Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955 (Proposition 1955:177)

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

Nr 177.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
socialhjälp, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars
1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till

1) lag om socialhjälp,

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om
socialregister.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1918 års fattigvårdslag avlöses av en ny lag
om socialhjälp. Härigenom utmönstras den nuvarande samhälleliga hjälpformen
fattigvård ur lagstiftningen och ersättes av en ny generell hjälpform
betecknad socialhjälp.

Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som
f. n. är fallet beträffande fattigvården, handhavas och bekostas av kommunerna.
Något statsbidrag föreslås således ej skola utgå.

I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i princip
samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämndens
inre organisation föreslås regler, som nära ansluter sig till nya kommunallagens
bestämmelser om kommunens styrelse.

I likhet med vad som nu gäller enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget
mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig alt lämna, och frivillig
hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Området för den obligatoriska
hjälpen föreslås emellertid utvidgat så att inte blott den, som är oförmögen
till arbete, utan även den, som av hälsoskäl bör avhålla sig från
arbete, vid behov skall tilldelas dylik hjälp.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

Kungl. Maj.ts proposition nr 277 år 1955

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra
inrymmas under socialhjälpen.

I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från
vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall
kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren.

De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes ersättningsskyldighet
har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år
såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså
regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även
systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I
stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en
hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk socialhjälp,
som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller
ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten.

Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsregler.
Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönstrats
ur lagstiftningen.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning
åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk socialhjälp
skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa
undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan
förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp
till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp
åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu
gäller.

Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga,
föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att ersättning
inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras
föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reglerna
om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot
försumliga försörj are ansetts böra göras till föremål endast för en huvudsakligen
formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1957.

I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i
barnavårdslagen och lagen om socialregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

Förslag

till

Lag om socialhjälp

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som
finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

Om socialnämnd
2 §•

1 varje kommun skall finnas en socialnämnd.

3 §•

Ledamöter och suppleanter i socialnämnden väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

4 §.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens
upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande
och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants
tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv,
förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande
varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottagas,
skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till
nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och
skadeståndsskyldighet skall vad i 32- -42 §§ kommunallagen är stadgat
rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

5 §•

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga
i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt
anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam
för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

6 §•

Socialnämnden har

att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former
socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga
samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,
lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest
hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan
nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden,
som angå socialhjälpsverksamheten; samt

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen
inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga
nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som
finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder
samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden
och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar
och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden
och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes
påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra
båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning
av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt
21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör socialnämnden
skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vårdsnämnden, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av socialnämnden införskaffad
utredning bör därvid tillhandahållas barnavårdsnämnden jämte
förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas.
Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,
bestående av den gemensamma ledamoten jämte ytterligare en
ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot
av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremannanämnden
har att skyndsamt avgöra, huruvida socialnämnden eller barnavårdsnämnden
skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tremannanämndens
avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden
tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

8 §•

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande
ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ordförande
tills vidare bevilja honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden
eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande, som avses i 41 §, ävensom
framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket fattats med stöd av första stycket eller på grund av uppdrag
som sägs i andra stycket, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

9 §•

Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning
mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter
bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Har
så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva
den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet.

10 §.

Socialnämnden äger för vård och förtecknande överlämna nämndens
protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens
styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

11 §•

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga
om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige
fastställas av Konungen.

Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas
efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens
fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp
12 §.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom
arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger,
i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat
sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes
erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller
annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej
fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

14 §.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt
blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets
art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt
understöd icke kommer till behörig användning.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp
finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg
eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar
borgen å lån, som erfordras för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn
till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föranstalta
om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras,
att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes
honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem,
som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske
med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kommer
att få en god omvårdnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1955
Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp

15 §.

Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan därom
hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens
ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden
kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit anmälan
skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra densamma till socialnämnden
eller dess ordförande.

Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att
den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller
sådan.

16 §.

Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden
göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om
behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt
avhjälpas.

Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möjligt
höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter
och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjukdom
eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande
inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §.

Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer
att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall
över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall
innehålla

a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bostadsadress; b)

redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständigheter
samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;

c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jamte de
upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och
23 §§; samt

d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldighet
enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan
persons namn och bostadsadress.

Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälpsökanden
skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktigheten
av de uppgifter, som lämnats av honom.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Om ålderdomshem m. m.

18 §.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra
personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två ellei flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första
stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hemmets
skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kommun
från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava
hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kommunen
att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i
första stycket, blir tillgodosett.

19 §.

Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav
på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna
möj liggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras
genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat
ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från socialstyrelsen,
hava godkänt plan för hemmet.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och
med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla tillfredsställande
vård och tillsyn.

20 §.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdelningar
på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet
och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21 §.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till
sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstingskommunen
eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun,
staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom
på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla
ersättning därför av denna kommun.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättringseller
uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller
fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han
fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits
enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i enskilt
hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan
kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren
för det år han mottagits i hemmet —- eller, om han omedelbart dessförinnan
under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad
i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —-var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för
hjälpen.

Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person
jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för
det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort
för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat
hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse
ej kunnat uttagas av enskild person.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för socialhjälp,
som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall
som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk
medborgare.

24 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kommunens
kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas.

Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken
ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller
annan inrättning.

25 §.

Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall
före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skriftligen
anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersättningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet
och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,
efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas
avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka
åberopas till stöd för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall
mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §.

Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och
senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt
svar därå.

I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest
kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som
åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis,
skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt
belopp beräknats.

27 §.

Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till
ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrelsen
i det län, där den kommun som sökes är belägen.

Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats,
att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att anmaning
ej skett hos sistnämnda kommun.

Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej
kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall
i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som
utgivit hjälpen är belägen.

28 §.

Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan.

Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,
hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst
efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres
om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts.

Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift
av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den
utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 §
andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger
det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna noggranna
uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande
samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §,
och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansökningen.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall länsstyrelsen
föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd
att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan
kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun,
med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med
skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller
själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må
meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom
länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län,
skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes,
vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat.

Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året
från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättningsskyldig.

30 §.

Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas
äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller inrättningen
utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelsekommun
eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen
svara för vårdkostnaden.

Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs,
ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbekommande
av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där
den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten
till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken
skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året
näst efter det år vården lämnats.

Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 §
tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande
tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §.

Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före utgången
av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan
kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan
om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens
utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats,
från det kammarrättens utslag delgivits kommunen.

När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den
göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske,
skall frågan härom underställas Konungen.

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet
och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,
efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse
för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantalsskrivningsförhållanden
och för att utfå ersättning av annan kommun eller
enskild person.

Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt
de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §.

Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller
själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall
länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits
till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under
förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande
uPPgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild
social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen
att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet
som villkor för dylik förmån.

34 §.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16
år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §.

Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad
samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt
avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad
eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola tillhörande
barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna
paragraf.

36 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersättning
uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn,
av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten
båda makarna.

Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder
till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller
adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har socialhjälp
till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldighet
för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig
skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.

Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i
fall som avses i denna paragraf.

37 §.

Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom
stadgas i 33—36 §§.

38 §.

I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå,
skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke
godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som
sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande
av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest
förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit
till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning begäres,
lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kommunen
fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet
och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de
grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen
skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga handlingar,
som åberopas till stöd för kravet.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall länsstyrelsen
föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd
att målet eljest icke upptages till prövning.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande meddelas
honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller
själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må meddelas
vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick.

Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig
och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

40 §.

Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är
ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger länsstyrelsen
på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämpliga
tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bidrag
till hjälptagarens försörjning.

I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat i 39 §.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,
utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här avses,
till ny prövning.

Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger socialnämnden
meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet
mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att
socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden
föreläggas att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den
som ej fyllt 18 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

42 §.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt,
om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran
av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §.

Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem,
att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten
att på begäran meddela handräckning för hans hämtande.

Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i
ett arbetshem, till ett annat sådant hem.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt
skilda avdelningar finnas för dem.

44 §.

Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå,
kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande
att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oavbruten
följd under längre tid än ett år.

45 §.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra landstingskommun,
att var för sig eller två eller flera i förening anordna och
driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun
eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbetshem
eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §.

Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom
om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål,
skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Konungen
fastställt reglemente.

Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra anvisat
arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör
sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förutsättning
att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den
påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen
delgivas den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav,
må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans
dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utredning
i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröj ligen delgivas den som framställningen avser med
föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen
förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §.

I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig utredning
förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör
med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan
person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Finner
länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom
vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom.

Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete
eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges
tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex
månader.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, avvikit
från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning
antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans
häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts
till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den
dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke
lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt
och där hållas till lämpligt arbete.

Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,
må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet
tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 17

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård
kan beredas honom.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Om tillsyn

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårdskonsulenter
noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att
socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras,
skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd,
som finnes erforderlig för dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom
råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Om besvär

54 §.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må
besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må
han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss
tid.

56 §.

Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande
intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

2 — Bibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrelsen
i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses
i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje
enskild person och kommun, som beröres därav.

Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på
annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som
finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende,
som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §
första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej
fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser,
och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må
i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan
meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra
hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet
härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §.

Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas
eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget
eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade
handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom
viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända,
har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i målet
till kammarrätten.

60 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955
61 §.

över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos
den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda
hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad
hör, där länsstyrelsen har sitt säte.

Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till länsstyrelsen
inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,
om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för
honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot avvisningsbeslut
gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden
alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända
besvären jämte vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att infordra
sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och
utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete
må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länsstyrelsen
föranstalta därom.

62 §.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna
lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden
alt göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §.

Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden
må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dagsböter
eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast
efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.

65 §.

Delgivning och annan handräckning, som ombesörjes av polismyndighet,
meddelas kostnadsfritt.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

66 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen
i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om
gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen
den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.; dock att
i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före
den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången
äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av
året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången
efter lagens ikraftträdande ägt rum.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 g, 6 § 2 mom.,
7 g, 16 § 2 mom., 20 g, 21 g, 33 g, 62 g, 63 g, 65 g, 68 § 2 inom., 69 g, 70 g,
71 g 1 inom., 72 §, 78 g, 81 § 1 mom., 82 g, 84 g 1 och 3 mom. samt 85 g
1 inom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje kommun — — ----— kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan------— av 22 g d).

Hava två eller flera kommuner,
enligt vad i lagen om fattigvården
sägs, förenat sig att tillsammans utgöra
ett fattigvårdssamhälle, skola de
även gemensamt handhava sin barnavård.
1 sådant fall skola de anses
såsom en kommun i fråga om vad
till barnavården hörer samt hava
gemensam barnavårdsnämnd; och
skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen
om fattigvården meddelade bestämmelser
äga motsvarande tilllämpning.

3 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgögöres
av res av

a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens so tigvårdsstyrelse;

cialnämnd;

b) en i —- — —-------en läkare.

De i------— -— — — i nämnden.

Minst en —• ------—- — inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§
SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS
1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 § 1 mom.
SFS 1954: 358.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Till suppleanter för de ledamöter,
som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),
utser kommunen dels en ledamot
eller suppleant i kommunens fattigvårdsstyrelse,
dels ock, där så kan
ske, en sådan präst, som i nämnda
mom. b) sägs, och en sådan representant
för skolväsendet, som i samma
mom. c) omförmäles; dock skola
i kommun, där allenast en dylik präst
och en dylik representant för skolväsendet
finnas att för uppdraget
tillgå, dessa utan val vara suppleanter
i nämnden.

För de------ -— ---över hälften.

Minst en--—----■ —--vara kvinna.

Har i —---------— annan läkare.

Till suppleanter för de ledamöter,
som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),
utser kommunen dels en ledamot eller
suppleant i kommunens socialnämnd,
dels ock, där så kan ske, en
sådan präst, som i nämnda mom. b)
sägs, och en sådan representant för
skolväsendet, som i samma mom.
c) omförmäles; dock skola i kommun,
där allenast en dylik präst och
en dylik representant för skolväsendet
finnas att för uppdraget tillgå,
dessa utan val vara suppleanter i
nämnden.

2 mom. De av kommunen utsedda
ledamöter i barnavårdsnämnden och
suppleanter för dem väljas för fyra
år, räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet
skett; dock att ledamot, som avses
i 3 § 1 mom. a), och suppleant för
honom icke utses för längre tid än
till utgången av den för dem bestämda
tjänstgöringstid i kommunens
fattigvårdsstyrelse.

I kommun,----- •----

Särskilt val--- -—-----

Avgår av----------- •

§•

2 mom. De av kommunen utsedda
ledamöter i barnavårdsnämnden och
suppleanter för dem väljas för fyra
år, räknade från och med den 1
januari året näst efter det, då valet
skett; dock att ledamot, som avses
i 3 § 1 mom. a), och suppleant
för honom icke utses för längre tid
än till utgången av den för dem bestämda
tjänstgöringstid i kommunens
socialnämnd.

— särskilda val.

--vartannat år.

— avgångne återstått.

Mindre kommun må, där så med
hänsyn till förhållandena prövas
lämpligen kunna ske, av Konungen
för viss tid eller tills vidare befrias
från skyldigheten att hava särskild
barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av sotigvårdsstyrelsen,
förstärkt med cialnämnden, förstärkt med

a) en i-----------eller lärarinna.

ne i —■ -— -— ------i nämnden.

Till suppleanter--------

Beträffande rätt -—-----

2 mom. I kommun, där särskild
barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,
i den mån så prövas påkallat, representanter
för barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen eller dessa
myndigheter i deras helhet sammankomma
för rådplägning om angelägenheter,
som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål
för barnavårdsnämndens behandling,
skäl till antagande, att förefintligt
missförhållande lämpligen
bör avhjälpas genom understöd från
fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan
sådant understöd, bör barnavårdsnämnden
skyndsamt genom
den ledamot, som är ledamot jämväl
i fattigvårdsstyrelsen, inhämta
dess uppfattning i ärendet. Av nämnden
införskaffad utredning bör därvid
tillhandahållas styrelsen jämte
förslag till de åtgärder, vilka nämnden
finner lämpligen höra vidtagas.
Råda olika meningar mellan nämnden
och styrelsen, bör ärendet överlämnas
till en tremannanämnd, bestående
av den gemensamma ledamoten
samt ytterligare en ledamot av
barnavårdsnämnden, vald av denna
för ett år i sänder, och en ledamot
av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av
styrelsen för enahanda tid. Tremannanämnden
har att skyndsamt av -

--— i nämnden.

- motsvarande tillämpning.

§•

2 mom. I kommun, där särskild
barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,
i den mån så prövas påkallat, representanter
för barnavårdsnämnden
och socialnämnden eller dessa myndigheter
i deras helhet sammankomma
för rådplägning om angelägenheter,
som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål
för barnavårdsnämndens behandling,
skäl till antagande, att förefintligt
missförhållande lämpligen
bör avhjälpas genom socialhjälp, eller
utgår redan sådan hjälp, bör barnavårdsnämnden
skyndsamt genom
den ledamot, som är ledamot jämväl
i socialnämnden, inhämta dess
uppfattning i ärendet. Av barnavårdsnämnden
införskaffad utredning
bör därvid tillhandahållas socialnämnden
jämte förslag till de
åtgärder, vilka barnavårdsnämnden
finner lämpligen böra vidtagas. Råda
olika meningar mellan nämnderna,
bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,
bestående av den gemensamma
ledamoten samt ytterligare
en ledamot av barnavårdsnämnden,
vald av denna för ett år i sänder,
och en ledamot av socialnämnden,
utsedd av denna för enahanda
tid. Tremannanämnden har att
skyndsamt avgöra, huruvida barna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)
göra, huruvida barnavårdsnämnden
eller fattigvärdsstyrelsen skall taga
befattning med ärendet. Finner barnavårdsnämnden
tremannanämndens
avgörande icke kunna utan
våda avvaktas, må barnavårdsnämnden
tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

(Föreslagen lydelse)
vårdsnämnden eller socialnämnden
skall taga befattning med ärendet.
Finner barnavårdsnämnden tremannanämndens
avgörande icke kunna
utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden
tills vidare vidtaga lämplig
åtgärd.

20 §.

Länsstyrelserna hava —--omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommunernas
barnavård skola länsstyrelserna
hava biträde av barnavårdskonsulenter
och barnavårdsassistenter,
vilka jämväl skola hava till uppgift
att tillhandagå med upplysningar
och råd rörande barnavården. Befattningen
som barnavårdskonsulent
skall innehavas av fattigvårdskonsulent,
varom förmäles i lagen om fattigvården.
Konungen utfärdar instruktion
för fattigvårdskonsulenterna
i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter
samt meddelar närmare
bestämmelser angående barnavårdsassistenternas
verksamhet.

Där så — •— -— -—-----

Jämte det övervakande av samhällets
barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det
på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för fattigvård och
barnavård verka för barnavårdens
ändamålsenliga ordnande och främja
dess utveckling. Verksamheten vid
barnavårdsanstalter varom i 5 kap.
sägs skall stå under socialstyrelsens
tillsyn. I fråga om socialstyrelsens
och inspektörens åligganden i här

Vid sin befattning med kommunernas
barnavård skola länsstyrelserna
hava biträde av socialvårdskonsulenter
och barnavårdsassistenter,
vilka jämväl skola hava till uppgift
att tillhandagå med upplysningar
och råd rörande barnavården. Om
utfärdande av instruktion för socialvårdskonsulenterna
är stadgat i 52 §
lagen om socialhjälp. Det ankommer
på Konungen att meddela närmare
bestämmelser angående barnavårdsassistenternas
verksamhet.

ungdoms vård.

§•

Jämte det övervakande av samhällets
barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det
på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för barnavård verka
för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling.
Verksamheten vid barnavårdsanstalter
varom i 5 kap. sägs skall stå under
socialstyrelsens tillsyn. I fråga
om socialstyrelsens och inspektörens
åligganden i här nämnda hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nämnda hänseenden meddelar Ko- seenden meddelar Konungen närnungen
närmare föreskrifter. mare föreskrifter.

Angående tillsyn----— — förordnar Konungen.

Kan avgörande ej omedelbart träffas
rörande den för omhändertaget
barn lämpligaste vårdformen, bör
barnet, där så kan ske, tills vidare
intagas i upptagningshem,
varom förmäles i 5 kap. Står plats
å upptagningshem inom landstingsområdet
ej omedelbart till buds, må
barnet för tillfället intagas i anstalt,
som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården,
men må ej utan medgivande
av länsstyrelsen vårdas därstädes
under längre tid än en månad.

Utgift, som kommun haft för omhändertagen,
inverkar på förvärv
av hemortsrätt på enahanda sätt, som
i 49 § i lagen om fattigvården är
stadgat beträffande fattigvård, lämnad
enligt 1 § samma lag; dock inverkar
utgift för den, som fyllt sexton
år, allenast på hans eget förvärv
av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun
för utgift för omhändertaget
barn har kommunen den rätt,
som enligt 50 och 51 §§ samma lag
tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för samhållsvård
inom annan kommun än
den, där det har hemortsrätt, gäller
om barnavårdsnämnds rätt att påfordra
hemsändning samt om ersättning
för hemsändningskostnad i
motsvarande tillämpning vad i 57 §
i nämnda lag är stadgat.

§•

Kan avgörande ej omedelbart träffas
rörande den för omhändertaget
barn lämpligaste vårdformen, bör
barnet, där så kan ske, tills vidare
intagas i upptagningshem,
varom förmäles i 5 kap. Står plats
å upptagningshem inom landstingsområdet
ej omedelbart till buds, må
barnet för tillfället intagas i hem,
som omförmäles i 18 § lagen om socialhjälp,
men må ej utan medgivande
av länsstyrelsen vårdas därstädes
under längre tid än en månad.

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp
är stadgat om rätt för kommun
att av annan kommun eller av
staten erhålla ersättning för socialhjälp,
som lämnats enligt 12 § nämnda
lag, skall äga motsvarande tilllåmpning
i fråga om kommuns rätt
att erhålla ersättning för utgift för
omhändertaget barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 8.

Har kommun haft utgift för omhändertaget
barns vård i fall, som
avses i AO, Al eller A2 § i lagen om
fattigvården, eller har kommun haft
utgift för sådant barn i fall, då jämlikt
60 § samma lag ersättning för
fattigvård lämnas av staten, äger
kommunen i förhållande till vederbörande
landsting eller staten den
rått, som enligt omförmälda lagrum
tillkommer fattigvårds samhälle.

För utgift,---------

I avseende å behandling av frågor
om ersättning av kommun, landsting
eller staten för utgift för omhändertaget
barn samt om övertagande av
skyldighet att ansvara för kostnad för
sådant barn ävensom i avseende å tid
för anhängiggörande av talan gäller i
tillämpliga delar vad för motsvarande
fall är stadgat i 8 kap. i lagen om
fattigvården, med iakttagande dock,
att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse
och fattigvårdssamhälle skall
gälla barnavårdsnämnd och kommun.
Vad nu är stadgat skall äga
motsvarande giltighet beträffande
vistelsekommuns ersättning av staten
för utgift, som kommunen haft
för skyddsuppfostran av person, som
omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga
ränta å kostnad för omhändertaget
barn gäller i tillämpliga delar vad för
motsvarande fall är stadgat i 56 § 3
mom. i lagen om fattigvården.

2 mom. För kostnaden för omhändertaget
barn under sexton år äger

— av staten.

§•

I avseende å behandling av frågor
om ersättning av kommun eller staten
för utgift för omhändertaget barn
samt om övertagande av skyldighet
att ansvara för kostnad för sådant
barn ävensom i avseende å tid för
anhängiggörande av talan gäller i tilllämpliga
delar vad för motsvarande
fall är stadgat i 25—29, 31 och 32
§§ lagen om socialhjälp, med iakttagande
dock, att vad där är sagt om
socialnämnd skall gälla barnavårdsnämnd.
Vad nu är stadgat skall äga
motsvarande giltighet beträffande
vistelsekommuns ersättning av staten
för utgift, som kommunen haft
för skyddsuppfostran av person, som
omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga
ränta å kostnad för omhändertaget
barn gäller i tillämpliga delar vad för
motsvarande fall är stadgat i 29 §
lagen om socialhjälp.

§•

2 mom. Beträffande kommuns rätt
att för kostnad för omhändertaget

Kangl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

(Nuvarande lydelse)
barnavårdsnämnden uttaga ersättning
av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad,
som här sägs, må ej bifallas,
där den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller någon
del därav kan antagas komma att
sakna nödiga medel till underhåll för
sig och de sina eller eljest synnerliga
skål tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Make, som enligt lag är underhållsskyldig
mot andra makens barn eller
adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden
omhändertagit barnet,
skyldig att efter sin förmåga ersätta
kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för
skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter
fyllda sexton år, äro föräldrarna
skyldiga att efter sin förmåga utgiva
ersättning för kostnaden för barnet.

Anspråk på ersättning för kostnad,
som i tredje och fjärde styckena
sägs, må ej bifallas, där synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

I fråga om det belopp, varmed ersättning
för kostnad för omhändertaget
barn skall enligt detta moment
utgå, gäller i tillämpliga delar vad
för motsvarande fcdl är stadgat i 51 §
i lagen om fattigvården.

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,
barnhem, förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller
till åtgärder för förebyggande av
framtida fattigvårdsbehov ställt särskilda
medel till

(Föreslagen lydelse)
barn under 16 år uttaga ersättning
av barnets fader, moder eller adoptant
gäller i tillämpliga delar vad
som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp
är stadgat om kommuns rätt att uttaga
ersättning för socialhjälp, som
enligt 12 § nämnda lag lämnats åt
barn under 16 år.

§•

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,
barnhem eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt
ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens
förfogande, ankommer det
på kommunen att bestämma, huru -

barnavårdsnämn dens

förfogande, ankommer det på vida ersättningsskyldighet, varom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommunen att bestämma, huruvida 68 § sägs, skall äga rum för utgift,
ersättningsskyldighet, varom i 68 § som bestrides av dessa medel,
sägs, skall äga rum för utgift, som
bestrides av dessa medel.

Talan om utbekommande av ersättning
enligt 68 § anhängiggöres
hos länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och
hemvist eller uppehåller sig i annat
län, överlämnas ärendet för prövning
till länsstyrelsen därstädes. Talan
mot den, som ingenstädes äger stadigt
hemvist eller icke år svensk
medborgare, prövas av länsstyrelsen
i det län, där han finnes.

1 fråga om de uppgifter och handlingar,
vilka skola fogas vid ansökning,
som hår avses, samt i fråga om
målets behandling skall vad i 67 §
i lagen om fattigvården stadgas äga
motsvarande tillämpning.

§•

Vill barnavårdsnämnd erhålla ersättning
enligt 68 § och sker betalning
icke godvilligt, äger nämnden
att hos länsstyrelsen i det län, där
den som sökes har att vid domstol
svara i tvistemål, föra talan om utbekommande
av ersättningen. I fråga
om sådan talan skall i tillämpliga
delar gälla vad som finnes stadgat
i 39 § lagen om socialhjälp.

71 §•

1 mom. Då enskild -— •— •— barnets vård.

Vid bidragets---utgivandet underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnet äger hemortsrätt,
bör med den ersättningsskyldige om
utgivandet träffa avtal, vilket skall
slutas genom skriftlig, av två personer
bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till
stånd, äger nämnden att, med bifogande
av utredning rörande den ersätt
ningsskyldiges betalningsförmåga,
hos länsstyrelsen i länet göra ansökan
om fastställande av bidrag.
Länsstyrelsen prövar efter ovan angivna
grunder, med vilket belopp och
å vilka tider bidrag skall utgå. I fall,

Barnavårdsnämnden bör med den
ersättningsskyldige om utgivandet
träffa avtal, vilket skall slutas genom
skriftlig, av två personer bevittnad
handling.

Därest avtal ej kan komma till
stånd, äger länsstyrelsen på talan av
barnavårdsnämnden ålägga den ersättningsskyldige
att å lämpliga tider
utgiva bidrag, som avses i denna paragraf.
I fråga om talan, som här avses,
skall i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat i 39 § lagen om socialh
jälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som här avses, skall vad i 70 § andra
stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av
barnavårdsnämnden inställa sig till
och efter sin förmåga fullgöra honom
å fattigvårdsanstalt eller eljest
anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet,
lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt
barn, som ej fyllt sexton år, att
skyddsuppfostran eller samhällsvård
måste beredas detta, och tillika undandrager
sig fullgörandet av den
honom härför åliggande ersättningsskyldighet,
samt

b) den, som enligt av domstol
meddelat slutligt utslag eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal
är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva
underhållsbidrag till sitt barn, som ej
fyllt sexton år, men av lättja eller
liknöjdhet underlåter att fullgöra
denna plikt och härigenom föranleder
sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen
tillkomma barnet, att särskild
åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas
ä anstalten eller i arbetet, intill dess
grundad anledning föreligger till antagande,
att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot

Skyldig att efter föreläggande av
barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som
avses i lagen om socialhjälp, är

b) den, som enligt av domstol meddelat
slutligt utslag eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till sitt barn, som ej
fyllt sexton år, men av lättja eller
liknöjdhet underlåter att fullgöra
denna plikt och härigenom föranleder
sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen
tillkomma barnet, att särskild
åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i
arbetshem må dock icke meddelas
den som ej fyllt 18 år.

Den arbetsskyldige må kvarhållas
i arbetshemmet, intill dess grundad
anledning föreligger till antagande,
att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot bar -

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

(Nuvarande lydelse)
barnet; dock må han ej kvarhållas
i oavbruten följd under längre tid
än ett år.

Vad i 11, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen
om fattigvården är stadgat om
föreläggandes innehåll, om inverkan
av arbetsskyldighetens fullgörande,
om handräckning samt om varning
och tvångsarbete såsom påföljd vid
underlåtenhet av eller tredska eller
dåligt uppförande vid utförande av
anvisat arbete skall i motsvarande
tillämpning lända till efterrättelse,
med iakttagande dock, att vad enligt
nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen
i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

(Föreslagen lydelse)
net; dock må han ej kvarhållas i
oavbruten följd under längre tid än
ett år.

Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen
om socialhjälp är stadgat om delgivning
av föreläggande, om handräckning
samt om varning och tvångsarbete
skall i motsvarande tillämpning
lända till efterrättelse.

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående
föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga
är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn.
rar är o ej skyldiga att utgiva ersättning
enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten
samt, om denne är gift, hans
make bliva ur stånd att fullgöra sin
ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden —---har vårdnaden.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat
beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården avslagit framställning
om slutlig utskrivning av
för skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

§•

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat
beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för skola tillhörande barna- och
ungdomsvården avslagit framställning
om slutlig utskrivning av för
skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller barnavårdsnämnd eller styrelse
för anstalt meddelat beslut rörande
behandlingen vid fullgörande
av arbetsskyldighet eller beträffande
kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten
eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag eller
kommunallagarna givna föreskrifter
är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra
besvär hos länsstyrelsen; dock går
beslutet i verkställighet, där ej förbud
däremot meddelas av länsstyrelsen.

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen
inom tre veckor från handräckningens
fullbordande.

1 mom. Är någon missnöjd med
länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget
barn eller angående
skyldighet att ansvara för sådan
kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning
i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning
för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande

eller styrelse för arbetshem meddelat
beslut i ärende rörande intagning
i eller utskrivning från hemmet,

eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller
förvaltningsfråga, för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag
eller kommunallagarna givna föreskrifter
är ansvarig endast inför
kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra
besvär hos länsstyrelsen; dock går
beslutet i verkställighet, där ej förbud
däremot meddelas av länsstyrelsen.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,
som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket,
må föras utan inskränkning till
viss tid.

§•

1 mom. Är någon missnöjd med
länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget
barn eller angående
skyldighet att ansvara för sådan
kostnad, eller

b) fastställelse av eller jämkning
i bidragsskyldighet enligt 71 §,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)
av arbetsskyldighet eller kvarhållande
av arbetsskyldig å anstalt eller i
arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt
63 §,

må han däröver anföra besvär hos
kammarrätten; dock må talan hos
kammarrätten ej föras allenast beträffande
ränta å kostnad för omhändertaget
barn eller kostnader i
målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola-----

3 mom. Bestämmelserna i 81
och i- mom. i lagen om fattigvården
skola äga motsvarande tillämpning
beträffande mål enligt denna lag. 1

(Föreslagen lydelse)

— eget utlåtande.

3 mom. Bestämmelserna i 57 §,
58 § andra stycket och 60 § första
stycket lagen om socialhjälp skola
äga motsvarande tillämpning beträffande
mål enligt denna lag.

§ 3

85 §.

1 inom. Vill någon söka ändring i
länsstyrelses utslag i mål rörande
ådömande av tvångsarbete enligt 72 §
i denna lag, skall vad i 83 § i lagen
om fattigvården är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

1 mom. Vill någon söka ändring i
länsstyrelses utslag i mål rörande
ådömande av tvångsarbete enligt 72 §
i denna lag, skall vad i 61 § lagen om
socialhjälp är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1957; dock att i fråga om
ersättning för sådan kostnad för omhändertaget
barn, vilken belöper på
tiden före den 1 januari 1957, äldre
lag alltjämt skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister
skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

I varje kommun skall av fattigvårdsstyrelsen
eller annat kommunalt
organ, som kommunen därtill
utser, föras ett register (socialregister)
över hjälpverksamheten
inom kommunen.

(Föreslagen lydelse)

I varje kommun skall av socialnämnden
eller annat kommunalt organ,
som kommunen därtill utser,
föras ett register (socialregister)
över hjälpverksamheten inom
kommunen.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1951.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om lagstiftning
rörande socialhjälp samt anför.

Inledning

Socialvård skommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en översyn
av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium
frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preliminära
överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården
borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kommittén
ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kommitténs
mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett
eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sistnämnda
spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kommunala
nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs betänkande
nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina
principiella överväganden beträffande socialhjälpen.

För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommittén
i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal
indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsärenden
sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner,
socialvårdskommuner. Kungl. Maj:t beslöt emellertid att i stället ta upp
frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs
arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills
vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommittén
år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem m. m.
(SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riks -

Kangl. Maj:ts proposition nr til år 1955

dag proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle
anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361).

Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstiftningen
avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII
med utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU 1950:
11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform
— socialhjälp — som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den
nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer,
hland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II,
som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdomshemmen,
behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av
en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala
nämndsorganisationen.

Över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Vid de överväganden, som härefter ägde rum inom socialdepartementet,
ansågs det av flera skäl lämpligt att i första hand inrikta sig på en effektivisering
av socialförsäkringen och att först därefter upptaga frågan om en
revision av fattigvårdslagstiftningen. I enlighet med denna arbetsplan framlades
för riksdagen åren 1952 och 1953 olika förslag till förbättrade folkpensioner,
år 1953 förslag till genomförande av den obligatoriska sjukförsäkringen
samt år 1954 förslag till lagstiftning om moderskapsförsäkring
och till ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning. Sedan samtliga dessa förslag
antagits av riksdagen, synes tiden nu vara inne att ta upp frågan om en
reformering av fattigvårdslagstiftningen.

Jag anhåller därför att nu få anmäla denna fråga.

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Huvudreglerna rörande den offentliga fattigvården återfinnes i lagen den
74 juni 1918 om fattigvården1 (nr 422; ändr. 298/1919, 97/1920, 390/1920,
250/1921, 246/1922, 356/1924, 362/1924, 82/1925, 84/1926, 202/1926, 208/1927,
326/1929, 178/1931, 205/1934, 265/1936, 386/1937, 65/1939, 482/1940, 61/1944,
421/1944, 504/1945, 761/1945, 767/1945, 471/1946, 492/1946, 876/1946, 555/
1947, 291/1948, 720/1948, 620/1950, 102/1954 och 361/1954).

Enligt Fvl är fattigvården en kommunal angelägenhet. Varje borgerlig
kommun utgör ett fattigvårdssamhälle men möjlighet finnes för två eller
flera landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Beslutanderätten
i fattigvårdssamhället utövas av kommunal- resp. stadsfullmäktige
eller — om samhället utgöres av två eller flera landskommuner — av s. k.

1 Denna lag benämnes i det följande Fvl.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsfullmäktige. Vad som är att hänföra till förvaltning och verkställighet
ombesörjes inom varje fattigvårdssamhälle av en fattigvårdsstyrelse.

Fvl skiljer mellan fattigvård, som samhället är skyldigt att lämna, och
fattigvård, som det står samhället fritt att lämna. I förra fallet brukar man
tala om obligatorisk fattigvård, i senare fallet om frivillig fattigvård. Denna
åtskillnad har betydelse i flera avseenden. En annan betydelsefull skillnad
är den som göres mellan fattigvård till vuxen person och fattigvård till
minderårig; med minderårig avses härvid den som ej fyllt 16 år.

Obligatorisk fattigvård (1 §) kan endast utgå till minderåriga
och sådana vuxna personer, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna till arbete. Härav
följer att vuxna personer, som visserligen är arbetsföra men som inte kan
skaffa sig arbete eller av profylaktiska skäl bör avhålla sig från arbete,
inte har rätt till obligatorisk fattigvård. Den obligatoriska fattigvården är
med andra ord inte avsedd för arbetslösa, inte heller kan den användas i
syfte att förebygga arbetsoförmåga.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves utöver vad som framgår
av det nyss anförda, att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle
och att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Genom att sistnämnda
krav uppställes anges fattigvårdens karaktär av en sekundär hjälpform,
som skall tillgripas endast i den mån hjälp inte erhålles från annat håll,
t. ex. genom socialförsäkring eller bistånd från anhöriga.

Den obligatoriska fattigvården omfattar det underhåll och den vård som
erfordras samt för minderårig jämväl uppfostran.

För meddelande av frivillig fattigvård (2 §) uppställes i Fvl
inga som helst förutsättningar eller begränsningar. Fattigvårdssamhället
har full frihet att bestämma de grunder, efter vilka dylik fattigvård skall
utgivas. Om några sådana grunder ej fastställts, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen
att meddela frivillig fattigvård i den mån styrelsen prövar
nödigt. Av det anförda framgår, att frivillig fattigvård kan utgivas exempelvis
till arbetsföra arbetslösa eller för att förebygga en befarad arbetsoförmåga.

En väsentlig skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård är att
den förra har karaktär av en medborgerlig rättighet, som kan framtvingas
på rättslig väg genom besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut. I fråga om
frivillig fattigvård föreligger däremot ingen besvärsrätt.

I fråga om sättet för meddelande av fattigvård föreskrives,
att fattigvård — obligatorisk såväl som frivillig — i allmänhet skall lämnas
genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å
anstalt (27 §). Rörande de båda förstnämnda formerna ges i lagen vissa
direktiv för fattigvårdsstyrelserna. Sålunda stadgas, att hemunderstöd inte
bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ovillighet och ej heller när det eljest finnes anledning att antaga, att understödet
inte kominer till behörig användning (28 §). Utackordering får
endast ske till personer, om vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de
skyldigheter, som för vart fall åligger dem, fattigvårdsstyrelsen gjort sig
förvissad (29 §).

För att kunna mottaga hjälptagare, som är i behov av vård och inte
lämpligen kan understödjas i hemmet, är i princip varje fattigvårdssamhälle
skyldigt att ha fattigvårdsanstalt (ålderdomshem, försörjningshem,
vårdhem). Lagen öppnar dock möjlighet för flera samhällen att
förena sig om gemensam anstalt liksom också för samhälle, som på grund
av det ringa antalet understödstagare eller eljest inte kan anses vara i behov
av egen anstalt eller del i sådan, att erhålla befrielse från sin skyldighet
härutinnan (31 §).

Förutom de nyss angivna anstalterna skall enligt Fvl finnas arbetshem,
som skall inrättas av landstingen och de städer som ej deltar i landsting.
Arbetshemmen är avsedda dels för en speciell grupp av hjälptagare — nämligen
för sådana i någon mån arbetsföra behövande, som har behov av anstaltsvård
men inte lämpligen kan mottagas eller behållas på ålderdomshem,
försörjningshem eller vårdhem — och dels för personer, som försummat
sin försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföreläggande.

Såsom framgår av det anförda är fattigvården en kommunal angelägenhet.
I överensstämmelse härmed föreskrives, att kostnaderna för
fattigvården skall, i den mån de ej kan täckas med avkastningen av
fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, bötesmedel,
gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de
grunder, som i allmänhet är stadgade för kommunalutskylders utgivande
"(39 §).

När det gäller frågan, vilken kommun som har att svara för kostnaderna
i ett visst fattigvårdsfall, är till en början att märka, att den kommun, i
vilken den hjälpbehövande vistas, alltid är i första hand ansvarig för att
fattigvård utgives. Om hjälptagaren har s. k. hemortsrätt i annan
kommun, äger vistelsekommunen emellertid under vissa förutsättningar
återkräva sina utgifter eller en del därav av hemortsrättskommunen.

Enligt Fvl:s huvudregel har svensk medborgare hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att under
det år mantalsskrivningen avser ha åtnjutit obligatorisk fattigvård och utan
att under samma år ha erhållit frivillig fattigvård från annat fattigvårdssamhälle
än det, vari han mantalsskrivits. Från denna huvudregel finnes
åtskilliga undantag, för vilka eu utförlig redogörelse senare kommer att
lämnas i ett särskilt avsnitt rörande hemortsrätten. I detta sammanhang
må endast nämnas, att den som fyllt 00 år inte kan förvärva ny hemortsrätt
samt att gift kvinna alltid har samma hemortsrätt som mannen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Vistelsekommunens rätt att kräva ersättning av hemortskommunen för
utgiven fattigvård är i olika avseenden begränsad. Den viktigaste begränsningen
ligger däri, att återkravsrätt inte föreligger för frivillig fattigvård;
kostnaderna härför får alltså slutligen bäras av vistelsekommunen. Men
inte heller allt vad som utgivits i obligatorisk fattigvård kan återkrävas av
hemortskommun. Ersättning kan nämligen inte uttagas för fattigvård,
som meddelats för vissa i lagen angivna ändamål, t. ex. för att bekosta kläder
åt skolbarn. Och vad angår lämnad vård utgår ersättning endast med
det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen kan uppskattas. För att
minska antalet beloppstvister har Kungl. Maj:t enligt bemyndigande i lagen
fastställt en vårdtaxa, som tillämpas härvidlag.

Vistelsekommun, som vill kräva ersättning av hemortskommun, skall
göra detta genom att tillställa fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda kommun
en s. k. anmaning (53 §). Om kravet inte godkännes eller anmaningen
lämnas obesvarad, äger vistelsekommunen inom viss tid anhängiggöra talan
mot hemortskommunen hos vederbörande länsstyrelse, som i så fall får
slita tvisten (54 §). över länsstyrelsens utslag kan klagan föras i kammarrätten,
som är sista instans.

För obligatorisk fattigvård, som lämnats utlänning eller någon vars hemortsrätt
inte kan utredas, äger vederbörande fattigvårdssamhälle rätt att
få gottgörelse av staten. Ersättning av statsmedel utgår under vissa förutsättningar
även i det fall att understödstagaren efter fyllda 16 men före
fyllda 60 år oavbrutet under minst tre år med sin familj vistats utom hemortskommunen
(60 §).

I detta sammanhang må nämnas, att fattigvårdssamhälles kostnader för
våld av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt sjuka samt
lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöres av vederbörande
landsting (40—42 §§).

Med hemortsrättsinstitutet sammanhänger ett annat institut nämligen
hemsändnin g, vilket innebär att en hjälptagare, som vistas utom sin
hemortskommun, kan sändas dit. En förutsättning härför är, att vistelsekommunen
utgivit obligatorisk fattigvård till honom under omständigheter
som synes utvisa, att fattigvårdsbehovet kommer att bli varaktigt. Hemsändning
får dock ej äga rum, om hjälptagaren skulle lida men därav till sin
hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt minska
eller han har stadigvarande bostad hos vissa närstående. Initiativet till
hemsändningen kan tagas såväl av fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen
som av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen. Är styrelserna av olika
mening eller bestrider hjälptagaren att hemsändning får ske, kräves länsstyrelsens
tillstånd till åtgärden (57 §). Länsstyrelsens beslut kan överklagas
i kammarrätten (81 §).

Fattigvårdssamhälle, som tått vidkännas kostnad för fattigvård, har —
utom i vissa undantagsfall, som här kan lämnas å sido — en i princip oin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skränkt återkravsrätt mot hjälptagaren. Detta gäller i fråga
om såväl obligatorisk som frivillig fattigvård; i båda fallen är hjälptagaren
skyldig att återbetala allt vad han mottagit. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen
full frihet att efterskänka kravet (62 §).

Återkravsrätt föreligger även mot vissa anhöriga till
hjälptagaren under förutsättning att dessa enligt Fvl:s regler äi försörj
ningsplik tiga mot honom; man brukar här tala om fattigvårdsrättslig
försörjningsplikt i motsats till den familjerättsliga underhållsskyldigheten.
Enligt Fvl är föräldrar skyldiga att utan fattigvårdssamhällets betungande
försörja sina minderåriga barn. Samma försörjningsplikt har en man gentemot
sin hustru. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger
däremot i fattigvårdshänseende försörjningsplikt endast såtillvida, att de
är i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja
varandra så att de ej faller fattigvården till last. Detsamma gäller i fråga
om hustrus försörjningsplikt gentemot mannen (3 §).

Om obligatorisk fattigvård utgått till någon, för vilken annan är försorjningspliktig,
äger fattigvårdssamhället uttaga ersättning härför av den försörjningspliktige.
Här liksom i fråga om hjälptagaren själv föreligger dock
frihet för samhället att helt eller delvis efterskänka kravet. För frivillig
fattigvård kan ersättning inte utfås av försörjningspliktig (63 §).

Fattigvårdssamhälle, som vill framställa ersättningsanspråk mot hjälptagaren
själv eller mot försörjningspliktig, skall väcka talan därom hos
vederbörande länsstyrelse. I båda fallen gäller, att anspråket inte får bifallas,
om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller
någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll
för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket
(65 §).

Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom
lättja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller adoptivbarn
eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste lämnas någon
av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och medför skyldighet
för vederbörande att inställa sig och efter sin förmåga fullgöra honom
anvisat arbete på arbetshem eller annorstädes (71 §). Själva föreläggandet
kan inte överklagas, men om föreläggandet inte fullgöres frivilligt äger
fattigvårdsstyrelsen begära handräckning hos polismyndigheten (72 §),
och i handräckningsärendet kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) samt
över dess beslut hos regeringsrätten (84 §). Om den, som avses med föreläggandet,
underlåter att fullgöra det anvisade arbetet eller lämnar arbetet
utan tillstånd eller visar tredska eller gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ordning kan han, efter erhållen varning, av
länsstyrelsen dömas till tvångsarbete (75 §). Ett mål av denna beskaffenhet
fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande hovrätt och därifrån
till högsta domstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Tillsynen över fattigvårdens handhavande utövas
av länsstyrelserna, som har att vaka över att fattigvården inom länen
ordnas och handhaves i enlighet med lagen så att de behövande kommer i
åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas av omständigheterna.
Länsstyrelserna biträdes av statens socialvårdskonsulenter (43 §).
Viss tillsyn utövas centralt av socialstyrelsen, som biträdes av statens
inspektör för fattigvården (44 §).

Från början ingick det i fattigvårdsstyrelsernas åligganden att omhändertaga
barn, som på grund av nöd eller annan dylik anledning var i behov av
vård utom hemmet. Genom barnavårdslagen den 6 juni 19241 (nr 361;
ändr. 203/1926, 209/1927, 327/1929, 171/1931, 179/1931, 204/1934, 266/1936’,
387/1937, 66/1939, 324/1939, 789/1940, 62/1942, 730/1943, 168/1944, 230/1944,
503/1945, 762/1945, 767/1945, 335/1946, 877/1946, 300/1947, 322/1947,
524/1947, 292/1948, 402/1948, 250/1949, 410/1950, 792/1952, 358/1954) överflyttades
emellertid denna uppgift på barnavårdsnämnderna. Det förutsattes
härvid, att behov av enbart ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses
genom fattigvårdsstyrelsernas försorg.

Det bör i detta sammanhang nämnas att reglerna i Bvl och Fvl i många
viktiga avseenden överensstämmer, bl. a. beträffande hemortsrätt, ersättningsskyldighet
kommuner emellan samt det processuella förfarandet. Bvl
hänvisar på många punkter till Fvl.

Av den lämnade redogörelsen för Fvl framgår, att staten i vissa fall ersätter
fattigvårdssamhällena deras utgifter för fattigvård. Staten bidrar
också till kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som nomadiserar.
Bestämmelser härom återfinnes i kungörelsen den 27 juni 1927 angående
statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar (nr 277; ändr.
133/1928, 462/1932, 238/1933, 1018/1937, 264/1948, 326/1953).

Vid sidan av Fvl finnes ett flertal författningar, enligt vilka ekonomisk
hjälp kan utgå efter prövning av behovet från fall till fall. En sådan författning
är lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. m.
(nr 528; ändr. 401/1952), som öppnar möjlighet för fattigvårdssamhälle att
stalla medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift att tillskott
och bidrag, som utdelas av dessa medel, inte skall anses som fattigvård.
Sådana tillskott och bidrag får utdelas endast i vissa fall, som angives i
lagen, nämligen för att bereda

1) understöd (kommunala pensionstillskott) åt folkpensionärer, som
inte är uteslutna från inkomstprövade folkpensionsförmåner men ändock
av särskilda skäl har behov av fattigvård,

2) understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor och änklingar
med barn) åt personer, som har behov av fattigvård, oaktat de åtnjuter
bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,

1 Denna lag betecknas i det följande Bvl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

3) understöd (kommunala tillskott till särskilda barnbidrag eller till bidragsförskott)
åt barn, som har behov av fattigvård, oaktat särskilt barnbidrag
eller bidragsförskott utgår för dem, samt

4) bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande gemensamt med
pensionsstyrelsen av kostnader för åtgärder för förebyggande eller hävande
av höggradig nedsättning av arbetsförmågan.

Bidragen eller tillskotten får ej utdelas till andra personer än sådana,
som är mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äger hemortsrätt
i fråga om fattigvård.

I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som skall iakttagas av fattigvårdsstyrelsen,
när denna beviljar tillskott eller bidrag.

En annan behovsprövad lijälpform innefattas i förordningen den 11 juni
1937 om mödrahjälp (nr 339; ändr. 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950,
107/1953). Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i anledning
av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd.
Skillnad göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda
fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven
i landet.

Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som
för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett
sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde
och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestående
av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårdsnämnden.
Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som äger
meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna;
styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds beslut.

För hjälpbehövande arbetslösa finns en särskild behovsprövad lijälpform,
som regleras i kungörelsen den 27 maj 19ri9 angående vissa statliga och
statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr 278).1 Enligt denna kungörelse
kan kommun med bidrag av statsmedel lämna arbetslösa personer
kontantunderstöd intill vissa av Kungl. Maj :t fastställda maximibelopp, som
är olika höga i olika dyrortsgrupper och inom en och samma dyrortsgrupp
därjämte är beroende av huruvida den arbetslöse är ensamstående eller
familjeförsörjare. Bortsett från vissa i kungörelsen angivna undantagsfall
får sådant understöd ej utgå till den, som uppbär fattigvård eller dagunderstöd
från erkänd arbetslöshetskassa.

Kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd och som önskar åtnjuta
statsbidrag, skall innan verksamheten begynner, inhämta arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande därtill. Fn förutsättning för alt statsbidrag skall
utgå är att vad som utgives av kommunala medel förklaras inte vara att
anse som fattigvård.

1 Denna kungörelse benämnes i det följande hjälpkungörclscn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kontantunderstödsverksainheten handhaves lokalt av kommunala arbetslöshetsnämnder
samt ledes centralt av arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a.
bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd
vid varje tillfälle får utgå, och prövar, huruvida visst antal av de
understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas hjälpsökande,
som enligt Fvl har hemortsrätt i annan kommun.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar
som återvända till Sverige, m. m. (nr 383), kan svensk medborgare, som
vid sin ankomst till Sverige efter längre tids vistelse utrikes är medellös och
i behov av hjälp, för sig och sin familj erhålla bistånd i form av mottagningshjälp,
starthjälp och rörelselån. Om skäl därtill föreligger, kan inottagningshjälp
och starthjälp — men inte rörelselån — under samma förutsättningar
tilldelas även förutvarande svensk medborgare. Mottagningshjälp
kan lämnas till uppehälle, kläder och resor och utgå under högst tre,
i undantagsfall högst sex månader från ankomsten till riket. Starthjälp kan
meddelas för resa eller flyttning för tillträdande av första anställning, uppehälle
till första löneutbetalningen, arbetskläder samt oundgängligen erforderligt
bohag. För att rörelselån skall kunna beviljas kräves, att vederbörande
är arbetsför men ej kan erhålla lämplig arbetsanställning samt att
förutsättningar anses föreligga för att han med hjälp av lånet skall kunna
börja hantverks- eller annan rörelse och därigenom vinna sin försörjning.
Maximibeloppet för rörelselån utgör 15 000 kronor. Starthjälp, som inte
avser rese- eller flyttningskostnad, ävensom rörelselån utgives med återbetalningsskyldighet.

Av vad som nyss anförts framgår, att hjälpen är avsedd för dem, som
vistats utrikes en längre tid. Svensk medborgare, som anländer hit från
utlandet och därvid är i nödställd belägenhet, kan emellertid, även om han
inte vistats utomlands under längre tid, erhålla hjälp till uppehälle, resa
till hemorten eller dylikt. Sådan hjälp utgives med återbetalningsskyldighet
och får endast lämnas med mindre belopp.

Ansökan om hjälp enligt ifrågavarande kungörelse prövas av arbetsmarknadsstyrelsen,
då det gäller rörelselån, och eljest av länsarbetsnämnd — i
Stockholm arbetsnämnden — eller annat arbetsförmedlingsorgan. Kostnaderna
bestrides helt av statsmedel.

Enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader
för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka (nr 283) skall
sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person, som under viss längre tid
mot billigaste avgift vårdats å visst slag av sjukhus eller anstalt, erhålla
lindring i vårdkostnaden under förutsättning att han utan att vara i behov
av obligatorisk fattigvård dock är att anse som mindre bemedlad. Lindringen
skall beredas honom av det fattigvårdssamhälle, där han senast mantalsskrivits.
Återbetalningsskyldighet föreligger för den händelse den sjukes
ekonomiska ställning skulle så förbättras att han inte längre är att anse

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1955

som mindre bemedlad. Om fattigvårdssamhället inte kan återfå sina kostnader
av den sjuke, äger samhället erhålla gottgörelse härför av det landsting,
inom vars område samhället är beläget.

Slutligen må nämnas, att stadgan angående folkundervisningen i riket
den 26 september 1921 (nr 604), stadgan angående folkundervisningen i
Stockholm den 22 juni 1923 (nr 294) och stadgan för fortsättningsskolan
den 16 september 1918 (nr 1001) öppnar möjligheter för skoldistrikten att
efter behovsprövning lämna hjälp av kommunala medel åt skolbarn för att
bekosta deras skolgång och, beträffande landsorten, resor för undersökning
och behandling vid den statsunderstödda psykiska barna- och ungdomsvården.
Dylik hjälp får ej anses som fattigvård.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag

Efter att ha lämnat en historisk översikt över den svenska fattigvårdslagstiftningen
och en redogörelse för motsvarande lagstiftning i vissa andra
länder —- härom hänvisas till s. 1—25 i betänkandet1 — tar kommittén upp
frågan huruvida behov av en generell och på behovsprövning
grundad hjälpform kommer att föreligga sedan
socialförsäkringen uppbyggts och gjorts effektiv.
Denna fråga besvaras jakande av kommittén, som framhåller, att hur vi än
sökte höja de sämst ställdas standard samt bygga ut socialvården med särskilda
grenar för varje behov, så komme det alltid på grund av de skiftande
förhållandena att emellanåt uppstå hjälpbehov, vilka ej kunde bli avhjälpta
från någon av de speciella grenarna; och hur väl vi än sökte avväga ersättningsbeloppen
i de särskilda grenarna, komme det alltid att för vissa
fall uppstå behov av hjälp därutöver, alltså hjälp efter behovsprövning.
Redan härav följde att socialvården inom sin ram måste rymma behovsprövad
hjälp. Endast en generell och behovsprövad hjälpform utgjorde
garanti för medborgaren, att han i varje nödläge, vad det än kunde vara
förorsakat av och hur omfattande det än kunde vara, skulle fa erfordei lig
hjälp.

1 överensstämmelse härmed bar socialvårdskommittén utgått från, att eu
sådan hjälpform måste ingå i vår socialvård. För denna hjälpform föreslås
benämningen socialhjälp.

Kommittén anför vidare.

En dylik hjälpforms styrka ligger just i att den tack vare sitt oberoende
av beloppsfixerande författningsregler kan lämna en garanti av angivet
innehåll. Därigenom blir hjälpformen även särskilt lämpad för att tillgodose

1 Med betänkandet avses här och i det följande, såvida ej annat framgår av sammanhanget,
kommitténs betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp
in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

de till innehåll och omfattning starkt växlande behoven av förebyggande
åtgärder. Men i denna obundenhet ligger också hjälpformens svaghet. Hjälpens
anpassning efter behovet kan ha en tendens att minska lusten att
spara och vara förtänksam. Den som sörjt för sig själv utestänges från en
jalpform, som vilar på denna princip. Den trygghetskänsla, som man
genom socialvården vill skapa hos medborgarna, vinnes lättare genom hjälpanordmngar,
som icke äro förenade med behovsprövning d. v. s. utgå med
i förväg fixerade förmåner. För det stora flertalet fall föreligger vid de
van iga risktillfällena (sjukdom o. s. v.) ett ekonomiskt hjälpbehov, och i
stor utstracknmg är därför prövning av om så är förhållandet eller icke
onodig.

De nu berörda omständigheterna utgör enligt kommitténs mening en
barande motivering för att man i första hand bör bygga samhällets åtgärder
för att skapa ekonomisk trygghet för medborgarna på hjälpformer, vilka
icke är behovsprövade, och först i andra hand tillgripa behovsprövade
former.

Enligt kommitténs mening är det angeläget, att socialhjälpen
inte förknippas med rättsverkningar, som är ägnade att
inge allmänheten den föreställningen att socialhjälpen
är nedsättande för mottagaren. Om man gjorde så, nådde man
inte alla hjälpbehövande. Just de ambitiösa medborgarna droge sig mest
för att anlita en hjälpform, som på ett eller annat sätt betraktades som
nedsättande, och man skulle lämna utan hjälp mycket av vad som understundom
benämndes den tysta nöden under det att personer med parasittendenser
likväl inte skulle låta sig avskräckas från att hålla sig framme.
Den begränsning av socialhjälpens omfattning, som vore önskvärd, borde
i stället söka åvägabringas i första hand genom utjämning av barnfamiljernas
kostnader och genom effektivisering av socialförsäkringens alla grenar,
vare sig förmånerna utginge med eller utan inkomstprövning. Därigenom
minskades antalet fall, vid vilka överhuvud taget hjälp efter behovsprövning
behövde ifrågakomma. I andra hand gällde det att skapa
sådana bestämmelser och en sådan organisation för den behovsprövade
hjälpformen, att den ur den hjälpbehövandes synpunkt väl fyllde sin uppgift
på samma gång som dess sunda handhavande garanterades.

Redan i sitt år 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organisation
in. in. tog kommittén ståndpunkt till frågan om huvudmannaskapet
för och finansieringen av socialhjälpen. Därvid
uttalade kommittén som sin principiella uppfattning, att en så universell
hjälpform som socialhjälpen utan tvivel vore en statsuppgift. Kommittén
fann sig emellertid — bl. a. av organisatoriska skäl — icke kunna förorda,
att staten övertoge huvudmannaskapet för socialhjälpen. Likaså avvisades
tanken på att låta landstingen, häradena eller pastoraten tjäna som underlag
för socialhjälpen. Det funnes därför enligt kommitténs mening ingen annan
utväg än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän. Emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

lertid förordade kommittén, att staten skulle bidraga till kommunernas
kostnader. Härvid borde enligt kommitténs mening ett sådant system väljas,
att statsbidrag lämnades med viss andel av vederbörande kommuns totala
kostnader för socialhjälp och barnavård. Storleken av denna andel ansågs
för det dåvarande inte kunna preciseras men kommittén uttalade, att statsbidraget
borde vara så stort, att det i betydande omfattning lindrade kommunernas
socialvårdskostnader. Samtidigt måste tillses, att kommunerna
finge vidkännas så stor anpart av kostnaderna, att de kommunala organen
iakttoge tillbörlig varsamhet och utövade erforderlig kontroll vid verksamhetens
handhavande. Bidraget borde utgå på nettokostnaderna men inte
beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden; i den mån en
differentiering av bidraget ansåges böra ske, borde bidraget beräknas med
hänsyn till de totala kostnaderna för varje kategori hjälpfall. En motsatt
anordning skulle nämligen nödvändiggöra ett tidsödande ansöknings- och
granskningsförf arande.

I sitt år 1950 avgivna slutbetänkande rörande socialhjälpen uttalar kommittén,
att intet inträffat, som givit kommittén anledning frångå sin principiella
ståndpunkt beträffande huvudmannaskap och statsbidrag samt att
kommittén därför utgått från att primärkommunerna skulle vara huvudmän
för socialhjälpen och erhålla statsbidrag med en betydande andel av
totalkostnaderna. Kommittén understryker, att socialhjälpen därigenom till
skillnad från fattigvården bleve icke en kommunal utan en blandat ltommunal-statlig
verksamhet, vilket förhållande självfallet finge viktiga konsekvenser
i flera avseenden.

De bestämmelser, som kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets
storlek och utformning, har av kommittén sammanfattats i ett förslag
till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsåndamål.
Enligt detta förslag skall kommun äga att för varje kalenderår
erhålla statsbidrag till de kostnader, som under året förekommit för
socialhjälp, omhändertagande av barn enligt Bvl, driften av ålderdomshem
och bidragsförskott. Statsbidraget skall beräknas på ett underlag, som erhålles
genom att de verkliga kostnaderna minskas med vad som under året
influtit från annan kommun och enskilda; i avseende å driftkostnaderna
vid ålderdomshem skall bidraget dock alltid beräknas på ett underlag av
2 kr. per person och vårddag. För kostnad, som hänför sig till utlänning
eller icke mantalsskriven svensk medborgare, skall statsbidrag utgå med
hela bidragsunderlaget. I övrigt skall statsbidraget allt efter kommunens
ekonomiska bärkraft, mätt i antalet skattekronor per innevånare, variera
mellan lägst 30 och högst 80 % av bidragsunderlaget. Bidraget skall sökas
hos och beviljas av länsstyrelsen.

Med hänsyn hl. a. till statsbidragets storlek finner kommittén det nödvändigt,
att statliga organ får möjlighet att ingripa, därest någon kommun
handhaft verksamheten på sådant sätt att det allmänna vållats utgifter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

inte varit avsedda med gällande författningar och därtill knutna anvisningar.
I dylikt fall skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen efter
hörande av socialstyrelsen kunna föreskriva, att statsbidraget skall utgå
med lägre belopp än som eljest skulle ha varit fallet.

I övrigt förutsättes, alt kontroll från statsmakternas sida skall utövas
främst genom en allmän fortlöpande tillsyn över verksamheten. Såsom närmare
kommer att utvecklas i det följande föreslås emellertid därjämte
vissa, huvudsakligen av statsbidraget betingade begränsningar i den frihet,
som kommunerna nu har med avseende å fattigvården. Det kan i detta
sammanhang vidare nämnas, att enligt kommitténs förslag länsstyrelsen
skall utse en ledamot i socialhjälpens kommunala verkställighetsorgan,
socialnämnden; även härmed avses att skapa en viss garanti för att socialhjälpen
inte användes på ett sådant sätt, att staten därigenom tillskyndas
icke avsedda kostnader.

Enligt kommitténs beräkningar skulle ett genomförande av kommitténs
förslag — enligt vilket, på sätt kommer att framgå av det följande, vissa
nu av staten helt eller delvis bekostade hjälpformer skulle inrymmas under
socialhjälpen —- medföra en årlig kostnadsökning för staten av omkring
38 milj. kr., bortsett från administrationskostnaderna.

Kommitténs förslag i fråga om finansieringen av socialhjälpen är inte
enhälligt. Två av kommitténs ledamöter (herrar Birke och Hagård) har
nämligen som sin mening uttalat, att socialhjälpen liksom den nuvarande
fattigvården i det stora hela borde vara en kommunal angelägenhet även i
fråga om finansieringen. Till stöd för denna uppfattning anför reservanterna
bl. a., att ett genomförande av kommitténs förslag skulle kunna leda
till en uppluckring av de kommunala organens ansvarsmedvetande i ekonomiskt
avseende. Erfarenheten visade, att det vore frestande att hårt utnyttja
statsbidrag. Särskilt framträdde sådana tendenser, där man i undantagsfall
anförtrott socialvårdsuppgifter åt oerfarna personer eller åt personer
som av ena eller andra skälet vore benägna att uppträda frikostigt,
för att icke säga slösaktigt. I sådana fall vittnade erfarenheten om att statsbidragen
utnyttjades intill gränsen för det otillbörliga. I viss mån kunde
vådor av antydd art förekommas och stävjas genom kontroll och inspektion
från de statliga myndigheternas sida. För att verkligt effektivt förebygga
missbruk av statsmedel, skulle dock krävas en ännu mera ingående och
väsentligt dyrbarare kontrollapparat än den kommitténs majoritet föreslagit.
Redan de i detta avseende föreslagna åtgärderna utgjorde emellertid
ett allt för långt gående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Statsbidragen
finge icke vara en förevändning för den starka insyn i och kontroll
av socialhjälpens handhavande, som kommitténs förslag utgjorde.
Kommunernas sociala nämnder skulle därigenom bli icke organ för den
kommunala förvaltningen utan snarare verkställighetsorgan för staten. En
sådan utveckling vore olycklig. Härtill komme, att man ännu inte hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

någon möjlighet att beräkna, vilka konsekvenser den nya kommunindelningen
kunde komma att medföra beträffande socialhjälpen. Det kunde
dock väntas att den utjämning i kommunernas bärkraft, som därmed
komme till stånd, skulle ha en avsevärd inverkan också på bandhavandet
av socialhjälpen. Man borde också kunna räkna med att utgifterna för den
behovsprövade hjälpformen till följd av andra socialvårdsreformer, främst
den nya folkpensioneringen, borde väsentligen minskas. Det funnes alltså
bärande skäl för att först under någon tid avvakta resultatet av kommunindelningsreformen.
Skulle ett statligt bidrag visa sig nödvändigt, borde i
varje fall kommittémajoritetens förslag modifieras. Maximigränsen borde
vara 50 % och minimigränsen 15 %.

Även en annan av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har anmält
avvikande mening i fråga om statsbidraget, dock endast såtillvida att han
ansett minimigränsen för bidraget böra sättas vid 20 %.

Beträffande spörsmålet, huruvida speciella behovsprövade
hjälpformer bör förekomma vid sidan av socialh
j ä 1 p e n yttrar kommittén bl. a.

De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade
hjälpformer vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattigvårdslagen
ersättes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommittén
har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva
denna en sådan utformning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola
kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjälpen
skall vara enhetlig. Det är uppenbart olämpligt att ha skilda grenar,
inom vilka man såsom exempelvis nu sker ifråga om fattigvården och mödrahjälpen
söker tillämpa olika »grader» av behovsprövning. En dylik ordning
kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de
hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade grenar är i och för
sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälpformen måste
vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén föreslår, inför
väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden förbättrar
denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna
mellan socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli oväsentliga.
Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skiljaktigheter
föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift
att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälpformer
vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott
i strävandena att göra socialhjälpen till en hjälp, vars mottagande av den
behövande icke uppfattas såsom nedsättande.

Vad särskilt angår mödra hjälpen erinrar kommittén om, att kommittén
i sitt år 1946 avgivna betänkande nr XII (SOU 1946: 23) framlagt
förslag till standardiserade, icke behovsprövade kontantbidrag vid havandeskap
och barnsbörd och i samband därmed föreslagit, att mödrahjälpen
skulle avskaffas. Enligt kommitténs mening borde mödrahjälpsförordningen
upphöra att gälla, när lagen om socialhjälp trädde i kraft, vare sig frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

om icke behovsprövade bidrag vid moderskap löstes genom förverkligande
av nyssnämnda förslag eller efter andra linjer.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att sistnämnda fråga numera
lösts genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

I fråga om de nuvarande kontantunderstöden vid arbetslöshet
anför kommittén bl. a.

Om man skulle överväga att vid sidan av socialhjälpen tillskapa en speciell
arbetslöshetshjälp efter behovsprövning, som alltså skulle motsvara hjälpkungörelsens
föreskrifter om understöd, måste man utgå från att den icke
finge erbjuda sämre villkor än socialhjälpen. En skillnad skulle komma att
däri, att den speciella hjälpen liksom enligt hjälpkungörelsen fixerades
till vissa belopp att utgå i den mån behovsprövningen ej skulle leda till
lägre belopp. Då detta dock icke skulle innebära någon garanti för att behovet
helt avhjälptes, och då hjälptagaren kan från socialhjälpen erhålla
fullt tillfredsställande belopp, torde denna skillnad icke vara av beskaffenhet
att ge hjälpkungörelsen företräde. Om man i övrigt granskar skillnaden
mellan hjälp formerna, finner man att dessa icke bli nämnvärda. Behovsprövningen
och hänsynen till anhörigas ekonomiska ställning måste bli
densamma som i socialhjälpen liksom även friheten från återbetalningsskyldighet.
Att begränsa den speciella hjälpformens tillämpning till vissa
kommuner eller visst antal arbetslösa måste vara uteslutet. Det" skulle betyda,
att socialhjälpen — alldeles som nu fattigvården — för en del av de
arbetslösa normalt och på vissa orter periodvis finge fungera som arbetslöshetshjälp
bredvid den speciella hjälpformen. En sådan ordning har visat sig
ha stora olägenheter och bör snarast övergivas. Vad beträffar statsbidraget
kommer ingen avgörande skillnad att kvarstå och detsamma bör enligt vad
ovan anförts gälla om kontrollsystemet.

Om man inrättar en särskild understödsform för arbetslösa, kommer den
sålunda att bli praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Slutsatsen måste
bli den att det bör bli socialhjälpens sak att fungera som arbetslöshetshjälp
för vissa grupper.

Kommittén håller sålunda före, att socialhjälpen ensam bör ha funktionen
att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med understöd
efter behovsprövning. Detta borde inte vara liktydigt med att de stora
grupper av förvärvsarbetande, som stode utanför den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen,
skulle vara helt hänvisade till socialhjälpen vid behov
av arbetslöshetsunderstöd. Fastmer vore det i hög grad angeläget att även
dessa grupper erhölle möjlighet till arbetslöshetsunderstöd i försäkringsbetonad
form.

Beträffande omfattningen av socialhjälpen till arbetslösa föreslår kommittén
att tillsynsmyndigheten, dvs. socialstyrelsen, i fall av behov skall
äga utfärda anvisningar om de högsta belopp, som i regel skall få utgå.
Dessa maximibelopp skulle gälla endast arbetslösa.

Kommitténs förslag i fråga om kontantunderstöden vid arbetslöshet är
inte enhälligt.

En av kommitténs ledamöter (fru Nordgren) har avstyrkt, att kontant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

understödsverksamheten vid arbetslöshet införes under socialhjälpen och
som skäl härför anfört bl. a., att oförvållad arbetslöshet inte i främsta
rummet vore en socialvårdsfråga utan en arbetsmarknadsfråga samt att det
skulle bli ett alltför svårbemästrat problem för en socialnämnd att handha
ifrågavarande understödsverksamhet. Rörande det närmare innehållet i
fru Nordgrens reservation hänvisas till s. 458—460 i betänkandet.

Två andra ledamöter i kommittén (herrar Birke och Hagård) har — på
skäl som redovisas å s. 454—456 i betänkandet —- inte ansett det försvarbart
att, innan regler för de samhälleliga åtgärderna mot arbetslöshet definitivt
utformats, företaga vittgående och till konsekvenserna så omfattande
och svårbedömbara förändringar, som kommittémajoriteten i detta hänseende
föreslagit. De nuvarande anordningarna för kontantunderstödsverksamhet
för arbetslösa borde därför enligt reservanternas mening bibehållas.
Först vid en senare tidpunkt, då arbetslöshetsförsäkringen utvidgats och
effektiviserats, borde kommittémajoritetens förslag ånyo kunna upptagas
till prövning, om så befunnes erforderligt.

Även övriga specialformer av behovsprövad hjälp bör
enligt kommitténs mening upphöra, när lagstiftningen om socialhjälp träder
i kraft.

Kommittén har övervägt att föreslå en särskild hjälpform för
asociala men avvisat tanken härpå och som skäl härför anfört bl. a.

För svenskt rättsmedvetande och ur social synpunkt ligger det något
motbjudande i att en viss hjälpform skall stämpla en människa såsom mindervärdig
samt beröva henne vissa medborgerliga rättighetei, eventuellt
beröva henne rätten att bestämma över sig själv i elementära avseenden.
Metoden har tillämpats inom vår fattigvård men är ju numera åtminstone
i huvudsak avskaffad. I den mån en människa på grund av sin livsföring
måste bli föremål för ingripande från samhällsorganens sida skall detta
ske enligt särskild lagstiftning t. ex. alkoholistlagen. Samhällets kostnader
för ingripandet betraktas då icke som ett understöd åt vederbörande. Om
däremot en person anses ha en olämplig livsföring incn ingripande enligt
dylik speciell lagstiftning likväl ej bör eller ej kan ske, så skall han icke
heller, om han blir i behov av ekonomisk hjälp, därvid eftei socialhjälpsorganets
bestämmande offentligen stämplas som asocial. Metoden påminner
om äldre strafflagstiftnings vanfrejd.

Socialhjälpen måste med hänsyn till de skiftande förhållanden, under
vilka dylik hjälp är påkallad, kunna varieras rent individuellt i fråga om
de med hjälpen förenade omständigheterna (formen eller sättet för hjälpen
in. in.). Om bestämmelserna om socialhjälp utformas tillräckligt smidigt,
får man möjlighet att meddela även asociala behövande hjälp i den form
och på de villkor, som med hänsyn till individens egenskaper äro lämpliga.
Ett sådant förfaringssätt överensstämmer nära med vad som numera tilllämpas
inom socialförsäkringen.

Av det anförda framgår, alt socialhjälpen enligt kommitténs mening i
betydande omfattning bör finansieras av statsmedel och vara den enda
form, i vilken samhället lämnar hjälp efter behovsprövning. b rån dessa
4 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 17/

50 Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

båda utgångspunkter har kommittén utformat sitt förslag till lag om socialhjälp
m. m.

Förslaget inledes med ett kapitel om personligt bistånd. Envar,
som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma
i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att bibehålla
eller återvinna förmågan till självförsörjning är i behov av råd och
upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, skall enligt
förslaget äga erhålla detta genom socialhjälpens kommunala organ, socialnämnden.
Även om någon anmälan ej skett, skall nämnden vara skyldig
ombesörja, att dylikt behov blir tillgodosett (1 §).

I ett följande kapitel upptas allmänna bestämmelser o in socialhjälp,
närmast motsvarande Fvl:s regler om obligatorisk och frivillig
fattigvård. En viktig nyhet i förhållande till vad som nu gäller är,
att området för den obligatoriska hjälpen föreslås utvidgat såtillvida, att
socialhjälp blir en rättighet inte blott för dem, som till följd av ålderdom,
sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna
att försörja sig genom arbete, utan även för arbetslösa och för personer, som
utan att vara arbetsoförmögna av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.
För att rätt till socialhjälp skall föreligga kräves enligt förslaget, att vederbörande
saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt
att hans behov inte avlijälpes på annat sätt (3 §). I fråga om arbetslösa
uppställes därjämte en rad speciella förutsättningar. I den obligatoriska
hjälpen inbegripes även kostnad för resa, varigenom livsuppehälle och
erforderlig vård möjliggöres för den hjälpbehövande.

Av flera skäl — bl. a. med hänsyn till statsbidraget — har kommittén
inte velat lämna kommunerna frihet att i fall, där rätt till socialhjälp inte
föreligger, utgiva dylik hjälp efter eget gottfinnande. I förslaget saknas därför
motsvarighet till Fvl:s regler om frivillig fattigvård. I stället angives, att
socialhjälp bör utgå då det prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga
till självförsörjning och må utgå för att bereda viss tandvård eller
specialvård. I båda dessa fall får socialhjälp utgivas även till kostnad för
resor i samband med hjälpåtgärderna (4 §). Härutöver får socialhjälp endast
utgå för resa inom den kommun, som beviljar hjälpen, samt_ under

vissa starkt begränsade förutsättningar — för resa till annan kommun (5 §).

Enligt förslaget skall det åligga socialnämnden att bestämma under
vilka former socialhjälp skall meddelas. Innan hjälp beviljas
skall nämnden göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden
och behov av socialhjälp samt undersöka, hur detta behov
på lämpligaste sätt kan avhjälpas. Om det finnes anledning att antaga,
att den behövandes oförmåga till självförsörjning beror på eller är förenad
med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet, skall läkares utlåtande
inhämtas rörande behovet av ingripande och de lämpliga formerna
därför (12 §).

'' Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

I förslaget inskärpes vikten av att socialhjälp lämnas på sådant sätt, att
den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden försörja sig och
de sina genom eget arbete. Socialnämnden rekommenderas därför att alltid
överväga, huruvida den behövande bör erhålla hjälp för att förbättra sin
förmåga till självförsörjning, och att nära samarbeta med andra samhälleliga
organ, som har till uppgift att förbättra eller återställa självförsörjningsförmågan
(14 §).

Förslaget utgår ifrån, att socialhjälp i allmänhet skall meddelas genom
understöd i hemmet och utgå med kontant belopp. Om det emellertid finnes
anledning att antaga, att kontant understöd inte skulle komma till behörig
användning, skall hjälpen utgå på annat lämpligt sätt. Föreligger behov av
vård eller omhändertagande och erfordras för sådant ändamål socialhjälp,
skall hjälpen utgå i den form, som med hänsyn till behovet finnes påkallad
(16 §).

Som en nyhet föreslås, att kommun skall äga medge socialnämnden att
i stället för att bevilja socialhjälp teckna borgen för lån till den hjälpbehövande.
Som förutsättning härför uppställes dock, att lånet skall vara
avsett för att bekosta hans utbildning eller för inköp av redskap, verktyg
eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning.
Kommuns rätt att medge sådan borgensteckning föreslås vidare
begränsad såtillvida, att borgensteckningen för varje kalenderår inte får
avse större sammanlagt belopp än som motsvarar 1/10 av de i staten för
ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för socialhjälp (9 §).

I överensstämmelse med vad som nu gäller föreslås, att den kommun, i
vilken den hjälpbehövande vistas, i första hand skall bära ansvaret för
att socialhjälp utges till honom (10 §). Däremot förordas en genomgripande
revision av de nuvarande reglerna om hemortsrätt och om e rs ä 11-ningsskyldighet kommuner emellan.

Enligt kommitténs mening vore det principiellt riktigast att den kommun,
som meddelat hjälpen, också finge stå för den del av kostnaden, som
inte täcktes av statsbidrag. Emellertid har kommittén främst av praktiska
skäl inte ansett det lämpligt att lägga kostnaden på vistelsekommunen. I
stället föreslås, att det definitiva betalningsansvaret skall åvila den kommun,
där hjälptagaren är mantalsskriven. Denna kommun benämnes i
förslaget ersättningskommun. Det krav på en viss hjälpfri tid,
som Fvl uppställer för förvärv av hemortsrätt, har alltså inte någon motsvarighet
i förslaget. Även den nuvarande föreskriften, att ny hemortsrätt
inte kan förvärvas av den som fyllt 60 år, har slopats. Detsamma gäller beträffande
Fvl:s regel att hustru har samma hemortsrätt som mannen; för
gift kvinna skall alltså hennes egen mantalsskrivning vara avgörande, inte
mannens. Däremot föreslås, att minderårig skall ha samma ersättningskommun
som fadern, om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet, och
eljest samma ersättningskommun som vårdnadshavaren.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om kravet på hjälpfri tid slopas och ersättningsskyldigheten helt baseras
på mantalsskrivningen, bör man enligt kommitténs mening av försiktighetsskäl
säkra sig mot att illojala åtgärder kan företagas i syfte att påverka
mantalsskrivningen och därigenom undgå försörjningsbördan för personer,
som är eller befaras bli understödstagare. Kommittén har därför föreslagit,
att länsstyrelsen under vissa förutsättningar skall kunna förordna,
att den kommun, i vars intresse en dylik åtgärd företagits, skall vara skyldig
att svara lör socialhjälpskostnaden trots att vederbörande inte blivit mantalsskriven
i kommunen.

Vistelsekommunen skall enligt förslaget alltid äga utfå gottgörelse av
ersättningskommunen för vad som utgivits i obligatorisk socialhjälp enligt
förslagets 3 §. Rätt till ersättning föreslås emellertid även skola föreligga
för sådan hjälp, som utgivits enligt törslagets 4 § — dvs. förebyggande
hjälp eller hjälp till tandvård eller specialvård — dock endast under förutsättning
att hjälpen utgivits antingen på grundval av beslut, som fastställts
av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som godkänts
av ersättningskommunen (22 §).

Beträffande det formella ersättningsförfarandet ansluter sig förslaget
nära till vad som nu gäller enligt Fvl.

För socialhjälp åt personer, som inte är mantalsskrivna och för vilka
någon ersättningskommun därför inte finnes, skall enligt förslaget ersättning
utgivas av statsmedel.

Kommitténs förslag saknar motsvarighet till Fvl:s regler om hemsändning.
Dessa regler betecknas av kommittén som en kvarleva från
gamla tider vilken snarast bör avskaffas.

I motsats till vad som gäller i fråga om fattigvård föreslår kommittén,
att socialhjälp endast i undantagsfall skall vara förenad med å t e r betalningsskyldighet
för mottagaren. Enligt förslaget skall socialnämnden
i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälptagaren skall vara återbetalningsskyldig
eller ej. Därvid skall nämnden i vissa situationer vara
pliktig att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälpbehovet
uppstått på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en för
självförsörjningen skadlig livsföring eller den hjälpbehövande lämnat
oriktiga eller vilseledande uppgifter. I vissa andra situationer skall nämnden
ha frihet att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälptagaren
har tillgångar, som han inte för tillfället kan disponera, eller är berättigad
till någon förmån, som ännu inte är tillgänglig, eller när han är i tillfälligt
nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning eller
hjälpen utgått till förebyggande åtgärder. I övriga fall kan enligt förslaget
återbetalningsskyldighet ej komma i fråga. Nämndens beslut i återbetalningsfrågan
skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart
tillräckliga upplysningar erhållits för frågans bedömande samt grundas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

omständigheterna vid tiden för hjälpens beviljande. Har återbetalningsskyldighet
fastställts, skall nämnden sedermera kunna efterskänka kravet
(28 och 29 §§).

Även anhörigas åter betalningsskyldighet föreslås inskränkt
i förhållande till vad som gäller. Enligt förslaget skall endast vissa
personer, som enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken är underhallspliktiga
mot hjälptagaren, kunna göras ersättningsskyldiga för den utgivna
hjälpen nämligen, om hjälptagaren är under 16 år, hans föräldrar eller
adoptivföräldrar samt, om hjälptagaren är gift och hjälpbehovet föranletts
av arbetsoförmåga, hans make. Övriga kategorier av underhållsskyldiga
t. ex. föräldrar till hjälptagare över 16 år och hjälptagares barn — skall
däremot icke vara återbetalningsskyldiga. I förslaget förutsättes, att socialnämnden
från fall till fall skall pröva huruvida återbetalningsskyldighet
skall föreligga eller ej samt att nämnden därvid i vissa situationer skall
vara pliktig och i vissa andra situationer äga rätt att efter eget beprövande
fastställa dylik skyldighet; reglerna härom ansluter sig nära till dem, som
föreslagits i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet. I överensstämmelse
med den princip, som nu gäller, skall anhöriga enligt förslaget
endast kunna göras ersättningsskyldiga för sådan hjälp, som utgått enligt
förslagets 3 § (30 och 31 §§).

I likhet med vad som nu gäller enligt Fvl förutsättes i förslaget, att socialnämnd,
som vill driva in sin fordran hos hjälptagaren själv eller hans anhöriga,
skall väcka talan därom hos länsstyrelsen (34 §) samt att fordringsanspråket
inte får bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna
nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl
talar mot bifall till fordringsanspråket (32 §).

Den närmaste tillsynen över socialhj älpsverksamheten
skall enligt förslaget utövas av länsstyrelserna, vilka föreslås få befogenhet
att i skilda hänseenden ingripa i det kommunala handhavandet av verksamheten,
t. ex. genom att ålägga socialnämnderna att utge socialhjälp enligt
3 och 4 §§ (37 §). Länsstyrelsen skall även ha att pröva besvär över
beslut, som meddelats av socialnämnd. Då länsstyrelsen skall ha skyldighet
och rättighet att ingripa även när besvär ej anförts, har kommittén funnit
det onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. Den ställning,
som länsstyrelsen skall ha enligt förslaget, karakteriseras av kommittén
sålunda, att länsstyrelsen i själva verket skall fungera som en socialnämnd
för hela länet. Till varje länsstyrelse bör enligt kommitténs mening knytas
en socialläkare.

Högsta tillsynen över verksamheten skall enligt förslaget utövas av socialstyrelsen.
Besvär över länsstyrelses beslut i socialhjälpsfrågor föreslås skola
fullföljas till socialstyrelsen och avgöras av en till denna förlagd domstols -

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

avdelning, benämnd socialöverdomstolen, vilken skall fungera som sista
instans jämväl i andra socialvårdsmål, som f. n. fullföljas till kammarrätten
eller regeringsrätten.

Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson)
samt en av kommitténs sakkunniga, kammarrättsrådet Stern, har förklarat
sig ej kunna biträda förslaget om inrättande av en dömande avdelning i
socialstyrelsen såsom sista instans i socialvårdsmål.

I det av kommittén år 1946 avlämnade betänkandet om ålderdomshem
in. m. framförde kommittén tanken att försummelse av försörjnings
plikt skulle kriminaliseras och sålunda helt utbrytas ur den sociala
lagstiftningen. Vid frågans definitiva handläggning har kommittén
övergivit denna linje och i stället förordat, att arbetsföreläggande liksom
hittills skall meddelas i administrativ ordning. Bestämmelser härom har
upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om arbetsföreläggande.

Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt
förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsidosätter
honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år
eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppehälle
eller uppfostran uppkommer kostnad enligt socialhjälpslagen, Bvl
eller bidragsförskottslagen, samt att den underhållsskyldige underlåter att
fullgöra sin skyldighet att återbetala kostnaden.

Arbetsföreläggande skall enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen på
ansökan av socialnämnden och innebära skyldighet för vederbörande att
inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att fullgöra återbetalningsskyldigheten
mot det allmänna (1 §).

Föreläggandet skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som avses
med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt
skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse särskilda
föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk av rusdrycker,
förfogande över arbetsförtjänst in. m. (8 §). Åsidosätter han föreskrift,
som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden
kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På
sådant hem får han kvarhallas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad
anledning att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin
underhållsskyldighet samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna,
skall han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder
till annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader
efter intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som
vid villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket
den utskrivne skall sta under övervakning och — om så finnes erforderligt
— vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrar han sig övervakning eller
bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas
till hemmet (28 §).

Arbetsheminen skall enligt förslaget inrättas av staten.

Kommitténs förslag till lag om socialhjälp innehåller inte några bestämmelser
om social vårdsanstalter. Föreskrifter härom har i stället
upptagits i ett fristående förslag till lag om vissa socialvårdsanstalter.

I avseende på ålderdomshemmen är detta förslag utformat i överensstämmelse
med riksdagens förut omnämnda principbeslut år 1947.

Förutom ålderdomshem skall enligt förslaget finnas försörjningshem och
vårdhem.

Försörj ningshem skall upprättas av landstingen samt vara avsedda för
yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra
saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och tillsyn
å anstalt. Endast ett fåtal hem av denna typ beräknas bli erfordeiliga per
landstingsområde.

Vårdhem skall enligt förslaget upprättas av staten och vara avsedda för
omhändertagande av personer, som på ålderdomshem eller föisöijningshem
visat sig vara störande för övriga vårdtagare.

Även de frågor, som berör socialvårdens kommunala or g anisation,
föreslås reglerade i en särskild lag.

Såsom förut framhållits föreslog kommittén i ett år 1942 avgivet betänkande,
att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och
hälsovårdens del tillsvidare lösas genom bildandet av särskilda enheter,
socialvårdskommuner. I anslutning härtill framlades ett förslag till lag
om socialnämnd in. m., syftande bl. a. till en centralisering av socialvårdsorganisationen
i varje kommun. Sedan småkommunsproblemet fått sin lösning
genom en ändrad kommunal indelning, har kommittén företagit en
översvn av nyssnämnda lagförslag och framlagt nytt förslag till lag om
socialnämnd in. in. Det nya förslaget innebär att kommittén å ena sidan
vidhåller sin år 1942 uttalade mening, att inom varje kommun skall inrättas
en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvåld men
å andra sidan beaktat de erinringar som framställts mot en långt driven
centralisering av den kommunala nämndsorganisationen. Det nya förslaget
är så utformat, att kommunerna skall i bög grad få fria händer att ordna
organisationen efter de lokala och personliga förhållandena, samt innebär
i huvudsak följande.

Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om inte särskilda fölhållanden
till annat föranleder bör emellertid kommunen tillsätta särskild
barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd ecb pensionsnämnd. Vid mera omfattande
arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Särskild
familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

när den så finner påkallat. Konungen kan föreskriva, att särskild barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i
viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta
förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda
kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke
tillsatts ankommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verkställighet
på ifrågavarande område.

Länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialnämnden och denne skall i
regel vara ledamot även i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden.
De nu för vissa nämnder gällande bestämmelserna om specialrepresentation,
t. ex. en lärare i barnavårdsnämnden, har icke fått någon motsvarighet
i lagförslaget.

Socialnämnden skall ha till uppgift att sköta de uppgifter som enligt särskilda
författningar — främst socialhjälpslagen — vilar på denna nämnd.
Därjämte skall socialnämnden förvalta de till kommunens socialvård anslagna
eller eljest hörande medel samt företräda kommunen och bevaka
dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Den
skall vidare upprätta utgifts- och inkomstförslag, föra räkenskaper över de
medel den har om händer, föra socialregistret samt tillsätta de befattningar,
vilka kommunen inrättat för socialvårdsarbetet. Har socialnämndens medelsförvaltning
sammanförts med annan kommunal myndighets, kan dock
kommunen besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för
denna verksamhet och därför tillsättes i annan ordning än genom socialnämnden,
skall biträda vid socialvårdsarbetets handhavande. Så snart en
befattning tillsättes i huvudsak för socialvårdens behov skall den dock tillsättas
av socialnämnden.

Där tjänstemän anställts för socialvårdens behov, bör enligt förslaget
genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler in. in. en socialvårdsbyrå anordnas
med uppgitt att meddela råd och upplysningar, mottaga ansökningar
och handha löpande ärenden för socialvårdens område i dess helhet.
Om socialvårdsarbetet är mera omfattande, bör denna byrå skiljas från det
kontor som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock en
lokal gemenskap så långt möjligt bör uppehållas.

Kommittén räknar med att socialvårdsarbetet alltjämt i många kommuner
kommer att skötas av enbart förtroendemän.

Remissyttranden över förslagets huvudgrunder

över socialvårdskommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialinstituten
i riket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen,
1949 års folkbokföringssakkunniga, besvärssakkunniga, Svenska landstings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1T7 år 1955

förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation, De blindas förening, De lungsjukas
riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och
Riksförbundet landsbygdens folk.

Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från bl. a. samtliga
mödrahjälpsnämnder och socialvårdskonsulenter. Pensionsstyrelsen har bilagt
utlåtanden från vissa styrelsens ombud. Länsstyrelserna har bifogat
yttranden från sammanlagt ca 250 kommunala organ samt i några fall från
förste provinsialläkare. Vidare har flertalet landstings förvaltningsutskott
avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet avgivits yttrande av barnavardskommittén
samt inkommit skrivelser från bl. a. Allmänna svenska prästföreningen
och från ärkebiskopen såsom representant för Sveriges biskopar.

Alla, som yttrat sig i ärendet, utgår från att en generell och behovsprövad
hjälpform erfordras sasom komplement
till socialförsäkringen.

Enighet råder vidare om att den nuvarande fattigvår dslagstiftningen
är så otidsenlig och bristfällig, att en
revision av densamma är av behovet påkallad.

Enligt socialstyrelsen framträder bristerna hos fattigvården och den kommunala
fattigvårdsförvaltningen huvudsakligen i två hänseenden. Härom
anföres.

Erfarenheten har visat, att så länge fattigvården icke ersättes med en
hjälptekniskt och psykologiskt med övriga understödsfonner likvärdig
hjälpform, konserveras den vid sidan av socialförsäkringen behövliga understödsverksamheten
i olika värdighetsklasser: fattigvård, mödrahjälp,
arbetslöshetsunderstöd etc. Denna differentiering är icke rationell. Fattigvårdens
ersättande — icke reformering — genom en ny hjälpform och
fattigvårdslagens ersättande genom en helt ny lag är en oundgänglig förutsättning
för att varje medborgare i vilket som helst nödläge, som icke kan
avhjälpas genom socialförsäkringsförmåner eller på annat sätt, må kunna
garanteras effektiv hjälp i en för alla likvärdig organisation.

Vidare kräver en rationell social service för allmänheten, att den socialkommunala
organisationen befrias från fattigvårdsprägel på varje del av
verksamheten. Man har i en ganska stor utsträckning i större kommuner
inrättat socialvårdsbyråer, i vilka socialvårdens specialiteter delvis eller
fullständigt sammanförts. Att man här enligt fattigvårdslagen måste utreda
fattigvårdsbehov, sköta omfattande återkravsverksamhet, utfärda arbetsföreläggandcn
för försumliga försörjningspliktiga etc. är hindrande fölen
öppen och god kontakt med allmänheten. Terminologien i fattigvårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

lagen avviker på ett för de hjälpsökande besvärande och deprimerande
sätt från vad som förekommer i andra socialvårdsformer.

Socialstyrelsen betecknar vidare Fvl som olämplig inför kravet på rationell
och sakkunnig samverkan mellan samhällets hjälporgan samt anför
härom.

Det är ingen tvekan om att den samverkan mellan samhällets olika socialvårdsresurser,
som är nödvändig för ett gott resultat, icke sällan hämmas
genom att hänvisning till fattigvården måste ske. Kravet på samverkan
mellan fattigvård och sjukvård, alkoholistvård, annan specialvård, arbetsvärd
för partiellt arbetsföra etc. blir alltmera oavvisligt med den fortgående
utbyggnaden av socialförsäkringsförmånerna, de allmänna barnbidragens
betydelse för barnfamiljerna och andra schematiska förmåner.
Härigenom avskiljes nämligen från det förutvarande fattigvårdsklientelet
en mycket stor del av folkpensionärer, vidare vissa grupper av sjuka, särskilt
kortvarigt sjuka, genom sjukförsäkringens reformering, huvudparten
av arbetslösa vid genomförande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
slutligen som sagt talrika barnfamiljer samt gravida kvinnor efter moderskapsförsäkringens
genomförande. För samhällets generella hjälpverksamhet
kvarstå då dels tillfälliga hjälpsökande, som ha behov av någon hjälp
utöver andra hjälplormer, dels synnerligen problematiska och socialt komplicerade
fall och dels sådana fall, i vilka förebyggande och förbättrande
hjälpåtgärder av olika slag'' böra vidtagas. Detta innebär starkt vidgade krav
på sakkunnigt biträde, främst av läkare och utbildade socialvårdsfunktionärer,
samt på samverkan med andra socialvårdsspecialiteter.

Slutligen framhåller styrelsen, att individernas flyttningsfrihet och
familjebildning nu hämmades genom onödigt bindande hemortsrättsbestämmelser
och obegränsad ersättningsskyldighet.

I viss motsättning till socialstyrelsen ifrågasätter överståthållarämbetet,
huruvida man inte borde nöja sig med att vidtaga partiella reformer, innebärande
vissa modifikationer av nu gällande lagstiftning. I följande avseenden
syntes det överståthållarämbetet angelägnast att sådana reformer
vidtoges. De diskriminerande elementen hos fattigvården borde upphävas;
av betydelse härvidlag framstode icke minst ett upphävande av fattigvårdsbenämningen.
Fn utvidgning av den obligatoriska fattigvården enligt 1 §
fattigvårdslagen borde äga rum. Det vore att förorda att en utökning av
den kurativa verksamheten skedde. Vidare vore en uppmjukning av de enskildas
ersättningsskyldighet för meddelad fattigvård önskvärd. Slutligen
förordades att förfarandet beträffande arbetsföreläggande för försumliga
underhållsskyldiga omreglerades i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs
förslag.

I några yttranden framhålles vikten av att den nya lagstiftningen utformas
så, att plikten till självförsörjning framstår som det primära. Sålunda
hävdar länsstyrelsen i Västernorrlands län, att medborgarens trygghet mot
nöd alltjämt måste först och sist grundas på individens ansvar för sig och
sin familj. Staten borde endast i grova drag ange målsättningen och fixera

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en något så när elastisk inen principiellt klar och hållbar norm för samhällets
skyldigheter. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Kopparbergs
län.

Beträffande förhållandet mellan socialhjälp och socialförsäkring
anför Svenska sjukkasseförbundet.

Om än förbundet skulle hälsa med tillfredsställelse åtgärder för skapandet
av en humaniserad och effektiviserad socialhjälp, anser sig förbundet
böra framhålla vikten av att hjälpformen så konstrueras, att den icke skall
behöva täcka hjälpbehov, som kunna och böra tillgodoses genom socialförsäkring.
Endast om så sker, kan, som förbundet finner påkallat, en klar
gränslinje dragas mellan å ena sidan socialförsäkringen och å den andra
socialhjälpen. Det bör icke förhålla sig så, alt socialhjälpen regelmässigt
skall behöva träda istället för eller komplettera socialförsäkringen, då det
gäller försörjningsfall, som på förhand kunna förutses fa en viss frekvens
och med hänsyn härtill kunna göras till föremål för försäkring. Att strävandena
böra gå ut på att ge socialförsäkringen sadana resurser att den
i stort sett ensam kan svara för dylika fall förefaller förbundet vara naturligt
och i överensstämmelse med den av kommittén företrädda uppfattningen
om socialhjälpen såsom en socialförsäkringen kompletterande och
väl någon gång också supplerande individualiserad hjälpform. Förbundet
anser, att den sålunda önskvärda begränsningen i socialhjälpens eller —
såvitt angår den för närvarande gällande ordningen — fattigvårdens omfattning
bör åstadkommas genom beslutsamma åtgärder för effektivisering
av den eller de grenar av socialförsäkringen, som icke äro tillfredsställande
ordnade.

Kommitténs förslag i fråga om huvudmannaskapet för och
finansieringen av socialhjälpen har behandlats i ca 140
av de avgivna yttrandena. Därvid har någon invändning inle framställts
mot förslaget att i princip bibehålla primärkommunerna som huvudmän
för verksamheten, men delade meningar har yppats rörande förslaget att
statsbidrag skulle utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. I sistnämnda
avseende har förslaget tillstyrkts i drygt 50 men avstyrkts i närmare
90 av yttrandena.

De som tillstyrkt statsbidrag — eller i varje fall inte ställt sig
avvisande till tanken härpå — utgöres av statskontoret, kammarrätten,
socialstyrelsen, 8 länsstyrelser, 24 landskommuner, 16 städer, 1 landsting,
Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk och
Svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Förslaget i denna del har avstyrkts av hl. a. riksräkenskapsverket,
pensionsstyreisen, 17 länsstyrelser, 32 landskommuner, 23 städer, 3 landsting,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen,
Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund och Högerns
kvinnoförbund.

I de remissyttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, har i allmänhet åbeio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955
pats de skäl som socialvårdskommittén anfört till stöd för sitt förslå" i

denna del. Av innehållet i de tillstyrkande yttrandena må här återgivas
följande.

Statskontoret uttalar, att detsamma med hänsyn till att statsmakterna
numera i allt större utsträckning ansett sig böra ingripa finansiellt stödjande
på olika kommunala verksamhetsområden i och för sig icke vill motsätta
sig att statsbidrag medgives utgå för socialhjälps- och närstående
kostnader.

Socialstyrelsen anför, att man icke kan räkna med att storkommunbildningens
utjämning av skatteunderlaget kommer att allmänt ge ekonomisk
bärkraft för de socialhjälpsåtgärder, som ur folkvårdens synpunkt är
oundgängligen nödvändiga. Fastmer vore en ytterligare utjämning av utgifterna
med statsmedel uppenbarligen erforderlig. Statsbidraget vore en
oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen skulle kunna bli den enda
behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet. Statsbidraget vore över
huvud en från den föreslagna socialhjälpen oskiljaktig del.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att några farhågor beträffande statsbidragens
farlighet för den kommunala självbestämmanderätten och benägenhet
att draga med sig en besvärande statskontroll ej behövde hysas. Det
låge i socialhjälpens natur att den måste bygga på personliga kontakter
och därför måste vara knuten till undersökningar och beslut i kommunerna.
Genom en effektiv socialhjälpsverksamhet hävdade kommunerna i
själva verket sin självstyrelserätt. Statskontroll över verksamheten måste
utövas under alla förhållanden och oberoende av om statsbidrag infördes
eller icke. Det vore emellertid angeläget, att statens kontrollerande verksamhet
begränsades till mera väsentliga sidor av verksamheten.

Göteborgs stads barnavårdsnämnd uttalar, att socialvården är en hela
rikets angelägenhet. Det förefölle därför helt naturligt att staten lämnade
bidrag till denna vård.

Behovet av statsbidrag framhålles av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län.

Innehållet i de avstyrkande yttrandena kan sammanfattas i huvudsak sålunda.
Kommitténs utgångspunkt att socialhjälpen vore en statsuppgift saknade
historiskt underlag och vore en meningslös konstruktion. Det kunde
ifragasättas om, efter den nya kommunindelningens genomförande, det
förelåge behov av statsbidrag; och därest kommun skulle vara i behov av
hjälp i förevarande hänseende, så borde hjälpen lämnas genom skatteutjämningsbidrag.
Mot införandet av statsbidrag talade statsfinansiella skäl.
Med statsbidrag skulle följa centraldirigering och statliga ingripanden på
ett område, som det av ålder varit kommunerna förbehållet att sköta. Risk
funnes att socialvårdens standard komme att sänkas. Statsbidraget skulle
slutligen draga med sig avsevärda administrationskostnader.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Enligt Svenska landskommunernas förbund måste det le sig egendomligt,
om statsbidrag skulle införas för en så ursprunglig kommunal uppgift
sedan den nu fått relativt mindre kommunalekonomisk betydelse än
tidigare. Redan år 1946 hade fattigvårdens och barnavårdens andel av de
samlade kommunala utgifterna sjunkit till ca 10 %, och till följd av folkpensionsreformen
och de allmänna barnbidragen hade nedgången däi efter
säkerligen varit betydande. För en gammal kommunal uppgift, som numera
icke omfattade genomsnittligen ens en tiondedel av de kommunala
utgifterna, skulle statsbidrag knappast ifrågasättas, om icke den ekonomiska
belastningen på olika kommuner vore så ojämn.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Det torde visserligen få förutsättas, att även efter kommunindelningens
genomförande vissa kommuner fortfarande komma att få ett skatteunderlag,
som i och för sig motiverar ekonomisk hjälp från statens sida i skatteutjämnande
syfte. Att för den skull utbygga det hittills i stort sett endast
beträffande engångskostnader tillämpade systemet med efter skatteunderlagei
graderade statsbidrag för vissa speciella förvaltningsuppgifter bör
dock enligt länsstyrelsens uppfattning undvikas. Frågan om skatteutjämningsbidrag
åt kommunerna synes lämpligen böra lösas i ett större sammanhang,
och då denna fråga är under utredning inom allmänna statsbidragsutredningen,
bör resultatet härav ej utan tvingande skäl föregripas
genom införande av nya, efter varierande principer graderade statsbidrag
för speciella uppgifter.

Skatteutjämningsfrågan har särskilt uppmärksammats av Svenska landskommunernas
förbund (styrelsen) som bl. a. anför.

Uppenbart är att man icke kan åstadkomma en skatteutjämning genom
att gradera ett statsbidrag till en uppgift, som icke intager större utrymme
i den kommunala ekonomien än ca 10 %. Icke ens om man graderade det
ifrågasatta bidraget från 0 till 100 %, något som givetvis av olika skäl
är praktiskt ogenomförbart, skulle man ernå en sådan utjämning. Icke
ens om man genomförde en stark gradering av samtliga statsbidrag till
kommunerna skulle man ernå en skatteutjämning. Anledningen härtill är
givetvis att stora områden av kommunal verksamhet helt äro undandragna
statsbidragsgivning. I de kommunala staterna intaga utgifter lör icke statsunderstödda
ändamål allt större utrymme.

Styrelsen, som bland annat i olika remissyttranden under senare år
ägnat särskild uppmärksamhet åt statsbidragsfrågor, har blivit övertygad
om att det fördelningsproblem, varom här är fråga, icke kan lösas med
de hittills tillämpade metoderna. Trots en avskräckande flora av statsbidrag,
varav flera på olika sätt graderade, har man icke kunnat nå ett
tillnärmelsevis rimligt resultat. Den kommunala standarden är fortfarande
praktiskt taget lika ojämn som de kommunala utdebiteringarna.

Den successiva utbyggnaden av statsbidragssystemet har icke tagit hänsyn
till kommunalförvaltningens ändrade ekonomiska organisation. Under
ett tidigare skede med föga differentierad förvaltning var det naturligt att
betrakta varje förvaltningsgren som en avskild enhet. Då fastställde man
också särskild utdebitering för de olika förvaltningsändamålen. Under de

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 19.55

senaste årtiondena har det framstått som alltmera nödvändigt att betrakta
hela kommunalförvaltningen som en ekonomisk enhet. I praktiken innebär
detta bl. a. att statsbidrag till olika specialändamål vid statbehandlingen
och eljest icke intaga någon särställning gentemot den allmänna kommunalskatten
och de övriga inkomster, som stå till buds för finansiering av
kommunens utgifter. Man är icke längre på samma sätt som tidigare intresserad
av att se vad fattigvården, barnavården etc. kostar i utdebitering
per skattekrona. Ett statsbidrag till socialvården inom viss kommun ieder
då ingalunda säkert till en standardhöjning inom just socialvården. Det
kan i stället befinnas nödvändigt att med detta statsbidrag möjliggöra antingen
en standardhöjning inom någon annan förvaltningsgren eller också
en skattesänkning.

Detta betraktelsesätt, som nu blivit vanligt också i mindre kommuner,
kan väntas komma att bli en regel utan undantag efter kommunsammanslagningen.
Men härmed har också eliminerats den stimulerande effekt,
man velat ge åt många speciella statsbidrag till driftsändamål. På sin höjd
verkar bidraget stimulerande under en kortare övergångstid, när det lämnas
till ett nytt ändamål. Så snart den ifrågavarande verksamheten kommit
igång, upplöses ur kommunens synpunkt sambandet mellan statsbidraget
och det speciella statsbidragsändamålet. Statsbidragens väsentligaste
uPPgift blir då att åstadkomma en rimlig avvägning mellan den progressiva
statsbeskattningen och den proportionella kommunalbeskattningen
samt en utjämning av den senare olika kommuner emellan. Det blir icke
nödvändigt eller lämpligt att som hittills knyta statsbidrag till vissa bestämda
förvaltningsändamål. Det bör i stället bli fråga om ett allmänt statsbidrag,
baserat på objektivt fastställbara faktorer, och med främsta syfte
att eliminera de ojämnheter olika kommuner emellan, som nuvarande kommunalskattelag
åstadkommer. Den verksamhet som obligatoriskt åvilar
kommunerna och den verksamhet, som dessa i övrigt med stöd av sin allmänna
kompetens utöva, måste också vid statsbidragsgivningen på ett annat
sätt än hittills betraktas som en enhet. Ett understödjande från statens
sida av vissa förvaltningsändamål, som ur kommunala synpunkter
ofta framstå som godtyckligt utvalda, har med våra många statsbidragsförfattningar
lämnat tillräckligt med avskräckande exempel.

I ett läge, då en reformering av kommunalbeskattningen är ställd i utsikt
och då utredning redan pågår om statsbidragen till kommunerna,
skulle enligt styrelsens mening ett nytt betydande specialbidrag kunna fördröja
eu välbehövlig reform. Av ovan angivna principiella skäl måste styrelsen
därför ställa sig avvisande till socialvårdskommitténs förslag om
statsbidrag till den nya socialhjälpen. Om det statsfinansiella läget redan
nu medger ett nytt statsbidrag av föreslagen storlek, bör detta givas karaktären
av ett allmänt statsbidrag med utjämnande effekt. Eftersom det icke
skulle vara någon mening i att utdela ett sådant statsbidrag till också de
ekonomiskt välbeställda kommunerna, skulle utjämningseffekten bli vida
starkare än med det av socialvårdskommittén föreslagna statsbidraget. En
höjning av bl. a. socialvårdens standard skulle då också möjliggöras, där
sådan höjning är mest behövlig.

Belysande för de avstyrkandes inställning till frågan om intrång i den
kommunala självbestämmanderätten är det yttrande, som avgivits av Svenska
stadsförbundet (styrelsen), vari uttalas bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1055

Även utan att i allo penetrera den föreslagna lagstiftningen ur nu berörda
synpunkt kan det konstateras, att den ger synnerligen stort utrymme
för och ofta direkt inbjuder till dirigering av verksamheten från övervakande
statliga myndigheters sida. Praktiskt taget varje avgörande inom
verksamheten kan bli föremål för omprövning i sak av högre myndighet.
Varje anmälan till länsstyrelsen — icke endast av hjälpbehövande själv
om förment försummelse av socialnämnd att lämna hjälp skall länsstyrelsen
vara skyldig att upptaga till behandling. Även där det gäller utebliven
hjälp av förebyggande natur, skall länsstyrelsen tillhålla nämnden att ingripa,
om länsstyrelsen anser, att sådan hjälp bör lämnas. Socialstyrelsen
skall äga generell befogenhet att meddela länsstyrelserna och socialnämnderna
de anvisningar, som den finner påkallade beträffande handhavandet
av verksamheten och främjandet av dennas utveckling. Då det synes råda
delade meningar om den språkliga innebörden av ordet »anvisningar»,
bör det även anmärkas, att det enligt motiveringen här gäller anvisningar,
som skola vara av bindande natur.

Att kommittén också tänkt sig verksamhetens bedrivande under mycket
effektiv tillsyn och med ej ringa inblandning från de statliga myndigheternas
sida synes framgå av en rad uttalanden i betänkandet. Mera allmänt
framhåller kommittén beträffande dessa uppgifter för länsstyrelsens
del, att länsstyrelsen bör effektivare, än för närvarande sker, utöva en
fortlöpande övervakning, intimt förenad med rådgivande och upplysande
verksamhet. I anslutning därtill framhålles också, att det av kommittén
föreslagna statsbidraget till socialhjälpen förutsätter, att länsstyrelsen successivt
följer den ekonomiska sidan av kommunernas socialhjälpsverksamhet.
Kommittén finner det nödvändigt, att tjänstemän hos länsstyrelserna
skola under besök i kommunerna årligen kunna stickprovsvis gå igenom
handlingar och räkenskaper och förvissa sig om att förvaltningen följer
gällande författningar och givna anvisningar. I många särskilda sammanhang
ger kommittén dessutom påminnelser om att det skall finnas säker
tillsyn över socialnämnderna med möjlighet att åstadkomma rättelse i dessas
handlande, om ej på annat sätt så genom nedsättning av statsbidraget.
Så i samband med frågan om prövning av hjälpbehövandes arbetsvillighet,
liksom ock på tal om förebyggande socialhjälp, där det dock gäller hjälpåtgärder,
varom kommittén själv förklarat sig ur stånd att angiva, under
vilka förutsättningar och i vilken omfattning de skola anses berättigade.
Samma påminnelser ges beträffande understödsnivån, här med formuleringen,
att »det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna
i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga
om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt
efter förhållandena», och med tillägg att socialnämnd icke bör vidtaga generella
höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna. Länsstyrelsens
löpande tillsyn och möjligheten att minska statsbidraget nämnes
likaledes som garanti mot missbruk i fråga om socialhjälp till specialvård
och på samma sätt hänvisas till statsbidragsminskning för motverkande av
missbruk i fråga om sådan hjälp till resekostnader. Även beträffande tilllämpningen
av de föreslagna bestämmelserna om återbetalningsskyldighet
möter man en erinran om tillsynen. När sådan skyldighet beslutats, skall
socialnämnd äga att på grund av särskilda senare omständigheter eftergiva
kravet, men i detta avseende anför kommittén, att det får bli de övervakande
myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet icke missbrukas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 195.7

varigenom stadgandena om skyldighet att i vissa fall besluta om återbetalningsskyldighet
skulle kunna göras illusoriska. Ej heller saknas det i betänkandet
påpekanden, att den föreslagna befogenheten för socialstyrelsen
att utfärda anvisningar kan eller bör utnyttjas i åtskilliga avseenden,
exempelvis beträffande de högsta belopp, som »i regel» få utgå såsom socialhjälp
åt arbetslös, hänsynstagande till hjälpsökandes tillgångar vid avvägning
av hjälpen, naturaformens användning i hjälpverksamheten och beräkning
— för statsbidragets bestämmande — av kommuns kostnad för hjälp
in natura.

Till denna sammanställning, som styrelsen funnit angelägen för att ge
en så allmän belysning som möjligt av vad kommunerna ur nu berörda synpunkt
ha att vänta sig enligt kommitténs förslag och intentioner, kan styrelsen
ej underlåta att foga ett påpekande om ännu ett uttalande av kommittén,
vilket visserligen ej hänför sig till socialhjälpen men väl passar
in i sammanhanget. Det visar nämligen kommitténs uppfattning om hur
hänsynslöst statliga organ böra kunna utnyttja sin tillsyn över statsunderstödd
kommunal verksamhet. Detta uttalande gäller en för kommunerna
så ömtålig sak som påtryckning från tillsynsorgans sida till stöd åt kommunalanställdas
lönekrav. Det påpekas i betänkandet, att — från personalhåll
— framförts önskemål om att som villkor för statsbidrag till driften
av ålderdomshem kräva utbetalande av vissa av statsmakterna bestämda
minimilöner. Kommittén finner det visserligen »knappast ådagalagt» att
detta »är av behovet påkallat» men tillägger som motiv för att avstå därifrån:
»I den mån kommunerna i särskilda fall icke bereda tillfredsställande
löne- och anställningsförhållanden få ju tillsynsorganen, därest statsbidrag
överhuvudtaget utgår och alltså oberoende av formen för detta, betydligt
ökade möjligheter att utöva inflytande för att få fram en bättre
ordning.»

På grund av det anförda ter det sig för styrelsen uppenbart, att kommittén
åsyftat att beträffande socialhjälpen säkerställa en utpräglat statligbyråkratisk
dirigering av verksamheten, oaktat kommunerna skulle till
namnet vara huvudmän för densamma. För de kommunala organen, socialnämnderna,
synas uppgifterna kunna väsentligen bli till en del att rent
expeditionellt ombesörja hjälpåtgärder enligt anvisningar, som meddelats
av tillsynsmyndigheten, och till en annan del att visserligen efter eget bedömande
besluta om sådana åtgärder men under besvärande övervakning
och med ständig risk att få dessa beslut underkända, kanske med ekonomiska
påföljder för kommunen. Det sistnämnda är ej minst anmärkningsvärt
ur den synpunkten, att besluten skola gälla uppenbart svårbedömliga
frågor, varom delade meningar måste förutsättas och där den beslutande
fördenskull sällan kan känna sig säker att undgå rättelse. Man kan ej gärna
påräkna, att socialnämndernas arbete skulle under sådana förhållanden
präglas av initiativkraft och i övrigt fullgöras på bästa sätt. Tvärtom måste
man befara, att verksamheten skulle bedrivas med ständig tveksamhet och
att socialnämnderna ideligen skulle finna sig föranlåtna att före sina avgöranden
söka på högre ort inhämta besked om »rätta meningen». Styrelsen
kan omöjligen tro, att den åsyftade övervakningen och centraldirigeringen
skulle medföra fördelar — vare sig till direkt gagn för verksamheten eller
i besparande sjTte — vilka skulle kunna uppväga nackdelarna av sådana
arbetsförhållanden för socialnämnderna.

Styrelsen anser sålunda, att åt kommunernas huvudmannaskap för social -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

hjälpen måste ges en helt annan innebörd med vida större handlingsfrihet
för kommunerna än kommitténs förslag och uttalanden i förevarande betänkande
ställa i utsikt.

Det framgår påtagligt av betänkandet, att det föreslagna statsbidraget
till socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar anses utgöra ett mycket
vägande skäl för begränsning av kommunernas handlingsfrihet på
området. Från kommunalt håll kan man icke gå med på att statsbidrag
måste få så vittgående konsekvenser i detta avseende, som kommittén synes
förutsätta. Det är emellertid också påtagligt, att dessa konsekvenser i
förevarande fall anses särskilt betingade av det föreslagna bidragssystemets
konstruktion. Då det här gäller ett system, enligt vilket bidragets storlek
skulle vara beroende av kommunernas faktiska kostnader och detta
med en gradering, som skulle betyda bidrag med ända upp till 80 procent
av kostnaderna, kan styrelsen förstå, att visst inflytande från statliga
myndigheters sida på bestämmandet av dessa kostnaders storlek befinnes
erforderligt. Men man får då icke heller förbise, att denna verkan av
bidragssystemet bestämts av hänsyn till de ekonomiskt svagast ställda
kommunerna och att densamma — således inskränkningen i den kommunala
handlingsfriheten — dock skulle i lika mån drabba kommuner med
vida mindre procentuell bidragstilldelning, och även om dessa hittills
visat sig fullgöra motsvarande socialvårdande uppgifter på ett föredömligt
sätt. Försåvitt det föreslagna statsbidraget skall anses vara anledningen
till den utpräglade dirigering av verksamheten från tillsynsorganens sida,
som man enligt det ovan sagda måste befara, finner styrelsen det uteslutet,
att det avsedda ekonomiska stödet från statens sida åt kommunerna för
befrämjande av socialvården bör lämnas på sätt som föreslagits. Om detta
stöd i stället ges kommunerna i former som endast ta sikte på att bereda
dem över hela linjen erforderliga resurser överhuvudtaget för att fullgöra
sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt — vilket ju bör vara det statliga
stödets rätta syfte ur skatteutjämningssynpunkt — så är styrelsen övertygad
om att verkan skulle bli vida mera till gagn för socialvården.

Beträffande faran för att socialvårdens standard kommer att sänkas
uttalar överståthållarämbetet.

Samtidigt som socialvårdskommittén velat vinnlägga sig om att öka de
behövandes rätt till bistånd av samhällets hjälporgan, har kommittén —
eftersom det icke ansetts möjligt att låta kommunerna utan inskränkningar
disponera statsmedel — sett sig nödsakad att på olika sätt begiänsa
kommunernas rätt att utgiva socialhjälp. Sålunda skall socialnämnden
endast i de i socialhjälpslagen angivna fallen få bevilja dylik hjälp. Risk
finnes för att en i enlighet med förslaget utformad socialhjälpslag kommer
att visa sig återhållande på socialvården i kommuner, som redan väl utvecklat
sin socialvård, och det kan till och med befaras, att följden blir
en standardförsämring i dylika kommuner. Sålunda ha Stockholms stads
socioIvårdsmyndigheter i sitt yttrande angivit exempel på sådan i Stockholm
utgående fattigvård, beträffande vilken det är klart, att densamma icke
skulle falla under socialhjälpslagen, medan det i andra fall framstår som
tveksamt huru därmed förhåller sig. En spärr för socialnämndernas rätt
att utgiva socialhjälp står för övrigt i strid mot det av socialvårdskommittén
angivna allmänna syltet med socialhjälpen — att avhjälpa varje behov
utan inskränkning.

5 Bihting till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Liknande åsikter uttalas av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Överståthållarämbetet anser vidare att det icke råder något som helst
tvivel om att ett genomförande härutinnan av förslaget skulle komma att
medföra en betydande, icke önskvärd ansvällning av den administrativa
apparaten hos såväl socialnämnderna som länsstyrelserna. Detta måste
i sin tur föranleda olägenheter beträffande handläggningen av själva ärendena
och medföra avsevärda, i och för sig improduktiva kostnader för
det allmänna. Länsstyrelsen i Östergötlands län är av samma åsikt och
kan icke bortse från den möjligheten, att förslagen rörande den statliga
kontrollen bygger på ett överskattande av de administrativa organens
möjligheter att utan en väsentlig kaderförstärkning förhindra eventuella
missbruk av statsmedel, därest statsbidrag komme att utgå i den omfattning
som föreslagits. Liknande farhågor uttalas av bl. a. länsstyrelsen i
Västernorrlands län och Svenska arbetsgivareföreningen.

Vidkommande härefter frågan huruvida mödrahjälpen
skall inordnas i socialhjälpen har flertalet av dem, som
yttrat sig härom, ansett att därmed bör anstå tills frågan om icke behovsprövad
hjälp vid havandeskap och barnsbörd fått en tillfredsställande
lösning. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. socialstyrelsen —- som dock
i princip tillstyrkt förslaget — länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, 10
mödrahjälpsnämnder, Svenska socialvårdsförbundet, Högerns kvinnoförbund
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Ett fåtal tillstyrker förslaget utan nämnda förbehåll, bland dem mödrahjälpsnämnderna
i Hälsingborgs stad samt i Värmlands och Kopparbergs
läns landstingsområden ävensom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
i första distriktet.

I direkt avstyrkande riktning — dvs. mot avveckling över huvud av
mödrahjälpen — uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och 11
mödrah jälpsnämnder.

Av de kommuner, som diskuterat mödrahjälpen, har ungefär tre fjärdedelar
förordat dess bibehållande tills vidare eller för framtiden.

De som uttalat sig för att mödrahjälpen förr eller senare införlivas med
socialhjälpen har, i den mån motivering lämnats, hänvisat till socialvårdskommitténs
skäl för kommitténs ståndpunktstagande.

Kronobergs läns landstingsområde anför, att det är möjligt att allmänhetens
inställning till socialhjälpen kan bli en annan än den man nu i
allmänhet intar till fattigvården, om socialhjälpen göres till en hjälpform
även för mödrarna. Liknande synpunkter anlägger statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulent i första distriktet.

En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Jämtlands län,
som yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Mödrahjälpen, som i sin helhet bekostas av statsmedel, har nu funnits
under så lång tidsperiod, att allmänheten vant sig vid att denna hjälpform
vid havandeskap står till buds för mödrar i ekonomiskt besvärliga situationer.
Mödrahjälpens utformning har gjort, att mödrarna i allmänhet icke
torde ha känslan att uppbära understöd. Hjälpen utgår till en mycket stor
procent av mödrarna (i Jämtlands län mellan 50 och 70 %). Sannolikt
skulle det bli psykologiskt mindre tillfredsställande, om mödrahjälpen
(innan moderskapsbidraget införts) inordnades under socialhjälpen. Den
omständigheten, att hjälpen komme att delvis utgå av kommunala medel,
torde nämligen komma att verka hämmande på eu icke ringa del av dem
som komma i fråga för erhållande av hjälp vid barnsbörd.

Farhågor för att mödrarna skulle dra sig för att söka socialhjälp uttalas
även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands lön, mödrahjälpsnåmnderna
i Södermanlands och Östergötlands läns landstingsområden samt i Malmö
stad och ett tiotal kommuner, bland dem Stockholms stad.

Eu del remissorgan, bl. a. mödrahjälpsnåmnderna i Västernorrlands och
Västerbottens läns landstingsområden och Hälsingborgs barnavårdsnämnd,
erinrar om mödrahjälpens befolkningspolitiska syfte och framhåller att
detta skulle gå förlorat, om mödrahjälpen upphörde som självständig
hjälpform.

1 ett flertal yttranden framhålles, att ett utbyte av mödrahjälpen mot
den föreslagna socialhjälpen skulle medföra försämringar i olika avseenden
för mödrarna. Sålunda påpekas, att socialnämnderna understundom
skulle tvingas att behandla sökande med annan ersättningskommun
snävare än om sökanden varit mantalsskriven i den egna kommunen.
Mödrahjälpsnåmnderna i Göteborg och Malmö anser, att kommuns rätt
att göra återkrav mot annan kommun och mot enskild kommer att verka
tillbakahållande på mödrarnas önskan att söka hjälp.

Mödrahjälpsnåmnderna i Uppsala och Gävleborgs läns landstingsområden
samt i Gävle stad tvivlar på att socialhjälpen i samma utsträckning
som mödrahjälpen ger möjlighet att lämna bidrag till hemhjälp och
tandvård och anser dessutom, att den tämligen frikostiga och alltid välbehövliga
utrustningen till mor och barn med all säkerhet skulle inskränkas.
Även mödrahjälpsnåmnden i Älvsborgs läns landstingsområde
finner förutsättningarna för socialhjälp strängare än de för mödrahjälp
gällande.

I flera andra remissyttranden ifrågasättes, om inte socialnämnderna
kommer att bli restriktiva vid beviljande av hjälp, enär kommunerna
själva skall bestrida en del av kostnaderna för socialhjälpen.

Från kommunalt håll har understrukits, att förslaget ur kommunalekonomisk
synpunkt är ofördelaktigt, enär kommunerna skulle få deltaga
i socialhjälpens finansiering — de större städerna med 70 % av kostnaderna
— under det att mödrahjälp nu helt bestrides av statsmedel.
Några remissorgan — bland dem socialstyrelsen och Folkpartiets kvinno -

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

förbund - uttalar, att en förutsättning för att mödrahjälpen skall kunna
uPPgå i socialhjälpen är att statsbidrag lämnas till den senare.

Vad åter angår frågan om arbetslöshetsunderstödens
inordnande i socialhjälpen har kommitténs förslag tillstyrkts
i omkring en fjärdedel och avstyrkts i omkring tre fjärdedelar av de
yttranden där frågan härom upptagits till behandling.

Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget
märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, ett tjugutal kommuner,
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Riksförbundet
landsbygdens folk.

Yttranden i avstyrkande riktning har avgivits av pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, 17 länsstyrelser, 40 kommuner, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
1 rkeskvinnors samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund.

Socialstyrelsen uttalar, att den av kommittén gjorda jämförelsen mellan
å ena sidan arbetslöshetsunderstöd enligt gällande hjälpkungörelse och å
andra sidan fattigvård resp. socialhjälp uppenbarligen ger vid handen att
en särskild understödsform för arbetslösa blir praktiskt taget likformig
med socialhjälpen. Endast socialhjälpen borde förbehållas uppgiften att
supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med erforderliga
understöd efter behov. Socialhjälp skulle vara en rättighet för en behövande
arbetslös. Att socialhjälp ens under en arbetslöshetsperiod skulle
förmedlas till arbetslösa av två olika organ, både arbetslöshetsnämnd och
socialnämnd, borde icke förekomma. Anknytningen till socialhjälpen av
arbetslösa hjälpbehövande vore ägnad att göra skillnaden mellan helt
arbetsföra och partiellt arbetsföra mindre framträdande än för närvarande.
Kontakten mellan socialvårdsorganen och de arbetsförmedlande
och arbetsvårdande institutionerna över hela linjen kunde förväntas bli
livlig, till båtnad för alla kategorier hjälpbehövande. Statsbidraget till
socialhjälpen vore emellertid en oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen
skulle kunna bli den enda behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet.

Av dem, som avstyrkt kommitténs förslag i denna del, har åtskilliga
instämt i reservanten fru Nordgrens uttalande, att hjälpåtgärder avseende
de oförvållat arbetslösa är en arbetsmarknadsfråga och icke en
socialvårdsfråga. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län.

Bortsett från att för närvarande ej oväsentliga yttre olikheter föreligga
mellan hjälpformerna förbiser kommittén den djupare liggande skillnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

dem emellan. Medan understödet till de arbetsoförmögna bestämmes enbart
med hänsyn till vad som finnes erforderligt för livsuppehälle och vård,
måste utformningen av hjälpåtgärderna för de arbetslösa ske under beaktande
jämväl av arbetsmarknadspolitiska och konjunkturpolitiska
överväganden.

Svenska socialvårds^ örbundet framhåller, att ett av de mest karakteristiska
dragen i modern socialpolitik är att hjälpbehov, som uppstår på
grund av specifika förhållanden, t. ex. sjukdom, olycksfall i arbete, oförvållad
arbetslöshet o. s. v., normalt skall avhjälpas på annat sätt än genom
socialhjälpsbidrag. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tyngdpunkten
i arbetslöshetspolitiken alltid legat på arbetslinjen, medan man
i möjligaste mån inskränkt de kontanta understöden. Samhällets hjälp
åt de arbetslösa borde alltjämt utgå efter arbetslinjen.

Landsorganisationen hänvisar till följande av organisationen avgivna
yttrande över förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

I samhällets aktiva konjunkturpolitik måste kommunernas insatser för
planering av sysselsättningen tillmätas väsentlig betydelse. Samhällsadministrationens
utbyggnad efter kriget har också skett under motivering
att stimulera och få kommunerna att aktivt medverka i planeringsarbetet
för att hålla sysselsättningen uppe på maximal höjd. Utan tvivel har
samhället också genom de senaste årens reformer på det ekonomisktadministrativa
området — t. ex. vad gäller bostads- och jordbrukspolitiken
— skaffat sig hjälpmedel som gör samordningen lättare men ställer
samtidigt ökade krav på samhällets alla olika organ. Landsorganisationen
anser därför att ett från de övriga socialgrenarna fristående obligatoriskt
kommunalt organ bör inrättas med uppgift att handlägga de allmänna
sysselsättnings- och arbetslöshetsfrågorna. Redan nu äger Kungl. Maj :t
förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande
av lokala åtgärder ifråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid oförvållad arbetslöshet. Det finns därjämte skäl som talar för att kommunerna
efter kommunreformens genomförande skall administrativt få
större möjligheter att handhava de på detta område viktiga arbetsuppgitterna.

I anslutning härtill framhåller Landsorganisationen, att inordnandet av
hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa i socialhjälpslagen skulle
kunna tolkas som om samhället icke betraktade denna del av det sociala
medborgarskyddet som så betydelsefull och särpräglad att det fordrade
särskilda samhällsåtgärder.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som avstyrkt statsbidrag till socialhjälpen
— finner det uteslutet att ålägga kommunerna att helt svara
för de hjälpkostnader, som väsentligen bero på det allmänna läget på
arbetsmarknaden.

Kommitténs förslag om införande av maximibelopp för socialhjälp till
arbetslösa har mött enhällig och stark kritik. Förslaget anses allmänt
strida mot socialhjälpens karaktär av generell, supplerande hjälpform.
överståthållarämbetet anför i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

En maximering av ett bidrag medför med nödvändighet, att understödet
måste taga sikte på normalfallen och därför i vissa, icke nödvändigtvis sällsynta
fall, måste bliva otillräckligt. Detta förhållande medför f. n. ingen
allvarlig olägenhet, eftersom fattigvården alltid äger möjlighet att avhjälpa
tillfälligt hjälpbehov utanför det maximerade arbetslöshetsunderstödets
ram. Annorlunda skulle saken ställa sig vid ett inordnande av
arbetslöshetshjälpen under socialhjälpen, eftersom — då någon supplerande
hjälpform icke skulle stå till buds — möjlighet att gå utöver det
högsta tillåtna bidraget icke skulle föreligga. Ett sådant arrangemang är
vidare, såsom Stockholms stads socialvårdsmyndigheter framhållit, ägnat
att väcka betänkligheter även såtillvida, att införandet under socialhjälpen
av en maximerad hjälpform icke kan undgå att i olika riktningar påverka
socialhjälpsunderstöden i övrigt. Erfarenheten ger nämligen vid handen,
att maximerade understöd tendera att utveckla sig till normalbelopp för
hela den verksamhet, som beröres, och det strider som sagt mot hela
socialhjälpens idé om en alltför schablonmässig prövning skulle bliva
regel.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening kan icke mycket vara att vinna
på den föreslagna ordningen, som i praktiken åstadkommer två hjälpformer,
ehuru båda komma att benämnas socialhjälp. Av liknande uppfattning
är Stockholms stad, som anför att kommittén i samma hjälpforin
infört olika grader av behovsprövning, vilket otvivelaktigt måste leda
till skapandet av en särställning för de arbetslösa. Svenska arbetsgivareföreningen
befarar att denna splittring av socialhjälpen i praktiken måste
innebära avsevärda olägenheter.

Frågan, vilket lokalt organ som bör handha den kontanta hjälpen till
arbetslösa, har diskuterats i en mängd yttranden. I endast en mindre del
av dessa tillstyrkes kommitténs förslag, att hjälpen skall utges av socialnämnden.

Pensions styrelsen har sålunda svårt att föreställa sig att alla socialnämnder
skall kunna uppfylla de stora krav i olika avseenden, som ställes
på en socialnämnd vid tillämpningen av bestämmelserna i vilka fall arbetslösa
skall få uppbära socialhjälp. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför,
att socialnämnden kommer att bli bunden av reglerande föreskrifter i en
omfattning, som måste anses oförenlig med socialhjälpens karaktär av
obunden hjälpverksamhet. Svenska socialvårdsförbundet anser, att socialnämnden
kommer att bli nödsakad taga hänsyn till av länsarbetsnämnden
och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar att arbetslöshetspolitiken måste betraktas
som en enhet, skild från socialhjälpen, samt anför.

Vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle arbetslöshetsåtgärderna
komma att splittras även i den lokala instansen. Enligt kommittén
skulle liksom nu är fallet särskild arbetslöshetsnämnd kunna inrättas.
Man torde väl också kunna förutsätta, att detta bleve förhållandet
åtminstone i kommuner, som kontinuerligt eller relativt ofta drabbas av
arbetslöshet. Då socialnämnden förutsättes handha all socialhjälpsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

samhet, även den för arbetslösa, bleve följden alltså en uppdelning av

hjälpåtgärderna på två lokala organ. pnliut

Därest särskild arbetslöshetsnämnd icke finnes inrattad, kan enl g
»ällande författning kommun uppdraga åt kommunalnämnd respektive
drätselkammare att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt kommitténs förslag
skall i det nu avsedda fallet socialnämnden vara arbetslöshetsnämnd
Fnli«t styrelsens mening är den nuvarande ordningen att föredraga, ena
drätselkammaren respektive kommunalnämnden har ett storre mflytande

på kommunernas investeringspolitik och ekonomi, vllk^ haforSunfngen
tydelse för arbetslöshetsåtgärderna, enar arbetslinjen a\en i fortsättning
måste äga företräde framför kontantunderstödslinjen.

Vad övriga specialformer av behovsprövad hjälp
angår har kommitténs förslag, att dessa skall upphöra, när lagstiftningen
om socialhjälp träder i kraft, allmänt lämnats utan erinran, dock att pensionsstyrelsen
— under förklaring att styrelsen delar kommitténs uppfattning
att lagen om kommunala pensionstillskott bör upphavas i den man
den avser dylika tillskott — framhåller att denna lag är tillämplig aven i
vissa fall då folkpension ej utgår och att med hänsyn härtill det bor til s

vidare anstå med lagens upphävande.

Mot själva utformningen av kommitténs förslag framföres
i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och på flera hall
ges uttryck för den uppfattningen, att förslaget inte utan genomgripande
överarbctning kan läggas till grund för lagstiftning. Denna standpunkt intages
av bl. a. pensionsstprelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och
Bohus, Våsternorrlands och Jämtlands län, besvårssakkunniga, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet
och Riksförbundet landsbygdens folk.

Departementschefen

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och
behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt datum.
Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter
tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området
utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora forändringar.
Ändringarna avseende denna lagslittning har jainte det att
fattigvård slopats som rösträttshinder — främst tagit sikte på att nnnska
antalet fattigvårdsprocesser, dvs. processer rörande vem som i sista hand

skall svara för kostnaden för meddelad fattigvård.

När fattigvårdslagen kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 utfärdad
fattigvårdsförordning — utgjorde fattigvården en dominerande
lijälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården forlorat
i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. 1 första band märkes

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd.
De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts, och dessa pensioner
är nu sådana att de eljest medellösa åldringarna — som förut utgjort
huvuddelen av7 fattigvårdens klientel — inte längre behöver anlita
fattigvården för sin försörjning. Även invalidpensionerna och övriga former
av folkpension har successivt förbättrats; och jag vill erinra om att för
arets riksdag framlagts förslag till höjning av folkpensioneringens änkepensioner
och hustrutillägg.

Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har
mlorts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och
enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas ekonomiskt
bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid
olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkringslagen.
Denna avser visserligen endast nya skadefall. Därest av mig tidigare
anmält förslag till omreglering av äldre olvcksfallsersättningar genomföres,
kommer emellertid också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden
att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens förmåner har avsevart
forbattrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag — statsbidragen
till denna gren av socialförsäkringen ökat.

Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen
av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av
bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt
arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och
försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen
bor erinras om att det vicl sidan av fattigvården finnes ett flertal specialformei
av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen
samt kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattigvård
under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen har länge stått
på dagordningen; och socialvårdskommittén — som tillkallades år 1938
för att \erkställa en allmän översyn av den svenska socialvårdslagstiftningen
och som under årens lopp framlagt en rad förslag, vilka sedermera

legat till grund för ett flertal betydelsefulla reformer på detta område _

upptog ganska tidigt denna fråga till behandling. Frågan ansågs emellertid
böra vila tills vidare, främst med hänsyn till att spörsmålet om en revision
av den kommunala indelningen först borde lösas. Sedan kommunindelningsreformen
genomförts, tog kommittén upp frågan om en reviderad
fattigvårdslagstiftning. Arbetet härmed avslutades år 1950, då kommittén
avgav ell betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m.

Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av
en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna föreslås
skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

prövad hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet.
Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälpform
än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avsevärd
utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens
finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad
lagstiftning på området än den nuvarande.

Från dessa utgångspunkter har kommittén utformat ett förslag till lag
om socialhjälp, vari sammanfattats bestämmelserna rörande den nya hjalpformens
innehåll, meddelande, rättsverkningar m. m. De bestämmelser, som
kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets storlek och utformning,
har sammanförts i ett förslag till lag om bidrag av statsmedel till
kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Den i nuvarande
fattigvårdslagen behandlade frågan om försummelse av försörjningsplikt
har kommittén funnit böra lösas för sig och bestämmelserna harom har
upptagits i ett förslag till lag om arbetsföreläggande. Regler rörande ålderdomshem
och andra socialvårdsanstalter har upptagits i ett fristående föislag
till lag om vissa socialvårdsanstalter; även de frågor, som berör socialvårdens
kommunala organisation, föreslås reglerade i en särskild lag.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har allmänt vitsordats,
att den nuvarande fattigvårdslagstiftningen är så otidsenlig och bristfällig,
att en reformering av densamma är behövlig; och icke från något hall har
ifrågasatts annat än att det även i fortsättningen föreligger behov av en
lagstiftning rörande en hjälpform av detta slag. Jag är av samma uppfattning.
Trots de förbättringar av socialförmånerna, som genomförts under
senare år, torde det uppstå situationer, då socialförsäkring och andra
hjälpformer inte står till förfogande eller inte räcker till; och föi dessa fall
behövs en generell, behovsprövad hjälpform. Denna hör, såsom kommittén
föreslagit, benämnas socialhjälp.

Om det råder enighet om att den nuvarande fattigvården bör avlösas
av en ny motsvarande hjälpform, går däremot meningarna isär beträffande
frågan hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller inte
minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget utarbetats, nämligen
införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande speciella behovsprövade
hjälpformerna. Med hänsyn till att ett ställningstagande till dessa
spörsmål får verkningar i åtskilliga andra hänseenden, vill jag först uppehålla
mig vid dem.

Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kommittéförslaget
rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och
deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångspunkt,
att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag,
i det att fattigvården av ålder varit cn socknens angelägenhet och således
av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom
den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jäm -

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förelsevis underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kommunindelningsreformens
genomförande fått större ekonomisk bärkraft,
varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov
av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan angående
formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning.
Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle medföra
statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering
och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade
administrationskostnader.

Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening berättigad;
och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet.
Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna
utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården.

Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer
av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag
principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma
bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger.
Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas bör emellertid enligt min
mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden;
och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli
betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man
vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälpform.

En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill avskaffa,
är in ö d r a h j ä 1 p e n. Denna helt av statsmedel utgående hjälpform
infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte.
Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid
anmälan av det förslag till lag om moderskapshjälp, som antogs vid 1954
års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under
lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i
dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vidtagas
än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjukförsäkringen
anknutna moderskapshjälpen.

Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för
samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhållandena
här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genomförande
är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid
kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets statsverksproposition
för budgetåret 1955/58 äskats ett anslag till mödrahjälp
med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistförflutna
budgetår var i det närmaste dubbelt så stor.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansiering
skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till
kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet
om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i
ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det häi äi
fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur befolkningspolitiska
synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts
behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek.
Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutanderätten
i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala expertorganen
till lokala nämnder.

Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda,
att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.

En annan specialform av behovsprövad hjälp, som kommittén föreslår
skola slopas och uppgå i socialhjälpen, utgör kontantunderstöden
vid arbetslöshet, varom regler finnes i den s. k. hjälpkungörelsen
den 27 maj 1949 (nr 278). Det är att märka, att förslaget i detta hänseende
i sin tur bygger på förutsättningen att kostnaderna för socialhjälpen i betydande
omfattning skall bestridas av statsmedel. Jag har tidigare uttalat
som min mening, att socialhjälpen bör finansieras av kommunerna. Häiigenom
har alltså själva grunden för kommitténs förslag i denna del ryckts
undan. Även bortsett härifrån talar emellertid både principiella och praktiska
skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten
vid arbetslöshet inte i detta sammanhang bör avskaffas.

Ifrågavarande verksamhet bedrives, med arbetsmarknadsstyrelsen som
centralorgan, i olika former, nämligen anskaffande av arbete, meddelande
av utbildning samt lämnande av kontantunderstöd. Arbetslinjen är den
primära, och först då vederbörande ej kan beredas arbete följer man undeistödslinjen.
Av naturliga skäl måste en snabb övergång kunna ske från
den ena linjen till den andra. Särskilt är det angeläget att den som uppbär
kontantunderstöd utan omgång kan placeras i arbete. Kontantunderstöden
syftar till att skydda och bevara arbetskraften under den tid, då den på
grund av arbetsbrist ej kan användas i produktionen. Understöden har
således en annan karaktär än fattigvården. Arbetslöshetshjälpen bör enligt
min uppfattning ses som en enhet och som en integrerande del i hela
arbetsmarknadspolitiken. Det gäller här icke en socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga.

Den av kommittén förordade lösningen torde vidare göra det nödvändigt
att — vilket kommittén även föreslagit — i socialhjälpslagen införa ett
flertal specialregler för de arbetslösa. Särbestämmelser skulle bl. a. erfordras
rörande kontroll av arbetsviljan, angående avstängning från rätten till
socialhjälp vid självförvållad arbetslöshet och i vissa konfliktsituationer,
beträffande socialhjälpens storlek i förhållande till arbetslöshetsförsäkringens
förmåner osv. Regler av denna typ skulle stämma dåligt överens

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

med den obundenhet, som i övrigt bör utmärka socialhjälpen, och dessutom
bereda socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter.

Jag förordar således, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten
för arbetslösa enligt hjälpkungörelsen i detta sammanhang lämnas orubbad.
Som en konsekvens härav bör de arbetslösa intaga samma ställning i socialhjälpshänseende
som de nu gör i fattigvårdshänseende.

De skäl, som föranlett mitt ifrågavarande ståndpunktstagande, äger sin
motsvarande giltighet såvitt avser den behovsprövade hjälp, vilken utgår
till utlandssvenskar in. fl. enligt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr
383) angående bistånd åt utlandssvenskar, som återvända till Sverige,
in. in. Någon anledning att nu slopa denna hjälpform synes ej föreligga.

Bestämmelserna rörande kommunala pensionstillskott finnes
i lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.,
enligt vilken kommun har möjlighet att till fattigvårdsstyrelses förfogande
ställa medel med föreskrift, att tillskott eller bidrag, som utdelas av dessa
medel, inte skall anses som fattigvård. Den verksamhet, som bedrives med
stöd av ifrågavarande lag, är av begränsad omfattning och är centraliserad
till de större städerna. I praktiken utgår hjälpen i allmänhet i form av
hjälp till dietkost och till kläder; stundom utgår hjälp till tandvård, läkarvård
och medicin.

Anledningen till att en lagstiftning rörande kommunala pensionstillskott
infördes var att fattigvården på grund av sitt namn och sin karaktär —
bl. a. innebärande obegränsad återbetalningsskyldighet — inte ansågs vara
en lämplig hjälpform i hithörande fall. Med den utformning, som socialhjälpslagen
är avsedd att få, äger dessa skäl ej någon bärkraft. Då ej heller
i övrigt skäl torde föreligga att ha två så likartade hjälpformer för samma
ändamål, bör enligt min mening lagen om kommunala pensionstillskott
in. m. upphävas samtidigt med att socialhjälpslagen träder i kraft.

Samma skäl talar för att låta i socialhjälpen uppgå den hjälp, som kan
lämnas sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka enligt
lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilken
lag för övrigt tillämpats i endast obetydlig utsträckning.

Reglerna rörande skoldistrikts rätt att efter behovsprövning lämna hjälp
av kommunala medel åt skolbarn för bekostande av deras skolgång
eller resor för undersökning och behandling vid den statsunderstödda psykiska
barna- och ungdomsvården är upptagna i stadgan den 26 september
1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, stadgan den 22 juni 1923
(nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm samt stadgan den 16
september 1918 (nr 1001) för fortsättningsskolan. Reglerna har tillkommit
för beredande av möjlighet till hjälp utan fattigvårds karaktär. Bortsett
från bidraget till resor utgår i praktiken hjälpen endast i form av kläder
och skodon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Den nuvarande ordningen på detta område synes innebära eu onödig
splittring; det kan enligt min mening icke anses motiverat att samma
behov tillgodoses i vissa fall av skolmyndigheten och i andra fall av socialhjälpsorganet.
Förhållandet blir särskilt markant, när det t. ex. gällei
utrustning av ett och samma barn under skolterminerna och under feriei na
samt utrustning av syskon, av vilka icke alla är i skolåldern. För öviigt
torde det väl mången gång förhalla sig sa, att, där skoldisti iktet ansei sig
böra träda hjälpande emellan, familjen även i annat avseende redan uppbär
eller kan vara i behov av hjälp från det allmännas sida. Jag förordar
därför att skoldistriktens ifrågavarande hjälpverksamhet får övertagas av
socialhj älpsorganen.

Efter det socialvårdskommittén avgav sitt förslag har det utfärdats två
författningar — den ena avseende tandvårdskostnader och den
andra avseende läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade
på landsbygden — vilka jag i detta sammanhang vill något
beröra.

Bestämmelserna i förra hänseendet innehålles i förordningen den 22
september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.
Enligt denna förordning äger kommun bidraga till bestridande
av kostnader, som sammanhänger med folktandvården. Någon anledning
att i detta sammanhang avhända kommunerna deras ifrågavarande rätt
synes icke föreligga.

Den andra författningen utgöres av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr
510) angående statsbidrag till lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre
bemedlade å landsbygden. Denna kungörelse kom till i samband med den
allmänna sjukförsäkringen; och den bör bestå även efter det att den nya
socialhjälp slagen trätt i kraft.

Av den redogörelse jag lämnat för socialvårdskommitténs förslag framgår,
att kommittén tänkt sig att socialhjälpen skall intaga en central ställning
inom vårt socialvårdssystem samt att lagstiftningen rörande socialhjälpen
skall utgöra ett ganska omfattande lagkomplex. Emellertid har under
senare år inträffat åtskilliga omständigheter, som gör att kommitténs
förslag i vissa hänseenden måste anses vila på förutsättningar, vilka ej
längre är för handen.

Sålunda har den utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring
i övrigt av hjälpformerna på det sociala området, vilken jag tidigare berört,
till avsevärd del skett efter det kommittén år 1950 avgav sitt betänkande.
Efter nämnda år har vidare antagits en ny kommunallagstiftning,
i samband med vars tillkomst statsmakterna enade sig om att kommunerna
borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer
med hänsyn till skiftande lokala behov ävensom att det vore
önskvärt att speciallagstiftningens bestämmelser rörande den kommunala

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förvaltningsorganisationen såvitt möjligt anpassades efter den nya kommunallagen.
Ytterligare är i detta sammanhang att märka, att vissa spörsmål
inom eller i vart fall berörande ifrågavarande område f. n. är föremål
för omprövning av särskilda sakkunniga. Jag syftar härvid på att barnavårdskommittén
är sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen,
därvid åtskilliga för barnavården och socialhjälpen gemensamma frågor
torde komma att omprövas, att ålderdomshemmens ställning prövas av
1952 års åldringsvårdsutredning samt att frågan om de administrativa frihetsberövandena
också är föremål för särskild sakkunnigutredning.

Med hänsyn till vad som anförts och med den ståndpunkt jag intagit
till frågorna om socialhjälpens finansiering och omfattning anser jag att
den nya socialhjälpslagstiftningen bör utformas efter delvis andra riktlinjer
än som föreslagits av kommittén.

Genom att kommunerna själva får svara för kostnaderna för socialhjälpen
förfaller till en början kommitténs förslag till lag om bidrag av
statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Vidare
torde det icke bli erforderligt med en sådan detaljreglering av olika
spörsmål, vilken kommittén ansett nödvändig. Vad som förekommit i samband
med den nya kommunallagens tillkomst föranleder att kommitténs
förslag till lag om socialnämnd in. m. ej bör förverkligas. I avbidan på resultatet
av pågående utredningar synes ej heller kommitténs förslag till
särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter och om arbetsföreläggande
böra omsättas i praktiken.

Från dessa utgångspunkter har inom socialdepartementet samtliga de
bestämmelser, som ansetts böra gälla i förevarande hänseende, sammanfattats
i ett förslag till lag om socialhjälp.

Jag övergår nu till att i skilda avsnitt behandla de viktigaste delarna i
detta förslag för att därefter redogöra för förslagets detaljer.

Socialhjälpens innehåll
Gällande bestämmelser

Såsom förut nämnts skiljer Fvl mellan fattigvård, som fattigvårdssamhällena
är skyldiga att lämna, och fattigvård, som det står dem fritt att
lämna, eller — för att använda gängse terminologi — mellan obligatorisk
och frivillig fattigvård.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves enligt lagens
1 § att den person, om vilken det är fråga, antingen är minderårig, d. v. s.
under 16 år, eller till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande
kropps- eller själskrafter är oförmögen att försörja sig genom arbete. I
lagen anges inte, vilken grad av arbetsoförmåga som bör föreligga för att
villkoren för obligatorisk fattigvård skall vara uppfyllda, men avsikten

Kiingl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

torde inte ha varit att kräva total oförmåga till arbete; i praxis lärer inte
heller krävas mera än att vederbörande saknar tillräcklig förmåga att
genom arbete förskaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle. Det ar
att märka, att arbetsoförmågan måste vara föranledd av ålderdom, sjukdom
eller därmed likställda omständigheter. En vuxen person, som inte är
arbetsoförmögen av dylik orsak men som av annan anledning t. ex.
arbetslöshet — inte kan försörja sig, bar alltsa ej rätt till obligatorisk
fattigvård.

Utöver vad som framgår av det nu anförda kräves för att obligatorisk
fattigvård skall utgå dels att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle
och dels att lians behov inte avhjälpes på annat sätt.

Obligatorisk fattigvård omfattar erforderligt underhåll och erforderlig
vård. Därmed torde avses, att vederbörande skall erhålla vad som å den
ort, där han uppehåller sig, anses erforderligt för livsuppehället samt, om
han är gammal eller lider av sjukdom, lyte e. dyl., den omvårdnad som i allmänhet
bestås gamla eller sjuka personer. Om hjälptagaren är minderårig,
skall den obligatoriska fattigvården omfatta även uppfostran; meningen
torde vara att han på samhällets bekostnad skall erhålla samma uppfostran,
som beredcs det uppväxande släktet i allmänhet.

Genom de regler rörande obligatorisk fattigvård, för vilka redogörelse nu
lämnats, har gränserna uppdragits för samhällets skyldighet att lämna
fattigvård åt nödställda personer. Denna skyldighet motsvaras av en rättighet
för den enskilde, som äger anföra besvär hos länsstyrelsen över beslut,
varigenom fattigvård helt eller delvis vägrats honom. Oavsett om besvär
anförts eller ej åligger det emellertid länsstyrelserna att tillhålla de
fattigvårdssamhällen, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då
förutsättningarna därför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härutinnan
(78 §).

Fvl överlämnar helt åt fattigvårdssamhällena att bestämma, i vilka fall
frivillig fattigvård skall utgivas (2 §). Samhällets fullmäktige
kan fastställa de grunder, som faltigvårdsstyrelsen härvidlag har att tilllämpa,
men om så ej skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att lämna
frivillig fattigvård i den mån så prövas nödigt. Med hänsyn till att fall
understundom kan inträffa, då ett fattigvårdssamhälle inte kan undgå att
avhjälpa ett föreliggande behov, ehuru förutsättningarna för obligatorisk
fattigvård ej är uppfyllda, har i sista punkten av 2 § intagits ett stadgande,
som syftar till att erinra samhällena om att de bör inskrida i dylika fall.
Nämnas må vidare, att .87 § innehåller en rekommendation för samhällena
att genom tjänliga åtgärder söka förebygga framtida fattigvårdsbehov.
Genom ifrågavarande stadgande torde lagstiftaren ha velat uppmana samhällena
alt lämna frivillig fattigvård i vissa fall, t. ex. då så är lämpligt
för att förebygga befarad arbetsoförmåga.

Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen att från fall till fall bestämma,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

i vilken form fattigvård skall meddelas (10 §). I lagen anges
dock vissa allmänna riktlinjer, som härvid bör följas. Sålunda föreskrives,
att fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att lämna understöd
på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för
framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (26 §). Vidare stadgas,
att fattigvård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering
i enskilt hem eller vård å anstalt (27 §). Understöd i hemmet
bör enligt lagen inte lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap
eller arbetsovillighet, och ej heller eljest när anledning finnes att antaga,
att understödet inte kommer till behörig användning (28 §). Utackordering
av behövande får endast ske till personer, rörande vilkas
lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter som åvilar dem, fattigvårdsstyrelsen
i förväg gjort sig förvissad (29 §). Då hemunderstöd
lämnas eller utackordering sker, tillrådes fattigvårdsstyrelsen att vaka över
att understödet kommer till behörig användning och att den, som mottagit
understödstagaren till vård, fullgör sina skyldigheter (30 §).

Enligt 31 § skall fattigvårdssamhälle ha anstalt för sådana understödstagare,
som är i behov av vård och inte lämpligen kan understödjas i hemmet
eller utackorderas. Reglerna härom kommer att närmare behandlas i
ett senare avsnitt. I detta sammanhang må endast nämnas, att understödstagare,
som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan
kroppslig eller andlig brist eller svaghet har behov av vård å särskild anstalt,
såvitt möjligt skall beredas dylik vård. Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen
att vidtaga erforderliga åtgärder för att skaffa honom inträde å
sådan anstalt (35 §).

Slutligen må nämnas, att varje fattigvårdssamhälle skall ha ett reglemente
för fattigvården, såvida inte Konungen medgivit befrielse
därifrån. Reglementet skall antagas av samhället och fastställas av länsstyrelsen.

Socialvårdskommittén

Kommittén finner det vara en brist i nu gällande lagstiftning att intet
organ finnes, som har på sitt ansvar att lämna ensamma och rådlösa människor
bistånd i personliga angelägenheter, samt anför härom
bl. a.

Då och då påträffas människor, som befinnas ha sedan längre eller kortare
tid levat under i hygieniskt avseende upprörande dåliga förhållanden,
ehuru de ha lätt tillgängliga tillgångar, som de underlåtit att använda.
Något ekonomiskt hjälpbehov föreligger icke, och enligt fattigvårdslagen
hör det därför icke till fattigvårdsstyrelsens uppgifter att ingripa. Ofta ser
emellertid en fattigvårdsstyrelse bort från detta och ingriper oavsett att
fattigvårdsbehov icke föreligger. Den känner sig som ett organ, som har
att svara för att människor i kommunen icke fara illa överhuvud taget, och
den handlar därefter. Många fattigvårdsstyrelser fylla sålunda här en viktig

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

uppsift utan att för sitt handlande ha något stöd i författning. Är det fråga
just om hygieniska förhållanden kan det vara hälsovårdsnämndens sak att
ingripa, och så sker även understundom. Uppenbart är dock att detta icke
kan ske annat än i flagranta fall.

Enligt kommitténs mening borde i varje kommun finnas ett organ, som
hade till uppgift att bistå medborgare, vilka vore i behov av hjälp i personliga
angelägenheter. Denna personligt betonade verksamhet borde utövas
utan hänsyn till om det förelåge behov av ekonomiskt bidrag från någon av
de olika hjälpgrenarna. Den borde sålunda icke vara inskränkt till någon
viss grupp, t. ex. socialhjälpens klientel, utan kunna anlitas av medborgarna
vare sig de samtidigt behövde söka ekonomisk hjälp eller icke. Ej hellei
borde den ha karaktären av fortlöpande tillsyn över vissa kategorier, utan
ingripande borde ske, när det genom framställning, anmälan eller eljest
vunnits upplysning om att bistånd av här berörd art vore av beho\et påkallat.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande verksamhet skall handhavas av
socialnämnden samt bestämmelser härom inryckas i socialhjälpslagen. I
enlighet härmed har i 1 § i det av kommittén utarbetade förslaget till socialhjälpslag
upptagits bestämmelser av innehåll, att envar, som för att kunna
leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av erforderlig
vård eller för att bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin förmåga
till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat
bistånd i personliga angelägenheter, äger erhålla detta genom nämnden
samt att nämnden, oavsett om anmälan skett, har att ombesörja att dylikt
behov hos person, som vistas i kommunen, blir tillgodosett.

Till dessa stadganden ansluter sig en föreskrift i förslagets 37 §, enligt
vilken det åligger länsstyrelse att, så snart det genom klagomål från hjälpbehövande
eller annan anmälan kommer till dess kännedom att socialnämnd
underlåter att lämna bistånd enligt 1 §, tillhålla nämnden att lämna
dylikt bistånd. I sin motivering till 37 § — som reglerar länsstyrelsens befogenheter
även i andra avseenden än det nu förevarande — uttalar kommittén
bl. a., att det vore självfallet att länsstyrelsen skulle ha rättighet
och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts samt att det darfor
vore onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser.

I-detta sammanhang må nämnas, att kommittén understrukit önskvärdheten
av att läkare medverkar i socialvårdsarbetet. De erfarenheter
som gjorts i större städer genom inrättande av särskilda socialläkartjänster
hade visat sig synnerligen goda. Endast härigenom hade
man kunnat tillgodose det angelägna behovet av läkares medverkan särskilt
för återanpassning i samhället av människor, vilka av olika anledningar
förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de hade själva arbetsförmågan
i behåll. Bortsett från större städer kunde kommunerna emellertid
självfallet inte lösa problemet på dylikt sätt. I regel stode inga andra läkare
(i — B ilning till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

till buds än tjänsteläkarna, och det vore därför av vikt, att man successivt
kunde räkna med en aktiv insats från deras sida. Även om så bleve fallet,
kunde man dock inte vänta sig att en tjänsteläkare med sin mångfald av
uPPgifter skulle kunna representera den speciella sakkunskap i fråga om
de missanpassades problem och vägarna för deras återanpassning, som en
socialläkare kunde besitta och som otvivelaktigt vore av största betydelse
för resultatet. Det vore därför enligt kommitténs mening angeläget att
socialläkarinstitutionen infördes i någon form över hela landet. Detta skulle
kunna ske genom att åtminstone en socialläkarbefattning anknötes till varje
länsstyrelse. Med hänsyn bl. a. till den knappa tillgången på läkare, måste
man säkerligen till att börja med huvudsakligen hjälpa sig fram med deltidsanställda
läkare, men successivt finge denna anordning ersättas med
att heltidstjänsterna besattes.

En av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har med hänsyn till läkarbiisten
funnit det gagnlöst att inrätta läkartjänster, till vilka kvalificerade
sökande måste komma att saknas. Under den tid, som åtginge för att få
utbildat ett tillräckligt antal läkare för socialvården, vore det nödvändigt
att söka utnyttja de nu verksamma tjänsteläkarna. I den mån tillgången
på läkare, som specialiserat sig på socialvården, medgåve, att särskilda
tjänster inrättades, borde dessa knytas till landstingen. Inom länsstyrelserna
borde förste provinsialläkaren kunna biträda när så funnes påkallat.

Vad härefter angår den ekonomiska hjälpen har kommittén,
såsom framhållits i föregående avsnitt, frångått det nuvarande systemet
med en uppdelning av fattigvården i obligatorisk och frivillig sådan och i
stället föreslagit en uppdelning av socialhjälpen i flera olika grader.

Enligt förslagets 3 § skall den enskilde i vissa fall ha rätt att erhålla
socialhjälp. Stadgandena härom motsvarar de nuvarande reglerna om obligatorisk
fattigvård men täcker ett vida större område än dessa. Underlåter
en kommun att lämna socialhjälp, ehuru de i 3 § angivna förutsättningarna
därför är uppfyllda, skall länsstyrelsen enligt förslaget, i likhet med vad
som nu gäller beträffande den obligatoriska fattigvården, tillhålla kommunen
att lämna dylik hjälp. Över länsstyrelsens beslut skall klagan kunna
föras hos överinstansen.

I förslagets 4 § anges vissa fall, då socialhjälp bör eller må eller får utgå.

I dessa fall, som kan sägas intaga en mellanställning mellan den obligatoriska
och den frivilliga fattigvården, skall socialhjälpen visserligen inte
vara en rättighet för den enskilde, men å andra sidan skall kommunen
inte ha full frihet att besluta, huruvida hjälp skall utgå eller ej. Om
länsstyrelsen finner hjälp enligt 4 § böra utgå men kommunen underlåter
att bevilja dylik hjälp, skall länsstyrelsen nämligen tillhålla kommunen att
göra detta. I fråga om tillämpningen av 4 § skall klagan över länsstyrelsens
beslut ej kunna föras.

Enligt 5 § i förslaget, vars bestämmelser kan sägas motsvara de nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

reglerna om frivillig fattigvård, skall kommunen under vissa noga reglerade
förutsättningar kunna utgiva socialhjälp till vissa resekostnader. Beslut
härom skall inte kunna överklagas, och kommunerna skall alltså ha full
frihet att avgöra, huruvida hjälp enligt 5 § skall beviljas eller ej.

I andra fall än som avses i förslagets 3—5 §§ skall socialhjälp inte kunna

meddelas.

Vidkommande den obligatoriska socialhjälpen innebar kommitténs
förslag (3 §), att dylik hjälp skall utgå för att täcka hjälpbehov
hos minderåriga — och därmed avses liksom i Fvl de som ej fyllt 16 år
samt hos vuxna, vilka till följd av ålderdom, sjukdom, lyte o. d. saknar
förmåga att försörja sig genom arbete. Härutinnan överensstämmer förslaget
helt med vad som nu gäller enligt 1 § Fvl. Emellertid föreslår kommittén,
att obligatorisk socialhjälp därjämte skall utgå till två grupper av
medborgare, som enligt nu gällande bestämmelser icke har rätt till obligatorisk
fattigvård, nämligen dels hjälpbehövande arbetslösa och dels personer,
vilka med hänsyn till sitt hälsotillstånd helt eller delvis bör avhålla

sig från arbete och därför behöver hjälp.

I fråga om de arbetslösa har jag redan tagit ståndpunkt till kommitténs
förslag. Vid behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen
har jag nämligen förordat, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten
vid arbetslöshet — i motsats till vad kommittén tänkt sig — skall
bestå som en särskild hjälpform, och som en konsekvens härav förklarat
att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende intaga samma ställning som
de nu gör i fattigvårdshänseende. Rörande sistnämnda spörsmål får jag
därför hänvisa till föregående avsnitt samt, såvitt angår detaljerna, till kommitténs
betänkande sid. 71—80.

I sin motivering till förslaget att den, som med hänsyn till sitt
hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från
arbete, i fall av behov skall ha obligatorisk socialhjälp anför kommittén
bl. a.

Kommittén åsyftar här det fall, att vederbörande kan erhålla och utföra
arbete, som skulle ge honom försörjning, men att det under någon tid med
hänsyn till hans framtida hälsotillstånd och därmed till hans framtida försörjningsförmåga
är olämpligt att han gör detta. Det kan gälla en konvalescent
eller en person, som eljest är i behov av att en tid avhalla sig fian
sitt arbete. Hur omfattande denna grupp är, beror framför allt på innebörden
av det här använda uttrycket oförmögen att genom arbete försörja
sig. Det har tidigare erinrats om att detta uttryck, som användes i 1 § fattigvårdslagen,
vid denna lags tillämpning synes ha fått en allt vidare innebörd.
Även om denna utveckling möjligen skulle fortskrida, kan man dock
icke gärna tänka sig annat än att begreppet dock alltid kommer — och bör
komina — att innefatta krav på en viss icke alltför obetydlig nedsättning av
den fysiska eller psykiska arbetsförmågan. De fall, i vilka läkaren alltså
endast kan intyga att det är önskvärt alt personen avhåller sig från arbete
hänföras till 2 § fattigvårdslagen. Frågan är alltså nu, huruvida den social -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

hjälp, som det är önskvärt att här ifrågavarande personer erhålla för uppehälle
och vård under den tid vederbörande avhålla sig från arbete, skall i
motsats till vad som gäller motsvarande fattigvård vara en rättighet. Det
bör uppmärksammas, att det här icke behöver vara fråga om personer, som
måste helt avhålla sig från arbete, utan att det många gånger kan gälla endast
en viss begränsning av arbetets omfattning. Läkaren kan t. ex. i fråga
om en person, som nyligen genomgått en sjukdom, föreskriva, att han viss
tid ej bör utföra arbete under mer än tre timmar per dag.

Om det skulle bli möjligt att i praktiken ge socialhjälpen den förebyggande
karaktär, som det vore så angeläget att den verkligen erhölle, måste
man enligt kommitténs mening besvara den nyss uppställda frågan jakande.
Även om socialnämnderna, särskilt med hänsyn till att statsbidrag komme
att utgå till förebyggande socialhjälp, kunde antagas i detta avseende få en
mera positiv inriktning än fattigvårdsstyrelserna, vore det synnerligen viktigt
att frågan, huruvida hjälpen skulle vara en rättighet eller icke, ej gjordes
avhängig av läkarens tolkning av begreppet oförmögen att försörja sig
genom arbete eller liknande uttryck. Särskilt borde beaktas, att man inte
utan att komplicera förfaringssättet och därigenom göra detta tidsödande
kunde ålägga hemortskommunen ersättningsskyldighet gentemot vistelsekommunen
annat än för socialhjälp, som vistelsekommunen vore skyldig
meddela. Gjordes icke meddelandet av socialhjälp även i dessa fall till en
skyldighet för socialnämnden, komme därför den som vistades i en kommun
och hade hemortsrätt i en annan ofta att erhålla socialhjälp först på
ett stadium, som med hänsyn till den framtida arbetsförmågan vore för sent.
Man skulle sålunda bibehålla samma otillfredsställande ordning, som följde
av gällande fattigvårdslag.

I likhet med vad som nu gäller förutsättes i förslaget, att obligatorisk
socialhjälp skall utgivas endast under förutsättning att vederbörande
saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt att
hans behov inte avhjälpes på annat sätt.

Kommittén föreslår emellertid ännu ett villkor för att rätt till obligatorisk
hjälp skall föreligga samt anför härom.

Enligt gällande lagstiftning finnes icke någon uttrycklig rätt för
fattigvårdsstyrelsen att utöva direkt inflytande på frågan om tillgodoseendet
av förefintligt hjälpbehov i annan form än genom fattigvård. Styrelsen
kan sålunda icke på den hjälpbehövandes vägnar ansöka om folkpension,
särskilt barnbidrag etc., för den händelse vederbörande själv skulle
avböja att göra sådan ansökan, ehuru förutsättningarna härför synas föreligga.

När en person hos socialnämnden ansöker om socialhjälp eller anmälan
om behov av dylik hjälp eljest göres, torde nämnden på grundval av sin
erfarenhet i allmänhet kunna bilda sig ett omdöme i frågan huruvida den
hjälpsökande är berättigad till hjälp av annat slag. Såsom i det föregående
omnämnts kan vederbörande hjälporgan f. n. icke inge ansökan om dylik
hjälp i den hjälpbehövandes ställe till vederbörande beslutande myndighet.
Att införa en dylik rätt för socialnämnden möter åtskilliga betänkligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Nämnden skulle t. ex. näppeligen ha möjlighet att utan den hja psokandes
bistånd meddela uppgifter i alla hänseenden, som vore erforderliga.

I avvaktan på att ansökningen bifalles och förmånen utbetalas bor naturligen,
där behov föreligger, socialhjälp utgå, varvid hjälpen bor vara förenad
med återbetalningsskyldighet. Därest den hjälpsökande av någon anledning
vägrar att söka folkpension eller annan ifrågakommande forman,
bör nämnden icke vara skyldig att, ehuru förutsättningarna i ovngt föreligga
för erhållande av socialhjälp, meddela sådan. Socialhjälpens subsidiära
natur bör med andra ord gälla även i förhållande till andra hjalpformer
och en person, som är berättigad till hjälp i annan ordning, skall alltsa
i första hand få sitt hjälpbehov tillgodosett genom sadan hjalp. Att härvid
låta valet av hjälpform bliva beroende av den hjälpsökandes eget skon kan

icke anses tillfredsställande.

Skulle en person, som sålunda vägras socialhjälp, fortfarande underlata
att inge ansökan om den förmån, till vilken han synes berättigad, och därigenom
ådraga sig själv umbäranden och nöd, torde hans mentala tillstånd
vara sådant, att efter framställning av socialnämnden förmyndare kan förordnas,
vilken då kan å hans vägnar ingiva ansökan.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit
ett stadgande av innebörd att socialhjälp ej må utgå, där den hjälpbehövande
underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åtnjutande
av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt socialnämndens
mening kan vara berättigad (6 § 1 st.). Med hänsyn till att
i enstaka fall ett strikt fasthållande vid denna regel kunde tänkas leda till
en situation, som ur humanitära synpunkter vore ohållbar, har kommittén
dock funnit nödvändigt att genom en undantagsbestämmelse ge socialnämnden
möjlighet att under dylika omständigheter likväl meddela socialhjälp
(6 § sista st.). Kommittén avser att denna undantagsbestämmelse skall tilllämpas
endast när så synes oundgängligen erforderligt samt att, när socialhjälp
i dylikt fall meddelats, ingenting får försummas att snarast söka en
annan lösning av det föreliggande försörjnings- och vårdproblemet.

I fråga om vad som bör inrymmas inom den obligatoriska
hjälpen föreslår kommittén inte några större avvikelser från vad som
nu gäller.

Enligt förslaget skall hjälpen först och främst omfatta vad som erfordras
för 1 i v s u p j) e h ä 11 e t.

Härom anföres.

Vad som erfordras för en persons livsuppehälle kan naturligen icke generellt
fastställas. Därtill samverka ett antal faktorer, som variera icke blott
med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter utan även efter
hans bostadsort in. in. Det kan uppenbarligen icke komma i fråga, att en
person genom socialhjälpen skall beredas en levnadsstandard, som är högre
än den, som råder hos de medborgare, vilka leva under små förhållanden
men likväl äro helt självförsörjande. Om så vore fallet, skulle risk föreligga
för att åtskilliga av de nu självförsörjande medborgarna överläte åt samhället
att helt eller delvis svara för deras försörjning. Det är självfallet

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mycket svårt att i det enskilda fallet draga denna övre gräns för socialhjälpen.

Det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd
med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om understödsnivåns
höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter förhållandena.
Synnerligen angeläget är att socialnämnd icke vidtager generella
höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna, varigenom
konsekvenserna för socialförsäkringens del komma under övervägande. Genom
den kontroll, som förutsättes skola utövas från statsmakternas sida,
torde finnas möjlighet att komma till rätta med eventuellt förekommande
missbruk av socialnämndernas fria prövningsrätt, därvid möjligheten att
reglera statsbidragets storlek givetvis har stor betydelse.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt förslaget vidare omfatta erforderlig
vård. I detta avseende anser kommittén anledning saknas att
vare sig inskränka eller utvidga den vård, som kommun enligt nu gällande
lag är skyldig meddela. Av sakens natur följde emellertid, att samhällets
skyldigheter mot understödstagarna i detta avseende ökades allteftersom
samhällets vårdmöjligheter i allmänhet förbättrades. Socialhjälpens uppgifter
på vårdområdet inskränktes dock genom socialförsäkringsreformerna.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén till diskussion upptagit
spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart
vårdbehov. Enligt vad kommittén härutinnan uttalar förekommer det
understundom, att människor i ytterlig grad vanvårdar sig själva och därvid
ibland även blir en fara för andra men vägrar att mottaga av myndigheter
erbjuden hjälp. Dylika fall, som ofta gällde personer, vilka vore sinnessjuka
eller på grund av ålderdomssvaghet eljest saknade normal omdömesförmåga,
hade givit upphov till krav på att någon myndighet skulle
betros med befogenhet att bereda en dylik människa erforderlig vård mot
hennes vilja. Framför allt gällde det personer, vilka vore i behov av anstaltsvård
men vägrade mottaga dylik. Ett närstående problem gällde personer,
vilka parasiterar på människor, som åtnjuter sociala förmåner.

Kommittén har haft båda dessa frågor under övervägande och därvid
kommit till det resultatet, att någon laglig reglering av dessa icke bör ske
inom ramen för den lagstiftning, som tillhör kommitténs arbetsområde.

Kommittén har vidare övervägt, hur behovet av beklädnad och
fickpengar för anstaltsvårdade personer lämpligen bör
tillgodoses. Vad beklädnaden beträffar finner kommittén det riktigast, att
en person, som skall intagas på sjukvårdsanstalt och därvid måste medföra
en klädesutrustning som han saknar, erhåller bistånd därtill i form av socialhjälp.
Under vårdtiden uppstående kostnader för förnyelse eller komplettering
av beklädnaden borde däremot bestridas av sjukhusets huvudman.
För pensionärer på ålderdomshem borde klädbehovet alltid täckas
genom socialhjälp. I fråga om fickpengar uttalar kommittén som sin mening,
att de behov av material för brevväxling, inköp av en tidning in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

dylikt, för vilka fickpengar vore avsedda, borde inbegripas i det livsuppehälle
och den vård, som samhället erkände sig skyldigt att tillhandahålla.
Rörande de nu behandlade spörsmålen hänvisas i övrigt till betänkandet
s. 190—195.

Kommittén framhåller, att frågan om beredande av tandvård på
fattigvårdens bekostnad varit omstridd. I stort sett hänfördes numera dylik
vård till 1 § Fvl, om vården kunde anses ingå som ett led i behandlingen
av en sjukdom, t. ex. en tarmkatarr eller infektiös ledgångsreumatism. I
övrigt hänfördes tandvård till 2 §. Enligt kommitténs mening saknades anledning
att inskränka eller utvidga den vård en kommun nu vore skyldig
att meddela enligt 1 § Fvl. I enlighet härmed borde en kommun vara skyldig
att bereda tandvård i överensstämmelse med de dömande myndigheternas
tolkning av sagda paragraf. I stort sett torde detta vara liktydigt med
att en person bleve berättigad till socialhjälp för tandvård genom tandläkare,
när tandvården vore betingad av »medicinska grunder».

Kommittén finner det uppenbart, att r e s h j ä 1 p bör vara en rättighet
•för det fall att resan företagits under omständigheter som ger densamma
karaktären av ett led i en åtgärd i syfte att bereda sökanden erforderligt
uppehälle och vård. Det kunde emellertid förekomma fall då resekostnaden
ej kunde betraktas som en del av en vårdkostnad, t. ex. resa för att erhålla
kostnadsfri sjukhusvård. Det vore därför nödvändigt att i lagen direkt
ange att reshjälp i dylika fall — även om de icke bleve så många — vore
en obligatorisk hjälp. På grund härav föreslår kommittén ett stadgande av
innebörd, att den som saknar medel till kostnad för resa, varigenom livsuppehälle
och erforderlig vård för honom möjliggöres, skall erhålla socialhjälp
därtill under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes
(3 § 3 st.).

I likhet med vad som är fallet beträffande fattigvården bör enligt kommitténs
mening begravningshjälp falla under den obligatoriska
socialhjälpen. Något uttryckligt stadgande härom anser kommittén ej
erforderligt.

Jag övergår härefter till den mellanform av obligatorisk och
frivillig socialhjälp, som regleras i 4 § av kommitténs förslag.

Ifrågavarande stadgande avser främst s. k. förebyggande socialh
j ä 1 p. Som exempel på vad som åsyftas härmed nämner kommittén i sin
motivering hjälp till utbildning, startande av mindre företag, inventarieutrustning
o. d.

Kommittén har låtit verkställa en utredning rörande förekomsten av
fattigvård för dylika ändamål. Beträffande resultatet av utredningen, som
redovisas i bil. 1 till betänkandet, anför kommittén.

Undersökningen avsåg åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som
enligt lagen om kommunala pensionstillskott in. in. och gällde samtliga fall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

som påbörjats eller avslutats under något av åren 1944—1946. Dessa fall
uppgingo till närmare 3 000 för hela riket och kostnaderna voro 4,6 milj. kr.
I medeltal kan man sålunda per år räkna med 1 000 fall och en kostnad av
l1/2 milj- kr. Icke mindre än 35 % av antalet fall utgjordes av sådana, där
åtgärden gällde yrkesutbildning och bidrag utgått från pensionsstyrelsen. Av
samtliga fall kommo nära 2 300 på landsbygden och 700 på städerna.

Åtgärderna äro i det väsentliga av fyra slag nämligen 1) yrkesutbildning
inklusive eventuell maskinanskaffning, 2) enbart anskaffning av maskin,
redskap o. d., 3) startandet av företag samt 4) bostadsförbättring och bostadsanskaffning.
Av dessa dominerar yrkesutbildningen (48,5 %) och närmast
följa bostadsåtgärderna (29,9%). Att de senare kommit att intaga
en så framträdande plats beror nästan helt på den stora omfattning de äga
i Dalarna och Norrland. Beträffande den regionala fördelningen är det påfallande,
att icke mindre än 70,2 % av alla fall på landsbygden hänförde sig
till sistnämnda landsdelar. Inom andra delar av landsbygden är verksamheten
sålunda mycket sparsamt företrädd.

Enligt kommitténs mening visar utredningen, att verksamheten i stort
sett är av alltför begränsad omfattning, men att många fattigvårdsstyrelser
nedlägger ett erkännansvärt intresse på de förebyggande uppgifterna. Fvl
lämnade emellertid ett otillräckligt stöd åt strävandena att förebygga hjälpbehov.
Såväl fattigvårdens finansiering som dess organisatoriska utformning
lade hinder i vägen. Det vore ofta svårt att bedöma utsikterna att
nå avsedda resultat, och en viss djärvhet vore nödvändig. Även om utsikterna
kanske icke syntes ljusa, borde man ofta ge vederbörande en chans
att komma till självförsörjning. Att hela kostnaden träffade kommunen
utövade därvid helt naturligt ett hämmande inflytande. Det kommunala
organet hade vidare många gånger behov av att kunna få samarbeta med
sakkunniga personer, men möjligheterna härtill vore f. n. alltför begränsade.

Efter att ha berört vissa förslag, som framlagts av kommittén för partiellt
arbetsföra och 1941 års befolkningsutredning samt den av pensionsstvi
elsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten — härom hänvisas till
betänkandet s. 54—55 — konstaterar kommittén med tillfredsställelse,
att det numera utgör en viktig del av socialpolitiken att man i generella
former ger tillfälle till utbildning m. in. dylikt och genom stipendier m. m.
underlättar för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter, samt att omfattande
åtgärder av likaledes generell natur, såsom anordnandet av skyddad
verksamhet, vidtages för partiellt arbetsföra. På dessa vägar kunde
man emellertid icke na alla dem, beträffande vilka åtgärder av förebyggande
slag behövde sättas in. Det vore därför av stor vikt att socialhjälpslagen
erhölle en utformning, som befrämjade en intresserad och
effektiv verksamhet från kommunernas sida på nu ifrågavarande område.
Genom sin av preciserade bestämmelser obundna natur vore socialhjälpen
principiellt otvivelaktigt den lämpligaste hjälpformen när det såsom på
här ifrågavarande område vore av vikt att kunna laga efter läglighet.

Emellertid finner kommittén något konkret svar inte kunna lämnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

frågan, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning socialhjälp
för åtgärder av här ifrågavarande slag borde vara en rättighet. Trots vad
som anförts rörande nödvändigheten av att den förebyggande verksamheten
skötes i förgrunden, vore det därför enligt kommitténs mening omöjligt
att göra förebyggande åtgärder av detta slag till en rättighet för den
enskilde.

Kommittén fortsätter.

Av en sådan ståndpunkt behöver dock icke följa, att det kommunala
organet skall vara ensamt avgörande. 1 själva verket är det en fråga för
sig, vilket samhällsorgan som skall avgöra, huruvida en medborgare ska 1
erhålla en förmån, vilken må kunna utgå, ehuru någon rättighet därtill
ej är lagfäst. En sådan förmån är mödrahjälpen, vilken bestrides av statsmedel.
Det tillkommer i första hand mödrahjälpsnämnden, vars majoritet
tillsättes av Kungl. Maj :t, och i andra hand — efter antörda besvär
socialstyrelsen att avgöra om mödrahjälp skall utgå. När nu väsentliga
statsbidrag skola utgå till socialhjälpen i dess helhet och sålunda även
till förebyggande åtgärder, borde avgörandet av frågan huruvida dylik
hjälp skall beviljas i fall, där den sålunda icke är en lagfäst rättighet,
ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ. En dylik lösning synes
emellertid stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det torde i praktiken
knappast finnas någon annan utväg än att lägga avgörandet hos socialnämnden.
Samtidigt bör man, för att säkerställa sig för att hjälp av nu
ifrågavarande slag utgår, då den verkligen behövs, medge sökande ratt
att genom klagan draga frågan under länsstyrelsens prövning. -

Medges icke klagorätt för den enskilde, kommer denne i här ifrågavarande,
kanske för hela hans framtid avgörande situationer att vara
beroende av det kommunala organets (socialnämndens) fria skön. Även
om de som närmast företräda statens intressen finna att socialhjälp (med
väsentliga statsbidrag) bör utgå till exempelvis startandet av ett mindre
företag, skulle detta kunna omöjliggöras genom socialnämndens vägran.
En sådan ordning måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan
det av praktiska skäl väcka betänkligheter att länsstyrelsen mot en socialnämnds
beslut beviljar socialhjälp av ifrågavarande slag, som dock i
kanske avsevärd grad belastar kommunens ekonomi. Huruvida förebyggande
åtgärder skola få åsyftad framgång, torde i hög grad bero på den
lokala nämndens intresse för saken. En avvisande inställning lios socialnämnden
skulle åtminstone i en del fall kunna antagas bero på att denna
anser utsikterna för att nå en verklig förbättring av försörjningsförmågan
obetydliga. I dylika fall kan man befara, att denna nämnd, om länsstyrelsen
mot dess yrkande beviljar socialhjälp, ej kommer att taga hand om
saken på det rätta sättet.

Socialvårdskommittén underskattar icke betydelsen av de invändningar,
som sålunda kunna göras mot omprövning beträffande förebyggande hjälp,
men kan likväl icke finna dessa vara av sådan styrka, att de böra beröva
den hjälpsökande rätten att få sina önskemål prövade av länsstyrelsen.
Emellertid böra länsstyrelserna med varsamhet utnyttja sin befogenhet
att ålägga socialnämnd att lämna hjälp i förebyggande sytte framförallt
då socialnämnd avböjt detta av den anledningen, att nämnden ansett utsikterna
för ett gott resultat alltför ringa.

Huruvida besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden av detta slag

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

bör förekomma kan synas mera tveksamt. Allvarliga erinringar kunna
riktas mot att ge sökande tillfälle att besvära sig hos central myndighet,
vilka besvär då skulle innebära yrkande att socialnämnden skulle mot länsstyrelsens
uppfattning åläggas att vidtaga förebyggande åtgärder. För bedömandet
av dylika ärenden erfordras kännedom om lokala och personliga
omständigheter, varför värdet av ett centralt organs prövning knappast
är så stort, att det finnes anledning medge besvärsrätt över länsstyrelsens
beslut. Det må även erinras om att länsstyrelsen här förutsättes delvis
representeras av socialt erfarna förtroendemän och sålunda kan i viss
män karakteriseras som en länssocialnämnd. De skäl som tala för att den
sökande, eventuellt socialnämnden, skall kunna få sin sak prövad av ett
dylikt organ för ett vidare område än kommunen äga ej samma styrka
när fråga är om att ge rätt att anföra besvär hos en central domstol.

Efter dessa överväganden har kommittén i 4 § av förslaget upptagit ett
stadgande av innehåll, att socialhjälp bör utgå där så prövas påkallat för
att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Hjälp av denna
beskaffenhet är alltså enligt förslaget inte obligatorisk. Å andra sidan är
den inte heller helt frivillig, eftersom länsstyrelsen — såsom förut framhållits
enligt förslagets 37 § skall ha befogenhet att pröva, huruvida
dylik hjälp bör utgå samt, om så finnes böra ske, tillhålla kommunen att
lämna sådan.

Till den mellanform av obligatorisk och frivillig socialhjälp, varom nu
är fråga, har kommittén vidare hänfört hjälp till sådan tandvård eller
specialvård, som är angelägen, ehuru den ej faller under bestämmelserna
om obligatorisk hjälp i förslagets 3 §. I sin motivering framhåller
kommittén bl. a., att tandvård självfallet i stor utsträckning vore ägnad
att förbättra en persons förmåga att försörja sig. Såtillvida skulle det
vara onödigt att i 4 § särskilt ange tandvårdsbehov såsom anledning till
socialhjälp. Emellertid vore det ofta angeläget att tandvård bereddes ehuru
man inte kunde ange ett bindande samband med försörjningsförmågan.
Det vore därför lämpligast, att tandvården särskilt omnämndes i 4 §.

Till förslagets 4 § har slutligen hänförts socialhjälp till resekostnad, som
står i samband med åtgärd enligt paragrafen.

Enligt förslagets 5 § skall frivillig socialhjälp kunna utgå
för att i andra fall än som avses i 3 eller 4 § bekosta resa inom kommunen
samt under vissa starkt begränsade förutsättningar — till annan
kommun.

Kommittén anför härom.

I fattigvårdslagen har ej angivits under vilka förutsättningar reshjälp
må beviljas enligt 2 §. Detta förhållande har i förening med den fria prövning,
som är karakteristisk för tillämpningen av detta lagrum, gjort att
fattigvårdsstyrelserna mången gång missbrukat rätten att bestrida kostnaderna
för understödstagares resor. Understundom har den metoden praktiserats
av fattigvårdsstyrelserna, att en hjälpsökande utrustats med respengar
och ett litet kontantbelopp för att han skall bege sig till en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

kommun. Det kan inträffa, att en person under loppet av en relativt kort
tidrymd på detta sätt uppbär hjälp från ett stort antal kommuner, vilket
uppenbarligen icke bör tillåtas. I regel motiveras väl ett dylikt förfarande
från fattigvårdsstyrelsernas sida av fruktan för att vederbörande skall vinna
hemortsrätt i kommunen. Vidare måste fattigvårdsstyrelserna finna det
bekvämare att utan någon vidlyftigare undersökning förse den hjälpbehövande
med ett mindre kontantbelopp i respengar än att göra en grundligare
utredning av vederbörandes hjälpbehov. Ibland är huvudsyftet nied
denna form av »hjälp» att bli kvitt en personligen besvärlig understödstagare.
Förfarandet i fråga måste karakteriseras som sådan illojal åtgärd
från kommuns sida, som enligt vad kommittén i annat sammanhang föreslår
skall kunna föranleda en förklaring av länsorganet, att den hjälpbehövande
— oavsett lagens stadganden i övrigt — skall anses ha hemortsrätt
i den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits. Här gäller det emellertid
icke blott att skydda den ena kommunen mot illojala åtgärder från den
andra utan framförallt att förekomma att socialhjälpen användes för helt
andra syften än som avsetts.

Å andra sidan är det uppenbart att reshjälp enligt 2 § ofta meddelas i
fullt lojala syften och i full överensstämmelse med fattigvårdslagens mening.
Det kan t. ex. vara fråga om det fall, att en gammal folkpensionär, som ej
åtnjuter understöd, vill flytta till sina barn på en avlägset belägen ort men
varken pensionären eller barnen kunna bestrida resekostnaderna. Kommittén
anser det därför angeläget, att det meddelas uttryckliga bestämmelser,
som ge en kommun rättighet att bevilja reshjälp i sådana fall, dar
hjälpen icke utgör ett led i tillgodoseendet av sådana behov, som inrymmas
under »livsuppehälle och vård», men vilka bestämmelser också uppdraga
bestämda gränser för denna rättighet. Med kommitténs inställning till frågan
om syftet med socialhjälpen skulle visserligen reshjälp, som icke lämnades
i omedelbar anslutning till vård, i vissa fall kunna anses såsom förebyggande
socialhjälp. Självklart ingå resekostnader ofta såsom en del av
kostnaderna för förebyggande åtgärder t. ex. yrkesutbildning. Om det icke
gives särskilda bestämmelser om reshjälp, kan det dock befaras, att man
i praktiken kommer att söka under rubriken förebyggande åtgärder pressa
in åtskilliga fall, där enbart reshjälp synes önskvärd, ehuru de i sjalva
verket icke ha sådan karaktär. Det torde därför över huvud taget vara ett
önskemål, att fixera gränser för kommunernas rättighet att bevilja understöd,
som endast syftar till att möjliggöra personens resa till annan kommun.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag i förevarande
hänseende hänvisas till s. 98 99 i betänkandet.

Av det anförda framgår, att kommitténs förslag inte innehåller någon
mot 2 S Fvl svarande bestämmelse, som ger kommunerna full frihet att
utge socialhjälp efter eget beprövande. Som skäl härför anföi kommittén,
att eu dylik frihet skulle kunna leda till att socialhjälp komme alt utgå
under omständigheter som ej avsetls av statsmakterna. Vidare måste en
kommuns rättighet att bedriva hjälpverksamhet givetvis vara mera begränsad
i ett system, enligt vilket eu betydande del av hjälpen finansierades
av statsmedel, än i ett system, som förutsatte att kommunen själv skulle
bära hela kostnaden för meddelad hjälp. Socialhjälpen bleve ju en bland -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ning av kommunal och statlig verksamhet. Om en kommun medgåves rätt
att på egen hand meddela socialhjälp med betydande statsbidrag utan hänsyn
till vissa gränser i fråga om orsakerna till hjälpbehovet och hjälpens
ändamål, skulle fara för missbruk ligga nära.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall det enligt kommitténs förslag
ankomma på socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken
form socialhjälp skall meddelas (12 § 1 st.). Med hänsyn till
att anstaltsvård komme att tillhandahållas kostnadsfritt eller — för invalider
och åldringar — till en kostnad, som täcktes av folkpensionen, komme
enligt kommitténs mening understöd i hemmet att bli den till omfattningen
dominerande hjälpformen. Kommittén avsåge emellertid, att olika slag av
förebyggande åtgärder skulle spela en betydande roll även om antalet dylika
fall ej kunde antagas bli jämförligt med antalet understöd i hemmet. Självfallet
måste därför socialnämnden liksom fattigvårdsstyrelsen äga frihet
att med hänsyn till det särskilda fallets art välja andra hjälpformer än
understöd i hemmet. Frågan om valet av form för socialhjälp borde liksom
i fråga om fattigvård kunna besvärsvis dragas under länsorganets prövning.

Enligt kommitténs mening bör hemunderstöd i regel utgå med kontant
belopp (16 §). Härigenom finge hjälptagaren möjlighet att självständigt
sköta sin hushållning. Den delvis starka utbredningen av naturaformen,
som nu förekomme, vore en traditionsbunden praxis sedan den tid, då fattigvården
praktiskt taget helt och hållet utgick in natura. Denna praxis
finge inte gå i arv till socialhjälpen. I lagen borde ges uttryck åt denna
principiella inställning.

För att hindra missbruk av kontant understöd är det emellertid enligt
kommitténs uppfattning nödvändigt att i vissa fall lämna hjälp in
n a t u r a. Om hjälpbehovet vore förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet,
kunde det understundom vara en tillräcklig garanti mot missbruk,
att understödet utbetalades till alkoholmissbrukarens hustru, men
med hänsyn till den press, för vilken hon vore utsatt från mannens sida,
erbjöde dock naturaformen större garantier mot missbruk. Hjälp in natura,
t. ex. matanvisningar, borde meddelas även då familjen under andra omständigheter
klart ådagalagt oförmåga att hushålla med kontanta medel.

Vidare finner kommittén naturaformen lämplig vid avhjälpande av ett
visst, konkret behov, t. ex. att anskaffa bostad eller betala hyran för den
behövande, att avhjälpa behovet av ett visst klädesplagg, t. ex. skor, eller
komplettera ett hems inventarieutrustning med t. ex. sängkläder. Det låge
nära till hands att hjälpen då utginge direkt med vad som erfordrades.
Detta gällde även överhuvudtaget för större, mera engångsbetonade utgifter.
Många gånger kunde det vara förenat med stora fördelar att ge
hjälpen i form av lån. Socialnämnden kunde således inköpa en maskin
eller ett kreatur, och i dylika fall bestode socialhjälpen av rätten att tills

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vidare nyttja den utlånade egendomen. Nödvändig hänsyn skulle sjähfallet
tagas till hjälpsökandens önskemål.

I vissa fall kan det enligt kommitténs mening vara lämpligt att tillgodose
eu persons behov av vård och försörjning genom inackordering i
enskilt h e m. Särskilt kunde detta vara fallet i fråga om arbetsföra
personer, vilka på grund av hämmad förståndsutveckling inte själva kunde
klara sin försörjning. Det gällde självfallet att verkligen kunna finna ett
lämpligt enskilt hem, varvid i regel ett lantbrukarhem torde ge de bästa
möjligheterna. Intill dess den särskilda sinnesslövården, icke minst familjevården
för sinnesslöa, nått full utveckling, torde socialhjälpen få omhändertaga
även en del sinnesslöa, varvid en placering på angivet sätt för dessa
borde ifrågakomma. Det vore ju i själva verket här icke fråga om annat
än en av socialhjälpen arrangerad familjevård. Innan inackordering i enskilt
hem ägde rum borde socialnämnden förvissa sig om att den behövande
kunde få en god omvårdnad i hemmet.

Kommitténs förslag i fråga om socialvårdsanstalter kommer
att behandlas i ett särskilt avsnitt.

Som en nyhet föreslår kommittén, att socialnämnden i vissa fall skall
äga teckna borgen för en hjälpbehövande. Enligt vad kommittén
upplyser förekommer det i praxis, att en fattigvårdsstyrelse i stället
för att ställa medel till förfogande, t. ex. för inköp av en arbetsmaskin,
iklädde sig borgensansvar för ett lån i en bank eller annan kreditinstitution,
vilket den hjälpbehövande eljest inte skulle ha kunnat erhålla, och
därigenom gåve honom tillfälle att själv köpa maskinen. Detta förfaringssätt
hade dock varit omstritt.

Kommittén fortsätter.

Om en av fattigvårdsstyrelsen tecknad borgen måste infrias under samma
budgetår, under vilket den tecknats, och de för fattigvårdsändamål anslagna
medlen förslå härtill, blir förfarandet — även om det skett utan
fullmäktiges hörande — ur kommunalekonomisk synpunkt att betrakta på
samma sätt som om fattigvårdsstyrelsen till den hjälpbehövande utbetalat
understöd till borgenssummans belopp. Detsamma gäller det fall, att en
borgensförbindelse infrias under ett senare budgetår men med anslagsmedel,
som vid borgensförbindelsens tillkomst reserverats för detta ändamål.
I båda dessa fall har borgen tecknats inom ramen för fattigvårdsstyrelsens
anslag. Om däremot en fattigvårdsstyrelse utan fullmäktiges medgivande
tecknar borgen utom ramen för sina anslag, innebär det ett obehörigt
intrång i fullmäktiges principiella rätt att bestämma omfattningen
av kommunens fattigvårdskostnader av här ifrågavarande slag. Skulle det
sedermera bli fråga om att infria borgensåtagandet, vilket i så fall oftast
torde inträffa under ett senare år, och borgensförbindelsen kan anses bindande
för kommunen, ha fullmäktige icke annat val än att ställa erforderliga
medel till förfogande, och den då sittande fattigvårdsstyrelsen kan icke,
även om den icke själv beslutat borgensteckningen i fråga och anser att
åtgärden varit olämplig i det särskilda fallet, underlåta att utbetala be -

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

loppet. Härtill kommer, att nu ifrågavarande förfarande står i strid med
kommunallagarnas bestämmelser angående kommunala borgensbeslut. Enligt
dessa bestämmelser, till vilka kommittén nedan återkommer, äger endast
det representativa organet ådraga kommunen borgensansvar och är
denna rätt begränsad på det sättet, att kommunens sammanlagda skuldoch
borgensbelopp icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må ökas utöver
ett för varje särskild kommun på visst sätt beräknat belopp. Mot det ovan
antydda förfarandet, som innebär, att fattigvårdsstyrelsen i samband med
tecknandet av borgen avsätter anslagsmedel till motsvarande belopp till
säkerhet för borgensåtagandet, kan man rikta den principiella invändningen,
att anslagsmedlen äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till
säkerhet för borgensförbindelser.

Efter att ha redogjort för den vid tiden för kommitténs övervägande gällande
kommunallagstiftningens regler om ingående av borgen och sedan
kommittén givit uttryck för viss tveksamhet hur dessa regler borde tolkas
— härom hänvisas till s. 185—188 i betänkandet — uttalar kommittén som
sin uppfattning, att socialnämnden borde få rätt att teckna borgen uto in
ramen för beviljade anslag.

Kommittén fortsätter.

Det är tveksamt om socialnämnds beslut om tecknande av borgen utom
anslagsramen skulle utan vidare vara underkastat kommunallagarnas bestämmelser
om underställningsskyldighet. Dessa ha enligt sin ordalydelse
avseende endast å beslut, som meddelats av representativt organ. Då de
emellertid utformats med utgångspunkt från det förhållandet, att de beslut,
beträffande vilka underställningsskyldighet föreskrivits, kunnat fattas
endast av sådant organ, torde man böra anse, att om — såsom här föreslagits
— annat organ tillerkännes behörighet att fatta beslut av samma
slag, och särskilt undantag därvid icke gjorts, bestämmelserna i fråga ex
analogia bli tillämpliga å detta organs beslut. Om detta är riktigt skulle
socialnämnden vara nödsakad att i varje särskilt fall göra sig underrättad
om huruvida en tilltänkt borgensförbindelse kunde inrymmas i kommunens
underställningsfria lånerätt och, därest så icke vore fallet, underställa
beslutet Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse. En sådan ordning måste
emellertid anses innebära att förfarandet bleve så komplicerat att det knappast
alls kan antagas komma till användning. Vidare skulle det, då kommunens
underställningsfria lånerätt till större delen tagits i anspråk, kunna
visa sig föreligga olika uppfattningar hos socialnämnden och det representativa
organet beträffande frågan om vilket av dessa organ, som borde
för sina ändamål få utnyttja den återstående delen av lånerätten. Med
hänsyn till här berörda förhållanden synes det kunna ifrågasättas, om icke
socialnämnds borgensbeslut skulle kunna undantagas från underställningsskyldighet.
Vid bedömandet av detta spörsmål är att märka, att det skydd
för den kommunala förmögenheten, som åsyftas med underställningsreglerna,
icke är i lika hög grad påkallat i fråga om socialnämnds borgensåtagande
som beträffande det representativa organets låne- och borgensbeslut.
Socialvårdskommittén avser nämligen, att infriandet av en av socialnämnden
ingången borgen skall vara att betrakta såsom socialhjälpskostnad,
och till dylika kostnader skall enligt vad kommittén föreslagit utgå
statsbidrag med belopp, som åtminstone i fråga om kommuner med lågt

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

eller medelhögt skatteunderlag bli betydande. Kommittén tvekar därför icke
att här föreslå, att det genom ett tillägg till respektive författningsrum i
lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uttryckligen stadgas,
att Konungens fastställelse icke erfordras å socialnämnds beslut om ingående
av borgen för hjälpbehövandes lån.

Om en kommun, såsom kommittén föreslagit, skall kunna ge socialnämnden
rätt att med för kommunen bindande verkan teckna borgen utom
ramen för sina anslag och utan den begränsning, som enligt underställningsreglerna
gäller för andra kommunala låne- och borgensbeslut, blir
det enligt kommitténs mening uppenbarligen nödvändigt att på annat sätt
begränsa kommunens behörighet. Spörsmålet komplicerades emellertid därav
att borgensteckningsförfarandet till följd av den rådande osäkerheten,
huruvida det äger stöd i gällande lagstiftning, hittills icke erhållit sådan
omfattning och stadga, att man med ledning därav skulle kunna beräkna
den enskilda socialnämndens behov i förevarande hänseende. I detta läge
torde man ha de största utsikterna att komma till ett ur de båda ovan angivna
synpunkterna rimligt resultat, om man bestämde det högsta belopp,
som kommun finge medge att socialnämndens under ett budgetår ingångna
borgensförbindelser tillsammans finge motsvara, i viss relation till de beräknade
kostnaderna för socialhjälp under samma budgetår. Huru denna
relation skulle vara beskaffad vore en bedömningsfråga. Kommittén ville
föreslå, att begränsningsregeln utformades på det sättet, att summan av de
under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna icke skulle få överstiga
ett belopp motsvarande 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade
bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Sedan denna hjälpform
lagfästs och under någon tid praktiskt tillämpats, torde spörsmålet angående
den rationella maximigränsen böra göras till föremål för förnyad prövning
och erforderlig justering ske.

Kommittén anför vidare.

Med den här föreslagna ordningen komme det att bli helt beroende på
kommunen, huruvida socialnämnden skall kunna tillämpa borgensteckning
som hjälpform. Kommittén har övervägt att medge socialnämnden rätt till
borgensteckning inom den angivna gränsen utan beslut av kommunen.
Emellertid torde behovet av borgensteckning kunna vara mycket skiftande
i olika kommuner. Med all sannolikhet är den angivna gränsen att beteckna
som vid och på många håll torde borgensteckning behöva ifrågakomma
endast för en avsevärt mindre del av bruttoutgifterna än 1/10. Med hänsyn
härtill bör det ligga i kommunens hand att inom den angivna ramen själv
bestämma, i vilken utsträckning borgensteckning må ske. Kommittén anser
sig kunna utgå ifrån att kommunerna icke skola vare sig utnyttja denna
sin rätt till att begränsa omfattningen så snävt att det i praktiken blir
kommunen i stället för socialnämnden som prövar och beslutar i det särskilda
fallet eller överhuvudtaget underlåta att medge socialnämnden att
använda borgensteckning. Utifrån dessa förutsättningar har kommittén
funnit riktigast att lägga beslutanderätten om hjälpformens användning
hos kommunen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

De stadganden om borgensteckning, som kommittén anser böra inflyta
i socialhjälpslagen, har upptagits i förslagets 9 §. Enligt denna paragraf
skall kommun äga medgiva, att socialnämnden, om skäl därtill äro, i stället
för att bevilja socialhjälp må teckna borgen för lån till den hjälpbehövande
för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat
dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning.
Sådan borgensteckning får dock av kommunen för varje kalenderår medgivas
till högst ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1/10 av de i staten
för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp.
Belopp, som socialnämnd utgivit på grund av dylik borgensteckning,
skulle i vissa, i den föreslagna lagtexten närmare angivna avseenden anses
som vid betalningstillfället utgiven socialhjälp.

Enligt vad kommittén uttalar är borgensteckning av sådan natur, att det
borde helt ankomma på socialnämnden att bestämma, huruvida denna
hjälpform i det särskilda fallet skulle komma till användning eller ej. Kommittén
hade därför fullt avsiktligt avfattat stadgandet angående socialnämnds
borgensteckning på sådant sätt, att denna hjälpform icke kommit
att innefattas i begreppet socialhjälp, varav följde att tillsyns- och besvärsbestämmelserna
icke vore tillämpliga å hjälpformen i fråga.

En av kommitténs ledamöter (herr Bexelius) har anmält avvikande mening
beträffande förslaget, att kommunens rätt att teckna borgen skulle
begränsas till visst belopp för år. Ehuru reservanten inte trodde att kommunerna
i någon större utsträckning komme att använda sig av bemyndigandet
att teckna borgen, vid vilket förhållande den föreslagna gränsdragningen
inte skulle vålla några svårigheter, ville han ur principiella synpunkter
opponera sig mot att hinder uppställdes för kommunernas rätt
att utge socialhjälp i den form de själva funne lämpligt.

I kommitténs förslag saknas motsvarighet till Fvl:s bestämmelser om
reglemente för fattigvården.

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att enskilda personer skall äga rätt att genom
socialnämnden erhålla råd och upplysningar eller annat bistånd i
personliga angelägenheter har behandlats i ett stort antal
yttranden. Tanken på att vidga den kurativa verksamhet, som redan nu
bedrives av vissa fattigvårdsstyrelser, har härvid vunnit anslutning, men
i de flesta yttrandena har betänkligheter framförts mot att lagfästa kommitténs
förslag i oförändrat skick.

Bland dem, som tillstyrkt förslaget, märkes socialstyrelsen, som anför.

Socialläkaren Inghe har ägnat förslaget utförlig uppmärksamhet och
anser bestämmelsen, rätt tillämpad, vara av största värde för socialhjälpens
psykologiska och medicinska effektivitet. Han erinrar om den bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

dande förekomsten i socialhjälpsklientelet av f. d. sjukhuspatienter, psykiskt
sjuka, defektläkta sinnessjuka, lätt efterblivna, hjärnskadade etc.
och framhåller vikten av att dessa människor bemötas med förståelse.
Det personliga stödet och rådgivningen enligt den föreslagna nya bestämmelsen
bör dock i sådant fall naturligtvis icke få medicinsk karaktär utan
begränsas till hänvisning till läkare. Till övervägande delen torde det —
särskilt i fråga om den avsevärda del av klientelet, som på grund av andra
orsaker än sjukdom är i behov av dylik rådgivning — i allmänhet komma
att röra sig om råd och upplysningar i psykologiska, sociala och ekonomiska
frågor.

Socialstyrelsen anser det angeläget, att socialläkarens anförda synpunkter
underströkes och att syftet med bestämmelserna om personligt stöd
inte uppfattades såsom märkvärdigare än det vore: att ge så goda råd som
kunde ges i sådana situationer av bekymmer och rådvillhet, vilka inte
krävde ekonomisk hjälp. Att det rekommenderade personliga biståndet
ställde särskilda krav på den, som anförtroddes att svara för det, vore
uppenbart. Det kräves god omdömesförmåga, takt, förståelse, tålamod,
välvilja och förmåga att finna råd och upplysningar. Dessa krav i förening
med det rimliga i att envar, som vore i behov av bistånd i personliga
angelägenheter, borde kunna påräkna sådan hjälp, motiverade det föreslagna
åliggandet för socialnämnden.

Socialstyrelsen uttalar vidare att, även om något värdefullt inte kunde
vinnas med tvång, den för länsstyrelsen föreslagna befogenheten att efter
klagomål eller anmälan tillhålla socialnämnden att lämna avsett bistånd
hade den fördelen, att socialnämnd inte kunde avvisa en rådsökande.

Vad särskilt angår förslaget att socialnämnden skulle ha att vid behov
självmant lämna bistånd föreslår socialstyrelsen ett tillägg, vari klart
utsädes, att erbjuden rådgivning kunde avböjas vare sig råd påkallats
eller ej.

De lungsjukas riksförbund håller före, att ett lagfästande av kommitténs
förslag skulle få stor profylaktisk betydelse. Stadsfullmäktige i Nässjö
betecknar den föreslagna verksamheten som ett naturligt led i socialnämndens
arbetsuppgifter. Barnavårdsnämnden i Ystad anser det vara
fråga om så självklara uppgifter att det förefölle överflödigt med en direkt
lagbestämmelse därom, men en viss betydelse kunde en sådan bestämmelse
få i fråga om tillsättande av tillräckligt antal tjänstemän för dessa
uppgifter.

De flesta remissorganen har emellertid, såsom antytts, inte ansett sig
kunna godtaga kommitténs förslag i oförändrat skick. Till dessa hör länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som yttrar.

Det personliga biståndet är av synnerligen stor betydelse inom det
sociala området och det är därför önskvärt att den sociala hjälpen icke
inskränkes till att enbart bli ett utbetalande av understöd. Vid de upplysningskurser,
som länets fattigvårdsförbund och barnavårdsförbund tid

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

efter annan hållit för kommunernas fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnderna
och vid vilka länsstyrelsens socialvårdsföredragande och konsulent
medverkat, har alltid framhållits angelägenheten av att det personliga
stödjande momentet i socialvården icke bortglömmes. Länsstyrelsen
har vidare, då länsstyrelsen i något socialvårdsärende funnit att den enskilde
varit i behov av personlig omvårdnad, alltid sökt medverka till att
dylik lämnats i en eller annan form. Trots denna sin inställning till förevarande
fråga kan länsstyrelsen dock ej biträda kommitténs förslag. Såsom
förslaget utformats ha socialnämndens skyldigheter och verksamhetens
omfattning givits allt för vida och obestämda gränser. Bestämmelserna
böra omformas så att verksamheten på lämpligt sätt begränsas och gives
formen av en rekommendation för nämnderna att i mån av förmåga lämna
personligt bistånd. En dylik bestämmelse bör ej intagas i lagen om socialhjälp
utan i stället i lagen om socialnämnd in. m. Länsstyrelsen vill därjämte
bestämt avstyrka att det införes besvärsrätt över vägrat personligt
bistånd. Ytterligare erfarenhet av möjligheterna till ifrågavarande hjälp
bör vinnas innan ett besvärsinstitut överväges.

Även medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det
av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför allmän och vag avfattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte skyldigheten för
socialnämnd att ombesörja kuratorsverksamhet tillsvidare borde inskränkas
att avse allenast lämnandet av råd och upplysningar i frågor som
rörde tillämpning av socialvårdsförfattningarna och bestämmelserna på
familjerättens område. Det torde nämligen med visshet kunna förutses
bli förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt
utöva en så många områden tangerande upplysningsverksamhet som den
förslaget avsåge. Genom begränsning av verksamheten skulle risken för
friktion troligen minskas.

I flera yttranden framhålles, att många socialnämnder komme att sakna
erforderliga resurser för att fullgöra de skyldigheter som åsyftas med kommitténs
förslag. Som exempel härpå må anföras följande uttalande av
länsstyrelsen i Kalmar län.

Kommittén har överskattat socialnämndens möjlighet att lämna sådan
assistans. Icke minst när det gäller en socialnämnd, som saknar anställda
befattningshavare, torde det ibland bliva svårt för nämnden och dess ledamöter
att med framgång utöva en rådgivning i sådana personliga angelägenheter,
där en speciell fackkunskap ofta är en förutsättning för ett
gott resultat. Sedan länge utöva representanter för olika statliga och kommunala
myndigheter i viss utsträckning på begäran en dylik rådgivande
verksamhet, i den mån den kan förenas med myndighetens uppgifter.
Ävenledes må framhållas den rådgivande verksamhet, som utövas av för
dylikt arbete särskilt tillsatta personer såsom sjukhuskuratorer, skyddskonsulenter
och den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedningar. Det
finnes således redan i viss utsträckning en på vederbörandes personliga
förhållanden inriktad stödjande verksamhet. Länsstyrelsen anser, att den
speciella rådgivningsverksamhet, som på de ovan angivna och andra områden
börjat växa fram, bör utvecklas än ytterligare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

Svenska socialvårdsförbundet anför.

De problem, som socialnämnden skulle få upptaga i den personliga rådgivningen,
skulle komma att gälla exempelvis barnuppfostran, abortfrågor,
steriliseringsfrågor och frågor, sammanhängande med individens anpassning
till arbete och hemliv. Det är sannolikt, att vi här i stor utsträckning
ha att göra med människor med mer eller mindre starka patologiska
drag, som ofta framträda endast i den formen, att individerna visa sig
allmänt nervösa, ängsliga och bekymrade. Här fordras det ingående och
djupgående diagnos av en läkare, en specialist, för att kunna få utrönt
orsakssammanhangen till missanpassningstendenserna. Det är icke så enkelt,
att de svårmanövrerade konfliktanledningar, som kunna ligga bakom
en till synes enkel frågeställning, kunna lösas genom råd lämnade av en
erfaren och klok, socialt verksam person. Ett »gott» råd givet av en icke
sakkunnig person riskerar ofta att bliva felaktigt. Ett felaktigt råd icke
blott skadar, det kan till och med bliva ödesdigert för den, som försöker
följa det.

För att i enskilda fall kunna utröna, vad som är orsaken till en missanpassning
eller en tendens därtill, kräves speciell sakkunskap och särskild
teknik. Så länge tillgång till sådan sakkunskap saknas, bör icke
heller som en obligatorisk skyldighet i lag fastställas, att socialnämnden,
som endast är ett socialt sakkunnigt organ, skall svara för rådgivning i
personliga angelägenheter. Denna uppgift bör i stället anförtros åt de
speciella organ, som under senare tid börjat inrättas för exempelvis barnpsykiatrisk
rådgivning, för sexuell rådgivning och för psykisk vuxenvård.
Vidare bör eftersträvas en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen.
Socialnämndens kurativa verksamhet bör begränsas till bistånd i
praktiska och materiella angelägenheter, icke i psykiska frågor, och socialnämnden
bör fungera som ett lokalt, socialt upplysningsorgan.

Svensk kuratorförening hävdar, att ett vidgat och förståelsefullt samarbete
med de socialmedicinskt arbetande kuratorerna i respektive län
komme att visa sig vara av större praktiskt värde för de hjälpsökande
än verksamhet av den art kommittén föreslagit. Ett sådant samarbete krävde
en utvidgning av anstalternas och poliklinikernas kuratorsverksamhet, då
kuratorerna i nuvarande läge vore alldeles för få för att på ett tillfredsställande
sätt kunna tillgodose en ökad tillströmning av klienter.

Stadsfullmäktige i Härnösand yttrar.

För alla människor finns väl något moment i deras livsform, som är
otillfredsställande och förtjänt av en ändring till det bättre. I normala
fall behöver ju icke den enskilde särskild kuratorshjälp för att komma
till rätta med de mer eller mindre otillfredsställande förhållandena i sitt
privata liv utan kan genom eget initiativ själv anpassa sin livsföring på
bästa tänkbara sätt. Lagbestämmelsen i fråga skulle emellertid bli ett
onödigt incitament för medborgaren att även i icke trängande fall anlita
socialnämnden. För tjänstemännen och för socialnämnden, som skulle
handlägga ifrågavarande ärenden, skulle det 1)1 i hart när omöjligt att
kunna ta ställning till om i det föreliggande fallet det objektivt sett verkligen
föreligger ett hjälpbehov, om den hjälpsökande envetet hävdar ståndpunkten,
att han själv inte kan komma till rätta med fallet och åberopar
sin lagstadgade rätt. Om med eu dylik lagbestämmelse — och det ligger

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

nära till hands — utvecklingen skulle gå i den riktningen, att varje bagatellärende
skulle dras inför socialnämnden, skulle arbetsuppgifterna svälla
på ett sätt, som nämnden i praktiken icke skulle kunna bemästra, samtidigt
som den personliga ansvarigheten för medborgarna att i görligaste
mån ordna för sig själva skulle avtrubbas.

Kommitténs förslag att socialnämnden skulle ha att självmant lämna
bistånd åt personer, som är i behov därav, avvisas av Svenska socialvårdsförbundet,
som framhåller att ett opåkallat ingripande från socialnämndens
sida lätt kunde komma att skada mer än gagna. I vart fall måste det
krävas av den som vore satt att handha en dylik verksamhet, att han vore
i besittning av en känsla för takt och hade ett omdöme utöver det vanliga.
Enligt fattigvårdsstyrelsen i Göteborg borde socialnämnden inte åläggas
att tillgodose andra behov av råd och upplysningar än sådana, som på
ett eller annat sätt bringades till nämndens kännedom. Det borde med
andra ord icke ankomma å nämnden att själv söka uppspåra dylika behov.
Kommunalfullmäktige i Åker befarar att förslaget lätt kunde leda till sådant
missförstånd att åtgärder vidtoges utan att det rådgjordes med den person
det gällde. Stadgandet borde därför få sådan lydelse, att det klart framginge
att överläggning först skulle ske med den person det gällde.

Så som förut nämnts har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrkt
kommitténs förslag om besvärsrätt i ärenden om personligt bistånd.
Av samma uppfattning är bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Jämtlands och Västernorrlands län samt en del kommunala remissinstanser.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller, att om socialnämnden,
någon dess ledamot eller tjänsteman i ett svårbedömt och intrikat
ärende icke ansåge sig kunna ge något råd, så kunde vederbörande,
åtminstone enligt den föreslagna konstruktionen, vända sig till länsstyrelsen
och få ett åläggande för socialnämnden att lämna ett råd i det förekommande
ärendet. Detta måste anses orimligt. Besvärsrätt skulle även
ha till följd att särskilda protokoll och register måste föras över varje
åtgärd, som vidtoges. Ur ren arbetssynpunkt skulle detta medföra orimliga
konsekvenser för Stockholms del. Rörande dessa olägenheter anföres vidare.

Vid en jämförelse mellan 37 § mom. 1 och 2 kan man draga den slutsatsen,
att den rådgivningsverksamhet som bedrives av socialnämnden,
skall protokollföras i nämndens protokoll. Detta torde dock knappast vara
avsett. Ett sådant förfarande skulle dels vara alltför omständligt och dels
framför allt vara till hinder för verksamheten. Skulle det bli känt, att
de åtgärder som i detta hänseende bli vidtagna skulle föras till protokollet
och därigenom bli bekanta för ett stort antal personer, torde allmänheten
i det längsta draga sig för att vända sig till socialnämnden
för att erhålla råd i sina personliga angelägenheter.

I ett flertal yttranden betonas vikten av att läkare medverkar i
sociala hjälparbete t. Samtidigt framhålles emellertid från skilda

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

håll, att tillgången på specialutbildade läkare för en avsevärd tid med
all sannolikhet komme att vara otillräcklig.

Medicinalstyrelsen anför beträffande dessa frågor.

Handhavandet av socialvårdens klientel är i stor utsträckning ett medicinskt
betonat arbete, i vilket läkarna icke kunna undvaras, om ett tillfredsställande
resultat skall kunna uppnås. Insikten härom är i vida
kretsar icke så gammal. När det nu börjar bli klart även för en större
allmänhet, att de sociala problemen i själva verket till sin kärna ofta äro
medicinska problem, måste medicinalstyrelsen emellertid tyvärr konstatera,
att mycket av vad kommittén i sitt betänkande skisserat icke på
ganska lång tid kan realiseras på grund av rådande läkarbrist. De läkare,
som behövas i socialvården, till exempel i den psykiska barna- och ungdomsvården,
i psykopatvården, vid öppna psykiatriska avdelningar vid
länslasaretten samt såsom socialläkare i länsstyrelsernas och landstingens
tjänst med flera, finnas för närvarande endast i mycket ringa utsträckning.
Det kommer att taga en avsevärd tid, innan ett tillräckligt antal
dylika läkare utbildats och trätt i verksamhet, även om statsmakterna
bifalla nu föreliggande förslag om utvidgning av utbildningsmöjligheterna
för läkare vid universitet och högskolor.

Vad angår kommitténs förslag att till varje länsstyrelse knyta en socialläkare
anför medicinalstyrelsen.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av särskilda socialläkare, knutna
till länsstyrelserna, vill medicinalstyrelsen starkt understryka. När det till
exempel är fråga om avgöranden i besvärsmål och när det gäller att besluta
vilka åtgärder, som skola vidtagas för återanpassning i samhället
av människor, som förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de ha sin
arbetsförmåga i behåll, kan socialläkaren icke undvaras. Minst en heltidsanställd
sådan bör finnas i varje län, även de mindre. Detta önskemål
kan emellertid, som ovan anföres, icke tillgodoses på ganska länge. När
de sakkunnige föreslå, att förste provinsialläkarna under tiden provisoriskt
skola träda in som socialläkare, vill medicinalstyrelsen framhålla,
att förste provinsialläkaren med hänsyn till sin redan nu avsevärda arbetsbörda
endast i mycket begränsad omfattning kan fullgöra en socialläkares
arbete, i vart fall kan han aldrig tänkas medhinna den individuella undersökning
av klientelet, som en fullständig utredning i de enskilda fallen
oftast kräver. I vissa fall torde för denna uppgift lämplig psykiater, där
sådan finnes, kunna inträda. I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen
betona, att icke blott inom länsstyrelserna utan även inom socialstyrelsen
synes en väl kvalificerad socialläkare med egen byrå synnerligen nödvändig,
en sak som kommitterade icke beaktat.

Även i åtskilliga andra yttranden än det som avgivits av medicinalstyrelsen
tillstyrkes förslaget att knyta socialläkare till länsstyrelserna.
Bland dem, som intagit denna ståndpunkt, märkes socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala,
Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västmanlands län, De lungsjukas riksförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och TCO.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget beaktansvärt

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

men anser försiktigheten bjuda, att socialläkartjänster först upprättades
på försök i ett par län.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde den socialmedicinska
expertisen anknytas inte till länsstyrelserna utan till en förstärkt första
provinsialläkarinstitution utanför länsstyrelserna.

Svenska landstingsförbundet finner det tveksamt, om socialläkare bör
anknytas till länsstyrelserna, samt anför.

Rådande brist på läkare medför nu betydande svårigheter att tillgodose
hälso- och sjukvårdens behov av läkarkrafter. Det måste därför bliva en
fråga på lång sikt att anskaffa berörda socialläkare. Under sådana förhållanden
förefaller det egendomligt, att kommittén föreslår att särskilda
socialläkartjänster likväl skola utan dröjsmål inrättas, för att lämpliga
läkare skola uppmuntras att inrikta sig på dessa uppgifter. Därigenom
blir ju den nuvarande läkarbristen ytterligare accentuerad, vilket är
ägnat att medföra svårigheter på andra områden. Styrelsen har för sin
del därför rekommenderat landstingen återhållsamhet med inrättande av
nya läkarbefattningar. Det behov av läkarmedverkan i länsstyrelsen, som
kan finnas, torde därför under överskådlig tid få tillgodoses på annat sätt.
Ett vidgat samarbete med landstingen i dessa frågor torde härvid böra
undersökas.

Svenska socialvårdsförbundet avstyrker förslaget i förevarande hänseende
samt anför.

Huvudsyftet härmed skulle vara, att vidgade möjligheter skulle skapas
för de sociala organen att hjälpa missanpassade människor tillrätta och
sålunda förekomma en hotande eller häva en redan inträdd oförmåga till
självförsörjning. En kurativ verksamhet på det psykiatriska området måste,
för att kunna bedrivas med framgång, vara uppbyggd förutom på läkarexpertis
även på goda resurser i fråga om vård och terapi. Detta förhållande
synes icke hava uppmärksammats av kommittén vid dess utformande
av organisationen för socialläkarinstitutionen. Särskilda psykiatriska
avdelningar såväl vid länslasaretten som fristående ha av vissa
landsting redan inrättats och äro inom andra under uppbyggnad. En vidare
utbyggnad av samhällets psykiska rådgivning efter dessa linjer måste
enligt förbundets uppfattning förutsättas bäst tjäna det syfte som socialvårdskommittén
uppställt för den psykiatriska läkarverksamheten, bedriven
av socialläkare vid länsstyrelserna.

Svensk kuratorförening ifrågasätter, om det inte vore välbetänkt att —
i stället för att inrätta socialläkartjänster vid länsstyrelserna — fortsätta
utbyggnaden av landstingens psykiatertjänster.

Statskontoret uttalar som sin mening, att det borde ankomma på förste
provinsialläkaren att i förevarande hänseende biträda länsstyrelserna med
erforderliga råd och upplysningar.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad yttrandena innehåller
beträffande den ekonomiska hjälpen.

Under remissbehandlingen har inte från något håll ifrågasatts annat
än att området för den obligatoriska hjälpen enligt 3 § i

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

förslaget borde helt täcka området för den obligatoriska fattigvården enligt
1 § Fvl. Enighet råder således om att obligatorisk hjälp bör utgå till
behövande minderåriga och till vuxna, som till följd av ålderdom, sjukdom,
lyte e. dyl. saknar förmåga att försörja sig. Däremot är meningarna
delade, huruvida obligatorisk socialhjälp bör utgå till behövande arbetslösa.
Frågan härom, som hänger intimt samman med spörsmålet, huruvida
den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet bör
bestå som en särskild hjälpform eller inarbetas i socialhjälpen, har behandlats
redan i avsnittet om grunderna för den nya lagstiftningen, varför
jag i detta sammanhang kan inskränka mig till att hänvisa till vad som
där anförts.

Kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas till b ehövande,
som med hänsyn till sitt hälsotillstånd
helt eller delvis hör avhålla sig från arbete, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i så gott som alla yttranden.

De lungsjukas riksförbund hälsar förslaget i detta avseende med särskild
tillfredsställelse. Förbundet hade en bitter erfarenhet av att alltför
många lungsjuka på grund av besvärliga ekonomiska förhållanden sett
sig nödsakade börja arbeta alldeles för snart efter sanatorievistelsen, ofta
mot läkarnas bestämda avrådanden. Otaliga annars onödiga återfall i sjukdomen
hade därigenom inträffat. Ett rätt handhavande av socialhjälpen
komme att framdeles betyda snabbare och säkrare tillfrisknande för många
lungsjuka. Förbundet understryker vidare vikten av att kommunerna inte
omedelbart drar in hela eller största delen av socialhjälpen när den sjuke
får börja arbeta igen. Fortfarande minskade manga fattigvardsstyrelser
hjälpen med samma belopp, som vederbörandes arbetsinkomst utgjorde.
Detta vore högst olämpligt, särskilt som t. ex. de lungsjuka oftast haft
lång sjuk- och konvalescenttid, under vilken av naturliga skäl många
gånger skulder åsamkats familjen eller också behövlig nyanskaffning av
kläder in. in. måst åsidosättas. Dylika hårda avdragsbestämmelser kunde
lätt komma att hämma konvalescenternas arbetslust och därmed motverka
uppnåendet av samhällets önskemal att samtliga medhorgare sa
långt som möjligt och rimligt skulle sörja för sig själva. Här torde det
vara lämpligt, att socialstyrelsen använde sin möjlighet att utfärda bindande
anvisningar.

Bland övriga remissorgan, som uttryckligen tillstyrkt kommitténs förslag
i förevarande hänseende, må nämnas socialstyrelsen, öv er ståthållar ämbetet
och socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

En något kritisk inställning till förslaget intar kommunalfullmäktige i
Itättvik, som finner den av kommittén använda formuleringen alltför vag.
Hälsotillståndet äventyrades alltid vid utförande av arbete av något slag.
Ehuru det vore sällsynt måste dock framhållas, att vissa kategorier människor
ej till fullo gjorde vad på dem ankomme för alt själva klara sitt

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

uppehälle. De hade stora familjer och försörjde sig genom »fria yrken» såsom
agenturer, skrothandel, lumphandel in. m. Under ett flertal år hade
från kommunen utgått fattigvård till sådana familjer, men då de ej alltid
kunnat erhålla läkarintyg, som berättigat dem till fattigvård jämlikt 1 §
fattigvårdslagen, hade de mången gång fått klara sig själva. Om 3 § i kommitténs
förslag godtoges, syntes läkarintyg lättare kunna utfärdas och på
de ställen, där särskilda socialläkare ej vore anställda, torde en stor förbistring
bliva rådande rörande gränsfallen. Därest socialhjälp enligt 3 §
skulle meddelas, borde föreskrivas, att socialnämnden vore berättigad hänvisa
den sökande till lasarett för undersökning och fastställande av graden
av arbetsförmåga.

Helt avstyrkande är endast pensionsstyrelsen, som i stort sett vill bibehålla
den nuvarande gränsdragningen för den obligatoriska hjälpen.

Någon invändning har i yttrandena inte framställts mot kommitténs förslag,
att obligatorisk socialhjälp (enligt 3 §) endast skall utgå, om vederbörande
saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig
vård samt hans behov ej avhjälpes på annat sätt.
Vad kommittén föreslagit därom, att socialhjälp i regel ej får utgå om den
hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma
i åtnjutande av hjälp i annan form, har inte heller föranlett någon
erinran.

I fråga om vad som bör inrymmas i den obligatoriska
hjälpen har förslaget i stort sett godtagits. Vissa meningsskiljaktigheter
har dock framkommit.

Sålunda vill överståthållarämbetet under uttrycket erforderlig
vård inbegripa även specialvård. Specialvården intoge en särställning
såtillvida, att den kunde vara betingad i fall, då verklig arbetsoförmåga
förelåge och vården också kunde anses erforderlig för arbetsförmågans återvinnande.
Visserligen hade med uttrycket erforderlig vård i 1 § Fvl avsetts
endast vård inom den allmänna sjukvårdens ram, men denna begränsning
kunde inte rätt gärna vidmakthållas, därest man, såsom skett i förslaget,
önskade införa en på visst sätt konstruerad rätt till specialvård. Rent språkligt
täckte uttrycket erforderlig vård även specialvård. Det syntes därför
vara tillfyllest med ett klart uttalande från statsmakternas sida, att även
specialvård skulle ingå under uttrycket i fråga. Det bleve sedan en uppgift
för praxis att avgöra vad som i varje särskilt fall kunde vara rimligt
med hänsyn till behovet av vården och kostnaderna därför. Att märka vore,
att i erforderlig vård enligt 1 § Fvl i praxis inbegripits proteser åt invalider.

Beträffande spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose
uppenbart vårdbehov uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län,
att ovisshet rådde i fråga om myndigheternas befogenhet i fall där visserligen
uppenbart behov av bistånd förelåge men där den hjälpbehövande,
som icke vore omyndigförklarad, vägrade att mottaga hjälp från det all -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mannas sida. Länsstyrelsen funne starka skäl tala för att denna lucka i
lagstiftningen fylldes; den avvägning som måste ske mellan den enskildes
krav på personlig frihet och å andra sidan samhällets intressen borde vara
uttryckligt reglerad i lag.

Av samma mening är fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborgs stad, som framhåller
att — trots att dylika fall kunde sägas vara relativt fåtaliga ett
ganska starkt behov av att tvångsvis kunna omhändertaga sådana personer
likväl gjort sig gällande. Fattigvårdsstyrelsen funne det därför önskvärt,
att en regel om tvångsvis omhändertagande infördes i socialhjälpslagen,
exempelvis av den innebörden att personer, vilka icke kunde taga erfordeilig
vård om sig själva eller på grund av sjukdom (tbc i smittsamt stadium)
utgjorde en fara för sig själva och för sin omgivning, kunde omhändertagas,
dock först sedan länsstyrelsen lämnat sitt medgivande därtill.

I yttrandena har någon kritik ej framförts mot kommitténs uppfattning,
att socialhjälp vid behov borde utgå till att bekosta kläder, som erfordras
vid intagning å anstalt. Däremot har delade meningar
yppats, huruvida socialhjälp borde utgå även till förnyelse och komplettering
av klädesutrustning under sjukhusvistelse. Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Svenska landstingsförbundet samt 3 landstings förvaltningsutskott har
i sistnämnda avseende anslutit sig till kommitténs uppfattning, att förnyelse
och komplettering borde bekostas av sjukhusets huvudman, medan
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ett landstings förvaltningsutskott,
fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt De lungsjukas riksförbund förmenar,
att socialhjälp borde utgå för ändamålet. Vad angår pensionärer på ålderdomshem
har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att inackorderingsavgiften
borde omfatta klädesutrustning i den mån vederbörande ej själv kunde
anskaffa sådan.

Vad kommittén anfört därom att fickpengar borde inbegiipas i det
livsuppehälle och den vård, som samhället vore skyldigt att tillhandahålla,
har allmänt godtagits. De lungsjukas riksförbund anser, att 200 kr. per år
borde vara ett absolut minimum för de lungsjuka, som ofta vistades längre
tider på sanatorier.

I fråga om tandvården upplyser socialvårdens chefstjänstemän i
Stockholm, att under senare år praxis blivit i Stockholm, att fattigvårdsnämnden
ingrepe vid praktiskt taget alla behov av tandvård. Man hade
därvid ansett, att tandvård vore en form av erforderlig vård, som även
obemedlade borde ha tillgång till.

Kommitténs förslag att hjälp till resa, varigenom livsuppehälle eller
erforderlig vård möjliggöres, samt begravningshjälp skulle vara
obligatorisk har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

.lag övergår nu till att redogöra för vad yttrandena innehåller rörande
den mellanform av obligatorisk och frivillig socialh
j ä 1 p, som avses i förslagets 4 §. För sammanhangets skull synes det

!06 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

lämpligt att härvid även redovisa de synpunkter, som anförts beträffande
den frivilliga socialhjälpen enligt förslagets 5 §.

Till en början må nämnas, att de flesta remissorgan, som yttrat sig
rörande hithörande spörsmål, anser att den nya lagen borde innehålla en
mot 2 § Fvl svarande bestämmelse, som lämnade kommunerna full frihet
att utge frivillig socialhjälp efter eget beprövande. Bland dem som intagit
denna ståndpunkt märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, stadsfullmäktige
i Stockholm, Linköping, Göteborg och Borås, fattigvårdsstgrelsen
i Ystad, kommunalfullmäktige i Åstorp, Hällefors, Sköldinge och Grangärde,
Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och De lungsjukas
riksförbund.

Rörande innehållet i dessa yttranden må här nämnas följande.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller i ett utlåtande,
som åberopats av Stockholms stadsfullmäktige, att förebyggande hjälp sedan
länge lämnats i ett flertal kommuner med mera utvecklad socialvård. Bestämmelserna
i 2 § Fvl hade lämnat kommunerna full frihet på detta
område, och förekomsten av denna paragraf hade gjort det möjligt att anpassa
hjälpen efter en nyare tids synpunkter och genomföra en differentierad
hjälp i enlighet med de principer, som kommittén lagt till grund vid
utarbetandet av sitt förslag till socialhjälp. Ett framhävande av betvdelsen
av den förebyggande hjälpen, vilken enligt förslaget kunde tillerkännas den
hjälpsökande även mot kommunens bestridande, liksom ett angivande av
fall, då socialhjälp finge lämnas utöver den nuvarande obligatoriska fattigvårdens
ram, kunde givetvis medverka till att höja standarden i kommuner
med mindre utvecklad socialvård. Genom frånvaron av bestämmelser, motsvarande
den nuvarande 2 §, betoges emellertid kommuner med en högre
socialvårdsstandard möjligheten att såsom hittills skett genom egna initiativ
medverka till utvecklingen på detta område. Detaljregleringen medförde
dessutom en så snäv ram, att detta omedelbart måste medverka till en
sänkning av standarden på åtskilliga håll. Vad man sålunda syntes uppnå,
vore en utjämning av socialvårdsstandarden genom att standarden höjdes
i vissa, sannolikt mindre kommuner, under det att standarden samtidigt
komme att sänkas i många större kommuner. Man måste emellertid fråga
sig om icke syftet att uppnå en minimistandard skulle kunna ernås utan
att man beskure kommunernas möjligheter att höja standarden därutöver.
Det syntes för övrigt icke möjligt att, såsom kommittén gjort, katalogisera
de olika hjälpbehoven. Detta strede mot kommitténs uttalande, att socialhjälpen
skulle vara en generell hjälpform, alltså att hjälp skulle utgå utan
hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet. Därest icke den hittillsvarande
utvecklingen på detta område skulle hindras, syntes det därför nödvändigt,
att bestämmelser motsvarande 2 § i nuvarande fattigvårdslag intoges i lagen
om socialhjälp.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

I utlåtandet pekas på ett flertal hjälpbehov, för vilka socialhjälp enligt
förslaget inte skulle kunna utgå, och som exempel härpå nämnes bl. a. verksamhet
som åtsyftade att förbättra åldringars och invaliders livsförhållanden
i den öppna vården. Härom anföres.

Just för detta klientel har emellertid fattigvårdsnämnden i Stockholm
sedan flera år bedrivit viss verksamhet. Med utgångspunkt från erfarenheten,
att just passiviteten, känslan av onyttighet för en vid verksamt liv
van människa, som ännu känner sig ha en viss arbetskraft i behåll, uppfattas
som en särskilt svår prövning, inrättades därför i rent terapeutiskt
syfte redan 1943 på försök en vävstuga inom Sabbatsbergsområdet. Sedan
har denna verksamhet, de s. k. hemarbetscentralerna, utbyggts så, att den
för närvarande omfattar fyra olika hemarbetscentraler och en tempoverkstad.
Här sysselsättes huvudsakligen sådant klientel, som definitivt kan
sägas vara ute ur förvärvsarbetet. Denna rent terapibetonade sysselsättningsverksamhet
för den öppna vårdens klientel har icke något samband
med den verksamhet, som går ut på att genom omskolning och arbetsträning
söka utvinna fullgod eller i det närmaste fullgod arbetsprestation
från personer, som på grund av olika skador blivit urståndsatta att fortsätta
i sitt tidigare yrke. Den verksamhet, som här beröres, syftar i framsta
rummet till att bereda sysselsättning åt sådana personer, vilkas krafter pa
grund av ålder och sjukdom äro så nedsatta, att de icke kunna vinna anställning
eller arbete i den öppna marknaden. Denna så att säga rent manniskovårdande
del av socialvårdsarbetet, som igångsatts av rent humamtara
skäl för långvarigt understödda personer, synes icke kunna inrymmas inom
socialhjälpslagens ram och det är givetvis angeläget att så kan ske.

Sammanfattningsvis konstateras i utlåtandet, att de föreslagna reglerna

_ med hänsyn till att den nuvarande socialvårdsstandarden icke skulle

behöva sänkas till förfång för just de delar av klientelet, som för en människovärdig
existens främst syntes vara i behov av samhällets omvårdnad

_ vore i behov av en sådan komplettering, att socialhjälp kunde lamnas

i samma mån som fattigvård enligt 2 § i gällande lag. Därest statsbidrag
icke ansåges kunna lämnas till andra ändamål än som föreslagits, borde
kommunen erhålla rätt att av egna medel, utan anspråk på statsbidrag
och utan statskontroll, lämna hjälp för de ändamål, som den funne angelägna.

Stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att genom samhällslivets fortgående
utveckling nya behov kunde uppstå, vilka det kunde befinnas angeläget
och behjärtansvärt att avhjälpa, men där socialnämnden enligt forslaget
icke bleve befogad att ingripa. I varje fall, där fråga icke vore om hjalp till
livsuppehället eller om hjälp i förebyggande syfte, måste socialnämnden,
innan hjälp beviljades, ängsligt fråga sig, om hjälpen kunde inrymmas
under lagens bestämmelser, hur övertygad socialnämnden än kunde känna
sig om det befogade i att hjälp lämnades. Skulle nämnden överskrida sin
befogenhet, kunde nämnden påräkna en reprimand av staten, eventuellt
åtföljd av hot om minskning eller indragning av statsbidraget eller hotets
verkställande. Särskilt erinrades om ett understödsfall, där hjälp med 37o

108

Kungl. Mctj:ts proposition nr 177 år 1955

kronor beviljades för anskaffande av en peruk åt en helt invalidiserad
kvinna, vars lidanden än mer ökats därigenom att hon förlorat allt sitt
hår. I detta fall — och flera dylika hade förekommit — skulle hjälp enligt
socialhjälpslagen icke kunnat ifrågakomma, enär hjälpen icke avsåg livsuppehälle
eller erforderlig vård och ej heller lämnades i förebyggande syfte
något hopp om återvinnande av arbetsförmåga fanns icke här — utan
endast av rent humanitära skäl. Ett annat fall, där stor tvekan om hjälpens
laghghet enligt socialhjälpslagen måste uppstå, vore det, där på socialläkarens
initiativ fattigvård beviljats en förslöad understödsfamilj för anställande
av en kvinna en kortare tid med uppgift att söka rycka upp det vanvårdade
hemmet genom att bibringa familjen de elementära grunderna i
hemmets skötsel och vård; möjligen kunde dock med god vilja denna
hjälp betecknas som hjälp till förebyggande av framtida fattigvårdsbehov.
En annan understödsgrupp, som icke fölle under den nya lagen, vore understöden
till badresor åt vissa understödstagare, främst mödrar med minderåriga
barn, under sommarmånaderna. Vidare vore att nämna understöd
för resa till nära anhörigs dödsbädd eller begravning eller till begravningskläder.
Exemplen kunde mångfaldigas. Ehuru de behov, det kunde vara
fråga om, kanske icke vore livsviktiga borde dock socialnämnden ha möjlighet
att själv avgöra, om den ville avhjälpa desamma, därest fallen vore
ömmande och behoven befunnes behjärtansvärda. Vad särskilt anginge reshjälpen,
som kringgärdats av ett flertal inskränkande bestämmelser, kunde
noteras, att hjälp enligt den nya lagen icke torde kunna beviljas en konvalescent
för att bereda honom tillfälle att resa exempelvis till sitt föräldrahem
i annan kommun för att rekreera sig efter sin sjukdom, såvida erforderlig
vård kunde meddelas honom i vistelsekommunen och såframt den
andra kommunen motsatte sig resan och det kunde antagas att han bleve
i behov av socialhjälp i denna andra kommun. Dylik hjälp beviljades nu
i icke ringa utsträckning även i Göteborg hemortsrättsberättigade personer,
och ersättning lämnades givetvis den andra kommunen för där eventuellt erforderlig
fattigvård. Ofta kunde en dylik vistelse i föräldrahemmet vara det
bästa medlet för vederbörande att återvinna full hälsa, och det kunde icke
vara riktigt att socialnämnden skulle vara lagligen förhindrad att lämna
honom hjälp till sådan rekreation. Ej heller syntes rätt finnas att förhjälpa
sjömän, som frivilligt avmönstrat och som därefter förgäves sökt nytt arbete
tdl sjöss, att återvända till hemorten. Av det sagda framginge, att man i
en modern socialhjälpslag icke kunde undvara ett stadgande, som motsvarade
2 § i gällande fattigvårdslag och som sålunda gåve socialnämnden
fria händer att lämna hjälp såväl av den standard, som nämnden ansåge
skälig, som ock i samtliga de fall där nämnden funne behjärtansvärt, att
hjälp skulle utgå. Kommunernas gamla självbestämmanderätt på detta område,
nastan det enda område, där denna rätt ännu kvarstode obeskuren,
måste för de hjälpbehövandes skull bibehållas. Därest detta icke ansåges

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 109

kunna ske utan slopande av statsbidragen, vore statsbidragens slopande
ett mindre ont.

Enligt överståthållarämbetet borde kommunerna inte hindras av bindande
föreskrifter. Detta borde i varje fall gälla om generellt statsbidrag icke
komme att utgå. Rätten till socialhjälp borde vara reglerad på liknande sätt
som i fattigvårdslagen. I en paragraf borde således fastslås i vilka fall socialhjälp
skulle utgå, medan det i en annan paragraf endast hänvisades till
att beträffande socialhjälp i övriga fall skulle gälla vad kommunen själv
beslutade.

Svenska stadsförbundet anför.

Det ligger i sakens natur, att det inom den generella hjälpform, som har
avses, gäller att tillgodose skiftande hjälpbehov och följaktligen måste
ställas stora anspråk på differentieringen och speciell anpassning av hjälpen
efter behovet i särskilda fall. Motiveringsvis har detta också understrukits
i betänkandet. Att genom lagbestämmelser närmare reglera verksamheten
med hänsyn härtill torde emellertid knappast vara möjligt. Om man överhuvud
ger sig på att i lagen söka klargöra differentieringsmöjligheterna,
riskerar man att indirekt begränsa verksamheten till vad som i lagen uttryckligen
angivits och kan på så vis förhindra eller försvara, att nya uppslag,
som skulle kunna leda till en förbättring av verksamheten, bli prövade
och accepterade för allmännare tillämpning. Likaså måste det erbjuda
stora svårigheter att på förevarande område göra en bestämd gränsdragning
mellan vad som under alla förhållanden skall göras och hjälpåtgärder,
som i särskilda fall böra vidtagas.

Uppfattningen att kommunerna bör ha full frihet att meddela hjälp
av icke obligatorisk natur är emellertid inte enhällig. Bland dem, som har
en annan mening, märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge lån, stadsfullmäktige
i Nässjö, Oskarshamn och Gävle samt kommunalfullmäktige i
Oland, vilka alla tillstyrkt kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Blekinge
län finner uppdelningen av den icke obligatoriska socialhjälpen i två former
vara väl avvägd och uttrycker särskilt sin tillfredsställelse över det positiva
uttryck, som i lagförslaget givits socialnämndens förebyggande verksamhet.
Länsstyrelsen hade i sin verksamhet mött en viss brist på förståelse hos
fattigvårdsstyrelserna för den hjälp till självhjälp som enligt gällande fattigvårdslag
kunde lämnas. I dylika fall syntes lämpligt att länsstyrelserna
ägde möjlighet påverka socialnämndernas ställningstagande. Enligt stadsfullmäktige
i Oskarshamn hade visserligen 2 § Fvl lämnat möjlighet att
bestrida de i förslagets 4 och 5 §§ omnämnda utgifterna, men det hade varit
en stor del kommuner som ej låtsats om att 2 § Fvl funnits till i lagstiftningen.

Vad särskilt angår de i förslagets 4 § upptagna reglerna om f ö r e b y ggande
hjälp må utöver vad som redan upptagits följande nämnas.

De lungsjukas riksförbund noterar tacksamt den framträdande plats,
som den förebyggande hjälpen erhållit i 4 §. En av fattigvårdens största
brister vore att kommuner, som sällan eller aldrig funne för gott att an -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

vända 2 §, hänvisade till 1 § med dess krav på oförmåga till arbete som villkor
för fattigvård. Härigenom komme hjälpen ofta alltför sent på ett stadium,
då möjligheter till självförsörjning inte längre kunde skapas. Denna
tillämpning av fattigvårdslagen hade bevisligen orsakat enskilda individer
onödigt lidande och kommunerna lika onödiga livslånga understödsfall.
Förbundet ville uttrycka förhoppningen, att den förebyggande hjälpen
hädanefter komme att intaga en dominerande plats i socialhjälpen och att
i kommuner, där så eventuellt inte bleve fallet, länsstyrelsen utnyttjade
sin möjlighet att ålägga kommunerna utgiva hjälp enligt 4 §.

Svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter, huruvida ej förbättring av
självförsörjningsförmågan i första hand vore en arbetsmarknadspolitisk
fråga samt anför.

Det centrala arbetsvårdsorganet, statens arbetsmarknadsstyrelse, bedri\er
i samaibete med överstyrelsen för yrkesutbildning en viss omskolningsverksamhet
för arbetslösa, avseende såväl partiellt som helt arbetsföra.
Denna myndighet har även utrustats med särskilda organ för beredande
av arbete till partiellt arbetsföra. Likaledes bedriver pensionsstyrelsen en
viss yrkesutbildande verksamhet.

o För ändamålsenligt utövande av en verksamhet på hithörande områden,
måste krävas en god överblick över näringslivet i stort och en ingående
kännedom om den enskildes möjligheter att effektivt utnyttja sina
arbetsresurser inom olika arbetsområden. När det gäller problem sammanhängande
med att mera långsiktigt återinföra arbetslösa i produktivt arbete
måste socialnämnden i stort sett förlita sig på det sakkunniga bistånd, som
kan erhållas från de arbetsvårdande organen. Härtill kommer att den här
avsedda verksamheten liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt enligt förbundets
uppfattning måste anses som en statlig och icke kommunal angelägenhet.

På grund av det anförda finner förbundet det ändamålsenligast och
riktigast, att verksamheten i huvudsak bedrives av arbetsmarknadsorganen
m. fl. statliga organ. Av de av kommittén tilltänkta huvudfallen för socialhjälp
enligt 4 § socialhjälpslagen återstode härefter bostadsförbättring och
bostadsanskaffning. En verksamhet från socialnämndens sida på dessa områden
måste förutsättas få en mera begränsad omfattning. Det allmännas
åtgöranden på hithörande områden fölle huvudsakligen inom ramen för
den bostadssociala politiken. Förbundet hade med det sagda velat påvisa
att de hjälpbehov, som kommittén tänkt sig skola rymmas inom 4 § socialhjälpslagen,
i stort måste förutsättas bli lösta i annan ordning. Dock hade
förbundet härmed icke på något sätt velat förringa värdet av en förebyggande
verksamhet från socialnämndens sida utan endast velat göra gällande,
att kommittén syntes ha överskattat omfattningen av socialnämndernas
verksamhet på hithörande områden. Här liksom på övriga områden
för socialhjälpen komme det att röra sig om en supplerande och kompletterande
verksamhet. De åtgärder, det här bleve fråga om, komme emellertid
att tangera en verksamhet, som redan bedreves eller borde bedrivas av stat

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

och kommun i andra former, och delvis under för kommunerna skiljaktiga
ekonomiska villkor, vilket, om statsbidrag för socialhjälpen skulle komma
att utgå, säkerligen skulle framtvinga inskränkande och reglerande bestämmelser
för denna form av socialhjälp.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför.

Vid varje länsarbetsnämnd finnes för närvarande en arbetsvårdsexpedition,
vilkens arbete i första hand är inriktat på att finna lämpliga anställningar
för partiellt arbetsföra. På grund av de omfattande arbetsuppgifter,
som åvila arbetsvårdsexpeditionerna, ha vissa led i omvårdnaden av de
partiellt arbetsföra icke kunnat ägnas önskvärd uppmärksamhet. Detta gäller
framför allt uppspårandet av nya fall och efterkontrollen av de vidtagna
åtgärdernas effektivitet. Genom att ansvaret för vederbörliga åtgärders
vidtagande och för kontinuerlig tillsyn över detta klientel lägges på
socialnämnderna, torde effektiviteten av hithörande verksamhet komma
att främjas, varjämte arbetsvårdsexpeditionerna i högre grad än för narvarande
kunna koncentrera sitt arbete på arbetsanskaffning.

I fråga om yrkesutbildning till partiellt arbetsföra, som icke äro skadade
i militärtjänst, svarar styrelsen för hela kostnaden för vederbörandes uppehälle
under utbildningstiden, medan hemkommunen bidrager med 25 % av
kostnaden för familjens uppehälle. Kommunens andel i kostnaderna för
familjens försörjning bör vara lika stor som kommunens andel i öviiga
socialvårdskostnader, vilket styrelsen härmed har velat påpeka. Styrelsen
understryker emellertid värdet av att kommunerna får vidgade befogenheter
och ökade möjligheter att lämna socialhjälp i form av näringshjälp
av olika slag.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde mindre kostsam hjälp
för höjande av självförsörjningsförmågan göras obligatorisk. Det vore naturligt
att som obligatorisk socialhjälp betrakta ett rimligt engångsbidrag
åt t. ex. en partiellt arbetsför, som stadigvarande åtnjöte understöd, för
att denne skulle kunna skaffa sig ett arbetsredskap, en utbildning eller
dylikt, som gjorde vidare understöd onödigt eller minskade behovet. Så
länge engångsbidraget icke överstege den klart inbesparade framtida understödskostnaden
för exempelvis de närmaste två åren torde någon tvekan
icke behöva föreligga. När kostnaderna för förbättring av självförsörjningsförmåga
däremot uppginge till mera betydande belopp och den förebyggande
vården icke hade samma karaktär av förskott på socialhjälp, som
eljest måste utgå inom den närmast överskådliga framtiden, ansåge länsstyrelsen
någon skyldighet icke böra åläggas kommunen. Dylika hjälpfall
syntes böra tillgodoses genom de arbetsvårdande statsmyndigheternas försorg,
eventuellt med viss måttlig obligatorisk medverkan av kommunen.

Beträffande den rättsliga karaktären av hjälp enligt förslagets 4 § uttalar
socialstyrelsen, att dylik hjälp vore en rättighet, eftersom socialnämndens
beslut efter besvär kunde korrigeras av länsstyrelsen. Skillnaden mellan
hjälp enligt 3 och 4 §§ vore sålunda i viss män utsuddad. Länsstyrelsen i
Uppsala län framhåller, att kommittén inte klart hållit begreppen isär. Sålunda
hade kommittén å ena sidan funnit hjälp enligt 4 § inte böra utgöra

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en rättighet men å andra sidan velat ge länsstyrelsen befogenhet att föreskriva
socialhjälp i denna form. Oklarheten hade satt sina spår även i lagtexten.
En sådan mellanform mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp
kunde länsstyrelsen inte tillstyrka.

Svenska socialvårdsförbundet motsätter sig bestämt att länsstyrelserna
tillerkännes befogenhet att ålägga kommunerna att utge sådan hjälp, som
avses i förslagets 4 §. Redan i det fall, att ett till beloppet dock ganska begränsat
statsbidrag utginge, ville förbundet starkt ifrågasätta skäligheten
i att länsstyrelse skulle kunna ålägga en kommun åtgärder, för vilka
kommunen finge bära i många fall det huvudsakliga ekonomiska ansvaret.
Ett slopande av statsbidraget måste då anses utgöra ett absolut hinder för
ett dylikt förfaringssätt. Sett mot bakgrund av den ställning den förebyggande
socialhjälpen kunde förutsättas komma att intaga i förhållande
till övriga förebyggande åtgärder från samhällets sida och med beaktande
av att kommunerna i sin socialvård i stort sett redan nu ådagalade en stark
vilja att i de fall, där så kunde prövas påkallat, lämna förebyggande hjälp,
borde emellertid ett slopande av den här avsedda tvångsmöjligheten icke
behöva befaras medföra några allvarligare men för den enskilde medborgaren.
Vad här framhållits gjorde, att socialvårdsförbundet ville uttala sig
för att den förebyggande hjälpen inom socialhjälpen, av vilken obestridligen
förelåge ett mycket stort behov, grundades icke som i förslaget på
möjligheter för länsstyrelse att ålägga kommun att meddela dylik hjälp
utan på en allmän bestämmelse om att socialhjälp i andra fall än de som
avsåges i 3 § socialhjälpslagen finge utgå i den utsträckning, socialnämnd
funne det påkallat.

Även fattigvårdsstyrelsen i Göteborg finner det vara ägnat att väcka betänkligheter
att länsstyrelsen skall mot en socialnämnds beslut kunna ikläda
kommunen betydande kostnader. Även i en del andra kommunala yttranden
förordas, att den definitiva beslutanderätten stannar hos socialnämnden.
Sålunda uttalar exempelvis kommunalfullmäktige i Byske att de, som
handhade kommunens socialvård, vore fullt omdömesgilla, ansvarskännande
och för sina uppdrag intresserade samt därtill i besittning av den lokaloch
personkännedom som borde vara tillräcklig för bedömande av en sådan
fråga. Kommunalfullmäktige i Bunge förmodar, att åläggande behövdes endast
då socialnämnden uppenbart motsatte sig förebyggande åtgärd. På
liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige i Örebro och Härnösand.

I en del yttranden — bl. a. i dem som avgivits av kammarrätten, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län samt besvärssakkunniga
uttalas, att besvär borde få föras över länsstyrelses beslut i
ärenden enligt 4 §.

Besvärssakkunniga anför härom.

Enhgt de sakkunnigas mening ha övertygande skäl icke anförts för
standpunkten att länsstyrelses beslut i sistnämnda ärenden icke skola få
överklagas. De sakkunniga ha i sitt utredningsarbete som en allmän prin -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

cip vid utformandet av instansordningar uppställt kravet att i alla viktigare
frågor sista instans om möjligt skall vara en för hela riket gemensam besvärsmyndighet.
Avsevärd olikformighet i rättstillämpningen kan forvantas
uppstå, om de i och för sig förmodligen svårbedömda frågorna om socialhjälp
enligt 4 § i sista instans skola avgöras av 25 olika länsmyndigheter.
Länsstyrelses beslut i dessa frågor böra därför kunna överklagas.
Besvärsrätt torde därvid enligt huvudregeln lämpligen bora tillkomma
enskilda och kommuner, som beröras av beslutet.

Medicinalstyrelsen anser, att besvärsrätt bör föreligga åtminstone beträffande
specialvård. Huruvida en i visst fall ifrågasatt specialvård medicinskt
sett vore nödvändig eller icke, torde i sista hand icke kunna bedömas
av annat ämbetsverk än medicinalstyrelsen, varför styrelsen ansåge
att medicinalstyrelsens yttrande åtminstone i tveksamma fall skulle inhämtas,
innan ärendet slutgiltigt avgjordes i högsta instans.

Kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp till resor
har helt tillstyrkts endast av socialstyrelsen och Kristianstads läns landstings
förvaltningsutskott.

Socialstyrelsen anför som skäl för sin ståndpunkt sålunda.

Att fattigvårdslagens hemsändningsmetod avskaffas i socialhjälpslagen
är ett framsteg. När så sker, måste givetvis en begränsning av resor inom
socialhjälpens ram iakttagas för att hindra att socialhjälpsfall avbördas
från en kommun till en annan. Möjlighet till reshjälp utan alltför snä\a
gränser öppnas dock genom rätten att anföra besvär hos länsstyrelsen.
Socialstyrelsen vill härtill blott erinra om att det för en person kan vara
uppenbart fördelaktigt ur annan synpunkt än den ekonomiska att byta
vistelsekommun, t. ex. med hänsyn till möjligheten att erhålla lämplig
personlig tillsyn.

Socialvårds förbundet nöjer sig med att konstatera, att de föreslagna bestämmelserna
delvis vore för snävt avgränsade och delvis hade ett för vitt
tillämpningsområde. Vid ett slopande av statsbidraget syntes några särskilda
föreskrifter för socialhjälp i form av reshjälp icke erforderliga, utan denna
hjälpform torde, i den mån den icke fölle inom ramen för 3 § socialhjälpslagen,
kunna inrymmas i en allmänt formulerad paragraf. Även en del
andra remissorgan — bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
att detaljerade bestämmelser om reshjälp ej erfordrades, om statsbidragslinjen
övergåves. Överståthållarämbetet hävdar, att den frivilliga reshjälpen
skall vara helt oreglerad. Det föreliggande lagförslaget hade influerats
av intresset att förhindra ett obehörigt utnyttjande av lättheten att erhålla
ny hemortsrätt. Det i och för sig förbluffande förhållandet att denna inom
socialvården periferiska fråga erhållit en så detaljerad reglering funne endast
härigenom sin förklaring.

Rörande reshjälpen må vidare anföras följande ur det utlåtande, som
avgivits av socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

För förhindrande av illojala åtgärder torde vissa bestämmelser vara erforderliga.
Emellertid synas bestämmelserna med den utformning de fått lägga
.3 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

hinder i vägen i sådana fall, där det ur mänskliga synpunkter måste finnas
möjlighet att ge hjälp till resa. Det ter sig sålunda inhumant, att socialhjälp
för att exempelvis täcka reskostnader för en persons resa till en nära
anhörigs begravning eller sjukbädd inte skall kunna ges utan att socialnämnden
i inresekommunen tillfrågas. Ur den hjälpsökandes synpunkt
torde ett sådant tillkännagivande för socialnämnden i inresekommunen av
hans oförmåga att bekosta resekostnaden te sig otillfredsställande. Ofta
torde exempelvis inresekommunen vara identisk med vederbörandes födelsekommun
eller hemkommun. Därest en folkpensionär eller en redan invalidiserad
person i rekreationssyfte vill besöka anhöriga eller bekanta eller
på annat sätt söka erhålla exempelvis landsvistelse, och socialnämnden skulle
anse skäligt att bekosta en dylik resa, måste den först underhandla med
socialnämnden i den kommun, dit resan skall anträdas. Till de större städerna
ha ofta sökt sig i synnerhet unga personer, som icke kunnat erhålla
lämpligt arbete och lämplig bostad och som därför vänt sig till de sociala
nämnderna för erhållande av hjälp. Vid utredning visar det sig därvid att
det bästa vore, att vederbörande kunde återvända till den kommun, där han
har sitt föräldrahem. Enligt lagförslaget skulle även här, där ett snabbt ingripande
givetvis är angeläget, inresekommunens medgivande inhämtas.

Fattigvårdsnämnden har i ett flertal fall fått bekosta vistelse för hjälpbehövande
på pensionat, då detta ur socialmedicinska synpunkter befunnits
vara det bästa sättet att behandla patienten eller finna en utväg ur en
svårlöst situation. Förutom att tveksamhet kan råda, om detta skulle vara
tillåtet enligt socialhjälpslagen, därest vederbörandes förmåga till självförsörjning
icke därigenom kan tänkas bli förbättrad, förefaller det absurt,
om medgivande före beviljandet av resan skulle behöva inhämtas av socialnämnden
i den kommun, där pensionatet är beläget.

Det syntes starkt kunna ifrågasättas, om en sådan detaljreglering är motiverad
och nödvändig för att i detta fall förhindra ett illojalt utnyttjande
av socialhjälpen.

Vad beträffar de former, i vilka socialhjälp skall kunna
meddelas, har intresset under remissbehandlingen huvudsakligen kretsat
kring kommitténs förslag i fråga om borgensteckning.

Svenska stadsförbundet avstyrker helt förslaget i denna del och förordar
direkt utlåning i stället för borgen. Risken att återbetalning aldrig kunde
ske vore lika stor i båda fallen, och det vore då riktigast att välja det alternativ,
enligt vilket socialnämndens befogenhet inte behövde begränsas på
annat sätt än genom totalbeloppet för hjälpverksamheten anslagna medel.

Övriga remissorgan, som yttrat sig rörande ifrågavarande spörsmål,
har intagit en positiv ställning till tanken att vidga möjligheterna att teckna
borgen för hjälpbehövande. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län bleve borgensteckning
ett viktigt instrument för den hjälp till självhjälp, som vore
en av de största vinsterna med den föreslagna nya lagstiftningen. I samma
riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala och Svensk kuratorförening.
Föreningen framhåller bl. a. att det vore praktiskt ogörligt för en
ekonomiskt hårt trängd familj att erhålla lån samt att en ekonomisk sanering
i vissa fall vore av stor betydelse för förbättring av den enskilda
människans arbetsförmåga.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

I fråga om utformningen av kommitténs förslag rörande borgensteckning
har emellertid vissa meningsskiljaktigheter framkommit under remissbehandlingen.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om inte stadgandet om borgen borde begränsas
att avse personer som på grund av sjukdom eller lyte kommit i det
läget, att de för att i fortsättningen kunna försörja sig behövde yrkesutbildning,
omskolning, utrustning eller lån för startande av egen verksamhet.
Stadgandet skulle i så fall begränsas att i huvudsak avse de kategorier som
omfattades av pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet.

Enligt stadsfullmäktige i Söderhamn borde borgen få tecknas även för
anskaffande av bostäder.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm förutsätter, att socialnämnden
vid tecknande av borgen skall få göra sadana förbehåll, som kunde anses
erforderliga för att medlen skulle komma till rätt användning och för att
vederbörande inte sedan genom försäljning eller pantförskrivning skulle
avhända sig egendomen, innan den vore till fullo betald.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag ej godtages saknas enligt
Svenska socialvårdsförbundet anledning att utbryta borgenstecknandet ur
socialhjälpen. Förbundet ifrågasatte, om inte även ett dylikt borgenstecknande
borde betecknas som socialhjälp, och om inte lagtexten borde omformuleras
därhän, att socialhjälp, när skäl därtill vore, finge beviljas i den
form, att borgen tecknades för lån till hjälpbehövande.

Stadsfullmäktige i Linköping förutsätter, att kommun finge lämna generellt
medgivande till borgensteckning. Eljest skulle socialnämnden nödgas
ingå till stadsfullmäktige med begäran om sådant medgivande i varje
särskilt fall, och då bleve lånesökandens förhållanden publicerade i stadsfullmäktiges
tryckta handlingar, vilket lånesökanden alldeles säkert inte
åstundade och vilket i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt kommunalfullmäktige i Nykyrka borde en kommuns fullmäktige
inte få delegera rätten att teckna borgen till socialnämnden. Eljest skulle
svårigheter uppstå för kommunens representativa organ att överblicka
kommunens ekonomiska ställning. Sådana borgensförbindelser kunde komma
att av kommunen få infrias under ett år, då medel härför icke vore
anvisade.

Kommitténs förslag, att rätten att teckna borgen borde begränsas till att
för varje år avse högst det belopp, som motsvarar 1/10 av de för året beräknade
bruttoutgifterna för socialhjälp, har uttryckligen godtagits endast
av stadsfullmäktige i Växjö.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en snävare begränsning nämligen
till ‘/so av berörda bruttoutgifter. Det vore nämligen vid en kommande
omprövning lättare att justera gränsen i riktning mot en utvidgning av
befogenheterna än i motsatt riktning och försiktigheten bjöde att nu intaga
en mera restriktiv ståndpunkt än kommittén gjort.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Å andra sidan anser socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs
län, De lungsjukas riksförbund, arbetslöshetsnämnden i Luleå samt
kommunalfullmäktige i Vendel, Älvkarleby och Rödön, att kommuns rätt
att teckna borgen för ifrågavarande ändamål ej borde begränsas. Som skäl
härför anför socialstyrelsen, att någon större skillnad inte förelåge mellan
borgenslån och socialhjälp med återbetalningsskyldighet. Då borgenslånet
i därför lämpade fall kanske vore mera ägnat att för mottagaren inskärpa
skyldigheten att återbetala erhållet belopp, funnes principiellt knappast
någon anledning till begränsning härav.

Kammarrätten föreslår en annan metod än kommittén för att begränsa
rätten att teckna borgen. Enligt kammarrätten borde begränsningen anknyta
till skatteunderlaget eller uttaxeringsbehovet. Kommitténs förslag vore
nämligen irrationellt och mindre lämpligt. Med den supplementära ställning
som socialhjälpen enligt förslaget skulle intaga kunde det väl tänkas
inträffa, att socialhjälpskostnaderna i en kommun kunde bli mycket obetydliga,
varigenom kommunen skulle vara avskuren från möjlighet att
teckna borgen.

Departementschefen

Enligt Fvl är kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer än sådana,
som har behov av ekonomisk hjälp. Den fattigvård, som enligt lagen
skall lämnas dem, är emellertid inte enbart av ekonomisk art. Till kommunernas
skyldigheter hör nämligen också att på olika sätt lämna de s. k.
understödstagarna bistånd i personliga angelägenheter. Detta
kommer främst till uttryck i de stadganden, varigenom kommunerna ålägges
att bereda understödstagare erforderlig vård, att hålla ålderdomshem
och andra s. k. fattigvårdsanstalter samt att vid behov vidtaga åtgärder
för att skaffa understödstagare inträde å anstalter för specialvård. Men
även i andra sammanhang framskymtar omsorgen om understödstagarens
person. Som exempel kan nämnas en bestämmelse i lagens 19 §, där vissa
möjligheter öppnas för fattigvårdsstyrelserna att till sitt biträde kalla s. k.
vårdare. Överhuvud taget torde kunna sägas, att fattigvården har ett ganska
starkt inslag av rent personligt betonad hjälpverksamhet.

Såsom nämnts är det bistånd i personliga angelägenheter, som lämnas
enligt Fvl, inte avsett för andra personer än understödstagarna. Föreligger
ej något ekonomiskt hjälpbehov, är fattigvårdsstyrelsen således inte skyldig
att stå till tjänst vare sig med råd eller upplysningar eller på annat sätt.
Socialvårdskommittén har funnit detta vara en brist i lagstiftningen och
därför föreslagit, att regler om personligt bistånd upptages i den nya lagen
om socialhjälp. Enligt den av kommittén utarbetade lagtexten skall var
och en, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och
komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle
att behålla eller återvinna sin förmåga till självförsörjning är i behov av

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äga
erhålla detta genom socialnämnden. Även om anmälan ej skett, skall det
enligt förslaget åligga nämnden att ombesörja att behov av dylikt bistånd
blir tillgodosett. Vidare föreslås, att besvär skall kunna anföras hos länsstyrelsen
i ärende rörande bistånd av här avsedd art, att länsstyrelsen även
utan att besvär anförts skall kunna tillhålla socialnämnd att läinna sådant
bistånd ävensom att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos överinstansen.

I ett stort antal remissyttranden har tanken på att vidga den personligt
betonade hjälpverksamheten vunnit anslutning. De flesta av dem som
yttrat sig i frågan anser emellertid, att kommitténs förslag är alltför vittsyftande,
och har därför avstyrkt, att det lagfästes i oförändrat skick. Enligt
min mening är den kritik, som sålunda framkommit, i stort sett berättigad.

Att döma av den föreslagna lagtexten synes kommittén ha tänkt sig att
tillerkänna den enskilde en mycket vidsträckt rätt att påkalla bistånd av
socialnämnden i personliga angelägenheter, således ej blott i frågor som rör
tillkallande av läkare, platsanskalfning på sjukhus etc. Som exempel på
verksamhet, som nämnderna enligt förslaget skulle bli skyldiga att bedriva,
nämnes i yttrandena rådgivning i barnuppfostrings-, abort- och steriliseringsfrågor
samt frågor, som hänger samman med individens anpassning
till arbete och hemliv. Vidare skulle enligt förslaget den enskilde
genom besvär hos länsstyrelsen kunna framtvinga ett åläggande för socialnämnden
att lämna dylikt bistånd.

Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kommer
att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som
enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att
nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten
till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och
detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu
torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru
någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt
av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta avseende
bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mångskiftande
förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att
somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att bedriva
sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden
mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad
personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden,
där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda
förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna ordalag
hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och
sakkunskap på det sociala området till förfogande för dom, som anser sig

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör förstås
inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska
angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egendom
vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt
pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall lämnas
eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas;
i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom
till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbetsvärd
eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de enskilda
ärendena.

I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages
ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verksamhet,
samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga
angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken
nämndens skyldigheter i övrigt regleras.

I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare
medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har särskilda
socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom
tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det
gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar
förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om
att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd.
Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska
möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under
sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att — såsom
kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse.
Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och
den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte
kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta
socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emellertid
anledning att här vidare ingå på denna fråga.

Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den
karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde
har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattigvård,
som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918
års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den
obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstämmer
med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha
rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget
inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma
karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelser
från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård.

Som bakgrund till de av kommittén föreslagna reglerna om obligatorisk
socialhjälp (3 § i förslaget till socialhjälpslag) må erinras om
att Fvl uppställer tre förutsättningar för att obligatorisk fattigvård skal
utgå, nämligen dels att vederbörande är minderårig eller till följd av ålderdom,
sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter ar oförmögen
att försörja sig, dels att han saknar medel till sitt livsuppehälle oc
dels att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Om dessa förutsättningar
är uppfyllda, skall han erhålla fattigvård, vilken skall omfatta erforderligt
underhåll och erforderlig vård samt, om han är minderårig, jämväl uppfostran.
Vägrar fattigvårdsstyrelsen att lämna fattigvård enligt vad nu
sagts, kan rättelse vinnas efter besvär hos länsstyrelsen, som även ex
officio har att tillse, att fattigvårdssamhällena inom länet fullgör små
skyldigheter härutinnan.

I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon
annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall
utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk
fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte
är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjälpen
har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena
har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfattningen,
att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt.
Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén föreslagna
utvidgningarna bör komma till stånd.

Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att
den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas
som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom
redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag
kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i samband
med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag
tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min
uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bidrag
av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten
vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en konsekvens
härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende
intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket
innebär att jag ej kan biträda kommittén» förslag om obligatorisk socialhjälp
till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig
vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obligatorisk
socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och
barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oförmögen
att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att
han samtidigt är att anse som arbetslös.

Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den invändningen,
att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått förlorad.
Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas
även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd
bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes
denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjälpen
att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i
denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och
även jag anser att det bör lagfästas.

Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att
obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande antingen
är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte
eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom
arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.
Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande
saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen
är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på
annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller remissinstanserna
ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande
regler.

Kommittén har föreslagit ytterligare ett villkor, nämligen att den hjälpbehövande
inte underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma
i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt
socialnämndens uppfattning kan vara berättigad. För egen del anser jag
det inte erforderligt att uppställa något sådant villkor. Det torde nämligen
vara ytterst sällsynt, att en person, som befinner sig i sådana omständigheter
att han fyller förutsättningarna för att erhålla obligatorisk socialhjälp,
vägrar att efterkomma socialnämndens uppmaning att söka hjälp
i annan form, t. ex. folkpension. Skulle något sådant fall inträffa, lär inte
mycket vara att vinna genom att vägra socialhjälp. Kommittén har f. ö.
själv ansett, att ett strikt fasthållande av ifrågavarande villkor i vissa fall
skulle leda till en ur humanitära synpunkter ohållbar situation, och därför
föreslagit en undantagsregel, enligt vilken hinder inte skulle föreligga att
meddela socialhjälp, därest vederbörandes behov och omständigheterna i
övrigt gjorde en sådan åtgärd nödvändig. Genom en så formulerad undantagsregel
skulle det föreslagna villkoret praktiskt taget komma att fullständigt
upphävas.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska
hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad
som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskilj -

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

aktigheter yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler
i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda.

Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a.
vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde asyftas detsamma,
som i Fvl uttryckes genom orden det underhåll, som är erforderligt.
Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses
med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening
synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i allmänhet
å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att vederbörande
skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad
som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för
inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas
så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men
å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren
beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande
medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma
på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med
hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omständigheter
kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erforderlig
vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i förhållande
till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande
innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala,
att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas
av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård
kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld
torde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga
föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,
som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen ständigt
gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen.
Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att samhällets
skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i
allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjukförsäkringen
i detta avseende innebär en betydande avlastning av socialhjälpen.

Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt
behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalternas
huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anledning
att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt
eller delvis bestrida dessa kostnader. I den män vederbörandes behov av
kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör
socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet.

I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

det livsuppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla.
Detsamma bör gälla i fråga om sådan r e s h j ä 1 p, som erfordras
för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället eller
för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av erforderlig vård.
Liksom nu bör vidare begravningshj älp falla under den obligatoriska
hjälpen. Uttryckliga stadganden rörande de förmåner, som nu berörts,
torde inte vara behövliga.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt Fvl bör obligatorisk hjälp
till minderårig även avse uppfostran.

Jag övergår nu till att behandla de regler, som föreslagits rörande
socialhjälp av icke obligatorisk karaktär. Härvid vill jag
till en början erinra om att kommunerna f. n. har en i princip oinskränkt
rätt att utge frivillig fattigvård i all den utsträckning de anser lämpligt.
Den enda begränsningen ligger däri, att själva uttrycket fattigvård förutsätter
en individuell behovsprövning.

Enligt kommitténs förslag skall kommunerna inte längre ha den frihet
att bevilja hjälp åt behövande personer, som Fvl tillerkänner dem. Som
skäl härför har kommittén bl. a. anfört, att en kommuns rättighet att bedriva
hjälpverksamhet givetvis borde vara mera begränsad i ett system,
enligt vilket en betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än
i ett system, som förutsatte, att kommunen själv skulle bära hela kostnaden
för meddelad hjälp. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand
bevilja socialhjälp med betydande statsbidrag, skulle enligt kommitténs
mening fara föreligga för missbruk.

De regler om hjälp av icke obligatorisk art, vilka kommittén ansett böra
gälla, återfinnes i förslagets 4 och 5 §§; i andra fall än som anges i dessa
paragrafer skall socialhjälp överhuvud inte få utgivas.

I 4 § föreskrives, att socialhjälp — förutom i de fall, där sådan hjälp
enligt 3 § skall vara obligatorisk — bör utgå, där detta prövas påkallat för
att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Därjämte anges i
sagda paragraf, att socialhjälp må kunna utgå för att bereda sådan tandvård
eller specialvård, som är angelägen ehuru inte obligatorisk, och får
utgå till täckande av vissa resekostnader. I sin motivering till ifrågavarande
stadganden, som syftar till att skjuta den s. k. förebyggande socialhjälpen
i förgrunden, har kommittén uttalat som sin mening, att det vore
omöjligt att göra den hjälp, som åsyftades i 4 §, till en rättighet för den enskilde.
Med hänsyn bl. a. till att väsentliga statsbidrag komme att utgå
borde det emellertid enligt kommitténs mening inte ligga i kommunernas
fria skön att avgöra, huruvida hjälp i dessa fall borde utgå eller ej. Avgörandet
borde egentligen ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ, men
av praktiska skäl funnes knappast någon annan utväg än att lägga avgörandet
hos socialnämnden. För att säkerställa att hjälp av nu före -

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

varande slag utginge, då den verkligen behövdes, borde sökanden emellertid
medges rätt att genom klagomål draga frågan under länsstyrelsens prövning.
I enlighet härmed har kommittén i 37 § av sitt förslag upptagit ett
stadgande, enligt vilket länsstyrelsen —- därest den finner socialhjälp enligt
4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att meddela dylik hjälp har
att tillhålla nämnden att göra detta.

Av vad som nu anförts framgår, att sådan hjälp, som avses i förslagets
4 §, å ena sidan inte är obligatorisk men å andra sidan inte heller är beroende
av kommunernas fria prövning.

Förslagets 5 § handlar uteslutande om reshjälp i andra fall än dem, som
reglerats i 3 och 4 §§. Dylik hjälp skall enligt förslaget kunna utges för
resa inom kommunen samt under vissa, i detalj angivna förutsättningar
för resa till annan kommun. Den detaljreglering, som föreslagits beträffande
resa till annan kommun, syftar till att förhindra, att hjälpbehövande
personer på ett illojalt sätt avbördas från en kommun till en annan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu berörda delar
rönt en påfallande stark kritik, vilken enligt min mening i allt väsentligt
måste anses befogad.

Ett karakteristiskt drag i den nuvarande lagstiftningen är, att kommunerna
har full frihet att bevilja fattigvård i all den utsträckning de själva
finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet kan de mest skiftande behov
tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna i varje särskilt
fall. De möjligheter, som lagstiftningen sålunda öppnar för kommunerna,
har på många håll tillvaratagits på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt
i de större kommunerna bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som
är stadd i ständig utveckling. Det är enligt min mening angeläget, att kommunerna
genom egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling pa detta
område. Om kommitténs förslag godtages skulle emellertid kommunernas
handlingsfrihet i förevarande hänseende begränsas genom detaljerade regler
om när hjälp borde eller finge utgå. Följden härav bleve måhända, att
standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård komme att höjas,
men å andra sidan kan det starkt befaras, att standarden i andra kommuner
skulle sänkas; i yttrandena har flera exempel anförts rörande behov,
som nu tillgodoses genom fattigvård men som enligt förslaget inte skulle
kunna tillgodoses genom socialhjälp. Det bör vidare beaktas, att samhällsutvecklingen
kan leda till att nya behov uppkommer, som inte kan förutses
men som det likväl kan befinnas angeläget att avhjälpa, överhuvudtaget
synes det inte möjligt att i en lagstiftning, som syftar till att lämna hjälp
utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet, katalogisera de olika
hjälpbehoven. En sådan katalogisering måste av naturliga skäl bli ofullständig
och kan leda till att verksamheten begränsas.

Det främsta skälet till att kommittén velat beskära kommunernas handlingsfrihet
torde vara att söka i det av kommittén föreslagna finansierings -

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

systemet. Detta skäl bortfaller helt om man, såsom jag förordat, avstår
från tanken på att ge statsbidrag till socialhjälpsverksamheten och låter
kommunerna själva bära kostnaderna härför. Om så sker, saknas enligt
min mening all anledning att inskränka kommunernas nuvarande rätt att
lämna hjälp i den omfattning de anser önskvärt. Detta hindrar naturligtvis
inte att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i vissa
fall, t. ex. för ändamål som avses i förslagets 4 §. Att till en sådan rekommendation
knyta befogenhet för länsstyrelserna att mot kommunernas vilja
ålägga dem att utge hjälp synes emellertid inte böra komma i fråga, därest
statsbidrag ej skall utgå. Under sådana omständigheter anser jag, att man
bör avstå från att i lagen framhäva vissa hjälpbehov framför andra.

Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att en fullständig
frihet för kommunerna att bevilja reshjälp skulle kunna missbrukas,
vill jag endast uttala, att sådant missbruk knappast lärer kunna förhindras
utan en långt gående övervakning och kontroll från statens sida.
Emellertid tror jag, att man numera i stort sett kan bortse från risken för
illojala förfaranden av det slag, som kommittén haft i tankarna; jag återkommer
i avsnittet rörande hemortsrätten till detta spörsmål.

På grund av vad som nu anförts föreslår jag, att kommunerna i likhet
med vad som nu gäller får rätt att utge frivillig socialhjälp enligt grunder,
som de själva äger bestämma. Om kommunernas fullmäktige icke fastställt
några sådana grunder, bör det ankomma på socialnämnden att utge dylik
hjälp efter vad nämnden prövar erforderligt.

Såsom kommittén föreslagit bör det, i likhet med vad som nu gäller, ankomma
pa socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken form
socialhjälp skall meddelas. I lagen bör dock anges vissa riktlinjer,
som härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens karaktär av
hjälp till självhjälp bör sålunda föreskrivas, att hjälpen bör lämnas på
sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden
genom eget arbete försörja sig och de sina; ett stadgande av denna innebörd
finns både i Fvl och kommitténs förslag.

Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet måste
vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning.
Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i ganska stor
utsträckning att hjälp utges in natur a, t. ex. genom matanvisningar.
Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är givetvis den mest
lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant understöd inte
skulle komma till behörig användning, t. ex. därför att hjälptagaren är
alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att hushålla med kontanta
medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara sådan, att naturaformen
är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas att vederbörande
har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning till hemmet.

125

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om inte dylika omständigheter föreligger, bör emellertid, såsom kommittén
föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant belopp. Lämnas hjälpen
på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen tillfälle att självständigt sköta sin
ekonomi, vilket kan vara av stort värde med tanke på hans framtida självförsörjning.
Ivontantlinjen synes särskilt lämplig i sådana fall, där fortlöpande
hjälp utgår periodvis.

Om hjälptagaren har behov av vård bör det ankomma på socialnämnden
att draga försorg om att hans vårdbehov blir tillgodosett. Detta torde
i många fall kunna ske i vederbörandes hem, t. ex. genom att nämnden
betalar kostnaderna för hemvårdarinna. I somliga fall kan det vara lämpligt
att vårdbehovet tillgodoses genom inackordering i enskilt hem; denna
utväg bör dock inte anlitas med mindre nämnden förvissat sig om att den
behövande kommer att få en god omvårdnad i inackorderingshemmet.
Någon skyldighet att upprätta skriftligt kontrakt rörande inackorderingen
synes ej böra föreskrivas. Erfordras sjukhus- eller anstaltsvård, bör det
åligga nämnden att vidtaga åtgärder för att bereda dylik vård. Anses plats
böra beredas å ålderdomshem eller annat dylikt hem, bör nämnden föranstalta
därom. Nämndens uppgifter på hithörande område torde kunna
karakteriseras så, att nämnden har att föranstalta om att varje vårdbehövande
får möjlighet till vård i den form som med hänsyn till vårdbehovets
art och övriga omständigheter prövas mest lämplig.

I detta sammanhang må erinras om den av kommittén berörda frågan om
tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart vårdbehov.
Härmed åsyftas framför allt fall, där någon, som vanvårdar sig själv i
ytterlig grad — stundom så, att han kan bli en fara för andra — vägrar
att mottaga erbjuden hjälp, t. ex. vård å sjukhus eller ålderdomshem. Kommittén
har diskuterat lämpligheten av bestämmelser, som skulle göra det
möjligt att omhändertaga en dylik person mot hans vilja, men funnit, att
ifrågavarande spörsmål ej bör bli föremål för reglering i en lagstiftning om
socialhjälp. För egen del vill jag framhålla, att spörsmålet uppenbarligen
är av den naturen, att det ej bör ses enbart ur socialvårdssynpunkt; och
vidare torde de personer, som det här är fråga om, mestadels vara sadana,
att ett ingripande från samhällets sida mot vederbörandes önskan, om ett
sådant ingripande måste äga rum, kan ske enligt annan lagstiftning. Såsom
kommer att framgå av vad jag ämnar anföra i det följande är jag av den
meningen, att bestämmelser av tvångskaraktär såvitt möjligt bör undvikas
i en lag av socialhjälpslagens natur. Med denna min uppfattning och då
det torde vara att förvänta att socialvårdens organ skall — utan några
särskilda bestämmelser i detta hänseende i socialhjälpslagen — genom gott
omdöme och handlag kunna komma till rätta med härvidlag uppkommande
problem anser jag, i likhet med kommittén, att dylika bestämmelser ej bör
upptagas i lagen.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Såsom kommittén framhållit förekommer det i praxis att en fattigvårdsstyrelse,
i stället för att själv ställa medel till förfogande t. ex. för inköp
av en arbetsmaskin, tecknar borgen å ett lån, som är avsett att användas
för ändamålet. Det har dock varit omstritt, huruvida detta förfaringssätt
står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Oavsett hur därmed
må förhålla sig, vill jag uttala som min uppfattning, att det i vissa fall kan
vara lämpligt att meddela hjälp i den mera affärsmässiga form, som tecknande
av borgen innebär. Särskilt då det är fråga om personer, som är
angelägna att själva reda upp sina svårigheter, kan det — inte minst ur
psykologiska synpunkter — vara av värde, att vederbörande betraktar sig
själv som eu vanlig låntagare i en bank och att han får tillfälle att sköta
sina affärer på samma sätt som andra låntagare. Jag kan därför inte finna
annat än att de kommuner, som själva vill meddela hjälp genom att teckna
borgen, bör ha möjlighet att göra detta. För att undanröja den ovisshet,
som råder huruvida den nuvarande lagstiftningen medger ett dylikt förfaringssätt,
synes uttryckliga bestämmelser härom böra intagas i den nya
lagen.

I likhet med kommittén anser jag, att det bör ankomma på kommunens
fullmäktige att avgöra, huruvida socialnämnden skall äga rätt att teckna
borgen för hjälpsökande.

När kommittén lade fram sitt förslag var kommunernas rätt att upptaga
lån och ingå borgen reglerad i 1930 års kommunallagar. Som huvudregel
gällde härvid, att beslut om lån eller borgen skulle för att vinna bindande
kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Från denna regel
fanns vissa undantag, av vilka det viktigaste avsåg den s. k. underställningsfria
låne- och borgensteckningsrätten. Denna rätt var beroende på
skattetryckets höjd, vilket medförde att den i allmänhet var starkt begränsad.
Kommunernas rätt att utan underställning upptaga lån eller ingå borgen
var härjämte beskuren genom en bestämmelse om att låne- och borgensteckningsrätten
skulle anses vara tagen i anspråk, om kommunerna
nyttjade vissa fondmedel.

Enligt kommitténs förslag skulle den begränsning av kommunernas rätt
att utan underställning ingå borgen, som sålunda var föreskriven i 1930
års kommunallagar, inte gälla beträffande borgen, som tecknades enligt
lagen om socialhjälp. I stället skulle rätten att teckna dylik borgen begränsas
genom att i sistnämnda lag intoges ett stadgande av innebörd, att
summan av de under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna inte
finge överstiga ett belopp motsvarande 7™ av de i staten för ifrågavarande
år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Rörande
detta förslag var meningarna ganska delade under remissbehandlingen.

Sedan kommittén framlade sitt förslag och yttranden däröver avgavs,
har en ny kommunallag antagits och trätt i kraft. Enligt denna är den

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten inte längre beroende
på skattetryckets höjd utan baserad på skatteunderlaget. Lån får numera
utan underställning upptagas till ett sammanlagt belopp motsvarande for
stad som ej deltar i landsting sju kronor per skattekrona och för annan
kommun fem kronor per skattekrona. Sådant lån skall utom i vissa undantagsfall
vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är
mer än ett år, att årligen avbetalas. Med lån likställes borgen. Vidare medger
den nya lagen, att kommunerna får nyttja medel ur små fonder utan
att den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten därmed anses
tagen i anspråk. Härigenom har den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten
vidgats avsevärt.

Enligt min mening saknas anledning att beträffande borgen, som tecknas
med stöd av socialhjälpslagen, göra undantag från den nya kommunallagens
underställningsregler. I samband med att socialnämnden bemyndigas
att teckna borgen, bör det ankomma på kommunens fullmäktige att
fastställa det sammanlagda belopp, för vilket borgen högst får tecknas.
Detta belopp bör vara så avvägt, att kommunens rätt att teckna borgen inte
överskrides ens om bemyndigandet skulle utnyttjas till fullo. Det bör med
andra ord inte ankomma på socialnämnden att i varje särskilt fall göra
sig underrättad, huruvida en tilltänkt borgensförbindelse, som faller inom
ramen för bemyndigandet, kan inrymmas i kommunens underställningsfria
borgensrätt.

I det följande kommer jag att föreslå, att hjälptagaren i regel inte skall
vara skyldig att återbetala vad han erhållit i obligatorisk hjälp. Härav följer,
att hjälp i form av borgen endast bör kunna lämnas, då hjälpen har
karaktär av en frivillig prestation från kommunens sida. Det ligger emellertid
i sakens natur, att borgensteckning inte bör användas i andra fall
än då vederbörande har behov av ett större engångsbelopp, t. ex. för att
bekosta utbildning eller inköpa redskap, verktyg eller annat dylikt. Detta
synes böra komma till uttryck i lagtexten.

Givetvis bör det ankomma på nämnden att från fall till fall pröva, huruvida
hjälp bör lämnas i form av borgen. Eftersom nämnden härvid kommer
att röra sig inom området för den frivilliga hjälpen, kommer det att stå
nämnden fritt att för borgensteckning uppställa de villkor, som anses erforderliga
för att lånemedlen skall komma till behörig användning.

Med den konstruktion av den frivilliga socialhjälpen, som jag föreslagit,
synes själva borgensteckningen lagtekniskt sett böra betraktas som en
form av socialhjälp.

I likhet med kommittén anser jag det ej erforderligt att föreskriva skyldighet
för kommunerna att ha reglemente för social hjälpsverksam
heten.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ålderdomshem m. m.

Gällande bestämmelser

Såsom redan berörts i föregående avsnitt stadgas i 27 § Fvl att fattigvård
i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering i
enskilt hem eller vård på anstalt. Om sistnämnda form av fattigvård ges
bestämmelser i 31 och följande §§. Sålunda föreskrives i 31 § bl. a., att
fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem)
för mottagande av understödstagare, vilka är i behov av vård samt
ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera fattigvårdssamhällen
kan förena sig om gemensam anstalt. Under vissa omständigheter
kan ett fattigvårdssamhälle befrias från skyldigheten att ha anstalt.

Vissa bestämmelser om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, avsedda
att garantera en lämplig fördelning av vårdtagarna inom anstalten, återfinnes
i 32 §. Där stadgas även, att tillfälle bör beredas till arbete på anstalten
för sådana understödstagare, som är i någon mån arbetsföra. Vidare
föreskrives, att minderåriga inte annat än tillfälligtvis får intagas på fattigvårdsanstalt
såvida inte en särskild avdelning, godkänd som barnhem, inrättats
vid anstalten.

Under 33 § har upptagits regler om arbetshem. Enligt dessa skall genom
landstingets försorg upprättas erforderligt antal arbetshem för omhändertagande
av i någon mån arbetsföra behövande, vilka är i behov av anstaltsvård
men inte lämpligen kan tagas emot eller behållas på fattigvårdsanstalt.
Sådana personer brukar betecknas som störande understödstagare.
På arbetshem omhändertages vidare försörj ningspliktiga personer, vilka
jämlikt 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. Dylika personer benämnes
vanligen försumliga försörjare. För landstingsfria städer skall
arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Flera landsting och
sådana städer får förena sig om gemensamt arbetshem. Personer under
18 års ålder må ej intagas i arbetshem. Arbetshem skall stå under ledning
av en styrelse och ha ett av Konungen fastställt reglemente. Om intagning
i hemmet beslutar dess styrelse.

Plan för kommunal fattigvårdsanstalt skall enligt 34 § underställas länsstyrelsen,
medan plan till arbetshem underställes Konungens prövning.

I 35 § stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet
är i behov av vård på särskild anstalt, såvitt ske kan skall beredas dylik
vård. Fattigvårdsstyrelsen har att vidtaga erforderliga åtgärder för att förskaffa
honom inträde på sådan anstalt.

I Fvl:s 9 kap. finnes vissa bestämmelser rörande de disciplinära förhållandena
på fattigvårdsanstalterna. Sålunda stadgas i 69 § bl. a., att om
någon, som intagits på kommunal fattigvårdsanstalt, gör sig skyldig till

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

grövre förseelse mot ordningen på anstalten, fattigvårdsstyrelsen eller i
förekommande fall anstaltsstyrelsen äger att tillrättavisa honom. Tillrättavisningen
kan ta formen av minskning i kosten eller inskränkning i eljest
medgivna friheter och förmåner; för gossar under femton år och flickor
under tolv år får aga användas. Styrelsen för arbetshem äger myndighet
över de på hemmet intagna i enlighet med det för anstalten fastställda
reglementet.

Den som inte endast tillfälligt åtnjuter fattigvård enligt lagens 1 § (obligatorisk
fattigvård) eller som för egen försörjning är intagen på fattigvårdsanstalt,
är enligt 70 § skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av
fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas.

I 73 § stadgas, att den, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri
och på grund av att han varit i behov av fattigvård intagits på fattigvårdsanstalt,
inte är berättigad att lämna anstalten med mindre grundad anledning
finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig.

Om en sådan vårdtagare eller någon annan på fattigvårdsanstalt intagen
vårdtagare skall intagas på arbetshem, har vederbörande polismyndighet
enligt 72 § att på begäran meddela handräckning för vederbörandes överförande
till arbetshemmet. Polishandräckning skall meddelas för överförande
till arbetshem även av försumliga försörjare. Om såväl understodstagare
som försumliga försörjare gäller, att polishandräckning kan begäras
även för deras återhämtande till kommunal fattigvårdsanstalt, varifrån de
olovligen avvikit.

Enligt 74 § kan fattigvårdsstyrelsen eller i vissa fall anstaltsstyrelsen
utdela varning till den vårdtagare, som på anstalten undandrager sig att
fullgöra anvisat arbete eller som utan tillstånd lämnar arbetet. Detsamma
gäller den som visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör
sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning.
Varningen skall innefatta en erinran därom, att den telande, om han inte
låter sig rätta av varningen, kan komma att ådömas tvångsarbete på allmän
tvångsarbetsanstalt. Detta förfarande gäller dock inte den, som inte
fyllt 21 år eller är arbetsoförmögen. — Om dömande till tvångsarbete och
om tvångsarbetes förrättande stadgas i 75 och 76 §§.

I fråga om tillsynen över fattigvårdsanstalterna gäller vad i fattigvårdslagens
6 kap. (43 och 44 §§) är stadgat om uppsikt över kommunernas fattigvård.
Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som åligger länsstyrelserna,
ankommer det på socialstyrelsen att verka för fattigvårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling samt öva uppsikt över
arbetshemmen.

I detta sammanhang må erinras om att vissa beslut av principiell karaktär
rörande ålderdomshemsvårdens framtida ordnande fattades av 1947 års
9 — Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

riksdag med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 243. Någon ändring
av fattigvårdslagens bestämmelser föranleddes emellertid inte härav. Till
följd av beslut vid 1953 års riksdag på grundval av proposition nr 69 utfärdades
kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Beslut rörande sådant
statsbidrag fattas av länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från
socialstyrelsen.

Statsbidrag utgår till driftkostnaderna vid arbetshem enligt kungörelsen
den 9 juli 1920 (nr 607) angående driftkostnaderna vid i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918 (nr 422) avsedda arbetshem. Ett anslag för ändamålet
finnes uppfört under femte huvudtiteln.

Socialvårdskommittén

I del II av betänkandet behandlar socialvårdskommittén vissa anstaltsfrågor.
Kommittén erinrar om sitt år 1946 avgivna betänkande nr XIV med
förslag angående ålderdomshem in. m. och framhåller, att anstaltsfrågorna
såvitt angår ålderdomshemmen därmed blev slutbehandlade för kommitténs
del. Vidare påpekas, att nämnda förslag låg till grund för 1947 års riksdagsbeslut
i fråga om ålderdomshemmen. I den del betänkandet nr XIV innefattade
utredning om försörjningshem och vissa andra anstalter blev förslagen
emellertid inte prövade av statsmakterna, och efter ett referat av
sitt förslag i denna del samt däröver avgivna yttranden återkommer kommittén
nu med slutliga förslag angående försörj ningshem in. fl. anstalter.
Förslaget grundas även på en i betänkandet refererad undersökning av
klientelet på arbetshemmen år 1946, som utförts av socialläkaren G. Inghe
på uppdrag av socialstyrelsen.

Kommittén föreslår, att bestämmelser rörande ålderdomshem, försörjningshem
och för det störande klientelet avsedda vårdhem undantages från
socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om vissa socialvårdsanstalter.
Bestämmelser angående arbetshem för försumliga försörj are föreslås
hänförda till en särskild lag om arbetsföreläggande.

Vad ålderdomshemmen angår innebär kommitténs förslag ett lagfästande
av riksdagens nyssnämnda principbeslut av år 1947. Det skall enligt
förslaget åligga kommun att, i den mån icke annan drager försorg därom,
anordna och driva ålderdomshem för inom kommunen bosatta åldringar
och invalider, vilka är i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men
för vilka dock icke erfordras vård på sjukvårdsanstalt eller annan därmed
jämförlig anstalt. Kommunens beslutande organ skall utse en styrelse
på minst tre personer för ålderdomshemmet.

F örsörjningshem skall enligt förslaget upprättas av landstingen
för yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra
saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tillsyn på anstalt utan att vård på sjukvårdsanstalt eller annan jämförlig
vårdanstalt är påkallad, och vilka inte heller lämpligen bör beredas vård
på ålderdomshem. Sådana försörjningsfall skall i begränsad utsträckning
kunna tagas emot på ålderdomshem där så kan ske utan olägenhet för
åldringarna. Kommittén antar, att minimibehovet av försörjningshem motsvarar
omkring 1 500 vårdplatser. Endast ett fåtal hem beräknas bli erforderliga
per landstingsområde. En stad inom landstingsområdet kan själv
efter överenskommelse med landstinget anordna försörj ningshem. I
särskilt yttrande föreslår en ledamot av kommittén (herr Pettersson), att
staten skall svara för försörjningshemmen.

Försörj ningshemmen föreslås liksom ålderdomshemmen vara anordnade
som inackorderingshem med låga avgifter och helt ha karaktären av öppna
anstalter. I den mån den intagne inte har folkpension eller andra möjligheter
att betala för sig, skall socialnämnden bevilja honom socialhjälp för
ändamålet. Med hänsyn till vårdtagarnas arbetsförmåga skall försörj ningshemmen
bereda goda arbetsmöjligheter. Kommittén finner det å ena sidan
nödvändigt, att arbetsskyldighet stadgas för försörjningshemmens vårdtagare,
men anser det å andra sidan angeläget att arbetsförhållandena blir
sådana, att arbetet inte kännes som ett straff e. dyl. Ersättning för utfört
arbete anses böra utgå.

Kommittén uttalar, att disciplinmedel ej torde kunna undvaras på en
anstalt med ett försörjningshems klientel. I ett för varje särskilt försörjningshem
gällande, av länsstyrelsen efter socialstyrelsens anvisningar fastställt
reglemente bör finnas ordningsföreskrifter t. ex. avseende att de intagna
måste vara inne på anstalten vid viss tid pa kvällen. Inskiänkning
av friheten att på fritiden lämna anstalten anföres som ett lämpligt disciplinmedel.
Även i andra avseenden föreslås inskränkning av eljest medgivna
friheter och förmåner kunna ske. För en vårdtagares överförande från
ålderdomshem till försörj ningshem föreslås rätt att erhålla polishandräckning
bli meddelad. Ingen skall emellertid kunna kvarhållas på ett försörjningshem
mot sin vilja, och handräckning skall enligt förslaget inte kunna
begäras för en avviken vårdtagares återförande till försörjningshemmet. Om
en vårdtagare upprepade gånger lämnar försörj ningshemmet för ett par
dygn i taget eller om nyssnämnda disciplinmedel inte förslår för att hålla
en intagen till ordningen, skall hans överförande till vårdhem övervägas.

Vårdhem föreslås skola upprättas av staten för omhändertagande av
personer, vilka på ålderdomshem eller försörj ningshem visat sig vara
störande för de övriga vårdtagarna. Endast fyra mindre hem anses erforderliga
för hela riket.

Kommittén erinrar om att den i annat sammanhang i förevarande betänkande
tagit den ståndpunkten, att arbetsföreläggande på grund av försummad
försörjningsplikt bör, i den män intagning på anstalt måste ske,
verkställas på för ändamålet inrättade arbetshem. Den sammanblandning

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av försumliga försörj are med störande under stödstagare från kommunala
ålderdomshem och försörjningshem, som hittills förekommit på arbetshemmen,
bör sålunda enligt kommitténs mening i princip upphöra.

Enligt kommitténs mening synes den tidigare nämnda undersökningen
rörande klientelet på arbetshemmen utvisa, att de intagna störande understödstagarna
i huvudsak bort beredas vård på olika specialanstalter, t. ex.
alkoholistanstalter. Det bedömes som sannolikt, att behovet av platser
för störande understödstagare på arbetshem kvarstår i huvudsak därför
att platser på specialanstalter icke stått till förfogande. Det rör sig här
enligt kommitténs mening företrädesvis om personer, vilkas vårdbehov
ställer dem sist i kön till respektive specialanstalter. Med hänsyn till de
övriga vårdtagarnas rätt till trevnad och ro på ålderdomshem och försörjningshem
måste emellertid anstalter finnas för omhändertagande av störande
vårdtagare från dessa hem.

Något krav på viss arbetsförmåga föreslås inte bli uppställt för vårdhemmens
vårdtagare. Inte heller bör hinder resas för intagning av personer
som är psykiskt abnorma, alkoholskadade osv. Intagningen föreslås centraliserad
till socialstyrelsen, som inte skall medgiva intagning utan att vårdtagaren
undersökts av psykiater. Varje möjlighet att bereda vård på specialanstalt
för den som är i behov därav skall undersökas och utnyttjas.

Arbetsskyldighet föreslås bli stadgad även såvitt angår vårdhemmen.
Vårdhemmen bör ha öppen karaktär, och ehuru förflyttningen till vårdhemmet
enligt kommitténs uppfattning i sak har en repressiv karaktär, innebär
överföring till sådant hem icke i och för sig en internering. Handräckning
för en vårdtagares överförande till vårdhem föreslås kunna erhållas. Däremot
vill kommittén inte föreslå rätt till handräckning för återförande till
ett vårdhem av en vårdtagare, som avvikit från ett sådant hem. Beträffande
disciplinmedel på vårdhem föreslås i huvudsak samma ordning som i fråga
om försörj ningshem.

Till kommitténs förslag rörande av staten inrättade arbetshem för
försumliga försörjare hänvisas till s. 380—382 i betänkandet.

Remissyttranden

I remissyttrandena understrykes beträffande ålderdomshemmen
från flera håll önskemålet, att specialanstalterna för kroniskt sjuka, sinnessjuka
in. fl. utbygges så, att klientelblandningen på ålderdomshemmen
i möjligaste mån kan undanröjas och 1947 års riksdagsbeslut förverkligas.
Å andra sidan betonas, att ålderdomshemmen även i framtiden torde
komma att få hysa inte så få sjuka och skröpliga människor och att anordningarna
bör anpassas med hänsyn härtill.

Från ett avsevärt antal remissorgan reses invändningar mot förslaget,
att kommunens beslutande organ skall utse ålderdomshemmets styrelse.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Socialnämnden anses därvid böra själv utgöra styrelse för ålderdomshemmet
eller få ett avgörande inflytande på styrelsens sammansättning. Såsom
skäl för denna ståndpunkt anföres, att socialnämnden enligt den föreslagna
socialhjälpslagen skulle få en ovillkorlig skyldighet att för en åldring, som
är i trängande behov av vård på ålderdomshem, bereda sådan vård; det
vore då följdriktigt att nämnden finge inflytande på intagningen vid hemmet.

Behovet av de föreslagna försörj ningshemmen diskuteras i
många yttranden. Riktigheten av kommitténs uppskattningar av detta behovs
storlek ifrågasättes, och stor försiktighet rekommenderas vid ett eventuellt
införande av vårdformen; i flera fall önskas ny utredning härom.
Det framhålles härutöver från ett flertal remissorgan, i första hand länsstyrelser
och landsting, att den planerade eller pågående utbyggnaden av
olika slag av specialanstalter på kropps- och sinnessjukvårdens område
samt inom området för vården av psykiskt efterblivna och alkoholister medverkar
till en fortgående minskning av det klientel, för vilket försörjningshemmen
avsetts. I åtskilliga fall påpekas därjämte, att de åtgärder för
partiellt arbetsföras återförande till arbetslivet, som får allt större omfattning,
i stor utsträckning avser just de tilltänkta försörjningshemmens
klientel; allteftersom arbetsvärden utbygges minskar behovet av dylika anstalter.
Det framhålles även, att det ur de vårdbehövandes synpunkt skulle
vara olämpligt att anordna anstalter belägna på orter där flertalet av vårdtagarna
inte hör hemma.

Huvudmannaskapet för de föreslagna försörj ningshemmen anses böra
sammanfalla med huvudmannaskapet för de föreslagna vårdhemmen. I
flertalet yttranden, där frågan behandlas, förordas staten som huvudman;
i synnerhet företrädes denna mening av landstingen.

Behovet av särskilda anstalter för sådana vårdtagare på ålderdomshemmen,
vilka är störande för omgivningen, vitsordas i flera yttranden; och förslaget
att skilja ifrågavarande personer från arbetshemmen, där de för närvarande
är omhändertagna tillsammans med försumliga försörjare, godtages
allmänt. Socialstyrelsen finner det dock svårt att yttra sig om behovet
av de föreslagna anstalterna på längre sikt allteftersom de olika vårdspecialiteterna
utbygges.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det klientel, som kan beräknas bli omhändertaget
på de föreslagna vårdhem m e n, huvudsakligen utgöres av
psykiskt sjuka eller defekta individer. Det syntes föga troligt, att man skulle
kunna åstadkomma en ur såväl behandlingssynpunkt som trevnadssynpunkt
önskvärd differentiering av klientelet på sätt som föreslagits. Man
skulle icke med fördel sammanföra senila, sinnesslöa, alkoholdementa,
epileptiker och psykopater, vilket de sakkunniga förutsatte och som komme
atl bli följden, om endast tvenne anstalter för vartdera könet skulle stå
organisationen till förfogande. Det vore därför ett ur många synpunkter

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

mindre lyckligt provisorium, som skulle komma till stånd, om förslaget
realiserades. Förslaget att intagning på vårdhem aldrig borde medgivas
utan att vårdtagaren undersökts av psykiater tillstyrktes.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anser att
vårdhem icke bör upprättas. Samma ståndpunkt intages av socialvårdsnämnden
i Karlskrona, vilken anser, att det obetydliga antal störande understödstagare,
som nu vistas på arbetshem och varav flertalet lider av psykisk
ohälsa, bör kunna erhålla vård på hem, som anslutes till vårdorganisationen
för lättskötta sinnessjuka.

Frågan om de föreslagna inrättningarnas karaktär av öppna eller
slutna anstalter, om disciplin medel på anstalterna samt om
möjligheten till polishandräckning för förflyttning mellan
eller återförande till anstalterna diskuteras i några yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att försörjnings- och vårdhemmen skulle bli
specialanstalter för ett klientel, bestående av sjukliga, utvecklingsavvikande,
psykiskt abnorma människor. Med hänsyn härtill och då svårare sinnessjuka
borde föras till sinnessjukhus, borde tvångsåtgärder enligt styrelsens
mening få förekomma endast i ofrånkomliga undantagsfall. Styrelsen behandlar
i detta sammanhang förslaget, att rätt till polishandräckning fölen
störande vårdtagares överförande från ålderdomshem till försörj ningshem
eller vårdhem skulle meddelas, och anför, att eu sådan möjlighet tyvärr
torde vara oundviklig. Styrelsen ville dock ej underlåta att påpeka, att blotta
förhandenvaron av en i lagen inskriven möjlighet därtill kunde bli till ett
hot om repressalier från personal på ålderdomshem. Tvånget kunde också
underhålla den falska och farliga föreställningen, att försörjningshemmen
och vårdhemmen vore något slags korrektionsanstalter; tvångsföreskrifterna
måste därför ägnas oavlåtlig uppmärksamhet.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anför bl. a.
att anordningen med polishandräckning icke stämmer med tanken på »det
kommunala pensionatet». Fn person, som vårdades på ålderdomshem, skulle
ju icke vara omhändertagen i lagens nuvarande mening utan vore att anse
som en inackorderad. Den som bodde på ett pensionat riskerade ju icke att
bli bortförd genom handräckning, och lika litet borde en sådan risk sväva
över dem, som inackorderat sig på kommunens pensionat för gamla personer.
Stadgandena om handräckningsförfarande i samband med åldringsvården
borde utgå. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det av konsulenten
gjorda uttalandet förtjäna beaktande.

Ronneby landskommun, som ifrågasätter behovet av försörjningshem,
finner det inte tilltalande med bestämmelser om polishandräckning vid förflyttning
från ålderdomshem till försörj ningshem, och från Skara stad
understrykes, att försörj ningshemmen skall vara öppna anstalter, på vilka
ingen kan kvarhållas mot sin vilja. Fattigvårdsstyrelsen i Oskarshamn

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

finner det icke tilltalande, att man i lagen föreslår möjlighet att med polishandräckning
överföra vårdtagare till val dhem.

Besvårssakkunniga har ur lagförslaget utläst, att intagning på försörjningshem
icke alltid förutsattes vara frivillig, och framhåller, att föreskrifter
i lagförslaget saknas såväl om detta tvångsintagningsförfarande som
beträffande de grunder, efter vilka styrelse för försörjningshem skall avgöra
framställning om inackordering på hemmet i fråga om den, som
icke själv ansökt därom.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att beslut om handräckning
i fråga om överförande av en vårdtagare från ålderdomshem till föisörj
ningshem bör anförtros länsstyrelserna och ej polismyndigheterna.

Beträffande vårdhemmen säger sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
lån ej dela kommitténs uppfattning, att desamma bör ha öppen karaktär.
Stora praktiska svårigheter komme enligt länsstyrelsens mening att uppstå,
om handräckning ej medgåves för återförande till vårdhem av den som
olovligen avvikit därifrån. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands lan
är av samma mening. Medicinalstyrelsen, vilken anser det olämpligt att
införa isolering som disciplinmedel på vårdhem, finner att återförande även
vårdhemsintagen bör kunna ske genom polishandräckning på framställning
av vårdhemsföreståndaren. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
i fjärde distriktet säger sig bestämt hålla före, att vårdtagare, som olovligt
avviker, absolut bör efterspanas och återföras till vårdhemmet snarast
ske kan; man måste eljest befara att han skulle återvända till ålderdomshemmet.
Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, som finner det böra övervägas
att ge vårdhemmen sluten karaktär, anser att möjlighet till handräckning
bör finnas för intagning direkt på vårdhem utan föregående intagning pa
ålderdomshem eller försörj ningshem av sådana personer, vilka enligt vad
man tidigare vet om dem bör vårdas på vårdhem.

Departementschefen

I direktiven för 1952 års åldringsvårdsutredning erinrade jag om de
riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshemmen, som på min företrädares
förslag antogs av 1947 års riksdag. Propositionen i ämnet (nr 243) hade
grundats på socialvårdskommitténs år 1946 avgivna betänkande angående
ålderdomshem in. in. .lag framhöll, att en viss osäkerhet numera gjoit sig
gällande rörande åldringsvårdens utformning. Åldringsvårdsutredningen
fick i uppdrag bl. a. åt! skaffa sig eu överblick över vårdfrågornas läge när
det gällde åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestämmelser
och tillämpade riktlinjer samt att, i den mån granskningen skulle
ge anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till samhällets
och de enskildas intressen kunde befinnas påkallade. Jag hänvisade

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

till pågående ansträngningar att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i
sina bostäder även i de fall, där de behöver tillsyn och hjälp i någon form.
Vidare pekade jag på verksamheten för upprustning och förbättring av
åldringsbostäder med samhällets ekonomiska stöd samt på byggandet av
olika slag av pensionärslägenheter. Utvecklingen torde, anförde jag, leda
till att vård på ålderdomshem i större utsträckning förbehålles personer,
som behöver en mera kvalificerad vård. Detta kunde aktualisera en omprövning
av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården.
Utredningsmännen borde undersöka möjligheterna att till ledning för kommunerna
och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan
olika vårdformer.

Åldringsvårdsutredningens arbete är ännu inte avslutat. Det är därför
inte möjligt att nu fatta definitiv ståndpunkt till frågan om ålderdomshemmens
ställning som socialvårdsanstalter.

Riksdagsbeslutet år 1947 innebar, att ålderdomshemmens karaktär av
fattigvårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning ansågs
följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hemma
i fattigvårdslagstiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning.
Denna revision av lagstiftningen sköts emellertid på framtiden.

Socialvårdskommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett fullföljande
av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålderdomshem
som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående las
om vissa socialvårdsanstalter in. m. I avvaktan på åldringsvårdsutredningens
slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de
lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, införes
i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess
slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna
anstaltsvård.

Fattigvårdskaraktären hos ålderdomshem och liknande anstalter har i
första hand bestått däri, att hjälpen till den understödsbehövande utgått i
form av omhändertagande på anstalt och att vårdtagaren i och med intagningen
enligt lagen ställts under fattigvårdsstyrelsens tillsyn och haft
att underkasta sig viss arbetsplikt och vissa disciplinära bestämmelser, vilka
genom sin utformning förlänat anstaltsvården en i någon mån frihetsberövande
karaktär. Utvecklingen har emellertid radikalt förändrat de anstaltsvårdades
ställning. Den höjd som folkpensionerna nu uppnått och
de regler som vunnit insteg för avgiftssättningen på de kommunala socialvårdsanstalterna
har medfört, att åldringar och invalider på dessa anstalter
i regel kan betala för sig med sin pension och inte är att anse som understödsfall.
Då någon, som inte är folkpensionär, på grund av sjukdom mer
eller mindre tillfälligt vistas på en kommunal anstalt, är det min förhoppning
att den allmänna sjukförsäkringen mestadels skall visa sig
kunna lösa vardtagarens ekonomiska problem. I den mån personer på

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl måste soka sig till
kommunala anstalter, bör frågan om vårdkostnaden enligt min mening
betraktas som en sak och tillgodoseendet av vårdbehovet som en annan.
De kommunala socialvårdsanstalterna bör vara helt öppna hem, i vilka
vårdsökande tages emot, då de av fri vilja — om också ofta under de
yttre omständigheternas tryck — söker sig dit. Detta hindrar helt naturligt
inte, att ordningsregler kan behövas för att garantera lugn och trevnad
på anstalten. Lagstiftningen bör emellertid befrias från föreskrifter av den
typ, som närmast betingat vad man kallat fattig vårdskaraktär en.

Från här angivna utgångspunkter är det enligt min mening lämpligast
att nu i socialhjälpslagen endast intages vissa grundläggande bestämmelser i
detta hänseende.

Klicntelblandningen på ålderdomshemmen betraktas sedan lång tid som
ett av åldringsvårdens svåraste problem. Det är inte minst blandningen på
dessa hem av å ena sidan kroniskt sjuka, sinnessjuka, efterblivna och alkoholiserade
människor och å andra sidan relativt friska åldringar och invalider,
som på sina håll gett ålderdomshemsinstitutionen dåligt anseende.

I 1947 års riksdagsbeslut uttalades, att det icke då var möjligt att spärra
hemmen för fortsatt intagning av sådana personer, som inte lämpligen
borde vårdas där. Det är ett framträdande önskemål, uttalade riksdagen,
att den åsyftade begränsningen av ålderdomshemmens klientel genomföres
utan onödigt uppskov.

Klientelblandningen är fortfarande i hög grad besvärande på många ålderdomshem.
Det råder å andra sidan inte något tvivel om att den önskvärda
differentieringen av anstaltsklientelet på senare år gjort betydelsefulla
framsteg. En av orsakerna härtill är utbyggnaden av vårdanordningarna
för olika grupper som är i behov av specialvård; jag tänker härvid på anordningar
såväl för sluten som för öppen vård av kropps- eller sinnessjuka,
alkoholister etc. Ytterligare framsteg är förestående till foljd av den fortgående
utbyggnaden av sinnessjuk vården, alkoholistvården och kronikervården,
den påbörjade reformeringen av vården av de psykiskt efterblivna
samt de åtgärder, som kan förväntas följa, sedan statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande fullgjort sitt uppdrag att pröva de av 1947
års psvkopatvårdsu t redning framlagda förslagen.

Socialvårdens egna resurser har samtidigt ökat. Ny- och ombyggnaden
av ålderdomshem pågår i jämförelsevis snabb takt, varvid möjligheterna
till differentierad vård på dessa hem successivt ökar. Dessa möjligheter okar
också därigenom, att de genom kommunindelningsreformen nybildade
större kommunerna kan företa omdispositioner av anstaltsbcståndet och
använda olika byggnader för skilda grupper av vårdbehövande. Klientelblandningen
kan vidare motverkas genom åtgärder för upprustning av
äldre bostäder, där vårdbehövande personer i en del fall kan beredas
möjligheter att leva ett självständigt liv om också under en viss tillsyn

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

från socialvårdsorganen. Det är å andra sidan troligt, att bostadsbristen
på en del orter medverkar till att man på anstalterna fortfarande måste
ta emot personer, som inte borde vistas där. Slutligen spelar den alltmer
aktiva arbetsvärden för partiellt arbetsföra en stor roll då det gäller att
ordna ett självständigt liv för personer, som under tidigare rådande förhållanden
måste placeras på anstalter.

Det är bland annat dessa förhållanden som gör, att jag inte nu är
beredd att ta ställning till socialvårdskommitténs förslag om en uppdelning
av anstaltsväsendet inom socialvården på dels kommunala ålderdomshem
för åldringar och invalider, dels av landstingen anordnade försörjningshem
för vissa i någon mån arbetsföra personer och dels statliga vårdhem för
det på ålderdomshem och försörjningshem störande klientelet. Den tveksamhet,
som mött kommitténs förslag rörande behovet av försörjningshem,
samt den bristande enigheten rörande huvudmannaskapet för detta slag
av anstalter utgör ytterligare skäl att avvakta utvecklingen.

De tilltänkta försörjningshemmens klientel, de s. k. försörjningsfallen,
återfinnes till största delen i de stora städerna. I den mån ifrågavarande
personer lever på anstalt vistas de för närvarande i övervägande utsträckning
på kommunala socialvårdsanstalter av det skälet, att resurserna inom
alkoholistvården, sinnessjukvården och vården av de psykiskt efterblivna
ej är tillräckliga. Därutöver rör det sig främst om ett antal arbetsvårdsfall.
De städer det här i första hand är fråga om står utanför landstingen och
svarar i hög grad själva för vårdinrättningar av skilda slag. I den mån de
är beredda att genomföra en ytterligare differentiering av sitt anstaltsbestånd,
kommer klientelblandningen på de kommunala socialvårdsanstalterna
att minska ytterligare och behovet av en särskild, av lagstiftningen reglerad
anstaltsorganisation för s. k. försörj ningsf all att framstå som mindre
angeläget.

Såväl socialvårdskommittén som remissorganen har emellertid understrukit
det angelägna i att bereda möjlighet att från ett ålderdomshem
flytta sådana vårdtagare, som är störande på hemmet och skapar vantrevnad
och osäkerhet för de övriga gästerna. De personer det här gäller kan för
närvarande intagas på arbetshem. För sådan intagning fordras emellertid,
att vårdtagaren är i någon mån arbetsför. Socialvårdskommittén har föreslagit,
att sammanförandet på arbetshemmen av dels s. k. störande understödstagare
och dels s. k. försumliga försörjare, som erhållit arbetsföreläggande,
skall upphöra och att staten för den förstnämnda kategorien skall
upprätta ett litet antal s. k. vårdhem. Något krav på viss arbetsförmåga skulle
inte uppställas för intagning på vårdhem, och intagningen skulle obligatoriskt
föregås av psykiatrisk undersökning.

Såsom belysts av den tidigare omnämnda undersökning, vilken socialläkaren
Inghe företagit av arbetshemmens klientel, utgöres de s. k. störande
understödstagarna på dessa hem i stor utsträckning av personer, som

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

egentligen borde vårdas på olika specialanstalter men för vilka plats inte
kunnat beredas på sådana anstalter. Orsaken härtill torde inte sällan \ara
att de på grund av hög ålder eller av andra skäl betraktas som fall. för
vilka ingen bättring är möjlig.

Riksdagen har vid olika tillfällen och senast år 1950 uttalat som sin
uppfattning, att arbetshemsorganisationen bör såvitt möjligt minskas intill
dess frågan om dess fortbestånd kan avgöras. I ett senare sammanhang
kommer jag att beröra frågan om arbetshennnens roll såsom anstalter
för försumliga försörjare. Här skall jag behandla frågan om dessa hem
som inrättningar för störande understödstagare vid de kommunala anstalterna.
Efter hand har detta klientel minskat i antal. Vid Långmora, Vastergårdens
och Malmö stads arbetshem för män har antalet störande understödstagare
under de senaste tio åren överstigit 40 endast vid två årsskiften,
nämligen den 1 januari 1952, då antalet var 41, och den 1 januari 19o5,
då en som tillfälligt hög betraktad beläggning av 51 personer redovisades.
Antalet personer av samma kategori vid Malmköpings arbetshem för kvinnor
har inte sedan år 1951 varit så hög som 10.

Arbetshemmen erbjuder kommunerna en möjlighet till differentiering av
vårdtagarna på ålderdomshem och liknande hem. I den mån kommunerna
och särskilt de stora städerna erhåller andra möjligheter att avskilja de
störande vårdtagarna från ålderdomshemmen — t. ex. i form av särskilda
kommunala anläggningar inom specialsjukvården eller den öppna vården
__ minskar behovet av platser på arbetshemmen. Betecknande är att av 10
störande understödstagare, som vid utgången av januari månad 1955 vistades
på Långmora arbetshem, 10 hade överförts dit från Vårdhemmet Högalid
i Stockholm, medan hela övriga mellersta och norra Sverige, som betjänas
av denna anstalt, svarade för beläggningen av de 6 Övriga platserna.
En viss efterfrågan på platser föreligger emellertid.

Ansträngningar har på senare tid gjorts att vidta sådana anordningar, att
de störande understödstagarna på arbetshemmen kan skiljas från övriga
interner. Planer föreligger alt disponera särskilda byggnader, eventuellt
belägna på avstånd från arbetshemmet i övrigt, för understödstagarna.

Enligt min mening bör de störande vårdtagarna så snart som möjligt
avlägsnas från arbetshemmen. Jag är emellertid inte beredd att lörorda,
all eu ny anstaltsorganisation tillskapas för de fall det här gäller.
Vid sidan om de största städerna, som själva torde kunna organisera den
differentiering av vårdtagarna som är nödvändig för trivseln på ålderdomshemmen,
är nämligen behovet av platser lör detta klientel mycket litet

- i all synnerhet om de störande vårdtagarna placeras på de typer av
specialanstalter där flertalet av dem egentligen hör hemma. Varje möjlighet
att placera vårdtagaren i sådan anstalt bör naturligtvis tillvaratagas.

Som ett provisorium bör sålunda den landstingen ålagda skyldigheten att
sörja för vården av dessa personer t. v. bestå. I vilka former denna \aid

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skall ordnas anser jag inte böra fastslås i lag. Då frågan om arbetshemmens
framtid kommer att övervägas i samband med barnavårdskommitténs
förslag rörande behandlingen av försumliga försörjare, blir det tillfälle att
på nytt pröva frågan om de störande vårdtagarnas behandling.

Jag återkommer så till frågan om de disciplinregler, som lagstiftningen
nu inrymmer för de anstaltsvårdade. Socialvårdskommitténs förslag innebär,
att arbetsplikt skulle råda vid försörjningshem och vårdhem och att
vissa disciplinära åtgärder skulle föreskrivas i lagen för behandling av personer
som inte respekterar gällande föreskrifter. Arbetsplikt föreslås sålunda
inte bli gällande vid ålderdomshem, där sådan plikt nu föreligger enligt Fvl.
Jag vill erinra om att arbetsplikten vid de kommunala anstalterna ursprungligen
bl. a. varit avsedd att möjliggöra för kommunen att bereda sig någon
ersättning för medellösa vårdtagares vårdkostnader. Rätten för fattigvårdsstyrelsen
att förelägga vårdtagaren arbete ingick också som ett led i den
styrelsen tidigare tillkommande husbonderätten över de intagna. En kvarleva
av denna husbonderätt utgör även den i Fvl inskrivna rätten till vissa disciplinära
åtgärder gentemot de intagna. Enligt min mening bör man icke i
lag uppställa arbetsplikt vid vissa slag av anstalter vare sig i syfte att ekonomiskt
utnyttja vårdtagarnas arbetskraft eller som ett disciplinmedel.

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes
i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att
regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När
intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och
på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar
vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna
arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana
fall ersättes dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för
flertalet vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten
bereder men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden.

En störande understödstagares överförande till arbetshem kan enligt fattigvårdslagen
ske med polishandräckning. Socialvårdskommittén har föreslagit,
att polishandräckning skall kunna meddelas för överförande av en
vårdtagare från ålderdomshem eller försörj ningshem till vårdhem, däremot
inte för återförande av en person, som avvikit från vårdhem. Vid
remissbehandlingen har oenighet visat sig råda i denna fråga.

Att de kommunala socialvårdsanstalterna är helt öppna anstalter, på
vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också, att
vårdtagaren underkastar sig de regler, som för trevnaden på hemmet är
nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för risken att ej
längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden
kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta
torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

sällan beredes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda
hem, där hans beteende inte behöver innebära någon fara eller vantrevnad
för omgivningen. Det rör sig här endast i sällsynta undantagsfall om personer,
som utgör en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana
fall förekommer torde andra vårdformer än vård på nu ifrågavarande
socialvårdsanstalter böra komma i fråga.

Inom nykterhetsvården strävar man efter att så långt möjligt undvika
att anlita polishandräckning för vårdtagares överförande till anstalt. Det
har sedan länge varit en strävan att också beträffande störande understödstagares
överförande till arbetshem undvika polishandräckning. Från Vårdhemmet
Högalid i Stockholm har jag erfarit, att polishandräckning inte i
något fall anlitats på åtminstone 30 år, trots att inte endast en avsevärd
del av alla s. k. störande understödstagare på arbetshemmen utan säkerligen
också många av de svaraste fallen överförts därifrån.

I den mån överförande av störande vårdtagare till arbetshem ellei liknande
anstalt skall ske, bör det enligt min mening vara möjligt att undvika
att anlita polishandräckning. I fall då på ett ålderdomshem eller liknande
hem uppenbar risk för övriga vårdtagares säkerhet föreligger, torde
polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske
utan bestämmelse härom i socialhjälpslagen. Om en resa till annan vårdanstalt
bedömes som nödvändig och ressällskap behöver anlitas t. ex.
på grund av att vårdtagaren är gammal och osäker om resvägen bör det
vara möjligt att ordna saken utan att tillgripa tvång. Några bestämmelser
om rätt till polishandräckning för här åsyftade fall torde sålunda ej vara
behövliga.

Hemortsrätten

Gällande bestämmelser

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger på den registrering av rikets innevånare,
som skall ske enligt folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946.
I denna förordning skiljes mellan kyrkobokföring och mantalsskrivning.
Huvudregeln i fråga om kyrkobokföringen är, att var och en skall
bokföras i den församling, där han är bosatt (13 § 1 inom.). Fn person
anses utom i vissa specialfall, som saknar större intresse i detta sammanhang,
bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller, då ombyte
av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under nattvilan
eller motsvarande vila (13 § 2 inom.). Från huvudregeln att kyrkobokföringen
skall ske i bosättningsförsamlingen stadgas vissa undantag,
av vilka ett särskilt berör socialvården. Det åsyftade undantagsstadgandet
innehåller, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, detta inte medför ändring i
avseende å hans kyrkobokföring, såvida inte under tiden sådana förhållanden
inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen
å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes; i fråga om
kyrkobokföring av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits
från fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han
fortfarande intagen å anstalten (14 § 6 mom.).

För att möjliggöra en riktig kyrkobokföring innehåller folkbokföringsförordningen
utförliga bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet.
Sålunda åligger det i regel var och en som ändrar bosättning att ofördröj
ligen och senast inom fjorton dagar göra anmälan därom hos pastor
i den församling, där han efter flyttningen är bosatt (21 §). Den som
inflyttat till en församling skall införas i församlingsboken och anses
kyrkobokförd i församlingen fr. o. m. den dag, då anmälan om inflyttningen
gjordes eller, om pastor fattat beslut om hans kyrkobokföring utan att
flyttningsanmälan skett, fr. o. m. beslutets dag. Samtidigt anses hans
kyrkobokföring i annan församling ha upphört (13 § 1 mom.).

Mantalsskrivningen sker årligen av de lokala skattemyndigheterna,
som därvid i mantalslängder uppför bl. a. alla fysiska personer,
vilka den 1 november förrättningsåret skall vara kyrkobokförda i riket.
Mantalsskrivningen gäller för nästkommande kalenderår (mantalsåret).
Som regel gäller, att fysisk person skall mantalsskrivas där han den 1
november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd (32, 33, 35
och 36 §§). Mantalslängden skall underskrivas av mantalsskrivningsförrättaren
senast den 1 mars mantalsåret och därefter anses längden justerad
(54 §). Klagan över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd föres
hos länsstyrelsen genom besvär, som skall ha inkommit före den 15 maj
under mantalsåret (65 §). Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten,
som är sista instans (68 och 70 §§).

Enligt Fvl gäller som huvudregel, att svensk medborgare äger hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven
utan att ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande
av sådan fattigvård, som enligt lagens 49 § utövar inverkan på
förvärv av hemortsrätt. I sistnämnda lagrum föreskrives, att om någon
under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård enligt 1 § eller om samma år fattigvård enligt 2 § meddelats
honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskrivits,
så vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock inte av fattigvård, som
bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som
avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller
förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes
än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. I fråga om

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

inverkan på förvärv av hemoidsrätt likställes med fattigvård, som någon
själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn eller
adoptivbarn, ävensom för mannen fattigvård, som tilldelats hans hustru
eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderårigt barn, som hon
ägt före äktenskapet, eller av hennes minderåriga adoptivbarn, såvida
ifrågavarande barn har hennes hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom
äktenskap inverkar ej på faderns förvärv av hemortsrätt, ej heller inverkar
fattigvård åt barn, som blivit adopterat, på faderns eller modems
förvärv av hemortsrätt.

Från de huvudregler, för vilka redogörelse nu lämnats, finnes vissa
undantag upptagna i Fvl 46—48 §§.

Sålunda föreskrives i 46 § att den, som fyllt 60 år, inte därefter kan
förvärva ny hemortsrätt.

Enligt 47 § 1 mom. har hustru oberoende av sin ålder samma hemortsrätt
som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest,
behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde,
till dess annan tillkommer henne.

I 47 § 2 mom. stadgas, att minderårigt barn inom äktenskap har faderns
eller, om han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Är bada
föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist avlidna ägde
vid sin död. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt
som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde. Minderårigt adoptivbarn
har samma hemortsrätt som adoptanten eller, om han är död,
den han senast ägde. Är barn adopterat av makar eller har ena maken
adopterat den andres barn, äger reglerna om hemortsrätt för barn inom
äktenskap motsvarande tillämpning. Den hemortsrätt ett barn äger, då
det fyller 16 år, bibehåller barnet, tills det själv förvärvar annan.

47 § 3 mom. innehåller vissa specialregler om hemortsrätt för hustru
och barn för den händelse mannen flyttar från riket.

48 §, som i viss mån ansluter till 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen,
avser dels den som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller
anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt
hem under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens
tillsyn och dels den som eljest mot ersättning mottagits i enskilt
hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig
brist eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stadgas,
att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det
fattigvårdssamhälle, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej
gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.

Av huvudregeln i Fvl 45 § följer, att den som saknar svenskt medborgarskap
inte kan äga hemortsrätt i något fattigvardssamhälle i i iket.

Enligt 62 § Bni inverkar utgift, som kommun haft för den som om -

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

händertagits av barnavårdsnämnd, på förvärv av hemortsrätt på enahanda
sätt, som i 49 § Fvl stadgas beträffande fattigvård enligt 1 §, dock inverkar
utgift för den, som fyllt 16 år, endast på hans eget förvärv av
hemortsrätt.

Om ett fattigvårdssamhälle lämnat obligatorisk fattigvård åt någon,
som har hemortsrätt inom ett annat fattigvårdssamhälle, äger det förra
samhället med vissa undantag erhålla ersättning för sina utgifter av det
senare samhället (Fvl 50 §). På motsvarande sätt äger en kommun, som
jämlikt Bvl fått vidkännas kostnader för ett barn, vilket har hemortsrätt
i annan kommun, erhålla ersättning av denna (Bvl 63 §). Hemortsrättsreglerna
kan därför sägas syfta till att åstadkomma en lämplig fördelning
mellan rikets kommuner av de kostnader, som fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen
medför för dem. Det kan anmärkas att staten svarar gentemot
kommunerna för sådana kostnader, som hänför sig till personer,
vilka saknar hemortsrätt (Fvl 60 §, Bvl 63 §). När det gäller barnavården
svarar staten även för vissa andra kostnader.

Vid sidan av Fvl finnes inom sociallagstiftningen åtskilliga bestämmelser,
som motsvarar hemortsrättsreglerna såtillvida som de — i fall när
kostnaderna för sociala ändamål skall fördelas mellan stat och kommun
— reglerar vilken kommun som skall bära den kommunala delen.

Enligt lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen skall kommun för varje kalenderår bidraga med
dels viss andel av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg
och vårdtillägg, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, och dels viss andel av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats till pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom kommunen. Mantalsskrivningen för det år, till vilket
kostnaderna hänför sig, är alltså avgörande för frågan vilken kommun
som skall svara för kommunbidraget. Om en pensionstagare flyttar från
en kommun till en annan kommun och blir mantalsskriven i den nya kommunen,
flyttas således ansvaret för kommunandelen till inflyttningskommunen.
Blir en pensionstagare för visst år ej mantalsskriven, svarar staten
för hela kostnaden. I detta sammanhang må nämnas, att kommunen har
frihet att bestämma, huruvida och efter vilka grunder kommunalt bostadstillägg
skall utgå till pensionsberättigade, som är mantalsskrivna inom
kommunen, men att denna frihet är inskränkt såtillvida, att för rätt till
dylikt tillägg inte får fordras viss tids bosättning inom kommunen eller
uppställas annat därmed jämförligt villkor (7 § folkpensioneringslagen).

Även enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn och bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 är
mantalsskrivningen avgörande för vilken kommun, som skall bära den del
av kostnaderna som inte bestrides av statsverket.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att enligt lagen om allmän sjukförsäkring
försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i
lokal sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven.

Socialvårdskommittén

Kommittén redogör först för den kritik, som riktats mot
F v 1 : s hemortsrättsregler. Efter att ha berört en grupp invändningar,
som hänger samman med det numera inte längre aktuella s. k. småkommunsproblemet
och som därför kan lämnas åsido i detta sammanhang,
uttalar kommittén, att den från kommunalt håll oftast framställda invändningen
mot nuvarande hemortsrättsregler är, att de alltför litet tillgodoser
kravet på samhörighet mellan individen och hemortsrättskommunen.
Härom anför kommittén bl. a. följande.

Kravet på större samhörighet mellan den enskilde medborgaren och hans
hemortskommun har efter ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag i huvudsak
följt tvenne huvudlinjer. Å ena sidan har hävdats att utöver mantalsskrivningen
borde fordras viss tids vistelse inom en kommun för att
hemortsrätt skulle inträda. Sålunda har uppställts krav på ett och även
två års vistelse. Å andra sidan har påyrkats revision av mantalsskrivningsförfarandet
i olika avseenden, framför allt i syfte att uppnå bättre överensstämmelse
mellan den faktiska mantalsskrivningen och bosättningen. Bland
de erinringar, som vid diskussionen om hemortsrättsproblemen framförts
mot mantalsskrivningsförfarandet kunna nämnas följande: Underlåtenhet
att göra föreskrivna anmälningar kan leda till oöverensstämmelse mellan
mantalsskrivningen och den faktiska bosättningen. Detta kan ske t. ex.
därigenom att en person underlåter att inlämna flyttningsbetyg till inflyttningskommunen.
Ett pastorsämbete kan uraktlåta eller förbise att i rätt
tid lämna underrättelse till annan kommun om inflyttning. Pastorsämbetet
mottager måhända icke underrättelse om inflyttning eller nekar att kyrkobokföra
personen i fråga. En fastighetsägare kan uraktlåta att göra anmälan
om in- eller utflyttning i sina lägenheter. Vidare har påpekats, att
en kommun kan förlora möjligheten att föra besvär i mantalsskrivningsärende
därigenom att flyttningsbetyg icke uttages vid avflyttning från hemkommunen
och afl inflyttningskommunen därför ej kan uppgivas. I samband
med liknande erinringar har uttryckts önskvärdheten av bättre kommunikation
mellan mantalsskrivningsförrättaren i inflyttningskommunen
och fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen.

De anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna om det s. k.
fattigvårdsfria året, sammanfattas av kommittén på följande sätt.

Ä ena sidan har föreslagits, atl dessa bestämmelser skulle helt utgå.
Ä andra sidan har uttalats, att åtgärder böra vidtagas för att förhindra,
att bestämmelserna i fråga genom illojala förfaranden åsidosättas. Exempel
har icke saknats därpå, att myndigheterna i avflyttningskominunen fak- III

III Ili haag till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

tiskt underhålla en till annan kommun inflyttad person genom gåvor, lån,
ingående av borgen, understöd från donationsmedel etc., eller genom att
de för understödstagares räkning inköpa en i inflyttningskommunen belägen
fastighet. Emellertid har även anmärkts, att bestämmelserna om det
fattigvårdsfria året fresta till meddelande av understöd från inflyttningskommunens
sida. Till sist har det påpekats, att skapandet av ett flertal
nya former av förmåner, vilkas åtnjutande ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv,
innebär en inkonsekvens i förhållande till fattigvårdslagens
här ifrågavarande föreskrift. Det har sålunda gjorts invändningar mot att
en person kan inflytta till en kommun och bli där mantalsskriven samt
åtnjuta t. ex. mödrahjälp och bidragsförskott och detta oaktat förvärva
hemortsrätt i kommunen.

Enligt vad kommittén upplyser har kritik riktats även mot den s. k.
60-årsregeln, som ansetts verka på ett ogynnsamt och nyckfullt sätt.
Vidare hade vid upprepade tillfällen ändring yrkats i reglerna om de s. k.
bipersonernas hemortsrätt. I den offentliga debatten hade särskilt framhållits
såsom olämpligt att kvinna med minderåriga barn, vilka fötts utom
äktenskapet, genom äktenskap erhölle mannens hemortsrätt, samt att
barnen förty erhölle samma hemortsrätt. Denna innebörd av gällande
bestämmelser föranledde anstiftande av s. k. fattigvårdsäktenskap. Till
motverkande av dylika manipulationer med hemortsrätten hade föreslagits,
att, om kvinna med minderårigt barn inginge äktenskap och barnet under
det år, äktenskapet blivit ingånget, erhållit fattigvård eller varit föremål
för sådan åtgärd från barnavårdsnämnden, som utgjorde hinder för förvärv
av hemortsrätt, barnet skulle behålla den hemortsrätt det ägde, då
modern ingick äktenskapet.

Som en generell anmärkning mot nuvarande hemortsrättsregler liksom
mot hemortsrättssystemet som sådant hade — fortsätter kommittén —
ofta anförts, att de främjade uppkomsten av en osund anda och misstänksamhet
i det interkommunala umgänget. Kommunerna underkastade
ärendena en byråkratisk och formalistisk prövning, vore obenägna att
göra medgivanden, som kunde öka deras försörjningsbörda, och misstänkte
gärna förekomsten av manipulationer av ett eller annat slag från
andra kommuners sida i syfte att undslippa kostnaderna för en persons
underhåll och vård. Tendenser till rättshaveri vore icke sällan märkbara.
Ett ofta uppmärksammat förhållande vore därjämte, att nuvarande henir
ortsrättssystem och hemortsrättsregler föranlett tvister mellan kommuner
liksom mellan kommuner och enskilda i en betydande omfattning.

Kommittén har låtit verkställa en undersökning av de fattigvårds- och
barnavårdsmål, som under år 1937 anhängiggjorts hos överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Resultatet av undersökningen redovisas å s. 208 i
betänkandet, till vilket hänvisas. Här må endast nämnas att totala antalet
fattigvårdsmål utgjorde 9 767, därav 1 322 mål om hemortsrätt, och totala
antalet barnavårdsmål 1 074, därav 233 hemortsrättsmål.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén har vidare från kammarrätten erhållit följande uppgifter
angående antalet till kammarrätten under åren 1930—1948 inkomna fattigvårds-,
barnavårds- och folkbokföringsmål:

År	Antal mål	År	Antal mål
1930	1 251	1940	954
1931	1 298	1941	1 341
1932	1 515	1942	1 279
1933	2 034	1943	1 061
1934	2 507	1944	1 006
1935	2 478	1945	934
1936	2 121	1946	1 252
1937	1 677	1947	683
1938	1 202	1948	628
1939	998

De under åren 1940—1948 inkomna målen fördelade sig på de olika
grupperna enligt följande tablå: I

Inkomna år	Kyrkobok-förings- och mantalsskriv-ningsmål (folk-bokföringsmål)	Fattigvårds- och barnavårdsmål	Summa
angående ersättning av staten	Övriga	summa
1940	280	67	607	674	954
1941	236	359	746	1 105	1 341
1942	300	316	663	979	1 279
1943	353	77	631	708	1 061
1944	413	65	528	593	1 006
1945	452	83	399	482	934
1946	341	569	342	911	1 252
1947	284	72	327	399	683
1948	189	172	267	439	628

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet anför kommittén.

Ehuru avsevärda fluktuationer i antalet mål förekommit finner socialvårdskommittén
uppenbart att en varaktig och betydande nedgång av antalet
fattigvårdsprocesser ägt rum. Vad särskilt beträffar hemortsrättsmål
rörde 13,5 % av de hos länsstyrelserna år 1937 anhängiggjorda målen
dylika frågor; motsvarande tal i fråga om barnavårdsmålen utgjorde
21,7 %. Av de i kammarrätten år 1925 avgjorda målen rörde enligt särskilda
från kammarrätten inhämtade uppgifter 25,1 % hemortsrättsfrågor,
medan av de till samma myndighet under år 1938 inkomna fattigvårdsmål
17,1 % rörde sådana frågor. Huruvida hemortsrättsfrågornas relativa
andel i antalet mål över huvud taget ändrats efter 1938 är icke känt. Kommittén
har icke funnit anledning att låta verkställa en ny utredning därav,
enär en dylik fordrar genomgång av varje ärende och saken numera torde
få anses sakna större betydelse. Antalet fattigvårds- och barnavårdsmål,
som gäller hemortsrättsfrågor, kan uppenbarligen numera icke vara så
stort att man har anledning ta någon större hänsyn till de administrativa
besvär vilka därigenom vållas fattigvårdsstyrelserna och deras tjänstemän
samt statliga myndigheter. Ur denna synpunkt finnes i och för sig enligt
kommitténs mening knappast anledning påyrka ändring av hemortsrätts -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

bestämmelserna. Detta gäller emellertid endast själva processerna. Helt
oavsett processerna vålla hemortsrättsbestämmelserna fattigvårdsstyrelser
och barnavårdsnämnder ett drygt arbete, i första hand för införskaffande
av utredning om de olika omständigheter, vilka måste vara kända, innan
hemortsrätten kan bedömas. Enär bestämmelserna under avsevärd tid förhindra
hemortsrättsförvärv och vidare enär hemortsrätt ej alls kan förvärvas
vid årligen återkommande fattigvård liksom ej heller vid uppnådda
60 års ålder, är det ofta förekommande att den hjälpbehövande får fattigvård
i en kommun men har hemortsrätt i en annan, varav följer en omfattande
kravverksamhet mellan kommunerna. Det är självfallet angeläget
att söka begränsa dylikt arbete.

De i det föregående redovisade erinringarna mot hemortsrättssystemet
i Fvl härleder sig till övervägande delen ur rent kommunala intressesynpunkter.
Kommittén framhåller emellertid, att många av dessa erinringar
äger samband med förhållanden, som mer eller mindre övar inflytande
på den enskilde individens ställning i fattigvårdshänseende. Kommunmedlemmarnas
uppdelning i hemortsberättigade och icke liemortsberättigade
medförde av rent folkpsykologiska skäl, därvid ekonomiska intressesynpunkter
givetvis mer eller mindre medvetet spelade en roll, att de senare
betraktades som främlingar (»utsocknes»). Särskilt i de mindre kommunerna
kunde detta leda till att nyinflyttade personer, som kunde antagas
komma att behöva samhällelig hjälp, finge svårt att skaffa sig bostad
eller erhålla arbete eller att de i annan form utsattes för mer eller mindre
öppen bojkott. Med hemortsrättssystemet som sådant följde också att den
enskilde, som vore i behov av fattigvård, måste underkasta sig betydligt
grundligare förhör och vidlyftigare utredning än vad eljest varit nödvändigt,
i det att hans personliga omständigheter, bosättningsförhållanden
in. m. ofta måste utredas för tid, som låge långt tillbaka. Även utanför
fattigvården hade understundom konstaterats vissa för den enskilde medborgaren
menliga påföljder av hemortsrättssystemet såsom sådant. Sålunda
hade påtalats det förhållandet att i kommunerna, särskilt under arbetslöshetsperioder,
framträtt en benägenhet att mer eller mindre uttryckligt påverka
arbetsgivarna att endast anställa sådana arbetare som hade hemortsrätt
inom kommunen. En sådan tendens vore givetvis ägnad att försvåra
medborgarnas förflyttningar emellan olika kommuner och därigenom deras
förmåga att ärligen försörja sig själva genom eget arbete. Olägenheterna
accentuerades genom den bestående uppdelningen av fattigvård i obligatorisk
och frivillig och genom denna uppdelnings betydelse för ersättningsskyldigheten
kommuner emellan. Ifrågavarande bestämmelser torde ha
haft till följd att kommun, som icke vore den hjälpsökandes hemortskommun,
i regel tillgodosett hjälpbehovet endast så långt hjälpen kunde
återsökas av hemortskommunen. Detta vore givetvis ägnat att leda till en
restriktiv och formellt betonad prövning av såväl hjälpbehovet som hjälpens
omfattning. Över huvud taget torde beträffande den frivilliga fattig -

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vården det omdömet vara allmänt, att den som icke hade hemortsrätt
inom kommunen vanligen hade svårt att erhålla sådan hjälp. Detta hade
betydelse särskilt i tvenne fall, nämligen dels i fråga om hjälp åt arbetsföra
men arbetslösa personer och dels när det gäller att meddela förebyggande
fattigvård.

Vid ett bedömande av nuvarande hemortsrättsregler kan man enligt
kommitténs mening inte undgå att beröra den ställning som de intaga
i den allmänna opinionen. Otvivelaktigt funnes en vitt utbredd uppfattning
att hemortsrättssysteinet i sin nuvarande utformning utgjorde ett onus
inom fattigvården. Sett ur den allmänna opinionens synpunkt vore systemet
tungrott och för den enskilde individen ur skilda synpunkter besvärande.
Begreppet samhörighet mellan kommun och individ såsom grund
för hemortsrätten hade numera en ytterst vag innebörd.

Kommittén framlägger härefter vissa allmänna synpunkter
på frågan, hur hemortsrättsregler na bör vara utformade
inom den nya socialhjälpslagstiftningen
och påpekar härvid till en början, att utgångspunkterna genom ett flertal
ingripande reformer på olika områden blivit helt andra än dem man haft
vid diskussion om fattigvårdens hemortsrättsregler. Socialhjälpen bleve i
avseende på omfattningen endast en mindre del av samhällets hjälpåtgärder.
Höjda folkpensioner, sjukhjälp, barnbidrag (allmänna och särskilda)
in. m. trädde i fattigvårdens ställe, och socialhjälpen finge endast överta
de därefter återstående begränsade uppgifterna. I den mån kommunerna
hade gjorts delaktiga i kostnaderna för de nya förmånerna, hade anknytningen
till viss kommun skett efter regler som helt byggde på behovet av
enkelhet och toge mycket liten eller snarare ingen hänsyn till det gamla
kravet på samhörighet mellan kommunen och förmånstagaren. Vidare
märktes, att de mycket små kommunerna, för vilka en i och för sig ej stor
utgift kunde vara relativt sett betungande, försvunnit genom den ändrade
kommunala indelningen, samt att kostnaderna för socialhjälpen enligt
kommitténs förslag skulle delas mellan stat och kommun.

Enligt kommitténs mening bör man vid utformningen av socialhjälpens
hemortsrättsbegrepp helt bortse från det gamla kravet på verklig samhörighet
mellan kommunen och den hemortsberättigade samt de därpå
grundade föreställningarna om vad som gentemot en kommun är rättvist
eller inte. Till stöd för denna mening anföres.

Det gamla kravet på verklig samhörighet mellan kommunen och den
hemortsrättsberättigade har övergivits inom socialvården i övrigt. Det synes
oförenligt med nutida uppfattning om samhällets förpliktelser mot den
enskilde alt för socialhjälpens del söka bibehålla detta krav. Under forna
tider, då flyttningar mellan kommunerna voro fåtaliga och kommunikationsmöjligheterna
begränsade, var det naturligt icke blott att invånarna i
en kommun kände samhörighet med denna och övriga kommunmedlem -

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mar utan även att såsom uttryck härför accepterades ett gemensamt ansvar
för de orkeslösa eller eljest försörjningsodugliga kommunmedlemmarnas
uppehälle. I det moderna samhället råda helt andra förhållanden. En livligbefolkningsomflyttning
äger rum, gynnad av ett vitt utgrenat kommunikationsväsen.
Den faktiska samhörigheten mellan medborgaren och kommunen
är vid dessa förhållanden mången gång obetydlig.

På grund härav är i själva verket den generella, behovsprövade hjälpformen
liksom socialvården i övrigt principiellt en statsuppgift. Socialvårdskommittén
har i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisation
m. in. understrukit detta förhållande och diskuterat de fördelar och
olägenheter som skulle följa, därest man i anledning därav förstatligade
fattigvården (socialhjälpen). När kommittén kom till det resultat, att en
lokal samfällighet, kommunen, måste bära en del av kostnaderna, berodde
detta bl. a. därpå att kommittén fann obestridligt, att fara eljest skulle föreligga
för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Samma synpunkt ligger
till grund för den kommunala ansvarigheten för inkomstprövade delar
av socialförsäkringen. Den kommun, vars organ utövar ett betydelsefullt
inflytande vid beviljandet av hjälpen, skall bära en del av kostnaden. Däremot
kan denna ansvarighet icke byggas på något slag av samhörighet
mellan en viss kommun och den enskilde, medförande en på allmänna rättssynpunkter
grundad skyldighet för denna kommun att bistå den enskilde.

Att under angivna förhållanden så som ofta skett och ännu sker tala om
att det är rättvist eller orättvist att en person får hemortsrätt i en kommun
är ett sätt att se på problemet som sålunda numera saknar reell grund. Det
är i regel icke möjligt att avgöra vad som i det särskilda fallet är »rättvist»
eller »orättvist». I diskussionen kring hemortsrättsproblemen torde kunna
spåras en benägenhet, framför allt från kommunernas sida, att bedöma ett
hemortsrättssystems verkningar med utgångspunkt från allenast ett eller
ett fåtal individuella fall, i vilka reglernas tillämpning förmenats medföra
för respektive kommun orättvisa verkningar, medan man förbiser det ofta
betydligt större antal fall, där kommunen icke haft några olägenheter utan
tvärtom ekonomiska fördelar av bestämmelserna i fråga.

Kommittén finner det vara ett bestämt intresse för den enskilde medborgaren
att kunna så fort som möjligt förvärva hemortsrätt i den kommun,
där han flyttar in. Även i fråga om ersättningsförfarandet kommuner
emellan kunde stora fördelar vinnas genom att hemortsrättsförvärvet
gjordes lättare. Allvarliga olägenheter vore nämligen förknippade med dessa
ersättningsförfaranden, som innebure ett tidsödande och i och för sig meningslöst
arbete. Därför vore ett lätt hemortsrättsförvärv av intresse även
med hänsyn till önskvärdheten av att det administrativa arbetet förenklades.
Mot ett underlättande av hemortsrättsförvärv hade tidigare ofta riktats
den invändningen, att man därmed även underlättade medvetna åtgärder
från en kommuns sida att förhindra att en person vunne hemortsrätt i
kommunen eller att ordna så att han vunne hemortsrätt i en annan kommun.
Obestridligen hade i varje fall tidigare dylika manipulationer förekommit
i icke obetydlig utsträckning. De väsentligt förändrade förhållandena
i fråga om den behovsprövade hjälpens ställning i hjälpsystemet, den

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av kommittén föreslagna finansieringen m. m. hade i varje fall i hög grad
minskat risken för att denna företeelse skulle få någon större spridning.
Därest man ginge mycket långt i sin strävan att göra hemortsrättsförvärvet
lätt, kunde det dock väl hända, att manipulationer skulle kunna
uppstå i en kanske icke obetydlig omfattning. Det vore därför nödvändigt
att vid utformningen av hemortsrättsbestämmelserna ta viss hänsyn till
denna faktor.

Kommittén diskuterar härefter frågan, huruvida ett lätt hemortsrättsförvärv
kan anses betänkligt ur den mycket vidsträckta synpunkten, att
människor vid valet av bosättningsort kan tänkas ta hänsyn till omfattningen
och arten av de sociala förmåner, som i olika sammanhang erbjuder
sig i den ena eller andra kommunen. Härom anföres.

På grund av den riktning som befolkningsrörelserna för närvarande ha,
d. v. s. från landsbygden till städerna och industricentra, torde det vara
vanligt att de senare samhällena, särskilt de större, befara att deras socialvårdsbudget
genom inflyttning från landsbygden av mer eller mindre, tillfälligt
eller varaktigt försörjningsodugliga personer samt under kristider av
arbetslösa skall över hövan belastas. Huruvida farhågor för ett dylikt resultat,
om hemortsrättsförvärvet enligt socialhjälpslagen göres lättare än enligt
fattigvårdslagen, äro grundade eller icke, kan synas svårt att på förhand
avgöra. Erfarenheterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är
synnerligen lätt, torde närmast tala för att hemortsrättsreglerna i och för
sig icke spela större roll för inflyttningsfrekvensen till storstäderna. Det
bör erinras om att socialhjälp vid arbetslöshet blir en rättighet, som den
arbetslöse alltid kan påräkna i vilken kommun han än befinner sig. Det
kommer därför i jämförelse med vad som varit fallet under fattigvårdslagens
tid för den arbetslöse icke att finnas samma anledning att för att
kunna få hjälp söka sig över till annan kommun. Socialvården inom de
skilda kommunerna kommer vidare genom de såväl på socialvårdens som
på vissa andra områden företagna reformerna att utvecklas mot en allt
mera enhetlig standard. I denna riktning strävar man målmedvetet. Ett
viktigt led i denna strävan är differentieringen av statsbidragen efter kommunernas
bärkraft. Man torde därför våga antaga, att eventuella tendenser
hos understödstagare eller hjälpbehövande att genom ombyte av boningsort
förskaffa sig bättre sociala förmåner av olika slag komma att sakna
egentlig betydelse. Även om delade meningar kunna förefinnas, huru långt
utvecklingen fram mot en utjämning av de sociala anordningarnas standard
i olika kommuner kan drivas, är det enligt socialvårdskommitténs
mening uppenbart, att med den begränsade roll socialhjälpen kommer att
spela inom socialvården i dess helhet, de till socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna
knappast kunna komma att påverka medborgarnas
val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämnvärd grad. Komma
skiljaktigheter i den sociala standarden att leda till flyttningar, så blir det
på grund av att den ena kommunen bättre än den andra ordnat frågor som
icke tillhöra socialhjälpens område t. ex. skapat bättre tillgång på pensionärshem
och visat större aktivitet på bostadsområdet i övrigt.

t anslutning till vad sålunda anförts understryker kommittén, att om
eu inte önskvärd inflyttning till tätorterna anses böra motverkas genom

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

särskilda bestämmelser dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens
område i dess helhet. I den mån det visade sig nödvändigt att inom
detta område fastställa bestämmelser, som motverkade en icke önskvärd
inflyttning, borde dessa bestämmelser självfallet avse de delar av socialvården,
där en ojämnhet kommunerna emellan kunde ge den ena kommunen
en påfallande större dragningskraft än den andra. En sådan företeelse
kunde tänkas uppstå t. ex. i fråga om pensionärshem. Därest den
ena kommunen ordnade god tillgång på platser på sådana hem men den
andra försummade detta, kunde skillnaden leda till att åldringar sökte få
tillfälle att bosätta sig i den förra kommunen för att sedan kunna få plats
på pensionärshem. Detta kunde emellertid motverkas därigenom att för
plats på pensionärshem ställdes krav på en längre tids bosättning, vissa
års mantalsskrivning e. d. Därmed hade kommittén inte velat förorda att
spärrbestämmelser av ifrågavarande slag skulle bli vanliga inom socialvården.
Det vore tvärtom angeläget att de tillgrepes endast i den mån de
visade sig nödvändiga för att förekomma ur allmänna synpunkter irrationella
flyttningar. Och när sådana bestämmelser uppställdes av stat eller
kommun, vore det angeläget att tillämpningen bleve varsam och att stor
möjlighet bereddes att ta hänsyn till förhållandena i de enskilda fallen.
Oavsett hur man på socialvårdens övriga områden förfore i här ifrågavarande
hänseende kvarstode emellertid, att de anförda synpunkterna på
befolkningens flyttningar inte behövde utgöra något hinder för att förverkliga
önskemålet att underlätta hemortsrättsförvärvet beträffande socialhjälpen.

Kommittén finner det slutligen önskvärt, att samtliga arter av samhällelig
hjälp eller åtminstone så många av dem som möjligt är baserade på
samma hemortsrättsbegrepp. En person borde med andra ord i socialvårdshänseende
om möjligt tillhöra allenast en kommun. Ett sådant system
skulle skapa reda och enhetlighet inom socialvården och förenkla dess
administration. För den enskilde medborgaren vore det givetvis lättare att
hålla reda på sitt läge i hemortsrättshänseende, om hemortsrättsreglerna
vore enhetliga än om olika regler funnes för de olika hjälp formerna. Under
nuvarande förhållanden kunde en person i fattigvårdshänseende tillhöra
viss kommun, medan han i fråga om rätt till t. ex. folkpension eller annan
förmån tillhörde annan kommun. Detta förhållande hade medfört, att
socialvårdsorganen frestades att, vid avgörandet av hjälpformen i det enskilda
fallet, välja den som bleve för kommunen minst betungande och
detta ofta i strid med vad lagstiftarna avsett angående den ena eller den
andra hjälpf ormens tillämpning.

Efter dessa allmänna överväganden har socialvårdskommittén kommit
fram till att i huvudsak följande synpunkter bör beaktas vid utformningen
av socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

153

1) En medborgare bör vid flyttning från kommun till annan så snabbt
som möjligt förvärva hemortsrätt i inflyttningskommunen.

2) De bestämmelser, som reglera hemortsrätten, böra vara enkla och
lättfattliga för gemene man och vidare i minsta möjliga mån ägnade att ge
upphov till tvister avseende frågan, vilken kommun som är rätt hemortskommun.
Härigenom begränsas hela den formella sidan av socialhjälpsarbetet.

3) Så långt som möjligt böra bestämmelserna sammanfalla med motsvarande
bestämmelser i övriga, i ekonomiskt avseende till kommunen anknutna
socialvårdsgrenar. Man bör sålunda söka skapa sådana bestämmelser,
att den enskilde medborgaren i det närmaste undantagslöst för
socialvården i dess helhet äger hemortsrätt i en och samma kommun.

4) Bestämmelserna få icke vara sådana, att de inbjuda myndigheter och
andra till åtgärder, syftande till att överflytta en persons hemortsrätt från
en kommun till annan eller att hindra hemortsrättsförvärv i deras egen
kommun.

En omläggning av hemortsrättsbestämmelserna bör enligt kommitténs
mening främst ta sikte på att underlätta hemortsrättsförvärvet. I detta
syfte kan man, uttalar kommittén, angripa båda huvudgrunderna för detta
förvärv, mantalsskrivningen och kravet på viss fattigvårdsfri tid.

Kommittén diskuterar, huruvida vistelsen skulle kunna läggas till
srund för hemortsrättsförvärv men avvisar tanken härpå med följande

motivering.

Begreppet vistelsekommun, som redan enligt fattigvårdslagen äger aktualitet,
är icke så entydigt som det vid första påseende kan synas vara. Jämlikt
23 § fattigvårdslagen har den, som vill komma i åtnjutande av fattigvård,
att göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle,
där han vistas. Vistas den hjälpbehövande därvid icke i sin
hemortsrättskommun, äger vistelsekommunen under vissa förutsättningar
rätt till ersättning av hemortsrättskommunen. Vid prövning av sådana
ersättningsfrågor har såsom vistelsekommun betraktats endast den kommun,
där den hjälpbehövande personen vistades, när fattigvårdsbehovet
uppstod. Här kräves sålunda en utredning, som kan bereda svårigheter.
Man har likväl på detta sätt förhindrat, att vederbörande skulle genom
en enkel förflyttning, företagen efter det att hjälpbehovet blivit aktuellt,
kunna lägga på en annan kommuns organ att bereda honom hjälp. En
sådan valfrihet för den understödsbehövande måste anses olämplig. Vidare
har man även härigenom motverkat en tendens irån kommunens sida att
skjuta över besvärligheter in. in. på en annan kommun genom att endast
skicka över personen till den andra kommunen.

Skulle nu vistelsen ej endast grunda kommuns skyldighet att i första
hand hjälpa utan även ge hemortsrätt, ökas i hög grad de olägenheter som
nyss berörts. Funnes icke något krav på viss socialhjälpsfri tid, måste
fältet bli fritt för snabba och lätt genomförda manipulationer både från den
understödssökandes sida och från kommunalt håll. Däremot skulle icke
erfordras, att det — såsom nu är fallet — krävdes en så lång hjälpfri tid
som ett år. Om man fastställde en socialh jälpsfri tid på åtminstone sex
månader och krävde att därav tre skulle ligga före inflyttningen skulle man
i kanske tillräcklig grad förebygga de rena missbruken. Ett sådant system

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

skulle i princip överensstämma med det danska. Erfarenheterna från Danmark
äro emellertid icke uppmuntrande. Man har där funnit nödvändigt att
komplicera bestämmelserna med en rad undantag avseende exempelvis
olycksfall och sådana nödlägen, som ofta uppstå i en kommun och fortsätta
i en annan. Ehuru särskilda anordningar vidtagits för att öka möjligheterna
att få besked huruvida hjälp utgått under de tre månaderna före
inflyttningen, vållar denna sida av bestämmelserna svårigheter. I jämförelse
med svenska förhållanden synas tvister om hemortsrätten förekomma
ofta.

Inte heller bosättningen bör enligt kommitténs mening läggas till
grund för hemortsrättsförvärv. Man ställdes nämligen i så fall inför nödvändigheten
att kunna tämligen exakt angiva den dag, då bosättning ägde
rum. Detta måste uppenbarligen många gånger bereda svårigheter och ge
anledning till tvister. Ofta hade en persons uppehåll i en kommun till att
börja med karaktären av vistelse för att så småningom övergå till bosättning.

Med hänsyn härtill bör man enligt socialvårdskommitténs uppfattning
icke frångå den ståndpunkt, som intogs år 1918, nämligen att den första
grunden för hemortsrätten skall vara en faktisk folkbokföringsåtgärd.
Alternativet till att behålla mantalsskrivningen som grund bleve därför att
övergå till kyrkobokföringen. Härom anföres.

Den påtagliga fördelen av att grunda hemortsrätten på kyrkobokföringen
i stället för på mantalsskrivningen är att man blir oberoende av kalenderåret
och nära anpassar sig efter den faktiska bosättningen. Visserligen kan
invändas, att kyrkobokföringen ej alltid överensstämmer med den faktiska
bosättningen, främst på grund av försummelser från de enskilda medborgarnas
sida att fullgöra sin anmälningsskyldighet. De brister i övrigt i
kyrkobokföringssystemet, som länge förefunnits, torde genom den nya folkbokföringen
ha avhjälpts eller vara på god väg att avhjälpas. Emellertid
måste det betecknas som en olägenhet att hemortsrätten blir beroende av
själva dagen för kyrkobokföringen, vilken inom vissa gränser kan väljas
godtyckligt. Rent praktiskt kan det även betraktas såsom en olägenhet, att
upplysning om denna dag måste i varje särskilt fall införskaffas.

Med en viss rätt torde man kunna befara, att om kyrkobokföringen lägges
till grund för hemortsrätten, detta kan komma att försvåra genomförandet
av en rätt kyrkobokföring. Om man emellertid bibehölle kravet på en socialhjälpsfri
tid av icke alltför ringa omfattning, torde i detta avseende några
allvarliga olägenheter knappast komma att uppstå. Effektivast vore om en
del av denna tid t. ex. tre månader förlädes före inflyttningen. Emellertid
blir då socialnämnden nödsakad att undersöka den hjälpsökandes understödsförhållanden
i den kommun, från vilken han inflyttat, och har vederbörande
flyttat flera gånger, blir en sådan utredning synnerligen betungande.
Även om man bestämde, att förhållandena före inflyttningen skulle
sakna betydelse, därest personen varit kyrkobokförd sex månader i kommunen
utan att under den tiden ha åtnjutit socialhjälp, skulle anordningen
dock bli alltför tungrodd. Man synes därför nödsakad släppa tanken på en
socialhjälpsfri tid före inflyttningen och nöja sig med att kräva en dvlik
tid därefter.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Man skulle sålunda, om man tills vidare bortser från ovan berörda olägenheter,
som i och för sig vidlåda kyrkobokföringen såsom hemortsrättsgrund,
kunna komma fram till en huvudregel för hemortsrättsförvärv av
innebörd, att en person förvärvar hemortsrätt i den kommun, inom vilken
han varit kyrkobokförd i sex månader utan att under denna tid ha åtnjutit
socialhjälp. En sådan regel skiljer sig principiellt icke mycket från den nu
gällande huvudregeln i fattigvårdslagen. Genom att ersätta mantalsskrivningen
med kyrkobokföringen har man nära anpassat hemortsrättsförvärvet
efter de löpande ändringarna i den faktiska bosättningen och är icke
fastlåst vid årsskiftena och genom att minska den hjälpfria tiden från ett
år till sex månader har man ytterligare förkortat tiden för hemortsrättsförvärvet.
Såtillvida skulle denna ordning innebära ett avsevärt framsteg.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan uppnå överensstämmelse
med socialförsäkringen, om man bygger på kyrkobokföringen. Inom
socialförsäkringen vore mantalsskrivningen genomgående grunden för kommu
nansvarigheten. Angelägenheten av att uppnå överensstämmelse utgjorde
alltså ett starkt motiv för att i fråga om socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser
släppa tanken på kyrkobokföringen och välja mantalsskriv -ningen, dvs. i detta avseende bibehålla den grundval, på vilken fattigvårdslagens
ifrågavarande bestämmelser byggde. Man undginge därmed de olägenheter
som enligt vad i det föregående anförts vidlådde kyrkobokföringen
som grund, dvs. möjligheten att godtyckligt bestämma tidpunkten, det
därav föranledda behovet av utredning om den faktiska tidpunkten samt
de större möjligheterna till manipulationer.

Efter dessa överväganden har kommittén kommit fram till att skälen
mot kyrkobokföringen som grund för socialhjälpens kommunanknytning''
är avgörande, och kommittén föreslår därför att mantalsskrivningen
liksom hittills skall läggas till grund för hemortsrättsförvärv.

Beträffande det andra grundelementet i Fvl:s hemortsrättsbestämmelser,
nämligen kravet på en viss hjälpfri tid anför kommittén
bl. a. följande.

Till grund för detta krav ligger principiellt tanken, att en viss samhörighet
skall finnas mellan kommunen och den hjälpbehövande. Om man —
såsom här avsetts — släpper samhörigheten som grund för hemortsrätt,
motiveras kravet på en socialhjälpsfri tid endast av önskvärdheten av att
försörjningsodugliga personer hindras att genom inflyttning till en kommun
få rätt till dess sociala förmåner samt av behovet att försvåra medvetna
åtgärder från en kommuns sida för överflyttning av en persons hemortsrätt
till annan kommun. Kommittén har i förstnämnda avseende redan
tillbakavisat tanken atl ge socialhjälpens hemortsrättsregler karaktären av
spärregler mot inflyttning. Icke heller ur denna synpunkt finnes alltså anledning
behålla kravet på en hjälpfri tid.

Obestridligen medför det stora fördelar, om man släpper kravet på eu
hjälpfri tid. Bestämmelserna bli enkla och lättfattliga, och utredningen kan
i det särskilda fallet inskränkas till frågan om den hjälpbehövandes faktiska
folkbokföring. Man behöver icke — såsom nu är fallet — undersöka,

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

huruvida och i vilken form vederbörande under visst år åtnjutit hjälp i
någon kommun.

Kommittén är angelägen påpeka att en sådan åtgärd skulle medföra, att
en person, som åtnjuter fortlöpande socialhjälp, likväl skulle kunna växla
hemortsrätt, nämligen så snart vederbörande blivit folkbokförd i annan
kommun. Denna ordning är emellertid redan genomförd i fråga om folkpensioneringen.
Sedan man uppgivit samhörigheten som grund för hemortsrättsförvärv
och avstått från att använda hemortsrättsbestämmelserna
i socialhjälpslagen som spärr för inflyttning, bör berörda förhållande i
själva verket icke ge anledning till erinringar.

Ett starkt skäl för slopandet av kravet på viss hjälpfri tid är enligt
kommitténs mening att man först därigenom kan nå fram till överensstämmelse
med socialförsäkringen. Det vore angeläget, att en och samma
kommun, vilken form av socialvård en person än erhållit, finge bära den
andel av kostnaden, som överhuvudtaget skall falla på kommun. Om en
person kommit i åtnjutande av exempelvis såväl folkpension som socialhjälp
borde kommunandelen för båda dessa socialvårdsgrenar åvila en och
samma kommun. Inom socialförsäkringen funnes icke någon bestämmelse,
att försäkringstagare skulle ha tillbragt viss hjälpfri tid i en kommun för
att denna skall bli ansvarig för kommunandelen av kostnaderna för av
vederbörande uppburna socialförsäkringsförmåner. Någon sådan bestämmelse
borde därför ej heller gälla i fråga om socialhjälpen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén eu
huvudregel av innebörd, att varje medborgare skall
äga hemortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven.
Kommittén framhåller, att tiden för hemortsrättsförvärv härigenom
blir minst två månader (vid inflyttning den 31 oktober) och högst
14 månader eller i genomsnitt åtta månader. Detta innebure ett mycket
stort framsteg i jämförelse med lattigvårdslagens bestämmelser, enligt vilka
motsvarande tider om fattigvård ej utgått, vore minst 14 och högst 26
månader; i motsatt fall kunde ju hemortsrättsförvärv över huvud taget
icke ske.

Till förtydligande av den föreslagna huvudregeln anför kommittén.

På grund av kravet på fattigvårdsfritt år kommer enligt fattigvårdslagen
frågan, huruvida en viss mantalsskrivning lett till hemortsrättsförvärv,
bortsett från rena undantagsfall, icke under prövning förrän ifrågavarande
mantalsskrivning vunnit laga kraft. I de få fall så icke skett, utan process
pågår om mantalsskrivningen, vållar det inga olägenheter att avvakta mantalsskrivningsmålets
avgörande, innan fattigvårdsmålet slutprövas. Med
den av socialvårdskonnnittén föreslagna regeln kommer saken att ställa
sig annorlunda. Ersättningsfrågor, som uppkomma i början av året, skola
prövas på grundval av mantalsskrivningen för samma år, vilken icke
vinner laga kraft förrän tidigast den 15 maj, då besvärstiden utgår. Anföres
besvär kan det dröja ytterligare avsevärd tid, innan frågan om mantalsskrivningsorten
blir slutligt klarlagd. Det måste därför leda till avsevärda
olägenheter, om ersättningsfrågan skulle göras beroende av senare beslutade

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ändringar beträffande mantalsskrivningen. I realiteten skulle detta kunna
leda till att behandlingen av alla ersättningsfrågor under de första 4 ä 5
månaderna av året förhalades i avvaktan på att besvär eventuellt skulle
komma att anföras; i den mån besvär anfördes skulle dylika frågor tå
vila i avvaktan på besvärens slutliga avgörande. En dylik ordning finner
kommittén icke rimlig. Innebörden av den angivna regeln bör därför vara,
att den kommun är hemortsrätlskommun, med andra ord den kommun är
ersätiningsskijldig för socialhjälp, i vilken hjälptagaren faktiskt är mantalsskriven
vid det tillfälle, då hjälpen utgivits. Om t. ex. länsstyrelsen sedermera
skulle upphäva åtgärden att mantalsskriva personen i ifrågavarande
kommun bör detta icke upphäva denna kommuns ersättningsskyldighet
för socialhjälp, som utgivits för tiden före dagen för länsstyrelsens
beslut.

Det har tidigare ej varit ovanligt och torde fortfarande någon gång förekomma,
att person blir för ett år mantalskriven i två kommuner. Kammarrätten
har i dylika fall, oavsett att båda mantalsskrivningarna vunnit laga
kraft, i uppkommande fattigvårdsmål upptagit frågan om rätt mantalsskrivningsort
till prövning. Socialvårdskommittén finner det nödvändigt
att det så förfares även i fråga om socialhjälp. I den mån besvärstiden
beträffande mantalsskrivningen ej utgått, kommer självfallet någon av de
berörda kommunerna att anföra besvär i mantalsskrivningsfrågan och frågan
om ersättning för socialhjälp får då vila. i motsatt fall bör länsstyrelsen
vid prövning av ersättningsfrågan även avgöra frågan om rätt mantalsskrivningsort.
Det bör erinras om att med den nya ordningen på folkbokföringens
område dubbel mantalsskrivning måste antagas ha blivit
sällsynt.

Vad angår sådana svenska medborgare, som undandrar
sig mantalsskrivnin g, kan man enligt kommittén tänka sig tre
olika alternativ; man kan låta dem sakna hemortsrätt eller också tillerkänna
dem hemortsrätt antingen i den kommun, där de senast varit
mantalsskrivna, eller i vistelsekommunen. Kommittén förordar för sin del
det förstnämnda alternativet och föreslår alltså, att den, som för visst år
inte är mantalsskriven, skall sakna hemortsrätt. För socialhjälp, som
vistelsekommunen utgivit till dylik person, skall vistelsekommunen enligt
förslaget få full ersättning av staten.

I fråga om hemortsrätt för utlänningar anför kommittén.

Så länge hemortsrätten principiellt grundas på samhörigheten med eu
kommun, är det naturligt att det ansetts självfallet att hemortsrättsbestämmelserna
skola avse enbart svenska medborgare. En utlänning är visserligen
berättigad till fattigvård enligt 1 S fattigvårdslagen, vilken fattigvård
enligt 23 § skall lämnas honom av vistelsekommunen, men denna får för
erhållande av gottgörelse av statsmedel vända sig direkt till länsstyrelsen.

Om hemortsrältsbegreppet får den av kommittén ovan föreslagna utformningen,
kan saken bedömas annorlunda och man skulle ha större
möjlighet att jämställa utlänningar och svenska medborgare, något som ur
allmänna synpunkter vore önskvärt. Därigenom vinnes också, att man icke
behöver tillskapa särskilda regler för statens bidrag till socialhjälp för utlänningar
(jämför vad ovan sagts om hemortsrältslösa svenska medbor -

158

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

gare). Emellertid skulle medgivandet av hemortsrätt åt utländska medborgare
innebära en särskild belastning för kommuner, i vilka utländska
medborgare framför allt samlas. Icke minst med hänsyn till den stora
grupp av utländska medborgare, vilka äro flyktingar från sitt hemland,
skulle denna belastning bli synnerligen ojämn. Visserligen är det här fråga
endast om utlänningar, vilka hunnit bli mantalsskrivna, men synpunkten
har likväl stor betydelse. Man kan befara, att de utländska medborgarnas
ställning härigenom skulle kunna försvåras.

På grund av det anförda anser kommittén det inte tillrådligt att avvika
Irån hittillsvarande ordning, enligt vilken endast svenska medborgare
kunde äga hemortsrätt i viss kommun under det att socialhjälp åt andra
helt ersattes av staten till den kommun, som i egenskap av vistelsekommun
meddelat hjälpen.

Beträffande frågan, huruvida den nya lagstiftningen
bör innehålla någon motsvarighet till F v 1: s regel
att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som
fyllt 60 år, anför kommittén.

Vad maximiåldern angår ha vid olika tillfällen framställts yrkanden om
en höjning av densamma. Starka skäl föreligga härför, icke minst med
hänsyn till den förskjutning av åldersfördelningen bland befolkningen som
inträtt. Nära till hands ligger att välja den ålder, då enligt folkpensioneringslagen
rätt till ålderspension inträder, alltså 67 år.

Emellertid grundar sig åldersgränsen i själva verket helt på det gamla
samhörighetskravet. Sedan medborgaren blivit gammal, kunde kommunen
icke längre räkna på några aktiva insatser från hans sida och därmed
borde också hans möjlighet att vinna den rätt till en motprestation från
en ny kommuns sida, som ligger i hemortsrättsförvärvet, upphöra. När en
viss åldersgräns fixerats, vid vilken möjligheterna att förvärva hemortsrätt
i en ny kommun upphör, utgör sålunda detta en klar konsekvens avsjälva
den grundtanke, på vilken det gamla hemortsrättsbegreppet vilar.

Annorlunda ställer sig saken, om denna grundval övergives. I så fall
saknas bärande skäl för en åldersgräns.

I överensstämmelse med de grunder, efter vilka kommittén angivit att
hemortsreglerna för socialhjälpen bör utformas, föreslår kommittén, att
Fvl:s 60-årsregel inte får någon motsvarighet i socialhjälpslagen. Kommittén
framhåller, att man härigenom upprätthåller kongruens med motsvarande
bestämmelser angående kommunandelen i folkpensionen.

Kommittén tar härefter upp frågan om särskilda undantagsregler rörande
hemortsrätt för hustru och barn och framhåller härvid det önskvärda i
att familjer betraktas som en enhet i hemortsrättshänseende. Detta medförde
bl. a. betydande administrativa fördelar och en reducering av antalet
uppgörelser och tvister mellan olika lokala samfälligheter. I gällande fattigvårdslag
vore i princip familjefaderns ställning i hemortsrättsavseende
bestämmande för de övriga familjemedlemmarna. Ehuru denna princip

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

tedde sig självfallen och riktig, då de s. k. bipersonerna hade gemensamt
hushåll med huvudpersonen, bleve förhållandet ett annat, om familjemedlemmarna
vore bosatta på olika håll. Vid tillämpningen av nuvarande regler
uppkomme mången gång situationer, då det för en kommun tedde sig
obilligt att behöva belastas med försörjningsbördan för bipersoner, vilka
icke vore eller ens varit bosatta inom kommunen. Man torde därför böra
eftersträva ett system, enligt vilket principerna om en enhetlig hemortsrätt
för familjen såsom sådan i möjligaste mån bibehölles men större
hänsyn toges till de individuella familjemedlemmarnas bosättningsförhållanden.

Efter dessa mera allmänna synpunkter yttrar kommittén beträffande
hustrus hemortsrätt.

För bedömandet av frågan om hustrus hemortsrätt saknar det enligt 1918
års lag betydelse, huruvida hon sammanlever med mannen eller ej. Avgörande
är, att äktenskapet består, d. v. s. att det icke upplösts genom mannens
död eller genom äktenskapsskillnad. Att hustru under bestående
äktenskap icke kan självständigt förvärva egen hemortsrätt har otvivelaktigt
haft åtskilliga mindre tillfredsställande verkningar, t. ex. om makarnas
samlevnad upphört, ehuru legal äktenskapsskillnad ej vunnits, samt
hustrun utflyttat till annan kommun. Särskilt egendomliga kunna nuvarande
regler te sig ur hemortskommunens synpunkt för det fall att mannen
efter samlevnadens upphörande förvärvat ny hemortsrätt i en kommun,
med vilken hustrun icke ägt eller äger någon som helst beröring.

Kommittén framhåller, att samboende makar i regel kommer att få
samma hemortsrätt även om hustrun kommer att självständigt förvärva
hemortsrätt enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln. Endast för
det fall, att makarna varit bosatta i olika kommuner senaste 1 november,
komme de att ha hemortsrätt i olika kommuner för tiden intill de båda blivit
mantalsskrivna under den gemensamma bosättningsadressen. Denna situation
komme att föreligga framför allt vid nya äktenskap. Olägenheterna av
sådana klart tidsbegränsade skiljaktigheter i makarnas hemortsrätt kunde
inte vara av någon större betydelse. Det borde särskilt framhållas, att man
i och med undanröjandet av särregeln för gift kvinnas hemortsrätt även
undanröjde grunden för vissa i mer eller mindre förtäckta former utförda
manipulationer med hennes hemortsrätt. Detta gällde om de s. k. fattigvårdsäktenskapen,
vilka dock numera torde förekomma i mindre omfattning
än tidigare, d. v. s. äktenskap som kommunala organ främjat i syfte
att därigenom få kvinnans och hennes eventuella barns hemortsrätt överflyttad
till annan kommun. Samma gällde det omvända förhållandet, d. v. s.
när ett äktenskap av personliga skäl åsyftades men kommunalt organ i
mannens hemortskommun sökte på olika sätt förmå kontrahenterna att
avstå från äktenskapet för att därigenom undgå att hemortsrätten för kvinnan
och hennes barn överflyttades till kommunen.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 17i år 1955

Socialvårdskommittén anser sig sålunda icke böra föreslå någon specialregel
angående gift kvinnas hemortsrätt.

Däremot finner kommittén vägande skäl tala mot att låta barn självständigt
förvärva hemortsrätt. Detta skulle nämligen innebära en alltför
stor splittring i familjens hemortsrättsförhållanden. De erfarenheter från
Danmark, där barnen självständigt förvärvade hemortsrätt, talade också
mot en dylik anordning. Om barnen utackorderades i fosterhem i skilda
kommuner, skulle varje barn erhålla hemortsrätt på sitt håll och kanske
ett flertal kommuner kunna få fordran hos föräldrarna. Om ett fosterbarn
snabbt skulle få hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet låge, skulle
detta även kunna försvåra anskaffandet av fosterhem; denna synpunkt
måste enligt kommitténs mening tillmätas stor betydelse. Slutligen borde
det erinras om att moderns eller faderns mantalsskrivning enligt gällande
lagar om särskilda barnbidrag och bidragsförskott vore avgörande för frågan,
vilken kommun som skall gälda kommunandel i dessa förmåner.

På dessa grunder finner kommittén, att man bör bibehålla Fvl:s princip
att barns hemortsrätt skall härledas från en av föräldrarnas, samt anför i
fortsättningen bl. a. följande.

Emellertid får denna princip med den utformning av huvudbestämmelsen,
för vilken kommittén i det föregående stannat, mindre fördelaktiga
konsekvenser vid tillämpning å kostnader för barn, vilka omhändertagits
av barnavårdsnämnd enligt 3 kap. barnavårdslagen. Om exempelvis ett omhändertaget
barn är fött utom äktenskap bör barnet liksom enligt fattigvårdslagen
ha moderns hemortsrätt. Skulle modern ofta byta mantalsskrivningskommun
— något särskilt inom vissa yrken vanligt — kan barnets
växlingar av hemortsrätt bli täta, understundom kanske äga rum varje år.
Den omhändertagande nämnden måste sålunda för varje år ta reda på
vilken kommun som är skyldig lämna ersättning, d. v. s. ta reda på var
modern blivit mantalsskriven för det året. För denna kommun kommer
kravet som en överraskning.

Det skulle innebära en betydande förenkling, om man för de omhändertagna
barnen införde en undantagsbestämmelse, innebärande att dylikt
barn, så länge omhändertagandet består, behåller den hemortsrätt det ägde
vid tiden för omhändertagandet. I så fall borde motsvarande bestämmelse
gälla för kommunandelen i särskilda barnbidrag. Emellertid måste det befaras
att en sådan undantagsbestämmelse skulle leda till att ett omhändertagande
ej komme till stånd, även om detta vore klart påkallat, och behovet
i stället avhjälptes genom socialhjälp. I praktiken skulle sålunda gränsen
mellan barnavårdslagen och socialhjälpslagen förskjutas. Om exempelvis
en ogift moder vore mantalsskriven i den kommun, där hennes barn vistas,
och detta behöver omhändertagas, låge det nära till hands att barnavårdsnämnden
med hänsyn till den kanske mycket stora sannolikheten för att
hon skulle bliva mantalsskriven i annan kommun för följande år — dylik
mantalsskrivning kan i vissa fall redan ha företagits — underläte att omhänderta
barnet och gjorde upp med socialnämnden att denna i stället tills
vidare skulle lämna socialhjälp. Här som i andra avseenden, där kommunernas
ekonomiska intressen spela in, gäller därför att man icke för samma

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

sak kan ha olika bestämmelser i fråga om socialhjälp å ena och samhällsvård
å andra sidan.

Under dessa förhållanden har kommittén icke ansett sig kunna föreslå
någon särbestämmelse för omhändertagna barns hemortsrätt.

För den händelse båda föräldrarna äro döda behåller barnet enligt fattigvårdslagen
den hemortsrätt den sist avlidne ägde vid frånfället. Liknande
regel tillämpas beträffande kommunandelen i särskilda barnbidrag och i
bidragsförskott. Det kan synas oegentligt att på dylikt sätt en mantalsskrivning,
som i enskilda fall kan ligga upp emot 15 å 16 år tillbaka i tiden,
blir avgörande för frågan, vilken kommun som skall gälda andel (vara
hemortsrättskommun), och nära till hands ligger att tänka sig att när föräldrarna
äro döda låta barnets egen mantalsskrivning bli avgörande. Emellertid
måste eu sådan ordning vålla samma olägenheter för dessa barn som
skulle följa för samtliga, om den gjordes till huvudregel, nämligen i avseende
på anskaffandet av fosterhem. Just för dessa barn blir fosterhemsplacering
det normala och en ordning, som skapar svårigheter för fosterheinsanskaffningen,
är för deras del särskilt oläglig och måste avvisas.

Kommittén har sålunda, ehuru i vissa avseenden med beklagande, stannat
för att man i fråga om socialhjälp liksom i fråga om sainhällsvård bör utan
undantag fasthålla vid Fvl:s principiella regel, att barns hemortsrätt härledes
från en av föräldrarna. I fråga om omhändertaget barn borde den
omhändertagande nämnden följa hemortsrättsledarens mantalsskrivningsförhållanden,
eventuellt genom förfrågningar till länsstyrelsens folkbokföringsavdelning.
I den mån likväl krav riktades mot felaktig kommun,
bleve det dennas sak att påvisa, att vederbörande ej längre vore där mantalsskriven
utan avflyttat till annan kommun, något som för denna kommuns
del vore enkelt att utreda.

Beträffande frågan vilken av föräldrarna som skall vara hemortsrättsledare
för barnet kan man enligt kommittén tänka sig ett system, enligt
vilket barn i äktenskap i hemortsrättshänseende skall följa den av föräldrarna,
som har barnet hos sig och faktiskt har eller senast hade vård
om barnet. Mången gång skulle det emellertid vara synnerligen svårt att
avgöra vem av föräldrarna, som har eller senast hade den direkta vården
av barnet. Man måste också taga med i beräkningen, att de kommunala
myndigheterna skulle kunna utöva påtryckningar på föräldrarna så att
barnets bosättningsförhållanden ordnades på det för vederbörande kommun
fördelaktigaste sättet. Åtskilliga av dessa nackdelar undvekes om
hemortsrätten för barn i äktenskap anknötes till det rättsliga vårdnadsbegreppet.
Då båda föräldrarna, om de vore i livet, hade vårdnaden om
barnet, intill dess denna genom domstols beslut tillagts allenast endera av
föräldrarna, så måste uppenbarligen ställning tagas till frågan, vilken av
föräldrarna barn i regel skulle följa i hemortsrättshänseende. Kommittén
funne icke tillräckliga skäl föreligga att överge den hittillsvarande huvudregeln,
att de härvidlag följde fadern. Därest vårdnaden överflyttades på
modern, borde de däremot följa hennes hemortsrätt. Om åter annan per II—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

son än någon av föräldrarna hade vårdnaden, borde barnet lämpligen behålla
den hemortsrätt det ägde, när vårdnaden övergick till annan än någon
av föräldrarna, intill dess vårdnaden återginge till någon av föräldrarna
eller barnet efter att ha uppnått 16 års ålder kunde förvärva annan hemortsrätt.
Det förhållandet, att för vårdnadens överflyttande från båda föräldrarna
till allenast en av dem eller till utomstående person fordrades domstols
beslut, torde så gott som helt eliminera riskerna för att en kommun
skulle utöva obehörigt inflytande på A^årdnadsfrågan.

Beträffande barn utom äktenskap bör enligt kommitténs mening gälla
motsvarande regler som för barn i äktenskap. Så länge vårdnaden icke
fråntagits modern, borde sålunda barnet följa hennes hemortsrätt. Om
vårdnaden av barnet överflyttades till fadern, borde hemortsrätten härledas
från denne. Överflyttades åter vårdnaden till annan person än någon
av föräldrarna, borde samma regler gälla som beträffande barn i äktenskap
i motsvarande fall.

För adoptivbarns hemortsrätt föreslås motsvarande härledning från
adoptanten.

I fråga om förhållandena vid den tidpunkt, då barnet uppnår 16 års ålder,
anför kommittén.

Enligt nuvarande bestämmelser i den tolkning de erhållit genom kammarrättens
utslag behåller barnet den hemortsrätt det efter endera av föräldrarna
ägde på sin 16-årsdag, intill dess det förvärvat sig annan hemortsrätt
efter huvudregeln, och därvid anses endast mantalsskrivning för
kalenderår, som helt ligger efter 16-årsdagen, kunna grunda hemortsrätt.
Tillämpas denna princip på den av kommittén föreslagna huvudregeln,
skulle en 16-åring först vid det närmaste årsskiftet efter 16-årsdagen kunna
erhålla egen hemortsrätt. Ehuru detta sålunda blir fallet ett år tidigare än
enligt fattigvårdslagen, uppstår dock frågan, om han för tiden därintill
skall behålla den hemortsrätt han ägde nämnda dag. En sådan ordning
skulle emellertid strida mot kommitténs grundprincip, enligt vilken den
icke minderårige äger hemortsrätt i sin mantalsskrivningskommun och saknar
hemortsrätt, om mantalsskrivning icke skett. Kommittén föreslår därför,
att huvudregeln skall tillåtas verka redan från 16-årsdagen utan hänsyn
till att mantalsskrivningsåret redan delvis har förflutit.

Minderårig bör sålunda i hemortsrättshänseende följa en av föräldrarna
intill den dag, då han fyller 16 år, och fr. o. in. denna dag erhålla hemortsrätt
i den kommun, i vilken han blivit för det året mantalsskriven. Den
senare regeln torde få egentlig betydelse för fosterbarn, som sålunda på sin
16-årsdag komma att förvärva hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet
ligger. Kommittén finner en sådan ordning helt överensstämma med
strävandena att så långt som möjligt ge personer, som passerat minderårighetsgränsen,
hemortsrätt i den kommun, där de äro bosatta.

Som en konsekvens av de föreslagna nya hemortsrättsreglerna har kommittén
förordat vissa ändringar i folkbokföringsförordningen.
Såsom tidigare omnämnts stadgas i 14 § 6 mom. av denna förordning,
att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta ej skall medföra förändring
i avseende å hans kyrkobokföring — och således ej heller i fråga om
hans mantalsskrivning — såvida inte under tiden sådana omständigheter inträffar,
att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen
eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes,
rummet, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på prov
frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden så
anses, som vore han fortfarande intagen å anstalten.

I fråga om personer, som är intagna å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalter, anför kommittén
bl. a.

Socialvårdskommittén har funnit angeläget, att det överväges, om särskilda
bestämmelser verkligen erfordras för att förekomma mantalsskrivning
på anstalter, vilka ha till uppgift att mottaga personer, som berövats
sin''frihet. Redan efter huvudregeln bör folkbokföring å t. ex. ett fängelse,
en alkoholistanstalt eller en ungdomsvårdsskola icke kunna ifrågakomma,
enär det här icke kan anses vara fråga om bosättning. Sålunda uttalar numera
t. f. presidenten S. Norrman i sin handbok »Rätt mantalsskrivningsorl»
(1944) angående motsvarande bestämmelse i mantalsskrivningsförordningen,
att då fånges vistelse i fängelse icke vore frivillig och då dylik vistelse
givetvis icke kunde betecknas som bosättning, det vore uppenbart, att
nu ifrågavarande stadgande blott innebure ett förtydligande av huvudregeln
om bosättningsorten som mantalsskrivningsort. Socialvårdskommittén finner
det förståeligt, om ett dylikt förtydligande tidigare ansetts erforderligt.
Numera skulle det väl, även om bestämmelsen upphävdes, knappast kunna
ifrågasättas, att en internerad skulle folkbokföras å den anstalt, där han
vore internerad.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den del av 14 §
6 inom. folkbokföringsförordningen, som avser »förbättrings-, uppfostrings-,
tvångarbets- eller straffanstalt» är överflödig och därför bör upphävas.

Däremot bör lagrummet enligt kommitténs mening fortfarande gälla beträffande
personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar eller

_ för att använda kommitténs terminologi — å anstalter för sjuka och

abnorma. Kommittén framhåller, att endast sådana sjukvårdsanstalter, å
vilka långtidsvård förekommer, är av intresse i detta sammanhang, enär
det endast på sådana anstalter kunde hli fråga om att en bosättning förelåge,
samt yttrar vidare.

Till dessa höra t. ex. hem för kroniskt sjuka. Av praktiska skäl böra
samtliga sjukvårdsanstalter medtagas, trots att detta delvis är en överloppsgärning.
Någon närmare specifikation finner socialvårdskommittén icke
påkallad; i praktiken behöver säkerligen icke tvekan råda om vad som avses
med sjukvård sanstalt, och att bestämmelsen har betydelse endast för dylika
anstalter för långtidsvård framgår ju av sammanhanget. Samma gäller
om abnormvårdens anstalter. Kommittén syftar här endast på allmänna
anstalter av detta slag.

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén föreslår vidare, att 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen
göres tillämpligt å personer, som vistas å ålderdo in she in. Som skäl
härför anför kommittén, att man åtminstone under en övergångstid måste
räkna med samverkan mellan olika kommuner för gemensamt ålderdomshem.
En bestämmelse, som innebure, att samtliga på ålderdomshemmet
intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den kommun, där
hemmet vore beläget, skulle för alla intagna betala andel i folkpension,
skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan. Orimliga
konsekvenser skulle även uppstå om ett ålderdomshem, tillhörigt endast
en kommun, låge i en annan kommun, t. ex. om en stads ålderdomshem
vore beläget alldeles utanför stadsgränsen. Dylika fall förekomme.

Kommittén fortsätter.

Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala
lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på åldersdomshenimet
av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta torde
knappast föreligga. Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen för ett
gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet vore
beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen
varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader för
socialhjälp, folkpension in. in. åt den intagna. För det fall att en kommuns
ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå särskild
lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt fall
ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget,
eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning från
den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att dylika
bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt fortgående
ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ
olägenhet.---

Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt
torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan
den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller
om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kommun
men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det
egendomligt om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun,
där ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålderdomshemmet
utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han
kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom
uppfattas som en nackdel utan tvärtom.

Såsom närmare kommer att utvecklas i ett senare avsnitt skall enligt
kommitténs förslag inom varje landstingsområde finnas s. k. försörjningshem
för vissa yngre och medelålders personer, som är i behov av
omvårdnad och tillsyn men inte lämpligen bör intagas å ålderdomshem.
Kommittén finner det uppenbart, att dessa försörjningshem bör inrymmas
under 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.

Däremot anser kommittén att ifrågavarande lagrum inte bör göras tilllämpligt
å pensionärshemmen. Efter genomförandet av reformen

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

beträffande ålderdomshemmen stode onekligen dessa och pensionärshemmen
rättsligt varandra så nära, att frågan om deras jämställdhet i avseende
på folkbokföringen kunde förtjäna övervägas. Emellertid stode dock skillnaden
i deras art fast. Pensionärshemmen vore bostadshus och de där
boende kunde åtminstone i regel i huvudsak sköta sig själva, ålderdomshemmen
vore anstalter och de där intagna vårdbehövande. Att hindra en
person, som hyrt lägenhet i ett hus, att folkbokföra sig på denna fastighet,
därför att den hade karaktären av pensionärshem, kunde icke vara rimligt.
För den händelse det i sällsynta undantagsfall skulle anses önskvärt med
ett för två eller flera kommuner gemensamt pensionärshem borde fördelningen
av kostnaderna för andel i folkpension kunna regleras i samband
med avtalet därom, nämligen på så sätt att den kommun, i vilken pensionärshemmet
icke låge, förbunde sig att successivt ersätta den andra kommunen
för dess kostnader för andelar i folkpension åt personer, vilka vid
flyttningen till pensionärshemmet vore mantalsskrivna i den första kommunen.
Med hänsyn till att behovet av en dylik ordning torde bli sällsynt
finge man finna sig i de olägenheter den innebure.

I fråga om personer, som villkorligt eller på försök utskrivits
från fångvårds-, ungdomsvårds- eller alkoholistanstalt
anför kommittén.

När personer tillhörande dessa kategorier efter att ha varit intagna på
anstalt vistas under tillsyn eller övervakning i enskilt hem, utgör detta begynnelsen
till den fullständiga friheten, ett första led i strävandena att anpassa
vederbörande i en normal miljö. Den eftersträvade sociala anpassningen
kan lätt vedervågas, om man sätter dessa personer i särställning och
markerar deras situation genom att föreskriva att den normala regeln för
mantalsskrivning icke skall gälla för dem. Det får ur denna synpunkt anses
synnerligen angeläget, att de icke underkastas någon undantagsbestämmelse.

Fråga är då om man därigenom skulle kunna riskera, att en kommun
av fruktan för kostnader för socialvård åt dem söker förekomma, att de
mottagas i enskilt hem och beredas anställningar i kommunen. I motsats
till när det gäller sjukvårdsfall har kommittén svårt att föreställa sig att
det egentligen föreligger någon sådan risk beträffande dessa i regel fullt
arbetsföra personer. Om åtgärder av ifrågavarande slag skulle förekomma,
är det mera sannolikt, att de bottna i en strävan att undgå de personliga
obehag, som befaras uppkomma, något som saknar samband med frågan
om mantalsskrivning eller icke. Emellertid bör en speciell form av eftervård,
som synes få allt större spridning, ägnas särskild uppmärksamhet.

Eftersom det ofta mött stora svårigheter att under anpassningstiden ordna
en lämplig inackordering för vederbörande har tanken uppkommit, att för
dem ordna särskilda inackorderingshem, s. k. övergångshem, som tar hand
om dem under en övergångstid. Övergångshemmen äro icke anstalter utan
snarast utvidgade enskilda hem. Såsom exempel må nämnas de hem, vilka
efter hand tillkomma genom samarbete mellan socialstyrelsen och IOGT.
EU lämpligt äkta par vidtalas att i en för ändamålet av organisationen förhyrd
våning mottaga cirka tio ungdomar, av vilka hälften skola vara villkorligt
utskrivna från ungdomsvårdsskola och den andra hälften lämpliga

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ungdomar i övrigt, som behöva få en sådan inackordering. Samtliga skola
inneha anställning samt av sina inkomster betala en skälig inackorderingsavgift.
övergångshem finnas i någon mån även för fångvårdens och alkoholistvårdens
utskrivna, och en stark strävan gör sig gällande att på detta
sätt öka möjligheterna till en god placering. Onekligen kan det synas ligga
närmare till hands, att en kommun gör svårigheter, om man inom densamma
söker ordna ett dylikt hem än om saken endast gäller enskilda placeringar
i spridda hem. Å andra sidan kan man ej gärna göra någon skillnad
mellan dessa hem och helt privata hem. Att på förenämnda IOGT:s
hem göra skillnad mellan ungdomarna från ungdomsvårdsskolorna och de
övriga kan även göras till föremål för vägande erinringar. När härtill kommer,
att det ju även här gäller försörjningsdugliga personer, finner kommittén,
att farhågorna för kommunalt motstånd mot inrättandet av övergångshem
i kommunen icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Uppmärksammas bör, att vissa fall, tillhörande fångvårdens och kanske
än mer alkoholistvårdens klientel, kunna vara i ett sådant hälsotillstånd,
att de böra betecknas såsom vårdfall. Detta måste bli föremål för individuell
prövning. I den mån en person befinnes vara icke försörj ningsduglig utan
i behov av vård, bör självfallet mantalsskrivningsfrågan bedömas från denna
utgångspunkt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår socialvårdskoinmittén, att
den undantagsbestämmelse rörande villkorligt och på prov utskrivna, som
återfinnes i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen, upphäves.

Vad beträffar personer, som placerats i enskilda hem för
att där erhålla vård, må som bakgrund till den följande redogörelsen
för kommitténs förslag erinras om det förut berörda stadgandet i 48 § Fvl,
vilket avser dels den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstaltens
försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem
under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens
tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för
erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist
eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att
om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle
där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande
av hans hemortsrätt.

Kommittén finner det vara ett uppenbart intresse såväl för samhället
som för den enskilde, att man söker utvidga vårdmöjligheterna genom att
i ökad utsträckning anlita vad som blivit kallat familjevård. Många års
erfarenheter talade för att det i detta syfte vore nödvändigt att skapa största
möjliga garantier för att den kommun, inom vilken vederbörande vårdades
inte belastades med kostnader för socialvård åt honom. I motsatt fall finge
kommunerna lätt en avog inställning till familjevården och det bleve svårare
att erhålla enskilda hem, som ville åtaga sig dylik vård. Det borde
emellertid understrykas, att dylika garantier alltid måste ha en begränsad

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

räckvidd, om man inte ville göra undantagsbestämmelser från folkbokföringsförordningens
huvudregel även för personer, vilka visserligen vore
arbetsföra och självförsörjande men beträffande vilka det kunde anses
föreligga en onormalt hög risk för att de skulle bli i behov av socialvård av
något slag. Dylika bestämmelser måste bli mycket svårtillämpliga, och
kommittén funne en sådan väg oframkomlig. Även om man sålunda inte
kunde skapa fullständiga garantier mot att ett familjevårdsfall i en framtid
kunde medföra ekonomisk belastning för kommunen, vunnes dock det
väsentliga i dylikt avseende genom bestämmelser som i fråga om innehållet
nära anslöte sig till 48 § fattigvårdslagen.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan inskränka sig till
att i den nya socialhjälpslagen införa en motsvarighet till 48 § Fvl. Kommunernas
socialvårdskostnader bestode nämligen relativt sett i allt mindre
grad av fattigvård och allt mer av andel i andra hjälpformer såsom folkpension,
särskilda barnbidrag, bidragsförskott in. in. Även de socialförsäkringslagar,
som icke innebure ett ekonomiskt ansvar för kommunen såsom
sådan, måste i detta sammanhang beaktas, t. ex. lagen om allmän sjukförsäkring.
Enligt sistnämnda lag skulle försäkringspliktig för varje
kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma
år blivit mantalsskriven. Om i en kommun familjevård för t. ex. sinnessjuka
vunnit vidsträckt utbredning, komme detta att för sjukkassan i kommunen
medföra en belastning med ett ur risksynpunkt särskilt ogynnsamt
klientel, vilket för kommunens medlemmar kunde leda till högre avgifter
till kassan. Skulle man fullfölja den linje, som i viss mån följts i 48 §
fattigvårdslagen, finge man alltså i ett flertal sociala författningar införa
undantagsbestämmelser av dylik typ. En sådan splittring av bestämmelserna
måste ur praktiska synpunkter vara förenad med olägenheter.

Kommittén uttalar vidare, att särskilt på landsbygden den uppfattningen
vore rotfäst och utövade starkt inflytande på människors handlande, att
redan det förhållandet, att en vårdbehövande person bleve mantalsskriven
i kommunen, medförde risker för att kommunen skulle belastas med kostnader
för hans räkning. Detta förhållande hade otvivelaktigt i hög grad
minskat värdet av 48 § Fvl ur familjevårdens synpunkt. Det vore angeläget,
att man toge hänsyn till denna erfarenhet. Skulle man nå verklig
effekt av en undantagsbestämmelse måste den innebära undantag ej från
mantalsskrivningens verkningar utan från själva mantalsskrivningsåtgärden.
Socialvårdskoinmittén tilläde denna synpunkt stor vikt och ansåge
densamma jämte förut anförda skäl böra leda till att i folkbokföringsförordningens
14 § inrycktes en bestämmelse av det huvudinnehållet, att den
person, vars bosättning i enskilt hem hade karaktären av ett mottagande
mot ersättning för erhållande av vård för sjukdom e. d., ej skulle mantalsskrivas
därstädes.

Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur, att vad som sålunda

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

föreslagits i fråga om den, som placerats i enskilt hem, även borde gälla
den, som placerats på enskilt vårdhem för sjuka personer.

Kommittén erinrar slutligen om att fosterbarn enligt gällande bestämmelser
folkbokföres i den kommun, där fosterhemmet ligger, och detta
även om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd. Kommittén funne
denna ordning riktig. Det vore av vikt för barnen i flera avseenden, att de
vore kyrko- och mantalsskrivna i samma kommun som fosterföräldrarna;
denna bleve likväl icke barnets ersättningskommun, enär ett barn alltid
hade samma ersättningskommun som endera av föräldrarna. Kommittén
ansåge därför någon ändring i detta hänseende icke böra ifrågasättas.

De ändringar i folkbokföringsförordningen, som förordats av kommittén,
har av kommittén sammanfattats i följande förslag till ny lydelse av förordningens
14 § 6 mom.

Intages någon på allmän anstalt för sjuka eller abnorma, på ålderdomshem
eller försörjningshem, medför detta ej förändring i avseende å hans
kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att
han på grund därav bort, därest han ej varit intagen på anstalten eller hemmet,
annorstädes kyrkobokföras. Motsvarande skall gälla den som varit
intagen på sjukvårdsanstalt och genom anstaltens försorg för fortsatt vård
överlämnats till enskilt hem, under villkor att han fortfarande står under
anstaltens tillsyn, liksom även den som eljest mot ersättning mottagits i
enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller
andlig brist eller svaghet, som blivit av läkare intygad, under förutsättning
att personen uppnått 16 års ålder. Med enskilt hem jämställes av enskild
person eller sammanslutning ordnad vårdanstalt för sjuka.

I fråga om behovet av föreskrifter, som ger möjligheter
att reagera mot manipulationer i syfte att påverka en
hjälptagares förvärv av hemortsrätt, yttrar kommittén bl. a.

De kommunala tjänstemännens och förtroendemännens understundom
dokumenterade benägenhet att genom mer eller mindre illojala åtgärder
söka undgå försörjningsbördan för personer, som äro eller befaras bliva
understödstagare, bottnar naturligen ytterst i nuvarande fattigvårdslags
regler angående fördelningen av kostnaderna kommunerna emellan för fattigvård.
I samma mån som de enskilda kommunernas försörjningsbörda
lättas, torde frestelserna att tillgripa dylika utvägar förminskas. Kommitténs
förslag innebär en genomgripande förändring av kostnadsfördelningen för
fattigvården (socialhjälpen), i det att ett väsentligt statsbidrag skall utgå
till kommunerna. Härigenom kan man förvänta eu minskad benägenhet till
illojala eller direkt ohederliga åtgärder från kommunernas sida i nyss angivet
syfte. Den starka förenklingen av reglerna för hemortsrättsförvärv
inskränker även fältet för manipulationer. Dylika kunna ju ifrågakomma
enbart i avseende på mantalsskrivningen. Kommittén anser sig emellertid
icke kunna utgå från att de reformer, som föreslås, skola verka hindrande
i tillräcklig utsträckning. Det torde i varje fall vara försiktigast att räkna
med att det kan förekomma att kommunala organ i syfte att undgå kostnaden
för socialhjälp vidtaga åtgärder för att få en person mantalsskriven i
en annan kommun eller i samma syfte söka förhindra mantalsskrivning i

169

Kung1. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

den egna kommunen. Att utanför nu gällande strafflags bestämmelser om
ämbetsbrott kriminalisera förfaranden av nu nämnt slag möter stora svårigheter,
såväl vid bestämmandet av brottets beskaffenhet som vid en eventuell
straffbestämmelses tillämpning i praktiken. De bevismngssvårigheter,
som säkerligen komma att föreligga, torde ofta göra en dylik straffbestämmelse
mer eller mindre illusorisk. Kommittén finner däremot lämpligt, att
länsorganet gives befogenhet att i enskilda fall, där anledning finnes att
antaga att illojala förfaranden förekommit, fastställa hemortsrätten med
bortseende från vad reglerna om denna eljest stipulera.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén en bestämmelse
av innebörd, att länsstyrelsen, där manipulationer beträffande någon av de
tre sista mantalsskrivningsförrättningarna förekommit, skall kunna förklara,
att en person, även om han efter gällande regler skulle förvärvat
hemortsrätt i ny kommun, skall ha kvar sin förutvarande hemortsrätt.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen anför kommittén.

Beslut enligt en sådan bestämmelse skall sålunda begränsas till att innebära,
att den aktuella mantalsskrivningen icke skall grunda ersättningsskyldighet
för den kommun, mantalsskrivningen avser utan ersättningsfrågan
bedömas som om vederbörande varit mantalsskriven i samma kommun
som för föregående år. Skulle följande år mantalsskrivning i den nya
kommunen ånyo äga rum och dragés frågan om denna kommuns betalningsskyldighet
för socialhjälp under länsstyrelsens prövning (på nytt eller
första gången) får denna överväga, huruvida vad som förekommit tidigare
varit av så allvarlig natur att huvudregeln om den aktuella mantalsskrivningen
som grund för ersättningsskyldigheten bör sättas ur kraft i a\ seende
på denna andra mantalsskrivning i den nya kommunen. Ju längre
bort man kommer från det tillfälle, då manipulationerna företogos, desto
sällsyntare bör det vara att så sker. Efter tre år bör huvudregeln få gälla
utan undantag. Även förekomsten av en sålunda begränsad möjlighet att
göra en tidigare mantalsskrivningskommun ersättningsskvldig, torde vara
av värde för förebyggande av manipulationer.

Till förekommande av missförstånd understryker kommittén särskilt, att
prövningen av fråga om manipulationer ägt rum ej i något avseende skall
innebära en prövning av vad som enligt folkbokföringsförordningens bestämmelser
varit riktig mantalsskrivningsort. Manipulationerna hade i allmänhet
den innebörden att man genom särskilda åtgärder skapade det
underlag för mantalsskrivning i en viss kommun, som folkbokföringsförordningen
föreskreve. I den mån så ej skett men mantalsskrivning likväl
ägt rum kunde den därav berörda genom besvär i den ordning, som stadgades
i folkbokföringsförordningen, föranstalta om att mantalsskrivningen
undanröjes. Vore det fråga enbart om dylika fall erfordrades knappast
några manipulationsbestämmelser. Dessa syftade på de fall, där den faktiska
mantalsskrivningen vore fullt riktig men tillkommit genom åtgärder
i berört syfte. Länsstyrelsen hade endast att utgå från den taktiska mantalsskrivningen.
Til! undvikande av att lid och arbete nedlades på ett mal
om manipulationer angående en mantalsskrivning, vilken sedan av veder -

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

börlig myndighet undanröjdes, borde länsstyrelse, när i fråga om manipulationer
talan väcktes, innan den mantalsskrivning frågan gällde vunnit
laga kraft, förklara målet vilande i avvaktan på att så skulle bli förhållandet,
eller mantalsskrivningen upphävas, i vilket senare fall manipulationsmålet
ej behövde bli föremål för prövning.

Kommittén framhåller, att den endast av försiktighetsskäl funnit sig
böra föreslå ifragavarande bestämmelser. Enligt kommitténs mening funnes
det all anledning att räkna med att mål angående manipulationer i hemortsrättsfrågor
bleve sällsynta.

Slutligen föreslår kommittén, att benämningen hemortsrätt
utmönstras ur lagstiftningen. Som skäl härför anföres.

Det gamla ordet hemortsrätt har under senare tid understundom använts
icke endast i samband med fattigvården utan som en samlingsterm för bestämmelser
, vilka ange vilken kommun som skall betala stadgad kommunandel
i viss allmän förmån. Emellertid ligger det i själva ordet hemortsrätt
ofrånkomligen i avseende på sambandet mellan individen och kommunen
någonting långt starkare än det som behöver ligga bakom en mantalsskrivning.
I gamla tider innebar ordet, att man verkligen i djupare mening
hörde hemma i kommunen och därför hade rätt att betrakta denna som sin
hemort och ställa krav pa kommunen därefter. Visserligen har samhörighetskravet
sedermera kraftigt uttunnats men det ligger dock till grund
även för 1918 års lags bestämmelser och det är därför följdriktigt att man
även i denna lag använt ordet hemortsrätt.

Kommittén har ovan föreslagit, att samhörighetskravet skall helt släppas
vid fastställande av bestämmelser om kommuns ansvarighet för meddelad
socialhjälp. De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i själva verket
icke några hemortsrättsbestämmelser i egentlig mening. Den hjälpbehövande
erkännes i regel mera höra hemma i vistelsekommunen än i den
kommun, som göres i sista hand betalningsskyldig. Det är därför lämpligast
att låta även ordet hemortsrätt försvinna.

Enligt kommitténs mening föreligger det inte något egentligt behov av en
särskild term för att i lagtexten beteckna den i sista hand ekonomiskt ansvariga
kommunen. Det läte sig väl göra att direkt hänföra sig till mantalsskrivningen.
Å andra sidan torde det vara svårt att i tvister om ersättningsskyldighet,
vid allmänna diskussioner om frågan m. in. reda sig utan
en dylik term. Därvid borde man emellertid för att beteckna den kommun,
som vore betalningsskyldig gentemot vistelsekommunen, använda ett ord
som utsade endast detta. Kommittén ville för ändamålet föreslå ordet »ersättningskommun»,
vilken nya term borde fastslås i lagtexten.

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Remissyttranden

Socialvårdskommitténs förslag till ändring av de nuvarande reglerna om
hemortsrätt har varit föremål för delade meningar bland de remissinstanser,
som yttrat sig i frågan.

Den av kommittén förordade huvudregeln, att varje medborgare
skall anses äga hemortsrätt i den kommun, där han
är mantalsskriven, har — om ock i vissa fall med tvekan i
princip tillstyrkts av kammarrätten, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Hallands, Gävleborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, 7 stader —
nämligen Katrineholm, Västervik, Kristianstad, Lund, Landskrona, Mariestad
och Sala —- 8 landskommuner eller köpingar, Gävleborgs läns fattigvårdsförbund,
1949 års folkbokföringssakkunniga, De lungsjukas riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund.

Som skäl för sin positiva inställning till kommitténs förslag anför länsstyrelsen
i Kopparbergs län, att förslaget innebure färre anledningar till
tvister mellan kommunerna och minskat arbete inom förvaltningsorganen.
Liknande synpunkter framföres i åtskilliga andra av de tillstyrkande yttrandena.
Sålunda uttalar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län sin stora tillfredsställelse
över att de nuvarande inkrånglade hemortsrättsreglerna och
med dem de olustiga hemortsrättstvisterna kommer att försvinna. Stadsfullmäktige
i Kristianstad fäster sig särskilt vid att samtliga samhällets
hjälpformer kommer att grundas på samma hemortsrättsbegrepp, vilket
måste medföra enhetlighet inom socialvården och administrativt sett verka
förenklande. Även den enskilde medborgaren bleve självfallet mera betjänt
av den lättfattliga regeln, att han erhölle hemortsrätt i den kommun, där
han för det löpande året vore mantalsskriven. Stadsfullmäktige i Lund finner
det ur humanitär synpunkt glädjande att de gamla hemortsrättsreglerna
föreslås borttagna, även om den praktiska betydelsen av förändringen
sannolikt övervärderats av socialvårdskonimittén. De lungsjukas riksförbund
anför som skäl för sitt tillstyrkande, att de nuvarande svårigheterna
att få frivillig fattigvård, om man ej vistas i hemortsrättskommunen, kommer
att bortfalla liksom alla de anledningar till irritation, som gällande
regler innebär.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län skulle det självfallet ha varit önskvärt,
om hemortsrättsbestämmelser kunnat helt slopas och det slutliga ansvaret
för social hjälpskostnaderna läggas på vistelsekommunen. Därmed
hade man kommit bort från ersättningstvister mellan kommunerna. Om
socialhjälpsförslaget genomfördes först sedan det försäkringsinässiga skyddet
blivit väl utbyggt, borde kunna övervägas, om icke hemortsrättsbestämmelserna
kunde upphävas. Förutsättningar för eu sådan förenkling av för -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1955

farandet saknades emellertid enligt länsstyrelsens mening för närvarande,
och under sådana omständigheter vore länsstyrelsen, om förslaget till socialhjälpslag
ändå genomfördes, beredd att tillstyrka att mantalsskrivningskommunen
gjordes till ersättningskommun och att kravet på fattigvårdsfritt
år icke upprätthölles. Även länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och
Kristianstads län har varit inne på tanken att låta vistelsekommunen stå
för samtliga socialvårdskostnader men avvisat denna tanke och i stället
anslutit sig till kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse har dock
uttalat farhågor för att de av kommittén förordade reglerna i praktiken
komme att visa sig lika litet fullt tillfredsställande som de nuvarande. Enligt
länsstyrelsen i (tävlcborgs län skulle ett genomförande av kommitténs
förslag medföra, att frågan om en persons rätta mantalsskrivning komme
att ägnas större uppmärksamhet från kommunernas sida än tidigare. Det
\ore följaktligen att förvänta att antalet mantalsskrivningsprocesser komme
att öka. Det oaktat ville länsstyrelsen hälsa de föreslagna nya bestämmelserna
med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ger uttryck för tveksamhet, huruvida
en kodifiering av kommitténs förslag komme att avsevärt nedbringa antalet
kommunala tvister. Ett slopande av den interkommunala ersättningsskyldigheten
skulle säkerligen bland annat medföra mycket väsentliga besparingar
i fråga om statens och kommunernas administrationskostnader för
hithörande ärenden. Men å andra sidan skulle ett upphävande av ersättningsskyldigheten
otvivelaktigt ha följder, som ur skilda synpunkter icke

kunde anses tillfredsställande. Länsstyrelsen ansåge sig därför _ ehuru

med tvekan — icke höra avstyrka kommitténs förslag på denna punkt.

En viss tveksamhet rörande lämpligheten att lagfästa kommitténs förslag
har kommit till uttryck även i en del andra yttranden. Sålunda uttalar
stadsfullmäktige i Landskrona, att det nog i och för sig vore sant att de
många och ofta invecklade hemortsrättsprocesserna komme att elimineras
genom den föreslagna reformen. Men sannolikt finge vi i stället en mångfald
ofta invecklade mantalsskrivningsprocesser. Fullmäktige kunde emellertid
inte förorda ett bibehållande av den gamla ordningen; och eftersom
inget tredje alternativ diskuterats syntes icke vara något annat att erinra
mot förslaget än att det ej vore fullt tillfredsställande. Stadsfullmäktige i
Örebro befarar, att det av kommittén föreslagna systemet möjligen kan
komma att medföra ett inkomstbortfall för de större och medelstora städerna,
vars socialvård på grund av högre kvalitet och bättre förmåner utövar
en viss lockelse på hjälpbehövande från andra kommuner. Även från
andra synpunkter kunde anmärkningar riktas mot förslaget men det torde
knappast vara möjligt att på andra vägar komma fram till en bättre lösning
av det besvärliga hemortsrättsproblemet. Dessutom torde bärande
skäl saknas att för socialhjälpens del tillämpa hemortsrättsbestämmelser
av principiellt annan karaktär än för socialvården i övrigt, och kommitténs
förslag borde därför följas i detta avseende.

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 177 år 1955

Kammarrätten (majoriteten) finner socialvårdskommitténs kritik mot
de nuvarande hemortsrättsreglerna i viss mån ensidig. Sålunda hade icke
framhållits, att desamma utgjorde ett viktigt skydd för de hjälpbehövande.
Hemortsrättskommunen kunde icke komma undan sitt ansvar för den som
åtnjöte vård enligt 1 § Fvl annat än genom arrangerande av s. k. fattigvårdsäktenskap
och andra dylika uppseendeväckande åtgärder. Ville under -stödstagaren flytta till annan kommun, behövde han icke riskera ovilja dit
han komme — inflyttningskommunen vore i regel villig att ge honom
hjälp. Kommitténs förslag kunde där tänkas medföra allvarliga olägenheter
för den hjälpbehövande. Saknades verklig samhörighet mellan honom
och den kommun där han bodde, kunde han riskera, att påtryckningar
gjordes för att få honom att flytta ur kommunen och att hinder lades i
hans väg, när han ville bosätta sig i en annan kommun. Han kunde hindras
att få bostad och arbete, och han kunde tvingas bort genom njugghet vid
beviljande av understöd. Enligt kammarrättens förmenande gå\e också
kommitténs framställning av risken för s. k. manipulationer anledning till
invändningar. Man finge av densamma den föreställningen att nuvarande
hemortsrättsbestämmelser skulle vara mera ägnade att framkalla manipulationer
från kommunernas sida för att undgå ersättningsskyldighet än de
bestämmelser kommittén föreslagit. I själva verket torde det förhålla sig
tvärtom. För närvarande vore det svårt att genom manipulationer överflytta
hemortsrätten för en understödstagare; understödstagaren skulle
som regel bringas att dels flytta till en annan kommun, dels uppehålla sig
i den nya kommunen utan fattigvård ett kalenderår. Enligt förslaget däremot
vore det tillfyllest att understödstagaren flyttade ur kommunen för
att man skulle slippa vidare kostnader för honom. De manipulationer man
kunde befara vore åtgärder från en kommuns sida för att bringa personer
att flytta ut ur kommunen eller hindra personer att flytta in i kommunen.
Sådana åtgärder kunde tydligen vara av de mest växlande slag från personliga
påtryckningar till systematiska och generella åtgärder för att försvåra
vistelse i kommunen för icke önskvärda personer. De kunde också
gå ut på att bereda dylika personer bostad på annat håll. Mången gång
torde det vara svårt att draga gränsen för vad som kunde anses tillåtet och
ej tillåtet i detta avseende. Med det anförda hade kammarrätten velat
framhålla att vissa risker vore förbundna med den föreslagna förenklingen
av reglerna för kommunernas inbördes ersättningsskyldighet. Huru stora
dessa risker kunde vara, vore svårt att bedöma. Införandet av statsbidrag
och sammanslagningen av småkommuner borde, såsom kommittén framhållit,
i allt fall minska de antydda riskerna. Att folkpensioneringslagens
likartade regler om ersättningskommun icke såvitt försports vållat några
större olägenheter i förevarande avseende, vore också ett gynnsamt tecken.
Kammarrätten ansågc med hänsyn härtill alt man knappast hade anledning
alt på grund av de berörda riskerna avstå från de stora fördelar, som

174

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

den av kommittén förordade fördelningen mellan kommunerna av kostnaderna
för socialhjälpen onekligen innebure, främst därutinnan att denna
fördelning överensstämde med vad som gällde inom socialvården i allmänhet.

Några remissinstanser har uttalat sig om de av kommittén föreslagna
hemortsrättsreglerna utan att direkt vare sig till- eller avstyrka
dem. Sålunda säger sig Landsorganisationen inte ha möjlighet
i detalj bedöma förslaget. Organisationen funne emellertid grundtanken
riktig och förordade förenklingar i den utsträckning de kunde genomföras.
Det förefölle dock som om förslagets förverkligande i hög grad vilade på
förutsättningen, att staten lämnade betydande bidrag till socialhjälpens
finansiering.

Kommitténs förslag till huvudregel har avstyrkts eller i varje
fall starkt kritiserats av två reservanter i kammarrätten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län, ett 20-tal städer
och ett 10-tal landskommuner, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
i Växjö och Vänersborg ävensom Svenska stadsförbundet och Svenska
socialvårds förbundet.

En del av dem som inte ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag
har förordat, att det ekonomiska ansvaret för utgiven socialhjälp lägges på
vistelsekommunen utan rätt för denna att av annan kommun återkräva
vad som utgivits. Till dem som intagit denna ståndpunkt hör statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö, vilken utvecklar sina synpunkter
på följande sätt.

Att hemortsrättsbestämmelsernas betydelse, om den i betänkandet föreslagna
lagstiftningen i huvudsak genomföres, blir avsevärt reducerad, är
uppenbart. För närvarande kan ny hemortsrätt endast i sällsynta fall,
exempelvis genom giftermål, förvärvas efter fyllda 60 år. Familjer och
mödrar med omhändertagna barn äro ofta under 10-tal år förhindrade att
törvärva ny hemortsrätt, likaså många invalider, sinnesslöa, epileptiker,
m. fl. För alla dessa föreslås undanröjande av hindren för förvärv av ny
hemortsrätt. Det synes mig ostridigt, att det är just de nämnda grupperna
och deras för avsevärd tid eller för all framtid bundna hemortsrätt som ur
kostnadsfördelningssynpunkt betyder mest. Gives åt samtliga dessa hemortsrätt
i mantalsskrivningskommunen, då frågar man sig om det verkligen
är motiverat att behålla ett ersättningssystem och vad därmed följer
av processer, utredningar och annan pappersexercis för det relativa fåtal
personer, som nödgas söka och befinnas berättigade till socialhjälp i annan
kommun än mantalsskrivningskommunen. Konsekvenserna av hemortsrespektive
ersättningsbestämmelsernas totala slopande bleve kanske svårast
för vissa städer, men kommittén uttalar själv (s. 215—216) att erfarenheterna
från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är synnerligen lätt, närmast
talar för att hemortsrättsreglerna i och för sig icke spela större roll
för inflyttningsfrekvensen till storstäderna och att med den begränsade roll

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

socialhjälpen kommer att spela inom socialvården i dess helhet, de till
socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna knappast komma att
påverka medborgarnas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämn Frågan

blir då — kan det vara någon mening med att bibehålla särskilda
ersättningsbestämmelser kommunerna emellan och den för regleringen av
ersättningarna erforderliga administrativa apparaten endast for den i förhållande
till de ovan nämnda grupperna obetydliga grupp, som etter flyttning
under året nödgas söka socialhjälp utanför sin mantalsskrivningskommun?
Jag tror det icke, och om man av hänsyn till vissa stader skulle
vara nödsakad fastställa ersättningsbestämmelser för hjälp åt gruppen tillhörande
torde det av allt att döma bli stora besparingar för det allmänna
om staten påtager sig kostnaderna under i huvudsak samma former som
föreslagits i fråga om icke mantalsskrivna m. fl. Det blir ju inte som nu
fråga om att kostnaderna i vissa fal! under närmare en mansålder ska
påverka statsverket eller viss kommun. Nästa mantalsskrivning bör ju
leda till att bördan överflyttas på den kommun, som enligt huvudregeln
bör bära den. För det allmänna och t. o. in. för statsverket torde den har
antydda anordningen snarare medföra besparingar än ökade utgifter.

Kommunernas intresse av att vidtaga åtgärder för att förhindra eller
främja persons mantalsskrivning i viss kommun torde också under sadant
förhållande avsevärt reduceras och som följd därav mantalsskrivnmgsprocesserna.
Att så sker synes angeläget inte minst därför att den föreslagna
befogenheten för länsstyrelse att förordna att kommun, i vars intresse åtgärder
för påverkande av mantalsskrivningen vidtagits, skall under visst
år vara skyldig svara för socialhjälpskostnad för den ifrågavarande personen,
förefaller otillräckligt för sitt syfte. När visst år gått, kan det av kommunen
i fråga eftersträvade syftet i många fall vara uppnått.

Tanken på att låta vistelsekommunen bära det slutliga ansvaret för socialhjälpskostnaden
har vunnit anslutning även i de yttranden, som avgivits
av stadsfullmäktige i Uppsala, Linköping, Karlstad, Arboga och Borlänge
samt kommunalfullmäktige i Slite kommun och Skellefteå landskommun,
vilka alla ansett, att samtliga hemortsrättsregler borde slopas. De skäl som
åberopats härför överensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i
det nyss refererade yttrandet av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i
Växjö; stadsfullmäktiges i Uppsala ståndpunktstagande härutinnan bygger
dock på förutsättningen att kostnaderna för barnavården helt eller i
varje fall till största delen bestrides av staten. Stadsfullmäktige i Borlänge
upplyser, att barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i Borlänge tillsammans
under åren 194a—1949 utbetalat cirka 112 000 kr. till »india kom
muner medan andra kommuner till Borlänge inbetalat cirka 102 000 kr.
Skillnaden utgjorde sålunda endast cirka 2 000 kr. per år för en stad av
Borlänges storlek. Det kunde väl vara värt dessa 2 000 kr. att slippa ilrån
uppgörelser med andra kommuner, varvid jämväl processerna hos högre
myndigheter skulle bortfalla. En icke ringa arbetsbesparing skulle göras
på olika håll, om ersättningsförfarandet slopades och den kommun, som
beviljat socialhjälpen, själv finge svara för kostnaderna. Med det slats -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

bidrag, som föreslagits av socialvårdskommittén, syntes kostnaden komma
att bli överkomlig.

I ett yttrande — nämligen det som avgivits av kommunalfullmäktige i
Östervåla kommun — förordas, att hemortsrätten baseras på kyrkobokföringen.

Flertalet av de remissorgan, som avstyrkt kommitténs förslag, riktar
emellertid inte sin kritik mot att mantalsskrivningen lägges till
grund för hemortsrätten utan mot att det nuvarande kravet på en viss
h j ä 1 p f r i tid föreslås slopat.

Överståthållarämbetet säger sig vara väl medvetet om att de nu gällande
hemortsrättsbestämmelserna inte är tillfredsställande i alla avseenden. De
finge dock sägas utgöra en i stort sett nöjaktig lösning av de sinsemellan
motstridiga intressen, som måste ligga till grund för utformningen av regler
på detta område. Ämbetet hävdade med bestämdhet, att en övergång till
nya hemortsrättsregler inte borde ifrågakomma utan att dessa framstode
såsom de gamla klart överlägsna.

Frågan huruvida ett snabbare hemortsrättsförvärv är önskvärt eller ej
har enligt överståthållarämbetets mening olika aspekter allteftersom man
ser denna fråga ur den enskildes eller ur kommunernas synvinkel. Härom
anför ämbetet.

Den enskildes intresse av snabbare hemortsrättsförvärv är beroende av
omfattningen av den socialvård, som vistelsekommunen skall vara skyldig
utgiva. För närvarande torde fattigvårdsstyrelserna i allmänhet icke göra
åtskillnad mellan inom kommunen hemortsberättigade och icke hemortsberättigade
såvitt angår meddelande av obligatorisk fattigvård enligt 1 §
fattigvårdslagen. Fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen åter lärer i stort
sett vara reserverad för inom kommunen hemortsberättigade. Samma åtskillnad
torde jämväl i fortsättningen komma att upprätthållas, därest i
socialhjälpslagen intagas bestämmelser, som innebära olika grader av skyldighet
för vistelsekommunen att ingripa vid hjälpbehov. I den mån utrymmet
för den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen utvidgas,
minskas emellertid den enskildes intresse av snabbare hemortsrättsförvärv.

Sett ur kommunernas synvinkel framstår åtminstone för vissa kommuner
en utveckling i enlighet med socialvårdskommitténs förslag såsom mycket
betänklig. Visserligen eftersträvas en socialvård, som i princip skall
vara likvärdig i hela landet, men det torde dröja länge innan denna standardisering
uppnåtts, och det torde för övrigt alltid komma att förhålla sig
så, att socialvården inom kommuner med särskilt stark ekonomisk ställning
— främst de större städerna — alltid kommer att erbjuda vidsträcktare
förmåner än inom andra kommuner. Man kan ej bortse från risken, att
personer i huvudsaklig avsikt att komma i åtnjutande av den bättre socialvårdsstandarden
i orter tillhörande förstnämnda kategori, inflytta dit.

överståthållarämbetet finner det vidare uppenbart, att den fördel av den
föreslagna reformen av hemortsrättsreglerna, som skulle bestå i en minskning
av antalet hemortsrättsprocesser, till stor del komme att uppvägas av

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en ökning av antalet xnantalsskrivningsprocesser. Särskilt betänkligt vore
emellertid, att den föreslagna omläggningen av hemortsrättsinstitutet inbjöde
till manipulationer från en kommuns sida i syfte att antingen åvägabringa,
att vårdbehövande erhölle hemortsrätt i annan kommun, eller förhindra
uppkomsten av sådan rätt i den egna kommunen. Så länge bestämmelser
funnes av innehåll att ersättningsskyldighet kommuner emellan förelåge,
framstode det som ett oeftergivligt krav att reglerna vore så avfattade
att de i möjligaste mån tryggade mot dylika manipulationer. Redan med
nuvarande lagstiftning, som främst genom bestämmelsen om ett s. k. fattigvårdsfritt
år ville tillgodose kravet pa säkerhet i detta avseende, saknades
icke exempel på att obehörigt verkande i syfte att överflytta fattigvårdsbörda
på annan kommun förekommit. Kn övergång till mantalsskrivningen
som ensamt avgörande skulle säkerligen medföra en ansvällning av sådana
försök till obehörigt verkande. Socialvårdskommittén hade å ena sidan
bagatelliserat denna fara men å andra sidan funnit sig föranlåten att i lagtexten
intaga mycket ingående bestämmelser i syfte att motverka den tendens
i antydd riktning, som kunde bliva följden därest kravet på ett fattigvårdsfritt
år slopas. I första hand märktes därvid det föreslagna stadgandet
av innebörd att länsstyrelsen i nu förevarande fall under vissa omständigheter
kunde bortse från skedd mantalsskrivning. I motiveringen till detta
stadgande hade socialvårdskommittén anfört, att den övervägt kriminalisering
av manipulationer men att den avstått härifrån med hänsyn till bevissvårigheter.
Det syntes överståthållarämbetet uppenbart, att samma
bevissvårigheter gjorde sig gällande i lika hög grad vid prövning enligt detta
lagrum, då länsstyrelsen icke gärna på mer eller mindre lösa antaganden
kunde bortse från eljest avgörande mantalsskrivning. Värdet av stadgandet
finge därför anses vara synnerligen begränsat.

Sammanfattningsvis finner sig överståthållarämbetet kunna fastslå, att
de föreslagna hemortsrättsbestämmelserna företer sådana brister, att ämbetet
finner det vara betydligt lyckligare att de nu gällande bestämmelserna
i huvudsak bibehållas än att en omreglering i enlighet med förslaget
äger rum.

Knligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har socialvårdskommittén
i icke obetydlig grad överdrivit nackdelarna av de nuvarande hemortsrättsreglerna.
Dessa behärskades nu tämligen väl av kommunalmännen och
även allmänheten hade blivit förtrogen med dem. Antalet hemortsrättsprocesser
torde under de senaste tio åren ha betydligt nedgått i antal och hemortsrättsreglerna
vållade ej kommunalmännen samma bekymmer och tidsödande
arbete som tidigare. Kommittén hade för undanröjande av påtalade
nackdelar föreslagit avskaffande av hemortsrättsbegreppet och dettas ersättande
med begreppet ersättningskommun, innefattande synnerligen
enkla regler för bestämmande av vilken kommun, som slutligen skulle ansvara
för socialhjälp åt en person. Det föreslagna institutet slode och fölle

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr In

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

med förslaget om statsbidrag till socialhjälpen. Men även om kommitténs
förslag om statsbidrag skulle godtagas vore det synnerligen tvivelaktigt om
hemortsrättsproblemet kunde lösas efter de av kommittén uppdragna
linjerna.

Efter att ha berört frågan om barns hemortsrätt — denna fråga kommer
att behandlas i det följande — fortsätter länsstyrelsen.

Kommittén har såsom ett av villkoren för godtagbara hemortsrättsbestämmelser
angivit, att bestämmelserna ej få vara sådana att de inbjuda myndigheter
och andra till s. k. manipulationer. De nuvarande bestämmelserna
göra knappast detta men det kan med fog ifrågasättas, huruvida ej de av
kommittén föreslagna i allt för hög grad komma att möjliggöra dylika
manipulationer. Kommittén synes själv befara detta då kommittén ansett
sig böra införa en särskild påföljd för manipulationer. Det kan dock ifrågasättas
om förefintligheten av dylik påföljd kommer att verka hämmande,
då bevisningssvårigheterna säkerligen bli betydande och bestämmelserna i
övrigt svåra att tillämpa.

Kommittén har vidare beträffande den förebyggande fattigvården framhållit
att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna verka så, att sådan
hjälp sällan kommer en person till del, som icke har hemortsrätt i vistelsekommun.
Kommittén förmenar att denna olägenhet skulle i avsevärd utsträckning
undanröjas genom de föreslagna bestämmelserna, då enligt dessa
vistelsekommun och »hemortskommun» skulle i betydligt större antal fall
än nu komma att sammanfalla. Länsstyrelsen vill icke bestrida riktigheten
i och för sig i detta resonemang men det finnes en annan omständighet som
talar för att de föreslagna bestämmelserna komma att verka i motsatt riktning.
När det enligt förslaget kommer att bli mycket lätt för en person att
förvärva ny »hemortskommun», kommer säkerligen kommunernas intressen
för att genom kostsamma förebyggande åtgärder återgiva en person
självförsörjningsförmågan att betydligt avtrubbas, då ju kommunen kan
säga sig att kommunen har stora utsikter att redan nästa år bli kvitt personen
i fråga. Det räcker ju med att vederbörande blir mantalsskriven i
annan kommun.

På grund av det anförda kan länsstyrelsen inte biträda kommitténs förslag
utan anser, att de nuvarande hemortsrättsreglerna med en del mindre
justeringar är att föredraga.

De synpunkter, som framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, återkommer i åtskilliga andra yttranden.

Sålunda sammankopplas i en del av yttrandena hemortsrättsfrågan med
spörsmålet om statsbidrag till kommunernas socialhjälpskostnader. Länsstyrelsen
i Jönköpings län uttalar härom, att införandet av ett statsbidrag
möjliggjort en radikal förenkling av hemortsrättsbestämmelserna. Bortfölle
statsbidraget, kunde emellertid kommitténs förslag inte genomföras
utan man måste söka sig andra vägar. Även kommunalfullmäktige i Klinte
och Stora Kopparbergs kommuner är av den uppfattningen, att kommitténs
förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag i statsbidragsfrågan.
Av samma mening är länsstyrelsen i Södermanlands lön, som emellertid
inte är beredd att acceptera den av kommittén förordade lösningen

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ens om rätt till statsbidrag skulle införas. Som skäl härför anför länsstyrelsen
bl. a., att förslaget visserligen tillgodosåge högt ställda anspråk på
enkelhet men att rättvisesynpunkten knappast vunnit tillräckligt beaktande.

Socialvårdsförbundet anför bl. a.

Redan den omständigheten att förbundet, som framhållits i det föregående,
icke ansett sig kunna biträda socialvårdskommitténs förslag om
införande av statsbidrag för socialhjälp, gör, att förbundet icke heller kan
ansluta sig till kommitténs förslag till lösning av hemortsrättsproblemet.
Förbundet vill emellertid ifrågasätta om ens med bibehållande av ett statsbidrag,
utformat efter de linjer, som socialvårdskommittén uppdragit, hemortsrättsproblemet
kan lösas på sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Om
staten i allt väsentligt hade svarat för kostnaderna för socialhjälpen, kan
givetvis frågan, vilken kommun som skall bära eventuellt överskjutande
kostnader för socialhjälp, anses vara av relativt underordnad ekonomisk
betydelse för kommunerna, och i dylikt fall hade icke varit något att erinra
mot kommitténs förslag. Även med det föreslagna statsbidraget komma
emellertid kommunernas kostnader för socialhjälp att uppgå till långt ifrån
oväsentliga belopp. Detta förhållande gör, att man måste söka sig fram
till en på verkliga skälighetsavgöranden byggd lösning av problemet om
kommunansvarighet för socialhjälp.

Såsom framgår av det förut anförda har från flera håll uttalats farhågor
för att ett slopande av kravet på en viss hjälpfri tid kommer att öka riskerna
för manipulationer i syfte att överflytta försörjningsbördan från en
kommun till en annan och därmed också riskerna för påtryckningar och
ovilja mot personer, som är eller kan befaras bli hjälpbehövande. Bland
dem som framfört betänkligheter av angivet slag märkes även de båda
reservanterna i kammarrätten, som finner det betänkligt att skapa möjligheter
för kommunerna att minska sina socialvårdsutgifter på så enkelt
sätt som genom att förmå sina understödstagare att bosätta sig i annan
kommun. De bestämmelser, som kommittén föreslagit för att hindra manipulationer,
torde inte utgöra tillräckligt skydd för personer, som ur kommunernas
synpunkt vore mindre önskvärda. De åtgärder, som man kunde
befara, torde i allmänhet inte kunna hänföras under uttrycket manipulationer.
Dit torde sålunda inte kunna räknas den inverkan på bostadspolitik,
arbetsanställningar och socialvård, som kommunens organ kunde utöva.
Det torde f. ö. inte endast bli fråga om åtgärder från de kommunala organens
sida utan kanske mera om inställningen hos de fastighetsägare, arbetsgivare
och andra, som dessa personer vore beroende av för att få bostad
och arbete. Om manipulationer tillgrepes, torde man få räkna med att de
som regel skulle bli av den art alt de inte bleve kända eller i vart fall inte
kunde bevisas. I samma riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala
och fatt ig va rds styrelsen i Göteborg. Stadsfullmäktige i Strömstad
anför.

Den hittills gällande regeln om förvärv av hemortsrätt har hindrat många
människor från att flytta från eu ort till en annan. På samma sätt har

180 Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsmyndigheterna inför hotet, att en person eller familj skulle
flytta till en annan ort, där kostnaderna kunde befaras bli högre, sökt förmå
vederbörande att stanna i hemkommunen. Ett komplement till dessa faktorer
har ytterligare det s. k. hemsändningsinstitutet varit. Man har anledning
antaga, att under ett så restriktivt system, som den nuvarande fattigvårdslagens
latenta önskemål att flytta blivit uppdämmade. Släpper man
nu dessa latenta önskemål lösa och direkt uppmuntrar utflyttningskommunen
att understödja utflyttning, gör man i motsvarande grad inflyttningskommunen
värnlös. Har man starkt fördömt, vad man ofta misstänkt,
men sällan fört i bevis, att den ena kommunen lämnat hemliga understöd
åt i kommunen hemortsberättigad, som varit bosatt i annan kommun,
för att därigenom förändra hemortsrätten, får man visserligen i det nya
systemet inget underlag för juridisk åtgärd mot den kommun, som understöder
en utflyttning, men så mycket mer anledning till moralisk harm
över att ett understött utflyttningsförfarande skall vara legalt. Man må
säga, att det tillhör ett förgånget skede att se på människor på det krassa
sätt, som kan vara uttryckt i denna harm, men icke desto mindre är det så,
att den ena kommunala enheten vinner och den andra förlorar på flyttningen.
Statsbidraget spelar därvid ingen roll i motiveringen, emedan en
del av kostnaden alltid stannar på mantalsskrivningskommunen, varjämte
utflyttningskommunens förvaltningskostnader tenderar att minska och inflyttningskommunens
att öka genom varje flyttning.

Man kan inte anse hemortsrättsproblemet i dess egenskap av kommunalt
problem rättvist löst på det sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Det
skall erkännas, att problemet, som är mycket omfattande, kan lösas soin
en gordisk knut men då må staten med i stort sett bibehållna regler för bestämmandet
av ersättningsrätten mellan kommunerna åtaga sig det ansvar
för full betalning, som hittills åvilat hemortskommunen. I annat fall bör
kommunerna bestämt avvisa kommitténs förslag i här berörda avseende.

Farhågor för att ett genomförande av kommitténs förslag skall medföra
en benägenhet för socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner med
högre socialhjälpsstandard har kommit till uttryck i åtskilliga yttranden.
Svenska stadsförbundet erinrar om att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna
bl. a. haft till uppgift att motverka benägenheten hos enskilda
medborgare att söka genom inflyttning i kommuner med en mera frikostig
fattigvård komma i åtnjutande av därmed förenade fördelar. Om riktigheten
av kommitténs uppfattning, att sådan benägenhet numera på grund
av ändrade förhållanden inom socialvården icke skulle göra sig gällande
i nämnvärd grad, kunde förbundet ej känna sig övertygat. Sannolikt borde
man alltjämt räkna med lokala skiljaktigheter beträffande socialhjälpens
förmåner, som i samverkan med andra faktorer skulle medföra, att en del
kommuner finge — med den av kommittén föreslagna regleringen i nu berörda
avseende — vidkännas otillbörligt stora kostnader för socialhjälpen.
Det syntes också tvivelaktigt, om kommitténs förslag vore i detaljhänseenden
tillräckligt genomtänkt för att utan vidare kunna accepteras.

Borgarrådsberedningen i Stockholm finner visserligen, att skäl i och för
sig talar för en uppmjukning, men anser sig likväl icke kunna tillstyrka

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

kommitténs förslag. Som skäl härför åberopades vad som anförts i två
tjänsteutlåtanden, det ena av socialvårdens chefstjänstemän och det andra
av socialvårdens planeringskommitté. I det förstnämnda utlåtandet framhålles
bl. a., att Stockholm ur olika synpunkter utövar en stor dragningskraft
inte minst på personer, vilkas försörjningsförmåga är nedsatt. Ett
underlättande av hemortsrättsförvärvet komme därför för Stockholms del
— liksom även för andra kommuner med stort inflyttningsöverskott att
öka socialvårdskostnaderna. Samma synpunkter frainföres av planeringskommittén,
som därjämte framhåller, att de svåraste problemfallen visar
en tendens att i allt större utsträckning söka sig till storstäderna. Bland
övriga remissinstanser, som uttalat betänkligheter av liknande art, märkes
stadsfullmäktige i Enköping, Värnamo, Hälsingborg och Strömstad samt
fattigvårdsstgrelserna i Göteborg och Hälsingborg.

Såsom framgår av den hittills lämnade redogörelsen för innehållet i
yttrandena har yppats farhågor för att ett genomförande av kommitténs
förslag kommer att medföra en ökning av antalet mantalsskrivningsprocesser.
Denna uppfattning är ganska utbredd. Sålunda uttalar exempelvis
stadsfullmäktige i Enköping och Köping, att kommunerna med största
säkerhet komme att gå in för en skärpt kontroll av mantalsskrivningarna,
vilket måste föra med sig ett ökat antal processer. Fattigvårdsstgrelsen i
Göteborg erinrar om att de nuvarande fattigvårdsprocesserna endast rörde
personer, som redan erhållit hjälp, medan mantalsskrivningsprocesserna
komme att röra den vidare personkrets, som kunde befaras komma att i en
framtid söka hjälp. Enligt stadsfullmäktige i Luleå skulle trasslet kommuner
emellan bli minst lika stort som f. n.

Ett flertal remissinstanser — även sådana som i princip tillstyrkt att
enbart mantalsskrivningen skall vara avgörande för kommunernas inbördes
ersättningsskyldighet — har riktat invändningar mot kommitténs förslag
att den faktiska mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgivits,
skall vara bestämmande härutinnan. Detta spörsmål behandlas mest utförligt
av 1949 års folkbokföringssakkunniga, som anför.

Kommittén synes icke ha tillräckligt beaktat, att mantalsskrivning avser
helt kalenderår, det s. k. mantalsåret, och detta vare sig mantalsskrivningen i
fråga grundas på beslut av mantalsskrivningsförrättare eller överinstans. Om
(. ex. överinstansen, med undanröjande av en persons mantalsskrivning i
kommunen A, förklarar kommunen B vara personens rätta mantalsskrivningsort,
är personen därmed för hela mantalsåret och sålunda även för
tiden före överinstansens beslut mantalsskriven i kommunen B. Med hänsyn
härtill är kommitténs uttryckssätt »vid det tillfället varit mantalsskriven»
icke helt tillfredsställande. 1 detta sammanhang vilja de sakkunniga,
med hänsyn till möjligheten till missuppfattning på grund av vad i betänkandet
(s. 229) anförts om behandlingen av ersättningsfrågor, vidare framhålla
att definitiva beslut om personernas mantalsskrivning föreligga först
sedan mantalshingden justerats (se 54 § andra stycket tolkbokföringsförordningen;
angående visst anstånd med justeringen se även 28 § 2 mom.

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

andra stycket mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947, nr 654).
De sakkunniga utgå från, att med den av kommittén föreslagna bestämmelsen
icke avses, att även de preliminära beslut om mantalsskrivning, som
framgå av stommar till mantalslängder och icke justerade mantalslängder,
skola tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningskommun. Om
t. ex. en person, som blivit upptagen i mantalslängdsstommen för A kommun,
den 2 januari mantalsåret erhåller socialhjälp i kommunen B och
sedermera efter skriftväxling mellan mantalsskrivningsförrättarna slutligen
mantalsskrives i B, bör sålunda icke denna kommun kunna återsöka den
utgivna kostnaden hos kommunen A under åberopande av att hjälptagaren
»vid tillfället varit mantalsskriven» i A.

Folkbokföringssakunniga finner emellertid anledning till invändningar
mot den föreslagna bestämmelsen även ur sakliga synpunkter samt yttrar
härom.

Till motivering av den föreslagna skyldigheten för kommunerna att deltaga
i kostnaderna för socialhjälpen, vilken kommittén (s. 218) i princip
betraktar som en statsuppgift, anför kommittén, att fara eljest skulle föreligga
för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Den kommun, vars
organ utövade ett betydelsefullt inflytande vid beviljandet av hjälpen, skulle
bära en del av kostnaden. Däremot kunde denna ansvarighet icke byggas
på något slag av samhörighet mellan viss kommun och den enskilde, medförande
en på allmänna rättssynpunkter grundad skyldighet för denna
kommun att bistå den enskilde. Att under sådana förhållanden tala om att
det vore rättvist eller orättvist att en person finge hemortsrätt i en kommun
vore ett sätt att se på problemet som numera saknade reell grund. Enligt
kommitténs förmenande borde man sålunda vid utformningen av hemortsrättsbegreppet
för socialhjälpen liksom för socialvården i övrigt bortse från
samhörighetssynpunkter och de därpå grundade föreställningarna om vad
som gentemot en kommun vore rättvist eller icke.

Utan att ingå på frågan, huruvida den sålunda anförda motiveringen för
kommuns skyldighet att bära kostnad för socialhjälp även täcker den föreslagna
bestämmelsen om regressrätt i vissa fall för kommun, vars organ
beslutat utgiva socialhjälp, mot en annan kommun, kunna de sakkunniga
emellertid icke underlåta att framhålla den nyckfullhet i ansvarsfördelningen
som bestämmelsens tillämpning kan medföra. Huruvida den ena
eller andra kommunen blir ansvarig för socialhjälpskostnad, kan nämligen,
då mantalsskrivning överklagats, bliva beroende av tillfälligheter, såsom
när hjälpbehovet inträder och när överinstansen med hänsyn till utredningsbehovets
omfattning, myndighetens arbetsbelastning o. s. v. hinner avgöra
målet. Det sagda må belysas med ett par exempel.

Antag att tre kommuner, envar beträffande i kommunen mantalsskriven
person, klagat över mantalsskrivningen och vinna bifall till besvären så att
annan kommun av länsstyrelsen förklaras vara rätt mantalsskrivningsort.
De tre personerna antagas vidare under mantalsåret bliva hjälptagare. I
det ena fallet hinner länsstyrelsen meddela beslut innan socialhjälp utgivits
och den klagande kommunen undgår kostnadsansvar. I det andra
fallet, där besvären måhända samtidigt avgöras av länsstyrelsen, har hjälpbehovet
inträtt tidigare och den klagande kommunen får, eventuellt jämte
den av länsstyrelsen bestämda mantalsskrivningskommunen, bära kostnad
för utgiven socialhjälp. I det tredje fallet har den kommun, som länssty -

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

relsen anser vara rätt mantalsskrivningsort, under hela året utgivit socialhjälp,
men länsstyrelsens beslut hinner ej meddelas förrän efter arets utgång;
denna kommun äger därför, trots att dess organ beslutat utgiva
socialhjälpen och trots att den befunnits vara rätt mantalsskrivningsort,
återsöka hela kostnaden hos den kommun, där hjälptagaren enligt länsstyrelsens
beslut felaktigt mantalsskrivits. o

Ett annat exempel: En person, som under hela mantalsaret ar hjalptagare,
har upptagits i mantalslängd för kommunen A, vilken mantalsskrivning
fastställes av kammarrätten genom utslag den 1 december mantalsåret med
ändring av länsstyrelsens beslut den 15 juli samma år, varigenom kommunen
B förklarats vara rätt mantalsskrivningsort. Kommunen A har torlorat
mantalsskrivningsmålet men dock vunnit, att kommunen B blivit ansvarig
för en del av hjälpkostnaden.

Folkbokföringssakkunniga kan inte tillstyrka en lagstiftning med dylika
konsekvenser. Inte blott ur formella utan även ur sakliga synpunkter borde
därför förslaget överarbetas på denna punkt, därvid de sakkunniga för sin
del ville förorda, att ersättningskommun skulle vara den kommun, där
hjälptagaren enligt lagakraftägande beslut skulle vara mantalsskriven för
det år, under vilket hjälpen utgivits.

I huvudsak samma synpunkter, som utvecklats av folkbokföringssakkunniga,
har kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits av kammarratten,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Hallands
län, ett antal städer och landskommuner, socialvårds förbundet och
Gävleborgs läns barnavårdsförbund.

Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar för egen del innehållet i en av
drätselkammaren i Malmö upprättad promemoria, vari anföres bl. a.

Det kommer att bliva oerhört svårt att under årets första månader fastställa
vilken kommun som skall vara ersättningsskyldig'' för lämnad socialhjälp.
Under tiden 1—20 januari kommer det att bliva så gott som omojligt.
Enligt § 52 i gällande folkbokföringsförordning åligger det nämligen
mantalsskrivningsförrättarna att i anledning av förhållanden, som vid mantalsskrivningen
eller eljest komma till deras kännedom, meddela varandra
erforderliga underrättelser till förebyggande av att någon blir från mantalsskrivning
obehörigen utesluten eller på mer än ett ställe samtidigt mantalsskriven.
Besked i anledning av inkommen framställning från annan mantalsskrivningsförrättare
skall meddelas skyndsamt och senast den 20 januari
mantalsåret. Intill denna dag kan sålunda en persons mantalsskrivning
ändras utan beslut av länsstyrelsen. Ärendet behandlas som om personen
i fråga aldrig varit upptagen i den mantalslängd, varur han efter skriftväxling
"avförts. Sådan skriftväxling berör för Malmö stads del ca 900 personer
årligen. . . , ,

1 mantalslängden kunna vidare företagas justeringar under tiden tram
till den 1 mars, då längden skall vara justerad. Även under denna tid kommer
det sålunda att bliva svårt att fastställa ersättningskommun.

Jämlikt § 20 i det föreliggande förslaget skall talan anhängiggöras inom
120 dagar från det socialhjälpen börjat utgå. Kommunen skall dessförinnan
hava givit ersättningskommunen skriftlig anmaning att ersätta socialhjäl -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

pen. På grund av de svårigheter, som ovan framhållits, torde det bliva besvärligt
för kommunerna att hinna bevaka sin rätt till ersättning för socialhjälp,
som lämnats i början av året.

Att hänföra ersättningsskyldigheten till den faktiska mantalsskrivningen
kommer att för de större städerna med deras sjukhus, skolor och sociala
inrättningar medföra <m uppenbar olägenhet. Det är nämligen vanligt, att
personer, som söka vård å stadens sjukhus, låta kyrkoskriva sig i staden
för att på detta sätt få billigare sjukvård. Vidare händer det mycket ofta,
att en person, som saknar bostad, låter kyrkoskriva sig å ett ungkarlshärbärge,
som han kanske tillfälligt besöker. I dessa fall anses personen icke
vara i folkbokföringsförordningens mening bosatt å den plats, där han
kyrkobokförts, men om kyrkoskrivningen kvarstår den 1 november, blir
vederbörande mantalsskriven i staden och myndigheterna måste anföra
besvär över mantalsskrivningen, för såvitt icke rättelse kan uppnås genom
ovan nämnd skriftväxling. Malmö stad har årligen ett hundratal besvärsärenden,
där staden av olika skäl yrkar upphävande av mantalsskrivning
här. I de allra flesta fallen bifaller länsstyrelsen detta yrkande. Länsstyrelsens
utslag kommer dock vanligen ganska sent, vilket innebär, att staden
jämlikt det nu ifrågavarande förslaget måste ersätta ev. utgående socialhjälp
under större delen av året till sådana, som högst tillfälligt, kanske
aldiig, vistats i staden, och som icke hava någon som helst anknytning hit.
I vissa fall kommer länsstyrelsens utslag, varigenom mantalsskrivning
undanröjes, så sent, att vederbörande person även för det nya året blir
mantalsskriven i staden. Då måste besvär anföras på nytt. Staden kan på
detta sätt under ett par år bli ersättningsskyldig för socialhjälp åt personer,
som icke skolat vara här mantalsskrivna. I detta sammanhang är att märka,
att det i vanliga fall är svårast och mest tidsödande att utreda mantalsskrivningsärenden
angående sådana personer, som anlita socialhjälp. I

I den av drätselkammaren upprättade promemorian ifrågasättes om man
inte i stället för att låta den faktiska mantalsskrivningen bli avgörande
skulle kunna införa begreppet »ersättningsår», vilket förslagsvis kunde omfatta
tiden 1 juli 30 juni. Kommun, där en person blivit mantalsskriven
ett visst år, skulle bli ersättningskommun intill den 1 juli påföljande år.
Man kunde vänta, att åtminstone en del mantalsskrivningsärenden då vore
avgjorda av länsstyrelsen. I de fall, där besvär över mantalsskrivning anförts,
borde ersättningskommun icke fastställas, förrän ärendet avgjorts
av länsstyrelsen. Eftersom endast ett fåtal ärenden fullföljdes till kammarrätten,
torde man kunna bortse därifrån och låta länsstyrelse^ beslut vara
avgörande.

Den kritik, som riktats mot den av socialvårdskommittén föreslagna
huvudregeln rörande hemortsrätten, har — om man bortser från de jämkningsförslag
som redovisats i det föregående — i allmänhet inte utmynnat
i andra slutsatser än att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna vore att
föredra framför de av kommittén förordade eller att frågan borde ytterligare
utredas. Emellertid har Svenska socialvårdsförbundet och stadsfullmäktige
i Borås ifrågasatt, huruvida inte de nuvarande hemortsrättsregleina
borde överföras till den nya lagstiftningen med den jämkningen, att

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

den hjälpfria tiden inskränktes från ett år till sex månader. Socialvårdsförbundet
anför härom.

Också förbundet finner det emellertid angeläget, att den enskildes intresse
av att utan alltför stor tidsutdräkt kunna vinna hemortsrätt i den
kommun, där han bosätter sig, tillbörligen beaktas. Förbundet vill därför
ifrågasätta om icke nu gällande bestämmelser borde kunna uppmjukas.
Tänkbart är, att den tid om ett år, under vilken vederbörande enligt gällande
lag icke skall hava kommit i åtnjutande av fattigvård, för socialhjälpens
vidkommande skulle kunna inskränkas exempelvis till sex månader.
Till skillnad från det av socialvårdskommittén framlagda förslaget skulle
en sådan lösning av hemortsrätt sproblemet innebära ett skäligt hänsynstagande
till kommunernas intresse av en såvitt möjligt skälig avvägning av
kommunansvarigheten för meddelad socialhjälp. De kroniserade hjälpfallen
skulle nämligen med en dylik ordning icke kunna övervältras från en kommun
till en annan. Samtidigt skulle den enskildes intresse av att utan alltför
stor tidsutdräkt vinna hemortsrätt i den kommun, där han är bosatt, tillgodoses
bättre än nu gällande bestämmelser medge.

Kommitténs förslag i fråga om svenska medborgare, som ej är
mantalsskrivna i riket, och om personer, som saknar
svenskt medborgarskap, har lämnats utan erinran i yttrandena.

Någon erinran har ej heller framställts mot förslaget att slopa den nuvarande
övre åldersgränsen för hemortsrätts förvärv, 60
år. En del av de anmärkningar, som riktats mot den av kommittén föreslagna
huvudregeln — särskilt de farhågor som yppats för att hjälpbehövande
i ökad omfattning skall söka sig till orter med en mera utvecklad
socialvård — torde emellertid delvis hänga samman med att den nuvarande
60-årsregeln föreslås slopad. I detta avseende hänvisas till vad som anförts
i det föregående. Som ett ytterligare inlägg i denna fråga må här endast
redovisas följande uttalande av stadsfullmäktige i Halmstad.

Medan nu åldern 60 år utgör övre gränsen för förvärv av hemortsrätt,
skall enligt lagen om socialhjälp hemortsrätt kunna förvärvas oavsett åldern.
Det torde lätt kunna bliva följden, att just de människor, som bäst och
oftast behöva hjälp och vård av det allmänna, komma att flytta till sådana
orter, som bäst ordnat sin socialvård. En inflyttning till städerna och liknande
tätorter med goda ålderdomshem och pensionärshem och bättre möjligheter
till sjuk- och läkarvård torde sålunda komma att äga rum, vilket
icke kan anses önskvärt, även om statsbidrag kommer att utgå med avsevärda
belopp.

Vad kommittén föreslagit i fråga om hemortsrätt för hustru bär
lämnats utan erinran i yttrandena.

Däremot har kommitténs förslag i fråga om b arns he in ortsrätt
rönt åtskillig kritik.

Denna kritik riktar sig framför allt mot att fosterbarn och barn, som
blivit omhändertaget för samhällsvård, skulle byta hemortsrättskommun
varje gång fadern resp. modern ändrar mantalsskrivningsort. I ett av

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän avgivet utlåtande, vilket åberopats
av såväl borgarrådsberedningen i Stockholm som överståthållarämbetet,
anföres härom.

Förutom de rent tekniska olägenheterna av en bestämmelse, som medför,
att ett barn kan byta hemortsrätt varje år, för detta även med sig vissa
betänkliga konsekvenser i rent humanitärt hänseende. Därest en moder
till barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, flyttar till annan kommun
och där blir mantalsskriven, kommer den omhändertagande kommunen
att anmana moderns nya mantalsskrivningskommun. Det kan sålunda
bli den omhändertagande kommunens skyldighet att anmana den ena kommunen
efter den andra. I synnerhet om flyttningarna äga rum mellan
mindre kommuner, där man i nämnderna väl känner invånarna i kommunen,
torde detta kunna medföra vissa olägenheter. Den som anställer
kvinnlig arbetskraft torde få anledning, när konsekvenserna av hemortsrättsreglerna
bli kända, att granska vederbörandes familjeförhållanden för
att undvika, att anställningen skall medföra några ekonomiska konsekvenser
för kommunen. I varje fall i mindre kommuner torde man inom nämnderna
ogärna se att inflyttning sker av personer, som omedelbart kunna
öka kommunernas kostnader för ersättning till andra kommuner genom att
deras minderåriga barn redan äro omhändertagna i annan kommun.

Stadsfullmäktige i Enköping framhåller, att mantalsskrivningsledarna för
de omhändertagna barnen — i synnerhet de ogifta mödrarna —- ofta växlar
mantalsskrivningsort. Det betydde alltså att eftersom omhändertagandekommun
icke växlar denna finge ett oerhört arbete varje år att kontrollera
mantalsskrivningarna och fastställa ersättningskommuner för alla omhändertagna
barn. Men den måste också kontrollera mantalsskrivningsledarnas
mantalsskrivningar i alla fall där räkningar komme från andra kommuner.
För medelstora och större kommuner innebure detta en så stor merbörda
administrativt sett att kommitténs förslag enbart ur denna synpunkt inte
kunde tillstyrkas, då det innebure en byråkratisering av verksamheten. Vad
det komme att betyda av administrativ belastning t. ex. för en storstad
vore uppenbart för var och en. Man kunde knappast antaga att förslaget
på detta område skulle medföra minskning i antalet processer, om man med
de faktiska förhållandena beträffande fosterlegornas olika höjd i olika
kommuner som bakgrund granskade händelseförloppet. De större städerna
utanför landsting kunde föra och hade i realiteten redan bestämt en taxepolitik
som låge långt över medelfosterlönen i riket, detta beroende bl. a.
på de höga kostnaderna för anläggande och drift av barnhem. Risken för
en allvarlig ökning av antalet processer vore här uppenbar när ersättningskommunen
genom de föreslagna bestämmelserna kunde växla praktiskt
taget varje år och det bleve nya anmaningar som skulle göras och »nya»
principer som skulle brytas. Detta förhållande komme att bli än värre när
det gällde en yrkesutbildning av ett barn eller, vilket också torde kunna
förekomma, en vuxen. Hela utbildningen kunde äventyras genom att det
ideligen kunde komma att uppträda nya parter i ersättningsfrågan.

187

Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Jämtlands
läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Uppsala, Uddevalla,
Karlstad, Köping, Karlskoga, Sundsvall, Östersund och Sollefteå, fattigvårdsstyrelsen
och barnavårdsnämnden i Göteborg, barnavårdsnämnden
i Norrköping samt kommunalfullmäktige i Brastads och St. Kopparbergs
kommuner påtalar det olämpliga i — eller i varje fall ifrågasätter lämpligheten
av — att omhändertagna barn och fosterbarn växlar hemortsrätt allteftersom
fadern eller modern byter mantalsskrivningsort. En dylik växling
anses i flera av dessa yttranden medföra administrativt merarbete för
kommunerna samt intressekonflikter och irritation.

Södermanlands läns barnavårds förbunds arbetsutskott anlägger följande
synpunkter på frågan om ersättningskommun för barn utom äktenskap,
vilket omhändertagits för samhällsvård.

Enligt utskottets uppfattning skulle det vara lyckligt, om denna fråga
kunde lösas på något annat sätt än de sakkunniga föreslagit, exempelvis
genom att högre statsbidrag möjliggöres för kostnaderna i dessa fall. Om
man utgår från nu gällande barnavårdslagstiftning kommer socialnämnden
i den omhändertagande kommunen bli nödsakad att ständigt följa moderns
vistelseorter. Skulle modern byta mantalsskrivningskommun varje år,
måste följden bli, att den kommun, där barnet omhändertagits, årligen
kommer att få rikta sitt ersättningskrav mot ny kommun. För den händelse
modern skulle gifta sig och båda makarna komma att få inkomster
torde man även få räkna med, att socialnämnden i vederbörande mantalsskrivningskommun
beslutar om ersättningsskyldighet för modern, i vad
rör den kostnad, som det åligger denna nämnd att utgiva. Härigenom kan
det — arbetsutskottet utgår fortfarande från bestämmelserna i gällande
barnavårdslag — för närvarande icke alltför sällsynta förhållandet komma
att uppstå, att modern i stället för att erlägga fordrad ersättning och utan
att hysa någon personlig önskan att själv ta hand om barnet skiljer detta
från ett gott fosterhem, "där barnet vuxit fast, för att låta det växa upp i ett
hem med en ointresserad moder och styvfader. Som en indirekt verkan av
bestämmelserna om barnets ersättningskommun kan man även tänka sig,
att fosterföräldrarna av rädsla att förlora barnet icke våga begära förhöjd
fosterlön, även om sådan skulle vara i hög grad erforderlig för barnets uppfostran.
Visserligen är det tydligt, att nu nämnda olägenheter i viss utsträckning
kunna avhjälpas genom ändrad lagstiftning i fråga om fosterbarnsvården,
men utskottet ställer sig likväl tveksamt till de sakkunnigas
förslag i detta avseende.

Stadsfullmäktige i Uppsala finner många skäl tala för att kostnaderna
för barnavården helt eller i varje fall till största delen övertages av staten.
Härigenom skulle institutet »ersättningskommun» bli överflödigt för barnavårdens
del. Enbart hotet om förlust eller minskning av statsbidraget jämte
den kontroll, som skulle företagas av länsstyrelsernas socialbyråer, torde
vara tillräcklig för att förhindra eventuella missbruk.

Vad särskilt angår frågan vilken av föräldrarna, som bör vara hemortsrättsledare
för barnet, anför länsstyrelsen i Västerbottens län.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Hemortsrätten för barn under 16 år göres enligt förslaget beroende av
mantalsskrivningsorten för den av föräldrarna, som har vårdnaden om
barnet. Detta kan väl vara teoretiskt motiverat men synes ur praktisk svnpunkt
mindre lämpligt. Det blir nämligen mången gång svårt att konstatera
huruvida domstol förordnat om ändring beträffande vårdnaden. Visserligen
skall domstol, som meddelat beslut om vårdnaden, underrätta barnavårdsnämnden
där barnet är kyrkobokfört, men därigenom vinnes icke
någon garanti för att beslutet är känt eller lätt kan utrönas, när fråga om
socialhjälp uppkommer. Barnet kan ju då vistas i en annan kommun och
möjligheterna att taga reda på huruvida ett domstolsbeslut av angivna slag
någon gång meddelats kan vara ganska små, då detta ej framgår av något
officiellt register. Dessutom förväxlar allmänheten ej sällan begreppen
vårdnad och vård, vilket lätt kan leda till onödiga tvister mellan kommunerna.
Det lärer vara ganska vanligt att annan än den som har vårdnaden
om barnet vårdar detsamma.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då några nämnvärda orättvisor
i förhållandet mellan kommunerna icke torde uppstå, om man lämnar
vårdnadsbegreppet åsido i detta sammanhang, anser länsstyrelsen anledning
saknas att frångå huvudregeln om den faktiska mantalsskrivningen
för föräldrarna vid bestämmande av ersättningskommun beträffande minderåriga
barn.

Med anledning av kommitténs förslag att ett barn fr. o. in. den dag det
fyller 16 år skall erhålla hemortsrätt i den kommun, i vilken barnet för
det året är mantalsskrivet, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
fattigvärdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg, samt barnavårdsnämnden
i Norrköping, att en dylik regel kan väntas komma att bereda
svårigheter vid anskaffande av fosterhem. Även i det av överståthållarämbetet
och borgarrådsberedningen i Stockholm åberopade utlåtandet av
socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän fästes uppmärksamheten på
den menliga inverkan det kunde få för utackorderingsverksamheten om
barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnden, fr. o. in. 16-årsdagen
skulle få hemortsrätt i utackorderingskommunen. Särskilt betänkliga konsekvenser
syntes detta komma att medföra i fråga om barn, som vore
omhändertagna för skyddsuppfostran och där vården sålunda kunde fortfara
eller börja efter det barnet fyllt 16 år.

Barnavårdsnämnden i Solna befarar att ett genomförande av kommitténs
förslag kan leda till att en ansvarskännande barnavårdsnämnd, som fullföljt
sitt omhändertagande med hjälp till start eller utbildning, möts med
negativ inställning från den främmande kommun, där barnet varit placerat
som fosterbarn och som tran dess 16-årsdag blivit ersättningskommun.
Å andra sidan kunde en mindre ansvarsfull barnavårdsnämnd, som haft
omhändertagandet om hand, överlåta åt den främmande kommun, vilken
på grund av barnets placering och mantalsskrivning vore både vistelse- och
ersättningskommun från barnets 16-årsdag, att efter eget skön jämlikt
bestämmelserna i socialhjälpslagen svara för ifrågavarande hjälp. I båda
fallen syntes barnets intressen kunna bli eftersatta. Över huvud taget

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

torde hemortsrättsförvärvets fixering till en tidpunkt, till vilken barnavårdsnämndernas
kostnader på ett särskilt sätt koncentrerats, vara ägnat
att vålla tvister och oklarhet. Då det dessutom vore lättare att bevaka
överflyttningen av ersättningsskyldigheten från en kommun till en annan,
om alla sådana förändringar ägde rum den 1 januari, borde minderårigas
förvärv av självständig hemortsrätt fastställas till utgången av det kalenderår,
under vilket personen fyllde 17 år.

Kommitténs förslag till ändringar i folk bo k fö ringsförord
ningen har tillstyrkts av pensionsstyrelsen men a vstyrkts
av kammarrätten, länsstyrelsen i Gävleborgs län och 1,949 års
folkbokföringssakkunniga. Övriga remissinstanser har inte yttrat sig särskilt
över förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bl. a.

Principiellt synes det vara riktigast att mantalsskrivningen så troget som
möjligt avspeglar den faktiska bosättningen och att de ekonomiska rättsverkningarna
regleras på annat sätt. Farhågorna för att det skulle erfordras
invecklade bestämmelser lör att reglera de ekonomiska förhållandena
mellan kommunerna synas överdrivna. Under alla förhållanden torde dylika
bestämmelsers tillämpning bli långt enklare än tillämpningen av kommitténs
förslag i fråga om folkbokföringen, vilket förslag, om detsamma
genomfördes, till stort men för de redan nu hårt ansträngda lokala skattemyndigheterna,
skulle komma att återinföra många av de svårigheter, som
avskaffats genom upphävandet av 14 § 5 mom. och därutöver öka svårigheterna
i vad gäller folkbokföring av personer, som överlämnats till enskilda
hem. Om genom socialvårdsreformens genomförande »så gott som
samtliga på ålderdomshem intagna komme att betraktas som inackorderade
på egen bekostnad» synes det också mest följdriktigt att mantalsskrivningen
får följa denna faktiska bosättning. Att som stöd för avvikelse
från den faktiska bosättningen åberopa att berörda personer själva »på
intet sätt torde räkna sig som tillhörande den kommun» där ålderdomshemmet
eller försörjningshemmet är beläget, synes verklighetsfrämmande,
eftersom den enskilde medborgarens egen önskan hittills knappast tillåtits
utöva någon inverkan vid folkbokföringen. Skulle därför föreslagna specialregler
komma att införas beträffande personer, som intagits å ålderdomshem
eller försörjningshem, skulle detta endast komma att markera dessa
anstalters fattigvårdskaraktär, vilket väl knappast torde stå i god överensstämmelse
med grundtankarna i den ifrågasatta socialvårdsreformen.

Enligt 7949 års folkbokf öringssakkunniga skulle ett genomförande av
kommitténs förslag, i stället för att medföra förenklingar, komma att innebära
en icke eftersträvansvärd komplicering av undantagsbestämmelserna
i 14 § folkbokföringsförordningen. En sådan komplicering borde enligt de
sakkunnigas bestämda mening icke ske utan synnerligen tungt vägande
skäl. Såsom särskilt ovälkommet framstode kommitténs förslag, att folkbokföringsförordningen
skulle belastas med vissa undantagsbestämmelser
rörande förhållanden, vilka för närvarande reglerades genom bestämmelser
i sociallagstiftningen. De sakkunniga, vilka ännu ej kunnat taga ställ -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

ning till frågan vilka bestämmelser folkbokföringsförordningen borde innehålla
angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort, vore icke beredda att
taga slutlig ställning till vad kommittén härutinnan föreslagit. Med hänsyn
härtill föresloge de sakkunniga i första hand att kommitténs förslag, så
vitt detsamma avsåge vissa folkbokföringsfrågor, icke i detta sammanhang
lades till grund för lagstiftning. De av kommittén berörda spörsmålen
borde i stället tagas i beaktande av de sakkunniga under deras fortsatta
arbete och bli föremål för avgörande samtidigt med de förslag, vilka
de sakkunnigas översyn i övrigt kunde föranleda.

Utöver vad sålunda upptagits innehåller folkbokföringssakkunnigas yttrande
en vidlyftig detaljgranskning av kommitténs förslag. Anledning torde
saknas att närmare redogöra för vad yttrandet innehåller härutinnan. Nämnas
må endast, att de sakkunniga i så gott som alla detaljfrågor intagit
en mycket kritisk ståndpunkt gentemot kommitténs förslag.

Redan i samband med behandlingen av den av kommittén föreslagna
huvudregeln har en redogörelse lämnats för vissa synpunkter, som i remissyttrandena
framkommit rörande behovet av föreskrifter i syfte
att förebygga s. k. manipulationer. Härutöver må nämnas,
att 1949 års folkbokföring ssakkunniga i denna fråga anfört följande.

Kommittén uttalar vidare (s. 225 och 248 ff.), att ett genomförande av
förslaget om mantalsskrivningskommunens ansvar för socialhjälpskostnader
kan giva upphov till manipulationer; främst då att en kommuns representanter
försöka ordna bosättning i annan kommun för en person, som
åtnjuter eller beräknas komma i åtnjutande av hjälp i den egna kommunen.
Ehuru kommittén visserligen — vid ett fasthållande av mantalsskrivningen
såsom grund för socialhjälpens anknytning — betraktar möjligheten
av manipulationer från kommunernas sida såsom varande utan
större betydelse sedan ändringarna i kommunindelningen genomförts,
socialhjälpslagen efterträtt fattigvårdslagen samt övriga hjälpformer börjat
till fullo fungera, har kommittén ändock av försiktighetsskäl (s. 226 och
252) föreslagit den i 22 § andra stycket förslaget till socialhjälpslag intagna
inanipulationsbestämmelsen.

Att på så svaga grunder införa en lagbestämmelse av för svenskt rättsväsende
så egendomlig natur anser de sakkunniga icke tillrådligt. De sakkunniga
finner härjämte anledning till starka betänkligheter mot bestämmelsen
med hänsyn till att, därest den av kommittén föreslagna instansordningen
för handläggning av socialvårdsmål konnne att genomföras, den
processuella behandlingen av frågor av detta slag komme att bli mycket
egenartad. Sålunda komme i sista instans kammarrätten att avgöra mantalsskrivningsfrågan
och den föreslagna socialöverdomstolen frågan om
manipulation förekommit, vilket i och för sig syntes orimligt.

Folkbokföringssakkunniga anför vidare.

Mot värdet av den föreslagna bestämmelsen talar även, att den kommun,
dit vederbörande på här angivet sätt flyttas, ändock snart d. v. s. sedan

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

»treårsfristen» utgått, får bära kostnaden för socialhjälp åt honom man
torde nämligen kunna förutsätta att i de fall manipulationer kunna förekomma,
dessa komma att avse personer, som ha ett stadigvarande behov
av hjälp. Det kan också tänkas bliva ett intresse för sistnämnda kommun
att »manipulera tillbaka» vederbörande till den ursprungliga kommunen.
Visserligen torde, såsom lagrummet är skrivet, den då såsom »manipulerande»
ansedda kommunen bliva fast för kostnaderna för socialhjälp något
eller några år framåt men blir därefter fri. Man kan för övrigt ifrågasätta
det rättvisa i att en kommun, som genom »återmanipulationer» gör sig
av med en person, skall svara för en socialhjälpskostnad, vilken för kommunens
del aldrig uppkommit därest någon manipulation aldrig förekommit.
De sakkunniga äro ej övertygade om att detta varit kommitténs mening.
En ej obetydlig fara föreligger för att ett genomförande av förslaget
kommer att medföra ett ökat processande.

Ett genomgående drag i kommitténs betänkande vore, fortsätter folkbokföringssakkunniga,
att största möjliga hänsyn skulle tagas till de enskilda
hjälptagarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning hade denna princip
frångåtts genom införandet av manipulationsbestämmelsen. Det vore nämligen
icke nog med att en kommun »gör sig av med» hjälptagaren, utan
denne skulle tillika, i värsta fall tre år i följd, få sina förhållanden prövade
av länsstyrelsen för att inflyttningskommunen skulle slippa betala för
honom. Att någon sådan prövning ej kunde förekomma utan en för hjälptagaren
ofta pinsam utredning torde vara uppenbart.

Kommitténs förslag att benämningen hemortsrätt utmönstras
ur lagstiftningen har i och för sig ej föranlett någon erinran i yttrandena.

Departementschefen

Enligt Fvl är den kommun, där en hjälpbehövande person vistas, skyldig
att lämna honom fattigvård oavsett om han anses tillhöra kommunen eller
ej. Om hjälpen har karaktär av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen
alltid själv bära kostnaderna därför. År hjälpen däremot att betrakta som
obligatorisk fattigvård, åvilar det slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i
regel den kommun, där hjälptagaren har hemortsrätt. En kommun, som
utgivit obligatorisk fattigvård till någon som har hemortsrätt i annan kommun,
kan därför merendels vända sig mot denna för att få ersättning för
sina utgifter.

Genom regeln, att vistelsekommunen i första hand skall svara för att
fattigvård meddelas, tillgodoses de behövandes intresse alt snabbt erhålla
hjälp. Det torde vara ställt utoin all diskussion, att denna regel bör gälla
även inom den nya lagstiftningen. Det ligger vidare i sakens natur, att
ersättning för socialhjälp, som en kommun lämnat utan att vara genom
lag förpliktad därtill, inte bör kunna utkrävas av annan kommun. Kostnaderna
för frivillig socialhjälp bör med andra ord liksom biltills alltid

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

stanna å den kommun, som lämnat hjälpen. Den fråga, som här skall
diskuteras, är alltså, vilken kommun som i det enskilda fallet slutligen
bör svara för kostnaderna för obligatorisk hjälp. Såsom nyss antytts, åvilar
detta ansvar enligt gällande lagstiftning hjälptagarens hemortsrättskommun.

Enligt Fvl:s huvudregel äger svensk medborgare hemortsrätt i den
kommun, inom vilken han blivit mantalsskriven för det senaste år, under
vilket han ej åtnjutit fattigvård. För att någon skall förvärva hemortsrätt
i en viss kommun kräves alltså först och främst, att han mantalsskrives
där. Men det räcker inte därmed; han får hemortsrätt i kommunen först
vid utgången av det år, mantalsskrivningen avser, och endast under förutsättning
att detta år förlöpt fattigvårdsfritt. Från denna huvudregel göres
en del viktiga undantag, från vilka jag dock bortser tills vidare.

Socialvårdskommittén har ansett, att hemortsrätten även i fortsättningen
bör grunda sig på mantalsskrivningen men att det nuvarande kravet på
ett fattigvårdsfritt år bör kunna slopas. I enlighet härmed har kommittén
förordat en huvudregel av innebörd att varje medborgare skall äga hemortsrätt
i den kommun, där han är mantalsskriven. Under remissbehandlingen
har meningarna om detta förslag varit starkt delade.

Innan jag går närmare in på hithörande spörsmål, vill jag erinra om
att frågan om hemortsrätten tidigare ansetts höra till de mest svårlösta
inom fattigvårdslagstiftningen. Granskar man de regler, som från tid till
annan gällt i detta ämne, finner man, att de haft ett skiftande innehåll
men att de städse grundat sig på en och samma princip, vilken i äldre tider
brukade uttryckas så, att varje kommun skulle draga försorg om sina
fattiga. Så länge befolkningen var i stort sett stationär, var behovet av
detaljerade hemortsrättsregler inte så stort. Den ort, där en person vistades
när han kom i behov av fattigvård, var nämligen då mestadels också hans
egentliga hemort. Efter hand som befolkningens rörlighet växte blev det
emellertid allt mera vanligt att tvister uppkom mellan olika kommuner
om vilka som vore att anse som den ena eller den andra kommunens fattiga.
För att råda bot på dessa tvister har lagstiftningen allt sedan slutet
på 1700-talet innehållit mer eller mindre detaljerade regler om hemortsrätt.
Att delade meningar rått om hur dessa bestämmelser borde utformas,
är lätt att förstå, om man betänker, dels att fattigvården i äldre tider var
den så gott som enda förekommande hjälpformen för orkeslösa och andra
behövande, dels att rikets kommuner, som ofta var små och ekonomiskt
föga bärkraftiga, helt svarade för fattigvårdskostnaderna och dels att hemortsrättsreglernas
innehåll var av avgörande betydelse för hur dessa kostnader
skulle fördelas mellan de olika kommunerna.

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger alltså — liksom tidigare stadganden
i ämnet — på grundsatsen, att en verklig samhörighet bör föreligga mellan
den enskilde och den kommun, som skall vara hans hemortsrättskommun.

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ett osökt uttryck för denna samhörighet har ansetts ligga i den tid, under
vilken en person vistats i kommunen. Ju längre vistelsen varat, desto
naturligare har det ansetts vara att kommunen fick svara för hans försörjning.
Mot bakgrunden härav får man se Fvl:s huvudregel, vilken innebär,
att en främling, som flyttar in i en kommun, inte vinner hemortsrätt
i denna förrän han mantalsskrivits därstädes och det visat sig att han
under det år mantalsskrivningen avser kunnat försörja sig och de sina.

När det gäller att utforma den nya lagstiftningens hemortsbegrepp kan
man inte bortse från den samhällsutveckling som ägt rum sedan Fvl antogs.
Av särskild betydelse är, att befolkningen till följd av den fortskridande
industrialiseringen, det förbättrade kommunikationsväsendet och
andra faktorer numera är betydligt mera rörlig än förut. Den livliga omflyttningen
mellan olika kommuner gör, att den faktiska samhörighet, som
Fvl förutsätter skola föreligga mellan individen och hans hemortskommun,
i många fall är ytterst svag. Det synes mig därför riktigt att skjuta
samhörighetssynpunkterna i bakgrunden vid utformningen av den nja lagstiftningens
hemortsrättsbegrepp.

Hemortsrättsreglerna syftar ytterst till att åstadkomma en lämplig fördelning
av socialhjälpskostnaderna mellan rikets olika kommuner. Ännu
år 1918, då Fvl kom till, intog fattigvården en central ställning inom det
sociala hjälpsystemet men sedan dess har — såsom jag närmare utvecklat
i avsnittet rörande grunderna för den nya lagstiftningen — tillskapats ett
flertal andra hjälpformer, vilka är primära i förhållande till fattigvården
och därför inneburit en avlastning av denna.

Även i ett annat betydelsefullt hänseende är förhållandena nu helt annorlunda
än tidigare. Jag syftar härvid på den ändrade kommunindelning,
som innebar, att den stora mängden av smakommuner med ringa folkmängd
och liten ekonomisk bärkraft uppgick i större kommunala enheter.

Mot bakgrunden av de förändringar, som sålunda ägt rum, kan man
fråga sig, huruvida inte vistelsekommunen skulle kunna åläggas inte bara
att meddela socialhjälp utan även att slutligen svara för samtliga kostnader
härför. Under remissbehandlingen har en dylik lösning haft vissa
förespråkare, vilka förmenat, att man härigenom skulle slippa ifrån alla
tvister mellan kommuner om hemortsrätt och ersättning för lämnad socialhjälp.
För egen del anser jag det emellertid inte tillrådligt att låta en så
pass tillfällig omständighet, som vistelsen ofta är, vara avgörande för vilken
kommun, som i sista hand skall svara för kostnaderna i ett visst socialhjälpsfall.
Såsom kommittén anfört är dessutom uttrycket vistelse ingalunda
så entydigt, som det vid första påseende kan synas, och det kan
därför inte väntas, att all anledning till meningsskiljaktigheter skulle undanröjas,
om vistelsen skulle bli utslagsgivande i förevarande hänseende.

Av det anförda framgår, att regler som svarar mot de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna
enligt min mening inte kan helt avvaras i den
13 — Dihong till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. År 177

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

nya lagstiftningen. I likhet med socialvårdskommittén och det stora flertalet
remissinstanser anser jag, att dessa regler i överensstämmelse med
vad som nu gäller bör basera sig på mantalsskrivningen.

Den kritik, som framkommit under remissbehandlingen, har emellertid
främst riktat sig mot kommitténs förslag att helt slopa det krav på ett
hjälpfritt år, som Fvl uppställer som villkor för förvärv av ny hemortsrätt.
I åtskilliga yttranden uttalas farhågor för att ett lagfästande av förslaget
i denna del skulle leda till mindre tillfredsställande konsekvenser.

Med anledning härav vill jag först något uppehålla mig vid vissa olägenheter,
som utan tvivel är förenade med det nuvarande hemortsrättssystemet.
Kravet på ett hjälpfritt år medför, att utredning måste verkställas i
de enskilda ärendena inte bara beträffande frågan huruvida behov av
hjälp föreligger utan även rörande spörsmålet var den hjälpbehövande
senast var mantalsskriven utan att åtnjuta hjälp under mantalsåret. Man
måste därför inte sällan gå flera år tillbaka i tiden för att kunna fastslå
var vederbörande har hemortsrätt. Utredningen härom kompliceras av att
Fvl innehåller flera undantag från regeln om ett hjälpfritt år. Som exempel
härpå kan nämnas, att frivillig fattigvård, som meddelats av mantalsskrivningskommunen,
inte utgör hinder för hjälptagaren att förvärva hemortsrätt
därstädes; utredning måste alltså verkställas rörande karaktären av
den fattigvård, som kan ha utgått. Det är uppenbart, att ett sådant system
är tungrott ur administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov till meningsskiljaktigheter
och därmed också till processer mellan olika kommuner.
Belysande härför är det siffermaterial, som lämnats av kommittén och
för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Om kommitténs förslag genomföres och hemortsrätten alltså uteslutande
baseras på mantalsskrivningen, kommer de nuvarande hemortsrättstvisterna
och de därmed förknippade olägenheterna att automatiskt försvinna, vilket
givetvis måste betraktas som en stor fördel. Under remissbehandlingen
har emellertid uttalats att denna fördel till stor del skulle komma att uppvägas
av att antalet mantalsskrivningsprocesser ökades. För egen del håller
jag inte för osannolikt, att kommunerna, därest förslaget genomföres, kommer
att skärpa sin uppmärksamhet i fråga om mantalsskrivningarna. Mot
en sådan utveckling kan knappast vara något att invända. En ökad kontroll
från kommunernas sida bör vara ägnad att medföra en riktigare folkbokföring,
och det är ur skilda synpunkter önskvärt att folkbokföringen blir
så riktig som möjligt. Visserligen kan man inte helt bortse från att en
skärpt uppmärksamhet från kommunalt håll kan leda till en ökning av
antalet mantalsskrivningsmål, men denna konsekvens bör enligt min mening
utan tvekan tagas, om man i gengäld slipper från de besvärliga och
olustiga hemortsrättsprocesserna.

Mot kommitténs förslag att helt slopa kravet på ett hjälpfritt år har
vidare invänts, att det ur den enskildes synpunkt vore betänkligt att låta

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

den kommun, i vilken han mantalsskrivits, komma ifrån sitt ansvar för
honom genom en så enkel åtgärd som att förmå honom att flytta till en
annan kommun. Risk förelåge, menar man, för att hjälpbehövande personer
skulle utsättas för påtryckningar av olika slag i syfte att påverka
deras bosättning och därmed även deras mantalsskrivning. F. n. kunde
hemortsrättskommunen inte komma ifrån sitt ansvar för sina hjälpbehövande
på annat sätt än genom uppseendeväckande åtgärder. Om kommitténs
förslag genomfördes komme det att finnas betydligt större möjligheter
att på ett illojalt sätt övervältra försörjningsbördan från en kommun
till en annan.

Jag har inte blivit övertygad om att dessa invändningar har sådan styrka,
att man på grund av dem bör frångå kommitténs förslag. Den nuvarande
lagstiftningen utesluter ingalunda påtryckningar och andra illojala åtgärder
från en kommuns sida i syfte att påverka hemortsrätten, och det är ett
känt faktum, att dylika manipulationer tidigare var ganska vanliga. Såvitt
jag kan bedöma är situationen emellertid nu i grunden så förändrad, att
man i stort sett kan bortse från manipulationsrisken. Det tryck, som fattigvårdskostnaderna
förut utövade i synnerhet på de små kommunernas ekonomi,
har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som
en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har
den främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är
också, att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälpbehövande
skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena
i bakgrunden.

I en del yttranden har man befarat, att ett slopande av kravet på en viss
hjälpfri tid såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt komme att medföra
en benägenhet hos socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner
med hög socialhjälpsstandard. En sådan utveckling anses få till följd, att
dessa kommuner komme att få vidkännas otillbörligt stora socialhjälpskostnader.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att en rättvis fördelning
av socialhjälpskostnaderna mellan landets olika kommuner inte kan erhållas
enbart genom hemortsrättsregler. Det är nämligen inte möjligt att
vid utformningen av hemortsrättsreglerna taga hänsyn till alla de faktorer,
som är av betydelse ur rättvisesynpunkt. Bl. a. måste en så viktig
faktor som skillnaden i ekonomisk bärkraft lämnas ur räkningen. Härmed
är dock inte sagt, att utformningen av hemortsrättsreglerna skulle
sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållande. Ett
lätt hemortsrättsförvärv kan antagas vara till en viss fördel för kommuner
med utflyttningsöverskott, ett svårt hemortsrättsförvärv till en viss fördel
för kommun med inflyttningsöverskott. Med den riktning som befolkningsomflyttningen
har i vårt land — nämligen från landsbygden till städer
och andra tätorter — är det därför förklarligt, att farhågor för de eko -

1^6 Kungl. Alnj.ts proposition nr 177 år 1955

nomiska konsekvenserna av kommitténs förslag yppats främst från städernas
sida.

Socialvårdskommittén har understrukit, att om en inte önskvärd inflyttning
till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser,
dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens område. Jag
delar till tullo denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag
vidare, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp inte i
nämnvärd grad påverkar en eventuell benägenhet hos enskilda medborgare
att flytta från en kommun till en annan för att komma i åtnjutande av
bättre förmåner. Jag vill erinra om att folkpensioneringslagen tidigare
innehöll en bestämmelse, som var avsedd att tjäna som en spärr mot att
folkpensionärer i syfte att erhålla högre bostadstillägg flyttade från en
lägre till en högre bostadskostnadsgrupp. Som villkor för att det högre bostadstillägget
skulle utgå föreskrevs nämligen tre års mantalsskrivning i
inflyttningskommunen, dock med rätt för pensionsstyrelsen att meddela
dispens. Denna spärr slopades helt år 1952, men trots detta har folkpensionärerna,
såvitt jag känner till, inte visat någon benägenhet att flytta
till kommuner med högre bostadstillägg.

Ett starkt skäl för att helt slopa det nuvarande villkoret om ett hjälptritt
år för förvärv av hemortsrätt är enligt min mening, att någon motsvarighet
till detta villkor inte finnes inom socialförsäkringen. Både för
de enskilda medborgarna och för de organ, som handhar socialvårdens
olika grenar, måste det vara en fördel att enhetliga regler gäller i detta
avseende. En och samma person bör, såsom kommittén framhållit, om
möjligt tillhöra endast en kommun i socialvårdshänseende. Det är vidare
önskvärt, att reglerna om kommuntillhörigheten utformas så, att de blir
begripliga för allmänheten och kan tillämpas utan alltför stora svårigheter.
De nuvarande bestämmelserna i Fvl fyller enligt min mening inte dessa
krav; de lämnar mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet och lättfattlighet,
de föranleder ett tidsödande ai''bete vid tillämpningen och de
ger upphov till en mängd interkommunala tvister. Att under sådana omständigheter
överföra Fvl:s regler i oförändrat skick till den nya lagstiftningen
bör enligt min mening inte komma i fråga med mindre dessa regler
av andra skäl anses nödvändiga. De invändningar, som redovisats i det
föregående, har inte gjort mig övertygad härom. Inte heller det förhållandet
att något statsbidrag ej kommer att utgå till kommunernas kostnader
för socialhjälp utgör enligt min mening ett tillräckligt starkt motiv
för att ifrågavarande regler skall bibehållas; jag har alltså i detta hänseende
en annan uppfattning än de remissinstanser, som förmenat att
kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag
om statsbidrag.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man inte skulle
kunna överföra de nuvarande hemortsrättsreglerna till den nya lagstift -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ningen med den jämkningen, att den hjälpfria liden inskränktes från ett
år till sex månader. Även efter en sådan uppmjukning skulle emellertid
olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak kvarstå. \id undersökningar,
som verkställts inom socialdepartementet, har det dessutom visat
sig svårt att finna någon tillfredsställande lösning av frågan från vilken
tidpunkt det hjälpfria halvåret skulle räknas. Jag anser därför att man
bör ta steget fullt ut och helt slopa kravet på hjälpfri tid.

På grund av det anförda tillstyrker jag den av kommittén föreslagna
huvudregeln, att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun,
där han är mantalsskriven.

Kommittén har emellertid givit denna regel sådan innebörd, att den faktiska
mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgives, blir avgörande
för vilken kommun som slutligen skall svara för hjälpkostnaden,
och detta även om mantalsskrivningen inte vunnit laga kraft vid sagda
tillfälle. De erinringar, som under remissbehandlingen framförts mot förslaget
i detta avseende, är enligt min mening tungt vägande. I överensstämmelse
med vad som föreslagits bl. a. av folkbokföringssakkunniga
förordar jag därför, att det slutliga betalningsansvaret lägges på den kommun,
i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut mantalsskrivits
för det år, under vilket hjälpen utgivits.

Fvl:s regler om hemortsrätt avser endast svenska medborgare. En utländsk
medborgare eller statslös person, som vistas här
i riket, har visserligen samma rätt att erhålla fattigvård som en svensk
medborgare, men han har inte hemortsrätt i någon kommun. Om fattigvård
skulle tilldelas honom, har den kommun som lämnat fattigvården
emellertid rätt att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse för sina
utgifter av staten. Kommittén har inte föreslagit någon principiell ändring
i dessa regler. Enligt förslaget skall staten vidare lämna ersättning för
socialhjälp till svensk medborgare, som inte är mantalsskriven
i riket. Även i detta avseende överensstämmer förslaget nära
med vad som nu gäller i det att staten lämnar gottgörelse för fattigvård,
som utgivits till personer vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas. Förslaget
har i båda de avseenden, som nu berörts, tillstyrkts under remissbehandlingen
och även jag biträder detsamma. Liksom hittills bör den ersättningsskyldighet,
som sålunda kommer att åvila staten, endast avse kostnader
för obligatorisk socialhjälp.

Enligt Fvl kan den som fyllt 60 år inte förvärva ny hemortsrätt.
Kommittén har föreslagit att denna regel, vilken icke har någon motsvarighet
inom sociallagstiftningen i övrigt, helt slopas. Förslaget har allmänt
godtagits under remissbehandlingen; och även enligt min mening
saknas anledning alt längre upprätthålla ifrågavarande åldersgräns.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande gift kvinnas samt
minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende.

Enligt Fvl har en hustru alltid samma hemortsrätt som sin man;
man brukar säga att hon härleder sin hemortsrätt från honom. En kvinna,
som gifter sig, får alltså, oavsett om hon vid vigseln är under eller över
60 år, automatiskt mannens hemortsrätt, och hon följer sedan honom i
hemortsrättshänseende så länge äktenskapet består. Det är härvid utan
betydelse, huruvida makarna sammanlever eller ej. Upplöses äktenskapet
genom mannens död eller äktenskapsskillnad, behåller hustrun den hemortsrätt
hon senast ägde under äktenskapet, till dess hon enligt lagens
huvudregel eller genom nytt gifte förvärvar ny hemortsrätt.

Såsom kommittén framhållit leder Fvl:s bestämmelser om hustrus härledda
hemortsrätt ibland till resultat, som måste anses mindre tillfredsställande.
Som exempel härpå nämner kommittén, att om makarna lever
åtskilda på grund av söndring hustrun kan komma att förvärva hemortsrätt
i en kommun, med vilken hon varken ägt eller äger någon som helst
beröring. Kommittén har för sin del ansett, att den nya lagstiftningen inte
bör innehålla någon särbestämmelse om gift kvinnas hemortsrätt och att
den nuvarande regeln om härledd hemortsrätt för hustru alltså bör utmönstras.
Detta förslag, som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen,
synes välbetänkt, och jag ansluter mig därför till detsamma.

Även minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — har enligt
gällande lagstiftning en härledd hemortsrätt. Barn i äktenskap följer
härvid fadern, och detta även om äktenskapet är upplöst samt modern
har vårdnaden om barnet. Om fadern dör men modern lever, följer barnet
henne i hemortsrättshänseende. Dör båda föräldrarna, behåller barnet den
hemortsrätt det ägde vid den sist avlidnes död. Barn utom äktenskap har
moderns hemortsrätt eller, om hon är död, den hemortsrätt hon ägde vid
dödsfallet. På motsvarande sätt härleder adoptivbarn sin hemortsrätt från
adoptanten. Är det adopterat av makar, gäller samma regler som för barn
i äktenskap. Först när ett barn fyllt 16 år kan det självständigt förvärva
hemortsrätt enligt lagens huvudregler. Intill dess så skett, har det kvar
den hemortsrätt det ägde på 16-årsdagen.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen
ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,
avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under
remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs förslag
att lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifrågasatts
annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna
härledd hemortsrätt. För egen del har jag emellertid inte blivit övertygad
om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets innevånare,
vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt
återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för
närvarande inte avgörande för hur fattigvardskostnaderna skall fördelas
mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en
person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt
i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,
skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,
där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp
kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen
svara för vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört tva skäl, varför denna enkla fördelningsregel
inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.
Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda
barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller moderns
mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen
bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möjligt
kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och
samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyssnämnda
speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare
sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid
utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera naturligt
att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan
befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån
en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat
sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet
med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden
eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner
som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner
och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få
fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen
av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemortsrätt
i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt
min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som
omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas
även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehandlingen
skulle ett genomförande av detta förslag leda till att ett fosterbarn
eller ett omhändertaget barn komme att växla hemortsrätt allteftersom
fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större
kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategoiier, måste det
bli ett tidsödande och kostnadskrävande arbete att år Irån ar följa föräldrarnas
mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intressen
gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.
Om än den ena än den andra kommunen komme att slutligen svara för
kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte
heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt
angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare
att skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen,
må påpekas, att de av kommittén föreslagna reglerna om härledd
hemortsrätt endast avser barn under 16 år; fr. o. m. den dag barnet
fyllt 16 år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där
det själv vore mantalsskrivet. Ett barn, som efter fyllda 16 år av barnavårdsnämnden
i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och inackorderats
i ett enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt förslaget
mycket snabbt få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant
system måste enligt min mening medföra en betydande risk för att anskaffningen
av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,
så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det
omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som
befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till att barn, som borde omhändertagas,
inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.
Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala
socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska
intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet
borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från
risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk
bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under
nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande
liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare
skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,
bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel
bör finnas för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt
barnavardslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier
av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så
länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den
hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att
uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i Bvl.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte den av mig förordade undantagsregeln
i vad den rör de för samhällsvård omhändertagna barnen egentligen
hör hemma i Bvl. Socialhjälp torde nämligen som regel inte tilldelas dylika
barn, för vilkas vård och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emeller -

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tid synes det ur praktiska synpunkter vara lämpligt att — åtminstone
så länge den nuvarande Bvl gäller — samla alla hemortsrättsregler i socialhjälpslagen
och i Bvl hänvisa till dem.

Jag övergår nu till den av kommittén diskuterade frågan, huruvida
en anknytning av hemortsrätten till mantalsskrivningskom
munen bör föranleda ändring i gällande
folkbokföringsregler.

Folkbokföringsförordningen bygger på principen, att befolkningen i
största möjliga utsträckning skall registreras efter de faktiska bosättningsförhållandena.
Från denna princip göres vissa undantag i förordningens
14 § 6 inom., där det stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning
eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta
ej skall medföra ändring i avseende å hans kyrkobokföring (och därmed
ej heller i fråga om hans mantalsskrivning), såvida inte under tiden sådana
omständigheter inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit
intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes,
föreskrives, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på
prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden
så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten.

Kommittén har föreslagit ganska vittgående ändringar i 14 § 6 mom.
folkbokföringsförordningen. Å ena sidan skulle enligt kommitténs förslag
ifrågavarande stadgande upphävas utom i vad det avser personer, som är
intagna å sjukvårdsinrättning; å andra sidan skulle det utvidgas till att
omfatta vissa grupper, som f. n. folkbokföres enligt förordningens huvudregler,
bland dem ålderdomshemmens vårdtagare samt personer, som placerats
i enskilt hem för att där erhålla vård. Det huvudsakliga syftet med
kommitténs förslag har varit att söka åstadkomma sådana folkbokföringsregler,
att sociallagstiftningens hemortsrättsbestämmelser utan undantag
kunde anknyta direkt till mantalsskrivningen.

Då kommittén framlade sitt förslag, var folkbokföringsförordningen föremål
för översyn av 1949 års folkbokföringssakkunniga, vilka enligt sina
direktiv hade att eftersträva förenklingar i folkbokföringsarbetet. I det
yttrande, som avgivits av dem, har uttalats, att ett genomförande av kommitténs
förslag, i stället för att medföra förenklingar, komme att innebära
en komplicering, som enligt de sakkunnigas bestämda mening inte borde
ske utan synnerligen tungt vägande skäl. De sakkunnigas verksamhet har
numera upphört men deras arbete fullföljes inom finansdepartementet av
en tillkallad utredningsman. Då frågan om rätt kyrkobokförings- och mantalsskrivningsort
alltså prövas i ett större sammanhang än det nu förevarande
och de spörsmål, som behandlats av kommittén, inte synes höra
lösas enbart med hänsyn till vad som kan befinnas lämpligt för socialvårdens
vidkommande, anser jag det riktigast, att kommitténs förslag till

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

ändringar i folkbokföringsförordningen inte nu lägges till grund för lagstiftning.
Jag förutsätter härvid, att ifrågavarande spörsmål kommer att
beaktas vid det pågående utredningsarbetet.

I stället för att, såsom kommittén föreslagit, ändra folkbokföringsförordningen
kan man tänka sig att i socialhjälpslagen införa
undantagsbestämmelser, som för vissa personkategorier
upphäver mantalsskrivningens verkan i he mortsrättshänseende.
Kommittén har själv varit inne på denna
tanke men avvisat densamma av den anledningen att kommunernas socialvårdskostnader
inte bara hänför sig till socialhjälpen utan även till andra
hjälp former såsom folkpension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott m. m.
Skulle undantagsbestämmelser av nyss angiven innebörd införas i socialhjälpslagen,
borde därför enligt kommitténs mening liknande bestämmelser
intagas i ett flertal andra författningar, vilket ur praktiska synpunkter
skulle vara olägligt.

Enligt min mening saknas anledning att i nu förevarande sammanhang
ingå på frågan, i vad mån ändrade regler erfordras rörande fördelningen
av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner än socialhjälp.
De bestämmelser, som nu gäller härom, påverkas nämligen inte av att
socialhjälpslagstiftningens hemortsrättsbegrepp får ett annat innehåll.
Skulle det anses, att ifrågavarande bestämmelser i något avseende bör
jämkas, bör frågan härom upptagas i särskild ordning.

Om — såsom jag föreslagit — folkbokföringsförordningen inte ändras,
erfordras i socialhjälpslagen inte några särbestämmelser om hemortsrätt
för de kategorier, som åsyftas med undantagsreglerna i förordningens 14 §
6 mom. dvs. personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar
eller å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalter samt villkorligt
frigivna fångar m. fl.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finnes inga särbestämmelser
i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantalsskrivas
där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet. Den av mig förordade
huvudregeln rörande hemortsrätten får därför till följd, att samtliga
vårdtagare å ett ålderdomshem får hemortsrätt i den kommun, där
hemmet är beläget. Det blir således denna kommun, som får bära kostnaderna
för obligatorisk socialhjälp åt dem. Eftersom de personer, det
här gäller, merendels är intagna å ålderdomshem i sin egentliga hemkommun,
är det uppenbart, att några modifikationer av huvudregeln inte erfordras
för det stora flertalet av dem. Kommittén nämner emellertid två
fall, i vilka otillfredsställande resultat kunde uppkomma om ålderdomshemmens
vårdtagare finge hemortsrätt i den kommun, där hemmet vore
beläget, nämligen dels då två kommuner hade ett gemensamt ålderdomshem
och dels då en kommun hade ett ålderdomshem, som låge i en annan

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kommun. Vad angår det förra fallet kan — såsom kommittén själv framhållit
— mantalsskrivningens rättsverkningar i avseende å hemortsrätten
upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdomshem
intages en föreskrift av innebörd att den kommun, där hemmet är
beläget, skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen var bosatt,
erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp åt honom. Om
denna utväg anlitas skulle alltså undantagsregler erfordras endast i de
med all säkerhet sällsynta fall, då en kommuns ålderdomshem är beläget
i en annan kommun. Det är emellertid att märka, att personer, som är
intagna å ålderdomshem, i regel har folkpension, och att obligatorisk socialhjälp
därför endast i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan
om deras hemortsrätt har därför inte någon större praktisk betydelse såvitt
angår socialhjälpen. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts,
anledning saknas att i detta sammanhang överväga ändrade regler
för fördelning av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner,
anser jag att särbestämmelser rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens
klientel kan undvaras i den nya socialhjälpslagen.

Av skäl, som jag redan utvecklat, kan jag inte biträda kommitténs förslag
att landstingen skall inrätta s. k. f ö r s ö r j n i n g s h e in för vissa
vårdbehövande vngre och medelålders personer. Anledning saknas därför
att här behandla frågan om hemortsrätten för dem, som enligt förslaget
skulle intagas å dylika hem.

I likhet med kommittén anser jag, att särbestämmelser ej bör gälla för
personer, som bor i pensionärshem.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas
i annat enskilt hem än sitt eget, vill jag erinra om att 48 §
Fvl innehåller vissa specialregler, som är avsedda att underlätta möjligheterna
att bereda vårdbehövande s. k. familjevård. Stadgandet avser dels
den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt
och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för
fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att
han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels
den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av
vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig hrist eller svaghet,
som blivit intygad av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han
på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet
är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans
hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § Fvl överföras till socialhjälpslagen
utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse även
sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så sker
uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén för
samtliga vårdgrenar velat uppnå genom ändring av folkbokföringsförordningen.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén har föreslagit en särskild regel, som skulle öppna möjlighet
att reagera mot s. k. manipulationer med avseende
å en persons hemortsrätt. Om det kunde visas att, i
huvudsakligt syfte att undgå kostnad för socialhjälp, åtgärd avseende någon
av de tre sista mantalsskrivningsförrättningarna vidtagits för att förhindra
att en person mantalsskrives i viss kommun eller främja att han
mantalsskrives i annan kommun, skulle länsstyrelsen enligt denna regel
äga förordna, att den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits, skulle
vara skyldig att svara för socialhjälpskostnad för ifrågavarande person,
ehuru denne inte blivit för det året mantalsskriven inom kommunen.

I sin motivering har kommittén uttalat, att den endast av försiktighetsskäl
funnit sig böra föreslå ifrågavarande regel samt att all anledning
funnes att räkna med att mål angående manipulationer bleve sällsynta.
För egen del håller jag före, att risken för manipulationer numera är så
ringa, att man vid socialhjälpslagens utformning bör kunna helt bortse
därifrån.

Kommittén har slutligen föreslagit, att benämningen hemortsrätt
utmönstras ur lagstiftningen. I stället användes i kommitténs förslag
till lagtext uttrycket »ersättningskommun», och därmed åsyftas den
kommun, som i sista hand är ekonomiskt ansvarig för utgiven socialhjälp.
Enligt min mening föreligger inte något behov av att i lagtexten använda
vare sig uttrycket hemortsrätt eller uttrycket ersättningskommun. Den av
mig förordade huvudregeln torde kunna sammanfattas i ett stadgande av
innehåll, att kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk medborgare,
vilken för det år hjälpen utgivits är mantalsskriven inom annan
kommun, äger erhålla ersättning därför av sistnämnda kommun. Och de
undantagsregler, som jag föreslagit, synes kunna lagfästas genom en bestämmelse
av innebörd, att om obligatorisk socialhjälp utgives till svensk
medborgare, medan han — under vissa i lagtexten närmare angivna omständigheter,
vilka berörts i det föregående — vistas eller är inackorderad
i enskilt hem eller vårdhem, så är den kommun, som lämnat hjälpen, berättigad
att, såframt vederbörande för det år han mottogs i hemmet eller
— om han omedelbart dessförinnan under samma omständigheter vistats
eller varit inackorderad i annat enskilt hem eller enskilt vårdhem — för
det år han mottogs i detta var mantalsskriven i annan kommun, av denna
erhålla ersättning för hjälpen. På motsvarande sätt torde reglerna om ersättning
av statsmedel för hjälp åt utlänningar in. fl. kunna utformas.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan, huruvida kostnaderna
för obligatorisk hjälp i undantagsfall bör
stanna å vistelsekommunen samt till vissa andra spörsmål, som
hänger samman med kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

205

Hjälptagarens återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Enligt Fvl äger fattigvårdsstyrelsen — utom i vissa undantagsfall soin
behandlas i det följande —- rätt att av den som åtnjutit fattigvård uttaga
ersättning därför, i den mån styrelsen ej finner skäl till eftergift. För fattigvård,
som någon erhållit innan han fyllt 16 år, får ersättning dock ej
uttagas av hans arbetsförtjänst (62 § 1 st.). Det är att märka, att den
ersättningsskyldighet, som sålunda är föreskriven, avser såväl obligatorisk
som frivillig fattigvård. Understödstagaren är alltså pliktig att ersätta
allt vad han mottagit i fattigvård. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen
full frihet att helt eller delvis efterskänka kravet.

Fattigvårdsstyrelsen kan i regel inte driva in sin fordran hos understödstagaren
utan att ersättningsanspråket prövats av länsstyrelsen och, om
dess beslut överklagas, av kammarrätten. Härvid gäller, att ersättningsanspråket
inte får bifallas, om understödstagaren genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kommer att sakna nödiga medel till underhåll
för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till
ersättningsanspråket (65 §). Fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt är därjämte
inskränkt såtillvida att den är underkastad de allmänna civilrättsliga
reglerna om tioårspreskription (68 §).

Om understödstagaren mottagits till stadigvarande försörjning gäller en
specialregel, enligt vilken fattigvårdsstyrelsen äger omhändertaga egendom
som tillhör honom vid mottagandet eller tillfaller honom, medan han åtnjuter
försörjning, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård som
lämnats honom. För att omhändertaga sådan egendom äger fattigvårdsstyrelsen
erhålla handräckning hos polismyndigheten (62 § 2 st.). Detta
specialstadgande befriar fattigvårdsstyrelsen från skyldigheten att i vanlig
ordning utsöka sin fordran. Det är dock att märka, att styrelsens befogenheter
är begränsade till att bereda sig ersättning ur den omhändertagna
egendomen. Vad som kan bli över sedan fattigvårdskostnaden täckts måste
alltså redovisas till vederbörande.

Från regeln om understödstagarens återbetalningsskyldighet finnes två
undantag, som dock båda har en mycket begränsad praktisk betydelse.

Det ena av dem avser det fall, att någon intagits å sinnessjukhus utan
all ansökan därom gjorts av honom själv eller hans förmyndare eller
gode man. Om i dylikt fall den intagne utskrives från sjukhuset därför
att behov av vård inte förefunnits vare sig vid intagandet eller under
vistelsen på sjukhuset, får ersättning för vårdkostnaden inte återkrävas
av annan än den som särskilt åtagit sig att svara härför. Bestämmelser
härom återfinnes i 15 § sinnessjuklagen, till vilken Fvl (62 § 8 st.) hän -

visar.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Det andra undantaget kan föreligga, om ett fattigvårdssamhälle anslagit
särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande för vård å sjukvårdsinrättning
eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller för
förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd
i samband med missväxt, annan allmännare olycka eller allmän kristid,
vilken vållats av förhållanden utom riket. Om så skett, kan fattigvårdssamhället
nämligen bestämma, att enskild person inte skall vara skyldig
att utgiva ersättning för understöd, som lämnats av de anslagna medlen
(64 §).

Socialvårdskommittén

För att belysa återbetalningsskyldighetens praktiska
betydelse har socialvårdskommittén verkställt en särskild utredning,
som redovisas i bil. 1 till kommitténs betänkande. Vid denna utredning,
som avser åren 1944, 1945 och 1946, har det inte ansetts möjligt att skilja
mellan vad som återbetalats av understödstagarna själva och vad som återbetalats
av försörjningspliktiga. Resultatet gäller alltså den totala återbetalningen
från enskilda personer. Av det siffermaterial som redovisas
framgår, att förhållandena är mycket skiftande i olika kommuner och
kommungrupper samt att en viss förskjutning mot en mindre återbetalningsprocent
förekommit under de år undersökningen omfattar. Av utgivna
hemunderstöd återbetalades i genomsnitt ca 4 % eller ca 2 milj. kr.
per år. Återbetalningsprocenten var högre på landsbygden (i genomsnitt
4,5 %) än i städerna (3,4 %), särskilt hög i de rena jordbrukskommunerna
(10,2 %) och särskilt låg i Stockholm (1,8 %).

Rörande resultatet av utredningen hänvisas i övrigt till bilagan, som förutom
siffermaterial bl. a. innehåller en redogörelse för praxis på området.

Kommittén anser sig på grundval av utredningen sammanfattningsvis
kunna säga, att de genom återkrav inflytande beloppen är av ringa storlek
ur finansiell synpunkt och att tendensen går mot en ytterligare
minskning.

Kommittén diskuterar härefter, huruvida den vidsträckta
återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger
hjälptagaren, bör inskränkas samt anför härom.

Den automatiskt inträdande och synnerligen omfattande återbetalningsskyldighet
med vilken fattigvård enligt gällande lag är förenad är i hög
grad historiskt betingad. När fattigvården nu skall avlösas av socialhjälp
är det av vikt, att man vid socialhjälpens utformning icke låter till socialhjälpen
övergå egenskaper hos fattigvården, vilka i själva verket icke äro
betingade av socialhjälpens art och dess ställning inom socialvården i dess
helhet. Denna art och denna ställning böra vara utgångspunkter vid bedömande
av frågan, i vad mån socialhjälp bör vara förenad med återbetalningsskyldighet
för mottagaren. Å andra sidan bör självfallet hänsyn tagas
till de erfarenheter som vunnits i ifrågavarande avseende inom fattigvården.

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialhjälpen skall under vissa förutsättningar vara en medborgerlig rättighet
liksom socialförsäkringens förmåner äro det. Socialförsäkring och
socialhjälp bilda ett sammanhängande system, syftande till att garantera
medborgarens försörjning, när han av olika skäl ej själv kan förskaffa
sig den. Socialförsäkringens förmåner äro icke förenade med återbetalningsskyldighet,
ehuru även de numera i det väsentliga bekostas av skattemedel.
Man måste därför fråga sig, vilken den principiella skillnad mellan
socialförsäkring och socialhjälp är som skulle motivera automatisk återbetalningsskyldighet
för den senare, ehuru den ej förekommer inom den
förra. Skillnaden dem emellan ligger framför allt däri, att socialhjälpen
i motsats till socialförsäkringen icke är bunden till bestämda orsaksfaktorer
och icke utgår med fixerade belopp utan bestämmes efter behovsprövning
i varje särskilt fall. Personer, vilkas individuella situation kräver hjälp
med högre belopp än socialförsäkringen i dylikt fall ger, måste i motsats
till de lyckligare lottade, som kunna reda sig på försäkringens belopp,
underkasta sig behovsprövning. Att fattigvården är förenad med en automatisk
och allmän återbetalningsskyldighet är historiskt grundat men oförenligt
med en modern syn. Möjligen kan den missuppfattningen föreligga,
att om en hjälpform är behovsprövad det är nödvändigt att förena den
med dylik skyldighet. Det må därför endast ånyo erinras om att vi f. n.
ha tre hjälpformer förenade med behovsprövning men icke med automatisk
återbetalningsskyldighet (kommunala pensionstillskott, arbetslöshetsunderstöd,
mödrahjälp).

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att socialhjälpen
inte bör vara förenad med automatisk och allmän återbetalningsskyldighet.
En sådan ståndpunkt vore icke liktydig med att återbetalningsskyldighet
aldrig borde föreligga. Det vore otvetydigt att socialhjälp understundom
komme att utgå under sådana förhållanden, att det låge i sakens
natur att mottagaren borde vara återbetalningsskyldig. Hjälpen kunde
t. ex. ha karaktären av förskottering av tillgångar, som för tillfället icke
vore disponibla. Även under sådana omständigheter vore det en rättighet
för vederbörande att få hjälp, om han befunne sig i ett faktiskt nödläge.
Överhuvudtaget följde det av socialhjälpens karaktär av en hjälp för behov
av skilda slag och under skiftande omständigheter att den inbegrepe åtskilliga
grupper, där återbetalningsskyldighet vore motiverad.

De situationer, i vilka återbetalningsskyldighet är
påkallad, sammanfattas av kommittén i följande punkter.

1. Den hjälpbehövande har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna
disponeras för uppehället (vården), t. ex. fastighet. Jämställt härmed är att
tillgångarna visserligen snabbt kunna göras likvida men icke utan ekonomisk
förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art. Socialhjälpen har
här karaktären av ett förskott å den behövandes egna tillgångar, varför
denne hör vara skyldig alt återbetala mottagen hjälp.

2. Den hjälpbehövande synes vara berättigad till förmån från socialförsäkringen,
från pensionskassa e. d., ehuru förmånen ännu icke är disponibel.
1 detta fall har socialhjälpen karaktär av förskott på den väntade
förmånen.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

3. Genom ofta oförutsebara händelser har ett tillfälligt hjälpbehov uppstått
och man har anledning räkna med att den behövande inom en nära
framtid återfår en god ekonomisk ställning. Ofta för att icke säga i regel
torde den tillfälligt behövande i sådana fall själv önska erhålla hjälp endast
som lån. På samma sätt bör man betrakta en konfliktinblandad när dylik
i särskilda undantagsfall beredes socialhjälp.

4. Hjälpen har förebyggande karaktär och innebär en kapitalinsats med
kanske betydande belopp t. ex. för att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin
e. d. Det är klokt att här ge hjälpen såsom ett förlagslån. Hela syftet
med åtgärden kan äventyras, om vederbörande omedelbart och på en gång
får helt på egen hand disponera ett icke oväsentligt kapital.

5. Behovet har uppenbarligen vållats genom bristande hushållning. Vederbörande
har nyligen under en icke oväsentlig tid haft goda inkomster
(säsong inom hans försörjningsområde) men försummat att spara något
för den tid av minskning i inkomsterna som han bort kunna beräkna snart
skola inställa sig. Här åsyftas sålunda fall av uppenbar misshushållning,
alldeles oavsett hur vederbörandes möjligheter att framdeles verkställa återbetalning
bedömas, liksom sådana fall där personen mera regelbundet lever
på en högre standard än hans inkomster tillåter.

6. Behovet av socialhjälp har uppstått därigenom att personen nekats förmån
från socialförsäkringen av den orsaken, att han i sin ansökan lämnat
felaktiga uppgifter e. d. Härmed bör jämställas de fall när den behövande
vid utredning om behovet av socialhjälp lämnar sådana uppgifter.

7. Den hjälpbehövande saknar vilja till självförsörjning eller har eljest
en sådan livsföring, att denna uppenbarligen varit orsak till eller i varje fall
i avsevärd mån bidragit till att behovet av socialhjälp uppstått.

Kommittén framhåller, att de sålunda angivna grupperna inte alla kan
så klart avgränsas, att det är möjligt i lagen fastställa automatisk återbetalningsskyldighet
för dem. Det finge överlämnas åt socialnämnden att
i varje fall, som prövades tillhöra dessa grupper, vid beviljandet av socialhjälp
eller på grund av senare inkomna upplysningar besluta, att denna
skulle vara förenad med återbetalningsskyldighet. Därvid torde det ej sällan
kunna ifrågakomma att besluta dylik skyldighet endast för en del
av den lämnade hjälpen.

Enligt kommitténs mening bör socialnämnden ha frihet att fastställa
eller inte fastställa återbetalningsskyldighet i fallen 1—4. Exempelvis borde
en viss försiktighet iakttagas vid fastställande av ersättningsskyldighet för
bidrag till yrkesutbildning. I fallen 5—7 däremot borde nämnden vara
skyldig besluta att ersättningsskyldighet skulle föreligga.

Vid prövningen av frågan, hurpvida återbetalningsskyldighet
skall föreligga, bör enligt kommitténs mening endast
vid tiden för hjälpens meddelande föreliggande omständigheter tagas i betraktande.
Utginge fortlöpande hjälp kunde självfallet socialnämnden, om
nya omständigheter tillkommit, upptaga frågan om återbetalningsskyldighet
för den i fortsättningen meddelade hjälpen till prövning. Däremot finge
dylik prövning icke ges retroaktiv verkan. Även om tvist uppkommit, huru -

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vida återbetalningsskyldighet borde föreligga, och nya omständigheter tillkommit,
innan tvisten slutligt avgjorts, skulle sålunda frågan bedömas efter
förhållandena vid tiden för hjälpens meddelande. Undantag borde gälla
endast för det fall, att det senare upptäckes, att en person, som beviljats
socialhjälp utan att beslut fattats om återbetalningsskyldighet, lämnat felaktiga
eller vilseledande uppgifter, vilka haft en mera väsentlig inverkan
på socialnämndens beslut. Det borde då åligga nämnden att i efterhand
bestämma att återbetalningsskyldighet skulle föreligga.

Beslut om återbetalningsskyldighet skall enligt kommitténs förslag i regel
fattas samtidigt med att socialhjälp beviljas. Emellertid kunde man,
framhåller kommittén, icke bortse ifrån, att hjälp understundom måste
beviljas, innan sådana upplysningar erhållits, att återbetalningsfrågan
kunde slutligt bedömas. Med hänsyn härtill borde nämnden kunna bordlägga
denna fråga i avvaktan på införskaffandet av ytterligare upplysningar.
Självfallet skulle det åligga nämnden att upptaga frågan till slutligt
avgörande så snart det kunde ske.

Återbetalningsskyldigheten borde ha samma innebörd som enligt fattigvårdslagen.
Socialnämnden borde ha samma befogenhet som fattigvårdsstyrelse
att efter en ren skälighetsprövning eftergiva kravet. Det kunde
inträffa omständigheter av växlande slag, vilka borde ge anledning till att
man avstode från kravet, d. v. s. upphävde det tidigare fattade beslutet
om återbetalningsskyldighet. Så kunde vara fallet även under de omständigheter,
då socialnämnden varit skyldig att besluta om återbetalningsskyldighet.
Nämnden måste därför äga befogenhet att eftergiva kravet.
Det finge bli de övervakande myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet
icke av nämnderna missbrukades. I vissa fall torde det vara lämpligt
att hjälptagaren finge preciserat i vilken ordning återbetalning skulle
ske. Socialnämnden borde därför vid beslut om återbetalningsskyldighet
äga att bestämma, att återbetalning skulle ske i viss ordning (bestämda
terminsbelopp), och hade då med laga verkan avhänt sig rätten att återkräva
i snabbare tempo; i den mån den bestämda ordningen icke hölles
av hjälptagaren, borde dock hela del obetalade beloppet omedelbart vara
förfallet till betalning.

Om hjälptagaren äger hemortsrätt i annan kommun än den, som beviljat
hjälpen, föreslår kommittén, att socialnämnden i hemortsrättskommunen
får rätt att besluta om återkrav, därest sådant beslut inte fattats
av socialnämnden i vistelsekommunen.

Det blir alltså socialnämnderna som enligt kommitténs förslag får befogenhet
att besluta, att socialhjälpen skall vara förenad med återbetalningsskyldighet
och att, sedan sådant beslut fattats, eventuellt eftergiva denna
skyldighet, ävensom att verkställa återkrav. Med hänsyn till att en del av
kostnaderna skall stanna på kommunen, har kommittén inte funnit anledning
att befara, att dessa angelägenheter skall av socialnämnderna hand 14

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

havas på ett av statsmakterna icke avsett sätt. En viss kontroll måste dock
enligt kommitténs mening utövas av länsstyrelserna närmast genom stickprovsundersökningar.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har i 28 och 29 §§ i det av kommittén
utarbetade förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande bestämmelser.

28 §.

Den som erhållit socialhjälp är skyldig att till socialnämnden återbetala
vad som utgivits, i den mån nämnden med stöd av 29 § beslutat att dylik
ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till
eftergift.

När skäl därtill äro må nämnden besluta, i vilken ordning dylik ersättningsskyldighet
skall fullgöras. Därest denna ordning icke av den ersättningsskyldige
iakttages, skall nämndens fordran i dess helhet anses omedelbart
förfallen till betalning.

Beslut om ersättningsskyldighet skall fattas i samband med hjälpens
beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande
eljest erhållits och under hänsynstagande till de omständigheter vilka föreligga
vid tiden för hjälpens beviljande. Därest socialnämnd i kommun, i
vilken hjälptagaren icke är mantalsskriven, underlåtit att fatta beslut om
ersättningsskyldighet och nämnden i mantalsskrivningskommunen i samband
med prövning av frågan om betalningsskyldighet gentemot förstnämnda
kommuns socialnämnd finner att hjälptagaren bör åläggas ersättningsskyldighet,
må nämnden i mantalsskrivningskommunen besluta om
dylik skyldighet i vad rör den kostnad som av denna nämnd utgives.

Därest det efter hjälpens beviljande eller efter det att frågan om ersättningsskyldighet
gentemot annan kommun slutligt prövats kommer till
socialnämndens kännedom att hjälptagaren vid utredningen om behovet
av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter och därigenom
tillskansat sig socialhjälp som eljest icke bort utgå, åligger det nämnden
besluta, att hjälptagaren skall vara ersättningsskyldig.

29 §.

Vid tillämpning av i 28 § givna bestämmelser om hjälptagares ersättningsskyldighet
skall iakttagas följande.

Ersättningsskyldighet må "fastställas, när den hjälpbehövande

1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke
kunna disponeras för uppehälle och vård;

2) synes vara lagligen berättigad till annan förmån, ehuru denna ännu
icke är för honom tillgänglig;

3) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort åter komma i god
ekonomisk ställning;

4) har erhållit hjälp enligt 4 §.

Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den hjälpbehövande

1) uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av bristande hushållning,
arbetsovillighet eller en eljest för hans självförsörjning skadlig
livsföring;

2) nekats förmån från socialförsäkringen på den grund att han i ansökningen
lämnat oriktiga uppgifter eller

3) vid utredningen om behovet av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande
uppgifter.

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Det kan anmärkas, att 30 och 31 §§ i förslaget innehåller motsvarande
regler rörande vissa underhållspliktigas skyldighet att återbetala socialhjälp,
som utgivits till den underhållsberättigade; frågan härom kommer
att behandlas i följande avsnitt.

Enligt vad kommittén uttalar i sin motivering bör socialnämnds beslut
om återbetalningsskyldighet kunna överklagas hos länsstyrelsen. Å andra
sidan anser kommittén det självfallet, att länsstyrelsen bör ha rättighet
och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts. Kommittén har därför
funnit det onödigt att utforma särskilda bestämmelser om besvärsrätt.
I stället har i förslagets 37 § intagits bestämmelser, enligt vilka länsstyrelse
har att i vissa situationer —- bl. a. då socialnämnds beslut i avseende å
hjälptagarens återbetalningsskyldighet ej överensstämmer med lagen
förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig för missförhållandets
avhj älpande.

Kommittén synes emellertid ha tänkt sig, att socialnämndens fordian
hos hjälptagaren inte skall kunna indrivas med mindre ersättningsanspråket
prövats på samma sätt som enligt nu gällande lagstiftning. Enligt förslagets
34 §, som inte närmare kommenterats, skall nämligen talan om
utbekommande av ersättning i de fall, som här avses, anhängiggöras hos
vederbörande länsstyrelse; och enligt 32 § i förslaget får ersättningsanspråket
inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden
eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel
till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall
till ersättningsanspråket.

I fråga om preskription av återkravsrätten föreslår kommittén
inte någon ändring i vad som nu gäller. Enligt förslaget skall alltså
de allmänna reglerna om tioårspreskription tillämpas även i fortsättningen.

Beträffande konsekvenserna av kommitténs förslag
anföres.

De finansiella konsekvenserna av den här föreslagna ordningen torde
knappast bliva mera betydande. Den överensstämmer i avsevärd grad med
den ordning som sedan början av 1946 tillämpas av Stockholms stads
fattigvårdsnämnd beträffande fattigvård i Stockholm, och liknande principei
synas tillämpas på många håll runt om i landet, ehuru dessa principer icke
satts på papperet. Sammanlagt från understödstagare och försörjningspliktiga
inflytande belopp stannar vid en så blygsam summa som 2 milj. kr.
per år. Én del av detta belopp kommer alltjämt att uttagas av understödstagarna.
Vad samhället avstår ifrån torde alltså vara av skäligen obetydligt
vävde ur ekonomisk synpunkt.

Det torde vara en icke alldeles ovanlig föreställning, att den allmänna och
automatiska återbetalningsskyldigheten utgör ett verksamt medel Jitt bekämpa
parasittendenser, och vad kommittén här föreslagit skulle sålunda
kunna befaras främja dylika. På grund härav bör understrykas, att just i

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sådana fall återbetalningsskyldigheten skall bibehållas. Den nuvarande ordningen
betyder, att skötsamma människor, vilka frukta att sätta sig i skuld,
avhålla sig från att söka fattigvård, ehuru de lida nöd. Detta förhållande
bör undanröjas. I fråga om människor, vilka ej draga sig för att parasitera,
torde den hittills gällande ordningen ej verka mera avskräckande än den av
kommittén föreslagna.

Av det anförda framgår, att en del personer, vilka nu särskilt med hänsyn
till den allmänna återbetalningsskyldigheten ej söka fattigvård, kunna
antagas komma att söka socialhjälp, för vilken de ej bli återbetalningsskyldiga.
En viss ökning av socialhjälpens klientel i förhållande till fattigvårdens
kan sålunda förväntas. Detta är direkt åsyftat med den reform, varigenom
fattigvårdslagen avlöses av en socialhjälpslag. Reformen avser bl. a.
att råda bot på det missförhållandet, att människor, vilka äro i behov av
hjälp, på grund av fattigvårdslagens utformning faktiskt icke komma i
åtnjutande av dylik.

Kommittén tar slutligen upp spörsmålet, huruvida socialhjälpslagen
bör innehålla en motsvarighet till Fvl:s
bestämmelse om rätt att omhändertaga egendom tillhörande
dem, som mottagits för stadigvaran de försörjning.
Kommittén avvisar emellertid tanken härpå och anför som
skäl härför, att ifrågavarande bestämmelse borde betraktas som en rest
av äldsta tiders fattigvård, vars innebörd vore helt främmande för socialvården.
Att emottagandet av samhällets hjälp skulle innebära förlust av
medborgarens rätt att själv förfoga över sin egendom vore inte förenligt
med socialhjälpens karaktär av en fullvärdig hjälpform. Ur rent principiella
synpunkter ansåge kommittén det därför uteslutet, att socialhjälp
skulle förknippas med en dylik påföljd. För övrigt skulle en bestämmelse
i socialhjälpslagen av denna innebörd få en långt mera inskränkt betydelse
än för fattigvårdens del. Den nuvarande bestämmelsen hade sin huvudsakliga
betydelse beträffande personer, vilka på fattigvårdens bekostnad beretts
anstaltsvård, av vilka det stora flertalet återfunnes på ålderdomshemmen
och de offentliga sjuk vårdsanstalterna. Då enligt statsmakternas beslut
ålderdomshemmen skulle förvandlas till inackorderingshem och vården
på sjukvårdsanstalterna bli kostnadsfri, komme ifrågavarande vårdtagargrupper
i fortsättningen endast i rena undantagsfall att åtnjuta socialhjälp.
En bestämmelse av angivet slag skulle därför kunna bli tillämplig
endast på det säkerligen ringa antal personer, som på socialhjälpens bekostnad
stadigvarande beretts vård på andra anstalter än de angivna samt på
dem som av socialnämnden utackorderats hos enskilda personer. Även den
senare gruppens omfattning bleve säkerligen ringa. När till det anförda
lades, att ett omhändertagande av egendom självfallet för ifrågavarande
lilla grupp skulle kunna ifrågakomma endast i den mån socialnämnden
vid beviljandet av hjälpen förklarat denna skola vara förenad med återbetalningsskyldighet,
vore det uppenbart, att eu rätt till dylikt omhändertagande
praktiskt sett skulle bli betydelselös.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

Kommittén anför vidare.

I detta sammanhang må en fråga om lösöre, som efterlämnas av åldeidomshemmens
eller andra vårdanstalters vårdtagare, beröras. Den veikställda
utredningen visar att dylikt lösöre, när det är av ringa värde, ofta
icke alls efterfrågas av de anhöriga, om nu dylika överhuvud taget finnas.
Fattigvårdsstyrelserna taga då hand om dylik egendom och tillgodoföra
ålderdomshemmet eller understödstagare i den öppna vården densamma,
varigenom den kommer till nyttig användning. De ha därvid genom bestämmelsen
i 62 § andra stycket varit i sin fulla rätt och skyddade mot
eventuellt senare framställda anspråk från arvsberättigade anhöriga. Även
för understödstagare i den öppna vården har fattigvårdsstyrelsen kunnat
tillgodoföra sig dylika tillgångar med stöd av den fordran, (ten för utgiven
fattigvård ägt i boet.

I fortsättningen kommer ingen rätt att omhändertaga boets tillgångar att
föreligga och i de flesta fall socialnämnden icke alls att ha någon fordran
på vederbörande. Anstalternas vårdtagare och de som åtnjutit socialhjälp
bli sålunda i avseende på efterlämnade tillgångar jämställda med övriga
medborgare.

Den ordning, som f. n. är föreskriven i avseende på boutredning och bouppteckning,
kan otvivelaktigt, när boet är av synnerligen ringa värde, betecknas
som med hänsyn härtill alltför omständlig. Det må erinras om att
bouppteckning alltid skall upprättas, hur ringa boets värde än är, samt att
dylik skall inregistreras i rätten, varefter följer boutredning och arvsskifte.
Endast arvingarna äro berättigade att disponera över boet. När detta är av
ringa värde (t. ex. gamla illa medfarna möbler) intressera sig arvingarna
ofta ej för saken och låta sig eventuellt ej alls avhöra. Det blir då många
gånger ett socialt organ, som får taga lösöret om hand och magasinera
det; någon rätt att avyttra det förefinnes icke.

Socialvårdskommittén finner erforderligt att det skapas enklare former
för omhändertagande och upplösning av dödsbon, när boets tillgångar äro
mycket små. En dylik administrativ förenkling kan icke skapas genom bestämmelser
inom sociallagstiftningens ram utan torde böra eftersträvas
genom ändringar i lagen om boutredning och arvsskifte. Kommittén förordar
att frågan om en dylik förenkling snarast upptages till prövning.

Remissyttranden

Socialvårdskommitténs förslag att inskränka den allmänna
återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger hjälptagaren,
har i princip tillstyrkts av samtliga, som yttrat sig därom. I
fråga om detaljerna är meningarna däremot något delade.

Vad först angår frågan, i vilka situationer återbetalningsskyldighet
bör föreligga, anser kommunalfullmäktige i Slite, att
socialnämnden bör tillerkännas rätt att vid beviljande av all socialhjälp
själv avgöra, huruvida återbetalningsskyldighet skall föreligga eller ej.
Vetskapen om att en dylik bestämmelse funnes skulle enligt fullmäktiges
mening helt säkert minska risken för att socialhjälp begärdes i fall, då
direkt behov kanske ej förelåge.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

I övriga yttranden har någon invändning inte gjorts mot den av socialvårdskommittén
föreslagna metoden att i lagtexten angiva de situationer,
där återbetalningsskyldighet bör föreligga.

Kommitténs uppfattning, att återbetalningsskyldighet är påkallad i de
fall, som avses i förslagets 29 § 2 st. 1) och 2) har inte mött någon gensaga
i yttrandena.

Beträffande det fall, som åsyftas i 29 § 2 st. 3) uttalar stadsfullmäktige
i Skövde, att uttrycken »tillfälligt nödläge» och »god ekonomisk ställning»
borde utbytas mot mera pregnanta uttryck i syfte att förebygga en mot
lagstiftningens anda stridande tolkning i de kommuner, där den gamla
inställningen hade svårt att ge vika för en modernare syn.

Stadsfullmäktige i Karlskoga anser, att återkravsrätt inte bör föreligga
i fall, som avses i 29 § 2 st. 4), dvs. där hjälpen haft förebyggande karaktär.
Det vore nämligen enligt fullmäktiges mening i hög grad orättvist att lagöverträdare
och andra misskötsamma personer skulle lämnas förmånligare
villkor om återbetalning än t. ex. sjuka personer, vilka erhållit hjälp till
yrkesutbildning e. d.

I fråga om de fall, som avses i 29 § 3 st. 1), dvs. då hjälpbehovet uppkommit
på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller eljest
för vederbörandes självförsörjning skadlig livsföring, uttalar socialstyrelsen
— under hänvisning till ett av socialläkaren Inghe avgivet utlåtande, enligt
vilket de personer som åsyftas i regel är missanpassade samt ofta psykiskt
och måhända även kroppsligt sjuka — att en reservation borde göras för
den händelse läkarundersökning visat, att sjukdom eller svaghet förelåge.
Kommunalfullmäktige i Sollentuna finner det vara ett slag i luften att fastställa
återbetalningsskyldighet för personer, som kommit i behov av hjälp
på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller skadlig livsföring.
Av sådana personer finge man nämligen som regel aldrig tillbaka någonting
och den nämnd, som skulle träffa avgörandet i dessa fall, finge sannerligen
inte någon lätt uppgift. På liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige
i Nyköping och kommunalfullmäktige i Ytterhogdal.

Beträffande de fall, som avses i 29 § 3 st. 2) och 3), uttalar länsstyrelsen
i Östergötlands län, att lagtexten enligt ordalydelsen syntes innebära, att
uppgifter, som visserligen varit oriktiga men som lämnats i god tro och ej
inverkat på beslutet om socialhjälp, skulle medföra återbetalningsskyldighet.
Detta hade givetvis inte varit åsyftat och en omredigering borde
därför ske.

Malmöhus läns fattigvårdsförbund föreslår, att 29 § 3 st. kompletteras
med en föreskrift om skyldighet att återbetala arbetslöshetshjälp, som
hjälptagaren själv åtnjutit.

I några yttranden ifrågasättes — såsom närmare kommer att utvecklas
i det följande — huruvida inte återbetalningsskyldighet borde föreligga

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

jämväl i det fall, att hjälptagarens ekonomiska ställning förbättrats till
följd av omständigheter, som inte kunnat förutses vid hjälpens meddelande.

Den av kommittén föreslagna uppdelningen av återkravsfallen i en
grupp, där återbetalningsskyldighet må fastställas (29 § 2 st.), och en
grupp, där sådan skyldighet skall fastställas (29 § 3 st.), kritiseras av
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Gotlands
län och Svenska stadsförbundet, som alla anser att samtliga fall böi in
rymmas under kategorien »må fastställas». Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anför som skäl för sin mening härutinnan, att den föreslagna
uppdelningen vore helt betingad av att socialhjälpen förbundits med statsbidrag.
Frånfölles denna linje, vore uppdelningen omotiverad, och kommunerna
kunde tillerkännas fullständig valfrihet. Därest uppdelningen
emellertid godtoges, skulle länsstyrelsen till gruppen »skall faststallas» vilja
hänföra även de fall, där socialhjälpen hade karaktären av förskott på
väntad förmån från socialförsäkringen. Svenska stadsförbundet anför.

Det bör kunna överlåtas åt socialnämnden att i samtliga fall fritt bedöma,
om ersättningsskyldighet bör ifrågakomma. Föga rimligt synes det
vara att ålägga nämnden att fastställa ersättningsskyldighet under en sa
svårbedömlig förutsättning som att den hjälpbehövande uppenbarligen
kommit i behov av hjälp på grund av »bristande hushållning» eller »en
eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring». Man torde också ha
anledning fråga, på vilket sätt socialnämnden skulle beträffande varje
hjälpbehövande ha vetskap, huruvida han eller hon nekats förmån från
socialförsäkringen på den grund, att han i ansökningen lämnat oriktiga uppgifter
— något som ju enligt förslaget likaledes skulle vara bestämmande
för om det skall åligga nämnden att fastställa ersättningsskyldighet
eller icke.

Vad härefter angår prövningen av återkravsf rågan har
kommitténs förslag, att avgörandet skall ske med hänsyn till omständigheterna
vid hjälpens beviljande i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Detsamma gäller beträffande kommitténs förslag, att
beslut om återbetalningsskyldighet i regel skall fattas samtidigt med att
hjälpen beviljas. Bland dem, som motiverat sin ståndpunkt härutinnan,
märkes Högerns kvinnoförbund, som finner det riktigt och väsentligt att
återkravsf rågan skall avgöras redan vid hjälpens meddelande och sedan ej
få upptagas till prövning. Den känsla av otrygghet, som skulle skapas av
att möjligheter förelåge att återupptaga frågan längre fram, vore har avgörande
för förbundets ståndpunktstagande.

Svenska socialvårdsförbundet anför.

De regler för enskildas skyldighet att lämna ersättning för socialhjälp,
som socialvårdskommittén uppställt i förslaget till socialhjälpslag, finner
förbundet väl avvägda och lämpade att åstadkomma en förbättring i förhållande
till nu gällande fattigvårdslag. Delta gäller såväl hjälptagares egen
som nära anhörigs återbetalningsskyldighet. Redan nu tillämpas på de

21(> Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

flesta håll en ordning, som i stort överensstämmer med vad socialvårdskommittén
bär föreslagit. På sina håll har emellertid med fattigvårdslagens
stöd bedrivits en allmän återkravsverk samhet, som skapat friktioner mot
allmänheten. Det skall icke här förnekas, att invändningar mot att ersättningsfrågan
skall avgöras redan vid hjälpens meddelande kunna riktas i de
fall, där socialhjälp, som icke förbundits med återbetalningsskyldighet, utgått
till person, som genom arv, gåva, vinst eller annan dylik oförutsebar
omständighet kort tid efter hjälpens erhållande försättes i goda ekonomiska
omständigheter. Beaktas att det här rör sig om ytterst enstaka undantagsfall,
väga emellertid dessa invändningar lätt i förhållande till det stora
värde, som det såväl för den enskilde som socialnämnden måste anses ligga
i att ersättningsfrågan får sin lösning redan i samband med hjälpens meddelande.
r

Till dem som anslutit sig till principen att ersättningsskyldigheten bör
bestämmas i samband med hjälpens meddelande hör bl. a. socialstyrelsen.
Enligt styrelsens mening hade emellertid denna princip suddats ut genom
tillägget »eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande
eljest erhållits» i 28 § 3 st. i lagförslaget. Ett någon tid efter hjälpens meddelande
fattat beslut om ersättningsskyldighet kunde bereda den hjälpte
nya och måhända större svårigheter än dem som avhjälpts. Socialstyrelsen
ville därför ifrågasätta, att beslut om ersättningsskyldighet skulle fattas
inom förslagsvis tre månader efter hjälpbeslutet, såvida inte ersättningsbeslut
föranleddes av att sökanden lämnat oriktiga uppgifter.

En kritisk inställning till kommitténs förslag i förevarande hänseende
intages av länsstyrelsen i Kopparbergs lån, som anför.

Enligt förslaget kan enskild icke åläggas att lämna ersättning för erhållen
socialhjälp i andra fall än då beslut om ersättningsskyldighet fattats i
samband med hjälpens beviljande. Även om man accepterar kommitténs
ståndpunkt, att den nuvarande återkravsrätten är för vidsträckt, och beaktar,
att lämnad hjälp i mycket ringa omfattning kunnat återfås, förefaller
forslaget gå för långt i motsatt riktning. Det kan icke vara riktigt, att en
socialnämnd skall avhända sig rätten till återkrav allenast på basis av bedömanden
som kunna göras vid tidpunkten för hjälpens lämnande. Ändrade
förhållanden kunna uppkomma, som göra det fullt skäligt att hjälpen ersättes.
Det är härvid icke de ekonomiska synpunkterna som överväga,
eftersom det i allmänhet blir fråga om enstaka fall och relativt blygsamma
belopp, utan det är det principiella kravet på rättvisa olika samhällsmedlemmar
emellan. Vetskapen om att en person som erhållit socialhjälp kommit
i goda ekonomiska omständigheter utan att behöva återgälda hjälpen
kan lätt bli en källa till irritation, till skada såväl för den det gäller som
för den sociala verksamheten över huvud taget. Stadgandets avfattning kan
också komma att leda till att en socialnämnd för att vara skyddad för alla
framtida eventualiteter fattar förhandsbeslut om återbetalning i onödigt
många fall. Det vore önskligt med en supplerande bestämmelse som tilläte
nämnden att under vissa omständigheter upptaga frågan om ersättningsskyldighet
vid en senare tidpunkt. Eventuellt kunde en tidsgräns därvidlag
införas på exempelvis 5 år.

217

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

Även statskontoret ifrågasätter lämpligheten av att endast förhållandena
vid tiden för hjälpens meddelande tages i betraktande vid prövningen huruvida
återbetalningsskyldighet skall föreligga. Det syntes inte obilligt, att
krav på återbetalning sedermera framställdes, om vederbörandes ekonomiska
ställning avsevärt förbättrats till följd av orsaker, som ej kunnat förutses
vid hjälpens meddelande. För undvikande av att återbetalningsfrågan
hölles svävande under en längre tid, syntes preskriptionstiden i 1’örevarande
fall kunna nedsättas till förslagsvis tre år. Uttalanden av i huvudsak samma
innebörd förekommer i de yttranden, som avgivits av kommunalfullmäktige
i Bollnäs och Jämjö samt stadsfullmäktige i Härnösand. Som exempel nämnes
härvid, att vederbörande efter hjälpens meddelande erhåller ett arv
eller en lotteri- eller tipsvinst. Länsstyrelsen i Gotlands län befarar, att ett
genomförande av kommitténs förslag i förevarande hänseende kommer att
medföra, att socialnämnden för att vara på den säkra sidan meddelar beslut
om ersättningsskyldighet i samtliga de fall, där sådant beslut må fattas.

Stadsfullmäktige i Enköping anför.

En av fattigvårdslagens kanske mörkaste sidor har varit den obligatoriska
ersättningsskyldigheten. Att begränsa denna och giva den minsta möjliga
omfattning är därför angeläget. Socialvårdskommitténs resonemang i denna
fråga och förslagen om hjälptagares och försörj ningspliktigas ersättningsskyldighet
giver stadsfullmäktige sitt fulla stöd. Emellertid vill fullmäktige
anföra några synpunkter på bestämmelserna i 28 §. Enligt föreskrifterna i
denna paragraf och såsom dessa tolkas av kommittén skall socialnämnden
med undantag för enstaka bordläggning fatta beslut i återbetalningsfrågan
samtidigt med att hjälpen beslutas. I många fall kanske så kan ske med
fördel, men i andra fall, och dessa torde icke bliva fåtaliga, kan ett ställningstagande
omöjligt tagas vid början av hjälpfallet. Om man tager hänsyn
till det förhållandet, att länsstyrelsen kan nedsätta statsbidraget i ärenden,
där återbetalningsskyldigheten icke fastställts, men där länsstyrelsen
anser sådan bort fastställas, torde det i praktiken bliva så att återbetalningsskyldighet
fastställes i alla fall. Möjligheten att bevilja befrielse från
återbetalningsskyldighet kommer härigenom endast att finnas på papperet.
Ingen kommun vill väl riskera förlora statsbidrag enbart av sådan anledning.
För en skattetyngd kommun kan fråga bli om stora summor, om man
tänker sig ett fall av stor familj och tämligen långvarigt understödsbehov.
Så länge hjälpen utgår fortlöpande kan inte beslutet ändras, och statsbidraget
kommer alltså att bliva indraget, så länge hjälpfallet fortlöper. Med hänsyn
till de konfliktmöjligheter, som här kunna uppstå, bör uttrycket i 28 §
3 st. 1 p. mildras och icke göras absolut tvingande. Möjlighet bör givas
socialnämnden att fatta beslut antingen omedelbart eller också senare —
betydligt senare än en enkel bordläggning kan innebära.

Länsstyrelsen i Blekinge län tar i sitt yttrande upp frågan om rätt för
socialnämnden att meddela beslut om retroaktiv återbetalningsskyldighet.
Enligt förslaget skulle sådant beslut endast kunna fattas, om hjälptagaren
genom oriktiga eller vilseledande uppgifter tillskansat sig socialhjälp. Det
torde emellertid kunna tänkas även andra fall, då ett retroaktivt beslut

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kunde vara berättigat. Exempelvis kunde sådana omständigheter, som enligt
förslaget finge eller skulle föranleda återbetalningsskyldighet, på grund av
ett förbiseende från utredarens sida bliva bortglömda och först senare
komma till socialnämndens kännedom. Ett stadgande av innebörd, att
socialnämnd om särskilda skäl därtill föranledde finge retroaktivt besluta
om återbetalningsskyldighet, syntes därför böra införas i socialhjälpslagen.
Någon risk för missbruk härav torde, med hänsyn bl. a. till besvärsmöjligheterna,
inte föreligga.

I fråga om den situation, som föreligger då hjälptagaren äger hemortsrätt
i annan kommun än den som beviljat hjälpen, anför länsstijrelsen i
Hallands län följande.

Enligt 28 § i förslaget till socialhjälp slag skall beslut om ersättningsskyldighet
för enskilda som regel fattas av socialnämnden i den kommun, som
meddelar socialhjälpen. Därest socialnämnderna i vistelsekommunerna
skulle medge befrielse från dylik ersättningsskyldighet i större utsträckning
än vad som kan anses meningen, synes någon möjlighet ej finnas för
hemortskommunen att åtminstone som regel få frågan omprövad. Det torde
nämligen ej vara möjligt att i händelse av tvist angående ersättningsskvldigheten
mellan vistelsekommun och ersättningskommun nedsätta ett i och
för sig skäligt understödsbelopp på den grunden, att vårdtagaren bort åläggas
ersättningsskyldighet. Länsstyrelsen anser därför, att beslut om ersättningsskyldighet
för hjälp till vårdtagare, vilka äro mantalsskrivna i annan
kommun lämpligen bör meddelas av socialnämnden i ersättningskommunen
och ej av socialnämnden i vistelsekommunen.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen även ifrågasätta, huruvida ej ersättningskommunen
bör höras i samtliga mål och ärenden, vari enskilda
yrka att vistelsekommunen skall åläggas att utgiva socialhjälp, därest yrkandet
ej likväl anses kunna avslås. Beslutet bör även givas rättskraft gentemot
ersättningskommunen. Härigenom undviker man nämligen att ett
beslut först meddelas mellan en enskild och vistelsekommunen om vad som
kan anses utgöra skälig vård och att därefter samma fråga kanske måste
tagas upp till behandling mellan vistelsekommunen och ersättningskommunen.

Som ett allmänt omdöme om de av kommittén föreslagna reglerna rörande
återbetalningsskyldighet, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län, att
dessa regler är onödigt invecklade och ägnade att främja uppkomsten av
meningslösa processer. Belysande härför vore, att prövning av frågan om
fastställandet av återbetalningsskyldighet i varje särskilt fall komme att
bereda nämnderna betydande arbete. Ehuru dessa beslut icke innebure
betalningsskyldighet för hjälptagaren, skulle de likväl av denne kunna
överklagas. Man kunde befara att denna möjlighet komme att användas i
betydande utsträckning såväl av kverulanter som av personer, som missuppfattade
beslutets innebörd och trodde att de ålagts betalningsskyldighet.
Det kunde även starkt ifrågasättas, huruvida bestämmelserna ur psykologisk
synpunkt vore så lyckliga. Under alla omständigheter borde en enklare
ordning kunna skapas. Lämpligast syntes vara att den automatiska ersättningsskyldigheten
kvarstode.

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Även länsstyrelsen i Uppsala län anser det mindre lämpligt, att återbetalningsskyldigheten
formellt göres beroende av socialnämndens beslut i varje
särskilt fall. Äterbetalningsskyldigheten borde i stället grundas direkt på
stadgande i lag. Av samma mening är kommunalfullmäktige i Åtvidaberg.

Besvärssakkunniga anför.

Av lagtexten synes närmast framgå, att nämnden är skyldig meddela beslut
i saken, även om utgången blir att ersättningsskyldighet icke ålägges.
Beslut rörande ersättningsskyldighet kan enligt 37 § ändras av länsstyrelse
och efter besvär till socialstyrelsen av denna. Att frågan om enskilds ersättningsskyldighet
på detta sätt kan göras till föremål för särskild process
synes i och för sig riktigt med hänsyn till de rättsverkningar ett beslut
härom har t. ex. såsom förutsättning för meddelande av arbetsföreläggande
enligt 1 § förslaget till lag om arbetsföreläggande. Samtidigt ha emellertid
i lagförslagets 34 § upptagits regler motsvarande fattigvårdslagens nuvarande
stadganden om ersättningsprocessen mellan kommun och enskild.

Förhållandet mellan processen om ersättningsskyldighet enligt 28 och
30 §§ och ersättningsprocessen enligt 34 § har icke klargjorts. Ovisst är
huruvida den materiella frågan, om ersättningsskyldighet enligt någon av
den i 29 och 31 §§ angivna grunderna föreligger, skall avgöras i den första
processen enligt 28 § resp. 30 § och om i den därpå följande processen enligt
34 § allenast den ersättningsskyldiges möjlighet att erlägga betalning
(se härom 32 §) skall komma till bedömande.

Förfarandet i processen enligt 28 § är synnerligen otillfredsställande utformat.
Till en början kan anmärkas att någon tidpunkt då beslut i ersättningsfrågan
senast skall fattas icke angivits i vidare mån än att det föreskrivits
att så skall ske så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande
erhållits. Fattat beslut kan sedan ändras vid en långt senare tidpunkt
under de i 28 § fjärde stycket angivna omständigheterna. I samband
med dessa regler uppställer sig frågan huruvida beslut rörande ersättningsskyldighet
äro avsedda att taga åt sig laga kraft. Hur detta problem löses
kan bliva av betydelse, t. ex. i mål om arbetsföreläggande, varom mera
nedan.

Förfarandet enligt lagförslaget erbjuder icke tillräckliga garantier for
den enskildes rättssäkerhet. Sålunda saknas stadganden om att hjälptagaren
själv skall höras i ärendet. Tillfredsställande utredning angående t. ex. de
i 29 § tredje stycket angivna förhållanden, vid vilka ersättningsskyldighet
är obligatorisk, kan knappast förebringas utan vederbörandes eget hörande.
Motsvarande gäller då fråga är om att jämlikt 31 § tredje stycket ålägga
underhållsskyldig ersättningsskyldighet.

I 28 § tredje stycket angives att mantalsskrivningskommun må fatta beslut
om ersättningsskyldighet, då den hjälplämnande kommunen »underlåtit
att fatta beslut om ersättningsskyldighet». Det kan ifrågasättas, om
sådan befogenhet icke bör tillkomma mantalsskrivningskommunen även i
de fall, då den hjälplämnande kommunen visserligen fattat beslut i frågan
men vederbörande därvid icke ålagts ersättningsskyldighet.

Fn jämförelse mellan 28 § första och andra styckena ge vid handen, att
så snart ersättningsskyldighet blivit någon ålagd, det ersättningsbelopp
varom är fråga förfaller till betalning. Om detta verkligen är meningen, bör
regeln klart formulerad intagas i lagen.

Placeringen av 32 § kan giva anledning till missförstånd. Den däri in -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tagna regeln skall uppenbarligen icke tillämpas i mål enligt 28 § om ersättningsskyldighet
utan först i ersättningsmål enligt 34 §. Möjligen skall regeln
även iakttagas i ärenden enligt 33 §.

Stadsfullmäktige i Västervik anser utsökningsförfarandet hos länsstyrelsen
överflödigt. Det vore rationellare, smidigare och mera tidsbesparande,
om socialnämnden kunde få indriva sin fordran enbart på grundval av sitt
eget beslut, givetvis under förutsättning att detta vunnit laga kraft. Det
skulle i så fall ankomma på den återbetalningsskyldige att i händelse av
missnöje överklaga nämndens beslut.

Kommitténs förslag att slopa Fvl:s regler rörande omhändertagande
av egendo m, som tillhör hj älptagaren, har under remissbehandlingen
lämnats utan erinran. I ett av stadskollegiet i Stockholm
åberopat gemensamt utlåtande av socialvårdens chefstjänstemän därstädes
har dock ifrågasatts, om icke kommunerna bör erhålla rätt att, därest ingen
gör anspråk på en avliden vårdtagares tillgångar, försälja lösöret och i
samband därmed även uttaga ersättning för uppburen socialhjälp. I varje
fall måste närmare föreskrifter utfärdas om huru det skulle förfaras med
en vårdtagares dödsbo. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förutsatt,
att hinder inte möter för socialnämnd, som ombesörjt och bekostat en
persons begravning, att av tillgångarna i boet helt eller delvis gottgöra sig
för sina utlägg. Skulle sådana möjligheter på grund av förslagets bestämmelser
ej föreligga, borde dessa omarbetas.

Departementschefen

Enligt Fvl är en hjälptagare i princip skyldig att till fattigvårdssamhället
utgiva ersättning för all fattigvård, som lämnats honom. Å andra sidan har
samhället full frihet att efterskänka sitt krav mot honom. Understödet betraktas
med andra ord som ett förskott eller, om man så vill kalla det, ett
lån, som skall återbetalas i den mån långivaren inte finner skäl till eftergift.
Äterbetalningsskyldigheten är vidare — för att använda socialvårdskommittens
terminologi automatisk, d. v. s. den inträder direkt på grund
av lagens stadgande i och med att hjälpen utgives. En annan sak är, att
samhället inte utan vidare kan uttaga sin fordran hos hjälptagaren; liksom
en vanlig långivare måste samhället först få sitt fordringsanspråk fastställt
i en process. Som domstol fungerar härvid i första instans länsstyrelsen
samt i andra och sista instans kammarrätten.

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i dessa
regler. Ändringarna avser såväl återbetalningsskyldighetens omfattning som
förutsättningarna för dess inträdande. I förra hänseendet innebär förslaget,
att återbetalningsskyldighet skall föreligga endast i vissa undantagsfall, som
noggrant regleras i lagtexten. 1 senare hänseendet föreslås, att återbetal -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ningsskyldighet inte längre skall inträda automatiskt utan vara beroende
av socialnämndens beslut från fall till fall.

Innan jag går in på dessa frågor, vill jag erinra om att de förslag, som
jag i det föregående framlagt rörande socialhjälpens innehåll, i flera betydelsefulla
avseenden avviker från vad kommittén tänkt sig. Enligt kommitténs
förslag skulle socialhjälpen vara den enda behovsprövade hjälpformen,
vilken i sig skulle innesluta de specialformer av behovsprövad
hjälp som nu finnes. De viktigaste av dessa speciella hjälpformer — mödrahjälpen
och arbetslöshetshjälpen — är inte förenade med återbetalningsskyldighet,
och om de skulle uppgå i socialhjälpen vore detta givetvis ett
tungt vägande skäl för att starkt begränsa återbetalningsslcyldigheten inom
socialhjälpen överhuvudtaget. Enligt det förslag som jag framlagt skall
emellertid mödrahjälpen och arbetslöshetshjälpen bestå som särskilda hjälpformer;
socialhjälpslagen kan därför utformas utan att hänsyn tages speciellt
till dem. Vidare innebar kommitténs förslag, att kommunerna skulle
erhålla betydande statsbidrag till sina utgifter för socialhjälp men att i
gengäld deras handlingsfrihet skulle beskäras i olika avseenden; bl. a.
skulle deras nuvarande rätt att efter fri prövning utge frivillig hjälp kringgärdas
av detaljerade bestämmelser om när sådan hjälp borde eller finge
utges. Med ett så uppbyggt system framstår det som konsekvent att genom
noggrant fixerade lagbestämmelser begränsa kommunernas frihet även med
avseende å återkravsrätten. Jag har emellertid inte ansett mig kunna tillstyrka
statsbidrag och inte heller funnit anledning att föreslå någon principiell
ändring i vad som nu gäller rörande kommunernas rätt att efter
eget beprövande meddela frivillig hjälp, där sådan anses behövlig. Genom
de avvikelser, som sålunda gjorts från kommitténs förslag, har frågan om
återbetalningsskyldigheten i viss mån kommit i ett annat läge än den hade,
då kommittén från sina utgångspunkter tog ställning till densamma.

Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur kommunalekonomisk
synpunkt, finnes det knappast någon anledning att bibehålla densamma.
De belopp, som kan uttagas av hjälptagarna, är nämligen så pass ringa,
att de spelar en mycket underordnad roll i kommunernas budget, och uppväges
därjämte i viss utsträckning av de administrationskostnader, som
återbetalningsskyldigheten för med sig. Det är emellertid helt andra synpunkter
än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas ekonomi,
som varit avgörande vid utformningen av Fvl:s regler om kommunernas
vidsträckta åtcrkravsrätt. Under förarbetena till lagen betonades
särskilt den betydelse, som återbetalningsskyldigheten hade ur folkuppfostringssynpunkt.
Det framhölls, att om man överhuvudtaget ville fasthålla
vid synpunkten att fattigvården så långt det vore möjligt skulle vara
eu hjälp till självhjälp, så borde man inte eftergiva fordran på att fattigunderstödet
skulle återbetalas, om förmåga därtill funnes. En underlåten -

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

het att taga denna förmåga i anspråk ansågs kunna verka neddragande på
understödstagarens uppfattning av sin ställning till samhället och hans
därav beroende strävan att hålla sig uppe. Vidare framhölls bl. a., att ett
borttagande av återbetalningsskyldigheten skulle kunna leda till att fattigvårdsmyndigheterna
bleve mindre benägna att lämna understöd på ett tidigare
stadium och krävde, att all tillgänglig egendom tagits i anspråk, innan
samhället inskrede.

Helt naturligt är det svårt att konstatera, huruvida Fvl:s regler om återbetalningsskyldighet
haft den betydelse ur folkuppfostringssynpunkt, som
lagstiftaren räknat med. Däremot är det ganska påtagligt, att ifrågavarande
regler haft en annan folkpsykologisk effekt, som måhända inte varit förutsedd
vid lagens tillkomst. Efter hand som socialvården byggts ut med nya
hjälpformer, vilka inte förknippats med återbetalningsskyldighet, har den
i princip oinskränkta skyldigheten att utge ersättning för erhållen fattigvård
alltmera kommit att framstå som en kvarleva från äldre tid. Återbetalningsskyldigheten
har på så sätt medverkat till att diskreditera fattigvården
som hjälpform betraktad och i vida kretsar skapa motvilja mot att
anlita denna hjälpform. Måhända är detta en av anledningarna till att återkravsrätten
med åren kommit att begagnas med allt större försiktighet. Utvecklingen
torde i själva verket ha gått så långt, att återkrav i de flesta
kommuner numera sker endast i undantagsfall.

Vad som nu anförts talar enligt min mening för att den i princip
oinskränkta återbetalningsskyldighet, som enligt
gällande lagstiftning åligger hjälpt aga ren, bör inskränkas.
Emellertid är det ingalunda givet att obligatorisk och frivillig
socialhjälp härvid bör följa samma regler.

I fråga om den obligatoriska hjälpen kan även andra skäl än
de nyss berörda anföras för att begränsa återbetalningsskyldigheten. Såsom
tidigare framhållits i olika sammanhang, har den obligatoriska hjälpen
karaktär av en rättighet, som vederbörande kan tilltvinga sig på processuell
väg. För nutida uppfattning torde det vara ganska främmande att
ge denna rättighet en så begränsad innebörd, att den nödställde endast
skulle äga erhålla ett lån, som han oberoende av omständigheterna i det
enskilda fallet skulle vara skyldig att återbetala. Visserligen bör socialhjälpen
— även den obligatoriska — så långt det är möjligt vara en hjälp
till självhjälp, men det kan starkt ifrågasättas, om detta syfte främjas genom
att hjälptagaren utan inskränkning blir skyldig att återbetala vad han
mottagit. I de fall, där utsikter verkligen finnes till att en hjälptagare i
sinom tid skall kunna inte bara försörja sig själv och de sina utan även helt
eller delvis återbetala vad han mottagit från samhället, kan återbetalningsskyldigheten
tvärtom bidraga till att han inte gör sitt bästa för att återställa
sin försörjningsförmåga; återbetalningsskyldigheten kan med andra
ord verka som en tillbakahållande i stället för en pådrivande faktor i hans
strävan att hålla sig uppe.

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

På grund härav anser jag, att en hjälptagare endast i vissa undantagsfall
bör vara skyldig att återbetala vad han mottagit i obligatorisk socialhjälp.
Jag är alltså i detta avseende ense med socialvårdskommittén.

Ett sådant undantagsfall föreligger, då socialhjälpen har karaktär av förskott
å någon förmån, vartill hjälptagaren eljest är berättigad. Som exempel
härpå kan nämnas, att en hjälpbehövande person fyller förutsättningarna
för erhållande av invalidpension, ehuru sådan ännu ej beviljats, eller
att han äger rätt till underhållsbidrag som av någon anledning uteblivit.
Om socialhjälp i dylikt fall tilldelas honom och han sedermera skulle få
uppbära sin invalidpension eller sitt underhållsbidrag retroaktivt för den tid
.hjälpen avsett, synes det rimligt att han får återbetala så stor del av vad
han erhållit i socialhjälp, som täckes av pensionen eller bidraget. Eljest
skulle han nämligen komma i bättre ställning än han skulle ha varit, om
pensionen eller bidraget utbetalats till honom redan innan han sökte socialhjälp.

Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall
att hjälptagaren »är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. inte kan
disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes
framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget
inte bör realiseras för att täcka hjälpbehovet, och dels tillgångar, som inte
utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art snabbt
kan göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna har
tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är av ringa
värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén inte tänkt sig, att vilken
obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet. Var
gränsen skulle dragas framgår emellertid inte av betänkandet, och mig synes
det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende. Det är
inte heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga förutsättningar
för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill kommer,
att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver tilldelas
någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser jag,
att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel av den
innebörd som kommittén föreslagit.

Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare föreligga
för hjälptagare, som »är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom
kort åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta
innehåll måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvåriglieter.
Att bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara
svårt, och ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om
den nödställdes framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda
uttrycket »god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det alltför
lätt kan ge upphov till meningsskiljaktigheter. Möjligen skulle man
kunna tänka sig en regel av innebörd, att vederbörande bleve återbetalnings -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skyldig, för den händelse han efter hjälpens beviljande på grund av särskilda
förhållanden — t. ex. genom ett arv eller en lotterivinst — finge sin
ekonomi förbättrad på ett mera markerat sätt. En sådan regel torde emellertid
ej bli av någon större praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då
en regel av antydd innebörd skulle få till följd, att återbetalningsfrågan
alltid hölles svävande i avbidan på vad som möjligen kunde inträffa i framtiden,
kan jag inte tillstyrka, att en sådan regel lagfästes.

Inte heller kan jag tillstyrka kommitténs förslag om återbetalningsskyldighet
för den som »uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av
bristande hushållning eller eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring».
Även denna regel skulle nämligen enligt min mening bereda stora
tillämpningssvårigheter. Dessutom kan det befaras, att den skulle leda till
en ur psykologisk synpunkt olycklig uppdelning av socialhjälpsklientelet i
två grupper, sådana som vore värdiga att erhålla hjälp utan återbetalningsskyldighet
och andra. En dylik uppdelning skulle lätt kunna få till följd,
att ambitiösa personer, som råkat i nödläge, skulle dra sig för att söka
hjälp inför risken att hänföras till den senare kategorien. Härtill kommer,
att de personer, som kommittén åsyftat, merendels torde sakna både förmåga
och vilja att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Den föreslagna
regeln bleve därför med all sannolikhet tämligen verkningslös mot dem,
som den verkligen riktade sig mot.

Av de regler om återbetalningsskyldighet, som föreslagits av kommittén,
är ytterligare två av intresse i detta sammanhang, nämligen de som upptagits
i 29 § tredje stycket 2) och 3) i kommitténs förslag. Jag kan i dessa
avseenden i huvudsak ansluta mig till förslaget. Vissa modifikationer synes
dock böra göras i detsamma. Enligt min mening bör återbetalningsskyldighet
drabba dels den, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat
oriktig eller vilseledande uppgift rörande sitt behov av socialhjälp och dels
den, som varit berättigad att för den tid hjälpen utgått uppbära annan social
förmån, vilken emellertid indragits eller minskats därför att han brutit
mot vad som föreskrivits såsom villkor för erhållande av ifrågavarande
förmån. Som exempel på dylika villkor må hänvisas till 27 § sjukförsäkringslagen,
som medger vederbörande sjukkassa rätt att under vissa förutsättningar
minska eller indraga sjukpenning.

Vad jag hittills föreslagit avser endast obligatorisk socialhjälp. Vid behandlingen
av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp bör vara
förenad med återbetalningsskyldighet, synes det lämpligt att först ägna
uppmärksamhet åt de minderåriga hjälptagarna. Såsom framgår
av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser innehåller
Fvl en specialregel, enligt vilken ersättning för fattigvård, som lämnats
minderårig, inte får uttagas av hans arbetsförtjänst. Denna regel, som avser
både obligatorisk och frivillig fattigvård, grundar sig därå, att en minder -

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

årigs hjälpbehov ej beror på bristande omtanke från hans sida; han anses
på grund av sin ålder ur stånd att själv försörja sig.

Det är uppenbart, att den nya lagstiftningen i nu förevarande hänseende
inte bör innehålla strängare regler än Fvl. Tvärtom kan goda skäl anföras
för att helt slopa återbetalningsskyldigheten för personer, som var minderåriga
då hjälpen lämnades dem. Emellertid kan man inte bortse ifrån att
socialhjälp -— även frivillig sådan — i vissa fall lämnas barn såsom förskott
på någon förmån, vartill barnet är berättigat men som inte är tillgänglig
till lyftning. Som exempel härpå kan nämnas, att en ansökan om
särskilt barnbidrag ännu inte hunnit prövas då hjälpen utbetalas. I dylikt
fall är förhållandena tämligen analoga med dem som föreligger då obligatorisk
socialhjälp utgives till en vuxen såsom förskott å en väntad folkpensionsförmån.
De regler, som jag i det föregående föreslagit i fråga om
skyldighet att återbetala obligatorisk socialhjälp, synes med hänsyn härtill
böra tillämpas även beträffande frivillig socialhjälp, som utgives till minderåriga.

Vid bedömande av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp
åt vuxen person bör medföra återbetalningsskyldighet för honom,
bör man enligt min mening fästa stort avseende vid att det kommer att
stå kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra, huruvida dylik hjälp
skall utgå eller ej. Det synes mig med hänsyn härtill mest konsekvent att
också överlåta åt kommunerna att bestämma, om hjälpen helt eller delvis
skall återbetalas. Även ur andra synpunkter synes denna lösning vara att
förorda. Jag syftar härvid särskilt på att den frivilliga hjälpen i stor utsträckning
kommer att få förebyggande karaktär och att den i många fall
kan innebära en betydande kapitalinsats från samhällets sida, t. ex. för
att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. dyl. I dessa fall kan det,
såsom kommittén framhåller, vara klokt att ge hjälpen som ett förlagslån,
enär hela syftet med åtgärden skulle kunna äventyras, om vederbörande
finge på egen hand disponera över hela kapitalbeloppet utan återbetalningsskyldighet.
I andra fall, då frivillig hjälp lämnas, framstår det säkerligen
som mindre motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet. Förhållandena
är emellertid så skiftande, att det knappast torde vara möjligt att på
ett tillfredsställande sätt lösa hithörande spörsmål genom detaljerade lagbestämmelser.
Då fråga är om vuxna hjälpbehövande bör det därför enligt
min mening överlämnas åt kommunerna att liksom hittills fritt pröva, inte
bara om frivillig hjälp skall utgivas utan även huruvida meddelad hjälp av
denna karaktär skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. En dylik
frihet för kommunerna bör vara ägnad att vidmakthålla och stärka intresset
för att sätta in den förebyggande socialhjälpen på ett så tidigt stadium
som möjligt.

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Jag övergår härefter till de formella förutsättningarna
för att återbetalningsskyldigheten skall inträda.
Såsom tidigare framhållits inträder skyldigheten att utge ersättning för
erhållen fattigvård f. n. automatiskt i och med att fattigvården mottagits.
Denna skyldighet kan upphävas av fattigvårdsstyrelsen, som har en oinskränkt
rätt att efterskänka sin fordran hos hjälptagaren. Det torde dock
höra till sällsyntheterna att fordringar formligen efterskänkes; i regel får
fordringsrätten stå kvar tills den upphör antingen genom att betalning erlägges
eller genom preskription.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att systemet med automatiskt inträdande
återbetalningsskyldighet övergives och att det i stället överlämnas
åt socialnämnden att från fall till fall besluta, huruvida återbetalningsskyldighet
skall föreligga eller ej. Enligt förslaget skulle dylikt beslut fattas
i samband med hjälpens beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar
för frågans bedömande eljest erhållits. Vid beslutets meddelande
skulle hänsyn inte få tagas till andra omständigheter än dem som förelåg
vid tiden för hjälpens beviljande. Om nämndens beslut ginge ut på att
återbetalningsskyldighet skulle föreligga, skulle nämnden sedermera kunna
efterskänka sin fordran. I förslaget förutsättes, att nämndens beslut skulle
kunna överklagas hos länsstyrelsen men att länsstyrelsen skulle ha rättighet
och skyldighet att ingripa och rätta till ett enligt dess mening felaktigt
beslut även när besvär ej anförts. Över länsstyrelsens beslut skulle klagan
kunna fullföljas till den högsta instansen, enligt kommitténs förslag socialöverdomstolen.

Kommittén synes emellertid ha tänkt sig, att socialnämndens fordran hos
hjälptagaren inte skulle kunna indrivas på grundval av ett beslut, varigenom
återbetalningsskyldighet på nyss angivet sätt blivit fastställd. I förslaget
har nämligen upptagits regler, enligt vilka talan om utbekommande
av ersättningen skall anhängiggöras hos länsstyrelsen. Dessa regler överensstämmer
i sak helt med vad som nu gäller.

Kommitténs förslag förutsätter således, att två helt skilda processer
skulle kunna förekomma i ett och samma ärende. I den ena av dem skulle
nämnden själv fungera som första instans och ex officio pröva, huruvida
hjälptagaren vore skyldig att ersätta vad han mottagit eller ej. Hur förfarandet
inför nämnden skulle anordnas framgår varken av lagtexten eller
av motiveringen. Tydligen har kommittén ansett, att nämndens beslut inte
skulle vinna laga kraft utan kunna ändras eller upphävas av länsstyrelsen
trots att besvär ej anförts.

Enligt kommitténs förslag skulle den process, vari ersättningsskyldigheten
skulle prövas, inte kunna utmynna i ett föreläggande för hjälptagaren
att återbetala vad han erhållit eller någon del därav. Om nämnden
ville taga ut sin fordran hos honom, skulle nämnden vara skyldig att anhängiggöra
en särskild talan mot honom. Därvid skulle nämnden uppträda

227

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

som part och länsstyrelsen fungera som första instans på samma sätt som
nu är fallet. Måhända har nämnden tänkt sig att prövningen i denna senare
process skulle inskränka sig till att avse, om hjälptagaren hade förmåga
att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Enligt min mening är det uppenbart, att det av kommittén föreslagna
systemet är alltför komplicerat för att kunna förstås av den allmänhet,
som skulle beröras därav, samt i hög grad ägnat att ge upphov till ett
meningslöst processande. Det synes dessutom kunna få till följd, att frågor
om återbetalningsskyldighet finge en mycket större betydelse i det praktiska
socialvårdsarbetet än vad som f. n. är fallet. Överhuvudtaget har jag
fått ett bestämt intryck av att ett genomförande av kommitténs förslag,
vilket förefaller oklart i åtskilliga hänseenden, skulle medföra ett ökat
administrativt arbete och därmed också ökade kostnader.

Det huvudsakliga syftet med kommitténs förslag torde ha varit att tillgodose
hjälptagarnas intresse av att på ett så tidigt stadium som möjligt
och helst redan i samband med hjälpens beviljande erhålla besked huruvida
skyldighet förelåge för dem att återbetala vad de erhållit. Om förutsättningarna
för att skyldighet skall inträda att återbetala obligatorisk
socialhjälp och frivillig socialhjälp till minderåriga begränsas på sätt föreslagits
i det föregående, torde något behov av dylika beslut inte föreligga i
fråga om sådan hjälp; ingen hjälptagare lärer i dessa fall behöva sväva
i okunnighet om de i lagen angivna förutsättningarna för återbetalningsskyldighet
är uppfyllda eller ej. Vad beträffar frivillig socialhjälp till vuxna
kan omständigheterna i de enskilda fallen vara så skiftande, att man enligt
min mening inte rimligen kan fordra, att socialnämnden alltid redan från
början skall ta ståndpunkt till frågan, huruvida hjälpen helt eller delvis
skall återkrävas eller ej. Om en dylik skyldighet föreskreves, ligger det
nära till hands att antaga, att nämnderna i mycket stor utsträckning skulle
förbehålla sig rätt till återkrav. Därigenom skulle det syfte, som kommittén
velat tillgodose, kunna förfelas.

Socialvårdskommittén har sammankopplat frågan, huruvida den nu föreliggande
allmänna återbetalningsskyldigheten bör inskränkas, med spörsmålet,
huruvida skyldigheten bör inträda automatiskt eller ej. En sådan
sammankoppling är enligt min mening inte nödvändig. I ett system med
allmän återbetalningsskyldighet kan man mycket väl göra skyldighetens
inträde beroende av beslut från fall till fall. Underlåtenhet att meddela beslut
om att skyldigheten skall inträda innebär då, att samhället avstår från
sin rätt att kräva ersättning. Å andra sidan kan man i ett system, där återbetalningsskyldighet
hör till undantagen, låta skyldigheten inträda direkt
på grund av lagens stadgande men medge samhället rätt att efterskänka
sin fordran. Av vad som förekommit i detta ärende har jag inte blivit övertygad
om lämpligheten att frångå den princip, som ligger till grund för den
nuvarande lagstiftningen. Jag anser alltså, att skyldigheten att utge ersätt -

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ning för erhållen socialhjälp inte bör göras beroende av att nämnden meddelat
beslut därom utan inträda direkt på grund av lag. Anser nämnden,
att dylik skyldighet föreligger, bör det liksom hittills stå nämnden fritt att
efterskänka sin fordran. Vill nämnden däremot göra sin fordran gällande,
bör nämnden på samma sätt som nu är föreskrivet anhängiggöra talan
mot hjälptagaren hos länsstyrelsen. I denna process får länsstyrelsen pröva,
huruvida de i lagen angivna förutsättningarna för återbetalningsskyldighet
är uppfyllda. Om så finnes vara fallet, bör fordringen utdömas, såvida inte
länsstyrelsen finner sig kunna antaga, att hjälptagaren genom att betala
sin skuld eller någon del därav skulle komma att sakna erforderliga medel
till underhåll för sig och de sina, eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall
till ersättningsanspråket.

För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge
synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas avsevärt.
Av den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuvarande
praxis (bil. 1 i betänkandet), framgår, att återkrav senare än tre år
efter understödets utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag,
att preskriptionstiden bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskriptionstiden
löpa från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av
borgen, bör preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen
på grund av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken ersättning
kräves.

Enligt nu gällande bestämmelser har fattigvårdsstyrelsen rätt att under
vissa förutsättningar omhändertaga hjälptagares egendom
samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård som lämnats honom.
Socialvårdskommittén har karakteriserat stadgandet härom som en rest av
äldsta tiders fattigvård och föreslagit, att någon motsvarighet till detsamma
ej upptages i den nya lagstiftningen. Förslaget har så gott som enhälligt
lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag tillstyrker att det
genomföres. Med anledning av vad som i ett par av yttrandena anförts rörande
dödsbon efter avlidna vårdtagare, vill jag som min mening framhålla,
att frågan huruvida särskilda regler erfordras för avvecklingen av
dylika dödsbon bör prövas först sedan någon erfarenhet vunnits av den
nya lagstiftningen.

Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Som bakgrund till Fvl:s regler om försörjningsplikt och om försörj ningspliktigas
skyldighet att utgiva ersättning för fattigvård, som lämnats försörjningsberättigade,
må först en redogörelse lämnas för giftermålsbalkens

Kungl. Moj.ts proposition nr J77 år i955 229

och föräldrabalkens bestämmelser rörande den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

Enligt giftermålsbalken är makar pliktiga att, var efter sin förmåga,
genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga
till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas
villkor kan anses tillbörligt. Till familjens underhåll räknas vad som erfordras
för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt
för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov (5: 2). Har det dömts
till hemskillnad, är den ena maken skyldig att bidraga till den andres tillbörliga
underhåll enligt samma grunder som före hemskillnaden. Härvid
gäller dock den modifikationen, att om ena maken huvudsakligen bär
skulden till hemskillnaden den andre inte är skyldig att utgiva underhållsbidrag
med mindre synnerliga skäl är därtill (11:25). För att rätt till
underhållsbidrag skall föreligga efter det att ett äktenskap upplösts genom
äktenskapsskillnad kräves, att den ene av makarna efter skillnaden blir i
behov av sådant bidrag. Dess storlek bestämmes i varje särskilt fall efter
skälighetsprövning, varvid hänsyn tages till såväl den andres förmåga som
övriga omständigheter. Den som huvudsakligen bär skulden till skillnaden
har dock inte någon rätt till bidrag. Bidraget kan bestämmas att utgå antingen
en gång för alla eller periodvis. I sistnämnda fall upphör bidragsskvldigheten,
om den berättigade gifter om sig (11:26).

Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna
för sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar.
Denna underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbildning,
som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är tillbörlig,
och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år (7: 1). Om barnet, sedan
dess rätt till underhåll enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, är föräldrarna
i mån av förmåga skyldiga att ge barnet skäligt underhåll. På motsvarande
sätt är barn underhållsskyldigt mot fader eller moder, som av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (7:3). Under vissa
förutsättningar föreligger underhållsskyldighet även mot styvbarn. Om ene
maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,
är nämligen andre maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga
till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Detta medför
dock ej ändring i den underhållsskyldighet, som kan åligga den andre av
barnets föräldrar (7:4). Adoptant och adoptivbarn har samma skyldighet
att underhålla varandra som föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har
hans make samma underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som mot den
andre makens egna barn. Adoptivbarnets naturliga föräldrar är ej skyldiga
att bidraga till barnets underhåll, såvida inle adoptanten samt, om
han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet
<7: 5).

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Slutligen må nämnas, att föräldrabalken föreskriver skyldighet för fader
till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll under sex veckor
före och sex veckor efter nedkomsten. Om havandeskapet eller amning
eller annan vård om barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet
eller modern ådrager sig sjukdom genom havandeskapet eller
nedkomsten, kan denna underhållsskyldighet utsträckas, dock högst under
fyra månader före och nio månader efter nedkomsten (7: 10).

Huvudreglerna rörande den fattigvårdsrättsliga underhållsplikten återfinnes
i 3 § Fvl. Enligt detta lagrum är föräldrar pliktiga att utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda underhållsplikt
åligger man gentemot hustrun (1 st.). Denna försörjningsplikt
brukar kallas ovillkorlig.

I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger i fattigvårdshänseende
en villkorlig försörjningsplikt, dvs. de är i mån av behov å ena
samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja varandra, så att de ej
faller fattigvården till last. Sådan underhållsplikt åligger också hustru
gentemot mannen (3 § 2 st.).

Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap, är så länge äktenskapet består andra maken jämte honom
skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller fattigvården
till last. Detta medför dock inte ändring i den försörjningsplikt i förhållande
till det allmänna, som kan åligga den andre av barnets föräldrar
(3 § 3 st.).

Slutligen regleras i 3 § makes underhållsskyldighet mot andra makens
adoptivbarn samt adoptants och adoptivbarns ömsesidiga underhållsskyldighet
mot varandra. Reglerna härom är utformade i överensstämmelse
med vad som gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn (4 st.).

Därest på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare
har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare* åligger
det enligt 4 § honom att gentemot det allmänna svara för att detta fullgöres,
så att tjänare och arbetare ej faller fattigvården till last.

Till de nu berörda föreskrifterna om försörjningsplikt ansluter sig lagens
63 §, som bemyndigar fattigvårdsstyrelse att för fattigvård, som lämnats
någon enligt lagens 1 §, uttaga ersättning av den som enligt 3 eller 4 §
är försörjningspliktig mot hjälptagaren. Här liksom i fråga om hjälptagaren
själv äger fattigvårdsstyrelsen dock full frihet att helt eller delvis
efterskänka kravet.

Omfattningen av fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt mot den försörjningspliktige
är begränsad — förutom genom föreskrift att fattigvården
skall ha utgått enligt lagens 1 § — såtillvida, att ersättning inte får uttagas
med större belopp än det vartill kostnaden för fattigvården skäligen kan
skattas. I avseende å anstaltsvård äger Kungl. Maj :t fastställa taxa för

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

dylik uppskattning. Så har också skett; och en försörjningspliktig är alltså
— i motsats till hjälptagaren själv — inte skyldig att ersätta anstaltsvård
annat än efter denna taxa (63 § 3 st. och 51 §).

Vidare kan i undantagsfall den försörj ningspliktiges ersättningsskyldighet
vara upphävd på grund av 15 § sinnessjuklagen eller 64 § Fvl. Härutinnan
gäller samma regler som för hjälptagaren själv.

Den som fullgör arbetsskyldighet är inte pliktig att ersätta fattigvård, som
under liden utgår till personer för vilka han är försörjningsskyldig.

En undantagsregel gäller för det fall att någon enligt dom eller avtal
är pliktig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet mot barn eller adoptivbarn
men försummar detta och därigenom orsakar att fattigvård måste
lämnas åt barnet. I dylikt fall äger fattigvårdsstyrelsen inte återkräva sina
utgifter av den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som inte gjort sig
skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet (63 § 2 st.).

I likhet med vad som gäller i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet
kan fattigvårdsstyrelsen inte driva in sin fordran hos en försörj
ningspliktig med mindre fordringsanspråket prövats och godkänts i
en fattigvårdsprocess. Härvid får anspråket inte bifallas, om den försörjningspliktige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kommer
att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest
synnerliga skäl talar mot bifall till anspråket (65 §).

Slutligen må nämnas, att prövningen huruvida villkorlig försörjningsplikt
föreligger enligt lagens 3 § i rättstillämpningen hänföres till omständigheterna
vid det tillfälle, då fattigvården utgavs. Om t. ex. en vuxen son
saknar förmåga att bidraga till sina föräldrars försörjning och dessa därför
erhåller fattigvård, kan fattigvårdsstyrelsen alltså inte kräva ersättning
av sonen, om denne sedermera skulle komma i goda ekonomiska förhållanden.

Socialvårdskommittén

Beträffande den praktiska betydelsen av Fvl:s regler om
återkravsrätt mot försörjningspliktiga hän\isas till den
i föregående avsnitt omnämnda utredning, vilken återfinnes som bilaga 1
i kommitténs betänkande.

Rörande förhållandet mellan den fattig v år ds rättsliga
och den civilrättsliga försörjningsplikten anför kommittén.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att bristande
överensstämmelse i åtskilliga avseenden rader mellan den fattigvårdsrättsliga
och den civilrättsliga försörjningsplikten. Olikheterna hänföra sig
såväl till kretsen av försörjningspliktiga personer som till försörjningspliktens
omfattning. I förstnämnda avseendet är att märka, att civilrättslig
men ej fattigvårdsrättslig försörjningsplikt kan åvila make mot andra

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

maken efter äktenskapsskillnad. Å andra sidan kan domstol befria make
från underhållsplikt mot andre maken efter hemskillnad, när den senare
huvudsakligen bär skulden till söndringen. Fall kan alltså förekomma, då
make efter hemskillnad har offentligrättslig men ej civilrättslig försörjnmgsplikt
mot andra maken. I fattigvårdsrättsligt hänseende är hustruns
försörjningsplikt mot mannen utformad annorlunda än mannens mot
hustrun; civilrätten åter fastställer enahanda underhållsplikt för man
o^h^tru. (I detta sammanhang torde kunna bortses från de speciella
förhållanden, som råda i äktenskap ingångna före år 1921).

Den civilrättsliga skyldigheten att underhålla barn övergår tidigast vid
16 år men i övrigt vid obestämd åldersgräns från den mera omfattande att
ge barnet uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till föräldrarnas
*r.och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas
tillbörligt till den mera begränsade att lämna barnet underhåll, när det
till foljd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja
sig. Denna skillnad motsvarar nära fattigvårdslagens uppdelning i ovillkorlig
och villkorig försörjningsplikt mot barn men åldersgränsen går därvidlag
utan undantag vid 16 år.

Beträffande omfattningen av försörjningsplikten märkes, att den offentligrättsliga
försörjningsplikten ej innefattar tillgodoseendet av andra behov
^.n.s^?an£?’ som aro a*t hänföra under 1 § fattigvårdslagen, under det att den
civilrättsliga underhållsplikten icke är förknippad med dylika inskränkningar.

Till sist bör ett speciellt fall uppmärksammas. En fader till barn utom
äktenskap kan med barnavårdsnämndens godkännande fullgöra sin civilrättsliga
underhållsplikt genom att erlägga ett engångsbelopp och är därmed
för framtiden definitivt fri från sin underhållsskyldighet. Åtgärden har
emellertid ingen motsvarighet i fattigvårdslagen (och ej heller i barnavårdslagen)
och utövar ingen inverkan på hans skyldighet att ersätta fattigvårdsstyrelsen
(barnavårdsnämnden) för dess utgifter för barnet.

Emellertid framhåller kommittén, att de civilrättsliga reglerna om enskildas
försörjningsplikt och Fvl:s motsvarande regler inte vore i allo jämställda.
Civilrättens regler vore avsedda att bestämma enskilda medborgares
rätt gentemot varandra. Fvl:s bestämmelser om försörjningsplikt
däremot innebure i själva verket endast en reglering av frågan om fattigvårdsstyrelses
återkravsrätt gentemot annan enskild person än hiälptasaren
själv.

Denna skillnad tillmäter kommittén — såsom kommer att framgå av
det följande — betydelse i olika avseenden.

Vid sina överväganden av hithörande spörsmål tar kommittén först upp
frågan, huruvida automatisk återbetalningsskyldighet
bör föreligga för någon grupp av anhöriga. Härvid
erinrar kommittén om att kommittén föreslagit återbetalningsskyldighet
för hjälptagaren själv endast i de fall, där socialnämnden beslutar därom.
Det vore inte självfallet, att samma ordning skulle gälla beträffande nära
anhörigs återbetalningsskyldighet. Man kunde väl tänka sig att även vid
ett godtagande av nyssnämnda förslag bibehålla en automatisk återbetal -

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ningsskyldighet för en viss krets av anhöriga. Denna skyldighet vore icke
i samma grad som understödstagarens egen återbetalningsskyldighet historiskt
betingad utan kunde sägas grunda sig på den alltjämt bestående civilrättsliga
underhållsplikten, vars avskaffande icke torde vara från något
håll ifrågasatt. Emellertid förelåge i detta avseende enligt kommitténs
mening i viss mån en felsyn. De civilrättsliga bestämmelserna hade ända
fram till 1920 varit ofullständiga, och de offentligrättsliga hade därför i
avsevärd grad fått ersätta bristen på civilrättsliga bestämmelser. Såsom
framginge av den lämnade historiska redogörelsen för försörjningsskyldighetens
utformning i tidigare fattigvårdslagstiftning1 hade Fvl:s regler om
försörjningsplikt för anhöriga närmast ansetts vara av provisorisk natur
i avbidan på en närmare reglering av förhållandet mellan den civilrättsliga
och offentligrättsliga försörjningsplikten. Någon sådan reglering hade emellertid
icke kommit till stånd. I olika sammanhang hade under årens lopp
framhållits önskvärdheten av överensstämmelse i möjligaste mån mellan
de båda formerna av försörjningsplikt, ehuruväl också viss tvekan angående
lämpligheten av att genomföra sådan samstämmighet i full utsträckning
kommit till uttryck. Fasthölle man att Fvl:s bestämmelser om försörjningsplikt
i själva verket till sin natur endast vore bestämmelser om fattigvårdsstyrelses
återkravsrätt mot vissa anhöriga, kunde strävan efter likformighet
mellan de civilrättsliga och de offentligrättsliga bestämmelserna
enligt kommitténs mening icke utgöra motiv för att återkravsrätten skulle
vara automatiskt inträdande.

Kommittén fortsätter.

Avskaffande av den automatiska återbetalningsskyldigheten skulle endast
betyda att prövningen av om återkrav bör ske eller icke företoges redan
vid hjälpens meddelande i stället för senare. I övrigt blir frågan beroende av
de regler, vilka uppställas för denna prövning. Vid avgörande av frågan
om nära anhörigas återbetalningsskyldighet skall vara automatisk behöver
sålunda hänsyn icke tagas till strävandena efter likformighet med civilrätten.
Andra synpunkter få bli avgörande. Här inställa sig liknande hänsyn
som i fråga om hjälptagarens egen återbetalningsskyldighet. Föräldrar
till minderåriga barn erhålla samhällets stöd för barnens försörjning genom
allmänna barnbidrag samt i vissa fall särskilda barnbidrag, bidrag till sjukvård
för dem genom sjukförsäkringen o. s. v. Det inträffar omständigheter,
som understundom göra det omöjligt för föräldrarna att trots dessa bidrag
svara för barnens försörjning och vård, och det är i dessa fall socialhjälpens
uppgift att anpassa samhällets hjälp efter de särskilda omständigheterna i
varje fall. Såsom kommittén i kap. VI framhållit angående understödstagares
återbetalningsskyldighet utgör det förhållandet att socialhjälpen
men ej socialförsäkringen är behovsprövad intet skäl för att den förra i
motsats till den senare skall vara förenad med automatisk återfaetalningsskyldighet.
Samma gäller den underhållspliktiges återbetalningsskyldighet.
Allmänna och särskilda barnbidrag liksom bidragsförskott utgå med för
hela landet enhetliga belopp. Sådana skiftningar i levnadskostnaderna före 1

Denna redogörelse återfinnes å s. 117—119 i betänkandet.

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

komma dock, att det är nödvändigt att i vissa delar av landet mer än i
andra komplettera bidragen med socialhjälp. Mottagarna måste därvid underkasta
sig behovsprövning. Att de därjämte i motsats till dem som bo i
orter med lägre prisnivå för hjälp med samma realvärde skola bli delvis
återbetalningsskyldiga är icke rimligt. Det kan enligt socialvårdskommitténs
mening över huvud taget icke anföras något bärande skäl, varför socialhjälpen
automatiskt i motsats till samhällets hjälp i övrigt skall innebära,
att föräldrarna komma i skuld till samhället. Däremot är det uppenbart,
att av liknande skäl som anföx-ts i fråga om understödstagarens egen återbetalningsskyldighet
dylik är påkallad även för nära anhöriga under vissa
omständigheter.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att socialhjälp inte
skall medföra automatisk återbetalningsskyldighet för någon anhörig men
att socialnämnden vid hjälpens beviljande skall äga besluta att vissa nära
anhöriga skall vara skyldiga att återbetala hjälpen eller någon del därav.
Endast för det fall att socialnämnden först senare finge kännedom om
omständigheter, vilka förelegat vid tiden för hjälpens beviljande och vilka
skulle ha varit av mera väsentlig betydelse för nämndens beslut, borde
beslut om återbetalningsskyldighet för anhörig få fattas i efterhand. Liksom
i fråga om återkrav mot hjälptagaren själv borde socialnämnden vara
berättigad att när så ansåges skäligt eftergiva kravet.

Kommittén anför vidare.

För den händelse återbetalningsskyldighet beslutas i alla de fall, där den
anhörige vid tiden för socialhjälpens meddelande bedömes ha förmåga att
själv hjälpa vederbörande, skulle denna ordning i avseende på villkorligt
försörjningspliktiga icke betyda någon inskränkning av försörjningsplikten.
Såsom tidigare framhållits tillämpas fattigvårdslagen så att återkrav mot
villkorligt försörjningspliktig bifalles, endast om denne vid tiden för fattigvårdens
meddelande haft förmåga att fullgöra försörj ningsskyldighet. Beträffande
ovillkorligt försörjningspliktiga däremot innebär förslaget den
väsentliga inskränkningen, att en efter hjälpens meddelande inträffad förbättring
av den försörjningspliktiges ekonomi, när beslut om återkrav ej
träffats, ej kan ge anledning till återkrav, under det att i dylika fall i fråga
om fattigvård återkrav kan resas av fattigvårdsstyrelsen så länge dess
fordran ej preskriberats.

Kommittén behandlar härefter frågan om kretsen av de anhöriga,
mot vilka återkrav bör kunna riktas genom särskilt
beslut av socialnämnden, och tar därvid först upp spörsmålet, huruvida
socialhjälp åt vuxen person bör kunna återkrävas
av hans föräldrar (adoptivföräldrar) eller barn
(adoptivbarn).

Härom anföres bl. a.

Vad angår barns plikt att ersätta fattigvårdsstyrelsen för fattigvård åt
deras gamla föräldrar torde denna icke sakna ett visst stöd i den allmänna
rättsuppfattningen framförallt på landsbygden under det att denna uppfattning
torde vara mindre utbredd i de större städerna. Likaså torde man

233

Kungl. Maj ds proposition nr 177 år 1055

vara berättigad till omdömet att uppfattningen ifråga ter sig mera självfallen
i vissa lager av befolkningen än i andra. Vägande skäl kunna anföras
för ett upphävande av samhällets återkravsrätt i dylika fall. Otvivelaktigt
bidrager regressrätten mot vuxna barn för fattigvård, meddelad
deras föräldrar, till att i vida kretsar skapa motvilja mot anlitande av denna
hjälpform. Åtskilliga hjälpbehövande gamla draga sig i det längsta för att
anlita fattigvården, då de icke vilja utsätta sina barn för risken och obehaget
av ett regressanspråk från det allmännas sida. Detta gäller naturligen
särskilt i sådana fall, där barnens ekonomi är mindre god. Ateikravsrätten
kan jämväl vara ägnad att skapa irritation och osämja i förhållandet
mellan vuxna barn och deras föräldrar. Att så också i verkligheten
sker, torde kunna omvittnas av envar fattigvardsman. Även om
denna rätt utövas med den största urskillning, torde nämnda menliga föihållanden
ej kunna undvikas. Understundom torde fattigvårdsmyndigheterna,
av fruktan för att skapa osämja mellan föräldrar och barn, underlåta
att verkställa återkrav mot barnen, även där materiella förutsättningar
härför föreligga. Detta kan måhända vara en av anledningarna till den
jämförelsevis ringa omfattning, vari återkrav anställas.

Kommittén framhåller vidare, att återkravsrätt för hjälp åt föräldrar är
ägnad att motverka familjebildning och försvåra barnens och deras familjers
utkomstmöjligheter samt minska barnens förmåga att ge sina barn
en god uppfostran och utbildning. Dylikt kunde tynga hårt på en gammal
människa och blotta förekomsten av möjligheten till återkravsrätt mot
barnen kunde avskräcka henne från att söka eu hjälp, som hon vore i
största behov av.

Kommittén fortsätter.

Det är här av intresse att konstatera, att i Danmark barn icke äro försörj
ningspliktiga mot föräldrar och föräldrar icke mot barn, som fyllt 18
år. i dansk civilrätt finnes icke heller någon sådan skyldighet stipulerad.
K. K. Steincke konstaterar detta förhållande i sitt arbete »Fremtidens Fors0rgelsev£esen»
(1920) och diskuterar behovet av en ändring. Han uttalar
bl. a. att det obestridligen är tilltalande för känslan att barn hjälpa sina
föräldrar, men han ser ingen anledning till att tvinga dem därtill genom
lag; ha barnen icke själva den känslan att det är dom en kär plikt att göra
det, och finnes icke en allmän uppfattning härom hos befolkningen, kominer
en lagstiftning i stället för att framkalla en sådan känsla att verka i
motsatt riktning. Därtill kommer att en sådan bestämmelse är onödig för
över- och medelklassen och för underklassen skulle den endast betyda ett
mindre gott förhållande mellan föräldrar och barn och idelig inblandning
från det allmännas sida. — Den stora socialreform, som under Steinckes
ledning utarbetades och förverkligades i början av 1930-talet, innebar
heller ingen ändring i berörda avseende.

Kommittén erinrar om att det svenska samhället redan genom sjukförsäkring,
folkpensionering in. in. intill en viss normaliserad minimistandard
påtagit sig enskildas underhållsskyldighet. Om återkravsrätt gentemot föräldrar
för socialhjälp åt vuxna barn och vice versa ej längre bibehölles,
skulle detta endast betyda att samhället utsträckte sitt åtagande till att

236 Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

efter behovsprövning gälla den från fall till fall preciserade minimistandard
som reglerades av 3 § i kommitténs förslag till socialhjälpslag. Ju mera
socialförsäkringen effektiviserades, desto mindre ekonomisk betydelse för
samhället finge en sådan utsträckning av dess åtaganden. Mot en sådan
ordning borde i huvudsak enligt kommitténs mening inte kunna riktas
några vägande erinringar.

Emellertid uttalar kommittén, att det måhända skulle te sig stötande
för många om barn i goda ekonomiska förhållanden skulle kunna överlämna
åt samhället att utöver socialförsäkringens förmåner lämna erforderlig
hjälp åt föräldrarna. Därvid borde dock observeras, att det vore en
förutsättning för socialhjälp att behovet icke annorledes avhjälptes. Det
vore kommitténs mening att i sådana fall, där barnen ägde förmåga att
hjälpa föräldrarna, socialhjälp skulle utgå först sedan det visats, att vederbörande
verkligen inte erhölle hjälp av barnen. I dylika fall torde förhållande
praktiskt taget utan undantag bero på ett spänningstillstånd mellan
föräldrar och barn, som kunde ha långt tillbaka liggande orsaker och som
i och för sig utgjorde skäl för att icke kräva den ena parten på ersättning
för socialhjälp åt den andra.

De finansiella konsekvenserna av att helt slopa återkravsrätten i fråga
om föräldrar och vuxna barn kan enligt kommitténs mening icke bli mera
omfattande. Frågan gällde praktiskt taget endast hemunderstöd. Verkställd
utredning visade att de belopp, som i ersättning för hemunderstöd
inflöte från samtliga försörjningspliktiga, vore skäligen blygsamma; dylika
belopp från villkorligt försörj ningspliktiga måste vara oväsentliga. En viss
ökning av benägenheten att söka socialhjälp kunde visserligen uppstå,
men sedan samhället genom socialförsäkring m. m. påtagit sig de väsentliga
kostnaderna för tillförsäkrandet av en normaliserad minimistandard
och vidare iklätt sig kostnaderna för anstaltsvården kunde denna ökning
av utgifterna icke bli av nämnvärd storlek.

Vad som anförts angående återkravsrätt gentemot föräldrar och barn
gäller enligt kommitténs mening i tillämpliga delar adoptant och adoptivbarn.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att socialhjälp åt
vuxen person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar (adoptivföräldrar)
eller barn (adoptivbarn).

Kommittén ställer frågan, huruvida dess förslag i förevarande avseende
bör medföra en ändring i de civilrättsliga reglerna om underhållsskyldighet,
samt anför härom.

De civilrättsliga bestämmelserna om underhållsplikt torde i vad de avse
den ömsesidiga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn knappast
för medborgarna i allmänhet vara en levande realitet. Härtill har enligt
kommitténs mening bidragit, att de undanskymmas av fattigvårdslagens
regler om försörjningsplikt. Om dessa försvinna men de civilrättsliga^ bestämmelserna
bibehållas, komma de senare att framträda på ett helt nytt

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sätt. Det är sannolikt, att det under dessa omständigheter kan bli relativt
vanligt att enskild person med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna instämmer
föräldrar eller vuxna barn inför domstol med yrkande om underhållsbidrag.
Redan nu har det i enstaka fall visat sig föreligga behov av en
bestämmelse, motsvarande föreskriften i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk
på ersättning för fattigvårdskostnad av försörj ningspliktig icke må bifallas,
där synnerliga skäl tala mot ersättningsanspråket. Så länge en dylik bestämmelse
saknas i civilrätten är i själva verket den civilrättsliga underhållsplikten
strängare än den offentligrättsliga. Under alla förhållanden
torde därför med hänsyn till de civilrättsliga bestämmelsernas ökade betydelse
en komplettering av dessa i berört avseende bli nödvändig.

Huruvida man bör på längre och i mera avsevärd mån inskränka eller
borttaga den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna
barn är enligt kommitténs mening en svåröverskådlig fråga. Kommittén
kunde för sin del inte finna att den offentligrättsliga försörjningsplikten,
som till sin natur endast innebure rätt för samhällets organ att, när vissa
sociala förmåner utgått till en person, av dennes nära anhöriga återkräva
utgivna belopp, behövde sammanfalla med den civilrättsliga underhållsplikten.
När kommittén föreslagit att återkrav ej skulle kunna resas mot
barn för vad som utgått till deras föräldrar och mot föräldrar för vad
som utgått till deras vuxna barn, behövde detta därför ej medföra, att
den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn upphävdes.
Å andra sidan kunde vissa av de skäl, som anförts för den offentligrättsliga
underhållspliktens inskränkning, möjligen åberopas för att
motsvarande åtgärd borde vidtagas i fråga om den civilrättsliga, varigenom
man skulle komma fram till ungefärligen den ordning, som gällde sedan
länge i Danmark. Kommittén hade för sin del ej ansett sig böra taga
ställning till frågan om en dylik omfattande ändring i den civilrättsliga
underhållsplikten utan ville endast föreslå, att i anslutning till kommitténs
förslag om den offentligrättsliga försörjningsplikten frågan om den civilrättsliga
underhållspliktens innehåll gjordes till föremål för särskild utredning.

Enligt kommitténs förslag skall socialnämnden äga besluta, att socialhjälp,
som lämnats till minderårigt barn, skall återbetalas
av barnets fader eller moder eller adoptant. Skälen för sitt ståndspunktstagande
härutinnan utvecklar kommittén inte i vidare mån än som framgår
av den redogörelse, som redan lämnats för kommitténs motivering att
slopa den automatiska återkravsrätten.

Emellertid tar kommittén upp ett par specialfrågor på hithörande område.
Den första av dem rör minderårighetsgränsen. Härom anföres.

Enligt fattigvårdslagen går gränsen för minderårighet vid 16 år. Denna
gräns är avgörande för gränsdragningen mellan 1 och 2 §§, mellan ovillkorlig
och villkorlig försörjningsplikt och vidare för avhängigheten till
föräldrarna i avseende på hemortsrätt. Om nu återkravsrätt gentemot för -

238 Kungl. Moj.ts proposition nr ill år 1955

äldrar för socialhjälp åt deras vuxna barn icke stadgas, kan det ifrågasättas,
att man i stället bör höja minderårighetsgränsen till 18 år och sålunda
bibehålla återkravsrätten gentemot föräldrarna för socialhjälp åt barnen
upp till denna ålder. En dylik höjning av minderårighetsgränsen är emellertid
ägnad att inge betänkligheter. Sextonårsgränsen har stor betydelse för
omhändertagande enligt barnavårdslagen, utgör övre gräns för allmänt och
särskilt barnbidrag och undre gräns för folkpension, rätt till sjukpenning
enligt sjukförsäkringslagen m. in. Skall återkravsrätt föreligga för dem
som äro mellan 16 och 18 år, kan dylik utan att rubba på en väsentlig
punkt i hela den sociala lagstiftningen icke vinnas genom att höja minderårighetsgränsen
till 18 år utan man nödgas utforma en särskild återkravsrätt
beträffande personer mellan 16 och 18 år eller med andra ord uttryckt
man behåller den del av den villkorliga försörjningsplikten som avser föräldrars
skyldighet att försörja sina barn i sagda ålder. Kommittén har
emellertid icke funnit bärande skäl för en dylik komplikation av återkravsbestämmelserna.

Den andra specialfrågan gäller, huruvida återkravsrätt bör
föreligga mot fader eller moder till barn utom äktenskap
i fall då den civilrättsliga underhållsskyldigheten
mot barnet fullgjorts genom ett engångsbelopp.
Härom yttrar kommittén.

Avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap genom engångsbidrag
har, såsom lagberedningen framhöll, till syfte mindre att reglera
underhållsskyldighetens fullgörande än att för framtiden från den underhållsskyldige
avlyfta denna skyldighet. För den underhållsberättigade innebär
det dock den fördelen att det framtida underhållet blir säkrat (i regel
inköpes i riksförsäkringsanstalten en livränta för beloppet). Sedan bidragsförskottslagen
tillkommit har dock denna fördel minskat i betydelse, enär
redan denna lag utgör en garanti för underhållet. Avtal av detta slag torde
icke ha förekommit i nagon större utsträckning. I Stockholm godkände
barnavårdsnämnden under tiden från bestämmelsens ikraftträdande 1
januari 1918 t. o. m. 1945 (28 år) ,307 dylika avtal, av vilka 78 gällde inbetalningar
av faderns sterbhus enligt 11 § i lagen om barn utom äktenskap.
Om man bortser från dessa senare avtal, vilka i detta sammanhang äro av
mindre intresse, förekom det alltså 8 avtal per år. Motsvarande siffra för
1946 var 5 (jämte 2 avtal med sterbhus) och för 1947 8 (jämte 1 med
sterbhus).

Kommittén framhåller, att underhållsskyldig, som fullgjort sin underhållsskyldighet
genom att betala ett engångsbelopp, enligt nuvarande
ordning likväl är ersättningsskyldig i förhållande till det allmänna, om
fattigvård av någon anledning måste tilldelas barnet. I det enskilda fallet
kunde en dylik skyldighet naturligen vara svår att förstå för den, som
erlagt engångsbeloppet, och den uppfattningen kunde vinna insteg, att
han vid avtalets slutande blivit vilseledd. I övrigt vore det ur allmänna
synpunkter olämpligt att vederbörande skulle vara ersättningsskyldig gentemot
samhället vid en tidpunkt, då underhållsplikt gentemot barnet icke
längre förelåge. Man borde därför avstå från återkravsrätt från samhällets

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

sida, när den civilrättsliga underhållsskyldigheten fullgjorts genom engångsbetalning.
En sådan ändring inskärpte emellertid ytterligare vikten
av garantier för att engångsbeloppet vore av tillräcklig storlek och bleve
väl förvaltat. Kommittén kunde icke finna den nuvarande ordningen tillfredsställande,
särskilt icke i vad gällde förvaltningen av beloppet. Med
hänsyn till att rättigheten att fullgöra underhållsplikten genom engångsbetalning
syntes ha skäligen begränsad omfattning kunde det ifrågasättas
att helt avskaffa densamma.

Kommittén fortsätter.

Kommittén har icke ansett sig böra ta ställning till denna fråga utan
förutsätter att densamma uppmärksammas vid den utredning om den
civilrättsliga underhållsplikten i dess helhet som ovan förordats. Därvid
hör emellertid, för den händelse utredningen utmynnar i att bestämmelsen
bör bibehållas, även följande specialproblem beaktas.

Enligt F.B. 6 kap. 7 g (tidigare 10 g lagen om barn utom äktenskap)
skall barnavårdsnämnden hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag
för beloppet åt barnet inköpa en livränta, lämpad efter de
för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt avtalet hinder
möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner, att beloppet må på
annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll. Det åsyftade hindret
i avtalet torde åtminstone så gott som undantagslöst utgöras av att fadern
förbehållit sig att om barnet dör återfå resterande belopp. Såvitt kommittén
kunnat finna är detta emellertid mycket sällsynt. Vanligare synes vara att
barnavårdsnämnden eljest på moderns önskan underlåter att köpa livränta
och placerar pengarna på bankräkning samt successivt utbetalar underhållet.
Tyvärr förekommer därvidlag att utbetalningarna till att börja med
— oavsett hela beloppets storlek — hållas så höga att bidrag från kommunen
icke skall erfordras, varigenom hela beloppet kan vara förbrukat
kanske långt före 16-årsåldern, och den kommun, i vilken barnet då äger
hemortsrätt, får — med återkravsrätt mot fadern — helt svara för barnets
försörjning, i den mån modern ej ensam förmår detta. I viss mån synas
förhållanden av detta slag kunna hänföras till att barnavårdsnämnd godkänt
avtal med alltför små engångsbelopp.

Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas att göra inköp av livränta
obligatoriskt. Detta skulle betyda, att avtal, innehållande hinder för
inköp av livränta, icke skulle kunna godkännas. En annan utväg vore att
överflytta uppgiften att förvalta bidraget — och även att godkänna avtalet
— från barnavårdsnämnden till det sociala länsorganet. Den senare
utvägen innebär en ökning av det organisatoriska arbetet och kan såtillvida
förefalla mindre tilltalande. Å andra sidan kan det möjligen i vissa
fall vara olägligt att helt vara hänvisad till inköp av livränta.

Oavsett resultatet av den förordade utredningen om den civilrättsliga
underhållsskyldigheten föreslår kommittén emellertid, att socialhjälp åt
barn, vars fader eller moder erlagt underhållsbidrag genom engångsbelopp,
inte skall kunna återkrävas av fadern eller modern.

Kommittén ifrågasätter om Fvl:s bestämmelser om makes offentlig
r ä 11 s 1 i g a försörjningsplikt in o t andra makens barn
liar ett så starkt folkpsykologiskt underlag som vore önskvärt för undvi -

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kande av friktioner. Den civilrättsliga underhållsskyldigheten torde på
grund av förhållandenas egen natur allmänt erkännas — medvetet eller
omedvetet — medan försörjningsplikten i förhållande till det allmänna allt
fortfarande i stor utsträckning torde vara okänd i eller framstå såsom
främmande för det allmänna medvetandet. Uppenbarligen kunde denna
plikt ge upphov till ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna
samt emellan barnet och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer.
Ej ens vid den mest försiktiga tillämpning av regressrätten torde
detta kunna helt undvikas. Härtill komme att behovet av en dylik samhällelig
rätt mot den andra maken icke längre förelåge med samma styrka
som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Härigenom
hade vissa garantier vunnits för att förefintligt hjälpbehov hos den större
kategorien av dessa barn skulle kunna i betydande grad tillgodoses i annan
ordning än genom socialhjälp.

På grund av vad sålunda anförts förordar kommittén, att nuvarande
bestämmelser om makes försörjningsplikt mot andra makens barn i förhållande
till samhället inte skall få någon motsvarighet i socialhjälpslagen.

Vad härefter angår frågan om återkravsrätt mot hjälptagarens
make erinrar kommittén om att mannen enligt Fvl är ovillkorligt
försörjningsskyldig mot hustrun, medan hustrun endast är villkorligt
försörj ningspliktig mot mannen. Denna olikhet hade på sin tid
haft en viss motsvarighet i makarnas inbördes olika ställning till varandra
enligt gamla giftermålsbalken. Enligt nya giftermålsbalken förelåge inte
någon dylik olikhet. Kommittén föreslår därför, att återkravsrätten mot
ena maken för socialhjälp åt den andre blir likformig för båda makarna.

I fråga om hemskilda makar föreslår kommittén en ändring i förhållande
till vad som gäller enligt Fvl. Härom anföres.

Beträftande hemskilda makar föreligger f. n. i princip civilrättslig underhållsplikt,
därvid dock domstol kan befria make, som eljest skolat vara
underhållspliktig, från denna skyldighet där den andra maken huvudsakligen
bär skulden till hemskillnaden. Även i de fall där dylik befrielse
skett, kvarstår f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten. Detta förhållande
kan icke anses tillfredsställande. Den enskilda medborgare som
av offentlig myndighet befriats från eljest föreliggande skyldighet att
utgiva bidrag till sin hemskilda makes underhåll, bör därför icke av
annan myndighet kunna åläggas att i förhållande till det allmänna svara
för samma underhåll. Kommittén föreslår därför att socialnämnd i dylika
fall icke skall kunna resa återkrav.

Enligt vad kommittén uttalar skulle det kunna ifrågasättas att utsträcka
återkravsrätten även till äktenskapsskild make, som ålagts erlägga underhållsbidrag
till den andra maken. I dylikt fall förelåge civilrättslig underhållsplikt
men icke offentligrättslig försörjningsplikt. Kommittén hade
emellertid icke kunnat finna, att hittillsvarande erfarenheter givit an -

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ledning att låta den grupp av anhöriga, mot vilka återkrav skulle kunna
riktas, omfatta även frånskild make.

I fråga om kretsen av de anhöriga, mot vilka återkrav skall kunna
riktas, innebär alltså kommitténs förslag, att dylikt krav skall kunna
komma ifråga endast gentemot hjälptagarens make samt, om hjälptagaren
är minderårig, mot hans föräldrar eller adoptivföräldrar, i den mån
vederbörande är civilrättsligt underhållspliktig. Enligt kommitténs mening
saknas anledning att göra dylikt återkrav beroende av att även hjälptagaren
själv göres ersättningsskyldig. Tvärtom funnes mycket ofta skäl att
besluta återkrav mot anhörig, ehuru hjälptagaren själv inte förklarats
ersättningsskyldig. Det vore vidare kommitténs mening att beslut om
ersättningsskyldighet alltid skulle avse viss person eller vissa personer
och sålunda icke kunna generellt gälla samtliga de personer, för vilka
ersättningsskyldighet kunde ifrågakomma.

Beträffande återkravsrättens omfattning framhåller kommittén,
att Fvl:s försörjningsplikt endast omfattar vad som utgivits enligt
1 §, dvs. erforderligt uppehälle och vård samt för minderårig uppfostran,
allt under förutsättning att understödstagaren är minderårig eller på grund
av sjukdom e. d. arbetsoförmögen. Återkravsrätten enligt socialhjälpslagen
borde enligt kommitténs mening ges motsvarande utsträckning. Ehuru
socialhjälp bleve en rättighet för en arbetslös person, borde sålunda maken
icke kunna utsättas för återkrav utan detta borde begränsas till att avse
de fall, då sjukdom eller dylik orsak vållat behovet.

I nära överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande hjälptagaren
själv sammanfattar kommittén de situationer, i vilka
återbetalningsskyldighet är påkallad för hjälptagarens
anhöriga, i följande punkter.

1. Den underhållsskyldige har tillgångar, vilka icke för det närvarande
kunna disponeras för fullgörande av underhållsskyldigheten eller vilka
eljest icke utan allvarlig olägenhet kunna göras likvida t. ex. en fastighet.

2. Den underhållsskyldiges oförmåga att avhjälpa behovet beror på tillfälliga
omständigheter, och man har anledning räkna med att han inom
en nära framtid återfår sin förmåga att svara för sin underhållsskyldighet.

3. Den underhållsskyldiges oförmåga beror på bristande hushållning
(ojämna inkomster och intet sparande under de tider då inkomsterna äro
höga eller slösaktig hushållning i allmänhet).

4. Hjälpbehov för minderårig har uppstått därigenom att fadern (modern)
i ansökning om social förmån för barnet lämnat felaktiga eller
vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan. Härmed jämställes
att fadern (modern) vid ansökning om socialhjälp lämnat vilseledande
uppgifter.

5. Den underhållsskyldige har visal lättja eller liknöjdhet vid fullgörandet
av sin underhållsplikt eller har eljest en sådan livsföring att denna
omöjliggör eller avsevärt försvårar underhållspliktens fullgörande.

] 0 - lii han g till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

G. Den underhållspliktige är oförmögen att fullgöra sin underhållsplikt
på grund av konflikt på arbetsmarknaden.

Vid prövning av återkravsfrågan i fall under 1) och 2) bör socialnämnden
enligt kommitténs mening ha frihet att fastställa eller inte fastställa
återbetalningsskyldighet. Vore t. ex. tillgångarna ej av större värde, borde
återkravsrätt inte förbehållas. I fall under 3)—6) däremot borde nämnden
vara skyldig besluta om ersättningsskyldighet.

Kommittén erinrar om att den, som enligt Fvl fullgör arbetsföreläggande,
inte är skyldig att utge ersättning för fattigvård, som under tiden
lämnas åt hans anhöriga. Motsvarande borde självfallet gälla i fråga om
återkrav mot underhållspliktig för socialhjälp. Denna regel borde emellertid
utvidgas till att avse alla frihetsberövade och överhuvudtaget personer,
vilka underginge av samhällsorgan anbefallda åtgärder för deras tillrättaförande,
när dessa åtgärder innebure hinder för underhållspliktens fullgörande,
t. ex. en person som frivilligt ingått på alkoholistanstalt.

Rörande utformningen av den nya lagstiftningens bestämmelser
om återkravsrätt mot anhöriga yttrar kommittén.

Vid tidpunkten för nuvarande fattigvårdslags tillkomst saknades i stor
utsträckning uttryckliga lagbestämmelser angående den civilrättsliga underhållsplikten.
Någon möjlighet att närmare anknyta den offentligrättsliga
försörjningsplikten till den civilrättsliga genom en hänvisning i fattigvårdslagen
till civillagens stadganden fanns sålunda ej. Numera föreligger
icke detta hinder. Det är sålunda möjligt att i lagen om socialhjälp
uttrycka den offentligrättsliga försörjningsplikten genom en hänvisning
till civillagens motsvarande stadganden, därvid givetvis sådana modifikationer
måste göras som föranledas av förpliktelsernas olika innehåll och
räckvidd.

Såsom tidigare framhållits, ha redan fattigvårdslagens bestämmelser om
försörjningsplikt i huvudsak karaktären av en reglering av fattigvårdsstyrelses
återkravsrätt mot civilrättsligt underhållsskyldiga personer. Om
de fall, då offentligrättslig försörjningsplikt föreligger men ej civilrättslig
underhållsplikt, enligt kommitténs förslag undanröjas, saknas anledning
att icke låta sagda förhållande komma till direkt uttryck i lagstiftningen.
An starkare bli skälen för detta, om återkravsrätten såsom kommittén
ävenledes föreslår, begränsas till en viss krets av de civilrättsligt underhållspliktiga.

På grund av vad sålunda anförts bör enligt kommitténs mening socialhjälpslagen
inte innehålla någon motsvarighet till Fvl 3 § utan enbart
bestämmelser om mot vilka civilrättsligt underhållspliktiga personer återkrav
skall kunna förekomma samt angående omfattningen av återkravsrätten.

I enlighet härmed har i 30 och 31 §§ i det av kommittén utarbetade
förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande bestämmelser.

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

30 §.

Har socialhjälp enligt 3 § meddelats

gift person, som i följd av sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller
själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, och gentemot
vilken make enligt giftermålsbalken är underhållsskyldig, eller

minderårig, gentemot vilken fader eller moder eller den som adopterat
den minderårige enligt föräldrabalken är underhållsskyldig,

är den underhållsskyldige pliktig att ersätta socialnämnden för vad som
utgivits i den mån nämnden beslutat att dylik ersättningsskyldighet skall
föreligga och sedermera icke funnit skäl till eftergift.

Vid beslut enligt första stycket skall vad i 28 § stadgas angående beslut
om hjälptagares ersättningsskyldighet äga motsvarande tillämpning.

För socialhjälp som utgått under tid, då den underhållsskyldige undergår
frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande syfte är underkastad åtgärder,
som anbefallts av samhälleligt organ och som utgöra hinder för underhållsskyldighetens
fullgörande, är denne icke ersättningsskyldig.

31 §.

Vid tillämpning av i 30 § givna bestämmelser om underhållsskyldigs
ersättningsskyldighet skall iakttagas följande:

Ersättningsskyldighet må fastställas, när den underhållsskyldige

1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke kunna
disponeras för underhållsskyldighetens fullgörande;

2) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet på grund av tillfälligt
nödläge och kan antagas inom en nära framtid komma i god ekonomisk
ställning.

Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den underhållsskyldige

1) uppenbarligen brustit i fullgörande av sin underhållsskyldighet på
grund av bristande hushållning, lättja eller liknöjdhet eller ock på grund
av att han har en sådan livsföring, att denna omöjliggör eller försvårar
underhållsskyldighetens fullgörande;

2) i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för barnet lämnat
felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan;

3) vid utredning om behovet av socialhjälp för den underhållsberättigade
lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter eller

4) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet, enär han berörs
av konflikt på arbetsmarknaden på sätt i 6 § andra stycket sägs.

Till de sålunda föreslagna stadgandena ansluter sig de föreskrifter i
förslagets 32, 34 och 35 §§, för vilka redogörelse lämnats i avsnittet rörande
hjälptagarens egen ersättningsskyldighet och som är avsedda att tillämpas
jämväl i fråga om anhörigas ersättningsskyldighet.

Vad slutligen angår frågan, huruvida stadgandet i 4 § Fvl om arbetsgivares
offentligrättsliga försörjningsplikt bör erhålla
motsvarighet i den nya lagen anför kommittén bl. a. följande.

Efter fattigvårdslagens ikraftträdande har dels legostadgan upphävts,
dels arbetsgivares tidigare förefintliga ansvar för viss karenstid efter olycksfall
i arbete bortfallit. Förutsättningarna för tillämpningen av 4 § fattigvårdslagen
ha sålunda till stor del förändrats. Numera regleras ej annat

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

än i undantagsfall arbetsgivares förpliktelser mot sina anställda enligt
»särskilda författningar». I sjömanslagen finnas emellertid fortfarande
vissa stadganden som ålägga arbetsgivare viss vårdplikt gentemot de
anställda.

4 § fattigvårdslagen är däremot ej tillämplig i fråga om det stora antal
arbetsförhållanden, där förmånen av sjukvård m. m. garanteras arbetstagaren
i kollektivavtal. I dylika fall har fattigvårdsstyrelse, som meddelat
fattigvård, ej annan möjlighet att vända sig mot arbetsgivaren än att,
efter att hava fått på sig överlåten arbetares rätt, i civilrättslig väg föra
talan mot arbetsgivaren, vilken talan dock icke kan sträcka sig utöver
avtalets innehåll.

Principen om arbetsgivarens offentligrättsliga ansvar för vården av de
hos honom anställda har sålunda i våra dagars samhälle föga aktualitet.
Det är ju också på ett mycket begränsat område av arbetsmarknaden,
som denna princip fortfarande äger någon relevans. Kommittén kan icke
finna anledning att beträffande en så begränsad grupp arbetsgivare som
den inom sjöfartsnäringen behålla detta ansvar i en reformerad socialvård.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att 4 § Fvl inte får någon
motsvarighet i socialhjälpslagen.

Remissyttranden

I föregående avsnitt har en redogörelse lämnats för vad yttrandena
innehåller i fråga om hjälp tagarens egen återbetalningsskyldighet. En del
av de synpunkter, som därvid redovisats, har aveeende även på anhörigas
återbetalningsskyldighet; i somliga fall har detta kommit till direkt uttryck
i yttrandena, i andra fall torde det ha underförståtts. Jag får därför i
första hand hänvisa till nyssnämnda redogörelse.

Emellertid innehåller yttrandena åtskilligt, som endast tar sikte på
anhörigas återbetalningsskyldighet och som därför bör redovisas i detta
sammanhang.

Kommitténs förslag att slopa den nuvarande automatiska återbetalningsskyldigheten
för anhöriga har genomgående lämnats
utan erinran. Bland dem, som uttryckligen tillstyrkt förslaget i denna
del, märkes Högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund. Sistnämnda förbund anser att den frihet,
som förslaget lämnar för ett individuellt bedömande, är riktig men fäster
uppmärksamheten på att kommunala ekonomiska intressen kan komma
att spela in vid avgörandet av frågor angående ersättningsskyldighet och
storleken därav.

I fråga om den krets av anhöriga, mot vilka återkrav bör kunna riktas,
förekommer åtskilliga uttalanden i remissyttranden.

Vad först angår kommitténs förslag, att socialhjälp åt vuxen
person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar (adoptivföräldrar)
eller barn (adoptivbarn) framhåller stadsfullmäktige i Nässjö, att ersätt -

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 ur 1955

ningsskyldighet mellan föräldrar och vuxna barn endast i undantagsfall
ifrågasättes vid tillämpningen av Fvl. Fullmäktige tillstyrker därför förslaget
i denna del. Samma ståndpunkt intar stadsfullmäktige i Eslöv, som
särskilt understryker, att socialhjälp till åldringar torde bli jämförelsevis
sällsynt med hänsyn till folkpensioneringen. De fall, där mindre tillfredsställande
resultat kunde befaras vid borttagande av barns skyldighet att
ersätta socialhjälp som utgivits till föräldrarna, torde därför bli mycket
sällsynta. Socicilvårdskonsulenten i nionde distriktet säger sig otaliga
gånger ha sett exempel på att gamla människor hellre lede nöd än begärde
hjälp från fattigvården just därför att de visste att deras barn kunde
få betala igen understödet. Det vore därför lyckligt om vuxna barn inte
gjordes ersättningsskyldiga för hjälp, som lämnats till deras föräldrar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig i huvudsak till
förslaget i förevarande del. Detta innebure dock inte, att länsstyrelsen
instämde i kommitténs motivering, vilken i flera avseenden förefölle länsstyrelsen
föga bärande. Då kommittén sökt beräkna den nu gällande försörjningspliktens
ekonomiska betydelse för det allmänna, hade kommittén
tagit allt för ringa hänsyn till den indirekta verkan, som försörjningsplikten
hade genom att försörj ningspliktiga med vetskap om återkravsrätten i ej
obetydlig utsträckning frivilligt fullgjorde sin skyldighet. Kommitténs
förhoppning att — även efter borttagandet av den offentligrättsliga försörjningsplikten
för barn gentemot föräldrar — barn, som ägde förmåga att
hjälpa sina föräldrar, komme att göra detta i alla fall utom där ett spänningstillstånd
mellan föräldrar och barn förelåge, syntes mer än lovligt
optimistisk och komme säkerligen att i stor utsträckning ej infrias. Man
finge ej heller bortse från att borttagandet av nämnda försörjningsplikt
komme att i åtskilliga fall ställa socialnämnderna inför besvärliga problem,
t. ex. då det gällde frågan om minskning eller indragning av socialhjälp
åt en person, som visat sig erhålla ej obetydlig hjälp från barnen, eller då
det gällde frågan om socialhjälp åt en person, som hushållade för sina
vuxna barn, vilka kunde anses äga förmåga bidraga till dennes försörjning.

Fredrika-Bremer-förbundet är tveksamt, huruvida återkravsrätten bör
slopas gentemot barn och föräldrar till vuxen hjälptagare. Tveksamheten
sammanhängde med att den civilrättsliga underhållsskyldigheten omfattade
även dessa kategorier och att det med skäl kunde anses, att reglerna om
underhållsskyldighet borde vara överensstämmande i alla sammanhang.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar.

Enligt förslaget till socialhjälpslag ha försörjningspliktigas ersättningsskyldighet
gentemot samhället avsevärt beskurits beträffande såväl kretsen
av de försörj ningspliktiga som ersättningspliktens omfattning. I fråga om
kretsen av de försörjningspliktiga kommer, även om kommitténs förslag
härutinnan godtages, afl finnas vissa skiljaktigheter mellan den civilrättsliga
och den offentligrättsliga försörjningsplikten. Av särskilt intresse är
att samhällets regressrätt gentemot barn för socialhjälp åt deras föräldrar,

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vilka på grund av sjukdom eller annan dylik orsak äro ur stånd att försörja
sig, nu föreslås skola upphöra. Utan tvekan har en viss omsvängning
i uppfattningen börjat göra sig gällande under senare år. På många håll,
särskilt på landsbygden, torde dock alltjämt anses självklart att barnen
skola sörja för sina föräldrar. Därjämte kan det stundom, såsom då barnen
ha en god ekonomisk ställning, förefalla obilligt att samhället skall svara
för föräldrarnas uppehälle och vård. För egen del vill länsstyrelsen ifrågasätta
om icke alltjämt den allmänna uppfattningen är den att, liksom
föräldrarna sörja för barnen, dessa böra vid behov ekonomiskt stödja
sina föräldrar. Visserligen kan till stöd för den föreslagna ändringen med
fog anföras att samhällets regressrätt ekonomiskt spelar så ringa roll
att den på grund därav bör kunna slopas. Man torde dock ej kunna bortse
från det förhållandet att, om regressrätten slopas, den civilrättsliga försörjningsplikten
minskar i betydelse och det blir anledning undersöka om
icke också den bör upphöra. Om nämligen regressrätten försvinner, komma
föräldrarna i nyss anförda fall sannolikt att vända sig till socialnämnden
med begäran om hjälp. Någon hänvändelse till domstol i sådant syfte
torde av naturliga skäl ifrågakomma endast i undantagsfall.

Med anledning av vad sålunda anförts om sambandet mellan den civilrättsliga
och den offentligrättsliga försörjningsplikten föreslår länsstyrelsen,
att båda slagen av försörjningsplikt göres till föremål för en närmare
undersökning.

Högerns kvinnoförbund anför.

Socialvårdskommitténs förslag om upphävande av återkravsrätten mot
vissa enligt den civilrättsliga lagstiftningen försörjningspliktiga, nämligen
barn respektive föräldrar till vuxna hjälptagare, har inom Förbundet väckt
vissa betänkligheter. Bärande motiv för en sådan inskränkning i återkravsrätten
ha visserligen anförts, nämligen hänsynen dels till de gamla hjälpbehövande,
som på grund av denna återkravsrätt mot deras barn dra sig
för att söka behövlig hjälp, dels till risken att den skall motverka familjebildningen
och försvåra barnens och deras familjers utkomstmöjligheter
samt minska barnens förmåga att ge sina barn en god uppfostran och
utbildning. Att olägenheter och risker av dessa slag verkligen föreligga,
visar erfarenheten, och härtill måste uppenbarligen hänsyn tagas. Å andra
sidan kan det i enskilda fall te sig stötande, att anhöriga utan vidare
genom en hänvisning till kommunens skyldigheter enligt lag skola kunna
avbörda sig den försörjningsplikt, som dock enligt civilrättsliga regler
åvilar dem; detta så mycket mer som den bristande överensstämmelsen
mellan civilrätts- och socialvårdslagstiftningen knappast är tilltalande. Som
en konsekvens av förslaget om ett slopande av den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten
i dessa fall förordar också socialvårdskommittén,
att jämväl frågan om den civilrättsliga underhållsplikten på denna punkt
göres till föremål för utredning. Förbundet skulle helst se, att båda dessa
frågor i ett sammanhang toges under omprövning och att således i socialhjälpslagen
tillsvidare i avvaktan härpå infördes återkravsrätt även mot
barn respektive föräldrar till vuxna hjälptagare. Härvid synes dock angeläget,
att genom t. ex. tillsynsmyndighetens råd och anvisningar manades
till en restriktiv tillämpning av denna rätt.

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om inte en tillämpning
av kommitténs förslag i vissa fall kunde medföra resultat, som för rättskänslan
skulle framstå som i viss mån tveksamma. Sålunda skulle ersättningsskyldighet
kunna ifrågakomma för en person i förhållandevis blygsamma
ekonomiska omständigheter, om hjälpen lämnats hans minderåriga
barn, under det att ersättningsskyldighet skulle vara utesluten för en person
i god ställning, därest hjälpen utgått till hans föräldrar.

Helt avvisande till kommitténs förslag ställer sig länsstyrelsen i Jönköpings
län som yttrar.

Barns försörjningsplikt mot föräldrar liksom även föräldrars mot vuxna
barn bör bestå. Otvivelaktigt har särskilt förstnämnda plikt tidigare i många
fall varit mycket betungande. Läget har emellertid härutinnan väsentligt
ändrats främst genom folkpensioneringsreformen varigenom samhället i betydande
utsträckning övertagit försörjningen av åldringarna och de varaktigt
arbetsoförmögna. Det synes då ej obilligt att kräva att barnen i niån
av förmåga skola bära den återstående försörjningsbördan. Det torde också
alltjämt för de flesta framstå som stötande att barn i god ekonomisk ställning
icke skola gentemot samhället vara skyldiga bidraga till sina föräldrars
uppehälle. Konsekvensen härav blir att om barn i sådan ställning sammanbo
med sina föräldrar begäran om socialhjälp till dessa måste prövas
utan hänsyn till barnens inkomster. Även om försörjningsplikten rent ekonomiskt
kanske icke betyder så mycket för samhället, är dess upphävande
ägnat att försvaga den solidaritet och intressegemenskap — ej blott ekonomisk
— som i allmänhet i ett kultursamhälle kännetecknar förhållandet
mellan föräldrar och barn och som utgör en så stark sammanhållande kraft
dem emellan. Staten, för vars bestånd familjen utgör grunden, bör göra allt
för att hålla denna samhörighetskänsla levande. I detta sammanhang må
påpekas, att det föreliggande betänkandet även i andra hänseenden dessvärre
ger uttryck för bristande förståelse för den visserligen i mångas ögon
gammalmodiga men likafullt ofrånkomliga grundsatsen, att det är en var
medborgares plikt att göra sitt yttersta för att själv försörja sig och de
sina utan bidrag från det allmänna och att samhällets mellankomst bör
vara att betrakta som en nödfallsutväg. Såväl i motiveringen som i vissa
lagbestämmelsers utformning skymta tankegångar, som icke kunna undgå
att provocera hjälpbegäret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar som sin mening, att anledning
saknas för samhället att tillmötesgå tidsandan genom att legalisera
de nya generationernas alltmer tilltagande likgiltighet mot nödställda anhöriga.
Statskontoret anser det ligga i sakens natur, att socialhjälp åt
vuxen person bör kunna återkrävas av hans föräldrar eller barn, därest
dessa befinner sig i goda ekonomiska omständigheter. För flertalet samhällsmedlemmar
skulle det te sig stötande om inte under angivna förhållande
anspråk på återbetalning skulle kunna göras gällande från det allmännas
sida. Uttalanden av liknande art förekommer i de yttranden, som
avgivits av stadsfullmäktige i Linköping och barnavårdsnämnden i Ystad.

248

Kungl. Maj:t s proposition nr til år 1955

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg anför.

Slopas försörjningsplikten och lämnas hjälpen i en fullvärdig form, torde
de fall, där barn i goda omständigheter underlåta att hjälpa sina föräldrar,
icke komma att inskränka sig till de fall, där förhållandet mellan parterna
är mindre gott. Då rätt föreligger för föräldrarna att erhålla hjälp av samhället
i en fullvärdig form, likvärdig med t. ex. folkpension, komma säkerligen
barnen att anse, att föräldrarna i första hand böra begagna sig av
denna rätt och att barnen skola ha full frihet att utöver socialhjälpen lämna
föräldrarna bistånd, närhelst och med vilka belopp de önska utan att detta
skall inverka på socialhjälpen. Ett hänsynstagande till utom hemmet boende
barns bidrag vid utmätande av socialhjälp, på sätt socialvårdskornmittén
förutsätter, torde säkerligen bliva svårt att genomföra i praktiken och i
varje fall ofta medföra, att barnen draga in sina underhållsbidrag, när de
finna, att socialhjälpen på grund av dem i motsvarande mån minskas. Det
kunde möjligen därför förtjäna att övervägas, huruvida icke en skyldighet
för barn i goda ekonomiska omständigheter att bidraga till sina föräldrars
försörjning i någon form borde bibehållas för att motverka benägenheten
att övervältra allt ansvar på samhället även i sådana fall, där socialvårdskommittén,
såsom av ovan citerade uttalande får anses framgå, menar, att
barnen böra hjälpa föräldrarna utan samhällets mellankomst. Särskilt torde
i det allmänna rättsmedvetandet saknas stöd för att vuxna barn med goda
inkomster, vilka bo tillsammans med exempelvis sin moder, som ehuru
kanske oförmögen till förvärvsarbete dock är i stånd att i huvudsak sköta
hemmet för barnen, icke skola vara skyldiga att försörja modern. Sådana
barn hava säkerligen nu i det stora flertalet fall en stark känsla av att de
böra sörja för sin moder även i ekonomiskt avseende, och fattigvården får
därför i ringa utsträckning kontakt med dylika fall. Slopas försörjningsplikten
och utbytes fattigvården mot den »finare» socialhjälpen, torde denna
känsla så småningom försvinna och modern komma att uppmanas att begagna
sig av sin rätt till socialhjälp.

Vad härefter angår frågan om föräldrars (adoptivföräldrars) skyldighet
att utgiva ersättning för socialhjälp åt minderåriga barn
(adoptivbarn) har länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i Norrtälje, Sundsvall och
Östersund ifrågasatt en höjning av den nu gällande och i kommitténs förslag
bibehållna minderårighetsgränsen, 16 år. Som skäl härför
anföres, att 16-årsgränsen varit naturlig på den tid, då de flesta ungdomarna
vid 16 års ålder haft flera års förvärvsarbete bakom sig. Att under
nutida förhållanden helt upphäva föräldrarnas offentligrättsliga försörjningsplikt
då barnet fyllt 16 år, vore inte lämpligt i all synnerhet som utökad
skolgång och strävan efter bättre yrkesutbildning medfört, att ungdomar
i åldern 16—18 eller kanske 20 år inte nått förutsättningarna för att
försörja sig. En lämplig garanti mot missbruk av socialvården vore därför
att stadga villkorlig försörjningsplikt för föräldrar mot barn upp till 18 år
eller 20 år. I samma riktning uttalar sig barnavårdsnämnderna i Malmö
och Hälsingborg, som båda framhåller, att kommitténs förslag står i dålig
överensstämmelse med utvecklingen på det civilrättsliga området. Det hade

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

blivit alltmera vanligt, att underhållsbidrag i domar och avtal bestämdes
att utgå tills barnet fyllt 18 år. I och med att föräldrabalken öppnat möjlighet
att låta barnavårdsmannaskap kvarstå till 21 år funnes anledning
att räkna med en ytterligare utsträckning av tiden för underhållsskyldigheten.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner starka skäl
tala för att den offentligrättsliga försörjningsplikten mot barn inte bör
upphöra förrän vid 18 eller 20 års ålder. Enligt länsstyrelsens mening boide
denna fråga emellertid lösas i samband med frågan om ändring av 16-årsgränsen
i en del andra socialförfattningar, varför länsstyrelsen inte ansage
sig böra nu påkalla en ändring av förslaget i denna del.

Barnavårdsnämnderna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg framhåller,
att de av kommittén föreslagna reglerna medför en orättvisa såtillvida,
att en fader till ett omhändertaget barn utom äktenskap eller till ett omhändertaget
barn i ett upplöst äktenskap bleve skyldig att utgiva underhåll
till barnet medan en fader till ett omhändertaget barn i ett bestående
äktenskap i regel bleve helt befriad från ersättningsskyldighet i allt fall så
länge underhållsskyldighet inte ålagts honom.

Förslaget att helt slopa makes offentligrättsliga försörjningsplikt
mot andra makens barn har allmänt godtagits i
remissyttrandena. Högerns kvinnoförbund uttalar, att förslaget visserligen
leder till en bristande överensstämmelse mellan den offentligrättsliga och
den civilrättsliga lagstiftningen men att erfarenheterna gåve så klart besked
om de ofta olyckliga verkningarna av återkrav, i fall av detta slag, att denna
olägenhet måste accepteras med hänsyn till barnen. På liknande sätt uttalar
sig Fredrika-Bremer-förbundet.

Vad kommittén föreslagit i fråga om återkravsrätt mot hjälptagarens
make har under remissbehandlingen lämnats utan erinran
utom av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken inte biträtt förslaget
att inskränka hemskild makes offentligrättsliga försörjningsplikt
mot andra maken. Enligt länsstyrelsens mening hade kommittén helt bortsett
från att domstol i hemskillnadsmål kunde ålägga make att utgiva
underhåll till den andre maken endast därest yrkande härom framställts.
Om nu maken av en eller annan anledning eller kanske rentav i samförstånd
med andre maken icke framställt dylikt yrkande, skulle alltså den
andre maken icke få någon offentligrättslig försörjningsplikt mot den
förstnämnde. Kommittén hade funnit det stötande att en enskild medborgare,
som av domstol befriats från eljest föreliggande skyldighet alt utgiva
bidrag till sin hemskilda makes underhåll, skulle kunna av annan myndighet
åläggas att i förhållande till det allmänna svara för samma underhåll.
Kommittén hade därvid tydligen ej beaktat att, därest domstol ogillat
i hemskillnadsmål av ena maken framställt yrkande om underhåll av den
andre maken, yrkande om åläggande för den senare att gentemot det all -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

männa fullgöra sin försörjningsplikt redan nu regelmässigt torde komma
att ogillas med hänsyn till bestämmelserna i 65 § Fvl.

jpw

Beträffande de situationer, i vilka åter kravsrätt bör
föreligga, förordar länsstyrelsen i Hallands län en utvidgning av den
i 31 § 3 st. 2) i kommitténs förslag upptagna regeln så att denna kommer
att gälla även i fall, då den underhållspliktige lämnat felaktiga eller vilseledande
uppgifter i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för
make eller maka.

RLF förklarar sig ej kunna biträda kommitténs förslag att befria försörj
ning splik tig från skyldighet att utgiva ersättning för socialhjälp, som
utgått under tid då han undergår frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande
syfte är underkastad åtgärder, som anbefallts av samhälleligt organ och
som utgör hinder för underhållsskyldighetens fullgörande. Regeln härom
i förslagets 30 § 3 st. vore kategorisk. Ersättningsskyldigheten borde vara
beroende av huruvida den underhållsskyldige, sedan han åter kunde försörja
sig själv, hade förutsättningar att fullgöra en återbetalning. Detta
borde prövas från fall till fall. Södermanlands läns fattigvårdsförbund uttalar
rörande ifrågavarande regel, att den av principiella skäl torde väcka
betänkligheter.

Departementschefen

Enligt Fvl är vissa anhöriga skyldiga att försörja varandra, så att de
ej faller fattigvården till last. Man brukar här tala om en offentligrättslig
försörjningsplikt i motsats till den civilrättsliga underhållsskyldighet, som
är reglerad i giftermåls- och föräldrabalkarna. Dessa båda slag av försörjningsplikt
är av olika karaktär. Genom de åsyftade bestämmelserna
i nyssnämnda balkar regleras enskilda personers inbördes rättigheter
och skyldigheter; anspråk på underhåll kan med stöd av dem göras
gällande av enskild mot enskild. Fvl:s regler däremot har till syfte att
bestämma den enskildes förpliktelser mot det allmänna. Inom de gränser,
som utstakas för den offentligrättsliga försörjningsplikten, äger samhället
kräva, att den enskilde fullgör sina skyldigheter mot sina anhöriga, samt,
om det uraktlåtes och samhället till följd härav måste träda emellan
genom att meddela fattigvård, uttaga ersättning härför av den försumlige.
I fråga om den krets av anhöriga, som är skyldiga att försörja varandra,
överensstämmer Fvl nära med giftermålsbalken och föräldrabalken. Beträffande
omfattningen av försörjningsplikten råder däremot en bestämd
skillnad såtillvida, att den fattigvårdsrättsliga försörjningsplikten — i
motsats till den civilrättsliga — inte i något fall sträcker sig längre än
samhällets egen skyldighet att utge obligatorisk fattigvård; ersättning för
frivillig fattigvård kan aldrig uttagas av den, som är försörjningspliktig.

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i Fvl:s
regler om återkravsrätt mot anhöriga. Den viktigaste nyheten i förslaget
innebär, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna
återkrävas av hans föräldrar eller barn.

I remissyttrandena har vissa betänkligheter framförts mot att lagfästa
förslaget i denna del. Därvid har anförts bl. a., att föräldrar och barn i
civilrättslig mening vore underhållsskyldiga mot varandra och att överensstämmelse
borde råda mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga
försörjningsplikten. Vidare har framhållits, att för rättskänslan stötande
resultat skulle uppkomma, om en person i goda ekonomiska omständigheter
inte bleve skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som
lämnats hans föräldrar eller vuxna barn. Farhågor har också uttalats för
att solidariteten och intressegemenskapen mellan föräldrar och barn skulle
försvagas, därest återkravsrätten borttoges i dessa fall.

Med anledning av dessa invändningar vill jag erinra om att samhället
i en mängd andra former än genom socialhjälp bistår behövande personer
utan att av deras anhöriga kräva ersättning för sina utgifter. Som exempel
vill jag nämna folkpensioneringen, vars inkomstprövade förmåner
säkerligen utgår till ett stort antal åldringar, som har barn i goda ekonomiska
förhållanden. Det lär inte i något sammanhang ha ifrågasatts, att
ersättning för dessa förmåner skulle kunna utkrävas av barnen ens i
sådana fall, där dessa uppenbarligen åsidosatt sin civilrättsliga skyldighet
att utge underhåll till föräldrarna. På liknande sätt förhåller det sig med
t. ex. mödrahjälpen; åtskilliga kvinnor, som erhåller dylik hjälp, har med
all sannolikhet föräldrar i så god ekonomisk ställning, att underhållsbidrag
kunnat uttagas av dem med stöd av föräldrabalkens iegler. Med
det sagda har jag velat framhålla, att samhällets återkravsrätt ingalunda
behöver sträcka sig lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten.
I vad mån korrespondens bör föreligga, torde för varje hjälpform för sig
böra avgöras med hänsyn till vad som kan befinnas vara mest lämpligt.
Härvid bör hänsyn givetvis tagas även till den normbildande verkan, som
återkravsrätten kan ha för enskilda personers handlingssätt.

Av det siffermaterial, som redovisats av kommittén, synes framgå, att
socialhjälp åt vuxna personer i mycket blygsam omfattning återkräves
från deras anhöriga. Återkravsrätten har alltså i dessa fall en ganska
ringa direkt betydelse för kommunernas ekonomi. Måhända kan det göras
gällande, att den indirekta betydelsen är större, i det att redan vetskapen
om att återkravsrätt föreligger kommer en del försörjningspliktiga att
frivilligt fullgöra sin underhållsskyldighet. För egen del håller jag dock
för sannolikt, att denna indirekta verkan är tämligen ringa. Det är enligt
min mening helt andra omständigheter än vetskapen om Fvl:s regressregler
som gör att barn bidrar till sina föräldrars underhåll och tvärtom.
Inte heller tror jag att den känsla av samhörighet, som vanligen kanne -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tecknar förhållandet mellan föräldrar och barn, skulle försvagas, om
dessa regressregler slopades. I varje fall torde, så länge den civilrättsliga
underhållsskyldigheten kvarstår oförändrad, reglerna härom utgöra ett
tillräckligt stöd för att hålla denna känsla vid liv.

Den främsta anledningen till att kommittén föreslagit att regressrätten
slopas i förevarande fall är, att den i vida kretsar skapat motvilja mot
att anlita fattigvården. Enligt vad kommittén uttalar drar sig åtskilliga
hjälpbehövande gamla för att söka fattigvård, enär de inte vill utsätta
små barn för risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas
sida. Att denna iakttagelse är riktig, torde vara allmänt erkänt bland dem,
som handhar fattigvården. Det torde vidare förhålla sig så, att många
fattigvårdsstyrelser underlåter att verkställa återkrav av den anledningen,
att de inte vill skapa osämja mellan föräldrarna och barnen.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag övervägande skäl tala
för att såsom kommittén föreslagit — helt slopa återkravsrätten mot
barn för hjälp åt deras föräldrar och mot föräldrar för hjälp åt deras
vuxna barn. Godtages detta förslag, bör motsvarande givetvis gälla i fråga
om adoptant och adoptivbarn.

Enighet torde råda om att socialhjälp, som meddelats åt
minderårigt barn, åtminstone i vissa fall bör kunna återkrävas
av barnets föräldrar.

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för minderårighet dragen vid
16 år och kommittén har inte föreslagit någon ändring härutinnan. I en
del av remissyttrandena har emellertid uttalats, att föräldrars offentligrättsliga
försörjningsplikt mot barn inte borde upphöra redan då barnet
fyllt 16 år utan först vid 18 eller 20 års ålder. Som skäl härför har anförts
bl. a., att många ungdomar i 16—20-årsåldern med hänsyn till den utökade
skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kunde försörja
S!g själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar
och avtal bestämdes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Dessa skäl är enligt
min mening beaktansvärda. Å andra sidan måste beaktas, att 16-årsåldern
gäller som minderårighetsgräns enligt en mängd olika författningar av
social karaktär. Som exempel må nämnas, att 16 år utgör övre gräns för
rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för rätt till folkpension
och sjukpenning samt att 16-årsgränsen har stor betydelse vid
tillämpningen av barnavårdslagen, vilken lag ju f. n. är föremål för omprövning.
Frågan om en höjning av ifrågavarande åldersgräns synes därför
ej lämpligen böra avgöras i detta sammanhang.

Enligt kommitténs förslag skulle ersättning för socialhjälp till minderårig
få uttagas av dennes föräldrar endast under vissa i förslagets 31 §
närmare angivna förutsättningar. För egen del anser jag emellertid, att
en fader eller moder i princip alltid bör vara skyldig att utge ersättning
för socialhjälp, som lämnats till deras minderåriga barn. Då fråga är om

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

barn utom äktenskap bör dock, såsom kommittén föreslagit, undantag
göras för den händelse fadern eller modern enligt avtal, som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång
för alla. Vidare torde — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt
63 § 2 st. Fvl — undantag böra göras för det fall, att någon av föräldrarna
enligt dom eller avtal är skyldig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet
mot sitt minderåriga barn men försummar att göra detta och därigenom
förorsakar att socialhjälp måste lämnas åt barnet; i dylikt fall
bör ersättning inte kunna utkrävas av den av föräldrarna, som inte försummat
sin underhållsplikt.

Enligt föräldrabalken föreligger i vissa fall underhållsskyldighet mot
makes barn. Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare
gifte eller utom äktenskap, är nämligen den andre maken jämte honom
skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll, så länge
äktenskapet består. Under samma förutsättningar föreligger enligt Fvl
offentligrättslig försörjningsplikt mot makes barn, och ersättning för
socialhjälp, som lämnats åt ett sådant barn, kan alltså uttagas av barnets
styvfader eller styvmoder. Kommittén har föreslagit, att återkravsrätten
i dessa fall helt slopas. Som skäl härför har bl. a. anförts, att den offentligrättsliga
försörjningsplikten mot andra makens barn gåve upphov till
ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt mellan barnet
och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer ävensom att behov
av återkravsrätt i dessa fall inte längre förelåge med samma styrka
som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Dessa skäl
synes mig väga tungt för att helt avstå från återkravsrätt mot styvföräldrar.
Då förslaget härom dessutom enhälligt godtagits under remissbehandlingen,
tillstyrker jag att det genomföres.

De naturliga föräldrarna till ett adopterat barn har enligt föräldrabalken
inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Underhållsskyldigheten
åvilar i stället adoptanten samt, om han är gift och barnet
står under hans vårdnad, hans make. Endast om de blir ur stånd att
underhålla barnet, inträder de naturliga föräldrarnas underhållsskyldighet.
I konsekvens härmed åvilar f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten
i regel inte de naturliga föräldrarna utan adoptanten samt, i förekommande
fall, hans make. Enligt den nya lagstiftningen bör de naturliga
föräldrarna till ett adopterat barn vara helt befriade från att utge ersättning
för socialhjälp åt barnet. Ersättningsskyldigheten bör i stället vila
på adoptanten. Av skäl som anförts beträffande styvbarn bör däremot
adoptantens make vara fritagen från dylik skyldighet. Från sistnämnda
regel synes dock ett undantag böra göras; skulle adoptanten vara gift
med någon av barnets föräldrar, bör ersättningsskyldigheten åvila båda
makarna.

Enligt Fvl gäller i fråga om återkr a v s r ä 11 in o t in a k e olika

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

regler för man och hustru; mannen är ovillkorligt försörjningspliktig mot
hustrun medan hon endast har en s. k. villkorlig försörjningsplikt mot
honom. Kommittén har föreslagit att denna skiljaktighet slopas och att
likformiga regler utformas för båda makarna. Vidare har kommittén
föreslagit en regel av innebörd, att om socialhjälp utgives till en hemskild
make ersättning härför inte skall kunna uttagas av andra maken, därest
denne befriats från sin civilrättsliga underhållsskyldighet mot hjälptagaren.
För egen del anser jag mig i huvudsak kunna godtaga förslaget i dessa
delar. Som regel bör gälla, att make är skyldig att utge ersättning för
socialhjälp som lämnats andra maken. Men om makarna vid tiden för
hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad samt den
av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt avtal var
berättigad till underhåll av andra maken, bör denne inte vara ersättningsskyldig.

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att utsträcka återkravsrätten
till frånskild make.

Vad härefter angår återkravsrättens omfattning är, såsom
förut nämnts, en hjälptagares anhöriga enligt nu gällande lagstiftning
endast skyldiga att utge ersättning för obligatorisk fattigvård. Jag har i
det föregående föreslagit, att området för den obligatoriska hjälpen utvidgas,
och i konsekvens härmed synes återkravsrätten böra utsträckas
på motsvarande sätt. I sak innebär detta ingen annan skillnad från vad
som nu gäller än att en make blir skyldig att, om andra maken finnes
böra av hälsoskäl avhålla sig från arbete, utge ersättning för vad som
utgives i obligatorisk hjälp åt denne.

Liksom nu bör ersättning inte kunna uttagas av försörj ningspliktig
med högre belopp än det, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen
kan skattas. Vad anstaltsvården beträffar, bör Konungen tillerkännas
samma befogenhet som enligt Fvl att fastställa taxa för denna uppskattning.

Enligt Fvl anses den, som försummat sin försörjningsplikt mot sin
hustru eller sina minderåriga barn och som till följd därav erhållit s. k.
arbetsföreläggande, genom arbetets utförande fullgöra sin skyldighet
att utge ersättning för fattigvård, som under tiden tilldelas hustrun
eller barnen. Kommittén har föreslagit att denna regel bibehålies och utvidgas
till att avse alla personer, som undergår av samhällsorgan anbefallda
åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebär
hinder för underhållspliktens fullgörande. För egen del kan jag i stort sett
ansluta mig till förslaget, som i denna del så gott som undantagslöst
lämnats utan erinran. Om någon är häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och till följd därav är ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot sin make eller sina barn, bör ersättning för
socialhjälp, som under tiden utgivits åt dem, ej kunna uttagas av honom.

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Beträffande de formella förutsättningarna för att
återbetalningsskyldigheten skall inträda samt preskription
bör i fråga om anhöriga gälla samma regler som föreslagits
för hjälptagarna själva. Härom hänvisas till vad som anförts i föregående
avsnitt.

Vad angår den lagtekniska utformningen är jag ense med
kommittén om att behov ej föreligger att i den nya lagen upptaga bestämmelser,
som svarar mot reglerna om försörjningsplikt i 3 § Fvl. Det torde
räcka att direkt ange i vilka fall återkravsrätt föreligger.

Såsom kommittén föreslagit bör Fvl:s regler om arbetsgivares
offentligrättsliga försörjningsplikt inte få någon motsvarighet
i den nya lagen.

Den kommunala organisationen
Inledning

Sedan socialvårdskommittén avgav sitt förslag rörande socialhjälpens
kommunala administration, har antagits en ny kommunallag, vilken trätt
i kraft den 1 januari 1955. Den nya lagen innebär bl. a., att en för stad
och land enhetlig organisation skapats för den centrala kommunalförvaltningen
och dess ledning. I varje kommun skall sålunda finnas en styrelse,
som i landskommun skall utgöras av kommunalnämnden och i stad i regel
av drätselkammaren. Styrelsen skall leda förvaltningen, taga erforderliga
initiativ och ha överinseende över övriga nämnders verksamhet. I lagen
finnes upptagna åtskilliga organisatoriska föreskrifter för kommunens
styrelse. De flesta av dem äger tillämpning jämväl i fråga om sådana
nämnder, som inte är reglerade i särskild författning. Däremot gäller
ifrågavarande bestämmelser inte för de nämnder, som utses för reglerad
förvaltning. Under förarbetena till lagen uttalade föredragande departementschefen
(prop. nr 210/1953), att kommunerna borde åtnjuta största
möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med
hänsyn till skiftande lokala behov. Samtidigt underströks, att det vore
önskvärt att de bestämmelser om den kommunala förvaltningsorganisationen
m. m., som funnes upptagna i fattigvårds- och barnavårdslagarna
in. fl. specialförfattningar, i möjligaste mån anpassades efter den nya
kommunallagen. Riksdagen fann det vara av största vikt för vinnande av
enkla och rationella arbetsformer i den kommunala förvaltningen, att en
sådan anpassning snarast komme till stånd (konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22/1953).

I detta sammanhang är vidare att märka att en ny lagstiftning om
nykterhetsvård, i vilken ingår bestämmelser rörande nykterhetsnämnder,
träder i kraft den 1 oktober 1955 och alt den allmänna sjukförsäkringens

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

genomförande inneburit ställningstagande av betydelse för det administrativa
handhavandet av socialvårdande uppgifter. Det må även erinras om
att 1953 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag (prop. nr 180) antog en
lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Slutligen
må erinras om att barnavårdskommittén f. n. är sysselsatt med en översyn
av barnavårdslagstiftningen och därmed även av den kommunala organisationen
för barnavård och ungdomsskydd samt att 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen prövar frågor av betydelse för den kommunala
organisationen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit måste socialvårdskommitténs
förslag i förevarande hänseende anses vila på förutsättningar, som
nu till stor del ej längre är för handen. Det synes därför ej vara erforderligt
att här lämna någon närmare redogörelse för kommittéförslaget och
de däröver avgivna yttrandena. Ej heller torde här böra redogöras för
detaljerna i den nuvarande lagstiftningen. En redogörelse för lagstiftningens
innehåll synes kunna anstå till specialmotiveringen. Det torde
emellertid vara lämpligt att — innan huvudinnehållet i kommittéförslaget
och remissyttrandena beröres — lämna en översikt av den nuvarande
kommunala organisationen på det socialpolitiska området.

Översikt av den kommunala socialvårdsorganisationen

Fattigvårdsstyrelsen är det äldsta kommunala organet med socialpolitiska
uppgifter; före 1914 var fattigvårdsstyrelsen det enda lokala socialvårdsorganet.
Enligt 9 § fattigvårdslagen skall i varje fattigvårdssamhälle
varje kommun bildar numera ett eget fattigvårdssamhälle — finnas en
fattigvårdsstyrelse.

Barnavårdsnämnden tillkom samtidigt med 1924 års barnavårdslag. Enligt
1 § denna lag skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd.
Mindre kommun kan dock av Kungl. Maj :t befrias från denna skyldighet,
i vilket fall kommunens fattigvårdsstyrelse med viss förstärkning tjänstgör
som barnavårdsnämnd (7 §).

Pensionsnåmnden inrättades genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring
och har nu att verka i enlighet med bestämmelserna i lagen
den 29 juni 1946 om folkpensionering. I regel bildar varje kommun ett
pensionsdistrikt, men en kommun kan uppdelas i flera distrikt. Flera
kommuner kan enligt lagen slås samman till ett pensionsdistrikt, men detta
förekommer inte i något fall. Enligt folkpensioneringslagens 25 § skall för
varje pensionsdistrikt finnas en pensionsnämnd.

Nykterhetsnåmnden leder sitt ursprung från 1913 års lagstiftning om
behandling av alkoholister. Enligt 1931 års alkoholistlag (2 §) liksom enligt
lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård (3 §) skall i varje kommun

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

finnas en kommunal nykterhetsnämnd. Enligt 5 § lagen om nykterhetsvård
kan kommunens fattigvårdsstyrelse utgöra nykterhetsnämnd, därest
kommunens ringa folkmängd eller liknande förhållande gör särskild nykterhetsnämnd
obehövlig.

Arbetslöshetsnämnd ■— vid tillkomsten år 1914 kallad arbetslöshetskommitté
— skall, därest Kungl. Maj :t så förordnar, enligt lagen den 30 juni
1944 om arbetslöshetsnämnd finnas inom kommun för handhavande av
lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid oförvållad arbetslöshet. Om förordnandet inte innefattar föreskrift om
att särskild arbetslöshetsnämnd skall tillsättas, kan kommunen själv besluta
inrätta särskild nämnd; i annat fall skall kommunens styrelse vara
arbetslöshetsnämnd. Arbetslöshetsnämnd må vara gemensam för flera
kommuner.

Familjebidragsnämnd skall enligt 23 § förordningen den 29 mars 1946
om familjebidrag åt värnpliktiga in. in. inrättas av kommun. Där ej särskild
familjebidragsnämnd inrättats, skall kommunen uppdra åt annan
kommunal myndighet att vara familjebidragsnämnd.

Hemhjälpsnämnd skall finnas i kommun, där statsunderstödd social
hemhjälpsverksamhet bedrives. Kommun skall enligt 6 § kungörelsen den
31 december 1943 antingen inrätta särskild hemhjälpsnämnd eller uppdraga
åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd; dock att,
där kommuner för handhavande av den sociala hemhjälpsverksamheten
sammanslutit sig till kommunalförbund, förbundsdirektionen må utgöra
hemhjälpsnämnd för i förbundet ingående kommuner.

Lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande stadgar i 2 §, att kommun är skyldig att genom lämpligt
kommunalt organ förmedla lån och bidrag, som utgår av statsmedel i syfte
att främja bostadsförsörjningen inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning
Kungl. Maj :t närmare bestämmer, biträda vid handhavandet av
den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål.

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall lokalsjukkassa
finnas för varje lokalsjukkasseområde (3 §). Sådant område
omfattar en eller flera kommuner.

Hälsovårdsnämnd skall enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 finnas
i varje kommun; i vissa landskommuner må dock kommunalnämnden
utgöra hälsovårdsnämnd.

Enligt lag den 22 maj 1953 om tillsättning av vissa befattningshavare
inom socialvården gäller, att om kommun beslutat inrätta befattning, som
skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, pensionsnäinnd,
nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd och
hemhjälpsnämnd eller för två eller flera av dessa organ, sådan befattning
må tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

17—Biliang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

Kommittén erinrar om att den år 1942 framlade ett förslag till lag om
socialnämnd m. m. Kommitténs förslag innebar sammanfattningsvis, att
det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och hälsovårdens
del tills vidare lösas genom bildandet av särskilda enheter, socialvårdskommuner.
I samband därmed föreslogs, att det i princip skulle i varje
kommun finnas en socialnämnd och en barnavårdsnämnd, av vilka den
senare skulle handha den samhälleliga barna- och ungdomsvården, medan
socialnämnden skulle omhänderha uppgifter motsvarande dem, som nu
handhas av fattigvårdsstyrelse, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd,
pensionsnämnd och familjebidragsnämnd. Där särskilda förhållanden
därtill föranledde, skulle kommun kunna vid sidan av socialnämnden
tillsätta en eller flera särskilda nämnder med uppgift att omhändertaga
verksamheten inom någon eller några av de socialvårdsgrenar, som
eljest skulle ha ankommit på socialnämnden. Beslut om tillsättande av
särskild nämnd skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Vare
sig inom en kommun inrättats särskilda nämnder eller icke, skulle socialnämnden
vara det ledande socialvårdsorganet inom kommunen samt
handha kommunens medelsförvaltning, företräda kommunen och bevaka
dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter och i
princip tillsätta de tjänstemannabefattningar, som kommunens beslutande
myndighet inrättat.

Över detta förslag inhämtades yttranden från ett stort antal myndigheter
och organisationer. Förslaget blev dock inte förelagt riksdagen.

Kommittén redogör i sitt nu ifrågavarande betänkande för innebörden
av ett flertal reformer och reformförslag från tiden efter framläggandet
av nyssnämnda förslag rörande socialnämnd. Bl. a. omnämnes härvid det
förslag om tillskapande av ett för socialförsäkringarna gemensamt lokalt
organ, förslagsvis benämnt socialförsäkringsnämnden, som socialvårdskommittén
framlade i sitt betänkande av år 1948 om arbetslöshetsförsäkringen.
Vidare erinras om att befolkningsutredningen år 1946 föreslog, att i varje
kommun skulle tillsättas ett för handhavandet av de familjevårdande uppgifterna
och barnavårdsnämndens uppgifter gemensamt organ, förslagsvis
kallat familj enämnden, i vilket barnavårdsnämnden skulle uppgå.

Sedan kommittén redogjort för kommunernas egna åtgärder för centralisering
av socialvårdsarbetet framlägger kommittén sitt slutliga förslag
angående den kommunala socialvårdsorganisationen. Sammanfattningsvis
innebär förslaget följande.

Kommittén anser, att en fristående lagstiftning rörande den kommunala
socialvårdsorganisationen bör utfärdas. Förslaget innebär å ena sidan att
kommittén vidhåller sitt förslag av år 1942, att inom varje kommun skall
inrättas en socialnämnd med central ställning inom kommunens social -

259

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vård, å andra sidan att kommittén beaktat erinringarna mot en långt
driven centralisering av den kommunala nämndorganisationen och i detta
avseende föreslår, att kommunerna skall i hög grad få fria händer att
ordna organisationen efter de lokala och personliga förhållandena.

Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om icke särskilda förhållanden
till annat föranleda bör emellertid kommunen tillsätta särskild
barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd. Vid mera omfattande
arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Särskild
familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,
när den så finner påkallat. Kungl. Maj :t skall kunna föreskriva, att särskild
barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall
tillsättas i viss kommun.

Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta förvaltning
och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda kommunen
i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke tillsatts ankommer
det på socialnämnden att sköta förvaltning och verkställighet på
ifrågavarande område.

Beträffande kommittéförslaget i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
sid. 387—447.

Remissyttranden

Yttrandena över kommitténs förslag rörande socialvårdens kommunala
organisation ger i dominerande utsträckning uttryck åt den meningen,
att de lokala förhållandena är alltför olikartade för att en likformig organisation
av nämndväsendet på det sociala området skulle vara lämplig.
Från många håll uttalas sympati för tanken på en mer eller mindre långt
gående centralisering av socialvårdsarbetet till en eller ett fåtal nämnder.
Samtidigt förutsättes emellertid, att kommunerna i enlighet med förslaget
får frihet att organisera nämndväsendet efter lokala förutsättningar och
behov. Från större kommuners sida framhålles i åtskilliga fall, att man
har behov av alla eller flertalet av nu inrättade nämnder. Myndigheter,
som företräder avgränsade förvaltningsuppgifter, uttalar sig i flera fall
bestämt till förmån för obligatoriskt bibehållande av den ena eller andra
nämnden, som i kommittéförslaget inte förutsatts obligatoriskt skola inrättas.

Departementschefen

Strävandena till samordning och enhetlighet i fråga om de socialpolitiska
anordningarna är gamla. Dessa strävanden utgjorde ett av de starkaste
motiven för alt socialvårdskommittén tillsattes år 1937.

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Det är emellertid skäl att erinra om att samordningsdiskussionen gäller
olika ting. I fråga om de sociala förmånernas konstruktion eftersträvas
en samordning, varigenom luckor i skyddet undvikes likaväl som möjligheter
till dubbelersättningar elimineras. Med avseende på förmånernas
belopp eftersträvas enhetlighet, så att hjälpbehovets storlek blir bestämmande
för förmånernas belopp snarare än hjälpbehovets orsak. Dessa
strävanden har de senaste åren beaktats vid utformningen av nya bestämmelser
rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och folkpensionering.

Ett annat slag av samordning avser den sociala administrationen. Därvidlag
åsyftas på det lokala planet samordning av såväl beslut som verkställighet.
Närmare bestämt eftersträvas en koncentration av det kommunala
nämndväsendet och av det expeditionella arbetet. I sistnämnda
avseende söker man underlätta allmänhetens kontakt med de samhälleliga
hjälpformerna samt minska omgången för de hjälpbehövande.

I detta sammanhang är det fråga om den organisatoriska samordningen
på det kommunala planet.

En av de viktigaste orsakerna till bristerna på socialvårdens område var
tidigare att kommunerna saknade tillräckliga personella och ekonomiska
resurser. I direktiven för socialvårdskommittén uttalades, att den starka
splittringen i små kommunala enheter tedde sig i hög grad irrationell och
att det vore betydelsefullt, om man kunde finna vägar för skapande av
större fattigvårdssamhällen. Detta önskemål förverkligades genom den
kommunindelningsreform, som genomfördes den 1 januari 1952.

Inför nämnda reforms genomförande utarbetades inom inrikesdepartementet
vissa anvisningar, vari uttalades beträffande antalet ledamöter i
nämnder och styrelser bl. a., att det —- för att olika kommundelar i möjligaste
mån skulle bli representerade i de olika organen — ofta kunde
vara lämpligt att dessa organ åtminstone till en början gåves ett något
större antal ledamöter än vad som med hänsyn till kommunens storlek
och det väntade arbetets omfattning framstode som naturligt.

Kommunerna torde i viss utsträckning ha följt dessa anvisningar. Strävandena
till koncentration av nämndväsendet har härigenom på sina håll
åtminstone temporärt motverkats av kommunindelningsreformen. Samtidigt
har emellertid de nybildade kommunerna i stor utsträckning fått
praktiska möjligheter att genomföra en rationalisering av det expeditionella
arbetet på socialvårdens område, varigenom allmänhetens kontakt
med socialvårdsorganen underlättats.

Kommunindelningsreformen banade vägen för den revision av kommunallagstiftningen,
som avslutades genom utfärdandet av kommunallagen
den 18 december 1953, vilken jag berört i den inledande redogörelsen i
detta avsnitt.

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 dr 1955

Utgångspunkten för den revision av bestämmelserna rörande kommunernas
socialvårdsorganisation, som nu är aktuell, bör alltså -— i enlighet med
vad som uttalades under den nya kommunallagens förarbeten — vara, att
kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skall ges så vida
gränser som är möjligt och som samtidigt är förenligt med den nya kommunallagens
bestämmelser. Den nya kommunallagen ger, såsom nämnts,
kommunens styrelse uppgiften att leda förvaltningen, taga erforderliga
initiativ och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Att därutöver
fastställa någon form av rangordning mellan de kommunala nämnderna
torde ej böra komma i fråga. Med hänsyn härtill synes det inte vara nödvändigt
att närmare utveckla varför socialvårdskommitténs år 1950 avgivna
förslag om en socialnämnd, vilken ges en central ställning inom
kommunens socialvård, inte bör förverkligas.

Såsom jag redan i det föregående framhållit, har fattigvården som hjälpform
förlorat i relativ omfattning till följd av sådana reformer som den
successiva förbättringen av folkpensionerna, den nya sjukförsäkringen och
moderskapsförsäkringen, förbättringen av arbetslöshetsförsäkringens förmåner,
de allmänna barnbidragens införande, höjningen av de särskilda
barnbidragen och bidragsförskotten, bostadspolitiska åtgärder av skilda
slag och däribland bostadsrabatternas införande, arbetsförmedlingens och
särskilt arbetsvärdens ökade resurser samt förbättrade möjligheter till
vård och försörjning för långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra m. fl.
Man torde kunna utgå ifrån, att socialhjälpen kommer att få karaktären
av en kompletterande hjälpform av ■— kvantitativt sett -— jämförelsevis
underordnad betydelse. Den träder in i de fall, då socialförsäkring och
andra hjälpformer inte står till förfogande eller inte förslår. Dess klientel
blir, såsom genomförda undersökningar av det nuvarande fattigvårdsklientelet
redan visat, i huvudsak inskränkt till ett antal personer eller
familjer med nedsatt försörjningsförmåga — sjuka, efterblivna, alkoholister,
straffade, socialt missanpassade och ömtåliga människor — vilka
behöver ekonomisk hjälp men för vilka de på längre sikt viktigaste åtgärderna
består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga.
Verkställigheten av dessa åtgärder ankommer i regel på sjukvården,
arbetsvärden, nykterhetsvården etc.

Enligt min mening — och därvid delar jag eu vid remissbehandlingen
i ett flertal fall uttalad uppfattning — bör socialhjälpsfrågorna handläggas
av ett organ med i huvudsak samma ställning som nu tillkommer fattigvårdsstyrelsen.
Jag föreslår att detta organ benämnes socialnämnd.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att bestämmelserna om socialnämnden
skall sammanfattas i en särskild lag om socialnämnd in. in.
1 denna lag skulle sammanföras bestämmelser om de nämnder, som handhar
kommunens socialpolitiska uppgifter, förutom socialnämnden således

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

även barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, pensionsnämnd, familj ebidragsnämnd,
hemhjälpsnämnd och arbetslöshetsnämnd. Såsom redan av det
föregående framgått, är tidpunkten inte lämplig för en ändring av gällande
lagstiftning rörande andra nämnder än fattigvårdsstyrelsen. Nykterhetslagstiftningen
har reviderats så sent som år 1954. Barnavårdslagstiftningen
är föremål för översyn av en sakkunnigkommitté. Hemhjälp sverksamheten
beröres av åldringsvårdsutredningens arbete, och pensionsnämndernas
ställning och uppgifter kan komma att påverkas av den allmänna
sjukförsäkringens införande och samordningen mellan denna försäkring
och folkpensioneringen.

Liksom bestämmelserna om fattigvårdsstyrelsen nu återfinnes i fattigvårdslagen,
bör sålunda enligt min mening reglerna rörande socialnämnden
upptagas i socialhjälpslagen. Någon särskild lag om socialnämnd bör
sålunda inte utfärdas. Tvärtom synes lagstiftningen böra utformas så, att
socialnämndens organisation i möjligaste mån regleras genom hänvisningar
i socialhjälpslagen till tillämpliga bestämmelser i kommunallagen om kommunens
styrelse och övriga nämnder.

Att socialnämnden skall vara obligatorisk har allmänt förutsatts. Även
jag finner det ställt utom diskussion att i varje kommun skall finnas en
socialnämnd.

I detta sammanhang torde jag böra något beröra frågan om i vad mån
de övriga kommunala nämnderna med socialvårdande uppgifter bör vara
obligatoriska. Principen att varje kommun skall ha en särskild nykterhetsnämnd
har fastslagits — om ock med vissa möjligheter till undantag —
i den nya nykterhetsvårdslagen. Att även särskilda barnavårds- och pensionsnämnder
bör finnas i varje kommun torde vara en allmän uppfattning,
som jag delar och som överensstämmer med nuvarande lagstiftning.
De frågor, som de nu ifrågavarande nämnderna liar att handlägga, torde
oftast vara av så skild karaktär och de lagstiftningskomplex de har att
tillämpa vara så omfattande, att det är väl motiverat att ha skilda nämnder
för de olika uppgifter det i dessa fall är fråga om. Då det gäller de uppgifter,
som åvilar familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd, synes det
i många fall vara lämpligt att uppdra åt någon annan kommunal nämnd
att handlägga förekommande ärenden — vilket också den nuvarande lagstiftningen
medger. Även beträffande de bostadspolitiska förmedlingsuppgifterna
har kommunerna full frihet att välja det organ, som de önskar
utnyttja för ändamålet.

I komplicerade hjälpfall, där ofta en hel familj är i behov av ingripande
från samhällets sida, beröres inte sällan flera kommunala organ samtidigt.
Det kan t. ex. vara fråga om en familj, vars behov av ekonomisk hjälp
kan vara betingat av alkoholism hos familjefadern och sjuklighet hos
modern. I ett sådant fall kan, förutom socialnämnden och nykterhets -

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

nämnden, t. ex. barnavårdsnämnden inkopplas på fallet för att bereda
barnen vård, medan hemhjälp e. dyl. kan behöva ordnas för modern. Förutom
den samordning på det verkställande planet, som ur den hjälpsökandes
synpunkt i ett sådant fall är angelägen och till vilken jag återkommer
i det följande, är det uppenbarligen ur allmän synpunkt av betydelse,
att i de olika nämnderna sakkunskap från olika nämnders områden
finnes företrädd. I viss utsträckning representeras en sådan allmän
sakkunskap av verkställande tjänstemän, som arbetar för flera nämnder.
Det torde emellertid i många fall vara värdefullt, att de olika nämnderna
är representerade i varandra genom gemensamma ledamöter. En sådan
representation är direkt föreskriven såvitt angår barnavårdsnämnden, i
det att barnavård slagen stadgar (3 § 1 mom. a), att en ledamot av kommunens
fattigvårdsstyrelse skall ingå i barnavårdsnämnden.

Enligt min mening bör någon liknande föreskrift i fråga om andra
nämnders representation i socialnämnden inte införas i lagen. Det bör vara
varje kommuns sak att själv skapa förutsättningarna för den önskvärda
samverkan mellan olika nämnder. Om lagstiftningen helt befriades från
kvalificerande bestämmelser rörande olika nämnders sammansättning,
skulle det till och med vara möjligt att göra sammansättningen av flera
nämnder helt identisk, varigenom samordningen av nämndväsendet skulle,
där så befinnes lämpligt, kunna göras fullständig. För närvarande lägger
de olika lagarna hinder i vägen för en så långt driven samordning. Lagen
om nykterhetsvård lämnar kommunen en vittgående frihet vid sammansättningen
av nykterhetsnämnden. Beträffande socialnämnden bör kommunen
ha full frihet att välja de personer bland kommunens vuxna befolkning
som anses bäst lämpade för uppdraget.

Vad angår frågan om samordningen av kommunernas socialvård på
det verkställande planet är det, som jag redan uttalat, såväl ur samhällets
som ur allmänhetens synpunkt av vikt, att de verkställande funktionerna
är samordnade och så koncentrerade som möjligt. I syfte att åstadkomma
större enhetlighet inom den kommunala hjälpverksamheten infördes
fr. o. in. år 1937 socialregistret, i vilket de personer skall antecknas, som
erhåller vissa slag av sociala bidrag från samhället eller enskilda organisationer.
I den mån denna anordning utnyttjas på ett riktigt sätt möjliggör
den, att den hjälpsökande inte i onödan besväras med frågor och undersökningar
under utredningen av hjälpbehovet vid varje tillfälle. Samtidigt
kan de verkställande organen lätt förvissa sig om att hjälp på grund av
samma behov inte lämnas från flera håll.

Socialregistret fyller alltjämt eu viktig funktion. Av inte mindre vikt
är utvecklingen mot en koncentration av de olika sociala nämndernas
kontorsorganisation. Genom ändringar i kommunallagstiftningen har kommunerna
berelts möjligheter att centralisera sin medelsförvaltning. Genom

264

Kungl. Maj ds proposition nr 177 år 1955

den i det föregående omnämnda lagstiftningen av år 1953 om tillsättningen
av vissa befattningshavare inom socialvården undanröjdes vissa formella
hinder för kommunerna att själva bestämma den ordning, som de önskar
tillämpa vid tillsättningen av tjänstemän för olika sociala nämnders förvaltning.

Delvis oberoende av dessa åtgärder har utvecklingen under de senaste årtiondena
gått i riktning mot en koncentration av de sociala verksamhetsgrenarnas
kontorsorganisation. Mindre kommuner har i allt flera fall inrättat
kommunalkontor och tillsatt kommunalkamrerare, socialassistenter eller
andra tjänstemän, som haft i uppdrag att lämna upplysningar om den sociala
hjälpverksamheten och göra utredningar i aktuella hjälpfall för flera olika
kommunala nämnder. I större kommuner har särskilda socialvårdsbyråer
inrättats, där allmänheten på ett ställe kan komma i kontakt med alla
eller flertalet av den socialpolitiska verksamhetens olika grenar. Inte sällan
har kommunerna i sistnämnda fall funnit för gott att tillsätta särskilda
styrelser för dessa socialvårdsbyråer, varvid ett samordningsorgan
med företrädare för olika sociala nämnder uppkommit. Kommunindelningsreformen
har ytterligare påskyndat utvecklingen i det den givit resurser för
inrättandet av kommunalkontor eller socialvårdsbyråer e. dyl. på många
håll, där man tidigare saknade sådana.

Med det sagda har jag naturligen inte avsett att ge uttryck åt uppfattningen,
att det under alla förhållanden är önskvärt att de utredande funktionerna
i socialvården överlåtes på särskilt anställda tjänstemän. Att
valda lekmannarepresentanter kan ställa sina krafter till förfogande även
i denna verksamhet är av stort värde. På många håll lär det även i fortsättningen
bli så, att kommunala förtroendemän på sin fritid utövar betydelsefulla
funktioner på det verkställande planet. I den mån kornmunindelningsreformen
medverkat till en geografisk utspridning av uppdrag,
som är förenade med sådant arbete, kan det emellertid ur den hjälpsökande
allmänhetens synpunkt uppstå svårigheter. Jag hyser den förhoppningen,
att man i ifrågavarande kommuner skall ha uppmärksamheten riktad på
värdet av åtgärder, som är ägnade att underlätta allmänhetens kontakt med
hjälporganen.

Till de närmare detaljerna i departementsförslaget såvitt angår socialnämndens
sammansättning in. m. återkommer jag i specialmotiveringen.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
socialdepartementet upprättats förslag till lag om socialhjälp. Då i ett
flertal lagrum i Bvl hänvisas till bestämmelser i Fvl, har även upprättats
ett därav betingat förslag till lag angående ändring i Bvl. Vidare har i detta
sammanhang utarbetats ett förslag till lag angående ändrad lydelse

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister. Ett genomförande
av lagen om socialhjälp påverkar också viss annan lagstiftning, t. ex. lagen
om nykterhetsvård. Med hänsyn till att lagen om socialhjälp inte torde böra
träda i kraft förrän den 1 januari 1957, synes det emellertid kunna anstå
med vidtagandet av ifrågavarande följdändringar.

Förslaget till lag om socialhjälp

Inledande bestämmelse
1 §•

I likhet med vad som nu gäller bör den kommun, i vilken en hjälpbehövande
vistas, vara skyldig att lämna honom socialhjälp, oavsett om han
anses höra hemma i kommunen eller ej. Denna för lagstiftningen grundläggande
princip synes böra komma till uttryck i en inledande bestämmelse
i den nya lagen. I enlighet härmed har i förevarande paragraf upptagits ett
stadgande, enligt vilket varje kommun skall sörja för att den, som vistas i
kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller sadan.
Genom stadgandets formulering framhäves även en annan för socialhjälpslagstiftningen
viktig grundsats, nämligen att en individuell behovsprövning
måste anställas innan socialhjälp beviljas.

Frågan, huruvida en kommun är att anse som vistelsekommun, torde
liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen.

I It § kommitténs förslag till socialhjälpslag har upptagits en regel,
som i viss mån innebär ett avsteg från principen att vistelsekommunen
skall vara skyldig att meddela socialhjälp. Om en hjälpbehövande tillfälligtvis
uppehåller sig i en kommun, där han inte är mantalsskriven,
och mantalsskrivningskommunen är närbelägen, skall vistelsekommunen
enligt denna regel kunna hänvisa vederbörande till mantalsskrivningskommunen,
såvida han alltjämt är bosatt i denna och hänvisningen inte
länder honom till avsevärd olägenhet. I sin motivering till ifrågavarande
stadgande uttalar kommittén, att hjälp inte finge utgå i någon form och
hjälpbehovet överhuvudtaget inte prövas i samband med en sådan hänvisning.
Det förutsättes med andra ord, att hjälpsökanden äger medel att
bekosta sin resa till mantalsskrivningskommunen. Enligt min mening ar
det föga sannolikt, att en hänvisningsregel av denna innebörd skulle få
någon större praktisk betydelse. Härtill kommer, att stadgandet är så vagt
avfattat, att dess tillämpning kan befaras medföra olägenheter; huruvida
uppehållet i vistelsekommunen är tillfälligt eller mantalsskrivningskommunen
är närbelägen eller hänvisningen leder sökanden till avsevärd
olägenhet kan lätt bli föremål för delade meningar och ge upphov till
irritation och tvistigheter mellan olika kommuner. Följden härav kan bli,
att ingen kommun anser sig skyldig att lämna hjälp. Med hänsyn härlill
anser jag, att ifrågavarande stadgande inte bör upptagas i den nya
lagen.

266

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955
Om socialnämnd

Såsom redovisats i den allmänna motiveringen har kommittén föreslagit,
att socialnämnden — i motsats till vad som nu är fallet beträffande fattigvårdsstyrelsen
— skulle få en central ställning i den kommunala socialvårdsorganisationen
samt att regler härom skulle upptagas i en fristående
lag. I anslutning till redogörelsen för huvudinnehållet i kommitténs förslag
i denna del har jag uttalat som min mening, att socialnämnden borde
få i huvudsak samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har samt att
bestämmelser om nämnden och dess verksamhet borde inflyta i socialhjälpslagen.
Vidare har jag förordat, att socialnämndens organisation i
möjligaste mån regleras genom att i socialhjälpslagen intages hänvisningar
till den nya kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse. Med
hänsyn härtill kommer jag i det följande att redovisa detaljerna i kommitténs
förslag endast i den mån särskild anledning föreligger därtill.

2 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 9 § Fvl, skall en socialnämnd
finnas i varje kommun.

Fvl innehåller i 6 § regler, som öppnar möjlighet för två eller flera
landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. För dylikt samhälle
gäller vissa specialbestämmelser, som är upptagna i lagens 7 § 2 mom.
Socialvårdskommittén har utgått från att varje kommun bör bilda en enhet
i fråga om socialhjälpsverksamheten, och dess förslag innehåller därför
inte någon motsvarighet till de nyss berörda reglerna i Fvl. Något
behov av dylika regler synes ej heller föreligga.

3 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om antalet ledamöter och suppleanter
i socialnämnden m. in.

Enligt Fvl utses ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen av
fattigvårdssamhället till det antal, som erfordras med hänsyn till samhällets
vidd och folkmängd. Ledamöternas antal skall dock vara minst
tre på landet och minst fem i stad. Suppleanterna utses till minst ledamöternas
halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till minst det antal
som är närmast över hälften. Minst en av ledamöterna och en av suppleanterna
skall vara kvinna (11 §).

Enligt kommunallagen väljes ledamöter och suppleanter i kommunens
styrelse av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer.
Antalet ledamöter får dock inte vara under fem (31 § 1 st.). Valet skall
vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande, som motsvarar
det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med 1 (22 § 4 st.). Om val av suppleanter

207

Iiungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

inte sker proportionellt, skall fullmäktige bestämma den ordning, i vilken
suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring (31 § 2 st.).

Enligt min mening synes den nya kommunallagens bestämmelser om
antalet ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse vara lämpliga
även för socialnämndens del.

Med hänsyn till de uppgifter, som kommer att åvila socialnämnderna,
är det givetvis önskvärt, att inte blott män utan även kvinnor invaljes i
dem. Detta torde numera vara så självklart, att anledning saknas att genom
tvingande bestämmelser tillföra nämnderna kvinnliga ledamöter. Fvl.s
regler härom bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Den proportionella metoden har efter hand vunnit utsträckt tillämpning
vid val inom de kommunala representationerna. Enligt den nya kommunallagen
tillämpas den, om så begäres av erforderligt antal väljande,
inte bara vid val av kommunens styrelse utan även vid val av revisorer,
revisorssuppleanter, särskilda beredningar och oreglerade nämnder, och
enligt speciallagstiftningen användes den bl. a. vid val av folkskolestyrelse,
fortsättningsskolestyrelse och polisnämnd. Om Fvl:s regel att minst eu
ledamot och minst en suppleant i fattigvårdsstyrelsen skall vara kvinna
inte överföres till socialhjälpslagen och — såsom jag kommer att föreslå
i det följande — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse av fattigvårdsstyrelsen
inte får giltighet beträffande socialnämnden, synes val av
ledamöter och suppleanter i denna nämnd böra förrättas proportionellt
under samma förutsättning som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse.
Härigenom får de skilda meningsriktningar, som är företrädda i kommunens
fullmäktige, möjlighet att i förhållande till sin styrka öva inflytande
på nämndens sammansättning, vilket måste anses vara i överensstämmelse
med demokratisk ordning.

4 §•

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om socialnämndens
inre organisation och verksamhetsformer.

Enligt Fvl utses ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen bland
svenska män och kvinnor, som är bosatta inom fattigvårdssamhället och
fyllt 23 år. Den, som inte råder över sig och sitt gods, är ej valbar. Med
hänsyn til! ämbets- eller tjänstemannaställning får landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor eller landsfogde inte vara ledamot
eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, ej heller landsfiskal i fattigvårdsstyrelse
i sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för
sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, får inte
vara ledamot eller suppleant i samma styrelse. Beträffande ratt till avsägelse
hänvisas, såvitt angår landet, till vad som är stadgat om ledamot
eller suppleant i kommunalnämnd och, i fråga om stad, till vad som är
stadgat om stadsfullmäktig (12 §'' 1 inom.).

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen väljes för en tid av
fyra år i sänder. Förnyelse av styrelsen sker successivt på så sätt, att
halva antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat år. Om ordinarie
ledamot avgår under tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval för den tid,
som återstått för den avgångne (12 § 2 mom.).

Fattigvardssamhället utser bland styrelsens ledamöter ordförande och
vice ordförande. Uppgift om ordförandens namn och bostad skall ofördröj
ligen sändas till länstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom

1 länskungörelserna. Om både ordföranden och vice ordföranden är frånvarande
från styrelsens sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande
för tillfället. Styrelsen utser inom eller utom sig för varje år en kassaförvaltare,
såvida ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör
sådan kassaförvaltare obehövlig (14 §).

Ordinarie sammanträden bör enligt lagen hållas i mån av behov och på
regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden
bör av styrelsen kungöras till allmänhetens kännedom. Extra sammanträde
hålles, då ordföranden finner det nödigt eller minst halva antalet
ledamöter gör framställning därom. Kallelse till sådant sammanträde meddelas
på sätt styrelsen beslutar (15 § 1 mom.).

För beslutförhet kräves, att flera än halva antalet ledamöter är närvarande;
om ledamöterna endast är tre, bör hela antalet vara tillstädes (15 §

2 inom.).

Omröstning till beslut sker öppet och varje röstande har en röst. Vid
lika röstetal gäller ordförandens mening. Val skall, om det begäres, förrattas
med slutna sedlar, och lotten skiljer mellan lika röstetal. På samma
sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning (15 §

3 inom.).

Rörande påföljd för uteblivande vid sammanträde hänvisas till vad som
är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig
(15 § 4 inom.).

Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande
styrelsens beslut och skälen därför. Protokollet skall justeras genast eller
sist vid styrelsens nästa sammanträde. Styrelsen kan dock för varje gång
särskilt uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden
verkställa justeringen (16 §).

Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen har att befordra styrelsens beslut till
■serkställighet och för sådant ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal, att
föra eller låta föra protokoll över styrelsens sammanträden, att vårda styrelsens
handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande, att
med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som skall
delgivas styrelsen, samt att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och
sjalv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda
styrelsen och föra dess talan (17 §).

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Med hänsyn till det intresse, som den nya kommunallagen har i detta
sammanhang, torde här böra återgivas bestämmelserna i 32 42 §§ kom munallagen,

vilka paragrafer har följande lydelse.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,
verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom
personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens
förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant
i styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet
skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av
fullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår
annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ordförande
och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit
invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,
skall ofördröj ligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig
vid sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan
ledamot att för tillfället föra ordet.

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen
bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom
då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör
framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder
för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter
ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden
och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro tillstädes.

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av
ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för fullmäktige
är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å
kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträde
och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid
sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen
utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkstälias av stvrelsen antingen
genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 g föreskrivna
ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet
bestyrkt. ö

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka
tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans inseende.
Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar
skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en
kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,
som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

42 §.

Om ansvar och skadestandsskyldighet för ledamot av kommunens styrelse,
som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller
författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet
honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

För sammanhangets skull må nämnas, att 7, 16, 22, 24 och 25 §§ samt
63 § 2 st. kommunallagen innehåller följande bestämmelser.

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen
och uppnått tjugutre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd
kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens
styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den
ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses
till fullmäktige.

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar,
frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara fullmäktig.
Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindie han
uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör
honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut
med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden
proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med
klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika
meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall
den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande
av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan
kommunal nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och
revisorssuppleanter, som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för
särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av fullmäktige,
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid
sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

24 §.

Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar
låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt
för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva
däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av
fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse
för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för
eller emot. Har omröstning skett Öppet, skall i protokollet angivas, huru
envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av
ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda
närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen
genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning
om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,
där''justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två
vid sammanträdet närvarande ledamöter.

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens
försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,
tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall
vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före
utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande
skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende
äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas
innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas
skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § 2 st.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller
eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssuppleant
för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,
ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för
granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Efter denna redogörelse för innehållet i gällande rätt vill jag framhålla,
att de valbarhets- och avsägelsegrunder, som enligt kommunallagen gäller
för kommunens styrelse, synes böra tillämpas även beträffande socialnämnden.

Enligt Fvl är mandattiden fyra år, men förnyelse av fattigvårdsstyrelsen
sker successivt så, att halva antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat
år. Genom att föreskriva denna metod torde man ha velat skapa
garantier för en viss kontinuitet i styrelsens sammansättning. Enligt min
mening bör det hädanefter kunna anförtros åt kommunerna själva att
sörja för att en -önskvärd kontinuitet blir bevarad. Med hänsyn härtill och
då, såsom tidigare anförts, möjlighet bör öppnas att använda det proportionella
valsättet vid utseende av ledamöter och suppleanter i socialnämnden,
anser jag att hela nämnden bör väljas på en gång. Såsom gäller beträffande
kommunens styrelse bör valet förrättas i december månad året
efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Genomföres vad jag nu
föreslagit bör även kommunallagens regler om avgång tillämpas beträffande
socialnämnden.

Bestämmelserna i kommunallagen om val av ordförande och vice ordförande
i kommunens styrelse (34 §), ställe och tid för sammanträde (35 §),
suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde (36 §), beslutförhet
och jäv (37 §), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll
och reservation (39 §), tillkännagivande var och på vilka tider till styrelsen
ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande
av handlingar hörande till styrelsens arkiv (40 §), utseende av kassaförvaltare
(41 §) samt ansvar och skadeståndsskyldighet (42 §) synes vara

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning beträffande
socialnämnden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunallagen innehåller
åtskilliga bestämmelser, som gäller för alla kommunala förvaltnings- och
verkställighetsorgan och således även för socialnämnden. Som exempel
härpå må nämnas reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande
av inkomst- och utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda
medel (62 §). Det torde ej vara erforderligt att i socialhjälpslagen erinra
om dessa bestämmelser.

5 §•

Enligt Fvl är kyrkoherden eller hans ställföreträdare berättigad att deltaga
i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt har i stad stadsläkaren
och på landet provinsialläkaren (13 §).

Fattigvårdssamhälle kan i reglemente bestämma, att fattigvårdsstvrelsen
skall äga till sitt biträde kalla därför skickade, inom samhället bosatta
män och kvinnor, s. k. vårdare, vilka om förhållandena så kräver kan
sammanslutas till särskilda distriktsstyrelser. Därest så anses nödigt, äger
samhället meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga sådant uppdrag
och om tjänstgöringstid, men dessa bestämmelser får ej göras strängare
än de som gäller om ledamöterna i fattigvårdsstvrelsen (19 §).

Samhället äger vidare bestämma, att särskilda tjänstemän må anställas
av fattigvårdsstyrelsen (20 §).

Socialvårdskommittén

Kommittén har inte funnit anledning att föreslå någon generell rätt för
kyrkoherden att närvara vid nämndens sammanträden. Däremot föreslår
kommittén, att åtskilliga andra personer -— bland dem vederbörande
tjänsteläkare — skall ha rätt att komma tillstädes vid sammanträdena
samt deltaga i överläggningarna men ej i besluten (14 §).

Fvl:s regler om tillkallande av s. k. vårdare har i huvudsak oförändrade
överförts till kommitténs förslag (3 §).

Även Fvl:s bestämmelser om tillsättande av tjänstemän har sin motsvarighet
i förslaget (22 §).

Remissyttranden

Frågan om prästs rätt att närvara vid socialnämndens sammanträden
har berörts i ett par yttranden.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför härom.

Vi kunna inte undertrycka som förbundets mening, att kommittén i det
fallet visar en förvånande brist på kännedom om de praktiska förhållandena
främst inom många av landsbygdskommunerna, där nutidens för social18
— Iiibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vård mycket intresserade präster utföra ett stort och gagnande arbete i
socialvårdens tjänst. Tvingas prästen som genom sitt ämbete kommer i
bättre kontakt med de behövande än andra församlingsmedlemmar, att
ansluta sig till ett visst politiskt parti för att kunna praktiskt ingripa i den
samhälleliga socialvården, skulle det på många ställen åstadkomma en besvärlig
irritation mellan honom och de medlemmar av församlingen, som
hyser andra politiska åsikter. Detta är icke någon teoretisk konstruktion
från förbundets sida, utan erfarenheter från många håll peka tydligt i den
riktningen.

Sveriges biskopar finner det vara ett samhällsintresse att kyrkoherden
eller hans ställföreträdare berättigas att deltaga i nämndens förhandlingar
samt anför.

Genom sina studier äro prästerna förtrogna med social lagstiftning och
ha därtill fått etisk, pedagogisk och psykologisk utbildning. Kyrkoförsamlingarna
äga ofta icke obetydliga, av kyrkoråden förvaltade fonder, genom
vilka kyrkoråden ha att tillgodose vissa hjälpbehov. Genom prästernas
och kyrkorådens försorg liksom genom frivilliga kyrkliga organisationer
under prästernas ledning utövas en icke obetydlig hjälpverksamhet, som
på olika sätt kan samordnas med samhällets egen, om en av de inom
kommunen tjänstgörande prästerna berättigas att deltaga i socialnämndens
arbete. I de större församlingarna förekommer därjämte kyrklig diakoni
av icke ringa omfattning. Genom diakonissornas och prästernas hembesök
och sjukbesök får man inom församlingarna stor personlig kännedom om
enskilda människors lägen och behov. Då enligt förslag till lag om socialhjälp
utredning om hjälpbehövande verkställes genom socialnämnden, kan denna
icke förbigå vad prästerskapet i många fall i sak har att meddela. Det är
ju ett känt förhållande, att mantalslängden rörande många uppgifter på
intet sätt kan ersätta församlingsbok, personakt eller de till bokföringen
hörande längderna. Detta förutsätter en livlig förbindelse mellan socialnämnden
och kyrkobokföraren och motiverar ytterligare de av oss framförda
kraven. Socialvårdskommittén framhåller också, s. 437, att åtgärderna
»för att garantera sammanhållning i arbetet» bli viktigare, när man
släpper centraliseringen av nämndsorganisationen till en enda nämnd.
För sådant ändamål finner kommittén det vara en »nödvändig konsekvens
av socialnämndens centrala ställning inom socialvårdens förvaltning» att
socialnämnden alltid är företrädd i de särskilda nämnder, som kommun
beslutat tillsätta på socialvårdens område. Men denna tanke kommer ej
till uttryck, då det gäller de kyrkliga organ, som stå i hjälpverksamhetens
eller uppfostrans tjänst.

Då det med tanke på de hjälpbehövande inom en kommun skulle vara
till gagn om socialnämnden tillgodogjorde sig den sakkunskap och den
personkännedom, som finnes hos prästen, bör såsom här föreslagits präst
tillerkännas rätt att närvara vid socialnämndens sammanträden, där framställa
förslag och deltaga i förhandlingarna.

På liknande sätt uttalar sig Allmänna svenska prästföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

275

Departementschefen

Det är ett känt förhållande, att prästerskapet utfört och fortfarande
utför ett mycket förtjänstfullt arbete på socialvårdens område. Det oaktat
är jag ense med kommittén om att prästerskapet inte längre bör ha en
lagfäst rätt att närvara vid socialnämndernas sammanträden. En dylik
rätt bör enligt min mening inte heller tillerkännas någon annan grupp av
socialt verksamma personer och således inte heller tjänsteläkarna. I stället
bör det ankomma på nämnden själv att avgöra, huruvida församlingsprästen
eller annan socialt intresserad person skall tillkallas för att såsom
sakkunnig deltaga i överläggningarna. Ehuru det måhända är självklart,
att nämnden har denna befogenhet, synes en bestämmelse härom böra intagas
i lagen.

Givetvis bör nämnden ha rätt att i sin verksamhet anlita biträde av
socialt intresserade män och kvinnor även i andra fall än de nu berörda.
Anledning torde dock saknas att till den nya lagen överföra de detaljerade
regler om s. k. vårdare, som nu återfinnes i 19 § Fvl. I stället bör i lagen
intagas ett i allmänna ordalag hållet stadgande av innebörd att nämnden
äger anlita biträde i sin verksamhet, om så finnes erforderligt.

De regler om tillsättande av tjänstemän, som nu finnes i Fvl, är utformade
med tanke på att fattigvårdsstyrelsen har egna tjänstemän.
Detsamma gäller om motsvarande bestämmelser i vissa andra författningar,
t. ex. barnavårdslagen. Utvecklingen har emellertid gått mot en
centralisering av socialvårdens lokala organisation och det är numera
vanligt, att två eller flera nämnder har gemensamma befattningshavare.
För att skapa smidiga regler om tillsättande av dylika befattningshavare,
antogs år 1952 en lag om tillsättande av vissa befattningshavare inom
socialvården. I denna lag föreskrives, att — om kommun beslutat inrätta
befattning som skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd,
pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd
och hemhjälpsnämnd eller för två eller flera av dessa
organ — sådan befattning får tillsättas i den särskilda ordning kommunen
bestämmer. Genom denna lag torde frågan om tillsättande av gemensamma
befattningshavare inom socialvården ha lösts på ett tillfredsställande sätt.
.lag anser därför, att innehållet i lagen bör, såvitt det angår socialnämnden,
överföras till lagen om socialhjälp. Det synes härvid lämpligt att vidga
bestämmelserna till att avse alla befattningar, som skall vara gemensamma
för socialnämnden och något annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan.
I fråga om tillsättande av tjänstemän, som inte skall
betjäna socialnämnden men två eller flera andra nämnder, bör 1952 års lag
alltjämt gälla.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

6 §■

I denna paragraf, som motsvarar 10 § Fvl, anges socialnämndens åligganden.
Som en nyhet föreslås, att nämnden skall tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens
verksamhet, samt där så lämpligen kan ske lämna annat bistånd i personliga
angelägenheter. Rörande motiveringen till detta stadgande hänvisas
till avsnittet om socialhjälpens innehåll.

I övrigt torde innehållet i paragrafen, som utformats med 30 § kommunallagen
som förebild, inte behöva närmare kommenteras.

7 §•

Första stycket i denna paragraf, vilken motsvarar 38 § Fvl, innehåller allmänna
bestämmelser om samarbete mellan å ena sidan socialnämnden
samt å andra sidan myndigheter, institutioner, föreningar och andra,
vilkas verksamhet berör nämndens. Det har inte ansetts erforderligt att
namngiva någon eller några av dem, med vilka samarbete bör äga rum,
men jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att socialnämnderna
i sitt arbete håller kontakt med övriga nämnder på det sociala
området, i synnerhet barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder, samt
med vederbörande tjänsteläkare.

Andra och tredje styckena har utan ändring i sak överförts från Fvl. Motsvarande
bestämmelser finns i Bvl. I samband med revisionen av Bvl torde
få övervägas, huruvida någon ändring i dessa regler är påkallad.

Det har inte ansetts erforderligt att — såsom skett i Fvl — närmare
reglera samarbetet mellan socialnämnderna och sjukhusens kuratorer.

8 §•

Första stycket i denna paragraf har samma innehåll som 24 § 1 mom. 1 st.
Fvl. En motsvarande bestämmelse finnes i 4 § kommitténs förslag till
lag om socialnämnd.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i Fvl men har en viss likhet med
5 § kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om delegation av beslutanderätten.
Dessa bestämmelser har utformats i nära anslutning till
vad som enligt kommunallagen gäller beträffande kommunens styrelse
och nämnder för oreglerad förvaltning.

Enligt 43 § kommunallagen kan kommunens fullmäktige i ett reglemente
för kommunens styrelse bestämma, att styrelsen skall äga uppdraga åt
särskild inom densamma bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen
eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens
vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i reglementet. Framställning eller yttrande till fullmäktige får dock
inte beslutas annorledes än av styrelsen samfällt. Beslut som fattas på
grund av uppdrag, som nu nämnts, skall anmälas vid styrelsens nästa

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sammanträde. Reglementet skall underställas länsstyrelsens prövning.

För de oreglerade nämnderna gäller samma regler om delegationsrätt
som för kommunens styrelse utom såtillvida, att något reglemente inte
erfordras.

Åtminstone i de större kommunerna torde socialnämnderna få att ta
befattning med ett stort antal ärenden av skiftande natur. En del av dessa
ärenden kommer med all säkerhet att vara av helt rutinmässig karaktär,
och lagstiftningen bör med hänsyn härtill inte vara så utformad, att
nämnden blir nödsakad att i plenum fatta beslut i varje enskilt ärende.
Det bör emellertid inte ifrågakomma att tillåta nämnden att efter eget
gottfinnande delegera sin beslutanderätt. Å andra sidan synes det knappast
erforderligt att — såsom gäller beträffande kommunens styrelse — reglera
delegationsrätten i ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. Den lämpligaste
lösningen synes mig i stället vara att — på sätt föreskrivits beträffande
de oreglerade nämnderna — överlåta åt kommunens fullmäktige
att besluta, att socialnämnden skall äga uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst
anställd befattningshavare att fatta beslut i vissa grupper av ärenden.
I samband med att ett sådant beslut fattas bör fullmäktige vara skyldiga
att angiva, i vilka slag av ärenden delegationsrätt skall föreligga. Jag
förutsätter, att kommunerna härvid kommer att iakttaga en viss försiktighet
och inte medge delegation av beslutanderätten i ärenden av större
vikt. Två grupper av beslut synes uttryckligen böra undantagas, nämligen
dels beslut om arbetsföreläggande och dels beslut om framställning eller
Yttrande till kommunens styrelse. För att socialnämnden i sin helhet
skall ha möjlighet att öva kontroll över hur den delegerade beslutanderätten
användes bör, på sätt skett i kommunallagen, stadgas, att beslut
som fattats på grund av delegation, alltid skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde.

9 §.

Paragrafen, som motsvarar 19 § 1 mom. Fri och 3 § 1 mom. kommitténs
förslag till lag om socialnämnd, innehåller bestämmelser om
distriktsindelning. Enligt nu gällande regler är det fattigvårdsstyrelsen
som bestämmer, huruvida sådan indelning skall och hur den skall verkställas.
Departementsförslaget däremot överlåter åt kommunens fullmäktige
att antingen själva besluta i dessa frågor eller bemyndiga socialnämnden
att fatta beslut däri. Oavsett huruvida fullmäktige eller nämnden
verkställer distriktsindelningen, skall det enligt departementsförslaget —-i likhet med vad som nu gäller — ankomma på nämnden att utse en av
sina ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialt! jälpsverksamheten
i varje distrikt.

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

10 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i Fvl och kommitténs förslag,
överensstämmer med vad som enligt 45 § kommunallagen gäller beträffande
de oreglerade nämnderna.

11 §•

Paragrafen motsvarar 22 § Fvl och 26 § kommitténs förslag.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp
12—14 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnittet rörande
socialhjälpens innehåll.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid ett spörsmål, som
inte berörts tidigare, nämligen frågan om gränsdragningen mellan
socialhjälps ver k samhet och barnavård. När Bvl
kom till år 1924 innebar detta inte, att fattigvårdsstyrelsens befattning
med minderåriga helt upphörde. Det förutsattes nämligen, att behov av
endast ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses genom fattigvård. När
däremot ett omhändertagande var påkallat, skulle det ankomma på barnavårdsnämnden
att ingripa. I enlighet härmed infördes i Fvl (1 § 4 st.) en
erinran om barnavårdslagens regler rörande omhändertagande av minderårig,
som på grund av nöd eller annan dylik anledning vore i behov av
vård utom hemmet. Kommittén har å s. 102—105 i sitt betänkande diskuterat,
var gränsen mellan socialhjälpsverksamhet och barnavård borde
dragas, och därvid föreslagit en viss jämkning i Bvl samt en omformulering
av nyssnämnda stadgande i Fvl. Då barnavårdslagstiftningen emellertid
är föremål för översyn av barnavårdskommittén, vilken torde komma att
på nytt pröva förevarande gränsdragningsspörsmål, anser jag mig inte
böra föregripa resultatet av denna prövning genom att nu föreslå någon
ändring i Bvl. Med hänsyn härtill har inte heller stadgandet i 1 § 4 st. Fvl
ansetts böra jämkas. Det har därför överförts till 12 § 3 st. departementsförslaget.

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp
15 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § Fvl och 10 § kommitténs förslag.

I 23 § 4 st. Fvl föreskrives, att polisman, läkare eller barnmorska, som
finner någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelsens ingripande
är av nöden, bör göra anmälan härom hos styrelsen. Då föreskrifter av
denna art synes höra hemma i instruktionen för vederbörande befattningshavare,
har någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande ej upptagits
i departementsförslaget.

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955
16 §.

Första stycket i denna paragraf har samma innehåll som 25 § Fvl och
12 § 2 st. 1 p. kommittéförslaget.

Andra stycket motsvarar 52 § 2 inom. Fvl och 13 § 3 st. kommittéförslaget.

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i Fvl, överensstämmer med
12 § 2 st. 2 p. kommitténs förslag, som i denna del allmänt godtagits
under remissbehandlingen.

17 §.

Enligt Fvl föreligger inte någon allmän skyldighet att uppratta protokoll
över utredning som företages i de enskilda ärendena. Endast för det fall
att fattigvårdsstyrelsen vill söka ersättning för lämnad fattigvård av annat
fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten, skall ett protokoll
upprättas, vilket skall innehålla upplysning om vissa i 52 § narmare
angivna förhållanden.

Enligt 13 § i kommitténs förslag skall protokoll alltid upprättas över
utredning, som verkställes innan hjälp beviljas. Som skäl härför anfor
kommittén, att socialnämndens beslut om socialhjälp icke kunde innehalla
alla de upplysningar på vilka beslutet grundades, varigenom vid nytt
hjälpbehov uppgifter om grunden för det tidigare beslutet saknades. Det
vore icke tillfredsställande att de beslutande personerna vore hanvisade
till enbart sin minnesbild av fallet. Ett ytterligare skäl vore att statsbidrag
komme att utgå, varför länsstyrelsens tjänstemän måste ha tillgång
till protokoll angående utredningen för att kunna bilda sig en tillförlitlig
uppfattning om socialhjälpens skötsel.

För egen del vill jag framhålla vikten av att en ordentlig utredning
äger rum i varje socialhjälpsärende. Om statsbidrag inte skall utgå, torde
emellertid anledning saknas att föreskriva skyldighet att under alla omständigheter
upprätta protokoll över utredningen. En sådan ordning skulle
enligt min mening leda till en alltför tyngande byråkratisering av verksamheten.
Däremot bör föreskrivas, att protokoll skall upprättas i sådana
fall, där den hjälpbeviljande kommunen kan tänkas komma att söka ersättning
av annan kommun, av staten eller av enskild. Protokollet har i
dessa fall till uppgift att tjäna som underlag för en eventuell ersättningsprocess
och det hör därför innehålla upplysning om de faktiska förhållanden,
som kan tänkas vara av intresse i en dylik process. För att protokollet
skall bli så fullständigt och tillförlitligt som möjligt, bör det upprättas
på ett så tidigt stadium som möjligt och inte först då det är aktuellt att
inleda processförfarandet. Det hör därför föreskrivas, att protokollet skall
upprättas därest det kan antagas, att ersättning kommer att sökas avannan
kommun, enskild person eller staten.

Förevarande paiagraf har utformats i enlighet med vad salunda anföits.

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955
Om ålderdomshem m. m.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag, bl. a. med hänsyn
till pågående utredningar, icke ansett mig kunna förorda, att kommitténs
å sid. 357—386 i betänkandet redovisade förslag till lag om vissa
soeialvårdsanstalter genomföres. Jag har vidare tillkännagivit, att jag
anser att, åtminstone tills vidare, bestämmelserna i detta hänseende bör
ha sin plats i lagen om socialhjälp. I överensstämmelse härmed har de
nuvarande bestämmelserna på detta område, vilka återfinnes i 31—34 §§
Fvl, överförts till den nya lagen efter en huvudsakligen formell översyn,
innebärande bl. a. att vissa detaljbestämmelser ansetts kunna utmönstras
ur lagstiftningen.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § Fvl. Jfr 1 och 2 §§ i förslaget till lag
om vissa soeialvårdsanstalter.

Det bör erinras om att för anordnande och drift av här avsett hem två
eller flera kommuner äger bilda förbund jämlikt lagen om kommunalförbund.

19 och 20 §§.

Dessa två paragrafer innehåller bestämmelser motsvarande dem som
nu är upptagna under 32 och 34 §§ Fvl. De föreslagna reglerna har dock

i överensstämmelse med de allmänna principer som ansetts böra vara
vägledande vid förslagets utformning — erhållit en mera allmän avfattning
än de nuvarande.

I kommitténs förslag till lag om vissa soeialvårdsanstalter finnes bestämmelser
i detta hänseende i 5, 6 och 9 §§.

Enligt 19 § erfordras plan för hem icke blott, såsom enligt 34 § Fvl, vid
uppförande av hem utan även, såsom kommittén föreslagit, vid mera omfattande
om- och tillbyggnad av hem samt vid inrättande av hem i byggnad,
som uppförts för annat ändamål. Innan länsstyrelsen godkänt planen skall
denna ha underställts socialstyrelsen för yttrande. En motsvarande skyldighet
finnes föreskriven i 6 § förordningen den 5 juni 1953 (nr 339) om
statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

Stadgandet i 19 § 3 st. tager sikte på samtliga befattningshavare vid
hemmet.

Den i 20 § 2 st. intagna rekommendationen, att tillfälle till sysselsättning
bör finnas för dem som så önskar, avser ej blott vad som i dagligt
tal menas med arbete utan även mera fritidsbetonad sysselsättning.

21 §.

Den i denna paragraf föreskrivna skyldigheten motsvarar landstingens

åliggande enligt 33 § Fvl att upprätta arbetshem för — som det heter _

»i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård men

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

ej lämpligen kunna emottagas eller behallas a anstalt, soni omfömiäles
i 31 §s>, d. v. s. ålderdomshem och andra hithörande anstalter.

Stadgandet i förevarande paragraf är, såsom framgår av den allmänna
motiveringen, av provisorisk karaktär. Bestämmelsen är ej avsedd att för
landstingens vidkommande innebära någon ändring, d. v. s. varken att
ålägga landstingen någon ny uppgift eller att befria dem från någon nuvarande.
I sin föreslagna lydelse avser paragrafen icke personer, som ännu
ej mottagits i kommunalt hem men annorstädes uppträtt störande. Det är
först då vederbörandes vistelse på ett kommunalt hem visat sig - med
hänsyn till övriga i hemmet bosatta — icke kunna fortvara, som hänvisning
till landstingsanstalten bör ske. I detta sammanhang torde böra erinras
om bestämmelserna i 14 § 4 st. och 18 § 1 st. departementsförslaget, av
vilka följer att vårdbehovet i komplicerade fall i första hand skall tillgodoses
genom intagning på sjukvårdsinrättning eller annan för ändamålet
lämpad vårdanstalt.

Den nu i 33 § Fvl uppställda förutsättningen, att här ifrågavarande
personer skall vara i någon mån arbetsföra, har inte upptagits i förslaget.
Det ligger emellertid i sakens natur att personer, som är helt arbeisoförmögna,
inte skall hänvisas till anstalt, där det förutsättes att arbete utföres
av samtliga intagna.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22—24 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnittet rörande
hemortsrätten.

Det återstår emellertid att behandla vissa specialfrågor, som hänger
samman med hemortsrätten, nämligen dels huruvida kostnaderna för obligatorisk
hjälp i undantagsfall bör stanna å vistelsekommunen, dels hur
kostnaderna för dylik hjälp bör beräknas och dels huruvida det nuvarande
hemsändningsinstitutet bör bibehållas.

Innan jag går in på dessa spörsmål, vill jag nämna, att enligt kommitténs
förslag vistelsekommunen skulle äga utfå ersättning av hemortskommunen
inte bara för hjälp enligt förslagets 3 § utan även för hjälp,
som utgått enligt förslagets 4 §. I sistnämnda fall skulle dock för rätt till
ersättning krävas, att hjälpen utgått antingen på grundval av beslut, som
fastställts av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som godkänts
av hemortskommunen. Med den konstruktion av den frivilliga hjälpen,
som jag förordat, saknas anledning att här närmare ingå på kommitténs
förslag i detta hänseende; jag får härutinnan hänvisa till betänkandet
s. 256—258.

Vidare må nämnas, att kommittén övervägt, huruvida kostnaderna för
socialhjälp borde fördelas mellan vistelse- och hemortskommun, förslags -

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vis med Va på den förra och -J3 på den senare. Kommittén har emellertid
själv avvisat tanken härpå och en dylik kostnadsfördelning har inte förordats
i något av remissyttrandena. Jag kan därför även i detta avseende
nöja mig med att hänvisa till betänkandet s. 259 och 260.

Vidkommande härefter den första av de nämnda specialfrågorna eller
huruvida kostnaderna för obligatorisk hjälp i undantagsfall
bör stanna å vistelsekommunen så ersättes
enligt Fvl ej all obligatorisk fattigvård av hemortskommunen. I 50 §
2 mom. Fvl föreskrives nämligen att ersättning ej utgår för sådan obligatorisk
fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll
eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller
medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning mellan
kommuner för obligatorisk hjälp skall beräknas, stadgas
i 51 § Fvl, att ersättning för lämnad vård skall utgå med det belopp, vartill
kostnaden därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhället
ägt uppbära folkpension för understödstagaren eller åtnjutit statsbidrag
till vården, skall vad samhället sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.
Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar äger fastställa
det belopp, med vilket ersättning för vård i anstalt skall i olika fall
utgå. Dylik vårdtaxa, som alltså avser enbart anstaltsvård, har fastställts
av Kungl. Maj:t vid flera tillfällen, senast den 17 december 1948 (nr 742).

I de fall, där staten lämnar gottgörelse för utgiven fattigvård, beräknas
ersättningen efter samma grunder som tillämpas mellan kommuner (60 §
4 mom.).

I detta sammanhang må erinras om de taxeöverenskommelser, som träffats
mellan ett flertal kommuner angående grunderna för ersättning mellan
kommunerna för öppen fattigvård. Främst märkes den överenskommelse,
som innefattas i Svenska socialvårdsförbundets taxedelegation, till
vilken den 1 januari innevarande år 756 kommuner, varav 127 städer, var
anslutna. Huvudsyftet med ifrågavarande taxeöverenskommelser är att
reglera ersättning mellan fattigvårdssamhällena och sålunda förhindra
processer.

Bestämmelser om hem sändning återfinnes i 57 § Fvl. Om ett fattigvårdssamhälle
lämnat obligatorisk fattigvård åt någon, som har hemortsrätt
i annat samhälle, och förhållandena synes utvisa, att behovet av
fattigvård kommer att bli varaktigt, kan understödstagaren enligt detta
lagrum hemsändas till sin hemortsrättskommun. Hemsändning får dock
ej äga rum, då understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa
eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligen minskas
eller han har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedsti -

283

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

gande led eller hos adoptant eller adoptivbarn eller hos syskon eller då
eljest synnerliga skäl talar einot hemsändning. Ej heller får hustru, vilkens
sammanboende med mannen upphört, mot sin vilja sändas till samhälle,
varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning som skett sedan
makarna börjat leva åtskilda. I vissa fall fordras för hemsändning länsstyrelsens
tillstånd, nämligen då olika meningar härom yppas mellan vederbörande
fattigvårdsstyrelser eller då understödstagaren själv eller sådan
anhörig som nyss nämnts bestrider att hemsändning får ske. Hemortssamhälle
är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning.

Socialvårdskommittén

Vad först angår frågan, huruvida den nya lagen bör innehålla någon
motsvarighet till stadgandet i 50 § 2 inom. Fvl, anför kommittén bl. a.

Undantagandet av vissa slag av fattigvård från ersättningsrätt har vållat
att hjälpbehövande gått miste om dylik hjälp, enär kommunerna haft
svårt att erkänna det berättigade i en ordning, enligt vilken vistelsekommunen
i vissa särskilda fall själv skall stå för hela kostnaden. Understundom
torde fattigvård för här ifrågavarande ändamål ingå i vad som
angives avse uppehället i allmänhet och på så sätt på en omväg likväl bli
föremål för ersättning. —--

Frågan har 1946 varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens revisorer,
vilka uttalat att syftet med stadgandet i 50 § 2 inom. till stor del
förfelats, varför det borde tagas under övervägande, huruvida icke en ändring
vore påkallad. Riksdagen, som lann behov föreligga av en översyn a\
bestämmelserna, hemställde hos Kungl. Maj:t att de av revisorerna anförda
synpunkterna måtte bringas till socialvårdskommitténs kännedom
för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.
Kungl. Maj :t har genom beslut den 17 oktober 1947 anbefallt kommittén
att så göra.

Kommittén finner den kritik, som sålunda framförts mot stadgandet
i 50 § 2 mom. Fvl, befogad och föreslår att stadgandet inte får någon motsvarighet
i den nya lagen.

Kommittén föreslår vidare, att den ersättning, som hemortskommun
enligt förslaget skall vara skyldig att utgiva, skall utgå med det belopp,
vartill kostnaden för hjälpen skäligen kan uppskattas, med avdrag för de
hjälptagaren tillkommande förmåner, som socialnämnden ägt uppbära. Med
hänsyn till att socialhjälp endast mera undantagsvis komme alt utgå i
form av anstaltsvård, finner kommittén det inte påkallat, att ersättningsbeloppen
för dylik vård regleras genom särskild taxa. Däremot kunde det
ifrågasättas, huruvida i motsats till nu gällande ordning ersättning för
utgivet hemunderstöd borde regleras genom offentlig taxa. Detta kunde
dock knappast ske, såvida inte en dylik taxa utfärdades även för storleken
av socialhjälp till hjälptagaren själv. Då kommittén funnit dylika taxor
inte böra utfärdas, kunde kommittén ej heller tillstyrka särskilda ersättningstaxor.
Enligt kommitténs uppfattning komme med säkerhet antalet

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ersättningsfal] att kraftigt minska, och det förelåge inte några allvarliga
olägenheter att liksom nu överlämna frågan om taxereglerad ersättning
mellan kommunerna till det kommunala initiativet.

Enligt kommitténs mening bör i den nya lagen inte upptagas någon motsvarighet
till Fvl:s bestämmelser om hemsändning. Som skäl härför anföres.

Grundvalen för dessa bestämmelser är att söka i hemortsrättskommunens
bestående skyldighet att svara för kostnaderna för fattigvård åt en
person, som synes vara i varaktigt behov av fattigvård. Enligt gällande
bestämmelser kan ju dylik person — bortsett från kvinna, som ingår
äktenskap — icke förvärva ny hemortsrätt. Då sålunda kommunen fortlöpande
får svara för kostnaderna har det ansetts rimligt att den själv
även får ordna fattigvården, för vilket ändamål den behövandes hemsändande
till kommunen är nödvändigt. Den principiellt viktigaste sidan av
dessa bestämmelser är att dylik hemsändning kan ske mot den hjälpbehö\andes

Den allmänna synen på detta tvångsförfarande torde emellertid ha starkt
förskjutits. Människor, som äro i behov av det allmännas ekonomiska hjälp
och befinna sig i ett främmande land, få visserligen under vissa omständigheter
finna sig i att bli återsända till sitt hemland, men även därvidlag
går man från vårt lands sida fram med varsamhet. En motsvarighet till
detta förfarande gentemot landets egna medborgare inom landets gränser,
ett tvångsvis översändande av hjälpbehövande från kommun till annan,
måste betecknas som en kvarleva från gamla tider, eu inskränkning
av medborgerliga fri- och rättigheter, vilken snarast bör avskaffas.

Härtill kommer att med de av socialvårdskommittén föreslagna reglerna
för viss kommuns ansvarighet för socialhjälpskostnader den ovan berörda
grunden för hemsändningsförfarandet helt bortfaller. Även när behov av
fortlöpande hjälp föreligger, vinner den behövande genom mantalsskrivning
anknytning till sin nya bosättningskommun i angivet avseende. Alldeles
bortsett från de synpunkter i övrigt som kunna anläggas på hemsändningsfrågan
är det därför uppenbart att om kommitténs ifrågavarande
förslag godtages inga bestämmelser om översändande med tvång av
en hjälpbehövande person från kommun till annan alls kunna ifrågakomma.

Socialvårdskommittén finner detta vara en avsevärd fördel och utgöra
ett ytterligare skäl för den enkla bestämmelsen om mantalsskrivningskommunens
ansvarighet. Som förut framhållits innebär detta förslag, att hemortsrätt
i traditionell mening försvinner och därmed alltså att även hemsändning
försvinner. Även hemsändningen bör tillhöra en förgången tid.

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att hemortskommunen utan undantag skall slutligen
svara för all obligatorisk socialhjälp, har lämnats utan erinran.

\ad angår frågan med vilket belopp ersättning skall utgå, har kommitténs
förslag att bibehålla den nuvarande skälighetsuppskattningen i allmänhet
godtagits. Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm finner dock
på grund av bl. a. angelägenheten att förenkla ersättningsförfarandet mel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 285

lan kommunerna det vara lämpligast att ersättning utgår för de faktiska
kostnaderna.

Kommitténs förslag att slopa den särskilda vårdtaxan beträffande anstaltsvård
har inte berörts i något yttrande.

Däremot har ett tiotal remissorgan yttrat sig i fråga om hemsändningsinstitutet.
I samtliga dessa yttranden tillstyrkes förslaget att slopa möjligheten
till hemsändning.

Departementschefen

Enligt 50 § 2 mom. Fvl får obligatorisk fattigvård, som en vistelsekommun
utgivit för vissa, i lagtexten närmare angivna ändamål, t. ex. för att
bekosta kläder åt skolbarn, inte återkrävas av vederbörandes hemortskommun.
Kommittén har föreslagit och remissorganen har enhälligt tillstyrkt,
att någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte upptages i den
nya lagen. Även jag anser, att något undantag ej bör göras från regeln, att
hemortskommunen skall stå det slutliga betalningsansvaret för obligatorisk
hjälp.

I likhet med kommittén anser jag, att vistelsekommunen bör erhålla
ersättning av hemortskommunen med det belopp, vartill vistelsekommunens
kostnader för hjälpen skäligen kan skattas. Detsamma bör gälla i
fråga om beräkning av ersättning, som staten är skyldig att utgiva. Bestämmelser
härom har upptagits i 24 § 1 st. departementsförslaget. Av de
använda ordalagen torde framgå, att endast vistelsekommunens nettokostnader
avses. Det har därför inte ansetts erforderligt att — såsom skett i
Fvl — uttryckligen stadga, att avdrag skall ske för vad kommun ägt uppbära
av hjälptagarens folkpension eller i statsbidrag.

Även om det kan antagas, att socialhjälp endast mera sällan kommer
att utgå i form av anstaltsvård, är det enligt min mening lämpligt att i
den nya lagen upptaga ett bemyndigande för Konungen att, om så skulle
anses påkallat, fastställa taxa, enligt vilken ersättning för anstaltsvård
skall utgå. Genom en sådan taxa förhindras processer om vad som skall
anses vara skälig kostnad för anstaltsvård och därjämte vinnes den fördelen,
att tillämpningen blir enhetlig. Med anledning härav har i 24 §
2 st. departementsförslaget intagits ett stadgande motsvarande 51 § 2 st.
Fvl. I departementsförslaget förutsättes, att taxan skall — på sätt hittills
skett — utfärdas av Konungen.

Det skäl, som kommittén anfört för att slopa det nuvarande hemsändningsinstilutet,
synes mig övertygande. Då härtill kommer, att förslaget
enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen, saknar jag anledning att
närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.

25—29 §§.

1 dessa paragrafer regleras processförfarandet i mål mellan kommuner
om ersättning för lämnad socialhjälp.

286 Kungl. Maj.ls proposition nr 177 år 1955

Enligt Fvl skall fattigvårdsstyrelse, som vill att annat fattigvårdssamhälle
skall utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten
för behövande, göra en skriftlig anmaning hos fattigvårdsstyrelsen
i detta samhälle. Anmaningen skall ske ofördröj ligen efter det att utredning
ägt rum enligt lagens 52 § och innehålla en så vitt möjligt specificerad
uppgift å fattigvårdskostnaden, i vad den då kan uppgivas, med upplysning
om tiden för utbetalningen och för vård, för vilken ersättning yrkas, samt
de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom uppgift,
huruvida vården fortfar eller vid tiden för anmaningens tillställande
upphört. Vid anmaningen skall fogas avskrift av protokollet över nyssnämnda
utredning samt de övriga handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen
kan vilja stödja sitt krav på ersättning (53 § 1 inom.).

Fattigvårdsstyrelse, som erhållit anmaning, har att inom 30 dagar efter
anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om kravet inte alls
eller inte till alla delar godkännes, skall fattigvårdsstyrelsen i svaret angiva
anledningen till bestridandet samt i avskrift bifoga de handlingar, som
styrelsen i sådant hänseende kan vilja åberopa. Medges kravet delvis, skall
i svaret även angivas, efter vilka grunder det godkända beloppet beräknats
(53 § 2 inom.).

Anmaningen och svaret därå får tillställas vederbörande med posten.
Därvid gäller rekommendationsbevis som bevis om tillställandet och mottagningsbevis
som bevis om dagen för mottagandet (53 § 3 inom.).

Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar inte avgivits
inom föreskriven tid, äger den fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen,
anhängiggöra sin talan hos länsstyrelsen i länet. Vid den skrift, varigenom
talan anhängiggöres, skall fogas bevis att anmaning skett tillika med avskrift
av anmaningen och erhållet svar därå jämte vidfogade handlingar
ävensom de bevis i övrigt som åberopas (54 § 1 inom.).

Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle men anledning sedermera
yppats att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,
får talan mot detta samhälle föras utan att anmaning skett
hos dess fattigvårdsstyrelse. Talan utan föregående anmaning får även
föras, om upplysning inte vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten
åligger. Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående
anmaning anhängiggör talan, skall vid ansökningen foga de uppgifter, som
skall innehållas i anmaning, samt där så kan ske de handlingar, som skall
medfölja denna (54 § 2 inom.).

Talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det fattigvård, för vilken
rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse för sådan vård
av den sökande fattigvårdsstyrelsen utgivits till annan, som i dess ställe
eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat vården. Väckes ej talan inom
sådan tid, skall rätten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits
mer än 120 dagar före det ansökningen gjordes hos länsstyrelsen, anses

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förfallen. Vad nu sagts gäller dock inte för det fall, att fattigvårdsstyrelse,
hos vilken anmaning gjorts, förklarat sig till alla delar godkänna kravet
men ersättning sedermera ej lämnats (55 §).

Över ansökningen skall länsstyrelsen höra fattigvårdsstyrelsen i det ellei
de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest kan antagas vara
ersättningsskyldiga. Länsstyrelsen skall vidare själv eller genom parterna
införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig för målets
prövning. Har fattigvårdsstyrelse försummat att ingiva de handlingar, som
enligt lagen skall fogas vid ansökningen, äger länsstyrelsen föreskriva viss
tid, inom vilken det försummade skall fullgöras, vid äventyr att ansökningen
eljest inte upptages till vidare behandling. Länsstyrelsen äger även
förelägga part att inkomma med upplysningar, förklaringar och yttranden
vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick (56 § 1 inom.).

Finnes anledning antaga att den nödställde har hemortsrätt inom fattigvårdssamhälle
i annat län, skall målet överlämnas till handläggning av
länsstyrelsen därstädes (56 § 2 inom.).

Fattigvårdssamhälle, som förpliktas utge ersättning för fattigvår dskostnad,
är skyldigt att å utdömda belopp samt å belopp, varom parterna i
utslaget må ha hänvisats att i brist på åsämjande föra särskild talan och
som avser vård under tiden t. o. m. dagen för länsstyrelsens utslag, gälda
ränta efter 5 procent om året från ingången av kalenderkvartalet näst efter
det, då kostnaden utgavs, till dess betalning sker. Ränta utgår dock inte i
något fall för tiden före ingången av kalenderkvartalet näst efter dagen för
delgivning av den till länsstyrelsen ingivna ansökningen (56 § 3 mom.).

Socialvårdskommittén

Kommittén har i 24—27 §§ i sitt förslag upptagit bestämmelser som
bortsett från vissa formella jämkningar — helt överensstämmer med de
nyss refererade reglerna i Fvl.

Remissyttranden

Kommitténs förslag har i nu berörda delar rönt ringa uppmärksamhet
under remissbehandlingen. Malmöhus läns fattigvärdsförbund anser, att
den särbestämmelse, som finnes upptagen i 55 § Fvl och som tar sikte på
det fall att en fattigvårdsstyrelse förklarat sig till alla delar godkänna kravet
men sedermera inte lämnar ersättning, inte bör överföras till den nya
lagen. Det borde inte möta större svårigheter att i en administrativ process
få utdömd en fordran til! den del den vore medgiven än att i en dylik process
utfå en fordran, som i sin helhet medgåves. Det vore numera ganska
vanligt att fattigvårdsstyrelser reglerade sina ekonomiska mellanhavanden
genom utsändande av räkningar hel- eller halvårsvis. Denna tendens torde
bli än mer framträdande sedan storkommunerna bildats. Även Örebro stad
har i sitt yttrande berört ifrågavarande särbestämmelse och därvid uttalat,

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

att formuleringen av densamma inte syntes taga hänsyn till det fall, att en
kommun delvis medgåve ett krav men sedermera inte kunde förmås att
lämna ersättning i enlighet med medgivandet.

Departementschefen

Socialvårdskommittén har inte föreslagit någon ändring i de processuella
regler, som nu gäller på förevarande område. Om man bortser från ett
specialspörsmål, har något yrkande härom inte heller framkommit under
remissbehandlingen. Jag saknar därför anledning antaga annat än att
Fvl:s bestämmelser om processförfarandet i stort sett är tillfredsställande.
Vissa ändringar torde dock vara erforderliga, om hemortsrättssystemet omlägges
i enlighet med vad jag föreslagit i det föregående.

Enligt den huvudregel, som jag förordat, kommer det slutliga betalningsansvaret
för obligatorisk hjälp att åvila den kommun, i vilken hjälptagaren
genom lagakraftägande beslut är mantalsskriven för det år hjälpen utgivits.
Härav följer, att frågan om ersättning för hjälp, som lämnats i början av
ett år, inte kan regleras förrän mantalsskrivningen vunnit laga kraft, dvs.
tidigast den 15 maj, då tiden för anförande av besvär över mantalsskrivningen
går till ända. Anföres besvär, dröjer det ytterligare en tid innan det
slutgiltigt fastslås, i vilken kommun hjälptagaren skall vara mantalsskriven
för året. Med hänsyn härtill torde det inte vara möjligt att bibehålla den
nuvarande regeln, att talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det
hjälpen började utgå. Ändras tiden för väckande av talan, bör även reglerna
om det anmaningsförfarande, som skall äga rum före den egentliga
processen, jämkas.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att frågor rörande ersättning mellan kommuner bör kunna regleras
årsvis. I likhet med vad som nu gäller bör det åligga den kommun,
som vill kräva ersättning, att skriftligen anmana den kommun, mot vilken
kravet riktas, att betala ersättningen. Anmaningen synes böra ske före
utgången av april månad året näst efter det då hjälpen utgivits. Den kommun,
som erhållit anmaningen, bör så snart det kan ske och senast inom
en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om
dessa tidsfrister fastställes, kommer den i lagen reglerade skriftväxlingen
att vara avslutad senast den 31 maj. Det är emellertid önskvärt, att kommunerna
får tillfälle att, om så erfordras, ytterligare förhandla med varandra
innan rättegång inledes. Då en tid av en månad torde vara tillräcklig
härför, bör det föreskrivas, att talan om utbekommande av ersättningen
skall anhängiggöras före utgången av juni månad. Försittes denna tid, bör
rätten till ersättning vara förlorad, såvida inte den krävda kommunen godkant
kravet men det oaktat ej erlagt betalning. Det avgörande bör härvid
vara vad som kräves i rättegången, inte vad som fordrats dessförinnan.
Talan, som endast avser utbekommande av godkänd men ej erlagd er -

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sättning, bör med andra ord få föras utan annan inskränkning än som
följer av allmänna preskriptionsregler, oavsett om högre ersättning fordrats
före rättegången.

Anmaningsförfarandet syftar till att förhindra, att talan väckes innan
parterna sökt att i godo träffa uppgörelse i saken. För att detta syfte skall
kunna tillgodoses bör anmaningen innehålla allt vad som behövs för att
den krävda kommunen skall kunna bedöma, huruvida kravet är berättigat.

I detta hänseende synes böra föreskrivas, att anmaningen skall innehålla
noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande
samt om hjälpkostnaden och de grunder, efter vilka den begärda ersättningen
beräknats. Givetvis bör det åligga den kommun, som gör anmaningen,
att vid denna foga en avskrift av det protokoll, som enligt 17 §
departementsförslaget skall upprättas för att ligga till grund för ersattningsförfarandet.
Önskar kommunen åberopa andra handlingar till stöd
för kravet, bör kommunen vara skyldig att foga även dem vid anmaningen.

I lagen bör föreskrivas, att svaret skall innehålla uppgift, huruvida kravet
medgives eller bestrides. I avseende å svarets innehåll i övrigt synes
Fvl:s bestämmelser kunna överföras till den nya lagen med vissa redaktionella
jämkningar.

Enligt Fvl får talan utan föregående anmaning väckas i två fall, nämligen
dels när anmaning skett hos en kommun men det sedermera befunnits,
att annan kommun är ersättningsskyldig, och dels när upplysning ej kunnat
vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger. Någon anledning
att ändra dessa regler synes ej föreligga.

Den nuvarande fattigvårdsprocessen präglas av en starkt processledande
verksamhet från länsstyrelsernas sida. Grunden härtill torde vara att söka
dels i fattigvårdsmålens offentligrättsliga natur och dels i det förhållandet,
att det många gånger är förenat med betydande svårigheter föi parterna
att själva förebringa all den utredning, som erfordras. Dessa svårigheter
gör sig framförallt gällande, då det skall utredas var hjälptagaren har hemortsrätt.
Med de nuvarande invecklade reglerna om hemortsrätt saknar
den kommun, som vill föra talan om ersättning, ofta möjlighet att bedöma,
vilken kommun som är ersättningsskyldig. Talan om utbekommande av
ersättning behöver emellertid inte rikta sig mot någon viss kommun, ty en
sådan talan anses alltid — även om en viss kommun anges som svarandepart
_ rikta sig mot varje kommun, som kan antagas vara ersättnings skyldig.

I enlighet härmed kräves av den sökande kommunen inte mera än
att den i föreskriven ordning och inom föreskriven tid anhängiggör sin
talan hos länsstyrelsen »i länet», varmed torde åsyftas länsstyrelsen i det
län, där sökandekommunen är belägen. Sedan handlingarna kommunicerats
med den eller de kommuner inom länet, mot vilka kravet riktas eller som
eljest kan antagas vara ersättningsskyldiga, föranstaltar länsstyrelsen sjalv
eller genom parterna om den ytterligare utredning som kan vara behövlig,
19 - Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

därvid länsstyrelsen äger ålägga parterna att inkomma med upplysningar,
förklaringar och yttranden vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick.
Finner länsstyrelsen anledning antaga att hjälptagaren har hemortsrätt i
kommun i annat län, överlämnas målet till handläggning av länsstyrelsen
därstädes. Målet kan på detta sätt vandra från den ena länsstyrelsen till
den andra, innan det slutligt avgöres.

Om hemortsrätten, såsom jag föreslagit, anknytes direkt till mantalsskrivningen,
lärer i allmänhet någon tvekan inte behöva råda om vilken
kommun som är ersättningsskyldig. Fall kan emellertid tänkas inträffa,
då mantalsskrivningsorten inte kunnat utrönas, innan tiden för väckande
av talan går till ända, eller då det på grund av innehållet i 22 § 2 st. departementsförslaget
kan råda delade meningar, huruvida den ena eller den andra
kommunen är ersättningsskyldig. Med tanke på dylika fall synes det nuvarande
systemet böra i princip bibehållas åtminstone tills vidare. Jag utgår
emellertid från att frågan, vilken kommun som är rätt svarande, i normalfallen
kommer att vara fullt klarlagd, innan målet anhängiggöres. Det synes
därför kunna krävas, att talan i dessa fall anhängiggöres direkt hos länsstyrelsen
i det län, där den sökta kommunen är belägen.

30 §.

I 58 § Fvl regleras förfarandet, då offentlig myndighet eller allmän anstalt
eller inrättning, som enligt gällande föreskrifter lämnat underhåll
och vård åt någon, vill kräva ersättning härför av hans vistelse- eller hemortskommun.
Kommitténs förslag saknar motsvarighet till dessa bestämmelser.
Emellertid torde man även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
få räkna med möjligheten, att allmän anstalt eller inrättning vill
kräva ersättning av vederbörande kommun för vård som lämnas personer,
som kan antagas äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden. Den
nya lagen bör därför innehålla regler om hur det skall förfaras i dylika
fall. De regler härom, som upptagits i förevarande paragraf, ansluter sig
nära till vad som gäller enligt Fvl. De avvikelser som gjorts är betingade
av de ändringar, som föreslagits beträffande processen mellan kommuner.

31 och 32 §§.

I dessa paragrafer regleras förfarandet, då kommun vill söka ersättning
av staten. Förslaget överensstämmer med 61 § Fvl utom i vissa detaljer,
som inte torde behöva kommenteras.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid spörsmålet huruvida
landstingen bör vara skyldiga att bidraga till
kommunernas kostnader för socialhjälp.

I 5 kap. Fvl, som är rubricerat »Om bidrag till fattigvården», återfinnes
i 40—42 §§ bestämmelser, enligt vilka fattigvårdssamhälle äger erhålla

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

gottgörelse av vederbörande landsting för avgifter, som samhället erlagt för
vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, blinda barn under skolåldern,
psykopatiska och nervösa barn, tuberkulösa och vanföra, andra
kroniskt eller obotligt sjuka samt å länslasarett och av landsting underhållna
sjukstugor eller andra med länslasarett likställda sjukvårdsinrättningar
vårdade sjuka. För att gottgörelse skall utgå från landstinget kräves,
att behov aV obligatorisk fattigvård föreligger samt att ersättning för
vården ej kunnat uttagas av den vårdade själv eller för honom försörjmngspliktig
person och ej heller av staten. Härutöver innehåller lagen ett flertal
speciella förutsättningar för att landstinget skall vara skyldigt att utge
gottgörelse. I fråga om dessa förutsättningar liksom också beträffande
övriga detaljer hänvisas till lagtexten.

Socialvdrdskommittén

I sitt år 1942 avgivna betänkande nr VI med utredning och förslag angående
socialvårdens organisation m. in. (SOU 1942:56) framhöll socialvårdskommittén,
att bestämmelserna om landstingsgottgörelse för sjukhusvård
i praktiken föranlett allt mer stegrade utgifter för landstingen, vilket
sammanhängde med den starkt förbättrade tillgången på sjukhusplatser.
Sjuka, som tidigare vårdades å kommunala fattigvårdsanstalter, bereddes
nu i allt större utsträckning vård å sjukhus, varigenom kostnaden i sista
hand överflyttades på landstingen.

Efter att ha avvisat tanken på att vissa av kommunernas fattigvårdskostnader
skulle överflyttas på landstingen kom kommittén till det resultatet,
att i stället statsbidrag borde utgå till socialvården. Enligt kommitténs
mening måste man därvid välja ett statsbidragssystem som innebuie,
att statsbidrag lämnades till viss andel av vederbörande kommuns totala
kostnader för socialhjälp och barnavård. I samband därmed borde landstingen
befrias från nuvarande bidragsskyldighet till dessa verksamhetsgrenar.
I viss omfattning konune dessa bidrag vid en obligatorisk sjukförsäkring
att ersättas av bidrag från sjukkassorna. I den mån så icke i enskilda
fall skedde, borde staten övertaga dessa landstingens kostnader.

En närmare redogörelse för berörda fråga återfinnes i betänkandet nr
VI sid. 49—58.

I sitt år 1950 avgivna betänkande nr XVII med utredning och förslag angående
lag om socialhjälp har kommittén inte närmare berört frågan om
landstingens bidragsskyldighet. De av kommittén upprättade lagförslagen
innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 40—42 §§ Fvl.

Remissyttranden

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har kommitténs åtgärd
alt utelämna bestämmelser om ersättning av landsting endast berörts
av Svenska landstingsförbundet, som uttalar, alt slopandet av dylika bestämmelser
vore en naturlig lösning.

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955
Departementspromemoria m. in.

I februari 1955 upprättades inom socialdepartementet en promemoria i
ämnet. I denna konstateras att kommittén utgått från, att statsbidrag
komme att utgå till kommunernas samtliga socialhjälpskostnader med i
genomsnitt 50 procent, samt att vården å de i 40—42 §§ Fvl avsedda anstalterna
bleve helt avgiftsfri. Statsbidrag till kommunernas socialhjälpskostnader
skulle emellertid enligt det förslag till lag om "socialhjälp, som
vore under utarbetande i departementet, inte komma att utgå i större utsträckning
än vad nu skedde enligt Fvl. Vidare hade den allmänna sjukförsäkringen
fått en annan utformning än kommittén tänkt sig och sjukvården
hade icke gjorts avgiftsfri i obegränsad utsträckning.

I promemorian omnämndes vidare, att Svenska landstingsförbundets
styrelse i en den 10 juni 1954 dagtecknad till inrikesdepartementet för
kännedom överlämnad skrivelse angående landstingens åtgärder i anledning
av sjukförsäkringsreformen anfört följande.

Besparingar kunna landstingen genom sjukförsäkringsreformens genomförande
göra på anslagen enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen. Då flertalet
av de i dessa paragrafer berörda sjuka bli sjukförsäkrade, kommer sjukförsäkringen
att svara för deras avgifter vid sjukhusvård. Kvar skulle därefter
egentligen stå 1) sinnessjuka, som vårdas i enskilt hem, 2) sinnesslöa,
3) blinda barn under skolåldern samt 4) psykopatiska och nervösa
barn. För de sinnesslöa är genom det reformförslag, som godkänts av årets
riksdag, sörjt för att de erhålla kostnadsfri eller praktiskt taget kostnadsfri
vård i annan ordning. Landstingsanslagen torde därför kunna nedskrivas
högst väsentligt, och fråga är om stort mer än ett symboliskt förslagsanslag
om något tiotusental kronor behöver stå kvar.

I promemorian uttalades slutligen, att vad landstingsförbundet sålunda
anfört syntes ge vid handen att — trots de förändrade förutsättningarna —
den nuvarande rätten till ersättning av landsting för utgiven socialhjälp
skulle, såsom socialvårdskommittén föreslagit, kunna slopas.

över innehållet i promemorian har Svenska landskommunernas förbund
och Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att yttra sig.

Svenska landskommunernas förbund (arbetsutskottet) uttalar att, även
om man inte med någon säkerhet kan uppskatta storleken av socialvårdens
kostnader för ifrågavarande ändamål efter sjukförsäkringens genomförande,
det icke kunde röra sig om belopp av nämnvärd kommunalekonomisk
betydelse. Förbundet komme därför inte att reagera emot ett slopande
av denna primärkommunernas bidragsrätt.

Svenska stadsförbundet (direktören) meddelar, att förbundets styrelse
icke ansett sig kunna taga ställning till frågan utan närmare utredning.
Verkställda undersökningar hade riktat uppmärksamheten på åtskilliga
omständigheter, som gåve anledning befara att ersättningsrättens slopande
skulle medföra mera komplicerade och för primärkommunerna kännbarare
verkningar än landstingsförbundets uttalande i ämnet gåve vid handen.

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 är 1955

Full klarhet syntes kunna vinnas först genom någon tids tillämpning av
ersättningsbestämmelserna under de ändrade förutsättningar, som inträtt
genom sjukförsäkringsreformen in. in.

Departementschefen

För egen del vill jag framhålla, att landstingens bidrag till kommunernas
kostnader för fattigvård åt sjukhuspatienter och andra anstaltsvårdade
personer minskat under senare år. Efter den allmänna sjukförsäkringens
införande har man anledning att räkna med en kraftig minskning av kostnaderna
för socialhjälp till anstaltsvård av sjuka. Hur stor denna reducering
kommer att bli är svårt att bedöma. Även om den inte skulle bli så
omfattande som Svenska landstingsförbundet räknat med, torde dock ifrågavarande
vårdkostnader bli av så liten kommunalekonomisk betydelse, att
det inte finnes tillräckliga skäl att bibehålla Fvl:s regler om ersättningsskyldighet
för landsting. Det behov av skatteutjämning, som på sin tid
motiverade tillkomsten av landstingens ifrågavarande ersättningsskyldighet,
föreligger inte efter genomförandet av kommunindelningsreformen och utbyggnaden
av socialförsäkringssystemet.

När staten påtagit sig stora kostnader för utbyggnaden av socialvården
i övrigt med minskade fattigvårdskostnader för kommunerna som följd,,
synes det rimligt att kommunerna själva får stå för kostnaderna för socialhjälp
i form av sjukhusvård och därmed jämförlig vård, i den mån dylika
kostnader överhuvudtaget uppstår.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild
33—39 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnitten om hjalptagarens
återbetalningsskyldighet och försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet.

Såsom förut nämnts stadgas i sinnessjuklagen, att ersättning för vårdkostnad
i vissa fall inte får uttagas av annan än den, som särskilt åtagit
sig att svara härför. Del har inte ansetts erforderligt att i departementsförslaget
intaga någon erinran om detta stadgande.

Enligt (17 § Fvl skall talan om utbekommande av ersättning anhängiggöras
hos länsstyrelsen »i länet», varmed torde åsyftas det län dar den
sökte är bosatt. 1 departementsförslaget har forumregeln preciserats så, att
talan skall föras hos länsstyrelsen i det län, där den som sökes har att vid
domstol svara i tvistemål. Bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken om
laga domstol i tvistemål får härigenom i tillämpliga delar motsvarande giltighet
beträffande mål mellan kommuner och enskilda om ersättning för
utgiven socialhjälp.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955
40 §.

Paragrafen motsvarar 66 § Fvl och 33 § kommitténs förslag,

Om åtgärder mot försumlig försörjare
41—51 §§.

Såsom framhållits i avsnittet rörande ålderdomshem in. in. är landstingen
och de landstingsfria städerna skyldiga att upprätta ett visst slag
av fattigvårdsanstalter, s. k. arbetshem, där personer, soin försummat sin
försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföreläggande, kan
omhändertagas. Varje arbetshem skall stå under ledning av en styrelse
och vara försett med ett av Konungen fastställt reglemente. Intagning i
hemmet beslutas av styrelsen, även då det är fråga om överflyttning från
annat hem (33 §).

Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom lättja eller
liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru
sådan nöd att obligatorisk fattigvård — även tillfällig sådan — måste
lämnas någon av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och
medför skyldighet för vederbörande att inställa sig till och efter sin förmåga
fullgöra arbete, som anvisas honom å fattigvårdsanstalt eller annorstädes.
Förelägges försörj ningspliktig att inställa sig till och fullgöra arbete
å visst arbetshem, får föreläggandet även innefatta skyldighet för honom
att efter föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa sig till och fullgöra
arbete å annat arbetshem. Den försörjningspliktige kan, oavsett om fattigvården
upphört, kvarhållas å anstalten eller i arbetet till dess grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja
sig själv och de sina, dock inte i oavbruten följd under längre tid än ett år.
Genom att utföra det förelagda arbetet anses han fullgöra sin skyldighet
att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minderåriga
barn eller adoptivbarn eller hans hustru (71 §).

Polismyndigheten är skyldig att på begäran verkställa delgivning av
arbetsföreläggande (72 §).

Själva arbetsföreläggandet kan inte överklagas, men om föreläggandet
inte fullgöres frivilligt har polismyndigheten att på begäran meddela handräckning
för att inställa vederbörande till arbetet (72 §) och i handräckningsärendet
kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) och över dess beslut
hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten (84 §).

Såsom framgår av det anförda kan arbetsföreläggande fullgöras genom
att vederbörande intages i arbetshem. Män och kvinnor får inte intagas i
samma arbetshem, såvida inte fullständigt skilda avdelningar finns för dem.
Personer under 18 år får inte intagas i sådant hem (33 §). Plan till arbetshem
skall underställas Konungens prövning (34 §).

Om den, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats för att för -

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

rätta arbete utanför anstalt, undandrar sig att fullgöra anvisat arbete eller
lämnar arbetet utan tillstånd eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter
eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller
god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, såvida han fyllt 21 år och inte är
oförmögen till arbete, tilldela honom varning med erinran om att han,
därest han ej låter sig rätta av varningen, kan dömas till tvångsarbete.
Styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Konungen
eller länsstyrelse, får enligt stadgande i reglementet meddela i anstalten
intagen person sådan varning som nyss nämnts. Sådan varning får även
meddelas av styrelsens ordförande eller av den, som av styrelsen utsetts
att meddela varning, varvid anmälan om varningen skall goras vid styrelsens
nästa sammanträde. Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet
skall delges den felande muntligen av den, som beslutat varningen,
eller skriftligen genom utdrag av protokollet. Polismyndigheten har att pa
begäran utan kostnad verkställa sadan delgivning (74 §).

Om den felande ej låter sig rätta av varningen äger fattigvårdsstyrelsen
eller anstaltens styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om den felandes
dömande till tvångsarbete. Vid sådan framställning skall fogas bevis
om varningen samt tillgänglig utredning i ärendet. Sedan den felande lämnats
tillfälle att yttra sig över framställningen och förhör, om sådant ar av
nöden, ägt rum samt erforderlig utredning förebragts, i vilket avseende
länsstyrelsen äger förordna om förhör vid domstol, må länsstyrelsen ålägga
den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter förekommer,
låta bero vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas
till minst en och högst sex månader. Har vederbörande avvikit från anstalt,
där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning att han håller sig
undan, äger länsstyrelsen förordna om hans häktande i avbidan på att
målet avgöres eller utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vinner laga
kraft (76 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Om den dömde
på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning inte lämpligen
bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter,
som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till
lämpligt arbete. Blir vederbörande efter det han dömts till tvångsarbete
oförmögen till arbete, får utslaget inte bringas till verkställighet; har tvångsarbetet
börjat får det inte fortfara. I dylikt fall skall i stället förfaras med
honom på sätt som är föreskrivet i 7 § lösdrivarlagen. I övrigt gäller i fråga
om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad som är stadgat i
8 §, 9 a § och 13 § lösdrivarlagen (75 §).

Ifrågavarande lagrum i lösdrivarlagen har följande lydelse.

7 §. Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande
oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om

296 Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han
tillhör annat län än det, där han vistas, av KB översänd eller förpassad
till KB i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock den, som är i behov av vård
å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, intill dess dylik vård
kan beredas honom.

8 §. I fråga om verkställighet av tvångsarbete, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag, så ock om beräkning av tiden för ådömt tvångsarbete,
vare lag, som i dessa hänseenden stadgas angående fängelsestraff.

9 a §. Arbetsanstaltens styrelse eller, efter dess bemyndigande, föreståndaren
för anstalten äger meddela den som undergår tvångsarbete tillstånd
att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,
så ock att i annat fall, då med hänsyn till tvångsarbetstidens längd
eller eljest starka skäl äro därtill, lämna "anstalten för viss kort tid, allt
såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga.

Tid, varunder intagen enligt tillstånd som nu sagts vistas utom anstalten,
skall inräknas i verkställighetstiden, såvitt ej styrelsen av särskild anledning
annorlunda förordnar. Sådant förordnande skall gå i verkställighet
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Har föreståndaren ej funnit skäl bifalla framställning om tillstånd att
lämna anstalten för viss tid, äger den intagne påkalla styrelsens beslut i
saken. Styrelsens beslut i fråga om sådant tillstånd äge den intagne överklaga
hos KB i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, över KB:s
beslut må talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit
till inrikesdepartementet sist å trettionde dagen efter den då klaganden
erhöll del av beslutet.

13 §. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade villkor,
sa att hans kvarhallande vid arbetsanstalten icke vidare är av nöden, äge
KB i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, förordna, att han skall
i rån anstalten frigivas. I sådant fall varde han utan förpassning på fri fot
ställd; skolande vad 11 § 1 mom. och 12 § innehålla icke äga tillämpning
på den sålunda frigivne.

Mål om å döm ande av tvångsarbete fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande
hovrätt (83 §) och därifrån till högsta domstolen.

Det förtjänar påpekas, att även Bvl innehåller bestämmelser om arbetsföreläggande.
Enligt dess 72 § kan arbetsföreläggande meddelas

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran
eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig
fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av
tva personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt
sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt
och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,
som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

I övrigt är institutet i Bvl reglerat genom hänvisning till Fvl:s regler.

297

Kungl. Maj.ts proposition nr ill dr 1955

Socialvårdskommittén

Redan i sitt betänkande nr XIV angående ålderdomshem in. in. (SOU
1946:52) redovisade socialvårdskommittén vissa preliminära överväganden
angående formerna för samhällets ingripande mot försumliga försörj are.
Härvid uttalade kommittén bl. a., att man borde eftersträva ett system,
som inrymde samma för den enskilde avskräckande moment som det nuvarande
men samtidigt lämnade större möjligheter till en differentierad
behandling samt innebure, att ingripandet kunde ske i så nära anslutning
som möjligt till redan befintliga kriminalpolitiska behandlingstormer och
under bättre beaktande av rättssäkerhetens krav än som vore fallet enligt
nu gällande ordning. Samtliga dessa synpunkter skulle enligt kommitténs
mening bli tillgodosedda, om försummelse av försörjningsplikt kriminaliserades,
varvid 1939 års lag om villkorlig dom kunde tillämpas på de försumliga
försörj arna.

Bland det stora antal myndigheter och organisationer, till vilka ålderdomshemsbetänkandet
remitterades, var det endast 28, som redovisade sin
ståndpunkt i kriminaliseringsfrågan. Av dem tillstyrkte 21 i princip kriminalisering,
medan 4 avstyrkte och 3 ställde sig tveksamma.

I sitt ifrågavarande betänkande har kommittén ånyo behandlat spörsmålet
om åtgärder mot försumliga försörjare och därvid funnit, att allvarliga
erinringar kan resas mot att nu kriminalisera försummelse av försörjningsplikten.
Kommittén har därför föreslagit, att man åtminstone tills
vidare bibehåller den administrativa formen av ingripande mot försumliga
försörjare men i grunden reformerar Fvl:s och Bvl:s bestämmelser härom.
De regler, som kommittén ansett böra gälla i detta avseende har sammanfattats
i ett förslag till en fristående lag om arbetsföreläggande, innefattande
41 paragrafer. Rörande huvudinnehållet i lagförslaget hänvisas till den
redogörelse, som inledningsvis lämnats rörande huvuddragen av kommitténs
förslag. I fråga om detaljerna hänvisas till kommitténs lagförslag och till
den motivering därför, som återfinnes å sid. 142—-169 och 380—382 i betänkandet.

Remissyttranden

I remissyttrandena har behovet av en reformering av hithörande bestämmelser
i allmänhet vitsordats. Meningarna har emellertid varit delade såväl
beträffande huvuddragen av kommitténs förslag som i fråga om detaljerna.
Rörande innehållet i yttrandena må här återgivas följande.

Straff lagberedningen föreslår, alt prövningen av åtgärder mot försumliga
försörjare skall ske vid domstol antingen så, att försumligheten kriminaliseras,
varigenom den vanliga domstolsinstansordningen tillämpas, eller i
varje fall så att talan mot länsstyrelses beslut föres hos hovrätt eller regeringsrätten.
Beredningen har samrått med straffrättskommittén, som förklarat
sig i princip instämma i vad beredningen anfört.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Mot kriminalisering uttalar sig bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Gävleborgs län.

Socialstyrelsen anser, att den administrativa formen under rådande förhållanden
borde bibehållas i reviderat skick men att saken borde upptagas
till omprövning i sinom tid, när nya omständigheter förelåge, vilket dock
inte borde få fördröja den utomordentligt angelägna revisionen av gällande
bestämmelser.

I åtskilliga yttranden — bl. a. dem som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings,
Blekinge, Malmöhus och Gävleborgs län — betecknas kommitténs
förslag som ett framsteg ur rättssäkerhetssynpunkt.

Å andra sidan framhålles i vissa yttranden, att det föreslagna förfarandet
vore alltför tungrott och omständligt. Sålunda uttalar stadsfullmäktige i
Borås och Uddevalla, att förslaget innebure en byråkratisering, som komme
att minska effektiviteten av åtgärderna mot de försumliga. På liknande sätt
uttalar sig länsstyrelsen i Hallands län.

Enligt stadsfullmäktige i Landskrona förefölle det, som om kommittén
icke vore fullt underkunnig om att enligt den hittills tillämpade ordningen
ett arbetsföreläggande utgjort ett effektivt hot, som i de flesta fall resulterat
i att den försörj ningspliktige tagit arbete och att betalning mellankommit
utan att föreläggandet behövt verkställas. Säkert förlorade detta vapen i
effektivitet genom de långdragna förhandlingar, som nödvändigtvis måste
förenas med ett länsstyrelsens handhavande därav. Även stadsfullmäktige i
Örebro framhåller, att värdet av föreläggandet framför allt ligger i det avskräckande
momentet. Inför hotet att komma in på arbetshem brukade de,
som över huvud läte sig påverka, taga sig till vara och bättre fullgöra sina
skyldigheter. Om man nu skulle uppskjuta intagningsbeslutet, torde man
enligt fullmäktiges uppfattning med ytterst ringa utsikter till positivt
resultat endast giva den försumlige en ytterligare chans att sabotera försörjningspliktens
fullgörande. Barnavårdsnämnden i Karlstad anser att
förslaget är osmidigt och att ett genomförande av detsamma med all sannolikhet
skulle få till följd, att antalet försumliga försörj are komme att öka.

Besvär ssakkunniga uttalar som ett allmänt önskemål, att ett i huvudsak
likartat förfarande skapas för mål om administrativt frihetsberövande. Härvid
åsyftar de sakkunniga främst mål om behandling av alkoholister, tredskande
underhållsskyldiga och lösdrivare samt om omhändertagande av
barn.

Departementschefen

Det administrativa förfarande, som leder fram till ett arbetsföreläggande
enligt Fvl, är knapphändigt reglerat. Den enskilde har i lagen inte tillförsäkrats
rätt att anlita försvarare eller att genom vittnen eller annorledes
förebringa den utredning han önskar åberopa, proceduren är undandragen
den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling, och beslutet

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

fattas av ett kommunalt organ utan att den enskilde har rätt att besvära
sig över själva föreläggandet. Vidare är att märka, att, såsom de nuvarande
behandlingsformerna gestaltar sig, man knappast kan räkna med att
arbetstvånget i och för sig har den fostrande effekt som vore önskvärd. Ett
beslut om arbetsföreläggande har i praktiken främst en indirekt betydelse
genom det hot om frihetsberövande, som det innebär.

Frågan om kriminalisering av försörjningsförsummelse har vid skilda
tillfällen varit på tal, bl. a. vid tillkomsten av barnavårdslagen. Även socialvårdskommittén
har i sitt år 1946 avgivna betänkande om ålderdomshem
framfört tanken, att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras
och således helt utbrytas ur sociallagstiftningen. Vid frågans slutliga handläggning
har kommittén emellertid övergivit denna linje och i stället framlagt
ett lagförslag, som innebär att arbetsföreläggande även i fortsättningen
skall meddelas i administrativ ordning. Förslaget, som är avsett att ersätta
såväl Fvl:s som Bvl:s regler om arbetsföreläggande, innehåller åtskilliga
nyheter i förhållande till vad som nu gäller. Beslut om arbetsföreläggande
skall enligt förslaget fattas av länsstyrelsen på framställning av socialnämnden.
Kommittén föreslår vidare, att den försumlige i törsta hand
skall åläggas att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning och att
fullgöra sin återbetalningsskyldighet mot det allmänna. I samband härmed
skall han enligt förslaget ställas under övervakning, såvida det inte av särskilda
skäl kan antagas att han likväl skall rätta sig efter föreläggandet.
Om så anses erforderligt, skall han dessutom kunna åläggas att ställa sig
till efterrättelse särskilda föreskrifter angående bostad, avhållsamhet från
bruk av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst in. in. Åsidosätter han
vad som sålunda åligger honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden
kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem, där han skall
kunna kvarhållas i högst ett år. Enligt förslaget bör han emellertid utskrivas
villkorligt senast efter sex månader. Efter villkorlig utskrivning
skall enligt förslaget följa en prövotid av ett år, under vilket han skall stå
under övervakning och, om så finnes erforderligt, vara underkastad särskilda
föreskrifter av samma slag som nyss nämnts. Undandrar han sig
övervakningen eller bryter han mot meddelade föreskrifter, skall han kunna
återhämtas till arbetshemmet. Nämnas må vidare, att förslaget innehåller
detaljerade föreskrifter om förfarandet i mål av här avsedd art.

Under remissbehandlingen har frågan om kriminalisering av försörjningsförsunnnelse
ånyo förts på tal. I den situation, som nu föreligger, är
jag emellertid inte beredd att förorda eu dylik lösning. Jag är alltså av den
uppfattningen, att ingripande mot försumliga försörjare åtminstone tills
vidare bör ske i administrativ ordning.

Sedan kommittén avgav sitt betänkande har på förslag av chefen för
justitiedepartementet tillsatts särskilda sakkunniga med uppgift att utreda
frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövande!!.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Enligt direktiven har de sakkunniga att pröva två huvudfrågor, nämligen
dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden
bör ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden
verksamma organet i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad
den lagstiftning varom nu är fråga.

Det är vidare att märka att Bvl, som innehåller bestämmelser om arbetsföreläggande
vilka nära ansluter sig till Fvl:s regler härom, är föremål för
revision.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att Fvl:s regler om åtgärder
mot försumliga försörj are bör gälla tills vidare i avbidan på det
resultat, vartill de nyss nämnda utredningarna kan leda. En utväg vore
härvid att upphäva Fvl utom såvitt angår bestämmelserna om arbetsföreläggande
och vad därmed äger samband. Emellertid är dessa bestämmelser
så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte synes
böra anlitas. Jag har därför stannat vid att föreslå, att ifrågavarande bestämmelser
i Fvl överföres till den nya lagen om socialhjälp. Jag är angelägen
att betona, att denna åtgärd är av rent provisorisk karaktär och att
frågan om åtgärder mot försumliga försörjare bör upptagas till prövning i
hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs arbete föreligger
och den pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden
slutförts.

Vad härefter angår de olika detaljbestämmelserna må framhållas, att
41 § 1 st. motsvarar 71 § 1 st. 1 p. Fvl. Med hänsyn till att det numera inte
förekommer, att någon förelägges att utföra arbete annorstädes än i arbetshem,
har departementsförslaget utformats så, att endast föreläggande att
utföra arbete i sådant hem kan komma i fråga.

41 § 2 st. motsvarar 33 § 4 st. 2 p. Fvl, där det föreskrives, att personer
under 18 år ej må intagas i arbetshem.

42 § 1 p. har inte någon direkt motsvarighet i Fvl, som emellertid torde
förutsätta att arbetsföreläggande delges vederbörande. 42 § 2 p. motsvarar
72 § 1 st. andra dels-satsen i Fvl. Fvl:s spridda regler om att delgivning
och handräckning genom polismyndighets försorg skall vara avgiftsfri
har samlats i departementsförslagets 65 §.

43 § 1 och 2 st. motsvarar 72 § 1 st. fjärde och femte dels-satserna. 43 §
3 st. överensstämmer med 33 § 4 st. 1 p. Fvl.

44 § svarar mot 71 § 1 st. 3 p. Fvl.

45 § har sin motsvarighet i 33 § 1 och 3 st. Fvl.

46 § motsvarar 34 § 2 st. Fvl.

47 § har samma innebörd som 33 § 5 och 6 st. Fvl.

48 § motsvarar 74 § Fvl. De ändringar, som föreslagits, är betingade av
att arbetsföreläggande enligt departementsförslaget alltid skall fullgöras i
arbetshem. Under sådana omständigheter har det ansetts, att det alltid
bör ankomma på hemmets styrelse att utdela varning. Tillräckliga skäl har

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

inte ansetts föreligga att bibehålla den nuvarande möjligheten för styrelsens
ordförande eller därtill utsedd person att meddela varning. Varning bör
vidare alltid delges den felande skriftligen genom utdrag av protokollet.

49 och 50 §§ motsvarar 75 § Fvl. I konsekvens med vad som föreslagits beträffande
varning har det ansetts böra ankomma på arbetsheinmets styrelse
att göra framställning om dömande till tvångsarbete.

51 § överensstämmer i sak med 76 § Fvl.

Om tillsyn

I Fvl har 6 kap., som omfattar 43 och 44 §§, rubriken »Om uppsikt över
kommunernas fattigvård».

Enligt 43 § har länsstyrelserna att vaka över att fattigvården inom länen
ordnas och handhaves enligt gällande författningar, sa att de hjälpbehövande
kommer i åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas
av omständigheterna. Därvid skall länsstyrelserna biträdas av särskilda
tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka tillika är barnavårdskonsulenter
och som jämväl har till uppgift att tillhandagå med upplysningar och
råd rörande fattigvården och barnavården.

I 44 § stadgas att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av statens
inspektör för fattigvård och barnavård verka för fattigvårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling ävensom öva uppsikt över
arbetshemmen. Angående socialstyrelsens och inspektörens ifrågavarande
verksamhet äger Kungl. Maj :t meddela närmare föreskrifter.

Det må i detta sammanhang erinras om att bland Fvl:s besvärsbestämmelser
under 78 § 2 mom. stadgas dels att länsstyrelsen skall, oavsett
huruvida besvär anförts, ej blott tillhålla fattigvårdssamhälle, som undeilåter
att lämna obligatorisk fattigvård, då sådan erfordras, att fullgöra
sin skyldighet, utan även, där eljest missförhållande föreligger, förordna
om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande,
dels ock att envar äger att om underlåtenhet eller missförhållande som nu
nämnts göra anmälan hos länsstyrelse, fattigvårdsinspektören eller fattigvårdskonsulent.

Socialvårdskommittén

I kommitténs förslag till socialhjälpslag har kap. VIII, som omfattar
36—41 §§, rubriken »Uppsikten över verksamhet enligt denna lag. Besvär
in. in.».

Enligt 36 § 1 mom. skall länsstyrelsen vaka över att den personliga
biståndsverksamheten och socialhjälpen inom länet handhaves ändamålsenligt
och i enlighet med lagen och i övrigt gällande stadganden, så att
de behövande kommer i åtnjutande av den omvårdnad och det underhåll,
som omständigheterna påkallar. I 2 mom. av samma paragraf stadgas att

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

det ankommer på socialstyrelsen att utöva tillsyn över verksamhetens handhavande
inom riket och främja dess utveckling; och skall styrelsen äga
meddela länsstyrelserna och socialnämnderna de anvisningar, som i detta
syfte anses påkallade.

Mot socialstyrelsens ifrågavarande anvisningar må enligt 39 § talan föras
hos Kungl. Maj :t.

Till innehållet i övriga av ifrågavarande paragrafer återkommer jag i
följande avsnitt.

Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i detta
avseende hänvisas till betänkandet sid. 264—266, 268, 271—285.

Remissyttranden

Förslaget att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet icke blott, såsom
nu är fallet, för arbetshemmen utan även för den egentliga socialhjälpsverksamheten
med rätt för styrelsen att utfärda anvisningar för såväl
länsstyrelserna som socialnämnderna tillstyrkes av socialstyrelsen, som
uttalar, att rätten för styrelsen att med bindande verkan utfärda råd och
anvisningar vore nödvändig för att hela organisationen skulle fungera ändamålsenligt.

I övriga yttranden, där ifrågavarande spörsmål behandlats, har man
emellertid ställt sig kritisk mot förslaget i denna del.

Kammarrätten anser det av såväl principiella som praktiska skäl vara
att föredraga att länsstyrelserna och socialnämnderna får på eget ansvar
och utan att vara bundna av anvisningar tillämpa socialhjälpslagen.

Besvärssakkunniga anför.

Visserligen förekommer stundom i lagstiftningen att ett centralt verk såSom
tillsynsmyndighet utrustats med lika vidsträckta befogenheter, som
genom förevarande stadgande avses skola tilläggas socialstyrelsen, men
önskvärt är att dylik befogenhet för tillsynsmyndigheten kan preciseras.
I viss utsträckning regleras i förevarande lagförslag rena rättsfrågor. I
fråga om dylika bör varsamhet iakttagas, då det gäller att dirigera lagtilllämpningen
genom anvisningar från en administrativ myndighet. Enligt de
sakkunnigas mening är därför desto mera önskvärt, att i lagen närmare
angåves i vilka hänseenden socialstyrelsen skall äga meddela anvisningar.

De sakkunniga förutsätta vidare, att anvisningar icke få lämnas beträffande
enskilda fall eller till enstaka kommuner utan endast i form av generella
föreskrifter gällande t. ex. hela riket, viss landsdel eller kommuner av
viss beskaffenhet. Uppenbarligen får icke ifrågakomma, att tillsynsmyndigheten
annorledes än efter besvär ingriper i länsstyrelses eller socialnämnds
sätt att handha enskilt ärende. Med hänsyn till det anförda anse
de sakkunniga lämpligt, att ordet anvisningar utbytes mot annat uttryck
t. ex. tillämpningsföreskrifter. I vart fall bör utsättas att fråga är allenast
om allmänna anvisningar.

Enligt 39 § skola enligt kommitténs förslag besvär få anföras över socialstyrelsens
beslut i vad avser meddelande av anvisningar. I motiven säges
att var och en skall äga sådan besvärsrätt. Uttryckliga regler rörande be -

303

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

svär över normbeslut förekomma endast sparsamt i svensk rätt. De sakkunniga
ha för egen del övervägt olika sätt att lösa de problem, som sammanhänga
med överklagande av normbeslut, men ha ännu icke tagit definitiv
ställning till denna fråga. I förevarande läge vilja de sakkunniga endast
framhålla att det icke kan vara lämpligt att göra kretsen av besvärsberättigade
så vid, att besvärsrätten tillkommer en och var.

Länsstyrelsen i Kristianstads län befarar, att en så stark centraldirigering,
som förordats av kommittén, leder till att önskvärd hänsyn icke blir
tagen till olika förhållanden inom skilda delar av riket och att kommunernas
beslutanderätt i hithörande frågor blir illusorisk. Liknande synpunkter
framföres av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Hallands samt
Göteborgs och Bohus län ävensom av barnavårdsnämnden i Norrköping samt
stadsfullmäktige i Kalmar, Ljungby och Kristinehamn.

Departementschefen

Inom det område det nu gäller torde en central ledning av verksamheten
icke vara erforderlig eller ens möjlig på samma sätt som inom t. ex. folkpensionsväsendet.
Därtill är den personkategori, varom här är fråga, alltför
heterogent sammansatt samt verksamhetens art och medel alltför skiftande.
Såsom jag i olika sammanhang framhållit, bör kommunerna ha frihet att
handha verksamheten allt efter de lokala förhållandena. Med denna min
inställning och då kommitténs förslag -— i motsats till departementsförslaget
— bygger på att ett betydande statsbidrag utgår till kommunernas
kostnader för socialhjälpen anser jag anledning saknas att tillerkänna
socialstyrelsen rätt att utfärda bindande anvisningar för socialhjälpsverksamheten.
Tillsynen bör liksom hittills utövas av länsstyrelserna; och
socialstyrelsen bör utöva sin uppgift som central myndighet med samma
befogenheter såsom f. n.

Jag vill här erinra om vad jag i årets statsverksproposition (V ht p. 7)
anfört därom att det är min avsikt att, sedan arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen
avslutats, taga upp frågan om konsulentorganisationen
till omprövning. I enlighet härmed synes mig i detta sammanhang ej
böra vidtagas några sakliga förändringar med avseende å personalorganisationen
på detta område.

I överensstämmelse med vad nu anförts har bestämmelserna under 52
och 53 §§ i departeinentsförslaget utarbetats.

52 §.

Första och fjärde styckena i denna paragraf motsvarar första och andra
styckena i 43 § Fvl; fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna betecknas
numera socialvårdskonsulenter. Tredje stycket av sistnämnda paragraf
har ansetts kunna utgå.

I andra och tredje styckena av 52 § har upptagits bestämmelser motsva -

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

rande reglerna i 78 § 2 mom. Fvl., vilka regler systematiskt synes böra ha
sin plats i förevarande avsnitt.

Det ligger i sakens natur att envar äger hos länsstyrelsen, socialhjälpsinspektören
eller socialvårdskonsulent göra anmälan om missförhållande,
därest sådant skulle föreligga. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.

53 §.

Denna paragraf svarar mot 44 § Fvl.

Av vad anförts torde framgå att socialhjälpsinspektören avses få samma
befogenheter som nu tillkommer statens inspektör för fattigvården.

Om besvär

54 §.

Enligt Fvl kan fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt
eller delvis vägrats eller som avser sättet för meddelande av fattigvård,
överklagas av den, som beslutet rör, genom besvär hos länsstyrelsen. Beslutet
går dock i verkställighet, såvida ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen
(78 § 1 mom.).

Av lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut följer, att besvär, som här avses, skall ha inkommit till länsstyrelsen
inom tre veckor efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Oavsett om besvär anförts eller ej, åligger det länsstyrelsen att tillhålla
fattigvårdssamhälle, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då
förutsättningarna härför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härutinnan
ävensom att, där missförhållande eljest föreligger i något av de avseenden
som avses i 78 § 1 inom., förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig
till att avhjälpa missförhållandet. Anmälan om underlåtenhet att meddela
obligatorisk fattigvård eller om annat missförhållande kan göras av envar
(78 § 2 mom.).

Såsom förut nämnts får beslut om arbetsföreläggande ej överklagas.

över fattigvårdsstyrelses beslut i ärende, som inte nämnts i det föregående
och som ej heller angår förvaltningsfråga för vars behandling fattigvårdsstyrelsen
är ansvarig endast inför fattigvårdssamhället, får besvär anföras
hos länsstyrelsen (78 § 4 mom.).

Socialvårdskommittén

Kommittén framhåller, att Fvl:s regler om besvärsrätt förlorat all betydelse
genom den i 78 § 2 mom. Fvl föreskrivna skyldigheten för länsstyrelsen
att ingripa även då besvär ej anförts. Enligt kommitténs mening
vore det självklart, att länsstyrelsen i detta avseende skulle ha motsvarande
ställning enligt den nya lagen. Kommittén har därför funnit det onödigt att
utforma särskilda besvärsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955 305

I stället har kommittén i 37 § 1 mom. av sitt förslag till lag om socialhjälp
upptagit följande regler.

Det åligger länsstyrelsen att så snart det genom klagomål från hjälpbehövande
eller annan anmälan kommer till dess kännedom att socialnämnd
underlåter att lämna sådant bistånd, som angives i 1 §, eller sådan socialhjälp,
som jämlikt 3 § skolat utgå, tillhålla socialnämnden att lämna dylikt
bistånd eller hjälp. Detsamma gäller, därest länsstyrelsen finner socialhjälp
jämlikt 4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att bevilja dylik
hjälp. Därest det befinnes, att socialhjälp meddelas i annan form än som
enligt denna lag bort ske eller att beslut i avseende på hjälptagarens eller
för dylik underhållsskyldigs ersättningsskyldighet ej överensstämmer med
gällande bestämmelser eller att det eljest föreligger missförhållanden beträffande
socialhjälpens skötsel, har länsstyrelsen att förordna om den åtgärd
som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande.

Envar äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande som nu nämnts
göra anmälan hos länsstyrelsen.

Remissyttranden

Besvärssakkunniga anför bl. a.

De sakkunniga kunna icke finna det av kommittén i 37 § föreslagna systemet
för vinnande av rättelse i socialnämnds beslut ändamålsenligt. Det
måste uppstå betydande oklarhet om den verkliga innebörden av det rättsmedel,
socialvårdskommittén söker lancera i 37 § 1 inom. Detta är utformat
som ett anmälningsförfarande, därvid rätten att göra anmälan
skall tillkomma envar. Anmälningsrätten anses enligt motiven inkludera
även besvärsrätt. Denna tankegång återspeglas i lagtexten, där det talas om
»klagomål från lijälpbehövande eller annan anmälan». Kommittén använder
själv på skilda ställen i betänkandet termen besvär som beteckning för
dessa klagomål enligt 37 §.

Åt de sakkunniga har lämnats i uppdrag att söka förenhetliga och normalisera
de inom förvaltningsförfarandet brukade besvärsreglerna. Det
skulle vara ett steg i motsatt riktning, om i större utsträckning i specialförfattningar
infördes bestämmelser oförenliga med de allmänna regler,
vilka i övrigt gälla för förvaltningsförfarandet. Såvitt de sakkunniga första,
föreligger icke i förevarande lagstiftning något trängande behov av att
konstruera regler, som avvika från de eljest gällande. Beträffande beslut,
som skola kunna överklagas, bör besvärsrätt på vanligt sätt tillerkännas de
av beslutet berörda. Vill man av någon anledning vidga kretsen av besvärsberättigade,
låter detta sig enklast göra genom att positiva bestämmelser
av sådant innehåll införas i lagen. De sakkunniga vilja dock ifrågasätta nödvändigheten
av att göra kretsen av besvärsberättigade så vid, att den
omfattar envar.

D c pa rtementschcfen

Såsom förut berörts har i 52 § departemcntsförslaget upptagits regler,
som nära överensstämmer med vad som nu gäller enligt 78 § 2 mom. Fvl.
Om en kommun underlåter att lämna obligatorisk socialhjälp, da sådan
erfordras, skall enligt 52 § 2 st. länsstyrelsen ålägga kommunen att full20
llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 smal. Nr 177

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

göra sin skyldighet härutinnan. Och om det eljest yppas missförhållande,
har länsstyrelsen enligt tredje stycket av samma paragraf att vidtaga den
åtgärd som finnes erforderlig för dess avhjälpande. På sätt redan framhållits
står det givetvis var och en fritt att hos länsstyrelsen göra anmälan
om dylikt missförhållande, men en sådan anmälan har endast karaktär av
en påstötning på länsstyrelsen att ingripa ex officio och kan därför utan
vidare lämnas å sido, om den befinnes obefogad.

Ur skilda synpunkter är det angeläget att besvärsförfarandet hålles isär
från de ingripanden, som kan ske enligt departementsförslagets 52 §. Jag
anser därför, i likhet med besvärssakkunniga, att den nya lagen bör innehålla
särskilda bestämmelser om besvär och att dessa bör utformas i överensstämmelse
med vad som vanligen gäller för förvaltningsförfarandet.
I 54 § har upptagits regler om besvär över beslut, som meddelas av socialnämnd,
och i de följande paragraferna bestämmelser om besvär över beslut,
som meddelas av andra organ.

Enligt första stycket av nu förevarande paragraf får besvär över socialnämnds
beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp anföras hos
länsstyrelsen. Av allmänna regler torde följa att besvärsrätt endast tillkommer
den, som beslutet rör. Beträffande besvärstiden gäller vad som
finnes stadgat i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut; någon erinran härom torde ej erfordras i
socialhjälpslagen. I likhet med vad som nu gäller föreslås, att socialnämndens
beslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, såvida
ej länsstyrelsen förordnar annorlunda.

I andra stycket har — i överensstämmelse med vad som nu gäller ■—
föreskrivits, att klagan ej må föras över arbetsföreläggande; härom hänvisas
till vad som anförts i specialmotiveringen till 41— 51 §§.

Det torde böra erinras om att kommunallagen innehåller vissa för alla
kommunala nämnder gemensamma besvärsbestämmelser, vilka således
även kan bli tillämpliga när det gäller beslut av socialnämnden.

55 §.

Paragrafen, som innehåller regler om besvär över handräckning enligt
departementsförslagets 43 §, motsvarar 79 § Fvl. Enligt gällande bestämmelser
är besvärstiden tre veckor från handräckningens fullbordande, men
enligt departementsförslaget skall besvären — i likhet med vad som är
föreskrivet i 83 § Fvl beträffande klagan över någons häktande eller kvarliållande
i häkte — få föras utan inskränkning till viss tid.

56 §.

Enligt Fvl får besvär anföras hos länsstyrelsen över beslut av fattigvårdsstyrelse
eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner
eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt eller

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å anstalt
i vissa fall (78 § 1 inom.). Över varning, som meddelats med stöd av
74 §, får besvär ej anföras, men i samband med prövning av yrkande om
den felandes dömande till tvångsarbete äger länsstyrelsen pröva varningens
befogenhet (78 § 3 inom.). Vidare föreskrives, att fattigvårdsstyrelse äger
anföra besvär hos länsstyrelsen över beslut av styrelse för arbetshem rörande
understödstagares eller försörjningspliktigs intagande i hemmet
(78 § 5 inom.).

Enligt min mening saknas anledning att bibehålla de nuvarande bestämmelserna
om besvär över behandlingen på anstalt. Anser någon, som
vistas på ålderdomshem eller därmed likställt hem eller arbetshem, att
han utsättes för olämplig behandling, står det givetvis honom fritt att
när som helst anmäla förhållandet till vederbörande tillsynsmyndighet,
som har att ex officio utreda saken och vidtaga lämpliga åtgärder för att
avhjälpa eventuella missförhållanden.

Jag har i det föregående förordat, att arbetsföreläggande — i motsats
till vad som förutsättes i Fvl — inte skall kunna fullgöras annorstädes än
i arbetshem. Enligt 47 § departementsförslaget skall beslut om intagning
i och utskrivning från sådant hem fattas av hemmets styrelse. I anslutning
härtill har i 56 § 1 st. upptagits ett stadgande, enligt vilket besvär över
dylikt beslut får föras hos länsstyrelsen. Stadgandet motsvarar 78 § 1 mom.
och 5 mom. Fvl, förstnämnda mom. i vad det avser besvär över kvarhållande
på arbetshem.

56 § 2 st. har samma innehåll som 78 § 3 mom. Fvl.

57 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning av länsstyrelses
beslut och utslag, har utformats efter förebild av 66 § lagen om nykterhetsvård.
Motsvarande bestämmelser finnes i 81 § 4 mom. och 5 mom. Fvl.

58—62 §§.

Enligt Fvl anföres besvär hos kammarrätten över länsstyrelses utslag
i vissa grupper av mål, som närmare angives i lagens 81 §. I vissa andra,
i 83 § angivna mål anföres besvär över länsstyrelses ulslag i hovrätten.
Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i andra frågor, som berörs
i Fvl, hänvisas i 84 § till vad som i kommunallagarna eller eljest är stadgat
om besvär över länsstyrelses beslut.

De mål, som fullföljes från länsstyrelse till kammarrätten, är enligt
81 § dels mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning och
om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad dels mål som
avses i 78 § 1 och 2 mom. — dvs. till länsstyrelse fullföljda mål om vägrad
fattigvård, om sättet för meddelande av fattigvård, om behandlingen å

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

anstalt eller vid fullgörande av arbetsskyldighet och om kvarhållande å
anstalt ävensom av länsstyrelse ex officio upptagna mål om föreläggande
för kommun att lämna obligatorisk fattigvård och om åtgärder för avhjälpande
av annat missförhållande — och dels mål om ersättning av
statsmedel. Talan får ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Rörande de mål, som skall fullföljas till kammarrätten, föreskrives i
81 §, att besvären skall avlämnas till länsstyrelsen, som infordrar vederbörandes
förklaring och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten insänder
handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning och eget
utlåtande (1 mom. 2 st.). Är utslaget meddelat av länsstyrelse i annat län
än det klaganden tillhör, får besvären, om klaganden det föredrager, avlämnas
till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger alt översända
dem till länsstyrelsen i det län, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas
i föreskriven ordning (2 inom.). Vidare föreskrives att — om mål
som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles därav beroende
anspråk på ersättning för fattigvård förevarit hos länsstyrelser i särskilda
län och besvär anföres över det i huvudsaken sist meddelade utslaget — då
må i samband därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat
beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess
helhet (3 mom.). Slutligen innehåller 81 § föreskrifter om delgivning av
länsstyrelses och kammarrättens utslag (4 mom.). Enligt 82 § får klagan
ej föras över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i Fvl.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt 85 § länsstyrelses utslag,
varigenom förordnats om fattigvård åt nödställd, går i verkställighet utan
hinder av förd klagan.

Enligt 83 § fullföljes talan i mål rörande ådömande av tvångsarbete
från länsstyrelse till hovrätt. Den som vill klaga har att inkomma
med sina till hovrätten ställda besvär, om han är häktad,
inom två veckor från den dag då beslutet avkunnades för honom
och i annat fall inom samma tid från den dag då beslutet delgavs honom.
Hör län under skilda hovrätter, skall besvären ställas till den hovrätt,
under vilken den stad hör, där länsstyrelsen har sitt säte. Finnes besvärstalan
ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den avvisas av länsstyrelsen.
Mot beslut om avvisning fullföljes talan på samma sätt som mot länsstyrelsens
utslag i huvudsaken, dock räknas besvärstiden alltid från den dag klaganden
erhöll del av beslutet. Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen
så fort det kan ske till hovrätten insända besvären tillika med vederbörandes
yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom
eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och utslag samt övriga till
målet hörande handlingar. I samband med prövning av besvär, som här
avses, får lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.
Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats om någons häk -

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tande eller kvarhållande i häkte, är besvärstiden inte inskränkt till viss tid.
Slutligen föreskrives i 83 § att om häktad behöver biträde vid besvärens avfattande
länsstyrelsen har att föranstalta om att sådant biträde erhålles.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i andra frågor än de förut
nämnda hänvisas, såsom förut nämnts, till vad som i kommunallagarna
eller eljest är stadgat om besvär över länsstyrelses beslut. Enligt lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall besvär, som skall fullföljas hos
Konungen i stalsdepartementen, upptagas och avgöras av regeringsrätten
bl. a. i mål angående fattigvården, såframt ej klagan rör länsstyrelses
beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att ha egen fattigvårdsanstalt
eller del i sådan. Till de mål, som regeringsrätten sålunda
har att avgöra, hör bl. a. från länsstyrelserna fullföljda mål om handräckning
för överförande av försörjningspliktig till arbetshem (79 § Fvl)
och om intagande i arbetshem (78 § 5 inom.).

Socialvårdskommittén

Kommittén föreslår, att en särskild domstolsavdelning, benämnd socialöverdomstolen,
inrättas inom socialstyrelsen. Enligt förslaget skulle denna
socialöverdomstol bestå av en lagfaren överdirektör såsom ordförande och
två ledamöter, av vilka den ene skulle vara antingen socialstyrelsens lagbyråchef
eller en lagfaren befattningshavare med titeln socialassessor och
den andre vara endera av cheferna för socialstyrelsens socialvårds- och
barnavårdsbyråer. Socialöverdomstolen skulle fungera som sista instans
i mål om socialhjälp och arbetsföreläggande samt i vissa andra mål, som
f. n. fullföljes till kammarrätten eller regeringsrätten, bl. a. i mål rörande
omhändertagande av barn för skyddsuppfostran och mål om internering av
alkoholister.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag samt detaljerna i detsamma
hänvisas till betänkandet s. 273—287.

Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson) samt
en av dess sakkunniga (herr Stern) har förklarat sig ej kunna biträda förslaget
om inrättande av en dömande avdelning i socialstyrelsen men tillstyrkt,
att en sådan anordning överväges, varigenom kammarrätten erhåller
förstärkning med särskilda socialsakkunniga. Rörande den närmare
motiveringen till reservationerna hänvisas till betänkandet s. 450 och
451 samt 462—474.

Remiss!] It randen

Kommitténs förslag om inrättande av en dömande avdelning inom
socialstyrelsen har tillstyrkts av socialstyrelsen (majoriteten), tre
socialvårdskonsulenter och tre kommunalorgan men avstyrkts av övriga
remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Bland dem, som avstyrkt

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förslaget, märkes statskontoret, kammarrätten, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen, besvärssakkunniga,
19''i9 års folkbokföringssakkunniga, Landstingsförbundet, Stadsförbundet,
Landskommunernas förbund, Socialvärdsförbundet, Fredrika
Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, samtliga politiska
kvinnoorganisationer, som yttrat sig i ärendet, LO, TCO, RLF samt ett
betydande antal kommunala remissinstanser.

En del av de avstyrkande remissinstanserna har anslutit sig till det av
vissa reservanter inom kommittén framförda förslaget om förstärkning av
kammarrätten med särskilda socialsakkunniga.

Departementschefen

I likhet med det överväldigande flertalet av remissinstanserna kan jag
inte tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av en till socialstyrelsen
knuten överinstans för socialvårdsmål. Någon anledning att i detta sammanhang
göra ändring i den nuvarande instansordningen synes mig ej
föreligga. Jag är inte heller beredd att nu föreslå, att kammarrätten förstärkes
med särskilda socialsakkunniga.

I enlighet med vad som nu anförts har Fvl:s regler om besvär över
länsstyrelses beslut överförts till departementsförslaget och upptagits i
dess 58—62 §§. Därvid har vissa smärre jämkningar vidtagits i de nu
gällande bestämmelserna.

I 58 § 1 st. anges de mål och ärenden, i vilka talan skall fullföljas till
kammarrätten. Om man bortser från sådana mål — t. ex. om hemsändning
— som överhuvudtaget inte skall kunna förekomma enligt den
nya lagstiftningen, överensstämmer departementsförslaget med vad som
nu gäller utom i ett avseende. Enligt nuvarande regler fullföljes mål om
kvarhållande i arbetshem till kammarrätten, medan mål om intagning i
arbetshem och handräckning för överförande till arbetshem fullföljes till
regeringsrätten. Det har synts mig mest konsekvent, att samtliga dessa
mål i sista instans prövas av regeringsrätten, och departementsförslaget
har utformats i enlighet härmed.

Enligt nu gällande bestämmelser äger den, som vill klaga till kammarrätten,
avlämna sina besvär till länsstyrelsen i det län han tillhör, även
om det överklagade utslaget meddelats av annan länsstyrelse. Någon
motsvarighet till denna regel, som inte torde vara erforderlig med nuvarande
postförhållanden och som dessutom kan medföra en viss omgång
vid anskaffande av lagakraftbevis, har inte upptagits i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer departementsförslagets bestämmelser om kammarrättsprocessen
(58—60 §§) — frånsett vissa huvudsakligen redaktionella
skiljaktigheter — med vad som gäller enligt Fvl.

I 61 § departementsförslaget har upptagits regler om besvärsförfarandet

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

i mål om tvångsarbete. Stadgandena härom överensstämmer i pk med
83 § Fvl.

Slutligen har i 62 § upptagits en bestämmelse av innebörd att besvär
över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av socialhjälpslagen
än de tidigare berörda skall föras hos Konungen och ingivas till
socialdepartementet. Liksom hittills bör besvären i dessa fall avgöras av
regeringsrätten, såvida inte klagan rör länsstyrelses beslut i fråga om
skyldighet för kommun att själv eller gemensamt med annan kommun ha
ålderdomshem eller därmed likställt hem.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Motsvarande stadgande återfinnes i 77 § Fvl och 2 § kommitténs förslag
till socialhjälpslag.

64 §.

Särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för befattningshavare inom
fattigvården saknas i Fvl.

Kommittén har funnit regler i detta hänseende erforderliga och i 25 §
förslaget till lag om socialnämnd m. m. upptagit bestämmelser häroxn. Enligt
kommitténs förslag — som avser samtliga sociala nämnder — får ledamöter
och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda
organ anställda tjänstemän icke till obehöriga lämna upplysningar om
enskilda förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde
eller eljest i deras arbete.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Med hänsyn till angelägenheten av att i ärenden av det slag, det här rör
sig om, enskilds personliga förhållanden skyddas mot obehörig insyn synes
det mig motiverat att i lagen om socialhjälp upptaga en bestämmelse om
tystnadsplikt. Stadgandet torde kunna formuleras så, att vad hos socialnämnd
förekommit i ärende rörande enskilds personliga förhållanden ej må
yppas för obehörig, överträdelse häremot bör, i överensstämmelse med
vad som är stadgat t. ex. i 57 § 3 st. lagen om yrkesskadeförsäkring, förenas
med straffpåföljd.

Efter mönster av 64 § lagen om nykterlietsvård torde nyssnämnda bestämmelse
böra kompletteras med en föreskrift, att alla handlingar i förekommande
ärenden skall så förvaras, att de ej åtkommes av obehöriga.

65 §.

Bestämmelser om kostnadsfri delgivning och annan handräckning genom
polismyndighet finnes i 72 och 74 §§ Fvl samt i 34 och 41 §§ av kommitténs
förslag till lag om arbetsföreläggande.

Ett stadgande härom har upptagits under ifrågavarande paragraf.

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955
66 §.

Under denna paragraf har upptagits ett stadgande om rätt för Konungen
att med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen av
dess undersåtar här i riket i socialhjälpshänseende och om gottgörelse
för därvid uppkommen kostnad.

En motsvarande bestämmelse återfinnes i 61 § 3 mom. Fvl. Jfr 41 §
kommitténs förslag till lag om socialhjälp.

Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till att viss tid torde böra förflyta innan lagen om socialhjälp
föres ut i praktiken, bör tidpunkten för lagens ikraftträdande lämpligen
bestämmas till den 1 januari 1957.

Då lagen om socialhjälp träder i kraft, bör Fvl upphöra att gälla; dock
bör Fvl fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som
lämnats under tiden fram till den 1 januari 1957.

Vidare bör på skäl, som anförts i det inledande avsnittet, lagen om lindring
i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa
och fallandesjuka samt lagen om kommunala pensionstillskott m. m.
upphävas samtidigt som lagen om socialhjälp träder i kraft. I fråga om
lindring i kostnad för sådan vård, som lämnats intill den 1 januari 1957,
bör dock äldre lag alltjämt äga tillämpning.

I de fall där enligt vad nu sagts äldre lag efter den 1 januari 1957 fortfarande
skall tillämpas, skall iakttagas att vad som är sagt om fattigvårdsstyrelse
och fattigvårdssamhälle skall gälla socialnämnd och kommun.

I fråga om socialnämnd kommer i vissa avseenden att gälla andra bestämmelser
än i fråga om fattigvårdsstyrelse. Särskilt märkes att minimiantalet
ledamöter i det lokala organet å landsbygden höjts från tre till
fem. På grund härav bör de vid 1956 års utgång existerande fattigvårdsstyrelserna
inte automatiskt bli socialnämnder, utan särskilt val av samtliga
ledamöter och suppleanter i den nya socialnämnden bör ske. Sådant
val bör hållas i december månad 1956, varvid mandattiden kommer att löpa
fr. o. m. den 1 januari 1957 t. o. m. den 31 december 1959. Sistnämnda
månad skall val av ny socialnämnd ske för den normala mandattiden om
fyra år.

Förslaget till lag angående ändring i barnavårdslagen

I och med att Fvl ersättes med en lag om socialhjälp uppstår — enligt
vad socialvårdskommittén i betänkandet sid. 288 anför — behov av en omarbetning
av Bvl i de delar som f. n. bygger på Fvl. I stort sett bleve det
fråga om en direkt överflyttning av socialhjälpslagens bestämmelser till
Bvl. Enligt kommitténs mening borde i samband härmed vissa andra

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

jämkningar vidtagas i Bvl. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra
utarbeta något författningsförslag i dessa hänseenden.

För egen del vill jag anföra att, eftersom barnavårdslagstiftningen i dess
helhet nu är föremål för översyn av en särskild kommitté — vars arbete
ej torde vara slutfört i sådan tid att något förslag i frågan kan föreläggas
1956 års riksdag — i detta sammanhang ej bör göras andra ändringar i Bvl
än som direkt påkallas av den nya socialhjälpslagstiftningen.

1 §•

Då enligt förslaget till lag om socialhjälp varje kommun skall vara en
enhet i socialhjälpshänseende, bör tredje stycket av denna paragraf upphävas.

3, 5, 6 och 7 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer består endast däri att ordet fattigvårdsstyrelse
utbytts mot ordet socialnämnd.

16 §.

I denna paragraf har vidtagits ändringar av rent formell karaktär.

20 §.

Benämningen barnavårdskonsulent har här ersatts med benämningen
socialvårdskonsulent varjämte en hänvisning skett till 52 § lagen om
socialhjälp.

21 §.

Den nuvarande benämningen statens inspektör för fattigvård och barnavård
är ej fullt adekvat, eftersom det numera finnes två inspektörer, en
för fattigvård och en för barnavård. I detta sammanhang bör endast
statens inspektör för barnavård omnämnas.

33 §.

Hänvisningen till 31 § Fvl har ändrats att avse 18 § lagen om socialhjälp.

62 och 63 §§.

Första stycket av 62 § i dess nuvarande lydelse kommer på grund av
de föreslagna nya hemortsrättsreglerna att sakna motsvarighet i socialhjälpslagen.
Likaså har de i tredje stycket av samma paragraf angivna
bestämmelserna om hemsändning och ersättning för hemsändningskostnad
utelämnats, eftersom hemsändningsinstitutet slopats i socialhjälpslagcn.

De nu gällande bestämmelserna i 62 § 2 st. och 63 § 1 st. om ersättning
av annan kommun eller av staten synes böra sammanföras till ett lagrum,
nämligen en ny 62 §. I denna paragraf har inte upptagits några bestämmelser
om ersättning av landsting, eftersom dylik ersättningsrätt slopats

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

1 socialhjälpslagen och i än högre grad torde komma att sakna ekonomisk
betydelse såvitt angår Bvl.

65 §.

Nuvarande bestämmelser om ersättning av landsting och om fattigvårdssamhälle
har uteslutits ur paragrafen, varjämte i övrigt vissa formella
jämkningar vidtagits.

68 §.

Enligt förslaget till socialhjälpslag skall föräldrar inte bli ersättningsskyldiga
för socialhjälp, som lämnats åt deras barn efter det barnen fyllt
16 år. Ej heller skall skyldighet föreligga för make att ersätta socialhjälp,
som lämnats åt andra makens barn. I enlighet härmed bör stadgandena i

2 mom. 3—5 st. slopas.

Bestämmelserna i 2 mom. 2 st. angående i vilka fall anspråk på ersättning
ej må bifallas har — då de är rent processuella bestämmelser —
i tillämpliga delar överförts till 70 § Bvl, genom att i sistnämnda lagrum
en hänvisning gjorts till 39 § socialhjälpslagen.

Nuvarande 4 och 5 mom. av ifrågavarande paragraf föreslås upphävda.
Det förra av nämnda båda moment är överflödigt, sedan i 2 mom. hänvisning
skett till 36 § socialhjälpslagen; och eftersom i den föreslagna socialhjälpslagen
hänvisning ej skett till sinnessjuklagen synes hänvisningen i
5 mom. böra utgå. Vad sist sagts innebär naturligen ingen ändring i sak i
vad nu gäller.

69 §.

I 64 § Fvl stadgas om rätt för fattigvårdssamhälle, som bl. a. till åtgärder
för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov anslagit särskilda medel till
fattigvårdsstyrelsen, att bestämma huruvida ersättningsskyldighet för hjälptagare
eller försörj ningspliktig skall äga rum för understöd, som utlämnas
av dessa medel. Då ett motsvarande stadgande inte ansetts böra upptagas
i socialhjälpslagen, har stadgandet slopats jämväl i Bvl.

70 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har ändrats så att överensstämmelse
vunnits med reglerna i 39 § socialhjälpslagen.

71 §.

Ändringen i 1 mom. 3 st. har betingats av att begreppet hemortsrätt
slopats i socialhjälpslagen. Den i fjärde stycket företagna ändringen är
rent formell.

72 §.

Arbetsföreläggande skall enligt 41 § förslaget till lag om socialhjälp endast
avse arbete i arbetshem och ej få meddelas den som ej fyllt 18 år. Motsvarande
bör gälla enligt Bvl.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

I 71 § Fvl stadgas att den försumlige försörjaren genom det förelagda
arbetets utförande anses fullgöra honom åvilande skyldighet att ersätta
kostnad för fattigvård, som under tiden tilldelas hans minderåriga barn
eller adoptivbarn eller hans hustru. Till nämnda stadgande hänvisas i 72 §
sista stycket Bvl. I socialhjälpslagen (35 och 36 §§) har stadgandet emellertid
fått en annan utformning, i det att ersättningsskyldighet inte föreligger
för socialhjälp, som utgått till make eller barn för tid, då vederbörande
varit intagen i arbetshem och till följd därav inte varit i stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet mot maken eller barnet. I 68 § Bvl
hänvisas till 36 § socialhjälpslagen, och hänvisningen i förevarande

lagrum bör därför utgå.

78 §.

På grund av den föreslagna nya utformningen av 68 § 2 mom. Bvl bör
andra punkten av första stycket av 78 § Bvl utgå.

81 §.

Enligt förslaget till lag om socialhjälp skall besvär inte få anföras över
behandlingen i arbetshem. I stället har den i arbetshemmet intagne möjlighet
att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten om missförhållande på arbetshemmet.
På grund härav bör den i Bvl förefintliga besvärsrätten i
fråga om behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet slopas. Då arbetsföreläggande
alltid kommer att avse arbete i arbetshem, kommer f. ö. barnavårdsnämndens
beslutanderätt i hithörande frågor att upphöra. Den föreslagna
lydelsen av punkten rörande besvär över beslut av styrelse för arbetshem
ansluter sig nära till 56 § förslaget till socialhjälpslag.

82 §.

Besvär över handräckning i samband med arbetsföreläggande får enligt
55 § förslaget till socialhjälpslag föras utan inskränkning till viss tid. Motsvarande
bör gälla enligt Bvl.

84 §.

Eftersom hemsändningsinstitutet föreslås slopat, bör 1 mom. c) upphävas.

Beträffande besvär över behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet
hänvisas till vad som anförts under 81 § Bvl. Besvär över länsstyrelses
beslut rörande intagning i eller utskrivning från arbetshem skall anföras
hos regeringsrätten; och motsvarande bör gälla enligt Bvl.

Den nuvarande punkten e) i 84 § 1 mom. angående ersättning av staten
synes överflödig, enär frågan torde vara reglerad redan genom vad som
upptagits under punkten a).

Bestämmelsen i nuvarande 2 mom. överensstämmer med 81 § 2 mom.
Fvl. Då sistnämnda stadgande ej ansetts böra få någon motsvarighet i förslaget
till lag om socialhjälp, bör 2 mom. av 84 § Bvl i enlighet härmed
upphävas.

I 3 inom. har vidtagits eu formell jämkning.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955
85 §.

Hänvisningen till 83 § Fvl har ändrats till 61 § socialhjälpslagen.

Ändringarna i Bvl bör träda i kraft samtidigt med lagen om socialhjälp,
dvs. den 1 januari 1957. I fråga om ersättning för sådan kostnad för omhändertaget
barn, vilken belöper på tiden före den 1 januari 1957, bör
dock, i enlighet med vad som föreslagits beträffande övergångsbestämmelserna
till lagen om socialhjälp, äldre lag fortfarande tillämpas.

Förslaget till lag angaende ändrad lydelse av 1 § lagen om socialregister

I denna lag har endast vidtagits den ändringen, att ordet fattigvårdsstyrelsen
utbytts mot ordet socialnämnden.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande att
jag icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom socialdepartementet upprättade förslag
till

1) lag om socialhjälp;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924- (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)
om socialregister.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

317

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen

Förslag till lag om socialhjälp ..............• ■ • ...............

Förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ..............

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936
om socialregister ............................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1954

Inledning ..................................

Huvuddragen av gällande lagstiftning
Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag
Remissyttranden över förslagets huvudgrunder
Departementschefen ........................

Socialhjälpens innehåll ....................

Gällande bestämmelser ....................

Socialvårdskommittén ......................

Remissyttranden ..........................

Departementschefen ........................

Ålderdomshem m. m.......................

Gällande bestämmelser
Socialvårdskommittén

Remissyttranden ..........................

Departementschefen ........................

Hemortsrätten ............................

Gällande bestämmelser......................

Socialvårdskommittén ......................

Remissyttranden

Departementschefen .......................

Hjälptagarens äterbetalningsskgldighet
Gällande bestämmelser
Socialvårdskommittén

Remissyttranden .........................

Departementschefen

Försörj n i ags plik tigs äterbetalningsskgldighet

Gällande bestämmelser

Socialvårdskommittén

Remissyttranden

Departementschefen

35
43
56
71

116

128

130

132

135

141

145

171

191

205

206
213
220

228

231

244

250

318 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Den kommunala organisationen .................................. 255

Inledning ...................................................... 255

Översikt av den kommunala socialvårdsorganisationen ............ 256

Social värdskommiltén ......................................... 258

Remissyttranden .............................................. 259

Departementschefen ............................................ 259

Specialmotivering .............................................. 264

Förslaget till lag om socialhjälp ................................ 265

Förslaget till lag angående ändring i barnavårdslagen.............. 312

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om socialregister
...................................................... 316

Departementschefens hemställan ................................ 316

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
603242