Kungl. Maj:ts proposition nr t i-7 år 1963 (Proposition 1963:147)

Kungl. Maj:ts proposition nr t i-7 år 1963

Nr 147

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given Stockholms
slott den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;

BERTIL

Herman Kting

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att regeringsrätten skall befrias från handläggningen
av mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff och att klagan
över länsstyrelses beslut i sådan fråga i stället skall föras hos fångvårdsstyrelsen
som sista instans. Vidare föreslås, att styresman för fångvårdsanstalt
skall få befogenhet att omhändertaga alkoholhaltiga drycker och
andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till den som är
intagen i anstalten eller medföres av den som skall intagas eller som påträffas
inom anstalten utan att känd ägare finnes. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii7 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 83 och 84 §§ lagen den 21 december 1945
om verkställighet av frihetsstraff m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives; dels ock att i sagda lag skall införas en ny paragraf, betecknad
85 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

83 §.

Styresman vid —----— —.—---26 § tredje stycket.

Beslut av----------stycket sägs.

över fångvårdsstyrelsens beslut en- I länsstyrelses beslut i fråga om
ligt denna lag, så ock över länsstyrel- uppskov med verkställighet må åndses
beslut i fråga om uppskov med ring sökas genom besvär hos fångverkställighet
må klagan hos Konung- vårdsstyrelsen. Besvären skola ingien
föras genom besvär, som skola in- vas till länsstyrelsen, som har att med
givas till justitiedepartementet. eget yttrande skyndsamt insända

handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen.
Mot fångvårdsstyrelsens beslut
må klagan ej föras.

över annat fångvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag än som i tredje
stycket sägs må klagan hos Konungen
föras genom besvär, som skola ingivas
till justitiedepartementet.

84 8.

Vid handläggning av ärende som
avses i 28 § fjärde stycket, 36 § andra
stycket, 38 g andra stycket eller
76 § skall fångvårdsstyrelsen bestå av
överdirektören eller ställföreträdare
för honom och tjänsteman i styrelsen
som Konungen bestämmer jämte två
av Konungen utsedda sakkunniga, av
vilka den ene skall vara eller hava
varit innehavare av domarämbete.
Såsom styrelsens beslut skall, vid
lika röstetal för olika meningar, gälla
den mening som är lindrigast för den
intagne. 1

Vid handläggning av ärende som
avses i 28 § fjärde stycket, 36 § andra
stycket, 38 § andra stycket, 76 §
eller 83 § tredje stycket skall fångvårdsstyrelsen
bestå av chefen för
styrelsen eller ställföreträdare för honom
och tjänsteman i styrelsen som
Konungen bestämmer jämte två av
Konungen utsedda sakkunniga, av
vilka den ene skall vara eller hava
varit innehavare av domarämbete.
Såsom styrelsens beslut skall, vid lika
röstetal för olika meningar, gälla den
mening som är lindrigast.

1 Senaste lydelse av 83 §, se SFS 1956: 323.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 a §.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, som påträffas hos
eller ankomma till intagen eller medföras
av den som skall intagas i fångvårdsanstalt,
må omhändertagas av
styresmannen. Med omhändertagen
egendom skall förfaras på sätt föreskrives
i 3 § lagen den 9 maj 1958 om
förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar
gälla jämväl alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel, som
utan att känd ägare därtill finnes påträffas
inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen egendom, tillfaller
kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut, som meddelats före ikraftträdandet,
skola äldre bestämmelser gälla; dock skola besvär över beslut
som nu sagts efter den 30 juni 1963 prövas av fångvårdsstyrelsen.

It Biliang till riksdagens protokoll 1063.1 samt. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden) hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, fråga om ändring
i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. samt anför därvid följande.

Fångvårdsstyrelsen har i skrivelse den 23 januari 1962 hemställt om lagstiftningsåtgärd
i syfte att reglera befogenheten för styresman vid fångvårdsanstalt
att omhändertaga alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel,
som medföres till anstalten eller eljest påträffas där. Bestämmelser
härom föreslås skola intagas i lagen den 21 december 1945 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. m.

I skrivelse den 31 januari 1963 har förvaltningsdomstolskommittén, som
har till uppgift att utreda frågan om den administrativa rättskipningens
omfattning och organisation, hemställt om sådan ändring i nyssnämnda
lag, att klagan över länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet
framdeles skall föras hos fångvårdsstyrelsen som sista instans i stället
för, såsom för närvarande gäller, hos regeringsrätten.

Över fångvårdsstyrelsens framställning har efter remiss yttranden avgivits
av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåldagaren
i Stockholm, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler, överståthållarämbetet
yttrande av polismästaren i Stockholm samt länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län yttrande av Göteborgs stads nykterhetsnämnd.

över framställningen av förvaltningsdomstolskommittén har efter remiss
yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,
fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har överlämnat yttrande av poliskammaren i Göteborg.

Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1963

Fångvårdsstyrelsens framställning och yttrandena däröver

Fångvårdsstyrelsen. Såsom bakgrund till sin hemställan om reglering i lag
av den befogenhet styresman vid fångvårdsanstalt skall äga med avseende
å alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos
intagen person, anför fångvårdsstyrelsen följande.

Enligt vad fångvårdsstyrelsen erfarit är det ganska vanligt att personer
som skall intagas i fångvårdsanstalt medför spritdrycker vid ankomsten till
anstalten. 1 somliga fall har den nykomne inte klart för sig att spritförtäring
inte kan få förekomma på anstalten. Någon enstaka gång, det kan
t. ex. gälla en utlänning som under tillfälligt uppehåll här i riket blivit
dömd till frihetsstraff för trafikbrott, förhåller det sig så att den nykomne
inte haft möjlighet att ordna med annan förvaring av dryckerna under sin
anstaltsvistelse. I allmänhet torde emellertid syftet vara att spritdryckerna
skall användas för att fira den kommande frigivningen. Det förekommer
också att spritdrycker påträffas hos en intagen under anstaltsvistelsen.
Dryckerna kan t. ex. vara undanstuckna i den intagnes bostadsrum eller
omhändertagas vid visitation i samband med att han återvänder från permission
eller annan vistelse utanför anstalten. I dessa fall föreligger ett klart
brott mot de ordningsregler som gäller för anstalterna. Slutligen anträffas
tid efter annan spritdrycker i en anstalt eller inom dess område under sådana
omständigheter att det uppenbarligen rör sig om smuggling, ehuru
det inte kan klarläggas vem gärningsmannen är eller vem som är att anse
som ägare till dryckerna. Vad nu sagts om spritdrycker gäller i viss mån
även i fråga om andra berusningsmedel. I synnerhet har under senare år
hos de intagna kunnat iakttagas ett tilltagande missbruk av sådana läkemedel
som innehåller narkotiska ämnen.

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur det skall förfaras
med spritdrycker och andra berusningsmedel, som på ovan angivet sätt ankommer
till fångvårdsanstalterna. Detta måste enligt fångvårdsstyrelsens
mening betecknas som en brist. De regler som införts genom 1958 års lagstiftning
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tar sikte på andra
situationer och kan endast undantagsvis utnyttjas i de fall som här avses.

Enligt ett av fångvårdsstyrelsen den 8 juni 1962 utfärdat cirkulär får
alkoholhaltiga drycker icke mottagas till förvaring i fångvårdsanstalt. Cirkuläret
innehåller vidare föreskrift att av intagen medförda läkemedel eller
andra medicinska preparat skall överlämnas till anstaltsläkaren. Fångvårdsstyrelsen
uttalar i sin framställning, att problemet med avseende å
spritdrycker, som medföres av nykomlingar eller som eljest ankommer till
anstalterna, inte är löst på ett tillfredsställande sätt. Det har nämligen visat
sig, alt förbudet att mottaga spritdrycker i praktiken inte kan strikt upprätthållas.
Fångvårdsstyrelsen fortsätter:

När någon vid ankomsten till en fångvårdsanstalt medför spritdrycker,
kan han stundom förmås att översända dryckerna till en anhörig eller annan
person. I andra fall lyckas man utverka hans tillstånd att förstöra
dryckerna eller att, om de är i försäljningsbart skick, hembjuda dem till
systembolag, varvid inflytande likvid insättes på hans konto vid anstalten.
På motsvarande sätt brukar man förfara, när spritdrycker påträffas hos
en intagen under anstaltsvistelsen. Går det inte att klarlägga vem som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1903

ägare till sådana spritdrycker, som omhändertagits inom en anstalts område,
avyttras dryckerna till systembolag, om så kan ske, och förstöres i
andra fall. Inköpes dryckerna, tillfaller köpeskillingen kronan (inkomsttiteln
Inkomster till fångvården delposten Övriga uppbördsmedel). Av det
nu anförda framgår, att det i vissa fall kan bli nödvändigt att på fångvårdsanstalterna
förvara spritdrycker för de intagnas räkning. Vill en intagen
inte gå med på att man förfar med hans spritdrycker på något av de sätt
som nyss angivits, synes det nämligen inte finnas någon möjlighet för anstalten
att göra sig av med spriten, bortsett från de få fall där denna kan
översändas till hans hem. Åtminstone vid de större fångvårdsanstalterna
finns därför ständigt ett lager av spritdrycker, som förvaras åt de intagna.
Man kan då också bli ställd inför den situationen att man måste utlämna
sådana drycker till en intagen i samband med dennes frigivning eller utskrivning
från anstalten. Med tanke på att det nästan alltid här rör sig om
personer, som har visat sig ha stora alkoholproblem och vilkas brottslighet
kan antagas äga samband med denna svaghet hos dem, är det naturligtvis
högst otillfredsställande att man kan nödgas förse dem med spritdrycker vid
den kritiska tidpunkt, då de skall återgå till livet utanför anstalten. Detsamma
gäller i stort sett om sådana läkemedel av narkotikatyp, som under
den intagnes anstaltsvistelse omhänderhafts av läkaren. Även dessa kan det
nämligen i vissa fall bli ofrånkomligt att utlämna till den intagne, när han
lämnar anstalten, trots vetskap om att de sannolikt kommer att missbrukas
av honom. Särskilt olämplig ter sig den nuvarande ordningen, då det är
fråga om spritdrycker eller andra berusningsmedel, som en intagen har
smugglat eller försökt smuggla in i anstalten i direkt strid mot gällande
ordningsregler.

Det sagda anser fångvårdsstyrelsen innefatta tillräckliga skäl för att en
lagreglering, avseende såväl alkoholhaltiga drycker som andra berusningsmedel,
bör komma till stånd på det ifrågavarande området. Beträffande lagstiftningens
utformning anför styrelsen följande.

Vad angår berusningsmedel, som någon medför när han ankommer till
en fångvårdsanstalt för att intagas där, bör styresmannen vid anstalten
erhålla befogenhet att förstöra varan eller, om den är i försäljningsbart
skick, avyttra den för den nykomnes räkning, under förutsättning att denne
inte på anmaning uppger vart varan kan försändas på hans bekostnad.
I fråga om berusningsmedel, som påträffas hos en intagen under anstaltsvistelsen,
bör styresmannen berättigas att förfara som om de vore förverkade.
De bör alltså antingen förstöras eller, om så kan ske, försäljas, varvid
likviden skall tillfalla kronan. Lagligt stöd bör även ges åt det tillvägagångssätt
som redan tillämpas beträffande berusningsmedel som omhändertages
inom en anstalts område och till vilka någon känd ägare inte finns.

Vid utformningen av de antydda lagbestämmelserna kan stadgandet i
63 § lagen om nykterhetsvård i viss utsträckning tjäna som förebild. Bestämmelserna
skulle dock i olika avseenden komma att gå längre än vad
som är fallet med nämnda stadgande. Detta behöver enligt fångvårdsstyrelsens
uppfattning inte väcka några betänkligheter, eftersom förslaget knappast
kan anses innebära att man åsidosätter berättigade anspråk från de
enskildas sida. Bestämmelserna i ämnet synes lämpligen kunna intagas i
straffverkställighetslagstiftningen.

Yttrandena. Samtliga remissorgan tillstyrker, att en lagstiftning på det
ifrågavarande området kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr itf år 1963 7

Beträffande omfattningen av de befogenheter att omhändertaga alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel som föreslås skola tillkomma
styresman vid fångvårdsanstalt framkommer meningsskiljaktigheter i remissyttrandena.
Den av fångvårdsstyrelsen föreslagna bestämmelsen, att
berusningsmedel som anträffas hos någon i samband med hans intagande
i anstalt må — under förutsättning att den nykomne inte lämnar anvisning
rörande egendomens bortsändande —- omhändertagas för att förstöras
eller, om egendomens skick så medger, avyttras, finner riksåklagarämbetet
i vissa fall kunna medföra mindre tillfredsställande resultat. Situationer
kan förekomma, där det — utifrån de synpunkter som den föreslagna lagstiftningen
främst avser att tillgodose —- inte framstår såsom i någon mån
stötande eller betänkligt, att spritdrycker som påträffas hos någon i samband
med hans intagande i fångvårdsanstalt och därvid tas i förvar återställes
till honom när han friges. Ämbetet fortsätter:

Såsom exempel å sådana fall kan tjäna den situation, som berör en utländsk
medborgare, som intages för avtjänande av straff för brott vid vars
förövande alkoholmissbruk icke i något hänseende inverkat och som har
för avsikt att efter frigivningen lämna riket. Lagstiftningen synes därför
böra ges en sådan utformning, att bestämmelserna lämna möjlighet till undantag
för fall, där något nykterhetsvårdande syfte icke direkt läderas.

Här anförda synpunkter synas böra anläggas även beträffande omhändertagande
av narkotika.

Även statsåklagaren i Stockholm anser, att den ifrågavarande regeln om
omhändertagande av spritdrycker m. m. i vissa fall kan komma att verka
obillig och förordar, att undantag skall kunna ske när synnerliga skäl föreligger
härför.

En motsatt hållning intar Göta hovrätt, som ställer sig kritisk mot den
föreslagna rätten för den som vid intagandet i anstalt medför spritdrycker
eller andra berusningsmedel att anvisa plats, dit varan på hans bekostnad
kan försändas. Det framhålles, att en sådan rätt inte har någon motsvarighet
i 63 § lagen om nykterhetsvård och att den skulle vara mycket olämplig
i fråga om fångvårdsanstalterna. Hovrätten anser det nödvändigt, att
lagstiftningen konstrueras så, att styresmannen får en prövningsrätt, som
åtminstone utesluter att den intagne förses med sprit i samband med utskrivningen
eller att omhändertagna spritdrycker genom anstaltens försorg
sändes till någon som enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen må
förvägras utminutering.

Av samma mening i principfrågan är överståthållarämbetet, som anser
sig böra ifrågasätta, huruvida det behöver föreligga några allvarligare betänkligheter
mot alt likställa förfaringssättet beträffande alkoholhaltiga
drycker, som påträffas inom fångvårdsanstalter och inom vårdanstalter för
alkoholmissbrukare. Ämbetet utgår därvid från eu sådan tolkning av 63 §
lagen om nykterhetsvård, alt alkoholhaltiga drycker som någon medför vid
intagning i vårdanstalt för alkoholmissbrukare får omhändertagas.

Polismästaren i Stockholm uttalar viss tvekan, huruvida inte det före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

slagna omhändertagandet av egendom från den som skall intas i fångvårdsanstalt
utgör en form av konfiskation som innebär avkall på grundläggande
rättsliga principer.

Den föreslagna regeln, att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
som påträffas hos intagen under anstaltsvistelsen får omhändertagas
av anstaltens styresman -— varvid den intagne inte tillerkänns någon rätt
att få egendomen försänd till anvisad plats — har ej väckt någon gensaga
i remissyttrandena. Även bestämmelsen angående omhändertagande av spritdrycker
m. m., som påträffas inom en fångvårdsanstalt och till vilka någon
känd ägare inte finns, tillstyrks av remissorganen.

Frågan om förfarandet med sådana omhändertagna spritdrycker och andra
berusningsmedel, som inte bortsändes från fångvårdsanstalten, berörs av
justitiekansler sämbetet. Ämbetet anför:

Fångvårdsstyrelsen har avsett att då försäljning sker av spritdrycker likviden
skall tillfalla den intagne om omhändertagandet skett vid ankomsten
till anstalten, och kronan om omhändertagandet avser spritdrycker som
påträffats å anstalten hos intagen. Det kan enligt ämbetets mening ifrågasättas
om icke även i sist åsyftade fall försälj ningslikviden bör tillfalla den
intagne. I den mån intagen brutit mot gällande ordningsregler genom att
inneha spritdrycker bör naturligen vanliga disciplinära åtgärder komma i
fråga.

Vad angår narkotika uttalar över ståt hållar ämbetet, att enligt dess mening
skäl talar för att i förevarande fall likställa sådana medel med alkoholhaltiga
drycker. Ämbetet framhåller dock, att vid tillämpningen bör
undantagas narkotiska medel, som från medicinsk synpunkt är erforderliga
för vården av intagen person.

Förvaltningsdomstolskommitténs framställning och yttrandena däröver

Förvaltningsdomstolskommittén. I sin framställning om överflyttande av
mål om uppskov med verkställande av straff från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen
som sista instans lämnar förvaltningsdomstolskommittén
följande redogörelse för gällande bestämmelser.

I lagen den 21 dec. 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. har öppnats
möjlighet till uppskov med avtjänande av straff. Sålunda stadgas i
15 § andra stycket, att den som icke är häktad må på ansökan erhålla uppskov
med verkställigheten av straffarbete eller fängelse under viss tid, högst
sex månader från den dag då domen får verkställas mot honom, om med
hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga. För kvinna som är
havande eller ammar barn gäller, att uppskov må beviljas under tid som
prövas skälig.

Enligt det nämnda lagrummet ingives ansökan till polismyndigheten i den
ort där den dömde vistas. Polismyndigheten har att med eget yttrande
skyndsamt översända ansökningen till länsstyrelsen, som meddelar beslut
i ärendet. Med stöd av 83 § straffverkställighetslagen förd klagan över läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

styrelsens beslut med anledning av sökt straffuppskov tillhör jämlikt 2 §
17 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt denna domstols
upptagande och avgörande.

Kommittén redogör för tidigare förslag om avskiljande av bl. a.
målen om straffuppskov från regeringsrätten i syfte att avlasta domstolens
arbetsbörda. Sålunda återges ett uttalande av regeringsrättens flesta ledamöter
i samband med yttrande den 7 maj 1957 över det av utredningen om
fullföljdsrätt i skattemål avgivna förslaget om fullföljdsbegränsning i sådana
mål (SOU 1957:3). Ifrågavarande ledamöter, som fann anledning bringa
i erinran att en önskvärd avlastning av regeringsrättens arbetsbörda kunde
böra eftersträvas även genom åtgärder beträffande andra målgrupper än
taxeringsmålen, anförde om straffuppskovsmålen följande.

Överklaganden med stöd av 83 § lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. m. av länsstyrelses beslut rörande straffuppskov utgöra den största delen
av de från justitiedepartementets område härrörande målen. Ifrågavarande
mål äro i allmänhet av ytterst enkel beskaffenhet och i ett betydande
antal fall framstår överklagandet som helt utsiktslöst. Under 1956
åtgingo för målen i fråga 4—5 hela föredragningsdagar. Det synes knappast
möta betänklighet att befria regeringsrätten från behandlingen av desamma.
Därest det överhuvud anses erforderligt att vidmakthålla möjligheten
till klagan över länsstyrelses beslut i dessa fall, synes en utväg vara att låta
klagan föras till fångvårdsstyrelsen i den särskilda sammansättning, som
angives i 84 § verkställighetslagen (sakkunnig med domareerfarenhet deltager
i beslutet). Styrelsen borde självfallet bliva sista instans i dylika mål.

Under hänvisning till det anförda få regeringsrättens ledamöter hemställa
om skyndsam utredning i syfte att ifrågavarande mål ej längre skola
kunna fullföljas till regeringsrätten.

I kommitténs framställning hänvisas vidare till det av en särskilt tillkallad
sakkunnig avgivna betänkandet angående kompetensfördelningen av administrativa
besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten
(SOU 1959: 4), vari framhålles att några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt
inte möter mot att regeringsrätten befrias från behandlingen
av straffuppskovsmål. Vid avgivandet av yttrande den 20 oktober
1959 över detta betänkande fann regeringsrättens flesta ledamöter mot bakgrunden
av regeringsrättens dåvarande arbetsläge skäl att förnya den år
1957 gjorda framställningen om bortflyttning av bl. a. straffuppskovsmålen
från domstolen.

Rörande regeringsrättens arbetsläge och den utveckling
som härutinnan ägt rum under de senast förflutna tio åren lämnar kommittén
följande uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

År	Inkomna mål	Behandlade mål	Balans den 31/12
1950............	3 221	2 668	4 589
1951............	3 022	2 708	4 905
1952............	3 380	2 643	5 646
1953............	3 912	3 466	6 092
1954............	3 658	3 744	6 005
1955............	3 865	3 768	6102
1956............	4 382	3 862	6 622
1957............	4 622	4 754	6 490
1958............	4 909	5 000	6 400
1959............	4 731	4 613	6 518
1960............	4 890	5104	6 304
1961............	4 583	4 315	6 571
1962............	4 615	4 350	6 836

Den markanta stegringen av regeringsrättens målavverkning från år 1952
till år 1953 och från år 1956 till år 1957 beror enligt kommittén på ökning av
regeringsrådens antal. Sålunda ökades domstolens numerär den 1 oktober
1952 från tio till tretton ledamöter och den 1 oktober 1956 från tretton till
sexton ledamöter. Efter den sistnämnda utökningen arbetar regeringsrätten
på tre avdelningar.

Kommittén uttalar, att regeringsrättens arbetssituation ter sig oroväckande,
i synnerhet mot bakgrunden av den starka tendens till ökning av antalet
balanserade oavgjorda mål som kan utläsas av siffrorna för de tre senaste
åren.

Beträffande målen om straffuppskov konstaterar kommittén,
att de i allmänhet är av mycket enkel beskaffenhet och att ändringsfrekvensen
i regeringsrätten är låg. Härefter fortsätter kommittén:

Emellertid är antalet anförda besvär tämligen högt, och målen upptaga på
grund härav en icke helt oväsentlig del av regeringsrättens sammanträdestid.
Under åren 1960 och 1961 avgjordes i regeringsrätten 1% respektive 194
mål om straffuppskov. Då för föredragning torde åtgå i genomsnitt 12 minuter
per mål, medhinnas ungefär 20 mål per sammanträdesdag om fyra timmar.
Cirka 9—10 sammanträdesdagar kunna följaktligen beräknas ha tagits
i anspråk för behandling av straffuppskovsmål under ett vart av åren 1960
och 1961. Enär regeringsrättens tre avdelningar sammanträda ungefär 380
dagar om året, disponeras tydligen så mycket som i runt tal två och en halv
procent av sammanträdestiden för behandling av de individuellt sett enkla
straff uppskovsmålen.

Kommittén, som enligt sina direktiv skall söka åvägabringa en sådan förändring
av regeringsrättens ställning att prejudikatbildning blir domstolens
huvudsakliga uppgift, framhåller att det av naturliga skäl måste dröja, innan
kommittén kan framlägga mera generella förslag rörande de problemkomplex,
vilkas utredning anförtrotts densamma. I betraktande av regeringsrättens
ogynnsamma arbetsläge har kommittén funnit sig böra undersöka,
om man inte kunde genomföra någon partiell reform, ägnad att om ej i väsentlig
mån nedbringa regeringsrättens arbetsbalans så dock om möjligt
hindra en ytterligare ökning därav. Uppmärksamheten har riktats mot den

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1963

grupp av mål som rör uppskov med verkställighet av straff, i vilka mål talan
mot länsstyrelses beslut för närvarande fullföljs till regeringsrätten. Det
synes knappast möta betänkligheter att befria regeringsrätten från behandlingen
av dessa mål. Kommittén uttalar, att en bortflyttning av straffuppskovsmålen
från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen näppeligen på ett
ogynnsamt sätt föregriper kommitténs kommande arbetsresultat och därför
synes ulan tidsutdräkt böra genomföras. Det förutsättes, att fångvårdsstyrelsen
vid handläggningen av nu ifrågavarande ärenden skall ha den kvalificerade
sammansättning, varom förmäles i 84 § straffverkställighetslagen.

Yttrandena. Flertalet remissorgan tillstyrker att instansordningen i mål
om straffuppskov ändras i enlighet med kommitténs förslag. Inte i något
yttrande framkommer betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot att
bortflytta dessa mål från regeringsrätten.

Några remissorgan avstyrker den föreslagna ordningen under motivering,
att fångvårdsstyrelsen inte bör ha ställning som besvärsmyndighet i förhållande
till länsstyrelserna. Sålunda anför överståthållarämbetet följande.

Prövningen i första instans av ifrågavarande ärenden sker i länsstyrelserna.
Enär länsstyrelserna lyda direkt under Eders Kungl. Maj :t, finner överståthållarämbetet
det föga förenligt med länsstyrelsernas ställning att göra
fångvårdsstyrelsen till besvärsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna.
Därtill kommer, att fångvårdsstyrelsen ej torde äga större förutsättningar
än länsstyrelserna att handlägga ärendena i fråga. Länsstyrelserna besitta
nämligen genom sin mångsidiga verksamhet god kännedom om de faktorer
av social och liknande natur, som framför allt äro av betydelse vid avgörandet
av dessa ärenden, överståthållarämbetet avstyrker alltså att besvärsprövningen
överflyttas från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen.

Liknande synpunkter kommer till synes i yttrandet av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.

Även justitiekanslersämbetet och fångvårdsstyrelsen framhåller i sina yttranden,
att en ordning, varigenom beslut av länsstyrelse kan prövas av ett
centralt ämbetsverk, är mindre vanlig, men finner detta förhållande inte böra
hindra ett genomförande av kommitténs förslag.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anvisar
en annan lösning i syfte att befria regeringsrätten från behandlingen av
straffuppskovsmålen, nämligen att vägra fullföljd mot länsstyrelses beslut.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att målen om stratfuppskov
är av enkel beskaffenhet, och anför vidare.

Länsstyrelsens beslut i straffuppskovsärenden överklagas visserligen i ett
icke ringa antal fall — med all sannolikhet ofta i syftet att vinna den tidsfrist
som prövningen av besvären ger — men besvären föranleda i allmänhet
icke till någon ändring i länsstyrelsens beslut. Med hänsyn till vad ovan
anförts och då vidkommande dessa ärenden länsstyrelsen -— med sin vid
handläggningen av andra sociala ärenden vunna erfarenhet — synes väl så
skickad som Kungl. fångvårdsstyrelsen alt bedöma frågan om uppskov, vill
länsstyrelsen ifrågasätta, om icke den åsyftade minskningen av regeringsrättens
arbetsbelastning bör kunna åvägabringas på det sättet, att fullföljd
mot länsstyrelsens beslut i straffuppskovsärenden icke tillätes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

Överståthållarämbetet anser, att besvärsrätten i straffuppskovsmål inte
tyller någon mera väsentlig funktion, då besvärsfrekvensen är låg och även
antalet ändringar är lågt i förhållande till antalet besvär.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om inte den lämpligaste ordningen
vore att låta fångvårdsstyrelsen som enda instans pröva ansökningar om
uppskov med verkställighet av straff. Advokatsamfundet yttrar att det från
rättssäkerhetssynpunkt inte finns något att invända mot en sådan reform.
För en ändring av denna innebörd talar den omständigheten, att fångvårdsstyrelsen
har fortlöpande kännedom om beläggningen på anstalterna, och det
förhållandet, att ärendenas hänskjutande till en enda myndighet måste vara
ägnat att främja enhetlighet i bedömningen.

Utan att taga ställning till spörsmålet, om klagorätten i mål om straffuppskov
bör bibehållas eller ej, anser justitiekanslersämbetet det närmast
komma i fråga att låta målen stanna hos länsstyrelsen, om man väljer att
lämna det slutliga avgörandet i eu myndighets hand. Ämbetet finner det
emellertid också tänkbart att lägga avgörandet hos fångvårdsstyrelsen som
första och sista instans.

Fångvårdsstgrelsen tar i sitt yttrande upp frågan om ordningen för anförande
av besvär och anför därvid följande.

Besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om uppskov med verkställighet
skall enligt gällande bestämmelser inges till justitiedepartementet. Huruvida
kommittén avsett att sådana besvär i fortsättningen skall inges till
fångvårdsstyrelsen eller till länsstyrelsen, framgår inte av de remitterade
handlingarna. Som huvudregel för det administrativa besvärsförfarandet
torde numera, efter förebild från rättegångsbalken, få anses gälla att fullföljdsinlaga
skall inges till den instans som meddelat det överklagade beslutet.
Tillräckliga skäl att frångå denna princip torde inte finnas i förevarande
fall. Om besvärsinlagan inges till länsstyrelsen och denna med eget
yttrande vidarebefordrar inlagan till fångvårdsstyrelsen, bör särskild remiss
till länsstyrelsen som regel kunna undvikas. Härigenom kan visst arbete
inbesparas. Någon gång kan måhända den här förordade ordningen
medföra onödig tidsutdräkt men i flertalet fall torde man i stället göra en
viss tidsvinst.

Departementschefen

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur man på fångvårdsanstalterna
skall förfara med berusningsmedel av olika slag, som medföres
till eller påträffas i anstalterna. Avsaknaden av sådana bestämmelser medför
i vissa situationer påtaglig olägenhet, såsom när omhändertagna spritdrycker
måste återlämnas till en frigiven, vars brottslighet kan antagas äga
samband med alkoholproblem. Mot bakgrunden av det rådande läget har
fångvårdsstyrelsen hemställt om lagstiftning i syfte att reglera fångvårdsmyndigheternas
befogenhet att omhänderta spritdrycker och andra berusningsmedel.

Jag delar uppfattningen, att bestämmelser i ämnet är påkallade, och vill
förorda, att frågan regleras i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1963

Starka praktiska skäl talar för en sådan utformning av lagstiftningen, att
man inte i något fall skall vara skyldig att på fångvårdsanstalterna hålla
berusningsmedel i förvar för de intagnas räkning. Vad i ärendet förekommit
synes mig inte ge anledning att stadga något undantag från denna princip.

Regleringen torde såsom fångvårdsstyrelsen föreslagit böra avse berusningsmedel,
som någon medför när han inställer sig för att intagas i fångvårdsanstalt,
och berusningsmedel, som påträffas hos intagen. Sådana berusningsmedel
bör styresmannen för anstalten äga rätt att omhändertaga.
1 överensstämmelse med vad som stadgas i 63 § lagen om nykterhetsvård
torde även berusningsmedel, som ankommer till en i anstalt intagen person,
böra få omhändertas.

Fångvårdsstyrelsen har tänkt sig, att den som medför spritdrycker eller
andra berusningsmedel, när han anländer till fångvårdsanstalt för att intagas
där, skulle tillerkännas rätt att på egen bekostnad få sådana tillhörigheter
försända till någon plats, som han anvisar. En sådan rätt har inte
någon motsvarighet i 63 § lagen om nykterhetsvård, och någon bestämmelse
därom torde inte heller böra meddelas i förevarande sammanhang. Hinder
bör dock inte föreligga för fångvårdsmyndigheten att, om särskilda omständigheter
ger anledning därtill och det kan ske utan olägenhet, bereda
den nykomne möjlighet att få egendomen försänd från anstalten.

Reglerna om förfarandet med omhändertagna berusningsmedel torde böra
överensstämma med motsvarande regler i lagen om nykterhetsvård. I proposition
nr 82 till årets riksdag föreslås sådan ändring av 63 § nämnda lag
att beträffande förfarandet med omhändertagna berusningsmedel hänvisas
till lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. Denna senare lag föreslås i samma proposition i vissa avseenden ändrad
och kompletterad i fråga om förfarandet med beslagtagen och förverkad
egendom, bl. a. rusdrycker och Öl. Bestämmelserna om förfarandet innebär,
att den omhändertagna egendomen skall förstöras, om dess värde är ringa
eller dess förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall skall egendomen
försäljas.

I straffverkställighetslagen torde böra uttryckligen angivas, att bestämmelserna
angående omhändertagande av berusningsmedel från inlagen person
och vidare förfarande med egendomen även gäller sådana inom fångvårdsanstalt
påträffade berusningsmedel, till vilka någon känd ägare inte
finns. Självfallet bör befogenheten avse inte endast berusningsmedel, som
påträffas i själva anstaltslokalerna, utan också egendom av ifrågavarande
slag, som anträffas på anstaltens område.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit, att likvid vid försäljning av omhändertagna
berusningsmedel skall tillfalla den intagne, om omhändertagandet
skett vid ankomsten till anstalten, och eljest kronan. Enligt min mening
saknas anledning att i förevarande fall tillämpa annan ordning än som
gäller enligt nyktcrhetsvårdslagen. Det belopp) som inflyter vid försäljning
torde därför alltid böra tillfalla kronan. 1 det alldeles övervägande antalet
fall lärer det bli fråga om förstöring av egendomen, och i de fall, där för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

säljning sker, torde försäljningen endast kunna inbringa obetydliga belopp.

I anslutning till ett påpekande av en remissmyndighet vill jag i fråga om
läkemedel av narkotikatyp framhålla, att de föreslagna bestämmelserna
icke avser medel som från medicinsk synpunkt bedöms erforderliga för en
intagen persons vård. Detta torde även utan uttrycklig föreskrift komma att
iakttagas vid tillämpningen.

De av mig förordade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1963.
Visserligen föreslås de i den tidigare berörda propositionen 1963:82 förordade
ändringarna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. in. skola träda i kraft först den 1 oktober 1963. Den omständigheten
att man beträffande förfarandet med omhändertagna rusdrycker -—
till följd av hänvisning i 3 § nyssnämnda lag i dess fram till den 1 oktober
1963 gällande lydelse —- under ett kvartal får tillämpa 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
saknar emellertid praktisk betydelse.

Under de två sistförflutna åren har regeringsrättens målbalans ökat oroväckande.
Antalet inkomna mål, som inte behandlats, uppgick den 31 december
1962 till ej mindre än 6 836. Med hänsyn till utvecklingen av regeringsrättens
arbetsläge har förvaltningsdomstolskommittén såsom en partiell
reform i syfte att begränsa regeringsrättens arbetsbörda föreslagit, att
målen om uppskov med straffverkställighet, vilka enligt gällande ordning i
sista instans prövas av regeringsrätten, överflyttas till fångvårdsstyrelsen.
Vid prövning av straffuppskovsmål förutsättes fångvårdsstyrelsen ha sådan
kvalificerad sammansättning, som anges i 84 § straffverkställighetslagen.
Styrelsen skall sålunda bestå av generaldirektören eller dennes ställföreträdare,
en tjänsteman i styrelsen som Kungl. Maj:t bestämmer samt två av
Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit
innehavare av domarämbete.

Den nuvarande arbetsanhopningen inom regeringsrätten är från skilda
synpunkter mycket besvärande. Dels uppkommer betydande försening med
vissa måls avgörande och dels minskas domstolens möjligheter att genom
prejudikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet och
fasthet i lagtolkningen. I avvaktan på att en mera genomgripande förändring
av regeringsrättens ställning kan äga rum bör man enligt min mening
eftersträva arbetslättnad för domstolen genom att från dess prövning undantaga
mindre betydelsefulla mål. På denna princip bygger den vid 1958
års riksdag genomförda fullföljdsbegränsningen i taxeringsmål och den vid
1960 års riksdag beslutade överflyttningen av nöjesskattemål från regeringsrätten
till kammarrätten. Mot att avskilja målen om uppskov med verkställighet
av straff från regeringsrätten har inte något av de hörda remissorganen
uttalat betänkligheter, och även jag vill förorda, att regeringsrätten
befrias från handläggningen av dessa mål.

I några remissyttranden ifrågasättes, om klagorätten i straffuppskovsmål
bör bibehållas. Målen skulle antingen kunna stanna hos länsstyrelserna eller
upptagas och avgöras av fångvårdsstyrelsen som första och sista instans.

Kungi. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

Enligt min mening talar emellertid övervägande skäl för att bibehålla en ordning,
som möjliggör överprövning av beslut, varigenom uppskov med verkställighet
vägrats. Den av kommittén föreslagna instansordningen tillgodoser
alla de krav som med hänsyn till straffuppskovsmålens beskaffenhet rimligen
kan ställas från rättsskyddssynpunkt. Visserligen finner jag lika med
några av remissinstanserna, att vissa skäl av principiell art kan åberopas
mot den av kommittén föreslagna ordningen enligt vilken besvär över länsstyrelses
beslut skall föras hos ett centralt ämbetsverk. Dessa principiella
skäl torde dock icke kunna åberopas mot att besvären prövas av den kriminalvårdsnämnd
som skall inrättas vid brottsbalkens ikraftträdande, vilket
beräknas ske den 1 januari 1965. Härtill kommer att det, med hänsyn
till att länsstyrelsernas befattning med verkställighet av frihetsstraff numera
upphört, synes böra övervägas att befria dem jämväl från ansökningar om
uppskov med sådan verkställighet. Då sålunda anordningen med besvär
från länsstyrelserna till fångvårdsstyrelsen kan betraktas som ett kortvarigt
provisorium, finner jag mig, för att tillgodose det trängande behovet
av lättnad i arbetsbördan för regeringsrätten, böra tillstyrka kommitténs
förslag om överflyttning av besvärsmålen till fångvårdsstyrelsen.

Då det numera får anses gälla såsom en huvudregel för det administrativa
besvärsförfarandet, att besvär skall ingivas till den myndighet vars beslut
överklagas, torde bestämmelse böra meddelas härom. Utan uttrycklig
föreskrift lärer enligt allmänt tillämpad grundsats gälla, att besvärstiden
skall anses iakttagen även om besvären inom den gällande fristen ingivits
direkt till fångvårdsstyrelsen.

Bestämmelserna om ändrad instansordning för straffuppskovsmålen torde
böra träda i kraft den 1 juli 1963. Då det är angeläget att den ändrade instansordningen
så snabbt som möjligt medför en avlastning av regeringsrättens
arbetsbörda, förordar jag att besvär över sådana beslut av länsstyrelse,
som regeringsrätten före nämnda dag inte hunnit behandla, skall överlämnas
till fångvårdsstyrelsen för att prövas av denna.

Fångvårdsstyrelsens befattning med straffuppskovsmålen torde komma
att föranleda visst behov av arbetskraftsförstärkning.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
bilagda förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. in.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

■ Bilagan, som bortsett från ett par redaktionella jämkningar är likalydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts laqråd den 5 april
1963.

Närvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 3 april 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 29 mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
länsassessorn Waldemar Hermanson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 april 1963
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 mars 1963 remitterade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet r
T. Johansson

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030470