Kungl. Maj:ts proposition nr SI (Proposition 1935:31)

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa ekonomiska stridsåtgärder; given Stockholms
slott den 16 januari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19SB.

1 sami. Nr 51.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan
därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i
samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar
gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av vad
i denna lag stadgas.

Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,
politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

3 §.

Sedan arbetshäst eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till
tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande varom fråga är
dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av
förhållande som i 10 § under 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke är att hänföra
till förföljelse som i 2 § sägs.

4§.

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra
ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed
åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom atti
utträda ur förening eller annan sammanslutning. Stridsåtgärd må ej heller
vidtagas från ena partens sida mot någon å andra sidan i anledning av hans
verksamhet för åstadkommande av sammanslutning eller kollektivavtal.

Yad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej
må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet äga
tillämpning å stridsåtgärd för åstadkommande av föreskrift varom nu sagts
eller å uppsägning som grundas på sådan föreskrift.

5 §.

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller
egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för
egen räkning, må kollektiv stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av
tvist rörande arbetsförhållandet.

6§.

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa någon
betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon
att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig eller
annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning av någon,
som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse vartill gälden
hänför sig, såframt han varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet
haft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

7 §.

Örn förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man). ''

8§.

I anledning av sådan motsättning till part, som enligt 2—6 §§ eller eljest
enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, må ej stridsåtgärd av
något slag riktas mot tredje man. Lag samma vare beträffande stridsåtgärd
i anledning av sådan motsättning till part, varom i 3 § sista stycket är fråga.

9 §.

I tvist om ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,
arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant
avtal må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden, stridsåtgärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn
avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,
till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande
till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle
eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden,
kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att
avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande
åtgärd mot denne.

10 §.

Det i 9 § stadgade skydd för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där han, annorledes än
genom utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosatt sina förpliktelser
gentemot föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört blockerat arbete av annan art än skyddsarbete,
såframt icke blockaden är stridande mot lag eller föreningsstadgar;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten
nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen
är stridande mot lag eller föreningsstadgar;

4. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter
omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit
honom;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i
aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarighet
i handelsbolag, som är part i tvisten;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till belopp överstigande hälften
av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare utan
begränsad ansvarighet.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor
eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,
husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig
att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock
arbete vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

11 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat
arbete än i 10 § sista stycket sägs, ändå att han därtill förbundit sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed
åsyftas att genom en utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprat -

Kungl. Majlis proposition nr SI.

tande av kollektivavtal bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd
må ej omfatta annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran
att taga befattning med varor, vilka äro avsedda för eller härröra från rörelse
som drives av part i den ursprungliga tvisten.

Om skadestånd.

13 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt denna
lag ej må äga rum, eller som, efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd jämlikt
denna lag meddelats, uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga
däri, vare skyldig ersätta skada som av förfarandet kommit.

Åro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till
last.

Innefattar förfarande, som strider mot denna lag, tillika brytande av annat
avtal än kollektivavtal, skall denna lag icke äga tillämpning såvitt angår
skadestånd på grund av avtalsbrottet.

14 §.

Har medlem i förening i anledning av tvist, vari föreningen är eller
varit invecklad, gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 13 §,
vare föreningen, när den erhåller kännedom därom, pliktig att söka hindra
honom från att fortsätta förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta
därav uppkommen skada.

Yad nu sagts örn förening gälle även örn förbund av flera föreningar och
skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten
förening som medlem därav.

15 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må
skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

16 g.

Var som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöra sin
talan inom två år från avslutande av den åtgärd vara ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller
framställt hot om sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela
förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,
där fråga är om kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden
att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa
meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den förpliktades
bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande,
än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid mot denna lag vare ogill; och
äger domstolen, där sådan uppsägning skett, på talan därom meddela föreskrift
örn återställande av förhållande som rubbats genom uppsägningen.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,
meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,
där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är
fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som
helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal
eller hot örn sadan åtgärd ma, så länge förbudet består, myndighet, där förbudet
bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro, ma domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
ända att den som svarar i malet ej kunnat övertygas att hava medverkat
vid det förfarande varom fråga är.

18 §.

Envar som åsidosätter förbud eller föreskrift enligt 17 § genom att uppmana
eller eljest söka förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller
genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår stridsåtgärder
straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

Där förfarande som ovan sägs tillika är belagt med straff jämlikt annan lag
eller författning, skall särskilt straff ådömas enligt denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för
hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och åtta
ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ledamot, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga ock
i domarvärv erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet i
såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhallanden i allmänhet. Bland övriga
ledamöter skola finnas företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen
som beröras av denna lag. För vice ordföranden och övriga ledamöter
förordnar Konungen ersättare.

Domstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter
och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem
som i det särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages att
motsatta intressen örn möjligt bliva i lika man företrädda.

20 §.

Vid domstolen skola vara anställda en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i mål varom i 18 § sägs. Åklagare förordnas av
Konungen.

21 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt 17 § må föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för
främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, såframt
sammanslutningen äger kära inför domstol.

- Talan örn ansvar enligt 18 § må föras, förutom av åklagaren och målsägande,
av sammanslutning som nyss sagts.

22 §.

Grundas en vid domstolen anhängiggjord talan dära att visst förfarande
strider, förutom mot vad i denna lag är stadgat, jämväl mot kollektivavtal
eller lagen örn kollektivavtal, må domstolen till prövning upptaga talan även
i vad den grundas å sådan omständighet.

Yppas eljest i mål vid domstolen för ekonomiska stridsåtgärder tvist örn
fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras
av arbetsdomstolen, och är målets utgång därav beroende, äger förstnämnda
domstol pröva jämväl denna fråga. Dock må domstolen, där det finnes
lämpligt, hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande
frågan; och skall i ty fall målet vila i avbidan på dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången
därstädes skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i
7—9 samt 15—28 §§ lagen örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt
16 §§ lagen örn fri rättegång. I mål om meddelande av förbud eller föreskrift
enligt 17 § så ock i mål om ansvar enligt 18 § må domstolen anlita polismyndighet
för verkställande av erforderlig undersökning.

Kungl. Majlis proposition nr 31.

Särskilda föreskrifter.

24 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att
den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst
hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §
strafflagen; ej heller skall hot örn åtgärd varom nu sagts föranleda straff enligt
15 kap. 23 § strafflagen.

25 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn
rättegången meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31
december 1938; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda
dag, såvitt angar påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet
ägt rum i strid mot densamma.

iVad i 11 § stadgas skall äga tillämpning, även örn förbindelse som där avses
givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 november
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anmäler efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet frågan örn lagstiftning till skyddande av
tredje mans neutralitet i ekonomiska konflikter m. m. samt anför:

Inledning.

Spörsmålet örn lagstiftningsåtgärder till tryggande av »tredje mans» rätt
till neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem
första gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda
kamrarna (I: 12 och II: 21) hemställdes nämnda år, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder
för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt,
varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare, som drabbades av övergrepp,
måtte särskilt beaktas. I motionerna framhölls bland annat följande.

Under senare år hade det blivit alltmera vanligt, att i de på arbetsmarknaden
pågående striderna kampmetoder tillgrepes, vilka icke riktade sig mot motståndare
i arbetskonflikt utan jämväl mot utomstående part. Sålunda hade det
ofta hänt, att någon i arbetskonflikt invecklad organisation sökt ernå exempelvis
köpmäns och hantverkares medverkan i stridsåtgärderna genom att förmå
dem att icke köpa eller sälja ett bojkottat företags alster eller att icke tillhandahålla
varor till av en eller annan anledning misshagliga personer eller företag.
Mot dylika krav vore det varuförmedlarens skyldighet att i eget, samhällets
och konsumenternas intresse resa ett bestämt motstånd. Handelns centrala
uppgift vore att förmedla varuutbytet. Skulle den uppgiften kunna rätt
fyllas, vore det nödvändigt att handelns frihet hävdades och att köpmännen behandlade
alla kunder lika. Vidare framhölls att den i näringsfrihetsförordningen
uttalade grundsatsen örn näringsfrihet bleve en föreskrift på papperet
örn företagare- eller arbetareorganisationer hade laglig möjlighet att med effektivt
ekonomiskt tvång bestämma om och i vilken utsträckning en affärsrörelse
finge bedrivas. För att förläna behövligt skydd åt rätten till fritt idkande av
näring syntes ett ingripande i lagstiftningsväg mot vissa bojkottåtgärder vara

Kungl. Majlis proposition nr 31.

av nöden. Det gällde här ej uteslutande eller ens företrädesvis ett köpmannaeller
näringsidkareintresse; det vore i lika stor utsträckning en olägenhet för
konsumenterna att icke fritt och efter eget bedömande få köpa de varor de
önskade och begagna de inköpskällor de själva bestämde. Det vore sålunda ett
rimligt och berättigat krav att statsmakterna sökte tillskapa lagliga garantier
till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt och detta
helst i den form att de organisationer eller enskilda, som igångsatte och genomförde
bojkottövergrepp mot neutral part, gjordes ekonomiskt ansvariga för de
skadeverkningar, som därav kunde uppstå.

I yttrande över motionerna anförde socialstyrelsen bland annat angående förekomsten
av stridsåtgärder mot tredje man följande:

Under konflikter vid bagerier, bryggerier, charkuterifabriker, minuthand elsaffärer,
restauranger, kaféer och åkerier samt andra företag, som tillhandahålla
allmänheten varor eller tillhandagå densamma med vissa tjänster, vöre
det ganska vanligt att uppmaning till bojkott riktades ej blott till företagets
leverantörer, resp. eventuella återförsäljare och av detsamma anlitade transportföretag,
utan även till den stora allmänheten. Kaféidkare och specerihandlande
ha sålunda förklarats i bojkott på den grund att de betjänat strejkbrytare,
och exempel givas även på bojkott mot näringsidkare, som vägrat önskad
kredit åt strejkande.

Styrelsen funne användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder mot
tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande av fred
och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. För den stora alk
mänheten, som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindrades från att begagna
lämpliga eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring
eller samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla mycket
besvärande och förargelseväckande. Det vore sålunda väl begripligt att man
å många håll ansåge sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande till
skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister. Styrelsen underströk emellertid
de svårigheter, som mötte vid försök att lagstifta på detta område och
avstyrkte med hänsyn härtill och på andra skäl den ifrågasatta lagstiftningen.

Andra lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 motionerna, men i en avgiven
reservation hemställdes örn skrivelse till Kungl. Maj :t i motionernas syfte.

Från denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda
utredningen i ämnet, må följande återgivas:1

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårigheter
att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutralitet
vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning
bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare sig
arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären av
strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler
om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde
böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av
föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller
utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd
tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska upp -

Reservanterna angiva den lydelse, som utlåtandet enligt deras mening bort ba.

Kungl. Majlis proposition nr 31.

offringar för att understödja endera parten eller då maning i en eller annan
form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande organisationens
medlemmar.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning,
huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder må vidtagas för att
bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt,
men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller
andra stridsåtgärder, som riktas mot honom.

[Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren nyssnämnda
reservation, medan andra kammaren biföll utskottets hemställan med uteslutande
av dess motivering.

Under debatten i första kammaren utvecklade en av reservanterna, herr
Westman, innebörden av reservationen, bland annat i avseende å begreppet
»tredje man». Från detta anförande må följande uttalande återgivas, såsom
ägnat att ytterligare belysa den tankegång varå kravet på lagstadgat skydd
för tredje mans neutralitet vilade (Första Kammarens protokoll 1929 nr 32
s. 33):

Jag framhåller som det andra huvuddraget, att det av reservationen är
tydligt, att lagen skall avse att gälla endast med avseende å den, som står
helt och hållet utanför arbetskonflikt. Det är endast han, som skall skyddas.
Det finnes, som vi kunna se i socialstyrelsens utlåtande, olika gradationer i
fråga örn tredje mans förhållande till arbetskonflikter. Det finnes, som socialstyrelsen
mycket riktigt påpekat, sådana personer, som visserligen icke deltaga,
men som inte äro helt och hållet ointresserade av striden. Det finns
också en viss kategori, som inte bara står utanför, men som dessutom är alldeles
ointresserad. Det är denna kategori, som lagstiftningen enligt vår mening
skall ta sikte på att skydda. Det är självklart, efter vad jag sagt, att
den lagstiftning, som det här är fråga örn, på intet vis skulle ha någon som
helst betydelse i fråga örn strejkbrytarna och deras behandling.

Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1929,
då professor Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet
biträda med utredning i ämnet. I yttrande till statsrådsprotokollet uttalade
därvid departementschefen följande angående föremålet för utredningen:

Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan om tredje mans
rätt till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i
särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper
reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig
med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra
med en önskad lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder
för att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen
att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller
arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande
av endera parten eller att överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden.
En fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde
icke behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom
tvång från andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes mari emellertid
i allmänhet icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av
skyldighet att ersätta genom neutralitet, skrank bingen vållad skada. Ansprå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ken på dylik lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot
tvångsåtgärder från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden
varit de i praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans
rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda
missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med
hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand
angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning.
Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning
bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant
ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen
bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som ärö
ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

. Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda
sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna
och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer
skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder
sådana som de, vilka här äro i fråga.

Professor Bergendala utredning.

Professor Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål.1 Vid utredningen voro såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag
med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag
örn ändring av 11 kap. strafflagen dels ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Dessa utkast voro enligt vad i betänkandet framhölls
av preliminär natur och den sakkunnige förutsatte att definitiva lagstiftningsåtgärder
föreginges av fortsatt utredning.

Enligt de framlagda lagutkasten skulle lagstiftningen i ämnet så till vida
bygga på den grundval, som angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års
riksdag, att tredje mans rätt till neutralitet i konflikter skulle vara den bärande
huvudtanken i lagstiftningen. Härom yttrade den sakkunnige bland
annat följande (s. 141):

En grundläggande fråga vore örn det kunde anses välgrundat att, åtminstone
i huvudsak, göra en sådan begränsning, att lagstiftningen erhölle tilllämpning
å stridsåtgärder mot tredje man, men att enahanda åtgärder, då de
riktas mot part i en primärkonflikt lämnades utan legislativ reglering och
alltså alltfort bleve att anse såsom tillåtna (i den mån de icke såsom avtalsstridiga
skulle vara förbjudna, närmast enligt lagen örn kollektivavtal). Ett
sådant sätt att uppdraga gränsen mellan tillåtna och förbjudna stridsåtgärder
vore ingalunda självklart och det borde framhållas att icke i någon främmande
lagstiftning förevarande synpunkt gjorts till den ledande vid gränsdragningen.
Redogörelsen för främmande rätt hade visat att man för urskiljandet
av de blockader, som ansetts skola förbjudas, såväl i rättspraxis vid
tillämpningen av allmänna skadeståndsgrundsatser som i speciell lagstiftning
använt en mängd skiftande kännetecken, i mycket olika kombinationer. Redogörelsen
visade emellertid även, att man i skilda länder och med mycket

1 Statens offentliga utredningar 1933: 36.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

olika allmänna utgångspunkter funnit sig i större utsträckning än eljest böra
förbjuda blockader, vilka i anledning av en konflikt mellan särskilda parter
riktades mot en tredje man, vilken icke intoge partsställning. Denna synpunkt
framträdde ganska starkt i den nya norska lagen; likaså vid tolkningen av
den danska lagen (i vars text den icke omnämndes) samt i engelsk och tysk
rättspraxis, visserligen i kombination med andra. Denna relativa överensstämmelse
mellan de i övrigt mycket skilda rättssystemen gåve anledning att
antaga, att i den angripnes egenskap av tredje man förelåge ett kännetecken
på otillbörliga blockader av mera allmängiltig betydelse.

Det syntes enligt den sakkunnige föreligga goda skäl för att till utgångspunkt
för en lagstiftningsåtgärd, såsom i direktiven förutsatts, taga behovet
av skydd för utomstående (tredje man). Vid en lagstiftning till skydd för
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter skulle närmare bestämt bliva
fråga örn stridsåtgärder, som i samband med arbetskonflikt riktas mot någon
som icke är (eller varit, resp. väntas bliva) part däri och som själv iakttagit
neutralitet. Det kunde dock icke tillstyrkas, att en blivande lagstiftning
skulle utan alla undantag begränsas till åtgärder, som företedde de angivna
kännetecknen.

Ehuru sålunda den sakkunnige förordade en lagstiftning, byggd på tanken
örn tredje mans neutralitet i konflikter, innebar hans förslag till utformning
av lagbestämmelser i skilda hänseenden utvidgningar av eller eljest avvikelser
från den tidigare angivna ramen för lagstiftningen.

Den sakkunnige föreslog sålunda en utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningen
till att gälla neutralitetsskydd för tredje man även vid andra konflikter
än arbetskonflikter. Till stöd härför hänvisades till erfarenheterna från
vissa andra ekonomiska strider, där utomstående tredje man indragits i striden
på liknande sätt som skett vid arbetskonflikter. Såväl hyresblockader som
konkurrenstvister mellan producenter av jordbruksprodukter hade visat sig
kunna leda till blockadåtgärder fullt analoga med dem, som förekomme i samband
med arbetstvister. Faran för sekundära blockader mot tredje man vore i
dessa fall närliggande.

Mot en begränsning av lagstiftningen till att endast gälla stridsåtgärder i
samband med arbetskonflikter talade även den omständigheten, att en sådan
begränsad lagstiftning icke utan fog skulle kunna uppfattas och framställas
som en ensidig klasslagstiftning. Det vore visserligen självklart, att den borde
rikta sig mot stridsåtgärder av obehörig karaktär ej mindre från arbetsgivarsidan
än från arbetarsidan, men även med iakttagande härav vore det svårt att
på ett övertygande sätt motivera, varför till syfte och verkningar helt analoga
åtgärder av hyresgäster, hyresvärdar eller jordbrukare icke skulle vara underkastade
samma bestämmelser som stridsåtgärder av parterna i en arbetskonflikt.
Det riktiga syntes vara att bereda skydd för tredje mans neutralitet vid
alla ekonomiska konflikter. Längre torde man emellertid icke böra gå.

Den sakkunnige föreslog vidare, att lagstiftningen skulle omfatta även
spörsmålet örn strejkbrytare och deras behandling. I den redogörelse som betänkandet
innehåller för i vårt land förekommande fall av ekonomiska stridsåtgärder,
omnämnas stridsåtgärder som rikta sig mot personer tillhörande de
angripandes egen ekonomiska och sociala krets och vilka enligt de angripandes
mening brustit i solidaritet. Under begreppet tredje man innefattas i betänkandet
arbetare som tar anställning hos en blockerad arbetsgivare eller fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

sätter att arbeta hos arbetsgivaren trots att blockad förklarats. Samtidigt
har den sakkunnige genom att i sitt förslag fordra neutralitet såsom betingelse
för tredje mans rättsskydd föranletts till en distinktion vid behandlingen av
hithörande fall. Den arbetare som under konflikt antager arbete såsom strejkbrytare
anses ha förfarit oneutralt och därför icke böra åtnjuta det rättsskydd,
som i allmänhet skulle tillkomma tredje man. Däremot anses neutralitetsbrott
ej föreligga örn en arbetare förblir i sin anställning efter det strejk
utbrutit eller arbetsplatsen förklarats i blockad.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning
innefattas jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en
strafflag. Enligt vad av den föregående redogörelsen framgår, uttalades av
utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag att det från början syntes stå
klart, att man borde undvika giva lagen karaktären av en strafflag och att
man borde begränsa sig till att meddela regler örn skadeståndsskyldighet gentemot
tredje man. Örn denna fråga har den sakkunnige yttrat bland annat följande: Spörsmålet

örn användning av straff krävde uppenbarligen icke något enhetligt
svar. Det vore möjligt att för vissa av de förbjudna handlingarna stadga
straff, men att för andra låta påföljden stanna vid skadestånd. En sådan
uppdelning kunde tänkas ske efter de förbjudna handlingarnas syfte och beskaffenhet
i övrigt; den kunde ock göras beroende av särskilda anordningar av
rättslig art. Sålunda vore det möjligt att vidtaga den anordningen att en förbjuden
åtgärd till en början endast skulle medföra skadestånd, men att den
skulle bliva straffbar örn den fullföljdes även efter det domstol förklarat den
olaglig och meddelat förbud däremot. En dylik anordning skulle uppenbarligen
kräva en särskild organisation av domstolsförfarandet, i synnerhet för
uppnående av snabbast möjliga handläggning av mål av denna art; härför
torde bl. a. fordras inrättande av en specialdomstol. De skäl, som tidigare anförts
emot att åtminstone på nuvarande stadium skrida till en sådan nyhet,
torde emellertid medföra att man icke för närvarande borde räkna med den
ifrågasatta mera begränsade användningen av straff.

Härefter diskuterar den sakkunnige skälen för och emot en allmän kriminalisering
av de stridsåtgärder som avses skola förbjudas. En utvidgning av de
straffbara gärningarnas område borde icke ske, såvida ej utvidgningen befunnes
erforderlig för lagstiftningens effektivitet. Det måste alltså övervägas
huruvida skadeståndsskyldighet vore en tillräckligt verksam påföljd. Härom
kunde på goda grunder hysas olika meningar. Den sakkunnige hade emellertid
kommit till den övertygelsen att enbart skadeståndsskyldighet icke vöre
tillräckligt effektiv.

De skäl som anföras för denna ståndpunkt äro i huvudsak följande:

Försåvitt man endast hade att räkna med ledarna av organisationer, som
icke ställa sig principiellt avvisande mot den samhälleliga rättsordningen, kunde
det förväntas att lagstiftningen skulle erhålla nödig effektivitet även utan
straffbestämmelser. Men det kunde inträffa att en stridsåtgärd organiseras
eller underblåses av enskilda personer, vilka icke intaga förtroendeställning
eller som väl intaga en ledareställning men blott inom en tillfälligt bildad
sammanslutning eller inom en på egen hand opererande underavdelning inom
en större organisation. Av sådana mer eller mindre tillfälliga ledare och de -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ras verktyg, i synnerhet om dessa äro ungdomliga eller eljest oerfarna, vöre
icke att förvänta något frivilligt hänsynstagande till utomståendes berättigade
intressen eller till lagstiftningens helgd. Emot dem måste därför kunna användas
påföljder av effektiv beskaffenhet. Skadeståndsskyldighet vore icke
tillräckligt effektiv påföljd a) enär påvisbar skada av nämnvärd betydelse
ofta icke förekomme, särskilt icke när den angripne givit efter för blotta hotet;
b) enär ersättningsskyldigheten ofta skulle bliva ett tomt sken på grund
av bristande solvens hos den skyldige och c) enär den angripne ofta icke
skulle våga föra talan örn skadestånd.

Den sakkunnige tillägger följande allmänna reflexioner i denna fråga:

Mot det nu uppvisade behovet av att utrusta ett förbud mot vissa stridsåtgärder
med kriminell sanktion torde avgörande betydelse icke kunna tillläggas
de i och för sig beaktansvärda skäl, som obestridligen kunna anföras i
motsatt riktning. Viktigast bland dessa torde vara, att själva förbudet mot
stridsåtgärder av det slag, som skulle omfattas av den tilltänkta lagstiftningen,
skulle stå i strid med moraliskt betonade åskådningar, som äro fast
förankrade hos medlemmar av betydande grupper inom samhället. Främst
gäller detta örn sådana stridsåtgärder, som anses rikta sig mot osolidariska
medlemmar av den egna gruppen (klassen o. s. v.), vilka åtgärder ej sällan
lära uppbäras av ett kränkt rättsmedvetande, som icke behöver vara mindre
uppriktigt därför att det icke kan godkännas av samhället utan i och för sig
måste anses innebära en social fara. Bestraffning av dessa stridsåtgärder
kan tänkas komma att ställa vida befolkningsgrupper i harnesk mot den nya
lagstiftningen. Härav skulle föranledas — utom svårigheter för lagstiftningens
effektiva tillämpning — ringaktning för lagen, vilken kunde befaras
sprida sig till andra delar av rättsordningen och rubba förtroendet för domstolarna,
vilkas åtlydnad av lagen ibland skulle mer eller mindre ursäktligt tolkas
såsom frivilligt partitagande, grundat på politiska eller sociala motiv.
För undvikande av dessa ogynnsamma verkningar är det angeläget att lagstiftningen
erhåller en så opartisk utformning som möjligt, genom att den icke
inriktas enbart på stridsåtgärder, som användas av särskilda samhällsgrupper,
och att den icke göres mera omfattande än att dess förbud uppbäres av ett någorlunda
allmänt rättsmedvetande. Iakttages detta, lär en sålunda utformad
lagstiftning icke böra sakna de sanktioner, vilka måste anses erforderliga för
ett effektivt genomförande av dess efterlevnad.

Då det på dessa skäl anses nödigt att straffbestämmelser inflyta i den eventuella
lagstiftningen, lär det emellertid böra ånyo understrykas att något rättstekniskt
hinder icke kan anses möta däremot, att dessa bestämmelser begränsas
till en större eller mindre del av det område av ekonomiska stridsåtgärder,
som göres till föremål för förbud med därtill ansluten skadeståndsskyldighet.

Enligt det av professor Bergendal avlämnade utkastet till lag med vissa bestämmelser
mot ekonomiska stridsåtgärder bestämmes begreppet stridsåtgärd
såsom innefattande blockad, bojkott, arbetsinställelse (lockout eller strejk),
uppsägning av avtal eller annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. Därefter
angiver utkastet vad som skall förstås med stridsåtgärd mot tredje man. I
detta avseende skiljes på tre olika grupper av angrepp mot tredje man, av
vilka den första innefattar de egentliga tredjemansstriderna, den andra avser
vissa vedergällningsstrider och den tredje gruppen strider som innebära organisationstvång
och kränkning av föreningsrätten.

Såsom stridsåtgärd mot tredje man betraktas i första hand en stridsåtgärd,
som i anledning av pågående arbetstvist eller annan ekonomisk tvist vidtages

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

mot någon som ej är part i tvisten försåvitt åtgärden är av annan art än uppsägning
av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad, som verkställes
i samband med arbetsinställelse. Genom att undantaga de sistnämnda arterna
av stridsåtgärder från begreppet tredjemansstrider, har den sakkunnige velat
hindra att sympatistrider på arbetsmarknaden falla under olovliga stridsåtgärder
enligt lagförslaget.

Till stridsåtgärd mot tredje man hänföres vidare stridsåtgärd, som vidtages
efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att
öva vedergällning mot någon som varit part i tvisten eller som eljest därunder
vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom.

Slutligen skall såsom stridsåtgärd mot tredje man anses en stridsåtgärd,
som vidtages för att förmå den angripne eller annan att inträda eller kvarstå
i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller annan
dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemensamt
uppträdande vid ingående av avtal.

Från den så givna bestämningen av tredjemansstriderna föreskrives den
avvikelsen att stridsåtgärd, som eljest skulle gå in under begreppet, icke anses
såsom tredjemansstrid, örn den riktas mot någon som genom övertagande av
egendom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter
förändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej
själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man. Härmed antydas vissa fall
av förverkande av neutraliteten.

Icke varje handling, som hänför sig till genomförandet av en sådan ekonomisk
stridsåtgärd mot tredje man, varom nyss är sagt, föranleder rättslig
påföljd. Sådan påföljd, bestående av straff och skadestånd, inträder nämligen
endast för vissa mera aktiva handlingsformer. Enligt utkastet skall påföljd
drabba i första hand den som uppmanar eller eljest uppsåtligen söker förmå
annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla stridsåtgärd mot
tredje man samt den som uppsåtligen framställer hot örn sådan stridsåtgärd.
Företagandet av eller deltagandet i en stridsåtgärd föranleder däremot i regel
ingen påföljd, dock inträder påföljd för den som verkställer uppsägning av
avtal, därom skriftlig handling upprättats, i fall där uppsägningen honom
veterligen är att anse såsom stridsåtgärd mot tredje man.

Påföljden för den som gjort sig skyldig till förfarande av ifrågavarande slag
är i första hand straff. Straffet utgöres av dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Därest skada uppkommit, inträder jämväl skadeståndsskyldighet.
Beträffande skadeståndsskyldigheten må anmärkas, dels att förening
under vissa förutsättningar kan bli skyldig ersätta skada som förorsakats av
föreningsmedlem, dels att skadeståndet i vissa fall kan nedsättas, ävensom att
därest flera äro ansvariga för uppkommen skada solidarisk skadeståndsskyldighet
icke skall åvila dem. Skadeståndsskyldigheten preskriberas efter två år.
Ansvar stalan får föras icke blott av målsägande och allmän åklagare, utan
jämväl av sammanslutning för främjande av yrkesintressen, av vilken målsäganden
är medlem.

Enligt utkastet till lag om ändring av 11 kap. strafflagen straffas den som

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

på allmän plats genom personligt tilltal, utbjudande av skrift, vakthållning
eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten till deltagande i blockad
eller bojkott. Straffet är böter, högst etthundra riksdaler, i de fall där gärningen
ej med svårare straff särskilt belagd är.

Utkastet till ändringar i tryckfrihetsförordningen innehåller vissa stadgande^
som ansetts nödiga för att allsidigt och fullständigt uppnå syftet med bestämmelserna
i de båda förutnämnda lagutkasten. Sålunda förbjudes att genom
utspridande av skrift på offentligt ställe emot förbud i allmän lag söka
förmå allmänheten att deltaga i blockad eller bojkott. Vidare stadgas straff
för den som gör sig skyldig till uppmaning eller annat försök att förmå någon
att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla ekonomisk stridsåtgärd eller
till hot om sådan åtgärd. Straffet är i detta fall högst 1,000 riksdaler eller
fängelse från och med en till och med sex månader jämte skriftens konfiskering.

Över professor Bergendals utredning ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,
sociala rådet, arbetsdomstolens ordförande, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening,
Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund, Sveriges charkuterioch
slakteriidkares riksförbund, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
Sveriges redareförening, svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion,
Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
landsorganisationen i Sverige, riksförbundet för affärsanställda, de
anställdas centralorganisation, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges gjutmästareförbund,
svenska journalistföreningen samt svenska kontoristföreningarnas
förbund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskammare,
Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund
samt Sveriges hantverksorganisation, länsstyrelsen i Kronobergs län från
landsfogden i länet, länsstyrelsen i Kristianstads län från landsfogden i länet
samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från t. f. förste polisintendenten,
biträdande polisintendenten och poliskammaren i Göteborg.

Tillfälle har jämväl beretts svenska frisörföreningen, målarmästarnas riksförening
i Sverige, restaurangernas arbetsgivareförening, Sveriges skrädderiarbetsgivares
centralförening och Sveriges lokomotivmannaförbund att avgiva
yttranden, men nämnda organisationer ha icke begagnat sig därav.

Yttrandena lia tryckts (Se statens offentliga utredningar 1934: 10). Beträffande
yttrandenas innehåll torde jag få hänvisa till nämnda publikation.

Kungl. Majit deli 9 mars 1934.

Såsom framgår av betänkandet utgick professor Bergendal uttryckligen
ifrån att lagstiftningsåtgärd ej skulle komma till stånd förrän efter fortsatt
utredning.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Maj:t ställning till spörsmålet örn ärendets vidare
behandling. Vid min anmälan av ärendet för Kungl. Maj :t nämnda dag
anförde jag till statsrådsprotokollet följande.

Genom beslut den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt professorn
R. Bergendal att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande vissa
i statsrådsprotokollet för nämnda dag berörda, med frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. I sagda protokoll
uttalades rörande de närmare uppgifterna för utredningsarbetet bland annat,
att det uppenbarligen vore i första hand angeläget att söka klarlägga
arten och omfattningen av yppade missförhållanden å området i fråga. Därjämte
borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning beredde
möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant ingripande
dittills icke i avsevärd utsträckning syntes hava förekommit. Slutligen borde
noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som vore ur lagteknisk
synpunkt möjliga och den sannolika effektiviteten därav. Först när
utredning i dessa avseenden förelåge, bleve det enligt föredragande departementschefens
mening möjligt att bilda sig en uppfattning om de åtgärder,
som ur ^allmän synpunkt befunnes kunna och böra ifrågakomma. Man borde
också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet som underlag överläggningar
mellan huvudparternas organisationer skulle med framgång kunna
upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som de, vilka här
vore i fråga.

Sedan utredningsarbetet fullbordats, överlämnade Bergendal den 30 november
1933 betänkande, och funnos såsom bilagor till detsamma fogade utkast
till sådana lagstiftningsåtgärder i ämnet, som ansetts böra komma under övervägande,
nämligen dels utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska
stridsåtgärder, dels utkast till lag örn ändring av 11 kap. strafflagen, dels ock
utkast till ändring av §§ 1 och 3 tryckfrihetsförordningen.

Över utredningen i fråga hava yttranden inhämtats av ett stort antal statliga
myndigheter ävensom av olika organisationer och sammanslutningar, vilkas
verksamhetsområden beröras av den ifrågasatta lagstiftningen. Sedan dessa
yttranden numera inkommit, torde jag få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Vad angår själva huvudfrågan, införandet i lagstiftningen av bestämmelser,
som skydda tredje mans rätt till neutralitet i konflikter av ekonomisk natur,
hava delade uppfattningar knappast framträtt. Däremot hava avsevärda meningsskiljaktigheter
gjort sig gällande beträffande eventuella lagstiftningsåtgärders
omfattning och utformning.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att en reglering i lag på detta
område är av förhållandena påkallad. Vid en förberedande prövning av lagförslagen
i belysning av de yttranden, som avgivits över desamma, har emellertid
framgått, att förslagen — ehuru de utvisa en bestämd strävan till objektivitet
— i viktiga hänseenden lämna rum för allvarliga erinringar. Utredningsmannen
har ock själv understrukit, att lagförslagen hava karaktären allenast
av utkast och att dessa utkast, på grund av ämnets i vårt land obearbetade
beskaffenhet, med nödvändighet måste bliva av mycket preliminär natur.
I överensstämmelse härmed har utredningsmannen uttryckligen utgått ifrån att
en lagstiftningsåtgärd ej skulle komma till stånd utan fortsatt utredning. En
sådan ytterligare utredning torde nu böra omedelbart verkställas.

Vid utformandet av utkastet till den viktigaste lagen, avseende vissa bestämmelser
mot ekonomiska stridsåtgärder, har professor Bergendal givit densamma
karaktären av en strafflag. Utredningsmannen har härutinnan lämnat den
grundval för utredningen, som angavs i en reservation till lagutskottets utlåtande
i ämnet vid 1929 års riksdag, avgiven av representanter för bondeför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

bundet och högerpartiet, och som även synes hava godkänts i de utredningsdirektiv,
vilka lämnades av dåvarande chefen för socialdepartementet i anslutning
till nyssnämnda reservation. Denna läggning av lagutkastet har medfört
konsekvenser i skilda avseenden, som föranlett åtskilliga erinringar i avgivna
yttranden. Sålunda har arbetsdomstolens ordförande ifrågasatt, huruvida icke
i vissa fall målet med lagstiftningen lättare nås genom tvångsregler i kollektivavtalslagen
eller av föreningsrättsligt innehåll. Han har vidare anmärkt,
att vissa åtgärder, som äro att bedöma enligt lagen örn kollektivavtal och vilka
icke på något sätt skilja sig från andra förfaranden, som även skola bedömas
enligt nämnda lag, samtidigt bliva föremål för kriminell påföljd enligt en annan
lag. Saken kompliceras ytterligare därigenom, framhålles det i yttrandet,
att bedömandet kommer att falla under skilda domstolar. Landsorganisationen
har framfört principiella invändningar mot att överhuvud skrida till kriminalisering
av ifrågavarande stridsåtgärder. Inom sociala rådet har samma
ståndpunkt gjorts gällande. Svenska journalistföreningen har likaså ifrågasatt
lämpligheten av kriminalisering av de otillåtna stridsåtgärderna.

Den valda konstruktionen av lagutkastet har i enlighet med gängse strafflagsteknik
nödvändiggjort noggrant preciserade bestämningar av de straffbara
handlingarna. De talrika erinringar, som i avgivna yttranden framställts
mot utformningen i detalj av lagutkastet, giva vid handen, att gränsen mellan
straffbara och tillåtna handlingar i åtskilliga punkter framstår såsom godtycklig
och att lagutkastets räckvidd är i viktiga hänseenden oklar.

Detta förhållande sammanhänger otvivelaktigt med att lagutkastet behandlar
en rad sinsemellan ganska fristående ämnen, som endast genom pressning
av ordalagen kunnat sammanföras under den gemensamma beteckningen »stridsåtgärder
mot tredje man». Om jag inskränker mig till stridsåtgärder från arbetarsidan,
så behandlas ej blott bojkotter och blockader mot tredje man i egentlig
mening, t. ex. mot handlande, kaféinnehavare, transportföretag och andra,
primärkonflikten utomstående personer eller företag, i syfte att förmå dem att
avbryta sina ekonomiska förbindelser med motparten i primärkonflikten eller
med strejkbrytare, som där tagit arbete, utan även bl. a. dels åtgärder överhuvud
mot strejkbrytare (»prickningar»), dels åtgärder såväl mot arbetsgivare
som mot oorganiserade arbetare, vilka innebära påtryckning att inträda i eller
utträda ur en organisation. Då påtryckningsåtgärder mot strejkbrytare äro
föremål för kriminalisering i strafflagen 15 kap. 22 § i den utsträckning, som
befunnits nödig, bör det vid den fortsatta utredningen övervägas, huruvida
det kan vara riktigt att i en specialstrafflag införa särskilda straffbestämmelser
för påtryckningsåtgärder av lindrigare art. Vad angår det föreslagna förbudet
mot vissa åtgärder avseende organisationstvång eller kränkning av föreningsrätt,
torde dessa frågor påkalla ett övervägande av lämpligheten att genom
lagbestämmelser av föreningsrättslig natur ernå det rättsskydd, som befinnes
önskvärt.

Vad angår lagutkastets räckvidd, må nämnas följande. I vad mån stadgandet
i 1 § sista stycket angående oneutralt förfarande innebär, att den som
övertager ett blockerat företag, bygge e. d. skall anses såsom neutral tredje
man, åtnjutande skydd enligt utkastet, eller icke, framgår varken av lagtexten
eller av motiven, såvitt fråga är örn de mest typiska fallen av s. k. indrivningsblockad
mot gäldenärens efterträdare. Huruvida uppsägning av de s. k. garantiförbindelser,
som användas inom arbetsgivareorganisationer i syfte att utöva
påtryckning på medlemmar att icke vid arbetskonflikter lämna organisationen
och bryta solidariteten med övriga arbetsgivare, är att anse såsom
straffbar handling enligt 2 § andra punkten, framgår icke tydligt av lagtexten.
Oklart är, huruvida undantaget il § 1) av sympatilockout, sympatistrejk
och med sådan aktion förenad arbetsblockad från gruppen av förbjudna

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

stridsåtgärder mot tredje man även innefattar partiella arbetsnedläggelser.
Förslaget synes medföra den inkonsekvensen, att hot om uppsägning av arbetare
i vedergällningssyfte är straffbelagt, medan uppsägning i samma syfte
utan föregående hot därom är straffbelagd endast örn skriftligt avtal föreligger.

Därest utkastet upphöjdes till lag, skulle dess verkningar med hänsyn till nu
anmärkta otydligheter och lagtextens svårtillgänglighet överhuvud i många
hänseenden bliva oberäkneliga, vilket vore så mycket mera betänkligt som det
är fråga örn kriminalisering av handlingstyper, av vilka flertalet hittills betraktats
såsom legitima stridsåtgärder. I socialstyrelsens yttrande har ock betonats,
att en mera kasuistisk och enklare uppställning av lagtexten vore att
föredraga bl. a. med hänsyn till allmänheten, för vilken det vore av visst värde
att utan alltför stora svårigheter fatta bestämmelsernas innebörd. Ordföranden
i arbetsdomstolen har framhållit, att texten är i någon mån svårtillgänglig
och att en överarbetning torde vara nödvändig. Överståthållarämbetet har uttalat,
bl. a. med syftning på lagtextens tekniska utformning, att de föreliggande
förslagen icke äro av beskaffenhet att kunna upphöjas till lagar med
mindre en omarbetning äger rum. Järnvägsstyrelsen har funnit begreppet tredje
man och de åtgärder mot denne, som böra kriminaliseras, bestämda på ett
sätt, som synes lämna åtskilligt övrigt att önska i fråga örn klarhet och överskådlighet.
Jämväl flera länsstyrelser hava anmärkt, att lagtexten är svårläst
och svårtolkad.

Med lagutkastets strafflagskaraktär sammanhänger i viss mån dess ståndpunkt
till frågan om behörig domstol. I ett stort antal yttranden förordas,
att handläggningen av ifrågavarande mål överlämnas till specialdomstol. Å
andra sidan betonas på vissa håll svårigheten att hänvisa brottmål till en central
specialdomstol. Ordföranden i arbetsdomstolen avråder bestämt från att
för dessa mål anlita arbetsdomstolen, då dess sammansättning icke gör den
lämplig som kriminaldomstol och förtroendet för arbetsdomstolen lätteligen
skulle kunna förloras genom en dylik för domstolen främmande uppgift.

Åtskilliga erinringar hava i yttrandena gjorts rörande lagutkastets ståndpunkt
i vad avser stridsåtgärder i anledning av andra ekonomiska tvister än
arbetstvister. Kooperativa förbundet har framhållit, att stridsåtgärder, föranledda
icke av en speciell »ekonomisk tvist» utan av ett mera permanent ekonomiskt
motsatsförhållande (t. ex. bojkott av kooperativa företag), icke med säkerhet
omfattas av de föreslagna straffbestämmelserna. Sveriges industriförbund
har gjort gällande, att konsekvenserna av förslaget, i vad detta avser
andra ekonomiska tvister än arbetstvister, böra närmare övervägas under den
fortsatta behandlingen. Ordföranden i arbetsdomstolen har ifrågasatt, att utkastet
går för långt, då det drabbar stridsåtgärder, åsyftande att uppnå överenskommelse
mellan företag inom samma bransch till undvikande av förödande
konkurrens.

Vid den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,
som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående
pröva de erinringar som i de avgivna utlåtandena framställts mot det föreliggande
lagutkastet. De böra därvid överväga en sådan läggning av en eventuell
lag i ämnet, att densamma icke får karaktären av strafflag.

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej
omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets
ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från förbudet
mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären
av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala arbetsnedläggelsen
tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbetsfredens
synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en

Kungl. Majlis proposition nr 31.

förnyad prövning av lagutkastets bestämning av neutralitetsbegreppet, särskilt
i vad avser strejkbrytare som under pågående konflikt fortsätta arbetet.
Lagutkastets ståndpunkt, att uppsägning av skriftligt avtal i vedergällningssyfte
eller såsom en akt av föreningstvång eller föreningsrättskränkning förbjudes,
medan uppsägning av muntlig avtal i samma syfte icke drabbas av
samma förbud och påföljd, har från flera håll kritiserats och synes pa nytt
böra övervägas. Möjligheten att mera effektivt än i lagutkastet skett skydda
kontorspersonals, arbetsledares och andra anställdas neutralitet under arbetskonflikt
bör ytterligare prövas, såsom ock påyrkats i yttranden från Sveriges
kontoristförening och Sveriges arbetsledareförbund. Härvid torde särskilt
övervägas ogiltigförklarande av avtalsbestämmelser, genom vilka den anställde
frånhänder sig sin neutralitet.

Uppgiften för en lagstiftning bör huvudsakligen vara att utmönstra vissa
slags stridsåtgärder på den grund att de verka obilligt och irriterande genom
att indraga utomstående neutrala i dem ovidkommande konflikter. Att i en
lagtext noggrant definiera vilka stridsåtgärder böra ur angivna synpunkter
förbjudas, är, enligt vad det föreliggande lagutkastet och avgivna remissyttranden
giva vid handen, synnerligen vanskligt. Örn emellertid kriminalisering
undvikes, torde dessa svårigheter minskas. I händelse av en sådan omläggning
av lagstiftningen skulle dessutom tanken på en central specialdomstol
eller skiljenämnd för prövning av hithörande frågor kunna upptagas till prövning.
Med hänsyn till att man rör sig på ett nytt och svåröverskådligt område,
där en lagstiftning skulle innebära brytning med vissa hittills tillämpade
bruk såväl på arbetsmarknaden som inom affärslivet, torde vidare böra övervägas
en sådan anordning, att den centrala domstolen eller nämnden äger meddela
förbud mot stridsåtgärder av viss i lagen angiven art, och att särskild
påföljd inträder först vid vägran att efterkomma sådant förbud.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställde jag örn bemyndigande
att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det lagstiftningsproblem,
varom här vore fråga, och anförde jag i detta hänseende bland annat
följande. Det egentliga utredningsarbetet torde böra anförtros åt tre personer.
Härutöver bör kommissionen bestå av högst tio representanter för olika
intressen och meningsriktningar. Kommissionen torde anmodas att snarast
möjligt avlämna sitt betänkande. Visar det sig, att betänkandet icke kan framläggas
före april månads utgång, torde kommissionen böra inom sagda tid avlämna
rapport rörande utredningens läge.

I enlighet med mig lämnat bemyndigande förordnade jag samma dag såsom
ledamöter av kommissionen att handhava det egentliga utredningsarbetet
ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet A. Lindhagen, professorn
Bergendal och häradshövdingen, förutvarande justitieombudsmannen S. E. Ekberg.
Till ledamöter av kommissionen utsågos därjämte verkställande direktören
i svenska arbetsgivareföreningen G. Söderlund, ledamoten av landssekretariatet
J. A. Forslund, redaktören för tidskriften Kooperatören A. Gjöres,
verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V. O. L. Strömberg,
ordföranden i riksförbundet landsbygdens folk, hemmansägaren C. G. Johansson
i Stora Skedvi och ombudsmannen hos Sveriges arbetsledareförbund E. Ahlberg
samt slutligen ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren P.
Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören S.
Hansson, ledamoten av riksdagens första kammare, tillförordnade överdirek -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tören A. S. E. Larsson och professorn N. H. Å. Hassler. Åt Lindhagen uppdrogs
tillika att vara kommissionens ordförande.

Trettonmannakommissionens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till
lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder dels ock till lag örn ändring i
11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (Se statens offentliga utredningar
1934: 16).

En kort översikt över kommissionens lagförslag torde i detta sammanhang
få lämnas.

Förslaget till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder upptager först
en bestämning av begreppet stridsåtgärd. Allt efter de särskilda bestämmelserna
i lagen kunna såsom stridsåtgärder ifrågakomma dels blockad, bojkott
och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder gemensamt benämnas
massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal och dels annat
avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan.
Avbrytande av ekonomisk förbindelse utan samverkan med andra blir
sålunda aldrig att betrakta som stridsåtgärd, såframt fråga icke är örn arbetseller
hyresavtal (1 §).

Förslaget omfattar icke blott arbetskonflikter utan även andra ekonomiska
konflikter. Det är icke begränsat till tredjemansstrider utan upptager till behandling
även vissa andra spörsmål avseende inskränkningar i rätten att
vidtaga ekonomiska stridsåtgärder.

Enligt lagförslaget (2 §) är icke vem som helst behörig att vidtaga det slag
av stridsåtgärder, som betecknas såsom massåtgärder. Behörighet därtill förbehålles
såsom regel de vanliga kamporganisationerna. I vissa undantagsfall
medgivas dock enskilda personer behörighet att anordna massåtgärder. Detta
gäller först och främst örn arbetsinställelse (lockout eller strejk), som icke är
förenad med blockad eller bojkott. Vidare har stadgats undantag för massåtgärd
mot särskilda företag för vinnande av lägre priser eller dylikt. Behörighetsreglerna
innefatta därjämte, att då fråga uppstår om en organisationsmässig
stridsåtgärd, behörigheten förbehålles huvudorganisation med uteslutande
av de underlydande organisationerna.

Såsom ytterligare fordran för behörighet att igångsätta massåtgärd (3 §)
har uppställts att organisation skall hos länsstyrelse nedsätta säkerhet för
eventuellt skadestånd. Sådan säkerhet ställes en gång för alla och icke för
varje särskild åtgärd. Säkerhetens belopp är något växlande allt efter organisationens
karaktär. Minsta belopp är 5,000 kronor och högsta belopp i regel
50,000 kronor. Från kravet på ställande av säkerhet har gjorts det undantaget
att säkerhet icke fordras, så länge fråga endast är örn arbetsinställelse jämte
arbetsblockad i tvister rörande kollektivavtals ingående.

I samband med behörighetsreglerna upptages i förslaget föreskrift örn skyldighet
för förening att en vecka före stridsåtgärds vidtagande underrätta motparten,
därvid tillika redogörelse för anledningen skall lämnas (6 §).

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Förslaget upptager vidare dels ett kapitel om vissa stridsåtgärder mot part,
dels ett kapitel örn stridsåtgärder mot tredje man. Gränsen mellan part och
tredje man har uppdragits på det sätt, att såsom part anses den, mot vilken
man riktar en stridsåtgärd med självständigt syfte, vare sig detta går ut på att
den angripne skall företaga eller underlåta något eller allenast pa att skada
denne. Tredje man blir under sådana förhållanden den, mot vilken man riktar
stridsåtgärd i syfte att därigenom utöva medelbar inverkan på lösningen av
motsättningen till en part.

Till stridsåtgärder mot part, som enligt lagförslaget förbjudas, hänföras
dels vissa stridsåtgärder som i professor Bergendals utkast räknades till tredjemansstrider,
dels ock några kategorier av stridsåtgärder som över huvud
icke behandlades i nämnda utkast. Sålunda förbjudas enligt kommissionsförslaget
vedergällningsstrider (10 §) och vissa stridsåtgärder innefattande
organisationstvång eller föreningsrättskränkning (11 §). Härutöver stadgas
(7 §) förbud mot stridsåtgärder, som rikta sig mot ämbets- eller tjänstemän
eller innehavare av offentligt uppdrag, i eller för befattningen eller uppdraget,
stridsåtgärder mot någon för att hindra honom att föra talan inför domstol
eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller tillhandagå ämbets- eller
tjänsteman eller för att utöva vedergällning för vad han gjort i nu angivet
hänseende. Vidare må enligt förslaget (8 §) stridsåtgärd ej vidtagas mot
någon såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande
grunder utöva förföljelse mot honom. Ytterligare stadganden i kapitlet angående
förbud mot vissa stridsåtgärder, riktade mot part, avse s. k. indrivnings-
och utpressningsblockader (9 §) ävensom stridsåtgärder mot företag
vari ej annan arbetskraft än närmare anhöriga anlitas (12 §).

Huvudstadgandet i kapitlet om stridsåtgärder mot tredje man innefattas i
14 § och avser såväl arbetsstrider som andra ekonomiska stridsåtgärder. Bland
olovliga tredjemansstrider upptagas i första rummet sådana, som hänföra sig
till en primärkonflikt rörande någon avtalsuppgörelse. Där någon väckt
fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transportprestation,
köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller
annat sådant avtal mellan parterna, är det förbjudet att. såsom påtryckningsmedel
rikta stridsåtgärd mot någon som icke har del i tvisten. Lika med
avtals ingående anses tvist mellan parterna om dess tillämpning. Vidare skall
stridsåtgärd mot tredje man vara förbjuden, när primärkonflikten icke har
karaktären av en akut avtalstvist utan består i ekonomisk motsättning, där part
eftersträvar att förmå motparten att i förhållande till honom tillämpa vissa
priser eller dylikt. Såsom tredje grupp av tredjemansstrider upptagas de
fall då vid konkurrenstvister någon av de konkurrerande parterna riktar massåtgärd
mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande
av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan åtgärd
mot denne.

Skyddet för tredje man tillkommer ej den som brutit sin neutralitet i tvisten.
Såsom neutralitetsbrott anses (16 §)

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, till

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende
å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit
anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock
att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller
utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer
honom.

Däremot förloras icke neutralitet genom att någon kvarstannar i sitt arbete
under konflikt, såframt icke därigenom organisationsförpliktelse åsidosättes.
Neutraliteten förverkas ej heller vid utförande av skyddsarbete. Dit är att
hänföra arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller för skada
pa byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager
eller dylikt.

Arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd skall icke vara skyldig att
under konflikt utföra annat än sitt vanliga arbete jämte skyddsarbete, och avtal
om vidsträcktare arbetsskyldighet under konflikt förklaras ogiltigt (17 §).

Från förbjudna tredjemansstrider undantagas i allmänhet s. k. sympatiåtgärder
(18 §). Därvid stadgas dock att sympatiåtgärd icke får förekomma
annat än^ vid arbetstvist om upprättande av kollektivavtal. Såsom sympatiåtgärd
far icke användas annat medel än arbetsinställelse jämte arbetsblockad.
Under arbetsinställelse inbegripes vägran att taga befattning med varor,
som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som drives av part i den ursprungliga
tvisten.

I anslutning till de föreslagna behörighetsreglerna har åt straffbestämmelserna
givits följande innehåll. Vidtagande av massåtgärd utan behörighet är
alltid straffbelagt. Nedlägger domstolen förbud mot åtgärdens fortsättande och
överträdes detta förbud, föranleder åtgärden nytt straff enligt en strängare
straffskala. Vidtages massåtgärd av en organisation, som är behörig och ställt
säkerhet, men finnes åtgärden strida mot någon av lagens specialregler, inträder
icke straff. Sådant kommer i fråga först örn domstolen utfärdat förbud
mot åtgärdens fortsättande och detta förbud blivit överträtt. Detsamma gäller
örn andra slag av stridsåtgärder; i fråga örn sådana ha ju behörighetsregler
ej uppställts. I vissa fall inträder dock alltid straff, nämligen vid stridsåtgärder,
som ^innefatta angrepp på offentlig myndighet, vittnen m. fl., vidare
vid stridsåtgärder, som innefatta politisk eller religiös förföljelse och slutligen
vid stridsåtgärder i utpressningssyfte. Särskilt straff är stadgat för
åsidosättande av underrättelseplikt och för lämnande av uppenbart oriktiga
och missvisande framställningar vid spridande av kännedom örn massåtgärd.
Straffsatserna äro dagsböter, i vissa fall fängelse.

Överträdande av lagens speciella skyddsregler medför skadeståndsskyldighet,
även örn överträdelsen icke är straffbar. Vid skadestånds utmätande kan
hänsyn också tagas till skada av ideell natur. Med hänsyn till omständigheterna
kan skadestånd till beloppet nedsättas eller helt bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Mål angående överträdelse av lagen skola handläggas av de allmänna domstolarna,
dock skola domstolarna i vissa fall inhämta yttrande från en särskild
central nämnd. Nämndens yttrande är icke bindande för domstolarna.
I avseende å rättegången skall för övrigt i huvudsak gälla vad i lag är stadgat
örn brottmål, ändå att talan ej grundar sig å handling, som är belagd med
straff.

Den av kommissionen föreslagna lagen har fått karaktären av ett provisorium,
avsett att räcka till 1939 års utgång.

Från professor Bergendals utkast har oförändrat upptagits förslaget till
ändring i 11 kap. strafflagen örn förbud mot försök att förmå allmänheten till
deltagande i blockad eller bojkott genom utdelande av blockadlappar och dylika
åtgärder.

1934 års riksdag.

Med anledning av vid 1934 års riksdag väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 150 av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 151,
152 och 153 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., samt motionerna i
andra kammaren nr 290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. och nr 337, 338
och 339 av herr Lindman m. fl., anhöll riksdagen i skrivelse den 11 juni 1934
(nr 370), under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av
riksdagen godkända utlåtande nr 47, att Kungl. Majit, med beaktande av
vad utskottet i sitt nämnda utlåtande anfört, ville för riksdagen framlägga
förslag till lag om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter samt vid
ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt.

I utlåtandet anförde utskottet följande.

Sedan professorn Bergendal avgivit det av honom upprättade betänkandet
angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål, har frågan örn lagstiftning på detta område genom
olika motioner förelagts riksdagen. Dessa motioner hava vid sin behandling
av förevarande problem utgått från det skick, vari desamma framlagts i nyssnämnde
sakkunniges betänkande. Efter det motionerna väckts, har utredningsarbetet
förts vidare genom den av Kungl. Majit tillsatta kommissionen,
som avgivit betänkande i början av sistlidne maj månad. Utredningsarbetet
pågår fortfarande, i det att sistnämnda betänkande utsänts på remiss till
olika myndigheter, organisationer och sammanslutningar.

Det redan verkställda utredningsarbetet ger vid handen, att det här är fråga
örn lagstiftning, varom i åtskilliga hänseenden full enighet icke lärer kunna
förväntas mellan samtliga de intressegrupper, som komma att beröras av densamma.
Trots att betydande meningsskiljaktigheter alltjämt kvarstå, synes
dock hava ernåtts, att från början avvikande uppfattningar i viktiga delar
närmat sig varandra.

Med hänsyn till den stora betydelse, som en lagstiftning på förevarande område
äger för skilda grupper av vårt folk, hade det varit önskvärt, att förslag
därutinnan av Kungl. Majit kunnat föreläggas innevarande års riksdag. På
sätt redan nämnts har Kungl. Majit emellertid funnit sig böra jämväl över
kommissionens förslag infordra utlåtanden från åtskilliga myndigheter samt

Kungl. Majlis proposition nr SI.

bereda ett flertal sammanslutningar och organisationer tillfälle att däröver
avgiva yttrande. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit. Enligt utskottets
mening kunna ock de avvikelser från det av den sakkunnige upprättade
utkastet, som kommissionsförslaget innehåller, åberopas såsom skäl för denna
remissåtgärd. I frågans nuvarande läge finner sig utskottet icke kunna tillstyrka
riksdagen att med föranledande av motionerna 1:150, 151 och 152 samt
II: 290, 337 och 338 för sin del nu antaga lag i ämnet.

Emellertid har det utredningsarbete, som under flera år pågått på ifrågavarande
område, numera fortskridit så långt, att tämligen fasta konturer uppdrag^
för de lagstiftningsåtgärder, som böra komma under övervägande. Av
förut antydda skäl är det önskligt, att utredningsarbetet utan dröjsmål bringas
till slut och att riksdagen beredes tillfälle att redan före utgången av innevarande
år taga under övervägande ett av Kungl. Majit framlagt förslag till
lagbestämmelser örn skydd för tredje man i sådana konflikter, varom här är
fråga.

Utskottet anser sig beträffande innehållet i en blivande lagstiftning böra
inskränka sig till ett uttalande rörande några av de allmänna grunder, varpå
densamma synes böra byggas.

Erfarenheten har givit vid handen, att kränkning av tredje mans rätt förekommit
på skilda områden, där ekonomiska motsättningar kunna föranleda
stridsåtgärder av olika slag. Det synes därför vara ställt utom tvivel, att en
blivande lag icke bör vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla jämväl vid
ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt. Vid
en lagstiftning på ett så vidsträckt och svåröverskådligt område är det tydligen
av vikt, att den rättsliga regleringen tager hänsyn till de skiftande förhållanden,
som olika verksamhetsgrenar förete, och icke utformas med beaktande
av förhållandena endast inom någon av dessa.

Under den utredning, som ägt rum sedan den sakkunnige avgivit sitt betänkande,
har föreslagits uppställande av vissa regler i syfte att i största utsträckning
kunna begränsa användningen av straff såsom påföljd för vidtagande
av olovliga stridsåtgärder. Enligt utskottets mening är det eftersträvansvärt,
att en blivande lag erhåller en sådan läggning, ehuru det måhända
torde komma att visa sig, att ett fullständigt undvikande av kriminalisering
ej låter sig göra, därest lagen skall erhålla tillbörlig verkan.

Med avseende å den grundåskådning, som bör giva en lagstiftning i ämnet
sin prägel, torde här kunna erinras örn vad riksdagen i skrivelse till Konungen
den 30 april 1926 (nr 167) rörande åtgärder till arbetsfredens främjande anfört:
»Tydligt är att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd,
fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.
» Uppenbarligen äger den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck,
tillämpning å den nu ifrågasatta lagstiftningen. Denna bör följaktligen icke
rikta sig mot en viss samhällsklass. Överhuvud bör den syfta till beredande
av rättsskydd åt en var, som äger grundade anspråk på att icke bliva indragen
i de konflikter, varom här är fråga, örn än en lagstiftning av nu angiven
innebörd kommer att inskränka rörelsefriheten i vissa hänseenden, lära berättigade
gensagor dock icke kunna resas mot att, inom de gränser som här antytts,
enskilda intressen underkastas en rättslig reglering.

Angående inom utskottet avgivna reservationer torde jag få hänvisa till
utskottets utlåtande sid. 13 och 14.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yttranden över kommissionsförslaget.

Över kommissionens förslag lia yttranden avgivits av socialstyrelsen, kommerskollegium,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges bageriidkareförening, Sveriges redareförening, svenska lantarbetsgivarnes
centralförening, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges slakteriförbund
förening u. p. a. och svenska mejeriernas riksförening u. p. a.,
svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion, Sveriges
droskbilägares riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, landsorganisationen
i Sverige, riksförbundet för affärsanställda, de anställdas centralorganisation,
Sveriges gjutmästareförbund, svenska journalistföreningen, svenska
kontoristföreningarnas förbund samt hyresgästernas riksförbund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från Sveriges köpmannaförbund,
kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverksorganisation och handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län från poliskammaren i Göteborg, svenska arbetsgivareföreningen
från sågverksförbundet samt de anställdas centralorganisation
från svenska industritjänstemannaförbundet, svenska bankmannaföreningen,
svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges grafiska
faktorsförbund, Sveriges lantmäteritekniska biträdens riksförening och
Sveriges radiotelegrafistförening.

Tillfälle bar jämväl beretts Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund
samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund att avgiva yttranden
men nämnda förbund ha icke begagnat sig därav.

Yttrandena ha, liksom motsvarande utlåtanden över professor Bergendals
utredning, tryckts (se statens offentliga utredningar 1934: 30). Den i det
följande lämnade redogörelsen för yttrandena är i allmänhet allenast summarisk.
I övrigt hänvisas till de tryckta utlåtandena.

Jag skall till en början redogöra för vad yttrandena innehålla av mera allmän
innebörd eller beträffande spörsmål av mera principiell betydelse, till vilka
jag anser mig böra taga ställning, innan jag ingår på förslagets särskilda bestämmelser.

Behovet av en lagstiftning och densammas omfattning m. m.

Beträffande behovet av en lagstiftning till skydd för tredje mans rätt har
i yttrandena i allmänhet allenast hänvisats till vad som i detta avseende anförts
beträffande professor Bergendah utredning.

I yttrandena har såväl spörsmålet om lagstiftningens utsträckning till att
avse s. k. allmänfarliga konflikter ävensom vissa andra partsangrepp som
ock dess begränsning till endast arbetskonflikter varit föremål för omprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit olägenheten av att
ifrågavarande svåra och omfattande lagstiftningsproblem upptagits från den
något ensidiga och periferiska synpunkten av tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter, därvid länsstyrelsen särskilt beklagat, att frågan örn de
samhällsfarliga arbetsinställelserna lämnats åsido.

Jämväl svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och
svenska lantarbetsgivarnes centralförening ha ansett, att förslaget borde ha
innehållit en reglering av samhällsfarliga stridsåtgärder.

Socialstyrelsen har betonat, att en särskild legislativ reglering av de icke
ekonomiska föreningarnas, närmast av hithörande yrkesföreningars, verksamhetsformer
alltjämt kvarstode som en angelägen uppgift för lagstiftningsarbetet
och att en sådan reglering otvivelaktigt vore ägnad att jämväl skänka
den nu föreslagna lagstiftningen större fasthet och stadga.

En reservant inom socialstyrelsen har ansett ifrågavarande lagstiftning böra
föregås av en allmän reglering av arbetsrättens och föreningsrättens område.
Förslaget vore därjämte alltför omfattande. En förnyad överarbetning, syftande
till att begränsa lagstiftningens rättsverkningar till vissa bestämda företeelser
på ifrågavarande område, vore nödvändig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har tillstyrkt förslagets huvudgrunder men
ansett att det skulle ha varit lyckligt, örn hithörande förhållanden kunnat prövas
i ett vidare sammanhang.

Sveriges fastighetsägareförbund har som en allvarlig brist hos förslaget anmärkt,
att det icke innefattade förbud mot igångsättande av massåtgärder
mot fastighetsägare, som vore parter, i syfte att exempelvis nedpressa hyrorna
under den nivå, som det allmänna ekonomiska läget betingade, eller att i
övrigt framtvinga hyresvillkor, som icke vore betingade av sakens natur eller
de allmänna förhållandena på marknaden.

Sveriges gjutmästareförband har föreslagit, att lagen borde utsträckas till
att generellt gälla skydd mot alla övergrepp mot part.

Överståthållarämbetet har betonat vikten av att den blivande lagstiftningen
icke till någon del gåves större räckvidd än att densamma uppbures av det
allmänna rättsmedvetandet.

I de flesta av yttrandena har lagstiftningens utsträckning att omfatta icke
blott arbetskonflikter utan även andra ekonomiska konflikter tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Tvekan rörande lämpligheten av att i ett sammanhang reglera nämnda slag
av tvister har uttalats av länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges industriförbund.
Enligt förbundets mening borde möjligen särskilda mera begränsade
bestämmelser uppställas beträffande tvister på det ekonomiska området,
vilka bestämmelser uteslutande skulle taga sikte på sådana missförhållanden,
örn vilka praktisk erfarenhet förelåge.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har visserligen ansett det vara av värde
att konflikterna på arbetsmarknaden icke sattes i en särställning. Det kunde
emellertid enligt länsstyrelsens mening med fog ifrågasättas, huruvida för
strider på samtliga ekonomiska områden väsentligen enahanda grundsatser

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

bolde komma till användning vid uppdragande av gränsen för de stridsåtgärder,
som borde vara förbjudna. Då förslagets bestämmelser angående de allmänna
ekonomiska tvisterna vore synnerligen försiktigt avfattade, och då lagstiftningen
endast vore av provisorisk karaktär, ville länsstyrelsen icke göra
någon erinran häremot.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha icke velat
motsätta sig att lagstiftningen, såsom kommissionen föreslagit, utsträcktes
till att avse ej allenast arbetsmarknaden utan även det allmänna ekonomiska
området. Av särskild vikt vore dock att lagstiftningen därvid begränsades
så, att organisationsarbetet bland landets jordbrukare icke motverkades, ett
arbete som statsmakterna för sin del ansett vara ett sadant samhällsintresse,
att det till viss del åstadkommits med statens medverkan. Erfarenheten visade,
att genomförandet av förbättrade avsättnings- och produktionsförhållanden
på mejeri- och slakterihanteringens område förutsatte, att samtliga producenter
anslöte sig till organisationerna. En del organisationer hade, sedan
varje försök att på övertygelsens väg förmå enskilda att ansluta sig till organisationerna
misslyckats, nödgats tillgripa åtgärder av liknande art som de,
vilka kommit till användning i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare,
samt därvid lyckats uppnå visst resultat framför allt därigenom att ett annars
oundgängligt prisfall till men för samtliga producenter och utan nytta för
någon kunnat undvikas. Det kunde därför anses välbetänkt, att statsmakterna
icke omöjliggjorde för organisationerna att jämväl tillgripa extraordinära
medel för att komma till rätta med ifrågavarande förhållanden.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för i stort sett samma
farhågor som svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund
samt därutöver framhållit följande. Vid en utredning rörande de ekonomiska
stridernas karaktär komme man bland annat till att en så väsentlig artskillnad
kunde föreligga, att speciella reglerande bestämmelser, olika för olika
grupper, bleve nödvändiga örn man skulle nå ett för rättskänslan tillfredsställande
resultat. Utan anspråk på att vara uttömmande ville förbundet framhålla,
att ur arbetssynpunkt torde man kunna skilja på två större grupper av
ekonomiska strider, dels de som representerade producenternas strävan till bättre
priser å av dem framställda produkter och dels mellanhändernas inbördes strid
örn bästa inköpskällor och största marknad. På ett mellanstadium stöde den
produktion, som helt eller övervägande använde sig av lejd arbetskraft. När
emellertid produktionen huvudsakligen vore resultat av eget och familjens manuella
arbete bleve åtgärder i prisförbättrande syfte närmast att jämföra med
arbetarnas och deras organisationers strävan efter en bättre timpenning och logiskt
borde då regler för strider vara fullt analoga. Samtliga borde alltså
hänföras till rena arbetsstrider. Man kunde gott säga, att till exempel industriarbetaren
sålde sin arbetskraft i form av råarbetskraft, under det att den
mindre jordbrukaren sålde sin i förädlad form vid försäljning av gårdens produkter.
Grundintresset vöre dock absolut detsamma. Likaså den ekonomiska
nivån. Men när nu föreliggande förslag speciellt toge sikte på att skydda varans
gång från producent till konsument komme de, vilkas löner direkt vore

Kungl. Majlis proposition nr SI.

beroende av produktionspriserna, i en avsevärt sämre ställning än de direkt
arbetskraftsäljande kroppsarbetarna, vilka genom förslaget finge sina väsentliga
stridsmetoder lagligen sanktionerade. I detta fall bortfölle den likhet
inför lagen, som man borde eftersträva. Den föreslagna lagstiftningen komme
vidare att synnerligen ojämnt beskära organisationernas handlingsförmåga därigenom
att större organisationer finge sin handlingsförmåga högst beskuren,
under det att föreningar med ett mindre antal medlemmar, vilka ofta kunde
dirigeras muntligen, i realiteten finge oförminskad slagkraft.

Intet utredningsmaterial förelage rörande förslagets verkningar på jordbrukets
område, trots det att jordbrukets föreningsväsende i mycket hög grad
berördes därav. Det vore även anmärkningsvärt att i kommissionens motivering
till förslaget icke pa något sätt behandlats de specifika förhållanden, som
avsåge jordbruket, oaktat man hade anledning förutsätta, att de ingående
diskuterats inom kommissionen, och kunde detta endast förklaras därigenom,
att kommissionen på grund av den stora tidsbegränsningen icke haft möjlighet
att i erforderlig grad intränga i de säregna förhållanden, som rådde på detta
speciella avsnitt av ämnet. Förbundet hemställde därför, att lagförslag till
skydd för tredje mans rätt i arbetskonflikter, rörande vilket ämne utredning
förebragts, framlades samt att särskilda sakkunniga erhölle i uppdrag att utreda
förutsättningarna för en lagstiftning till skydd för tredje man vid ekonomiska
tvister, eller, örn av lagtekniska eller andra skäl, arbetstvister och ekonomiska
strider oundgängligen mäste hopkopplas, åt särskilda sakkunniga lämnades
i uppdrag att insamla och bearbeta kompletterande utredningsmaterial
samt med ledning av detta och yttrandena verkställa en överarbetning av kommissionsförslaget.

Jämväl Sveriges köpmannaförbund har framhållit önskvärdheten av förnyad
utredning beträffande den ifrågasatta lagstiftningens inverkan på förhållandena
inom det allmänna ekonomiska området. Förbundet och övriga detaljhandelsorganisationer
ansage sig icke under sin strävan att bevaka sina medlemmars
ekonomiska intressen ha begått några övergrepp, vilka kunde motivera
ett forcerat ingripande på lagstiftningens väg.

Sveriges hantverksorganisation har uttalat, att man med hänsyn till vad
kommissionen anfört rörande svårigheterna att överblicka en blivande lagstiftnings
verkningar på det allmänna ekonomiska området bort kunna vänta
sig, att lagförslagets reglering av ifrågavarande företeelser inom affärslivet
skulle vara ytterst försiktig och att olika förbudsregler skulle ha meddelats
för arbetstvister och andra ekonomiska tvister. Så hade emellertid icke
blivit fallet.

Sveriges grossistförbund har avstyrkt förslaget i vad det avsåge i egentlig
mening ekonomiska konflikter. Stridsmetoderna vid arbetskonflikter och vid
andra ekonomiska konflikter skilde sig nämligen högst väsentligt ifrån varandra.
Vid arbetskonflikter hade förföljelser mot tredje man ofta medfört
kränkning av dennes personliga integritet etc., övergrepp, som i särskilt hög
grad fäst uppmärksamheten på behovet av en skyddslagstiftning. Vid andra

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ekonomiska konflikter vore stridsåtgärderna däremot av rent ekonomisk karaktär
och angreppsmedlen icke väsentligt annorlunda beskaffade än de, som
över huvud taget förekomme i den ekonomiska konkurrensen. I arbetskonflikterna
vore vidare de direkta stridsmedlen utslagsgivande, medan i andra ekonomiska
konflikter de indirekta ofta måste spela en avgörande roll. Vid arbetskonflikter
kunde dessutom i regel en klar avgränsning ske av de grupper, som
intoge partsställning och dem, som vore att betrakta såsom tredje man. Vid
en sådan allmän tävlan, särskilt när det gällde olika företagsformer, som utmärkte
de områden där i övrigt ekonomiska konflikter förekomme, bleve det
förenat med de allra största svårigheter att upprätthålla skillnaden mellan
parter och tredje man, liksom att angiva när en stridsåtgärd med eller utan
självständigt syfte företoges. Förbundet betonade vidare, att de stora företagen,
särskilt de av mångfilialkaraktär, ägde de bästa förutsättningar för ett
enhetligt uppträdande, förutsättningar vilka icke berördes av eller väsentligen
rubbades av det föreliggande lagförslaget. Genom detsamma betoges emellertid
småföretagarna i väsentlig utsträckning möjligheterna till ett sådant gemensamt
uppträdande i gemensamma yrkesfrågor. Örn förslaget realiserades,
skulle sannolikt framtvingas nya organisationsformer på handelns område,
vilka vöre ägnade att förebygga förslagets betänkliga konsekvenser för de
därav berörda intressena. Storföretagen finge därvid — mer eller mindre
medvetet — tjäna som förebild. De ekonomiska konkurrensstriderna komme
på så sätt — även på tredje mans bekostnad — att skärpas. Även örn detta
möjligen komme att ske under alla förhållanden, vöre det icke önskvärt, att
lagstiftarna direkt påskyndade en sådan utveckling.

Förbundet intoge den ståndpunkten att ett statsingripande på handelns område
icke borde ske annat än i yttersta nödfall och anslöte sig icke till kommissionens
uppfattning att ett sådant nödfall förelåge. När dessutom det ifrågasätta
lagstadgade skyddet i arbetskonflikter vöre av så olikartad beskaffenhet
i jämförelse med skyddet för tredje man i andra ekonomiska konflikter,
vore det icke sakligt nödvändigt att dessa frågor erbölle en likartad och samtidig
lösning.

Kommerskollegium har i sitt yttrande förklarat, att den avvisande hållning
gentemot lagstiftningens utsträckande till ekonomiska tvister i allmänhet, som
intoges i de av köpmannaförbundet, grossistförbundet, industriförbundet och
bantverksorganisationen till kommerskollegium avgivna yttrandena, icke vunne
kollega understöd.

De anställdas centralorganisation har anslutit sig till ett uttalande av Sveriges
lantmäteritekniska biträdens riksförening, att lagstiftningen i vad den
berörde allmänna ekonomiska konflikter vore föga önskvärd för jordbrukets
tjänstemän, därigenom att densamma vore ägnad att försvåra även de legitima
ansträngningar, som gjordes för att samla lantbrukarna till att hävda sina ekonomiska
intressen. I anslutning till nämnda förening har organisationen vidare
hävdat, att bestämmelserna kunde tänkas avsevärt försvåra åstadkommandet
av överenskommelser mellan företagargrupper inom affärslivet för upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nående av sundare förhållanden. De skulle dessutom komma att bereda storföretagen
ett försteg framför småföretagen genom att icke förbjuda dessa att
vidtaga åtgärder, vilka förmenades samverkande småföretag.

Förslagets utvidgning av lagstiftningen till att omfatta jämväl stridsåtgärder
mot part har hälsats med tillfredsställelse av kommerskollegium samt
länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län.

I fråga örn bestämningen av begreppen part och tredje man har Överståthållarämbetet
uttalat, att en till synes klart genomförd gräns i förslaget uppdrag^
mellan dessa begrepp.

I åtskilliga av yttrandena har däremot denna gränsdragning utsatts för
kritik.

Sålunda har riksförbundet landsbygdens folk framhållit, att kommissionen
vid sin strävan att definiera begreppet tredje man utgått från de relativt klara
förhållandena på arbetsmarknaden samt försökt att tillämpa den därur framdragna
definitionen även då det gällde tvister på det ekonomiska området. Förhållandena
vore emellertid här så varierande, att en dylik teoretisk uppläggning
ingalunda vid sin praktiska tillämpning komme att ha resonans i det allmänna
rättsmedvetandet. Vid de ekonomiska tvister, som närmast berörde
jordbruket, vore den vanligaste problemställningen frileverantör, privathandlare
och organisationen, därvid enligt lagförslaget någon av de två förstnämnda
bleve tredje man. I realiteten hade dock obestridligen båda mycket stora intressen
att bevaka i striden.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha, på skäl,
vartill jag återkommer i motiveringen till 10 §, gjort gällande, att den åtskillnad,
som i förslaget uppdragits mellan part och tredje man, icke motsvarade
de faktiska förhållandena.

Svenska journalistförening en har framhållit, att det av kommissionen i dess
motivering angivna skälet för att efter en konflikt betrakta stridsåtgärd, som
företoges mot någon därför att han iakttagit neutralitet, såsom stridsåtgärd
mot part, förefölle föreningen alltför formellt. Sakligt måste det vara viktigare
att skilja på vedergällning mot någon på grund av att han varit part i
en konflikt eller tagit ställning på parts sida, och på vedergällning mot någon,
därför att han icke tagit ställning utan förhållit sig neutral.

Sveriges fastighetsägareförbund har upptagit till granskning en speciell sida
av ifrågavarande problem. Enligt förbundets erfarenhet tillgrepe såväl hyresgästorganisationer
som fastighetspersonalens fackorganisationer gärna stridsåtgärder
mot sådana fastighetsägare, som tillika utövade någon annan näring.
Med stridsatgärderna avsages i sådana fall att angripa fastighetsägaren på något
annat område än det, där primärkonflikten förelåge. Man mötte här ett
spörsmål, som i själva verket innefattade en speciell sida av skyddet för tredje
man. Örn exempelvis en slakteriidkare, som tillika vore fastighetsägare, indroges
i en hyreskonflikt, måste han anses ha ett berättigat anspråk på att av
lagen behandlas såsom om han i sin egenskap av slakteriidkare stöde utanför
hyreskonflikten. Förbundet framställde det bestämda anspråket, att begrep -

Kungl. Majlis proposition nr 31.

pet angrepp mot tredje man måtte så utvidgas, att som dylikt angrepp skulle
anses jämväl mot en part riktad stridsåtgärd i den mån åtgärden vore avsedd
att utöva inverkan på annat område än det, å vilket konflikt med parten förelåge.

I fråga om den tekniska utformningen av lagförslaget har socialstyrelsen anmärkt,
att det vöre önskvärt, att lagen gjordes lättare tillgänglig genom att
den kompletterades med vissa eljest måhända onödiga bestämmelser. Det kunde
jämväl ifrågasättas, örn ej lagen skulle vinna i tydlighet och överskådlighet,
därest det vore möjligt att i densamma genomföra en uppdelning under
särskilda rubriker mellan de bestämmelser, som rörde förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare och dem, vilka avsåge andra ekonomiska tvister. Jämväl
länsstyrelsen i Östergötlands län och handelskammaren i Gävle ha framhävt
behovet av ytterligare överarbetning av lagförslaget ur lagteknisk synpunkt.

Frågan om strejkbrytares ställning.

I fråga örn strejkbrytares ställning till neutralitetsskyddet ha två motsatta
uppfattningar kommit till uttryck i yttrandena.

Å ena sidan ha landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, de anställdas
centralorganisation samt svenska maskinbefäls förbundet hävdat den
meningen att förslagets bestämmelser angående neutralitetsskydd för den som
utförde blockerat arbete vore för vida.

Landsorganisationen har härutinnan framhållit att utförande av blockerat
arbete, med undantag för skyddsarbete, över huvud icke vore förenligt med neutralitetens
krav och att detta krav alltså åsidosattes av arbetare, som vid arbetsnedläggelse
kvarstannade i arbetet. Enligt landsorganisationens mening
borde det rättsliga neutralitetsbegreppet bestämmas efter norm av den faktiska
neutraliteten. Det torde icke kunna bestridas, att utförande av blockerat
arbete innebure ett faktiskt gynnande av den arbetsgivare, som vore föremål
för blockaden, till nackdel för arbetarparten. Detta förhållande påverkades
icke av arten av de motiv, som varit bestämmande för den såsom strejkbrytare
uppträdande. Särskilt vid arbetstvister rörande ingående av kollektivavtal
måste kommissionens avgränsning av neutralitetsbegreppet icke endast för den
omedelbart intresserade arbetarparten utan också för kollektivavtalsväsendet
och arbetslivet i allmänhet leda till icke önskvärda konsekvenser. Utvecklingen
av den kollektiva avtalsformen vore nämligen på ett avgörande sätt beroende
av utvecklingen av ett fast organisationsväsende. Men denna utveckling
åter skulle för arbetarpartens vidkommande allvarligt äventyras, därest
den solidaritetsgrund, på vilken fackföreningsrörelsen vore uppbyggd, skulle
undergrävas av en lagstiftning, som betoge organisationerna möjligheten att
genom legitima åtgärder förmå även utanför organisationen stående arbetare
att respektera en avtalsaktion. Det funnes så mycket mindre anledning härtill
som organisationerna i sin strävan att få till stånd en avtalsmässig reglering
av arbetsförhållandena ju faktiskt också verkade i de oorganiserades intresse.
Beträffande ifrågavarande strejkbrytare ville landsorganisationen slutligen

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

erinra om att det föreslagna rättsskyddet endast gällde i fråga örn åtgärder
från arbetarsidan; gentemot en lockout (såsom sympatiåtgärd i samband med
lockout av de organiserade arbetarna) kunde de oorganiserade, ehuru icke indragna
i tvisten och eventuellt beredda att acceptera arbetsgivarens villkor
icke åberopa någon neutralitet eller något rättsskydd gentemot ekonomiska
stridsåtgärder.

Enahanda synpunkter ha, såvitt angår neutralitetsskydd vid arbetsinställelse
i syfte att framtvinga kollektivavtal, hävdats av svenska maskinbefäls förbundet.

De anställdas centralorganisation har ansett neutralitetsskyddet icke böra
utsträckas till person, vars arbetsvillkor konflikten avsåge att genom kollektivavtal
få reglerade utan så vore, att konflikten icke sanktionerats av huvudorganisationen
eller organisationen icke omfattade minst 50 % av den arbetstagargrupp
den vid konflikten företrädde.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk har opponerat sig mot att den, som
vid konflikt kvarstannade i arbetet skulle erhålla neutralitetsskydd. Denne
toge nämligen klart ställning till tvisten och bestämmelsen i fråga kunde medföra
ytterst svårbemästrade irritationsmoment vid stridstillfällena.

Å andra sidan ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening
gjort sig till tolk för den meningen, att arbetsgivare eller arbetstagare
icke utan vidare borde anses bryta sin neutralitet genom att i strid mot en utav
organisationen påbjuden arbetsinställelse jämte arbetsblockad fortsätta sin
tidigare bedrivna verksamhet. Ett sådant förfarande borde anses stå i överensstämmelse
med den enskilde företagarens och arbetarens rätt att, när han
själv sa funne för gott, ställa sig utanför förekommande ekonomiska stridigheter.
Endast för det fallet, att det av hans handlande framginge, att han
därmed åsyftade att komma sin organisations motpart till hjälp i konflikten,
och han i sådan avsikt positivt ingrepe i konfliktens förande, kunde han anses
ha förverkat sin neutralitet. En annan sak vore naturligen, att han icke i
något fall kunde undandraga sig de påföljder för solidaritetskränkning, som
han underkastat sig genom sitt inträde i organisationen i fråga. Arbetsgivareföreningen
har i övrigt hänvisat till vad herr Söderlund anfört i sin inom kommissionen
avgivna reservation i detta ämne (se kommissionens betänkande
sid. 97).

Enahanda synpunkter ha gjorts gällande av Sveriges industriförbund, Sveriges
redareförening, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges gjutmästareförbund
och såg v erks förbundet.

Sveriges industriförbund har därvid särskilt framhållit, att de föreslagna
bestämmelserna bland annat innebure, att strejkbryteri stämplades som oneutralt
även då det gällde personer, som av ideella motiv biträdde vid samhällsfarliga
strejker.

Sveriges gjutmästareförbund har hävdat, att användandet av s. k. arbetsvilliga
mången gång kunde vara orsakat av och fylla ett samhällsintresse genom
att bidraga till att mildra verkningarna av eller hastigare få slut på en huvudlös
eller skadlig konflikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Handelskammaren i Gävle har ansett, att den, som icke åsidosatte någon
organisatorisk förpliktelse och som icke gjorde någon omläggning av sin verksamhet
(som alltså utövade sitt normala yrke) borde äga rätt att under lagens
skydd förfoga över sin arbetskraft för att försörja sig och de sina.

Sympatistrider.

I yttrandena ha i allmänhet ej framställts några erinringar mot att rätten
till sympatistrider bibehållits. En utsträckning av området för sympatistridernas
lovlighet har påyrkats av riksförbundet landsbygdens folk, som framhållit,
att jordbrukarnas organisationers strävanden i grund och botten hade
samma syftemål som arbetarnas i arbetstvister, nämligen hävdandet av priset
på arbetsprestationen. Vid arbetstvister hade sympatiåtgärder vunnit även av
kommissionen till viss del erkänd hävd. Det funnes emellertid icke tillräckliga
skäl för att endast de i rena arbetstvister engagerade parterna skulle äga denna
rätt. Antingen borde rätten till sympatiåtgärder helt borttagas eller ock medgivas
alla som förde strider, vilka till sin grundnatur och sitt syftemål vore
likartade.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha ansett behov
föreligga för organisationerna att kunna samverka vid avtalstvister och
sådana ekonomiska tvister varom förmäldes i första och andra styckena i 14 §.
Sådan samverkan syntes föreningarna jämväl böra medgivas med hänsyn till
den likställighet i princip, som borde förefinnas med de åtgärder, som avsåge
arbetskonflikter och övriga områden.

Behörighetsregler och ställande av säkerhet.

Förslagets princip örn begränsning av rätten att vidtaga stridsåtgärder till
vissa organisationer har vunnit gillande av övervägande flertalet av de myndigheter
och sammanslutningar, som uttalat sig i detta avseende.

Betänkligheter mot förslaget i denna del ha emellertid uttalats av kooperativa
förbundet, som framhållit, att en av förutsättningarna, för att förenings
behörighet att vidtaga massåtgärder skulle kunna grundas på förslagets bestämmelser
härom, givetvis vore, att ingen som helst tvekan skulle kunna
uppstå örn karaktären av de åtgärder, som kunde betecknas såsom massåtgärder.
När det gällde arbetsinställelse, förelåge i detta stycke ingen som helst
svårighet, men däremot torde stundom tvekan kunna råda örn vad som i varje
särskilt fall skulle kunna sägas vara blockad eller bojkott. Detta vore givetvis
en svaghet i hela den tänkta konstruktionen för behörighetsregelns uppbyggnad.
Det torde nämligen icke, såsom förslag och motiv nu vore utformade,
kunna helt förebyggas, att åtgärder, som vidtoges av organisationer
och som till karaktären och syftet icke ginge att hänföra till blockad eller
bojkott, dock på grund av särskilda omständigheter skulle kunna framstå såsom
blockad- eller bojkottartade. Då vederbörande organisation icke avsett
att företaga massåtgärder och kanske t. o. m. stöde helt främmande för alla
dylika kampmetoder, skulle den kunna överraskas med att ha därtill obehörig
vidtagit en massåtgärd, varvid straff givetvis komme att följa.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Socialstyrelsen, som ej haft något i princip att erinra mot de föreslagna
behörighetsreglerna, har framhållit, att vid tillämpningen av dessa bleve frågan
vad som skulle förstås med förening av stor betydelse. Någon närmare
bestämning av föreningsbegreppet lämnades emellertid icke i lagförslaget.
Styrelsen har under anförande av åtskilliga exempel visat med vilka svårigheter
förslaget vore förknippat i detta och vissa andra hänseenden. Styrelsen
har på grund därav ansett det nödvändigt med en förberedande behörighetsprövning
i alla de fall, då enligt förslaget behörighet erfordrades för
massåtgärders vidtagande. Örn en förberedande prövning av behörigheten lagstadgades,
borde enligt styrelsens mening till ledning för denna i lagen angivas
de krav på fasthet i föreningsbildningen, som borde uppställas för behörigheten.

Skärpning av behörighetsreglerna har i de hänseenden varom nu är fråga
föreslagits i några av yttrandena.

Sålunda ha länsstyrelsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle och
sågverks)''örbundet hemställt, att som villkor för att förening skulle äga företaga
massåtgärd borde stadgas, att föreningen vore representativ för den arbetstagaregrupp,
varom fråga vore. Handelskammaren har därvid särskilt
framhållit, att en principiell svaghet med det föreslagna systemet vore, att
detta i alltför hög grad syntes bygga på den förutsättningen, att hos arbetsgivarna
respektive arbetarna skulle förefinnas en samstämmig uppfattning i
fråga örn arbetstvisterna och att man på grund därav skulle kunna förutsätta
ett mera enhetligt uppträdande av vardera parten. Så vore emellertid, som
erfarenheten visade, icke fallet, åtminstone vad gällde arbetarna. Man hade
att räkna med uppträdande av olika grupper arbetsgivare respektive arbetare,
vilkas handlingssätt kunde influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt
avseende eller i fråga om lönestridsteori, i fråga örn bedömandet av i visst
fall föreliggande fakta eller grupper, som helt enkelt ville hävda sitt rent
privata gruppintresse.

Bestämmelserna om ställande av säkerhet ha kritiserats av landsorganisationen,
som erinrat örn att stadgandet innebure en för svensk rätt hittills
främmande princip. Det vore varken rimligt eller nödvändigt att de fackliga
organisationerna skulle försättas i en sådan undantagsställning, som stadgandet
medförde. Gentemot de lösligare och tillfälligt organiserade sammanslutningarna
utanför de stora organisationerna, vilka kommissionen framför allt
haft i tankarna vid bestämmelsernas tillkomst, vore regeln örn säkerhet för
skadestånd skäligen verkningslös.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär ställt sig tveksam till bestämmelserna
örn ställande av säkerhet för skadestånd såsom förutsättning för behörighet
att vidtaga stridsåtgärd. Rent principiellt syntes det länsstyrelsen mindre
riktigt, att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd icke finge vidtagas,
såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som kunde komma att
utdömas, därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen. Såsom avhållande
moment mot obetänksamma stridsåtgärder vore säkerheten, beräknad
enligt de i förslaget angivna grunderna, skäligen obetydlig i jämförelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

de kostnader, som en stridsåtgärd genom utbetalning av understöd och annorledes
komme att medföra för vederbörande organisation. Och därest efter
en långvarig konflikt ifrågavarande huvudorganisations tillgångar vore uttömda,
torde motpartens eventuella skadeståndsfordran i regel uppgå till så
stort belopp, att den ställda säkerheten även för honom hade ringa betydelse.
Att en opartisk och auktoritativ myndighet genom utdömande av skadestånd
förklarade stridsåtgärden illegal vore däremot av största betydelse, även örn
skadeståndet i följd av bristande tillgångar hos den skyldige icke kunde uttagas.

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Sveriges köpmannaförbund
ha framhållit stadgandets undantagsnatur och dess ringa praktiska betydelse.

Skydd för föreningsrätten m. ni.

Beträffande förslagets bestämmelser örn skydd för föreningsrätten och örn
skydd mot organisationstvång har i vissa yttranden försports tvekan huruvida
denna fråga bort upptagas i förevarande sammanhang.

Landsorganisationen har framhållit, att även örn en dylik lagstiftning lämpligast
syntes böra ske i samband med en allmän reglering av föreningsrätten,
torde det i nuvarande situation icke kunna förväntas, att med lagfästande av
de föreningsrättsliga bestämmelser, som föreslagits, skulle få anstå till dess
en allmän föreningsrättslag komme till stånd. Landsorganisationen har därför
ej velat motsätta sig upptagande i förslaget av regler i detta hänseende
men har gjort vissa erinringar rörande bestämmelsernas avfattning, till vilka
erinringar jag senare skall återkomma.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk har ifrågasatt, huruvida icke ifrågavarande
stadganden rätteligen hörde hemma i en särskild föreningslagstiftning.
Konsekvenserna av att, som skett i kommissionsförslaget, i en fristående
kortfattad paragraf upptaga bestämmelser i ett så vidlyftigt och ömtåligt
spörsmål vore absolut oöverskådliga.

Socialstyrelsen har erinrat om att 1934 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de
åtgärder på föreningsrättens område, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen
utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att
främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. I kommissionsförslaget inginge
vissa bestämmelser, vilka direkt hänförde sig till områden, som skulle beröras
av den sålunda begärda utredningen. Vid sådant förhållande torde, om sagda
utredning skulle resultera i lagstiftning, den nu föreslagna lagen sannolikt
få revideras och omarbetas. Vidare hade sedan år 1931 tillkallade utredningsmän
inom socialdepartementet biträtt med verkställande av utredning och
utarbetande av förslag rörande frågan om rättslig reglering av de i enskild
tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband. Enligt vad som
meddelats, hade denna utredningskommitté utarbetat utkast till lag angående
arbetsavtal. Kommitténs arbete beräknades slutfört under loppet av år 1934.
Ej uteslutet syntes vara att en legislativ reglering av det enskilda arbets -

38 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

avtalet skulle resa spörsmål, som kunde visa sig vara av betydelse i nu förevarande
hänseende.

Jämväl de anställdas centralorganisation har, med hänsyn till sist omförmälda
utredning, funnit det motiverat att bestämmelserna till skydd för föreningsrätten
uteslötes ur lagförslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett det lyckligt, om de verkningar,
som 11 och 16 §§ i kommissionsförslaget kunde medföra i fråga örn organisationstvånget
i strid mot rätten att försörja sig och framför allt att reagera
mot samhällsskadliga, olagliga eller avtalsstridiga åtgärder kunnat prövas i
ett vidare sammanhang.

Beträffande verkningarna av ifrågavarande bestämmelser har nlis förbundet
landsbygdens folk uttalat farhågor för att desamma kunde bliva mycket ödesdigra
för jordbrukets ekonomiska föreningar och deras utnyttjande av det
statliga understödet för jordbruksnäringen. Detta understöd vore nämligen
så upplagt, att det bleve verksamt endast under förutsättning att jordbrukarna
själva byggde upp tillräckligt stora försäljningsorganisationer. För att kunna
fullt taga ut understödet behövde dessa organisationer helst 100-procentig anslutning.
Erfarenheten visade, att man på frivillighetens väg kunde komma
upp till 90 %. Örn intet effektivt tvång finge utövas bleve följden, att resterande
10 % kunde topprida organisationen och utan kostnad taga ut bruttopriser
från det prisläge organisationen skapat. Som konsekvens härav komme
organisationens medlemmar en efter en att bryta sig ut för att skapa sig
samma förmåner. Efter en tid vore organisationen så försvagad, att dess
betydelse som prisbildande faktor bortfallit. Den rasade då samman, varvid
den övervägande delen av statens nuvarande stöd för jordbruksnäringen bleve
ineffektiv.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha erinrat örn
att enligt förslaget massåtgärd eller uppsägning av arbets- och hyresavtal icke
finge företagas mot någon för att förmå denne att inträda i sammanslutning,
medan hinder icke mötte för annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. I
fall då sådant avbrytande icke stöde organisationen till buds, skulle denna
sålunda icke kunna vidtaga några åtgärder mot dem, som utnyttjade det resultat
organisationerna uppnått, men icke ville åtaga sig de däremot svarande
skyldigheterna. Lagstiftningen skulle med andra ord rentav biträda dessa
utomstående i deras önskan att njuta frukterna av andras arbete. Särskilt
framträdande bleve detta i de ingalunda sällsynta fall, då vederbörande dreve
konkurrerande verksamhet med organisationen och därvid uppnådde samma
förmåner som denna. En jämförelse med vad i förslaget angivits örn arbetskonflikter,
där den förlorade tredjemansskyddet, som i anledning av väntad
arbetstvist antagit anställning och under tvisten utförde blockerat arbete,
ledde närmast till att organisationen icke borde förlora sin handlingsfrihet
gentemot jordbrukare, som dreve med organisationen konkurrerande verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI. 39

En utvidgning av stadgandet i olika avseenden Ilar ifragasatts i flera av
yttrandena.

Sålunda Ilar Sveriges gjutmästare förbund ansett, att lagstiftningen ovillkorligen
borde förebygga, att stridsåtgärder komme till användning för påtvingande
av kollektivavtal eller för åstadkommande av organisationstvång. Den
avsedda friheten borde vara allsidig och icke möjlig att tvångsvis kringgå.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att särskilt inom det arbetsområde,
som varudistributionen omfattade, kunde lämpligheten av kollektivavtal
starkt ifrågasättas. Tvång borde därför ej kunna komma i fråga för
genomdrivande av sådana avtal.

Även Sveriges industriförbund, Sveriges hanfverksorganisation, sågverksförbundet
och Sveriges redareförening ha hemställt örn förbud mot massåtgärd
i syfte att framtvinga införandet i kollektivavtal av s. k. organisationsklausul,
d. v. s. bestämmelse örn förbud mot anställande z£v andra än den avtalsslutande
organisationens medlemmar. Det skydd de av kommissionen föreslagna
bestämmelserna avsåge att utgöra för föreningsfriheten bleve annars
i väsentliga delar illusoriskt.

Jämväl kommerskollegium och länsstyrelsen i Malmöhus län ha förordat,
att frågan örn förbud mot åtgärder i syfte att i kollektivavtal få införd organisationsklausul
toges under övervägande.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha framhållit,
att enligt kommissionens motiv inrymdes under förbjuden stridsåtgärd
det fallet, att en arbetarorganisation sökte genom vidtagande av
stridsåtgärd förmå arbetsgivare att vid slutande av kollektivavtal däri
intaga en bestämmelse örn att vissa särskilda arbetare ej finge sysselsättas
hos arbetsgivaren, såframt de ej inträdde i organisationen. Däremot
skulle som regel olovlig stridsåtgärd ej anses. föreligga örn arbetarna
ginge i strid för att i ett kollektivavtal fa inryckt en bestämmelse
örn att alla arbetare vid berörda arbetsplatser skulle tillhöra den avtalsslutande
organisationen eller att företräde till anställning skulle tillkomma
dennas medemmar. Ett effektivt skydd mot organisationstvang kunde ej ge
nomföras, om man endast vände sig emot de direkt och omedelbart verkande
stridsåtgärderna. Det syntes nämligen uppenbart, att även en generellt ga-llande
s. k. organisationsklausul, varigenom viss organisation tillvällade sig
ensamrätten till visst arbete, verkade såsom ett tvang på utomstående arbetare
att mot sin vilja ansluta sig till organisationen för att kunna åtkomma arbetstillfällena.
Denna verkan framträdde naturligen mera i den mån organisationen
lyckats genomföra monopoliseringen. Läte sig de utomstående arbetarna
ej påverka av berörda förfarande från organisationens sida eller tilllätes
de ej inträda i organisationen, borde förfarandet fattas såsom ett led i
en konkurrensstrid mellan olika arbetargrupper och vara förbjudet enligt de
grunder, som gällde för andra dylika konkurrensstrider.

Svenska kontoristföreningarnas förbund har yrkat, att sådana i avtalen förekommande
klausuler, som stipulerade förbud mot inträde i viss förening, borde

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

av lagstiftningen förklaras icke vara bindande samt eventuellt straffbeläggas.
Det mäste framstå som en märklig inkonsekvens, att lagstiftningen förbjöde
uppsägning av tjänsteavtal pa grund av att den anställde inginge i viss organisation,
men holle den möjligheten öppen, att såsom villkor för anställningens
erhållande förbud stipulerades mot anslutning till organisationen.

Svenska maskinbefålsförbundet har erinrat örn att fall kunde förekomma, då
arbetsgivare lämnade särskilda förmåner åt dem, som avsagt sig rätten att tillhöra
^viss organisation. Det borde därför föreskrivas, att inga ekonomiska
förmaner finge göras beroende av medlemskap i organisation.

Svenska industritjänstemannaförbundet har framhållit, att vissa andra former
av övergrepp mot föreningsrätten än de, som berördes av föreliggande
lagförslag, kunde tänkas, t. ex. böter eller andra förmögenhetssanktioner, vilka
borde uppmärksammas i samband med en lagstiftning till föreningsrättens
skydd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i detta sammanhang erinrat om att man
genom en massåtgärd också kunde söka tvinga en angripen att mot sin vilja
följa ett beslut utan att det behövde gälla medlemskap i förening och dylikt.

Straffpåföljder eller icke?

Beträffande spörsmålet örn de sanktioner, som borde upptagas i förevarande
lagstiftning, har länsstyrelsen i Uppsala län förklarat, att länsstyrelsen
delade kommissionens uppfattning att straffsanktion vore nödvändig. Vissa
av de stridsåtgärder, som komme till användning, vore till sin beskaffenhet
fullt jämförliga med dem, som eljest av lagstiftningen belädes med straff.
Det kunde ej heller antagas, att skadeståndsskyldighet i och för sig skulle bli
en tillräckligt effektiv påföljd för att avböja obehöriga stridsåtgärder. Särskilt
måste det uppmärksammas, att skadestånd endast i ringa utsträckning
skulle kunna utkrävas av de svaga organisationer eller formlösa grupper, vilka
ofta framkallade de mest stötande stridsåtgärderna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat som sin bestämda åsikt, att
därest ifrågavarande lagstiftning över huvud skulle bliva av något värde för
tredjemansskyddet, straffbestämmelser med nödvändighet måste inflyta i densamma.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig helt giva sin anslutning
till kommissionens uppfattning att straffbestämmelserna borde vara av sådan
art, att tillbörlig respekt för lagens föreskrifter vidmakthölles. Vid avgörandet
av frågan örn kriminalisering skulle ske eller ej, borde emellertid i hög
grad beaktas risken av att vid en kriminaliserad lag av nu ifrågasatt karaktär
lätt skapades martyrer, som sedermera kunde bliva betänkliga sociala oroselement.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det vara en avgjord
förtjänst hos förslaget, att det i mindre utsträckning än professor Bergendals
utkast räknade med användningen av straff.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha uttalat,
att ehuru föreningarna icke haft något principiellt att invända mot pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

fessor Bergendals förslag till mera omfattande kriminalisering — föreningarna
likväl ansåge att genom kommissionsförslagets bestämmelser örn begränsning
i behörigheten att vidtaga stridsåtgärder ävensom genom skyldigheten
att ställa säkerhet för eventuellt skadestånd hade åt skadeståndspåföljden förlänats
en sådan effektivitet, att ett avstående från straffansvar för vissa fall
kunde anses försvarligt.

Å andra sidan har landsorganisationen hestämt avstyrkt förslaget till kriminalisering
även med den begränsning av det straffbara området, som möjliggjorts
genom uppställandet av behörighetsreglerna. Avsaknaden i lagförslaget
av varje bestämning av själva de grundläggande begreppen och de viktigaste
handlingstyperna vore ett avgörande motiv mot kriminalisering, men
därtill komme, att de begrepp, med vilka lagstiftningen rörde sig, även i övrigt
vore påfallande vagt bestämda. Lagen måste därför komma att i tilllämpningen
giva anledning till synnerligen stora tolkningssvårigheter. Så
länge varje vägledande rättspraxis saknades, vore det vid en lagstiftning, så
utomordentligt svårtillgänglig som den ifrågavarande, ett äventyrligt och
ödesdigert experiment att till lagbestämmelsernas överträdande knyta påföljder
av straffkaraktär. Det minsta krav man kunde ställa vore att straffpåföljd
för stridsåtgärd inträdde först vid vägran att efterkomma av domstol
meddelat förbud mot åtgärdens fortsättande. En dylik regel borde, därest
den infördes, gälla generellt för alla stridsåtgärder, alltså även de speciella
fall, i vilka kommissionen föreslagit omedelbar och ovillkorlig straffpåföljd.
Även i dessa fall kunde betydande tolkningssvårigheter göra sig gällande. Det
vore emellertid icke endast hänsyn till tolkningssvårigheterna, som ur rättslig
synpunkt vore att taga hänsyn till vid kriminaliseringsförslagets bedömande.
Minst lika beaktansvärda vore i detta sammanhang bevisningssvårigheterna.
Dessa svårigheter hänförde sig väsentligen till dels de fall, då
stridsåtgärden vidtagits i hemlighet, dels de fall, då för åtgärdens rättsstridighet
krävdes, att den vidtagits i visst syfte. I det stora flertalet av här
ifrågakommande fall vore det arbetsgivarparten som gynnades av svårigheten
att förebringa laglig bevisning. Arbetsgivarnas stridsåtgärder vore med undantag
för lockout hemliga stridsåtgärder. Kunde det förutsättas, att straffbeläggandet
komme att gå ut över arbetarparten i en omfattning, som icke
stöde i någon rimlig proportion till antalet av beivrade överträdelser på arbetsgivarsidan,
måste en straffrättslig reglering anses förkastlig icke endast ur
synpunkten av lagstiftningens egen funktion utan också med hänsyn till allmän
rättsmoral. Ej heller hade i lagen örn kollektivavtal såsom påföljd för
otillåtna stridsåtgärder upptagits straff, ehuru det kunnat ifrågakomma beträffande
förfaranden, vilkas rättsstridighet grundade sig icke på kontraktsbrott
utan direkt på lag (t. ex. för icke avtalsbunden förenings åsidosättande
av negativ fredsförpliktelse).

I fråga om det av kommissionen föreslagna påföljdssystemet ville landsorganisationen
som allmänt omdöme uttala, att detsamma vöre alltför splittrat
och svåröverskådligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Specialdonistol eller ej?

Kommissionens förslag att låta de allmänna domstolarna upptaga de mål,
som skulle bedömas enligt förevarande lag, har i yttrandena rönt ringa anslutning.

Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges bageriidkareförening, svenska tidningsutgivareföreningen
och dess arbetsgivaresektion, riksförbundet landsbygdens folk, svenska mejeriernas
riksförening och Sveriges slakteriförbund, svenska lantarbetsgivarnes
central förening samt Sveriges redareförening ha sålunda föreslagit, att nämnda
mål i stället skulle avgöras av specialdomstol. Som skäl härför har huvudsakligen
anförts, att det vöre av utomordentlig vikt med hänsyn till dessa tvisters
ömtåliga sociala natur samt avsaknaden av vägledande praxis på området att
de finge ett enhetligt avgörande som tillika vore snabbt, sakkunnigt och auktoritativt.

Socialstyrelsen har erinrat örn att styrelsen i sitt yttrande över professor
Bergendals utredning föreslagit en tvåinstansordning för avdömande av mål
utav ifrågavarande slag, därvid de allmänna domstolarna, eventuellt vissa av
dem, förstärkta med sakkunniga bisittare, skulle döma i första instans. Såsom
sista instans skulle en särskilt inrättad överdomstol fungera. Därest detta styrelsens
förslag icke lämpligen ansåges böra genomföras, syntes det styrelsen
ånyo böra övervägas, huruvida icke en specialdomstol såsom enda instans borde
inrättas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har likaledes vidhållit sitt i yttrande
över professor Bergendals utredning framställda förslag örn inrättande
av en särskild instansordning för avgörande av ifrågavarande mål, i huvudsak
uppbyggd efter samma grundprinciper som de socialstyrelsen i sitt förstnämnda
yttrande förordat.

Landsorganisationen har, efter övervägande av de skäl, som talade för allmän
domstol respektive specialdomstol, förklarat att örn valet endast stöde
mellan dessa båda alternativ skulle landsorganisationen tillstyrka inrättandet
av en specialdomstol. Landsorganisationen har emellertid funnit det ändamålsenligast,
örn en processordning kunde åvägabringas, vilken i sig förenade båda
alternativens fördelar med eliminerande i görligaste mån av deras olägenheter.
Landsorganisationen har funnit lösningen av detta problem vara att söka i den
tvåinstansordning som föreslagits av socialstyrelsen i dess yttrande över professor
Bergendals utredning, därvid överdomstolen lämpligen borde erhålla
samma sammansättning som den av kommissionen föreslagna nämnden.

Riksförbundet landsbygdens folk har föreslagit inrättandet av ett antal specialdomstolar
i likhet med vattendomstolarna samt en avdelning i hovrätterna
som första klagoinstans.

Länsstyrelsen i Uppsala län har särskilt betonat, att i jämförelse med de omständigheter,
som talade för specialdomstol, måste den invändningen att en
domstol icke, då det vore fråga örn straff, borde få döma som enda instans,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tillmätas underordnad vikt. Liknande instansbegränsning torde icke saknas i
utländska processystem.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha i detta
hänseende uttalat, att om intresset av att parterna i rättegångsmål av förevarande
slag, vilka ofta finge karaktären av brottmål, ej betoges möjligheten att
genom talans fullföljande få sin sak underkastad överprövning, vore av sådan
betydelse, som kommissionen gjort gällande, borde förhållandet kunna avhjälpas
genom att bereda tappande part möjlighet att fullfölja talan från specialdomstolen
till högsta domstolen. I fråga örn malens handläggning därstädes
kunde sörjas för nödig skyndsamhet genom att tillerkänna dem förtursrätt.

Landsorganisationen har i detta ämne anfört, att straffrättskipningens på
området utsikter att tillvinna sig auktoritet och förtroende skulle med säkerhet
te sig ganska mörka, örn parterna skulle betagas möjligheten att, pa sätt eljest
vore fallet i vårt land, kunna hänskjuta avkunnade straffdomar under högre
rätts prövning. . “ 1

I fråga örn den föreslagna nämnden ha länsstyrelserna i Östergötlands och
Göteborgs och Bohus län samt svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion
uttalat farhågor för att densamma skulle komma att äventyra
domstolarnas självständighet samt socialstyrelsen, att nämnden vore ägnad
att motverka önskvärd snabbhet i rättsskipningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att olika tolkningar kunde uppkomma
i nämnden och i domstolarna, varigenom lagtillämpningens auktoritet
komme att försvagas. Då nämnden delvis vore en intresserepresentation kunde
därjämte intressena göra sig starkare gällande i ett icke bindande yttrande
än örn meningarna uttalades såsom vota till dom.

Sveriges industriförbund har funnit nämnden vara ägnad att skapa en mindre
tilltalande dualism i rättsskipningen.

Landsorganisationen har, därest mål enligt den föreslagna lagen såsom kommissionen
förutsatt, skulle handläggas av de allmänna domstolarna, föreslagit,
att nämndens yttrande borde vara för domstolarna bindande, åtminstone i fall,
då yttrandet gått ut på förklaring, att den företagna stridsåtgärden icke innefattade
rättsstridigt förfarande.

I fråga om nämndens sammansättning har länsstyrelsen i Uppsala län påpekat,
att i den specialdomstol, som borde inrättas, borde det opartiska elementet
vara starkare representerat än i arbetsdomstolen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att ombytet av bisittare i
nämnden allt efter ärendets intressesfär icke syntes trygga en tillämpning av
enhetliga principer.

Sveriges redareförening har uttalat som önskemål, att en representant för
sjöfartsnäringen måtte beredas plats i nämnden och Sveriges fastighetsägareförbund
har yrkat, att sakkunskapen på hyresområdet måtte bliva företrädd.

För undanröjande av de olägenheter, som vöre förbundna med processen vid
en specialdomstol, ha olika möjligheter anvisats i yttrandena.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteri förbund ha ansett den

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

väsentligaste svårigheten med en specialdomstol, nämligen vittnesbevisningens
förebringande, lämpligen kunna lösas genom att denna upptoges vid de allmänna
underdomstolarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det för undvikande av för
höga partskostnader kunde stadgas, att specialdomstolen ägde att på statens
bekostnad sammanträda å annan ort än där domstolen hade sitt säte, då domstolen
eller dess ordförande funne skäl därtill föreligga.

Enahanda synpunkter ha anförts av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges bageriidkare förening.

Allmän motivering.

1. Allmänna synpunkter på lagstiftningen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, vari jag hemställde örn utseende av
en kommission för överarbetning av det Bergendalska utkastet, anförde jag
att jag för egen del hyste den uppfattningen att en reglering i lag på detta
område vore av förhallandena pakallad. Då jag nu, med vidhållande av denna
ståndpunkt, förordar en lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet
vid ekonomiska konflikter, önskar jag inledningsvis utveckla de allmänna synpunkter,
från vilka jag utgår. Härvid uppehåller jag mig först vid arbetsstndernas
område. Det är kravet på skydd för tredje mans neutralitet vid
arbetskonflikter, som givit upphov till den utredning, vars resultat nu föreligger.

Från principiella synpunkter har jag icke betänkligheter mot att staten
utvidgar sin kontrollerande uppsikt till detta område, oaktat den hittills rådande
handlingsfriheten beträffande stridsåtgärder därigenom skulle i viss mån
begränsas. Det motstånd, som de organiserade arbetarna i regel rest mot genomförande
av dylik lagstiftning, när förslag därom vid olika tillfällen framkommit,
har burits av den uppfattningen att en lagstiftning oundvikligen skulle
få till effekt att försvåra arbetarklassens berättigade strävanden att nå en
genomgripande förändring i sitt ekonomiska och sociala läge. Sådana farhågor
ha även varit befogade, innan arbetarklassen fått möjligheter att öva tillbörligt
inflytande inom statslivets olika områden. Det allmänna politiska läget
har emellertid så småningom genom ett fullständigare genomförande av demokratiens
grundsatser inom stat och samhälle undergått en icke oväsentlig förskjutning.
Därigenom har även grunden vikit för en principiellt avvisande
hällning mot lagstiftning inom vissa samhällsområden. Lagstiftningen är ett
medel att påverka samhällsförhållandena i den riktning, statsmakterna finna
önskvärt. Genom olika slag av social lagstiftning — angående arbetarskydd,
socialförsäkring, begränsning av arbetstiden, medling i arbetstvister m. m. —
ha betydande reformer redan genomförts i avseende å arbetarklassens levnadsoch
arbetsvillkor. Statens mellankomst har på dessa områden betytt ett effektivt
stöd för arbetarklassen i dess strävanden att med egna krafter förbättra

Kungl. Majlis proposition nr SI.

bestående arbetsförhållanden. Därest fråga uppkommer örn en lagstiftning,
berörande andra sidor av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och
därmed sammanhängande spörsmål, synes mig varje sådan fråga böra prövas
med beaktande av den föreslagna lagstiftningens sannolika verkningar i olika
avseenden och icke avvisas från den principiella utgångspunkten att varje lagstiftning
på området vore olämplig och opåkallad.

Den lagstiftning, varom nu är fråga, åsyftar införandet av lagbestämmelser,
varigenom vissa slag av arbetsstrider skulle förbjudas. Lagstiftningen
skulle i första hand innefatta förbud för stridsåtgärder, riktade mot personer
eller företag, vilka icke äro parter i en arbetstvist utan intaga ställningen
såsom utomstående neutrala. Skapandet av rättsskydd för neutral
tredje man skulle sålunda bliva huvuduppgiften för den nya lagen. Därjämte
skulle stridsåtgärder, riktade mot andra parten i en konflikt, eller mot
person, tillhörande motsidan i en arbetstvist, bliva föremål för reglering i
vissa särskilda fall.

Genom lagstiftningen rörande det förstnämnda slaget av stridsåtgärder
skulle en neutral »tredje man» erhålla rättsskydd mot vissa påtryckningsåtgärder,
avseende att mot hans vilja indraga honom i en konflikt. Om en lag
av detta innehåll kommer till stånd, medför den alltså en viss inskränkning i
den handlingsfrihet, som parterna i arbetsförhållandet hittills åtnjutit i avseende
å stridsåtgärder. Ifall man vill tillgripa en analogi med internationella
konflikter, kan den ifrågasatta lagstiftningen sägas innebära skapandet av en
neutralitetsrätt, varigenom de tvistande parterna tillförbindas att respektera
utomståendes neutralitet och sålunda avstå från neutralitetskränkningar mot
tredje man, avsedda att indirekt öka trycket på motparten i striden.

Med »tredje man» åsyftar jag härvid, i enlighet med den uppfattning som
gjorde sig gällande vid behandlingen av denna fråga under 1929 års riksdag,
sådana självständiga näringsidkare, som stå helt utanför primärkonflikten och
iakttaga neutralitet i förhållande till parterna i denna. Stridsåtgärder mot
sådan tredje man förekomma i form av bojkott, blockad, leveransspärr etc. och
företagas såväl från arbetarnas som från arbetsgivarnas sida. Såsom exempel
må nämnas arbetares bojkott av handlande, som säljer produkter från ett företag,
där konflikt råder, arbetares bojkott av restauration eller kafé, där servering
sker åt strejkbrytare, leveransspärr från arbetsgivares sida gentemot
en oorganiserad byggmästare, som igångsätter ett bygge under en byggnadskonflikt.
I detta sammanhang tager jag däremot icke hänsyn till tvenne speciella
slag av stridsåtgärder, som i kommissionsförslaget jämväl räknas till
tredjemansstrider, nämligen sympatistrider och prickning av strejkbrytare.

Det förtjänar framhållas att här åsyftade påtryckningsåtgärder mot tredje
man icke numera ha samma betydelse för parterna i arbetsförhållandet som
tidigare. Då det gäller arbetstvister inom storindustrin känna sig parternas
organisationer i allmänhet starka nog att föra sina strider utan att tillgripa
dylika indirekta påtryckningsmetoder. Dessa förekomma mestadels inom
andra arbetsområden, där dc direkta stridsåtgärderna på grund av särskilda
omständigheter anses mindre effektiva eller där lokala eller personliga

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förhållanden inverka på sättet och formerna för stridens förande. Därest
en inskränkning i parternas handlingsfrihet äger ram genom förbud i lag
mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, kan sålunda lagstiftningen sägas
följa utvecklingstendenser, som redan gjort sig gällande inom vidsträckta arbetsområden.
Lagstiftningen skulle sanktionera en ståndpunkt, som efterhand
funnit uttryck i en inom betydande områden tillämpad praxis.

Vid övervägandet av denna lagstiftningsfråga bör tillbörlig hänsyn tagas
till den allt vidsträcktare opinion, som gjort sig gällande till förmån för en
lagstiftning till tredje mans skydd, och till de förhållanden, som framkallat
denna opinion. I samband med arbetskonflikter ha otvivelaktigt från såväl
den ena som den andra sidan missbruk förekommit och oskäliga utvidgningar
av stridsåtgärder^ vidtagits, till skada för utomståendes legitima intresse av
att fullfölja sin verksamhet utan att inblandas i konflikterna. Visserligen har
en missvisande generalisering av enstaka sådana fall påverkat opinionbildningen
rörande dessa frågor och enstaka övergrepp fått spela en överdriven
roll i den politiska agitationen. Men det faktum kvarstår att även klara
övergrepp icke alls eller endast ofullständigt kunna beivras enligt gällande
lag. Mot detta förhållande har den allmänna rättsuppfattningen reagerat och
kravet på lagstiftning har vuxit i styrka. Det är otvivelaktigt i de närmast
intresserade parternas eget välförstådda intresse att beakta detta läge och
anpassa sina stridsmetoder därefter. Om lagstiftningen utformas opartiskt
och med moderation, bör den kunna bidraga till att i parternas medvetande
skarpare uppdraga gränserna mellan legitima och mindre legitima metoder
och att stärka deras känsla för nödvändigheten av hänsyn till andra samhällsgrupper.
Beträffande stridsåtgärder mot tredje man bör ock märkas, att de ofta
medföra avsevärda ekonomiska rubbningar för den enskilde, som utsattes för
en sådan åtgärd, medan effekten på utgången av primärkonflikten vanligen
— bortsett från vissa sympatiaktioner — är ganska obetydlig. Att de ändock
tillgripas sammanhänger tydligen därmed, att en bojkott av tredje man ofta
icke medför några uppoffringar för dem som deltaga däri, varför det icke finnes
samma motiv för ett noggrant avvägande av mål och medel, som vid igångsättandet
av en ordinär strejk eller lockout.

Även ur en annan synpunkt synes det vara önskvärt att en blivande lagstiftning
får avse stridsåtgärder mot tredje man överhuvud och icke blott
sådana stridsåtgärder, som i ena eller andra avseendet kunde karaktäriseras
såsom oresonliga eller särskilt obilliga. Lagstiftningen bör gärna byggas på
en enhetlig rättsprincip, som är ägnad att till sin grundtanke och sina konsekvenser
förstas och gillas. En lag till skydd för tredje mans neutralitet
skulle innefatta en rättsprincip av denna natur, under förutsättning att det
speciella rättsskyddet hänför sig till sådana fall, där den skyddades egenskap
av neutral tredje man är oomtvistlig.

Vad angår de stridsåtgärder mot part, som i kommissionsförslaget upptagits
vid sidan av tredjemansstrider, ha några grupper under den tidigare behandlingen
av dessa lagstiftningsfrågor betraktats såsom tredjemansstrider. Jag
finner det välmotiverat att de medtagas i lagförslaget och i viss utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

förbjudas. De här åsyftade slagen av stridsåtgärder äro sådana som innefatta
kränkning av föreningsrätten, vedergällning efter avslutandet av en tvist samt
s. k. utpressningsblockader. Vad angår s. k. indrivningsblockader har jag i
likhet med kommissionen ansett dem böra förbjudas endast örn de riktas mot
parts successor och även i sådant fall endast under vissa bestämda förutsättningar,
vartill jag i de följande specialmotiven återkommer. Slutligen förordar
jag att bland de förbjudna stridsåtgärderna mot part upptagas även sådana,
som rikta sig mot familjeföretag, ävensom stridsåtgärder som innefatta förföljelse
av religiösa, politiska eller liknande grunder.

Då tanken på en lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet i arbetskonflikter
först framfördes i riksdagen, invändes däremot med styrka att
en sådan lagstiftning skulle ensidigt rikta sig mot vissa former av ekonomiska
stridsåtgärder, oaktat likartade stridsåtgärder förekomme även på andra områden.
Under utredningens gång har det ock blivit tydligt att, därest grundsatsen
örn tredje mans neutralitet skall tagas till utgångspunkt för lagstiftningen,
denna följdriktigt bör utsträckas till att gälla även andra områden än
arbetskonflikternas.

Kränkningar av tredje mans neutralitet förekomma i avsevärd omfattning
på områden, där parterna i primär konflikten icke äro arbetsgivare och arbetare.
Tredje man kan exempelvis indragas i konflikter som uppstått mellan hyresvärdar
och hyresgäster, mellan producenter av jordbruksalster och deras avnämare
samt mellan olika konkurrerande företag eller personer på andra affärslivets
områden inbördes. Strider av sistnämnda typ, konkurrenstvister, påkalla
särskild uppmärksamhet. Utmärkande för dessa är att de tvistande
parterna äro varandras konkurrenter, men icke stå i direkt affärsförhållande
till varandra. Mellan exempelvis en grupp mindre detaljhandlare, å ena sidan,
och ett konkurrerande större affärsföretag, å den andra, finnas inga affärsförbindelser,
som genom direkta stridsåtgärder kunna påverkas. När stridsåtgärder
tillgripas av ena sidan, t. ex. småföretagen, gentemot den andra, storföretaget,
få de vanligen formen av påtryckningsåtgärder gentemot utomstående
tredje man, som skall förmås att avbryta sina affärsförbindelser med
storföretaget-konkurrenten. Härigenom indrages tredje man, t. ex. en leverantör
av varor, i en konkurrenstvist, som han önskar hålla sig utanför. Påtryckningen
kan bestå däri att småföretagen hota med att upphöra med sina
inköp, ifall leverantören fortfar att sälja till storföretaget.

I kommissionsbetänkandet framhålles, att man icke kan på hållbara grunder
bestrida att de skäl, som i allmänhet kräva skydd för tredje mans intresse av
att stå utanför en ekonomisk konflikt, göra sig gällande med stor styrka även
i fråga örn konkurrensförhållanden. Samtidigt uttalas, att inom konkurrenstvisternas
område stridsåtgärder mot tredje man äro, i jämförelse med direkta
stridsåtgärder mot part, förhållandevis mera betydelsefulla än vid de egentliga
avtalstvisterna. Detta medför naturligen icke i och för sig, säger kommissionen
vidare, att behovet av skydd för tredje man skulle vara mindre, när det
gäller konkurrenstvister. Men ett generellt förbud mot stridsåtgärder mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

tredje man skulle i fråga om dessa tvister få en jämförelsevis mera ingripande
betydelse och hårdare drabba organisationernas nuvarande kampmetoder än i
fråga örn arbetskonflikter och med dem jämförliga avtalstvister. Ytterligare
framhålles, att de utomstående, mot vilka stridsåtgärder riktas, ofta icke torde
själva ha en principiell obenägenhet för anpassning efter den ena stridande
partens krav, utan vägra sin medverkan endast i syfte att senare kunna därför
erhålla ett högre vederlag genom gynnsammare affärsbetingelser eller i annan
form. Kommissionen har av dessa och övriga i betänkandet utvecklade skäl
stannat vid att upptaga skydd för tredje man vid konkurrenstvister endast i
begränsad utsträckning, nämligen blott vad angår massåtgärder. Andra slag
av stridsåtgärder skulle alltså i hithörande fall vara tillåtna, även då de riktas
mot tredje man.

För egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till de synpunkter, som
av kommissionen gjorts gällande till förmån för en utsträckning av lagstiftningen
till även andra områden än arbetskonflikter. Att införa en lagstiftning
angående tredjemansstrider som hänföra sig till primärkonflikter på arbetsmarknaden,
medan samma slags tredjemansangrepp på andra områden skulle
lämnas oreglerade, synes mig icke kunna ifrågasättas.

En blivande lagstiftning bör sålunda opartiskt och allsidigt skydda tredje
mans neutralitet gentemot ekonomiska stridsåtgärder, till vilket område än primärkonflikten
hänför sig. Den omständigheten att påtryckningsåtgärder mot
tredje man, företagna i anledning av konkurrenstvister, icke alltid framträda i
offentligheten och därför väcka mindre uppmärksamhet hos allmänheten utgör
icke något skäl för lagstiftaren att lämna dessa tredjemansangrepp utanför
lagstiftningen. Yad angår stridsåtgärder mot tredje man i anledning av
hyreskonflikter och avsättnings- och priskonflikter på jordbrukets område,
framträda de ofta i liknande yttre former som bojkotter och blockader i anledning
av arbetsmarknadens konflikter.

Jag förordar sålunda i fråga om stridsåtgärder mot tredje man, hänförande
sig till primärkonflikter på andra områden än arbetskonflikternas, att kommissionens
förslag lägges till grund för lagstiftningen. Vad angår de slag
av stridsåtgärder mot part, som upptagits i kommissionens förslag, skola de
enligt förslaget omfatta även stridsåtgärder på andra områden än arbetsmarknaden,
exempelvis vedergällnings- och föreningsrättsstrider på jordbrukets,
affärslivets eller hyresförhållandets område. Jag ifrågasätter icke någon avvikelse
från kommissionens förslag i detta hänseende.

Till den närmare utformningen av lagbestämmelserna återkommer jag i det
följande.

2. Frågan om strejkbrytares ställning.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående utvecklat, förordar
jag sålunda en lagstiftning, avseende skydd för tredje mans neutralitet
vid arbetskonflikter och andra ekonomiska konflikter. Jag kan emellertid
icke ansluta mig till den tankegång i såväl professor Bergendals utkast som i

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

kommissionsförslaget, enligt vilken det särskilda rättsskyddet för neutral
tredje nian får i viss utsträckning avse även de arbetare, som under en laglig
arbetsinställelse, vare sig strejk eller lockout, möjliggöra driftens uppehållande
genom att utföra det arbete som förklarats i blockad av vederbörande organisation
eller av de i strid invecklade oorganiserade arbetarna. Med hänsyn
till denna frågas principiella betydelse och då det här gäller innebörden av
det grundläggande begreppet neutral tredje man, upptager jag ämnet till behandling
redan i detta sammanhang.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har kravet på lagstiftning
till tredje mans skydd, när det först upptogs vid 1929 års riksdag, åsyftat
allenast sådan tredje man som står helt utanför arbetskonflikten. Under debatten
i första kammaren yttrade huvudtalaren för de utskottsreservanter,
som krävde lagstiftning i ämnet, bl. a. följande: »Det är självklart, efter vad
jag sagt, att den lagstiftning, som det här är fråga om, på intet vis skulle
ha någon som helst betydelse i fråga örn strejkbrytarna och deras behandling.»
I professor Bergendals betänkande hänföras emellertid utan närmare motivering
strejkbrytare till tredje man, ehuru grundsatsen örn skydd för tredje
man modifieras genom den närmare utformningen av föreskriften angående
neutralitet såsom betingelse för rättsskyddet. Stridsåtgärd mot tredje man
skulle nämligen icke anses föreligga bl. a. da stridsåtgärd i anledning av pågående
tvist riktas mot någon som »efter antagande av arbete» understödjer
part. I motiven uttalas härom, att antagande av arbete hos en i strid invecklad
arbetsgivare, hos vilken man icke förut har anställning (eller åt vilken man
på grund av tidigare anställning har att utföra arbete av helt annat slag) bör
anses utgöra ett neutralitetsbrott, örn det har karaktären av understöd i konflikten,
d. v. s. örn det avser utförande av arbete, som eljest måste på grund
av konflikten ligga nere. Däremot bör enligt motiven den som fortsätter sin
anställning hos part i konflikten icke i något fall anses på ett oneutralt sätt
stödja honom. Enligt denna ståndpunkt skulle alltså bl. a. de mera professionella
strejkbrytarna vara undantagna från lagens skydd under pågående
arbetskonflikt. Kommissionsförslaget bygger på samma tankegång som det
Bergendalska utkastet men begränsar ytterligare genom utvidgning av begreppet
neutralitetsbrott den kategori av strejkbrytare, som skulle åtnjuta speciellt
rättsskydd. Bojkottåtgärd mot strejkbrytare (»prickning») skulle enligt
förslaget icke vara förbjuden, örn strejkbrytaren är medlem i organisationen
och genom att antaga arbete eller kvarstå i arbetet åsidosätter sina förpliktelser
gentemot föreningen till fördel för motparten. Icke heller skulle
det föreslagna rättsskyddet för tredje man komma den strejkbrytare till godo,
som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit anställning och
under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad. Såsom neutral tredje
man skulle däremot betraktas den som, utan att vara bunden av medlemsförpliktelser
till en i konflikten invecklad organisation och utan att ha tagit anställning
just i anledning av den väntade eller utbrutna konflikten, kvarstår
i ett arbete som han tidigare innehaft. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt
övertager ett annat arbete hos samme arbetsgivare än det, varmed han

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förut sysslat, anses enligt kommissionsförslaget icke såsom ett oneutralt handlingssätt
och medför alltså icke att rättsskyddet förverkas. Till stöd för förslaget
anföres i motiven följande:

»Kommissionen har således icke kunnat godtaga den från arbetarhåll framförda
meningen, att allt utförande av blockerat arbete skulle vara att anse
såsom oneutralt. En sådan regel, som skulle vara helt orimlig, då de organiserade
arbetare, som äro invecklade i strid och förklarat blockad, endast utgöra
ett mindretal av samtliga arbetare vid en arbetsplats, skulle även i andra
fall innebära ett alltför betänkligt intrång i de oorganiserades handlingsfrihet.
Till stöd för densamma har anförts, att de oorganiserade bliva delaktiga av de
förbättrade villkor, som de stridande kunna tillkämpa sig. Häremot måste
emellertid beaktas, att de oorganiserade, som kvarstanna i arbete, kunna —
på mer eller mindre goda grunder — antaga, att genom striden föga står att
vinna och därför ej vilja åtaga sig därmed förenade uppoffringar och risker.»

Angående de reservationer, som inom kommissionen anförts till ifrågavarande
punkt i förslaget, hänvisar jag till betänkandet.

Såsom jag förut framhållit bör en blivande lag såvitt möjligt bygga på en
enhetlig och lätt begriplig rättstanke, som är ägnad att godtagas och gillas
av den allmänna rättsuppfattningen även i de närmast berörda kretsarna.
Respekten för utom konflikten stående näringsidkares neutralitet är en grundsats,
som torde ha utsikter att så småningom vinna i stort sett allmän anslutning.
En lagstiftning, som sanktionerar denna grundsats, kan icke med fog
karaktäriseras såsom ensidig eller såsom innebärande ett alltför kännbart intrång
i den rörelsefrihet, som organisationerna vid hävdandet av sina legitima
intressen behöva.

Samma omdöme kan enligt min mening icke givas angående en lag, som till
neutral tredje man hänför även osolidariska arbetare, låt vara med de modifikationer,
som kommissionsförslaget innebär. Mot kommissionens i denna
fråga intagna ståndpunkt kunna såväl sakliga som formellt systematiska invändningar
framställas.

Därest samtliga arbetare vore organiserade, vare sig genom frivillig anslutning
eller, såsom fallet numera är i vissa länder, genom tvingande lagbestämmelser,
skulle frågan om tredjemansskydd för strejkbrytare, med lagförslagets
läggning i övrigt, aldrig uppkomma. Brytandet av organisationsmässig förpliktelse
är nämligen, såsom nyss anförts, ett oneutralt förfarande som enligt
kommissionsförslaget medför tredjemansskyddets förverkande. I vårt land är
ju alltjämt organisationsväsendets uppbyggande en arbetarnas egen sak. Inom
vidsträckta arbetsområden, särskilt vissa delar av storindustrien, äro dock
praktiskt sett alla arbetare anslutna till fackliga organisationer. Vid konflikter
förekommer här relativt sällan att driften uppehålles med hjälp av oorganiserade,
som kvarstå i arbete, sedan de organiserade nedlagt arbetet eller blivit
föremål för lockout. Därest försök göres att hålla arbetet i gång, sker det snarare
med hjälp av tillfälligt anställda, vilka enligt kommissionsförslaget icke
skulle betraktas såsom neutrala tredje män och sålunda icke heller åtnjuta det
speciella rättsskydd, som den föreslagna lagen skulle giva tredje man. Frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

om speciellt skydd under pågående konflikt för strejkbrytare, som enligt kommissionsförslaget
skulle betraktas såsom neutrala, torde alltså för dessa arbetsområden
ha mindre betydelse.

Inom andra arbetsområden såsom den mindre industrien, lantbruket, handelsvärlden,
hotell- och restaurangrörelsen m. fl. äro förhållandena annorlunda.
Arbetarnas organisationssträvanden ha på dessa områden icke nått samma
resultat som inom storindustrien. Vid en arbetskonflikt ha de fackliga organisationerna
icke sällan att här räkna med två grupper av motståndare: å ena
sidan motparten-arbetsgivaren, å andra sidan de arbetare som genom sin bristande
solidaritet gentemot de organiserade hjälpa arbetsgivaren till en för
honom gynnsam utgång av striden. Oavsett vilka bevekelsegrunder som föranleda
de oorganiserade att i det särskilda fallet avböja samverkan med de strejkande
eller lockoutade arbetarna, kommer de förras uppträdande faktiskt att
från de övriga arbetarnas synpunkt verka såsom ett partitagande i konflikten
mot arbetarparten. Det vore ett misskännande av det verkliga läget att betrakta
ens den ifrågavarande kategorien av strejkbrytare såsom neutrala utomstående.
För övrigt må i detta sammanhang påpekas att de oorganiserade,
även örn de vilja kvarstå i arbetet och förklara sig icke ha någon tvist med arbetsgivaren
örn arbetsvillkoren, ändock ofta drabbas av utestängning, enär
det icke för arbetsgivaren är möjligt eller lämpligt att uppehålla driften med
allenast deras hjälp. Det ifrågasatta rättsskyddet skulle icke garantera dem,
i deras egenskap av tredje män, skydd mot att genom arbetsgivarens åtgöranden
få dela de övriga arbetarnas lott vid t. ex. en lockout. Formellt skulle
de icke anses vara föremål för stridsåtgärd i dylikt fall.

En lagstiftning som förbjöde nära nog all slags, även psykologisk påtryckning
på oorganiserade arbetare att göra gemensam sak med de strejkande eller
utestängda arbetarna under en konflikt, skulle uppenbarligen icke kunna erkännas
såsom opartisk. Snarare skulle den framstå såsom ett ensidigt ingripande
mot fackföreningarna och deras strävanden att skapa sammanhållning
och solidaritet mellan arbetarna.

Bestämmelser örn förbud mot stridsåtgärder, riktade mot strejkbrytare, och
om påföljder vid överträdelse av förbudet skulle i verkligheten utgöra en påbyggnad
av 15 kap. 22 § strafflagen, som stadgar straff dels för rättsstridigt
tvång i allmänhet, utövat utan laga rätt, genom våld eller hot, dels ock särskilt
för försök till sådant tvång, när försöket avser att »tvinga någon till deltagande
i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att
övertaga erbjudet arbete». De strider som stått örn sistnämnda bestämmelse,
den s. k. Åkarpslagen, särskilt före den 1914 vidtagna uppmjukningen av densamma,
utgöra vittnesbörd om hur starkt motsättningarna bryta sig i denna
fråga. Ett lagbud som förklarade oorganiserade strejkbrytare för neutrala
tredje män i arbetskonflikter, vari de genom sitt fortsatta arbete ingripa och
vilkas utgång de påverka till arbetsgivarpartens fördel, skulle näppeligen
ändra arbetarnas rättsuppfattning i denna fråga och därför ej heller vinna
åsyftad helgd och respekt.

Med vad nu sagts skall ingalunda bestridas, att de oorganiserades vägran att

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

deltaga t. ex. i en strejk, som igångsatts av en facklig organisation, kan vara
grundad på respektabla motiv. Örn lagen ej giver dem ett speciellt rättsskydd
gentemot prickningar eller liknande stridsåtgärder, ligger häri från lagstiftarens
sida intet ståndpunktstagande till deras personliga bevekelsegrunder i
de varierande situationer, som kunna inträffa. För övrigt är det uppenbart
att även organiserade arbetare kunna ha legitim anledning att vägra respektera
en blockad. Denna kan exempelvis ha igångsatts av enskilda arbetare eller
av en annan organisation än deras egen och för dem framstå såsom en s. k.
okynnesblockad.

Hela frågan örn strejkbrytare och deras ställning, hittills reglerad huvudsakligen
i 15 kap. 22 § strafflagen, tillhör överhuvud icke den här föreslagna
lagens område enligt den uppfattning, som jag nu förfäktat.

Även sådana arbetare, som enligt kommissionens förslag skulle såsom oneutrala
strejkbrytare vara i saknad av rättsskyddet, kunna ledas av motiv, som
äro legitima. I kommissionens betänkande uttalas att, när lagen betecknar en
viss hållning såsom oneutral, däri ingalunda ligger, att en sådan hållning
skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas. Detsamma kan sägas
örn en lagstiftning som helt undantager strejkbrytare från begreppet tredje
man.

Jag anser följaktligen att tillräckliga skäl ej föreligga för den utvidgning
av nuvarande bestämmelser i 15 kap. 22 § strafflagen, som ett antagande av
kommissionens förslag i denna del i själva verket skulle betyda. De ändringar
i kommissionsförslaget, som föranledas av denna min ståndpunkt, komma
att i det följande angivas.

3. Sympatistrider.

Vid utformandet av förbudet mot stridsåtgärder riktade mot tredje man har
såväl professor Bergendal som kommissionen gjort undantag för sådana stridsåtgärder
på arbetsmarknaden, som bruka betecknas såsom sympatistrider. I
motiven till det Bergendalska förslaget uttalas, att vid en sympatistrid den
angripne är i bokstavlig mening utomstående, tredje man, i förhållande till den
ursprungliga konflikten. Emellertid är vid arbetskonflikter, framhålles det vidare,
bruket av sympatiaktioner djupt inrotat och den principiella lovligheten
därav torde ha kommit att allmänt erkännas. Det erinras ock därom att lagen
örn kollektivavtal icke förbjuder sympatiaktion under avtalstiden till förmån
för part under förutsättning att dennes stridsåtgärd (primärkonflikten) är
lovlig. Enligt den sakkunnige borde det därför icke ifrågasättas att nu genomföra
någon ändring härutinnan såvitt angår arbetsinställelser och därmed
omedelbart sammanhängande stridsåtgärder. Men härvid borde också gränsen
dragas.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 mars 1934 i samband med
kommissionens tillkallande fäste jag bland annat uppmärksamheten på lagutkastets
ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits
från förbudet mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hade ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr Si -

raktären av arbetsnedläggelse, syntes stundom kunna leda till att den lovliga
totala arbetsnedläggelsen tillgrepes i stället för den mindre omfattande oell
ur arbetsfredens synpunkt mindre störande partiella blockaden.

Kommissionen har ställt sig på samma ståndpunkt som professor Bergendal.
Den har därjämte upptagit till lösning frågan örn sådana partiella sympatiaktioner,
som bestå i vägran från arbetares sida att taga befattning med
råvaror för eller produkter från ett företag, som är invecklat i arbetstvist.
Sådan sympatiaktion skall enligt förslaget betecknas såsom (partiell) arbetsinställelse
och anses såsom lovlig sympatiåtgärd.

Spörsmålet örn sympatiaktioners lovlighet har som bekant varit föremål för
skarpa meningsbrytningar inom riksdagen i samband med behandling av lagförslag
angående kollektivavtal. Det har därvid gjorts gällande att kollektivavtalens
funktion vore att skapa arbetsfred under den tidsperiod, för vilken
avtalet med däri upptagna arbetsvillkor vore avsett att gälla. Gentemot denna
tankegång har från arbetsgivarsidan hävdats att möjlighet till sympatilockout,
oberoende av befintliga avtal, vore arbetsgivarnas viktigaste påtryckningsmedel
vid uppkommande mera omfattande arbetstvister. Något legalt förbud
mot sympatistrider under kollektivavtalets giltighetstid har heller icke
kommit till stånd. Enligt gällande lag örn kollektivavtal äro parterna icke
betagna möjligheten att i kollektivavtal införa bestämmelse, varigenom sympatistrider
medgivas.

I förevarande sammanhang gäller frågan icke sympatistriders förenlighet
med kollektivavtalet. Men sympatiaktioner komma jämväl i strid med de
grundläggande principerna för en lagstiftning örn skydd för tredje mans neutralitet
i arbetskonflikter. Ifall en tvist inom t. ex. byggnadsindustrien leder
till att lockout förklaras gentemot vissa arbetargrupper, som icke ha någon
tvist med sina arbetsgivare och icke heller bispringa de i konflikten invecklade
arbetarna, så är angreppet tydligen riktat mot tredje man, som själv
önskar hålla sig utanför striden och iakttaga neutralitet. Endast genom
att alla organiserade arbetare betraktas såsom inbördes solidariska och de
olika fackförbunden såsom varandras naturliga bundsförvanter, kan en förklaring
givas till den avvikelse från principen örn neutralitetsskydd för
tredje man, som den föreslagna undantagsbestämmelsen örn sympatistriders
lovlighet innebär. Det må i detta sammanhang anmärkas, att de som hävda
denna naturliga solidaritet mellan arbetarna inbördes såsom grund för att
betrakta dem som varandras allierade, oavsett om något oneutralt stöd givits
åt den stridande arbetarparten under den särskilda konflikt, som föranlett
sympatilockouten, icke borde vara främmande för de synpunkter på
strejkbrytares ställning, som i det föregående utvecklats. Örn nämligen rätten
till sympatilockout, i trots av det principiella förbudet mot tredjemansangrepp,
försvaras med hänsyn till arbetarnas naturliga solidaritet och ställning såsom
i varje fall latenta bundsförvanter, bär det från samma utgångspunkt te sig
naturligt att strejkbrytares ingripande i en arbetskonflikt från arbetarnas sida
betraktas såsom ett svikande av naturliga bundsförvantsförpliktelser.

Med hänsyn till det läge, vari frågan örn sympatistriders tillåtlighet för när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

varande befinner sig och då det varken från de närmast intresserade parterna,
arbetsgivare- och arbetarorganisationer, eller från hörda myndigheter framförts
yrkande på dessa stridsåtgärder avlysande i detta sammanhang, har
jag avstått från att förorda förbud mot sympatistrider i lagförslaget.

4. Behörighetsregler.

Även i andra avseenden än beträffande strejkbrytare har kommissionen enligt
min uppfattning alltför mycket utvidgat lagförslaget utöver vad tidigare
avsetts vid uppdragandet av riktlinjerna för en lagstiftning till skydd för tredje
mans neutralitet. Kommissionen har sålunda, enligt vad den föregående redogörelsen
giver vid handen, upptagit vissa »behörighetsregler» innefattande avsevärda
inskränkningar i enskildas och organisationers handlingsfrihet då det
gäller igångsättande av stridsåtgärder.

Tankegången i dessa regler är enligt motiven att de stridsmedel varom fråga
är — arbetsinställelse, blockad, bojkott — utgöra så farliga vapen att de böra
hanteras endast av personer, som kunna förväntas besitta erforderlig klokhet,
erfarenhet och omdömesgillhet. Ur denna synpunkt eftersträvas en koncentration
i fråga örn användandet särskilt av blockad- och bojkottvapnen, alldeles
oberoende av de förbud som lagstiftningen kan komma att upptaga för
särskilda fall.-

Kommissionen vill sålunda helt förbjuda enskilda personer att igångsätta
massåtgärd, vare sig det gäller arbetsförhållandet eller andra tvister eller motsättningar
på det ekonomiska området, med allenast två undantag. Det ena
undantaget avser arbetsinställelse, som vid arbetstvist anordnas mot den andra
parten i tvisten, utan samband med blockad eller bojkott. Det andra undantaget
avser andra områden än arbetsförhållandet och innebär att massåtgärd
vid ekonomisk motsättning må företagas gentemot motparten för att
förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande till angriparen tilllämpa
vissa priser eller dylikt. Örn sålunda oorganiserade arbetare vid ett
företag nedlägga arbetet för att vinna en förbättring i arbetsvillkoren eller
för att protestera mot en lönesänkning eller mot annan av arbetsgivaren företagen
åtgärd samt dessa arbetare, i syfte att göra strejken effektiv, förklara
arbetsplatsen i blockad, skulle blockaden bliva rättsstridig. Enligt förslaget
skulle i dylikt fall jämväl bojkott (prickning) av strejkbrytare vara olovlig,
även örn dessa antagit arbete efter strejkens utbrott och sålunda enligt eljest i
förslaget upptagen regel betraktas såsom oneutrala. Örn ett antal jordbrukare,
utan att ha organiserat sig i en förening »i vars verksamhet ingår att företaga
massåtgärd», ville förmå ett mejeri att betala ett högre pris för mjölken
och i detta syfte anordnade leveransbojkott gentemot mejeriet, skulle bojkotten
i fråga bliva rättsstridig.

Genom dessa regler har eftersträvats att i möjligaste mån hindra oorganiserade
ävensom andra föreningar än »stridsorganisationer» att tillgripa massåtgärder.
Vad beträffar stridsorganisationer skulle också deras handlingsfrihet
i dessa avseenden starkt begränsas. Först och främst skulle en förening

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

med ställning av underavdelning i en huvudorganisation sakna varje behörighet
att vidtaga massåtgärder, i det dylika stridsåtgärder skulle ankomma på
huvudorganisationen. Vidare skulle en organisation, som icke enligt nu nämnda
föreskrift saknade behörighet men som icke ville eller kunde ställa säkerhet
på förhand för eventuella skadeståndsanspråk, enligt förslaget äga tillgripa
allenast arbetsinställelse jämte arbetsblockad mot arbetsgivarparten, och detta
blott såvida tvisten gällde ingående av kollektivavtal. I övriga fall skulle en
dylik organisation vara förhindrad att anordna massatgärd. Salunda skulle
det t. ex. vara förbjudet för organisationen att, vare sig kollektivavtal föreligger
eller icke, vidtaga sympatistrid även om sådan eljest vore medgiven enligt
lagen örn kollektivavtal. Även örn avtal ej förelage, skulle organisationen vara
förhindrad att vidtaga strejk eller annan massåtgärd för något speciellt syfte
annat än framtvingande av kollektivavtal, t. ex. för utbekommande av innestående
avlöning, när tvist råder örn lönefordringarna, eller såsom protest mot
en arbetares avskedande eller mot någon av arbetsgivaren vidtagen försämring
av arbetsvillkoren. Under en lockout skulle fackföreningen exempelvis ej
kunna verkställa eller påbjuda vare sig prickning av strejkbrytare, som anmälde
sig såsom villiga att taga arbete på de av arbetsgivaren fordrade villkoren,
eller bojkott av arbetsgivarens varor eller blockad av honom tillhöriga
transportmedel. Organisationer inom andra områden än arbetsmarknaden
skulle icke äga vidtaga något slag av massåtgärd utan att ha ställt säkerhet.

Genom dessa föreskrifter skulle enligt kommissionens tankegang vinnas den
effekten att vederhäftiga och lojala stridsorganisationer — d. v. s. de som även
utan förhandsgarantier kunna förväntas respektera avkunnade domar — i allmänhet
ställde säkerhet för eventuella skadeståndsanspråk enligt de härom upptagna
reglerna. De organisationer, som underläte att ställa säkerhet, bleve ju i
hög grad begränsade i sin rörelsefrihet. Enligt förslaget skulle ock, såsom
förut framhållits, överträdelse av behörighetsreglerna medföra straffansvar.

Hela detta något konstmässiga system för behörighetens anordnande skulle
ytterst åsyfta att lägga hinder för stridsåtgärders vidtagande av andra fackliga
organisationer än sådana som ha en viss ekonomisk styrka och som ställa
sig i princip lojala till de av rättsordningen uppdragna gränserna för organisationernas
rörelsefrihet. Ställandet av säkerhet enligt de i lagförslaget angivna
reglerna skulle bliva det påtagliga beviset på en organisations villighet att
godtaga och ställa sig till efterrättelse nämnda gränser.

Mot denna tankegång kunna dock betydelsefulla invändningar göras. På
intet annat område inom lagstiftningen finnes någon verklig motsvarighet till
vad här föreslås. Såsom länsstyrelsen i Östergötlands län i sitt yttrande framhållit,
synes det rent principiellt sett mindre riktigt, att en aldrig så befogad
och lagenlig stridsåtgärd icke får vidtagas, såvida icke säkerhet ställts för
det skadestånd, som kunde komma att utdömas, därest åtgärden skulle befinnas
stridande mot lagen. En organisationsmässig verksamhet, som innefattar igångsättande
av stridsåtgärder, innebär enligt kommissionen i betydande omfattning
ett allmänfarligt moment. Strejk- och blockadvapnet har dock historiskt
sett varit hävstången för fackföreningarna att vinna inflytande pa arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

villkoren och har sålunda framför allt visat sig ha en synnerligen samhällsnyttig
roll i utvecklingen. Vissa samhällsgrupper ha möjlighet att för sina
intressens hävdande anlita andra maktfaktorer, såsom besittningen eller kontrollen
av kapitaltillgångar, utan att lagstiftningen hittills uppdragit snäva
gränser för dessa maktfaktorers begagnande. Örn det säges att fackföreningarna
i strejk- och blockadvapnet disponera ett vapen, som i betydande omfattning
innefattar ett samhällsfarligt moment, så kan detsamma med minst lika
stor rätt sägas om enskilda företagares oinskränkta disponerande av de kapitaltillgångar,
som företagen representera. Den fullständiga ensamrätten att avgöra
t. ex. huruvida och under vilka betingelser ett företag skall hållas i gång
ger med nödvändighet företagaren en stark ställning gentemot arbetarna, en
ställning som också kan till samhällets skada missbrukas. Vid varje inskränkning
i arbetarnas och deras föreningars handlingsfrihet beträffande begagnandet
av deras viktigaste påtryckningsmedel gentemot arbetsgivarna bör iakttagas
sådan varsamhet, att icke resultatet blir en förskjutning till hela arbetarklassens
nackdel i dess läge i den tills vidare oundvikliga intressekampen på
arbetsmarknaden. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning på andra områden
än arbetsförhållandet.

De föreslagna behörighetsreglerna innebära enligt min uppfattning alltför
betydande och av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorganiserades
som i organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där organisationsväsendet
ännu befinner sig på ett relativt outvecklat stadium skulle
behörighetsreglerna i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.
Jag kan följaktligen icke tillstyrka att dessa regler upptagas i lagen. Bland
behörighetsreglerna finnes dock en föreskrift, som i och för sig synes berättigad,
nämligen stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av
sadan skall ha bestämmanderätt i fråga örn anordnande av vissa stridsåtgärder.
Tillämpningen av en sådan schematisk regel är emellertid, med hänsyn till de
olikartade bestämmelser som befintliga stridsorganisationers stadgar innehålla,
förenad med svårigheter. Såsom framgår av yttranden från såväl arbetsgivaresom
arbetareorganisationer, kan det stundom råda tvekan örn vilken organisation
enligt den föreslagna regeln skulle anses såsom huvudorganisation. Härtill
kommer att detta spörsmål sammanhänger med vissa andra, till utredning
hänskjutna frågor. Jag har fördenskull icke ansett det påkallat att nu föreslå
en lagbestämmelse rörande denna särskilda punkt. Vid utformningen av
neutralitetsreglerna har dock viss hänsyn tagits till det förhållandet att en
arbetsstrid igångsatts av en underorganisation, som enligt sina stadgar är därtill
obehörig.

5. Skydd för föreningsrätten.

I professor Bergendals utkast funnos upptagna vissa bestämmelser örn skydd
för föreningsrätten. Såsom stridsåtgärd mot tredje man betecknades stridsatgärd
vidtagen för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda
eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

etling eller annan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse
om gemensamt uppträdande vid ingående av avtal. Uppmaning till sådan
stridsåtgärd skulle enligt utkastet vara straffbar, så ock hot örn att vidtaga
dylik åtgärd. Verkställandet av stridsåtgärd skulle dock straffas endast
örn det skedde genom uppsägning av skriftligt avtal.

Kommissionsförslaget har upptagit tanken på särskilt skydd för föreningsfriheten
men utformat bestämmelserna på annat sätt än som skett i den sakkunniges
utkast.

Enligt 11 § i förslaget må massåtgärd ej vidtagas mot någon för att förmå
eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan: sammanslutning;
ej heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal,
utan så är att arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes ej
skäligen böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom
underställd personals intressen, eller annan sådan anledning föreligger. I motiven
till förslaget anföres i huvudsak följande.

»Bestämmelsen riktar sig överhuvud mot allt slags organisationstvång, som
kan utövas mot en enskild person. Det i paragrafen stadgade förbudet avser
sålunda icke blott tvång i syfte att hindra någon att inträda och kvarbliva i
viss förening -— kränkning av föreningsrätten i hävdvunnen bemärkelse —
utan jämväl tvång, som åsyftar att förmå någon att tillhöra viss förening.
Förbudet avser i första hand alla massåtgärder. Vidare inbegripes därunder
uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Stridsåtgärd, som består i avbrytande
av ekonomisk förbindelse av två eller flera i samverkan, har däremot ansetts
icke böra förbjudas i detta sammanhang.»

I likhet med kommissionen anser jag att lagen bör innehålla bestämmelser
till skydd för föreningsrätten. Behovet av sådant skydd har framför allt gjort
sig gällande i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, i det arbetsgivare
icke sällan motsatt sig arbetarnas organisationssträvanden och vägrat
ingå i underhandlingar med fackförening örn arbetsvillkoren. Inom storindustrien
äro väl numera kränkningar av föreningsrätten av denna art relativt
sällsynta. Däremot förekomma de understundom i den maskerade form att
arbetare, som äro organisationens förtroendemän, utsättas för förföljelser.

I kollektivavtalen förekommer ofta en klausul, som stadgar att föreningsrätten
skall å ömse sidor lämnas okränkt. Där en sådan bestämmelse finnes
har den i arbetsdomstolens praxis så tillämpats att, när avskedande av arbetare
skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens verksamhet eller
ställning i fackföreningen varit den verkliga orsaken till avskedandet och
detta kunnat på tillfredsställande sätt styrkas eller göras sannolikt, arbetsgivaren
förpliktats att utgiva skadestånd och eventuellt återtaga arbetaren i sin
tjänst.

Det av kommissionen formulerade stadgandet skulle upphöja till en allmängiltig
rättsgrundsats denna i många kollektivavtal införda bestämmelse. Enligt
detsamma skulle exempelvis lockout i syfte att hindra arbetarna från bildandet
av en fackförening vara rättsstridig. Vidare skulle uppsägning av
arbets- eller hyresavtal vara förbjuden, när uppsägningen vore att tolka så -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

som angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett om eljest det individuella arbetsavtalet
kunde bringas till upphörande efter kort varsel och utan meddelande
av särskilda uppsägningsgrunder. I princip skulle sålunda genom det
föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd för föreningsrätten. Emellertid
kan det icke förbises att detta skydd på grund av bevisningssvårigheter
i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Förslaget innebär ock skydd för arbetsgivares föreningsrätt. Så t. ex. skulle
en strejk, vidtagen för att hindra arbetsgivaren att ansluta sig till en arbetsgivareförening
vara rättsstridig.

Kommissionens förslag är, såsom redan framhållits, ej begränsat till skydd
för arbetarnas föreningsrätt gentemot arbetsgivare och för arbetsgivares föreningsrätt
gentemot arbetare. Det sträcker sig därutöver till andra ekonomiska
områden än arbetsförhållandet, t. ex. hyresförhållandet och jordbruket. Sålunda
skulle uppsägning av en hyresgäst på den grund att denne anslutit
sig till en hyresgästförening eller annan organisation vilken som helst vara
rättsstridig. Likaså skulle blockad av en fastighet i syfte att hindra fastighetsägaren
från att ansluta sig till en fastighetsägareförening vara förbjuden.
Men förslaget går längre än att avse skydd för föreningsrätten i hävdvunnen
mening. Det vill dessutom, såsom det framhålles i motiven, rikta sig »mot allt
slags organisationstvång, som kan utövas mot en enskild person». I enlighet
härmed förbjudas massåtgärder (t. ex. prickning) mot oorganiserade arbetare,
vidtagna i syfte att förmå dem att ansluta sig till en fackförening och mot
oorganiserade jordbrukare för att förmå dem att ansluta sig till en producentförening.
Det omfattande och invecklade problemet örn organisationstvång i
dess skilda former har dock ej upptagits till allmängiltig lösning av kommissionen.
Det föreslagna förbudet avser i första hand alla massåtgärder.
Vidare inbegripes därunder uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Stridsåtgärd,
som består i avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera
i samverkan (jfr 1 § i förslaget), har däremot såsom nyss nämnts ej ansetts
böra förbjudas i detta sammanhang. Härom uttalar kommissionen: »Erfarenheten
har ej visat, att missbruk i sistnämnda hänseende förekommit. På
det rent ekonomiska området kunna dessutom förekomma fall, då ett villkor
örn parts inträde i en viss förening ingår såsom ett naturligt led i en affärsförbindelse.
»

I detta sammanhang må nämnas att kommissionen berört spörsmålet örn
organisationstvång även i samband med frågan örn stridsåtgärder mot tredje
man. Enligt 15 § i dess förslag skulle stridsåtgärd mot tredje man vara förbjuden
i sådana fall då anledningen till stridsåtgärden är sådan motsättning
till part, som ej må föranleda stridsåtgärd mot denne. En stridsåtgärd, riktad
mot arbetsgivare för att förmå honom att kräva vissa oorganiserade arbetares
anslutning''till fackförening såsom villkor för deras bibehållande, skulle
sålunda vara otillåten enligt förslaget. Örn detta exempel yttrar kommissionen
följande (s. 61):

»Dylika fall, där stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

paragraf, äro emellertid sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt
vanligare fall, i vilka man går till strid för att i ett kollektivavtal fa inryckt
en bestämmelse örn att alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall
gälla, skola tillhöra viss organisation (eller att företräde till anställning skall
tillkomma dennas medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må
även i allmänhet genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta
icke endast innebär ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare
att inträda i organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en generell
reglering av arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela
uttrycklig bestämmelse av sådant innehåll.»

Av det anförda framgår att kommissionen icke upptagit det vidlyftiga problemet
örn organisationstvång till fullständig utredning och lösning. För egen
del finner jag mig icke kunna förorda att en partiell reglering av hithörande
spörsmål sker i förevarande lagförslag. Frågan örn organisationstvång torde
sålunda ej böra regleras i lagförslaget. I detta bör införas endast ett stadgande
angående skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Vidare torde en
speciell bestämmelse erfordras beträffande arbetsledares ställning i organisationshänseende.
Härtill återkommer jag i det följande.

Det skydd för föreningsrätten, som jag sålunda föreslår skola beredas parterna
såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska områden, synes
böra utsträckas till att avse även rätt för arbetare och andra anställda att ingå
i förhandling örn en kollektiv reglering av arbetsvillkoren. Kravet på kollektivavtal
är nämligen det naturliga uttrycket för organisationens framträdande
såsom representant för personalen vid förhandlingar örn arbetsvillkoren. Ett
effektivt skydd för kollektivavtalets princip låter sig väl icke genomföra utan
vittgående omgestaltning av rådande förhållanden. Men i förevarande paragraf
synes lämpligen kunna stadgas att stridsåtgärd ej må vidtagas fran ena
partens sida såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal blivit rest från
andra sidan.

6. Straffpåföljder eller Icke?

En huvudfråga vid utformningen av en lag örn skydd för tredje man gäller
de sanktioner, som böra upptagas i lagen för att göra dess påbud effektiva. I
den vid 1929 års riksdag vid utskottsutlåtandet i ämnet fogade reservation,
som av första kammaren godkändes, uttalades i tydliga ordalag att reservanterna
icke ifrågasatte en lagstiftning med karaktären av strafflag. Samma
ståndpunkt antyddes i de direktiv, som meddelades i departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet vid utredningens igångsättande. Utredningsmannen
kom emellertid, såsom av den föregående redogörelsen framgår, till annat
resultat och föreslog såväl straff som skadeståndsansvar vid överträdelse
av lagens förbud mot stridsåtgärder. När jag i statsrådet anmälde frågan örn
överarbetning av det Bergendalska utkastet, betonade jag att vid den fortsatta
prövningen av lagstiftningsproblemet borde övervägas en sådan läggning av
lagen, att densamma icke finge karaktären av strafflag.

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Kommissionen har emellertid i princip godtagit samma ståndpunkt, som
innefattas i det föregående utkastet. Även kommissionsförslaget har sålunda
i stor utsträckning karaktären av strafflag. Såsom förut framhållits, har
dock den modifikationen skett i det Bergendala förslaget att straffansvar
vid överträdelse av förbud mot olovliga stridsåtgärder undgås i vissa fall genom
ställande av säkerhet på förhand för eventuella skadeståndsanspråk. Även
i vissa andra fall skulle endast skadeståndspåföljd inträda vid företagande
av olovliga stridsåtgärder.

Kommissionens ståndpunkt till spörsmålet örn påföljder av otillåtna stridsåtgärder
finner jag dock icke tillfredsställande. Klart är visserligen att en
blivande lag bör innehålla föreskrifter örn sådana sanktioner, att lagens förbud
mot stridsåtgärder erhålla nödig effektivitet. Men det synes mig också uppenbart
att man i fråga örn påföljder icke bör gå längre än som kan förväntas
vara strängt nödvändigt med hänsyn till syftet. Kommissionen har enligt
min uppfattning ej förebragt tillräckliga skäl för antagandet att kriminalisering
i föreslagen utsträckning är oundgänglig.

Det gäller i detta fall att införa förbud mot stridsåtgärder, som hittills i
allmänhet ansetts vara tillåtliga i den ekonomiska intressekampen. Lagens bestämmelser
sträcka sig över ett vidsträckt och svåröverskådligt område. Sådana
grundläggande begrepp som »blockad», »bojkott», »avbrytande av ekonomisk
förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan», »skyddsarbete» etc.
äro icke närmare preciserade. Kommissionen har i sitt betänkande framhållit,
att vissa av dessa begrepp icke kunna tillfredsställande definieras i lag, varför
det finge överlämnas åt rättstillämpningen »att alltefter förhållandena å.
varje tidpunkt och i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp».
Missuppfattningar örn lagens innebörd och tillämpning kunna vara möjliga
och ursäktliga. I dylika fall vore straffansvar ej på sin plats. Men överhuvud
skulle ådömandet av straff i anledning av vidtagna stridsåtgärder, som
enligt hittills rådande bruk varit erkända och gillade stridsmedel, lätt framkalla
en stämning mot hela lagstiftningen och därigenom snarare försvåra än
underlätta en allmän anslutning till dess principer. Dessutom kan man icke
blunda för att det finnes gränser även för straffhotets effektivitet, när det
gäller förebyggandet av massåtgärder. Den försiktighet i fråga om påföljdernas
utformning, som kännetecknade de tidigare uppdragna riktlinjerna för
lagstiftningen, synes mig alltjämt vara till fullo motiverad.

Från denna utgångspunkt har jag låtit omarbeta bestämmelserna, överträdelser
av lagens förbud mot vissa stridsåtgärder skola liksom enligt kommissionsförslaget
medföra skadeståndspåföljd. Dessutom skall domstolen äga utfärda
förbud mot vidtagande eller fortsättande av olovlig stridsåtgärd. I händelse
sadant förbud icke respekteras, har jag dock ansett bötespåföljd vara
erforderlig gentemot dem som uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga
i kollektiv stridsåtgärd eller som vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd.
Jag har haft under övervägande en sådan läggning av lagstiftningen
att straffpåföljd i detta fall skulle ersättas genom föreskrift örn vite. Av lagtekniska
och praktiska skäl har det emellertid befunnits lämpligare att stadga

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

bötesstraff, dock att vitesföreläggande skall kunna användas såsom kompletterande
garanti för avkunnad doms respekterande.

Emellertid bör uppmärksammas att det föreliggande lagförslagets förbud
mot vissa stridsåtgärder lärer få en återverkan å stadgandena örn rättsstridigt
tvång i 15 kap. 22 § strafflagen. Då i första stycket av nämnda lagrum
stadgas straffansvar för den som tvingar någon utan laga rätt eller med missbruk
av sin rätt genom våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta, förutsattes
enligt rättspraxis, beträffande arten av det hot som användes, att detta
avser brottslig eller lagstridig (eventuellt rättsstridig) handling. Enligt lagförslaget
förklaras vissa stridsåtgärder, vilka tidigare varit tillåtna, lagstridiga;
även visst förfarande i anslutning till otillåten stridsatgärd (uppmaning
till deltagande däri etc.) blir enligt förslaget förbjudet. Härigenom skulle hot
örn sådant stridsmedel eller förfarande framdeles komma att betyda lagstridigt
hot enligt nämnda lagrum och därmed automatiskt en utvidgning ske av
lagrummets tillämpningsområde. Därest sålunda tredje man tvingades att något
göra, tåla eller underlåta genom exempelvis hot örn olaglig stridsatgärd,
bleve tvånget straffbart enligt sagda lagrum, örn ej annat särskilt stadgades.
En motsvarande utvidgning skulle tydligen äga rum även i fråga örn andra
stycket av samma paragraf (den s. k. Åkarpslagen), där straff stadgas för
försök att genom våld eller genom hot av nyss angivet slag tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse m. m.

Till undvikande av att en blivande lag i ämnet genom återverkan på straffbestämmelserna
i 15 kap. 22 § strafflagen komme att pa nyss angivet sätt
medföra kriminalisering av de förbjudna stridsåtgärderna och handlingarna,
synes det nödvändigt att genom en särskild föreskrift förebygga en utvidgning
av tillämpningsområdet för nämnda strafflagsbestämmelser.

I visst fall skulle som nämnt vidtagande av stridsatgärd liksom uppmaning
till deltagande däri komma att enligt förslaget medföra straffpåföljd och
följaktligen betraktas såsom brott. Även härigenom skulle förslaget kunna
tänkas inverka på tillämpningen av bestämmelser i strafflagen, nämligen 15
kap. 23 §, som straffbelägger hot om brottslig gärning, samt 21 kap. 10 §,
som till utpressning hänför bl. a. avtvingande av gods eller penningar medelst
dylikt hot. En föreskrift till undvikande härav torde även vara erforderlig.

Vissa av de bestämmelser angående stridsåtgärder mot part, som upptagits
i kommissionens förslag och sanktionerats med föreskrifter örn straff, ha utbrutits
ur lagförslaget. Härtill återkommer jag i det följande.

7. Rättegången.

En av de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftningskomplex gäller anordningen
av rättegången i mål rörande de stridsåtgärder, som enligt den föreslagna
lagen skulle förbjudas. Den sakkunniges förslag förutsatte att målen
skulle prövas av de allmänna domstolarna. Samma ståndpunkt har kommissionen
intagit, efter att lia vägt fördelar och nackdelar av en specialdomstol
för dessa mål. Men kommissionen har, ehuru med uttalad tvekan, föreslagit

Kungl. Majlis proposition nr SI.

inrättandet av ett centralt organ i form av en nämnd, av vilken domstolarna
skulle kunna inhämta yttrande i frågor rörande lagens rätta tillämpning.
Nämndens yttranden skulle icke vara bindande för domstolarna. Det förutsattes
i betänkandet att nämndens verksamhet i största möjliga utsträckning
skulle göras oberoende av utredningen i de särskilda fallen och inriktas på
principfrågorna.

Vid avvägandet av fördelar och olägenheter av en specialdomstol har kommissionen
först framhållit betydelsen av att få ett snabbt avgörande i de enskilda
fallen och att så fort som möjligt vinna en enhetlig praxis rörande
lagens tillämpning. På detta ömtåliga område innebär det enligt kommissionen
en stor nackdel om målen komme att anhängiggöras vid ett flertal skilda
underrätter, där man kan förvänta i viss mån stridiga domar, och örn sedermera
avsevärd tid måste förflyta innan man efter målens dragande under
högsta instans någorlunda säkert kan bedöma rättstillämpningens inställning.
Det är också tydligt, säger kommissionen vidare, att man här rör sig på områden,
för vilka de allmänna domstolarna stå jämförelsevis främmande. De
skäl, som tala mot en specialdomstol och vilka kommissionen funnit väga över,
äro först och främst de allmänna som alltid kunna åberopas mot inrättandet
av specialdomstolar. Vidare hänvisas till det förhållandet att den nya lagstiftningen
i viss utsträckning skulle enligt kommissionsförslaget få karaktären
av strafflagstiftning och att det vore betänkligt att i brottmål betaga
parterna möjlighet att draga målen under högre instans. Vidare framhållas
svårigheterna med utredningen. Mål enligt den föreslagna lagen måste i stor
utsträckning komma att kräva utredning genom vittnesbevisning. Kommissionen
anför ock att en stor del av målen komme att bliva av mindre ekonomisk
betydelse och därför icke kunde bära de stora kostnaderna för behandling vid
en central domstol.

I ett stort antal yttranden över förslaget har dock, såsom framgår av den
föregående redogörelsen, den meningen hävdats, att inrättandet av en specialdomstol
vore en lämpligare utväg än den av kommissionen föreslagna anordningen
med en rådgivande nämnd.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som kunna göras gällande i denna
fråga, har jag stannat vid att förorda inrättandet av en specialdomstol för
mål enligt den föreslagna lagen. De olägenheter, som ansetts förenade med
en sådan anordning, minskas uppenbarligen om lagen erhåller den läggning,
som jag föreslår, och sålunda kriminalisering i största utsträckning undvikes.
Eördelarna av en specialdomstol synas mig å andra sidan uppenbara. Jag
hänvisar i detta avseende till de skäl som kommissionen själv framhållit och
till vad i remissyttrandena ytterligare anförts angående vikten av att de nya
bestämmelsernas tillämpning anförtros åt en särskilt för ändamålet inrättad
domstol.

Det förtjänar nämnas, att i Norge i samband med den nya bojkottlagstiftningen
1933 en specialdomstol för bojkottmål blivit upprättad, vid sidan av
den arbetsdomstol, som där liksom i Sverige tidigare inrättats. Enligt vad
inhämtade uppgifter giva vid handen, har erfarenheten från denna domstols
verksamhet bekräftat lämpligheten av en specialdomstol för detta slags mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Ur kommissionsförslaget utbrutna frågor.

Kommissionen har i 6 § av sitt förslag upptagit ett allmänt stadgande om
underrättelseplikt rörande massåtgärd, som förening ämnar vidtaga. Bestämmelse
örn dylik »varseltid», varom tidigare förslag vid olika tillfällen
framkommit, torde nu böra upptagas i lag. Jag anser emellertid att kommissionens
förslag är i vissa hänseenden alltför vidsträckt, i andra hänseenden
för begränsat. Då i stadgandet torde böra ingå underrättelseplikt i avseende
å arbetsinställelser även gentemot statens förlikningsman, har jag ansett övervägande
skäl tala för att bestämmelse i ämnet införes i lagen örn medling i
arbetstvister, med de begränsningar och utvidgningar som befunnits önskvärda.
Frågan örn sådant tillägg till nämnda lag kommer senare i dag att
av mig anmälas.

Kommissionens förslag upptager i 7 § första stycket ett stadgande örn förbud
mot stridsåtgärd, som vidtages mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget. Någon
motsvarighet till denna bestämmelse förekom ej i det av professor Bergendal
utarbetade utkastet. I motiven till kommissionsförslaget rörande denna punkt
ävensom angående förslaget i andra stycket av 7 §, avseende särskilt skydd
för vittnen m. fl., hänvisas bland annat därtill att personer som nödgades framträda
såsom medhjälpare åt statsmakten i dess funktioner understundom löpa
fara för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder. Kommissionen
bär ansett det vara av stor vikt att vinna ökat rättsskydd på detta område
och funnit frågan nära sammanhänga med de spörsmål, som röra rättsskydd
för tredje man i ekonomiska konflikter.

Vad angår dylika repressalier mot ämbets- och tjänstemän, torde det väl
icke saknas exempel på att sådana förekommit. Något trängande behov av
lagstiftning på området har dock näppeligen gjort sig gällande. Mot kommissionens
förslag kan göras den invändningen, att det skulle kunna tolkas
såsom avseende även stridsåtgärder mot ämbetsmän eller innehavare av offentliga
uppdrag, vilka såsom arbetsledare förestå arbeten i statens regi. I
varje fall torde, i händelse av den föreslagna bestämmelsens antagande, svårighet
uppstå att skilja mellan lovliga arbetsinställelser eller blockader mot
ett statligt eller kommunalt arbetsföretag och förbjudna stridsåtgärder mot
den funktionär, som förestår eller leder arbetsföretaget. Med hänsyn till nödvändigheten
av ytterligare prövning av frågan även i sist berörda avseende
kan den ej nu upptagas till slutlig behandling. Det lärer inom justitiedepartementet
bliva föremål för utredning i vad mån straffbestämmelserna om brott
mot offentlig myndighet böra utvidgas, varvid kommissionsförslagets bestämmelser
i ämnet komma under övervägande. I samband med bestämmelserna
örn skyddsarbete har dock hänsyn tagits till önskvärdheten att giva neutralitetsskydd
åt den, som i egenskap av tjänsteman utför arbete under arbetskonflikt.

I 7 § andra stycket har kommissionen föreslagit ökat straffskydd för vittnen
m. fl. genom förbud mot stridsåtgärder som avse att hindra någon att

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål
eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som
avse vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende. I den mån
särskilt skydd gentemot ifrågavarande stridsåtgärder för närvarande kan anses
vara av ett praktiskt behov betingat, torde bestämmelser i detta ämne närmast
få karaktär av strafflagsbestämmelser och därför icke böra erhålla
sin plats i den provisoriska speciallag, varom här är fråga. Spörsmålet lärer
komma att i annat sammanhang upptagas till behandling inom justitiedepartementet.

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.

I visst sammanhang med frågan örn kriminalisering av förbjudna stridsåtgärder
står spörsmålet örn tillägg till tryckfrihetsförordningen, avseende
straff för den som i tryckt skrift uppmanat till förbjuden stridsåtgärd. Det
Bergendalska betänkandet innehöll utkast till bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
av sådan innebörd. I kommissionens betänkande har jämväl förutsatts
ändring i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen icke ansett sig
böra framlägga ett utformat förslag härtill.

För egen del finner jag så mycket mindre skäl att nu ifrågasätta någon
ändring i tryckfrihetsförordningen som enligt min mening den föreslagna lagstiftningen
i övrigt bör få karaktär av försökslagstiftning och därför ha allenast
temporär giltighet. Med den utformning lagen örn vissa stridsåtgärder
enligt mitt förslag skulle erhålla, torde för övrigt behovet av en ändring i
tryckfrihetsförordningen icke äga alltför stor aktualitet. Det må ock erinras
örn att stridsåtgärder av samma typ, varom i förevarande lagförslag är fråga,
kunna vara stridande mot kollektivavtal. Den omständigheten att anordnare
av stridsåtgärd, som enligt lagen örn kollektivavtal är otillåten, har betjänat
sig av tryckt skrift för åtgärdens genomförande, har givetvis ej skyddat honom
från de i kollektivavtalslagen utsatta skadeståndspåföljderna.

Förslaget om tillägg till 11 kap. strafflagen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har den sakkunnige utarbetat
ett förslag örn tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende förbud mot utställandet
av blockadvakter och utdelandet av blockadlappar m. m. även vid
lovliga bojkotter och blockader. Förslaget är av följande lydelse:

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande
av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten
till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra
riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

I motiven till förslaget uttalas följande:

I 11 kap. strafflagen torde böra såsom en ny paragraf (16 §) införas en bestämmelse,
varigenom med straff belägges att å allmän plats genom personligt

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tilltal, utspridande av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söka
förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott. Det torde icke för
bestämmelsens tillämplighet böra fordras, att den blockad eller bojkott, vari
allmänheten skall förmås att deltaga, i och för sig är en sådan otillbörlig
stridsåtgärd mot tredje man, som är hänförlig under lagen med vissa bestämmelser
mot ekonomiska stridsåtgärder. Även örn stridsåtgärden är sådan,
att en uppmaning att deltaga däri faller helt utanför bestämmelserna i° sistnämnda
lag, bör en sådan uppmaning till allmänheten alltså icke få ske å allmän
plats.

Skälen härtill framgå av vad som anförts i avdelning I av betänkandet, och
kunna sammanfattas däri, att dylika offentliga försök att förmå (åtminstone
delvis) okända personer att deltaga i en blockad eller bojkott å ena sidan
synnerligen ofta innebära en kränkning av dessa personers självbestämningsrätt,
även örn något i egentlig mening straffbart icke förekommer eller åtminstone
icke kan efteråt bevisas, och å andra sidan i de flesta fall torde vara
onödiga såsom medel att åstadkomma en fullt frivillig anslutning till en legitim
ekonomisk stridsåtgärd.

överträdelse av förbudet synes närmast vara att anse såsom en ordningsförseelse,
och straffet torde kunna stanna vid böter å högst etthundra kronor,
utan tillämpning av dagsbotsystemet.

Kommissionens majoritet har tillstyrkt förslaget utan ändring.

I avgivna yttranden ha olika meningar gjort sig gällande.

Sålunda ha Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län icke haft någon erinran att göra mot förslaget i denna del. Länsstyrelsen
förklarade sig dock förutsätta, att de i 11 kap. 16 § strafflagen avsedda fallen
skulle tillhöra de allmänna domstolarnas handläggning även örn specialdomstol
skulle inrättas.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och svenska
lantarbetsgivarnes centralförening ha påkallat en utsträckning av lagstiftningen
i förevarande avseende, så att ett effektivt skydd kunde beredas mot ofredande
av sådana arbetsplatser, där konflikt rådde men arbetet det oaktat uppehölles.
Skäl förefunnes för förbud mot sådant uppehåll vid arbetsplatser
av nämnda slag, som ej kunde motiveras av annat än avsikten hos de tillstädesvarande
att öva påtryckning å de arbetande.

Landsorganisationen har framhållit, att blockadvakthållningen avsåge att
kungöra blockaden. Detta dess huvudsakliga syfte förändrades icke av att
kungörandet samtidigt innebure en vädjan att respektera blockaden. Den allmänhet,
till vilken kungörelsen riktades, intoge i regel ingalunda en förutsättningslös
och ointresserad hållning i konflikten. Dess ställningstagande
vore i det stora flertalet fall förutbestämt av politiska eller liknande motiv,
och det påverkades som regel icke av tvistefrågans beskaffenhet i det särskilda
fallet och alltså icke heller av den upplysning härutinnan, som genom blockadvakten
meddelades.

Inom åtskilliga fack — t. ex. handels-, livsmedels-, hotell- och restaurangsamt
transportfacken — vore kungörandet av en arbetskonflikt genom blockadvakthållning
en nödvändig förutsättning för effektiviteten av en stridsaktion.
överhuvud vore detta fallet då arbetarna väsentligen vore hänvisade till
andra former av blockad än arbetsblockaden. Det läge i sakens natur att kun Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr SI. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

görandet av konflikten i dessa fall icke kunde bliva effektivt enbart genom
annonsering i pressen. Då arbetaren vore för sin existens helt beroende av
arbetstillfälle, utgjorde arbetsinställelse och därmed förenad arbetsblockad
i fråga om arten av stridsåtgärder fullt tillräckliga maktmedel för uppnående
av den i en arbetstvist indragne arbetsgivarens syftemål. Annorlunda
ställde det sig för arbetarnas vidkommande. Genom en arbetsinställelse
och arbetsblockad undandroge de arbetsgivaren endast ett av produktionsmedlen,
nämligen arbetskraften. Över övriga produktionsmedel liksom över
arbetsprodukten hade arbetarna ingen möjlighet att förfoga. Därtill komme
att arbetsgivaren genom anställande av blockadbrytare kunde göra arbetsblockaden
helt eller delvis verkningslös. Arbetarna skulle alltså försättas i en
avgjord underlägsenhetsställning gentemot arbetsgivaren, därest de icke hade
möjlighet att genom stridsåtgärder träffa även den del av produktionen, som
utgjordes av materialtillförsel, avsättning av tillverkade produkter samt transportverksamheten.
Landsorganisationen avstyrkte sålunda bestämt kommissionens
förslag i denna del.

Jämväl de anställdas centralorganisation, svenska maskinbefäls förbundet
och Sveriges radiotelegrafistförening ha avstyrkt förslaget i denna del. De anställdas
centralorganisation har erinrat örn att lagens praktiska verkningar
mäste bliva sådana att någon åtskillnad icke gjordes mellan försök å ena sidan
att förmå allmänheten till deltagande i blockad och bojkott och å andra sidan
att förmå allmänheten att undvika ett ingripande i pågående konflikt. Det
vore oriktigt att straffrättsligt jämställa handlingar med så vitt skilda syften,
av vilka i varje fall det senare vore fullt legitimt. Nämnda organisation har
därjämte i anslutning till svenska maskinbefälsförbundets yttrande påpekat den
olikhet som rådde i fråga örn parternas möjligheter att lämna upplysningar örn
blockader. Arbetsgivarna behövde nämligen endast vända sig till en begränsad
krets, som kunde nås utan hänvändelse till offentligheten, medan arbetstagarna
hade att räkna med att blockadbrytare kunde anskaffas från de mest vidsträckta
områden, så att de knappast kunde erhålla kännedom örn pågående
blockader genom tidningarna. Bestämmelsen vore jämväl ur ordningssynpunkt
överflödig då senare tiders lagtillämpning ådagalagt, att för allmänheten stötande
eller ordningen störande ingripanden från blockad- eller strejkvakters
sida kunde fullt effektivt lagligen beivras.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att stadgandet komme att
i hög grad försvåra arbetet för organisationer med stort medlemsantal och
relativt liten direkt förbindelse mellan de olika medlemmarna under det att
organisationer med mindre medlemsantal och personlig beröring medlemmarna
emellan bleve helt oberörda.

Svenska journalistföreningen har ansett, att även om en särskild lagstiftning
skulle befinnas önskvärd mot otillbörligt uppträdande av blockadvakter
genom personligt tilltal eller dylikt, borde detta icke föranleda ett förbud mot
utdelande av blockadlappar i och för sig, vilket förbud förutsatte en mer eller
mindre allmän inskränkning i den fria rätten att sprida tryckt skrift, som vore
en integrerande del av själva tryckfriheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Lagförslaget riktar sig mot det sätt varpå en blockad eller bojkott stundom
bringas till allmänhetens kännedom. Det har intet direkt sammanhang med
förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, eftersom det icke hänför
sig speciellt till de däri förbjudna stridsåtgärderna. Den föreslagna bestämmelsen
har motiverats såsom en ordningsföreskrift.

Det kan dock näppeligen enligt min mening bestridas att tillkännagivanden
om en pågående konflikt, företagna i den form som genom förslaget skulle
förbjudas, ha en legitim uppgift. Genom blockadvakter och utdelandet av
blockadmeddelanden skall allmänheten eller vissa kategorier därav, t. ex. arbetssökande,
erhålla kännedom örn att konflikt pågår.

Socialstyrelsen har i annat sammanhang i sitt utlåtande framhållit att »det
i viss mån kan anses bliva ett allmänt intresse, att beslutade massåtgärder bliva
bringade till en större offentlighets kännedom, detta med hänsyn till de risker,
för vilka personer, som i saknad av kännedom örn konflikthotet toge anställning
vid företaget i fråga, kunde utsättas enligt 16 § (kommissionsförslaget)».

Tydligt är emellertid att kungörande genom tidningspressen ingalunda alltid
är effektivt och att arbetssökande från annan ort ofta kunna vara i okunnighet
örn konflikten, därest meddelande därom ej lämnas i annan form. Såsom
landsorganisationen i sitt yttrande framhållit torde inom åtskilliga fack kungörandet
av en arbetskonflikt genom blockadvakthållning ofta vara en förutsättning
för stridsåtgärdens effektivitet.

Den föreslagna bestämmelsen synes ej vara erforderlig för hindrande av
blockadvakthållning som avser en lagstridig konflikt. Upprätthållandet av en
blockad eller bojkott, som är stridande mot lag, medför skadeståndspåföljd och
kan av domstolen förbjudas varjämte överträdelse av domstols förbud mot
stridsåtgärd skall i viss utsträckning medföra bötesstraff.

Det är dessutom uppenbart att även utan det föreslagna tillägget till strafflagen
verkliga övergrepp, som må förekomma i samband med vakthållning,
kunna beivras med stöd av gällande lag och ordningsföreskrifter. Sålunda
äger otvivelaktigt ordningsmakten ingripa därest utdelandet av blockadmeddelanden
sker på ett aggressivt eller eljest förargelseväckande sätt eller på
ett sätt som hindrar trafiken. Detsamma gäller i fall ett blockad- eller bojkottmeddelande,
som offentligen utdelas, är förbundet nied uppmaning till
brukande av våld eller till användande av andra brottsliga medel.

Då alltså de bestämmelser rörande förbud mot vissa stridsåtgärder, som
ingå i övriga lagförslag, jämte redan gällande rättsregler torde bereda erforderliga
möjligheter att hindra sådana former av blockadvakthållning, som
kunna karaktäriseras såsom missbruk och övergrepp, lärer anledning saknas
att genomföra den föreslagna kompletterande lagstiftningen.

Specialmotivering.

I överensstämmelse med de allmänna grunder, jag i det föregående angivit,
har jag låtit inom socialdepartementet verkställa en överarbetning av kommissionens
förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder. Jag
övergår nu till en detaljredogörelse för departementsförslaget.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Lagens underrubriker.

Med hänsyn till att bestämmelserna örn behörighet att vidtaga massåtgärder
m. m. uteslutits ur departementsförslaget samt till den omläggning av förslaget,
som blivit nödvändig genom inrättandet av en specialdomstol, ha vissa
ändringar vidtagits i lagens underrubriker. I detta hänseende torde jag få
hänvisa till texten i lagförslaget.

1 §•

I 1 § kommissionsförslaget stadgas, att under beteckningen stridsåtgärd
är, alltefter de särskilda bestämmelserna i lagen, att hänföra dels blockad,
bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder i lagen benämnas
massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal, dels ock annat
avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan.
Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, skall det ej i något fall
vara att anse såsom stridsåtgärd.

Enligt 1 § första stycket i den sakkunniges utkast till lag med vissa bestämmelser
mot ekonomiska stridsåtgärder skulle till stridsåtgärd hänföras blockad,
bojkott, arbetsinställelse (lockout eller strejk), uppsägning av avtal eller
annat avbrytande av ekonomisk förbindelse.

Som motivering till sitt förslag anför kommissionen följande.

I likhet med vad den sakkunnige föreslagit kan såsom stridsåtgärd ifrågakomma,
å ena sidan blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk)
och å andra sidan avbrytande av ekonomisk förbindelse. Då stridsåtgärder
av det förra slaget förutsätta ett större antal personer antingen på den angripande
eller på den angripna sidan, hava dessa åtgärder med en gemensam beteckning
kallats massåtgärder. Beträffande avbrytandet av ekonomisk förbindelse
skiljer sig förslaget så till vida från den sakkunniges utkast, att dylik
åtgärd i de flesta fall icke kommer i betraktande som stridsåtgärd, med mindre
avbrytandet av förbindelse skett av två eller flera personer i samverkan. Då
avbrytande av ekonomisk förbindelse inom affärslivet är det naturliga uttrycket
för att enighet vid underhandlingar icke kunnat vinnas, har det ansetts betänkligt
att, när fråga är örn endast en handlande person, hänföra ett sådant
avbrytande av förbindelse till stridsåtgärd. Saken ligger dock väsentligen
annorlunda, när det gäller avbrytande av ekonomisk förbindelse genom uppsägning
av sådana socialt betonade avtal som det enskilda arbetsavtalet och
hyresavtalet. Särskilt i vedergällningssyfte kan uppsägning av ett dylikt fristående
avtal ofta med framgång användas och kommissionen har sålunda i
avseende å dylika uppsägningar gjort undantag från det allmänna kravet på
samverkan.

Lika litet som i lagen om kollektivavtal har någon definition givits på begreppen
blockad, bojkott, lockout och strejk. En sådan definition torde överhuvud
knappast vara möjlig att på ett tillfredsställande sätt giva i lag. Definitionen
skulle alltför lätt bliva av teoretiskt innehåll och sedan icke kunna
anpassas till de nya förhållanden, som kunna tänkas utveckla sig. Nu överlämnas
åt rättstillämpningen att alltefter förhållandena å varje tidpunkt och
i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp. Bristen på
definition innebär emellertid utan tvivel en särskild olägenhet, när det gäller
att bedöma var gränsen går mellan blockad och bojkott, å ena sidan, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

avbrytande av ekonomisk förbindelse i samverkan, å den andra. ''Även denna
gränsbestämning måste överlämnas åt praxis med hänsyn till omständigheterna
i de särskilda fallen. Här må endast erinras, att blockad och bojkott ^äro
stridsåtgärder, där syftet innefattar strävan till en viss allmängiltighet såväl
däruti att man vill i stridsåtgärden indraga allmänheten såsom sådan eller i
varje fall alla personer tillhörande en viss intressegrupp eller med en viss meningsriktning,
som även däruti att blockaden och bojkotten oftast syfta till att
isolera den angripne på ett mera allmänt sätt och icke endast att beröva honom
hans valfrihet i ekonomiskt avseende på en enstaka punkt. Att under blockad
och bojkott måste hänföras även s. k. prickningar torde knappast behöva
nämnas.

I paragrafen uttalas, att det icke i något fall är att anse såsom stridsåtgärd,
om man gör gällande rättslig påföljd på grund av avtalsbrott. Denna sats är i
och för sig självklar, men har för tydlighetens skull ansetts, böra uttalas. Örn
sålunda exempelvis ett avskedande äger rum, till stöd för vilket kan åberopas,
att den avskedade gjort sig skyldig till sådant tjänstefel, som utgör skäl för
avsked, är det uteslutet att göra gällande, att avskedandet ägt rum för att
utöva vedergällning eller förföljelse i något av lagen förbjudet hänseende. Till
rättslig påföljd på grund av avtalsbrott är jämväl att hänföra indrivning av
sådan skuldförbindelse, som medlemmar i vissa föreningar äro pliktiga att avlämna
såsom garanti för fullgörande av sina organisationsmässiga förpliktelser.
Sådan indrivning är emellertid icke att hänföra till stridsåtgärd enligt
denna lag och kan sålunda äga rum även oberoende av bestämmelsen i denna
paragraf.

Det må här anmärkas, att enligt IG § första punkten i kommissionsförslaget
skall neutralitetsbrott anses föreligga örn medlem av sådan i tvist invecklad förening,
som avses i förslagets 2 §, bryter sina organisationsmässiga förpliktelser.
Av motiveringen till denna bestämmelse framgår, att med densamma endast avses
ekonomiska kamporganisationer men icke ekonomiska föreningar i teknisk
bemärkelse, såsom konsumtions-, bostadsrätts-, mejeri- och andra s. k. kooperativa
föreningar (liksom ej heller aktiebolag), än mindre idrotts- eller politiska
och andra utpräglat ideella föreningar. I motiveringen uttalar kommissionen
vidare, att örn vissa bland dessa föreningar gällde visserligen, att de kunde
bliva såsom parter inbegripna i en ekonomisk tvist och att i samband därmed
vissa förpliktelser kunde åligga medlemmarna, t. ex. fortsatt fullgörande av
leveransskyldighet e. dyl. "Vid åsidosättande härav finge föreningen emellertid
icke tillgripa egentliga stridsåtgärder utan ägde tillämpa stadgeenliga påföljder,
såsom vitén, förlust av medlemsrättigheter, uteslutning. Enligt uttrycklig
bestämmelse i 1 § av förslaget vore dylika påföljder i intet fall att
hänföra till stridsåtgärder i förslagets mening.

Angående en av herr Söderlund beträffande 1 § inom kommissionen avgiven
reservation får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 95 och 96.

I yttrandena ha kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverksorganisation och riksförbundet landsbygdens folk påtalat avsaknaden
av närmare bestämning av blockad- och bojkottbegreppen och framför allt
den vaga gränsen mellan dylika och andra massåtgärder, å ena sidan, samt avbrytande
av ekonomisk förbindelse av flera i samverkan, å andra sidan. Kooperativa
förbundet har särskilt framhållit, att i motiven till lagen borde klart

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utsägas, att strävandena att samla medlemmar i en ekonomisk förening (eller
aktiebolag), vars syfte vore att genom gemensamt driven ekonomisk verksamhet
tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen icke vore att betrakta
som stridsåtgärd, icke ens i de fall, då till medlemskapet vore knuten skyldighet
för vederbörande medlem att låta alla sina prestationer inom den bransch,
som föreningens verksamhet omfattade, gå genom föreningen. Sveriges hantverksorganisation
har gjort gällande, att svårigheter måste uppstå inom affärslivet
att kunna skilja mellan stridsåtgärder, som lagen avsåge, och vissa
andra handlingar, varmed affärsföretag ville hävda sig i avtals- och konkurrenstvister.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha ifrågasatt,
huruvida utrymme funnes för någon mellanform mellan massåtgärder
och verkliga individuella åtgärder. Enligt föreningarnas åsikt förekomme ej
sällan förfaranden under samverkan mellan två eller några personer och företag,
som vore av sådan art, att intet som helst skäl förelåge att behandla
dem annorlunda än individuella åtgärder. Man behövde blott tänka sig det
exemplet, att två närstående bolag, som sköttes enhetligt, tillsammans avbröte
en med utomstående företag bestående ekonomisk förbindelse.

Landsorganisationen har funnit kravet på samverkan såsom förutsättning
för rättsstridigheten av annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än uppsägning
av arbets- och hyresavtal innebära en socialt opåkallad privilegiering
av den angripande parten i allmänt ekonomiska förhållanden. Vidare har
landsorganisationen ansett att icke blott begreppen blockad och bojkott utan
även lockout och strejk borde närmare bestämmas, varvid som ledning, lämpligen
kunde tjäna den bestämning begreppen erhållit i förarbetena till lagen
örn kollektivavtal.

Handelskammaren i Gävle och Sveriges grossistförbund ha framhållit, att
bestämmelsen, att till stridsåtgärd vore att hänföra avbrytande av ekonomisk
förbindelse av två eller flera i samverkan, komme att verka synnerligen ojämnt
därigenom, att en producent, som vore dominerande i fråga örn en viss tillverkning,
måhända kunde nå mångdubbelt större effekt och eventuellt åstadkomma
betydligt större skada genom avbrytande av ekonomisk förbindelse än flera
andra i samverkan utan att hans åtgärd dock i motsats till de fleras vore
stridsåtgärd. Möjligheter torde också finnas att kringgå lagen på så sätt, att
där ett mindre antal producenter behärskade en viss marknad, dessa kunde
för att obehindrat åstadkomma en avstängning formellt bilda en sammanslutning.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening, sågverksförbundet,
Sveriges hantverksorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
redareförening, svenska lantarbetsgivarnes centralförening och handelskammaren
i Gävle lia hemställt, att den blivande lagstiftningen i ämnet icke måtte
erhålla tillämpning å individuella åtgärder såsom uppsägning av arbets- och
hyresavtal. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening
ha därvid anfört, att skyddet av den enskilde individens avtalsfrihet krävde,
att sådana rättshandlingar, vilka med hänsyn till de former, under vilka de

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

vidtoges, ej indicerade något för åtgärden främmande syftemål, borde lämnas
orörda. Härtill tornine, att uppsägning av ett enskilt avtal ej kunde anses till
sina verkningar vara jämförbar med en massåtgärd, som ju ytterst syftade till
den angripnes ekonomiska isolering.

Sveriges fastighetsägareförbund bar uttalat sin förvåning över att hyresavtalen
jämställts med arbetsavtalen i allmänhet. Några missbruk av uppsägningsrätten
av hyresavtal hade icke förekommit. Örn förslaget i denna del
upphöjdes till lag, skulle väsentliga svårigheter uppstå för fastighetsägarna
att på ett tillfredsställande sätt förvalta sina fastigheter. Även örn en hyresvärd
hade den mest lojala anledning till uppsägning, så riskerade han ändock
att hyresgästen, med de vapen, som förslaget avsage att sätta i dennes hand,
kvarstannade i lägenheten efter hyrestidens utgång under påstående, att uppsägningen
vöre ogill. Örn det mot all förmodan skulle förekomma, att uppsägningsrätten
bleve av fastighetsägare pa otillbörligt sätt begagnad, fattade
förbundet det som sin naturliga uppgift att medverka till rättelse därutinnan.

Å andra sidan har landsorganisationen hemställt, att med uppsägning av
arbets- och hyresavtal måtte likställas uppsägning av arrendeavtal. Landsorganisationen
har därjämte påpekat, att hyresvärden i sin ovillkorliga rätt
till uppsägning av hyresavtal hade en riskfri möjlighet att kringgå i lagen
stadgade förbud mot stridsåtgärder.

X fråga örn terminologien bär socialstyrelsen anmärkt, att beteckningen
massåtgärd icke vore lycklig, enär den syntes förutsätta förekomsten
av ett mycket stort antal deltagare i striden, vilket icke vore någon ovillkorlig
förutsättning för att en stridsåtgärd skulle vara att anse såsom massåtgärd.
Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit att »massåtgärd» utbyttes
mot ett mera adekvat uttryck förslagsvis »kollektiv stridsåtgärd». Styrelsen
har vidare erinrat örn att stridsåtgärder på arbetsmarknaden kunde vidtagas
under mycket olika former, exempelvis cacanny, obstruktion och registerkamp.
Dylika former av stridsåtgärder, vilka med den föreslagna lydelsen av förevarande
paragraf i rättstillämpningen svårligen kunde hänföras under de i paragrafen
använda beteckningarna, torde vara att betrakta såsom massatgärder
i lagens mening. Med hänsyn härtill vore det ändamålsenligt om i lagtexten
orden »arbetsinställelse (lockout eller strejk)» kompletterades med
orden »samt annan därmed jämförlig stridsåtgärd».

Överståthållarämbetet har anmärkt, att i 1 § definierades arbetsinställelse
såsom innefattande allenast lockout eller strejk. I 18 § gjordes emellertid en
utvidgning av den definition, som sålunda lämnats, i det att till arbetsinställelse
också hänfördes vägran att taga befattning med varor, som vore avsedda
för eller härrörde från rörelse, som dreves av part i den ursprungliga tvisten.
Ämbetet hemställde, att definitionen i 1 § måtte så avfattas, att redan därav
klart framginge, att densamma avsåge även nyssberörda i 18 § omförmälda

fajk

Slutligen har landsorganisationen i sitt yttrande förklarat sig förutsätta, att
såsom avtalsbrott icke kunde betraktas vägran att deltaga i rättsstridig stridsåtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI

Departe ments chefen.

Vad angår önskemålen om närmare bestämning i lagtexten av de grundläggande
begreppen i detta lagrum, torde det erbjuda stora svårigheter att på
ett uttömmande sätt beskriva de olika stridsåtgärderna. Något sådant försök
har ej heller gjorts i lagen örn kollektivavtal, där de olika slagen av kollektiva
stridsåtgärder jämväl omnämnas. Ordalagen i förevarande paragraf
ha dock fullständigats till närmare överensstämmelse med nämnda lag. Ifall
en specialdomstol inrättas, torde det bliva i möjligaste mån sörjt för en vägledande
och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck.

Yrkandet på uteslutande ur förslaget av föreskrifterna örn individuella
stridsåtgärder kan jag icke biträda. Lagstiftningen skulle få en utpräglat
ensidig karaktär om sådana stridsåtgärder, vilka särskilt tillgripas från arbetsgivarsidan,
lämnades utanför all reglering. Att såsom jämväl ifrågasatts
bland individuella stridsåtgärder upptaga även uppsägning av arrendeavtal,
synes knappast vara av förhållandena betingat.

I anslutning till förslag av socialstyrelsen har termen »massåtgärder» ersatts
med »kollektiva stridsåtgärder». Överståthållarämbetets anmärkning
angående beteckningen »arbetsinställelse» har föranlett en redaktionell jämkning
i 12 §. I övrigt torde vad i yttrandena anförts ej böra föranleda särskilt
uttalande från min sida.

Sista stycket i paragrafen har fullständigats i syfte att brott mot föreningsstadgar
uttryckligen må likställas med avtalsbrott. Dessutom har genom en
hänvisning till vad i lagen stadgas en antydan givits därom, att avtalsföreskrifter
stundom vika för tvingande regler i lagen och att följaktligen ett
förfarande, som strider mot en avtalsbestämmelse, icke alltid är avtalsbrott i
teknisk mening.

Utöver de ändringar som ovan nämnts ha ett par redaktionella jämkningar
vidtagits.

2—7 §§ i kommissionsförslaget.

Av skäl, som jag anfört i den allmänna motiveringen, ha icke i departementsförslaget
medtagits de i 2—7 §§ av kommissionsförslaget upptagna bestämmelserna
örn behörighet att vidtaga massåtgärder, säkerhets ställande, underrättelseplikt
samt stridsåtgärder mot ämbets- och tjänstemän m. fl.

2 §.

I 8 § av kommissionsförslaget stadgas, att stridsåtgärd ej må vidtagas mot
någon, såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande
grunder utöva förföljelse mot honom.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser upptager ej den sakkunniges utkast.

Som motivering till stadgandet anför kommissionen följande.

Enligt kommissionens mening bör det i ett rättssamhälle ej tillåtas, att någon
av religiösa, politiska eller liknande grunder förföljer annan med ekonomiska
stridsåtgärder. _ Stadgandet avser alla slag av ekonomiska stridsåtgärder.
För dess tillämplighet förutsättes, att angriparens syfte är att utöva för -

Kungl. Majlis proposition nr SI.

födelse mot den angripne för det denne hyser viss för angriparen misshaglig
åskådning eller för det han enligt angriparens förmenande handlat i strid mot
de intressen i nu ifrågavarande hänseende, vilka angriparen förfäktar. Är
angriparens syftemål ett annat, blir bestämmelsen icke tillämplig, även om anledningen
till åtgärden har politisk eller religiös bakgrund. Sålunda avser till
exempel det av lagrummet meddelade förbudet icke att utgöra hinder för uppsägning
av en anställd, vilken på grund av obehärskat agitatoriskt uppträdande
gjort förhållandena på arbetsplatsen olidliga.

Förutom politiska eller religiösa motiv komma i beaktande även andra liknande
grunder, vilka icke blivit i lagtexten närmare angivna men som utmärkas
av åsiktsförföljelse från angriparens sida. Hätskhet mot ordningsmakten
i allmänhet kan sålunda tänkas föranleda förföljelse mot personer, som haft
anställning såsom militärer eller polismän. Dylik förföljelse träffas av förbudet
i denna paragraf.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Överståthållarämbetet har påpekat, att med den avfattning stadgandet erhållit,
det vore tveksamt örn det därmed avsedda syftet skulle uppnås. I uttrycket
»förföljelse» torde nämligen ligga ett ofrånkomligt krav på en intensivare
samverkan mellan flera personer eller ock att en person upprepade gånger
vidtagit åtgärd av omförmält slag. Sistnämnda fall kunde mindre sällan
tänkas förekomma och vid det förstnämnda torde betydande bevissvårigheter
möta, då det gällde att ådagalägga förefintligheten av uppsåtlig samverkan
mellan flera personer.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkarefdrefling ha förklarat
sig icke hava något att erinra mot stadgandet för den händelse uti
uttrycket »utöva förföljelse» inlades krav på att den angripande genom sitt
angrepp å motparten skulle hava gjort sig skyldig till ett handlingssätt, som,
sett isolerat, vore att beteckna som förföljelse.

Svenska industritjänstemannaförbundet har framhållit, att värdet av det
skydd mot åsiktsförföljelse, som stadgandet avsage att lämna, fran tjänstemännens
synpunkt sett vöre synnerligen tvivelaktigt, därigenom att arbetsgivaren
kunde förebära framkonstruerade försummelser i tjänsten såsom skäl
för avskedande.

Landsorganisationen har ifrågasatt, att i stadgandet bland grunderna för
förföljelse även borde upptagas den angripnes medlemskap i facklig organisation.
Dylik förföljelse kunde tänkas utövad utan att den hade karaktär av
organisationstvång i förslagets mening eller i varje fall utan att den kunde
styrkas utgöra dylikt tvång. Landsorganisationen erinrade vidare örn att förbudet
i förevarande paragraf bleve skäligen verkningslöst på grund av arbetsgivarnas
rätt att utan angivande av skäl uppsäga arbetare.

I likhet med kommissionen anser jag skäl tala för ett stadgande om förbud
mot stridsåtgärder, som ha karaktären av förföljelse, föranledd av religiösa,
politiska eller liknande skäl. Såsom av kommissionens motiv framgår,
har stadgandet ansetts täcka jämväl t. ex. fall av förföljelse mot någon på
grund av hans föregående anställning såsom militär eller polisman. Dess

Departe ments chefen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

avfattning torde vara tillräckligt vidsträckt för att omfatta även sådan förföljelse,
som i landsorganisationens yttrande beröres.

iVad i övrigt anmärkts i avgivna yttranden synes mig icke böra föranleda
ändring i kommissionens förslag. Allenast en mindre omredigering av formell
natur har vidtagits.

3 §.

I 10 § av kommissionsförslaget föreskrives att, sedan arbetstvist eller annan
ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd ej må äga rum mot någon, där
syftet är att utöva vedergällning för hans ställning till tvisten. Samma regel
skulle gälla, där förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, upphört redan
före tvistens avslutande.

Bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket 2) i den sakkunniges lagutkast,
där det föreskrives att med stridsåtgärd mot tredje man förstås stridsåtgärd,
som vidtages efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i
syfte att öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som eljest
därunder vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning
därom.

I motiveringen till sitt förslag framhåller kommissionen följande.

Bestämmelsen avser att bereda dem, som på något sätt varit inblandade i en
arbetstvist eller annan ekonomisk tvist, skydd mot trakasserier för deras åtgöranden
eller handlingssätt under tvisten. I överensstämmelse med vad den
sakkunnige föreslagit åsyftas i kommissionens förslag stridsåtgärder av alla
i 1 § angivna slag, vilka företagas i syfte att straffa eller utöva hämnd. Härunder
äro således bland annat att hänföra prickningar av förutvarande arbetsvilliga
och s. k. svarta listor över arbetare, som deltagit i strejk. Liknande
repressalier kunna tänkas förekomma på andra områden.

Liksom motsvarande föreskrift i den sakkunniges lagutkast är förevarande
bestämmelse avsedd att bereda skydd såväl för dem, vilka varit parter eller
brutit sin neutralitet i en primärkonflikt, som också för sådana personer, som
underlåtit att efterkomma en uppmaning att på något sätt understödja part i
denna. Förbudet åsyftar allenast att träffa sådana stridsåtgärder, vilka företagas
i syfte att mot någon utöva vedergällning för hans ställning till själva
tvisten. Under lagrummets tillämpning kommer således icke t. ex. uppsägning
av en anställd, som under en konflikt överfallit och misshandlat arbetsgivaren.

Kommissionen har ansett nödigt upptaga en särskild bestämmelse att förbudet
riktar sig icke blott mot stridsåtgärder, som företagas efter upphörandet
av den primära tvisten, utan jämväl mot sådana åtgärder, som äga rum
under pågående konflikt, nämligen för såvitt det förhållande, för vilket vedergällning
åsyftas, redan upphört. Har någon i anledning av en strejk tagit
anställning vid det därav drabbade företaget och utfört blockerat arbete, men
har han ^sedermera slutat sin anställning, får stridsåtgärd icke företagas mot
honom såsom vedergällning för hans ställning till konflikten, även örn denna
icke bringats till slut.

I yttrandena har de anställdas centralorganisation, i huvudsaklig anslutning
till ett av svenska maskinbefälsförbundet avgivet utlåtande, ifrågasatt, huruvida
det vore rimligt att, så oinskränkt som skett, underkänna det legitima be -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

hovet av repressalier mot personer, som genom sin obehöriga inblandning i en
konflikt eller genom underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser bidragit till
stridens längd, bitterhet och måhända olyckliga utgång för ena eller andra
parten. Stadgandet medförde i realiteten brist på jämlikhet därigenom att
arbetstagarpartens åtgöranden mot personer, som gjort sig skyldiga till sådan
inblandning, bleve kontrollerbara, medan arbetsgivarpartens motsvarande åtgärder
antingen kunde camoufleras eller givas sådan form, att de icke kunde
påtalas som en vedergällningsakt.

''Landsorganisationen har förklarat att landsorganisationen självklart ingenting
hade att invända mot att stridsåtgärder av uppenbar och uteslutande
hämndekaraktär förbjödes. Det vore emellertid en betydlig förenkling av saken
att reservationslöst återföra de s. k. prickningarna av förutvarande strejkbrytare
till dylika primitiva motiv. I stort sett kunde prickningens syfte sägas
vara att å arbetare, vilkas egen känsla av solidaritetsförpliktelse icke vore
stark nog att avhålla dem från att bryta en arbetskonflikt, utöva ett psykologiskt
tvång, ägnat att förmå dem till solidaritet. Man borde också besinna,
att dylika påtryckningsmedel icke vore något för arbetarorganisationerna
speciellt utmärkande. Det tvång som på arbetsgivarsidan utövades gentemot
osolidariska kolleger (material- och kreditspärr, indrivning av s. k. garantiförbindelser
etc.) toge sig liksom arbetsgivares stridsåtgärder överhuvud icke
sådana allmänt påtagliga uttryck som arbetarnas prickningsförfarande men
vore förvisso icke hänsynsfullare. I motsats mot prickningen gällde örn
den individuella bojkott av arbetare, som på arbetsgivaresidan utövades genom
de s. k. svarta listorna att åtgärden endast åsyftade vedergällning.
Genom bestämmelsen i 23 § i arbetsgivareföreningens stadgar att i kollektivavtal
skulle intagas bestämmelse att arbetsgivaren hade rätt att fritt antaga
och avskeda arbetare hade arbetsgivarna ett medel att gentemot sig
själva göra förbudet mot repressalier såvitt anginge avskedande av arbetare
ineffektivt. Svårigheterna att bevisa vedergällningssyfte borde föranleda till
antagandet att det föreslagna förbudet bragtes i tillämpning endast i uppenbara
fall av vedergällning. Landsorganisationen förmodade emellertid att domstolarna
beträffande här ifrågavarande stridsåtgärder från arbetarsidan helt
enkelt komme att presumera vedergällningssyfte. De kunde så mycket hellre
förväntas göra detta som kommissionen reservationslöst hänfört prickningarna
av strejkbrytare under förbudet. Det vore endast teoretiskt tänkbart, att denna
presumtion skulle kunna rubbas genom motbevisning. Med hänsyn till det anförda
vore det naturligt örn landsorganisationen ställde sig betänksam gentemot
den ifrågavarande regeln. Å andra sidan ville landsorganisationen icke
motsätta sig att stridsåtgärder av uppenbar och uteslutande hämndekaraktär
förbjödes. Det förhållandet, att redan enligt kommissionens förslag överträdelse
av förbudet icke medförde straffpåföljd med mindre att av domstol nedlagt
förbud mot åtgärdens fortsättande åsidosattes, föranledde landsorganisationen
att biträda förslaget under förutsättning, att i sammanhang med den nu
föreslagna lagstiftningen bestämmelse meddelades, att arbetsgivare vore piik -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Departe ments chefen.

tig att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetare. Genom en
sådan bestämmelse skulle skapas möjligheter att bedöma huruvida rättsstridigt
syfte förelåge. Landsorganisationen biträdde emellertid kommissionsförslaget
endast i vad det avsåge repressalier, som företoges efter primärkonfliktens biläggande.
Tydligt vore, att framför allt prickningsförfarandet hade en särskild
betydelse under pågående konflikt. Hade en arbetare tidigare under konflikten
uppträtt såsom strejkbrytare, funnes uppenbarligen anledning att räkna
med att han kunde komma att uppträda i samma egenskap även senare, så
länge konflikten bestode. Särskilt vore detta fallet, då det gällde större konflikter,
omfattande ett helt fack eller eljest ett större antal arbetsplatser. Det
vore ingalunda ovanligt att i sådana konflikter uppträdande strejkbrytare, sedan
de lämnat arbetet på en arbetsplats, toge ny anställning på en annan, därefter på
en tredje o. s. v. Att för den tvistande arbetarparten hålla reda på när en sådan
strejkbrytare vore i arbete och när han icke vore det kunde möta oöverkomliga
svårigheter. Örn strejkbrytaren nu under sin anställning på den första
arbetsplatsen blivit föremål för prickning och sedan efter en period utan sysselsättning
toge arbete på en annan blockerad arbetsplats o. s. v., skulle arbetarparten
drabbas av påföljd, därför att prickningen upprätthållits under mellanperioderna.
Klart vore, att örn det oneutrala förhållandet på detta sätt
begränsades till tiden för själva utförandet av en arbetsprestation, möjligheten
att förhindra neutralitetsbrott bleve skäligen illusorisk.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening samt svenska
tidning sutgivaref öreningen och dess arbets giv are sektion ha framhållit, att i
stadgandet ej finge inläggas den tolkningen, att arbetsgivares vägran att efter
en konflikts biläggande återtaga strejkande arbetare i tjänst betraktades såsom
stridsåtgärd.

Socialstyrelsen har framhållit behovet av någon form, varigenom konflikter,
som förlorat all aktualitet, även kunde formellt avföras.

Vad först angår förhållandet mellan parterna i tvisten anser jag i likhet
med kommissionen att stridsåtgärder i vedergällningssyfte böra efter tvistens
avslutande vara bannlysta. En föreskrift härom har upptagits i första stycket
av förevarande paragraf.

Vad härefter angår förhållandet mellan part i tvisten och utomstående
tredje man, innehåller 8 § förbud mot stridsåtgärd som under pågående primärkonflikt
vidtages såsom medel att öva påtryckning på motparten i konflikten.
Vidtages eller fortsättes stridsåtgärd mot en utomstående, sedan
primärkonflikten upphört, blir densamma enligt lagförslagets systematik att
anse såsom stridsåtgärd med omedelbart syfte, varvid syftet måste vara att
straffa vederbörande för hans hållning under konflikten. Vare sig straffet
får karaktären av huvudsakligen vedergällning eller snarare avser att ha en
förebyggande verkan för framtiden, bör tydligen en dylik stridsåtgärd icke
få igångsättas mot någon som under primärkonfliktens fortgång åtnjutit
neutralitetsskydd. Beträffande stridsåtgärd mot den som under konflikten
varit oneutral torde böra skiljas mellan olika fall. Den som brustit i neutra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

litet på sätt som avses i 10 § under 4—6 är närmast att likställa med motparten
i primärkonflikten. I och med tvistens biläggande bör stridsatgärd
mot honom ej få ifrågakomma. Annorlunda ter sig frågan örn repressalier
mot den som brutit sina organisationsmässiga förpliktelser eller som avses i
10 § under 2 och 3.

Vad angår arbetsgivareorganisationers repressalier mot osolidariska medlemmar,
bör märkas, att de huvudsakligen ske i form av indrivning av vite
enligt på förhand jämlikt stadgarna deponerade reverser och i sådant fall
redan på grund av föreskriften i 1 § sista stycket bliva medgivna.

Arbetareorganisationer, jordbrukares producentorganisationer m. fl. kunna
i regel ej begagna sig av samma medel för upprätthållande av medlemmarnas
solidaritet. De tillgripa i stället det psykologiska och ekonomiska
tvångsmedel som bojkottförfarandet utgör. Skulle alla verkningar av bojkott
i dylika fall på grund av föreskrift i lag omedelbart upphöra i och med primärkonfliktens
avslutande, bleve bojkotten säkerligen föga effektiv såsom
medel att upprätthålla den stadgemässigt fordrade solidariteten. Något direkt
sakligt sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas
rätt att bestraffa sina stadgebrytande medlemmar kan icke heller
anses förhanden. Vad nu sagts äger ock i huvudsak tillämpning å organisationernas
bojkottåtgärder mot de osolidariska arbetare och arbetsgivare,
som enligt 10 § 2—3 skulle sakna neutralitetsskydd under konflikten.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter har jag givit förevarande paragraf
sådan avfattning att den icke innefattar förbud mot stridsåtgärder gentemot
personer, som avses i 10 § under 1—3, d. v. s. föreningsmedlemmar som till
fördel för motparten åsidosatt sina organisationsmässiga förpliktelser ävensom
osolidariska arbetare och arbetsgivare.

Därest någon efter en redan avslutad tvist utsättes för en mera utpräglad
förföljelse, torde det ofta vara hans politiska eller fackliga inställning eller
någon liknande grund, som framkallar förföljelsen, och stridsåtgärden blir i
sådant fall otillåten enligt 2 §.

4 1-

11 § i kommissionsförslaget upptager, såsom redan omnämnts i den allmänna
motiveringen, bestämmelser till skydd för föreningsfriheten. I 11 § föreskrives
sålunda, att massåtgärd ej må vidtagas mot någon för att förmå eller hindra
honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej
heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal, utan så är
att arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes ej skäligen böra vara
medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd personals
intressen, eller annan sådan anledning föreligger.

Nämnda bestämmelser motsvaras av 1 § andra stycket 3) i den sakkunniges
utkast, där som stridsåtgärd mot tredje man betecknas stridsåtgärd vidtagen
för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda eller kvarstå
i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemensamt
uppträdande vid ingående av avtal.

I fråga örn det i 11 § omförmälda undantaget för arbetsledare och annan i
förtroendeställning anför kommissionen i specialmotiveringen till nämnda paragraf.

Undantaget avser i första hand tjänstemän i chefsbefattningar, verkmästare,
förmän och med dessa jämställda men även andra, vilka innehava förtroendesysslor
t. ex. sekreterare åt chefen m. fl. Härunder inbegripas däremot icke
sådana förmän för en mindre grupp arbetare, vilka själva deltaga i arbetet och
ej kunna betraktas såsom arbetsledare i egentlig mening. Såsom exempel på
andra anledningar, som kunna föranleda undantag från huvudregeln, kan
anföras, att en vice värd eller en portvakt kan förbjudas att tillhöra en förening,
som har till ändamål att tillvarataga hyresgästernas i huset intressen gentemot
hyresvärden.

Rörande reservationer till kommissionens förslag se betänkandet sid. 90,
92 och 93, 96 samt 104.

Beträffande ifrågavarande paragraf ha i yttrandena, utöver vad i den allmänna
motiveringen omnämnts, gjorts vissa påpekanden av mera speciell natur.

Den av kommissionen föreslagna inskränkningen i skyddet för arbetsledares
och andras i förtroendeställning föreningsrätt har mött starkt motstånd från
de organisationers sida, som representera de av inskränkningen närmast berörda.

Sålunda har svenska kontoristföreningarnas förbund framhållit, att då det
vore vanligt, att kontoristföreningarna omfattade anställda i alla grader, skulle
nämnda stadgande kunna äventyra organisationsarbetet bland de kontorsanställda.
Hed hänsyn till att kontoristbefattningen såsom sådan sedan gammalt
betraktats som en förtroendesyssla vore det tveksamt hur domstolarna komme
att tolka ordet »förtroendeställning». Stadgandet skulle kunna åberopas av
företagare, som funne det med sina intressen förenligt att motverka kontoristkårens
organisationssträvanden. Det vore därför för kontoristkårens del bättre
att de föreslagna bestämmelserna till skydd för föreningsrätten utginge än
att undantagsstadgandet för arbetsledares och annans i förtroendeställning
föreningsrätt finge sta kvar. Skulle överhuvud undantagsbestämmelsen böra
ifrågakomma borde den inskränkas till att endast avse arbetsledare.

De anställdas centralorganisation har betonat, att genom nämnda undantagsbestämmelse
lagens helgd skulle komma att givas åt ganska upprörande kränkningar
av föreningsrätten.

På liknande skäl ha svenska industritjänstemannaförbundet, svenska bankmannaf
öreningen, svenska maskinbefäls förbundet, Sveriges arbetsledareförbund,
Sveriges lantmäteritekniska biträdens riksförening, Sveriges radiotelegraf
ist förening, svenska journalistföreningen samt riksförbundet för affärsanställda
yrkat, att ifrågavarande undantagsstadgande måtte utgå ur förslaget.

Samma yrkande har framställts av landsorganisationen, som till stöd härför
bland annat anfört den möjlighet den föreslagna inskränkningen i skyddet för
arbetsledares och därmed jämställdas föreningsrätt öppnade för arbetsgivaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

att med tanke på kommande arbetskonflikter tillförsäkra sig en kår av neutrala
strejkbrytare. Visserligen skulle övertagande under konflikt av annat arbete
än skyddsarbete medföra neutralitetens förverkande, men tydligen vore betydelsen
av denna regel desto mindre ju större befogenhet som inrymdes arbetsgivaren
att till arbetsledare eller därmed jämställda hänföra och alltså från medlemskap
i arbetarorganisation och därav följande organisationsförpliktelse undantaga
personer med arbetsuppgifter, vilka endast oväsentligt skilde sig från
de egentliga arbetarnas. Landsorganisationen har vidare erinrat om att enligt
överenskommelse mellan svenska kommunalarbetareförbundet och svenska städernas
förhandlingsorganisation finge förmän och andra arbetsledningens förtroendemän
icke tillhöra samma avdelning av förbundet som under dem lydande
personal men ägde rätt tillhöra för befattningstagare och förmän särskilt
upprättad avdelning av förbundet. Tydligen borde det under inga förhållanden
ifrågakomma att tillämpa undantagsregeln på organisationsformer
av denna karaktär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett det tvivelaktigt, huruvida
arbetsledares och därmed jämställdas rätt att vara medlem av förening,
som avsåge tillvaratagande av dem underställd personals intressen, borde underkännas
i den utsträckning som skett. Enligt länsstyrelsens mening torde
det icke vara omöjligt att giva tillbörligt utrymme åt den så kallade vertikala
organisationsprincipen även örn såsom normalfall erkändes arbetsgivares uppsägningsrätt
för nu ifrågavarande fall.

Å andra sidan ha svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening,
svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges hantverksorganisation,
svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion, sägverksförbundet
samt Sveriges redareförening gjort gällande, att rätten till uppsägning
ej borde, såsom kommissionen föreslagit, vara beroende av någon skälighetsprövning.
Arbetsgivaren ensam borde tillkomma att bestämma, huruvida
den anställdes medlemskap i förening av ifrågavarande slag inverkade så menligt
på hans möjlighet att på ett tillfredsställande sätt sköta den honom anförtrodda
tjänsten, att en uppsägning vore motiverad.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och svenska
lantarbetsgivarnes centralförening lia jämväl i förevarande sammanhang hävdat
den principiella ståndpunkt föreningarna i annat sammanhang intagit, nämligen
att rätten att vidtaga individuella åtgärder överhuvud ej borde begränsas
genom en lagstiftning av förevarande slag.

Sveriges hantverksorganisation har framhållit, att en arbetsgivare skäligen
borde kunna fordra icke blott att en befattningshavare i förtroendeställning ej
skulle tillhöra underordnad personals förening utan jämväl att anställda av alldeles
skilda personalgrupper till exempel kontorister och arbetare ej finge sammansluta
sig i en gemensam kamporganisation.

Kommerskollegium slutligen har funnit den avvägning som i kommissionsförslaget
skett beträffande arbetsledares och därmed jämställdas ställning innefatta
en godtagbar kompromiss mellan de i kommissionen företrädda ytterlighetsståndpunkterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Riksförbundet för affärsanställda Ilar uttryckt tveksamhet rörande tolkningen
av paragrafen för det fall att hos en firma funnes anställd såväl organiserad
som oorganiserad personal och den förstnämnda lyckades påtvinga arbetsgivaren
kollektivavtal med klausul att endast till organisationen hörande
medlemmar finge inneha anställning hos firman. Två möjligheter skulle då
kunna tänkas, nämligen antingen att arbetsgivaren endast vid nyanställning
av personal vore nödsakad anställa till organisationen hörande medlemmar eller
att de utanför organisationen stående kunde tvingas att antingen ingå i organisationen
eller lämna sina anställningar. Då lagen i dess föreliggade formulering
syntes kunna lämna rum för en tolkning i sistnämnd riktning, framförde
förbundet som oavvisligt krav, att lagen förtydligades, så att den skänkte fullt
skydd för den negativa föreningsrätten, d. v. s. rätt att stå utanför organisationen.
För de affärsanställda vore detta en fråga av vital betydelse. Inom
affärslivet vore det i regel endast yngre affärsanställda, vilka ägde intresse
för rena kamporganisationer och dessa skulle, under förutsättning att lagen
icke skänkte fullt skydd för negativ föreningsrätt, kunna tvinga de äldre in
i en organisation, för vilken de icke ägde något intresse eller önskade tillhöra.
Det skulle även kunna leda till den konsekvensen, att en företagare kunde bliva
tvingad avskeda sin bästa och kunnigaste personal.

Landsorganisationen har framhållit, att då redan det i förevarande paragraf
angivna undantaget för arbetsledare eller annan i förtroendeställning vore
oantagligt, gällde detta givetvis än mer det ytterligare undantag, vilket beskrivits
genom uttrycket »annan sådan anledning». En särreglering i fall, då
en sådan kunde vara påkallad, borde lämpligen ske genom bestämmelse i kollektivavtal.
Så skedde för närvarande i mycket stor utsträckning och veterligen
hade ingen olägenhet därav gjort sig gällande. Landsorganisationen har
i förevarande sammanhang jämväl erinrat örn behovet av en kompletterande
bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivare att vid anfordran uppgiva skäl
för uppsägning av arbetsavtal till förekommande av ett kringgående av skyddet
för föreningsrätten. Närmare redogörelse för skälen till denna landsorganisationens
ståndpunkt har lämnats under 3 §.

Socialstyrelsen har erinrat om att åtskilliga kollektivavtal innefattade bestämmelser
med närmare angivande av vad som skulle förstås med arbetsledare
och förman samt angående rätt för arbetsgivaren att kräva att sådan personal
ej finge tillhöra arbetarnas organisation. Dylika i kollektivavtal fastställda
»förmansklausuler», vilka med hänsyn till yrkesförhållandena inom olika områden
kunde vara av växlande innehåll, skulle på grund av stadgandet i förevarande
paragraf kunna komma under domstols prövning.

Departe ments chefen.

I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat mig angående de synpunkter,
som enligt min uppfattning böra vara bestämmande vid avfattningen
av förevarande stadgande. I överensstämmelse härmed har lagrummet begränsats
till att avse skydd för föreningsrätten. I första punkten uttalas den
allmänna principen örn föreningsrätt. Såsom den viktigaste tillämpningen av
denna princip förbjudes enligt andra punkten vidtagandet av stridsåtgärder,

Kungl. Majlis proposition nr 31.

som innebära kränkning av föreningsrätten. Genom det allmänna stadgandet
i första punkten tillgodoses vissa i yttrandena uttalade önskemål örn ett mera
omfattande skydd för föreningsrätten.

Jag delar den åsikt, som uttalats av landsorganisationen angående bevisningssvårigheterna,
när individuella stridsåtgärder, innebärande kränkning av
föreningsrätten, företagas mot arbetare. En föreskrift örn skyldighet för arbetsgivare
att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetsavtal
skulle väl kunna något underlätta bevisningen. Dock torde en bestämmelse
av denna art knappast kunna genomföras utan att samtidigt en mera genomgripande
revision av arbetsrätten kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 373)
anhållit örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på
föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att
rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och
att främja arbetsfreden. Nu berörda fråga torde böra övervägas i samband med
den utredning, som sålunda av riksdagen begärts och örn vars igångsättande
jag har för avsikt att senare hemställa.

Vad angår frågan om arbetsledares med fleras föreningsrätt, kan jag icke
ansluta mig till kommissionens förslag att ställa dem utanför det föreningsrättsskydd,
som skulle ligga i den nya lagens förbud mot avskedande, när en
sådan åtgärd innebär kränkning av föreningsrätten. Åtskilliga hörda korporationer,
särskilt organisationer av anställda, ha starkt kritiserat den nämnda
undantagsbestämmelsen. I yttrandet av de anställdas centralorganisation
framhålles sålunda, att det uppställda undantaget skulle innebära, att lagens
helgd gåves åt även ganska upprörande kränkningar av föreningsrätten.

I anslutning till ett uppslag, som framkommit i flera yttranden, har jag
låtit begränsa undantaget på det sätt att en inskränkning av arbetsledares
och andra med dem likställda anställdas föreningsrätt må ske endast i kollektivavtal.
Därmed torde skäliga garantier mot missbruk erhållas. Regeln
innebär i praktiken att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande
organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses
utgöra kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss
inskränkning i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän
att tillhöra särskilda organisationer. Vid tvist om innehållet av dylika bestämmelser
i ett blivande kollektivavtal bliva följaktligen stridsåtgärder, varom i
denna paragraf är fråga, ej förbjudna.

Angående innehållet i andra stycket hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

5 §.

I 12 § av kommissionsförslaget stadgas, att i anledning av tvist rörande
arbetsförhållande massåtgärd ej må vidtagas mot den som utan biträde av annan
än make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller
syskon driver näring eller utför arbete för egen räkning.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser upptager ej den sakkunniges utkast.

Som motivering till stadgandet anför kommissionen följande.

I yttranden över den sakkunniges utkast har upptagits frågan om beredande
av skydd för små näringsidkare, vilka äro för svaga att kunna bjuda ett effektivt
motstånd mot arbetarorganisationerna. Denna fråga har närmare utvecklats
av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande (sid. 22 o. f.). Häri har
särskilt berörts den i 1933 års norska lag upptagna bestämmelsen att stridsåtgärd
i anledning av intressetvist ej må riktas mot en arbetsgivare, vilken
utom familjemedlemmar icke sysselsätter mera än tio arbetare. Ordföranden
i arbetsdomstolen har erinrat, att kollektivavtalet till sin idé avsåge att skapa
reda och enhetlighet i arbetsförhållandena. Örn inom ett fack vid sidan av kollektivavtalsbundna
arbetsgivare även utomstående arbetsgivare förckomme i
större utsträckning, vore detta ägnat att verka desorganiserande, vilket framför
allt sammanhängde med det företräde i konkurrenshänseende, som de utomstående
arbetsgivarna ägde genom möjlighet att betala lägre löner och därigenom
avyttra sina varor för lägre pris. Det saknades icke heller exempel på
att de utomstående representerade en lägre grad av yrkesskicklighet, något
som kunde medföra en tendens till allmän sänkning av standarden inom yrket.
Med hänsyn till sålunda anförda omständigheter kunde det — med utgångspunkt,
att förhållandena på arbetsmarknaden skulle utan det allmännas ingripande
ordnas genom avtal — icke vara ett samhällsintresse att alltför mycket
beskära möjligheten att genom stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal. Den
förut refererade norska regeln vore ur denna synpunkt särdeles godtycklig. I
hantverksmässiga fall kunde ett företag med tio arbetare ofta betraktas såsom
stort och konkurrenskraftigt. I själva verket skulle en sådan regel i hög grad
försvåra möjligheten till ömsesidig organisation av ett dylikt fack. Ordföranden
i arbetsdomstolen har vidare anfört, att man emellertid kunde framdraga
fall, där skydd kunde tänkas böra åtnjutas mot angrepp för genomdrivande
av avtal. Någon ville tillfälligtvis antingen ensam eller ock med lejd arbetskraft
i egen regi utföra ett arbete, som icke folie inom hans yrkesmässiga verksamhet,
såsom uppförande av ett eget hem eller utförande av reparationsarbeten
i en honom tillhörig fastighet. Förutsättning för ett sådant skydd måste dock
alltid vara att det rörde sig om någorlunda små förhållanden. Ett annat fall,
där man kunde tänka sig skydd, erbjöde en näringsidkare, som icke använde
utomstående lejd arbetskraft utan endast arbetade själv med hjälp av familjemedlemmar
eller andra honom mycket närstående personer. Familjen kunde
göra anspråk på att utan inblandning få bilda en produktionsenhet.

Kommissionen har haft dessa spörsmål under övervägande. Kommissionen
har därvid funnit sig icke böra i detta sammanhang upptaga frågan om beredande
av skydd för näringsidkare, vilka sysselsätta ett fåtal lejda arbetare.
Däremot har kommissionen funnit det vara en samhällsangelägenhet av betydande
vikt att lagstiftningen skapar garantier för att sådana, företagare, som
icke använda utomstående lejd arbetskraft, få ostörda av stridsåtgärder från
dem ovidkommande organisationer på arbetslivets område utöva sin näring
eller hantering. Enligt kommissionens mening bör det icke tillåtas att mot
dylika företagare riktas anspråk på anslutning till kollektivavtal,, som betingats
av förhållanden, vilka icke äga motsvarighet inom. en av familjemedlemmar
bestående produktionsenhet. Den gemensamhet i intressen för rörelsens
bestånd och utveckling, som förefinnes mellan de i företaget verksamma familjemedlemmarna,
kan föranleda dessa att åtnöja sig med helt andra betingelser
för arbetets utförande än som äro acceptabla för arbetare i allmänhet inom
yrket. För familjemedlemmarna betyder som regel delägarskapet i företaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

eller utsikt att vinna sådant mera än den förbättring av arbetsvillkoren, som
en anslutning till ett kollektivavtal kan medföra. Här göra sig i stort sett
enahanda synpunkter gällande som de vilka föranlett lagstiftaren att, då fråga
är örn arbetstidens begränsning, göra vissa undantag för familjeföretag. Av
nu anförda skäl har kommissionen i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse
av innehåll, att därest någon driver näring utan biträde av annan än
make, avkomlingar, adoptivbarn, föräldrar, syskon, svärföräldrar eller makes
syskon, massåtgärd mot honom ej får äga rum i anledning av tvist angående
arbetsförhållande. Motsvarande bestämmelse har meddelats till skydd för den,
som för egen räkning utför arbete utan hjälp av annan än sådana anförvanter
som nu nämnts. Härmed avses icke blott hantverkare och andra självständiga
företagare utan jämväl den, som för egen räkning utför ett arbete, vilket
faller utanför hans yrke, t. ex. en fabriksarbetare, som på lediga stunder uppför
ett eget hem.

Avgörande för tillämpligheten av denna bestämmelse är allenast, att mellan
företagaren och övriga i företaget sysselsatta består ett sådant familjeförhållande,
som ovan är nämnt. Utan betydelse är således, om dessa bilda skilda
hushåll. Kommissionen har nämligen icke ansett lämpligt att ytterligare uppställa
såsom villkor att de i företaget arbetande skulle hava husrum och kost
hos företagaren. Ett dylikt villkor kunde leda till icke önskvärda konsekvenser.
Detta belyses bäst av ett exempel. Ett företag har under en följd av år
drivits av fader och två hemmavarande söner. En av dessa ingår äktenskap
och bildar eget hem men arbetar alltjämt i företaget. Härigenom kan näppeligen
anses hava inträtt någon förändring av företagets karaktär av en på nära
släktskap grundad produktionsenhet.

Bestämmelsen i 12 § avser endast massåtgärder. Andra stridsåtgärder äro
utan någon praktisk betydelse i tvister rörande arbetsförhållanden, varom här
är fråga.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande detta stadgande
får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 90 och 93.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har framhållit, att samtidigt som man måste medge, att kollektivavtalets
införande på en hel del arbetsområden betytt skapandet av ordning
och enhetlighet i arbetsförhållandena, kunde det likväl icke förnekas, att
den möjlighet till övergång från arbetstagare- till företagareställning, som inom
många yrkesområden varit den normala vägen för framväxandet av ny företagsverksamhet,
därigenom ganska avsevärt hämmades. Antalet småföretag i
vårt land vore mycket betydande och erfarenheten visade, att desamma vore i
mindre mån än de stora företagen känsliga för växlingar i konjunkturerna samt
såtillvida representerade en stabiliserande faktor på arbetsmarknaden. I betraktande
härav vore det i och för sig ett allmänt intresse att småföretagen bereddes
erforderligt skydd för fri och obehindrad verksamhet. Med hänsyn till
det personliga moment, som gjorde sig gällande i arbetsförhållandena vid åtskilliga
småföretag, kunde vidare massåtgärd mot företaget framstå som en ur
de anställdas synpunkt föga påkallad åtgärd, tillkommen för främjandet av
dem tämligen ovidkommande organisatoriska och lönepolitiska syften men likväl
tillfoga företaget betydande skada. Då de viktigaste vapnen vore bojkott
och varublockad, kunde möjligen tagas i övervägande, huruvida det i förevarande
paragraf meddelade förbudet kunde begränsas att avse nämnda strids -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

medel, varvid betänkligheter knappast skulle möta att utsträcka skyddet jämväl
till småföretag med visst antal lejda arbetare. Emellertid uppstode även
med en sådan anordning svårigheter. De olika formerna av massåtgärder exempelvis
skulle i sådant fall behöva till sin innebörd närmare preciseras. Frågan
örn beredande av erforderligt skydd för småföretagen vore ett spörsmål av stor
vikt men samtidigt mycket komplicerat och svårlöst. Det sätt varpå denna
fråga blivit löst enligt kommissionens förslag vöre icke tillfredsställande men
styrelsen vore för närvarande icke i tillfälle att giva anvisning på någon ändamålsenligare
lösning. Då emellertid ifrågavarande bestämmelse skulle vara
ägnad bereda skydd för familjeföretagen och genom densamma övriga småföretag
knappast skulle försättas i något försämrat läge i förhållande till deras
nuvarande belägenhet i förevarande avseende samt slutligen den föreslagna
lagstiftningen vore avsedd att gälla för allenast en försöksperiod av ganska
kort varaktighet, syntes de av styrelsen framförda betänkligheterna mot kommissionens
förslag kunna lämnas åsido.

Två reservanter i socialstyrelsen ha föreslagit, att skydd skulle beredas företag,
som dreves med biträde av högst två personer förutom de i kommissionens
förslag angivna anförvanterna.

Svenska lantarbetsgivarnes central förening har med hänsyn till det mindre
jordbrukets intressen funnit det påkallat, att den begränsning i rätten att vidtaga
arbetsnedläggelse, som stadgats i 12 §, givits större räckvidd.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Västernorrlands
län samt Sveriges gjutmästareförbund ha hemställt, att det i paragrafen
stadgade skyddet måtte utsträckas att avse företag, som i sin rörelse sysselsatte
högst fyra arbetare, som icke vore familjemedlemmar, samt länsstyrelsen
i Stockholms län, handelskammaren i Gävle och Sveriges industriförbund att
skyddet skulle åtnjutas av de företag, som i sin verksamhet sysselsatte ett
mindre antal oskylda arbetare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och handelskammaren i Gävle ha ansett, att
i vart fall bland uppräknade skyldeman borde medtagas jämväl avkomlings
make.

Landsorganisationen har betonat, att då från arbetarsidan småföretag utsatts
för blockad, hade detta skett i syfte att åvägabringa de anställdas organisering
samt en kollektivavtalsenlig reglering av arbetsvillkoren. Fackföreningsrörelsens
huvuduppgift att inordna alla yrkesutövare under kollektivavtalets
normer vore efter decenniers strävan på god väg att förverkligas.
Det syntes ur social synpunkt ligga makt uppå, att detta mångåriga saneringsarbete
icke raserades. Den kollektivavtalsenliga regleringen av arbetsmarknaden
utgjorde icke blott den säkraste garantien för arbetsfred, den medverkade
dessutom till upprätthållande av en hög produktstandard, den medförde
en enhetlig prissättning och utgjorde därigenom det säkraste korrektivet
mot illojal konkurrens. Från dessa synpunkter vore fackföreningsrörelsens
kamp för kollektivavtalets utbredning även till småföretagen av omedelbar
betydelse också för de större avtalsbundna arbetsgivarna. Ur denna principiella
synpunkt på problemet småföretag-kollektivavtal funnes ingen anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ning att göra någon skillnad mellan familjeföretag och småföretag med lejd
arbetskraft. Emellertid ville landsorganisationen icke bestrida, att ur andra
synpunkter skäl kunde anföras för en undantagsreglering för familjeföretagens
vidkommande. Svårigheten att beträffande sådana företag — i motsats
till småföretag med lejd arbetskraft — kontrollera kollektivavtalens efterlevnad
vore ju också ägnad att minska de betänkligheter mot en undantagsreglering,
som mötte ur den anförda principiella synpunkten. Om emellertid familjen
kunde göra berättigade anspråk på att utan inblandning få bilda en
produktionsenhet, så gällde detta icke örn de släktföretag, vilka kommissionen
ville skydda. Det för familjen utmärkande vore, utom blodsbandet, det
gemensamma hemmet. En rationell avgränsning av familjeföretagen måste bestämmas
efter norm härav. Landsorganisationen ansåge sålunda, att skyddet
för familjeföretag borde begränsas till den som utan biträde av andra än hemmavarande
familjemedlemmar dreve näring eller utförde arbete för egen räkning.
Kretsen av familjemedlemmar borde i detta fall begränsas till make,
barn och föräldrar. Att indrivningsblockad mot familjeföretag avseende utfående
av lejd arbetares oguldna arbetslön borde vara tillåten, kunde icke vara
föremål för meningsskiljaktighet. Företagets karaktär borde i detta fall tydligen
bestämmas efter förhållandena vid tiden för lönefordringens uppkomst.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening lia i detta
sammanhang framhållit önskvärdheten av att sådana företagare, som sysselsatte
endast eller övervägande oorganiserade och med sina arbetsvillkor nöjda
arbetare, bereddes skydd mot massåtgärder, vilka organisationer vidtoge för
att förmå arbetsgivaren att sluta kollektivavtal på de av organisationen önskade
villkoren eller eljest tillämpa vissa för vederbörande fack mera allmänt
gällande arbetsvillkor. Möjligen kunde bestämmelsen i 14 § tredje stycket anses
omfatta jämväl sådana mot tredje man riktade stridsåtgärder, som avse en reglering
av arbetsvillkoren av bär avsett slag. Då bestämmelsens formulering och
kommissionens motiv till 12 § emellertid lämnade rum för viss tvekan därutinnan,
syntes det i allt fall vara behövligt med ett klart uttalande på denna punkt.
Därjämte ha föreningarna påpekat, att missbruket av de ekonomiska stridsåtgärderna
vore mest framträdande i de fall, då arbetarorganisationerna igångsatte
blockad mot småföretagare, vilka själva deltoge i arbetet jämsides med sina
arbetare, för att tvinga dessa att avstå från arbetet till förmån för organisationens
medlemmar. Kommissionens förslag förhindrade icke i nödig omfattning
dessa otillbörliga angrepp å den enskildes näringsfrihet. Då angreppet
här vore riktat mot parten själv, kunde 14 § tredje stycket ej träda i tillämpning
och 12 § avsåge endast sådana arbetsgivare, som ej hade anställd lejd
arbetskraft. Föreningarna ansåge sig därför böra föreslå ett tillägg till 12 §
av innehåll, att massåtgärd ej finge vidtagas mot den, som utförde arbete
för egen räkning, i syfte att förmå denne att till förmån för annan avstå arbetet.

Kommissionens förslag synes mig kunna godtagas, med allenast en redaktionell
jämkning, avsedd att förebygga den tolkningen att stridsåtgärd vore

Departt mentt chefen.

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

förbjuden även i sådana fall, som av landsorganisationen beröras, nämligen då
stridsåtgärd igångsattes för utfående av ogulden arbetslön från en tid då lejd
arbetskraft ännu användes vid företaget. Uppenbart är att bestämmelsen icke
omfattar det fall då flera personer, utan att stå i den förvantskap med varandra,
varom i paragrafen är fråga, driva rörelse gemensamt, vare sig i bolags
form eller annorledes.

6 §•

I 9 § av kommissionens förslag stadgas, att ej någon må, sig eller annan
till orättmätig vinning, avtvinga annan gods eller penningar genom att mot
honom rikta massåtgärd eller hot därom.

Till orättmätig vinning skall ej hänföras att borgenär erhåller betalning av
någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen
sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

Beträffande detta stadgande anför kommissionen i sin allmänna motivering.

Den sakkunniges utkast omfattade en viktig kategori av personer, vilka
enligt kommissionsförslaget bliva att anse såsom parter. Här åsyftas den som
är parts successor därigenom att han av part övertagit egendom eller rörelse.
Det är ju ett vanligt och många gånger överklagat förhållande att arbetare,
vilka hos exempelvis byggmästare eller affärsinnehavare äga innestående lönefordran,
som de på grund av gäldenärens insolvens eller andra orsaker icke
kunnat utfå, förklara själva byggnaden eller affärsrörelsen i blockad med syfte
att tvinga den som övertagit byggnaden eller affärsrörelsen — eventuellt
även byggherren själv — att betala deras fordran. Då denna stridsåtgärd
mot successor icke avser att vinna hans medverkan för utövande av påtryckning
på gäldenären, utan innefattar ett angrepp med självständigt syfte,
nämligen att successorn oberoende av sitt rättsförhållande till gäldenären
skall betala dennes skuld, är successorn att anse såsom part i förslagets mening.

Ett angrepp på successor i angivet syfte är emellertid mången gång att betrakta
såsom ett sådant påtagligt övergrepp, att det måste hänföras till de fall,
som enligt vad ovan anförts i den allmänna diskussionen betecknats såsom
utpressningsblockad. Med anledning härav har kommissionen blivit nödsakad
att till lösning upptaga frågan om utpressningsblockad i hela dess
vidd.

Lösningen av denna fråga har skett i närmaste anslutning till det förslag
örn straff för utpressning, som vid 1934 års riksdag framlagts i proposition
nr 15 rörande ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen. Det är sålunda
enligt förslaget (9 §) förbjudet att, sig eller annan till orättmätig vinning,
avtvinga annan gods eller penningar genom att mot honom rikta vissa stridsåtgärder
eller hot därom. Det är dock ställt utom tvivel, att just arbetares
stridsåtgärder mot successor för att tvinga denne att betala företrädarens skuld
många gånger icke kunna betecknas såsom klandervärda. Fula transaktioner
förekomma icke sällan i avsikt att genom överlåtelse möjliggöra för gäldenären
att undandraga sig betalning av arbetarnas löner. Detta förhållande hade
beaktats i den sakkunniges utkast, i det att successorn i dylika fall betraktades
såsom en icke neutral tredje man. På motsvarande sätt har i kommissionens
förslag gjorts ett förtydligande, avseende att i sådana fall orättmätig
vinning icke skall anses föreligga, om tvång riktas mot successorn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

I specialmotiveringen anför kommissionen vidare.

Kommissionen Ilar i den allmänna motiveringen erinrat örn det av Kungl.
Majit i proposition nr 15 till innevarande års riksdag framlagda förslaget
till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen. För detta lagförslag,
som avser att bereda skydd mot utpressning, anser sig kommissionen här bora
redogöra något närmare. Enligt förslaget stadgas straff för den, som sig eller
annan till orättmätig vinning avtvingar någon gods eller penningar eller
skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling genom hot om brottslig
gärning eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att örn
någon lämna meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst. Likaledes är försök till
sådan utpressning belagt med straff. Såsom utpressning är däremot icke att
anse hot örn civilt rättsstridig men i och för sig icke brottslig handling^ och
således ännu mindre hot örn en i sig själv tillåten handling. Därest någon
avtvingar annan förmåner genom hot örn strejk, lockout, bojkott, blockad eller
annan därmed jämförlig stndsatgärd, skulle förfarandet enligt berörda lagförslag
icke vara att betrakta såsom brottsligt. Beträffande denna fråga bär
föredragande departementschefen erinrat, att jämlikt lagen den 22 juni 1928
örn kollektivavtal stridsåtgärd av sådant slag under vissa omständigheter icke
finge vidtagas av part under den tid kollektivavtalet vore gällande samt att
vid avtalsbrott skadeståndsskyldighet inträdde enligt de särskilda reglerna i
nämnda lag. Ett införande av straff för utpressning skulle enligt departementschefens
mening i många hithörande fall kunna leda till att den straffande
myndigheten begagnades som medel för realiserandet av ett rent civilrättsligt
anspråk. Till det sagda komme att den subjektiva beskaffenheten. hos
gärningsmannen vid användande av hot av detta slag oftast icke vöre sadan
sorn kännetecknade den typiske utpressaren. I regel torde det nämligen förhålla
sig så att angriparens krav härlett sig ur eller haft samband med ett
anspråk, som för angriparen själv framstatt såsom åtminstone moraliskt befogat.
På grund härav saknades merendels hos angriparen det motbjudande
moment av vinningslystnad och lömskhet, som givit utpressningsbrottet dess

diffamerande karaktär. ,

I ett flertal av de över utkastet avgivna yttrandena har framhållits, att det
förefunnes ett starkt behov av lagbestämmelser till förhindrande av utpressningsblockader,
vilka i högre grad än andra hithörande stridsåtgärder tedde
sig kränkande för rättskänslan. Exempel på blockader av denna beskaffenhet
hava lämnats i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen har anfört
att inom vissa fack, där verksamhetens ekonomiska resultat vöre särskilt
beroende av att arbetet fullgjordes pa bestämd tid, arbetarna förstått att genom
hot om arbetsvägran tillvälla sig betydande ekonomiska förmåner^ utöver
de avtalsenliga. Föreningen har erinrat om allmänt kända exempel från husbyggnadsindustrien
i Stockholm samt uttalat såsom slutomdöme, att kollektivavtalens
normala funktion blivit allvarligt hotad genom denna utpressnmgspolitik.
Blockader i rent utpressningssyfte äro emellertid icke begränsade till
tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Motsvarande företeelser synas förekomma
jämväl på andra områden. Sveriges fastighetsägareförbund har i sitt
yttrande omnämnt ett fall, i vilket en hyresgästorganisation, ^sedan en. dess
funktionär blivit ådömd böter för anstiftan av skadegörelse å en fastighet,
gentemot ägaren av denna fastighet framställt fordran pa att denne skulle
betala böterna och ersätta funktionärens rättegångskostnader samt tillgripit
blockad för att genomdriva detta krav. Kommissionen vill vidare, erinra, att
i motioner vid innevarande års riksdag påyrkats sådan utvidgning av det
av Kungl. Majit föreslagna rekvisitet för utpressningsbrottet, att därunder

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

bleve att hänföra jämväl blockader och liknande stridsåtgärder i utpressningssyfte.

Såsom kommissionen antytt i den allmänna motiveringen, har kommissionen
ansett sig icke kunna underlåta att i samband med trugan örn beredande av
skydd at .tredje man i ekonomiska konflikter upptaga till övervägande jämväl
huruvida ingripande på lagstiftningsväg erfordras i anledning av stridsåtgärder
med karaktär av utpressning. Av vad kommissionen i denna fråga
redan anfört och vad i övrigt är allmänt känt, framgår att sådana stridsåtgärder
förekomma i en viss ej alltför obetydlig omfattning. Fall hava inträffat,
da sammanslutningar eller grupper av personer genom blockad, bojkott
eller arbetsinställelse eller genom hot om sådan stridsåtgärd tilltvungit sig
ekonomiska förmåner, som saknat varje såväl juridiskt som moraliskt berättigande.
Dylika händelser äro uppenbarligen i hög grad kränkande för rättsmedvetandet.
Att de icke böra tolereras av rättsordningen, därom synes icke
kunna råda någon meningsskiljaktighet. Då sådana stridsåtgärder i allmänhet
icke rikta sig mot tredje man utan som regel omedelbart träffa part, har
kommissionen .ansett ett särskilt lagstadgande, innehållande förbud däremot,
vara erforderligt. Denna bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf,
har kompletterats med en straffbestämmelse i 25 §.

Det ifrågavarande förbudet mot vissa stridsåtgärder i utpressningssyfte har
utformats i nära överensstämmelse med den av Kungl. Majit föreslagna lydelsen
av 21 kap. 10 § strafflagen. För kriminell påföljd förutsättes enligt kommissionens
förslag, att någon genom massåtgärd eller hot därom avtvingar
annan gods eller penningar, s:ig själv eller annan till orättmätig vinning. För
fullbordat brott fordras alltså, att angriparen genom massåtgärden vunnit ett
visst förmögenhetsresultat gods eller penningar. Emellertid har i 25 §
andra stycket stadgats straff jämväl för försök till utpressning medelst dylik
åtgärd. Vidare uppställes såsom förutsättning för lagrummets tillämplighet,
att förmögenhetsresultatet varit orättmätigt. Detta begrepp äger här samma
innebörd sorn .motsvarande uttryck i brottsrekvisitet vid vanlig utpressning.
I anslutning till vad lagrådet anfört rörande sistnämnda rekvisit är alltså att
bemärka, att även om någon verklig rättsgrund ej föreligger för det framställda
anspråket, straff för överträdelse av 9 § icke inträder i annat fall än
att det framtvungna förmögenhetsresultatet står i uppenbart missförhållande
till vad angriparen skäligen .kunnat fordra. Det förutsättes med andra ord
icke blott att anspråket objektivt är obefogat utan jämväl att det subjektivt sett
framstår såsom otillbörligt. Är förhållandet icke sådant, bör frihet från straff
inträda.

Bestämmelsen i förevarande paragraf är ej att tillämpa för det fall att vid
uppgörelse om kollektivavtal en arbetarfackförening genom arbetsinställelse
i förening med arbetsblockad genomdriver en reglering av framdeles utgående
löner, även örn dessa i viss mån överstiga vad som med hänsyn till den
allmänna lönenivån på orten är att anse såsom skäligt. Annorlunda kan förhållandet
bliva, om föreningen i detta sammanhang passar på att tillskansa sig
ekonomiska förmåner, som icke hänföra sig. till en reglering av arbetsförhållandena
för framtiden., i det man exempelvis tilltvingar sig en särskild gottgörelse
för förfluten tid, vartill någon rättsgrund ej finnes. Sålunda bör så°’ovbg
stridsåtgärd enligt detta lagrum betraktas, örn föreningen såsom
villkor för strejkens nedläggande uppställer och såmedelst tvingar arbetsgivaren
att betala föreningens strejkkostnader eller förmår honom att återbetala
ett skad.estandsbelopp, som han uppburit av föreningen i enlighet med dom
eller tidigare överenskommelse.

Av vad ovan anförts framgår, att sådana stridsåtgärder, som bruka betecknas
som indrivningsblockader, icke falla under lagrummets tillämpning i den

Kungl. Majrts proposition nr 81.

mån de rikta sig mot gäldenären själv. Det utmärkande för stridsåtgärder av
denna typ är nämligen, att angriparen vill genom hot om stridsåtgärd eller
igångsättande av sådan åtgärd utfå något, vartill lian äger laglig rätt, vanligen
ett intjänt lönebelopp. Att arbetarna vid ett företag, om arbetsgivaren icke
förmår utbetala deras avlöningar, nedlägga arbetet och förklara företaget i
blockad, innebär i och för sig icke något missbruk av stridsmedel. I ett av kollektivavtal
reglerat förhållande är en sådan arbetsinställelse ej att anse såsom
avtalsbrott. De fall, som i detta sammanhang förtjäna särskild uppmärksamhet,
äro sådana, i vilka gäldenären överlåter företaget, sedan detta förklarats i
blockad. Vanligen fortsätter i dylikt fall blockaden mot företaget, till dess
den nye innehavaren erlagt arbetarnas lönefordringar hos överlåtaren eller
dessa eljest blivit betalda. Sådana indrivningsblockader förekomma ofta.
Uppkomsten till dessa företeelser inom arbetslivet torde kunna hänföras till
det under vissa förhållanden otillräckliga skydd, som lagstiftningen bereder
arbetarna för deras intjänta lönefordringar. Enligt 17 kap. 4 § handelsbaden
äro arbetarna visserligen vid arbetsgivarens konkurs tillförsäkrade en framskjuten
plats i förmånsrättsordningen för sina lönefordringar, såframt dessa
ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Dessa fordringar äga
sålunda företräde framför alla inteckningar såväl i fast egendom som för förlag
eller i jordbruksinventarier. Förmånsrätten är emellertid rent personlig.
Den är icke knuten till den fastighet eller den rörelse, som det utförda arbetet
avsett. Härav följer, att när arbetsgivarens huvudsakliga tillgångar utgöras
av denna fastighet eller rörelse, förmånsrätten för lönefordringarna kan bliva
värdelös genom en överlåtelse av fastigheten eller rörelsen. Dessutom är särskilt
beträffande byggnadsarbetares fordringsanspråk att märka, att byggnader
merendels utföras på entreprenad. För utfående av sina lönefordringar äga
arbetarna i sådana fall att hålla sig endast till entreprenören. Är denne, såsom
ej sällan händer, mer eller mindre insolvent, kunna arbetarna icke rikta
något rättsanspråk mot byggnadens ägare för att utfå vad dem rätteligen tillkommer.
Dessa omständigheter hava föranlett arbetarna att söka genom blockad
mot själva fastigheten tilltvinga sig sin rätt. Såsom allmän regel torde
numera gälla, att om ett byggnadsföretag förklarats i blockad på grund av
byggmästarens bristande förmåga att utbetala arbetarnas intjänta avlöningar,
denna blockad upprätthålles, trots att fastigheten byter ägare både en och
flera gånger. Om det således får hållas för visst, att stridsåtgärder av detta
slag ursprungligen haft karaktär av en i och för sig befogad självhjälp ur ett
trångmål, vari arbetarna bringats genom lagstiftningens bristfällighet på ett
för dem livsviktigt område, kan det dock ej förnekas, att indrivningsblockader
kommit till användning jämväl i sådana fall, då möjligheter förefunnits för
arbetarna att utfå sin rätt på de vägar, som lagen anvisar, överhuvud synes
hos arbetarna, särskilt inom byggnadsindustrien, en sig alltmer utbredande
tendens göra sig gällande att med åsidosättande av de lagliga exekutionsmedlen
taga sig själva rätt medelst arbetsinställelser och blockader. I synnerhet
har detta tillvägagångssätt verkat stötande för rättskänslan, då betalning för
lönefordringar avtvungits någon, som icke haft någon som helst rättslig förpliktelse
att svara för dessa.

Då det gäller att avgöra, huruvida stridsåtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet
böra vara tillåtna, kan man ej bortse från de brister, som gällande
lagstiftning företer i fråga om säkerställandet av arbetares lönefordringar. Avhjälpandet
av dessa brister har redan tidigare stått på dagordningen. Någon
lösning har frågan emellertid icke ännu erhållit. Kommissionen anser sig i
detta sammanhang böra understryka angelägenheten av att detta för arbetsfreden
viktiga spörsmål snarast upptages till förnyat övervägande och bringas

Kungl. Maurts proposition nr 81.

till en lösning, som kan tillfredsställa arbetarnas befogade anspråk att vinna
trygghet för utbekommande av invänta löner.

Innan lagstiftningen fullständigats på berörda område, bör nian enligt kommissionens
mening icke genom ett allmänt förbud mot indrivningsblockader
beröva arbetarna deras understundom mest effektiva vapen vid inkasserandet
av deras lönefordringar. Såsom redan ovan är nämnt, kunna dylika blockader
icke betecknas såsom företagna i utpressningssyfte, så länge de rikta sig mot
den arbetsgivare, som svarar för de oguldna lönerna. Större tveksamhet kan
råda beträffande de fall, då blockaden fortsätter efter det gäldenären överlåtit
sin fastighet eller sin rörelse å annan. Huruvida dessa stridsåtgärder äro att
hänföra under det i 9 § meddelade förbudet, kommer att bero på omständigheterna
vid överlåtelsen. Ett fortsättande av blockaden mot den nye ägaren
kan icke under alla förhållanden betecknas såsom otillbörligt. Det kan nämligen
hända, att gäldenären söker att undgå gälden genom en överlåtelse för
skens skull. Är den nye ägaren att anse såsom bulvan för gäldenären eller har
han på annat sätt uppsåtligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig
gälden, bör han ej få åtnjuta bättre skydd än gäldenären. Ett fortsättande av
blockaden i detta fall kan ej anses på ett otillbörligt sätt kränka den nye ägarens
rätt. Annat blir förhållandet, om den nye ägaren vid övertagandet av
företaget icke ägt någon kännedom örn den mot detta riktade blockaden eller
eljest handlat fullt lojalt. I sådant fall framstår en fortsatt blockad mot honom
såsom ren utpressning. Till förebyggande av all tveksamhet rörande lagrummets
tolkning i detta hänseende har kommissionen upptagit en uttrycklig
föreskrift i andra stycket av paragrafen. Enligt denna bestämmelse föreligger
icke orättmätig vinning, örn arbetare, som hava innestående lönefordringar,
genom blockad tilltvinga sig betalning för dessa av ny ägare av företaget, för
såvitt denne genom övertagandet av företaget uppsåtligen sökt möjliggöra för
gäldenären att undandraga sig gälden. Beträffande bevisskyldigheten i fråga
om sistnämnda omständigheter gälla allmänna regler för bevisning i brottmål.
Därest svarandena (arbetarna) göra gällande, att käranden genom övertagande
av rörelsen uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig
gälden, ankommer det således å käranden att bevisa, att överlåtelsen varit
lojal. Emellertid är uppenbart, att ett av svarandena löst utkastat påstående
om illojalitet från kärandens sida, vilket icke vinner något som helst stöd av
omständigheterna i målet, icke bör förtjäna något avseende.

Bestämmelserna i 9 § avse endast massåtgärder. Övriga arter av stridsåtgärder
torde näppeligen hava någon betydelse såsom tvångsmedel i utpressningssyfte.
Att någon i sådant syfte skulle använda sig av hot örn uppsägning
av arbets- eller hyresavtal eller örn avbrytande av ekonomisk förbindelse
i samverkan med andra kan knappast tänkas förekomma annorledes än i samband
med avtvingandet av en viss prestation eller annan rättshandling. Under
sådana omständigheter kan denna rättshandling förklaras ogiltig jämlikt 29 §
i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
samt angriparen förpliktas återbära vad han på grund av rättshandlingen
uppburit.

Därest propositionen angående ändring i 21 kap. strafflagen oförändrad
antages och jämväl förevarande förslag blir lag, kan inträffa, att vissa fall
av blockader skulle komma att bedömas såsom utpressning jämlikt 21 kap.
10 § strafflagen. På grund av de allmänna bestämmelserna i 2 och 3 §§ av
förslaget med tillhörande straffbestämmelser i 20 §, äro nämligen massåtgärder,
som vidtagas av någon som icke är därtill behörig, att anse såsom brott.
Ett hot örn en blockad av någon, som är därtill obehörig, skulle alltså bliva
ett hot örn brottslig gärning, och dess användning i utpressningssyfte skulle
kunna falla under 21 kap. 10 § strafflagen. Av förut anförda skäl lärer ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

sådant resultat böra undvikas, oell ett Härtill syftande förbehåll torde därför
vid förslagets antagande böra inflyta i sistnämnda lagrum.

Angående en inom kommissionen av herr Hansson avgiven reservation beträffande
9 § får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 89.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat farhagor för att stadgandet
skulle komma att skapa icke förutsedda rättstvister och ett högst beklagligt
osäkerhetstillstånd för en del av jordbrukets ekonomiska föreningar med hänsyn
till det clearingförfarande, som redan kommit till användning inom handeln
med mejeriprodukter och eventuellt kunde få tillämpning även beträffande
handeln med andra jordbruksprodukter. Ordet »orättmätig» i paragrafens
nuvarande lydelse angåve icke med önskvärd tydlighet vad som därmed borde
avses utan kunde komma att åberopas av den, som bleve utsatt för vederbörande
organisations krav på deltagande i clearingförfarandet.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha ifragasatt,
huruvida icke i lagen kunde komma till uttryck, att en påfordran från yrkessammanslutnings
sida örn erläggande av avgift eller annat till sammanslutningen
från utomstående yrkeskamrater icke kunde anses som orättmätig vinning,
om flertalet yrkeskamrater inom sammanslutningens verksamhetsområde
själva åtagit sig erlägga sådana prestanda.

Landsorganisationen har beträffande utpressningsblockad yrkat, att dit jämväl
uttryckligen skulle hänföras det fall, att arbetsgivare under hot örn arbetsinställelse,
uppsägning av arbetsavtal eller annan stridsåtgärd förmådde arbetare
att avstå från intjänt arbetslön eller att åtnöjas med lägre lön än den,
till vilken han enligt gällande avtal vore berättigad. Med lön borde likställas
envar arbetaren tillförsäkrad förmån.

I fråga örn indrivningsblockaderna har landsorganisationen framhållit, att
skulle anlitandet av detta medel gentemot övertagare av arbetsprodukten göras
beroende av de villkor i bevisningshänseende, som kommissionen föresloge, vöre
det i sådana fall praktiskt taget utan varje betydelse.

I realiteten bleve det så, att det ankomme på svaranden (arbetarna) att förebringa
omständigheter, som styrkte påståendet, att överlåtelsen varit illojal.
Därest det för arbetarpartens friande från ansvar skall vara ådagalagt, att
övertagaren uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig
gälden, komme motbevisningen endast i sällsynta undantagsfall att uppfylla
anspråken på laglig bevisning.

Därför har landsorganisationen i enlighet med herr Hanssons reservation
föreslagit, att i förevarande paragraf orden »och därvid uppsåtligen sökt möjliggöra»
utbyttes mot orden »och därvid insett eller bort inse, att han möjliggjort».
Med denna avfattning skulle styrkandet av sådana objektiva omständigheter
som att fastigheten vid överlåtelsen vore ofullbordad och dylikt utgöra
tillfredsställande motbevisning.

I fråga örn straffet för indrivningsblockad har landsorganisationen påpekat
omöjligheten av att på förhand bedöma rättsenligheten av en ifrågasatt indrivningsblockad
mot successor. Härför skulle erfordras att de, som anordnade

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

blockaden, hade tillgång till övertagarens åtkomsthandlingar och annat material,
över vilket endast övertagaren förfogade. Om överhuvud en indrivningsblockad
skulle straffbeläggas, vore det ofrånkomligt att straffpåföljden gjordes
beroende av att domstol nedlagt förbud mot blockadens fortsättande. I uppsåtet
borde därjämte ingå vetskap örn det orättmätiga i vinningen, alltså vetskap
örn att överlåtelsen varit illojal. Med kommissionens utformning av bestämmelsen
skulle emellertid straffpåföljd med säkerhet inträda även utan att angriparen
övertygats örn att han vidtagit åtgärden mot bättre vetande.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län ha jämväl yrkat,
att stadgandet i fråga örn bevisningen måtte avfattas i enlighet med herr Hanssons
reservation.

Kommerskollegium, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges
industriförbund ha föreslagit, att i fråga örn bevisbördans fördelning
en omkastning måtte ske så att angriparen hade att bevisa att den som övertagit
egendomen uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig
gälden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha förklarat
sig förutsätta, att med andra stycket i förevarande paragraf endast avsages
det fall, att syftet med förvärvet varit att möjliggöra för överlåtaren att
undandraga sig gäldens infriande.

Landsorganisationen har påpekat, att under »övertagande» borde innefattas
icke blott äganderättsöverlåtelse utan jämväl övertagande av det faktiska utövandet
av den verksamhet, till vilken fordringen hänförde sig. Landsorganisationen
förutsatte sålunda, att hit hänfördes även övertagande av entreprenad,
d. v. s. det fall att en ägare efter hävande av ett entreprenadavtal
träffade nytt avtal med annan entreprenör. Indrivningsblockad mot denne för
fordran hos den förre entreprenören borde alltså vara tillåten.

Slutligen har landsorganisationen framhållit, att i samband med förevarande
lagstiftning borde genomföras en lagstiftning till säkerställande av arbetares
lönefordringar.

DmenU ^örst an£ar stridsåtgärder som kunna betecknas såsom företagna i ut thefen.

pressningssyfte delar jag i huvudsak den mening varåt kommissionen givit
uttryck. Det synes mig dock önskvärt att i lagtexten omnämna ett par typiska
exempel på de stridsåtgärder, som åsyftas. Departementsförslaget omnämner
fördenskull två sådana exempel: att stridsåtgärd vidtages i syfte att förskaffa
någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, och i syfte att förmå
någon att avstå från honom tillkommande arbetslön. Vidare har jag icke
funnit tillräckliga skäl anförda för kommissionens ståndpunkt att begränsa
förbudet till allenast kollektiva stridsåtgärder i utpressningssyfte. Även exempelvis
avskedande, verkställt i syfte att förmå en person att avstå från
intjänad lön, bör omfattas av stadgandet. Såsom nyss antyddes äro de
i texten anförda fallen endast att betrakta såsom exempel på stridsåtgärder,
som enligt detta lagrum äro förbjudna. Såsom otillåten stridsåtgärd
av annan typ än de anförda exemplen må nämnas det fall att en organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

av hyresgäster anordnar blockad i syfte att framtvinga skadestånd, som är
rättsligen ogrundat. För övrigt bär avfattningen av stadgandet jämkats med
hänsyn till att detsamma i departementsförslaget icke framträder såsom en
sträfflagsföreskrift, nära överensstämmande med utpressningsparagrafen i allmänna
strafflagen, utan såsom allenast ett förbud mot vissa stridsåtgärder,
av samma karaktär som andra i lagförslaget upptagna förbudsföreskrifter.
Tolkningen av de särskilda brottsrekvisiten i 21 kap. 10 § strafflagen bör icke
utan vidare vara avgörande vid tillämpningen av stadgandet i förevarande lag.

Yad härefter angår frågan örn stridsåtgärder i indrivningssyfte mot parts
efterträdare (»successor-blockader») — t. ex. mot ny ägare av ett bygge, vars
föregående ägare blockerats på grund av obetalda ackordsöverskott — innebär
enligt min mening kommissionens förslag ett alltför vittgående förbud mot
dylika stridsåtgärder. Kommissionen har själv i sitt betänkande understrukit
sambandet mellan förevarande spörsmål och problemet örn beredande av ökad
säkerhet för arbetarnas löner. Inom justitiedepartementet har ock sistnämnda
fråga upptagits till förberedande prövning, men något förslag till lagstiftning
kan på grund av de svårigheter, som problemet erbjuder, icke under den närmaste
tiden framläggas. Under sådana förhållanden anser jag det icke vara
skäligt att för närvarande gå så långt i fråga om förbud mot successor-blockader
som kommissionen föreslagit.

Stridsåtgärd bör enligt min mening vara tillåtlig ej blott då den som övertagit
fastigheten eller rörelsen »uppsåtligen sökt möjliggöra för denne (gäldenären)
att undandraga sig gälden», utan redan då successorn insett eller
bort inse gäldens förhandenvaro. Härutinnan ansluter jag mig sålunda i huvudsak
till den ståndpunkt, som intagits av en reservant inom kommissionen och
som vunnit stöd i åtskilliga yttranden. Det synes ock lämpligt att stadgandet
begränsas till att avse stridsåtgärder för indrivning av betalning för utfört
arbete. Enligt den sålunda utformade regeln skulle det bliva otillåtet att vidtaga
stridsåtgärd i syfte att indriva betalning för utfört arbete hos en successor,
såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet
haft eller bort hava kunskap om dess förhandenvaro.

Beträffande behovet av föreskrift till undvikande av utvidgad tillämpning
av 21 kap. 10 § strafflagen hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen
och till 24 § i departementsförslaget.

7 §.

Denna §, som innehåller en erinran om att stridsåtgärder i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, i
vissa fall äro förbjudna enligt 4 § i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal,
motsvarar helt 13 § i kommissionsförslaget.

8 §.

I 14 § av kommissionsförslaget stadgas i första stycket att, där någon
väckt fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transport -

Kungl. Maj:ls proposition nr 31.

prestation, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal
eller annat sådant avtal mellan parterna, det är förbjudet att såsom påtryckningsmedel
rikta stridsåtgärd mot någon som icke Ilar del i tvisten (tredje
man). Lika med fråga örn avtals ingående anses tvist mellan parterna om
dess tillämpning.

Enligt andra stycket skall vad i första stycket stadgas ock gälla vid ekonomisk
motsättning där part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande
av avtal, i förhållande till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att föreligger ett konkurrensförhållande
i fråga örn arbetstillfälle, kundkrets, prissättning, affärsbetingelser eller dylikt,
och vill part i denna tvist, efter uppgörelse med motparten eller annorledes,
åstadkomma nedläggande eller reglering av dennes verksamhet eller
eljest utöva inverkan därå, det är förbjudet för part eller annan att rikta massatgärd
mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande
av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan åtgärd
mot denne.

Dessa bestämmelser motsvaras närmast av 1 § andra stycket 1) i den sakkunniges
utkast. Där stadgas, att med stridsåtgärd mot tredje man förstås
stridsåtgärd, som vidtages i anledning av pågående arbetshäst eller annan ekonomisk
tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden är av
annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad,
som verkställes i samband med arbetsinställelse.

Beträffande frågan vem som är att betrakta som tredje man anför kommissionen
i den allmänna motiveringen följande.

Kommissionen har för sin del ansett, att såsom part bör behandlas den,
mot vilken man riktar en stridsåtgärd med självständigt syfte, vare sig detta
går ut på att den angripne skall företaga eller underlåta något eller allenast
på att skada denne. Tredje man blir under sådana förhållanden den, mot vilken
man riktar stridsåtgärd i syfte att därigenom utöva medelbar inverkan på
lösningen av motsättningen till en part. Några exempel från arbetsstridernas
område må närmare belysa detta. Under en pågående arbetskonflikt äro de i
konflikten indragna arbetsgivarna och arbetarna ävensom deras organisationer
parter. Till tredje man åter äro att hänföra arbetsvilliga, som arbetsgivaren
anlitar, liksom också utomstående arbetsgivare, som hos sig anställa strejkande
eller utestängda arbetare. En sak för sig är att personer av dessa kategorier
kunna såsom oneutrala komma att stå utanför det lagstadgade skyddet. Såsom
tredje man betraktas vidare alla andra utomstående, som man önskar skola
medverka för att utöva påtryckning på parterna i primärkonflikten eller på
andra tredje män, exempelvis de arbetsvilliga. Sedan konflikten avvecklats inträder
däremot ett annat förhållande. Skulle någon av de förra parterna vilja
med stridsåtgärd angripa någon på grund av hans förutvarande ställning till
konflikten, kan detta tydligen icke längre hava någon betydelse för lösningen
av denna, utan åtgärden blir självändamål, i det den går ut på att utöva vedergällning.
Den angripne bör därför numera betraktas som part, även om han
under konflikten haft ställning av tredje man. Vad angår konkurrenstvisterna
medför den antagna ståndpunkten, att konkprrenten, som angriparen ytterst
vill nå, är att anse såsom part under det att mellanmannen — den genom vars
medverkan syftet skall vinnas — skall betraktas såsom tredje man. I de ofta
uppseendeväckande tvisterna mellan arbetare eller arbetargrupper örn före -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

träde på en arbetsplats eller eljest om arbetstillfälle blir därför också arbetsgivaren
att betrakta såsom tredje man.

Som motivering till förslagets utsträckande till att avse jämväl andra ekonomiska
konflikter än arbetskonflikter anför kommissionen i den allmänna motiveringen
följande.

I den sakkunniges utredning betonades med skärpa, att en lagstiftning örn
skydd för tredje man icke borde vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla
vid alla ekonomiska konflikter och hans lagutkast var också byggt härpå. Till
stöd för sin uppfattning åberopade den sakkunnige, att behovet av skydd °för
utomstående, som ville behålla sin neutralitet, vore lika stort, vare sig fråga
vore om arbetskonflikter eller exempelvis om konflikter på hyresmarknaden,
mellan producenter av jordbruksprodukter eller mellan konkurrerande grupper
av affärsmän. Mot lagstiftningens begränsning till arbetskonflikter talade enligt
den sakkunnige även den omständigheten att en sålunda begränsad lagstiftning
icke utan fog skulle kunna uppfattas såsom en ensidig klasslagstiftning.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena hava betänkligheter yppats rörande
lämpligheten att genom lagstiftning ingripa mot stridsåtgärder på^andra områden
än arbetskonflikternas. Kommissionens utredning har också givit vid
handen, att förhållandena på andra ekonomiska områden icke äro i detta avseende
fullt jämförbara med förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare
och att de förra även sins emellan förete icke obetydliga skiljaktigheter.

Det typiska för arbetsstriderna är att de i de flesta fall syfta till en uppgörelse
i kollektivavtalets form. Striden föres mellan de berörda, parterna direkt
genom arbetsinställelse och arbetsblockad; angreppen på tredje man framstå
i huvudsak såsom följdverkningar, vilka ske i syfte attika angreppets
effektivitet. På det allmänna ekonomiska området kan förhållandet sägas i
stor utsträckning vara omvänt. Visserligen förekomma även här strider, som
föras direkt mellan parterna och som syfta till upprättande av avtal eller i
varje fall till resultat, som likna avtalsslut. Men i kanske de flesta fallen gäller
det konkurrensstrider, där part saknar möjlighet att nå motparten med direkta
stridsmedel och därför, i den mån han överhuvud vill tillgripa sådana
medel, är hänvisad att vända sig mot tredje man för att genom påtryckning
på denne vinna hans medverkan till uppnående av det åsyftade målet. Några
exempel torde närmare klargöra detta förhållande. En grupp detaljhandlare
känna sig besvärade av den konkurrens, som utövas av ett storföretag på detaljhandelns
område och som enligt deras mening sker med illojala metoder.
Mellan konkurrenterna inbördes finnas icke några affärsförbindelser, som erbjuda
angreppspunkter. Man torde då i många fall vända sig till storföretagets
leverantörer med hot att avbryta egna förbindelser med dessa, såframt de
icke inställa leveranserna till storföretaget eller vid leveranserna tillämpa affärsbetingelser,
som äro av beskaffenhet att kunna utjämna de olikheter i
fråga om prissättning o. d., vilka åstadkommit den skärpta konkurrensen. På
enahanda sätt förhåller det sig, om ett antal konkurrenter för att mildra den
inbördes motsättningen, söka åstadkomma en överenskommelse örn de priser
och andra affärsbetingelser, som de skola tillämpa i sin rörelse. Om någon
eller några av konkurrenterna motsätta sig att biträda överenskommelsen, torde
liknande metoder, som förut angivits, icke sällan komma till användning.. Inom
åtskilliga detaljhandelsbranscher förekommer, att man söker antingen hindra
personer att överhuvud etablera sig såsom företagare i branschen eller ock
åstadkomma en sovring i ändamål att utestänga dem, som icke fylla vissa krav
på ekonomisk vederhäftighet och affärsmässig skolning. Även här kan den
yttersta åtgärden bliva att genom hot örn avbrytande av egna förbindelser söka

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förmå tillverkare oell grossister att icke sälja till den, som man vill utestänga.
Den press, som på detta sätt med ungefär enahanda syfte i olika fall utövas
särskilt mot grossister och tillverkare, lärer hava föranlett dessa att bilda egna
sammanslutningar för att kunna erbjuda ett starkare gemensamt motstånd. —
Stridsåtgärder mot tredje man äro också numera ganska vanliga i fråga om avsättningen^
av jordbruksprodukter. Särskilt gäller detta örn försäljningen av
mjölk. På grund av förhållanden, som sammanhänga med prisbildningen i
fråga om smör och ost, anse sig mejerierna nödsakade att hålla en mycket avsevärd
marginal mellan sitt inköpspris på mjölk och sitt utförsäljningspris å
konsumtionsmjölk. Jordbrukare, vilka sälja sin mjölk direkt för konsumtionsändamål,
s. k. frileverantörer, kunna härigenom bereda sig en avsevärd vinst i
förhållande till vad de jordbrukare erhålla, som leverera till mejerierna. Denna
konkurrens utlöser ganska bittra strider mot de förra. Då även här möjlighet
till direktpåverkan i stor utsträckning saknas, sker striden ofta i form av
angrepp på dem, som stå i affärsförbindelse med frileverantörerna antingen
som säljare eller som köpare. -— Ett område, där på senare tider stridsåtgärder
i allt större utsträckning börjat tillämpas, utgöres av hyresmarknaden. Den
sociala bakgrunden är här i stor utsträckning densamma som vid arbetstvisternå-
Men de direkta stridsmedlen torde icke på detta område vara fullt lika
effektiva som när det gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. I
motsats till vad som torde vara en vitt utbredd uppfattning erkänner man på
ledande hall bland hyresgästernas sammanslutningar, att vägran av hyresbetalnmg
under kvarboende i fastigheten icke är en lovlig stridsåtgärd. Styrkan i
hyresgästernas stridsåtgärder blir därför i stor utsträckning beroende på effekten
av den blockad, som de upprätthålla mot fastigheten. Men härav följer,
ap jngrepp på tredje man kunna hava stor betydelse. Särskilt gäller detta
alla dem, som kunna vara benägna att träffa hyresavtal med hyresvärden.

Kommissionen har icke kunnat undgå att under sitt arbete få en stark känsla
av att man på hela det ekonomiska området kan spåra en skrämmande tendens
till ett allas krig mot alla. Dessa stridigheter framtvinga visserligen bildandet
av . organisationer, som i sin mån åstadkomma en viss balans. Men det
synes ingalunda vara ett tillfredsställande förhållande, örn samhällslugnet i
framtiden skall, pa även andra områden än arbetsmarknaden vara beroende av
olika organisationers styrkeförhållanden. Och innan en sådan ordning nås,
mäste spänningen och förvirringen i vida kretsar åstadkomma ganska olidliga
lorhallanden. Under alla omständigheter kan den enskilde hava ett visst anspråk
pa att. oavsett pa vilket ekonomiskt område han har sin verksamhet —
icke behöva indragas i de strider, som uppstå mellan olika utomstående intressentgrupper,
så länge lian redligt eftersträvar att utan partitagande för den ene
eller elen andre utöva sin verksamhet inom de av lag utstakade gränserna. Det
kan .dock icke förnekas, att förhallandena på det allmänna ekonomiska området
i det avseende, varom nu är fråga, äro så skiftande och vunnit så ringa
stadga, att det möter vida större svårigheter att överblicka en blivande lagstiftnings
verkningar på detta område än när. det gäller arbetsstriderna. Kommissionen
har pa dessa grunder visserligen i likhet med den sakkunnige ansett
nödvändigt att låta lagstiftningen omfatta stridsåtgärder på alla ekonomiska
områden, men har ansett erforderligt att beträffande konkurrenstvisterna
framgå med en viss försiktighet. Beträffande förslagets ståndpunkt i detta
avseende hänvisas till den närmare motivering, som lämnas under 14 §.

I specialmotiveringen anför kommissionen

beträffande första stycket:

Här stadgas förbud för stridsåtgärder mot tredje man i samband med a vtafstvister.
Dit hänföras främst tvister örn ingående av avtal, oavsett

Kungl. Majlis proposition nr 31.

om den ena parten söker påtvinga den andra ett avtal, vartill denne är obenägen,
eller båda parterna önska sluta avtal, men ej kunna enas om det närmare innehållet
därav. Vanligen torde i första hand vidtagas någon stridsåtgärd mot
part, men detta är icke en förutsättning för att tredje man skall åtnjuta skydd;
hans behov därav är tydligen icke mindre beaktansvärt, örn det någon gång
skulle ifrågakomma att söka påverka en part genom att utan någon föregående
stridsåtgärd mot parten rikta ett angrepp mot tredje man.

För att avgränsa första styckets tillämpningsområde gentemot tredje styckets
har det befunnits lämpligt att närmare angiva vilka slag av avtal, till
vilka primärkonflikten kan hänföra sig i forsta styckets fall. Detta har skett
genom en exemplifierande uppräkning. Av denna framgår, att här först och
främst avses alla avtal, varigenom ena parten åtager sig att åt den andra fullgöra
någon prestation av omedelbar ekonomisk innebörd, hänförande sig tili
arbete, penningar, varor eller andra materiella föremål. Inga sådana avtal
äro uteslutna, örn än i förevarande sammanhang endast ett mindre antal typer
torde bliva av egentlig praktisk betydelse. Ytterligare avses vissa avtal,
som endast medelbart angå ekonomiska prestationer, nämligen »kollektivavtal
eller annat sådant avtal», d. v. s. avtal, som icke innebära något åtagande
av prestationer men tjäna att reglera de villkor, som skola komma till tillämpning
vid ingående ■—- mellan kontrahenterna eller andra, t. ex. medlemmar i
en kontraherande organisation — av avtal av förstnämnda slag. En förutsättning
är dock härvid, att kontrahenterna i det allmänna avtalet (»normavtalet»)
till varandra stå i samma eller liknande motsatsställning som kontrahenterna
i de tilltänkta avtalen örn prestationer, t. ex. förening av hyresgäster
mot hyresvärdar eller förening av sådana, förening av bokhandlare eller
författare mot bokförläggare, förening av köpare mot förening av säljare
o. s. v. Detta har uttryckts med anförande av kollektivavtalen såsom exempel.
Däremot avses icke avtal, varigenom kontrahenterna inbördes förbinda
sig att tillämpa enhetliga villkor vid ingående med utomstående av avtal av
den först omförmälda typen; sådana föreningar och andra kartellöverenskommelser
äro nämligen av en konkurrensreglerande innebörd och äro därför att
hänföra till sådana uppgörelser, som avses i tredje stycket.

Med part avses envar, som skulle bliva kontrahent i det tilltänkta avtalet
och i denna mening har del i den tvist, som föreligger angående dess tillkomst.
Innebörden härav giver icke anledning till tvekan, då fråga är om ett enda
avtal om en ekonomisk prestation av en tilltänkt kontrahent till en annan, ej
heller om å någondera sidan visserligen förekomma flera kontrahenter, men
dessa äro inbördes jämställda och deras antal är begränsat. Komplikationer inträda
däremot, då å endera eller båda sidorna uppträder en organisation, såsom
nästan alltid är fallet vid förhandlingar om kollektivavtal eller dylikt och
även förekommer vid gemensam förhandling örn ett antal individuella avtal,
t. ex. hyreskontrakt. Då är tydligen organisationen att anse såsom part jämte
vissa dess medlemmar, men alla dessa böra ej anses intaga partställning.
Såsom den föreslagna texten giver vid handen, intages sådan ställning endast
av de organisationsmedlemmar, som för egen del beröras av det eller de
avtal, örn vilkas ingående är fråga, t. ex. vid en arbetstvist de medlemmar
av en fackförening, vilka hava arbetsanställning vid den eller de arbetsplatser,
för vilka ett kollektivavtal skall ingås; vid en hyrestvist de medlemmar av
de tvistande fastighetsägare- och hyresgästföreningarna, vilkas blivande hyreskontrakt
utgöra föremål för tvisten, däremot icke exempelvis en medlem
av fastighetsägareföreningen, vilken äger ett hus, vari inga hyreskontrakt
äro uppsagda, etc. Därav att vissa medlemmar av en tvistande organisation
sålunda äro att anse icke såsom parter utan såsom tredje man, följer icke obetingat,
att de i denna egenskap också skola åtnjuta skydd enligt denna para Bihang

lill riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 31. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

graf; vissa undantagsbestämmelser i 16 och 18 §§ kunna nämligen bliva tilllämpliga
å dem.

Tredje man är var och en, som icke intager ställningen av part. Örn en
stridsåtgärd vidtages mot tredje man, sker det alltså icke för att av honom
uppnå ett medgivande av självständig ekonomisk betydelse för angriparen
(eller den part, vars intresse angriparen vill tillgodose), utan för att genom
angreppet mot tredje mannen söka förmå parten till eftergift. Den närmare
beskaffenheten av de verkliga eller förmenta relationer mellan motparten och
tredje mannen, som utgöra förutsättningen härför, är betydelselös; de behöva
icke med nödvändighet vara av ekonomisk art, utan kunna även hänföra sig
till släktskap eller dylika personliga förhållanden. Det är jämväl likgiltigt,
örn en utomståendes relation till parten är direkt (tredje man i bokstavlig
bemärkelse) eller endast indirekt, bestående i visst förhållande till en annan
utomstående, som i sin ordning — direkt eller indirekt — står i relation till
parten; i fall av den senare typen kunna alltså sägas förekomma angrepp
mot »fjärde man», »femte man» o. s. v. Exempelvis kan anföras den situation,
att man under en arbetskonflikt riktar angrepp mot en kaféidkare (fjärde
man) i syfte att tvinga honom att vägra servering åt kunder, vilka arbeta såsom
strejkbrytare (tredje man) och därigenom understödja den arbetsgivare,
som är part i primärkonflikten; skydd åt en sådan »fjärde man» förutsätter
icke, att den tredje man, med vilken han står i förbindelse, för sin del skall
åtnjuta skydd i denna egenskap (jämför 16 §, i synnerhet fallet 2.).

Enligt förevarande bestämmelse är det i princip förbjudet att rikta stridsåtgärd
mot tredje man i anledning av en tvist om avtals ingående. I detta
hänseende har icke någon avgörande betydelse tillagts det förhållandet, huruvida
ett sådant angrepp utgår från en part i tvisten eller från någon som
själv är utomstående; ett skäl för denna ståndpunkt ligger däri, att varje
gränsdragning i sådant hänseende skulle kunna göras tämligen illusorisk genom
bildande av nya kamporganisationer eller förändring av redan bestående
dylika. — Beträffande de förbjudna stridsåtgärdernas art uppställes ingen
begränsning utöver vad som följer av 1 §. — I fråga om sambandet mellan
primärkonflikten och en stridsåtgärd mot tredje man uppställes, för att denna
skall birra förbjuden, ej annan förutsättning än att den skall hava karaktären
av påtryckningsmedel. Innebörden härav är allenast den, att angreppet
mot tredje man skall vara ett medel för att nå syftet med den primära striden.
Utanför bestämmelsens räckvidd falla alltså åtgärder mot utomstående, som
blott till tiden sammanfalla med en viss primärkonflikt, men i övrigt ej hava
med denna att skaffa; i sådana fall kan åtgärden antingen vara tillåten, t. ex.
om den angripne själv är part i en annan primärkonflikt av det slag, som
avses i förevarande paragraf, eller ock förbjuden enligt någon av bestämmelserna
i 7—12 §§ eller lagen om kollektivavtal. — Vissa angrepp mot
tredje man bliva, såsom redan anmärkts, lovliga jämlikt stadgandena i 16—
18 §§.

Enligt andra punkten skall med tvist om ett avtals ingående likställas tvist
mellan parterna i ett avtal om tillämpning av detta, d. v. s. örn dess tolkning
eller fullgörande, eller om påföljd för åsidosättande därav. Här avses samma
slags avtal som i första punkten. Partsbegreppets innebörd framgår i dylikt
fall direkt av kontrahentställningen i det omtvistade avtalet, med tillämpning
av vad ovan anförts angående förhållandet mellan organisation och dess medlemmar.
Tredje man bör åtnjuta skydd mot varje stridsåtgärd, oavsett örn det i
förhållandet mellan parterna är tillåtet att vidtaga sådan åtgärd eller eljest att
göra gällande någon påföljd av avtalsbrott; det är alltså även betydelselöst örn
en angripande part har rätt gentemot sin motpart eller om hans aktion även

Kungl. Maj:Is proposition nr SI.

i sådant hänseende är grundlös. — Undantag från rättsskyddet kan även i hithörande
fall inträda enligt 16 §, däremot icke enligt 18 §.

beträffande andra stycket:

I detta stycke ha beaktats vissa fall av ekonomiska tvister, som stå avtalstvisterna
nära, men i formellt hänseende skilja sig från dem därigenom, att
fråga ej är —- åtminstone ej omedelbart —• örn ingående eller tillämpning av
avtal. Såsom i den allmänna motiveringen har framhållits, kan det förekomma,
att personer, som i något hänseende hava gemensamma ekonomiska intressen,
mera formlöst samverka för att tillvarataga dessa gentemot leverantörer,
transportföretag o. s. v. Man »protesterar» mot de priser m. fl. affärsbetingelser,
som tillämpas av en sådan motpart, eller söker även åstadkomma
jämkning däri genom ekonomiska stridsåtgärder. I saknad av en mera
fast organisation inriktar man sig emellertid icke på upprättande av något
för viss tid gällande »normalavtal», och de individuella avtal med motparten,
örn vilka ytterst är fråga, kunna för flera eller färre av deltagarna sakna
egentlig aktualitet. Tydligt är, att primärtvister av denna art stå ytterst
nära dem, som avses i första stycket, och att tredje man bör i samma utsträckning
vara skyddad mot att bliva indragen, oavsett om tvisten är av det ena
eller andra slaget. För att förebygga all tvekan härom har en uttrycklig
regel upptagits i andra stycket.

beträffande tredje stycket:

Detta stycke har till uppgift att stadga skydd för tredje man mot att
bliva indragen i konkurrenstvist. Mot den sakkunniges utkast har anmärkts,
att det icke klart framginge, huruvida stridsåtgärder mot tredje man
i anledning av konkurrensförhållanden vore förbjudna eller icke. Och starkt
motsatta meningar hava kommit till uttryck rörande frågan, huruvida sådant
förbud borde stadgas. Enligt kommissionens mening är det icke möjligt att
på hållbara grunder bestrida, att de skäl som i allmänhet kräva skydd för
tredje mans intresse av att stå utanför en ekonomisk konflikt, göra sig gällande
med stor styrka även i fråga örn konkurrensförhållanden. Dessa konflikter
äro visserligen i flera hänseenden olika de egentliga avtalstvisterna.
Ofta är fråga, icke örn en till tiden jämförelsevis begränsad konflikt, som har
samband med en avtalsförhandling och erhåller sin lösning genom ingående
av avtal, utan örn ett långt utdraget motsättningsförhållande, med tendens
att fortbestå lika länge som de konkurrerande företagen och därmed konkurrensen
dem emellan äger bestånd; örn ej den ena konkurrenten drives ur marknaden,
kan konkurrensen bringas att upphöra endast genom en överenskommelse
av konkurrensreglerande innebörd; en sådan ligger emellertid i allmänhet
ingalunda inom så nära räckhåll, som förhållandet i allmänhet är med
fredsslutet vid en avtalstvist. Av konkurrenstvisternas längre varaktighet
föranledes i viss utsträckning att man begagnar sig av andra stridsmedel än
vid egentliga avtalstvister; i stället för att vidtaga prissänkningskampanjer
och liknande mera direkta stridsåtgärder, som skulle i längden bliva alltför
kostsamma, söker man ofta på ena eller andra sidan vid sig binda kunder,
leverantörer o. s. v., exempelvis med förbud för dem att hava förbindelse med
konkurrenten. I åtskilliga konkurrensförhållanden är en konkurrent över huvud
icke åtkomlig på annat sätt än genom en tredje man (eller flera sådana)
såsom mellanled. I den mån en tredje man ej vill lämna sin medverkan frivilligt,
föranledes man till att mot honom rikta stridsåtgärder. Härav följer,
att inom konkurrenstvisternas område stridsåtgärder mot tredje man äro, i
jämförelse med stridsåtgärder med omedelbart syfte, förhållandevis mera betydelsefulla
än vid de egentliga avtalstvisterna. Detta medför naturligen, så -

100

Kungl. Majlis proposition nr 31.

som redan blivit antytt, icke i och för sig att behovet av skydd för tredje
man skulle vara mindre, när det gäller konkurrenstvister. Men det är att
märka, att ett generellt förbud mot stridsåtgärder mot tredje man i fråga örn
dessa tvister måste beräknas få en jämförelsevis mera ingripande betydelse
och hårdare drabba organisationernas nuvarande kampmetoder än i fråga örn
arbetskonflikter och med dem jämförliga avtalstvister. Vidare bör framhållas,
att de utomstående, mot vilka sådana stridsåtgärder vid konkurrenstvister
riktas •—• t. ex. fabrikanter och grosshandlare i strider mellan olika
detaljhandelsföretag, distributörer i strider mellan olika leverantörer av mjölk
m. fl. varor -— ofta icke torde själva hava en principiell obenägenhet för anpassning
efter den ena stridande partens krav, såsom fallet är då man blir indragen
i en konkret avtalstvist, utan ofta till en tid vägra sin medverkan allenast
i syfte att senare kunna därför erhålla ett högre vederlag genom gynnsammare
affärsbetingelser eller i annan form. Av dessa skäl torde lagstiftningen
endast med en viss försiktighet böra inskrida för att reglera kampmetoderna
i konkurrenstvister, åtminstone örn man ansluter sig till den
uppfattningen att en avtalsmässig reglering av den fria konkurrensen kan
vara och i många fall är ur ekonomisk synpunkt gagnelig, ibland oundgänglig.

I samma riktning talar den omständigheten, att det på grund av konkurrenstvisternas
natur och varaktighet ofta är mycket svårt att avgöra, om avbrytande
av en viss ekonomisk förbindelse med ett företag grundar sig å dettas
hållning i en konkurrenstvist eller å andra faktorer av mera omedelbar ekonomisk
betydelse. Och även i sådana fall, då det, t. ex. på grund av en parts
egna uttalanden, är otvivelaktigt att grunden åtminstone delvis är av det förra
slaget, skall det ofta vara svårt att i förbindelsens avbrytande finna något
annat än ett legitimt utnyttjande av avtalsfriheten; det lärer icke ankomma på
rättsordningen att tvinga t. ex. en avnämare att i längden fasthålla vid en
leverantör etc., som å sin sida icke vill avstå från sin förbindelse med en konkurrent
till den förre.

Från dessa utgångspunkter har man i förslaget stannat vid att upptaga
skydd för tredje man blott i begränsad utsträckning, nämligen endast vad
angår massåtgärder. Andra slag av stridsåtgärder äro alltså i hithörande fall
tillåtna, även då de riktas mot tredje man.

I tredje styckets text har det icke ansetts möjligt eller erforderligt att giva
en fullt preciserad bestämning av begreppet konkurrensförhållande. Det belyses
genom ett antal exempel, som icke äro uttömmande; därav framgår bl. a.
att förhållandet mellan flera om arbetstillfällen tävlande fackföreningar eller
grupper av arbetare är hit hänförligt. Ett konkurrensförhållande betecknas
uttryckligen såsom tvist och konkurrenterna såsom parter däri. För dem stadgas,
i enlighet med grundtanken för den förevarande avdelningen av förslaget,
icke något rättsligt skj?dd. En stridsåtgärd mot en konkurrent, t. ex.
en uppmaning till allmänheten att icke göra inköp av dennes tillverkningar,
kommer alltså även framdeles att vara tillåten. Förbjudna äro endast vissa
åtgärder, som i anledning av konkurrenstvist riktas mot tredje man; örn begreppet
tredje man hänvisas till vad därom anförts under första stycket av
förevarande paragraf. Undantag från rättsskyddet kan följa av 16 § (18 §
äger däremot ingen tillämpning i fråga örn konkurrenstvister).

För att en massåtgärd mot tredje man skall vara otillåten förutsättes, att
man därmed vill åstadkomma nedläggande eller reglering av konkurrentens
verksamhet eller eljest utöva inverkan därå; exempelvis kan nämnas inverkan
på konkurrentens prispolitik eller på de avsättningsområden eller varuslag,
som skola omfattas av hans rörelse. Det är betydelselöst, om man önskar
uppnå det avsedda resultatet genom en rent faktisk påverkan på konkurren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 101

tens verksamhet eller genom att nied honom få till stånd en konkurrensreglerande
uppgörelse.

Ytterligare är att märka, att förbudet endast gäller mot massåtgärder, varigenom
man vill förmå tredje mannen att lämna sin medverkan g;enom avbrytande
av hans egen ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av
annan åtgärd mot denne. Härav följer, att ett försök av en konkurrent att
för egen del av tredje mannen erhålla förbättrade villkor vid fortsatt
affärsförbindelse icke drabbas av förbudet även örn därigenom en annan konkurrents
ställning gentemot tredje mannen skulle komma att bliva mindre gynnsam.
De fall, som härvid avses, äro i synnerhet sådana, i vilka mellan
den ena konkurrenten och tredje mannen såsom parter består en avtalstvist
av det slag, som behandlas i första stycket. Att angrepp av en part i sådan
tvist mot motparten däri i allmänhet äro lovliga, följer motsättningsvis av den
i första stycket givna regeln. Lovligheten av sådana åtgärder i en avtalstvist
bör nu tydligen icke röna intrång därigenom, att den ena parten tillika är
tredje man i en konkurrenstvist, som består mellan den andra parten och någon
utomstående. Och kommissionen har övervägt att genom uttrycklig bestämmelse
från skydd enligt tredje stycket utesluta den, som jämlikt första stycket
borde anses såsom part. En dylik föreskrift skulle emellertid kunna utnyttjas
till en otillbörlig maskering av angrepp mot tredje man i konkurrenstvist
med syfte att vinna hans medverkan emot konkurrenten; man kunde
t. ex. för egen del begära sådana priser eller andra villkor av tredje mannen,
att denne skulle därigenom bliva nödsakad att avbryta sin förbindelse med
konkurrenten, antingen direkt eller genom att av denne kräva sådana villkor,
som ej rimligen kunde uppfyllas. Enligt den formulering, som upptagits i
förslaget, skall avgörandet bero på den verkliga innebörden av de krav, som
ställas på tredje mannen, och ej på den form varl de framträda. — Till belysning
av det sagda må anföras ett exempel. En tillverkare levererar sina varor
såväl till ett större företag inom detaljhandeln som till ett stort antal mindre
detaljhandlare. Förstnämnda kund erhåller väsentligt gynnsammare pris än
de senare. Örn nu dessa eller en deras sammanslutning fordrar att de skola
erhålla samma pris som den stora köparen, kan häri ligga ett försök att förmå
leverantören att avbryta sin förbindelse med denne, eftersom han ej kam
hålla ett enhetligt pris utan att antingen själv bli ruinerad eller också höja
priset för den stora kunden, så att han förlorar denna. Men förhållandena
kunna också vara sådana, att leverantören med åsidosättande av normal kalkylering
tillämpat en osund prispolitik och att med omläggning därav de
mindre avnämarnas krav kunna tillgodoses utan uppoffring eller allvarligare
rubbning av förbindelsen med den större. Försök att med en mot tillverkaren
riktad stridsåtgärd genomdriva kravet skulle i förra fallet vara förbjudet
men i det senare tillåtet.

Såsom ovan nämnts, förekomma konkurrenstvister även på arbetsmarknaden.
Bl. a. händer, att en fackförening söker tillföra sina medlemmar ökad
tillgång till arbete genom att av en viss arbetsgivare fordra ingående av kollektivavtal
med en bestämmelse om ensamrätt eller företrädesrätt till arbetet för
medlemmar av föreningen. För ett sådant avtal, lägges i och för sig icke hinder
genom den föreslagna lagstiftningen. Men situationen kan vara sådan, att
arbetsgivaren redan har ett i förevarande fall tillämpligt kollektivavtal —
kanske med enahanda klausul örn ensam- eller företrädesrätt — med en annan
fackförening. I så fall bör antagas, att syftet med förstnämnda förenings
yrkande örn avtal är att undantränga den andra föreningens medlemmar
från arbetet, och då föreligger mellan fackföreningarna en konkurrenstvist,
i vilken arbetsgivaren är att anse såsom tredje man. Blockad eller annan
massåtgärd från den förstnämnda fackföreningens sida blir alltså förbju -

102

Kungl. Majlis proposition nr SI.

den. Pa liknande sätt kan böra bedömas det fall, att med en arbetsgivare, som
ännu ej ingått något kollektivavtal, sadant avtal kräves av två konkurrerande
fackföreningar kanske ^ på samma villkor, utom beträffande frågan vilka
arbetare som skola erhålla sysselsättning. Det måste då anses, att vardera
fackföreningen åsyftar att vinna arbetsgivarens (tredje mannens) medverkan
i konkurrensstriden och följaktligen skall vara förhindrad att för detta
ändamål begagna sig av blockadvapnet. Läget förändras ej, örn •—• såsom
stundom förekommit — arbetsplatsen blir blockerad av båda fackföreningarna
samtidigt Yad ovan är sagt örn försök att undantränga medlemmar av en
fackförening, som tidigare erhållit kollektivavtal, äger även tillämpning örn
man i sådant syfte vänder sig mot oorganiserade arbetare, som redan äro anställda
vid en arbetsplats.

Yttranden

beträffande första och andra styckena.

Landsorganisationen har anmärkt, att kommissionen icke lyckats klart avgränsa
partsbegreppet för sådana fall då å endera eller båda sidorna uppträdde
en organisation och fråga uppstode, vilka av organisationens medlemmar som
skulle anses ha »del i tvisten» och på den grund tillsammans med organisationen
intaga partsställning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha förklarat
sig förutsätta, att när det föreskreves, att stridsåtgärd skulle vara företagen
som påtryckningsmedel, därmed avsåges ej blott sådana stridsåtgärder,
som syftade till att tvinga tredje mannen att vidtaga någon åtgärd, som kunde
vara till fördel för den angripande i dennes förhållande till motparten utan
även sådana åtgärder, som toge sikte på att omöjliggöra eller försvåra för den
angripne tredje mannen att uppehålla ekonomisk förbindelse med motparten i
primärkonflikten. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej även sådana
mot tredje man riktade stridsåtgärder, som vidtoges för att straffa den
angripne i anledning av dennes förhållande till motparten i primärkonflikten,
här borde medtagas. Något skydd mot sådan stridsåtgärd i vedergällningssyfte
bereddes nämligen icke förrän det förhållande vedergällningen åsyftat
upphört (10 §, andra punkten). Då man emellertid i allmänhet måste presumera,
att sådana stridsåtgärder vore vidtagna även såsom påtryckningsmedel,
vore måhända tillägget obehövligt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och handelskammaren i Gävle ha påpekat,
att i första stycket begagnades ordet tvist på ett sätt som knappast överensstämde
med gängse språkbruk och med anledning därav föreslagit omredigering
av första punkten.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund lia framhållit,
att ifrågavarande bestämmelser medförde den konsekvensen, att i tvist mellan
ett andelsföretag och en privat handlare angående skyldighet för handlaren
att inköpa sitt behov av produkter från andelsföretaget det sistnämnda på
grund av tvisten icke ägde vidtaga stridsåtgärd i någon form mot de producenter,
som tillgodosåge handlarens behov av sådana produkter jämväl för de
fall, att andelsföretaget mottoge dessa producenters överloppsprodukter. Andelsföretaget
ägde sålunda icke överenskomma med ett annat andelsföretag, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

103

detta icke skulle mottaga produkter från de angivna producenterna. Skulle
andelsföretaget åter oberoende av tvisten göra en direkt hänvändelse till dessa
producenter, att de skulle åtaga sig leveransplikt till andelsföretaget, syntes
hinder icke möta mot att massåtgärd riktades mot dem. Med hänsyn härtill
ifrågasattes, huruvida i förevarande fall åtminstone andra stridsåtgärder än
massåtgärder, dock ej uppsägning av hyres- eller arbetsavtal, skulle kunna få
riktas mot dem, som genom leveranser eller dylikt möjliggjorde för vederbörande
att fortsätta verksamheten.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att av andra stycket icke
tydligt framginge, i vilken mån s. k. priskrig vore tillåtna. Särskilt på mjölkmarknaden
hade sådana förekommit, därvid många gånger även personer eller
firmor, vilka i relativt hög grad kunde betraktas som tredje man, drabbats.

beträffande tredje stycket.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat tvekan örn lämpligheten av att
i förevarande lag reglera jämväl konkurrenstvister. Länsstyrelsen ville emellertid
på grund av de tendenser till övergrepp i hithörande fall, som på senare
tid någon gång kommit till synes, icke motsätta sig en försökslagstiftning i
ämnet.

Landsorganisationen har framhållit, att kommissionen ej förebragt någon
övertygande motivering för den privilegiering av angreppen mot tredje man i
konkurrenstvister, som innefattades i begränsningen av de förbjudna åtgärderna
till massåtgärder. Tredje mans behov av rättsskydd vore oförenligt med
en sådan begränsning. I varje fall vore betänkligt att även uppsägning av arbets-
och hyresavtal undantagits från förbudet. Detta skulle innebära bland
annat, att uppsägning av arbetare eller hyresgäst på grund av dennes vägran
att avbryta sina affärsförbindelser med arbetsgivarens respektive hyresvärdens
eller av denne understödda personers affärskonkurrenter skulle vara rättsligen
tillåten. Undantagandet av annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än uppsägning
av arbets- och hyresavtal från förbudet mot organisationstvång innebure
en socialt opåkallad privilegiering av den angripande parten i allmänt ekonomiska
konfliktförhållanden.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att genom ifrågavarande
stadgande berövades, såsom jämväl framgick av kommissionens motivering,
vissa jrrkesgrupper sitt enda stridsvapen. Lagförslaget vore i detta avseende
synnerligen ensidigt, en ensidighet som i utpräglat hög grad vore till ^nackdel
för jordbrukarna. Emedan gränsen mellan massåtgärder och stridsåtgärder
just på ifrågavarande område vore så vag, komme, därest förslaget på denna
punkt i oförändrat skick upphöjdes till lag, säkerligen ett otal rättsliga tvister

att bliva följden. ,

Kooperativa förbundet har gjort gällande, att det med den avfattning stadgandet
erhållit fortfarande skulle visa sig möjligt att i där avsedda konkurrensmotsättningar
på ett klandervärt sätt träffa tredje man med påtryckningsåtgärder.
Med hänsyn till områdets svåröverskådlighet bjöde emellertid för -

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

siktigheten, att man tillsvidare åtnöjde sig med förslaget sådant det utformats
på denna punkt.

Socialstyrelsen har påpekat, att skyddet för tredje man skulle träda i tilllämpning,
om en förening sökte undantränga oorganiserade arbetare, som redan
vore anställda vid en arbetsplats. Stadgandet finge härigenom en vidsträckt
tillämpning utanför den egentliga industriens område. Inom fack sådana
som transport-, väg-, skogs- och flottningsarbeten vore det vanligt, att
en fackförenings medlemmar arbetade sida vid sida med medlemmar av annan
sammanslutning eller oorganiserade arbetare. Tredjemansskydd skulle nu inträda
för arbetsgivare, så snart avtalsstrid med yrkande örn företrädesrätt inleddes
av fackförening, som icke ensam representerade förutvarande arbetsstyrka.
Detta förhållande syntes tala för att stridsåtgärder, som avsåge avtal
med organisationsklausul eller annan företrädesrätt till arbete, alltid förbjödes.
Ville man icke taga detta steg, torde ifrågavarande lagrum böra givas
sådan formulering, att stridsåtgärd med nyssnämnt syfte endast tillätes, då
förening ensam representerade alla vid stridens utbrott i arbetet deltagande arbetare.
I detta sammanhang ville styrelsen även påpeka, att en bestämmelse av
bär ifrågavarande slag, vars plats rätteligen borde vara i lag om kollektivavtal,
syntes ägnad förebygga vissa eljest tänkbara fall av kollision mellan nämnda
lag och den nu föreslagna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha förklarat
sig vidhålla sin i yttranden över professor Bergendah förslag intagna
ståndpunkt om nödvändigheten av förbud mot stridsåtgärder, som vidtoges i
syfte att genomdriva avtalsbestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att
hålla sig enbart eller företrädesvis till den avtalsslutande organisationens medlemmar.
Det syntes vara skäligen likgiltigt för tredje mannen, d. v. s. i detta
fall arbetsgivaren, huruvida konkurrensmotsättningen i det särskilda fallet
vöre akut och berörande vissa arbetargrupper eller enskilda arbetare, eller örn
den avtalsslutande arbetarorganisationen med föreskriften örn ensamrätt eller
företrädesrätt till arbete för organisationens medlemmar avsåge att skapa galant!
för att arbetsgivaren under avtalstiden ej anlitade någon utomstående
arbetare. Det vore för övrigt svårt att i praktiken uppdraga någon gräns
mellan dessa båda fall.

Handelskammaren i Gävle har ifragasatt örn förevarande bestämmelser bleve
fullt effektiva med hänsyn till kommissionens i princip synnerligen välvilliga
inställning till kollektivavtalen. För det fall att å en arbetsplats endast funnes
oorganiserade arbetare syntes meningen vara, att en fackförening icke
finge blockera arbetsplatsen med krav pa ensamrätt till arbete för sina medlemmar,
åtminstone icke utan att medgiva rätt till inträde i föreningen för de
oorganiserade. Handelskammaren funne det emellertid icke klart, huruvida
sådan rätt ansåges föreligga, örn föreningen hölles öppen men de oorganiserade
vägrade att inträda i fackföreningen. Enligt handelskammarens förmenande
borde sådan rätt icke föreligga ens örn ett litet fåtal anslöte sig till fackföreningens
krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

105

Förevarande lagrum innefattar lagförslagets huvudprincip angående skydd
för tredje mans neutralitet. Jag har redan i den allmänna motiveringen redogjort
för min ställning till de viktigaste frågor, som här möta.

Vad beträffar neutralitetsgrundsatsens närmare utformning i kommissionsförslagets
14 §, är jag fullt medveten örn att åtskilliga i yttrandena framställda
invändningar ha ett visst berättigande. Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida
det är påkallat att i stadgandet örn konkurrenstvister begränsa förbudet
mot stridsåtgärder till kollektiva sådana, såsom skett i kommissionsförslaget.
Då jag likväl i denna punkt icke anser mig böra avvika från kommissionen, är
det med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningens räckvidd på
detta område.

I anledning av vad i kommissionens motiv och i socialstyrelsens yttrande
uttalats angående konkurrenstvister på arbetsmarknaden, önskar jag framhålla,
att bestämmelserna örn skydd för tredje mans neutralitet i sådana konkurrenstvister
givetvis ej böra lägga hinder i vägen för stridsåtgärder, som
till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom stridsåtgärder mot part. Den
omständigheten att i ett avtalsförslag, som från arbetarsidan överlämnats och
som från motsidan förkastats, även finnes någon klausul, som vid tillämpningen
kunde medföra intrång i andra arbetares eller organisationers intressen, bör ej
medföra att en efter förhandlingarnas avbrytande vidtagen kollektiv stridsåtgärd
anses såsom angrepp på tredje mans (arbetsgivarens) neutralitet. Det
vore en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den
egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon stridspunkt
berör även konkurrerande arbetares intressen. Överhuvud torde stadgandet
i tredje stycket endast i de undantagsfall, då konkurrenssyftet är dominerande,
få tillämpning på arbetsmarknadens strider. Frågan örn stipulerandet
i kollektivavtal av organisationstvång har icke genom det föreliggande
lagförslaget upptagits till behandling.

Förevarande lagrum har i flera hänseenden underkastats omarbetning, varvid
eftersträvats att utan sakliga förändringar vinna en förenklad avfattning
av bestämmelserna.

Departe ments chefen -

9 §.

I 15 § av kommissionsförslaget stadgas, att i anledning av sådan motsättning
till part, som enligt 7—12 §§ i den av kommissionen föreslagna lagen
eller lagen örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, ej
heller stridsåtgärd av något slag må äga rum mot tredje man.

Som motivering till dessa bestämmelser anför kommissionen bland annat följande.

1 vissa av de fall, då enligt den sakkunniges utkast ansetts föreligga stridsåtgärd
mot tredje man, skall enligt kommissionens lagförslag stridsåtgärd
anses vara riktad mot part; så beträffande vedergällning för någons ställning
till ekonomisk tvist (10 §), organisationstvång (11 §), utpressning mot
den som övertagit egendom eller rörelse (9 §). Även i dessa fall kan emellertid
inträffa, att stridsåtgärd vidtages mot tredje man såsom ett medel
för uppnående av angriparens syfte med avseende å den egentliga motparten.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Enahanda, är förhållandet i fråga om de fall, som ej berörts i den sakkunniges
utkast men beträffande vilka i förevarande förslag stadgats förbud för
stridsåtgärder mot part (7 och 8 §§, delvis 9 och 12 §§). Följande exempel
på hithörande angrepp mot tredje man må här anföras. Såsom ett led i en
vedergällningsaktion mot en förutvarande strejkbrytare, som »prickats» (10 §),
söker man förhindra, att denne skall erhålla servering å ett kafé, och om kaféinnehavaren
ej vill medverka härtill, förklaras hela hans rörelse i blockad. Åt
en förföljelse av en politiskt misshaglig person (8 §) söker man giva ökad
effektivitet genom att rikta en bojkott mot någon nära anhörig till den förföljde,
ehuru den sålunda angripne icke själv givit någon anledning till angreppet.

Det är uppenbart, att i samtliga nu nämnda fall, i vilka förbud skall gälla
för stridsåtgärd mot part, det jämväl måste vara otillåtet att angripa en tredje
man. Dennes intresse av att icke bliva angripen är i dessa fall minst lika
beaktansvärt som partens, och örn det ej bleve tillgodosett, skulle en möjlighet
finnas att på en omväg, nämligen genom angrepp mot tredje man, åtminstone
i viss utsträckning nå syftet emot parten utan att överträda de bestämmelser,
som givits till dennes skydd. Med de nu berörda situationerna, i vilka stridsåtgärder
mot part äro förbjudna enligt den föreslagna lagen, hava beträffande
rättsskydd för tredje man ansetts böra likställas sådana situationer, i vilka
stridsåtgärd emot part äro såsom brott mot gällande kollektivavtal förbjudna
enligt 4 § lagen örn kollektivavtal.

Om det skydd för tredje man, som nu angivits, meddelas bestämmelse i
förevarande paragraf. Förbud meddelas sålunda för stridsåtgärd mot tredje
man i anledning av sådan motsättning till part, som enligt förut berörda
lagrum icke må föranleda stridsåtgärd mot denne. Av formuleringen framgår,
att det icke är någon förutsättning för paragrafens tillämpning, att
stridsåtgärd blivit vidtagen mot parten; angreppet bör uppenbarligen icke
bliva mera lovligt därför att det, till en tid eller möjligen överhuvud, begränsas
till att direkt träffa endast tredje man. Denne skall vara skyddad
mot varje stridsåtgärd av de slag, som omförmälas i 1 §, även om part endast
åtnjuter skydd mot massåtgärd eller därjämte mot särskilda arter av stridsåtgärd
men ej mot alla former därav (9, 11 och 12 §§ samt lagen om kollektivavtal
4 §). Vid jämförelse med 14 § är skyddet enligt förevarande
paragraf mera vittgående på det sätt, att därifrån ej skall gälla undantag
''enligt 16—18 §§. Det är huvudsakligen av hänsyn bärtill, som de i lagen
om kollektivavtal reglerade motsättningarna ansetts böra upptagas i förevarande
paragraf; i och för sig äro de nämligen så gott som alltid av den
beskaffenhet, som avses i 14 § första stycket. Vid en avtalstvist, däri mera
omfattande stridsåtgärd icke må vidtagas mot part, är emellertid ett undantagslöst
skydd för tredje man påkallat. Visserligen kan icke med fog göras
gällande, att dennes intresse av att stå utanför en tvist är i allmänhet annorlunda
beskaffat eller i och för sig mera beaktansvärt, då en stridsåtgärd mot
part är förbjuden än då den är lovlig, men angriparens tillvägagångssätt
framstår i de förra fallen såsom mera förkastligt och alla de skäl, som föranleda
medgivande av vissa utvidgningar av en lovlig strid, bortfalla, då redan
ett angrepp mot part är olagligt.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för det väsentligaste av kommissionens
motiv till ifrågavarande paragraf i den mån densamma har avseende
å spörsmålet örn organisationstvång i samband med stridsåtgärder mot
tredje man. För sammanhangets skull vill jag emellertid här i sin helhet återgiva
vad kommissionen i detta hänseende anfört.

Kungl. Majlis proposition nr 31.

107

På arbetstvisternas område förekommer, att en arbetargrupp vid sådan
motsättning till andra arbetare, varom i denna paragraf är fråga, söker
uppnå sitt mål genom att få inryckt en därtill syftande bestämmelse i ett
kollektivavtal med arbetsgivaren och, örn detta vägras av denne, mot honom
vidtager en strejk eller annan stridsåtgärd. Arbetsgivaren är då tredje man
och skall i princip åtnjuta skj^dd enligt förevarande paragraf. Tillämpning
härav kan närmast tänkas ifrågakomma beträffande vedergällning mot en
förutvarande strejkbrytare e. dyl. eller beträffande organisationstvång (10 och
11 §§)> på det sätt att man vill i kollektivavtalet få införd bestämmelse örn
att viss arbetare ej må av arbetsgivaren anställas eller bibehållas i arbete,
överhuvud eller såframt han ej inträder i viss organisation. Dylika fall, där
stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande paragraf, äro emellertid
sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt vanligare fall, i vilka
man går till strid för att i ett kollektivavtal få inryckt en bestämmelse örn att
alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall gälla, skola tillhöra
viss organisation (eller att företräde till anställning skall tillkomma dennas
medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må även i allmänhet
genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta icke endast innebär
ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare att inträda i
organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en generell reglering av
arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela uttrycklig bestämmelse
av sådant innehåll. Det är i detta sammanhang att märka, att örn organisationskravet
i verkligheten endast är en förklädnad för ett försök att helt
undantränga vissa arbetare från anställning, massåtgärd kan vara förbjuden
jämlikt 14 § tredje stycket; att fallet är av denna beskaffenhet kan framgå
därav, att man vägrar dessa arbetare inträde i organisationen. — Jämväl ett
krav på att alla av ett kollektivavtal berörda arbetsgivare skola tillhöra viss
förening må i princip genomdrivas med stridsåtgärd.

Förevarande paragraf behandlar sådana stridsåtgärder mot tredje man, vilka
hänföra sig till en utbruten lagstridig primärkonflikt eller till en latent sådan,
d. v. s. en »motsättning» till part, som enligt lag icke får föranleda stridsåtgärd
och där stridsåtgärd icke heller ännu har tillgripits. Primärtvisten
behöver inte vara en avtalstvist, ej heller av den art som åsyftas i andra och
tredje stycket av 8 §. Enligt kommissionens förslag skall förbudet mot tredjemansangrepp
i dessa fall vara absolut och sålunda bl. a. ej begränsat genom
föreskrift angående neutralitet såsom betingelse för tredje mans rättsskydd.
Med hänvisningen till lagen örn kollektivavtal åsyftas dels avtalsstridiga primärkonflikter
och dels sådana primärkonflikter, som äro förbjudna i kollektivavtalslagen,
oavsett örn de medgivas i avtal eller icke. Då tredje man i dessa
fall skyddas utan hänsyn till neutralitet, blir följden att arbetare som taga
anställning under en konflikt, vilken utgör avtalsbrott från arbetarsidan,
komma i åtnjutande av tredjemansskydd. Häremot är icke något att erinra.
Lagrummet avser vidare stridsåtgärder mot tredje man, hänförande sig till
primärkonflikter av det slag, som enligt föregående eller efterföljande bestämmelser
i detta lagförslag eller i annan lag förklarats förbjudna. Örn en
arbetsgivare med kränkning av föreningsrätten avskedat en arbetare, blir en
stridsåtgärd mot tredje man, som avser att skärpa det otillåtna primärangreppet
(avskedandet) — t. ex. uppsägning från arbetsgivarens sida av en

Departe ments chefen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

hyresgäst, vilken upplåter bostad åt den avskedade arbetaren ■— att hänföra
till de här förbjudna tredjemansstriderna. Har en arbetsledare under en konflikt
vägrat utföra visst arbete, som ej tillhör hans vanliga göromål och ej
heller är skyddsarbete, blir en av arbetsgivaren vidtagen stridsåtgärd mot
tredje man, t. ex. avskedande av en anhörig till arbetsledaren, förbjuden enligt
förevarande paragraf, jämförd med 3 och 11 §§.

På grund av den avfattning, som i det föreliggande lagförslaget givits åt
3 och 4 §§, blir det förut anförda resonemanget i kommissionens motiv angående
de fall, då primärtvisten gäller frågor örn strejkbrytare, organisationstvång
m. m., icke i allo tillämpligt. Stridsåtgärd i syfte att i kollektivavtal
införa en klausul, varigenom de under konflikten arbetande strejkbrytarna
skulle förhindras fortsatt anställning, omfattas icke av förbudet i nu förevarande
paragraf. Ej heller förbjudes stridsåtgärd i syfte att få i kollektivavtal
införd en bestämmelse, varigenom såsom förutsättning för vissa arbetares
kvarstannande stadgas att de ingå i fackförening.

I kommissionens förslag har den ändringen vidtagits att hänvisningen till
'' uppräknade lagrum ersatts med en mera allmänt avfattad hänvisning. Vidare
har en redaktionell jämkning företagits.

10 §.

I den allmänna motiveringen har jag angivit min principiella ståndpunkt till
de bestämmelser i kommissionsförslaget som reglera frågan örn strejkbrytares
ställning. Jag har ock lämnat en redogörelse för vad yttrandena i denna del
innehålla av mera allmän innebörd.

Dessa bestämmelser jämte andra i samma ämne äro upptagna i 16 § i kommissionsförslaget.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för bestämmelserna i fråga ävensom
för de detaljerinringar, som i yttrandena framställts mot desamma.

Enligt 16 § i kommissionsförslaget tillkommer det i 14 § av förslaget stadgade
skyddet för tredje man ej den som brutit sin neutralitet i tvisten.

Såsom neutralitetsbrott är att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § av förslaget
avses, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen
i avseende å tvisten;

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer
honom.

Slutligen stadgas i andra stycket av 16 § att såsom brytande av neutralitet
är, med den inskränkning, som följer av 1. och 2., icke att anse, att någon vid
arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt arbete. Ej heller brytes neutralitet, genom
utförande av skyddsarbete åt part. Till skyddsarbete hänföres arbete, som
icke kan anstå utan fara för människor eller för skada å bj^ggnader eller andra
anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

109

Bestämmelserna i 16 § av kommissionens förslag motsvaras närmast av 1 §
tredje stycket första punkten i den sakkunniges utkast, där det stadgas, att
stridsåtgärd mot tredje man icke skall anses föreligga då stridsåtgärd i anledning
av pågående tvist riktas mot någon, som genom övertagande av egendom
eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter förändring
av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej
själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man.

Som allmän motivering till förslaget anför kommissionen följande:

De i 16 § angivna undantagen hänföra sig endast till de fall, som behandlas
i 14 § och vilka utmärkas därav, att stridsåtgärder mot part äro att anse såsom
legitima. Endast i dylika fall bör anses, att en utomstående, vilken gör
gemensam sak med en part eller förhåller sig på ett därmed likvärdigt sätt
och sålunda uppgiver sin neutralitet, bör gå miste örn det skydd, som i allmänhet
tillkommer utomstående. Däri att av lagen en viss hållning betecknas såsom
oneutral och förklaras skola medföra den nu angivna verkan, ligger ingalunda,
att en sådan hållning skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas.
Den skall alltså icke i och för sig drabbas av några som helst påföljder
av rättslig natur, utan allenast medföra, att den oneutrale tredje mannen
i förhållandet mellan parterna betraktas såsom likställd med den part, till vilken
han anslutit sig. Emellertid kan det icke undvikas, att lagstiftningens
ställningstagande kommer att anses giva uttryck åt en viss värdering av den
utomståendes handlingssätt och bl. a. därför bliva av särskilt ömtålig natur.
På detta område göra sig därför gällande mycket olika meningar och sådana
ha även framträtt inom kommissionen. Den av majoriteten antagna lagtexten
avser att uttömmande angiva de fall, i vilka en tredje man anses hava brutit
sin neutralitet.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 16 § får jag
hänvisa till kommissionens betänkande sid. 90 och 91, 93 och 94 samt 96 och
97.

I sitt yttrande har landsorganisationen framhållit att av uttryckssättet i förevarande
paragraf (»utför arbete», »lämnar understöd», »bispringer») framginge,
att neutralitetsbrott ej skulle medföra neutralitetens förverkande för
hela konflikttiden utan endast för den tid det oneutrala handlingssättet fortginge.
Det förekomme emellertid i många fall, att arbetet avbrötes och då
skulle blockadbrytarna icke längre kunna bliva föremål för repressalier under
den tid de ej utförde arbete. Sedan kunde de på nytt anställas hos samma eller
annan i tvisten indragen arbetsgivare och då betraktas såsom oneutrala endast
så länge de utförde arbete, för att åter anses såsom neutrala då de tillfälligtvis
upphörde med arbetet. Detta vore exempelvis förhållandet inom stuveribranschen,
där arbetarna i många fall endast antoges för lastning eller
lossning av ett visst fartyg och sedan inte hade någon anställning förrän de
möjligen på nytt engagerades för något annat fartyg. Landsorganisationen
ville bestämt motsätta sig en sådan begränsning som den av kommissionen föreslagna.

Som motivering till bestämmelserna i första styckets första punkt anför
kommissionen.

Ilo

Kungl. Maj tis proposition nr SI.

Den under 1. upptagna regeln, som saknade motsvarighet i den sakkunniges
utkast, har påyrkats i flera av de avgivna yttrandena. Den avser brytande
av en föreningsmedlems organisationsmässiga förpliktelser. Härvid är
endast fråga om föreningar av det slag, som omförmälas i 2 §, d. v. s. ekonomiska
kamporganisationer. Hit äro alltså icke att hänföra ekonomiska föreningar
i teknisk bemärkelse, såsom konsumtions-, bostadsrätts-, mejeri- och
andra s. k. kooperativa föreningar (liksom ej heller aktiebolag), än mindre
idrotts- eller politiska och andra utpräglat ideella föreningar. Även örn vissa
bland dessa, åtminstone av den förstnämnda gruppen, gäller visserligen, att
de kunna bliva såsom parter inbegripna i en ekonomisk tvist och att i samband
därmed vissa förpliktelser kunna åligga medlemmarna, t. ex. fortsatt
fullgörande av leveransskyldighet e. dyl. Vid åsidosättande härav äger föreningen
tillämpa stadgeenliga påföljder, såsom vitén, förlust av medlemsrättigheter,
uteslutning, men den får icke tillgripa egentliga stridsåtgärder. Åtgärder
av förstnämnda slag, vilka enligt uttrycklig bestämmelse i 1 § i intet
fall äro hänförliga till stridsåtgärder i förslagets mening, kunna tydligen tillgripas
även av de egentliga stridsorganisationerna, och de torde inom vissa
bland dessa, t. ex. arbetsgivareföreningarna, i praktiken spela en övervägande
roll. Dessa organisationer äga emellertid även tillgripa stridsåtgärder, såsom
t. ex. »materialspärr» (mot osolidariska medlemmar av arbetsgivareförening),
»prickning» och annan bojkott (i motsvarande fall på arbetaresidan).

Förutsättning härför är i första hand, att föreningen är invecklad i tvistenDet
är härvid utan betydelse, örn föreningen är angripare eller angripen, och
i senare fallet om den är part i primärkonflikten eller blivit föremål för en
sympatiåtgärd (18 §). Örn den är angripare förutsättes emellertid, att angreppet
icke tillkommit med ett så väsentligt åsidosättande av föreningens
stadgar, att medlemmen måste enligt allmänna rättsgrundsatser anses fritagen
från att fullgöra sina förpliktelser; härom har särskild erinran ej ansetts erforderlig.
En medlemsförpliktelse kan ej åligga annan än den, som vid tiden
för föreningens inträde i tvisten är medlem; visserligen kan en medlem tänkas
visa sig osolidarisk på det sätt, att han i anledning av en väntad tvist
vill avgå såsom medlem, men det torde ankomma på föreningen att genom
lämpliga bestämmelser i sina stadgar örn rätten till utträde förebygga missbruk
härutinnan (jfr lagen örn ekonomiska föreningar 11 och 15 §§). De
medlemsförpliktelser, örn vilka här är fråga, kunna vara av skilda slag; viktigast
torde vara dels skyldighet att erlägga avgifter eller uttaxerade bidrag,
dels plikt att deltaga i en arbetsinställelse eller respektera en blockad eller
bojkott. Förpliktelserna skola i varje fall vara fastställda i stadgarna eller
eljest i ordning, som överensstämmer med dessa. Det blotta faktum, att en
förpliktelse blivit åsidosatt, behöver ej alltid innebära ett neutralitetsbrott;
ytterligare fordras, att det skett till fördel för motparten. Härigenom uteslutas
dels sådana fall, där en förpliktelses fullgörande är utan varje betydelse
för tvisten, dels ock sådana, där dess åsidosättande beror på en orsak, som
ej sammanhänger med en önskan att vålla föreningen avbräck i striden, t. ex.
verklig oförmåga att anskaffa medel till verkställande av föreskrivna inbetalningar.

I yttrandena ha svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund
hemställt, att 16 § första punkten måtte kompletteras med ett stadgande
därom att medlem av en i tvist invecklad organisation av annat slag än i lagtexten
angåves icke skulle åtnjuta skydd som tredje man, örn han under tvisten
åsidosatte sina förpliktelser mot organisationen till skada för densamma med
avseende å tvisten. Vad kommissionen i motiven uttalat därom att organisatio -

Kungl. Majlis proposition nr 81.

lil

nen i ett dylikt fall skulle vara hänvisad till de civilrättsliga påföljder, som
kunde vara angivna i stadgar eller andra överenskommelser syntes icke tillfredsställande.

Riksförbundet landsbygdens folk har icke heller ansett det lämpligt, att begreppet
förening begränsades till ekonomiska kamporganisationer. Örn en sådan
begränsning i allt fall skulle ske, måste detta till undvikande av misstag
tydligt angivas i lagtexten.

Landsorganisationen har framhållit, att det vore svårt att inse, huru förening
skulle kunna genom stadgebestämmelser av rättslig giltighet förhindra,
att enskild medlem i anledning av väntad tvist utträdde ur föreningen och därmed
befriades från sin organisationsförpliktelse i avseende å förhållandet till
den utbrutna konflikten. En stadgebestämmelse med absolut förbud mot utträde
skulle nied säkerhet icke anses rättsgiltig och vore även av praktiska skäl
omöjlig. De av kommissionen åberopade bestämmelserna i lagen örn ekonomiska
föreningar kunde landsorganisationen icke finna lämna någon ledning för
en betryggande stadgemässig reglering av förevarande fråga. Även örn en sådan
reglering likväl vore tänkbar, måste det anses opåkallat att göra organisationernas
möjligheter att utkräva de enskilda medlemmarnas organisationsförpliktelser
i förevarande avseende beroende av stadgebestämmelser. Landsorganisationen
ansåge''därför, att i 16 § särskild bestämmelse bort upptagas av innehåll
att den, som i anledning av väntad arbetstvist utträtt ur förening, vore
att i neutralitetshänseende likställa nied medlem som i första stycket första
punkten avsåges.

Socialstyrelsen har erinrat örn att neutralitetsskydd stipulerades för s. k. arbetsvillig
bland annat under villkor att han ej av organisationsförpliktelse
hindrades att arbeta under konflikten. Detta villkor kunde, enligt socialstyrelsens
förmenande, icke tydas annorlunda än att den arbetsvillige icke tillhörde
den blockerande föreningen och ej heller annan förening, som förklarat sig
vilja respektera blockaden. På arbetsområden, där skilda organisationer tävlade
örn medlemskap bland arbetarna, vore det icke ovanligt, att en organisation
blockerade, medan den andras medlemmar ginge kvar i arbetet. Sådan
förenings medlemmar måste enligt lagtexten åtnjuta neutralitetsskydd, i den
mån de icke förlorade det på annan grund. De åtnjöte sålunda icke skydd, i
den mån de toge arbete efter konfliktens utbrott. Denna konsekvens av kommissionens
förslag torde i sin tur föranleda, att fackförening i fall av arbetsblockad
av annan förening vid arbetsplats, där bägge föreningarna hade medlemmar,
nödgades taga ståndpunkt för deltagande i konflikten. Ville den icke
medgiva medlemmarna att deltaga eller toge den icke ståndpunkt alls, vilket
torde innebära detsamma, åtnjöte dessa medlemmar väl neutralitetsskydd, men
en efter arbetarnas betraktelsesätt ofta naturlig arbetsnedläggelse från deras
sida kunde under sådana förhållanden kollidera med behörighetsreglerna, i den
mån den vore att betrakta som en massåtgärd. Kunde tredjemansskyddet enligt
16 § icke annorlunda bestämmas, än att en utvidgning av en okynnesblockad,
förklarad av ett mindretal, tedde sig ofrånkomlig för det övriga flertalet,

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

syntes det erforderligt att ernå en omformulering av 3 § i kommissionsförslaget,
som förhindrade denna konsekvens.

Som motivering till första styckets andra punkt anför kommissionen bland
annat följande.

Av formuleringen framgår, att den avgörande tidpunkten beträffande antagande
av nytt arbete icke obetingat är tiden för tvistens utbrott; även den,
som dessförinnan men i anledning av att tvist är väntad, antager arbete och
fortsätter därmed, sedan det förklarats i blockad, skall anses såsom oneutral.
Det har övervägts att stadga en viss frist före tvistens utbrott (exempelvis
tre månader), som i detta hänseende skulle vara avgörande, men en dylik
regel har antagits komma att i de skiftande fallen verka alltför ojämnt och
dessutom vara lätt att kringgå. Mot arbetsvillig, som avbrutit sin anställning
och alltså upphört att utföra blockerat arbete, må därefter icke i anledning
av tvisten riktas stridsåtgärder, även örn tvisten skulle fortgå; sådana
åtgärder skulle nämligen åsyfta vedergällning, och de äro följaktligen förbjudna
jämlikt 10 § andra punkten. — Med en arbetares antagande av blockerat
arbete har av reciprocitetsskäl likställts en arbetsgivares förfarande
att anställa arbetare, som strejkar eller är utestängd från arbete genom
lockout.

Liksom enligt den sakkunniges utkast måste till antagande av anställning
hänföras ej blott inträde i tjänst hos en arbetsgivare, hos vilken man ej tidigare
hade sysselsättning, utan jämväl övertagande hos den förutvarande arbetsgivaren
av sådant arbete, som man ej förut var pliktig att utföra (jämför
även punkten 3 angående omläggning av verksamhet). Betydelsen härav är
emellertid ringa för egentliga kroppsarbetare, vilkas anställningsvillkor i allmänhet
ej torde medföra hinder för deras användande för starkt varierande
arbetsuppgifter. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt övertager ett annat
arbete än det, varmed han förut sysslat, faller alltså inom ramen för hans
tidigare åligganden och blir icke att anse såsom ett oneutralt handlingssätt;
beträffande arbetsledare och jämställda hänvisas till följande paragraf.

I övrigt torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

I yttrandena ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening
framhållit, att arbetare, som antagit olagligen blockerat arbete, syntes
vara oneutral örn man vid frågans bedömande endast toge hänsyn till neutralitetsreglerna
i 16 §. Men då den blockerade arbetsgivaren i ett dylikt fall
åtnjöte lagens skydd enligt 14 §, måste detta rimligen sträcka sig även till
annan tredje man, som endast medelbart stöde i förbindelse med part i primärkonflikten.
I allt fall måste prickningsåtgärder mot arbetstagare av nämnt
slag anses såsom led i blockaden mot arbetsgivaren och av sådan anledning
vara förbjudna. Det vore önskvärt, att ett klart uttalande lämnades på denna
punkt under lagstiftningens fortgång.

Socialstyrelsen har hemställt, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas i
nu angivet syfte.

Jämväl Sveriges industriförbund har påpekat, att de föreslagna bestämmelserna
innebure, att strejkbryteri stämplades som oneutralt även då det gällde
personer, som biträdde vid klart avtalsstridig eller olaglig konflikt.

Sågverksförbundet har framhållit, att det måste klart utsägas, att arbetare,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

113

som viel konkurrenstvist antager arbete hos den neutrale arbetsgivaren, själv
bibehåller sin neutralitet, även om arbetet skulle ha förklarats i blockad.

Förbundet, som i annat sammanhang, under hänvisning till de vid skogsbruk
och flottning förekommande särskilda förhållandena, föreslagit, att bestämmelser
borde meddelas örn att förening, som ville vidtaga massåtgärd,
skulle vara representativ för den arbetstagaregrupp till förmån för vilken åtgärden
skulle vidtagas, har framhållit att en dylik regel icke vore tillräcklig
för förhindrande av missbruk. Det borde överhuvud taget vara förbjudet att
vidtaga stridsåtgärd för vinnande av en uppgörelse örn arbetsvillkoren beträffande
ett arbete, som man väntade skulle komma i den allmänna marknaden.
I motsatt fall kunde man befara, att arbetsblockaden komme att bliva
ett än flitigare använt vapen för att i god tid kunna förhindra, att några
neutrala arbetstagare skulle kunna uppstå. Man behövde ju icke gå så långt
som till en formlig blockadförklaring, utan det räckte med att en fackförening
i lagom tid före arbetets bortsättning läte sprida ut rykte örn förestående
arbetstvist, därest ej föreningens medlemmar skulle få arbetet.

Sveriges redareförening har gjort gällande, att en utom konflikten stående
arbetsgivare, som anställde arbetare i syfte att driva sin näring, ej borde mista
sin neutralitet, örn de anställda arbetarna skulle vara indragna i en arbetsstrid.

Landsorganisationen har, i anslutning till ett uttalande rörande arbetsledare
under 11 § departementsförslaget framhållit önskvärdheten av att i andra
punkten av 16 § kommissionsförslaget uttryckligen utsädes att med antagande
av anställning vore att likställa övertagande av arbete, vilket man ej förut varit
pliktig att utföra.

I detta sammanhang har landsorganisationen jämväl påpekat, att uttrycket
»i anledning av utbruten arbetstvist» möjligen kunde tagas till intäkt för en
sådan tolkning av bestämmelsen, att särskild bevisning örn motiven för anställningstagande
vore erforderlig. Till undvikande av en sadan tolkning hade lagtexten
på denna punkt bort avfattas: »efter utbruten eller i anledning av väntad
arbetstvist».

Som motivering till bestämmelserna i första styckets tredje punkt anför
kommissionen.

I punkt 3., vilken hänför sig till såväl arbetstvister som andra ekonomiska
tvister, betecknas till en början såsom oneutralt att någon under tvist lämna*
part ekonomiskt understöd. Därmed avses i första hand direkta penningbidrag;
med sådana måste man emellertid, bl. a. för att undvika kringgående
av regeln, likställa beviljande av kredit eller ingående av andra ekonomiska
uppgörelser, som äro för den stridande parten exceptionellt gynnsamnm och
icke kunna anses motiverade på enbart affärsmässiga grunder. — Såsom
oneutralt betecknas ytterligare att någon under tvist, efter omläggning eller
annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer part. Om innebörden
av denna bestämmelse, som återfinnes i den sakkunniges utkast, får
kommissionen åberopa vad som anföres i betänkandet (sid. 153 f.). Ett bispringande
kan icke anses föreligga utan att omläggningen eller förändringen
dels objektivt innebär ett gynnande av parten, dels av den handlande uppfattas
så. Det har icke ansetts nödigt att i förslaget särskilt beröra sådant bi Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 8

Kungl. Majsts proposition nr 31.

114

springande av part, som sker genom övertagande av egendom eller rörelse.
Detta är nämligen i huvudsak av betydelse med hänsyn till en indrivningsåtgärd,
som riktas mot övertagaren, och har med avseende därå uttryckligen beaktats
i 9 §. Även i andra fall kan naturligen ett sådant övertagande, alltefter
de närmare villkoren därför, bliva att bedöma enligt den nu förevarande punkten.
— Det är uppenbarligen likgiltigt, om man understödjer eller bispringer
en part direkt eller genom att understödja en tredje man, som i sin tur understödjer
parten eller eljest är oneutral till dennes förmån. En särskild bestämmelse
härom, som finnes upptagen i den sakkunniges utkast, har antagits
vara umbärlig.

Tydligt är att en oneutral tredje man icke bör få angripas av den part, till
vilken han anslutit sig, eller av någon, som handlar i dennes intresse. Särskild
bestämmelse härom lärer emellertid icke vara nödig, då sådana angrepp
enligt sakens natur icke torde ifrågakomma.

I yttrandena har landsorganisationen ansett, att begreppet »ekonomiskt understöd»
bort i lagtexten förtydligas genom en exemplifiering, i vilken även
bort upptagas beviljande av kredit, särskilda rabatter eller andra särskilda
förmaner, ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar, genom
vilka konfliktpart bereddes förmåner utan vederlag, eller vid vilka av missförhållandet
emellan de å ömse sidor utfästa villkoren eller eljest framginge,
att rättshandlingen huvudsakligen hade egenskap av understöd.

I fråga örn bispringande eller understödjande likställdes i professor Bergendals
utkast uttryckligen med part »annan vilken ej själv är föremål för stridsåtgärd
mot tredje man». Enligt uttalande i motiveringen hade kommissionen
ansett en uttrycklig bestämmelse härom umbärlig. Med hänsyn till de skiftande
och indirekta former, under vilka understöd kunde lämnas, vore det emellertid
önskvärt, att redan av lagtexten otvetydigt framginge, att neutralitetskravet
eftersatts även av den, som understödde eller bisprunge oneutral tredje
man.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att utformningen av bestämmelserna
i förevarande punkt vore behäftad med en viss svaghet. Sålunda
kunde ett fortsatt fullgörande av icke kontraktsbundna leveranser till stridande
part i mycket hög grad innebära »ekonomiskt understöd» och vara beroende
av att den levererande, trots det han enligt lagförslaget kunde gå under beteckningen
tredje man, i verkligheten vore starkt intresserad av stridens utgång.

Sveriges redareförening har förklarat sig förutsätta, att neutralitetsbrott
skulle anses föreligga icke allenast då vid tvist understöd lämnades part, d. v. s.
i de flesta fall en förening utan även då understödet lämnades direkt till enskilda
föreningsmedlemmar.

Här må ock framhållas att, såsom jag tidigare antytt, svenska mejeriernas
riksförening och Sveriges slakteriförbund gjort gällande, att den i förslaget
gjorda åtskillnaden mellan part och tredje man icke motsvarade de faktiska förhållandena.
Det syntes nämligen, som om en person, utan att juridiskt kunna
anses ha del i tvisten, dock kunde ha ett så väsentligt intresse av tvistefrågans
lösning, att hans ställning som tredje man mera vore av formell natur. Därest
ett andelsföretag och ett aktiebolag råkade i tvist angående det pris, som

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

115

borde tillämpas vid försäljning av parternas produkter, syntes hinder icke möta
för parterna att mot varandra tillgripa massåtgärder och att jämväl jämlikt
14 § tredje stycket tillgripa andra åtgärder än massåtgärder gentemot tredje
man för att denne skulle lämna sin medverkan för erhållande av en gynnsam
utgång av tvisten. I denna tvist vore aktiebolaget och andelsföretaget parter,
medan leverantörerna och konsumenterna vore tredje man, varjämte örn någon
innehade praktiskt taget samtliga aktier i aktiebolaget, denne jämväl vöre
tredje man. Andelsföretaget ägde emellertid i detta fall icke gentemot den,
som faktiskt ägde och bedreve aktiebolagets verksamhet, använda åtgärder, avsedda
att mera allmänt isolera honom, ehuru han givetvis hade det mest väsentliga
intresse av tvistefrågans lösning. Skulle åter i det angivna fallet
innehavaren av aktiemajoriteten ha utövat verksamheten i eget namn, skulle
massåtgärd ha kunnat riktas mot honom personligen. Denna åtskillnad allt
efter företagsformen syntes mindre tilltalande. Över huvud torde det gälla,
att örn massåtgärden i ett fall, då verksamheten utövades genom aktiebolag eller
annan juridisk person, icke finge riktas mot den personligen därav mest
intresserade, detta skulle medgiva denne ett skydd, som skulle stärka hans
ställning i oberättigad grad. För allmänheten torde jämväl uppstå utomordentliga
svårigheter att hålla isär den juridiska företagsformen och dess huvudintressent,
en svårighet som framträdde alltmera allt efter som företaget
vore mindre omfattande. Därför föresloges att den som hade ett väsentligt
ekonomiskt intresse av tvistens utgång icke skulle åtnjuta skydd som tredje
man.

Beträffande andra stycket i 16 § av kommissionens förslag anföres i motiveringen
följande.

I andra stycket har upptagits ett viktigt undantag ifrån paragrafens innehåll,
nämligen att neutralitet icke skall anses bruten därigenom att någon utför
skyddsarbete åt part. Detta undantag hänför sig till samtliga punkter i
första stycket. Dess riktighet torde i princip icke vara föremål för större
meningsskiljaktighet. Det är sålunda vanligt, att vid arbetsnedläggelse man å
arbetarsidan självmant vidtager åtgärder att förebygga, att skada skall inträffa
å anläggningar o. dyl., exempelvis inom gruvindustrien. — Starkt delade
meningar råda emellertid angående särskilda spörsmål, i synnerhet angående
vilka personalgrupper, som gentemot arbetsgivarna böra hava rätt att
iakttaga neutralitet vid konflikt, och angående vilka arbeten, som böra få utföras
med bibehållen neutralitet och såtillvida skola vara att beteckna såsom
skyddsarbeten. Dessa båda spörsmål hava tydligen ett nära samband med
varandra, i det att ju större omfattning som gives åt begreppet skyddsarbeten
desto mindre anledning finnes för arbetsgivaren att påfordra utförande av
oneutralt arbete. Beträffande arbetsledare och med dem jämställda har det,
såsom redan antytts, funnits angeläget att i följande paragraf meddela en
särskild bestämmelse i fråga örn rätten till neutralitet. Här skall endast framhållas,
att det icke befunnits möjligt att giva neutraliteten ett annat och mera
begränsat innehåll i fråga örn dylika anställda än i fråga om den underordnade
personalen. Det skulle stå i alltför stark strid med den uppfattning, som
är rådande bland såväl arbetsledarna som de egentliga arbetarna, om de förra
skulle äga med bibehållen neutralitet utföra sådana arbeten, vilkas förrättande
av en person i arbetarställning är att anse såsom oneutralt.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yad härefter beträffar den närmare omfattningen av de arbeten, vilka skola
hänföras till skyddsarbeten, har till utgångspunkt tagits av Sveriges arbetsledareförbund
utfärdade direktiv rörande medlems förhållande vid arbetskonflikt.
Enligt dessa äro arbetsledare skyldiga att utföra sådana arbeten, som
icke kunna uppskjutas till dess konflikten bilagts utan att materiell skadegörelse
uppkommer. Härmed nära överensstämmande bestämningar av skyddsarbeten
hava givits i avtal, som tid efter annan träffats mellan sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetsledare, bl. a. inom verkstadsindustrien. Enligt
dessa skulle arbetsledare emellertid vara skyldiga att utföra jämväl viss
lossning och lastning samt visst produktivt arbete, och med utgångspunkt härifrån
har inom kommissionen yrkats, att till skyddsarbeten skulle hänföras
alla arbeten, som vore erforderliga för att tillvarataga betydande ekonomiska
värden. Kommissionens majoritet har emellertid stannat vid att såsom
skyddsarbeten upptaga sådana arbeten, som icke kunna anstå utan fara för
människor eller för materiell skada av den art, som i texten närmare angives.
För att avvärja fara för människor kunna vid sidan av egentligt sjukvårdsarbete
erfordras vissa transporter o. dyl. Till materiell skada, som i bestämmelsen
avses, har endast efter tvekan hänförts skada å mogen gröda, vare sig
den befinner sig å rot eller redan avmejats. I denna punkt är nämligen att
märka, att beteckningen av allt skördearbete såsom neutralt är ägnat att i
hög grad minska utsikten till framgång för lantarbetarna i lönestrider, ett
resultat, som icke i och för sig är önskvärt. Den intagna ståndpunkten har
likväl antagits stå i överensstämmelse med åskådningen inom övervägande
grupper av befolkningen.

I yttrandena ha länsstyrelsen i Västernorrlands län och sågverksförbundet
föreslagit närmare utredning örn innebörden av begreppet skyddsarbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att omfattningen av begreppet
skyddsarbete i förslaget blivit allt för mycket begränsad. Länsstyrelsen funne
icke tillräcklig anledning att utesluta sådant arbete, som enligt den allmänna
meningen betraktades som skyddsarbete och än mindre att uttryckligen rubricera
visst arbete av denna art såsom brytande av neutralitet. Då det torde
vara synnerligen svårt att på detta område komma till en tillfredsställande
definition och då länsstyrelsen knappast kunde se någon egentlig olägenhet
vara att befara, därest man skulle lämna denna fråga utanför lagstiftningen,
ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke ifrågavarande punkt i förslaget kunde
tills vidare helt utgå.

En utvidgning av begreppet har föreslagits av kommerskollegium,
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län, svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening, svenska lantarbetsgivarnes
centralförening, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation,
Sveriges gjutmästareförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
redareförening.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening lia i detta
hänseende anfört, att begreppet skyddsarbete icke erhållit den utformning, som
överensstämde med undantagsbestämmelsens syftemål. Undantaget vöre baserat
å en intresseavvägning, där betydelsen för arbetarparten av en effektiv
arbetsblockad ställdes i jämförelse med arbetsgivarens och samhällets intresse
av att den materiella skada, som blockaden förorsakade, icke bleve oproportionerligt
stor. Det vore irrationellt att i förevarande hänseende draga gränsen

Kungl. Maj:ts proposition nr St -

ill

mellan sakskada och förmögenhetsskada. De förluster, som arbetsgivaren
åsamkades därigenom, att inneliggande lager icke kunde distribueras till företagets
kunder till exempel av brist på arbetskraft för utförande av lossningseller
lastningsarbete, vore av ojämförligt mycket större betydelse ur ekonomisk
synpunkt än den skada, som hänförde sig till maskiner, inventarier eller
inneliggande varulager. Kundkretsen torde i många fall representera det
största värde, som ginge till spillo genom arbetskonflikter, och dylik förlust
drabbade icke blott arbetsgivaren utan vore exempelvis i fråga örn våra stora
exportindustrier också av synnerligt stor samhällelig betydelse. Örn man genom
en undantagsbestämmelse ville förhindra, att oproportionerligt stora värden
ginge till spillo vid en arbetskonflikt, kunde ett sådant resultat ej ernås på
annat sätt än att åt de rättstillämpande myndigheterna överlämnades att i varje
särskilt fall företaga erforderlig intresseavvägning.

Socialstyrelsen har framhållit, att den föreslagna bestämmelsen knappast
kunde anses täcka alla de fall, där behov av skyddsarbete verkligen förelåge.
Det kunde därför ifrågasättas, örn ej bestämmelsen i förevarande avseende lämpligen
borde ersättas av ett mera allmänt hållet stadgande och sålunda åt rättstillämpningen
överlåtas att från fall till fall avgöra frågan.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län, Sveriges
hantverksorganisation, Sveriges gjutmästareförbund och Sveriges redareförening
ha ansett, att begreppet skyddsarbete borde utvidgas att omfatta allt
arbete som vore erforderligt för förhindrande av svårare ekonomisk skada.

Kommerskollegium har därvid särskilt betonat vikten av att under skyddsarbete
inginge arbete, varigenom t. ex. för företaget eljest ödesdigra ekonomiska
risker kunde undvikas ävensom arbete, som möjliggjorde företagets
igångsättande omedelbart efter konfliktens slut.

Sveriges redareförening har särskilt påpekat önskvärdheten av att den i sista
punkten av 16 § förekommande uppräkningen kompletterades med fartyg och
fartygslast såsom varande i detta hänseende att jämställa med byggnader och
varulager.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har hävdat, att utgångspunkten för bestämmande
av begreppet skyddsarbete i främsta* rummet borde vara att kunna möjliggöra
ett genom arbetsnedläggelse angripet företags bestånd och vidare att
söka hindra händelser, som vore ägnade att i betydande omfattning hämma
företagets utveckling. Möjligen borde övervägas, huruvida icke för tvivelaktiga
fall avgörandet kunde överlämnas till den i 43 § föreslagna nämnden.

Svenska lantarbetsgivarnes central förening har framhållit, att då förutsättningen
för erhållande av mogen gröda vore, att sådd skedde i rätt tid, syntes
konsekvensen fordra, att arbete med sådden likställts med bärgandet av mogen
gröda. Då visst skydd för varulager föreslagits, förefunnes även skäl beakta,
ej minst i en större allmänhets intresse, betydelsen av att transport av jordbrukets
förädlade ömtåliga produkter, såsom mjölk, ägg m. m., innefattades
under skyddsarbete.

Landsorganisationen har invänt, att genom medtagande i definitionen å
skyddsarbete av arbete till förekommande av skada å mogen gröda och varu -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe ments chefen.

lager hade den allmänna principen, att skyddsarbete endast avsåge avhjälpande
av egendomsskada, frångåtts. Det vore uppenbart, att då så skett redan i
lagbestämmelsen, de största risker funnes för att i rättstillämpningen begreppet
skulle komma att omfatta även andra slag av förmögenhetsskada.

Till skyddsarbete borde enligt landsorganisationens mening icke hänföras
andra arbeten än sådana, som vore oundgängligen erforderliga för förebyggande
av fara för människor eller av förstörelse av eller avsevärd skada å i
bruk tagna byggnader eller andra anläggningar, maskiner eller andra driftsanordningar
samt husdjur. Skulle varje förebyggande av risk för skada å
mogen gröda anses som skyddsarbete bleve det liktydigt med att lantarbetarnas
effektivaste stridsmedel gjordes obrukbart. Man torde nämligen kunna
räkna med att varje arbetsnedläggelse av lantarbetare under tiden från slutet
av maj fram till nyåret medförde risk för skada å mogen gröda, det bade till
och med gjorts gällande, att dylik risk kunde anses föreligga även under senvintern.
Lantarbetsgivarna komme med visshet att utnyttja ifrågavarande
undantag så, att de för sina egna stridsaktioner komme att välja sådan tidpunkt,
att undantagsregeln kunde bringas i tillämpning.

Beträffande »skada å varulager» mötte det oöverstigliga svårigheter att
här giva begreppet skyddsarbete en klar bestämning. Att under dylik skada
inbegripa förskämning eller annan av varornas egen beskaffenhet eller sättet
för deras lagring beroende försämring kunde ju icke komma i fråga. Därav
förorsakade förluster vore att hänföra till förmögenhetsskada. Det enda fall
av skada å varulager, vid vilket egentligt skyddsarbete kunde ifrågakomma,
torde vara det att skada uppstode å den byggnad eller det rum, i vilka varorna
förvarades. Då skyddsarbete för avhjälpande av dylik skada vore att hänföra
till skyddsarbete å byggnad, saknades anledning att upptaga särskild bestämmelse
rörande varulager. Lagtexten borde uttömmande angiva de skador,
vilkas avhjälpande vore att hänföra till skyddsarbete. Det av kommissionen
till uppräkningen föreslagna tillägget »eller dylikt» borde därför
utgå.

Sveriges arbetsledareförbund har i fråga örn vården av varulager påpekat,
att den skada, vartill en avbruten arbetsprocess eller underlåtenheten att utföra
vissa arbeten kunde leda, läte sig ofta icke konstateras förrän efter viss tid.
Till sådana successivt framkommande skadeverkningar hörde exempelvis blånad
på nysågat eller eljest icke torrt virke. Olika meningar kunde därför råda,
huruvida s. k. »ströläggning» av virke vid viss tidpunkt vore att betrakta såsom
skyddsarbete eller ej. Samma tveksamhet kunde inställa sig beträffande
vården av en mångfald råmaterial och industriprodukter.

Vad landsorganisationen anfört örn användningen av presensformerna »utför
arbete», »lämnar understöd», etc. synes förtjänt av beaktande. Jag bar
för den skull vidtagit en jämkning i ordalagen.

I regeln under punkt 1 har jag, i anslutning till de synpunkter som utvecklats
i åtskilliga remissyttranden, gjort den ändring att brytandet av organisationsmässiga
förpliktelser kan medföra neutralitetens förlust även örn

Kungl. Majlis proposition nr SI.

119

det icke är fråga om de egentliga stridsorganisationerna. De ovan refererade
av landsorganisationen och socialstyrelsen i annat avseende gjorda anmärkningarna
till denna punkt torde förfalla genom den avfattning de följande
punkterna fått i departementsförslaget.

Angående föreskriften i punkt 2 har av socialstyrelsen och flera arbetsgivareorganisationer
yrkats uttrycklig bestämmelse därom att den som tagit arbete
under en konflikt, som utgör avtalsbrott från arbetarsidan, erhåller skydd
såsom neutral tredje man. Redan av stadgandet i 9 § framgår, att denna regel
enligt lagförslaget skall gälla. Emellertid torde en antydan örn regeln i fråga
även i detta sammanhang vara erforderlig. Jag har därför tillfogat ordet
»behörigen», varigenom uttalas att endast örn blockad behörigen förklarats
neutraliteten förverkas.

En blockad kan vara obehörigen förklarad, ej blott örn blockaden såsom
sådan är stridande mot avtal eller lag utan även örn den organisation, som utfärdat
blockadförklaringen, enligt sina stadgar saknar behörighet därtill. Ifall
sålunda en underorganisation, som enligt stadgarna varit skyldig att inhämta
den överordnade organisationens medgivande till blockadförklaring, försummat
avvakta sådant medgivande, blir följden att de som antaga arbete under
konflikten erhålla skydd såsom neutrala. Härigenom torde erhållas vissa
ökade garantier för att stadgarnas bestämmelser örn behörighet i fråga örn
stridsåtgärder komma att efterlevas.

I konsekvens med vad nyss sagts har ordet »behörigen» inskjutits även i
punkt 3 av departementsförslaget.

Såsom ytterligare undantag från neutralitetsskyddet torde, i anslutning till
vad i ett pär yttranden ifrågasatts, böra införas betstämmelse till förekommande
av att neutralitet kan åberopas av bolag, vari part äger ett dominerande
intresse, eller omvänt av enskild person, som är huvudintressent i det bolag,
som är part i tvisten.

Det kunde ifrågasättas att genom en allmänt avfattad bestämmelse i detta
syfte lämna visst utrymme för en diskretionär prövning från domstolens
sida. Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att angiva bestämda
kännetecken på det ekonomiska intresse, som bör verka neutralitetshindrande,
och stannat vid ett delägarskap i aktiebolag, överstigande halva aktiekapitalet,
samt delägarskap i handelsbolag såsom sådant kännetecken.

Bestämningen av »skyddsarbetets» räckvidd har uppenbarligen stor praktisk
betydelse. Enligt förevarande paragraf skall det ej anses såsom oneutralt
strejkbryteri, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under konflikt, varför
den arbetare, som utför skyddsarbete, ej må utsättas för prickning eller andra
bojkottåtgärder. Innebörden av begreppet skyddsarbete berör ock nästa paragraf,
där det gäller att avgränsa arbetsledares förpliktelser att under konflikt
utföra arbete, som eljest åligger arbetarna. Örn begreppet skyddsarbete får ett
vidsträckt omfång, minskas effektiviteten av arbetsnedläggelsen. Å andra sidan
är det angeläget att, såsom hittills i praktiken vanligen skett, arbetarna vid
arbetets nedläggande taga tillbörlig hänsyn till förefintliga risker av att
maskiner, byggnader och andra anläggningar, husdjur m. m. lämnas utan till -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

syn oell vård. Vid avvägande av de olika intressen, som här stå emot varandra,
ansluter jag mig i huvudsak till det förslag, som framställts av en reservant
i kommissionen, herr Sigfrid Hansson. I anledning av vad Sveriges
redareförening anfört, anser jag mig dock böra föreslå tillfogandet av ordet
fartyg i uppräkningen av objekt för skyddsarbete. Det bör understrykas, att
endast sådant arbete utgör skyddsarbete, som icke utan fara kan anstå.

Neutralitetsskydd bör få åberopas även av den som under en konflikt utför
arbete, vilket han på grund av offentlig tjänstemannaplikt eller enligt direkta
föreskrifter i lag är skyldig fullgöra. Den som ådrager sig ansvar för tjänstefel
enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra visst arbete under
konflikt, bör vara skyddad mot bojkott, örn han fullgör arbetet. Såsom exempel
på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse tjänstemän, nämner jag
sjömanslagen. I ett fall där en vägran att utföra visst arbete ombord å ett
fartyg skulle ådraga den vägrande straff, bör han tydligen, därest ban
fullgör sin lagliga skyldighet, åtnjuta samma neutralitetsskydd, som medgives
vid utförande av skyddsarbete. En bestämmelse härom har införts i förevarande
paragraf.

11 §.

I 17 § av kommissionsförslaget stadgas att vid arbetsinställelse arbetsledare,
tjänsteman eller därmed jämställd ej är pliktig att utom de göromål, som
eljest av honom fullgöras, utföra annat arbete än skyddsarbete, ändå att han
därtill förbundit sig. Beträffande skyddsarbete gäller vad därom är stadgat
i 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

Någon motsvarighet till detta stadgande upptages ej i den sakkunniges
utkast.

Som motivering till förslaget anför kommissionen följande.

Under 16 § har framgått, att en anställd, som under konflikt kvarstannar
i arbete, icke bryter sin neutralitet genom att övertaga en funktion, som han
icke tidigare fyllt, såframt en sådan omläggning av arbetet ligger inom ramen
av de plikter, som åligga honom enligt anställningsavtalet. Denna fråga
är, såsom redan anmärkts, av särskild betydelse beträffande arbetsledare
o. dyl. Deras anställningsavtal innehålla i allmänhet ingen närmare specifikation
av deras åligganden, och från arbetsgivarnas sida göres gällande, att
ifrågavarande personal skall helt stå till arbetsgivarnas förfogande, även för
utförande av oneutralt arbete. Personalens uppfattning uppreser sig häremot
med mycken styrka, men man har hittills ej kunnat genomdriva avtalsbestämmelser
av det innehåll, som man ansett önskvärt. Då personalens ståndpunkt
lärer få anses överensstämma med billighetens krav och i längden leda till det
för alla intressenter mest gynnsamma resultatet, i synnerhet beträffande ett
gott förhållande mellan arbetsledare och den underlydande personalen, synes
det vara lagstiftningens uppgift att genom en tvingande rättsregel göra ett
åtagande att utföra oneutralt arbete under konflikt overksamt. Härav följer,
att till en vägran att utföra sådant arbete icke må av arbetsgivaren knytas
några rättsliga påföljder. En uppsägning av arbetsavtalet skulle sålunda
bliva en enligt denna lag förbjuden stridsåtgärd (14 § första stycket eller
10 §) och vara ogiltig (19 § tredje stycket). — Ifrågavarande ämne avser
visserligen närmast avtalsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetsleda -

Kungl. Majlis proposition nr 81.

121

ren, men har på grund av sitt nära samband med 16 § ansetts tills vidare kunna
införas i denna lag. Därest en fullständigare lagstiftning örn ifrågavarande
tjänsteferhållande kommer till stånd, lärer bestämmelsen kunna dit överflyttas.
. .

Bestämmelsen avser utom arbetsledare även tjänstemän (ingenjörer, kontorspersonal)
och andra med dem jämställda, t. ex. journalister vid ett tidningsföretag,
vilka alltså ej vid en typografkonflikt bliva skyldiga övertaga
sättning o. dyl. arbete. Undantag har gjorts för utförande av skyddsarbete.
Detta begrepp har här samma omfattning som enligt 16 §, vars motivering på
detta ställe torde få åberopas. Emellertid har det ansetts skäligt att medgiva
en annan bestämning av begreppet skyddsarbete, visserligen ej vid individuella
avtal där någon verklig avtalsfrihet ofta. ej kan sägas råda, men i
kollektivavtal, där de anställda (genom sin organisation) äro part. Härigenom
möjliggöres anpassning till de särskilda förhållanden, som äro rådande
inom speciella industrigrenar eller andra arbetsområden. Då emellertid^ de
egentliga arbetarna ej hava inflytande på sådana kollektivavtal, har ett åtagande
från arbetsledarnas sida att utföra skyddsarbeten av en art, som icke
enligt 16 § äro hänförliga till sådana arbeten, ansetts icke böra föranleda, att
sådant arbete skulle anses förenligt med neutralitet under en arbetstvist.

Med hänsyn till bestämmelsens syfte har ifrågasatts, att den borde givas
tillämpning även å avtalsförhållanden, som äro ingångna då lagen träder i
kraft, antingen i full utsträckning eller åtminstone på det sätt, att dess innehåll
skulle bliva gällande, så snart ej annat vore uttryckligen överenskommet.
Bl. a. emedan ifrågavarande avtal i allmänhet äro bindande endast för ganska
kort tid, har ett sådant ingrepp i ett bestående rättsförhållande, som alltid
måste möta betänkligheter, ansetts kunna undvikas. Allmänna rättsgrundsatser
böra alltså gälla även beträffande detta övergångsspörsmål.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 17 § får
jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 91, 97 och 98 samt 104 och

105.

Rörande förslagets bestämmelser örn arbetsledares med fleras
befattning med arbete vid arbetsinställelse anföres i
yttrandena i huvudsak följande.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha framhållit,
att kommissionen i sin strävan att tillgodose ifrågavarande kategori arbetstagares
anspråk låtit förmå sig att i lagförslaget intaga en bestämmelse,
som dels med hänsyn till sitt innehåll icke vöre hänförlig under förevarande
lagstiftning dels ock vore sakligt omotiverad. Om man i likhet med kommissionen
ville skydda arbetsledarna och tjänstemännen från att bliva avskedade vid
vägran att fullgöra dem enligt arbetsavtal åliggande arbetsplikt, borde naturligen
en bestämmelse därom ej såsom skett taga sikte på själva arbetsavtalets
rättsverkan utan i överensstämmelse med lagförslagets uppställning i övrigt
innebära ett förbud för arbetsgivare att avskeda arbetstagare av förenämnt
slag i anledning av dennes vägran att utföra oneutralt arbete, ändock att denna
arbetsvägran strede mot åtagen arbetsplikt.

I sakligt hänseende förelåge emellertid sådana betänkligheter mot en reglering
av förevarande slag, att bestämmelser därom över huvud ej borde upptagas
i förslaget. Det förefölle nämligen vara tämligen självklart, att en person,
som arbetsgivaren utvalde och anställde för att i arbetet vara hans spe -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

cicile företrädare i fråga om uppsikten över arbetarnas verksamhet ock som
eljest handhade sådana funktioner inom företaget, vilka krävde ett speciellt
förtroendeförhållande mellan arbetsgivaren och den anställde, borde på ett naturligt
sätt vid en arbetskonflikt ställa sig på arbetsgivarens sida och tillsammans
med honom söka bevaka företagets intressen efter bästa förmåga. En
arbetsledare eller tjänsteman, som vägrade att under arbetskonflikt gå arbetsgivaren
tillhanda med sådana tjänster, som vederbörandes arbetsförmåga
och arbetstid tilläte och som i det rådande läget rimligen kunde av
honom fordras, avveke från sin naturliga position i arbetsstriden och toge
sålunda parti för arbetarnas sak. Det torde ej heller tillkomma lagstiftningen
att genom tvingande bestämmelser reglera den prestationsskyldighet, som en
arbetstagare vid ingående av arbetsavtal kunde åtaga sig gentemot arbetsgivaren.
Föreningarna yrkade därför, att ifrågavarande bestämmelser måtte utgå
ur förslaget.

Jämväl länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Malmöhus län, handelskammaren
i Gävle, svenska lantarbetsgivarnes central förening, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverksorganisation, sågverksförbundet, Sveriges
redareförening, svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion
samt Sveriges gjutmästareförbund ha avstyrkt förslaget i denna del.

Därvid ha länsstyrelsen i Malmöhus län, handelskammaren i Gävle och Sveriges
industriförbund framhållit, att det arbete som arbetsledare eller andra
tjänstemän vid arbetskonflikt finge utföra i regel vöre sådant, som vore erforderligt
för att mildra konfliktens följder med hänsyn till företagets bestånd
eller för att skydda för exceptionella förluster.

Jämväl Sveriges hantverksorganisation har opponerat sig mot att det vid arbetskonflikter
nu rådande bruket motarbetades samt därjämte framhållit, att
den föreslagna bestämmelsen skulle komma att utnyttjas till obehörig påtryckning.

Sveriges industriförbund har ansett, att det ur det allmännas synpunkt vore
av vikt, att företagen ej tillfogades omfattande och kanske för framtiden svårbotliga
skador genom de svårigheter, som sålunda skulle beredas dem att under
konflikt få jämväl mindre omfattande arbeten av brådskande natur utförda.
Den föreslagna bestämmelsen vore därjämte ägnad att skapa ökad irritation
och skärpa motsättningarna på* arbetsmarknaden. Örn arbetarsidan under utnyttjande
av mera tillfälliga svårigheter för arbetsgivarna att få jämväl mindre
arbeten av trängande natur utförda lyckades pressa arbetsgivarna till eftergifter
för att få konflikten bilagd snarast möjligt, bleve denna framgång ofta
av kort varaktighet. Det slutliga resultatet bleve då i många fall endast en
ännu mer svårartad konflikt vid nästa avtalsuppgörelse. Det kunde även inträffa,
att arbetsgivaren funne sig nödsakad att för trängande arbetsuppgifter
anlita tillfällig främmande hjälp, vilket torde vara vida mer ägnat att skapa
irritation och bitterhet i striderna på arbetsmarknaden, än örn dessa arbeten
utförts med biträde av företagets egna tjänstemän och arbetsledare.

Kommerskollegium har framhållit, att därest, på sätt kollegium i annat
sammanhang anfört, begreppet skyddsarbete utvidgades att omfatta arbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

123

varigenom för företaget eljest ödesdigra ekonomiska risker kunde undvikas,
ävensom arbete, som möjliggjorde företagets igångsättande omedelbart efter
konfliktens slut, industriförbundets nyssnämnda erinringar bleve tillgodosedda.

Handelskammaren i Gävle bar erinrat örn att de föreslagna bestämmelserna
också kunde innebära faror för tjänstemännen och arbetsledarna själva. Kunde
ifrågavarande anställda icke på förhand förbinda sig till vissa arbeten, komme
deras ingripande i en konflikt så mycket starkare att framträda som ett ställningstagande.
I de avtal, som förefunnes, hade tjänstemännen och arbetsledarna
mot en viss prestation tillförsäkrats betydande förmåner såsom tryggad
anställning, pension m. m. Arbetsgivarna komme uppenbarligen att taga
under övervägande, huruvida motprestationen även sedermera motsvarade dessa
förmåner. Med den begränsning i dessa kategorier anställdas uppgifter, som
förslagets genomförande skulle innebära, förelåge också fara att desamma vid
en långvarig konflikt icke skulle kunna beredas sysselsättning och därför
uppsägas.

Svenska tidning sut g ivar ef öreningen och dess arbetsgivaresektion ha påpekat,
att då vid konflikt arbetsledarnas vanliga uppgifter till största delen bortfölle,
men de det oaktat åtnjöte fulla löneförmåner, arbetsgivarna syntes kunna
fordra, att arbetsledarna i skälig utsträckning biträdde med andra arbeten
av olika art, särskilt örn detta vid anställningen kontraktsenligt fastslagits.
Även örn man icke toge i betraktande arbetsledarnas naturliga ställning som
arbetsgivarnas förtroendemän utan godtoge ståndpunkten örn arbetsledarnas
fullständigt fristående ställning till parterna i konflikten, måste man i alla
fall bestämt motsätta sig, att sådant ingrepp i avtalsfriheten gjordes, att rättsverkan
av en överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetsledaren helt bortfölle.
Tidningarna intoge slutligen en särställning bland företag så till vida,
att de förutom viss teknisk drift avsåge att tjäna ett ideellt syfte, nämligen
spridande av nyheter och meddelande av upplysningar i allmänna frågor, varjämte
de innehöllo tillkännagivanden och kungörelser, vilka ofta vore enligt
lag eller enligt bolagsordningar och dylikt påkallade, och örn vilka allmänheten
måste äga kännedom. Det vore därför ett första och dominerande intresse hos
varje tidningsföretag att i möjligaste mån och med alla till buds stående medel
trygga en regelbunden utgivning. För tidningarnas del skulle också de av
kommissionen föreslagna bestämmelserna lätt leda till svåravgjorda tvister i
händelse av arbetskonflikt. Genom att tidningarna alltid sökte trygga sin utgivning
med frivilliga och oorganiserade hjälpkrafter kunde det knappast undvikas,
att arbetsledarna under en konflikt, även örn de principiellt endast
skulle utföra sitt ordinarie arbete, komme att i vissa fall även tillfälligtvis
utföra rent manuellt sådant för att i den forcering, som vore tidningsarbetets
natur, möjliggöra den regelbundna utgivningen. Det bleve därför synnerligen
svårt att bedöma, huruvida sådan arbetsledare skulle åtnjuta det ifrågasatta
neutralitetsskyddet eller ej. Den organisation tidningarnas arbetsledare tillhörde
hade också i regel lämnat en var av sina medlemmar frihet att själv
bestämma sin ställning. När arbetskonflikter hos tidningarna i undantagsfall

124

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förekommit, hade de framkallats av så överdrivna anspråk från arbetarparten
att de hos tidningarna anställda arbetsledarna i regel spontant ställt sig till
arbetsgivarnas förfogande för att möjliggöra tidningsutgivning örn ock i begränsad
omfattning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har framhållit, att med hänsyn
till jordbruksarbetets för störningar särdeles känsliga natur det vore orimligt
att en förbindelse för dess arbetsledare och tjänstemän att vid arbetsnedläggelse
utföra annat än dem eljest åliggande arbete eller skyddsarbete lagligen
icke skulle gälla. Bestämmelsen vore även i betraktande av ifrågavarande
arbetsledares ställning inom näringen, till företaget och till arbetsgivaren opsykologisk.
Flertalet av ifrågavarande befattningshavare skulle förvisso också
anse, att bestämmelsen strede mot deras egna intressen.

En utvidgning av stadgandet har föreslagits av svenska journalistföreningen.
Föreningen har sålunda ansett, att 17 § på ett sätt, som endast kunde
vara till gagn för dem, vilka den redan enligt förslaget vore avsedd att skydda,
skulle få en betydligt starkare principiell grundval, örn den utsträcktes till en
allmän ogiltighetsförklaring av varje avtalsbestämmelse, i vilken någon förbundit
sig att till fördel för part, med vilken han icke vore samorganiserad,
göra något, varigenom han skulle frångå sin ställning som neutral tredje man.
Ställde man sig på den ståndpunkten, att tredje mans rätt till neutralitet vore
en del av den individernas självbestämningsrätt, som vöre uttryck för hans personliga
värde, nära jämförligt med hans ära, syntes det icke vara mer än rimligt,
att denna rätt vore något, som han icke borde kunna i förväg avhända sig
genom ett avtal. En sådan bestämmelse skulle även ge arbetsgivare ett neutralitetsskydd
som den föreslagna lagen ej ger. Enligt föreningens mening saknade
jämväl den klassindelning mellan tjäntemän m. fl. å ena samt kroppsarbetare
å andra sidan, som läge bakom 17 §, i förevarande sammanhang all relevans.

I anslutning till svenska maskinbefälsförbundets yttrande har de anställdas
centralorganisation påpekat, att bestämmelsen i 17 § kunde komma i kollision
med den tolkning av vissa bestämmelser i sjömanslagen, som hävdades av arbetsgivarparten.
Av denna anledning hemställdes, att paragrafen kompletterades
med den bestämmelsen, att den ägde giltighet framför motsvarande bestämmelse
i annan lag.

Landsorganisationen har anmärkt, att kommissionen icke beaktat den möjlighet
arbetsgivaren enligt förslaget komme att äga att, åberopande rätten till
sympatiåtgärder jämlikt 18 §, under hot örn arbetsinställelse förmå de anställda
att åtaga sig blockerat arbete och alltså göra det dem i 17 § tillförsäkrade
skyddet illusoriskt.

Det syntes landsorganisationen kunna ifrågasättas, om icke den här ifrågavarande
tvingande bestämmelsen borde utsträckas att gälla även egentliga arbetare
nied personliga arbetsavtal.

Arbetsledare, som vid arbetsinställelse övertoge annat arbete än det som
eljest av honom fullgjordes (utom skyddsarbete) hade därigenom förverkat sin
neutralitet. Detta borde komma till klarare uttryck, särskilt som i 16 § 2. ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

125

uttryckligen, utsagts, att nied antagande av anställning vore att likställa övertagande
av arbete, vilket man ej förut varit pliktig att utföra. Skedde ett
dylikt angivande i 16 § 2., erfordrades tydligen intet särskilt angivande beträffande
arbetsledare.

Sistnämnda påpekande har jämväl gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

I fråga örn bestämmelsens retroaktiva verkan har de anställdas
centralorganisation i anslutning till det av Sveriges arbetsledareförbund
avgivna yttrandet anfört följande. Redan i några fall vore personliga kontrakt
upprättade med arbetsledare och även med tjänstemän i andra ställningar inom
industrien, enligt vilka dessa vore pliktiga att åtaga sig arbete av vad slag det
vara månde vid inträffade konflikter. Då det kunde förmodas, att en planerad
lagstiftning till skydd för neutralitet vid sådana konflikter kunde föranleda
arbetsgivarna att påtvinga ytterligare ett måhända stort antal anställda liknande
kontrakt före den tid, då den tillämnade lagen trädde i kraft, måste föreningen
bestämt, hävda önskemålet örn lagens retroaktiva verkan med avseende på
dylika avtal. Föreningen ansåge sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på den
möjlighet till kringgående av lagen, som yppades därigenom att då nämnda
kontrakt icke vore kontrollerade eller registrerade, desamma kunde antedatera.
Det förefölle uppenbart, att örn lagen, vilket syntes föreningen naturligast,
icke i detta avseende skulle få en omedelbar verkan på redan ingångna
personliga avtal, så borde en möjligast kortfristig övergångstid fastställas, efter
vilken inga som helst avtal av här antydd art skulle äga giltighet.

Landsorganisationen har ansett, att alla reella skäl talade för att regeln tilllämpades
även å före lagens ikraftträdande ingångna anställningsavtal.

Beträffande möjligheten att genom kollektivavtal bestämma
vad som skall anses som skyddsarbete har i
yttrandena anförts huvudsakligen följande.

Svenska kontoristförening arnäs förbund har framhållit, att det visserligen
finge anses principiellt riktigt att en smidig anpassning av begreppet skyddsarbete
skedde till de särskilda förhållandena inom speciella industrigrenar eller
andra arbetsområden. Det oaktat ingåve emellertid förslaget i befintligt skick
allvarliga farhågor. Genom en lagstiftning av föreslaget innehåll kunde arbetsgivaren
få ett positivt intresse av att kollektivavtal med viss begränsad
räckvidd träffades även beträffande grupper av anställda, vilkas anställningsförhållanden
hittills ensidigt reglerats av företagaren. I många dylika fall
skulle det säkerligen ej erbjuda någon svårighet att med hjälp av nu åsyftade
bestämmelse kringgå lagens syften. Det vore orimligt, att vilket slag av tjänstemannaklubb
eller sammanslutning som helst kunde träffa överenskommelser,
åsyftande modifikationer i gällande lagstiftning. Det erfordrades därför vissa
bestämmelser varigenom rätten att träffa dylika avtal begränsades till för
ändamålet lämpade föreningar. Då kommissionen icke upptagit denna fråga till
prövning samt då kommissionens ifrågavarande förslag innebure ett föregripande
av den utredning, som uppdragits åt kommittén angående privatanställda,
yrkade förbundet, att andra punkten av 17 § måtte utgå.

126

Kungl. Maj:is proposition nr 81.

Departe ments chefen.

Jämväl kommerskollegium, Överståthållarämbetet och landsorganisationen ha
hemställt, att bestämmelsen i fråga måtte utgå, kollegium enär begreppet
skyddsarbete icke borde underkastas parternas disposition i kollektivavtal och
Överståthållarämbetet med hänsyn till de befarade tvister, som stadgandet
skulle kunna tänkas medföra vid slutande av kollektivavtal samt landsorganisationen,
enär den bestämning landsorganisationen givit begreppet skyddsarbete
täckte alla slag av arbeten, vilka rimligen kunde ifrågakomma såsom
skyddsarbeten samt anledning saknades att för arbetsledares vidkommande
medgiva annan bestämning av begreppet.

Till förekommande av att en arbetsgivare bereddes tillfälle att påtvinga en
svag organisation av anställda ett avtal, som åt skyddsarbete gåve en väsentligen
vidsträcktare omfattning än lagen avsåge bar de anställdas centralorganisation,
i anslutning till det av Sveriges arbetsledareförbund avgivna yttrandet,
påyrkat, att rätten att bestämma vad som skulle anses som skyddsarbete
begränsades till kollektivavtal, som på arbetstagarsidan uppbures av huvudorganisation,
som omfattade minst 50 % av den arbetstagargrupp den vid konflikten
företrädde.

En föreskrift örn arbetsledares och andra anställdas rättigheter och skyldigheter
under en arbetskonflikt göres icke överflödig genom bestämmelsen i 10 §
under 2. Oavsett huruvida denna personalgrupp kan påräkna neutralitetsskydd
eller icke gentemot arbetarna, erfordras en reglering av ifrågavarande
personers skyldigheter gentemot arbetsgivaren i avseende å göromål, som eljest
ej tillhöra deras uppgifter. Det är en sådan reglering som genom förevarande
paragraf skall ske.

Arbetsledare tillerkännas enligt kommissionens förslag neutralitetsrätt även
gentemot arbetsgivaren. Genom tvingande lagbud tillförsäkras de rätt att avböja
övertagandet av annat arbete än skyddsarbete. Dock bar kommissionen
icke följdriktigt tillämpat denna princip. Genom föreskrift i kollektivavtal
skall nämligen skyddsarbete kunna med bindande verkan bestämmas på annat
sätt än i lagen skett.

För egen del förordar jag kommissionens förslag med den avvikelsen, att
bestämningen av skyddsarbete i 10 § alltid skall lända till efterrättelse. Någon
utvidgning av skyddsarbetets begrepp skall alltså ej kunna stadgas i kollektivavtal.

I anledning av uttalanden i åtskilliga remissyttranden vill jag framhålla,
att lagförslaget ej innehåller något förbud för arbetsledare att i en uppkommande
konfliktsituation frivilligt utföra även sådant arbete, som faller utanför
begreppet skyddsarbete. Det är här endast fråga om vad arbetsgivaren kan
kräva och vad arbetsledaren kan vägra utan att utsätta sig för påföljden av
repressalier från arbetsgivarens sida. Det gäller sålunda angivande av de neutralitetsförpliktelser,
som arbetsgivare skola iakttaga gentemot arbetsledare,
tjänstemän och därmed jämställda.

I anslutning till inom kommissionen framställda reservationer och till yrkanden
från de anställdas centralorganisation m. fl. bar jag i övergångsbestämmel -

Kungl. Majlis proposition nr 31.

127

serna till lagförslaget upptagit en föreskrift om tillämpning av regeln i denna
paragraf även å anställningsavtal slutna före lagens ikraftträdande.

12 §.

I 18 § av kommissionsförslaget föreskrives, att utan hinder av vad i 14 §
av förslaget stadgas stridsåtgärd må vidtagas i syfte att genom utvidgning
av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal bispringa
part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta annat än arbetsinställelse
jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är ock att hänföra vägran
att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från
rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty fall gälle ej viss tid
för underrättelse, som i 6 § av förslaget sägs.

Denna bestämmelse motsvaras närmast av 1 § andra stycket 1) i professor
Bergendals lagutkast, där det stadgas, att med stridsåtgärd mot tredje man
förstås stridsåtgärd, som vidtages i anledning av pågående arbetstvist eller
annan ekonomisk tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden
är av annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller
arbetsblockad, som verkställes i samband med arbetsinställelse.

I motiveringen till förslaget anför kommissionen följande.

Enligt den sakkunniges utkast skulle det vara tillåtet att även mot den, som
icke är part i en ekonomisk tvist, vidtaga arbetsinställelse eller arbetsblockad,
som verkställes i samband med arbetsinställelse (ävensom uppsägning av kollektivavtal).
Sympatistrid skulle med andra ord vara lovlig vid arbetskonflikt.
I flertalet av de utlåtanden, som avgivits av intresserade organisationer, bar
man biträtt denna ståndpunkt, som även kommit till uttryck i lagen örn
kollektivavtal (grunderna för 4 § första stycket 4.), men starkt delade meningar
hava blivit uttalade i fråga örn grundsatsens närmare genomförande.
Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att det avgörande borde vara ej
åtgärdens art utan dess syftemål; ginge aktionen ut på att förmå den därmed
angripne att ansluta sig till blockadåtgärder mot part i den ekonomiska konflikten,
att förhindra den förstnämnde att uppehålla ekonomiska förbindelser
med parten eller att straffa honom för underlåtenhet att efterkomma uppmaning
att deltaga i stridsåtgärd mot parten, borde denna aktion, oavsett vilken
form den hade, vara att anse såsom (otillåten) stridsåtgärd mot tredje man.
Vore ändamålet med en arbetsinställelse däremot att utvidga striden och genom
att i större omfattning lamslå verksamheten å motsidan förorsaka skadeförluster
å denna sida för att förmå denna till önskad uppgörelse, skulle aktionen
vara tillåten. Landsorganisationen har uttalat, att även andra former av blockad,
i synnerhet avsättningsblockad borde, oavsett om de ägde rum i samband
med arbetsinställelse, vara tillåtna såsom sympatiåtgärder, och har till stöd
härför åberopat hävdvunnen uppfattning på såväl arbetar- som arbetsgivarhålh Kommissionens

majoritet har ansett sig böra med ett visst förtydligande
biträda den sakkunniges ståndpunkt. Då de gällande kollektiva riksavtalen
behandla förevarande spörsmål, har i de allra flesta fall icke gjorts någon
begränsning av de såsom sympatiåtgärder tillåtna stridsåtgärdernas art; de innefatta
sålunda jämväl blockader av allehanda slag. En viss begränsning här i
stället där eftersträvats genom en föreskrift av formell art, i det att sympatiåtgärder
få beslutas endast av huvudorganisationerna å vardera sidan. Sist -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nämnda begränsning, som enligt föreliggande förslag följer av de allmänna
bestämmelserna (2 § andra stycket), kan icke anses vara tillfyllestgörande. I
synnerhet avsättningsblockader komma alltför lätt att mot tredje man tillgripas
i oträngt mål, bl. a. av det skäl att de i allmänhet icke å angriparens sida
äro förenade med någon egentlig uppoffring; och de äro mera än de flesta
andra stridsåtgärder ägnade att framkalla irritation och upphetsning samt
att föranleda en måttlös utvidgning av striden. Å andra sidan har kommissionen
ej heller ansett sig kunna godtaga den av arbetsgivareföreningen påyrkade
begränsningen. Även örn den kan sägas bygga på en ganska naturlig uppfattning,
torde det ej vara riktigt att tillmäta en så avgörande betydelse åt
beskaffenheten av den intressegemenskap eller förbindelse mellan motparten
och den angripne tredje mannen, som utgör grunden för angreppet mot denne
(så snart man nämligen ej vill begränsa sympatiåtgärderna till att få riktas
endast mot den som är oneutral eller organisationsmässigt förbunden med part
i primärkonflikten). Därtill kommer, att syftet med sympatiåtgärden alltför
ofta skulle kunna maskeras såsom skenbart lovligt utan att det skulle vara
möjligt att tillfredsställande konstatera dess verkliga beskaffenhet. Kommissionen
har även övervägt den begränsning av sympatiåtgärder, som numera är
lagstadgad i England genom förbud mot vissa stridsåtgärder, när de ej uteslutande
hava till ändamål utkämpandet av en arbetstvist inom det yrke (industrigren),
som de stridande tillhöra (se den sakkunniges betänkande s. 132).
En sådan begränsning torde emellertid i alltför hög grad avvika från vad
som i vårt land av såväl arbetsgivare som arbetare betraktas såsom lovligt och
praktiserats.

Till sin närmare innebörd går den föreslagna bestämmelsen till en början ut
på, att sympatiåtgärd må vidtagas endast i anslutning till en ursprunglig
arbetstvist. Varken konkurrenstvister eller avtalstvister av annat slag än arbetstvister
skola sålunda få utvidgas genom sympatiåtgärder. Vidare har
stadgats en begränsning till arbetstvister rörande upprättande av kollektivavtal.
Endast dessa hava synts vara av sådan vikt, att det är rimligt att
däri indraga neutrala utomstående. Syftet skall vara att genom en utvidgning
av den ursprungliga tvisten bispringa part i denna. Häri ligger ett krav
på att det skall hava kommit till stridsåtgärd av part i tvisten mot hans
motpart, innan sympatiåtgärd mot någon annan får tillgripas; tydligen är
härvid likgiltigt, örn den part som skall erhålla understöd är angripare eller
angripen i förhållande till sin motpart. Det anförda kravet på sammanhang
med den ursprungliga tvisten utesluter vidare alla de fall, i vilka en föregiven
sympatiåtgärd ej på något sätt kan anses stå i samband med den primära
tvisten; då måste den i själva verket antagas hava ett annat syfte, som kan
förmodas vara olagligt (enligt någon av 7—12 §§ eller lagen örn kollektivavtal).

Till sin art må sympatiåtgärd ej innefatta annan stridsåtgärd än arbetsinställelse
enbart eller i förening med blockad av arbetsplats eller av utestängd
arbetskraft. Härvid har kommissionen haft att taga ställning till den omtvistade
och synnerligen svårlösta frågan örn lovligheten av att arbetare vägra
att taga befattning med råvaror för eller produkter från ett företag, som är
invecklat i arbetstvist (jfr utlåtandena s. 145 f. och 186). Denna fråga hade
ej erhållit någon uttrycklig lösning i den sakkunniges utkast. Vad beträffar
terminologien må erinras, att sådan vägran av vissa arbetsprestationer i
arbetsdomstolens praxis behandlats såsom en (partiell) arbetsnedläggelse.
Denna begreppsbestämning bör visserligen icke vara avgörande för den sakliga
regleringen, men kommissionen har -—■ efter åtskillig tvekan och under
meningsskiljaktighet — stannat vid att sådan arbetsvägran bör anses lovlig
såsom sympatiåtgärd. Det kan visserligen ej bestridas, att just dylika fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

129

av stridsåtgärder ofta föranleda en oproportionerlig irritation i förhållande
till den fördel, som därigenom kan vinnas för den part, i vars intresse de tillgripas.
Och någon synnerlig bärkraft lärer icke kunna tillerkännas den i
landsorganisationens utlåtande framförda synpunkten, att örn endast total
arbetsnedläggelse vore lovlig såsom sympatiåtgärd, arbetsfreden skulle komma
att bliva lidande genom att sådan arbetsnedläggelse tillgripes i fall, där man
eljest skulle hava nöjt sig med vägran att utföra visst arbete. Ty å ena sidan
är total arbetsnedläggelse ett kostsamt steg, som i allmänhet ej vidtages utan
noggrant övervägande, och å andra sidan visar erfarenheten, att partiell arbetsvägran
ofta framkallar total arbetsinställelse såsom motåtgärd från arbetsgivaresidan.
Emellertid kan till stöd för den i förslaget intagna ståndpunkten
åberopas, att ett generellt förbud mot sådan arbetsvägran skulle komma
att till nackdel för arbetarsidan medföra en viss ojämnhet i de stridande parternas
möjlighet till effektiva sympatiåtgärder och även skulle i så hög grad
komma att strida mot en ganska naturlig och i arbetarkretsar djupt rotad
åskådning, att det kunde befaras alltför ofta ej bliva respekterat.

Förslagets ståndpunkt i detta avseende framträder i ett stadgande i tredje
punkten av paragrafen med innehåll att till arbetsinställelse ock är att hänföra
vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra
från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten. Härunder falla,
såsom av formuleringen framgår, icke sådana varor, som äro avsedda för en
stridande arbetsgivares personliga konsumtion, ej heller varor, vilka icke kunna
individualiseras med hänsyn till ursprung eller bestämmelse; på ett odifferentierat
parti, vilket förmodas till någon del innehålla varor, som efter
utskiljande skulle vara hänförliga under bestämmelsen, är denna alltså icke
tillämplig. Det har varit under övervägande att, i fråga örn produkter av en
parts rörelse, begränsa regeln till att gälla endast vad som efter tvistens utbrott
lämnat producenten, men det har antagits att en sådan begränsning
skulle på grund av bevissvårigheter sakna praktisk användbarhet. Stadgandet
gäller endast varor, som äro avsedda för eller härröra från part i primärtvisten.
Det omfattar sålunda icke varor till eller från en arbetsgivare,
vilken allenast genom sympatiåtgärd indragits i striden eller som åsidosatt
sin neutralitet, ej heller varor som eljest äro avsedda för en oneutral tredje
man, t. ex. livsmedel till strejkbrytare som avses i 16 § första stycket 1. eller 2.

Ifrågavarande arbetsvägran är såsom en art av arbetsinställelse underkastad
de allmänna bestämmelserna för sådan stridsåtgärd. Den får följaktligen
endast anordnas av huvudorganisation, som är därtill behörig jämlikt 2
och 3 §§ och vari de arbetare, som vägra att utföra visst arbete, äro medlemmar.
Vidare skola iakttagas de formföreskrifter, som meddelats i 6 §; detta
är påkallat för att undvika förhastande och missbruk. Emellertid skulle det
vara alltför strängt att även för detta fall vidhålla kravet på att underrättelse
till den, mot vilken åtgärden riktas, d. v. s. de arbetsvägrandes särskilda
arbetsgivare, skall lämnas minst en vecka i förväg. Ett dylikt krav skulle i
vissa fall, bl. a. inom transportväsendet, kunna så gott som omöjliggöra användning
av detta stridsmedel och skulle knappast kunna i tillämpningen
upprätthållas. Därför har givits en bestämmelse om att viss tid ej skall gälla
för den i 6 § föreskrivna skriftliga underrättelsen.

Den omfattning, vari sympatiåtgärder äro tillåtna, kan givetvis begränsas
genom överenskommelse i kollektivavtal mellan dem, som skulle vidtaga åtgärderna,
och dem mot vilka de skulle riktas (jfr lagen örn kollektivavtal
4 § tredje stycket andra punkten). Åsidosattes emellertid en sådan avtalsbestämmelse,
är detta endast att bedöma såsom avtalsbrott och skall sålunda
icke beläggas med påföljd enligt denna lag. — Omvänt kan det tvingande
förbudet i 14 § mot angrepp å tredje man icke genom avtal underkastas längre

Bihang lill riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr .31. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

gående inskränkning i nu berörda hänseende än som framgår av förevarande
paragraf. Bestämmelse i kollektivavtal örn att sympatiåtgärder skola vara
tillåtna i större utsträckning än som framgår av lagtexten blir sålunda icke
bindande; härigenom undvikas uppslitande strider örn detta ömtåliga ämne
vid blivande avtalsförhandlingar. Kollektivavtal, som äro ingångna före lagens
ikraftträdande, bibehålla emellertid sin giltighet, även vad angår bestämmelser
med nyss anmärkta innehåll.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 18 § får
jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 94 och 95 samt 98 och 99.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha i sina
yttranden vidhållit den ståndpunkt rörande sympatiåtgärders lovlighet som
föreningarna intagit i sina utlåtanden över professor Bergendah utkast, för
vilken ståndpunkt kommissionen i sin härovan intagna motivering redogjort.
Visserligen hade även en i föreningarnas mening egentlig sympatistrejk
den verkan, att den angripne företagaren måste helt nedlägga
eller inskränka sin verksamhet och i följd därav också suspendera sina
affärsförbindelser, så länge stilleståndet varade, men här vore dock syftet
med aktionen att åtkomma någon, som i organisatoriskt eller annat hänseende
kunde sägas stå pä motsidan i den ursprungliga konflikten. Det vore
sålunda i den angripnes egenskap av i något hänseende allierad med motparten
i primärkonflikten, som denne gjordes till föremål för angreppet. Föreningarna
ha vidare framhållit, att det vore svårt att inse att i praktiken, på sätt kommissionen
antytt, skulle uppstå svårigheter att särskilja lovliga och olovliga
sympatiåtgärder enligt den av föreningarna föreslagna regleringen. Erfarenheten
från de fackliga striderna visade, att det praktiskt taget aldrig behövde
råda någon tvekan om karaktären av en vidtagen stridsåtgärd, varom här vore
fråga. Att så vore förhållandet måste vara påtagligt redan på grund därav,
att den som vidtoge en sympatiåtgärd, måste av naturliga skäl dessförinnan
meddela föremålet för denna åtgärd vad angriparen avsåge att framtvinga hos
den förre genom stridsåtgärden. Som regel kunde man göra den erforderliga
gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna sympatiåtgärder med ledning av
föremålet för dessa åtgärder.

Föreningarna ha ej kunnat tillstyrka, att rätten att vidtaga sympatiåtgärder
begränsades till utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av
kollektivavtal. På arbetsmarknaden förekomme även andra konfliktsituationer,
som i sista hand icke kunde lösas annat än med hjälp av sympatiåtgärder.

Landsorganisationen har förklarat sig beträffande arten av sympatiåtgärder
principiellt vidhålla den uppfattning, varåt landsorganisationen givit uttryck
i sitt utlåtande över professor Bergendals utkast, för vilken uppfattning
kommissionen i sin härovan intagna motivering redogjort, men med hänsyn
till det motstånd som rests häremot räknat med att någon ytterligare utsträckning
av rätten till dylika åtgärder ifråga örn arten av dem icke stöde att vinna.

Med förslagets begränsning av begreppet sympatiåtgärd till stridsåtgärd
mot annan än part i den ursprungliga tvisten, alltså mot tredje man i egentlig
mening, folie utanför förslaget vissa stridsfall, vilka hittills betecknats
som sympatiaktioner och örn vilkas lovlighet icke kunde vara fråga. Därvid
åsyftades det fall att å en och samma arbetsplats eller hos en och samme

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

131

arbetsgivare vore anställda arbetare tillhörande olika fackorganisationer. Vid
tvist mellan arbetsgivaren och en av dessa organisationer eller dess hos arbetsgivaren
anställda medlemmar nedlade dessa arbetet och deras organisation
förklarade arbetet i blockad. Organisationen hänvände sig till övriga organisationer,
vilkas medlemmar vore sysselsatta å arbetsplatsen eller eljest hos
arbetsgivaren, med begäran örn sympatiåtgärd i form av arbetsinställelse och
arbetsbloekad. Det torde icke vara kommissionens mening, att dessa sympatiåtgärder
skulle vara förbjudna. Med hänsyn till bestämningen av partsbegreppet,
enligt vilken med part förstodes den, mot vilken en stridsåtgärd
företoges med omedelbart syfte, torde enligt förslaget en sådan sympatiåtgärd
utgöra partsangrepp och såsom sådant vara rättsenlig. Enligt ordalydelsen
i 18 §, vars placering och hänvisning till 14 § dock angåve, att den avsåge
endast rena tredjemansangrepp, skulle visserligen åtgärden, betraktad som dylikt
angrepp, likaledes bliva rättsenlig, men detta endast i arbetshäst rörande
upprättande av kollektivavtal. Tvivelaktigt vore däremot om en indrivningsblockad
med hänsyn till 18 §:ns inskränkning av sympatiaktionsrätten
till tvister rörande upprättande av kollektivavtal, kunde understödjas
genom en sympatiblockad av nu ifrågavarande beskaffenhet, såframt sådan
åtgärd vore att hänföra under sistnämnda paragraf.

Som jag i samband med den allmänna motiveringen framhållit har riksförbundet
landsbygdens folk ansett, att det icke funnes tillräckliga skäl för att
endast de i rena arbetstvister engagerade parterna skulle äga rätt att vidtaga
sympatiåtgärder. Antingen borde rätten till sympatiåtgärder helt borttagas
eller ock medgivas alla som förde strider, vilka till sin grundnatur och sitt
syftemål vore likartade.

Även svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha, som
jag tidigare påpekat, ansett behov föreligga för organisationerna att kunna
samverka vid avtalstvister och sådana ekonomiska tvister, varom förmäldes i
andra stycket i 14 §, vilken samverkan synts föreningarna jämväl böra medgivas
med hänsyn till den likställighet i princip, som borde förefinnas med de
åtgärder, som avsåge arbetskonflikter och övriga områden.

Svenska journalistföreningen har påpekat, att även örn enligt lagtexten sympatiåtgärd
endast finge avse att genom utvidgning av ursprunglig tvist bispringa
part i denna och icke att påverka tredje man att bryta sin neutralitet,
det tyvärr icke uteslöte möjligheten för en arbetsgivare att på ett sätt, som
icke kunde bevisas, hota med lockout i syfte att förmå de hotade till neutralitetsbrott
och att verkställa hotet under form av sympatiåtgärd.

Sågverksförbundet har hemställt, att med hänsyn till att flottningen vore
ett synnerligen ömtåligt och lätt sårbart arbetsområde rätten att företaga
sympatiåtgärder icke måtte gälla för flottningsområdet.

Bestämmelsen i sista punkten av 18 § att till arbetsinställelse vore att hänföra
vägran att taga befattning med varor, som vore avsedda för eller härrörde
från rörelse, som drevs av part i den ursprungliga tvisten, har avstyrkts
av kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening,
svenska lant arbets giv arnes central förening, Sveriges redareförening,

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion samt Sveriges
köpmannaförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha
därvid framhållit, att de av kommissionen i motiven anförda skälen för
denna bestämmelse till fullo ådagalade svagheten i kommissionens ståndpunkt.
Att förbud mot sådan arbetsvägran, varom nu vore fråga, skulle
förhindra arbetarparten att i de fackliga striderna kunna utnyttja sympatiåtgärder
som vapen i dessa strider på lika effektivt sätt som å
motsidan bestredes. Arbetsgivarna hade såsom enda stridsmedel i detta hänseende
sympatilockouten. Mot denna svarade den totala sympatistrejken,
som ju enligt förslaget skulle lämnas orörd. Arbetarnas vägran att taga
befattning med viss vara, varom här vore fråga, vore därför en stridsmetod,
till vilken ej funnes någon motsvarighet å arbetsgivarsidan. Ett förbud
däremot borde därför redan av denna anledning ej kunna försätta arbetarparten
i en ogynnsammare ställning än arbetsgivarna, då fråga vore örn rätten
att vidtaga sympatiåtgärder. Därtill komme, att arbetsgivarna i flera betydelsefulla
näringsgrenar vore av ekonomiska betingelser förhindrade att använda
sig av sympatilockouten, medan motsvarande hinder ej gällde för arbetarna.
Så vore t. ex. förhållandet inom jordbruket, transportverksamheten och
handeln. Vad jordbruket anginge rörde det sig örn huruvida ett bojkottförfarande,
som ytterst syftade till livsmedelsförstöring, skulle genom att undantagas
från tredjemansskyddet legaliseras av lagstiftningen. Transportverksamheten
åter vore för landets näringsliv i övrigt av den allra största betydelse;
ett arbetsavbrott inom denna verksamhet finge inom kort betydande, i
många fall ödesdigra verkningar för industri och handel, som vore beroende
av varutransporternas fullgörande. Detta hade företagarna inom transportväsendet
och deras organisationer insett och lämpat sitt handlande därefter.
För övrigt syntes det icke orimligt, att den part, som använde sig av stridsmetoder,
vilka innebure ett större intrång å tredje mannens neutralitet än åtgärderna
från motsatta sidan, finge sin frihet mest kringskuren av en lagstiftning,
som avsåge att bereda skydd för nämnda neutralitet. Att tillrättalägga
lagstiftningen efter den åskådning, som rörande ifrågavarande spörsmål vunnit
hävd inom den ena eller andra stridande gruppen, torde leda till ett uppgivande
av det syftemål, som lagstiftningen vore avsedd att förverkliga.

Liknande synpunkter ha, såvitt angår jordbruket, framförts av svenska lantarbetsgivarnes
central förening.

Sveriges köpmannaförbund har påpekat, att erfarenheten från tidigare konflikter,
t. ex. den s. k. Beckerskonflikten, hade visat, att just detta slag av sympatiåtgärder
vore ägnat att åstadkomma mycken förargelse och stort obehag
även vid relativt obetydliga arbetskonflikter.

Svenska tidning sutgivaref öreningen och dess arbets g ware sektion ha framhållit,
att stadgandet skulle medföra, att under en konflikt mellan tidningarna
och deras arbetare det vore en tillåten stridsåtgärd, om arbetareparten tillgrepe
massåtgärd mot de åkare eller transportfirmor, som enligt avtal med tidningarna
försåge dem med papper eller distribuerade tidningsexemplaren till försäljningsställena.
Då lagstiftningens huvudändamål ju vore att bereda skydd åt

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

133

utanför arbetsstriderna stående enskilda personer och företagare i utövande av
deras lovliga näring, borde sådana stridsåtgärder, som just hade till avsikt
att förmå en näringsidkare eller person att avbryta gamla och bestående affärsförbindelser
med någon, som råkat i en nämnde näringsidkare eller person
ovidkommande konflikt, i intet fall tillåtas. Detta vore särskilt betydelsefullt
för tidningsutgivarna, som under konflikt i det allmännas intresse med alla
medel sökte fortsätta utgivningen av sina tidningar med de hjälpkrafter, som
vid varje tillfälle kunde stå till buds. Vid konflikt borde inga andra stridsåtgärder
tillåtas än direkt arbetsinställelse och därtill hörande arbetsblockad
sålunda ej arbetsinställelse, som väsentligen hade karaktär av blockad eller
bojkott.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat sin tvekan angående lämpligheten
av ifrågavarande stadgande.

I den allmänna motiveringen har jag angivit min ståndpunkt till frågan örn
sympatiåtgärders lovlighet.

Vad angår kommissionens förslag att begränsa stadgandet i detta lagrum
till allenast sådana fall, då primärkonflikten utgöres av en arbetstvist rörande
upprättande av kollektivavtal, har jag ingen erinran mot detsamma. Uppenbart
är att partitagande till förmån för ena parten i en lovlig sympatikonflikt
medför neutralitetens förverkande enligt de i 10 § givna reglerna.

Landsorganisationen har fäst uppmärksamheten vid ett slags »sympatiaktioner»,
som företagas gentemot samme arbetsgivare, som är part i primärkonflikten,
men av en annan arbetarorganisation än den som har en tvist med
arbetsgivaren. I landsorganisationens yttrande ifrågasättes att en dylik stridsåtgärd
möjligen kunde betraktas som tredjemansangrepp, i vilket fall stridsåtgärden
borde vara tillåten även örn primärkonflikten icke gällde upprättandet
av kollektivavtal utan t. ex. indrivning av fordran. Det anförda fallet kan
emellertid icke hänföras till stridsåtgärder mot tredje man, än mindre till
stridsåtgärd mot neutral tredje man. Snarare kunde man tala om en stridsåtgärd
från tredje mans sida mot part. Till skillnad från de i annat sammanhang
omnämnda exemplen på konkurrenstvister mellan två arbetargrupper,
vari arbetsgivaren indrages såsom tredje man, uppträda i detta fall arbetargrupperna
såsom bundsförvanter. Något förbud mot de här ifrågavarande
sympatiaktionerna torde sålunda icke kunna utläsas ur lagförslaget.

Beträffande arten av tillåtna sympatiaktioner har kommissionen föreslagit
en begränsning till arbetsinställelse jämte arbetsblockad, men därvid till arbetsinställelse
hänfört även sådan partiell arbetsinställelse som består i vägran att
taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som
drives av part i den ursprungliga tvisten. Såsom framgår av ovan givna redogörelse
ha yrkanden framställts örn såväl inskränkning som utvidgning av de
tillåtna sympatiaktionerna. För egen del ansluter jag mig till kommissionens
förslag i denna punkt.

Såsom vid 1 § antytts har jag vidtagit en redaktionell jämkning i syfte att
undvika ett uttryckssätt enligt vilket vägran att taga befattning med varor
för eller från viss rörelse hänföres till arbetsinställelse. Härmed har jag givet -

Depurte ments chefen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

vis ej avsett något ställningstagande till frågan om tolkningen av begreppet
arbetsinställelse i kollektivavtal.

13—15 §§.

13—15 §§ i departementsförslaget motsvara bestämmelserna i 30—34 §§ i
kommissionsförslaget örn skyldighet att utgiva skadestånd.

Kommissionens motivering till 30 § upptager huvudsakligen en redogörelse
för stadgandets innehåll (se kommissionens betänkande sid. 73). Beträffande
31 § framhåller kommissionen, att av allmänna rättsgrundsatser torde följa att
i dylika fall skadeståndsskyldighet inträder för vederbörande förening. Ett
stadgande härom har emellertid ansetts icke böra saknas i lagen. I fråga örn
kommissionens motivering till bestämmelserna i 32—34 §§ torde jag få hänvisa
till kommissionens betänkande sid. 74—75.

I yttrandena ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bag eriidkareförening
beträffande 30 § andra stycket i kommissionsförslaget anmärkt,
att det ej vore tillrådligt att i de fall, då endast påföljd i form av
skadestånd inträdde, från skadeståndsansvaret undantaga den som »uppmanar
eller eljest söker förmå annan att deltaga» i massåtgärd. Kommissionen
syntes ej ha anfört något skäl för att på sådant sätt försvåra
möjligheterna att med påföljd åtkomma någon i stridsåtgärden medverkande,
och något dylikt skäl förelåge ej heller. Det rörde sig ej här örn enbart
fall, där otillåtna stridsåtgärder anordnats av organisationer och sålunda
möjlighet förefunnes att ställa dem som biträtt beslut örn dylikt anordnande
till ansvar för den lagstridiga handlingen utan även örn de fall,
då i och för sig förbjudna massåtgärder igångsättas av därtill obehöriga enskilda,
oftast oanträffbara personer eller lösliga sammanslutningar. Då det
i sistnämnda fall alltid vore vanskligt att kunna komma åt den eller dem, som
träffat beslut örn stridsåtgärden, vore det synnerligen behövligt, att jämväl
de som satte aktionen i verket ställdes under ansvarspåföljd. Det vore ej
tillfyllest, att agitatorerna kunde ställas till ansvar först sedan ett förbud mot
massåtgärden hunnit utverkas. Även efter ett dylik förbud torde en strejk
ofta kunna upprätthållas utan ytterligare påverkan i och för strejkens respekterande.
För att lagstiftningen i förevarande fall skulle erhålla full effektivitet
måste ansvarsbestämmelserna verka preventivt i förhållande till strejkens
ursprungliga kungörande därigenom att därtill knötes skadeståndsansvar.

I anledning av bestämmelserna i 30 § andra stycket i kommissionsförslaget
örn skadeståndsskyldighet för den som biträtt beslut om anordnande av stridsåtgärd
må här omnämnas vad landsorganisationen anfört beträffande motsvarande
bestämmelse i 26 § kommissionsförslaget. Landsorganisationen har
framhållit, att vid beslut örn massåtgärd straffpåföljd drabbade envar som
biträtt beslut örn åtgärdens vidtagande. I vad fråga vore om massåtgärder,
som anordnades av en överorganisation, torde det visserligen icke möta några
svårigheter att fastställa, vilka som biträtt beslutet örn åtgärden. Beslutanderätten
utövades i sådant fall av organisationsstyrelsen eller annan till sin omfattning
begränsad och i fråga om de i beslutet deltagande personerna lätt
bestämd representation. Beträffande massåtgärder, som anordnades av dylik

Kungl. Maj:is proposition nr 31.

135

organisation, torde det emellertid endast undantagsvis komma att inträffa
att lagens bestämmelser behövde bringas i tillämpning. Svårighet uppstode
först, då fråga vore örn massåtgärder, vilka anordnades av organisation eller
grupp, i vilken beslutanderätten utövades direkt av medlemmarna. Beslötes
t. ex. åtgärden vid möte med en större fackförening, varvid de i omröstningen
deltagande kunde uppgå till hundratals personer, vore det tydligen den för
åtgärden röstande majoriteten, som »biträtt» beslutet och skulle drabbas av
påföljden, medan övriga deltagare ginge fria. Att i ett sådant fall fastställa,
vilka av deltagarna i mötet, som biträtt beslutet, vore emellertid ogörligt,
såframt icke omröstningen — vilket nu ej förekomme — skedde med namnupprop.
En förnuftigare och kanske också preventivt verksammare anordning
vore att begränsa ansvaret för stridsåtgärden till den eller dem som vidtagit
densamma, d. v. s. verkställt beslutet.

Beträffande skadeståndsreglernas utsträckning i 33 § första stycket av
kommissionsförslaget att även avse ideell skada har landsorganisationen framhållit,
att det särskilt beträffande prickningsåtgärderna funnes anledning
antaga, att det ideella skadeståndet i tillämpningen komme att generellt träda
i stället för den straffpåföljd, som kommissionen ansett kunna i hithörande fall
avvaras. Därmed skulle i realiteten dessa åtgärder komma att beläggas med
omedelbar och ovillkorlig påföljd, ty medan straffpåföljd i detta fall icke
inträdde förrän efter av domstol meddelat förbud, komme ju det ideella skadeståndet
att utgå oberoende av sådant förbud. Det syntes tillräckligt, att den
prickade erhölle ersättning för liden ekonomisk skada och finge prickningen
upphävd. Det ideella lidande strejkbrytaren tillfogades av en prickning vore
säkerligen icke av omfattning att motivera särskilt skadestånd. Aven å övriga
stridsåtgärder hade det nu sagda tillämpning. Skadeståndet borde över hela
linjen inskränkas att omfatta ersättning för liden ekonomisk skada. Landsorganisationen
har vidare i detta sammanhang påpekat, att kommissionen icke
ansett sig kunna tillmötesgå det av landsorganisationen i dess yttrande över
professor Bergendals utredning framställda förslaget örn maximering av enskild
arbetares slcadeståndsskyldighet. Landsorganisationen ifrågasatte örn
icke den i kollektivavtalslagen upptagna bestämmelsen om sådan maximering
därigenom kunde komma att, utan saklig anledning, försättas ur kraft. Medan
i ett kollektivavtalsförhållande enskilda arbetares skadeståndsskyldighet på
grund av en utav ett fackförbund beslutad avtalsstridig massåtgärd skulle
begränsas till tvåhundra kronor, kunde samma skadeståndsskyldighet, därest
åtgärden tillkommit efter fackföreningens av honom biträdda beslut, uppgå
till huru stort belopp som helst, om åtgärden beivrades efter förevarande lag.
Biträdande av beslut om massåtgärd i strid mot 2 § kunde visserligen icke i
annat fall, än då åtgärden riktades mot tredje man (15 § i kommissionsförslaget)
föranleda skadeståndsskyldighet enbart på den grund att åtgärden vore förbjuden
enligt kollektivavtalslagen, men om den samtidigt — t. ex. såsom avseende
organisationstvång, i kollektivavtal förbjudna repressalier, konkurrens
om arbetstillfälle e. d. — innefattade stridsåtgärd, som vore förbjuden enligt
förevarande lag, skulle den anförda motsättningen föreligga. Ett sådant
resultat vore icke önskvärt.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe ments chefen.

I fråga om det i 32 § stadgade garantiansvaret lia svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges bageriidkare förening anmärkt, att detta ej ginge tillräckligt
långt, enär det ej ställdes något krav på ingripande från organisationens
sida även gentemot det okomplicerade deltagandet i en otillåten massåtgärd.

Landsorganisationen har beträffande garantiansvaret framhållit, att enligt
32 § avsåge förenings skadeståndsskyldighet endast sådan skada, som stöde i
styrkt orsakssammanhang med underlåtenheten. Fördelningen mellan skadestånd
som åvilade föreningen och medlem måste bliva i hög grad godtycklig.
Bestämmelsen i 32 § örn skyldighet för förening att mot medlem tillämpa
varje påföljd, vilken enligt stadgarna kunde inträda på grund av åsidosättande
av förpliktelse, som ålåge medlem, utgjorde en obehörig och opåkallad
inblandning i föreningens interna angelägenheter.

I fråga örn bestämmelserna i 34 § andra stycket om skyldighet för förening
att förskottera skadestånd som belöper å medlemmarna, har landsorganisationen
anmärkt, att desamma utgjorde ett principvidrigt avsteg från stadgandet i
första stycket av paragrafen att skadestånd skulle fördelas efter graden av
skuld. Bestämmelsen hade tillkommit därför att kommissionen utgått ifrån
att de enskilda medlemmarna i många fall saknade förmåga att betala det dem
adömda skadeståndet. Den regressratt, till vilken föreningen hänvisades, vöre
sålunda värdelös.

Stadgandet i 13 § första stycket av departementsförslaget behandlar frågan
örn de handlingstyper, som skola medföra skadeståndspåföljd. Huvudregeln
är den även i kommissionens förslag upptagna bestämmelsen att den som vidtagit
stridsåtgärd är skadeståndsskyldig. Denna regel har tillämpning å
såväl fysiska som juridiska personer. Med hänsyn till de anmärkningar
landsorganisationen framställt, har ur förslaget uteslutits bestämmelsen örn
att den som biträtt beslut örn massåtgärd skall vara skyldig utge skadestånd.
Att utreda vilka personer som exempelvis å ett föreningsmöte varit närvarande,
deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd, varom beslut fattats’
torde i allmänhet erbjuda oöverkomliga svårigheter. Jämväl utan detta
stadgande synas de föreslagna skadeståndsreglerna äga tillräcklig effektivitet.

Förutom de nu angivna reglerna har kommissionen föreslagit att förfarande,
som är belagt med straffpåföljd, även skall medföra skadeståndsskyldighet.
Då med departementsförslagets läggning straff kan inträda först sedan förbud
mot stridsåtgärd utfärdats av domstol och överträdelse skett av sådant
förbud, föranledes därav en saklig ändring även beträffande skadeståndsskyldigheten.
Den som uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig
kollektiv stridsåtgärd skulle enligt kommissionsförslaget i vissa fall (24
och 25 §§) drabbas av straff redan före meddelandet av förbud, i övriga fall
(26 §) först efter sadant förbuds utfärdande. Skadeståndsskyldigheten skulle
följa samma regler. Enligt departementsförslaget kommer den som uppmanat
eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig kollektiv stridsåtgärd icke

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

137

i något fall att drabbas av straffpåföljd, innan förbud utfärdats. Följdriktigheten
bjuder att även skadeståndsplikt för sådan gärningsman inträder enligt
samma regler som skulle gälla i fråga örn andra stridsåtgärder och alltså först
efter meddelandet av förbud. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges
bageriidkareförenings förslag örn skärpning av skadeståndsskyldigheten i dessa
hänseenden kan jag sålunda icke biträda.

I andra stycket av 13 § har upptagits bestämmelsen i 34 § första stycket
kommissionsförslaget, vilken emellertid givits samma avfattning som motsvarande
stadgande i 9 § kollektivavtalslagen.

Regeln i 31 § av kommissionsförslaget, som enligt vad kommissionen framhållit
följer av allmänna rättsgrundsatser, har synts utan fara för missförstånd
kunna undvaras.

I anledning av de anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna i 32 §
i kommissionsförslaget, har jag låtit desamma undergå omformulering. Som
förebild för regler i ämnet torde lämpligen kunna stå motsvarande föreskrifter
i 4 § andra stycket kollektivavtalslagen och 1 § tredje stycket
nämnda lag. I den proposition vari förslaget till lag örn kollektivavtal framlades
för riksdagen (1928: nr 39) uttalade departementschefen följande, vilket
synes tillämpligt även i förevarande fall: »Det har också invänts att organisationernas
skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen tillräckligt
preciserad, då där icke gives anvisning på de medel, varmed organisation
skall hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från ansvar. En
sådan fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller önskvärd.
Huruvida organisationen gjort vad som ankommer på den måste bedömas med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde det vara tillräckligt
med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan det fordras,
att organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått densamma till
buds enligt dess inre regler.»

Den begränsning, som i lagen örn kollektivavtal skett genom att garantiansvaret
knytes till förening som är bunden av kollektivavtal, torde kunna
i förevarande fall ersättas med en föreskrift vilken knyter ansvaret till förening
som är invecklad i tvisten. Bestämmelser i ämnet ha upptagits i 14 § departementsförslaget.

Angående bestämmelsen i 15 § örn skadestånd även för annan än rent ekonomisk
skada har den sin motsvarighet i lagen örn kollektivavtal 8 § andra
stycket. Vad landsorganisationen anmärkt mot denna regel synes mig icke
böra föranleda avvikelse från kommissionens förslag. Skadeståndsskyldighet
i anledning av beslut om prickning av arbetare som utfört arbete under
konflikt skall med departementsförslagets läggning i regel icke ifrågakomma,
såvida ej konflikten utgör en avtalsstridig eller lagstridig åtgärd från arbetarnas
sida. I andra fall åter, t. ex. när stridsåtgärd utgör kränkning av arbetarnas
föreningsrätt, torde möjligheten till ersättning för ideell skada vara
av betydelse. På andra områden än arbetsförhållandet torde jämväl ofta erfordras
att skadestånd kan utdömas för ideell skada, örn överhuvud någon
skadeståndspåföljd skall i praktiken inträda.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe ments chefen.

Vad beträffar den maximering av skadeståndsbeloppet för enskilda arbetare
till 200 kronor, som landsorganisationen under hänvisning till lagen om kollektivavtal
påyrkat, torde den knappast kunna genomföras i förevarande lag,
som sträcker sig över även andra områden än arbetsförhållandet. Det är riktigt
att en viss stridsåtgärd kan tänkas samtidigt utgöra avtalsbrott enligt
lagen örn kollektivavtal, i följd varav nyssnämnda maximering skall tillämpas,
och en otillåten stridsåtgärd enligt förevarande lag, med verkan att skadestånd
kan ådömas den enskilde arbetaren utöver 200 kronor. Då emellertid
regeln i andra stycket av 15 § giver domstolen stor frihet vid utmätandet av
skadeståndets belopp, torde man få utgå ifrån att de synpunkter, som föranlett
maximeringen av skadeståndsbeloppet för enskilda arbetare i lagen örn
kollektivavtal, komma att beaktas även vid tillämpningen av den nya lagens
skadeståndsregler och att följaktligen avvikelsen icke får någon avsevärd
praktisk betydelse i vad angår de enskilda arbetarna och med dem likställda
kategorier.

I departementsförslaget har ej upptagits någon motsvarighet till 34 § andra
stycket i kommissionsförslaget. Det synes icke skäligen böra åläggas förening
att i första hand ansvara för medlems fullgörande av sin skadeståndsplikt.
Jag erinrar örn att en regel om skyldighet för förening att i förhållande till
den skadeståndsberättigade gälda även andel av skadestånd, som belöper å
medlemmarna, föreslogs i 1928 års proposition angående kollektivavtalslagen.
Andra lagutskottet motsatte sig emellertid införandet i lagen av en sådan regel
och uttalade härom: »En dylik regel örn solidarisk ansvarighet anser utskottet
för sin del mindre lämplig. Åtminstone för en arbetareförening torde
det i många fall vara mycket svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel
av ett utdömt skadestånd, och föreningen torde därför ofta komma att få
slutligt svara för hela beloppet. Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra
föreslå, att omförmälda stadgande uteslutes.» Riksdagen beslöt ock i enlighet
med utskottets hemställan.

16 §.

I 35 § av kommissionsförslaget stadgas två års preskriptionstid för den som
vill fordra skadestånd enligt lagen.

I yttrandena har socialstyrelsen påpekat att många kollektivavtal innehölle
bestämmelser att tvistefråga skulle inom viss kortare tid efter det densamma
slutbehandlats enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen påtalas
inför arbetsdomstolen; i annat fall ansåges frågan förfallen. Ur nu
berörda synpunkt syntes den av kommissionen föreslagna preskriptionstiden
väl lång, även örn densamma ur andra synpunkter kunde anses väl motiverad.

Ehuru jag i likhet med socialstyrelsen anser vissa skäl tala för en kortare
preskriptionstid än två år, har jag dock stannat vid att icke föreslå någon
ändring i kommissionsförslaget i detta hänseende. Bestämmelsen i fråga har
därför, allenast med en mindre jämkning, upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

139

17 §.

Denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 19 § av kommissionsförslaget
örn meddelande av förbud mot stridsåtgärd m. m. samt i 40 § om meddelande
av förbud under rättegången. I paragrafen ha därjämte upptagits bestämmelserna
i 39 § andra stycket i kommissionsförslaget om möjlighet att meddela
förbud i vissa fall ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att
hava medverkat vid det förfarande, varom fråga är.

Som motivering till förslaget anför kommissionen

beträffande 19 §:

Har stridsåtgärd, som enligt förslaget ej må äga rum, det oaktat vidtagits,
kan enligt denna paragraf hos rätten utverkas förbud mot åtgärdens fortsättande.
Är fråga örn hot med en olovlig stridsåtgärd, kan förbud meddelas
mot anordnande av åtgärden.

Ett av domstol meddelat förbud skulle ofta icke få erforderlig effektivitet,
därest detsamma ej bleve på lämpligt sätt kungjort. Särskilt i fråga örn
massåtgärder, som på arbetskonflikternas område vidtagas å arbetarsidan, är
det vanligt att meddelande därom intages i tidning. Starka skäl tala vid
sådant förhållande för att jämväl förbud mot en sålunda kungjord massåtgärd
intages i samma tidning. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser
kan en tvingande föreskrift av sådant innehåll ej meddelas. 1 första
stycket av förevarande paragraf har emellertid stadgats att, där förbud mot
massåtgärd meddelas, domstolen tillika skall, på begäran, förelägga den som
anordnat åtgärden att i tidning, som av domstolen bestämmes, införa meddelande
örn förbudet; har meddelande örn stridsåtgärden varit intaget i viss
tidning, bör naturligen denna bestämmas för införande jämväl av meddelande
örn förbudet. Underlåter den förpliktade att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
eller möter för denne hinder att få meddelandet infört i den av domstolen
bestämda tidningen, skall hans motpart äga att på hans bekostnad,
på lämpligt sätt — vanligen genom annons i annan tidning — få förbudet kungjort.
Stadgandet förutsätter för sin tillämplighet, att den som anordnat
massåtgärden instämts i målet. Skulle så icke vara fallet kan visserligen
förbud utverkas — härom stadgas i 39 § — men att i dessa fall ålägga svaranden
att kungöra förbudet har ansetts icke böra förekomma. Det säger sig
självt att målsäganden kan på egen bekostnad kungöra förbudet.

I andra stycket av förevarande paragraf har intagits en erinran örn att förbud
kan meddelas jämväl under rättegången; för sådant fall äger vad i första
stycket stadgats örn kungörande av förbud tillämpning.

Där uppsägning av arbets- eller hyresavtal skett i strid mot någon bestämmelse
i förslaget, skulle ett förbud mot denna stridsåtgärd uppenbarligen
vara meningslöst, där ej den angripne kunde förklaras berättigad att, utan hinder
av uppsägningen, bibehållas vid de rättigheter, som enligt avtalet tillkomma
honom. Det har därför ansetts böra uttryckligen angivas, att sådan
uppsägning skall vara ogill, vartill fogats ett stadgande av innehåll att för
dylikt fall domstolen skall meddela föreskrift om återställande av det förhållande,
som genom uppsägningen rubbats. Om dylik föreskrift skall gälla vad
i förslaget är stadgat örn förbud; föreskrift, varom här är fråga, kan således
meddelas jämväl under rättegången.

beträffande 40 §:

Ett förbud mot stridsåtgärd skulle ofta förlora i betydelse, därest detsamma
ej kunde meddelas, förrän målet slutligen avgöres av rätten. I förevarande

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe ments chefen.

paragraf hava därför upptagits föreskrifter om interimistiskt förbud, dels av
rätten och dels av domaren. När rätten meddelar sådant förbud, skall naturligen
vad i 39 § första stycket är stadgat äga tillämpning. I fråga örn förbud
av domaren skola gälla särskilda regler, som innehållas i andra stycket av förevarande
paragraf.

Beträffande innehåll av förbud och kungörande därav skall vad i 19 § är
stadgat äga tillämpning.

beträffande 39 § andra stycket:

Under handläggningen av ett mål — exempelvis mot någon, som uppgives
hava biträtt beslut örn massåtgärd eller uppmanat till deltagande däri •—
kan det bliva fullt klarlagt, att en massåtgärd verkligen kommit till stånd,
men omständigheterna kunna samtidigt vara sådana, att den mot svaranden
instämda talan icke kan bifallas. I en sådan situation vore det föga tillfredsställande,
örn svarandens frikännande också skulle föranleda, att förbud icke
kan meddelas. Kommissionen har därför i andra stycket av denna paragraf
upptagit ett stadgande, att förbud kan meddelas utan hinder av att talan mot
svaranden ogillas.

I yttrandena har landsorganisationen påpekat, att möjligheten för domstol
att meddela förbud mot anordnande av stridsåtgärd, om vilken ännu endast hot
framställts, nödvändiggjorde att hotet, utom att av omständigheterna framginge
att det vore allvarligt menat, verkligen visades härröra från den, mot
vilken förbudet begärdes. Förbud t. ex. för huvudorganisation att vidtaga förbjuden
massåtgärd kunde tydligen icke ifrågakomma med mindre hotet bevisligen
framställts av huvudorganisationens styrelse eller av annan, som i behörighetsavseende
vore att likställa med styrelsen (t. ex. organisationsstyrelsens
verkställande utskott). Interimistiskt förbud mot stridsåtgärden borde icke
få meddelas i annat fall än då stridsåtgärdens rättsstridighet vore uppenbar.
Stadgandet i 39 § andra stycket torde, även juridiskt sett, vara ganska oformligt.
Ville käranden i detta fall utverka förbud, borde han få finna.
sig i att anhängiggöra särskild talan därom mot den för stridsåtgärden ansvarige.

Överståthållarämbetet har yrkat, att 19 § tredje styckets sista punkt om
återställande av förhållande som rubbats genom uppsägning av arbets- eller
hyresavtal måtte bliva föremål för omarbetning. Enligt motiven skulle denna
punkt innebära, att domstol, då uppsägning förklarades ogin, skulle meddela
föreskrift örn återställande av det förhållande, som genom uppsägningen rubbats.
Den i lagförslaget nyttjade formuleringen syntes icke klart återgiva
vad därmed enligt motiven åsyftats.

I förevarande paragraf har skett den jämkning i ordalagen, att det lägges
i domstolens hand att avgöra örn förbud och föreläggande, varom yrkande framställts,
skall meddelas. Även i övrigt har lagrummets avfattning undergått
några smärre jämkningar.

Med departementsförslagets läggning att icke knyta behörigheten att vidtaga
vissa stridsåtgärder till föreningar torde bestämmelsen i 39 § första stycket
i kommissionsförslaget kunna undvaras.

Kungl. Maj:is proposition nr 81.

141

18 §.

18 § i departementsförslaget motsvarar 26 § i kommissionens förslag där
det stadgas, att därest mot stridsåtgärd meddelats förbud, som i 19 § avses,
men åtgärden likväl anordnas eller fortsättes, envar som åsidosätter förbudet
genom att biträda beslut örn massåtgärd eller genom att uppmana eller eljest
söka förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller fortsätta
annan stridsåtgärd skall dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

I den allmänna motiveringen anför kommissionen med avseende å spörsmålet
vem straff bör drabba, att, när fråga vore örn massåtgärd, kommissionen hade
ställt sig på den ståndpunkten, att straff borde utkrävas av var och en, som biträtt
beslut örn åtgärden eller som uppmanade eller eljest sökte förmå annan att
deltaga däri; dock vore endast den första kategorien av gärningsmän straffbar,
när intet annat förekommit än att en i och för sig behörig organisation
vidtagit massåtgärd utan att säkerhet blivit ställd. Enligt förslaget lika litet
som enligt den sakkunniges utkast vore den okomplicerade anslutningen till
en massåtgärd straffbar. I förhållande till utkastet intoge förslaget en mildare
ståndpunkt såtillvida som uppmaning till deltagande i massåtgärd icke
vore straffbar, med mindre en stridsåtgärd verkligen kommit till stånd. Beträffande
individuella stridsåtgärder, till den del de över huvud vore straffbelagda,
märktes att motsvarighet saknades till utkastets inskränkning av
straffbarhet till uppsägning av avtal, som grundade sig på skriftlig handling.
Hot med förbjuden stridsåtgärd vore straffbelagt endast i vissa fall.

I motiveringen till 26 § erinrar kommissionen örn att i paragrafen stadgats
straff för den, som bryter mot ett av domstol i särskilt fall meddelat förbud
mot stridsåtgärds vidtagande eller fortsättande. En förutsättning för paragrafens
tillämplighet vore således städse att svaranden ägt kännedom om det
av domstolen meddelade förbudet.

I yttrandena lia svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening
förklarat, att då kommissionen ej närmare angivit innebörden av
uttrycken »uppmanar» eller »söker förmå» måste föreningarna ge bestämt
uttryck för den förutsättningen, att varje förfarande, som kunde antagas ha
till ändamål att igångsätta eller befrämja en otillåten massåtgärd, komme att
hänföras under det med berörda uttryck betecknade handlingssättet. För det
fall, att man på intet sätt kunde åtkomma deltagarna i en olovlig stridsåtgärd,
vore det naturligen så mycket viktigare, att sanktionen mot upphovsmännen
och agitatorerna bleve effektiv.

Landsorganisationen har framhållit de synpunkter, som i det föregående
s. 134 refererats, angående regeln att straffpåföljd drabbade envar som biträtt
beslut örn massåtgärds vidtagande. Landsorganisationen har dessutom
anmärkt, att uttrycket »eller ock genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd»
syntes väl generellt formulerat.

I det föregående har jag anfört betänkligheter mot skadeståndsansvarets anknytning
till biträdandet av beslut örn massåtgärd. Samma betänkligheter

Departe ments chefen.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Departe ments chefen.

göra sig gällande i fråga om straffansvarets anordning. Jag har därför icke
bland straffbara handlingar upptagit biträdande av beslut om kollektiv stridsåtgärd,
som blivit av domstolen förbjuden.

Enligt kommissionens förslag skulle straffpåföljd för uppmaning ej inträda
under annan förutsättning än att den kollektiva stridsåtgärden, trots förbudet,
anordnas eller fortsättes. Örn däremot t. ex. förbud utfärdats redan i anledning
av framställt hot och därefter någon gjorde sig skyldig till uppmaning
eller annat försök att förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd, skulle
uppmaningen vara straffri, därest stridsåtgärden ej komme till stånd. I detta
avseende synes en skärpning av kommissionsförslaget påkallad. Sedan domstolen
i anledning av framställt hot örn olovlig kollektiv stridsåtgärd utfärdat
förbud, är det angeläget att agitation för stridsåtgärdens igångsättande icke
sker. En straffbestämmelse riktad mot sådan agitation är ägnad att inprägla
grundsatsen örn respekt för den avkunnade domen.

I andra stycket av förevarande paragraf ha upptagits bestämmelserna i 29 §
kommissionsförslaget örn bötesförvandling m. m.

19 §.

Bestämmelserna i 44 § av kommissionsförslaget angående en rådgivande
nämnd innehålla detaljerade föreskrifter örn nämndens sammansättning. Jämte
ordförande och vice ordförande, båda lagkunniga och i domarvärv erfarna, skulle
finnas en ledamot med särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden
som ekonomiska förhållanden i allmänhet, samt sex ledamöter företrädande de
intressen, som hänföra sig till arbetsgivare och arbetare, jordbruk, grosshandel,
detaljhandel och industri. För vice ordförande och övriga ledamöter skulle förordnas
ersättare enligt de för ledamöter stadgade grunder. Nämnden skulle
vara beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Vid handläggning av mål
skulle tillses att motsatta intressen bleve örn möjligt i lika mån företrädda.

I yttrandena ha, som jag redan tidigare berört, av Sveriges redareförening
och Sveriges fastighetsägareförbund framförts önskemål angående representation
i nämnden för även andra intressen än de i förslaget angivna samt av länsstyrelsen
i Uppsala län framhållits, att det opartiska elementet borde vara starkare
representerat än i arbetsdomstolen.

Den särskilda domstol för ekonomiska stridsåtgärder, som skall inrättas,
torde böra lia i huvudsak den sammansättning, som i kommissionsförslaget
tillämnats den rådgivande nämnden. Genom att plats beredes bland suppleanterna
för representanter jämväl för vissa andra intressen än de särskilt
angivna, torde vinnas ytterligare garantier för att domstolen har tillgång till
personer med erforderliga specialinsikter.

20 och 21 §§.

I 36 § av kommissionens förslag stadgas, bland annat, att talan örn ansvar
för anordnande eller fortsättande av stridsåtgärd, mot vilken meddelats förbud,
så ock örn förbud mot stridsåtgärd, som vidtagits eller varom hot framställts,
må föras förutom av den som därigenom blivit kränkt av sammanslut -

Kungl. Majlis proposition nr 31.

143

ning för främjande av yrkes- eller fackintressen, av vilken denne är medlem,
såframt sammanslutningen äger att kära inför domstol. Föres talan av åklagaren,
åge han ock yrka förbud mot stridsåtgärd.

Ifrågavarande bestämmelser i kommissionsförslaget motsvaras av 6 § i den
sakkunniges utkast, där det föreskrives, att rätt att föra talan om ansvar tillkomma
utom målsägande ej mindre allmän åklagare än även sammanslutning
för främjande av yrkesintressen, av vilken den kränkte är medlem, såframt
sammanslutningen äger att kära inför domstol.

I sin motivering till stadgandet framhåller den sakkunnige, att det vore mycket
angeläget att ifrågavarande förseelser lades under allmänt åtal. Och man
torde ytterligare, för att lagens bestämmelser icke skulle på grund av en
mindre energisk tillämpning komma att sakna nödig effektivitet, böra medgiva
åtalsrätt åt varje rättskapabel sammanslutning för främjande av yrkesintressen,
av vilken den kränkte vore medlem. Hos sådana sammanslutningar,
t. ex. arbetsgivarföreningar, fackföreningar, köpmannaföreningar o. s. v., torde
finnas både erforderligt intresse och nödiga personliga och ekonomiska resurser
för att förbereda och utföra en talan av ifrågavarande slag. En i viss mån
jämförlig förebild vore att finna i 10 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bej
stämmelser mot illojal konkurrens.

Kommissionen förklarar i sin motivering, att av skäl, som i utkastet anförts,
rätt att föra ansvarstalan sjuites böra tillkomma förutom målsägande
jämväl allmän åklagare samt rättskapabel sammanslutning för främjande av
yrkes- eller fackintressen, av vilken den kränkte är medlem. Enligt förslaget
föranledde emellertid stridsåtgärd av någon, som vore därtill behörig, allenast
undantagsvis straff. Med anledning härav syntes sammanslutning, varom nyss
sagts, böra medgivas rätt att föra talan örn förbud mot stridsåtgärd även i de
fall, där stridsåtgärden i och för sig icke kunde vara föremål för ansvarstalan.
De skäl, som föranlett att förseelse mot lagen lagts under allmänt åtal, torde
jämväl tala för att allmän åklagare medgåves befogenhet att, där han förde
ansvarstalan, tillika yrka förbud mot stridsåtgärd.

I sitt yttrande över kommissionsförslaget har landsorganisationen hänvisat
till sitt utlåtande över professor Bergendals utkast, där landsorganisationen
anfört följande.

Den sakkunnige har icke funnit skäl att förbehålla målsäganden rätten att
föra ansvarstalan eller göra allmänna åklagarens åtalsrätt beroende av angivelse
från målsäganden. Några övertygande skäl för förslaget att lägga hithörande
förfaranden under allmänt åtal har han icke förebragt. Men däremot
synes åtminstone ett mycket starkt skäl kunna anföras mot en sådan anordning.
Genom att brotten lagts under allmänt åtal kan angivelse ske av vem
som helst. Det är anledning befara att detta skulle leda till ett icke önskvärt
angiverisystem, vilket skulle vara så mycket svåråtkomligare, som angivaren,
vid påstående om god tro eller sannolika skäl för angivelsen, icke utan grund
skulle kunna hänvisa till lagbestämmelsernas otydlighet. Samma befogenhet
för envar att göra angivelse skulle också kunna medföra att åtal komme
till stånd efter angivelse av part, en konsekvens som synes böra
undvikas. Lagen skulle härigenom kunna komma att användas i syften, som
den dock icke är avsedd att fullfölja. Vissa betänkligheter möta ur samma

Departe

ments ekefen.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

synpunkt mot att tillerkänna åtalsrätt åt yrkessammanslutning, av vilken den
kränkte är medlem.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen skall vid domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder även upptagas mål rörande ansvar för överträdelse
av förbud.

Rätten att föra talan örn ansvar torde böra tillkomma förutom målsäganden
och sådan sammanslutning, som skulle äga påyrka förbuds utfärdande, även
åklagare. De betänkligheter, som kunnat riktas mot kommissionens förslag
angående allmänt åtal vid ett stort antal förseelser, minskas uppenbarligen väsentligt,
när de straffbara förseelserna begränsas så som skett i departementsförslaget.
Åklagarens talerätt betingas därav att förseelsen utgör överträdelse
av domstolens dom. Bestämmelser örn rätten att föra talan örn ansvar
ha upptagits i 21 § andra stycket departementsförslaget.

För utförande av allmänt åtal torde vid domstolen böra vara anställd en
särskild åklagare. Bestämmelser örn åklagaren äro upptagna i 20 §.

I 21 § första stycket regleras talerätten i mål örn förbud mot olovlig stridsåtgärd.
Enligt min mening tala övervägande skäl mot att åklagaren medgives
rätt att föra talan härom. Däremot ansluter jag mig till kommissionens ståndpunkt
att i paragrafen omförmäld sammanslutning må oberoende av bemyndigande
från den av stridsåtgärden angripne föra talan örn förbud. För skadeståndstalan
är målsägandens medverkan givetvis erforderlig.

Förevarande paragraf utgör delvis en motsvarighet till 42 § i kommissionens
förslag, däri stadgas att örn i mål, som avses i förslaget, uppkommer tvist örn
fråga vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras
av arbetsdomstolen, rätten skall hänvisa parterna att där utföra sin
talan beträffande denna fråga samt att målet skall vila i vad det beror av
sagda fråga.

I motiveringen till 42 § anför kommissionen.

Enligt kommissionens förslag skall i avseende å rättegången alltid gälla
vad i lag är stadgat om brottmål. Detta innebär bland annat, att örn det för
målets slutliga avgörande erfordras, att ställning först tages till en civilrättslig
fråga, det ankommer på domstolen i målet att träffa detta avgörande. Såvitt
angår en dylik för-fråga, som eljest skulle ankomma på arbetsdomstolens
prövning, har det emellertid ansetts olämpligt att överlämna åt allmän domstol
att ingå på ett bedömande av densamma. Det har därför i förevarande paragraf
stadgats, att rätten i ett dylikt fall skall hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen
utföra sin talan beträffande denna fråga. I ett mål örn ansvar enligt
9 § i den föreslagna lagen invändes exempelvis, att belopp, som svarandena
försökt tilltvinga sig genom stridsåtgärd, tillkommer dem enligt gällande
kollektivavtal, och fråga uppkommer således örn kollektivavtalets innebörd på
denna punkt.

En annan sak är, att även det slutliga avgörandet vid allmän domstol kan
röra en fråga, som också skulle kunna upptagas av arbetsdomstolen. Vid all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

145

män domstol påtalas exempelvis, att arbetsgivare i strid mot 10 § i den föreslagna
lagen avskedat en arbetare såsom hämnd för det denne tagit verksam
del i en dåmera bilagd konflikt. Samtidigt skulle emellertid fråga örn avskedandets
lovligliet hava kunnat upptagas vid arbetsdomstolen på den grund att
avskedande i vedergällningssyfte strede mot ett förbud mot trakasserier, som
inrymts i det kollektivavtal, varigenom konflikten bilagts. Denna dubbla behörighet
har ansetts icke kunna undvikas; en liknande kollision torde icke vara
utesluten mellan allmänna domstolar inbördes.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att gränserna mellan ifrågavarande
lag och lagen örn kollektivavtal komme att för en större allmänhet te
sig tämligen svårbestämbara. Även örn vitsord måste skänkas åt vad kommissionen
i sin ovan intagna motivering anfört därom att gränsfall icke kunde
undvikas och liknande kollision icke vore utesluten mellan allmänna domstolar
inbördes, torde detta förhållande icke desto mindre få anses mindre tillfredsställande
särskilt i betraktande därav att talan ej finge fullföljas mot
arbetsdomstolens beslut.

I detta sammanhang har socialstyrelsen jämväl erinrat örn att vissa bestämmelser
i kommissionsförslaget vore av den art, att de syntes äga viss beröring
med en lagstiftning örn illojal konkurrens och därmed sammanhängande spörsmål.

Jämväl landsorganisationen har anmärkt, att i icke få fall torde förfaranden,
som jämlikt den föreslagna lagstiftningen vore att anse såsom förbjudna
stridsåtgärder, bliva hänförliga även under arbetsdomstolens kompetensområde.
Så syntes (i kollektivavtalsbundna förhållanden) kunna bliva fallet med
t. ex. av fackförening eller enskild arbetsgivare anordnad blockad eller bojkott,
konkurrenskonflikter mellan avtalsbundna arbetargrupper, uppsägning av arbetsavtal
i vedergällningssyfte eller såsom organisationstvång o. s. v. Det vore
enligt landsorganisationens mening angeläget att bestämmelse meddelades till
undvikande av dylik konkurrens. Även i andra avseenden vore förhållandet
mellan de båda lagstiftningarna oklart. Såsom exempel kunde hänvisas till
regleringen av icke avtalsbunden förenings (huvudorganisations) fredsförpliktelse
(garantiansvar), enskild arbetares skadeståndsskyldighet och rätten till
sympatiåtgärder. Möjligen erfordrades i sådana punkter ändringar i kollektivavtalslagen
eller i varje fall stadganden med hänvisning till förevarande lag.

Departementschefen.

En stridsåtgärd som är otillåten enligt förevarande lagförslag kan stundom
vara stridande även mot gällande kollektivavtal eller mot föreskrift i lagen örn
kollektivavtal. Erågan om åtgärdens olovlighet kan under sådana omständigheter
prövas såväl av domstolen för ekonomiska stridsåtgärder som av arbetsdomstolen.
Då med departementsförslagets läggning de allmänna domstolarna
äro helt uteslutna från befattning med hithörande spörsmål, torde däremot
kollision med de allmänna domstolarnas behörighetsområde kunna inträffa
huvudsakligen på det sätt, att under rättegång vid allmän domstol angående
hyres- eller arbetsförhållande svaranden gör gällande att en verkställd uppsägning
av avtal skall såsom stridsåtgärd anses ogiltig. Det är tydligt att
prövningen av dylik fråga tillkommer spccialdomstolen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

I första stycket av förevarande paragraf — vilket saknar motsvarighet i
kommissionsförslaget — har upptagits ett stadgande som möjliggör för domstolen
för ekonomiska stridsåtgärder att, då olika grunder åberopas för en
talan örn t. ex. skadestånd i anledning av viss stridsåtgärd, pröva denna talan
i hela dess omfattning. Stadgandet torde vara av betydelse bl. a. för sådana fall
då ovisshet råder huruvida den ena eller andra lagen är tillämplig. Med hänsyn
till de föreslagna reglerna örn växlande sammansättning av domstolen efter
beskaffenheten av de särskilda målen torde några betänkligheter icke behöva
uppstå mot en utvidgning av dess behörighet i de undantagsfall, varom här är
fråga. Någon ovillkorlig skyldighet för domstolen att pröva en talan i vad
den grundar sig på kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal, föranledes icke
av stadgandet. Befinnes exempelvis påståendet örn stridsåtgärdens olovlighet
enligt lagen örn ekonomiska stridsåtgärder uppenbart ogrundat, medan däremot
åtgärden synes stridande mot kollektivavtal, torde detta utgöra en anledning
för domstolen att undandraga sig prövning av talan såvitt den grundas
å sistnämnda omständighet. Det står i sådant fall kärandeparten fritt att,
sedan hans på förevarande lag grundade talan ogillats, vända sig till arbetsdomstolen
samt där åberopa kollektivavtalet såsom skäl för sitt anspråk.

Bestämmelsen i 42 § kommissionsförslaget har motiverats därmed att det
vore olämpligt att överlämna åt allmän domstol att ingå på bedömande av
frågor rörande kollektivavtal. Såvitt angår den här ifrågavarande specialdomstolen
torde av skäl som nyss anförts ett dylikt förbud mot prövning av
»för-frågor» som hänföra sig till kollektivavtal icke vara erforderligt. För
undvikande av onödig omgång i fall då dylik tvistefråga uppkommer i ett mål
har därför i andra stycket av 22 § i departementsförslaget stadgats att domstolen
äger själv avgöra frågan, dock med rätt att hänskjuta avgörandet till
arbetsdomstolen örn detta finnes lämpligt.

23 §.

Åtskilliga av de regler, vilka enligt lagen om arbetsdomstol gälla beträffande
denna domstol, äro av den beskaffenhet att de lämpa sig för tillämpning
även vid den nya specialdomstolen. Detta gäller framför allt rättegångsreglerna.
I 23 § av departementsförslaget ha genom hänvisning till lagen
örn arbetsdomstol angivits de stadganden — 7, 8, 9, 15 samt IG—28 §§ —
vilka torde böra erhålla motsvarande giltighet med avseende å domstolen för
ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes.

Hänvisningen till 7—9 §§ lagen örn arbetsdomstol innebär: att ordföranden,
i händelse såväl ledamot som ersättare äro förhindrade, äger tillkalla annan
lämplig person; att ledamot som ej avlagt domared skall avlägga sådan ed
inför ordföranden eller allmän underrätt; samt att domstolen skall på kallelse
av ordföranden sammanträda så ofta det erfordras och, där det prövas nödigt,
jämväl utom Stockholm. Jämlikt 15 § må talan ej fullföljas mot domstolens
beslut. Bland rättegångsföreskrifterna (16—26 §§) märkas särskilt: 19 § enligt
vilken domstolen själv äger inkalla vittnen och i övrigt inskaffa utred -

Kungl. Haj:ts proposition nr 31.

147

ning; 21 § vilken medger domstolen befogenhet att förelägga och utdöma vite
samt besluta kvarstad eller skingringsförbud; ävensom 26 § enligt vilken parterna
äga utan avgift erhålla utskrift av domstolens dom och protokoll. Slutligen
må anmärkas 27 §, som beträffande i lagen ej särskilt behandlade frågor
föreskriver tillämpning av vad om rådhusrätt är stadgat.

Beträffande arbetsdomstolen äger lagen örn fri rättegång icke tillämpning.
Något behov av fri rättegång därstädes har icke ansetts föreligga, då talan
i allmänhet föres av arbetsgivar- eller arbetarorganisation. Då det gäller
domstolen för ekonomiska stridsåtgärder torde emellertid förhållandena bliva
i viss mån annorlunda. I tvister som tillhöra denna domstol kunna säkerligen
även personer som icke äro anslutna till dylik organisation i större utsträckning
förväntas bliva parter. Enligt kommissionsförslaget, vilket förutsatte att
målen skulle handläggas av de allmänna domstolarna, behövde särskilda föreskrifter
icke meddelas för att fri rättegång skulle kunna beviljas i sådana mål;
lagen oni fri rättegång blev utan vidare tillämplig beträffande dessa. Då det
med hänsyn till förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär icke lärer
kunna ifrågasättas att vidtaga ändring i lagen örn fri rättegång, bör denna
lämpligen göras tillämplig å mål vid den nya specialdomstolen genom stadgande
i den nu föreslagna lagen. Dylikt stadgande har införts i 23 §.

Bestämmelserna i 38 § första stycket andra punkten i kommissionsförslaget
örn befogenhet för domstol att anlita polismyndighet jämväl i mål, där talan
örn ansvar ej föres, har ansetts innefatta en processuell nyhet, som icke är
oundgänglig, och har därför icke medtagits i departementsförslaget.

24 och 25 §§.

I enlighet med vad jag i den allmänna motiveringen anfört ha i 24 § intagits
vissa bestämmelser i syfte att förebygga utvidgning av tillämpningsområdet
för 15 kap. 22 och 23 §§ samt 21 kap. 10 § strafflagen. I 25 § har införts ett
stadgande, att tillämpningsföreskrifter i fråga om rättegången meddelas av
Konungen.

20—25, 27, 28 och 37, 38, 41 och 43—46 §§ i kommissionsförslaget.

20—23 §§ i kommissionsförslaget stadga straff för handlingstyper som uteslutits
ur departementsförslaget. Samma är förhållandet med 24 § såvitt densamma
har avseende å stridsåtgärder mot ämbets- och tjänstemän, vittnen m. fl.
Övriga i 24 § omförmälda fall (stridsåtgärder, åsyftande politisk och därmed
jämställd förföljelse) samt de i 25 § omförmälda stridsåtgärderna (utpressnings-
och indrivningsblockaderna) ha ur straffsynpunkt behandlats på samma
sätt som övriga förbjudna stridsåtgärder.

I departementsförslaget upptages ej någon motsvarighet till 27 och 28 §§ i
kommissionsförslaget. 37, 38, 41 och 43—46 §§ i kommissionsförslaget, i den
mån de i det föregående icke berörts, ha blivit onödiga eller påkalla annan
reglering med hänsyn till att mål enligt departementsförslaget skola upptagas
vid specialdomstol.

Departe ments chefen.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

övergångsbestämmelserna.

I övergångsbestämmelserna till kommissionsförslaget stadgas, att lagen skall
träda i kraft den 1 september 1934 och gälla till och med den 31 december
1939; dock att vad i lagen är stadgat skall gälla även efter sistnämnda dag
såvitt angår ansvar och skadestånd i anledning av överträdelse som är begången
under tiden för lagens giltighet.

Vikten av att lagstiftningen endast erhölle provisorisk karaktär har i yttrandena
särskilt betonats av Sveriges köpmannaförbund, länsstyrelserna i
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Sveriges slakteriförbund och svenska
mejeriernas riksförening samt landsorganisationen.

Kortare giltighetstid än den av kommissionen föreslagna har ifrågasatts av
socialstyrelsen, som ansett tiden böra bestämmas till endast tre år, samt av
svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion, som funnit
det ej vara osannolikt, att redan efter tre ä fyra års giltighetstid tillräcklig
erfarenhet kunde vinnas på de punkter, som förefölle mindre klarlagda.

För egen del förordar jag att lagen må träda i kraft den 1 juli 1935 och att
dess giltighetstid må utlöpa ett år tidigare än enligt kommissionsförslaget.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att skada, som under lagens giltighetstid
förorsakats genom ett med skadeståndspåföljd belagt förfarande, skall
ersättas enligt de i lagen angivna grunderna även efter utgången av sagda
tid. Har någon under samma tid gjort sig skyldig till förfarande som enligt
18 § medför straffansvar, bör även sådan påföljd kunna inträda sedan lagen
i övrigt upphört att gälla. Härom erfordras dock föreskrift i övergångsbestämmelserna.

Det torde med hänsyn bland annat till vad nu anförts få förutsättas att de
i lagen föreskrivna processuella anordningarna kunna bliva av betydelse efter
den angivna slutdagen, övergångsbestämmelserna ha fördenskull erhållit sådan
avfattning att även rättegångsreglerna bliva tillämpliga efter nämnda dag i
den mån det erfordras för prövning av mål hänförande sig till förhållanden
som inträffat därförut.

Bland övergångsbestämmelserna har, som jag redan förut antytt, intagits
en föreskrift örn tillämpning av regeln i 11 § även å anställningsavtal slutna
före lagens ikraftträdande.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:
Viking Nilsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

149

Förslag

till

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet stridsåtgärd.

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan
därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två
eller flera i samverkan.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar
gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av vad
i denna lag stadgas.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,
politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

8 §.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till
tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande varom fråga är
dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av
förhållande som i 10 § under 1—3 åsyftas.

4 §•

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra
ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed
åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom att
utträda ur förening eller annan sammanslutning.

Stridsåtgärd må ej heller vidtagas från ena partens sida såsom vedergällning
för att krav på kollektivavtal blivit rest från andra sidan.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall ej anses föreskrift i kollektivavtal,
att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej må vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen
gentemot arbetsgivaren.

5 §•

6 §•

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning för utfört
arbete av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit arbetsprodukten eller
arbetsföretaget, såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller
vid övertagandet haft eller bort hava kunskap om dess förhandenvaro.

7 §•

Om förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

8 §•

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,
arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant
avtal må ej såsom påtryckningsmedel stridsåtgärd riktas mot någon, som icke
har del i tvisten (tredje man). Lika med tvist örn avtals ingående anses tvist
örn dess tillämpning.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle
eller dylikt må part eller annan icke rikta kollektiv stridsåtgärd mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

151

tredje man för att förmå honom att avbryta sina ekonomiska förbindelser med
motparten eller vidtaga annan liknande åtgärd mot denne.

9 §•

I anledning av sådan motsättning till part, som enligt lag icke må föranleda
stridsåtgärd mot denne, må ej heller såsom påtryckningsmedel stridsåtgärd
av Aågot slag riktas mot tredje man.

10 §.

Det i 8 § stadgade skydd för tredje man tillkomme endast den som är neutral
i tvisten.

Såsom sådan skall icke anses:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där han till fördel för motparten
åsidosatt sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende a tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört arbete, vilket behörigen förklarats i
blockad, såvida arbetet är av annan art än skyddsarbete;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten
nedlagt arbete eller ock behörigen utestängts från sådant;

4. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter
omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit
honom;

5. den som äger aktier till värde av mer än hälften av aktiekapitalet i aktiebolag,
som är part i tvisten, eller är delägare i handelsbolag, som är part i
tvisten ;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till värde av mer än hälften
av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor
eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,
husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig
att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, sa ock arbete
vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

11 §•

12 §.

Utan hinder av vad i 8 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed
åsyftas att genom en utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande
av kollektivavtal bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd
må ej omfatta annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran
att taga befattning med varor, vilka äro avsedda för eller härröra från rörelse
som drives av part i den ursprungliga tvisten.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Om skadestånd.

13 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt denna lag ej må äga ram,
eller som, efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd jämlikt denna lag meddelats,
uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga däri, vare skyldig
ersätta skada som av förfarandet kommit.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till
last.

14 §.

Är förening invecklad i tvist och Ilar medlem i föreningen i anledning av
tvisten gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,
när den erhåller kännedom därom, pliktig att söka hindra honom från
att fortsätta förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta
därav uppkommen skada.

Vad nu sagts örn förening gälle även örn förbund av flera föreningar och
skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten
förening som medlem därav.

15 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

16 §.

Var. som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöra sin
talan inom tva ar fran avslutande av stridsåtgärd varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller
framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela
förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

153

där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden
att inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa meddelande
örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den förpliktades bekostnad
själv på lämpligt sätt föranstalta om sådant kungörande.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat
vid det förfarande varom fråga är.

18 §.

Envar som åsidosätter förbud eller föreskrift enligt 17 § genom att uppmana
eller eljest söka förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller genom
att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §•

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för
hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och
åtta ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och
en ledamot, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga
och i domarvärv erfarna. Bland övriga ledamöter skola finnas företrädare för
de viktigaste närings- eller yrkesintressen som beröras av denna lag. För
vice ordföranden och övriga ledamöter förordnar Konungen ersättare.

20 §.

Vid domstolen skall vara anställd en åklagare för utförande av allmänt åtal
i mål varom i 18 § sägs. Åklagaren förordnas av Konungen.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

21 §.

Talan om förbud eller föreskrift enligt 17 § må föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för
främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, såframt
sammanslutningen äger kära inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 18 § må föras, förutom av åklagaren och målsägande,
av sammanslutning som nyss sagts.

22 §.

Grundas en vid domstolen anhängiggjord talan därå att visst förfarande
strider, förutom mot vad i denna lag är stadgat, jämväl mot kollektivavtal eller
lagen örn kollektivavtal, må domstolen till prövning upptaga talan även i vad
den grundas å sådan omständighet.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången
därstädes skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i
7—9, 15 samt 16—28 §§ lagen örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt
16 §§ lagen örn fri rättegång.

Särskilda föreskrifter.

24 §.

Ändå att enligt denna lag viss åtgärd ej må äga rum eller är belagd med
straff, skall tvång eller försök till tvång medelst hot örn sådan åtgärd ej i
något fall föranleda ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 § strafflagen;
ej heller skall hot om åtgärd varom nu sagts föranleda straff enligt 15 kap.
23 § strafflagen.

25 §- ......

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn

rättegången meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31
december 1938; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda
dag, såvitt angår påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet
ägt rum i strid mot densamma.

Vad i 11 § stadgas skall äga tillämpning, även örn förbindelse som där
avses givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

155

Utdrag av -protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 januari
1935.

N ärvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 2 november 1934, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om vissa
ekonomiska stridsåtgärder.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet
Konrad Persson.

Lagrådet yttrade:

Lagstiftningens) behövlighet och omfattning. I de mangahanda strider som
nu för tiden förekomma på det ekonomiska området indragas, såsom erfarenheten
visar, ofta även de som själva vilja stå utanför striderna, och dessa
angrepp på utomstående hava under senare år så tilltagit att ett ingripande
från lagstiftningens sida till stävjande av de mest framträdande missbruken
måste anses fullt befogat. Angående lämpligheten av ett sådant ingripande
råder ock tämligen allmän enighet, örn än meningarna äro delade i fråga örn
huru långt lagstiftningen bör gå.

Med ett från det obligationsrättsliga området hämtat, här ingalunda
adekvat uttryck har i den allmänna diskussionen den, som man genom den
ifrågasatta lagstiftningen velat skydda, betecknats såsom tredje man. I det
remitterade förslaget användes uttrycket tredje man för att beteckna den, som
står utanför en tvist och som annan angriper i syfte att påverka någon i
tvisten delaktig, under det att den som eljest angripes, han må vara invecklad
i tvist med angriparen eller icke, med ett ej heller fullt egentligt uttryck
betecknas såsom part. Enligt förslaget skola ej blott angrepp mot tredje
man i nu angivna bemärkelse vara med vissa undantag förbjudna utan även
sådana angrepp mot part som företagas i visst syfte (vedergällningssyfte, utpressningssyfte
m. m.) förbjudas. Att lagstiftningen, örn den vill behörigen

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

skydda mot ett oförskyllt indragande i striderna, bör avse dessa angrepp mot
»part» i minst lika mån som angreppen mot »tredje man», kan knappast vara
föremål för tvekan.

Förslaget avser icke blott stridsåtgärder i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare utan även stridsåtgärder inom andra områden av det ekonomiska
livet, såsom i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäster, mellan konkurrenter
etc. övertygande skäl synas vara anförda för att lagstiftningen bör
omfatta samtliga dessa områden.

Lagstiftningens allmänna läggning (kriminalisering, rättegången, behörighetsregler).
Vad angår spörsmålet örn lagstiftningens allmänna läggning är
det i främsta rummet tre av de i departementschefens allmänna motivering
berörda fragorna, som påkalla ställningstagande och som till varandra stå
i det samband, att lösningen av den ena mer eller mindre påverkar lösningen
av de andra, nämligen frågorna örn eller i vilken omfattning kriminalisering
bör äga rum, till vilken eller vilka domstolar rättegången bör läggas samt
huruvida i lagen böra, såsom i kommissionens förslag, uppställas särskilda regler
örn behörighet att vidtaga stridsåtgärder.

Vid bedömande av dessa frågor måste i alldeles särskild grad beaktas angelägenheten
av att åt lagen gives erforderlig effektivitet. Genom den blivande lagen
måste göras betydande inskränkningar i de enskildas hittillsvarande handlingsfrihet
på det ekonomiska området, örn nu, såsom kan antagas, det stora
flertalet av dem som beröras av lagen lojalt ställa sig densamma till efterrättelse,
men de, som icke draga sig för att bryta mot lagen, kunna göra detta
utan att riskera kännbara påföljder, skulle lagen i själva verket ställa de förra
i förhållande till de illojala i sämre belägenhet än före lagens tillkomst. Lagen
komme måhända då att göra mera skada än gagn.

Det säger sig självt att örn, såsom den sakkunnige tänkt sig, i lagen
stadgas straff och tämligen stränga straff för brott mot de i lagen givna reglerna,
enligt vilka vissa stridsåtgärder förklaras otillåtna, lagen kommer att
erhålla en ganska hög grad av effektivitet. Såväl vid förevarande lagstiftningsärendes
igångsättande som under dess fortgång har emellertid från olika
håll framhållits önskyärdheten av att lagen i minsta möjliga mån erhölle karaktären
av strafflag. En direkt kriminalisering av överträdelser av lagens
föreskrifter finner även lagrådet böra så långt ske kan undvikas, icke blott
med hänsyn till att det här gäller handlingar, som hittills ansetts tillåtna,
utan också särskilt därför att gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar
på grund av omständigheter, som sammanhänga med lagstiftningens
egen natur, måste i lagen göras synnerligen obestämda och för den på området
oerfarne svårbedömliga.

En viktig förutsättning för att lagen utan att erhålla karaktär av ren strafflag
skall få vederbörlig verkan är att i förekommande fall förbud mot viss
stridsåtgärds företagande eller fortsättande skall snabbt kunna utverkas hos
den domstol där rättegången äger rum, och härför fordras i sin tur icke blott
att domstolen kan sammanträda med erforderlig skyndsamhet utan även att
den har sådan förtrogenhet med ämnet att den utan större tidsutdräkt kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

157

bilda sig ett omdöme huruvida meddelande av förbud är påkallat. Denna förutsättning
torde knappast kunna förverkligas utan att rättsskipningen i förevarande
slag av mål anförtros åt en specialdomstol av ungefärligen den i förslaget
angivna beskaffenheten. Det är emellertid icke endast ur nu nämnda synpunkt
lagrådet anser sig böra förorda förslaget i denna del. Under sitt arbete
med granskningen av lagens särskilda bestämmelser bär lagrådet kommit till
den övertygelsen att, med hänsyn till svårigheterna för en på förevarande område
obevandrad domare att tränga in i lagens verkliga mening samt rätt uppfatta
sambandet mellan de olika bestämmelserna med deras säregna terminologi,
handhavandet av rättsskipningen på området lämpligen icke bör tilläggas
de allmänna domstolarna. Det är i detta avseende att märka att varje domstol
säkerligen i genomsnitt skulle få endast ett fåtal mål per år att handlägga,
vadan det icke kan förväntas att domstolarna, även sedan lagen en längre tid
varit i tillämpning, kunnat vinna någon djupare erfarenhet i ämnet.

Mot anordningen med specialdomstol kan anmärkas, att denna domstol
kommer att döma till straff utan att möjlighet till överklagande finnes. Onekligen
möta ur denna synpunkt vissa betänkligheter mot ifrågavarande anordning,
särskilt örn i straffsatserna för överträdelse av domstolens förbud kommer
att ingå fängelsestraff, men lagrådet finner dessa betänkligheter icke
kunna tillmätas avgörande vikt under förutsättning att domstolen erhåller tillräckligt
kvalificerad sammansättning.

Örn domstolsfrågan löses på detta sätt, vinnes, såsom redan antytts, att
domstolen bör i förekommande fall snabbt kunna inskrida mot obehöriga angrepp
genom meddelande av förbud mot åtgärdens vidtagande eller fortsättande.
Men för att ett sådant förbud skall bliva verksamt fordras, att lagen
genom att stadga allvarliga påföljder för åsidosättande av förbudet inger respekt
för detsamma. För lagrådet står det uppenbart att de påföljder, som
det remitterade förslaget upptager, nämligen bötesstraff och skadestånd, icke
äro tillräckliga och att således jämväl fängelsestraff bör, såsom även kommissionen
funnit, ingå i straffskalan.

Ett skyndsamt inskridande mot obehöriga angrepp genom meddelande från
domstolens sida av förbud torde väl i allmänhet vara ett tillfyllestgörande
vapen i rättsskipningens tjänst, men i vissa fall kan det icke anses vara tillräckligt.
Särskilt då det gäller avsättningsblockader och prickningar förhåller
det sig ej sällan så att skadan är skedd redan genom att åtgärden proklamerats.
Även örn förbud meddelas och uppmaning till aktionens fortsättande
icke sker, är det ju intet som hindrar att allmänheten förfar i enlighet med den
en gång gjorda uppmaningen. Den enda påföljd för angriparen som i dylikt
fall kan enligt förslaget inträda är ådömande av skadestånd. Då man kan
förvänta att efter lagens tillkomst de större eller mera fasta organisationerna
i regel komma att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse, måste man
utgå från att vanligen, när en obehörig åtgärd av detta slag företages, det är
en mer eller mindre lös sammanslutning eller enskilda personer som igångsatt
den; och det skall säkerligen visa sig att i de flesta fall något skadestånd icke
kan uttagas av dessa. .Vill man förhindra att lagens bestämmelser sålunda

158

Kungl. Majlis proposition nr SI.

skola kunna utan påföljd åsidosättas, torde, såvida nian icke vill direkt stadga
straff för vidtagande av enligt lagen otillåtna stridsåtgärder — något som
lagrådet, enligt vad ovan antytts, anser böra undvikas — näppeligen annan
utväg givas än att i lagen upptaga behörighetsregler av den art kommissionen
föreslagit. Att genom dylika behörighetsregler vinnas jämväl andra betydande
fördelar synes kommissionen hava övertygande visat.

En lagstiftning vari nu omförmälda regler upptagas skulle därigenom komma
att innefatta en reglering i avsevärd omfattning av rätten överhuvud att
använda ekonomiska stridsmedel, och lagen skulle följaktligen gå utöver vad
med lagstiftningen till skydd för »tredje mans rätt» i och för sig avses. Men
örn befogenheten att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder icke därigenom över
hövan inskränkes och man å andra sidan genom uppställande av behörighetsreglerna
vinner ett verksamt medel för stävjande av mer eller mindre obefogade
angrepp, synes den nämnda omständigheten icke böra få utgöra hinder att använda
detta medel. Huruvida nu angivna regler skulle obehörigen inskränka
rätten att i legitimt syfte tillgripa ekonomiska stridsmedel,
såsom departementschefen anser, kan naturligtvis vara föremål för delade
meningar. Det är dock att märka dels att samtliga de kommissionens ledamöter,
vilka icke motsatt sig den föreslagna lagstiftningen överhuvud, i princip
accepterat kommissionens förslag på denna punkt — dock vad en ledamot beträffar
med avvisande av bestämmelsen örn säkerhets ställande — och dels att
ingen av de över förslaget hörda myndigheterna eller sammanslutningarna
ställt sig helt avvisande mot denna del av förslaget samt att endast från ett
fåtal håll däremot riktats kritik, huvudsakligen avseende bestämmelserna örn
ställande av säkerhet. Även lagrådet finner med hänsyn till de betydande
fördelar, som genom uppställandet av ifrågakomna regler skulle ernås,
hinder ur nu angivna synpunkt icke böra möta mot deras upptagande i
lagen.

Mot kommissionens förslag i denna del har socialstyrelsen uttalat vissa betänkligheter
på grund av att någon bestämning av föreningsbegreppet icke
lämnats i förslaget. Det är onekligen en brist att detta begrepp ej finnes bestämt
i vår lagstiftning. I praxis har emellertid sedan länge förening tillerkänts
rättssubjektivitet under förutsättning att den har stadgar innefattande
bestämmelser bland annat huru beslut skall åstadkommas samt att styrelse
för föreningen finnes utsedd. Med hänsyn till de minimala fordringar som sålunda
pläga uppställas för godkännande såsom förening torde knappast behöva
befaras att svårigheter att i förekommande fall bedöma huruvida en sammanslutning
är att anse såsom förening skola i någon högre grad framträda
vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.

Vad i anledning av kommissionens förslag invänts därom att det rent principiellt
sett syntes mindre riktigt att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd
icke finge vidtagas, såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som
kunde utdömas därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen, finner
lagrådet icke kunna tillmätas betydelse; och vill lagrådet i sammanhang härmed
erinra om att enligt gällande lag den som vill hos vederbörande myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

159

dighet erhålla viss handräckningsåtgärd, såsom kvarstad, skingringsförbud
etc., har att ställa pant eller borgen för den skada som kan genom åtgärden
tillskyndas vederparten.

På grund av det nu sagda och då vad mot de utav kommissionen i detta
hänseende föreslagna bestämmelserna anförts i stort sett icke synes vara av
beskaffenhet att hindra deras antagande förordar lagrådet, som icke i anledning
av den gjorda remissen har att ingå i närmare granskning av kommissionens
förslag i denna del, att det remitterade förslaget kompletteras genom
upptagande däri av regler i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens
förslag i dess 2—6 §§.

Därest den blivande lagen erhåller den allmänna läggning som nu angivits,
torde det ur effektivitetens synpunkt icke vara oundgängligt att i något fall
i lagen stadga straff för överträdande, innan förbud av domstolen meddelats,
av de bestämmelser (2—6 samt 8 och 9 §§) enligt vilka vissa stridsåtgärder
icke må äga rum. Med hänsyn härtill och då fråga är örn en försökslagstiftning
finner lagrådet det remitterade förslagets ståndpunkt i detta avseende
kunna godtagas.

Strejkbrytares ställning. I sin allmänna motivering till förslaget har departementschefen
särskilt behandlat frågan örn strejkbrytares ställning och därvid
framhållit att denna fråga överhuvud icke tillhör den föreslagna lagens område.
Detta kan näppeligen vara riktigt. Då lagen ger och för att vinna sitt
ändamål måste giva regler örn och i vilken mån angrepp genom ekonomiska
stridsåtgärder i allmänhet böra vara förbjudna eller tillatna mot sådana tredje
män som på ena eller andra sättet tagit ställning till en tvist, finns ingen anledning
varför icke lagen skulle taga ståndpunkt, vare sig det nu blir i ena
eller andra riktningen, till frågan örn eller i vilken mån stridsåtgärder må företagas
mot arbetare som under en arbetstvist utför arbete. Förslaget måste
i själva verket också anses hava tagit ståndpunkt i frågan. Denna innebär
att skydd icke tillerkännes strejkbrytare i annat fall än då den av honom
brutna arbetsblockaden är obehörig, icke ens örn stridsåtgärd sker i rent vedergällningssyfte.

Härifrån skiljer sig kommissionens förslag i två avseenden: stridsåtgärd
i vedergällningssyfte är icke tillåten och den som vid arbetsnedläggelse kvarstannar
i sitt arbete är skyddad, dock med vissa modifikationer vilka lagrådet
ej i detta sammanhang anser nödigt beröra.

Vid angivande av skälen för den avvikelse, som i fråga om otillåtligheten av
stridsåtgärd i vedergällningssyfte sålunda gjorts från kommissionsförslaget,
har föredragande departementschefen åberopat huvudsakligen, att arbetarorganisationerna
och jordbrukarnas producentorganisationer m. fl. för upprätthållande
av medlemmarnas solidaritet i regel måste tillgripa det tvångsmedel
som bojkottförfarandet innebure, att effekten därav bleve ringa örn alla verkningar
av förfarandet i dylika fall på grund av föreskrift i lag omedelbart
skulle upphöra i och med primärkonfliktens avslutande ävensom att något
direkt sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas
rätt att bestraffa stadgebrytande medlemmar icke kunde anses vara för

160

Kungl. Maj :ts proposition nr 31.

handen. Vad sålunda anförts ägde enligt departementschefens mening i huvudsak
tillämpning även å organisationernas bojkottåtgärder mot utanför organisationerna
stående.

Det ligger i öppen dag att de angivna skälen icke leda längre än till att
det bör vara medgivet för organisationer att efter arbetstvists avslutande i vedergällningssyfte
angripa stadgebrytande medlemmar, detta såvida man icke
vill antaga att mellan medlemmar av samma klass finnes en av samhällsförhållandena
betingad skyldighet till solidaritet inbördes, en skyldighet
som bör kunna med tvång upprätthållas. Att i vårt land skulle härska en
klassmotsättning av den art, att den gör en dylik skyldighet till solidaritet påkallad,
kan enligt lagradets mening svårligen göras gällande. Härvid må även
erinras örn att, såsom handelskammaren i Gävle påpekat, man har, vad gäller
arbetarna, att räkna med uppträdandet av olika grupper, vilkas handlingssätt
kan influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt avseende, i fråga örn lönestridsteori,
i fråga örn bedömande av i visst fall föreliggande fakta eller som
helt enkelt vilja hävda sitt rent privata gruppintresse. Att här trots föreliggande
meningsskiljaktigheter, som måhända icke ens fått tillfälle att göra sig
gällande vid fattandet av beslutet örn den ifrågavarande stridsåtgärden, förutsätta
en sådan plikt till gemensamt uppträdande att det skydd som eljest borde
föreligga skulle bortfalla i händelse den ena gruppen arbetare icke åtlydde
det beslut om stridsåtgärd som en annan grupp eller dess organisation fattat,
synes icke möjligt.

Vad härefter beträffar frågan örn tillåtligheten av stridsåtgärder i vedergällningssyfte
mot dem som brutit sina stadgeenliga förpliktelser mot en organisation
måste väl i detta hänseende åt departementschefens ovan angivna skäl
tilläggas viss betydelse, men framhållas må dock att, med hänsyn till den utveckling
fackföreningsrörelsen i vårt land nått, redan ett utkrävande av de
påföljder organisationerna enligt sina stadgar äga göra gällande vid stadgebrott
kunna mycket kännbart drabba vederbörande. Mot de anförda skälen bör

1 allt fall vägas angelägenheten av att söka mildra bitterheten i striderna på
arbetsområdet ävensom det oegentliga i att lagen sålunda i själva verket skulle
at organisationerna medgiva en rätt att vidtaga straffåtgärder, vilkas verkan,
såsom den sakkunnige framhållit, helt saknar de garantier och den begränsning
varmed man enligt allas mening bör kringgärda det statliga straffet.
Det har vidare av honom framhållits att dessa åtgärder allt för ofta äro uttryck
för känslor av hämnd och hat samt drabba måttlöst, såväl till intensitet som
varaktighet. Departementschefen har visserligen antytt att, örn en stridsåtgärd
skulle få karaktär av förföljelse, densamma borde anses otillåten enligt

2 § i förslaget. Då emellertid 3 § behandlar frågan om tillåtlighet att efter
avslutad tvist vidtaga stridsåtgärder i vedergällningssyfte samt i 2 § avses
stridsåtgärder som vidtagas av religiösa, politiska eller liknande grunder, lärer
efter vanliga lagtolkningsgrunder det icke vara möjligt att anse åtgärder vidtagna
i vedergällningssyfte mot strejkbrytare, även örn dessa åtgärder nått
den intensitet att de kunna betecknas såsom förföljelse, förbjudna enligt 2 §.
Därest förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende vidhålles, torde därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

161

vara nödigt att genom uttrycklig bestämmelse antingen i 2 § eller i 3 § angiva
vad som skall gälla i fråga örn förföljelse mot strejkbrytare. Framhållas må,
att i allmänhet kommissionens ståndpunkt i detta avseende huvudsakligen godtagits
i de över dess förslag avgivna yttrandena; så har exempelvis landsorganisationen
förklarat sig under viss förutsättning biträda kommissionsförslaget
i vad det avsåge repressalier som företagas efter primärkonfliktens biläggande.

Vad angår kommissionens förslag att, under vissa förutsättningar, det skydd
som under pågående arbetstvist bör tillkomma den som ej har del i tvisten
icke skall undandragas arbetare vilken vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt
arbete, synas de därför anförda skälen övertygande. Det kan icke vara skäligt
att arbetare, som mot sin vilja blivit försatt i den ställningen att, huru han
än förfar, han måste handla antingen i den ena eller den andra partens intresse,
ej erhåller det skydd som eljest anses böra tillkomma den som vill
stå utanför tvisten. Särskilt otillfredsställande framstår detta örn, såsom icke
sällan förekommer, en minoritet bland de anställda eller en förening representerande
en minoritet igångsatt arbetsinställelse eller örn arbetsblockad förklarats
utan samband med arbetsinställelse.

Lagrådet ansluter sig alltså till de synpunkter som legat till grund för
kommissionens ställning till förevarande fråga i vad den nu berörts.

Sympatistrider. Departementschefen har såsom skäl för den ståndpunkt det
remitterade förslaget intager beträffande frågan örn tillåtligheten av sympatistrider
anfört att, med hänsyn till det läge vari denna fråga för närvarande
befinner sig och då det varken från de närmast intresserade parterna, arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna, eller från hörda myndigheter framförts yrkande
på dessa stridsåtgärders avlysande i detta sammanhang, han avstått
från att förorda förbud mot sympatistrider. Enligt lagrådets mening innefatta
förslagets bestämmelser i denna del betänkliga avvikelser från förslagets
grundläggande principer örn skydd för utomstående. Att såsom grund för
tillåtligheten av sympatistrider, även mot dem som ej äro organisatoriskt förbundna
med part i tvisten, åberopa någon naturlig solidaritet mellan å ena
sidan arbetsgivarna och å andra sidan arbetarna synes lika litet befogat som
att åberopa sådan solidaritet då det gäller stridsåtgärder mot strejkbrytare.
På de av departementschefen anförda praktiska grunderna och
då förslaget endast i begränsad omfattning tillåter stridsåtgärder som här
avses har lagrådet emellertid icke ansett sig böra avstyrka vad sålunda föreslagits.

Föreningsrätt och organisationstvång. Frågan örn skydd för föreningsrätt
och mot organisationstvång hör till dem, örn vilka man kan vara tveksam huruvida
de böra upptagas i detta lagstiftningsärende eller böra lösas i annat sammanhang,
vad förevarande ämne angår alltså i samband med en reglering i
större utsträckning av de föreningsrättsliga spörsmålen. Då emellertid, med
hänsyn till de svårigheter som visat sig möta mot lagstiftning på det föreningsrättsliga
området, föga förhoppning finns att inom närmaste tiden sådan
lagstiftning skall komma till stånd, kan det anses påkallat att i en lag örn

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 31. 11

162

Kungl. Majlis proposition nr 31.

ekonomiska stridsåtgärder reglera frågan i vad mån det bör vara förbjudet att
genom dylika stridsåtgärder göra intrång i den enskildes frihet att ansluta sig
eller icke ansluta sig till viss förening.

I det remitterade förslaget behandlas frågan endast i vad den avser rätten
att tillhöra en förening. Spörsmålet huruvida tvång må utövas för att förmå
någon till inträde i förening beröres icke i förslaget. Föredragande departementschefen
har såsom motiv härför endast anfört att kommissionen icke upptagit
problemet örn organisationstvång till fullständig utredning och lösning.
Enligt lagrådets mening föreligger dock tillräcklig utredning för att, åtminstone
i den utsträckning som skett i kommissionens förslag, ingå på frågan
örn ekonomiska stridsåtgärders tillåtlighet eller icke tillåtlighet när det gäller
organisationstvång.

Lagrådet kan icke finna riktigt att, örn ena sidan av frågan (föreningsrätt
i inskränkt mening) upptages, icke också den andra sidan (organisationstvång)
blir behandlad. Principiellt sett måste tvång anses vara lika förkastligt,
vare sig det utövas i den ena eller andra riktningen. De invändningar
av saklig natur som gjorts mot kommissionens förslag på denna punkt
gå i huvudsak ut på att inom vissa näringsområden det är nödvändigt för
befintliga organisationer att till hindrande av obehörig konkurrens kunna
genom ekonomiska stridsåtgärder tvinga till inträde i organisationerna. Att tilllåta
så starka ingrepp i enskildas rättssfär och särskilt deras frihet bör emellertid
icke ifrågakomma utan att mycket vägande skäl kunna anföras därför.
Det är naturligtvis icke uteslutet, att inom det ekonomiska samhällslivet
vissa parter kunna hava kommit att intaga så stark maktställning att för
åstadkommande av bättre balans mellan de olika intressena lagen bör kunna
medgiva större frihet med avseende å användandet av ekonomiska stridsmedel
än som eljest må anses riktigt. Att förhållandena äro sådana inom vårt
land, därom ger utredningen ingalunda några övertygande vittnesbörd. I detta
avseende kan hänvisas särskilt till utlåtandena från socialstyrelsen och landsorganisationen,
vilka icke haft några principiella erinringar att framställa mot
kommissionens förslag på denna punkt. Även örn inom ett eller annat näringsområde
förhållandena i organisationsavseende icke må vara tillfredsställande,
synas de dock icke vara av den art, att de nödvändiggöra avsteg från
vad principiellt bör gälla.

Inverkan på avtals giltighet. Enligt förslagets rubrik har detsamma avseende
å ekonomiska stridsåtgärder, och dess syfte bör uppenbarligen vara
att i särskilda fall söka förhindra vidtagande av sådana åtgärder. På vissa
punkter går emellertid förslaget längre och reglerar eller avser att reglera
jämväl giltigheten av bestämmelser i ingångna avtal (4 och 11 §§). En
dylik reglering får visserligen även verkan till förebyggande av stridsåtgärder,
men uppenbart är att ett ogiltigförklarande av träffade avtalsbestämmelser
har en långt större räckvidd än den att förebygga stridsåtgärder. Den
ogiltigförklarade avtalsbestämmelsen blir först och främst i avsaknad av varje
slags rättsverkan; brott mot densamma kan sålunda icke heller grundlägga
skadeståndsskyldighet. Den ställning lagen intager till avtalsbestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

163

måste dock antagas sträcka sina följder än vidare, i det att till och med den
moraliska förpliktelsen att efterleva bestämmelsen bortfaller. Det ligger i
sakens natur att lagstiftaren blott i undantagsfall och endast örn mycket starka
skäl tala därför bör ogiltigförklara avtal som träffas i handel och vandel. I
förevarande fall synes det vara desto mera påkallat att i berörda hänseende
framgå med försiktighet som det egentligen faller utanför de naturliga gränserna
för denna lagstiftning att reglera annat än själva stridsåtgärderna, och
det måste anses vara ännu vanskligare än eljest att stadga inskränkningar i
avtalsfriheten i sådana fall då det rättsområde som därav beröres icke samtidigt
i annat avseende är föremål för lagstiftning. Enligt lagrådets mening
bör det därför vid de särskilda paragrafer i förslaget, där frågan kommer
före, övervägas örn icke syftet med den nu ifrågavarande lagstiftningen kan
uppnås utan andra bestämmelser örn avtals rättsverkningar än sådana som
direkt hava avseende å tillåtligheten av att företaga stridsåtgärder. Det må
i detta sammanhang framhållas att en dylik begränsning av lagstiftningsåtgärdens
omfattning måste anses stå i den bästa överensstämmelse med dess
karaktär av provisorisk försökslagstiftning.

Komplettering av förslaget. I det remitterade förslaget har icke upptagits
stadgande motsvarande 23 § i kommissionens förslag, vilken med straff belägger
lämnande av uppenbart oriktig eller missvisande framställning i meddelande,
som är avsett att sprida kännedom örn stridsåtgärd. Bestämmelse
att redogörelse för anledningen till stridsåtgärd skall intagas i dylikt meddelande
finnes i 6 § av kommissionens förslag. Genom stadganden med sådant
innehåll inskärpes, såsom kommissionen framhållit, nödvändigheten för angripare
att före stridsåtgärds vidtagande göra det rättsliga och faktiska läget
klart för sig. Med hänsyn härtill och i betraktande av att enligt den ifrågasatta
lagstiftningen otillåtligheten av en viss åtgärd göres beroende av syftet
med densamma finner lagrådet det vara av synnerlig vikt att stadganden av
nu angivna art upptagas i lagen. Även örn den blivande lagen icke skulle
komma att innehålla några behörighetsregler, torde i allt fall straffbeläggande
i enlighet med kommissionens förslag av uppenbart oriktiga eller missvisande
framställningar vara påkallat, då förvrängda framställningar i meddelanden
till allmänheten i hög grad måste bidraga att öka bitterheten av striderna på
det ekonomiska området.

Något stadgande motsvarande 7 § i kommissionens förslag har icke upptagits
i förevarande lagförslag. Däremot har i det till lagrådet jämväl remitterade
förslaget till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen föreslagits
en utvidgning av där stadgat rättsskydd för part och vittne. Lagrådet har
emellertid av skäl som angivas i lagrådets yttrande över detta lagförslag funnit
sig icke kunna tillstyrka att det lägges till grund för lagstiftning.

Vinna lagrådets synpunkter beaktande, torde enda möjligheten för närvarande
att tillgodose det ostridigt föreliggande behovet av skydd för part och
vittne vara att i nu förevarande lagförslag upptaga stadganden i huvudsaklig
överensstämmelse med andra stycket av 7 § i kommissionens förslag. Att
skydd därigenom beredes även den som tillhandagår ämbets- eller tjänsteman

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

synes enbart lämpligt; och detta skydd torde böra uttryckligen utsträckas att
omfatta jämväl den som i annan egenskap än vittne för åstadkommande av utredning
höres av offentlig myndighet.

Departementschefens uppfattning att frågan örn skydd för tjänsteman ej
bör i detta sammanhang regleras i vidare mån än som skett i 10 § sista sticket
i det remitterade förslaget kan lagrådet icke dela. Departementschefen
ställer visserligen i utsikt att kommissionsförslagets bestämmelser i ämnet
skulle komma under övervägande i en tilltänkt utredning i vad mån straffbestämmelserna
örn brott mot offentlig myndighet böra utvidgas. Det kan
dock ifrågasättas örn icke svårigheter av liknande slag som de vilka visat
sig föreligga i fråga örn infogande i strafflagen av kommissionsförslagets
skydd för parter och vittnen skola möta även i fråga om ämbets- och tjänstemäns
skyddande genom strafflagsbestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.
I varje fall synes ej tillfredsställande att i avvaktan på denna lagstiftning,
vars genomförande i en nära framtid synes ovisst, underlåta att redan nu i den
provisoriska lagen införa skyddsbestämmelser för fall, där behov visat sig
föreligga och ytterligare utredning ej synes erforderlig. Att förbud mot stridsåtgärd
mot ämbets- och tjänsteman eller innehavare av offentligt uppdrag i
eller för befattningen eller uppdraget bör stadgas dels utan undantag då
sådan åtgärd vidtages i vedergällningssyfte och dels, örn den vidtages i annat
syfte, åtminstone i fall där den angripne ej är anställd i statens eller en
kommuns affärsdrivande verk, torde utan vidare vara tydligt. Lagrådet hemställer
därför att åtminstone i nu angiven omfattning skydd införes i sammanhang
med förevarande lagstiftning.

Huruvida man kan avstå ifrån att direkt straffbelägga överträdelse av de
sålunda förordade bestämmelserna synes i hög grad tvivelaktigt vad angår
skyddet för den som enbart fullgör honom i samhällsordningens intresse ålagd
skyldighet. Önskvärdheten av en viss enhetlighet i regleringen torde dock utgöra
ett vägande skäl för att även i dessa fall välja den form för repression
som lagrådet funnit lämplig i fråga örn otillåtna stridsåtgärder i allmänhet.

Till komplettering av sitt huvudförslag i ämnet hade kommissionen framlagt
förslag till en ny paragraf (16 §) i 11 kap. strafflagen, varjämte kommissionen
påyrkat vidtagande av vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Beträffande förslaget till ändring i strafflagen finner lagrådet, som ej har
att bedöma lämpligheten i och för sig av ifrågavarande till lagrådet ej remitterade
lagförslag, böra framhållas allenast att, därest den blivande lagen örn
vissa ekonomiska stridsåtgärder erhåller den läggning lagrådet förordat, det
ur effektivitetens synpunkt icke torde vara oundgängligt örn än i vissa
avseenden gagneligt att förevarande lag kompletteras med bestämmelser
i det ämne nyssnämnda förslag behandlar. Ändring i tryckfrihetsförordningen
anser lagrådet icke vara till komplettering av det remitterade förslaget
behövlig för annat fall än att i lagen kommer att, såsom lagrådet förordat,
införas stadgande örn straff för uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar
i meddelande till allmänheten. Tydligt är att ett dylikt stadgande

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

165

icke vinner nämnvärd effektivitet, om det ej får sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.
Den omständigheten att huvudstadgandet skulle komma
att givas i en provisorisk lag torde icke behöva utgöra hinder häremot, då
enligt lagrådets mening ett stadgande i detta avsende bör vara påkallat oavsett
vilket innehåll i övrigt än gives åt lagen.

1 §.

Enligt den sakkunniges utkast skulle till stridsåtgärder hänföras förutom
massaktioner vissa individuella åtgärder, nämligen uppsägning av avtal samt
annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. De skäl, som av den sakkunnige
åberopades till stöd härför, kunna i korthet angivas vara, dels att en
individuell åtgärd understundom kunde vara lika kännbar för den angripne
som en åtgärd vidtagen i samverkan mellan flera, och dels att det skulle vara
orättvist örn lagstiftningen inskrede endast mot massaktionerna, då dessa
vore det medel som företrädesvis måste användas av personer, tillhörande de
ekonomiskt svagare grupperna i samhället, under det att arbetsgivare, leverantörer
m. fl., särskilt örn de utgjordes av aktiebolag, kunde ha möjlighet
att var och en för sig eller i samverkan med helt få andra uppnå avsevärda
resultat genom avbrytande av en ekonomisk förbindelse eller hot därom.

Kommissionsförslaget, med vilket det remitterade förslaget i detta avseende
helt överensstämmer, gjorde den ändring i utkastets bestämmelser härutinnan
att såsom till stridsåtgärder hänförliga upptogs, utom massåtgärder
samt uppsägning av arbets- eller hyresavtal, annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse endast när det sker av två eller flera i samverkan. Kommissionen
har såsom skäl för att i fråga örn sistnämnda slag av åtgärd uppställts
fordran på samverkan mellan två eller flera anfört att, då avbrytande av
ekonomisk förbindelse inom affärslivet vore det naturliga uttrycket för att
enighet vid underhandlingar icke kunnat vinnas, det ansetts betänkligt att,
när fråga vore örn endast en handlande person, hänföra ett sådant avbrytande
av förbindelse till stridsåtgärd.

Mot upptagande såsom stridsåtgärd i lagens mening av andra än de kollektiva
stridsåtgärderna ha invändningar gjorts i olika hänseenden, och otvivelaktigt
möta häremot starka betänkligheter. Under det att vid massaktioner
syftet vanligen framträder klart och ofta måste, för att effekten skall
kunna nås, uttryckligen utsägas, torde det i regel bliva svårt att konstatera
att syftet med en individuell åtgärd är sådant att den enligt någon av lagens
följande paragrafer skall anses förbjuden. Särskilt med hänsyn till att
flera olika bevekelsegrunder kunna ligga under en viss åtgärds vidtagande,
lägges sålunda på domaren en i många fall hart när oöverstiglig uppgift. I all
synnerhet gäller detta när åtgärden ej har samband med tvist i arbetsförhållande
utan t. ex. fråga är om viss åtgärd faller under stadgandet i 2 §. Vidare är att
märka att såsom avbrytande av ekonomisk förbindelse enligt förslaget äro att
anse åtgärder vilka hittills bedömts enbart ur civilrättslig synpunkt. Till
förbjudna stridsåtgärder bliva sålunda att hänföra uppsägningar av avtal vilka

166

Kungl. Majlis proposition nr 81.

företagas i något av de i lagen angivna syftena men vilka icke strida mot avtalet.
Detta innebär en nyhet som ställer stora krav på lagens utformning med
hänsyn till nödvändigheten att uppmärksamma och, i den mån det är möjligt,
förebygga konflikter mellan lagens bestämmelser, å ena sidan, samt vanliga
civilrättsliga och processuella regler, å andra sidan. Detsamma gäller kanske
i ännu högre grad sådana individuella stridsåtgärder som innefatta ett obehörigt
brytande av ingångna avtal. Enligt lagrådets mening torde det näppeligen
vara möjligt att i lagstiftningen fullt ut bemästra de betydande svårigheter
som i nämnda avseenden uppkomma. Det lärer därför icke kunna undvikas
att synnerligen stora fordringar måste ställas jämväl på dem som skola
tillämpa lagen. Under förutsättning att tillämpningen anförtros åt en kvalificerad
specialdomstol, anser sig lagrådet emellertid icke böra avstyrka ett
upptagande försöksvis av de individuella stridsåtgärderna, alldenstund de
skäl som anförts för deras medtagande måste betraktas såsom mycket vägande.
Lagrådet kan dock icke tillstyrka en avfattning av förevarande stadgande
vilken i en sådan utsträckning, som enligt förslaget sker, karaktäriserar avbrytande
av ekonomisk förbindelse såsom stridsåtgärd.

Det remitterade förslaget gör allenast den inskränkningen att, när fråga
är örn »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse», samverkan mellan två
eller flera erfordras. Denna gränsdragning kan icke anses tillfredsställande.
Såsom av den sakkunnige antytts kan i särskilt fall en åtgärd av en enstaka
företagare för den angripne ha större effekt än åtgärder av flera. Örn t. ex. en
leverantör har en monopolartad ställning, kan ett avstängande från leverans
bliva för den angripne synnerligen kännbart. På samma sätt kan det förhålla
sig då en kreditgivare, exempelvis en bank, vägrar att vidare lämna kredit. Å
andra sidan kan det väl tänkas att, ehuru två eller flera leverantörer, måhända
i samråd, beslutat avbryta förbindelsen med en kund, denna åtgärd för den
angripne icke har någon avsevärd betydelse, nämligen örn han kan utan större
svårighet på annat håll skaffa sig de varor han behöver. Enligt lagrådets mening
bör alltså frågan, huruvida ett avbrytande av förbindelse skall anses såsom
en stridsåtgärd, icke vara beroende av örn det är en eller flera i samråd
som vidtaga åtgärden utan därav örn åtgärden är av sådan beskaffenhet att
den ensam för sig eller i förening med annan eller andra åtgärder kan i fråga
örn olägenheten för den angripne åstadkomma verkan någorlunda jämförlig
med den man i allmänhet avser att vinna med en i liknande ändamål företagen
kollektiv stridsåtgärd. I lagtexten torde detta kunna uttryckas exempelvis
så att åtgärden skall vara ägnad att ensam eller i förening med annan samverkande
åtgärd av liknande beskaffenhet medföra synnerligt men för den
mot vilken åtgärden riktas.

Vad nu anförts har avsett annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än
uppsägning av arbets- och hyresavtal men torde i huvudsak hava giltighet även
beträffande uppsägning av dylika avtal. Om t. ex. en hyresgäst uppsagts
men han utan svårighet kan på annat håll förskaffa sig liknande bostad för
ungefärligen samma hyra, bör stridsåtgärd icke anses vara för handen. Däremot
bör stridsåtgärd anses föreligga när omständigheterna äro sådana att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

167

uppsagde icke utan kännbar ekonomisk uppoffring eller olägenhet kan få bostad
annorstädes eller örn uppsägning träffar innehavaren av en butik, där han
sedan länge bedrivit sin affär och där det för honom är av stor vikt att få
kvarstanna. Yad angår uppsägning av arbetsavtal torde man visserligen på
grund av en dylik åtgärds beskaffenhet kunna utgå fran att den ofta mäste
kännbart träffa den uppsagde, men även i fråga om uppsägning av dessa
avtal torde väl understundom sådana förhållanden föreligga att någon kännbar
olägenhet icke föranledes av uppsägningen. Då dylika fall icke^böra lämnas
utan beaktande, finner lagrådet att för hänförande under stridsåtgärd bör
med avseende å såväl arbets- som hyresavtal uppställas enahanda förutsättning
som angivits beträffande annat avbrytande av ekonomisk förbindelse.

Med huvudstadgandet i andra stycket av förevarande paragraf avses, såsom
även kommissionen i sin motivering antytt, att uttryckligen uttala något som
i och för sig synes självklart. Har den ene av kontrahenterna i ett avtal
brutit mot någon bestämmelse i avtalet och uppsäges detta därför av den
andra kontrahenten, är det ju den förre som genom sin åtgärd givit befogad
anledning till uppsägningen.

Den i slutet av andra stycket upptagna inskränkningen i huvudregeln torde
syfta dels på 4 § och dels på 11 §. I 4 § lärer avses att med visst undantag
stadga ogiltighet av ett i arbetsavtal inryckt förbud mot medlemskap i
organisation, och i 11 § stadgas uttryckligen ogiltighet av vissa slag av bestämmelser
i arbetsavtal. Att uppsägning av ett avtal, vilken skett under
åberopande av en sålunda i lagen såsom ogiltig förklarad avtalsbestämmelse,
icke bör komma under huvudregeln och alltså är att bedöma såsom stridsåtgärd,
synes otvivelaktigt. Enligt lagrådets mening är det emellertid icke
nödigt att uttala detta, då ett åsidosättande av en avtalsbestämmelse, som lagen
förklarar ogiltig, enligt vanliga rättsgrundsatser icke kan anses innefatta avtalsbrott.
Uppenbarligen har kommissionen utgått från samma mening då den,
ehuru i 17 § av dess förslag viss avtalsbestämmelse förklarats ogiltig, icke
i sin 1 § gjort motsvarande inskränkning i huvudregeln. Lagrådet hemställer
förty att, även örn 4 och 11 §§ i det remitterade förslaget lämnas i nu omförmälda
avseende oförändrade, orden »där ej annat följer av vad i denna lag stadgas»
få utgå.

Anses, emot vad lagrådet sålunda förordat, en uttrycklig inskränkning av
andra styckets huvudregel behövlig såsom en antydan örn att avtalsföreskrifter
stundom vika. för tvingande lagbud, synes det icke riktigt att därvid taga
hänsyn blott till sådana tvingande regler som införas i den ifrågavarande lagen.
För att inskränkningen icke skall bliva direkt missledande synes nödvändigt
att den erhåller en mera vid avfattning som syftar på tvingande
regler även i andra lagar.

Man kan möjligen ifrågasätta om icke, såframt i enlighet med vad lagrådet
ämnar förorda 4 och 11 §§ omarbetas pa förut antytt sätt, en inskränkning
motsvarande de ifrågavarande orden erfordras av anledning liknande den
som föranlett deras upptagande i förslaget. Örn exempelvis i avtal mellan
arbetsgivare och en dennes arbetare bär föreskrivits att arbetaren icke får in -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

träda i viss organisation vid äventyr av uppsägning, men arbetaren likväl
inträder i organisationen, skulle enligt förslagets mening, som synes befogad,
det anses såsom en (otillåten) stridsåtgärd örn uppsägning sker av nämnda
orsak. Under förutsättning att, såsom sig bör, 4 § i den ifrågasatta omarbetningen
ges ett sådant innehåll att uppsägning i dylikt fall blir otillåten, följer
redan därav att i det givna exemplet uppsägningen icke kan anses innebära
ett pakallande av »rättslig påföljd» — varmed icke lärer kunna åsyftas
annat än »rättsenlig påföljd» — av avtalsbrottet. Den i slutet av andra stycket
förekommande begränsningen av styckets huvudregel torde därför ej heller
under nu angivna förutsättning böra få kvarstå.

I rubriken till den avdelning av lagen som innefattar 1 § användes uttrycket
»begreppet». Detta uttryck, som i allmänhet icke i vår lagstil begagnas, torde
sa mycket mindre här vara pa sm plats som avsikten ju icke är att giva en
mer eller mindre begreppsmässig bestämning av uttrycket stridsåtgärd utan
endast att angiva de åtgärder som man anser lämpligen böra träffas av lagen
och vilka man därför vill giva en sammanfattande beteckning.

3 §.

Av skäl som lagrådet i den allmänna motiveringen anfört vid behandlingen
av strejkbrytares ställning — skäl vilkas innebörd i stort sett kan åberopas
även beträffande arbetsgivare och andra som handla på sätt i 10 § 1 och 3 angives
finner lagrådet en sadan ändring böra vidtagas i 3 § att de som avses
i tredje stycket icke undantagas fran skydd mot stridsåtgärd i vedergällningssyfte.
I detta sammanhang må framhallas, att vedergällningssyfte måste anses
föreligga även då åtgärden icke förestavats av hämndkänsla i vanlig mening
utan avsikten endast är att utöva repressalier såsom medel att åstadkomma en
allmänt förebyggande verkan för framtiden.

Frågan huruvida detta skydd bör, såsom kommissionen föreslagit, vad angår
den som ej har del i tvisten, inträda redan då förhållande, för vilket vedergällning
asyftas, upphört före tvistens avslutande — t. ex. i fråga örn strejkbrytare
sa snart han upphört med det blockerade arbetet -— eller, såsom landsorganisationen
ansett riktigt, först da tvisten är avslutad, finner lagrådet
kunna vara föremal för viss tvekan. En sadan tvekan beror huvudsakligen
på att, så länge tvisten pågår, man måste räkna med att syftet jämväl kan
vara att söka förebygga ett upprepande under tvistens fortgång av det oneutrala
förfarandet. Att vid lagstiftningen utgå från vare sig att det ena eller att
det andra syftet i regel är det dominerande torde knappast vara möjligt. Emellertid
tala i andra hänseenden vissa skäl för att såsom tid för skyddets inträdande
välja icke tvistens avslutande utan den tid då det förhållande, varom
fråga är, dessförinnan upphört. Örn nämligen tvisten, såsom fallet understundom
kan vara, fortsätter under åratal, kan en bestämmelse som hänför
skyddet först till tiden för tvistens avslutande, komma att alltför hårt
drabba den som gjort vad han kunnat för att draga sig ur striden. En dylik
oestämmelse skulle även kunna verka obilligt i det fall att omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 169

göra det alldeles uppenbart att något upprepande under tvisten av den angripnes
förfarande icke är att förvänta.

Med hänsyn till det nu anförda synes riktigast att låta skyddet — i överensstämmelse
med vad enligt det remitterade förslaget skall gälla i fråga örn
andra kategorier av oneutrala, t. ex. den som under tvist verksamt bisprungit
part — inträda redan då det förhållande, varom fråga är, har upphört. Det
hemställes därför att paragrafen avfattas i enlighet med 10 § i kommissionens
förslag.

* §■

I det föregående har angivits att lagrådet funnit det påkallat att i den föreslagna
lagen upptaga regler till skydd för föreningsrätten mot angrepp medelst
ekonomiska stridsåtgärder. Förslaget går emellertid längre och ger i första
stycket en allmän regel örn att föreningsrätten skall lämnas okränkt i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare ävensom mellan parter i andra ekonomiska
förhållanden. Enligt vad motiven utvisa avses härmed förbud mot användande
av även andra påtryckningsmedel än ekonomiska stridsåtgärder,
exempelvis lämnande av pekuniär ersättning. Bestämmelsen faller i denna del
utanför den förevarande lagstiftningens ram och bör därför enligt lagrådets
mening utgå. Detta synes så mycket riktigare som bestämmelsen, särskilt i belysning
av det såsom en undantagsbestämmelse formulerade tredje stycket, måste
anses innefatta förbud mot avtal i förevarande avseende samt, såsom
lagrådet tidigare anfört, man icke utan tvingande skäl bör i denna lagstiftning
ingå på reglering av avtalsfriheten i vidare mån än som är erforderligt för
att reglera själva stridsåtgärdernas tillåtlighet. Därjämte må anmärkas att
bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga sanktioner. Någon straffrättslig
påföljd av bestämmelsens överträdande har nämligen icke stadgats, och
förbud skall endast kunna meddelas mot stridsåtgärd. Vad skadestånd beträffar
är tydligt att den som fått erbjudande om eller mottagit ersättning icke
lidit någon skada, och den förening om vilken fråga är torde icke enligt vanliga
rättsgrundsatser vara att anse såsom målsägande med mindre uttryckligt
stadgande härutinnan givits.

Beträffande den utsträckning, i vilken lagstiftning på förevarande område
i detta sammanhang bör äga rum, har lagrådet, såsom i dess allmänna yttrande
angives, förordat en återgång i huvudsak till kommissionens förslag, såvitt
däri upptagits regler till skydd icke blott för föreningsrätten i inskränkt mening
utan också mot den art av intrång i annans frihet vilken betecknats såsom
organisationstvång. Vad i ärendet förekommit synes lagrådet ej heller innefatta
bärande skäl att frångå kommissionens ståndpunkt att i denna paragraf
icke upptaga andra stridsåtgärder än kollektiva ävensom uppsägning av arbets-
eller hyresavtal. Det bör sålunda enligt lagrådets mening i överensstämmelse
med kommissionens förslag i första stycket stadgas såsom huvudregel
— frånsett tillsvidare frågan örn undantag därifrån — dels att kollektiv stridsåtgärd
icke må vidtagas mot någon för att förmå eller hindra honom att inträda
i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning och dels att icke

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

heller stridsåtgärd i form av uppsägning av arbets- eller hyresavtal må vidtagas
mot någon i sådant syfte.

Även örn man, i enlighet med vad lagrådet i det föregående förordat, avstår
från att, på sätt förslaget synes åsyfta, beskära rätten att med laga verkan
genom avtal inskränka föreningsfriheten, lärer det dock icke kunna undvikas
att nämnda rätt i ett hänseende begränsas, såframt full effektivitet skall kunna
givas åt ett stadgande örn förbud mot sådan stridsåtgärd som består i uppsägning
i syfte att tvinga till utträde ur eller inträde i en organisation. Detta
beror på det sammanhang som denna särskilda art av stridsåtgärder äger med
andra stycket i 1 §. Enligt sistnämnda stadgande är det nämligen överhuvud
taget ingen stridsåtgärd örn någon uppsäger ett avtal på den grund att medkontrahenten
brutit mot en giltig avtalsbestämmelse som enligt avtalet, i överensstämmelse
med lag, medför rätt till uppsägning i händelse av dess brytande.
Vid sådant förhållande bör tydligen, försåvitt man vill försäkra sig om åsyftad
verkan, ett stadgande som avser att förbjuda att genom uppsägning rikta
angrepp mot föreningsfriheten avfattas så att förbudet mot uppsägning skall
gälla oavsett vad i arbets- eller hyresavtalet stadgas örn uppsägningsrätt. Att
märka är att ett sådant tillägg uteslutande beror på det ovan nämnda sammanhanget
med bestämmelsen i 1 § andra stycket och alltså icke med fog kan
föranleda den slutsatsen att det i och för sig skulle vara tillåtet att genom avtal
sätta ur kraft lagens bestämmelser örn förbud mot vissa stridsåtgärder.

Därest lagrådets vid 1 § gjorda hemställan örn viss begränsning av de fall
då uppsägning skall betraktas såsom stridsåtgärd vinner beaktande, bör förbudet
mot uppsägning i förevarande paragraf uttryckligen hänföras till sådana
fall av uppsägning som avses i 1 § första stycket.

I kommissionens förslag har stadgats det undantaget från huvudregeln att
uppsägning av arbets- eller hyresavtal må ske örn arbetsledare eller annan i
förtroendeställning finnes ej skäligen böra vara medlem av förening, som avser
tillvaratagande av honom underställd personals intressen, eller annan sådan
anledning föreligger. I remitterade förslaget har i tredje stycket av paragrafen
upptagits en i viss mån motsvarande undantagsbestämmelse, som icke bär
direkt avseende å tillåtligheten av viss stridsåtgärd utan hänförts till förslagets
allmänna regel om föreningsrättens okränkbarhet och erhållit den formen att
viss föreskrift i kollektivavtal icke skall anses såsom en kränkning av föreningsrätten.
I den mån bestämmelsen sålunda reglerar avtalsfriheten följer
av vad lagrådet i det föregående anfört, att densamma enligt lagrådets mening
bör utgå. Bestämmelsen är emellertid enligt departementschefens motivering
avsedd att indirekt reglera jämväl tillåtligheten av stridsåtgärder, i det att av
bestämmelsen ansetts skola följa att stridsåtgärder icke äro förbjudna vid tvist
om ett blivande kollektivavtals innehåll i ifrågavarande hänseende. Såvitt
bestämmelsen har sistnämnda syfte, synes den böra bibehållas och införas i
ett särskilt stycke i paragrafen med en jämkad avfattning som uttrycker sist
angivna innebörd. — Den undantagsbestämmelse som det remitterade förslaget
innehåller torde väl få antagas jämväl åsyfta att, örn en där avsedd regel
intagits i kollektivavtalet, en stridsåtgärd, bestående exempelvis i upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

171

sägning av tjänsteavtal med en arbetsledare, utan vidare blir tillåten såframt
denne i strid mot kollektivavtalet inträtt såsom medlem i en arbetarorganisation.
Den avfattning som undantagsbestämmelsen erhållit leder dock ej till
sådant resultat, ity att en ledande grundsats i förslaget är och bör vara att
en åtgärd, som i lagens mening är en stridsåtgärd av sådant slag att den i
allmänhet är förbjuden, icke blir tillåten av den anledningen att i något fall
till stöd för densamma åberopas en i och för sig giltig avtalsbestämmelse. Oavsett
örn förslagets bestämmelser i denna paragraf, såvitt de reglera avtalsrätten,
bibehållas eller, i den utsträckning lagrådet förordat, få utgå, torde det
därför vara nödvändigt att, örn man vill förläna en dylik i kollektivavtal upptagen
föreskrift avsedd verkan, uttryckligt stadgande i detta syfte upptages i
lagen. Emellertid kan det enligt lagrådets mening näppeligen anses tillfredsställande
att anknyta och begränsa frågan örn arbetsledares och andra förtroendemäns
ställning i förevarande avseende till vad som stadgas i kollektivavtal.
En på sådant sätt avvägd undantagsregel skulle visserligen kunna anses
tillfyllestgörande såvitt angår de arbetsförhållanden där kollektivavtal i
dylika och andra frågor äro en normal företeelse, men på affärslivets område
lärer det i stort sett icke förekomma och knappast heller vara att förvänta att
en reglering sker genom kollektivavtal. Vid sådant förhållande måste en undantagsregel
av den innebörd kommissonen föreslagit vara att föredraga. Lagrådet,
som dock anser kommissionens regel böra i förtydligande syfte något
jämkas i fråga om avfattningen, vill därför förorda att omedelbart till huvudregeln
fogas den undantagsbestämmelsen att stadgandet örn förbud mot uppsägning
av arbets- eller hyresavtal icke skall gälla där så är att arbetsledare
eller annan i förtroendeställning finnes på grund av denna sin ställning icke
böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen, eller annan sådan anledning föreligger.

Stadgandet i andra stycket, som saknar motsvarighet i kommissionens förslag,
har enligt departementschefens motivering tillkommit för att i viss mån
betrygga rätten för arbetare och andra anställda att ingå i förhandling örn en
kollektiv reglering av arbetsvillkoren. Det måste dock ifrågasättas örn detta
är ett ämne som äger sådant samband med frågorna örn föreningsrätt att detsamma
bör behandlas i förevarande paragraf. Att märka är att stadgandet
måste antagas avse stridsåtgärder som företagas sedan tvist örn avtals träffande
avslutats och alltså icke sådana stridsåtgärder som den ena parten vidtager
i syfte att påverka utgången av en tvist örn kollektivavtal, exempelvis en
lockout från arbetsgivarens sida företagen såsom motåtgärd i anledning av
krav från arbetarnas sida på kollektivavtal. Detta synes framgå av formuleringen,
som tydligt utmärker att fråga är om vedergällning. Det vill
därför synas som örn stadgandet knappast innehåller något utöver vad som
skall gälla redan på grund av första stycket i 3 §. I varje fall torde ämnet
höra till sistnämnda lagrum. Lagrådet hemställer fördenskull att den ifrågavarande
bestämmelsen får utgå ur 4 §.

I förarbetena till den ifrågavarande lagen behandlas i skilda sammanhang
ett spörsmål, vilket icke genom det föreliggande lagförslaget upptagits till

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

behandling men som enligt lagrådets mening är förtjänt av synnerligt beaktande
särskilt vid regleringen av de frågor som avses i förevarande paragraf.
Lagrådet syftar härmed på de i kollektivavtalen ofta förekommande s. k. organisationsklausulerna,
d. v. s. bestämmelser i avtalet av innehåll att arbetsgivaren
endast får använda arbetare, tillhörande den avtalsslutande arbetarorganisationen,
eller att dennas medlemmar skola hava företrädesrätt till arbete.
Uppenbarligen har en sådan klausul i tillämpningen en mycket allvarlig innebörd
för de arbetare som förut äro anställda vid företaget men icke tillhöra
den ifrågavarande organisationen. I det remitterade förslaget har ingen hänsyn
tagits till den ömtåliga ställning, som dessa anställda intaga i förevarande
hänseende, på annat sätt än genom den indirekta verkan som 8 § kan medföra.
Enligt kommissionens lagtext (11 §) åter beredes dem såtillvida ett direkt
skydd att, örn de erbjudas att ingå i organisationen men vägra detta, denna
vägran icke får föranleda deras avskedande; en uppsägning skulle ju då vara
att anse som en påtryckning i syfte att förmå dem till inträde i organisationen,
och enligt kommissionens förslag, som lagrådet i denna del förordat, äro
vissa stridsåtgärder i sådant syfte förbjudna. Av sistberörda regel lärer i
sin ordning följa skydd för arbetsgivaren jämlikt 9 §. Därmed synes emellertid
de anställdas rätt icke för alla fall tillräckligt tillgodosedd. Det måste
nämligen uppmärksammas att frågan om möjligheten att ansluta sig till den
avtalsslutande arbetarorganisationen ingalunda alltid är en fråga endast örn
vad den enskilde arbetaren själv vill eller icke vill. Syftet med påyrkande av
organisationsklausul kan ju också vara att undantränga de förut anställda
från arbetsplatsen på det sätt att genomdrivandet av organisationsklausulen
åtföljes av en vägran att intaga dem i organisationen. Det är i sådant fall
icke möjligt att tolka en mot dem företagen stridsåtgärd såsom ett medel att
tvinga till inträde i organisationen, alldenstund ett inträde helt enkelt icke
står dem öppet. I sådana fall förefinnes alltså varken enligt kommissionens
förslag eller enligt remitterade förslaget annat skydd än det som indirekt kan
följa av 8 §. Att döma särskilt av vissa uttalanden som departementschefen
haft i ämnet måste detta skydd anses vara till sin innebörd oklart och
till sin verkan synnerligen ovisst. Departementschefen yttrar sålunda i anslutning
till 8 § bland annat att bestämmelserna till skydd för tredje mans
neutralitet i konkurrenstvister på arbetsmarknaden icke böra lägga hinder i
vägen för stridsåtgärder som till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom
stridsåtgärder mot part samt att, enligt departementschefens mening, det vore
en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den
egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon stridspunkt
berörde även konkurrerande arbetares intressen. Även om det måhända
kan vara föremål för delade meningar, i vad mån nämnda uppfattning är
riktig, ådagalägger i allt fall uttalandet, vilken vansklig ställning de ifrågavarande
anställda i själva verket intaga i det hänseende varom nu är fråga.
Enligt lagrådets mening är ett sådant sakernas tillstånd icke överensstämmande
med rätt och billighet. Lika litet som en person bör kunna drivas bort
från sitt arbete därför att han tillhör viss förening, lika litet bör ett sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

173

bortdrivande kunna framtvingas av en förening som för sina medlemmar vill
lägga beslag på arbetet. En annan sak är att arbetsgivaren, om han frivilligt
ingår på ett kollektivavtal av förevarande slag, måhända icke bör betagas
rätten att bringa detsamma i tillämpning, såframt det icke sker genom uppsägning
i syfte att förmå till inträde i organisationen.

Det lärer med fog kunna göras gällande att, när ett företag utsättes för
kollektiv stridsåtgärd i syfte att de förut anställda skola på angivet sätt avlägsnas
— ett syfte vars genomdrivande uppenbarligen kan bliva mycket
kännbart för hela företaget — såväl dessa anställda som arbetsgivaren i själva
verket äro att anse såsom parter. Icke minst framträder detta förhållande
örn, såsom vid småföretag ofta är fallet, arbetsgivaren själv arbetar jämsides
med sina arbetare. Lagrådet anser att såväl arbetsgivaren som hans anställda
i sin egenskap av parter böra åtnjuta lagens skydd mot stridsåtgärder
av antydd art och hemställer därför att i förevarande paragraf införes ett
stadgande av innebörd att kollektiv stridsåtgärd ej må i något fall vidtagas
i ändamål att uppnå föreskrift i kollektivavtal att alla i ett företag anställda
eller en eller flera grupper av dem skola tillhöra viss förening, med mindre
undantag medgives beträffande dem som vunnit anställning redan före den kollektiva
stridsåtgärdens vidtagande och vilkas anställande icke föranletts av
att stridsåtgärden var väntad.

5 §.

Det måste enligt lagrådets mening dragas i tvivelsmål, huruvida de förhållanden,
varå denna paragraf har avseende, i förslaget vunnit en sådan reglering
att lagstiftningen lämnar det skydd som den kan och bör giva. Vinner
lagrådets hemställan vid 4 § beträffande stridsåtgärder som avse organisationstvång
och genomdrivande av s. k. organisationsklausuler beaktande, motverkas
väl därigenom åtskilliga av de mest stötande angreppen på företagare som
böra få sköta sig på egen hand, men det låter sig knappast förnekas att vissa
möjligheter till obehörig inblandning i dylika företagares verksamhet ändock
komma att kvarstå. Vill man utsträcka skyddet — och, såsom särskilt av socialstyrelsens
yttrande framgår, tala starka skäl därför — står, såvitt lagrådet
kan finna, knappast annan utväg till buds än att sätta en gräns som medgiver
skydd även i sådana fall då vid företaget finnas anställda något mindre
antal oskylda personer. Frågan var gränsen bör fixeras torde icke vara av den
natur att något förslag därutinnan från lagrådets sida är påkallat.

Anledning saknas att bland de anförvanter vilkas anställande icke utesluter
skydd ej upptaga även avkomlings make.

6 §.

Under senaste årtionden ha i stor utsträckning ekonomiska stridsåtgärder,
särskilt blockader, kommit till användning såsom medel att hos en gäldenär
förskaffa angriparen en honom tillkommande betalning eller ersättning. Man
har funnit sig på sådan väg kunna komma snabbare och bekvämare till målet
än genom att anlita de statliga myndigheterna. Denna utveckling måste anses

174

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

betänklig särskilt ur den synpunkten att det är angriparen själv som ensam
bedömer vad som rätteligen skall anses tillkomma honom. Erfarenheten ger
också vid handen att mycket ofta blockader, åt vilka gives sken av att vara
indrivningsblockader, i själva verket avse att av den angripne uttvinga något
som denne ej är skyldig att utge, vare sig därför att angriparen överhuvud icke
har någon rätt till den ifrågavarande prestationen eller att han icke har rätt att
utfå den av den angripne. Blockad av sistnämnda slag brukar betecknas som
successor-blockad. Av utredningen framgår att blockader även vidtagits för
uttvingande av betalning för arbete som de blockerande icke ens påstått sig
hava utfört.

Kommissionen, som i sin 9 § behandlar detta ämne, förklarar såsom otilllåtet
att genom massaktion aftvinga annan gods eller penningar då det sker
»sig eller annan till orättmätig vinning». Förbehåll göres emellertid beträffande
successor-blockader därutinnan att förutsättningen i huvudstadgandet
förklaras icke vara för handen om successorn uppsåtligen sökt möjliggöra för
den ursprunglige gäldenären att undandraga sig gälden. Upptagandet av ett
dylikt förbehåll måste anses stå i god överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser.

I förevarande paragraf av det remitterade förslaget upptages till en början
ett stadgande av huvudsakligen samma innebörd som kommissionens huvudregel
och därefter ett andra stycke som avser stridsåtgärd i visst fall mot successor.
Av paragrafens avfattning — man märke särskilt uttrycket »ej heller»
—- kan man lätt få den uppfattning att andra stycket avser att dels direkt och
dels indirekt giva en reglering beträffande åtgärder mot successor överhuvud
när angriparen därigenom icke avtvingar successorn annat än vad den förre har
att bekomma av den ursprunglige gäldenären. Detta kan näppeligen vara meningen.
Leverantörer, som icke fått betalt för levererade varor av den ursprunglige
gäldenären, böra uppenbarligen icke, i andra fall än då det är tillåtet
enligt kommissionens förslag, få tillgripa blockad mot successorn för uttagande
av betalningen. Förhållandet mellan de båda styckena bör därför, oavsett
vilken omfattning regeln i andra stycket erhåller, uttryckas så, att där
angives i vilka undantagsfall stridsåtgärder mot successor äro tillåtna.

Stadgandet i första stycket innefattar den sakliga avvikelse från kommissionens
förslag att även andra stridsåtgärder än massaktioner förbjudas. Örn
en hyresvärd eller arbetsgivare genom uppsägande av avtal vill tvinga kontrahenten
att, för att förlängning av avtalet skall komma till stånd, lämna en penningersättning,
skulle en dylik åtgärd falla under bestämmelserna i lagen. På
samma sätt skulle det förhålla sig örn tva eller flera affärsmän i förening avbröte
bestående förbindelse med annan affärsman och såsom villkor för återknytande
av förbindelsen uppställde villkor örn att en oskälig ersättning erlades.
Att i förevarande lag reglera dessa förhållanden kan lagrådet icke anse
riktigt. Då fall av denna art inträffar, torde väl oftast förhållandet vara sådant
att stadgandet i 31 § avtalslagen blir tillämpligt, och vederbörande kan
då med åberopande härav skaffa sig rätt vid de allmänna domstolarna. Det
synes föga lämpligt att specialdomstolen skall få till uppgift att bedöma dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

175

till det vanliga rättslivet hörande frågor. Lagrådet hemställer därför att i
enlighet med kommissionens förslag endast frågan örn kollektiva stridsåtgärders
tillåtlighet regleras i förevarande paragraf.

I det remitterade förslaget har det i kommissionsförslaget använda uttrycket
orättmätig vinning ersatts med »obehörig vinning». Sistnämnda uttryck kan
bidraga till den uppfattningen att sådan mot successor vidtagen blockad,
med vilken angriparen icke avser att förskaffa sig mer än vad han har att
fordra av den ursprunglige gäldenären, icke skall träffas av bestämmelsen
i första stycket. Med åberopande av vad lagrådet i det föregående anfört härutinnan
och då anledning ej eljest föreligger att avvika från kommissionens
förslag på denna punkt, hemställes att det däri använda uttrycket upptages.

Vad angår den i andra stycket behandlade frågan örn successor-blockaders
tillåtlighet så hava till stöd för den utsträckning av tillåtligheten som skett i
det remitterade förslaget — innebärande bland annat att blockad för uttagande
av fordringar på lön för utfört arbete skulle kunna få vidtagas även mot den som
å exekutiv auktion inköpt den fastighet varå arbetet utförts — åberopats svårigheterna
för arbetarna vid byggnadsföretag att utfå sina lönefordringar. Även
örn dessa svårigheter må hava i någon mån överdrivits och det kan antagas
att i många fall arbetarna skulle, utan anlitande av den visserligen för dem
bekvämare och mera lätt tillgängliga vägen medelst blockad, kunna på annat
sätt få sina fordringar säkerställda, är obestridligt att här föreligger en lucka
i lagstiftningen. Fråga örn lagändring till fyllande av denna brist har sedan
länge varit bragt å bane, men på grund av svårigheterna att finna lämpligt avvägda
bestämmelser samt betänkligheter som i olika avseenden gjorts gällande
har frågan fått vila, och departementschefen har i sitt yttrande förklarat att
på grund av dessa svårigheter förslag i ämnet icke kan under den närmaste
tiden framläggas. Lagrådet har självfallet icke i detta sammanhang kunnat
underkasta frågan så ingående undersökning, att lagrådet kan bedöma, huru
långt gående ingrepp i andra rättsägares intressen äro behövliga för att komma
till ett tillfredsställande resultat. Lagrådet förmenar emellertid att, även om
man vid tillerkännande åt arbetare av förmånsrätt eller panträtt i den fastighet,
därå deras arbete utförts, skulle nödgas i viss mån eftergiva på principer som
hittills ansetts böra upprätthållas, betänkligheter häremot dock böra väga mindre
än betänkligheterna mot att, såsom förslaget innebär, legalisera en befogenhet
för arbetarna att genom blockad tilltvinga sig prestationer av en person
till vilken de icke stå i rättsförhållande. Härvid är särskilt att beakta att,
såsom förut framhållits, det är arbetarna själva som vid blockaderna bestämma
storleken av sin fordran och att den angripne måhända ofta saknar möjlighet
att kontrollera huruvida fordringens belopp är riktigt. Om man alltså vill
söka tillgodose arbetarnas befogade anspråk på ökad möjlighet att i laglig ordning
utfå lön för sitt arbete, bör man enligt lagrådets mening icke gå den väg
det remitterade förslaget innebär utan söka vinna målet genom skyndsamt fullföljande
av ovan omförmälda lagstiftningsfråga. Under åberopande av det nu
anförda och då fog torde saknas för att begränsa andra styckets regel till ersättning
för utfört arbete, hemställer lagrådet om återgång till kommissionens
förslag i förevarande hänseende.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

8 §.

Enligt förevarande paragraf förbjudes att i vissa tvister av rent ekonomisk
natur rikta stridsåtgärd mot någon som ej är part i tvisten. Även i tvister
av denna art kan emellertid motsättningen mellan parterna vara sådan att
redan stridsåtgärd av ena parten mot den andra är enligt den föreslagna lagen
eller lagen örn kollektivavtal förbjuden. Därest så är förhållandet, skyddas
utomstående genom stadgandet i 9 §. Skyddet enligt sistnämnda paragraf är
ovillkorligt, varemot från det i 8 § stadgade förbudet mot stridsåtgärd göras
undantag dels i 10 §, till vilken 11 § utgör tillägg, och dels i 12 §.

Det torde med hänsyn till dessa förhållanden vara lämpligt att antingen låta
8 och 9 §§ byta plats eller placera 9 § sist i förevarande avdelning, varjämte
i 8 § bör angivas att däri ej regleras de fall som avses i 9 §. Härigenom
vinnes ej blott den fördelen att 8 § och dess undantag sammanföras i oavbruten
följd, utan även att på grund av den förändrade platsen för 9 § och den föreslagna
jämkningen av 8 § blir tydligare utmärkt att i en var av dessa paragrafer
föreligger en självständig parallell reglering av olika fall av skydd för
utomstående och att stadgandena i 10 och 12 §§, som utgöra undantag från 8 §,
icke i något avseende kunna ha tillämpning å fall som avses i 9 §. Lagrådet
vill därjämte föreslå att i 8 § uttryckligen angives att från det där stadgade
förbudet skola gälla de undantag som omnämnas i 10 och 12 §§.

Det i 8 § första stycket med kursiv stil införda uttrycket tredje man lider
av en viss oklarhet. Enligt rubriken till den nästföregående avdelningen i det
remitterade förslaget »Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder
mot part)» avses där stridsåtgärd i anledning av sådan motsättning
att vederbörande kunna betecknas såsom parter. De motsättningar varom
där är fråga kunna emellertid understundom vara av sådan art att först
stridsåtgärden själv framkallar en partställning. Från denna synpunkt sett
kunna de som enligt rubriken till den följande avdelningen betecknas såsom
tredje män även betraktas såsom parter i en motsättning föranledd av en mot
dem vidtagen eller dem hotande stridsåtgärd. De äro i detta fall dels parter
i den motsättning som berör dem själva och dels tredje män i förhållande till
den ursprungliga tvisten. Detta gäller såväl 8 som 9 §. Det synes under
sådana omständigheter vara att föredraga att icke i 8 § första stycket använda
uttrycket tredje man med kursiv stil på ett sätt som antyder att därmed
avses att ge en begreppsbestämning. Den verkliga skiljelinjen mellan
de båda grundläggande avdelningarna i lagförslaget anges i avdelningarnas
rubriker genom orden stridsåtgärder med omedelbart och medelbart syfte. Den
sålunda uppdragna gränslinjen förlorar emellertid i viss mån sin klarhet genom
de i parentes insatta orden stridsåtgärder mot part och mot tredje man, vilka
dels, såsom lagrådet tidigare anmärkt, användas i en bemärkelse som ej är den
vanliga och dels brista i tydlighet, enär i den första avdelningen motsättningen
kan vara så obestämd att parten närmast är tredje man till dess stridsåtgärden
vidtages och i fall som avses i den andra avdelningen tredje mannen i viss
mening kan sägas vara part i den egna tvisten. Användes termen tredje man,
vilket från bekvämlighetssynpunkt kan vara berättigat, bör därför stå klart

Kungl. Maj :ts proposition nr 81.

177

att denna term icke är en definition ur vilken slutsatser kunna dragas utan
endast är användbar såsom en i sammanhang med ifrågavarande lagstiftning
tillkommen, av bekvämlighetsskäl godkänd benämning på den som skyddas
mot stridsåtgärder med medelbart syfte.

Då avfattningen av första stycket ej fullt klart ger vid handen att, såsom
uppenbarligen är meningen, där avsedd stridsåtgärd förutsättes använd såsom
påtryckningsmedel mot part i den ursprungliga tvisten och att likgiltigt är
huruvida åtgärden jämväl innebär påtryckning mot den som är utomstående
i förhållande till denna tvist — syftet med stridsåtgärden mot den sistnämnde
är ej sällan allenast att försätta honom i en belägenhet som i sig, utan inverkan
på hans vilja, blir av betydelse för den ursprungliga tvisten — torde vara
lämpligt att, med undvikande av ordet påtryckningsmedel, giva första stycket
det innehållet att emot den, som ej är part i den tvist, varom i stycket
förmäles, stridsåtgärd icke må vidtagas i syfte att därigenom påverka part i
nämnda tvist.

9 §.

I den lydelse förevarande paragraf fått i det remitterade förslaget hänvisas
helt allmänt till »motsättning till part som enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd
mot denne». Däri inbegripas då ej endast de fall, som avses i 2—6 §§
i det remitterade förslaget, samt det i 7 § av samma förslag omnämnda förbudet
mot vissa stridsåtgärder mot part i bestående kollektivavtal, utan jämväl
fall då eljest enligt lag åtgärd av det slag som omförmäles i 1 § är förbjuden.

Huruvida de fall där stridsåtgärd mot part är otillåten skola kännetecknas
genom en allmän hänvisning till lag eller begränsas på sätt som skett i kommissionsförslaget
att avse endast de i förevarande lagförslag omnämnda fallen
av förbud mot stridsåtgärder med omedelbart syfte, torde vara beroende av frågan
örn, på sätt som föreslagits i det till lagrådet remitterade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen, stadganden örn skydd i vissa
fall för den som vid domstol fört talan eller vittnat skola införas i nämnda
lagrum eller örn, såsom lagrådet i överensstämmelse med kommissionens förslag
förordar, motsvarande stadganden skola intagas i nu förevarande lagförslag.
I sistnämnda fall torde den allmänna hänvisningen till lag böra
utbytas mot en sådan hänvisning som kommissionens förslag i detta avseende
innehåller.

Det i 9 § använda uttrycket »påtryckningsmedel» synes ej lämpligt med hänsyn
därtill att i en del fall fråga ej är örn påtryckning å part i den ursprungliga
tvisten utan allenast om vedergällning mot denne eller annat sådant ändamål.
Orden »såsom påtryckningsmedel» torde alltså böra utgå.

Paragrafens lydelse synes kunna föranleda den uppfattningen att förutsättning
för det där stadgade förbudet att rikta stridsåtgärd mot tredje man
är att varje slag av stridsåtgärd mot part är förbjuden. Att detta icke är avsett
framgår emellertid av kommissionens av departementschefen åberopade
motivering. Tredje man skall vara skyddad mot alla slag av stridsåtgärder

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

så snart part åtnjuter skydd mot något slag av sådan åtgärd. Paragrafen synes
fördenskull böra giva uttryck åt att, där i 2—6 §§ i denna lag eller eljest
i lag stadgas förbud mot stridsåtgärd med omedelbart syfte, det icke är tilllåtet
att i anledning av sådan motsättning till part som där avses rikta någon
som helst stridsåtgärd mot tredje man.

10 §.

Ifrågasättas kan örn det är erforderligt eller ens lämpligt att i första stycket
ges uttryck åt en allmän grundsats, vars tillämpning de därefter i punkterna
1—6 i andra stycket givna reglerna synas avsedda att närmare bestämma.
Att använda uttrycket »neutral» synes för övrigt var så mycket mindre
lämpligt som detta uttrycks innebörd är ganska svävande. Lagrådet
förordar därför att ingressen till paragrafen ges allenast det innehållet att
det i 8 § stadgade skyddet icke tillkommer dem som sedan nämnas i punkterna
1—6.

I punkterna 2 och 3 i andra stycket har genom ordet »behörigen» antytts en
viss begränsning av de fall då skydd jämlikt 8 § skall vara uteslutet. Att
med ledning enbart av själva lagtexten förstå vad man därmed velat uttrycka
synes knappast möjligt. Av motiveringen framgår emellertid att man avser
en begränsning i två olika hänseenden. Dels åsyftas att göra en antydan, som
antagits vara erforderlig, örn den regel som redan är uttalad i 9 § och dels
har ansetts att, oaktat de av kommissionen föreslagna behörighetsreglerna icke
upptagits, viss hänsyn dock borde tagas till det förhållandet att en arbetsstrid
kan tänkas ^igångsatt av en underorganisation som enligt sina stadgar är därtill
obehörig.

Vad det förstnämnda skälet angår må anmärkas att, då förevarande paragraf
innefattar undantagsbestämmelser i förhållande allenast till 8 § som i
motsats till 9 § avser fall då stridsåtgärder mot part äro tillåtna, ett framhållande
i förevarande paragraf av den gränsdragning, som sålunda består mellan
8 och 9 §§ och som redan kommit till uttryck i sistnämnda paragraf, måste
betecknas såsom så långt ifrån klargörande att det fastmera i viss mån
är ägnat att missleda till en oriktig föreställning örn innebörden i nyssnämnda
hänseende av 8 §. Det ifrågavarande av departementschefen anförda skälet
synes därför icke böra föranleda ett bibehållande av ordet »behörigen» i förevarande
paragraf.

Emellertid torde ur en annan synpunkt, som är i viss mån besläktad med den
av departementschefen anlagda, skäl förefinnas för en begränsning av den art
som ligger i ordet »behörigen». För 8 § är visserligen, såsom nämnts, utmärkande
att i där avsedda fall stridsåtgärder mot part äro tillåtna, men däremot
äro enligt samma paragraf, med de undantag som föranledas av 10 och 12 §§,
stridsåtgärder mot tredje man förbjudna. Det är exempelvis, med undantag
för tillåtna sympatiåtgärder, icke tillåtet vare sig att i påtryckningssyfte blockera
arbetsplatsen hos en neutral tredje man, som levererar varor till eller utför
arbetsbeting åt en part, eller att i sådant syfte kollektivt utestänga neutrala
arbetare som inköpa varor hos motparten-konkurrenten. Företages

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

179

en sådan obehörig blockad eller utestängning, bör uppenbarligen den som bryter
blockaden eller anställer de utestängda icke av sådan anledning gå miste
örn det skydd som stadgas i 8 §. Detta synes böra komma till uttryck i punkterna
2 och 3 på sådant sätt att i vardera punkten angives att skyddet förloras
såframt icke blockaden respektive utestängningen är otillåten enligt den
nu föreslagna lagen.

Det andra av departementschefen angivna syftet med ordet »behörigen»,
nämligen att giva en viss sanktion åt organisationernas egna behörighetsregler

1 så måtto att en i strid med nämnda regler igångsatt blockad eller utestängning
må brytas utan att skyddet förloras, kan uppenbarligen icke uttryckas
så kortfattat som i förslaget skett. De skilda organisationernas stadgar äro
inga normer, vilkas giltighet lagen utan vidare kan förutsätta såsom given.
Därest allmänna behörighetsregler upptagas, kunde det möjligen falla sig naturligt
att i förevarande sammanhang hänvisa till dem, om icke, såsom lagrådet
håller före, i sådant fall redan av allmänna grundsatser måste anses
följa att skyddet icke förloras genom åsidosättande av stridsåtgärd igångsatt
av en obehörig. Såframt i lagen icke komma att införas behörighetsregler
med mera vidsträckt tillämplighet, synes det knappast lämpligt att upptaga
sådana med den begränsade räckvidd och den endast indirekt framträdande
verkan som förslaget i denna del medför. Det skulle nämligen då bliva oundgängligt
att i lagen tydligt angiva i vilket eller vilka hänseenden stridsåtgärden
skall vara behörig ävensom de normer efter vilka frågan örn behörighet
skall bedömas.

Av skäl som lagrådet tidigare anfört torde punkt 2 icke böra avse den som
vid arbetsnedläggelse kvarstannat i sin anställning, förutsatt att anställningen
ägt rum före tvisten och innan denna var väntad samt att han icke utfört annat
blockerat arbete än det som han på grund av nämnda anställning varit
pliktig att fullgöra.

En begränsning av liknande slag som den vilken föreslagits vid punkterna

2 och 3 synes kunna ifrågasättas även vid punkt 1. Då emellertid stadgandet
i denna punkt fått en avfattning som gör förlusten av skydd beroende av att
förpliktelse mot förening åsidosatts samt vid bedömande av huruvida sådant
åsidosättande föreligger uppenbarligen hänsyn måste tagas till sådant i punkterna
2 och 3 berört förhållande som det att den blockad eller den utestängning
varom är fråga är otillåten enligt lagen, torde uttrycklig bestämmelse härutinnan
icke erfordras.

Däremot synes motsvarande begränsning av undantaget som den vilken i
punkt 2 gjorts genom förbehållet rörande skyddsarbete, böra uttryckligen stadgas
även i fråga örn punkt 1.

Bestämmelserna örn undantag för skyddsarbete och därmed jämställt arbete
synes dock lämpligen, såsom skett i kommissionens förslag, böra i deras helhet
sammanföras i paragrafens sista stycke.

Frågan huruvida det remitterade förslagets perfektform eller kommissionsförslagets
presensform bör komma till användning i punkterna 1—4 (»åsidosatt»,
»utfört», »anställt», »lämnat», »bisprungit») sammanhänger med den i

180 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

3 § behandlade frågan. Därest denna löses på sätt lagrådet förordat, bör presensformen
användas.

Mot det föreslagna stadgandet i punkt 5 synes annat ej vara att erinra än
att, då enbart den omständigheten att en person är kommanditdelägare i ett
handelsbolag som är part i tvisten icke synes vara tillräcklig grund för att
undandraga honom det i 8 § föreskrivna skj^ddet, från den i denna punkt intagna
regeln undantag bör göras för kommanditdelägare.

Vad angår punkt 6 synes principiellt oriktigt att aktiebolag skall förklaras
oskyddat därför att den kanske tillfällige innehavaren av aktiemajoriteten råkat
i tvist. Uppenbart är att minoritetens intresse härigenom obehörigen kränkes.
Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning å handelsbolag; och oegentligheten
framträder särskilt när tvisten rör en kommanditdelägare. Självfallet
är att, örn ett bolags verksamhet kan sägas i verkligheten vara driven för dens
räkning som är part i tvisten, den omständigheten att bolaget är i juridiskt avseende
ett från parten skilt rättssubjekt icke bör tillerkännas någon betydelse
i förevarande avseende; men detta är ett förhållande som säkerligen kommer att
beaktas utan att uttrycklig bestämmelse därom är erforderlig. Att gå längre
synes med hänsyn till berättigade minoritetsintressen icke vara tillrådligt. Lagrådet
förordar alltså att ifrågavarande punkt måtte utgå.

Beträffande sista stycket torde böra anmärkas att det omfång som i kommissionens
förslag givits åt de arbeten som betecknats med termen skyddsarbete
ingalunda synes överskrida vad som i nämnda avseende måste anses
påkallat. Lagrådet hemställer alltså att de exempel på sådant arbete, som
finnas i kommissionens förslag men som uteslutits i det remitterade förslaget,
måtte där upptagas. Vidare synes möjlighet böra beredas att, genom särskild
bestämmelse i kollektivavtal att visst arbete skall anses såsom skyddsarbete,
utvidga kretsen av de arbeten som åtnjuta ifrågavarande ovillkorliga skydd.

U §.

Mot den i förevarande paragraf ifrågasatta regleringen av hithörande förhållanden
har i åtskilliga av de över kommissionsförslaget avgivna yttrandena
rests bestämda gensagor. Dels har framhållits, att stadgandets innehåll icke
kunde anses hänförligt under förevarande lagstiftning samt att, örn man ville
hindra att ifrågavarande anställda bleve avskedade vid vägran att fullgöra
dem enligt avtal åliggande arbetsplikt, en bestämmelse därom ej borde taga
sikte på arbetsavtalets rättsverkan, utan i överensstämmelse med lagförslagets
uppställning i övrigt innebära förbud för arbetsgivaren att avskeda de anställda
i anledning av sådan vägran. Dels har gjorts gällande, att det föreslagna
stadgandet, förutom att det icke toge hänsyn till arbetsledarnas naturliga ställning
som arbetsgivarnas förtroendemän, även vore sakligt omotiverat såsom
innebärande ett obehörigt ingrepp i avtalsfriheten.

Lagrådet har tidigare framhållit såsom principiellt olämpligt att i den föreslagna
lagen giva regler som beröra avtalsfriheten; och tillräckliga skäl att
här frångå denna principiella ståndpunkt synas ej föreligga. Vad man med

Kungl. Majlis proposition nr SI.

181

den ifrågasatta bestämmelsen velat vinna kan i viss utsträckning ernås genom
att stadga förbud mot att vidtaga strid såtgärd mot sådan anställd varom
här är fråga i anledning av att han, oaktat åtagande i arbetsavtal, under arbetsinställelse
vägrat att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra
annat arbete än i 10 § sista stycket sägs. Huruvida ett dylikt förbud,
materiellt sett, kan anses befogat, finner lagrådet vara synnerligen tveksamt.
I viss mån sammanhänger denna fråga med spörsmålet angående omfattningen
av begreppet skyddsarbete. Därest åt detta gives den vidsträcktare omfattning
som lagrådet förordat, anser sig lagrådet med hänsyn till den ömtåliga
ställning som den här avsedda personalen intager vid konflikter icke
böra avstyrka att stadgande i ämnet av den innebörd som nyss nämnts upptages
i lagen.

13 §.

Paragrafen synes knappast hava fått en sådan avfattning att skadeståndsskyldighet
kan åläggas envar som bör drabbas därav. Uttrycket »vidtagit
stridsåtgärd» torde nämligen icke vara tillräckligt omfattande och lämnar i
vissa fall, då stridsåtgärdens igångsättande kan hänföras till en sammanslutning,
rum för tvekan.

Beträffande de kollektiva stridsåtgärderna har man att skilja bland annat på
det fall då en organisation anordnar åtgärden och det fall då en oorganiserad
massa igångsätter densamma. I intetdera fallet synes det böra ifrågakomma
att låta den bliva skadeståndsskyldig som icke kan tillvitas något annat än att
han deltagit i själva arbetsinställelsen, respekterat blockaden etc. Detsamma
gäller den som visserligen deltagit i ett sammanträde, där åtgärden beslutats,
men därvid icke biträtt beslutet. Däremot synes det icke riktigt att låta den gå
fri som biträtt ett sådant beslut. Förslagets avvikelse i detta avseende från
kommissionens ståndpunkt leder, då fråga är om åtgärd från en organisations
sida, till att väl organisationen blir skadeståndsskyldig men däremot måhända
ingen av de personer som deltagit i beslutet. Är det en oorganiserad massa från
vilken åtgärden utgår, skulle resultatet till och med kunna bliva att ingen kunde
förpliktas att utgiva skadestånd, ity att det då icke funnes någon juridisk person
mot vilken man kunde vända sig. Lagrådet förordar en återgång till kommissionens
ståndpunkt så att den som biträder beslut örn en otillåten kollektiv
stridsåtgärd kan åläggas skadeståndsskyldighet. Visserligen är det sant att, såsom
departementschefen framhållit, bevissvårigheter kunna uppstå, men enligt
lagrådets mening bör denna omständighet icke få stå hindrande i vägen för ett
fastställande i lagen av vad som principiellt är det riktiga. Det kan i detta sammanhang
framhållas att, örn en medlem av den beslutande sammanslutningen
efter beslutets fattande genom uppmaningar att deltaga eller genom andra åtgöranden
är verksam för beslutets realiserande, detta måste anses utgöra ett det
kraftigaste indicium på att han biträtt beslutet. Sålunda kunna dylika åtgöranden,
även om de icke innefatta sådana verkställighetsåtgärder att vederbörande
kan anses hava »vidtagit» stridsåtgärden, få betydelse också i det fall
att de äga rum innan förbud jämlikt 17 § meddelats.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

I andra stycket upptages ett stadgande som helt överensstämmer med 9 §
i lagen örn kollektivavtal. Här uppkommer frågan huruvida den skadelidande,
sedan skadeståndsskyldighet en gång ålagts någon eller några, äger vända sig
mot nya svarande som av en eller annan anledning icke varit indragna i den första
rättegången. Vid tillämpningen av kollektivavtalslagen har arbetsdomstolens
majoritet ställt sig på den ståndpunkten att, då lagen utgår från en
ansvarsfördelning efter skuld, däri måste anses ligga ett medgivande att frågan
om skuldens fördelning får upptagas till ny prövning i den mån nya skadevållande
upptäckas. Även om en sådan reglering kan hava sitt berättigande
beträffande kollektivavtalslagen, som behandlar obligatoriska förhållanden,
torde den i allt fall icke vara påkallad i förevarande lag, som bär avseende
på utomobligatoriska förhållanden, där i allmänhet principen örn solidarisk
skadeståndsskyldighet är förhärskande; och då det är uppenbart att
en dylik reglering av frågan medför betydande praktiska olägenheter, synes
den böra undvikas, helst som dessa olägenheter här skulle få ojämförligt större
räckvidd än då fråga är örn tillämpning av kollektivavtalslagen. Med hänsyn
härtill förordar lagrådet att domstolens skyldighet att fördela skadeståndsansvaret
efter vars och ens skuld hänföres, icke såsom i förslaget skett till skadeståndsfrågan
i dess helhet utan till det rättsliga avgörande som för varje gång
äger rum.

En dylik regel bör emellertid i viss utsträckning kompletteras. Skall det
avgörande som i ett mål träffas angående skadeståndet vara oåterkalleligt såvitt
angår den eller dem som svara i målet, kan det ifrågasättas örn icke principen
örn ansvarsfördelning efter skuld bör medföra att det skall stå svarande
öppet, örn han anser annan jämte honom vara ansvarig för skadan, att i samma
mål instämma denne med yrkande örn fördelning av skadeståndsskyldiglieten.
Då en dylik regel emellertid icke kan förväntas erhålla större praktisk
betydelse, torde den knappast vara erforderlig. Däremot synes — med
utgångspunkt från att principen örn solidarisk skadeståndsskyldighet icke behöver
hållas helt borta från ifrågavarande slag av mål — böra i lagen utsägas
att om den skadelidande, sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, anhängiggör
talan mot annan, den sistnämnde må, i den mån det finnes skäligt, förpliktas
att solidariskt med den först förpliktade gälda skadestånd. En dylik
regel torde böra vid tillämpningen så förstås att, örn genom den första domen
två eller flera ålagts gälda skadestånd och den sedermera instämde skall förpliktas
till solidarisk skadeståndsskyldighet, i den senare domen skall uttryckligen
fastslås i vad mån denna solidaritet hänför sig till envar av de först instämda.

Vidtagandet och genomförandet av ekonomiska stridsåtgärder kan tydligen
i mångahanda måtto föranleda skada. Att i lagen icke avhandlas skada för
annan än den mot vilken stridsåtgärden riktas lärer vara så självfallet att det
knappast behöver direkt utsägas. Men det måste betvivlas att den förevarande
lagen lämpligen kan reglera ens sådan skada i hela dess utsträckning.
Det bör nämligen uppmärksammas att stridsåtgärden ofta kan innebära avtalsbrott
på det ekonomiska livets område: säljaren inställer kontrakterade le -

Kungl. Majlis proposition nr 81.

183

veranser, avtalad kredit spärras i strid mot avtalet, arbetsgivaren avskedar i
förtid arbetaren och underlåter att utbetala hans lön, hyresgästen avflyttar
mitt under hyresåret och upphör med hyresbetalningen o. s. v. Förslaget utmärker
ej annat än att även all skada, som kan uppsta av dylika avtalsbrott,
skall vara inbegripen under den nya lagens reglering. Så snart ett dylikt
avtalsbrott är eller påstås vara begånget i något enligt denna lag otillåtet
syfte, skall följaktligen frågan örn skadestånd kunna undandragas de allmänna
domstolarna och underkastas en processordning med allenast en instans;
och skadeståndsskyldigheten skall, utan hänsyn till vad avtalet eller annan
lag kan stadga örn solidarisk ansvarighet m. m., mellan de ansvariga fördelas
efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till last. Att detta
icke är rimligt och ej heller kan vara avsett torde ligga i öppen dag. Enligt
lagrådets mening är det nödvändigt att uttryckligen begränsa lagens tillämplighetsområde
i detta avseende. Detta synes kunna ske genom ett tillägg till
förevarande paragraf av innehåll att, om stridsåtgärd innefattar brott mot
annat avtal än kollektivavtal, vad i förevarande lag stadgas icke skall äga
tillämpning å sådan ansvarighet för skada av avtalsbrottet som eljest följer
av lag eller avtalet. Därmed avgränsas, materiellt och processuellt, dylika
skadeståndsfrågor och den nya domstolen far att pröva allenast sådana frågor
örn skadeståndsskyldighet som i övrigt kunna uppkomma till följd av
otillåtna stridsåtgärder, såsom skyldighet att gottgöra skada av en uppsägning
som icke strider mot det träffade avtalet, skada bestående i personligt
lidande genom avtalsbrott där dylikt lidande icke ersättes enligt avtalet eller
annan lag o. s. v. Att märka är att den berörda avgränsningen bör ske med
avseende å ansvarigheten för skadan och icke å själva skadan. Om t. ex.
såsom ett moment i en kollektiv stridsåtgärd, mot vilken förbud jämlikt 17 §
meddelats, ingår att, på uppmaning av A, B bryter sitt kontrakt med C, så
skall B:s skyldighet jämlikt kontraktet att till C utgiva skadestånd prövas
av allmän domstol, men Ars skyldighet, som särskilt örn B är insolvent kan
avse samina skada, bedömas enligt den förevarande lagen.

U §.

Stadgandena i förevarande paragraf kunna bliva av väsentlig betydelse för
lagens effektivitet, även örn behörighetsregler av det slag kommissionen föreslagit
icke införas i kéen. Jämväl såsom ett komplement till dylika behörighetsregler,
ägnat att förebygga och neutralisera säraktioner av obehöriga,
skulle de kunna fylla en viktig uppgift. Förslaget lämnar emellertid rum för
vissa anmärkningar.

Någon närmare motivering har icke förebragts för frångåendet av kommissionens
ståndpunkt att anknyta reglerna endast till kollektiva stridsåtgärder.
Lagrådet förordar en återgång till kommissionens förslag i denna del.

Den i remitterade förslaget angivna förutsättningen att det skall föreligga
en tvist, vari föreningen är invecklad och i anledning av vilken medlemmen
gör sig skyldig till det olagliga förfarandet, finner lagrådet innefatta en

184

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

opåkallad inskränkning av paragrafens tillämplighetsområde. I huvudsaklig
överensstämmelse med kommissionens förslag — oavsett om behörighetsregler
införas eller ej kan enligt lagradets asikt förutsättningen lämpligare angivas
så att medlem i förening gjort sig skyldig till otillåtet förfarande, som
i 13 § sägs, och fråga är örn kollektiv stridsåtgärd av sådan art att den faller
inom föreningens verksamhetsområde.

Föreningens åliggande angives i förslaget endast sålunda att föreningen
skall söka hindra medlemmen från att fortsätta förfarandet. Även örn departementschefens
asikt är riktig att fragan huruvida organisationen gjort vad
på den ankommer måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall, kan man dock ej undgå att finna förslagets regel i allt för hög
grad sakna positiva anvisningar. Ett åtgörande från föreningens sida som
under alla förhållanden synes påkallat är att, efter vunnen kännedom örn förfarandet,
giva medlemmen till känna föreningens ogillande av detsamma.
Denna skyldighet torde böra uttryckligen fastslås. Vad föreningen därutöver
bör åtgöra är svårare att i lagen närmare precisera; man torde därutinnan
få nöja sig med ett mera allmänt stadgande av innebörd att föreningen
i övrigt skall, på sätt som står föreningen till buds, söka dels hindra medlemmen
från att fortsätta förfarandet och dels förebygga skada av detsamma.
Det torde dock kunna ifrågasättas örn man icke bör uttryckligen stadga skyldighet
för föreningen att utan dröjsmål lämna den angripne meddelande örn
sina åtgöranden i berörda avseenden. Att sådant tillkännagivande sker i förhållande
till den angripne kan vara av betydelse med hänsyn till möjligheten
för denne att påverka opinionen och möta eventuella angrepp från andra håll.

17 §.

„ Av stor Vlkt för lagstiftningens effektivitet är att erforderliga garantier
astadkommas för att ett av domstolen meddelat förbud verkligen medför det
asyftade resultatet, stridsåtgärder inställande. I den mån det är möjligt att
sta ga straff för den som åsidosätter förbudet, ligger ju frågans lösning inom
nara räckhåll. Detta lärer emellertid icke kunna ske för alla fall. Där fråga
är örn kollektiva stridsåtgärder, bör det icke ifrågakomma att straffbelägga
det okomplicerade deltagandet (underlåtenhet att arbeta, respekterande av
blockadförklaring etc.), även örn detta deltagande på sätt och vis innebär ett
f bosättande av förbudet. Att uppställa ett generellt förbud för förening att
fortsätta en igångsatt kollektiv stridsåtgärd, på samma sätt som skett i fråga
om de individuella stridsåtgärderna, leder med hänsyn till den kollektiva stridsåtgärder
egen natur icke till målet. Emellertid ligger det i öppen dag att
nu nämnda förhållanden innebära den största fara för förbudets effektivitet
och därmed också för domstolens auktoritet. Ett förbud exempelvis som medför
varken att de strejkande återgå till arbetet eller att de ledande i den förening
som anordnat strejken ge något tecken till stridens upphörande kommer
att ur rättsordningens synpunkt te sig föga ändamålsenligt. Till ett dylikt resultat
synes dock förslaget i vissa fall kunna leda, även örn detta icke behöver

Kungl. Maj:ts proposition nr SI. 185

befaras då man har med de mera fasta organisationerna att göra. Att den
angripne på angriparens bekostnad kungör domstolens förbud i en tidning, som
måhända i mycket obetydlig utsträckning når den läsekrets mot vilken förbudet
är riktat, båtar föga. Vad man bör kunna fordra är en åtgärd i återkallande
riktning fran ledningen a den angripande sidan. Den psykologiska
verkan, som en uttrycklig förklaring just från detta håll kan medföra, får
icke underskattas. Vad i sadant avseende kan begäras är åtminstone en av
denna ledning undertecknad förklaring att stridsåtgärden avlyses. Under alla
förhållanden synes det lämpligt att förklaringen överlämnas till den angripne,
som därigenom sättes i tillfälle att själv vidtaga åtgärder för dess offentliggörande.
Att ålägga angriparen publiceringsskyldighet genom tidningspressen
även beträffande avlysandet från den angripande sidan torde icke böra ifrågakomma,
då därmed icke kan förbindas någon sanktion av större värde. Däremot
kan det tänkas i vissa fall vara lämpligt att angriparen annorledes, t. ex.
genom anslag å arbetsplatsen, själv sprider kännedom örn stridens avlysande.
Härutinnan bör det tillkomma domstolen att lämna erforderliga föreskrifter.
Lagrådet ifrågasätter därför örn icke i föreläggande jämlikt första stycket
må kunna stadgas — utom skyldighet att i tidning kungöra domstolens förbud
— tillika skyldighet att på lämpligt sätt som domstolen kan bestämma
avlysa stridsåtgärden. Till föreläggandet i denna senare del bör uppenbarligen
knytas effektiv straffpåföljd vid underlåtenhet att fullgöra detsamma.
Därom torde lämpligen böra stadgas i nästföljande paragraf. Därför synes,
örn förslaget i förevarande avseende ändras, jämväl bestämmelsen örn äventyr
vid underlåtenhet att införa kungörelse i tidning böra sammanföras med bestämmelserna
i allmänhet örn påföljder i 18 § och i förevarande paragraf hänvisning
blott göras till vad i 18 § stadgas.

I andra stycket stadgas att uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid
mot lagen skall vara ogin och att domstolen, där sådan uppsägning skett, skall
äga meddela föreskrift örn återställande av förhållande som rubbats genom
uppsägningen. Detta stadgande hör till dem, örn vilka det, såsom lagrådet
förut antytt, måste ifrågasättas huruvida de icke leda längre än som är betingat
av lagstiftningens syfte och ingripa djupare i civilrättens regler än tillrådligt
är. Stadgandet synes kunna leda till förvecklingar. Redan den omständigheten,
att vid domstol eller myndighet, där talan grundas å uppsägningen,
invändning när som helst kan göras om uppsägningens ogiltighet på
grund av omständigheter, som omförmälas i förevarande lag, synes i viss mån
betänklig med hänsyn till de uppehåll i processens normala förlopp, vilka
kunna föranledas av att specialdomstolens beslut bör avvaktas. Konflikter
mellan specialdomstolens och andra myndigheters beslut kunna också uppkomma
i sådana fall, då exekutiv myndighet meddelar beslut. Värre är emellertid
att förslaget i vissa fall lämnar rum för tvekan örn lagens rätta mening
beträffande frågan hur myndighet skall ställa sig till uppsägningen
och kan leda till icke önskvärda resultat. Örn t. ex. överexekutor i mål örn
avhysning funnit hyresgäst icke hava visat sannolika skäl för framställt påstående
att uppsägning innefattar otillåten stridsåtgärd och jämlikt 192 §

186

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

första punkten utsökningslagen meddelat beslut om avhysning, ett beslut som
jämlikt 53 § samma lag går i verkställighet utan hinder av att det överklagas,
samt specialdomstolen, där fullständigare utredning förebringas, sedermera
men innan verkställighet skett meddelar provisoriskt förbud i anledning
av uppsägningen, synes det knappast möjligt att tolka gällande föreskrifter
så att överexekutors beslut icke skulle få verkställas, ehuru det icke kan förnekas,
att ett motsatt förhållande bättre skulle överensstämma med förslagets
anda.

Yad angår stadgandet beträffande återställande av förhållande som rubbats
genom uppsägning må anmärkas att, med hänsyn till möjligheten för
hyresgästen att utfå skadestånd, detta stadgande icke kan anses oumbärligt.
Vidare bör man icke helt bortse från möjligheten till förvecklingar, t. ex. örn
godtroende ny hyresgäst inflyttat ungefär vid den tidpunkt då specialdomstolen
utan kännedom örn inflyttningen meddelat beslut örn återställande.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att tredje stycket får
ingå såsom andra stycke i paragrafen samt att bestämmelserna i andra stycket,
med förflyttning till tredje styckets plats, i sin helhet ersättas med föreskrifter
av den innebörden att, örn förbud meddelats i anledning av uppsägning
eller hot örn sådan åtgärd, allmän domstol eller annan myndighet, där
förbudet bragts till dess kännedom, icke må, så länge förbudet består, å uppsägningen
grunda beslut örn avhysning eller annan verkställighet, ej heller
verkställa sådant å uppsägningen grundat beslut. Med ett dylikt stadgande
torde allt det skydd, som rimligen kan begäras i förevarande hänseende, vara
säkerställt. Besväret att hos specialdomstolen utverka ett förbud bör vederbörande
få underkasta sig för att avseende skall behöva fästas vid hans påstående
örn otillåten stridsåtgärd. Säkerligen kan också, örn han icke själv förhalar
saken, i så gott som alla fall, där giltiga skäl förefinnas, förbud, åtminstone
ett provisoriskt sådant, meddelas i tillräckligt god tid för att förebygga
att uppsägningen leder till verkställighet.

Iakttages vad sålunda förordats, böra de i tredje stycket förekommande orden
»eller föreskrift» och »eller föreskriften» utgå. Även för motsatt fajl synes
stadgandet beträffande provisorisk föreskrift örn återställande böra utgå.
Det kan nämligen icke anses lämpligt att, örn t. ex. en hyresgäst redan blivit
avhyst, domstolen provisoriskt förordnar örn hans återinsättande i lägenheten.

18 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt i fråga örn andra och tredje styckena i
nästföregående paragraf, böra orden »eller föreskrift» i förevarande paragraf
utgå.

Med hänsyn bland annat till att redan ett hot örn stridsåtgärd kan föranleda
förbud synes det nödvändigt, örn straffbestämmelsen verkligen skall fylla sin
uppgift, att stadgandet i första stycket, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad lagrådet anfört vid 13 §, avfattas så att det träffar envar som åsidosätter
förbud enligt 17 § genom att vidtaga kollektiv stridsåtgärd eller biträda be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

187

slut därom eller uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga däri, så
ock envar som åsidosätter dylikt förbud genom att vidtaga eller fortsätta annan
stridsåtgärd.

Såsom lagrådet redan i det föregående anfört, bör bland de påföljder, som
kunna ådömas den som åsidosätter domstolens förbud, ingå även fängelse.
Lagrådet förordar att straffpåföljderna i första stycket bestämmas till fängelse
eller dagsböter, dock ej under trettio.

Därest första stycket i 17 § omarbetas på sätt lagrådet ifrågasatt, böra
i ett särskilt stycke i förevarande paragraf angivas de påföljder som
skola drabba den vilken underlåter att fullgöra föreläggande. I sådant avseende
bör då införas den från 17 § hämtade regeln att, örn ej åläggandet att
införa meddelande i tidning fullgöres, den mot vilken stridsåtgärden riktas
skall äga att på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta
örn sådant kungörande. Längre synes knappast möjligt att gå i denna del.
Åsidosättes däremot föreläggande att på visst sätt avlysa stridsåtgärd, kan
och bör enligt lagrådets mening därtill vara knuten en straffpåföljd av mera
allvarlig innebörd. En förutsättning synes dock böra vara att stridsåtgärden
verkligen helt eller delvis fortgår i den meningen att de strejkande icke återgått
till arbetet, att blockaden fortfarande respekteras o. s. v. Lagrådet föreslår
att under denna förutsättning åsidosättande av föreläggande i den del,
som nu avses, belägges med dagsböter eller, örn upprepat föreläggande åsidosättes,
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I förslaget finnes intet stadgande som utmärker hur ett sådant fall skall
bedömas, då en handling, varå straff är utsatt i den förevarande lagen, tillika
innefattar brott efter annan lag. Åsyftat lärer vara att särskilt straff skall
ådömas efter vardera lagen. En sådan lösning synes också vara den lämpligaste
för undvikande av att ganska invecklade frågor örn de skilda domstolarnas
kompetens skola uppkomma. Införes, i enlighet med vad lagrådet förordat,
fängelsestraff såsom påföljd enligt denna lag, vinna väl de betänkligheter,
som möjligen kunna hysas mot en sådan konkurrensregel, något i styrka,
men lagrådet finner desamma likväl icke avgörande. Enligt förslaget skall
ju ej i något fall straff inträda utan att ett av domstolen meddelat förbud blivit
åsidosatt. Detta förlänar åt brottet en särprägel som kan motivera särskilt
straff. Örn, såsom lagrådet förordat, straff skall kunna direkt ådömas för
missvisande framställning, synes det ej heller ligga något oegentligt i att en
sådan framställning belägges med särskilt bötesstraff och tillika, örn den t. ex.
är ärekränkande, förskyller straff vid allmän domstol jämlikt strafflagen. Införes
straff för åsidosättande av föreläggande, kan ju konkurrens med annat
brott ej ifrågakomma. Lagrådet anser lämpligt att ett stadgande av ovan angiven
innebörd upptages i lagen.

19 §.

Då det måste anses vara av vikt att, förutom den juridiska expertisen och
fackintressena, även en mera allmän sakkunskap på hithörande områden blir
representerad i den föreslagna domstolen, synes det, i likhet med vad kom -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

missionen tänkt sig rörande den rådgivande nämnden (44 §), böra föreskrivas,
att en ledamot i domstolen skall äga särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden
som ekonomiska förhållanden i allmänhet.

20 och 21 §§.

Enligt kommissionens förslag (36 §) skulle det tillkomma allmän åklagare
att, där han för ansvarstalan, tillika yrka förbud mot stridsåtgärd. I det
remitterade förslaget medgives ej rätt för åklagaren att föra talan örn förbud.
Till stöd härför har av föredragande departementschefen anförts allenast, att
enligt hans mening övervägande skäl talade mot att åklagaren medgåves dylik
rätt.

När det gäller att taga ståndpunkt till denna fråga, bör visserligen beaktas
att enligt det remitterade förslaget talan örn ansvar ej kan ifrågakomma förrän
efter det förbud meddelats. Härav torde dock icke följa att, i händelse ej av
särskild orsak åklagarens medverkan anses obehövlig för att förbud mot otilllåten
stridsåtgärd må kunna snabbt utverkas, den därav drabbade bör betagas
möjlighet att för sådant ändamål vända sig till åklagaren. Tvärtom måste —
enär ett förbud av domstolen i själva verket utgör ett led i beivrandet av den
otillåtna stridsåtgärden — samma skäl, som ansetts böra medföra att talan
örn ansvar för överträdelse av förbudet lägges under allmänt åtal, kunna
åberopas till stöd för att statlig myndighet är verksam även för utverkande
av förbudet. Härtill kommer att, då för lagens effektivitet är oundgängligt
att förbud mot en otillåten stridsåtgärd snabbt kan utverkas och det
för målsäganden, särskilt örn han är avlägset boende, kan möta svårighet att
själv eller genom ombud föra talan härom vid domstolen, en bestämmelse av
sådan innebörd i regel jämväl synes påkallad ur praktiska synpunkter. En
dylik bestämmelse — som kan komma att föranleda anställande vid domstolen
av mer än en åklagare — synes emellertid ej böra göras undantagslös.
Örn en sammanslutning som avses i 21 § vill utverka förbud, torde på densamma
böra ankomma att själv vidtaga de åtgärder som härutinnan erfordras.

Med stöd av det anförda hemställer lagrådet örn sådan komplettering av
första stycket i 21 §, att talan örn förbud må föras jämväl av vid domstolen
anställd åklagare på anmälan av annan målsägande än sådan sammanslutning
som i paragrafen avses. Därvid bör tillika iakttagas att, örn vad lagrådet
hemställt i fråga örn andra och tredje styckena i 17 § beaktas, orden »eller föreskrift»
skola utgå.

Härjämte erfordras ändring av 20 § därhän, att dels hinder ej möter att i
fall av behov mer än en åklagare anställes vid domstolen dels ock utförande
av talan örn förbud inrymmes bland åklagares åligganden.

23 §.

Till vad här stadgas torde, bland annat med hänsyn till de betydande svårigheter
beträffande utrednings verkställande, som kunna uppstå för domstolen
och där anställd åklagare, ävensom angelägenheten av att ett framställt

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

189

yrkande om förbud må kunna prövas och avgöras med största möjliga snabbhet,
böra göras ett tillägg av innehåll, att domstolen och åklagaren må, ändå
att talan örn ansvar ej föres, anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig
undersökning (jfr 38 § första stycket andra punkten i kommissionsförslaget).

24 §.

Departementschefen har enligt motiveringen med stadgandet i förevarande
paragraf allenast velat förebygga en utvidgning av tillämplighetsområdet för
de i paragrafen nämnda sträfflagsbestämmelserna. Vad sålunda åsyftats torde
få ett riktigare uttryck örn första delen av stadgandet gives det innehållet att
vad i denna lag stadgas därom, att viss åtgärd ej må äga rum eller att den
förskyller straff, ej skall föranleda, att tvång eller försök till tvång medelst
hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §
strafflagen.

Slutbestämmelserna.

Fråga örn förlängning av lagens giltighetstid måste, om lagen, såsom föreslaget
är, upphör att gälla den 31 december 1938, föreläggas 1938 års riksdag
och erforderligt utredningsarbete påbörjas redan under förra hälften av år
1937, således innan två år förflutit efter det lagen trätt i kraft. Den tid som
under sådana förhållanden står till buds för vinnande av behövlig erfarenhet
rörande lagbestämmelsernas lämplighet synes väl kort. Lagrådet vill därför
förorda att tiden för lagens giltighet förlänges åtminstone ett eller annat år
utöver den föreslagna.

Godtages det av lagrådet framställda förslaget till ny avfattning av 11 §,
bör vad i övergångsbestämmelsen rörande denna paragraf införts utgå.

Skulle vad lagrådet hemställt beträffande sistnämnda paragraf ävensom
4 § i vad dessa paragrafer angå giltigheten av vissa avtalsbestämmelser icke
vinna beaktande, får lagrådet, som icke kan finna lämpligt att giva lagen
återverkande kraft i den utsträckning som beträffande 11 § föreslagits, förorda
att vad angår tillämpningen av 4 och 11 §§ å avtal, som ingåtts före
lagens ikraftträdande, övergångsbestämmelser införas av liknande beskaffenhet
som de vilka gälla enligt 1 § andra stycket i promulgationslagen till lagen
örn nyttjanderätt till fast egendom.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari
1935.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, dels lagrådets den 5 januari
1935 avgivna utlåtande över det den 2 november 1934 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder dels ock vissa från sammanslutningar
och enskilda inkomna skrivelser i ämnet.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen: Lagrådet

har i sitt utlåtande gjort vissa uttalanden angående lagstiftningens
allmänna läggning.

Vad angår frågan i vilken omfattning kriminalisering bör äga rum, framhålles
i utlåtandet, att även lagrådet funne en direkt kriminalisering av överträdelser
av lagens föreskrifter böra så långt ske kan undvikas, icke blott med
hänsyn till att det här gällde handlingar, som hittills ansetts tillåtna, utan
också särskilt därför att gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar på
grund av omständigheter, som sammanhängde med lagstiftningens egen natur,
måste i lagen göras synnerligen obestämda och för den på området oerfarne
svårbedömliga. Lagrådet ansluter sig till det remitterade förslagets ståndpunkt
att straffpåföljd icke skall inträda för olovlig stridsåtgärd förrän domstol
utfärdat förbud mot stridsåtgärd och överträdelse sker av sådant förbud.
I vissa andra hänseenden förordar dock lagrådet ändringar beträffande straffbestämmelserna.
Härtill återkommer jag i det följande.

I fråga örn rättegången har lagrådet ansett, att rättskipningen i förevarande
slag av mål icke lämpligen bör tilläggas de allmänna domstolarna utan anförtros
åt en specialdomstol med i stort sett den i det remitterade förslaget angivna
sammansättningen och behörigheten.

I utlåtandet har vidare förordats komplettering av förslaget genom upptagande
däri av regler i huvudsak överensstämmande med de av kommissionen
föreslagna behörighetsreglerna. Vad lagrådet härutinnan anfört föranleder
mig icke att frångå den ståndpunkt, som i det remitterade förslaget in -

Kungl. Maj:is proposition nr 31.

191

tagits. Såsom även lagrådet medgivit, skulle upptagandet av nämnda föreskrifter
innefatta en reglering i avsevärd omfattning av rätten överhuvud att
använda ekonomiska stridsmedel, och lagen skulle gå utöver vad med lagstiftningen
till skydd för »tredje mans rätt» i och för sig avses.

Därjämte har lagrådet hemställt örn upptagande i förslaget av förbud mot
stridsåtgärder, som innefatta organisationstvång. Utöver vad kommissionen i
detta avseende föreslagit, hemställer lagrådet örn förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
som åsyftar införandet i kollektivavtal av s. k. organisationsklausul,
med mindre undantag medgives beträffande dem som vunnit anställning redan
före den kollektiva stridsåtgärdens vidtagande och vilkas anställande icke föranletts
av att stridsåtgärden var väntad. Då de skäl som föranlett mig att
icke i det remitterade förslaget medtaga bestämmelser örn organisationstvång
synas mig alltjämt äga giltighet, anser jag mig icke kunna biträda lagrådets
hemställan.

Lagrådet har vidare förordat straffbeläggande i enlighet med kommissionens
förslag av uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar i meddelanden,
avsedda att sprida kännedom örn stridsåtgärd. En dylik straffbestämmelse,
vilken enligt lagrådets mening förutsätter även tillägg till tryckfrihetsförordningen,
synes dock knappast kunna erhålla någon nämnvärd betydelse
om den ej utsträckes att avse även missvisande eller oriktiga upplysningar
överhuvud örn stridsåtgärd, sålunda t. ex. även uppgifter av dylik art i tidningarnas
egna framställningar av en tvist och i deras kommentarer till densamma.
Då hela problemet örn straffpåföljd för oriktiga framställningar i tryckt skrift
för närvarande är under utredning i samband med vissa andra tryckfrihetsfrågor,
anser jag mig icke kunna förorda den nu berörda kompletteringen av lagförslaget.
Det må anmärkas, att spörsmålet i någon mån regleras i det förslag
till lag angående tillägg till lagen örn medling i arbetstvister, som jag ämnar
senare i dag anmäla.

Gentemot vad lagrådet anfört örn önskvärdheten av kompletterande bestämmelser
angående stridsåtgärd mot vittne, part, tjänstemän m. fl. hänvisar jag
till vad jag vid remissen av förslaget uttalat angående kommissionens motsvarande
förslag. Frågan örn förbud mot stridsåtgärd gentemot rättegångspart
och vittne lärer dessutom komma att behandlas av chefen för justitiedepartementet
vid anmälan av förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Mot bestämmelserna i 1 § första stycket av förslaget har lagrådet anmärkt,
att uppsägning av arbets- och hyresavtal samt annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse borde betraktas som stridsåtgärd allenast örn åtgärden vore
ägnad att ensam eller i förening med annan samverkande åtgärd av liknande
beskaffenhet medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas. En
sådan avfattning av regeln skulle dock i hög grad försvåra bedömandet på
förhand, huruvida en tilltänkt åtgärd bleve förenlig med lagen eller icke, och
även i övrigt möta betänkligheter. Vad angar stridsåtgärd som bestar i »an -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

nät avbrytande av ekonomisk förbindelse», måste det dock medgivas att en
något mera elastisk definition synes önskvärd. Vad lagrådet anfört torde
fördenskull böra vinna beaktande såtillvida, att »annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse» betraktas som stridsåtgärd, när det sker av flera i samverkan
eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

I 1 § andra stycket av det remitterade förslaget stadgas att, ifall rättslig
påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar göres gällande,
det ej är att anse som stridsåtgärd, där ej annat följer av vad i denna lag
stadgas. Lagrådet har hemställt att orden »där ej annat följer av vad i denna
lag stadgas» måtte utgå såsom obehövliga. Samtidigt föreslås att en bestämmelse,
motsvarande tankegången i de återgivna orden, införes i 4 §. Förbudet
i sistnämnda lagrum att genom uppsägning rikta angrepp mot föreningsfriheten
borde enligt lagrådets mening —- varvid tillika förutsättes viss
annan ändring i 4 § — så avfattas att förbudet mot uppsägning skulle gälla
oavsett vad i arbets- eller hyresavtalet stadgas örn uppsägningsrätt. I övrigt
har lagrådet ansett det ej vara nödvändigt att på sätt genom de åberopade
orden i 1 § andra stycket skett, uttryckligen antyda att en uppsägning,
som ägt rum under åberopande av en rättsligen ogiltig avtalsbestämmelse, har
karaktären av stridsåtgärd och alltså ej är att betrakta såsom »rättslig påföljd
av avtalsbrott».

Mot vad sålunda av lagrådet anförts kan emellertid anmärkas att de ifrågavarande
orden synas önskvärda även med hänsyn till andra bestämmelser i
förslaget än 4 §, t. ex. 10 §. Stadgarna för en förening kunna tänkas innehålla
föreskrifter, varigenom medlem, som bryter mot vissa föreningens beslut,
ådrager sig påföljd från föreningens sida med karaktären av stridsåtgärd
(»prickning»), även i fall då dylik stridsåtgärd är enligt 8 och 10 §§
förbjuden (t. ex. örn medlemmen utfört arbete under en olaglig strejk). Någon
uttrycklig bestämmelse att dylik stadgeföreskrift är ogiltig finnes icke
i förslaget. Örn 1 § andra stycket avfattades enligt lagrådets hemställan,
skulle tilläventyrs den uppfattningen kunna förfäktas att föreningen, när den
i det antydda fallet vidtoge stadgeenliga repressalier mot medlemmen, ägde
till sitt skydd åberopa föreskriften i 1 § andra stycket, i det föreningen gjorde
gällande rättslig påföljd av överträdelse av föreningsstadgar. övervägande
skäl synas alltså tala för bibehållande av det inskränkande uttrycket i
sistnämnda stadgande, så mycket hellre som någon olägenhet av dess bibehållande
icke synes ha påvisats. — I anledning av lagrådets alternativa hemställan
i denna punkt angående hänvisning även till vad eljest i lag stadgas,
önskar jag framhålla att en sådan hänvisning näppeligen är erforderlig. Uttrycket
i fråga avser nämligen endast att tydliggöra vissa bestämmelser i
förevarande lag med hänsyn till deras inbördes förhållande.

Vad lagrådet anfört beträffande bestämmelserna i 3 § sista stycket angående
stridsåtgärd i vedergällningssyfte mot osolidariska föreningsmedlemmar,
arbetare och arbetsgivare föranleder mig icke att frångå den ståndpunkt som
intages i det remitterade förslaget. Såsom i remissprotokollet vid 3 § antytts
torde fall av mera utpräglad förföljelse drabbas av förbudet i 2 §, även örn

Kungl. Majlis proposition nr 31.

193

förföljelsen kan i viss mening sägas ha karaktären av vedergällning, överhuvud
lärer den omständigheten att stridsåtgärder i vedergällningssyfte behandlas
i 3 § icke få föranleda den slutsatsen att ett moment av vedergällning
icke skulle kunna ligga till grund även för de stridsåtgärder, som behandlas
i 2 §. Ehuru något tillägg i lagtexten i syfte att uttryckligen angiva
att förföljelse som ovan nämnts ej må äga rum näppeligen synes mig erforderligt,
har jag dock med hänsyn till den härifrån avvikande mening, varåt
lagrådet givit uttryck i denna lagtekniska fråga, ansett lämpligt låta förse
förevarande stycke i 3 § med ett dylikt tillägg.

Mot det i 4 § första stycket första punkten upptagna stadgandet om skydd
för föreningsrätten har lagrådet invänt att det faller utanför den förevarande
lagstiftningens ram, särskilt därutinnan att det inkräktar på avtalsfriheten. Enligt
lagrådets mening borde skyddet för föreningsrätten begränsas till att avse
endast angrepp medelst ekonomiska stridsåtgärder. Jag kan icke dela denna
uppfattning. Det synes mig tvärtom angeläget att det eftersträvade skyddet
för föreningsrätten göres allmänt och effektivt. Med hänsyn till lagrådets
subsidiära anmärkning att bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga
sanktioner har jag vidtagit en jämkning i 13 och 16 §§. — I överensstämmelse
med min här angivna ståndpunkt har jag ej funnit anledning föreslå någon
inskränkning av förbudet till att avse allenast vissa stridsåtgärder, ej heller
någon saklig ändring i sista stycket i den mån detsamma reglerar avtalsfriheten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande andra stycket örn förbud
mot stridsåtgärd, vidtagen såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal
blivit rest från andra sidan, vill jag framhålla att bestämmelsen i 3 § ej är
tillräcklig i det hänseende varom fråga är. 3 § innehåller nämligen allenast
förbud mot stridsåtgärder sedan en tvist avslutats. Så länge kravet på kollektivavtal
kvarstår, torde emellertid enligt förslagets terminologi den tvist som
uppkommit genom nämnda krav ej kunna anses avslutad och skydd föreligger
alltså ej jämlikt 3 §. — För att närmare utmärka andra styckets samhörighet
med stadgandet om föreningsrätten har jag emellertid vidtagit en jämkning
i avfattningen, i samband varmed bestämmelsen fogats till första stycket.

Lagrådet har beträffande den i tredje stycket upptagna regeln anmärkt, att
densamma visserligen skulle kunna anses tillfyllestgörande såvitt anginge de
arbetsförhållanden, där kollektivavtal i dylika och andra fall vore en normal
företeelse, men icke på affärslivets område, varest det i stort sett icke förekomme
och knappast heller vore att förvänta att en reglering skedde genom
kollektivavtal. I den mån nämnda uppfattning är riktig, synes slutsatsen dock
ej bliva att en ändring i bestämmelsen erfordras, enär det på affärslivets område
— såsom jämväl bestyrkes av vissa i ärendet avgivna yttranden — icke
finnes anledning hindra olika grupper av anställda att tillhöra samma organisationer.
— För att det må fullt tydligt framgå av lagtexten att som kränkning
av föreningsrätten ej heller är att anse stridsåtgärd för åstadkommande
av föreskrift i kollektivavtal som i tredje stycket av det remitterade förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 13

194

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

sägs eller uppsägning som grundas å en sådan föreskrift, föreslår jag ett tilllägg
härom till nämnda stycke, vilket till följd av sammanslagningen av första
och andra stycket upptages såsom andra stycke i förslaget.

Av vad jag inledningsvis anfört framgår att jag ej kunnat biträda de av
lagrådet föreslagna bestämmelserna mot organisationstvång.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande 6 § torde åt andra stycket i
nämnda paragraf böra givas sådan lydelse att detsamma omfattar alla successorblockader,
således även t. ex. successor-blockader vidtagna av leverantörer som
ej fått betalning för levererade varor. I övrigt finner jag det angeläget att
genom avfattningen av regeln i andra stycket utmärka att »indrivningsblockader»
gentemot successor ej äro att betrakta såsom »utpressningsblockader».

Yad lagrådet eljest anmärkt beträffande 6 § föranleder mig icke att frångå
den ståndpunkt som i det remitterade förslaget intagits. Vad särskilt angår
den av lagrådet föreslagna begränsningen till allenast kollektiva stridsåtgärder
vill jag framhålla att härigenom skulle ett otillbörligt förfarande av det
slag, som särskilt omnämnes i det remitterade lagförslaget, nämligen stridsåtgärd
som vidtages i syfte att förmå någon att avstå från honom tillkommande
arbetslön — ett påtagligt fall av »utpressning» av samma typ som »utpressningsblockaderna»
— praktiskt taget alltid bliva tillåtet.

I anledning av vad lagrådet anfört under 8 och 9 §§ förordar jag att nämnda
paragrafer få byta plats ävensom att vissa jämkningar vidtagas i desamma.
Därjämte har i 8 § intagits en föreskrift örn att stridsåtgärd mot tredje
man är förbjuden i anledning av sådan motsättning till part, varom i 3 § sista
stycket är fråga.

I samband med frågan örn organisationstvång har lagrådet vid 4 § berört
även spörsmålet örn stridsåtgärder mot tredje man, som hänföra sig till konkurrenstvister
angående arbetstillfällen. Därvid har lagrådet med hänvisning
särskilt till vissa uttalanden i motiven till 8 § i det remitterade förslaget givit
uttryck åt den uppfattningen att det skydd, som följer av stadgandet i 8 §
tredje stycket i sagda förslag, måste anses vara till sin innebörd oklart och till
sin verkan synnerligen ovisst. Med vidhållande av vad i asyftade uttalanden
framhållits önskar jag ytterligare understryka att här endast avses
verkliga konkurrenstvister. En sådan föreligger icke örn exempelvis under en
vanlig arbetskonflikt arbetsgivaren träffar uppgörelse, med utomstående arbetare
eller en deras organisation och den ursprungliga arbetarparten fullföljer
striden genom blockad eller bojkott gentemot arbetsgivaren. Denne
sistnämnde kan icke i en dylik situation betraktas såsom tredje man, utsatt
för stridsåtgärder i anledning av en konkurrenstvist mellan två arbetargrupper.

I 10 § första stycket har, i anledning av vad lagrådet anfört, skett en jämkning
i avfattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

195

Med hänsyn till vad lagrådet yttrat beträffande andra stycket punkt 1 förordar
jag den kompletteringen av nämnda stadgande att medlem av en i tvisten
invecklad förening förlorar neutralitetsskyddet, där han, annorledes än genom
utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser
gentemot föreningen i avseende å tvisten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande ordet »behörigen» föreslår
jag, att punkterna 2 och 3 omformuleras på det sätt att i vardera punkten angives
att skyddet förloras såframt icke blockaden respektive utestängningen
är stridande mot lag eller föreningsstadgar. Lagrådet har visserligen ansett
de skilda organisationernas stadgar icke vara normer vilkas giltighet lagen
utan vidare kunde förutsätta som given. Då emellertid de av kommissionen
föreslagna behörighetsreglerna, vilka lagrådet i huvudsak tillstyrkt, utgå ifrån
(2 § st. 2), att de olika föreningarnas stadgar skola, såvitt angår föreningarnas
inbördes förhållanden, läggas till grund för avgörandet örn behörighet föreligger,
synes ej hinder möta att, på sätt jag nu beträffande ett specialfall förordat,
i lagtexten hänvisa till sådana stadgar.

Gentemot vad lagrådet yttrat därom att punkten 2 icke bör avse den som
vid arbetsnedläggelse kvarstannat i anställning hänvisar jag till vad jag vid
remissen av förslaget uttalat angående kommissionens motsvarande förslag.

Punkterna 5 och 6 ha i anledning av lagrådets anmärkningar så omformulerats
att de ej avse kommanditdelägare.

Vad lagrådet i övrigt anfört vid detta lagrum föranleder mig icke att föreslå
ändring i det remitterade förslaget.

Bestämmelsen i 11 § har lagrådet ansett böra utgå ur förslaget eller eventuellt
begränsas till att avse allenast förbud mot att vidtaga stridsåtgärd mot
sådan anställd varom här är fråga. Örn stadgandet erhölle ett så begränsat
innehåll, skulle därav bliva en följd att en arbetsledare visserligen ej finge avskedas
därför att han under konflikt vägrat utföra annat arbete än sitt vanliga
men att han bleve skyldig att utgiva skadestånd eller utfäst vite på grund
av en dylik underlåtenhet. Då skyddet för arbetsledare m. fl. därigenom skulle
komma att sakna effektivitet, har det av lagrådet alternativt förordade stadgandet
icke synts mig kunna godtagas.

Lagrådet har vid 13 § första stycket förordat en återgång till kommissionens
förslag beträffande skadeståndsskyldighet för den som biträder beslut örn
kollektiv stridsåtgärd. Som skäl härför har lagrådet anfört dels att med det
remitterade förslagets ståndpunkt det kunde inträffa att en organisation bleve
skadeståndsskyldig men måhända ingen av de personer som deltagit i beslutet,
dels att, när stridsåtgärd utginge från en oorganiserad massa, resultatet skulle
kunna bliva, att ingen kunde förpliktas utgiva skadestånd, enär det då icke
funnes någon juridisk person, mot vilken man kunde vända sig.

Vad beträffar den förstnämnda anmärkningen må framhållas att det remitterade
förslaget i denna punkt nära överensstämmer med motsvarande regler
i gällande lag örn kollektivavtal. Enligt 4 § i nämnda lag är det förbjudet

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

för arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, att i vissa fall
»vidtaga» stridsåtgärd. Någon särskild föreskrift om skadeståndsansvar för
dem som biträda beslut örn olovlig stridsåtgärd har icke ansetts erforderlig i
kollektivavtalslagen. Klart är att med förslagets ståndpunkt skadeståndsskyldighet
kan åläggas såväl föreningen som enskilda medlemmar, vilka kunna
anses ha organiserat åtgärden.

Vad angår lagrådets andra skäl till förmån för skadeståndspåföljdens knytande
till deltagande i beslut om olovlig stridsåtgärd, må framhållas att, när
det gäller stridsåtgärd från en oorganiserad massa, verklig omröstning sällan
torde förekomma. Stridsåtgärden kommer då snarare till stånd på det sättet,
att anslutning sker till en av några personer igångsatt eller organiserad åtgärd.
Enligt det remitterade förslaget bliva de sistnämnda, aktivt handlande personerna
skadeståndsskyldiga, enär de vidtagit stridsåtgärd. Någon ytterligare
effektivitet genom införande av särskild föreskrift om skadeståndsansvar för
den som biträtt beslut står således näppeligen att vinna i detta fall. Under
hänvisning till vad jag i remissprotokollet anfört om svårigheterna att utreda,
vilka personer som deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd,
varom beslut fattats —- bevisningssvårigheter som lagrådet för övrigt icke velat
underskatta — finner jag förslagets ståndpunkt i nu förevarande hänseende
välgrundad.

Beträffande det i 13 § andra stycket upptagna stadgandet har lagrådet förordat,
att domstolens skyldighet att fördela skadeståndsansvaret efter vars och
ens skuld hänfördes icke till skadeståndsfrågan i dess helhet utan till det rättsliga
avgörande som för varje gång ägde rum. En dylik regel har lagrådet
emellertid ansett böra i viss utsträckning kompletteras. Skulle det avgörande
som i ett mål träffats angående skadestånd vara oåterkalleligt, har lagrådet
— efter övervägande av en viss annan regel -—- ansett, att det borde i
lagen utsägas att om den skadelidande, sedan skadeståndsskyldighet ålagts
någon, anhängiggjorde talan mot annan, den sistnämnde borde, i den mån
det funnes skäligt, förpliktas att solidariskt med den först förpliktade gälda
skadestånd. Enligt lagrådet borde den ifrågasatta regeln vid tillämpningen
så förstås att, örn genom den första domen två eller flera ålagts gälda skadestånd
och den senare instämde skulle förpliktas till solidarisk skadeståndsskyldighet,
i den senare domen skulle uttryckligen fastslås i vad mån denna
solidaritet hänförde sig till envar av de först instämda.

Därigenom att i det remitterade förslaget, med någon avvikelse från 30 §
andra stycket kommissionsförslaget, användes uttrycket »skada som av förfarandet
kommit» har givits en anvisning om att domstolen bör hänföra skadeståndsansvaret
till den skada som den eller de instämda kunna anses hava
orsakat. Att härutöver giva särskilda och nödvändigtvis invecklade regler
för det fall att jämte de i målet instämda även andra skadeståndsskyldiga
finnas, synes icke vara erforderligt. Den av lagrådet ifrågasatta regeln örn
solidarisk ansvarighet torde för övrigt bliva vansklig att i praktiken tillämpa.
Det kan dessutom ej vara lämpligt att den som lidit skada skall kunna ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI. 197

noin att instämma vissa skadevållande först senare föranleda att solidarisk
ansvarighet ålägges.

övervägande skäl synas alltså tala för att vidbliva det remitterade förslaget,
vilket i förevarande avseende överensstämmer med kollektivavtalslagen.

Lagrådet har slutligen hemställt, att viss begränsning måtte göras beträffande
lagens tillämpning rörande ansvarighet för skada på grund av avtalsbrott.
I anledning härav föreslår jag ett tillägg till 13 §.

Beträffande 14 § har lagrådet föreslagit omformulering innefattande å ena
sidan en inskränkning, å andra sidan en utvidgning av förenings förpliktelser
att ingripa mot medlemmar, som göra sig skyldiga till otillåtet förfarande.
Enligt lagrådet borde förening vara pliktig ingripa, örn medlem i föreningen
gjort sig skyldig till otillåtet förfarande som i 13 § sägs och fråga är örn kollektiv
stridsåtgärd av sådan art, att den faller inom föreningens verksamhetsområde.

Inskränkningen ligger däri att föreningen skulle förpliktas ingripa endast
vid otillåten kollektiv stridsåtgärd, utvidgningen däri att varje förening —
även örn den ej har med tvisten att göra — skulle ha ifrågavarande skyldighet
till uppsikt över medlemmarna, förutsatt att föreningen vore en »stridsorganisation».

Den ifrågasatta utvidgningen synes emellertid leda till en alltför vidsträckt
kontrollskyldighet för föreningar av olika slag. Det förefaller knappast skäligt
att t. ex. en förening av lantbrukare eller köpmän eller fastighetsägare eller
hyresgäster, i vilkens verksamhet ingår att företaga stridsåtgärder, skulle nödgas
ingripa mot en medlem därför att medlemmen företager en stridsåtgärd
som visserligen kan sägas vara av sådan art att den faller inom föreningens
verksamhetsområde men som riktar sig mot andra intressen än dem föreningen
regelmässigt har att bevaka. Annorlunda är givetvis förhållandet att bedöma
örn föreningen direkt eller indirekt kan anses vara invecklad i tvisten.

Det torde ligga i sakens natur att örn en skyldighet för förening att ingripa
skall lagfästas, denna skyldighet bör avse varje medlemmens handlingssätt,
för såvitt detsamma är att betrakta som en otillåten stridsåtgärd. Någon rationell
grund synes ej kunna anföras varför en förening, örn den eljest är
intresserad i tvisten, skall ingripa endast när det gäller kollektiva stridsåtgärder
men icke vid avbrytande av ekonomisk förbindelse i samverkan —
gränsen mellan dessa åtgärder är ju synnerligen obestämd — eller vid uppsägning
av arbets- eller hyresavtal.

För att ingen tvekan må kunna uppstå därom att jämväl ifall en förening
varit invecklad i tvist den är skyldig att ingripa mot medlem som gjort sig
skyldig till stridsåtgärd i anledning av tvisten, har en jämkning skett i ordalagen.

Vid 17 § i förslaget har lagrådet ifrågasatt, örn icke i föreläggande jämlikt
första stycket borde kunna stadgas — utom skyldighet att i tidning kun -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

göra domstolens förbud — tillika skyldighet att på lämpligt sätt som domstolen
kunde bestämma avlysa stridsåtgärd.

Av arbetsdomstolens praxis framgår att arbetsdomstolen ansett sig kunna,
utan att särskilt stadgande därom givits i lagen om arbetsdomstol, påbjuda
avlysande av otillåten stridsåtgärd på det sätt som i det särskilda fallet befunnits
lämpligt. Arbetsdomstolen har exempelvis förelagt organisation eller
enskilda arbetare, som vidtagit olovlig stridsåtgärd, att vidtaga alla erforderliga
åtgärder för stridsåtgärdens hävande och att avhålla sig från alla åtgärder
som kunde hindra arbetets återupptagande, att draga försorg örn att
återgång till arbetet skedde, att kungöra hävandet av stridsåtgärd i tidning
eller på annat sätt, att vid lämnande av upplysningar örn arbetsplatsen undvika
allt som kunde vara ägnat att avhålla arbetssökande från att där taga
arbete m. m.

Arbetsdomstolens förelägganden ske i allmänhet utan att något äventyr
knytes till desamma. Dock har arbetsdomstolen enligt uttryckligt stadgande
befogenhet att vid ett föreläggande knyta vitespåföljd, en möjlighet varav
domstolen även i vissa fall har begagnat sig. Samma möjlighet skulle föreligga
för specialdomstolen genom hänvisningen i det remitterade förslaget till
21 § lagen örn arbetsdomstol.

Ehuru således bestämmelser örn rätt för domstolen att förelägga den som
vidtagit stridsåtgärd att avlysa åtgärden jämte straffpåföljd vid underlåtenhet
att fullgöra föreläggandet icke torde vara erforderliga, föreslår jag dock
för att tillmötesgå lagrådets hemställan föreskrifter i detta hänseende. Dessa
torde lämpligen kunna införas, huvudstadgandet i 17 § första stycket och
straffbestämmelsen i 18 §.

Lagrådet har anmärkt att stadgandet örn återställande av förhållande, som
rubbats genom uppsägning av arbets- eller hyresavtal, icke kunde anses oumbärligt
och därvid särskilt hänvisat till möjligheten för hyresgäst att utfå
skadestånd på grund av stridsåtgärd bestående i uppsägning av hyresavtalet.
Enligt lagrådets mening borde därför bestämmelsen uteslutas och ersättas med
vissa andra mindre långt gående regler, varigenom allt det skydd, som rimligen
kunde begäras i förevarande avseende, vore säkerställt.

Stadgandet i fråga torde emellertid knappast ha sin största betydelse vid
hyresavtal. Med hänsyn till den i allmänhet relativt långa uppsägningstiden
för dylika avtal torde en hyresgäst, som utsättes för uppsägning, i regel hinna
hänskjuta till specialdomstolens prövning frågan huruvida uppsägningen är
en stridsåtgärd, innan han behövt lämna lägenheten. Sin främsta verkan
skulle bestämmelsen säkerligen få i de fall, som lagrådet ej närmare berört,
nämligen vid uppsägning av arbetsavtal, där i allmänhet ingen eller blott en
helt kort uppsägningstid finnes stadgad eller eljest är gällande. Det må anmärkas
att arbetsdomstolen i sin praxis icke sällan har förpliktat arbetsgivare,
som med kränkning av bestämmelser i kollektivavtal avskedat en arbetare,
att återtaga honom i sin tjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

199

I likhet med kommissionen anser jag det vara av stor vikt att den angripne
i möjligaste mån bibehålies vid de rättigheter som tillkomma honom och det
synes icke finnas några bärande skäl för att giva honom mindre skydd än vad
enligt arbetsdomstolens berörda praxis tillkommer den arbetare, som utsatts för
en enligt kollektivavtal otillåten stridsåtgärd.

Lagrådet har fäst uppmärksamheten på frågan angående verkan därav att
specialdomstolen meddelat förbud i anledning av stridsåtgärd, bestående t. ex.
i uppsägning av hyresavtal, sedan allmän domstol eller överexekutor förpliktat
hyresgästen att avflytta, men innan verkställighet ägt rum. Med anledning av
vad lagrådet i denna fråga anfört, föreslår jag ett tillägg till 17 § av innebörd
att örn förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal
eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet, där förbudet
bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

Möjligheten att, som kommissionen föreslagit, meddela provisorisk föreskrift
örn återställande av rubbat förhållande torde av enahanda skäl som ovan
anförts böra kvarstå.

Vid 18 § har lagrådet hemställt att straffbestämmelsen så avfattas att
den träffar jämväl envar som åsidosätter domstols förbud genom att vidtaga
kollektiv stridsåtgärd eller biträda beslut därom.

Av vad jag anfört såväl i remissprotokollet som här ovan vid behandlingen
av 13 § framgår, att jag ej kan tillstyrka straffansvarets anknytning till biträdande
av beslut örn kollektiv stridsåtgärd. I övrigt överensstämmer avfattningen
av straffbestämmelsen med kommissionens förslag (26 §) i förevarande
punkt, vilket synes vara att föredraga framför lagrådets förslag.

Lagrådet har hemställt örn införande av en uttrycklig bestämmelse innehållande
att till särskilt straff skall dömas enligt förevarande lag, örn handlingen
jämväl förskyller straff enligt annan lag. I anledning härav torde en
dylik bestämmelse införas som ett tredje stycke i 18 §.

De synpunkter lagrådet anfört rörande önskvärdheten av skärpning av
straffsatserna ha varit under övervägande vid utarbetandet av förslaget och
föranleda mig icke att föreslå ändring i detsamma. Det förtjänar påpekas
att straffpåföljd för överträdelse av specialdomstolens förbud i och för sig
innefattar en avsevärd skärpning i förhållande till vad som nu gäller beträffande
arbetsdomstolens domar.

Redan enligt 19 § i det remitterade förslaget finnes möjlighet för Konungen
att till ledamot av domstolen förordna en person som äger särskild insikt
och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet.
Jag har emellertid ej någon erinran mot att, såsom lagrådet förordat,
i själva lagtexten införes en föreskrift örn dylik kvalifikation för en
av domstolens ledamöter.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Enligt 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget kan, i överensstämmelse
med vad kommissionen hemställt, talan om förbud föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för
främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem. Då
såväl härigenom som genom möjligheten för den kränkte att erhålla fri rättegång
med rättegångsbiträde erforderlig hänsyn tagits till målsägandens berättigade
intressen, anser jag ej tillräcklig anledning föreligga att biträda
lagrådets hemställan att jämväl åklagaren, mot vad eljest gäller beträffande
civilmål, skulle vara skyldig att föra talan örn förbud. En dylik bestämmelse
skulle dessutom medföra åtskilliga praktiska olägenheter med hänsyn
till åklagarens arbetsuppgifter.

För att hinder ej må möta att i fall av behov anställa mer än en åklagare
vid domstolen, föreslår jag i anslutning till vad lagrådet hemställt en jämkning
i 20 §.

I 23 § föreslår jag, i anledning av vad lagrådet yrkat och i viss anslutning
till kommissionens förslag i 38 § första stycket andra punkten, ett tillägg örn
rätt för domstolen att anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig
undersökning i mål örn meddelande av förbud eller föreskrift enligt 17 § samt
i mål örn ansvar enligt 18 §.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört under 24 § har en jämkning vidtagits
i avfattningen.

Beträffande slutbestämmelserna har lagrådet hemställt att lagens giltighetstid
måtte förlängas.

Därigenom att i lagförslaget införts anordningen med en specialdomstol torde
erfarenhet jämförelsevis snart vinnas örn lagens verkningar. Under sådana
förhållanden synes den i det remitterade förslaget upptagna giltighetstiden
vara lämpligt avvägd.

Vad angår lagens tillämpning å avtal som ingåtts före dess ikraftträdande
har lagrådet hemställt att i andra stycket av övergångsbestämmelserna måtte
införas föreskrifter av liknande beskaffenhet som de vilka gälla enligt 1 §
andra stycket i promulgationslagen till lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
— Då lagrådets förslag synes kunna föranleda stridigheter mellan arbetsgivare
och anställda, kan jag ej biträda detsamma.

Utöver vad i det föregående angivits ha ett par jämkningar vidtagits i det
remitterade förslaget.

Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande förslaget har ej synts böra föranleda
ändring i detsamma.

Föredraganden hemställer härefter att det i enlighet med hans anförande
jämkade förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder måtte, jämlikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 201

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Wirseen.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 31

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen............................ 1

Förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder........... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 november 19 34............ 9

Inledning............................ 9

Professor Bergendals utredning.................... 12

Kungl. Maj:t den 9 mars 1934 .................... 17

Trettonmannakommissionens förslag.................. 22

1934 års riksdag.......................... 25

yttranden över kommissionsförslaget.................. 27

Behovet av en lagstiftning och densammas omfattning m. m....... 27

Frågan örn strejkbrytares ställning................. 33

Sympatistrider.......................... 35

Behörighetsregler och ställande av säkerhet.............. 35

Skydd för föreningsrätten m. m................... 37

Straffpåföljder eller icke?.............''....... 40

Specialdomstol eller ej?...................... 42

Allmän motivering......................... 44

1. Allmänna synpunkter på lagstiftningen.............. 44

2. Frågan örn strejkbrytares ställning................ 48

3. Sympatistrider........................ 52

4. Behörighetsregler....................... 54

5. Skydd för föreningsrätten................... 56

6. Straffpåföljder eller icke?................... 59

7. Rättegången......................... 61

Ur kommissionsförslaget utbrutna frågor................ 63

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen............. 64

Förslaget örn tillägg till 11 kap. strafflagen.............. 64

Specialmotivering......................... 67

Utdrag av lagrddsprotokollet den 5 januari 1935 155

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 januari 1935 190

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3*2768