Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960 (Proposition 1960:10)

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960

Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.; given Stockholms slott den 11 december
1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag); sanU

2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

GUSTAF ADOLF

Ulla Lindström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den nuvarande barnavårdslagen av år 1924
skall ersättas med en ny lag i ämnet.

Enligt förslaget skall barnavården liksom f. n. i första hand vara en kommunal
angelägenhet. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med
i princip samma ställning som enligt gällande barnavårdslag.

Betydelsen av en allmänt förebyggande verksamhet understrykes starkt
i förslaget. I enlighet med den utveckling som ägt rum på detta område avses
att särskilda kommunala organ även i fortsättningen skall kunna tillsättas
för att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre organisation föreslås regler som nära
ansluter sig till socialhjälpslagens bestämmelser om socialnämnd. Särskilda
föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande av juridisk sakkunskap i barnavårdsarbetet
samtidigt som nuvarande rekommendation om inval av jurist
i barnavårdsnämnd bibehålies.

Proceduren i barnavårdsärenden har i förslaget blivit föremål för en fylligare
och mer allmängiltig reglering än vad som är fallet i gällande barna 1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

vårdslag. Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna är att skapa
bättre garantier för att utredningen i sådana ärenden blir fullständig och
tillförlitlig. Särskilt har eftersträvats att ytterligare tillgodose rättsskyddet
för de personer som beröres av barnavårdsnämndernas verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget genom att den nuvarande
16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran och samhällsvård höjts
till 18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt gäller förutsättningarna för
ingripanden nära till gällande rätt. I terminologiskt avseende föreslås den
nyheten, att beteckningen skyddsuppfostran skall utbytas mot samhällsvård.
När det gäller ingripanden i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen, effektiviseras
verksamheten enligt förslaget genom att de förebyggande åtgärderna
byggs ut och möjlighet öppnas till provisoriska omhändertaganden under
utredningstiden. Vidare föreslås, att polismyndigheterna skall få vidgade
befogenheter att ta kriminella eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt
förvar.

Vad angår de omhändertagnas behandling innebär förslaget främst den
nyheten, att vård i enskilt hem skall ha principiellt företräde framför anstaltsvård
oavsett anledningen till omhändertagandet. I förslaget kommer till
uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen har att vid behov begränsa
de omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna om de omhändertagnas
behandling har därjämte i hög grad förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande av samhällsvård ansluter sig i
sak tämligen nära till gällande rätt. Även på detta område innebär förslaget
emellertid en stark förenkling av lagregleringen genom att åtskilliga föreskriftei
som ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning av tilltänkta fosterhem
föreslås, att barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för
rätt att mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda fosterbarnen ökat skydd
mot skadliga förflyttningar skall enligt förslaget lösas på det sättet, att barnavårdsnämnderna
får befogenhet att förbjuda föräldrar att återtaga sitt
barn från fosterhem, om det skulle vara till avsevärd skada för barnet att
skiljas från fosterhemmet.

Enligt förslaget blir vissa elevhem att hänföra till barnavårdsanstalter
och alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen. I övrigt föreslås inte
några större förändringar av de nuvarande bestämmelserna om barnavårdsanstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna
löieslås skola överflyttas till socialstyrelsen som centralmyndighet för skolorna.
Reformen äger samband med att staten helt övertagit ansvaret för
skolorna. I fråga om elevernas behandling föreslås, att begreppen utackordering
och villkorlig utskrivning skall slopas samt de skilda vårdformerna
i stället betecknas som vård inom och vård utom skolan.

Beträffande kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten
för vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget nära till gällande rätt. Inte
heller i fråga om enskildas ersättningsskyldighet föreslås någon väsentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

omdaning av gällande bestämmelser. Befogenheten för barnavårdsnämnd
att omhändertaga underårigs egendom föreslås dock skola utbytas mot en
begränsad ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden
har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj are
som ett provisorium överflyttats till den föreslagna nya lagen utan några
större ändringar.

Den nya barnavårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januan 1961.

Härjämte föreslås vissa ändringar i sooialhjälpslagen, vilka sammanhänger
med förslaget till ny barnavårdslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser
1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja
en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt
for dem.

2 §-

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt
aven i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 S
angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning
med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §■

Barnavårdsnämnden har

att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden
inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga
som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och
familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt
utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,
att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård
samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre
fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband
med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej
förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden
som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens
barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4§.

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna
lag samt tillse, att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt.

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga
erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga
nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rörande
barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen
att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom
råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt
samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6 §.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur
rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara
företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande
som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas
med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 §•

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32— 42 §§ kommunallagen är
stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens
tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna
sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.
Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll
upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat
än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och
skälen därför.

9 §.

Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra
erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga
nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden
och upplysningar.

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och
andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förmynderskap
för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan därom
hos vederbörande domstol.

10 g.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att
deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden
och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, bölden
anlita biträde av lagfaren person.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för
barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

H §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig
olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter
villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart
till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.
Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt
50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta
i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål
och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden
eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar
avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges
beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut 1.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra
framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §

1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enlfgt första stycket skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen
av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser
som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad
i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige
medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att
i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom
anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer
på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utredning
inledas utan dröjsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som
äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt
som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag,
olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas
i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av
betydelse må böras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden
eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa
barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller
annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,
äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående
den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda
skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga
underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i
50 § första stycket.

1 fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersökning
hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som
är stadgat i 15 § tredje stycket.

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och
uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande
förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. Inställes
han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska
utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall
höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,
där han bor eller eljest uppehåller sig.

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt
utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller
dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde
till hemmet.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende som rör enskild person, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande
icke kan avvaktas.

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför
nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla
sådant förhör.

Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.
Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall
förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden
skulle äga betydelse.

Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stadgas endast
gälla föräldrarna.

20 §.

Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara
olämplig, må han avvisas.

Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,
när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

21 §.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla
fullföljdshänvisning.

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till
efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående
omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efterrättelse.

Nämnden äger förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ej
vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.
Är fråga om barn under femton år, behöver beslutet såvitt barnet angår endast
delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i första stycket vid förhör inför nämnden
i närvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgivning
med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid
förhöret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröj ligen på
sätt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och
hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen
förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet
samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens
prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i
ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas
till länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

4 kap. Barnavårdsnämnds ingripanden m. m.

25 §.

Barnavårdsnämnd har afl vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes
för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller
annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att
fostra honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst
levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,
missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning
är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida.

Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må ingripande
enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, såvida
icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant
ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller
av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden
söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande
åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller
föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,
utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning
och omkostnader i övrigt.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,
hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig
eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort
eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud
att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift
må även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller
upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva
föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare
utse lämplig person.

övervakaren har alt fortlöpande följa den underåriges utveckling och
uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som
kan vara till gagn för honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat
därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om
denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst
ett års mellanrum, övervakning upphör senast då den underårige fvller
tjugoett år. ° J

29 §•

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder
vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas
för samhällsvård.

30 §•

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga^
den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller
för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn
till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare
åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande förfaller, om den underårige häktas.

31 §•

O™ någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av
att foraldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden om
behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhällsvard.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,
i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund
av att foraldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta
att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej
tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke
omhändertaga honom för samhällsvård.

Den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl föranleda annat, endast
etter eget samtycke omhändertagas enligt denna paragraf.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet
icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann la"a
kraft. ° ö

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fvlll
tjugoett ar.

33 §.

Jlnnebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning
ener säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av
25 § ar påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt
taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har att skvndsamt besluta, om han
*kaH omhandertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960 11

dens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller
annan fostrare.

34 §.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den
kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.
Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden
skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd ingriper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas
för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen
för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen
med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit
mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårdsnämnd,
om denna samtycker.

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran
samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter
påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall, i den mån förhållandena
medgiva och med beaktande av skälen för ingripandet, erhålla sådan behandling
som avses i första stycket.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd skola
vidtagas av den nämnd som beslutat omhändertagandet, om ej annat är
särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock överflyttas
till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i
lämplig anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning
av anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,
utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet
av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör
vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,
av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård
eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av
nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne
på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän
ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande
på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen
eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än eu vecka. Om
synnerliga skäl föreligga, må dock länsstyrelsen på framställning av nämn -

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

den eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare
högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig
brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig
vård och behandling.

39 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling
och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.
Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i
samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att
utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

40 g.

Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom
kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,
icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står
under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhändertagne
annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen underrättas.
Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas
hos länsstyrelsen.

Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den omhändertagne
icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den
kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.
För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller anställning,
vari han placerats, och erhålla annan placering.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande
som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

41 §.

Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det
på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott
vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen
så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.
Den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som
betingas av syftet med omhändertagandet.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen
som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden
med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner
skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § må
dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, såvida icke
särskilda skäl föreligga.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande
42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet
med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhändertagits
enligt 31 § skall samhällsvården även förklaras avslutad, om föräld -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

rarna begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han
fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

'' Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton
år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han fyllt femton
år, senast tre år efter omhändertagandet.

Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 § icke kan upphöra utan sådan
fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall nämnden omhändertaga
honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhändertagande
må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,
om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården.
Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.
Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för
att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden
meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna
om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej
gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

44 §.

Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall
barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande
levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den
omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller
utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.
Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhändertagen
stadgas i 9 kap.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

4(5 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt
hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har
vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn
under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills
vidare skall anses såsom sådant.

Nämnden må, om särskilda skäl del påkalla, beträffande barn som avses
i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna
i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter
det alt barnet fyllt sexton år.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden
i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos
sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden.

Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhändertaget
enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom
kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om
förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare
lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt
därmed sammanhängande förhållanden.

Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en
vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den
erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i denna
kommun.

Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört
av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräldrarna
anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

49 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom
kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och
fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även
verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn
till barnets anlag och övriga omständigheter.

Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från
fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som
har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har
erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud
att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra
veckor.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda
person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande
mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat
än tillfälligt.

Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den
det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som meddelat
förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta
barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna
nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny
flyttning till annan kommun.

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna
kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar
för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till fosterhem
i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under
högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§. Nämnden
är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem
i annan kommun, ofördröjligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämnden
i denna kommun.

53 §.

Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare
från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem
inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må
förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att anmälan
ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i
hemmet.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrelsen
bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av
barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till
sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra
eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.
Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem
och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av
året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet,
såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta
elevernas skolgång.

56 §.

För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,
fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal
och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsenligt
tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.

Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas
upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det
åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat
sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan
tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro
avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga motsvarande
tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

57 §.

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan
för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen
så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun
inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om
Konungen så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,
skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer,
hos vederbörande länsstyrelse.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning,
när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten
eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller
verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift
om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller
ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhemmet
upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning
äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga
denna föreskrift må meddelas av Konungen.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länsstyrelsen
enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen
i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom
kommunen.

Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättas
eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,
dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan
ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

61 §.

Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt
inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga
tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall underrätta
socialstyrelsen om dylikt åläggande.

62 §.

Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant
åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det på
socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot
fortsatt verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960
63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de
upplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt
att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen
av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Handräckning
av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtagbart
skäl.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor
64 §.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att
bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård
och inskrivits som elever vid skolorna.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning
av elever vid dessa. .

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika
skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna
förordnar Konungen.

65 §.

vilken det

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse,
åligger

att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer
barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,
att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt
att besluta om utskrivning av elever.

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder
deras utskrivning.

66 §.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum

inom eller utom skolan. .........

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar forutsåttningai
för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev
beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sadan värd ma
eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått, ..... , , ,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas
på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han
omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast
tre år efter omhändertagandet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 10

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

68 §.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter
på grund av vad som stadgas i 42 § andra stycket, må dock i sådant beslut
förordnas att samhällsvården skall bestå.

Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans
styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande förhållanden.
Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt
arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga
medel för resa och särskilda omkostnader.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott
töre utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på
statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske.

70 §.

Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola
skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom.

Finner skolans rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur
vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedelbart
anmäla detta hos myndigheten.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71 §•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att
av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som
lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att
någon omhändertagits för samhällsvård.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för
motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ lagen om socialhjälp.

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger kommunen att som
ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt
utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.
Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad av egendom,
som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller som tillfaller
honom medan han är omhändertagen.

För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för samhällsvård
och ej fyllt sexton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträffande
omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från
denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena
samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergivas av barnavårdsnämnden.
Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar
Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke godvilligt,
äger kommunen föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen i det
län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.

74 §.

Ersättning som avses i 72 § andra stycket bör, om ej omständigheterna
föranleda annat, bestämmas att utgå såsom bidrag på lämpliga tider, så
länge omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas genom avtal, vilket skall upprättas
skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas, bestämmes
bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Angående
sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,
utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, upptaga fråga
som här avses till ny prövning.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skolä bestämmelserna
i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden
beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kralt,
åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet ma
verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid domstol,
eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är
förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,
äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall
äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten
låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och
dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid förhöret.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hallas
inom stängda dörrar.

77 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse inställt
sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller
såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna
medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid
stanna på statsverket.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersättning
till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra yttrande
från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt
vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället
förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden
att föranstalta därom.

12 kap. Besvär
80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,
om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med
någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat
att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,
meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,
avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta
verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft.

81 §.

I beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande
utskrivning från skolan ma den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är
särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses
i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje
enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående
skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad
för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget
barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas
endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera
länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget,
må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som
dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att
saken prövas i sin helhet.

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
84 §.

I länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag
än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—4) kap. länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning
ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare
utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i
målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas
av Konungen, till socialdepartementet.

86 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat
i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

87 §.

I beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom besvär,
vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88 §.

Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §
andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller landstingskommun
att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §
andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet
beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller beträffande
sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda
paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten
vid barnavårdsanstalt.

89 §.

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka
till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat
eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet
av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits,
eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller
anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupptages,

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen
eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan
omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola,
eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika
drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt umgänge.

90 §.

Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor
för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är omhändertagen
straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag belagd
med strängare straff.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen
yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att
de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av
allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd
eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndighet.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare
hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,
lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen till barnavårdsnämnd
anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av
beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande
eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden
eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att
efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för
att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta
sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han
överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är
omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja
annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag
skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den
böra verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes
stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn
gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda makarna.

Tillkommer vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med
avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.

98 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen
i barnavårdshänseende av dess undersåtar här i riket och om
gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

99 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

100 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhällsvård
måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom
härför åliggande ersättningsskyldighet samt

b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton
år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och
härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den
som ej fyllt tjugoett år.

Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anledning
föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina
skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd
under längre tid än ett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stadgat
om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångsarbete
samt om besvär skall äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället lända till efterrättelse.

2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med tilllämpning
av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Valet
skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val
av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträdande.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barna\årdslagen
omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola
efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behandlingen
av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande
av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits
enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits
enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § b) denna lag samt att den som är omhändertagen
för samhällsvård blivit föremål för sådan vård enligt 31 S denna
lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid
före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande
av beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre barnavårdslagen
äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 7, 12, 23, 35, 41, 48, 52, 53, 55 och 64 §§ lagen
den 4 januari 1956 om socialhjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Socialnämnden bör-------berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd
är tillsatt, böra socialnämnden
och barnavårdsnämnden
eller representanter för dem i den
mån så finnes påkallat sammankomma
för rådplägning om angelägenheter,
som beröra båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra
stycket, socialnämnden vid prövning
av fråga om socialhjälp finner skäl
till antagande att någon, som ej fyllt
21 år, bör bliva föremål för åtgärd av
barnavårdsnämnden, bör socialnämnden
skyndsamt genom den ledamot,
som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,
inhämta dess uppfattning
i ärendet. Av socialnämnden
införskaffad utredning bör därvid
tillhandahållas barnavårdsnämnden
jämte förslag till den åtgärd, som socialnämnden
finner lämpligen böra
vidtagas. Råda olika meningar mellan
nämnderna, bör ärendet överlämnas
till en tremannanåmnd, bestående
av den gemensamma ledamoten
jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden,
vald av denna för ett
år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,
vald av denna för
motsvarande tid. Tremannanämnden
har att skyndsamt avgöra, huruvida
socialnämnden eller barnavårdsnämnden
skall taga befattning med
ärendet. Finner socialnämnden tre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannanämndens avgörande icke
kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden
tills vidare vidtaga
lämplig åtgärd.

12 §.

Minderårig ävensom —--------jämväl uppfostran.

Med minderårig----—--16 år.

Rörande omhändertagande av min- Rörande omhändertagande för
derårig, som på grund av nöd eller samhällsvård stadgas i barnavårdslaannan
dylik anledning är i behov av gen.
vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

För socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits eller,
i fall varom sägs i 22 § andra stycket,
för det år, som där avses, ej mantalsskrivits
i riket eller vars mantalsskrivningsort
för nämnda år ej kunnat
utrönas, är den kommun som
lämnat hjälpen berättigad att erhålla
ersättning av staten, i den mån
gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild
person.

Rätt till-------svi

§•

För socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits ej
mantalsskrivits i riket eller vars
mantalsskrivningsort för nämnda år
ej kunnat utrönas, är den kommun
som lämnat hjälpen berättigad att
erhålla ersättning av staten i den
mån gottgörelse ej kunnat uttagas av
enskild person. Vad nu sagts skall
även gälla i fall som avses i 22 § andra
stycket, där för det senaste år, för
vilket vistelse eller inackordering i
enskilt hem eller vårdhem under omständigheter,
som i a)—c) sistnämnda
lagrum sägs, ej påverkat hjälptagarens
mantalsskrivning, hjälptagaren
icke blivit mantalsskriven i riket
eller hans mantalsskrivningsort
ej kunnat utrönas.
c medborgare.

35 §.

Make är —--------

För socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken varit häktad
eller intagen i arbetshem, fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt, skola
tillhörande barna- och ungdomsvården
eller allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare och till följd
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf. Ersättnings -

— andra maken

För socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
ungdomsvårdsskola eller allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf.
Ersättningsskyldighet förelig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldighet föreligger ej heller för so- ger ej heller för socialhjälp, som utcialhjälp,
som utgått till make för gått till make för tid, då andra matid,
då andra maken åtnjutit social- ken åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.
hjälp enligt 12 §.

41 §.

Den som----—• —----i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i ar- Föreläggande att utföra arbete i
betshem må dock icke meddelas den arbetshem må dock icke meddelas
som ej fyllt 18 år. den som ej fyllt 21 år.

48 §.

Därest någon, som intagits i ar- Därest någon, som intagits i arbetshem,
undandrager sig att utföra betshem, undandrager sig att utföra
anvisat arbete eller visar tredska att anvisat arbete eller visar tredska att
efterkomma givna föreskrifter eller efterkomma givna föreskrifter eller
gör sig skyldig till uppförande som gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ord- strider mot sedlighet eller god ordning
eller utan tillstånd lämnar ar- ning eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,
äger hemmets styrelse, betshemmet, äger hemmets styrelse
under förutsättning att han fyllt 21 tilldela honom varning med erinran
år, tilldela honom varning med erin- om den påföljd, som kan inträda
rån om den påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.
jämlikt 49 §.

Över beslut----------den felande.

Länsstyrelserna hava, var inom
sitt län, att med biträde av socialvår
dskonsulenter noga följa tillämpningen
av denna lag samt därvid tillse,
att socialhjälpsverksamheten ordnas
och handhaves på ett ändamålsenligt
sätt.

Underlåter kommun--- —---

Yppas eljest----—---

Instruktion för socialvårdskonsulenterna
fastställes av Konungen.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt
län, att noga följa tillämpningen av
denna lag samt därvid tillse, att socialhjälpsverksamheten
ordnas och
handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

--skyldighet härutinnan.

dess avhjälpande.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde
av statens socialhjälpsinspektör
genom råd och upplysningar verka
för att socialhjälpsverksamheten
ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt
sätt samt att öva uppsikt
över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att
fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Socialstyrelsen har att genom råd
och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten
ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt
samt att öva uppsikt över arbetshemmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är någon ---—-----

Besvär, varom-------

Vad hos socialnämnd förekommit
rörande enskilds personliga förhållanden
må ej yppas för obehörig.
Bryter någon häremot straffes med
dagsböter eller fängelse. Å brott som
nu sagts må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.

§•

— hos länsstyrelsen.

--viss tid.

Beslut av länsstyrelsen i fråga om
handräckning som nu avses länder
till efterrättelse utan hinder därav,
att beslutet ej äger laga kraft.

§•

Den som är eller varit verksam vid
behandlingen av frågor enligt denna
lag må ej obehörigen yppa vad han
därvid erfarit rörande enskilds personliga
förhållanden. Bryter någon
häremot straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Å brott
som nu sagts må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de,
icke äro tillgängliga för obehöriga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.l
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 juni

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga angående ny lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag) samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade dåvarande
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, särskilda sakkunniga
för att biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, vilka antog
benämningen barnavårdskommittén, har avgivit tre betänkanden: betänkande
I den 30 september 1955 med förslag angående utredningshem (SOU 1955:
37), betänkande II den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag
(SOU 1956:61) och betänkande III den 25 november 1957 med förslag till
följdförfattningar till ny barnavårdslag in. in. (SOU 1957:49). Med sistnämnda
betänkande avslutades de sakkunnigas arbete. I det följande är, om
ej annat anges, endast fråga om kommitténs betänkande II.

Kommitténs förslag bygger på samma huvudprinciper som gällande barnavårdslag
— BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisation,
verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördelning.
Förslaget innebär emellertid att ramen för samhällets barna- och
ungdomsvård i viss mån vidgas samt att verksamheten, bl. a. genom öppnande
av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras. Rättsskyddet
för de personer, vilka beröres av barnavårdsorganens verksamhet, tillgodoses
ytterligare. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforderliga,
är så många och vittgående, att desamma enligt kommittén icke kan
inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med bevarande
av vissa avsnitt. Kommittén framlägger därför förslag till helt ny

1 Generaldirektören E. Bexelius, ordförande, socialläkaren A. Bursell, ledamoten av riksdagens
andra kammare E. Ewerlöf, advokaten H. Lindberg, filosofie licentiaten K. Lindegren,
borgarrådet Hj. Mehr, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Sjöstrand, ledamoten av
riksdagens första kammare A. Sjöström-Bengtsson och rektorn H. Törnquist.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdslag. — Genom de ändringar i BvL, som vidtogs i samband med
tillblivelsen av lagen om socialhjälp (SochjL), har bestämmelserna om ersättning
av stat, landsting, kommun eller enskilda för barnavårdskostnad
ändrats på sätt, som bl. a. innebär viss förenkling samt minskning av antalet
föreskrifter. I fråga om sådan ersättning innebär förslaget ytterligare
förenkling och viss begränsning av antalet lagregler. Vad angår bestämmelser
om barnavårdsnämnden, dess verksamhetsområde och uppgifter, sammansättning
och tjänstgöringstid, dess arbetssätt m. m. föreslås i syfte att
vinna anslutning till SochjL och kommunallagen (KL) en mindre omfattande
lagreglering än gällande lags. Samtidigt som förslaget i fråga om åtskilliga
avsnitt eller särskilda stadganden kunnat göras enklare och mindre
omfattande än gällande lag, har strävandena till förbättrad barnavårdslagstiftning
lett till ett ökat antal bestämmelser om åtgärder, som ankommer
på barnavårdsorganen, samt om behandling av barnavårdsärenden.

I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare.
Kommittén, som i annat sammanhang yttrat sig över vad i socialvårdskommitténs
betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits beträffande
sådana åtgärder, har därvid uttalat sin anslutning till socialvårdskommitténs
mening, att erforderliga bestämmelser på området borde meddelas
i en särskild lag.

I fråga om länsstyrelsernas organisation för handhavandet av barnavårdsverksamheten
inom länen har kommittén övervägt mera vittgående
åtgärder syftande till att länsstyrelsens beslutanderätt i betydelsefulla barnavårdsärenden,
vilka rör enskilds personliga förhållanden, skulle utövas
av ett kollegium med starkt lekmannainslag. Samtidigt har framhållits, att
frågan om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av barnavårdsärenden
äger samband med andra utredningsuppdrag, avseende dels det
administrativa besvärsinstitutet, dels frågan om ökade rättsliga garantier
vid administrativa frihetsberövande^ Kommittén inskränker sig därför
till att redovisa sin principiella inställning till förevarande spörsmål.

Vad angår socialvårdskonsulentorganisationen ansluter sig kommittén till
socialvårdskommitténs och 1948 års länsstyrelseutrednings förslag, att socialvårdskonsulenterna
knytes till länsstyrelserna såsom dessas tjänstemän,
och förutsätter därvid att det, kanske på något undantag när, behövs en
konsulent för varje län.

Genom brev den 5 november 1954 anbefallde Kungl. Maj :t kommittén
ävensom de sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetsskolans
ledning och lokala organisation m. m. (1951 års skolstyrelseutredning)
att till närmare övervägande upptaga det i Kungl. Maj :ts proposition den
19 februari 1954, nr 156, angående anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kommunala
handläggningen av vissa ungdomsfrågor och att efter samråd framlägga
de förslag, vartill övervägandena kunde föranleda. Kommittén och
skolstyrelseutredningen har icke kunnat enas i denna fråga utan framlägger
vardera sitt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

över kommitténs betänkande jämte därvid fogade lagförslag ävensom
över skolstyrelseutredningens nyss berörda förslag har efter remiss yttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen (med bifogande av yttranden från socialvårdskonsulenter,
ungdomsvårdsskolornas rektorsförening samt styrelserna
för ungdomsvårdsskolorna), arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från ca 200
kommunala organ, landsfogdar, förste provinsialläkare, barnavårdsassistenter
och föreningar), domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i
Lunds stift, domkapitlet i Göteborgs stift, besvärssakkunniga, utredningen
om administrativa frihetsberövande^ föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges
polismästare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska föreningen,
svenska psykologförbundet, högerns kvinnoförbund, folkpartiets
kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges förskollärares
riksförbund, målsmännens riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning,
mentalsjukvårdsdelegationen, kyrkliga kvinnorådet, svenska barnpsykologiska
föreningen, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarförbund och publicistklubben. Därjämte
har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser dels från riksdagens
justitieombudsman angående inställelse av elev å skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, dels från den sjunde ungdomsrådskonferensen
i Kvarnsveden angående den kommunala organisationen av allmänt förebyggande
barna- och ungdomsvård.

Kungl. Maj :t har därefter förordnat byråchefen Torsten Eriksson och
hovrättsassessorn Holger Romander att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Under
detta arbete har de sakkunniga, vilka biträtts av förbundssekreteraren i
svenska socialvårdsförbundet Bertil Grönlund och hovrättsassessorn Äke
Widding, i studiesyfte besökt vissa barnavårdsnämnder, bl. a. i de fem
största städerna, samt hållit överläggningar med chefstjänstemännen hos
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Gävle, Eskilstuna och Östersund. De sakkunniga har därjämte under
hand samrått med representanter för olika myndigheter, främst socialslyrelsen.

Under ett senare skede av departementsarbetet med lagförslaget har under
min ledning överläggningar hållils dels med riksåklagaren samt företrädare

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, svenska socialvårdsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet,
dels med landshövdingarna Bergquist, Nyström och Eckerberg.
Såsom jag i ett senare sammanhang återkommer till har särskilda överläggningar
därjämte ägt rum med svenska socialvårdsförbundet.

Slutligen har från utredningen om administrativa frihetsberövanden inkommit
en promemoria med vissa synpunkter på ett som ett led i departementsarbetet
upprättat utkast till ny barnavårdslag i de avseenden som berör
utredningens uppdrag.

Sedan överarbetningen av kommitténs lagförslag numera avslutats, får
jag för Kungl. Maj:t anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom
socialdepartementet utarbetat förslag till lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag).

Jag skall nu tillåta mig att till en början lämna en översikt över den
nordiska barnavårdslagstiftningen. Därefter är det min avsikt att behandla
vissa allmänna och betydelsefulla frågor, och slutligen kommer jag att
närmare gå in på de särskilda bestämmelserna.

Vad angår de av kommittén berörda organisatoriska spörsmålen beträffande
länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna vill jag erinra om att
de till en del aktualiserades redan i samband med tillkomsten av SochjL och
att chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen till 1955 års
riksdag (V ht p. 7) förklarade sig ha för avsikt att, sedan arbetet med översyn
av barnavårdslagstiftningen avslutats, ta upp frågan om konsulentorganisationen
till omprövning. Då ifrågavarande spörsmål icke äger omedelbart
samband med det nu framlagda lagförslaget, torde de få upptagas till
behandling i annat sammanhang.

II. Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen

De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn genom
samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattigvård.
I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet, såvitt rörde
barn, på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar. När dylika
barn icke av anhöriga eller andra bereddes vård, måste samhället ta hand
om dem. Det vanligaste sättet härför var utackordering i enskilda hem. Även
omhändertagande i fattigstugor och fattiggårdar förekom.

Genom lagar den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt den 13 juni samma
år angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram.

1902 års fosterbarnslag innehöll bestämmelser om övervakning av den
vård, som bereddes sådana barn under 7 års ålder vilka mot ersättning fostrades
hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar
eller förmyndare. Tillsynen skulle utövas av hälsovårdsnämnden eller, där
sådan ej fanns, av kommunalnämnden eller av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Lagen om uppfostran åt vanartade och försummade barn möjliggjorde
ingripande från samhällets sida beträffande sådana barn under 15 — i
vissa fall 16 — års ålder. Ingripandet skulle gå ut på att åvägabringa rättelse,
i sista hand genom att barnet skildes från hemmet och bereddes vård
och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem, barnhem eller
skyddshem. För tillämpning av lagen skulle i varje skoldistrikt finnas en
barnavårdsnämnd, särskilt tillsatt eller ock identisk med folkskolestyrelsen
eller skolrådet.

Genom lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (FvL) vidgades samhällets
skyldigheter gentemot vårdbehövande och nödlidande barn. Fattigvård åt
minderårig, varmed förstods den som ej fyllt 16 år, skulle enligt lagen utgå i
samtliga de fall, där ett faktiskt nödläge förelåg, oavsett orsaken härtill, och
hjälpen skulle omfatta underhåll, vård och uppfostran. Hjälpen skulle givas
genom understöd i hemmet eller vård utom detsamma. För vård utom
hemmet fick minderåriga över 2 års ålder endast under vissa betingelser intagas
i fattigvårdsanstalt. Utackordering av minderåriga fick endast ske
till därför lämpade personer och det skulle särskilt övervakas, att fostrarna
fullgjorde sina skyldigheter. Då omhändertagen minderårig hunnit den ålder
samt nått den utveckling och stadga, att han kunde anses i stånd att
försörja sig, skulle såvitt möjligt åt honom beredas lämplig tjänst eller anställning
samt tillses, att han erhöll nödig utrustning. Verksamheten ankom
på fattigvårdsstyrelsen i varje kommun (fattigvårdssamhälle).

Dessa tre lagar, vilkas innehåll nu i korthet berörts i vad det är av intresse
i detta sammanhang, reglerade i det väsentliga den samhälleliga verksamhet,
som kunde betecknas som offentlig barnavård i trängre mening.
Det var alltså de egentliga barnavårdslagarna före tillkomsten den 6 juni
1924 av den ännu gällande lagen om samhällets barnavård, vars beteckning
sedermera ändrats till lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).

Genom 1902 års barnavårdslagar hade en i och för sig värdefull grund
lagts för en samhällelig barnavårdsverksamhet utanför fattigvårdens ram.
Nämnas må, att den 27 juni samma år sådana förändringar i strafflagen
vidtogs, att 15 år blev ovillkorlig straffmyndighetsålder, samt att minderårighet,
varmed avsågs uppnådd ålder av 15 men ej 18 år, blev allmän straffminskningsgrund
och, under vissa betingelser, kunde föranleda att straff
ersattes av tvångsuppfostran. Om sådan fostran samt om förfarandet i brottmål
rörande minderåriga utfärdades samtidigt vissa lagbestämmelser.

I praktiken kom emellertid 1902 års barnavårdslagar att få tämligen begränsad
betydelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén anför därom i sitt betänkande
av år 1921 med förslag till lag om den offentliga barnavården m. in.
(FvLK IV motiv s. 32 o. f.), att i det stora flertalet kommuner de ärenden,
som avsågs i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, icke övertagits
av därför avsedd myndighet eller över huvud taget framkallat någon som
helst åtgärd, medan fosterbarnslagen, frånsett en del städer och större landskommuner,
icke blivit tillämpad i någon större utsträckning. I 1924 års pro 15

Ililiang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

position med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. (nr 150) heter
det, att den då gällande barnavårdslagstiftningen till stor del blivit en lag
på papperet (prop. s. 47). En av anledningarna till nu berörda förhållande
fann fattigvårdslagstiftningskommittén däri, att genom 1902 års lagar två
grenar av barnavårdsverksamheten anförtroddes åt skilda kommunala organ,
vilka ej heller hade befattning med den i fattigvårdslagen reglerade
hjälpverksamheten för nödställda barn, vilken senare verksamhet fått stor
omfattning.

Genom lagar den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt om äktenskaplig
börd, om adoption, om införsel i avlöning, pension eller livränta samt
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, ävensom lagar
den 11 juni 1920 om barn i äktenskap samt om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn, blev barnens rättsställning i förhållande till föräldrarna,
adoptivföräldrarna och styvföräldrarna fixerad och barnens intressen
i olika hänseenden tryggade. Barnavårdsmannainstitutionen infördes
genom nämnda lag om barn utom äktenskap och betydande uppgifter tilllades
barnavårdsnämnderna. Detta ledde till att särskild barnavårdsnämnd
tillsattes i många kommuner, där sådan förut ej funnits, och denna utveckling
medförde en viss förbättring med avseende på verksamheten till skydd
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

I 1924 års barnavårdslag sammanfördes bestämmelser om de förut i skilda
lagar reglerade tre barnavårdsuppgifterna, tillsyn av fosterbarnsvård, ingripande
beträffande vanartade barn och barn i fara att bli vanartade samt
hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Fattigvardsstyrelsernas
befattning med nödställda och vårdbehövande barn inskränktes
till att omfatta de fall, då enbart understöd i hemmet, ej omhändertagande,
behövdes. De till barnavården hörande kommunala uppgifterna
centraliserades till ett enda organ, barnavårdsnämnden. Lagen medförde vidare,
att den offentliga barnavården fick ett vidgat verksamhetsfält samt en
lastare och utförligare lagreglering. Till barnavårdsnämndens uppgifter lädes
att ingripa även beträffande barn, som i föräldrahemmet utsattes för
misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Nämndens uppgifter
vidgades vidare genom höjning av de med hänsyn till barnens ålder dragna
gränserna för fosterbarnstillsyn och för åtgärder i anledning av missförhållanden.
Nämnden anbefalldes att genom åtgärder av allmän art verka för
förbättrad barn- och ungdomsvård. I fråga om verksamhetens bedrivande,
omhändertagna barns behandling samt upphörande av befattningen med
omhändertagen lämnades utförliga föreskrifter, som ställde skärpta anspråk
på barnavårdsorganen. I lagen gavs vidare bestämmelser bl. a. om uppsikt
över samhällets barnavård, om barnhem och skyddshem samt, i viss anslutning
till fattigvårdslagen, om fördelning av det allmännas barnavårdskostnader
och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighel.

Barnavårdslagen har, utan att dess huvudinnehåll rubbats, undergått åtskilliga
ändringar, vilka bl. a. inneburit att lagens tillämpningsområde
vidgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

Särskilt betydelsefulla ändringar gjordes genom lagar den 31 maj 1934,
den 12 juni 1936 och den 22 juni 1945. Genom den förstnämnda av dessa tre
lagar tillädes barnavårdsnämnden uppgifter att ingripa även beträffande
personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfostran.
Samtidigt erhöll lagens rubrik sin nuvarande lydelse. 1936 års lagändring
gav uttryck för en omläggning av skyddshemsorganisationen. Lagändringen
den 22 juni 1945 gällde barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Den
gick beträffande barnavårdsanstalterna i allmänhet ut på att åvägabringa
förbättrad tillsyn samt beträffande barnhemmen på att skapa en fastare organisation
och trygga ekonomin. Fosterbarnsbegreppet utvidgades och fosterbarnskontrollen
effektiviserades. Härjämte må nämnas, att i samband
med att socialhjälpslagen satts i fattigvårdslagens ställe väsentliga ändringar
genom lag den 4 januari 1956 vidtagits i barnavårdslagen, särskilt beträffande
ersättning för kommuns kostnader för omhändertagna. Ändringslagen
trädde liksom socialhjälpslagen i kraft den 1 januari 1957.

Till barnavårdslagen ansluter sig ett antal författningar, upptagande bestämmelser
vilka kompletterar barnavårdslagens regler eller innefattar i lagen
för vissa fall möjliggjorda undantag o. s. v. Av dessa författningar kan
särskilt nämnas kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter
i anledning av barnavårdslagen, stadgorna den 22 juni 1945 om barnavårdsanstalter
samt om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll ävensom stadgan
den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

III. Barnavårdslagstiftningen i de nordiska grannländerna

1. Danmark. Den samhälleliga barnavården regleras i lov om offentlig forsorg,
given den 20 maj 1933.

För den lokala administrationen av barnavården skall i varje kommun
finnas en barnavårdsnämnd (bprnevaernsudvalg). Nämnden består av
minst 5 och högst 7 ledamöter och väljes av kommunalbestyrelsen. Av ledamöterna
skall minst en vara ledamot av den kommunala nämnd som i
övrigt har att tillämpa lagen om offentlig forsorg — »det sociale udvalg».
Vid valet skall iakttagas att ordföranden i sist angivna nämnd alltid skall
inväljas i barnavårdsnämnden och att barnavårdsnämnden alltid kommer
att bestå av både män och kvinnor. För Köpenhamn gäller särskilda bestämmelser.

För att barnavårdsnämnd skall få kännedom om fall, där dess åtgärd behövs,
föreligger anmälningsplikt ej blott för innehavare av allmän tjänst
eller förtroendeuppdrag utan även —- när det gäller missförhållande som
medför allvarlig fara för barns hälsa och utveckling — för envar som fått
kännedom om missförhållandet.

Ordföranden har att förbereda nämndens behandling av ärende. Till utredning
i ärende skall vid behov företagas hembesök och höras lärare, präst,
arbetsgivare och läkare. Nämnden kan f. ö. företaga vilken som helst nödvändig
eller lämplig utredningsåtgärd. Envar som bor i kommunen kan inkallas
att höras inför nämnden; beträffande den som bor i annan kommun
kan förhör begäras hos nämnden därstädes. Vidare kan barnavårds -

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

nämnd påkalla vittnesförhör inför domstol. Bistånd av polismyndighet kan
anlitas, om det är nödvändigt för att vinna erforderliga upplysningar.

Beslut om barns slutliga skiljande från hemmet får icke fattas med mindre
barnet är undersökt av läkare.

Bårnets föräldrar skall beredas tillfälle att framföra sina synpunkter int°i
barnavårdsnämnden, innan denna beslutar om förebyggande åtgärder
eller omhändertar barnet eller tar ställning till gjord ansökan om samhällsvardens
upphörande. De må därvid anlita biträde.

Barnavårdsnämnds ledamöter och dess medarbetare har tystnadsplikt.

För beslutförhet krävs att minst hälften av ledamöterna, bland dem ordföranden
eller vice ordföranden, är tillstädes. För att barn skall kunna skiljas
från hemmet eller ett fosterhem erfordras att minst 2/3 av ledamöterna
ar tillstädes och biträder beslutet. Vid dylika beslut fordras dessutom, att
kvalificerad jurist — i regel rättskretsens underrättsdomare — skall deltaga
i behandlingen av ärendet. Han skall lämna nämnden vägledning, leda undersökningen
i ärendet och deltaga i ärendets slutliga behandling, dock utan
rosträtt. Nu angiven jurist skall även, därest nämnden så önskar, biträda
nämnden då fråga är om att i vissa fall avslå en ansökan om upphörande
av samhällsvård eller om försöksutsläppning till hemmet.

När barnavårdsnämnden icke är samlad kan ordföranden eller, vid förfall
för honom, vice ordföranden vidtaga preliminära åtgärder, som icke
kan uppskjutas utan fara för barnets välfärd. Vad sålunda åtgjorts skall
snarast möjligt underställas nämndens prövning. Därvid kan även nämnden,
därest den finner ytterligare upplysningar erforderliga före slutligt ställningstagande
till frågan om placering utanför hemmet, under enahanda
torutsättningar vidtaga preliminära åtgärder. Därest en preliminär åtgärd
innebär placering utanför hemmet, får den icke äga giltighet längre tid än
en manad. ° ö

Nämnden verkställer vad som beslutats. Bistånd kan begäras av andra
kommuner och av polismyndighet.

Barnavårdsnämndens huvudsakliga uppgifter är tillsyn av vissa grupper
av barn, förebyggande åtgärder, omhändertagande och vård av barn samt
tillsyn över vissa barnavårdsanstalter.

Följande barn skall obligatoriskt ställas under tillsyn:

1. barn under 14 år som mot betalning vårdas i fosterhem eller familjedaghem;
J

-• barn utom äktenskap till dess det fyller 7 år;

3. barn till vars försörjning utgår bidrag av det allmänna (bidragsförskott,
bidrag till änkors och änklingars barn etc.).

,. ®*fter prövning i varje enskilt fall kan nämnden besluta om undantag
från har angiven tillsyn. Nämnden kan vidare, när hänsynen till ett barns
välfärd så kräver, besluta att öva tillsyn över

1. barn under 14 år som vårdas i fosterhem utan betalning;

2. adoptivbarn under 14 år, såvitt adoptivföräldrarna har mottagit eller
mottar vederlag för adoptionen (inbegripet underhållsbidrag) •

3. barn utom äktenskap till dess det fyllt 14 år;

4. barn under 18 år som utanför försörjningsinrättningar lever tillsamfatUghjselp^räldrar’
som uPPbär hjälp av visst slag (kommunalhjselp eller

Tillsynen kan utövas av särskilt utsedda tillsynsmän. Tillsynen för ett
bestämt barn eller grupper av barn kan också överlämnas till en godkänd
förening för barnavård. Tillsynsman skall regelbundet tillse barnet och
ager ratt besöka hemmet. Han skall bistå hemmet med råd och vägledning
och skall vidare tillse, att uppfostraren fullgör sina plikter mot barnet.

K ungt. Mcij.ts proposition nr 10 år 1060

När det brister i barnets vård, uppfostran eller utbildning, kan nämnden
ge uppfostraren föreläggande om rättelse. Leder icke föreläggandet till
godtagbart resultat och är vården av barnet i övrigt »uforsvarlig» kan nämnden
meddela varning, tillsätta övervakare (tilsynsvserge) eller också häva
vårdförhållandet och tillse att barnet tillfälligtvis placeras på lämpligt sätt.
Sådan tillfällig placering får dock omfatta högst 3 månader. Från eget hem
får barn dock skiljas endast på vissa skäl, och efter prövning i den ordning,
som gäller för dylika fall.

Därest barnavårdsnämnden erhåller kännedom om att åtgärder vidtages
för att utan rimlig anledning från ett gott fosterhem söka skilja ett
barn som står eller enligt lagen kan stå under nämndens tillsyn, kan nämnden
besluta att barnet icke får flyttas från fosterhemmet med mindre
nämnden lämnar sitt samtycke därtill.

Oavsett om ersättning för vården utgår eller ej, kräves tillstånd av barnavårdsnämnden
för att mottaga fosterbarn under 14 år. Om ersättning för
vård i familjedaghem utgår, kräves på samma sätt förhandstillstånd av
nämnden. Tillståndet, som är skriftligt och gäller för ett bestämt barn, skall
som regel endast givas till sammanlevande äkta makar som har högst 3
egna barn under 14 år i hemmet. I allmänhet får icke förekomma mer än
ett fosterbarn eller daghemsbarn under 1 år i samma hem, och flera än två
fosterbarn (daghemsbarn) får som regel icke vårdas i samma hem, såvida
de icke är syskon. Ensamstående kvinnor kan få tillstånd att mottaga barn
(i regel flickor och undantagsvis pojkar, helst i späd ålder) medan däremot
ensamstående män och personer över 55 år endast i undantagsfall
må erhålla dylikt tillstånd.

Det åligger den som placerar eller låter placera barn i fosterhem att förvissa
sig om att hemmet har erhållit i lag stadgat tillstånd att mottaga barn.
Han är också skyldig att underrätta barnavårdsnämnden om placeringen.

Nu berörda bestämmelser om tillsyn över vissa grupper av barn m. m.
gäller icke barn, för vilka övervakare förordnats såsom förebyggande åtgärd
eller vilka barnavårdsnämnd omhändertagit, ej heller barn, som placerats
i vissa anstalter eller i institution för »sserforsorg» eller som av
godkänd sådan institution placerats i kontrollerat fosterhem.

Lagen innehåller vissa regler om förebyggande åtgärder, vilka barnavårdsnämnd
kan tillgripa beträffande barn, såväl när indikation för omhändertagande
föreligger som när ett barns välfärd i övrigt kräver det. I senare fallet
kan förhållandet vara det, att en person på ett otillfredsställande sätt
sörjer för eller på olämpligt sätt behandlar barn, som uppehåller sig hos
honom, eller också kan det gälla ett barn som i övrigt är i behov av särskilt
stöd. De åtgärder, som kan komma i fråga såväl för barn som vårdas i sina
egna hem som för fosterbarn, är följande:

1. att tilldela barnet och dess föräldrar eller andra uppfostrare en varning; 2.

att utse en övervakare för barnet;

3. att giva anvisningar eller råd, eventuellt föreskrifter till barnets föräldrar
eller annan fostrare om barnets vård, uppfostran, utbildning eller arbete.
Nämnden kan sålunda föreslå att barn över skolpliktig ålder skall bevista
eu aftonskola e. d., att barn i skolåldern skall besöka ett fritidshem eller
annan liknande institution och alt barn under skolåldern skall inskrivas
vid en lekskola, daghem för späda barn eller liknande barnavårdsanstalt. Vidare
kan nämnden med föräldrarnas medgivande låta barnet undergå psykiatrisk
eller barnpsykiatrisk undersökning.

Nämnden kan också, särskilt om barnets skiljande från hemmet därigenom
kan undgås, i nödfall såsom »sau-hjadp» lämna föräldrar eller upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

fostrare ekonomiskt bidrag till sådana utgifter, som uppstår då de givna anvisningarna
följes t. ex. avgift i skola, barnträdgård etc.

Om hänsyn till barnets välfärd kräver det och förebyggande åtgärder befinnes
vara otillräckliga, kan nämnden — efter begäran av föräldrar, vårdnadshavare
eller annan uppfostrare eller med deras medgivande — under
vissa förutsättningar tillfälligtvis eller för längre tid taga hand om ett barn
och dra försorg om dess placering, uppfostran och utbildning. Nämnden kan
träffa avtal med föräldrarna om viss tidsfrist -— högst 3 månader — inom
vilken föräldrarna icke får kräva barnet tillbaka.

Finner nämnden förebyggande åtgärder vara otillräckliga och kan nyss
angivna befogenheter för nämnden icke användas, eller anser nämnden med
hänsyn till barnets bästa dessa befogenheter icke kunna giva tillfredsställande
resultat, skall nämnden besluta om placering utom hemmet av barn under
18 år, när barnet

1. på grund av »meget vanskelig karakter» eller betydande »adfserdsvanskeligheder»
icke har kunnat anpassa sig efter omgivningen, skolan eller
samhället och föräldrarna icke förmår uppfostra det;

2. på grund av allvarlig brist i familjelivet, föräldrars eller andra »forsprgeres»
olämplighet som uppfostrare, deras grova försumlighet eller brist på
vilja att försörja barnet eller bristande förmåga att uppfostra det, är utsatt
för vanvård eller »fordservelse» eller av föräldrar eller andra uppfostrare
misshandlas eller behandlas så, att dess själsliga eller kroppsliga sundhet eller
utveckling utsättes för allvarlig fara;

3. på grund av kroppslig eller själslig brist eller sjukdom såsom psykisk
efterblivenhet, epilepsi, dövstumhet, blindhet, vanförhet eller tuberkulos behöver
speciell vård, som ej kan beredas i hemmet, och föräldrarna eller andra
fostrare icke sörjer för att det erhåller den erforderliga vården.

När barn omhändertages, övergår föräldramyndigheten över barnet till
nämnden, som kan bemyndiga en enskild person, institution eller erkänd
förening för barnavård att på nämndens vägnar utöva denna myndighet. Om
barnet är placerat i en barnavårdande institution, utövas föräldramyndigheten
av institutionens föreståndare.

Lagen innehåller utförliga bestämmelser om hur nämnden skall placera
omhändertagna barn och skiljer därvid dels mellan barn under och över 14
år, dels mellan friska och normala barn å ena samt övriga barn å andra sidan.
Som första åtgärd efter omhändertagande skall nämnden låta undersöka —
med bistånd av läkare och, då så är påkallat, av specialutbildad sådan — om
barnet är själsligt och kroppsligt normalt utvecklat. Befinnes barnet lida av
sådan andlig eller kroppslig sjukdom eller brist, som nödvändiggör anstaltsvård
av annat slag, än som anordnas inom barnavårdens ram, skall barnet
överföras till statens »saerforsorg» och intagas i en lämplig institution för
sådan vård. Saerforsorg beredes främst psykiskt efterblivna och sinnessjuka
barn, döva, blinda och epileptiska. Också vanföra och tuberkulösa barn samt
sådana som lider av talrubbningar skall hänvisas till sådan vård. Sent eller
bristfälligt utvecklade barn vårdas däremot i särskilda barnhem tillhörande
barnavården (sinkehjem).

Medan utredning sker om hur barn bör slutgiltigt placeras, kan det för
kortare tid intagas i upptagningshem (optagelses- eller iagttagelseshjem).
Vidare kan under vissa förutsättningar barnet intagas för observation eller
behandling på en psykiatrisk klinik eller på ett sinnessjukhus.

Den normala definitiva vårdformen för barn under 14 år är vård i fosterhem.
Kan fosterhem icke anskaffas eller är barnet icke lämpat att placeras i
fosterhem, kan barnet placeras i någon av »bprneforsorgens» godkända institutioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Elev över 14 år, som icke har visat betydande »adfserdsvanskeligheder»
och som icke är i behov av »sserforsorg», skall normalt sättas i lära eller i
tjänst e. d. för att få tillfälle till utbildning efter anlag, förmåga och Övriga
förhållanden. I övrigt kan elever i nämnda ålder allt efter förhållandena placeras
i någon av »bprneforsorgens» godkända institutioner avsedda för detIq
klientel.

Har nämnden beslutat att placera barnet i fosterhem, i lära etc. skall
nämnden undersöka tilltänkt placering utifrån synpunkten om barnet kan
väntas få lämplig utbildning och över huvud taget lämplig miljö och om de
ekonomiska villkoren är rimliga. Nämnden träffar därefter avtal med den som
mottager barnet eller överlåter detta på erkänd förening.

För''alla barn, som barnavårdsnämnd har placerat i fosterhem, lära eller
tjänst, skall barnavårdsnämnden i orten utse en övervakare. Denne skall tillvarataga
barnets bästa i förhållande till fosterföräldrar, arbetsgivare eller
andra. Tillsynen kan också överlåtas till en godkänd förening.

Omhändertagandet (forsorgen) skall upphöra, när ändamålet uppnatts
eller sådana omständigheter föreligger, att det kan antas att syftet kan uppnås
på annan väg. Har upphörande ej beslutats förr, skall omhändei tagandet
som regel upphöra när barnet fyller 18 år. Barnavårdsnämnden kan
emellertid, i vissa fall — såsom avsaknad av föräldrarnas samtycke — efter
medgivande av landsnaevnet, bestämma, att omhändertagandet skall besta
viss tid efter barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fyller 21
år. För sådana elever över 14 år, som varit eller är intagna i någon av »b0rneforsorgens»
godkända institutioner, består omhändertagandet utan säiskilt
beslut till dess eleven fyllt 21 år.

Utskrivning, som icke är betingad av uppnådd åldersgräns, skall normalt
ske på prov, varvid övervakare förordnas och föreskrifter må meddelas. å isar
sig förhållandena tillfredsställande följer sedan slutlig utskrivning

(hjemgivelse). .. .

När det gäller barn, intagna på någon av »bprneforsorgens» godkanda institutioner,
beslutar barnavårdsnämnden icke ensam om omhändertagandets

^Barn skali, när omhändertagandet upphör, vid behov förses med kläder
och respengar. Därjämte skall nämnden såvitt möjligt draga försorg om att
barnet placeras under betryggande förhållanden. .

I lagen föreskrives en viss eftertillsgn av barn, som utskrivits från opdragelseshjem
(varunder inbegripes barnhem, skolhem, etc). Är barnet efter utskrivningen
placerat i närheten av anstalten, utövas tillsynen av dess iöieståndare,
om han är villig därtill. Eljest anförtror barnavårdsnämnden i orten,
där barnet är placerat, tillsynen åt en övervakare.

Om barnhem och andra anstalter för barns och ungas vård och fostran
”''aller i huvudsak följande. Endast i mycket begränsad omfattning bär det
allmänna ålagts att svara för att erforderliga anstaltsplatser finns tillgängliga
1 allmänhet förutsättes, att föreningar och enskilda upprättar och driver
barnavård sanstalter. I fråga om upptagningshem åligger det emellertid
varje stadskommun att tillse, att tillräckligt antal platser står till loitogande
för tillfällig placering av barn, som omhändertages av kommunens barnavårdsnämnd.
Detta förutsättes ske antingen på så sätt, att avtal traftas
med ett privat, erkänt upptagningshem i eller utanför kommunen eller genom
att kommunen själv uppför eller inrättar sådant barnhem.

Såväl institutioner för förebyggande barnavård (daghem, lekskolor, fritidshem,
ungdomsklubbar etc.) som opdragelseshjem av olika slag och kolonier
skall för sin verksamhet godkännas av socialdepartementet eller etter
vederbörligt bemyndigande av direktören för »bprne- og ungdomsforsor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

gen». Lagen skiljer härvid mellan offentlig anerkendelse och tilladelse till
upprättande, resp. till fortsatt drift. Anerkendelse är obligatoriskt för institutioner
som mottager barn på grund av barnavårdsnämnds föreskrift eller
placering. Med liänsyn härtill har betydligt strängare krav uppställts beträffande
dessa hems standard, ledning etc. Erkännande i denna form skall vara
''en garanti för att hemmet har en god standard. Med dylikt erkännande följer
också rätt till visst bidrag av det allmänna. Departementet fastställer allmänna
regler för hemmens inredning, ledning, läkarvård etc. samt bestämmer
om vårdavgiftens storlek. Med vissa undantag får opdragelseshjem endast
drivas och ägas av staten, kommun eller av erkänd förening för barnavård.
De institutioner, som nu drives på annat sätt, skall efter hand övergå till en
av de nämnda driftsformerna.

Godkännande (såväl anerkendelse som tilladelse) kan vid ändrade förhållanden
tagas tillbaka. Det ges med eu bestämd person som föreståndare och
skall förnyas vid ledarskifte eller vid flyttning till ny lokal.

Barnavårdsnämnden har den lokala tillsynen över barnavårdande institutioner
inom kommunen, dock med undantag för barnhem som tillhör annan
kommun samt skol- och ungdomshem. Den centrala tillsynen över barnavardsanstalterna
utövas av direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen».

Socialdepartementet är den högsta administrativa myndigheten beträffande
barnavården. Departementet utfärdar generella bestämmelser om barnavårdens
organisation. Utgående statsbidrag till olika institutioner fördelas av
departementet.

Två centrala institutioner har speciella uppgifter beträffande den offentliga
barnavården, nämligen direktören för »bprne- og ungdomsforsorgen»
och »landsnsevnet for bprne- och ungdomsforsorg».

Direktören har den allmänna tillsynen över barnavården med bistånd av
ett flertal inspektörer och annan personal. Därjämte har han tillsyn över de
olika barnavårdsanstalterna samt fosterhemmen.

Direktörens verksamhet beträffande barnavårdsinstitutionerna är av vägledande,
rådgivande och kontrollerande art och omfattar såväl den materiella
sidan av hemmens verksamhet såsom kost, beklädnad etc. som ock barnens
uppfostran, undervisning och behandling. Stor vikt lägges vid att skapa personlig
kontakt med hemmens ledning.

Landsnämnden består av fem ledamöter: en av Konungen utsedd ordförande,
nyssnämnde direktör, två av riksdagen valda ledamöter samt en ledamot
som utsetts av socialministern. Ordföranden skall ha domarekompetens.
Landsnämnden, som bär en betydande personal till sitt förfogande, är högsta
prövningsinstans i fråga om flertalet ärenden rörande omhändertagande av
barn och har åtskilliga uppgifter i fråga om upphörande av omhändertagande.
Förutom i samband med prövning av överklagade beslut kommer dylika
ärenden under granskning av nämnden därigenom att barnavårdsnämnderna
har skyldighet att inom viss kort tid efter beslut om omhändertagande
tillställa nämnden en redogörelse härom. Landsnämnden kan vidare i barnavårdsnämnds
ställe under vissa förutsättningar själv besluta om tvångsomhändertagande
av barn, varvid barnavårdsnämnden i visst fall äger fullfölja
talan till socialdepartementet. Den som har eller faktiskt utövar föräldramyndighet
över barnet eller den unge själv om han fyllt 18 år äger i
vissa fall få landsnämndens beslut prövat av domstol. Möjligheten härtill
avser avgörande angående förbud att flytta barn från fosterhem, barns skiljande
från hemmet, barns intagning i psykiatrisk klinik eller på sinnessjukhus,
avslag på ansökan om utskrivning från anstalt och tvångsomhändertagande
i vissa fall. Behörig domstol är vederbörande landsret och vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

handläggning av sådana ärenden skall i landsretten ingå en »bprneforsorgskyndig»
domare eller en domare som är »kyndig» i barnpsykiatri. Därjämte
åligger det nämnden att lämna barnavårdsnämnderna vägledning och bistånd
vid deras tillämpning av lagen.

Också amtsråden har en del uppgifter inom den offentliga barnavården.
Sålunda kan vissa barnavårdsnämndsbeslut, främst i frågor om förebyggande
åtgärder och om vägrat tillstånd att mottaga fosterbarn, överklagas hos
amtsråden. Beslut att låta en förebyggande åtgärd bestå sedan barnet fyllt
18 år, skall godkännas av amtsrådet. över amtets avgörande kan klagan föras
hos socialdepartementet.

2. Finland. Bestämmelser om den samhälleliga barnavården är intagna i
''agen den 17 januari 1936 om barnskydd, förordningen den 8 maj samma år
angående barnskydd, lagen den 20 januari 1950 om förvaltningen av socialvården
samt förordningen den 17 mars samma år angående förvaltningen av
socialvården.

För den lokala socialvårdsförvaltningen skall i regel i varje kommun finnas
en socialnämnd. Nämnden är indelad i två avdelningar, en allmän avdelning
och en vårdavdelning. Under den allmänna avdelningen hör barnskyddet
och ungdomsvården, befolkningsfrågor, ärenden rörande understöd
till yrkesstudier, invalidvård etc. Vårdavdelningen handlägger ärenden rörande
fattigvård, alkoholist- och lösdrivarvård m. m. När särskild anledning
därtill föreligger, kan i reglemente, som skall underställas socialministeriet
för godkännande, bestämmas, att socialförvaltningen skall ordnas på annat
sält än här nämnts. Sålunda kan särskilda nämnder för speciella uppgifter,

l. ex. särskild barnskyddsnämnd, tillsättas. Praxis har blivit, att dylik nämnd
utses i större kommuner.

Socialnämnden består av minst sex ledamöter, män och kvinnor, och väljes
av kommunens fullmäktige för tre år. Av den allmänna avdelningens
ledamöter skall en vara förtrogen med hälsovården och en ha erfarenhet av
praktisk undervisning och fostran. Även kunskap i huslig ekonomi bör vara
företrädd.

I viss utsträckning kan utöver de ordinarie ledamöterna adjungerade ledamöter
inväljas i nämnden för behandling av ärende, som hör till visst bestämt
område av socialvården. — Lagen innehåller vidare bestämmelser om
nämnds och avdelnings inbördes verksamhetsområde och kompetens.

I kommun, där folkmängden överstiger 4 000 och där socialnämnden gör
framställning därom, är fullmäktige pliktiga att inrätta socialdirektörs- eller
socialsekreterartjänst. För tjänsterna gäller vissa i författning fastställda
kompetenskrav. Tjänsteinnehavaren skall handha förberedande och verkställande
sysslor. Dessa skötes i annan kommun av ordföranden.

För socialvårdens bedrivande skall kommun, om undantag ej medges, indelas
i distrikt, vart och ett under tillsyn av en eller flera av nämndens ledamöter.

Socialministeriet har den allmänna ledningen och övervakningen av socialvården.
I socialvårdshänseende är landet indelat i distrikt, som i regel sammanfaller
med länen och som förestås av en av vederbörande statsråd utsedd
distriktsinspektör. Även biträdande inspektörer och annan personal kan utses.
Inspektören skall följa den allmänna utvecklingen inom socialvården,
övervaka att kommunerna handhar sina uppgifter i enlighet med gällande
bestämmelser samt leda och råda de kommunala myndigheterna i frågor som
rör socialvårdsförvaltningen. Inspektörerna skall också övervaka och leda av
enskilda bedriven lagstadgad socialvård och följa den frivilliga vårdverksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 1960

Distriktsinspekförerna är underordnade socialdepartementets välfärdsavdelning.
Inom avdelningen finnes en särskild byrå för barnskydd.

Utöver den övervakning och kontroll, som har nämnts, åligger det länsstyrelse
att vaka över socialvården inom länet och att om försummelser
eller missförhållanden föreligger, vidtaga erforderliga åtgärder.

Socialnämndens verksamhet i fråga om barnavården omfattar förebyggande
åtgärder, omhändertagande av barn, varmed förstås den som ej fyllt 16
år, samt unga personer, d. v. s. ungdom som fyllt 16 men ej 18 år, jämte
efterföljande skyddstillsyn samt kontroll över fosterbarnsvården och över
barnatillsynsmännens (barnavårdsmännens) verksamhet.

Bestämmelserna om allmänt förebyggande åtgärder — betecknade såsom
understödjande av barns hemuppfostran — är icke i detalj utformade och
har delvis karaktär endast av allmänna rekommendationer. Socialnämnden
bör lämna erforderlig rådgivning i barnavård och barnuppfostran samt vid
behov biträda barn och unga personer vid val av yrke och vid anskaffande
av lämplig yrkesundervisning eller förvärvsarbete. Nämnden bör också vidtaga
åtgärder för att förekomma och avhjälpa missförhållanden beträffande
barnuppfostran i allmänhet. För att kunna genomföra detta ålägges kommunen
att i mån av behov antingen själv upprätta och underhålla anstalter,
som avser att understödja och komplettera hemmets vård och uppfostran,
eller också understödja av privata organisationer eller enskilda inrättade
anstalter eller av dem anordnad verksamhet, som anses motsvara sagda ändamål.

Åtgärder av förebyggande eller omhändertagande art i individuella fall
sammanfattas i lagen under beteckningarna »skyddsåtgärder» och »samhällsvård».
Vissa dylika ingripanden kan företagas endast beträffande barn,
andra kan förekomma även beträffande ung person.

De barn, som kan bli föremål för förebyggande eller omhändertagande
verksamhet, är följande:

a) barn, vars föräldrar avlidit eller övergivit barnet;

b) barn, som på grund av kroppslig sjukdom, efterblivenhet, sinnessjukdom,
abnormitet, vanförhet eller annat lyte av liknande art är i behov av
särskild vård och uppfostran som det icke kan få genom föräldrarnas försorg
eller på annat sätt;

c) barn, vars föräldrar på grund av sjukdom, oförstånd, dryckenskap eller
på grund av andra sådana omständigheter icke ger barnet nödig vård
och uppfostran, om barnet icke på annat sätt ägnas erforderlig omvårdnad;

d) barn, som misshandlas i hemmet eller där är utsatt för annan fara till
liv, hälsa eller sedlighet; samt

e) barn, som genom eget eller föräldrarnas förvållande bryter mot bestämmelserna
om barns skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet eller
försummar skolgången eller genom sitt uppförande bryter mot skolans ordningsregler
och icke låter sig tillrättaföra genom skolans disciplinära anordningar.

Utöver vad här nämnts skall nämnden vidtaga åtgärder gentemot barn eller
ung person, som har begått straffbar handling, varå åtal eller straff ej
följt på grund av barnets ålder eller av annan orsak. Vidare skall nämnden
taga sig an barn och ungdomar som bettlar eller i övrigt befinnes vara lösdrivare
eller som påträffas berusade, om det icke visar sig lämpligt att tilllämpa
lagen om alkoholister.

De åtgärder, som nämnden kan vidtaga gentemot barn eller ung person,
som tillhör någon av de grupper som här nämnts, är allt efter omständigheterna
i det enskilda fallet följande:

1. när det gäller barn, vars föräldrar är döda eller som övergivits av

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

föräldrarna och vars vård och uppfostran äventyras av brist på medel, skall
nämnden omhändertaga barnet.

I andra fall kan nämnden välja mellan följande åtgärder:

2. handlägga ärendet som fattigvårdsärende, om orsaken till barnets eller
den unga personens otillfredsställande vård eller andra missförhållanden
är hemmets medellöshet;

3. tilldela barnet eller den unga personen eller föräldrarna varning antingen
inför nämnden eller på annat sätt;

4. med samtycke av föräldrarna tills vidare omhändertaga barnet eller
den unga personen;

5. giva föreskrift om att barnet eller den unga personen skall hällas i
lämplig sysselsättning eller placeras i anstalt för förebyggande barnavård
eller besluta om andra åtgärder, som är erforderliga med hänsyn till
barnets fysiska, andliga eller moraliska utveckling;

6. utse en skvddsövervakare för barnet eller den unga personen.

Befinnes vid 2.—6. avsedda åtgärder otillräckliga eller har skyddsuppsikt

icke lett till avsett resultat, skall nämnden söka att få till stånd ett skriftligt
avtal med föräldrarna eller förmyndaren för barnet om att barnet eller
den unga personen skall överlämnas i nämndens vård för att uppfostras
utom hemmet. Sådant avtal har samma verkan som tvångsomhändertagande.

Är det icke möjligt att få ett sådant avtal till stånd, kan nämnden efter
prövning besluta att utan föräldrarnas samtycke omhändertaga barnet eller
den unga personen. Genom dylikt beslut fråntages föräldrarna sin rätt
att bestämma över den omhändertagnes vård och fostran och rätten härtill
övergår automatiskt till nämnden.

Beslut om omhändertagande underställes socialininisterict för godkännande.
Föräldrar, förmyndare eller god man är berättigade att till socialministeriet
inlämna skriftlig anmärkning mot beslutet inom 30 dagar. Högsta
förvaltningsdomstolen är sista instans i ärenden angående tvångsomhändertagande.

Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om kommunalt organs handläggning
av ärenden angående tvångsomhändertagande av barn och ungdom.
Föräldrarna ävensom annan fostrare skall i regel kallas till sammanträde
för att där höras eller också skall de beredas tillfälle att avge skriftlig
förklaring. Även andra personer kan höras muntligen. För beslut om
omhändertagande av barn erfordras, att minst 2/3 av de när\arande ledamöterna
röstat för detsamma.

Beslut om omhändertagande av barn kan icke verkställas sedan barnet
fyllt 16 år, med mindre beslutet föranletts av att barnet gjort sig skyldigt
till straffbar handling eller bettleri eller befunnits vara lösdrivare eller anträffats
berusat. Åldersgränsen är i dylika fall 18 år, liksom för verkställighet
av omhändertagandebeslut avseende ung person.

'' Nämndens ordförande eller funktionär, som därtill av nämnden bemyndigats,
kan i brådskande fall provisoriskt meddela föreskrift som ovan vid 5.
sagts eller förordna, att barn eller ung person skall provisoriskt sättas under
vård och fostran utom hemmet. Beslutet skall, om det ej gäller omhändertagande
med föräldrarnas samtycke, ofördröj ligen underställas nämnden.

Som en allmän regel i fråga om behandlingen av omhändertagen gäller,
att denne bör beredas omsorgsfull vård och uppfostran samt skolundervisning
och yrkesutbildning efter fallenhet.

Den omhändertagne kan intagas i enskilt hem eller barnhem. Anlitas
enskilt hem, skall avtal träffas om vård- och uppfostringsskyldigheten in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

och ledamot av nämnden eller annan av nämnden utsedd person skall minst
fyra gånger om året besöka hemmet för att övervaka vården. Vid utackordering
i fosterhem bör det om möjligt ordnas så, att den omhändertagne kan
få kvarbliva i samma hem så länge omhändertagandet består. Utackordei
ing kan förmedlas genom sadan i barnskyddsarbete verksam förening,
som av socialministeriet godkänts såsom förmedlare.

De som lider av kroppslig sjukdom, sinnessjukdom, efterblivenhet, abnormitet,
vanförhet eller annat lyte skall beredas lämplig vård i anstalt
eller annorstädes.

0m behov icke föreligger av specialvård som nyss sagts och nämnden
finner att uppfostran av barn eller ung person som omhändertagits på
grund av brottslig handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk icke kan
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i enskilt hem eller barnhem, skall
nämnden ombesörja att vederbörande intages i uppfostringsanstalt. Om
statens uppfostringsanstalt anlitas, har socialdepartementet det slutliga avgörandet
i saken.

Omhändertagen står under nämndens förmynderskap, dock att föreståndare
för uppfostringsanstalt utövar förmynderskapet över där intagen
frånsett egendoms förvaltning.

Lagen har särskilda bestämmelser om upphörande av förebyggande åtgärder,
om slutligt upphörande av omhändertagande jämte efterföljande
skyddstillsyn samt om vissa lijälpåtgärder i samband med upphävande av
omhändertagandet.

I allmänhet upphör förebyggande åtgärder i form av föreskrift, övervakning
eller medgivet omhändertagande, vilka beslutats i fråga om barn, när
barnet fyller 16 år. Åtgärden upphör dock i intet fall förrän ett halvt år
efter beslutet om dess vidtagande. Har sådan förebyggande åtgärd föranletts
av kriminalitet, bettleri, lösdriveri eller alkoholmissbruk, upphör åtgärdens
giltighet ej vid 16-årsålderns inträde. Förebvggande åtgärd beträffande
ung person upphör senast då han fyller 21 år. ”

Omhändertagen skall befrias från nämndens omvårdnad när behov därav
icke längre föreligger. Beslut om befrielse fattas, när det gäller elev i
statens uppfostringsanstalt, av socialministeriet på föreståndarens hemställan,
eljest av nämnden.

Har barn omhändertagits av anledning, som angivits ovan vid a)—d),
skall nämndens omvårdnad upphöra senast när barnet fyller 16 år. Nämnden
kan emellertid på särskilda skäl ställa barnet under skyddsuppsikt under
högst 3 år efter det omhändertagandet upphört, dock icke längre än
till dess bainet fyller 18 ar. Nämndens omvardnad om barn eller ung person,
som omhändertagits på grund av förhållanden som angivits vid e) eller
på giund a\ straffbar handling, bettleri, lösdriveri eller spritmissbruk, upphör
senast när den omhändertagne uppnår 21 års ålder, dock icke förrän
ett ar efter omhändertagandet.

När omhändertagen befrias från nämndens omvårdnad, skall nämnden
om skal därtill föreligger, draga försorg om att han får lämpligt arbete och
kläder samt i anledning av lyte erforderliga hjälpmedel.

Om uppsikt över vården av fosterbarn gäller i huvudsak följande. Med
fosterbarn a\ses enligt lagen barn som av annan än socialnämnden överlämnats
för uppfostran i enskilt barnhem eller hos annan person än föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare. Nämnden kan förklara att barn,
som
icke enligt det anförda är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses
som sådant.

Det aligger fostrare att inom viss tid underrätta nämnden om mottagan -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10 år 1960

de av fosterbarn, om flyttning av fosterhem eller barnhem och om fosterbarns
död eller avflyttning från fosterhemmet. Så snart nämnden fått veta
att barn mottagits i fosterhem eller enskilt barnhem, skall den ofördröjligen
låta verkställa inspektion av hemmet, såvida den ej redan har noggrann
kännedom om förhållandena. Nämnden skall övervaka, att fosterbarn erhåller
omsorgsfull vård och uppfostran. Ledamot av nämnden eller annan
av nämnden befullmäktigad person skall besöka fosterhemmet minst fyra
gånger om året.

Finner nämnden att ett fosterhem eller barnhem är olämpligt eller att
vården och uppfostran av barnet är otillfredsställande, bör nämnden med
lämpliga medel söka få rättelse till stånd. Om icke detta leder till önskat resultat,
äger nämnden ålägga fostraren (varmed avses även barnhemsföreståndare)
att lämna barnet till den, som är skyldig att draga försorg om det.
Om barnet genom dylik åtgärd skulle komma i sådana förhållanden, som
påkallar i lagen angivna skyddsåtgärder, äger nämnden att ingripa med åtgärder
som ovan vid 1.—6. sägs. Barnet kan också av nämndens ordförande
eller av bemyndigad funktionär provisoriskt sättas under vård och
fostran.

Nämnden är berättigad att förbjuda person eller barnhem att mottaga
fosterbarn. Lagen om barnskydd upptar vissa bestämmelser som avser barns
skyddande mot olämplig förvärvsverksamhet.

Vidare gives regler om barnskyddsanstalter. Med barnskyddsanstalter
förstås statens uppfostringsanstalter samt sådana kommunala och privata
barnavårdsanstalter för sluten eller halvöppen vård, som är godkända av
socialministeriet.

Kommun bör upprätta eller deltaga i upprätthållandet av barnhem, därest
av socialvårdsnämnden omhändertagna barn ej kan beredas plats i lämpliga
fosterhem eller i enskilda barnhem och behov av barnhemsplatser sålunda
visat sig föreligga. Generellt åläggande för allmänt organ att upprätta och
driva barnhem föreligger icke.

Barnskyddsanstalterna står under tillsyn av socialministeriet. Barnavårdsanstalt
får icke tagas i bruk förrän den godkänts av socialministeriet
för ändamålet. Anmälan bör göras till det kommunala barnavårdsorganet i
kommunen, innan privat barnhem, barnträdgård, barnkrubba eller annan
dylik anstalt öppnas. Val av föreståndare för kommunal barnskyddsanstalt
skall fastställas av vederbörande distriktsinspektör, vars beslut kan överklagas
hos socialministeriet.

3. Norge. Den norska lagen om barnevern är av den 17 juli 1953 och trädde
i kraft den 1 juli 1954. Dessförinnan reglerades den samhälleliga barnavården
av ett flertal lagar.

Även administrationen var splittrad såväl lokalt som, centralt. Därom gäller
nu följande.

Enligt lagen skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd (barnevernsnemnd),
som väljes av kommunens styrelse.

Barnavårdsnämnden skall hålla sig noga underrättad om de förhållanden,
som barn och ungdom lever under, och verka för en förbättring av barnavården
inom kommunen.

Barnavårdsnämndens uppgift i enskilda fall är att genom förebyggande
åtgärder eller genom omhändertagande bistå barn under 18 år, som lever
under otillfredsställande förhållanden, är missanpassade, saknar försvarlig
försörjning eller behöver bistånd för att komina i åtnjutande av vård
eller behandling på grund av sjukdom, lyte eller annan brist. Vidare skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1060

nämnden öva tillsyn över vården av fosterbarn och över olika barnavårdsinstitutioner
samt ha ansvaret för eftervården av barn och ungdom, som
varit omhändertagna.

Fylkesmannen skall med biträde av en särskild tjänsteman öva tillsyn
över den offentliga barnavården inom fylket.

Socialdepartementet utövar den centrala tillsynen över att samhällets
barnavård utformas i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Departementet
biträdes av ett rådgivande organ, statens barnevernsråd, som består
av minst fem medlemmar och utses av Konungen. Rådet kan vidare göra
uttalanden i barnavårdsfrågor till varje statlig institution, som så begär.

Barnavårdsnämnden skall bestå av fem ledamöter — kvinnor och män —
som företrädesvis skall väljas bland personer med särskild insikt i och intresse
för barnavård. Personer som har fyllt 66 år bör icke väljas. Större
kommuner kan få tillstånd att tillsätta nämnd med flera ledamöter än nyss
sagts samt att dela upp nämnden i delegationer för lokalt och/eller sakligt
skilda arbetsområden.

Nämndens ledamöter och funktionärer är pliktiga att iakttaga tystnad i
fråga om det som de i anledning av sin ställning får veta om privata förhållanden.
överträdelse av tystnadsplikten medför straff.

Domare i den domkrets kommunen utgör eller tillhör skall inträda som ledamot
av nämnden och leda förhandlingarna när fråga är om

1. att övertaga omsorgen om barn i de fall, där föräldrarna eller de, som
är i deras ställe, icke samtycker till åtgärden;

2. att fråntaga föräldrarna eller en av dem föräldramyndigheten över
barnet;

3. att besluta att ett barn, som av enskild person placerats i fosterhem
eller barnhem, icke får under viss tid flyttas därifrån;

4. att avslå framställning om utskrivning av omhändertaget barn.

Det åligger barnavårdsnämnds ordförande att tillse, att de ärenden, som
framläggs för nämnden, är noggrant undersökta. Bästa möjliga utredning
om barnet och dess miljö i hemmet, i skolan etc. bör införskaffas. För undersökning
av barnet skall såvitt möjligt sökas sakkunnigt bistånd.

Nämnden kan inhämta upplysningar från envar som är bosatt i kommunen.
När det är behövligt att erhålla förklaring från person i annan kommun,
skall barnavårdsnämnden därstädes på begäran biträda. — Barnavårdsnämnd
äger också begära bevisupptagning vid domstol.

För att nämnden skall vara beslutför krävs, att minst 3 ledamöter, bland
dem ordföranden eller vice ordföranden, är tillstädes samt i fråga om
ärenden, som sägs i föregående stycke, även domaren. När det gäller sistnämnda
ärenden uppställes vissa ytterligare villkor för giltigt beslut.

Barnets föräldrar, dess företrädare eller förmyndare skall lämnas tillfälle
till att förklara sig för nämnden, innan nämnden beslutar åtgärd. De
har rätt att vara närvarande under förhandlingarna i nämnden, dock icke
under överläggning och röstning til] beslut. De är berättigade använda sig
av biträde för att tillvarataga barnets rätt, om icke särskilda förhållanden
påkallar att nämnden motsätter sig anlitande av biträde.

Barnet skall givas tillfälle att uttala sig vid nämndens sammanträde. Del
skall sörjas för att barnet kan uttala sig fritt och otvunget. När barnets
bästa kräver det, bör förklaringen ske inför en av ledamöterna i nämnden.

Offentliga myndigheter och tjänstemän, som i sin verksamhet får kunskap
om förhållanden, som kan föranleda ingripande av barnavårdsnämnden,
skall medverka till att rättelse sker. Utan hinder av tystnadsplikt kan
uppgifter om förhållanden som nyss sagts lämnas till nämnden även av lä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W60

lcare, hälsosystrar, sjuksköterskor, barnmorskor, husmoders vikarier (hemvårdarinnor)
och andra i liknande ställning.

Barnavårdsnämnden sörjer för verkställighet av träffade beslut. Verkställighet
kan, om annat ej beslutats, ske oavsett huruvida klagan föres.

Om dröjsmål är förbundet med fara eller om det är nödvändigt att försäkra
sig om barnet, kan barnavårdsnämnd preliminärt placera barnet i
familj eller skola eller på annat ändamålsenligt sätt. Kan nämndens avgörande
icke avvaktas, kan sådan preliminär åtgärd vidtagas av nämndens
ordförande eller åklagarmyndigheten. Har preliminär åtgärd vidtagits, skall
saken snarast möjligt av nämnden upptagas till slutlig prövning.

Nämndens förebyggande och omhändertagande verksamhet sammanfattas
i lagen under benämningen »sserlige vernetiltak». Ingripanden i denna
form skall ske beträffande barn under 18 år i följande fall:

a) när barnet blir så behandlat eller lever under sådana förhållanden att
dess fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling utsättes för skada eller
allvarlig fara;

b) när barnet genom lagöverträdelser eller på annat sätt visar så dålig
anpassning till omgivningen eller samhället att särskilda åtgärder befinnes
påkallade;

c) när barnet är utan försörj are eller föräldrarna icke är i stånd att försörja
barnet på »forsvarlig måte» och det icke heller annorledes försvarligt
sörjes för barnet;

d) när barnet är sjukt eller lider av kroppsligt lyte, nedsatta själsförmögenheter
eller andra brister och nödvändiga åtgärder icke har vidtagits
för att ge det den vård eller behandling som det har behov av och som är
möjlig.

Har nämnden erhållit kännedom om all omständigheterna är sådana, att
ett ingripande med avseende på barn, som ej fyllt 18 år, enligt lagen kan vara
påkallat, skall nämnden omedelbart företaga närmare undersökning. Vid
samtal med barn och föräldrar skall den söka klarlägga orsakerna till de
förhållanden som föreligger och söka att få barnet och föräldrarna att inse
vad som eventuellt är felaktigt och vad som kan göras för att få en rättelse
till stånd. (Dessa bestämmelser har ersatt tidigare gällande regler om varning
och förmaning till föräldrar och barn.) Nämnden bör därvid använda
sig av personer som har särskilda förutsättningar för detta arbete (socialkuratorer
o. d.).

När nämnden avgör vilka åtgärder som skall vidtagas, skall den ha barnets
bästa för ögonen. Nämnden bör emellertid också taga hänsyn till om det
kan skada andra barn att barnet blir kvar i hemmet. Förebyggande åtgärder
bör i första hand prövas för att om möjligt göra ett omhändertagande onödigt.

Allt efter förhållandena i det enskilda fallet kan nämnden vidtaga en eller
flera av följande förebyggande åtgärder:

a) anordna tillsyn av hemmet genom en »tilsynsf0rer»;

b) lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i form av tjänster
—- till hemmet av medel som kommunen beviljar till förebyggande åtgärder; c)

sörja för att barnet placeras i lekskola, daghem, fritidshem eller liknande
inrättning;

d) tillse att barn över skolplikt^ ålder sättes i skola för fortsatt utbildning
eller att det sättes i lära eller annat arbete ulan att det tages från hemmet; e)

sörja för att barn beträffande vilket ingripande skett i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1960

dess sjukdom, lyte etc. får erforderlig vård eller behandling och att behörig
myndighet underrättas, när det ankommer på sådan att taga befattning med
barnet.

Nämnden kan, om det är lämpligt, förelägga föräldrarna att verkställa åtgärd
som nämnts under punkterna c)—e) ovan.

Om nämnden anser att förebyggande åtgärder är gagnlösa eller om dylika
åtgärder prövats men icke lett till resultat, kan nämnden omhändertaga
barnet för vård och fostran utanför hemmet. I beslutet härom skall föreskrivas
på vilket sätt barnet skall placeras. Innan nämnden fattar dylikt beslut,
skall den söka få ett skriftligt samtycke till åtgärden från föräldrarna eller
person som är i deras ställe. Om sådant samtycke icke gives eller om lämnat
samtycke senare tages tillbaka, skall ärendet behandlas efter de regler som
tidigare nämnts (domare inträder som ledamot av nämnden).

Föräldramyndigheten över ett omhändertaget barn kan efter särskilt
beslut därom av nämnden fråntagas båda föräldrarna eller en av dem. Gäller
åtgärden den av föräldrarna som är förmyndare för barnet, skall nämnden
sörja för att annan förmyndare med det snaraste utses.

Som allmän regel beträffande behandlingen av omhändertagen gäller, att
barnet skall placeras på sådant sätt, som kan anses vara bäst för detsamma.
Det åligger nämnden alt tillse att barnet tillförsäkras vård, uppfostran och
utbildning. Innan placeringen av barnet sker, skall nämnden såvitt möjligt
rådgöra med sakkunniga.

Undersökning av läkare skall alltid föregå slutlig placering av barn. Finnes
anledning att antaga att barnet lider av psykiska brister eller beror ingripandet
på barnets uppförande, skall det såvitt möjligt också undersökas
av specialutbildad läkare eller annan sakkunnig. Om del visar sig nödvändigt,
kan barnet läggas in på sjukhus eller för kortare tid intagas i ett hem,
där det kan bli undersökt och observerat.

Omhändertaget barn, som anses lämpat därför, skall företrädesvis placeras
i ett gott fosterhem. Innan överlämnande sker till fosterhemmet, skall
nämnden undersöka detsamma och inhämta upplysning från hälsovårdsmyndigheterna
om de hygieniska förhållandena. Läkarutlåtande om hälsotillståndet
hos uppfostraren och hans familj skall alltid anskaffas. Uppfostrarens
plikter mot barnet och villkoren i övrigt skall fastställas i skriftligt
avtal.

barnet icke kan placeras i fosterhem, skall det i regel intagas i godkänt
barnhem. Barnhemsvard skall dock icke tillgripas för barn över 15 år.
Barn i nämnd ålder bör i stället placeras på så sätt, att det beredes yrkesutbildning
eller fortsatt skolgång, vilket kan ske under inackordering i lämpligt
enskilt hem, i lärlings- eller ungdomshem eller genom beredande av
arbetsanstallning. Val av yrke eller skola skall om möjligt ske efter samråd
med yrkessakkunnig person.

i ®^r^®msyård bör icke heller förekomma för barn som har behov av särskild
behandling, yrkesutbildning eller vård. Dylika barn kan intagas i
specialskola, observationsskola eller annan institution för »sasromsors» Om
beslut fattas om placering i specialskola för barn och ungdom med anpassningssvårighet
skall ärendet genom vederbörande fylkesman sändas till departementet
för fastställelse.

Därest svårigheter föreligger att omedelbart placera barnet på det sätt
bestamts, kan nämnden tillfälligtvis intaga barnet i ett upptagningshem
eller valja en annan lämplig vårdform till dess slutlig placering kan

För att bistå barnavårdsnämnderna vid deras placering av barn i fosterhem
och barnhem bor for varje fylke upprättas en förmedlingscentral. Dy -

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1960

lik central anordnas genom samarbete kommunerna emellan samt eventuellt
med bistånd av intresserade organisationer. Centralen bör ha översikt
över lediga platser i barnhemmen inom fylket och bör särskilt söka
få fram goda fosterhem. Plan för centralens verksamhet skall godkännas
av departementet.

Det är förbjudet för privatpersoner att driva förmedlingsverksamhet tor
placering av barn i fosterhem, vare sig adoption avses eller ej. överträdelse
av förbudet straffas med böter eller fängelse intill 3 månader. Organisationer
må driva sådan förmedlingsverksamhet som här avses efter tillstånd
av departementet, som övar tillsyn.

En barnavårdsnämnd får icke ändra barnets placering med mindre det
sker av omsorg om barnets välfärd eller därför att barnet utövar dåligt inflytande
på andra barn. Om barnet skall omplaceras, beslutar därom den
barnavårdsnämnd som har omhändertagit barnet, såvida icke barnet är intaget
i specialskola. Nämnden i kommun, där barnet är placerat, kan dock
vidtaga nödiga preliminära åtgärder, varom underrättelse genast skall lämnas
den nämnd, som har omsorgen om barnet.

Nämndomsorgen om omhändertagen skall upphöra då han fyller 21 ar.
såvida icke omsorgen genom särskilt beslut av nämnden hävts dessförinnan
såsom obehövlig.

Omsorgen om barn, som är intaget i specialskola, avilar icke nämnden.
Vid slutlig utskrivning från sådan skola, står barnet åter under nämndens
omsorg, till dess nämnden finner skäl häva omsorgen eller barnet fyller
21 år. Utskrivs barn på prov från specialskolan, kan överenskommelse träffas
om att nämnden skall ha omsorgen om barnet under prövotiden.

När ett i specialskola eller institution för sseromsorg placerat barn utskrives
slutligt eller på prov, skall nämnden underrättas därom minst två
månader före utskrivningen.

När nämndomsorgen upphör, åligger det nämnden att, där så är erforderligt,
biträda med att skaffa barnet lämplig sysselsättning. När barnet
icke själv har medel och behov föreligger, skall nämnden dessutom sörja
för att det erhåller lämpliga kläder samt respengar. Innan nämnden beslutar
att omhändertagande skall upphöra, skall den förvissa sig om att den
utskrivne får tillfredsställande underhåll och utvecklingsmöjligheter.

Lagen ägnar stor uppmärksamhet åt eftervården av dem som varit omhändertagna.
Eftertillsyn är obligatorisk för barn, som utskrivs från specialskolor,
observations skolor eller institutioner för sajromsorg. För barn,
som nämnden har placerat i fosterhem, barnhem, ungdoms- och lärlingshem
och liknande, skall efter utskrivningen eftertillsyn anordnas där så erfordras.
Tillsynen utövas i regel av därtill utsedd särskild person (tilsynsverje).
Nämnden kan bestämma alt en person som varit omhändertagen skall stå
under tillsyn till dess han fyller 23 år. I samband med efterlillsynen kan
nämnden också lämna ekonomiskt bistånd — kontant, in natura eller i
form av tjänster — av medel, som kommunens styrelse beviljat. Eftertillsynen
kan efter departementets godkännande också ordnas genom intresserade
organisationer eller på annat betryggande sätt.

Bestämmelserna om tiltsgn över värden av fosterbarn är i korthet följande.

Med fosterbarn avses i lagen barn som av en barnavårdsnämnd eller enskild
person, med eller utan ersättning, har placerats för uppfostran i privat
hem hos annan än sina föräldrar eller adoptivföräldrar. Ingen får taga
emot fosterbarn ulan samtycke på förhand av barnavårdsnämnden i den
kommun där han är bosatt. Ingen får heller placera barn i fosterhem utan
att ha förvissat sig om att fostraren har erhållit sådant samtycke. Den som

I Jlihnng till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

placerar barnet har skyldighet att senast inom 8 dagar efter placeringen underratta
barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget.

Har nämnd genom ansökan, anmälan eller annorledes fått kännedom om
att nagon vill mottaga eller redan mottagit fosterbarn, skall nämnden, om
den icke redan har tillräcklig kännedom om fosterhemmet, utan uppskov
narmare undersöka fosterhemmet och inhämta utlåtande från hälsovårdsnämndens
ordförande om de hygieniska förhållandena i hemmet och från
honom eller annan läkare om hälsotillståndet hos uppfostraren och hans familj.

Samtycke till att taga emot fosterbarn får icke lämnas i de fall där
nämnden finner att tara föreligger för att barnet icke kommer att få »för Va^

och uppfostran eller att vistelsen i fosterhemmet annars kan
hli till skada för barnet.

Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn till dess det fyller 18 år.
(Barn som omhändertagits står dock under tillsyn så länge omhändertagandet
varar.) Tillsynen över icke omhändertagna fosterbarn kan förlängas
utöver barnets 18-årsdag, dock icke längre än till dess barnet fvller 21 år Ett
fosterhem kan i undantagsfall erhålla befrielse från tillsynen.

Barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet är beläget utövar
tillsynen. Departementet kan emellertid giva tillstånd till att en barnavårdsnämnd
far utova tillsyn över barn som nämnden har placerat i eu annan
kommun I så fall ar barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är placerat,
befriad från tillsyn, men har viss underrättelseplikt gentemot tillsynsbarnavårdsnämnden.

För vart barn som står under tillsyn skall nämnden utse en »tilsynsfprer».
yl! ,®tta VPPdra§ b°r utses kommunal funktionär eller annan som är särskilt
lämplig och villig att taga emot uppdraget. I sin verksamhet skall en tilsynsfprer
beträffande barn, som av enskild person placerats i fosterhem,
radgora med barnets föräldrar eller förmyndare eller den som betalar för
barnet. I fråga om barn, som placerats i fosterhem av barnavårdsnämnd
skall en tilsynsfprer göra sig underrättad om de förhållanden som ligger till
grund för nämndens åtgärd.

Tilsynsfprern skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och uppfostran
och tillse, att barnet får tillfredsställande vård, fostran och utbildning
samt nodig läkarvård. Om det behövs skall han biträda fostraren med
råd och vagledning. Är förhållandena i fosterhemmet icke tillfredsställande,
bor han söka åstadkomma rättelse, eventuellt genom att giva fosterföräld^?raa
,erfarderligt föreläggande. Leder icke detta till resultat eller är missförhållandena
av allvarlig art, skall tilsynsfprern omedelbart underrätta
nämnden. Detsamma gäller om barnets hälsa eller beteende påkallar särskilda
åtgärder.

Tilsynsfprer har rätt att fa tillträde till fosterhem och att få nödiga upplysningar
av fostraren. Han skall besöka hemmet så ofta förhållandena i det
särskilda fallet kräver.

Det åligger nämnden att, då nämnden får kännedom om missförhållanden
i fosterhem eller om att barnets hälsa eller beteende påkallar uppmärksamhet,
gora undersökning och vidtaga erforderliga åtgärder. Nämnden skall
oni det visar sig nödvändigt, tillse att barnet förflyttas från fosterhemmet.

Barnavårdsnämnden kan bestämma att ett barn, som av enskild person
ar placerat i fosterhem eller barnhem, för viss tid icke får flyttas därifrån
nar det icke finns »rimelig grunn» till förflyttningen och denna skulle vara
till skada för barnet.

I ett särskilt kapitel har lagen bestämmelser om barnhem och andra barnavardande
institutioner (lekskolor, daghem, barnkolonier etc.).

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 51

Departementet avgör i fall av tvekan, huruvida institution hör under
lagen.

Barnavårdsinstitution skall ha godkännande av departementet eller av
myndighet som departementet bestämmer. Nya institutioner får icke öppnas
förrän sådant godkännande lämnats. Godkännande som här sagts erfordras
också beträffande föreståndare för barnavårdsanstalt. Barnavårdsnämnds
yttrande skall inhämtas i ärenden av här nämnd art.

Det åligger kommun att upprätta eller understödja inrättandet av nödigt
antal barnhem antingen på egen hand eller i samarbete med andra kommuner.
Kommun bör också antingen själv upprätta eller också stödja inrättande
av daginstitutioner för barn, barnkolonier eller annan verksamhet som
har ett syfte motsvarande dessa institutioners.

Barnavårdsinstitution står under tillsyn av barnavårdsnämnden i den
kommun där institutionen är belägen. Kommunal institution står dock alltid
under tillsyn av nämnden i den kommun som äger eller driver institutionen.
Föreligger missförhållande vid barnavårdsanstalt, skall nämnden försöka
åstadkomma rättelse. Lyckas icke detta, skall departementet underrättas
om förhållandena. I avvaktan på departementets beslut, som kan innebära
en återkallelse av utfärdat godkännande för institutionen, kan nämnden
besluta att stänga densamma intill dess departementets avgörande föreligger
och skall då sörja för att barnen blir tagna om hand på »forsvarlig
måte».

Verksamheten vid institutioner, motsvarande de svenska ungdomsvårdsskolorna,
regleras ej i den norska barnavårdslagen. Regler om dylika anstalter
är intagna i andra lagar.

Ett flertal av barnavårdsnämndens beslut, däribland mera ingripande förebyggande
åtgärder, kan av den beslutet rör överklagas hos fylkesmannen.
Hans beslut kan överklagas hos departementet. Om barnet fyllt 16 år, kan
det själv överklaga beslut om vägran att upphäva omhändertagandet. Oavsett
klagan kan departementet ändra sådana beslut av barnavårdsnämnd,
över vilka klagan må föras, eller ålägga barnavårdsnämnd att taga upp ärende
till förnyad prövning.

Om barn som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser och om barnavårdens
befattning med sådana barn gäller enligt lagen om barnevern i huvudsak
följande. När ett barn, som icke fyllt 14 år, gjort sig skyldig till en lagöverträdelse,
kan utredning ske antingen genom polis- och åklagarmyndighet
eller i annan ordning. Åklagare kan under vissa omständigheter eftergiva
åtal för straffbelagd handling av barn, som fyllt 14 men icke 18 år eller som
fyllt 14 år och är intaget i eller på prov utskrivet från specialskola eller annat
behandlingshem för barn med beteenderubbningar. När utredning påbörjas
om lagöverträdelse, som begåtts av barn under 14 år, eller i anledning
av ifrågasatt åtalseftergift, skall åklagare, därest ärendet icke är bagatellartat,
omedelbart underrätta barnavårdsnämnden. Nämnden kan kräva
att en representant för densamma får vara närvarande under förhöret med
barnet. Efter beslut om åtalseftergift, avseende barn vilket icke är intaget
i specialskola eller behandlingshem som nyss sagts, översändes ärendet til!
barnavårdsnämnden, som avgör om och i så fall vilken åtgärd, som skall
vidtagas beträffande barnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

IV. Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning

Barna vårdskommittén

Kommittén framhåller till en början, att 1924 års BvL utgjort en god
grund för samhällelig verksamhet till barns och ungas bästa och att samhällets
barna- och ungdomsvård med denna lag som ledning och rättesnöre
utvecklats på ett sunt och riktigt sätt.

Vid den totala översyn av barnavårdslagstiftningen, som det uppdragils åt
kommittén att — förutom särskild prövning av åtskilliga angivna problem
— företaga på grundval av de erfarenheter som vunnits i barnavårdsverksamheten1,
har resultatet av kommitténs undersökningar och överväganden
blivit, att kommittén funnit samhällets barna- och ungdomsvård böra i
fortsättningen vara byggd på samma huvudprinciper som hittills i fråga
om ansvar och organisation, verksamhetens art och inriktning in. in.

Såsom inledningsvis framhållits har kommittén emellertid också funnit,
att ramen för samhällets barna- och ungdomsvård bör i viss män vidgas och
verksamheten på olika sätt effektiviseras, allt i ändamål att än bättre tillgodose
de syften, som uppbär samhällets insatser på detta område.

Utvidgning av barnavårdslagens tillämpningsområde har ansetts böra
ske genom införande av rätt och plikt för barnavårdsnämnd att ingripa för
att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden för underåriga
i åldern 16—18 år, även i fall, där de underårigas eget beteende
icke påkallar ingripande. I visst samband härmed står, att tillsynen över
tosterbarnsvården enligt kommittén skall utsträckas till att avse även vården
av fosterbarn, som fyllt 16 men ej 18 år. Tillämpningsområdet för
BvL har däremot inte utvidgats genom höjd åldersgräns för omhändertagandet
av unga personer med asocial livsföring.

I syfte att söka uppnå bättre resultat av samhällets insatser för att dels
bistå barn, som lever under eller hotas av otillfredsställande förhållanden,
dels vägleda och tillrättaföra barn och unga, vilka brister i anpassning till
samhällets normer, har kommittén föreslagit en ganska omfattande och
djupgående revision av bestämmelserna om individuella ingripanden i form
av förebyggande åtgärder samt omhändertaganden. En ledande synpunkt
har varit att möjliggöra ingripande med för ändamålet väl lämpade åtgärder
på ett tidigt stadium, alltså innan missförhållandena blivit alltför utpräglade
och svåra att komma till rätta med.

Beträffande de förebyggande åtgärderna innebär förslaget, att lindrigare
villkor för sådana ingripanden uppställes samt att ett rikhaltigare urval av
åtgärder ställes till barnavårdsorganens disposition. I viss omfattning möjliggöres
också ingripande med förebyggande åtgärder för att avvärja att tillfredsställande
levnadsomständigheter för underårig förändras på ogynnsamt
sätt.

1 Beträffande kommitténs direktiv såvitt rör lagstiftningen om samhällets barnavård se betänkandet
s. 97—99.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Även möjligheterna att ingripa med omhändertagande vidgas enligt förslaget
genom att lindrigare villkor för sådant ingripande i anledning av missförhållanden
uppställes samt bestämmelser meddelas om rätt och plikt att
i vissa fall besluta omhändertagande för att förebygga menlig förändring
i rådande förhållanden. De nuvarande skilda omhändertagandeinstituten
skyddsuppfostran och samhällsvård ersättes i förslaget av ett enda, benämnt
samhällsvård.

Vidare må nämnas, att möjlighet enligt förslaget införes för barnavårdsorgan
alt i vissa fall preliminärt ingripa med förebyggande åtgärd eller med
omhändertagande. Preliminärt ingripande förutsätter sannolika skäl för att
definitivt sådant ingripande erfordras och gäller endast under viss tid.

Vid utformningen av lagförslaget har kommittén lagt väsentlig vikt vid
att söka stärka barnavårdsorganens möjligheter att vinna kännedom om och
tillförlitligen klarlägga fall, där barnavårdsingripande kan vara påkallat. I
detta syfte ävensom för att bereda enskilda ett så fullgott skydd som möjligt
mot otillräckligt grundade eller mindre väl valda åtgärder från barnavårdsorgans
sida, har kommittén föreslagit åtskilliga ändringar och tillägg
till vad gällande lag innehåller angående barnavårdsärendens behandling,
fullföljdsrätt in. in.

De i det föregående endast delvis berörda ändringar i och tillägg till gällande
BvL, som kommittén på olika skäl ansett erforderliga, har befunnits
beröra lagens alla avsnitt. Beträffande väsentliga delar av lagen har det av
kommittén önskade sakinnehållet nödvändiggjort helt ny text och ändrad
systematisk uppställning. Även i fråga om. övriga avsnitt har de önskade
sakliga ändringarna och tilläggen visat sig svårligen kunna företagas med
partiellt bibehållande av nuvarande uppställning och med anslutning till
skrivsättet i BvL. Trots anslutningen till de gällande huvudprinciperna har
därför eu helt ny gruppering och utformning av barnavårdslagens bestämmelser
befunnits ofrånkomlig. Kommitténs arbete har sålunda, såsom redan
nämnts, lett till att kommittén framlagt förslag till en ny barnavårdslag.

I den föreslagna nya lagen har kommittén eftersträvat att — där icke särskilda
förhållanden, såsom önskvärd anslutning till SochjL, föranlett till
annat — ge varje paragraf ett måttligt omfång. I BvL är ett betydande antal
paragrafer synnerligen omfattande; texten är i de asyftade lagrummen
uppdelad på ett stort antal stycken, med eller utan fördelning på olika moment,
i vissa fall ända till sju moment. Kommittén har ansett det vara för
det praktiska arbetet väsentligt, att de erforderliga stadgandena icke sammanföres
till sådana tunga och oöverskådliga enheter utan fördelas på mindre
omfattande paragrafer.

Kommittén framhåller, att genomförandet av den föreslagna lagen kommer
att ställa skärpta krav på de statliga och kommunala organens insatser
på barna- och ungdomsvårdens område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer i stort sett i kommitténs uttalande, att nu
gällande barnavårdslag utgjort en god grund för samhällelig verksamhet till
barns och ungas bästa och att samhällets barna- och ungdomsvård med denna
lag som ledning och rättesnöre utvecklats på ett sunt och riktigt sätt. 1
allmänhet göres ej heller någon erinran mot kommitténs uppfattning, att
samhällets barna- och ungdomsvård i fortsättningen bör vara byggd på samma
huvudprinciper som hittills.

Olika meningar har däremot gjorts gällande i fråga om nödvändigheten av
att för uppnående av de syften kommittén uppställt som mål för sitt arbete
skapa en helt ny lag. Frera remissinstanser framhåller, att det varit att föredraga
om man i stället beträtt de partiella reformernas väg inom ramen för
gällande barnavårdslag.

Socialstyrelsen, som finner en reformering av barnavårdslagstiftningen
böra ske genom alt en ny barnavårdslag utfärdas, har vid denna bedömning
särskilt tagit hänsyn till att en sådan reformering icke helt bör grundas på
den senaste tidens tillämpning av barnavårdslagen. Den inriktning som denna
tillämpning fått är enligt socialstyrelsens erfarenheter icke helt lycklig.
Enligt styrelsen innebär kommitténs målsättning för en kommande barnavårdslagstiftning
ett klart framsteg ur barnavårdssynpunkt. Härom anföres.

Samhällets barnavård måste effektiviseras, så att denna genom förebyggande
åtgärder kan hindra eller åtminstone mildra olyckliga levnadsförhållanden
för barn och ungdom. På grund av samhällsutvecklingen medför
nämligen underlåtenhet från barnavårdsmyndigheternas sida att ingripa i
tid för att förebygga att barns och ungdoms välfärd äventyras betydligt allvarligare
följder än tidigare. Detta sammanhänger bland annat med att en
försvagning av familjen såsom normbildande för det allmänna beteendemönstret
hos barn och ungdom i märkbar utsträckning framträtt under den
senaste tiden. En tidsenlig barnavårdslagstiftning måste därför ge samhället
större möjligheter att förebygga och undanröja eller åtminstone mildra
dåliga uppväxtförhållanden för barn och ungdom. Detta ter sig inte minst
angeläget mot bakgrunden av de vidgade befogenheter som strafflagberedningen
i. det nya förslaget till skyddslag avser att ge barnavårdsmyndigheterna
i fråga om barna- och ungdomskriminaliteten. Det innebär framtör
allt att samhället högst väsentligt måste effektivisera sitt förebvggande
arbete.

Två reservanter inom socialstyrelsen anser däremot förslaget ej alls böra
läggas till grund för en ny lagstiftning. En av dessa reservanter framhåller,
att man ej kan frigöra sig från det intrycket att kommittén bygger på
en föråldrad grundsyn i fråga om den önskvärda relationen mellan föräldrar
och barn, liksom mellan familjen och samhället. Sålunda tilldelas samhällets
barnavårdsorgan en förmynderskapsinställning, och ansvaret för
misslyckanden lägges på föräldrarna. Med denna grundinställning från lagstiftai
ens sida lär det bli omöjligt att uppnå det förtroendefulla samarbetet
mellan barnavårdsnämnderna och andra samhällsorgan å den ena och all -

Knngl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060 55

mänheten-föräldrarna å den andra sidan, som kommittén säger sig sträva
efter.

Liknande synpunkter ger mentalsjukvårdsdelegationen uttryck åt. Delegationen
anser förslaget ytterligare accentuera samhällets förmyndarinställning
i stället för att följa utvecklingen inom andra vårdområden —- nykterhets-,
social- och sinnessjukvården — där den frivilliga sektorn gives
allt större utrymme.

Svenska barnpsykiatriska föreningen framhåller, att en god praxis haft
möjlighet att utbilda sig inom barnavårdslagens ram och att denna praxis
utbildat sig i samklang med den utveckling som försiggått inom det barnpsykiatriska
och barnpsykologiska ämnesområdet. De ökade kunskaperna
om betydelsen av tidiga emotionella bindningar och riskerna att bryta dem
har medfört en stark respekt för familjeenheten. Den psykiska barna- och
ungdomsvården ser som sin huvuduppgift att om möjligt hjälpa föräldrarna
att komma till rätta med problemen inom familjens ram.

Likartade tankegångar kommer fram i svenska barnpsykologiska föreningens
yttrande. Föreningen understryker vikten av de mentalhygieniska synpunkter
och positivt psykologiska tankegångar som framförts i motiveringarna
i betänkandet men beklagar, att dessa icke funnit ett mera adekvat
uttryck i lagförslaget, vilket präglas av en auktoritär ton och en viss straffmentalitet
som rimmar illa med ett mentalhygieniskt betraktelsesätt.

En del barnavårdsnämnder ifrågasätter om icke kommittén överskattat
samhällets möjligheter att fostra barn och underskattat föräldrarnas och enskildas
möjligheter härutinnan.

En kritisk inställning till det framlagda betänkandet intar överståthållaråmbetet,
som avstyrker att belänkandet lägges till grund för ny lagstiftning.
Ämbetet ifrågasätter om icke de nya bestämmelser, som anses böra åvägabringas,
kan tillföras gällande lag genom ändringar i och tillägg till densamma.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Kronobergs och
Malmöhus län ställer sig avvisande till att förslaget, åtminstone i föreliggande
skick, lägges till grund för ny lagstiftning.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att länsstyrelsen vid sin tillämpning
av gällande barnavårdslag funnit denna i allt väsentligt fungera tillfredsställande.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län anser den gällande barnavårdslagen i
huvudsak fortfarande vara väl ägnad att ligga till grund för det allmännas
tillsyn över vården av barn samt framhåller, att det varit önskvärt om vid
utarbetandet av den nya barnavårdslagen bestämmelserna i och uppställningen
av gällande lag i möjligaste mån bibehållits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser sig i åtskilliga stycken kunna
acceptera de väsentliga principiella nyheterna i kommitténs förslag, utvecklar
sin syn på utformningen av lagförslaget hl. a. på följande sätt.

En ny lag, som skall utformas efter samma grundprinciper som gällande
lag, hör icke utan tvingande skäl formellt och sakligt i allt för hög grad av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vika från denna. Nackdelarna med att vid en lagrevision helt omgestalta gällande
lag är särskilt framträdande när det gäller en lag som barnavårdslagen.
Denna lag skall i stor utsträckning tillämpas av lekmän. Omgestaltas
lagen radikalt såsom enligt förslaget måste det taga åtskillig tid innan dessa
bliva skickade att rätt tillämpa lagen. Vidare är det uppenbart, att det
måste dröja länge, innan en ny lag vinner stadga i tillämpningen. Den praxis,
som utbildas vid tillämpningen av lagar av social natur, är av största betydelse
för dem, som ba att arbeta med denna lagstiftning. Har man redan en
väl utbildad praxis att bygga på, bör denna icke onödigtvis spolieras genom
eu helt ny lagtext, som medför en osäkerhet i tillämpningen, vilken kan komma
att bestå under lång tid. Ur nu angivna synpunkter måste det enligt
länsstyrelsens mening anses föga välbetänkt att tillskapa en helt ny barnavårdslag,
som till formen och i sak företer väsentliga avvikelser från gällande
lag.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förslaget på åtskilliga
väsentliga punkter fått ett allmänt, vagt och särskilt för lekmän svårtillgängligt
innehåll, samtidigt som förslaget i andra delar uppvisar en långt
driven detaljreglering.

En positiv inställning till skapandet av en helt ny lag intar länsstyrelserna
i Kalmar, Kopparbergs och Gävleborgs län. Förstnämnda länsstyrelse
framhåller, att genom lagförslaget tillgodoses ett angeläget önskemål att barnavårdsnämnd
skall ha laglig befogenhet att ingripa på ett tidigare stadium
än hittills och sålunda kunna vidtaga åtgärder, då det föreligger större utsikter
att avhjälpa missförhållanden. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län
noterar med tillfredsställelse de föreslagna utvidgningarna av barnavårdsnämnds
möjligheter att ingripa tidigare och effektivare för att skapa tillfredsställande
förhållanden för underåriga samt framhåller, att de brister
som därvidlag vidlåder gällande lag otvivelaktigt verkat allvarligt hämmande
i barnavårdsnämndens verksamhet.

Göta hovrätt understryker, att den av kommittén föreslagna utvidgningen
av samhällets möjligheter att genom frihetsberövande eller på annat sätt ingripa
mot underåriga ställer stora krav på barnavårdsorganens sammansättning
och på proceduren vid dessa samhälleliga ingripanden samt att det
därvidlag är av särskild betydelse att fullgoda garantier för rättssäkerheten
föreligger vid frihetsberövanden, som sker genom barnavårdsorganens försorg.
Hovrätten fortsätter därefter.

Frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden
och därmed sammanhängande spörsmål är föremål för utredning av särskilt
tillkallade sakkunniga. Utredningens huvuduppgift är att klarlägga och taga
ställning till dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa
frihetsberövanden skall ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden
verksamma organet i första instans. Även besvärsinstitutet i administrativa
ärenden och därmed sammanhängande problem utredas för närvarande
av särskilda sakkunniga. Båda utredningarna äro av stor betydelse
för den enskildes rättssäkerhet vid barnavårdsärendens avgöranden i olika
instanser. Hovrätten vill därför betona angelägenheten av att den föreslagna
barnavårdslagen med dess utvidgade möjligheter till ingripande åtgärder i
fråga om enskildas levnadsförhållanden icke träder i kraft förrän slutlig
ställning tagits till de förslag inom berörda områden som nyssnämnda båda
utredningar kunna komma att framlägga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Utredningen om administrativa frihetsberövanden, som avser att framlägga
förslag till lag om handläggning av mål angående vissa frihetsberövanden,
anser det i och för sig önskvärt att ställningstagande till kommitténs
förslag på detta område kunde anstå till dess statsmakterna hade möjlighet
att fatta ståndpunkt till utredningens förslag, men framhåller samtidigt, att
det är omöjligt att bedöma i vad mån en sådan samordning är möjlig och
att de skäl som talar för en samtidig bedömning av de båda förslagen bör
vägas mot önskvärdheten att ny barnavårdslagstiftning kommer till stånd
så skyndsamt som möjligt.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser, att regleringen av förfarandet inför
barnavårdsorgan bör anstå i avvaktan på det förslag i berörda hänseende
utredningen om administrativa frihetsberövanden kan komma att framlägga.

Sveriges advokatsamfund anser förslaget icke böra läggas till grund för
lagstiftning, enär såvitt avser förutsättningarna för ingripanden från samhällets
sida samt proceduren vid sådana ärendens behandling allvarliga
brister vidlåder förslaget i fråga om nödiga garantier för den enskildes rättssäkerhet.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens krav på ökade insatser från
samhällets sida har flera remissorgan betonat angelägenheten av en upprustning
i skilda avseenden inom barnavården och uttryckt farhågor för
möjligheten att genomföra en sådan upprustning före lagens ikraftträdande.

Statskontoret framhåller, att krav på vidgade insatser inom barnavården
givetvis måste vägas mot aktuella anspråk på ökade resurser inom andra
vårdområden, men anser sig icke kunna göra något direkt uttalande beträffande
angelägenhetsgraden för en upprustning av tillsynsorgan, verksamma
inom olika sektorer av vårt samhällsliv. Ett ställningstagande till föreliggande
lagförslag torde enligt statskontoret icke kunna ske utan att angivna
förhållande hålls i minnet.

Riksåklagarämbetet instämmer i kommitténs uttalande att individuella ingripanden
bör vidtagas utan dröjsmål och med erforderlig kraft. De brister
i fråga om möjligheter att vidtaga tidiga och snabba åtgärder inom detta område
som ämbetet kunnat iakttaga under den gällande barnavårdslagens tilllämpning
torde dock i allmänhet mindre ha berott på bristfälligheter i lagstiftningen
än på alltför knappa resurser. Den viktigaste förutsättningen för
att hittillsvarande brister skall kunna effektivt avhjälpas är därför enligt ämbetets
mening att tillräckliga resurser ställes till de socialvårdande myndigheternas
förfogande. Ämbetet vill i detta sammanhang endast erinra om dels
platsbristen på ungdomsvårdsskolorna dels ock den betydelse för bekämpandet
av den stigande ungdomsbrottsligheten som ett skyndsamt inrättande av
de av ämbetet första gången redan år 1951 föreslagna utredningshemmen
skulle ha haft. Sådana hem skulle vara av utomordentlig betydelse för att
åstadkomma ett snabbt omhändertagande av unga lagöverträdare och för alt
på ett tidigt stadium bryta deras brottsliga aktivitet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är inne på samma tankegångar och

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

understryker, att eu utbyggnad av utredningshem och ungdomsvårdsskolor
samt av de barnpsykiatriska vårdresurserna måste ske innan den föreslagna
lagen kan träda i kraft.

Frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande tages även upp av länsstyrelsen
i Hallands län som anser att följande frågor bör ha lösts före
ikraftträdandet. Utbyggnad av den psykiska barna- och ungdomsvården bör
ha ägt rum sa, att centraler för psykisk barna- och ungdomsvård finnes i
alla län; bristen på tillräckligt antal utbildade barnpsykiatrer bör ha undanröjts;
tillräckligt antal platser på ungdomsvårdsskolor bör ha inrättats, så
att platser kan ställas till förfogande utan alltför lång väntetid; verksamheten
för fosterbarnsförmedling och fosterbarnsanskaffning bör ha intensifierats
även i de län, som saknar barnavardsombud; vissa organisatoriska
frågor bör ha lösts, sasom frågor angående inrättande av ytterligare socialsektioner
vid länsstyrelserna och lekmannamedverkan vid*handläggning av
vissa ärenden inom länsstyrelserna; och förstärkning av socialvårdskonsulentorganisationen
bör vidare ha skett.

I åtskilliga yttranden från länsstyrelser och kommunala organ konstateras,
att ett genomförande helt eller delvis av kommitténs förslag med nödvändighet
förutsätter en väsentlig ökning av såväl barnavårdsnämndernas
som länsstyrelsernas nuvarande organisation. Man beklagar, att kommittén
icke närmare klargjort de ekonomiska konsekvenser dess förslag kommer
att medföra eller de möjligheter som finnes att anskaffa erforderlig
personal. En utredning efterlyses härutinnan och det betonas, att innan förslaget
i omarbetat skick upphöjes till lag garantier skapas för att erforderliga
resurser står till barnavårdens förfogande. Uttalanden i antydd riktning
göres av bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Från kommunalt håll understrykes starkt, att det troligen blir svårt att
i landskommuner och i mindre städer rekrytera barnavårdsnämnderna med
härför lämpliga personer för de mängder av åligganden, som kommer att
åvila nämnderna. Belysande för kommunernas inställning härutinnan är ett
av stadsfullmäktige i Lund avgivet yttrande. Stadsfullmäktige anför bl. a.

I betänkandet har icke redovisats möjligheterna att med hänsyn till personal
och ekonomiska resurser genomföra de föreslagna vidgade åtgärderna.
Ett genomförande av förslaget överstiger barnavårdsnämndens nuvarande
kapacitet och det finns ej möjlighet att inom rimlig tid öka densamma
med hänsyn till den begränsade tillgången på kvalificerad personal. Det
är viktigt att reformer icke genomföres som under lång tid kommer att
stanna på papperet därför att man i kommunerna icke förfogar över tillräcklig
personal och icke heller kan anskaffa personal på grund av brist
på utbildad sådan, övertygande skäl har ej förebragts för att nuvarande
barnavårdslagstiftning är behäftad med så allvarliga brister att städerna
skall nödgas taga på sig ökade utgifter för anställande av ytterligare personal.
1

Även svenska stadsförbundet understryker, att förslagets genomförande
kommer att innebära en ökad ekonomisk belastning för kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Mot själva utformningen av kommitténs förslag frainföres
i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och flera remissinstanser
— även sådana som är positivt inställda till förslaget — ger uttryck
för den uppfattningen, att förslaget icke utan genomgripande överarbetning
kan läggas till grund för lagstiftning. Kritiken riktar sig mot den brist på
koncentration, den oöverskådlighet och den detaljreglering som präglar lagförslaget.
Man efterlyser en mera koncentrerad lagtext, som ger ett adekvat
uttryck för målsättningen i motiven. Lagförslaget tillfredsställer enligt kritiken
icke kraven på korthet, enkelhet och klarhet. De under senare år antagna
kommunal-, nykterhetsvårds- och socialhjälpslagarna borde i detta avseende
ha tjänat som exempel för kommittén. Det lramhålles vidare i kriliken,
att åtskilliga bestämmelser, som nu intagits i lagen, lämpligen borde
upptagas i tillämpningsföreskrifter eller i de anvisningar, som socialstyrelsen
enligt 16 § i förslaget har att utfärda. Sådana föreskrifter och anvisningar
kan givas en smidigare form och lättare anpassas efter utvecklingen
än lagtext. Den mångfald av hänvisningar från en paragraf till en
annan, som finns i lagförslaget, fördömes med skärpa. Hänvisningssystemet
har enligt kritiken fått sådan omfattning att lättillgängligheten ytterligare
minskas.

Denna kritiska inställning i fråga om lagförslagets utformning intages
av bl. a. justitiekansler sämbetet, Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt besvärssakkunniga.

Den av kommittén använda metoden med genomgående paragrafnumrering
vinner socialstyrelsens gillande, enär den trots det stora paragrafantalet ger
den bästa översikten över lagreglerna. Flera socialvårdskonsulenter och kommunala
organ anser emellertid särskild paragrafnumrering inom varje kapitel
vara mera lätthanterlig och anställer därvidlag jämförelse med föräldrabalkens
uppställning.

Föredragande statsrådet

Det är ett allmänt erkänt förhållande, alt samhällets barna- och ungdomsvård
på grundval av 1924 års lag utvecklats väl och att verksamheten
i stort sett löper i goda hanor. Det råder dock knappast några delade
meningar om att ramen för den offentliga barna- och ungdomsvården
i viss mån bör vidgas och verksamheten på olika sätt effektiviseras för att
ännu bättre tillgodose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta
område. Det av kommittén framlagda lagförslaget är byggt på samma huvudprinciper
som gällande lag i fråga om ansvar och organisation, verksamhetens
art och inriktning in. in. Samtidigt innefattar emellertid förslaget
en tämligen långt gående omgestaltning av barnavårdslagstiftningen i riktning
mot vidgade befogenheter för de barnavårdande organen att kontrol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

iera och ingripa i de enskildas personliga förhållanden samt mot ökat ansvarstagande
från samhällets sida beträffande barns och ungdoms vård
och fostran. Vad kommittén sålunda föreslagit har ingalunda saknat stöd
vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser har lämnat huvudgrunderna
i förslaget utan erinran, och andra, bl. a. socialstyrelsens majoritet,
har givit dem sin positiva anslutning. Den alldeles övervägande inställningen
till lagförslaget i vad det innefattar reformer i nyss angiven riktning
är dock kritisk. Man anser sålunda förslaget vara präglat av överskattning
av samhällets möjligheter att garantera, att barn och ungdom
får lämplig vård och fostran, samt av en häremot svarande brist på tilltro
till föräldrars och andra fostrares vilja och förmåga att med egna resurser
och på eget ansvar lösa uppkommande problem. Vidare framhålles att man
i förslaget saknar ett tillräckligt framhävande av den biologiska familjen
såsom den primära enhet, vilken det i främsta rummet gäller att stödja och
bygga på. Till dessa kritiska synpunkter kan jag i många stycken ansluta mig.

Såsom närmare utvecklas i senare avsnitt har jag sålunda funnit mig böra
förorda en väsentligt mindre genomgripande omgestaltning av gällande BvL
än som föreslagits av kommittén. De sakliga ändringar, som — huvudsakligen
i enlighet med kommitténs förslag — befunnits påkallade, har likväl
blivit av den omfattning, att de berör nära nog alla avsnitt av lagen. Härtill
kommer att en allmän formell revision av denna måste anses i hög
grad önskvärd. Ehuru jag hyser förståelse för de i vissa yttranden anförda
skäl, som talar för att man med bibehållande av gällande lag bör gå fram
med partiella reformer, har jag därför i likhet med kommittén funnit ofrånkomligt
att framlägga förslag till helt ny barnavårdslag.

Vid utformningen av en sådan lag måste beaktas, att den i stor utsträckning
kommer att tillämpas av lekmän, som saknar större förtrogenhet med
lagläsning och lagtolkning. Stora krav måste därför ställas på att lagen är
lättläst, lättbegriplig och överskådlig. Såsom framhållits i ett stort antal
yttranden företer kommitténs lagförslag i det la hänseende påtagliga brister.
Förslaget är sålunda präglat av en alltför långt gående detaljreglering till
följd av kommitténs strävan efter fullständighet. Vidare har den begagnade
metoden att dela upp sammanhörande bestämmelser på mindre omfattande
paragrafer lett till en avsevärd ökning av antalet paragrafer och till att
talrika hänvisningar måst göras från en paragraf till annan. Lika med kommittén
anser jag önskvärt, att paragraferna i ny barnavårdslag blir mindre
omfångsrika än vad förhållandet i BvL ofta är. Detta bör emellertid enligt
min mening åstadkommas genom att ur lagstiftningen utmönstras sådana
detalj föreskrifter, som lika gärna kan upptagas i tillämpningsföreskrifter
till lagen eller i anvisningar från socialstyrelsen. Till andra spörsmål, som
sammanhänger med lagens allmänna uppställning och utformning i övrigt,
återkommer jag i senare sammanhang.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll — även där man i princip
ställer sig positiv till tanken på en helt ny barnavårdslag — velat ifrågasätta,
huruvida en sådan lagstiftning bör genomföras i nuvarande läge. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

är härvid två olika synpunkter som anförts. Sålunda liar hävdats, att resultatet
av vissa pågående utredningar — utredningen om administrativa frihetsberövanden
samt besvärssakkunnigas arbete på en allmän besvärslag
— borde avvaktas, innan en ny barnavårdslag antages. Vidare har framhållits,
att en upprustning av samhällets resurser på de områden som beröres
av lagen måste ske före lagens ikraftträdande.

Själva proceduren vid samhälleliga ingripanden beträffande barn och
ungdom är ett av de problem, som träder i förgrunden vid revision av barnavårdslagstiftningen.
Såväl i fråga om det i första instans beslutande organet
som beträffande rättsmedlen ansluter sig kommitténs förslag till rådande
ordning. Kommittén har emellertid vid utformningen av sitt förslag
lagt vikt vid att söka förbättra barnavårdsorganens möjligheter att vinna tillförlitlig
och allsidig utredning samt i detta syfte och för att stärka garantierna
för den enskildes rättssäkerhet föreslagit åtskilliga ändringar i och
tillägg till vad gällande lag innehåller om barnavårdsärendens behandling,
fullföljdsrätt m. in. Det gäller här spörsmål, som i hög grad äger samband
med de berörda utredningarna, varför det givetvis varit önskvärt, att resultatet
av deras arbete kunnat avvaktas. Emellertid torde det ännu dröja
avsevärd tid, innan de förslag, som är att vänta från dessa utredningar,
kan antagas leda till lagstiftning. Då vissa reformer — som inte direkt sammanhänger
med procedurreglerna — på barnavårdslagstiftningens område
framstår som synnerligen angelägna, bör det enligt min uppfattning icke
ifrågakomma att hela lagstiftningsfrågan av nu berörda skäl skulle uppskjutas
på obestämd tid. För att inte föregripa resultatet av det pågående
utredningsarbetet torde det emellertid vara nödvändigt att i större utsträckning
anknyta till gällande procedurregler än som föreslagits av kommittén.
Härvid kan inte undvikas, att lagförslaget i dessa delar kommer att framstå
som ett provisorium. Jag har emellertid varit angelägen om att rättssäkerhetens
krav även under provisorietiden skall tillgodoses i så vid utsträckning
som av antytt skäl varit möjligt och lagförslaget har utformats
i enlighet härmed.

Barnavårdsnämnderna har att fullgöra eu samhällsuppgift som ställer
stora krav på det handlande organet. Nämnderna har att självständigt tilllämpa
en i viss mån komplicerad lagstiftning av betydande omfattning. Såsom
jag i ett senare sammanhang återkommer till föreslår jag, att det i
fortsättningen inte skall uppställas några speciella kvalifikationsvillkor
för valbarhet till ledamot av barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnderna
kommer alltså enligt förslaget att i ännu högre grad än för närvarande få
karaktär av rena lekmannaorgan. Det är med hänsyn härtill uppenbart att
nämnderna i inte ringa omfattning behöver bistånd utifrån. Nämnderna kan
för sådant ändamål anlita tjänstemän eller biträden med speciell utbildning
för barnavårdsarbete eller med ingående erfarenhet av dylikt. Med anledning
av vad i yttrandena anförts om behovet av förstärkning av barnavårdsnämndernas
personella resurser vill jag framhålla, att den begränsade
reform jag avser alt föreslå knappast i och för sig bör medföra, att barna -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämnderna behöver öka sin personal. I detta hänseende råder dock på
sina håll redan nu mindre tillfredsställande förhållanden. Vad som härutinnan
brister är dock inte av den beskaffenhet, att det rimligen bör föranleda
uppskov med ikraftträdandet av ny barnavårdslag.

Emellertid är det tydligt, att barnavårdsnämnderna — även bortsett från
att det kan brista i fråga om de personella resurserna — i stor utsträckning
står dåligt rustade att handlägga sådana ärenden av invecklad eller känslig
beskaffenhet, som kan förekomma i såväl små som stora kommuner. Som
exempel må nämnas ärenden angående åtgärder för att tillrättaföra och i
samhället återanpassa kriminell eller eljest asocial ungdom samt ärenden
om ingripande för att hindra en skadlig förflyttning av fosterbarn. Många
kommuner har ännu inte tillgång till erfarna socialutredare. Ofta saknas
den medicinska och psykologiska expertis, som erfordras i dylika ärenden.
Även behovet av juridiskt skolat biträde kan framhållas.

I viss mån kan barnavårdsnämnderna erhålla hjälp av de myndigheter
och befattningshavare, på vilka det ankommer att öva uppsikt över samhällets
barnavård. Såsom redan tidigare berörts har kommittén föreslagit en
förstärkning av länsstyrelserna och konsulentorganisationen. Förslaget innebäi
i stort sett, att särskild socialsektion inrättas vid varje länsstyrelse
och att i varje län skall finnas en till länsstyrelsen knuten socialvårdskonsulent.
Utan att ta ställning till detta förslag vill jag endast framhålla,
att den föreslagna förstärkningen blott i ringa mån skulle kunna avhjälpa det
behov av bistånd varom här är fråga. Kommittén har även diskuterat en
mer omvälvande nyhet, nämligen att införa länsbarnavårdsnämnder, men
själv avvisat tanken därpå. En annan tanke, som framförts reservationsvis
inom kommittén, är att kommunalförbund skulle bildas för att handha utrednings-,
rådgivnings-, förmedlings- och verkställighetsuppgifter på barnavårdens
område samt på närstående arbetsfält. Inte något av dessa båda
reformförslag har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, och för egen
del anser jag att väsentliga resultat bör kunna uppnås utan dylika organisatoriska
nyskapelser.

Av vissa sammanslutningar göres redan nu en betydelsefull insats för att
stärka den enskilda kommunens och barnavårdsnämndens resurser. Jag
åsyftar här svenska social vårdsförbundet med dess länsförbund, svenska
landskommunernas förbund och dess länsavdelningar samt svenska stadsförbundet.
För mera kvalificerad kursverksamhet må erinras om Kommunskolan,
i vars styrelse nämnda tre förbund är representerade. Riksförbundens
verksamhet är främst inriktad på direkt serviceverksamhet genom att
tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar, utge tidskrifter och
särskilda publikationer. Länsförbundens och länsavdelningarnas informationsverksamhet
utövas däremot genom kursverksamhet. I detta sammanhang
är allmänna barnhusets bidragsgivning av stor betydelse.

Då den sålunda bedrivna serviceverksamheten allmänt erkännes vara av
stort värde för barnavården, har jag funnit anledning överväga, huruvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

det inte skulle vara möjligt att gå vidare på denna väg och genom en förmedlingsverksamhet
tillgodose barnavårdsnämndernas behov av sakkunnigt
bistånd. För uppgiften såsom förmedlingsorgan torde svenska socialvårdsförbundet
såsom kommunernas egen sammanslutning på det sociala området
i främsta rummet ifrågakomma. Jag har sålunda tänkt mig, att detta
föi''bund — centralt eller genom lokala kontakter t. ex. i varje län •—
skulle till barnavårdsnämnderna förmedla erforderlig assistens av läkare,
psykologer, socialutredare för komplicerade ärenden och jurister samt helst
också personer med sakkunskap rörande allmänt förebyggande åtgärder
och anordningar, såsom experter i fråga om inrättande av ungdomslokaler
och initiativmän för ungdomsledning. Sedan jag i denna angelägenhet
hänvänt mig till förbundet, har jag därifrån erhållit det beskedet, att förbundet
är villigt att åtaga sig ifrågavarande verksamhet. Denna betydelsefulla
verksamhet kan därför väntas komma att — till en början försöksvis
och i begränsad omfattning — igångsättas inom en nära framtid. Det är avsett
att kostnaden för experternas arbete skall betalas av vederbörande kommun.
Då förmedlingen av expertisen förutsättes skola ingå i förbundets allmänna
serviceverksamhet, torde särskild förmedlingsavgift däremot enligt
vad som uppgivits knappast behöva komma i fråga.

När man yrkat på en upprustning av resurserna har man på vissa håll
även åsyftat de möjligheter, som står till buds för behandling av barn och
ungdom, särskilt sådana som omhändertagits av barnavårdsnämnd på grund
av kriminalitet eller annan asocialitet. Vad som här i främsta rummet
krävts, är en utökning av antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna samt inrättande
av sådana utredningshem, som föreslagits av kommittén i dess betänkande
I. Därjämte har bl. a. också framhållits bristerna på den psykiska
barna- och ungdomsvårdens område.

Vad angår ungdomsvårdsskolor och utredningshem må här allenast hänvisas
till proposition nr 88/1959 angående anslag för budgetåret 1959/60
till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. I denna proposition
redogöres för de åtgärder, som på grund av det starkt ökade platsbehovet
vid ungdomsvårdsskolorna vidtagits för att säkerställa ett maximalt
utnyttjande av skolorganisationens nuvarande resurser samt för att genom
provisoriska åtgärder öka platstillgången vid skolorna. Vidare redovisas i
propositionen av kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlagda förslag
angående utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna samt föreslås förstärkning
av organisationen bl. a. genom inrättande av sex mottagningsavdelningar
och en specialavdelning vid olika skolor. Syftet med mottagningsavdelningarna
är i första hand att möjliggöra ett effektivt omhändertagande av s. k.
utredningsfall, främst för brott misstänkta ungdomar under 18 år. På grund
av tidigare av riksdagen fattade beslut samt de genom ifrågavarande proposition
föreslagna åtgärderna beräknas skolorganisationen komma att tillföras
ca 215 mer permanenta platser utöver de ca 750 platser, som var tillgängliga
den 1 mars 1959. Vid sidan av denna utbyggnad kommer inom den

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

närmaste tiden ca 70 platser att färdigställas vid provisoriska förläggningar.
Slutligen föreligger planer på att upprätta en ny ungdomsvårdsskola på
Gotland för psykiskt abnorma manliga elever. De i propositionen framlagda
förslagen har bifallits av riksdagen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården har ännu inte tillnärmelsevis
nått fullständig utbyggnad. Organisationen utvecklas emellertid efter hand
så långt tillgängliga resurser förslår. I detta sammanhang må erinras om att
mentalsjukvårdsdelegationen i två betänkanden (SOU 1957: 40 och 1958: 20)
framlagt förslag till ny organisation för den psykiska barna- och ungdomsvården
och därvid bl. a. föreslagit inrättandet av två olika typer av behandlingshem
för barn och ungdomar. Detta förslag prövas för närvarande inom
inrikesdepartementet.

V. Allmänt förebyggande verksamhet
Gällande bestämmelser

Att kommunen har ansvar för allmänt stödjande och främjande anordningar
och åtgärder kommer i BvL till uttryck i 1 § första stycket jämfört
med 2 § 1 mom. första punkten och särskilt med 2 mom. I sistnämnda lagrum
heter det, att »barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och
ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,
söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom
andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd».

Såsom framgår av citatet har åt 2 § 2 mom. givits en icke tvingande utformning,
och i propositionen 150/1924 (s. 79) sägs, att barnavårdsnämndens
arbetsuppgifter enligt 2 mom. kan betecknas såsom fakultativa. Såväl
fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalanden (se särskilt FvLK IV Avd. 2
s. 102—104) som propositionens innehåll (se särskilt s. 40) ger dock vid
handen, att samhällets barnavård ansetts självfallet omfatta en allmän
verksamhet för att befordra de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder,
fastän man funnit överflödigt eller vanskligt att låta denna uppfattning
komma till klart och bjudande uttryck i lagbestämmelserna angående barnavårdsorganens
uppgifter.

Kommunal organisation för ungdomsvård

Ändringsförslag m. m. Frågan om vilket kommunalt organ som skall eller
bör handlägga ungdomsvårdsfrågor har i olika sammanhang varit föremål
för undersökning och överväganden.

Ungdomsvårdskommittén (SOU 1947:12) rekommenderade tillsättandet
av ett särskilt utskott för allmänna ungdomsfrågor i anslutning till barna -

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1000

vårdsnämnden, i vart fall inom de större kommunerna, och där detta ej ansågs
erforderligt en särskild föredragande i hithörande frågor.

En undersökning angående den kommunala organisationen i dessa hänseenden
företogs av 1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisalioner
och ungdomsvårdande sammanslutningar. Undersökningen gav bl. a.
följande vid handen. I en mängd kommuner hade, enligt uppgifter från barnavårdsnämnderna,
icke förekommit någon ungdomsvård av allmänt förebyggande
karaktär. I en del mindre städer och köpingar hade allt förekommande
ungdomsarbete handhafts av ungdomsråden, d. v. s. samarbetsorgan
för ungdomssammanslutningar på viss ort, stundom med representant för
barnavårdsnämnden. Anslag till främjande av ungdomsvård gavs i de flesta
släder för verksamhet i annan regi än barnavårdsnämndens. Att anslag för
ändamålet återfanns på barnavårdsnämndens specialstat var undantag snarare
än regel. På senare tid hade ett växande antal städer centraliserat det
samhälleliga ungdomsvårdsarbetet till en särskild kommunal myndighet kallad
ungdomsstgrelse, ungdomsvårdsstgrelse, nämnd för ungdomsfrågor eller
ungdomsdelegation. Exempel på betydande insatser från barnavårdsnämndernas
sida för den allmänna ungdomsvården gav emellertid, enligt redogörelsen,
särskilt Stockholm och Göteborg.

1953 års utredning tog icke ställning till frågan om kommunal organisation
för befattning med ungdomsfrågorna. Utredningen hävdade emellertid,
att organ som folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden icke alltid kunde
förväntas ägna den tid och de krafter, som erfordrades, åt sådana sidor av
ungdomsarbetet, som visserligen tillhörde eller kunde tillhöra deras kompetensområde
men som av flera skäl skulle komma att bli i någon mån sekundära.
Enligt utredningens mening talade vissa skäl för att sådana frågor,
som rörde ungdomen i de åldrar, vilka låg ovanför dem som nu utgjorde barnavårdsnämndens
och folkskoleslyrelsens mest betydelsefulla klientel, i framliden
samordnades och handlades av ett särskilt kommunalt organ. I tätorter
och städer syntes tillkomsten av särskilda ungdomsstyrelser vara en naturlig
utveckling. Möjligheten att till barnavårdsnämnden, när den fungerade
som ungdomsnämnd, knyta eu särskild krets av för ungdomsfrågor i allmänhet
intresserade personer borde också närmare undersökas. Andra möjligheter
torde enligt utredningen också stå till buds för att lösa frågan om den
kommunala handläggningen av sådana ungdomsfrågor, som låg vid sidan av
de ovan berörda kommunala organens centrala uppgifter.

I anledning av proposition nr 156/195''r, vari de förslag som framlagts av
1953 års utredning upptogs till behandling, beslöt riksdagen, att statsbidrag
skulle kunna utgå till utbildning av ungdomsledare och riksinstruktörer i
ungdomsarbetet, till fritidsverksamhet och till utrustning av föreningslokaler.
Därjämte förstärktes det statliga stödet till ungdomsidrotten, och bidragen
till hemgårdar och sludiehem ökades.

Det framhölls i samband därmed (prop. s. 12 o. f.) atl frågan om samhällets
ungdomsvårdande uppgifter fått skärpt aktualitet mot bakgrunden
av förberedelserna för omläggningen av nykterhetspolitiken men att åtgär .

''i J:i!i(tn<j till rilisrimjens protokoll ti)G0. t samt. Nr It!

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

derna syftade längre än till att vara rent nykterhetsfrämjande. Ungdomens
naturligt framvuxna gruppliv och det i vårt land rikt förgrenade föreningsväsendet
skulle utnyttjas i en samhällelig strävan att förbättra ungdomens
hela situation. Statsbidragsgivningen till ungdomsverksamheten fick inte
leda till att den blev byråkratiserad, men samtidigt måste fordran på rimlig
kontroll av bidragsgivningen tillgodoses. Kommunal medverkan vid förmedlingen
av det statliga stödet erfordrades i blott två hänseenden, nämligen
i fråga om utrustningsbidrag till föreningslokaler och beträffande viss
fritidsverksamhet. I propositionen togs icke ställning till vilket kommunalt
organ som skulle handha denna förmedlingsverksamhet utan tvärtom uttalades,
att frågan om den kommunala handläggningen i allmänhet av ungdomsfrågor
borde hänskjutas till barnavårdskommittén och 1951 års skolstyrelseutredning
för prövning.

De åligganden för kommunen, som aktualiserat sistberörda organisationsfråga,
är i och för sig av mycket begränsad omfattning.

Ansökan om bidrag till utrustning av föreningslokaler skall enligt kungörelsen
den 14 september 1954 om statsbidrag till utrustning m. m. av vissa
föreningslokaler (nr 615) vara åtföljd bl. a. av ett yttrande av »det kommunala
organ, som handlägger ungdomsfrågor på orten». Det kommunala
organets enda befattning med administrationen av statsbidrag till lokalutrustning
består sålunda i att avge yttrande, då ansökan göres. Det kommunala
organet skall erhålla underrättelse om vad som i anledning av ansökningen
beslutas. Syftet är bl. a. att de kommunala myndigheterna skall få
»överblick över de lokaler på orten, som står till förfogande för ungdomsarbetet»
(prop. s. 81).

En direkt förmedling av det statliga stödet genom kommunalt organ förutsätts
i viss utsträckning bli behövligt beträffande statsbidrag till fritidsverksamhet.
Övervägande delen av de så kallade fritidsgrupperna väntas visserligen
uppstå inom föreningar med ungdomsarbete på sitt program, och
kontrollen av deras verksamhet och statsbidragsgivningen anses kunna utövas
genom de av skolöverstyrelsen godkända riksstudieförbunden. Man
räknar emellertid med att det också skall uppstå grupper, som organiseras
utanför föreningslivet och som inte kan anknytas till något studieförbund.
De tänkes växa fram som klubbverksamhet exempelvis på arbetsplatser
eller i anslutning till de fritidsrum, som utgör ett inslag i den moderna
stadsbebyggel sen.

Med de fritidsgrupper, som avses skola sortera under riksstudieförbunden,
har kommunens organ — utöver mottagande av anmälan om börjad verksamhet
- icke något att bestyra, men för de ensamstående fritidsgrupper,
vilka såsom nyss berörts väntas uppstå, skall kommun vara huvudman, och
kommunalt organ skall öva tillsyn över dessa grupper. På kommun såsom
huvudman ankommer enligt kungörelsen den 30 juni 1954 angående statsbidrag
till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) att godkänna
en för fritidsgruppens verksamhet ansvarig person, och statsbidrag
för gruppens anordnande utgår till kommunen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kungörelsen om utrustningsbidrag trädde i kraft den 15 oktober 1954
och kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritidsverksamhet den
1 juli 1954.

Barnavårdskommittén. Frågan om erforderliga och lämpliga organ för den
till samhällets barna- och ungdomsvård hörande, allmänt förebyggande verksamheten
ägnar kommittén ingående överväganden åt. Kommittén betonar,
att man vid ett ställningstagande naturligen måste lägga vikt vid den organisation
som faktiskt vuxit fram ävensom beakta vad erfarenheten givit
vid handen beträffande olika organisationsformers effektivitet och övriga
lämplighet, den förebyggande verksamhetens mest naturliga anknytning
samt dess betydelse för de organ, som bedriver densamma, och för dessas
arbete i övrigt. Det förhållandet, uttalar kommittén, att man i många kommuner
gått vid sidan av barnavårdsnämnden då det gällt att organisera ifrågavarande
verksamhet, är ingalunda något bevis för att det varit nödvändigt
eller lämpligt att förfara så. Ej heller bör enligt kommitténs uppfattning
det förhållandet, att det mångenstädes brustit i barnavårdsnämndernas intresse
för allmänt förebyggande verksamhet, föranleda att befattningen
med sådan verksamhet helt eller delvis fråntages barnavårdsnämnderna för
att i stället tilläggas annat kommunalt organ. Fastmera bör, hävdar kommittén,
genom olika åtgärder barnavårdsnämndernas intresse för nämnda
verksamhet stimuleras och deras insikt om betydelsen därav förbättras.

Kommittén fortsätter.

Ett väsentligt skäl för kommitténs inställning till denna fråga är det, att
det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa är ett synnerligen
viktigt, för att ej säga nödvändigt komplement till nämndens individuellt
inriktade verksamhet. Genom en betydande, väl planerad och av verkligt
intresse uppburen insats på det allmänna området vinner nämnden
vidgad och fördjupad kännedom om barns och ungas förhållanden, deras
synpunkter och strävanden samt uppnår kontakt och samarbete med ungdomsorganisationer
och andra, som verkar för barns och ungdomars bästa.
Samtidigt kan nämnden för egen del förvärva förtroende och inflytande.
Detta är fördelar av väsentlig betydelse vid nämndens fullgörande av dess
övriga uppgifter. Dessa får icke handhavas på det sättet, att nämnden nöjer
sig med att avvakta att missförhållanden blir kända genom den förvissa
fall obligatoriska tillsynen, eljest anmäles eller utvecklas till att bli
omedelbart iögonenfallande. Nämnden måste själv söka spåra upp och reda
ut vad som är otillfredsställande och har därvid den största nytta dels av
kontakt och samarbete som nyss sagts, dels ock av allmänhetens förtroende
och stöd.

Kommittén diskuterar möjligheten av att tillägga kommun rätt att tillsätta
särskild nämnd för förebyggande verksamhet, avseende barns och ungas fritidsförhållanden,
men avvisar detta. Barnavårdsnämnden blir alltså enligt
kommittén det enda självständiga förvaltnings- och verkställighetsorganet
för kommunernas barna- och ungdomsvård. Däremot finner kommittén det
i synnerhet i större kommuner behövligt eller i vart fall önskvärt, att barnavårdsnämnden
i sin befattning med allmänna frågor om barns och ungdoms

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1960

intidsförhållanden biträdes av ett organ, vars verksamhet helt är inriktad på
dylika frågor och som kan givas en för ändamålet speciellt lämpad sammansättning.
Kommittén föreslår därför en bestämmelse (26 § andra styckel
lagförslaget) av innebörd, att barnavårdsnämnden bör tillsätta ett berednings-
och samarbetsorgan för berörda allmänna frågor, i vilket skall inga
såväl ledamöter av nämnden eller suppleanter som ock andra i ungdomsarbete
verksamma eller eljest för ungdomsfrågor särskilt intresserade personer.
Detta organ skall enligt kommittén endast i den omfattning nämnden
finner önskvärt biträda denna med beredning och verkställighet inom
en del av området för den allmänna ungdomsvården och därvid särskilt förmedla
kontakten med ungdomsföreningar och andra i ungdomsarbete verksamma
krafter utom nämnden.

Vad angår tillämpningen av 1951 års kungörelser om statsbidrag titt utrustning
m. in. och till förenings- och fritidsverksamhet anför kommittén
följande.

Vad i kungörelsen om statsbidrag till utrustning in. in. sägs om yttrande
over ansökan om dylikt bidrag av »det kommunala organ, som handlägger
ungdomsfrågor», bör anses syfta på barnavårdsnämnden, som i lag direkt
tillagts uppgiften att allmänt verka för förbättrad barna- och ungdomsvård
och vidta påkallade åtgärder för barns och ungdoms välfärd. Denna uppgift
kan nämnden icke fråntagas annorledes än genom undantag, som Kungl.
Maj:t medger, ej heller avhända sig. Nämnden kan finna allt" vara väl beställt,
t. ex. i fråga om ungdomens förhållanden — till följd av annat kommunalt
organs verksamhet eller därförutan — och att åtgöranden från
nämndens sida förty är överflödiga tills vidare, men nämndens supplerande
uppgift står ändock kvar.

Enligt kommitténs förslag hänföres kommunens allmänna ungdomsvård
genom klarare och mera tvingande lagregler till barnavårdsnämndens
verksamhetsfält. Nämnden torde därefter än tydligare framstå såsom kommunens
speciella organ för handläggning av ungdomsfrågor, förutsatt att
annan ordning icke införts med stöd av Kungl. Majrts förordnande. Utan
sadant stöd synes kommunens styrelse, skolstyrelse, nykterhetsnämnd, socialnämnd
eller jämlikt 44 § andra stycket KL tillsatt särskild nämnd icke
■runna få en befattning med den allmänna ungdomsvården, som blir jämförlig
med vad som enligt förslaget tillkommer barnavårdsnämnden.

Till att företräda kommun, vilken åtagit sig att vara huvudman för verksamhet
som avses i kungörelsen angående bidrag till förenings- och fritidsverksamhet,
synes kommun ha frihet att utse vilket kommunalt organ som
helst. Att sådan frihet är avsedd torde framgå av 13 § h) och uppenbart
synes också vara, att uppgiften i fråga icke ofrånkomligen tillhör visst kommunalt
organs verksamhetsfält. Fritidsverksamhet av det slag, som — med
ledning av vissa bestämningar och villkor i kungörelsen samt den fylligare
utvecklingen i propositionen — får anses kunna komma i fråga för stöd i
form av statsbidrag, tillhör det som barna- och ungdomsvårdsorganen måste
agna säiskild uppmärksamhet; att ordna och främja sådan verksamhet
måste räknas till de betydelsefullaste uppgifterna inom den allmänt förebyggande
barna- och ungdomsvården. Många av de avsedda verksamhetsformerna
kommer å andra sidan nära yrkesutbildning eller studiecirkelverksamhet.
Skolöverstyrelsen har ansetts mest lämpad att handha de övervakande
och rådgivande uppgifterna, som det statliga stödet åt fritidsverksamheten
aktualiserat.

Kungl. Maj:is proposition nr 10 är 1060 d9

Med hänsyn till det anförda torde knappast annat förekommande kommunalt
organ än barnavårdsnämnd eller skolstyrelse kunna komma i fråga
såsom företrädare för kommun i dess egenskap av huvudman för fritidsverksamhet.
I betraktande av att förebyggande ungdomsvård, inbegripet
befattning med fritidsverksamhet, tillhör barnavårdsnämnds väsentliga uppgifter,
bör enligt kommitténs uppfattning barnavårdsnämnden anlitas för
uppgiften. Självfallet bör nämnden därvid samråda med andra kommunala
organ, som kan vara berörda av frågan.

Skälen för kommitténs mening att barnavårdsnämnden bör anlitas förstärkes,
därest i ny barnavårdslag på sätt kommittén föreslår starkare
framhäves vikten av den allmänt främjande och förebyggande barna- och
ungdomsvården — med särskilt betonande av fritidsfrågorna — samt rekommenderas,
att nämnden vidgar sina förutsättningar att handlägga sådana
frågor genom tillsättande av ett speciellt berednings- och samarbetsotgan
för just det verksamhetsområdet.

En reservant inom kommittén (herr Törnquist) anser kommunen böra
ha möjlighet att på särskild nämnd — med barnavårdsnämndens befrielse
— överflytta befattningen med frågor om förebyggande barna- och ungdomsvård.

1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen diskuterar ingående
vilket organ — barnavårdsnämnd eller skolstyrelse — som bör anförtros
de i 1954 års kungörelser avsedda frågorna. Vad barnavårdsnämnderna
beträffar framhåller skolstyrelseutredningen, att det skulle vara synnerligen
olyckligt om det förenings- och fritidsstöd åt ungdomen, som riksdagen
beslöt år 1954, i det allmänna medvetandet blev betraktat som vårdnad och
omhändertagande och att barnavårdsnämndernas centrala uppgifter även i
fortsättningen torde komma att gälla omhändertagande av barn för samhällsvård
och skyddsuppfostran och vidtagande av åtgärder av familjesocial
natur. Enligt utredningens sätt att uppfatta innebörden av de statliga åtgärderna
i förevarande hänseende kan dessa icke hänföras till vårduppgifter
eller familjesociala åtgärder. Typiskt är, understryker utredningen, att samhället
här i första hand satsat på de frivilliga, ideella ungdomsorganisationerna
och icke på samhällets egna organ. Det synes skolstyrelseuhedningen
oegentligt att rubricera den verksamhet som avses med statsunderstödet som
barnavård och dra slutsatsen att den obligatoriskt skall ligga under barnavårdsnämnd
i den mån samhället skall ha direkt med den att göra.

För alternativet skolstyrelsen — i det fall kommun icke bedömer behov axsärskild
ungdomsstyrelse föreligga — talar enligt skolstyrelseutredningen betydande
skäl. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Under de nya skolstyrelserna skall förutom den obligatoriska skolan också
sortera de högre skolorna upp l. o. in. gymnasiestudiet samt yrkesskolorna.
En enhetlig ledning av skolväsendet avses sålunda komma till stånd och
under styrelsens tillsyn kommer att stå ungdom upp i 20-årsåldern. Skolstyrelsen
kommer att under sig administrera personal, lokaler och materiel
av utomordentlig betydelse när det gäller att skapa möjligheter för värdefulla
fritidssysselsättningar av de slag som kan tänkas komma i fråga. Att
just skolans resurser bör tillvaratagas i detta sammanhang framgår I. ex. av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

följande uttalande av 1953 års utredning: »Fritidsgrupper, som lokalt organiseras
inom skolan och som fyller de på gruppen uppställda kraven bör
likaledes få del av det ifrågavarande statsbidraget. Detta bör således vidga
möjligheterna för kommunerna att stimulera ungdomens fritidsverksamhet.
»

Slutligen bör framhållas, att den verksamhet det här gäller, inte har det
begränsade syftet att för stunden sysselsätta ungdomsgrupper av olika slag.
Meningen är först och främst att försöka föra nya grupper av unga människor
i kontakt med ideella strävanden av olika slag inom ungdomens egen
värld och ge dem förutsättningar att uppleva gemenskap och demokratiska
umgängesformer inom ungdomsorganisationer med olika målsättning. Riktigt
detsamma kan inte ernås inom grupper, som står utanför de ideella organisationerna.
Men viktigt är, att det även i dessa fall finns ett mera långsiktigt
program och en strävan efter att föra ungdomen vidare in i frivilligt
studiearbete eller över i yrkesutbildande verksamhet. Med sina resurser och
sin naturliga anknytning till dylik verksamhet har skolstyrelsen goda förutsättningar
att lyckas i detta avseende.

Sammanfattningsvis uttalar skolstyrelseutredningen, att starka skäl föreligger
för att även skolstyrelsen bör kunna anförtros den kommunala handläggningen
av de här aktuella ungdomsfrågorna, vilka på ett naturligt sätt
ansluter sig till skolstyrelsens övriga verksamhet, och att ifrågavarande
spörsmål bör betraktas som en lämplighetsfråga och överlämnas åt den
enskilda kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet.

Remissyttrandena. Spörsmålet om erforderliga och lämpliga
organ för den till samhällets barn a- och ungdomsvård
hörande allmänt förebyggande verksamheten
och om det kommunala huvudmannaskapet för den
statsbidragsberättigade fritidsverksamheten har behandlats
av ett stort antal remissinstanser. De angivna yttrandena präglas av
stora motsättningar i fråga om huruvida den av kommittén förordade lösningen
äger företräde framför andra tänkbara lösningar.

Till kommitténs förslag att den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården
anförtros åt barnavårdsnämnden som en obligatorisk uppgift,
att barnavårdsnämnden utses till företrädare för kommun i dess egenskap av
huvudman för fritidsverksamheten och att barnavårdsnämnd för befattning
med frågor rörande barns och ungdoms fritidsförhållanden lämpligen
tillsätter ett berednings- och samarbetsorgan ansluter sig omkring 1/6 av
de instanser som uttalat sig i frågan. Bland dessa instanser märkes socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs
och Västerbottens län.

De flesta yttrandena i denna fråga — omkring 2/3 — ger uttryck för uppfattningen,
att varje kommun själv bör bestämma vilken organisation som
är lämplig för ifrågavarande verksamhet, åtminstone när det gäller det av
skolstyrelseutredningen behandlade spörsmålet om det kommunala huvudmannaskapet
för den statsbidragsberättigade fritidsverksamheten. Uttalan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

den i denna riktning göres av bl. a. skolöverstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
statskontoret, övcrsiåthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län, svenska landstingsförbundet och målsmännens riksförbund.

Likartat uttalande gjordes på sjunde ungdomsrådskonferensen. Därutöver
framhölls på konferensen att uttrycket »förebyggande barnavård» icke
kan anses täcka syftet med ungdomens fritidsverksamhet i organiserad form,
som i stället bör avse att fostra ungdomen till »nyttiga och lyckliga ungdomar».

En medlande ståndpunkt intager de instanser — omkring 1/6 av dem
som gjort uttalande i frågan — som förordar att i barnavårdslagen gives
föreskrift om att befattningen med barns och ungdoms fritidsförhållanden
ankommer på barnavårdsnämnden, därest kommun ej för ändamålet tillsatt
särskild styrelse eller uppdragit åt annat organ att handlägga dessa frågor.
Bland de myndigheter som givit uttryck åt sådana tankegångar märkes medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs
och Örebro län.

Belysande för inställningen hos de instanser som är positiva till kommitténs
förslag är socialstyrelsens yttrande. I detta framhålles, att styrelsen
sedan början av 1950-talet sökt att genom upplysningsverksamhet, särskilt
i form av föredrag och artiklar, inrikta barnavårdsnämndernas intresse på
det förebyggande arbetet. Syftet med styrelsens upplysningsverksamhet har
varit att få varje nämnd att verka för eller stödja sådana anordningar, som
är ägnade att underlätta föräldrars och andra barnafostrares arbete. Denna
målsättning för verksamheten har enligt styrelsen haft till utgångspunkt,
att barnavårdsnämnd är den kommunala myndighet, som skall bära ansvaret
för det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungdoms bästa.
Socialstyrelsen fortsätter därefter.

För denna inställning talar också de skäl som kommittén har framfört
för sitt ställningstagande. Socialstyrelsen finner det synnerligen angeläget,
att barnavårdsnämnden icke framstår för allmänheten som ett polisiärt organ
med huvudsaklig uppgift att vidtaga tillrättaförande åtgärder. I syfte att
motverka en sådan ur barnavårdens synpunkt olycklig uppfattning bär styrelsen
alltid varit mån om att barnavårdsnämnderna även blivit anförtrodda
sådana uppgifter, som har inneburit positivt stöd åt barnfamiljerna, såsom
befattningen med ferieresor för barn och husmödrar och handhavande av de
allmänna barnbidragen, som numera utgör viktiga inslag i barnavårdsnämndernas
beröring med allmänheten. Om en nämnd uteslutande hade att ombesörja
omhändertaganden av olika slag, skulle den ha svårt att vinna de
enskildas förtroende och i stället lätt få namn om sig att vara en straffmyndighet
Därigenom skulle nämnden undandragas väsentliga förutsättningar
för sin förebyggande hjälp i enskilda fall. I synnerhet med hänsyn till den
dominerande betydelse, som barnavårdskommittén tillmäter förebyggande
hjälpåtgärder i samverkan med enskilda, skulle det dessutom ur rena vårdsynpunkter
vara olyckligt, om barnavårdsnämnderna frånhändes sin normala
befattning med det allmänt förebyggande arbetet för barns och ungdoms
bästa.

K ii n r/l. Maj: Is proposition nr 10 år 1960

I valet mellan barnavårdsnämnden och skolstyrelsen som handhavai e av
fritidsverksamheten ansluter sig socialstyrelsen till kommitténs uppfattning,
att frågor rörande ungdomens förenings- och fritidsverksamhet otvivelaktigt
är att anse som väsentliga uppgifter för barnavårdsnämnderna. Skolstylelserna
synes i än mindre grad än barnavårdsnämnderna ha dokumenterat
sig som initiativtagare till kommunala insatser på det allmänt förebyggande
området. Med sin till skolväsendet hörande ordinarie verksamhet synes skolstyrelsen
icke heller framdeles få förutsättningar att främja de många sociala
sidor av fritidsverksamheten som faller utanför den egentliga bildningsverksamheten.
Socialstyrelsen ansluter sig sålunda till den av kommittén
häidade uppfattningen, att kommunen icke bör äga befogenhet att
överlåta ansvaret för fritidsverksamheten till en särskild nämnd. Genomförandet
av kommitténs förslag i detta stycke kommer visserligen att medföra
omprövning av organisationen i de kommuner, där man inrättat ungdomsstyrelse
eller annan särskild nämnd för ungdomsfrågorna. Genom
ett smidigt förfarande vid prövningen av tillstånd till undantag från. den
lagstadgade organisationen torde dock goda lösningar kunna vinnas Vid
bifall till kommitténs förslag att hänföra fritidsverksamheten till barnavårdsnämndernas
obligatoriska arbetsuppgifter torde enligt socialstyrelsen
handhavandet av den statliga bidragsgivningen till nämnda verksamhet böra
överföras på socialstyrelsen.

Lansstyrelsen i Kopparbergs län anser det vara viktigt, att barns- och
ungdomsfrågorna samlas inom en nämnd, som därigenom får en samlad
överblick över alla hithörande frågor, och att detta fastslås i barnavårdslagen.
I de fall där sådana förhållanden råder att en annan kommunal organisation
anses lämplig finns det möjlighet att jämlikt 11 § i lagförslaget
hos Konungen begära undantag från gällande bestämmelser.

Barnavårdsnämnden i Stockholm betecknar det som en självklar re^ef. att
barnavårdsnämnden skall ha ansvaret för den allmänna, förebyggande barna-
och ungdomsverksamheten inom varje kommun. I samband härmed
lramhåller nämnden den omfattande verksamhet av detta slag som barnavårdsnämnderna
på flera håll — företrädesvis i de större städerna_redan

UPP samt understryker vikten av att barnavårdsnämnderna i än större
utsträckning stimuleras till att på detta sätt bredda sitt register.

Enligt vad ovan nämnts anser skolöverstyrelsen i likhet med skolstyrelseutredningen
att den kommunala handläggningen av de allmänna ungdomsfrågorna
bör betraktas som eu lämplighetsfråga och överlämnas till den enskilda
kommunens praktiska bedömande med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet. Överstyrelsen framhåller särskilt, att den analys som
skolstyrelseutredningen gjort rörande artskillnaden mellan barnavårdsnämndernas
vårdande uppgifter och de fria och frivilliga ungdomsorganisationernas
mot ideella strävanden syftande och till folkbildningsarbetet nära knutna
ungdomsfostrande verksamhet på ett korrekt sätt belyser begränsningen hos
en till ungdomsvårdande barnavårdsnämnder knuten eller av dessa organiserad
allmän ungdomsverksamhet, överstyrelsen ställer sig helt avvisande till

Kungl. Maj:In proposition nr 10 är 1060

kommitténs förslag atl den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården
och därmed del kommunala huvudmannaskapet för den statsbidragsberättigade
fritidsverksamheten obligatoriskt — med uteslutande av andra kommunala
organ — tillägges barnavårdsnämnderna samt framhåller, alt kommittén
vid utarbetandet av förslaget bortsett från nämndernas hittills helt obetydliga
insatser på dessa områden, vilka kommit att framstå som särskilda
kommunala organs — ungdomsstyrelsers, fritidsstyrelsers, idrotts- och friluftsstyrelsers
— verksamhetsfält. Att barnavårdsnämnd genom handläggning
av frågor rörande förebyggande barna- och ungdomsfrågor skulle förvärva
förtroende och inflytande kan, enligt överstyrelsens uppfattning, icke
vara tillräckligt motiv för att barnavårdsnämnderna obligatoriskt tillägges
en omfattande ungdomsverksamhet.

Fångvårdsstyrelsen anser, att tills vidare, till dess ytterligare erfarenheter
vunnits, lagstiftningen bör utformas så atl det må ankomma på kommunen
att själv bestämma vilken organisationsform som skall väljas för handläggning
av dessa frågor.

Skolstyrelseutredningens förslag utgör enligt statskontoret den lämpligaste
lösningen av föreliggande organisationsproblem. Genom att det överlåtes åt
kommunernas fria skön att bedöma formerna för den kommunala handläggningen
av hithörande problem ernås det smidigaste handläggningsförfarandet.
Att detta skulle leda till ett eftersättande av ungdomsfrågorna synes uteslutet.

Från kommunalt håll har starka invändningar riktats mot att kommunerna
skulle betagas rätt att ordna den allmänt förebyggande samhälleliga
verksamheten för barn och ungdom i de former som kommunerna finner vara
mest lämpliga. En avveckling av befintliga ungdomsstyrelser och liknande
organ eller ombildning av dessa till enbart berednings- och samarbetsorgan
synes — enligt dessa insatser — medföra större risk för en försvagad insats
från kommunernas sida på detta område än den försvagning som kommittén
förmenar skall uppstå genom beslutanderättens uppdelning på skilda
organ.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt flera kommunala organ understryker,
atl det föreslagna beredningsorganet, som icke anförtrotts någon beslutanderätt,
icke heller torde erhålla någon möjlighet att få sina synpunkter och
förslag beaktade.

Några av de myndigheter som icke ställt sig helt avvisande till kommitténs
förslag i denna del har dock framhållit lämpligheten av att i lagen inrymmes
möjlighet för kommun att inrätta särskild nämnd för dylik verksamhet
bland barn och ungdom.

En av företrädarna för den medlande ståndpunkten — länsstyrelsen i
Örebro län ■— anser alt organisatorisk valfrihet för kommunerna i berörda
hänseende skulle innebära största garantin för alt nödiga initiativ tages på
detta betydelsefulla område.

Knngl. Ma j. ts proposition nr 10 ar 1960

Verksamhetens innebörd m. m.

Ändringsförslag m. m. Ungdomsvårdskommittén ägnade i sitt betänkande
år 1947 om ungdomens fritidsverksamhet mycken uppmärksamhet åt frågan
vad som kunde vara att göra för en förbättrad ungdomsvård i form av stödjande
och främjande åtgärder från samhällets sida.

Kommittén gick utförligt in på frågan om vad som borde ingå i samhällets
av barnavårdsnämnden utövade förebyggande ungdomsvård och framhöll,
till en början, att ett led i verksamheten borde vara, att nämnden satte sig
noga in i ungdomens förhållanden i allmänhet. Bland de särskilda arbetsuppgifterna
för nämnden riktades uppmärksamheten främst på verksamhet,
som berörde ungdomens fritidsförhållanden. Barnavårdsnämndens uppgifter
med avseende på ungdomens fritidsfrågor angavs genom uppräkning.
Även beträffande yrkesvägledning borde barnavårdsnämnden enligt kommittén
ha vissa angivna uppgifter. Barnavårdsnämnden skulle enligt kommittén
slutligen också göra insatser med avseende på ungdomens bostadsfråga,
utbildning, arbetsliv och ekonomi.

Ungdomsvårdskommitténs uppslag upptogs i viss omfattning till behandling
av 1953 års utredning angående stöd åt ngkterhetsorganisationer och
ungdomsvårdande sammanslutningar samt i propositionen nr 156/1954.

Ett spörsmål, som berör den allmänna tillsynen över barns förhållanden,
uppmärksammades i motion 28/1949 av ledamöter av riksdagens andra
kammare. I motionen gjordes gällande, att skilsmässobarn och styvbarn
var »ställda utanför samhällets särskilda skydd i vad det gäller vården»
samt att förhållandena påkallade en ändring härvidlag. Motionärerna uttalade
sig i första hand för ändrade regler i så måtto att barnavårdsman alltid
skulle förordnas för barn tillhörande nämnda kategorier. Även andra åtgärder
till skydd för sådana barn torde emellertid kunna komma i fråga. Motionärerna
hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påkalla, att utredning
av frågan om lämpliga åtgärder till skydd för skilsmässo- och styvbarn
blev verkställd och de förslag framlagda, vartill utredningen kunde föranleda.

I utlåtande 34/1949 över propositionen med förslag om införande av föräldrabalken
fann första lagutskottet skäl tala för att bestämmelserna angående
förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap ändrades i den
riktning motionärerna anvisat. Utskottet förklarade sig emellertid icke berett
att ta ställning till frågan, huruvida de i propositionen föreslagna bestämmelserna
om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap —
vilka överensstämde med den sedermera utfärdade lagens innehåll — var
till fyllest för barnens skydd, och föreslog riksdagen att begära utredning
därom. I skrivelse den 24 maj 1949, nr 325, begärde riksdagen hos Konungen
utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses
för barn i äktenskap och adoptivbarn och därmed sammanhängande spörsmål.
Barnavårdskommittén erhöll i uppdrag att verkställa den begärda utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit, att den allmänt förebyggande
barna- och ungdomsvården måste bli föremål för väsentligt ökad
uppmärksamhet i ny barnavårdslagstiftning och att lagregler för verksamheten
visserligen bör, liksom för närvarande, vara tämligen allmänt hållna
— för att möjliggöra önskvärd frihet i tillämpningen — men dock sådana
att de icke kan negligeras.

Både av systematiska skäl och för att betona verksamhetens betydelse
bär kommittén samlat ifrågavarande regler i ett särskilt kapitel — det femte
—- i den föreslagna nya barnavårdslagen. Ansvaret för den allmänt förebyggande
verksamheten har i förslaget lagts på primärkommunen som sådan.
De föreskrifter, som närmare bestämmer verksamhetens innebörd och
syften, är däremot riktade till barnavårdsnämnden.

I det av kommittén utarbetade lagförslaget har —- i 59 § — till en början
intagits stadgande om skyldighet för varje kommun att vidtaga åtgärder till
stöd och hjälp åt föräldrar och andra fostrare ävensom åtgärder i övrigt,
som tjänar till förbättring av barns och ungas levnadsförhållanden inom
kommunen. Dylika åtgärder, som inte inriktas på någon viss individ, betecknas
i motiven såsom allmänna stödåtgärder.

Kommittén framhåller, att det är möjligt för barnavårdsnämnden att
uppdaga behov av allmänna stödåtgärder samt att välja lämpliga dylika endast
om den ägnar de ungas levnadsförhållanden en ingående uppmärksamhet,
som inte är inriktad enbart på enskilda fall, där förhållandena är
påtagligt otillfredsställande. En sådan inträngande allmän tillsyn från nämndens
sida hör alltså enligt kommittén nära samman med den allmänt stödjande
verksamheten och har upptagits till behandling i anslutning till sagda
verksamhet.

Till bestämmelserna om allmänna stödåtgärder och allmän tillsyn har fogats
föreskrifter, som närmare preciserar och specificerar vad verksamheten
bör gå ut på samt vilka riktlinjer och utvägar, som bör eller må väljas.

Kommittén anför.

Vad först angår begreppet allmänna stödåtgärder kan man tydligen, om
begreppet tages i dess vidaste bemärkelse, därtill hänföra verksamheten vid
barna- och mödravårdscentraler, centraler för psykisk barna- och ungdomsvård,
småbarnsinstitutioner av olika slag, inrättande^ och drivande av fritidsinstitutioner
såsom ungdomsgårdar, ungdomskaféer och idrottsanläggningar
ävensom anordnande av studie- och hobbyverksamhet för ungdom
samt föredrag och kurser för föräldrar och andra fostrare. En positivt veiksam
allmän tillsyn över barns och ungas levnadsförhållanden inom kommunen
kan jämväl anses stödjande. Att ställa ekonomiskt stöd till förfogande
kan också utgöra ett led i en allmänt förebyggande verksamhet.

Gemensamt för de allmänna stödåtgärderna är, att det är den enskildes
sak att utnyttja de möjligheter som bjuds och att välja mellan dem. Emellertid
kan uppenbarligen en barnavårdsnämnd, som har att ingripa i anledning
av otillfredsställande förhållanden i ett enskilt fall, tinna ändamålsenligt
alt som korrektiv tillråda eller föreskriva anlitande av institution ellei
anordning, som jämväl tjänar den allmänt förebyggande verksamheten.

Såsom berörts syftar bestämmelserna i 5 kap. bl. a. till att klarare och
i bestämdare form fastslå primärkommunernas ansvar även för den gren

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1000

av barna- och ungdomsvården, som är av allmänt förebyggande ar; samt
att närmare ange denna verksamhetsgrens mål och riktlinjer. Det måste
betonas, att den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården varken
av kommunerna och deras barnavårdsorgan eller av tillsynsmyndigheterna
får betraktas såsom en andraplansuppgift inom samhällets barnavård. Det
ar icke tillräckligt, att de mest trängande behoven njuggt tillgodoses. Sådana
förbättringar i fråga om barns och ungdomars levnadsbetingelser, vilka
framstår som betydelsefulla, måste eftersträvas i en positiv och uppbyggande
anda.

Ett huvudsakligt syfte måste vara att stödja och underlätta föräldrars
och andra fostrares bemödanden att sörja för de ungas bästa. Men självfallet
kan en allmän förebyggande ungdomsvård icke med fog begränsas
till sådana stödåtgärder, som riktar sig till fostrarna eller förutsätter deras
medverkan. De ungas levnadsvillkor bestäms av mycket annat än av hemmens
beskaffenhet och fostrarnas insatser, och för de ungas bästa kan erfordras
anordningar och verksamhet av helt annat slag än sådana stödåtgärder
som nyss sagts. Barnavårdsnämnden bör följa med i samhällsverksamheten
och samhällsutvecklingen över huvud taget samt söka göra en insats
för de intressen, nämnden har att bevaka, när helst tillfälle erbjuder
sig. Så t. ex. vid planering av områdes bebyggelse, vid utformning av fritidsområden
och liknande.

I motsats till vad som måste gälla i fråga om ingripanden, som avses i
7 kap. av lagförslaget, torde det ej finnas anledning att, när det gäller allmänna
stödåtgärder, genom åldersgränser fixera området för verksamheten.
Tämligen givet är ändå, att intresset och ansträngningarna främst kommer
att inriktas på de underårigas förhållanden. Det kan anmärkas, att
statsbidragsgivningen till så kallade fritidsgrupper omfattar ungdom mellan
12 och 25 år.

Kommittén framhåller vidare att barnavårdsnämnden skall göra sig väl
turtrogen med de förhållanden, under vilka barn och ungdom i kommunen
lever, och själv söka bilda sig en uppfattning om hur de unga utvecklas
under de rådande betingelserna. Stadgande härom har införts i 60 § första
stycket av lagförslaget. Till nämnda stadgande har kommittén fogat eu bestämmelse,
som inskärper, att barnavårdsnämnd bör bedriva sin verksamhet
på sådant sätt att missförhållanden i fråga om underårigas behandling
och utveckling såvitt möjligt förebygges.

Enligt de för kommittén meddelade direktiven (jfr betänkandet s. 98;
borde prövas, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder kunde
vidtagas, som vore lämpliga för att åstadkomma förbättrat skydd för
skilsmässo- och styvbarn. Kommittén har upptagit denna fråga till ingående
behandling i förevarande sammanhang.

Vad först angår frågan om behov av det ifrågasatta skyddet förklarar sig
kommittén vara väl medveten om att skilsmässo- och styvbarn — kanske
särskilt de förstnämnda — ofta åtminstone temporärt utsättes för påfrestningar,
som kan innebära betydande fara för deras gynnsamma utveckling
och anpassning, samt ej sällan även i längden försättes i levnadsförhållanden,
som icke kan anses tillfredsställande. Det måste emellertid enligt kommittén
fasthållas, att ett utpräglat behov av skydd, utöver vad gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1000

bestämmelser i FB och BvL bereder, ingalunda föreligger beträffande alla
eller praktiski taget alla skilsinässo- och styvbarn.

Beträffande möjligheten och lämpligheten av att bereda sldlsmässo- och
styvbarn ökat samhälleligt skydd framhåller kommittén till en början, att
det i huvudsak gäller sådant skydd för barn i äktenskap, vilka fostras i
föräldrahem. Kommittén berör därefter vissa av kommittén föreslagna ändringar
i fråga om förutsättningarna för ingripande i enskilda fall och de
åtgärder, som därvid skall stå till buds, samt uttalar, att om man »inom
barnavårdslagstiftningens ram» vill gå längre för att bereda nämnda barnkategorier
skydd, det svårligen kan tänkas annan anordning än en obligatorisk
tillsyn över varje sldlsmässo- och styvbarn, en tillsyn som alltså
skulle etableras oavsett vetskap eller misstanke om inträdda eller hotande
otillfredsställande förhållanden. Det skulle sålunda bli en motsvarighet till
fosterbarnstillsynen och dennas apparat borde rimligen utnyttjas för ändamålet.
Naturligtvis kunde möjligheter till dispens från tillsynen beredas.

Innan kommittén går in på frågan, om en sådan obligatorisk tillsyn över
sldlsmässo- och styvbarn bör införas, fäster kommittén uppmärksamheten
på att dessa barns särskilda skyddsbeliov ingalunda är förbisett i FB. Kommittén
erinrar i detta sammanhang om reglerna i 6 kap. FB om hur det
skal! förfaras med vårdnaden om barnen vid hem- eller äktenskapsskillnad
och de i 8 kap. 1 och 2 §§ FB givna bestämmelserna om förordnande av
barnavårdsman för barn i äktenskap samt adoptivbarn.

I anledning av förut berörda särskilda uppdrag (riksdagens skrivelse nr
325/1949) samt på grund av behov och önskemål med avseende på den
familjerätlsliga lagstiftningen, vilka klarlagts vid genomgång av barnavårdslagstiftningen
och de i samhällets barnavård gjorda erfarenheterna,
har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt förslag om vissa ändringar
i FB. Ändringsförslagen gäller främst bestämmelserna i balkens 6 kap. om
vårdnad och umgängesrätt och i dess 8 kap. om barnavårdsman.

Rörande ifrågavarande ändringsförslag må följande i korthet nämnas.
Kommittén föreslår vissa jämkningar i vårdnadsreglerna och umgängesbestämmelserna
i syfte att barnets bästa skall tilläggas en än mer central
betydelse vid vårdnadsavgörandena och att de slitningar, påfrestningar och
vådor i övrigt, för vilka skilsinässobarnet är utsatt, avsevärt skall minskas.
1 fråga om förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap eller adoptivbarn
föreslår kommittén, att barnavårdsman, oavsett yrkande, regelmässigt
skall förordnas för sådant barn, som ej fyllt 18 år då mål eller ärende,
som gäller vårdnadshavares skiljande från vårdnaden om barnet eller annan
åtgärd med avseende på vårdnaden, anhängiggöres. Sådant förordnande
lörutsättes skola bestå så länge barnets intresse påkallar det men i allmänhet
kunna hävas, när förhållandena stabiliserat sig. I vidare mån än nu
sagts bör barnavårdsman enligt kommitténs uppfattning icke obligatoriskt
lörordnas för barn i äktenskap eller adoptivbarn, ej heller för viss kategori
av sådana barn. Kommittén anser emellertid att i FB 8: 1 nu stadgade för -

Kiingl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

utsättningar för att barnavårdsman skall i särskilt fall förordnas utan
framställt yrkande därom — vilka förutsättningar, enligt kommittén, av
barnavårdsnämnderna tolkas mycket restriktivt — bör ändras så att en
mindre snäv tolkning kan bli rådande. I detta syfte föreslår kommittén
alltså en viss jämkning av nämnda stadgande. — Slutligen må anmärkas,
att kommittén vill på lämpligt sätt söka få till stånd en sådan ordning, att
barnavårdsnämnds yttrande inhämtas i alla mål och ärenden, som rör
vårdnad och umgängesrätt, om sådant yttrande icke av särskild anledning
är uppenbart obehövligt, samt att nämnden får tillfälle att grunda sitt yttrande
bl. a. på vad i målet eller ärendet andrages och till bevisning åberopas.

Att genom bestämmelser i ny barnavårdslag bereda skilsmässo- och styvbarn
förstärkt skydd i form av obligatorisk tillsyn, överensstämmande med
och eventuellt samordnad med fosterbarnstillsynen, måste enligt kommitténs
mening väcka allvarliga betänkligheter ur flera synpunkter. Kommittén
anser att tillräckliga skäl ej föreligger för att, trots berörda betänkligheter,
vilka av kommittén redovisas, införa ett förstärkt skydd för skilsmässo-
och styvbarn i form av sådan tillsyn.

Kommittén föreslår emellertid, att i bamavårdslagen upptages en anvisning
för barnavårdsnämnden att, då nämnden gör sig förtrogen med ungdomens
levnadsförhållanden i kommunen och de underårigas utveckling,
ägna särskild uppmärksamhet åt sådana underåriga, vilka med hänsyn till
förhållandena kan befaras ej få fullgod vård och fostran eller vara speciellt
utsatta för risk för ogynnsam utveckling eller otillfredsställande samhällsanpassning.
Ett stadgande av sådan innebörd har införts i 60 § andra stycket
av kommitténs lagförslag. Bedömningen, huruvida sådan fara föreligger,
skall enligt förslaget grundas på ett beaktande av alla väsentliga omständigheter
i det enskilda fallet, men särskilt framhålles att barnets själsliga
och kroppsliga utrustning och hälsa samt dess hem- och familjeförhållanden
bör beaktas.

Nu berörda regel för nämndens verksamhet bör, enligt vad kommittén
framhåller i motiven, bl. a. leda till att nämnden ägnar hjälpklassbamen
särskild uppmärksamhet.

Till sådana hem- och familjeförhållanden, som bör påkalla nämndens
synnerliga uppmärksamhet, hör enligt motiven bl. a. de som föreligger,
när någon av barnets föräldrar eller annan hemmavarande är alkoholmissbrukare
eller psykiskt abnorm eller då någondera av föräldrarna på grund
av sjukdom eller av annan anledning är olämplig eller oförmögen att biträda
med barnets vård och fostran, fastän förhållandena ännu ej lett till
behov av direkt ingripande från nämndens sida.

Kommittén uppehåller sig därefter vid frågan, huruvida det är erforderligt
eller i varje fall lämpligt att söka bereda garanti för att nämnden får
reda på de underåriga, som bör särskilt uppmärksammas, och diskuterar
därvid införandet av detaljerade bestämmelser om underrättelse till nämnden.
Kommittén har emellertid funnit sig böra stanna vid allmänna samar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

betsregler. Åt de olika barnavårdsnämnderna överlåtes att genom överenskommelser
med myndigheter och andra tillförsäkra nämnden sådana för
dess verksamhet önskvärda upplysningar, som kan tillhandahållas.

Kommittén anför, att barnavårdsnämnden svårligen kan ägna sig åt allt
som kan betecknas såsom allmänt förebyggande barna- och ungdomsvård.
Utan att sätta gränser för vad nämnden i sådant hänseende må företaga, synes
det kommittén lämpligt, att lagen ger anvisning på vissa allmänna stödåtgärder
eller typer av sådana, som nämnden bör, i mån av behov och möjlighet,
främst inrikta sig på. I lagförslaget — 61 § — ges sålunda anvisning
för nämnden att verka för förbättring av barns och ungas fritidsförhållanden
ävensom främja anordnande av god familjevård samt inrättande av
barnavårdsanstalter och ungdomshem. Som exempel på andra — i lagtexten
icke angivna — insatser i allmänt förebyggande syfte, som nämnden kan
göra, nämner kommittén förbättring av ungdomens utbildningsmöjligheter,
bistånd åt yrkesvägledare samt medverkan till att barn och unga beredes
tillgång till medicinsk och psykologisk undersökning. Vidare framhåller
kommittén som önskvärt, att barnavårdsnämnd i mån av behov söker göra
insatser i fråga om ungdomens bostadsförhållanden, arbetsliv och ekonomi.

Såsom förut berörts är det enligt kommittén en förutsättning för ett framgångsrikt
arbete av barnavårdsnämnden, att denna lyckats tillvinna sig förtroende
och medverkan från allmänhetens sida. Ett viktigt led i en strävan
att i sagda hänseende uppnå gynnsamma förhållanden utgöres enligt
kommitténs mening av upplysning beträffande barnavårdsnämndens verksamhet
samt om samhällets åtgärder över huvud taget i syfte att stödja
fostrares arbete eller bereda ungdomen bistånd. Kommittén föreslår ett uttryckligt
stadgande — 62 § lagförslaget — om sådan upplysningsverksamhet.
Enligt det föreslagna stadgandet bör barnavårdsnämnden inom kommunen
sprida kännedom om förekommande möjligheter att anlita rådgivning
och undersökning samt att erhålla ekonomiskt stöd för undersökningsoch
vårdåtgärder ävensom för utbildning.

Remissyttrandena. Vad kommittén i förevarande hänseenden föreslagit har
i huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

1 allmänhet anser emellertid remissorganen — såsom länsstyrelsen i Kronobergs
län — att ifrågavarande bestämmelser närmast hör till lagens allmänna
del.

Socialstyrelsen anser kommitténs förslag om direkta ålägganden för barnavårdsnämnderna
i ifrågavarande hänseende utgöra en välbehövlig revision
av gällande lag. Icke minst kommer, enligt styrelsen, kommitténs motivering
härvid att vara till god vägledning för barnavårdsnämndernas
framtida verksamhet av detta slag.

I fråga om skilsmässo- och styvbarn anser socialstyrelsen lagtexten böra
kompletteras så att nämnderna göres uppmärksamma på sina skyldigheter
mot dessa barn.

Andra remissorgan — såsom länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lön, svenska socialvårdsförbnndet, en socialvårdskonsulent och ett tiotal
barnavårdsnämnder — ställer sig avvisande till bestämmelsen om skyldighet
för nämnd att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa kategorier halm.

Belysande för dessa organs inställning är yttrandet av länsstyrelsen i
Kronobergs län, som anför.

Bestämmelsen om skyldighet för nämnd att ägna särskild uppmärksamhet
åt vissa kategorier barn (skilsmässo- och styvbarn, hjälpklassbarn, barn
till alkoholmissbrukare) synes av motiven att döma avse en individuell
och icke allmänt förebyggande verksamhet. Stadgandet synes därför icke
böra upptagas bland bestämmelser av allmän natur. För övrigt torde kunna
ifrågasättas om stadgandet i föreslagen lydelse överhuvudtaget bör upptagas
i lagen. Om därmed avses att införa en individuell tillsynsskyldighet
för barnavårdsnämnderna, lärer av stadgandet bliva en föreskrift, som flertalet
barnavårdsnämnder icke ha möjlighet att efterleva.

Föredragande statsrådet

I den proposition, som ligger till grund för BvL, uttalas, att samhällets
barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsfält,
nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra
de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder. Denna definition torde alltjämt
kunna betecknas som adekvat och uttömmande. Liksom inom socialvården
i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer insett
betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana åtgärder
till barns och ungdoms välfärd som siktar till att över huvud taget
förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande
missförhållanden. Det bör emellertid fasthållas, att i begreppet barna- och
ungdomsvård även ingår omsorgen om den normala, den friska ungdomen
eller vad som brukar gå under benämningen allmän ungdomsvård. Såsom
gemensam beteckning för de mera allmänt inriktade insatserna från samhällets
sida till barns och ungdoms bästa må här — i enlighet med den av
kommittén begagnade terminologien — användas uttrycket allmänt förebyggande
verksamhet, ehuru denna beteckning särskilt i fråga om ungdomsvårdsarbetet
i och för sig kan anses mindre lämplig.

I stort sett torde numera inte råda några delade meningar om den allmänt
förebyggande verksamhetens stora betydelse för samhället. I likhet
med kommittén anser jag därför, att i ny barnavårdslag bör upptagas bestämmelser
av mera förpliktande karaktär än i gällande lag. Såsom kommittén
löreslagit torde det därvid vara lämpligt att lägga ansvaret för den
allmänt förebyggande verksamheten på primärkommunen, medan övriga
bestämmelser liksom i gällande lag bör vara riktade till barnavårdsnämnden.
Innan jag närmare går in på bestämmelserna om verksamhetens innebörd,
forde det vara lämpligt att till behandling uppta spörsmålet om den kommunala
organisationen för allmän ungdomsvård.

Enligt min mening talar beaktansvärda skäl för kommitténs förslag att

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ungdomsvårdsarbetet skall vara en obligatorisk uppgift lör barnavårdsnämnden.
Särskilt må framhållas, att barnavårdsnämnderna i Stockholm och
Göteborg nedlagt ett omfattande arbete på allmän förbättring av barns och
ungdoms villkor i samhället och att deras verksamhet på området nått en rik
utveckling. Betydande insatser har även gjorts av åtskilliga andra barnavårdsnämnder.
Det synes med hänsyn härtill knappast kunna betvivlas, att
barnavårdsnämnderna i gemen äger förutsättningar att bedriva denna verksamhet
på tillfredsställade sätt. Såsom kommittén särskilt betonat synes det
allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa också vara ett
värdefullt, delvis nödvändigt komplement till nämndens individuellt inriktade
verksamhet. När det gäller att ta ställning till ifrågavarande organisatoriska
spörsmål, måste man emellertid även beakta, hur utvecklingen på
den allmänna ungdomsvårdens område hittills faktiskt gestaltat sig. Såsom
berörts i den föregående redogörelsen har det samhälleliga ungdomsvårdsarbetet
på senare tid i ett stort antal städer och andra kommuner — enligt
uppgift i mer än 300 — centraliserats till en kommunal myndighet kallad
ungdomsstyrelse, ungdomsvårdsstyrelse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor eller
ungdomsdelegation. Som motivering för denna organisationsform, för vilken
gällande BvL inte lägger hinder i vägen, har anförts nödvändigheten att
sammanföra de olika verksamhetsgrenarna, att få en överblick över hela
fältet av stödåtgärder och kunna anpassa dessa till varandra och göra dem så
effektiva som möjligt. Även andra skäl torde stundom ha medverkat till att
sådant särskilt organ tillsatts för ungdomsvårdsarbetet. Hur önskvärt det i
och för sig än må vara, att de allmänt förebyggande uppgifterna läggs på
barnavårdsnämnderna, lär det inte kunna bestridas, att den berörda utvecklingen
varit till fördel för ungdomsvården i stort sett. Den av kommittén förordade
anordningen med ett berednings- och samarbetsorgan, utan egen
beslutanderätt, synes inte innebära någon tillfredsställande ersättning för de
nuvarande särskilt tillsatta myndigheterna. Med hänsyn härtill anser jag i
likhet med ett stort antal remissinstanser att man inte bör bryta den hittillsvarande
utvecklingen. Det bör sålunda enligt min mening även framdeles
stå varje kommun fritt att, om den så finner lämpligt, uppdra åt ett
särskilt organ att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. Beträffande
denna organisationsform torde några särskilda bestämmelser lika litet
som i gällande BvL behöva införas i ny barnavårdslag. Härav följer att
ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blir att hänföra till s. k.
oreglerade nämnder. Barnavårdslagens bestämmelser om den allmänt förebyggande
verksamheten torde böra ges samma innebörd som för närvarande.
Barnavårdsnämnden bör sålunda åläggas att tillse att vad som bör göras
för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kommunala
organ att vidtaga åtgärder eller också genom att göra det själv. Om
ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför
detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att
nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom
kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centrala organet för samhällets
ft Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Mnj:ls proposition nr 10 år 1960

barna- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åtgärder
och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda
uppväxtförhållanden för ungdomen.

En särskild fråga är vilket organ inom kommunen som bör utöva de uppgifter,
som avses i 1954 års kungörelser angående statsbidrag till ungdomens
förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) samt om statsbidrag till utrustning
m. m. av vissa föreningslokaler (nr 615). Såsom framgår av den
förut lämnade redogörelsen är ifrågavarande organisatoriska uppgifter för
kommunerna mycket begränsade. De inskränker sig sålunda till att mottaga
vissa anmälningar och avge vissa yttranden. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan de olika statsbidragsformerna torde annat knappast kunna
ifrågasättas än att berörda uppgifter bör ankomma på ett och samma organ.
De organ som härvid kommer i fråga är — förutom ungdomsstyrelser eller
motsvarande, där sådana finnes — barnavårdsnämnder och skolstyrelser.
I denna fråga har kommittén och skolstyrelseutredningen stannat i olika
uppfattningar. Medan kommittén anser, att uppgiften bör tillkomma barnavårdsnämnderna,
menar skolstyrelseutredningen, att det här gäller en lämplighetsfråga,
som bör överlämnas till varje kommuns praktiska bedömande
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ehuru jag hyser den
uppfattningen, att barnavårdsnämnden med hänsyn till dess verksamhetsfält
måste anses ligga närmast till för uppgiften, ansluter jag mig till skolstyrelseutredningens
berörda slutsats, att kommunerna bör ha frihet att
själva avgöra organisationsfrågan. Jag kan härvid stödja mig på en övervägande
opinion bland remissinstanserna.

Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vidsträckt
bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida
självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna uppdaga
behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta erforderliga
initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit — även enligt ny barnavårdslag åligga
barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden
inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barnavårdsnämnden
alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missförhållanden
i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möjligt
förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall
ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade kommittén enligt sina
direktiv att pröva, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder
kan vidtagas, som är lämpliga för att åstadkomma ett förbättrat skydd för
skilsmässobarn och styvbarn, varjämte kommittén erhållit särskilt uppdrag
att utreda frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i
äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål. I anledning
av sistnämnda uppdrag har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt
förslag till sådana ändringar i 8 kap. föräldrabalken, att barnavårdsman
i vidgad utsträckning skall utses för barn i äktenskap och adoptivbarn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Samtidigt har kommittén föreslagit även andra ändringar i föräldrabalken,
i synnerhet i balkens 6 kap. om vårdnad och umgängesrätt. Ifrågavarande
ändringsförslag, som bör prövas inom justitiedepartementet, skall här inte
upptagas till behandling. Vad angår spörsmålet, huruvida skilsmässo- och
styvbarn bör beredas förbättrat skydd inom barnavårdslagstiftningens ram,
bar kommittén funnit, att ett för dessa kategorier särskilt avsett skydd knappast
kan anordnas på annat sätt än genom att en obligatorisk tillsyn av sådan
art som fosterbarnstillsynen införes. Kommittén har själv ställt sig avvisande
till tanken på en sådan tillsyn, och införande därav har inte påyrkats
i något yttrande. Inte heller jag finner mig böra framlägga förslag till bestämmelser
av denna innebörd.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att stadgandet om allmän tillsyn
från barnavårdsnämndernas sida över barns och ungdoms levnadsförhållanden
bör kompletteras med en anvisning för nämnden att särskilt uppmärksamma
vissa grupper av underåriga. Kommittén har i detta sammanhang
framhållit bl. a. hjälpklassbarnen och barn i hem, där någon av föräldrarna
eller annan är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm. Härtill
kan läggas fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpassning
yppats i den underåriges miljö, ehuru sadana omständigheter inte föreligger
att direkt ingripande är påkallat. Genom att ägna särskild uppmärksamhet
åt sådana underåriga bör barnavårdsnämnderna kunna göra betydande
insatser inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. Uppgiften
kommer visserligen att ställa ökade krav pa barnavårdsnämnderna.
Om tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, bör dock nämnderna
enligt min mening kunna gå i land därmed. De invändningar mot kommitténs
förslag som framförts i vissa yttranden kan jag därför inte tillmäta avgörande
betydelse.

Såväl den föreslagna lagtexten som den anförda motiveringen ger vid
handen, att kommittén avsett att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt
sådana underåriga, som kan befaras inte få god vård och fostran, även i
fall, där fara för deras gynnsamma utveckling eller samhällsanpassning inte
föreligger. Ett sådant stadgande måste anses vara alltför vittsyftande. Enligt
min mening är det uppenbart, att många barnavårdsnämnder inte kommer
att vara tillräckligt rustade för att bemästra en så långt gående tillsynsplikt.
Stadgandet är därjämte alltför vagt till sin innebörd. Jag föreslår
därför att anvisningen om särskild uppmärksamhet begränsas till sådana
fall, där ogynnsam utveckling kan befaras. Härigenom framhäves också
starkare barnavårdsnämndens skyldighet att genom allmänt inriktade
åtgärder verka till förebyggande av kriminalitet eller annan asocialilet
hos de unga.

Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårdsnämnderna
att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överenskommelser
med myndigheter och andra eller annorledes — säkerställa att
de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksamhet
från nämndens sida är påkallad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

I viss anslutning till gällande BvL har kommittén föreslagit, att lagen
skall ge anvisning på vissa uppgifter, som barnavårdsnämnden i sin allmänt
förebyggande verksamhet främst bör inrikta sig på. Dessa uppgifter
hänför sig enligt förslaget till ungdomens fritidsförhållanden, anordnande av
god familjevård samt inrättande av barnavårdsanstalter och ungdomshem.
Jag är ense med kommittén om att åtgärder för att förbättra barns och
ungdoms fritidsförhållanden är en så central uppgift för barnavårdsorganen,
att de särskilt bör framhållas i lagtexten. Vad angår de övriga i förslaget
angivna uppgifterna torde det inte råda några delade meningar om att barnavårdsnämnderna
i dessa avseenden kan göra särskilt betydelsefulla insatser.
Andra uppgifter synes emellertid kunna vara väl så viktiga. Behoven
varierar på detta område starkt från kommun till kommun, och ändrade förhållanden
kan också förmodas komma att medföra att man i denna verksamhet
bör söka sig nya vägar. Då angivandet av exempel lätt kan komma
att binda verksamheten inom vissa utstakade gränser, anser jag att det är
lämpligast att i ny barnavårdslag inte upptaga någon motsvarighet till gällande
lags exemplifiering. Erforderliga anvisningar för hur den allmänt förebyggande
verksamheten bör bedrivas får i stället lämnas i andra former
främst genom vägledning av tillsynsorganen.

Det kan i många fall vara önskvärt och värdefullt, att barnavårdsnämnden
genom kurser, föredrag eller på annat sätt upplyser om de möjligheter
som finns till rådgivning och undersökning och ekonomiskt stöd härför samt
till utbildning. Då en upplysningsverksamhet av denna art emellertid synes
ingå som ett naturligt led i nämndens insatser för förbättring av kommunens
barna- och ungdomsvård, torde någon uttrycklig anvisning därom
i lagen — i enlighet med vad jag nyss anfört — icke vara erforderlig eller
lämplig.

Däremot torde — efter förebild av bl. a. lagen om nykterhetsvård och
SochjL — i ny barnavårdslag böra införas ett stadgande om skyldighet för
barnavårdsnämnden att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i
frågor, som äger samband med nämndens verksamhet.

Slutligen må nämnas att jag — i enlighet med framställda yrkanden —
funnit bestämmelserna om allmänt förebyggande verksamhet liksom i gällande
BvL böra upptagas bland lagens inledande stadganden i stället för
att sammanföras till ett särskilt kapitel.

VI. Juristmedverkan i barnavårdsnämnd
Barnavårdskommittén

Kommittén ägnar frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämndernas
arbete ingående behandling samt framhåller därvid till en början, att obligatorisk
medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete givetvis kan åväga -

Kurigl. Maj.ts proposition nr 10 är 1960

bringas på olika sätt och avse bistånd i olika hänseenden. Kommittén anser
emellertid klart, att föreskrift om jurists medverkan i barnavårdsnämnd endast
kan tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda
och pröva ärenden, som är av stor vikt och kan erbjuda betydande svårigheter.

Med hänsyn till den huvuduppgift, som en i barnavårdsnämnd medverkande
jurist enligt kommitténs mening skulle ha — nämligen att leda eller
vägleda utredningen och prövningen av ärenden, som ankommer på nämnden,
eller vissa sådana ärenden — kan enligt kommittén för uppdraget endast
ifrågakomma en därför genom vunnen erfarenhet kvalificerad domare.

Kommittén erinrar om att den domarmedverkan, som är föreskriven i
dansk och norsk barnavårdslagstiftning, är begränsad till vissa ärenden av
särskild vikt men att det i övrigt mellan de båda ländernas bestämmelser
föreligger eu principiellt viktig olikhet i fråga om omfattningen och arten
av domarens medverkan. Enligt den danska lagen beslår domarens medverkan
blott i att ge barnavårdsorganet vägledning, leda undersökningen i
saken och delta i den slutliga behandlingen utan rösträtt, enligt den norska
lagstiftningen inträder domaren såsom ledamot av nämnden och leder förhandling
och överläggning i ärenden av viss beskaffenhet. Kommittén anför
vidare, att det i andra länder — t. ex. England — förekommer en mycket
mer omfattande medverkan av domare i ärenden angående samhällsåtgärder
för barns och ungas vård, fostran och tillrättaförande, i det att viktigare avgöranden
därom ankommer på särskild barndomstol.

Vid bedömning, huruvida domarmedverkan i barnavårdsnämnd bör föreskrivas,
tar kommittén först upp frågan om hur sådan medverkan skulle
kunna och böra närmare regleras. Det gäller framför allt omfattningen av
domarens medverkan, hans ställning inom eller i förhållande till nämnden
samt de för hans del nödiga kvalifikationerna. Härom yttrar kommittén till
en början följande.

Av flera skäl — bland dem även det principiellt önskvärda i att icke binda
kommunerna när det gäller att söka få för barnavårdsarbetet lämpliga personer
i nämnden — torde det få anses uteslutet, att domare skulle ingå såsom
självskriven ledamot av barnavårdsnämnd och deltaga i dess hela verksamhet.
Nämnden skulle geuom ett dylikt arrangemang få eu helt förändrad
karaktär. Den skulle komma att i allo framstå såsom ett slags barndomstol
och detta även vid befattning med sådana ärenden, vilka icke brukar
ankomma på sådana domstolar. Om ledamotskap i alla barnavårdsnämnder
anförtroddes åt domarna i de allmänna domstolarna, skulle dessa domares
arbetsbörda ökas orimligt. Att i stället utse särskilda »socialdomare» för
uppgiften, skulle innebära eu omfattande och kostnadskrävande anordning.
Här må anmärkas, att man i Norge icke låtit den äldre ordningen, enligt
vilken underrättsdomaren skulle vara ledamot av verjerådet — vars viktigaste
uppgift ansågs vara barns omhändertagande — få motsvarighet i nya
lagen samt att som skäl härför bl. a. åberopats de nytillskapade barnavårdsnämndernas
vidare arbetsfält och den orimliga arbetsbelastning, som ett ledamotskap
utan begränsning till vissa ärenden skulle medföra för underrättsdomaren.

Av liknande skäl synes det icke kunna ifrågakomma att domare göres till

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

obligatorisk rådgivare och medhjälpare åt barnavårdsnämnden med avseende
å hela dess verksamhet. De fördelar som kunde vinnas därmed skulle
icke alls uppväga nackdelarna.

Domarens eventuella medverkan måste alltså enligt kommitténs uppfattning
begränsas till vissa grupper av ärenden, vilkas utredning och prövning
med hänsyn till såväl avgörandenas betydelse som till ofta uppkommande
svårigheter får anses framför andra kräva sådan erfarenhet och kunnighet,
som domaren besitter. Till sådana ärenden hänför kommittén dem som
avser omhändertagande för utredning eller för samhällsvård, där åtgärden
ej gäller övergivna eller föräldralösa barn eller är grundad på samtycke, vidare
ärenden angående fosterbarns skiljande från fosterhem utan omhändertagande,
förbud mot barns mottagande i enskilt hem samt förbud mot fosterbarns
tagande från fosterhemmet. Det kan enligt kommittén ifrågasättas
att medtaga även andra ärenden, bl. a. sådana som gäller viktiga frihetsinskränkande
anordningar och föreskrifter, anlitande av vissa vårdformer -särskilt intagning och kvarblivande i utredningshem — upphörande eller
förlängning av samhällsvård eller av förbud som nyss nämnts.

Kommittén framhåller, att gränsdragningen kring området för domarens
medverkan ur flera synpunkter vållar svårigheter, samt fortsätter därefter.

Hur den än göres, torde uppdelningen komma att te sig diskutabel och i
viss mån godtycklig. Tillämpningen måste också vålla svårighet av den anledningen,
att det i stor utsträckning till en början är oklart, vad ett ärende
»gäller». Olika ingripanden eller andra åtgärder kan tänkas bli beslutade i
ett anhängiggjort ärende; först på ett relativt sent stadium kan det visa sig
att sådant beslut, som kräver domarens medverkan, måste ifrågasättas. Ett
domarinträde i efterhand vållar svårighet och olägenhet, även om man icke
uppställer krav på omgöring av hela handläggningen. Å andra sidan skulle
domarens inträde i alla fall, där ett beslut som förutsätter hans medverkan
synes kunna komma ifråga, bli mycket betungande både för nämnden och
domaren. Säkerligen måste man undvika denna senare lösning av problemet,
vilken skulle innebära, att man ganska mycket närmade sig systemet med
domarmedverkan i nämndens hela verksamhet.

Kommittén anser övervägande skäl tala för att — om domares medverkan
skulle anses önskvärd — den ordningen väljes att domaren, såsom den
norska lagen stadgar, inträder som ledamot och tar del i ansvaret för besluten
i de ärenden, i vilkas utredning och bedömning han medverkar. Enligt
kommittén torde domaren icke nödvändigtvis behöva formellt fungera såsom
ordförande.

Kommittén berör vidare frågan, åt vilken domare en eventuell medverkan
i barnavårdsnämnd borde anförtros. Enligt kommitténs mening finge detta
problem lösas på det sättet, att Kungl. Maj :t i ändamål att organisera domarmedverkan
i barnavårdsnämndernas arbete indelade riket i distrikt,
varje distrikt omfattande en eller flera kommuner, kanske hela län i vissa
fall, och utsåge en domare jämte ersättare att inom distriktet medverka i
ifrågavarande nämndarbete. Vid distriktsindelningen skulle enligt kommittén
otvivelaktigt diverse bedömningsproblem möta.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1960

Sedan sålunda åtskilliga med den ifrågasatta nyskapelsen förbundna svårigheter
redovisats, framhåller kommittén, att densamma också ur andra
organisatoriska synpunkter än de förut berörda samt av ekonomiska skäl
är" ägnad att väcka betänksamhet. Genom densamma skulle grunderna för
den svenska barnavårdsorganisationen i väsentlig mån rubbas. Domarnas
medverkan skulle draga betydande kostnader för det allmänna, till synes
utan att medföra jämförliga besparingsmöjligheter på annat håll. Kommittén
anför härom till en början följande.

Barnavårdsnämnd med domarledamot, som leder handläggningen och bedömningen
av ärende, får otvivelaktigt temporärt barndomstolskaraktär. Domarförstärkningen
torde böra utnyttjas på det sättet, att den förstärkta
nämnden jämställes med allmän domstol ifråga om bevisupptagningen och
därmed sammanhängande befogenheter. Därigenom blir emellertid förfarandet
än mer domstolsbetonat. .

En icke ringa risk torde föreligga för att domarens medverkan i en del
fall får den effekten, att övriga ledamöters initiativkraft och självständighet
försvagas till följd av en kraftfull insats från domarens sida. Detta kan
medföra, att den barnavårdsverksamhet, som ej faller inom ramen för domarens
medverkan och som är minst lika betydelsefull, blir mindre väl tillgodosedd.
Det kan t. o. in. bli så, att tvångsåtgärder och förbud och därmed
jämförliga åtgärder, för vilka domarmedverkan föreskrivits, fattas såsom
det centrala och ojämförligt viktigaste i barnavårdsarbetet.

Ett system med domarmedverkan som begränsas till vissa ärenden, gällande
speciella åtgärder, kan tydligtvis även pa annat sätt ogynnsamt påverka
samarbetet i nämnden och därmed nämndens insatser för barna- och
ungdomsvården. I många fall kan olika åtgärder väljas, och detta kan -redan för undvikande av omgång och omständlighet, men särskilt naturligtvis
i nämnder, där samarbetet med domaren icke är det bästa eller i vart
fall kännes tyngande —- föranleda att sådan åtgärd med förkärlek \äljes,
som icke kräver domarmedverkan. Att en sådan benägenhet, vilken kan leda
till sakligt otillfredsställande val av åtgärd, är eu risk att räkna med, lär
erfarenheterna av den danska lagens tillämpning utvisa.

Även när det gäller allmänhetens inställning till barnavårdsnämnden samt
uppfattningen bland dem som nämnden i sin verksamhet vill nå eller söka
samarbete med, torde domarens obligatoriska, ehuru begränsade, medverkan
och det drag av domstol, som sammanhänger därmed, föra med sig
betydande nackdelar.

De risker som vid obligatorisk domarmedverkan kan föreligga tor att
tyngdpunkten i barnavårdsnämndens verksamhet förskjutes, för att möjligheterna
för lekmännen i nämnden att göra en tillfredsställande insats
minskas samt för att nämndens arbete på åtskilliga områden försvaras, kan
i sin tur allvarligt försvaga det kommunala intresset för nämndens verksamhet
och minska villigheten att ta emot ledamotsuppdrag och särskilt
ordförandeuppdrag i nämnden.

Kommittén uttalar därefter, att det kan invändas, att man både i Norge
och Danmark, på sätt förut berörts, har domarmedverkan i det kommunala
barnavårdsorganet. Kommittén tillägger, alt förutsättningarna emelleitid äi
andra i dessa våra grannländer. Förvaltningsapparaten är uppbyggd på annat
sätt än hos oss, dess arbetssätt och traditioner andra än i vart land och
dess »inre» rättsenlighetskontroller mindre utvecklade än våra. Skydd för

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

rättssäkerheten har därför bl. a. sökts i en av de allmänna domstolarna utövad
lagliglietskonlroll över förvaltningen. Det är under sådana förhållanden
naturligt att låta domare från de allmänna domstolarna direkt medverka
i vissa för de enskildas rätt särskilt väsentliga förvaltningsåtgärder.

Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Obligatorisk domarmedverkan i barnavårdsnämnd, om ock i tämligen begränsad
omfattning, skulle i Sverige innebära en principiell nyhet, som
skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det
kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. Att engagera domare från de
allmänna domstolarnas kår i barnavårdsnämndernas verksamhet är som
nämnts uppenbarligen en anordning, som drar avsevärda kostnader. De organisatoriska
svårigheterna är betydande och verkningarna i olika hänseenden
— i det föregående berörda — i mycket ej möjliga att helt överblicka.

Med hänsyn härtill anser kommittén, att det icke bör komma i fråga afl
intöra obligatorisk domarmedverkan, med mindre ett starkt framträdande
behov av att på det sättet förstärka barnavårdsnämnderna måste anses föreligga.

Enligt kommitténs uppfattning har barnavårdsnämndernas hittillsvarande
verksamhet icke visat brister, som skulle kunna anses kräva ett så radikalt
och generellt botemedel. Kommittén fortsätter därefter.

Genom den nya lagstiftning, som kommittén föreslår, får barnavårdsnämnderna
en del nya uppgifter och delvis nya riktlinjer att följa. Självf,
al e.t„?talles genom e.n tämligen omfattande ny lagstiftning ökade krav på
de tillämpande myndigheterna under en övergångstid. Även i det långa loppet
torde en tillfredsställande utveckling av barnavården i den nya lagens
anda kräva mera av barnavårdsnämnderna såväl med avseende å vaksamhet
initiativkraft och vilja att fullfölja sina strävanden som ock i fråga om förmåga
att klarlägga dunkla sammanhang, skilja mellan stridiga intressen
och dylikt. De skärpta anspråken på barnavårdsnämndernas insatser är
emellertid endast delvis av den innebörden, att domarmedverkan skulle öka
namndernas förmåga att uppfylla anspråken. I övrigt är dessa tvärtom av
sadan art, att de nackdelar, som domarmedverkan otvivelaktigt har med
sig, och de mindre lyckliga följder därav, som ytterligare är att räkna med,
skulle kunna äventyra nämndernas möjligheter att tiflgodose lagstiftningens
huvudsyften. Vad särskilt angår barnavårdsnämndernas ökade befattning
med unga lagöverträdare, synes därav icke vållas svårigheter, som nämnderna
icke regelmässigt skulle kunna bemästra med anlitande, vid behov, av
små normala i det föregående avhandlade möjligheter att erhålla råd vägledning
och annat bistånd. &

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att barnavårdsnämnden enligt
kommitténs mening i allo bör bibehållas vid sin karaktär av kommunal
nämnd, bildad av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa verksamhetsgrenar
framträda såsom en domstolsmässig myndighet. Nämndkaraktären
är enligt kommittén nödvändig för att de väsentliga uppgifter på
barna- och ungdomsvårdens område, som endast en nämnd är lämpad att
handha, skall bli lösta på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

Remissyttrandena

Kommitténs ståndpunkt i frågan om juristmedverkan har uttryckligen biträtts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Socialstyrelsen är av samma uppfattning som kommittén och uttalar, att
styrelsen särskilt tagit fasta på synpunkten, att man från början helt naturligt
icke vet vad ett ärende kan komma att gälla, i all synnerhet inför
alla de möjligheter till förebyggande åtgärder, som nu föreslås tillkomma.

Justitiekanslersämbetet är å sin sida ingalunda övertygat om de nackdelar
och olägenheter i skilda hänseenden som skulle följa av en domarmedverkan,
därest — såsom torde få förutsättas — en för uppgiften skickad
domare anlitas. Ämbetet ansluter sig dock till kommitténs ståndpunkt och
framhåller därvid, att det icke torde vara att räkna med att domare allmänt
skulle kunna ingå som ledamot av barnavårdsnämnd eller anlitas som rådgivare
ens för vissa grupper av ärenden. Ämbetet ifrågasätter i detta sammanhang
om det icke är klokt att verka för att kommunerna vid utseende
av ledamöter i barnavårdsnämnd har i åtanke att välja en domare, om lämplig
sådan står till buds. Värdet i rättssäkerhetshänseende och för nämnden
själv av att nämnden vid ömtåligare och svårare avgöranden äger stöd av
en domare synes ämbetet obestridligt. Och värdet därav ökas, ju vagare de
materiella bestämmelserna är utformade. Fråga är emellertid — uttalar ämbetet
till sist -— om den medverkan det här gäller bör begränsas till domare.
En erfaren advokat eller en annan betrodd jurist kan säkerligen
mången gång väl fylla de uppgifter som avses.

Enligt hovrätten för Västra Sverige framstår det som tveksamt, huruvida
den av kommittén föreslagna organisationen av barnavårdsorganen i första
instans fyller de fordringar som med hänsyn till bl. a. rättssäkerhetskravet
måste ställas på densamma. Oaktat hovrätten funnit starka skäl kunna åberopas
för att barnavårdsnämnd vid handläggningen av vissa mera krävande
åtgärder förstärkes genom medverkan av en erfaren domare, godtager hovrätten
likväl kommitténs ståndpunkt. Hovrätten har därvidlag fäst stort
avseende vid de föreslagna utförliga bestämmelserna om handläggningen av
barnavårdsärende samt vid underställningsinstitutet och det reglerade förfarandet
hos länsstyrelsen i underställnings- och besvärsmål. Frågan om
en ändamålsenlig organisation av barnavårdsorganen måste enligt hovrätten
tagas under förnyat övervägande, om gränsdragningen mellan kriminalvårdens
och barnavårdens befattning med unga brottslingar ändras så att
avancerat brottslingsklientel i större omfattning än nu kommer att överföras
till barnavården. Huruvida man i ett sådant läge bör nöja sig med eu
förstärkning av barnavårdsnämnderna genom föreskrift om medverkan i
vissa fall av domare eller fast hellre bör inrätta någon form av ungdoinsdomstolar
anser sig hovrätten för närvarande icke böra gå närmare in på.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden anser det inte heller
böra ifrågasättas att införa domarmedverkan i barnavårdsnämnderna. De
rättasäkerhetsgarantier, som bör förknippas med handläggningen av harna -

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

vårdsärenden, synes utredningen böra huvudsakligen knytas till handläggningen
på länsstadiet av sådana ärenden, främst angående omhändertagande,
där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i vidtagen åtgärd.
Utredningen anför.

Frågan om barnavårdsnämnds organisation vid omhändertagande av barn
och ungdom är av betydande intresse ur rättssäkerhetssynpunkt, och utredningen
har därför ägnat spörsmålet åtskillig uppmärksamhet. Utredningen
har därvid haft att utgå ifrån de ökade arbetsuppgifter, som under senare år
tillagts barnavårdsnämnderna, varibland kanske främst är nämnda omhändertagande
i allt större omfattning av unga lagöverträdare. Dessa arbetsuppgifter
ställer större krav än tidigare på barnavårdsnämnds handläggning av
barnavårdsärenden och kan motivera förslag om förstärkning av nämnderna.
Därvid ligger tanken nära att förstärkningen — såsom är fallet i Danmark
och Norge — skulle kunna åvägabringas genom att kvalificerad domare deltog
i nämndens handläggning av vissa ärenden. Främst borde detta vara fallet
med sådana ärenden, som motsvarar omhändertagande för skyddsuppfostran
enligt nuvarande barnavårdslag. Genom domares deltagande i handläggningen
av dylika ärenden skulle garaniier föreligga för en betryggande
utredning och prövning av ärendena. Det torde vara av betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt,
alt kontroll av juridisk sakkunskap kommer till stånd
även i ärenden, som på grund av medgivande till verkställigheten icke behöva
underställas länsstyrelsens prövning. I vad gäller ärenden angående
omhändertagande av unga lagöverträdare skulle en sådan förstärkning också
kunna motiveras därav att det synes angeläget att åstadkomma en så enhetlig
bedömning som möjligt av sådana ärenden, som handläggas av barnavårdsnämnd,
och de mål angående unga lagöverträdare, som alltjämt komma
under domstols prövning.

Barnavårdskominittén anför att domarnas medverkan skulle draga betydande
kostnader för det allmänna, till synes utan att medföra jämförliga besparingsmöjligheter
på andra håll. Det må emellertid framhållas, att all utredning
saknas rörande dessa kostnader. Domarmedverkan kan organiseras
på flera olika sätt, och kostnaderna torde bli i väsentlig grad beroende av
hur den närmare utformningen skulle komma att ske. Kostnaderna torde
över huvud taget icke kunna bedömas utan att man närmare anger sättet för
medverkan. De torde kunna nedbringas, om domare tillkallas först på eif
tämligen sent stadium, en anordning som dock ur sakliga synpunkter mött
åtskillig kritik. Medverkan av domare i barnavårdsnämnden skulle vidare
kunna tänkas möjliggöra ett undvarande av underställning av beslut om
omhändertagande, som i så fall endast som besvärsmål skulle behöva bli föremål
för länsstyrelsens prövning.

Barnavårdskominittén anför vidare som en nackdel av domarmedverkan,
att denna temporärt skulle ge barnavårdsnämnd karaktär av domstol. Det
synes visserligen icke kunna bestridas, att hos allmänheten kan i viss omfattning
återfinnas en rädsla för begreppen domare och domstol, sannolikt
grundad i den föreställningen att domstolarnas mest karakteristiska uppgift
är rannsakning av grövre brottslingar. Denna rädsla synes emellertid överdriven.
I själva verket är ju domstolarna samhällets organ för noggrann
prövning av medborgarnas förhållanden till varandra och till samhällsmakten.
De har sålunda, t. ex. i familjerättsliga mål av olika slag, att behandla
frågor av personlig art, som till sin karaktär kan stå barnavårdsärendena
ganska nära.

Trots att sålunda skäl finnas för domarmedverkan i barnavårdsnämnderna
och att kommittén synes i viss mån ha överbetonat de anförda skälen emot

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

en sådan anordning, har icke heller utredningen vid sina överväganden kommit
att stanna för en lösning av rättssäkerhetsproblemet efter dessa riktlinjer.
Ett starkt skäl härför är, att åtminstone i nuvarande läge domarna sannolikt
skulle komma att mötas av eif starkt misstroende från barnavårdshåll.
Vidare må framhållas att, särskilt efter ikraftträdandet av 1952 års lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, barnavårdsnämnderna
i ganska stor omfattning handlägger ärenden angående omhändertagande av
unga lagöverträdare. Även om i vissa avseenden kritik riktats mot barnavårdsnämndernas
handläggning av barnavårdsärenden, torde dock, allmänt
sett, fog saknas för påståendet att barnavårdsnämnderna icke skulle ha på ett
tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att handlägga ärenden angående omhändertagande
av unga lagöverträdare. De flesta ärenden av denna art törekornma
i de största städerna, vilkas barnavårdsnämnder äga större resurser
än övriga alt åstadkomma en tillfredsställande utredning och behandling i
övrigt av ärendena. För de små kommunerna — vilkas antal genom storkommunsreformen
avsevärt minskat — kan givetvis handläggningen av
mera invecklade ärenden stundom te sig som en alltför svår uppgift, men
dels torde sådana ärenden vara mycket sällsynta hos nämnderna i dessa
kommuner och dels torde nämnderna för handläggningen av dylika ärenden
kunna erhålla råd och hjälp av tillsynsmyndigheternas tjänstemän.

En positiv inställning till tanken att barnavårdsnämnd åtminstone vid
handläggning av vissa ärenden bär förstärkas med domare eller annan jurisl
intager riksåklagarämbetet, besvärssakkunniga, föreningen Sveriges landsfogdar
och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagarämbetet, som betonar att medverkan av domare icke torde
innebära eu alltför stor arbetsbelastning för domarkåren, utvecklar sina synpunkter
på spörsmålet enligt följande.

Under senare år har i olika etapper vården av kriminell ungdom under 18
år alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna. Med undantag för de
fall, då böter anses böra komma i fråga, överlämnas för närvarande nästan
undantagslöst alla ungdomar i åldern 15—17 år, som begått brott, till dessa
myndigheter. Detta överlämnande sker på två vägar. Det vanligaste är att
den unge med tillämpning av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underårig^
utan föregående åtal överlämnas till barnavårdsnämnden. Innan så
sker skall barnavårdsnämnden regelmässigt i yttrande till åklagaren ha angivit.
huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande
den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd
kan anses vara till"fvllest för hans tillrättaförande. Barnavårdsnämnderna
kopplas alltså in på ett tidigt stadium och i praktiken sker detta i allmänhet
redan under utredningens gång. I de mera ovanliga fall, då åtal kommer till
stånd och reaktionen icke stannar vid böter, överlämnar domstolen i regel,
med tillämpning av 1952 års lag om påföljd för brott av underårig in. in., åt
barnavårdsnämnden att omhändertaga den unge för skyddsuppfostran. Även
i sådana fall inhämtas yttrande av barnavårdsnämnden. Endast i mycket begränsad
omfattning förekommer att kriminell ungdom i ifrågavarande ålder
do mes till frihetsstraff. Enligt 1952 års lag får nämligen den som ej fyllt DS
år icke dömas till sådant straff, om ej särskilda skäl är därtill. Barnavårdsnämnd
bestämmer sålunda i det alideles övervägande antalet fall såsom
första instans påföljden för brott som begåtts av ungdom under 18 år och
detta även då fråga är om allvarligare brottslighet. Nämnden fungerar med
andra ord i realiteten som en sorls barndomstol i dessa ärenden. I detta sammanhang
må erinras om att enligt strafflagberedningens förslag till skydds -

92 Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

lag den som är under 18 år icke i något fall skall kunna dömas till tidsbestämt
frihetsstraff.

Enligt ämbetets mening har den ovan skisserade utvecklingen i stort sett
varit ändamålsenlig och tillfredsställande. Den har emellertid''varit behäftad
med vissa olägenheter. Dessa avse framför allt snabbheten i barnavårdsnämndernas
ingripanden, effektiviteten i nämndernas åtgärder och gränsdragningen
mellan nämndernas och de judiciella organens befogenheter.

Det är ett självklart önskemål att erforderliga åtgärder mot den som har
begått brott insältes så snart som möjligt efter brottet. 1 alldeles särskilt hög
grad gäller detta i fråga om kriminell ungdom. Den nuvarande ordningen,
enligt vilken det bortsett från undantagsfall ankommer på barnavårdsorganen
att ingripa mot lagöverträdare under 18 år, bygger också på förutsättningen
att de åtgärder som är indicerade enligt barnavårdslagstiftningen
tillgripes utan dröjsmål efter del att brottsligheten kommit till vederbörande
barnavårdsnämnds kännedom. Det synes emellertid i stor utsträckning ha
förekommit och torde alltjämt förekomma, att barnavårdsnämnderna avvaktar
huruvida judiciellt förfarande kommer att inledas och, om så sker,
hurudan utgången av detta förfarande blir. Härigenom försenas åtgärderna
mot den unge och försvåras möjligheterna att komma till rätta med honom.

Barnavårdsorganens verksamhet kan sägas traditionellt ha varit och bör
enligt ämbetets mening även framdeles till väsentlig del vara individualpreventivt
inriktad. I den män ansvaret för behandlingen av kriminell ungdom
under 18 år kommit att till allt slörre del övervältras på dessa organ har
emellertid även en annan synpunkt trätt i förgrunden, nämligen intresset av
att tillgodose samhällsskyddet. Detta intresse, som det tidigare ankommit
på de judiciella myndigheterna att bevaka, måste med den nuvarande ordningen
iakttagas av barnavårdens organ. Det är enligt ämbetets åsikt skäl att
med all kraft understryka detta. Erfarenheten synes nämligen ge vid handen
alt barnavårdsnämnderna icke alltid haft klart för sig att''vid behandlingen
av unga lagöverträdare även samhällsskyddet måste tillgodoses.

Vad angår gränsdragningen mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella
organens kompetensområde förutsätter det nuvarande systemet i viss
omfattning ett samarbete mellan dessa myndigheter. Detta samarbete svnes
i stort sett gå tillfredsställande. Framför allt vid tillämpningen av 1952 års
lag om påföljd för brott av underårig m. in. har dock vissa friktioner förekommit.
Svårigheterna härvidlag torde visserligen huvudsakligen ha föranletts
av att den offentliga barnavården och då främst ungdomsvårdsskoleorganisationen
ännu icke har tillförts erforderliga resurser. Så länge befogenheterna
i fråga om behandlingen av lagöverträdare under 18 år är uppdelade
på judiciella och barnavårdande organ, torde dock friktionsanledningarna
icke helt kunna undvikas.

Det är ämbetets bestämda uppfattning, att medverkan av en kvalificerad
jurist såsom ordförande i barnavårdsnämnden vid handläggning av ärenden
rörande kriminell ungdom i åldern 15—17 år skulle bidraga till att undanröja
de olagenheter, som ovan bär antytts, och alltså även till att utjämna de
motsättningar mellan de rättsvårdande och de barnavårdande mvndigheterna,
som är en oundviklig följd av det nuvarande dualistiska systemet. Härigenom
skulle barnavårdsnämndernas effektivitet höjas till båtnad för kampen
mot ungdomsbrottsligheten.

Såsom ett ytterligare skäl för den av ämbetet föreslagna förstärkningen
av barnavårdsnämnderna må erinras om att nämnderna kan komma att
1 aggas en ny uppgift som enligt ämbetets mening kräver medverkan av
junst Som framgår av ämbetets yttrande den 27 december 1955 över barnavärdskommitténs
betänkande angående utredningshem anser ämbetet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

motsats till kommittén att beslut om intagning på sådant hem alltid skall
träffas av barnavårdsnämnd. De betänkligheter som kommittén anfört mot
att anförtro barnavårdsnämnd beslutanderätten i ifrågavarande fall torde
i allt väsentligt förlora sin tyngd om barnavårdsnämnderna förstärkes med
rättsbildade krafter.

Medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete skulle även vara till fördel
ur rättssäkerhetssynpunkt dels i sådana fall där ovisshet kan råda
huruvida den unge begått den brottsliga gärningen och dels som en garanti
för att barnavårdsnämndens personutredning blir fullständig och rättvisande.
Av särskild betydelse är rättssäkerhetssynpunkten då det gäller intagning
på utredningshem med hänsyn till att brottsutredningen eller personutredningen
då ännu icke är fullständig.

Besvärssakkunniga anför.

Mot bakgrunden av de ingripande utredningsbefogenheter, som föreslås
skola stå till nämndens förfogande ter det sig anmärkningsvärt att juristinslag
saknas i nämnden. Det föreligger otvivelaktigt behov av att låta i
nämnden ingå person med sådana utrednings- och handläggningstekniska
kvalifikationer, att garanti vinnes att ärendena hos nämnden blir objektivt
och allsidigt belysta, varav i regel torde följa att de även blir rätt bedömda.
Kvalificerade utredningsmedel kräver sakkunnigt handhavande ur både effektivitets-
och rättssäkerhetssynpunkt. Det bör därför närmare övervägas,
huruvida och i vilken utsträckning barnavårdsnämnden kan tillförsäkras
juristmedverkan. För detta ändamål erfordras icke nödvändigtvis att en domare
ingår i nämnden. Även advokater, åklagare och förvaltningsjurister
kan tänkas vara skickade för uppgiften.

Sveriges advokatsamfund, som icke kan finna att den domstolsbetonade
karaktären hos en barnavårdsnämnd skulle vara till men för den enskildes
inställning till nämndens verksamhet, är medvetet om att man ur organisatoriska
synpunkter och av kostnadsskäl måhända bör begränsa kravet på
juristinflytande till sådana ärenden, där fråga uppstår om mera långtgående
ingripanden i den enskildes rättssfär. De betänkligheter mot en dylik
differentiering av ärendena hos nämnden, varåt kommittén givit uttryck,
delas icke av samfundet. Även argumenteringen för de svårigheter och olägenheter
ett domarinträde i efterhand skulle vålla finner samfundet icke
övertygande samt fortsätter.

Tankegången vilar säkerligen på en underskattning av den genomsnittliga
förmågan hos domarkompetenta ledamöter att sätta sig in i ett ärende
av hithörande slag. Särskilt om de förebragta indikationerna för ett allvarligare
ingripande är klart redovisade i tidigare förda protokoll — och att
detta är ett generellt krav på handläggningen av barnavårdsärenden synes
samfundet uppenbart — bör de befarade olägenheterna av ett dylikt »efterinlräde»
icke bliva av någon betydenhet.

Samfundet ifrågasätter för övrigt, om icke en differentiering med hänsyn
till lokala förhållanden även kunde tänkas, då det gäller kravet på juristinflytande
i barnavårdsnämnds verksamhet. Samfundet åsyftar härvidlag de
speciella problem som storstäderna erbjuda i fråga om tillrättaförande av
missanpassad ungdom. Såväl med hänsyn till frekvensen av indikationer för
mera långtgående ingripanden som av organisatoriska hänsyn kunde det
måhända övervägas att man för de större städernas vidkommande införde
kravet på kontinuerligt juristinflytande i dessa kommuners barnavårdsnämnder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet

Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete
har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. administrativa
frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit
nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl
de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas
befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt i
förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste organiseras
med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av samhällsskydd
tillfredsställande tillgodosett.

Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna
visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden.
Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit. Omständigheterna
kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda
bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd och för ett
lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför nämnden kan
engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes undersökning
och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna bestridas, att ingripanden
mot unga lagöverträdare inte alltid skett med önskvärd effektivitet.
Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda kritiken kan sålunda
inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu anförda står det enligt min
mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle
stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas
arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning allmänt sett också förbättras.

Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämndernas
arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan lösning,
som ifrågasatts av kommittén, d. v. s. att en kvalificerad domare skulle
inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis av ärenden
rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip överensstämmer
med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen, är ur
flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna organisationsform
i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska och andra
olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara betydligt överdrivna.
Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit — ett genomförande
av den ifrågasatta reformen innebära en principiell nyhet, som
skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det
kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med kommittén, vars
ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner jag, att de skäl
som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete
inte är av den styrka, att de kan motivera att en så genomgripande reform
nu genomföres.

Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, nämligen
spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövande!! verksamma
organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra anstå i avbidan
på prövningen av de förslag, som är att vänta från utredningen om
administrativa frihetsberövanden.

Nämnda utredning — som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande
fråga — har uttalat, att rättssäkerlietsgarantierna huvudsakligen bör knytas
till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhändertagande,
där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i en viss åtgärd.
Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock får
detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste mån
även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom att tillgodose
behovet av juridisk sakkunskap.

Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,
vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvillkor
för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka, att
denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare eller
annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt sätt
att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta tillgodoses
också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att nämnden
skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överläggningar samt
anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet äger
nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde. Jag kan i detta
sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen normalt består
av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan att i någon mån
förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kan emellertid
med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger på ett särskilt
plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna
och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a. att tillse, att speciell
sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfattning
anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet talar också
för alt den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta en särställning. Jag
har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i lagen införes en direkt
anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet av juridisk sakkunskap
inte är tillgodosett inom nämnden — anlita biträde av lagfaren person.
Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning detta skall
ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta
eu jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det
stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att
vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. Eu lämplig ordning
synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå
till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften synes
kunna ifrågakomma såväl domare och andra domstolsjurister som advo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

kater och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig jurist,
vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i allmänhet
inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar
jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till nämnderna
av svenska socialvårdsförbundet.

Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov
av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande
i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall barnavårdsnämnderna
kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Åven
i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden av
angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i många
fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens medverkan
göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet
torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden
mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen blir
fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse att
bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbörligen
iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning för
nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning biträda
med beslutens avfattning.

VII. Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.

Gällande bestämmelser

Regler om förfarandet hos barnavårdsnämnd är i BvL samlade främst i
18, 24, 25 och 75 §§. Även 52 § 1 mom. och 81 § 1 och 5 mom. BvL bör emellertid
beaktas i sammanhanget.

Ett »ingripande» av barnavårdsnämnd skall alltid föregås av en undersökning
rörande förhållandena. Då barnavårdsnämnden (eller dess ordförande)
genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som
ankommer på nämnden synes påkallad, skall ordföranden för ärendets beredande
oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de omständigheter,
som kan inverka på bedömningen av fallet. (18 § första stycket BvL.)

För det särskilda fall, att barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan
eller annorledes fått kännedom om att någon ämnar i sitt hem mottaga
eller redan mottagit fosterbarn — då ärendet alltså gäller prövning och even-''''’
tuell åtgärd jämlikt bestämmelserna om fosterbarnsvård — är stadgat, att
nämnden ofördröj ligen skall låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet,
såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom om hemmet
(52 § 1 mom. BvL). Liknande undersökningsskyldighet föreligger för
barnavårdsnämnd, som fått kännedom om att barn under omständigheter,
som avses i 59 § BvL, utan att vara fosterbarn vistas i annat enskilt hem än
hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare (59 § 4 mom. BvL).

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Under vissa betingelser skall eller bör barnavårdsnämnd i förekommande
ärenden anlita speciell sakkunskap eller bereda personer, som sitter inne med
särskild kännedom och erfarenhet, tillfälle att lämna upplysningar och anföra
sin mening.

Sålunda skall (enligt 18 § andra stycket BvL) yttrande av läkare inhämtas,
om det finns anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande
är heroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist
eller svaghet hos barnet, och yttrandet skall tjäna till utrönande av behov
av ingripande och de lämpliga formerna därför. Central för psykisk barnaoch
ungdomsvård må anlitas för ändamålet. Har yttrande inhämtats av läkare,
som inte är knuten till sådan central, skall om läkaren så finner erforderligt
hänvändelse ske till dylik central, som må vara upprättad av vederbörande
landsting. Nämnden skall vid behov medverka till att den, mot vilken
ingripande ifrågasättes, inställes å centralen för undersökning eller observation.
Läkares yttrande skall vidare inhämtas, där missförhållande kan antagas
bero på sjukdom hos föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.

Om ingripande påkallas beträffande barn under 18 års ålder, som besöker
eller besökt skola, bör (enligt 18 § tredje stycket BvL) införskaffas upplysning
om barnets förhållande i skolan. Lärare som senast undervisat barnet
bör kallas att deltaga i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder
för personlig inställelse, bör läraren skriftligen yttra sig till nämnden.
Vidare bör rektor eller förståndare för skola, i vilken barnet åtnjuter eller
åtnjutit undervisning, samt för kommunen anställd särskild folkskolinspektör
eller överlärare beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna.
Dessa bestämmelser om upplysning från skola, kallelse till deltagande i överläggning
m. m. skall äga motsvarande tillämpning, om ingripande påkallas
mot någon, som fyllt 18 år, förutsatt att han besöker läroanstalt eller det
eljest kan antagas, att åtgärder jämlikt bestämmelserna skulle vara till gagn
för utredningen (18 § fjärde stycket).

Har i ärende, vari barnavårdsnämnds åtgärd påkallas, utredning verkställts
genom polismyndighets försorg, bör en representant för denna myndighet
beredas tillfälle att deltaga i nämndens överläggningar i ärendet (18 §
femte stycket).

Tillfälle att yttra sig i ärendet skall slutligen beredas inom kommunen bosatt
föreståndare för församling av främmande trosbekännare, därest den,
mot vilken ingripande påkallas, tillhör församlingen (18 § sjätte stycket).

Rätt för dem saken angår att yttra sig i ärende, som barnavårdsnämnd förehar,
är i BvL endast i så måtto erkänd, att nämnden -— enligt 24 § 2 mom.
första stycket -— icke må besluta omhändertagande för skyddsuppfostran
med mindre tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig berelts den underåriges
föräldrar, om de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,
om han fyllt 15 år.

Med avseende å inställelseplikt och beträffande barnavårdsnämndens befogenhet
att framtvinga pliktuppfyllelse ger BvL olika regler för olika fall
(24 § 2 mom. andra stycket ävensom 75 § 1 mom. första och andra styckena
samt 2 inom.).

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

Gäller ärende underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, må
nämnden kalla honom och hans föräldrar att personligen inställa sig för att
höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Om föräldrarna vistas på
annan ort, må förhör äga rum inför ombud därstädes. Uteblir föräldrarna
utan laga förfall, skall envar av dem bo ta 5 kronor, och nämnden äger att antingen
förelägga dem inställelse vid vite -—• som ej må uppgå till mer än
sammanlagt 100 kronor för envar av föräldrarna — eller begära polismyndighets
bistånd för deras hämtning. Vad angår den underårige må nämnden
ålägga den som har honom i sin vård att ombesörja hans inställande eller
förordna därom på annat lämpligt sätt. Om så erfordras kan nämnden även
när det gäller den underårige lita till hämtning genom polismyndighets försorg.

Att barnavårdsnämnden må kalla till personlig inställelse även i ärende,
som icke rör underårigs omhändertagande för skyddsuppfostran, samt äger
att i ärende, som rör sådant omhändertagande, inkalla även annan än den
underårige och hans föräldrar förutsättes i BvL (75 § 2 mom). Förhör inför
ombud nämnes dock icke. I dessa andra fall skall de nyss nämnda bestämmelserna
om böter, -våte, hämtning m. m., som avser den underåriges och
hans föräldrars inställelse i skyddsuppfostringsärende, äga motsvarande tilllämpning
endast om kallad person bor eller uppehåller sig inom kommunen
och erhållit del av kallelsen minst 4 dagar innan han skall komma tillstädes.

Barnavårdsnämnds beslut är i regel omedelbart verkställbara, även om de
ej vunnit laga kraft; har besvär anförts, där sådant är tillåtet, äger dock
länsstyrelsen förbjuda verkställighet (81 § 1 mom). En annan regel gäller
för beslut om att någon skall omhändertagas för skyddsuppfostran. För att
verkställighet skall ske, innan vederbörligt samtycke erhållits eller fastställelse
meddelats, förutsättes, att nämnden -— med hänsyn till att uppskov
funnits förbundet med våda — förordnat om omedelbar verkställighet (25 §
3 inom.).

Protokollsutdrag skall utan avgift tillhandahållas den som är i behov därav
för klagan över nämndens beslut (81 § 5 mom.). Delgivning är däremot
föreskriven endast i fråga om beslut om någons omhändertagande för skyddsuppfostran.
Sådant beslut skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna
samt, där saken gäller person, som avses i 22 § d) BvL, jämväl denne. Avser
beslutet barn under 18 år, skall dessutom ofördröjligen skriftlig förklaring
avfordras föräldrarna, huruvida de samtycker till heslutets verkställande.

Delgivningsbevis och förklaring skall förvaras bland nämndens handlingar
och föredragas vid dess nästa sammanträde samt antecknas i protokollet
(25 § 1 mom.).

Lämnar föräldrarna inte sådant samtycke som nyss sagts eller kan de
inte anträffas, skall nämnden underställa beslutet länsstyrelsens prövning.
Avser beslutet person i åldern 18—21 år, skall förklaring som nyss sagts inte
avfordras hans föräldrar, utan beslutet skall alltid underställas länsstyrelsens
prövning. (Vad här sagts om föräldrar gäller enligt 78 §, om vårdnaden
om underårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt för -

Kungl. Maj.ts proposition nv 10 år 1960

ordnad förmyndare, den som har vårdnaden.) Underställning skall göras så
snart ske kan och senast två veckor efter det beslutet om omhändertagande
fattats. Vid underställning skall till länsstyrelsen överlämnas redogörelse för
vad i ärendet förekommit. (25 § 2 mom.)

Slutligen är att nämna, att barnavårdsnämnd och dess ordförande äger att
— även i andra fall än de förut angivna — där de så prövar nödigt för vidtagande
av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för
nämnden erhålla handräckning av polismyndighet (77 §). Särskilda bestämmelser
gäller för anlitande av polismyndighets bistånd i ärende angående
arbetsföreläggande (72 § BvL med hänvisning till SochjL).

Bamavårdskommittén

Enligt kommitténs mening är vad BvL innehåller om ärendes handläggning
hos barnavårdsnämnd på det hela taget för knapphändigt och i alltför
hög grad begränsat till speciella ärenden. Det har synts kommittén påkallat
att i ny barnavårdslag, utan frångående av huvuddragen i gällande ordning,
meddela något fylligare allmänna regler för ärendes behandling hos barnavårdsnämnd.
Samtidigt har vissa detaljerade bestämmelser i BvL ansetts
icke böra få motsvarighet i ny lagstiftning. Reglerna om ärendes behandling
hos barnavårdsnämnd har i förslaget sammanförts till ett särskilt kapitel
(4 kap.) i omedelbar anslutning till kapitlet med bestämmelserna om barnavårdsnämnd.

Till kapitlet om ärendes behandling har hänförts bestämmelser om barnavårdsnämnds
rätt att anlita bistånd av polismyndighet. Enligt förslaget (43 §
lagförslaget) tillägges barnavårdsnämnd rätt att i viss omfattning erhålla
polismyndighets bistånd, när det gäller att verkställa utredning. Befogenheten
att anlita polismyndighet får dock begagnas endast där erforderlig
utredning befinnes icke kunna vinnas på annat sätt och polismyndighets
biträde vid utredningen ej kan antagas medföra olägenhet. Det har icke synts
kommittén påkallat att söka till vissa slag av ärenden, med hänsyn till den
saken rör eller på annat sätt begränsa befogenheten att anlita polisutredning.
Ett undantag har dock gjorts i förslaget, avseende utredning om hem- och
familjeförhållanden. Att klarlägga sådana förhållanden bör enligt kommittén
i regel ankomma på dem som arbetar inom barnavården. Endast om
det inom ramen för en hos polismyndighet begärd utredning angående lagstridigt
eller eljest samhällsskadligt handlande prövas nödigt att även undersöka
hem- och familjeförhållanden, får detta enligt förslaget överlåtas
på polisen.

Enligt förslaget införes vidare rätt till ersättning för den som efter kallelse
inställt sig för att höras eller undergå läkarundersökning i ärende, som
ankommer på barnavårdsnämnds prövning (49 § lagförslaget). Med den som
kallats har i fråga om ersättningsrätt jämställts den som eljest ställt sig
till förfogande för dylik utredningsåtgärd, vilken befunnits vara erforderlig.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Ratten till ersättning skall avse resekostnad, ökade utgifter för uppehälle
samt, när särskilda skäl påkallar det, gottgörelse för tidsspillan. De närmare
grunderna skall enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t.

Såsom en annan nyhet föreslås lagfäst rätt att anlita biträde vid förhör,
som hålles inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning (50 § lagförslaget).
Särskilda förutsättningar i fråga om biträdets sakkunskap, erfarenhet och
kvaliteter i övrigt har ansetts icke kunna krävas. Biträde som visar oskicklighet
eller oförstånd eller som eljest prövas vara olämpligt skall emellertid
kunna avvisas av nämnden.

Till lagreglering har också upptagits spörsmålet, i vilken omfattning de
enskilda som barnavårdsärende närmast rör skall informeras om utredningens
innehåll, hur avvägning vid utredningen bör göras mellan nämnda personers
intresse av att kunna föra sin talan pa grundval av tillräckliga upplysningar
å ena samt behovet av att skydda personer, som lämnat upplysningar,
och bevara nämndens möjlighet att i fortsättningen få erforderliga
upplysningar å andra sidan samt hur den verkställda avvägningen bör inverka
på ärendets bedömning (51 § lagförslaget).

Kommittén upptar först det fallet, att den som ärendet närmast rör eller
hans företrädare vill ta del av utredningsmaterialet. Härom anför kommittén.

I den män detta utgöres av handlingar är det principiellt offentligt, och
andra inskränkningar i rätten att utfå eller ta del av handlingarna kan ej
göras än sådana, som tillstädjes i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Av
lagens bestämmelser i 14 och 39 §§ framgår, att myndighet alltid är berättigad
att utlämna alla handlingar till part —- vartill i detta sammanhang torde
vara att hänföra den som barnvårdsärende rör — men må på synnerliga skäl
vägra att utlämna annan handling än dom eller beslut, därest handlingen rör
(även) annans personliga förhållanden eller gäller »någons intagning, vård
eller behandling i anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling
av läkare annorstädes än å anstalt» och utlämnandet kan motverka
ändamålet med vården eller behandlingen eller sätta någons personliga
säkerhet i fara, eller utvisar vem som gjort anmälan eller lämnat
upplysning i bl. a. barnavårdsärende och kännedom därom kan antagas bli

till skada för annan person — missbrukad av den, om vilken anmälan
gjorts eller upplysning lämnats. Möjligen kan det sist berörda tolkas så, att
även handling, vars innehåll gör det möjligt för den initierade att förstå eller
utforska vem sagesmannen är, kan undantagas från utlämnande.

Berörda bestämmelser drar tämligen snäva gränser för myndighets möjligheter
att i barnavårdsärende undanhålla den saken rör eller hans ställföreträdare
upplysningar, som de kan missbruka eller vilkas bekantgörande kan
allvarligt skada barnavårdsarbetet. Stor frihet medgives att lämna ut handling,
med påföljd, bl. a., att olika instanser kan behandla samma utredningsmaterial
på olika sätt.

Kommittén har emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta ändringar i sekretesslagen
eller föreslå viss tillämpning av lagens bestämmelser såvitt rör
barnavårdsärenden.

De som vid utredning i barnavårdsärende anlitas såsom upplysningskällor

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

101

bör enligt kommittén, om det är påkallat med hänsyn till ärendets och upplysningarnas
art m. in., få besked om de begränsade möjligheterna att undanhålla
dem saken rör tillgång till handlingarna samt framför allt om den frihet
i bedömningen av sekretessfrågan, som råder och som omöjliggör all
garanti från utredarens sida, att sekretess kommer att iakttagas. En uttalad
önskan eller begäran av person, som höres vid utredningen, att hans namn
icke skall yppas för den eller dem saken rör, bör antecknas och utöva inflytande
på bedömningen, huruvida namnet må hemlighållas. Kommittén anför
vidare.

Har sådan begäran skärpts till ett ovillkorligt förbehåll, synes det riktigast
att myndighet, som har alt ta befattning med ärendet, respekterar viljeyttringen;
anser myndigheten att sekretesslagen icke ger stöd för att hemlighålla
namnet, torde handling, som innehåller eller återger utsagan, kunna
och böra uteslutas ur materialet i ärendet och därmed undandragas såväl
från utlämnande som från beaktande vid ärendets prövning.

Enligt 51 § första stycket kommitténs lagförslag skall barnavårdsnämnd
såvitt möjligt och på det sätt nämnden finner lämpligt bereda den saken rör
och hans närmaste kännedom om förebragt utredning i den omfattning som
erfordras för att de skall kunna behörigen föra sin talan. Kännedom skall
enligt paragrafens andra stycke dock ej få förmedlas om sådan utredning
eller omständighet som, om den är intagen i eller framgår av handling, föranleder
att handlingen jämlikt 14 § andra stycket samt 39 § andra stycket
sekretesslagen icke får utlämnas till part. Enligt paragrafens tredje stycke
skall vid prövning av vad som får anses utrett i ärendet beaktas den begränsning
i utredningens bevisvärde, som må följa av att utredningen icke
i alla väsentliga delar varit känd för den saken rör eller företrädare för
denne. Av enskild erhållen uppgift skall enligt samma stycke lämnas utan
avseende om dess innehåll eller ursprung hemlighållits och det ej kan anses
uteslutet, att uppgiften i annat fall kunnat vederläggas. Kommittén uttalar
i anslutning härtill, att det vid bedömningen av bevisningen saknar betydelse,
huruvida det kan läggas någon som saken rör till last att han icke
tagit del av utredningen eller icke yttrat sig över den, samt tillägger.

Särskild hänsyn torde emellertid böra tagas till den enskildes rätt och till
risken för otillförlitliga uppgifter i sådana fall, där någon relevant uppgift
direkt hemlighållits för den saken rör. Här åsyftas ej blott på sekretesslagen
grundad vägran att på begäran lämna ut material utan även uteslutning
som gjorts, då vederbörande i övrigt informerats om utredningen. När det
gäller av enskild — icke av myndighet eller befattningshavare som sådan
— lämnad uppgift, vilken sålunda hemlighållits, synes man böra gå längre
än till att blott beakta betydelsen ur bevisningssynpunkt av att den saken
rör ej fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Enär denna möjlighet direkt
berövats honom, synes uppgiften böra lämnas utan avseende vid ärendets
avgörande, om det icke — med hänsyn till vad han i övrigt vidgått, ett flertal
uppgifters inbördes överensstämmelse o. dyl. — kan anses uteslutet, att han
skulle ha kunnat vederlägga uppgiften. Med hemlighållande av lämnad uppgift
bör jämställas hemlighållande av sagesmannen, om detta väsentligt inverkat
på möjligheterna för den saken rör att vederlägga uppgiften.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I detta sammanhang gör kommittén vidare följande uttalande.

Möjligen kan man vilja invända, att det ställer sig svårt att verkligen helt
bortse från uppgift, som dock influtit i utredningen, kanske också lämnats
vid förhör inför nämnden eller refererats för densamma. Detta problem möter
emellertid ofta vid fri bevisprövning. Att bortse från uppgift som blivit övertygande
vederlagd, är lätt nog, men det är relativt svårt att icke låta sig påverkas
t. ex. av uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig men lämnats
av person, som visats icke vara tillförlitlig. Uppgiften att begränsa prövningen
till relativt tillförlitligt material och att bortse från annat är en bland
dem som en prövande myndighet måste gå i land med.

Systemet med inhämtande av samtycke, respektive underställning som
regelmässig förutsättning för verkställighet av vissa beslut har ansetts böra
bibehållas med en del förändringar. Användningsområdet har också vidgats.
Inhämtande av samtycke samt underställning är åtgärder, som barnavårdsnämnd
har att självmant vidtaga för att förverkliga vad nämnden beslutat.
Reglerna om dessa åtgärder har därför ansetts höra hemma hland övriga
bestämmelser om barnavårdsnämnds förfarande.

De i 4 kap. av lagförslaget samlade bestämmelserna om barnavårdsnämnds
förfarande tar sikte på alla slags ärenden, som barnavårdsnämnd
får befattning med, dock att kommittén förutsätter att bestämmelser om
arbetsföreläggande, även i vad rör barnavårdsnämnds befattning med sådant
ärende, meddelas i särskild lag. Alla stadganden i 4 kap. är icke tilllämpliga
på alla slags ärenden; en del stadganden är uttryckligen avsedda
endast för vissa grupper av ärenden, andra kan med hänsyn till sitt innehåll
icke gälla vilka ärenden som helst.

Kommittén har övervägt, huruvida icke för barnavårdsnämnd borde öppnas
möjlighet att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara
prövning. Dylik möjlighet skulle föreligga blott beträffande ärenden
som rörde förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem, fosterbarns
skiljande från fosterhem — med eller utan omhändertagande — samt omhändertagande
i fall, motsvarande de i 22 § BvL avsedda. Endast den barnavårdsnämnd,
som det enligt bestämmelserna i 7 kap. av kommitténs lagförslag
ålåg att pröva ärendet, skulle äga besluta hänskjutande, och förutsättningen
skulle vara, att nämnden funne utredningen eller bedömningen
av ärendet förbunden med svårighet, som nämnden icke ansåge sig kunna
bemästra, eller att eljest synnerliga skäl talade för att ärendet prövades
omedelbart av länsstyrelsen.

Enligt kommitténs uppfattning behövde det ej befaras, att en möjlighet
att hänskjuta ärende till länsstyrelsen kunde komma att anlitas utan bärande
skäl. Det kunde enligt kommittén säkerligen förutsättas, att beslut
om att överföra ärende till länsstyrelsen icke skulle fattas utan föregående
samråd med vederbörande sektionsschef i länsstyrelsen eller åtminstone
med socialvårdskonsulenten.

Rörande utformningen av det ifrågasatta nya institutet anför kommittén
följande.

103

Kungl. Maj:ts proposition nv 10 år 1960

Antalet hänskjutna ärenden kunde säkerligen väntas bli tämligen obetydligt
Men ärendenas art torde mycket ofta komma att vara sådan, att utredningen
måste bli omfattande och förbunden med svårighet. I betraktande
härav — och då möjligheten att hänskjuta ärenden ingalunda skulle vara
avsedd att tjäna till avlastning av barnavårdsnämndernas arbetsborda —
måste det åläggas nämnd, som hänskjutit ärende till länsstyrelsen, att om
och i den mån länsstyrelsen det önskade medverka i ärendets utredning.

Hänskjutande finge ej heller leda till att ärendes utredning försummades
eller försenades eller till att omedelbart erforderliga barnavårdsingripanden
fördröjdes. Nämnd, som hänskjutit ärende, borde därför vara skyldig att
utan anmodan från länsstyrelsens sida vidta utredningsåtgarder, som ej
utan nackdel kunde uppskjutas, samt att meddela beslut om förberedande
föreskrift eller omhändertagande för utredning.

Utformad på sätt sålunda berörts skulle, fortsätter kommittén, en hänskjutningsrätt
— utan att kunna föra med sig olägenheter — säkerligen
kunna vara till gagn för barnavårdsnämnderna i fall, där de ställes inför
exceptionella svårigheter. Kommittén har emellertid ansett verkligt behov av
ifrågavarande nyskapelse icke vara ådagalagt och har därför stannat för att
icke i lagförslaget upptaga stadgande om hänskjutningsrätt.

I särskilt yttrande uttalar fyra av kommitténs experter, att de skäl, som
i betänkandet anförts för en hänskjutningsrätt, är av sådan styrka, att vad
som kunnat andragas däremot väger tämligen lätt, samt att kommittén därför
bort framlägga förslag i angivna avseende.

Remissyttrandena

Den av kommittén föreslagna regleringen av förfarandet i barnavårdsärenden
tillstyrkes i sina huvuddrag eller lämnas utan erinran i flertalet
yttranden. Förslaget tillstyrkes i denna del uttryckligen av bl. a. riksåklagarämbetet,
Göta hovrätt, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och utredningen
om administrativa frihetsberövanden. Särskilt med tanke på ärenden a\
mindre vikt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet framstår emellertid
reglerna om förfarandet för åtskilliga remissorgan — såsom justitiekanslersämbetet,
överståthållarämbetet länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, svenska
socialvårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt ett tjugotal
barnavårdsnämnder — såsom alltför detaljerade och vidlyftiga. Åtskilligt av
regleringen, såsom bestämmelser av vägledande karaktär, hör hemma
framhålles det — i en handbok för barnavårdsnämnder, och lagens innehåll
bör koncentreras till nödvändiga bestämmelser. Det betonas även, att kapitlet
i sin helhet präglas av elt starkt framträdande judiciellt betraktelsesätt och
att förfarandet inför barnavårdsnämnden härigenom blir alltför domslolsmässigt.

Belysande för denna mera negativa ståndpunkt till kommitténs förslag är
följande uttalanden av justitiekanslersämbetet.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Det synes obestridligt, att fasta normer för handläggning av förvaltningsärenden
i och för sig äro av värde, vilken myndighet det än gäller Sådana
normer få anses ägnade att bidraga till ökad rättssäkerhet och till lika behandling
av alla. De utgöra också ett stöd för myndigheten i dess handlande
Men värdet ar å andra sidan till icke liten del beroende av beskaffenheten
av den myndighet, som skall handha reglerna. Hos en myndighet, där de beslutande
icke ha någon mer utvecklad formell utbildning och förfarenhet,
torde latt uppstå risk för att dylika regler icke bliva till innebörd och syfte
1 allo forstadda. Verkan härav kan bli, att reglerna icke vinna tillbörligt beaktande,
leda till en mindre tilltalande formbundenhet eller verka hämmande
pa handlandet. Barnavårdskommittén säger själv med rätta, att förfarandet
i barnavårdsärende måste »självfallet vara avpassat efter nämndens
sammansättning, inre arbetsformer m. m„ och sådana krav på handläggningen
får ej ställas, som i onödan skulle tynga nämnden och ogynnsamt
paverka dess förmåga till aktiva insatser». För närvarande torde ledamöterna
i barnavårdsnämnderna i allmänhet utgöras av praktiskt inriktade
människor utan formell administrativ skolning, och det föreliggande förslaget
iarer harutinnan icke åsyfta någon ändring. I många, kanske flertalet
tall torde dessa nämnder ej heller ha tillgång till kvalificerat biträde. Utan
åt c vilja underskatta det värde, som fasta regler för ärendenas handläggning
kan ha ur rattsakerhetssynpunkt och eljest, får ämbetet därför ifrågasätta*
oni angivna forhållande beträffande nämndernas sammansättning beaktats
- tormmnSen av förfarandet och om således den nyss återgivna, av kommittén
uppställda grundsatsen iakttagits. Enligt ämbetets mening är regleringen
av förfarandet alltför vidlyftig och invecklad för att av nu berörda
"lanAnjI med framgång tillämpas. Och även i nämnder, där resurserna i här
asyttade avseende äro vida bättre, torde svårigheter vid tillämpningen möta.

et synes kunna ifrågasättas, om man icke för närvarande bör avstå ifrån
en mera utförlig författningsmässig reglering av förfarandet och åtnöias
n??f. . re> enkla regler samt i handboksform eller liknande lämna en framstallnmg,
nuru ärendena böra handläggas i barnavårdsnämnderna. Där kun rx™

de mån§a riktiga tankar och grundsatser som i denna del kommit
till uttryck i betänkandet.

Svenska landskommunernas förband, som påpekar att de ärenden som
kräver ett mera komplicerat förfarande är sällsynta i landskommunerna,
anser att kommittén på en gång över- och underskattar de kommunala förtroendemännen.
Överskattningen gäller deras möjligheter att vid sidan av
sitt normala arbete tillägna sig en för exceptionella fall avpassad rutin. Underskattningen
åter avser det goda praktiska omdöme som de, oavsett handläggningsformen,
kan visa i barnavårdsärenden.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt för barnavå r d snämnd
att påkalla bistånd av polismyndighet för verkställande
av utredning har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.
I någia yttranden uttalas emellertid, att barnavårdsnämnderna enligt
förslaget erhåller alltför vittgående befogenhet att påkalla polismyndighets
bistånd.

Enligt besvärssakkunnigas mening synes det tveksamt om det verkligen
ar behövligt att i barnavårdsförfarandet anlita polisen i den utsträckning
som föreslagits. De sakkunniga anför härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

105

Den utomordentligt vidsträckta befogenhet att förfoga över polisen för utredning,
som nämnden föreslås skola erhålla, förefaller ur många synpunkter
betänklig. Med hänsyn till att nämnden bl. a. har att taga befattning med
ett kriminellt klientel torde det måhända möta svårigheter att beskära denna
i ärenden rörande sådan ungdom. De sakkunniga vill emellertid understryka,
att dessa utredningsmedel bör användas med stor försiktighet. Vidare
vill de sakkunniga framhålla, alt förutsättningarna för anlitande av
polisen för utredning bör angivas på ett mera precist sätt än kommittén föreslagit.
Uttrycket »samhällsskadligt handlande» i 43 § synes alltför obestämt
till sin innebörd.

Även i andra yttranden efterlyses en starkare och mera preciserad begränsning
av barnavårdsnämnds rätt i förevarande avseende. Det understrykes
vidare, att en rätt att anlita polismyndighet för utredning ej får
leda till missbruk. Belysande för den kritiska hållning en del remissorgan
sålunda intar gentemot förslaget är yttrandet från föreningen Sveriges polismästare.
Föreningen anför bl. a.

Det torde vara ett de socialvårdande myndigheternas och polismyndighetens
gemensamma intresse, att det upprätlhålles en klar gräns mellan respektive
myndigheters arbetsområden. Uppenbarligen finnas stora skillnader i
dessa myndigheters arbetssätt med hänsyn till såväl det författningsmässiga
underlaget för verksamheten som därå grundad målsättning och intresseinriktning.
---Enligt föreningens mening bör biträde från polisens sida

lämnas endast om uppgiften icke rimligen kan utföras av barnavårdsnämnden
själv. Så t. ex. bör hjälp lämnas med efterforskning. Bistånd med utredning
av lagstridig verksamhet av icke straffmyndiga bör ges i den mån
det kan tjäna polismyndighetens preventivt inriktade verksamhet. I sistnämnda
hänseende, liksom naturligtvis beträffande asocialt beteende av
underåriga, måste det dock tillkomma polismyndigheten att bedöma om
hjälp kan lämnas eller icke.

För en sådan sträng gränsdragning talar även det kända förhållandet att
polismyndigheterna allmänt dragas med otillräckliga personalresurser i den
allt hårdare kampen mot brottsligheten. Det finns anledning förmoda, att
återkommande framställningar från barnavårdsnämnderna, även om återhållsamhet
härvid iakttages från nämndernas sida, ofta skulle komma att
framstå såsom mindre trängande från polismyndighetens synpunkt än dess
egna mera angelägna uppgifter. Samarbetet skulle troligen icke gagnas
härav.

Polismästaren i Stockholm betonar — under hänvisning till rådande personalläge
— att barnavårdsnämnd icke bör, i varje fall för närvarande, äga
påkalla polismyndighets medverkan i rena barnavårdsutredningar.

Liknande synpunkter framförcs av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Överståthållarämbetet framhåller, att det ur skilda synpunkter synes
önskvärt med ett livligare samarbete mellan polisen och barnavårdsnämndens
befattningshavare. Enligt ämbetets erfarenhet föreligger hos den förra
stort intresse för hithörande frågor, och när det gäller ungdomsbrottslighetens
bekämpande skulle förvisso mycket vara att vinna om större utrymme
gavs polisen alt deltaga på ungdomsvårdens område. Ämbetet understryker,
att detta är en sak; en annan är de uppgifter, som enligt förslaget lägges
på polismyndigheten. Såvitt rör Stockholm betonar ämbetet den rådande po -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lisbristen, som utgör ett bestämt hinder mot att nya uppgifter ålägges polismyndighet.

En remissinstans — länsstyrelsen i Örebro län •—- är å andra sidan av
den åsikten att barnavårdsnämndernas befogenhet att begära biträde med
utredning blivit alltför snävt begränsad.

Kommitténs uppfattning att den som inställt sig till förhör skall äga rätt
till ersättning har i princip vunnit allmän anslutning. Så gott som
samtliga remissinstanser, vilka berört frågan, anser dock att denna rätt blivit
alltför vidsträckt enligt förslaget. Särskilt vänder man sig mot att den,
som genom sitt förhållande eller beteende föranlett barnavårdsnämndens ingripande,
skall kunna få ersättning för sin inställelse. Uttalanden i denna
riktning göres sålunda av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Gävleborgs
län, besvärssakkunniga samt ett flertal kommunala organ.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller, att frågan
om ersättning för inställelse i barnavårdsärende är ett spörsmål, som utredningen
har att taga ställning till, i varje fall i vad avser ersättning för inställelse
inför länsstyrelse eller annat länsorgan, samt att utredningen kommer
att taga slutlig ställning till här föreliggande spörsmål i samband med
slutförande av sitt uppdrag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anser, att frågan om ersättning för inställelse
bör lösas samtidigt för alla grenar av socialvården och icke blott
i fråga om barnavårdsärenden.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt att anlita lämpligt biträde
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Länsstyrelsen i Gotlands län ställer sig emellertid ytterst tveksam till förslaget,
och detta avstyrkes direkt av sju barnavårdsnämnder.

Justitiekansler sämbetet anför, att barnavårdsnämnden synes böra få en
något större frihet att avvisa anlitat biträde än som följer av förslaget. Stadsfullmäktige
i Jönköping uttalar sig för att bestämmelserna om biträde bör
utformas i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål.

Sveriges advokatsamfund framför det önskemålet att sakägaren bör erhålla
biträde på det allmännas bekostnad under principiellt samma förutsättningar
som gäller beträffande för brott misstänkta.

Några barnavårdsnämnder är inne på tanken att en lagstadgad rätt att anlita
biträde naturligen bör få den konsekvensen att den fria rättshjälpen utvidgas
att gälla även i dessa fall.

De i 51 § kommitténs lagförslag intagna bestämmelserna om delgivning
av utredningsmaterial och om bevisprövning
m. m. har vid remissbehandlingen utsatts för stark kritik.

Justitiekansler sämbetet anför bl. a.

I paragrafen fastslås vissa principer och riktlinjer i fråga om utredningsmaterialets
utlämnande till eller bekantgörande för den eller dem som bär -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

navårdsärende närmast rör. Kommittén synes värd erkännande för att kommittén
icke, lika litet här som på flera andra punkter, väjt för svårigheterna
att utforma regler i de nu förevarande ömtåliga men också viktiga hänseendena.
Ämbetet ställer sig dock tvekande till lämpligheten att i lagtexten fixera
förfarandet härutinnan. Ämbetet vill ifrågasätta, om man icke kommer längre
med att underlåta att i lagen binda handläggningen så pass som skett och i
stället på annat sätt verka för tillämpning av de grundsatser som böra gälla.

I de praktiska fallen kunna omständigheterna vara sådana, att en klok
ledare av handläggningen finner utvägar undvika att ställa vanskliga frågor
på sin spets och därför bör erhålla stor frihet i sitt handlande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sig icke kunna godtaga vad som
föreslagits i paragrafens första stycke. Enligt hovrättens förmenande bör
man skilja mellan de fall, då förhör hålles med den saken gäller, och de fall,
då förhör ej äger rum. Vid förhör bör den saken gäller av barnavårdsnämnd
erhålla del av hela den utredning, varpå avgörandet må grundas, i den mån
hinder ej möter på grund av bestämmelserna i sekretesslagen. Därest förhör
ej äger rum, torde en bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som första
stycket vara till fyllest, dock att den saken rör skall underrättas om den rätt
att taga del av handlingar som tillkommer honom.

Besvärssakkunnign betonar, att sakägare i princip skall äga rätt att ta
del av utredning i ett ärende, och anser, att paragrafens andra stycke kan
utgå. De sakkunniga anför.

1 den mån sådan utredning, som icke fästs i skrift, åsyftas, bör regler
härom upptagas i samband med övriga regler om tystnadsplikt. Beträffande
utredning, som fästs i skrift, gäller sekretesslagens föreskrifter om handlingssekretess.
Det synes icke påkallat att intaga särskild erinran härom i
lagtexten. Det kan tilläggas, att sekretesslagens föreskrifter där återgivits
på ett vilseledande sätt. Lagtexten giver nämligen vid läsningen det intrycket,
att sekretesslagen innehåller bestämmelser om förbud mot utlämnande
av vissa handlingar till part. I själva verket ankommer det enligt 39 § sekretesslagen
på vederbörande myndighet att i varje särskilt fall avgöra, om
handlingen skall utlämnas eller ej. Nu ifrågavarande stycke har därför icke
någon självständig funktion att fylla.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller, att ett hemlighållande
givetvis innebär stora olägenheter för den enskilde men att, om
denne har biträde i ärendet, olägenheterna skulle kunna åtminstone delvis
undanröjas, därest biträdet beredes tillfälle att ta del av utredningen. En
förutsättning för en sådan anordning är givetvis att ej härigenom hemlighållandet
gentemot den enskilde äventyras.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det synnerligen önskvärt, alt
barnavårdsnämnderna i lämplig form göres uppmärksamma på vikten av att
möjligheten att undanhålla utredningsmaterial begagnas med största försiktighet.

Vid genomgång av kommitténs motiv till ifrågavarande paragraf har justitiekanslersämbetet
fäst sig vid ett par uttalanden. Ämbetet anför härom.

Kommittén anför, att av 14 och 39 SS sekretesslagen framgår, att myndighet
alltid är berättigad alt utlämna alla handlingar till part men må på

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

synnerliga skäl vägra utlämna vissa närmare angivna handlingar. Man
töianledes härav tro, att en barnavårdsnämnd, som lämnar ut handlingar,
vilka må utlämnas, förfar invändningsfritt, även om handlingarna i
fråga bort innehållas såsom hemliga. En dylik uppfattning torde emellertid
icke vara riktig. Kommittén anför nämligen längre fram, att man från
nämndens sida bör »göra klart för sig, om utredningsmaterialet innehåller
llPPf4ifter eller uttalanden av beskaffenhet att jämlikt sekretesslagen kunna
hemlighållas för ''part’ och om denna rätt bör utnyttjas. Finnes så vara
tallet, skall innehållet av ifrågavarande uppgifter och utlåtanden naturligt vis

ej röjas,----». Vad kommittén sålunda uttalat torde också kunna

anses framgå av lagtexten. Kommitténs ståndpunkt biträder ämbetet. —
Kommittén uttalar vidare, att om cn vid utredningen hörd person ovillkorligen
förbehållit sig, att hans namn icke skall uppges för den eller dem saken
iöi, »synes det riktigast, att myndighet som har att ta befattning med ärendet,
respekterar viljeyttringen; anser myndigheten att sekretesslagen icke.
ger stöd för att hemlighålla namnet, torde handling, som innehåller eller
återger utsagan, kunna och höra uteslutas ur materialet i ärendet och därmed
undandragas såväl från utlämnande som från beaktande vid ärendets
Prövning». Till en början synes kunna sägas, att ett uteslutande av själva
namnet i vanliga fall sannolikt icke räcker för att skydda uppgiftslämnaren,
ty av honom meddelade uppgifter leda troligen ofta till att han kan identifieras
av den saken rör. Vidare torde det kunna ifrågasättas, om man icke
bör avstå från att över huvud taget höra den som uppställer ett sådant förbehåll
som förut sagts. Naturligtvis kan detta leda till att utredningen blir
lidande härpå genom att värdefull upplysning ej erhålles. Men man invecklar
sig lätt i svårigheter för att kunna iakttaga förbehållet. Ej sällan torde man
ej lyckas harmed, och då ser det ut, som om uppgiftslämnaren blivit sviken.
Härtill kommer, att det långt ifrån alltid är görligt att, såsom föreslås,
utesluta materialet och helt bortse därifrån vid prövningen. Ämbetet ställer
sig ganska frågande inför följande uttalande av kommittén: »Uppgiften att
begränsa prövningen till relativt tillförlitligt material och att bortse från
annat är eu. bland dem som en prövande myndighet måste gå i land med.»
Detta är ju lätt att säga men vilket värde har påpekandet, om det saknar
täckning? Men även om uttalandet skulle vara riktigt, är att märka, att det
material som man skall bortse från ingalunda behöver vara blott sådant som
är mindre tillförlitligt. Om en uppgift, som i och för sig förefaller trovärdig,
lamnats av en person som alla lita på och städse framstått som absolut rättrådig
och omdömesgill, huru skall det vara möjligt att vid prövningen totalt
bortse härifrån och på grund därav kanske vara nödsakad att komma till
ett resultat, som klart strider mot uppgiften? Det nu anförda synes leda till
att det är buttre att aldrig taga mot eu meddelande, som lämnas under förut
berörda förbehåll. Ur rättssäkerhetssynpunkt ter det sig också mindre tilltalande,
att ett material mottagits, vars innehåll är okänt för den som saken
för, låt vara att materialet rätteligen skall lämnas utan avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att om en person, vars hölande
ifrågasättes, uppställer som villkor härför hemlighållande av hans
namn, förhör med honom ej bör ske. Handling, som upprättas över förhöret,
kan nämligen enligt hovrätten icke uteslutas från materialet i ärendet.

Vad angår 51 § tredje stycket lagförslaget framhåller justitiekanslcrsämbetet
vådan av generella regler i fråga om bevisprövningen samt uttalar, att
det i ett enskilt fall kan vara av icke oväsentlig betydelse, huruvida sakägaren
satts i tillfälle att ta del av utredningen eller ej.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

109

Riksåklagarämbetet, som visserligen anser bestämmelserna ge uttryck åt
en riktig tanke och kunna vara av värde för en barnavårdsnämnd, som saknar
juridisk sakkunskap, ifrågasätter dock lämpligheten av att på föreslaget
sätt söka reglera den fria bevisprövningen.

Göta hovrätt anför.

Barnavårdsnämnd har självfallet att efter samvetsgrann och noggrann
prövning av vad i ett ärende förekommit avgöra vad som kan anses vara
utrett och grunda sitt avgörande därå. Vid denna prövning måste erforderlig
hänsyn tagas till en mångfald faktorer, däribland givetvis även den omständigheten,
i vad mån den saken rör eller företrädare för denne erhållit
tillfälle att bemöta lämnade graverande uppgifter. Principen härom behöver
ej lagfästas och ej heller torde, såsom skett i 51 § tredje stycket lagförslaget,
det vara lämpligt att reglera på barnavårdsnämnd ankommande bevisvärdering
i ett speciellt hänseende. Nämnda bestämmelse, som även synes
ha erhållit en olämplig avfattning och är dunkel till sin innebörd, bör därför
utgå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påtalar svårigheten för en lekmannanämnd
att ingå på ett sådant bedömande av utredningens bevisvärde
som i paragrafen förutsättes.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden slutligen gör följande
uttalande i frågan.

Då man av särskilda skäl ansett sig böra föreslå möjlighet för barnavårdsmyndighet
att hemlighålla utredning för enskild part, bär man varit nödsakad
att upptaga ett uttryckligt stadgande om sådan utrednings bevisvärde.
Vad här allmänt anföres om bevisvärdet måste dock anses framgå
av reglerna för domstols fria bevisprövning. I stadgandet göres skillnad mellan
av enskild erhållen uppgift och annan utredning. Emot en sådan uppdelning
kan invändas, att det i många fall kan föreligga svårigheter att
draga en gräns mellan uppgifter av enskilda och annan utredning. Det kan
även ifrågasättas om det är sakligt berättigat att alltid tillmäta av enskild
erhållen uppgift mindre bevisvärde än uppgifter av myndigheter och befattningshavare.
Ett utlåtande av privatpraktiserande läkare torde bli att hänföra
till den förra kategorien, medan ett utlåtande av tjänsteläkare tillhör
den senare. Det synes emellertid icke finnas anledning att tillmäta sådana
utlåtanden olika bevisvärde. Även i andra fall torde det kunna te sig främmande
att göra skillnad mellan uppgifter av enskilda, såsom t. ex. arbetsgivare,
samt av myndigheter och befattningshavare. Ofta torde även de sistnämndas
utlåtanden gå tillbaka på av enskilda erhållna uppgifter, såsom
t. ex. beträffande en utredning verkställd av socialvårdstjänsteman. Därtill
kommer att om beträffande utredning från annan än enskild skulle gälla att
det icke kan uteslutas att utredningen kunnat vederläggas eller dess värde
förringas, om den ej hemlighållits, det ur rättssäkerhetssynpunkt torde böra
krävas, att även sådan utredning lämnas utan avseende.

Med hänsyn till det anförda synes i stället för det av kommittén föreslagna
stadgandet böra generellt föreskrivas, att därest viss utredning eller
dess ursprung hemlighållits för den enskilde och det ej kan uteslutas att,
om så ej s 1;ett, värdet av utredningen kunnat förringas, utredningens innehåll
i denna del skall lämnas utan avseende. Har emellertid den enskildes
biträde fått taga del av utredningen, synes hemlighållandet ej böra medföra
lika stränga konsekvenser. För sådant fall torde det böra tillkomma barnavårdsnämnden
(eller länsstyrelsen i mål som äro föremål för dess prövning)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att beakta den begränsning i utredningens bevisvärde, som må följa därav att
utredningen icke varit känd för den enskilde själv utan endast för hans
biträde.

Remissinstanserna synes allmänt utgå från att under ställning sinstitutet
bör bibehållas. En remissinstans — barnavårdsnämnden i Eskilstuna
— anser emellertid, att rättssäkerheten kan tillgodoses genom besvärsrätt
och att underställningsinstitutet därför kan slopas.

Frågan om rätt för barnavårdsnämnd att hänskjuta ärende
till länssty re Isens omedelbara prövning beröres i några
yttranden.

Socialstyrelsen ansluter sig till experternas ståndpunkt i denna fråga men
föreslår, att länsstyrelsen till förhindrande av att barnavårdsnämnd begagnar
befogenheten i oträngt mål skall äga att återförvisa ärendet till barnavårdsnämnden,
om länsstyrelsen finner, att nämnden icke haft tillräckliga
skäl för att överlämna det till länsstyrelsen.

Samtliga länsstyrelser, som berört frågan, och besvärssakkunniga avvisar
tanken på att införa hänskjutningsrätt. Skälen för den avvisande hållningen
är i huvudsak följande: Den ifrågasatta hänskjutningsrätten är ägnad att
väcka principiella betänkligheter utifrån vedertagna grunder för kompetensfördelningen
mellan skilda instanser i den svenska förvaltningsapparaten.
En dylik rätt kan vidare leda till att en barnavårdsnämnd söker undandraga
sig det ansvar som i första hand bör åvila nämnden, och detta kan bli till
nackdel för utredningen och handläggningen över huvud taget hos densamma.
Det behov av kvalificerad hjälp och rådgivning åt nämnden i svårare
ärenden, som föranlett experternas förslag, bör tillgodoses på andra vägar,
t. ex. genom socialvårdskonsulentorganisationen.

Föredragande statsrådet

Gällande BvL innehåller spridda föreskrifter om beredning av ärende hos
barnavårdsnämnd, om utredningsåtgärder, som nämnden må eller skall vidtaga,
samt om nämndens befogenheter, när det gäller att införskaffa utredning.
Vidare meddelas vissa bestämmelser om beslut, delgivning, verkställighet
och underställning. Kommittén har funnit lämpligt, att reglerna om
ärendes behandling hos barnavårdsnämnden samlas och systematiseras samt
kompletteras och ges mera allmän giltighet. Bestämmelserna om förfarandet
har upptagits i ett särskilt kapitel av lagförslaget.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de av kommittén föreslagna
bestämmelserna — i vilka givits uttryck för de viktiga och vedertagna principerna
om att utredning skall utföras objektivt, taktfullt och så att de berörda
personerna får sina önskemål i fråga om utredningen såvitt möjligt
beaktade och inte i onödan åsamkas olägenhet eller kostnad — innefattar en
i stort sett ändamålsenlig reglering av förfarandet. Jag förordar även, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

bestämmelserna om förfarandet samlas i ett särskilt kapitel, vilket principiellt
bör äga tillämpning på alla slags ärenden. Jag har sålunda inte ansett
det vara att anbefalla, att procedurreglerna — såsom ifrågasatts i vissa yttranden
— begränsas till att avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Även beträffande andra slags ärenden måste det anses
vara av inte ringa betydelse bl. a. för att säkerställa riktiga avgöranden, att
förfarandet är till sina huvuddrag reglerat i lagen. Inte minst utgör en reglerad
procedur stöd och hjälp för barnavårdsnämnderna själva. Samtidigt måste
som kommittén framhållit förfarandet i barnavårdsärende självfallet vara
avpassat efter nämndens sammansättning, inre arbetsformer m. m. Sådana
krav på handläggningen får inte ställas, som i onödan skulle tynga nämnden
och ogynnsamt påverka dess förmåga till aktiva insatser. Detta är enligt
min mening inte heller fallet med de regler som föreslagits.

Det är inte min avsikt att här gå in på alla frågor som rör förfarandet i
ärenden hos barnavårdsnämnd, utan jag kommer att begränsa mig till vissa
betydelsefulla spörsmål. Härvid avser jag att först något uppehålla mig vid
en del viktigare nyheter i kommitténs förslag. Vidare skall jag också beröra
underställningsinstitutet och en av kommittén diskuterad fråga om rätt för
barnavårdsnämnd att hänskjiita beslutanderätten i ett ärende till länsstyrelsen.

Barnavårdsnämnderna får i sin verksamhet en ganska omfattande utredningshjälp
från polismyndigheternas sida. Även när det inte gäller befattningen
med unga lagöverträdare, som efter åtalseftergift eller beslut av
domstol överlämnas för barnavårdsåtgärd, kan barnavårdsnämnderna sålunda
i inte ringa utsträckning bygga på rapporter och förhörsprotokoll
från polismyndighet. Sådan utredningshjälp kommer barnavårdsnämnderna
självfallet att behöva också framdeles. Jag kan emellertid inte tillstyrka
kommitténs förslag, att barnavårdsnämnd skall få lita till polismyndighets
bistånd på det sättet att polismyndigheten har att bedriva utredningsverksamhet
för nämndens räkning. De utredningar som skall ligga till grund för
avgöranden i barnavårdsärenden bör nämligen enligt min mening även i
fortsättningen i princip utföras med anlitande av barnavårdsnämndernas
egna resurser. Detta förutsätter dock givetvis, att ett intimt och fortlöpande
samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna.
I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt torde barnavårdsnämnd
alltså enligt den nya barnavårdslagen endast böra få rätt att påkalla
hjälp av polismyndighet med att efterforska underårig och göra det
möjligt för nämnden att vidtaga viss utredningsåtgärd, t. ex. hembesök.

Enligt min uppfattning måste det anses riktigt och skäligt, att personer
som höres för att lämna upplysningar i barnavårdsärende och fördenskull
får vidkännas utgifter eller går miste om inkomst bör kunna få ersättning
härför. Man kan i så fall med mindre betänklighet kalla personer till inställelse,
och ersättningsrätten blir härigenom också till direkt fördel för barnavårdsarbetet.
Inställelseersättning torde inte kunna medföra omkostnader
av större betydelse för kommunerna, och inte heller i övrigt synes några vä -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

gande invändningar itunna göras mot rätt till sådan ersättning. Kommitténs
förslag i denna del torde sålunda vara välmotiverat, och det har också
allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Frågan om ersättning för inställelse
berör emellertid inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra
kommunala nämnder, och en lösning av frågan för barnavårdsnämndernas
del kan inte sägas vara särskilt angelägen. Att personer kallas för att höras
upplysningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrädare för denna förekommer
inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt
oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade ersättningsanspråk.
Med hänsyn härtill anser jag i likhet med länsstyrelsen
i Kopparbergs län, att frågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämndernas
del utan att den hör upptagas i ett större sammanhang. Härvid får man
även ta ställning till spörsmålet om i vilken utsträckning ersättning skall
kunna utgå till dem som ärendet närmast rör. I detta sammanhang må erinras
om att det enligt gällande lag (18 § andra stycket BvL) åligger barnavårdsnämnd
att vid behov medverka till att inställelse kommer till stånd,
när det gäller läkarundersökning, och att nämnden alltså kan få bestrida
olika utgifter som är förenade med sådan undersökning. Detsamma bör
uppenbarligen gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig bestämmelse
om skyldighet för nämnden att medverka till att inställelsen kommer till
stånd torde dock inte behöva upptagas i den nya lagen.

Innan jag lämnar frågan om inställelseersättning, vill jag något beröra
förfarandet i barnavårdsärenden på länsstadiet. Enligt gällande lag kan personer
som höres upplysningsvis i underställt mål angående skyddsuppfostran
få ersättning för inställelsen endast om förhöret på länsstyrelsens begäran
äger rum inför domstol. Däremot gäller enligt SO § lagen om nykterhetsvård,
att sådan person får ersättning även för inställelse inför länsstyrelsen
i ärende rörande tvångsintagning. De skäl som talar för att rätt till
ersättning skall föreligga gör sig självfallet gällande med en helt annan
styrka i fråga om förfarandet på länsstadiet än när det gäller utredningen
hos barnavårdsnämnderna. Frånvaron av en sådan rätt enligt gällande lag
torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas
till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Såsom framgår av
redogörelsen för remissyttrandena har utredningen om administrativa frihetsberövanden
att ta ställning till frågan om ersättning för inställelse, i
varje fall i vad avser ersättning för inställelse inför länsstyrelse eller annat
länsorgan. Trots detta har jag funnit mig böra föreslå, att den som höres
upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmål skall få ersättning
för inställelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda stadgande
i lagen om nykterhetsvård.

Kommitténs förslag att de som ett barnavårdsärende rör skall få lagfäst
rätt att anlita biträde, när de höres av barnavårdsnämnden eller av företrädare
för denna, har godtagits i nära nog alla yttranden, och även jag delar
uppfattningen afl en sådan rätt bör införas. Som kommittén föreslagit måste
den som anlitas som biträde givetvis kunna avvisas, om han visar sig olämp -

113

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lig. Justitiekanslersämbetet har förordat, att biträde skall kunna avvisas i
något större omfattning än som följer av förslaget. Biträdets närvaro vid förhöret
kan onekligen i vissa fall innebära en belastning för utredningsarbetet.
Trots detta anser jag mig inte kunna tillstyrka någon begränsning av rätten
att anlita biträde. Vid remissbehandlingen har framställts yrkanden om
komplettering av det föreslagna stadgandet också i andra avseenden. I ett
yttrande har sålunda uttalats, att bestämmelserna om biträde borde utformas
i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål. Delta innebär
bl. a. att föreskrift skulle meddelas om att vederbörande skall underrättas om
sin rätt att anlita biträde och att biträde under vissa förutsättningar skulle
förordnas för honom. Vidare skulle regleras i vilken utsträckning biträde
skall kallas till och vara berättigad att närvara vid förhör även med annan
än den saken rör. I andra yttranden har särskilt efterlysts bestämmelser
om rätt att fa biträde på allmän bekostnad. Det gäller här genomgående frågor
av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Problemen kräver dock
uppenbarligen närmare överväganden. De är vidare inte speciella för barnavårdsärenden
utan har aktualitet också på flera andra områden av samhällsverksamheten.
Det är därför inte möjligt eller lämpligt att ta ställning
till dem i detta sammanhang, utan prövningen torde böra anstå i avbidan på
de lagförslag som är att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om
administrativa frihetsberövanden.

En grundläggande princip för handläggningen av barnavårdsärenden liksom
för det administrativa förfarandet i övrigt måste vara, att den saken rör
regelmässigt skall ha rätt att yttra sig i ärendet. Denna regel kräver som ett
nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av all utredning
av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen hemlighålles
för honom, blir nämligen rätten att yttra sig mer eller mindre illusorisk.
Att kommunikationsprincipen iakttages är därjämte av betydelse ur
den synpunkten, att det hos den enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämndens
avgörande, om utredning undanhållits honom. Regeln om delgivning
av utredningsmaterial kan dock inte upprätthållas ulan undanlag. Kommittén
har ansett behov föreligga av fastare normer på detta område och föreslagit,
att vissa riktlinjer skall fastslås i lagen. För egen del har jag i likhet
med flera remissinstanser funnit lämpligast att man avstår från en sådan
lagreglering.

Om i lagen inle regleras under vilka förutsättningar utredningsmaterial
får hemlighållas för den ärendet gäller, bortfaller det viktigaste skälet för
det av kommittén föreslagna stadgandet om bedömningen av visst material.
Delta stadgande, som för övrigt ger anledning till kritik ur olika synpunkter,
bör därför enligt min mening utgå ur förslaget.

I delta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid det av kommittén
berörda spörsmålet om hur man bör förfara, när den som kan lämna upplysningar
i ärendet begär att hans namn inte skall utlämnas till den saken
rör. Såsom kommittén framhållit är möjligheterna att till skydd för sagesmannen
hemlighålla dennes namn enligt sekretesslagen mycket begrän 8

Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

sade. Någon bindande utfästelse att namnet inte skall utlämnas kan aldrig
lämnas vid förhöret. Kommittén har särskilt uppmärksammat det fall, att
den som skall höras förklarar att han inte är villig att lämna upplysningar
under annan förutsättning än att hans namn inte kommer att yppas för den
som upplysningarna rör. För sådant fall har kommittén rekommenderat,
att förhöret hålles men att uppteckningen över förhöret uteslutes ur materialet
och därmed undandrages såväl från att utlämnas som från att beaktas
vid ärendets prövning, om barnavårdsnämnden eller annan myndighet
som har att pröva ärendet finner sig inte kunna respektera viljevttringen.
Ett sådant förfaringssätt, som torde vara svårt att tillämpa på ett ur alla
synpunkter godtagbart sätt, kan jag inte förorda, utan jag anser liksom justitiekanslersämbetet
och hovrätten över Skåne och Blekinge, att man hellre
bör avstå från att höra den som uppställer ett ovillkorligt förbehåll om att
hans namn inte skall utlämnas. Jag vill slutligen även framhålla, att om
anteckning göres om att en sagesman önskar få sitt namn hemlighållet en
sådan anteckning inte får tilläggas annan betydelse än som ett påpekande
om att namnet inte bör utlämnas utan att frågan därom övervägts i enlighet
med de grundsatser som gäller enligt sekretesslagen. En sådan anteckning
fåi däremot inte i och för sig inverka på själva bedömningen av om namnet
skall utlämnas eller inte.

Underställningsinstitutet var, när det infördes i barnavårdslagstiftningen,
utan tvivel starkt motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena
har emellertid sedan dess pa olika sätt förändrats. Barnavårdsnämnderna
har sålunda på det hela taget blivit väl förtrogna med lagstiftningen, något
som visar sig däri att underställda beslut till övervägande del blir fastställda,
och vidare torde de enskilda nu på ett helt annat sätt än tidigare vara
medvetna om sina rättigheter och äga förmåga att bevaka sina intressen i
förhållande till samhällsorganen. Enligt min uppfattning kan det därför
ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att ersätta underställningsinstitutet
med regler om besvärsrätt. Då frågan om erforderliga rättssäkerhetsgarantier
beträffande omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen
är ett av de spörsmål som är föremål för prövning av utredningen om
administrativa frihetsberövanden har jag dock funnit, att en sådan reform
inte bör genomföras i nuvarande läge.

Det förhåller sig utan tvivel så, att barnavårdsnämnderna stundom ställes
inför uppgifter, som de har svårt att bemästra. Kommittén har med tanke
på sådana fall övervägt att föreslå, att möjlighet öppnas för barnavårdsnämnd
att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara
upptagande. Sådan möjlighet skulle endast gälla vissa ärenden av särskild
vikt och vara beroende av olika förutsättningar. Kommittén har emellertid
funnit tillräckliga skäl inte föreligga för alt föreslå, att denna nyhet införes
på bai navardslagstiftningens område. I likhet med de remissinstanser som
uttryckligen avvisat den ifrågasatta reformen anser jag, att denna väcker
betänkligheter ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I stället bör
man enligt min mening inrikta sig på att förbättra barnavårdsnämndernas

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

möjligheter att komma till rätta med svårigheterna. I detta syfte kan olika
åtgärder vidtagas. Särskilt må framhållas den förmedling av olika slags
expertis genom svenska socialvårdsförbundet som jag tagit initiativ till
samt förslaget om ökad juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete.

VIII. Vissa åldersgränser i barnavårdslagen

Spörsmålet gäller främst åldersgränser för ingripande i sådana fall, där
åtgärd är påkallad för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden
för underårig, samt åldersgräns för fosterbarnstillsynen.

Gällande bestämmelser m. m.

Nuvarande åldersgränser för ifrågavarande barnavårdsåtgärder framgår av
22, 29, 46, 47, 49, 54 och 55 §§ BvL. Ingripande med förebyggande åtgärder
eller omhändertagande i anledning enbart av otillfredsställande levnadsförhållanden
för underårig — alltså där missanpassning från den underåriges
sida icke ger anledning till åtgärden -— kan enligt nämnda stadganden
i BvL icke ske sedan den underårige fyllt 16 år.

Fosterbarnstillsynen gäller regelmässigt blott vården av fosterbarn under
16 års ålder. Barnavårdsnämnd kan dock — jämlikt 49 § 1 mom. andra
stycket BvL — på särskilda skäl beträffande fosterbarn besluta, att barnet
skall under viss tid, högst 2 år, efter uppnådd 16 års ålder stå under nämndens
tillsyn på sätt som gäller om fosterbarn. Barnet må dock enligt uttryckligt
stadgande icke (efter fyllda 16 år) omhändertagas jämlikt fosterbarnsbestämmelserna
i 55 § 1 mom. BvL; motsvarande förbehåll göres icke beträffande
föreställningar och föreskrifter jämlikt 54 § BvL eller i fråga om
barnets skiljande från fosterhemmet utan omhändertagande.

Barn som omhändertagits för skyddsuppfostran skall enligt BvL slutligt
utskrivas senast då barnet fyller 18 år eller — efter 1952 års ändringar i BvL
— då tre år förflutit efter det barn, som fyllt 15 år vid omhändertagandet,
blivit omhändertaget för skyddsuppfostran. Samhällsvård, som beslutats
jämlikt 29 eller 55 § BvL, skall enligt 47 § 3 mom. samma lag upphöra senast
när barnet fyller 16 år.

Att åldersgränsen i 22 § a) och b) samt 29 § BvL vid tillkomsten av lagen
bestämdes till 16 år samt att fosterbarnstillsynen i princip begränsades
till barn, som ej fyllt 16 år, sammanhängde med minderårighetsbegreppets
bestämning i 1 § FvL och byggde vidare på överväganden rörande den föräldrarna
enligt familjerätten åvilande underhållsskyldigheten gentemot barn,
barnets normala inträde i arbetslivet m. in. Minderårigbctsgränsen hade i
FvL satts till 16 år efter ingående överväganden och med avvikelse från tidigare
gällande 15-årsgräns. Hänsyn hade därvid bl. a. tagits till önskvärd -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

heten av att den unge bereddes nödig yrkesutbildning såsom ett led i den
uppfostran, som skulle ingå i fattigvård åt minderårig, och därigenom finge
bättre möjlighet att komma i gynnsamma levnadsförhållanden och att säkert
bereda sig försörjning. Yrkanden om minderårighetsgränsens höjande
tili 18 år hade också framställts, vilka yrkanden bl. a. föranletts av önskan
att tillförsäkra fattigvårdsmyndigheterna befogenhet att i de ungas intresse
under längre tid öva tillsyn över dem och påverka deras utveckling i gynnsam
riktning.

Vid tillkomsten av BvL sattes annat icke i fråga än att berörda minderårighetsgräns
skulle stå fast och utan vidare gälla även för samhällsvård,
dvs. barnavårdens från fattigvården övertagna omsorg om nödställda barn.
Vad anginge ingripanden till skydd för barn, som i hemmet utsätts för
kroppslig vanvård, ansågs naturligast att uppställa samma åldersgräns.
Möjligheten att ingripa till skydd för barn, som i hemmet utsätts för fara
att bli vanartade, ansågs icke heller behöva utsträckas över 16-årsåldern.

Barnavårdskommittén

Inledningsvis framhåller kommittén följande.

Det är tydligt, att väsentliga förutsättningar, från vilka man utgick då 16-årsgränsen drogs i 22 § a) och b) samt 29 §. 47 § 3 mom. och 49 § 1 mom.
första stycket BvL, icke längre föreligger. Då 1924 års lag antogs, hade ej
ens 7-årig skolplikt införts. Den nuvarande, avsevärt längre obligatoriska
skolgången — framför allt sedan den 9-åriga skolgången blivit fullt genomförd
— och de skärpta krav på yrkesutbildning, som ställes i dagens samhälle,
medför att 16-åringen ofta icke kan anses rustad att på egen hand bereda
sig tillfredsställande levnadsförhållanden. Dessa omständigheter, vilka
föranlett —- — (en) förskjutning uppåt av den tidpunkt, som i praxis
fastställes för upphörande av föräldrars ovillkorliga underhållsskyldighet
gentemot barn, bör också medföra att barn, som saknar erforderligt stöd
från föräldrars eller annans sida, genom samhällets försorg får motsvarande
bistånd.

Vad först angår samhällsvård i fall, som avses i 29 och 55 §§ BvL, finner
kommittén — med hänsyn även till de erfarenheter, som gjorts i barnavårdsarbetet,
och de önskemål, som uttalats från barnavårdsorganens sida -—
det uppenbart, att den regeln icke kan bibehållas, att samhällsvården ovillkorligen
skall upphöra, då det omhändertagna barnet fyller 16 år. Kommittén
fortsätter därefter.

Möjlighet att i nämnda fall låta samhällsvården fortgå längre än gällande
lag medger är utan tvivel av betydelse främst för de barn, som behöver omhändertagas
redan före fyllda 16 år. Men anledning synes icke föreligga att
åt dem förbehålla förmånen av samhällsvård efter det 16-årsgränsen passerats.
Naturligtvis kan en underårig i 16- eller 17-årsåldern, som ännu ej fått
en avslutad utbildning, ägnad att sätta honom i stånd att tillfredsställande
försörja sig, bli berövad föräldrarnas stöd eller råka i en situation, där detta
stöd icke är tillfyllest. Förhållandet kan också vara det, att underårig, till

117

Kungl. Maj:ts proposition liv 10 år 1960

vilken socialhjälp utgått, vid eller efter fyllda 16 år behöver vård utom hemmet.
Att dylika fall kan väntas bli relativt sällsynta synes icke utgöra något
skäl för att icke ta hänsyn till dem.

Kommittén har på nu anförda skäl funnit den enligt 29 och 55 §§ BvL
gällande 16-årsgränsen för omhändertagande, som avser samhällsvård, böra
ersättas med en 18-årsgräns.

Kommittén har vidare icke ansett det betänkligt alt låta de enligt 1952 års
lagstiftning gällande reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast
skall slutligt utskrivas från skyddsuppfostran bli gällande även för upphörande
av samhällsvård i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda.

Vad angår fosterbarnstillsynen föreslår kommittén sådana bestämmelser,
som bl. a. tar sikte på att göra denna tillsyn värdefull för de äldre fosterbarnen.
Särskilt åsyftas, alt tillsynsverksamheten skall starkt stödja och främja
de äldre fosterbarnens utbildning, för vilket ändamål vederbörande barnavårdsnämnd
förutsättes skola, där så befinnes påkallat, lämna bidrag av medel,
som på grund av anslag därtill eller eljest står till nämndens förfogande
för ändamålet. Fosterbarnstillsynen avses skola vid behov bereda icke omhändertagna
fosterbarn ungefär motsvarande samhällsstöd som det, vilket
kommer de omhändertagna, i fosterhem placerade barnen till del. Kommittén
föreslår därför alt genom ändring av fosterbarnsbegreppet tillsynen
över fosterbarnsvården utsträckes till att generellt avse även underåriga i
åldern 16—18 år, vilka mottages och beredes vård och fostran hos fosterföräldrar.
Med sistnämnda föreslagna ändring sammanhänger, att barnavårdsnämnd
får möjlighet att meddela förbud mot att barn, som fyllt 16 år, mottages
såsom fosterbarn.

Vad slutligen angår åldersgränsen för ingripande, oavsett föräldrarnas
vilja, för att bereda underårig hjälp och stöd i anledning av rådande eller
hotande otillfredsställande levnadsförhållanden — i fall ungefär motsvarande
dem som avses i 22 § a) och b) BvL — råder, enligt vad som framkommit
vid en av kommittén gjord förfrågan till ett stort antal barnavårdsnämnder
samt till samtliga socialvårdskonsulenter, bland barnavårdsorganen
delade meningar om lämpligheten av en gränshöjning. Emellertid ger,
enligt kommittén, såväl svaren på nämnda rundfråga som ock andra, till kommittén
lämnade upplysningar vid handen, att underåriga, som fyllt 16 år
och vilkas eget beteende icke ger anledning till samhällsåtgärdcr, icke sällan
lever under förhållanden, som kräver hjälpande eller rättande ingripande.

Enligt kommitténs mening är det särskilt påtagligt, att det icke finns
anledning att genom eu lö-årsgräns avskära möjligheterna att med hjälp
och stöd eller andra förebyggade insatser bispringa 16- eller 17-åringar, vilkas
levnadsförhållanden är eller hotar att bli otillfredsställande. Men möjlighet
till omhändertagande bör enligt kommittén därför inte saknas.

Enligt kommitténs förslag bestämmes åldersgränsen till 18 år för omhändertagande
och vissa förebyggande åtgärder, som jämförelsevis kraftigt
ingriper i de enskildas förhållanden. Andra förebyggande åtgärder, främst
rena hjälpinsatser, skall enligt förslaget kunna vidtagas även i fall där un -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr It) år 1960

derårig, vars levnadsförhållanden är i fråga, fyllt 18 år. Den liöjda åldersgränsen
för omhändertagande i förening med ntskrivningsregeln i 46 § 2
mom. BvL — vilken regel i sak bibehålies i kommitténs förslag — medför
förskjutning av det ovillkorliga slutliga upphörandet av den samhälleliga
omvårdnaden (som i BvL benämnes skyddsuppfostran) om omhändertagen.
Dock skall ifrågavarande omvårdnad senast upphöra när den omhändertagne
fyller 21 år.

Remissyttrandena

Den höjda åldersgränsen accepteras med få undantag av de remissinstanser
som behandlat spörsmålet — däribland socialstyrelsen, övcrståthållarämbctet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs och Västernorrlands län,
folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt
målsmännens riksförbund.

Från kommunalt håll understrykes, att kommunernas kostnader helt naturligt
kommer att ökas genom den föreslagna höjningen av åldersgränsen.
Vidare framliålles, att höjningen kan tänkas medföra svårigheter vid tilllämpningen
av ersättningsreglerna i 22 § SoclijL. Fn höjning av åldern enligt
barnavårdslagen måste enligt några remissinstanser ha till följd att
motsvarande höjning sker i SochjL.

Barnavårdsnämnderna i Malmö och Kristinehamn framhåller, att del
bland barnavårdsmyndigheterna råder mycket delade meningar om lämpligheten
av den föreslagna höjningen av åldern. Den sistnämnda barnavårdsnämnden
ställer sig helt avvisande till höjning av ifrågavarande åldersgränser.
Förstnämnda barnavårdsnämnd kan ej finna att några i verklig
mening kärande skäl förebragts för en höjning av åldersgränsen i fråga om
fosterbarnstillsynen. I övrigt anser barnavårdsnämnden att man bör vara ytterst
restriktiv när det gäller samhällets rätt att ingripa med omhändertagande
mot föräldrarnas och kanske även den unges vilja. Speciellt med tanke
på att det här är fråga om allenast enstaka fall och att situationen i dylika
fall kan bemästras på annat sätt föreligger enligt barnavårdsnämnden
skäl för bibehållandet av 16-årsgränsen för ingripande. Emellertid — uttalar
barnavårdsnämnden — måste nog de av kommittén redovisade skälen för
höjning av åldersgränsen för ingripande — speciellt den utsträckta skolplikten
— anses väga så tungt att nämnden till sist förmenar sig icke vilja
motsätta sig en höjning.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av fosterbarnstillsynen ställer
sig fångvårdsstyrelsen tveksam med hänsyn till barnavårdsnämndernas resurser
att genomföra en ökad kontrollverksamhet. Förslaget i denna del avstyrkes
helt av länsstyrelsen i Älvsborgs län och ett tiotal kommunala organ.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

119

Föredragande statsrådet

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för barnavårdsnämnds rätt och
plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden
för underåriga — frånsett fall, där ingripande är föranlett av
den underåriges eget beteende — dragen vid 16 år. Kommitténs förslag
att denna åldersgräns höjes till 18 år har vunnit anslutning i nära nog
samtliga yttranden. Som skäl för reformen har främst anförts, att många
ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år med hänsyn till den utökade
skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kan försörja sig
själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och
avtal bestämmes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Vad särskilt angår ingripande
för att skydda barn och unga mot undermålig uppväxtmiljö har framhållits
bl. a., att fall i praktiken förekommit, där svaga, sent utvecklade eller
psykiskt särpräglade barn, som fyllt 16 år, blivit utsatta för misshandel eller
olämpliga inflytelser eller inte fått tillbörlig omvårdnad i föräldrahemmet,
att åldern mellan 16 och 18 år för många unga är en kritisk period
samt att ett ingripande under detta skede av de ungas uppväxttid inte sällan
torde kunna förebygga och onödiggöra senare ingripande i anledning av
deras eget beteende. Även enligt min uppfattning föreligger bärande skäl
för att vidga ramen för samhällets verksamhet till de ungas bästa genom
en höjning av ifrågavarande åldersgräns till 18 år. Framhållas må, att kommitténs
förslag i denna del nära ansluter sig till vad som gäller enligt såväl
dansk som norsk barnavårdslagstiftning.

Vad angår samhällsvård i fall, motsvarande de i 29 § BvL avsedda, må
understrykas, att fråga endast är om att höja den åldersgräns, som för närvarande
avskär möjligheten att ingripa med omhändertagande samt att låta
samhällsvård fortgå. För omhändertagande skall även i fortsättningen alltid
krävas ett vårdbehov, som inte avhjälpes på annat sätt, och samhällsvården
skall inte heller fortsätta längre än behovet verkligen påkallar.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid den i vissa yttranden
berörda frågan om förhållandet mellan åldersgränsen för samhällsvård och
socialhjälpslagens minderårighelsgräns. Under förarbetena till socialhjälpslagen
diskuterades en höjning av sistnämnda gräns från 16 till 18 eller 20 års
ålder. Förslag om en höjning till 18 år hade framförts av bl. a. barnavårdskommittén.
För en höjning av ifrågavarande åldersgräns talade enligt chefen
för socialdepartementet beaktansvärda skäl, men frågan därom syntes inte
lämpligen böra avgöras i då förevarande sammanhang. Som skäl för denna
ståndpunkt anfördes, att 16-årsåldcrn gällde som minderårighetsgräns enligt
en mängd olika författningar av social karaktär. Som exempel nämndes,
att 16 år utgjorde övre gräns för rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och
undre gräns för rätt till folkpension och sjukpenning samt att 16-årsgränscn
hade stor betydelse vid tillämpningen av barnavårdslagen (prop. nr 177/
1955 s. 252). Sedermera har barnavårdskommittén i sitt slutbetänkande
återkommit med förslag om höjning av minderårighetsgränsen till 18 år.

120

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

Utan tvivel kan starka skäl anföras till stöd för att en enhetlig åldersgräns i
förevarande hänseende bör gälla enligt barnavårdslagen och socialhjälpslagen.
Frågan torde emellertid inte behöva definitivt avgöras nu utan få prövas
tillsammans med övriga av den nya barnavårdslagen påkallade ändringar
i socialhjälpslagen.

Kommitténs förslag innebär vidare att de enligt 1952 års lagstiftning gällande
reglerna om när icke missanpassade ungdomar senast skall slutligt utskrivas
från skyddsuppfostran skall gälla även för upphörande av samhällsvård
i fall motsvarande de i 29 och 55 §§ BvL avsedda. Då en sådan reform
inte utgör någon nödvändig konsekvens av att åldersgränsen för omhändertagande
höjes och inte heller i övrigt kan anses tillräckligt motiverad, har
jag funnit mig inte kunna biträda förslaget i denna del. Samhällsvården bör
alltså enligt min mening i dessa fall alltid upphöra senast då den omhändertagne
fyller 18 år.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om höjning även av åldersgränsen
för fosterbarnsbegreppet kan det visserligen synas önskvärt, att nuvarande
16-årsgräns genomgående ersättes av en 18-årsgräns. De skäl, som anförts
för höjning av gränsen när det gäller samhällsvård, talar onekligen i
viss mån för att 16-årsgränsen i nuvarande läge är för låg också beträffande
stödet till fosterbarnen. Emellertid förhåller det sig enligt min uppfattning
otvivelaktigt så, att flertalet fosterbarn knappast är i behov av fortsatt stöd
från samhällets sida, sedan de uppnått 16 års ålder. Vidare skulle ett genomförande
av den föreslagna reformen komma att medföra ett avsevärt merarbete
för barnavårdsorganen till men för andra, mera angelägna uppgifter.
Vid övervägande av denna fråga har jag därför i likhet med ett antal remissinstanser
kommit till den uppfattningen att de fördelar, som står att vinna
genom eu högre åldersgräns, inte uppväger de med denna förenade olägenheterna.
Jag föreslår alltså, att åldersgränsen för att någon skall kunna anses
som fosterbarn även i fortsättningen bestämmes till 16 år. De skäl, som
talar för en höjning av denna gräns, särskilt önskemålet att kunna stödja
fosterbarnens fortsatta utbildning efter avslutad obligatorisk skolgång, synes
väsentligen kunna tillgodoses genom utnyttjande av möjligheten att i
särskilda fail besluta förlängning av tillsynen. En sådan möjlighet bör
nämligen stä till buds även framdeles. Då det synes vara av värde att kunna
stödja de unga under något längre tid än som är möjligt enligt gällande lag,
föreslår jag att maximitiden för den utsträckta tillsynen ökas från två till
tre år.

IX. Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall
Gällande bestämmelser

Enligt 22 § BvL har barnavårdsnämnden att skrida till förebyggande åtgärder
eller till omhändertagande för skyddsuppfostran beträffande

a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa:

Kungl. Maj:ts proposition av 10 år 1960

121

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;

c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävs för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt,
lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken
särskilda åtgärder från samhällets sida krävs för hans tillrättaförande.

BvL utgår från att barnavårdsnämnden i första hand skall, om det icke
framstår som utsiktslöst, söka komma till rätta med sådana missförhållanden
som sägs i 22 § genom att inskrida med en eller flera av de i 23 § angivna
förebyggande åtgärderna.

När det gäller missförhållanden, som avses i 22 § a)—c), och det alltså
är fråga om underåriga, som ej fyllt 18 år, har nämnden enligt 23 § att lita
till följande förebyggande åtgärder, nämligen att antingen inför nämnden
eller genom utsett ombud tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att
bättre uppfylla sina förpliktelser mot barnet samt erinra dem om de påföljder,
som kan inträda om rättelse ej sker, att ge vanartat barn en allvarlig
varning, om så finnes lämpligt förenad med erinran om risken för
ytterligare påföljder, samt att föreskriva anlitande av lämplig anstalt, inrättad
till stöd för hemuppfostran (barnavårdscentral, lekskola, ungdomsgård
o. d.), eller att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
Vidare kan beslutas övervakning.

Är det däremot fråga om underårig, som fyllt 18 år, skall barnavårdsnämnden
tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom
om de påföljder, som annars kan inträda. Där det kan vara till gagn för
den unges tillrättaförande, skall nämnden vara honom behjälplig med anskaffande
av arbete eller vidtaga annan lämplig åtgärd. För ändamålet bör
nämnden vända sig till arbetsförmedling, myndighet som handhar ledningen
av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga
eller andra, som kan finnas lämpliga och villiga att laga hand om
honom eller att eljest bereda tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig
och föra ett ordentligt liv. Nämnden må ock, när omständigheterna det påkallar,
uppmana den unges föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.
Jämväl beträffande de unga, som fyllt 18 år, kan övervakning beslutas.

övervakning »av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas», bör enligt BvL
läggas till, då annan förebyggande åtgärd beslutats, men nämnden kan också
förordna om övervakning såsom fristående förebyggande åtgärd, övervakningen
bör av nämnden uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt biträde
eller tjänsteman hos nämnden, åt annan lämplig person eller åt
förening eller stiftelse. Närmare föreskrifter angående övervakares befogenheter
och den övervakades skyldigheter skall enligt lagen meddelas av Kungl.
Maj :t. Så har skett genom kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter
i anledning av barnavårdslagen.

Lagen utsäger intet om giltighetstiden för föreskrift om anlitande av anstalt
eller hållande till viss sysselsättning eller för sådan övervakning, som
avses i 23 §.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa
eller har sådana förgäves anlitats, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. BvL omhändertaga
den underårige för att bereda åt honom en efter hans egenskaper
och utveckling lämpad behandling -— skyddsuppfostran —- enligt i 4 kap.
BvL meddelade bestämmelser.

Ingripande kan ej grundas på 22 § a) eller b), när det gäller fosterbarn.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens
personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller
tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga
föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda
fallet ger anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren
skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt
eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
(54 §.)

Anser nämnden föreställningar eller föreskrifter gagnlösa eller har sådana
prövats utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren
att inom viss bestämd tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att
taga vård om detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan
allvarlig våda kvarbli i hemmet till dess det kan överlämnas till någon, som
är skyldig taga vård om det, har nämnden att omhändertaga barnet och
därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då
åtgärd vidtagits, som innebär att barnet skall skiljas från fosterhemmet,
skall den, som är skyldig att taga vård om barnet, ofördröjligen underrättas.
(55 §.)

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd att mottaga fosterbarn under
ett år eller att göra förhandsanmälan om avsett mottagande av äldre fosterbarn,
må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna föranleda
därtill, skilja barnet från fosterhemmet — med eller utan omhändertagande.
(56 §.)

Samhällsvård, som regleras i 29 § BvL, är en hjälpform, avsedd för barn
under 16 års ålder, vilka

1) lider nöd i föräldrahemmet på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet
eller oförmåga eller i anledning av förhållandena i övrigt i hemmet (1
mom.), eller

2) till följd av sjukdom, brist eller svaghet är i behov av särskild vård
utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna (2 inom.), eller

3) behöver vård i anledning av att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet
(3 inom.).

Dessa barn skall, om behovet icke annorledes avhjälpes och -— beträffande
de i 1 och 2 mom. avsedda barnen — under den ytterligare förutsättningen,
att föräldrarna lämnar sitt medgivande, omhändertagas av barnavårdsnämnden
för samhällsvård enligt i 4 kap. BvL meddelade behandlingsbestämmelser.
I syfte att draga en gräns mot skyddsuppfostringsfallen stadgas
i 29 § 1 och 2 mom. också, att för samhällsvård förutsattes, att fall som i
22 § avses icke föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1900

123

Barnavårdskommittén

Enligt kommitténs mening har de i lagen angivna indikationerna för förebyggande
åtgärd eller skyddsuppfostran, sådana de i praxis tolkats, snävt
kringskurit barnavårdsnämnds möjligheter att genom ingripande tillvarata
de underårigas, särskilt barnens, rätt och bästa.

Kommittén har funnit, att förebyggande åtgärder bör frigöras från nuvarande
sammankoppling med skyddsuppfostran, såvitt rör indikationerna,
att olika förutsättningar bör uppställas för olika förebyggande åtgärder, beroende
på ingripandets art in. in., samt att förutsättningarna beträffande såväl
förebyggande åtgärder som omhändertagande bör utformas så att erforderligt
ingripande till underårigs bästa alltid kan komma till stånd innan
han lidit avsevärd skada fysiskt eller psykiskt. Till men för barna- och ungdomsvården
har enligt kommitténs uppfattning också varit, att gällande lag
så snävt begränsat rätten att ingripa förebyggande i den meningen, att uppenbart
skadlig eller farlig förändring i underårigs levnadsförhållanden
förhindras där så kan ske. Eu svaghet är enligt kommittén också, att de förebyggande
åtgärder som lagen — till synes med anspråk på fullständighet -—
anvisar är få och föga positiva, i det att tonvikten är lagd på tillrättavisning
och kontroll. Dessa brister har synts kommittén böra avhjälpas i ny barnavårdslag.
På grundval av dessa överväganden har kommittén ansett reglerna
för barnavårdsnämnds ingripanden i anledning av underårigs levnadsförhållanden
eller levnadssätt böra utformas på i huvudsak följande sätt (jfr
7 kap. lagförslaget).

Såsom allmänna förutsättningar för ingripande uppställes, att underårig
lever under sådana förhållanden, att hans hälsa, utveckling eller anpassning
i samhället äventyras eller att han avsevärt brister i fråga om sådan anpassning.
Om så är fallet eller sådana otillfredsställande levnadsförhållanden
som nyss sagts hotar att inträda, är barnavårdsnämnden skyldig att söka
undanröja, respektive förebygga missförhållandena. För ändamålet äger
nämnden anlita en eller flera i lagen angivna åtgärder, efter vad soin befinnes
verksammast främja den underåriges bästa samt med beaktande av angelägenheten
att icke göra längre gående ingripande än behovet påkallar. Av
åtgärderna upptages i lagens system först de som minst griper in i de enskildas
frihet att ordna sina förhållanden, nämligen rena lijälpåtgärder, därefter
längre gående förebyggande åtgärder och sist omhändertaganden.

Föreligger nyssberörda allmänna förutsättningar, angivna i 87 § lagförslaget,
skall nämnden alltid äga biträda den underårige, hans föräldrar eller
fosterföräldrar med hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd. För att nämndens
stöd må bli verksamt, skall nämnden äga lämna ekonomiskt bistånd
för bestridande av vissa begränsade omkostnader.

För att andra förebyggande åtgärder skall komma i fråga, skall enligt
förslaget fordras ytterligare skäl. De åtgärder, som i BvL betecknas såsom
förmaning, varning och övervakning, har befunnits böra få motsvarigheter

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i ny lag. övervakning lämpar sig emellertid enligt kommitténs mening icke
för fall, där uppsikt kräves icke blott över barnet självt utan även över dess
hem- och familjeförhållanden. Därför införes enligt förslaget möjlighet att
för sådana fall förordna om särskild tillsyn, avseende barn och dess hem.

Såsom särskild form av förebyggande ingripande upptages föreskrift angående
underårigs levnadsförhållanden, avsedd att riktas till den underårige
själv eller till föräldrarna eller andra, som har honom i sin vård. Vad föreskriften
må gå ut på exemplifieras, med ledning bl. a. av gällande barnavårdslagstiftning
samt lagen om villkorlig dom. Föreskrift skall i regel vara
ägnad att vid behov kunna kombineras med särskild tillsyn eller övervakning
men bör också kunna meddelas utan sådan kombination. Föreskrift förutsättes
ofta kunna ersätta ett omhändertagande, vartill fulla skäl i och för
sig föreligger.

En särskild bestämmelse meddelas angående föreskrift avseende barn,
som enligt barnavårdsnämnds prövning icke utan nämndens tillstånd bör
få tagas från fosterhem, dit det överlämnats. För dylik föreskrift har speciella
förutsättningar ansetts böra gälla. Genom detta institut i förening
med föreslagen rätt för nämnden att omhändertaga barn i förebyggande
syfte samt att meddela preliminära beslut om föreskrifter eller omhändertagande
— varom mera nedan — synes det kommittén bli möjligt att på
lämpligt och effektivt sätt avstyra skadliga fosterbarnsförflyttningar.

Vad angår omhändertagande har kommittén ansett sådan åtgärd, i fortsättningen
liksom hittills, böra få företagas på förhållandevis mindre starka
skäl, därest föräldrarna samtycker därtill eller om föräldrarna övergivit
barnet eller avlidit. Ramen för sådant, på samtycke grundat omhändertagande
har befunnits böra i viss mån vidgas. Omhändertagande skall enligt
förslaget kunna ske bl. a. även till förebyggande av att otillfredsställande
förhållanden inträder med avseende på barnets vård.

Det sistnämnda gäller även barns skiljande från fosterhem, ett ingripande
som kommittén funnit böra regleras i tämligen nära anslutning till
vad gällande lag innehåller. Liksom enligt BvL skall barn kunna skiljas
Irån fosterhemmet med eller utan omhändertagande för samhällsvård.

Förutsättningarna för att underåriga — som icke är föräldralösa, övergivna
eller fosterbarn — må omhändertagas, oavsett föräldrarnas samtycke.
bär kommittén ansett böra utformas på väsentligen annat sätt än i BvL,
i syfte att få fram de omständigheter och synpunkter, som enligt nutida
uppfattning skall vara de avgörande, samt att möjliggöra ingripande på
iidigare stadium.

Barn — varmed avses underårig som ej fyllt 18 år — skall oavsett föräldrarnas
samtycke kunna omhändertagas, om sådant missförhållande föreligger
i fråga om barnets vård, fostran eller levnadsomständigheter i övrigt,
att dess hälsa eller utveckling utsättes för skada eller fara. Omhändertagande
skall kunna ske även till förebyggande av sådana missförhållanden.

På grund av sitt eget beteende skall barn kunna omhändertagas, när
omständigheterna är sådana att barnet får anses allvarligt brista i social

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

anpassning eller äventyrar sin hälsa och utveckling. Motsvarande gäller
för omhändertagande av underårig som fyllt 18 år.

Vad angår underåriga i åldrarna under 18 år (barn) har kommittén funnit
böra lämnas fritt att grunda barnavårdsingripande på sådan lagöverträdelse
från barnets sida, som — eventuellt i förening med annat — visar
allvarlig missanpassning. Såsom exempel på anledningar till varning eller
omhändertagande (oavsett samtycke) har lagöverträdelser av sådan art
ansetts böra särskilt nämnas. Det är barnavårdskommitténs mening, att
barnavårdens former för ingripande skall komma att stå till buds beträffande
alla sådana 15—''17-åriga lagöverträdare, som med stöd av gällande
lagbestämmelser och i enlighet med den rådande uppfattningen om lämpligaste
behandlingssätt överlämnas till barnavårdsmyndigheterna i stället
för att underkastas kriminalvård.

Uppgiften att bereda de underåriga lagbrytare, som fyllt 18 år, erforderlig
behandling torde enligt kommittén regelmässigt icke böra ankomma på
barnavårdsorganen. Enligt kommittén gäller spörsmålet i huvudsak förutsättningarna
för omhändertagande. Kommittén har ansett sig böra föreslå,
att sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, må
omhändertagas inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring
i övrigt utgör tillräcklig anledning till sådan åtgärd eller om det eljest
av särskild anledning måste anses lämpligast att anlita barna- och ungdomsvårdens
resurser för hans tillrättaförande.

Kommittén har funnit, att möjlighet bör införas att i fall, motsvarande
skyddsuppfostringsfallen i BvL, besluta omhändertagande med villkorligt
anstånd i fråga om verkställigheten. En sådan i lag reglerad anordning bör
enligt kommitténs mening ersätta för närvarande utan lagstöd förekommande
praxis med obestämda och varierande verkställighetsuppskov samt avstående
från verkställighet.

För att barnavårdsnämnds ingripande med föreskrifter — bl. a. när det
gäller fosterbarn som ej bör få flyttas — eller omhändertagande i fall, motsvarande
de i 22 § BvL angivna, skall bli verksamt och i stånd att förebygga
för de unga själva eller andra personer menliga åtgärder, händelser
eller följder, har kommittén funnit erforderligt, att preliminärt ingripande
kan göras, då sannolika skäl föreligger för behov av föreskrift eller omhändertagande.

Beträffande förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripanden är
kommittéförslaget inte enhälligt, utan reservationer har avgivits dels av
herr Bursell, fru Ewerlöf och herr Lindegren, dels ock av herr Törnquist
med instämmande av herr Bursell, varjämte herr Mehr i särskilt uttalande
anslutit sig till den allmänna syn på dessa problem, som anförts i den först
berörda reservationen. Reservanterna är ense med majoriteten om alt förebyggande
åtgärder bör kunna vidtagas på ett tidigt stadium men vänder
sig mot majoritetens uppfattning afl även omhändertagande bör ske på ett
tidigt stadium samt kritiserar även utformningen av indikationerna.

Fru Ewerlöf samt herrar Lindberg, Lindegren och Törnquist finner det

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

vidare otillfredsställande, att samma indikationer enligt förslaget skall uppställas
för varning som för omhändertagande.

I reservation har slutligen herr Lindegren med instämmande av fyra experter
avstyrkt införandet av institutet omhändertagande med villkorligt
anstånd.

Kommittén har funnit, att för fall, ungefärligen motsvarande de i 29 §
BvL avsedda, även i ny barnavårdslag bör uppställas särskilda förutsättningar
för ingripande, av innebörd bl. a. att föräldrarnas samtycke har
grundläggande betydelse och att, därest sådant samtycke föreligger, omhändertagande
må ske när det är erforderligt för att barnet skall få tillfredsställande
vård. Dessa fall bör enligt kommittén även när det gäller upphörande
av samhällets omsorg om barnen i princip behålla sin nuvarande särställning.

Nu berörda omständigheter har emellertid synts kommittén icke utgöra
tillräckliga skäl för att bibehålla två till namnet åtskilda omhändertagandeinstitut.
Kommittén anför.

En sådan åtskillnad är icke erforderlig för att framhäva skillnaderna i
fråga om förutsättningar m. m. och får enligt kommitténs förslag lika litet
som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas behandling. Att det finnes
två skilda slag av samhällsomsorg om dem som omhändertages och att
detta förhållande kunnat betonas och på olika sätt utnyttjas har enligt kommitténs
mening övervägande varit till olägenhet för barnavårdsverksamheten
i stort. Förhållandet har ökat svårigheterna för de enskilda att rätt förstå
innebörden av omhändertagande, av olika vårdformer m. m. och har
utan tvivel bidragit till många vanföreställningar, särskilt beträffande innebörden
av skyddsuppfostran.

Härtill har säkerligen också bidragit, att denna sistnämnda beteckning —
åtminstone numera och ej minst då den sättes i motsats mot samhällsvård

framstår såsom föga lycklig. Att för somliga barngrupper främst skulle
behövas vård, under det att för andra grupper behovet av skydd jämte uppfostran
skulle vara särskilt tydligt framträdande, förefaller kommittén såsom
en konstruktion utan tillräcklig verklighetsgrund. Egentligen kan endast
de sjukvårdsbehövande barnen, vilka enligt kommitténs uppfattning
framdeles regelmässigt icke kommer att behöva för ändamålet omhänder
tagas, urskiljas såsom i huvudsak i behov av vård. övriga omhändertagna
barn torde alla vara i icke ringa grad i behov av både vård, skydd och fostran.
Man kan t. ex. knappast tänka sig några barn, som bättre skulle behöva
vård än de för skyddsuppfostran omhändertagna, misshandlade eller vanvårdade
barnen.

På grund av det anförda har kommittén stannat vid att i sitt förslag sätta
en och samma beteckning på samhällsomsorgen om barn och unga, vilka omhändertagits
av barnavårdsorgan genom beslut, som ej avsett blott utredning.
Samhällsvård har kommittén ansett vara den lämpligaste sammanfattande
benämningen. Att termen redan användes i BvL med mer begränsad
innebörd torde enligt kommittén icke behöva vålla svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

127

Remissyttrandena

I ett stort antal yttranden understrykes kommitténs uttalande om betydelsen
av att förebyggande åtgärder sättes in, innan missförhållandena ännu
hunnit bli så allvarliga, att omhändertagande måste ske. Det framhålles
även, att den förebyggande verksamheten måste i betydligt högre grad än
för närvarande sätta sin prägel på barnavårdsarbetet i framtiden.

Under framhållande av att en av bristerna i samhällets barnavård är att
gällande lag ej medger ingripande i enskilda fall, förrän allvarliga missförhållanden
redan föreligger, anför socialstyrelsen bl. a.

I ett eller annat sammanhang kommer styrelsen dagligen i kontakt med
barnavårdsärenden, som väcker frågan, varför ingenting åtgjorts i förebyggande
syfte. För styrelsen är det därför ett klart önskemål, att man
snarast får lagbestämmelser, som ger barnavårdsmyndigheterna plikt att
ingripa på ett tidigt stadium.

Vad man nu står inför är att på den sociala barna- och ungdomsvårdens
område genom lagen ställa till barnavårdsmyndigheternas förfogande ett
brett upplagt register av förebyggande åtgärder. Därigenom skulle den förebyggande
principen även på detta område få den centrala plats, som den
nyligen tillerkänts i den nya socialhjälpslagen.

Härvid måste förutsättningarna för de förebyggande åtgärderna göras
ganska vida. Åtgärder, som skall insättas i ett tidigt skede, kan ju icke
bygga på sådana grava förutsättningar, som kännetecknar ett långt framskridet
stadium. Å andra sidan kan åtgärder, som må vidtagas på grund
av tidigt framträdande och därför i regel tämligen vaga indikationer, icke
ha karaktären av djupgående ingripanden i individernas livsföring.

Kommittén har i lagförslaget utformat grundförutsättningarna för den
samhälleliga barnavårdens förebyggande åtgärder i enskilda fall på sådant
sätt, som enligt socialstyrelsens mening möjliggör tidigare ingripanden i
önskvärd utsträckning.

Riksåklagarämbetet framhåller, att kommittén ansett sig böra främja
sitt syfte att möjliggöra tidigare ingripanden än vad nu är fallet genom
att uppställa lindrigare villkor för förebyggande åtgärder och omhändertaganden.
Fråga är emellertid om icke indikationerna kommit att hållas
i alltför allmänna ordalag och därför kan komma att ges en för vidsträckt
tolkning. Det kan även förefalla som de olika indikationerna korsar varandra.
Förslaget innebär vidare, att ett rikhaltigare urval av åtgärder ställes
till barnavårdsorganisationens disposition, vilket i huvudsak torde vara
till fördel för arbetet på området. Det kan emellertid, enligt ämbetet, vara
föremål för viss tvekan huruvida icke urvalet blivit alltför rikligt och svåröverskådligt.
Ämbetet anser förslaget vinna på att förenklas och omdisponeras.

En genomgripande omarbetning av kapitlet förordas av fångvårdsstyrelsen.
Ärenden rörande administrativa frihetsberövanden måste, enligt styrelsen,
handläggas under former, som är betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt
och de lagbestämmelser som anger förutsättningarna för ingripande
måste utformas så tydligt och precist som möjligt. En jämförelse med nu

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

gällande barnavårdslag utfaller, framhåller styrelsen, i detta hänseende
till barnavårdslagens fördel, eftersom den föreslagna lagen genom mångordighet,
hänvisningar, svårförståeliga formuleringar och i vissa fall bristande
överensstämmelse mellan lagtext och motiv är svåröverskådlig och
i vissa fall behäftad med motsägelser.

Den i kapitlet gjorda differentieringen och graderingen mellan olika
former av ingripanden torde enligt svenska landskommunernas förbund
i och för sig utgöra ett framsteg. Vinsten ur rättssäkerhetssynpunkt blir
dock ej stor om indikationer och rekvisit är otydliga eller helt eller delvis
sammanfaller.

Inför den starka oenighet som föreligger inom kommittén i denna del
torde det enligt justitiekanslersämbetet vara riktigast att i allt fall för närvarande
avstå från att ge regler som möjliggör ett tidigare omhändertagande,
detta såframt icke antingen reglerna kan få ett sådant innehåll, att faran
för alltför tidiga omhändertaganden kan anses i huvudsak avlägsnad,
eller också garantier häremot uppställes genom sättet för dessa besluts fattande.
Ämbetet anför bl. a. följande.

Att i lagtext beskriva de villkor som skall vara uppfyllda för att ett ingripande
skall få ske är synnerligen svårt. Bestämmelserna blir lätt antingen
för snäva eller för vida. Med kommitténs syfte, att möjliggöra tidiga ingripanden,
har faran för alltför vid formulering av bestämmelserna varit
särskilt stor. Då förhållandena i det praktiska livet är i hög grad skiftande
och det tydligen synts önskvärt att inom bestämmelserna rymma så många
fall som möjligt, har det knappast kunnat undvikas, att bestämmelserna
blivit obestämda.

Beskrivningen av huvudförutsättningen för ingripande lämnar rum för
starkt skiftande bedömning, i mycket beroende av envars uppfattning. Stadgandet
kan alltså lätt leda till en subjektiv tillämpning, som kan framstå
såsom godtycklig. Olägenheten härav är emellertid mindre, när allenast
hjälpåtgärder vidtagas med stöd av stadgandet. Visserligen är det självfallet
av vikt, att även hjälpåtgärder är grundade å fullgoda skäl, ty också de
innebär ju i någon mån intrång på ett område som så långt möjligt är bör
vara fredat mot ingripande av myndighet: familjelivet. Bätt utövade torde
hjälpåtgärder dock ej behöva kännas alltför besvärande. Men icke blott rena
hjälpåtgärder kunna vidtagas, då sådant förhållande, som avses med de allmänna
förutsättningarna för ingripande, är för handen. Föräldrar eller fosterföräldrar
kan sålunda i angivna fall under vissa ytterligare förutsättningar
meddelas förmaning att bättre uppfylla sina plikter. Och en än längre
gående åtgärd kan föreskrivas, då nämnda förhållande föreligger. Barnavårdsnämnden
kan nämligen förordna, att underårig under 18 år och hans
hem skall stå under nämndens särskilda tillsyn, ett ingripande som kan
vara nog så kännbart.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller angelägenheten
ur rättssäkerhetssynpunkt av att förutsättningarna för ingripande så
tydligt som möjligt preciseras i lagen.

Reservanternas kritik mot indikationerna för ingripanden, som avses i
kapitlet, bottnar enligt länsstyrelsen i Stockholms län väsentligen i de delade
meningar, som kommit till uttryck i fråga om lämpligheten av tidiga

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

omhändertaganden. I denna mening av betydande principiell räckvidd är
länsstyrelsen benägen att ansluta sig till kommittémajoritetens uppfattning,
att gällande barnavårdslag uppställer alltför stränga villkor för sådana ingripanden.
Däremot finner länsstyrelsen i likhet med reservanterna anledning
påtala oklarheten i utformningen av indikationerna för tvångsomhändertagande.

Göta hovrätt har -— under förutsättning att det beaktas vad hovrätten anfört
om att den föreslagna lagen icke träder i kraft förrän slutlig ställning
tagits till de förslag besvärssakkunniga och utredningen om administrativa
frihetsberövanden kan komma att framlägga — i princip icke någon erinran
att göra mot i kapitlet upptagna bestämmelser men vill dock hemställa
att förutsättningarna för omhändertagande -— särskilt mot föräldrarnas
vilja — bättre preciseras i syfte att få fram klara begreppsbestämningar,
vilka förhindrar en godtycklig tolkning.

Mot utformningen av kommitténs — i förslagets 87 § — angivna allmänna
förutsättningar för ingripande har hovrätten över Skåne och Blekinge icke
någon principiell invändning.

Fångvårdsstyrelsen däremot anser 87 § möjliggöra mycket skilda tolkningar,
beroende på den bedömandes allmänna åskådning i fråga om uppfostran,
hemförhållanden, s. k. anpassning i samhället in. m. Styrelsen anför
bl. a.

En ofta återkommande tanke i förslaget är att barnavårdsmyndigheterna
bör vara redo att ingripa icke blott när missförhållanden konstaterats utan
också när sådana kan vara att förutse. På så osäkra grunder lärer man väl
icke kunna bygga ett beslut om även långtgående samhällsingripanden.
Bristen på klar formulering återkommer, när det i samma paragraf sägs,
att det kan utgöra ett åliggande för nämnden att ingripa om minderårig
brister i anpassning till samhället. Det må vara att motiven innehåller utförliga
beskrivningar på sådan bristande anpassning, men enligt styrelsens
mening är det synnerligen otillfredsställande att lagtexten icke anger de
missförhållanden som här avses annat än genom ett så mångtydigt uttryck
som brister i anpassningen i samhället. Det må vidare framhållas att ord
som anpassning och missanpassning är av sent datum och för många eljest
erfarna och väl orienterade medborgare oklara till sin innebörd. Ännu svårare
lär det i många fall bli när barnavårdsnämnden skall fullgöra skyldigheten
i samma paragraf att ingripa till förebyggande av att bristande anpassning
uppstår.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län, Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden
i Stockholm finner avfattningen av de allmänna förutsättningarna
i 87 § vara vagt hållen och alltför omfattande.

Kommitténs förslag i fråga om förutsättningarna för tvångsomliändertagande
utsätles för stark kritik i remissyttrandena både ur formella och sakliga
synpunkter. Åtskilliga remissinstanser — såsom överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Västcrnorrlands
och Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet,
svenska barnpsykiatriska föreningen, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmän !)

liihang till riksdagens protokoll 11160. 1 samt. Nr 10

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nens riksförbund samt barnavårdsnämnderna i Göteborg och Malmö — instämmer
i de reservationer som på denna punkt avgivits inom kommittén
och framför som sin åsikt att bestämmelserna i 22 § gällande BvL i huvudsak
är till fyllest för att reglera de fall då tvångsomhändertagande bör få
förekomma. Om skäl finnes för en något vidgad ram för dylikt ingripande,
torde detta, framhålles det, kunna ske genom en uppmjukning av lagtexten
i denna paragraf.

I ett flertal yttranden anföres, att ifrågavarande bestämmelser är alltför
obestämda och vittgående samt bereder barnavårdsorganen alltför stora möjligheter
till tvångsomhändertaganden ävensom att bestämmelserna icke står
i överensstämmelse med eljest i svensk lag gällande principer för utformande
av lagbestämmelser avseende frihetsberövande. Uttalanden i nu antydd
riktning göres av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna
i Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svenska
barnpsykiatriska föreningen samt ett antal barnavårdsnämnder. Man
förordar i allmänhet en grundlig omarbetning av bestämmelserna.

De remissinstanser, som enligt vad nu angivits intar en negativ hållning
till förslaget anför i huvudsak följande.

Överståthållarämbetet understryker, att man bär kommer in på det utomordentligt
viktiga spörsmålet om en rätt avvägning mellan å ena sidan det
naturliga önskemålet om ett ingripande, då så erfordras för att rätta eller
förebygga ett missförhållande, och å andra sidan rättssäkerhetens krav, samt
fortsätter därefter.

Att många gånger ett ingripande, som bort ske, ej företagits eller företagits
för sent lärer vara obestridligt. Ofta är väl dock här närmast en fråga
om tillgängliga resurser. Men det får icke förglömmas, att det här — i varje
fall såsom yttersta remedium — är fråga om ett frihetsberövande. Och det
kan enligt överståthållarämbetets mening ej nog kraftigt understrykas, att
varje sådant måste vara omgärdat av starka garantier. Ej minst lagtexten

måste — oavsett de förklarande motiv, varmed den må åtföljas _ vara så

klar och entydig som möjligt. Är så ej fallet, om den lämnar alltför stort
utrymme åt subjektiva omdömen, lärer praxis komma att förete en skiftände
karta, och det torde då vara att befara, att högre instanser nödgas i
än större grad än enligt kommitténs mening nu är "fallet ändra de lägsta
instansernas beslut — låt vara i båda riktningarna.

I fråga om de förutsättningar, som bör stadgas för företagande av sådant
ingripande, som enligt gällande lag betecknas omhändertagande för skyddsuppfostran,
hyser överståthållarämbetet den uppfattningen att de grunder,
varpå nuvarande 22 § vilar, i princip är riktiga. Paragrafen ger ett fämligen
bestämt besked om vad som skall genom utredningen i ett skyddsuppfostnngsärende
förebringas för att den ifrågasatta åtgärden skall få vidtagas.
Harmed ar icke sagt, att icke vissa justeringar i paragrafens nuvarande lydelse
kan böra övervägas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bl. a.

Vad förslagets formella utformning i denna del beträffar är bristerna påfallande.
Bestämmelserna är vaga och oklara och kan därför ge upphov till
olika tolkningar. Faran för godtycke vid tillämpningen ökar därmed. Av

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lagtext, som avser att reglera så allvarliga och för den enskilde inånga gånger
tragiska ingripanden som de förevarande, måste fordras, att den klart och
entydigt ger besked om de förutsättningar, under vilka ingripanden får ske.
Den bör icke få giva möjlighet till tolkningar, som kan vara menliga för
rättssäkerheten.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Gotlands, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län ävensom av svenska landstingsförbundet,
barnavårdsnämnden i Stockholm och ett flertal andra barnavårdsnämnder.

Två reservanter inom socialstyrelsen anser reglerna icke böra utformas
på sätt som föreslagits, varjämte en av dem särskilt understryker att gällande
lag icke bör revideras i syfte att låta antalet omhändertaganden utan
samtycke bli större än för närvarande.

Riksåklagarämbetet hälsar med tillfredsställelse, att bland indikationerna
för varning och för omhändertagande uttryckligen nämnes lagöverträdelse.
Att så icke tidigare varit fallet har enligt ämbetets mening föranlett
onödiga dröjsmål med omhändertagande även vid allvarligare brottslighet
beroende på att vederbörande barnavårdsnämnd ansett sig skyldig undersöka,
huruvida brottsligheten i verkligheten varit uttryck för vanart.

Vad angår de föreslagna hjälpåtgärderna hälsar socialstyrelsen
bestämmelsen om möjlighet för barnavårdsnämnd att lämna ekonomiskt bistånd
i särskilda fall även utan samband med omhändertagande och utan
egentlig behovsprövning med stor tillfredsställelse samt betonar, att denna
befogenhet i framsynta barnavårdsnämnders hand kan lända till gagn
för många barn och ungdomar. I samma riktning uttalar sig även länsstyrelsen
i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att
det ligger vikt uppå, att denna ekonomiska hjälpverksamhet, som förvisso
kan vara av utomordentlig betydelse, noggrant regleras och att samråd
äger rum mellan barnavårdsnämnd och socialnämnd vid denna verksamhets
bedrivande. Enligt svenska stadsförbundets åsikt kan man visserligen
ifrågasätta om det är lämpligt att på föreslaget sätt utöka den kommunala
hjälpverksamheten utanför socialhjälpens ram. Man har nyligen, uttalar
förbundet, fått en modern och tillfredsställande lagstiftning på detta område,
vilket ansetts innebära att varje diskriminerande inslag i den gamla
fattigvården undanröjts. Den nu föreslagna hjälpverksamheten skulle måhända
komma att i vissa fall ingripa på de verksamhetsområden som enligt
SochjL förbehållits socialnämnden. Det måste emellertid anses synnerligen
praktiskt att de angivna hjälpmöjligheterna ställs till barnavårdsnämndens
förfogande. Ehuru vissa principiella skäl möjligen talar mot den av kommittén
föreslagna lösningen har förbundet därför intet att erinra mot den.
_ En likartad inställning intar svenska landskommunernas förbund.

I allmänhet göres av remissorganen ingen erinran mot barnavårdsnämnden
tillagd möjlighet att — i likhet med vad som nu gäller — meddela
tillrättavisande åtgärder i form av förmaning och

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

varning. En helt avvisande hållning i denna del intages dock av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Norrbottens län, svenska läkaresällskapet,
barnavårdsnämnden i Stockholm och en socialvårdskonsulent. Förstnämnda
länsstyrelse framhåller, att båda instituten bör slopas såsom skett beträffande
varning i NyktvL och att barnavårdsnämnden i stället får söka
tala vederbörande till rätta och om det ej hjälper tillgripa särskild tillsyn
eller övervakning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län kan syftet med nu
avsedda åtgärder nås genom en på lämpligt sätt avpassad muntlig upplysning
om de ingripanden som från barnavårdsnämndens sida kan bli följden
i händelse av ohörsamhet. Svenska läkaresällskapet understryker, att
dessa åtgärder som isolerade ingripanden torde ha mycket liten effekt och
att de, om de är påkallade, kan göras med stöd av andra stadganden röi.
ande de möjligheter som står nämnden till buds. Enligt barnavårdsnämnden
i Stockholm är förmaning och varning till sin natur negativa och torde
inom praktisk barnavård användas allt mindre som isolerade åtgärder. Bestämmelserna
torde utan nackdel för barnavårdsarbetet kunna utgå. I det
praktiska arbetet är det, uttalar barnavårdsnämnden, naturligt att barnavårdsnämndens
representant i sin kontakt med de enskilda fallen både förmanar
och varnar, men detta torde bäst ske formlöst i samband med ärendes
behandling eller i samband med beslut om annan åtgärd.

Kommitténs förslag att vid sidan av övervakning ställa institutet
särskild tillsyn finner socialstyrelsen vara lämpligt men ifrågasätter,
om det är välbetänkt att samla bestämmelser härom i en och samma
paragraf, särskilt som de båda formerna bygger på ganska vitt skilda förutsättningar.

En avvisande hållning till den föreslagna uppdelningen intar barnavårdsnämnden
i Stockholm. Något mera bärande skäl för en sådan uppdelning
av åtgärderna med avseende på benämningen synes, enligt barnavårdsnämnden,
icke föreligga. Det torde bidraga till enkelhet och klarhet med en
enhetlig benämning, som lämpligen bör vara tillsyn.

Gränsdragningen mellan socialvård och kriminalvård
beröres i ett par yttranden. Fångvårdsstyrelsen biträder sålunda
kommitténs ståndpunkt. Överståthållarämbetet anför bl. a. följande.

Gemensamt för förslagen till skyddsbalk och till barnavårdslag lärer vara,
att i bada gränsen mellan kriminalvård och ungdomsvård i princip sökes
satt till 18-årsåldern, dvs. den då full straffmyndighet inträder. I nu förevarande
förslag upptages såsom orsak till ingripande av barnavårdsnämnd
aven lagöverträdelse. Det ligger då vikt uppå, att barnavårdsnämnd också
ingriper i fall, da ett brott begåtts av nagon, som är under 18 år — här avses
en mera allvarlig lagöverträdelse, ej enstaka bötesbelagda förseelser — även
om brottet ej kan anses tillika vara uttryck för en mera allmän bestämning
såsom oart, vanart, sedeslöst leverne etc. Detta spörsmål ■— som är att beakta
jämväl vid den omredigering av ordalagen i nuvarande 22 §, som kan
befinnas påkallad — bör alltså lösas med sikte på, att den, som begått ett
brott av här avsedd beskaffenhet, blir föremål för åtgärd antingen inom
kriminalvårdens ram eller inom socialvårdens. Det vill synas överståthållarämbetet
som om detta icke är kommitténs ståndpunkt; i vart fall torde
den ej ha fått ett tillfredsställande uttryck i betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

133

Förslaget om införande av möjlighet att förbinda beslut angående omhändertagande
med villkorligt anstånd har fått ett blandat mottagande
bland remissinstanserna. Länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands och
Norrbottens län, åtta socialvårdskonsulenter och 28 kommunala organ ställer
sig positiva till förslaget, medan justitiekanslersämbetet, hovrätten för
Västra Sverige, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs
län, besvärssakkunniga, landsfogden i Norrbottens län, fyra socialvårdskonsulenter,
tio barnavårdsnämnder samt Sveriges advokatsamfund avstyrker
förslaget.

I de avstyrkande yttrandena framhålles i huvudsak följande synpunkter.

Socialstyrelsen erinrar om att jämförelse med nuvarande praxis icke är
rättvisande, eftersom i lag givna regler om förebyggande åtgärder nu saknas
varför man som en förebyggande åtgärd använt sig av ett omhändertagande
med anstånd. Med kommitténs brett upplagda register av nya uppslag till
förebyggande åtgärder ställer sig saken helt annorlunda. Styrelsen fortsätter
därefter.

Ett omhändertagande bör icke betraktas som blott ett led i övrig förebyggande
verksamhet. Ett skäl härför är, att en nämnd, som beslutar sig för att
omhänderta ett barn eller en ungdom, bör genom noggrann prövning av alla
omständigheter ha kommit till den uppfattningen, att omhändertagande är
just i den situationen den lämpligaste åtgärden. Nämnden får icke låta ett
dylikt beslut bli vacklande genom att räkna med, att omhändertagande icke
skall verkställas. Uppskovsmöjlighet skulle därtill kunna innebära risk för
att beslutet om omhändertagande icke blir välgrundat. Det medför i sin tur
betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Ytterligare ett motiv för att ej acceptera förslaget är, att omhändertagandet
förlorar i betydelse, om vederbörande vet, att ett beslut av barnavårdsnämnden
i enlighet med 98 a, b eller 99 kan vara villkorligt. För den unge
kommer beslutet om omhändertagandet, när det förenas med anstånd, att
bli endast ett varningsmoment på vägen, och detta kan ju icke vara syftet
med en definitiv åtgärd av denna art.

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Värmlands
län samt hovrätten för Västra Sverige understryker, att något behov av
institutet icke torde föreligga, om förutsättningarna för ingripande med förebyggande
åtgärder vidgas enligt förslaget. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län blir ett omhändertagande med villkorligt anstånd, som
säkerligen kommer att tillämpas i stor utsträckning, i själva verket att betrakta
som en sista allvarlig varning. Barnavårdsnämnden har emellertid
haft möjlighet att på tidigare stadium ingripa med ett flertal åtgärder i
stödjande, förebyggande och korrigerande syfte. Genom »villkorligt anstånd»
motverkas dessutom, enligt länsstyrelsen, de strävanden alt möjliggöra
ingripanden med omhändertagande på ett tidigare stadium, som kommit
till uttryck i förslaget.

Enligt justitiekanslersämbetet förefaller väl de av kommittén anförda skälen
för förslaget värda beaktande, men det oaktat ifrågasätter ämbetet, om

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

icke ett i lagen ej reglerat institut på detta område är förenat med fler
fördelar än nackdelar.

Besvärssakkunniga avstyrker bestämt införande av institutet »villkorlig
dom» i barnavårdsprocessen. Ett omhändertagande enligt barnavårdslagen
har karaktär av social hjälpåtgärd. En analogi med den villkorliga domen
i straffprocessen är principiellt felaktig, enär omhändertagande icke kan
likställas med frihetsberövande i anledning av brott. Härtill kommer, enligt
de sakkunniga, att man i barnavårdsprocessen för samma syfte som den villkorliga
domen har förmaning och varning.

De föreslagna bestämmelserna om provisoriska ingripanden
hälsas i allmänhet med tillfredsställelse och förväntas komma att medföra
fördelar för barnavårdsnämndernas arbete. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
ifrågasätter dock behovet av att kunna meddela förberedande föreskrifter,
och barnavårdsnämnden i Malmö anser också bestämmelsen härom vara
skäligen meningslös.

Kommitténs förslag att sammanföra skyddsuppfostran
och samhällsvård till ett institut får ett blandat mottagande,
Enighet synes väl i stort sett råda om att uttrycket skyddsuppfostran ger
föreställningar om andra vårdformer än sådana, som vanligast tillämpas, och
möts av misstroende från allmänhetens sida samt att uttrycket därför bör utmönstras
ur lagen. Men ett stort antal remissinstanser — såsom medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbottens län,
svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns kvinnoförbund
och målsmännens riksförbund samt ett tjugotal barnavårdsnämnder
— finner ur olika synpunkter skäl föreligga för bibehållande såsom hittills
av två begrepp i fråga om nu avsedda omhändertaganden.

Överståthållarämbetet anser fara eljest föreligga för att jämväl begreppet
samhällsvård i dess helhet kommer att mötas av den misstro, som enligt
kommittén vidhäftar beteckningen skyddsuppfostran. En vägande synpunkt
i denna fråga är för länsstyrelsen i Kronobergs län den att olika regler måste
finnas för vårdens upphörande i de båda fallen. Medicinalstyrelsen är
övertygad om att den förordade sammanslagningen kommer att ofta föranleda
irritationsskapande missförstånd hos föräldrar och vårdnadshavare om
innebörden av lagbestämmelserna på detta område. Även för den som skall
handha bestämmelsernas tillämpning kommer ifrågavarande förslag säkerligen
att medföra icke obetydliga olägenheter. Likartade synpunkter framföres
av länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som anser att det i ordet »skyddsuppfostran» i och för sig icke kan inläggas
någon infamerande betydelse, finner icke kommitténs åtgörande att, med
bibehållande i realiteten av institutet skyddsuppfostran, förändra dess namn

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

till »samhällsvård» vara ägnat att främja överskådligheten och underlätta
tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den nuvarande uppdelningen
på skyddsuppfostran och samhällsvård icke medfört någon uppenbar olägenhet.
Därest strafflagen ersättes av en skyddslag, måste dock benämningen
skyddsuppfostran ersättas med annan benämning.

Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar, att uttrycket skyddsuppfostran
måhända icke särskilt väl täcker vad som åsyftas och onekligen har vållat
svårigheter på grund av missuppfattningar angående åtgärdens innehåll.
Ur den synpunkten hade det varit av värde att erhålla en annan benämning.
Motiven i övrigt för en sammanslagning av de nuvarande båda omhändertagandeformerna
till en är dock icke övertygande. I fråga om indikationerna
för omhändertagande ävensom beträffande reglerna för vårdens upphörande
bibehålies den principiella gränslinjen mellan de nuvarande formerna.
Det torde bidraga till klarhet i lagen att då även behålla den terminologiska
uppdelningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att ordet »uppfostran» är en tillgång
för klarläggande av i vilket hänseende samhället ser sig föranlåtet vidtaga
åtgärder. I detta sammanhang uttalar länsstyrelsen även sina betänkligheter
mot den tendens, som på det sociala området gör sig alltmer gällande, nämligen
angelägenheten att rubricera alla ingripanden mot missförhållanden
med någon form av »vård» eller »hjälp». Enligt länsstyrelsens mening kan
det befaras, att särskilt ungdomen alltmer kommer att betrakta samhällets
åtgärder uteslutande som omvårdnad, d. v. s. att den aktiva insatsen enbart
ankommer på samhället.

Däremot biträdes kommitténs förslag att samla olika former av omhändertagande
under en och samma benämning uttryckligen av socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Gävleborgs län, föreningen Sveriges häradshövdingar, fyra socialvårdskonsulenter
och sju barnavårdsnämnder. Socialstyrelsen ifrågasätter
dock, om icke sammanförandet kan vålla barnavårdsnämnderna svårigheter
i det dagliga arbetet. De som handlägger ärendena måste i det dagliga
arbetet hålla isär till sin art betydligt skilda former för omhändertagande.

Föredragande statsrådet

Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barnavårdsnämnds
ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot
olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrätlaföra ungdomar, som visat beteenderubbningar,
ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma
till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.
Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett
stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett att
inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas
i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone

136

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understrykes
däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kommitténs
förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.

Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds
ingripande ofta sker pa ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat
en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv blivit
märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfredsställande
förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är
gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta
pioblem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavårdsmyndigheternas
befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl
nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets
intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å
andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållanden
utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta
hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort
sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan
jag därför inte förorda.

Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I
fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju
mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäkerhetssynpunkten
i förgrunden. Kommitténs förslag att i fråga om indikationerna
frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopplingen
med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras
om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må
vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhändertagande.
Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket kännbara
för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén
föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åtgärder,
beroende på ingripandets art m. m. Emellertid är det förenat med
stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på
ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lättbegriplig
och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag
i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,
som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika
åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barnavårdslag
uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som
för omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid utformas
på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nödfallsåtgärd,
vilken far tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats
utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.

Önskemålet om tidigare ingripanden bör alltså enligt min mening inte
tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i effektivisering
av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt förebyggande
åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J960

137

digheterna söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missförhållanden.
Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ,
polismyndigheter, skolor in. fl. I olika former kan ett givande samarbete
också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barnavårdsnämndens
kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa. Målet måste
därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans
miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens
samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt större
än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den
psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarnsverksamheten.
Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till
att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.

Vad angår de i barnavårdslagen reglerade förebyggande åtgärderna kommer
den av kommittén föreslagna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd
för rådfrågning, undersökning och behandling m. in. att bli till stort värde
för barnavårdsverksamheten. Förslaget har i denna del genomgående fått ett
gott mottagande och tillstyrkes också av mig. Med hänsyn till det bestämda
syftet med ifrågavarande bidragsgivning och den begränsning både i fråga
om stödets karaktär och dess omfattning som ligger häri torde det i regel
inte bli så svårt att avgränsa denna stödjande verksamhet från socialhjälp.
Jag vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete på detta område
upprättliålles mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden. I vad
förslaget eljest avser hjälpåtgärder samt föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden
finner jag det även i huvudsak välbetänkt. Däremot anser
jag i likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm, att några bärande skäl
inte föreligger för att såsom kommittén föreslagit uppdela övervakning på
två särskilda institut. Sagda barnavårdsnämnd har förordat, att beteckningen
övervakning utbytes mot tillsyn. Då en sådan ändrad terminologi inte synes
mig vara tillräckligt motiverad, har jag stannat vid att den hittills använda
beteckningen bör bibehållas. Angående värdet av sådana tillrättavisande
åtgärder som varning och förmaning råder delade meningar. Åtgärder
av denna art har kommit att få allt mindre betydelse i barnavårdsnämndernas
verksamhet. Självfallet kan det i det praktiska arbetet ofta vara lämpligt,
att barnavårdsnämndens representant under ärendets behandling uttalar
förmaningar och varningar. Jag delar emellertid den uppfattning som
kommit till uttryck i vissa yttranden, att varning som ett särskilt institut
är tämligen verkningslöst. Det för dessutom med sig vissa formella olägenheter.
Jag förordar därför, att detta institut slopas. Däremot kan det enligt
min mening vara lämpligt, att förmaningar skall kunna meddelas som en av
olika tänkbara hjälpåtgärder.

I likhet med kommittén anser jag, att barnavårdsmyndiglieterna bör få
befogenhet att ingripa för att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Såsom
utvecklas i nästföljande avsnitt har jag emellertid funnit mig böra föreslå,
att denna fråga löses på ett annat sätt än enligt kommitténs förslag.

Vad angår frågan om ingripande vid missförhållanden i fosterhem innebär

138

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

kommitténs förslag, att barnet skall kunna skiljas från fosterhemmet vid
mindre allvarliga missförhållanden än som krävs för att barnavårdsnämnden
skall äga omhändertaga barn som vistas i föräldrahemmet. För egen
del har jag funnit mig böra föreslå art ingripanden vid missförhållanden i
fosterhem skall följa samma regler som gäller beträffande andra ingripanden
för att skydda barn och unga mot en olämplig uppväxtmiljö.

Vid utformningen av ny barnavårdslag bör den tidigare berörda förskjutningen
av gränsen mellan kriminalvårdens och socialvårdens områden komma
till uttryck. Den nuvarande gränsdragningen innebär, att behandlingen
av lagöverträdare under 18 år i många fall ankommer på barnavårdens
organ. I kommitténs förslag har som exempel på anledning till varning eller
omhändertagande uttryckligen nämnts sådan lagöverträdelse från den
unges sida som visar allvarlig missanpassning. Vidare innebär förslaget, att
sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, får omhändertagas
inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring i
övrigt ger anledning härtill eller omhändertagandet eljest av något speciellt
skäl, såsom förut vidtagen barnavårdsåtgärd beträffande honom, är lämpligast
för hans tillrättaförande. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig
i huvudsak välbetänkt. Dock torde den angivna regeln böra gälla inte blott
omhändertagande utan varje form av ingripande. Det torde i detta sammanhang
böra understrykas, att den starkt stigande ungdomskriminaliteten
ställer krav på effektiva åtgärder från barnavårdsmyndigheternas sida. Såsom
tidigare berörts har barnavårdsnämnderna många gånger inte ingripit
tillräckligt snabbt mot kriminell ungdom. Orsaken härtill torde delvis vara,
att nämnderna är obenägna att handla så länge det är ovisst, om den unge
slutligen skall omhändertagas inom kriminalvården. Med hänsyn till vikten
av att reaktionen på brottet följer så snart som möjligt är det dock angeläget,
att barnavårdsnämndens ingripande inte uppslcjutes i avvaktan på
eventuella judiciella åtgärder mot den unge. Dömes denne sedermera till frihetsstraff
eller ställes han under övervakning i samband med villkorlig dom,
torde nämnden böra taga sin åtgärd under omprövning. Jag har övervägt, huruvida
i ny barnavårdslag bör införas bestämmelser för att förebygga, att
någon på grund av samma gärning drabbas av såväl brottspåföljd som barnavårdsåtgärd,
men funnit att något behov av sådana bestämmelser knappast
föreligger. I fråga om barnavårdsnämndernas befattning med kriminell
ungdom kan jag i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framhållits
av första lagutskottet vid innevarande års riksdag (utlåtande nr 25: 1959).

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör införas att i fall, motsvarande
skyddsuppfostringsfallen i gällande BvL, besluta omhändertagande med villkorligt
anstånd i fråga om verkställigheten, går meningarna starkt isär i
yttrandena. Institutet villkorligt omhändertagande är inte helt okänt inom
sociallagstiftningen; det förekommer enligt lagen om nykterhetsvård. Säkerligen
skulle en motsvarande ordning på barnavårdens område kunna
medföra vissa fördelar. Förhållandena är dock inte alldeles jämförliga, och
de antydda fördelarna torde knappast vara av den betydelse, att de förmår
uppväga de olägenheter, som måste antagas bli en följd av att förslaget ge -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nomföres. Såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit föreligger sålunda risk för
att omhändertagande skulle komma att beslutas utan fullgiltiga skäl, därest
beslutet förbindes med villkorligt anstånd. Utvecklingen skulle också lätt
kunna gå i den riktningen, att ett villkorligt anstånd komme att av såväl
barnavårdsnämnder som allmänheten uppfattas som ett normalt led i den
förebyggande verksamheten. Härigenom skulle de egentliga förebyggande
åtgärderna kunna få minskad verkan, samtidigt som det skulle bli svårare
att omedelbart få till stånd ett omhändertagande, där sådant är påkallat.
Ett stadgande om villkorligt anstånd låter sig för övrigt svårligen förena med
förutsättningarna för beslut angående omhändertagande. Såsom framgår av
det nyss anförda skall för sådant beslut krävas, att rättelse inte kan vinnas
på annat sätt än genom att den underårige skiljes från sin vanliga miljö och
blir föremål för behandling i särskild ordning. Jag har på grund härav inte
velat föreslå, att institutet villkorligt anstånd med omhändertagande införes
i ny barnavårdslag.

Enligt BvL får i princip omhändertagande inte företagas provisoriskt med
verkan tills vidare på svagare skäl än som krävs för definitivt ingripande.
Visserligen äger barnavårdsnämndens ordförande, annan ledamot av
nämnden eller tjänsteman hos denna i vissa fall vid trängande behov besluta
omhändertagande tills vidare, men bestämmelserna härom avser endast
att möjliggöra snabbare handläggning. Den som beslutar måste stödja sig på
full bevisning om behov av slutgiltigt omhändertagande. Ofta är det emellertid
med hänsyn till ett barns hälsa eller utveckling önskvärt att kunna ordna
för barnet under det att utredning pågår. Det kan också vara angeläget
att söka hindra, att underårig under utredningstiden fortsätter brottslig
eller annan skadlig verksamhet eller håller sig undan så att utredningen
försvåras eller vidare åtgärder från samhällets sida hindras. Även om utredningen
bedrives skyndsamt, kan det inte alltid undvikas, att missförhållande
uppstår eller förvärras under den tid, som åtgår för utredningen, om inte
tillfälliga ingripanden får vidtagas utan den utredning som krävs för definitivt
beslut. I själva verket lär också dylika preliminära ingripanden förekomma.
Att sådana åtgärder, hur nödvändiga de än må vara, företages utan
stöd av lag är naturligtvis otillfredsställande. I enlighet med vad kommittén
föreslagit torde därför i ny barnavårdslag böra upptagas ett stadgande
angående omhändertagande för utredning.

Enligt kommitténs förslag skall möjlighet vidare finnas att ingripa provisoriskt
med bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden.
Förutsättning därför skall vara, att ingripandet prövas nödigt för att tillvarataga
den underåriges bästa eller därför att senare meddelad föreskrift
skulle bli verkningslös. Något verkligt behov av att kunna ingripa med sådana
provisoriska åtgärder har enligt min mening inte blivit ådagalagt. Jag
har därför inte funnit skäl tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inte från något håll ifrågasatts annat än att möjlighet även i fortsättningen
bör stå till buds att såsom en form av hjälp omhändertaga barn
och unga i fall, ungefärligen motsvarande dem som avses i 29 § BvL.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida två till namnet åtskilda omhänder -

140

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

tagandeinstitut bör bibehållas i ny barnavårdslag, hyser jag i likhet med
kommittén den uppfattningen, att den nuvarande åtskillnaden mellan
skyddsuppfostran och samhällsvård är förenad med övervägande olägenheter
för barnavårdsverksamheten. De betänkligheter, som i ett flertal ytti
anden anförts mot kommitténs förslag att i terminologiskt avseende sammanföra
de tva formerna av omhändertagande, finner jag å andra sidan
avsevärt överdrivna. Såsom kommittén framhållit är en terminologisk åtskillnad
mellan de båda omhändertagandeinstituten inte erforderlig för att
framhäva skillnaden i fråga om förutsättningar m. m., och den får slutligen
enligt föreliggande förslag lika litet som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas
behandling. En tänkbar lösning av förevarande problem skulle
vara att slopa beteckningarna skyddsuppfostran och samhällsvård utan att
ersätta dem med någon annan benämning. Då det emellertid ur lagteknisk
synpunkt torde vara svårt att avvara en sådan benämning — med hänsyn
bl. a. till det nya institutet omhändertagande för utredning — har jag funnit
mig inte böra förorda en dylik lösning. Jag biträder därför kommitténs
förslag om en enhetlig beteckning för ifrågavarande åtgärd. Lika med kommittén
anser jag samhällsvård vara den lämpligaste sammanfattande benämningen.

X. Skadliga fosterbarnsförflyttningar
Rådande förhållanden, ändringsförslag m. m.

I detta sammanhang är fråga endast om fosterbarn, vilka överlämnats till
fosterhem av föräldrarna eller annan vårdnadshavare och som icke därefter
omhändertagits och placerats i fosterhemmet. Med förflyttning åsyftas åtgärd,
som innebär att barnet tages från fosterföräldrarna med verkan att
deras vård och fostran av barnet avslutas.

Vårdnadshavare — regelmässigt föräldrarna eller en av dem — måste
för att kunna bereda barnet uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård
och skydd i övrigt äga rätt att bestämma över barnets person, således bl. a.
över dess vistelseort. Teoretiskt sträcker sig denna bestämmanderätt lika
långt som vårdnaden över huvud taget, d. v. s. till dess barnet fyllt 21 år
eller ingått äktenskap. Rättsligt sett föreligger blott den inskränkningen,
som följer av att barnet i viss mån efter fyllda 16 år och i högre grad efter
fyllda 18 år äger själv sluta arbetsavtal. Men faktiskt blir självfallet möjligheterna
att utöva bestämmanderätt över barnets person, oavsett eventuellt
arbetsavtal, allt svagare ju mer barnet närmar sig myndighetsåldern.

Att barnet vårdas och eventuellt även fostras hos annan än vårdnadshavaren,
står icke i strid med vårdnadshavare^ plikter och inverkar i och för
sig ej på vårdnadshavare^ rätt. Han kan ej avhända sig sina befogenheter.
Har barn överlämnats till fosterhem, äger följaktligen vårdnadshavaren att,
oavsett avtal, när som helst återkräva barnet från fosterföräldrarna, om barnet
ej omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Vårdnadshavaren äger regelmässigt få annan person, som icke vill foga

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

141

sig i vad vårdnadshavare!! beslutat angående barnets vistelseort, förpliktad
att respektera detta. Har den fastställda förpliktelsen gått ut på barnets
överlämnande till vårdnadshavare^ kan fullgörande vid behov framtvingas
i exekutiv väg. Vårdnadshavaren äger för ändamålet vända sig till allmän
domstol med yrkande om åläggande för den andre att utlämna barnet. Vårdnadshavaren
har också i regel ansetts berättigad anlita handräckning enligt
191 § utsökningslagen.

Beträffande rättspraxis och rådande förhållanden i övrigt på detta område
må härutöver hänvisas till framställningen i betänkandet på s. 403—-409.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att förhindra olämpliga
förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell. I en motion till 1931 års
riksdag (II: 24) hemställde fru Nordgren om sådan ändring i BvL, att för
samhällsvård omhändertagna barn, som placerats i fosterhem, inte utan
barnavårdsnämndens tillstyrkan skulle få förflyttas till moderns hem i de
fall, där modern ingått äktenskap med annan än barnets fader. Andra lagutskottet
avstyrkte emellertid (uti. nr 22) bifall till motionen, som därefter
avslogs av riksdagen. Samma motionär tog i motion till 193i års riksdag
(II: 309) upp ett spörsmål om fosterbarnsförflyttning, i det att hon önskade
utredning bl. a. huruvida och på vad sätt barn, åt vilka understöd enligt
1 § fattigvårdslagen utginge, skulle kunna skyddas från förflyttningar enbart
av ekonomiska skäl från goda och lämpliga fosterhem till moderns och
styvfaderns hem. Frågan föll emellertid till följd av kamrarnas skiljaktiga
beslut.

Socialvårdskommittén upptog i sitt betänkande angående revision av lagstiftningen
om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård (SOU 1944: 34)
frågan om förflyttning av barn från fosterhem på grund av vårdnadshavare^
bestämmande och anvisade för frågans lösning två vägar, antingen att
införa ändrade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden
eller att inskränka vårdnadshavare^ faktiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogenheterna
genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.
Kommittén hade emellertid inhämtat, att ärvdabalkssakkunniga komme
att upptaga ifrågavarande spörsmål till övervägande, och ansåg sig böra
avvakta ärvdabalkssakkunnigas ståndpunktstagande i frågan.

Ärvdabalkssakkunniga behandlade frågan om den rättsliga vårdnaden av
fosterbarn i sitt betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49)
och fann — då barnavårdslagen redan erbjöd möjlighet att genom barnavårdsnämnds
ingripande med skyddsuppfostran sätta den i vårdnaden ingående
befogenheten att bestämma barnets vistelseort ur kraft — det naturligt,
att lösningen av det föreliggande spörsmålet att hindra en olämplig
förflyttning av barn från fosterhem söktes genom en utvidgning av möjligheterna
i detta hänseende.

Vid 1.947 års riksdag upptogs spörsmålet om fosterbarnsförflyttningarna
på nytt. I motion (II: 43) yrkade fru Nordgren och herr Hedlund sådan

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ändring i lagstiftningen rörande vårdnadshavares befogenhet, att barnets
bästa kunde bli tillgodosett när fråga uppstod om barnets förflyttning från
fosterhem.

I anledning av motionen beslöt riksdagen (skrivelse 137/1947) på hemställan
av första lagutskottet (uti. nr 24) att hos Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från
fosterhem till skada för barnet.

Genom beslut den 19 december 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen
att utreda frågan, vilka lagändringar på barnavårdslagstiftningens område
som — under förutsättning att nu gällande regler angående överflyttande
av den rättsliga vårdnaden om barn i och utom äktenskap bibehölls — fick
anses erforderliga för att bereda barn skydd mot förflyttning från fosterhem
till skada för barnet, ävensom inkomma med de förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde föranleda.

I anledning av uppdraget verkställde socialstyrelsen viss undersökning
samt uttalade i skrivelse den 12 mars 1949 till Kungl. Maj :t att de verkställda
undersökningarna belyste behovet av en lagstiftning, som skyddade barn
mot att förflyttas från fosterhem, om förflyttningen skulle skada barnet. I
avvaktan på en revision av barnavårdslagen syntes det emellertid styrelsen
möjligt att någorlunda komma till rätta med problemet genom att påkalla
vårdnadens överflyttande, då olämplig förflyttning av fosterbarn ifrågasattes
från vårdnadshavare^ sida.

I samband med att förslag till föräldrabalk förelädes 1949 års riksdag förklarade
chefen för justitiedepartementet (prop. 93/1949) att det var ett
spörsmål av stor social betydelse att få till stånd regler, som innebar skydd
mot olämpliga förflyttningar av fosterbarn. Att åtgärder i sådant syfte var
påkallade hade också enstämmigt vitsordats under ärendets behandling.

Departementschefen anförde vidare bl. a. följande, i sammandrag återgivet.

Skyddet mot olämplig förflyttning av fosterbarn kan vinnas på olika sätt,
och valet bör ske med beaktande främst av barnets intresse. Att skilja de
naturliga föräldrarna eller en av dem från vårdnaden är en djupt ingripande
åtgärd, ägnad att försvaga samhörighetskänslan mellan föräldrar och
barn. För en sådan åtgärd måste krävas vägande skäl, och gällande lag uppställer
också ganska stränga krav. Då man överväger att möjliggöra vårdnadsöverflyttning
för hindrande av barnets flyttning från fosterhem, måste
beaktas, att omständigheterna vid och skälen för barnets förflyttning kan
vara mycket olika. Vårdnadshavaren kan handla av omsorg om barnets
bästa men utan tillräckligt beaktande av påfrestningen för barnet. I sådant
fall kan det knappast vara riktigt att fråntaga honom vårdnaden för att
hindra barnets flyttning. Skälen mot en förflyttning kan också vara av övergående
natur. Sammanfattningsvis kan sägas, att överflyttning av vårdnaden
i en del fall är en alltför vittsyftande åtgärd för att hindra barnets tagande
från fosterhem.

Problemet bör därför lösas genom att man riktar sig direkt emot den åtgärd
man vill förhindra. Detta skulle innebära, att man öppnar möjlighet
för den offentliga barnavårdens organ ■— barnavårdsman eller barnavårdsnämnd
— att hindra en av vårdnadshavaren ifrågasatt olämplig förflyttning

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av fosterbarn. På denna väg synes målet nås med erforderlig snabbhet och
smidighet. Lösningen innebär icke en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.
Förutsättningarna är olika.

Frågan om närmare utformning av erforderliga stadganden på barnavårdslagstiftningens
område upptogs ej i sammanhang med antagandet av
föräldrabalken. I denna balk inflöt icke någon bestämmelse, avsedd att speciellt
till förhindrande av fosterbarns förflyttning från fosterhemmet möjliggöra
entledigande av barnets vårdnadshavare.

I samband med att frågan om olämpliga förflyttningar av barn upptogs vid
1954 års riksdags vårsession (se II kamm. prot. den 2 febr. nr 4 och den 4
maj nr 17) framlade socialstyrelsen i skrivelse den 8 mars till statsrådet
och chefen för socialdepartementet ett förslag om vissa ändringar i utsökningslagen
in. m., syftande till att inom utsökningsförfarandet skapa bättre
garantier för tillvaratagande av de barns bästa, för vilkas återförande handräckning
begäres hos överexekutor eller som på grund av överexekutors
handräckningsutslag eller domstols avgörande skall förflyttas under medverkan
av exekutiv myndighet.

Sedan förslaget remissbehandlats, har Kungl. Maj :t i cirkulär daterat den
15 april 1955 (SFS nr 128/1955) till de exekutiva myndigheterna lämnat
vissa anvisningar angående förfarandet vid verkställighet av beslut om
överlämnande av barn.

I infordrat utlåtande, avgivet den 30 september 1954, över socialstyrelsens
nyssnämnda framställning upptog barnavårdskommittén till behandling
bl. a. frågan om behovet av möjlighet att påkalla domstols eller överexekutors
prövning av frågor om överlämnande av barn, därest genom ny
lagstiftning barnavårdsmyndigheterna tillädes förstärkta befogenheter att,
även med tvångsåtgärder, ingripa såväl för undanröjande som ock till förebyggande
av otillfredsställande förhållanden för barn och ungdom.

Kommittén framhöll, att en befogenhetsutvidgning i nu antydd riktning
— i förening med förbättring av barnavårdsmyndigheternas möjligheter och
förmåga att vinna kännedom om fall, där ingripande kunde erfordras, att
utveckla nödig aktivitet samt att utreda och pröva upptagna ärenden —
måste i avsevärd mån minska behovet av domstols eller överexekutors prövning
av yrkanden om åläggande att återlämna barn.

Beträffande vad kommittén vidare anförde härom må hänvisas till betänkandet
s. 417—425.

Barnavårdskommittén

Kommittén föreslår, alt behovet av att kunna hindra föräldrar (vårdnadshavare)
från att till barnets skada taga det från fosterhem tillgodoses genom
utvidgade befogenheter för barnavårdsnämnd att ingripa. Enligt förslaget
har nämnden, därest försök att råda och övertala befinnes icke vara till fyllest
för att avstyra en fosterbarnsförflyttning, som bedömes vara menlig, i

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

första hand att lita till åtgärden att meddela barnets föräldrar föreskrift att
barnet icke må tagas från fosterhemmet utan nämndens tillstånd (93 §
lagförslaget). Finns anledning antaga, att föreskrift ej kommer att vara till
fyllest för att skydda barnet mot förflyttningen, skall nämnden, om förutsättningarna
därför är uppfyllda, i stället — enligt 98 § a) lagförslaget —
direkt kunna besluta barnets omhändertagande till förebyggande av skada
eller fara.

Det må anmärkas, att kommittén — oavsett att annan väg anvisats för
att komma till rätta med olämpliga förflyttningar av fosterbarn — anser
sådana ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnaden böra övervägas,
att möjligheterna att skilja vårdnadshavaren från vårdnaden i viss
mån vidgas. Förslag till lagändring i sådant syfte har framlagts i kommitténs
slutbetänkande.

Kommittén framhåller, att den uppgift som enligt förslaget lägges på barnavårdsnämnden
ingår som ett naturligt led i nämndens tillsyn över fosterbarnsvården.

För att barnavårdsnämnd skall kunna vid behov med erforderlig snabbhet
och kraft tillvarata fosterbarns intresse av att icke tagas från fosterhem
samt kunna åtminstone i viss mån avvärja slitningar och påtryckningar
eller skydda barnet därifrån, skall — såsom berörts i annat sammanhang
— enligt förslaget möjlighet att meddela förberedande föreskrift eller omhändertagande
för utredning stå nämnden till buds.

Kommittén framhåller, att då föreskrift när som helst kan hävas det kan
synas onödigt, att föräldrarna också skall kunna, såsom föreslagits, genom
nämndens tillstånd lösas från vad som föreskrivits. Denna utformning har
emellertid av kommittén valts för att göra föreskriften lättare acceptabel
för föräldrarna samt för att betona åtgärdens icke definitiva karaktär, något
som enligt kommittén särskilt kan vara påkallat, om föreskrift ges på ett
tidigt stadium för att skapa trygghet.

Att tillvarataga barnets bästa har kommittén ansett här som eljest böra
vara det ojämförligt viktigaste. I enlighet med denna grundsyn har som
huvudregel föreslagits att föreskrift, att barn icke må tagas från dess fosterhem,
må meddelas, därest nämnden finner det för barnets hälsa och gynnsamma
utveckling vara av väsentlig betydelse, att det får växa upp i fosterhemmet,
eller om nämnden, i fall där barnet motsätter sig att lämna fosterhemmet,
anser barnet icke kunna skiljas därifrån utan fara för dess hälsa
och utveckling.

I vidare mån än nu angivits har kommittén icke ansett sig böra binda
nämndens bedömning. Inga gränsdragningar — med hänsyn till barnets
ålder eller den tid det vistats i fosterhemmet eller ur annan synpunkt — har
ansetts önskvärda. Men vid prövningen skall enligt förslaget särskilt beaktas
vissa väsentliga förhållanden, som ansetts böra anges i lagen, nämligen
barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar, förhållandena
i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där, de förhållanden,
vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet skulle överföras,

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden, den tid barnet
vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas befattning med
barnet under samma tid.

I motiveringen till förslaget framhåller kommittén, att det förhållandet,
att nämnden finner fosterhemmet på det hela taget erbjuda barnet bättre
levnadsbetingelser än föräldrahemmet, icke i och för sig utgör tillräckligt
skäl för att hindra barnets tagande från fosterhemmet. En noggrann utredning
och prövning måste göras, med beaktande av barnets behov och förutsättningar
samt de båda hemmens förtjänster och brister ur olika, med hänsyn
till barnet betydelsefulla synpunkter. Om det därvid visar sig vara av
väsentlig vikt, att barnet får stanna i fosterhemmet, bör enligt kommittén
föreskrift därom meddelas, förutsatt att fosterföräldrarna vill och, såvitt
kan utrönas, har möjlighet att i längden behålla fosterbarnet. Kommittén
anför därefter följande.

Avgörandet är lätt, därest föräldrahemmet är så föga lämpligt för barnet,
att nämnden, om barnet fostrats där, skulle haft skäl att med omhändertagande
skilja barnet från hemmet. Men om sadana brister ieke vidlåder föräldrahemmet,
bör dock det förhållandet att ett annat hem står till buds för
barnet, där barnet redan åtnjuter vård och där dess hälsa och utveckling kan
väsentligt bättre befrämjas, vara tillräckligt skäl för att avböja att barnet
överföres till föräldrahemmet. Vid prövningen måste uppenbarligen icke endast
beaktas vad hemmen för framtiden erbjuder och vårdnadshavarnas
ådagalagda avsikter i fråga om barnet utan också de händelser och förhållanden,
som ligger i tiden före begäran att återfå barnet. Även om man bortser
från fosterföräldrarnas känslor och den förtjänstfulla gärning, de kan
ha utfört, är det tydligt, att man måste lägga stor vikt vid hur länge barnet
varit i deras hem, barnets behandling där och innan det kom dit, föräldrarnas
befattning med barnet under samma tid med mera sådant, då man bedömer
hemmens och fostrarnas förutsättningar att tillvarataga barnets sannskyldiga
bästa. Regelmässigt bör barn, som länge fostrats i fosterhem och
kommit att betrakta det som sitt rätta hem, icke få flyttas till föräldrahem
med mindre föräldrarna — eller den av dem, om vars hem det är fråga —
visat intresse för barnet och i den mån förhållandena medgivit hållit kontakt
med barnet.

Vill föräldrarna flytta barnet till annat fosterhem eller till barnavårdsanstalt
eller vill särskilt utsedd förmyndare, som har vårdnaden om barnet,
flytta barnet till sitt hem, bör uppenbarligen flyttningen, där den icke är
nödvändig, kunna avböjas på mindre starka skäl än om det gällt flyttning
till föräldrahem.

Att de förhållanden, föräldrarna (vårdnadshavaren) kan och vill erbjuda
barnet, är i och för sig goda, utesluter såsom redan antytts icke att det kan
vara påkallat att motsätta sig barnets flyttning från fosterhemmet. Stor vikt
måste läggas vid barnets reaktion inför överflyttning från fosterhemmet och
vid barnets beräkneliga förmåga att anpassa sig i ett nytt hem, tinna trygghet
där och god känslomässig anknytning till nya fostrare. Detta innebär icke
något som principiellt är helt skilt från bedömningen, vilka uppväxtförhållanden
som är bäst för barnet. Men den risk, som kan vara förbunden med
själva förflyttningen, barnets skiljande från dess miljö, måste tillmätas självständig
betydelse, då det gäller att avgöra, om barnets flyttning bör förhindras.

Vid bedömningen är att beakta — förutom barnets bestämda önskningar

II) liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr It)

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

och reaktion i övrigt inför överflyttningen — bl. a. barnets tidigare upplevelser,
den utvecklingsfas, vari barnet befinner sig, dess psykiska konstitution,
dess känslobindningar i fosterhemmet samt dess eventuella bekantskap med
och inställning till föräldrarna eller annan, till vilken överflyttning avses
skola ske.

... Seller barn, som nått en ålder av ungefär 15 år eller en utveckling,

jämförlig med 15-åringens, får det — i anslutning till praxis i handräckningsoch
tvistemål om överföring av fosterbarn — anses klart att överflyttning
icke må ske i strid med barnets bestämda vilja. Kommittén anser emellertid,
att avgörande vikt i regel bör läggas vid barnets vilja redan då barnet nått
12-årsåldern eller motsvarande utveckling. Detta har icke ansetts böra komma
till särskilt uttryck i det föreslagna stadgandet, enär en undantagslös
regel icke kan uppställas. Även när det är fråga om yngre barn, bör stor vikt
läggas vid barnets vilja, om barnet nått sådan utveckling och dess inställning
är så bestämd, att barnet svårligen låter sig påverkas. Att i sådana fall
bryta barnets motstånd måste i regel innebära en chock för barnet, vars följder
kan vara mycket svåra att övervinna och som måste befaras ofta leda till
bestående skada.

Barnets reaktion kan ej sällan vara ägnad att missleda bedömningen. Barnet
— kanske mer eller mindre »knäckt» av tidigare upplevelser — kan, da
det finner sig sviket i sina förhoppningar och sin tillit, förefalla likgiltigt
eller reagera tamt. Dess reaktion kan, om överflyttning dock sker, också förefalla
att fort gå över och ersättas av en foglighet — bakom vilken döljes,
att barnet sluter sig inom sig självt — eller en ytlig inställsamhet. Tydligare
tecken på att barnet lidit skada kan ofta visa sig först efter hand, kanske
i form av skygghet och misstänksamhet, nervösa rubbningar eller försenad
utveckling och skolsvårigheter.

Allmänt torde kunna sägas, att det beträffande barn, som överlämnats till
fosterhem i småbarnsåldern och därefter en längre tid varit i fosterhemmet,
nästan alltid är olämpligt att genomföra en omflyttning. De känner emotionellt
sett inga andra föräldrar än fosterföräldrarna, även om de fått upplysning
om sin egenskap av fosterbarn och vad det innebär.

Emellertid kan som berörts inga indelningar i åldrar eller kategorier göras
till ledning för avgörandet, huruvida fosterbarns förflyttning bör hindras.
Omständigheterna i det enskilda fallet måste bli bestämmande. Bl. a. kan
barnets känsloanknytning till fosterföräldrarna vara så stark, att överflyttning
skulle vara farlig, fastän barnet kanske inte varit många år i fosterhemmet
och ej synes reagera särskilt starkt mot överflyttningen. Det må
även erinras om att det i stor utsträckning är psykiskt ömtåliga "barn — psykiskt
»sköra», efterblivna eller miljöskadade — som lämnats såsom fosterbarn
och att dessa uppenbarligen måste behandlas med större försiktighet
och tål mindre påfrestningar än andra. Barnavårdskommittén vill i detta
sammanhang framhålla vikten av att barn, vars förflyttning från fosterhem
ifrågasatts, såvitt möjligt blir föremål för undersökning och bedömning av
läkare med förståelse för barn och helst med specialutbildning för uppgifter
av detta slag.

Av det föreslagna lagstadgandet och de anförda grunderna framgår, att
enligt barnavårdskommitténs bestämda mening förflyttning av fosterbarn
bör hindras genom barnavårdsnämnds ingripande i betydligt vidare omfattning
än som svarar mot de principer, vilka för närvarande följes vid avgörandet
av handräcknings- eller tvistemål om förflyttning av fosterbarn. Förbud
mot förflyttning bör med andra ord icke begränsas till att avse dels fosterbarn
i ungefär lo års åldern, vilka motsätter sig vårdnadshavare^ önskan,
dels — därutöver -— barn, som får anses som verkliga »särfall».

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

Vad särskilt angår förbud i anledning av fara, förbunden med själva förflyttningen,
framhåller kommittén, att sådant förbud kan vara erforderligt,
fastän fosterföräldrarna icke kan i längden behålla barnet, samt att åtgärden
undantagsvis kan vara berättigad, fastän fosterhemmet icke kan betecknas
som helt lämpligt för barnet.

Kommittén anför avslutningsvis, att nämnden bör befrämja ett gott förhållande
mellan föräldrar (vårdnadshavare) och fosterhem, antingen fråga
om förflyttning uppkommit eller ej, och oavsett huruvida förflyttningen förbjudes.
Finner nämnden förflyttningen icke kunna eller böra förhindras,
har nämnden enligt kommittén att på allt sätt verka för att förflyttningen
så förberedes och genomföres, att barnet såvitt möjligt ej skadas.

Slutligen är även att nämna, att kommittén vidhåller sin i förut berörda
utlåtande den 30 september 1954 framlagda mening, att handräckning enligt
191 § utsökningslagen icke vidare bör komma i fråga för förflyttning av
fosterbarn, därest barnavårdsnämnd tillägges de föreslagna befogenheterna.
Kommittén utgår då från att nämnden vid behov lämnar sin medverkan till
förflyttning, som funnits icke kunna eller böra förhindras.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att förhindra skadliga fosterbarnsförflyttningar genom
att tillägga barnavårdsnämnd befogenhet att meddela föreskrift att
barnet icke må tagas från fosterhemmet vinner i princip
anslutning hos det alldeles övervägande flertalet remissinstanser. Några av
dessa framför dock vissa erinringar mot den utformning bestämmelsen fått.
I elva remissyttranden avstyrkes förslaget helt.

De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, anför i
huvudsak följande.

Socialstyrelsen hyser förhoppning, att kommitténs förslag skall kunna
skapa förutsättningar för att ärenden angående förflyttning av fosterbarn
blir lösta på ett lyckligare sätt än som i allmänhet nu sker och att handräckning
enligt 191 § utsökningslagen icke vidare skall komma i fråga i samband
med dessa förflyttningar. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser,
att systemet med handräckning enligt sistnämnda paragraf bör avvecklas
såvitt avser förflyttning av fosterbarn. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller,
att ett beslut om förbud för föräldrarna att taga barnet från fosterhemmet
utan barnavårdsnämndens tillstånd innebär ställningstagande till
frågor, som även för tillgänglig expertis måste framstå som synnerligen
svåra att avgöra. Det måste därför vara av väsentlig vikt att söka förebygga
sådana krissituationer, som kan aktualisera förflyttning. Beslut om nu avsedd
föreskrift bör enligt länsstyrelsen självklart endast få komma till användning
i undantagsfall, då ingen annan åtgärd står till buds. Enligt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län torde förslaget fylla ett behov och vara
ägnat att minska antalet processer inför domstol och överexekutor rörande

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

överlämnande av barn till vårdnadshavare. Justitiekanslersämbetet finner
den ömtåliga frågan om förflyttning av fosterbarn vara löst på ett godtagbart
sätt, och enligt ämbetet förefaller de omständigheter som skall beaktas
vid prövningen vara på ett tillfredsställande sätt angivna. Sin tillfredsställelse
i princip med den föreslagna bestämmelsen uttalar vidare länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, föreningen
Sveriges häradshövdingar, svenska socialvårdsförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,
kooperativa kvinnogillesförbundet, målsmännens riksförbund,
kyrkliga kvinnorådet, åtta socialvårdskonsulenter och ett trettiotal kommunala
organ. Det understrykes dock av åtskilliga remissorgan, att bestämmelsen
endast får tillämpas i undantagsfall.

Under framhållande av att ifrågavarande stadgande syftar till att hindra
föräldrar från att till skada för barnet taga barn från fosterhem förklarar sig
länsstyrelsen i Örebro län i princip godtaga föreskrifter i sagda syfte men
anser dessa böra få en delvis annan utformning än den föreslagna. Länsstyrelsen
framhåller att enligt förslaget ett förbud att utan nämndens tillstånd
taga barn från fosterhem ej i och för sig skall innebära, att föräldrarna icke
tår taga barnet från fosterhemmet, utan att sagda fråga definitivt skall prövas
först efter särskild ansökan att återfå barnet. En dylik dubbel prövning
synes länsstyrelsen mindre lämplig, då den kommer att medföra risk för att
barnavårdsnämnderna meddelar föreskrift av ifrågavarande ingripande natur
utan tillräckligt ingående prövning. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida
ej nu ifrågavarande bestämmelser lämpligen bör ersättas av en föreskrift,
angivande att omhändertagande för samhällsvård, oavsett föräldrarnas
samtycke, må ske även i de fall allvarlig risk föreligger för att barn, som
vårdas i fosterhem, kommer att skadas genom att tagas från fosterhemmet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den lyckligaste lösningen
av förevarande spörsmål är, att sådan ändring vidtages i föräldrabalkens
vårdnadsregler, att möjligheten att fråntaga vårdnadshavaren vårdnaden vidgas.
På detta sätt kommer frågan om förflyttning av fosterbarn under domstols
prövning. Detta är enligt hovrättens förmenande en odiskutabel fördel
bland annat på grund av de möjligheter att framlägga bättre material och
få problemen mera allsidigt belysta som domstolsförfarandet för med sig.
För att åstadkomma största möjliga snabbhet vid behandlingen av dessa mål
borde i så fall särskilda regler om skyndsamhet införas. Därest den sålunda
förordade lösningen ej går att genomföra, måste frågan — fortsätter
hovrätten — lösas genom nya bestämmelser i barnavårdslagen. I administrativ
ordning bör då föreskrift kunna meddelas att barn icke får tagas från fosterhem.
Det synes emellertid hovrätten som om det föreslagna stadgandet
och vad kommittén anfört till grund för detsamma alltför mycket inkräktar
på vårdnadshavare^ rätt. För dylik föreskrift bör krävas mycket starka skäl.
Stadgandet bör ej få sådan karaktär att det lämpar sig för mer eller mindre
generell användning.

Enligt hovrätten för Västra Sverige bör det icke ifrågakomma att genom

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

eu stadgande sådant som det föreslagna inskränka den vårdnadshavare för
närvarande tillkommande rätten att få förflyttningsfråga prövad av domstol.
Fastmera synes det hovrätten böra vara en förutsättning för ett godtagande
av det föreslagna stadgandet att vårdnadshavaren bibehålies vid
sin rätt att gå till domstol.

Även barnavårdsnämnden i Malmö anser problemet med fosterbarnsför1''Iyttningar
böra lösas genom ändrade regler om vårdnad i föräldrabalken.

Svenska landskommunernas förbund anser stadgandet böra begränsas
långt utöver vad som skett i förslaget. Att tillämpa den även för sådana fall
av fosterhemsvård, som föranletts av sjukdom i föräldrahemmet eller svårighet
att skaffa tillfredsställande bostad, synes förbundet olämpligt. Beträffande
flertalet övriga fall måste man, fortsätter förbundet, erinra sig
att barnet dock som regel skall återförenas med sina naturliga föräldrar
efter uppnådda 18 år. Det måste då i de flesta fall bli mycket vanskligt att
avgöra om ett uppskjutande av återföreningen kan vara tillrådligt. Över
huvud synes kommitténs resonemang i anslutning till denna paragraf bygga
på en underskattning av barnets känslobindningar vid de naturliga föräldrarna
och värdet av den föräldrakärlek och den önskan att göra sitt
bästa för barnet som besjälar alla normala föräldrar.

Från dessa i stort sett positivt inställda remissorgan kommer en del erinringar
ur mera formella synpunkter. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter
sålunda, om det är lämpligt att i lagtext beskriva sådana omständigheter,
som skall grunda rätt till viss åtgärd. En dylik uppräkning torde aldrig
kunna göras fullständig och kan leda till att andra ej nämnda omständigheter
lämnas obeaktade. Länsstyrelsen i Södermanlands län är inne på
samma tankegångar och finner den verksställda uppräkningen av de olika
omständigheter, som bör beaktas vid prövningen, närmast höra hemma i en
kommentar. Visserligen finner länsstyrelsen i Älvsborgs län välbetänkt, att
barnets egen önskan rörande vårdförhållandena tillmätes betydelse, men anser
denna synpunkt ha fått alltför framträdande plats i förslaget. Länsstyrelsen
i Västerbottens län förordar en sådan formulering av stadgandet, att
det utsäges, att det är de objektiva förhållandena som är avgörande för beslutet.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är den formulering, som kommit
till användning för angivande av förutsättningarna, alltför obestämd.
Länsstyrelsen föreslår därför att, i likhet med vad som gäller i Norge, ett
sådant beslut skall kunna meddelas allenast när man söker förflytta barnet
utan rimlig grund och förflyttningen blir till skada för barnet. Ä%en länsstyrelserna
i Värmlands och Jämtlands län anser de föreslagna indikationerna
vara alltför vaga och obestämda. Sistnämnda länsstyrelse finner det
vidare allvarligt böra övervägas att införa bestämmelse om att förbud mot
barns återtagande från fosterhem över huvud taget får meddelas endast
under förutsättning, att barnet eu längre tid, förslagsvis två år, vistats i fosterhemmet.

En rent avvisande hållning till förslaget i denna del intar övcrståthållar -

150

Kiingl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

ämbetet, länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund,
svenska barnpsykiatriska föreningen, högerns och folkpartiets
kvinnoförbund samt fyra barnavårdsnämnder.

Enligt överståthållarämbetet är det ägnat att förvåna, att debatten om
förflyttning av barn huvudsakligen rört sig om förflyttning av ett omhändertaget
barn åter till föräldrarna eller det ena av dem, däremot föga om
det motsatta förhållandet: barns tagande från föräldrarna. Länsstyrelserna
i Kalmar och Norrbottens län understryker, att stadgandet kan få till följd
en icke önskvärd minskning av benägenheten att överlämna barn till fosterhem,
även i de fall då föräldrarna väl inser det olämpliga i att för tillfället
behålla sina barn. Bestämmelsen kan vidare enligt sistnämnda länsstyrelse
medföra kompetenskonflikter mellan domstolar och barnavårdsnämnder.
Som exempel härpå anför länsstyrelsen följande.

En domstol har genom laga kraftvunnen dom i skilsmässomål bestämt,
att hustrun skall ha vårdnaden om makarnas barn. Barnen har under hemskillnadstiden
av någon anledning vårdats hos mannens föräldrar. Barnavårdsnämnden
har i sitt yttrande i vårdnadsfrågan till domstolen icke funnit
anledning förklara någon av makarna olämplig att handhava vårdnaden
om barnen. Domstolen har vid sitt övervägande — kanske med hänsyn
till barnens ålder — funnit modern vara den av makarna som bör erhålla
vårdnaden. Då fråga sålunda på grund av domen uppkommer om barnens
överflyttande till modern, finner barnavårdsnämnden med hänsyn till lydelsen
av den föreslagna bestämmelsen att det för barnen — utan att några
förändringar inträffat efter barnavårdsnämndens utlåtande i moderns eller
barnens förhållande —- mest lämpligt att de kvarbliver hos farföräldrarna
som fosterbarn och meddelar följaktligen förbud mot deras tagande från
fosterhemmet.

Sveriges advokatsamfund anför.

Det nuvarande tillståndet är otvivelaktigt icke tillfredsställande. Vad angår
förflyttning av barn med anlitande av exekutiv myndighet bör uttryckligen
föreskrivas att handräckning icke må äga rum för förflyttning av barn i
andra fall än då barnet olovligen fråntagits vårdnadshavare, fosterföräldrar
eller annan som på laga grund omhänderhaft barnet. Vad åter angår förfarandet
hos domstolarna, har dessa under de senaste åren i alltmer ökad
omfattning träffat sina avgöranden ur sådana synpunkter, som kommittén
angivit i lagtexten och närmare utvecklat i motiven, och som bygger på vad
erfarenheten och den psykologiska forskningen givit vid handen. Att denna
praxis utbildats utan stöd i lag är visserligen en svaghet, och visserligen
bör, enligt kommitténs — och även samfundets — bestämda mening, förflyttning
av fosterbarn hindras i betydligt vidare omfattning än nuvarande
praxis gör men, såsom en provisorisk lösning i avbidan på erforderliga detinitiva
ändringar i vårdnadsreglerna, är dock domstolarnas strävan att
komma till rätta med förhållandena att föredraga framför förslaget att låta
barnavårdsnämnd (resp. efter besvär länsstyrelsen eller regeringsrätten) ha
sista ordet i dessa ärenden. Förslaget måste såsom ledande till allvarlig
rättsosäkerhet avstyrkas. Önskvärt är emellertid att domstolarna i högre
grad än hittills beaktar de av kommittén i lagtexten och motiven framförda
synpunkterna.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Svenska barnpsijkiatriska föreningen förklarar sig givetvis vara enig med
kommittén om önskvärdheten för samhället att kunna skydda barnet, då
det för all sakkunskap står klart, att en förflyttning måste innebära så svåra
emotionella påfrestningar och så otrygga framtidsutsikter för barnet att
dess psykiska hälsotillstånd även på lång sikt äventyras. Föreningen framhåller
vidare bl. a.

Dessa bedömanden är emellertid ytterligt svåra och subtila. Någon fast
vetenskaplig grund att stå på erbjuder inte heller den barnpsykiatriska
disciplinen vid dessa bedömanden. Att, såsom skett i lagförslaget, på några
rader skissera vilka faktorer, som därvid främst bör beaktas och så överlämna
frågans avgörande till vilken barnavårdsnämnd som helst i landet,
utan att föreskriva någon obligatorisk expertundersökning, förefaller föreningen
direkt olyckligt. En följd av de diffusa indikationsställningarna till
ett så allvarligt ingrepp i de biologiska föräldrarnas rätt torde bli, att fosterföräldrarna
i ett ökat antal fall kommer att vägra lämna åter barnet till
vårdnadsbavaren.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det kanske skadligaste momentet
vid många av dessa tragiska ärenden just är det upprörda osäkerhetstillståndet
och otryggheten som kan prägla barnets liv i åratal medan
striden om det förs vidare i allt högre instanser. Det är därför angeläget
att undvika varje bestämmelse, som kan komma att medföra en ökning av
dessa tragiska och uppslitande fall. Även ur rättssäkerhetsssynpunkter är
det viktigt att indikationerna för ingripandet blir så koncisa och fixerade
som möjligt.

Enligt barnavårdsnämnden i Stockholm ligger det i sakens natur att barnavårdsnämnderna
vid prövningen av dessa ärenden kommer att ställas inför
de allra svåraste av bedömanden. Ingripandena berör icke bara barnets
situation utan också föräldrarnas rätt utan att där bakom ligger påvisade
missförhållanden. Det ligger också nära till hands att de lokala nämnderna
vid bedömningen kommer att få svårt att värja sig mot en subjektiv påverkan
genom den ensidiga kontakten med fosterhemmet. Effekten av bestämmelsen
kan bl. a. mot den bakgrunden befaras bli, att antalet processer
om rätten att handha vård och fostran av barn ökar i stället för, såsom
åsyftats med bestämmelsen, minskar. Den föreslagna bestämmelsen om fosterbarnen
kan också väntas medföra en ogynnsam reaktion från de föräldrar,
som till följd av olika tvångssituationer anser sig nödsakade att lämna
barnen till fosterhem. Det är uppenbart att de i ett sådant läge måste hysa
stor tveksamhet inför möjligheten att barnavårdsnämnden i den kommun,
där de har för avsikt att placera barn i fosterhem, sedermera skulle kunna
förhindra dem att återfå barnet.

Föredragande statsrådet

Frågan om åtgärder för att hindra skadliga förflyttningar av fosterbarn
har såsom framgår av den lämnade redogörelsen länge varit aktuell. I stort
sett torde enighet numera råda om att behov föreligger av en lagstiftning

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

till skydd för fosterbarnen mot sådana förflyttningar. Meningarna bryter
sig däremot beträffande det lämpligaste sättet att lösa detta lagstiftningsproblem.
Under den tidigare förda diskussionen har för frågans lösning anvisats
två olika vägar, antingen att införa ändrade regler angående överflyttande
av den rättsliga vårdnaden eller att genom en utvidgning av
barnavårdsmyndigheternas befogenheter inskränka vårdnadshavare^ faktiska
möjlighet att utöva vårdnaden. Av skäl som förut redovisats har statsmakterna
i samband med antagandet av föräldrabalken avvisat alternativet
att lösa problemet genom en utvidgning av möjligheterna att entlediga vårdnadshavare.
Då det inte varit möjligt att finna någon lämplig form för att
överflytta prövningen till allmän domstol, anser jag i likhet med kommittén
ofrånkomligt att bereda ökat skydd för fosterbarnen genom en utvidgning
av barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Denna ståndpunkt bar
även vunnit anslutning i det övervägande flertalet yttranden.

I tekniskt avseende kan den av kommittén föreslagna lösningen av förevarande
problem sägas innebära en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.
Barnavårdsnämnden skall sålunda ha att välja mellan förebyggande åtgärder
— i sista hand föreskrift att barnet inte må tagas från fosterhemmet
-— samt omhändertagande. Denna konstruktion äger samband med förslaget,
att nämnden skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande
för att förebygga att ogynnsamma förhållanden uppstår. Då jag
såsom framgår av det tidigare anförda funnit, att ny barnavårdslag beträffande
förutsättningarna för ingripanden bör bygga på samma principer som
gällande lag, följer härav att skyddet mot skadliga förflyttningar av fosterbarn
enligt min mening inte bör åstadkommas genom en utvidgning av institutet
skyddsuppfostran. Problemet bör i stället lösas så att barnavårdsnämnden
får befogenhet att hindra en ifrågasatt skadlig förflyttning av fosterbarn
genom ett till föräldrarna eller annan vårdnadshavare riktat förbud
däremot. Ur systematisk synpunkt måste det vidare anses riktigast, att
detta institut regleras i anslutning till övriga bestämmelser om vården av fosterbarn.
Det må framhållas, att den sålunda förordade lösningen ganska nära
ansluter sig till vad som gäller enligt dansk och norsk barnavårdslagstiftning.

Såsom antytts i den förut lämnade redogörelsen har vårdnadshavare i åtskilliga
fall frånkänts samhällets stöd — i form av handräckningsutslag eller
dom jämte verkställighet under exekutiv myndighets medverkan — för
att få barn tillbaka från fosterhem. Barn har dock i stor utsträckning vid
prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas. De dominerande skälen
lör ett avgörande till vårdnadshavarens förmån i tveksamma fall torde vara
följande: Familjerätten och i mycket även andra delar av rättsordningen
bygger på de naturliga föräldrarnas rätt och plikt att utöva vårdnaden och
bestämma över barnet. Utövningen av föräldramyndigheten bör därför få
samhällets stöd mot utomstående, om ej mycket starka skäl talar för undantag.
Barnets framtid är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är
på jämförligt sätt förpliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

finns särskilda förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla
mellan nära befryndade. Barnet bör hållas samman med sina syskon. Barn
visar i regel —- även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vidtagen
förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förutsatt
att miljön är god.

Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt, att
det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga
uppgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkterna
böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser hyser jag
den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av en ifrågasatt flyttning
av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall. De i kommitténs
förslag angivna förutsättningarna för ingripande och särskilt den därför
anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén åsyftat att stadgandet
skulle komma att tillämpas i en omfattning, som måste anses gå
alltför långt. Endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, bör barnavårdsnämnden
kunna hindra förflyttningen. En mera måttlig risk för psykisk
skada bör sålunda exempelvis inte utgöra tillräckligt skäl för att meddela
förbud. Såsom förutsättning för att förbud mot barns skiljande från fosterhem
skall få meddelas bör därför enligt min mening krävas, att det skulle
vara till avsevärd skada för barnet att bli förflyttat från fosterhemmet.

Vid prövningen av ifrågavarande ärenden skall enligt kommitténs förslag
särskilt beaktas barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar,
förhållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där,
de förhållanden, vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet
skulle överföras, samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden,
den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas
befattning med barnet under samma tid. Vad kommittén sålunda föreslagit
torde i och för sig inte ge anledning till erinran, även om värderingen
av de angivna omständigheterna på grund av kravet på avsevärd skada blir
en annan. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock mindre lämpligt
att upptaga anvisningar av denna beskaffenhet i lagtexten. Uppenbart
är att avgörandet — vilket måste grundas på allmänmänsklig erfarenhet
samt beprövad medicinsk och annan vetenskap -— skall träffas under beaktande
av samtliga för prövningen betydelsefulla omständigheter, önskvärt
är att den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser kan utnyttjas som
ett väsentligt led i bedömningen.

Såsom kommittén berört är det praxis i handräcknings- och tvistemål om
överföring av fosterbarn, att överflyttning inte får ske i strid med barnets
bestämda vilja under förutsättning att barnet nått en ålder av ungefär 15
år eller en utveckling, jämförlig med 15-åringens. Enligt kommitténs åsikt
bör avgörande vikt i regel läggas vid barnets vilja redan då barnet nått 12-årsåldcrn eller motsvarande utveckling. Vilken ålder eller grad av utveckling
barnet bör ha nått för att dess inställning till den ifrågasatta flytt -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen skall tillmätas betydelse torde vara en fråga, som bör överlämnas åt
den praktiska tillämpningen, varför någon rekommendation i ena eller andra
riktningen inte lämpligen synes böra lämnas. Det bör emellertid betonas,
att avgörande vid bedömningen endast skall vara, huruvida flyttningen
skulle lända barnet till avsevärd skada. Barnets egen inställning är givetvis
betydelsefull men utgör endast en bland olika omständigheter som skall beaktas
vid prövningen. Till det nu anförda torde ytterligare böra fogas det
påpekandet, att största omsorg och försiktighet är på sin plats, när det gäller
att fastställa vad som är ett barns verkliga viljeinriktning.

Om förut angivna förutsättning — avsevärd skada — är för handen, bör
barnavårdsnämnden äga meddela förbud, så snart anledning därtill förekommer.
Härmed åsyftas i första hand, att en förflyttning över huvud taget
är att räkna med. Däri kan emellertid även anses ligga en anvisning för
nämnden att inte skrida till ett förbud, om en tillfredsställande lösning kan
åstadkommas utan att anlita maktmedel. Frågan om förbud torde i regel
uppkomma genom att fosterföräldrarna fäster nämndens uppmärksamhet
på att föräldrarna fordrar barnet åter. Det är emellertid önskvärt, att nämnden
själv såvitt möjligt för att förebygga allvarliga konflikter håller sig
informerad om vårdnadshavare^ planer beträffande barnet.

Är det redan från början klart, att förflyttning av fosterbarnet bör hindras
endast under viss begränsad tid, såsom till dess visst förhållande inträffat
i föräldrahemmet eller till dess barnet hunnit avsluta pågående skoltermin
eller liknande, bör förbudet begränsas i enlighet härmed. I andra fall
bör förbudet gälla tills vidare. Oavsett förbudets innebörd måste det givetvis
när som helst kunna upphävas, när anledning förekommer därtill.

När fråga uppkommit om meddelande av förbud mot barns skiljande från
fosterhem, torde det många gånger föreligga behov av ett provisoriskt ingripande,
innan utredningen slutförts. Nämnden kan i annat fall riskera att
bli ställd inför fullbordad flyttning. I anslutning till kommitténs förslag
töreslår jag därför, att möjlighet skall finnas för nämnden att vid behov
meddela tillfälligt förbud under förutsättning att definitivt förbud är av
sannolika skäl påkallat.

Den rättsliga innebörden av ett förbud mot barns skiljande från fosterhem
är — liksom beträffande omhändertagande —- att den i vårdnaden ingående
befogenheten att bestämma barnets vistelseort suspenderas. Om befogenhet
införes för barnavårdsnämnd att meddela dylika förbud, kommer
alltså behovet av överexekutors prövning av yrkande om fosterbarns återlämnande
att minska. Sådana fall kan dock tänkas inträffa, där fosterföräldrarna,
fastän förbud inte ansetts motiverat, vägrar att återlämna barnet
till vardnadshavaren. I dylika fall måste denne tydligen även i fortsättningen
kunna lita till de exekutiva myndigheternas bistånd. Utvägen att
erhålla handräckning enligt utsökningslagen kan därför inte, såsom kommittén
synes ha avsett, i nuvarande läge helt stängas. En sådan åtgärd torde
för övrigt, med hänsyn till rådande rättspraxis, inte kunna genomföras utan
lagändring. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att nuvarande ord -

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

ning i fråga om exekution för överflyttning av barn ur flera synpunkter är
otillfredsställande och i behov av revision. Införandet av befogenhet för barnavårdsmyndigheterna
att förbjuda förflyttning av fosterbarn skapar också
samordningsproblem, som kräver närmare överväganden. Samtliga hithörande
spörsmål torde lämpligen böra upptagas till behandling under den
pågående översynen av utsökningslagstiftningen.

XI. Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m.

De frågor som här avses gäller främst fosterbarnsbegreppets omfattning,
införande av koncessionssystem beträffande fosterbarn samt anmälningsplikt
och tillsyn i fråga om s. k. vistelsebarn.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om fosterbarnsvård m. m. återfinnes i 7 kap. BvL.

Till fosterbarn hänföres enligt 49 § 1 mom. BvL barn under 16 år, som
fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,
vilken har vårdnaden om barnet. Den som i sitt hem mottagit fosterbarn
kallas i lagen barnafostrare.

Tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. BvL samt därtill anknutna ansvarsstadganden
kan utsträckas till barn under 16 års ålder vilket, utan att
vara fosterbarn, vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller vårdnadshavande
förmyndare. Barnavårdsnämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande
äger nämligen, om särskilda skäl därtill föranleder, besluta att sådant
barn skall tills vidare anses såsom fosterbarn (49 § 2 mom.).

Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjukdom
i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon med dylik sjukdom i
smittsamt skede (51 a §).

I övrigt gäller, att barnavårdsnämndens tillstånd fordras för mottagande
av barn under ett års ålder såsom fosterbarn. För dylikt mottagande av
barn, som är ett år eller äldre, kräves icke tillstånd men väl anmälan till barnavårdsnämnden
inom en vecka före emottagandet, såvida ej nämnden medgivit,
att barnet får mottagas tidigare. (51 § 1 och 2 inom.).

Under särskilda förutsättningar äger barnavårdsnämnden meddela förbud
mot att fosterbarn mottages i visst hem (52, 55 och 56 §§).

Särskilda i 59 § upptagna bestämmelser gäller vissa barn, som utan att
vara att anse såsom fosterbarn vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet. Enligt
dessa bestämmelser inträder anmälningsskyldighet dels om barnet ej fyllt
7 år och mot ersättning mottagits i hemmet samt vistats där en månad, dels
ock i annat fall — d. v. s. om barnet är äldre eller mottagits utan ersättning
— om barnet ej fyllt 16 år samt vistats i hemmet ett år. Anmälningsskyldig -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

heten åvilar den som har barnet om hand och skall fullgöras gentemot ortens
barnavårdsnämnd inom en vecka efter månadens respektive årets utgång.

I fall, där anmälan enligt nämnda bestämmelser gjorts eller bort göras,
skall barnavårdsnämnden snarast möjligt låta undersöka hemmet, om nämnden
ej redan har kännedom om detsamma (59 § 4 mom.). Såsom nyss berörts
kan nämnden enligt 49 § 2 mom. besluta att barn tills vidare skall anses
som fosterbarn. Den bestämmelsen kan komma till användning bl. a. i
fråga om barn, som enligt 59 § skall anmälas, därest nämnden vill ställa
hemmet under fosterbarnskontrollen.

Har förbud att mottaga fosterbarn meddelats, äger den, för vilken förbudet
gäller, ej heller i sitt hem mottaga barn som avses i 59 §, med mindre barnavårdsnämnden
lämnat sitt medgivande därtill (59 § 5 inom.).

Gällande lydelse av 7 kap. BvL härrör i många och betydelsefulla delar
från lag den 22 juni 1945. Utformningen av kapitlet har särskilt påverkats
av att genom sistnämnda lag fosterbarnskontrollen dels begränsats till att
avse endast barn i enskilda hem — icke i barnhem — dels utvidgats till att
avse även barn, som utan ersättning fostras i enskilda hem, dels ock skärpts
genom att tillståndstvång införts beträffande barn under ett års ålder och
förhandsanmälan föreskrivits med avseende å mottagande av äldre fosterbarn,
varjämte föreskrifter givits om kontroll i vissa fall å familjevård, som
ej innebär fosterbarnsvård (jfr det ovan anförda angående 59 §).

Socialvårdskommittén, vars förslag (i betänkande IX, SOU 1944: 34) låg till
grund för 1945 års lagändring, ifrågasatte utvidgning av fosterbarnsbegreppet
till att avse även barn, som fyllt 16 år, samt övervägde ett mera allmänt
koncessionstvång. Kommittén föreslog bl. a., att till fosterbarn skulle räknas
även barn, som fostrades hos särskilt förordnad förmyndare, vilken hade
vårdnaden om barnet, samt att anmälningsskyldighet skulle åligga även den
som överlämnade barn till fosterhem.

I proposition 227/1945, där socialvårdskommitténs förslag i nyss angivna
särskilda hänseenden avböjdes, förklarades beträffande barn, som fostrades
hos särskild förmyndare-vårdnadshavare, att enär vårdnadsuppdraget direkt
eller indirekt byggde på ett av domstol meddelat avgörande det knappast
vore lämpligt, att barnavårdsnämnd skulle äga ingripa mot dylik förmyndare
under andra förutsättningar än dem som gällde för ingripande mot föräldrar.
Nämnden kunde vid försummelse från förmyndarens sida hos domstolen
begära dennes entledigande.

Barnavårdskommittén

Bestämningen av begreppen fosterbarn, fosterföräldrar — vilken benämning
fått ersätta »barnafostrare» — samt fosterhem har i kommitténs lagförslag
upptagits i inledningskapitlet (2 §). Den föreslagna definitionen anger
det för fosterbarnsförhållandet karakteristiska på ett sätt som i viss mån av -

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960 157

viker från den gällande lagen. Det är emellertid inte fråga om någon ändring
i sak.

Vad angår uppdelningen i fosterbarn och vistelsebarn föreslår kommittén
icke heller någon ändring i sak.

Med hänsyn till den relativt flytande gränsen mellan fosterbarnsvård å
ena samt familjevård i övrigt å andra sidan är det enligt kommittén uppenbarligen
av vikt, att familjevården över huvud taget ägnas viss uppmärksamhet.
Kommittén framhåller vidare angelägenheten av att familjevård, som
inte är — eller mot bestridande icke kan visas innebära — fosterbarnsvård
men med hänsyn till betydelsen och behovet av kontroll bör ägnas samma tillsyn
som fosterbarnsvård, kan genom särskilt avgörande jämställas med fosternbarnsvård.

Det förefaller kommittén onödigt och mindre lämpligt att utvidga fosterbarnsbegreppet
till fall, där ett fosterbarnsförhållande måhända ej är avsett,
och att såsom fosterföräldrar beteckna personer, som inte vill vara det och
kanske, t. ex. på grund av åldersskäl, ej alls skulle kunna godkännas som
fosterföräldrar, men däremot mycket väl som vårdare för kortare tid. Man
riskerar alltid, anför kommittén, att en föreskrift, enligt vilken en del vistelsebarn
är inordnade under fosterbarnstillsynen sasom till namnet fosterbarn,
orsakar irritation och stridigheter vid tillämpningen. Kommittén föreslår
därför icke någon motsvarighet till stadgandet i 49 § 2 mom. BvL. Det
ur samhällets synpunkt viktiga är, anför kommittén, att barnet ställes under
betryggande tillsyn och att de bestämmelser angående råd och stöd åt fosterföräldrar
och fosterbarn, som kan vara av betydelse, blir tillämpliga. Detta
låter sig enligt kommittén göra utan att barnet förklaras vara eller skola anses
som fosterbarn. Kommittén har valt den lösningen, att vistelsebarn, som
ej fyllt 16 år, dels under vissa betingelser automatiskt skall ställas under fosterbarnskontrollen
såsom om de vore fosterbarn, dels ock skall i andra fall
kunna av barnavårdsnämnden genom särskilt beslut sålunda jämställas.

Vad angår barn som fostras hos för barnet förordnad förmyndare, vilken
har vårdnaden om barnet, biträder kommittén socialvårdskommitténs år 1944
framlagda förslag.

Kommittén framhåller, att de år 1945 införda bestämmelserna om ordningen
för mottagande av fosterbarn — enligt vilka barnavårdsnämndens tillstånd
krävs för mottagande av barn under ett års ålder såsom fosterbarn,
medan äldre barn som regel må mottagas en vecka efter gjord anmälan hos
nämnden, om nämnden ej meddelar förbud — icke visat sig effektiva samt
anför vidare bl. a. följande.

Det nuvarande, blandade systemet skiljer sig principiellt föga från ett allmänt
koncessionssystem. Att ställa krav på tillståndsansökan i stället för törhandsanmälan
innebär icke någon ökad belastning för de enskilda och torde
numera av allmänheten knappast fattas såsom en onödig hämsko på de enskildas
disposition beträffande barnen. Då försöket med ett blandat system
icke slagit väl ut, synes det kommittén nödvändigt att övergå till ett enhetligt
koncessionssystem för de fall, där det är av väsentlig betydelse att vinna

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förhandskännedom om fosterbarnsplacering och att få till stånd förhandsprövning.

Tillståndstvånget bör enligt kommitténs mening omfatta barn som befinner
sig i sådan ålder, att de inte kan beräknas vara i stånd att själva ha eu
uppfattning om och eventuellt påkalla ändring i sin hemsituation. Det har
synts kunna begränsas till barn under 16 års ålder. Vill någon mottaga fosterbarn,
som fyllt 16 men ej 18 år, bör det vara tillfyllest med anmälan efter
mottagandet. Sådan anmälan skall enligt vad kommittén föreslår göras inom
en vecka efter mottagandet av barnet.

Två ledamöter av kommittén (fru Ewerlöf och herr Lindegren) har motsatt
sig utsträckningen av koncessionstvånget.

Kommittén uttalar, att det för en effektiv fosterbarnstillsyn är erforderligt,
att barnavårdsnämnd även får reda på och kan ägna viss tillsyn åt barn
i familjevård, vilka icke är — eller förmenas icke vara — att anse som fosterbarn.
Sådana vistelsebarn skall enligt förslaget under vissa förutsättningar
alltid vara föremål för viss tillsyn och i övrigt kunna genom särskilt beslut
ställas under dylik tillsyn.

Kommittén uttalar även, att de i BvL uppställda tämligen invecklade reglerna
om anmälan beträffande vistelsebarn icke fått praktisk betydelse.

Kommittén föreslår enklare regler, i avsikt att förenklingen skall leda till
att reglerna verkligen kommer att lända till efterrättelse. Kommittén har sålunda
föreslagit, att anmälan, oavsett huruvida ersättning utgår eller icke,
skall göras av den som mottar barn under 16 år för vistelse i sitt hem, utan
att barnet är att anse som fosterbarn, under förutsättning att vistelsen är
avsedd att räcka minst fyra månader. Helt undantaget från anmälningsplikt
skall vara sådant mottagande av barn, som avser vistelse allenast under
skolgång.

Har någon mottagit barn som nyss sagts i sitt hem utan att vistelsetiden
från början beräknats uppgå till den angivna tidsrymden, men har vistelsen
ändå kommit att utsträckas till sådan längd, inträder anmälningsplikt enligt
förslaget efter förloppet av fyra månader.

Anmälan skall enligt förslaget inges inom en vecka efter mottagandet av
barnet eller, i sistberörda fall, inom en vecka efter det anmälningsplikten
inträtt.

I avsikt att vinna förbättrad efterlevnad av bestämmelsen om tillståndstvång
föreslår kommittén, att vårdnadshavaren skall åläggas att inom en
vecka efter det han lämnat barnet till fosterhem anmäla förhållandet till
barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget.

Kommittén har ansett att legalt förbud, motsvarande det i 51 a § upptagna,
icke erfordras i ny barnavårdslag.

Barnavårdsnämnd skall enligt förslaget äga meddela viss person förbud
att mottaga fosterbarn som fyllt 16 år.

Vidare föreslås befogenhet att förbjuda mottagande av vistelsebarn.

Vistelsebarn, beträffande vilka anmälningsplikt enligt förut berörda regler
föreligger, skall enligt förslaget inbegripas under fosterbarnstillsynen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

159

Även vissa av de övriga för fosterbarnsvården gällande bestämmelserna skall
tillämpas som om barnet vore fosterbarn.

I samma omfattning som för vistelsebarn, beträffande vilka anmälningsplikt
inträtt, skall fosterbarnsbestämmelserna enligt förslaget kunna genom
särskilt beslut av barnavårdsnämnden göras tillämpliga i fråga om andra
barn under 16 år, vilka vistas i annat hem än föräldra- eller fosterhem. Till
grund för sådant beslut skall ligga särskilda omständigheter. Möjligheten
att fatta beslut av dylik innebörd kommer alltså, enligt kommitténs förslag,
att avlösa gällande lagbestämmelse om rätt för barnavårdsnämnd att besluta,
att visst barn skall tills vidare anses som fosterbarn.

Kommittén föreslår, att barn under 16 års ålder, som mottagits i enskilt
hem för vistelse under skolgång, skall stå under barnavårdsnämndens fosterbarnstillsyn
i så måtto, att barnets rätt och bästa tillgodoses och att råd
och bistånd lämnas dem, som mottagit barnet. Andra bestämmelser som
gäller fosterbarn eller vistelsebarn — t. ex. om anmälan — blir enligt förslaget
icke tillämpliga.

Kommittén har vidare funnit sig böra föreslå, att den som i sitt hem regelbundet
mottager annans barn för vård under begränsad del av dygnet,
skall vara skyldig anmäla detta till ortens barnavårdsnämnd inom loppet
av en vecka efter det att barnet första gången mottagits. Barnavårdsnämndens
tillsyn över familjedaghem skall enligt förslaget vara densamma som
beträffande skolinackorderingar.

Barnavårdsnämnds föreslagna rätt att förbjuda, att barn mottages för
familjevård i visst hem inom kommunen, omfattar även dagvård.

Remissyttrandena

Frågan huruvida barn, som åtnjuter vård och fostran
hos vårdnads havande förmyndare, bör hänföras till fosterbarn,
har berörts endast i ett fåtal yttranden. Länsstyrelsen i Västerbottens
län, en socialvårdskonsulent och en barnavårdsnämnd tillstyrker förslaget
under anförande att anledning saknas att undandra sådana barn det stöd
som fosterbarnskontrollen måste anses innebära. Däremot avstyrkes förslaget
av barnavårdsnämnden i Djursholm, som finner det främmande att
en av domstol efter ingående prövning utsedd förmyndare och vårdnadshavare
skulle vara beroende av barnavårdsnämnds tillstånd att få vårda och
fostra barnet.

En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som yttrat sig rörande
frågan om utsträckt tillståndstvång — fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, åtta länsstyrelser, svenska socialvårdsförbundet,
svenska läkaresällskapet, folkpartiets kvinnoförbund,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
nio socialvårdskonsulenter, fyra barnavårdsassistcnter och 33 kommunala
organ — tillstyrker kommitténs förslag härutinnan.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

En begränsning av tillståndstvånget till att i princip avse barn före uppnådd
skolålder förordas av en reservant inom socialstyrelsen, målsmännens
riksförbund och tio kommunala organ, medan tre länsstyrelser, socialdemokratiska
kvinnoförbundet, en socialvårdskonsulent och en barnavårdsnämnd
uttalar sig för tillståndstvång i fråga om barn, som ej fyllt 18 år.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län,
Sveriges advokatsamfund, högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
en barnavårdsassistent, eu förste provinsialläkare samt 13 kommunala
organ avstyrker helt en utvidgning av kravet på tillstånd.

De argument som är utslagsgivande för de avstyrkande remissinstansernas
hållning är i huvudsak följande. En utvidgning av koncessionstvånget
kommer av många att uppfattas som ett starkt intrång i de enskildas rätt att
själva ordna för barnen och kommer även att betraktas som ett oberättigat
samhälleligt förmynderskap. Det utökade kravet på tillstånd kommer utan
tvekan att verka stötande för många, som vill placera sina barn hos släktingar
för längre eller kortare tid. Med en negativ inställning till lagens bestämmelse
torde följa en irritation, som kan bli i hög grad besvärande för
samarbetet mellan barnavårdsnämnd, föräldrar och fosterhem. Det föreligger
även fara för att ett utvidgat koncessionstvång är ägnat att minska benägenheten
att mottaga fosterbarn. En lämplig lösning av problemet torde
ligga i en intensifierad kontroll av fosterhemmen och av den vård fosterbarnen
erhåller.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om vistelsebarn ställer
sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tvivlande till att en anmälningsskyldighet
av den omfattning kommittén förordar — särskilt då den göres
betingad av flera förutsättningar — tjänar syftet med densamma. Det är
fara värt, anför länsstyrelsen, att allmänheten icke kan hålla reda på alla
anmälningsskyldigheter, som i olika sammanhang pålägges medborgaren.
Även från kommunalt håll uttryckes farhågor för att bl. a. bestämmelserna
om vistelsebarn kommer att höra till dem som väl finnes i lagtext men icke
vinner tillämpning i praktiken. Tillsynen blir för omfattande och ogenomförbar.
Praktiska svårigheter kommer att uppstå, om ifrågavarande bestämmelser
även avses omfatta barn under 16 år som beredes bostad i arbetsgivarens
familj. En bättre lösning är, framhålles det, att ge barnavårdsnämnd
möjlighet att i mån av behov ställa nu avsedda »vistelsehem» under viss tillsyn.
— En positiv inställning intar dock barnavårdsnämnden i Örebro, som
uttalar sin tillfredsställelse över att samhällets kontroll utsträckes till dessa
med fosterbarnsvården närbesläktade vårdformer.

Socialstyrelsen finner skolbarnen icke böra undantagas från den anmälningsplikt
och tillsyn som gäller för övriga vistelsebarn under 16 år. Enligt
styrelsen kommer denna grupp barn med hänsyn till utvecklingen inom skolorganisationen
att inom en snar framtid öka. Denna vårdform måste omgärdas
med lika goda garantier som annan familjevård. Skolbarnens föräldrar
är tvingade av samhället att under terminerna lämna ifrån sig sina barn till
andra. De måste acceptera de möjligheter till enskild tillsyn och omvårdnad,

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

som är tillgängliga i skolorten. Föräldrarna bör då, enligt socialstyrelsen,
kunna kräva, att samhället stöder dem i ansvaret för barnets vistelse i det
andra hemmet. Detta stöd bör lämnas dem av en kommunal myndighet och
då närmast av den myndighet, som har den sociala uppgiften att värna om
barnens bästa. Skolbarnens föräldrar bör uppfatta stödet som en värdefull
tjänst och känna, att barnavårdsnämnden har samma ansvar för deras barn
som för andra barn, som under kortare tid är utplacerade i enskilda hem.

Förslaget om tillsyn över skolinackorderingar avstyrkes däremot helt av
länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län, målsmännens riksförbund
och några kommunala organ.

Även skolöverstyrelsen ställer sig i viss mån avvisande till förslaget i denna
del och förordar, att ifrågavarande tillsyn endast skall träda i funktion
i den mån skolstyrelsen i det särskilda fallet med hänsyn till föreliggande
omständigheter sådan påkallar och att en sådan bestämmelse även bör omfatta
ensamboende skolbarn, vilka ofta lever under sämre förhållanden än
inackorderade elever. I yttrandet anföres vidare följande.

Även om överstyrelsen är medveten om att tillsyn i vissa fall vore önskvärd,
får man icke underskatta flertalet föräldrars egen vilja, ansvarskänsla
och förmåga att genom kontakt med inackorderingsfamiljen tillse, »att barnets
rätt och bästa tillgodoses och att råd och bistånd lämnas dem, som mottagit
barnet». Skolsköterskornas verksamhet, tillkomsten av elevhem och
skolkuratorer har bidragit till att förbättra de inackorderade elevernas förhållanden.
överstyrelsen ifrågasätter vidare om barnavårdsnämnderna på de
orter, som har många skolinackorderingar, skall kunna fullgöra ett dylikt
uppdrag på ett effektivt sätt.

Vad gäller tillsynen över de enskilda hem, som mottager barn genom skoldistrikts
försorg, gäller som regel enahanda förhållanden beträffande föräldrarnas
kontakt med inackorderingsfamiljen. Därtill kommer den tillsyn,
som utövas av skolmyndigheten, av skolläkare och distriktssköterska (skolsköterska).

Emellertid kan fall tänkas förekomma, då skolstyrelsen finner tillsyn genom
barnavårdsnämndens försorg vara av praktiska eller andra skäl erforderlig.

Föredragande statsrådet

Beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär kommitténs förslag
i förhållande till gällande lag, frånsett den i tidigare sammanhang berörda
höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år, endast den sakliga ändringen,
att till fosterbarn hänföres även sådant barn, som vårdas och fostras
hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen övervägdes ett motsvarande reformförslag
i samband med 1945 års ändringar i BvL. De skäl som föranledde
att detta förslag avvisades äger i huvudsak alltjämt giltighet. Då vårdnadsuppdraget
direkt eller indirekt bygger på ett av domstol träffat avgörande,
kan det nämligen inte anses lämpligt, alt förmyndaren skall vara beroende
av barnavårdsnämndens tillstånd för att få vårda och fostra barnet

It Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

i sitt hem. Av denna anledning finner jag mig inte kunna biträda kommitténs
ifragavarande förslag. Med hänsyn härtill och då jag såsom förut nämnts
föreslår, att berörda åldersgräns bibehålies oförändrad, bör fosterbarnsbegreppet
följaktligen enligt min uppfattning i ny barnavårdslag bestämmas
på i sak samma sätt som i gällande lag.

I samband med 1945 års lagstiftning behandlades även ett förslag om införande
av anmälningsplikt för vårdnadshavare, som överlämnar barnet till
fosterhem. Beträffande detta förslag anförde chefen för socialdepartementet,
att det visserligen är angeläget att barnavårdsnämnden äger känndom om
alla de fall, då fosterbarn mottages inom kommunen, men att det var tvivel
underkastat, huruvida de ökade garantier härför, som kunde vinnas genom
förslaget, övervägde den tunga, som den dubbla anmälningsplikten skulle
innebära för allmänheten. Inte heller i denna fråga föreligger enligt min
mening sådana omständigheter, att ett ändrat ställningstagande kan anses
motiverat. Jag avstyrker därför kommitténs förslag om införande av anmälningsplikt
för vårdnadshavare.

Såsom kommittén framhållit nödgas man konstatera, att bestämmelserna
i BvL om ordningen för att mottaga fosterbarn — enligt vilka barnavårdsnämndens
tillstånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder, medan
äldre barn som regel får mottagas en vecka efter gjord anmälan hos
nämnden, om nämnden inte meddelar förbud — inte har visat sig effekti\a.
I inte ringa utsträckning mottages sålunda barn såsom fosterbarn i
enskilda hem utan att tillstånd inhämtats eller föreskriven anmälan gjorts,
och det är inte heller ovanligt att förhandsgranskning av hemmet underlåtes
i fall, där anmälan om mottagande av barn över ett år skett i vederbörlig
ordning. En enhetlig regel om att barnavårdsnämndens tillstånd
alltid fordras för rätt att mottaga fosterbarn torde ha större utsikter än
det nu\ arande blandade systemet att tränga igenom i det allmänna medvetandet,
och en sådan regel tvingar barnavårdsnämnderna att verkligen i förväg
undersöka hemmen, när tillståndsansökan göres. Då en noggrann förhandsgranskning
utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande
fosterbarnsvård, föreslår jag därför, att tillstånd alltid skall krävas för rätt
att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på eu stark opinion bland
remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk
på barnavårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kravet på tillståndsansökan
inte någon ökad belastning för de enskilda, och ett koncessionstvång
torde inte heller kunna betraktas som ett opåkallat ingrepp i de enskildas
disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessionstvång
är genomfört såväl i Danmark som i Norge.

Om koncessionstvång genomföres, saknas tydligen behov av befogenhet
för barnavårdsnämnden att förbjuda att barn mottages såsom fosterbarn i
visst hem, och inte heller erfordras något generellt förbud mot att mottaga
fosterbarn i hem, där smittsam sjukdom av visst slag förekommer. Gällande
lags bestämmelser om dylika förbud synes därför inte böra få motsvarighet
i ny barnavårdslag.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Vad nyss sagts om lagstiftningens bristande effektivitet, när det gäller
bestämmelserna om ordningen för att mottaga fosterbarn, äger i ännu högre
grad tillämpning i fråga om reglerna om anmälningsplikt och tillsyn beträffande
s. k. vistelsebarn. Det torde i själva verket förhålla sig så, att dessa
regler kommit att i det närmaste helt stanna på papperet. Enligt min mening
är de skäl, som ligger till grund för dessa bestämmelser, numera inte
särskilt starka. Det typiska för de situationer det här är fråga om är att
föräldrarna för någon tid behöver hjälp med den omedelbara vården av
barnet utan att avsikten är att den som mottager barnet helt skall övertaga
ansvaret för barnets vård och fostran. Den personliga kontakten mellan föräldrar
och barn upprätthålles på eif helt annat sätt än vad som brukar vara
fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett fosterhem. Det kan därför
inte utan fog hävdas, att det här gäller angelägenheter som de enskilda bör
få ordna utan inblandning från det allmännas sida. Även om det i och för
sig skulle vara önskvärt, att föräldrarna i dessa fall finge åtnjuta samhällets
bistånd med kontroll av barnens vård, förhåller det sig för övrigt
så, att barnavårdsnämndernas resurser inte tillnärmelsevis förslår för att
utöva en allmän tillsyn över vistelsebarnen. Splittringen av de tillgängliga
resurserna är också till men för fosterbarnsvården, där det allmännas
stöd verkligen är påkallat. Barn, som vistas i annat enskilt hem än föräldrarnas
eller särskild förmyndares utan att dock vara fosterbarn i egentlig
mening, bör enligt min uppfattning framdeles liksom hittills på särskilda
skäl kunna förklaras vara att anse som fosterbarn. Vidare bör såsom kommittén
föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas befogenhet för barnavårdsnämnd
att meddela förbud mot att någon i sitt hem mottager annans barn
för vistelse annat än tillfälligt. Genom bestämmelser av nu angiven innebörd
torde vistelsebarnens behov av skydd från samhällets sida tillgodoses
i erforderlig utsträckning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att man i
ny barnavårdslag helt avstår från bestämmelser om anmälningsplikt och
generell tillsyn beträffande vistelsebarn.

XII. Barnavårdsanstalter in. ni.

Bestämmelserna i BvL om barnavårdsanstalter, m. m.

Bestämmelser om vad som menas med och hänföres till barnavårdsansialt,
om sådan anstalts inrättande och dess verksamhets bedrivande, om
tillsyn in. m. återfinnes i 5 kap. 39—42 b §§ BvL.

Begreppet barnavårdsanstalt bestämmes i BvL 39 § 1 mom. så, att därmed
avses för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra
till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skola tillhörande
barna- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.

Barnavårdsan stal terna indelas i tre huvudgrupper nämligen barnhem,

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård. Begreppet barnhem har
i lagen icke bestämts på annat sätt än genom en uppräkning av vissa typer
av dylika hem med angivande av föremålet för deras verksamhet. Barnkolonier
är enligt BvL barnavårdsanstalter för sluten vård och uppfostran av
barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året. Anstalter
för halvöppen barnavård definieras som barnavårdsanstalter för vård och
uppfostran av barn under begränsad del av dygnet (39 § 2 mom.).

Fyra särskilda typer av barnhem anges i barnavårdslagen: a) spädbarnshem,
för vård av späda barn, vilka icke åtföljes av sina mödrar, b) mödrahem,
för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar, c) upptagningshem,
för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn, som
fyllt ett år, samt d) barnhem för varaktig vård, för uppfostran och vård
under längre tid av barn, som fyllt ett år.

Det åligger varje landstingskommun att, i den mån annan icke drager
försorg därom, anordna och driva för landstingskommunens behov erforderliga
barnhem. Landstingskommunerna är också skyldiga att bestrida
kostnaderna för anordnande och drift av för ändamålet erforderligt, annan
tillhörigt barnhem under förutsättning, alt erforderliga medel icke på annat
sätt tillhandahålles och att hemmets vårdplatser är avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov (40 § andra stycket).

Behovet av barnhem och hur detta behov skall tillgodoses prövas och bestämmes
på särskilt i 40 § första stycket BvL angivet sätt. För varje landstingskommun
skall Kungl. Maj :t, efter förslag av landstinget, fastställa plan
för barnhemsvårdens ordnande. I planen skall upptagas barnhem till sådant
antal och av sådan art, att inom landstingskommunen förefintliga behov av
olika slag av barnhemsvård blir tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt.
Även ändring av planen fastställes av Kungl. Maj :t.

Bestämmelser om kontroll över inrättande av barnavårdsanstalt eller påbörjande
av dess verksamhet, så ock över större förändringar i fråga om sådan
anstalt och dess verksamhet meddelas i 41 § BvL.

Vill kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för hemmet
och dess verksamhet underställas Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bestämmande, socialstyrelsen för förhandsprövning. Som villkor för att
planen skall godkännas gäller, att hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme,
utrustning och övriga förhållanden skall vara så beskaffat, att där
intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran (1 mom.).

Om annan än kommun eller landsting vill upprätta barnhem, kräves förhandstillstånd
av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, socialstyrelsen.
Tillstånd må ej lämnas med mindre hemmet med hänsyn till
belägenhet, utrustning och utrymme befinnes vara så beskaffat, att där
intagna barn kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt med
hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden trygghet
kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel. Skriftligt bevis
om lämnat tillstånd skall meddelas. I detta skall utsättas innehavarens namn,
barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som må

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

165

samtidigt vårdas i hemmet, med angivande särskilt av antalet barn under
ett års ålder. Kungl. Maj:l eller socialstyrelsen skall även pröva, huruvida
för hemmet skall finnas reglemente, och i så fall fastställa sådant (2 mom.).

Underställning av plan, respektive ansökan om tillstånd erfordras även,
om den som driver barnhem vill flytta detta till annan lägenhet, utvidga
det eller vidtaga större förändring beträffande detsamma eller om ombyte av
innehavare skall ske (4 mom.).

Barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård får inrättas utan förhandsprövning
eller tillstånd; dock fordras anmälan, innan sådan anstalt
första gången träder i verksamhet, till socialstyrelsen samt till barnavårdsnämnden
i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Vid flyttning,
utvidgning eller annan större förändring samt vid ombyte av innehavare skall
nya anmälningar göras (3 och 4 inom.).

Hur verksamheten vid barnavårdsanstalt skall bedrivas är föremål för
direkt reglering i BvL endast i så måtto att vissa bestämmelser ges om intagning
i barnhem samt om uppgiftsskyldighet rörande intagning och intagna
(41 a §). I övrigt framgår kraven på barnavårdsanstalts verksamhet
av stadgande om vad barnavårdsnämnden skall tillse beträffande anstalter
(42 §).

Beträffande intagning i barnhem föreskrives i 41 a § att medgivande till
intagning i varje särskilt fall lämnas av hemmets styrelse eller, om sådan
icke finnes, av hemmets innehavare eller av den, som därtill förordnats av
styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt eller till huvudsaklig del avsett
för landstingsområdes gemensamma behov, skall före intagningen, där så
kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.

Angående beslut om intagning i barnhem för varaktig vård skall den
som meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassistenten.
Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid
samråd som nyss sagts tillstyrkt intagningen.

Styrelse för barnhem eller, om sådan icke finnes, hemmets innehavare
skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till barnavårdsassistenten
lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i barnhemmet
intagna barn, som åtnjutit barnhemsvård i sammanlagt över ett år (41 a §
2 mom.).

Länsstyrelsen äger jämlikt 41 a § 3 inom. BvL gripa in i harnhemsvården
och förordna, att barn, som intagits i barnhem, icke vidare må vårdas där.

Tillsynen över att förhållandena vid barnavårdsanstalt och anstaltens
verksamhet är tillfredsställande ankommer i första hand på barnavårdsnämnden
i den kommun, där anstalten finnes. Nämnden skall enligt 42 §
BvL tillse, att verksamheten vid anstalt bedrives med iakttagande av gällande
bestämmelser och att förhållandena vid anstalten är sådana, att där intagna
barn erhåller tillfredsställande vård och uppfostran samt, vad angår
barnhem, erforderlig sjukvård. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt
vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat har nämnden att låta
verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Socialstyrelsen äger befria barnavårdsanstalt från tillsyn av ortens barnavårdsnämnd
(42 § 2 mom.).

Finner barnavårdsnämnden — efter anmälan, undersökning eller eljest
— att barnavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande
vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsidosättes
eller att anledning eljest förekommer till anmärkning mot anstalten,
dess personal eller verksamhet, skall nämnden genom lämpliga föreställningar
hos styrelsen eller innehavaren söka åstadkomma rättelse. Leder
dessa icke till åsyftad verkan eller drives icke-kommunalt barnhem utan tillstånd,
eller finner nämnden att meddelat tillstånd bör återkallas, skall
nämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen (42 a § 1 mom. första stycket).

Råder i barnavårdsanstalt så allvarliga missförhållanden, att där intagna
barn ej kan utan fara för liv eller hälsa kvarbli i anstalten, till dess länsstyrelsen
eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, skall barnavårdsnämnden
tillse att barnen omedelbart skiljes från anstalten och att, där så
erfordras, lämplig vård beredes dem. För ändamålet må nämnden omhändertaga
barnen och förfara med dem såsom med barn, vilka omhändertagits
för samhällsvård. Ordföranden eller, om kommunen sådant medgivit, annan
ledamot eller tjänsteman hos nämnden må i brådskande fall besluta i
nämndens ställe.

Vid missförhållande i fråga om barnavårdsanstalt eller dess verksamhet
har länsstyrelsen i länet att söka komma till rätta med missförhållandet genom
åläggande för anstaltens styrelse eller innehavare. Befinnes sådant
åläggande otjänligt eller utan verkan, må anstaltens verksamhet avbrytas
genom återkallande av meddelat tillstånd eller genom förbud mot barns mottagande
på anstalten. Sådan stängningsåtgärd ankommer på socialstyrelsen
(42 a g 2 mom.).

BvL innehöll ursprungligen vissa särskilda stadganden om barnhem och
skyddshem. Barnhemmen indelades i sådana för stadigvarande vård å ena
samt upptagningshem å andra sidan. Inrättandet av kommunala barnhem
ställdes under en viss kontroll. Tillsyn över verksamheten vid barnavårdsanstalter
vanns lagtekniskt på den vägen, att barn under 16 år, som intagits
ä barnhem, hänfördes till fosterbarn (med visst undantag). Barnhem jämställdes
med fosterhem i fråga om barnavårdsnämndens tillsyn och undersökning,
och barnhemsföreståndare jämställdes med fosterföräldrar i fråga
om anmälningsplikt. Bland stadganden om kontroll över fosterbarnsvården
upptogs särskilda bestämmelser om barnavårdsnämnds åtgärder mot missförhållande
i barnhem eller i annan anstalt, där fosterbarn intagits, vilka
bestämmelser hade i huvudsak samma innehåll som 42 a § 1 mom. BvL i
gällande lydelse. — Länsstyrelse ägde att, när förhållandena vid barnhem
vore sådana, att barn ej kunde tillfredsställande vårdas och fostras där,
förordna om erforderliga rättande åtgärder eller förbjuda, att barn vidare
vårdades i barnhemmet.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Bestämmelserna i BvL om barnhem och om kontroll över fosterbarnsvården
underkastades år 1945, på grundval av ett förslag från socialvårdskommitténs
sida, eu omfattande revision. Därvid fastställdes den lydelse av
39—42 b §§ BvL som alltjämt gäller, frånsett en — huvudsakligen terminologisk
-— senare ändring i 39 § 1 mom.

Beteckningen barnavårdsanstalt infördes genom 1945 års lagstiftning. Av
förarbetena framgår, att vad lagen innehåller om tre huvudformer av barnavårdsanstalter
icke är avsett att uttömmande ange, vad som kan vara att
hänföra till barnavårdsanstalt (prop. 227/1945 s. 53).

Angående begreppet barnhem samt om de olika barnhems former na anförde
föredragande departementschefen bl. a. följande, i sammandrag återgivet.
Det vore, såsom socialvårdskommittén också funnit, ej nödvändigt att i lagen
intaga en allmän definition å begreppet barnhem. Det torde icke heller vara
möjligt att i lagen angiva det minimiantal platser, som skulle stå till buds,
för att ett barnhem skulle anses vara för handen. Tillräcklig bestämning
finge anses ligga i att barnhemmet skulle vara en anstalt. Gränsfall kunde
visserligen uppkomma. Någon större olägenhet därav torde dock icke vara
att befara, helst som viss anmälningsplikt infördes för den, som i sitt hem
mot ersättning mottoge barn, även om barnet icke vore att anse såsom fosterbarn.
De uppställda principerna för differentieringen av barnhemsverksamheten
vore väl ägnade att tjäna som riktlinjer för det framtida ordnandet
av denna verksamhet. Ett sammanförande av olika barnhemstyper i en
anstalt medförde lätt, att barnhemmens anstaltskaraktär alltför mycket betonades
och att deras egenskap av hem sköts åt sidan. Emellertid syntes
man vid omorganisationen av barnhemsverksamheten böra gå fram med
viss varsamhet. Några formella hinder mot kombinationer syntes därför
icke böra uppställas, utan det borde överlämnas åt de övervakande och bidragsbeviljande
myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinationer
kunde tillåtas. Dock måste kombinationen upptagningshem-hem för varaktig
vård anses vara av den art, att den i den mån så vore möjligt borde
undvikas.

1 betänkandet lämnas på s. 565—596 en ingående redogörelse för nuvarande
förhållanden i fråga om olika institutioner för barns vård och fostran
samt ungdomshem ävensom för vissa reformförslag m. m. Till denna redogörelse
torde här få hänvisas.

Barnavårdskommittén

De bestämmelser, som BvL efter 1945 års lagändring meddelar angående
barnavårdsanstalter, har enligt kommitténs uppfattning visat sig i huvudsak
väl motsvara barnavårdens behov. Kommitténs förslag -—10 kap. (135—
153 §§) lagförslaget — innebär därför inte någon omdaning i väsentliga
hänseenden av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Emellertid har kommittén funnit det erforderligt, att ny barnavårdslag
med barnavårdsanstalter i viss mån jämställer ett par andra former av institutioner
för barns vård och fostran, nämligen skolhem samt hem för barn
med kroppsfel.

Såsom samlingsbeteckning för barnavårdsanstalter, skolhem och hem för
barn med kroppsfel föreslår kommittén beteckningen barnavårdsinstitutioner.

Till barnavårdsanstalter hänföres enligt förslaget barnhem, barnkolonier
och barnstugor (anstalter för halvöppen barnavård).

Kommittén har i sitt förslag —- 135 § — angivit tillämpningsområdet för
bestämmelserna om barnavårdsinstitutioner på principiellt samma sätt som
i 39 § BvL, alltså genom uteslutning av vissa vårdområden och vissa anstaltsformer.
Från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 10 kap. lagförslaget
har i 135 § till en början undantagits sjukvårdsinrättningar —
vartill kommittén hänför för epilepliker speciellt avsedda anstalter — samt
sådana institutioner för barns vård och fostran, som inrättats för psykiskt
efterblivna. Kommittén, som upptagit bestämmelser om ungdomsvårdsskolor
i ett särskilt kapitel — 11 kap. — av lagförslaget, har vidare i anslutning
till gällande lag föreslagit, att dessa skolor uttryckligen skall vara undantagna
från tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsinstitutioner.

Till hem för barn med kroppsfel hänför kommittén anstalter för blinda,
dövstumma eller vanföra barn.

Med skolhem avses i lagförslaget (138 §) för det första sådana till skolor
anknutna elevhem, vilkas verksamhet är begränsad med hänsyn till ändamålet
att underlätta skolgången för de på hemmen inackorderade barnen.
Undantag har gjorts för elevhem, avsedda för elever vid de allmänna läroverken.
Vidare åsyftas med beteckningen skolhem internatskolor, både sådana
som hör till det allmänna skolväsendet och sådana som eljest inrättas.
Undantag har dock gjorts för folkhögskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor
och därmed jämförliga skolor.

Beträffande skolhem och hem för barn med kroppsfel innebär komitténs
förslag — 153 § — allenast att barnavårdsnämnden i den kommun, där
hemmet är beläget, skall tillse att förhållandena i hemmet är ur barnavårdssynpunkt
tillfredsställande samt att länsstyrelsen i händelse av otillfredsställande
förhållande i sådant hem skall söka åstadkomma rättelse genom
hänvändelse till hemmets ledning eller central tillsynsmyndighet för hemmet.

Kommittén erinrar om att vid sidan av de barnavårdsanstalter, som namnes
i BvL, en ny typ av institutioner för barn och ungdom nått en avsevärd
utveckling, nämligen s. k. ungdomshem eller inackorderingshem. Kommittén
har funnit det ofrånkomligt, att de ungdomshem, som mottager
underåriga, vilka icke fyllt 18 år, blir föremål för kontroll av barnavårdsmyndigheterna.
Det är enligt kommitténs mening därvid icke till fyllest med
allenast lokal och regional tillsyn, såsom beträffande skolhem och hem för

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

169

barn med kroppsfel, utan ifrågavarande ungdomshem, för vilka nu icke
finnes någon form av tillsyn, bör enligt kommittén föras in under den centrala
barnavårdsmyndighetens — socialstyrelsen — tillsyn. Dock har kommittén
icke ansett lämpligt att helt jämställa dessa ungdomshem med barnavårdsanstalterna
eller med andra barnavårdsinstitutioner, eftersom ungdomshemmen
i regel icke meddelar sådan vård och fostran, som är dessa
institutioners gemensamma uppgift. Ungdomshemmen har i stället i 135 §
lagförslaget upptagits såsom en särskild grupp vid sidan av barnavårdsinstitutionerna.
Hemmen har i förslaget betecknats som institutioner med
huvudsakligt syfte att åt underåriga, vilka ej fyllt 18 år, bereda bostad samt
viss personlig omvårdnad.

Kommittén förordar, att benämningen ungdomshem förbehålles institution,
vilken för ändamål som nyss sagts mottager underåriga under 18 år.
Institution för ungdom över 18 år bör enligt kommittén kallas inackorderingshem.

Från tillämpningen av bestämmelserna om ungdomshem undantages enligt
förslaget de till ungdomsvårdsskoleorganisationen anknutna ungdomsoch
inackorderingshemmen (jfr betänkandet s. 586).

Enligt kommitténs förslag upptages specialbarnhem såsom en särskild
form av barnhem i 136 §, vilket innebär att de liksom andra barnhem blir
föremål för tillsyn av barnavårdsmyndigheterna.

Specialbarnhem skall enligt kommitténs mening i främsta rummet vara
avsedda för de psykiskt mest särpräglade barnen och alltså motsvara psykopatbarnhemmen.
De barn, som i något mindre grad avviker från det normala,
torde enligt kommittén såsom hittills varit fallet få vårdas på barnhem
för varaktig vård — barnhem för längre tids vård enligt kommitténs
terminologi — av sedvanlig typ, i den mån placering i fosterhem ej kan ske.

Behov av specialbarnhem kommer enligt kommittén sannolikt att finnas
också för andra grupper av barn än de psykopatiska och nervösa. Kommittén
avser här närmast de s. k. gomdefekta harnen samt spastiska barn.

Kommittén förutsätter, att såväl barnhem för längre tids vård som specialbarnhem
skall bli föremål för kompletterande medicinsk och pedagogisk
tillsyn enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Vad som menas med barnhem definieras icke i kommitténs förslag liksom
ej heller i BvL. I fråga om de olika slagen av barnhem innebär kommitténs
förslag följande.

Beträffande spädbarnshem och mödrahem överensstämmer förslaget med
BvL. Beträffande upptagningshem innebär förslaget i förhållande till BvL
den avvikelsen i fråga om bestämningen av dessa barnavårdsanstalters uppgift,
att »tillfällig vård och uppfostran» ersatts med »kortare lids vistelse»,
en beskrivning som förefallit kommittén mera tillfredsställande i betraktande
av att vården kan behöva bli av sådan längd, alt den ej rimligen kan
kallas tillfällig. Såsom redan antytts har kommittén ansett benämningen
»barnhem för längre tids vård» vara att föredraga framför »barnhem för
varaktig vård», vilken senare benämning givit anledning till den missupp -

170

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

fattningen att hemmen vore avsedda för barns vård under mycket lång tid.
Specialbarnhemmen slutligen beskrives i förslaget såsom barnhem, avsedda
för barn med särskilt vårdbehov.

Barnkolonierna anges i kommitténs lagförslag liksom i BvL ha till ändamål
att mottaga barn för vistelse under sommaren eller eljest för begränsad
del av året.

Vad slutligen beträffar lagförslagets grupp »barnstugor» motsvarar de
helt »anstalter för halvöppen barnavård» i BvL.

Kommittén har funnit lämpligt, att de tre huvudtyperna av barnstugor
angives i lagen och där benämnes lekskolor, daghem och eftermiddagshem.

Liksom i BvL icke gives någon fullständig bestämning av vad som menas
med barnavårdsanstalt bär kommittén avstått från att söka i lagen ange
förutsättningarna för att barnavårdsinstitution eller barnavårdsanstalt skall
föreligga. Detta innebär, att bedömningen enligt kommitténs mening i fortsättningen
liksom hittills får göras efter grunder, som i den praktiska
verksamheten befinnes böra tillmätas betydelse.

Kommittén har emellertid funnit nödvändigt föreslå ett stadgande (139 §
lagförslaget) av innebörd, att det ankommer på socialstyrelsen att träffa avgörande,
huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som avses med
bestämmelserna i 10 kap., samt i så fall till vilken av de i kapitlet angivna
anstaltsformerna institutionen är att hänföra. Klagan över sådant avgörande
skall enligt förslaget kunna föras hos Konungen.

Kommittén har i ovan berörda delar icke varit enig. Sålunda har fyra
ledamöter (fru Ewerlöf, herr Lindegren, fru Sjöström-Bengtsson och herr
Törnquist) föreslagit, att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas
sida över skolhem och hem för barn med kroppsfel måtte utgå,
enär det redan är väl sörjt för att ifrågavarande hem blir föremål för erforderlig
tillsyn av myndigheter, som förfogar över fullt tillräcklig sakkunskap
för dessa uppgifter. Enligt fru Ewerlöf, fru Sjöström-Bengtsson och
herr Törnquist bör även bestämmelserna om tillsyn över ungdomshem utgå
ur förslaget.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida över
nya grupper av institutioner — skolhem, hem för barn med kroppsfel och
ungdomshem — tillstyrkes i princip av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs
län, några socialvårdskonsulenter och barnavårdsnämnden i Stockholm.
En överväldigande majoritet bland de remissinstanser, som behandlar
dessa spörsmål, ansluter sig däremot i huvudsak till reservanternas uppfattning.
Bland dessa remissinstanser märkes skolöverstyrelsen, statskontoret,
länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands
och Jämtlands län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1(1 år W60

171

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, socialdemokratiska
kvinnoförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, målsmännens riksförbund,
ett flertal landstings förvaltningsutskott samt en del barnavårdsnämnder.

Socialstyrelsen understryker betydelsen av att all institutionsvård för
barn är ställd under betryggande och fortlöpande tillsyn med sakunnig rådgivning.
Enligt styrelsens förmenande bör ungdomshemmen, som står barnhemmen
nära, i en kommande lag upptagas som en typ av barnavårdsanslalter
och sålunda sidoordnas med barnhem, barnkolonier och barnstugor.
Därvid torde det enligt styrelsen kunna vara lämpligt att likställa ungdomshem!
med barnkolonier.

Skolöverstyrelsen finner det olämpligt med en dubblerad lokal tillsyn i
fråga om folkskolans elevhem och föreslår, att överstyrelsen — i likhet med
vad som gäller beträffande skolhem för vanföra barn -— erhåller rätt att
hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdsassistenten för fullgörande
av den lokala inspektionen. Beträffande de enskilda elevhemmen framhåller
överstyrelsen med skärpa behovet av att rätt och skyldighet till tillsyn
fastställes och vidhåller ett i annat sammanhang avgivet förslag, att överstyrelsen
bör bli huvudtillsynsmyndighet med möjlighet till biträde av
barnavårdsassistent.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker livligt behovet av att i
barnavårdslagen klarlägges gränsdragningen mellan skolmyndigheternas
och de barnavårdande organens kompetensområde vad gäller tillsynen över
internatskolor av mer eller mindre privat natur. En förbättrad tillsyn över
sådana institutioner är enligt de erfarenheter länsstyrelsen gjort ur barnavårdssynpunkt
nödvändig.

Vad angår hemmen för vanföra barn kan medicinalstyrelsen icke finna,
att kommittén anfört några omständigheter, som bör föranleda ändring av
de regler angående tillsynen, som gäller eller är planerade (jfr prop. 135/
1955). Däremot anser styrelsen, att den ytterligare splittring av tillsynen,
som ett genomförande av kommittéförslaget på denna punkt kommer att
leda till, skulle medföra påtagliga olägenheter för vårdverksamheten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som föreslår att frågan om vilka anstalter
som skall ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna göres
till föremål för förnyade överväganden, anser att skolor för döva och blinda
barn fortfarande bör stå under tillsyn enbart av skolmyndigheter.

Förslaget att från tillämpningen av bestämmelserna i förevarande kapitel
undantaga sjukvårdsanstalter och institutioner för vård av psykiskt
efterblivna lämnas i allmänhet utan erinran. Socialstyrelsen ifrågasätter
emellertid lämpligheten av att göra undantag för sistnämnda typ av institutioner.
Det förefaller styrelsen vara av vikt, att barnavårdsnämnderna,
länsstyrelserna och socialstyrelsen får möjlighet att utöva tillsyn över och
vara rådgivande för samtliga anstalter för barn — inklusive anstalter för
psykiskt efterblivna — i avseende på de intagnas personliga omvårdnad i
andra än rent medicinska hänseenden.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Kommitténs förslag att hem för psykopatiska och nervösa barn skall räknas
som barnhem och inordnas i barnhemsplanerna såsom en särskild form
av hem (specialbarnhem) hälsas med tillfredsställelse av socialstyrelsen och
länsstyrelsen i Västerbottens län samt några socialvårdskonsulenter. Däremot
avstyrkes förslaget i denna del av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i
Älvsborgs län, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet, socialdemokratiska kvinnoförbundet samt en del
landstings förvaltningsutskott och några kommunala organ. Svenska läkaresällskapet
och svenska barnpsykiatriska föreningen anser att man i denna
fråga bör avvakta resultatet av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.

Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska barn framhåller medicinalstyrelsen,
att båda dessa typer av hem är att anse som sjukvårdsanstalter,
och hävdar bestämt, att de bör vara undantagna från tillämpningsområdet
för bestämmelserna i barnavårdslagen. Likartat uttalande göres av
svenska landstingsförbundet.

Beträffande frågan om klassificeringen av barnhemmen framhåller barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Göteborg, att vårdformen och icke vårdtiden
bör vara det avgörande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar beträffande den föreslagna benämningen
»barnstugor» att det åtminstone för en äldre generation ligger nära
till hands att förbinda denna benämning med gamla tiders backstugor och
fattigstugor.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt för socialstyrelsen att avgöra, huruvida
i visst fall sådan institution föreligger som avses i 10 kap. lagförslaget,
kräver enligt medicinalstyrelsen ett förtydligande, enär det ej torde vara
meningen att ge socialstyrelsen befogenhet att med bindande verkan bestämma,
huruvida en anstalt skall vara att anse såsom sjukvårdsanstalt eller
barnavårdsanstalt.

Föredragande statsrådet

Kommitténs förslag innebär inte någon omdaning i väsentliga hänseenden
av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter. Emellertid har kommittén
föreslagit, att med barnavårdsanstalter i viss mån skall jämställas vissa
andra institutioner för barns vård och fostran, nämligen hem för barn med
kroppsfel, d. v. s. blinda, döva och vanföra barn, samt vissa skolhem. Vidare
har kommittén föreslagit, att sådana ungdomshem, som mottager underåriga,
vilka inte fyllt 18 år, skall bli föremål för kontroll av barnavårdsmyndigheterna.
Slutligen må nämnas, att förslaget också avser inrättandet av en nv
typ av barnhem, betecknade specialbarnhem, avsedda främst för psykopatiska
och nervösa samt gomdefekta och spastiska barn.

Det torde vara lämpligt att till behandling först upptaga frågan om ungdomshemmen.

Med ungdomshem förstås allmänt sådana av kommuner eller enskilda
drivna institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss till -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

syn åt ungdom, företrädesvis i åldern 15—20 år. Utöver nämnda syfte tjänar
ungdomsheinmen i viss utsträckning också andra ändamål. Sålunda har
somliga ungdomshem inordnats i den samhälleliga ungdomsvården, främst
i den förebyggande och eftervårdande verksamheten. Ungdomshem har upprättats
i första hand i de större städerna men också i vissa andra tätorter,
huvudsakligen industriorter. De drives av barnavårdsnämnder samt av föreningar
och stiftelser eller industrier. Vid samtliga hem gäller regeln, att
de inackorderade av sina arbetsförtjänster eller på annat sätt i större eller
mindre utsträckning bestrider kostnaderna för inackorderingen. Resterande
belopp tillskjutes av huvudmannen för hemmet. Ett flertal ungdomshem har
upprättats främst för ungdom med enbart bostadssvårigheter. Industriernas
ungdomshem t. ex. avser sålunda att bereda bostadslösa ungdomar eller andra
ungdomar med speciella bostadsproblem lämplig inackordering under
den tid, då de har arbetsanställning inom företaget. Andra ungdomshem har
däremot omedelbar betydelse såsom hjälpmedel i den av barnavårdsnämnder
bedrivna ungdomsvårdande verksamhet, som tar sikte på att bistå
unffdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteenderubbningar
i högre eller lägre grad. Ungdomsheinmen utnyttjas därjämte i
viss begränsad utsträckning också för den i högre grad missanpassade ungdomen
i de fall, där placering på ungdomsvårdsskola eller liknande inte anses
lämplig eller ännu inte kunnat komma till stånd. Ibland omhändertages
dylika ungdomar för skyddsuppfostran i samband med intagningen i ungdomshemmet.
Det förekommer också, att ungdomshemmen tas i anspråk för
omhändertagen ungdom i avvaktan på nämndens beslut om definitiv placering.

Såsom av det nu anförda framgår har ungdomshemmen visserligen det
gemensamt, att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar, men
skiljer sig i övrigt med hänsyn till ändamålet väsentligt från varandra. Industriernas
och andra enskilda ungdomshem avviker endast så till vida
från hotell eller pensionat, att ungdomarna även får ett visst mått av personlig
omvårdnad. Detta förhållande bör enligt min mening inte föranleda
att dessa ungdomshem ställes under en generell kontroll från barnavårdsmyndigheternas
sida. Att införa bestämmelser om sådan kontroll beträffande
inrättningar för välartade ungdomar, som i allmänhet lämnat skolan
och befinner sig ute i förvärvslivet eller i vart fall på lärlingsstadiet, skulle
med fog kunna anses opåkallat inte blott för huvudmannen utan också för
den som moltages vid hemmet. Att förhallandena vid ifrågavai ande hem
skulle vara sådana, att något behov av den föreslagna kontrollen kan anses
föreligga, är inte heller ådagalagt. Härtill kommer — frånsett svårigheterna
att avgöra när ett ungdomshem skall anses föreligga — att kommitténs
förslag skulle kunna utgöra en frestelse för huvudmännen att upphöra med
den personliga omvårdnaden och lägga om verksamheten till ren hotelleller
pensionatrörelse för alt därigenom undga kontrollen, en utveckling
som givetvis inte är önskvärd. Tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida
kan däremot väl anses befogad beträffande den kategori ungdomshem, som

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

liar till syfte att i större eller mindre utsträckning mottaga missanpassade
eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa ungdomshem, vanligen
kommunala, är emellertid inordnade i den samhälleliga barna- och ungdomsvården
och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyndigheterna,
i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Några särskilda
föreskrifter i barnavårdslagen beträffande tillsynen av de nu avsedda ungdomshemmen
kan av detta skäl inte anses behövliga. I likhet med reservanter
inom kommittén har jag därför funnit mig inte kunna biträda kommitténs
förslag till bestämmelser om kontroll över vissa ungdomshem. Härvid
kan jag även stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna.

Enligt BvL förstås med barnavårdsanstalter sådana anstalter, som är avsedda
för vård och fostran av barn, utan att någon åldersgräns för klientelet
angives. Med hänsyn till den åldersgräns, som gäller beträffande omhändertagande
för samhällsvård, har det emellertid varit en utbredd uppfattning,
att barnavårdsanstalterna inte är avsedda för ungdomar över 16 år. På grund
av den innebörd begreppet barn har i kommitténs förslag innefattar detta,
att en bestämd åldersgräns vid 18 år införes i det hänseende, varom här är
fråga. Någon erinran häremot har inte framställts. Det torde också vara till
fördel, alt klarhet härutinnan skapas. Skäl kan visserligen anföras för att
gränsen bör sättas högre än vid 18 år, men med hänsyn till den betydelse
adertonårsgränsen i andra sammanhang har enligt lagförslaget och då en
höjning av gränsen över 18 år skulle kräva ytterligare överväganden, har
jag ansett mig böra åtminstone för närvarande godtaga kommitténs förslag.
Härvid bör betonas, att syftet med den föreslagna åldersgränsen är att klarlägga
förutsättningarna för att de i kapitlet meddelade bestämmelserna skall
vara att tillämpa. Av stadgandet får alltså inte dragas den slutsatsen, att
den som uppnått 18 års ålder under inga omständigheter får vara intagen
på barnavård sanstalt. Avgörandet av sådana frågor bör träffas med beaktande
av vad som i det enskilda fallet är ur vårdsynpunkt lämpligast för
den unge själv och för övriga intagna.

Då ifrågavarande anstalter sålunda skall vara avsedda även för ungdomar
över den egentliga barnaåldern, kan benämningen barnavårdsanstalt sägas
vara mindre adekvat. Det torde emellertid vara svårt att finna någon annan
benämning, som är helt lämplig. Någon praktisk olägenhet av att bibehålla
benämningen torde inte heller föreligga, i synnerhet som de anstalter,
vilka i detta hänseende är av största intresse, nämligen upptagningshemmen,
går under en benämning, som inte innehåller sammansättningsledet
barn. Såsom jag strax återkommer till föreslår jag, att motsvarande skall
gälla i fråga om de anstalter, vilka i BvL betecknas som barnhem för varaktig
vård.

Från bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör liksom hittills undantagas
sjukvårdsanstalter, i BvL betecknade såsom sjukhus och sjukhem. Såsom
kommittén funnit bör anstalterna för epileptiker — vilka enligt BvL:s
terminologi utgör anstalter för abnorma — hänföras till sjukvårdsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1000

175

Hit är emellertid också att hänföra vissa anstalter, som enligt kommitténs
förslag skulle vara att betrakta som barnhem.

De i kommitténs förslag angivna specialbarnhemmen skulle såsom redan
nämnts vara avsedda för bl. a. psykopatiska och nervösa barn. Frågan om
anstaltsorganisationen för dessa barnkategorier har, sedan kommitténs förslag
avlämnats, kommit i ett annat läge genom det förslag om behandlingshem
och mentalsjukhem för barn och ungdomar, vilket framlagts i mentalsjukvårdsdelegationens
betänkande II (SOU 1958:20). De i detta betänkande
angivna behandlingshemmen av typ II är avsedda att i stort sett motsvara
de nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn. Enligt
förslaget skall behandlingshemmen betraktas såsom tillhörande sjukvården
och alltså organisatoriskt behandlas såsom sjukvårdsanstalter. Om detta
förslag godtages, förfaller följaktligen grunden för kommitténs förslag om
inrättande av anstalter för psykopatiska och nervösa barn inom ramen för
den sociala barnavården. Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska
barn är de såsom medicinalstyrelsen anmärkt att anse som sjukvårdsanstalter
och bör alltså också undantagas från tillämpningen av barnavårdslagens
bestämmelser om harnavårdsanstalter.

Anstalter för psykiskt efterblivna barn faller under beteckningen anstalter
för abnorma i BvL och skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen
vara undantagna från barnavårdslagens tillämpningsområde. Lämpligheten
härav har ifrågasatts av socialstyrelsen, som ansett det vara av vikt, att barnavårdsmvndigheterna
får möjlighet att utöva tillsyn med avseende på de
intagnas personliga omvårdnad i andra än rent medicinska hänseenden. Anstaltsorganisationen
för de psykiskt efterblivna står emellertid under överinseende
av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, varför behovet av tillsyn
torde vara väl tillgodosett. På grund härav och då frågan om tillsynen
varit föremål för statsmakternas ställningstagande så sent som i samband
med tillkomsten av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, biträder jag kommitténs förslag.

Under beteckningen anstalter för abnorma faller — förutom anstalterna
för epileptiker och psykiskt efterblivna — även hem för blinda och döva
barn. Dessa hem liksom hemmen för vanföra — av kommittén sammanfattningsvis
betecknade som hem för barn med kroppsfel — har lokala styrelser
och är därjämte knutna till centrala tillsynsmyndigheter. Hemmen för blinda
och döva barn står sålunda under tillsyn av skolöverstyrelsen, vilken som
biträde anlitar eu inspektör för vartdera vårdområdet. Ledamot i styrelsen
för varje hem skall vara en läkare, som tillägges viktiga uppgifter med avseende
på tillsyn över elevernas vård. Medicinalstyrelsen var tidigare huvudtillsynsmyndighet
för vanlörevården i dess helhet. Enligt en vid 1955 års
riksdag (prop. 135/1955) beslutad omorganisation av vanförevården har
emellertid tillsynen uppdelats på olika centrala myndigheter, så att de ortopediska
klinikerna fortfarande står under medicinalstyrelsens tillsyn medan
arbetsvärd och yrkesutbildning ledes av de samhällsorgan, som finnes för

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

dessa områden, och skolhemsorganisationen har ställts under skolöverstyrelsens
tillsyn. Vid behov äger skolöverstyrelsen att hos vederbörande länsstyrelse
påkalla biträde av barnavårdsassistent för fullgörande av den lokala
inspektionen. Det har också förutsatts, att med hänsyn till skolhemmens speciella
karaktär ett intimt samarbete skall komma till stånd med såväl socialstyrelsen
som medicinalstyrelsen. Det torde sålunda vara väl sörjt för tillsyn
över anstalter för blinda, döva eller vanföra barn. Det kan tilläggas, att skolöverstyrelsen,
sedan en byrådirektörsbefattning i skolsociala frågor inrättats
våren 1954, har tillgång till erforderlig sakkunskap på barnavårdsområdet
och att överstyrelsen även förfogar över nödig pedagogisk och medicinskpsykiatrisk
expertis. Därest den nuvarande tillsynen likväl inte skulle anses
fullt tillfredsställande ur barnavårdssynpunkt, bör detta inte föranleda
att barnavårdsmyndigheterna i barnavårdslagen tillägges särskilda tillsynsuPPgifter,
utan tillsynen bör utövas med gällande kompetensfördelning men
med utnyttjande i ökad omfattning av barnavårdsmyndigheternas sakkunskap.
Särskild föreskrift härom bör inte upptagas i barnavårdslagen. Jag
biträder alltså i likhet med ett stort antal remissinstanser det av fyra reservanter
inom kommittén framförda förslaget, att hemmen för blinda, döva
eller vanföra barn även i fortsättningen skall lämnas utanför regleringen i
barnavårdslagen.

Till barnavårdsanstalt är enligt BvL slutligen inte att hänföra skoldistrikt
tillhörigt skolhem. Andra skolhem eller elevhem omnämnes inte särskilt och
är alltså egentligen att anse som barnavårdsanstalter. I praktiken har dessa
hem dock inte ansetts vara underkastade bestämmelserna om barnavårdsanstalter
och deras verksamhet.

Folkskolans skolhem är underkastade tillsyn enligt stadgan den 8 juni
1928 angående statsunderstödda skolhem. Enligt denna stadga utövas den
lokala tillsynen av vederbörande skolstyrelse. Skolhem står därjämte under
tillsyn av skolöverstyrelsen. En ny stadga är för närvarande under utarbetande
inom ecklesiastikdeparetmentet. Även andra skolhem, som åtnjuter
statsbidrag till driften, står enligt särskilda föreskrifter under tillsyn av
lokala styrelser och är underkastade överinseende av statliga myndigheter,
skolöverstyrelsen resp. överstyrelsen för yrkesutbildning. För icke statsunderstödda
skolhem — vissa privata internatskolor och elevhem i anslutning
till privata skolor — förekommer däremot inte någon form av statlig tillsyn.
Enligt folkskolestadgan står dock enskild skola för barn i skolplikt^
ålder under vederbörande skolstyrelses tillsyn.

Kommitténs förslag innebär, att såväl de statsunderstödda som de icke
statsunderstödda skolhemmen skall ställas under tillsyn ur barnavårdssynpunkt
av vederbörande barnavårdsnämnd och länsstyrelse, däremot inte av
socialstyrelsen.

Vad angår de statsunderstödda skolhemmen kan jag av motsvarande skäl,
som jag nyss anfört beträffande hemmen för blinda, döva eller vanföra barn,
inte godtaga kommittéförslaget. Något verkligt behov av den föreslagna
kompletterande tillsynen över dessa skolhem kan inte anses vara ådagalagt,

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

och förslaget skulle därjämte leda till en olycklig splittring av tillsynsuppgifteina.
Erforderlig förbättring av tillsynen ur barnavårdssynpunkt bör i
stället åstadkommas genom att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
i ökad omfattning utnyttjar tillgänglig sakkunskap på detta
område. Självfallet bör överstyrelserna sålunda äga rätt att påkalla biträde
av vederbörande barnavårdsassistent, och jag förutsätter också, att ett intimt
samarbete skall upprätthållas med socialstyrelsen. Ytterligare en omständighet
som med styrka talar emot kommitténs ifrågavarande förslag
utgör lillkomsten av länsskolnämnderna. Även i dessas uppgifter ingår att
utöva tillsyn över skolhemmen. I denna tillsynsverksamhet är det naturligt
att Junsskolnämnden utnyttjar den inom länsstyrelsen tillgängliga barnavårdsexpertisen.

När det gäller de icke statsunderstödda skolhemmen eller, såsom de hellre
bör betecknas, elevhemmen, har det i praktiken visat sig föreligga ett starkt
behov av kontroll över dem ur barnavårdssynpunkt. Härvid uppställer sig
först spörsmålet, på vilka myndigheter tillsynsuppgiften skall ankomma,
barnavårdsmyndigheterna eller skolmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har
som sin mening uttalat, att tillsynen bör utövas av överstyrelsen i samarbete
med de socialvårdande organen. För en sådan ordning kan andragas, att
skolöverstyrelsen är tillsynsorgan för de statsunderstödda skolhemmen —
bortsett från dem som hör under överstyrelsen för yrkesutbildning — och
därför förvärvat förtrogenhet med denna speciella typ av anstalter. Å andra
sidan talar emellertid också starka skäl för att tillsynen bör ankomma på
barnavårdsmyndigheterna. För en lösning av frågan i denna riktning kan
särskilt åberopas, att den utan svårighet kan åstadkommas inom ramen för
barnavårdslagen och alltså inte kräver lagstiftning på ett nytt område. För
egen del anser jag det lämpligast att sådana elevhem, som enligt nu rådande
ordning inte är underkastade tillsyn av statlig myndighet, framdeles, åtminstone
tills vidare, ställes under tillsyn av de barnavårdande organen.
Härvid kan en tillsyn av den begränsade innebörd som kommittén föreslagit
inte anses till fyllest. Jag finner det sålunda till en början uppenbart, att
även den centrala sakkunniga myndigheten — socialstyrelsen — bör vara engagerad
i denna tillsynsverksamhet på sätt nu gäller i fråga om barnavårdsanstalter.
För en effektiv tillsyn torde det vidare vara eu nödvändig
förutsättning, att viss anmälningsplikt beträffande verksamheten vid elevhem
införes samt att socialstyrelsen får befogenhet att såsom ett yttersta
medel i händelse av missförhållanden förbjuda fortsatt verksamhet. Detta
innebär, att ifrågavarande elevhem enligt min mening i fortsättningen bör
vara att anse som barnavårdsanstalter. Såsom av det förut anförda tramgår
överensstämmer detta tämligen nära med gällande lags avfattning. Från
tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsanstalter bär dock i
ny barnavårdslag undantag stadgas inte blott för skoldistriktens skolhem
ulan för alla sådana elevhem, som är underkastade tillsyn av central skolmyndighet,
d. v. s. för närvarande skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för
yrkesutbildning.

1o liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 10

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Att BvL:s bestämmelser om barnavårdsanstalter i praktiken inte tillämpats
i fråga om elevhem torde till inte ringa del bero på att det ingalunda
är givet, till vilken form av barnavårdsanstalt elevhem skall hänföras.
Elevhem företer likheter med både barnhem och barnkoloni, för vilka mycket
olika regler gäller. Att elevhem inte varit i åtanke vid utformningen av
definitionen av barnkoloni är tydligt. Lika klart är det, att elevhemmen inte
heller uppmärksammats vid utformningen av de särskilda stadgandena om
barnhem. Enligt min mening synes det lämpligt, att elevhemmen i den nya
lagen upptages såsom en särskild form av barnavårdsanstalt vid sidan av
barnhem, barnkolonier och anstalterna för halvöppen barnavård. Framför
allt torde detta medverka till att bestämmelserna verkligen kommer att tilllämpas.
Såsom elevhem torde därvid böra betecknas sådana barnavårdsanstalter,
som är knutna till skola och har till ändamål att underlätta elevernas
skolgång. Härmed åsyftas såsom förut nämnts såväl elevhem vid internatskolor
som andra elevhem.

I övrigt torde några större nyheter i fråga om barnavårdsanstalternas
klassificering inte vara påkallade. De genom 1945 års lagstiftning införda
normerna har sålunda visat sig i allt väsenligt motsvara det praktiska livets
krav. I likhet med barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg anser jag
dock, att vårdformen och inte vårdtiden bör vara det principiellt avgörande
för differentieringen av barnhemmen. Det har sålunda förekommit, att de
nuvarande föreskrifterna framtvingat omplaceringar, vilka inte varit motiverade
ur vårdsynpunkter. Mindre strikta regler i detta hänseende torde
därför vara att anbefalla. Emellertid anser jag, att bestämmelser av denna
innebörd inte bör inflyta i ny barnavårdslag utan upptagas i tillämpningsföreskrifter
till lagen. Jag föreslår därför, att de olika slagen av barnhem
endast såsom eu vägledning anges genom en exemplifiering, som upptar de
nuvarande formerna av barnhem. Härvid bör benämningen barnhem för varaktig
vård utbytas mot en beteckning, som inte pekar på vårdtiden. Såsom
jag förut nämnt bör vidare sammansättningsledet barn inte ingå i benämningen
på dessa anstalter, vilka kommer att få mottaga ungdomar upp mot
18 års ålder. I det tidigare omnämnda betänkandet av mentalsjukvårdsdelegationen
har föreslagits inrättande av en ny typ av anstalter betecknade
specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdomarna,
dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvslivet,
dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vistas
i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för fosterhemsplacering
eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag
torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för
varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad
från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen,
synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den
förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag skall
upptagas en ny form av barnhem med beteckningen specialhem, avsedda
att ersätta barnhemmen för varaktig vård men också att tillgodose andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960 179

speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegationens
förslag.

I likhet med kommittén anser jag att anstalterna för halvöppen barnavård
i den nya lagen bör benämnas barnstugor. De av kommittén använda
definitionerna av begreppen barnkoloni och barnstuga har inte heller givit
mig anledning till anmärkning. Det synes mig också vara lämpligt att i lagtexten
exemplifiera olika slag av barnstugor. Härvid bör enligt min mening
beteckningen eftermiddagshem, vilken förekommer i kommitténs förslag,
utbytas mot fritidshem.

Kommitténs förslag att det skall tillkomma socialstyrelsen att med bindande
verkan avgöra, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som
avses med bestämmelserna i 10 kap. av kommitténs lagförslag, samt i så fall
till vilken av de i kapitlet angivna anstaltsformerna institutionen är att hänföra,
har i stort sett lämnats utan erinran. Emellertid begränsas behovet
av dylika auktoritativa förklaringar starkt genom de väsentliga förenklingar
av ifrågavarande bestämmelser som jag nyss förordat. De avgöranden
som behöver träffas torde i huvudsak endast komma att gälla frågorna, huruvida
i visst fall en anstalt för barns och ungdoms vård och fostran föreligger
— ett spörsmål som liksom hittills får avgöras med hänsyn tagen till
olika förhandenvarande omständigheter — samt i så fall huruvida anstalten
är att hänföra till någon av de särskilt undantagna kategorierna. Att
träffa bindande avgöranden i frågor av denna innebörd bör enligt min mening
icke ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten själv. Däremot
skulle det väl kunna tänkas att, såsom socialvårdskommittén föreslog i sitt
år 1944 avgivna betänkande, socialstyrelsen skulle tilläggas befogenhet att
med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna formerna en
viss barnavårdsanstalt är att hänföra. Något större behov av en sådan befogenhet
torde dock inte föreligga. Det av kommittén föreslagna stadgandet
i 139 § har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

XIII. Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård

Inledning

Vissa landsting har bidragit till fosterlega för omhändertagna barns vård i
enskilt hem, ehuru BvL icke innehåller några bestämmelser om sådant bidrag.
Frågan huruvida landsting äger befogenhet härtill var föremål för avgörande
av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 21 maj 1947. I det fall avgörandet
gällde hade ett landsting bemyndigat sitt förvaltningsutskott att av
medel, som landstinget för ändamålet anvisade — 10 000 kronor — under
vissa förutsättningar bidraga till fosterlega på det sätt och i den utsträckning
utskottet kunde finna lämpligt. Efter det besvär anförts upphävde regeringsrätten
heslutet med motivering, att detsamma icke kunde anses avse
sådan angelägenhet, varom landstinget jämlikt 4 § lagen om landsting agde
besluta, samt att landstinget således genom beslutet överskridit sin befogenhet.

180

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

f annan ordning och i mindre omfattning än som avsågs i det nämnda fallet
har andra landsting under senare år lämnat bidrag till vård varom nu är
fråga. Som villkor har i regel gällt, att barnet, efter vistelse på upptagningshem
eller barnhem för varaktig vård, av barnhemmets föreståndare eller
läkare förklarats vara svårplacerat. I vissa fall ställes icke för bidrag villkor
om viss tids vistelse på barnhem utan krävs endast att barnet skall vara
svårplacerat. Ett landsting har beviljat bidrag till vårdavgift för spädbarn
som vårdas i tillfälliga fosterhem i avbidan på slutlig placering. Det har också
i något fall förekommit, att landsting ställt ett belopp till länets socialvårdsförbunds
förfogande för en intensifiering av fosterbarnsvården över
huvud taget.

Vad angår frågan, huruvida landsting äger ekonomiskt stödja vården av
barn, som mottagits för ändamålet i enskilt hem, är att märka, att landstingskommunens
kompetens blivit genom landstingslagen den 14 maj 1954
bestämd på annat sätt än förut.

Enligt 1924 års landstingslag skulle landstinget dels äga besluta om landstingsområdets
gemensamma angelägenheter — vilka exemplifierades — såvitt
dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhörde offentlig
myndighets ämbetsåtgärd, dels ock handha de ärenden i övrigt, som enligt
beslut av Konung och riksdag skulle ankomma på landstinget.

Kommunallag skommittén framhöll i betänkande med förslag till landstingslag
(SOU 1952: 48), att berörda exemplifiering vore föråldrad och icke
längre svarade mot vad som faktiskt blivit landstingens verksamhetsfält.
Kommittén återgav vissa inhämtade uppgifter m. m., enligt vilka landstingens
nettoutgifter år 1950 till 87 % belöpte på hälso- och sjukvård, medan
5,5 % belöpte på undervisnings- och bildningsanstalter och 4,5 % på
social verksamhet. På barnavårdens område bedrevs eller främjades bl. a.
barnhemsverksamhet och fosterbarnsvård. Även andra socialvårdsgrenar,
bland vilka nämndes barnkoloniverksamhet, åtnjöt anslag av landstingsmedel.
Kommunallagskommittén underströk, att de gränser som 1924 års lag
uppdrog för landstingens verksamhet, på det hela taget var tillräckligt vida.
Något starkare behov av lagändring förelåg icke, även om i något fall rättspraxis
kommit till resultat i fråga om landstingets kompetensområde, som
syntes svårt att förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess
funktioner.

Enligt kommunallagskommitténs mening borde landstingskommunens
beslutanderätt omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande genom
landstingets försorg framstod såsom berättigat ur allmänna samhälleliga
synpunkter; det avgörande borde alltså vara vad som ur dessa synpunkter
kunde anses rimligt och ändamålsenligt. Denna syn på landstingets kompetens
kunde anses ha kommit till uttryck redan i kompetensstadgandet i 1924
års lag. Ett annorlunda avfattat kompetensstadgande föreslogs dock av
kommittén, närmast för att undvika den mindre verklighetstrogna beskrivningen
av landstingets uppgifter i 1924 års lag samt för att närma bestämmelserna
för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 År 1960

181

En följd av en anpassning till kompetensstadgandet för primärkomiuunerna
syntes enligt kommitténs mening bli, att rättspraxis sknlle få möjlighel
til! en något friare bedömning av landstingskommunens kompetensområde.

Enligt kommitténs förslag skulle den i 1924 års lag givna bestämningen
»för landstingsområdet gemensamma angelägenhet» ersättas av »sina angelägenheter»
samt exemplifieringen utgå. I bestämningen »sina angelägenheter»
låg enligt kommittén en gränsdragning i förhållande till såväl staten
som primärkommunerna. I förhållande till de senare innebar stadgandet,
att landstingskommunen icke fick främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende
ankom på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln
i lagstiftningen för dessa kommuner eller enligt bestämmelser i särskilda
författningar. Härvid borde emellertid märkas att, såvida icke i särskild
författning annat angavs eller kunde anses vara förutsatt, landstingskommun
torde vara oförhindrad att inom sitt område främja verksamhet
av samma art som den, vilken inom primärkommunernas områden ankom
på dessa. Skillnaden i kompetens avsåg sålunda verksamhetsområdena i
lokalt hänseende. Landstingskommuns åtgärder skulle tillgodose intressen
som kunde hänföras till denna. Detta hindrade emellertid icke, att ett beslut
av landstinget att främja ett speciellt ändamål kunde avse viss eller
vissa delar av landstingskommunens område, blott förutsättningen var att
övriga delar av landstingskommunen under motsvarande betingelser skulle
erhålla samma förmån.

Förbehållet i 1924 års kompetensbcstämmelse därom att kompetensen
icke omfattade vad som tillhörde offentlig myndighets ämbetsåtgärd skulle
enligt förslaget ersättas med en något vidare formulering. Ett sådant förbehåll
kunde enligt kommittén måhända anses överflödigt att medtaga; det
skulle få sin huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra att utanför kompetensen
föll den verksamhet, som inom landstingskommunens område ankom
på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga
vägförvaltningen, länsarbetsnämnden m. fl.

I 1954 års landstingslag har emellertid kompetensbestämmelsen fått eu
annan utformning än den kommunallagskommittén föreslog. Enligt 4 §
landstingslagen äger landstingskommun att själv, efter vad i lagen närmare
bestämmes, vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning,
socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera
dylikt, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. Därjämte erinras om de angelägenheter som ankommer
på landstingskommun enligt särskilda sladganden.

Såsom skäl för denna utformning av kompetensstadgandet har av chefen
för inrikesdepartementet anförts bl. a. följande. En viss exemplifiering av
landstingskommunens uppgifter var möjlig och av värde. I intet avseende
var det fråga om att inskränka landstingskommunens befogenheter. Även
med den (i propositionen) föreslagna formuleringen av kompetensstadgandet
torde rättspraxis få möjlighel till en något friare bedömning än dittills.
Del var särskilt alt märka, all ordet »gemensamma» borttogs ur bestäm -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen av landstingskommunens uppgifter. I exemplifieringen upptogs även
socialvården. Socialvården i trängre bemärkelse reglerades genom speciallagstiftning
och den för primärkommunerna gällande grundsatsen om förbud
mot att på detta område utan stöd av författning lämna understöd åt
enskilda personer borde äga tillämpning även för landstingskommunernas
del. Emellertid fanns det inom socialvården i mera vidsträckt mening ett
ganska omfattande fält, där landstingskommunerna — delvis utan särskilt
åläggande — gjort och även framdeles borde kunna göra väsentliga insatser.
Härom erinrades genom exemplifieringen »socialvård» utan att någon
ändring i gällande rätt åsyftades. Vad angick kompetensområdets avgränsning
i förhållande till staten och primärkommunerna kunde statsrådet i
stort sett biträda de synpunkter kommunallagskommittén anfört.

Barnavårdskommittén

Vad ovan berörts angående landstingskommunernas ekonomiska stöd åt
fosterbarnsvården ådagalägger enligt kommitténs mening, att rätten för
landstingskommun att lämna sådant stöd bör fastslås. Fosterbarnsvården
kan främjas ekonomiskt på olika sätt, genom bidrag till fosterlegor, allmänt
stöd åt länsförbunds fosterbarnsverksamhet, bidrag till avlöning åt barnavårdsombud
eller annorledes. Kommittén anför vidare följande.

Det är uppenbart, att ett främjande av vård i enskilt hem av barn, som
av en eller annan anledning icke får växa upp i eget föräldrahem, har ett direkt
samband med barnhemsverksamheten, vilken avlastas genom främjandet
av annan vårdform. Såtillvida är en insats från landstingskommuns
sida för fosterbarnsvården av omedelbart värde för landstingskommunen
som sådan.

Därest den stödjande insatsen begränsas till svårplacerade barn eller eljest
till barn, vilka kan sägas ha ett vårdbehov, som kräver speciella föranstaltningar,
kan insatsen sägas ligga i linje med den hälso- och sjukvårdande
verksamheten. Detta gäller vare sig bidrag utgår i varje enskilt fall, som
visas motsvara nämnda förutsättningar, eller den stödjande verksamheten
organiseras så, att ett antal utvalda hem engageras i vården av svårplacerade
barn och erhåller ekonomiskt bidrag för ändamålet.

Trots detta synes frågan, huruvida landstingskommunen enligt landstingslagen
har rätt att lämna bistånd till fosterbarnsvårdens främjande, icke
kunna med säkerhet besvaras. Uppgift att bedriva förmedling av fosterbarn
och fosterhem har ej tillagts primärkommun; att landstingskommun främjar
eller bedriver sådan förmedling borde därför icke möta hinder. Annorlunda
synes det förhålla sig med bidrag till fosterlegor för omhändertagna barn
samt till barnavårdsnämnds befattning med fosterbarnsvården över huvud
taget. Där är det fråga om uppgifter, som genom barnavårdslagstiftningen
direkt uppdragits åt barnavårdsnämnden att sköta och åt primärkommunen
att bekosta, och det förefaller tvivelaktigt, om det allmänna samhälleliga
intresset av fosterbarnsvårdens främjande gör denna vård till jämväl
en landstingskommunens angelägenhet.

Utan intrång i annan kommunal enhets kompetensområde eller i myndighet
tillagd uppgift kunde landstingskommun direkt stödja fosterhemmen.
åtminstone i fråga om kostnaderna för vård av icke omhändertagna

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

barn. Åtgärdens innebörd av understöd åt enskilda vore däremot framträdande,
om också icke mer framträdande än då vård å barnhem eller sjukhus
tillhandahålles utan att sådan ersättning fordras, som svarar mot de verkliga
omkostnaderna.

På grund av det anförda finner kommittén det påkallat, att i barnavårdslagstiftningen
intages stadgande, som otvetydigt utvisar, att landstingskommun
äger rätt att ekonomiskt stödja fosterbarnsvården. Förpliktelse att bereda
sådant stöd synes kommittén inte böra komma i fråga.

Kommittén anser det ur barnavårdssynpunkt icke vara önskvärt att från
landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som innebär
förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd åt fosterhem. Kommittén
anför härom vidare.

Landstingskommunens insats bör endast innebära ekonomiskt stöd åt
förmedling, som bedrivs av länsförbund eller eljest med vederbörligt godkännande.
(Jämför angående dylikt godkännande 86 § lagförslaget.) Därutöver
bör landstingskommunens bistånd avse primärkommunernas och deras
barnavårdsorgans verksamhet för tillsyn och stöd åt fosterbarnsvården
i allmänhet samt vården i enskilda hem av barn och unga, som blivit omhändertagna
av barnavårdsnämnd. Därigenom vinnes bl. a. att landstingskommunens
bidrag icke leder till understöd åt enskild i annat fall än där
sådan! är jämlikt barnavårdslagstiftningen berättigat.

Remissyttrandena

Socialstyrelsen framhåller, att landstingen under de senaste åren nedlagt
ett värdefullt arbete på barnhemsvårdens område samt dokumenterat intresse
för fosterbarnsvården. Detta intresse har främst tagit sig uttryck däri,
att flertalet landsting åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för barnavårdsombuden
och deras verksamhet. På några håll har landstingen därutöver
i en eller annan form lämnat ekonomiskt bidrag till placeringar i enskilda
fosterhem. Tveksamhet har emellertid rått på sina håll om landstingens
formella rätt att anslå medel för sådant ändamål. Med hänsyn till den
stora betydelsen av sådana bidrag förordar socialstyrelsen, att särskilt stadgande
införes i en ny barnavårdslag om landstings rätt härtill.

Det understrvkes av några remissinstanser — såsom länsstyrelserna i
Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs län, svenska
socialvårdsförbundet och svenska landskommunernas förbund — att det för
närvarande förekommer att vissa landsting driver eller understödjer annan
för barnavården betydelsefull verksamhet än den som beröres i stadgandet.
Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida det är lämpligt att på föreslaget
sätt precisera och begränsa landstingens arbetsuppgifter. En vidare ram för
denna verksamhet med möjlighet till nya initiativ från landstingens sida anses
vara att föredraga.

Svenska landstingsförbundet förordar på nedan angivna skäl ett stadgande
av innehåll, att landstingskommun äger rätt att självständigt bedriva
verksamhet, som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem eller stöd

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

åt fosterhem. Vad angår landstingens bidrag till fosterbarnsvården i övrigt
är förbundet däremot tveksamt, om landstingen bör erhålla rätt att lämna
bidrag till åligganden, som ankommer på primärkommunerna. Förbundet
anför bl. a.

Beträffande landstingens engagemang i fosterhemsförmcdlingen, vilket
tillkommit i fullt samförstånd med Konung och riksdag, kan det synas obehövligt
att tillföra lagstiftningen en bestämmelse härom. Förbundet vill
dock ej motsätta sig att så sker. Stadgandet har emellertid blivit för snävt
utformat. Kommittén utgår från att det ur barnavårdssynpunkt är önskvärt
att från landstingskommuns sida icke bedrives någon självständig verksamhet,
som innebär förmedling av fosterbarn och fosterhem, och vill därför
inskränka landstingskommuns insats till enbart ekonomiskt stöd åt förmedling,
som bedrives av länsförbund eller eljest med vederbörligt sodkännande.

Enligt förbundets mening saknas anledning att på föreslaget sätt inskränka
landstingets befogenheter i detta hänseende. Landstingen och Allmänna
barnhuset bestrida för närvarande med hälften var löner m. fl. kostnader
för de hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden. Det torde
vara eu tidsfråga, när Allmänna barnhuset vill komma ifrån detta ekonomiska
engagemang. Såvida icke staten i stället träder in som bidragsgivare,
kommer hela kostnaden då att åvila landstinget. Det vore orimligt om landstinget
icke under sådana förhållanden skulle kunna såväl formellt som reellt
stå som huvudman för verksamheten.

Det må i detta sammanhang framhållas, att några landsting uttryckt
önskemål att övertaga huvudmannaskapet för barnavårdsombuden men att
de funnit sig böra intaga en avvaktande hållning i frågan, bl. a. med hänsyn
till den gällande lagstiftningens oklarhet i fråga om landstingens behörighet
härutinnan.

De yttranden, som inkommit från olika landstings förvaltningsutskott går
i huvudsak i samma riktning.

Föredragande statsrådet

Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag införas ett stadgande
om att landstingskommun må ekonomiskt stödja förmedling av fosterbarn
och fosterhem samt med bidrag främja fosterbarnsvården. Syftet med det
föreslagna stadgandet är i första hand att klarlägga, att landstingskommun
äger befogenhet att lämna bidrag till fosterbarnslegor beträffande såväl omhändertagna
som icke omhändertagna barn, vilka överlämnas för vård i enskilda
hem. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lär det inte
vara ovanligt att landstingen lämnar sådana bidrag. För egen del kan jag
inte finna annat än att denna praxis är förenlig med kompetensregeln i 4 §
av den nu gällande landstingslagen. Det finns sålunda enligt min mening
inte tillräckliga skäl för att i barnavårdslagen införa en bestämmelse av
föreslagen innebörd.

Med det föreslagna stadgandet har kommittén därjämte velat hindra, att
från landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1060

185

innebär bl. a. förmedling av fosterbarn och fosterhem. Landstingskommun
lorde enligt gällande lagstiftning vara oförhindrad att bedriva sådan förmedlingsverksamhet,
och jag finner i likhet med bl. a. svenska landstingsförbundet
anledning inte föreligga att på föreslaget sätt begränsa landstingskommunernas
befogenhet härutinnan.

Såsom berörts i åtskilliga yttranden skulle den föreslagna begränsningen
och preciseringen av landstingskommuns befogenheter också lägga hinder
i vägen för att landstingskommun driver eller understödjer annan för barna-
och ungdomsvården betydelsefull verksamhet än den i stadgandet direkt
angivna. För barna- och ungdomsvårdens utveckling är det utan tvivel av
stort värde att möjligheten hålles öppen för nya insatser från landstingskommunernas
sida. Ramen för dessas verksamhet bör därför inte underkastas
annan begränsning än som följer av 4 § landstingslagen.

Av ovan anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka kommitténs
ifrågavarande förslag.

XIV. Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(barnavårdslag)

Såsom framgår av den föregående framställningen har åtskilliga erinringar
framställts mot kommittéförslagets uppställning och avfattning. Dessa erinringar
har, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid den överarbetning,
som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragrafantalet
väsentligt nedbringats samt förändringar vidtagits med avseende på kapitelindelningen
och en del lagbestämmelsers placering. Vidare har en förenkling
av lagtexten eftersträvats. Hänvisningar från en paragraf till en annan har
såvitt möjligt undvikits, och åtskilliga detaljbestämmelser har utmönstrats
ur lagtexten. Den föreslagna lagen har härigenom fått ett avsevärt mindre
omfång än såväl gällande BvL som kommitténs lagförslag.

Genomföres lagförslaget måste ändringar vidtagas i vissa andra lagar,
främst lagen om socialhjälp. Med hänsyn till att den nya barnavårdslagen
inte torde böra träda i kraft förrän den 1 januari 1961, synes det emellertid
kunna anstå med att vidtaga ifrågavarande följdändringar.

I det följande kommer jag att till behandling upptaga de särskilda bestämmelserna
i det inom socialdepartementet utarbetade lagförslaget.

Beträffande kommitténs lagförslag torde få hänvisas till betänkandet.

Lagens rubrik och disposition

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit liar den i BvL förekommande
benämningen ungdomsskydd utmönstrats såväl ur lagens rubrik
som ur lagtexten i övrigt. För alla former av barnavårdsorganens verksamhet.

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

oavsett vilken grupp bland de unga som avses därmed, användes i stället
beteckningen vård.

Enligt kommitténs förslag bibehålies i lagrubriken den nuvarande beteckningen
barnavårdslag. Ehuru vissa skäl möjligen kan anses tala för att lagen
i stället borde benämnas ungdomsvårdslag, har en ändrad terminologi i detta
avseende inte ansetts tillräckligt motiverad. För ett bibehållande av benämningen
barnavårdslag kan främst anföras, att det stora flertalet av dem som
direkt beröres av den i lagen reglerade verksamheten ännu befinner sig i den
egentliga barnaåldern. Härtill kommer, att denna benämning är hävdvunnen
i vårt land och överensstämmer med den terminologi som användes i
våra nordiska grannländer.

På sätt kommittén föreslagit (jfr 1 §) användes »barnavård» även i övrigt
i lagförslaget såsom sammanfattande beteckning för samhällets barnavård
och ungdomsvård.

I stället för den av kommittén använda rubriken »lag om samhällets barnaoch
ungdomsvård (barnavårdslag)» har åt departementsförslaget givits benämningen
»lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)»,
vilken ansetts vara att föredraga ur språklig synpunkt.

Till sin allmänna uppbyggnad ansluter sig departementsförslaget närmare
än kommitténs förslag till gällande BvL. Vissa ändringar i fråga om
BvL:s kapitelindelning och disposition i övrigt har dock genomförts. I ett
inledande kapitel har upptagits grundläggande bestämmelser om barnavårdsorganens
uppgift samt om den offentliga barnavårdens allmänna organisation.
Kapitlet innehåller bl. a. de stadganden rörande allmänt förebyggande
verksamhet, vilka ansetts böra upptagas i lagen. I 2 kap. har upptagits
närmare regler om barnavårdsnämnds inre organisation och arbetssätt m. m.
och i 3 kap. föreskrifter angående förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd.
Framställningen i lagförslaget övergår därefter till den offentliga
barnavårdens olika arbetsområden, varvid först — i 4 kap. — upptages bestämmelser
om de ingripanden — bland dem omhändertagande — som barnavårdsnämnd
har att vid behov vidtaga i enskilda fall, medan behandlingen
av de omhändertagna regleras i 5 kap. och bestämmelser om samhällsvårdens
upphörande — beträffande andra omhändertagna än elever vid ungdomsvårdsskolorna
— upptages i 6 kap. Nästföljande kapitel reglerar barnavårdsorganens
särskilda befattning med vården av fosterbarn och äger tilllämpning
beträffande såväl omhändertagna som icke omhändertagna barn
och ungdomar. I detta kapitel har upptagits ett stadgande om skydd mot
skadliga förflyttningar av fosterbarn. I lagförslaget följer därefter bestämmelser
om barnavårdsanstalter i 8 kap. och om ungdomsvårdsskolor i 9
kap. Kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten samt av
enskilda regleras i 10 kap. Ill kap. har sammanförts föreskrifter om förfarandet
hos länsstyrelse i underställningsmål, varefter i 12 kap. bestämmelser
upptages om besvär. 13 kap. — innehållande ansvarsbestämmelser
och vissa särskilda föreskrifter — är avsett att utgöra lagens slutkapitel.
Emellertid har BvL:s bestämmelser om arbetsföreläggande m. m. ansetts

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1060

böra såsom ett provisorium bli överförda till den nya lagen, och dessa bestämmelser
har —- för att förebygga luckor i paragrafföljden vid en blivande
lagrevision — sammanförts till ett särskilt kapitel — 14 kap. - ■ sist
i lagförslaget, övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget
till skillnad från den metod som kommit till användning i BvL och i kommitténs
förslag — utbrutits ur kapitelindelningen.

Vissa remissinstanser har såsom tidigare berörts förordat särskild paragrafnumrering
i varje kapitel, övervägande skäl har emellertid ansetts tala
för att även i ny barnavårdslag genomgående paragrafnumrering bibehålies.

1 kap. Inledande bestämmelser

(1—6 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel har upptagits de grundläggande bestämmelserna rörande
den offentliga barnavårdens syfte och allmänna organisation in. m., såsom
angående kommuns ansvar för barnavården, barnavårdsnämnd och dess
åligganden samt tillsyn över barnavården i riket m. m.

Innehållet i kapitlet ersätter 1, 2, 20, 21 och 79 §§ samt delvis 81 § 2 mom.
BvL och motsvarar närmast 1, 2 och 5 kap. kommitténs förslag. Vad i dessa
kapitel stadgas behandlas emellertid i departementsförslaget delvis i andra
sammanhang.

Begreppet barn användes i gällande lag utan någon bestämd åldersgräns
uppåt. Med barn menas nämligen — med visst undantag — alla som är
föremål för skydd enligt lagen (1 § andra stycket BvL).

Kommittén har föreslagit ändrad terminologi. I dess förslag (2 §) betecknas
såsom underårig envar som ej fyllt 21 ar och sasom barn underårig
som ej fyllt 18 år. Beteckningarna ungdom och unga användes däremot i
förslaget utan bestämd begränsning till vissa åldrar.

Mot den sålunda föreslagna bestämningen av begreppet barn invänder
länsstyrelsen i Malmöhus län, att man som barn språkligt sett brukar beteckna
den som icke fyllt 10 år och som ungdom den som fyllt 16 år. En
lösning av terminologifrågan synes länsstyrelsen vara att enbart upptaga begreppet
underårig och att, där gränsdragning erfordras, använda beteckningen
»underårig, som ej fyllt 16 år» eller »underårig, som ej fyllt 18 år» etc.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den vedertagna åldersgränsen
för barn torde vara 16 år, och finner det bättre överensstämma med
gängse språkbruk alt med barn avse den som ej uppnått nämnda ålder samt
att sammanfatta övriga underåriga under beteckningen ungdom, varigenom
eu klar gränsdragning erhålles mellan de olika kategorierna med direkt anknytning
till lagförslagets rubrik. Enligt svenska barnpsykiatriska föreningen
är en gränsdragning vid 18 års ålder ur medicinska och psykologiska synpunkter
oriktig och bör med barn lämpligen förstås den som ej fyllt 15 år.

1 departementsförslaget användes liksom i kommitténs förslag termen
underårig såsom beteckning för den som ej fyllt 21 år. Någon särskild de -

188

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ar WHO

fini tion av begreppet underårig har emellertid icke ansetts erforderlig med
hänsyn till att nämnda beteckning — som hämtats från 9 kap. 1 § föräldrabalken
— redan är inarbetad i annan lagstiftning. Den av kommittén föreslagna
bestämningen av begreppet barn möjliggör — med hänsvn till den
betydelse som enligt förslaget givits åt 18-årsgränsen — att denna gräns på
förekommande ställen i lagen kan anges på ett smidigt sätt. Såsom framhållits
vid remissbehandlingen kan det emellertid inte anses överensstämma
med gängse språkbruk att såsom barn beteckna personer i åldern inemot
18 år. Med det innehåll, som departementsförslaget fått i fråga om
åldersgränser, skulle den föreslagna begreppsbestämningen för övrigt knappast
medföra några lagstiftningstekniska fördelar. Någon definition av begreppet
barn har därför inte upptagits i departementsförslaget, och beteckningen
barn användes sålunda i detta utan fixering till vissa åldrar. Motsvarande
gäller beträffande beteckningarna ungdom och unga.

I kommitténs förslag utsäges i 8 §, att samhällets barnavård handhaves
av kommunerna, landstingskommunerna och staten, och i 15 §, att samhällets
barnavård står under statliga myndigheters tillsyn. Dessa stadganden har
ansetts överflödiga och därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.
Detsamma gäller vissa i 9 § andra stycket och 10 § tredje stycket kommittéförslaget
intagna hänvisningar till senare kapitel i förslaget.

Under 14 § har kommittén upptagit hänvisning till vad som gäller om
statsbidrag till vissa barnavårdskostnader. Eu motsvarande hänvisning återfanns
tidigare i BvL (67 §) men upphävdes år 1958 i samband med en om!äggning
av statsbidragsgivningen till kommunerna. Ifrågavarande stadgande
har därför också fått utgå ur förslaget.

Frågorna om den allmänt förebyggande verksamheten (5 kap. och 26 §
andra stycket kommitténs förslag) samt om landstingens befattning med
fosterbarnsvården (12 § andra stycket kommitténs förslag) har redan behandlats
i det föregående.

1 §•

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit önskvärt, att i bamavårdslagens
inledning kommer till uttryck, vad den i lagen reglerade verksamheten
har till syfte och vad barnavårdsorganen alltså i sin verksamhet bör ha
till ledstjärna.

Verksamhetens syfte kan enligt kommittén anges vara att befrämja, att
barn och ungdom får bästa möjliga uppväxtförhållanden. Stadgande härom
har intagits såsom första stycke i lagförslagets 1 §.

När det gäller de underåriga får emellertid — framhåller kommittén —
barnavårdsorganens strävan anses ha ett bestämdare mål, nämligen att
\arje
och utbildning, som hans behov och förutsättningar påkallar. Vad kommittén
sålunda uttalat har kommit till uttryck i 1 § andra stycket lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1060

189

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att i ett inledande stadgande kortfattat
ange verksamhetens syfte har i vissa yttranden hälsats med tillfredsställelse
samt i övrigt lämnats utan erinran.

Innehållet i det föreslagna andra stycket av 1 § har emellertid utsatts för
kritik.

Fångvårdsstyrelsen erinrar om att det här rör sig om förhållanden som
är föremål för mycket subjektiva bedömningar och att det föreliggande lagförslaget
knappast ger anvisningar om de resurser som kan stå till buds beträffande
ingripande i det stora flertalet fall det skulle komma att gälla.
Vad som däremot enligt styrelsens mening på något sätt bör komma till
uttryck i lagen är att ansvaret för fostran av barn och ungdom i första hand
åvilar föräldrarna och familjen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför följande.

Det stadgas, att barnavårdsmyndigheterna skola söka åvägabringa att
varje underårig erhåller den vård, fostran och utbildning, som hans behov
och förutsättningar påkalla. Å andra sidan skall åtgärd vidtagas endast när
omständigheterna därtill föranleda och åtgärden skall vara »enligt denna
lag». Uttryckssätten synas stå i viss motsättning till varandra. Rent principiellt
åligger det väl barnavårdsnämnd att följa varje underårigs utveckling
(bo § i förslaget) men detta stadgande lär väl knappast kunna tagas
som intäkt för en barnavårdsnämnd att handla i så att säga oträngt mål. Även
om en underårig ej skulle erhålla den utbildning, som hans förutsättningar
påkalla, lär väl knappast, om förhållandena i hemmet äro goda, barnavårdsnämnden
vilja ingripa, ett ingripande som för övrigt endast skulle kunna
bestå i ett råd till vårdnadshavarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att de skyldigheter, som enligt det
föreslagna stadgandet lagts på barnavårdsnämnden, sträcker sig långt utöver
vad man rimligen kan ålägga en sådan nämnd, att stadgandet får anses inkräkta
pa andra myndigheters befogenheter samt att motsvarande bestämmelse
i gällande lag enligt länsstyrelsens mening är ändamålsenlig och till
fyllest. Liknande synpunkter framhålles även av länsstyrelsen i Kronobergs
län och svenska socialvårdsförbundet.

Föredragande statsrådet. I det stadgande, som inleder föreliggande lagförslag.
betecknas såsom förut berörts den i lagen reglerade verksamheten
såsom samhällets vård av barn och ungdom. I fortsättningen av lagen användes
emellertid »barnavård» som sammanfattande beteckning. I övrigt
bär förevarande paragraf avfattats i nära överensstämmelse med 1 § första
stycket i kommitténs lagförslag. Barnavårdens syfte har sålunda angivits
vara att främja goda uppväxtförhållanden för de unga.

Vad angår 1 § andra stycket kommitténs lagförslag kan den däremot
framförda kritiken enligt min mening inte frånkännas berättigande. För
egen del har jag funnit mig böra förorda, att detta stycke får utgå ur förslaget.
Vilka speciella uppgifter barnavårdsorganen har i fråga om de underårig,
framgår av lagens centrala delar, och det synes mig knappast va -

KO Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ra av något värde att i koncentrerad form erinra därom i inledningsstadgandet.

I anslutning till vissa remissuttalanden vill jag här ytterligare framhålla,
att barnavårdsorganens insats naturligtvis alltid är supplerande i förhållande
till föräldrars eller annan vårdnadshavares verksamhet, för vilken de grundläggande
bestämmelserna återfinnes i föräldrabalken, och att den också kan
ersättas av andra vårdorgans ingripande. Detta förhållande, som torde vara
självklart, kommer för övrigt till uttryck på olika ställen i lagen.

2 §.

Enligt BvL ankommer det på varje kommun att i enlighet med bestämmelserna
i lagen ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för
ungdom inom kommunen. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.
Vid handläggning av ärenden rörande ungdomsskydd — varmed avses
befattningen med sådan ungdom över 18 år, beträffande vilken ingripande
vidtagits med stöd av det år 1934 till 22 § BvL fogade, med d) betecknade
stadgandet — må nämnden kallas ungdomsnämnd (1 § första stycket).
Mindre kommun kan av Konungen befrias från skyldigheten att ha särskild
barnavårdsnämnd; i sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av
socialnämnden med viss förstärkning (7 §).

Barnavårdskommittén. Kommittén har såsom förut berörts inte funnit
anledning föreligga att föreslå någon genomgripande ändring vare sig i nu
gällande fördelning på kommunerna, landstingskommunerna och staten av
de uppgifter, som ingår i samhällets barnavård, eller av den organisation
BvL föreskriver för dessa uppgifters handhavande.

Det är alltså kommitténs uppfattning, att de till barnavården hörande
uppgifterna — vilka enligt kommitténs förslag också blir i det väsentliga
desamma som förut — i principiellt oförändrad omfattning skall åvila kommunerna
på det sättet att varje kommun har att sörja för barnavården inom
kommunen (se 9 § lagförslaget).

Enligt kommitténs förslag skall i varje kommun finnas en särskild nämnd
för barnavårdens handhavande (10 § första stycket). Möjligheten att låta
socialnämnden med viss förstärkning utgöra barnavårdsnämnd är enligt
kommitténs uppfattning numera praktiskt betydelselös och måste anses
obehövlig. Motsvarighet har därför icke upptagits i lagförslaget.

Kommittén har övervägt, huruvida nämnden borde erhålla ändrad beteckning,
men stannat vid att bibehålla benämningen barnavårdsnämd. Även den
i BvL anvisade möjligheten för nämnden att kalla sig ungdomsnämnd bevaras,
dock med den ändringen, att sistberörda beteckning skall brukas, så
snart ärende gäller — uteslutande eller bland annat —■ underåriga som fyllt
18 år och vare sig ärendet rör vissa särskilda personer eller tillhör den allmänt
förebyggande verksamheten.

Beträffande namnfrågan har en av kommitténs experter i särskilt yttrande
uttalat avvikande mening och föreslagit beteckningen familjenämnd

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena. Socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands
och Gotlands län anser liksom kommittén benämningen barnavårdsnämnd
böra bibehållas.

Målsmännens riksförbund och nåyra kommunala organ biträder däremot
förslaget att åt nämnden ge benämningen »familjenämnd».

Även andra namnförslag har framförts. Sålunda förordar fyra barnavårdsnämnder
benämningen »barna- och ungdomsnämnd» eller »ungdoms- och
barnavårdsnämnd».

En socialvårdskonsulent — som i övrigt godtar kommitténs namnförslag
—- hävdar, att benämningen »ungdomsnämnd» alltjämt bör ha frivillig karaktär.

Beträffande sistnämnda beteckning erinrar Göta hovrätt om att den också
förekommer i strafflagberedningens förslag till skyddslag såsom ersättning
för benämningen ungdomsfängelsenämnden och ifrågasätter under hänvisning
härtill, om benämningen bör bibehållas i barnavårdslagen. Hovrätten
för Västra Sverige förordar av samma skäl att benämningen »ungdomsnämnd»
utbytes mot »ungdomsvårdsnämnd».

Föredragande statsrådet. I första stycket av förevarande paragraf stadgas
till en början — i anslutning till gällande rätt och kommitténs förslag —
att varje kommun har att sörja för sin barnavård enligt föreskrifterna i
lagen. Därjämte har kommunens skyldigheter med avseende på den allmänt
förebyggande verksamheten uttryckligen fastslagits genom föreskrift att
kommunen även i övrigt har att verka för det i 1 § angivna syftet nämligen
att främja goda uppväxtförhållanden för de unga. De närmare skälen för
den föreslagna bestämmelsen, vilken innehållsmässigt motsvarar 59 § i
kommitténs lagförslag, har redan tidigare redovisats.

Möjligheten att låta socialnämnden med viss förstärkning utgöra barnavårdsnämnd
— vilken möjlighet såsom kommittén framhållit numera torde
sakna praktisk betydelse -— är inte förenlig med de bestämmelser om barnavårdsnämndens
sammansättning som föreslås i det följande. Denna möjlighet
bör därför redan av detta skäl inte erhålla motsvarighet i ny lag. Jag
vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att om nyssnämnda bestämmelser
genomföres det kommer att bli möjligt att, där så befinnes lämpligt, låta
barnavårdsnämndens och socialnämndens sammansättning bli helt eller delvis
identisk.

Den kommunala nämnden för barnavårdens handhavande får enligt departementsförslaget
väsentligen samma ställning och huvudsakliga uppgifter
som enligt gällande lag. Redan detta förhållande talar starkt för att
det namn, som i BvL tillagts nämnden, inte utbytes. Den hävdvunna beteckningen
barnavårdsnämnd svarar också väl mot nämndens dominerande uppgift.
Alternativet »familjenämnd» finner jag mindre lämpligt med hänsyn
till att betydelsefulla familjesociala uppgifter ankommer även på andra kommunala
organ, främst socialnämnden. Beteckningen barnavårdsnämnd är
visserligen inte helt lycklig, då nämnden befattar sig med personer som läm -

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

nät den egentliga barnaåldern. För sådana fall vore det önskvärt, att begreppet
ungdom på ett eller annat sätt kunde ingå i nämndens beteckning. Den
ur denna synpunkt riktigaste lösningen skulle vara att införa en sådan beteckning
som »barnavårds- och ungdomsnämnd» eller liknande. En dylik
sammansatt beteckning kan jag dock av praktiska och språkliga skäl inte
tillstyrka. Jag har därför i likhet med kommittén stannat vid att föreslå
bibehållande av benämningen barnavårdsnämnd i förening med möjlighet
att använda en särskild beteckning för nämnden, då denna handlägger ärenden
rörande annan ungdom än barn. Härvid har jag inte funnit anledning
föreligga att utbyta »ungdomsnämnd» mot annan beteckning. Den valda
lösningen med två olika beteckningar för nämnden är uppenbarligen inte
idealisk. Särskilt i mindre kommuner, där ärenden rörande äldre ungdom
måhända endast sparsamt förekommer, kan olägenheterna för nämnden av
att stundom behöva framträda under ett annat namn än det regelmässiga
vara så stora, att de kan anses överväga fördelarna. Med hänsyn härtill har
jag funnit det vara försiktigast att — såsom också påyrkats i ett yttrande —
låta det även framdeles få ankomma på nämnden att själv avgöra, om den
skall framträda under beteckningen ungdomsnämnd. Vad angår avgränsningen
av de ärenden i vilka denna benämning skall kunna nyttjas, ansluter
jag mig till kommitténs förslag utom såvitt avser åldersgränsen. I överensstämmelse
med vad jag förut anfört beträffande begreppet barn anser jag,
att 18-årsgränsen i detta sammanhang är alltför hög. Jag har för egen del
funnit mig böra i stället föreslå, att gränsen sättes vid 15 år.

I enlighet med det nu anförda har i andra stycket av förevarande paragraf
stadgats, att en barnavårdsnämnd skall finnas i varje kommun samt att
nämnden vid befattning med ärenden rörande ungdom över 15 år må kalla
sig ungdomsnämnd.

3 §•

I denna paragraf, som ersätter 2 § BvL och delvis motsvarar 1(1 och 22 samt
60—62 §§ kommitténs förslag, anges i sammanträngd form barnavårdsnämndens
åligganden.

Gällande bestämmelser. Enligt 2 § 1 mom. första stycket BvL har barnavårdsnämnden
att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande
förhållandena i avseende på barns och ungdoms vård och uppfostran samt
noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom kommunen och är i
den belägenhet, att det enligt lagen ankommer på nämnden att ingripa, blir
töremål för dess åtgärder. I andra stycket av samma mom. anges genom
uppräkning huvudgrenarna av nämndens åligganden enligt de följande
kapitlena i lagen. Vidare anges här nämndens åligganden i egenskap av förvaltnings-
och verkställighetsorgan för allt som hör till kommunens barnavård.

Under det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden,
har i 2 mom., vilket redan berörts i avsnittet om den allmänt före -

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

byggande verksamheten, angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna
betecknas såsom fakultativa.

Slutligen har i 3 mom. intagits en hänvisning till de övriga författningar,
som innehåller stadganden om barnavårdsnämndens åligganden.

Föredragande statsrådet. I nära anslutning till gällande rätt har i denna
paragraf av departementsförslaget summariskt angivits barnavårdsnämndens
allmänna uppgifter. I de följande kapitlen upptages mera detaljerade
bestämmelser om arten av nämndens verksamhet i de delar, som kräver
reglering i lag.

Liksom enligt 2 § BvL ålägges det till en början barnavårdsnämnden att
göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom
kommunen. Som en nyhet föreslås — i anslutning till 60 § andra stycket
kommitténs lagförslag — att nämnden särskilt skall uppmärksamma sådana
underåriga som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses
vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Rörande skälen
till förslaget i denna del hänvisas till avsnittet om den allmänt förebyggande
verksamheten.

Därnäst har i paragrafen upptagits ett stadgande — närmast motsvarande
61 § kommitténs förslag — enligt vilket barnavårdsnämnden har att
verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård, varvid
anordningar för förbättring av barns och ungdoms fritidsförhållanden
särskilt framhålles. Vidare stadgas att nämnden skall tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens
verksamhet. Beträffande skälen för dessa båda stadganden hänvisas
till avsnittet om den allmänt förebyggande verksamheten.

Vid avfattningen av de bestämmelser i paragrafen, vilka avser barnavårdsnämndens
åligganden såsom förvaltnings- och verkställighetsorgan,
har beaktats, att uppgifter på det allmänt förebyggande området kan ha
uppdragits åt annat organ i kommunen. I övrigt torde dessa bestämmelser,
som utformats med 6 § SochjL såsom förebild, inte behöva närmare kommenteras.

Att nämnden har att fullgöra de uppgifter som ankommer på nämnden
enligt den föreslagna lagen och särskilda författningar, torde vara så självklart,
att något uttryckligt stadgande härom inte synes vara behövligt.

4 och 5 §§.

I 2 kap. BvL, som omfattar 20 och 21 §§, ges allmänna bestämmelser om
uppsikt över samhällets barnavård.

Enligt 20 § har länsstyrelserna att vaka över att den i BvL angivna verksamheten
ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt så att de, som
är i behov därav, blir föremål för de åtgärder, som påkallas av omständigheterna.
Vid sin befattning med kommunernas barnavård skall länsstyrelserna
biträdas av socialvårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna.
Dessa befattningshavare har jämväl till uppgift att tillhandagå med upp 13

Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

lysningar och råd rörande barnavården. Vidare stadgas, att länsstyrelsen
må förordna vederbörande tjänsteläkare att verkställa undersökning rörande
missförhållanden i avseende på barns och ungdoms vård.

I 21 § stadgas, att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling. Enligt samma stadgande skall verksamheten
vid barnavårdsanstalterna stå under socialstyrelsens tillsyn samt
närmare bestämmelser om styrelsens och inspektörens åligganden i fråga
om uppsikt meddelas av Konungen. Vidare hänvisas angående tillsyn över
verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna till vad Konungen därom förordnar.

Ytterligare må i detta sammanhang erinras om att bland BvL:s besvärsbestämmelser
under 81 § 2 mom. stadgas dels att länsstyrelsen, oavsett huruvida
besvär anförts, skall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande
ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden
eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd, dels ock att envar äger rätt
att om missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos myndighet eller
befattningshavare, som avses i 2 kap.

Barnavårdskommittén. Kommittén anser att statens uppsikt över barnavården
bör till såväl omfattning som karaktär förbli oförändrad. I lagförslaget
har liksom i SochjL benämningen tillsyn brukats i stället för uppsikt
(se 15 § lagförslaget).

Socialstyrelsens tillsynsuppgifter har närmare angivits i 16 § lagförslaget.
Syftet med socialstyrelsens tillsyn anges i detta stadgande vara att tillse,
att det allmännas verksamhet för barns och ungdoms vård och skydd i enlighet
med barnavårdslagen ändamålsenligt ordnas och handhaves. Enligt
uttrycklig föreskrift skall barnavårdsanstalter och ungdomshem stå under
socialstyrelsens tillsyn, även om de icke drives av det allmänna. I det föreslagna
stadgandet har vidare utsagts, att socialstyrelsen i erforderlig omfattning
bör utfärda allmänna råd och anvisningar.

Därest socialstyrelsens tillsynsuppgift i lagen anges på sådant sätt som
kommittén föreslagit, bortfaller enligt kommittén anledning att bibehålla
bestämmelsen om biträde av statens inspektör för barnavården. Kommittén
har emellertid ansett lämpligt, att lagen erinrar om den särskilda ställning
såsom statens inspektör, vilken tillkommer chefen för socialstyrelsens barnavårdsbyrå.
Sådan erinran har intagits i 16 § av lagförslaget.

Beträffande innebörden av länsstyrelsens tillsynsverksamhet gör kommittén
följande uttalande.

I länsstyrelses tillsynsverksamhet måste liksom hittills övervakningen av
lagens tillämpning vara ett framträdande drag. På länsstyrelsen bör det
ankomma att nära följa kommunernas och anstalternas verksamhet samt
att på ett tidigt stadium reagera mot icke önskvärda företeelser. Men länsstyrelsens
tillsyn bör likväl icke domineras av kontroll och av korrigerande
ingripanden. 1 överensstämmelse med länsstyrelsens allmänna uppgift med
avseende å länets förhållanden bör det ankomma på länsstyrelsen att söka
få till stånd en rikt utvecklad och facetterad, väl planlagd och skött barna -

198

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

vårdsverksamhet. För ändamålet krävs från länsstyrelsens sida initiativ,
samordning av olika krafter, utjämning av motsättningar, råd och vägledning
samt bistånd jämväl i andra hänseenden.

För att kunna bilda sig en uppfattning om hur lagen tillämpas av de olika
nämnderna och kunna i mån av behov lämna bistånd eller göra rättande
ingripande är det påkallat, att länsstyrelsen i viss omfattning följer barnavårdsnämnds
handläggning av enskilda ärenden.

Kommittén framhåller vidare, att länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhet
självfallet i fortsättningen liksom hittills behöver biträde av specialutbildade
befattningshavare. Dessas uppgifter inom tillsynen bör emellertid enligt
kommittén icke vara andra än länsstyrelsens egna. Med hänsyn härtill och
då konsulenterna enligt kommitténs mening bör bli tjänstemän hos länsstyrelserna
torde, enligt kommittén, anledning icke föreligga att i ny barnavårdslag
särskilt ange vilka befattningshavare som skall eller bör anlitas i
länsstyrelses tillsynsverksamhet.

Bestämmelser om länsstyrelses tillsynsverksamhet har i lagförslaget upptagits
under 18 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att länsstyrelse har att i samverkan
med socialstyrelsen noga följa tillämpningen av lagen, vaka över att
barnavårdsverksamheten i länet ändamålsenligt ordnas och handhaves samt
främja dess utveckling.

Enligt kommittén måste det i fortsättningen liksom hittills ingå i tillsynsuppgiften
att med rättande åtgärder ingripa mot missförhållanden, som befinnes
föreligga inom samhällets barnavård. Vad angår barnavårdsanstalter
och vissa andra institutioner ges bestämmelser om rättande ingripanden i
förslaget (liksom i BvL) i samband med stadganden i övrigt om anstalterna
och institutionerna, se 10 kap. lagförslaget. För ungdomsvårdsskolornas del
bör ämnet enligt kommitténs mening behandlas i den särskilda stadgan för
sådana skolor och erforderliga åtgärder ankomma på socialstyrelsen och
statens inspektör för skolorna. Återstår den kommunala barnavårdsverksamheten,
i vad densamma ej innebär drivande av institutioner, som i 10
kap. lagförslaget avses. Att med rättande åtgärder ingripa mot otillfredsställande
förhållanden inom den kommunala barnavården (bortsett från
nyssnämnda institutionsverksamhet) bör enligt kommitténs mening förbli
en uppgift för länsstyrelsen ensam.

Kommittén framhåller, att den gällande, i 81 § 2 mom. BvL Upptagna bestämmelsen
om rättande ingripande knappast är tillfredsställande, samt
fortsätter.

Den täcker inte de fall, där otillfredsställande förhållande icke beror av
barnavårdsnämnden och inte kan av densamma avhjälpas, i det att förhållandet
är beroende av ställningstagande från kommunens fullmäktiges eller
styrelses sida. Bestämmelsen lämnar också öppet, vad länsstyrelsen kan och
bör göra, om åtgärd, som länsstyrelsen tillhållit barnavårdsnämnd att vidtaga,
inte kommer till stånd.

Enligt kommitténs förslag (18 § andra stycket) skall länsstyrelse ingripa
mot otillfredsställande förhållanden inom den kommunala barnavården ge -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nom att meddela vederbörande den föreskrift, som befinnes nödig för vinnande
av rättelse. Barnavårdsnämnds försummelser i fråga om åtgärder avseende
underåriga har särskilt framhållits i lagtexten. Förslaget innebär i
förhållande till bestämmelsen i 81 § 2 mom. BvL så till vida en inskränkning,
som den särskilda möjligheten att ingripa mot anstaltsstyrelse på förut anförda
skäl uteslutits, men samtidigt en utvidgning, i det att även missförhållanden,
som ej beror av eller kan rättas av barnavårdsnämnd, åsyftas.

Kommittén har övervägt, huruvida icke till länsstyrelses befogenhet och
plikt att såsom tillsynsmyndighet meddela rättande föreskrift borde fogas
behörighet för länsstyrelsen att i fall, där det uppenbarligen är av största
vikt, att åtgärd som ankommer på barnavårdsnämnd vidtages, men detta
underlåtes, träffa avgörande i nämndens ställe. En sådan ordning skulle,
framhåller kommittén, i princip stå nära den för nykterhetsvården gällande.
Behörigheten att besluta i barnavårdsnämnds ställe kunde enligt kommittén
lämpligen vara begränsad till att avse dels förbud mot barns mottagande i
enskilt hem, dels ock ingripanden jämlikt 7 kap. för att bereda underårig
tillfredsställande levnadsförhållanden. Förutsättning borde vara, att barnavårdsnämnd
underlåtit vidtaga åtgärd, fastän sådan vore uppenbarligen
påkallad.

Kommittén har emellertid ansett alt det i praktiken icke visat sig föreligga
något mera framträdande behov av att länsstyrelse tillägges rätt att
besluta i barnavårdsnämnds ställe. Med hänsyn härtill och då det enligt
kommitténs mening i och för sig får anses lyckligt, om sådan behörighet
kan avvaras, har kommittén avstått från att framlägga förslag till lagstadgande
därom.

I särskilt yttrande av fyra experter framhålles, att kommitténs förslag,
enligt vilket länsstyrelsen såsom yttersta åtgärd äger förelägga försumlig
barnavårdsnämnd att vidtaga rättelse, är mindre lyckligt, då det gäller
tvångsomhändertagande, med hänsyn till att länsstyrelsen kan komma att
såsom underställningsmyndighet få pröva ett beslut, som barnavårdsnämnd
meddelat till åtlydnad av länsstyrelsens föreläggande. Det av kommittén
avvisade alternativet att låta länsstyrelsen i dylika fall inträda såsom första
instans och således övertaga ärendet från barnavårdsnämnden vore, anför
experterna, en ur rättssynpunkt bättre ordning än nu gällande. En annan
och likaledes bättre utväg att lösa denna fråga är enligt experternas mening
att tillerkänna socialvårdskonsulenten rätt att hos länsstyrelsen föra talan
om tvångsomhändertagande i fall där barnavårdsnämnd enligt konsulentens
förmenande försummat att fatta beslut angående omhändertagande.

Remissyttrandena. Några remissinstanser påtalar, att länsstyrelsernas tillsynsuppgifter
i kommitténs förslag kommit att skjutas i bakgrunden.

Svenska socialvårdsförbundet håller sålunda före att tillsynsbestämmelserna
fått en avfattning som innebär en icke oviktig förskjutning av tillsynen
från lokalt till centralt håll, något som förbundet förklarar sig icke
kunna acceptera.

197

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i anslutning till 16 § följande.

I likhet med vad som nu gäller synes avsikten vara att det är länsstyrelsen,
som har att vidtaga rättande åtgärder, under det att socialstyrelsens
uppgifter mera bör ligga på det rådgivande planet. Att så skall vara förhållandet
synes emellertid icke helt otvetydigt framgå av lagbudens formulering.
Paragrafen synes därför böra avfattas så att det mera direkt framgår
att socialstyrelsens uppgifter är att med uppmärksamhet följa den allmänna
utvecklingen inom barnavårdsområdet och att med stöd av sina iakttagelser
framlägga erforderliga förslag ävensom att i den omfattning som
styrelsen anser behövligt utfärda allmänna råd och anvisningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att orden »i samverkan med socialstyrelsen»
i 18 § första stycket lagförslaget bör utgå.

Kommitténs förslag i fråga om behörighet för länsstyrelse att ingripa med
rättande åtgärder mot missförhållanden inom kommunernas barnavård har
föranlett en livlig diskussion bland remissinstanserna.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden framhåller, att länsstyrelsen
genom tillsynen erhåller en god och värdefull överblick över den barnavårdande
verksamheten i hela länet samt fortsätter därefter.

Tillsynen innebär emellertid att länsstyrelsen är skyldig att meddela direktiv
och riktlinjer för barnavårdsnämndernas verksamhet i länet,^ och
detta kan medföra svårigheter för länsstyrelsens opartiska prövning av ärendena.
I varje fall beträffande åtgärder av frihetsberövande och frihetsinskränkande
beskaffenhet synes en sådan ordning böra eftersträvas, att det
organ, som har att överpröva barnavårdsnämndens beslut, icke tidigare bundit
sig för avgörande i viss riktning.

En socialvårdskonsulent påtalar det otillfredsställande i att länsstyrelse
samtidigt är såväl tillsynsorgan som prövningsinstans för barnavårdsnämnds
beslut rörande omhändertagande och ifrågasätter om icke alla ålägganden
för barnavårdsnämnd borde prövas av det centrala organet, socialstyrelsen.

Åtskilliga kommunala organ framhåller, att bestämmelserna för en kommun
kan få mycket vittgående konsekvenser, icke minst i ekonomiskt hänseende.
Om otillfredsställande förhållanden anses råda med avseende på
barnavården i en kommun, torde denna •— framhålles det — med den avfattning
bestämmelserna fått kunna åläggas exempelvis att utöka barnavårdsnämndens
personal, något som måste anses alltför mycket inskränka
kommunens självbestämmanderätt. Vidare ställer sig dessa remissorgan avvisande
till tanken att ledamöterna i en kommunal nämnd genom åläggande
av statlig myndighet skulle kunna tvingas att ta ansvaret för ett sådant
ingripande som ett frihetsberövande.

Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttrandena av svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska socialvårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar, att bestämmelserna i avsaknad
av sanktionsstadgande allenast innefattar ett bemyndigande för länsstyrelse
att meddela föreskrift utan alt inskränkning sker i den kommunala självbestämmanderätten.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att bestämmelserna bör kompletteras
med en sanktionsbestämmelse. För att eliminera riskerna av opåkallat
användande av föreläggandeinstitutet bör enligt länsstyrelsen kommun erhålla
rätt att få länsstyrelsens beslut besvärsvägen prövat av Kungl. Maj:t.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig icke helt främmande till tanken
att behov av tvångsmedel i enstaka undantagsfall kan föreligga*

Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.

Den första åtgärden vid otillfredsställande förhållanden bör givetvis vara
den av kommittén föreslagna, nämligen att meddela en för avhjälpande
av missförhållanden lämpad föreskrift. Om barnavårdsnämnd icke efterkommer
denna, bör länsstyrelsen ha möjlighet antingen att medelst sanktionsförfarande
framtvinga att barnavårdsnämnden följer föreskriften eller ock
att själv vidtaga den föreskrivna åtgärden i barnavårdsnämndens ställe.

Även andra remissinstanser ställer sig positiva till den av kommittén diskuterade
men avvisade tanken att länsstyrelse skulle äga inträda i barnavårdsnämndens
ställe och alltså såsom första instans besluta om ingripanden
i enskilda fall.

Enligt riksåklagarämbetet bör länsstyrelserna sålunda ha vidsträckta befogenheter
inom barnavården. Ämbetet anför härom, i sammanfattning återgivet,
följande: Länsstyrelserna bör vara oförhindrade att av eget initiativ
ingripa i sådana fall, då en barnavårdsnämnd icke vidtagit tillräckligt effektiva
åtgärder. Införes en sådan ordning kan, då fråga är om ungdomar som
begått brott, allmän åklagare utan att någon särskild fatalietid eller andra
formalia behöver iakttagas hänvända sig till länsstyrelsen och påkalla dess
ingripande. Att öppna en sådan möjlighet för åklagarna bör enligt ämbetets
förmenande vara en konsekvens av att ansvaret för åtgärderna mot kriminell
ungdom under 18 år praktiskt taget helt lägges på de socialvårdande
myndigheterna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån förordar också, att länsstyrelse medgives
befogenhet att i barnavårdsnämnds ställe träffa avgörande, då nämnden
underlåter att vidtaga åtgärd och denna av länsstyrelsen bedömes vara av
största vikt. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands
och Jämtlands län.

Andra länsstyrelser — såsom länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs
och Västerbottens län — ställer sig helt avvisande till att länsstyrelse skulle
tilläggas rätt att själv ingripa och besluta i barnavårdsnämnds ställe.

Två remissinstanser, länsstyrelsen i Kronobergs län och svenska läkaresällskapet,
gillar den av experterna anvisade lösningen att tillerkänna socialvardskonsulenten
rätt att hos länsstyrelsen föra talan om tvångsomhändertagande.

Föredragande statsrådet. Till kommitténs uppfattning, att statens uppsikt
över barnavårdsverksamheten bör bibehållas med nuvarande omfattning
Och karaktär, kan jag obetingat ansluta mig. Att samhällets barnavård på
grundval av BvL utvecklats väl samt att verksamheten i stort löper i goda

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

banor, har uppnåtts genom samverkan av olika krafter, och inte minst
betydelsefull har därvid varit insatsen av de myndigheter och befattningshavare,
som anförtrotts tillsynsuppgiften. Deras fortsatta och oförsvagade
insats krävs för att bevara vad som uppnåtts och göra nya framsteg.
Tillsynsverksamheten bör också framdeles bedrivas med samma kompetensfördelning
mellan tillsynsorganen som för närvarande. För att denna
ståndpunkt skall komma till klart uttryck i lagen har de av kommittén föreslagna
tillsynsbestämmelserna i departemenlsförslaget omarbetats för att
bringas i närmare överensstämmelse med gällande rätt. Vid utformningen av
bestämmelserna i departementsförslaget har motsvarande stadgande i
SochjL i stort sett fått tjäna som förebild. Liksom i BvL och SochjL har i
departementsförslaget länsstyrelsernas uppgifter på området reglerats före
socialstyrelsens. De grundläggande bestämmelserna om länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet bär sålunda intagits i 4 §, medan socialstyrelsens uppgifter
såsom centralt tillsynsorgan regleras i 5 §.

Ehuru jag självfallet är av den uppfattningen att det många gånger kan
rar* värdefullt, att länsstyrelsen bedriver sin tillsynsverksamhet i samverkan
med socialstyrelsen, kan jag inte finna lämpligt att en tvingande föreskrift
om sådan samverkan införes i lagtexten. Till kommitténs uttalande
om tillsynens innebörd kan jag däremot ansluta mig. Vad kommittén i detta
avseende uttalat har ansetts kunna i lagtexten komma till uttryck på ett
sätt som nära överensstämmer med SochjL.

I likhet med kommittén anser jag inte nödvändigt att i lagtexten ange
vilka befattningshavare som skall eller bör anlitas i länsstyrelsens tillsynsverksamhet,
och för socialvårdskonsulenternas del gäller detta enligt min
mening oavsett vilken ställning i organisatoriskt avseende de kan komma
att intaga.

Såsom torde framgå av den föreslagna lagtexten har avsetts att länsstyrelsens
tillsyn skall omfatta all inom länet bedriven verksamhet, som är att
hänföra till den offentliga barnavården. Med hänsyn till att staten numera
helt övertagit ansvaret för ungdomsvårdsskolorna, vilka sorterar under socialstyrelsen
som centralmyndighet, bör någon tillsyn över dessa skolor från
länsstyrelsens sida dock inte ifrågakomma.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att länsstyrelse självfallet
bör äga befogenhet att ingripa mot missförhållanden i fråga om en kommuns
barnavård, oavsett om missförhållandena beror av eller kan rättas
av barnavårdsnämnden. Motsvarande ordning gäller enligt SochjL, och jag
har för min del inte kunnat finna fog för den kritik, som från vissa håll
framförts mot kommitténs förslag i denna del. Det är naturligt att barnavårdsnämnds
försummelser i fråga om åtgärder som rör underåriga uppmärksammas
särskilt, och detta har liksom i kommitténs förslag ansetts
böra komma till uttryck i lagtexten.

Finner länsstyrelsen, att barnavårdsnämnd försummat att vidtaga erforderliga
åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen förmå nämnden
att fullgöra sin skyldighet härutinnan. I anslutning till rådande ordning och

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

i enlighet med vad kommittén föreslagit bör länsstyrelsens ingripande ha
formen av preciserad föreskrift. Vad sålunda åsyftats torde böra, liksom
enligt gällande rätt, i lagen uttryckas så, att länsstyrelsen skall tillhålla
nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om det är fråga om annat missförhållande
beträffande barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, bör
länsstyrelsens ingripande -— i nära överensstämmelse med vad som stadgas
i SochjL — bestå i att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

I ett antal yttranden har påyrkats, att länsstyrelse skulle erhålla befogenhet
att ingripa mot missförhållanden genom tvångsmedel. Vad som därvid
åsyftats synes främst vara det fallet, att barnavårdsnämnd underlåter
att besluta angående omhändertagande, ehuru länsstyrelsen finner sådant
angeläget.

Därest det anses nödvändigt alt tillägga länsstyrelse befogenhet att tvångsvis
få till stånd ett omhändertagande av underårig, kan det enligt min mening
knappast ifrågakomma annat än att länsstyrelsen bör bli berättigad
att besluta omhändertagandet i barnavårdsnämndens ställe. Detta skulle
emellertid innebära en brytning med vissa grundsatser, på vilka den offentliga
barnavården hittills vilat, och det kan ingalunda hållas för visst, att barnavården
härigenom skulle bli effektivare, även om något enstaka omhändertagande,
som eljest uteblivit, skulle komma till stånd. Fastmera kan det
befaras, att barnavårdsnämndernas känsla av eget ansvar för verksamheten
skulle komma att i viss mån försvagas. Det är därför utan tvekan lyckligast,
om behörighet för länsstyrelsen att själv besluta omhändertagande kan avvaras.
Såsom kommittén uttalat har det i praktiken inte visat sig föreligga
något mera framträdande behov av en sådan behörighet. Enligt min uppfattning
kommer något ökat behov därav inte heller att uppstå genom
den nu föreslagna nya barnavårdslagen, vilken såvitt nu är i fråga bygger
på samma principer som gällande lag. Jag har alltså vid övervägande av
detta spörsmål stannat vid den ståndpunkten att länsstyrelse inte bör erhålla
sådan befogenhet, en ståndpunkt som också biträtts av flertalet remissinstanser.

Vad angår socialstyrelsens tillsynsverksamhet bör den främst vara avrådgivande
och vägledande karaktär. För att kunna fullgöra denna uppgift
synes det nödvändigt att socialstyrelsen i stort följer utvecklingen på
barnavårdens område. Erforderlig information härom bör socialstyrelsen
mestadels kunna förvärva i andra former än genom egna besök. Då den
egentliga inspektionsverksamheten framdeles liksom hittills bör ankomma
på länsstyrelserna, vill jag i detta sammanhang betona önskvärdheten av
att vederbörande länsstyrelse underrättas om socialstyrelsens besök, så att
det kan bli möjligt för länsstyrelsen att vara representerad.

Vad jag nu anfört bär avsett socialstyrelsens tillsyn över den kommunala
barnavården. I fråga om barnavårdsanstalter är läget så till vida ett
annat, att inspektioner från socialstyrelsens sida även i fortsättningen
måste utgöra ett normalt led i verksamheten. Vad jag nyss nämnt om vikten

201

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av samordning med länsstyrelsernas tillsynsverksamhet äger naturligtvis
tillämpning även beträffande dessa inspektioner.

Då chefen för socialstyrelsens barnavårdsbyrå i sin nuvarande egenskap
av statens inspektör för barnavård inte har andra befogenheter än som tillkommer
styrelsen, har stadgandet i 16 § tredje stycket kommitténs lagförslag
inte ansetts böra upptagas i departementsförslaget. Inspektörsbeteckningen
bortfaller alltså.

6 §•

I denna paragraf, som motsvarar 79 § BvL och 17 § kommitténs förslag,
bar intagits ett stadgande om råd och anvisningar av medicinalstyrelsen.
I överensstämmelse med yrkande av svenska läkaresällskapet har verksamheten
i departementsförslaget angivits skola avse vård av barn och ungdom
utan speciellt framhävande av någon viss åldersgrupp.

2 kap. Barnavårdsnämnd
(7—13 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel, som i huvudsak motsvarar 3 kap. kommitténs lagförslag,
har upptagits bestämmelser om barnavårdsnämnds organisation och arbetssätt.
Kommittén har i sitt förslag eftersträvat att anpassa bestämmelserna
efter vad som enligt KL gäller om kommuns styrelse samt efter motsvarande
regler i SochjL. Vid överarhetningen av förslaget har det — för övrigt i
överensstämmelse med yrkanden i åtskilliga remissyttranden — befunnits
möjligt och lämpligt att i såväl sakligt som formellt avseende anpassa bestämmelserna
ännu närmare till innehållet i nämnda båda lagar.

Departementsförslaget saknar motsvarighet till vissa bestämmelser i BvL
och kommittéförslaget. Så är till en början fallet med bestämmelserna om
vad som åligger barnavårdsnämndens ordförande i särskilda avseenden
(It § BvL och 29 § kommittéförslaget). Motsvarande stadgande i FvL har
icke överförts till SochjL, och anledning torde icke föreligga till annan reglering
i barnavårdslagen. Vidare har det inte ansetts tillräckligt motiverat
att i ny barnavårdslag upptaga särskilda bestämmelser om hur ansökan,
anmälan eller yttrande, som riktas till barnavårdsnämnden, skall avfattas
och bringas till nämndens kännedom (17 §, 24 § 2 mom., 31 § sista punkten,
51 § 7 mom. och 59 § 3 mom. BvL samt 30 och 31 §§ kommittéförslaget).
Slutligen har i departementsförslaget icke upptagits någon bestämmelse om
krets- eller distriktsindelning (14 § 1 mom. BvL och 27 § kommittéförslagel),
enär möjligheten till sådan indelning torde ha spelat ut sin roll på
barnavårdens område. Ett lagstadgande därom måste också anses överflödigt
vid sidan av de i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om
delegation av beslutanderätt. Därest det för att åstadkomma önskvärd arbetsfördelning
inom barnavårdsnämnden skulle befinnas lämpligt att fördela
olika arbetsuppgifter efter eu geografisk indelning, möter detta givetvis
inte något hinder, förutsatt att avsteg icke göres från vad lagen kräver.

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av ledamöter och suppleanter
i barnavårdsnämnd, om antalet ledamöter samt om tjänstgöringsordning
för suppleanterna.

Gällande bestämmelser. Enligt 3 § BvL skall barnavårdsnämnden bestå
av a) en ledamot av kommunens socialnämnd, b) en i församlingstjänst
inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor
eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen
anställd folkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för barnoch
ungdomsvård kända män eller kvinnor samt e) i vissa fall en läkare.
De under a)—d) angivna ledamöterna väljes av kommunens fullmäktige,
men om endast en präst eller en representant för skolväsendet finnes, är
denne eller hans ställföreträdare utan val ledamot. Minst en ledamot skall
vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara företrädd
inom nämnden. I fråga om läkarrepresentanten är föreskrivet, att
i stad såsom ledamot i nämnden skall ingå stadsläkare, om sådan finnes,
eller ock annan i staden bosatt, av staden därtill utsedd läkare. I landskommun,
där tjänsteläkare är bosatt, är denne ledamot av nämnden. Skulle
flera tjänsteläkare vara bosatta i sådan kommun, bestämmer länsstyrelsen
vilken av dem som skall vara ledamot.

Suppleanter i barnavårdsnämnden utses enligt 5 § BvL efter i huvudsak
samma grunder som de ordinarie ledamöterna.

Rörande val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd innehåller 3 §
SochjL stadganden, vilka ansluter sig till vad enligt KL gäller i fråga om
kommunens styrelse. Ledamöter och suppleanter skall sålunda enligt paragrafens
första stycke väljas av kommunens fullmäktige till det antal
fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem.
Inga villkor om kvalifikationer av något slag uppställes, ej heller ges några
rekommendationer. Paragrafen innehåller vidare i andra och tredje
styckena stadganden om anlitande av den proportionella valmetoden och
om tjänstgöringsordning för suppleanterna för den händelse valet icke skett
proportionellt.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag
icke förekomma motsvarighet till vad BvL innehåller om prästs, lärares
och i vissa fall läkares obligatoriska ledamotskap i barnavårdsnämnden.
Kommittén har vidare icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att
föreslå lagstadgande om rekommendation för inval av personer med speciell
sakkunskap. Icke heller har bestämmelsen om att en av ledamöterna
i kommunens socialnämnd skall ingå såsom ledamot i barnavårdsnämnden
fått motsvarighet i förslaget.

Enligt kommitténs mening bör — i huvudsaklig anslutning till vad
enligt BvL gäller beträffande de ledamöter, som kommunen väljer utan
att vara bunden till vissa grupper av befattningshavare och yrkesutövare

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 203

— även i ny barnavårdslag komma till uttryck, att barnavårdsnämnds
ledamöter skall väljas bland sådana personer, som är kända för intresse
och förståelse för barn och ungdom.

Kommittén har vidare ansett det vara nödvändigt med tvingande bestämmelser
om representation för båda könen.

Av kommittén föreslagna bestämmelser om vem som skall utse barnavårdsnämnd
samt om ledamöters och suppleanters antal är utformade i
anslutning till 3 § första stycket SochjL.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag, att de nu gällande reglerna om
representation i barnavårdsnämnden för vissa befattningshavare, uppdragsinnehavare
och yrkesutövare skall slopas och att representation för någon
annan jämförlig kategori eller för myndighet eller dylikt icke skall införas,
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Till
dem som uttryckligen tillstyrker förslaget i denna del hör bl. a. hovrätten
för Västra Sverige, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands, Göteborgs
och Bohus, Kopparbergs samt Västerbottens län ävensom svenska stadsförbundet,
flera socialvårdskonsulenter och åtskilliga kommunala organ.

Vissa av de tillstyrkande remissinstanserna — såsom socialstyrelsen samt
länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens lån — betonar vikten av den
i lagförslaget intagna föreskriften om intresse och förståelse för barn och
ungdom. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län samt svenska
stadsförbundet anser däremot överflödigt att i lagtexten uppställa några
som helst kvalifikationsvillkor och finner lagtexten böra avfattas i fullständig
överensstämmelse med 3 § SochjL.

En klart avvisande ståndpunkt till kommitténs förslag intar Göta hovrätt,
som förordar, att gällande bestämmelser om barnavårdsnämndens sammansättning
bibehålies i stort sett oförändrade. Genomförandet av kommitténs
förslag kunde nämligen enligt hovrätten komma att medföra en försvagning
av barnavårdsnämnden, vilket icke vore lyckligt med tanke på de
ökade krav som enligt förslaget ställes på nämnden.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Malmöhus
och Våsternorrlands län samt kyrkliga kvinnorådet hyser mer eller mindre
starka betänkligheter mot att slopa den delvis fackmannamässiga sammansättningen
av barnavårdsnämnd.

Domkapitlet i Lunds stift understryker vikten av att någon ändring icke
göres beträffande prästs obligatoriska ledamotskap i barnavårdsnämnd,
medan domkapitlet i Göteborgs stift under hänvisning till prästernas ökade
arbetsbörda förklarar sig trots betänkligheter kunna godtaga kommitténs
förslag.

Med hänsyn till den nära kontakt, som föreligger mellan skola, barn och
hem, anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län det vara av värde för
barnavårdsnämndens verksamhet, om en i kommunen verksam lärare ingår
som självskriven ledamot.

Målsmännens riksförbund framhåller med skärpa vikten av att läkare —

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1060

helst psykiater där sådan finnes att tillgå — alltid ingår i barnavårdsnämnden.
Förbundet anför härom.

Visserligen ger lagförslaget möjlighet — i vissa fall stadgas om skyldighet
-— för barnavårdsnämnd att begära sakkunnigutlåtande av läkare, men
avgörandet av frågan huruvida läkarutlåtande skall begäras eller ej lägges
i händerna på lekmän. Ett utlåtande som lämnas av en läkare, som haft
möjlighet att följa upp hela ärendet som ledamot av nämnden, måste vara
värdefullare än det som lämnas av en läkare, som endast yttrat sig över en
begränsad del av ärendet. Dessutom kan ständig medverkan av en läkare
stimulera till en psykologisk inriktning av nämndens arbete.

Stadsfullmäktige i Jönköping anser, att i lagen bör intagas rekommendation
om inval i barnavårdsnämnd av lärare, läkare, jurist och präst. Länsstyrelsen
i Norrbottens län betonar värdet av gällande regler om obligatoriskt
ledamotskap för vissa yrkeskategorier och anser det lämpligt att i
tillämpningsföreskrifter intaga en rekommendation om att barnavårdsnämnden
inom sig bör ha ledamöter som i sin gärning har beröring med
barn och ungdom.

Ett stort antal remissinstanser —• i synnerhet kommunala organ — förordar
ett stadgande, som möjliggör anlitande av den proportionella valmetoden.

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till vad i samband med tillkomsten
av KL och SochjL uttalats om önskvärdheten av största möjliga frihet för
kommunerna att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer samt
om de fördelar, som stod att vinna ur samordningssynpunkt, därest kvalificerande
bestämmelser om olika nämnders sammansättning bortföll (jfr
betänkandet s. 246—248), bör det enligt min uppfattning inte ifrågakomma
att hålla fast vid de tvingande bestämmelserna om vissa befattningshavares
eller yrkesutövares ledamotskap i barnavårdsnämnden. Förhållandena
har också så väsentligt ändrats efter tillkomsten av 1924 års lag, att
dessa bestämmelser, som tidigare utan tvivel varit motiverade och av värde,
numera kan avvaras. I likhet med flertalet remissinstanser delar jag alltså
kommitténs ståndpunkt i denna fråga och ansluter mig även till dess
uppfattning, att tillräckliga skäl icke föreligger för en rekommendation
om inval av personer med speciell sakkunskap. I enlighet med nyssnämnda
uttalanden bör det emellertid även i övrigt stå fritt för kommunens fullmäktige
att i barnavårdsnämnden invälja de personer, som anses bäst lämpade
för uppdraget. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ledamöter
och suppleanter i barnavårdsnämnden skall väljas bland personer
som är kända för intresse och förståelse för barn och ungdom, har därför
inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Att båda könen skall
vara representerade i barnavårdsnämnden torde vidare numera allmänt
framstå som helt självklart, varför föreskrift därom i lagen inte kan anses
nödvändig.

Om inga kvalificerande bestämmelser angående barnavårdsnämndens sammansättning
upptages i lagen och — såsom jag kommer att föreslå un -

205

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

der nästföljande paragraf — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse
av barnavårdsnämnden inte bibehålies, undanröjes det hinder som
eljest föreligger mot att anlita den proportionella valmetoden. I enlighet
med ett utbrett önskemål bland remissinstanserna anser jag, att denna metod,
som efter hand vunnit utsträckt tillämpning vid val inom de kommunala
representationerna, bör kunna användas vid val till barnavårdsnämnd.

Dessa överväganden har lett till att förevarande paragraf i departementsförslaget
utformats i fullständig analogi med 3 § SochjL.

8 §.

Denna paragraf innehåller de huvudsakliga reglerna om barnavårdsnämndens
inre organisation och verksamhetsformer. I sådant hänseende
har KL:s föreskrifter för kommunens styrelse — med vissa undantag —
gjorts tillämpliga.

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om barnavårdsnämnds organisation
och verksamhetsformer finnes i 6 §, 8 § 1 mom., 9 § 1, 2, 3 och 5 mom.
samt 10 § BvL.

De i 3 § BvL vid d) nämnda ledamöterna och suppleanter för dem utses
bland inom kommunen bosatta svenska medborgare, som fyllt 23 år. Den
som icke råder över sig och sitt gods må ej vara ledamot eller suppleant.
Med hänsyn till tjänstemannaställning får landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor eller landsfogde inte vara ledamot eller suppleant
i barnavårdsnämnd. Ej heller får landsfiskal tillhöra barnavårdsnämnd
inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och
för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, får
icke vara ledamot eller suppleant i nämnden. Beträffande rätt till avsägelse
hänvisas, såvitt angår landet, till vad som är stadgat om ledamot eller
suppleant i kommunalnämnd och, i fråga om stad, till vad som är stadgat
om stadsfullmäktig. Präst eller lärare, som valts enligt 3 § vid b) eller
c), får dock avsäga sig endast om han uppger hinder som kommunen godkänner
(6 § 1 mom.).

Ledamöter och suppleanter, som skall utses, väljes för en tid av fyra
år i sänder. Förnyelse av nämnden sker successivt på så sätt, att halva
antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat år. Om av kommunen
vald, ordinarie ledamot avgår, anställes fyllnadsval för den tid, som återstått
för den avgångne (6 § 2 mom.).

Kommunen utser bland nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande.
Ledamot, som av barnavårdsnämnden förordnats till barnavårdsman,
får ej utses till ordförande. Uppgift om ordförandens namn och bostad
skall ofördröjligen sändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse
därom i länskungörelserna. Om både ordföranden och vice ordföranden
är frånvarande från nämndens sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande
för tillfället. Nämnden utser inom eller utom sig för varje år en

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

kassaförvaltare, såvida ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som
gör sådan kassaförvaltare obehövlig (8 §).

Ordinarie sammanträden bör enligt lagen hållas i mån av behov och på
regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden bör
av nämnden kungöras till allmänhetens kännedom. Extra sammanträde skall
hållas, då ordföranden finner det nödigt eller då minst halva antalet ledamöter
yrkar därpå eller då läkare, som är ledamot eller behörig att deltaga
i nämndens sammanträden, gör framställning därom. Kallelse till sådant
sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar (9 § 1 mom.).

bör beslutförhet kräves, att flera än halva antalet ledamöter är närvarande.
Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran förutsätter, att
flera än hälften av de i beslutet deltagande, dock minst tre, är ense därom
(9 § 2 mom.).

Omröstning till beslut sker öppet och varje röstande har en röst. Vid lika
röstetal gäller ordförandens mening. Val skall, om det begäres, förrättas med
slutna sedlar, och lotten skiljer mellan lika röstetal. På samma sätt skall förfaras
vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning (9 § 3 mom.).

Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde hänvisas till vad som
är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig
(9 § 5 mom).

Vid barnavårdsnämndens sammanträde skall föras protokoll, upptagande
nämndens beslut och skälen därför. Protokollet skall justeras genast eller
sist vid nämndens nästa sammanträde. Nämnden kan dock för varje gång
särskilt uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden
verkställa justeringen (10 §).

Ytterligare må nämnas, alt 13 § BvL innehåller bestämmelser om revision
samt om ledamots ekonomiska ansvar.

Rörande innebörden av de bestämmelser i KL, till vilka hänvisning göres
i förevarande paragraf, må hänvisas till KL med förarbeten samt till prop
B 46/1958 s. 141—144.

Enligt 4 § SochjL har bestämmelserna i 32—42 §§ KL genom hänvisning
gjorts giltiga för socialnämnden. Undantag har därvid gjorts för protokoll,
som skall föras vid nämndens sammanträde. I sådant skall enligt 4 § SochjL
ej vara erforderligt att upptaga annat än förteckning på närvarande ledamöter
samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

Motsvarande lagstiftningsmetod har kommit till användning i nya hälsovårdsstadgan.
I denna har emellertid gjorts ytterligare ett undantag från
bestämmelserna i KL. Enligt stadgan skall nämligen i kommunens tjänst
anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning vara
obehörig att vara ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnden.

Barnavårdskommittén. Kommittéförslaget innehåller under 21 § för barnavårdsnämndens
del hänvisning till vad som enligt 32—42 §§ KL gäller i fråga
om kommunens styrelse. Hänvisningen har dock icke gjorts tillämplig beträffande
mandattid och avgång. I stället har kommittén i 20 § intagit såda -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960 207

na bestämmelser om val och mandattider, att nämnden endast successivt
förnyas.

Från vad KL innehåller i de delar, som omfattas av hänvisningen, har
kommittén föreslagit undantag i tre olika avseenden.

Liksom i fråga om socialnämnd är enligt kommittén en viss modifikation
i KL:s bestämmelser för kommunstyrelse påkallad när det gäller protokollföringen
vid barnavårdsnämnds sammanträde. I denna del anför kommittén
följande.

Regelmässigt bör i protokollet blott behöva upptagas förteckning å närvarande
ledamöter samt för varje ärende lydelsen av meddelat beslut.

---Emellertid kan utredning i ärende företagas vid sammanträde —

t. ex. hörande av person som saken rör, föräldrar, sakkunnig eller annan
— och vederbörlig uppteckning skall då givetvis ske i erforderlig omfattning.
Upprättas icke i ärendet akt, vartill uppteckningen kan fogas, skall
den tydligtvis ingå i eller fogas till nämndens protokoll. Även i andra fall
torde del kunna vara påkallat att anteckningar, utöver förut nämnda minimiuppgifter,
göres till protokollet. Förslaget har avfattats i enlighet härmed.

Med uppdrag att vara ordförande eller vice ordförande i barnavårdsnämnd
skall enligt kommitténs förslag — i nära anslutning till gällande rätt —-icke kunna förenas uppdrag att vara barnavårdsman under nämndens tillsyn.
Detsamma skall enligt förslaget gälla uppdrag såsom fosterbarnsinspektör
åt nämnden. Åtskilligt talar, anför kommittén, för att icke heller ledamotskap
i nämnden bör förenas med sådant uppdrag som nyss nämnts, och
det är enligt kommittén ej heller lyckligt, att uppdrag av nämnda slag anförtros
åt nära anhörig till ordföranden eller annan ledamot, en anordning,
som ej sällan innebär att uppdragstagaren i realiteten icke själv fullgör uppdraget.
Kommittén har dock funnit det ogörligt att sträcka förbudet längre
än som föreslagits.

övervägande skäl har synts kommittén föreligga för att i ny barnavårdslag
upptaga motsvarighet till de i 9 § 2 mom. andra stycket BvL uppställda
villkoren för giltigt beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran. Enahanda
krav har ansetts böra ställas på vissa andra beslut av särskild betydelse
för de enskilda, som beröres därav. Ifrågavarande bestämmelse i förslaget
gäller beslut om förbud mot barns mottagande i enskilt hem för fostran
eller enbart för vistelse, föreskrift att fosterbarn icke må tagas från
fosterhemmet, annan föreskrift avseende underårigs levnadsförhållanden, beslut
om barns skiljande från fosterhem, beslut, som ej grundas på samtycke,
om omhändertagande av annan underårig än föräldralöst eller övergivet
barn samt meddelande av förberedande föreskrift.

Remissyttrandena. Av de remissinstanser, som särskilt berört frågan om
mandattid och avgång, eller 86 stycken, uttalar sig icke mindre än 79
stycken för att enahanda bestämmelser i delta hänseende bör gälla för barnavårdsnämnd
som gäller för exempelvis socialnämnd. Denna ståndpunkt
intages av socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, 16 länsstyrelser, besvärssak -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kunniga, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet samt flertalet
socialvårdskonsulenter och ett stort antal kommunala organ. Kommitténs
förslag i denna del tillstyrkes av tre socialvårdskonsulenter och fyra kommunala
organ.

Frågan om obehörighet för vissa personer i tjänstemannaställning beröres
av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som påpekar att kommunalborgmästare
eller annan kommunal förvaltningsjurist i ledande ställning, torde bli förhindrad
att vara ledamot i kommunens barnavårdsnämnd, om KL:s regler i
detta hänseende göres tillämpliga för nämnden. Med hänsyn till önskvärdheten
av att jurist inväljes i nämnden anser länsstyrelsen, att förslaget i denna
del bär uppmjukas.

Föredragande statsrådet. Självfallet kan det uppstå vissa svårigheter, om
alla ledamöter i barnavårdsnämnden avgår på en gång och ersättes av nya.
Enligt min uppfattning bör det emellertid i fortsättningen kunna anförtros
åt kommunerna — såsom fallet är exempelvis enligt SochjL —- att själva
sörja för att en önskvärd kontinuitet blir bevarad. Den i förevarande paragraf
intagna hänvisningen till KL:s bestämmelser i fråga om kommunens
styrelse har därför gjorts tillämplig även beträffande mandattid och avgång.

De bestämmelser i KL, som avses med hänvisningen, torde inte undantagslöst
böra gälla i fråga om barnavårdsnämnd. För egen del har jag funnit
undantag böra göras i två avseenden.

Skäl till avvikelse från KL:s bestämmelser föreligger sålunda enligt min
mening till en början, då det gäller att ange vilka befattningshavare som
på grund av tjänsteställning skall vara diskvalificerade att mottaga uppdrag
som ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. En direkt tillämpning
av innehållet i 7 § andra stycket KL skulle — såsom påpekats i något
yttrande — leda till att exempelvis kommunalborgmästare skulle vara
diskvalificerad för sådant uppdrag. För närvarande föreligger däremot intet
hinder att välja kommunalborgmästare till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd,
och det förekommer också att så sker. Anledning att ändra
nuvarande ordning härvidlag torde inte föreligga. Inte heller är det enligt
min uppfattning skäl att för barnavårdsnämndens del införa den diskvalifikationsgrund,
som anges i 32 § KL, nämligen befattning såsom chef för
något till nämndens förvaltningsområde hörande verk. Detta får inte fattas
så, att jag generellt anser det lämpligt, att sådan chefstjänsteman inväljes
i barnavårdsnämnden; goda skäl kan otvivelaktigt ofta anföras mot ett
sådant inval. Min ståndpunkt är i stället den, att det bör ankomma på kommunernas
fullmäktige att bedöma lämpligheten av att invälja tjänstemän
i nämnden.

Såsom kommittén funnit är en undantagsbestämmelse vidare påkallad rörande
innehållet i protokoll, som föres vid barnavårdsnämnds sammanträde.
Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller exempelvis
enligt SochjL. I likhet med kommittén har jag emellertid ansett er -

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

inran böra göras om den protokolleringsskyldighet, som kan följa av bestämmelserna
i nästföljande kapitel. Beträffande avfattning av beslut må
här hänvisas till 21 § departementsförslaget.

Övriga av kommittén föreslagna undantagsbestämmelser har däremot inte
fått motsvarighet i departementsförslaget.

Vad angår förbudet att till ordförande eller vice ordförande i barnavårdsnämnd
utse barnavårdsman eller fosterbarnsinspektör under nämndens tillsyn
skulle •— såsom kommittén själv framhållit — skäl kunna anföras för
en väsentlig utvidgning av detsamma. Kommittén har dock funnit det ogörligt
att sträcka förbudet längre än som förslagits, och jag har samma uppfattning.
Vid sådant förhållande har jag dock ansett det vara att föredraga
att över huvud taget inte upprätthålla något legalt förbud på detta område.
Ett dylikt förbud skulle för övrigt stå i mindre god överensstämmelse
med den ståndpunkt jag intagit i fråga om andra diskvalifikationsgrunder.
Det torde därför i fortsättningen få ankomma på fullmäktige att själva
bedöma, huruvida en barnavårdsman eller fosterbarnsinspektör — eller nära
anhörig till sådan — bör inväljas i barnavårdsnämnden eller utses till ordförande
eller vice ordförande däri.

Något mera tveksam har jag varit beträffande frågan, huruvida en särskild
regel om beslutförhet även framdeles bör gälla beträffande beslut, som
kan vara av särskilt djupt ingripande betydelse för den enskilde, såsom
beslut angående omhändertagande oavsett samtycke. Med hänsyn till rättssäkerheten
skulle det möjligen kunna göras gällande, att dylika beslut
inte bör komma till stånd, såvida de inte uppbäres av en mera samlad uppfattning
inom nämnden. Jag har dock i denna fråga stannat vid den uppfattningen,
att den enskildes berättigade anspråk på rättssäkerhet blir behörigen
tillgodosett även utan den föreslagna särbestämmelsen.

I enlighet med det nu anförda har förevarande paragraf avfattats i huvudsaklig
överensstämmelse med 8 § nya hälsovårdsstadgan.

9 §•

Denna och nästföljande paragraf innehåller bestämmelser om det sätt,
varpå barnavårdsnämnden skall fullgöra sina åligganden.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 2 § 1 mom. BvL har barnavårdsnämnden
att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut ankommande
åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens
ändamålsenliga ordnande och handhavande.

Enligt 16 § 1 mom. BvL bör barnavårdsnämnden låta sig angeläget vara
att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och
andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Vikten av att barnavårdsnämnder
och skolmyndigheter lämnar varandra bistånd samt att barnavårdsnämnder
i olika kommuner bistår varandra framhålles särskilt.

Särskilda föreskrifter gäller enligt 16 § 2 mom. för samarbetet mellan
barnavårdsnämnd och socialnämnd. Representanter för barnavårdsnämnd

14 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 10

210

Kungl. Maj. ts proposition nr JO ur 1960

och socialnämnd eller dessa myndigheter i deras helhet bör, där så prövas
påkallat, komma tillsammans för rådplägning om angelägenheter, som berör
badas verksamhet. Om barnavårdsnämnd i ärende, som nämnden förehar,
finner att visst missförhållande lämpligen bör avhjälpas genom socialhjälp
eller att sådan hjälp redan utgår, bör nämnden — med överlämnande
av utredning och förslag till åtgärder — inhämta socialnämndens uppfattning
i saken. Kan de båda nämnderna icke enas, skall ärendet överlämnas
till en tremannanämnd med viss sammansättning, vilken har att skyndsamt
avgöra, huruvida barnavårdsnämnden eller socialnämnden skall ta befattning
med ärendet. Motsvarande bestämmelser fanns i FvL och har utan
ändring i sak överförts till SochjL. Vid tillkomsten av sistnämnda lag uttalade
chefen för socialdepartementet (prop. nr 177/1955 s. 276) att det vid
i evisionen av BvL finge övervägas, huruvida någon ändring i dessa regler
vore påkallad.

Även för samarbetet mellan barnavårdsnämnd och skola finns i BvL en
särskild föreskrift. Anhållan från läroanstalt, att barnavårdsnämndens ordförande
själv eller genom representant skall deltaga i behandlingen av disciplinärende,
som rör lärjunge vid läroanstalter, skall såvitt möjligt efterkommas,
och barnavårdsnämndens representant skall lämna tillgängliga
upplysningar angående lärjungens förhållanden (16 § 3 mom.).

Enligt 38 § BvL bör anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertagen
göras, när skäl därtill föreligger. Anmälan skall, om den omhändertagne
är elev vid ungdomsvårdsskola, göras av skolans styrelse men
i annat fall av barnavårdsnämnden.

Barnavårdskommittén. Barnavårdsnämndens uppgift som förvaltningsorgan
bör enligt kommittén fattas så, att nämnden bl. a. hos kommunens fullmäktige
och styrelse framställer de förslag rörande barnavården som befinnes
påkallade. Detta har synts kommittén böra komma till uttryck även i
ny barnavårdslag. Stadgande i ämnet har upptagits i 22 § första stycket
lagförslaget. I samma stycke har, i anslutning till 6 § SochjL, intagits föreskrift
om barnavårdsnämndens rätt att infordra yttranden och upplysningar
från den egna kommunens organ och befattningshavare.

I 23 § första och andra styckena lagförslaget har upptagits bestämmelser,
som närmast ersätter 16 § 1 mom. BvL men som ställer starkare och mera
preciserade krav på samarbete än nuvarande bestämmelser.

Såsom ett tredje stycke har i 23 § lagförslaget intagits ett stadgande om
skyldighet för barnavårdsnämnd att göra framställning till domstol, om
nämnden finner, att åtgärd bör vidtagas med avseende på vårdnad eller förmynderskap
för underårig. Kommittén framhåller, att sådan åtgärd _ re dan

som ett led i det allmänt förebyggande barna- och ungdomsvårdsarbetet
— bör påkallas så snart laga grund för åtgärden synes föreligga och den
underåriges bästa därigenom får anses främjas och att det alltså icke bör
förutsättas sådana förhållanden, som kräver åtgärd enligt lagförslagets 7
kap. eller att den underårige är omhändertagen.

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

De ekonomiskt stödjande åtgärder, som barnavårdsnämnden enligt kommitténs
förslag må vidtaga i särskilda fall (utan omhändertagande), är —
anför kommittén — uppenbarligen av den art att planering och allmänna
riktlinjer för verksamheten bör tillkomma i samråd mellan barnavårdsnämnden
och socialnämnden. Gränsen till den behovsprövade hjälpverksamhet,
som är socialnämndens sak, kan enligt kommittén eljest lätt överskridas,
bistånd kan ges från två håll eller utebli från båda hållen, missförstånd
och irritation kan uppstå. Stadgande om sådant samråd har i lagförslaget
intagits i 24 § första stycket. I paragrafens andra stycke stadgas i
saklig överensstämmelse med vad i 16 § 2 mom. första stycket BvL samt i
7 § andra stycket SochjL sägs, att barnavårdsnämnden och socialnämnden
eller representanter för dem vid behov bör sammankomma till överläggning
om gemensamma angelägenheter.

Kommittén har icke funnit påkallat att i förslaget till ny barnavårdslag
upptaga motsvarighet till vad 16 § 2 mom. andra stycket BvL innehåller om
tremannanämnd m. m. Ej heller har den i 16 § 3 mom. intagna bestämmelsen
om samarbete med skolmyndighet fått direkt motsvarighet i lagförslaget.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker betydelsen
av att elt intimt samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnd och socialnämnd
samt ifrågasätter, huruvida icke de angelägenheter, som handhaves
av dessa nämnder, åtminstone i mindre kommuner skulle kunna anförtros
åt en gemensam nämnd. Målsmännens riksförbund betonar särskilt
vikten av samarbete mellan barnavårdsnämnd och skolmyndighet. En barnavårdsnämnd
efterlyser en lika uttrycklig maning till samarbete med nykterhetsnämnden
som den av kommittén föreslagna i fråga om socialnämnden.
En annan barnavårdsnämnd finner det önskvärt, att formerna för samarbete
mellan t. ex. polis, skola och barnavårdsnämnd närmare preciseras.

Föredragande statsrådet. Det i första stycket av förevarande paragraf intagna
stadgandet överensstämmer med 22 § första stycket kommitténs lagförslag.
Stadgandet äger sådant samband med bestämmelserna om samarbete,
att det ansetts böra sammanföras med dessa i en paragraf.

För barnavårdsarbetet är det av mycket stor betydelse, att omfattande
och verksamt samarbete kommer till stånd mellan barnavårdsnämnderna
inbördes och mellan barnavårdsnämnder å ena samt andra myndigheter,
institutioner, föreningar och enskilda å andra sidan. Enligt min uppfattning
står emellertid knappast något att vinna med så preciserade och detaljerade
regler på detta område som upptagits i kommitténs lagförslag. Tvärtom kan
dylika bestämmelser, i den mån de visar sig vara ofullständiga, vara till mera
skada än nytta. I departementsförslaget har därför i stället — i anslutning
till 7 § första stycket SochjL — upptagits ett allmänt hållet stadgande om
skyldighet för barnavårdsnämnden att samarbeta med myndigheter, institutioner,
föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Den
närmare vägledning för samarbetet, som kan visa sig erforderlig, torde böra

212

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

lämnas på annat sätt än genom lagstiftning, främst genom råd och anvisningar
från tillsynsorganens sida.

Vad jag nu anfört äger tillämpning även på förhållandet mellan barnavårdsnämnden
och kommunens socialnämnd. Jag har således inte ansett
påkallat att i departementsförslaget upptaga motsvarighet till det av kommittén
föreslagna stadgandet om samråd mellan barnavårdsnämnden och
socialnämnden angående sådant ekonomiskt stöd, som enligt förslaget skall
kunna utgå i förening med vissa förebyggande åtgärder. Vidare har jag
kommit till den uppfattningen, att nu gällande bestämmelser om att de båda
nämnderna eller representanter för dem bör sammankomma till överläggning
om gemensamma angelägenheter inte bör överföras till ny barnavårdslag.
Även om sådana överläggningar i många fall kan vara önskvärda eller
nödvändiga, är det tydligt att erforderligt samarbete med fördel kan bedrivas
även på annat sätt. Sålunda kan det stundom vara tillräckligt att kontakten
mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden förmedlas av nämndernas
ordförande eller tjänstemän. Det kan vidare visa sig rationellt att låta
nämndernas sammansättning helt eller delvis bli identisk. En sådan anordning
blir möjlig, därest de förut föreslagna bestämmelserna om barnavårdsnämndens
sammansättning genomföres. Över huvud taget torde samarbetet
mellan de båda nämnderna främjas av att formerna för detsamma får
bestämmas med hänsyn till förhållandena i de olika kommunerna. Det
sagda torde böra leda till att 7 § andra och tredje styckena SochjL upphäves,
då de förutskickade följdändringarna i SochjL vidtages.

Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet om
åliggande för barnavårdsnämnd att hos domstol påkalla åtgärd beträffande
vårdnad eller förmynderskap för underårig överensstämmer i sak med 23 §
tredje stycket kommitténs lagförslag och torde, utöver vad kommittén anfört,
inte behöva närmare kommenteras.

10 §.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt BvL äger provinsial- och extra provinsialläkare
rätt att närvara vid sammanträde med barnavårdsnämnd inom
provinsialläkardistriktet, även då de ej är ledamöter av nämnden, och
att därvid deltaga i överläggningarna men inte i besluten samt få sin mening
antecknad i protokollet (4 § första stycket). Rätt att deltaga i nämndens
överläggningar och att få sin mening protokollförd tillkommer även
särskild, av nämnden utsedd föredragande i mödrahjälpsärenden, dock endast
vid behandlingen av sådana ärenden (4 § andra stycket).

Barnavårdsnämnden är berättigad att till sitt biträde kalla därtill skickade
män och kvinnor eller anlita förening eller stiftelse (14 § 2 mom. första
stycket). Med kommunens medgivande kan nämnden vidare uppdraga åt
särskild styrelse eller åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja
barns utackordering eller handha viss annan nämndens angelägenhet
(14 § 2 mom. andra stycket). Därest så anses nödigt, äger kommunen
meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som nu nämnts
(14 § 3 mom.).

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kommunen äger vidare bestämma, att särskilda tjänstemän må anställas
av barnavårdsnämnden (15 §).

Bestämmelsen i 15 § BvL är utformad med tanke på att barnavårdsnämnden
har egna tjänstemän. Utvecklingen har emellertid gått mot en centralisering
av socialvårdens lokala organisation och det är numera vanligt, att
två eller flera nämnder har gemensamma befattningshavare. För att skapa
smidiga regler om tillsättandet av dylika befattningshavare utfärdades år
1953 en lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. I
denna lag föreskrives, att — om kommun beslutat inrätta befattning som
skall vara gemensam för vissa uppräknade kommunala organ, bland dem
barnavårdsnämnden, eller för två eller flera av dessa organ — sådan befattning
får tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

I SochjL har inte upptagits bestämmelser om rätt för någon grupp av socialt
verksamma personer att närvara vid socialnämndens sammanträden.
Socialnämnden äger emellertid vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att
deltaga i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden
och anlita det biträde i övrigt som erfordras (5 § första stycket). Har
kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för socialnämnden
och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer
(5 § andra stycket).

Barnavårdskommittén. Kommittén har icke föreslagit någon motsvarighet
till BvL:s bestämmelser om rätt för vissa personer att närvara vid barnavårdsnämndens
sammanträden. Emellertid har kommittén ansett erforderligt
att i lagförslaget liksom i 5 § SochjL fastslå, att nämnden äger låta person,
vars medverkan är av värde för ärendes behandling, deltaga i nämndens
överläggning i ärendet. Denna rätt bör dock enligt kommittén vara begränsad
till vissa för ändamålet kvalificerade personer. Enligt 28 § lagförslaget
må sålunda tjänsteman hos nämnden samt barnavårdsman, som ej
är sådan tjänsteman, ävensom av nämnden till biträde anlitad person av
nämnden kallas att deltaga i nämndens överläggning såvitt rör ärende, varmed
han tagit befattning, och därjämte äger nämnden kalla ordförande eller
ledamot i annan kommunal nämnd, läkare, lärare eller annan, vars särskilda
insikter kan vara till gagn för nämndens prövning av barnavårdsärende,
att deltaga i nämndens överläggning rörande ärendet.

I fråga om tillsättandet av tjänstemän och anlitande av biträde i övrigt
överensstämmer kommittéförslaget (25 § och 2fi § första stycket) med 5 §
SochjL.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag om slopande av nu gällande bestämmelser
om närvarorätt tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande
flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län hemställer dock om föreskrift angående rätt
för tjänsteläkare att närvara vid barnavårdsnämnds sammanträden. Vidare
bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län lagen innehålla föreskrift om att

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

person, som på barnavårdsnämndens uppdrag biträtt med utredningar i
visst ärende, skall kallas till nämndens sammanträde samt att tjänsteman
skall äga rätt att få sin mening antecknad till protokollet, om den ej överensstämmer
med nämndens beslut. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
även, att betydelsen av att läkare och andra berörda personers sakkunskap
utnyttjas bör starkare markeras än som skett i kommittéförslaget.

I några yttranden föreslås utvidgningar i olika riktningar av kretsen av
sådana personer, som skall få kallas till barnavårdsnämndens överläggning.
Domkapitlet i Uppsala ärkestift, ett flertal kommunala organ — huvudsakligen
barnavårdsnämnder — samt högerns och folkpartiets kvinnoförbund
uttalar sig sålunda för att även församlingsprästen skall nämnas i den föreslagna
uppräkningen, medan länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter
om icke polischefen bör medtagas däri.

Andra remissinstanser — såsom länsstyrelserna i Kronobergs, Älvsborgs
och Värmlands län samt svenska socialvårdsförbundet och några kommunala
organ — förordar, att frågan om rätt att kalla personer till överläggfning
löses på samma sätt som i SochjL.

Vad angår ordningen vid tillsättande av befattning ifrågasätter en
barnavårdsnämnd, om icke den förenklingen kunde ske att samtliga befattningar
— alltså även sådana som är avsedda uteslutande för barnavårdsnämnden
— skulle kunna tillsättas av det gemensamma organ, som numera
i allmänhet är administrativt centrum för socialbyråerna.

Föredragande statsrådet. De bestämmelser om rätt för vissa socialt verksamma
personer att deltaga i barnavårdsnämndens överläggningar, vilka
finnes i BvL, har — i överensstämmelse med SochjL — inte fått motsvarighet
i kommitténs lagförslag. Även jag är av den meningen att denna
fråga i ny barnavårdslag bör lösas på samma sätt som skett i SochjL, d. v. s.
så att det framdeles får ankomma på barnavårdsnämnden att — genom majoritetsbeslut
— själv avgöra, huruvida läkare eller annan skall tillkallas
för att såsom sakkunnig deltaga i nämndens överläggningar. Nämndens rätt
att sålunda tillkalla utomstående har ansetts böra liksom i SochjL fastslås
genom uttrycklig bestämmelse i lagen. Eftersom skäl inte torde föreligga för
annan begränsning i denna rätt än den som gäller för socialnämnden eller
att den tillkallade kan betecknas såsom sakkunnig, har ifrågavarande stadgande
i departementsförslaget avfattats i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i SochjL. Även i fråga om rätt för barnavårdsnämnden att
anställa tjänstemän och anlita annat biträde föreligger överensstämmelse
mellan departementsförslaget och SochjL.

Berörda stadganden har samlats i första stycket av förevarande paragraf.

I andra stycket föreslås såsom en nyhet, att barnavårdsnämnden bör anlita
biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett
inom nämnden. Rörande skälen för denna bestämmelse hänvisas
till avsnittet om juristmedverkan i barnavårdsnämnd.

Enligt det föreslagna stadgandet i paragrafens tredje stycke har den

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

215

ordning för tillsättande av vissa befattningshavare, som införts genom
1953 års förutnämnda lag, fastslagits med motsvarande utvidgning, som
skett i SochjL. Frågan om förfarandet vid tjänstetillsättningar torde härigenom
komma att även för barnavårdsnämndernas del lösas på ett tillfredsställande
sätt.

11 och 12 §§.

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om provisoriska beslut och om
delegation av beslutanderätt.

Gällande bestämmelser. I 31, 42 a, 47, 49 och 55 §§ BvL tillägges ordföranden,
ledamot eller tjänstemän viss behörighet att besluta i barnavårdsnämndens
ställe. 31 § gäller provisoriskt omhändertagande för skyddsuppfostran
eller samhällsvård genom dylikt beslut. Ordföranden äger utan särskilt
bemyndigande därtill meddela beslut om omhändertagande, därest behovet
av sådan åtgärd befinnes vara så trängande, att därmed ej kan anstå
till dess nämnden hinner pröva frågan. Ordförandens åtgärd gäller i avbidan
på nämndens beslut. Har omhändertagandet skett jämlikt 22 § d) eller ock,
utan att föräldrarna samtyckt, jämlikt 22 § a)—c) skall ordföranden omedelbart
sammankalla nämnden för att besluta i ärendet.

Med avseende på omhändertagande för samhällsvård tillkommer sådan
behörighet att handla i nämndens ställe som nyss sagts även annan ledamot
av nämnden eller någon av dess tjänstemän, om kommunen det medgivit.

I fråga om fosterbarns omhändertagande på grund av missförhållanden
i fosterhem stadgas i 55 § 1 mom. att bestämmelserna i 31 § rörande omhändertagande
för samhällsvård skall äga motsvarande tillämpning. Liknande
gäller enligt 42 a § 1 mom. andra stycket för fall, där samtliga barn
måste skiljas från barnavårdsanstalt.

Beslut om upphörande av samhällsvård på den grund att sådan vård ej
längre behövs eller att föräldrarna begär barnet åter må enligt reglerna i
47 § 1 mom. i barnavårdsnämndens ställe fattas av dess ordförande eller,
om barnavårdsnämnden det medgivit, av annan nämndens ledamot eller
tjänsteman hos nämnden. Behörigheten omfattar även tillsyn att barnet
erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning. Av ordförande, ledamot eller
tjänsteman fattat beslut skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Ordföranden äger därjämte enligt 49 § 2 mom. besluta, att barn under
16 år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller vårdnadshavande
förmyndare, tills vidare skall anses som fosterbarn. Beslutet skall
anmälas vid barnavårdsnämndens nästa sammanträde. Nämnden prövar
därvid om beslutet skall bestå.

I detta sammanhang må anmärkas, att ordföranden jämlikt 35 § 1 mom.
och 77 § äger påkalla biträde med tillfällig förvaring av omhändertagen
ävensom erhålla handräckning av polismyndighet samt biträde av prästerskap
och kommunal myndighet.

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Barnavårdsnämnden kan uppdraga åt en inom nämnden vald delegation,
bestående av minst tre ledamöter, att i nämndens ställe jämlikt 5 § förordningen
om mödrahjälp avgiva yttrande över ansökningar om mödrahjälp
samt — vid tillstyrkan — förslag till dylik hjälp (9 § 4 mom.). Angående
beslutförhet gäller detsamma för delegation som för nämnden.

I SochjL (8 §) har ordföranden i socialnämnden -— i överensstämmelse
med vad som enligt FvL gällde — tillagts rätt att i trängande fall meddela socialhjälp
tills vidare. I övrigt har kommunens fullmäktige fått fria händer
att, med ett par undantag, låta socialnämnden överlämna grupper av
ärenden till avgörande av delegation inom nämnden, ledamot eller tjänsteman.
Avgörandena i de sålunda överlåtna ärendegrupperna fattas på nämndens
vägnar, är giltiga utan tidsbegränsning och skall blott anmälas för
nämnden.

Barnavårdskommittén. De bestämmelser BvL innehåller om rätt för ordföranden
att i viss omfattning handla i barnavårdsnämndens ställe samt om
möjlighet att tillägga annan ledamot eller tjänsteman sådan befogenhet
har kommittén ansett självfallet böra få motsvarighet i ny lag.

Enligt kommitténs mening bör det, med hänsyn till arten av barnavårdsnämndens
uppgifter, icke ifrågakomma att på dess område ge kommunerna
sa fria händer att i väsentlig omfattning överflytta nämndens verksamhet
på någon eller några ledamöter eller på tjänstemän, som enligt 8 §
SochjL gäller beträffande socialnämnd. Kommittén föreslår följande ordning.

Ordförandens, annan ledamots och tjänstemans handlande i nämndens
ställe får i princip samma karaktär som enligt BvL. Området för detta
handlande vidgas (totalt sett) men fixeras även i fortsättningen tämligen
fullständigt direkt i lagen. Möjlighet att tillsätta delegation i nämnden
införes. Delegation skall omfatta minst tre ledamöter. Delegationens uppgift
och ställning blir en annan än ordförandens, ledamots och tjänstemans
nyss nämnda. Delegation skall från nämnden överta uppgifter av förhållandevis
mindre vikt men beträffande dem handla helt på nämndens vägnar,
dvs. såsom om delegationen vore nämnden. Bestämmelserna om barnavårdsnämnds
arbetssätt, ärendes handläggning m. in. skall alltså utan vidare
gälla även för delegation, och dess beslut skall kunna överklagas i
samma ordning som nämndens. I lagförslaget anges vilka slag av ärenden,
som ej må anförtros åt delegation, och ges i övrigt riktlinjer för hur delegations
arbetsområde bör av de kommunala myndigheterna närmare bestämmas.

Beträffande innebörden i övrigt av kommitténs förslag om rätt att besluta
i nämndens ställe eller å dess vägnar (32—38 §§) må följande framhållas.

Ordföranden bibehålies vid en direkt i lagen grundad särställning, när
det gäller att handla i nämndens ställe. Vissa beslut, som lämpligen bör
meddelas utan omgång och regelmässigt icke förutsätter någon egentlig

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

utredning, något val mellan olika möjligheter eller dylikt, har ordföranden
liksom enligt BvL ansetts böra äga att meddela utan att den förutsättningen
behöver föreligga, att dröjsmål skulle vara direkt menligt. Till
sådana beslut hänföres i förslaget beslut att samhällsvård skall upphöra
i anledning av uppnådd åldersgräns eller, i fall ungefär motsvarande de i
29 och 55 §§ BvL avsedda, på grund av föräldrarnas begäran. Understundom
är dock, enligt kommittén, nämndens prövning önskvärd, såsom när
fortsatt omhändertagande kan ifrågakomma, och ärendet skall då icke
få avgöras av ordföranden. I samband med beslut om upphörande av samhällsvård
skall ordföranden äga träffa därmed sammanhängande, i 9 kap.
kommittéförslaget omförmälda föranstaltningar.

I övrigt skall ordföranden få föregripa nämndens prövning endast om
denna icke kan avvaktas utan avsevärd skada, olägenhet eller fara. Under
denna ovillkorliga förutsättning har området för ordförandens självständiga
handlingsrätt ansetts kunna avsevärt vidgas i förhållande till BvL.

Sålunda föreslås, alt ordförandens befogenhet skall omfatta meddelande
av förbud att mottaga annans barn i enskilt hem för fostran eller vistelse
samt beslut att »vistelsebarn» i fråga om tillsyn m. m. skall behandlas så
som om anmälningsplikt beträffande barnet inträtt (jfr 66, 79 och 81 §§
kommittéförslaget), alla slag av ingripanden till underårigs vård, skydd och
tillrättaförande (jfr 7 kap. kommittéförslaget) och alla åtgärder, som kan
befinnas påkallade med avseende på omhändertagens placering och behandling
i övrigt (jfr 8 kap. kommittéförslaget). Vad ordföranden i dessa stycken
förordnat om skall enligt förslaget endast gälla till dess saken hunnit
prövas av nämnden eller, i vissa fall, av delegation. Detsamma gäller förordnande
om särskild tillsyn i samband med beslut om samhällsvårds upphörande
(jfr 134 § kommittéförslaget).

Ordföranden skall vidare, enligt vad kommittén föreslår, äga att i nödfall
skilja i olämplig barnavårdsanstalt intagna barn från anstalten och
vid behov bereda dem annan, lämplig vård (jfr 150 § kommittéförslaget). I
fråga om brådskande yttranden och andra åtgärder, som ankommer på barnavårdsnämnd
och rör elev vid ungdomsvårdsskola, skall ordföranden också
äga handla i nämndens ställe med giltighet tills vidare (jfr 165 § kommittéförslaget).

Slutligen föreslås, att ordföranden i viss omfattning skall äga träda i nämndens
ställe för vidtagande av åtgärder, som ej avses i barnavårdslagen, nämligen
yttrande till åklagare eller domstol, när det gäller för brott misstänkt
eller lagförd underårig, eller av exekutiv myndighet begärt yttrande •—- t. ex.
när fråga uppkommit om vräkning av familj med minderåriga barn -— ävensom
förordnande av barnavårdsman för barn utom äktenskap eller, efter
framställning av vårdnadshavare^ för barn i äktenskap. Ordförandebeslut
att förordna barnavårdsman skall gälla tills vidare i avbidan på nämndens
prövning.

De åtgärder av ordföranden — upphävande av samhällsvård, barns skiljande
från barnavårdsanstalt samt avgivande av yttranden in. m. — vilka

218

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

icke enligt det anförda skall gälla endast tills vidare, har sådan karaktär,
att tidsbegränsning av giltigheten inte kan tänkas. Alla ordförandebeslut
eller andra åtgärder av ordföranden skall emellertid enligt förslaget vid
närmast följande sammanträde anmälas för nämnden, som därigenom, även
om nämnden icke kan eller vill ändra vad ordföranden åtgjort, får tillfälle
att uttala sitt gillande eller ogillande och ge riktlinjer för ordförandens
handlande i fortsättningen.

Har ordföranden föregripit nämndens beslut i fall, där underställning av
nämndbeslutet kan bli erforderlig, skall —- liksom enligt 31 § BvL — ordföranden
omedelbart sammankalla nämnden för ärendets prövning. Enligt
kommitténs förslag skall nämnden i sådant fall sammanträda så snart ske
kan och senast inom två veckor efter det ordförandens beslut fattats.

Befogenheten för annan ledamot än ordföranden samt för tjänsteman
att handla i nämndens ställe kan enligt kommittén uppenbarligen icke få
gå utöver vad som gäller för ordföranden. Villkoren för att handla i nämndens
ställe bör enligt kommittén vara desamma — alltså att nämndens
prövning inte kan avvaktas etc. -— och inga andra åtgärder än de för ordförandens
del bestämda kan komma i fråga. Emellertid har befogenheten
ansetts böra begränsas snävare. Vad angår annan ledamot (än ordföranden)
föreslås, att han skall kunna tilläggas samma åtgärdsbefogenhet som ordföranden
med undantag för dels omhändertagande och behandlingsbeslut
i fall, där konfirmerande beslut från nämndens sida kan behöva underställas,
dels yttranden till åklagare, domstol eller exekutiv myndighet dels ock
förordnande av barnavårdsman. I fråga om tjänstemän har möjligheten att bemyndiga
begränsats till barns omhändertagande för samhällsvård i ärende,
motsvarande 29 § BvL, samt beslut om samhällsvårds upphörande i samma
fall, som ligger inom ordförandens befogenhet. Möjligheterna är alltså i vad
angår tjänsteman enligt förslaget något mer begränsade än i BvL, se dess
55 § 1 mom. andra stycket.

Då befogenheten i lagen sålunda närmare fixeras och icke ges så obestämda
gränser som i SochjL, synes det kommittén kunna läggas i nämndens
egen hand att avgöra om och i vilken omfattning befogenhet skall tillkomma
ledamot eller tjänsteman.

Vad beträffande ordförandebeslut stadgats om giltighetstid och om anmälan
för nämnden (delegation) skall enligt förslaget också gälla för annan
ledamots eller tjänstemans beslut i nämndens ställe.

Att barnavårdsnämnden tillkommande beslutanderätt av nämnden överlåtes
till delegation (avdelning) inom nämnden har synts kommittén böra
i likhet med vad i SochjL stadgats -— göras beroende av att kommunens
fullmäktige samtyckt därtill. I anslutning till SochjL innebär förslaget också
att fullmäktige skall ange, vilka grupper av ärenden överlåtelsen må avse.

Möjligheterna för de kommunala myndigheterna att delegera beslutanderätten
begränsas emellertid, såsom förutskickats, tämligen snävt. Sålunda
har från delegationsområdet undantagits ärenden angående tillstånd att
mottaga fosterbarn, förbud att mottaga barn i enskilt hem för fostran eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

219

vistelse, föreskrift att fosterbarn icke må tagas från fosterhemmet, annan
föreskrift avseende underårigs levnadsförhållanden, fosterbarns skiljande
från fosterhem, underårigs omhändertagande för utredning eller samhällsvård,
intagning i ungdomsvårdsskola eller utredningshem, samhällsvårds
upphörande i anledning av att behov av sådan vård bortfallit samt barnens
skiljande från olämplig barnavårdsanstalt. Vidare har undantagits de uppgifter
som ankommer på barnavårdsnämnden enligt FB samt jämlikt vissa
stadganden i lagarna om allmänna barnbidrag och om bidragsförskott.

I anslutning till vad som stadgats i SochjL skall det vidare enligt förslaget
icke kunna anförtros åt delegation att göra framställning hos eller avge yttrande
till kommunens fullmäktige. Kommittén föreslår ytterligare en begränsning
av samma art, nämligen att delegation ej må anmäla gärning till
åtal eller anföra besvär.

Enligt kommitténs mening föreligger trots dessa begränsningar i delegationsrätten
en viss fara för att nämnden genom att anlita delegationer ställes
vid sidan av viktiga verksamhetsområden och mister det totala greppet
om kommunens barnavårdsverksamhet, för vilken nämnden dock är ansvarig.
Anmälan till nämnden av delegationens beslut, föreskriven i förslaget
liksom i SochjL, kan enligt kommittén lätt bli en formalitet. Kommittén
har därför uppställt ytterligare den begränsningen, att delegation ej må anförtros
att handlägga ärenden av principiell innebörd eller avsevärd ekonomisk
betydelse.

Enligt kommitténs förslag skall vidare ärende, vari delegation äger besluta,
dock överlämnas till nämnden i dess helhet, när någon av delegationens
ledamöter begär det.

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna bestämmelserna under
rubriken »Om rätt att besluta i nämndens ställe eller å dess vägnar» kritiseras
av besvärssakkunniga ur systematisk synpunkt. De sakkunniga anför
i denna del.

Kommittén skiljer mellan beslut »i nämndens ställe» och beslut »å nämndens
vägnar». Med förstnämnda beslut avses dels sådana slutgiltiga beslut
som ordförande, ledamot eller tjänsteman må meddela, dels ock preliminära
beslut av samma personer, som gälla tillsvidare i avbidan å nämndens definitiva
beslut, medan med sistnämnda beslut åsyftas beslut av en särskild
inom nämnden bildad avdelning. Principiell skillnad föreligger endast mellan
slutgiltiga och preliminära beslut. De slutgiltiga beslut, som ordförande
m. fl. och avdelning inom nämnden äga meddela, få anses meddelade för
nämnden, d. v. s. kommunalrättsligt vara att betrakta som nämndens beslut,
medan övriga berörda beslut ltunna betecknas såsom preliminära beslut,
till vilka nämnden har att senare fatta ställning för egen del. Denna
skillnad bör framgå av lagen. Att skilja mellan sådana beslut som meddelas
av ordförande m. fl. och beslut av avdelning inom nämnden synes däremot
icke svara mot något systematiskt behov.

De sakkunniga framhåller vidare, att förslaget (38 § första stycket) icke
ger fullt klart uttryck åt det förhållandet att beträffande verkställbarhet,
överklagbarhet in. m. avdelnings beslut är alt betrakta som ett nämndens
beslut.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Några remissinstanser — länsstyrelsen i Jämtlands län, svenska stadsförbundet
och svenska socialvårdsförbundet — anser, att förslaget erhållit en
väl utförlig detaljreglering som i vissa fall kan komma att motverka syftet
med en snabb och effektiv behandling av hithörande frågor.

Svenska socialvårdsförbundet anför.

På sina håll har man redan nu i rätt stor omfattning utsträckt delegationsförfarandet
inom barnavårdsnämnderna utöver vad lagen faktiskt medgivit.
Detta har ansetts nödvändigt med hänsyn till verksamhetens omfattning
samt önskvärdheten av att i vissa fall få till stånd snabba avgöranden.
Det är enligt förbundets uppfattning därför angeläget, att en delegationsrätt
införes på barnavårdsnämndens hela verksamhetsområde. För att en
sådan delegationsrätt skall få praktisk betydelse är det ofrånkomligt, att
den avpassas efter kommunernas skiftande förhållanden och alltså inte detaljregleras
i lagen. Lagstiftningen synes därför böra utformas så att kommunerna
tilläggs rätten att reglera delegationsförfarandet med undantag för
frihetsberövande åtgärder. I sistnämnda ärenden av brådskande natur bör
bestämmelserna dock kompletteras med en lagligt grundad interimistisk beslutanderätt
för ordföranden.

Den föreslagna utvidgade rätten för ordföranden att besluta i barnavårdsnämndens
ställe accepteras i stort sett av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser dock att ordföranden bör erhålla rätt
att besluta i alla grupper av ärenden utom sådana av principiell innebörd.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län
uttalar sig för att ordföranden bör få behörighet att i nämndens ställe handlägga
ärenden av mindre vikt, såsom att avge yttrande rörande äktenskapsdispens
eller rörande minderårigs användande vid offentlig tillställning, förordna
barnavårdsman och meddela interimistiskt tillstånd att mottaga fosterbarn.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller angelägenheten av att ordföranden
även meddelas behörighet att i samband med beslut om omhändertagande
göra framställning om intagning i ungdomsvårdsskola.

Förslaget om vidgad befogenhet för annan ledamot än ordföranden
att handla i nämndens ställe biträdes av socialstyrelsen, som uttalar
att den praktiska erfarenheten av barnavårdsnämndernas arbete ger vid
handen, att möjlighet måste finnas för någon att vidtaga åtgärder på nämndens
vägnar mellan sammanträdena, och att den föreslagna anordningen
synes vara nödvändig i större kommuner.

Förslaget i denna del avstyrkes däremot av länsstyrelserna i Uppsala,
Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund och cirka 20
kommunala organ. Till stöd för avstyrkandet åberopas följande skäl: Den
föreslagna ordningen är ej ägnad att underlätta en rationell organisation
och öppnar vägen för en icke önskvärd splittring i beslutanderätten. Förslaget
kan leda till en viss dualism och osäkerhet i handläggningen. Ledamöterna
i allmänhet är som regel icke lika förtrogna med barnavårdslagstift -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ningen som ordföranden och saknar ofta tillgång till det underlag, som erfordras
för att kunna besluta i barnavårdsnämndens ställe. Något praktiskt
behov av den föreslagna reformen föreligger ej. Är i något fall en överflyttning
av beslutanderätten erforderlig, torde Kungl. Maj :t med stöd av 11 §
kommittéförslaget kunna på framställning av kommunens fullmäktige medge
sådan överflyttning.

Barnavårdsnämnden i Eskilstuna ifrågasätter om icke behörigheten för
tjänsteman att fatta beslut i nämndens ställe kan vidgas till samma
omfattning, som föreslagits i fråga om ordföranden, med undantag för rätt
att avge yttrande till åklagare, domstol eller exekutiv myndighet samt att
förordna barnavårdsman.

Förslaget om delegation av beslutanderätt till avdelning inom barnavårdsnämnden
hälsas med tillfredsställelse av barnavårdsnämnderna i
Stockholm och Hälsingborg men avstyrlces av barnavårdsnämnden i Norrköping.

Barnavårdsnämnden i Skövde anser, att delegationsrätten blivit för snävt
begränsad i förslaget, och hänvisar till motsvarande stadgande i SochjL.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län finner de föreslagna bestämmelserna vara
alltför rigorösa och uttalar, att inskränkningarna i delegationsrätten —
sedda mot bakgrunden av den ökade delegationsrätt som tillerkänts kommun
enligt kommunallagarna — åtminstone i större kommuner kan tolkas
som ett onödigt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Länsstyrelsen
förklarar sig vara övertygad om att en vidgad befogenhet för fullmäktige
i detta hänseende icke kommer att missbrukas.

Fredrika-Bremer-förbundet framhåller, att det här är fråga om ett besvärligt
avvägningsproblem som enligt förbundets mening kräver en mera
ingående penetrering, varvid man har att väga mot varandra å ena sidan de
starkt svällande arbetsuppgifterna på skilda områden av verksamheten,
vilka kan göra det ofrånkomligt med en delegationsrätt även i avseende på
beslut, som är ytterst betydelsefulla för den enskilde, å andra sidan de allvarliga
betänkligheter, som tanken på en sådan delegationsrätt inger, då
det gäller så djupt ingripande åtgärder som t. ex. omhändertagande för
samhällsvård (nu skyddsuppfostran) och förbud att mottaga fosterbarn.

. .. *.'',»25235

Föredragande statsrådet. I ny barnavårdslag bör självfallet finnas bestämmelser,
som gör det möjligt att i brådskande fall fatta preliminära beslut
under tiden mellan barnavårdsnämndens sammanträden, och vidare
bör möjlighet också stå till buds att avgöra enklare eller mera rutinmässiga
ärenden på annat sätt än genom samfällt beslut av nämnden. Gällande bestämmelser
på detta område är av stor praktisk betydelse, men det bar visat
sig att de i vissa avseenden är otillräckliga, i varje fall i flertalet kommuner.
Jag anser i likhet med kommittén, att en viss utvidgning bör kunna
genomföras såväl i fråga om rätten alt meddela preliminära beslut som
beträffande möjligheten att delegera beslutanderätt utan att detta behöver

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

väcka några betänkligheter. Emellertid har jag inte kunnat finna den av
kommittén föreslagna ordningen helt tillfredsställande i sak. Den kritik
som framförts mot förslaget ur formella synpunkter måste också anses befogad.
I departementsförslaget har därför dessa frågor lösts på ett sätl som
avviker från kommitténs förslag både i sakligt och formellt avseende.

Den i departementsförslaget gjorda regleringen innebär i huvudsak följande.
Ordföranden tillägges liksom hittills en i lagen grundad befogenhet
att i brådskande fall meddela interimistiska beslut. Befogenheten blir avsevärt
mera vidsträckt än för närvarande. Någon rätt för annan ledamot än
ordföranden eller för tjänsteman att meddela dylika beslut föreslås däremot
inte. Anmärkas må dock, att vice ordföranden vid förhinder för ordföranden
omedelbart inträder i dennes befogenhet samt att beslutanderätt i tämligen
vidsträckt omfattning skall kunna delegeras även till ledamot eller
tjänsteman. Därest det i någon kommun skulle visa sig föreligga ett särskilt
behov av att interimistiska beslut kan meddelas av annan än ordföranden,
torde detta böra tillgodoses genom den dispensregel, som föreslås under 13 §.
I departementsförslaget saknas vidare motsvarighet till nuvarande regler
om rätt för ordföranden att definitivt avgöra vissa ärenden på nämndens
vägnar. I stället införes i nära anslutning till SochjL en generell befogenhet
för barnavårdsnämnden att, om kommunens fullmäktige så bestämmer, delegera
beslutanderätt till särskild inom nämnden bildad avdelning, ledamot
i nämnden eller befattningshavare i kommunens tjänst. Med hänsyn till arten
av barnavårdsnämndens uppgifter har det dock befunnits nödvändigt att genom
ett flertal undantagsbestämmelser begränsa delegationsrätten inom
tämligen snäva gränser. Trots dessa begränsningar har delegationsrätten
bedömts vara tillräckligt långtgående även i medelstora och större kommuner.
Också i detta hänseende bör emellertid vid behov dispens enligt nyssnämnda
regel kunna ifrågakomma.

Besvärssakkunniga har påpekat, att den av kommittén upprätthållna indelningen
i beslut »i nämndens ställe» och beslut »å nämndens vägnar» inte
svarar mot något systematiskt behov, men att anledning däremot föreligger
att skilja mellan preliminära beslut och definitiva beslut, som fattas på
nämndens vägnar. Detta har beaktats vid utformningen av departementsförslaget.
Bestämmelserna om preliminära eller interimistiska beslut har
intagits under It §, medan delegationsförfarandet regleras i 12 §. Jag vill
nu något närmare kommentera departementsförslaget i dessa delar.

Såsom allmän förutsättning för att ordföranden skall äga föregripa nämndens
prövning genom interimistiskt beslut kräves enligt förslaget, att nämndens
prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. Huruvida
denna förutsättning är för handen, får av ordföranden bedömas från
fall till fall, och det synes inte möjligt att uppdraga några närmare riktlinjer
för denna bedömning. Tydligtvis måste kraven ställas olika strängt i
ärenden av olika beskaffenhet. Ju mer ingripande åtgärd som ifrågakcmmer,
desto större måste den fara eller olägenhet vara, som kan berättiga ett
interimistiskt beslut. Särskilt stor försiktighet är självfallet motiverad i

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

223

fråga om beslut, som innebär att någon tvångsvis omhändertages. I detta
sammanhang vill jag även påpeka, att ordföranden inte i något fall bör
kunna besluta angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § eller
för utredning, såvida det inte föreligger ett verkligt behov av att omedelbart
eller i varje fall före nämndens nästa sammanträde faktiskt omhändertaga
den unge. I annat fall kan ett sådant läge inte anses föreligga, där
ordföranden äger meddela interimistiskt beslut.

Under nu angiven förutsättning har ordföranden ansetts kunna tilläggas
en långtgående handlingsrätt, vilket torde vara nödvändigt för ett snabbt
och effektivt arbete. Ordföranden blir sålunda enligt förslaget behörig
att vidtaga varje åtgärd, som enligt 4 kap. ankommer på nämnden, d. v. s.
besluta förebyggande åtgärd eller omhändertagande för samhällsvård (eller
fortsatt sådan vård) enligt 29 §, besluta omhändertagande för utredning
enligt 30 §, besluta omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § samt
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 33 § andra stycket. Ordföranden
skall vidare äga vidtaga åtgärd, som ankommer på nämnden enligt
5 kap. (således bl. a. göra framställning om intagning i ungdomsvårdsskola),
meddela beslut om återupptagande av samhällsvård (43 §), meddela
förordnande att barn skall anses som fosterbarn (46 § tredje stycket),
meddela tillstånd att mottaga fosterbarn (47 §), meddela förbud mot
att fosterbarn tages från fosterhemmet (50 §) eller mot att »vistelsebarn»
mottages i visst hem (51 §) samt slutligen förordna barnavårdsman. Enligt
kommitténs förslag skulle ordföranden sakna befogenhet att besluta
om återupptagande av samhällsvård efter villkorligt upphörande eller att
meddela tillstånd att mottaga fosterbarn. Att ordföranden skall äga interimistiskt
besluta om återupptagande av samhällsvård torde vara självklart
med hänsyn till de befogenheter som tillagts honom i fråga om omhändertagande.
Vad angår tillstånd att mottaga fosterbarn synes det vara av stor
praktisk betydelse, att interimistiskt beslut blir möjligt. Att införa en möjlighet
därtill synes mig vara en i det närmaste nödvändig konsekvens av
koncessionssystemet. Beträffande interimistiskt förordnande av barnavårdsman
har ordförandens behörighet i kommitténs förslag begränsats, då fråga
är om barn i äktenskap, till sådana fall, där framställning om förordnande
av barnavårdsman gjorts av vårdnadshavaren. Enligt föräldrabalken (8
kap. 1 §) skall barnavårdsman för sådant barn förordnas även utan sådan
framställning, om barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det
erforderligt. Jag har för min del inte funnit tillräckliga skäl föreligga att
undantaga detta fall från ordförandens interimistiska beslutanderätt. Något
missbruk av ifrågavarande befogenhet torde inte behöva befaras.

Av ordföranden fattat beslut skall enligt sakens natur lända till omedelbar
efterrättelse. Det kan inte överklagas och skall inte underställas enligt
de regler, som gäller för nämndens beslut. Rättsskyddet tillgodoses genom
att beslutet blott gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning och att
beslutet skall anmälas för nämnden vid dennas närmaste sammanträde. Avser
beslute! omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § eller för utred -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning, är det — även om föräldrarna och i förekommande fall den underårige
samtyckt till åtgärden —- med hänsyn till rättssäkerheten av största
vikt att beslutet snarast möjligt blir föremål för nämndens omprövning.
Motsvarande gäller, om ordföranden meddelat förbud mot att fosterbarn tages
från fosterhemmet. I departementsförslaget har därför föreskrivits,
att ordföranden i sådana fall omedelbart skall sammankalla nämnden för
att besluta i ärendet samt att nämnden är skyldig att sammanträda utan
dröjsmål. Kommittén har därjämte föreslagit en yttersta tidsfrist om två
veckor, räknat från dagen för ordförandens beslut. Eu så lång frist torde
inte vara att anse som försvarlig i förevarande sammanhang. Önskvärt
hade varit att tiden kunnat bestämmas till högst en vecka. Det skulle
dock kunna vålla alltför stora svårigheter att få till stånd ett sammanträde
med så kort frist, och jag har därför stannat för att såsom en medelväg
föreslå en frist om högst tio dagar. Jag vill härvid betona, att sammanträdet
alltid skall hållas med minsta möjliga tidsutdräkt och att maximitiden
får utnyttjas endast, då det inte låter sig göra att anordna sammanträde
tidigare.

Den föreslagna delegationsrätten har såsom förut nämnts begränsats genom
ett antal undantag. Sålunda har undantagits beslut om utdömande av
vite, åtgärder enligt 26 § 2. och 3. samt 29 och 30 §§, ansökan om intagning
i ungdomsvårdsskola, förordnande som avses i 46 § tredje stycket, tillstånd
att mottaga fosterbarn, förbud enligt 50 och 51 §§, arbetsföreläggande samt

— i enlighet med vad kommittén föreslagit för avdelnings vidkommande

— de uppgifter som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken och enligt
vissa angivna lagrum i lagarna om allmänna barnbidrag och om bidragsförskott.
Slutligen skall nämnden inte heller annorledes än samfällt äga
göra framställning eller avge yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut, som fattats på grund av delegation, är att i alla avseenden anse
som ett av nämnden fattat beslut. Samma regler skall alltså gälla bl. a. i
fråga om verkställbarhet och överklagbarhet som gäller för andra nämndens
beslut. Även eljest gäller beträffande delegationsförfarandet enligt departementsförslaget
samma principer som enligt SoclijL.

13 §.

Vad lagen ovillkorligen stadgar bör passa även för de kommuner, där
barnavårdens handhavande ställer de minsta kraven. Vilka möjligheter lagen
därutöver än erbjuder till utbyggnad av organisationen och till smidig
utformning av verksamheten, kan det dock — såsom i det föregående berörts
— visa sig icke vara till fyllest för kommuner, där barnavårdsverksamheten
är omfattande och förbunden med speciella problem. Befogenhet
måste därför framdeles liksom hittills (19 § BvL) finnas för Kungl. Maj :t
att -— utan frångående av lagens huvudprinciper — för viss kommun möjliggöra
sådan organisation för barnavårdens handhavande, som avviker från
lagens föreskrifter.

Det föreslagna stadgandet, vilket avfattats med 11 § SochjL som förebild,

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

överensstämmer i sak med 11 § kommitténs förslag. En nyhet i förhållande
till gällande rätt är att speciell organisation icke kommer att vara förbehållen
större kommuner, utan varje markant behov av undantag skall kunna
tillgodoses. Stadgandet hänför sig uteslutande till innehållet i 7—12 §§
i föreliggande lagförslag. Detta innebär, att möjligheten till undantag enligt
förslaget är något mindre än enligt BvL och kommitténs förslag. Särskilt
märkes, att undantag inte blir möjligt från stadgandena i 2 och 3 §§.
Vad i dessa båda paragrafer stadgas om kommunalt ansvar för barnavården
och om organisation av kommunens barnavård är av den grundläggande
betydelse, att det ansetts böra gälla undantagslöst.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

(14—24 §§ departementsförslaget)

Innehållet i 3 kap. departementsförslaget motsvarar bestämmelserna i 4
kap. av kommitténs lagförslag. Såsom framgår av den föregående framställningen
har dock vissa delar av kommittéförslaget fått utgå.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 39 och 40 §§ kommitténs lagförslag och
ersätter vad i 18 § första stycket BvL sägs om beredning m. m., innehåller
de grundläggande bestämmelserna om utredningen i barnavårdsärende.

Barnavårdskommittén. Den utredning, som presteras annorledes än direkt
inför barnavårdsnämnden och som syftar till att — med eller utan
komplettering direkt inför nämnden — möjliggöra ärendets avgörande, benämnes
i kommitténs förslag beredning. Sådan skall enligt förslaget inledas
så snart en nämndens åtgärd kan antagas vara påkallad. Kommittén
har genom denna formulering velat dels ge uttryck åt en viss skärpning i
kravet på utredning och dels markera, att en anmälan icke alltid och utan
vidare kan anses ge fog för ett dylikt antagande. I förslaget har vidare beaktats,
att ärende kan bli anhängigt hos barnavårdsnämnd på olika sätt,
såsom genom anmälan, ansökan eller upptagande ex officio. Beredning skall
enligt förslaget genomföras med all den skyndsamhet, som betingas av förhållandena
(39 § första stycket).

I anslutning till vad i 18 § första stycket BvL är stadgat har kommittén
funnit det böra vara regel, att ordföranden svarar för ärendenas beredning.
Enligt förslaget skall det emellertid stå nämnden fritt att förordna annan
ledamot eller tjänsteman hos nämnden att på eget ansvar utföra eller leda
beredning (39 § andra stycket).

Genom ärendes beredning och den utredning inför nämnden, som därutöver
kan befinnas erforderlig, skall enligt 40 § första stycket lagförslaget
klarläggas allt som är av vikt för ärendets prövning (jfr 18 § första stycket
BvL, 16 § SochjL och 12 § NyktvL).

15 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kommittén behandlar därefter frågan om hur utredningen i ärende skall
bedrivas och finner därvid, att vissa allmänna principer måste gälla, vilka
är ägnade att befrämja, att utredningen blir tillförlitlig och tillräcklig samt
att tillgodose de enskildas anspråk på rättssäkerhet och deras intresse av
att, såvitt möjligt, dels få sina önskemål och synpunkter beaktade, dels ock
undgå skada och olägenhet. Kommittén anför i denna del till en början
följande.

Ett första krav på all utredning är att den bedrives objektivt. En benägenhet
kan, enligt vad erfarenheten visat, lätt göra sig gällande hos den som bedriver
utredning att framför allt lägga vikt vid sådant, som stöder antagandel
att viss gärning begåtts, viss händelse inträffat etc. — särskilt sedan den
utredande själv börjat känna sig övertygad om att antagandet är välgrundat
— medan mindre beaktande ägnas åt omständigheter, som talar emot antagandets
riktighet. Med hänsyn härtill har med avseende å förundersökning
i RB 23:4 meddelats föreskrift av innebörd att omständigheter skall beaktas
och bevis tillvaratagas lika väl, antingen de talar för eller emot brottsmisstanken.
Motsvarande bör uppenbarligen gälla vid utredning i barnavårdsärende.
Men barnavårdskommittén har ansett, att uttrycklig föreskrift,
motsvarande RB 23:4, icke är nödvändig i barnavårdslagen och att sådan
föreskrift skulle kunna leda till att obefogade anmälningar för ensidig utredning
i barnavårdsärende ej sällan komme att göras av omdömeslösa och obalanserade
personer.

Däremot har kommittén ansett det böra i lagen fastslås, att alla upplysningskällor
av värde skall beaktas samt att erforderlig sakkunskap skall
anlitas (40 § andra stycket första punkten).

Kommittén anser det icke vara erforderligt att i ny barnavårdslag föreskriva
eller särskilt rekommendera, att yttrande inhämtas från lärare, skolledare,
folkskolinspektör eller föreståndare för trossamfund, eller att befattningshavare
som nyss nämnts eller representant för polismyndighet beredes
tillfälie att deltaga i nämndens överläggning.

Vad som vid utredningen framkommer rörande i ärendet väsentliga omständigheter
skall enligt förslaget på betryggande sätt tillvaratagas (40 §
andra stycket andra punkten).

När det gäller väsentliga muntliga utsagor och förklaringar, är det enligt
kommittén av särskild vikt att den som företar utredning verkställer en korrekt
uppteckning i erforderlig omfattning. Det har icke synts kommittén erforderligt
föreskriva, att utredningsmaterialet i ärende skall redovisas i utredningsprotokoll.
Materialet kan enligt kommittén lika väl samlas i akt.
Stadgande av nu berört innehåll har intagits i 40 § andra stycket tredje
punkten lagförslaget.

Såsom allmän föreskrift för utredningens bedrivande bör enligt kommittén
gälla, att takt och hänsyn skall visas och ett sådant tillvägagångssätt väljas,
att ingen i onödan åsamkas obehag, olägenhet eller kostnad (jfr RB
23:4 samt 64 § NyktvL). Vad sålunda angivits har kommit till uttryck i
40 § tredje stycket lagförslaget.

I utlåtande, som kommittén den 17 november 1953 avgivit till Kungl.
Maj :t över strafflagberedningens betänkande angående enhetligt frihetsstraff

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

227

m. m. (SOU 1953: 17), har kommittén föreslagit, att barnavårdsorgan tillerkännes
i författningsväg reglerad rätt att för tillgodoseende av viktiga, i
förslaget närmare angivna önskemål erhålla nödiga registerupplysningar om
sådan kriminalitet, som med hänsyn till svårighetsgrad, aktualitet och övriga
omständigheter bör beaktas, samt att, om denna rätt tillägges barnavårdsorganen,
den förekommande kriminalitetsregistreringen i socialregister
avskaffas.

Under förutsättning att detta förslag vinner bifall har kommittén ansett
bland stadgandena om barnavårdsnämnds förfarande böra intagas en
erinran om att särskilda bestämmelser gäller angående inhämtande av
uppgift ur straffregister. Sådan hänvisning har intagits såsom ett fjärde
stycke i 40 § av lagförslaget.

Remissyttrandena. Vad kommittén under 39 och 40 §§ föreslagit i fråga
om beredning och annan utredning i ärende hos barnavårdsnämnd har i
stort sett inte föranlett några erinringar.

Göta hovrätt ifrågasätter emellertid — under hänvisning till den detaljreglering
av förfarandet som eljest skett i förslaget — om icke i lagen
bör intagas en uttrycklig föreskrift om iakttagande av objektivitet vid utredningen,
motsvarande stadgandet i 23 kap. 4 § rättegångsbalken.

Hovrätten behandlar även frågan om protokollering av muntliga utsagor
samt anför härom följande.

Såväl vid förhör under förundersökning i brottmål som vid bland annat
vittnesförhör inför domstol skall enligt rättegångsbalkens bestämmelser utsaga,
där ej är fråga om utsaga vid domstol som upptages fonetiskt, innan
förhöret avslutas uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska
uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har något att erinra mot
innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats
i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna. —- I 40 §
andra stycket i den föreslagna lagen stadgas bland annat, att muntliga utsagor
av betydelse samt medgivanden och andra väsentliga förklaringar
skola i erforderlig omfattning återgivas i protokoll eller i anteckningar,
som fogas till akten i ärendet. Ehuru barnavårdskommittén understryker
vikten av en korrekt återgivning av muntliga utsagor och förklaringar, föreslår
kommittén icke några kontrollåtgärder i syfte att åstadkomma en
sådan återgivning. I barnavårdsärende kommer dock även i fortsättningen
i stor utsträckning skriftligt material — däribland protokollerade muntliga
utsagor och förklaringar — att ligga till grund för avgörandet. Det torde
därför ur rättssäkerhetssynpunkt vara tillrådligt att den som hörts i ett
barnavårdsärende på lämpligt sätt erhåller tillfälle att granska av honom
avgivna utsagor, medgivanden eller andra väsentliga förklaringar och att
göra de erinringar granskningen kan föranleda till. Principen härom bör
fastslås i lagen.

Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Jönköping.

EU flertal remissinstanser diskuterar frågan, huruvida barnavårdsnämnd
bör äga rätt att erhålla uppgifter ur straffregister. Med hänsyn till vad som
i det följande anföres om denna frågas nuvarande läge torde anledning saknas
att här redogöra för vad yttrandena innehåller i detta avseende.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. De grundläggande bestämmelser rörande förfarandet
hos barnavårdsnämnd, vilka upptagits i 39 och 40 §§ av kommitténs
lagförslag, innefattar knappast några mera betydande nyheter i förhållande
till gällande rätt och rådande praxis. Jag har också i likhet med
remissinstanserna ansett mig i allt väsentligt kunna godtaga vad som sålunda
föreslagits. Den åtskillnad, som i kommittéförslaget göres mellan
beredning och annan utredning, har jag dock inte funnit svara mot något
praktiskt eller systematiskt behov. I departementsförslaget användes därför
termen utredning om all den ifrågavarande verksamhet, som syftar
till att göra det möjligt för barnavårdsnämnden — eller den som har att
besluta i ärendet på nämndens vägnar — att avgöra ärendet.

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget har intagits
bestämmelser om när utredning skall inledas och om utredningens
ändamål. Bortsett från nyss berörda skillnad i terminologiskt avseende
överensstämmer det föreslagna stadgandet med innehållet i 39 § första stycket
och 40 § första stycket kommitténs förslag. Föreskriften om att utredningen
skall bedrivas med skyndsamhet har dock jämte övriga allmänna
riktlinjei för utredningens bedrivande upptagits i paragrafens andra stycke.

Frågan om vem som inför nämnden skall ansvara för den förberedande
utredningen är av internt organisatorisk karaktär och torde inte behöva
regleras i lagen. Stadgandet i 39 § andra stycket kommitténs förslag har
därför inte medtagits i departementsförslaget.

Det utredningsmaterial, som erfordras för ett ärendes prövning, kan
framkomma på många olika vägar. Upplysningar kan exempelvis erhållas
från myndigheter och befattningshavare eller från nämndens egna medarbetare
eller organisationer, med vilka nämnden samarbetar. Muntliga uppgifter
kan vidare inhämtas av den saken rör och hans anhöriga eller andra
enskilda personer. Betydelsefullt material kan vidare tillföras ärendet
genom hembesök och anlitande av sakkunskap av olika slag. Att alla
sådana och andra upplysningskällor av värde skall utnyttjas så långt erfordras
för att ärendet skall kunna avgöras, synes vara så självklart, att
någon uttrycklig föreskrift därom icke upptagits i departementsförslaget.
I de närmast följande paragraferna har emellertid — i nära anslutning till
kommittéförslaget — upptagits bestämmelser, huvudsakligen avseende
nämndens befogenheter gentemot enskilda, beträffande de viktigaste utredningsmedlen.

Utredningen skall enligt stadgande i andra stycket av förevarande paragraf
genomföras så skyndsamt som förhållandena betingar. Regeln är
elastisk och behovet av skyndsamhet framträder naturligtvis med mycket
olika styrka i olika ärenden. Vid bedömningen av vilken skyndsamhet som
är av nöden är att beakta såväl ärendets art som omständigheterna i det
särskilda fallet. Vid ifrågasatt ingripande beträffande underårig är stor
skyndsamhet regelmässigt påkallad. Men även när det gäller besked eller
annan åtgärd i anledning av tillståndsansökning, anmälan eller annan framställning
är det oftast önskvärt, att utredning och prövning sker utan för -

229

Kungl. Maj:ts proposition nv 10 år 1960

halning. Såsom allmän föreskrift för utredningens bedrivande bör i enlighet
med kommitténs förslag vidare gälla, att ingen i onödan får utsättas för
obehag, olägenhet eller kostnad. Häri torde även ligga, att takt och hänsyn
skall visas, varför det synes vara överflödigt att särskilt framhålla detta.
Med föreskriften att ingen onödigtvis skall vållas obehag åsyftas främst,
att utredningen i ärende som rör ingripande skall bedrivas med sådan
diskretion att det inte kommer till utomståendes kännedom att ingripande
är ifrågasatt, om och så länge det råder ovisshet om huruvida skäl till ingripande
föreligger. Det bör vidare tillses, att den saken rör och hans närmaste
icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller störes i lovlig verksamhet.
Av särskild vikt är också att tid och plats för förhör eller läkarundersökning
bestämmes på sådant sätt, att ingen i onödan får vidkännas olägenhet
eller kostnad. Förhör bör även i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan
för den hörde undvikes.

Göta hovrätt har i sitt yttrande ifrågasatt, om inte i lagen borde intagas
ett stadgande, motsvarande vad som enligt rättegångsbalken gäller därom,
att vid förundersökning bevis skall tillvaratagas antingen det talar för
eller mot brottsmisstanken. Med anledning härav vill jag i likhet med kommittén
betona, att en sådan regel i tillämpliga delar bör gälla även för
utredningen i barnavårdsärenden. I föreskriften att ingen i onödan får utsättas
för obehag inbegriper jag också det förhållandet, att barnavårdsnämnden
vid utredning skall tillvarataga bevis antingen det talar för eller
emot den utredningen gäller. Något uttryckligt stadgande härom har jag
därför inte ansett påkallat.

Som förut berörts framkommer en avsevärd del av utredningsmaterialet
regelmässigt i annan form än skriftligen. Av vikt är att det material som
tillföres ärendet på andra vägar på betryggande sätt tillvaratages. Självfallet
är det dock inte erforderligt att bevara annan utredning än sådan som är
av betydelse i ärendet. Det är sålunda angeläget, att den saken rör kan få
kännedom om det förebragta utredningsmaterialet — i den mån annat inte
följer av sekretesslagen. Likaså bör utredningsmaterialet finnas bevarat för
framtida bruk, bl. a. för den händelse ärendet kommer under länsstyrelsens
prövning.

Uppteckningsskyldigheten kan fullgöras på olika sätt, och utredningsprotokoll
bör alltså — såsom kommittén också ansett — inte vara erforderligt.
Skriftlig redogörelse för vad som framkommit av betydelse vid hembesök
eller förhör torde sålunda ofta med fördel kunna uppsättas på ett särskilt
papper, som bilägges akten. Mången gång — särskilt i fråga om kortfattade
muntliga upplysningar från andra myndigheter eller uppgifter som inhämtas
från nämndens arkiv eller andra tillgängliga handlingar — torde det vara
till fyllest att anteckning göres på en redan förefintlig handling i ärendet.

År det att befara, att den som gjort muntligt uttalande av väsentlig betydelse
senare kan visa sig obenägen att stå fast vid uttalandet, är det naturligtvis
önskvärt all förfara så alt någon tvekan icke kan uppstå, huruvida uttalande,
överensstämmande med verkställd anteckning, verkligen gjorts. Det

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förfarande, som anvisas i rättegångsbalken, synes vara att rekommendera,
nämligen att den nedtecknade utsagan omedelbart uppläses eller att tillfälle
på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt att den hörde tillfrågas
om han har något att erinra mot innehållet. Stundom kan det ur kontrolloch
bevissynpunkt vara av värde, att nämnden företrädes av mer än en
person eller att ojävigt förhörsvittne är tillstädes. Om vad som åtgjorts i
syfte att vinna kontroll samt undvika missförstånd bör uppgift lämnas i
utredarens anteckningar. Att införa bindande föreskrifter om att dylika åtgärder
skall vidtagas skulle emellertid enligt min mening innebära ett alltför
strängt krav på barnavårdsnämnderna och skulle inte sällan -— med
hänsyn till de förhållanden varunder utredningen bedrivs, svårigheten att
vinna kontakt och förtroende m. in. — kunna ogynnsamt inverka på utredningsmöjligheterna.
I likhet med kommittén har jag därför inte funnit mig
böra föreslå särskilda bestämmelser om hur vid utredning gjorda anteckningar
må kontrolleras och risken för obefogade invändningar mot dessa
förebyggas.

Det av kommittén år 1953 väckta förslaget om rätt för barnavårdsnämnderna
att erhålla uppgifter ur straffregister är under utredning och har hittills
icke föranlett ändrad lagstiftning. Enär underlag sålunda saknas för den
i 40 § kommittéförslaget intagna hänvisningen till vad som är stadgat angående
dylik rätt, har densamma inte medtagits i departeinentsförslaget.

15 §.

En väsentlig del av utredningsmaterialet i barnavårdsärenden kommer
framdeles liksom hittills att utgöras av muntliga uppgifter, som inhämtas
från enskilda personer, såväl sådana som saken närmast rör som andra vilka
har upplysningar av vikt att lämna. Det torde vara lämpligt att i ny barnavårdslag
intaga ett stadgande, som fastslår barnavårdsnämndens befogenhet
att under utredningen höra sådana personer som nyss nämnts. Dylikt
stadgande, vilket saknar direkt motsvarighet i kommitténs förslag, återfinnes
i denna paragrafs första stycke.

Då någon skall höras i ett barnavårdsärende, är det i och för sig ingalunda
nödvändigt, att han kallas till inställelse inför barnavårdsnämnden eller
företrädare för nämnden. Inkallandet till förhör torde i praktiken inte spela
någon dominerande roll i utredningsarbetet, vars tyngdpunkt ligger i andra
åtgöranden. I allmänhet torde det sålunda vara mest givande att höra den
saken rör och hans närmaste i deras egen miljö, varvid utredaren också får
uiöjligliet att göra värdefulla iakttagelser. I synnerhet om ärendet gäller ingripande
i anledning av underårigs eget beteende, synes det emellertid vara
att rekommendera, att den underårige dessutom kallas till inställelse inför
nämnden, så att samtliga ledamöter får tillfälle att på grundval av personlig
kontakt bilda sig en uppfattning om vilken åtgärd som kan böra vidtagas.
Person, som skall höras upplysningsvis, torde — med hänsyn till vikten
av att ingen onödigtvis får vidkännas olägenhet eller kostnad — regelmässigt
böra uppsökas av utredaren eller, i enklare fall, höras per tele -

231

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

fon. Undantagsvis kan det likväl vara önskvärt eller ofrånkomligt, att även
sådan utomstående kallas till förhör inför nämnden eller representant för
denna. Barnavårdsnämndens befogenhet att sålunda till personlig inställelse
kalla den som skall höras fastslås i paragrafens andra stycke. Det föreslagna
stadgandet, som icke innefattar någon nyhet, överensstämmer i sak med
47 § första stycket kommitténs lagförslag. Om vite och hämtning för att
framtvinga inställelse i vissa fall stadgas i 17 § departementsförslaget.

Med hänsyn till barnavårdsarbetets speciella inriktning kan det förhållandevis
ofta ifrågakomma att till inställelse kalla barn under 15 år. Ehuru
det måhända kan anses ligga i sakens natur att sådant barn i allmänhet inte
bör kallas i vanlig ordning utan att föräldrarna eller annan, som har barnet
i sin vård, i stället bör föreläggas att ombesörja inställelsen, har en uttrycklig
föreskrift härom till ledning för barnavårdsnämnderna intagits i paragrafens
tredje stycke.

I 47 § av kommitténs lagförslag har intagits föreskrift om att inställelse
— om ej särskilda skäl är däremot — bör äga rum i den kommun, där den
som skal] höras bor eller uppehåller sig. En sådan regel kan väl — ehuru till
sin innebörd alltför summarisk — vara betingad av hänsyn till att enskild
icke bör åsamkas större olägenhet eller kostnad än utredningen oundgängligen
kräver. Tillräckliga skäl att införa det föreslagna stadgandet vid sidan
av den allmänna föreskriften i 14 § andra stycket om sättet för utredningens
bedrivande föreligger enligt min mening dock inte. Stadgandet
saknar därför direkt motsvarighet i departementsförslaget. Enligt 17 §
skall likväl ingen för att höras upplysningsvis kunna tvingas till inställelse
på plats utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig.

16 §.

Denna paragraf, som närmast motsvarar 18 § andra stycket BvL samt 44 §
och 47 § andra stycket kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om utlåtande
av läkare och annan sakkunnig samt om åtgärder för att få till stånd
läkarundersökning i vissa fall.

Barnavårdskommittén. Det har synts kommittén påkallat att, utöver det
allmänna stadgandet om anlitande av erforderlig sakkunskap (40 § kommitténs
lagförslag), särskilda föreskrifter ges om inhämtande av läkares utlåtande
såsom ett led i utredningen av barnavårdsärende. Där särskild undersökning
erfordras för att läkarutlåtande skall kunna avges, skall enligt
kommittén — för vissa fall — undersökning kunna framtvingas. Den enligt
18 § andra stycket BvL föreliggande villkorliga och till vissa ärenden begränsade
förpliktelsen att inhämta läkares yttrande har kommittén ansett
böra ersättas med en allmän anvisning om att läkares utlåtande bär inhämtas
i ärende, där det för bedömningen befinnes vara av vikt att beträffande
någon, som saken rör eller vars personliga förhållanden är av omedelbar betydelse
i ärendet, vinna upplysning om hans fysiska och psykiska tillstånd.

För några fall skall enligt förslaget vara stadgat, att läkarutlåtande skall

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ingå i utredningen. Det gäller ärende, vari fråga är om underårigs omhändertagande,
oavsett föräldrarnas samtycke, i anledning av den underåriges
eget beteende. Möjlighet att på särskilda skäl göra undantag från regeln har
dock föreslagits.

För erhållande av läkarutlåtande beträffande underårig bör enligt förslaget
central för psykisk barna- och ungdomsvård anlitas, om det är möjligt
och påkallat med hänsyn till de omständigheter, som föranlett att läkarutlåtande
infordras.

Då det lär vara vedertagen ordning, att från barnavårdsnämndernas sida
i önskvärd omfattning hjälp och bistånd lämnas för att läkarundersökning,
som krävs för påkallat utlåtande, skall komma till stånd, har kommittén
funnit föreskrift om sådan medverkan överflödig. Kommittén har vidare
ansett sig kunna utgå från att central för psykisk barna- och ungdomsvård
■ utan att särskild föreskrift behöver meddelas — i mån av möjlighet biträder
barnavårdsnämnd med önskad läkarundersökning, oavsett ärendets
art och omständigheterna i detsamma.

Kommittén har ansett ofrånkomligt, att barnavårdsnämnd i ny lag uttryckligen
tillerkännes befogenhet att i vissa ärenden, som rör underårig,
åvägabringa läkarundersökning, även mot den underåriges och hans närmastes
vilja. Befogenheten har i förslaget begränsats till ärenden avseende dels
förbud mot fosterbarns flyttning från fosterhem, dels fosterbarns skiljande
från fosterhemmet — med eller utan omhändertagande — dels omhändertagande
i fall, motsvarande dem där omhändertagandet enligt BvL avser
skyddsuppfostran. I sådana ärenden må den underårige enligt förslaget kallas
till inställelse inför viss anvisad läkare. I fråga om kallelsen och inställelsen
skall i övrigt gälla detsamma som om den underåriges kallelse och inställelse
till förhör.

Remissyttrandena. Besvärssakkunniga uttalar, att det enligt deras uppfattning
icke står fullt klart i vilken omfattning barnavårdsnämnd enligt
förslaget skall äga inhämta läkarutlåtande och hur bestämmelserna i 44 §
av lagförslaget förhåller sig till stadgandet i 47 § om kallelse till läkarundersökning.
Ett förtydligande bör enligt de sakkunniga därför komma till stånd.
De sakkunniga erinrar vidare om att man på andra områden varit svnnerligen
försiktig, då det gällt att tillägga en myndighet befogenhet att inhämta
läkarutlåtande. Det ter sig, fortsätter de sakkunniga, mot bakgrunden härav
uppseendeväckande, om förslaget innebär att på undersökning av vederbörande
grundat läkarutlåtande skall kunna inhämtas även t. ex. beträffande
grannar till sakägaren, låt vara att tvångsmedel icke finnes, därest vederbörande
vägrar underkasta sig beslutet.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om icke barnavårdsnämnd bör erhålla
rätt att åvägabringa läkarundersökning i viktigare ärenden även beträffande
andra än i 44 § avsedda personer, om vilkas psykiska status man
bör ha kännedom för att kunna träffa ett riktigt avgörande. Särskilt när fråga
uppkommer om omhändertagande av barn på grund av missförhållanden

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

i hemmet är det enligt länsstyrelsen många gånger av synnerligt värde att
erhålla ett läkarutlåtande om föräldrarnas — eller enderas — förmåga att
med hänsyn till vederbörandes psykiska utveckling omhänderha barn. Även
om en sådan lagbestämmelse kanske endast sällan skulle behöva utnyttjas,
torde —• framhåller länsstyrelsen — bibringande av kännedom om dess förhandenvaro
medföra större benägenhet hos den enskilde att frivilligt undergå
en begärd, önskvärd läkarundersökning. Likartade uttalanden göres av
länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län.

Medicinalstyrelsen påyrkar, att läkares utlåtande regelmässigt skall föreligga
jämväl innan sådan föreskrift, som avses i 93 § lagförslaget, meddelas
liksom även innan beslut fattas om omhändertagande för samhällsvård enligt
98 § a). Särskild betydelse kommer sådan skyldighet enligt styrelsen att få,
sedan den psykiska barna- och ungdomsvården blivit utbyggd i hela landet.
Samma mening uttalas av svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska
föreningen och mentals jukvårdsdelegationen.

Barnavårdsnämnden i Göteborg uttalar, att det är principiellt riktigt att
läkarutlåtande bör föreligga, innan barnavårdsnämnd beslutar att omhändertaga
underårig, men att föreskriften om obligatoriskt inhämtande av sådant
utlåtande synes svår att förverkliga, särskilt på landsbygden, med rådande
svårigheter att inom rimlig tid erhålla läkarundersökning.

Föredragande statsrådet. På de vägar, som anvisats i 10 § av departementsförslaget,
kan barnavårdsnämnd i stor utsträckning bereda sig erforderligt
bistånd av personer med särskild utbildning eller erfarenhet. Behovet av
sakkunskap kan dock uppenbarligen icke helt tillgodoses på dessa vägar. I
synnerhet krävs ej sällan alt utlåtande av läkare inhämtas, men även andra
sakkunniga, såsom t. ex. psykologer, kan på värdefullt sätt bidraga till utredningen.
I första stycket av förevarande paragraf erinras barnavårdsnämnderna
om vikten av att i förekommande fall inhämta utlåtande av sakkunnig.
Med hänsyn till att läkarutlåtande i detta sammanhang är av
särskilt stor betydelse har sådant ansetts böra speciellt framhävas i lagtexten.

Det föreslagna stadgandet i första stycket innefattar endast en anvisning
för barnavårdsnämnderna om vad som i visst hänseende är att iakttaga för
att utredningen skall bli fullständig. Däremot tillägges inte nämnderna genom
detta stadgande några befogenheter gentemot enskilda personer. Stadgandet
utgör alltså exempelvis icke stöd för att underkasta någon läkarundersökning
mot hans vilja. Barnavårdsnämndernas befogenhet att tvångsvis
föranstalta om läkarundersökning regleras uttömmande i paragrafens andra
stycke. 1 detta stadgas därjämte, alt läkares utlåtande i vissa fall obligatoriskt
skall inhämtas, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Några länsstyrelser har uttalat sig för att barnavårdsorganen i vissa
fall skulle äga rätt att tvångsvis föranstalta om läkarundersökning av
föräldrar till barn, beträffande vilket ingripande ifrågasatts på grund av
förhållandena i hemmet. Jag vill inte bestrida, att sådana fall i praktiken

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kan förekomma, där en dylik befogenhet skulle vara av värde. Att införa befogenhet
för barnavårdsnämnderna att förordna om läkarundersökning av
föräldrar, väcker dock allvarliga betänkligheter med hänsyn till de enskildas
anspråk på skydd för den kroppsliga integriteten. Jag har därför i likhet
med kommittén stannat vid att endast den underårige själv skall kunna
tvångsvis underkastas läkarundersökning.

Rätt att framtvinga läkarundersökning av den underårige torde böra finnas,
förutom i ärenden avseende förbud mot fosterbarns flyttning från fosterhem,
i ärenden som gäller ingripande med stöd av 25 § — vare sig förebyggande
åtgärd eller omhändertagande närmast ifrågakommer.

Enligt kommitténs förslag skulle läkarutlåtande regelmässigt vara obligatoriskt
endast i ärenden angående omhändertagande för samhällsvård
på grund av den unges eget beteende. Enligt min uppfattning är det väl så
motiverat att i princip kräva läkarutlåtande i fall, där omhändertagandet
sker för att skydda den underårige mot undermålig miljö, d. v. s. i fall
motsvarande dem som avses i 22 § a) eller b) gällande BvL. Vidare anser jag
i likhet med bl. a. medicinalstyrelsen, att inte heller förbud mot flyttning av
fosterbarn bör få meddelas utan att läkares utlåtande regelmässigt föreligger
i ärendet.

I enlighet med angivna synpunkter har paragrafens andra stycke avfattats.

Enligt tredje stycket må underårig i nyss angivna fall kallas till inställelse
inför anvisad läkare. Beträffande kallelse av barn under 15 år hänvisas
till stadgandet i 15 § tredje stycket.

För erhållande av läkarutlåtande beträffande underårig bör den psykiska
barna- och ungdomsvården om möjligt anlitas. Att såsom kommittén föreslagit
införa rekommendation därom i lagtexten har jag inte ansett påkallat.

17 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § BvL och 48 § kommitténs förslag,
meddelas bestämmelser om de medel, som må användas för att framtvinga
inställelse i de fall som avses i 15 och 16 §§.

Barnavårdskommittén. Kommitténs förslag, vilket delvis ansluter sig till
13 § NyktvL, innebär följande.

Envar som skall inställa sig måste ha delgivits kallelse minst 4 dagar före
inställelsedagen för att tvångsåtgärder för inställelse skall få tillgripas
mot honom. År denna förutsättning uppfylld, må den som uteblivit utan
anmält laga förfall genom polismyndighetens försorg hämtas till inställelse
för förhör eller undersökning inom den kommun, där han bor eller uppehåller
sig. Endast nämnden eller dess ordförande må hos polismyndighet begära
hämtning, och sådan begäran må framställas endast om annan lämpligare
utväg befinnes icke stå till buds och inställelsen anses nödvändig. Motsvarighet
till vad gällande lag innehåller om böter för utevaro samt om vite för

235

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

att framtvinga inställelse saknas i förslaget. — I anslutning till vad enligt
BvL gäller har befogenheten att tvinga till inställelse av kommittén ansetts
böra för vissa fall vara något vidare när det gäller den saken närmast rör.
I ärende, som rör förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem, annan
föreskrift med avseende på underårigs levnadsförhållanden, fosterbarns
skiljande från fosterhem — med eller utan omhändertagande — eller omhändertagande
i fall, motsvarande den där omhändertagandet enligt BvL
avser skyddsuppfostran, skall därför enligt förslaget den underårige och
hans föräldrar samt, om han är fosterbarn, hans fosterföräldrar kunna
hämtas till inställelse även i annan kommun än den, där de bor eller uppehåller
sig, därest förutsättningarna i övrigt för hämtning föreligger.

Remissyttrandena. Besvärssakkunniga fäster — eftersom det ej framhålles
av kommittén —- uppmärksamheten på att förslaget innefattar den viktiga
nyheten att även sådana personer, som skall höras upplysningsvis,
skall kunna hämtas till inställelse. Någon invändning i sak möter dock
icke förslaget i denna del från de sakkunnigas sida. Däremot finner de sakkunniga
det otillfredsställande att hämtning är det enda tvångsmedel som
skall stå till barnavårdsnämnds förfogande gentemot den, som icke hörsammar
kallelse till inställelse. Det synes de sakkunniga olyckligt, om barnavårdsnämnd
icke skulle ha något annat tvångsmedel att tillgripa och sålunda
i alla fall av tredska vara tvungen att förordna om hämtning, ett både
synnerligen kännbart och utåt uppseendeväckande tvångsmedel. Enligt de
sakkunnigas mening bör vitesbefogenheten bibehållas, så att nämnden har
möjlighet att välja mellan vite och hämtning.

Föredragande statsrådet. Den i BvL stadgade vitesbefogenheten torde —
möjligen till en del beroende på att utdömande av vite förutsättes ankomma
på domstol —- icke ha fått någon praktisk betydelse. Att inställelse måste
framtvingas inträffar över huvud laget endast undantagsvis, och barnavårdsnämnderna
väljer då regelmässigt att anlita hämtning. Enligt min mening
föreligger inte anledning till erinran mot den praxis, som sålunda på detta
område utbildats, i synnerhet som hämtning så gott som undantagslöst torde
rikta sig mot underårig, beträffande vilken ett omhändertagande ifrågasatts.
Jag delar trots detta besvärssakkunnigas uppfattning alt vitesbefogenheten
bör bibehållas såsom ett alternativ till hämtning. Därvid bör den ändringen
genomföras, att det i fortsättningen får ankomma på barnavårdsnämnden
att utdöma försuttet vite. Departementsförslaget innebär härutinnan
anslutning till lagen om nykterhetsvård.

Vad i övrigt beträffar rätten att framtvinga inställelse har jag funnit en
viss förenkling av kommitténs förslag vara önskvärd. Ett uttryckligt förbud
mot att tvinga till inställelse på plats utanför den kommun, där den kallade
bor eller eljest uppehåller sig, bör sålunda enligt min mening kunna begränsas
till att endast avse person, som skall höras upplysningsvis. Möjligheten
att tvinga dem, som saken närmast rör, till inställelse utvidgas visserligen
därigenom avsevärt, men detta förhållande torde knappast få någon praktisk

236 Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

betydelse och behöver enligt min uppfattning inte väcka några betänkligheter.

Den ändringen torde vidare böra genomföras, att den nuvarande fyradagarsregeln,
vilken i särskilda fall kan te sig alltför summarisk, utbytes mot
en bestämmelse av innebörd, att utdömande av vite eller hämtning icke må
ifrågakomma, såvida icke kallelsen delgivits i så god tid att den kallade —
eller den som ålagts att ombesörja inställelsen — haft skäligt rådrum. Ett
sådant stadgande överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller
enligt rättegångsbalken.

Vite skall enligt förslaget inte få utdömas, därest inställelse omedelbart
sker genom hämtning. För utdömande av vite bör därjämte krävas, att utevaron
beror på tredska. Sålunda bör exempelvis förelagt vite inte utdömas,
om det berott på polismyndigheten att hämtning ej kunnat ske till inställelsedagen.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § kommitténs förslag, innehåller bestämmelser
om hembesök.

Barnavårdskommittén. Kommittén har ansett det vara påkallat att inskärpa,
att hembesök skall företagas i alla de fall, där det för bedömningen
av ärende är av betydelse att klarlägga underårigs hem- och familjeförhållanden
samt hans levnadsomständigheter i övrigt eller följderna av ifrågasatt
förändring däri. Det sistberörda — om ifrågasatt förändring — syftar
hl. a. på barns placering i fosterhem.

Termen hembesök har i det praktiska arbetet blivit tämligen allmänt
brukad och såsom varande lätthanterlig och i huvudsak rättvisande synts
kommittén kunna komma till användning i lagen.

Om så finnes nödvändigt för genomförande av hembesök, skall barnavårdsnämnden
eller dess ordförande enligt förslaget äga påkalla polismyndighets
handräckning för vinnande av tillträde till lägenhet.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om att utredningen i viss
omfattning bör omfatta hembesök tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
samtliga yttranden. En socialvårdskonsulent anser det dock lämpligt att
utbyta ordet »bör» mot »skall» samt framhåller därvid, att det hos barnavårdsnämnder
i mindre kommuner alltjämt förekommer att man visar
obenägenhet för alt besöka familjer i deras hem.

Justitiekanslersämbetct anser bestämmelsen om handräckning av polismyndighet
för att vinna tillträde till lägenhet vara oklar, såvitt gäller förutsättningarna
för att påkalla dylik handräckning. Det bör enligt ämbetet
icke vara tillräckligt, att handräckning är nödvändig för genomförande av
ett hembesök, vilket som helst, utan det torde böra fordras, att barnavårdsnämnd
funnit hembesök vara oundgängligen påkallat för ärendets behöriga
handläggning. En begränsning av rätten till handräckning påyrkas även av
kooperativa kvinnogillesförbundet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

237

Föredragande statsrådet. Hembesök utgör i de mest betydelsefulla barnavårdsärendena
— såvitt gäller den individuellt inriktade verksamheten —
ett så viktigt led i utredningen, att ett särskilt stadgande därom såsom
kommittén funnit måste anses påkallat. Jag kan däremot inte biträda det
förslag, som framförts i ett yttrande om införande av ovillkorlig skyldighet
att företaga hembesök. I departementsförslaget har stadgandet — med viss
jämkning av kommitténs förslag — utformats så att utredningen i ärenden
enligt 4 och 7 kap. bör omfatta hembesök.

Såsom framhållits i ett par yttranden torde befogenheten att genomföra
hembesök med anlitande av polishandräckning vara alltför vidsträckt enligt
kommitténs förslag. Sådan befogenhet torde inte vara behövlig i andra
ärenden än sådana som avser ingripanden i fall, motsvarande dem som avses
i 22 § BvL. Vidare bör också den förutsättningen uppställas, att ärendet
icke kan nöjaktigt utredas utan besök i den underåriges hem.

19 §.

I denna paragraf, som motsvarar 42, 45 och 46 §§ kommitténs förslag,
meddelas bestämmelser om rätt för dem, som saken närmast rör, att yttra
sig i ärendet in. in.

Barnavårdskommittén. Kommittén anser att en allmän regel icke kan uppställas
om att i barnavårdsärende den saken rör och/eller företrädare för
honom skall höras, om det är möjligt. Å andra sidan dragés, enligt kommittén,
i BvL gränsen mycket för snävt, då föreskrift om vederbörandes
hörande givits endast för fall, där barnavårdsnämnd avser att omhändertaga
någon för skyddsuppfostran.

Kommittén har ansett den regeln böra gälla, att innan barnavårdsnämnd
träffar avgörande, som i avsevärd mån berör enskilds personliga förhållanden
eller som omedelbart gäller ekonomisk förpliktelse för honom eller
ansvarstalan mot honom, tillfälle att yttra sig i ärendet skall ha beretts
honom, om han fyllt 15 år, ävensom, därest han är underårig, hans föräldrar
och — om han är fosterbarn — hans fosterföräldrar.

Enligt kommittén borde yttrande helst avges efter avslutandet i övrigt
av ärendets utredning och innebära, att ställning tages till materialet. Kommittén
har emellertid ansett, att ett så strängt krav icke kan uppställas.
Den av kommittén föreslagna regeln innebär alltså endast, att vederbörande
skall få yttra sig i någon form under något stadium av utredningen.

Kommittén framhåller, att om avgörandet i ärendet uppenbarligen stämmer
överens med vad den enskilde själv önskar — såsom då nämnden beslutar
något, som icke kan vara eller uppfattas annorledes än som en förmån,
eller avstår från menlig åtgärd — anledning ej finns att bereda honom
tillfälle till yttrande, fastän avgörandet är betydelsefullt. Omständigheterna
i ett ärende, vad det än rör sig om och hur viktigt det än är, kan
också — fortsätter kommittén — vara sådana, att enskilds yttrande icke

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

kan påverka utgången. För sådana fall som nu berörts, där yttrande uppenbarligen
skulle sakna betydelse, har det synts kommittén påkallat, att
medge undantag från regeln om att tillfälle till yttrande skall beredas. Undantag
från denna regel har också föreslagits för det fall att tillfälle till
yttrande ej kan beredas utan synnerlig svårighet eller omgång. Slutligen
skall även sådan åtgärd, som ej tål uppskov, enligt förslaget kunna vidtagas,
fastän tillfälle till yttrande ej förelegat.

Berörda undantag från regeln om tillfälle till yttrande före avgörande
har av kommittén ansetts icke böra få medföra att rätten till yttrande
skulle kunna bli mindre väl tillgodosedd än i BvL. Innan nämnden beslutar
omhändertaga underårig i fall, motsvarande de i 24 § 2 mom. första
stycket BvL avsedda, skall därför den underårige (om han fyllt 15 år)
enligt förslaget ha beretts tillfälle till yttrande. Motsvarande skall gälla
hans föräldrar, om de vistas på känd ort; begränsningen i BvL till känd
ort inom riket har ansetts icke behöva bibehållas. Med föräldrar jämställes
i förslaget, i fråga om fosterbarn, hans fosterföräldrar.

Om rätt till yttrande skall enligt förslaget den berättigade underrättas
med upplysning tillika om den rätt han må äga att på begäran bli personligen
hörd inför nämnden eller någon eller några av dess ledamöter.

En sådan rätt skall nämligen, om ej särskilda skäl föranleder till undantag,
enligt förslaget tillkomma envar, som enligt nyss avhandlade bestämmelser
är berättigad att yttra sig i ärende.

Kommittén har ansett det böra föreskrivas (42 § lagförslaget) att framställning
av den saken rör, att viss person skall höras, att viss omständighet
skall klarläggas eller att annan utredningsåtgärd skall vidtagas,
såvitt möjligt skall bifallas, om den begärda åtgärden befinnes kunna vara
av betydelse. År den saken rör underårig, skall enligt förslaget motsvarande
gälla begäran av hans föräldrar eller, om han är fosterbarn, hans fosterföräldrar.
(Jfr RB 23: 18.)

Remissyttrandena. Mot den föreslagna regleringen av frågan om rätt till
yttrande framföres från flera håll kritik, och en omarbetning av förslaget
påyrkas i syfte att tillgodose dens intressen, som ärendet rör, i en helt annan
utsträckning än kommittén föreslagit.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller,
att huvudregeln, åtminstone teoretiskt sett, bör vara, att tillfälle till
yttrande alltid skall beredas vederbörande. Ämbetet uttalar vidare, att
uttrycket »i avsevärd mån» taget efter ordalydelsen innefattar en betydande
inskränkning i rätten att få tillfälle till yttrande. I alla händelser blir
enligt ämbetet gränsdragningen vansklig i det enskilda fallet och kan lätt
leda till ojämnheter i tillämpningen. Man frågar sig, fortsätter ämbetet,
om icke, därest en närmare reglering skall ske, det vore bättre att fastslå
en regel med det nyss berörda innehållet och förse denna med så bestämda
undantag som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år WOO

239

Justitiekansler sämbetet yttrar vidare bl. a. följande.

Beträffande huvudregelns innehåll har kommittén framhållit, att regeln
enligt förslaget endast innebär, att vederbörande skall få yttra sig
under något stadium av utredningen. Såvitt ämbetet kan förstå, bör tillfälle
emellertid lämnas den av ärendet berörde till yttrande över all sådan
utredning, som är av beskaffenhet att till men för honom tillmätas betydelse
vid ärendets prövning.

Undantag från regeln om en allmän rätt för den, som beröres av ärendet,
att få tillfälle till yttrande anser besvärssakkunniga böra tillåtas endast under
vissa speciella omständigheter. I avsaknad av överblick över alla de olika
situationer som kan uppkomma i barnavårdsärenden vill de sakkunniga
icke uttala sig om vilka undantag som lämpligen bör stadgas. Sveriges advokatsamfund
och Fredrika-Brcmer-förbundet uttalar som sin åsikt, alt tillfälle
till yttrande bör lämnas i varje ärende utom sådant som ej tål uppskov.

För undvikande av dröjsmål med ärendes avgörande bör enligt länsstyrelserna
i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län skyldighet att bereda
föräldrar och fosterföräldrar tillfälle att yttra sig -— i anslutning till vad
nu gäller — stadgas allenast för det fall, att de vistas på känd ort inom
riket. Länsstyrelsen i Örebro län hemställer om sådan ändring av förslaget,
att barnavårdsnämnd får möjlighet att omhändertaga underårig, som
håller sig undan.

Beträffande det föreslagna stadgandet om rätt för den ärendet rör att påkalla
muntligt förhör fäster besvärssakkunniga uppmärksamheten på att
icke alltid lämplighetshänsyn bör vara avgörande, då det gäller att bestämma,
om förhör skall äga rum inför barnavårdsnämnden i dess helhet eller inför
någon eller några av nämndens ledamöter. Bakom en begäran om personligt
företräde inför nämnden ligger enligt de sakkunniga ofta en önskan
hos vederbörande att personligen övertyga nämndens samtliga ledamöter
om riktigheten av sin sak. I sådana fall känner sig vederbörande
kränkt i sin rätt, om han icke får företräde inför hela nämnden.

Sveriges advokatsamfund anser, att rätten att påkalla förhör bör gälla
utan undantag.

Flera kommunala organ uttalar å andra sidan farhågor för att ifrågavarande
rättighet kan leda till att barnavårdsnämnderna får karaktär av
domstol.

I anslutning till det föreslagna stadgandet om rätt för den saken rör att
påkalla kompletterande utredning framhåller besvärssakkunniga, att rätt
även bör föreligga för den ärendet rör att själv vara verksam för ärendets
utredning och att för barnavårdsnämnden förebringa nytt material. Denna
hans rätt kan enligt de sakkunniga lämpligen komma till uttryck genom en
inledande bestämmelse till ifrågavarande stadgande, att den ärendet rör
skall äga rätt att utveckla sin ståndpunkt och förebringa bevisning.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör orden »såvitt möjligt» utgå ur stadgandet,
eftersom förutsättningarna för framställningens bifallande i övrigt
bör anses uttömmande angivna.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. Att den saken rör får tillfälle att yttra sig under
utredningen i ärendet är av grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt
samt för att säkerställa tillförlitlig utredning. Såsom kommittén
funnit bör rätten för den enskilde att yttra sig icke såsom enligt gällande
rätt vara begränsad till ärenden av viss beskaffenhet, utan en generell regel
om rätt till yttrande bör uppställas. I likhet med vissa remissinstanser
anser jag, att som huvudregel bör gälla, att tillfälle till yttrande skall lämnas
i varje ärende, som rör enskild person.

Från en huvudregel av nu angiven innebörd måste undantag i vissa fall
medges. Förhållandena kan till en början vara sådana, att det framstår som
uppenbart obehövligt att bereda den enskilde tillfälle att yttra sig. Skälen
härtill kan vara av skilda slag: avgörandet kan vara av mycket ringa betydelse,
utgången kan vara given och sådan, att den måste vara den enskilde
till lags, den enskildes mening kan vara på förhand känd o. s. v. Att i dylika
fall tillämpa regeln om att tillfälle till yttrande skall lämnas skulle
innebära en onödig belastning både för nämnden och för den enskilde. Det
måste emellertid fasthållas, att den angivna förutsättningen — uppenbart
obehövligt -—■ skall föreligga för att undantag skall få göras. Yttranderätten
får inte uteslutas enbart på den grund, att yttrande anses icke oundgängligen
påkallat för en tillfredsställande utredning. I tveksamma fall bör
tillfälle till yttrande beredas. Tillämpning av regeln kan vidare vara oförenlig
med den snabbhet, varmed avgörande i visst fall måste träffas av
nämnden. Såsom kommittén föreslagit måste också för sådana fall undantag
från regeln möjliggöras. Däremot torde det inte vara påkallat att därutöver
även medge undantag för det fall att tillämpningen av regeln kunde
antagas vålla betydande svårigheter.

Enligt kommitténs förslag skulle den nuvarande undantagslösa regeln, att
tillfälle till yttrande skall beredas innan barnavårdsnämnd beslutar att omhändertaga
någon för skvddsuppfostran, få motsvarighet i den nya lagen.
Ett uttryckligt stadgande av denna innebörd kan enligt min uppfattning
undvaras, därest rätten till yttrande regleras i enlighet med det förut anförda.
Förslaget innebär i fråga om dessa ärenden närmast en skärpning av
kravet på att tillfälle till yttrande skall lämnas. Något utrymme för att
tillämpa någon av de berörda undantagsbestämmelserna torde nämligen i
dessa fall inte föreligga. Tydligen är det här alltid påkallat att bereda tillfälle
till yttrande, och i brådskande fall, där yttrandet inte kan avvaktas,
bör omhändertagande för samhällsvård icke i första hand beslutas, utan
den unge bör i stället tills vidare omhändertagas för utredning. Skulle det
i något fall visa sig ogörligt att bereda föräldrarna tillfälle att yttra sig
före utgången av den för sådant omhändertagande föreskrivna maximitiden,
bör detta förhållande naturligtvis dock inte få hindra, att beslut meddelas
om samhällsvård. Det kan tilläggas att inte heller förbud enligt 50 § första
stycket lagförslaget mot att ta ett barn från dess fosterhem i något fall
bör kunna meddelas utan att tillfälle till yttrande förelegat.

Juslitiekanslersämbetet har framhållit, att den saken gäller bör få tillfälle

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

att yttra sig på ett så sent stadium att han kan uttala sig om all sådan utredning
som är av betydelse för ärendets avgörande. Ehuru jag i princip delar
denna uppfattning, har jag i likhet med kommittén funnit att en ovillkorlig
föreskrift härom i lagen skulle vara alltför sträng.

Den som är berättigad att yttra sig bör få välja mellan att yttra sig skriftligen
eller muntligen. Väljer han att yttra sig muntligen, fordras tydligen
att någon anordning vidtages för yttrandets mottagande från nämndens
sida. Yttrande i samband med utredares hembesök är t. ex. till fyllest. Enskild,
som framlagt sin mening i ansökning eller eljest i självmant avgivet
yttrande i ärendet, behöver inte beredas tillfälle till vidare yttrande, såvida
det inte framkommer nytt material, som kan påverka utgången till hans
nackdel.

Beträffande rätt för den som äger yttra sig att bli personligen hörd kan
jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag. Då det här är fråga om
rätt att visa sig, göra ett personligt intryck och lägga fram sin sak direkt
inför dem som har avgörandet i sin hand, anser jag det dock icke böra stå
fritt för nämnden att uppdraga förhöret åt någon eller några av sina ledamöter,
utan förhöret bör hållas inför nämnden samfällt.

Jämte det att den saken rör blir satt i tillfälle att yttra sig och att begära
att bli personligen hörd torde böra beaktas, att han stundom kan självmant
önska klarlägga sin ställning eller inkomma med bevis till stöd för sin ståndpunkt.
Han kan exempelvis, först sedan han avgivit yttrande, ha erhållit
ytterligare upplysningar av betydelse eller på ett sent stadium ha vunnit
kännedom om sådana omständigheter och bevis, som tidigare varit
obekanta för honom. I enlighet med vad besvärssakkunniga förordat har jag
därför ansett mig böra föreslå införande av en allmän föreskrift om rätt
för den saken rör att utveckla sin talan och förebringa bevisning. Föreskriften
bär intagits i paragrafens tredje stycke, vilket därjämte innehåller motsvarighet
till vad kommittén i 42 § föreslagit om rätt för den saken rör att
påkalla kompletterande utredning. Beträffande sistberörda stadgande har en
viss omredigering skett för att bringa detsamma i närmare överensstämmelse
med vad som enligt rättegångsbalken gäller i fråga om förundersökning.
Härigenom har även ett av advokatsamfundet framställt önskemål
blivit tillgodosett.

Givetvis ligger det ytterst i barnavårdsnämndens hand alt avgöra när utredningen
i ärendet skall avslutas. Söker den enskilde begagna sig av sin möjlighet
att inkomma med eller påkalla ny utredning i syfte att förhala ärendet,
är det nämnden obetaget att avgöra detta i befintligt skick.

I paragrafens fjärde stycke meddelas bestämmelser för det ofta förekommande
fall, att den saken rör är underårig. I dessa fall skall föräldrarna ha
samma rätt som den underårige att yttra sig och föra talan i ärendet. Har
den underårige inte fyllt 15 år, skall skyldighet enligt förslaget inte föreligga
att bereda honom själv tillfälle till yttrande. När det gäller fosterbarn,
torde det oftast vara naturligt att låta fosterföräldrarna yttra sig och föra
talan på samma sätt som föreslagits beträffande föräldrar. Någon uttrycklig
l(i Itihamj till riksdayens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

föreskrift härom i lagen torde dock inte böra meddelas, utan det synes lämpligast
att överlåta åt barnavårdsnämnderna att i detta hänseende förfara
efter omständigheterna.

20 §.

I denna paragraf, som svarar mot 50 § kommitténs förslag, har intagits
ett stadgande om rätt att anlita biträde i barnavårdsärende. Beträffande
motiveringen härför hänvisas till den tidigare framställningen. I paragrafen
har därjämte givits uttryck åt principen att förhör inför barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna inte är offentligt. Enligt det föreslagna stadgandet
har sålunda nämnden eller dess företrädare att bestämma, huruvida
annan än biträde skall få närvara, när någon höres. Kommittén har i anslutning
till sitt förslag i denna del uttalat, att om någon höres på direkt begäran
av den saken rör eller hans föräldrar, den som påkallat förhöret bör beredas
tillfälle att närvara personligen eller genom ombud, om inte sådan
anordning medför hinder eller olägenhet. Något uttryckligt stadgande härom,
motsvarande 23 kap. 10 § rättegångsbalken, har kommittén dock inte
ansett erforderligt. Jag biträder denna ståndpunkt men vill understryka vikten
av att den angivna principen iakttages. För det fall, att barn under 18 år
skall höras, har kommittén föreslagit, att föräldrarna bör berättigas närvara,
om ej särskilda skäl är däremot. För egen del har jag funnit det i stället böra
föreskrivas, att föräldrarna bör vara närvarande, om det kan ske utan men
för utredningen. Motsvarande gäller enligt nyssnämnda stadgande i rättegångsbalken,
när nagon som är under 15 år höres under förundersökning i
brottmål.

21 §.

Denna paragraf, som motsvarar 52 § kommitténs förslag, meddelar bestämmelser
om avfattning av barnavårdsnämnds beslut.

Barnavårdskommittén. I anslutning till en av besvärssakkunniga i principbetänkande
om administrativt rättsskydd (SOU 1955: 19 s. 94) uttalad mening
har kommittén låtit i den föreslagna lagen komma till uttryck, att beslut
skall avfattas så att dess innebörd klart och otvetydigt framgår. Tillika har
kommittén ansett att det, i fortsättningen liksom hittills, bör vara i lag föreskrivet,
att skälen för fattat beslut skall vara angivna. Skälen bör enligt kommittén
uppenbarligen ingå i beslutet. Grundas beslut på visst stadgande i lag
eller författning, skall detta enligt förslaget anges.

Däremot har kommittén ansett det icke böra uppställas krav på att i beslut
skall anges, huruvida det må överklagas (jfr nyssnämnda betänkande
s. 95). I stället skall, enligt förslaget, till den saken rör och/eller hans föräldrar
och fosterföräldrar lämnas underrättelse om varje beslut, över vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 243

klagan må föras enligt den föreslagna lagen, med upplysning tillika om fullföljdsrätten.

Remissyttrandena. Tillräcklig anledning att i en speciallag upptaga regler
om att beslut skall vara tydliga anser besvärssakkunnigci icke föreligga.
Däremot är det enligt de sakkunniga av värde att föreskrift lämnas om att
beslut skall innehålla uppgift om de skäl, som legat till grund för avgörandet.
De sakkunniga framhåller vidare, att kravet på motivering bör tolkas
så att lagrum skall anges, där det icke är uppenbart vad som avses. Föreskrift
i lagen om att lagrum skall anges synes de sakkunniga därför överflödig.
De sakkunniga anför slutligen.

Besvärssakkunniga har visserligen tänkt sig eu generell regel om klagobesked,
d. v. s. besked huruvida beslut må överklagas, i sin allmänna besvärslag,
men delar kommitténs betänkligheter mot att här giva föreskrift om
sådant besked. Ett sådant besked blir lätt vilseledande, enär möjlighet finnes
att medelst kommunalbesvär eller anmälan till tillsynsmyndigheten vinna
omprövning av beslutet. Däremot bör givetvis besvärshänvisning givas
i de fall, då besvär enligt lagen kan föras över beslutet.

Göta hovrätt framhåller, att det av lagförslaget icke framgår om meningen
varit att stadgandet även skulle omfatta de yttranden nämnden har att avge
till domstolar och andra myndigheter. Det är emellertid enligt hovrätten
jämväl av stor vikt att av sådana yttranden klart framgår de skäl, som
varit avgörande för nämndens ställningstagande. Hovrätten finner därför,
att en uttrycklig föreskrift härom lämpligen bör inflyta i lagen.

Föredragande statsrådet. Mot vad kommittén föreslagit i fråga om besluts
utformning har jag i sak inte funnit anledning till erinran. Av skäl besvärssakkunniga
anfört har dock föreskrifterna om att beslut skall vara tydliga
och ange tillämpade lagrum inte upptagits i departementsförslaget. I enlighet
härmed föreslås, att beslut skall innehålla de skäl, på vilka avgörandet
grundas, i den mån det icke befinnes obehövligt.

Av barnavårdsnämnd avgivet yttrande till domstol t. ex. i vårdnadsmål
torde oftast vara att hänföra till beslut i barnavårdsärende. Vad i denna paragraf
stadgas om motivering av beslut äger därför i regel tillämpning på
sådant yttrande. Såsom Göta hovrätt framhållit är det självfallet av vikt
att de skäl, som varit avgörande för nämndens ställningstagande, klart
framgår av yttrandet. Delta måste i annat fall regelmässigt anses som ofullständigt.

I enlighet med vad kommittén föreslagit bör fullföljdshänvisning lämnas
i de fall, då besvär enligt bestämmelserna i lagen må anföras över nämndens
beslut. För ordningens skull bör det uttryckligen föreskrivas, att
fullföljdshänvisningen skall ingå i nämndens beslut. Uppenbarligen erfordras
dock inte alt fullföljdshänvisningen i sin helhet utskrives i nämndens
protokoll över varje särskilt beslut, utan ett förenklat förfaringssätt bör härvidlag
kunna tillämpas. Det väsentliga är att av protokollet — eventuellt i
förening med andra hos nämnden förvarade handlingar -—- framgår, huru -

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vida hänvisning lämnats och i förekommande fall dess lydelse. Kravet att
beslut skall förses med fullföljdshänvisning bör därför icke betunga nämnden
i alltför hög grad. Jag förutsätter för övrigt, att vid expediering av de
beslut, varom här är fråga, skall kunna komma till användning blanketter,
försedda med tryckt fullföljdshänvisning.

22 §.

Beträffande verkställbarheten av beslut, som fattats av barnavårdsnämnd,
har kommittén föreslagit (53 § lagförslaget) att gällande huvudregel om
verkställbarhet oavsett laga kraft skall ersättas av en föreskrift av annan
innebörd. För att sådant beslut omedelbart skall lända till efterrättelse,
fastän det genom underställning eller besvär enligt barnavårdslagen kan
komma under omprövning, skall enligt förslaget, i anslutning till 25 § 3
mom. BvL, krävas att nämnden, med hänsyn till alt uppskov befunnits
förbundet med våda eller allvarlig olägenhet, uttryckligen föreskrivit, att
beslutet skall ha nämnda omedelbara verkan. För den föreslagna nya huvudregeln
talar enligt kommittén den försiktiga praxis, som utbildat sig,
och det förhållandet, att det faktiskt såväl med hänsyn till enskilda, vilka
saken rör, som ock för nämndens egen del är påkallat, att nämnden i de
enskilda fallen gör klart för sig, huruvida omedelbar verkställighet trots
ändringsrisk är av nöden eller åtminstone högst önskvärd. Undantag från
den föreslagna regeln har gjorts dels för beslut om särskild tillsyn eller
övervakning, dels ock för beslut om förberedande föreskrift eller om underårigs
omhändertagande för utredning.

Besvärssakkunniga uttalar i sitt yttrande följande i anslutning till 53 §
kommittéförslaget.

Anledning att förordna om att beslut skall lända till omedelbar efterrättelse
finnes endast i sådana fall, då beslutet är preliminärt och skall underställas
nämnden in pleno eller länsstyrelsen för fastställelse samt då beslutet
kan överklagas. I övriga fall länder beslutet enligt sakens natur omedelbart
till efterrättelse utan särskilt förordnande. Regler om när preliminära
beslut av ordförande, ledamot och tjänsteman skola lända till efterrättelse
har upptagits i 33—35 §§, och är av den innebörd, att sådana beslut alltid
skall lända till omedelbar efterrättelse. I förevarande paragraf gives bestämmelser
för sådana fall, då beslut genom underställning eller besvär, kan
komma under omprövning hos länsstyrelsen. Besvärssakkunniga vill förorda
att bestämmelserna om när beslut i första instans skola lända till efterrättelse
samlas i en paragraf, vilken bör redigeras så, att därav klart framgår
i vilka situationer särskilt förordnande om omedelbar efterrättelse över
huvud är erforderligt.

Föredragande statsrådet. Bestämmelser om verkställbarhet av ordförandens
interimistiska beslut äger sådant samband med övriga stadganden om
sådana beslut, att de såsom framgår av motiveringen vid 11 § ansetts böra
meddelas i anslutning till dessa stadganden. De i förevarande paragraf meddelade
bestämmelserna avser däremot verkställbarhet av definitiva beslut,
som meddelats av nämnden samfällt eller med stöd av delegation. En -

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

dast för sådana beslut, som enligt lagens bestämmelser kan genom besvär
eller underställning bringas under länsstyrelsens omprövning, föreslås särskilda
regler. Övriga beslut länder såsom besvärssakkunniga påpekat enligt
sakens natur omedelbart till efterrättelse utan särskild föreskrift.

Vad angår verkställbarhet av beslut, som enligt lagen skall kunna överklagas
genom besvär, har jag icke blivit övertygad om lämpligheten av den
av kommittén föreslagna reformen. Enligt departementsförslaget bibehålies
därför den nu gällande regeln, att sådana beslut länder till efterrättelse
utan hinder av att de icke vunnit laga kraft. Beslut om utdömande av vite
bör dock inte i något fall gå i verkställighet, förrän det vunnit laga kraft.
Undantag för sådana beslut föreslås därför.

I enlighet med vad kommittén föreslagit bör beslut angående omhändertagande
för utredning självfallet omedelbart lända till efterrättelse.

Beträffande andra beslut, som kan bli föremål för underställning, bör
alltjämt gälla, att verkställighet regelmässigt icke skall få ske förrän beslutet
vunnit laga kraft. För förordnande om omedelbar verkställighet bör emellertid
enligt min mening inte krävas, att dröjsmål befinnes vara förbundet
med våda eller allvarlig olägenhet, utan det torde få ankomma på barnavårdsnämnden
att med hänsyn till föreliggande omständigheter bedöma,
huruvida beslutet omedelbart skall verkställas.

23 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om delgivning av vissa av barnavårdsnämnd
meddelade beslut.

Såsom vid 21 § ovan anmärkts skall enligt kommitténs förslag till den
saken rör och/eller hans föräldrar och fosterföräldrar lämnas underrättelse
om varje beslut, över vilket klagan må föras enligt den föreslagna lagen, med
upplysning tillika om fullföljdsrätten. Protokollsutdrag skall enligt förslaget
på begäran utfärdas för den som skall erhålla sådan underrättelse.
(54 § lagförslaget.)

Besvärssakkunniga anmärker, att en fullständig delgivning av protokollsutdrag,
upptagande beslutet jämte fullföljdshänvisning, bör ske i alla
fall och icke blott, då den saken rör själv begär det, samt att skillnad icke
bör göras mellan olika slag av beslut på sätt skett i lagförslaget. De sakkunniga
påpekar vidare, att det i lagförslaget icke angivits huruvida delgivning
skall vara skriftlig eller muntlig. I princip bör den enligt de sakkunniga
givetvis vara skriftlig, men även muntligt avkunnande av beslut är tänkbart
vid tillfällen, då den saken rör är personligen närvarande vid nämndens sammanträde.
I sådana fall bör han dock, anför de sakkunniga, senare även
skriftligen erhålla del av beslutet.

Föredragande statsrådet. Såsom allmän regel torde böra gälla, att varje av
barnavårdsnämnd meddelat beslut, som rör enskild person, på ett eller annat
sätt skall bringas till dennes kännedom. Jag har emellertid icke — liksom
ej heller kommittén — funnit det möjligt eller ens önskvärt att upp -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ställa krav på formlig delgivning beträffande andra beslut än sådana, vilka
genom besvär eller underställning enligt lagens bestämmelser kan komma
under omprövning av länsstyrelsen. I denna paragraf meddelas bestämmelser
om delgivning av beslut, som kan överklagas genom besvär. Dylikt
beslut bör skyndsamt delges den beslutet rör. Är fråga om underårig bör
det även delges föräldrarna. Är den beslutet rör under 15 år, bör — såvitt
honom angår — delgivning med föräldrarna vara till fyllest.

För delgivningen bör i princip skriftlig form vara föreskriven. I anslutning
till vad som gäller enligt lagen om nykterhetsvård bör sådan delgivning
dock kunna underlåtas, om beslutet avkunnats av nämnden i närvaro
av den, som skall erhålla del därav. På begäran bör likväl utskrift av
beslutet tillhandahållas. Expeditionen skall givetvis lämnas kostnadsfritt.
Uttrycklig föreskrift härom synes inte nödvändig.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar 25 § 1 och 2 mom. BvL samt 55 och
56 §§ kommitténs förslag, meddelas bestämmelser om underställning.

Barnavårdskommittén. Kommittén har ansett, att den obligatoriska underställningen
av omhändertagandebeslut, avseende personer som fyllt 18 år,
icke behöver bibehållas, samt att, när beslut om omhändertagande rör underårig,
som fyllt 15 år, betydelse bör tillmätas den underåriges egen inställning.
Kommittén föreslår därför, att beslut (som ej är förbundet med
villkorligt anstånd) om omhändertagande för samhällsvård i fall, som avses
i 98 och 99 §§ lagförslaget (motsvarande de i 22 § BvL angivna) skall i avskrift
tillställas den underårige, om han fyllt 15 år, och alltid hans föräldrar
samt att envar, vilken sålunda får del av beslutet, skall avfordras skriftlig
förklaring, huruvida han samtycker till beslutets verkställande. Vinnes
icke samtycke av envar, som skall delges beslutet, skall enligt förslaget underställning
ske.

Beslut om att någon skall omhändertagas för utredning eller ock intagas
eller kvarbli i utredningshem, har synts kommittén böra föranleda till samma
delgivnings-, samtyckes- och underställningsprocedur som beslut om
ovillkorligt omhändertagande jämlikt 98 och 99 §§ lagförslaget, och motsvarande
har ansetts även böra gälla beslut om upphörande av villkorligt anstånd.

Då kommittén icke föreslår avvikelse från den ordningen, att samtycke
onödiggör underställning, hyser kommittén den uppfattningen, att samtycke
i allmänhet kan godtagas som garanti för att omprövning ej erfordras.
Kommittén anför i detta sammanhang följande.

Vissa^ risker är emellertid förbundna med en ordning, som tillägger samtycke
så stor betydelse. Alltför energisk påverkan kan anlitas för vinnande
av samtycke och ingen eller otillräcklig hänsyn tagas till vederbörandes förståndsgåvor
och psykiska tillstånd samt speciellt till hans mått av insikt
om vad saken gäller. I anledning härav har kommittén funnit påkallat att i
lagen föreskrives att, innan någon anmodas att avge samtyckesförklaring,

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

det skall ha utrönts att han insett innebörden av den åtgärd ärendet gäller
samt betydelsen av givet eller vägrat samtycke. Kan vederbörande icke bibringas
erforderlig insikt, skulle hans samtycke uppenbarligen sakna värde
som viljeförklaring och bör ej begäras eller mottagas. Underställning skall,
i konsekvens härmed, ske icke blott om vederbörande icke kan anträffas
eller vägrar att lämna samtycke utan även om han icke kan avfordras (giltig)
förklaring.

Vad angår den tid, inom vilken handlingarna i ärendet vid underställning
skall inges till länsstyrelsen, överensstämmer förslaget med gällande rätt,
dock med det tillägget att ingivandet skall ske ofördröj ligen, därest beslutet
avser omhändertagande för utredning eller intagning eller kvarblivande i
utredningshem.

Remissyttrandena. Några barnavårdsnämnder ifrågasätter, huruvida icke
underställning bör ske beträffande förbud mot fosterbarns flyttning från
fosterhemmet.

Förslaget att slopa den obligatoriska underställningen av beslut angående
omhändertagande av personer, som fyllt 18 ar, har icke mött invändning
från något håll. Däremot avstyrker länsstyrelsen i Östergötlands län förslaget
att självständig betydelse skall tillmätas den unges egen inställning, därest
han fyllt 15 år. Enligt länsstyrelsens mening bör åldersgränsen sättas
vid 18 år.

Föreskriften om att det, innan någon anmodas att avge samtyckesförklaring,
skall ha utrönts att han insett innebörden av den åtgärd ärendet
gäller samt betydelsen av givet eller vägrat samtycke (55 § tredje stycket
lagförslaget) kritiseras av justitiekanslersämbetet, som i denna del anför.

I och för sig förefaller det väl vara riktigt, att det skall ha utrönts, att
vederbörande insett innebörden av den beslutade eller tilltänkta åtgärden
i ärendet, innan han anmodas avgiva förklaring. Frågan blir emellertid,
huru man på ett betryggande sätt skall kunna förvissa sig om detta, och
om det icke vore klokare att ej i lagen lämna bindande föreskrifter här^
utinnan.

Liknande synpunkter framliålles av länsstyrelsen i Örebro län samt från
kommunalt håll.

Frågan om den för underställning stadgade tiden av två veckor beröres
av länsstyrelsen i Örebro län, som framhåller, att barnavårdsnämnder
ganska ofta försummar att iakttaga denna frist, särskilt i fall då svårigheter
uppkommit vid inhämtandet av föräldrarnas yttrande. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför, om ej fristen lämpligen kan förlängas till tre veckor
samtidigt som bestämmelserna förtydligas på så sätt, att det klart framgår,
att handlingarna skall vara länsstyrelsen till handa inom den föreskrivna
tiden vid äventyr att barnavårdsnämndens beslut eljest är förfallet.

Vad angår utformningen av bestämmelserna anser besvärssakkunniga,
att desamma i förslaget är onödigt omständliga och bör omarbetas med de
straffprocessrättsliga reglerna om nöjdförklaring som förebild.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till det nära samband, som föreligger
mellan beslut angående omhändertagande för utredning och beslut angående
omhändertagande för samhällsvård i fall, motsvarande dem där omhändertagandet
nu avser skyddsuppfoslran, anser jag i likhet med kommittén,
att underställningsreglerna bör göras tillämpliga beträffande omhändertagande
för utredning. De i kommitténs förslag angivna instituten
villkorligt anstånd och intagning i utredningshem saknar motsvarighet i
departementsförslaget.

Vissa skäl kan otvivelaktigt anses tala för att även förbud mot att flytta
barn från fosterhem borde bli föremål för underställning. Ett sådant förbud
är för såväl barnet som dess föräldrar av djupt ingripande betydelse
och kan ur den enskildes synpunkt te sig mycket närbesläktat med ett
t\ångsomhändertagande av barnet. Då det vidare här är fråga om en helt
ny och regelmässigt mycket svår uppgift för barnavårdsnämnderna, är en
omprövning av nämndens beslut också önskvärd för att rättstillämpningen
skall bli såvitt möjligt enhetlig och för att förebygga att förbud meddelas
i en omfattning som icke är avsedd. I enlighet med vad jag i ett tidigare
sammanhang anfört hyser jag dock den uppfattningen, att den enskildes
rättssäkerhet lika väl kan tillgodoses genom besvärsrätt. Då man
vidare torde kunna utgå från att föräldrarna sannolikt endast sällan vill
åtnöjas med nämndens beslut, lär även önskemålet om en allmän omprö\ning
av meddelade förbud komma att tillgodoses. Även i denna fråga
ansluter jag mig följaktligen till kommitténs förslag, vilket också godtagits
av flertalet remissinstanser.

Jag har intet att erinra mot alt slopa den nu gällande ordningen med
obligatorisk underställning, då omhändertagande avser person över 18 år,
och jag har även funnit mig böra biträda förslaget om att betydelse skall
tillmätas den unges egen inställning, därest han fyllt 15 år. Då de unga
av latt förklarliga skäl sannolikt tämligen sällan kommer att samtycka
till beslutet, torde förslaget komma att medföra en viss ökning av länsstyrelsernas
arbetsbörda. Med hänsyn till att en del föräldrar har förlorat
kontakten med barn, som passerat femtonårsåldern och lämnat hemmet,
torde emellertid denna förstärkning av rättsskyddet vara så starkt motiverad,
att berörda olägenhet för det allmänna får träda i bakgrunden. I
detta sammanhang vill jag understryka, alt en barnavårdsnämnd icke för
alt slippa underställning får låta det förhållandet, att den unge — men ej
föräldrarna — är emot omhändertagandet, föranleda att omhändertagande
sker enligt 31 § i stället för 29 §. Ett sådant förfaringssätt skulle givetvis
vara helt förkastligt.

Beträffande stadgandet i 55 § tredje stycket kommitténs förslag kan jag
instämma i de synpunkter, som framförts av bl. a. justitiekanslersämbetet.
Ehuru de principer, som kommit till uttryck i nämnda stadgande
måste anses riktiga, har detsamma därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Vad angår frågan om den tid, inom vilken underställning skall ske, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

249

jag inte biträda det av en länsstyrelse väckta förslaget om att förlänga tiden
till tre veckor. Behov av en så lång tid, vilken ursprungligen var föreskriven
i BvL men övergavs år 1934, föreligger uppenbarligen icke. Tvärtom
har jag funnit mig böra föreslå en viss förkortning av tiden. Jag har
därvid övervägt att föreslå en tid av allenast en vecka för sådana fall, där
beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse, men har ansett mig böra
avstå därifrån, enär en så kort tid stundom skulle vara svår att iakttaga.
Tiden synes sålunda knappast kunna bestämmas kortare än till tio dagar.
Inom denna tid bör det å andra sidan alltid vara möjligt att verkställa underställningen.
På grund härav och då det i och för sig synes önskvärt
att en enhetlig regel gäller, har jag ansett att tiden generellt kan bestämmas
till tio dagar i stället för nuvarande två veckor. Liksom för närvarande
är den angivna fristen att se som en maximitid, och huvudregeln bör därför
vara att underställningen skall verkställas utan dröjsmål. I många fall bör
underställning kunna ske på betydligt kortare tid än tio dagar och tidsfristen
bör utnyttjas huvudsakligen då delgivningssvårigheter föreligger. Särskilt
stor skyndsamhet är givetvis påkallad i de fall, där beslutet skall verkställas
oberoende av laga kraft.

Har beslutet inte inkommit till länsstyrelsen inom den stadgade tiden,
torde det vara att anse såsom förfallet. Ett senare inkommet beslut bör
följaktligen — i enlighet med den ståndpunkt som intagits i praxis — icke
vinna fastställelse. Uttrycklig föreskrift härom i lagen synes inte erforderlig.

Vad angår utformningen av underställningsreglerna har jag inte ansett
lämpligt att föreslå en sådan omläggning efter förebild av bestämmelserna
om nöjdförklaring, som förordats av besvärssakkunniga. En viss förenkling
av lagtexten har dock genomförts i departementsförslaget.

4 kap. Barnavårdsnämndens ingripanden m. m.

(25—34 §§ departementsförslaget)

Under angivna rubrik har i 4 kap. av departementsförslaget samlats bestämmelser,
vilka i huvudsak ersätter såväl de allmänna bestämmelserna
i 3 kap. (22—31 §§) BvL som ock de särskilda reglerna i 54—56 §§ BvL
om åtgärder i anledning av missförhållanden i fosterhem. Kapitlet innehåller
vidare regler om vilken barnavårdsnämnd som är pliktig att ingripa.
Såsom framgår av den tidigare framställningen avviker de föreslagna
bestämmelserna väsentligt från 7 kap. kommitténs förslag, särskilt såvitt
avser förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall få ingripa. Departementsförslaget
bygger i dessa avseenden på principerna i gällande lag.
För de i 4 kap. lagförslaget reglerade ingripandena gäller dock delvis andra
åldersgränser än dem som BvL för motsvarande fall uppställer. De åtgärder,
som barnavårdsnämnd får vidtaga, har i förhållande till BvL änd -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

rats och kompletterats. Särskilt är detta förhållandet med de förebyggande
åtgärderna, men därjämte har de två omhändertagandeinstituten i BvL,
skyddsuppfostran och samhällsvård, sammanförts, ehuruväl den olikhet i
fråga om rätt och skyldighet till omhändertagande, som föreligger mellan
skyddsuppfostrings- och samhällsvårdsfall, fått sin motsvarighet i förslaget.
Angående dessa huvudpunkter i förslaget hänvisas till den föregående framställningen.

25 §.

I nära anslutning till gällande lag uppräknas i inledningsstadgandet till
förevarande kapitel de olika fall, i vilka barnavårdsnämnden har att ingripa
för att avhjälpa missförhållanden i fråga om barns och ungdomars
uppväxtmiljö eller för att tillrättaföra ungdomar i anledning av deras beteende.
Paragrafen ersätter närmast och i första hand 22 § BvL men delvis
även 54—56 §§ BvL.

Barnavårdskommittén. Den allmänna förutsättningen för barnavårdsnämnds
ingripande med åtgärd enligt kommittéförslagets 7 kap. har upptagits
i kapitlets inledningsstadgande, 87 §. Såsom förut nämnts anges förutsättningen
där vara, att underårig lever under sådana omständigheter, att
hans fysiska eller psykiska hälsa, utveckling eller anpassning i samhället
äventyras, eller att underårig brister i fråga om sådan anpassning. Befogenhet
att ingripa har nämnden enligt förslaget också när det erfordras för att
förebygga, att sådana ogynnsamma förhållanden uppstår beträffande viss
underårig.

För att varning må kunna meddelas underårig skall enligt förslaget krävas,
att ett otillfredsställande förhållande inträtt, vilket tar sig uttryck i att
han handlar eller förhåller sig på visst sätt, som innebär betydlig avvikelse
från vad som måste krävas från samhällets sida eller medför skada eller fara
för hans hälsa och utveckling. De uppställda förutsättningarna för varning
skall enligt förslaget i och för sig vara tillräckliga även för övervakning
och omhändertagande.

De i BvL nyttjade begreppen »vanart» respektive »oart» har kommittén
icke begagnat sig av.

I det föreslagna stadgandet om varning (91 § lagförslaget) anföres några
exempel på åtgöranden eller leverne, som kan föranleda till varning.

Bland exemplen anföres först lagöverträdelse. Härom anför kommittén
bl. a. följande.

Det bör emellertid anmärkas, alt icke alla straffbara gärningar ådagalägger
bristande social anpassning. Enstaka polisförseelser och vårdslöshetsbrott
hör till sådant, som regelmässigt icke kan betecknas som asociala yttringar.
Detsamma gäller i nöd- eller nödvärnssituationer begångna gärningar,
vilka överskrider gränserna för det rättsenliga, samt understundom gärningar,
begångna under stark affekt eller på grund av sällsynt stark frestelse,
ehuru omständigheterna icke varit sådana, att straffbarhet bortfallit.
Ibland kan dock omständigheterna redan vid enstaka förseelser eller brott

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av de slag som nämnts vara sådana, att de ådagalägger uppenbar brist på
ansvarskänsla och hänsyn, benägenhet att själv taga och utsätta andra för
risker, att försätta sig i situationer, där våldsamheter lätt kan följa etc. I
sådana fall kräver hänsyn både till den underåriges bästa och till samhällsskyddet,
att barnavårdsnämnden tar befattning med den underårige på
lämpligt sätt. Att så måste ske är uppenbarligen ännu mera givet, därest
underårig begår upprepade förseelser eller brott, som var för sig ter sig tämligen
lindriga eller med hänsyn till omständigheterna delvis ursäktliga.

Såsom anledning till varning anföres också »sedeslöst leverne» och »underlåtenhet
att efter förmåga försörja sig», varvid vad angår försörjningen
underförstås »på hederligt sätt». Kommittén anför.

Exemplen avser att omfatta hetero- och homosexuellt prostituerat levnadssätt
men även sexuell lösaktighet i övrigt, som får anses ådagalägga
bristande social anpassning eller utsätta den underåriges hälsa och utveckling
för skada eller fara. Den senare förutsättningen torde föreligga redan
på ett tidigt stadium av ett i sexuellt avseende lössläppt leverne. Ingen
torde ifrågasätta annat än att tendenser till lösdriveri och sedeslöst leverne
måste, när det gäller underårig, så tidigt som möjligt bekämpas för deras
eget bästa; de kan ej därvidlag få ordna sin livsföring efter egen önskan.

Till de försörjningsovilliga — här avses givetvis endast underåriga, som
med hänsyn till ålder, utveckling och övriga omständigheter kan anses visa
bristande "social anpassning genom dylik ovillighet — är att räkna bl. a. de
utpräglat lata och håglösa, vilkas liv i 22 § d) BvL betecknas såsom »lättjefullt».
Till dessa är att räkna även sådana ungdomar, vilka stannar i hemmet
och faller sina föräldrar till last i ekonomiskt avseende, utan att dessa
har tillräcklig kraft att själva se till, att ungdomarna kommer i lämplig
sysselsättning. Att barnavårdsnämnden bör ingripa i sådana situationer
torde vara klart. Även där familjens ekonomi icke blir så svag, att det allmännas
stöd erfordras för att förbättra den, bör barnavårdsnämnden vidtaga
åtgärder beträffande ungdomar, vilka icke söker anpassa sig till normalt
arbetsliv.

Kommittén åsyftar emellertid även underåriga, som är mera aktivt parasiterande,
bland dem sutenörer — beträffande vilka dock varning naturligtvis
i regel icke utgör tillräckligt ingripande — bettlare och luffare, eller
som eljest försörjer sig på ohederligt sätt, vilket ofta är av brottslig art
även om detta kan vara svårt att bevisa.

Slutligen har kommittén som skäl till varning nämnt missbruk av rusdrycker
eller narkotiska medel. Härom yttrar kommittén.

Sådant är icke längre ovanligt bland de åldersgrupper, som barnavårdsnämnden
bär att tillse. Det bör icke vara nödvändigt att hänvisa underåriga
till de nykterhetsvårdande organen, utan lämpliga åtgärder bör, även
om de underårigas bristande anpassning och vårdslösande av hälsan tar sig
uttryck i alkoholmissbruk, vidtagas av de barnavårdande myndigheterna.
Dessa torde ha bästa förståelsen för och erfarenheten av hur de underåriga
sikall behandlas samt bör vid behov kunna tillse alt de får erforderlig läkarvård
och sjukvård. Uppstår fråga om anstaltsbehandling av alkoholskadade
barn och ungdomar, torde denna behandling, ifall den icke skall försiggå
på sjukhus, i allmänhet bättre kunna meddelas i ungdomsvårdsskola än
inom den anstaltsorganisation, som är avsedd för vuxna alkoholskadade
och där inga särskilda anordningar kan eller bör vidtagas för mottagande
av underåriga. Socialstyrelsen har också funnit sig böra rekommendera, att

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

en alkoholskadad underårig i allmänhet hellre skall intagas i ungdomsvårdsskola
än å vårdhem för alkoholmissbrukare.

I motiveringen till det föreslagna stadgandet anför kommittén vidare
hl. a. följande.

Bland de socialt missanpassade, som ej särskilt omnämnts i stadgandet
om varning, märkes de ordningsstörande elementen, ligisterna, vilka även de
i stor utsträckning realiter är kriminella. Det må återigen erinras om att de
givna exemplen icke får tolkas så, som om det för barnavårdsnämndens
ingripande skulle krävas utpräglade yttringar av långt gången missanpassning
eller synnerlig fara för den underårige själv. Ett utpräglat oordnat
leverne av underårig bör vara tillräcklig grund för varning eller allvarligare
ingripande (jfr 22 § d) BvL). Vad angår skolbarn må framhållas, att
bristande anpassning i skolan väl kan vara orsak eller bidragande orsak
till att barnavårdsnämnden ingriper, men det förutsättes, att skolans myndigheter
och befattningshavare skall ha att söka komma till rätta med problem,
som hänför sig helt eller i allt väsentligt till skolarbetet.

I lagförslaget upptagna bestämmelser om underårigs omhändertagande
för samhällsvård oavsett samtycke — i huvudsak motsvarande stadgandena
i BvL om omhändertagande för skyddsuppfostran — är såsom förut berörts
byggda på kommitténs uppfattning, att sådant omhändertagande bör komma
till stånd på ett tidigare stadium och alltså vid mindre svåra missförhållanden
än dem, som bestämmelserna i 22 § BvL kan anses åsyfta, eller
som i vart fall i praxis ofta ansetts böra vara förutsättning för skyddsuppfostran.

De föreslagna bestämmelserna skiljer emellan å ena sidan barn — 98 § -—
samt å andra sidan underårig^, som fyllt 18 år — 99 §.

Vad angår barn skiljes mellan sådana grunder för omhändertagande, som
hänför sig till levnadsförhållandena, och sådana, som hänför sig till barnets
beteende — jfr 22 § BvL punkterna a) och b), å ena, punkt c), å
andra sidan.

Varje barn, oavsett var det fostras eller vistas, skall enligt förslaget —
98 § a) ■— kunna omhändertagas för samhällsvård, därest i fråga om
barnets vård, fostran eller levnadsomständigheter i övrigt sådant missförhållande
föreligger, att barnets hälsa eller utveckling utsätts för skada eller
fara. Omhändertagande må också företagas till förebyggande av väsentlig
förändring i barnets situation, som måste antagas leda till dylikt missförhållande.

I motiveringen till det föreslagna stadgandet gör kommittén bl. a. följande
uttalande.

Bland fall, där barn utsätts för psykisk skada eller fara, bör bl. a. uppmärksammas
dem, där föräldrar — kanske med påtagliga psykiska egendomligheter
eller med förändringar av det slag, som brukar uppstå vid långvarigt
överdrivet alkoholbruk — fostrar sina barn på ett sätt, som innebär
ett slags andlig terror och som så småningom ofta resulterar i en personlighetsutveckling
av icke önskvärt slag hos barnen. Den här åsyftade psykiska
misshandeln tar sig icke alltid lätt påvisbara uttryck, såsom hård aga,
häftiga utbrott eller ett allmänt tyranniserande av familjen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

253

Barn skall — enligt 98 § b) lagförslaget — kunna omhändertagas, oavsett
föräldrarnas samtycke, under samma förutsättningar, som gäller för
varning.

Underårig, som fyllt 18 år, skall enligt förslaget — 99 § — liksom jämlikt
BvL kunna omhändertagas för att beredas vård och behandling endast om
ett sådant ingripande föranledes av hans egen livsföring. Förutsättningarna
har, på samma sätt som beträffande barn, anslutits till villkoren för varning.

Föredragande statsrådet. Förutsättningarna för ingripande har i departementsförslaget
liksom i gällande lag upptagits i skilda punkter, vilka dock
minskats från fyra till två. I punkten a) har sålunda upptagits bestämmelser
— svarande mot 22 § a) och b) BvL — om ingripande i anledning av
missförhållanden i fråga om ett barns uppväxtmiljö, varvid av tidigare redovisade
skäl föreslås en höjning av åldersgränsen från 16 till 18 år. I
punkten b) — vilken motsvarar 22 § c) och d) BvL — regleras under
vilka förutsättningar barnavårdsnämnd har att ingripa tillrättaförande i
anledning av barns och ungdomars beteende. I punkten b) är åldersgränsen
enligt förslaget 21 år; dock föreslås en undantagsregel, upptagen i paragrafens
andra stycke, beträffande unga lagöverträdare.

Gällande lag medger ingripande till skydd för barn, som i föräldrahemmet
misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till
sin kroppsliga eller själsliga hälsa. Då ingripande av sådan anledning bör
kunna ske oavsett var den underårige vistas och fostras, har ordet »föräldrahemmet»
i departementsförslaget utbytts mot »hemmet», varmed då
förstås även fosterhem eller annat enskilt hem, som kan sägas vara den
underåriges. En viktig anledning till ingripande måste även i fortsättningen
vara det fall, att underårig i hemmet utsättes för fysisk vanvård. Det
särskilda omnämnandet därav i lagtexten synes dock vara ägnat att något
undanskymma betydelsen av att barn och unga måste skyddas även mot
annan behandling, som kan vara till men för deras kroppsliga eller själsliga
hälsa. Såsom förutsättning för ingripande uppställes därför i departementsförslaget
i stället, att den underårige misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa
utsättes för fara. Någon skillnad i sak i förhållande till gällande lag åsyftas
inte med denna ändring. Anledning till ingripande kan vara, förutom
kroppslig vanvård, sådana under förarbetena till gällande lag angivna
exempel som att ett barn, som måhända vårdas med stor ömhet, likväl
ständigt är utsatt för livsfara på grund av sinnessjukdom hos modern eller
att ett spädbarn vårdas av en moder, som lider av tuberkulos i smittsamt
skede (se prop. 150/1924 s. 116). Som exempel kan vidare nämnas, att den
underårige tvingas att utföra arbete, som är oförsvarligt hårt med hänsyn
till hans ålder eller kroppskrafter, att han icke får tillräcklig föda och därför
är uppenbart undernärd eller alt miljön i hemmet präglas av höggradigt
bristande hygien. I enlighet med hittills tillämpad praxis bör ingri -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

pande också kunna ske, om föräldrarna — kanske på grund av sin religiösa
uppfattning — underlåter att ge barnet erforderlig medicinsk vård och behandling.
Bland fall, där barn utsättes för psykisk skada eller fara, må
framhållas det, där föräldrar — med påtagliga symptom på psykiska egendomligheter
eller på ett sjukligt betingat reaktionssätt — fostrar sina barn
på ett sätt, vilket, som kommittén uttrycker det, innebär ett slags andlig
terror och som så småningom ofta resulterar i en personlighetsutveckling
av icke önskvärt slag hos barnen. I den mån sådan fostran innebär fara för
barnens psykiska hälsa, är den att hänföra under den bestämmelse, varom
nu är fråga.

För ingripande enligt 22 § b) BvL krävs, att barnet på grund av föräldrarnas
lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i
fara att bli vanartat. Stadgandet tar alltså sikte på missförhållanden hos
föräldrarna såsom fostrare, och missförhållandena skall vara av den innebörd,
att de sätter barnets sociala utveckling i fara. Med föräldrar bör i detta
avseende jämställas andra fostrare. I övrigt synes endast övervägande
formella ändringar vara påkallade. Sålunda föreslås, att uttrycken »lastbarhet»
och »vårdslöshet» skall utbytas mot begreppet »olämplighet som
fostrare», vilket synes vara mer adekvat i sammanhanget. Tydligtvis är
dock detta begrepp något mera vidsträckt än det i gällande lag förekommande.
Dit bör sålunda hänföras, förutom de »lastbara» och »vårdslösa» fostrarna,
även t. ex. sådana med grava psykiska egendomligheter. Någon invändning
torde inte kunna resas mot denna utvidgning av stadgandets tilllämpningsområde.
Samhället bör nämligen ha rätt att ingripa, så snart
fara för en ogynnsam social utveckling hos den underårige föreligger till
följd av brister hos fostraren. Då begreppet vanart, såsom kommittén funnit,
bör utmönstras ur lagstiftningen, har barnavårdsnämndens ingripande
i stället anknutits till den förutsättningen, att den underåriges utveckling
äventyras. Härmed åsyftas, att ingripande skall ske, då så erfordras
för att förebygga uppkomsten av sådana beteenderubbningar som avses
i punkten b). Det må framhållas, att för ingripande lika litet som enligt
gällande lag krävs, att begynnande missanpassning blivit ådagalagd hos
den unge.

Innan jag övergår till att kommentera punkten b) vill jag något uppehålla
mig vid frågan om ingripanden mot missförhållanden i fosterhem.
Såsom framgår av vad som anförts i ett tidigare sammanhang är departementsförslagets
ståndpunkt den, att ingripande under de i punkten a) angivna
förutsättningarna skall kunna ske även beträffande fosterbarn. Kommitténs
förslag innebär däremot, att fosterbarn skall kunna skiljas från
fosterhem utan att sådana missförhållanden behöver föreligga, som berättigar
barnavårdsnämnden att omhändertaga barn var det än fostras och
vistas. Kommittéförslaget ansluter sig i detta avseende liksom även beträffande
förutsättningarna för ingripande till vad gällande lag innehåller.
Denna ståndpunkt grundar sig på uppfattningen att det föreligger behov
av att upptaga barns skiljande från fosterhem såsom en särskild form av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

255

ingripande, vilken i förhållande till föräldrarna blott innebär, att en av dem
vald placering ogillas och häves men i och för sig intet vidare ingrepp i utövningen
av vårdnaden. För egen del har jag vid övervägande av detta spörsmål
kommit till den uppfattningen, att det inte kan anses föreligga några
bärande skäl för att bibehålla denna särskilda form av ingripande. I många
fall har kontakten mellan fosterbarnet och de naturliga föräldrarna helt
eller i det närmaste helt avklippts. Fosterhemmet är i dessa fall att betrakta
som barnets egentliga hem. Samhället bör i dessa liksom i andra fall
stödja fosterhemmet genom tillsyn, men det skulle enligt min mening vara
direkt stötande, om barnet kunde tvångsvis skiljas från hemmet på andra
indikationer än som gäller barn som vårdas i sina föräldrahem. Men inte
heller i de fall, där föräldrar som lämnat sitt barn till fosterhem upprätthåller
kontakt med barnet, föreligger tillräckliga skäl att bibehålla möjligheten
att på särskilda indikationer skilja barnet från fosterhemmet. Visar
det sig att förhållandena i detta är mindre tillfredsställande och kan
rättelse inte åstadkommas genom råd till fosterföräldrarna, skall barnets
naturliga föräldrar givetvis underrättas. Föranleder detta inte någon åtgärd
från föräldrarnas sida, kan ett ingripande med stöd av förevarande
paragraf bli aktuellt. Vad jag nu anfört torde i verkligheten i stort sett överensstämma
med det sätt, på vilket gällande regler tillämpas. Som jag tidigare
nämnt bör samhället ge fosterbarnen ökat skydd genom tillståndstvång
för att skapa garantier för en omsorgsfull förhandsgranskning av de
tilltänkta fosterhemmen. Vidare bör en noggrann fosterbarnstillsyn utövas
även i fortsättningen. I övrigt hör däremot fosterhemmen inför lagen jämställas
med föräldrahemmen, och samhället bör inte i onödan ingripa i enskildas
förhållanden och övertaga ansvaret för barns vård och fostran.

Ingripande enligt 22 § c) BvL skall ske beträffande barn under 18 år, som
befinnes vara så vanartat alt särskilda uppfostringsåtgärder krävs för dess
tillrättaförande. I punkten d) åter är fråga om personer i åldern mellan 18
och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller
eljest visat svår oart och beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets
sida krävs för deras tillrättaförande. Dessa bestämmelser har i deparlementsförslaget
—- i tämligen nära anslutning till vad kommittén föreslagit
— ersatts med föreskrift att ingripande skall ske, om underårig på grund
av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga
ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av
annan jämförlig anledning är i behov av särskilda lillrättaförande åtgärder
från samhällets sida. I förhållande till rådande ordning innebär förslaget,
att det blir klarlagt att ingripande skall ske även vid andra yttringar av
bristande anpassning till omgivningen eller samhället än de särskilt uppräknade,
förutsatt att de nått sådan intensitet att ett samhällsingripande
är behövligt. Beträffande de särskilt anförda exemplen på asocialitet och
stadgandets innebörd i övrigt kan jag väsentligen ansluta mig till de av
kommittén gjorda motivuttalandena.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
26—29 §§.

I dessa paragrafer, som ersätter 23 § och 24 § 1 mom. BvL, har upptagits
bestämmelser om de åtgärder — förebyggande åtgärder och omhändertagande
— som barnavårdsnämnden har att vidtaga för att avhjälpa sådant
missförhållande, som avses i 25 §.

Barnavårdskommittén. I kommitténs förslag (87 § lagförslaget) har intagits
en erinran om att barnavårdsnämnd i andra lagar eller författningar har
tillagts befogenheter, varigenom nämnden kan tillvarataga underårigs bästa
(jfr 2 § 3 mom. BvL), samt att dessa befogenheter skall utövas, när därigenom
otillfredsställande förhållanden kan undanröjas eller motverkas. Enligt
samma paragraf i förslaget bör nämnden även beakta, huruvida otillfredsställande
förhållanden för underårig kan förbättras genom åtgärd, som ankommer
på annan kommunal eller statlig myndighet, befattningshavare eller
innehavare av offentligt uppdrag. Om så befinnes vara fallet, bör nämnden
påkalla sådan åtgärd.

Kommittén har ansett det uteslutet att söka uppställa i detalj bindande
regler för valet av åtgärd och endast i begränsad omfattning möjligt och
lämpligt att anvisa allmänna riktlinjer för detsamma.

Den ledande synpunkten bör emellertid enligt kommittén vara, att den
åtgärd väljes, som bedömes verksammast främja den underåriges bästa.
Att detta intresse skall vara det avgörande, har kommittén ansett böra fastslås.
Det kan nämligen, enligt kommittén, icke hållas för visst, att denna
självklart riktiga princip alltid följes, oavsett vad lagen bjuder. I anslutning
till BvL har ansetts böra tillika givas den anvisningen, att åtgärd av
mera begränsad innebörd först bör prövas, om åtgärden kan antagas ge
tillfredsställande resultat, innan en längre gående åtgärd vidtages. Företräde
bör alltså enligt kommittén i regel givas t. ex. åt en hjälpåtgärd framför
föreskrift och åt förebyggande åtgärd över huvud taget framför omhändertagande.
Det är emellertid, framhåller kommittén, av största vikt, att en
benägenhet att välja mindre allvarliga åtgärder eller att gå fram stegvis
icke får fördröja ett tillräckligt vittgående ingripande i fall, där sådant erfordras
för att vinna verklig framgång i strävandena att undanröja eller
förebygga otillfredsställande förhållanden. Även detta har ansetts böra
komma till uttryck i ny lag. (88 § lagförslaget.)

I lagförslaget angives de viktigaste hjälpåtgärderna. Enligt kommitténs
uppfattning är en sådan uppräkning erforderlig för att ge nödig bestämdhet
åt ifrågavarande grupp av åtgärder och är därjämte av värde för det
praktiska arbetet. Nämnden må sålunda enligt lagförslaget tillråda: hänvändelse
till central för psykisk barna- och ungdomsvård, läkare eller annan
sakkunnig för förfrågning eller undersökning; behandling av sjukdom,
kroppsfel eller lyte; barns placering eller kvarblivande för kortare eller
längre tid i familjevård eller i barnavårdsanstalt eller dess återtagande från
sådan vård eller anstalt; samarbete mellan föräldrarna och annan, som vårdar
barnet; byte av vistelseort eller bostad; utbildning samt sökande eller

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1900

257

byte av arbetsanställning; samt fritidssysselsättning, föreningsanslutning och
andra kontaktmöjligheter. Barnavårdsnämnden är emellertid i fråga om
hjälpåtgärder enligt förslaget icke på något sätt bunden av de exempel, som
givits. Mycket annat kan, anför kommittén, i det enskilda fallet tänkas vara
angeläget att påpeka och tiilråda.

Kommittén skiljer såsom tidigare berörts i sitt förslag — 92 § — mellan
å ena sidan särskild tillsyn å barns vård och fostran samt å andra sidan
övervakning av underårig.

Att å nämndens vägnar utöva särskild tillsyn eller övervakning bör enligt
förslaget uppdragas åt lämplig person.

Den närmare innebörden av särskild tillsyn och övervakning — dvs. vad
den som utövar tillsyn eller övervakning dels bör göra och verka för, dels
iakttaga i förhållande till nämnden samt vad barnets föräldrar resp. den
övervakade underårige bör iakttaga — beröres enligt förslaget icke i lagen,
liksom ej heller skett i BvL. Närmare bestämmelser, avseende såväl särskild
tillsyn som övervakning, förutsättes skola utfärdas av Kungl. Maj:t.
Beträffande önskvärda tillämpningsbestämmelser framhåller kommittén, att
vad 1934 års kungörelse i 13 § andra stycket innehåller om befogenhet för
barnavårdsnämnd att förklara övervakad skyldig att efterkomma övervakarens
föreskrifter och foga sig i övervakarens anordningar enligt kommitténs
mening icke bör få motsvarighet i nya tillämpningsföreskrifter.

Kommittén har föreslagit stadgande av innehåll, att beslut om särskild
tillsyn eller övervakning skall gälla tills vidare samt att det med högst ett
års mellantid skall omprövas, huruvida fortsatt giltighet erfordras.

Kommittén har funnit det önskvärt, att lagen sätter en yttersta gräns för
giltigheten av ifrågavarande åtgärder. Enligt förslaget upphör särskild tillsyn
senast då barnet fyller 18 år och övervakning senast när den underårige
fyller 21 år.

I 94 § lagförslaget har upptagits bestämmelser om föreskrifter avseende
underårigs levnadsförhållanden.

Sådan föreskrift skall enligt förslaget kunna meddelas den underårige
själv men också, därjämte eller i stället, riktas till hans föräldrar eller fosterföräldrar.

I 94 § har uppräknats vissa föreskrifter av särskild betydelse, av vilka
en del till sin art är sådana, att de endast gäller fostrares åtgöranden, medan
andra kan efter omständigheterna riktas både till den underårige och hans
fostrare eller begränsas t. ex. till den underårige. De särskilt uppräknade
åtgärder och förhållanden, som föreskrift må avse, är: anlitande av barnavårdsanstalt,
familjevård, som ej innebär vård i fosterhem, eller behandling
för fysisk eller psykisk sjukdom, kroppsfel eller lyte; avhållsamhet från rusdrycker
eller narkotiska medel; sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort
eller bostad; samt inskränkning i den underåriges förfogande över arbetsförtjänst
eller andra medel. Uppräkningen är icke uttömmande. Det
står enligt förslaget barnavårdsnämnd fritt att meddela annan föreskrift,
som på jämförligt sätt berör den underåriges personliga förhållanden.

17 liihang till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 10

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I motiveringen till förslaget anför kommittén bl. a. följande.

Föreskrift för underårig att underkasta sig inskränkning i förfogandet
över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd icke blott att lära den unge
att planera sin ekonomi och sina utgifter utan bör också kunna tjäna till
att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Att underårig
får söka ersätta skada som han vållat andra kan i många fall ha en god uppfostrande
effekt. Om den unge har någotsånär god inkomst och om det värde,
som skall ersättas, är måttligt stort, bör han sålunda helt eller till större
delen kunna ersätta detsamma. Meningen är däremot icke, att man skall söka
förmå honom att betala så stora summor, att betalningen måste utsträckas
över flera år, och icke heller att nämnden skall medverka till att skadeersättning
avkräves den som undergår utbildning och icke har någon nämnvärd
inkomst. Över huvud taget bör vid meddelande av föreskrift av här
ifrågavarande slag hänsyn tagas såväl till den skadelidandes omständigheter
som till den unges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom.

Föreskrift enligt 94 § skall enligt förslaget gälla tills vidare. Kommittén
har inte funnit skäl föreslå bestämmelser angående omprövning av meddelad
föreskrift efter viss tid. Meddelad föreskrift skall enligt förslaget upphöra
att gälla senast när den underårige fyller 21 år.

Kommittén har även till behandling upptagit frågan, vilken barnavårdsnämnd
som skall eller må utöva beslutad särskild tillsyn eller övervakning
eller ändra eller upphäva sådan anordning eller en jämlikt 94 § meddelad
föreskrift. Kommittén har funnit lämpligast, att barnavårdsnämnd, som beslutat
särskild tillsyn och övervakning eller meddelat föreskrift med avseende
på underårigs levnadsförhållanden, också skall ha skyldighet att i fortsättningen
utöva tillsynen eller övervakningen samt att vid behov ändra
eller upphäva sådan anordning eller föreskrift. Möjlighet har dock ansetts
böra finnas att överflytta befattningen med särskild tillsyn eller övervakning
samt beslutanderätten i berörda hänseenden till annan nämnd i fall,
där den andra nämnden i fortsättningen bättre kan bedöma utvecklingen av
ärendet. För överflyttning krävs enligt förslaget överenskommelse mellan
nämnderna. (108 § lagförslaget.)

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att den föreslagna
uppräkningen av olika hjälpåtgärder tynger lagtexten och
aldrig kan bli tillnärmelsevis fullständig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att vad som föreslagits i
fråga om hjälpåtgärder m. m. står i god överensstämmelse med den möjlighet,
som enligt förslaget till skyddslag bör finnas för domstol att överlämna
unga lagöverträdare till barnavårdsnämnd för erforderlig vård, varvid
även — i motsats till vad nu är förhållandet — mindre ingripande åtgärder
än omhändertagande skall kunna ifrågakomma.

Barnavårdsnämnden i Malmö anser den föreslagna bestämmelsen om giltighetstiden
av beslutad tillsyn eller övervakning böra slopas,
enär vederbörande övervakare enligt tillämpad praxis begär entledigande när
han finner övervakning ej längre påkallad och då vid de granskningar av

2Ö9

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

övervakningsliggarna som två gånger årligen företages vederbörande granskare
har möjlighet att med övervakaren diskutera en övervaknings fortsatta
bestånd. Barnavårdsnämnden i Örebro däremot understryker, att ifrågavarande
bestämmelser bör kunna bidraga till att övervaknings- och tillsynsfallen
hålles aktuella och icke, som nu ibland är fallet, snart nog faller i
glömska etter den första kontakten från övervakarens sida.

I anslutning till ifrågavarande bestämmelser understryker socialstyrelsen,
att effekten av såväl den särskilda tillsynen som övervakningen är helt beroende
på de personliga förutsättningarna hos de representanter för nämnden,
som har att fullgöra nämndens uppdrag. För närvarande måste man
nog dessvärre konstatera, att det föreligger mycket stora svårigheter att förvärva
lämpliga personer för dessa uppdrag. Enligt styrelsens uppfattning
måste övervakningsuppdragen betalas på ett helt annat sätt än som nu sker
för att rekryteringen av lämpliga övervakare skall bli tillgodosedd. Justitiekanslersämbetet
är inne på likartade tankegångar.

1 fråga om föreskrift avseende underårigs levnadsförhållanden
anför jusiitiekanslersåmbetet, att ämbetet finner bestämmelsen
om att föreskrift må avse även »annat, som på jämförligt sätt berör den
underåriges personliga förhållanden» vara alltför vag för att godtagas, och
ifrågasätter om man icke hör nöja sig med de direkt angivna objekten för
föreskrift, eventuellt utökade med något som erfarenhetsmässigt må anses
påkallat. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att i lagen uttryckligen
bör utsägas att föreskrift må gälla tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet.
Likartade uttalanden göres av hovrätten för Västra Sverige
och av landsfogden i Norrbottens län.

Föredragande statsrådet. Liksom när det gäller förutsättningarna för att
barnavårdsnämnden skail ingripa vilar departementsförslaget också i fråga
om åtgärdssystemet på samma principer som gällande lag. Sålunda skiljes
i förslaget mellan förebyggande åtgärder och omhändertagande. De föreslagna
bestämmelserna har därvid givits den konstruktionen, att det ålägges
nämnden såsom en skyldighet att avhjälpa det föreliggande missförhållandet
genom de anvisade åtgärderna. Detta gäller dock självfallet endast
under den förutsättningen att missförhållandet inte avhjälpes på annat
sätt. I vissa fall torde det sålunda vara till fyllest att nämnden utnyttjar
de befogenheter alt tillvarataga barns och ungas bästa, vilka tillkommer
nämnden enligt särskilda författningar, eller att nämnden hänvänder sig till
annan myndighet, befattningshavare eller innehavare av offentligt uppdrag
med begäran om åtgärd. Vad nämnden härutinnan har att iakttaga följer
redan av tidigare i lagförslaget upptagna bestämmelser (3 och 9 §§), och
någon erinran därom i förevarande kapitel kan jag inte finna erforderlig.
Då ifrågavarande initiativ från nämndens sida inte bör vara beroende av
att sådant missförhållande föreligger, som avses i 25 §, skulle en sådan
erinran för övrigt kunna verka vilseledande.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kommitténs lagförslag innehaller vissa riktlinjer för barnavårdsnämndens
val mellan de olika åtgärder som ställes till nämndens förfogande.
Jag är fullt ense med kommittén om att den ledande synpunkten vid detta
val bör vara vad som verksammast främjar den underåriges bästa. Enligt
min mening är det dock inte erforderligt eller lämpligt att lämna anvisningar
av denna beskaffenhet i lagtexten. I denna synes endast böra intagas
en anvisning för valet mellan förebyggande åtgärder och omhändertagande
av samma innebörd som enligt gällande lag.

Hjälpatgärderna bör i första hand vara av rådgivande och stödjande art.
De av kommittén angivna exemplen på olika slag av sådana åtgärder torde
inte ge anledning till erinran. Såsom framhållits i ett yttrande kan det dock
inte anses nödvändigt att upptaga detaljföreskrifter av ifrågavarande beskaffenhet
i lagtexten. I enlighet med vad jag anfört i ett tidigare sammanhang
bör även förmaningar kunna förekomma som en form av hjälpåtgärd.
Särskilt i förening med andra hjälpåtgärder bör en sådan tillrättavisning
inte sällan kunna få en gynnsam verkan. Det är härvid viktigt att förmaningarna
inte göres negativa utan får en positiv uppbyggande innebörd. De
bör kunna riktas saväl till den underårige som till hans föräldrar eller annan
fostrare.

Vad kommittén föreslagit i fråga om föreskrifter avseende nnderårigs levnadsförhållanden
kan jag i allt väsentligt godtaga.

Såsom framgår av redogörelsen för förslaget är den i lagtexten gjorda
uppräkningen av olika slag av föreskrifter som skall kunna meddelas inte
uttömmande, utan det skall stå nämnden fritt att meddela annan föreskrift,
som på jämförligt sätt berör den underåriges personliga förhållanden.
Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt lämpligheten härav. Därest uppräkningen
göres uttömmande vinnes visserligen en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt.
Då exekutivt tvång inte skall kunna användas för att framtvinga
efterlevnad av givna föreskrifter och dessa inte heller i övrigt är förenade
med särskilda rättsverkningar, bör denna synpunkt dock inte lägga
hinder i vägen för att i lagtexten öppna möjlighet för en smidig anpassning
efter de växlande förhållandena.

Föreskrift om förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd
inte blott för att lära den unge att planera sin ekonomi och sina utgifter
utan bör — såsom kommittén framhållit —- också kunna tjäna till
att föi ma honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Inom ramen
för en sådan föreskrift bör alltsa även kunna meddelas bestämmelse om tid
och sätt för skadeståndsbetalning. I några yttranden har påyrkats, att i
lagen skall införas en uttrycklig bestämmelse om att föreskrift av sistnämnda
art skall kunna meddelas. Tydligtvis har man därvid åsyftat en
bestämmelse av motsvarande innebörd som i 8 § lagen om villkorlig dom.
Enligt detta stadgande kan föreskrivas, att den dömde skall på visst angivet
sätt söka fullgöra honom åvilande skadeståndsskyldighet i anledning
av brottet. En bestämmelse av denna innebörd skulle emellertid enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

261

mening vara främmande för barnavårdslagsliftningen. Föreskrift om skadeståndsbetalning
enligt lagen om villkorlig dom behöver nämligen inte
vara individualpreventivt motiverad, utan den kan användas enbart i syfte
att målsäganden skall få ut sitt skadestånd. Vid bedömande av huruvida
underårig med stöd av barnavårdslagen bör åläggas att gottgöra skada bör
emellertid i första band endast den uppfostrande effekten av sådan föreskrift
beaktas. Då upptagandet i barnavårdslagen av en bestämmelse av
ifrågavarande innebörd också eljest skulle kunna vålla missförstånd angående
barnavårdsnämndens uppgifter, har jag funnit mig icke kunna biträda
de framställda yrkandena.

Vid utformningen av departementsförslaget har vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i uppräkningen av vad en föreskrift skall kunna gälla. Särskilt
märkes, att det befunnits onödigt att uttryckligen framhålla anlitande
av familjevård. Någon ändring i sak har emellertid inte åsyftats, utan det
är avsett att föreskrift i sådant hänseende skall kunna meddelas med stöd
av bestämmelsen om »annan liknande föreskrift».

Stadgandet i 26 § andra stycket om befogenhet för nämnden att genom
ekonomiskt bidrag stödja vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits överensstämmer
i huvudsak med vad kommittén föreslagit. Dock har vissa smärre
jämkningar vidtagits. Sålunda har uttrycket »utbildningskurs» utbytts mot
»utbildning», varigenom nämndens befogenheter något vidgats. Vidare har
det ansetts överflödigt att särskilt omnämna kostnaden för föreningsanslutning,
då det här knappast kan bli fråga om annat än helt obetydliga belopp,
som kan hänföras till »omkostnader i övrigt».

Med hänsyn till betydelsen av att uppdrag som övervakare anförtros åt
person som har särskilda förutsättningar i fråga om intresse och förmåga
att gå i land med detsamma är jag ense med kommittén om att det inte kan
överlämnas åt förening eller institution att genom en eller flera fritt valda
personer utöva övervakningen. Skäl torde föreligga att meddela bindande
föreskrift om att personlig övervakare alltid skall utses. Departementsförslaget
är avfattat i enlighet härmed. Vid valet av övervakare måste självfallet
alltid beaktas, bland annat, att förutsättningar finnes för ett förtroendefullt
förhållande mellan övervakaren å ena samt den övervakade och hans
anhöriga å andra sidan, övervakaren behöver inte utses bland barnavårdsnämndens
ledamöter eller tjänstemän, utan övervakningen bör framdeles
liksom hittills kunna uppdragas åt vilken lämplig person som helst.

Närmare bestämmelser om övervakning bör såsom kommittén anfört
även i fortsättningen meddelas i administrativ ordning. Det torde emellertid
vara av värde att i lagen kortfattat ange vad övervakaren har att göra och
verka för. Uppgiften synes kunna beskrivas så att övervakaren har att
fortlöpande följa den underåriges utveckling och uppmärksamma hans
levnadsförhållanden samt alt söka befordra vad som kan vara till gagn för
honom.

När övervakning till följd av ändrade förhållanden inte längre behövs

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

eller om det får anses klart, att fortsatt utövning inte är till gagn, skall
beslut fattas om att den skall upphöra. Det torde för närvarande förekomma
att man rent faktiskt upphör att tillämpa beslutad övervakning, då behovet
anses mindre framträdande, svårigheter uppstår med hänsyn till att
den underårige flyttar eller av annan anledning. Den underårige och hans
anhöriga kan i sådana fall komma att sväva i ovisshet om, huruvida övervakningen
utövas eller inte. En sådan ordning kan givetvis inte godtagas, och
jag biträder därför kommitténs förslag om årlig omprövning av huruvida
beslutad övervakning skall bestå.

I gällande lag saknas bestämmelser om vilken barnavårdsnämnd som
skall ha att utöva tillsyn över beslutad övervakning. Såsom kommittén föreslagit
torde i ny barnavårdslag böra uttryckligen stadgas, att tillsynen skall
utövas av den nämnd som beslutat övervakningen. Därjämte bör — såsom
kommittén också föreslagit — möjlighet öppnas att överflytta tillsynen till
annan nämnd. Då det uppenbarligen bör ankomma på den nämnd, som
utövar tillsynen, att besluta om övervakningens upphörande, torde någon
direkt bestämmelse därom inte vara erforderlig. Vad kommittén föreslagit
i fråga om fortsatt befattning med givna föreskrifter synes mig vara lämpligt,
varför jag tillstyrker förslaget. Lagbestämmelserna i nu berörda hänseenden
har i departementsförslaget ansetts böra upptagas i anslutning till
övriga regler om övervakning respektive föreskrifter.

30 §.

I denna paragraf, som svarar mot 102 § kommitténs förslag, meddelas bestämmelser
angående omhändertagande för utredning.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall underårig kunna
omhändertagas för utredning, om det föreligger sannolika skäl för antagande,
att hans omhändertagande för samhällsvård är påkallat jämlikt
98 eller 99 §. Förslaget avser alltså underåriga i alla åldrar. Därjämte kräves,
att det provisoriska omhändertagandet prövas nödigt på grund av risk
för den underåriges hälsa eller utveckling eller fara för annan person eller
ock med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras
eller att den underårige kan undanhållas eller undandraga sig vidare
åtgärder.

Vad beträffar underårig, som fyllt 15 år och sannolikt behöver omhändertagas
för samhällsvård på grund av eget beteende — 98 § b) eller 99 § —
har kommittén ansett sig böra icke allenast öppna möjlighet till omhändertagande
under utredning utan även — i 102 § andra stycket — direkt mana
barnavårdsnämnd att skrida till sådant omhändertagande under vissa förutsättningar.
Dessa förutsättningar är, att det med fog kan antagas, att
den underårige, om den provisoriska åtgärden ej griper in, håller sig undan,
försvårar utredningen eller ägnar sig åt brottslig eller annorledes skadlig
verksamhet.

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Omhändertagande under utredning måste enligt kommittén vara till tiden
snävt begränsat. Utredningen skall bedrivas med all nödig skyndsamhel
och bevisning angående eventuellt behov av definitivt omhändertagande
måste skyndsamt framskaffas. Kommittén förutsätter, att detta i regel skall
kunna ske inom loppet av två veckor, och har därför föreslagit, att beslut
om provisoriskt omhändertagande icke skall gälla mer än nämnda tid. I
vissa fall kan emellertid, anför kommittén, utredningen vålla särskilda svårigheter
och dra ut på tiden. Särskilt framhålles vikten i många fall av att
få till stånd ett på tillräcklig observationstid grundat läkarutlåtande om
den underåriges psykiska beskaffenhet. Omhändertagandet för utredning
skall därför enligt förslaget kunna, efter ny prövning, förlängas med ytterligare
högst två veckor. Ytterligare förlängning har befunnits icke böra
ifrågakomma.

Beslut angående omhändertagande för utredning skall enligt förslaget
102 § fjärde stycket — förfalla, om domstol beslutar att den underårige
skall såsom för brott misstänkt eller lagförd häktas eller vara intagen i
utredningshem.

Remissyttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser rättssäkerhetsgarantierna
betänkligt uppluckrade genom den långa tid varunder frihetsberövandet
kan äga rum.

Barnavårdsnämnden i Stockholm förordar, att längsta tiden för omhändertagandet
direkt anges till fyra veckor, enär utredningen i här avsedda
fall ofta är tidskrävande bl. a. med hänsyn till erforderliga läkarundersökningar.

Under framhållande av att eu åtgärd av så ingripande beskaffenhet som
den, varom är fråga i 102 §, kräver att tillräckliga garantier föreligger för
att den enskildes rättssäkerhet ej kränkes, understryker utredningen om
administrativa frihetsberövanden vikten av att ärenden angående omhändertagande
för utredning handlägges med största möjliga skyndsamhet av
barnavårdsnämnden och dess ordförande. Prövningen synes utredningen
som regel böra äga rum så skyndsamt att, därest underställning sker, även
länsstyrelsen har möjlighet att pröva omhändertagandebeslutet inom två
veckor från omhändertagandet.

Föredragande statsrådet. Skäl torde föreligga för en något vidsträcktare
möjlighet att besluta omhändertagande för utredning än som följer av kommitténs
förslag. Barnavårdsnämnden bör sålunda enligt min mening kunna
skrida till sådant omhändertagande så snart sannolika skäl föreligger för att
ingripande är påkallat, oavsett huruvida omhändertagande för samliällsvård
eller allenast förebyggande åtgärd närmast ifrågakommer. Departementsförslagct
är avfattat i enlighet härmed. Med hänsyn till de övriga villkor,
som uppställts för provisoriskt omhändertagande, synes några invändningar
från rättssäkerhetssynpunkt inte kunna riktas mot den sålunda före -

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

slagna utvidgningen av tillämpningsområdet. Vad beträffar sist berörda villkor
för omhändertagande bär vissa formella jämkningar ansetts böra vidtagas
i kommitténs förslag.

Beträffande underårig, som fyllt 15 år och sannolikt behöver omhändertagas
på grund av sitt beteende, innefattar kommitténs förslag — som eljest innebär
att nämnden tillägges befogenhet att ingripa — en direkt uppmaning för
nämnden afl skrida till omhändertagande. Tillräckliga skäl för ett stadgande
av denna innebörd föreligger enligt min mening inte. Då nämnden är pliktig
att till undanröjande av sådant missförhållande, som avses i 25 §, vidtaga
åtgärder enligt 26—29 §§, följer härav, att nämnden även har skyldighet att
— om så erfordras för ändamålet — utnyttja den befogenhet till provisoriskt
ingripande, som ställes till nämndens förfogande. Det föreslagna stadgandet
synes därjämte vara ägnat att inge den föreställningen, att barnavårdsnämndens
ingripande för att tillrättaföra kriminell eller asocial ungdom
skulle vara viktigare än dess verksamhet till skydd för de små barnen.
En sådan oriktig föreställning måste givetvis förebyggas. Av nu anförda skäl
har ifrågavarande stadgande — 102 § andra stycket — inte medtagits i departementsförslaget.

Omhändertagande för utredning skall enligt kommitténs förslag få avse
högst två veckor, men omhändertagandet skall efter ny prövning kunna
förlängas med ytterligare högst två veckor. Jag kan godtaga förslaget att
maximitiden bestämmes till fyra veckor. Som barnavårdsnämnden i Stockholm
förordat bör däremot föreskriften om att beslutet skall omprövas
efter två veckor enligt min mening slopas. Det torde nämligen kunna förutsättas,
att barnavårdsnämnderna kommer att gå fram med stor försiktighet
på detta område och inte låta omhändertagandet bestå längre än nödigt.
Utgångspunkt för beräkning av tiden är dagen för beslutet angående omhändertagandet.
Har ordföranden meddelat interimistiskt beslut, skall tiden
räknas från dagen för detta beslut och inte från den dag, då nämnden
godkänner åtgärden. Om den underårige enligt 37 § lagförslaget tages i
förvar hos polismyndighet, skall tiden för sådan förvaring självfallet inräknas
i fyraveckorsfristen. I detta sammanhang vill jag även understryka
vad utredningen om administrativa frihetsberövanden framhållit om vikten
av att ärenden angående provisoriskt omhändertagande handlägges
med största möjliga skyndsamhet.

Om den som omhändertagits för utredning av domstol häktas såsom miss
tänkt för brott, bör omhändertagandet som kommittén funnit givetvis förfalla.
Någon uttrycklig bestämmelse härom synes emellertid inte vara erforderlig.
I praktiken torde dessa fall komma alt bli mycket sällsynta.

31 §.

Denna paragraf, som ersätter 29 § BvL, innehåller bestämmelser angående
omhändertagande av värnlösa barn och unga samt angående omhändertagande
på föräldrars begäran eller med deras samtycke. Paragrafen motsvarar
95 och 96 §''§ kommitténs förslag.

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

De i 29 § BvL angivna förutsättningarna för barns omhändertagande för
samhällsvård har ej förändrats sedan lagens tillkomst.

Fattigvårdslagstiftningskommittén avsåg, att sådan vård, som i propositionen
fick namnet samhällsvård, skulle få vidsträcktare användning, än den
BvL medger. Barnavårdsnämnd skulle enligt kommitténs förslag ha rätt och
plikt att, om behovet icke annorledes avhjälptes, för vård och fostran omhänderta
— förutom barn i behov av specialvård samt värnlösa barn i fall,
motsvarande 29 § 2 och 3 mom. BvL —• varje barn, som vistades i föräldrahem
och som därstädes icke kunde få tillfredsställande vård och uppfostran
på grund av föräldrarnas sjukdom eller deras liknöjdhet eller oförmåga eller
på grund av eljest i hemmet rådande förhållanden. Varje förhållande, som
kunde berättiga till omhändertagande för skyddsuppfostran, kunde tydligen
också, anförde kommittén, anses utgöra skäl för barns omhändertagande
med föräldrarnas samtycke. Emellertid kunde man enligt kommitténs mening
gå längre, då det icke vore fråga om ett tvångsingripande; det borde
därför ej fordras mer än att barnet ej kunde få tillfredsställande vård i hemmet.
Omhändertagandet vore emellertid enligt kommittén alltid en nödfallsutväg;
om möjligt borde hemmet stödjas och upprätthållas. I den mån detta
krävde ekonomiska insatser från samhällets sida, ankomme åtgärderna på
fattigvården, frånsett — enligt kommitténs förslag — understöd åt barn
till ensamstående mödrar. Motsvarande gällde enligt kommittén befattningen
med barn, som på grund av sjukdom, brist eller svaghet behövde vård utom
hemmet. Om möjligt borde föräldrarna förmås och hjälpas att själva sörja
för sådan vård, eventuellt med ekonomiskt stöd från samhällets sida. — Med
villkoret, att barnets behov icke avhjälptes på annat sätt, åsyftade kommittén
att från samhällsingripande undanta sådana fall, där någon anhörig,
annan enskild person eller välgörenhetsinstitution bringade hjälp. Om värnlöst
barn hade egna tillgångar behövdes enligt kommittén ej omhändertagande
från barnavårdsnämnds sida, enär i sådant fall en förmyndare skulle
förordnas, som med anlitande av barnets medel skulle sörja för dess vård.

I propositionen 150/1924 framhölls, att i remissyttranden gjorts erinringar
mot att barnavårdsnämnd enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag skulle åläggas så långt gående skyldighet att omhänderta barn i anledning
av otillfredsställande förhållanden i föräldrahemmet och hävdats,
att det icke vore möjligt för nämnderna att omhänderta alla de barn, åt
vilka föräldrarna ej kunde bereda tillfredsställande vård och uppfostran.
Lagen borde enligt departementschefen ge uttryck åt att barnavårdsnämnd
hade att med föräldrarnas medgivande omhänderta nödställda barn. Samma
skyldighet ålåge för det dåvarande fattigvårdsstyrelsen, och behov syntes
icke föreligga att »giva barnavårdsnämnden eu vidsträcktare befogenhet».

Prop. s. 130—131.)

Det må anmärkas, att det av fattigvårdslagsliftningskommitténs betänkande
med förslag om barnavårdslag (FvLK IV motiv s. 168) framgår, all
kommittén velat till de värnlösa barnen, som samhället kunde behöva omhändertaga,
räkna de s. k. ekonomiskt övergivna, d. v. s. såsom foster -

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

barn placerade barn, för vilka fosterlegan icke eller bristfälligt erlägges.
Vidare må tilläggas, att — i överensstämmelse med vad man väntat sig — en
ej obetydlig minskning av de fall, där samhällsvård med stöd av 29 § 2 mom.
BvL beslutas, inträtt från och med år 1955 som följd av sjukkassornas skyldighet
att svara för kostnaderna för sjukförsäkrade barns sjukvård under en
tid av upp till två år. Barnavårdsnämnderna behöver numera blott i undantagsfall
omhändertaga barn enbart för att bereda dem erforderlig sjukhusvård.

Socialvårdskommittén behandlade i betänkandet om socialhjälp m. m.
bl. a. frågan om gränsdragning mellan socialhjälpen och samhällsvården (s.
102—105). Kommittén stannade för den uppfattningen, att det vore riktigast
att fasthålla vid vad som syntes vara nuvarande lagstiftnings gränsdragning,
nämligen att man skulle från fall till fall avgöra, huruvida barn
som behövde hjälpas vore att jämställa med det övergivna barnet och förty
borde omhändertagas för samhällsvård eller om behovet kunde avhjälpas
med socialhjälp. Mera långvariga hjälpbehov borde dock alltid leda till ett
omhändertagande från barnavårdsnämndens sida. Socialhjälpens befattning
med barn, vilka utackorderats av föräldrarna eller en av dem, borde inskränkas
till de fall, då modern för att kunna sköta sina förpliktelser gentemot
fosterhemmet vore i behov av en eller annan månads understöd för
barnet. Visade det sig senare, att hjälpbehovet mot förmodan bleve mera
långvarigt, borde socialnämnden påkalla barnavårdsnämndens ingripande
för omhändertagande för samhällsvård. Denna princip borde uttryckas så
tydligt och lättfattligt som möjligt såväl i socialhjälp slagen som i BvL. 29 §
BvL borde enligt kommittén avfattas så att stadgandet avsåge barn under
16 års ålder, som vore i behov av vård på grund av att föräldrarna avlidit
eller övergivit barnet eller eljest icke bodde tillsammans med barnet samt
syntes för mera avsevärd tid sakna förmåga att sörja för detsamma.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit, att barn, vilka är föräldralösa
eller övergivna av sina föräldrar — de s. k. värnlösa barnen som avses
i 29 § 3 mom. BvL — alltjämt bör inta en ställning för sig, när det gäller
omhändertagande. Får ett sådant barn ej tillfredsställande vård eller fostran
eller befinner sig barnet visserligen i godtagbara levnadsomständigheter
men hotas av ogynnsam förändring däri, bör det enligt kommittén ankomma
på barnavårdsnämnden att ingripa.

Detta har i förslaget — 95 § — uttryckts så, att omhändertagande må ske
för undanröjande eller förebyggande av förhållande, som i 87 § första stycket
sägs.

Kommittén föreslår, att vad i övrigt i 29 § BvL är stadgat om omhändertagande
för samhällsvård, ersättes med den i 96 § av lagförslaget upptagna
regeln, att barn må, med föräldrarnas samtycke, omhändertagas för samhällsvård,
om föräldrarna tillfälligt eller varaktigt är urståndsatta eller underlåter
att på ett tillfredsställande sätt sörja för barnet.

Är förhållandena så otillfredsställande, alt omhändertagande jämlikt 98 §

•267

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

a) i förslaget må ske oavsett föräldrarnas vilja, skall enligt kommittén dock
det senare stadgandet tillämpas.

Den i 96 § upptagna regeln ansluter sig tämligen nära till den av fattigvårdslagstiftningskommittén
föreslagna huvudregeln för omhändertagande
för samhällsvård. Enligt barnavårdskommitténs uppfattning måste numera
det kravet kunna ställas, att alla barn, som lever under otillfredsställande
förhållanden, skall få hjälp, även om därför kräves ett omhändertagande.

För omhändertagande bör enligt kommittén krävas, att det för den under -åriges bästa är påkallat, att omsorgen om honom och hans förhållanden
handhaves av barnavårdsnämnd i enlighet med lagens anvisningar för behandling
av omhändertagen. Kommittén anför vidare.

Det skall föreligga ett behov av att nämnden utövar bestämmanderätten
över den underånge och hans förhållanden, om också blott för kortare tid.
Det förhållandet, att barnets föräldrar kan betala en större eller mindre del
av fosterlönen för barn, som placerats eller bör placeras i fosterhem, eller
antages kunna efter förloppet av viss tid svara för ett ekonomiskt bidrag,
som kanske helt motsvarar fosterlönens belopp, bör alltså icke utesluta ett
omhändertagande, därest sådant är påkallat för att säkra, att bestämmanderätten
beträffande barnets förhållanden utövas på lämpligt sätt. Ett tillfälligt
behov av ekonomisk hjälp för att betala fosterlön bör å andra sidan icke
föranleda ett omhändertagande, utan bistånd torde i dylikt fall lämpligast
beredas genom socialhjälp.

Remissyttrandena. Vad kommittén i förevarande hänseende anfört och föreslagit
har icke föranlett annat uttalande än att utredningen om administrativa
frihetsberövanden ansett, att såsom förutsättning för omhändertagande
av den som fyllt 15 år uttryckligen bör föreskrivas, att han samtycker
Lill åtgärden.

Föredragande statsrådet. Beredande av samhällsvård åt värnlösa och nödställda
barn är en av barnavårdsnämndens viktigaste uppgifter. Enighet råder
om att denna sociala hjälpform till sina huvuddrag bör bibehållas oförändrad
i ny barnavårdslag. Endast en mera väsentlig ändring föreslås, nämligen
höjning av åldersgränsen från 16 till 18 år. Beträffande skälen härför
hänvisas till den föregående framställningen.

I paragrafens första stycke stadgas i nära anslutning till 29 § 3 mom.
BvL, att den som är i behov av vård och fostran på grund av att föräldrarna
avlidit eller övergivit honom skall omhändertagas för samhällsvård, om
behovet inte avhjälpes på annat sätt. Andra stycket överensstämmer i sak
med 96 § kommitténs förslag. Vissa jämkningar har dock vidtagits i lagtexten.
Sålunda har behovet av speciell vård för fysiskt eller psykiskt handikappade
barn ansetts böra särskilt antydas. Vidare har det synts böra komma
till direkt uttryck, att det här är fråga om en form av social hjälp som
de enskilda kan göra anspråk på. Med stöd av stadgandet i andra stycket
kommer omhändertagande alt kunna ske såväl i alla de fall som direkt avses
i 29 § 1 och 2 inom. BvL som i fall, där barn brukar betecknas såsom
ekonomiskt övergivet. Omhändertagande av sådant barn bör följaktligen
inte grundas på stadgandet i paragrafens första stycke.

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

I detta sammanhang bör gränsdragningen mot socialhjälpens område något
uppmärksammas. När BvL kom till år 1924 innebar detta inte, att fattigvårdsstyrelsens
befattning med minderåriga helt upphörde. Det förutsattes
nämligen, att behov av endast ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses
genom fattigvård. När däremot ett omhändertagande var påkallat, skulle det
ankomma på barnavårdsnämnden att ingripa. I enlighet härmed infördes i
FvL (1 § fjärde stycket) eu erinran om barnavårdslagens regler rörande
omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik
anledning behövde vård utom hemmet. Socialvårdskornmittén har i sitt betänkande
diskuterat var gränsen mellan socialhjälpverksamhet och barnavård
borde dragas och därvid föreslagit en viss jämkning i BvL samt en
omformulering av nyssnämnda stadgande i FvL. Under förarbetena till
SochjL anförde chefen för socialdepartementet, att barnavårdskommittén
torde komma att på nytt pröva förevarande gränsdragningsspörsmål och
att han därför inte ansåg sig böra föregripa resultatet av denna prövning
genom att töreslå någon ändring i BvL (prop. 177/1955 s. 278). Med hänsyn
härtill ansågs inte heller stadgandet i 1 § fjärde stycket FvL böra
jämkas, utan det överfördes till 12 § tredje stycket SochjL. Det torde vara
skäl framhålla, att frågan inte bör ges alltför stora proportioner. Tillkomsten
av ett flertal sociala bidragsformer, inte minst genom 1954 års sjukförsäkringsreform,
har bl. a. medfört, att det område, inom vilket praktiska svårigheter
för en enhetlig gränsdragning föreligger, väsentligt minskats. Det
torde salunda vara till fyllest med att fastslå, att huvudregeln jämväl i fortsättningen
bör vara, att hjälpbehov i hemmet avhjälpes genom socialhjälp,
hjälpbehov utom hemmet genom samhällsvård. Undantag från denna regel
synes motiverat vid tillfälligt behov av ekonomisk hjälp för vård utom hemmet.
I sådant fall synes bistånd lämpligast kunna beredas genom socialhjälp.

För att framhäva, att det här är fråga om en form av social hjälp, som
den enskilde äger göra anspråk på, har med föräldrarnas samtycke ansetts
uttryckligen böra jämställas begäran av föräldrarna. Även i övrigt bär vissa
jämkningar vidtagits i den av kommittén föreslagna lagtexten.

Vad slutligen angår den av utredningen om administrativa frihetsberövanden
väckta frågan, huruvida underårig som fyllt 15 år bör kunna omhändertagas
mot sin vilja, är jag visserligen så till vida ense med utredningen
att jag anser omhändertagande i dylika fall i regel inte böra ifrågakomma.
En direkt föreskrift om att den underåriges samtycke krävs för
omhändertagande skulle emellertid i exceptionella "fall kunna leda till att
ett uppenbart hjälpbehov inte skulle kunna tillgodoses. Genom bestämmelser
om rätt för den underårige att yttra sig i ärendet och att anföra besvär
över omhändertagandebeslutet torde tillfredsställande garantier för rättssäkerheten
ha tillskapats. Utredningens yrkande om föreskrift av nyss angiven
innebörd kan jag alltså inte tillstyrka.

269

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
32 §.

Den i paragrafens första stycke upptagna preskriptionsregeln innebär en
nyhet i förhållande till BvL. Stadgandet har viss motsvarighet i 57 § kommitténs
förslag. Andra stycket motsvarar 27 § BvL och 103 § kommitténs
förslag.

Kommittén har funnit, att i ny lag icke bör saknas bestämmelse om
verkställighet av sådant i barnavårdsärende meddelat beslut, som äger laga
kraft. Dylikt beslut skall barnavårdsnämnden enligt förslaget (57 § lagförslaget)
verkställa utan dröjsmål, därest ej särskilt hinder föranleder till
anstånd. Beslut, som inte verkställes inom sex månader efter det att beslutet
blivit verkställbart, skall enligt förslaget vara förfallet.

I principiell överensstämmelse med vad i 27 § BvL är stadgat beträffande
skvddsuppfostran skall enligt 103 § av förslaget beslut om barns omhändertagande
för samhällsvård icke få verkställas efter det barnet fyllt 18 år,
medan sådant beslut avseende underårig, som fyllt 18 år, måste gå i verkställighet
innan han uppnått 21 års ålder.

Det föreslagna stadgandet om att omhändertagandebeslut inte må verkställas,
sedan den underårige uppnått viss åldersgräns, anser länsstyrelsen
i Örebro län kunna medföra olägenheter, då det gäller underåriga, som inom
helt kort tid skall uppnå de angivna gränserna, bestående däri att barnavårdsnämnden
för att ej försitta tidsfristen vidtager åtgärder, vilka i och
för sig är mindre lämpliga men som kanske är de enda möjliga i en brådskande
situation, eller däri att den underårige eller hans föräldrar på olika sätt
söker förhala verkställigheten för att därigenom omöjliggöra verkställighet
av beslutet. Möjlighet bör därför enligt länsstyrelsen finnas att i undantagsfall
verkställa beslut angående omhändertagande av barn för samhällsvård
jämväl under den närmaste tiden efter 18 års ålder.

Föredragande statsrådet. I den praktiska barnavårdsverksamheten lär inte
sällan förekomma, att beslut om skyddsuppfostran meddelas fastän man avser
att den underårige skall försöksvis få stanna kvar i hemmet. Detta innebär,
att själva beslutet begagnas som ett särskilt medel vid sidan av de
i BvL angivna för att åstadkomma rättelse utan att den underårige skiljes
från hemmet. Ett sådant förfarande är inte endast ur flera synpunkter
olämpligt utan måste även anses stridande mot lagstiftningens syfle. Denna
ståndpunkt överensstämmer också med den i rättspraxis intagna (jfr
RÅ 1951 s. 80). I detta avseende vilar departemenlsförslaget på samma
grundsatser som gällande lag. Beslut om samhällsvård bör alltså — liksom
för närvarande beslut om skyddsuppfostran — bringas till verkställighet utan
onödigt dröjsmål. Att detta är den föreslagna lagens innebörd torde vara
klart utan att någon uttrycklig föreskrift därom — motsvarande vad kommittén
i 57 § första stycket föreslagit — synes vara behövlig. I allmänhet
torde verkställigheten kunna genomföras inom eu eller annan månad efter
det samtycke lämnats till åtgärden eller fastställelse av beslutet meddelats.
Stundom kan emellertid verkställigheten fördröjas av yttre hinder, såsom

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

sjukdom, avvikande, placeringssvårigheter eller liknande. Sådant hinder
mot verkställigheten kan måhända möta under avsevärd tid. Då de omständigheter
som motiverat beslutet efter en tid kan ha ändrats så, att en
så djupt ingripande åtgärd som ett omhändertagande inte vidare är påkallat,
bör beslutet uppenbarligen inte vara verkställbart under någon längre
tid. Avsaknaden av en bestämd tidsgräns i BvL har visat sig medföra olägenheter
(se JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 321). Det torde därför vara påkallat
att i en ny barnavårdslag upptaga en sådan gräns. Då kommitténs förslag
om en preskriptionstid av sex månader synes innebära en lämplig avvägning,
biträder jag följaktligen detta förslag.

I fråga om andra av barnavårdsnämnd meddelade beslut än sådana som
avser samhällsvård lär något praktiskt behov av en bestämmelse om när
verkställighet skall äga rum inte föreligga, varför kommitténs förslag därom
inte fått motsvarighet i departementsförslaget. Med hänsyn härtill har
det befunnits lämpligast att upptaga nyssnämnda preskriptionsregel i anslutning
till stadgandet om att beslut om samhällsvård inte må verkställas
efter det den underårige uppnått viss ålder.

I sistnämnda del kan jag i stort sett biträda kommitténs förslag, vilket
innebär att den för beslut om skyddsuppfostran nu gällande bestämmelsen
bibehålies men utsträckes till att avse även de nuvarande samhällsvårdsfallen.
Jag har emellertid inte funnit det nödvändigt att till ny barnavårdslag
överflytta gällande åldersgräns vid 18 år i fråga om sådana underåriga,
som omhändertages på grund av sitt beteende. Härigenom synes de olägenheter
av åldersgränserna, som framhållits av länsstyrelsen i Örebro län,
till väsentlig del undanröjas.

Det föreslagna stadgandet innebär liksom motsvarande bestämmelser i
gällande lag, att beslut måste fattas och verkställighet påbörjas, innan den
underårige uppnått föreskriven åldersgräns. Har den underårige genom beslut
av ordföranden omhändertagits för samhällsvård eller har han omhändertagits
för utredning, måste nämndens definitiva beslut om samhällsvård
fattas före respektive åldersgräns för att beslutet skall vara lagligen grundat
och verkställigheten kunna fortsätta.

33 §.

Vad i 31 § tredje stycket BvL stadgas om preliminärt omhändertagande
från polismyndighets sida har kommittén ansett böra få motsvarighet i ny
lag. Den föreslagna bestämmelsen — 170 § — skiljer sig i vissa betydelsefulla
avseenden från gällande lag. Tillämpningsområdet har utsträckts till
att avse alla underåriga, som fyllt 15 år (i BvL 18 år). I samband med sagda
ändring står, att huvudregeln för polismyndighetens ingripande anknutits
till bestämmelserna i 98, 99 och 102 §§ lagförslaget angående underårigs
omhändertagande för samhällsvård eller för utredning i anledning
av hans levnadssätt. Föreligger uppenbarligen fog för omhändertagande
jämlikt nämnda stadganden och utgör den underåriges leverne tillika en

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

fara för allmän ordning och säkerhet, äger polismyndigheten enligt förslaget
preliminärt ingripa och ta den underårige i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds
beslut. I förslaget har undvikits att beteckna sådant ingripande
såsom ett omhändertagande.

Liksom enligt gällande lag skall enligt kommitténs förslag underårig
som här är i fråga — alltså som uppenbarligen bör omhändertagas på grund
av sitt levnadssätt — kunna preliminärt tagas i förvar av polismyndighet
utan att fara för allmän ordning eller säkerhet föreligger, därest han är
okänd och hans identitet icke kan tillförlitligen utrönas.

Om preliminärt ingripande skall enligt förslaget anmälan ofördröjligen
Söras till barnavårdsnämnden.

Remissyttrandena. Den föreslagna sänkningen av åldersgränsen från 18 till
15 år hälsas med tillfredsställelse av de remissinstanser, som berört denna
fråga. Däremot framstår det för dessa remissinstanser som tveksamt om
polismyndighet har möjlighet att förvara underårig på lämpligt sätt.

Föreningen Sveriges polismästare anför härom följande.

Föreningen vill rikta uppmärksamheten på att polisens lokalresurser ofta
icke medgiva förvaring av de underåriga på sådant sätt som skulle vara
önskvärt. Arrestlokalerna måste i de flesta fall användas för ändamålet, och
de få i stor utsträckning anses vara mindre lämpliga. I betraktande av de
faktiska resurserna i nu berörda avseende synes lagtextens krav på absolut
lämpliga lokaler böra jämkas, samtidigt som lagrummet kompletteras med
en föreskrift, varigenom garanti vinnes för att myndighets beslut rörande
den underåriges vidare omhändertagande meddelas med största möjliga
skyndsamhet.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs
och Västerbottens län, polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Malmö
och Örebro samt landsfogden i Gävleborgs län.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden påpekar, att bestämmelser
saknas om den tid, under vilken polismyndighet må hålla underårig i
förvar, samt föreslår ur rättssäkerhetssynpunkt att, därest ej inom fem dagar
från det beslut meddelats om att taga underårig i förvar, barnavårdsnämnden
eller dess ordförande förordnat att den underårige skall omhändertagas,
han omedelbart skall frigivas.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag att stadgandet
i gällande lag om preliminärt omhändertagande från polismyndighets sida
bör få motsvarighet i ny barnavårdslag och att tillämpningsområdet för
stadgandet därvid bör utsträckas så att detta kommer att avse även ungdom
under 18 år. En sådan utvidgning måste anses påkallad för alt kriminalitet
och annat asocialt levnadssätt bland de underåriga särskilt i storstäderna
skall kunna bekämpas effektivare. Emellertid kan ingripande av
ifrågavarande slag stundom vara påkallat även beträffande barn som inte
uppnått 15 års ålder. Då det här gäller att hindra de unga från att begå
för dem själva eller andra skadliga handlingar, synes det mig lämpligast,

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att någon bestämd åldersgräns nedåt över huvud taget inte fastställes. I
detta sammanhang må erinras om den vid årets riksdag (prop. nr 146)
beslutade möjligheten att under prövotiden taga villkorligt dömd i förvar
under kortare tid. Det förhållandet att denna möjlighet inte skall stå öppen
i fråga om den som är under 18 år kan enligt min mening inte anföras som
skäl mot den av mig nu förordade ändringen. Omständigheterna är nämligen
inte jämförbara. Det tillfälliga omhändertagande varom här är fråga
är närmast att likställa med gripande och anhållande, och för sådant gäller
ingen annan åldersgräns än straffmyndighetsåldern. Frågan har vidare inte
något direkt samband med problemet om den slutliga utformningen av reglerna
för samhällets behandling av de unga lagöverträdarna.

Som förutsättning för att underårig skall få tagas i förvar torde böra
stadgas, att hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän
ordning eller säkerhet och att sannolika skäl föreligger för att ingripande
med stöd av 25 § är påkallat mot honom. Den nuvarande möjligheten att
omhändertaga okända, vilkas identitet inte kan tillförlitligen utrönas, har
jag ansett inte böra få motsvarighet i den nya lagen.

Beslutanderätten bör framdeles liksom hittills tillkomma polismyndigheten.
Det ligger emellertid i sakens natur att institutet knappast kan få
någon praktisk betydelse, om inte varje polisman har befogenhet att gripa
de underåriga och föra in dem till polisstationen i och för beslut av polismyndigheten.
Jag har övervägt att föreslå uttryckliga bestämmelser härom
men funnit att sådana kan avvaras. Om det är nödvändigt för att upprätthålla
allmän ordning, har nämligen polisman redan enligt 12 § allmänna
polisinstruktionen att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande innefattar
ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande
skall även ske, om det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd
gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.

För förvaringen av de underåriga ifrågakommer naturligtvis i främsta
rummet polisarresterna. Beträffande dessa råder såsom framhållits av bl. a.
föreningen Sveriges polismästare på sina håll mindre tillfredsställande förhållanden.
En viss förbättring av polisarresternas beskaffenhet och utrustning
torde dock redan ha inträtt ef ler ikraftträdandet av lagen den 25 april
1958 om behandlingen av häktade och anhållna in. fl. jämte därtill hörande
tillämpningsföreskrifter, och på längre sikt kan en allmän radikal förbättring
av förhållandena på detta område utan tvivel emotses. Särskilt
för det yngsta klientelet kan det emellertid oavsett polisarrestens beskaffenhet
vara önskvärt att anlita annan förvaringslokal. Åtminstone i storstäderna
— där hithörande spörsmål huvudsakligen har aktualitet — synes
det vara möjligt att åstadkomma lämpliga arrangemang genom samarbete
mellan barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna. Det bör därför
även i fortsättningen få ankomma på polismyndigheten att — med
beaktande bl. a. av vederbörandes ålder — välja det efter omständigheterna
lämpligaste förvaringssätt som står till buds.

Avsaknaden i gällande lag och kommitténs förslag av varje föreskrift med

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

syfte att till tiden begränsa frihetsberövande! utgör onekligen en brist ur
rättssäkerhetssynpunkt. Den av utredningen om administrativa frihetsberövanden
föreslagna maximitiden, fem dagar, ansluter sig i sak nära till vad
som gäller beträffande anhållande enligt rättegångsbalken. I det övervägande
flertalet fall synes dock en väsentligt kortare tid — ett eller annat
dygn — vara till fyllest. En så lång tid som fem dagar kan endast i sällsynta
fall antagas vara erforderlig. Den föreslagna tidsfristen skulle med
hänsyn härtill i allmänhet inte innebära någon fördel för de i förvar tagna.
Snarast skulle en viss risk föreligga för en förlängning av den genomsnittliga
tiden för förvaringen. Å andra sidan synes det vanskligt att finna någon
kortare tidsfrist, som är ur alla synpunkter lämplig. Jag har därför kommit
till den uppfattningen att frågan bör lösas på annat sätt. Därvid har jag
funnit att rättegångsbalkens bestämmelse om gripande i huvudsak bör
kunna tjäna som förebild. En något längre tid för förvaringen än vad som
förutsatts beträffande gripande torde dock i allmänhet krävas. Jag föreslår
därför ett stadgande av innebörd, att polismyndigheten ofördröjligen skall
anmäla åtgärden hos barnavårdsnämnden och att denna — d. v. s. regelmässigt
ordföranden — skyndsamt skall besluta, om den underårige skall
omhändertagas eller frigivas. Prövningen kommer naturligtvis i allmänhet
endast att gälla, huruvida skäl föreligger till omhändertagande för utredning.
För denna prövning erforderlig utredning synes regelmässigt kunna
införskaffas utan större omgång.

Inte sällan kan förhållandena vara sådana, att ett omhändertagande kan
undvikas, om den underårige omedelbart kommer under föräldrarnas
eller annan fostrares — direkta uppsikt. Särskilt gäller detta, när barn och
unga i tonårsåldern om kvällar eller nätter beträdes med kriminalitet eller
annan asocialitet. I sådana fall kan det vara lämpligt, att den underårige
kvarhålles hos polismyndigheten, till dess han avhämtas av föräldrarna. För
ett dylikt tillvägagångssätt krävs givetvis, att föräldrarna lämnar sin medverkan.
I annat fall kan ett omhändertagande bli ofrånkomligt. Det synes vara
lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse som ger uttryckligt stöd för det
avsedda förfarandet. I enlighet härmed stadgas i departementsförslaget, att
den underårige enligt nämndens bestämmande må kvarhallas, till dess han
avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Då något missbruk av stadgandet,
som tillkommit i syfte att onödiggöra omhändertagande, inte torde
behöva befaras, har det inte ansetts nödvändigt att ange någon tidsfrist för
kvarhållningsr ätten.

34 §.

I denna paragraf, vilken svarar mot 104 och 105 §§ kommitténs förslag,
meddelas bestämmelser om vilken barnavårdsnämnd som i olika fall är
pliktig att ingripa. De har endast delvis motsvarighet i BvL.

Gällande bestämmelser. Det ankommer, som i andra sammanhang berörts,
på varje kommun att ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd
för ungdom inom kommunen (1 § första stycket BvL). Enligt 2 § BvL har

IS liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdsnämnd att noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom
kommunen och är i den belägenhet, att det enligt BvL ankommer på nämnden
att ingripa, blir föremål för dess åtgärder. 2 § jämförd med 28 § BvL
torde ge vid handen, att vistelse bör uppfattas så, att även tillfällig uppehållsort
betraktas såsom vistelseort.

Som ett visst undantag från skyldigheten för barnavårdsnämnden i underårigs
vistelseort att göra alla erforderliga ingripanden, då behov av åtgärd
från samhällets sida uppkommer, kan betraktas det förfarande, som möjliggöres
genom 28 § BvL. Enligt detta stadgande äger nämnden i kommun,
där underårig vid tillfälligt uppehåll beträdes med vanart eller eljest med
levnadssätt, som påkallar ingripande enligt BvL, överlämna honom till nämnden
i kommun, där han får anses ha sin egentliga vistelseort.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit erforderligt att framlägga
förslag till regler, som tydligare och på ett från BvL delvis avvikande sätt
anvisar, vilken barnavårdsnämnd som skall eller må ingripa.

Huvudregeln har ansetts alltjämt böra vara, att ingripande skall företagas
av barnavårdsnämnden i den kommun, där underårig, som ingripandet
gäller, vistas. Detta har i förslaget -— 104 § första stycket — kommit till
klart uttryck.

I förslaget saknas direkt motsvarighet till stadgandet i 28 § BvL om underårigs
»överlämnande» till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort.
Överlämnandeinstitutet ger — anför kommittén — såsom rättslig konstruktion
anledning till kritik och det är enligt kommitténs mening varken
behövligt eller lämpligt att låta stadgandet i 28 § BvL få direkt motsvarighet
i ny barnavårdslag.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att —- vid sidan av plikten
för vistelsekommunens barnavårdsnämnd att ingripa med samhällsvård
eller annan åtgärd — varje barnavårdsnämnd tillägges behörighet att företa
sådant ingripande. Stadgande om sådan allmän behörighet har intagits i
107 § första stycket lagförslaget. Åtgärd bör enligt förslaget föregås av samråd
med åtgärdspliktig nämnd, vilken skall underrättas om fattat beslut
och om dess verkställande.

Begeln om vistelsekommuns åtgärdsplikt skall enligt förslaget liksom enligt
rådande ordning inte ha avseende på fortsatta omhändertaganden.
Skyldighet att besluta erforderligt, fortsatt omhändertagande skall enligt
105 § första stycket lagförslaget åvila den nämnd, som har befattningen
med den omhändertagne, d. v. s. i regel nämnd som beslutat det första omhändertagandet
av den underårige (jfr 110 § kommitténs lagförslag).

Den allmänna behörigheten torde enligt kommittén icke komma att leda
till erforderligt ingripande i en del fall, där flera kommuner samtidigt kan
sägas vara vistelsekommun för underårig eller där de i tur och ordning
kortvarigt får sådan egenskap. Kommittén anför härom bl. a. följande.

Icke sällan förekommer, att åtgärd beträffande underårig ifrågasättes i
viss kommun men icke kommer till stånd, emedan den underårige och eventuellt
hans familj lämnar kommunen, innan utredning hunnit verkställas

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

och åtgärd beslutas. Stundom inträffar, att en underårig eller en hel familj
flyttar från en del av landet till en annan i uttalad avsikt att därigenom
undgå en väntad barnavårdsåtgärd. Det händer även, att ungdomar eller
familjer planlöst flackar omkring och aldrig stannar så länge på någon ort,
att deras förhållanden hinner bli i grund kända eller utredda. Knappt har
den underåriges eller familjens livsföring hunnit bli uppmärksammad av
socialvårdsorganen, förrän de drar vidare till ny bosättningsort, vilken under
lång tid eller kanske för alltid förblir okänd för socialvårdsorganen i
utflyttningskommunen, om icke särskilda efterforskningar företages. Dessa
socialvårdsorgan har, då vederbörande flyttat, enligt nuvarande ordning
icke längre befogenhet att fullfölja ärendet och anser sig ofta icke veta
tillräckligt om familjen för att påkalla annan nämnds uppmärksamhet,
därest de skulle råka få kännedom om vilken kommun, som är inflyttningskommun.

Med hänsyn till fall, sådana som de nu berörda, har kommittén föreslagit
(104 § andra stycket lagförslaget) den bestämmelsen, att barnavårdsnämnd,
vilken fått kännedom om förhållande, som synes påkalla ingripande enligt
7 kap. i förslaget, regelmässigt skall vara skyldig att fullfölja utredningen
och vidta åtgärd, som visar sig erforderlig, även om den som åtgärden gäller
har lämnat kommunen efter det att frågan väckts.

Ehuru åtgärdsplikten sålunda som regel bindes vid den kommun, där
frågan väckts, har kommittén inte velat lägga hinder i vägen för att ingripande
i stället göres av därtill villig barnavårdsnämnd i annan kommun,
t. ex. mantalsskrivningskommun eller inflyttningskommun. En nödvändig
förutsättning för att den nämnd, hos vilken fråga om ingripande väckts,
skall befrias från åtgärdsplikten är dock — enligt kommittén — att nämnden
förvissat sig om att annan nämnd ingriper. Föreskrift härom har införts
i lagförslaget.

Råder ovisshet om vilken barnavårdsnämnd, som är skyldig vidtaga ingripande,
äger länsstyrelsen enligt förslaget — 106 § — hänvisa ärendet
till viss barnavårdsnämnd. Motsvarande gäller, om skyldighet samtidigt
föreligger för två eller flera nämnder. Kan skyldighet att uppta ärendet
ifrågasättas för barnavårdsnämnder i skilda län, skall avgörande som nu
sagts träffas av länsstyrelserna i de berörda länen gemensamt.

Från huvudregeln om ingripandeplikt för barnavårdsnämnden i kommun,
där den underårige uppehåller sig, föreslår kommittén att undantag göres
för det fall att barn, som tillsammans med modern erhållit vård i anstalt,
blir i behov av att omhändertagas för samhällsvård.

Kommittén har funnit, att barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalt
är belägen, regelmässigt bör vara befriad eller kunna befria sig från
uppgiften att omhändertaga barn, som vårdas i anstalten i anledning av att
modern är eller varit intagen där. Bestämmelser härom återfinnes i 105 §
andra stycket lagförslaget.

Är barnets mor omhändertagen, synes det kommittén naturligt, att den
barnavårdsnämnd, som har befattningen med henne, också tar barnet om
band. Kommittén föreslår därför, att då barn, som vårdas i anstalt där
modern intagits, befinnes i behov av omhändertagande, åtgärdsplikten skall

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

åvila den barnavårdsnämnd, som har befattningen med modern (d. v. s. omhändertagit
henne eller övertagit befattningen med henne).

För de fall, där modern ej är omhändertagen, har kommittén valt att
uppställa regeln, att skyldigheten att vid behov omhänderta barnet för samhällsvård
i första hand skall åvila barnavårdsnämnden i barnets mantalsskrivningskommun.

Denna regel måste emellertid — anför kommittén — kompletteras, eftersom
åtskilliga av de barn, för vilka omhändertagandebehov uppkommer under
anstaltsvistelsen, icke torde hinna bli mantalsskrivna, innan frågan om
deras omhändertagande och vidare placering måste vara löst. För dylika
fall har det synts kommittén lämpligast, att åtgärdsplikten faller på barnavårdsnämnden
i moderns mantalsskrivningskommun.

Den situationen kan uppkomma, att varken moder eller barn mantalsskrivits
här i landet, då behov av barnets omhändertagande uppkommer. Är
modern ej heller omhändertagen, kunde det tänkas att — för att även i dylikt
fall befria anstaltskommunens barnavårdsnämnd — åtgärdsplikten
lades på barnavårdsnämnden i den kommun, där modern eller barnet vore
kyrkobokförd. Kommittén har emellertid funnit onödigt att belasta den föreslagna
lagen med särskilda regler för dessa mera sällsynta fall. Plikten att
omhändertaga skall alltså enligt förslaget för sådana fall enligt huvudregeln
åvila barnavårdsnämnden i anstaltskommunen såsom varande vistelsekommun.

Skyldigheten enligt nu avhandlade regler för annan nämnd än vistelseortens
att omhändertaga vissa på anstalt vårdade barn skall enligt förslaget
vara beroende av att framställning om sådant omhändertagande göres. Det
förutsättes, att framställning göres från anstaltens sida.

Remissyttrandena. Betydelsen av klara kompetensregler understrykes av
besvärssakkunniga, som anför bl. a. följande.

Kommittén vill genomföra en för svensk rätt främmande ordning innebärande
att en barnavårdsnämnd i vissa lägen skall ha rätt att ingripa, medan den
i andra lägen skall vara skyldig därtill. En sådan ordning kan icke accepteras.
Reglerna om barnavårdsnämnds kompetens bör utformas på ett sådant
sätt att konkurrenssituationer förebygges. Vinner annan nämnd än den
enligt reglerna kompetenta kännedom om förhållande, som bör föranleda ingripande,
får den icke förhålla sig passiv, men den bör icke själv äga vidtaga
åtgärd. Den riktiga ordningen är att den hänvänder sig till den kompetenta
nämnden med förslag om åtgärd.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör en väsentligt enklare reglering
kunna ske. Förutom huvudregeln torde det, menar länsstyrelsen, vara
tillräckligt att lagfästa praxis’ ståndpunkt i fråga om behörighet för annan
kommun än vistelsekommunen att besluta om fortsatt omhändertagande.
Även andra remissinstanser efterlyser klarare och enklare regler beträffande
kompetensfrågan. Man anser de föreslagna bestämmelserna kunna ge rum för
tveksamhet vid tolkningen och medföra tvistigheter och missförstånd kommunerna
emellan. Risk finnes för att en barnavårdsnämnd kan underlåta

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

att ingripa i tron att någon annan nämnd tar befattning med barnet. Länsstyrelsens
avgörande av behörighetsfrågan kan dra ut på tiden.

En socialvårdskonsulent anser däremot, att den föreslagna möjligheten att
alltid finna en barnavårdsnämnd, som antingen är skyldig eller också kan
ingripa utan att detta är lagstridigt, avhjälper nu föreliggande svårigheter i
vissa situationer.

Enligt stadsfullmäktige i Jönköping synes i ny barnavårdslag icke kunna
undvaras motsvarighet till stadgandet i 28 § BvL om underårigs överlämnande
till barnavårdsnämnd i hans egentliga vistelseort. I praktiken
torde man nämligen ej, såsom kommittén förutsatt, kunna räkna med att
barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige har sitt hem, alltid
lämnar samtycke till dennes hemsändande, även om en sådan åtgärd av den
barnavårdsnämnd, som verkställt ingripandet, prövas lämplig och även
objektivt sett är lämplig. Barnavårdsnämnder i kommuner, belägna vid
genomfartsstråk, samt i större städer skulle sannolikt, om någon motsvarighet
till berörda stadgande ej medtages, nödgas ta hand om åtskilliga ungdomar,
som med fördel bort omhändertagas av barnavårdsnämnd i hemkommun.
Även länsstgrelsen i Malmöhus län samt barnavårdsnämnderna i
Göteborg, Malmö och Karlskoga anser en motsvarighet till 28 § BvL böra
inflyta i den nya lagen.

Länsstgrelsen i Västernorrlands län anför, att man bör anse den kommun,
till vilken barnet har mest anknytning, som barnets vistelsekommun även
om barnet på grund av t. ex. vagabondering i ett givet ögonblick uppehåller
sig i annan kommun.

Den föreslagna undantagsregeln beträffande vissa på anstalt vårdade
barn kommer enligt socialstyrelsen att lösa nu rådande ganska svårbemästrade
problem vid bl. a. Bistagårdens ungdomsvårdsskola. Styrelsen för denna
skola uttalar samma uppfattning.

Beträffande sist berörda regel ifrågasätter länsstyrelsen i Örebro län om
icke uttrycket »om det icke är mantalsskrivet, där modern är mantalsskriven»
bör ersättas med en bestämmelse motsvarande 22 § första stycket
SochjL, nämligen att barn, som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet,
skall anses mantalsskrivet där det har sin födelsehemort. En dylik regel
skulle medföra, att det oftare blir den kommun som slutligen skall stå för
vårdkostnaden som i första hand blir pliktig att ingripa med omhändertagande.

Föredragande statsrådet. Beträffande frågan, vilken barnavårdsnämnd som
i olika fall skall vara behörig och pliktig att ingripa, bör såsom kommittén
föreslagit huvudregeln alltjämt vara, att ingripande skall företagas av barnavårdsnämnden
i den kommun, där den underårige vistas. Lika med kommittén
anser jag denna regel böra komma till klart uttryck i ny barnavårdslag.
Till vistande bör därvid, i enlighet med vad som får anses vara gällande
lags ståndpunkt, hänföras även helt tillfälliga uppehåll, även om den underårige
kan anses fortfarande ha sitt egentliga hemvist i annan kommun. Li -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kaså tillstyrker jag den av kommittén föreslagna bestämmelsen om skyldighet
för barnavårdsnämnd att fullfölja ärendet, även om den underårige lämnar
kommunen efter det fråga om ingripande väckts.

Enligt kommitténs förslag skulle varje barnavårdsnämnd — oavsett om
den underårige har någon anknytning till kommunen eller inte -— vara behörig
att företaga ingripande. Då den häremot av bl. a. besvärssakkunniga
framförda kritiken måste anses berättigad, har stadgandet om sådan allmän
behörighet fått utgå ur förslaget. Inte heller har den föreslagna bestämmelsen
om länsstyrelses avgörande av kompetensfrågor ansetts böra
upptagas i departementsförslaget.

Att beslutanderätten angående fortsatt omhändertagande skall ankomma
på den barnavårdsnämnd, som har befattningen med den omhändertagne,
överensstämmer med den ståndpunkt rättspraxis intagit och torde få anses
så självklart, att en uttrycklig föreskrift därom i lagen inte synes vara behövlig.

Däremot måste bärande skäl anses föreligga för en undantagsregel för
det fall att barn, som tillsammans med modern vårdas på anstalt, behöver
omhändertagas för sainhällsvård. Att nämnden i kommun, där anstalten är
belägen, skall vara skyldig att omhändertaga alla sådana barn, för med sig
uppenbara olägenheter. Behov av omhändertagande gör sig gällande både
beträffande barn, som vid späd ålder åtföljt modern till anstalten, och barn
som fötts där. Bland anstalter som det här är fråga om må nämnas sjukhus,
barnbördsanstalter, mödrahem, fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor.
Vad kommittén föreslagit i denna del finner jag i stort sett ändamålsenligt.
Jag anser dock, att undantagsregeln bör begränsas till att avse de
fall, där barnet behöver omhändertagas enligt 31 §. Vidare bör den av länsstyrelsen
i Örebro län föreslagna jämkningen i bestämmelserna vidtagas.
Har barnet inte hunnit bli mantalsskrivet —- och är modern inte omhändertagen
för samhällsvård — bör det alltså ankomma på barnavårdsnämnden
i barnets födelsehemort — och inte på nämnden i moderns mantalsskrivningskommun
— att göra omhändertagandet. En sådan regel är motiverad
dels av önskvärdheten att vinna överensstämmelse med ersättningsreglerna
i SochjL — vilka genom hänvisning göres tillämpliga även för barnavården
— och dels av att barnet regelmässigt har mer aktuell anknytning
till födelsehemorten än till den kommun, där modern senast mantalsskrivits.
Därjämte sker en reglering även för de, visserligen sällsynta fall, där
modern inte mantalsskrivits här i riket. Mot kommitténs förslag vill jag vidare
rikta den anmärkningen, att det inte kan anses påkallat eller lämpligt
att såsom förutsättning för stadgandets tillämpning kräva, att framställning
göres om omhändertagande. Visserligen torde en sådan kanske i flertalet
fall vara erforderlig av praktiska skäl, men något hinder bör inte föreligga
att nämnden självmant ingriper. Särskilt då modern är omhändertagen torde
nämnden inte sällan ha tillräckliga informationer för ett sådant ingripande.
Det må slutligen även påpekas, att den föreslagna undantagsregeln enligt
departementsförslaget får den verkan, att barnavårdsnämnden i den kom -

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

mun, där anstalten är belägen, kommer att sakna inte blott skyldighet utan
också behörighet att ingripa.

Av skäl kommittén anfört torde stadgandet i 28 § BvL om underårigs
överlämnande till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort inte böra
erhålla direkt motsvarighet i ny barnavårdslag. Det yrkande härom, som
framförts i vissa yttranden, kan jag alltså inte tillstyrka. Vistelsens tillfällighet,
det förhållandet att den underårige har sitt hem eller fosterhem i annan
kommun eller andra dylika omständigheter kan emellertid inverka på
valet av åtgärd. Sålunda kan nämnden såsom kommittén framhållit tillråda
eller föreskriva, att den underårige skall uppehålla sig på annan ort
varvid nämnden också närmare kan precisera, vart han bör bege sig, hur
han bör skaffa sig utbildning eller arbete m. m. samt befrämja vad som tillrådes
eller föreskrives med praktiska arrangemang och eventuellt med ekonomiskt
stöd. Härvid bör dock understrykas, att sådan åtgärd får väljas endast
under den förutsättningen att den är berättigad ur barnavårdssynpunkt.
Andra svnpunkter, såsom praktiska lämplighetsskäl, är ovidkommande och
får inte läggas till grund för valet av åtgärd. Enligt departementsförslaget
liksom enligt kommitténs förslag blir det vidare möjligt att överflytta tillsynen
av övervakning eller befattningen med omhändertagna till annan barnavårdsnämnd
med dennas samtycke. Trots de möjligheter som sålunda
enligt förslaget står till buds att uppnå i huvudsak samma resultat som enligt
28 § BvL, föreligger utan tvivel ett behov av att redan från början kunna
överflytta ett ärende från barnavårdsnämnden i den tillfälliga vistelsekommunen
till nämnden i kommun, till vilken den underårige genom sitt
hem eller på annat sätt har starkare anknytning. För en sådan överflyttning
talar inte sällan starka lämplighetsskäl med hänsyn till utredningen. Främst
med tanke på sådana fall föreslår jag därför ett stadgande av innebörd, att
vistelsekommunens barnavårdsnämnd skall kunna överflytta frågan om ingripande
till annan barnavårdsnämnd. Sådan överflyttning bör dock inte
vara begränsad till dessa fall, utan bör få ske, så snart skäl därtill föreligger.
För överflyttning bör krävas samtycke av den andra nämnden. Ärendet
bör kunna överflyttas på vilket stadium som helst, innan det avgjorts genom
slutligt beslut. Givetvis bör därvid all förebragt utredning tillhandahållas
den nämnd, som skall övertaga ärendet.

5 kap. De omhändertagnas behandling
(35—41 §§ departementsförslaget)

Under denna rubrik har i lagförslaget samlats de centrala reglerna om
behandlingen av de omhändertagna. Reglerna ersätter i främsta rummet de
i 4 kap. (32—38 §§) BvL upptagna bestämmelserna och svarar i huvudsak
mot innehållet i 8 kap. (109—125 §§) kommitténs lagförslag.

Liksom i BvL och kommitténs förslag har bestämmelser som rör behandlingen
av de omhändertagna inom barnavårdsanstalter och ungdomsvårds -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

skolor hänförts till de särskilda kapitlen om sådana institutioner (8 och 9
kap.). Även vad angår omhändertagna, som överlämnas till fosterhem, har
gällande lags systematik i princip bibehållits i departementsförslaget. Då
några bärande skäl emellertid ej synts föreligga att i lagstiftningen behandla
sådana omhändertagna, vilka av nämnden överlämnas till fosterhem inom
samma kommun, annorledes än andra fosterbarn, har de i 4 kap. BvL upptagna
bestämmelserna om fosterbarnsvård överförts till departementsförslagets
kapitel om sådan vård (7 kap.).

De föreslagna reglerna om de omhändertagnas behandling ansluter sig
i övrigt om ock med väsentliga ändringar till de huvudprinciper för behandlingen,
som 4 kap. BvL och 8 kap. kommitténs förslag bygger på. En
avsevärd förenkling av lagregleringen på området föreslås emellertid. Bestämmelserna
avser såväl de för utredning omhändertagna som samhällsvårdsfallen.
Endast i ett par avseenden har skilda regler för de olika kategorierna
omhändertagna ansetts erforderliga. Beträffande den huvudsakliga
uppläggningen av behandlingsreglerna må i övrigt nämnas, att — i enlighet
med vad kommittén föreslagit — uppdelningen i regler för icke vanartade
barn å ena samt vanartade barn m. fl. å andra sidan slopas.

35 §.

I likhet med vad fallet är i BvL (32 §) och kommitténs förslag (109 §)
upptages i departementsförslaget först en allmän regel om vad omhändertagens
behandling skall innebära. I paragrafen har därjämte intagits bestämmelser,
motsvarande 110 § kommitténs förslag, om på vilken barnavårdsnämnd
behandlingen av omhändertagen skall ankomma.

Beträffande behandlingen av varje omhändertagen stadgas i 32 § BvL,
att han skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som är
ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem.

Barnavårdskommittén. Den behandling, omhändertagen i 32 § BvL garanteras,
har enligt kommitténs uppfattning fått en mindre tillfredsställande
bestämning. Detsamma gäller även det där angivna målet för samhällets
bemödanden i fråga om den omhändertagne. Kommittén yttrar i detta
hänseende vidare följande.

Föreskriften om »erforderlig» vård kan tolkas tämligen restriktivt och i
praktiken torde också en sådan för de omhändertagna mindre gynnsam
tolkning ha gjorts här och var. En uppfostran, vars mål, såsom anges i BvL,
är att hjälpa den unge att bli en duglig samhällsmedlem, behöver ej nödvändigtvis
innebära fullt hänsynstagande till den unges förutsättningar eller
til! det angelägna i att han om möjligt utvecklas till en harmonisk och väl
anpassad individ. Enligt kommitténs uppfattning bör för sanihällsvård omhändertagen
underårig i lagen tillförsäkras god vård och fostran samt den
utbildning, som hans personliga förutsättningar samt övriga omständigheter
påkallar. Eu behandling som fyller de sålunda uppställda kraven måste
enhgt kommitténs mening också vara väl ägnad att om möjligt göra en duglig
samhällsmedlem av den omhändertagne.

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Den som omhändertagits för utredning kan enligt kommittén i regel icke
jämställas med den för samhällsvård omhändertagne, när det gäller behövlig
vård och fostran. Kommittén har ansett det som allmän regel för behandlingen
av den som omhändertagits för utredning böra gälla, att han
skall bli föremål för sådan omvårdnad och undersökning, som föranledes
av skälen till ingripandet och syftet med detsamma.

Behandlingen av omhändertagen skall enligt kommitténs förslag regelmässigt
ankomma på den barnavårdsnämnd som beslutat omhändertagandet.
Att nämnd, som beslutat omhändertagandet, skall träffa erforderliga
avgöranden angående den omhändertagne, kontrollera hans förhållanden
och följa hans utveckling uttryckes i 110 § lagförslaget med att nämnden
har befattningen med den omhändertagne. Enligt förslaget öppnas möjlighet
att överflytta befattningen med omhändertagen till annan barnavårdsnämnd.
överflyttning skall vara beroende av den senare nämndens samtycke.

Föredragande statsrådet. Det av kommittén föreslagna stadgandet i 109 §
har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Då förslaget även enligt
min uppfattning synes i stort sett innefatta en godtagbar bestämning av vad
behandlingen av de båda olika kategorierna av omhändertagna skall gå ut
på, har stadgandet med endast tämligen obetydliga ändringar intagits i förevarande
paragraf. Innebörden av ändringarna är främst att skillnaden
mellan samhällsvårdsfallen och utredningsfallen mindre framhäves.

Vad kommittén föreslagit under 110 § innefattar i förhållande till gällande
ordning endast den ändringen, att möjlighet öppnas att överflytta befattningen
med omhändertagen från den barnavårdsnämnd, som beslutat
omhändertagandet, till annan nämnd. Ändringsförslaget, vilket vid remissbehandlingen
lämnats utan erinran, torde vara välbetänkt. Även ifrågavarande
bestämmelse har därför utan ändring i sak överförts till departementsförslaget.

36 §.

Denna paragraf, som med stark förenkling ersätter bestämmelserna i
33 §, 34 § 1 och 2 mom. samt 35 § 1 mom. första och andra styckena BvL,
innehåller bestämmelser om de olika vårdformer, som kommer i fråga, samt
anger riktlinjer för valet mellan dessa. Motsvarande stadganden i kommitténs
förslag är 111—-113, 114 (delvis), 116, 122 och 123 §§.

Gällande bestämmelser. I 33—35 §§ BvL meddelas bestämmelser om tillfällig
vård av barn, icke vanartade barns behandling och behandlingen av
vanartade barn m. fl.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn
lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i
upptagningshem. I undantagsfall får barn under vissa villkor intagas i hem
för vård av åldringar m. fl. (33 §).

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

För icke vanartade barn anvisar lagen i övrigt vårdformerna utackordering
i enskilt hem samt överlämnande till barnhem. Den förstnämnda vårdformen
skall anlitas, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat.
Barnavårdsnämnden skall genom föregående undersökning ha förvissat sig
om fosterföräldrarnas lämplighet och förmåga. Utackorderingsavtal bör upprättas.
(34 § 1 mom.)

Finns enskilt hem ej att tillgå eller föranleder särskilda omständigheter
att barn ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, bör barnet överlämnas till
barnhem. (34 § 2 mom.)

»Vanartade barn m. fl.», varmed avses dem som omhändertagits jämlikt
22 § c) eller d) BvL, skall genom barnavårdsnämndens försorg intagas i
ungdomsvårdsskola (35 § 1 mom. första stycket). Om sådan intagning äger
dock nämnden trots ordalagen icke besluta.

I stället för att intagas i skola som nyss sagts må den omhändertagne
emellertid jämlikt 35 § 1 mom. andra stycket BvL överlämnas till enskilt
hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt, om det anses
lämpligare för den omhändertagne och åtgärden icke kan befaras medföra
våda för annans sedliga utveckling. Visar det sig senare, att den omhändertagnes
tillrättaförande kräver strängare uppfostran än den som kan
meddelas i enskilt hem eller anstalt som nyss sagts, skall barnavårdsnämnden
dra försorg om att han intages i ungdomsvårdsskola (35 § 2 mom.).

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag (111 § lagförslaget) bör
barn — d. v. s. den som ej fyllt 18 år — som omhändertagits för samhällsvård
i avbidan på slutlig placering i den för barnet lämpligaste vårdformen,
regelmässigt intagas i spädbarns- eller upptagningshem för vård och observation.
Sådant hem skall enligt förslaget även kunna anlitas för slutlig placering,
därest omhändertagandet kan beräknas bli bestående endast kortare
tid.

Den i 33 § BvL angivna möjligheten att placera omhändertaget barn på
ålderdomshem har ej upptagits i kommitténs förslag.

Såsom anförts i betänkande I (s. 49—51) har kommittén funnit behov
ibland föreligga av att kunna i utredningshem för kortare tid intaga underåriga,
som fyllt 15 år och måste omhändertagas för samhällsvård (skyddsuppfostran)
på grund av social missanpassning. I ett nu föreslaget stadgande
(112 § lagförslaget) om sådan intagning har såsom förutsättningar angivits
— förutom att den omhändertagne fyllt 15 år — att han skall ha omhändertagits
för samhällsvård av anledning, som sägs i 98 § b) eller 99 §, och att
risk föreligger att han, om intagning i utredningshem ej sker, undandrar
sig samhällsvården eller ägnar sig åt brottslig eller eljest skadlig verksamhet.
Stadgandet har såväl härutinnan som ock i fråga om kvarhållandets
varaktighet och förlängning samt inverkan av vissa domstolsbeslut utformats
i nära överensstämmelse med den föreslagna bestämmelsen i 102 §
andra stycket om omhändertagande för utredning, avseende vissa underåriga
som fyllt 15 år.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Enligt kommitténs förslag liksom enligt BvL gives en särskild regel om
behandlingen av vissa omhändertagna, som på grund av sjukdom, abnormitet
eller liknande behöver speciell vård (se vid 38 § nedan). Övriga för
samhällsvård omhändertagna skall enligt förslaget -—- 113 § — direkt eller
efter förberedande vård och observation under tillfällig placering överlämnas
såsom fosterbarn till enskilt hem, placeras i för ändamålet lämpad institution
eller inackorderas. Har beslutet om samhällsvård grundats på den
underåriges beteende — 98 § b) eller 99 § — må han enligt förslaget intagas
i ungdomsvårdsskola.

Avgörande vikt skall enligt förslaget vid val av vårdform läggas vid vad
som kan anses bäst gagna den omhändertagne med hänsyn till hans ålder,
utveckling, egenskaper och behov. Tillika skall emellertid enligt förslaget tillgodoses
det behov av skydd mot asocialt beteende från hans sida, som kan
föreligga. Intagning i ungdomsvårdsskola skall enligt uttrycklig föreskrift
förutsätta, att annan vårdform icke kan anses ur nu angivna synpunkter
tjänlig för vinnande av syftet med samhällsvården (113 § andra stycket sista
punkten).

Kommittén anser, att ett så betydelsefullt avgörande som slutlig placering
av den som omhändertagits ej bör ske utan föregående läkarundersökning
av honom. Kommittén har därför föreslagit en bestämmelse av innehåll, att
den omhändertagne alltid skall ha undergått erforderlig läkarundersökning
innan slutlig vårdform väljes.

Omhändertaget barn skall enligt förslaget —- 114 § — överlämnas till fostran
i enskilt hem, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat. Förslaget
överensstämmer i sak med vad enligt BvL gäller i fråga om icke vanartade
barn. Regeln får emellertid även beträffande sistberörda kategori
ökad betydelse, enär strängare villkor än i BvL uppställts för anlitande avvård
i annat barnhem än upptagningshem.

Det kan enligt kommittén vara lämpligt, att skriftlig överenskommelse
upprättas, vari fosterföräldrarnas plikter mot barnet och villkoren i övrigt
angives. Kommittén har emellertid ansett stadgande om upprättande av sådan
handling icke erforderligt.

Såväl med den nu jämlikt BvL rådande ordningen — innebärande att bestämmelserna
om fosterbarnskontrollen gäller även omhändertagna barn,
därest de fostras i fosterhem i annan kommun — som med det föreslagna,
vidgade koncessionstvånget är enligt kommittén bäst förenligt, att placering
i fosterhem aldrig får ske utan medgivande av ortens barnavårdsnämnd.
Detsamma har synts kommittén böra gälla familjevård över huvud taget, som
beredes åt omhändertaget barn. Förslaget (115 §) har utformats i enlighet
härmed.

Slutlig placering i barnhem, varvid endast kan bli fråga om barnhem för
längre tids vård eller specialbarnhem (jfr 136 § kommitténs lagförslag), skall
enligt förslaget (116 §) väljas endast när vård i sådan anstalt erfordras
med hänsyn till barnets särart. I förhållande till 34 § 2 mom. BvL innebär

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

det föreslagna stadgandet, att möjligheten att välja barnhem som vårdform
begränsas.

Bestämmelser om behandlingen av dem, som omhändertagits för utredning,
återfinnes i kommitténs lagförslag under 122 och 123 §§.

Underåriga, som fyllt 15 år och jämlikt 102 § andra stycket lagförslaget
omhändertagits för utredning, skall enligt kommitténs mening kunna intagas
i utredningshem. Intagning i sådant hem skall emellertid enligt förslaget
icke för något fall vara obligatorisk och bör endast ifrågakomma, där
åtgärden är klart erforderlig.

Beträffande placeringen av sådana för utredning omhändertagna, som ej
intages i utredningshem, har det icke synts kommittén påkallat att meddela
närmare föreskrifter. Företrädesvis bör dock, enligt kommittén, anlitas
anstalter, som avses i 111 och 113 §§ lagförslaget, dvs. spädbarnsliem,
upptagningshem eller annan för underårigs vård och fostran avsedd institution,
såsom ungdomshem o. d.

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna reglerna om behandlingen
av de omhändertagna har till sina huvuddrag godtagits av remissinstanserna.

Vad angår bestämmelserna i 111 § lagförslaget om preliminär placering
påpekar barnavårdsnämnden i Stockholm, att de erhållit en mera bjudande
form än motsvarande bestämmelser i gällande lag, vilket torde verka onödigtvis
inskränkande på barnavårdsnämndernas handlingsmöjligheter.
Svenska barnpsykiatriska föreningen framhåller, att »barnpsykiatrisk avdelning»
bör medtagas bland de möjligheter som skall stå till buds vid placering
för vård och observation.

I anslutning till 113 § lagförslaget vill hovrätten för Västra Sverige understryka
angelägenheten av att möjligheten till intagning i ungdomsvårdsskola
icke skjutes alltför mycket i bakgrunden. Ehuru barnavårdsmyndigheterna
vid avgörandet av frågan om den lämpliga vårdformen för en viss
underårig icke har att beakta allmänpreventionens krav, bör man enligt
hovrättens mening icke underskatta den allmänpreventiva effekt ett omhändertagande
i anstalt dock rent faktiskt kan ha. Hovrätten ifrågasätter,
huruvida icke den sista punkten i andra stycket bör utgå.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det vara önskvärt, att — såsom
kommittén föreslagit -— den omhändertagne skall ha undergått erforderlig
läkarundersökning innan avgörande om vårdform träffas, men vill dock
påpeka, att sådan undersökning med nuvarande bristfälliga resurser i allmänhet
på den psykiska barna- och ungdomsvårdens område kan befaras
draga ut på tiden och sålunda fördröja ärendets avgörande. Flera kommunala
organ framhåller, att föreskriften om läkarundersökning är alltför
rigorös och omfattande och att obligatorisk undersökning ej kan vara nödvändig
i samtliga fall.

Föredragande statsrådet. Kommitténs förslag i fråga om behandlingen av
dem, som omhändertagits för samhällsvård, innebär till en början, att den

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

omhändertagne — om han är under 18 år — regelmässigt bör intagas i
spädbarns- eller upptagningshem för vård och observation. Enligt gällande
lag är sådan preliminär placering föreskriven endast om avgörande inte
omedelbart kan träffas rörande den lämpligaste vårdformen. En ingående
observation av den omhändertagne och i samband därmed närmare övervägande
om vilken fortsatt behandling som kan vara den bästa är visserligen
i många fall erforderlig. Så förhåller det sig emellertid långt ifrån
alltid. Inte sällan är det möjligt att omedelbart placera den omhändertagne
slutgiltigt. Främst gäller detta i de nuvarande samhällsvårdsfallen, men det
kan också vid omhändertagande för skyddsuppfostran redan från början
stå klart, vilken vårdform, t. ex. ungdomsvårdsskola eller sjukvårdsanstalt,
som bör anlitas. Dessa sistnämnda fall torde i fortsättningen bli vanligare
än hittills, därest det blir möjligt att besluta omhändertagande för utredning.
Mot bakgrunden härav förefaller den av kommittén föreslagna
regeln knappast motiverad. Som barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit
skulle en sådan regel tvärtom onödigtvis binda barnavårdsnämndernas
handlingsfrihet. Förslaget synes därjämte ge anledning till erinran också
ur den synpunkten, att de anvisade placeringsmöjligheterna blivit alltför
begränsade. Intagning på barnpsykiatrisk avdelning har i ett yttrande angivits
såsom alternativ till placering i barnhem. Även vissa andra anstalter
torde kunna komma i fråga, och det synes inte heller vara uteslutet, att
preliminära placeringar i särskilda fall skulle kunna ske i enskilda hem,
som kan slå till buds för ändamålet, eventuellt i förening med poliklinisk
behandling. Då några mera bestämda normer sålunda knappast kan uppställas
på detta område, torde det vara att föredraga att ge barnavårdsnämnderna
full handlingsfrihet härutinnan inom den ram, som uppdrages
för den slutgiltiga placeringen. Av nu anförda skäl har ifrågavarande stadgande
inte medtagits i departementsförslaget.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit torde i ny
barnavårdslag böra föreskrivas, att den omhändertagne skall överlämnas
till enskilt hem eller placeras i lämplig institution samt att den som omhändertagits
på grund av sitt beteende — 25 § b) lagförslaget — må intagas
i ungdomsvårdsskola. Stadgande härom har upptagits såsom första stycke
i förevarande paragraf. Med enskilt hem avses här givetvis inte den omhändertagnes
eget hem.

I detta sammanhang må påpekas, att departementsförslaget saknar direkt
motsvarighet till stadgandet i 35 § 2 mom. BvL. Om någon, som är omhändertagen
av anledning som avses i 25 § a), visar sådant beteende som motiverar
intagning i ungdomsvårdsskola, måste enligt förslaget beslut fattas
om fortsatt omhändertagande med stöd av 25 § b). I fråga om förfarandet
hos barnavårdsnämnden i sådant fall blir naturligen reglerna i 3 kap. att
iakttaga. Sålunda blir bl. a. bestämmelserna i 24 § om inhämtande av samtycke
respektive underställning tillämpliga. Detta innebär en ändring i
förhållande till rådande ordning (jfr RÅ 1935 s. 54).

Enligt paragrafens andra stycke skall —- likaså i enlighet med kommitténs

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förslag — den vårdform väljas som med hänsyn till den omhändertagnes
ålder, utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose
behovet av uppsikt över honom. Enligt kommitténs förslag skulle därjämte
stadgas, att intagning i ungdomsvårdsskola endast finge ske, om annan
vårdform inte kunde anses ur nu angivna synpunkter tjänlig för att
vinna syftet med samhällsvården. Då ett sådant stadgande emellertid inte
torde vara nödvändigt vid sidan av den allmänna regeln om vilken vårdform
som bör väljas, har stadgandet — i enlighet med ett av hovrätten för Västra
Sverige framställt yrkande — ansetts inte böra upptagas i departementsförslaget.

Jag delar till fullo kommitténs uppfattning att vård i enskilt hem regelmässigt
är att föredraga framför anstaltsvård. När det gäller sådana ungdomar
som omhändertagits på grund av sitt eget beteende torde det emellertid
vara realistiskt att bedöma möjligheterna att komma till rätta med
problemen genom familjevård med en viss försiktighet. Den svårighet som
alltid föreligger att anskaffa lämpliga fosterhem åt de omhändertagna —
vilken svårighet visar tendens att öka — gör sig av lättförstådda skäl i särskilt
hög grad gällande beträffande det klientel varom här är fråga, och
fosterföräldrarnas möjligheter att tillrättaföra de unga kan naturligtvis
också vara ganska begränsade. En regel, enligt vilken placering skall ske
i enskilt hem, om inte särskilda omständigheter föranleder annat, framstår
med hänsyn härtill såsom väl rigorös. Ehuru jag alltså i huvudsak biträder
kommitténs förslag i denna del, har jag därför funnit, att den föreslagna
regeln bör något uppmjukas. I departementsförslaget stadgas i stället,
att placering i enskilt hem är den vårdform som i första hand skall
komma i fråga. Någon viss övre åldersgräns för stadgandets tillämpningsområde
torde inte vara behövlig.

Därest omhändertagen, som inte fyllt 16 år, för vård och fostran överlämnas
till enskilt hem, blir bestämmelserna i 7 kap. om fosterbarnsvård
m. m. att tillämpa vare sig hemmet är beläget inom eller utom den kommun,
som utgör barnavårdsnämndens verksamhetsområde. Är hemmet beläget
utom kommunen, måste till följd av det föreslagna koncessionssystemet
tillstånd till placeringen regelmässigt inhämtas av ortens barnavårdsnämnd.
Enligt kommitténs förslag skulle medgivande av ortens barnavårdsnämnd
krävas även om placeringen avsåge annan familjevård än fosterbarnsvård.
En sådan regel kan emellertid inte anses utgöra en nödvändig konsekvens
av koncessionssystemet och synes inte heller i övrigt vara tillräckligt motiverad.
Stadgandet har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.
Härvid förutsätter jag dock att samråd med ortens barnavårdsnämnd
regelmässigt skall komma till stånd i ärendet.

Kan vårdbehovet beräknas bli bestående endast en kortare tid, bör den
omhändertagne kunna placeras i barnhem. I övrigt bör sådan placering inte
få utgöra slutgiltig vårdform i andra fall än då särskilt vårdbehov föreligger
eller lämpligt enskilt hem inte står till buds. Vad kommittén härom anfört
har alltså inte givit mig anledning till erinran. Lika litet på detta område

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

som beträffande förutsättningarna för intagning i ungdomsvårdsskola torde
det emellertid vara erforderligt att tynga lagen med särskilda föreskrifter
utöver det allmänna stadgandet om val av vårdform. Nu berörda bestämmelser
i kommitténs förslag har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

I likhet med ett flertal remissinstanser har jag funnit, att obligatorisk
läkarundersökning inte bör påbjudas. Föreskrift om sådan undersökning
skulle nämligen i många kommuner komma att vålla stora svårigheter och
kan inte anses oundgängligen påkallad. Av 16 § föreliggande lagförslag
framgår, att läkarintyg regelmässigt skall föreligga, innan någon enligt 29 §
omhändertages för samhällsvård. I övrigt torde det få överlämnas åt vederbörande
barnavårdsnämnd att avgöra, om läkarundersökning bör äga rum.

Det förut anförda har haft avseende på dem som omhändertagits för samhällsvård.
För utredning omhändertagna behöver placeras endast för tämligen
kort tid och vårdformen måste naturligtvis avpassas efter omständigheterna.
Det kan vara fråga om ett litet barn, som omedelbart måst skiljas
från föräldra- eller fosterhem och behöver god omvårdnad, eventuellt förenad
med observation. Åtgärden kan emellertid också gälla äldre ungdomar,
som måste hållas under noggrann uppsikt och tagas i rymningssäkert förvar.
Liksom beträffande samhällsvårdsfallen bör valet stå mellan överlämnande
till enskilt hem och placering i lämplig institution. Huvudregeln om
företräde för familjevård bör dock inte gälla i dessa fall. Å andra sidan
torde det inte heller vara tillräckligt motiverat att uppställa en regel om
företräde åt anstaltsplacering. över huvud taget synes särskilda föreskrifter
om valet av vårdform för utredningsfallens vidkommande inte vara erforderliga.
De anstalter, som främst ifrågakommer för att mottaga de för utredning
omhändertagna, är barnhem, nämligen spädbarnshem och upptagningshem,
samt barnpsykiatriska avdelningar. Sådana ungdomar, som omhändertages
på grund av sitt eget beteende, skall emellertid vid behov i stället
kunna intagas i ungdomsvårdsskolas mottagningsavdelning. Detta gäller
i främsta rummet i sådana fall, där tillfredsställande uppsikt över den
omhändertagne inte kan anordnas i annan anstalt. Beträffande denna fråga
må i övrigt hänvisas till prop. 88/1959.

37 §.

Enligt denna paragraf, som ersätter 35 § 1 mom. tredje stycket BvL och
motsvarar 171 § kommitténs förslag, må den som omhändertagits tillfälligt
förvaras av polismyndighet.

Den som omhändertagits jämlikt 22 § d) BvL kan enligt bestämmelserna
i 35 § 1 mom. tredje stycket tillfälligt tagas i förvar av polismyndighet.
Härom stadgas, att om omhändertagandebeslutet fattats av barnavårdsnämndens
ordförande eller, med förordnande om omedelbar verkställighet,
av nämnden, polismyndighet skall, därest den omhändertagne befunnits
föra ett oordentligt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart samt hans

288

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

uppförande tillika innebär fara för allmän ordning och säkerhet, på framställning
av ordföranden eller nämnden på lämpligt sätt förvara den omhändertagne,
till dess länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut
i ärendet.

Liksom när det gäller preliminärt ingripande (jfr vid 33 §) har kommittén
ansett, att sådant från barnavårdsnämnds sida begärt biträde med
tillfällig förvaring, som avses i 35 § 1 mom. tredje stycket BvL, bör
få utsträckt användningsområde genom sänkning av åldersgränsen från 18
till 15 år. Den unge skall enligt det föreslagna stadgandet — 171 § — vara
omhändertagen av nämnden eller dess ordförande för samhällsvård eller
för utredning. Då enligt förslaget det villkoret bibehålies, att hans levnadssätt
skall innebära fara för allmän ordning eller säkerhet, har kommittén ansett
det icke behöva uppställas några förutsättningar rörande grunderna för
omhändertagandet eller åberopat lagrum. Vidtagen förvaringsåtgärd har
synts kommittén böra omedelbart anmälas till länsstyrelsen.

Frånsett det av utredningen om administrativa frihetsberövanden gjorda
uttalandet har de vid 33 § redovisade yttrandena avseende även på ifrågavarande
paragraf. I övrigt har denna icke föranlett annat uttalande
än att länsstyrelsen i Kalmar län anser det diskutabelt, huruvida föreskriften
om anmälan till länsstyrelse fyller någon egentlig funktion, enär
länsstyrelserna utan något material knappast kan taga ställning till om
åtgärden varit befogad eller icke. Rättssäkerhetskravet tillgodoses enligt
länsstyrelsen genom att polismyndighetens beslut kan komma under länsstyrelsens
prövning genom besvär.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén har jag ansett, att i ny
barnavårdslag bör upptagas motsvarighet till stadgandet i 35 § 1 mom. tredje
stycket BvL om tillfällig förvaring av omhändertagen hos polismyndighet,
Liksom när det gäller preliminärt ingripande från polismyndighets sida
enligt 33 § föreliggande lagförslag torde någon viss nedre åldersgräns inte
böra stadgas. För tydlighets skull har det — i anslutning till gällande lag —
synts böra uttryckligen framgå av lagtexten att stadgandet är tillämpligt endast
om omhändertagandet grundats på den unges eget beteende, d. v. s.
skett av anledning som avses i 25 § b) lagförslaget. I den av kommittén
föreslagna lagtexten har vidare vidtagits en viss jämkning för att det klart
skall framgå att ifrågavarande möjlighet står till buds vare sig omhändertagandet
skett för samhällsvård eller för utredning. Förvaring hos polismyndighet
är att anse som en nödfallsutväg, som endast får beträdas om annan
placeringsmöjlighet inte står till buds. Förvaringen skall därför också upphöra
så snart annan placering kan ordnas. Detta har ansetts böra komma
till uttryck i lagtexten.

Särskilt med hänsyn till den betydande utvidgningen av stadgandets tilllämpningsområde
anser jag det ofrånkomligt att i den nya lagen upptaga
uttryckliga bestämmelser om maximitiden för tillfällig förvaring. De nyligen
beslutade reglerna om förvaring av villkorligt dömda synes härvid kunna

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

289

tjäna som förebild. Jag föreslår sålunda att den omhändertagne i regel inte
skall få kvarhållas längre än en vecka. Inom denna tid torde det i de flesta
fall vara möjligt att ordna placering enligt 36 §. Om synnerliga skäl föreligger,
bör länsstyrelsen emellertid på begäran av ordföranden eller nämnden
kunna medge förlängning av tiden med högst en vecka. Konstrueras stadgandet
på detta sätt, torde tillräckliga skäl inte föreligga att som kommittén
föreslagit införa skyldighet för polismyndigheten att göra anmälan hos
länsstyrelsen om vidtagen åtgärd.

38 §.

Enligt denna paragraf, som ersätter 36 § BvL, skall barnavårdsnämnden
bereda erforderlig vård och behandling åt sådan omhändertagen, som lider
av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet. Det föreslagna
stadgandet, vilket frånsett redaktionella jämkningar helt överensstämmer
med 117 § kommitténs förslag, innebär i förhållande till gällande
lag den ändringen, att ingen åldersgrupp bland de omhändertagna är undantagen
från dess tillämpningsområde.

39 §.

Denna paragraf, som delvis ersätter 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom. andra
stycket BvL, innehåller bestämmelser om barnavårdsnämndens fortlöpande
tillsyn över sådana omhändertagna, som ej är elever vid ungdomsvårdsskola.
Stadgandet svarar närmast mot 120 § kommitténs förslag.

Gällande bestämmelser. I 34 § 3 mom. BvL stadgas om barnavårdsnämndens
fortlöpande tillsyn över icke vanartade barns behandling. Nämnden skall
övervaka, att den, som mottagit barn till vård, fullgör sina skyldigheter.
Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets utveckling och verka
för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och
övriga omständigheter befinnes lämplig. Har barnet överlämnats till barnhem
inom annan kommun, skall anmälan härom ofördröj ligen göras hos
barnavårdsnämnden därstädes.

Nu berörda bestämmelser skall enligt 35 § 1 mom. andra stycket BvL i
tillämpliga delar gälla, därest omhändertagen som avses i nämnda paragraf
i stället för att intagas i ungdomsvårdsskola överlämnas till enskilt hem,
barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs lagförslag — 118 § — skall fosterhem,
till vilket omhändertaget barn överlämnats, vara föremål för tillsyn
enligt vad i 6 kap. samma förslag stadgas av barnavårdsnämnden i den kommun,
där hemmet är beläget.

Barnavårdsnämnden skall enligt 119 § lagförslaget beträffande omhändertagen,
som icke är fosterbarn eller elev vid ungdomsvårdsskola, övervaka
att åtagande alt bereda honom vård, tillsyn, fostran, utbildning, arbete eller
bostad behörigen fullgöres.

1!) lliliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Hur omhändertagen än är placerad — även i ungdomsvårdsskola — skall
barnavårdsnämnden enligt 120 § lagförslaget noggrant följa hans utveckling
och uppmärksamma, huruvida hans uppväxtförhållanden motsvarar i 109 §
lagförslaget angivna krav.

Befinnes så ej vara fallet, har nämnden enligt förslaget att åvägabringa
tillfredsställande förhållanden, om så erfordras genom att bereda annan placering
i samma eller annan vårdform. Särskilt skall enligt förslaget beaktas
behov och möjlighet att utbyta anstaltsvård mot annan vårdform.

Vad i föregående stycke sagts gäller enligt förslaget ej elev vid ungdomsvårdsskola.
Beträffande sådan omhändertagen har nämnden enligt förslaget
endast att med ungdomsvårdsskolas bistånd följa hans utveckling och förhållanden
i övrigt samt att vid behov göra påpekanden för skolans ledning.
Nämnden skall icke kunna avbryta ungdomsvårdsskolans arbete och äger
ej besluta om förändringar i elevens behandling.

Vad i 118—120 §§ lagförslaget sägs har avseende på den, som är omhändertagen
för samhällsvård, men skall enligt 122 § i tillämpliga delar lända
till efterrättelse i fråga om utredningsfallen.

Föredragande statsrådet. Beträffande barnavårdsnämnds fortlöpande tillsyn
över omhändertagen innebär kommitténs förslag till en början att fosterhem,
till vilket omhändertaget barn överlämnats, skall vara föremål för
tillsyn enligt bestämmelserna i 6 kap. kommitténs lagförslag och att tillsynen
skall ankomma på nämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget.
Har barnet av den nämnd som har befattningen med barnet placerats i
fosterhem i nämndens egen kommun, kommer barnets vård alltså under samma
nämnds tillsyn. Tillsynen skall, var fosterhemmet än är beläget, enligt
förslaget utövas av ortens barnavårdsnämnd på samma sätt och genom
samma organ som i fråga om fosterbarn i allmänhet. Då det vid tillämpningen
av gällande lag visat sig mindre lämpligt, att bestämmelserna i fosterbarnskapitlet
inte har tillämpning på barn som omhändertagits av barnavårdsnämnd
och placerats i fosterhem inom den kommun nämnden företräder,
innebär förslaget en påtaglig förbättring och tillstyrkes därför av
mig. Såsom berörts vid kapitelrubriken har emellertid bestämmelserna i
7 kap. av förevarande lagförslag gjorts omedelbart tillämpliga även beträffande
omhändertagna barn, varför ifrågavarande bestämmelser i kommittéförslaget
inte fått direkt motsvarighet.

1 övrigt innebär kommitténs förslag i stort sett endast den nyheten, att
barnavårdsnämnd skall vara skyldig att utöva fortlöpande tillsyn även beträffande
sådan omhändertagen som intagits i ungdomsvårdsskola. En sådan
regel torde vara motiverad, därest det såsom kommittén föreslagit skall
ankomma på nämnden att besluta om samhällsvårdens upphörande också
beträffande ifrågavarande omhändertagna. Enligt föreliggande lagförslag
skall emellertid utskrivning från ungdomsvårdsskola — i nära överensstämmelse
med gällande lag — regelmässigt medföra att samhällsvården upphör.
Vid sådant förhållande skulle en fortlöpande tillsyn över eleven från barna -

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämndens sida knappast vara av något värde, samtidigt som den skulle
åsamka nämnden ett inte oväsentligt merarbete. Jag har därför ansett
mig inte böra biträda kommitténs förslag i denna del.

Vad kommittén eljest föreslagit under 120 § torde inte ge anledning till
anmärkning. Dock har vissa formella jämkningar befunnits påkallade.

Förpliktelsen för nämnden att noggrant följa den omhändertagnes utveckling
och uppmärksamma, huruvida de i 35 § angivna kraven är uppfyllda,
inbegriper tydligen även skyldighet att i förekommande fall övervaka,
att åtagande att bereda den omhändertagne vård, tillsyn, fostran, utbildning,
arbete eller bostad behörigen fullgöres. Då särskilt stadgande härom
alltså inte kan anses behövligt, har den i 119 § kommitténs förslag upptagna
bestämmelsen fått utgå ur förslaget.

Ehuru bestämmelserna om fortlöpande tillsyn av naturliga skäl främst
kommer att få betydelse för dem, som är omhändertagna för samhällsvård,
torde det inte möta hinder att göra dem omedelbart tillämpliga även beträffande
utredningsfallen.

I enlighet med angivna synpunkter har förevarande paragraf avfattats.

40 §.

Finner barnavårdsnämnd, att barn, som placerats i barnhem eller fosterhem
inom dess verksamhetsområde av barnavårdsnämnd i annan kommun,
icke erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller att det genom vanart
utövar menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse härom enligt
BvL ofördröjligen meddelas den nämnd, som placerat barnet. Leder
underrättelsen icke till åsyftad verkan, må ortens barnavårdsnämnd antingen
vidtaga rättande åtgärd jämlikt BvL eller ock göra anmälan hos länsstyrelsen.
(42 § 1 mom. andra stycket samt 58 §.)

Barnavårdskommittén. De nu återgivna reglerna ersättes i kommitténs förslag
med en bestämmelse av vidare omfattning (121 § lagförslaget). Den
avser alla omhändertagna utom elever vid ungdomsvårdsskola och gäller
även vistelse, som ej föranleds av vederbörande nämnds placeringsbeslut.

Vad barnavårdsnämnden i vistelsekommunen enligt kommitténs förslag
skall åtgöra, skiljer sig i viss mån från vad BvL stadgar. Då principen är att
barnavårdsnämnd, som har befattningen med den omhändertagne, skall
vidtaga de åtgärder, som kan bli erforderliga under den tid omhändertagandet
varar, skall, enligt förslaget liksom enligt BvL, vid konstaterade otillfredsställande
förhållanden ingripande av denna nämnd alltid möjliggöras
genom omedelbar underrättelse. Skulle underrättelse icke föranleda erforderligt
ingripande, är förhållandet så anmärkningsvärt, att det, enligt vad
kommittén funnit, alltid bör anmälas till länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet.
Detta innebär, i förhållande till BvL, eu viss utvidgning av anmälningsplikten.

Ortens barnavårdsnämnd bör enligt kommittén icke själv vidtaga rättande
åtgärder, om ingripande av den barnavårdsnämnd, som befattningen till -

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kommer, eller av länsstyrelsen utan våda kan avvaktas. Föreligger däremot
behov av att åtgärd utan uppskov vidtages, bör — enligt kommittén — ortens
barnavårdsnämnd icke ens behöva avvakta resultatet av underrättelse
till den andra nämnden. Förslaget är utformat i enlighet härmed.

Vad ortens barnavårdsnämnd har att åtgöra, då handlande av den andra
nämnden eller av länsstyrelsen ej kan avvaktas, är enligt kommitténs uppfattning
icke lämpligen att beskriva såsom skett i BvL (»vidtaga åtgärd,
som för varje fall är i denna lag stadgad»). Nämndens uppgift i sådant fall
är enligt förslaget att i den andra nämndens ställe tills vidare sörja för den
omhändertagnes vård, för vilket ändamål han vid behov må skiljas från
hem, anstalt eller anställning, vari han placerats, samt beredas annan placering.

Bestämmelserna i 121 § lagförslaget skall på grund av hänvisning i 122 §
äga motsvarande tillämpning beträffande den, som omhändertagits för utredning.

Enligt förslaget skall vidare barnavårdsnämnd, som finner att elev vid
ungdomsvårdsskola, vilken placerats inom den kommun nämnden företräder,
icke erhåller tillfredsställande vård, fostran eller utbildning, ofördröjligen
därom underrätta vederbörande skolas styrelse. Motsvarande skall
gälla, om behovet av skydd mot asocialt beteende av eleven befinnes icke
vara tillgodosett, eller om elev, som ej är placerad i kommunen, dock uppehåller
sig där under otillfredsställande förhållanden. (165 § andra stycket
jämfört med 121 § första stycket lagförslaget.)

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att tillämpningsområdet
för BvL:s ifrågavarande regler bör vidgas, så att de kommer
att avse alla omhändertagna och gälla även vid vistelse, som inte föranleds
av vederbörande nämnds eller styrelses placeringsbeslut. Då också övriga
föreslagna ändringar i förhållande till gällande lag synes vara välbetänkta,
tillstyrker jag följaktligen förslaget. Emellertid har detta i formellt avseende
omarbetats. Sålunda har för att vinna större överskådlighet de bestämmelser,
som avser elever vid ungdomsvårdsskola, sammanförts med bestämmelserna
om behandlingen av övriga kategorier omhändertagna. Vidare har
lagtexten förenklats.

41 §.

I denna paragraf meddelade bestämmelser om uppsikt över omhändertagen
samt om föräldrars rätt till umgänge med omhändertagen överensstämmer
i sak med 124 § kommitténs förslag. Paragrafen ersätter 37 § 2 mom.
BvL.

När det gäller omhändertagen, som icke fyllt 21 år och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,
»tillkommer barnavårdsnämnd eller den, åt vilken nämnden
sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och
att tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna». Nämnden äger bestämma
i vilken utsträckning föräldrarna har rätt till umgänge med om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

293

händertagen. Föräldrar till barn, som omhändertagits för samhällsvård, får
dock endast om särskilda omständigheter därtill föranleder betagas tillfälle
till umgänge med barnet. (37 § 2 mom. BvL.)

Frågan huruvida BvL ger barnavårdsnämnd befogenhet att tvångsvis
kvarhålla omhändertagen — att med betvingande åtgärder eller anordningar
hindra honom från att avvika från den miljö, i vilken han placerats av
nämnden —- har tagits upp till diskussion i några av de yttranden, som avgivits
över barnavårdskommitténs betänkande I.

Strafjlagberedningen har i sitt yttrande över betänkandet berört den i
32 § BvL givna bestämmelsen om omhändertagens behandling och hävdar,
att i vården ingår rätt och plikt att förhindra fortsatt brottslighet, såväl
under utredningstiden som under behandlingstiden. Av samma stadgande,
jämfört med stadgandet i 77 § BvL om barnavårdsnämnds rätt att erhålla
polishandräckning, finner beredningen framgå, att barnavårdsnämnden
äger rätt att hindra dem som intagits i upptagningshem från att rymma
därifrån. Enligt beredningen har man »hittills nöjt sig med att genom yttre
anordningar faktiskt möjliggöra för barnavården att hindra i anstalt intagen
från att avvika».

Överståthållcirämbetet uttalar, att en barnavårdsnämnd sedan den fattat
beslut om skyddsuppfostran får anses berättigad hindra den omhändertagne
från att rymma från den anstalt, där han förvaras.

Fångvårdsstyrelsen uttalar, att om ett tillfälligt omhändertagande skall
fylla sin uppgift, fordras i många fall att den omhändertagne mot sin vilja
kan kvarhållas, vilket innebär bl. a. att de lokaler där han vistas är någorlunda
rymningssäkra. Enligt styrelsens uppfattning inrymmer 32 § BvL
möjligheten till ett kvarhållande tvångsvis »åtminstone i de många fall där
skyddsuppfostran är den åtgärd, som beslutas eller överväges, och för att
säkrare vinna detta och andra syften, som avses med utredningshem, kunna
provisoriska bestämmelser införas i barnavårdslagen».

Barnavårdsnämnden i Malmö förmenar, att det måste anses orimligt, att
en barnavårdsnämnd icke skulle vara berättigad att på ett betryggande sätt
förvara sina omhändertagna. Den uppfattningen hade uttalats, säger nämnden,
att barnavårdslagen ej skulle medgiva vård i sluten form utom när
det gällde ungdomsvårdsskolornas specialavdelningar, men i lagen funnes
intet stöd för en sådan tolkning. Skulle den berörda uppfattningen vara
riktig, vore det enligt nämndens bestämda mening av största betydelse att
rätten att anlita sluten vård bleve lagfäst.

Sedan socialstyrelsen anbefallts att avge utlåtande över strafflagberedningens
nyssberörda yttrande, har styrelsen i skrivelse den 16 mars 1956
till Kungl. Maj:t anfört bl. a. följande.

Vad beträffar frågan om tvångskvarhållande inom barnavården ------

saknas, såsom strafflagberedningen framhållit, uttryckliga bestämmelser
i lag. Barnavårdslagen vilar emellertid på principen, att barnavårdsnämndens
befogenheter gentemot en omhändertagen icke sträcker sig
längre än föräldrarnas gentemot deras barn. Denna princip har kommit till
klart uttryck och lagfästes redan vid barnavårdslagens tillkomst i 37 § 2

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

inom. första stycket samt har sedan dess bibehållits oförändrad i lagen. Enligt
detta stadgande tillkommer beträffande omhändertagen, som ej fyllt
21 år och icke är elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, barnavårdsnämnden
eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit, den rätt att
ha uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom vilken eljest tillkommer
föräldrarna. Beträffande elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården
stadgas — såvitt nu är i fråga — i 1 mom. samma paragraf,
att Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om uppsikt och om disciplinära
åtgärder.

Föräldrarnas befogenheter i nu nämnt avseende angavs vid tiden för barnavårdslagens
antagande i 4 § lagen om barn inom äktenskap och regleras
numera i 6 kap. 3 § föräldrabalken. Enligt sistnämnda lagrum har föräldrarna
uppsikt över barnet och äger för barnets tillrättavisande använda de
uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter
må anses lämpliga. I fråga om uppsikten medförde föräldrabalkens
tillkomst icke någon ändring, medan lagen om barn i äktenskap såsom uttryck
för föräldrarnas befogenhet att tilldela kroppsaga använde ordet tukta
i likhet med vad som alltjämt är fallet i 37 § 2 mom. första stycket barnavårdslagen.

Det anses utgöra en klar konsekvens av uppsiktsrätten att föräldrarna
skall äga befogenhet att ha barnet hos sig eller eljest bestämma dess vistelseort
(Westring, Den nya giftermålsbalken, andra upplagan, s. 383). Eftersom
uppsiktsrätten eljest skulle sakna praktisk betydelse, får det också anses
stå utom allt tvivel, att föräldrarna äger utöva ett måttligt tvång för att
säkra sin rätt till uppsikt över ett barn, som trotsar deras vilja härvidlag.
Tvekan kan sålunda knappast råda därom, att föräldrarna äger befogenhet
att hindra ett barn, som står i begrepp att mot deras vilja lämna hemmet,
från att förverkliga sitt uppsåt, liksom föräldrarna torde vara berättigade
att tillfälligt under kortare tid såsom under en kväll eller under en natt på
förekommen anledning stänga in ett barn i syfte att förhindra att det olovligen
avviker från hemmet. Motsvarande befogenheter tillkommer i enlighet
med det tidigare anförda barnavårdsnämnd eller barnhemsföreståndare
i förhållande till ett omhändertaget barn. Även en barnhemsföreståndare
måste sålunda anses lagligen äga förhindra ett omhändertaget barn, som
uppdagas vara i färd med att rymma eller eljest olovligen lämna hemmet,
från att förverkliga sitt uppsåt, liksom föreståndaren torde vara berättigad
att på förekommen anledning tillfälligt och under kort tid avskilja och isolera
ett omhändertaget barn i syfte att förhindra rymning. Däremot kan
det icke antagas, att nu angivna befogenheter skulle utgöra också en naturlig
följd av den i 77 § barnavårdslagen för barnavårdsnämnd stadgade rätten
att erhålla handräckning av polismyndighet för vidtagande av åtgärd,
som enligt lagen ankommer på nämnden.

Det får vidare anses ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnd i viss utsträckning
äger vidtaga yttre anordningar vid ett barnhem för att försvåra
för de där omhändertagna att avvika därifrån. Såsom exempel på åtgärder,
som häi’vidlag bör kunna ifrågakomma, må framhållas hemmets förseende
med sådana personella resurser att en effektiv tillsyn kan upprätthållas
samt låsning under natten av befintliga portar eller ytterdörrar.

Enligt socialstyrelsens mening får det å andra sidan anses uteslutet, att
barnavårdsnämnd skulle äga inrätta ett upptagningshem eller ungdomshem
på sådant sätt, att hemmet eller avdelning därav finge sluten karaktär. Den
stränga begränsning av en omhändertagens handlingsfrihet, som skulle bli
följden av hans intagning på ett dylikt hem eller en dylik avdelning, går
nämligen långt utöver de befogenheter, som kan härledas ur föräldramak -

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1060

len. Eu sådan total kontroll av den omhändertagnes handlingsmöjligheter
kan komma till stånd endast om man väljer behandlingsformen intagning
på ungdomsvårdsskola. Barnavårdsnämnd kan ej ens på egen hand överföra
omhändertagen till vård på ungdomsvårdsskola utan är härvidlag beroende
av medgivande från chefen för socialstyrelsens skolbyrå. Såsom ovan
framhållits är ungdomsvårdsskoleeleverna uttryckligen undantagna från
tillämpningen av 37 § 2 mom. barnavårdslagen, som reglerar barnavårdsnämnds
befogenheter gentemot omhändertagna under 21 ar, utan eleverna
faller i stället under 1 mom., enligt vilket det tillkommer Kungl. Maj :t att
meddela erforderliga föreskrifter om uppsikt och om disciplinära åtgärder.
Vv förarbetena till barnavårdslagen (Fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkanden, IV. Barnavårdslagstiftningen, Del I, s. 247 ff och s. 262 f)
framgår också, att längre tids isolering såsom medel till förhindrande av
rymning eller eljest såsom disciplinär åtgärd avsågs att förbehållas skyddshemmen,
vilkas uppgifter genom 1946 års lagändringar övertagits av ungdomsvårdsskolorna.
Uppsiktens omfattning och sättet för dess utövande borde
enligt departementschefens uttalande (Kungl. Maj :ts proposition nr 150/
1924 s. 139) anges i skyddshemmets reglemente, som jämväl borde innehålla
bestämmelser om disciplinära åtgärder och som det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att fastställa. Senast har så skett i Kungl. Maj :ts stadga
den 28 juni 1946 för ungdomsvårdsskolorna. Det må framhållas, att intagning
på sluten avdelning sker endast om omständigheterna oundgängligen
kräver det och att enligt stadgan isolering i elevs bostadsrum eller särskilt
isoleringsrum såsom tillrättavisningsåtgärd må tillgripas endast gentemot
elev, som fyllt 15 år, samt att isoleringen icke må överstiga 3 dygn för
elev, som ej fyllt 18 år, och 6 dygn för elev, som fyllt 18 år.

I detta sammanhang vill socialstyrelsen rikta uppmärksamheten på att
sådana upptagningshem, som företrädesvis är avsedda för åldersklasser över
16 år, icke är att betrakta såsom barnhem i barnavårdslagens mening. Till
följd härav upptages sådana hem icke i den barnhemsplan, varom föreskrift
lämnas i 40 §, och ej heller är verksamheten där underkastad socialstyrelsens
eller länsstyrelsernas tillsyn enligt bestämmelsen härom i 21 §. Ett
exempel på sådana hem utgör Skrubba ungdomshem, där för Stockholms
vidkommande en stor del av de unga lagöverträdare som strafflagberedningen
åsyftar intages för utredningsändamål eller i avbidan på att plats
kan beredas på ungdomsvårdsskola. Avsaknaden vid sådana hem av varje
statlig kontroll över verksamheten gör att man icke ens kan överväga, att
där företagen behandling av en omhändertagen skulle kunna ta formen av
sluten vård.

Beträffande frågan om tvångskvarhållande inom barnavården far socialstyrelsen
sålunda sammanfattningsvis som sin mening framhålla, att barnavårdslagen
väl måste anses ge föreståndaren för ett upptagningshem befogenhet
att på förekommen anledning utöva ett måttligt tvång för att säkra
uppsiktsrätten till förhindrande av rymning och att barnavårdsnämnden
i viss utsträckning äger föranstalta om yttre anordningar vid hemmet så
att rymning försvåras men att hinder föreligger för nämnden att inrätta
hemmet på ett sådant sätt att det tår en sluten karaktär.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs uppfattning kan det i ny barnavårdslag
lika litet som i BvL komma i fråga att räkna upp eller eljest exakt
precisera barnavårdsnämnds befogenheter i förhållande till den omhändertagne
och hans föräldrar (vårdnadshavare). Kommittén har dock ansett det
böra stadgas (124 § första stycket lagförslaget) atl, om den omhändertagne

296

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

icke är intagen i ungdomsvårdsskola, barnavårdsnämnden har att, i den
män den omhändertagnes behandling det kräver, bestämma rörande den
omhändertagnes person och personliga förhållanden samt ha uppsikt över
honom. Befogenhet att tukta omhändertagen har kommittén ansett icke
böra i ny lag tilläggas barnavårdsnämnd (eller dess representant).

Befogenheten att bestämma och att öva uppsikt har i förslaget icke, såsom
den i 37 § 2 inom. BvL angivna uppsikts- och tuktorätten, anknutits
och begränsats till vad som »eljest tillkommer föräldrarna». Kommittén anför
härom bl. a. följande.

Uppenbarligen kan nämndens bestämmanderätt icke i alla avseenden vara
lika begransad som föräldrarnas. Bestämmanderätten måste, till en början,
kunna utövas även beträffande omhändertagen, vilken icke längre står under
någons omvårdnad. Barnavårdsnämnd, som vill genomdriva sin vilja
i strid med den omhändertagnes, är icke heller jämställd med vårdnadsnavaren.
Nämnden äger lita till polismyndighets handräckning för vissa ålgarder
medan vårdnadshavare i förhållande till barnet icke får motsvarande
bistånd. Aven i förhållande till annan person, som sätter sig emot vad
som bestämmes, är barnavårdsnämndens maktställning en annan än vårdnadshavarens.
Med omhändertagandet följer och måste följa befogenhet att,
sa iangei det genom ingreppet etablerade vårdförhållandet består, träffa de
avgöranden rörande den omhändertagnes person och personliga förhållanden,
som erfordras för att nämnden skall kunna lösa sin uppgift. I andra
avseenden än de nyss berörda kan nämndens befogenheter dock icke antagas
principiellt gå utöver föräldrarnas. Härför skulle krävas uttryckliga lagbestämmelser,
som gåve en sådan rätt, motsvarande det särskilda stadgandet
om ratten att anlita polismyndighet.

Vad särskilt angår frågan om barnavårdsnämnds befogenhet att tvångsvis
k\arhålla omhändertagen, delar kommittén den av socialstyrelsen i skrivelsen
den 16 mars 1956 utvecklade meningen om vad i sådant syfte må
åtgöras vid behandlingen av omhändertagen ävensom styrelsens uppfattning
betiäffande inrättandet av särskilda anstalter, avdelningar eller liknande
för sluten vård. I denna fråga anför kommittén vidare.

\ ård och fostran uppsikt inbegripen — av den karaktär ungdomsvårdsskola
kan meddela, skall enligt BvL endast beredas sådan omhändertagen,
vilken befunnits så allvarligt brista i samhällsanpassning, att särskilda tillrattaforande
åtgärder måste anses nödvändiga beträffande honom, och som
pa den grunden omhändertagits. Med stöd av BvL har ordnats ytterligare
spärr för att vård i ungdomsvårdsskola må komma endast sådana omhändertagna
till del, för vilka vården där är klart erforderlig eller önskvärd.
Övriga omhändertagna skall — om de ej behöver specialvård i anledning av
sjukdom, abnormitet o. dyl. — beredas vård och fostran i friare former Användningen
av rymningshindrande och disciplinstärkande åtgärder inom
ungdomsvårdsskolorna är noga reglerad och verksamheten är ställd under
ingående tillsyn. Eleverna skall så snart det finnes lämpligen kunna ske erhalla
vård i friare form.

Med detta system är det icke förenligt, att barnavårdsnämnd, med stöd enbart
av sm rätt och plikt att sörja för de omhändertagnas behandling, skulle
kunna inrätta anstalt — icke hänförlig till ungdomsvårdsskola, som ju enligt
BvL icke behover vara statlig inrättning — anstaltsavdelning eller liknande
tor viss tids förvaring eller sluten vård av omhändertagna. Något stöd för

297

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

annan mening torde icke kunna hämtas ur det förhållandet, att barnavårdsnämnd,
liksom också styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola, jämlikt
77 § BvL äger lita till polishandräckning för varjehanda åtgärder, bland
dem omhändertagnas över- eller återföring till hem eller anstalt. Motiven
för stadgandet antyder icke heller i minsta mån, att detsamma skulle bygga
på, förutsätta eller sammanhänga med en allmän rätt för barnavårdsnämnd
att på tjänligt sätt tvinga dem saken rör att acceptera vad nämnden beslutit
eller en speciell befogenhet för nämnden att anordna särskild rymningshindrande
förvaring eller sluten vård.

Föreståndare för anstalt, där omhändertagen intagits, liksom även den i
vars hem omhändertagen vistas, måste ha rätt — i viss mån väl även plikt
— att söka förekomma att den omhändertagne företar handlingar, som uppenbart
är farliga eller skadliga för den omhändertagne eller annan, däribland
rymning. Hindrande åtgärder, vilka framstår såsom rimliga, måste
kunna vidtagas. Hem och anstalt måste uppenbarligen kunna hållas stängda
under sena kvällen och natten, oavsett huruvida risk föreligger, att i hemmet
eller anstalten vistande omhändertagen eljest avviker eller får olämplig kontakt.
Men finnes nödvändigt, att omhändertagen, ej endast tillfälligt, hålles
i rymningssäkert förvar eller undergår vård och fostran under förhållanden,
som han icke kan dra sig ur, är ungdomsvårdsskola att anlita.

Synnerligen starka skäl talar för att befogenheten att anlita förvaring eller
sluten vård begränsas genom strikta regler och knytes till särskilda anstalter,
ställda under effektiv kontroll. Den omhändertagne har ett välgrundat
anspråk på att icke utan fullgoda, av lagstiftaren godkända skäl underkastas
dylik behandling. Men minst lika viktig är synpunkten, att en tämligen
varaktig —- i vart fall icke blott tillfällig — rigorös inskränkning i den
underåriges rörelsefrihet är ett medel, som endast inom snäva gränser är av
värde för barna- och ungdomsvården. Sluten vård kan för vissa omhändertagna,
i vissa situationer och i viss omfattning vara påkallad eller t. o. m.
nödvändig för den omhändertagnes eget bästa eller för andras skydd, men
brukad i andra fall eller i övermått är sådan vård utan värde eller direkt
skadlig. Motsvarande gäller förvaring. Städse måste fasthållas, att barnavårdsnämnd
har att med minsta möjliga tvång bereda omhändertagen den
vård och fostran, han behöver. När det gäller barn och unga, som farit illa
eller spårat ur, är barna- och ungdomsvårdens möjligheter att hjälpa och
rätta väsentligen beroende av att man — genom psykologiskt väl avpassad
påverkan, lämpliga praktiska arrangemang in. m. — förmår ge den omhändertagne
värden, som han saknat, i form av känslobindningar, intressen etc.
samt inrikta hans handlande på önskvärt sätt, utan tvång.

Vad angår frågan om föräldrarnas rätt till umgänge med den som omhändertagits
för utredning eller för samhällsvård ansluter sig kommitténs förslag
(124 § andra stycket lagförslaget) tämligen nära till gällande bestämmelser
(,‘57 § 2 mom. andra stycket BvL). Barnavårdsnämnden har enligt
förslaget alt träffa avgörande beträffande umgängesrätten, om den omhändertagne
icke är intagen i ungdomsvårdsskola eller utrcdningshcm. Nämnden
har enligt förslaget att ta hänsyn såväl till vad den omhändertagnes
fostran kräver som ock till betingelserna för hans vård samt omständigheterna
i övrigt. Föräldrarna till omhändertaget barn tillerkänncs enligt förslaget
liksom enligt BvL i vissa fall en starkare rätt till umgänge med barnet,
såtillvida som de endast då särskilda omständigheter det kräver kan helt
avstängas från kontakt med barnet. Detta gäller enligt förslaget föräldrar

298

Kunijl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

till barn, som omhändertagits jämlikt 96 eller 97 § — närmast motsvarande
fall som avses i 29 § 1 och 2 mom. samt 55 § 1 mom. BvL — och alltså med
föräldrarnas samtycke eller i samband med barnets skiljande från fosterhem.
Med dessa föräldrar har kommittén icke ansett böra jämställas sådana,
som i verklig mening övergivit sitt barn. Beträffande tillämpningen av bestämmelsen
yttrar kommittén bl. a. följande.

Det kan stundom vara förenat med svårigheter för barnavårdsnämnderna
att på ett lämpligt sätt reglera föräldrarnas umgänge med omhändertagna
underåriga. I många fall är det önskvärt, att kontakten mellan den omhändertagne
och hans föräldrar bibehålies under den tid, då den underårige är
borta från hemmet. Så i synnerhet när det finns anledning räkna med att
den underårige skall återlämnas eller återvända till föräldrahemmet efter
kortare eller längre tid. I sådant fall bör barnavårdsnämnden underlätta, att
sambandet mellan den underårige och hans föräldrar upprätthålles.

å andra sidan kan den underårige ha omhändertagits just i syfte, att han
skall undandragas föräldrarnas inflytande. Stundom händer också, att föräldrarna
vid besök i hem eller anstalt störande ingriper i förhållanden, som
det ej tillkommer föräldrarna att bestämma om. Barnavårdsnämnden kan i
sådana fall bli nödsakad att meddela beslut, som begränsar eller t. o. m. utesluter
föräldrarnas kontakt med barnet eller som fastställer visst sätt för umgänge
mellan föräldrar och barn. Besöksförbud som ej avser viss kortare, begränsad
tid bör, när det gäller för samhällsvård omhändertagna, tillgripas endast
då tvingande skäl därtill föreligger, såsom t. ex. när föräldrarna lider av
psykisk ohälsa. I sådana fall kan barnavårdsnämnden nödgas vägra att lämna
ut uppgift om den omhändertagnes vistelseort i syfte att göra förbudet effektivt.

Föredragande statsrådet. Beträffande barnavårdsnämnds befogenheter i
förhållande till den omhändertagne och hans föräldrar innebär kommitténs
förslag den ändringen i jämförelse med gällande lag, att dessa befogenheter
inte begränsats genom hänvisning till vad som gäller i fråga om föräldrars
uppsikts- och tuktorätt. Nämndens befogenheter göres enligt förslaget i stället
beroende av vad den omhändertagnes behandling kräver. En sådan lagändring
måste anses välgrundad, och jag biträder därför förslaget i denna
del. Inte heller i övrigt har jag funnit anledning till anmärkning mot vad
kommittén i detta hänseende föreslagit.

Likaså kan jag i stort sett ansluta mig till de uttalanden kommittén gjort i
frågan om barnavårdsnämnds befogenhet alt tvångsvis kvarhålla omhändertagen.
Jag delar sålunda kommitténs uppfattning att i egentlig mening sluten
vård inte bör anordnas i enskilda eller kommunala anstalter för omhändertagnas
behandling. Emellertid vilar kommitténs resonemang delvis på den förutsättningen,
att särskilda statliga utredningshem inrättas för att mottaga underårig»
över 15 år, som på grund av sitt beteende omhändertages för utredning
eller som av sådan anledning omhändertagits för samhällsvård och avvaktar
intagning i ungdomsvårdsskola. Såsom framgår av vad jag tidigare
anfört är det avsett, att dessa kategorier omhändertagna i allmänhet i stället
skall placeras i upptagningsliem, och ansvaret för att den omhändertagne
står under erforderlig uppsikt kommer alltså att åvila barnavårdsnämnden.

299

Kungl. Maj ds proposition nr 10 år 1960

Med detta ansvar måste självfallet också följa befogenhet för nämnden att
underkasta den omhändertagne den begränsning av rörelsefriheten, som betingas
av syftet med omhändertagandet. En dylik befogenhet, som får anses
följa redan av det grundläggande stadgandet i 35 §, har stöd i förevarande
paragraf. Ehuru upptagningshemmen såsom berörts inte bör ha en strängt sluten
karaktär, torde det vara möjligt att vid dem anordna en för flertalet fall betryggande
uppsikt. För ändamålet kräves främst att hemmen förses med
tillräcklig och välkvalificerad personal. Därjämte bör uppsikten kunna underlättas
genom lämplig placering av byggnaden och genom särskilda tekniska
anordningar, såsom rymningssäkra fönster. Beträffande sådana utredningsfall,
för vilka intagning i anstalt av mera sluten typ erfordras, skall
såsom i annat sammanhang nämnts, ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar
vara att anlita.

Vad härefter angår frågan om föräldrarnas rätt till umgänge med den,
som omhändertagits för utredning eller för samhällsvård, biträder jag också
kommitténs förslag, vilket tämligen nära ansluter sig till gällande bestämmelser.
Även de synpunkter beträffande stadgandets tillämpning som framhållits
av kommittén torde böra godkännas.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande
(42—45 §§ departementsförslaget)

Detta kapitel, som svarar mot 6 kap. BvL och 9 kap. av kommitténs lagförslag,
innehåller bestämmelser om upphörande av samhällsvård. De föreslagna
bestämmelserna har emellertid icke avseende på sådana omhändertagna,
som är intagna i ungdomsvårdsskola (45 §).

42 §.

I denna paragraf, som svarar mot 126—129 §§ kommitténs förslag utom
såvitt avser elever vid ungdomsvårdsskolorna, anges förutsättningarna för
samhällsvårdens upphörande. Det föreslagna stadgandet ersätter delvis 46
och 47 §§ BvL.

Gällande bestämmelser. Slutlig utskrivning från skyddsuppfostran skall
enligt 46 § BvL ske, när den omhändertagne anses ej vidare vara i behov av
sådan uppfostran.

Oavsett vårdbehovet skall slutlig utskrivning ske vid vissa åldersgränser,
olika för olika fall, nämligen följande:

a) Barn, som omhändertagits enligt 22 § a)—c) BvL skall utskrivas senast
vid 18 års ålder eller, om barnet fyllt 15 år vid omhändertagandet eller
vid senare intagning i ungdomsvårdsskola, senast tre år från omhändertagandet,
respektive intagningen i skolan. Har i ungdomsvårdsskola intaget
barns uppförande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess det
fyllt 21 år.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

b) Person, som omhändertagits enligt 22 § d) BvL, skall utskrivas senast
då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda
förhållanden därtill föranleder, må uppskjutas ytterligare högst
ett år.

Beslut om upphörande av samhällsvård skall enligt 47 § BvL fattas, di
barnet anses icke vidare vara i behov av sådan vård eller då föräldrarn*
begär vårdens upphörande, dock alltid senast då barnet fyllt 16 år. Då samhällsvård
— på begäran eller vid nämnda åldersgräns — måste upphöra utaa
att behovet av samhällets omvårdnad om barnet bortfallit, har barnavårdsnämnden
naturligtvis anledning undersöka, huruvida skäl föreligger för
beslut om skyddsuppfostran jämlikt 22 § a), b) eller c) samt 24 § BvL.
Härom erinras i 47 § 2 mom. BvL, som därjämte möjliggör förebyggande
omhändertagande i fall, där barnet om det återlämnades skulle utsättas för
fara, som i 22 § a) eller b) sägs. Det förutsättes att beslutet om fortsatt
omhändertagande kommer till stånd, innan samhällsvården måste upphöra,
så att barnet kan förklaras i stället »vara omhändertaget för skyddsuppfostran»,
och stadgas, att förfarandereglerna i 24 § 2 mom., 25 och 26 §§ skaB
äga motsvarande tillämpning.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller enligt 48 §
BvL, då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom han dömts till
fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen om villkorlig dom, eller
då anstånd med villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats
förverkat.

Barnavårdskommittén. Samhällsvård skall enligt kommitténs förslag (slutligt)
upphöra, då den omhändertagne befinnes inte längre vara i behov av
sådan vård (126 § lagförslaget).

Vad angår frågan om inverkan av att omhändertagen dömes till frihetsstraff
eller ålägges förvandlingsstraff för oguldna böter, har kommittén funnit
motsvarighet till 48 § BvL inte böra upptagas i lagförslaget. Kommittén
anser nämligen lämpligast, att barnavårdsnämnd från fall till fall avgör,
huruvida frihetsstraff bör föranleda till beslut om samhällsvårds upphörande.

Kommittén har funnit sig böra med viss modifikation bibehålla huvudregeln
om rätt för föräldrarna (vårdnadshavare^ att återtaga den som omhändertagits
genom beslut, grundat på föräldrarnas samtycke. Med dessa
omhändertagna barn har, såsom också skett i BvL, jämställts dem som omhändertagits
såsom föräldralösa, övergivna eller från fosterhem skilda (9§
och 97 §§). Samhällsvården skall alltså — enligt 127 § lagförslaget — i
dessa fall regelmässigt upphöra på föräldrarnas (vårdnadshavare^) begäran
därom. I anslutning till vad i 47 § BvL stadgas skall samhällsvården enligt
förslaget upphöra först sedan beslut därom fattats och från och med
den i beslutet angivna tidpunkten. Liksom enligt gällande lag skall nämnden
enligt förslaget kunna besluta fortsatt omhändertagande (jämlikt 98 eller
99 § lagförslaget) om så befinnes påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

301

Enligt kommitténs förslag (127 § andra stycket lagförslaget) skall emellertid
föräldrarnas begäran om samhällsvårdens upphörande, där fortsatt
omhändertagande jämlikt 98 eller 99 § icke beslutas, ändock kunna lämnas
utan bifall, om det måste anses vara av synnerlig betydelse för den omhändertagnes
hälsa, utveckling och samhällsanpassning, att samhällsvården icke
avbrytes.

Kommittén har i denna fråga icke varit enhällig, utan fyra ledamöter —
herr Bursell, fru Ewerlöf, fru Sjöstrand och herr Törnquist — med instämmande
av en expert har reserverat sig. I reservationen anföres, att det föreslagna
stadgandet i 127 § andra stycket innebär en betänklig inskränkning
i föräldrarnas rätt att återfå sitt barn, som de t. ex. på grund av sjukdom
eller brist på bostad nödgats låta samhället omhändertaga en tid, att bärande
skäl för en bestämmelse av så allvarlig innebörd ej förebragts samt
att — om barnet en längre tid varit placerat i fosterhem och det kan anses
olämpligt att rycka barnet därifrån — möjligheten finnes att med stöd av
93 § lagförslaget förbjuda att barnet tages från fosterhemmet.

Med förslaget, att omhändertagande för samhällsvård alltid skall kunna
ske åtminstone intill åldersgränsen 18 år, sammanhänger vissa av kommittén
föreslagna jämkningar i de nu gällande reglerna om hur länge denna
form av samhällets omsorg må fortvara. Vad kommittén föreslår beträffande
åldersgränsen för samhällsvårdens fortvaro bygger på uppfattningen, att
sådan vård alltid skall kunna bedrivas under så lång tid efter omhändertagandet,
som behovet påkallar. Vidare har eftersträvats förenkling och förtydligande
av nu gällande regler. Endast i fråga om dem, som omhändertagits
utan att deras eget beteende givit anledning därtill, innebär förslaget
avvikelser av betydelse från gällande lag.

I förslaget skiljes till en början —- i anslutning till BvL — mellan dem
som omhändertagits före 18 års ålder å ena sidan samt övriga omhändertagna
å den andra. Vad angår den förra gruppen gäller enligt 128 § lagförslaget
att samhällsvården, oavsett huruvida sådan vård beslutats jämlikt
95—97 §§ (motsvarande 29 och 55 §§ BvL) eller jämlikt 98 § (motsvarande
22 § a)—c) BvL), skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år
eller, om han fyllt 15 år vid omhändertagandet, senast tre år efter
detsamma.

Kommittén har ansett det önskvärt att underårig, som omhändertagits
jämlikt 98 § a), i vissa fall må kunna beredas samhällsvård längre än förut
berörda huvudregler medger. För ändamålet har föreslagits, att nämnden
skall kunna i sådant fall besluta förlängning av samhällsvården, dock aldrig
längre än till dess den omhändertagne fyllt 21 år. Förutsättning skall vara,
att behov föreligger av fortsatt stöd åt den omhändertagne från nämndens
sida. Dylikt behov har enligt kommittén i det praktiska barnavårdsarbetet
visat sig föreligga i fråga om vissa lättpåverkade omhändertagna, sådana
som åtnjutit undervisning i hjälpklass etc. Även lämpligheten av att den
omhändertagne ges tillfälle att avsluta en påbörjad utbildning kan, fort -

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sätter kommittén, motivera att samhällsvården får fortfara intill nämnda
ålder.

Beträffande samhällsvårdens upphörande för dem, som omhändertagits
efter fyllda 18 år ansluter sig kommitténs förslag (129 § lagförslaget) med
viss förenkling till vad enligt BvL gäller om när slutlig utskrivning senast
skall ske.

Remissyttrandena. Vad angår det föreslagna stadgandet i 127 § andra stycket
ansluter sig en överväldigande majoritet av de remissinstanser, som berört
frågan, till reservanternas uppfattning och avstyrker alltså förslaget i
denna del. En negativ inställning till förslaget intar sålunda justitiekanslersämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, 11 länsstyrelser, utredningen
om administrativa frihetsberövanden, Sveriges advokatsamfund, svenska sociulvårdsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska barnpsykiatriska
föreningen, högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, målsmännens
riksförbund, en socialvårdskonsulent och 16 kommunala organ. Såsom
skäl för avstyrkandet åberopas — förutom vad som anförts i reservationen
—- att vetskapen om att föräldrarna själva äger avgöra när samhällsvården
skall upphöra är av stor betydelse, då det gäller för samhällets organ att
bringa snabb hjälp vid olika slag av uppkomna svårigheter för en familj
samt att kommitténs förslag därför är ägnat att försvåra samarbetet med
föräldrarna.

Kommitténs ifrågavarande förslag tillstyrkes av socialstyrelsen, som
framhåller, att föräldrarnas motiv för att begära samhällsvårdens upphörande
ej alltid tar sikte på barnets bästa och att förslaget med hänsyn härtill
synes vara ett led i strävandena att skydda barnen. Det måste emellertid
enligt styrelsen vara fullkomligt klart, att den här berörda bestämmelsen
icke får hindra återplacering till föräldrar, vilka gör vad de kan för att
bereda sina barn en god uppväxtmiljö. Svårigheter i föräldrahemmet, exempelvis
av ekonomisk art, får enligt styrelsen icke vara orsak till att föräldrarnas
begäran om samhällsvårdens upphörande lämnas utan bifall. Även
två socialvårdskonsulenter och en barnavårdsassistent tillstyrker förslaget.
Svenska stadsförbundet anser sig kunna lämna det föreslagna stadgandet
utan erinran, då dess ordalydelse ger vid handen att det kommer att få en
ytterst restriktiv användning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att samhällsvården i det i 129 §
lagförslaget avsedda fallet — d. v. s. när någon omhändertagits efter fyllda
18 år — ej utan att synnerlig anledning därtill föreligger bör utsträckas
att gälla så lång tid som tre år, samt föreslår därför, att samhällsvården
liksom enligt gällande lag skall upphöra senast då två år förflutit från omhändertagandet
och få utsträckas att gälla ytterligare högst ett år allenast
när särskilda förhållanden föranleder därtill.

3oa

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet. I anslutning till gällande lag bör såsom kommittén
föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas, att samhällsvården skall upphöra
dels då den omhändertagne inte längre är i behov av sådan vård, dels
då den omhändertagne uppnår den ålder, vid vilken det allmännas befattning
med honom senast skall upphöra.

Liksom kommittén anser jag inte nödvändigt att i ny barnavårdslag upptaga
motsvarighet till 48 § BvL, utan det bör få ankomma på barnavårdsnämnden
att från fall till fall avgöra, huruvida frihetsstraff bör föranleda
beslut om samhällsvårdens upphörande. Det torde vara lämpligt, att denna
fråga i allmänhet inte avgöres förrän domen vunnit laga kraft, åtminstone
mot den omhändeidagne. Komplikationer kan eljest uppstå, därest domen
av högre rätt ändras till den dömdes förmån.

Har omhändertagandet skett med stöd av 31 § lagförslaget — alltså i fall
motsvarande samhällsvård enligt gällande lag — bör, som också kommittén
föreslagit, huvudregeln även i fortsättningen vara, att samhällsvården skall
upphöra, när föräldrarna så önskar. Råder emellertid i föräldrahemmet sådana
förhållanden, att den unge där skulle komma att utsättas för fara till
sin hälsa eller utveckling, ställer sig saken annorlunda. Det vore onekligen
opraktiskt, om den unge i sådant fall först skulle behöva återlämnas till
hemmet för att sedan på nytt omhändertagas. I anslutning till 47 § 2 mom.
BvL har därför i förevarande paragraf stadgats, att barnavårdsnämnden bör
omhändertaga den unge för fortsatt samhällsvård enligt 29 §, om samhällsvården
befinnes icke kunna upphöra utan sådan fara för honom, som avses
i 25 § a). Såsom ytterligare förutsättning bör givetvis gälla, att den omhändertagne
ännu inte fyllt 18 år, något som ansetts böra komma till uttryck
i lagtexten. Föreligger beträffande den omhändertagne sådant fall,
som avses i 25 § b) lagförslaget, äger nämnden självfallet också, när anledning
förekommer, enligt reglerna i 4 kap. besluta om fortsatt omhändertagande
enligt 29 §. Erinran härom har till förebyggande av missförstånd
ansetts böra intagas i lagen. För beslut om fortsatt omhändertagande
gäller i alla avseenden vad i 3 kap. departementsförslaget är stadgat
beträffande beslut enligt 29 §. Särskilt påpekande härom i lagtexten synes
icke vara erforderligt.

Kommitténs förslag att föräldrarnas begäran om samhällsvårdens upphörande
under viss förutsättning skulle kunna lämnas utan bifall, även om
fortsatt omhändertagande inte kan beslutas, har mött starkt motstånd både
inom kommittén själv och vid remissbehandlingen. Då jag delar de betänkligheter
som anförts mot det föreslagna stadgandet — 127 § andra stycket
— har detta inte fått motsvarighet i departementsförslaget. För den händelse
förhållandena i föräldrahemmet inte är godtagbara, synes den föreslagna
bestämmelsen om fortsatt omhändertagande i förebyggande syfle erbjuda
tillräckliga möjligheter att skydda den omhändertagne.

Som förut nämnts bör samhällsvård enligt 31 § upphöra senast då den omhändertagne
fyller 18 år. Vad kommittén i övrigt föreslagit om åldersgränsen
för samhällsvårdens upphörande synes i huvudsak vara välbetänkt och

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tillstyrkes av mig. Detta innebär att samhällsvården skall upphöra senast
då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han fyllt 15 år vid omhändertagandet,
senast tre år därefter. Något behov av att, som kommittén förordat,
under vissa förutsättningar förlänga denna tid torde emellertid inte
föreligga. Bestämmelsen om sådan förlängning har därför inte överförts
till departementsförslaget.

43 §.

Denna paragraf, som motsvarar 130 § kommitténs förslag och delvis ersätter
45 § BvL, innehåller bestämmelser om villkorligt upphörande av
samhällsvård.

Villkorlig utskrivning kan enligt BvL ifrågakomma endast beträffande
den, som omhändertagits för skyddsuppfostran. Villkorlig utskrivning må
enligt 45 § beslutas där så prövas lämpligt, och i beslutet må uppställas
villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas
om övervakning av den utskrivne. Beslut om villkorlig utskrivning
medför rätt för vederbörande skolstyrelse eller barnavårdsnämnd att när
som helst återtaga den utskrivne. Återintagning skall ske när hans uppförande
eller annat förhållande föranleder därtill.

Enligt kommitténs förslag skall samhällsvården beträffande samtliga kategorier
av omhändertagna, där så prövas lämpligt, kunna avslutas försöksvis
genom ett beslut om villkorligt upphörande. Efter sådant beslut skall
samhällsvården när som helst kunna återupptagas, om det befinnes påkallat
för uppnående av syftet med vården. I villkorligt beslut skall kunna meddelas
föreskrifter rörande den omhändertagnes personliga förhållanden
ävensom förordnas om särskild tillsyn eller övervakning. Vid meddelande
av föreskrifter bör enligt kommittén vad i 94 § andra stycket lagförslaget
sägs tjäna till ledning. Kommittén har dock icke ansett påkallat att i 130 §
vare sig uppräkna eller exemplifiera de föreskrifter, som må givas, eller
hänvisa till 94 §.

Mot förslaget anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att i lagtexten
bör —- såsom förhållandet är i NyktvL i fråga om lydnadsföreskrifter
-—• närmare angivas vad föreskrifterna rörande den omhändertagnes personliga
förhållanden må innehålla.

Föredragande statsrådet. Skäl torde inte föreligga att såsom kommittén
föreslagit möjliggöra villkorligt upphörande av samhällsvård i fall, som
motsvarar omhändertagande för samhällsvård enligt gällande lag. I anslutning
till vad som för närvarande gäller bör villkorligt upphörande därför
kunna ifrågakomma endast beträffande den, som omhändertagits enligt
29 §. För beslut om villkorligt upphörande av samhällsvård bör i enlighet
med gällande lag och kommitténs förslag icke uppställas annan förutsättning
än att åtgärden anses lämplig. Samhällsvård, som försöksvis avslutats,
bör i enlighet med vad kommittén föreslagit, när som helst kunna
återupptagas, om så erfordras för att uppnå syftet med vården. I sam -

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

band med villkorligt upphörande av samhällsvård bör föreskrifter kunna
meddelas rörande den omhändertagnes personliga förhållanden. Såsom hovrätten
över Skåne och Blekinge anmärkt torde av lagen böra framgå, vad
föreskrifterna får innehålla. I detta hänseende synes hänvisning lämpligen
kunna göras till 27 §. Liksom hittills bör också framdeles kunna förordnas
om övervakning. Ehuru det i annan lagstiftning torde vara vanligt att en
eftervårdande åtgärd av ifrågavarande slag betecknas såsom tillsyn, har
jag inte ansett tillräckligt motiverat att frångå nuvarande terminologi. Anledning
att i enlighet med kommitténs förslag skilja mellan särskild tillsyn
och övervakning torde av skäl som jag i annat sammanhang anfört inte
heller föreligga.

I enlighet med anförda synpunkter har förevarande paragraf avfattats.

44 §.

Denna paragraf ersätter med starka förenklingar vad i 46 § 3 mom. och
47 § 4 mom. BvL stadgas om eftervård. Paragrafen svarar närmast mot
133 § första stycket kommitténs förslag.

Gällande bestämmelser. Vid slutlig utskrivning från skyddsuppfostran
åligger det vederbörande nämnd eller styrelse, att, då omständigheterna
därtill föranleder, tillse, att den utskrivne erhåller lämpligt arbete och nödig
utrustning. Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt,
besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn. Den tid varunder sådan
tillsyn må utövas skall, om omhändertagandet ägt rum med stöd av 22 §
a)—c), vara minst ett och högst tre år från utskrivningen. Dock skall tillsynen
upphöra senast när den omhändertagne fyllt 18 år, eller, om han är
elev vid ungdomsvårdsskola, när han fyllt 21 år. Tillsyn beträffande den
som omhändertagits enligt 22 § d) BvL skall fortvara minst ett och högst
två år från utskrivningen, dock längst till dess han fyllt 24 år. Närmare
föreskrifter angående tillsynen meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om träffande
av arbetsavtal för utskriven, som ej fyllt 21 år, har nämnden eller
styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna (46 § 3
mom. BvL).

Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas lämpligt,
besluta, att barnet skall stå under tillsyn under eu tid av minst 6 månader
och högst 3 år från upphörandet, dock i intet fall längre än till fyllda
18 år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har nämnden enahanda
rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna (47 § 4 mom. BvL).

Barnavårdskommittén. Det är enligt kommittén av synnerlig betydelse att
samhällsvård, villkorligt eller slutligt, upphör vid en tidpunkt som är lämplig
med hänsyn till den omhändertagnes vård och fostran, hans skolgång
och utbildning i övrigt, hans utveckling samt övriga omständigheter. Eu
bestämmelse härom har ansetts böra inflyta i lagen och har i första hand
anknutits till de fall, där beslut fattas om villkorligt upphörande av sam 20

Bihang till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 1(1

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

hällsvård eller om slutligt upphörande på den grund att vården anses icke
längre behövlig eller i anledning av reglerna om maximitid (132 § första
stycket lagförslaget).

Även då samhällsvård, som beslutats jämlikt 95—97 §§, skall upphöra på
föräldrarnas begäran — d. v. s. då upphörande anses icke kunna eller böra
vägras — måste, enligt kommittén, tidpunkten för vårdens upphörande bestämmas
på ett sätt som är förenligt med barnets bästa. Kommittén har
emellertid ansett det böra stadgas, att i sådant fall föräldrarnas begäran
skall, om den icke avslås (och fortsatt omhändertagande ej sker), leda till
att samhällsvården upphör senast inom sex månader efter det sagda begäran
gjorts hos nämnden (132 § andra stycket lagförslaget). Kommittén har
i denna del inte varit enhällig, utan de vid 42 § angivna reservanterna har
förklarat, att en maximitid av tre månader måste anses fullt tillräcklig.

Enligt kommitténs förslag (133 § första stycket lagförslaget) skall nämnden,
innan beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård
fattas, ha förvissat sig om att den omhändertagne efter vårdens upphörande
kommer i tillfredsställande levnadsförhållanden. Enligt det föreslagna stadgandet
bör nämnden, där behov föreligger och inte på annat sätt tillgodoses,
föranstalta om att den omhändertagne får tillfälle till utbildning och lämpligt
arbete ävensom erhåller utrustning samt erforderliga medel för resa
och särskilda omkostnader.

Vad angår arbetsavtal för underårig skall enligt kommitténs förslag
(133 § andra stycket lagförslaget) nämnden, om särskilda skäl föranleder
däi till, i samband med upphörande av samhällsvård i vårdnadshavare^
ställe kunna godkänna arbetsavtal för den underårige. Den från gällande
lag avvikande utformningen har av kommittén motiverats med, bland annat,
att befogenheten för närvarande åtminstone beträffande slutligt utskrivna
synes gå väl långt och att dess förhållande till vårdnadshavare^ rätt synes
oviss.

Kommittén anför, att eftertillsynen i den praktiska verksamheten fått
betydelse endast som ett medel att följa barns förhållanden efter det i 29 §
BvL avsedd samhällsvård upphört och att behovet ytterligare torde minskas
under förutsättning att åldersgränserna för samhällsvård blir de av
kommittén föreslagna. Eftertillsyn kan emellertid enligt kommittén även
under sålunda ändrade förutsättningar vara av betydelse i en del fall, särskilt
där samhällsvård upphört efter begäran av föräldrarna, fastän syftet
med vården icke uppnåtts. I sådana fall är det enligt kommittén av vikt,
att nämnden ej lämnar barnet ur sikte förrän den förvissat sig om att förhållandena
blivit tillfredsställande.

Kommittén har därför i förslaget (134 § lagförslaget) upptagit det stadgandet,
att barnavårdsnämnd, som meddelar beslut att samhällsvård skall
slutligt upphöra beträffande barn, d. v. s. den som ej fyllt 18 år, må förordna,
att barnet och dess hem tills vidare skall stå under nämndens särskilda
tillsyn.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser — såsom hovrätten över
Skåne och Blekinge, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Hallands, Värmlands och Jämtlands län, utredningen om administrativa
frihetsberövanden, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,
Fredrika-Bremer-förbundet samt ett antal barnavårdsnämnder —
anser i likhet med reservanterna inom kommittén, att den i 132 § andra
stycket stadgade tidsfristen bör kunna avsevärt förkortas, samt förordar
en maximitid varierande mellan en och tre månader.

Länsstyrelsen i Örebro län avvisar helt ifrågavarande stadgande, som
enligt länsstyrelsen utgör en alltför allvarlig inskränkning i föräldrars rätt
att bestämma beträffande sina barn.

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till den stora betydelsen av att barnavårdsnämnden
ägnar intresse och omsorg åt att befrämja gynnsamma
levnadsförhållanden för dem, vilkas samhällsvård villkorligt eller slutligt
upphör, anser jag, att i ny barnavårdslag bör införas ett stadgande, som i
högre grad än gällande lag ställer krav på positiva insatser från nämndens
sida. Då det av kommittén härutinnan föreslagna stadgandet — 133 § första
stycket — synes väl avvägt, har det med smärre redaktionella jämkningar
upptagits i departementsförslaget under förevarande paragraf.

Nämndens åligganden enligt paragrafen inbegriper uppenbarligen även
skyldighet att såvitt möjligt välja en sådan tidpunkt för vårdens upphörande,
som är lämplig med hänsyn till den omhändertagnes vård och fostran,
hans skolgång och utbildning i övrigt, hans utveckling samt övriga
omständigheter. Särskild föreskrift härom, motsvarande stadgandet i 132 §
första stycket kommitténs förslag, torde därför icke vara erforderlig.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida nämnden — såsom
kommittén föreslagit —- bör äga befogenhet att i de fall, där samhällsvården
skall upphöra i anledning av föräldrarnas begäran, låta anstå härmed under
viss tid efter det sådan begäran gjorts hos nämnden. Det bör till en
början understrykas, att det här inte gäller något stort problem. I flertalet
fall, där det kan vara önskvärt att barnet inte omedelbart tages hem,
torde det vara möjligt att nå en tillfredsställande lösning i samförstånd
med föräldrarna. Enstaka fall kan visserligen tänkas förekomma, där det
onekligen i och för sig skulle vara värdefullt, om nämnden inom en viss
tidsfrist, som inte finge vara alltför kort, ägde att bestämma tidpunkten för
samhällsvårdens upphörande. Eftersom omhändertagandet i dessa fall grundar
sig på samtycke från föräldrarnas sida, är emellertid varje inskränkning
i deras rätt att, när de så önskar, återtaga barnet ägnad att väcka betänkligheter
av såväl principiell som praktisk natur. Särskilt kan en bestämmelse
av föreslagen innebörd ge anledning till cn allmän misstro hos allmänheten
mot institutet samhällsvård, något som på längre sikt måste bli till men för
barnavårdsarbetet. För egen del menar jag därför, att fördelarna av förslaget
inte kan uppväga de olägenheter, som reformen kan beräknas medföra.
Ifrågavarande stadgande — 132 § andra stycket - - har följaktligen
inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

Gällande lags bestämmelser om rätt för barnavårdsorgan att träffa arbetsavtal
för underårig, vilken varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller
samhällsvård, har inte fått nämnvärd praktisk betydelse och bör av skäl,
som kommittén anfört, inte i oförändrad form överföras till ny barnavårdslag.
Emellertid synes inte heller det av kommittén föreslagna stadgandet —
133 § andra stycket — gå fritt från invändningar. Även detta stadgande
måste sålunda anses oklart till sin innebörd. Särskilt synes bestämningen »i
samband med upphörande av samhällsvård» kunna ge anledning till skiftande
tolkningar. Därest avsikten är att nämndens befogenhet inte skall bestå
mer än en mycket kort tid efter det att samhällsvården bringats att upphöra,
synes stadgandet — med hänsyn till den skyldighet som åligger nämnden
att i förekommande fall tillse, att den omhändertagne har lämpligt arbete
innan vården upphör —■ vara i det närmaste betydelselöst. För egen
del har jag kommit till den uppfattningen, att särskild bestämmelse på ifrågavarande
område utan olägenhet kan avvaras i ny barnavårdslag.

Beslut om tillsyn efter slutlig utskrivning från skyddsuppfostran lär vara
sällsynta, vilket torde sammanhänga med att man i de fall, där förhållandena
inte är så tillfredsställande att tillsyn skulle kunna avvaras, hellre
väljer att uppskjuta utskrivningen. Då detta förfaringssätt måste anses vara
att föredraga, torde — såsom också kommittén funnit — bestämmelserna
om eftervårdande tillsyn för ifrågavarande fall inte behöva överföras till ny
barnavårdslag. Sådana bestämmelser torde emellertid inte heller i övrigt
vara påkallade. I vissa större städer är beslut om tillsyn efter upphörande
av samhällsvård visserligen tämligen vanliga. Detta förhållande torde emellertid
äga samband med att man på vissa håll inte alltid iakttar den i lagen
uppdragna gränsen mellan skyddsuppfostran och samhällsvård. Sålunda
anlitas i de fall, där föräldrarnas samtycke erhålles, ofta nog samhällsvård
för barn under 16 år, även när indikationer för skyddsuppfostran föreligger.
Främst är det härvid fråga om barn, som i föräldrahemmet är utsatta för
allvarlig vanvård. Samhällsvård kommer emellertid i fråga även för barn,
som på grund av miljöförhållanden är i fara att bli vanartade eller som
redan är vanartade. När föräldrarna i sådana fall sedermera begär att få
återtaga barnet, är förhållandena i hemmet ofta otillfredsställande, ehuru
sådana omständigheter inte föreligger, att nämnden anser sig kunna eller
böra förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran. I stället
kontrolleras förhållandena i hemmet genom tillsyn med stöd av 47 § 4 mom.
BvL. I de så att säga rena samhällsvårdsfallen lär däremot beslut om tillsyn
knappast förekomma. Enligt min mening är det angeläget att nyss berörda
praxis brytes. Om gränsdragningen mellan 29 och 31 §§ iakttages,
kommer det i fortsättningen inte att föreligga något egentligt behov av
tillsyn efter upphörande av samhällsvård på grund av föräldrarnas begäran.
Därest otillfredsställande förhållanden råder i hemmet, torde det vara ur
såväl principiell som praktisk synpunkt riktigare att ingripa med förebyggande
åtgärder enligt bestämmelserna i 4 kap. Saknas förutsättningar för
sådant ingripande, synes det vara mindre lämpligt att nämnden skall äga

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

utöva särskilda befogenheter mot föräldrarna eller barnet uteslutande på
den grund, att familjen nödgats anlita samhällets hjälp i en nödsituation.
På grund härav har stadgandet i 134 § kommitténs förslag ansetts inte böra
få motsvarighet i departementsförslaget. Till undvikande av varje missförstånd
torde böra framhållas, att lagförslaget självfallet inte lägger hinder
i vägen för den på sina håll för närvarande tillämpade ordningen, att nämnden
— genom någon ledamot, tjänsteman eller annan representant — under
en övergångstid efter samhällsvårdens (skyddsuppfostrans) upphörande,
i samförstånd med föräldrarna, t. ex. medverkar till regelbundna besök
på barnavårdscentral, ordnar med fritidssysselsättning och lämpligt miljöombyte,
söker skaffa familjen ekonomiskt stöd av olika slag o. s. v. För en
sådan informell eftervård, som många gånger torde vara av stort värde,
erfordras inte stödet av särskild lagbestämmelse.

45 §.

Barnavårdskommittén. Att besluta om samhällsvårdens upphörande —
villkorligt eller slutligt — skall enligt kommitténs förslag (131 § lagförslaget)
alltid ankomma på den barnavårdsnämnd, som har befattningen med
den omhändertagne. Därvid skall dock gälla, att samhällsvården beträffande
elev vid ungdomsvårdsskola icke får upphöra förrän eleven utskrivits
från ungdomsvårdsskolan. Förslaget innebär i fråga om elev vid ungdomsvårdsskola
en genomgripande ändring i den nuvarande, i BvL (45 och
46 §§) fastlagda ordningen, enligt vilken ungdomsvårdsskolans styrelse beslutar,
huruvida elevs skyddsuppfostran skall upphöra, försöksvis genom
villkorlig utskrivning eller definitivt genom slutlig utskrivning. Enligt kommitténs
förslag har styrelsen blott att bestämma om elevens utskrivning
från vård vid ungdomsvårdsskola. Ändringen är ett led i en strävan från
kommitténs sida att få till stånd ett verkligt samarbete mellan ungdomsvårdsskolorna
och barnavårdsnämnderna med avseende på eleverna. Ytterligare
bestämmelser i samma syfte återfinnes i 11 kap. av kommitténs lagförslag.

Remissyttrandena. Den föreslagna reformen hälsas med stor tillfredsställelse
av föreningen Sveriges landsfiskaler, som framhåller, att barnavårdsnämndens
och polisens bristande information om utskrivning från
ungdomsvårdsskola för närvarande ofta leder till onödig och för eleven irriterande
uppmärksamhet genom kontrollåtgärder m. m. Även några barnavårdsnämnder
ställer sig visserligen i princip positiva till ändringen men
uttalar samtidigt farhågor för det ansvar som därmed kommer att läggas
på barnavårdsnämnden för ännu icke färdigfostrade elever, som t. ex. på
grund av platsbrist skrives ut för tidigt från ungdomsvårdsskola. Dessa barnavårdsnämnder
förordar därför att ändringen icke genomföres förrän ungdomsvårdsskoleorganisalionen
blivit utbyggd och den rådande platsbristen
undanröjts. Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker likaledes, att den föreslagna
ändringen på grund av platsbristen kan ställa barnavårdsnämnderna

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

inför nära nog olösliga problem. En barnavårdsnämnd, som ställer sig direkt
avvisande till förslaget, anser ungdomsvårdsskolans ledning vara bättre
skickad än barnavårdsnämnden att göra en riktig bedömning av den lämpliga
tidpunkten för samhällsvårdens upphörande.

Föredragande statsrådet. Enligt gällande lag har styrelsen för ungdomsvårdsskola
inte endast att avgöra, när skolans behandling av elev får anses
avslutad, utan även att besluta att skyddsuppfostran skall upphöra. Denna
regel vilar på principen, att ansvaret för sådan omhändertagen, som
intagits i ungdomsvårdsskola, därmed överlåtits på skolan. Enligt kommitténs
förslag skall det i stället alltid ankomma på vederbörande barnavårdsnämnd
att besluta om samhällsvårdens upphörande. En sådan ordning
skulle medföra den fördelen, att nämnden aldrig helt släpper den unge
ur sikte utan håller sig beredd att vid behov göra en insats till hans bästa.
Nämnden skulle inte heller bli tvingad att acceptera skolstyrelsens uppfattning
angående behovet av fortsatt samhällsvård i fall, där denna uppfattning
strider mot nämndens, utan skulle ha sin beslutanderätt i behåll. Den invändning
som främst riktats mot förslaget, nämligen att detta under trycket
av platsbrist vid ungdomsvårdsskolorna skulle kunna leda till att elever utskrives
alltför tidigt, kan inte tillmätas någon avgörande betydelse, eftersom
förutsättningarna för utskrivning bibehålies i princip oförändrade. Däremot
torde fog föreligga för det i ett yttrande gjorda uttalandet att ungdomsvårdsskolans
ledning i allmänhet har större förutsättningar än vederbörande barnavårdsnämnd
att bedöma, vilken tidpunkt som är lämplig för samhällsvårdens
upphörande. Förslaget ger emellertid anledning till erinran även ur en
annan synpunkt. Den föreslagna ordningen är visserligen ändamålsenlig i
sådana fall, där behov verkligen föreligger av fortsatt samhällsvård efter utskrivningen.
Den vanligaste orsaken till utskrivning är emellertid, att ändamålet
med vården uppnåtts eller att eleven närmar sig den åldersgräns, vid
vilken utskrivning senast skall ske. I dessa fall skulle barnavårdsnämndens
insats i allmänhet inskränka sig till att meddela beslut om samhällsvårdens
upphörande samtidigt med eller i nära anslutning till utskrivningen. Barnavårdsnämnderna
skulle härigenom vållas ett icke ringa besvär, till synes utan
att några motsvarande fördelar vinnes. En smidig lösning av förevarande
spörsmål synes vara, att nuvarande ordning i princip bibeliålles men kompletteras
med möjlighet att i särskilda fall låta samhällsvården bestå trots
utskrivning från skolan, varjämte föreskrifter bör intagas i stadgan för
ungdomsvårdsskolorna om skyldighet för skolans ledning att i utskrivningsfrågor
— frånsett dem som gäller utskrivning i anledning av elevens ålder

— samråda med vederbörande barnavårdsnämnd. I enlighet härmed har
bestämmelserna om utskrivning från ungdomsvårdsskola utformats i departementsförslaget.

Då det ansetts önskvärt alt såvitt möjligt samla alla för ungdomsvårdsskolorna
betydelsefulla bestämmelser i ett kapitel, har utskrivningsreglerna

— * anslutning till vad kommittén föreslagit — upptagits i 9 kap. av deparie -

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

mentsförslaget. Härav följer, att innehållet i förevarande kapitel inte bör
äga tillämpning i fråga om ungdomsvårdsskolornas elever. Föreskrift härom
har intagits i denna paragraf. Undantaget gäller endast omhändertagen som
år elev vid ungdomsvårdsskola. Har i samband med utskrivning från skolan
förordnats, att samhällsvården skall bestå, blir bestämmelserna i förevarande
kapitel i fortsättningen att tillämpa beträffande den omhändertagne.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

(46—54 §§ departementsförslaget)

Förevarande kapitel i departementsförslaget svarar mot 7 kap. BvL och
6 kap. av kommitténs lagförslag men skiljer sig till sin allmänna uppläggning
i flera avseenden från såväl gällande lag som kommittéförslaget.

Medan de stadganden, som samlats i 6 kap. kommitténs förslag, icke har
avseende på omhändertagna barn, bär bestämmelserna i förevarande kapitel
— för övrigt i enlighet med framställda yrkanden — i likhet med föreskrifterna
i 7 kap. BvL gjorts tillämpliga på såväl omhändertagna som icke
omhändertagna barn. Enligt 50 § BvL göres härvidlag för närvarande undantag
för sådant omhändertaget barn, som överlämnas till fosterhem inom
den kommun, vars barnavårdsnämnd omhändertagit barnet. Då såväl systematiska
som praktiska skäl ansetts tala för att bestämmelserna om fosterbarnsvård
skall äga tillämpning även beträffande dessa barn, har berörda
undantag inte fått motsvarighet i departementsförslaget. I ett avseende har
en undantagsbestämmelse dock ansetts ofrånkomlig. Stadgandet i 47 § om
tillståndstvång bör av naturliga skäl inte gälla omhändertagna, som barnavårdsnämnden
placerar såsom fosterbarn inom den egna kommunen.

Såsom i annat sammanhang berörts innehåller förevarande kapitel —
till skillnad från 7 kap. BvL —- inga bestämmelser om åtgärder mot missförhållanden
i fosterhem.

Av tidigare anförda skäl har vidare de i BvL och kommitténs förslag upptagna
stadgandena om anmälningsplikt och tillsyn beträffande s. k. vistelsebarn
fått utgå ur förslaget. Detsamma gäller ett av kommittén föreslaget
stadgande (82 § lagförslaget) att barnavårdsnämnd och organisation, till
vars verksamhet hör att förmedla familjevård åt barn, icke må medverka
till att barn för familjevård överlämnas till hem, vilket icke för ändamålet
godkänts av ortens barnavårdsnämnd. Det föreslagna stadgandet torde, åtminstone
på det område som främst är av betydelse i detta sammanhang,
nämligen feriebarnsverksamheten, i stort sett överensstämma med rådande
praxis. Något behov av att upptaga ett stadgande av denna innebörd i lagen
har emellertid inte visats föreligga. Fastmera torde ett dylikt stadgande i
särskilda fall kunna bli till men för barnavårdsverksamheten.

Såsom en nyhet har kommittén ansett ett särskilt stadgande böra ges i
ny barnavårdslag om fosterföräldrars huvudsakliga förpliktelser. I lagförslaget
(71 § första stycket) har sålunda intagits föreskrift att fosterför -

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

åldrarna skall ge fosterbarnet noggrann och kärleksfull vård och fostran
samt att de skall söka åvägabringa att barnet kommer i åtnjutande av den
utbildning som, utöver föreskriven skolgång, får anses med hänsyn till barnets
behov och förutsättningar samt omständigheterna i övrigt lämplig ocli
påkallad. Vad kommittén sålunda föreslagit torde inte innebära något i sak
nytt, utan framgår redan av vad som stadgas om barnavårdsnämndens tillsyn
över fosterhem. Stadgandet har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Frågorna om fosterbarnsbegreppets innebörd, åldersgränsen beträffande
losterbarnstillsynen, koncessionssystemet samt åtgärder till förhindrande
av skadliga fosterbarnsförflyttningar har redan tidigare behandlats.

46 §.

I denna paragraf bestämmes begreppen fosterbarn, fosterföräldrar och
fosterhem samt upptages föreskrifter om förlängd tillsyn och om s. k.
oegentliga fosterbarn. Stadgandet, som delvis har motsvarighet i 2, 79 och
85 §§ kommitténs förslag, överensstämmer i sak nära med 49 § BvL. Som
en nyhet, vilken berörts i tidigare sammanhang, föreslås dock, att maximitiden
för förlängd tillsyn skall utsträckas från två till tre år.

47 §.

Paragrafen motsvarar 64 och 65 §§ kommitténs förslag samt ersätter delvis
51—52 §§ BvL.

Barnavårdskommittén. När någon önskar såsom fosterbarn mottaga barn,
vilket icke fyllt 16 år, skall han enligt kommitténs förslag till barnavårdsnämnden
i den kommun, där han har sitt hem, inge ansökan om tillstånd
till mottagandet. Ansökan skall enligt förslaget, som tämligen nära ansluter
sig till vad enligt BvL gäller om tillståndsansökan och förhandsanmälan,
innehålla uppgitt om sökandens namn och adress, motsvarande uppgifter
om barnet och dess vårdnadshavare samt om barnavårdsman för barnet,
därest sådan är förordnad. Vidare skall i ansökningen lämnas upplysning
om barnavårdsnämnd eller annan, som må ha förmedlat överenskommelse
om barnets överlämnande till sökanden (68 § lagförslaget).

På anfordran av barnavårdsnämnden skall sökanden enligt förslaget vara
skyldig att förete vissa handlingar. Det gäller, liksom enligt BvL, utdrag av
födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet, men därjämte har
kommittén ansett, att läkarintyg angående barnets hälsotillstånd bör kunna
krävas. Vidare skall nämnden, såsom ock i BvL är stadgat, enligt förslaget
ha rätt att fordra redogörelse, muntlig eller skriftlig, för de villkor,
under vilka barnet mottagits, och uppgifter om de förhållanden i övrigt,
som har betydelse för avgörandet, huruvida tillstånd må ges. Sökanden
skall enligt förslaget vara skyldig att på begäran styrka riktigheten av de
uppgifter han lämnar. Detta innebär liksom stadgandet om läkarintyg en
nyhet (69 § lagförslaget).

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960 313

Vad angår frågan, vilka förhållanden som bör beaktas och vilka synpunkter
som bör vara vägledande vid barnavårdsnämnds prövning av fosterhems
och fosterföräldrars lämplighet erinrar kommittén om att socialvårdskommittén
år 1944 föreslog, att i BvL skulle ges noggranna och detaljerade
föreskrifter därom. Enligt förslaget skulle såvitt möjligt tillses,
att erforderliga förutsättningar vore för handen för att barnet skulle erhålla
vård och uppfostran, likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem,
ävensom för att mellan fosterbarnet och barnafostraren skulle kunna
uppkomma samma band som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Vidare
skulle föreskrivas, att barnafostrare i regel skulle vara äkta makar,
att åldersskillnaden mellan dem och fosterbarnet ej finge vara för stor,
att fosterbarnet skulle vara yngre än barnafostrarens eventuella egna barn
och att ej mer än två fosterbarn finge mottas i samma hem, om fråga ej
vore om syskon eller eljest särskilda omständigheter förelåge. Inga villkor
i fråga om fosterföräldrarnas fysiska eller psykiska utrustning och hälsa
föreslogs, utöver det legala förbudet, avseende tuberkulos eller könssjukdom
i smittsamt skede. Uppräkningen av krav, som borde ställas på fosterhem,
ansågs ej uttömmande utan barnavårdsnämnden skulle vid sin bedömning
ta hänsyn även till övriga omständigheter, som kunde inverka på
utsikterna till en tillfredsställande vård och uppfostran för barnet i det
avsedda hemmet.

Enligt barnavårdskommitténs uppfattning bör i ny barnavårdslag liksom
i BvL endast upptas ett koncentrerat uttryck för de krav, som måste ställas
på fosterbarns vård, fostran och övriga förhållanden, och för den bedömning,
barnavårdsnämnd måste ha kommit fram till, innan tillstånd till
mottagande av fosterbarn må givas.

Kommittén har stannat för att som grundläggande regel för tillståndsprövning
i förslaget upptaga, att tillstånd må givas endast den hos vilken
barnet, enligt vad nämnden finner sig kunna hålla för visst, kommer att
erhålla god och kärleksfull vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden
(65 § lagförslaget). I kravet på gynnsamma levnadsförhållanden
bör enligt kommittén inbegripas en med hänsyn till barnet lämplig
familjesammansättning, goda förhållanden i övrigt såväl i hemmet som
ock i fråga om dess omgivning, skolan och orten över huvud taget.

Kommittén anser det emellertid vara önskvärt, att tydligare och utförligare
ledning lämnas nämnderna. Enligt kommitténs mening sker detta
lämpligen i tillämpningsföreskrifter, som fogas till barnavårdslagen. Vid
utformningen av föreskrifterna bör, enligt kommittén, de av socialvårdskommittén
anförda synpunkterna vara vägledande, men en viss komplettering
av desamma är påkallad. Bl. a. bör enligt kommittén framhållas nödvändigheten
av att utröna det fysiska och psykiska tillståndet hos sökanden
och hos andra, som vistas i hans hem, samt betonas vikten av att barnets
speciella typ, dess behov och förutsättningar klarläggs.

Då barnavårdsnämnd genom tillståndsansökan eller anmälan eller på
annat sätt erhållit kännedom om alt någon, som har sitt hem i kommunen,

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

önskar mottaga eller redan mottagit fosterbarn, skall nämnden enligt kommitténs
förslag (75 § lagförslaget) ofördröjligen företaga den utredning som
kan erfordras för prövning, huruvida barnet må fostras i berörda hem. I utredningen
måste enligt kommittén regelmässigt ingå undersökning av
hemmet, varmed avses bl. a. hembesök. Att lagen måste bereda möjlighet
till undantag från regeln om undersökning av hemmet är enligt kommittén
visserligen uppenbart, bland annat med tanke på de fall, där barnavårdsnämnden
redan har säker kännedom om att hemmet är olämpligt eller på
annan grund utan vidare kan meddela avslag. Emellertid måste enligt
kommittén ovillkorligen förebyggas, att fosterhem godkännes utan att
nämnden stöder sig på en fullt aktuell — om ock i annat ärende företagen
— för prövningen fullt tillräcklig utredning, omfattande hembesök. Förslaget
har utformats i överensstämmelse härmed.

Remissyttrandena. Endast frågan om läkarintyg har föranlett särskilda
uttalanden i yttrandena.

Svenska läkaresällskapet anser det böra övervägas, huruvida icke förslaget
bör kompletteras med en bestämmelse att vid tillståndsansökan skall fogas
självdeklaration angående sökandens hälsotillstånd med avseende på tuberkulos
och eventuellt även beträffande psykisk sjukdom. Hovrätten för
Västra Sverige och målsmännens riksförbund förordar, att sökanden åtminstone
skall kunna avfordras självdeklaration eller läkarintyg angående
sitt hälsotillstånd. Socialstyrelsen uttalar, att en förfrågan — utan att särskild
lagföreskrift därom behöver meddelas — regelmässigt bör göras hos
dispensären angående eventuell förekomst av tuberkulos i det tilltänkta fosterhemmet.

Föredragande statsrådet. I denna paragraf fastslås till en början, att
ingen äger mottaga fosterbarn utan tillstånd av barnavårdsnämnden. Beträffande
skälen härför hänvisas till den föregående framställningen. Därjämte
anges i paragrafen under vilka förutsättningar tillstånd skall få lämnas.
Kommitténs förslag om vad ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn
skall innehålla samt om den utredning i övrigt som sökanden har att
prestera innefattar nyheter i tre avseenden. Sålunda skall enligt förslaget
i ansökan lämnas vissa ytterligare upplysningar utöver vad som för närvarande
gäller. Vidare skall läkarintyg angående barnet kunna krävas, och
slutligen blir sökanden skyldig att på begäran styrka riktigheten av de
uppgifter han lämnar. Mot vad kommittén sålunda föreslagit bär någon
erinran inte framställts och förslaget synes också mig vara välmotiverat.
Emellertid torde det inte vara erforderligt eller lämpligt att tynga lagtexten
med detalj föreskrifter angående ansökan och vad därmed äger samband,
utan bestämmelser i detta hänseende synes hellre böra intagas i tillämpningsföreskrifter
till lagen. I själva lagen bör endast stadgas, att den som önskar
mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd därtill av barnavårdsnämnden

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i den kommun, där han har sitt hem. Departementsförslaget har avfattats
i enlighet härmed.

Av berörda stadgande följer, att ansökan alltid skall göras av den, som vill
la emot fosterbarnet. I många fall — exempelvis då omhändertaget barn
placeras såsom fosterbarn i annan kommun •—- torde ansökningen visserligen
i realiteten göras av barnavårdsnämnd eller annan myndighet. Det har emellertid
ansetts riktigast, att de tilltänkta fosterföräldrarna alltid skall stå såsom
sökande i förhållande till den tillståndsbeviljande nämnden.

Att, såsom svenska läkaresällskapet ifrågasatt, föreskriva allmän skyldighet
för sökandena att avge förklaring om sitt hälsotillstånd i särskilda hänseenden,
torde inte vara tillräckligt motiverat. Uppenbart är att barnavårdsnämnden
vid prövning, huruvida tillstånd att mottaga fosterbarn bör meddelas,
alltid noga måste uppmärksamma hälsotillståndet hos dem som vistas
i det tilltänkta fosterhemmet och särskilt naturligtvis sökandenas fysiska
och psykiska hälsa. Vad särskilt angår tuberkulos bör nämnden såsom
socialstyrelsen framhållit regelmässigt hos dispensären efterhöra om sådan
finns i hemmet. I anledning av vad hovrätten för Västra Sverige och
målsmännens riksförbund yttrat vill jag erinra om att sökanden som nyss
nämnts skall vara skyldig att förete bevis för riktigheten av lämnade uppgifter,
vilket bl. a. innebär, att han kan avfordras läkarintyg angående hälsotillstånd,
smittofrihet in. in. Vägrar sökanden att förete begärt utlåtande,
riskerar han att ärendet avgöres till hans nackdel.

Vad kommittén anfört angående den utredning, som kan erfordras för att
bedöma huruvida tillstånd skall lämnas, torde i sak inte ge anledning till
erinran. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att tillstånd inte
lämnas utan att barnavårdsnämnden kan stödja sig på en fullt aktuell och
tillräcklig utredning angående hemmet, omfattande hembesök. Någon komplettering
av de bestämmelser om utredning i barnavårdsärenden, vilka
upptagits i 3 kap. av departementsförslaget, finner jag emellertid inte erforderlig.
Föreskrifterna i 75 § kommitténs lagförslag har därför fått utgå ur
förslaget.

I förevarande sammanhang torde endast behöva anges de villkor, som bör
uppställas för fosterhem. Härutinnan kan jag i huvudsak biträda kommitténs
förslag och de riktlinjer för tillståndsprövningen, som kommittén förordat
i anslutning till 1944 års förslag. Dock har jag funnnit mig böra föreslå
vissa jämkningar i den av kommittén föreslagna lagtexten i 05 §. Det
däri — i nära överensstämmelse med gällande lag —- förekommande uttrycket
»hålla för visst» torde sålunda i sammanhanget innefatta ett alltför
strängt krav, vilket i praktiken inte kan uppfyllas. Jag föreslår därför, att
detta uttryck får utgå. Vidare synes det överflödigt att utsäga, att den vård
och fostran som skall lämnas i fosterhemmet skall vara kärleksfull. I enlighet
härmed torde kunna stadgas, att tillstånd att mottaga fosterbarn får lämnas
endast om nämnden finner, att barnet hos sökanden kommer att erhålla
god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden.

Såsom framgår av vad jag anfört vid kapitelrubriken skall stadgandet om

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tillståndslvång inte ha avseende på sådana omhändertagna barn, som
placeras i fosterhem inom den kommun, vars barnavårdsnämnd har befattningen
med dem. Undantagsbestämmelse härom har intagits i tredje stycket
av förevarande paragraf. Bedömningen av huruvida det tilltänkta fosterhemmet
i ett sådant fall kan godtagas bör emellertid ske enligt samma
principer som gäller för tillståndsprövning. Uttrycklig föreskrift härom har
ansetts för tydlighets skull böra meddelas.

48 §.

Denna paragraf, som motsvarar 71 § andra stycket och 73 § kommitténs
förslag, innehåller bestämmelser om uppgifts- och anmälningsplikt för fosterföräldrar.
Stadgandet ersätter 51 § 4—6 mom. BvL.

Enligt BvL skall barnafostraren göra anmälan hos barnavårdsnämnden
om fosterhemmets flyttning samt om fosterbarnets död eller bortlämnande.
Då fosterbarnet flyttas till annan kommun skall anmälan göras hos barnavårdsnämnderna
både i avflyttningskommunen och i inflyttningskommunen.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag (71 § andra stycket lagförslaget)
skall fosterföräldrarna vara skyldiga att lämna barnavårdsnämnden
och dess företrädare upplysningar om fosterbarnet, dess vård och fostran
samt därmed sammanhängande förhållanden. Enligt samma paragrafs tredje
stycke skall fosterbarnet icke annat än tillfälligt av fosterföräldrarna få
överlämnas till vistelse i annat enskilt hem eller i annan barnavårdsanstalt
än lekskola, om icke fosterföräldrarna dessförinnen gjort anmälan därom
till nämnden. Fosterföräldrarna bibehålies enligt förslaget (73 § lagförslaget)
vid skyldighet att till barnavårdsnämnden anmäla förändringar av
olika slag. Sålunda skall fosterföräldrarna anmäla flyttning till annan
lägenhet inom kommunen, med tidsfrist som föreslås ändrad till likhet
för land och stad och fastställd till en vecka. Vidare skall enligt förslaget
flyttning till annan kommun anmälas dels före flyttningen hos barnavårdsnämnden
i avflyttningskommunen, dels inom en vecka efter flyttningen
hos barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen. I anslutning till vad redan
gäller skall därjämte enligt de föreslagna bestämmelserna anmälas, om
barnet avlider eller om fosterbarnsförhållandet eljest har upphört av annan
anledning än barnavårdsnämndens ingripande. Som en nyhet föreslår kommittén,
att fosterföräldrarna skall vara skyldiga att ofördröjligen anmäla,
om förändring inträffar i fråga om sammansättningen av fosterföräldrarnas
familj.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser den föreslagna
anmälningsplikten vara alltför omfattande. Enligt länsstyrelsens erfarenhet
från andra områden fullgöres en dylik skyldighet i mycket ringa utsträckning,
och anledning finnes därför till antagande att anmälningsreglerna i deras
föreslagna utformning icke får praktisk betydelse. Anmälningsskyldigheten
torde kunna begränsas avsevärt och ersättas med en effektivare till -

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1960

317

syn över fosterhemmen. Liknande uttalande göres av länsstijrelsen i Västernorrlands
län, som anser, alt förändringar i fosterföräldrarnas familj icke
skall behöva anmälas samt att den dubbla anmälningsplikten vid flyttning
till annan kommun bör kunna undvaras. Även länsstijrelsen i Kronobergs
län ställer sig tvivlande till lämpligheten att införa en straffsanktionerad
bestämmelse om skyldighet för fosterföräldrar att anmäla förändring i fråga
om sammansättningen av deras familj. En dylik anmälningsplikt torde
enligt länsstyrelsen bli ringa respekterad i synnerhet som det mestadels torde
vara fråga om förändringar, som saknar egentlig betydelse för bedömandet
av fosterhemmets lämplighet.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att skyldighet
bör åläggas fosterföräldrarna att lämna barnavårdsnämnden och dess företrädare
önskade upplysningar om fosterbarnet, dess vård och fostran samt
därmed sammanhängande förhållanden. Sådana upplysningar är nödvändiga
för att nämnden skall kunna fullgöra fosterbarnstillsynen. Däremot kan jag
inte finna motiverat att, såsom kommittén föreslagit, ålägga fosterföräldrarna
skyldighet att göra förhandsanmälan om överlämnande av barnet till
vistelse i annat enskilt hem eller till barnavårdsanstalt.

Vad angår bestämmelserna om skyldighet för fosterföräldrarna att hos
barnavårdsnämnden anmäla olika inträffade förändringar har jag övervägt,
huruvida desamma skulle kunna helt undvaras eller i vart fall väsentligt inskränkas.
Med hänsyn till angelägenheten av att barnavårdsnämnden snabbt
får kännedom om fosterhemmets flyttning eller fosterbarnsförhållandets
upphörande genom barnets död eller annan omständighet som inte beror på
nämnden har jag dock kommit till den uppfattningen, att anmälningsplikt
beträffande sådana händelser bör stadgas även i ny barnavårdslag. Därvid
torde dock, såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatt, den dubbla
anmälningsskyldigheten vid flyttning till annan kommun utan olägenhet
kunna undvaras. Jag föreslår därför att anmälan i sådant fall endast skall
behöva göras till barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen. Därjämte
synes böra föreskrivas, att denna nämnd, så snart den — genom anmälan
eller eljest — erhåller kännedom om avflyttningen, skall lämna underrättelse
därom till barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen. Genom sådan
föreskrift torde tillräckliga garantier vinnas för att sistberörda nämnd blir
informerad. Vad angår anmälan om att fosterbarnsförhållandet upphört skall
sådan enligt kommitténs förslag göras ofördröj ligen. I likhet med vad som
för närvarande gäller torde viss tidsfrist böra bestämmas. Tiden synes -—
utan skillnad mellan land och stad — även i detta fall lämpligen kunna fastställas
till eu vecka.

Kommitténs förslag om införande av anmälningsplikt beträffande förändringar
i sammansättningen av fosterföräldrarnas familj har mött motstånd
i vissa yttranden. En sådan utsträckning av fosterföräldrars anmälningsplikt
kan inte heller jag finna nödvändig eller lämplig. Ifrågavarande stadgande
har därför fått utgå ur förslaget.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

49 §.

Om barnavårdsnämnds fortlöpande tillsyn över fosterhemmen meddelas i
denna paragraf bestämmelser, som i sak nära ansluter sig till vad som gäller
enligt 53 § BvL. Paragrafen svarar mot 74, 76 och 77 §§ kommitténs förslag.

Gällande bestämmelser. Barnavårdsnämnden skall öva noggrann tillsyn
över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn kommer
i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse
av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkallar. Synnerlig
uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden skall
jämväl verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till
barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. I den mån så befinnes
påkallat, skall nämnden låta verkställa undersökning av förhållandena
i fosterhem. Nämnden skall också ge de barnafostrare, vilka är i behov därav,
erforderliga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag (74 § lagförslaget) skall
barnavårdsnämnden ägna vården av fosterbarn inom kommunen sådan tillsyn,
att varje fosterbarns rätt och bästa väl tillgodoses, samt därvid lämna
fosterföräldrarna råd och bistånd.

Enligt förslaget (74 § andra stycket) fastslås i lagen, att nämnden för fosterbarnstillsynen
skall anlita biträde av särskilt utsedda fosterbarnsinspektörer.

Då barnavårdsnämnd vinner kännedom om att någon, som har fosterbarn,
inflyttar till kommunen, skall enligt förslaget motsvarande utredning äga
rum som är föreskriven för prövning av huruvida fosterhem må godkännas
(jfr vid 44 § ovan). I övrigt överlämnas enligt förslaget till barnavårdsnämnds
bedömande, huruvida anmälda förändringar i fosterföräldrarnas
familj, fosterhemmets flyttning till ny bostad inom kommunen eller andra
särskilda omständigheter bör föranleda särskild undersökning och hur omfattande
den i så fall bör vara (se 75 § andra stycket lagförslaget).

Kommittén har i förslaget eftersträvat eu mera positiv formulering än
gällande lag av ändamålet med och inriktningen av barnavårdsnämnds tillsyn.
Den fortlöpande tillsynen av fosterhem skall enligt förslaget (76 § lagförslaget)
bedrivas så, att nämnden håller sig väl underrättad om varje fosterbarns
hälsa och utveckling samt om de förhållanden varunder barnet
lever.

Vad särskilt angår omsorgen om fosterbarns hälsa är det enligt kommittén
inte tillräckligt, att barnet vid sjukdom får den särskilda vård, som behövs.
Det är, anför kommittén, angeläget, att fosterföräldrarna utnyttjar de anordningar
för allmän hälsokontroll, som kan finnas i kommunen, samt att
barn, som lider av lyte, rubbning i utvecklingen eller dylikt, får den särskilda
vård eller behandling, som krävs för att nå den förbättring, som kan
vinnas. Detta har kommittén ansett böra komma till uttryck i förslaget (76 §
andra stycket).

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1900

319

Nämnden skall enligt förslaget (77 §) vid behov tillvarataga fosterbarns
intresse såväl med avseende på fosteriön som ock beträffande barnbidrag,
underhållsbidrag, livränta, understöd, stipendier och liknande, som barnet
kan vara berättigat erhålla eller som kan utverkas åt barnet. Nämnden bör
enligt förslaget, där annat ej föranledes av förhållandena, verka för att för
varje fosterbarn utgår fosterlön av minst sådan storlek, att beloppet väl täcker
fosterföräldrarnas skäliga omkostnader för barnet.

Beträffande fosterbarn som är omhändertagna för samhällsvård innehåller
kommitténs lagförslag i 114 § andra stycket en motsvarande bestämmelse
om fosterlön. Enligt denna bestämmelse bör för varje fosterbarn utgå fosterlön
enligt nyss angivna norm.

På barnavårdsnämnden skall enligt förslaget (77 § andra stycket) i anslutning
till gällande lag vidare ankomma att medverka till att fosterbarn
får den särskilda utbildning, som är lämplig och påkallad med hänsyn till
barnets behov och förutsättningar samt omständigheterna i övrigt. Som en
nyhet föreslås, att nämnden — där sa befinnes påkallat — i sådant syfte bör
lämna bidrag av medel, som på grund av anslag därtill eller eljest står till
nämndens förfogande för ändamålet.

Remissyttrandena. Det sätt, varpå ändamålet med tillsynen över fosterbarnsvården
bestämts i kommitténs förslag, utsättes för kritik i ett flertal
yttranden, särskilt från kommunalt håll. Sålunda anses uttrycket »fosterbarns
rätt och bästa» innefatta alltför vittgående skyldigheter för barnavårdsnämnderna
med avseende på tillvaratagande av fosterbarnens intressen.
Enligt svenska socialvårdsförbundet torde nämnda uttryck innebära
skyldighet för barnavårdsnämnd att jämväl bevaka barnets rättigheter i förhållande
till tredje man, vilket knappast kan vara avsett. Förbundet föreslår,
att uttrycket ändras till »barnets bästa». En barnavårdsnämnd påpekar,
att stadgandets avfattning kan ge anledning till en kompetenskonflikt
mellan fosterbarnsinspektör och barnavårdsinan, särskilt då det gäller
barnets juridiska rätt beträffande underhållsbidrag m. m.

Det föreslagna stadgandet om anlitande av fosterbarnsinspektörer avstyrkes
av barnavårdsnämnden i Stockholm, som anser det olämpligt att i lagen
speciellt omnämna en personalkategori, som är erforderlig för barnavårdsnämndernas
verksamhet.

Enär benämningen fosterbarnsinspektör knappast motsvarar den inriktning,
man vill ge en modern fosterbarnsvård, anser länsstyrelsen i Västerbottens
län denna benämning böra utbytas mot en annan med mer neutral
klang, möjligen »fosterhemskurator».

Kommitténs förslag att barnavårdsnämnden skall kunna ekonomiskt stödja
fosterbarns utbildning innebär enligt socialstyrelsen ett glädjande framsteg.
Styrelsen framhåller, att fosterbarnens utbildningsfrågor hittills varit
förbisedda samt alt fosterföräldrar i allmänhet saknar ekonomisk förmåga
och barnavårdsnämnderna anslagsekonomiska möjligheter. Det är därför
enligt styrelsens förmenande angeläget att lagen klargör att barnavårds -

320

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

nämnderna skall kunna och också bör lämna ekonomiskt bistånd för fosterbarns
utbildning. Icke minst betydelsefullt är detta, fortsätter styrelsen, för
barn, som på grund av sen utveckling icke tidigare kunnat tillgodogöra sig
utbildning.

Enligt barnavårdsnämnden i Göteborg är det naturligt med föreskrift om
att de barn, för vilkas vård och fostran samhället påtagit sig ansvaret, skall
erhålla erforderlig utbildning. När det gäller icke omhändertagna fosterbarn
kan det emellertid enligt barnavårdsnämnden ifrågasättas om detta
överensstämmer med den allmänna uppfattningen. Det finns, framhåller
barnavårdsnämnden, stora grupper av barn som ej är fosterbarn, vilka skulle
kunna anses vara minst lika berättigade därtill, exempelvis barn till ensamstående
mödrar, änkor eller frånskilda. Liknande synpunkter anföres även
av några andra barnavårdsnämnder.

Socialstyrelsen ställer sig positiv till den föreslagna föreskriften att barnavårdsnämnd
regelmässigt bör medverka till att fosterlön av erforderlig
storlek utgår för varje fosterbarn. Däremot anser kammarrätten och svenska
socialvardsförbundet att bestämmelse härom icke bör införas i lagen. Även
från kommunalt håll framföres betänkligheter mot förslaget i denna del.
Det uttalas sålunda, att det förefaller opåkallat att barnavårdsnämnd skall
lägga sig i uppgörelser mellan föräldrar och fosterföräldrar i detta avseende,
att barnavårdsnämnd under alla förhållanden har en lagenlig möjlighet
att ingripa för att råda bot på missförhållanden samt att bestämmelsen säkerligen
i många fall kommer att skapa onödiga och kanske ödesdigra konflikter
mellan nämnderna och de enskilda.

En del barnavårdsnämnder anser, att även bestämmelsen om fosterlön beträffande
omhändertagna fosterbarn bör utgå ur förslaget. Socialstyrelsen,
som biträder förslaget, förordar en generell höjning av fosterlönerna samt
en successiv reglering efter prisnivåns framtida ändringar.

Föredragande statsrådet. Vad kommittén föreslagit om skyldighet för barnavårdsnämnd
att tillvarata fosterbarns intressen beträffande barnbidrag,
underhållsbidrag och andra ekonomiska förmåner kan jag inte finna välbetänkt.
Det gäller här uppgifter, som i stort sett måste anses ligga utanför
barnavårdsnämndernas egentliga verksamhetsområde. Om förslaget genomföres,
måste man vidare räkna med uppkomsten av besvärliga frågor om
ekonomisk ansvarsfördelning. I likhet med vissa remissinstanser kan jag
alltså inte biträda kommitténs förslag i denna del. En annan sak är, att barnavårdsnämnd
i berörda hänseenden bör lämna fosterföräldrar möjligt bistånd
och i förekommande fall hänvisa till annat socialt hjälporgan.

Medan det i de nu berörda fallen varit fråga om att bevaka barnets egna
ekonomiska intressen, är förhållandet principiellt ett annat i fråga om fosterlön.
Det gäller här det vederlag som fosterföräldrarna betingar sig för
vården av fosterbarnet. På detta område råder full avtalsfrihet. Många fosterföräldrar
avstår helt från ersättning för vården av fosterbarnet, andra nöjer
sig med en gottgörelse, som inte tillnärmelsevis täcker kostnaderna. Skälen

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

härtill kan vara mycket växlande. Oftast är det väl nära anhöriga, exempelvis
barnets far- eller morföräldrar, som sålunda åtar sig vårduppgiften mot
ringa eller ingen ersättning. Under förutsättning att den vård som lämnas
barnet inte ger anledning till anmärkning, kan det inte anses föreligga något
starkare intresse från samhällets sida att påverka den ekonomiska uppgörelsen
mellan fosterföräldrarna och barnets egna föräldrar. Såsom framhållits
i några yttranden skulle ingripande från barnavårdsnämndens sida också
lätt kunna ge anledning till irritation i förhållandet mellan nämnden och de
enskilda. Då nämnden inte skulle äga några särskilda befogenheter utan
vara hänvisad till att söka påverka de berörda parterna, kan det vidare med
skäl betvivias, att den föreslagna bestämmelsen i praktiken skulle komma att
få någon effekt. Av nu anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka
förslaget i denna del.

En särskild fråga är, huruvida föreskrift bör införas i ny barnavårdslag
angående fosterlön beträffande sådana fosterbarn, som är omhändertagna.
Här är läget så till vida ett annat, att barnavårdsnämnden själv har att bestämma,
med vilket belopp fosterlön skall utgå. Då en skälig fosterlön i allmänhet
utgör en väsentlig förutsättning för en god fosterbarnsvård, ger det av
kommittén föreslagna stadgandet i sak inte anledning till erinran. Emellertid
är detta ett spörsmål, som enligt min uppfattning inte bör lösas lagstiftningsvägen.
Jag är alltså ense med de remissinstanser, som ansett nu berörda
bestämmelse böra utgå ur förslaget.

Enligt gällande lag skall barnavårdsnämnden verka för att fosterbarn erhåller
den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter
befinnes lämplig. Såsom kommittén föreslagit torde ett motsvarande
stadgande böra intagas även i ny barnavårdslag. Sedan den nioåriga
enhetsskolan blivit fullt genomförd kommer fosterbarnstillsynen visserligen
regelmässigt att upphöra i nära anslutning till att fosterbarnet avslutar
den obligatoriska skolgången. Även därefter måste det dock vara en
viktig uppgift för barnavårdsnämnderna att genom råd och vägledning samt
annan hjälp verka för att fosterbarnet skall komma i åtnjutande av lämplig
fortsatt utbildning. För sådant ändamål kan det i vissa fall vara lämpligt
att besluta om förlängd tillsyn. Enligt kommitténs förslag skulle i lagen föreskrivas,
att nämnden för befrämjande av fosterbarns fortsatta utbildning
bör lämna bidrag av medel, som på grund av anslag därtill eller eljest står
till nämndens förfogande. Att barnavårdsnämnden har att sörja för de
omhändertagna fosterbarnens utbildning följer redan av stadgandet
i 35 §, varför ytterligare föreskrift därom inte torde vara behövlig. Vad angår
de fosterbarn som inte är omhändertagna delar jag den uppfattning, som
uttalats av barnavårdsnämnden i Göteborg, och jag kan följaktligen inte
tillstyrka, att barnavårdsnämnden tillägges generell befogenhet att stödja
fosterbarns utbildning med bidrag av kommunala medel. Den föreslagna bestämmelsen
har för övrigt samband med kommitténs förslag om höjning
av åldersgränsen beträffande fosterbarnsbegreppet. Ifrågavarande bestämmelse
har därför inte fått motsvarighet i deparlementsförslaget.

21 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föreskrift om att barnavårdsnämnden för fosterbarnstillsynen skall anlita
biträde av fosterbarnsinspektörer är för närvarande intagen i fosterbarnsstadgan.
I likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm anser jag inte
lämpligt att såsom kommittén föreslagit överföra denna föreskrift till barnavårdslagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i detta sammanhang förordat ändrad
beteckning för fosterbarnsinspektörerna. Då den nuvarande benämningen
emellertid är väl känd för allmänheten och också i stort sett torde ha god
klang, anser jag liksom kommittén att den bör begagnas även i fortsättningen.

Det torde ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnden såsom ett led i tillsynen
över fosterhemmen har att låta verkställa undersökning av dessa vid
flyttning, andra inträffade förändringar eller när eljest anledning därtill
förekommer. Uttrycklig föreskrift härom torde sålunda inte vara nödvändig.
I departementsförslaget har därför inte upptagits motsvarighet till vad
gällande lag och kommitténs förslag härom innehåller.

Kommittén har såsom en nyhet föreslagit, att barnavårdsnämnden skall
tillse, att fosterföräldrar för fosterbarns del begagnar sig av den allmänna
hälsokontrollen för kommunen. En sådan föreskrift, som synes välbetänkt,
föranleder i sak ingen erinran från min sida. Bestämmelsen är emellertid av
sådan natur, att den inte torde böra upptagas i lagen utan införas i tillämpningsföreskrifter
till denna.

Angivna överväganden har lett fram till att bestämmelserna om tillsyn
över fosterbarnsvården i departementsförslaget avfattats i nära anslutning
tiH gällande lag. Såsom nyss nämnts har dock föreskriften om undersökning
av fosterhem fått utgå. Det har vidare ansetts överflödigt att uttryckligen
framhäva, att nämnden har att tillse att fosterbarn får erforderlig
vård vid sjukdom. I det allmänna kravet på god vård ligger uppenbarligen
också att fosterbarnet vid behov skall få särskild vård för sjukdom, lyte
och liknande. Slutligen har det inte heller ansetts påkallat att till ny lag
överföra stadgandet om att synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården
av spada barn. Vid utformningen av stadgandet har därjämte anknytning
skett till de i 47 § uppställda villkoren för godkännande av fosterhem.

50 §.

Denna paragraf, som närmast har motsvarighet i 93 och 101 §§ kommitténs
förslag, innehåller bestämmelser om förbud mot skadliga förflyttningar
av fosterbarn. Beträffande motiveringen till det föreslagna stadgandet
hänvisas i huvudsak till den föregående framställningen.

Föreskrift, att barn inte må tagas från dess fosterhem, skulle enligt kommitténs
förslag upphöra att gälla senast när den unge fyller 18 år. Någon
motsvarande föreskrift har inte upptagits i departementsförslaget. Det har
nämligen synts utan vidare vara klart, att förbudet inte kan bestå sedan
den unge uppnått sådan ålder, att han inte längre är att anse som fosterbarn,
d. v. s. i regel vid 16 års ålder.

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Maximitiden för provisoriskt förbud har, liksom beträffande omhändertagande
för utredning, ansetts böra bestämmas till fyra veckor. Enligt kommitténs
förslag skulle beslut om förberedande föreskrift inte få avse mer
än två veckor men möjlighet finnas till förlängning av giltighetstiden med
ytterligare högst två veckor. Särskilt med hänsyn till kravet på obligatorisk
läkarundersökning torde en tvåveckorsperiod förhållandevis ofta komma att
visa sig otillräcklig.

51 §.

Ett meddelat förbud att mottaga fosterbarn har enligt BvL (59 § 5 mom.)
den effekten, att den som förbudet riktar sig mot ej heller får utan barnavårdsnämndens
medgivande i sitt hem mottaga vistelsebarn, som inte fyllt
7 år. Möjlighet att förbjuda endast mottagande av vistelsebarn föreligger
icke. Enligt kommitténs förslag äger nämnden däremot meddela person,
som har sitt hem i kommunen, förbud att utan nämndens medgivande mottaga
annans barn för vistelse i hemmet annorledes än tillfälligt (81 § lagförslaget).
Ehuru anmälningsplikt inte föreslås beträffande vistelsebarn har
såsom i annat sammanhang berörts en motsvarande möjlighet att förbjuda
mottagande av vistelsebarn ansetts böra upptagas även i departementsförslaget.
Stadgande härom har införts i denna paragraf.

Förbud skall enligt det föreslagna stadgandet kunna meddelas, där så befinnes
erforderligt ur barnavårdssynpunkt. Härmed åsyftas, att förhållandena
i det berörda hemmet är sådana, att det kan befaras att barn som för
vistelse mottages där inte kommer att erhålla tillfredsställande vård eller
att barnets utveckling kan komma att påverkas i ogynnsam riktning. I det
uppställda villkoret ligger därjämte, att nämnden inte får inskrida med förbud
på grundval av ett löst antagande att någon har intresse av att mottaga
vistelsebarn. Det måste vara åtminstone sannolikt, att avsikt att mottaga
barn verkligen föreligger hos vederbörande, innan förbud meddelas. Förbud
skall enligt förslaget avse annans barn under 16 år. Med föräldrahem är i
detta sammanhang att jämställa adoptivhem. Att adoptivbarn i förhållande
till adoptanten icke är att anse såsom »annans barn» följer nämligen av
97 § lagförslaget. Med förbud avses inte heller särskilt förordnad förmyndare
skola kunna hindras att i sitt hem mottaga barn, som står under hans
vårdnad. Uttrycklig föreskrift härom synes inte vara nödvändig. Ehuru det
ej heller ansetts erforderligt att utsäga detta i lagförslaget, behöver förbudet
givetvis inte vara generellt utan kan inskränkas till att avse barn i viss
ålder eller barns mottagande i viss lägenhet eller också begränsas på annat
sätt. Det bör också kunna på motsvarande sätt återkallas eller ändras.

Med avseende på meddelat förbud har i paragrafens andra och tredje
stycken intagits vissa föreskrifter, vilka i sak överensstämmer med vad som
stadgas i 57 § BvL och 67 § kommitténs förslag i fråga om där avsedda
förbud.

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960
52 §.

Enligt 60 § 1 mom. BvL äger Kungl. Maj :t, där barnavårdsnämnd prövas
ha vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av
nämnden överlämnats till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva
befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från
tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap., såvitt angår dylika barn. Nämnden
är dock skyldig att i sådant fall ofördröj ligen efter överlämnandet göra
anmälan om förhållandet till ortens barnavårdsnämnd. Kommittén bär ansett
denna möjlighet böra bibehållas (125 § lagförslaget). Enligt förslaget
skall befrielse dock ej kunna lämnas från bestämmelsen om att fosterhem
skall godkännas av ortens barnavårdsnämnd.

Socialstyrelsen ifrågasätter om tiden icke nu är inne att slopa denna dispensbestämmelse,
vilken närmast är av intresse för Stockholm och andra
större städer. De lokala barnavårdsmyndigheterna och fosterbarnsinspektörerna
har enligt styrelsen förutsättningar att sköta denna uppgift på ett
tillfredsställande sätt. På de håll, där för närvarande fosterbarnsinspektörerna
fungerar som lokalombud för barnavårdsnämnden i Stockholm, skulle
en dylik förändring icke medföra merarbete. I andra kommuner möter enligt
styrelsen icke något hinder mot att fosterhemsinspektionen intensifieras
genom ökat antal inspektörer. Det synes styrelsen vara mera rationellt
och framstå mera begripligt för den enskilde, om de fosterhem, vilka erhållit
tillstånd av de lokala myndigheterna, får vända sig till dessa med de
anmälningar de är skyldiga att göra och även får tillsynen ordnad av dessa
myndigheter. Också en del andra remissinstanser anser dispensmöjligheten
böra slopas.

Föredragande statsrådet. Ifrågavarande dispensmöjlighet — vartill motsvarighet
fanns redan i den före 1924 års lag gällande barnavårdslagstiftiiingen
— motiverades på sin tid därmed, att storstädernas väl utvecklade
utackorderingsverksamhet på landet skulle komma att på det allvarligaste
äventyras, därest inte möjlighet funnes till dispens från den lokala myndighetens
tillsyn. Till stöd härför åberopades den i landskommunerna ofta
förekommande oviljan mot storstädernas utackorderingsverksamhet. I och
för sig kan enligt min mening åtskilliga erinringar framställas mot dispensinöjligheten.
Inställningen i landskommunerna mot storstädernas utackorderingsverksamhet
torde numera också i stor utsträckning ha förändrats
så, att skälen för att bibehålla denna möjlighet i viss mån försvagats.
Då det emellertid inte torde kunna uteslutas att ett borttagande av dispensmöjligheten
skulle kunna äventyra storstädernas utackorderingsverksamhet
i vissa landsbygdskommuner, har jag i likhet med kommittén ansett mig
böra förorda, att denna möjlighet bibehålies. Liksom hittills torde även i
fortsättningen böra gälla, att befrielse skall kunna medgivas från tillämpningen
av bi. a. stadgandet om tillståndstvång.

Vid stadgandets utformning har vissa redaktionella jämkningar vidtagits
i lagtexten. Bl. a. bär det ansetts obehövligt att låta det komma till direkt
uttryck, att dispensen kan begränsas på lämpligt sätt.

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

53 §.

Denna paragraf svarar mot 60 § 2 mom. BvL och 83 § kommitténs förslag.
Befrielse kan enligt gällande lag erhållas från tillämpningen av samtliga
bestämmelser i 7 kap. BvL. Enligt kommitténs förslag skall befrielse
däremot endast kunna ges från skyldigheten att söka tillstånd att mottaga
fosterbarn. Särskilt med tanke på de fall, där enskilt hem införlivats med
exempelvis ungdomsvårdsskolas eller sjukvårdsanstalts behandlings- och
placeringsmöjligheter, kan det vara onödigt att hemmet — i den mån det
är att anse som fosterhem — skall vara underkastat uppgiftsskyldighet enligt
48 § och tillsyn enligt 49 §. Möjligheten till befrielse föreslås därför —
i nära anslutning till gällande lag — skola avse samtliga bestämmelser i
47—49 §§ departementsförslaget. Utan att särskild föreskrift därom behöver
införas i lagtexten bör framdeles liksom hittills självfallet gälla, att
befrielsen inom den angivna ramen skall kunna begränsas på sätt prövas
lämpligt.

54 §.

Beträffande förmedling av fosterhem eller fosterbarn innehåller BvL
icke någon bestämmelse. Kommittén har övervägt, huruvida all sådan förmedling
obligatoriskt borde förläggas till vissa samhällsorgan. Under hänvisning
till att man genom att lita enbart till obligatorisk förmedling skulle
kunna gå miste om en del värdefulla fosterhem, har kommittén dock icke
velat gå så långt som till förbud mot all annan fosterhemsförmedling än
sådan, som sker genom samhällsorgan. Kommittén har därför föreslagit,
att privat fosterbarnsförmedling skall få förekomma men endast efter tillstånd
av socialstyrelsen (86 § lagförslaget). Vad kommittén sålunda föreslagit
har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Då ett klart behov
av en reglering på förevarande område blivit ådagalagt i praktiken,
biträder även jag kommitténs förslag. Stadgandet i ämnet, intaget i denna
paragraf, har utformats så, att därav direkt framgår, att endast privat förmedlingsverksamhet
åsyftas. Meningen med det föreslagna stadgandet är
inte att enskild person eller sammanslutning skulle vara förhindrad att i
enstaka fall förmedla fosterhem utan att ha tillstånd därtill. Stadgandet
gäller endast vad som kan betecknas såsom en bedriven förmedlingsverksamhet.

Kommittén har förutsatt, att socialstyrelsen vid sin prövning kommer att
iakttaga, att tillstånd endast ges till sådan förmedling, utövad av enskild
eller av förening eller stiftelse, som sker utan ersättning i någon form. Härtill
vill jag endast foga, att tillstånd inte annat än undantagsvis bör lämnas
enskild person.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

8 kap. Barnavårdsanstalter
(55—63 §§ departementsförslaget)

Bestämmelserna i 8 kap. departementsförslaget ersätter med endast tämligen
obetydliga ändringar och tillägg vad 5 kap. BvL innehåller om barnavårdsanstalter.
Ett flertal detalj föreskrifter har, såsom i fortsättningen närmare
beröres, ansetts kunna utmönstras ur lagtexten.

55 §.

I denna paragraf, som ersätter 39 § BvL och närmast svarar mot 135—
138 §§ kommitténs förslag, bestämmes tillämpningsområdet för föreskrifterna
i kapitlet samt anges olika former av barnavårdsanstalter. Beträffande
olika föreslagna nyheter hänvisas till den föregående framställningen.

56 §.

Denna paragraf återger med endast några formella jämkningar innehållet
i 40 § BvL. Motsvarande bestämmelser har i kommitténs förslag upptagits i
12 § första stycket och 140 §.

I sistnämnda paragraf har kommittén såsom en nyhet föreslagit en uttrycklig
bestämmelse om att platsbehovet vid barnhem kan tillgodoses genom
att två eller flera landsting begagnar sig av samma anstalt. Kommittén
synes härvid närmast ha åsyftat anstalter för psykopatiska och nervösa barn.
Dessa anstalter blir emellertid såsom tidigare berörts inte att hänföra under
bestämmelserna i förevarande kapitel. Även i andra fall kan dock uppenbarligen
en sådan samverkan mellan olika landsting visa sig innebära
en ändamålsenlig ordning för att tillgodose mera speciella vårdbehov, där
platsbehovet är så begränsat att tillräckligt underlag inte finnes för att driva
en anstalt för varje landstingskommun. Såsom exempel torde kunna nämnas
upptagningshem för mottagande av kriminell eller eljest asocial ungdom.
Något hinder torde härvid icke möta, att två eller flera landsting genom avtal
eller kommunalförbund går samman för att lösa frågan. Då någon uttrycklig
föreskrift härom i lagen således inte kan anses erforderlig, har ifrågavarande
stadgande i kommitténs förslag inte medtagits i departementsförsdaget.

57 §.

I denna paragraf, som ersätter 41 § BvL, meddelas bestämmelser om kontroll
över inrättande av barnavårdsanstalt eller påbörjande av dess verksamhet,
så ock över större förändringar i fråga om sådan anstalt och dess
verksamhet. Motsvarighet finnes i kommitténs förslag under 141—144 §§.

Barnavårdskommittén. I kommitténs förslag bibehålies i sak oförändrad
bestämmelsen i 41 § 1 mom. BvL om plikt för kommun eller landstingskommun,
som önskar upprätta barnhem, att innan hemmet igångsättes söka
godkännande av plan för hemmet och dess verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

327

Kommittén har övervägt att föreslå utvidgning av skyldigheten att söka
godkännande av plan till att omfatta alla barnavårdsanstalter — utom barnhem
alltså även huvudtyperna barnkolonier och barnstugor — vilka kommun
eller landstingskommun ämnar upprätta. Kommittén har dock ansett
tillräckliga skäl icke föreligga att med frångående av vad nu gäller utvidga
skyldigheten att söka plangodkännande. Plikt att anmäla verksamhetens
igångsättande skall enligt förslaget alltjämt föreligga. Kommittén har emellertid
ansett till fyllest, att anmälan göres hos socialstyrelsen, på vilken det
ankommer att vidarebefordra underrättelsen till vederbörande länsstyrelse
och till den kommun, där anstalten skall bedriva sin verksamhet, förutsatt
att anstalten icke upprättats av kommunen i fråga.

Vad beträffar de icke-kommunala barnavårdsanstalterna föreslår kommittén,
att tillstånd skall vara obligatoriskt inte blott som hittills för upprättande
av barnhem utan för inrättande av alla slags barnavårdsanstalter.

Liksom för närvarande skall enligt förslaget i fortsättningen gälla, att
större förändringar, avseende barnavårdsanstalt eller dess verksamhet, jämställes
med anstaltens upprättande eller verksamhetens påbörjande, när
det gäller skyldighet att underställa plan, göra anmälan eller söka tillstånd.

Föredragande statsrådet. Ritningar till icke-kommunala barnkolonier och
anstalter för halvöppen barnavård -—- här betecknade såsom barnstugor —
kommer redan med nuvarande praxis ofta under socialstyrelsens prövning,
emedan anordnarna söker bidrag till anläggningskostnaderna ur allmänna
arvsfonden. I motiveringen till förslaget om tillståndstvång i fråga om dessa
anstalter har kommittén anfört, att det visat sig vara betydelsefullt, att anstalternas
planläggning redan innan de öppnas prövas också i andra hänseenden,
nämligen med hänsyn till beräknad personaluppsättning, barngruppernas
storlek m. m. För egen del har jag dock icke blivit övertygad
om nödvändigheten eller lämpligheten av att kräva tillstånd för ifrågavarande
anstalter. Det bör enligt min mening vara till fyllest, att anmälan göres,
när verksamheten påbörjas. Jag finner det sålunda inte erforderligt att
i fortsättningen upprätthålla kravet på förhandsanmälan. Anmälningsplikten
bör vidare begränsas på det sättet, att anmälan endast skall göras hos socialstyrelsen
eller, om Konungen så bestämmer, hos länsstyrelsen. Myndighet
som mottagit anmälan skall självfallet i förekommande fall underrätta vederbörande
barnavårdsnämnd. Vad jag nu sagt bör gälla även beträffande
sådana elevhem som enligt förslaget är att hänföra till barnavårdsanstalter.

Vad angår bestämmelsernas avfattning torde vad kommitténs förslag i
anslutning till gällande lag stadgar om förutsättningarna för godkännande
av plan eller lämnande av tillstånd samt om innehållet i anmälan hellre
böra upptagas i tillämpningsföreskrifter. Ifrågavarande bestämmelser har
därför fått utgå ur förslaget. Till följd härav har det blivit möjligt att sam.
manföra återstående stadganden till en paragraf av rimligt omfång.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
58 §.

Enligt denna paragraf, som innebär en nyhet, skall socialstyrelsen äga
meddela föreskrift om det högsta antal barn och unga, som samtidigt må
vårdas i barnavårdsanstalt. Stadgandet överensstämmer i sak med 145 §
kommitténs förslag.

59 §.

Denna paragraf ersätter med vissa förenklingar 41 a § BvL. Motsvarande
bestämmelser återfinnes i kommitténs förslag i 147 och 148 §§. I sammanhanget
torde jämväl 146 § kommitténs förslag böra uppmärksammas.

Barnavårdskommittén. I 146 § första stycket kommitténs förslag har intagits
vissa föreskrifter om verksamheten vid barnavårdsanstalter (och
ungdomshem). Enligt förslaget skall verksamheten vid varje barnavårdsanstalt
bedrivas på sådant sätt, att anstalten väl tillgodoser det ändamål,
för vilket den är avsedd. Särskilt skall beaktas vikten av att i sådan anstalt
icke är intagen någon, som är i behov av vård eller fostran, som anstalten
icke kan bereda.

I andra stycket har vidare föreskrivits, att barn icke får vara intaget på
barnhem längre tid än barnets vård kräver eller eljest är förenligt med barnets
bästa.

Den nu gällande regeln, att beslut om intagning i barnhem ankommer på
anstaltsledningen, överflyttas enligt kommitténs förslag utan förändring i
sak till ny barnavårdslag (147 § första stycket).

Beträffande barnhem, som avses för landstingskommuns gemensamma
behov, förutsätter kommitténs förslag att fortfarande, där så kan ske, ett
samråd skall äga rum med den länslokala tillsynsmyndigheten innan intagning
beslutas. Befrielse från samrådsskyldigheten skall emellertid enligt
förslaget kunna meddelas av Kungl. Maj :t. I stället för gällande föreskrift
om samråd med barnavårdsassistenten i länsstyrelsen föreslår kommittén,
att samrådet skall äga rum med länsstyrelsen utan nämnande av särskild
tjänsteman inom denna (147 § andra stycket).

Bestämmelsen i gällande lag om skyldighet att till barnavårdsassistenten
ofördröjligen anmäla varje sådan intagning av barn i barnhem för varaktig
vård, som ej skett i samförstånd med assistenten, bör enligt kommitténs
uppfattning ersättas av mer omfattande anmälningsplikt, gällande för alla
barnhem. Anmälan skall enligt kommittén göras hos länsstyrelsen. Närmare
bestämmelser om när anmälan skall göras, om anmälans innehåll m. m.
har synts kommittén böra meddelas i anstaltsstadga, som utfärdas med
stöd av barnavårdslagen. Med avseende på barnhems rapportskyldighet
beträffande de intagna barnen bör stadgan enligt kommittén innehålla i
huvudsak följande.

Beslut om intagning i barnhem för längre tids vård skall ofördröjligen
av hemmets styrelse anmälas till länsstyrelsen, såvida icke länsstyrelsen
vid samråd tillstyrkt intagningen. Varje barnhem skall senast fjorton da -

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

gar efter kvartalsskifte till länsstyrelsen insända uppgift på de vid kvartalsskiftet
i hemmet vårdade barn, vilka åtnjutit sammanhängande vård i barnhem
under mer än ett halvt år. Från spädbarns- och mödrahem skall samtidigt
lämnas uppgift på de barn, vilka vid kvartalsskiftet uppnått nio månaders
ålder, även om de icke vistats i barnhem ett halvt år. Uppgifterna
skall innehålla kort redogörelse för skälen till att barnen (fortfarande)
vårdas i barnhem samt — om de skall kvarstanna -— anledningarna till
att de behöver fortsatt barnhemsvård.

En sådan utvidgad anmälningsplikt synes kommittén erforderlig för effektivisering
av länsstyrelsens tillsyn över att barn icke, där det är olämpligt
eller onödigt, vårdas i barnhem.

Länsstyrelsens rätt att bestämma, att barn skall utskrivas från barnhem,
där det med hänsyn till barnets bästa befinnes erforderligt, bibehålies enligt
kommitténs förslag (148 §) och vidgas så att den kan användas för att från
barnhem avlägsna barn, vilket för egen del ej far illa, men som allvarligt
försämrar vård och miljö för andra intagna. Bestämmelsen ändras enligt
förslaget även på så sätt, att ifrågasatt intagning skall kunna förbjudas av
länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Från kommunalt håll uttalas i anslutning till 147 §
kommitténs förslag, att ny barnavårdslag bör innehålla bestämmelse om att
barn får intagas i spädbarns- eller upptagningshem inom barnhemsplan
endast om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd eller om intagningen
sker på rekommendation av barnavårdsnämnd. I annat fall, framhålles
det, kan det inträffa att barn intages i barnhem, trots att vederbörande
barnavårdsnämnd ansett sådan åtgärd olämplig och därför lämnat
ansökan om samhällsvård utan bifall eller föreslagit annan åtgärd.

Socialstyrelsen finner icke skäl föreligga att, såsom skett i 147 § andra
stycket kommitténs förslag, möjliggöra befrielse från samrådsskyldighet
med den länslokala tillsynsmyndigheten angående intagning på barnhem.
Barnavårdsassistenten i Skaraborgs län anser ifrågavarande samråd böra
liksom enligt gällande lag äga rum med vederbörande barnavårdsassistent.

Föredragande statsrådet. Bestämmelserna i 146 § kommitténs förslag ger
uttryck åt i och för sig riktiga principer. Anledning att i sak göra erinran
mot förslaget i denna del torde sålunda inte föreligga. Innehållet i paragrafen
är dock delvis tämligen självklart eller av så allmänt deldarativ innebörd,
att det inte synes böra lagfästas. Paragrafen har därför inte fått motsvarighet
i departementsförslaget.

Gällande bestämmelser om intagning i barnhem torde vara ändamålsenliga
och bör såsom kommittén föreslagit bibehållas i ny barnavårdslag. Jag
delar härvid kommitténs uppfattning, att möjlighet bör finnas till befrielse
från den stadgade samrådsskyldigheten och att stadgandet bör innehålla,
att samråd skall äga rum med länsstyrelsen utan nämnande av särskild
tjänsteman inom denna. Tillräckliga skäl torde inte föreligga att såsom
förutsättning för intagning i barnhem stadga, att barnet är omhändertaget

330

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

eller att intagningen rekommenderats av barnavårdsnämnd. Det yrkande
härom, som framförts från kommunalt håll, kan jag alltså inte tillstyrka.

Frågan om anmälningsplikten torde få regleras i tillämpningsföreskrifter
och jag saknar därför anledning att nu närmare gå in på kommitténs förslag
i denna del. Att en anmälningsplikt bör bestå är emellertid uppenbart och
denna måste liksom hittills kompletteras med befogenhet för den övervakande
myndigheten, länsstyrelsen, att vare sig anmälan skett eller inte ingripa,
när behov föreligger. De förändringar med avseende på denna befogenhet,
som kommittén föreslagit, synes ändamålsenliga och tillstyrkes därför.

Vid redigeringen av departementsförslaget har bestämmelserna i 147 och
148 §§ kommitténs lagförslag liksom i gällande lag sammanförts till eu
paragraf. Därjämte har vissa smärre jämkningar vidtagits i lagtexten.

60—62 §§.

I dessa paragrafer, som närmast svarar mot 42 § 1 mom. och 42 a § BvL,
meddelas bestämmelser om tillsyn över barnavårdsanstalterna. Motsvarande
bestämmelser i kommitténs förslag är 149—152 §§.

Barnavårdskommittén. De i 149—152 §§ kommitténs lagförslag upptagna
bestämmelserna om tillsyn och rättande ingripanden skiljer sig — frånsett
att de gäller även ungdomshem — icke mera väsentligt från vad i 42 §
1 mom. första stycket samt 42 a § BvL i motsvarande hänseenden är stadgat.
Den i 42 § 2 mom. BvL givna möjligheten för socialstyrelsen att medge
barnavårdsanstalt befrielse från tillsyn av ortens barnavårdsnämnd har
aldrig begagnats, och sådan befrielse har synts kommittén icke böra komma
i fråga, varför motsvarighet till angivna bestämmelse icke upptagits i
lagförslaget. I övrigt må beträffande kommitténs förslag framhållas följande.

I 149 § förslaget linnes icke motsvarighet till vad i 42 § 1 mom. första stycket
BvL särskilt säges om skyldighet för barnavårdsnämnden att tillse, att
barn, intagna i barnhem, erhåller erforderlig vård vid sjukdom, samt att
ägna uppmärksamhet åt vården av späda barn. Vad i dessa hänseenden särskilt
betonats i BvL har synts kommittén kunna verka vilseledande och därför
uteslutits ur förslaget. Med hänsyn till vad i 4 kap. lagförslaget är stadgat
om utredning har det vidare synts kommittén överflödigt att i ny lag —-såsom i 42 § BvL — uttala, att barnavårdsnämnd vid behov har att låta verkställa
undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt. Med nu berörda
avvikelser från vad BvL innehåller har kommittén alltså icke åsyftat någon
inskränkning i den tillsyn, BvL föreskriver.

149 § andra stycket förslaget har viss motsvarighet i vad i 42 a § 1 mom.
första stycket BvL sägs om barnhemsverksamhet utan tillstånd. Emellertid
har kommittén funnit anmälan till länsstyrelsen vara önskvärd i samtliga
fall, där planunderställning, tillståndsansökan eller föreskriven anmälan om
verksamhetens påbörjande m. m. underlåtits.

Vad angår stadgandet i 42 a § 1 mom. andra stycket har kommittén ansett

331

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

en sådan bestämmelse, om ock mindre nödvändig i förslaget än i BvL, icke
böra saknas (se 150 § andra stycket). Bestämmelsen om ifrågavarande ingripande
är emellertid i förslaget starkt förenklad i förhållande till motsvarande
stadgande i BvL.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag de genom 1945
års lagstiftning införda bestämmelserna om tillsyn över barnavårdsanstalterna
böra överföras till ny barnavårdslag utan några genomgripande förändringar.
Tillsynen bör sålunda även i fortsättningen utövas av ortens barnavårdsnämnd,
länsstyrelsen i länet och socialstyrelsen, och dess innebörd
samt uppgifternas fördelning bör vara i huvudsak desamma som för närvarande.
Mot kommitténs förslag, att möjligheten till befrielse från tillsyn av
ortens barnavårdsnämnd skall slopas, har jag ingen erinran. Även i övrigt
kan jag i stort sett godtaga kommitténs förslag. Dock synes reglerna om
barnavårdsnämnds befattning med tillsynen böra något förenklas. Finner
barnavårdsnämnd att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättes
eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess
anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, torde det alltid
— självfallet dock inte där rättelse omedelbart sker — böra åligga nämnden
att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen. Däremot
bör det inte ankomma på nämnden att själv ingripa med rättande åtgärder.
Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed. Vad sålunda föreslagits
torde innebära anslutning till rådande praxis. Vidare synes det inte vara
påkallat att i ny barnavårdslag upptaga motsvarighet till stadgandet om
barns skiljande från barnavårdsanstalt. Ifrågavarande stadgande torde redan
med nuvarande lagstiftning vara praktiskt betydelselöst och blir, såsom
kommittén anmärkt, ännu mindre nödvändigt i den nya lagen. I de få fall,
där det över huvud taget är påkallat att gå så långt som till stängning av en
barnavårdsanstalt, torde socialstyrelsens beslut därom regelmässigt kunna
meddelas tillräckligt snabbt. Skulle det i något fall visa sig erforderligt att
vidtaga åtgärd till de intagnas skydd i avvaktan på beslut av socialstyrelsen,
saknar barnavårdsnämnden inte befogenhet härtill. Alla omhändertagna
barn och ungdomar, d. v. s. i regel alla som är intagna i barnhem, kan sålunda
vid behov omedelbart omplaceras. Icke omhändertagna barn och ungdomar,
som måste skiljas från barnavårdsanstalt på grund av överhängande
fara för liv eller hälsa, torde alltid kunna omhändertagas för samhällsvård
eller utredning. Stadgandet i 150 § andra stycket kommitténs lagförslag har
därför fått utgå. Övriga ändringar i förhållande till kommittéförslaget är
i huvudsak redaktionella.

63 §.

I BvL saknas bestämmelser om inspektionsrätt m. in. beträffande barnavårdsanstalterna.
Vissa bestämmelser härom har emellertid upptagits i stadgan
om barnavårdsanstalter (SFS 1945: 506). I 3 § av denna stadga föreskrives
sålunda, att socialstyrelsen, länsstyrelsen och barnavårdsnämnden föi

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

utövande av tillsyn över barnavårdsanstalterna äger underkasta dylik anstalt
inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden
samt att representant för myndighet som nu sagts, vilken i tjänsten
söker tillträde till barnavårdsanstalt, ej får förvägras detta.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar i sitt remissyttrande, att det varken
i nämnda stadgande eller annorstädes finnes några bestämmelser om
vilka maktmedel myndigheterna kan tillgripa då tillträde förvägras deras
representanter. Länsstyrelsen anför vidare följande.

Detta problem är för närvarande aktuellt inom Kopparbergs län. I brist
på bestämmelser synes det ej möjligt, i vart fall för socialstyrelsen eller
^>a.f.ntlv^r(^sn^mn^’ tilltvinga sig tillträde. Länsstyrelsen torde däremot ha
möjlighet att beordra polishandräckning för att erhålla tillträde. Det synes
emellertid erforderligt att berörda myndigheter erhåller lagstadgad rätt till
polisbandräckning dels för att få möjlighet att fastslå om den ifrågavarande
institutionen är att hänföra till barnavårdsanstalt dels ock för att kunna
utöva tillsyn över anstalten. Bestämmelser härom synes böra införas i barnavårdslagen.

Föredragande statsrådet. I likhet med länsstyrelsen i Kopparbergs län
anser jag, att i ny barnavårdslag bör upptagas bestämmelser om rätt för
tillsynsmyndighet att erhålla för tillsynens utövande erforderliga uppgifter
samt om rätt för den som har att utöva tillsynen att vinna tillträde till
barnavårdsanstalt, i huvudsak motsvarande innehållet i 3 § stadgan om
barnavårdsanstalter. Representant för tillsynsmyndighet bör därjämte tillläggas
befogenhet att vid behov påkalla polishandräckning för att kunna
fullgöra tillsynen över sådan anstalt. Däremot kan jag inte tillstyrka länsstyrelsens
yrkande, att polishandräckning även skulle kunna erhållas för
att vinna tillträde i syfte att utreda, huruvida i visst fall barnavårdsanstalt
föreligger. Förekommer anledning misstänka, att barnavårdsanstalt drives
utan att tillstånd inhämtats eller anmälan gjorts, kan saken emellertid
upptagas av allmän åklagare till undersökning, huruvida lagöverträdelse
begåtts.

I enlighet med det anförda har förevarande paragraf i departementsförslaget
avfattats.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor
(64—70 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om skolor, tillhörande barna- och
ungdomsvården, samt om eleverna i dessa skolor återfinnes i 43 och 44 §§
BvL samt i fråga om utskrivning m. m. i 45 och 46 §§. Därjämte rör åtskilliga
av bestämmelserna om behandling av omhändertagna även elever vid
ungdomsvårdsskola eller anlitande av sådan skola, så 32 § om behandlingens
innebörd och inriktning samt 35 § om placering av vanartade barn m. fl. Jfr
också 37 § 1 mom. och 38 § BvL. Ungdomsvårdsskolorna och deras verksam -

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

het regleras dock väsentligen i stadgan den 28 juni 1946 (nr 582) för skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården. Av betydelse, särskilt för intagningsförfarandet,
är vidare instruktionen den 28 juni 1946 för statens inspektör
för ifrågavarande skolor.

Ungdomsvårdsskola har att bereda skyddsuppfostran. Ungdomsvårdsskoleorganisationen
skall omfatta följande särskilda skolor eller skolavdelningar,
nämligen skolhem för barn i skolplikt^ ålder, yrkesskolor dels för barn,
vilka vid omhändertagandet avslutat sin skolgång men icke fyllt 18 år, dels
för personer, som avses i 22 § d) BvL, samt hemskolor för väntande mödrar
och mödrar med späda barn. Därjämte skall finnas särskilda yrkesskolor
för omhändertagna över skolplikt^ ålder, vilka är efterblivna till förståndsutvecklingen,
samt särskilda skolhem och yrkesskolor för omhändertagna,
som på grund av själslig abnormitet bör stå under särskild läkartillsyn. Elever
av olika kön må ej intagas i samma skola. (43 § 1 mom.)

I skolhem skall meddelas skolundervisning, motsvarande den som förekommer
i sjuårig folkskola och därpå följande fortsättningsskola. I yrkesskola
och hemskola skall meddelas yrkesutbildning i den omfattning Kungl.
Maj :t föreskriver. (44 § 2 mom.) Närmare bestämmelser härom är intagna
i 17 § stadgan för ungdomsvårdsskolorna.

Ungdomsvårdsskola skall upprättas av staten eller annan (43 § 1 mom.).
I det senare fallet skall skolan vara godkänd av Kungl. Maj :t. Skola skall
stå under ledning av en styrelse, som har att besluta om intagning i skolan.
(44 § 1 mom.)

Regler om tillsyn över verksamheten återfinns i stadgans 3 §. Tillsynen
utövas under överinseende av socialstyrelsen av chefen för styrelsens skolbyrå
(skolbyråchefen), vilken jämväl är inspektör för skolorna. Undervisningen
vid skolhemmen är underkastad inspektion av skolöverstyrelsen och
av statens folkskolinspektörer. Yrkesutbildningen vid de övriga skolorna
står under inspektion av överstyrelsen för yrkesutbildning samt av lantbruksstyrelsen.
Medicinalstyrelsen inspekterar vården av elever i skolor för själsligt
abnorma.

Proceduren vid intagning i ungdomsvårdsskola regleras i stadgans 12 och
13 §§ samt i 5 § instruktionen för statens inspektör för skolorna. Ansökan
om intagning göres av vederbörande barnavårdsnämnd och skall vara åtföljd
av vissa i 12 § stadgan angivna handlingar. Ansökan ställes till skolbyråchefen,
som beslutar i ärendet. Bifalles ansökan om intagning, bestämmer skolbyråchefen
tillika vid vilken skola den omhändertagne skall mottagas samt
om intagning skall ske enbart för observation. Har elev överlämnats till
skola för observation, ankommer det på skolans styrelse att i samråd med
skolbyråchefen besluta, huruvida den omhändertagne skall intagas i skolan
eller erhålla vård i annan form. Kan styrelsen och skolbyråchefen ej enas,
skall frågan omedelbart underställas socialstyrelsen för avgörande.

Elev i ungdomsvårdsskola kan enligt 43 § 3 mom. BvL genom skolans försorg
utackorderas i enskilt hem utan att vara villkorligt utskriven. Närmare
regler härom är intagna i 21 § stadgan. Utackordering är avsedd för elev,

334

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1960

vilkens uppförande ger anledning antaga, att han kan fostras under mera
fria former än som kan tillämpas i ungdomsvårdsskola, övervakning är obligatorisk
under utackorderingstiden. Förutom utackordering kan överflyttning
till annan vårdform ske, därest elev icke lämpligen bör behållas i skolan
på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet eller av annan anledning.
Om behov föreligger av överflyttning till annan ungdomsvårdsskola,
skall styrelsen ansöka därom hos skolbyråchefen (22 § stadgan).

I annat sammanhang har lämnats redogörelse för reglerna i 45 och 46 §§
BvL om utskrivning. Här skall endast erinras om att utskrivning från ungdomsvårdsskola
enligt gällande regler innebär upphörande jämväl av skyddsuppfostran.
I 23 § stadgan regleras utskrivningen närmare. Villkorlig utskrivning
av i skolhem intagen elev bör i regel ske efter avslutad skolgång.
Frågan om villkorlig utskrivning av elev, som fyllt 15 år och varit intagen i
skola i 2 år, skall prövas varje kvartal, av skolans styrelse.

Slutligen kan nämnas, att, om det föreligger anledning till åtal mot ungdomsvårdsskoleelev
(för brott, begånget före hans slutliga utskrivning),
statsåklagaren har att jämlikt 44 § 3 mom. BvL efter hörande av skolans
styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske.

Barnavårdskommittén. Då benämningen skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
i praktiken helt kommit att ersättas av beteckningen ungdomsvårdsskolor,
har kommittén valt att bruka denna beteckning och sammansättningar
därmed i lagförslaget.

Bestämmelser om ungdomsvårdsskolorna återfinnes i It kap. av kommitténs
lagförslag.

Enligt förslaget skall beträffande skolväsendets anstalter och anstaltsavdelningar
av olika typer, deras uppgifter samt grunderna för inskrivna elevers
fördelning på olika skolor och avdelningar i lagen endast stadgas, att
Kungl. Maj:t därom förordnar (154 § tredje stycket lagförslaget).

I stadga för ungdomsvårdsskolorna skall enligt kommittén — utöver vad
nu berörts — intagas föreskrifter om olika myndigheters inspektion av
ungdomsvårdsskolorna, närmare bestämmelser om styrelsen för ungdomsvårdsskola
och dess uppgifter, olika ärendens behandling, om rektor och
andra befattningshavare samt deras åligganden, närmare anvisningar för
elevernas behandling m. m. I sistnämnda hänseende skall Kungl. Maj :t enligt
förslaget bl. a. äga meddela särskilda bestämmelser om de förutsättningar,
under vilka elev må intagas i specialavdelning (jfr 160 § lagförslaget).

Däremot har kommittén funnit, att lagen bör innehålla de grundläggande
reglerna angående ansvaret för skolorganisationen, om skolas ledning
samt om tillsynen över skolorna och deras verksamhet. Kommitténs lagförslag
innehåller vidare regler för in- och utskrivning samt huvudgrunderna
för elevernas vård och behandling. Kommittén har härvid lagt vikt vid att
lagen bör ange och klargöra vad barnavårdsnämnd för sin verksamhet måste
ha kännedom om ävensom sådant, vari nämnden har att medverka. Slutli -

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

gen har lagbestämmelser om samarbetet mellan ungdomsvårdsskolorna och
barnavårdsnämnderna befunnits erforderliga.

Vad angår tillsynen över ungdomsvårdsskolorna och deras verksamhet
kommer i lagförslaget (155 §) till uttryck, att socialstyrelsen är centralmyndighet
för ungdomsvårdsskolorna samt att barnavårdsnämnden i den kommun,
där ungdomsvårdsskola är belägen, liksom länsstyrelsen i länet, bör
göra sig förtrogen med skolans förhållanden och verksamhet och, om anledning
till anmärkning befinnes föreligga, fästa socialstyrelsens uppmärksamhet
därpå.

I en inledande paragraf till 11 kap. skall enligt förslaget skolornas uppgift
anges, nämligen att bereda vård, fostran och utbildning åt sådana av
barnavårdsnämnd omhändertagna, vilka inskrivits i dylik skola (154 §).
Beträffande skolundervisning samt yrkesutbildning åt elev har kommittén
ansett huvudgrunderna böra anges i lagen, i principiell likhet med BvL
(162 § lagförslaget).

Remissyttrandena. Innehållet i 11 kap. av kommitténs lagförslag föranleder
i stort sett inga erinringar från remissinstansernas sida. Ungdomsvårdsskolornas
rektor sförening framhåller dock, att kommittén inte konsekvent
genomfört principen att i lagen endast upptaga de grundläggande reglerna
för verksamhetens bedrivande vid skolorna, utan att i kapitlet influtit även
vissa detaljföreskrifter, bl. a. om skolas samarbete med barnavårdsnämnd,
vilka hör hemma i stadgan. Andra remissinstanser —- särskilt barnavårdsnämnder
— hälsar med tillfredsställelse att bestämmelser om sådant samarbete
upptagits i lagen.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden och föreningen Sveriges
häradshövdingar anser, att de grundläggande bestämmelserna om de förutsättningar,
under vilka tvång må utövas mot eleverna, bör ingå i lagen.

Förslaget om införande av tillsyn över ungdomsvårdsskolorna från barnavårdsnämndernas
sida avvisas av ett stort antal remissinstanser, som
särskilt berör denna fråga. I direkt avstyrkande riktning uttalar sig sålunda
bl. a. fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborg och Gävleborgs
län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska
socialvårdsförbundet, ungdomsvårdsskolornas rektorsförening, styrelserna
för tio ungdomsvårdsskolor, två socialvårdskonsulenter och tolv kommunala
organ. Såsom skäl för avstyrkandet anföres i huvudsak följande: Något
behov av tillsyn från barnavårdsnämnds sida föreligger icke, enär varje
ungdomsvårdsskola står under ledning av en lokal styrelse och är underkastad
kontinuerlig inspektion genom bl. a. socialstyrelsens skolbyråchef.
Det synes vidare vara oegenlligt att tillägga ett kommunalt organ rätt
och plikt att öva inspektion över en statlig anstalt. Att barnavårdsnämnd
upprätthåller en god kontakt med ungdomsvårdsskolorna och följer de där
intagnas utveckling, är visserligen lämpligt, men detta bör icke medföra att
nämnden skall utöva tillsyn. Möjlighet finnes alt utse en ledamot av ortens
barnavårdsnämnd till ledamot i skolans styrelse, varigenom garantier skapas
för att önskvärd kontakt upprätthålles.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Föredragande statsrådet Sedan kommittén för ungdomsvårdsskolorna såsom
redan tidigare berörts föreslagit en utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna,
har kommittén i sitt fortsatta arbete upptagit frågor rörande vården och
behandlingen, eftervården m. m. Med hänsyn härtill föreslås inte nu några
mera betydande ändringar i dessa hänseenden och jag förutsätter att det
kan bli nödvändigt att ompröva vissa i detta kapitel behandlade frågor, sedan
kommitténs arbete slutförts.

I likhet med barnavårdskommittén, vars förslag i denna del lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen, har jag funnit, att benämningen skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården i lagen bör utbytas mot den allmänt
accepterade och inarbetade beteckningen ungdomsvårdsskolor.

Även beträffande uppläggningen i stort av kapitlet om ungdomsvårdsskolorna
kan jag ansluta mig till kommitténs förslag. Såsom rektorsföreningen
anmärkt är dock vissa av de bestämmelser, som intagits i lagförslaget, av
sådan beskaffenhet att de hellre synes böra ingå i stadgan för skolorna. Så är
främst fallet med föreskrifter om vad barnavårdsnämnd har att iakttaga vid
framställning om inskrivning av omhändertagen (157 § lagförslaget) samt
vissa bestämmelser om skyldighet för skolas styrelse att samarbeta med vederbörande
barnavårdsnämnd (165 § lagförslaget). Motsvarighet därtill saknas
därför i departementsförslaget. Det har vidare ansetts överflödigt att —
såsom kommittén föreslagit — utöver det allmänna stadgandet om skyldighet
för barnavårdsnämnd att samarbeta med andra myndigheter m. fl. i
förevarande kapitel meddela närmare föreskrifter om sådant samarbete med
ledningen för ungdomsvårdsskola.

Jag har inte funnit erforderligt eller lämpligt att, såsom förordats i ett par
yttranden, i lagen ange förutsättningarna för elevs intagning i specialavdelning
eller eljest för utövande av det tvång mot elev, som må erfordras för
ordningens upprätthållande i skolan. Sådana bestämmelser bör alltså enligt
min mening även framdeles meddelas i stadgan för skolorna.

I 64 § departementsförslaget har intagits föreskrift om att socialstyrelsen
är centralmyndighet för ungdomsvårdsskolorna. Som i anslutning till 4 §
framhållits bör någon tillsyn över skolorna från länsstyrelsernas sida inte
ifrågakomma. Inte heller bör sådan tillsyn från barnavårdsnämndernas sida
införas.

Staten driver numera samtliga ungdomsvårdsskolor, och inga planer föreligger
att återgå till ett system med olika huvudmän för skolorna. Såsom
framgått av den tidigare redogörelsen har kommittén låtit det redan i lagens
2 kap. komma till uttryck, att staten svarar för ungdomsvårdsskolorna (jfr
13 § kommitténs lagförslag). I departementsförslaget har statens ansvar
härutinnan ansetts böra i stället fastslås i inledningsstadgandet till förevarande
kapitel. I detta stadgande anges vidare — i saklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit — ungdomsvårdsskolornas uppgift vara att
bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård
och inskrivits som elever. Närmare bestämmelser om den utbild -

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning, som skall lämnas eleverna, torde böra meddelas i stadgan för skolorna.
Motsvarighet till vad kommittén föreslagit under 162 § har därför inte
upptagits i departementsförslaget. I detta sammanhang må framhållas att
inskrivning inte bör ske förrän omhändertagandet vunnit laga kraft. Liksom
för närvarande bör det emellertid vara möjligt att redan dessförinnan
mottaga den omhändertagne för observation. Som tidigare nämnts avses, att
även sådana som omhändertagits för utredning under vissa förutsättningar
skall kunna intagas i ungdomsvårdsskola. De särskilda föreskrifter som må
erfordras om intagning, behandling m. m. i fråga om dessa omhändertagna
torde få meddelas i stadgan för skolorna.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse paragrafvis för innehållet i
förevarande kapitel av departementsförslaget.

64 §.

I paragrafens första stycke fastslås som nyss nämnts statens ansvar för
ungdomsvårdsskolorna och dessas uppgift att bereda vård, fostran och utbildning
åt dem som omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som
elever.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser står regeln i
44 § 1 mom. BvL om att styrelsen för ungdomsvårdsskola beslutar om intagning
icke i god överensstämmelse med det främst i 12 och 13 §§ stadgan
för skolorna reglerade intagningsförfarandet, vilket i praxis med vissa modifikationer
följts (jfr betänkandet s. 625). Det tillämpade intagningsförfarandet
har synts kommittén böra i sina huvuddrag lagfästas, dock att
skolstyrelsen enligt kommitténs mening bör ha att besluta, huruvida den
som mottagits för observation skall erhålla fortsatt vård vid skolan. Kommitténs
förslag om inskrivning är utformat i enlighet härmed (jfr 157 §
lagförslaget). Under numera rådande förhållanden synes den mest rationella
ordningen vara att det får ankomma på socialstyrelsen såsom centralmyndighet
för skolorna att ensam utöva beslutanderätten i dessa ärenden. De
närmare bestämmelserna om förfarandet vid inskrivning bör meddelas på
administrativ väg och i lagen torde endast behöva utsägas, att det ankommer
på socialstyrelsen att besluta om inskrivning av elever. Ett sådant stadgande
har intagits såsom ett andra stycke i förevarande paragraf. Jag vill
i detta sammanhang påpeka, att skolbyråchefens ställning som statens
inspektör för skolorna utmönstrats ur lagförslaget.

I paragrafens tredje stycke, som närmast motsvarar 154 § tredje stycket
kommitténs lagförslag, uppräknas i vilka hänseenden Kungl. Maj:t äger
meddela administrativa föreskrifter beträffande ungdomsvårdsskolorna. Sådana
föreskrifter erfordras om skolornas organisation, d. v. s. beträffande
anstalter och anstaltsavdelningar av olika typer, deras uppgifter och befattningshavare
in. in., om grunder för elevernas fördelning på olika skolor
och avdelningar samt om verksamheten -— varmed bl. a. åsyftas undervis 22

Hihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 10

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning och annan utbildning — och ordningen vid skolorna. Det föreslagna
stadgandet är avsett att även ersätta vad 160 § kommitténs lagförslag innehåller
därom, att de förutsättningar, under vilka elev må intagas i specialavdelning,
anges i särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

65 §.

I denna paragraf, som närmast motsvarar 156 och 158 §§ kommitténs
förslag, meddelas bestämmelser om ungdomsvårdsskolas ledning.

Liksom för närvarande skall varje ungdomsvårdsskola stå under ledning
av en styrelse. Erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning,
arbetssätt och åligganden såsom förvaltningsorgan m. m. torde liksom hittills
böra intagas i stadgan för skolorna. I lagen bör däremot sammanfattningsvis
anges styrelsens uppgifter beträffande vården av eleverna. I nära
anslutning till vad kommittén föreslagit synes dessa uppgifter kunna anges
vara att över eleverna utöva den bestämmanderätt, som enligt 41 § departementsförslaget
i fråga om där avsedda omhändertagna tillkommer barnavårdsnämnd,
att besluta om val av vårdform samt att besluta om utskrivning.

Kommitténs lagförslag innehåller ett uttryckligt stadgande om att skolans
styrelse äger att hos barnavårdsnämnd, som har befattningen med eleven,
hemställa om att fortsatt omhändertagande beslutas. Något sådant stadgande
har inte upptagits i departementsförslaget.

Såsom framgår av det vid kapitelrubriken anförda har kommittén icke
funnit erforderligt att i lagen intaga föreskrifter om rektor och andra befattningshavare
samt deras åligganden. Sådana föreskrifter hör också på
det hela taget närmast hemma i stadgan för skolorna. Enligt min mening
synes det dock påkallat att i ny barnavårdslag antyda rektors ställning
såsom den för skolans verksamhet närmast ansvarige. Skäl härtill föreligger
redan av den anledningen, att vissa särskilda befogenheter för rektor
uttryckligen omnämnes eller förutsättes i föreliggande lagförslag liksom
delvis i gällande lag och kommitténs förslag (jfr 70, 90 och 94 §§ departementsförslaget).
Därtill kommer att utvecklingen av lätt förklarliga skäl
faktiskt har inneburit att rektors ledning av verksamheten varit både fastare
och av större räckvidd än lagens och stadgans ordalydelse omedelbart
ger vid handen. Mot bakgrunden härav förefaller det icke helt lyckligt att
rektors chefsställning saknar formellt stöd i lagen. Chefsställningen bör
avse att under styrelsen besluta i frågor angående vården av eleverna samt
att förbereda dessas utskrivning. Stadgande härom har intagits såsom ett
andra stycke i förevarande paragraf.

66 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 159—161 §§ kommitténs
förslag, innehåller de grundläggande reglerna om vården vid ungdomsvårdsskolorna.

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Den som intagits i ungdomsvårdsskola kan enligt gällande ordning, i
stället för att vårdas inom skolan, utackorderas genom dennas försorg och
placeras i enskilt hem. Elev kan också villkorligt utskrivas, där så prövas
lämpligt.

Utackorderingsförfarandet var tänkt som ett slags parallell till anstaltsvården
för att ersätta denna, där så var möjligt. Den villkorliga utskrivningen
och den därmed förbundna eftervården skulle däremot förekomma,
då behandlingen på anstalten lett till att eleven nått en sådan mognad, att
han kunde prövas ute i det fria livet. Den villkorliga utskrivningen har
emellertid efter hand förlorat sin karaktär av åtgärd efter avslutad behandling
och övergått till att snarare vara ett behandlingsled, som kan återkomma
flera gånger. Den formella skillnaden mellan utackordering och
villkorlig utskrivning framstår nu såsom onödig och ibland hindersam.
Vikten av att fullgod tillsyn och hjälp beredes under de perioder, då elev
vistas utom anstalten, framträder däremot som alltmera avgörande för ett
lyckat resultat av vården. Skolans ansvar bör vara lika stort antingen denne
vistas i skolan eller är utplacerad från denna.

I likhet med kommittén anser jag därför, att begreppen utackordering
och villkorlig utskrivning bör slopas samt att de skilda vårdformerna i ny
barnavårdslag bör betecknas såsom vård inom och vård utom skolan. Stadgande
härom har intagits i paragrafens första stycke.

Genom den föreslagna omläggningen kommer också begreppet »eftervård»
att försvinna. De till ungdomsvårdsskolorna knutna konsulenterna
bör därefter icke längre benämnas »eftervårdskonsulenter» utan bör erhålla
en titel, som bättre motsvarar deras befattning med eleverna under
vissa vårdperioder. Kommittén har föreslagit, att benämningen »ungdomsvårdskonsulenter»
införes. Denna fråga torde dock inte böra avgöras i detta
sammanhang.

Enligt paragrafens andra stycke skall vård inom skolan vara så anordnad,
att den skapar förutsättningar för att överföra eleven till friare vård. Vidare
kommer i stadgandet till uttryck att förefintliga möjligheter att låta
eleven arbeta eller anlita utbildningsmöjligheter utanför skolan bör utnyttjas
om så kan ske. Till grund för stadgandet ligger den principen att vården
bör anordnas så att elev beredes all den frihet, som är förenlig med den
behandling han anses behöva och de omständigheter i övrigt, som nödvändiggjort
hans intagning och kvarblivande i ungdomsvårdsskola.

Vård utom skolan skall enligt stadgande i tredje stycket anlitas så snart
det kan ske. Inga tids- eller åldersgränser föreslås, ej heller andra villkor
eller några närmare anvisningar, ägnade att binda eller vägleda ungdomsvårdsskolas
styrelse vid val mellan vård inom och vård utom skolan. Motsvarighet
saknas alltså till vad 45 § andra och tredje styckena BvL innehåller.
Ej heller föreslås några bestämmelser om förutsättningar för återgång
från vård utom till vård inom skolan. Skolans styrelse får alltså även i detta
hänseende fria händer. Anledning till återintagning kan vara, att eleven

340 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

bryter mot meddelade föreskrifter, återfaller i kriminell eller asocial livsföring
eller eljest brister i skötsamhet. Utan att detta är fallet kan han
emellertid ha kommit i ett sådant orostillstånd att med hänsyn till hans
sinnesförfattning återfall i brott eller annan misskötsamhet är att befara.
Därvid kan en tids omhändertagande inom skolan vara ägnat att återställa
hans sinnes jämvikt och undanröja den akuta risken. Även eljest bör skolans
styrelse, när syftet med behandlingen bäst främjas därigenom, låta vården
ske växelvis inom och utom skolan. För vård utom skolan kan placering
ske i enskilt hem eller i lämplig institution. Enligt kommittén skulle elev
även kunna överlämnas till sitt föräldrahem för vård utom skolan. Detta
har jag för min del inte kunnat finna lämpligt. Den som anses kunna återföras
till föräldrarna annat än tillfälligt, såsom för permission, bör enligt
min mening inte längre vara inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola.
Som jag strax återkommer till bör möjlighet emellertid finnas att låta omhändertagandet
bestå trots utskrivning.

67 §.

I denna paragraf, som motsvarar 163 § kommitténs förslag, har intagits
bestämmelser om när utskrivning skall ske.

Enligt kommitténs förslag skall elev utskrivas, när a) ändamålet med vården
får anses uppnått, eller b) eleven befinnes vara i behov av vård, fostran
eller utbildning, som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas
försorg, eller c) samhällsvården skall upphöra i anledning av
elevens ålder. Vidare skall enligt förslaget utskrivning också kunna beslutas
beträffande elev som intagits i »kriminalvårdsanstalt».

Föredragande statsrådet. Utom i det fall, att ändamålet med vården har
uppnåtts, bör i enlighet med kommitténs förslag elev också utskrivas i fall,
som nyss angetts under b). Det är här fråga bl. a. om vård på kropps- eller
mentalsjukhus, vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller på behandlingshem.
Ifrågavarande bestämmelse bör kunna tillämpas också beträffande sådana
behov, som kan tillgodoses inom barnavårdens ram, t. ex. vid specialhem.

Enligt gällande rätt (48 § BvL) förfaller barnavårdsnämnds beslut angående
omhändertagande, då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom
den omhändertagne dömes ovillkorligt till frihetsstraff eller villkorligt
anstånd med sådant straff förklaras förverkat. Åtskilliga skäl talar
också för att den som sålunda överföres till fångvårdsanstalt icke längre
bör vara inskriven vid ungdomsvårdsskola. Enligt min mening bör därför
nuvarande regel i huvudsak alltjämt bibehållas. Denna regel bör dock så till
vida modifieras, att samhällsvården icke skall upphöra automatiskt utan
först genom ett i vanlig ordning meddelat utskrivningsbeslut. Härigenom
öppnas nämligen möjlighet att — med stöd av nästföljande paragrafs första

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

341

stycke -— låta barnavårdsnämnden behålla ansvaret för den unge även under
verkställighetstiden. Även i ett annat avseende torde regeln i 48 § BvL
böra något jämkas. Enligt gällande ordning förfaller beslutet angående omhändertagande
så snart verkställighet av domen påbörjas, och det förutsattes
alltså icke att domen vunnit laga kraft mot den dömde. Då regeln äger
tillämpning även i fråga om ungdomsfängelse, som regelmässigt går i verkställighet
utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft, har detta förhållande
i praktiken medfört vissa olägenheter (jfr rättsfallet NJA 1958
s. 64). Jag föreslår därför i stället den regeln, att elev skall utskrivas, om
han enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.
Regeln avser inte häktning.

Beträffande utskrivning i anledning av elevens ålder ansluter sig kommitténs
förslag med vissa förenklingar till gällande rätt. Mot vad kommittén
föreslagit har jag i sak intet att erinra. I enlighet härmed torde böra gälla,
att utskrivning skall ske senast när eleven fyller 21 år eller, om han omhändertagits
för samhällsvård efter det han fyllt 18 år, senast tre år efter
omhändertagandet.

68 §.

I denna paragraf meddelas ytterligare bestämmelser om utskrivning.

Bamavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall frågan om utskrivning
i anledning av uppnått vårdresultat upptagas till prövning senast då
två år förflutit från elevs inskrivning vid ungdomsvårdsskola. Skulle elev
dessförinnan ha åtnjutit så långvarig vård inom skolan, att sammanlagda
tiden för behandlingen i denna vårdform uppgår till ett år, skall utskrivningsfrågan
då upptagas. Har frågan beträffande någon elev prövats utan
att leda till utskrivning, skall utskrivningsfrågan återupptagas med högst
ett års mellanrum (164 § lagförslaget).

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om tid för prövning av utskrivningsfrågor
anser ungdomsvårdsskolornas rektorsförening saklöst kunna
utgå. Det torde, anför föreningen, icke finnas någon skolstyrelse som en
enda dag i onödan kvarhåller en elev, sedan ändamålet med vården anses
uppnått. Stadgandet skulle enligt föreningen komma att bereda särskilt
skolhemmen, som med hänsyn till elevernas skolgång och yrkesutbildning
torde komma att få längre vårdtider såväl inom som utom skolan än yrkesskolorna,
ett ej obetydligt administrativt merarbete utan någon påvisbar
vinst vare sig för skolorna eller för deras elever.

Föredragande statsrådet. Såsom berörts vid 45 § skall enligt kommitténs
förslag ett utskrivningsbeslut endast innebära, att eleven slutligt
skall lämna vården vid skolan, medan det skall vara vederbörande barna -

342

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämnds sak att beträffande alla omhändertagna besluta angående samhällsvårdens
upphörande. Enligt föreliggande lagförslag skall däremot utskrivning
från ungdomsvårdsskola i anslutning till gällande rätt medföra
att samhällsvården upphör. Att en sådan ordning bör gälla även i fortsättningen
är motiverat av att utskrivning i det stora flertalet fall sker i anledning
av att ändamålet med vården anses uppnått eller att eleven befinner
sig i närheten av den övre åldersgränsen. Emellertid bör utskrivning
stundom ske, trots att behov av samhällsvård alltjämt föreligger. Det skulle
vara föga rationellt, om barnavårdsnämnden i sådana fall måste fatta
nytt beslut om sådan värd. Huvudregeln bör därför icke gälla undantagslöst,
utan en möjlighet bör öppnas att låta samhällsvården bestå trots utskrivningen.
En sådan möjlighet är av betydelse främst med hänsyn till
de fall, där utskrivningen föranleds av att eleven behöver vård, fostran eller
utbildning, som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas
försorg. Stundom kan det också tänkas innebära en lämplig anordning
att låta samhällsvården bestå, medan den från skolan utskrivne avtjänar
frihetsstraff. Utvägen att låta samhällsvården fortsätta efter utskrivningen
bör emellertid icke vara begränsad till vissa angivna fall, utan den
bör stå öppen i varje situation, där så befinnes lämpligt. Det bör ankomma
på skolans styrelse att avgöra, huruvida samhällsvården skall bestå; förordnande
därom bör nämligen ingå i utskrivningsbeslutet. Ehuru det måhända
får anses självklart, att ett sådant förordnande icke får meddelas,
därest eleven nått sådan ålder att samhällsvården redan skulle ha upphört
om han icke varit inskriven vid ungdomsvårdsskola, synes det lämpligt att
i lagen direkt erinra härom.

Enligt kommitténs förslag skulle utskrivning från ungdomsvårdsskola —
av annan anledning än att elev uppnått åldersgräns, som nödvändiggör utskrivning
— alltid föregås av samråd med den barnavårdsnämnd, som har
befattningen med eleven. Jag delar till fullo kommitténs uppfattning att sådant
samråd — särskilt viktigt med hänsyn till den föreslagna möjligheten
att förordna att samhällsvården skall bestå — måste komma till stånd i
utskrivningsfrågorna. Såsom tidigare berörts synes stadgande därom dock
lämpligen böra inflyta i stadgan för ungdomsvårdsskolorna.

Spörsmålen om, huruvida elev bör utskrivas i anledning av att ändamålet
med värden far anses uppnått eller därför att han behöver överföras till
lämpligare vård, måste utan vidare komma upp till prövning hos skolstyielsen,
som alltid har att noga följa elevens beteende och utveckling. Med
hänsyn till den praxis som för närvarande tillämpas i fråga om utskrivning
från ungdomsvårdsskolorna kan det knappast sägas föreligga något behov
ur rättssäkerhetssynpunkt av bestämmelser om att utskrivningsfrågorna
skall upptagas till prövning inom viss tid och därefter periodiskt omprövas.
Om bestämmelser härom likväl anses erforderliga, torde de emellertid lämpligen
böra intagas i stadgan för skolorna. Vad kommittén i detta hänseende
föreslagit har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Med hänsyn till att samhällsvården enligt föreliggande lagförslag regelmässigt
skall upphöra genom utskrivningen erfordras liksom i gällande rätt
bestämmelser om de föranstaltningar som skall vidtagas i samband med
denna. I detta hänseende synes enahanda bestämmelser böra gälla som enligt
44 § föreliggande lagförslag.

Paragrafen har avfattats i enlighet med vad sålunda anförts.

69 §.

Paragrafen, som motsvarar 166 § kommitténs förslag, överensstämmer i
sak med 44 § 3 mom. BvL.

70 §.

I fråga om inställelse vid domstol av personer, som är intagna på fångvårdsanstalt,
meddelas särskilda bestämmelser i lagen om verkställighet av
frihetsstraff m. in. (37 och 38 §§). Enligt dessa bestämmelser gäller dels att
om överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen finner att dennes
personliga inställelse vid domstol är påkallad fångvårdsstyrelsen har att
föranstalta därom, dels ock att om domstol, efter framställning av part
eller eljest, begär att intagen skall inställas inför domstolen för annat ändamål
än nyss sagts fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen
har att pröva, huruvida det må ske. Sistberörda stadgande äger
tillämpning också beträffande annan myndighet än domstol.

Vad angår inställelse vid domstol av elev vid ungdomsvårdsskola finnes
däremot icke andra lagbestämmelser än rättegångsbalkens generella stadganden
rörande vitesföreläggande och hämtning. Ej heller har föreskrifter
i ämnet utfärdats i administrativ ordning.

Enligt praxis sker i allmänhet inställelsen genom skolans försorg, då eleven
kallats av domstol att höras såsom vittne eller målsägande eller att närvara
såsom part. Skolans rektor har då i förväg skriftligen underrättats om
inställelsen och samtidigt anmodats att sörja för att eleven inställer sig. En
av skolans befattningshavare medföljer vanligtvis eleven. I de fall, där det
icke kan ske och hämtning kan komma i fråga, anlitas polismyndighet. Inställelse
genom polismyndighets försorg sker dock endast, då skolan icke
kan avstå från någon vårdare för ändamålet eller på grund av den intagnes
person icke anser sig kunna ta ansvaret för inställelsen. Härvid äi det domstolen,
som beslutar om polishandräckning på hemställan av skolans rektor.
Den i 77 § BvL stadgade rätten för styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
att erhålla handräckning genom polismyndighet avser nämligen uttryckligen
endast vidtagande av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem.
Det förekommer emellertid även, att domstol beslutar om hämtning genom
polismyndighets försorg utan att först rådgöra med vederbörande rektoi.
I dessa fall underrättas skolan i förväg endast om tidpunkten för inställel -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sen. Om så befinnes lämpligt och möjligt beordras också i en sådan situation
en befattningshavare vid skolan att såsom vårdare jämte polismannen åtfölja
eleven.

Även i kommitténs förslag saknas regler på förevarande område. Dock
föreslår kommittén så till vida en utvidgning av rätten att erhålla handräckning
av polismyndighet, att sådan handräckning skall lämnas styrelse eller
rektor för ungdomsvårdsskola även då bistånd påkallas för förflyttning av
elev (169 § lagförslaget).

Socialstyrelsen avgav den 23 april 1957 utlåtande till justitieombudsmannen
i ett av denne upptaget ärende angående ordningen för inställande vid
domstol av personer, som är intagna på ungdomsvårdsskola. I utlåtandet
anfördes, att bestämmelser borde utfärdas i ämnet och att dessa lämpligen
kunde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i straffverkställighetslagen.
Det borde ankomma på skolans styrelse eller, efter dess
bemyndigande, skolans rektor att pröva, huruvida inställelse må ske i sådana
fall då eleven icke är tilltalad, liksom att föranstalta om de inställelser
som kan bli aktuella. Vad beträffar de undantagsfall, då polismyndighet behöver
anlitas, borde avgörandet härom träffas av skolan, på vilken det också
borde ankomma att framställa begäran om handräckning. Sedan styrelsen
därefter erinrat om den av kommittén föreslagna utvidgningen av handräckningsinstitutet,
anförde styrelsen i utlåtandet vidare, att kommitténs
lagförslag sålunda i det hänseende varom här vore fråga endast behövde
kompletteras med föreskrifter rörande ungdomsvårdsskolornas prövningsrätt
och skyldighet att svara för inställelsen.

I sitt remissyttrande över kommitténs förslag åberopar socialstyrelsen
vad styrelsen anfört i berörda utlåtande och hemställer, att förevarande kapitel
måtte kompletteras med bestämmelser i enlighet med de av styrelsen
angivna riktlinjerna.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen från justitieombudsmannen anföres
bl. a., att justitieombudsmannen finner de av socialst yreisen anförda
synpunkterna på den lämpliga ordningen för inställelse vid domstol av elev
vid ungdomsvårdsskola vara väl grundade samt att lagbestämmelser i ämnet
såsom socialstyrelsen anfört får anses påkallade. I skrivelsen påpekas också
behovet av klarare regler rörande inställelsekostnaden.

Föredragande statsrådet. Även enligt min mening utgör det en brist i nuvarande
lagstiftning på området, att frågan om inställelse av ungdomsvårdsskoleelev
vid domstol inte har närmare reglerats. Denna omständighet har
— såsom framgår av det nyss anförda — lett till oenhetlighet i förfarandet,
och i vissa fall har detta utvecklats efter mindre tillfredsställande linjer.
Kritik kan sålunda riktas mot att lagstiftningen inte lägger hinder i vägen
för domstol att utan samråd med skolan besluta om elevens hämtning. De
skäl som förestavat de nyss berörda bestämmelserna i straffverkställighetslagen
rörande personer, som är intagna på fångvårdsanstalt, gör sig inte
sällan gällande med större styrka beträffande ungdomsvårdsskolornas elever.
Det ligger i sakens natur att det i flera situationer kan vara mer ange -

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

345

läget för en ungdomsvårdsskola än för en fångvårdsanstalt all pröva, huruvida
en begärd inställelse vid domstol låter sig förena med behandlingen.
Såsom exempel härpå må endast nämnas, alt det kan vara direkt olämpligt
att avbryta en på sluten avdelning vid ungdomsvårdsskola pågående behandling
i en situation, då rättegången med fördel kan uppskjutas. Vidare
måste det anses vara inte endast onödigt utan även olämpligt att föranstalta
om polishandräckning i vidare mån än skolan ser sig ur stånd att sörja för
inställelsen. Inte minst i betraktande av klientelets ungdom och den psykiska
labilitet, som ofta kännetecknar de omhändertagna, bör polishandräckning
som regel undvikas och eleven i stället åtföljas av en vid skolan
anställd befattningshavare, med vilken han är förtrogen.

Bestämmelser bör sålunda utfärdas i ämnet, och dessa synes i enlighet
med vad socialstyrelsen föreslagit lämpligen kunna utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med reglerna i straffverkställighetslagen. Då det gäller
en elevs inställelse vid domstol såsom tilltalad i brottmål, synes det böra
ankomma på skolans rektor att föranstalta därom. Eftersom någon prövningsrätt
i dessa fall inte skall föreligga, torde anledning saknas att lägga
denna uppgift på skolans styrelse. Däremot bör det ankomma på skolans
styrelse eller, efter dess bemyndigande, skolans rektor att pröva, huruvida
inställelse må ske i sådana fall då eleven inte är tilltalad. Beträffande rätten
att påkalla bistånd av polismyndighet innefattar föreliggande lagförslag
samma utvidgning som föreslagits av kommittén (jfr 94 §). Sådan handräckning
skall liksom annat bistånd av polismyndighet enligt lagförslaget
lämnas kostnadsfritt (jfr 96 §). I övrigt skall de kostnader, som föranleds
av inställelsen, självfallet bestridas av vederbörande skola.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader
(71—74 §§ departementsförslaget)

Kommitténs lagförslag innehåller i 13 kap. bestämmelser om ersättning
av stat och kommun för barnavårdskostnad samt i 14 kap. bestämmelser
om enskildas ersättningsskyldighet. De båda kapitlen ersätter 8 och 9 kap.
BvL, dock att — såsom förut berörts — kommitténs lagförslag saknar motsvarighet
till vad i sistnämnda kapitel stadgas om enskildas arbetsskyldighet,
d. v. s. arbetsföreläggande.

I samband med tillkomsten av SochjL vidtogs genom lag den 4 januari
1956 vissa ändringar i BvL. Dessa begränsades visserligen till vad som befanns
nödvändigt för att FvL skulle kunna upphöra att gälla, och avsikten
var icke att föregripa eller begränsa revisionen av BvL. Emellertid har statsmakterna
genom att antaga SochjL tagit ställning till vissa spörsmål, som
är gemensamma för socialhjälpen och barnavården eller som bör lösas på
samma sätt på båda dessa områden av samhällsverksamheten. Den reglering
som skett i föreliggande lagförslag beträffande frågorna om ersättning
av stat och kommun för barnavårdskostnad samt om enskildas ersättnings -

346

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1960

skyldighet innefattar därför i likhet med kommitténs förslag icke några
principiella nyheter utan ansluter sig i väsentliga delar till gällande rätt.

Av de i 8 kap. BvL intagna stadgandena har 64 § upphört att gälla den 1
januari 1938 samt 63 och 67 §§ den 1 juli 1958. I kommitténs lagförslag
motsvaras sistnämnda båda lagrum av 174 och 14 §§.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit har vad gällande lag
i 61 § innehåller om hur kommuns utgifter för samhällets barnavård skall
bestridas ansetts överflödigt och därför icke fått motsvarighet i föreliggande
lagförslag. Detsamma gäller även stadgandet i 66 § BvL med bemyndigande
för Konungen att träffa överenskommelse med främmande makt angående
omhändertagande jämlikt BvL av den främmande maktens undersåtar och
om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. Ej heller har i lagförslaget
upptagits motsvarighet till 69 § BvL, vari stadgas, att om kommun ställt
särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande för vård på sjukvårdsinrättning,
barnhem etc. kommunen äger bestämma huruvida ersättningsskyldighet
för enskilda skall föreligga beträffande utgift, som bestrides av
dessa medel. Såsom kommittén funnit är detta stadgande numera praktiskt
betydelselöst.

Bestämmelserna om ersättning av stat och kommun samt om enskildas
ersättningsskyldighet äger sådant inbördes samband, att de ansetts böra
sammanföras till ett kapitel. För detta föreslås rubriken Kommuns rätt till
ersättning för vissa vårdkostnader.

71 §.

Denna paragraf, som motsvarar 62 och 65 §§ BvL samt 173 och 175 §§
kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om kommuns rätt till ersättning
av annan kommun eller staten.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 62 § BvL är kommun i vissa fall berättigad
till ersättning av annan kommun eller staten. Rätten till ersättning
är begränsad till »utgift för omhändertaget barn». Beträffande ersättningsrätten
hänvisas till vad i 22—24 §§ SochjL är stadgat om kommuns rätt till
ersättning för »obligatorisk» socialhjälp.

Huvudregeln för den mellankommunala ersättningsskyldigheten är enligt
22 § första stycket SochjL, att kommun, som lämnat (obligatorisk) socialhjälp
åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalskrivits
inom annan kommun, äger erhålla ersättning därför av denna senare
kommun. Barn, som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet, skall vid
tillämpningen av SochjL anses mantalsskrivet i födelsehemorten.

Från huvudregeln göres i andra stycket av samma lagrum undantag för
sådana fall, där obligatorisk socialhjälp utges till svensk medborgare medan
han under vissa angivna omständigheter vistas eller är inackorderad i enskilt
hem eller vårdhem. Den kommun, som utgivit hjälpen är då — enligt
den lydelse lagrummet erhållit genom ändringslag den 16 maj 1957 — i

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

stället berättigad till ersättning därför av den kommun, där vederbörande
senast mantalsskrivits på annan grund än vistelse eller inackordering i enskilt
hem eller vårdhem. Enligt lagrummets ursprungliga lydelse var den
hjälplämnande kommunen berättigad att, om vederbörande för det år, då
han mottogs i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan under
samma omständigheter vistats eller varit inackorderad i annat enskilt hem
eller vårdhem, för det år då han mottogs där —■ var mantalsskriven i annan
kommun, av denna erhålla ersättning för hjälpen. Till de omständigheter,
under vilka vederbörande skall vistas i enskilt hem eller vårdhem för att
undantagsstadgandet skall bli tillämpligt, hänföres det fall, att vederbörande
såsom fosterbarn överlämnats till enskilt hem eller, efter att ha omhändertagits
enligt BvL, inackorderats i sådant hem. Vidare upptages dels
det fall, att vederbörande, efter att ha varit intagen i sjukvårdsinrättning
eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens
försorg överlämnats till enskilt hem eller vårdhem för fortsatt vård
eller fostran under villkor, att han fortfarande skall stå under inrättningens
eller anstaltens tillsyn, dels ock fall där någon eljest mot ersättning mottagits
i enskilt hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller
annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet.

Ersättning enligt 22 § SochjL skall utgå oavsett huruvida enskild är skyldig
att lämna gottgörelse för hjälpen.

För obligatorisk socialhjälp, som lämnats åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, »för
det år, som där avses» ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort
för nämnda år ej kunnat utrönas, är enligt 23 § — vari någon ändring
icke vidtagits — den kommun som lämnat hjälpen berättigad att erhålla
ersättning av staten, i den mån gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild
person. Motsvarande skall också gälla, därest den som mottagit hjälpen
under berörda år ej var svensk medborgare.

Ersättning av stat eller kommun skall utgå med det belopp, vartill kommunens
kostnader för hjälpen skäligen kan uppskattas. Kungl. Maj :t äger
fastställa taxa, efter vilken ersättningen skall bestämmas när det gäller vård
på anstalt eller annan inrättning. (24 § SochjL.)

I avseende på behandling av frågor om ersättning av kommun eller staten
för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av skyldighet
att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende på tid för anhängiggörande
av talan gäller enligt 65 § första stycket BvL i tillämpliga
delar vad för motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ SochjL. I
andra stycket av samma paragraf hänvisas i avseende på ränta till vad därom
för motsvarande fall är stadgat i 29 § SochjL. Beträffande innehållet av
ifrågavarande bestämmelser i SochjL må hänvisas till nämnda lag samt till
prop. 177/1955 s. 285—290.

Vidkommande frågan om »minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende»
anförde chefen för socialdepartementet enligt prop. 177/1955 s.
200 bl. a. följande:

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år WHO

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare
skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,
bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel bör finnas
för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt barnavårdslagen
är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier av barn
synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så länge det vistas
i fosterhemmet eller inaekorderingsheminet, behåller den hemortsrätt
det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att uttrycket fosterbarn
ges samma innebörd som det har i BvL. — Det kan ifrågasättas,
huruvida inte den av mig förordade undantagsregeln i vad den rör de för
samliällsvård omhändertagna barnen egentligen hör hemma i BvL. Socialhjälp
torde nämligen som regel inte tilldelas dylika barn, för vilkas vård
och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emellertid synes det ur praktiska
synpunkter vara lämpligt att — åtminstone så länge den nuvarande
BvL gäller — samla alla hemortsrättsregler i socialhjälpslagen och i BvL
hänvisa till dem.

Barnavårdskommittén. Vad först angår 62 g BvL skiljer sig det stadgande

'' 173 § — som kommittén föreslår endast så till vida från gällande lag,
att »utgift för omhändertaget barn» ersatts med »utgift som föranletts av
omhändertagande, vilket skett innan den omhändertagne fyllt aderton år>.
Den föreslagna textändringen är betingad av att beteckningen barn användes
på annat, mera enhetligt sätt i kommitténs lagförslag än i gällande lag.

Kommittén framhåller, att de föreslagna höjda åldersgränserna för möiligheten
att omhändertaga barn uppenbarligen medför eu viss ökning av de
utgifter, som omfattas av den mellankommunala och statliga ersättningsskyldigheten.
Bestämmelsen om denna ersättningsskyldighet är vidare avfattad
så, att utgifter för dem som omhändertagits för utredning även inbegripes.
Härom anför kommittén följande:

Naturligtvis vore det tänkbart, att jämställa sistberörda utgifter med andra
utredningskostnader. \ issa skäl för en sådan lösning kan åberopas. Sålunda
kan andragas, att ett huvudsyfte med omhändertagande för utredning
är att säkra fortsatt undersökning, prövning och eventuell verkställighet.
Vidare kan åberopas, att sådant omhändertagande i en del fall får antagas
icke komma att omedelbart följas av samliällsvård — anledningen
kan vara att fulla skäl för samliällsvård visar sig icke föreligga eller att.
trots sådana skäl, annan åtgärd finnes böra väljas — och att det då kan
förefalla onödigt eller föga befogat, att annan kommun eller staten skall
kunna krävas på ersättning för de regelmässigt tämligen små omkostnaderna.

Häremot kan emellertid framhållas, att det endast är eu gradskillnad
mellan villkoren för å ena sidan omhändertagande för utredning samt å
andra sidan samliällsvård, att de allra flesta för utredning omhändertagna
torde bli föremål för samliällsvård samt att de för utredning omhändertagna
skall placeras och i övrigt behandlas på sätt, som på det hela taget överensstämmer
med vad som gäller för samhällsvård. Med hänsyn till det sist
berörda kommer de kostnadskrävande åtgärderna med dem som omhändertagits
för utredning i regel att vara likartade med motsvarande åtgärder
ior beredande av samhällsvård åt enahanda klientel, och vad som belöper å
utredningstiden kommer i flertalet fall att framstå som eu del av en fortlöpande
vårdkostnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

349

Kommittén har sålunda ansett det principiellt lika befogat och praktiskt
lämpligare, att utgiften för dem som omhändertagits för utredning jämställes
med kostnader för beredande av samhällsvård.

Till nu berörda bestämmelser om ersättning av annan kommun eller av
staten anknytes enligt kommitténs förslag liksom enligt gällande lag ett
stadgande, varigenom i SochjL givna regler för ersättningsfrågans behandling,
då kommun vill fordra ersättning av annan kommun eller av staten,
göres tillämpliga även för krav, avseende ersättning för barnavårdskostnad
(175 § lagförslaget).

Remissyttrandena. Från kommunalt håll framhålles, att den omständigheten
att ersättningsskyldighet ej föreligger i fråga om kostnader för förebyggande
åtgärder kan medföra att en barnavårdsnämnd tillgriper ett omhändertagande
för att på så sätt kunna gottgöra sig kostnader för fallet
och att barnavårdsnämnden i en kommun, som är vistelsekommun för ett
icke omhändertaget fosterbarn, av sparsamhetsskäl underlåter att vidtaga
erforderlig kostnadskrävande åtgärd. Nu angivna olägenheter kan, framhålles
det, elimineras antingen genom att ersättningsskyldighet kommuner
emellan och för staten helt slopas eller genom att låta ersättningsrätten omfatta
även kostnader för angivna åtgärder.

Enligt socialstyrelsen, som också berör denna fråga, skulle en ersättningsrätt
för förebyggande åtgärder däremot vara olycklig. Styrelsen anser
det därför vara riktigt, att återkravsrätten begränsats till kostnader för omhändertaganden.

Förslaget om att ersättning skall utgå även för dem som omhändertagits
för utredning kritiseras i två yttranden. Statskontoret anser sålunda att
tillräckliga skäl saknas för att införa reglerande bestämmelser rörande dylik
gottgörelse. Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig av principiella skäl
icke kunna biträda förslaget i denna del. För det fall att utredningen omedelbart
följes av samhällsvård kan enligt länsstyrelsen förslaget möjligen
ha visst fog för sig, men för övriga fall — då fulla skäl för samhällsvård
visat sig icke föreligga eller, trots sådana skäl, annan åtgärd befinnes böra
väljas — synes anledning icke föreligga att göra avsteg från den hittills
gällande principen att ersättningsskyldigheten icke omfattar utredningskostnader.

Kammarrätten påpekar, att 23 § SochjL hort ändras i samband med ändringen
av 22 § samma lag och att denna fråga har betydelse även på barna\årdslagens
område.

Föredragande statsrådet. Som förut berörts har statsmakterna i samband
med tillkomsten av SochjL tagit ställning till olika spörsmål beträffande
kommuns rätt att kräva ersättning för barnavårdskostnader. De avgöranden
av principiella frågor, som därvid träffats, har uppenbarligen icke varit
avsedda att gälla allenast i avvaktan på revisionen av faarnavårdslagstiftningen.
Med hänsyn härtill bör nu icke ifrågasättas annat än att åtgärdskommnns
möjlighet att erhålla gottgörelse av annan kommun eller av sta -

350

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ten för kostnader, som föranletts av omhändertagande, bör bibehållas i ny
barnavårdslag. I enlighet med vad kommittén också föreslagit torde det vidare
vara mest överensstämmande med principerna i SochjL att ersättningsrätten
i fortsättningen liksom hittills begränsas till dylika kostnader.
Den i vissa yttranden framkastade tanken att ersättning även skulle kunna
krävas för kostnader i anledning av förebyggande åtgärder kan jag följaktligen
icke biträda.

Vad angår frågan om huruvida kostnader i anledning av omhändertagande
för utredning bör vara ersättningsgilla kan såsom kommittén själv
framhåller skäl anföras både för och mot den av kommittén valda lösningen.
I de fall, där omhändertagandet omedelbart övergår i omhändertagande
för samhällsvård, kan det sålunda främst av praktiska skäl vara
motiverat att icke göra skillnad i ersättningsavseende mellan de olika skedena
av omhändertagandet. I andra fall åter, där omhändertagandet icke
efterföljes av samhällsvård, vare sig detta beror på att fog för ingripande
över huvud taget icke föreligger eller på att förebyggande åtgärd anses
vara till fyllest, är det ur såväl principiella som praktiska synpunkter knappast
lämpligt att åtgärdskommunen skall kunna kräva ersättning för kostnaden
av annan kommun eller staten. Vid bedömande av denna fråga är
vidare att beakta den skillnad, som föreligger mellan kommitténs förslag
och departementsförslaget beträffande institutet omhändertagande för utredning.
I förstnämnda förslag är detta institut direkt anknutet till förutsättningarna
för omhändertagande för samhällsvård, och det kan med denna
konstruktion falla sig rätt naturligt att se omhändertagandet för utredning
som ett led i det förfarande, som resulterar i omhändertagande för
samhällsvård. En sådan anknytning föreligger däremot icke i departementsförslaget,
enligt vilket omhändertagande för utredning får tillgripas,
även om endast förebyggande åtgärder är ifrågasatta. Vid sådant förhållande
försvagas skälen för ersättningsrätt i dessa fall, medan de skäl som
talar däremot i motsvarande mån tilltar i styrka. Jag har därför i likhet
med ett par remissinstanser kommit till den uppfattningen att rätten till
ersättning bör vara begränsad till kostnader i anledning av omhändertagande
för samhällsvård.

I 62 § BvL avses att utgift för den som omhändertagits före 18 års ålder
— d. v. s. enligt 22 § a)—c), 29 eller 55 § BvL — skall ersättas enligt reglerna
i 62 §, oavsett den omhändertagnes ålder, då utgiften gjordes. För
utgift, som kommun haft för skyddsuppfostran av person som omhändertagits
med stöd av 22 § d) BvL, utgick enligt 63 § BvL tidigare ersättning
av staten. Sedan denna ersättningsrätt numera borttagits, måste det anses
riktigast att utsträcka den mellankommunala ersättningsrätten så att denna
kommer att avse även kostnader, som föranletts av att någon omhändertagits
för samhällsvård efter fyllda 18 år. Departementsförslaget har avfattats
i enlighet härmed.

Efter lien ändring i 22 § SochjL, vilken genomfördes 1957, föreligger
såsom kammarrätten anmärkt en viss otydlighet i 23 § samma lag. Den
jämkning av sistnämnda paragraf, som i anledning härav synes vara på -

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

kallad, torde kunna vidtagas i samband med de följdändringar i SochjL,
vilka föranleds av föreliggande lagförslag.

I överensstämmelse med vad som uttalades i samband med antagandet
av SochjL finner jag det ur praktiska synpunkter vara mest ändamålsenligt,
att alla hemortsrättsbestämmelserna även i fortsättningen är samlade
i SochjL och att barnavårdslagen endast innehåller hänvisning till dem.

72 §.

Denna paragraf, som motsvarar 68 § BvL samt 176 och 177 §§ ävensom
178 § andra stycket kommitténs förslag, innehåller de materiella reglerna
om enskildas ersättningsskyldighet.

Gällande bestämmelser. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller
samhällsvård under förhållanden, som synes utvisa att behovet därav kommer
att bli varaktigt, äger barnavårdsnämnden omhändertaga egendom,
som då tillhör barnet eller som tillfaller det, medan det är omhändertaget,
samt därav uttaga ersättning för kostnader för barnet. Nämnden har full
frihet att efterge sin ersättningsfordran, helt eller delvis (68 § 1 mom.
BvL).

Ersättningsskyldighet föreligger även för vissa anhöriga till barnet. Sålunda
äger kommun uttaga ersättning av barnets fader, moder eller adoptant,
om barnet är under 16 år (68 § 2 mom. BvL). Denna ersättningsskyldighet
är dock på olika sätt begränsad.

Först må framhållas att såväl för barnets — till dess egendom begränsade
— ersättningsskyldighet som ock för föräldrars (adoptants) plikt att
lämna gottgörelse sätts en gräns genom att vad som högst må uttagas bestämmes
av Kungl. Maj :t med stöd av 68 § 3 mom. BvL. Ersättningen är
för närvarande enligt kungörelsen den 14 mars 1958 (nr 98) maximerad
så, att ersättning ej i något fall må uttagas med högre belopp än 1 000 kronor
för år räknat.

I övrigt är föräldrars (adoptants) ersättningsskyldighet enligt den lydelse
68 § 2 mom. BvL erhållit genom lagen den 4 januari 1956 reglerad
genom att bestämmelserna i 36—38 §§ SochjL, i vad de rör kommuns rätt
att taga ut ersättning för obligatorisk socialhjälp åt barn under 16 år, i tilllämpliga
delar skall gälla även kostnad för omhändertaget barn under 16 år.
Detta innebär följande.

Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten
båda makarna.

Ersättning må icke uttagas av fader eller moder till barn utom äktenskap,
vilken enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess
underhåll utge visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utge underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn
under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har till följd
härav barnet måst omhändertagas, föreligger ej ersättningsskyldighet för
den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till
försummelse av sin underhållsskyldighet.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Den som är häktad eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot sitt barn eller adoptivbarn, är ej heller ersättningsskyldig
för kostnad för barnets samhällsvård eller skyddsuppfostran under tiden
för nämnda anstaltsvistelse. På motsvarande sätt bortfaller för den som
åtnjuter obligatorisk socialhjälp ersättningsskyldigheten för barnavårdskostnad
belöpande på den tid under vilken socialhjälpen utgått.

Barnavårdsnämnd kan fritt avstå från ersättningskrav.

Ersättning utgår med det belopp, vartill kommunens kostnader skäligen
kan uppskattas. Där så befinnes påkallat, äger Kungl. Maj :t fastställa taxa,
enligt vilken ersättning skall utgå för vård på anstalt eller annan inrättning.

Barnavårdskommittén. Enskilds ersättningsskyldighet skall enligt kommitténs
förslag liksom för närvarande vara begränsad till utgifter, som
föranletts av omhändertagande, och förutsättning skall vidare vara, att
omhändertagandet skett innan den underårige fyllt 18 år. I fråga om ersättningsskyldigheten
har omhändertagande för utredning jämställts med
samhällsvård.

På samma sätt som i BvL upptages i kommitténs lagförslag — 176 § —
först frågan om ersättningsskyldighet för den omhändertagne själv.

Kommittén anser, att rätt för barnavårdsnämnden att omhändertaga
egendom, tillhörig underårig som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen,
innebär en mindre önskvärd konstruktion. Enligt kommitténs mening
kan denna rätt avvaras och bör barnavårdsnämnd i stället tilläggas en begränsad
befogenhet att för uppkommande kostnad för omhändertagen utfå
ersättning ur hans egendom. Det blir då barnets xepresentant — förmyndaren
— som har att utge ersättningen. Sker det icke godvilligt, får nämnden
föra talan mot barnet (förmyndaren) hos länsstyrelsen.

Befogenhet att kräva ersättning ur barnets egendom skall enligt kommitténs
förslag tillkomma såväl den kommun, vars barnavårdsnämnd har
befattningen med den omhändertagne, som ock, när ersättningsskyldighet
åvilar annan kommun, denna sistnämnda.

Vad angår inskränkningar i befogenheten att kräva ersättning ur barnets
egendom föreslår kommittén, att rätt till ersättning endast skall få
göras gällande i sådana fall och i sådan omfattning, att anspråket icke
kan anses oskäligt och ej är ägnat att äventyra barnavårdsarbetets framgång.

I fråga om anhörigs ersättningsskyldighet för samhällets utgifter för omhändertagen
(177 § lagförslaget) har kommittén, frånsett åldersgränsen,
icke föreslagit avvikelse i sak från vad i sådant hänseende gäller enligt
68 § 2 mom. BvL samt 36—38 §§ SochjL. I anledning av vad i 3 § lagförslaget
stadgats om adoptant samt om makar, av vilka den ene adopterat
den andres barn, har i 177 § lagförslaget bestämmelser givits blott om föräldrars
ersättningsskyldighet samt hänvisningen till 36 § SochjL begränsats
till att avse 2—4 styckena av sistnämnda lagrum.

353

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Med hänsyn till vad kommittén föreslagit om åldersgränser i ny barnavårdslag
skall den generella och »ovillkorliga» ersättningsskyldigheten för
föräldrar (adoptant) enligt förslaget utsträckas till att avse utgifter för
omhändertagen intill dess han fyller 18 år. Motsvarande ersättningsskyldighet
för socialhjälp (36 § SochjL) bör enligt kommittén samtidigt utsträckas
till 18-årsgränsen.

Kommittén har funnit det ådagalagt, att det belopp — 1 000 kronor för
år — vartill enskilds ersättningsskyldighet för barnavårdskostnad för närvarande
är begränsad, måste anses för lågt. Kommittén har övervägt, huruvida
icke maximering till visst belopp helt skulle kunna avvaras, men har
stannat vid att i ny barnavårdslag bör bibehållas ett stadgande, svarande
mot 68 § 3 mom. BvL. Maximibeloppet bör enligt kommitténs uppfattning
höjas till 1 500 kronor.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län torde barnavårdsnämnds
rätt till ersättning av omhändertagen — för undvikande av onödiga
processer — böra i så måtto förstärkas att nämnden tillerkännes rätt att
under den tid omhändertagandet varar uppbära inflytande bidrag och intäkter.
Barnavårdsnämnden i Stockholm anser, att bestämmelserna — om
det icke befinnes lämpligt att tillerkänna barnavårdsnämnd en generell rätt
att omhändertaga barns egendom — bör utformas så att barnavårdsnämnd
erhåller sådan rätt beträffande civilrättsligt fastställda underhållsbidrag.

Kammarrätten — som i sak tillstyrker den föreslagna ändringen — ifrågasätter,
om lagtexten fått en formulering som helt motsvarar syftet, samt
föreslår, att stadgandet erhåller sådan lydelse, att därav klart framgår att
barnavårdsnämnd icke skall äga rätt att omhändertaga egendom, utan att
det skall ankomma på den omhändertagnes förmyndare att avgöra vilka
tillgångar, som skall tagas i anspråk för täckande av uppkommen vårdkostnad.

Höjningen av åldersgränsen beträffande anhörigs ersättningsskyldighet
beröres i några yttranden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och flera kommunala
organ understryker sålunda, att åldersgränsen av principiella skäl bär
vara lika för barnavårdskostnad och socialhjälp.

Åtskilliga remissinstanser — såsom länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Värmlands och Örebro län, svenska stadsförbundet, folkpartiets kvinnoförbund,
två socialvårdskonsulenter och ett flertal kommunala organ —
anser, att föreskriften om maximering av ersättningsbeloppet bör utgå eller
att maximibeloppet i varje fall bör sättas betydligt högre än kommittén förordat.
Det framhålles därvid, att lagen ger barnavårdsnämnd vittgående befogenheter
i mycket svårbedömda frågor med avseende på ingripande mot
enskilda samt att bestämmelsen om maximering mot bakgrunden härav
förefaller tämligen obehövlig, särskilt som någon motsvarande inskränkning
icke ansetts behövlig i SochjL. Länsstyrelsen i Uppsala län understryker
därjämte, att de bestämmelser som reglerar de enskildas ersättningsskyldighet
torde innefatta tillräckliga garantier för att icke oskäliga belopp

23 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

uttages. Länsstyrelsen i Örebro län påpekar särskilt, att erforderlig jämkning
kan, därest det i något fall skulle anses att föräldrarna avkräves en
oskälig ersättning, vinnas enligt 39 § sista stycket SochjL, vari stadgas att
talan ej må bifallas där synnerliga skäl talar emot bifall till ersättningsanspråket.

Kammarrätten, länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Gävleborgs
och Jämtlands län samt svenska socialvårdsförbundet tillstyrker i princip,
att en maximering bör gälla. De båda förstnämnda länsstyrelserna samt socialvårdsförbundet
anser emellertid ifrågavarande bestämmelse vara av den
vikt, att maximeringen bör anges i själva lagen. Kammarrätten föreslår
bl. a., att det tydligare än nu bör utsägas, att om vårdtiden understiger ett
år, det högsta ersättningsbelopp, som får uttagas, skall beräknas i proportion
till vårdtidens längd.

Från kommunalt håll uttalas, att bestämmelserna bör omarbetas så, att
därav klart framgår, huruvida åtgärdskommun eller ersättningskommun
har att bevaka samhällets fordran mot barnet eller mot ersättningsskyldiga
anhöriga.

Föredragande statsrådet. Liksom när det gäller kommuns rätt till kostnadsersättning
från annat offentligt subjekt bör ersättningsskyldigheten för
enskilda i ny barnavårdslag regleras i enlighet med de principer, som statsmakterna
bestämt sig för genom att antaga SochjL. I likhet med kommitténs
förslag ansluter sig departementsförslaget också i väsentliga avseenden
till gällande rätt.

Enligt kommitténs förslag skulle enskilds ersättningsskyldighet omfatta
även sådana kostnader som föranletts av omhändertagande för utredning.
I enlighet med vad jag föreslagit under nästföregående paragraf torde emellertid
icke andra kostnader böra vara ersättningsgilla än sådana som uppkommit
till följd av att någon omhändertagits för samhällsvård. Departementsförslaget
har avfattats i enlighet härmed.

I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller torde den som
omhändertagits för samhällsvård även i fortsättningen böra vara skyldig att
gottgöra kommunen för vårdkostnaden, så långt tillgänglig egendom förslår.
Tillräckliga skäl att härvid upprätthålla den nuvarande skillnaden
mellan dem som omhändertagits före fyllda 18 år å ena samt övriga omhändertagna
å andra sidan föreligger enligt min uppfattning inte. När det gäller
underhållsbidrag och andra periodiskt utgående förmåner, såsom livränta
eller pension, anser jag i likhet med ett par remissinstanser det vara
mest naturligt, att barnavårdsnämnden framdeles liksom hittills skall vara
berättigad att, i den mån så erfordras för att täcka vårdkostnaden, direkt
uppbära utfallande belopp av den underhållsskyldige eller annan, som har
att utge förmånen. Det bör påpekas att jag härvid inte avser allmänna och
särskilda barnbidrag eller folkpension, beträffande vilka förmåner speciella
bestämmelser gäller. I övrigt delar jag kommitténs uppfattning, att befogenheten
för barnavårdsnämnd att — vid behov med anlitande av polishandräckning
— omhändertaga den underåriges egendom, såsom fast egendom,

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

banktillgodohavande, lösöre eller arbetsinkomst, inte bör bibehållas i ny
barnavårdslag utan utbytas mot en till tillgänglig egendom begränsad ersättningsrätt
för kommunen. I anledning av anmärkning från kammarrättens
sida har stadgandet härom i förslaget undergått en viss jämkning för att
det klarare skall framgå, att rätten att omhändertaga egendom inte kvarstår.
Sker betalning inte godvilligt, får talan anhängiggöras hos länsstyrelsen
enligt bestämmelserna i nästföljande paragraf. Skall vårdkostnaden enligt
71 § ersättas av annan kommun, torde sådan talan, om annat icke överenskommits,
böra utföras av barnavårdsnämnden i ersättningskommunen.

I fråga om anhörigs ersättningsskyldighet innefattar kommitténs förslag
ingen annan saklig ändring i förhållande till gällande rätt än att åldersgränsen
höjes från 16 till 18 år. Mot denna ändring, vilken är att se som
en direkt följd av motsvarande höjning av åldersgränsen för omhändertagande,
har jag intet att erinra. Såsom tidigare nämnts förutsätter jag, att
frågan om gränsen för minderårighet enligt SochjL kommer att upptagas
till förnyad prövning, därest förslaget i denna del godtages. Att gränsen
för den offentligrättsliga underhållsskyldigheten sålunda höjes till 18 år
kan måhända sägas stå i mindre god överensstämmelse med vad som gäller
om föräldrars civilrättsliga underhållsskyldighet mot barn. Enligt föräldrabalken
(7 kap. 1 § andra stycket) gäller, att föräldrarnas s. k. ovillkorliga
underhållsskyldighet mot barnet aldrig upphör förrän barnet fyllt
16 år, och det förutsättes således, att underhållsskyldigheten kan upphöra
innan barnet uppnått 18 års ålder. Med hänsyn till de olika inskränkningar,
som gäller i den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten, torde emellertid
några praktiska olägenheter icke behöva befaras av den bristande samstämmigheten.
För övrigt har kommittén i sitt betänkande III föreslagit att föräldrabalken
skall ändras på denna punkt och detta förslag kommer att prövas
inom justitiedepartementet för eventuell proposition till 1960 års riksdag.
Med hänsyn härtill har jag inte kunnat tillmäta den nyssnämnda bristande
samstämmigheten någon avgörande betydelse.

Bestämmelserna om anhörigs ersättningsskyldighet är utformade på sådant
sätt, att de omedelbart endast avser föräldrar. Av stadgandet i 97 §
lagförslaget följer emellertid, att ersättningsskyldighet liksom hittills skall
föreligga även för adoptant.

Då barnavårdsnämnd skall äga rätt att meddela eftergift från ersättningsskyldighet
för såväl den omhändertagne som hans anhöriga, har ett gemensamt
stadgande härom ansetts böra intagas i tredje stycket av förevarande
paragraf. Med hänsyn härtill saknas anledning alt i paragrafens andra stycke
hänvisa till 37 § SochjL.

Kommunernas vårdkostnader för de omhändertagna varierar tämligen
kraftigt från fall till fall. Fosterlegorna torde visserligen regelmässigt utgå
med vissa normalbelopp, men det saknas icke exempel på fall, där en kommun
funnit sig nödsakad att betala en förhållandevis mycket hög lega för
att kunna skaffa lämpligt fosterhem åt ett svårplacerat barn. I fråga om
anstaltsplaceringar är emellertid dessa växlingar större. Det må endast erinras
om att vården vid ungdomsvårdsskolorna är kostnadsfri för kommu -

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nerna, medan vårdavgifter på exempelvis 20 kronor om dagen kan förekomma,
om placering sker i enskilda anstalter. Det skulle otvivelaktigt
framstå såsom obilligt och kunna inverka menligt på barnavårdsarbetet,
om ersättningskraven mot de enskilda skulle kunna variera på motsvarande
sätt. En viss schablonmässighet måste här anses önskvärd. I sådant
syfte har emellertid de i SochjL stadgade inskränkningarna i ersättningsskyldigheten
knappast tillkommit, och jag anser därför i likhet med kommittén
erforderligt att i ny barnavårdslag upptaga en bestämmelse om
maximering av det sammanlagda belopp, som må uttagas i ersättning av
den omhändertagne och hans anhöriga. Liksom för närvarande torde beloppet,
som bör kunna jämkas utan lagändring, icke anges i själva lagen
utan bestämmas på administrativ väg. Enligt min mening synes ett högsta
sammanlagt ersättningsbelopp för år och barn om 1 600 kronor för närvarande
kunna vara lämpligt. Härvid förutsältes att allmänt barnbidrag, som
lagligen kan uppbäras av barnavårdsnämnd, skall frånräknas detta maximibelopp,
vilket till följd därav i flertalet fall kommer att stanna vid 1 200
kronor för år. I de fall, där vårdtiden understiger ett år, skall maximibeloppet
självfallet i motsvarande mån minskas. Vidare må i detta sammanhang
framhållas, att ersättningsanspråk inte får bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina
eller eljest synnerliga skäl talar mot ersättningsanspråket (39 § SochjL).
Dessa begränsningar i återkravsrätten synes bereda ersättningsskyldig ett
effektivt skydd mot att ersättning uttages i ömmande fall.

Vad slutligen angår frågan huruvida det skall ankomma på åtgärdskommunens
eller ersättningskommunens barnavårdsnämnd att utöva återkravsrätten
gentemot anhörig överensstämmer departementsförslaget liksom kommitténs
förslag med gällande rätt. Detta innebär, att befogenheten att kräva
ersättning ytterst tillkommer den kommun, som slutligt har att svara
för kostnaden, d. v. s. ersättningskommunen.

73 och 74 §§.

Beträffande tillvägagångssättet, då kommun vill av enskild kräva ersättning,
som icke utges godvilligt, samt i fråga om fastställande av bidragsskyldighet
gentemot barnavårdsnämnd meddelas i dessa paragrafer, vilka
motsvarar 70 och 71 §§ BvL samt 178 § första stycket och 179 § kommitténs
förslag, bestämmelser som, frånsett redaktionella jämkningar, överensstämmer
med gällande rätt och kommitténs förslag. Medan 73 § avser redan
havda kostnader, är i 74 § fråga om framtida kostnader.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

(75—79 §§ departementsförslaget)

I 16 kap. av kommitténs lagförslag, vilket kapitel bär rubriken »Om
besvär m. m.», har upptagits ej blott bestämmelser om klagan i mål och
ärenden, som avses i den föreslagna lagen, samt om därmed omedelbart
sammanhängande spörsmål utan även föreskrifter rörande länsstyrelses

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förfarande i underställnings- och besvärsmål. Såsom närmare utvecklas i
nästföljande kap. lämnas däremot i föreliggande lagförslag liksom i gällande
lag besvärsförfarandet i huvudsak oreglerat. Av bl. a. denna anledning har
erforderliga bestämmelser om länsstyrelses handläggning av understäliningsmål
ansetts böra sammanföras till ett särskilt kapilel, vilket fått sir>
plats omedelbart före besvärskapitlet.

De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna, vilka ersätter innehållet
i 26 § 1—3 mom. och 75 § 1 mom. tredje stycket BvL, har — i likhet
med vad kommittén föreslagit — utformats i anslutning till stadgandena
om förfarandet hos barnavårdsnämnd. Då utredningen om administrativa
frihetsberövanden har att framlägga förslag till bestämmelser om handläggningen
av ärenden rörande sådana ingrepp, är den i kapitlet föreslagna
regleringen delvis att fatta såsom ett provisorium. Med hänsyn härtill
har vissa av kommittén föreslagna nyheter, vilka ansetts böra upptagas
till prövning i ett större sammanhang, lämnats å sido. Detta gäller främst
vissa bestämmelser i 192 § lagförslaget om offentlighet vid förhör m. m., men
därjämte har även innehållet i 197 § kommitténs lagförslag fått utgå. Enligt
detta stadgande skall, där länsstyrelsen beslutat viss åtgärd, i fråga om verkställighet
m. m. anses som om beslutet fattats av den barnavårdsnämnd,
från vilken ärendet kommit under länsstyrelsens prövning. Ett stadgande
av denna innebörd — vartill motsvarighet torde saknas i annan lagstiftning
utan att detta förhållande föranlett svårigheter — har nämligen ansetts
överflödigt.

75 §.

Enligt gällande bestämmelser rörande förfarandet i underställningsmå!
skall beträffande föräldrarnas rätt att yttra sig samt om deras och den
underåriges hörande inför länsstyrelsen gälla, i motsvarande tillämpning,
vad i 24 § 2 mom. BvL är stadgat i fråga om barnavårdsnämndens handläggning
av skyddsuppfostringsärende (26 § 1 mom. första stycket BvL).
Föräldrarna kan vid vite eller äventyr av hämtning föreläggas att inställa
sig. För att åvägabringa, att den underårige kommer tillstädes, må länsstyrelsen
antingen ålägga den, som har honom i sin vård, att ombesörja
hans inställande, eller förordna därom på annat lämpligt sätt eller också,
där så erfordras, låta hämta honom (75 § 1 mom. tredje stycket BvL). Barnavårdsnämnden
bör enligt 26 § 1 mom. andra stycket första punkten BvL
kallas att genom därtill utsedd person närvara vid förhör inför länsstyrelsen,
där sådant äger rum i underställningsmål.

Barnavårdskoinmittén. De regler för utredningen i barnavårdsärende och
för befattningen i övrigt med sådant ärende, vilka upptagits i 4 kap. av
kommitténs lagförslag, bör enligt kommitténs mening i huvudsak gälla även
för länsstyrelses handläggning av sådant ärende, så tillämpade, att länsstyrelsens
åtgöranden i mån av behov kompletterar nämndens. En sådan
ordning har synts kommittén kunna ernås genom hänvisning -— upptageD
i 189 § första stycket lagförslaget — till bestämmelserna i 40—49 §§, 50 §
första, andra och fjärde slyckena samt 51 och 52 §§. De i dessa lagrum för

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

barnavårdsnämnds förfarande meddelade föreskrifterna skall tillämpas i
fråga om länsstyrelses handläggning om annat icke följer av de särskilda
reglerna i 189 § andra stycket samt 190—195 §§ och endast i tillämpliga
delar.

Ersättning för inställelse i barnavårdsärende, som länsstyrelse förehar,
skall enligt 189 § andra stycket utgå av allmänna medel (jfr 30 § NyktvL).

Då länsstyrelse förehar mål, som rör — bland annat — omhändertagande
för samhällsvård enligt 98 eller 99 § eller omhändertagande för utredning
(102 §), skall om särskilda skäl ej är däremot förhör hållas med
den underårige, om han fyllt 15 år och begärt förhör, samt med föräldrarna
och, om det gäller fosterbarn, fosterföräldrarna, därest framställning därom
gjorts av dem. Vederbörande skall underrättas om att de äger påkalla
förhör. Länsstyrelsen må jämväl eljest hålla förhör med den saken rör
och hans närmaste eller andra personer, som kan väntas vara i stånd att
lämna betydelsefulla upplysningar. Om förhör bör vederbörande barnavårdsnämnd
underrättas i så god tid, att nämnden kan låta sig företrädas
vid förhöret. (190 §.)

För att framtvinga inställelse må länsstyrelse begagna sig även av vite,
vilket enligt förslaget må bestämmas till högst 50 kronor. För hämtning
till förhör eller undersökning, varom länsstyrelse förordnat, skall icke gälla
begränsningar, motsvarande dem som för barnavårdsnämnds del gäller
enligt 48 § kommitténs lagförslag. (191 §.)

I 192 § meddelas såsom redan tidigare berörts föreskrifter om offentlighet.
I paragrafen stadgas vidare dels att länsstyrelsen må höra person utan
att den saken rör eller hans närmaste är närvarande, dels ock att representant
för vederbörande barnavårdsnämnd skall beredas tillfälle närvara
vid förhör.

Remissyttrandena. Utredningen om administrativa frihetsberövanden erinrar
om att utredningen såsom en av sina huvuduppgifter har att framlägga
förslag till förfarande vid handläggningen av mål angående sådana
ingripanden samt anför vidare bl. a. följande.

Det förslag, som utredningen i sådant avseende utarbetar, överensstämmer
i sina huvuddrag med de principer, som barnavårdskommittén anser
böra gälla för sådan handläggning. Utredningens förslag kommer dock
givetvis att innebära en avsevärt mera ingående reglering av förfarandet
än kommittén föreslagit. Beträffande förslaget må här endast framhållas,
att utredningen anser det vara av vikt att representant för barnavårdsnämnden
i möjligaste mån är närvarande vid muntlig handläggning inför
länsorgan såsom företrädare för det allmännas intresse i målet. Utredningen
anser sig i övrigt icke böra i detta sammanhang gå närmare in på den
handläggningsordning, som utredningen ämnar föreslå, utan vill endast
ansluta sig till de huvudprinciper, som kommittén i detta sammanhang
uttalat. 6

Utredningen efterlyser dock särskilda bestämmelser för att garantera en
skyndsam handläggning av mål angående provisoriskt omhändertagande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker, att reglerna om förfarandet
inför länsstyrelse i gällande lag är mycket knapphändiga, och finner därför

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

de av kommittén härutinnan föreslagna reglerna fylla ett behov. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län, som icke har några erinringar mot det föreslagna
förfarandet i och för sig, finner däremot den omständliga regleringen i lagtexten
tämligen opåkallad. De skäl, som möjligen kan andragas för en uttömmande
reglering av barnavårdsnämnds handläggning, lär enligt denna
länsstyrelse icke kunna åberopas i vad gäller länsstyrelse. Länsstyrelsen
i Östergötlands län uttalar sig i samma riktning som länsstyrelsen i Kopparbergs
län.

Besvärssakkunniga anser bestämmelsen i 190 § om förhör inför länsstyrelse
vara felaktigt disponerad. Det primära bör enligt de sakkunnigas
mening vara rätten för myndigheten att förordna om förhör, då så befinnes
erforderligt för utredningen. Först i andra hand kommer sakägarens
intresse av att muntligen inför myndigheten få framlägga sina synpunkter.
Beträffande vad i 191 § föreskrivits om maximering av vite framhåller de
sakkunniga, att länsstyrelse i andra sammanhang tillerkänts rätt att förelägga
viten till stora belopp. Att i förevarande situationer begränsa länsstyrelsens
handlingsfrihet genom en maximiregel av föreslaget slag synes
vara direkt olämpligt. Därtill finnes enligt de sakkunniga så mycket mindre
anledning som regler om vitesmaximum saknas i gällande bestämmelser
om vitesföreläggande utan att detta veterligen föranlett några praktiska
olägenheter eller någon rättsosäkerhet.

Åven länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län anser föreskriften
om vitesmaximum vara onödig.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att regleringen
av förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål lämpligen kan åstadkommas
genom en hänvisning till de bestämmelser om ärendes handläggning
hos barnavårdsnämnd, vilka anses böra gälla även för överinstansen.
I första stycket av förevarande paragraf har sålunda intagits hänvisning till
bestämmelserna i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§.
De med hänvisningen avsedda lagrummen rör i huvudsak utredningens mål
och allmänna uppläggning, hörande av personer under utredningen, inhämtande
av utlåtande av sakkunnig och förordnande om läkarundersökning,
framtvingande av inställelse till förhör eller läkarundersökning, beredande
av tillfälle till yttrande, rätt att påkalla muntligt förhör, utveckla talan
och förebringa bevisning, rätt att anlita biträde samt utformningen av beslut.
I fråga om person, som skall höras upplysningsvis, bör uppenbarligen
gälla, att han skall kunna tvingas till inställelse för förhör även på plats
utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig. Den i detta
avseende i 17 § tredje stycket stadgade begränsningen i barnavårdsnämnds
befogenheter bör alltså inte äga tillämpning för länsstyrelsens del.

Vad angår frågan om storleken av det vite, som må föreskrivas av länsstyrelse,
kan jag i och för sig dela den i några yttranden uttalade uppfattningen,
att det icke föreligger behov av att begränsa länsstyrelsens befogenhet
genom maximering av beloppet. Å andra sidan föreligger knappast
tillräckliga skäl att göra direkt undantag i detta avseende för länsstyrel -

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

sens del, när hänvisning i övrigt sker till vad som gäller för barnavårdsnämnd.
Motsvarande ordning gäller för övrigt enligt lagen om nykterhetsvård.

I fråga om förhör inför länsstyrelsen gäller i övrigt på grund av hänvisningen
till reglerna i 3 kap., att länsstyrelsen alltid äger förordna om förhör
med såväl den underårige och hans föräldrar som med annan person, som
kan ha upplysningar att lämna i saken, därest sådant förhör erfordras för
utredningen, samt att förhör på begäran av den underårige eller hans föräldrar
skall anordnas av länsstyrelsen, om icke särskilda skäl föranleder
annat. Genom utformningen av ifrågavarande regler, som gör stadgandet
i 190 § kommitténs förslag överflödigt, har följaktligen det av besvärssakkunniga
uttalade önskemålet om detta stadgandes disposition i sak tillgodosetts.

Då det är av vikt att barnavårdsnämnden är företrädd vid förhör, som
hålles inför länsstyrelsen, har i paragrafens andra stycke intagits föreskrift
om att representant för nämnden skall beredas tillfälle att närvara vid sådant
förhör.

Såsom utredningen om administrativa frihetsberövanden framhållit torde
garantier böra skapas för en skyndsam handläggning av underställningsmål
i de fall, där barnavårdsnämndens beslut skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft. Det gäller här dels beslut angående omhändertagande
för utredning, dels beslut angående omhändertagande för samhällsvård,
om nämnden förordnat om omedelbar verkställighet. Frågan om särskilda
frister för handläggningen bör enligt min mening i huvudsak anstå
i avvaktan på resultatet av utredningens arbete. I förevarande sammanhang
torde dock skyldighet böra åläggas länsstyrelsen att utan dröjsmål
pröva, huruvida verkställighet skall få ske före målets slutliga avgörande.
Stadgande härom har intagits i paragrafens tredje stycke.

76 §.

Denna paragraf reglerar länsstyrelses rätt att förordna om förhör inför
domstol. Paragrafen motsvaras av 26 § 2 mom. BvL samt 193 och 194 §§
kommitténs förslag.

Framställes begäran om att någon skall angående uppgivna omständigheter
höras vid domstol såsom vittne eller upplysningsvis och är förhöret
icke uppenbarligen onödigt eller finner länsstyrelsen, utan att sådan begäran
framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen
enligt gällande lag förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen
bestämmer.

Enligt kommitténs förslag skall införas rätt för länsstyrelse att uppdraga
åt annan länsstyrelse att hålla förhör. Förutsättning för sådant hänskjutande
skall vara, att förhöret gäller person, vars inställelse inför den länsstyrelse,
som förehar målet, skulle medföra oskälig omgång eller kostnad.
Vid sidan av möjligheten att sålunda anlita annan länsstyrelses bistånd bibehålies
enligt förslaget länsstyrelses rätt att begära biträde av allmän un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960 361

deirätt, dock endast för vittnes hörande under ed eller motsvarande försäkran.

Länsstyrelsen i Kalmar lån avstyrker förslaget om rätt för länsstyrelse att
uppdraga åt annan länsstyrelse att hålla förhör samt anför därvid, alt behov
av en sådan möjlighet icke synes föreligga och att förslaget motverkar
syftet att ge vederbörande tillfälle att bli personligen hörd av den beslutande
länsstyrelsen.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jämtlands och Norrbottens lån anser, att
länsstyrelse själv bör få höra vittnen på ed.

Föredragande statsrådet. Ett framträdande syfte med de nyheter, som föreslås
beträffande förfarandet i underställningsmål, har varit att bereda ökat
utrymme åt muntlighet i detta förfarande. Med hänsyn till nämnda syfte
borde helst alla de förhör som anordnas hållas inför den beslutande länsstyrelsen
själv. Tillerkändes länsstyrelserna befogenhet att höra vittnen på
ed, skulle behov av att kunna uppdraga åt annan myndighet att hålla förhör
knappast längre föreligga. Emellertid är detta en fråga av principiell
betydelse för förfarandet även beträffande andra former av administrativa
frihetsberövanden, och en sådan befogenhet torde därför icke böra nu införas
på ett begränsat område. I likhet med kommittén anser jag därför, att
möjligheten för länsstyrelse att begära vittnesförhör vid domstol bör bibehållas.
En möjlighet torde vidare även i fortsättningen böra finnas att anordna
förhör annorstädes än inför länsstyrelsen med person, som skall höras
upplysningsvis, om han bor så avlägset att hans hörande vid länsstyrelsen
är förenat med oskälig omgång eller kostnad. Däremot kan jag inte förorda
att länsstyrelsen, såsom kommittén föreslagit, skulle få rätt att uppdra
åt annan myndighet att hålla förhör med den underårige eller hans^ föräldrar.
Då det vidare enligt min mening icke skulle innebära någon fördel
att för nyss berörda förhör anlita annan länsstyrelse i stället för domstol,
anser jag att även bestämmelsen om förhör i visst fall vid domstol med
person, som skall höras upplysningsvis, bör kvarstå. Bestämmelserna härom
har upptagits i paragrafens första stycke.

Såsom en nyhet utan motsvarighet i kommitténs förslag har i ett andra
stycke införts en föreskrift om att rätten, om det befinnes lämpligt, äger
förordna, att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. En sådan föreskrift,
vartill motsvarighet finns i 39 § 3. sinnessjuklagen och 29 § lagen om
nykterhetsvård, torde vara erforderlig för att säkerställa önskvärd sekretess.

77 §.

Den som enligt förordnande av länsstyrelse inställt sig inför länsstyrelsen
för att höras upplysningsvis bör som tidigare anförts lika väl som den, vilken
höres — under ed eller upplysningsvis — inför domstol, vara berättigad till
ersättning för inställelsen. I fråga om sådan ersättning bör bestämmelserna
i lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till
vittnen in. fl. äga motsvarande tillämpning, dock att ersättningen alltid bör
stanna på statsverket. Beslut i ersättningsfrågan bör naturligen meddelas

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

av den myndighet, inför vilken inställelsen ägt rum. Stadgande av nu angivet
innehåll — i huvudsak utformat efter mönster av 30 § lagen om nykterhetsvård
— har intagits i förevarande paragraf.

78 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 26 § 1 mom. andra stycket
andra punkten BvL och 195 § kommitténs förslag.

79 §.

Paragrafen återger med vissa jämkningar stadgandet i 26 § 3 mom. BvL.
Motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag är 196 §. Befogenhet för
länsstyrelse att beslula angående förebyggande åtgärder har ansetts böra
föreligga endast i de fall, där barnavårdsnämndens beslut avser omhändertagande
för samhällsvård. Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa beslut
angående omhändertagande för utredning, skall länsstyrelsen däremot
icke — vilket kommittén föreslagit — kunna sätta annat beslut i stället.

12 kap. Besvär

(80—87 §§ departementsförslaget)

Såsom tidigare berörts har i 16 kap. av kommitténs lagförslag upptagits
ej blott bestämmelser om klagan i mål och ärenden, som avses i den föreslagna
lagen, samt om därmed omedelbart sammanhängande spörsmål utan
även föreskrifter rörande länsstyrelses förfarande i underställnings- och besvärsmål.

I fråga om länsstyrelses handläggning av dit genom besvär fullföljda mål
saknas regler i BvL liksom i annan lagstiftning. Att införa särskilda bestämmelser
rörande förfarandet i mål på ifrågavarande begränsade område
kan inte förordas. På samma sätt som i fråga om förfarandet i andra besvärsmål
får man — i avbidan på en allmän besvärslagstiftning — låta förfarandet
följa bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen. Kommittén har
intagit motsvarande ståndpunkt i fråga om förfarandet hos kammarråtten
och regeringsrätten, en ståndpunkt som jag biträder. Då bestämmelser om
förfarandet och länsstyrelses befogenheter, när det gäller underställda mål,
upptagits i 11 kap. av departementsförslaget, innehåller förevarande kapitel
— i nära anslutning till 11 kap. BvL — endast regler om fullföljdsrätt
och prövningsmyndigheter. Motsvarighet till vad i 81, 84 och 85 §5 BvL
sägs om fullföljd i frågor rörande åtgärder mot försumliga försörjare har
dock icke upptagits i förevarande kapitel utan återfinnes tillsammans med
övriga bestämmelser om sådana åtgärder i 14 kap. Enligt föreliggande lagförslag
— liksom enligt gällande lag och kommitténs förslag — ankommer
det på polismyndighet att meddela vissa beslut av sådan beskaffenhet, att
de i och för sig bör kunna överklagas. Bortsett från beslut om handräckning
vid arbetsföreläggande torde polismyndighets beslut enligt BvL prak -

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tiskt taget aldrig ge anledning till överklagande. Med hänsyn härtill synes
det icke erforderligt att tynga lagtexten med ett uttryckligt stadgande om
besvärsrätt i dessa senare fall. Motsvarighet till 82 § BvL och 187 § kom*
mitténs förslag har därför icke intagits i förevarande kapitel. Syftet har
härvid som nämnts endast varit att förenkla lagtexten, och någon ändring i
sak har alltså icke avsetts.

80 §.

Paragrafen ersätter vad i 81 § 1 mom. BvL stadgas om rätt att föra talan
mot barnavårdsnämnds beslut. Motsvarande bestämmelser i kommitténs förslag
är 186 och 188 §§.

Gällande bestämmelser. Beslut, meddelat jämlikt bestämmelserna i 3 kap.
BvL, i fråga om förebyggande åtgärder eller omhändertagande kan icke
överklagas, med undantag allenast för beslut, varigenom omhändertagande
för samhällsvård vägrats, över beslut rörande behandlingen av omhändertagna
(4 kap. BvL) må klagan ej föras. Av barnavårdsnämnd meddelat avslag
på framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen
må överklagas men däremot icke något annat jämlikt 6 kap.
BvL fattat beslut, således icke t. ex. avslag på begäran om villkorlig utskrivning.
Talan må fullföljas mot samtliga av barnavårdsnämnd meddelade beslut
i frågor, som avses i 7 kap. BvL, alltså avseende tillsynen över vården
av fosterbarn och vissa andra barn. Beträffande av barnavårdsnämnd meddelade
beslut i andra ärenden jämlikt BvL stadgas, att talan må föras mot
beslut, som icke angår »förvaltningsfråga, för vars behandling nämnden jämlikt
de i denna lag eller kommunallagarna givna föreskrifter är ansvarig endast
inför kommunen».

Talan mot de nu angivna beslut, som må överklagas jämlikt BvL, skall
föras genom besvär hos länsstyrelsen. Beslut går oavsett besvär i verkställighet,
om ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen. Rätt att fullfölja
talan tillkommer den som beslutet rör, och besvärstiden är — jämlikt lagen
den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
—- tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet.

Barnavårdskommittén. Den i BvL valda metoden för angivande av fullfölj
dsrätten är enligt kommitténs mening icke alldeles lycklig. Frågan huruvida
besvärsrätt föreligger är — anför kommittén -—- när det gäller andra
beslut än de särskilt angivna icke alltid lätt att besvara. Härtill kommer,
att kommittén finner den i BvL gjorda uppdelningen i överklagbara och
icke överklagbara beslut ge anledning till kritik i olika riktningar. För den
avgränsning av besvärsrätten, som kommittén funnit önskvärd, lämpar sig
enligt kommittén en uppräkningsinetod bäst. Vidare har kommittén lagt
vikt vid följande omständighet. Det synes kommittén kunna bli föremål
för tvekan, huruvida avfattningen av 81 § 1 mom. BvL innebär, att frågan
om rätt att fullfölja talan mot beslut av barnavårdsnämnd är fullständigt
reglerad, med verkan — jämlikt 76 § 2 mom. KL — att, där besvär enligt

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

BvL (förvaltningsbesvär) icke får anföras, även kommunalbesvär är uteslutna.
Ny lag bör enligt kommittén i motsvarande hänseende vara otvetydig.
Kommitténs förslag är utformat i anslutning till de nu anförda synpunkterna.
De beslut, över vilka besvär må anföras jämlikt de föreslagna
fullföljdsbestämmelserna, uppräknas men möjligheten till besvär i annan
ordning över andra beslut av barnavårdsnämnd avskäres icke.

Beträffande frågan om vilka av barnavårdsnämnd meddelade beslut —
vartill motsvarighet finnes enligt departementsförslaget — som skall kunna
överklagas genom förvaltningsbesvär innebär kommitténs förslag följande.

Fullföljdsrätt skall till en början föreligga, om barnavårdsnämnd beslutat
avvisa anlitat biträde.

Barnavårdsnämnds beslut på familjevårdens område skall få överklagas
jämlikt barnavårdslagens regler om beslutet inneburit, att tillstånd att mottaga
fosterbarn vägrats, att förbud meddelats för någon att mottaga annans
barn för vistelse i hemmet eller att framställning om återkallelse eller begränsning
av sådant förbud avslagits.

Vad angår ingripanden, som i 7 kap. kommitténs lagförslag sägs, för att
bereda underårig tillfredsställande levnadsförhållanden har kommittén ansett
beslut i fråga om hjälpåtgärder, som avses i 89 §, icke böra få överklagas
genom (förvaltnings-) besvär.

Beslut jämlikt 90—92 och 94 §§ om förmaning, varning, särskild tillsyn,
övervakning samt föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden skall
enligt förslaget kunna överklagas, så ock avslag på framställning om ändring
eller upphävande av särskild tillsyn, övervakning eller föreskrift, som
nyss sagts.

Barnavårdsnämnds avgörande i ärende, som rör föreskrift om att barn
icke må tagas från fosterhem, skall också få överklagas såväl i det fall, att
föreskrift meddelats, som ock i den händelse framställning om föreskrift
avslagits. I det senare fallet bör fosterföräldrarna enligt kommittén äga
fullfölja talan. Med fråga om slutligt förbud jämställes fråga om förberedande
föreskrift rörande barnets kvarvaro i fosterhemmet.

Även beslut i ärende rörande barns omhändertagande för samhällsvård
i fall, som avses i 95 och 96 §§ lagförslaget (motsvarande 29 § BvL), har
— i anledning av de höjda åldersgränserna och enär barnets egen vilja kräver
hänsyn, om barnet nått viss mognad -— ansetts böra kunna överklagas,
oavsett huruvida omhändertagande beslutats eller begäran om sådan åtgärd
avböjts.

Den nu gällande regeln, att vad barnavårdsnämnd beslutar rörande omhändertagens
behandling icke får överklagas jämlikt barnavårdslagen, bibehålies
i förslaget, dock med undantag för avgöranden rörande föräldrars
umgängesrätt.

Över beslut i ärende rörande samhällsvårds upphörande skall talan enligt
förslaget få föras, ej blott då begäran om slutligt upphörande avslås utan
jämväl då framställning om villkorligt upphörande lämnas utan bifall, liksom
då samhällsvård efter villkorligt upphörande återupptages. Med hän -

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

syn till det förhållandet, att samliällsvård kan, även ur de berörda personernas
synpunkt, vara en förmån skall även beslut om samhällsvårds upphörande
kunna överklagas.

Rätten att besvära sig över barnavårdsnämnds beslut skall liksom för närvarande
enligt kommitténs förslag tillkomma den som beslutet rör, och
även beträffande besvärstid ansluter sig förslaget till vad nu gäller.

Stadgande om inhibition har såsom tidigare nämnts införts i 188 § kommitténs
lagförslag.

Remissyttrandena. Bcsvärssokkunniga framhåller, att de sakkunniga i
annat sammanhang vid utformandet av regler om möjlighet att överklaga
första instansens beslut avvisat den lösning kommittén valt, nämligen att
uppräkna alla överklagbara beslut, och i stället uppställt en regel om generell
överklagbarhet med särskilt angivna undantag. De sakkunniga, som
icke kan finna att några olägenheter behöver föranledas av en sådan generell
regel, anför i detta sammanhang följande.

Överklagande av sådana beslut som, om man valt uppräkningsmetoden,
skulle ha lämnats utanför, bedömes bliva så sällsynta och utan betydelse
för förfarandet i stort, att anledning saknas att för deras skull tynga lagtexten
med omständliga uppräkningar, som för övrigt framtvinga onödiga
och känsliga avgöranden i en rad överklagbarhetsspörsmål.

De sakkunniga har visserligen icke haft möjlighet att systematiskt genomgå
alla de olika slags beslut, som kan meddelas i barnavårdsmål, men
de sakkunnigas granskning bar givit vid handen, att de beslut, som enligt
kommitténs förslag lämnats utanför uppräkningen, är relativt fåtaliga och
tämligen betydelselösa, varför de sällan torde giva anledning till överklagande.
Hit höra bl. a. beslut, som ordförande, ledamot eller tjänsteman skall
kunna meddela för nämnden. Under sådana förhållanden synes i förenklingssyfte
en regel om generell överklagbarhet kunna förordas. Det undandrager
sig de sakkunnigas bedömande vilka beslut som därvid böra undantagas.
Givetvis böra underslällbara beslut icke kunna överklagas.

Den av kommittén föreslagna uppräkningen av sådana beslut, som skall
kunna överklagas, har i huvudsak lämnats utan erinran. Socialstyrelsen,
tretton länsstyrelser, sju socialvårdskonsulenter och 47 kommunala organ
samt kyrkliga kvinnorådet ställer sig dock avvisande till förslaget om besvarsrätt
i fråga om varning och förmaning. Belysande för den negativa inställningen
är ett uttalande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som
även avstyrker besvärsrätt beträffande särskild tillsyn och övervakning.
Länsstyrelsen anför.

Dessa ingripanden — förmaning, varning, särskild tillsyn och övervakning
— svnes icke — i motsats till ingripanden med »föreskrifter» enligt
94 § — för vederbörande innebära sådant intrång i hans handlings- eller
rörelsefrihet, att med hänsyn härtill besvärsrätt i förevarande fall kan anses
motiverad. Det kan därjämte befaras, att besvärsrätt i förevarande fall
kan leda till att barnavårdsnämnd avstår från att meddela objektivt sett befogade
förmaningar och varningar etc., enär barnavårdsnämnden känner sig
osäker, huruvida förutsättningarna härför är uppfyllda och icke vid riskera
motgång bos besvärsmyndighelen. Man torde över huvud taget böra undvi -

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ka att ur enbart principiell doktrinär synpunkt tillgodose s. k. rättssäkerhetssynpunkter
i sådan grad, att effektiviteten av de anlitade åtgärderna
blir lidande. Då barnavårdens tyngdpunkt ligger hos barnavårdsnämnden,
bör dess auktoritet och ansvarskänsla icke rubbas genom att besvärsrätten
över dess beslut blir alltför vidsträckt eller genom att andra myndigheter
i alltför stor utsträckning ingriper korrigerande i dess verksamhet.

Besvärssakkunniga påpekar att i de föreslagna besvärsbestämmelserna
ingenstädes har utsagts till vem besvären skall inges.

Föredragande statsrådet. Rätten att fullfölja talan mot beslut av barnavårdsnämnd
kan bestämmas på olika vägar. Antingen kan man — såsom
kommittén i anslutning till gällande rätt föreslagit — välja att på ett eller
annat sätt positivt ange alla de beslut, mot vilka talan skall få fullföljas.
Eller också kan man uppställa en regel om generell rätt att överklaga med
särskilt angivna undantag. Besvärssakkunniga har utifrån sina preliminära
överväganden rörande innehållet i en framtida allmän besvärslagstiftning
förordat den senare lösningen.

Självfallet skulle det vara till fördel om reglerna i hithörande delar redan
från början kunde bringas i harmoni med vad som kan förväntas komma
att gälla inom förvaltningen i övrigt. Arbetet på en allmän besvärslagstiftning
befinner sig emellertid ännu på utredningsstadiet. Hur en sådan lagstiftning
slutligen kommer att utformas är givetvis omöjligt att förutsäga.
Vidare måste det betraktas som en viss olägenhet, om fundamentalt olika
regler under längre tid skulle komma att gälla beträffande barnavårdsnämnden
och andra kommunala organ, såsom socialnämnd och nykterhetsnämnd.
Av dessa skäl har jag funnit mig böra tillstyrka, att reglerna om vilka beslut
som får överklagas åtminstone tills vidare utformas i enlighet med
gällande princip. Det kan förtjäna framhållas, att detta från rättssäkerhetssynpunkt
inte behöver innebära någon reell skillnad i förhållande till den
av besvärssakkunniga valda lösningen.

Vid angivandet av vilka beslut som får överklagas har i kommitténs förslag
anlitats en annan metod än i BvL. I förslaget uppräknas och preciseras
genom angivande av beslutets innebörd eller det ärende, vari beslut
meddelats, alla de beslut, mot vilka talan får fullföljas. Förslaget innebär
i detta avseende påtagliga förbättringar i förhållande till gällande lag. Det
behöver inte råda någon tvekan om, huruvida visst beslut får överklagas
enligt de föreslagna fullföljdsbestämmelserna, och det står vidare klart att
möjligheten att anföra kommunalbesvär står öppen beträffande andra beslut
än dem som anges i paragrafen. Departementsförslaget har därför avfattats
i enlighet med denna metod. Anmärkas må, att med beslut av barnavårdsnämnden
jämställes sådana beslut, som på grund av delegation enligt
12 § fattats på nämndens vägnar. Däremot skall inte, lika litet som
enligt gällande lag, besvärsrätt föreligga beträffande beslut, som meddelats
av ordföranden med stöd av 11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

367

Åven beträffande frågan om i vilken utsträckning besvärsrätt bör stadgas
kan jag helt ansluta mig till kommitténs förslag, såvitt detta har aktualitet
med hänsyn till utformningen av övriga delar av lagförslaget. Då barnavårdsnämnd
får befogenhet att utdöma vite, måste beslut därom emellertid
också kunna överklagas, och vidare bör besvärsrätt liksom enligt gällande
lag föreligga över förordnande att barn skall anses som fosterbarn (46 §
tredje stycket).

Vad angår de vid remissbehandlingen särskilt berörda frågorna om besvärsrätt
i fråga om vissa förebyggande åtgärder delar jag kommitténs uppfattning,
att beslut om övervakning bör kunna överklagas. Varning skall enligt
föreliggande förslag inte längre kunna meddelas. Tillrättavisning genom
förmaning skall visserligen kunna förekomma som en form av hjälpåtgärd,
men delta förhållande torde inte böra föranleda att sådan åtgärd skall kunna
överklagas.

Besvären bör liksom för närvarande inges direkt till vederbörande länsstyrelse.
En uttrycklig föreskrift härom torde såsom besvärssakkunniga anmärkt
vara påkallad.

Enligt 22 § departementsförslaget skall sådana beslut som kan överklagas
— med undantag för beslut om utdömande av vite — lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft. Om besvär anföres, måste länsstyrelsen
liksom hittills kunna inhibera verkställigheten. Ett stadgande härom har
ansetts för tydlighets skull böra upptagas också i den nya lagen.

81 §.

Enligt BvL må av styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat avslag på
framställning om slutlig utskrivning av den som beslutet rör överklagas
hos länsstyrelsen (81 § 1 mom.). Vidare äger barnavårdsnämnd eller styrelse
för ungdomsvårdsskola, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för
sådan skola rörande någons intagning i skolan, anföra besvär över beslutet
hos länsstyrelsen (81 § 4 mom.), över beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola
i andra frågor än som avses i 81 § BvL äger den med beslutet missnöjde
enligt 42 § ungdomsvårdsskolestadgan att anföra besvär hos socialstyrelsen.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit lämpligast att — efter de av
kommittén föreslagna förändringarna i reglerna för ungdomsvårdsskolornas
verksamhet och för deras styrelsers befogenheter — rätten att i vissa
fall överklaga styrelses beslut hos länsstyrelsen bortfaller. I stället bör enligt
kommittén den i 42 § nämnda stadga upptagna regeln om besvär hos
socialstyrelsen generellt gälla. I kommitténs lagförslag saknas därför motsvarighet
till berörda stadganden om besvär hos länsstyrelse över vissa beslut
av styrelse för ungdomsvårdsskola. I stället utgöres besvärskapitlets
sista bestämmelse (205 §) av en erinran därom att beträffande talan mot
beslut av sådan styrelse gäller vad särskilt stadgas.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Remissyttrandena. Utredningen om administrativa frihetsberövanden hemställer,
att beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i utskrivningsfrågor
liksom för närvarande skall kunna överklagas hos länsstyrelsen, och avstyrker
alltså, att prövningen av sådana besvär förlägges till socialstyrelsen. Utredningen
upplyser, att den har för avsikt att framlägga förslag om att sådan
prövning skall kunna ske inför ett länsorgan under former, som är betryggande
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Föredragande statsrådet. Med den ordning, som jag föreslagit beträffande
inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna, erfordras inte någon motsvarighet
till det nyss berörda stadgandet i 81 § 4 mom. BvL.

Vad angår frågan om besvär över utskrivningsbeslut är kommitténs
ståndpunkt härutinnan att se mot bakgrunden av dess förslag, enligt vilket
sådant beslut blott skall gälla ungdomsvårdsskolas befattning med eleven,
inte frågan om samhällsvårdens bestånd. Såsom framgår av framställningen
i 9 kap. medför däremot beslut om utskrivning enligt departementsförslaget
regelmässigt, att samhällsvården upphör. Med hänsyn härtill och till
vad utredningen om administrativa frihetsberövanden yttrat bör beslut, varigenom
utskrivning från ungdomsvårdsskola vägrats, framdeles liksom hittills
kunna överklagas hos länsstyrelsen. Motsvarande synes böra gälla för
det fall, att i utskrivningsbeslut förordnals att samhällsvården fortfarande
skall bestå. I enlighet härmed har förevarande paragrafs första stycke avfattats.

Andra beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola än nu nämnts bör även
i fortsättningen få överklagas hos socialstyrelsen enligt bestämmelse i stadgan
för skolorna. Erinran härom — närmast motsvarande 205 § kommitténs
förslag — har upptagits i paragrafens andra stycke.

82 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar 84 § 3 mom. BvL och 198 § kommitténs
förslag, innehåller ett stadgande om delgivning av länsstyrelses beslut
och utslag, utformat i överensstämmelse med 57 § första stycket SochjL.
Bestämmelser om delgivningsförfarandet, motsvarande innehållet i andra
och tredje styckena av sistnämnda lagrum, har i departementsförslaget intagits
under 95 §.

83 §.

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 199 § kommitténs förslag,
meddelas bestämmelser om fullföljd till kammarrätten av talan mot
vissa av länsstyrelse meddelade beslut eller utslag. Innehållsmässigt ansluter
sig förslaget till vad som gäller enligt 84 § BvL.

84 §.

Enligt paragrafens första stycke, som ersätter 85 § 2 mom. BvL, skall liksom
enligt gällande ordning talan över andra av länsstyrelse meddelade be -

369

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

slut än sådana som avses i 83 § föras hos Konungen. Motsvarande stadgande
i kommitténs förslag är 200 § första stycket. Fullföljdsrätt avses skola
tillkomma även barnavårdsnämnd, som inte fått sitt beslut fastställt. Liksom
hittills bör besvären även framdeles upptagas till prövning av regeringsrätten
[2 § 2:o) regeringsrättslagen]. Samma ståndpunkt har intagits i det
under våren 1959 avgivna betänkandet angående kompetensfördelningen av
administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten
(SOU 1959: 4 s. 83 ff.).

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—8 kap. departementsförslaget
skall enligt paragrafens andra stycke, vilket motsvarar 202 § kommitténs
förslag, i anslutning till gällande lag (86 § BvL) lända till efterrättelse
utan hinder av att klagan däröver föres.

85 §.

Enligt denna paragraf, som i sak överensstämmer med 201 § kommitténs
förslag, skall besvär över länsstyrelses beslut eller utslag alltid inges till
länsstyrelsen. Vidare föreslås beträffande länsstyrelsens befattning med besvären
in. m. enahanda bestämmelser, som de i 61 § andra stycket NyktvL
upptagna. Motsvarande gäller för närvarande endast i fråga om besvär till
kammarrätten (84 § 1 mom. BvL).

86 §.

Paragrafen, som motsvarar 203 § kommitténs förslag, överensstämmer
med gällande lag (84 § 3 och 4 mom. BvL samt 57 och 60 §§ SochjL).

87 §.

Klagan över socialstyrelsens beslut enligt den föreslagna lagen skall —
liksom enligt gällande ordning (85 § 3 mom. BvL) — självfallet föras hos
Konungen. Besvären har ansetts böra inges till vederbörande departement,
såsom också föreskrives i 62 § NyktvL. Utan hinder av fullföljd talan skall
enligt förslaget socialstyrelsens beslut — i anslutning till vad som gäller
enligt 86 § BvL — lända till efterrättelse, om det innebär, att styrelsen återkallar
lämnat tillstånd till barnhems verksamhet eller meddelar förbud mot
fortsatt verksamhet vid barnavårdsanstalt. Detsamma föreslås skola gälla
beslut, som avser högsta tillåtna antal barn och unga på sådan anstalt. —
Motsvarande bestämmelse i kommitténs förslag är 204 §. Enligt 2 § 2:o)
regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att upptaga och avgöra
besvär i mål enligt BvL med undantag för mål rörande klagan över socialstyrelsens
beslut i fråga, som avses i 41 § 1,2 eller 4 mom. BvL. I enlighet
med vad som anförts vid 84 § bör motsvarande gälla även i fortsättningen.
Undantaget från regeringsrättens behörighet torde härvid böra gälla beslut
i fråga som avses i 57 § första eller tredje stycket föreliggande lagförslag.

24 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

(88—98 §§ departementsförslaget)

88 §.

Denna paragraf ersätter 73 § BvL samt motsvarar närmast 180—182 §§
kommitténs förslag.

I BvL stadgas bötesstraff, 5—100 kronor, för den som underlåter att göra
föreskriven anmälan om verksamhetens påbörjande vid barnkoloni eller
vid anstalt för halvöppen barnavård eller om större förändringar m. m. vid
sådan barnavårdsanstalt, för fosterföräldrar, som försummar sin anmälningsskyldighet
i fråga om inträffade förändringar, samt för underlåtenhet
att jämlikt 59 § göra anmälan om »vistelsebarn». Samma straff stadgas
för mottagande av fosterbarn i åldern 1—16 år utan föreskriven förhandsanmälan.
(73 § 1 mom. BvL.)

Strängare straff — nämligen dagsböter, ej under 5, eller vid synnerligen
försvårande omständigheter fängelse i högst 6 månader — skall enligt
73 § 2 mom. BvL följa dels för den som utan tillstånd, när sådant jämlikt
41 § 2 eller 4 mom. samma lag krävs, driver barnhem eller vidtar större
förändring eller liknande beträffande barnhem, dels för den som mottar
barn på barnavårdsanstalt i strid mot meddelat förbud, dels för den som
utan tillstånd mottar fosterbarn under 1 års ålder, dels ock för den som
mottar barn i sitt hem i strid med legalt eller meddelat förbud (jfr 51 a §,
52 § 3 mom., 55 § 2 mom., 56 § samt 59 § 5 mom. BvL).

Bamavårdskommittén. Försummas anmälningsskyldighet, som jämlikt 72,
73 eller 78 § kommittéförslaget åvilar fosterföräldrar eller person, vilken har
fosterbarn om hand, skall den anmälningsskyldige enligt 180 § förslaget
liksom enligt BvL kunna ådömas bötesstraff. Enahanda ansvar skall enligt
förslaget inträda i en del jämförliga fall, där någon underlåter att fullgöra
i lagen stadgad anmälningsskyldighet (se 180 § jämförd med 70, 79, 80,
118, 122 och 165 §§). I kommitténs lagförslag finns däremot icke upptagen
någon bestämmelse om ansvar för åsidosättande från kommuns eller landstingskommuns
sida av vad som skall iakttagas i fråga om upprättande av
barnavårdsanstalt, eller större förändring av sådan anstalt etc. Kommittén
hav ansett böter för åsidosatt anmälningsskyldighet böra ådömas i dagsböter
och icke såsom enligt 73 § 1 mom. BvL omedelbart i penningar. Samma
påföljd stadgas enligt förslaget för mottagande utan tillstånd av fosterbarn,
som ej fyllt 16 år.

I principiell anslutning till gällande lag föreslår kommittén att med böter
eller fängelse, högst 6 månader, skall straffas den som mottar fosterbarn
(som fyllt 16 år) eller vistelsebarn i strid mot meddelat förbud (jfr 66 och
81 §§ förslaget), den som utan tillstånd, där sådant enligt förslaget erfordras,
driver barnavårdsanstalt eller beträffande sådan vidtar större ändringsåtgärder
eller liknande samt den som i strid med givet förbud fort -

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

sätter verksamheten vid barnavårdsanstalt. Samma ansvarspåföljd föreslås
för olovlig fosterbarnsförmedling. Se 181 § jämförd med SO, 142, 144 och
152 §§ förslaget.

Vidare föreslår kommittén alt ansvar, nämligen dagsböter, stadgas för
föräldrar, vårdnadshavare och fostrare, som uppsåtligen åsidosätter föreskrift,
som meddelats rörande nnderårigs levnadsförhållanden, samt att
envar, som uppsåtligen förleder eller hjälper den underårige att bryta mot
föreskriften, skall vara underkastad samma ansvar (se 182 § jämförd med
93 och 94 §§ lagförslaget). Motsvarande skall enligt förslaget gälla föreskrift,
som jämlikt 130 § tredje stycket förslaget meddelats vid beslut om
villkorligt upphörande av samhällsvård, liksom även föreskrift, som från
ungdomsvårdsskolas sida meddelats beträffande elev, som åtnjuter eller
skall åtnjuta vård utom skolan.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida så
omfattande straffsanktionering av försummelse att fullgöra anmälningsplikt
i olika hänseenden som föreslås i 180 § kan anses nödvändig eller
lämplig. I varje fall torde det, anför länsstyrelsen, vara förenat med avsevärda
svårigheter att bibringa allmänheten kännedom om innehållet i de
föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet och om påföljden av
underlåtenhet härutinnan. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser, utan närmare
specifikation, att förslaget präglas av en alltför långtgående kriminalisering.

Riksåklagarämbetet påpekar, att det i lagförslaget stundom uttryckligen
anges, att gärningen skall ha skett uppsåtligen, medan det i andra fall icke
utsäges någonting om det subjektiva rekvisitet, samt uttalar, att en sådan
teknik kan skapa ovisshet om, huruvida avsikten är att bestraffa även
oaktsamhet. I enlighet med numera allmänt anlitad metod vid avfattning
av straffhud bör enligt ämbetet ordet »uppsåtligen» utgå på de ställen,
där det förekommer. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner av samma
skäl vissa av bestämmelserna oklara.

Föredragande statsrådet. Liksom enligt gällande lag hör även i fortsättningen
straff vara stadgat för försummelse av fosterföräldrar att göra föreskriven
anmälan om flyttning eller vissa andra förändringar beträffande
fosterbarnsförhållandet (se 48 § lagförslaget). I enlighet med vad kommittén
föreslagit torde straffet i ny barnavårdslag böra bestämmas till dagsböter.
Ett stadgande av nu angiven innebörd har intagits i första stycket
av förevarande paragraf. Den i 180 § kommitténs förslag i övrigt avsedda
anmälningsplikten på familjevårdens område saknar motsvarighet i föreliggande
lagförslag. I departementsförslaget stadgas å andra sidan straff för
underlåtenhet av annan än kommun eller landstingskommun att fullgöra
föreskriven anmälningsskyldighet i fråga om annan barnavårdsanstalt än
barnhem (se 57 § andra och tredje styckena lagförslaget).

I paragrafens andra stycke stadgas straff för följande gärningar, nämligen
mottagande av fosterbarn utan tillstånd, överträdelse av förbud att

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

flytta barn från fosterhem eller att mottaga vistelsebarn, bedrivande av
fosterbarnsförmedling utan tillstånd, drivande av eller vidtagande av större
förändringar beträffande barnhem utan tillstånd samt fortsättande av verksamheten
vid barnavårdsanstalt mot meddelat förbud. Då departeinentsförslaget
saknar bestämmelser om förbud att mottaga fosterbarn, har vad kommittén
föreslagit om straff för överträdelse av sådant förbud följaktligen fått
utgå. Tillräckliga skäl har vidare inte ansetts föreligga för att — såsom
kommittén föreslagit -— i viss omfattning straffbelägga åsidosättande av
föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden. Då ett åsidosättande
av sådan föreskrift enligt departementsförslaget kan leda till beslut om
omhändertagande, synes en ansvarsbestämmelse som riktar sig mot föräldrarna
eller annan fostrare inte vara erforderlig. Vad beträffar utomstående
torde med fog kunna antagas, att bestämmelsen ytterst sällan skulle komma
att tillämpas, varför den inte heller synes vara ägnad att nämnvärt stärka
respekten för meddelad föreskrift.

Den som utan tillstånd såsom fosterbarn mottar barn, vilket inte fyllt ett
år, kan enligt gällande lag vid synnerligen försvårande omständigheter dömas
till fängelse, och detsamma gäller beträffande överträdelse av förbud
att mottaga fosterbarn. Enligt kommitténs förslag skulle straffet för mottagande
av fosterbarn utan tillstånd stanna vid böter men överträdelse av
förbud att mottaga fosterbarn (i åldern 16—18 år) kunna bestraffas med
fängelse. Då ett blandat system med tillstånd och förbud ersättes av ett allmänt
koncessionstvång, bör straffet för mottagande av fosterbarn utan tillstånd
vara så avpassat, att det kan anses tillräckligt strängt även för sådana
fall, där mottagandet med hänsyn till omständigheterna är att likna
vid överträdelse av ett direkt meddelat förbud. Också eljest torde förhållandena
stundom kunna vara sådana, att böter framstår såsom ett alltför ringa
straff. Allenast böter är i kommitténs förslag även stadgat för överträdelse
av föreskrift enligt 93 § att fosterbarn inte må flyttas från fosterhemmet.
Att märka är emellertid, att en sådan föreskrift enligt förslaget har
karaktär av förebyggande åtgärd, som kan ersättas av omhändertagande för
samhällsvård. Flyttar föräldrarna barnet från fosterhemmet, sedan omhändertagande
beslutats, kan de enligt 183 § kommitténs förslag straffas även
med fängelse. Då förbud enligt 50 § departementsförslaget är den yttersta
åtgärd, som i dessa fall kan tillgripas, och alltså ersätter såväl föreskrift
enligt 93 § kommitténs förslag som omhändertagande för samhällsvård,
bör i straffet för överträdelse av sådant förbud ingå både böter och fängelse.
Omständigheterna torde dock ytterst sällan vara sådana, att frihetsstraff i
dessa fall kan anses motiverat. Motsvarande torde gälla beträffande överträdelse
av förbud enligt 51 §. Mot den av kommittén föreslagna maximeringcn
av fängelsestraffet har jag inte någon erinran. I enlighet med det nu anförda
föreslås för de i andra stycket av förevarande paragraf angivna gärningarna
en gemensam straffsats av dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

För ansvar skall enligt förslaget liksom enligt gällande lag genomgående

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

krävas att uppsåt föreligger. Enbart oaktsamhet skall alltså inte i något fall
föranleda ansvar. Vid sådant förhållande är det, såsom anmärkts i ett par
yttranden, överflödigt och ägnat att i viss mån vilseleda, om krav på uppsåt
uttryckligen uppställes i vissa sammanhang. I departementsförslaget saknas
därför varje föreskrift rörande det subjektiva rekvisitet.

89 §.

Paragrafens första stycke ersätter 74 § 1 mom. BvL. Andra stycket saknar
motsvarighet i BvL. Motsvarande stadgande i kommitténs förslag är
183 §.

Enligt 74 § 1 mom. BvL skall straff utmätas för den som på visst sätt
hindrar samhällets barnavård, om gärningen icke eljest är i lag belagd med
strängare straff. Straffbudet gäller för det första den som uppsåtligen lägger
hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersökning i ärende
enligt BvL, förutsatt att ärendet rör barn, som avses i 22 § BvL eller som
skall stå under fosterbarnstillsyn, samt att den hindrande åtgärden bestått
i döljande av den underårige, hjälp åt honom att avvika eller vilseledande
uppgifter. Vidare åsyftar straffbudet varje person, som uppsåtligen förleder
eller hjälper den som omhändertagits för skyddsuppfostran att avvika
från hem, skola eller anstalt, dit han överlämnats, eller sedermera genom att
dölja den avvikne eller genom vilseledande uppgifter uppsåtligen lägger
hinder i vägen för hans återförande till hemmet, skolan eller anstalten.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit, att barnavårdsverksamheten
bör skyddas genom något mera vittgående ansvarsbestämmelser. Ansvar
skall enligt förslaget inträda för den som hindrar eller motverkar utredning
i ärende angående underårigs vård, fostran eller beteende. För ansvar skall
icke krävas, att den underårige är fosterbarn eller att skäl för ingripande
med förebyggande åtgärd eller omhändertagande visats föreligga. I anslutning
till gällande lag har i lagtexten givits exempel på hindrande åtgärder
men beskrivningen har icke givits karaktär av uttömmande uppräkning,
utan ansvar skall kunna inträda även om hindrandet sker genom »annat
förfarande». För ansvar förutsättes uppsåt.

Under samma förutsättning skall enligt förslaget även den straffas, som
medverkar till att verkställighet av beslut, som avses i 7 kap. lagförslaget
eller som rör behandlingen av omhändertagen, hindras eller försvåras eller
att omhändertagens vård i hem eller institution, dit han överlämnats, avbrytes
eller, efter avbrott, icke återupptages. Förslaget avviker i sistberörda
del från BvL i huvudsak därutinnan, att i BvL gjord begränsning till
sådan omhändertagen, vilken skall undergå skyddsuppfostran, icke fått
motsvarighet i förslaget.

I verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna har enligt vad kommittén funnit
framträtt ett starkt behov av förbättrat skydd mot personer, som försvårar
verksamheten på annat sätt än genom att medverka till att elever undandrar
sig vården. Främst gäller det personer, som förser elever med rusdryc -

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ker eller medverkar till att de återfaller i vana att inlåta sig i tillfälliga sexuella
förbindelser. Kommittén föreslår, att tillhandahållande av rusdrycker åt
elever, som åtnjuter vård inom skolan, generellt straffbelägges och att straff
också skall kunna utmätas, därest någon har könsligt umgänge med sådan
elev. I sistberörda fall skall enligt förslaget krävas, att gärningsmannen förlett
elev, som åtnjuter vård inom skolan, till könsligt umgänge — dessa
rekvisit skall omfattas av uppsåt — samt att gärningen faktiskt varit till
men för elevens behandling.

De som uppsåtligen hindrar barnavårdsarbetet i de hänseenden eller på
de sätt nu berörts — antingen det gäller utredning, verkställighet eller omhändertagens
behandling — skall enligt kommitténs förslag straffas med
böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen icke eljest är i lag
belagd med strängare straff.

Remissyttrandena. Justitiekansler sämbetet och Sveriges advokatsamfund
anser, att avgränsningen av de straffbelagda gärningarna i paragrafens första
stycke blivit alltför vag genom tillägget av »annat förfarande».

Stadgandet i paragrafens andra stycke i vad avser könsligt umgänge har
enligt hovrätten för Västra Sverige fått en sådan avfattning, att det kan antagas
bli alltför svårt för en åklagare att vinna fällande dom. Utrymmet för
ett »förledande» i egentlig mening synes hovrätten med hänsyn till det klientel
det här är fråga om vara mycket ringa. Hovrätten anser, att önskvärd
skärpning skulle kunna ernås, därest rekvisitet om uppsåtligt förledande
uteslutes. Hovrätten över Skåne och Blekinge är av den åsikten, att den som
uppsåtligen förleder elev vid ungdomsvårdsskola, vilken åtnjuter vård inom
skolan, till könsligt umgänge alltid bör vara underkastad straffansvar. Hovrätten
föreslår därför, att uttrycket »till men för elevens behandling», vilket
uttryck hovrätten för övrigt finner svårt att tolka, skall utgå ur lagtexen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att berörda uttryck bör förtydligas
till sin innebörd, och föreningen Sveriges häradshövdingar anför, att
det av den föreslagna lagtexten icke kan sägas tydligt framgå att det här
skall vara fråga om ett objektivt överskott.

Föredragande statsrådet. Beträffande paragrafens första stycke finner jag
i likhet med justitiekanslersämbetet och advokatsamfundet, att de straffbelagda
gärningarna bör avgränsas klarare än som skett i kommitténs förslag.
I tämligen nära anslutning till gällande lag synes straff böra stadgas
för den som genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka
till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrar
eller försvårar utredning eller verkställighet eller som medverkar till
att den omhändertagnes vård i hem eller institution, dit han överlämnats, avbrytes
eller efter avbrott inte återupptages. Skydd torde böra stadgas för
utredning i varje ärende enligt 4 eller 7 kap. lagförslaget samt för verkställighet
av varje beslut enligt 4 kap. Det föreslagna skyddet för behandlingen
av de omhändertagna bör såsom kommittén föreslagit gälla oavsett anledningen
till omhändertagandet.

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

Vid ungdomsvårdsskolorna niottagcs i allt större utsträckning ungdomar,
som missbrukat alkohol. Behandlingen vid dessa skolor försvåias i hög grad
genom att utomstående personer pa olika sätt bereder eleverna tillgång till
alkoholhaltiga drycker. En ansvarsbestämmelse av den innebörd kommittén
— efter mönster av G9 § lagen om nykterhetsvård föreslagit äi därför
erforderlig till stöd för ungdomsvårdsskolornas arbete. I departementstorslaget
har stadgandet anpassats efter berörda förebild. Begreppet alkoholhaltiga
drycker avses skola ha samma innebörd som enligt 2 § lagen
om nykterhetsvård. Uttrycklig föreskrift härom torde inte vara nödvändig.

Ett starkt behov har vidare visat sig föreligga av en bestämmelse, som
åtminstone i viss mån bereder eleverna och skolornas verksamhet ökat skydd
mot personer, vilka söker sexuellt umgänge med eleverna. Det gäller här
att stoppa en för skolorna synnerligen störande och menlig trafik. Vad angår
stadgandets avfattning torde visserligen såsom framhållits av en hovrätt
kravet på »förledande» vara ägnat att i praktiken valla vissa bevissvarigheter.
Emellertid är en begränsning av denna innebörd av de straffbelagda
gärningarna enligt min mening — trots den i det följande förordade
åtalsregeln i 92 § — påkallad, varför jag inte kan tillstyrka, att detta rekvisit
slopas. Däremot kan jag instämma i den kritik, som framförts mot förslaget
att gärningen för att vara straffbar skall vara till men för elevens behandling.
Denna bestämmelse har därför fått utgå. Med könsligt umgänge
åsyftas i förslaget detsamma som i förslaget till brottsbalk. Det må framhållas,
att begreppet omfattar handlingar av såväl heterosexuell som homosexuell
natur.

Behov av skydd mot personer, som förser de intagna med alkoholhaltiga
drycker eller söker sexuella förbindelser med dem, föreligger inte blott för
ungdomsvårdsskolornas del utan i lika hög grad även vid vissa andra anstalter
för vård av barn och ungdom, särskilt upptagningshem. Med hänsyn
härtill har de berörda bestämmelserna i departementsförslaget gjorts
tillämpliga beträffande — förutom elever vid ungdomsvårdsskola som åtnjuter
vård inom skolan — jämväl sådana omhändertagna, som är intagna
i barnhem. I intet av fallen avser bestämmelsen sådana omhändertagna
som med eller utan lov vistas utanför anstalten, såvida de inte alltjämt
kan anses intagna på denna. Stadgandet bör sålunda exempelvis inte gälla
den som avvikit från en ungdomsvårdsskola eller ett upptagningshem.

För ansvar förutsättes genomgående uppsåt. I enlighet med vad som anförts
vid 88 § har detta förhållande ansetts inte behöva komma till särskilt
uttryck i lagtexten.

90 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 184 § kommitténs förslag, skall
liksom enligt BvE (74 § 2 mom.) ansvar inträda för den som åsidosätter
av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
meddelat besöksförbud. Ansvarsbestämmelsen utvidgas enligt förslaget till
att gälla alla omhändertagna — 74 § 2 mom. BvE gäller blott för skyddsuppfostran
omhändertagna.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
91 §.

I denna paragraf, som innefattar en nyhet i förhållande till gällande lag,
meddelas bestämmelser om tystnadsplikt och om aktsam förvaring av handlingar.
Paragrafen motsvaras i kommitténs förslag av 6 § samt av en straffbestämmelse
i 181 §.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit påkallat att i ny barnavårdslag
upptaga ett stadgande om tystnadsplikt till skydd för enskilds personliga
förhållanden. När det gäller att bestämma den personkrets, för vilken
plikten att iakttaga tystnad skall gälla, och de ytterligare förutsättningar,
som måste föreligga för att plikten skall aktualiseras, erinrar kommittén
om socialvårdskommitténs förslag och bestämmelsen om tystnadsplikt
i 64 § SochjL. Sedan kommittén i korthet redogjort för nämnda förslag och
framhållit att den av socialvårdskommittén föreslagna lösningen har stora
förtjänster, uttalar kommittén, att den väg, som valts i SochjL, innebär att
tysnadsplikten utsträckes mycket långt. Kommittén fortsätter därefter.

Allt som förekommit hos socialnämnd rörande enskilds personliga förhållanden
omfattas av tystnadsplikten, vilken gäller för vem som helst. För att
plikten skall föreligga för viss person och i vart fall för att överträdelse från
hans sida skall bli straffbar, torde böra krävas, ej blott att förhållandena
i fråga faktiskt varit omförmälda hos nämnden utan även att den omständigheten
är känd för honom. Men under denna förutsättning skulle enligt
stadgandets utformning tystnadsplikt inträda för envar, oavsett hur han fått
reda på de personliga förhållandena. Tystnadsplikten och ansvaret för överträdelse
kommer alltså att gälla ej blott för dem som i en eller annan egenskap^är
engagerade i socialvården, utan även för dem som, då de hörs i socialvårdsärende
eller berättigats närvara, fått reda på personliga förhållanden
eller — vid befogat samråd eller obehörigen — fått reda på sådant förhållande
av socialvårdsfunktionär, ja till och med för den som fått kännedom
om förhållandet på helt annan väg men vet, att det uppmärksammats
hos nämnden. Sistberörda omständighet skulle med andra ord giva de personliga
förhallandena generellt skydd mot att personer med vetskap om omständigheten
förer sin kännedom om förhållandena vidare.

Kommittén anför vissa betänkligheter mot det berörda stadgandet i SochjL
men har funnit dessa betänkligheter icke vara av sådan vikt, att kommittén
velat lösa problemet angående tystnadsplikten på ett från SochjL i princip
avvikande sätt. En sådan hade för övrigt, anför kommittén, bort föranleda
förslag från kommitténs sida om motsvarande ändring i SochjL, enär tystnadsplikten
otvivelaktigt bör vara reglerad på i huvudsak samma sätt för
sociallijälpsverksamheten och för barnavården.

Kommittén framhåller vidare, att den i SochjL gjorda bestämningen »hos
nämnden förekommit» innebär en begränsning, som åtminstone för barnavårdens
del icke kan anses lämplig.

Enligt kommitténs mening borde envar, som i en eller annan egenskap,
på det kommunala planet eller hos tillsyns- och besvärsmyndigheterna, varaktigt
eller tillfälligt är verksam inom samhällets barnavård, vara skyldig att
iakttaga tystnad beträffande vad han i verksamheten utrönt eller erfarit

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

rörande enskildas personliga förhållanden. Skyddet torde dock, menar kommittén,
utan större olägenhet kunna begränsas till vad som kan sägas ha
förekommit i barnavårdsärende. Med denna bestämning kan stadgandet om
tystadsplikt i barnavårdslagen enligt kommittén utformas i ungefärlig anslutning
till konstruktionen i SochjL. Kommittén tillägger: »Även utomstående
underkastas alltså — i likhet med vad enligt SochjL gäller — en tystnadsplikt,
och denna kommer att omfatta vad honom veterligt i barnavårdsärende
förekommit rörande annans personliga förhållanden.»

Till bestämmelsen om tystnadsplikt anslutes enligt kommitténs förslag ett
stadgande om aktsam förvaring av handlingar i barnavårdsärende, vilket
stadgande har sin motsvarighet i NyktvL och SochjL. En från sistnämnda
lagar något avvikande formulering har valts för att utmärka, att det icke
är till fyllest att obehörig såvitt möjligt hindras att sätta sig i besittning av
handlingarna, utan att det gäller att förhindra, att obehörig tar del av handlingarnas
innehåll.

Remissyttrandena. Förslaget om införande av en bestämmelse om tystnadsplikt
i ny barnavårdslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i så gott
som samtliga yttranden. En direkt negativ inställning intar endast publicistklubben,
som ifrågasätter huruvida något stadgande om tystnadsplikt över
huvud taget bör införas i lagen. Avgörande för klubbens ställningstagande
är icke den att klubben icke skulle finna angeläget att privatlivet fredas, utan
den att det föreslagna stadgandet strider mot grundläggande tryckfrihetsprinciper
och mot den grundsats om offentlighet vid handläggningen av allmänna
angelägenheter, som hör ett demokratiskt samhälle till. Klubben påpekar,
att pressens egna organisationer särskilt de senaste åren varit livligt
verksamma för att själva finna effektiva medel mot publicitet, som åsidosätter
rimliga krav på privatlivets helgd. Att styckevis bryta ned det system av
offentlighet, som av ålder präglar vår stats- och förvaltningsrätt, kan enligt
klubben få de mest skadliga verkningar. SochjL:s regel om tystnadsplikt är,
tillägger klubben, i sig beklaglig och bör icke tas som exempel för följande
lagstiftningsåtgärder.

Av de remissinstanser, som ställer sig positiva till att en bestämmelse
om tystnadsplikt införes i barnavårdslagen, tillstyrker socialstyrelsen uttryckligen
att bestämmelsen — såsom skett — utformas i ungefärlig anslutning
till motsvarande föreskrift i SochjL.

Andra remissinstanser kritiserar såväl avfattningen av det föreslagna
stadgandet som kommitténs tolkning av bestämmelsen om tystnadsplikt i
SochjL. Sålunda anses sekretessbestämmelsen vara alltför omfattande, i
varje fall i fråga om straffsanktioneringen. Det framhålles, att bestämmelsen
bör begränsas och preciseras så att den endast kommer att avse dem som
i tjänsten tar befattning med barnavårdsärenden. För långtgående bestämmelser
blir, beter det, antingen ineffektiva eller medför eu orimligt stor inskränkning
i den enskilda yttrandefriheten. Uttalanden av nu angiven innebörd
göres av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge,

378

Kungl. Maj:ts proposition, nr 10 år 1960

länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens
län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen
Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, högerns kvinnoförbund
och Fredrika-Bremer-förbundet.

Justitiekanslersämbelct anser, att ordalydelsen av bestämmelsen om tystnadsplikt
i SochjL ger stöd åt kommitténs tolkning. Ämbetet ifrågasätter
emellertid, om lagstiftarna verkligen åsyftat införande i SochjL av en så vidsträckt
tystnadsplikt som kommittén antagit. En så långt gående straffsanklionerad
tystnadsplikt måste nämligen inge allvarliga betänkligheter av olika
skäl. Ämbetet delar kommitténs uppfattning, att regleringen av ifrågavarande
spörsmål bör vara ensartad i de båda lagarna men påpekar, att detta lär
böra leda till att stadgandet om tystnadsplikt i SochjL överarbetas i begränsande
syfte, närmast avseende en inskränkning av den krets personer,
för vilka tystnadsplikten skall gälla.

Även överståthållarämbetet anser fog föreligga för att tolka stadgandet i
SochjL på sätt kommittén gör. Ämbetet hyser emellertid starka betänkligheter
mot att utsträcka tystnadsplikten utöver de ämbetsansvarigas krets, icke
minst när — såsom både i SochjL och lagförslaget är fallet —- tystnadspliktens
innebörd är vidsträckt och tämligen obestämd. Därest tystnadsplikt skall
införas för andra än dem, som är underkastade ämbetsansvar, är enligt ämbetets
mening nödvändigt att på något sätt begränsa personkretsen, varvid
det kravet bör ligga som grund, att vederbörande i en eller annan form är
knuten till verksamheten på området och i denna egenskap får kännedom
om sådant som ej bör yppas för obehörig.

Göta hovrätt —- som i förarbetena till SochjL icke funnit stöd för hur
stadgandet om tystnadsplikt skall tolkas — betonar angelägenheten av att
tystnadspliktens straffsanktionering inskränkes så att ansvar icke kan komma
att ådömas helt utomstående personer. En lämplig och klar avgränsning
av det straffbara området kan enligt hovrätten ernås, därest ansvar för överträdelse
av den föreslagna tystnadsplikten enbart följer för den som enligt
strafflagen eller enligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk blir
underkastad ansvar för brott mot tystnadsplikt. Skulle sistnämnda förslag
i förevarande avseende icke genomföras, torde eu omarbetning av förslaget
vara erforderlig i den riktning hovrätten antytt. Liknande synpunkter angående
stadgandets utformning kommer till uttryck i yttrandet från hovrätten
för Västra Sverige.

Enligt utredningen om administrativa frihetsberövanden kan det ifrågasättas,
om icke tystnadsplikten enligt SochjL är begränsad till de personer,
som stadigvarande eller mera tillfälligt är verksamma inom socialvården. I
varje fall ligger eu inskränkning däri att endast vad hos socialnämnd förekommit
omfattas av tystnadsplikten. Genom att det av kommittén föreslagna
stadgandet avser allt som förekommit i barnavårdsärende saknas, anför utredningen,
motsvarande inskränkning i den av kommittén föreslagna bestämmelsen.
Utredningen anser, att skyddet för ifrågavarande uppgifter i
barnavårdsärende ej bör utsträckas längre än till att avse sådana uppgifter,

379

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1900

varom någon fått kännedom vid sammanträde med barnavårdsnämnd eller
vid utredning, som verkställts genom nämndens försorg, och att tystnadsplikten
bör inskränkas till kommunala förtroendemän, tjänstemän som tar
befattning med barnavårdsärenden samt andra personer, som kallas till överläggning
eller annan mera positiv medverkan i sådana ärenden.

Beträffande den föreslagna bestämningen »i barnavårdsärende» framhåller
justitiekansler sämbetet, att i annat ärende än barnavårdsärende

l. ex. ett tillsynsärende som avser huruvida i ett barnavårdsärende något
fel förelupit — uppgifter kan förekomma från barnavårdsärendet och eljest
om någons personliga förhållanden av beskaffenhet att böra omfattas av
tystnadsplikt.

överståthållarumbctel erinrar om innehållet i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
och påpekar, att tystnadspliktens tryckfrihetsrättsliga sammanhang
icke beröres i kommitténs motivering. Ämbetet finner anledning till
erinran mot att en ny tystnadsplikt införes utan att den betydelsefulla frågan,
huruvida densamma skall gälla även i förhållande till tryckt skrift, ens
kommer under diskussion.

Publicistklubben anser, att den föreslagna bestämmelsen icke korresponderar
med 14 § lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, i det att sistnämnda lag klart tar hänsyn till den enskildes intressen,
medan den föreslagna regeln är så avfattad, att den även effektivt
skyddar barnavårdsmyndigheterna mot insyn. En person, som till följd
av samtvcke eller som, då han avsett att anmäla ett visst förhallande till JO
eller JK, fått taga del av handlingar i barnavårdsmål kan — uttalar klubben
— till följd av tystnadsplikten åtalas och fällas till ansvar för att han till
tredje man, t. ex. en journalist, omtalat något han sålunda fått reda pa, som
rör enskilds personliga förhållanden, trots att uppgiften icke är till skada
eller förklenande för den enskilde. Detta strider enligt klubben direkt mot
vår svenska offentlighetspraxis.

Föredragande statsrådet. Liksom skett i NyktvL och SochjL bör även i den
nya barnavårdslagen upptagas ett stadgande om tystnadsplikt till skydd
mot onödigt prisgivande av människors privatliv. Det intresse, som skall
skyddas genom ett sådant stadgande, synes — såsom kommittén i anslutning
till sekretesslagen och SochjL föreslagit — kunna betecknas som enskild
personliga förhållanden. Vad angår bestämningen av den personkrets,
för vilken plikten att iakttaga tystnad skall gälla, har jag däremot funnit
mig inte kunna godtaga kommitténs förslag. I likhet med ett flertal remissinstanser
anser jag sålunda, att det av kommittén föreslagna stadgandet är
alltför vittfamnande. Även om det naturligtvis är önskvärt att verka för att
diskretion av människor i allmänhet iakttages kring privata förhållanden,
bör detta inte ske genom ett straffsanktionerat stadgande om tystnadsplikt,
gällande för vem som helst. EU sådant stadgande skulle säkerligen medföra
ringa effekt och skulle dessutom vara ägnat att inge betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Då kommittén i detta hänseende åberopar den i SochjL

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

valda lösningen, vill jag framhålla, att förarbetena till denna lag enligt min
uppfattning inte ger stöd för antagande, att en så vidsträckt tystnadsplikt
varit åsyftad som kommittén velat göra gällande. I varje fall bör i barnavårdslagen
inte stadgas tystnadsplikt för utomstående, t. ex. personer som
blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick i annans privatliv.
Det får enligt min mening i stället ankomma på förhörsledaren att anordna
förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålles.

Under det att personkretsen enligt kommitténs förslag sålunda å ena sidan
blivit alltför vidsträckt, innefattar förslaget å andra sidan också en begränsning,
som inte kan anses sakligt motiverad. Då tystnadsplikten enligt
förslaget endast skall gälla sådant som »förekommit i barnavårdsärende»,
kommer den såsom justitiekanslersämbetet anmärkt inte att omfatta sådant
som framkommit vid tillsynsorganens verksamhet. Vidare synes det
tveksamt i vad mån barnavårdsnämndernas verksamhet för tillsyn av fosterhem
och barnavårdsanstalter kan sägas vara att hänföra till barnavårdsärende.

Enligt min mening bör envar, som i en eller annan egenskap, på det kommunala
planet eller hos tillsyns- och besvärsmyndigheterna, varaktigt eller
tillfälligt är verksam inom samhällets barnavård, vara skyldig att iakttaga
tystnad beträffande vad han i verksamheten erfarit rörande enskildas personliga
förhållanden. Till de inom barnavården verksamma är naturligtvis
främst att hänföra ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt
befattningshavare hos barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och lillsynsorgan.
Men till denna kategori hör även andra personer — kommunala förtroendemän
och befattningshavare i allmän tjänst såväl som enskilda personer
— vilka på grund av sin tjänst eller såsom expert eller sakkunnigt
biträde kallas till överläggning med barnavårdsmyndighet eller för att eljest
medverka i barnavårdsarbetet, t. ex. jurist som anlitas enligt 10 § andra
stycket lagförslaget, person som anförtrotts att biträda med utredningen i
barnavårdsärende eller någon som mot ersättning anlitas som biträde vid
fosterbarnstillsyn eller annan tillsynsverksamhet inom barnavården. Stadgandet
torde därför kunna avfattas så, att den som är eller varit verksam
inom samhällets barnavård inte obehörigen må yppa vad han därvid erfarit
rörande enskilds personliga förhållanden.

För åsidosättande av tystnadsplikt inträder ansvar enligt 25 kap. 3 §
strafflagen, om den skyldige är underkastad ämbetsansvar och gärningen inte
eljest är särskilt belagd med straff. I förslaget till brottsbalk har straffrättskommittén
föreslagit en bestämmelse (15 kap. 7 §) om ansvar för brytande
av tystnadsplikt, avseende vissa kategorier, som inte för närvarande är underkastade
ämbetsansvar och därför inte faller under nämnda stadgande i
strafflagen. De kategorier som enligt förslaget skulle omfattas av bestämmelsen
är dels den som utan att vara underkastad ämbetsansvar är eller varit
anställd i allmän tjänst, dels den som är eller varit av statlig eller kommunal
myndighet tillkallad för överläggning eller medverkan i dess verksamhet
och dels den som fullgör eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt. Därest

381

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

en bestämmelse av denna innebörd meddelas, skulle, såsom framhållits i
ett par yttranden, den i barnavårdslagen stadgade tystnadsplikten inte behöva
förses med särskild straffbestämmelse. I det till lagrådet remitterade
förslaget till brottsbalk har emellertid — jämte det den föreslagna bestämmelsen
erhållit annan placering och ändrad konstruktion — den kategori,
som avser personer tillkallade av myndighet för överläggning eller medverkan
i dess verksamhet, uteslutits ur förslaget. Erinran häremot har inte
framställts från lagrådets sida. Då en straffsanktionerad tystnadsplikt på
barnavårdens område bör stadgas även för andra kategorier än dem, som
enligt det föreliggande förslaget till brottsbalk blir underkastade ansvar för
brott mot tystnadsplikt, torde en särskild straffbestämmelse följaktligen inte
kunna undvaras. Såsom straff föreslår jag i likhet med barnavårdskommittén
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

För ansvar bör krävas, att gärningen begåtts uppsåtligen. I enlighet med
vad jag anfört vid 88 § torde detta inte behöva komma till särskilt uttryck
i lagtexten.

Såsom berörts i ett uttalande av överståthållarämbetet medför det förhållandet
att tystnadsplikten blir fastställd i lagen, att bestämmelsen i 7
kap. 3 § tryckfrihetsförordningen blir tillämplig. Detta innebär, att en befattningshavare
kan bestraffas för brott mot tystnadsplikten även vid publicering
i tryckt skrift. Motsvarande gäller på nykterhetsvårdens och socialhjälpsverksamhetens
områden och ger enligt min mening inte anledning till
erinran.

Publicistklubben har i sitt yttrande riktat den invändningen mot den föreslagna
tystnadsplikten, att denna skulle innebära ett obehörigt hinder mot insyn
i barnavårdsorganens verksamhet. I anledning härav vill jag endast understryka,
att vad som skall skyddas med tystnadsplikten uteslutande är de
enskildas personliga förhållanden, något som även kommer till uttryck i
åtalsregeln i nästföljande paragraf. Däremot får ifrågavarande bestämmelse
givetvis inte hindra sedvanlig offentlig insyn i verksamheten i övrigt. Att
märka är vidare, att förslaget inte innefattar någon ändring av vad som
gäller beträffande handlingssekretess.

Det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet om aktsam förvaring
av handlingar överensstämmer med vad kommittén föreslagit.

92 §.

Denna paragraf, som ersätter 76 § första stycket BvL, motsvaras i kommitténs
förslag av 185 §. Enligt BvL må de däri avsedda förseelserna icke
åtalas av allmän åklagare utan angivelse från målsägande eller vederbörande
barnavårdsnämnd. Enligt kommitténs förslag skall befogenhet att göra åtalsanmälan
även tillkomma styrelse för ungdomsvårdsskola samt tillsynsmyndighet,
d. v. s. vederbörande länsstyrelse och socialstyrelsen. Då en sådan utvidgning
synes motiverad, biträder jag förslaget i denna del. Det torde böra
framhållas, att socialstyrelsen även enligt dcparteinentsförslaget är alt be -

382

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060

teckna såsom tillsynsmyndighet beträffande all till den offentliga barnavården
i riket hörande verksamhet. Den nu angivna åtalsregeln bör emellertid
icke gälla i fråga om brott mot tystnadsplikt. Med hänsyn till skyddsintresset
för tystnadsplikten bör — i likhet med vad som gäller enligt SochjL —
brott mot denna få åtalas av allmän åklagare endast om det anges till
åtal av målsäganden. Å andra sidan är övriga i den föreslagna lagen straffbelagda
gärningar av sådan beskaffenhet, alt någon målsägande endast i undantagsfall
kan tänkas finnas. Vid sådant förhållande torde såsom förutsättning
för allmänt åtal i dessa fall utan olägenhet kunna krävas, att åtalsanmälan
från myndighet alltid skall föreligga.

I 76 § andra stycket BvL stadgas, att böter och viten skall tillfalla kommunen
samt att bötesförvandling skall ske, om tillgång till deras fulla gäldande
saknas. Liksom kommittén anser jag, att böter och viten, som utdömes
enligt barnavårdslagen, i fortsättningen i stället bör tillfalla kronan.
Undantag från denna regel kunde möjligen anses motiverat beträffande viten,
som utdömes av barnavårdsnämnd (jfr 71 § NyktvL). Tillräckliga skäl
för en dylik undantagsregel har dock inte ansetts föreligga. Med hänsyn till
innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och
viten erfordras icke särskild föreskrift att böter och viten, som avses i den
föreslagna lagen, skall tillfalla kronan. Att böter och viten, som icke till
fullo erlägges, kan bli föremål för förvandling följer av 7—19 §§ lagen den
9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff. Av nu anförda skäl har i lagförslaget
icke upptagits motsvarighet till 76 § andra stycket BvL.

93 §.

Denna paragraf ersätter vad i 17 § andra stycket BvL stadgas om anmälningsplikt
för myndigheter m. fl. Motsvarande stadgande i kommitténs förslag
är 5 §. I detta sammanhang torde emellertid även 4 § i kommitténs förslag
böra behandlas.

Gällande bestämmelser. Plikt att bidraga till barnavårdsnämndens kännedom
om sådant, som bör föranleda nämndens ingripande, stadgas i BvL för
kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller barnmorska.
Skyldigheten är begränsad till vad de anmälningspliktiga fått kännedom
om i sin verksamhet och skall fullgöras ofördröjligen genom anmälan.
Underlåtenhet att fullgöra anmälningsplikten kan medföra straffansvar
för sådana anmälningspliktiga, som över huvud taget är underkastade ansvar
för ämbetsbrott. För sådan underlåtenhet av annan anmälningspliktig
är ansvar ej stadgat.

Barnavårdskommittén. Det har synts kommittén kunna vara av värde,
att i ny barnavårdslag stadgas att envar bör befrämja samhällets barnavård
och den underåriges bästa genom att till barnavårdsmyndighet anmäla vunnen
kännedom om enskilda fall, där myndighetens ingripande till underårigs

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

skydd eller tillrättaförande är uppenbart påkallat. Ett dylikt stadgande, vilket
ej förenats med straffsanktion, har upptagits i 4 § av lagförslaget.

Den i 17 § andra stycket BvL stadgade anmälningsplikten är enligt kommittén
av största vikt för barnavården, fastän stadgandets efterlevnad lämnat
ganska mycket övrigt att önska. Anmälningsplikten bör enligt kommitténs
mening utsträckas till att avse en något större krets. Anmälningsskyldighet
skall enligt förslaget åvila varje myndighet och varje befattningshavare
i statlig eller kommunal tjänst samt envar innehavare av offentligt
uppdrag, såsom valda kommunala förtroendemän, barnavårdsmän, övervakare
m. fl. Enahanda plikt skall, liksom nu är fallet, föreligga för läkare,
sjuksköterska och barnmorska, som icke är anställd i allmän tjänst, men
skall enligt förslaget därjämte stadgas för sådana lärare och sådana befattningshavare
vid barnavårdsanstalter eller inackorderingshem för ungdom,
vilka ej innehar allmän tjänst. Till de anmälningspliktiga hänföres enligt
förslaget också hemvårdarinnor.

Anmälningsplikten skall enligt förslaget avse allt vad de anmälningspliktiga
i sin verksamhet iakttagit eller erfarit av beskaffenhet att synas påkalla
barnavårdsmyndighets ingripande. Denna bestämning av plikten innebär i
två hänseenden en utvidgning. De anmälningspliktiga skall sålunda anmäla
även sådant, som bör föranleda att tillsynsmyndighet ingriper, däribland
missförhållanden som beror av barnavårdsnämndens eget åtgörande eller
som barnavårdsnämnden trots vetskap låter bestå. Anmälan skall vidare
ske så snart den anmälningspliktige på goda grunder kan hålla före, att ett
ingripande är påkallat, och i vart fall kan säga sig, att närmare undersökning
från barnavårdsorgans sida är utan tvekan påkallad. Visshet om missförhållande,
som kräver ingripande, är med andra ord enligt förslaget icke
förutsättning för plikt att göra anmälan.

I betänkandet beröres även förhållandet mellan plikt eller rätt att göra
anmälan till myndighet eller att tillhandagå myndighet med begärda upplysningar
å ena samt tystnadsplikt å andra sidan. Enligt kommittén synes
detta förhållande höra bli föremål för undersökning, som icke begränsas till
området för samhällets barnavård.

Remissyttrandena. Den föreslagna bestämmelsen om anmälan av envar
bör enligt länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Örebro och Norrbottens län samt svenska stadsförbundet utgå ur lagförslaget,
enär en sådan bestämmelse är främmande för svensk rättsordning,
saknar praktisk betydelse och torde vara ägnad att ge upphov till ett
angiveri av icke önskvärd karaktär.

Även justitiekanslersämbetet anför betänkligheter mot förslaget samt anför
liärutinnan 1)1. a.

Ämbetet finner det för sin del tveksamt, om det överhuvud är klokt att
införa ett stadgande av den innebörd kommittén tänkt sig. Nyttan av detsamma
synes vara begränsad, då straffsanktion icke finnes, och risken för
åtföljande olägenheter, exempelvis genom anmälningar i olrängt mål, är
väl icke helt osannolik. Härvid är att märka, att många känna stark ovilja

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

att blanda sig i sina medmänniskors privata förhållanden. Visserligen kunna
de finna sig böra göra detta, t. ex. då ett barn utsättes för vanvård, som
de anse sig icke kunna stillatigande åse. Men i andra fall äro de säkerligen
ofta ohågade, exempelvis i fråga om åtgärder som rikta sig mot unga. En
maning i lag av den art som föreslagits torde vara utan betydelse i förstnämnda
slag av fall och i övriga sannolikt av ganska ringa verkan. Mot den
föreslagna bestämmelsen kan också invändas, att den är vagt hållen. Att
avgöra, när en underårig lever under sådana förhållanden eller på sådant
sätt, att lians fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling är utsatt för fara,
är ofta ej lätt, och kanske än svårare är att bedöma, när underårig ådagalägger
allvarlig brist i fråga om anpassning i samhället.

Vad angår stadgandet om anmälningsplikt för myndigheter, befattningshavare
m. fl. hemställer svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund, att detsamma måtte utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser.

Justitiekanslersämbetet ställer sig tveksamt till den föreslagna ändrade
innebörden av anmälningsplikten samt anför härom bl. a. följande.

Kommittén har upplyst, att efterlevnaden av det nuvarande stadgandet
om anmälningsplikt lämnat ganska mycket övrigt att önska. Det synes knappast
oriktigt att antaga, att detta förhållande åtminstone till en del har sin
grund i en allmän obenägenhet även hos de offentliga organen och funktionärerna
att göra anmälningar på ett så känsligt område som barnavårdens.
Visserligen kan det ej bestridas vara av vikt, att barnavårdsnämnderna icke
undanhållas iakttagelser som ifrågavarande personkategorier kunna göra
beträffande barn- och ungdomsförhållanden. Men om anmälningsplikten
redan i sin nuvarande inskränktare omfattning icke helt har resonans i det
allmänna rättsmedvetandet, förefaller det tveksamt, om den bör utvidgas i
den utsträckning som tänkts. I vissa fall synes förslaget också kunna få
mindre tilltalande konsekvenser. Att exempelvis straffa en kommunalt anställd
sköterska eller annan under barnavårdsnämnd lydande befattningshavare
för underlåtenhet att anmäla nämnden själv för en tillsynsmyndighet
skulle nog i allmänhet te sig obilligt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anser kategorien anmälningspliktiga
enligt paragrafen böra begränsas, anför.

Enligt nuvarande lydelse omfattar paragrafens bestämmelser alla befattningshavare
i kommunal och statlig tjänst. Det måste anses orimligt att under
hot om straff för tjänstefel ålägga sådana befattningshavare, som vare
sig på grund av sin tjänst eller eljest har kvalifikationer att bedöma i vilka
fall anmälan skall göras till barnavårdsnämnd, en ovillkorlig anmälningsplikt.
Bestämmelserna böra därför begränsas till sådana befattningshavare
som ha tillräckliga kvalifikationer att bedöma anmälningsfall, t. ex. inom
socialvården verksamma befattningshavare, läkare, lärare, präster m. fl.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör det klargöras, att läkare och
andra ej har skyldighet att lämna andra upplysningar, än som kan göras
enligt de bestämmelser om tystnadsplikt som gäller.

Medicinalstyrelsen och svenska läkaresällskapet förordar i likhet med
kommittén en utredning av frågan om förhållandet mellan rätt eller plikt
att göra anmälan till myndighet eller att tillhandagå myndighet med begär -

385

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

da upplysningar, å ena, samt tystnadsplikt, å andra sidan. Även barnavårdsnämnden
i Stockholm anser det angeläget att en sådan undersökning kommer
till stånd. Så länge klarhet i denna fråga ej föreligger, kan enligt nämnden
med fog antagas att anmälan i många barnavårdsfall uteblir.

Föredragande statsrådet. Ingripanden enligt barnavårdslagen föranleds i
inte ringa utsträckning av anmälningar från enskilda personer. Det är självfallet
av vikt att sådan medverkan i barnavårdsarbetet från allmänhetens
sida kan påräknas även i fortsättningen. Ett stadgande av den innebörd
kommittén föreslagit under 4 § skulle emellertid sannolikt inte medföra någon
nämnvärd ökning av antalet befogade anmälningar. Då ett sådant stadgande
dessutom såsom framhållits i vissa yttranden är ägnat att väcka betänkligheter
ur olika synpunkter, har någon motsvarighet därtill inte upptagits
i departementsförslaget.

Bestämmelse om anmälningsplikt för myndigheter och befattningshavare
m. fl. bör däremot såsom kommittén föreslagit upptagas även i ny barnavårdslag.
I likhet med kommittén anser jag anmälningsplikt böra stadgas
inte blott för kommunala utan även för statliga myndigheter. Vad länsstyrelsen
i Gävleborgs län anfört därom, att anmälningsplikt inte bör åläggas
andra befattningshavare än sådana, som har tillräckliga kvalifikationer att
bedöma anmälningsfall, t. ex. inom socialvården verksamma befattningshavare,
läkare, lärare, präster m. fl. kan inte frånkännas berättigande. Emellertid
torde några praktiska olägenheter av den gällande bestämmelsen inte
ha förekommit, och det skulle vidare erbjuda svårigheter att göra en lämplig
avgränsning. Några ändringar i detta hänseende har därför inte vidtagits
i förslaget. Däremot har jag inte funnit lämpligt att föreslå anmälningsplikt
även för innehavare av offentligt uppdrag. Vad angår anmälningsplikt
för andra än befattningshavare i allmän tjänst synes det inte vara påkallat
att utvidga personkretsen med någon annan kategori än lärare. Den kritik,
som framförts mot den av kommittén föreslagna ändrade innebörden av
anmälningsplikten, måste anses ha fog för sig, varför jag inte kan biträda
förslaget i denna del. Jag föreslår alltså, att anmälningsplikten liksom hittills
endast skall innefatta skyldighet att till barnavårdsnämnd anmäla sådant,
som den anmälningspliktige i sin verksamhet erhållit kännedom om av
beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande. Frånsett den föreslagna
utvidgningen av kretsen av anmälningspliktiga har stadgandet sålunda i
departementsförslaget utformats i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Vissa jämkningar av redaktionell innebörd har dock vidtagits.

Det av kommittén och vissa remissinstanser berörda spörsmålet om huruvida
plikt eller rätt att främja allmän verksamhet inte blott genom äskade
upplysningar utan även genom initiativ, såsom ansökan eller anmälan,
bör generellt eller under vissa betingelser gälla utan att begränsas av tystnadsplikt,
är uppenbarligen av betydande räckvidd och kan inte upptagas
till behandling i förevarande sammanhang.

25 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

386

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J960

94 §.

Denna paragraf ersätter jämte vissa andra nedan berörda stadganden vad
i 77 § BvL stadgas om handräckning av polismyndighet. Paragrafen svarar
närmast mot 169 § kommitténs förslag.

Gällande rätt. Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller
rektor för ungdomsvårdsskola äger att, där de så prövar nödigt för vidtagande
av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för nämnden
eller styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skall det åligga polismyndighet
att i fall, som avses i 41, 48, 57 och 58 §§ lagförslaget, biträda
barnavårdsnämnd för genomförande av hembesök samt med delgivning,
hämtning och verkställighet. Vad angår verkställighet är rätten att lita till
polishandräckning enligt förslaget inskränkt till dels beslut om barns skiljande
från fosterhem eller anstalt (utan omhändertagande), dels ock verkställande
av omhändertagandebeslut samt senare förflyttningsåtgärder, avseende
omhändertagen, i samband varmed det även kan bli nödvändigt att
utröna, var den omhändertagne befinner sig. Handräckning skall enligt förslaget
även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola, då bistånd
påkallas för efterforskning eller förflyttning av omhändertagen.

Kommittén framhåller, alt ett särskilt varsamt och insiktsfullt tillvägagångssätt
är nödvändigt, då barn, dvs. den som är under 18 år, skall hämtas
till utredning, skiljas från enskilt hem eller anstalt eller eljest förflyttas.
Med hänsyn därtill bör den omständigheten, att det är nödvändigt att
lita till polismyndighetens hjälp, enligt kommittén icke få föranleda att
barnavårdsorganen undandrar sig att medverka. Den som begärt polismyndighetens
biträde skall därför enligt 169 § andra stycket lagförslaget, om ej
hinder möter eller särskilda skäl föranleder till annat, låta sig företrädas av
nämndledamot, tjänsteman eller annan för uppgiften lämplig person, vilken
skall ha att vid behov bistå polismyndigheten för åtgärdens genomförande
på ett ur barnavårdssynpunkt lämpligt sätt samt att, när så kan ske,
övertaga befattningen med barnet.

I betänkandet diskuteras särskilt frågan om polismyndighets prövningsrätt
beträffande framställning om handräckning. Kommittén anför, att polismyndighet,
till vilken framställning om biträde riktats, har att kontrollera,
att framställningen avser sådant, till vilket biträde må ges, samt att framställningen
gjorts av därtill behörig. Polismyndighet äger enligt kommittén
otvivelaktigt också — t. ex. då hämtning till förhör eller biträde med verkställighet
av omhändertagande begäres -— kräva belägg för att formellt riktigt
beslut om utredningsåtgärden eller ingripandet föreligger. Finner polismyndigheten
att förhållanden, som utesluter den begärda åtgärden eller
rimligen bör föranleda ändrade dispositioner från barnavårdsorganets sida,
föreligger — såsom t. ex. att åldersgräns, som utesluter omhändertagande,
uppnåtts, att någon med hänsyn till sjukdom icke bör tvångsförflyttas eller
dylikt — bör detta enligt kommittén uppenbarligen bringas till barnavårds -

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

myndighetens kännedom med begäran om återkallelse eller ändring av den
gjorda framställningen om biträde. Kommittén anför därefter vidare följande.

Däremot äger polismyndigheten icke ingå i prövning, huruvida barnavårdsmyndigheten
haft giltiga skäl för utredningsåtgärd, ingripande, omplacering
eller dylikt, som är i fråga, och om beslut angående t. ex. omhändertagande
tillkommit efter föreskrivet förfarande. Ej heller tillkommer det
polismyndigheten att pröva, huruvida barnavårdsorganet verkligen kan anses
behöva biträde av polismyndigheten eller bör kunna fullgöra sina uppgifter
därförutan. Nu berörda begränsning i polismyndighetens prövningsrätt
har kommittén ansett böra i ny lag komma till ännu tydligare uttryck än
i BvL. Vad den föreslagna lagen innehåller i syfte att åvägabringa återhållsamhet
i fråga om anlitande av polisbiträde riktas enbart till barnavårdsorganen.
Finner polismyndighet att barnavårdsmyndighets åtgöranden är i
sak otillräckligt grundade eller att biträde siv polismyndighet anlitas, där det
är onödigt eller olämpligt, har polismyndigheten att fästa länsstyrelsens
uppmärksamhet på förhållandet.

Remissyttrandena. Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler framhåller,
att skyldighet som regel icke bör föreligga för polismyndighet att lämna
handräckning för förflyttning från en anstalt eller skola, tillhörande barnavården,
till en annan. Där handräckning i sådant fall skall lämnas bör den
enligt föreningen allenast avse att säkerställa genomförandet av åtgärden,
icke själva utförandet därav; omhändertagandet och transporten av den omhändertagne
bör alltså regelmässigt utföras av personal tillhörande barnavården.

Poliskammaren i Hälsingborg hävdar, att -— då mellan lokal polismyndighet
och barnavårdsnämnd ett förhållande av sidoordning föreligger -— handräckningsorganet
otvivelaktigt har viss befogenhet att på materiell grund
sakligt pröva ett beslut, som hemställes bli verkställt, samt förordar en utredning
om polismyndighets prövningsrätt. Föreningen Sveriges landsfogdar
anför, att man av kommitténs uttalanden angående polismyndighetens
prövningsrätt måste få den uppfattningen att kommittén menar att den begärda
åtgärden skall verkställas, även om polismyndigheten finner att den
är otillräckligt grundad, onödig eller olämplig. Genom ett så osjälvständigt
handlande från polismyndighetens sida, fortsätter föreningen, som här ifrågasättes,
synes kunna vållas skada och onödigt lidande för den enskilde,
varjämte riskeras störningar i förhållandet polisen—allmänheten.

Föredragande statsrådet. I likhet med kommittén anser jag, att det bör
ankomma enbart på barnavårdsorganen själva att avgöra, huruvida polishandräckning
i visst fall erfordras. Erfarenheten torde ge vid handen, att
barnavårdsorganen visar stor återhållsamhet i detta hänseende och inte
påkallar bistånd av polismyndighet i onödan. De farhågor, som uttalats
av föreningen Sveriges landsfogdar, torde därför vara betydligt överdrivna.
Skulle polismyndigheten i något fall finna, att begärd handräckning
är onödig eller olämplig, hör polismyndigheten visserligen inte på denna
grund kunna vägra sitt bistånd, men självfallet kan det vara lämpligt att,

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

där omständigheterna så medger, barnavårdsmyndigheten uppmärksammas
på förhållandet, så att frågan av denna myndighet kan upptagas till
omprövning.

Bestämmelser om rätt för barnavårdsnämnd att erhålla handräckning av
polismyndighet vid hembesök och för hämtning till förhör eller läkarundersökning
återfinnes i 3 kap. av departementsförslaget. I 63 § stadgas om
polishandräckning för att vinna tillträde till barnavårdsanstalt. Om polisdelgivning
stadgas i nästföljande paragraf och om handräckning för inställande
av arbetsskyldig vid arbetshem m. in. i 99 §. I förevarande paragraf
anges de övriga fall, i vilka polishandräckning skall kunna påkallas.
Såsom i annat sammanhang berörts bör barnavårdsnämnd kunna få hjälp
med efterforskning av underårig, då åtgärd enligt 25 § är ifrågasatt. Därjämte
bör såsom kommittén föreslagit polishandräckning kunna begäras
för att verkställa beslut angående omhändertagande — beslut om barns
skiljande från fosterhem eller barnavårdsanstalt skall inte förekomma enligt
departementsförslaget, varför behovet av handräckning för verkställighet
i sådana fall bortfaller ■— samt för efterforskning och för förflyttning
av omhändertagen.

Liksom för närvarande bör framställning om polishandräckning kunna
göras — förutom av barnavårdsnämnden själv — av nämndens ordförande.
Det ligger i sakens natur, att polishandräckning stundom måste begäras med
kort varsel. Det har därför, särskilt i de större städerna, i praktiken visat
sig svårt att upprätthålla kravet på att beslut av nämnden eller ordföranden
skall föreligga. Med hänsyn härtill har möjlighet ansetts böra öppnas för
nämnden att bemyndiga annan ledamot av nämnden eller befattningshavare
i kommunens tjänst att göra framställning om polishandräckning.

Beträffande handräckning åt ungdomsvårdsskola överensstämmer departementsförslaget
i sak med vad kommittén föreslagit. Handräckning för
att återhämta elev som avvikit har emellertid ansetts böra uttryckligen omnämnas
i lagtexten. Såsom vid 70 § påpekats innefattar förslaget den nyheten,
att bistånd av polismyndighet skall kunna erhållas exempelvis för
att överföra elev från en skola till en annan eller för att inställa elev inför
domstol. Det förutsättes emellertid, att dylika förflyttningar regelmässigt
skall kunna ombesörjas av skolornas egen personal utan anlitande av polismyndighet.

När hämtning eller förflyttning av någon, som inte fyllt 18 år, skall ombesörjas
av polismyndighet bör regelmässigt företrädare för vederbörande
barnavårdsorgan medverka på sätt kommittén föreslagit. Ett stadgande härom
i lagen torde dock inte vara erforderligt, varför motsvarighet till 169 §
andra stycket kommitténs förslag inte upptagits i departementsförslaget.
Det må påpekas, att kostnaden för sådan medverkan av företrädare för barnavårdsorganet
skall bestridas av detta organ.

95 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i BvL, meddelas bestämmelser
om delgivningsförfarandet. Motsvarande bestämmelser återfinnes i kom -

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

mitténs förslag under 58 och 198 §§, jfr även 203 §. Paragrafen är utformad
efter mönster av 66 § NyktvL.

96 §.

Enligt denna paragraf, som har motsvarighet i 77 § BvL, skall bistånd
av polismyndighet lämnas utan kostnad för den myndighet, som påkallat biståndet.
Stadgandet avser såväl handräckning (enligt 17, 18, 63, 94, 95 och
99 §§) som biträde med tillfällig förvaring av underårig. Motsvarande stadgande
i kommitténs förslag är 172 §.

97 §.

Paragrafen, som svarar mot 3 § kommitténs förslag, överensstämmer i sak
nära med 78 § BvL.

98 §.

Paragrafen ersätter, i förening med vissa andra i lagförslaget gjorda hänvisningar
till Konungens närmare bestämmande, vad i 2, 20, 21, 23, 37, 42 b,
43, 44, 45, 46 och 60 a §§ BvL sägs om att erforderliga tillämpningsföreskrifter
meddelas av Konungen. Motsvarande stadgande i kommitténs förslag är

7 §•

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare
99 §.

Gällande bestämmelser. Enligt 72 § BvL kan arbetsföreläggande meddelas

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt 16 år, att skyddsuppfostran
eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet
av honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år,
men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom
föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som
lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggandet utfärdas av barnavårdsnämnden och medför skyldighet för
vederbörande att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem, som avses i
SochjL. Föreläggande må icke meddelas den som ej fyllt 18 år. Den ar -

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

betsskyldige må kvarhållas i arbetshemmet, intill dess grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina
skyldigheter mot barnet, dock ej i oavbruten följd under längre tid än ett år.

I fråga om delgivning av föreläggande, handräckning samt varning och
tvångsarbete hänvisas till 42, 43 samt 48—51 §§ SochjL. Detta innebär följande.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt, om
han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran av
barnavårdsnämnden ombesörja delgivningen. (42 § SochjL.)

Underlåter den, som förelagts att utföra arbete i arbetshem, att inställa
sig där eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten att
på begäran meddela handräckning för hans hämtande. Handräckning kan
också påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett
annat sådant hem. Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida
ej fullständigt skilda avdelningar finnes för dem. (43 § SochjL.)

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra anvisat
arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör
sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller
utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förutsättning
att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om att han,
därest han ej låter sig rätta av varningen, kan dömas till tvångsarbete, över
beslut om varning skall föras protokoll. Beslut skall skriftligen delgivas
den felande. (48 § SochjL.)

Därest den felande ej låter sig rätta av varningen, äger arbetshemmets
styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans dömande till tvångsarbete.
Vid framställningen skall fogas bevis att varning skett samt den
utredning i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen. Framställningen
med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens försorg
ofördröjligen delgivas den som framställningen avser med föreläggande för
honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig vid påföljd
att ärendet ändock avgöres. (49 § SochjL.)

I mål om ådömande av tvångsarbete har länsstyrelsen att sörja för att
fullständig utredning förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa
förhör med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom
med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse
i målet. Finner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon
höres såsom vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta
därom. Om skäl är därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande
tvångsarbete eller, om omständigheterna är mildrande, låta bero vid varning.
Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och
högst sex månader. Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning
gjorts, avvikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer
eljest anledning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom
han dömts till tvångsarbete, vinner laga kraft. (50 § SochjL.)

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde
på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke lämpligen
bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt och där
hållas till lämpligt arbete. Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete,
oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller må,
om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av
vad nu sagts må dock den, som är i behov av vård på sinnessjukhus, kvarhållas
till" dess sådan vård kan beredas honom. I övrigt gäller i fråga om
verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad som stadgas i 8, 9 a
och 13 §§ lösdrivarlagen. (51 § SochjL.)

Beträffande innehållet i ifrågavarande lagrum i lösdrivarlagen må hänvisas
till nämnda lag samt till prop. 177/1955 s. 295 296.

Arbetsföreläggande kan icke överklagas, men om föreläggandet icke fullgöres
frivilligt har polismyndigheten såsom nämnts att på begäran meddela
handräckning för att inställa vederbörande på arbetshemmet och i handräckningsärendet
kan klagan enligt 82 § BvL föras hos länsstyrelsen. Besvären
må föras utan inskränkning till viss tid. Motsvarande gäller enligt
55 § SochjL. Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende
rörande intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär enligt 81 § 1
och 4 mom. BvL och 50 § SochjL anföras hos länsstyrelsen, över länsstyrelsens
beslut i nu berörda frågor föres talan genom besvär hos Kungl.
Maj:t (85 § 2 mom. BvL och 62 § SochjL). I fråga om delgivning av länsstyrelsens
beslut innehåller 57 § SochjL föreskrifter, vilka överensstämmer med
stadgandena i 82 och 95 §§ föreliggande lagförslag.

Beträffande klagan över länsstyrelses utslag i mål rörande ådömande
av tvångsarbete hänvisas i 85 § 1 mom. BvL till 61 § SochjL. Enligt denna
paragraf må besvär över sådant utslag anföras hos den hovrätt, inom vars
domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda hovrätter, skall besvären
anföras hos den hovrätt, under vilken den stad hör, där länsstyrelsen har
sitt säte. Besvären skall ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till
länsstyrelsen inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,
om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för
honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande i
häkte är dock ej inskränkt till viss tid. Befinnes besvärstalan ej vara fullföljd
på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av länsstyrelsen.
Även avvisningsbeslut må överklagas. Avvisas ej besvärstalan, skall
länsstyrelsen genast till hovrätten insända besvären jämte vederbörandes
yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom eget utlåtande
och länsstyrelsens protokoll och utslag samt övriga till målet hörande
handlingar. 1 samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångs -

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

arbete må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.
Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länsstyrelsen
föranstalta därom.

Ändringsförslag m. m. I det av socialvårdskommittén år 1946 avlämnade
betänkandet om ålderdomshem in. m. (SOU 1946: 52) framförde kommittén
tanken att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras och sålunda
helt utbrytas ur den sociala lagstiftningen. I sitt slutbetänkande
(SOU 1950: 11) har kommittén övergivit denna linje och i stället förordat,
att arbetsföreläggande liksom hittills skall meddelas i administrativ ordning.
Bestämmelser härom har upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag
till lag om arbetsföreläggande, innefattande 41 paragrafer.

Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt
förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsidosätter
honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år
eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppehälle
eller uppfostran uppkommer kostnad enligt SochjL, BvL eller bidragsförskottslagen,
samt att den underhållsskyldige underlåter att fullgöra
sin skyldighet att återbetala kostnaden. Arbetsföreläggande skall enligt förslaget
meddelas av länsstyrelsen på ansökan av socialnämnd och innebära
skyldighet för vederbörande att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning
samt att fullgöra återbetalningsskyldigheten mot det allmänna
(1 §). Föreläggande skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som
avses med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt
skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse
särskilda föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk
av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst m. m. (8 §). Åsidosätter han
föreskrift, som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden
kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På sådant
hem får han kvarhållas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad anledning
att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet
samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna, skall
han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder till
annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader efter
intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som vid
villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket den
utskrivne skall stå under övervakning och — om så finnes erforderligt —
vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter av
det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrager han sig övervakning eller
bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas
till hemmet (28 §).

I fråga om detaljerna i lagförslaget hänvisas till detta och till den motivering
därför, som återfinnes på s. 142—169 och 380—382 i socialvårdskommitténs
betänkande.

393

Kungi. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Såsom förut framhållits har barnavårdskommittén i yttrande över socialvårdskommitténs
betänkande anslutit sig till socialvårdskommitténs mening,
att erforderliga bestämmelser på området bör meddelas i en särskild
lag.

Under förarbetena till SochjL anförde chefen för socialdepartementet
bl. a., att ingripande mot försumliga försörjare enligt hans uppfattning åtminstone
tills vidare borde ske i administrativ ordning. Departementschefen
erinrade om de pågående utredningarna för revision av BvL och om administrativa
frihetsberövanden samt uttalade vidare, att han ansåge FvL:s
regler om åtgärder mot försumliga försörjare böra gälla tills vidare i avbidan
på det resultat, vartill de berörda utredningarna kunde leda. En utväg
vore härvid att upphäva FvL utom såvitt anginge bestämmelserna om arbetsföreläggande
och vad därmed ägde samband. Emellertid vore dessa bestämmelser
så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte syntes
böra anlitas. Departementschefen hade därför stannat vid att föreslå, att
ifrågavarande bestämmelser i FvL överfördes till den nya lagen om socialhjälp.
Departementschefen betonade, att denna åtgärd vore av rent provisorisk
karaktär och att frågan om åtgärder mot försumliga försörjare borde
upptagas till prövning i hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs
arbete förelåge och den pågående utredningen om administrativa
frihetsberövanden slutförts (prop. 177/1955 s. 299—300).

Föredragande statsrådet. Det administrativa förfarande som leder fram
till ett arbetsföreläggande är i gällande lag knapphändigt reglerat. Den enskilde
har i lagen inte tillförsäkrats rätt att anlita försvarare eller att genom
vittnen eller annorledes förebringa den utredning han önskar åberopa,
proceduren är undandragen den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling,
och beslutet fattas av ett kommunalt organ utan att den
enskilde har rätt att besvära sig över själva föreläggandet. Bestämmelserna
i 3 kap. av föreliggande lagförslag kommer visserligen att medföra vissa
förbättringar av förfarandet i ärenden angående arbetsföreläggande. Dessa
bestämmelser har dock inte utformats med tanke på dessa ärenden, varför
bristerna i gällande ordning endast delvis kommer att avhjälpas. Vidare är
att märka, att — såsom de nuvarande behandlingsformerna gestaltar sig
— man knappast kan räkna med att arbetstvånget i och för sig har den fostrande
effekt som vore önskvärd. Ett beslut om arbetsföreläggande har i
praktiken främst en indirekt belydelse genom det hot om frihetsberövande,
som det innebär. En reform av ifrågavarande institut framstår därför, i
första hand ur rättssäkerhetssynpunkt men även av andra skäl, såsom synnerligen
angelägen. Såsom framgår av det nyss anförda har frågan i SochjL
erhållit en allenast provisorisk lösning i avbidan på revisionen av BvL
och slutförandet av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Denna
utredning gäller såsom i annat sammanhang berörts dels frågan, hur
det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden bör ord -

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

nas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden verksamma organet
i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad den lagstiftning
varom nu är fråga. Då utredningsarbetet alltjämt pågår, är tiden ännu inte
mogen för en reform av denna lagstiftning. Med hänsyn härtill torde gällande
regler på området få provisoriskt gälla ännu under någon tid. Jag anser
mig härvid kunna förutsätta, att detta provisorium kommer att bli av
endast kort varaktighet. Av nu anförda skäl föreslår jag, att bestämmelserna
i BvL om arbetsföreläggande och vad därmed äger samband — i likhet
med vad som skett i SochjL — såsom ett provisorium överföres till den nya
barnavårdslagen.

Enligt gällande lag skall endast åsidosättande av förpliktelser mot barn
under 16 års ålder kunna föranleda frihetsinslcränkande åtgärder mot den
underhållsskyldige. Därest åldersgränsen för omhändertagande och offentligrättslig
underhållsskyldighet enligt vad jag föreslagit höjes till 18 år,
kommer givetvis frågan om berörda åldersgräns i ett nytt läge. Frågan
kan emellertid inte lösas isolerat utan sammanhänger med vissa åldersgränser
i annan lagstiftning, främst SochjL. Då jag föreslår, att ifrågavarande
åldersgräns bibehålies oförändrad, innebär detta sålunda inte att jag
tagit ställning till hur frågan bör lösas för framtiden. Ej heller i övrigt har
jag funnit mig böra nu föreslå några större ändringar av de gällande bestämmelserna.
Endast i ett avseende föreslås en saklig ändring. Som förut
nämnts får arbetsföreläggande inte meddelas den som är under 18 år. Enligt
min mening bör denna åldersgräns, som står i mindre god överensstämmelse
med 1 § lösdrivarlagen, höjas till 21 år, och motsvarande ändring torde
också böra vidtagas i SochjL. Vissa formella jämkningar, bl. a. på grund av
att begreppet skyddsuppfostran försvinner ur lagstiftningen, har därjämte
ansetts böra vidtagas.

Vid redigeringen av föreliggande lagförslag har jag utgått från att bestämmelserna
om arbelsföreläggande m. m. såsom socialvårdskommittén
föreslagit framdeles kommer att upptagas i en särskild lag och att de bestämmelser,
som nu överföres till den nya barnavårdslagen, alltså inom kort
kan komma att bli upphävda. För att detta skall kunna genomföras utan
att luckor uppstår i paragrafföljden och ändringar blir nödvändiga i flera
av lagens paragrafer synes det vara lämpligt, att bestämmelserna samlas
sist i lagen samt att regleringen i största utsträckning sker genom hänvisning
till SochjL. I lagförslaget hänvisas därför till denna lag inte blott i fråga
om delgivning av föreläggande, om handräckning samt om varning och
tvångsarbete utan även beträffande allt vad som gäller om besvär. Denna
metod medför visserligen, att besvärskapitlet i föreliggande lagförslag blir
i viss mån ofullständigt under den tid provisoriet kommer att bestå, men
några nämnvärda olägenheter härav torde inte behöva följa.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1960

395

övergångsbestämmelser

Med hänsyn till att en icke alltför kort tid torde böra förflyta mellan lagens
antagande och dess ikraftträdande, bör tidpunkten för ikraftträdandet
lämpligen bestämmas till den 1 januari 1961.

De förändringar med avseende på barnavårdsnämndens sammansättning,
som föreslås, är av sådan innebörd, att nämnden — såsom kommittén i
207 § föreslagit — i dess helhet torde böra på en gång nyväljas. Sådant val
bör hållas i december månad 1960. Vad kommittén i förevarande sammanhang
föreslagit i fråga om mandattid sammanhänger med dess förslag om
successiv förnyelse av nämnden och har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.
Mandattiden kommer följaktligen för samtliga ledamöter
och suppleanter att löpa t. o. in. den 31 december 1963. Under sistnämnda
månad skall val av ny barnavårdsnämnd ske för den normala mandattiden
om fyra år.

Kommittén har under 208 och 209 §§ föreslagit vissa övergångsbestämmelser,
vilka föranletts av att lagförslaget innehåller regler om tillsyn över
fosterbarnsvård och annan familjevård samt anmälningsplikt för enskilda
beträffande vissa barnkategorier, som nu inte är föremål för sådan reglering.
Då kommitténs förslag i dessa delar inte fått motsvarighet i departementsförslaget,
föreligger inte något behov av ifrågavarande övergångsbestämmelser.

Vad departementsförslaget innehåller angående behandlingen av de omhändertagna
och om samhällsvårdens upphörande är av beskaffenhet att
kunna utan undantag tillämpas beträffande dem, som är omhändertagna,
när den nya lagen träder i kraft. För ändamålet krävs endast, att de som
med stöd av olika bestämmelser i BvL omhändertagits för skyddsuppfostran
eller för samhällsvård genom övergångsbestämmelser — i sak överensstämmande
med vad kommittén under 210 § första och andra styckena
föreslagit — jämställes med närmast motsvarande kategorier bland dem
som omhändertages för samhällsvård enligt den nya lagen.

Stadgandet i 211 § kommittéförslaget är föranlett av att vissa ungdomshem
enligt samma förslag föres in under barnavårdsorganens tillsyn. Då
bestämmelser om sådan tillsyn inte upptagits i departementsförslaget, har
ifrågavarande stadgande fått utgå.

Beträffande ersättningsskyldighet för vårdkostnad, vilken belöper på tid
före 1961 års ingång, samt i fråga om underställning och överklagande av
beslut, som meddelats dessförinnan, bör såsom kommittén funnit äldre bestämmelser
äga tillämpning. Stadgande härom — motsvarande 212 och 213 §§
kommitténs förslag — har upptagits sist i departementsförslaget.

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

XV. Föredragande statsrådets hemställan

Föreliggande lagförslag torde i stora delar inte vara av den beskaffenhet,
att det jämlikt § 87 regeringsformen behöver underställas lagrådets granskning.
Bl. a. gäller detta om åtskilliga stadganden av närmast kommunalrättslig
innebörd. Beträffande andra stadganden torde emellertid en dylik granskning
vara påkallad. Jag hemställer med hänsyn härtill, att lagrådets utlåtande
över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om
samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag), av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson

Kungl. Maj:ta proposition nr 10 år 1960

397

Bilaga

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

1 kap. Inledande bestämmelser
1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja
goda uppväxtförhållanden för de unga.

2 §.

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt
även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 §
angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning
med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §.

Barnavårdsnämnden har

att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård
samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre
fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband
med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej
förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden
som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens
barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4 §•

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna
lag samt tillse, att barnavården ordnas och liandhaves ändamålsenligt.

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga
erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen tillhålla
nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rörande
barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen
att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i landet, att genom
råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt
samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6 §•

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur
rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §■

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 §.

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är
stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens
tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna
sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.
Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll
upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat
än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och
skälen därför.

9 §•

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och
andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förmynderskap
för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan därom
hos vederbörande domstol.

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

10 §.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att
deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden
och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, bör
den anlita biträde av lagfaren person.

11 §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig
olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter
villkorligt upphörande,

3. meddela förordnande som avses i 46 § tredje stycket, tillstånd som
avses i 47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

12 §.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2. eller 3. eller enligt 29 eller 30 § eller göra
framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela förordnande som avses i 46 § tredje stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 99 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt It §
1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad
i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige
medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Utredningen skall genomföras så skyndsamt som förhållandena betinga
och bedrivas på sådant sätt, att ingen onödigtvis vållas obehag, olägenhet
eller kostnad.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas
i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av
betydelse må höras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden
eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa
barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller
annan sakkunnig.

I fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersökning
hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som
är stadgat i 15 § tredje stycket.

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och
uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande
förordna att han skal] hämtas genom polismyndighets försorg. Inställes
han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska
utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall
höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,
där han bor eller eljest uppehåller sig.

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden meddelar beslut som rör enskild person, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande
icke kan avvaktas.

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför
nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda
annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla
sådant förhör.

Är den ärendet rör underårig, äga föräldrarna jämte honom rätt att yttra
sig och eljest föra talan enligt vad i denna paragraf stadgas. Har han ej
fyllt femton år, skola bestämmelserna i första och andra styckena endast
gälla föräldrarna.

20 §.

Den ärendet rör må anlita lämpligt biträde, när han höres av nämnden
eller företrädare för denna. Är han underårig, skall motsvarande även gälla
hans föräldrar.

Nämnden eller dess företrädare har att bestämma, huruvida annan än
biträde må närvara, när någon höres.

Är den som höres under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,
om det kan ske utan men för utredningen.

21 §.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla
fullfölj dshän visning.

22 §.

Nämnden äger förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ej
vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.
Är fråga om underårig, skall beslutet även delgivas hans föräldrar. Har han
ej fyllt femton år, behöver det såvitt honom angår endast delgivas föräldrarna.

26 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

402

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Tillkännagives beslut soin avses i första stycket vid förhör inför nämnden
i närvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgivning
med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid
förhöret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen på
sätt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och
hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen
förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

4 kap. Barnavårdsnämndens ingripanden in. m.

25 §.

Barnavårdsnämnden har att vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon som ej fyllt aderton år misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes
för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller
annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att
fostra honom samt

b) om någon som ej fyllt tjugoett år på grund av brottslig gärning, sedeslöst
levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,
missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning
är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden
söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande
åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd, förmaningar och ekonomiskt stöd,

2. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

3. övervakning.

27 §.

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1960

eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort
eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud
att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift
må även meddelas.

Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare
utse lämplig person.

övervakaren har att fortlöpande följa den underåriges utveckling och
uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som
kan vara till gagn för honom.

Övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat
därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om
denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst
ett års mellanrum, övervakning upphör senast då den underårige fyller
tjugoett år.

29 §.

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder
vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas
för samhällsvård.

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på grund
av föreliggande risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för
brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn
till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare
åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må avse högst fyra veckor.

31 §•

Om någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund
av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden,
om behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhällsvård.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,
i behov "av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund
av att föräldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta
att tillfredsställande sörja för honom, må nämnden, om behovet ej tillgodoses
på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke omhändertaga
honom för samhällsvård.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet
icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga kraft.

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fyllt
ljugoelt år.

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

33 §.

Innebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning
eller säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av
25 § är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt
taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han
skall omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämndens
bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller
annan fostrare.

34 §.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårdsnämnd,
om denna samtycker.

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran
samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter
påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall erhålla god vård och underkastas
sådan undersökning som föranledes av skälen till ingripandet.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd skola
vidtagas av den barnavårdsnämnd som beslutat omhändertagandet, om ej
annat är särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock
överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig
institution. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning av
anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

405

37 §.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl föreligga, må dock länsstyrelsen på framställning av nämnden
eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare
högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig
brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig
vård och behandling.

39 §.

Vad i denna paragraf stadgas bär ej avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

40 §.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande
som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

41 §.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen
som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden
med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner
skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § andra
stycket må dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne,
såvida icke särskilda skäl föreligga.

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

6 kap. Samhällsvårdens upphörande
42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet
med vården får anses uppnått.

Beträffande den som omhändertagits med stöd av 31 § skall samhällsvården
förklaras avslutad, om föräldrarna begära det. Har den omhändertagne
ej fyllt aderton år och kan samhällsvården icke upphöra utan sådan fara
för honom som avses i 25 § a), bör dock nämnden omhändertaga honom
för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhändertagande må även
beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton
år eller, om han omhändertagits enligt 29 g efter det att han fyllt femton år,
senast tre år efter omhändertagandet.

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,
01? så, anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården.
Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.
Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för
att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden
meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna
om övervakning.

44 §.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.
Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhändertagen
stadgas i 9 kap.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

46 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt
hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har
vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Barnavårdsnämnden äger besluta, att fosterbarn skall stå under nämndens
tillsyn enligt bestämmelserna i detta kapitel under viss tid, högst tre år,
efter det att barnet fyllt sexton år.

407

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden förordna, att barn
under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, vid tilllämpningen
av denna lag skall tills vidare anses såsom sådant.

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden
i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos
sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare
lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt
därmed sammanhängande förhållanden.

49 §.

Nämnden har "att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från
fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
finnes, förbjuda föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att
under viss tid eller tills vidare taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har
erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud
att gälla i avbidan ''på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra
veckor.

51 §•

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda
person, som har sitt hem inom kommunen, att utan nämndens medgivande
mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat
än tillfälligt.

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller
flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna
kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar
för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till fosterhem
i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under
högst tio år åt gången från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§.
Nämnden är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till
fosterhem i annan kommun, ofördröj ligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämnden
i denna kommun.

53 §.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrelsen
bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av
barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till
sjukvårdsanstalt, hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra
eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.
Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem
och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av
året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet,
såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta
elevernas skolgång.

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

56 §.

57 §.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,
skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer,
hos vederbörande länsstyrelse.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift
om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länsstyrelsen
enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen
i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom
kommunen.

410

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

61 §.

62 §.

63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de
upplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor
64 §.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning
av elever vid dessa.

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika
skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna
förordnar Konungen.

65 §.

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse, vilken det
åligger

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder
deras utskrivning.

66 §.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum
inom eller utom skolan.

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar förutsättningar
för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev
beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård må
eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig institution.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas
på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han
omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast
tre år efter omhändertagandet.

68 §.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter
på grund av vad som stadgas i 42 § tredje stycket, må dock i sådant beslut
förordnas att samhällsvården skall bestå.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott
före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på
statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske.

70 §.

Om åtal väckes mot elev vid ungdomsvårdsskola och rätten finner alt
hans personliga inställelse vid domstolen är påkallad, har skolans rektor
att föranstalta därom.

Begär domstol eller annan myndighet att elev skall inställas inför myndigheten
för annat ändamål än som avses i första stycket, prövar skolans
styrelse eller, efter dess bemyndigande, skolans rektor huruvida det må ske.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71 §.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för
motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 §§ lagen om socialhjälp.

412

Kungl. Maj:is proposition nr 10 år 1960

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger barnavårdsnämnden
att som ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan
periodiskt utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.
Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad
av annan egendom, som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller
som tillfaller honom medan han är omhändertagen.

.För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för samhällsvård
och ej fyllt aderton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträffande
omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från
denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena
samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergreas av barnavårdsnämnden.
Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar
Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke godvilligt,
äger barnavårdsnämnden att föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen
i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I
fråga om sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.

74 §.

Då någon enligt 72 § andra stycket är skyldig att ersätta kostnaden för
omhändertaget barns vård, bör om ej omständigheterna föranleda annat den
ersättningsskyldige förpliktas att på vissa tider, så länge vården fortfar, till
barnavårdsnämnden utgiva bidrag till barnets vård. Vid bidragets bestämmande
bör hänsyn tagas till kostnaden för vården och till den ersättningsskyldiges
betalningsförmåga, varjämte tiderna för bidragets utgivande böra
så lämpas, att detta underlättas.

Nämnden bör söka att med den ersättningsskyldige träffa skriftligt, av
två personer bevittnat avtal om bidragsslcyldigheten. Kan avtal ej träffas,
äger länsstyrelsen på talan av nämnden ålägga den ersättningsskyldige att
utgiva bidrag på lämpliga tider. I fråga om sådan talan skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

Om anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess erläggande
uppstår sedan avtal träffats om bidragsskyldighet eller länsstyrelsen
fastställt sådan skyldighet, må dylik jämkning överenskommas mellan
nämnden och den ersättningsskyldige eller, om överenskommelse ej
kommer till stånd, beslutas av länsstyrelsen.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola bestämmelserna
i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden
beredas tillfälle att närvara.

413

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft,
åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må
verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hållas
inom stängda dörrar.

77 §.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersättning
till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra yttrande
från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt
vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället
föror dna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden
att föranstalta därom.

12 kap. Besvär

80 §.

Har barnavårdsnämnd utdömt förelagt vite eller har nämnden
avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med
någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat
att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,
meddelat förordnande som avses i 46 § txedje stycket,

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §,
må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka
skola ingivas till denna.

Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta
verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft.

81 §.

Över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande
utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är
särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses
i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje
enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

84 §.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna
lag än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—8 kap. länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

86 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat
i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

415

87 §.

Över beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom
besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet
beträffande fosterbax-n,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller
beträffande sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda
paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten
vid barnavårdsanstalt.

89 §.

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet
av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits,
eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller
institution, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbi-ott icke återupptages,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månadci-, om ej gärningen
eljest är i lag belagd med strängare straff.

90 §.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen
yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Bi-yter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att
de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter och befattningshavare i allmän tjänst samt i dylik tjänst
ej anställda läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen
till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit
kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande
eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden
eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att
efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för
att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta
sådan omhändertagen som avvikit från hem eller institution, dit han
överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är
omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja
annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag
skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den böra
verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde för delgivningen
påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes
stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn
gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda makarna.

98 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

417

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

99 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den
som ej fyllt tjugoett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stadgat
om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångsarbete
samt om besvär skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället lända till efterrättelse.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barnavårdslagen
omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola
efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behandlingen
av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande
av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits
enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits
enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § b) denna lag, att den som omhändertagits
för samhällsvård enligt 29 § 1 eller 2 mom. äldre barnavårdslagen

27 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

blivit föremål för sådan vård enligt 31 § andra stycket denna lag samt att
den som eljest är omhändertagen för samhällsvård omhändertagits enligt
31 § första stycket denna lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid
före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande av
beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre barnavårdslagen
äga tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

419

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 november
1959.

Nä r va rande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 26 augusti 1959 tiilhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 juni
1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förs.ag
till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Holger Romander.

Lagrådet yttrade:

Vid lagrådsremissen har föredragande statsrådet anfört, att föreliggande
lagförslag i stora delar inte torde vara av beskaffenhet att behöva underställas
lagrådets granskning; bl. a. gällde detta om åtskilliga stadganden av
närmast kommunalrättslig innebörd. Statsrådet hemställde emellertid om
inhämtande av lagrådets utlåtande över förslaget med hänsyn till att dylik
granskning torde vara påkallad beträffande andra stadganden.

Lagrådet har funnit förslaget till väsentlig del röra åtgärder, vilka djupt
ingripa i enskildas rätt och frihet och jämväl äga stor betydelse för samhällsskyddet
samt därför synas böra regleras genom lagstiftning enligt § 87
regeringsformen. Frågan om sammansättningen av de organ på vilka dessa
åtgärder skola ankomma kan under sådana förhållanden icke anses vara
av uteslutande kommunalrättslig art. Även i delta hänseende bör därför förslaget
omfattas av lagrådets granskning.

Barnavården, som historiskt sett framvuxit ur fattigvården, rörde sig ursprungligen
inom en ram, som nära svarade mot vad som förekom på andra
kommunala områden. Redan genom nu gällande barnavårdslag har emellertid
ramen vidgats till uppgifter, som sakna dylik motsvarighet, och förslaget
innefattar ytterligare utvidgningar. Här må endast framhållas att enligt förslaget
barnavården utsträckes till högre åldersgrupper samt att barnavårdsmyndigheterna
skola erhålla vidgade möjligheter att omhändertaga kriminell
eller eljest svårt missanpassad ungdom.

Lagrådet har vid sin granskning av det remitterade förslaget funnit, att
vägande skäl föreligga för att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på

i20

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ytterligare utredning. Till en början må framhållas, att det nära sambandet
med utredningen om administrativa frihetsberövanden föranleder att dess
inom kort väntade betänkande bör avvaktas. Anledning finnes vidare att avvakta
det förslag om det allmänna påföljdssystemet, som för närvarande
utarbetas inom justitiedepartementet på grundval av strafflagberedningens
slutbetänkande. Avgöranden i dessa viktiga frågor synas böra ske före eller
samtidigt med en barnavårdsreform och icke bli beroende av vilken ståndpunkt
som intagits vid en tidigare lagstiftning på barnavårdens område.

Föredragande statsrådet har framhål.il, att det givetvis varit önskvärt om
man kunnat avvakta resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden
och besvärssakkunnigas utredning, men funnit vissa reformer
på barnavårdslagstiflningens område framstå som så angelägna, alt det icke
kunde ifrågakomma alt uppskjuta lagstiftningsfrågan. Vad sålunda anförts
synes snarare innefatta skäl för ändringar på särskilda punkter i gällande
lag än för antagande av en helt ny lag av delvis provisorisk karaktär.

Barnavårdskommitténs betänkande, som ligger till grund för det remitterade
förslaget, avsåg i stor utsträckning att länka utvecklingen in på nya
banor, vilka måste verka mer eller mindre bestämmande även på andra områden
än barnavårdens. Kommittéförslaget, som under remissbehandlingen
blivit utsatt för skarp kritik i många hänseenden från olika håll, har inom
departementet gjorts till föremål för en genomgripande omarbetning. Departementsförslaget,
som mera ansluter sig till gä.lande rätt, upptager på
flera punkter lösningar i syfte att möjliggöra vidareutveckling efter olika
linjer med ledning av kommande ståndpunktstaganden i andra sammanhang.
I en enligt lagrådets mening mycket viktig fråga, nämligen att vidgade
befogenheter skola anförtros barnavårdsnämnderna utan erforderlig ökning
av ledamöternas kvalifikationer, överensstämmer emellertid det remitterade
förslaget med kommitténs.

Vad som framkallat önskemålen om en barnavårdsreform torde främst
vara, att barnavårdsnämndernas verksamhet visat sig alltför litet effektiv.
Härpå söker förslaget råda bot genom att tillerkänna barnavårdsnämnderna
ökade befogenheter. Någon motsvarande ökning av deras kvalifikationer
föreslås däremot icke. Fastmera skola gällande lags regler om särskilda kvalifikationer
för vissa nämndledamöter enligt förslaget borttagas.

Det är enligt lagrådets mening icke utes utet, att den påtalade ineffektiviteten
i barnavårdsnämndernas verksamhet delvis haft sin grund i en känsla
av otillräck iga kvalifikationer. Erfarenheten utvisar också att nämnder
stundom vid försök alt lösa mera vanskliga uppgifter brustit i omdöme.
Därest det allmännas befogenheter att ingripa i barns och ungdoms fostran
utvidgas — något som otvivelaktigt i viss utsträckning ligger i utvecklingens
äinje — anser lagrådet det ofrånkomligt att dessa vidgade uppgifter anförtros
därför kvalificerade organ. Härvid förtjäna övervägas lösningar, som
hittills icke blivit närmare utredda, exempelvis att hänskjuta vissa frågor
till organ med större judiciell kompetens.

Under åberopande av det anförda får lagrådet hemställa, att det remitterade
förslaget icke utan ytterligare utredning lägges till grund för lagstift -

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ning. Denna utredning bör särskilt inriktas på frågan om stärkande av de
beslutande organens kvalifikationer. Vad angår övriga frågor märkes, att
departementets förs''ag i så hög grad skiljer sig från kommitténs att det kan
sägas vara någonting helt nytt, som bort bli föremål för remissbehandling
före lagrådsremissen. Även ur denna synpunkt är därför ytterligare utredning
påkallad.

Det bör även erinras, att den föreslagna barnavårdslagens antagande nödvändiggör
ändringar i flera andra lagar och författningar. Frågan härom
har icke upptagits till behandling i nu förevarande sammanhang. Däremot
har barnavårdskommittcn avgivit ett särskilt betänkande rörande följdförfattningar
till ny barnavårdslag in. m. (SOU 1957:49), beträffande vilket
tiden för avgivande av remissyttranden nyligen utgått. Då vissa följdändringar
äro av beskaffenhet att böra behandlas samtidigt med frågan om nya
barnavårdslagens antagande, föreligger här enligt lagrådets mening ett ytterligare
skäl att låta sistnämnda fråga anstå.

Ehuru lagrådet kommit till denna principiella inställning, anser sig lagrådet
böra framlägga vissa vid detaljgranskningen framkomna speciella erinringar.
Då lagrådet icke inom förslagets ram kan erbjuda någon verklig
lösning av frågan om sammansättningen av de beslutande organen, är vad
lagrådet i det följande kommer att anföra om barnavårdsnämndernas sammansättning
blott att uppfatta som uppslag till provisoriskt ordnande av
frågan. I den mån lagrådet tillstyrker utvidgningar av de beslutande organens
befogenheter, sker detta under förutsättning att deras kvalifikationer
slutligen komma att bli betryggande. Endast smärre partier av förslaget ha
befunnits vara av rent kommunalrättslig innebörd eller eljest av sådan beskaffenhet
att de icke förtjäna vidare uppmärksamhet från lagrådets sida.

De vid detalj granskningen framkomna erinringarna upptagas här nedan
under särskilda paragrafer i förslaget.

1 §•

Syftet med samhällets barnavård har knappast fullt tillfredsställande beskrivits,
då det i denna paragraf angivits vara att främja sgoda uppväxtförhållanden
för de unga». Helt visst är det avsett, att under de citerade orden
skola inbegripas även god omvårdnad och god fostran, men det kan ligga
nära till hands att läsa stadgandet som om det främst gällde att verka för materiellt
sett tillfredsställande levnadsförhållanden. Att samhällets barnavård
jämväl har till syfte att motverka oart och kriminalitet bland barn och ungdom
har med den valda formuleringen överhuvud ej kommit till uttryck.
Lagrådet hemställer om ett förtydligande, förslagsvis så att samhällets vård
av barn och ungdom förklaras ha till syfte att främja »eu gynnsam utveckling
av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem».

4 §•

Enligt barnavårdskonunitténs uppfattning, till vilken föredragande statsrådet
anslutit sig, bör statens uppsikt över barnavårdsverksamheten bibehållas
med nuvarande omfattning och karaktär. I enlighet härmed har stadgan -

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

det i 81 § 2 mom. första stycket i gällande barnavårdslag såvitt det avser
länsstyrelsens tillsyn över barnavårdsnämndernas verksamhet erhållit en
motsvarighet i den i lagförslagets 4 § andra stycket första punkten intagna
bestämmelsen att länsstyrelsen, då barnavårdsnämnd i länet försummat att
vidtaga erforderlig åtgärd beträffande underårig, skall tillhålla nämnden
att fullgöra sin skyldighet. Innebörden av denna bestämmelse är uppenbarligen
att av länsstyrelsen under angivna förutsättningar meddelat beslut
skall innefatta preciserat åläggande för nämnden att vidtaga erforderlig åtgärd.
Delta skulle enligt lagrådets mening komma tydligare till uttryck, om
i stället för ordet »tillhålla» användes »ålägga». Det är att märka, att i det
lagrum i förslaget, 61 §, vari upptagits en motsvarighet till ovannämnda stadgande
i gällande barnavårdslag i vad däri givits föreskrift om länsstyrelsens
uppsikt över barnavårdsanstalter använts uttrycket »ålägga» beträffande
länsstyrelsens ingripande mot anstaltsledning. Jämväl i motsvarande stadgande
i lagen om socialhjälp, som enligt vad av remissprotokollet framgår i
stort sett tjäna som förebild vid utformningen av bestämmelserna i departementsförslaget,
nämligen i 52 § andra stycket, har samma uttryck kommit
till användning. Med hänsyn bl. a. härtill kan det befaras, att ett bibehållande
av uttrycket »tillhålla» i nu förevarande lagrum i förslaget kan leda till missuppfattning
angående lagrummets innebörd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att sistnämnda
uttryck utbytes mot »ålägga».

7 §-

Frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna har varit föremål för
ingående behandling såväl av kommittén som i vissa remissyttranden. Inledningsvis
har kommittén uttalat, att föreskrift om dylik medverkan endast
kan tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda och
pröva ärenden, som äro av stor vikt och kunna erbjuda betydande svårigheter.
Enligt kommitténs mening kan för uppdraget endast ifrågakomma en
därför genom vunnen erfarenhet kvalificerad domare. Av olika skäl måste domarens
eventuella medverkan begränsas till vissa grupper av ärenden, av vilka
kommittén särskilt angivit dem, som avse omhändertagande för utredning
eller samhällsvård och fosterbarns skiljande från fosterhem. Om domares
medverkan skulle anses önskvärd, anser kommittén övervägande skäl tala
för att denne inträder som ledamot och tar del i ansvaret för besluten i de
ärenden, i vilkas utredning och bedömning han medverkar, dock icke nödvändigtvis
såsom ordförande. Obligatorisk domarmedverkan skulle emellertid
innebära en principiell nyhet beträffande formerna för det kommunala socialvårdsarbetets
bedrivande, som även skulle medföra avsevärda kostnader. Med
hänsyn härtill anser kommittén, att det ej bör ifrågakomma att införa sådan
medverkan, med mindre ett starkt framträdande behov av att på det sättet förstärka
barnavårdsnämnderna måste anses föreligga. Enligt kommitténs uppfattning
har barnavårdsnämndernas hittillsvarande verksamhet icke visat
brister, som kunde anses kräva ett så radikalt och generellt botemedel. Sam -

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

manfattningsvis uttalar kommittén, att barnavårdsnämnden enligt kommitténs
mening i allo bör bibehållas vid sin karaktär av kommunal nämnd, bildad
av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa verksamhetsgrenar
framträda som en domstolsmässig myndighet.

Av den i remissprolokollet lämnade redovisningen för remissyttrandena
framgår, att även myndigheter, som godtagit kommitténs ståndpunkt i den
föreliggande frågan, funnit kommitténs uttalanden om organisatoriska och
andra olägenheter av juristmedverkan betydligt överdrivna, vilken uppfattning
även föredragande statsrådet synes dela. I några yttranden — av riksåklagarämbetet,
besvärssakkunniga, föreningen Sveriges landsfogdar och
Sveriges advokatsamfund — redovisas en positiv inställning till tanken att
barnavårdsnämnd åtminstone vid handläggning av vissa ärenden bör förstärkas
med domare eller annan jurist.

Enligt uttalande av föredragande statsrådet torde det allmänt sett icke
kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna visat benägenhet att vidtaga
obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden; dock torde enstaka fall av
sådana ingripanden ha förekommit. Det torde vidare, enligt vad statsrådet
anfört, ej kunna bestridas, att ingripanden mot unga lagöverträdare icke
alltid skett med önskvärd effektivitet. Statsrådet ansåge med hänsyn till vad
sålunda anförts fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap
skulle stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas
arbete; härigenom skulle också nämndernas ställning allmänt sett
förbättras. Emellertid har statsrådet funnit, att de skäl som tala för obligatorisk
medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete icke äro av den styrka,
att de kunna motivera att en så genomgripande reform nu genomföres.
Det har i samband därmed framhållits, att frågan om obligatorisk juristmedverkan
inte borde ses som ett isolerat problem utan sättas i samband
med spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden verksamma organet
i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
organisationsproblem borde därför under alla förhållanden anstå i avbidan
på prövningen av de förslag, som vore att vänta från utredningen om administrativa
frihetsberövanden.

Del remitterade förslaget innebär slopande av bestämmelsen i gällande barnavårdslag,
att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, bör vara företrädd
inom nämnden. I stället föreslås ett stadgande av innehåll att, om
behovet av juridisk sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden, denna
bör anlita biträde av lagfaren person.

Vid sitt övervägande av den föreliggande frågan har lagrådet ansett stort
avseende böra fästas vid det förhå landet att barnavårdsnämnderna ha att
fullgöra uppgifter, vilka äro av mycket ingripande beskaffenhet för de enskilda
och i många fali jämväl av stor betydelse för samhällsskyddet. I betydande
utsträckning har denna verksamhet anknytning till rättsliga förhållanden,
där tillgången till juridisk sakkunskap och erfarenhet ur olika
synpunkter måste anses nödvändig både för berörda parter och för nämnden
själv. Lagrådet vill i detta sammanhang särskilt framhålla hurusom, på

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år WHO

sätt riksåklagarämbetet påpekat, vården av kriminell ungdom under 18 år
alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna, så att barnavårdsnämnderna
i realiteten kommit att fungera som en sorts barndomstolar. Om strafflagberedningens
förslag till skyddslag i vad det avser lagöverträdare under
18 ar anlages, kommer detta antagligen att medföra en ökad verksamhet för
barnavårdsnämnderna på sagda område. Då enligt den föreslagna nya barnavårdslagen
åldersgränsen för vissa fall höjts från 16 till 18 år kommer barnavårdsnämndernas
klientel att utvidgas. Därjämte innebär förslaget i flera
avseenden väsentligt ökade befogenheter för nämnderna, varav måste följa
skärpta krav på dessa ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt.
Bland de i förslaget upptagna ökade befogenheter, vilka måste anses i hög
grad aktualisera behovet av juristmedverkan, förtjäna följande att särskilt
framhållas, nämligen att omhändertaga underårig för utredning (30 §), att
i tveksamma fall avgöra frågan om tillstånd att taga fosterbarn även då del
gäller barn i åldern över ett år (47 §) samt att beträffande fosterbarn meddela
förbud för föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att
skilja det från fosterhemmet (50 §). Hänvisas må även till de allmänt ökade
utredningsbefogenheterna, till bestämmelserna om rätt att påkalla polishandräckning
i 18 och 94 §§ samt till vad statsrådet anfört om innebörden
av nämndens befogenheter enligt 41 §. Det förtjänar att i detta sammanhang
erinras om att åtskilliga åtgärder, som kunna vara av beskaffenhet
att på ett allvarligt sätt ingripa i den enskildes rätt och frihet, enligt förslagets
11 § kunna komma att beslutas av nämndens ordförande. Det är
angeläget att för dylika fall någon representant för juridisk sakkunskap
finnes bland nämndens ledamöter. Detsamma gäller utan tvivel när inom
nämnden skall hållas förhör eller upptagas bevisning. Enligt föredragande
statsrådets uppgifter ha, såsom redan antytts, barnavårdsnämnderna visat
sig icke alltid vara vuxna sina uppgifter, bl. a. då det gällt ingripanden
mot unga lagöverträdare. Denna omständighet måste mot bakgrunden
av förslaget att anförtro nämnderna väsentligt ökade befogenheter av
nu anghet slag anses tala för skärpta krav i fråga om ledamöternas kvalifikationer.

På nu anförda skäl finner lagrådet, att det obestridliga behovet av juridisk
sakkunskap icke kan anses tillräckligt tillgodosett genom förslagets
stadgande i detta avseende utan att — såvitt ej för vissa ärenden mera kvalificerade
organ tikskapas eller anvisas — obligatorisk juristmedverkan i
barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt krav. Lagrådet saknar underlag
för ett bedömande av hur sådan medverkan lämpligast bör och kan anordnas
i organisatoriskt avseende. I den delen torde erfordras ytterligare utredning.
Enligt lagrådets mening är det emellertid att föredraga att en jurist
är ansvarig ledamot av nämnden framför ett anlitande av sakkunnig från
fall till fall, detta ej minst med hänsyn till önskvärd likformighet och kontinuitet
i avgörandena. Även andra jurister än domare synas därvid kunna
komma i fråga, exempelvis advokater och förvaltningsjurister. önskvärt är
att juristen har erfarenhet i frågor som falla inom området för barnavårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900 425

nämndernas verksamhet. Att juristen är ordförande torde ej vara ofrånkomligt.

I vad mån juristens medverkan bör begränsas till allenast vissa slag av
ärenden synes i och för sig närmast vara en praktisk fråga. Kommittén har
befarat att en dylik anordning skulle kunna föranleda att vid val mellan
olika åtgärder sådan åtgärd med förkärlek väljes, som icke kräver juristmedverkan.
Om dylika farhågor verkligen äga fog för sig, vilket undandrar
sig lagrådets bedömande, synes någon begränsning icke böra ske i fråga om
de ärenden i vilka juristen äger medverka.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att, i avbidan
på slutförd utredning om det vid administrativa frihetsberövanden
verksamma organet i första instans, ändring nu icke vidtages i gä lande lags
bestämmelser om juristmedverkan i barnavårdsnämnd. Om denna hemställan
bifa les, bör i 7 § införas en bestämmelse av innehåll, att där så lämpligen
kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

Därest bibehållande av kvalificerande bestämmelser angående barnavårdsnämnds
sammansättning skulle — såsom föredragande statsrådet antytt
— utgöra hinder mot att använda den proportione la valmetoden, böra
bestämmelserna i 7 § om proportionella val enligt lagrådets mening utgå.
Vad vid tillkomsten av kommunal- och socialhjälpslagarna uttalats om önskvärdheten
av största möjliga frihet för kommunerna att ordna sin förvaltning
och sina verksamhetsformer samt om de fördelar, som stode att vinna
ur samordningssynpunkt, därest kvalificerande bestämmelser om olika
nämnders sammansättning bortfölle, kan icke tillmätas avgörande betydelse
för barnavårdsnämnderna med deras särartade uppgifter.

11 §.

Lagrådet avser att vid 46 § hemställa om att andra och tredje styckena få
byta plats samt att ordet »förordna» ersättes av »besluta». Iakttages detta,
bör i punkt 3 av 11 § talas om »beslut som avses i 46 § andra stycket» i
stället för »förordnande som avses i 46 § tredje stycket».

Lagrådet avser vidare att hemställa om borttagande av barnavårdsnämnds
rätt att meddela förbud enligt 50 §. Bifalles detta, böra hänvisningarna till
50 § i första stycket punkt 3 samt i sista stycket utgå.

12 §.

Lagrådet, som avser att vid 26 § hemställa om bibehållande av varningsinstitutet,
finner varningar och förmaningar böra meddelas av barnavårdsnämnden
själv. Med hänsyn härtill och under förutsättning att 26 § omredigeras
i enlighet med lagrådets hemställan bör vad här stadgas om vidtagande
av åtgärder enligt nämnda paragraf avse dess punkt 2, 3 eller 4.

Vidare böra under de vid 11 § angivna förutsättningarna hänvisningen
till 46 § ändras på samma sätt som i 11 § samt hänvisningen till 50 g utgå
ur första stycket punkt 3.

426

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

Slutligen bör hänvisningen till 99 §, om denna omnumreras i enlighet med
lagrådets där gjorda hemställan, avse 100 §.

14 §.

Med första stycket avses att utsäga, att i barnavårdsärende erforderlig utredning
skall inledas utan dröjsmål och att därvid skola klarläggas de omständigheter
som äro av betydelse för ärendets bedömning. Enligt andra stycket
skall utredningen genomföras så skyndsamt som förhållandena betinga
och bedrivas på sådant sätt, att ingen onödigtvis vållas obehag, olägenhet
eller kostnad.

Som framgår av remissprotokollet (s. 198) ha anmärkningar framkommit
om bristande objektivitet vid barnavårdsnämndernas utredningar. Med hänsyn
härtill är det enligt lagrådets mening av vikt, att i lagtexten kommer till
uttryck, att utredningen skall vara allsidig. Föredragande statsrådet har i
föreskriften att ingen i onödan får utsättas för obehag velat inbegripa också
det förhållandet, att barnavårdsnämnden vid utredning skall tillvarataga bevis
antingen det talar för eller emot den utredningen gäller, varför något uttryckligt
stadgande härom ej ansetts påkallat. Med vanlig tolkning torde
dock en sådan uppfattning icke kunna godtagas. Under hänvisning till det
anförda hemställer därför lagrådet om uttryckligt angivande i lagtexten, att
utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som äro
av betydelse för ärendets bedömning. Föreskriften härom synes lämpligen
kunna intagas i andra stycket, dit slutet av förslagets första stycke kunde
överflyttas. Andra styckets innehåll i övrigt kunde samtidigt jämkas ur
språkliga synpunkter.

15 §.

I förslaget användas flerstädes uttryck såsom »den ärendet rör», »den
beslutet rör» och liknande (se förutom denna paragraf 19, 20, 23, 80—
82 §§). En dylik terminologi förekommer vad angår besvärsrätt redan nu i
åtskilliga författningar, bl. a. gällande barnavårdslag (81 § 1 mom.; jfr ock
betänkande ang. administrativt rättsskydd, SOU 1955: 19 s. 81). Såvitt angår
förfarandet inför barnavårdsnämnd är dock gällande lag, i den mån den
upptar bestämmelser i ämnet (se t. ex. 24 § 2 mom.), mera konkret utformad.
Det kan befaras att för såväl nämnder som enskilda svårigheter skola uppkomma,
då det gäller att tillämpa stadganden av så abstrakt karaktär som
de här föreslagna. Att märka är att i olika avseenden, t. ex. vid utfärdande
av kallelser och vid förhör, skilda regler gälla, allteftersom ärendet anses
»röra» den som skall höras eller ej. I avvaktan på att frågan kan bli närmare
belyst genom utredningen om administrativa frihetsberövanden och besvärssakkunnigas
utredning kan det därför vara tillrådligt att anvisningar
om innebörden av dessa uttryck meddelas till ledning för nämnder och enskilda.
Förslagets avfattning på några punkter kan för övrigt i detta hänseende
direkt ge anledning till missförstånd. Till frågan härom och till de
ändringar som därav betingas återkommer lagrådet vid 19, 20 och 23 §§.

427

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

16 §.

Lagrådet kommer vid 50 § att hemställa om borttagande av barnavåidsnämnds
befogenhet att meddela förbud som där avses. Iakttages detta, böra
de här upptagna båda hänvisningarna till sådana förbud utgå.

17 §.

Att nämnden får utdöma vite endast i fall av tredska, d. v. s. näi den finner
tredska bevisligen föreligga, kan vara ägnat att försvaga verkan av vitesförelägganden.
Tydligen skulle dessa bli mera effektiva, om nämnden tilllätes
utdöma vitet under villkor att anledning ej förekomme, att den kallade
hade laga förfall för sin utevaro (jfr 32 kap. 6 § rättegångsbalken). Med hänsyn
till den föreslagna befogenheten att förordna om hämtning och då stadgandet
om utdömande av vite ansluter sig till en motsvarande föreskrift i lagen
om nykterhetsvård, finner lagrådet dock ej anledning till erinran i denna
del.

19 §.

De beslut som åsyftas i första stycket torde endast vara sådana, vilka innefatta
avgörande av ärende som rör enskild person. För att detta tydligare
skall komma till uttryck synas orden »meddelar beslut» böra utbytas mot
»avgör ärende».

Paragrafens fjärde stycke innehaller vissa bestämmelser för det fall, att
»den ärendet rör» är underårig. Sålunda föreskrives i första punkten, att
föräldrarna i sådant fall jämte den underårige äga rätt att yttra sig och
eljest föra talan enligt vad i paragrafen stadgas, och i andra punkten, att
om den underårige ej fyllt 15 år paragrafens första och andra stycken endast
skola gälla föräldrarna. Det ligger nära till hands att av dessa bestämmelser
draga den slutsatsen, att ett ärende i allmänhet icke anses »röra» föräldrarna
utan endast den underårige. En sådan tolkning torde dock ej vara avsedd och
det framstår otvivelaktigt som mest naturligt att i de oftast förekommande
barnavårdsärendena betrakta föräldrarna — ensamma eller jämte den underårige
och eventuellt andra personer, t. ex. fosterföräldrar — som sakägare.
När det gäller underåriga i de högre åldrarna kunna föräldrarna måhända
i vissa fall icke anses intaga en sådan ställning. Dessa fall lära dock
vara tämligen sällsynta och det synes med fog kunna ifrågasättas om anledning
verkligen föreligger att —- utöver vad som följer av 20 § sista stycket —
tillerkänna föräldrarna yttranderätt in. m., när ärendet icke »rör» dem. Av
nu anförda skäl torde det vara lämpligast alt låta fjärde styckets första
punkt utgå och att i samband därmed vidtaga en sådan jämkning av andra
punkten, att föräldrarna icke komma att stå i motsats till »den ärendet rör».
Beträffande sistnämnda punkt må vidare framhållas, att det kan förefalla
verklighetsfrämmande, att ett barn under 15 år skall äga utveckla sin talan
och förebringa bevisning samt påkalla komplettering av utredningen men
däremot ej vara berättigad att yttra sig eller begära att bli personligen hörd.
Vill man uppställa en bestämd åldersgräns i förevarande hänseenden, och för

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

en sådan ordning tala onekligen övervägande skäl, synes det vara mest naturligt
att giva regeln generell giltighet. Lagrådet vill emellertid framhålla,
att det kan bli erforderligt att inom kort taga frågan om åldersgränsen under
omprövning, därest strafflagberedningens förslag om bevistalan anses böra
framläggas. Enligt detta förslag (se SOU 1956:55 s. 401 och 475) skulle,
när någon misstänkes ha begått brottslig gärning innan han fyllt 15 år, vid
domstol kunna prövas, om han begått gärningen. I ett sådant förfarande —
som skulle få användas när barnavårdsnämnd eller länsstyrelse gjort framställning
därom och under förutsättning att åklagaren funnit det påkallat ur
allmän synpunkt — skulle den unge behandlas som part. Det betonas dock
i motiven, att talan av detta slag knappast borde anställas annat än när den
unge närmade sig 15-årsåldern.

Under hänvisning till det nu anförda hemställer lagrådet, att åt paragrafens
fjärde stycke gives förslagsvis det innehållet, att där fråga är om barn
under 15 år vad i paragrafen stadgas endast skall gälla föräldrarna. Självfallet
skulle en sådan reglering ej innebära hinder för att barnavårdsnämnden
hör barnet personligen, närhelst detta är påkallat för ärendets utredning.

20 §.

I enlighet med vad som anförts beträffande 19 § fjärde stycket hemställes,
att i förevarande paragraf första styckets andra punkt måtte utgå.

Enligt andra stycket har nämnden eller dess företrädare att bestämma,
huruvida annan än biträde må närvara, när någon höres. Stadgandet synes
kunna giva rum för olika tolkningar. Meningen torde dock ha varit att utsäga,
att nämnden eller dess företrädare har att bestämma vem som äger
närvara vid förhör, dock att biträde åt den ärendet rör alltid äger närvara
när denne höres. Syftet med stadgandet skulle härvid främst ha varit att
slå fast, att offentlighet ej gällde såsom någon allmän grundsats vid förhör
inför barnavårdsnämnd eller dess företrädare, utan att det ankomme på
nämnden eller dess företrädare att bestämma i dessa frågor med iakttagande
av biträdes rätt att närvara vid förhör med den han skulle biträda.

Då någon uttömmande reglering av frågan om rätt att närvara vid förhör
icke givits, synes del lagrådet som om förslagets bestämmelser i denna del
kunde undvaras. Enär allmänna regler om offenllighet i administrativa ärenden
icke föreligga, kan det icke anses erforderligt att särskilt utmärka, att
handläggningen här i princip ej är offentlig. Lagrådet förordar därför, att
det föreslagna andra stycket får utgå. Lämpligen kunde där i stället upptagas
en regel om förutsättningar för avvisande av biträde. Att biträde kan
avvisas framgår av 80 § i förslaget. 1 viss anslutning till 12 kap. 5 § rättegångsbalken
kunde här stadgas, att biträde må avvisas, om han visar oskicklighet
eller oförstånd eller befinnes eljest vara olämplig. Upptages i andra
stycket ett stadgande av detta innehåll, torde i första stycket ordet »lämpligt»
bli obehövligt och därför böra utgå.

Tredje stycket synes böra förtydligas i den riktningen, att det förklaras, alt

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1960

om den ärendet rör är under 18 år, hans föräldrar böra vara närvarande,
när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

23 §.

Förevarande paragrafs första stycke bör omformuleras i anslutning till vad
som anförts beträffande 19 § fjärde stycket. I enlighet härmed hemställes, att
andra punkten får utgå och att en viss jämkning vidtages i tredje punkten,
förslagsvis så, att där fråga är om barn under 15 år beslutet såvitt barnet angår
endast behöver delgivas föräldrarna.

25 §.

I samband med granskningen av de i denna paragraf upptagna bestämmelserna
har lagrådet uppmärksammat den betydelsefulla frågan om samordnandet
av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet med avseende
å unga lagöverträdare.

Enligt gällande rätt kan domstol, om tilltalad tillhör sådan åldersgrupp
att skyddsuppfostran kan förekomma och han övertygas om brott som kan
medföra fängelse eller straffarbete, i stället för att döma till straff överlämna
till barnavårdsnämnd eller, beträffande elev vid skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, till skolans styrelse att vidtaga åtgärd för hans
omhändertagande för skyddsuppfostran. Stadgandet härom är upptaget i 1 §
lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig. Ett domstolsbeslut av nu angivet innehåll innebär icke i och för
sig att barnavårdsnämnden eller skolstyrelsen är skyldig att vidtaga åtgärd
beträffande den sakfällde, utan nämnden eller skolstyrelsen har att på eget
ansvar bedöma huruvida så bör ske. Vid lagrådsgranskningen av 1952 års
lag uttalades, att med en sådan ordning garantier saknades för att domstolsdomen
verkställdes på sätt domstolen avsett.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande om skyddslag i förevarande
avseende föreslagit en bestämmelse av innehåll att, därest den som begått
brottslig gärning kan bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen, rätten
må, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om den som är elev i
skola tillhörande barna- och ungdomsvården, skolans styrelse, överlämna åt
nämnden eller styrelsen alt föranstalta om erforderlig vård. I strafflagberedningens
förslag förutsätles alt sådant överlämnande till barnavård skall
kunna ske oberoende av vilken form av barnavård som må finnas motiverad,
och av betänkandet framgår, att med förslaget icke avses någon ändring av
nuvarande ordning i fråga om kompetensfördelningen mellan domstolar och
barnavårdsnämnder. Domstolens beslut skulle endast innebära ett avgörande
att den sakfällde icke med anledning av det påtalade brottet skall underkastas
någon behandling inom kriminalvården och att ansvaret för att erforderliga
åtgärder vidtagas lägges på barnavårdsmyndigheterna, som således skulle
ha att avgöra icke blott vilken form av barnavård som vore lämpligast utan
om överhuvudtaget något ingripande från deras sida vore påkallat.

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

I anledning av förenämnda lagrådsyttrande rörande 1952 års lag uttalade
departementschefen, att möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol
och barnavårdsnämnd som skulle medföra en fara för samhällsskyddet
finge anses vara av huvudsakligen teoretisk art. Risk föreligger dock att avsaknaden
av bestämmelser, som skulle innebära garantier för att ett domstolsbeslut
av omförmäld innebörd blir verkställt såsom domstolen avsett,
verkligen kan leda till ytterst otillfredsställande förhållanden såväl ur samhällets
synpunkt som för den unges egen del. I samband med sitt nyssnämnda
uttalande angående 1952 års lag erinrade departementschefen om
att de påtalade formella bristerna dittills icke lett till några allvarliga olägenheter.
Numera kan påvisas fall då så skett. Lagrådet får i detta avseende
hänvisa till justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1959 s. 207 ff.

Med hänsyn till det anförda äro bestämmelser otvivelaktigt påkallade för
närmare reglering av samordnandet av domstolarnas och barnavårdsnämndernas
verksamhet, då det gäller unga lagöverträdare. Dessa bestämmelser
behöva emellertid ej nödvändigt meddelas inom barnavårdslagstiftningens
ram. Behovet kan tillgodoses i samband med den allmänna översynen av det
straffrättsliga reaktionssystemet. Under förutsättning att bestämmelser i ämnet
meddelas inom en snar framtid vill lagrådet icke motsätta sig att frågan
nu lämnas öppen.

26 §.

I 23 § a) och b) gällande barnavårdslag finnas bestämmelser om förmaning
till barns föräldrar och varning åt underårig. Även i kommitténs förslag
intogos i 90 och 91 §§ uttryckliga bestämmelser om såväl förmaning som varning
bland de tillrättavisande och förebyggande åtgärderna. Av remissprotokollet
framgår, att i allmänhet ingen erinran gjorts av remissorganen mot
den barnavårdsnämnden tillagda möjligheten att — i likhet med vad som
nu gäller — meddela tillrättavisande åtgärder i form av förmaning och varning.
Endast i några få yttranden synas erinringar ha framställts mot förslaget
i denna del. Föredragande statsrådet har emellertid under hänvisning
till dessa yttranden föreslagit, att institutet varning slopas. Däremot har det
ansetts lämpligt, att förmaningar — till den underårige eller till hans föräldrar
eller annan fostrare — skola kunna meddelas som en av olika tänkbara
hjälpåtgärder.

Till en början må framhållas, att det icke är tillfredsställande att som
skett i 26 g första punkten under beteckningen hjälpåtgärder jämställa förmaningar
med råd och ekonomiskt stöd.

Vad vidare angår institutet varning ha enligt lagrådets mening tillräckliga
skäl icke anförts för att utmönstra denna förebyggande åtgärd, helst som
myndigheterna i allmänhet icke framställt någon erinran mot kommitténs
förslag om dess bibehållande. Med hänsyn till det svårbehandlade klientel av
kriminell och missanpassad ungdom, som kommer att bli föremål för barnavårdsnämndernas
verksamhet, kan det enligt lagrådets mening icke vara välbetänkt
att avstå från en så betydelsefull förebyggande åtgärd som varnings -

431

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1060

institutet, rätt använt, måste anses utgöra. Det kan även framhållas, att frågan
om bibehållande av detta institut kan anses äga ett visst samband med
det av kommittén framlagda förslaget angående omhändertagande med villkorligt
anstånd. Detta förslag har med fog avstyrkts av flertalet remissmyndigheter
och därvid ha bl. a. besvärssakkunniga framhållit, att man i barnavårdsprocessen
för samma syfte som den villkorliga domen har förmaning
och varning. Även föredragande statsrådet har ställt sig avvisande mot berörda
förslag och därvid framhållit, att de egentliga förebyggande åtgärderna
eljest skulle kunna få minskad verkan. Det synes lagrådet jämväl ur nu antydda
synpunkter angeläget att bland de förebyggande åtgärderna även bibehålla
barnavårdsnämndernas möjlighet att kunna tilldela varning.

Under hänvisning till det anförda får lagrådet hemställa, att i 26 § även
varning upptages bland de förebyggande åtgärderna. Detta synes lämpligen
kunna ske på det sättet att förmaning och varning tillsammans upptagas
i en särskild andra punkt och att härav betingad omredigering av paragrafen
vidtages. Härav föranledes även en följdändring i 12 §.

Enligt det remitterade förslaget har ej avsetts att beslut om förmaningar
skola kunna överklagas. Lagrådet, som delar denna uppfattning, anser att
detsamma liksom för närvarande bör gälla i fråga om varningsbeslut.

30 §.

Såsom föredragande statsrådet framhållit bör av barnavårdsnämnd beslutat
omhändertagande för utredning upphöra, om den omhändertagne av
domstol häktas såsom misstänkt för brott. Då bestämmelser saknas, varigenom
samordnandet av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet
närmare regleras, och då på grund härav ovisshet kan komma att råda om
vad som gäller i förevarande avseende, hemställer lagrådet, att i paragrafen
intages ett stadgande av innehåll, att beslut om omhändertagande förfaller,
om den underårige häktas.

Justitieråden Beckman och Tammelin samt regeringrådet Nevrell förenade
sig om följande yttrande:

Den i 30 § upptagna bestämmelsen om befogenhet för barnavårdsnämnd
att, i avbidan på att ärende skall slutligt avgöras, omhändertaga den underårige
för utredning avser underåriga i alla åldrar. Enligt departemcntsförslaget
skall sådant provisoriskt omhändertagande få ske, oavsett huruvida
omhändertagande för samhällsvård eller allenast förebyggande åtgärd närmast
ifrågakommer. Kommitténs förslag innebar i sistnämnda hänseende
att provisoriskt omhändertagande, under i övrigt angivna förutsättningar,
skulle få tillgripas endast om det förelåge sannolika skäl för antagande, att
den underåriges omhändertagande för samhällsvård vore påkallat. Med hänsyn
till alt här är fråga om mycket allvarliga ingripanden i enskildas rätt
och frihet böra självfallet barnavårdsnämnderna i förevarande hänseende
icke erhålla vidsträcktare befogenheter än som måste anses oundgängligen
påkallade för att de skola kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sina

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

uppgifter. Det kunde måhända därför synas tillfyllest med en sådan begränsad
befogenhet att omhändertaga underårig för utredning som kommittén
föreslagit. Emellertid kan det antagas ej sällan förekomma fall, då ett snabbt
ingripande ter sig nödvändigt men barnavårdsnämnden icke på förhand
utan först efter närmare utredning kan taga ställning till frågan huruvida
det är sannolikt att omhändertagande för samhällsvård skall behöva tillgripas
eller att förebyggande åtgärder äro tillfyllest. I dylika fall kan det vara
av värde om nämnden har möjlighet att i avbidan på utredningen omhändertaga
den underårige. Med hänsyn härtill synes anledning saknas att
motsätta sig, att förutsättningarna för provisoriskt omhändertagande angivas
på sätt som skett i departementsförslaget. Det bör emellertid med skärpa
understrykas, att sådant omhändertagande endast i yttersta undantagsfall
bör förekomma, om det icke på förhand finnes anledning antaga, att omhändertagande
för samhällsvård kommer att bli erforderligt. I detta sammanhang
må ytterligare betonas vad utredningen angående administrativa
frihetsberövanden anfört om vikten av att erforderlig utredning angående
underårig, som blivit provisoriskt omhändertagen, bedrives med största
skyndsamhet, så att tiden för dylikt omhändertagande inskränkes så mycket
som möjligt.

Den föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra stycke måste så tolkas,
att barnavårdsnämnds beslut om provisoriskt omhändertagande kan avse kortare
tid än fyra veckor samt att barnavårdsnämnd, om det visar sig erforderligt,
kan genom ett senare meddelat beslut förlänga tiden för omhändertagandet,
dock icke mer än att detta sammanlagt kommer att vara under en
tid av högst fyra veckor. Med hänsyn härtill torde ordet »avse» i andra
stycket böra utbytas mot »bestå».

Justitierådet Söderlund anförde:

Förutsättningarna för ingripanden av här avsett slag och syftet med ingripandena
äro för skilda grupper av fall så olika, att det finns anledning
ifrågasätta möjligheten eller lämpligheten av att, såsom förslaget innebär,
inskränka den erforderliga regleringen till en för samtliga fall gemensam
summarisk regel.

Förslaget anger tre huvudgrupper av fall. Den första omfattar sådana
fall, då omhändertagandet anses nödvändigt på grund av föreliggande risk
för den underåriges hälsa eller utveckling. Bestämmelserna torde i denna
del få uppfattas närmast som ett komplement till stadgandet under a) i 25 §,
att barnavårdsnämnden har att vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§, om någon
som ej fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant
sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara, eller om hans
utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet
som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom. Ett omedelbart
ingripande enligt förevarande paragraf skulle således för dessa fall vara helt
socialt betingat. Det gäller att genast skilja den underårige från en för
honom skadlig miljö och att till dess saken slutligt avgöres ge honom den
vård han behöver (jfr remissprotokollet s. 111, 259). Att omhändertagandet

433

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

samtidigt ger särskilda möjligheter till sådan läkarundersökning eller observation
av annat slag, som kan vara erforderlig, bör icke tilläggas någon
avgörande betydelse, när det gäller att karakterisera ingripandet. Inställelse
bos läkare kan även utan omhändertagande framtvingas enligt reglerna i
15—17 §§, och ett behov av fortgående observation är icke i och för sig tillräckligt
för omhändertagandet. Grunden för omhändertagandet är risken för
den underåriges hälsa eller utveckling i den miljö, där han vistas.

Under nu anförda omständigheter kan uttrycket omhändertagande för
utredning icke anses lämpat för denna grupp av fall. Uttrycket för tanken
till ett frihetsberövande, avsett att möjliggöra utredning. Omhändertagandet
framstår emellertid här i själva verket snarast som ett interimistiskt avgörande
i saken, jämförligt med vad som på många andra områden kan förekomma,
när behov föreligger av en omedelbar åtgärd och den prövande
myndigheten, eventuellt efter avvägning mellan stridiga partsintressen, finner
åtgärden höra tillåtas. Erinras må om interimistiska avgöranden beträffande
vårdnad om barn eller omyndighetsförklaring enligt 20 kap. 10 eller
20 § föräldrabalken samt interimistiskt beslut om intagning på alkoholistanstalt
enligt 25 § lagen om nykterhetsvård ävensom om de åtgärder av
skilda slag som för att trygga en parts anspråk i rättegång eller ärende
kunna vidtagas enligt 15 kap. rättegångsbalken eller 4 § tredje stycket lagen
om domstolsärenden. Vanligen skall i sådana fall den som beröres av
åtgärden först höras; är fara i dröjsmål, kan den dock omedelbart vidtagas.
Uppfattas omhändertagande i första gruppens fall på sätt som här antytts,
leder tydligen detta till att bestämmelserna på denna punkt bort utformas
på annat sätt än som skett i förslaget.

Som en andra grupp omnämnas i paragrafen de fall, då ett omhändertagande
anses nödvändigt på grund av föreliggande risk för brottslig eller annan
skadlig verksamhet från den underåriges sida. Denna grupp återfinnes
bland fall, varom förmäles under b) i 25 §. Den är emellertid mera begränsad
bl. a. såtillvida, att handlingar som kunna föranleda ett ingripande från
barnavårdsnämnden men som icke lämna stöd för uppfattningen, att brottslig
eller annan skadlig verksamhet i fortsättningen kan befaras, icke kunna utgöra
grund för ett omedelbart omhändertagande enligt denna paragraf.

Till väsentlig del kan det omedelbara ingripandet även i fråga om denna
grupp sägas vara betingat av sociala skäl. Den omhändertagne skall enligt
25 § b) bli föremål för tillrättaförande åtgärder, och detta sker i fall av denna
typ företrädesvis genom omhändertagande för samhällsvård. Genom det tillfälliga
omhändertagandet tillgodoses visserligen även samhällsskyddet, men
detsamma gäller i motsvarande fall vid slulligt omhändertagande för samhällsvård.
Frånsett den olikhet som betingas av den korta tid under vilken
det tillfälliga omhändertagandet består, kan i fråga om behandlingsformen
icke anses föreligga någon avgörande skillnad mellan det tillfälliga omhändertagandet
och ett slutligt omhändertagande för samhällsvård. Det må erinras
att i förslaget de båda fallen jämställas, när i samhällsskyddets intresse
särskilda övervakningsåtgärder äro påkallade. Härom må hänvisas till 30 §
första stycket andra punkten om intagning i ungdomsvårdsskola, 37 § om

2S lliliang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 10

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

förvaring tills vidare genom polismyndighets försorg samt motiveringen till
41 §, jämförd med vad lagrådet yttrar vid sistnämnda paragraf.

Med hänsyn till det nu anförda kan även i denna del göras gällande, att
övervägande skäl tala för att omhändertagandet bör uppfattas som ett interimistiskt
beslut angående omhändertagande för samhällsvård, att sålunda
uttrycket omhändertagande för utredning även här är missvisande samt att
bestämmelserna i ämnet bort utformas på annat sätt än som skett.

Den tredje gruppen utgör de fall, då enligt förslaget ett omedelbart omhändertagande
är påkallat med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen
kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Här — liksom
i fråga om den närmast föregående gruppen — fäster man sig vid den nära
anslutningen till vissa inom straffprocessen stadgade grunder för häktning.
Detta ar ägnat att inge tvekan. För häktning är eu allmän förutsättning, att
vederbörande är på sannolika skäl misstänkt för brott, i regel ett brott varå
straffarbete kan följa. Under sådana förhållanden behöver det ej anses betänkligt
att han får häktas, om det befaras att han skall avvika eller annorledes
undandraga sig lagföring eller straff eller att han skall genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Förhållandena
äro i barnavårdsärenden icke utan vidare jämförliga. Omhändertagande
tankes enligt förslaget få ske, oavsett om det slutliga beslutet kommer
att gå ut på omhändertagande för samhällsvård eller endast åtgärder av de
lindrigare slag som avses i 26 §. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i enskildas
förhållanden, som ett omhändertagande kan innebära, synes det
betänkligt, att detta skulle tillåtas även i fall av så lindrig beskaffenhet, att
ej ett omhändertagande för samhällsvård bedömes såsom sannolikt. En
ändiing i förslaget på denna punkt måste därför ifrågasättas.

Som exempel på beteenden, mot vilka bestämmelserna i denna del rikta
sig, anföres i kommittébetänkandet (s. 477), att den underårige eller
hans föräldrar företa sig något som försvårar utredningen eller kan omöjli§§öra
senare verkställighet, såsom att föräldrarna dölja den underårige
eller sända honom till annan ort eller att han själv söker göra sig oanträffbar.
Någon anmärkning torde icke böra framställas mot att omhändertagande
i sådana fall får ske, om blott missförhållandena enligt vad förut
sagts äro så allvarliga, att ett slutligt omhändertagande för samhällsvård
är sannolikt.

I fall av den nu ifrågavarande typen kan det vara befogat att tala om ett
för ärendets behandling erforderligt frihetsberövande; uttrycket omhändertagande
för utredning kan däremot knappast ens för dessa fall anses helt
träffande. Förutsatt att åtgärden, enligt vad nyss förordats, regelmässigt
kommer att avlösas av ett slutligt omhändertagande för samhällsvård, höidet
lagtekniskt sett vara möjligt att behandla även preliminärt omhändertagande
av denna typ som ett interimistiskt beslut i saken.

Av remissprotokollet (s. 110) framgår, att det är avsett att barnavårdsnämnderna
i anledning av kriminellt förfarande, som kan tänkas föranleda
åtgärder inom barnavårdens ram, ha att så snart som möjligt inskrida utan

435

Kanyl. J\Iaj:ts proposition nr 10 år 1960

att först avvakta, om judiciella åtgärder komma att vidtagas mot den underårige.
Genom att barnavårdsnämnden sålunda enligt förevarande paragraf
eller eventuellt 29 § omhändertar den underårige, när fog därtill föreligger,
kan ernås att inom barnavårdens ram anordnas sådan övervakning, som enligt
24 kap. 3 § rättegångsbalken regelmässigt bör ersätta häktning, då den
misstänkte är under 18 år. Om den misstänkte sakfälles, innebär domen vanligen
på grund av föreskrifterna i lagen den 30 december 1952, att åt barnavårdsmyndigheten
uppdrages att fortfarande omhändertaga honom.

Det kan tänkas, att undantagsvis häktningsskäl föreligga, ehuru omständigheterna
ej äro sådana, att omhändertagande enligt barnavårdslagens regler
är medgivet (jfr proposition nr 88 till årets riksdag s. 85). Den nyss
föreslagna inskränkningen beträffande möjligheten till interimistiskt omhändertagande
i den tredje gruppens fall kunde måhända medföra att ytterligare
någon gång komrne att föreligga häktningsskäl utan motsvarande möjlighet
att ingripa inom barnavården. Därest det skulle anses önskvärt, att
även i sådana fall övervakning anordnas inom barnavården, och särskild bestämmelse
därom skulle anses erforderlig, kunde den lämpligen meddelas i
detta sammanhang. Därvid är att beakta, att enligt 24 kap. 3 § rättegångsbalken
kräves samtycke av den underårige; lämnas ej sådant samtycke till
övervakningen, skall han häktas.

Det anförda ger vid handen, att en viss omarbetning av de föreslagna bestämmelserna
är önskvärd. Uttrycket omhändertagande för utredning är
vilseledande. Det inger föreställningen, att det är fråga om ett särskilt
tvångsmedel i form av frihetsberövande för sadana fall, da föreskrifterna i
15—17 §§ ej vore tillfyllest. Med undantag för tredje gruppens fall kan en
sådan uppfattning icke anses befogad. Det tillfälliga omhändertagandet bör
snarare ses som ett interimistiskt beslut i saken. Strängare krav än som
föreslagits synas vidare böra uppställas för ett omhändertagande i tredje
gruppens fall. För den händelse lagbestämmelse anses erforderlig för att
möjliggöra tillfälligt omhändertagande inom barnavården, då häktningsskäl
mot underårig föreligga men ej skäl för ingripande enligt de allmänna reglerna
i barnavårdslagen, kunde även sådan bestämmelse här böra meddelas.

Ehuru av dessa skäl ytterligare utredning kunde vara erforderlig, synas
dock, särskilt som förslaget i vissa delar ej gör anspråk på att innefatta
annat än en provisorisk reglering, förslagets bestämmelser i denna paragraf
tills vidare kunna godtagas med vissa jämkningar. Förslagsvis kunde till en
början stadgas, att i avbidan på att ärende kan slutligt avgöras må barnavårdsnämnden
tills vidare omhändertaga underårig, om detta anses nödvändigt
på grund av föreliggande risker för den underåriges hälsa eller utveckling
eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida. Vidare
kunde i samma stycke föreskrivas, att om sannolika skäl förekomma för att
ett slutligt ingripande enligt 29 § skall vara påkallat, må underårig på sätt
nyss sagts tills vidare omhändertagas även när genom hans eller annans
beteende kan befaras, att han ej skall vara tillgänglig vid erforderlig utredning
eller att denna eljest skall allvarligt försvåras eller åt! vidare åtgärder

436

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1960

skola hindras. I ett andra stycke borde föreskrivas, att ingripande enligt
första stycket i lagen benämnes omhändertagande för utredning ävensom
att sådant omhändertagande må bestå högst fyra veckor. Vidare borde där
stadgas, att beslut angående omhändertagande förfaller, om den underårige
häktas. I ett tredje stycke kunde, i den mån behov därav anses föreligga,
föreskrivas, att övervakning, som enligt 24 kap. 3 § rättegångsbalken
må anordnas i stället för häktning, må beträffande misstänkt som är under
18 år med dennes samtycke anordnas inom barnavården, ehuru skäl till ingripande
enligt 26—29 §§ ej föreligger.

Lagrådet yttrade vidare:

I remissprotokollet har icke berörts frågan om förhållandet mellan förslagets
30 § och den av Sverige biträdda konventionen den 4 november 1950
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Såvitt lagrådet kan finna låta sig de här upptagna stadgandena förena
med konventionen (jfr proposition 1951 nr 165 s. 11 och 18—20).

31 §.

Här upptagna bestämmelser innebära, att den som ej fyllt 18 år kan då
föräldrarna avlidit eller övergivit honom eller på begäran av föräldrarna
eller med deras samtycke omhändertagas för samhällsvård även om han
själv motsätter sig sådan åtgärd. Såsom av remissprotokollet framgår har
utredningen om administrativa frihetsberövanden förklarat sig anse, att såsom
förutsättning för omhändertagande i dylika fall av den som fyllt 15 år
bör uttryckligen föreskrivas, att han samtycker till åtgärden. Lagrådet anser
goda skäl föreligga för uppställande av ett dylikt villkor. Emellertid
kan det, såsom föredragande statsrådet framhållit, befaras att en sådan
töreskrift i exceptionella fall kunde leda till att uppenbara hjälpbehov icke
skulle kunna tillgodoses. Enligt lagrådets mening bör med hänsyn härtill
föreskriften i fråga givas det innehållet att samtycke erfordras om ej särskilda
skäl föranleda annat. Genom en på sådant sätt utformad bestämmelse
skulle beaktas bl. a. sådana fall då samtycke saknar betydelse på
grund av debilitet eller liknande sinnesbeskaffenhet hos den unge.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att till paragrafen fogas ett tredje
stycke av innehåll att den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl
iöranleda annat, endast efter eget samtycke omhändertagas enligt denna
paragraf.

33 §.

I anledning av det här upptagna förslaget om preliminärt omhändertagande
från polismyndighets sida får lagrådet hänvisa till sitt den 9 april
1959 avgivna yttrande om den senare vid årets riksdag i enlighet med proposition
nr 146 beslutade möjligheten att under prövotiden taga villkorligt
dömd i förvar under kortare tid. Lagrådet, som ansåg sådan möjlighet böra
införas jämväl i fråga om villkorligt dömda i åldern 15—17 år, har intet
att erinra mot nu förevarande förslag; dock bör tydligen, såsom lagrådet

437

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

i sitt tidigare yttrande framhållit, omhändertagande av unga i polisarrest
såvitt möjligt begränsas. I flertalet fall torde, såsom föredragande statsrådet
framhållit, ett eller annat dygn vara tillfyllest.

Enligt sista punkten i paragrafen må underårig, om barnavårdsnämnden
beslutat att han skall frigivas, enligt nämndens bestämmande kvarhållas till
dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Såsom utredningen
om administrativa frihetsberövanden i sin under departementsarbetet upprättade
promemoria understrukit måste tydligen ett dylikt kvarhållande
vara motiverat uteslutande av den praktiska synpunkten att den underårige
ej bör frigivas under för honom ogynnsamma förhållanden och kvarhållandet
bör inskränkas till kortast möjliga tid.

35 §.

Enligt första stycket skall den som omhändertagits för samhällsvård erhålla
god vård och fostran samt den utbildning som påkallas av omständigheterna.
Beträffande den som omhändertagits för utredning stadgas i andra
stycket, att han skall erhålla god vård och underkastas sådan undersökning
som föranledes av skälen för ingripandet. Att nödig undersökning skall
verkställas torde emellertid framgå redan av 14 § och icke behöva utsägas
i detta sammanhang. Då stadgandet i andra stycket i övrigt blott nämner
god vård, lärer tanken vara att av den behandling som avses i första stycket
förhållandena under den korta tiden för en utredning blott medge vård men
ej fostran eller utbildning. Emellertid torde väl syftet ytterst vara detsamma
i andra som i första styckets fall men behandlingen under en utredning
få lämpas efter skälen för ingripandet. Lagrådet hemställer därför om sådan
omformulering av andra stycket, att den som omhändertagits för utredning
skall, i den mån förhållandena medgiva och med beaktande av skälen för
ingripandet, erhålla sådan behandling som avses i första stycket.

36 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» ändras till »anstalt», vilket
sistnämnda uttryck i andra sammanhang, exempelvis i 40 § andra stycket,
synes använt i samma betydelse.

41 §.

Lagrådet vill understryka nödvändigheten av att möjlighet öppnas för att
snabbt och betryggande mottaga de för utredning omhändertagna. I viss utsträckning
kommer tydligen staten att ställa resurser till förfogande för
detta ändamål; härutinnan må hänvisas till departementschefsyttrandet i
propositionen nr 88 till årets riksdag s. 84—87. Emellertid kan man icke
utgå från att alla underåriga, som på grund av sitt beteende omhändertagas
för utredning eller som av sådan anledning omhändertagits för samhällsvård
och avvakta intagning i ungdomsvårdsskola, bliva mottagna på särskilda statliga
utredningshem. Enligt vad föredragande statsrådet anfört är det fastmera
avsett, att dessa kategorier omhändertagna i allmänhet i stället skola pla -

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

ceras i upptagningshem, varvid ansvaret för att den intagne står under erforderlig
uppsikt kommer att åvila barnavårdsnämnden. Med detta ansvar
måste, förklarar statsrådet, självfallet också följa befogenhet för nämnden
att underkasta den omhändertagne den begränsning av rörelsefriheten, som
betingas av syftet med omhändertagandet. Statsrådet anser en dylik befogenhet
ha stöd i förevarande paragraf. Den har emellertid icke kommit till
särskilt uttryck i lagtexten, och såsom utredningen om administrativa frihetsberövanden
i sin promemoria framhållit måste det anses vara av värde
att uttryckligt stöd finnes i barnavårdslagen för det tvång som må utövas
mot omhändertagna. Lagrådet får därför hemställa, att till 41 § första stycket
lägges en punkt av innehåll, att den omhändertagne må underkastas den
begränsning i rörelsefriheten, som betingas av syftet med omhändertagandet.
Denna hemställan aktualiserar ytterligare det av lagrådet i annat sammanhang
framförda kravet på betryggande juridiska kvalifikationer hos det
beslutande organet.

Enligt andra stycket andra punkten må föräldrar till den som omhändertagits
enligt 31 § andra stycket ej betagas tillfälle till umgänge med den
omhändertagne, såvida ej särskilda skäl föreligga. Tillräckliga grunder synas
icke anförda för att detsamma icke skulle gälla, när omhändertagandet
skett enligt 31 § första stycket. Lagrådet hemställer därför, att orden »andra
stycket» få utgå ur hänvisningen till 31 §.

42 §.

Denna paragraf synes ha fått en mindre tillfredsställande utformning.
Bestämmelserna i andra stycket om fortsatt omhändertagande framstå sålunda
närmast såsom undantag från regeln att samhällsvård som avses i
Öl § skall upphöra, när föräldrarna begära det. I anslutning till gällande lag
torde avsikten emellertid ha varit, att fortsatt omhändertagande skall kunna
beslutas även eljest, såsom när sådan samhällsvård skall upphöra i anledning
av den omhändertagnes ålder. Eftersom samhällsvården i här avsedda
tall alltid skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år, är det
vidare överflödigt att som förutsättning för fortsatt omhändertagande angiva,
att han icke uppnått denna ålder. Innebörden av stadgandet skulle
komma till tydligare uttryck, därest bestämmelserna om fortsatt omhändertagande
upptoges i ett särskilt stycke sist i paragrafen. Andra styckets första
punkt kunde då med en mindre jämkning av lydelsen överföras till första
stycket som en andra punkt och förslagets tredje stycke bli andra stycket.
I ett nytt tredje stycke kunde som en första punkt upptagas en bestämmelse
av innehåll, att om nämnden finner att samhällsvård enligt 31 § icke kan
upphöra utan sådan fara för den omhändertagne som avses i 25 § a) nämnden
skall omhändertaga honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Härtill
kunde som en andra punkt läggas förslagets andra stycke sista punkten i
oförändrad lydelse.

Vid 31 § har lagrådet hemställt, att samtycke av den omhändertagne, när
han fyllt 15 år, regelmässigt skall erfordras för samhällsvård som där avses.

439

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Bifalles denna hemställan, synes i nu förevarande paragraf även böra stadgas,
att samhällsvården skall förklaras avslutad om den omhändertagne begär
det efter det att han fyllt 15 år och särskilda skäl ej föranleda annat.

43 §.

Första stycket upptager regler om villkorligt upphörande av samhällsvård.

I samband därmed kan nämnden enligt andra stycket meddela en eller flera
föreskrifter som avses i 27 § samt förordna om övervakning. Något stadgande
om giltighetstiden för sådana föreskrifter och sådan övervakning har icke
föreslagits. Det torde ankomma på nämnden att bestämma lämplig tid. Meddelar
nämnden senare beslut om definitivt upphörande av samhällsvården,
upphöra tydligen även föreskrifter och övervakning att äga giltighet. Detsamma
bör gälla, om samhällsvården definitivt upphör på grund av vederbörandes
ålder. Till klargörande härav hemställer lagrådet om tillägg av ett
stadgande, att föreskrift eller förordnande varom här stadgas ej skall gälla
för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

46 §.

Enligt första stycket förstås med fosterbarn barn under sexton år, som
mottagits i fosterhem. Barnavårdsnämndens tillsyn kan emellertid enligt
andra stycket genom särskilt beslut förlängas till tid efter det att fosterbarnet
fyllt sexton år. I tredje stycket åter stadgas, att barnavårdsnämnden
beträffande vissa barn som ej äro fosterbarn, s. k. vistelsebarn, kan förordna,
att de tills vidare skola anses såsom fosterbarn.

Förhållandet mellan styckena framgår icke med önskvärd tydlighet. Det
är sålunda knappast möjligt att ur lagtexten utläsa, huruvida förlängning
av tillsynstiden enligt andra stycket skall kunna ske även i tredje styckets
fall. Meningen torde vara, att tillsynstiden skall kunna förlängas även för
vistelsebarn. För att klargöra detta kunde andra och tredje styckena lämpligen
byta plats. Barnavårdsnämndens beslut om ett vistelsebarn bör vidare
enligt sistnämnda stycke gå ut på, icke att det vid tillämpning av denna lag
skall tills vidare anses såsom fosterbarn utan att lagens stadganden om fosterbarn
skola tills vidare tillämpas å barnet. Slutligen kunde det stycke som
handlar om förlängning av tillsynstiden angivas gälla — i stället för fosterbarn
— barn som avses i första eller andra stycket.

Det bör vidare uttryckligen framhållas att det endast är om särskilda
skäl det påkalla som barnavårdsnämnden må beträffande barn som avses
i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna
i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter det att
barnet fyllt sexton år.

Lagrådet hemställer, att paragrafen omredigeras på nu angivet sätt. Då
barnavårdsnämnden blott äger meddela beslut i särskilda fall, ej allmängiltiga
förordnanden, hemställes också, att ordet »förordna» utbytes mot »besluta».
Sistnämnda hemställan synes böra föranleda följdändringar i 11, 12
och 80 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förbud för den, som bär den
rättsliga vårdnaden om ett barn, att skilja barnet från ett fosterhem, om
detta skulle vara till avsevärd skada för barnet. Frågan om skydd mot
olämpliga förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell, och olika
möjligheter för dess lösning ha diskuterats. Vid föräldrabalkens tillkomst
avvisades tanken att utvidga möjligheten att entlediga vårdnadshavare;
detta ansågs nämligen vara en alltför djupt ingripande åtgärd, ägnad att försvaga
samhörighetskänslan mellan föräldrar och barn. Då denna tanke avvisats,
har föredragande statsrådet ansett det ofrånkomligt att bereda ökat
skydd för fosterbarnen genom en utvidgning av barnavårdsmyndigheternas
befogenheter. Barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet finnes,
skall därför enligt förslaget äga förbjuda föräldrarna eller annan som har
vårdnaden om barnet att under viss tid eller tills vidare taga det från fosterhemmet.

Lagrådet delar uppfattningen, att fosterbarn böra skyddas mot olämpliga
förflyttningar. Frågor av detta slag ägnas stor uppmärksamhet när de föreligga
i rättegång eller uppkomma genom att någon, med stöd av sin i lag eller
på domstols avgörande grundade vårdnadsrätt, söker på exekutiv väg
framtvinga barnets utlämnande. Vanligen förebringas därvid ingående utredning
och bevisning, och domstolarna ha sökt att beakta erfarenhetsmässiga
och av den psykologiska sakkunskapen anförda skäl mot barns förflyttning;
när frågan uppkommit handräckningsvis har i tveksamma fall handräckning
vägrats.

Det är uppenbarligen icke rimligt, att om domstol i rättegång träffat avgörande
i en dylik fråga, barnavårdsnämnd skulle äga förbjuda verkställighet
av domen, därför att nämnden finner själva avgörandet olämpligt. Om efter
domen nya omständigheter tillkommit som kunna innebära hinder för verkställigheten,
bör däremot nämnden äga hos verkställig,hetsmyndigheten hemställa
om uppskov med verkställigheten. 1 detta hänseende torde nämnden
kunna stödja sig på bestämmelserna i cirkuläret den 15 april 1955 till de exekutiva
myndigheterna angående förfarandet vid verkställighet av beslut om
överlämnande av barn.

\idare
Tvister om fosterbarns förflyttning skulle i viss omfattning för framtiden
komma att undandragas domstols prövning och det verkliga avgörandet i stället
tillkomma barnavårdsnämnden i barnets vistelsekommun genom att
nämnden ägde att efter omständigheterna meddela respektive underlåta att
meddela förbud mot förflyttningen. Möjligheten att få saken allsidigt prövad
vid domstol skulle i sådana fall ersättas av ett avgörande hos nämnden med
dess långt mera begränsade utredningsmöjligheter och ur rättssäkerhetssynpunkt
svagare sammansättning.

Lagrådet finner, att även denna anordning måste avvisas. Att nämnden på
något sätt bör kunna taga initiativ för att hindra en olämplig förflyttning

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

skall däremot icke bestridas. En tänkbar utväg vore att nämnden, när saken
uppkommer annorledes än i rättegång, ägde hos allmän domstol göra framställning
om förbud mot förflyttningen, varvid domstolen även skulle ha befogenhet
att interimistiskt meddela förbud. Detta är emellertid en fråga som
skulle kräva särskild lagstiftning av mera central karaktär; även andra frågor
angående barns förflyttning kunde därvid böra uppmärksammas. Lagrådet
erinrar också om att barnavårdskommittén i sitt betänkande rörande
följdförfattningar föreslagit vissa ändringar i föräldrabalkens vårdnadsregler.

På grund av det anförda har lagrådet i nuvarande läge endast att hemställa
om att de i 50 § upptagna stadgandena måtte utgå.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden enligt
denna paragraf förbjuda en person att mottaga vistelsebarn. En sådan möjlighet
till ingripande från barnavårdsnämndens sida synes böra finnas, men
förbud bör meddelas endast i extrema undantagsfall. Lagrådet hemställer
att detta betonas i lagtexten genom att barnavårdsnämnden tillerkännes möjlighet
att ingripa på detta sätt endast om det befinnes ur barnavårdssynpunkt
oundgängligen erforderligt.

55 §.

Vad i remissprotokollet upptagits rörande elevhem, som äro knutna till
skolor och ha till ändamål att underlätta elevernas skolgång, finner lagrådet
innefatta avgörande skäl för att de icke skola hänföras till barnavårdsanstalter
utan vara underkastade tillsyn av central skolmyndighet. Att dylik
tillsyn saknas beträffande vissa elevhem bör avhjälpas genom lagstiftning
i annat sammanhang och ej föranleda att dessa elevhem ens under en
mellantid ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna. Lagrådet hemställer
därför, att i första stycket orden »sådant elevhem som står under
tillsyn av central skolmyndighet» utbytas mot »elevhem, varmed förstås anstalt
som är knuten till skola och har till ändamål att underlätta elevernas
skolgång» samt att i andra stycket punkten d) får utgå.

56 §.

I det remitterade förslaget liksom även i kommitténs lagförslag saknas
motsvarighet till stadgandet i 80 a § gällande barnavårdslag om landstingsfria
städers jämställdhet med landstingskommuner. Någon förklaring härtill
har ej lämnats i remissprotokollet. Av betänkandet (s. 146) framgår
emellertid, att kommittén ansett det efter tillkomsten av landstingslagen
den 14 maj 1954 obehövligt att i barnavårdslagstiftningen bibehålla ett dylikt
stadgande. Avsikten har i vart fall uppenbarligen varit att landstingsfria
städer, såvitt nu är i fråga, även i fortsättningen skola vara likställda med
landstingskommunerna. Detta torde böra komma till direkt uttryck i lag -

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

lexten, såsom skett exempelvis i lagen om kommunalförbund, lagen om socialhjälp
och sjukhuslagen, vilka alla tillkommit efter den nya landstingslagens
ikraftträdande. Då frågan i det remitterade förslaget endast berör
förevarande paragraf, synes till denna lämpligen kunna fogas ett tredje stycke
av innebörd, att vad i paragrafen stadgas om landstingskommun skall
äga motsvarande tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

66 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» här liksom i 36 § ändras till
»anstalt».

68 §.

Vad lagrådet anfört vid 42 § föranleder, att hänvisningen till nämnda paragraf
bör avse andra i stället för tredje stycket.

70 §.

Stadgandet, som ej har någon motsvarighet i kommitténs förslag, har utformats
i anslutning till liknande bestämmelser i 37 och 38 §§ 1945 års
lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. Enligt första stycket skall, om
åtal väckes mot elev vid ungdomsvårdsskola och rätten finner att hans personliga
inställelse vid domstolen är påkallad, skolans rektor ha att föranstalta
därom. I 37 § 1945 års lag har för motsvarande fall överåklagare,
d. v. s. statsåklagare, tillerkänts samma befogenhet som rätten att träffa
avgörande om personlig inställelse vid domstolen. Det ligger nära till hands
att antaga, att bestämmelsen därom tillkommit med tanke på förhållandena
under den äldre rättegångsordningen; numera beslutar regelmässigt rätten
om inställelse vid domstol. Den möjlighet för åklagare att själv utfärda
stämning med kallelse till huvudförhandling, som i viss utsträckning kan
föreligga med stöd av 45 kap. 16 § rättegångsbalken, synes knappast böra
begagnas i fall, då den misstänkte är intagen på anstalt. Med hänsyn härtill
finner lagrådet förslagets avfattning på denna punkt vara att föredraga.

I andra stycket föreslås, att om domstol eller annan myndighet begär att
elev vid ungdomsvårdsskola skall inställas inför myndigheten för annat ändamål
än som avses i första stycket, skolans styrelse eller, efter dess bemyndigande,
skolans rektor prövar huruvida det må ske. Enligt motsvarande
stadgande i 38 § lagen om verkställighet av frihetsstraff ankommer det på
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid fångvårdsanstalt
att avgöra, huruvida den intagne må inställas inför myndigheten.

Bland fall som omfattas av det föreslagna andra stycket må såsom praktiskt
betydelsefulla nämnas, att elev skall höras i rättegång som målsägande
eller som vittne eller att han under förundersökning i brottmål behöver höras
utom anstalten, t. ex. på en brottsplats eller samtidigt med andra för
samma brott misstänkta.

Vad angår fångvårdsanstalterna tyda förarbetena till 1945 års lag på att
tångvårdsmyndigheterna ha att beakta enbart vårdsynpunkterna, t. ex. om

443

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

det med hänsyn till den intagnes psykiska hälsa måste anses uppenbart
olämpligt att inställelse ägde rum. Dessa myndigheter skulle däremot ej ha
att pröva exempelvis inställelsens betydelse för ett avgörande i det ifrågavarande
målet. Dock har antytts, att ett polisförhör som icke kunde antagas
vara av egentlig vikt borde kunna avstyras.

Ett motsvarande betraktelsesätt bör naturligen anläggas även för nu ifrågavarande
fall. Det ankommer numera på domstolarna att i än högre grad
än tidigare i förväg överväga behovet av vittnens inkallande och av parters
personliga inställelse. Ett beslut om deras inkallande innebär därför, att enligt
domstolens bedömande deras hörande erfordras för sakens prövning.
Skulle hinder för inställelse möta, kan detta medföra avsevärda olägenheter,
som domstolen har att såvitt möjligt övervinna. Inför olägenheterna att behöva
inställa en utsatt huvudförhandling kan få övervägas att avstå från
att höra den person som ej kunnat infinna sig. Skulle detta ej låta sig göra
med hänsyn till betydelsen av att höra den uteblivne, kan få övervägas ett
uppskov med förhandlingen eller ett förhör med vederbörande på hans vistelseort.
Det är tydligt att ett dylikt dröjsmål kan vara särskilt olägligt, nät
det gäller brådskande mål, såsom då den tilltalade i målet är häktad.

Det anförda ger vid handen, att det ej kan ankomma på skolstyrelsen eller
skolans rektor att i fall som nyss berörts pröva, om elevs inställelse vid
domstol är erforderlig eller ens, som föredragande statsrådet antytt, om den
rättegång, däri eleven skall höras, med fördel kan uppskjutas. Däremot bör
skolans styrelse eller rektor vid behov pröva, om elevs inställelse skulle vara
uppenbart olämplig ur vårdsynpunkt, samt rektorn, på sätt eljest enligt
32 kap. 4 § rättegångsbalken gäller när någon är hindrad att hörsamma
kallelse till förhandling, omedelbart hos rätten anmäla, om inställelsen sålunda
skulle vara uppenbart olämplig eller om av annan orsak hinder skulle
möta för inställelsen. På domstolen bör därefter ankomma att vidtaga de åtgärder,
vartill anmälan kan föranleda.

Vad nu sagts hänför sig till inställelse inför domstol. Någon olägenhet
torde knappast vara att förvänta, om samma regler finge gälla även när kallelse
ifrågasättes till förhör under förundersökning eller eljest inför annan
myndighet än domstol. I ett dylikt fall finnas måhända större möjligheter
att utan olägenhet för den utredning varom är fråga under hand enas om
iämpligaste förfaringssättet för frågans lösning.

De synpunkter som nu anförts beträffande elevs hörande såsom målsägande
eller vittne göra sig enligt lagrådets uppfattning gällande även i det föreslagna
första styckets fall, då elev vid ungdomsvårdsskola skall höras som
tilltalad vid domstol. Skäl saknas med andra ord för att uppställa skilda
regler för dessa fall. Olägenheter ur vårdsynpunkt kunna lägga hinder i vägen
även för inställelse som tilltalad, och handläggningen av mål behöver
i sådant fall ej vara mera brådskande än när eleven i mål mot annan tilltalad
skall höras som målsägande eller som vittne.

Lagrådet hemställer därför, att i paragrafen givas gemensamma regler för
de däri behandlade fallen. I sådant hänseende kunde till en början stadgas,

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

att om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola
skall inställas inför myndigheten, skolans rektor har att föranstalta därom.
Ytterligare borde stadgas, att om skolans rektor finner att inställelsen skulle
vara uppenbart olämplig ur vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för
inställelsen, han omedelbart skall anmäla detta hos myndigheten.

72 §.

Enligt första stycket första punkten äger barnavårdsnämnden att som ersättning
för vårdkostnad uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt
utgående förmån. Det synes riktigare att säga att detta tillkommer kommunen.
Att vidtagandet av nödiga åtgärder ankommer på barnavårdsnämnden
framgår av 3 §.

I första stycket andra punkten talas om annan egendom, som tillhör den
underårige. Med hänsyn till att första punkten avser periodiskt utgående
förmåner, som icke lämpligen böra betecknas som egendom, hemställer lagrådet,
att i andra punkten ordet »annan» måtte få utgå.

Vad angår andra stycket, höjes genom förslaget åldersgränsen för föräldrars
ersättningsskyldighet från 16 till 18 år. Att gränsen för den offentligrättsliga
underhållsskyldigheten sålunda höjes till 18 år kan, såsom föredragande
statsrådet anmärkt, sägas sta i mindre god överensstämmelse med
vad som gäller om föräldrars civilrättsliga underhållsskyldighet mot barn.
Enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken kan den civilrättsliga underhållsskyldigheten
ej upphöra förrän barnet fyllt 16 år men väl innan det fyllt 18 år.
Barnavårdskommittén har i sitt betänkande om följdförfattningar till nv
barnavårdslag m. m. (SOU 1957:49) föreslagit sådan ändring av nämnda
lagrum i föräldrabalken, att underhållsskyldigheten ej skulle upphöra förrän
barnet fyllt 18 eller, där särskilda omständigheter föreligga, 16 år. Önskvärt
är, att de båda förslagen prövas i ett sammanhang. Lagrådet hemställer
därför, att åldersgränsen 16 år tills vidare bibehålies i förevarande paragraf.

73 och 74 §§.

Dessa paragrafer motsvara 70 och 71 §§ gällande barnavårdslag med vissa
redaktionella jämkningar. Ytterligare jämkningar synas lämpligen böra ske
för att uppnå överensstämmelse med socialhjälpslagen. Sålunda synes det
riktigare att tala om att kommunen, ej barnavårdsnämnden, äger föra talan.
Lydelsen av 74 § torde också kunna — utan ändring i sak — avsevärt förenklas.

80 §.

Här upptagna bestämmelser om besvärsrätt äro delvis anknutna till paragrafer,
i vilka lagrådet i det föregående hemställt om ändring.

Lagrådets hemställan vid 26 § om bibehållande av varningsinstitutet svues
ej böra föranleda någon ändring i 80 §. Lagrådet anser nämligen, att
beslut om varning liksom hittills ej bör få överklagas.

Möjligheten att överklaga avgörande i ärende angående samhällsvård en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

445

ligt 31 § lärer ha givits i förslaget närmast med tanke på att barnets egen
vilja enligt förslaget kan åsidosättas. Med den av lagrådet förordade lydelsen
kan paragrafen — rätt tillämpad — endast i sällsynta undantagsfall leda
till omhändertaganden, som kunna tänkas bli överklagade. Lagrådet anser
emellertid rådligast, att den föreslagna besvärsrätten i allt fall bibehålies.

Barnavårdsnämnds beslut om förlängning av tillsynstid enligt 46 § synes,
i anslutning till gällande rätt, böra kunna överklagas. Lagrådet får därför
hemställa, att den föreslagna rätten att anföra besvär över »förordnande
som avses i 46 § tredje stycket» utsträckes till att gälla »beslut som avses
i 46 § andra eller tredje stycket». Bifalles icke denna hemställan men vad
lagrådet vid 46 § hemställt om ändring av styckenas ordningsföljd, bör hänvisningen
till 46 § avse andra i stället för tredje stycket.

Iakttages lagrådets hemställan vid 50 §, bör hänvisningen dit utgå.

För att göra förslagets första stycke mera lättläst kunde det lämpligen
uppdelas på två stycken. Det nya första stycket kunde innehålla, att i barnavårdsnämnds
beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen, om
nämnden utdömt förelagt vite, avvisat av enskild anlitat biträde o. s. v. I
det nya andra stycket kunde upptagas, att ändring sökes genom besvär, vilka
skola ingivas till länsstyrelsen. Att besvär även kunna insändas med posten
framgår av lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som
tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar
med posten m. m.

88 §.

iakttages lagrådets hemställan vid 50 §, bör hänvisningen dit utgå.

89 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» här liksom i 36 § ändras till
»anstalt».

91 §.

Lagrådet har intet att invända mot den här föreslagna tystnadsplikten
tnen vill erinra att den icke utesluter vittnesplikt.

92 §.

Erinras må att brott som avses i 91 § första stycket kommer att, på grund
av stadgandet i 92 § andra stycket, bliva angivelsebrott även i sådana fall
då den brottslige åsidosatt tjänsteplikt. Stadgandet i 25 kap. 12 § strafflagen
lärer nämligen icke äga tillämpning i förevarande fall (jfr 6 § i 1948
års promulgationslag till de då vidtagna ändringarna i strafflagen).

93 §.

Den här föreslagna anmälningsplikten ansluter sig i sak till vad nu i 17 §
andra stycket barnavårdslagen föreskrives, dock med den väsentliga utvidgningen
att anmälningsplikt skall åvila ej blott, såsom nu, kommunala utan

446

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

även statliga myndigheter, varjämte lärare medtagits även där de ej äro att
anse som befattningshavare i allmän tjänst.

Utvidgningen innebär bl. a. att domstolarna skola vara skyldiga att ofördröj
ligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit
kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.
Lämpligheten härav måste starkt ifrågasättas. Med domstolarnas opartiskhet
kan knappast anses förenligt att de skulle ingripa i förhållanden som
ligga utanför de till domstolarna hörande målen. I allmänhet torde man
också avhålla sig därifrån, förutsatt naturligen att ett sådant initiativ ej
skulle vara påkallat av någon domstolen ålagd uppsikt, såsom hovrättens
tillsyn över domstolar under hovrätten. I stor utsträckning förekommer
däremot att domstolarna ålagts lämna uppgift om meddelade domar, t. ex.
sådana som skola redovisas i straffregister, eller om viss åtgärd som vidtagits
av eller vid domstol, t. ex. att åtal väckts för brott som avses i 12 §
lagen mot utbredning av könssjukdomar. Med en dylik uppgiftsskyldighet
är tydligen den nu föreslagna ej alls jämförlig. Den sistnämnda synes kunna
innebära t. ex., att om domstol under vittnesförhör fått inblick i vissa missförhållanden
bland ungdomen på en ort, domstolen skulle ha att göra anmälan
därom till barnavårdsnämnden, och detta antagligen även om nämnden
kan förmodas på annat sätt ha vunnit kännedom om saken.

För domstolarnas del kan lagrådet följaktligen ej finna den föreslagna
anmälningsplikten tillrådlig. Vad angår andra statsmyndigheter förefaller
det som om redan den nuvarande anmälningsplikten gjorts vidare än som
svarar mot det praktiska behovet, och detta förhållande måste antagas bli
än mera framträdande, om de statliga myndigheterna överlag skola inbegripas
under stadgandet. Föredragande statsrådet synes ha varit medveten
härom men ansett att det skulle erbjuda svårigheter att göra en lämplig begränsning.
Lagrådet ifrågasätter, om ej uppgiftsskyldigheten bör begränsas
till de inom förevarande område verkande myndigheterna och personalgrupperna.
Med viss ledning av uttryckssättet i 9 § andra stycket kunde nämnas
myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare
hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare, lärare,
sjuksköterskor och barnmorskor. Skulle denna väg ej befinnas framkomlig,
förordar lagrådet, att uppgiftsskyldigheten tillsvidare begränsas i
överensstämmelse med nuvarande lag eller att i allt fall statliga myndigheter
ej överlag göras uppgiftsskyldiga.

94 §.

Lagrådet hemställer, att ordet »institution» här liksom i 36 § ändras till
»anstalt».

98 §.

I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 66 §
gällande barnavårdslag med bemyndigande för Konungen att träffa överenskommelse
med främmande makt angående omhändertagande jämlikt har -

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

447

navårdslagen av den främmande maktens undersåtar och om gottgörelse
för därvid uppkommen kostnad. Härför har icke lämnats annan motivering
än att stadgandet ansetts överflödigt. Emellertid har ett motsvarande stadgande
upptagits i 66 § socialhjälpslagen. Då barnavårdslagen i detta hänseende
synes böra överensstämma med socialhjälpslagen, hemställer lagrådet,
att i förslaget upptages ett stadgande av innehåll, att Konungen äger med
främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen i barnavårdshänseende
av dess undersåtar här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen
kostnad.

Detta stadgande synes lämpligen kunna upptagas i en ny 98 §. Förslagets
98 § skulle då bli 99 § och dess 99 § bli 100 §.

99 §.

I avbidan på utredningen om administrativa frihetsberövanden ha såsom
ett provisorium de nuvarande bestämmelserna om åtgärder mot försumlig
försörjare upptagits här väsentligen oförändrade. Den sakliga ändringen har
dock föreslagits, att åldersgränsen för föreläggande att utföra arbete i arbetshem
skulle höjas från 18 till 21 år.

Allvarliga anmärkningar av såväl saklig som formell natur kunna otvivelaktigt
riktas mot gällande bestämmelser om arbetsföreläggande och vad
därmed äger samband. Riksdagens justitieombudsman har också i skrivelse
till Konungen av den 5 juni 1959 hemställt, att redan nu måtte vidtagas åtgärder
i syfte att åstadkomma ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande
handläggning av ärenden rörande försörjningspliktigas intagande i
arbetshem. I denna skrivelse upplyses bl. a., att på arbetshemmen årligen
intagas mellan 300 och 400 personer men att antalet utfärdade arbetsförelägganden
är vida högre, enligt gjorda beräkningar över 1 500 årligen.

Lagrådet anser de skäl, som åberopats för ett provisoriskt bibehållande i
barnavårdslagen av de nuvarande bestämmelserna, böra godtagas. Då det
numera icke lärer förekomma att någon under 21 år intages på arbetshem,
vill lagrådet icke heller motsätta sig den föreslagna höjningen av åldersgränsen.
Till förtydligande av sista styckets innebörd vill lagrådet framhålla,
att stadgandet i 47 § andra stycket lagen om socialhjälp torde äga motsvarande
tillämpning, ehuru därtill icke skett annan hänvisning än den som
ligger i det inledningsvis använda uttrycket »arbetshem, som avses i lagen
om socialhjälp».

Iakttages vad lagrådet vid 98 § hemställt, skulle denna paragraf bli 100 §.
övergångsbestämmelserna.

Enligt tredje punkten skall under där angivna förutsättningar bl. a. anses,
att den som omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § 1 eller 2 mom.
äldre barnavårdslagen blivit föremål för sådan vård enligt 31 § andra stycket
denna lag samt att den som eljest är omhändertagen för samhällsvård
omhändertagits enligt 31 § första stycket denna lag. Iakttages vad lagrådet

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

hemställt beträffande 41 § andra stycket, kunna de båda citerade att-satserna
ersättas med en, »samt att den som är omhändertagen för samhällsvård
blivit föremål för sådan vård enligt 31 § denna lag». Skulle vad lagrådet
hemställt beträffande 41 § andra stycket icke iakttagas, synes övergångsbestämmelsens
avfattning i allt fall böra jämkas. Med den som omhändertagits
för samhällsvård enligt 29 § 1 eller 2 mom. äldre barnavårdslagen
böra nämligen likställas de som omhändertagits för samhällsvård enligt 42
a eller 55 § äldre barnavårdslagen, men de ha såsom icke särskilt nämnda
kommit att genom ordet »eljest» i sista att-satsen bli likställda med dem
som omhändertagits enligt 29 § 3 mom. äldre lag. Till rättelse härav kunde
övergångsbestämmelsens båda sista att-satser — under nu angiven förutsättning
— formuleras så, »afl den som omhändertagits för samhällsvård enligt
29 § 3 mom. äldre barnavårdslagen blivit föremål för sådan vård enligt
31 § första stycket denna lag samt att den som eljest är omhändertagen
för samhällsvård omhändertagits enligt 31 § andra stycket denna lag».

Beträffande stadgandena i övergångsbestämmelsernas tredje punkt må i
övrigt framhållas, att de utgå från att barnavård är en förmån men att därav
berörda ofta betrakta saken på ett annat sätt. Stadgandena synas emellertid
icke leda till några konsekvenser, mot vilka det är anledning att reagera
ur rättssäkerhetens synpunkt.

Ur protokollet:
Clas A milon

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

449

Uidrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 december
1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Statsrådet Lindström anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter lagrådets den 17 november 1959 avgivna utlåtande
över det den 5 juni 1959 till lagrådet remitterade förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har lagrådet hemställt, att det
remitterade förslaget inte utan ytterligare utredning lägges till grund för
lagstiftning. De skäl som föranlett mig att i nuvarande läge framlägga förslag
till en helt ny barnavårdslag har jag redovisat i remissprotokollet. Vad
lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt i denna fråga motiverar enligt
min mening inte att reformen uppskjutes. Lagrevisionen har förberetts
genom omfattande förarbeten, vilka pågått i nära ett decennium. I det betänkande
av barnavårdskommittén, vilket ligger till grund för lagförslaget,
har de olika frågorna gjorts till föremål för inträngande undersökningar
och problemen har därefter blivit ytterligare belysta vid den omfattande
remissbehandlingen. Härvid har endast ett'' mycket litet antal remissinstanser
intagit den ståndpunkten, att reformen bör uppskjutas. Den överarbetning
av kommitténs förslag som slutligen skett inom socialdepartementet
har i huvudsak inneburit, att önskemål och synpunkter som framkommit
vid remissbehandlingen blivit beaktade. Resultatet har blivit ett lagförslag
vilket, såsom lagrådet självt framhåller, företer väsentligt mindre
avvikelser från gällande barnavårdslag än vad kommitténs förslag gjorde.
I stort sett har andra lösningar inte föreslagits än sådana som diskuterats av
kommittén eller vid remissbehandlingen eller eljest varit föremål för särskild
utredning vid sidan om beredningen inom departementet. Med hänsyn härtill
liar jag inte ansett det motiverat att betunga myndigheter och andra med
cl t nytt remissförfarande. Som framgår av remissprotokollet har emellertid
under departementsarbetet överläggningar angående lagförslaget ägt rum
med ett flertal myndigheter och organisationer. Då lagrådet som ett skäl för
att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på ytterligare utredning framhållit
det nära sambandet med utredningen om administrativa frihetsberövanden,
vill jag erinra om att denna utredning, som avgivit remissyttran 29

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 10

450

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

de över kommitténs lagförslag, därvid i allt väsentligt godkänt förslaget ur
de synpunkter som utredningen har att företräda och att utredningen även
beretts tillfälle att granska ett inom departementet upprättat lagförslag. De
påpekanden utredningen i anledning härav gjort i den i remissprotokollet
omnämnda promemorian har i nästan alla hänseenden blivit beaktade. Under
dessa förhållanden kan jag inte finna, att nämnda utredning bör föranleda
att nu ifrågavarande reform uppskjutes, i synnerhet som det för
närvarande inte är möjligt att bedöma när utredningens blivande förslag
kan bli föremål för statsmakternas prövning. Inte heller kan jag dela lagrådets
uppfattning att det finns anledning att avvakta det förslag om del
allmänna påföljdssystemet, som för närvarande utarbetas inom justitiedepartementet
på grundval av strafflagberedningens slutbetänkande. Tvärtom
torde det vara till fördel, om de regler om barnavårdsnämnds ingripanden
och om de omhändertagnas behandling som är av betydelse för brottsbekämpandet
blir fastlagda, innan ställning tages till frågan hur de straffrättsliga
bestämmelserna om unga lagöverträdare bör utformas. Hur gränsen bör
dragas mellan barnavård och kriminalvård, synes nämligen i hög grad vara
beroende av bl. a. vilka åtgärder som inom barnavårdslagstiftningens ram
skall kunna vidtagas mot unga lagöverträdare.

Som ytterligare ett skäl att låta frågan om den nya barnavårdslagens antagande
anstå har lagrådet åberopat, att vissa följdändringar till lagen är
av den beskaffenhet att de bör prövas samtidigt med nämnda fråga. Med
anledning härav må framhållas, att jag i det följande kommer att föreslå
vissa med den nya barnavårdslagen sammanhängande ändringar i lagen om
socialhjälp och att de följdändringar i annan lagstiftning, som kan befinnas
erforderliga, avses skola föreläggas riksdagen vid 1960 års vårsession. Möjlighet
kommer följaktligen att öppnas att, om så anses önskvärt, pröva frågorna
i ett sammanhang.

Slutligen må framhållas, att ett bifall till lagrådets hemställan endast skulle
medföra att den nuvarande barnavårdslagen skulle bestå i ytterligare ett
antal år med de brister som detta skulle innebära i form av bl. a. både
otillräckliga möjligheter att ingripa och ett otillfredsställande rättsskydd för
dem som beröres av ingripanden. Att bota dessa brister genom begränsade
ändringar i lagen torde nämligen inte vara möjligt.

Syftet med samhällets barnavård har enligt lagrådet knappast fullt tillfredsställande
beskrivits, då det i 1 § angivits vara att främja »goda uppväxtförhållanden
för de unga». Lagrådet har därför på anförda skäl hemställt
om ett förtydligande, förslagsvis så att barnavården förklaras ha till
syfte att främja »en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden
i övrigt för dem». Mot ett sådant förtydligande torde ingenting
vara att erinra. Uttryckssättet »gynnsam utveckling» står i god överensstämmelse
med vissa motsvarande uttryckssätt i andra delar av lagförslaget,
såsom 3 och 25 §§. Häri kan även anses ligga en anvisning om att
barnavårdsorganen för att förverkliga det angivna syftet har att bedriva
såväl allmänt förebyggande som individuellt inriktad verksamhet. Det äi
mig angeläget att i detta sammanhang framhålla betydelsen av att barna -

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

vårdsnämnderna i sin allmänt förebyggande verksamhet samarbetar med
hem, skola och lokala ungdomsorganisationer samt tager väl vara på de erfarenheter
och frivilligkrafter som dessa organisationer förfogar över och
ger organisationslivet ett praktiskt stöd. Detta innebär självfallet inte, att
ungdomsorganisationerna i sin allmänna verksamhet skulle stå under barnavårdsnämndens
tillsyn. Särskilt om en speciell ungdomsstyrelse eller liknande
inrättas, såsom jag i remissprotokollet förutsatt liksom hittills skall
kunna ske, bör det i första hand vara genom denna styrelse som kommunens
ansvar för den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten och samarbetet
i detta hänseende med organisationerna kommer till uttryck.

Den ytterligare utredning som lagrådet enligt vad nyss nämnts ansett erforderlig
skulle särskilt inriktas på frågan om stärkande av de beslutande
organens kvalifikationer. Härvid har lagrådet åsyftat bl. a. sådana lösningar
som exempelvis att hänskjuta vissa frågor till organ med större judiciell
kompetens. Ehuru synpunkten inte närmare utvecklats i lagrådets yttrande,
vill jag erinra om att vissa sådana lösningar övervägts av kommittén men
avvisats av såväl denna som flertalet remissinstanser. Särskilt har lagrådet
emellertid anmärkt, att barnavårdsnämnderna enligt iörslaget inte fått eu
tillräckligt kvalificerad sammansättning med tanke på de ökade befogenheter
av olika slag som tillägges nämnderna. Lagrådet har sålunda funnit
att behovet av juridisk sakkunskap inte kan anses tillräckligt tillgodosett
genom det remitterade förslagets stadgande i detta avseende utan att -såvitt inte för vissa ärenden mera kvalificerade organ tillskapas eller anvisas
— obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt
krav. Hur sådan medverkan lämpligast kan och bör anordnas i
organisatoriskt avseende, bör enligt lagrådet närmare utredas.

Med anledning härav vill jag till en början hänvisa till mitt uttalande vid
lagrådsremissen, att ställningstagandet till berörda organisationsproblem
som endast är ett led i det större spörsmålet om det vid administrativa frihet
sberövanden verksamma organet i första instans - bör anstå i avbidan på
prövningen av förslag i denna del från utredningen om administrativa frihetsberövaden.
Att vid sidan om denna utredning göra en särskild undersökning
på ett område, som måste anses falla inom den angivna utredningens
uppdrag, kan knappast i dagens läge komma i fråga.

Som framgår av remissprotokollet har jag starkt understrukit betydelsen
av att juridisk sakkunskap kommer att utnyttjas i barnavårdsnämndernas
arbete. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser har jag emellertid
intagit den ståndpunkten, att barnavårdsnämnderna bör bibehållas vid
sin karaktär av kommunala nämnder och att man inte för närvarande bör
genomföra en så genomgripande reform som att föreskriva att domare eller
annan jurist obligatoriskt skall ingå som ledamot av barnavårdsnämnd över
huvud taget eller vid handläggning av vissa slags ärenden. I stället har som
redan antytts i del remitterade förslaget intagits ett stadgande om att barnavårdsnämnd
bör anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk
sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden. Som det föreslagna stadgandet
utvisar har det härvid förutsatts att det kan visa sig lämpligt att tillföra

452

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

en barnavårdsnämnd erforderlig sakkunskap på detta område genom att i
nämnden invälja domare eller annan jurist. Lagrådets yttrande i frågan om
juristmedverkan i barnavårdsnämnd har utmynnat i hemställan, att ändring
inte nu vidtages i gällande lags bestämmelser härom. Ehuru stadganden som
endast innebär en rekommendation om inval i kommunala nämnder av personer
med särskilda kvalifikationer synes kunna ge anledning till invändningar
från såväl praktiska som principiella synpunkter, har jag velat gå
lagrådet till mötes i detta hänseende. I enlighet med vad lagrådet föreslagit
torde sålunda i 7 § böra införas en bestämmelse av innehåll att, där så
lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.
Bestämmelsen synes lämpligen kunna fogas som en ny punkt till paragrafens
första stycke. Det må framhållas, att en sådan bestämmelse inte medför
att andra stycket i förslagets 10 § blir överflödigt. De båda sladgandena kommer
i stället att komplettera varandra. En rekommendation om inval av jurist
är i och för sig mindre väl förenlig med den proportionella valmetoden.
Något avgörande hinder torde likväl inte föreligga mot att bibehålla de föreslagna
bestämmelserna om tillämpning av denna valmetod.

Vad nu sagts utesluter inte att frågan om obligatorisk juristmedverkan
kan komma i ett annat läge, därest utredningen om administrativa frihetsberövanden
inte föranleder att för vissa ärenden mera kvalificerade organ än
barnavårdsnämnderna tillskapas eller anvisas. I en sådan situation får hela
spörsmålet självfallet omprövas.

Lagrådet har vid 15, 19, 20 och 23 §§ yttrat sig om de i lagförslaget använda
uttryckssätten »den ärendet rör», »den beslutet rör» och liknande.
Vad lagrådet uttalat om innebörden härav ger mig inte anledning till erinran.
I allmänhet torde det inte behöva föranleda några svårigheter att avgöra
vem eller vilka som intar partställning. Stundom kan dock utan tvivel vanskliga
spörsmål uppkomma och jag kan därför dela lagrådets uppfattning om
lämpligheten av att anvisningar meddelas till ledning för barnavårdsnämnder
och enskilda.

De ändringar lagrådet föreslagit i 19, 20 och 23 §§ innebär huvudsakligen
endast förtydliganden av lagtexten och bör enligt min mening godtagas. 1 anslutning
till 20 § sista stycket vill jag dock framhålla, att det ofta kan vara
lämpligt att föräldrarna är närvarande också när ett barn hörs upplysningsvis.
b ramhållas må även att önskemålet om föräldrarnas närvaro är starkare
ju yngre barnet är.

I samband med granskningen av de i 25 § upptagna bestämmelserna har
lagrådet uppmärksammat frågan om samordnandet av domstolarnas och
barnavårdsnämndernas verksamhet med avseende på unga lagöverträdare.
Lagrådet har ansett att lagbestämmelser på detta område otvivelaktigt är
påkallade men inte velat motsätta sig att frågan nu lämnas öppen under
förutsättning att sådana bestämmelser meddelas inom en snar framtid. Erfarenheterna
från tillämpningen av 1952 års lag med vissa bestämmelser om
påföljd för brott av underårig ger enligt min mening vid handen att ett i
stort sett gott samarbete rått mellan domstolar och barnavårdsnämnder. I
vissa fall har emellertid inträffat, att sedan domstol överlämnat en lagöver -

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1060

trädare till barnavårdsnämnd med stöd av nämnda lag, åtgärd enligt barnavårdslagen
inte ansetts indicerad. Det har härvid gällt personer i åldern
mellan 18 och 21 år och missförhållandet sammanhänger med att stadgandet
i 22 § d) barnavårdslagen inte är tillämpligt på person, vars asociala
beteende enbart eller till övervägande del utgöres av kriminalitet. Ifrågavarande
problem torde därför i praktiken komma alt få mindre omfattning,
om vidgad möjlighet i enlighet med det remitterade förslaget öppnas för
barnavårdsnämnd att ingripa även beträffande lagöverträdare i nämnda ålder.
Jag vill dock inte bestrida, alt ett behov av bestämmelser för att samordna
domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet likväl kan komma
att föreligga. Denna reglering bör emellertid inte ske inom barnavårdslagstiflningens
ram, utan frågan torde såsom också lagrådet synes ha avsett
böra beaktas vid utformningen av det straffrättsliga påföljdssystemet. Spörsmålet
överväges för närvarande inom justitiedepartementet.

Vid 26 § har lagrådet hemställt, att även varning upptages bland de förebyggande
åtgärderna. Som remissprotokollet utvisar har det avsetts, att
förmaningar som nämns i paragrafen skall kunna riklas inte blott till föräldrar
och andra fostrare utan även till de underåriga. Förslaget innebär
alltså inte att möjligheten att meddela de underåriga tillrättavisningar utmönstras,
endast att varning inte bibehålies som ett särskilt institut. Vad
som motiverat den föreslagna omläggningen är vissa negativa erfarenheter
från tillämpningen av gällande barnavårdslag. Det har nämligen visat sig
alt formella varningar som fristående åtgärder är tämligen verkningslösa
men att deras betydelse på sina håll överskattas, med påföljd att erforderliga
ingripanden försenas. Med insikt om varningsinstitutets svagheter har man
på andra håll, såsom i Stockholm, helt eller delvis upphört att meddela formella
varningar och övergått till att varna och förmana under hand i eller
utan samband med andra åtgärder. Som jag framhållit vid lagrådsremissen
kan tillrättavisningar vara verkningsfulla åtgärder, men endast om de utformas
på ett positivt och uppbyggande sätt. Huruvida varning uttryckligen
bör omnämnas i lagtexten eller inte, är enligt min mening dock en fråga av
underordnad betydelse. Jag vill därför inte motsätta mig den av lagrådet
föreslagna ändringen men är angelägen att understryka, att varningar utformas
på ett sådant sätt som jag nyss antytt. Ofta torde det vara lämpligt att
förbinda dem med andra förebyggande åtgärder. 1 anslutning till den av
lagrådet föreslagna ändringen av paragrafen torde även ordet »ekonomiskt»
i första punkten böra utgå. Det kan nämligen anses överflödigt vid sidan om
stadgandet i paragrafens andra stycke, vari det ekonomiska stödets karaktär
och omfattning anges, samt synes kunna undanskymma betydelsen av sådana
kurativa åtgärder som hjälp med att vidtala läkare, skaffa arbetsanställning
eller ordna inackordering o. dyl. Som lagrådet framhållit föranleder
ändringen i 26 § en viss jämkning i 12 §. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning
alt förmaning och varning bör beslutas av barnavårdsnämnden samfällt,
vilket inte behöver utesluta att mera informella tillrättavisningar utan
beslut ges vid samtal i anslutning till lijälpåtgärder. Likaså är jag ense med
lagrådet om att beslut om varning inte bör kunna överklagas.

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

Vad angår förutsättningarna för provisoriskt omhändertagande enligt 30 §
har tre av lagrådets ledamöter godtagit det remitterade förslaget. Därvid
har de dock med skärpa understrukit, att sådant omhändertagande endast i
yttersta undantagsfall bör förekomma, om det inte på förhand finns anledning
antaga, att omhändertagande för samhällsvård kommer att bli erforderligt.
Den fjärde ledamoten har visserligen föreslagit en viss omarbetning
av bestämmelserna men ändringsförslaget har huvudsakligen förestavats avsystematiska
skäl och innebär i sak inte någon större avvikelse från det remitterade
förslaget. För egen del finner jag inte skäl frångå den i detta förslag
valda lösningen. Beträffande frågan huruvida det för provisoriskt omhändertagande
i allmänhet hör krävas, att sannolika skäl föreligger för att
samhällsvård erfordras, anser jag i viss likhet med den ståndpunkt som sistnämnde
ledamot av lagrådet intagit, att skillnad i princip bör göras mellan
två olika fall. När ett omedelbart omhändertagande anses nödvändigt
på grund av föreliggande risker för en underårigs hälsa eller utveckling
eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, är omständigheterna
väl i allmänhet sådana, att det framstår som sannolikt att
samhällsvård måste tillgripas. Möjligheten att ingripa provisoriskt bör emellertid
inte göras obetingat beroende härav. Om föräldrar lämnat bort ett
barn till grannar under en resa och barnet hos dessa får olämplig behandling,
bör barnavårdsnämnden, därest saken inte kan ordnas på annat sätt,
som en nödfallsåtgärd kunna provisoriskt omhändertaga barnet, även om
det på förhand star klart att definitivt omhändertagande inte kommer att
behövas. Som exempel kan vidare nämnas, att en underårig under tillfällig
vistelse i en storstad hemfallit åt en kriminell eller eljest asocial livsföring
och på grund härav måste omhändertagas omedelbart för att hindras från
fortsatt skadlig verksamhet. I detta fall bör omhändertagande för utredning
vara motiverat även i den undantagssituation, då det redan från början
är sannolikt att den enda åtgärd som slutligt kräves kanske är att förflytta
den underårig^ till föräldrahemmet och där ställa honom under övervakning.
Annorlunda förhåller det sig, när ett provisoriskt ingripande är
föranlett av att utredningen i ärendet eljest skulle allvarligt försvåras eller
vidare åtgärder hindras. I dylikt fall bör enligt min mening omhändertagande
för utredning aldrig tillgripas, om det inte är fråga om att vidtaga
annat än förebyggande åtgärder. Att en barnavårdsnämnd skulle skrida till
omhändertagande i en sådan situation torde inte heller behöva befaras redan
av den orsaken att det knappast är att räkna med att den underårige
eller hans föräldrar i dessa mera godartade fall skall göra svårigheter vid
utredningen eller hindra verkställighet. Tillräckliga skäl att komplicera
lagtexten med skilda regler för de olika fallen kan därför inte anses förelägga.

Innebörden av stadgandet i 30 § andra stycket, att omhändertagande för
utredning må avse högst fyra veckor, är att tiden för det faktiska omhändertagandet
inte får överskrida fyra veckor. Meningen har däremot inte varit
att utsäga något om innehållet i själva beslutet. I allmänhet torde det nämligen
inte vara lämpligt att på förhand ange någon viss tid för omhänderta -

455

Kungl. Maj: is proposition nr 10 ur 1060

gandet. Detta bör alltid begränsas till kortast möjliga tid och skall därför
bringas att upphöra så snart förhållandena så medger. Det åligger barnavårdsnämnden
att oavlåtligt följa utvecklingen och pröva, huruvida behovet
av omhändertagandet kvarstår. Denna innebörd av stadgandet synes tydligare
komma till uttryck, om ordet »avse» — i överensstämmelse med vad
lagrådets samtliga ledamöter föreslagit — utbytes mot »bestå». Härav kommer
även att följa, att fyraveckorstiden i de iall, där beslutet inte omedelbait
verkställes, skall beräknas med utgångspunkt från det faktiska omhändertagandet.

Genom institutet omhändertagande för utredning, rätt tillämpat, bör häktning
av brottsmisstänkta ungdomar kunna i stor utsträckning undvikas. I
undantagsfall kan dock liäktningsskäl komma att föreligga i fråga om underåriga
som är omhändertagna på sådant sätt, t. ex. om den misstänkte ur
utredningssynpunkt behöver hållas avskild från andra personer. Som fiamgår
av remissprotokollet har det förutsatts, att häktning skall medföra att
barnavårdsnämndens beslut förfaller. I enlighet med vad lagrådet hemställt
torde ett uttryckligt stadgande härom för tydlighets skulle böra meddelas.
Härigenom skulle det även indirekt bli klarlagt, att sådana straffprocessuella
åtgärder som gripande och anhållande inte automatiskt leder till att barnavårdsnämndens
ingripande upphör. Ett stadgande i ämnet synes lämpligen
kunna intagas som ett tredje stycke i 30 §. En av lagrådets ledamöter har
uttalat, att häktningsskäl undantagsvis kan tänkas föreligga, ehuru omständigheterna
inte är sådana, att omhändertagande enligt barnavårdslagens regler
är medgivet, samt ifrågasatt, om inte en bestämmelse i detta sammanhang
borde meddelas av innebörd, att övervakning må anordnas inom barnavarden,
om den underårige samtycker därtill. Med anledning härav må framhållas,
att sådana fall visserligen för närvarande kan förekomma, ehuru de är
sällsynta. Genom det remitterade förslaget blir det emellertid möjligt för
barnavårdsnämnderna att för utredning omhändertaga även fall av denna
kategori. Skulle denna möjlighet i något enstaka fall inte stå till buds, bör
för övrigt erforderlig övervakning med den underåriges samtycke kunna anordnas
inom barnavårdens ram utan att härför erfordras stödet av någon
lagbestämmelse.

Lagrådet har hemställt, att till 31 § fogas ett tredje stycke av innehåll att
den som fyllt 15 år endast efter eget samtycke må omhändertagas enligt denna
paragraf, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett dylikt stadgande
skulle stå i god överensstämmelse med vad jag anfört vid motiveringen av
paragrafen. Ehuru något verkligt behov ur rättssäkerhetssynpunkt av en uttrycklig
bestämmelse av angivet innehåll hittills inte blivit ådagalagt, vill jag
med hänsyn till att åldersgränsen höjts från 10 till 18 år inte motsätta mig
det föreslagna tillägget.

Som remissprotokollet utvisar har meningen varit att den som omhändertagits
för samhällsvård eller utredning skall kunna underkastas den begränsning
i rörelsefriheten som betingas av syltet med omhändertagandet.
Lagrådet har ansett, att detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten
genom ett tillägg till 41 § första stycket. Då det kan vara av värde att ut -

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

tryckligt stöd finns i barnavårdslagen för det tvång som må utövas mot de
omhändertagna, torde anledning till erinran mot lagrådets förslag inte finnas.

Enligt 41 § andra stycket må föräldrar till den som omhändertagits enligt
31 § andra stycket inte betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne,
såvida inte särskilda skäl föreligger. Lagrådet har hemställt, att detsamma
skall gälla, när omhändertagandet skett enligt 31 § första stycket. En sådan
ändring, som avser föräldrar vilka övergivit sina barn, skulle innebära anslutning
till gällande lag. Jag kan dela lagrådets uppfattning att tillräckliga
skäl inte föreligger att i detta avseende frångå nuvarande ordning. I enlighet
härmed bör orden »andra stycket» utgå ur hänvisningen till 31 §. Ändringen
föranleder som lagrådet påpekat en redaktionell jämkning av övergångsbestämmelserna.

Som en konsekvens av det föreslagna tillägget till 31 § bör i enlighet med
vad lagrådet hemställt den i 42 § upptagna regeln om föräldrarnas rätt att
påkalla upphörande av samhällsvård som avses i 31 § kompletteras med en
bestämmelse att, om inte särskilda skäl föranleder annat, sådan rätt även
skall tillkomma den underårige efter det att han fyllt 15 år. Därjämte synes
42 § böra omarbetas i formellt avseende på sätt lagrådet hemställt. Härav föranledes
även en viss jämkning i 68 §.

Vad angår fosterbarnstillsynen har det avsetts, att tillsynstiden med stöd
av 46 § andra stycket skall kunna förlängas även i fråga om s. k. oegentliga
fosterbarn. Lagrådet har hemställt, att detta klarlägges genom att andra och
tredje styckena i paragrafen får byta plats. En sådan omredigering torde
vara lämplig. Av lagrådet föreslagna jämkningar av lagtexten i det remittelade
förslagets andra stycke torde även böra godtagas. Likaså tillstyrker jag
att ordet »förordna» i tredje stycket ersättes med »besluta» för att utmärka,
att det är fråga om avgöranden i enskilda fall, inte generella förordnanden.
Beträffande sistnämnda stycke har lagrådet därjämte hemställt, att barnavårdsnämndens
beslut skall gå ut på, inte att barnet vid tillämpningen av
barnavårdslagen skall tills vidare anses som fosterbarn utan att lagens stadganden
om fosterbarn tills vidare skall äga tillämpning på barnet. Det remitterade
förslaget ansluter sig i detta hänseende nära till gällande lag. Tillräckliga
skäl föreligger enligt min mening inte att frångå det nuvarande uttryckssättet,
vilket är smidigt och allmänt inarbetat. I denna del torde någon
annan ändring därför inte böra göras i det remitterade förslaget än att orden
»vid tillämpningen av denna lag», vilka synes kunna verka vilseledande, bör
utgå. Av de föreslagna ändringarna i 46 § föranledes vissa redaktionella
jämkningar i 11, 12 och 80 §§.

Lagrådet har motsatt sig att fragan om skydd för fosterbarn mot olämpliga
förflyttningar löses i enlighet med det remitterade förslaget. Till grund för
lagrådets standpunkt ligger uppfattningen, att de avgöranden varom här är
fråga bör ankomma pa de allmänna domstolarna och att barnavårdsnämnd
endast bör berättigas att hos domstol göra framställning om förbud mot eu
ifrågasatt förflyttning. Jag har i viss mån förståelse för de betänkligheter laglådet
anfört men anser mig likväl böra vidhålla den lösning som valts i det

457

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

remitterade förslaget. Som remissprotokollet utvisar överensstämmer denna
lösning med vad som förordats av chefen för justitiedepartementet i
samband med föräldrabalkens tillkomst. Den prövning som enligt förslaget
skall tillkomma barnavårdsnämnderna ingår som redan kommittén
framhållit som ett naturligt led i tillsynen över fosterbarnsvården och ligger
sålunda väl i linje med nämndernas traditionella uppgifter. Ett av barnavårdsnämnd
meddelat förflyttningsförbud kommer att medföra den verkan,
att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande
hindras så länge förbudet gäller. Även om det får anses oundvikligt, att meningsbrytningar
mellan domstolar och barnavårdsnämnder stundom kan
uppkomma vid bedömanden av den vanskliga natur varom här är fråga,
torde man i praktiken inte behöva befara några sådana komplikationer som
lagrådet antytt. Självfallet bör det inte få förekomma, att om domstol i rättegång
träffat avgörande i en fråga om utlämnande av fosterbarn, barnavårdsnämnd
förbjuder verkställighet av domen, därför att nämnden finner själva
avgörandet olämpligt. Med hänvisning till det nu anförda finner jag de i 50 §
upptagna stadgandena böra bibehållas i förslaget. Jag vill emellertid framhålla,
att denna omstridda och komplicerade fråga icke härmed torde få anses
slutgiltigt löst. Anledning att ytterligare pröva frågan och bl. a. överväga
den av lagrådet skisserade lösningen föreligger i samband med den pågående
revisionen av utsökningslagstiftningen. En av huvudfrågorna vid
denna översyn gäller, huruvida exekutionsgöromål i större omfattning bör
överflyttas till domstolarna.

Vid 51 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av lagtexten, att förbud
för person att mottaga vistelsebarn endast skall få meddelas, om det befinnes
ur barnavårdssynpunkt oundgängligen erforderligt. Med denna skärpning
av lagtexten har lagrådet velat låta det komma till uttryck, att förbudsmöjligheten
bör stå öppen endast i extrema undantagsfall. Så till vida kan
jag visserligen dela lagrådets uppfattning att jag anser rätten att meddela
förbud böra utövas med den största varsamhet. Med en så stark begränsning
av denna rätt som åsyftats av lagrådet skulle dock enligt min uppfattning
barnen knappast komma att åtnjuta ett tillräckligt skydd. Det är alt märka
att förbudsmöjligheten i allmänhet är den enda utvägen att komma till rätta
med missförhållanden i familjedaghem. Den i det remitterade förslaget valda
formuleringen torde därför vara att föredraga.

Innebörden av lagrådets hemställan vid 55 § är, alt inte någon grupp bland
elevhemmen skall stå under tillsyn av den sociala barnavårdens organ utan
att alla elevhem hör underkastas tillsyn av central skolmyndighet. Som framgår
av remissprotokollet har jag intagit den ståndpunkten, att de elevhem
som inte står under tillsyn av statligt organ skall hänföras till barnavårdsanstalter
och alltså komma under barnavårdsorganens tillsyn. Särskilt som
det här gäller en mycket ringa del av alla elevhem -— undantagna blir bl. a.
sådana enskilda internatskolor som t. ex. Sigtunastiltelsens humanistiska läroverk
och Lundsbcrgs skola — talar onekligen i och för sig goda skäl för
den av lagrådet förordade ordningen. Avsaknaden av varje tillsyn från det
allmännas sida över vissa elevhem har emellertid i några fall visat sig inne -

458

Knngl. Maj:Is proposition nr JO år J960

bära en allvarlig brist ur social synpunkt som snarast möjligt måste avhjälpas.
Enligt min uppfattning är det för närvarande knappast möjligt att nå
detta ändamål på annat sätt än genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens
ram. Några principiella eller systematiska synpunkter bör inte hindra
en sådan lösning, då det här endast gäller att ta ställning i en ren lämplighetsfråga.
Lösningen får dock betraktas som ett provisorium. Det torde nämligen
kunna förutsättas, att möjlighet i ett senare sammanhang kan öppnas
att genom annan lagstiftning åstadkomma en enhetlig reglering av tillsvnen
över samtliga elevhem.

Frågan om inställelse av elev vid ungdomsvårdsskola inför domstol eller
annan myndighet bör enligt lagrådet lösas på ett annat sätt än enligt 70 §
i det remitterade förslaget. Lagrådet har sålunda hemställt, att enhetliga
regler skall gälla för de olika fallen av den innebörd, att skolans rektor har
att föranstalta om den begärda inställelsen och att han, om han finner att
inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur vårdsynpunkt eller att hinder
eljest möter för inställelsen, omedelbart skall anmäla detta hos den myndighet
som begärt inställelsen. Det skulle därefter til.komma denna mvndighet
att vidtaga de åtgärder som föranledes av sådan anmälan. Ändringsförslaget
har förestavats främst av önskemålet att bättre anpassa bestämmelserna
till det moderna rättegångsförfarandet. Då vårdsynpunkterna till fullo
bör kunna beaktas även med den av lagrådet föreslagna regleringen och
denna i övrigt synes innebära en ändamålsenlig lösning, torde paragrafen
böra omarbetas i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

I enlighet med vad lagrådet hemställt torde vissa formella jämkningar böra
företagas i 72 § första stycket. Vad angår paragrafens andra stycke har
lagrådet ansett, att frågorna om höjning av åldersgränserna för offentligrättslig
och civilrättslig underhållsskyldighet bör prövas i ett sammanhang
och därför hemställt, att åldersgränsen tills vidare bibehålies vid 16 år i
förevarande lagrum. Den i remissprotokollet föreslagna höjningen av denna
åldersgräns till 18 år får ses som en konsekvens av att åldersgränsen för samhällsvård
höjts till 18 ar. Det skall dock inte bestridas, att det ur vissa synpunkter
framstår som önskvärt, att överensstämmelse i detta avseende föreligger
mellan den offentligrättsliga och den civilrättsliga underhållsskyldigheten.
Även om en samtidig prövning av de båda frågorna inte är alldeles
nödvändig, vill jag därför inte motsätta mig att åldersgränsen för föräldrars
ersättningsskyldighet beträffande barnavårdskostnad bibehålies vid 16 år,
helst som jag i det följande kommer att förorda att motsvarande åldersgräns
i socialhjälpslagen alltjämt skall vara 16 år. Ett bibehållande av en 16-årsgräns för återbetalningsskyldigheten i 72 § andra stycket barnavårdslagen,
oaktat åldersgränsen för ingripande med samhällsvård höjts till 18 år,
torde inte behöva medföra några svårigheter.

Beträffande 80 § har lagrådet hemställt om den sakliga ändringen att även
beslut om förlängning av fosterbarnstillsynen skall kunna överklagas. Besvärsrätt
föreligger i dessa fall enligt gällande lag och skäl torde finnas för
att frågan bör regleras på samma sätt i den nya lagen. Lagrådet har därjämte
förordat en redaktionell omarbetning av paragrafen i syfte att göra be -

459

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

stämmelserna mer lättlästa. Även denna ändring i förslaget torde böra vidtagas.
I likhet med lagrådet anser jag, att den föreslagna möjligheten att
överklaga beslut angående omhändertagande för samhällsvård som avses
i 31 § bör bibehållas, även om det uttryckligen stadgas att den som fyllt
15 år i regel inte får omhändertagas utan eget samtycke.

Lagrådet har ansett, att den i 93 § avsedda anmälningsplikten blivit alltför
vidsträckt såvitt gäller myndigheter och befattningshavare i allmän
tjänst, samt ifrågasatt om inte anmälningsplikten bör begränsas till de inom
förevarande område verkande myndigheterna och personalgrupperna. Enligt
lagrådet kunde stadgandet med viss ledning av uttryckssättet i 9 § andra
stycket utformas så att anmälningsplikten begränsas till — förutom i
allmän tjänst ej anställda läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor —
myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare
hos sådana myndigheter. Även om en dylik relativt obestämd avgränsning
i särskilda fall kan tänkas föranleda tolkningssvårigheter, synes kretsen av
anmälningsskyldiga därigenom ha angivits på ett godtagbart sätt. I tveksamma
fall bör det givetvis inte ifrågakomma att ådöma en befattningshavare
ansvar för tjänstefel på grund av underlåtenhet att anmäla ett missförhållande
hos barnavårdsnämnd. Jag förordar därför att stadgandet utformas
i enlighet med lagrådets förslag.

Barnavårdslagen gör inte någon skillnad mellan svenska medborgare och
andra. Utlänningar och statslösa som uppehåller sig i Sverige är i barnavårdshänseende
helt likställda med landets egna medborgare. Omhändertages
sådan person för skyddsuppfostran eller samhällsvård, svarar staten i
sista hand för vårdkostnaden. Någon ändring härvidlag har inte åsyftats.
.Med hänsyn till det anförda föreligger knappast något behov av ett stadgande
med bemyndigande för Konungen att träffa överenskommelse med främmande
makt angående behandlingen i barnavårdshänseende av dess undersåtar
här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. Av skäl
lagrådet anfört anser jag mig dock böra förorda, att ett sadant stadgande
bibehålies i den nya barnavårdslagen. Som lagrådet funnit torde stadgandet
böra upptagas i en ny 98 §, vilket föranleder ändrad numrering av förslagets
98 och 99 §§ samt eu viss jämkning av 12 §.

Vad lagrådet anfört beträffande 4, 14, 35, 36, 43, 56, 66, 73, 74, 89 och 94 §§
är av huvudsakligen formell innebörd och torde böra iakttagas.

I enlighet med det nu anförda har det remitterade förslaget omarbetats.
Därjämte har vissa tidigare ej nämnda redaktionella jämkningar vidtagits.

Barnavårdskommitten har i sitt betänkande III Följdförfattningar till ny
barnavårdslag in. in. (SOU 1957: 49) bl. a. föreslagit vissa ändringar i lagen
om socialhjälp. Betänkandet har rcmissbehandlats i vanlig ordning, och remisstiden
utgick med oktober månad 1959. Möjlighet föreligger alltså no
att redan i samband med framläggandet av förslag till ny barnavårdslag ta
ställning till därav föranledda ändringar i socialhjälpslagen, och jag förordar
att så sker.

Enligt barnavårdskommittens förslag bör med minderårig i socialhjälps -

460

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

lagens mening avses den som ej fyllt 18 år. För obligatorisk socialhjälp åt
dylik person bör enligt förslaget föräldrarna vara återbetalningsskyldiga
till kommunen. Motsvarande åldersgränser i lagens nuvarande lydelse ligger
vid 16 år. En del remissorgan, däribland svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund och svenska socialvårdsförbundet, har ställt
sig kritiska mot den föreslagna höjningen av åldergränserna. De har därvid
påpekat, att åldersgränsen 16 år förekommer inom folkpensionering och
annan socialförsäkring ävensom i lagstiftningen om barnbidrag, samt framhållit
såsom lämpligt att minderårighetsbegreppet bli föremål för prövning
i ett vidare sammanhang, innan man tar ställning till de i betänkandet
föreslagna ändringarna. De nämnda remissorganen har inte ansett något
nödvändigt samband föreligga mellan de ifrågasatta ändringarna i socialhjälpslagen
och den i den nya barnavårdslagen föreslagna höjningen av åldersgränsen
för omhändertagande för samhällsvård.

Vad remissorganen sålunda anfört synes förtjäna beaktande, och jag är
därför inte beredd att för närvarande tillstyrka de av barnavårdskommittén
förelagna ändringarna av socialhjälpslagens åldersgränser. Med hänsyn
härtill blir de ändringar i socialhjälpslagen, som bör vidtagas i anledning av
den nya barnavårdslagen, av mera begränsad art. Förslag till dylika lagändringar
har upprättats inom socialdepartementet och synes lämpligen
kunna kommenteras vid de olika paragraferna.

7 §■

Andra och tredje styckena i denna paragraf innehåller en tämligen utförlig
reglering av samarbetet mellan socialnämnd och barnavårdsnämnd.
Motsvarande bestämmelser i gällande barnavårdslag har icke ansetts böra
överföras till den nya barnavårdslagen. Ur förevarande paragraf, som i första
stycket innehåller ett allmänt stadgande om samarbete med andra myndigheter
in. fl., synes därför, såsom framhållits vid remissen till lagrådet av
förslaget till ny barnavårdslag, andra och tredje styckena böra utgå.

12 §.

Ändringen i denna paragraf är av rent formell karaktär.

23 §.

I 71 § förslaget till ny barnavårdslag stadgas, att 22—24 §§ socialhjälpsiagen
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommuns rätt till ersättning
för utgift avseende samhällsvård. Vid remissbehandlingen av barnavårdslcommitténs
förslag till ny barnavårdslag har kammarrätten påpekat,
att 23 § socialhjälpslagen bör ändras i anledning av den ändring som
gjordes i 22 § genom lag den 16 maj 1957 (nr 169). I enlighet härmed
föreslås nu en omredigering av 23 §.

35 §.

Ändringen i denna paragraf är av redaktionell natur.

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960
41 §.

Enligt 100 § förslaget till ny barnavårdslag kan föreläggande att utföra
arbete i arbetshem inte meddelas den, som ej fyllt 21 år. Motsvarande bör
gälla för socialhjälpslagens vidkommande.

48 §.

Ändringen i denna paragraf är föranledd av ändringen i 41 §.

52 och 53 §§.

Dessa paragrafer har ändrats så, att överensstämmelse vunnits med motsvarande
lagrum (4 och 5 §§) i förslaget till ny barnavårdslag.

55 §.

I motiveringen till 100 § nya barnavårdslagen (99 § i det till lagrådet
remitterade förslaget) har jag framhållit, att en reform av institutet arbetsföreläggande
framstår såsom synnerligen angelägen, i första hand ur rättssäkerhetssynpunkt
men även av andra skäl. Emellertid har det befunnits,
att en dylik reform inte bör genomföras, förrän utredningen om administrativa
frihetsberövanden slutfört sitt arbete i denna del. De nuvarande bestämmelserna
om arbetsföreläggande i barnavårdslagen, vilka hänvisar till
socialhjälpslagen, har därför såsom ett provisorium överförts till nya barnavårdslagen.

1 skrivelse till Konungen i juni 1959 har riksdagens justitieombudsman
påtalat de ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande förhållanden, som
råder i fråga om intagande på arbetshem av försumliga familjeförsörjare,
samt hemställt, att i avvaktan på förslag till ny lag i ämnet åtgärder måtte
vidtagas för att i möjligaste mån söka förbättra förhållandena. Sedan justitieombudsmannens
skrivelse remissbeliandlats har Kungl. Maj :t den 13 november
1959 (nr 493) utfärdat cirkulär till samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder
i riket med anvisningar angående handläggningen av
nämnda ärenden. Ett i justitieombudsmannens skrivelse påtalat förhållande
har likväl inte tagits upp till behandling i cirkuläret. Då polismyndighet beviljar
handräckning för inställelse på arbetshem av försörjningspliktig, går
detta beslut omedelbart i verkställighet. Om emellertid länsstyrelsen efter
fullföljd av talan upphäver liandräckningsbeslutet, länder länsstyrelsens beslut,
i brist på annat lagstadgande, icke till efterrättelse förrän det vunnit
laga kraft. Arbetshemsstyrelserna torde visserligen regelmässigt besluta om
utskrivning av vederbörande, då länsstyrelse upphäver ett handräckningsbeslut,
men det har dock inträffat att så inte skett. Samtliga remissorgan,
som hörts i anledning av justitieombudsmannens skrivelse och som särskilt
yttrat sig i nu förevarande fråga, bland dem utredningen om administrativa
frihetsberövanden, har vitsordat att ett missförhållande här föreligger. En
ändring på denna punkt torde kunna genomföras utan att ett nytt lagförslag
rörande arbetsföreläggande behöver avvaktas. I denna paragraf har
därför tillagts en bestämmelse av innebörd afl länsstyrelses beslut i fråga

462

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1960

om handräckning som nu avses länder till efterrättelse utan hinder av att
det inte äger laga kraft.

64 §.

Denna paragraf har ändrats för att åstadkomma likformighet med bestämmelserna
i 91 § nya barnavårdslagen. Med uttrycket »den som är eller
varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag» har avsetts
att täcka motsvarande personkrets, som i 91 § förslaget till ny barnavårdslag
beskrives med uttrycket »den som är eller varit verksam inom samhällets
barnavård».

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå 1960 års riksdag att antaga
dels det omarbetade förslaget till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag),
dels ock det inom socialdepartementet upprättade förslaget till

2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karin Wickström

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1900

463

Innehållsförteckning

Propositionen............................................................ 1

Förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) ... 4

Förslag till lag ang. ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp 25
Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 juni 1959 ................ .............. 29

I. Inledning .................................... 29

II. Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen .............. 32

III. Barnavårdslagsliftningen i de nordiska grannländerna .............. 35

Danmark ........................................................ 35

Finland ........................................................ 41

Norge .......................................................... 45

IV. Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning ........ 52

Barnavårdskommittén ............................................ 52

Remissyttrandena ................................................ 54

Föredragande statsrådet .......................................... 59

V. Allmänt förebyggande verksamhet .................................. 64

Gällande bestämmelser............................................ 64

Kommunal organisation för ungdomsvård.......................... 64

Ändringsförslag m. m........................................... 64

Barnavårdskommittén .......................................... 67

1951 års skolstyrelseutredning .................................. 69

Remissyttrandena .............................................. 70

Verksamhetens innebörd m. m..................................... 74

Ändringsförslag m. m........................................... 74

Barnavårdskommittén .......................................... 75

Remissyttrandena .............................................. 79

Föredragande statsrådet .......................................... SO

VI. Juristmedverkan i barnavårdsnämnd ................................ 84

Barnavårdskommittén ............................................ 84

Remissyttrandena ................................................ 89

Föredragande statsrådet .......... 94

VII. Förfarandet hos barnavårdsnämnd in. m. ........................... 96

Gällande bestämmelser ............................................ 96

Barnavårdskommittén ............................................ 99

Remissyttrandena ............................................... 103

Föredragande statsrådet .......................................... 110

VIII. Vissa åldersgränser i barnavårdslagen................................ 115

Gällande bestämmelser ............................................ 115

Barnavårdskommittén ............................................ 116

Remissyttrandena ................................................ 118

Föredragande statsrådet .......................................... 119

IX. Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall....................... 120

Gällande bestämmelser ............................................ 120

Barnavårdskommittén ...................... 123

Remissyttrandena .............................................. 127

Föredragande statsrådet ........ 135

464 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1960

X. Skadliga fosterbarnsförflyttningar ................................ 140

Rådande förhållanden, ändringsförslag m. m....................... 140

Barna vårdskommittén ............................................ 143

Remissyttrandena ................................................ 147

Föredragande statsrådet .......................................... 151

XI. Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m..................... 155

Gällande bestämmelser ............................................ 155

Barnavårdskommittén ............................................ 156

Remissyttrandena ................................................ 159

Föredragande statsrådet .......................................... 161

XII. Barnavårdsanstalter m. m........................................... 163

Bestämmelserna i BvL om barnavårdsanstalter, m. m............... 163

Barnavårdskommittén ............................................ 167

Remissyttrandena ................................................ 170

Föredragande statsrådet .......................................... 172

XIII. Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård ................ 179

Inledning ........................................................ 179

Barnavårdskommittén ............................................ 182

Remissyttrandena ................................................ 183

Föredragande statsrådet .......................................... 184

XIV. Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) 185

Lagens rubrik och disposition .................................... 185

1 kap. Inledande bestämmelser ................................ 187

2 kap. Barnavårdsnämnd ...................................... 201

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd .............. 235

4 kap. Barnavårdsnämndens ingripanden m. m................... 249

5 kap. De omhändertagnas behandling .......................... 279

6 kap. Samhällsvårdens upphörande ............................ 299

7 kap. Fosterbarnsvård in. m................................... 311

8 kap. Barnavårdsanstalter .................................... 326

9 kap. Ungdomsvårdsskolor ..................................... »332

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader ........345

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål .......... 356

12 kap. Besvär .................................................. 362

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter ............ 370

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare ........................ 389

Övergångsbestämmelser .......................................... 395

XV. Föredragande statsrådets hemställan ................................ 396

Det till lagrådet remitterade lagförslaget.................................... 397

Lagrådets utlåtande ...................................................... 419

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 december 1959 ........................ 449

Förslaget till barnavårdslag ........................................ 449

Ändringar i socialhjälpslagen ...................................... 459

590632 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag