa fodermedel endast är av provisorisk karaktär

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

och då härjämte det av Kungl. Maj :t åt ämbetsverken lämnade uppdraget
avsåg en översyn av 1938 års fodermedelslag, förelåg berättigad anledning
till förmodan, att principerna i denna lag, som i första hand har civilrättslig
karaktär, skulle återfinnas jämväl i det nya författningsförslaget.
Det är därför förvånande att finna, att förslaget i stort icke utgör annat än
en permanentning av de krisförfattningar, som på grund av den under andra
världskriget rådande bristsituationen föreskrivit omfattande statlig kontroll
med stränga brottspåföljder och som genom 1950 års kungörelse redan alltför
länge förblivit gällande trots att de förhållanden som motiverat tillkomsten
av nämnda författningar helt förändrats. Det är också ägnat att
väcka förundran, att en strängare tillsyn ansetts erforderlig i fråga om tillverkning
av och handel med fodermedel än som kunnat godtagas beträffande
livsmedel. Såsom torde framgå av det anförda är handelskammaren av
den uppfattningen att det nu framlagda förslaget utgör en alltför långtgående
reglering av tillverkningen av och handeln med fodermedel.

Sveriges industriförbund anlägger i stort sett samma synpunkter som
Stockholms handelskammare.

Kontrollmyndighet

Kontrollmyndighet är enligt 1938 års lag lantbruksstyrelsen, men enligt
1950 års kungörelse statens jordbruksnämnd.

Kommittén har inte tagit ställning till frågan om vilken myndighet fodermedelskontrollen
bör åvila. I två särskilda promemorior har emellertid de i
kommittén ingående representanterna för ämbetsverken meddelat sina synpunkter
på frågan. Lantbruksstyrelsens representanter hävdar därvid att styrelsen
skall vara kontrollmyndighet, medan jordbruksnämndens företrädare
gör gällande, att kontrollen liksom nu bör åvila nämnden.

1948 års organisationskommitté för den prisreglerande verksamheten (organisationskommittén
för jordbruksnämnden) uttalade, efter att särskilt ha
berört frågan om köttkontrollen, följande.

»Vad beträffar kvalitetskontrollen i övrigt bör däremot för varje särskild
vara undersökas i vad mån varans eventuella betydelse för jordbrukets produktionsförhållanden
kan föranleda, att kontrollen över varans kvalitet bör
kvarligga bos lantbrukstyrelsen i enlighet med principen, att lantbruksstyrelsen
skall handlägga ärenden angående jordbrukets produktionsförhållanden.
En sådan bedömning leder enligt de sakkunnigas åsikt till den slutsatsen,
att kvalitetskontrollen beträffande fröer och utsäde bör lyda under lantbruksstyrelsen.
»

1949 års jordbruksnämndsutredning uttalade i samma fråga.

»Utredningens ståndpunkt är härvidlag den, alt det nära sambandet mellan
produktions-, avsättnings-, pris- och kvalitetsfrågor i varje fall måste
medföra, att både lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden få ett starkt
intresse av kvalitetsfrågorna och böra samarbeta intimt på detta område.
I praktiken regleras uppdelningen av lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens
kompetensområden i fråga om kvalitetskontrollen av de olika
förordningar ocli kungörelser, vari kontrollföreskrifterna meddelas. Utredningen
utgår ifråu att denna gränsdragning lämpligast bör ske från fall till

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

fall på sätt som varje gång befinnes ur praktiska synpunkter lämpligast, och
anser sig därför icke ha anledning att föreslå någon principiell skiljelinje
harvidlag. Utredningen förutsätter därvid, att personal- och kostnadssynpunkter
fortlöpande bevakas genom ett nära samarbete mellan de båda myndigheterna,
så att dubbelarbete undvikes.»

Departementschefen anförde i anslutning härtill i prop. 1950: 161 endast,
att det beträffande kvalitetskontrollen (å andra produkter än kött) torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de föreskrifter, som kunde erfordras
för en gränsdragning mellan de båda myndigheternas arbetsuppgifter.

Något uttalande från riksdagens sida gjordes inte i detta sammanhang.

Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (SFS
1960:634) åligger det styrelsen bl. a. att i samarbete med rikets hushållningssällskap
främja åtgärder för förbättring av driftsförhållandena och det
ekonomiska utbytet av jordbruket.

Jordbruksnämnden åligger bl. a. enligt dess instruktion (SFS 1956:376)
att sasom centralt organ under Kungl. Maj :t handha den prisreglerande
\erksamheten
en inom och utom landet av jordbruksprodukter och förnödenheter för jordbrukets
behov i den mån ej dessa frågor enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
ankommer på annan myndighet.

Jordbruksnämndens representanter

Herrar Andersson, Bengtsson och Ekström uttalade i sin promemoria, att
från statsmakternas sida inte syntes föreligga något uttalande, som kunde
tjäna till ledning vid avgörande av gränsdragningsfrågorna mellan lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden beträffande kvalitetskontrolluppgifterna.
Det enda, som till slut var sagt, gick ut på att det fick ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter. Detta sakläge överensstämde
desto bättre med deras egen inställning, som de ansåg att frågan
om fodermedelskontrollens administrativa förläggning borde avgöras
enbart på grundval av praktiska överväganden av faktiska förhållanden.
Starka organisatoriska, arbetsmässiga och därmed även ekonomiska skäl
talade för att kontrollverksamheten på fodermedelsområdet borde ankomma
på jordbruksnämnden.

I promemorian redovisade representanterna under följande åtta punkter
närmare sina synpunkter.

1. Samband med jordbrukets produktionsförhållanden

Med utgångspunkt från fodermedlens betydelse för jordbrukets produktionsförhållanden
och från att lantbruksstyrelsen handhar uppgifter berörande
jordbrukets produktionsförhållanden, har från styrelsens sida gjorts
g allande att fodermedelskontrollen bör förläggas dit. Självfallet har en effektiv
kontroll över de saluförda fodermedlen en avsevärd betydelse för
jordbrukets produktivitet. För lantbruksstyrelsen måste det därför vara angeläget
att en sådan kontroll upprätthålles. Därest icke styrelsen skulle vilja
göra gällande att denna kontroll kan utövas mera energiskt, sakkunnigt och

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

ekonomiskt av styrelsen än av annan myndighet, utgör dock givetvis icke
fodermedelskontrollens betydelse för produktionen i och för sig någon anledning
att förlägga kontrollen till lantbruksstyrelsen. Skulle däremot förhållandet
—- som nedan skall visas vara fallet — vara det att fodermedelskontrollen
sakligt och personellt är nära sammanvävd med annan myndighets
funktioner, nämligen med jordbruksnämndens avsättnings- och prisreglerande
samt kontrollerande och utredande verksamhet, måste slutsatsen bli
att denna myndighet bör omhänderha fodermedelskontrollen så länge dessa
förhållanden består oförändrade.

2. Samband med undervisnings- och upphjsningsvcrksamhet

Från lantbruksstyrelsens sida har även framhållits, att den såsom ansvarig
för undervisnings- och upplysningsverksamheten på jordbrukets område
icke kan undvara tillgång till speciell fodermedels- och utfodringsexpertis.
Detta behov bör dock enligt vår mening tillgodoses utan försvagande av
jordbruksnämndens organisation och arbetsbetingelser.

3. Samband med förbrukningsregleringar

Av försörjnings- och avsättningshänsyn betingade föreskrifter om maximi-
eller minimihalt av vissa ingredienser (exempelvis svenska oljeväxtprodukter)
eller om förbud mot användning av visst fodermedel i foderblandning
utfärdas av jordbruksnämnden. Denna befogenhet är aktuell redan under
normala förhållanden. Under en kristid med skärpt försörjningsläge får
man räkna med att det ankommer på jordbruksnämnden att åter införa de
mera genomgripande regleringsåtgärder som då blir behövliga. Som exempel
på sådana åtgärder från tiden under och närmast efter det senaste världskriget
kan nämnas standardisering av hönsfoderblandningar och andra foderblandningar,
koncentration till statligt företag av viss blandningstillverkning,
monopolisering till statligt företag av import och export av de viktigaste
fodervarorna, åtgärder för tillvaratagande av fisklever och fiskavfall
för beredning av vitaminhaltiga oljor och av fiskmjöl samt åtgärder för beredning
av karotinrikt luzernmjöl. Det sagda innebär att jordbruksnämnden
redan under normala förhållanden måste utfärda och övervaka vissa bestämmelser
om fodermedels sammansättning och att det i ett krisläge ankommer
på nämnden att utfärda och övervaka mycket ingripande bestämmelser
på området. Redan dessa förhållanden innebär, att det synes praktiskt
uteslutet att förlägga den egentliga fodermedelskontrollen till annan myndighet
än jordbruksnämnden. Denna kontroll kan icke lämpligen bedrivas isolerad
från de försörjnings- och avsättningsmässigt betingade föreskrifterna,
och det skulle i varje fall innebära en dubblering av den centrala administrationen
på området om så skedde.

4. Samband med avgiftsbeläggning

Såsom eu ytterligare väg att framskaffa medel för att i avsedd utsträckning
ersätta förlusterna vid export av ägg har jordbrukets förhandlingsdelegation
yrkat hos jordbruksnämnden, att denna skall begära bemyndigande
att uttaga eu allmän tillverkningsavgift å handelsfoderblandningar för fjäderfän.
Enligt beslut avser nämnden att till Kungl. Maj:t inge framställning
i ärendet. Därest eu sådan avgift skall upptagas, är det uppenbart alt administrationen
rörande denna fråga och kontrollen av avgiftsbetalningen (vilken
f. n. skulle komma att avse ca 40 företagare vid 00 anläggningar) bör
handhas av jordbruksnämnden och att dessa åtgärder lämpligast kan sammanknippas
med arbetena rörande fodermedelskontrollen. Av delta skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

skulle således ytterligare dubbelarbete bli följden, om fodermedelskontrollen
överlämnades till annan myndighet än jordbruksnämnden. Dessa olägenheter
skulle öka än mera, om liknande avgift framdeles skulle komma att påläggas
även handelsfoderblandningar för svin m. fl. liknande blandningar.

5. Samband med utrednings- och kalkijlarbete

I sin centrala verksamhet som prisregleringsorgan för jordbruket behöver
jordbruksnämnden under alla omständigheter äga tillgång till en befattningshavare
med hög specialkunskap och rik erfarenhet inom fackområdena
för fodermedel och utfodring — något som uppenbarligen även förutsatts
vid de utredningar, som legat till grund för jordbruksnämndens
tillkomst och organisation. Det måste då vara rationellt att samme befattningshavare
även ansvarar för kontrollen och regleringarna inom området.

De uppgifter, som jordbruksnämnden i samband med fodermedelskontrollen
insamlar angående införseln, tillverkningen och lagerhållningen av
fodermedel, är av direkt betydelse även för nämndens jordbruksreglerande
verksamhet. Dessa uppgifter måste nämnden även i fortsättningen ha, även
om fodermedelskontrollen skulle överflyttas till annan myndighet. Nämnden
måste givetvis även erhålla omsättningsrapporter i samband med övervakning
av eventuella inblandningsbestämmelser. Antingen måste i sådant
läge näringsidkarna betungas med uppgiftslämning till två olika kontrollmyndigheter,
eller också måste uppgifterna gå till den ena myndigheten
med skyldighet för denna att vidarebefordra vissa av dessa till den andra
myndigheten. Sistnämnda anordning innebär merarbete och tidsspillan för
myndigheterna.

Det bör i detta sammanhang även framhållas, att nämnden en eller flera
gånger årligen i samband med sina prisundersökningar bl. a. för jordbrukskalkylen
insamlar uppgifter från stora grupper av fodertillverkare och foderimportörer.

6. Samband med befintlig kontrollorganisation

För den lokala kontrollen över kvarnar, mejerier m. m. förfogar jordbruksnämnden
över ett dussintal resande kontrollanter, av vilka var och
en i regel arbetar inom ett visst honom anvisat distrikt. Dessa kontrollanter
utför även provtagning å kontrollbelagda fodervaror. Detta system är effektivt
och förhållandevis billigt, särskilt som kvarnar i ganska stor utsträckning
uppträder som tillverkare av kontrollpliktiga foderblandningar, varjämte
de kvarnbiprodukter — kli och fodermjöl — som nu är avsedda att
införas under kontrollförordningens bestämmelser, framkommer just vid
kvarnarna. Dessa förhållanden talar för att kvalitetskontrollen över fodermedlen
icke bör förläggas till annan myndighet. Förutom den kostnadsökning
för statsverket, som skulle föranledas av en sådan dubblering, skulle
därav följa att vissa näringsidkare bleve besvärade av kontrollanter från
två myndigheter på samma tillverkningsområde.

7. Övriga kontakter med tillverkare och försäljare av fodermedel

Enligt gällande författningar och bemyndiganden ankommer det på jordbruksnämnden
att handha de administrativa uppgifterna i samband med
denaturering av brödsäd för foderändamål. Jordbruksnämnden har bl. a.
i detta sammanhang nära samarbete med föreningen Svensk spannmålshandel,
vilken vid tillfällen medverkar vid import av brödsäd och försäljning
av svensk brödsäd, som efter denaturering försäljes till foder. Liknande
är förhållandet beträffande de svenska oljefabrikerna, vilka även är
tillverkare av oljekraftfoder. Även med andra företag och organisationer

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

på jordbruksområdet, vilka i sin rörelse frambringar fodervaror eller råvaror
därtill, har jordbruksnämnden i sin prisreglerande verksamhet nära
förbindelse. Så är fallet med sockerbolaget samt med slakteriorganisationerna.
Även med mejeriorganisationerna samt med bränneriföretag och
stärkelsefabriker, vid vilka företagarkategorier kontrollpliktiga fodervaror
kan framkomma som biprodukter, har jordbruksnämnden samarbete. De
anknytningar som jordbruksnämnden sålunda av olika anledningar har
med fodermedelstillverkare gör det uppenbarligen mycket lämpligt att jordbruksnämnden
även omhänderhar fodermedelskontrollen.

8. Den omständigheten att fodermedelskontrollen nu är förlagd till jordbruksnämnden
utgör i och för sig ett skäl mot en förändring såtillvida som
en överflyttning alltid måste medföra diskontinuitet och störningar i verksamheten,
omdisposition av personal för båda myndigheterna och omställningar
för importörer och tillverkare.

Lantbruksstvrelsens representanter

Herrar Ytterborn, Svenson och Ryde åberopade i sin promemoria till en
början, att vid sammanträde under 1950 med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden
inför dåvarande statssekreteraren C.-H. Nordlander träffats
principiell överenskommelse innebärande, att kvalitetskontroll i fråga
om jordbruksprodukter skulle handhas av jordbruksnämnden och att kvalitetskontroll
i fråga om fodermedel skulle handhas av lantbruksstyrelsen.

De anförde därefter följande.

Enligt vår mening är det av stor vikt att få till stånd en någorlunda klar
gränsdragning mellan lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden när det
gäller kvalitetskontrollen. I stora drag kan man säga att lantbruksstyrelsen
handhar de produktivitetsbefrämjande åtgärderna, medan jordbruksnämnden
handhar åtgärder rörande avsättning av jordbrukets produkter. I anslutning
till att jordbruksnämnden handlägger jordbrukets avsättningsfrågor
och i överensstämmelse med riksdagens beslut har samtliga åtgärder
rörande kvalitetskontroll å jordbruksprodukter med undantag av mejeristadgans
efterlevnad överförts till jordbruksnämnden. I förbigående kan
den anmärkningen göras att, därest mejeristadgan fortsättningsvis skall bibehållas,
tillsynen av denna ävenledes bör handhas av jordbruksnämnden.
Med en sådan åtgärd skulle bl. a. den fördelen uppnås att den mejeripersonal,
som är knuten till lantbruksstyrelsen, skulle kunna överföras till
jordbruksnämnden. Nämnden skulle därmed få kvalificerad personal för
handläggning av frågor rörande kvalitetskontroll av mjölk och mejeriprodukter,
vilket nämnden för närvarande synes sakna. Vid övervägande utav
frågan om en rationell gränsdragning bör, utom annat, den synpunkten beaktas
att den specialiserade personal, som är behövlig för frågor rörande
handläggning av kontroll, icke onödigtvis splittras.

Samtliga föreskrifter angående kvaliteten på jordbrukets förnödenheter
vare sig de avser utsäde, handelsgödselmedel, handelsfodermedel ellei andra
förnödenheter samt tillsyn rörande ifrågavarande föreskrifters efterlevnad
kan sägas ha ett och samma syftemål, nämligen att medverka vid befrämjandet
av produktionen eller produktivitetsstegringen. Därav följer naturligt
alt frågor rörande kvalitetskontroll av jordbrukets förnödenheter
bör handläggas av samma myndighet, som handhar övriga åtgärder till produktivitetsstegring
i jordbruket. Vad speciellt angår fodermedelskontrollen
så tjänar den uteslutande förbrukarna av fodermedel och får anses vara

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

ett led i de produktivitetsbefrämjande åtgärder, som statsmakterna vidtager.
I överensstämmelse med den anförda principen att de produktivitetsstegrande
åtgärderna i övrigt handhas av lantbruksstyrelsen, bör styrelsen
ävenledes handha tillsyn och ledning av fodermedelskontrollen. För en fortsatt
produktivitetsstegring inom animalieproduktionen är fodermedelskontroll
av stor betydelse inte blott därför att den ger jordbrukaren garanti
mot att köpa undermåliga varor utan också därför att den ger bestämt besked
om olika fodermedels näringsvärde, varigenom dessa på ett bättre sätt
kan inpassas i en väl avvägd foderstat. För ett rätt utnyttjande av fodermedelskontrollens
fördelar är det emellertid av vikt att upplysning härom
bedrives bland jordbrukarna. Likaså är det av vikt att fodermedelskontrollen
ständigt anpassas efter utvecklingen på utfodringslärans område. Jordbrukets
undervisnings- och upplysningsverksamhet är underställda lantbruksstyrdsens
ledning pch tillsyn. Styrelsen slår också i nära kontakt med
försök och forskning på utfodringens område. Även ur dessa synpunkter
är det naturligt att fodermedelskontrollen handhas av lantbruksstyrelsen.
Det kan tilläggas att lantbruksstyrelsen för att rätt kunna handha upplysningsverksamhet
på utfodringens område icke kan undvara speciell sakkunskap
på området i fråga. (Jfr vad som tidigare anförts att den specialiserade
personalen icke bör splittras onödigt.)

Det bör slutligen anföras att fodermedelskontrollen, sådan den konstruerats
enligt föreliggande förslag, måste anses utgöra en del i den normala
och permanenta lagstiftning, varmed fodermedelskontrollen såsom en del
av krislagstiftningen kommer att upphöra. Det förhållandet att man framdeles
tillfälligtvis ur avsättningssynpunkt kan få tillgripa reglering innebärande
maximi- eller minimiföreskrifter rörande inblandning av vissa
speciella fodermedel i foderblandningen utgör inget skäl för att fodermedelskontrollen
skall handhas av jordbruksnämnden. Självfallet måste dylika
bestämmelser alltid initieras eller genomföras av jordbruksnämnden,"men
detta utgör inget hinder för att kontrollen av dylika bestämmelsers efterlevnad
kan handhas av samma kontrollanter, som handhar den normala
fodermedelskontrollen, underställd lantbruksstyrelsen.

Vad som anföres i P. M. från jordbruksnämndens representanter under
rubriken »Samband med förbrukningsregleringen» och även delvis under
de följande rubrikerna synes icke relevant i förevarande sammanhang. Såsom
kommittén framhållit är den föreslagna fodermedelskontrollen avsedd
att vara en kvalitetskontroll och icke en kontroll av regleringsbestämmelser
tillkomna i ett krisläge. Som ävenledes framhållits bör likväl samma
kontrollorgan som handhar tillsynen av efterlevnaden av fodermedelskontrollen
öva tillsyn av efterlevnaden av de krisbestämmelser, som kan bli
nödvändiga i vissa lägen. Jordbruksnämndens behov av uppgifter över införseln,
tillverkningen och lagerhållningen bör lika lätt kunna tillgodoses
om fodermedelskontrollen utövas av lantbruksstyrelsen.

Ämbetsverken

Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anslöt sig i fråga om lämplig
kontrollmyndighet var för sig till den mening, som av dess representanter
uttalats i nyssnämnda promemorior. Dåvarande generaldirektören
och chefen för jordbruksnämnden Nordlander ansåg dock, att kontrollen
skulle förläggas till lantbruksstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

Remissinstanserna

Även bland remissinstanserna är meningarna delade i denna fråga. Statens
sakrevision, Sveriges lantbruksförbund och Svenska bygdekvarnars
riksförbund anser, att liksom nu jordbruksnämnden bör vara kontrollmyndighet.
Kommerskollegium, statens veterinärmedicinska anstalt och Hushållningssällskapens
förbund förordar däremot lantbruksstyrelsen. Lärarkollegiet
vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser, att
jordbruksnämnden bör handha kontrollen med biträde av ett vetenskapligftekniskt
råd. Högskolans styrelse delar kollegiets uppfattning, att ett råd
bör stå till kontrollmyndighetens förfogande, men anser att denna bör vara
lantbruksstyrelsen. Även statens lantbrukskemiska kontrollanstalt finner
det lämpligt, att kontrollmyndigheten får ett råd till sitt förfogande. Anstalten
uttalar, att jordbruksnämnden hittills skött administrationen väl.
Anstalten vill dock ej ta ställning till frågan om administrationens förläggning,
men påpekar, att den arbetsgrupp inom jordbruksnämnden, som
skött administrationen, skulle kunna överflyttas till annat verk. Riksförbundet
Landsbygdens folk uttalar, att ur principiell synpunkt båda verken
kan komma i fråga, varför vid valet praktiska synpunkter i huvudsak borde
vara avgörande. Föreningen Svensk trankontroll önskar inte ta ståndpunkt
i denna fråga, men förklarar att ur föreningens speciella synpunkter intet
önskemål föreligger om ändring i nuvarande ordning. Övriga remissinstanser
uttalar sig inte i denna fråga.

De remissinstanser, som tagit ståndpunkt i frågan om kontrollmyndighet,
har till stöd härför i stort sett åberopat de synpunkter som representanterna
för den förordade myndigheten framfört. Statens sakrevision understryker
härvid särskilt, att kontrollverksamheten inte medför behov av
nya tjänster eller andra kostnadsökningar om jordbruksnämnden fortsätter
att vara kontrollmyndighet.

Till stöd för förslaget om ett rådgivande organ vid kontrollmyndighetens
sida har lantbrukshögskolans lärarkollegium anfört, att det skulle
vara av stort värde om kontrollmyndigheten hade tillgång till ett vetenskapligt-tekniskt
råd som bestod av representanter för husdjursforskningen,
analysverksamheten samt fodermedelsproduktionen och fodermedelskonsumtionen.
Genom ett sådant råd skulle det bli möjligt för dessa olika
kategorier att direkt få framföra synpunkter ägnade att i förekommande
fall sanera fodermedelsmarknaden. Genom ett sådant arrangemang syntes
ävenledes betänkligheterna mot kontrollmyndighetens befogenhet att i vissa
avseenden utfärda bestämmelser om importörers och tillverkares skyldigheter
kunna elimineras.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt ger i stort sett uttryck åt samma
tanke och anser, att det av anstalten föreslagna fodermedelsrådet bör
bestå av specialister i fråga om fodermedelsanalys och utfodringslära samt
representanter för tillverkning, import och handel med fodermedel samt
för köpare. I vissa fall borde rådet kunna förstärkas med t. ex. statistiker

i{ llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1961

eller veterinärmedicinare. I en bilaga till remissyttrandet lämnas exempel
på frågor där medverkan av fodermedelsrådet skulle vara av särskilt värde.

Kostnadsfrågan

Enligt 1938 års lag är den som idkar handel med fodermedel inte berättigad
till ersättning för prov som tages för kontroll. Vidare skall den
som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration förpliktas att enligt
taxa ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som i samband med
åtalet må ha verkställts. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 1950 års
kungörelse även för tillverkare eller importör. Enligt denna kungörelse
föreligger vidare skyldighet för tillverkare eller importör av vitaminfodermedel
eller annat fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, att
enligt taxa gälda ersättning för undersökning av halt av vitaminer i prov
på vara, som tillverkats eller importerats av honom. Sådan skyldighet föreligger
även i fråga om halt av fria fettsyror i fodertran. Ersättning kan dock
för varje tillverkningsställe eller importort årligen uttagas i fråga om vitaminfodermedel
eller mineralfoderblandning, som uppgives vara försatt med
vitaminer, för högst två prov, samt i övrigt för högst ett prov.

Kommittén

I fråga om kostnaderna för fodermedelskontrollen, bedömda efter förhållandena
under senare delen av år 1956, anförde kommittén följande.

Följande uppgifter ger en antydan om kostnaderna. Jordbruksnämndens
kostnad för fodermedelskontrollen för en 12-månaders period för analyser
ontrollant (inkl. resekostnader), andel i andra befattningshavares löner
*yersle *ndl? uPPgifter, bedömda efter de under senare delen av
1956 radande forhallandena kan mycket approximativt uppskattas till omkring
145 000 kronor. En resande kontrollant förutsätts då vara fullt sysselsatt
med arbetet. I dennes samt andra befattningshavares löner, beräknade
efter högsta löneklassen inom respektive lönegrad samt för dyrort 5
har tillagts 16 %, såsom vid dylika beräkningar brukar ske, för statsverkets
kostnader för pensionering m. m. Av beloppet hänför sig en mindre
c nnn-1 svar att exakt beräkna, men troligen av storleksordningen 5 000 å
b 000 kr. —- till admimstreringen av vitaminkontrollen för vitaminfodermedel
och vitaminerade handelsfoderblandningar. Några kostnader för siälva
vitaminanalyserna antas därvid icke ha bestritts av staten. Resten, eller
ince i ta\ ,, O00 kronor, utslagen på den under tiden 1 juli 1955—30 juni
lJ5b kontrollerade varukvantiteten, i runt tal 500 000 ton, och värdet däraV;t°,
mHmg 270 mili- kronor> beräknat efter förbrukarpriset, utgör i medeltal
2,8 ore per 100 kg foder eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde.
Det ovan angivna mycket ungefarliga beloppet innefattar emellertid även
kostnader för arbete m. m. avseende kontroll av efterlevnaden av jord,
.u.nämndens inblandningsbestämmelser för oljekraftfoder från svensk
o ^växtodling samt dessutom även viss sådan omsättningskontroll, som
icke kan anses nödvändig för den egentliga kvalitetskontrollen.

bor vitaminfodermedel, liksom också för vitaminundersökningar på vitaminerade
foderblandningar, blir kostnaderna för undersökning av vita -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

minhalt av helt annan storleksordning. Dessa kostnader gäldas nu, med
vissa begränsningar, av tillverkarna eller importörerna själva. Vid undersökning
en gång på alla de vitaminslag, som deklareras ingå i sådana »Diverse
vitaminfodermedel» som saluföres, blir kostnaden för vitaminbestämningarna,
beräknad efter de normaltaxor resp. i vissa fall reducerade taxor,
som kunnat komma i fråga, omkring 54 000 kronor. För den under redovisningsåret
1955/56 saluförda kvantiteten 6 856 ton till ett värde, beräknat
å förbrukarpriserna, av 11,8 milj. kronor utgör analyskostnaden i medeltal
79 öre per 100 kilogram vitaminfodermedel eller 46“ öre per 100 kronors
inköpsvärde. En undersökning av vitamin A och vitamin D3 i ett prov
å fodertran från var och en av alla importörer och tillverkare, totalt cirka
20 stycken, kostar för närvarande 8 640 kronor, vilket för kvantiteten 2 340
ton och värdet (förbrukarpris) 6,2 milj. kronor under redovisningsåret
1955/56 gör i medeltal 37 öre per 100 kilogram eller 14 öre per 100 kronors
inköpsvärde. Vitaminerade foderblandningar har hittills kunnat vitaminkontrolleras
endast i relativt ringa utsträckning. Det skall anföras, att
tillverkare och importörer i regel låter utföra egna driftsanalyser. Särskilt i
fråga om vitaminbestämningar kunna dessa bli mycket kostnadskrävande.

Kommittén anförde därefter att frågan om kontrollkostnaderna inbegrep
tre olika huvudspörsmål, nämligen: i vilken utsträckning skall kostnaderna
primärt bäras av staten eller av näringen, vilka skall vara avgiftspliktiga
i den mån kostnaderna uttas av näringen och hur skall kostnaderna i sådant
fall fördelas.

Rörande den första frågan — i vilken utsträckning bör kostnaderna
primärt bäras av staten eller av näringen — anför
kommittén till en början att den haft att taga hänsyn till de synpunkter
på denna fråga, som anförts i en inom statens sakrevisions kansli upprättad
och till lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden översänd »PM med
förslag angående avgiftsbeläggning av statens jordbruksnämnds kontroll
över handeln med fodermedel». I denna promemoria hade efter en redogörelse
för det nuvarande läget anförts.

»Avgiftsfrågans tidigare behandling torde såväl beträffande 1938 års fodermedelslag
som 1950 års kungörelse ha byggts på den av föredragande
departementschefen i förenämnda proposition (1938: 254) intagna principiella
ståndpunkten att staten med hänsyn till det allmännas intresse av
fodermedelslagens efterlevnad bör bekosta sådana undersökningar, som
avse kontroll över riktigheten av säljarens deklaration angående fodermedels
innehåll.»

Rörande promemorians innehåll i övrigt anförde kommittén därefter följande.

I promemorian redogörcs härefter för vissa avgifter som utgår vid statlig
kontroll över läkemedel, vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel.
Under åberopande av att det allmännas intresse av givna bestämmelsers
efterlevnad icke torde vara mindre starkt i fråga om l. ex. livsmedel än beträffande
fodermedel och under hänvisning till att fodermedelskontrollen
måste antagas innebära cn förmån för tillverkare och importörer genom
att skapa ett ökat förtroende för produkterna och därmed eu ökad avsättning,
har sakrevisionen vidare funnit det skäligt att statsverkets samtliga
kostnader för fodermedelskontrollen täckas genom avgifter. Från sakrevi -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

sionens sida föreslås sålunda att ersättning skall uttagas icke blott för analyskostnaderna
utan även för kostnaderna för provtagningen och för övrigt
med kontrollen förenat bestyr. Härvid har även understrukits, att detta
icke kan medföra sådan ökning av tillverkarnas och importörernas kostnader,
att denna kan tillmätas någon betydelse vid prissättningen av produkterna.
Det kan nämnas, att kostnaderna för kontrollen rörande andra fodermedel
än vitaminfodermedel och fodertran i promemorian uppskattats
till omkring 100 kr per prov.

Kommittén fann i likhet med vad som i sakrevisionens promemoria anförts,
att beträffande analyskostnaderna tillräckliga skäl knappast kan föreligga
för att göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll
samt anförde härom följande.

Mer eller mindre regelbunden analysering av de framställda eller importerade
produkterna är en kontrollåtgärd, som varje omsorgsfull tillverkare
eller importör oavsett förefintligheten av offentliga kontrollbestämmelser
vidtager. Kommittén förutsätter, att vederbörande företagare liksom hittills
genom kontrollmyndighetens försorg kommer att erhålla besked om
analysresultaten. Den statliga kontrollen blir på sådant sätt icke helt utan
betydelse för företagarnas behov av egna driftsanalyser. Vid sådant förhållande
talar starka skäl för att vederbörande skall vara skyldig att erlägga
analyskostnaden.

Kommittén ansåg däremot, att frågan principiellt och praktiskt låg helt
annorlunda till i fråga om administrationskostnaderna för fodermedelskontrollen.
Härvidlag ägde enligt kommitténs mening den i propositionen 1938:
254 uttalade grundsatsen, att staten med hänsyn till det allmännas intresse
av lagens efterlevnad borde bekosta kontrollen, alltjämt giltighet. Kommittén
anförde vidare följande.

Den omständigheten, att den statliga kontrollen även kan sägas helt allmänt
innefatta^ vissa förmånliga biverkningar för företagarna, förändrar
icke detta förhållande. Det ligger i sakens natur, att statliga ordnings- och
kontrollföreskrifter av olika slag ofta innebär mer eller mindre påtagligt
förmånliga biverkningar för skilda medborgargrupper. Detta förhållande torde
dock icke i och för sig få medföra att man överger principen att den statliga
administrationen skall bestridas av statsmedel. För att så skall ske,
fordras enligt kommitténs mening att särskilda skäl av betydande styrka
kan aberopas.^ Sadana skäl synes icke föreligga här. Vad som från sakrevisionens
sida åberopats om kontrollen av vitaminerade livsmedel synes ha
en synnerligen begränsad betydelse och endast innebära, att en kommunal
instans (hälsovårdsnämnd) har möjlighet att av folkhälsoinstitutet
uttaga ersättning för sitt bestyr med inköp av prov och att vederbörande
företagare, i de fall där så till äventyrs sker, får bestrida denna kostnad . —
Vad som från sakrevisionens sida anförts därom att kontrollkostnaderna är
för små för att få någon betydelse vid prissättningen, anser utredningen
sakna relevans. Vare sig kostnaderna blir små eller stora, kommer de att
inräknas i produktionskalkylerna och får — i den mån konkurrensläget så
medgiver — slutligen bäras av konsumenterna.

Även starka praktiska skäl talade enligt kommitténs mening mot att man
på grundval av en taxa sökte erhålla ersättning för den statliga administrationen
av fodermedelskontrollen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1961

Till stöd för denna uppfattning anförde kommittén följande.

I de fall där kontrollen lokalt utövas av resande personal med central stationeringsort
uppkommer frågan om rese- och traktamentskostnadernas fördelning.
Att i varje enskilt fall uttaga den faktiska kostnaden är icke praktiskt
möjligt. Vid en schematisering av denna kostnad får åter de centralt
belägna anläggningarna bidraga till kostnaden för kontroll av de perifert belägna.
Även andra förhållanden medför, att det möter åtskilliga svårigheter
att konstruera en taxa, som på ett riktigt sätt ger täckning för administrationskostnaderna.
Tillämpningen av en sådan taxa kommer därjämte att
medföra ett betydande och helt improduktivt administrationsarbete. Taxan
måste fortlöpande revideras i anslutning till kostnadsförändringar och till
förändringar i kontrollobjektens antal och struktur. I detta sammanhang bör
även beaktas, att staten för sin jordbruksreglerande verksamhet har viss
nytta av de uppgifter, som inkommer i samband med kontrollen. Kommittén
föreslår således, att endast analyskostnaderna skall uttagas taxevägen.

Beträffande den andra frågan —- hos vilket företag analyskostnaderna
bör uttagas — anför kommittén att analyskostnaderna
bör tagas ut hos de företag, till vilka kontrollförfattningen riktar sig.
Kommittén har sålunda räknat med att analyskostnaden skall uttagas av den,
som yrkesmässigt tillverkar eller importerar fodermedel av de slag, på vilka
kontrollen skall utövas.

Kommittén har som tillverkning räknat varje slag av bearbetning, alltså
även om denna endast innebär krossning eller målning av material eller att
två eller flera ingredienser blandas. Som sådan förpackare, som är underkastad
kontroll, räknar kommittén endast den som, utan att själv tillverka
eller importera varan, inköper denna och förpackar den i »förbrukareförpackningar».
Med hänsyn till dessa omständigheter är det enligt kommittén
möjligt att det inom landet över huvud taget inte förekommer någon rörelse,
som är att betrakta som förpackare i här avsedd mening. I varje fall
torde antalet sådana företag vara mycket ringa.

Vad angår den sista frågan — hur analyskostnaderna bör
beräknas och fördelas — uttalar kommittén, att den övervägt att,
i likhet med vad som nu är fallet i fråga om vitaminfodermedel, låta företagen
genomgående erlägga den faktiska kostnaden för de analyser som avser
deras egna produkter. En fördel med ett sådant system skulle — vid jämförelse
med en taxa baserad på genomsnittskostnad —- vara, att man kunde
reglera antalet kontroller hos de olika företagen allt efter det behov därav
som bedömdes föreligga. Kommittén anför vidare, att de samvetsgranna tillverkarna
då icke behövde drabbas av någon del av kostnaderna för den tätare
eller eljest mera omfattande kontroll, som ansågs erforderlig hos andra
tillverkare. Å andra sidan skulle vid ett sådant system kostnaderna komma
att träffa företagarna mycket olika. Vidare skulle ett sådant uttagande av
analyskostnaderna lätt medföra, att företagarna för alt gardera sig i sina
priskalkyler utgick från risken att få erlägga maximala analyskostnader. Det
kunde även förtjäna att nämnas, att kontrollen givetvis blev ömtåligare alt
genomföra om de enskilda företagen skulle erlägga den faktiska kostnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

för analys av hos dem uttagna prover än om en genomsnittskostnad uttogs.

Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda, att kostnaderna för analysering
av proven skall uttagas genom årliga avgifter för varje särskilt varumärke,
baserade på de analystaxor som tillämpas vid statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt och statens institut för folkhälsan, och beräknade så
att de totalt sett täcker kostnaderna för det antal analyser per år, som man
genomsnittligt beräknar utföra.

Kommittén har gjort en beräkning av det årliga antal analyser, som kan
komma att utföras. I fråga om andra analyser än de som avser
vitaminer räknar kommittén med att varje särskilt märke vid varje
tillverkningsplats eller hos varje importör bör årligen analyseras i genomsnitt
2,5 gånger då fråga är om foderblandningar och 2 gånger då fråga är
om övriga fodermedel.

Beträffande vitaminer anför kommittén till en början, att de kombinationer
av olika slag därav, som vitaminfodermedlen eller de vitaminerade
handelsfoderblandningarna uppges innehålla, var mångfaldiga. Det hade därför
inte ansetts lämpligt att fastställa en avgift för varje kombination som
kunde förekomma i en viss fodervara. Kommittén hade i stället ansett, att
man borde fastställa en årlig avgift för varje vitaminslag, som uppgavs ingå
i saluförda fodermedel, grundad på den faktiska analystaxan för vitaminslaget
i fråga samt ett antaget genomsnittligt antal analyser per år.

Sedan kommittén redogjort för den taxa som gällde den 1 juli 1957 anför
kommittén bl. a. följande.

Under kalenderåret 1954 utförde statens institut för folkhälsan på sina
egna laboratorier icke mera än omkring 200 vitaminbestämningar avseende
fodermedelskontroHen. Vid statens husdjursförsök utfördes under samma
tid för fodermedelskontrollen 41 bestämningar av vitamin D3. Såvitt framgår
av det av den s. k. folkhälsoinstitutsutredningen nyligen avgivna betänkandet,
torde man ej heller för närvarande kunna räkna med någon nämnvärd
ökning i folkhälsoinstitutets kapacitet för vitaminbestämningar avseende
todermedelskontrollen. Vad beträffar bestämningarna av vitamin D3 med
kycklingar vid statens husdj ursförsök torde däremot en rätt avsevärd utökning
redan med nu tillgängliga resurser kunna åstadkommas, varför analyskapaciteten
vid folkhälsoinstitutet i första hand utgör begränsningsfaktorn.

Den tillgängliga analyskapaciteten har hittills främst utnyttjats för kontroll
av vitaminfodermedlen. Kommittén har emellertid på grund av den
ökade användningen av vitaminerade handelsfoderblandningar funnit det
angeläget att en viss del av analyskapaciteten reserveras för "kontroll av vitaminhalten
i sådana blandningar. På grund av det stora antalet provtagningsobjekt
kommer dock i varje fall undersökningsfrekvensen för varje
särskilt vitaminslag i blandningarna att bli mycket ringa. För att kontrollen
trots detta skall få avsedd psykologisk effekt, får man därför räkna med
att endast visst eller vissa vitaminslag i ett eller ett par av tillverkarens
märken omväxlande blir föremål för analys vid varje provtagning.

Som ett underlag för beräkning av kontrollavgifterna antager kommittén
att tills vidare hälften av analyskapaciteten reserveras för vitaminfodermedlen
och hälften för vitaminerade handelsfoderblandningar. Härigenom kommer
ett 100-tal analyser att kunna utföras med vartdera foderslaget. Varje

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

vitaminslag skulle då bli föremål för kontrollanalys i genomsnitt 0,4 gånger
per år då fråga är om vitaminfodermedel och 0,07 gånger per år då fråga är
om vitaminerade handelsfoderblandningar.

Kommittén anser, att taxa bör fastställas av kontrollmyndigheten enligt
grunder som Kungl. Maj:t godkänner. Taxan, som borde grundas på
förhållandena vid den föreslagna förordningens ikraftträdande, borde med
jämna mellanrum och för övrigt då så påkallades överses. Kommittén framlägger
ett förslag till taxa för årliga analysavgifter. Denna är uppdelad i en
avdelning för analyser av andra näringsämnen än vitaminer, upptagande
belopp varierande mellan 35 och 145 kr. för skilda fodermedel samt en avdelning
för vitaminanalyser, vari för varje vitaminslag upptagits belopp
mellan 15 och 240 kr. Avgifterna skall erläggas för varje varumärke och
kontrollställe.

Vad beträffar antibiotika framhåller kommittén, att deklarerad halt därav
i fodermedel hittills inte kontrollerats samt att kostnaderna för bestämning
av antibiotika inte kunde med någon större grad av säkerhet anges.
Förslag till taxa i denna del borde därför få utarbetas av kontrollmyndigheten
sedan bättre kännedom om kostnaderna och undersökningskapaciteten
vunnits.

Reservation och särskilt yttrande

len reservation har herrar Andersson, Bengtsson, Olsson och Svenson
anfört, att enligt deras mening nuvarande system borde — med den av
majoriteten föreslagna jämkningen i fråga om debiteringen av kostnaderna
för vitaminanalys — bibehållas även i fråga om analyskostnaderna. Experterna
Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman har instämt i reservationen. I
denna anföres följande.

Påståendet i promemorian, att skäl icke föreligger att i fråga om analyskostnaderna
göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll
anser vi icke vara riktigt. Vi anser tvärtom att många skäl talar för,
att man bör göra en sådan åtskillnad. En företagare får själv avgöra vilka
slag av vitaminer, som skall ingå i och deklareras för ett vitaminfodermedel
eller en annan fodervara och som således skall kontrolleras av myndigheten
och bestämmas genom dennas försorg. Skall statsverket betala undersökningskostnaderna
— och dessa är relativt höga — kan företagaren frestas
att ur reklamsynpunkt tillsätta även sådana vitaminslag, som icke är
behövliga samt att tillsätta vitaminer av ett eller annat slag i praktiskt taget
betydelselösa myckenheter. Vad angår övriga undersökningar, d. v. s. av
sådana ämnen som råprotein, smältbart renprotein m. fl., har kontrollmyndigheten
bestämt, vad deklarationen för en viss vara obligatoriskt skall omfatta,
och man vet på förhand vad kostnaden blir för konlrollundersökningarna.
Företagaren själv har ingen möjlighet att påverka kostnadsstorleken
för analyserna för en viss vara vid kontroll av ett på förhand av myndigheten
bestämt antal ämnen.

Det av kommittémajoriteten föreslagna avgiftssystemet för analyskostnader
kräver ett betydande administrativt arbete, helst som taxorna för analyser
emellanåt revideras, och förändringar ofta inträffar i fråga om det

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år i96t

antal märken m. m., som en viss företagare tillverkar eller importerar för
avsalu. Även andra nackdelar kan redovisas. Sålunda uppmuntrar det företagarna
till underlåtenhet i vad avser anmälan till myndigheten om upptagande
av tillverkning eller import eller om tillkomsten av nya märken. För
småföretagare blir kostnaden för kemiska analyser i förhållande till omsättningen
betungande. Detsamma kan icke sägas om kostnaden för vitaminundersökningar.
Tillverkningen av vitaminfodermedel bedrivs nämligen av
ett förhållandevis ringa antal företagare med stor årsomsättning.

I detta sammanhang bör man icke bortse från, att företagarna utan ersättning
från statsverket utför ett omfattande och värdefullt arbete i form av
sådan rapportering angående varuomsättningen m. in., som även eller enbart
tjänar jordbruksnämndens allmänna reglerande verksamhet. Vidare får
tillverkarna extra kostnader för märkning av säckar m. m. samt förorsakas
diverse andra kostnader och besvär genom anmälningar till kontrollmyndigheten
o .dyl. Det bör även ihågkommas, att de botaniska undersökningarna
huvudsakligen avser kontroll av bestämmelsen om inblandning av oljekraftfoder
av raps, rybs och senap i foderblandningar, alltså undersökningar
som hänför sig till den allmänna jordbruksreglerande verksamheten och icke
till kvalitetskontrollen i vanlig mening.

Vi anser således, att företagarna rimligtvis icke bör påläggas kostnader för
foderkontrollen, utöver vad som för närvarande är fallet. Det nu tillämpade
avgiftssystemet bör i princip bibehållas. Vad angår kostnaderna för vitaminundersökningar
kan vi dock biträda majoritetsförslaget om genomsnittlig
debitering, oberoende av de undersökningar som i verkligheten utförts
för en viss företagare.

För regleringsåret juli 1956—juni 1957 uppgick jordbruksnämndens kostnader
för kemiska analyser och botaniska undersökningar till sammanlagt
drygt 60 000 kronor. Vid oförändrade analystaxor (en höjning genomfördes
dock den 1 juli 1957) och i huvudsak oförändrade andra förutsättningar
torde ett belopp av denna ungefärliga storleksordning tills vidare kunna
racka. Enligt majoritetsförslaget skall beloppet debiteras på omkring 140
skdda företagare, vilka bedriver tillverkning vid omkring 190 skilda anläggningar.
Något över 700 provtagningsobjekt skall avgiftsbeläggas. Vi anser
att den stora administrativa apparat, som erfordras för fördelning och
inkassering av beloppet ej står i proportion till beloppets storlek.

Vi vill även framhålla, att därest statsverket fortsättningsvis, liksom nu,
galdar kostnaden för kemiska analyser, öppnas möjlighet att i den utsträckning
som kontrollmyndigheten finner önskvärt, även kontrollera icke obligatoriska
men ändock värdefulla uppgifter, som vissa företagare lämnar om
halt i foderblandningar av sådana kemiska ämnen som aska, kalcium och
fosfor m. m. Tilläggskostnaderna vid bestämning av dylika ämnen är relativt
små. För jordbrukarna är det icke utan vidare klart, vilka deklarationer
på en förpackning som är obligatoriska och kontrollerade och vilka som är
frivilliga och måhända icke kontrollerade.

Experten Larsson har i särskilt yttrande instämt i reservationen
utom såtillvida, att den däri föreslagna jämkningen i fråga om debitering
enligt hans mening inte bör genomföras. Han anser sålunda, att
nuvarande debiteringssystem för vitaminanalyser skall bibehållas. Som ytterligare
stöd för den principiella ståndpunkt, som intagits i reservationen,
anför Larsson följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

För att vi med framgång skall kunna avsätta vårt animalieöverskott på
världsmarknaden fordras kvalitativt högvärdiga varor. De använda fodermedlens
sammansättning och art ha därvid stort inflytande på den färdiga
produkten, t. ex. på ägg, fläsk och smör. Deklarationsplikten över foderblandningarnas
sammansättning bör vara en god ledning för jordbrukarna
vid bedömandet av fodrets inflytande på produkternas kvalitet och därmed
också på möjligheterna att avsätta dessa på utlandsmarknaden. Exporten
är av så stort allmänt intresse att det borde motivera att statsverket även i
fortsättningen svarar för kontrollanalyskostnaden. De ifrågasatta kostnaderna
är för övrigt obetydliga.

Ämbetsverken

Ämbetsverken ansluter sig till kommitténs principiella uppfattning, att
administrationskostnaderna skall bestridas av statsmedel, och att analyskostnaderna
i viss utsträckning skall gäldas av tillverkare och importörer.

Ämbetsverkens majoritet anför i denna del bl. a. följande.

Ämbetsverken vill till en början som sin åsikt uttala, att en utdebitering
av administrationskostnaderna (vari ingår även provtagningskostnaderna)
på tillverkare och importörer icke synes böra komma i fråga som separat
åtgärd på detta område. Därest man skall överge den av kommittén refererade
grundsatsen om att staten skall bekosta administration av sådan statlig
kontroll- och uppsiktsverksamhet som organiserats av hänsyn till det
allmännas intresse, torde detta böra ske på grundval av allmänna och
principiella överväganden från statsmakternas sida och icke genom åtgärder
från fall till fall. Ämbetsverken anser sålunda för sin del, att
endast direkta analyskostnader bör uttagas av näringsidkarna. — -— —
En begränsning i fråga om antalet prover per år bör enligt ämbetsverkens
mening bibehållas. Däremot synes det icke finnas anledning att bibehålla
den nu gällande begränsningen till vissa slag av fodermedel och vissa slag
av analyser. I sakens natur ligger dock, att betalningsskyldighet icke skall
gälla beträffande andra slag av fodermedel än dem, som omfattas av kontrollbestämmelserna,
eller andra slag av analyser än dem som avser efterlevnaden
av dessa bestämmelser.

I fråga om begränsningen av skyldigheten att gälda ersättning
för analyskostnaderna anför ämbetsverken följande.

Ämbetsverken vill betona, att frekvensen av kontrollundersökningar
självfallet icke bör vara större än som bedömes nödvändigt för att upprätthålla
en noggrann efterlevnad av bestämmelserna. Då verken föreslår att
skyldigheten för näringsidkarna att betala kontrollanalyser begränsas till
högst två prover per år (i visst fall högst ett prov), innebär detta icke att
verken ansett att en sådan undersökningsfrekvens i varje enskilt fall behöver
upprätthållas. — Alt vitaminundersökningar i praktiken ej på långt när
kan ske i denna omfattning framgår av det förut anförda. —- Men ämbetsverken
räknar på grundval av sina erfarenheter från detta och liknande
kontrollsammanhang med att en kontrollfrekvens av i regel två gånger per
år i allmänhet bör väl motsvara behovet.

I fråga om möjligheterna att få vitaminundersökningar utförda räknar
ämbetsverken med att dessa ökat något sedan kommittén bedömt frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

och uttalar, att omkring 325 sådana undersökningar torde kunna utföras per
år i stället för omkring 200 som kommittén räknat med. Gällande möjlighet
att på tillverkarnas bekostnad utföra undersökning av i vissa fall högst
två och i vissa fall högst ett prov årligen kunde dock — genomsnittligt räknat
— endast till en ringa del utnyttjas.

I enlighet med det anförda föreslår ämbetsverken en bestämmelse av innebörd,
att tillverkare och importör av fodermedel skall vara skyldig att
gälda ersättning för undersökning av prov å vara, som tillverkats eller importerats
av honom, dock inte till högre belopp än som motsvarar kostnaden
för undersökning

beträffande vitaminhalt två gånger årligen av varje vitaminfodermedel
och vitaminerad minei-alfoderblandning, samt en gång årligen av varje annat
fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, ävensom

beträffande innehåll av andra ämnen två gånger årligen av varje slag
(märke) av fodermedel.

Härvid förutsättes, att vitaminkontrollen omfattar alla slag av deklarerade
vitaminer och att kontrollen i övrigt omfattar alla beståndsdelar, beträffande
vilka deklarationsskyldighet gäller, samt att, vid tillverkning på
mer än eu plats, avgiftsskyldigheten skall gälla för varje särskild tillverkningsplats.

I fråga om sättet för uttagandet av analyskostnaderna
har ämbetsverken stannat i skilda meningar. De anför i denna del.

Lantbruksstyrelsen accepterar på grund av de motiv, som kommittémajoriteten
anfört, i detta stycke majoritetens förslag. Jordbruksnämnden finner
däremot för sin del detta förslag, vilket innebär att man uttager ersättning
för analyskostnaderna enligt en taxa, upprättad på grundval av teoretiskt
beräknade genomsnittsavgifter, vara allt för komplicerat. Nämnden
är medveten om att vissa nackdelar möjligen kan följa med ett uttagande i
varje enskilt fall av de faktiska analyskostnaderna, men finner att dessa
eventuella nackdelar väl uppvägs av den enkelhet i tillämpningen samt de
fördelar i övrigt, som är förbundna med detta system. Nämnden vill sålunda
i detta sammanhang anknyta till nu gällande ordning så tillvida att den
7 i den mån ersättning för analyskostnaderna skall uttagas hos näringsidkarna
— anser att den av analysinstitutionen i varje särskilt fall debiterade
kostnaden för analysen bör uttagas.

Med hänsyn till att kontrollmyndigheten i vissa fall kan behöva företaga
undersökningar utöver det antal, för vilket näringsidkaren är skyldig att
betala, bör man vid det av jordbruksnämnden föreslagna systemet för avgiftsuppbörd
räkna med att kontrollmyndigheten skall förfoga över ett
visst belopp för sådana extra undersökningar. Detta belopp beräknar nämnden
för närvarande till omkring 20 000 kronor per år. Till jämförelse kan
nämnas, att statsverkets genom jordbruksnämnden erlagda analyskostnader
för fodermedelskontroller under budgetåret 1956/57 uppgick till 62 000
kronor. Därest staten även i fortsättningen skulle bestrida kostnaderna för
kontrollanalyser enligt samma regler som nu, har man med hänsyn till den
taxestegring som inträffat, att räkna med ett kostnadsbelopp av inemot
70 000 kronor för år. Även den fortskridande ökningen av antalet kontrollobjekt
tenderar att medföra stegring av kostnaderna för kontrollanalyser.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Ämbetsverken anför slutligen i kostnadsfrågan, att de inte i detta sammanhang
kunnat beakta de kontrollåtgärder på fodermedelsområdet, som
betingas av rena hälsovårdssynpunkter, utan förutsätter att dessa intressen
blir tillgodosedda i annat sammanhang.

Beträffande den omfattning, vari avgiftsbeläggning för analyser borde ske,
anmäldes avvikande mening, i jordbruksnämnden av herrar Andersson
och Bengtsson samt i lantbruksstyrelsen av herr Svenson. Samtliga dessa
vidhöll vad de anfört i den till kommitténs förslag fogade reservationen.

Remissinstanserna

Före remissbehandlingen förelåg alltså fem förslag i kostnadsfrågan, vilka
har i stort sett följande innebörd.

1. Sakrevisionens förslag

Samtliga kostnader för fodermedelskontrollen skall täckas genom avgifter.

2. Kommittémajoritetens förslag

Alla analyskostnader täckes genom avgifter.

Övriga kostnader bestrides av statsmedel.

Analyskostnaderna uttages genom årliga avgifter för varje varumärke och
kontrollställe.

Avgifterna beräknas täcka det antal analyser, som i genomsnitt per år
beräknas bli utförda, varvid för vitaminer utgår en genomsnittsavgift för
varje vitaminslag.

3. Ämbetsverkens majoritets förslag

Ämbetsverkens majoritet ansluter sig till kommittémajoriteten utom såtillvida,
att skyldigheten för tillverkare och importör att gälda ersättning för
undersökning av prov ej skall föreligga till högre belopp än som motsvarar
kostnaden för två prov eller i visst fall ett prov årligen. I fråga om sättet
för kostnadernas uttagande ansluter sig lantbruksstyrelsen till kommittémajoritetens
förslag medan jordbruksnämnden anser, att avgiften skall motsvara
den faktiska analyskostnaden i varje enskilt fall, varvid förutsättes
att för extra undersökningar årligen får disponeras 20 000 kr. av statsmedel. 4

4. Förslag av kommitténs och ämbetsverkens minoritet samt experterna Ek,
Kjelldahl, Mattsson och Wessman.

Nuvarande system bibehålies med den jämkningen, att avgifternas storlek
i enlighet med majoritetsförslagen bestämmes genomsnittligt. Förslaget innebär
alltså att avgift endast skall uttagas för undersökning av halten av
vitaminer i vitaminfodermedel och vitaminerad foderblandning och av fria
fettsyror i fodertran samt avse två eller i visst fall, ett prov årligen.

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1961

5. Experten Larssons förslag

Nuvarande bestämmelser bibehålies oförändrade.

Även bland remissinstanserna råder mycket delade meningar i kostnadsfrågan.
Redogörelsen för dessas inställning torde därför lämpligen böra
uppdelas med hänsyn till det förslag som helt eller huvudsakligen stödjes.

Förslaget 1

Det förslag som från sakrevisionens sida framlagts för kommittén förordas
— förutom av sakrevisionen — av statskontoret, kommerskollegium
samt lantbrukshögskolans lärarkollegium.

Sakrevisionen anser, att statsverkets kostnader för fodermedelskontrollen
helt bör täckas genom avgifter. Uttagandet bör ske på så sätt att liksom nu
de faktiska analyskostnaderna debiteras. Därjämte bör en tilläggsavgift uttagas
för att läcka administrationskostnaderna. Sakrevisionen anför härom
följande.

Sakrevisionen finner för sin del den av kommittén och ämbetsverken föreslagna
begränsningen av antalet undersökningar per år, för vilket kontrollavgift
skall utgå, vara otillräckligt motiverad. En dylik bestämmelse finnes
visserligen i den nu gällande provisoriska kungörelsen, men ifrågavarande
stadgande synes närmast ha tillkommit såsom en kompromiss mellan de
divergerande åsikter, som principiellt förelegat beträffande kontrollverksamhetens
avgiftsbeläggning. För sakrevisionen, som anser en total kostnadstäckning
för här ifrågavarande verksamhet vara principiellt välgrundad,
framstår den föreslagna avgiftsbegränsningen därför såsom opåkallad och
revisionen avstyrker således jämväl det ifrågasatta anslaget för extra undersökningar.
Man torde få förutsätta, att tillsynsmyndigheten kommer att
bedriva sin kontrollverksamhet på sådant sätt, att undersökningar icke
företagas hos näringsidkare i större omfattning än som i varje enskilt fall
finnes motiverat och nödvändigt.

Gentemot sakrevisionens påpekande, att ersättning borde uttagas icke
blott för analyskostnaderna utan även för kostnaderna för provtagningen och
för övrigt med kontrollen förenat bestyr, har kommittén ställt sig avvisande.
Ämbetsverken ha uttalat, att en dylik utdebitering icke synes böra komma
i fråga som separat åtgärd på detta område.---I anslutning här till

vill sakrevisionen anföra följande. Genom de förslag till analyskostnadernas
täckande, som ämbetsverken framfört, komma de taxor som gälla för
respektive analyser vid statens institut för folkhälsan respektive vid statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt att läggas till grund för debiteringen. Ifrågavarande
taxor äro numera i princip uppbyggda så, att full kostnadstäckning
ernås för samtliga på analysarbetet fallande kostnadsslag. En tillämpning
av ifrågavarande institutioners taxor på fodermedelsanalyserna kommer
salunda att medföra täckning ej blott för de direkta analyskostnaderna
utan jämväl för samtliga på respektive laboratorieavdelningar fallande administrations-
och andra gemensamma kostnader. De administrations- och
provtagningskostnader, varom i utredningen är fråga, inskränka sig till de
speciella kostnader, som hos tillsynsmyndigheten äro förbundna med kontrollverksamheten.
Dessa kostnader bestå främst i kontrollanternas resor
och traktamenten samt i de kostnader, som fodermedelsanalysernas handhavande
därutöver kunna förorsaka inom kontrollmyndigheten. Sannolikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

äro dessa kostnader jämförda med analyskostnaderna av mycket ringa storlek.
Sakrevisionen kan icke finna något bärande skäl, varför just denna del
av de totala kostnaderna för en viss verksamhet icke skulle medräknas vid
ersättningsskyldighetens fastställande. Revisionen vidhåller sålunda sin uppfattning
att även de nu ifrågavarande provtagnings- och administrationskostnaderna
böra debiteras vederbörande näringsidkare.

Däremot är sakrevisionen ense med kommittén om att ett alltför minutiöst
utdebiterande av den faktiska kostnaden för t. ex. en kontrollants resa
icke är praktiskt möjligt. Ett mera schematiskt förfaringssätt är givetvis
påkallat i fråga om dessa kostnader. Sakrevisionen vill i anslutning härtill
något beröra de överväganden rörande lämpligaste sättet för ersättningarnas
uttagande, vilka utmynnat i kommittéförslaget att analysavgifterna skulle
debiteras enligt en årstaxa, upprättad på grundval av teoretiskt beräknade
genomsnittsavgifter. 1 likhet med jordbruksnämnden finner sakrevisionen
denna metod vara alltför komplicerad. Därtill kommer, att den i praktiken
troligen skulle visa sig mindre tillförlitlig, enär den vilar på två förutsättningar,
som knappast kunna hållas, nämligen dels att varje företagares tillverkning
eller import under året icke undergår någon ändring med avseende
å varuslag eller sammansättning och dels att analyslaboratoriernas årskapacitet
i fråga om fodermedelsundersökningar är på förhand känd. Då dessa
villkor icke torde kunna uppfyllas och då vad som anförts till förmån för
en årlig genomsnittsdebitering icke synes vara särskilt vägande, vill sakrevisionen
förorda, alt analyskostnaderna uttagas genom debitering från
fall till fall, såsom redan nu varit förhållandet i fråga om vitaminanalyserna.
De särskilda kostnaderna för provtagning och administration synas lämpligen
kunna uttagas genom en tilläggsavgift, vilken av tillsynsmyndigheten
påföres de ersättningsskyldiga exempelvis i proportion till antalet under
året besökta förrättningsställen och där verkställda provtagningar.

Kommerskollegium anser, att sakrevisionens ståndpunkt i princip är riktig.
Kollegiet är emellertid tveksamt med hänsyn till att sakrevisionens förslag
vid behandlingen inom kommittén och ämbetsverken inte vunnit anslutning
från något håll. Kollegiet anför härom följande.

Enligt kollegii mening är sakrevisionens ståndpunkt i princip riktig. Det
bör härvid erinras om att det icke blir företagarna, som slutgiltigt få svara
för kontrollkostnaderna, utan dessa komma att övervältras på konsumenterna.
Eftersom regleringen av handeln med fodermedel tillkommit i konsumenternas
intresse, måste det anses naturligt att de också få bekosta de
i samband med regleringen uppkommande kostnaderna; vägande skäl för
att låta skattebetalarna deltaga i dessa synas icke kunna förebringas. För
sakrevisionens ståndpunkt talar även den i dagens läge allmängiltiga synpunkten,
att statens utgifter i görligaste mån böra begränsas. Den av sakrevisionen
förordade ordningen har emellertid icke vunnit anslutning från
något håll. Alla äro ense om att staten liksom för närvarande skall betala
provtagnings- och andra administrationskostnader. Också kollegium kan biträda
ett sådant system, därest det verkligen förhåller sig så som kommittén
uttalat, nämligen att eu ordning med skyldighet för företagarna att
bestrida dessa kostnader skulle vara förenad med stora praktiska svårigheter
samt medföra ett betydande och helt improduktivt administrationsarbete.
Kollegium är emellertid icke helt övertygat om att svårigheterna äro så
stora. Det må erinras om att åtskilliga statliga verksamhetsgrenar bekostas
helt genom avgifter som uttagas av enskilda, t. ex. i fråga om patentverket

Kungl. Maj ds proposition nr 140 år 1961

och skeppsmätningsväsendet. På samma sätt borde det väl vara möjligt att
genom en taxa, upptagande fasta, på schematiskt sätt differentierade avgifter
låta de av förevarande reglering berörda företagarna bestrida samtliga de
med regleringen förenade kostnaderna. Det kan antagas att på längre sikt
utjämning skulle ske, så att företagarna bleve drabbade av kostnaderna i
lika mån.

Därest företagarna ej helt skall bekosta kontrollen bör enligt kollegiets
mening i varje fall samtliga analyskostnader åvila dessa. I fråga om sättet
för uttagandet av analyskostnaderna diskuterar kollegiet — utan att ta bestämd
ståndpunkt —• olika alternativ och anför följande.

Regleringen av handeln med fodermedel bör betraktas såsom en enhet,
med skyldighet för envar av regleringen berörd företagare att bidraga till
analyskostnaderna med lika stora avgifter, så avpassade att analysinstitutionernas
årliga utgifter för analysverksamheten täckas. Häremot kan visserligen
invändas att i så fall de mindre företagen skulle komma att i ekonomiskt
hänseende drabbas — relativt sett — hårdare än de större, men det
torde vara svårt att över huvud finna ett användbart system, mot vilket
icke denna invändning skulle kunna göras. Mot en ordning av antytt slag
kan emellertid ytterligare göras gällande, att den skulle vara obillig mot
tillverkare och importörer av fodermedel, beträffande vilka den faktiska
analyskostnaden är ringa; de skulle tvingas att deltaga i kostnaderna för dem
ovidkommande analyser, som äro avsevärt dyrare. Denna omständighet kan
åberopas mot en så förhållandevis enkel lösning som att uttaga samma avgift
av alla företagare i branschen. Jordbruksnämnden har föreslagit, att varje
företagare hos vilken prov tagits i kontrollsyfte skall — med viss närmare
angiven begränsning — gälda den av analysinstitutionen debiterade kostnaden.
Detta förslag tillgodoser onekligen alla rimliga anspråk på enkla
regler inom förvaltningen, en omständighet som starkt talar för förslagets
genomförande. Förslaget har emellertid — åtminstone på kortare sikt —
bl. a. den nackdelen, att de med regleringen följande kostnaderna skulle
drabba de olika företagarna ojämnt, beroende på att antalet årliga provtagningar
icke kan bli detsamma för envar; kostnaderna i det enskilda fallet
blir mer eller mindre beroende av tillfälligheter. Denna brist vidlåder däremot
icke lantbruksstyrelsens förslag, enligt vilket analyskostnaderna skola
fördelas mellan samtliga regleringen underkastade företagare enligt en
taxa, upptagande på visst sätt framräknade enhetliga genomsnittsavgifter.
Detta förslag anknyter tämligen nära till den ordning vilken kollegium —
såsom av det förut anförda framgår — funnit vara den principiellt riktigaste,
men här vill det synas som om jordbruksnämndens invändning, att förslagets
genomförande förutsätter ofta återkommande beräkningar av invecklad
och omständlig natur, vore riktig. Såvitt kollegium kan bedöma, förefaller
det dock möjligt alt — utan att eftersätta några billighetssynpunkter
— använda mera schematiska metoder vid fastställandet av de genomsnittliga
avgifterna. Skulle detta visa sig ogörligt, finner sig kollegium närmast
böra förorda jordbruksnämndens förslag.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anser, att man bör överväga om inte
kontrollkostnaderna borde täckas genom en avgift som stod i visst förhållande
till försäljningsvärdet av de olika produkterna. Detta system hade i
drygt 30 år tillämpats i Danmark, där det syntes ha fungerat tillfredsställande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Härigenom skulle även vinnas en effektivare kontroll och den fördelen, att
kostnaderna inte blev särskilt betungande för småföretagare.

Förslaget 2

Kommittémajoritetens förslag biträdes av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt Kooperativa förbundet, vilket dock anser, att avgiftsskyldighet
aldrig bör åvila förpackare samt att sättet för avgifternas upptagande
bör förenklas.

Kontrollanstalten, som anser att företagarna bör ersätta även kostnaderna
för andra kontrollundersökningar än rena analyser, förordar en avgift av
viss promille på försäljningspriset eller tillverkningskvantiteten och anför
härom följande.

Anstalten finner det väsentligt att kontrollen ej endast omfattar rutinanalyser
som nu och att dessa göres tätare, utan även utsträckes till bl. a. kontroll
av förskönande benämningar på mekaniska blandningsbeståndsdelar
och annat dylikt, som ej kan analyseras efter vanliga schema. Här erfordras
mera ovanliga metoder för både botanisk och kemisk analys. Det är väsentligt,
att även sådana undersökningar betalas och att de ersättes från samma källa,
då de betalande torde ha störst intresse av just en sådan kontroll, som avslöjar
ovederhäftiga konkurrenters förskönande benämningar, vilka kan
närma sig eller vara förfalskningar. Anstalten finner därför att ett belopp av
f. n. genomsnittligt ca 1 °/oo på försäljningspriset vore lämplig avgift. Fördelningen
av denna promillesats kunde dock ske på förenklat sätt på grundval
av endast mängd- och icke prisdeklarationer, om fodermedlen summariskt
delas in i olika grupper ur prissynpunkt t. ex. vitaminfoder, vitaminerade
och övriga fodermedel, som föreslagits i utredningen.

Kooperativa förbundet föreslår, att de totala kostnaderna för vitaminanalyser
per år fördelas på de skilda tillverkarna i förhållande till antalet av dem
saluförda märken och att en enhetlig taxa sättes. På liknande sätt syntes
en enhetlig taxesättning kunna genomföras även för andra, relativt billigare
analyser.

Förslaget 3

Ämbetsverkens majoritetsförslag tillstyrkes av styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, statens veterinärmedicinska anstalt samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Även Sveriges industriförbund
ansluter sig i huvudsak till detta förslag. De tre sistnämnda instanserna
uttalar därvid att de beträffande debiteringen av avgifterna ansluter sig
till jordbruksnämndens förslag.

Sveriges industriförbund åberopar i dessa delar ett yttrande av Sveriges
kemiska industrikontor. I detta föreslås, att man vid beräkning av det antal
vitaminanalyser, som kan utföras, utgår från antalet tillverkare och importörer
i stället för provtagningsobjekt. Det skulle då inte möta något hinder
att kontrollera varje tillverkare minst två gånger om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Förslaget 4

Förslaget att nuvarande kostnadsregler skall bibehållas med den jämkningen
att avgifternas storlek bestämmes genomsnittligt biträdes av Svenska
foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, Föreningen Svensk
trankontroll, Svenska bygdekvarnars riksförbund, Föreningen Svenska
spannmålsintressenter samt sju av de elva handelskammare, som hörts av
kommerskollegium.

Riksförbundet Landsbygdens folk biträder i huvudsak detta förslag men
ansluter sig i fråga om kostnaderna för vitaminanalyser till kommitténs förslag
(Förslaget nr 2). Riksförbundet anför i denna del.

Kostnaderna för fodermedelskontrollen är relativt obetydliga. Reellt är
det sålunda av ganska ringa betydelse vem som svarar för kostnaderna. Givetvis
blir dock de mindre företagen missgynnade om analyskostnaderna
skall överflyttas på företagen. Uttagandet av avgifter kräver vidare en betydande
administrativ apparat. Inkasserandet av dessa avgifter får betraktas
som en fullständigt improduktiv sysselsättning och motiv saknas för att
på denna punkt ytterligare utbygga den statliga verksamheten. Det aktuella
beloppet utgör i varje fall inte något sådant motiv. Riksförbundet delar sålunda
den uppfattning som i detta stycke framförts av hr Andersson m. fl.,
innebärande att det allmänna skall svara för såväl administrations- som
analyskostnaderna för kemiska och biologiska analyser.

I fråga om kostnaderna för vitaminanalyser kan riksförbundet godta kommitténs
förslag.

Förslaget 5

Det av experten Larsson framförda förslaget, att nuvarande bestämmelser
till alla delar skall bibehållas, förordas av Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens
förbund samt handelskammaren i Gävle.

Sveriges lantbruksförbund anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Det nuvarande systemet innebär bl. a. att de verkliga kostnaderna för vitaminundersökningar
uttas genom debitering å företagarna från fall till fall.
Det synes ha fördelar gentemot förslaget om en taxa grundad på teoretiskt
beräknade genomsnittsavgifter främst genom den enkelhet i tillämpningen,
som det innebär.

Ett fodermedel får ofta större reklamvärde om det kan åberopas att ett
flertal vitaminslag ingår i varan. Det skulle därför kunna ligga nära till
hands för tillverkare och importörer att uppge förekomst av vissa vitaminer
i fodermedel, även om halten av dessa vitaminer är så låg att den saknar
praktisk betydelse. Om de faktiska analyskostnaderna uttas för varje särskild
vitaminanalys torde dock detta komma att i viss mån verka återhållande
på företagarens vilja att åberopa förekomst av vitaminer, vars halt i fodermedlet
är alltför låg.

Hushållningssällskapens förbund uttalar, att i förhållande till ämbetsverkens
förslag det nuvarande systemet minskade det administrativa arbetet
och syntes skapa bättre förutsättningar för att kontrollen utformades med
den smidighet och anpassning, som borde förekomma. Därest tillverkaren
eller importören skulle svara för kostnaderna blev ändringar eller tillägg i
kontrollen genast svårare att genomföra och det torde därför föreligga en

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

viss risk för att kontrollen lätt fiok »schablon» över sig. I fråga om vitaminundersökningarna
syntes det emellertid, av skäl som anförts av reservanten,
riktigt att kostnaderna bestreds av tillverkaren eller importören efter självkostnadsprincipen.

Förslag att statsverket skall bestrida alla kostnader

Handelskamrarna för Göteborg och för Örebro och Västmanlands län samt
Deltafor A/B uttalar, att kostnaderna helt borde bestridas av statsmedel.
Dessa instanser framhåller, att företagarna visserligen kommer att inräkna
kostnaderna i sina kalkyler, men att det i princip vore bättre att de betalades
direkt av samhället i stället för att fördyra produktionskostnaderna och inverka
på konkurrensläget olika företagare emellan.

Analysorganens resurser

Frågan om analysorganens resurser har tidigare berörts i skilda sammanhang.
En redogörelse för kontrollanstalternas egna uttalanden i denna
del torde här böra lämnas i anslutning till kostnadsfrågan.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt (SLK) anför i denna del till en
början allmänt rörande kontrollens nuvarande utförande följande.

SLK:s nuvarande befattning med fodermedelshandeln är bl. a. föreskriven
i SFS 1939 nr 166 § 1 där det säges att anstalten bl. a. har till uppgift
»att, där omständigheterna därtill föranleda, självmant genom kontrollundersökning
övervaka handeln med handelsgödselmedel och fodermedel» och
»att verkställa sådana undersökningar samt utöva sådan kontroll, som äro
föreskrivna i särskilda författningar». SLK följer för närvarande dessa
föreskrifter på följande sätt. SLK övervakar gödselhandeln själv, d. v. s.
sköter på ordinarie anslag administration, provtagning, analysering och tar
initiativ till rättelser av felaktigheter. Handelsfoderkontrollen som är betydligt
mera omfattande, administreras av jordbruksnämnden, som även sköter
provtagningen. Analyserna lämnas som betalda uppdrag till SLK utom vitaminanalyserna,
som lämnas till statens institut för folkhälsan. Dessutom
går ett fåtal analyser till statens husdjursförsök. SLK anser sig dock skyldig
att även ingripa i handelsfoderkontrollen i de fall ett väsentligt kontrollbehov
utöver jordbruksnämndens rutinkontroll skulle förefinnas. Hittills
har detta icke skett, huvudsakligen därför att de ytterligare kontroller som
har synts SLK önskvärda, har erfordrat så omfattande undersökning att
SLK för närvarande saknar resurser för deras utförande. SLK räknar dock
med att, efter beslutad sammanslagning med lantbrukshögskolans analyslaboratorium
till statens lantbrukskemiska laboratorium (SLL), detta laboratorium
skall få bättre resurser som resultat av det betänkande I om
den lantbrukskemiska analysverksamheten, som framlagts av utredningsman
professor S. Wahlund den 15 augusti 1958. Wahlund har här yttrat
(s. 64) att oberoende av särskilda författningar »torde instruktionen för
SLL böra fortfarande innehålla de två härovan citerade föreskrifterna om

4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sarnl. Nr 140

Kuiujl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

dels kontroll på eget initiativ, dels kontroll i enlighet med särskilda författningar.
Kontrollen på eget initiativ vid särskild anledning skulle i sådant
fall komplettera den stickprovsmässiga efterlevnadskontroll, som åvilar eller
kan komma att åvila annan statlig myndighet.» SLK vill ansluta sig till
utredaren i denna punkt.

Kontrollanstalten anför därefter rörandet det framtida kontrollförfarandet
följande.

SLK önskar framhålla vikten av att provtagningen som hittills planlägges
i intimt samarbete med den analyserande institutionen och viil t. o. m. ifrågasätta
om icke provtagningen (föreslagen förordning § 6) helt bör överföras
till den analyserande institutionen. Provtagningen torde vara det led
i rutinverksamheten, som för närvarande skulle behöva mest vetenskaplig
genomprövning och utveckling, helst under medverkan av både statistiker
och analytiker. Troligen kunde provtagningen ur resesynpunkt samordnas
med provtagning av handelsgödsel, av mjölk för fettkontroll och pastöriseringskontroll
och med viss provtagning av jord för markkartering. SLK
kan i varje fall i längden knappast vara utan egna, särskilda provtagare,
och då kunde kanske SLK på uppdrag av administrativa myndigheten även
provtaga fodermedlen. SLK provtager nu själv handelsgödsel, men har icke
särskilda provtagare anställda. Utredningsman Wahlund räknar med att
SLL skall kunna anställa provtagare (se Wahlund s. 85).

På lång sikt finner SLK det fördelaktigt om hela utförandet av anhjserna,
även vitaminanalyserna sker vid SLL. Det föreliggande foderkontrollförslagets
kommentarer klarlägger de mycket små kvantitativa resurserna för vitaminkontroll
vid statens institut för folkhälsan. SLK finner att resurserna
är alldeles för små för denna del av kontrollen. Dessutom behöver lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök samt jordbrukare och fodertillverkare
få större möjligheter än som f. n. finns att beställa vitaminanalyser,
vilka också kunde utföras av SLL om detta laboratorium fick resurser även
härför. I den mån djurförsök behövs, bör dock det SLL närliggande statens
husdjursförsök som hittills anlitas. Statens institut för folkhälsan borde
fortfarande vara det ledande vitaminlaboratoriet och SLL:s vitaminanalyser
förutsättes närmast få karaktären av »samrådsanalyser», som i detta
fall alltså skulle göras efter samråd med folkhälsoinstitutet (se Wahlund s.
62). I den mån det befinnes nödvändigt att framdeles även kontrollera antibiotika,
profylaktika in. m. borde även detta helst ske på SLL.

Även statens institut för folkhälsan framhåller att dess resurser är otillräckliga
och anför bl. a. följande.

Styrelsen vill understryka, att omfattningen av vitaminkontrollen av fodermedel
för närvarande ej är tillfredsställande. I samband med den av
folkliälsoinstitututredningen verkställda granskningen av institutets arbetsuPPgifter
och organisation (SOU 1957:6) framkom vid överläggningar med
jordbruksnämnden, att nämnden måst inskränka antalet till institutet för
vitaminbestämning insända prov långt under vad som kan anses erforderligt.
Man fann, att — för att vitaminkontrollen i fodermedel skall kunna
utföras i tillfredsställande omfattning — institutet måste utföra ca 870 analyser
per år. I själva verket utförde institutet under kalenderåret 1954,
vilket år lades till grund för beräkningarna, endast 240 analyser, d. v. s.
mellan en tredjedel och en fjärdedel av det erforderliga antalet. Folkhälsomstitutsutredningen
föreslog också i sitt betänkande, att vitaminkontroll -

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

verksamhetens resurser skulle förstärkas, så att möjligheter kunde erhållas
att i väsentligt större omfattning än hittills utföra officiella vitaminanalyser
i fodermedel. Styrelsen framhöll i sitt remissutlåtande över betänkandet,
att behovet av väsentligt ökad kapacitet för vitaminkontrollen i fodermedel
—■ liksom i livsmedel och läkemedel ■—• var »på ett övertygande sätt dokumenterat
genom det av utredningen förebragta detaljerade materialet». Med
hänsyn härtill upptog styrelsen i sitt utlåtande förslag om en väsentlig förstärkning
av avdelningens kapacitet i fråga om utförande av vitaminkontrollanalyser
av fodermedel. I propositionen (1958: 83) angående organisationen
av statens institut för folkhälsan redovisas styrelsens förslag till vitaminavdelningens
organisation, och departementschefen framhåller, att »uppskattningen
av personalbehovet för det av utredningen med utgångspunkt
från förut angivna föreskrifter beräknade antalet kontrollanalyser synes i
och för sig vara riktig». Då emellertid frågan, huruvida vitaminkontrollen
behöver ha den omfattning, som folkhälsoinstitutsutredningen angivit, borde
närmare övervägas, ansåg departementschefen, att slutlig ställning till en
utökning av avdelningens kontrollpersonal inte kunde tagas. Sedan genom
Kungl. Maj :ts beslut "den 23 maj 1958 särskild utredningsman tillsatts, är
frågan om vitaminkontrollens omfattning vid institutet för närvarande föremål
för utredning.

Styrelsen vill i detta sammanhang ånyo understryka angelägenheten av
att institutet snarast tillföres sådana resurser i fråga om lokaler, utrustning
och personal, att institutet i tillfredsställande utsträckning förmår ombesörja
vitaminkontrollen av fodermedel.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att analyskapaciteten vid statens
institut för folkhälsan är helt otillräcklig och länge utgjort en hämmande
faktor beträffande vitaminundersökningar. Anstalten anför vidare följande.

Med hänsyn till nu föreliggande begränsning av analysresurserna anser
styrelsen nödvändigt med en närmare gradering av vitaminernas betydelse
för djurhälsan. Exempelvis synes för fjäderfä vara ntrett, att det är viktigare,
att A- och D3-vitaminhalten är optimal och därför kontrolleras än att
hela B-vitaminkomplexet i detalj genomgås. En lösning på dessa problem
vore därför, att tillämpningsbestämmelserna till förordningen om tillverkning
av och handel med fodermedel kunde kompletteras med föreskrifter
om att vitamindeklarationerna åtminstone f. n. finge begränsas till exempelvis
A-, D3- och riboflavinhalt. Eventuellt kunde olika deklarationsbestämmelser
gälla för fodermedel för skilda djurslag. En sådan anordning skulle
i princip inte behöva innebära någon avvikelse från innebörden i den föreslagna
kungörelsen.

Rörande anstaltens möjligheter att verkställa analyser anför anstalten
följande.

Ehuru uppenbarligen stora svårigheter förelegat för de institutioner, som
hittills varit engagerade i fodermedelskontrollen, att medhinna av kontrollmyndigheten
begärda analyser, synes något direkt inkopplande av exempelvis
anstalten i verksamheten icke ha ifrågasatts av utredningen. Den kemiska
avdelningen vid anstalten har sedan länge varit helt utnyttjad för rent
veterinärmedicinska problem. Då verksamheten även i fortsättningen böi
bibehålla denna karaktär, kan styrelsen icke lämna något erbjudande om en
rutinmässig medverkan från anstaltens sida för de analyser, som påfordras
i samband med fodermedelskontrollen. Givetvis kan förhållandet bli ett

Kungl. Maj:ts proposition, nr HO år 1961

annat, om däremot svarande förstärkning av kemiska avdelningens personella
och laboratoriemässiga resurser skulle beviljas. Endast under förutsättning
att en speciell fodermedelskonsulent jämte för honom erforderligt
forsknings- och kontrollaboratorium tillkommer, torde anstalten kunna upptaga
en direkt veterinärmedicinsk kontroll av fodermedel i syfte bl. a. att
förhindra spridningen av smittosamma husdjurssjukdomar och att förebygga
intoxikationstillstånd och ämnesomsättningsrubbningar av skilda slag.

Departementschefen

Såsom jag inledningvis anfört har 1938 års lag om handel med fodermedel
aldrig satts i kraft. Anledningen härtill är främst, att det avspärrningsläge
vårt land kom i genom det andra världskrigets utbrott nödvändiggjorde
ransoneringsåtgärder och kontroll av annat slag än den som
avsågs med 1938 års lag. Sedan de under kriget och de närmaste åren därefter
gällande krisförfattningarna upphävts, tillkom som ett provisorium i
avbidan på ytterligare utredning 1950 års kungörelse om tillverkning av
och handel med vissa fodermedel, vilken år 1953 reviderats i anledning av
vunna erfarenheter. Medan 1938 års lag innehåller bestämmelser, som reglerar
förhållandet mellan säljare och köpare och alltså är av privaträttslig
natur, är 1950 års kungörelse uppbyggd som en administrativ författning,
som huvudsakligen avser skyldighet för tillverkare och importörer
att lämna uppgifter rörande fodermedel som saluföres. Kungörelsen ger
vidare underlag för en offentlig kontroll av uppgifternas riktighet. I fråga
om det närmare innehållet i kungörelsen torde jag få hänvisa till den tidigare
framställningen. Den fodermedelskontroll, som utövats med stöd av
1950 års kungörelse, synes i stort sett ha fungerat väl.

Att behov av offentlig fodermedelskontroll fortfarande föreligger har enhälligt
uttalats av kommittén, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.
Även remissinstanserna har nästan samstämmigt vitsordat delta.
Såsom kommittén framhållit har kontrollbehovet starkt ökat under senare
år. Vid uppfödning av djur användes i allt större utsträckning handelsfoderblandningar
av skilda slag. Denna utveckling åskådliggöres av bilaga 1 till
detta protokoll. Som komplement till bilagan har jag infordrat uppgifter
jämväl för de senaste åren. Av dessa framgår bland annat att förbrukningen
av mineralfoderblandningar, som år 1956/57 var 19 790 ton, år 1959/60
stigit till 23 357 ton. Motsvarande förbrukningssiffror för foderblandningar
för fjäderfän och »diverse» foderblandningar är tillhopa 280 876 ton och
548 250 ton, alltså i det närmaste en fördubbling efter två år. Ett annat förhållande,
som gör att kontrollbehovet ökat, är tillkomsten av nya typer av
fodermedel innehållande antibiotika eller andra specialämnen. Vidgad kännedom
hos jordbrukarna om lämplig sammansättning av fodermedlen för
att öka kvaliteten hos olika animaliska produkter, till exempel fläskets konsistens
och smak samt smörets konsistens och äggulans färg, har ökat bety -

Kiingl. Majjts proposition nr 110 är 1961

delsen för jordbrukarna att få upplysning om fodermedlens sammansättning
och kemiska beskaffenhet. Dessa och andra förhållanden som kommittén
och vissa remissinstanser framhållit visar enligt min mening att behov
av en offentlig fodermedelskontroll föreligger och att detta de senaste
åren väsentligt vuxit i styrka.

I fråga om kontrollens utformning har kommittén och ämbetsverken förordat,
att denna skall ske i stort sett i enlighet med de nuvarande provisoriska
bestämmelserna. De representanter från handelns sida, vilka ingått
såsom experter i kommittén, har uttalat, att de helst sett att de principer,
vilka legat till grund för 1938 års lagstiftning, varit ledande vid utformningen
av de nya bestämmelserna, men att de dock inte motsatte sig bestämmelser
i huvudsak enligt kommitténs förslag. I detta uttalande har de
remissinstanser, som företräder handeln och tillverkarna, i allmänhet instämt
medan övriga i stort sett anslutit sig till kommitténs förslag. Den
undersökning av utländsk rätt på fodermedelsområdet, som jag i vissa
delar tidigare redogjort för, visar, att fodermedelskontrcllen såväl i våra
nordiska grannländer som i de flesta övriga västeuropeiska stater och i
USA är betydligt mera långtgående än här. Därvid uppställes ofta kvalitetskrav,
innebärande att ett fodermedel för att få tillverkas eller saluföras
under visst namn skall ha en viss sammansättning eller innehålla viss minimi-
eller maximihalt av kemiska ämnen. I många fall fordras tillstånd
för tillverkning av foderblandningar. Detta gäller särskilt för tillsats av specialämnen
såsom vitaminer, antibiotika, hormoner och spårelement (t. ex.
kobolt, järn och koppar). I några länder får tillverkning av fodermedel över
huvud taget inte ske utan att tillverkaren erhållit auktorisation av myndighet.

För egen del anser jag, att fodermedelskontrollen i vårt land, såsom kommittén
föreslagit, i stort sett bör bedrivas efter nuvarande riktlinjer. I
princip bör envar ha rätt att tillverka, importera eller saluföra vilka fodermedel
som helst, blott han i den omfattning myndigheterna bedömer erforderligt
lämnar uppgifter om varan. Sådana uppgifter bör bland annat avse fodermedlets
beståndsdelar och kemiska sammansättning. Möjlighet bör vidare
finnas att, såsom gäller till exempel i Danmark och Finland, kräva uppgift om
en foderblandnings energiinnehåll, uttryckt i antal foderenheter för viss
viktenhet eller i annat vedertaget mått. För foderblandningar bör upplysning
kunna påfordras om tillverkningsmånad eller tillverkningsdag eller den tid.
intill vilken uppgiven halt av vitaminer garanteras. Från principen att kvalitetskrav
och tillståndstvång inte skall uppställas bör emellertid, av skäl
som jag närmare kommer att utveckla i den speciella motiveringen, vissa
undantag göras. Såsom kommittén utan erinran från remissinstansernas
sida föreslagit bör nu gällande kvalitetskrav i fråga om Iran och trancmulsion
bibehållas. Emellertid torde skäl föreligga alt i ytterligare ett fall uppställa
minimikrav. Det förekommer att för foderblandning, som uppgives innehålla
vitaminer, deklareras så liten halt av vitaminer att den inte kan påvisas

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''iO år 1961

med nuvarande analysmetoder. Sådan blandning torde lia intet eller obetydligt
värde ur vitaminsynpunkt även om den innehåller uppgiven, inte
kontrollerbar vitaminhalt. Uppgift om vitamininnehåll kan ha stort reklamvärde
men blir i detta fall vilseledande. Möjlighet bör därför finnas att, i
likhet med vad som gäller i bland annat Danmark och USA, föreskriva, att
foderblandning som uppgives innehålla vitaminer måste ha viss, ur kontrollsynpunkt
bestämd minimihalt av vitaminerna i fråga.

Även från den nyss angivna principen, att tillståndstvång inte skall uppställas,
bör enligt min mening ett undantag övervägas. I flertalet länder,
vilkas lagstiftning på fodermedelsområdet undersökts, gäller krav på tillstånd
för tillsats av antibiotika, hormonpreparat och andra specialämnen
till fodermedel. Vid det förut nämnda sammanträdet den 30 november 1960
rådde enighet om att liknande bestämmelser borde införas även hos oss,
dock inte i vad gäller vitaminer. Därefter har medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
i den tidigare omnämnda skrivelsen den 30 januari 1961 föreslagit,
att varken naturliga eller syntetiska hormonpreparat utan tillstånd
av veterinärstyrelsen må tillföras nötkreatur, fjäderfä eller annat husdjur
i syfte att befrämja tillväxten eller påverka köttets beskaffenhet eller dess
sammansättning. Vidare föreslås, att samma förbud skall gälla i fråga om
saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av nyssnämnda preparat
i angivet syfte. Ämbetsverken anser, att bestämmelserna bör utfärdas i form
av en särskild kungörelse. Som motiv för förslaget anföres bland annat, att
användning av östrogena hormonpreparat kan medföra risker för människor
vid förtäring av kött från djur, som tillförts sådant preparat. Det är därför
enligt ämbetsverkens åsikt ur hälsovårdssynpunkt nödvändigt, att man
inte tillåter användning av sådana preparat för uppfödningsändamål förrän
genom tillförlitliga undersökningar visats, att användningen av preparatet
på säkra grunder kan antagas vara riskfri eller, i varje fall, innebär ett godtagbart
riskminimum. Av skrivelsen framgår vidare, att preparaten kan
tillföras djuren antingen direkt, till exempel genom inplantation, eller som
tillsats till fodermedel.

För egen del anser jag, att bestämmelser rörande användningen av inte
blott hormoner utan även andra specialämnen bör införas i fodermedelsförfattningen.
Med specialämne bör därvid menas ämne, vilket är avsett att
tillsättas fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad
att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.
Specialämnen kan som nyssnämnda ämbetsverk anfört tillföras djur antingen
såsom tillsats till fodermedel eller i form av tablett eller annat koncentrat,
som direkt tillföres djuret. Då specialämne tillsättes fodermedel uppkommer
en foderblandning, som faller under de för sådan blandning i författningen
givna bestämmelserna. De preparat som direkt tillföres djur kan
emellertid inte betraktas som fodermedel. I författningen bör därför införas
en särskild bestämmelse om att vad däri stadgas om fodermedel skall,
även om varan inte är att anse som fodermedel, i tillämpliga delar gälla
jämväl sådan vara, som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''iO år 1961

behandling än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt,
hälsotillstånd eller prestationsförmåga. I den mån sådant preparat är avsett
att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos
djur är det ett läkemedel, som faller under apoteksvarustadgans bestämmelser.
I författningen bör därför uttryckligen stadgas att den inte avser läkemedel.
Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens förslag innebär föi''bud mot
att ulan tillstånd tillföra djur hormonpreparat. Det riktar sig alltså bland
annat mot varje enskild djurinnehavare. Uppehållandet av ett sådant förbud
skulle medföra en vidlyftig administrativ reglering, som jag inte vill förorda.
Enligt min mening är det tillräckligt att, såsom ämbetsverken ytterligare
föreslagit, uppställa förbud mot att utan tillstånd saluhålla eller försälja
här avsedda preparat eller fodermedel försatt med specialämne. Undantag
bör därvid göras för vitaminer. Vad jag nu föreslagit torde medföra väsentligen
samma resultat som ämbetsverken åsyftat. Om ett preparat eller ett
med specialämne försatt fodermedel inte får säljas utan tillstånd vinnes
jämväl kontroll över importen, tillverkningen och användningen. I samband
med att tillstånd meddelas, vilket i viss utsträckning bör kunna ske generellt,
bör kontrollmyndigheten kunna utfärda erforderliga bestämmelser om skyldighet
att förse förpackningarna med deklarationer, bruksanvisningar med
mera.

Mitt förslag i denna del överensstämmer väl med motsvarande bestämmelse
i livsmedelsstadgan. Vad där sägs om livsmedel skall nämligen i tilllämpliga
delar gälla bland annat tillsatser till livsmedel samt sådana för förtäring
avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillredning inte jämlikt
gällande läkeinedclsförfattningar är underkastade särskild kontroll. I

I fråga om den författningsmässiga formen för bestämmelserna har kommittén
föreslagit, att huvudförfattningen skall vara en förordning, i vilken
bemyndigande lämnas för Kungl. Maj :t att inom viss ram utfärda föreskrifter.
Kommittén anför, att 1938 års författning huvudsakligen innehöll bestämmelser
av civilrättslig natur med nära anknytning till avtalslagen och
köplagen, vilket varit anledningen till att den givits karaktär av lag. 1950
års bestämmelser hade däremot utfärdats i administrativ ordning utan
riksdagens medverkan. Det nu framlagda förslaget innehöll inte några
bestämmelser av civilrättslig beskaffenhet eller eljest av sådan natur att
författningen borde ges form av lag. Emellertid innefattade författningen,
liksom gällande provisoriska kungörelse, bestämmelser som medförde
vissa begränsningar i den enskildes fria handlande. Kommittén räknade
därför med att författningen skulle underställas riksdagens prövning.
Kommitténs uttalande i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Några har dock uttalat, att kontrollen borde bygga på
bestämmelser av civilrättslig natur, som utfärdades i form av lag. För egen
del anser jag, att bestämmelserna visserligen torde vara av sådan art att de
skulle kunna utfärdas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Den författning
som nu föreslås är emellertid, i motsats till 1950 års kungörelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

avsedd att bli permanent. Därjämte föreslås vissa skärpningar i gällande
bestämmelser samt skyldighet för tillverkare och importörer att helt gälda
kostnaderna för fodermedelskontrollen. Av dessa skäl ansluter jag mig till!
den av kommittén uttalade och av ämbetsverken biträdda uppfattningen,
att författningen bör underställas riksdagen för antagande och få formen
av en förordning. För att tillämpningen smidigt skall kunna anpassas efter
erfarenheter och utvecklingen bör förordningen emellertid inte innehålla
detaljbestämmelser utan huvudsakligen ett bemyndigande för Kungl. Maj:l
att inom en relativt allmänt angiven ram utfärda föreskrifter.

Frågan om vilken myndighet som bör handha kontrollen har inte behandlats
av kommittén, men såväl ämbetsverkens representanter i denna som
ämbetsverken själva har härom framlagt synpunkter och förslag. Även ett
flertal remissinstanser har uttalat sig i frågan. Enighet råder om att antingen
lantbruksstyrelsen eller statens jordbruksnämnd skall vara kontrollmyndighet,
men från några remissinstansers sida har föreslagits att myndigheten
vid kontrollen skall biträdas av ett råd, bestående av specialister i
fråga om fodermedelsanalys och utfodringslära samt representanter för fodermedelsbranschen
och konsumenterna. Enligt 1938 års lag ankommer det
på lantbruksstyrelsen att utfärda vissa tillämpningsföreskrifter. Som tidigare
nämnts har denna lag emellertid aldrig satts i kraft och fodermedelskontrollen
har sedan andra världskrigets utbrott handhafts av, till eu
början livsmedelskommissionen och sedan jordbruksnämnden. Några väsentliga
anmärkningar mot dessa myndigheters sätt att handha kontrollen
har knappast gjorts vid utredningen i detta ärende. Tvärtom har några remissinstanser
uttryckligen framhållit, att jordbruksnämnden väl skött administrationen.
Att meningarna om kontrollens framtida förläggning trots
detta är starkt delade beror främst på principiella och praktiska skäl. De
som förordar lantbruksstyrelsen åberopar huvudsakligen, att styrelsen ansvarar
för de produktivitetsbcfrämjande åtgärderna inom jordbruket och
därför hör ha tillsyn över samtliga förnödenheter, vilkas kvalitet inverkar
på produktionsresultatet. Förespråkarna för jordbruksnämnden framhåller
däremot, att fodermedelskontrollen nära är sammanvävd med nämndens
uppgifter att handha frågor angående avsättning av och prissättning på
jordbrukets produkter samt därav föranledd kontrollerande och utredande
verksamhet. Vidare framhålles praktiska skäl såsom att nämnden har lång
erfarenhet och rutinerad personal för uppgiften samt därjämte har att utöva
viss med prisregleringen och avsättningsfrågor sammanhängande kontroll
hos kvarnar och fodermedelstillverkare.

För egen del finner jag visserligen, att principiella skäl närmast talar
för att lantbruksstyrelsen bör vara kontrollmyndighet. Dessa skäl bär emellertid
inte sådan styrka att de ensamt bör vara avgörande. Såsom statens
sakrevision framhållit torde det ur kostnadssynpunkt vara lämpligast att
jordbiuksnämnden fortsätter att vara kontrollmyndighet. Härför talar även
praktiska synpunkter. Enligt det gällande systemet för prisregleringen på

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

jordbrukets område är det nödvändigt för nämnden att insamla fortlöpande
uppgifter om införseln, tillverkningen, försäljningen och lagerhållningen
av fodermedel bland annat för att kunna uppgöra kostnadskalkyler, reglera
avsättningen av inhemska oljeväxtprodukter och bedöma importfrågor. Av
dessa och jämväl andra skäl, som utvecklats av jordbruksnämndens representanter
i kommittén, synes någon ändring i administrationen för närvarande
inte böra vidtagas. De förslag till regleringsåtgärder på jordbrukets
område samt beträffande den centrala jordbruksadministrationen, som 1960
års jordbruksutredning kan komma att framlägga, och andra omständigheter
kan emellertid senare leda till att kontrollen lämpligen bör handhavas
av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet. För att en sådan överflyttning
av kontrollen skall kunna ske utan riksdagens hörande anser jag att
Kungl. Maj :t bör bemyndigas att i tillämpningsföreskrift förordna kontrollmyndighet.

Kontrollmyndigheten bör i sin verksamhet samråda med andra av fodermedelskontrollen
berörda myndigheter. Av särskild vikt är härvid samarbetet
mellan lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden samt kontakten med
de institutioner, som svarar för analysverksamheten. Innan tillämpningsföreskrifter
föreslås eller utfärdas av kontrollmyndigheten bör denna vidare
i regel samråda med representanter för branschorganisationerna och djurinnehavarna.
Några remissinstanser har som jag nyss nämnt föreslagit, att
för här avsett samarbete skall inrättas ett särskilt råd vid kontrollmyndighetens
sida. För egen del anser jag emellertid lämpligare, att kontrollmyndigheten
själv får bedöma med vilka samråd bör ske i frågor av skilda slag.
Kungl. Maj :t synes dock i tillämpningsföreskrifter böra meddela vissa bestämmelser
om sådant samråd, särskilt när fråga gäller användning av
specialämnen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen i kostnadsfrågan åligger det
nu tillverkare och importörer att i begränsad omfattning gälda ersättning
för vitaminundersökningar samt för kontroll av halten fria fettsyror i fodertran.
Vidare skall den som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration
förpliktas att ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som må ha
verkställts i samband med åtalet. Kostnaderna i övrigt för fodermedelskontrollen
åvilar statsverket. Av redogörelsen framgår vidare, att det framlagts
ett flertal skilda förslag om liur kostnadsfrågan bör lösas. I ett uttalas, att
statsverket skall bestrida samtliga kostnader medan ett annat innebär, att
kostnaderna helt skall gäldas av tillverkare och importörer. Övriga förslag
går i stort sett ut på att importörer och tillverkare helt eller delvis skall stå
för analyskostnaderna medan kostnaderna för administrationen och övriga
utgifter skall gäldas av statsmedel. Vid bedömande av denna fråga torde
till en början böra framhållas, att de kostnader det här rör sig om är relativt
små, vilket även från många håll framhållits under utredningen. Kommittén
har som tidigare nämnts uppgivit alt, om förhållandena under senare
delen av år 1956 lades till grund, jordbruksnämndens kostnader för

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

fodermedelskontrollen, alltså såväl analys- och kontrollkostnader som kostnader
för central administration, för en tolvmånadersperiod kunde uppskattas
till omkring 145 000 kronor, varvid dock räknats med att alla vitaminanalyser
gäldats av tillverkare och importörer. Beloppet inbegriper emellertid
5 000 å 0 000 kronor för administration av vitaminkontrollen. Avdrages
sistnämnda belopp, utgjorde kostnaderna för fodermedelskontrollen utslaget
på den kontrollerade varukvantiteten i medeltal 2,8 öre per deciton foder
eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde. Enligt upplysningar, som lämnats
mig i en promemoria från jordbruksnämnden, torde motsvarande kostnader
för år 1959/60 kunna beräknas till i stort sett oförändrat belopp eller
cirka 140 000 kronor, varav cirka 42 000 kronor för central administration.
Då den kontrollerade varukvantiteten är avsevärt större än 1956 skulle
kostnaden blott bli 1,7 öre per deciton foder eller 3 öre per 100 kronors
värde. Enligt promemorian föreligger emellertid, med hänsyn till att tillverkningen
av fodermedel väsentligt ökat de senaste åren, stort och brådskande
behov av att även öka kontrollkapaciteten. På grund härav borde
de kalkylerade kostnaderna för de närmaste åren ökas till totalt cirka
200 000 kronor, varav cirka 60 000 kronor för central administration.

Om man räknar med att alla kostnader för vitaminanalyser skall gäldas av
tillverkare och importörer, kan enligt promemorian jordbruksnämndens
kostnader för vitaminkontrollen för verksamhetsåret 1959/60 beräknas till
cirka 14 000 kronor, varav cirka 8 000 kronor för central administration. I
promemorian lämnas vidare uppgifter om kostnaderna för vitaminanalyser.
Då enligt min mening kostnaderna för vitaminkontrollen uppenbarligen bör
gäldas av tillverkare och importörer, torde anledning saknas att här ingå
på dem.

Av den lämnade redogörelsen framgår klart, att den fördyring av fodermedlen,
som skulle inträda om fodermedelskontrollen helt bekostades av tillverkare
och importörer, skulle bli mycket ringa. De som motsatt sig att statens
nuvarande kostnader för kontrollen överflyttas på tillverkare och
importörer har inte heller grundat sin ståndpunkt på att sådan fördyring
skulle inträda. I stället har främst åberopats principiella skäl. Kommittén
har därvid stött sig på ett uttalande av departementschefen vid
tillkomsten av 1938 års lag av innebörd, att staten med hänsyn till det allmännas
intresse av lagens efterlevnad borde bekosta fodermedelskontrollen.
Sedan detta uttalande gjordes har emellertid statsmakternas principiella
inställning till frågor av förevarande art ändrats. Såsom sakrevisionen framhållit
täckes sålunda bland annat kostnaderna för kontroll av läkemedel,
vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel genom avgifter. År 1959 genomfördes
samma system för kostnadstäckning även i fråga om den kontroll
som ur växtskyddssynpunkt utövas vid införsel av skilda varor. I enlighet
med den ståndpunkt jag intog vid behandlingen av sistnämnda fråga
(prop. 1959:43) anser jag det lämpligast, att kontroll av förevarande art,
vilken sker främst i förbrukarnas intresse, täckes genom avgifter i stället
för genom direkta skatter. Jag föreslår därför, att avgifter för fodermedels -

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 ur 1961

kontrollen uttages av tillverkare och importörer i sådan omfattning att kostnaderna
även för kontrollen och den centrala administrationen i övrigt helt
täckes. Frågan huruvida avgiftsbeläggningen helt eller delvis hör grundas
på genomsnittliga beräkningar eller faktiska kostnader synes tarva ytterligare
överväganden. Till utgångspunkt för dessa synes mig emellertid böra
läggas det av statens sakrevision framförda förslaget, vilket innebär att analyskostnaderna
uttages genom debitering från fall till fall samt att övriga
kostnader täckes genom en tilläggsavgift. Det torde få ankomma på kontrollmyndigheten
att efter ytterligare kontakter med berörda myndigheter
och branschorganisationer samt efter samråd med riksrevisionsverket upprätta
och till Kungl. Maj :t för prövning ingiva förslag i fråga om de avgifter,
som erfordras för att täcka de totala kostnaderna för kontrollverksamheten.
Därest riksdagen inte har något att erinra häremot, torde det få ankomma på
Kungl. Maj:t att föreskriva om uttagande av dylika avgifter. Det bör åligga
kontrollmyndigheten att årligen undersöka, huruvida med hänsyn till
tillverkningens och importens storlek, kostnadsutvecklingen och andra
omständigheter avgifterna bör ändras för att självkostnadsprincipen skall
upprätthållas. Befinnes ändring erforderlig, bör förslag härom ingivas till
Kungl. Maj :t. Frågan hur influtna avgifter bör redovisas torde på förslag
av kontrollmyndigheten efter samråd med riksrevisionsverket få upptagas i
nästa års statsvcrksproposition.

I det föregående har lämnats vissa uppgifter om resurserna hos kontrollanstalterna
och andra institutioner, vilka utför analys och annan undersökning
av prov som tages i samband med fodermedelskontrollen. Vidare
bär refererats ett flertal uttalanden om att dessa kontrollanstalters resurser
bör ökas. Givetvis är det av största betydelse att möjligheter i erforderlig
omfattning finnes för såväl kontrollmyndigheten som tillverkare och importörer
att utan väsentlig tidsutdräkt få varuprov analyserade. Spörsmålet
om ifrågakommande statliga kontrollanstalters personalbehov och behov av
medel i övrigt för ändamålet synes emellertid böra prövas vid den årliga
behandlingen av dessas anslagsäskanden. Jag vill emellertid framhålla, att
anpassning måste ske mellan tillämpningsföreskrifterna till de bestämmelser
jag nu föreslår och de resurser som står till förfogande för analysering
av prov och annan undersökningsverksamhet.

I enlighet med de allmänna synpunkter jag här anfört har inom jordbruksdepartementet,
på grundval av kommitténs författningsförslag, utar?>etats
förslag till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel.
Förslaget torde som bilaga 41 få fogas till detta protokoll. De skilda bestämmelserna
i förslaget kommer jag att närmare behandla i den speciella motiveringen.

Lagen den 30 september 1938 om handel med fodermedel torde böra upphävas
genom särskild lag. Jämväl förslag till sådan lag bär utarbetats och
torde som bilaga å1 få fogas till detta protokoll.

’ Bilagorna, soin ar likalydandc med de vid propositionen fogade förslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Speciell motivering

Kommittén har framlagt förslag till — förutom förordning — jämvfii
tillämpningskungörelse och särskilda motiv till vardera författningen. Jag
torde här få redovisa motiven till förordningen och i anslutning till de särskilda
paragraferna i denna angiva vissa bestämmelser som bör intagas t
tillämpningsföreskrifter, som det senare torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att utfärda.

Rubriken

I förordningen har meddelats vissa bestämmelser (3 och 7 §§) om varor
som inte är fodermedel i egentlig mening. Då dessa bestämmelser inte helt
täckes av orden »tillverkning av och handel med fodermedel» har efter
dessa tillagts »in. m.».

i §

I 1 § lämnas bestämning av vilka fodermedel som förordningen avser
samt en definition på specialämnen. 1 § ersätter delar av 1 § i såväl 195»
års kungörelse som kommittéförslaget. I sak överensstämmer första och
andra styckena i 1 § helt med motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget.
Tredje stycket saknar motsvarighet i kommitténs författningsförslag,
men innebörden av termen specialämne omnämnes i motiven.

Kommittén

Till stöd för undantaget i fråga om läkemedel hänvisar kommittén
till de särskilda kontrollföreskrifter, som gäller enligt apoteksvarustadgan
och kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handeln med farmaceutiska
specialiteter.

Rörande innebörden av begreppen fodermedel och specialämnen
anför kommittén vidare följande.

Någon definition av begreppet fodermedel har icke givits i 1938 års lag
eller 1950 års kungörelse. Genom att man nu i allt större utsträckning övergått
till att i utfodringssammanhang använda vitaminer, antibiotika och
mineralämnen, har fodermedlen fått delvis utvidgade funktioner. Samma kas
bli resultatet exempelvis av användning av hormoner vid utfodring. Sådana
omständigheter kan ge anledning till en närmare undersökning av vad sona
avses med fodermedel.

I den män specialämnen, sådana som de nämnda, vid tillverkning ar
fodermedel för avsalu blandas med annan vara, uppstår en foderblandning,
vilken enligt förordningens konstruktion även faller inom dess tillämpningsområde.
Detta torde vara det huvudsakliga användningssättet av de specialämnen,
varom här är fråga, och förekomsten av specialämnen i sådana
fabriksinässigt framställda foderblandningar synes icke i och för sig medföra
några problem i fråga om tolkningen av begreppet fodermedel. I handeln

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år i961

Öl

förekommande fodermedel, som på detta sätt försatts med vitaminer, sammanförs
i gällande bestämmelser under rubriken vitaminerade foderblandningar.
— Emellertid förekommer inom fodermedelshandeln under olika
märkesnamn även åtskilliga varor, som innehåller vitaminer i tämligen
stark dos och som är avsedda att av djuruppfödaren inblandas i övrigt foder.
Att dessa preparat lika väl som de fabriksmässigt färdigställda fodermedlen
bör vara underkastade kontroll torde emellertid vara klart. I gällande
bestämmelser på området har även preparaten i fråga erhållit den
tekniska benämningen »vitaminfodermedel» (vilka alltså är att skilja från
de tidigare omnämnda s. k. »vitaminerade foderblandningarna»).

I fråga om den begränsning i tillämpningsområdet som ligger däri att
förordningen blott skall avse fodermedel, som är avsett att för utfodringsändamål
utbjudas till djur innehava re anför
kommittén följande.

I detta sammanhang måste emellertid även uppmärksammas de rena vitaminkemikalier
eller högkoncentrerade vitaminpreparat, som förekommer
i handeln för försäljning bl. a. till fodertillverkare men som icke brukar inköpas
av djuruppfödare. Som exempel på sådana kemikalier och preparat
kan nämnas A- och D-vitaminkoncentrat, rena B-vitaminer, vetegroddolja
och vissa jästsorter. Dessa ämnen och beredningar är emellertid i allmänhet
icke specifika som fodermedelsingredienser utan framställs och försäljs även
för andra ändamål, ofta främst för human- eller veterinärmedicinskt bruk
eller för livsmedelsändamål. Det kan visserligen tänkas att en enskild jordbrukare,
som förfogar över specialkunskaper och erforderlig blandningsapparatur,
inköper sådana preparat för att själv inblanda dem i fodret.I praktiken
torde något sådant dock endast kunna förekomma i undantagsfall, och
tillräcklig anledning att utsträcka kontrollbestämmelserna så att de täcker
även sådana fall torde icke föreligga. Detta desto mindre som man på läkemedels-
och livsmedelsområdet begränsat sig till att låta kontrollen gälla
de varor, som saluhålls såsom läkemedel eller livsmedel. De vitaminkoncentrat,
som används vid tillverkning av läkemedel eller vitaminering av
livsmedel, är således icke underkastade någon författningsmässigt föreskriven
kontroll, men väl de färdiga produkterna. Det kan visserligen med fog
göras gällande att det vore rationellt, om dessa koncentrat vore underkastade
en kontroll som onödiggjorde för alla de enskilda tillverkarna av läkemedel
eller vitaminerade livsmedel eller av fodermedel att kontrollera sina
vitaminråvaror. Men en obligatorisk kontroll torde stöta på åtskilliga problem,
och frågan härom synes i varje fall icke böra lösas i föreliggande begränsade
sammanhang.

Avgörande för huruvida ett vitaminkoncentrat eller en vitaminkemikalie
skall anses utgöra fodermedel i författningens mening blir enligt det betraktelsesätt,
som här anlagts, huruvida varan är avsedd att utbjudas till djuruppfödare
för användning till foderändamål. Om så är fallet, blir den ur
kontrollsynpunkt behandlad som fodermedel, oavsett om den är avsedd att
ulfodras i befintligt skick eller efter utblandning. Samma tankegång torde
få tillämpas även i samband med andra specialämnen.

I fråga om de u ndanta g som avses i andra stycket av 1 § anför kommittén
följande.

1 1938 års lag angives, att den gäller för fodermedel, »framställda på kemisk
eller mekanisk väg». Anledningen till denna bestämning torde iia varit,

Kungl. Ma[:ls proposition nr HO år 1961

att man önskade utesluta sådana fodermedel, som framkommer i jordbruket
och därefter icke undergår annan behandling än som sedvanligen sker
vid gården, såsom tröskning, fläktning eller annan sortering. Då formuleringen
icke ansetts fullt otvetydig, har kommittén frångått densamma och i
stället direkt i paragraftexten angivit det avsedda undantaget för i jordbruke
producerade, obehandlade fodermedel.

Av de oblandade fodermedlen undantager förordningen från sitt tillämpningsområde
dels koksalt och dels vara, vilken erhållits som biprodukt vid
annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik och
därefter icke undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt.
1938 års lag gör motsvarande undantag för koksalt och krita samt
för kvarn- och mejeriavfall, krossad eller gröpad spannmål samt biprodukter
från bryggeri-, bränneri- och sockerindustrierna.

Anledningen till att kommittén icke undantagit krita från förordningens
tillämpningsområde är, att under beteckningen foderkalk eller krita i handeln
förekommer varor, som på grund av förefintliga föroreningar håller så
låg kalciumhalt, att de icke skäligen kan betecknas som foderkalk. Därest
detta missförhållande fortfar, kan det bli nödvändigt att utfärda närmare
föreskrifter för foderkalken.

Från 1938 års foderlags tillämpningsområde har som tidigare nämnts undantagits
bl. a. kvarnavfall. Enligt den föreslagna förordningen gäller motsatta
förhållandet i det att biprodukt vid kvarnrörelse (liksom biprodukt
vid oljefabrik) kan bli föremål för förordningens bestämmelser. Anledningen
till att kommittén icke ansett sig böra lämna biprodukter vid kvarnrörelse
utanför kontrollmöjligheterna är följande. Sådana produkter, vilka
huvudsakligen utgörs av kli, fodermjöl och eftermjöl av råg, vete, havre
och korn, saluförs numera i många olika typer och ej sällan under
namn, som är ägnade att inge en oriktig föreställning om varans egentliga
karaktär. Vidare kan skalhalt och renhetsgrad och därmed även fodervärdet
hos dessa produkter växla i betydande grad. Dessa förhållanden kan enligt
kommitténs mening komma att påkalla ett ingripande.

Vad härefter gäller biprodukter vid oljefabrik, faller dessa under såväl
foderlagens som förordningens bestämmelser. Kommittén anser att de stora
växlingar i halt av protein, fett och växttråd och därmed i näringsvärde som
dessa varor uppvisar, växlingar som i allmänhet icke kan bedömas av en
köpare, nödvändiggör att varorna kvarligger inom kontrollramen.

Kommittén har beträffande fodermedel, som utvunnits som biprodukt vid
annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik, ansett
att avgörande för kontrollbehovet i fråga om dessa varor — även om de
är oblandade — bör vara huruvida produkterna saluhålles som foder i obehandlat
skick eller efter torkning och eventuell ytterligare bearbetning. De
biprodukter, som kan komma i fråga som foder, torde i huvudsak utgöra
skummjölk, kärnmjölk och vassle från mejerierna, drank från brännvinsbrännerier,
pulpa och gluten från stärkelsefabriker, drav från bryggerier
samt betmassa och melass från sockerfabriker. Med hänsyn till sin karaktär
och till de förhållanden, under vilka de saluförs, påkallar dessa produkter
i det tillstånd, vari de framkommer, icke något ingripande ur foderkontrollsynpunkt.
Därest de torkas, blir situationen en annan, i det att vattenhalten
i varan då kan förete betydande växlingar. Starkt nedtorkade kan de då
även finfördelas och — eventuellt efter blandning — föras ut i handeln i eu
omfattning och under förhållanden som kräver att kontrollmöjlighet föreligger.
Kommittén föreslår således, att industriella biprodukter skall ligga
utanför förordningen endast i den mån de icke undergått särskild behandling
för nedbringande av deras vattenhalt. Av det sagda framgår, att kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

mitten utgått ifrån att mejerirörelse faller in under begreppet industriell rörelse.
Då kommittén begränsat undantaget till biprodukter, som framkommit
inom landet, beror detta på att det enligt kommitténs mening beträffande
importvaror alltid kan föreligga kontrollbehov.

Om kommittén således, i motsats till vad som gäller enligt foderlagen, inom
kontrollramen infogat såväl kvarnavfall som mejeriavfall, har kommittén
å andra sidan gjort undantaget från kontrollområdet vidsträcktare för
industriella biprodukter än som gäller enligt 1938 års lag, såtillvida som
kommittén från kontrollområdet undantagit biprodukter från all annan inhemsk
industri än kvarnrörelse och oljefabrik, under det att foderlagen undantagit
endast biprodukter och avfall från mejerier, bryggerier, brännerier
och sockerfabriker. I praktiken torde dock f. n. denna skillnad huvudsakligen
vara av betydelse endast beträffande biprodukter från stärkelsefabriker.

Saluförandet av spannmål av olika slag i krossat eller gröpat skick, oblandade,
blandade med varandra eller med andra varor, har numera tagit en betydlig
omfattning. Härvid har man även börjat använda vissa utländska
spannmålssorter, såsom sorghum, vilka knappast förekom på den svenska
marknaden vid tiden för foderlagens tillkomst. Om spannmålen saluhålles
i krossat eller gröpat skick, är det icke möjligt för köparen att bedöma varans
sammansättning, skalhalt m. m. Dessa omständigheter har föranlett att
kommittén icke ansett sig kunna — som skett i 1938 års foderlag — lämna
krossad och gröpad spannmål utanför kontrollförfattningens giltighetsområde.
Även på denna punkt gäller dock att kommittén icke avsett någon utvidgning
av de faktiska kontrollåtgärderna på området i förhållande till vad
som nu gäller, annat än i den mån framtiden utvisar behov därav. Som
spannmål räknar utredningen endast en vara, som är obearbetad eller som
krossats, gröpats eller på annat sätt finfördelats, utan att vid bearbetningen
någon av beståndsdelarna i den obehandlade spannmålen borttagits.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot de i 1 § innefattade
begränsningarna i fråga om förordningens tillämpningsområde. I några
yttranden har emellertid föreslagits att ytterligare undantag göres.

Undantag för oblandad spannmål, som är krossad, gröpad eller
m a 1 e n, föreslås av kommerskollegium, Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
Svenska bygdekvarnars riksförbund samt några handelskammare.
Dessa remissinstanser anser, att ett borttagande av gällande undantag
för dessa varor skulle medföra onödigt krångel och kontrollsvårigheter.
Svenska bygdekvarnars riksförbund tillägger, att det vore omöjligt för småföretagare
att garantera t. ex. viss proteinhalt i här avsedda varor. Konkurrensen
inom branschen samt flertalet köpares förmåga alt bedöma dessa
enkla varors fodervärde syntes vara tillräcklig garanti för alt bruksvärdet
motsvarade prissättningen. Riksförbundet anser av samma skäl att jämväl
undantaget för kvarnavfall bör kvarstå.

Oblandat oljekraftfode r faller nu under bestämmelserna, men
kontroll utövas för närvarande inte. Sveriges kemiska industrikontor, till
vars yttrande Sveriges industriförbund hänvisat, ifrågasätter om undantag
för denna vara inte bör göras i förordningen eller i varje fall vid tillämpningen.
Halten råprotein är enligt kontoret relativt konstant och kan knappast

Kungl. Maj:ls proposition nr 140 år 1961

påverkas av tillverkaren. Beträffande koltoskakor vore det enligt kontoret
bättre att lantbruksstyrelsen varje år fastställde normaltal för halten av råprotein
och råfett. Om särskild deklaration inte gjorts skulle då säljaren
anses ha garanterat normaltalet.

Utländsk rätt

Med fodermedel avses i den danska lagen alla slag av kraftfoder samt alla
andra tekniskt eller fabriksmässigt behandlade och för utfodringsändamål
avsedda organiska eller oorganiska ämnen eller blandningar av sådana ämnen,
dock med undantag av omalen säd och omalet frö samt sådana fodermedel,
som framkommit såsom biprodukter från annan inhemsk industri
än kvarnrörelse och oljefabrik och inte undergått särskild teknisk behandling
såsom nedbringande av vattenhalten, torkning eller finförmalning. I
tillämpningsföreskrifter har dels påpekats, att beställningstillverkning och
produkter vid löneförmalning faller in under lagen, dels gjorts undantag för
fodermedel till hundar, akvariefiskar, burfåglar och smådjur, som är utan
nationalekonomisk betydelse.

I Finland gäller i stort sett samma avgränsning av tillämpningsområdet
som i Danmark.

Ej heller i annan utländsk rätt synes undantag ha gjorts i de hänseenden
som remissinstanserna diskuterat. För kvarnavfall och oblandat oljekraftfoder
uppställes tvärtom i många fall minimifordringar i fråga om kvalitet.

Departementschefen

Rörande innebörden av bestämmelsen i första stycket må framhållas, att
syftet med fodermedelsbestämmelserna är att möjliggöra kontroll av de fodermedel
som utbjudes till förbrukare. Ur denna synpunkt saknas anledning
att kontrollera sådana ämnen, som först efter blandning med andra är lämpade
att användas för utfodringsändamål. Kontrollen bör i stället avse den
färdiga blandningen. Vitaminkoncentrat, som tillverkas eller importeras för
försäljning till fodermedelstillverkare, bör därför lämnas utanför kontrollen.
Oljekraftfoder och andra varor som utan blandning eller annan bearbetning
lämpar sig för direkt utfodring bör emellertid omfattas av bestämmelserna
även om tillverkaren uteslutande levererar dem till annat affärsföretag
som sedan i sin tur utbjuder dem till djurinnehavare. Detta bör
gälla oberoende av om affärsföretaget sedan säljer varan i oförändrat skick
eller som beståndsdel i blandning.

Är varan ett färdigt fodermedel bör det alltså falla under kontrollbestämmelserna.
I motsatt fall blir avgörande, huruvida varan är avsedd att för utfodringsändamål
utbjudas till djur innehavare eller inte. Det nu anförda
torde överensstämma med kommitténs uppfattning sådan den framgår av
motivuttalanden.

Jag har intet att erinra mot de av kommittén föreslagna undantagen vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr l''iO år 1061

redovisats i andra stycket. Det under 2. upptagna, vilket behandlas under
2 §, har i förhållande till kommitténs förslag något jämkats i förtydligande
syfte.

Beträffande de ytterligare undantag, som ifrågasatts av remissinstanserna,
får jag anföra följande. Möjlighet att helt eller delvis tillämpa bestämmelserna
på krossad, gröpad eller malen spannmål synes böra finnas. Behov
av kontroll kan främst uppstå då det gäller utländsk vara. Emellertid synes
bestämmelserna i avbidan på ytterligare erfarenhet tills vidare inte böra
tillämpas på dessa varor. I fråga om kvarnavfall torde behov av kontroll ur
fodermedelssynpunkt av vetekli och rågkli för närvarande knappast föreligga.
Dessa varor bör därför tills vidare helt undantagas i tillämpningskungörelsen.
I fråga om övriga varor bör kontrollmyndigheten äga bedöma i
vad mån föreskrifter erfordras och kan genomföras. Generellt undantag torde
inte böra göras för oblandat oljekraftfoder. Med hänsyn till att mycket
skilda slag av oblandat oljekraftfoder finnes skulle det säkerligen ställa sig
svårt att fastställa normaltal. Det bör ankomma på kontrollmyndigheten att
avgöra om och i vad mån fullmakten bör utnyttjas.

1 detta sammanhang torde slutligen böra påpekas, att generella undantag
av den art som remissinstanserna föreslagit inte synes ha gjorts i utländsk
rätt. Tvärtom uppställes där ofta minimikrav i fråga om kvaliteten på kvarnavfall
och oblandat oljekraftfoder, då dessa varor utbjudes som fodermedel.

Den i tredje stycket intagna definitionen på specialämnen har utarbetats
med ledning av terminologien i utländsk rätt samt uttalanden av kommittén
och vid sammanträdet den 30 november 1960. I fråga om mineralämnen
bör till specialämnen räknas spårelement såsom koppar, järn och kobolt, men
däremot inte sådana varor villca säljes som oblandade fodermedel, till exempel
foderbenmjöl, kalciumfosfat, natriumfosfat och foderkalk.

2 §.

2 § första stycket motsvaras delvis av bestämmelser i 1 § 1950 års
kungörelse samt 1 § i kommitténs förslag. Andra stycket är nytt och har
som förebild 1 § andra stycket förordningen den 5 juni 1953 (nr 375) med
vissa bestämmelser angående prisregleringen för råg och vete. Liknande
lagteknisk konstruktion finnes även i 1 § fjärde stycket allmänna förfogandelagen
och 1 § sjätte stycket allmänna ransoneringslagen. Kommittén
förutsatte att direkt i förordningen skulle angivas namnet på kontrollmyndigheten.
Tredje stycket saknar därför motsvarighet i kommitténs förslag.

I anslutning till de föreslagna stadgandena i 2 § första stycket har särskilt
diskuterats frågorna om s. k. beställningstillverkning bör falla under bestämmelsen
samt den föreslagna begränsningen till fodermedel för vissa
slags djur.

Kommittén

Kommittén anför utan erinran från ämbetsverkens sida följande rörande
beställningstillverkninge n.

•> Ilihang (ill riksdagens protokoll 19G1. I smnl. Xr Ilo

Kungl. Maj ds proposition nr 140 år 1961

Kommittén har utgått ifrån att under begreppet yrkesmässig tillverkning
faller exempelvis även det fall då en kvarn på beställning framställer fodervara
åt en djurägare, vare sig djur ägaren tillhandahåller råvaran eller icke.
Att kontrollbestämmelserna icke skall tillämpas på det fall, då en djurägare
med tillhandahållande av råvarorna beställer en viss blandning, torde till en
början vara klart. På grund härav har i förordningen undantag gjorts för
detta faU. I den händelse att djurägaren icke själv tillhandahåller råvarorna
blir läget däremot icke lika klart. Å ena sidan bör man givetvis söka undvika
att fodermedelskontrollen verkar beskärande på förbrukarnas möjligheter
att efter eget skön komponera sina fodermedclsblandningar och efter beställning
få sådana utförda exempelvis hos en kvarn. Å andra sidan får det
tillses, att man icke på denna väg får fram ett antal okontrollerade »beställningstillverkare»,
där beställningsmomentet blir tämligen utsuddat och
verksamheten i realiteten innebär saluförande av tillverkarens egna specialblandningar.
Det får även tillses, att man icke skapar möjlighet att genom
rubricering av leverans som »beställning» kringgå eventuellt gällande bestämmelser
om skyldighet att inblanda svenska oljeväxtprodukter i foderblandning
som saluföres. Den avvägning, som föranledes av här anförda
synpunkter, synes leda till att yrkesmässig beställningstillverkning där beställaren
icke tillhandahåller samtliga råvaror i princip bör omfattas av
kontrollbestämmelserna, men att man i fråga om vissa särskilda bestämmelser,
såsom föreskrifterna om förpacknings- och märkningsskyldigheten.
lägger i Kungl. Maj:ts eller regleringsmyndighetens hand att avgöra i vad
mån sådana föreskrifter erfordras även för dylik beställningstillverkning.

Kommittén föreslog, att förordningen skulle avse fodermedel, avsedda
för hästar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner,
pälsdjur eller fjäderfä samt anförde till stöd härför följande.

1938 års foderlag avser fodermedel för nötkreatur, hästar, får, getter,
svin eller fjäderfä. 1950 års kungörelse upptar även fodermedel för pälsdjur.
I föreliggande förslag har utöver de här nämnda även upptagits fodermedel
för kaniner, för den händelse att behov av kontroll över kaninfoder skulle
framdeles komma att visa sig. De här uppräknade djurslagen är alla produktiva
i jordbruket eller närstående näringar. Tillräcklig anledning att
anordna kontroll över fodermedel för djur, som enbart eller huvudsakligen
är sällskapsdjur, såsom hundar, kattor och burfåglar, har kommittén icke
ansett föreligga.

Ämbetsverken

Ämbetsverken ansåg, att behovet av statlig kontroll över fodermedel för
getter och kaniner nu var så ringa att fodermedel för dessa djurslag inte
borde medtagas ens i förordningen. I övrigt hade ämbetsverken ingen erinran
mot kommitténs förslag.

Remissinstanserna

Remissinstanserna bär i allmänhet intet att erinra mot kommitténs förslag
i fråga om beställningstillverkning. Svenska bygdekvarnars
riksförbund anser dock, alt fodermedelsblandningar, som utföres på
beställning, helt bör falla utanför kontrollen och anför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr l fiO år 1!)61

Mot en offentlig kontroll över foderblandningar, som tillverkas för avsalu
finns inte något att anföra. Däremot torde det vara direkt olämpligt om
kontrollbestämmelserna får en sådan utformning, att de skulle kunna tilllämpas
på sådana fall, där djurägaren själv efter eget skön önskar komponera
sin fodermedelsbladning och efter beställning få sådan utförd t. ex.
bos en kvarn. Det är numera eu mycket vanlig företeelse, att jordbrukare
vid bvgdekvarnen låter förmala av sin på gården producerade spannmål
och därvid beställer viss inblandning av t. ex. mineralfodermedel eller s. k.
»koncentrat» d. v. s. foderblandning med hög halt av specialämnen, vilken
tillverkats av större fodermedelsfabriker och saluhållits i enlighet med
jordbruksnämndens bestämmelser och som i regel tillhandahålles av kvarnidkaren
för försäljning. Detta är för jordbrukaren en praktisk och ur ekonomisk
synvinkel förmånlig tillämpning av framstegen på utfodringslärans
område. Det skulle, enligt riksförbundets uppfattning, innebära en missriktad
och omotiverad utveckling, om jordbrukarens möjlighet att själv bestämma
över foderstatens sammansättning skulle beskäras genom att »beställningstillverkning»
av detta slag skulle omfattas av kontrollbestämmelserna.
Resultatet skulle nämligen bli, att många mindre företagare inom
kvarnbranschen, vilka har fått mer än nog av regleringsföreskrifter och
kontroll i andra sammanhang, skulle avstå från att utföra ifrågavarande
blandningsarbete, vilket betraktas som en servicetjänst för kunderna och i
de flesta fall utföres utan särskild avgift i samband med löneförmalning av
fodersäd.

Med hänsyn till att sammansättningen på blandningarna vid beställning
varierar från kund till kund, och då dessa även tillhandahåller egna säckar
synes det ur praktisk synvinkel vara omöjligt att tillgodose kontrollbestämmelser
om förpackningarnas märkning m. in.

Kommerskollegium och handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län anser, att i tillämpningskungörelsen tills vidare uttryckligt undantag
bör göras för all beställningstillverkning.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att besvärliga konsekvenser
kan uppstå om undantag ej göres, t. ex. om en djurägare vill att tillverkaren
skall inblanda ett antibiotikapreparat eller en viss mängd läkemedel, som utskrivits
av veterinär. För sådana fall bör enligt anstaltens mening undantag
stadgas.

Ämbetsverkens förslag i fråga om tillämpningsområdets avgränsning med
hänsyn till det d j u r s 1 a g, för vilket fodermedlet är avsett, har godtagits
av samtliga remissinstanser utom statens veterinärmedicinska anstalt, som
anser att även fodermedel för hundar bör kontrolleras. Anstalten anför till
stöd härför följande.

Av utredningen framgår, att endast djurslag, som äro produktiva i jordbruket
eller närstående näringar, ansetts böra medtagas i ramförfattningen.
Härvid har emellertid såväl kommittén som ämbetsverken förbigått hunden.
Hunden intar i vårt samhälle den säregna positionen som det enda beskattade
husdjuret. Frånsett de klart verifierade nyttosynpunkter, som i
många fall och kanske främst på landsbygden motivera hållandet av hund,
peka även andra omständigheter på en mera tolerant inställning gentemot
detta av människan tidigast domesticerade djur. I en alltmera urbaniserad
tillvaro framstår innehavet av hund som en värdefull biologisk kontakt.
Med hänsyn till dessa skäl synes det angeläget, att man från samhällets sida

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

påtager sig samma ansvar för fodermedel, avsedda för hund, som för sådana,
avsedda för andra husdjur. Åtgärden är desto mera berättigad som
speciella hundfoderblandningar blivit allt vanligare.

Utländsk rätt

I utländsk rätt har i allmänhet intet undantag i fråga om beställningstillverkning
gjorts. I England har emellertid uttryckligen stadgats, att bestämmelserna
om deklarationsskyldighet ej gäller sådan tillverkning. I allmänhet
har inte angivits, att fodermedel blott för vissa djur avses. Dock
gäller begränsning i Grekland till nötkreatur och fjäderfä, i England till nötkreatur,
får, getter, svin och fjäderfä samt i Österrike och Förbundsrepubliken
Tyskland till husdjur.

Departementschefen

I fråga om skälen till att förordningen utformats som en fullmakt för
Kungl. Maj :t att inom viss ram utfärda bestämmelser hänvisas till den allmänna
motiveringen.

I likhet med kommittén anser jag, att i förordningen undantag endast
bör göras för sådan tillverkning av foderblandning som sker direkt på beställning
av djurinnehavare för dennes eget behov med anlitande enbart av
råvaror som tillhandahålles av beställaren. Stadgande härom har upptagits i
1 § andra stycket under 2. Genom tillämpningsföreskrifter bör ytterligare
undantag medgivas, då praktiska synpunkter motiverar detta och nämnvärd
risk för kringgående av bestämmelserna inte därigenom uppkommer. Jag
tänker härvid särskilt på sådana fall, där en foderblandning med viss angiven
sammansättning på beställning tillverkas för vetenskapligt ändamål, eller
där en lantbrukare önskar, att en kvarn vid beredning till fodermedel av
spannmål, som han tillhandahåller, tillsätter visst specialämne. Det väsentliga
är att foderblandningen återgår till beställaren och inte av tillverkaren
försäljes till annan.

Tillräckliga skäl att låta förordningen avse även fodermedel för hundar
torde inte föreligga. I princip bör kontrollen kunna omfatta fodermedel,
som är avsedda för husdjur vilka användes i produktionen, men inte fodermedel
för sällskapsdjur. I regel kan samma fodermedel användas för
kor som för getter. Om fodermedel för getter lämnades utanför kontrollen
kunde följden bli att sådant fodermedel användes till kor. Viss risk för
att bestämmelserna kringgicks skulle alltså föreligga. Förordningen synes
därför böra lämna möjlighet att även kontrollera getfodermedel. Då även kaniner
användes i produktionen bör möjlighet att kontrollera kaninfodermedel
finnas. I fråga om ramen för tillämpningen i denna del ansluter jag mig
alltså till kommitténs förslag. I avvaktan på ytterligare erfarenhet bör förordningen
till en början dock inte tillämpas på andra fodermedel än sådana
som är avsedda för hästar, nötkreatur, svin, pälsdjur och fjäderfä.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO ur 1961

3 §

Preparat, innehållande antibiotika, hormoner och andra specialämnen,
kan tillföras djur även på annat sätt än med fodret. Såsom jag anfört i den
allmänna motiveringen bör därför stadgas, att i fall då sådan vara inte är
hänförlig till fodermedel eller läkemedel, i tillämpliga delar för varan skall
gälla samma bestämmelser som för fodermedel. Sådan bestämmelse har införts
i 3 §.

* §

Bestämmelserna i 4 § motsvarar 2 § i såväl 1950 års kungörelse som kommittéförslaget.

Kommittén

Som motiv till dessa föreskrifter anför kommittén följande.

Föreskrift om anmälningsskyldighet är nödvändig för att kontrollmyndigheten
skall erhålla kännedom om vilka företag som bedriver tillverkning
och införsel av fodermedel och om vilka fodermedel som förs i marknaden.
Utan sådan kännedom saknas underlag för kontrollverksamheten. Kommittén
har räknat med att anmälningsskyldigheten i praktiken kommer att erhålla
ungefärligen samma omfattning som den enligt jordbruksnämndens
bestämmelser nu har. Anmälan kommer således främst att omfatta vederbörandes
namn och adress, tillverknings- eller importort, namn eller beteckning
på och avsedd användning av de produkter, som skall saluföras,
samt vissa uppgifter om varornas sammansättning. Anmälarens intresse av
att ev. tillverkningshemligheter bevaras får bli tillgodosett genom bestämmelser
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och
genom bestämmelsen om tystnadsplikt i förordningens 9 § (14 § departementsförslaget).
För jordbruksnämndens del gäller enligt 2 § punkt 14 kungörelsen
den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens
område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar, i den lydelse angivna punkt erhållit
genom kungörelse den 20 november 1953 (nr 682), att handlingar i sådana
ärenden rörande kvalitetskontroll, med vilka jordbruksnämnden har att taga
befattning, icke utan vederbörande företags samtycke får utlämnas förrän
tjugu år förflutit från handlingens datum, såvida icke jordbruksnämnden
finner det höra ske med hänsyn till det allmännas intresse.

I den mån anmälan om fodermedelstillverkningen redan skett till jordbruksnämnden
jämlikt 2 § 1950 års kungörelse, torde ny anmälan icke behöva
infordras av kontrollmyndigheten.

1 andra stycket har angivits, att vad som i förordningen sägs angående
tillverkare i tillämpliga delar skall gälla även den som inom riket förpackar
fodermedel, avsett att i förpackningen saluhållas till förbrukare. Del
har ansetts angeläget att öppna möjlighet till kontroll även över företagare,
som inom landet uppköper fodermedel i parti för alt i egen förpackning
försälja varan.

Departementschefen

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första stycket har lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Då redan enligt 2 § bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

i förordningen blott avser yrkesmässig tillverkning och handel, har i kommitténs
förslag gjorts den ändringen att ordet »yrkesmässigt» borttagits.
Mot bestämmelsen i andra stycket har Kooperativa förbundet invänt, att
förpackare inte borde omfattas av kontrollen. I anledning härav vill jag
framhålla, att enligt jordbruksnämndens tillämpningsföreskrifter till gällande
kungörelse person eller företag som för avsalu omförpackar fodermedel
är jämställd med importör eller tillverkare i fråga om förpackningens
märkning. Möjlighet bör enligt min mening fortfarande finnas att utfärda
liknande bestämmelser.

5 §

5 § motsvarar 5 § i 1950 års kungörelse och 3 § första stycket i kommitténs
förslag till förordning.

Kommittén föreslog, att i förordningen skulle lämnas fullmakt för Kungl.
Maj :t att meddela föreskrifter rörande märkning samt att denna fullmakt
skulle utnyttjas så att kontrollmyndigheten fick generellt bemyndigande att
utfärda sådana bestämmelser. Såsom framgår av vad tidigare anförts har
från flera håll riktats kritik mot en sådan ordning. Min ståndpunkt till frågan
har jag redovisat i den allmänna motiveringen. I enlighet med vad jag
därvid anfört har 5 § formulerats så att det ankommer på Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten att meddela
föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter angående varan.

Kommittén har föreslagit ett generellt stadgande i förordningen om att
märkningsuppgifterna skall lämnas på förpackningen. I kommitténs kungörelseförslag
har emellertid införts bestämmelse om uppgiftsskyldighet i
vissa fall även då vara säljes i lös vikt. Då sådan uppgiftsskyldighet även enligt
min mening bör kunna stadgas samt möjlighet bör finnas att även i annat
fall medge avvikelse från huvudregeln, har i 5 § av departementsförslaget införts
en bestämmelse om att föreskrift även må avse att uppgiften skall
lämnas på annat sätt än på förpackningen.

Frågan i vilken utsträckning uppgiftsskyldighet för närvarande bör åläggas
tillverkare och importör har ingående behandlats av kommittén och remissinstanserna
samt på sammanträdet den 30 november 1960. Denna fråga,
som avser tillämpningsföreskrifter, torde, sedan riksdagen tagit ställning
till förslaget till förordning, få upptagas av Kungl. Maj :t. Bedömandet bör
därvid ha som utgångspunkt, att sådana uppgifter bör lämnas att därav
framgår vem som är tillverkare eller importör samt varans kvalitet och
lämplighet för avsett eller avsedda djurslag. Vid uppgiftsskyldighetens bestämmande
bör vidare beaktas de svårigheter, som kan föreligga att lämna
uppgifterna, samt möjligheten av att genom analyser eller på annat sätt kon1
rollera dessa.

0“ §

6 § motsvarar 3 § andra stycket i 1950 års kungörelse samt 3 § tredje
stycket i kommitténs förslag till förordning. Motiven till denna paragraf,

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

som upptager bestämmelser om vissa avvikelser från grundsatsen, att kvalitetskrav
inte skall uppställas, torde här böra redovisas något utförligare
än som skett i den allmänna motiveringen.

Kommittén

Kommittén har, utan erinran från ämbetsverkens sida, som motiv för sitt
förslag anfört följande.

I tredje stycket av 3 § har inskrivits en befogenhet motsvarande den som
nu gäller för jordbruksnämnden enligt 3 § andra stycket 1950 års kungörelse
att meddela föreskrift om minimihalt av vitaminer och maximihalt av fria
fettsyror i tran och tranemulsion. Kommittén har övervägt att föreslå vissa
mera vittgående befogenheter i fråga om halten av vitaminer och mineralämnen
i vitamin- och mineralfodermedel. Åberopandet av vitamin- och
mineralämnesförekomst i fodermedel innebär ett stort reklam- och försäljningsvärde.
Med hänsyn härtill har kommittén övervägt att föreslå
eu föreskrift av innebörd att halten av dessa specialämnen icke får åberopas
med mindre den uppgår till viss myckenhet. Bestämda nackdelar
är emellertid förbundna med sådana föreskrifter. Minimigränsen, vilken
med nödvändighet måste sättas tämligen lågt, blir lätt betraktad som
en standard, vilken är officiellt godtagen och vilken det icke finnes någon
anledning att överskrida. Man riskerar härigenom, att konkurrensen minskas
och att hela nivån sänkes i detta avseende. Kommittén har därför undvikit
en generell bestämmelse av angiven innebörd och i stället räknat med
att uppgiftsskyldigheten i kombination med den information, som lämnas
bland annat i jordbrukarpressen, skall medföra att fodermedel innehållande
alltför låg halt av ifrågavarande specialämnen icke skall kunna hävda
sig på marknaden.

I enlighet med detta ståndpunktstagande har kommittén än mindre ansett
sig böra föreslå en allmän rätt för kontrollmyndigheten att föreskriva viss
minimihalt av vitaminer och mineralämnen i vitamin- och mineralfodermedel.
Då kommittén beträffande från och tranemulsion avvikit från denna
linje och bibehållit nu gällande bestämmelser, beror detta på följande omständigheter.
Bestämmelserna i 1950 års kungörelse ersätter på denna punkt
vissa bestämmelser i förordningen den 29 juni 1917 om förbud mot vilseledande
varubeteckningar och kungörelsen den 18 oktober 1946 (nr 655)
med vissa bestämmelser angående fodertran. 1917 års förordning stadgade,
att benämningen fodertran icke fick användas för vara, vars sammansättning
avvek från den normala sammansättningen hos dylik tran. Genom 1946
års kungörelse bestämdes den sammansättning, som skulle anses vara normal
för fodertran. Bland annat angavs där minimihalten av A- och D-vitamin
och maximilialten av fria fettsyror. De bestämmelser angående minimihalter
av vitaminer i fodertran och tranemulsion, som nu gäller, överensstämmer
ganska nära med de fordringar som enligt farmakopéns föreskrifter
gäller för medicintran. Intill nyligen har än strängare bestämmelser gällt
beträffande fodertranens och tranemulsionens A-vitaminhalt. Det har således
visat sig möjligt att föreskriva en tämligen hög minimistandard på detta
område. Den grad av standardisering på marknaden, som erhållits genom
dessa tämligen stränga minimiföreskrifter, torde ha varit till förbrukarnas
fromma, enär man utan några föreskrifter på området troligen skulle ha haft
ett flertal slag av fodertran med olika vitaminhalter. Det ligger i sakens natur,
att eu sådan differentiering skulle ha försvårat för djuruppfödarna att
ge den mest ekonomiska användningen åt foderiranen.

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

Remissinstanserna

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, Sveriges lantbruksförbund och
statens institut för folkhälsan har föreslagit, att kontrollmyndigheten skali
erhålla rätt föreskriva, att foderblandning, som uppgives vara vitaminerad,
skall innehålla viss minimihalt av vitaminer. Som motiv härför har angivits,
att det eljest skulle kunna uppstå kontrollsvårigheter. Även Sveriges kemiska
industrikontor har — utan att dock framställa något bestämt yrkande
— uttalat sig för sådana minimibestämmelser.

Sveriges lantbruksförbund anför närmare härom.

Det har tidigare förekommit, att så små vitaminmängder tillsatts foderblandningar
— varefter reklam gjorts för att vitaminet funnits i fodret —
att vitaminet ej med nöjaktig säkerhet kunnat bestämmas å laboratorier.
I likhet med den danska lagstiftningen på detta område synes den bestämmelsen
kunna införas att kontrollmyndigheten får fullmakt föreskriva att
halt av visst vitamin i fodermedel ej får åberopas i reklam eller anges på
förpackning såvida den är så låg att den icke med nöjaktig säkerhet kan
bestämmas av vederbörande undersökningslaboratorier. Kontrollmyndigheten
borde i så fall efter samråd med statens institut för folkhälsan få ange
de minimimängder av skilda vitaminslag som från denna bedömningsgrund
får anges. Samtidigt skulle upplysas om att dessa gränsvärden endast vore
angivna med avseende på analysförfarandet och att de inte hade något samband
med önskvärda minimigränser sett ur utfodringssynpunkt.

Statens institut för folkhälsan anlägger i stort sett samma synpunkter på
frågan som lantbruksförbundet och anför följande.

Styrelsen vill framhålla, att det i samband med vitaminkontrollen har
framkommit, att fodermedelstillverkare deklarerat så lågt vitamininnehåll»
att detta ej har kunnat bestämmas med nöjaktig säkerhet. Styrelsen finner
det därför angeläget, att kontrollmyndigheten erhåller befogenhet att, då
så. ur analysteknisk synpunkt befinnes påkallat, utfärda bestämmelse om
minimihalt av vitaminer i fodermedel. Att konkurrensen på fodermedelsområdet
skulle minska, om en sådan bestämmelse infördes, anser styrelsen
knappast troligt; en produkt, för vilken tillverkaren deklarerar endast de
tillåtna minimihalterna av vitaminer, torde icke komma att stå sig i konkurrensen
med mera högvärdiga produkter.

Utländsk rätt

I Nederländerna gäller stränga föreskrifter rörande tillsats av vitaminer,
hormonpreparat, antibiotika in. in. Tillstånd kräves. Som villkor uppställes
regelmässigt att foderblandning, som uppgives vara försatt med vitaminer,
skall innehålla en viss föreskriven procentsats av dessa. De norska kvalitetsbestämmelserna
är mycket utförliga och för flertalet ämnen anges en
maximi- och en minimigräns. Mineralfoderblandningar är standardiserade
och det anges exakt vilka ämnen som skall ingå samt procentsatsen av dessa.
För vissa blandningar är föreskrivet, att vitaminer skall ingå. I Schweiz
far vissa i en handbok förtecknade fodermedel fritt försäljas medan för övriga
kräves tillstånd. Om vitaminer deklareras, skall vissa i handboken
meddelade föreskrifter om halt m. m. iakttagas. I Förbundsrepubliken Tysk -

Kungl. Maj. ts proposition nr l''iO år 1961

land kräves tillstånd för att tillsätta vitaminer. Undantag göres dock för
vissa standardiserade mineralfoderblandningar. I Belgien kräves alltid tillstånd
för tillsättning av vitaminer och i Danmark får fodermedel betecknas
som vitaminhaltigt endast om det kan kontrolleras, att vitamininnehållet är
homogent i större partier. Med stöd av denna lagbestämmelse har i tillämpningsföreskrifter
stadgats, att vitaminreklam inte få göras om halten är så
låg att den inte kan kontrolleras. Meddelande lämnas om det minsta vitamininnehåll
som i anledning härav får uppgivas. Detta är t. ex. i fråga om
A-vitamin tio internationella enheter per gram (i undantagsfall dock ned
till två) och beträffande D3 en sådan enhet. Enligt de finska bestämmelserna
får vitaminerade fodermedel inte säljas utan alt deras användbarhet
ådagalagts genom tillförlitliga undersökningar. I USA kräves tillstånd för
att tillsätta specialämnen och uttrycklig bestämmelse finnes om att ämnena
skall tillsättas i sådan kvantitet att de kan påvisas vid analys. Beträffande
ett otal ämnen anges minimi- och maximigränser vid tillsättning till fodermedel.

Departementschefen

Mot de sedan år 1946 gällande kvalitetsbestämmelserna för fodertran och
tranemulsion har ingen erinran gjorts från remissinstansernas sida. Dessa
bör även enligt min mening bibehållas och har utan saklig ändring överförts
till departementsförslaget. Såsom jag angivit i den allmänna motiveringen bör
emellertid i princip inte uppställas kvalitetskrav. Emellertid synes avsteg
från denna princip kunna göras, om det ur kontrollsynpunkt är starkt motiverat.
Några remissinstanser, bland dessa statens institut för folkhälsan,
har framhållit, att en foderblandning inte bör få uppgivas innehålla vitaminer
om halten av dessa är så låg att den inte kan kontrolleras genom
analys.

Kommitténs farhågor för att en minimibestämmelse med här avsett syfte
skulle kunna leda till en allmän sänkning av de vitaminerade foderblandningarnas
kvalitet anser jag i likhet med statens institut för folkhälsan
knappast befogade. Vid det tidigare omnämnda sammanträdet på jordbruksdepartementet
den 30 november 1960 diskuterades denna fråga. Från nyssnämnda
instituts sida framhölls då, att kontrollsvårigheter förelåg beträffande
A- och D-vitaminer. Med nuvarande analysmetoder fanns inte möjlighet
att analysera lägre halt, i internationella enheter per gram räknat, än
fem i fråga om A- och två i fråga om D-vitamin. Vidare upplystes från jordbruksnämndens
sida, att lägre vitaminlialt än dessa ibland deklarerades för
foderblandningar, som uppgavs vara vitaminerade. Med hänsyn till vad sålunda
upplysts anser jag, alt — liksom skett i bland annat Danmark och USA
— möjlighet bör föreligga att föreskriva viss minimihalt av vitaminer i
foderblandningar som uppgives innehålla sådana. Jag vill emellertid med
skärpa understryka, att, såsom i författningstexten angivits, det i förevarande
paragraf föreslagna bemyndigandet endast får utnyttjas i den mån
det motiveras av möjligheten att kontrollera vitaminhalten.

Kiuigl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

3 § första stycket 1950 års kungörelse innehåller, som tidigare omnämnts,
en bestämmelse att jordbruksnämnden, i den mån så finnes påkallat med
hänsyn till tillgången på visst fodermedel, äger meddela föreskrift om högsta
eller lägsta tillåtna halt av detta fodermedel i foderblandning, som saluföres,
så ock föreskriva, att visst fodermedel inte alls må ingå i dylik blandning.
Denna bestämmelse motiveras alltså av att behov kan föreligga att
reglera avsättningen av viss vara och bör såsom kommittén framhållit inte ha
sin plats i en författning rörande fodermedelskontroll. Fullmakten utnyttjas
nu för att säkerställa en viss, ur jordbruksregleringssynpunkt önskvärd
avsättning inom landet av inhemska oljeväxtprodukter. En bestämmelse
motsvarande den, som nu finnes i 3 § första stycket 1950 års kungörelse,
synes vara erforderlig, i varje fall så länge nuvarande prisregleringsbestämmelser
på jordbrukets område gäller. Den bör emellertid införas i annan
författning och frågan härom torde jag få återkomma till i annat sammanhang.

7 §.

7 § saknar motsvarighet i 1950 års kungörelse och kommitténs förslag.
Definition på specialämnen har lämnats i 1 § tredje stycket.

Kommittén

Spörsmålet om speciella bestämmelser rörande kontroll i fråga om tillsats
av antibiotika, hormoner och andra specialämnen utom vitaminer har
inte diskuterats av kommittén, lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden.
Enligt kommitténs förslag gäller alltså även beträffande dessa ämnen att de
får i oreglerad omfattning tillsättas fodermedel blott tillsatsen deklareras.

Remissinstanserna

Av remissinstanserna har statens lantbrukskemiska kontrollanstalt uttalat,
att — i den mån laboratorieresurserna det medgiver —- skärpt kontroll
borde utövas över tillsats av mikronäringsämnen, antibiotika och profylaktika.

Utländsk rätt

Beträffande utländsk rätt må följande nämnas.

I Österrike får till mineralfodermedel för svin, nötkreatur eller fäderfä
som spårelement endast tillsättas sulfater av järn, koppar, mangan eller kobolt.
I Finland gäller en allmän bestämmelse om att fodermedel som uppgives
innehålla specialämnen endast får säljas om dess användbarhet ådagalagts
genom tillförlitliga undersökningar.

I fråga om tillsats av antibiotika ges ofta detaljerade föreskrifter. I Frankrike
skall maximi- och minimihalten angivas på förpackningen. För vissa
fodermedel stadgas vilka gränser tillsatserna får hållas inom (t. ex. 0,5—
20 g penicillin per 100 kg). I författningen anges vidare vilka antibiotika

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W är 1961

som får användas. I Nederländerna fordras särskild licens. Som exempel
på föreskrifter må nämnas de som gäller vitaminfoderblandning för fjäderfä.
Antibiotika får tillsättas blott till foderblandning för slaktkycklingar.
Endast penicillin, anreomycin, terramycin och bacitracin får därvid användas.
En föreskriven procentsats av högst 20 g antibiotika per 100 kg av
foderblandningen skall tillsättas. På förpackningen skall angivas, att den
innehåller »foderblandning innehållande antibiotika, avsedd för slaktkycklingar
och icke för annat fjäderfä eller djurslag».

I Norge kan efter särskilt tillstånd i foderblandning få tillsättas, för kalvar
eller svin högst 50 ing/kg samt för fjäderfä eller pälsdjur högst 15 mg/
kg penicillin, terramycin eller aureomycin. Ett flertal detaljerade föreskrifter
har meddelats om märkning och om förbud mot att göra reklam om att
blandningen motverkar sjukdomar. I Danmark äger lantbruksministern utfärda
bestämmelser rörande vilka läkemedel som får tillsättas fodermedel
och hur detta skall ske. Kungörelse härom har utfärdats och innehåller
bl. a. föreskrift om hur mycket antibiotika av skilda slag som får tillsättas
(t. ex. 1 000 internationella enheter penicillin per gram, i visst fall minst 25
högst 100 enheter).

I fråga om hormoner gäller speciella bestämmelser i Norge, Förbundsrepubliken
Tyskland, Nederländerna, Belgien och Finland, och i flera andra
länder faller frågan om tillsats av hormoner in under generella bestämmelser
om specialämnen.

I USA gäller mycket ingående bestämmelser om tillsatsmedel. Tillstånd
erfordras och i ansökan om sådant tillstånd skall bl. a. lämnas uppgifter
om den avsedda effekten hos ämnet, den myckenhet som fordras för alt få
denna effekt, användbar metod för att fastställa den kvantitet som tillsatts
ett fodermedel av ämnet i fråga samt utförlig redogörelse för de undersökningar
som gjorts för att fastställa att ämnet är oskadligt vid ifrågasatt
användning och de metoder som använts för alt konstatera detta. Som allmän
regel gäller att tillsats aldrig får överstiga 1 % av den högsta tillsats av
ämnet, som vid experiment på djur visat sig vara ofarlig. I tillståndsbeviset
angives minimi- och maximigräns, inom vilken tillsatsen måste hålla sig.

{ detta sammanhang må framhållas, alt i USA uppkommit misstanke om
att ett hormonpreparat, »Stilbestrol», om det tillsättes fodermedel eller på
annat sätt tillföres djur, indirekt kan framkalla cancer. Enligt uppgifter
från lantbruksrepresentanten i Washington har i denna fråga bl. a. förekommit
följande.

Tidigare har (redan 1947) tillstånd lämnats att inblanda honnonpreparalct
»Stilbestrol» i foderblandningar för fjäderfä eller att införa detta ämne
direkt i djuret. Avsikten har främst varit att få fram s. k. kapunetter, d. v. s.
r.n typ av kycklingar, där man genom stilbestrol framkallat liknande förändringar
av könskaraktären, som uppnås genom kastrering av tuppar
genom operativt ingrepp (kapuner). 1954 gavs tillstånd att inblanda ämnet
i foder för nötkreatur. 1955 tilläts saluförande av stilbestrolpreparatet för
inplantalion på biffdjur och ett par år senare gavs motsvarande tillstånd i
fråga om får. Det uppges att 1959 SO å 85 procent av biffdjursproduktionen

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

bedrevs på grundval av foder tillsatt med stilbestrol. Redan 1947 var det
känt att stilbestrol under vissa omständigheter kunde framkalla cancer hos
försöksdjur. I september 1958 gjordes ett tillägg till Federal Food, Drug och
Cosmetic Act, vari bl. a. sägs:

»No additive shall be deemed to be safe if it is found to induce cancer
when ingested by man or animal» (section 409, c)).

Det uppges att man nu påvisat, att stilbestrol i små mängder kan återfinnas
i levrar, njurar och hudfett från stilbestrolbehandlad kyckling. Inga
nya tillstånd att använda stilbestrol meddelas nu.

Departementschefen

De utländska erfarenheterna synes klart peka på ett behov att kontrollera
användningen av specialämnen för uppfödningsändamål. Vid sammanträdet
den 30 november 1960 diskuterades frågan om kontroll över tillsättningen
av hormoner och antibiotika. Bland annat uppgavs, att vissa länder,
dit Sverige exporterar köttvaror, som villkor för import uppställt att
antibiotika eller hormoner inte använts vid uppfödning av djuret. Vidare
upplystes, att inom veterinär- och medicinalstyrelserna pågick utredning
rörande skärpt kontroll i fråga om användningen av antibiotika och hormoner
för uppfödningsändamål. Såsom anförts i den allmänna motiveringen
har nämnda ämbetsverk nu inkommit med förslag rörande sådan kontroll
beträffande hormoner. Vid sammanträdet rådde enighet om att i förordningen
borde införas bemyndigande att meddela förbud mot att utan
tillstånd sätta specialämnen till fodermedel. Därvid förutsattes, att bemyndigandet
inte skulle avse vitaminer och till en början borde utnyttjas endast
i fråga om antibiotika och hormoner samt att tillstånd borde kunna ges i
generell form till exempel genom tillämpningsföreskrifter av innebörd att
tillsats av ett visst specialämne till vissa fodermedel fick göras under förutsättning
att mängden höll sig inom vissa angivna gränser.

För egen del anser jag, att vad som framkommit under departementsbehandlingen
klart ger vid handen, att kontrollen över tillsats av specialämnen
till fodermedel bör skärpas så att tillstånd av kontrollmyndigheten
kan krävas. Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör emellertid
kontroll kunna ske även av sådana preparat innehållande specialämnen
som är avsedda att tillföras djur på annat sätt än genom fodermedel. Kontrollbestämmelserna
bör utformas så att de avser förbud mot att utan tillstånd
saluhålla eller försälja ifrågavarande foderblandningar eller preparat.
Att endast yrkesmässig handel kan drabbas av förbudet framgår av 2 §■.
Frågan om i vilken utsträckning och i vilken form bemyndigandet bör utnyttjas
torde få bli beroende av de fortsatta utredningar som pågår bland annat
rörande kontroll över tillsats av antibiotika till fodermedel. 8

8 §

8 § överensstämmer med 3 § andra stycket i kommitténs förslag med den
jämkningen att departementsförslaget avser inte blott vitaminer och antibiotika
utan även annat specialämne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Kommittén

Som motiv för sitt förslag anför kommittén följande.

I andra stycket stadgas rätt för kontrollmyndigheten att förbjuda försäljning
av vitamin- och antibiotikafodermedel i lös vikt. Dessa fodermedel är
i allmänhet tämligen dyra och förekommer i marknaden till ett betydande
antal av inbördes växlande värde. Härtill kommer att vissa lättförstörbara
vitaminer kan bevaras bättre i sluten förpackning. Systemet med försäljning
av här avsedda fodermedel i slutna förpackningar är för övrigt redan
i praktiken så gott som helt genomfört. I fråga om fodertran och andra flytande
vitaminfodermedel förekommer dock i detaljhandeln ej sällan försäljning
i lös vikt på grund av att dessa fodermedel levereras till handeln i fat,
som för många förbrukare utgör alltför stora inköpsenheter. Bland annat
på grund av vitaminernas relativa känslighet för olika lagringsförhållanden
är det icke lämpligt att förbrukarna bringas att inköpa större kvantitet av
dessa varor än som motsvarar en relativt kort tids förbrukning. Kommittén
har förutsatt, att vederbörlig hänsyn kommer att tagas till dessa omständigheter
i det fall att befogenheten att förbjuda lösviktsförsäljning kommer
att tagas i anspråk.

Med sluten förpackning avser kommittén förpackning, som förslutits på
sådant sätt att den icke kan öppnas utan åverkan på förpackningen eller
förslutningen.

Departementschefen

Mot kommitténs förslag i denna del har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen.
För egen del anser jag stadgandet lämpligt. Då det här
gäller en fullmaktsförordning bör emellertid stadgandet avse även fodermedel
vars bruksvärde huvudsakligen bestämmes av andra specialämnen
än vitaminer eller antibiotika. Även för sådan vara kan behov föreligga att
meddela föreskrift om att försäljning endast skall få ske i sluten förpackning.
Stadgandet skall givetvis kunna tillämpas oberoende av om 7 § satts
i tillämpning eller inte.

9 §

Till 9 § har oförändrat överförts bestämmelsen i 4 § av kommittéförslaget,
vilken saknar motsvarighet i 1950 års kungörelse.

Kommittén

Som motiv för sitt förslag anförde kommittén följande.

Den kontroll, som fodermedlen underkastas enligt den föreslagna förordningen,
kan av en mindre nogräknad företagare utnyttjas merkantilt så att
allmänheten bibringas exempelvis den uppfattningen, att hans vara står
under särskild kontroll, som icke tillämpas för andra varor, och därför är
värdefullare än dessa, eller den uppfattningen, att de offentliga kontrollföreskrifterna
innebär någon garanti från det allmännas sida. För att sådant
missbruk skall kunna förhindras, bör enligt kommitténs mening förbud
gälla mot omnämnande i reklamsammanhang av att varan står under
den kontroll, som avses med förordningen. 4 § har på livsmedelsområdet sin
motsvarighet i 33 § livsmedelsstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961
Remissinstanserna

Från remissinstansernas sida liar erinran mot förslaget i denna del framförts
endast av handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som
uttalat att bestämmelsen torde vara överflödig. Enligt handelskammarens
mening, syntes det svikliga förfarande, som bestämmelsen avsåg att stävja,
omfattas av strafflagens bedrägeribestämmelser och lagen om illojal konkurrens.

Departementschefen

Då en uppgift om att fodermedel står under kontroll i här avsedda fall är
sann, är de av nyssnämnda handelskammare angivna straffbestämmelserna
inte tillämpliga. Av skäl som kommittén anfört anser jag därför att en bestämmelse
motsvarande den som gäller för livsmedel bör införas i förordningen.

10 och 11 §§

10 och 11 §§ motsvarar 4 § och 6 § första stycket i 1950 års kungörelse
samt 5 och 6 §§ i kommittéförslaget. Sista punkten ill § är dock ny.

Kommittén

5 § motsvarar ganska nära innehållet i 4 § 1950 års kungörelse. I den nya
paragrafen har dock vidtagits viss ändring i fråga om uppgiftsskyldigheten.
Denna omfattar enligt kungörelsen »tillverkning och import» av fodermedel.
För att det avsedda kontrollsyftet skall säkerställas, erfordras givetvis,
att uppgiftsskyldigheten till sitt omfång sammanfaller med anteckningsskyldigheten
och sålunda gäller ej endast tillverkning och import utan även
lager, inköp och försäljning. Bestämmelsen har för övrigt redan tillämpats
på detta sätt i praktiken. För att tillgodose detta ändamål har i förslaget angivits,
att uppgiftsskyldigheten skall gälla »rörelsen». Skyldigheten att tillhandahålla
förda handelsböcker med därtill hörande handlingar har borttagits,
enär den ansetts vara obehövlig.

6 § motsvarar innehållet i 6 § första stycket 1950 års kungörelse med tilllägg
av att kontrollmyndigheten föreslås få rätt att för tillsyn över efterlevnaden
av bestämmelserna erhålla tillträde till tillverknings- och lagerlokal
för fodermedel. Bestämmelsen har ansetts erforderlig för att möjliggöra
effektiv kontroll och kan i vissa fall möjliggöra ett smidigare förfaringssätt
än om endast möjligheten att begära utredning genom polismyndigheten
står öppen. Motsvarande bestämmelse finnes bl. a. intagen i ett
flertal författningar på jordbrulcsregleringens område.

Remissinstanserna m. m.

Från remissinstansernas sida har mot kommitténs förslag i dessa delar
erinran endast gjorts av handelskammaren i Örebro och Västmanlands län,
som ifrågasatt huruvida utöver deklarationsplikt erfordrades anmälningsplikt,
rapportskyldighet och andra kontrollbestämmelser.

I en den 12 november 1958 dagtecknad promemoria har jordbruksnämndens
byrå för vegetabiliska produkter föreslagit en bestämmelse av inne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1061

börd, att tillverkaren eller importören skall vara skyldig ersätta statsverket
kostnaden för prov som tagits hos annan. Till stöd härför anföres följande.

Hittills har provtagningen praktiskt taget alltid företagits hos tillverkareimportör.
Det bör räknas med, att man i fortsättningen kommer, åtminstone
i viss utsträckning, att uttaga prov även hos mellanhänder, d. v. s. andra
handlande än tillverkaren och importören. Detta provtagningssätt har aktualiserats
genom tillkomsten av de nya bestämmelserna i cirkulär nr 35/1958
angående tidsbestämd garanti för vitamininnehåll. Hos tillverkare och importör
är i regel endast tämligen nytillverkade foderblandningar eller vitaminfodermedel
tillgängliga. Om prov å dylika uttages för kontroll av den
tidsbestämda vitamingarantien, måste förpackningarna upplagras någon
tid, i princip fram emot slutet av garantitiden. Kan prov uttagas i handeln
och man därvid kan åtkomma varor, för vilka vitamingaranti lämnas, som
lagrats kortare eller längre tid men inom ramen för garantitiden, undgår
kontrollmyndigheten besväret och kostnaderna för upplagring.

Det har ansetts nödvändigt att för upplagring uttages hela, d. v. s. obrutna
förpackningar, eftersom det icke med säkerhet kan förutsättas att vitaminerna
blir lika hållbara i mindre uttagna delprov. bin hel förpackning
representerar ett rätt betydande värde. För foderblandningar för fjäderfän
och svin är minsta förpackningens storlek i regel 50 kg. Värdet av dylik
förpackning uppgår till omkring 26 å 27 kr. för en vanlig komplett blandning
men kan för vissa varor, såsom koncentrat, bli betydligt högre. Hel
förpackning av verkliga vitaminfodermedel kan i vissa fall representera ett
värde, som är flerdubbelt större.

Därest helförpackningar, representerande betydande värden, uttages hos
andra än tillverkaren eller importören — och så torde i alla händelser i betydande
utsträckning kunna komma att ske — kan således icke tillverkaren/
importören, sådana som bestämmelserna nu är tilltänkta, krävas på betalning
för varan. Ej heller kan den handlande, hos vilken provet tages, krävas
på ersättning, och detta är självfallet också orimligt. Något annat alternativ
kvarstår då icke än att statsverket måste ersätta provet. Det synes
emellertid icke orimligt att statsverket (kontrollmyndigheten) i dylikt fall
skall äga bemyndigande att utkräva ersättning av respektive tillverkare eller
importör. Sista meningen i 6 § i förordningen i det föreliggande förslaget synes
därför böra ändras i sådan riktning, att importören/tillverkaren skall
vara skyldig ersätta de kostnader, som kontrollmyndigheten kan ha haft
för gäldande av provets värde, därest provet uttagits hos annan än tillverkaren
eller importören. Då det gäller uttagandet av små prov för kemisk eller
botanisk analys av endast ett eller ett par kilograms storlek, torde man
kunna räkna med att den, hos vilken provet tages, icke alltid begär ersättning
för detsamma.

Departementschefen

De av kommittén i dessa delar föreslagna bestämmelserna synes lämpligt
avvägda och erforderliga för att kontrollmyndigheten skall kunna fylla sin
uppgift. De har därför med allenast vissa redaktionella jämkningar överförts
till 10 och 11 §§ i departementsförslaget.

Vad jordbruksnämndens vegetabiliebyrå föreslagit rörande kostnaden för
prov, som tagits hos annan än tillverkaren eller importören, synes välmotiverat
och helt i överensstämmelse med den i allmänna motiveringen angivna
principen alt kostnaden för kontrollen skall åvila tillverkare och impor -

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

lörer. I förslaget till förordning har därför införts ett stadgande i 11 § om
skyldighet för tillverkare eller importör att gälda statsverkets kostnader för
prov som tagits hos annan.

12 §

Bestämmelserna i 12 § avser kostnaderna för fodermedelskontrollen och
har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

13—18 §§ (Ansvarsbestämmelser m. m.)

I 13—18 §§ behandlas påföljderna vid överträdelse av bestämmelser i förordningen
eller tillämpningsföreskrifter till denna. Stadgandena motsvarar
7—12 §§ i 1950 års kungörelse och 8—14 §§ i kommitténs förslag. I detta
sammanhang torde även få behandlas vissa frågor om analysmetodik och
analysspelrum.

Kommittén

8—13 §§ innehåller straffbestämmelser av den konstruktion, som är vanlig
bl. a. på jordbruksregleringens område. Straffet för förseelser mot förordningens
bestämmelser eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av
3 § skall, i likhet med vad som nu gäller enligt 1950 års kungörelse, vara
dagsböter. Även 1938 års foderlag nöjde sig med bötesstraff. Kommittén har,
med beaktande av det betydelsefulla intresse, som bestämmelserna är avsedda
att skydda, övervägt huruvida för de mera kvalificerade fallen frihetsstraff
skulle behöva stadgas. Med hänsyn bl. a. till att ej heller livsmedelsstadgan
föreskriver strängare straff än bötesstraff och till att bedrägliga
förfaranden blir bedömda enligt strafflagen, har kommittén dock icke ansett
sig böra föreslå att förordningen skall stadga annat än bötesstraff. I de sammanhang,
varom här är fråga, är enligt kommitténs mening den ekonomiska
påföljden och den inverkan som en fällande dom har på vederbörande företagares
anseende tillräckligt verksamt som förebyggande och korrigerande
medel. Med den ekonomiska påföljden avser kommittén icke minst den förverkande-
eller vederlagspåföljd, som enligt 11 § kan inträda.

Vad beträffar den i 10 § intagna bestämmelsen om husbondeansvar har
de i utredningen deltagande sakkunniga ifrån handeln yrkat, att denna
skulle utgå eller ändras så att bevisbördan i fråga om det subjektiva rekvisitet
komme att åvila åklagaren. Till stöd härför har åberopats, att bestämmelser
om husbondeansvar icke ansetts erforderliga i livsmedelsstadgan och
att den strängare formen av husbondeansvar icke lämpligen borde gälla annat
än i fråga om krisförfattningar.

Anledningen till att husbondeansvar icke ansågs erforderligt i livsmedelsstadgan
var, att livsmedel regelmässigt kunde anses saluhållas av rörelsens
innehavare och att denne därför finge anses ansvarig för förseelse, även om
den omedelbare gärningsmannen vore en expedit eller annan anställd. Livsmedelsstadgan
tar emellertid i stor utsträckning sikte på detaljhandeln med
livsmedel, under det att fodermedelsförordningen närmast riktar sig till
tillverkare och importörer. Ansvarsbestämmelser av den föreslagna typen
är ej heller enbart förbehållna krisförfattningarna. Som exempel kan nämnas
att under juni 1956 utfärdades fyra olika jordbruksregleringsförordningar
i anslutning till det av riksdagen antagna nya prisregleringssystemet

Knngl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

(nr 403, 410, 411 och 413), innefattande husbondeansvarsbestämmelser av
här föreslagen konstruktion.

14 § ger möjlighet för kontrollmyndigheten att förelägga vite för den, som
vägrar att lämna tillträde till sina lokaler eller att förete förda anteckningar
för kontroll. Även detta stadgande är avsett att möjliggöra ett mera användbart
och smidigare tillvägagångssätt än en hänvändelse till polismyndighet.

Särskilt yttrande

Experterna Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman anmälde i särskilt yttrande
en mot kommitténs majoritet avvikande mening i vad gäller husbondeansvar,
förverkande och straff för oriktiga uppgifter. De anförde i dessa
delar följande.

Husbondeansvaret. Inför kommittén ha vi starkt opponerat oss emot det
föreslagna stadgandet om s. k. husbondeansvar. Livsmedelsstadgan innehåller
icke någon bestämmelse i ämnet. Trots att förslag därom framlagts med
åberopande av bl. a. krisförfattningarna ansåg sig departementschefen
och riksdagen icke kunna godtaga en regel om husbondeansvar i en för normala
tider avsedd författning som livsmedelsstadgan. Den i förevarande betänkande
anförda motiveringen för att bestämmelserna för fodermedel för
djur skola i förevarande hänseende göras strängare än motsvarande regler
för livsmedlen till människor finna vi ohållbar. Det är icke riktigt att livsmedlen
regelmässigt saluhålles av rörelsens innehavare, vilken i detaljhandeln
själv kan övervaka rörelsen, och att i detta hänseende någon avgörande
skiljaktighet föreligger mellan livsmedelshandeln och fodermedelshandeln.
Vi hänvisa till att en stor del av livsmedelshandeln omhänderhaves av
varuhus och mångfilialaffärer samt livsmedlen liksom fodermedlen i stor
utsträckning saluföres som märkesvaror i slutna förpackningar.

Särskilt finna vi utformningen av regeln alltför rigorös. Företagen i branschen
äro numera ofta av den storleksordningen att det överhuvudtaget icke
är möjligt för företagschefen att personligen övervaka varje detalj i arbetet.
Med hänsyn till de långtgående krav även i rena detaljer, som lagstiftningen
uppställer, skulle det föreslagna husbondeansvaret föra till nr rättssäkerhetssynpunkt
orimliga konsekvenser. Enligt förslaget skall tillverkare eller
försäljare vara ansvarig för förseelser mot förordningen, som begås av hans
anställda, »därest icke omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen
skelt utan hans vetskap och vilja». En liknande formulering av förutsättningarna
för hnsbondeansvarets inträde föreslogs i förarbetena till 1938 års
sjöarbetstidslag. Lagrådet anmärkte emellertid då, att en dylik lagregel näppeligen
kunde anses förenlig med gällande grundsatser i straffrätten. Därjämte
framhöll lagrådet, att ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta
åklagarens bevisskyldighet knappast skulle ha någon uppgift att
fylla med den fria bevisprövning, som tillämpades av domstolarna. Lagrådets
uppfattning vann gehör hos de lagstiftande myndigheterna, och straffbestämmelsen
jämkades till alt avse endast förseelser, som skett med vederbörande
ansvariges vetskap och vilja (prop. 1938: 223 s. 202—205).

Om icke bestämmelsen om husbondeansvar, vilken saknas i åtskilliga liknande
förordningar, kan helt slopas, ha vi menat att ifrågavarande bestämmelse
borde jämkas, så att straffbarhet inträder endast där förseelsen skett
med vederbörande tillverkares eller försäljares vetskap och vilja.

Förverkttndeklaiisulen. I förhållande till allmänna strafflagens förverkandebestämmelser
(SL 2: 10 och 17) framstår förslaget som alltför strängt.

(> Ifihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 110

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

En jämförelse mellan allmänna strafflagen och förslaget ger t. ex. vid handen,
att vägran att lämna myndighet tillträde för provtagning eller undersökning
— vilket straffas enligt allmänna strafflagen — icke kan leda till
förverkandepåföljd enligt samma lag, medan däremot den lindrigare förseelsen
att importören vägrar att lämna myndighet biträde vid provtagning, vilken
förseelse skall straffas enligt fodermedelslagstiftningen, är förbunden
med förverkandepåföljd. Även i fall då tillverkaren till äventyrs försummat
skyldigheten att till kontrollmyndigheten insända uppgift om en vidtagen
ändring i sammansättningen av en foderblandning skulle förverkandepåföljden
kunna inträda. Förverkandepåföljden kan under omständigheter
leda till att en relativt bagatellartad förseelse får orimliga ekonomiska konsekvenser
för vederbörande; företagets fortsatta existens kan rentav äventyras.
I sammanhanget må erinras om att straffrättskommittén uttalat, att en
efterbildning inom speciallagstiftningen av de generella förverkandereglerna
skulle »medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning
av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom synas gå
längre än billigt är» (SOU 1944: 69 s. 72). Förverkandebestämmelserna borde
enligt vår mening icke ha upptagits i förordningen.

Straffbarhet för oriktiga uppgifter. En lagstiftning på fodermedelsområdet
måste inte blott tillgodose kontrollsyftet utan även ge rimliga garantier
för rättssäkerhet för handelns utövare. Med hänsyn till att de skyldigheter,
särskilt beträffande lämnande av uppgifter om varan, som lagen pålägger
vederbörande, är förknippade med vittgående straffrättsliga sanktioner, är
det av mycket stor betydelse både att straffbestämmelserna äro så skrivna,
att de medge hänsyntagande till förefintliga osäkerhetsmoment och omständigheter
utanför vederbörande handelsutövares kontroll och — vilket inte
är det minst viktiga — att motiven angiver bakgrunden till lagstiftningen,
så att rättstillämpningen därigenom redan från början föres på rätta vägar.
Det är nämligen att uppmärksamma, att man här rör sig på ett område
med många utpräglade osäkerhetsmoment. Sålunda utgör exempelvis foderblandningar
icke en fullständig homogen vara. Redan råvaran brister ofta i
homogenitet. Därtill kommer att den mekaniska tillverkningsproceduren icke
kan ordnas så, att varan får exakt samma sammansättning i alla säckar av
ett och samma parti. Ytterligare svårigheter bereder för oljekraftfodrets del
den omständigheten, att blandningsverken f. n. så gott som undantagslöst
äro konstruerade på sådant sätt att de olika beståndsdelarna tillföras blandningarna
med volymprocentuella myckenheter. Enligt bestämmelserna skola
uppgifter lämnas å de viktprocentuella myckenheterna. Provtagningen innefattar
dessutom såsom sådan vissa osäkerhetsmoment; icke minst den mänskliga
faktorn, provtagarens större eller mindre noggrannhet och omsorg
vid provernas tagande, medför vissa risker för att analysen ger en otillfredsställande
bild av varan. Andra osäkerhetsmoment äro att analysmetodiken
kan inrymma möjligheter till fel ävensom möjligheter av att fel begås vid
analysernas verkställande. Det är gott och väl, att det i 9 § sista stycket införda
rekvisitet för straffbarhet »uppsåtligen eller grov oaktsamhet» medger
att hänsyn kan tagas till dylika omständigheter, men till belysning av stadgandet
borde även angivna förhållanden utförligt klarläggas i motiven.

I detta sammanhang må framhållas, att alltför långt gående krav på handelns
utövare kan komma att få den rent praktiska konsekvensen, att deklarationerna
av varans beståndsdelar komma att hållas i underkant och
angiva för låga värden; härigenom blir å andra sidan deklarationerna av
mindre värde för uppfödarna; beträffande exempelvis vitaminer och antibiotika
kan det leda till överdosering. Utfodringen blir också dyrare för upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

tödarna. I andra länder har en liknande lagstiftning lett till, att tillverkarna
för att vara på den säkra sidan åsätta deklarationerna mycket låga värden,
vilka sålunda omfattas av garantien, medan i stället under hand som försäljningsargument
hänvisas till analyscertifikat, innehållande de högre värden,
som framkommit vid analysen. En dylik utveckling är icke önskvärd här i
landet. Ur uppfödarsynpunkt torde det, med tanke på foderstaterna och utfodringsekonomien,
i stället böra framstå såsom angeläget, att de uppgifter,
som omfattas av deklarationen, så nära som möjligt anknyter sig till varans
verkliga innehåll.

Analysmetodik. En förutsättning för en utvidgad fodermedelskontroll
måste vara att riktiga och enhetliga riktlinjer givas för analys. Detta gäller bestämningen
av fetthalt, karotin och smältbart renprotein m. m. Om möjligt
bör överensstämmelse föreligga med i utlandet vedertagen metodik på området.
Under alla förhållanden måste angivas efter vilken metod analys utföres,
så att importörerna kunna i sin tur gentemot sina utländska leverantörer
föreskriva vilken metodik, som dessa skola använda vid analyser av
leveranser till Sverige. Inom handeln har i praktiken betydande variationer
på detta område konstaterats. Enligt vår mening borde kommittén i rättssäkerhetens
intresse ha närmare utrett angivna förhållanden.

Ämbetsverken

Ämbetsverken godtog kommitténs förslag i dessa delar och invände gentemot
experternas uttalanden följande.

Däremot kan ämbetsverken icke ansluta sig till det från handelns representanter
framförda förslaget beträffande husbondeansvarets utformning,
innebärande att detta ansvar helt skulle slopas eller att åklagaren skulle
åläggas bevisbördan för att förseelse skett med vederbörande försäljares eller
tillverkares vetskap och vilja. En sådan anordning skulle vara ägnad att
minska garantin för bestämmelsernas efterlevnad och icke vara till den lojala
handelns fördel.

De anmärkningar, som av handelns representanter framförts mot utformningen
av förverkandebestämmelserna, synas bero delvis på en missuppfattning
av författningstexten och delvis på att man bortsett från att förverkandebestämmelsen
icke är absolut utan att det lagts i domstols hand att avgöra,
huruvida och i vilken omfattning förverkande skall utdömas. Några
sådana orimliga verkningar, som av experterna beskrivits, torde därför icke
vara att befara.

Med anledning av vad som av samma experter anförts under rubriken
»analysmetodik» vill ämbetsverken framhålla, att kontrollverksamheten givetvis
såvitt möjligt bör baseras på enhetlig analysmetodik och måste bedrivas
under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum.

Remissinstanserna

Experternas yrkande om borttagande eller ändring av bestämmelsen om
husbondeansvar biträdes av kommerskollegium, samtliga handelskammare,
Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening och Sveriges
industriförbund. Övriga har lämnat förslaget utan erinran, varvid Riksförbundet
Landsbygdens folk uttalat, att kontrollens effektivitet fordrar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

ansvarsfrågan i detta avseende inte kan ställas i tvivelsmål. De remissinstanser,
som ansett att husbondeansvaret skall borttagas eller ändras så att
bevisbördan ligger på åklagaren, har i allmänhet endast åberopat vad experterna
härom anfört. Därutöver har emellertid vissa synpunkter anförts.
Kommerskollegium har framhållit, att husbondeansvaret i allmänna förfogandelagen
utformats så att åklagaren har bevisbördan. Samtidigt har kollegium
emellertid påpekat, att riksdagen senare vid antagande av ny förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten (SFS 1956: 328) godkänt ett stadgande
där bevisbördan var omvänd (jfr proposition 1956: 7, andra lagutskottets
utlåtande nr 21, riksdagsskrivelse nr 173). Kollegium har under hänvisning
till att bestämmelse om husbondeansvar saknas i livsmedelsstadgan uttalat,
att stadgandet inte borde införas i förordningen, samt att sådant stadgande
i varje fall borde få samma lydelse som i förfogandelagen.

Kooperativa förbundet anför i denna del följande.

Styrelsen vill beträffande straff- och ansvarsbestämmelserna i 8—13 §§

— alldeles frånsett lämpligheten att under moderna förhållanden använda
termerna »husbonde» i stället för »företagare» eller »arbetsgivare» samt
»husfolk» istället för »i hans tjänst anställda» — starkt ifrågasätta, huruvida
företagarens ansvar för sina anställda i detta fall bör sträckas så långt
som i 10 §. I varje fall bör enligt styrelsens mening bevisbördan för att förseelsen
skett med företagarens vetskap och vilja läggas på åklagaren istället
för att — så som synes framgå av paragrafens ordalvdelse — det nu blir
företagaren, som det åligger bevisa, att så icke varit fallet. En sådan bevisning,
närmast att jämföra med alibibevisning i brottmål, är i de flesta fall
svår att tillfyllestgörande åvägabringa. Ett sådant s. k. husbondeansvar har
inte ansetts nödvändigt att införa i t. ex. livsmedelsstadgan. Styrelsen önskar
ansluta sig till det från fodermedelshandelns sida under utredningens gång
anförda önskemålet, att denna paragraf skall utgå. Att så förändra den, att
den uttryckligt stadgar, att bevisbördan skall åligga åklagaren, synes styrelsen
oformligt, då vid straffbelagda förseelser det i princip alltid är åklagarens
skyldighet att förete bevis, som kan godtagas av rätten.

Sveriges industriförbund uttalar, att det av kommittén föreslagna stadgandet
är svårtolkat och torde få begränsad praklisk betydelse. Förbundet
anför härom följande.

Vad angår de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 8 och 10 §§ vill förbundet
till en början framhålla, att det ej torde vara erforderligt att i en
lagstiftning av detta slag stipulera husbondeansvar för att garantera bestämmelsernas
efterlevnad. Tolkningen av det föreslagna stadgandet härom

— 10 § — är dessutom oklar och någon egentlig vägledning lämnas ej heller
i kommentaren. För att husbondeansvaret skall utlösas torde förutsättas att
en lagöverträdelse kan tillskrivas viss underordnad person (se exempelvis
Thornstedt: Om företagaransvar, Stockholm 1948 s. 101). Det skulle emellertid
sannolikt ofta visa sig föreligga betydande svårigheter i praktiken att avgöra
vem av flera anställda som begått en förseelse. Om exempelvis en deklaration
är oriktig kan detta bero på många olika faktorer, såsom bristfällig
kontroll av råvaran, fel vid tillverkningen, felskrivning på deklarationen
m. m. Svårigheterna sammanhänger också med att regelmässigt ett flertal
anställda tager befattning med varan. 10 § torde härigenom få en begränsad
praktisk betydelse, vilket utgör ytterligare ett skäl att slopa den.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^0 år 1961

Så mycket större anledning härtill finnes som möjlighet föreligger redan
enligt 8 § att i vissa fall ådöma företagsledaren ansvar även om det är
fråga om underordnades åtgärder, nämligen enligt reglerna om s. k. medelbart
gärningsmannaskap.

Om emellertid bestämmelser om husbondeansvar trots det anförda anses
böra medtagas, bör under alla förhållanden bevisbördan ändras därhän att
åklagaren och ej den tilltalade blir bevisskyldig.

Även de föreslagna förverkandebestämmelserna har kritiserats
av ett flertal remissinstanser. Experternas uppfattning i denna del biträdes
av kommerskollegium, samtliga handelskammare, Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening och Sveriges fiskmjölsfabrikanters
förening. Sveriges industriförbund anser, att förverkandebestämmelserna
bör inskränkas till att gälla endast de fall som avses i 3 och 4 §§ av
kommitténs förslag till förordning och anför härom följande.

Ändamålet med förverkandebestämmelser torde normalt vara att förhindra
att i samband med brott använda eller framställda varor ånyo användes
i brottsliga sammanhang. Syftet kan emellertid också vara att förhindra att
någon vinst göres på grund av brottslig verksamhet. — Förverkandepåföljd
torde däremot ej böra tillgripas eller utnyttjas som ett straff eller påspädning
av ett straff i allmän- eller individualpreventivt syfte. Mot bakgrunden
härav anser industriförbundet att de föreslagna förverkandebestämmelserna
fått en alltför vid omfattning och i själva verket skulle komma att utgöra
en extra straffpåföljd. Någon anledning att förverkandepåföljd skulle kunna
inträda om en tillverkare exempelvis icke företett anteckningar om lager
och om tillverkning av fodermedel finnes icke. Det torde för övrigt i dylikt
fall vara omöjligt att säga vad som skall förverkas; om det är hela det inneliggande
lagret eller viss del därav. Industriförbundet vill därför yrka på att
förverkandebestämmelserna inskränkes till att avse de i 3 och 4 §§ av förordningen
omnämnda fallen.

Krav på analysspelrum och enhetlig analysmetodik har
rests från kommerskollegium, flera handelskammare, Svenska foderämnesoch
spannmålsimportörernas förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening
och Föreningen Svensk trankontroll.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Analysmetodiken är oenhetlig och prov kunna ej så tagas eller analyser
utföras under sådana förhållanden att felkällor undvikas; hänsyn måste
alltid tagas till att större eller mindre avvikelser från de verkliga värdena
kunna uppkomma. På grund härav bör lämpligen — såsom ett par handelskammare
hemställt — i lagstiftningen inflyta en bestämmelse, som klargör
att s. k. analysspelrum är tillåtet. Härutinnan kan stadgandet i 9 § 1 mom.
andra stycket 1938 års fodermedelslag tjäna som förebild.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening behandlar utförligt
denna fråga och yttrar följande.

Vi vilja för vår del understryka vad handelns representanter i deras yttrande
anfört om nödvändigheten av att lagbestämmelserna i olika hänseenden
tager hänsyn till branschens alldeles speciella förhållanden. Vi instämma
jämväl i kravet på analysspelrum och enhetlig analysmetodik. Det första villkoret
för att en statlig kvalitetskontroll skall fungera något så när frik -

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

tionsfritt är, att lagstiftaren tager tillbörliga hänsyn till branschens egenart
och till de saluförda varornas sammansättning och egenskaper. Särskilt
gäller detta förvisso vitaminfodermedlen och de vitaminerade blandningarna,
som tillhöra ett relativt nytt område, men det gäller ävenledes sådana
traditionella fodermedel som oljekraftfoderblandningarna. Handelns representanter
ha pekat på de osäkerhetsmoment, som ligga i råvarornas bristande
homogenitet, i masstillverkningen och i tillverkningsteknikens mindre
precisionsbetonade karaktär. Dessa omständigheter gör att det aldrig är möjligt
för en tillverkare att med hundraprocentig säkerhet garantera att varje
säck innehåller en vara, som exakt har den sammansättning, som deklarationen
visar. T. o. m. kan sammansättningen något skifta i olika delar av
samma säck.

För belysande av hur man inom den internationella handeln ser på
hithörande problem må hänvisas till London Cattle Food Trade Associations
kontrakt nr 15 för importerade foderämnen på cifvillkor, vilket är det ledande
standardkontraktet i branschen. Ifrågavarande kontrakt, som innefattar
garantier för lägsta protein- och fetthalt, föreskriver i fråga om provtagning
och analys att av varje märke skola tagas tre prover för analysering,
det ena genom sammanslutningens egen kemist och det andra genom en
namngiven utomstående analysanstalt. Genomsnittet av dessa båda prover
gäller som grundval, dock att om skillnaden överstiger 1/2 % skall prov nr 3
insändas till en tredje analysanstalt. Medeltalet av de två närmast liggande
analyserna gäller sedan som slutgiltigt för båda parter. Det är alltså att observera,
att kontraktet stadgar ej mindre än tre prover och låter ett medeltal
av två närmast liggande analysresultaten bli avgörande. Till jämförelse
kan nämnas att statens jordbruksnämnds cirkulär nr 50/1955 föreskriver
att endast ett prov skall tagas. De internationella föreskrifterna äro baserade
på mångårig erfarenhet av internationella affärer och syftar till att skapa
rättvisa mellan såväl köpare som säljare. De vittna också om de svårigheter,
som möter vid provtagning och analys.

Saken är än mera komplicerad, när man kommer till vitaminområdet.
Särskilt är detta fallet med de vitaminerade foderblandningarna. Här har
såväl kommittén som ämbetsverken tagit med alltför lätt hand på de praktiska
problemen. Den omständigheten, att statens jordbruksnämnd ur betänkandet
brutit ut frågan om ändringar i kvalitetskontrollen för de vitaminerade
foderblandningarna och utan hänsyn till framförda erinringar redan
fr. o. m. den 1 september 1958 infört skyldighet för tillverkarna att
lämna garanti för uppgiven vitaminhalt under viss tid från tillverkningsdagen,
har icke kunnat undgå att ge anledning till viss betänksamhet bland
handelns utövare. Bland dessa ställer man sig frågan vilka möjligheter tillverkaren
har att garantera vitaminhalt i foderblandningar under den uppgivna
tiden med något så när säkerhet. Frågeställningen måste ses mot bakgrunden
därav, att problemet om vitaminernas hållbarhet i foderblandningar
under olika förutsättningar ännu knappast är slutgiltigt vetenskapligt klarlagt.
Olika faktorer påverka vitaminernas hållbarhet. Särskilt vitamin A är
känslig. Man vet att vitaminhalten för s. k. stabila vitaminer relativt snabbt
kan försvagas genom olämplig lagring. Vitaminhalten lär emellertid, enligt
vad som göres gällande, jämväl kunna äventyras genom själva blandningsproceduren
t. ex. genom att blandningsmaskinen arbetar för snabbt eller
undergår snabb försvagning för det fall att vissa ämnen t. ex. kobolt och
koppar ingå i blandningarna. Allt detta borde lämpligen ingående ha klarlagts
i förtroendefull samverkan mellan kontrollmyndigheten och tillverkarna,
innan de nya bestämmelserna utfärdades.

Samtliga nu påpekade ovisshetsmoment borde emellertid i fråga om såväl

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1961

oljekraftfodret som de vitaminerade foderblandningarna under alla förhållanden
ha utförligt behandlats i motiven. Vi hemställa, att kommitténs uraktlålenhet
i dessa delar rättas till i riksdagspropositionen.

Därjämte anhålla vi att i förordningen införes en uttrycklig föreskrift
om analysspelrum i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 9 § 1
mom. andra stycket i 1938 års fodermedelslag. I motsats till kommittén,
inom vilken önskemålet därom icke vann förståelse, har ämbetsverken dess
bättre i sak ställt sig positiva. Ämbetsverkens uttalande, att kontrollmyndigheten
måste bedrivas under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum
är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillräckligt betryggande.
Det måste komma till uttryck i lagen. En bestämmelse i ämnet skulle i huvudsak
icke innebära annat än en legal sanktion av den praxis, som utvecklat
sig. Enligt vad vi under hand inhämtat tillämpar för att taga ett
exempel statens institut för folkhälsan för vitaminer av försiktighetsskäl ett
analysspelrum å ej mindre än 20 % vid kemiska och mikrobiologiska bestämningar
och 40 % vid biologiska bestämningar. —- Vi finna det också
nödvändigt att åtgärder från myndigheternas sida vidtages för åstadkommande
av en enhetlig analysmetodik; metodiken bör icke endast vara en och
densamma för olika svenska analysanstalter utan helst även överensstämma
med den i utlandet tillämpade. Det senare är icke minst viktigt, eftersom
de svenska importörerna i väsentliga stycken äro hänvisade till utländsk
analys. I detta sammanhang kunna vi för övrigt icke underlåta att
fästa uppmärksamheten därå, att statens institut för folkhälsan uppenbarligen
icke har tillräckliga resurser för tillgodoseende av branschens behov
av vitaminanalyser av vitaminerade foderblandningar.

Flera remissinstanser har berört frågan om garanti för att åtal
sker endast vid klara överträdelser av bestämmelserna. Härvid
har påpekats vikten av att hänsyn tages till felkällor vid provtagning och
analys samt till ursäktliga förbiseenden. Yrkanden har därför framställts
om att analysmetoder och analysspelrum bör fastställas, att åtal inte skali få
ske utan medgivande av kontrollmyndigheten samt att, då vitaminerad foderblandning
inte bär garanterad vitaminhalt, åtal skall få ske endast om
tillverkaren beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte skett.

Frågan om begränsning i åtalsrätten beröres av kommerskollegium,
Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
Gotlands handelskammare, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening samt Sveriges industriförbund.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Kollegium ifrågasätter, om icke den blivande lagstiftningen kan avfattas
så att åtal ej får väckas mot den tillverkare eller importör, vilkens vara befunnits
i otillåten mån avvika från vad i föreskriven deklaration uppgivits
angående varans sammansättning, med mindre tillfälle beretts honom att
vidtaga rättelse och avvikelse därefter alltjämt föreligger. En bestämmelse
med denna innebörd återfinnes i 1941 års vitaminiseringsförordning.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörcrnas förening understryker,
att vid prövning av frågan om åtal stor vikt måste läggas till de speciella
förhållandena inom branschen och anför följande.

Vi ifrågasätta, huruvida icke kontrollmyndighetens befogenhet att till åtal
anmäla begångna förseelser borde på något sätt komma till uttryck i och

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

regleras i lagtexten. I anslutning därtill borde jämväl övervägas att i fråga
om vitaminerade foderblandningar införa en föreskrift av samma innebörd
som den, som återfinnes i 1941 års förordning om vitaminerade livsmedel.

Att handelns representanter i kommittén och även vi så utförligt uppehålla
oss vid frågan om ansvarsbestämmelserna beror självfallet icke därpå
— det vill vi särskilt understryka — att vi vill slå vakt om den, som uppsåtligen
eller av mer eller mindre grov vårdslöshet syndar mot de allmänna
bestämmelserna eller emot med stöd av dessa utfärdade föreskrifter.
Nej, vad vi så starkt reagerat mot är i stället att lagstiftningen i vissa väsentliga
punkter givits sådan karaktär, att åtalet ständigt hänger som ett
damoklessvärd över varje enskild företagares eller centralföreningsdirektörs
huvud. Han må vara hur laglydig, hur ansvarsmedveten, hur noggrann i sin
tillsyn som helst, likafullt kan han till följd av andras förvållanden eller
andra olyckliga omständigheter riskera att bli föremål för åtal och dömas
till dryga dagsböter t. o. m. för rena bagatellförseelser.---Det är möj ligt

att våra nu uttryckta farhågor äro överdrivna; det är möjligt, att det
subjektiva rekvisitet i 8 § utgör en garanti mot att åtal äger rum i oträngt
mål, men det må dock icke förtänkas oss, om vi önskat vid detta tillfälle ge
uttryck för de farhågor, som varje företagsledare, som har att efterleva
mångfalden av detaljföreskrifter, hyser och känner. Det är de blivande detaljföreskrifterna,
som skola utfärdas av kontrollmyndigheten med stöd av
fullmakterna i tillämpningsföreskriften, vilka troligtvis komma att utgöra
de värsta stötestenarna och erbjuda det allvarligaste hotet mot rättssäkerheten.

Sveriges industriförbund hänvisar i sitt yttrande till ett utlåtande från
Sveriges kemiska industrikontor, vari bl. a. uttalas att de stora tillverkarna
i verkligheten drabbas av mycket strängare straff än dagsböter, därest upprepade
förseelser beträffande vitaminhalten skulle konstateras. Därefter anföres
följande.

Det råder en så hård konkurrens mellan tillverkarna, att sådana förseelser,
när de av kontrollorganet på något sätt skulle bekantgöras, säkerligen
skulle komma till många av företagets kunders kännedom och leda till en
betydande minskning av företagets hela omsättning av vitaminerade fodermedel.
Med hänsyn till att ett sådant straff blir utomordentligt kännbart
måste givetvis konstaterade fall rörande vitaminhalten i fodermedel påtalas
med en viss försiktighet och smidighet. Vederbörande tillverkare bör få möjlighet
att vidtaga rättelse såsom fallet är i fråga om vitaminerade livsmedel.
Ett lämpligt tillvägagångssätt synes vara att så snart ett fel konstaterats ytterligare
prov av tillverkarens preparat omedelbart undersökes; gäller det
en stor tillverkare med många olika preparat böra ett flertal sådana kontrollanalyser
verkställas. Folkhälsoinstitutets vitaminavdelning måste ha
utrymme härför.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har biträtt ett
av några handelskammare framfört förslag, att på lindrigare förseelser
borde tölja böter direkt i penningar i stället för dagsböter.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare
har i gemensamt yttrande, i vilket Gotlands handelskammare instämt, härom
anfört följande.

Med tanke på att flertalet funktioner inom produktion och handel utföres
av underordnad personal, vilken icke kan i detalj kontrolleras av företagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1901

ledning, som emellertid är underkastad ansvarspåföjd för eventuella försummelser
av personalen, finna handelskamrarna ansvarsbestämmelserna i vissa
fall orimligt stränga. Det får icke vara så att relativt ursäktliga mindre försummelser
från underordnad personals sida skola kunna resultera i att företagets
ledning efter åtal blir föremål för kraftiga ekonomiska straffsanktioner,
som icke stå i rimlig proportion till förseelsens art. I fråga om ansvarsbestämmelserna
ifrågasätta handelskamrarna därför, huruvida icke vissa
förseelser böra kunna sonas endast med böter direkt i penningar. Härför
talar bl. a. den omständigheten, att en genomgång av de förseelser, som enligt
8 § bestraffas med dagsböter, visar att flera äro att hänföra till kategorien
lindriga ordningsförseelser, t. ex. försummelse att till kontrollmyndigheten
insända uppgift om ändrad sammansättning av foderblandning.

Utländsk rätt

Straffet för överträdelse av fodermedelsbestämmelserna är i Danmark
böter, lägst 20 kr., eller vid återfall lägst 40 kr. Intill ett belopp av 2 000 kr.
kan böterna ådömas av lantbruksministern, varvid den bötfällde dock har
rätt att draga saken inför domstol. Ansvarig för överträdelse är företagets
ägare eller brukare. För bolag ansvarar ordföranden i dess styrelse. I Finland
är straffet dagsböter, lägst tio, eller, då omständigheterna är synnerligen
försvårande, fängelse högst ett år. Om ägare eller föreståndare för
företag ådömts straff för upprepat eller under synnerligen försvårande
omständigheter begånget överträdande av lagen, är lantbruksministeriet
berättigat att tills vidare eller för viss tid förbjuda företaget att tillverka,
importera eller handla med fodermedel. I Norge är påföljden böter eller
fängelse högst tre månader eller båda dessa straff. Vidare kan förverkande
ådömas. Vad angår utländsk rätt i övrigt är straffet i vissa länder böter
men i de flesta böter eller fängelse. Förverkande kan i regel följa. I några
länder stadgas andra påföljder t. ex. att domen offentliggöres i pressen
eller att tillstånd indrages.

Departementschefen

Mot de av kommittén föreslagna sanktionsbestämmelserna har de experter
från handeln, som biträtt kommittén, samt ett flertal remissinstanser
gjort erinringar, vilka i huvudsak går ut på att bestämmelserna är onödigt
stränga och i vissa avseenden hotar företagarnas rättssäkerhet. Särskilt har
man vänt sig mot det föreslagna stadgandet om husbondeansvar. Å andra
sidan har kommittén övervägt, huruvida inte frihetsstraff borde stadgas
för mera kvalificerade fall. Med hänsyn bland annat till att livsmedelsstadgan
inte föreskriver strängare straff än dagsböter och till att bedrägliga
förfaranden blir bedömda enligt strafflagen har kommittén dock inte ansett
sig böra föreslå strängare straff än dagsböter. Som komplement till
detta straff har kommittén förordat husbondeansvar och möjlighet för
domstolen att i vissa fall ådöina förverkandepåföljd.

I den utländska lagstiftningen på delta område förekommer rätt allmänt
frihetsstraff, incn kontrollen är då i regel betydligt mera ingripande än den
som här avses.

7 /)i han g till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. AV 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

För egen del anser jag i likhet med kommittén, att påföljden vid överträdelser
av bestämmelserna i den föreslagna förordningen bör vara bötesstraff
samt, i vissa fall, förverkande. Om därjämte husbondeansvar stadgas
i viss omfattning synes de ekonomiska verkningarna av att bestämmelserna
överträdes kunna bli så stora att de bör avhålla från brott och framtvinga
erforderlig övervakning från företagsledningens sida. Emellertid bör förverkandepåföljd
och husbondeansvar inte stadgas vid sådana överträdelser
som knappast kan medföra ekonomisk vinning utan huvudsakligen har karaktär
av förseelse mot ordningsföreskrift. Har sådana överträdelser inte
skett uppsåtligen bör vidare straffet vara endast böter i penningar, högst
300 kronor. I enlighet med de principer som tillämpats i nyare lagstiftning
bör straffansvar inträda även vid oaktsamhet som inte är grov, men ringa
oaktsamhet bör i regel vara straffri.

Uppgifter, som skall lämnas enligt de föreslagna bestämmelserna, kan
bland annat avse ett fodermedels halt av kemiska ämnen av skilda slag. Sådana
uppgifter kontrolleras genom analys eller annan undersökning av tagna
prov. Beroende på vilket ämne analysen avser och den använda analysmetoden
kan analysresultatet bli mer eller mindre tillförlitligt. Uppgifterna
kan även avse en foderblandnings mekaniska sammansättning, t. ex.
den viktprocentuella myckenhet med vilken angivna beståndsdelar ingår
i blandningen. För kontroll av sådan uppgift tages prov på varan. På grund
av att blandningen inte är helt homogen kan provet stundom ge en bild av
varans sammansättning som inte är helt riktig. Några remissinstanser har
med hänsyn till här avsedda felkällor uttalat, att i författningen bör införas
uttrycklig föreskrift om analysspelrum samt att åtgärder bör vidtagas för
att åstadkomma en enhetlig analysmetodik. Vidare har i några yttranden
föreslagits regler om att åtal för felaktig deklaration skall få ske endast
om den felande förut beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte vidtagits.

För egen del anser jag uppenbart, att vid bedömningen av ett analysresultat
som bevis för att oriktig deklaration lämnats hänsyn måste tagas till de
felkällor som är förknippade med den använda analysmetoden. Detta torde
inte behöva utsägas i förordningen. Däremot synes det lämpligt, att i tilllämpningsföreskrifter
intages en bestämmelse om att i analysbevis eller annan
rapport över provundersökning i tveksamma fall skall angivas, huruvida
erhållna värden även med beaktande av analytiska felkällor med säkerhet
avviker från de för varan garanterade värdena.

Givetvis är det ett berättigat önskemål, att analysmetoderna blir så enhetliga
som möjligt inom riket och helst överensstämmer med dem som användes
i de länder med vilka vi har handelsutbyte på fodermedelsområdet.
Det bör åligga kontrollmyndigheten att verka för att detta önskemål så långt
sig göra låter tillgodoses.

Såsom några remissinstanser framhållit fordras vid bedömning av frågor
om åtal för felaktiga uppgifter rörande fodermedels kemiska eller mekaniska
sammansättning en viss inblick i förhållandena inom fodermedels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W är 1061

branschen. Vidare måste, som jag tidigare nämnt, hänsyn tagas till de felkällor
som föreligger vid analys av prov. Dessa omständigheter motiverar
emellertid enligt min mening inte ett stadgande av innebörd att åtal ej skall
få ske utan att den felande först fått tillfälle vidtaga rättelse. I stället bör
stadgas, att åtal för sådana förseelser skall få ske endast efter medgivande
av kontrollmyndigheten. Denna myndighet bär med sin erfarenhet på detta
speciella område bättre förutsättning än åklagaren att bedöma huruvida en
konstaterad avvikelse från garanti kan anses vara så väsentlig att åtal bör
ske, huruvida visad oaktsamhet bör anses ringa eller huruvida med hänsyn
till andra omständigheter åtal bör underlåtas. Den föreslagna ordningen utesluter
inte att, där omständigheterna föranleder därtill, de allmänna reglerna
i rättegångsbalken om åtalseftergift tillämpas. I detta sammanhang må framhållas,
att systemet med åtalsprövning från kontrollmyndighets sida tillämpas
i andra sammanhang. Som exempel må nämnas bestämmelserna i 108 §
3 mom. livsmedelsstadgan och 9 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med
vissa bestämmelser angående handeln med mjölk. Förfarandet synes ha lett
till en smidig och enhetlig rättstillämpning.

Mot kommitténs förslag, att kontrollmyndigheten i vissa fall skall äga förelägga
vite för den som vägrar förete handling eller lämna uppgift eller tillträde
till lokal har remissinstanserna inte haft något att erinra. Även jag
anser att sådan möjlighet bör finnas.

I enlighet med dessa allmänna synpunkter har bestämmelserna i 13—18 §§
förordningen utarbetats.

I 13 § 1 mom. har sammanförts sådana överträdelser, för vilka förverkandepåföljd
bör kunna inträda. Sådan påföljd stadgas i 2 mom. Genom att
på detta sätt i en paragraf straff- och förverkandebestämmelser intages i närliggande
moment vinnes bättre överskådlighet än om föreskrifterna finnes i
skilda paragrafer. I tekniskt avseende har 108 § 1 och 2 mom. livsmedelsstadgan
tjänat som förebild. De överträdelser, som omfattas av 1 inom., är
sådana vilka regelmässigt kan medföra ekonomisk vinning för företagaren.
Vid överträdelser av denna art bör även husbondeansvar kunna inträda. Se
härom 15 §. 3 mom. avser överträdelser, för vilka straffet visserligen hör
vara dagsböter men förverkandepåföljd eller husbondeansvar inte bör kunna
följa. Vägrar någon att förete handling som avses i 10 § kan vitesföreläggande
enligt 18 § tillgripas. Sådant tvångsmedel torde vara tillräckligt, varför
den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen inte medtagits i departementsförslaget.
I 4 mom. upptages vissa förseelser, som bör straffas endast
med penningböter. 5 mom. innehåller blott eu hänvisning till bestämmelsen
i 10 kaj). 12 § andra stycket allmänna strafflagen angående straff (dagsböter)
för den som vägrar inträde som förrättningsman äger fordra.

Ii § innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och straff för överträdelse
av sådan. Är förövaren ämbetsman eller i straffrättsligt hänseende att jämställa
med sådan blir i stället straffbestämmelsen i 25 kap. 3 § strafflagen
tillämplig.

15 § innehåller en bestämmelse om husbondeansvar och är, bortsett från
begränsningen till förseelser som avses i 13 § 1 inom., likalydande med 8 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

i 1950 års kungörelse. Från handelns sida har, som jag tidigare nämnt, bestämda
invändningar gjorts mot ett bibehållande av husbondeansvar med
sådan bevisregel att straff inträder, såframt inte omständigheterna gör sannolikt
att förseelsen skett utan husbondens vetskap och vilja (omvänd bevisbörda).
Härvid har de experter inom kommittén, som avgivit särskilt
yttrande i denna fråga, mot den föreslagna omvända bevisbördan åberopat
ett uttalande av lagrådet vid behandling år 1938 av förslag till sjöarbetstidslag.
Uttalandet avsåg emellertid inte frågan huruvida bevisbördan borde vara
omvänd eller inte. Det riktade sig i stället mot ett stadgande rörande vilken
grad av bevisning som borde erfordras. Det till lagrådet remitterade förslaget
lät straffskyldighet för redare inträda »där omständigheterna göra sannolikt
att förseelsen skett med hans vetskap och vilja». Bevisbördans fördelning
var alltså den inom straffrätten vanliga. Lagrådet reagerade mot att,
då förutsättningen för straffbarhet var vetskap och vilja från redarens sida,
ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta åklagarens bevisskyldighet
föreslagits. Lagrådet hemställde, att stadgandet avfattades såsom i då
gällande sjöarbetstidslag, enligt vilken bevisskyldigheten uttrycktes med orden
»där förseelsen visas hava skett med hans vetskap och vilja». Lagrådet uttalade
klart, att mot dess ståndpunkt inte var stridande att i vissa fall en
handling var belagd med straff oberoende av eljest nödvändiga subjektiva
förutsättningar, eller att en brottslig handling efter lag skulle anses innefatta
presumtion om delaktighet av annan än gärningsmannen. Som exempel
på stadgande av sist nämnt slag anförde lagrådet 88 § 2 mom. 1917 års
rusdrycksförordning, vilket innefattade ett stadgande om husbondeansvar
av samma typ som kommittén nu föreslagit. Lagrådets yttrande synes alltså
ha misstolkats av experterna och utgör intet principiellt uttalande mot ett
stadgande om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Ett sådant uttalande
gjorde däremot riksdagen i samband med behandlingen av propositionen
1954: 19 med förslag till allmän förfogandelag m. m. I propositionen hade
föreslagits bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Andra
lagutskottet anförde i anledning av motioner, att den föreslagna avfattningen
påtagligt stred mot de straffprocessuella grundsatser som enligt modern
åskådning borde gälla. Utskottet förordade därför, att stadgandet utformades
så, att slraffbarheten inträdde endast om brottet begåtts med husbondens
vetskap och vilja. Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Emellertid
har riksdagen senare vid flera tillfällen antagit författningar som innehållit
bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Som
exempel må, förutom de av kommittén omnämnda 1956 års förordningar på
jordbruksregleringens område, nämnas 89 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), 59 § ölförsäljningsförordningen
samma dag (nr 522) och 44 § förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om
kontroll å ädelmetallarbeten. Vid behandlingen av förslaget till sistnämnda
förordning uttalade andra lagutskottet (utlåtande 1956: 21), att någon fast
praxis inte utbildats i fråga om husbondeansvarets utformning. Sedan utskottet
nämnt, att vissa utredningar pågick rörande reformering av specialstraffrätten,
anförde utskottet, att ett stadgande med den i propositionen

Kungi. Maj.ts proposition nr HO år 1961

förordade avfattningen syntes väl ägnat att tillgodose syftet med bestämmelsen,
nämligen att hos de berörda företagarna inskärpa vikten av att dem
underlydande personal verkligen följde lämnade föreskrifter. Utskottet ville
därför inte motsätta sig förslaget. Vidare må nämnas, att i proposition nr 8
till årets riksdag framlagts förslag till ny ölförsäljningsförordning. I detta
har föreslagits en bestämmelse om husbondeansvar med samma utformning
som den i gällande ölförsäljningsförordning intagna.

Av det anförda framgår, att principiellt hinder mot ett sådant stadgande
om husbondeansvar som kommittén föreslagit inte har ansetts föreligga. I likhet
med ämbetsverken anser jag, att förslaget är välgrundat. Emellertid har i
departementsförslaget tillämpningsområdet för stadgandet gjorts något snävare
än i kommitténs förslag. Enligt detta skulle husbondeansvar kunna
följa i anledning av varje direkt i förordningen straffbelagd förseelse, alltså
bland annat därest en anmälan av grov oaktsamhet från en anställds sida
fick ofullständigt innehåll. Enligt mitt förslag inträder husbondeansvar endast
vid sådana överträdelser som avses i 13 § 1 mom. Som jag tidigare
anfört kan dessa i regel medföra ekonomisk vinning för företagaren. I sådana
fall synes det vara fullt motiverat, att såväl förverkandepåföljd som
husbondeansvar kan ådömas. Härigenom hindras företagaren från att få
ekonomisk vinning och inpräntas vikten av övervakning från hans sida.
Kooperativa förbundet har ifrågasatt huruvida inte, om mot förbundets mening
husbondeansvar stadgades, ordet husbonde borde utbytas mot företagare
eller arbetsgivare. En sådan omformulering vore med hänsyn till modernt
språkbruk i och för sig tilltalande, men den skulle säkerligen innebära
utvidgning av tillämpningsområdet. Genom att ordet husbonde användes
torde nämligen från företagarens ansvar undantagas sådana överträdelser
som begås av anställda, vilka innehar en mera självständig ställning
t. ex. filialföreståndare eller avdelningschefer i affärsföretag. I avbidan på
resultatet av pågående undersökning av specialstraffrättens bestämmelser
angående företagaransvar (jfr SOU 1960: 28, s. 4) anser jag därför, att den
hittills brukliga utformningen av stadgandet bör bibehållas.

16 § innehåller vissa stadganden av processuell natur, vilka saknar motsvarighet
i 1950 års kungörelse. Första stycket återfinnes inte i kommitténs
förslag, varemot andra stycket motsvarar 9 § andra stycket i nämnda förslag.
Motiven till stadgandet i första stycket har jag tidigare angivit.

Stadgande motsvarande det i andra stycket intagna finnes i ett flertal
andra författningar. Som exempel må nämnas 49 § andra stycket förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

I 11 § gällande kungörelse finnes en allmän bestämmelse om att straff
inte får ådömas enligt kungörelsen om gärningen är straffbar enligt allmänna
strafflagen. Kommittén har föreslagit, att motsvarande stadgande införes
i förordningen (12 § kommittéförslaget). Vid remissbehandlingen av förslaget
til! allmän förfogandelag och ransoneringslag förordade en instans,
att i lagarna skulle införas eu bestämmelse om att straff enligt dem inte fick

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

ådömas, då gärningen var belagd med strängare straff i strafflagen. Föredragande
departementschefen uttalade emellertid i propositionen (1954: 20
s. 144), att han inte kunde tillstyrka detta förslag utan ansåg, att sådana
fall av brottskonkurrens borde bedömas jämlikt allmänna regler. Jag delar
denna uppfattning och har därför i förslaget till förordning inte infört det
av kommittén förordade stadgandet.

18 § bär, frånsett en mindre, redaktionell jämkning, avfattats i enlighet
med kommitténs förslag (14 §) och motsvarande stadganden i 1956 års jordbruksregleringsförfattningar
och torde inte tarva vidare kommentar.

19 §

19 § är likalydande med 15 § i kommitténs förslag. Såsom uttalats i den
allmänna motiveringen bör Kungl. Maj :t i en tillämpningskungörelse angiva
i vilken utsträckning förordningen skall tillämpas. I kungörelsen bör
vidare vissa bestämmelser meddelas direkt av Kungl. Maj :t och i övrigt kontrollmyndigheten
bemyndigas att inom viss ram meddela ytterligare föreskrifter.
Det bör åligga kontrollmyndigheten att efter samråd med berörda myndigheter
och organisationer i god tid före förordningens ikraftträdande till
Kungl. Maj :t inkomma med förslag till tillämpningskungörelse.

Ikraftträdande

Med hänsyn till att vad jag föreslagit i kostnadsfrågan har samband med
budgeten är det lämpligt, att förordningen träder i kraft först den 1 juli
1962. En sådan tidsfrist är motiverad även ur den synpunkten, att kontrollmyndigheten
skall få nödig tid att utarbeta förslag till tillämpningskungörelse
och egna bestämmelser. För att fodermedelsbranschen skall få viss tid
på sig för anpassning bör även tillämpningsföreskrifterna utfärdas i god tid
innan de träder i kraft.

Upphävande av vissa författningar

Förslaget till lag angående upphävande av 1938 års lag om handel med
fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, är en följd av den föreslagna förordningen.

Såsom kommittén föreslagit bör jämväl kungörelsen den 18 oktober 1946
(nr 655) med vissa bestämmelser angående fodertran upphävas. Erforderliga
kvalitetsföreskrifter beträffande fodertran torde i stället få utfärdas
med stöd av 6 § i den nu föreslagna förordningen. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att vidtaga dessa författningsåtgärder. I

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag till

1) förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m., samt

2) lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om
handel med fodermedel.

Kungl. Maj:is proposition nr 740 år 1961

Föredraganden hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över det under
2) upptagna lagförslaget, av den lydelse bilaga 5 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Bilaga 1

Uppgifter för vissa oblandade fodervaror samt handelsfoderblandningar om förbrukning
m. m. under vissa valda 12 — månaders-perioder fr. o. m. senaste förkrigsåret

Kvantiteter i ton

1. Köttfodermjöl, totalförbrukning............

8'' härav i blandningar enl. p. 10 och 11 nedan

2. Fiskmjöl, totalförbrukning................

» härav i blandningar enl. p. 10 och 11 nedan

3. Foderbenmjöl, totalförbrukning............

härav i varor enl. p. 7 och 8 nedan........

4. Dikalciumfosfat, totalförbrukning..........

härav i varor enl. p. 7 och 8 nedan........

5. Dinatriumfosfat, totalförbrukning..........

härav i varor enl. p. 7 och 8 nedan........

6. Fodertran, totalförbrukning ..............

7. Diverse andra vitaminfodermedel, totalförbr.

8. Mineral foderblandningar, totalförbrukning a)

_9. Oljekraftfoder, totalförbrukning............

Igg härav handelsoljekraftfoderblandningar____

Av totalkvantiteten ingick i,

t [blandningar f. fjäderfän (p. 10 nedan)......

* » svin (p. 11 nedan)..........

10. _ Foderblandningar f. fjäderfän, totaltillv.....

11. ''Foderblandningar f. svin m. fl., totaltillv. ...

1938/39	1939/40	1945/46	1948/49	1952/53	1955/56
2 665	2 443	4 221	4 783	6 761	12 190
		1500	631	4 850	9 273
5 4éi	4 094	5 874	7 262	14 603	14100
		5 772	4 644	11 780	12 998
173i	2 103	5 552	6 484	5 021	5 695
820	1050	281	205	676	368
3 502	1873	6 525	8 661	11 924	17 241
2 450	1620	2189	6 624	11321	14 825
849	616	2 520	3 962	3 469	4118
240	280	363	1505	2 945	3 783
1550	1105	1766	2 610	3100	2 340
117	136	1797	3 822	7 808	11446
5181	4 893	4105	9 964	15 926	18 912
241 000	205 000	183190	179 586	168 025	245 450
	••		168 000	133 028	159 850
(6 000)	(6 300)	8965	8 757	20 728	27 845
—	—	—	—	(450)	6165
. .	49 187	69682	61992	157 743	204 058
	—	—	—	19 312	64 077

a) Häri ingår betydande kvantiteter av varorna i p. 3, 4 och 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 1961

Bilaga 2

Uppgifter om de fodervaror gom kvalitetskontrolleras genom statens jordbruksnämnd

[	Antal den första okt. 1956		Salufört tiden
					1/7 1955	—30/6 1956
	tillver-	till-	impor-	prov-
	kare	verkn.	törer	tagn.	ton	värde
		anläggn.		objekt*		milj. kr.
I. Oljekraftfoderblandningar ....	35	53	_	58	159 150	83,5
II. Foderblandn. f. fjäderfän......	33	52	—	258	203 700	106,—
III. » »svin m. fl.......	49	72	—	246	63 580	36,—
IV. Mineralfoderblandningar, (ej vi-
taminerade)..................	24	30	—	79	18.910	9,3
V. Oblandade fodervaror, andra än
vitaminfodermedel1 2
a) fiskmjöl................	9	11	(7-8)	18	14 100	13,3
b) köttfodermjöl ..........	25	29	(2-3)	40	12 190	6,7
c) foderbenmjöl............	7	9	(2)	11	5 695	2,3
d) dikalciumfosfat..........	1	1	(7)	8	17 250	7,9
e) dinatriumfosfat..........	1	1	(4)	5	4120	1,9
VI. Fodertran....................	1	1	(20)	21	2 340	6,2
VII. Diverse vitaminfodermedel in-
klusive vitaminerade mineralfo-
derblandningar ..............	15	17	5	102	11446	19,3
Summa				846	512 481	292,4

1 Då alla märken vid alla tillverkningsanläggningar och hos alla importörer provtages en gång.
Av antalet provtagningsobjekt för blandningar för fjäderfän resp. för svin m. fl. var 254 resp. 232
vitaminerade.

2 Oblandat oljekraftfoder kvalitetskontrolleras för närvarande icke. Kontrollerade är även konsttorkat
hömjöl (provtages mycket sparsamt; antal tillverkare omkring 10, importörer 4—5, årskvantitet
och värde ej närmare kända), blodmjöl (några få tillverkare, årskvantitet 60 ton) samt valmjöl
(årsimport 90 ton).

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Bilaga 3
(Kommitténs utkast)

Utkast till

Kungl. Maj:ts förordning
om tillverkning av och handel med fodermedel

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna som följer:

1 §•

Med fodermedel avses i denna förordning vara, som är avsedd att för
utfodringsändamål utbjudas till djurinnehavare och som icke, enligt vad
därom är särskilt stadgat, är hänförlig till läkemedel.

I den mån Kungl. Maj:t så förordnar, skall vad i denna förordning stadgas
äga tillämpning på yrkesmässig tillverkning av och handel med i nästa
stycke angivna fodermedel, avsedda för hästar, nötkreatur, svin, får, getter,
kaniner, pälsdjur eller fjäderfä. Förordningen skall dock icke äga tillämpning
på fodermedel, som framställes i jordbruket och därefter icke undergår
annan behandling än som sedvanligen sker i jordbruksdrift, såsom torkning,
tröskning eller fläktning, ej heller på fodermedel, som tillverkas
efter beställning av djurinnehavare och med anlitande enbart av råvaror,
som tillhandahållas av beställaren.

De fodermedel, som avses med denna förordning, äro följande:

a) oblandade fodermedel med undantag för koksalt samt för vara, vilken
inom landet framkommit som biprodukt vid annan industri än kvarnrörelse
eller oljefabrik och som därefter icke undergått särskild behandling för nedbringande
av varans vattenhalt;

b) alla slag av foderblandningar, som icke bestå enbart av hel spannmål.

2 §•

Den, som inom riket yrkesmässigt tillverkar eller hit inför fodermedel för
avsalu, skall inom åtta dagar efter det sådant förordnande som i 1 § avses
trätt i kraft göra anmälan om sin rörelse hos (myndigheten) i enlighet med
närmare bestämmelser, som meddelas av (myndigheten). Därest tillverkningen
eller införseln påbörjas efter ikraftträdandet av sådant förordnande, som
nyss sagts, skall dylik anmälan göras senast åtta dagar innan varan första
gången saluföres inom landet.

Vad som i denna förordning sägs angående tillverkare gäller i tillämpliga
delar även den som inom riket förpackar fodermedel, avsett att i förpackningen
saluhållas till förbrukare.

3 §•

Kungl. Maj:t föreskriver om skyldighet för tillverkare och importör att
förse förpackning, vari fodermedel saluföres, med uppgifter angående varan.

(Myndigheten) äger föreskriva, att fodermedel, vars bruksvärde helt eller
huvudsakligen bestämmes av dess halt av vitaminer eller antibiotika, må
saluhållas och försäljas till förbrukare endast i sluten förpackning.

I fråga om tran och tranemulsion, som saluföres såsom fodermedel, äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1961

(myndigheten) föreskriva, att halten av visst eller vissa slag av vitaminer
icke får underskrida viss myckenhet per viktenhet samt att halten av fria
fettsyror icke får överskrida visst värde.

4 §•

Beträffande fodermedel, som icke på grund av särskilt avtal står under
strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller
för fodermedel av detta slag, får ej å förpackning, vari varan saluhålles, eller
i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under kontroll
av sådan myndighet.

5 §.

Det åligger tillverkare och importör att, i den mån (myndigheten) så föreskriver dels

föra och på anfordran för (myndigheten) eller dess ombud förete
sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning av fodermedel
och råvaror därtill, som erfordras för kontroll över att bestämmelserna
i denna förordning eller med stöd av densamma givna föreskrifter
iakttagas;

dels lämna (myndigheten) för kontrollen erforderliga uppgifter om sin
rörelse.

6 §•

(Myndigheten) har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna förordning
och med stöd därav meddelade föreskrifter. (Myndigheten) eller dess ombud
äger att för sådant ändamål dels erhålla tillträde till lokal, vari tillverkning
av fodermedel sker eller handelslager av fodermedel förvaras, dels
ock taga prov av till försäljning avsedda fodermedel och råvaror därtill, som
förvaras i sådana lokaler. Den, hos vilken prov tages, är skyldig att lämna
erforderligt biträde vid provtagningen. Tillverkare och importör är ej berättigad
till ersättning för uttaget prov.

7 §■

För täckande av kostnaderna för undersökning enligt 6 § skall avgift
utgå enligt taxa, vilken fastställes av (myndigheten) enligt grunder, som
godkännas av Kungl. Maj :t.

8 §.

Underlåter någon att fullgöra anmälningsplikt, som avses i 2 § eller att
föra anteckningar eller lämna uppgifter varom stadgas i 5 §

eller bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 3 § eller
mot bestämmelse i 4 §,
straffes med dagsböter.

Till enahanda straff dömes den, som vägrar att i enlighet med föreskrifterna
i 5 § förete för (myndigheten) eller dess ombud däri omförmäld
handling eller att lämna erforderligt biträde vid provtagning som avses
i 6 §.

Med dagsböter straffes ock, där gärningen innebär fara i bevishänseende
men ej enligt allmän lag är belagd med straff, den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhel giver orikligt eller ofullständigt innehåll åt i 2 § avsedd
anmälan eller i 3 eller 5 §§ avsedda uppgifter eller anteckningar.

Om straff för vägran att lämna tillträde för provtagning eller undersökning
enligt (» § stadgas i allmänna strafflagen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

9 §•

Vad som inhämtas av handling, som tillhandahållits på grund av stadgande
i 5 § eller vid undersökning enligt 6 §, må ej yppas i vidare män
än ärendets beskaffenhet kräver. Bryter någon häremot, straffes, där ej
gärningen är belagd med straff i allmänna strafflagen, med dagsböter.

Brott som avses i första stycket må, där det icke skall straffas enligt
allmänna strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av
målsäganden.

10 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 8 § första, andra eller tredje stycket omförmäld
förseelse, som förövas av hans husfolk eller i hans arbete antagen
person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt ej omständigheterna
göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och
vilja.

11 §•

Har någon förövat gärning, som jämlikt 8 § första eller tredje stycket är
belagd med straff, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som
överträdelsen gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband
med överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade.
Utgjordes egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, av annat än penningar
och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras vara förverkad, är även förpackning, vari den förvaras, förverkad.

12 §.

Ej må till straff enligt denna förordning dömas, där gärningen är straffbar
enligt allmänna strafflagen.

13 §•

Förverkad egendom samt belopp, som utgives i stället för sådan egendom,
tillfaller kronan.

14 §.

Vägrar någon att lämna (myndigheten) eller dess ombud tillträde till lokal
för verkställande av undersökning eller provtagning enligt 6 § eller att
på anfordran förete handling som avses i 5 §, för (myndigheten) eller dess
ombud, eller underlåter någon att i föreskriven ordning avlämna där avsedd
uppgift, må (myndigheten) förelägga honom lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

15 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av (myndigheten).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959, då kungörelsen den
29 september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel
upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

101

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 24 mars 1961 tmhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 mars 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938
om handel med fodermedel.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet Arvid Ribbing.

-rmoi y-jv.<•. -i’•

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
T. Johansson

102

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 april 1961.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,
af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Gösta Netzén, lagrådets den 24
mars 1961 avgivna utlåtande över det den 10 mars 1961 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående upphävande av lagen den 30 september
1938 (nr 611) om handel med fodermedel.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran.
Föredraganden hemställer därefter att lagförslaget — jämlikt § 87 regeringsformen
— ävensom det i statsrådsprotokollet för den 10 mars 1961 omförmälda
förslaget till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel
m. m. måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stig Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr tiO år 1961 103

Innehållsförteckning

Propositionen och dess huvudsakliga innehåll .................. 1

Förslag till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel
m. m............................................... 3

Förslag till lag angående upphävande av lagen den 30 september

1938 (nr 611) om handel med fodermedel...................... 6

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 mars 1961 ................ 7

Inledning .................................. 7

Gällande rätt ........................ 10

1938 års lag .............................. 10

1950 års kungörelse ...................................... 11

Utländsk rätt ........................................ 12

Behovet av och formen för författningsmässig reglering ...... 18

Uttalanden vid 1938 års lagstiftning........................ 18

Kommittén ............................................ 20

Särskilt yttrande ........................................ 22

Ämbetsverken .......................................... 22

Remissinstanserna ...................................... 22

Kontrollmyndighet ........................................ 27

Jordbruksnämndens representanter ........................ 28

Lantbruksstyrelsens representanter ........................ 31

Ämbetsverken .......................................... 32

Remissinstanserna ...................... 33

Kostnadsfrågan .......................................... 34

Kommittén .............................................. 34

Reservation och särskilt yttrande.......................... 39

Ämbetsverken .......................................... 41

Remissinstanserna ...................................... 43

Analysorganens resurser .................................... 49

Departementschefen ...................................... 52

Speciell motivering ........................................ 60

Upphävande av vissa författningar .......................... 94

Hemställan .............................................. 95

Bil. 1. (Uppgifter på kvantitet förbrukade handelsfodermedel) 96

Bil. 2. (Uppgifter om kvalitetskontrollens omfattning) ........ 97

Bil. 3. (Kommitténs utkast till förordning) .................. 98

Utdrag av lagrådets protokoll den 24 mars 1961 ................ 101

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 april 1961 ................ 102

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610086