Kungl. Maj:ts proposition nr SI år 1960 (Proposition 1960:81)

Kungl. Maj:ts proposition nr SI år 1960

Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa
städer och stadsliknande samhällen m. m.; given
Stockholms slott den 4 mars 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag
vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att godkänna förslaget till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen;

dels föreslå riksdagen att antaga förslaget till

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;

dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);

dels ock föreslå riksdagen att med avseende å anslagsanvisning för bidrag
till byggande av vägar och gator bifalla det förslag, om vars avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen upptagna författningstörslagen innefattar dels nya legler
om statens bidrag till finansiering av väg- och gatunäten i städer och
stadsliknande samhällen och dels vissa ändringar i bestämmelserna om väghållningsskyldighet.

Till kostnaderna för byggande av vägar och gator i sådana städer och samhällen,
som själva är väghållare, förutsättes bidrag skola utgå i väsentligen
oförändrad omfattning. Emellertid föreslås en del förtydliganden av bl. a.

1 liihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr SI

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

reglerna för avgränsning av den kategori vägar och gator, som är bidragsberättigad.
Vidare innebär förslagen, att fördelningsplanerna för bidragstilldelningen,
vilka f. n. upprättas för två år i sänder, skall avse samma tidsperioder
som flerårsplanerna för vägbyggnad sföretag på landsbygden, d. v. s.
upprättas för fem år och förnyas vart tredje år. Till skillnad från vad som
nu gäller föreslås att kostnad för marklösen skall generellt få inräknas i den
statsbidragsberättigande byggnadskostnaden. Vissa förenklingar vidtages i
principerna för beräkning av bidrag i fall, då väg- eller gatuarbeten leder
till att ledningar, som nedlagts i vägen eller gatan, måste ändras. I stället
för nuvarande bestämmelser om avräkning från bidragsunderlaget av de
ersättningar för gatumark och gatubyggnadskostnad, som tomtägarna har
att utgiva, införes en förenklad regel om reduktion av bidragsprocenten i
fall, då sådan ersättning kan utgå.

Med avseende å reglerna om bidrag till väg- och gatuunderhållet i städer
och stadsliknande samhällen, vilka själva är väghållare, föreslås att den
s. k. underhållsperioden förkortas från fyra till två år i syfte att bättre anpassa
bidragstilldelningen efter de faktiska kostnaderna. Bidragsprocenten
blir oförändrad.

Beträffande städer och samhällen, där kronan är väghållare, föreslås nuvarande
regler om bidrag till kostnad för markanskaffning skola ersättas
av en lagregel om att dylik kostnad skall ersättas av kronan.

I reglerna om väghållningsskyldigheten föreslås en ändring, innebärande
att gränsen mellan de områden, där kronan är väghållare, och de områden,
där väghållningsskyldigheten ankommer på stad eller stadsliknande samhälle,
icke skall, sasom nu, nödvändigtvis behöva följa stadens eller samhällets
administrativa gräns, utan skall, om särskilda skäl talar därför, kunna
bestämmas så, att kronan blir väghållare inom viss del av staden eller samhället.

De nya bestämmelserna är avsedda att i huvudsakliga delar träda i kraft
den 1 januari 1961.

I anslutning till författningsförslagen framlägges förslag om anslagsanvisning
för bidrag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Förslag

till

Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer
och stadsliknande samhällen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, äga enligt vad
nedan sägs erhålla statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar
och för den allmänna samfärdseln nödiga gator.

Vad som hör till väg och är att anse såsom väg samt vad som räknas till
byggande och underhåll av väg är vid tillämpning av denna förordning att
avgöra efter de i lagen om allmänna vägar stadgade grunderna; och skola
dessa härvid äga motsvarande tillämpning beträffande gata.

På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer att efter länsstyrelsens
hörande bestämma, vilka gator som skola anses nödiga för den allmänna
samfärdseln.

Bidrag till byggande av väg eller gata
2 §•

Statsbidrag till byggande av väg eller gata utgår i mån av tillgång på därtill
anslagna medel och enligt fastställd fördelningsplan.

Fördelningsplanen uppgöres och fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på grundval av uppgifter från de städer och stadsliknande samhällen,
som beröras av frågan, samt efter länsstyrelsernas hörande. Till
grund för planen skall läggas graden av de olika byggnadsföretagens behövlighet
för den allmänna samfärdseln. Planen skall avse fem år och skall
förnyas vart tredje år, såvida ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Beslutet
om fastställande av planen skall delgivas samtliga därav berörda städer
och samhällen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger efter samråd med vederbörande
stad eller samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att visst i fördelningsplanen
upptaget företag må utbytas mot annat.

Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag
till visst företag utöver vad i fördelningsplanen upptagits, skall vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens hörande till Konungen avgiva
förslag rörande dylikt särskilt bidrag och villkoren för dess åtnjutande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

3 §.

Statsbidraget utgår med följande procent av stadens eller samhällets kostnad
för byggnadsföretaget, nämligen

till byggande av väg med 95 procent;

till byggande av gata, mot vilken enligt gällande stadsplan utfart eller annan
utgång från tomt eller annan fastighet ej må anordnas, med 95 procent; till

utförande av större konstarbete eller trafikanordning, som ingår i
gata, med 95 procent; samt

till annat bidragsberättigat gatubyggnadsarbete med 85 procent.

Konungen äger, om synnerliga skäl föreligga, bevilja högre statsbidrag än
nu sagts samt äger därvid jämväl föreskriva särskilda villkor för åtnjutande
av det högre bidraget.

4 §.

I kostnaden för byggnadsföretag må inräknas skälig ersättning för mark
och för intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande,
ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol.

Bygges väg eller gata efter högre standard än som betingas av den allmänna
samfärdselns behov, skall vid statsbidragsberäkningen bortses från
härav föranledd merkostnad.

Förvaltningskostnad må icke inräknas i kostnaden för byggnadsföretag.
Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande må dock i kostnaden
inräknas utgift för upprättande av arbetsplan, renstakning, av styrelsen föreskriven
platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.

5 §.

I samband med fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag eller
godkännande av dylik plan för gatubyggnadsföretag bestämmer väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen genom preliminärt beslut den kostnad som skall
ligga till grund för beräkning av statsbidrag till företaget.

Bidragsbeloppet fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan företaget
slutförts. Därvid må den preliminärt bestämda kostnaden jämkas,
om sådant påkallas av inträffad större prisändring, medgivna tilläggsarbeten
eller annan omständighet som i väsentlig mån inverkar på beräkningen.
Har företaget utförts på entreprenad, skall entreprenadsumman ligga till
grund för fastställande av bidraget, såvida ej särskilda skäl föranleda annat.

6 §.

Statsbidrag utgår icke

a) till arbete, som utförts innan byggnadsföretaget upptagits i fördelningsplan
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd
till påbörjandet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

b) till arbete, som utförts innan arbetsplanen för byggnadsföretaget godkänts
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller som utförts i strid mot
fastställd sådan plan; samt

c) till arbete å byggnadsföretag, som utförts på entreprenad, om icke staden
eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående
upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänt entreprenören.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må dock Konungen medgiva, att bidrag
till arbete, som avses i första stycket, må utgå utan hinder av vad där
sägs.

7 §•

Statsbidrag till väg- eller gatubyggnadsföretag utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon
del av bidraget, i regel en tiondel, bör innehållas till dess arbetet blivit godkänt.
Till företag eller del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av
vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

För utbekommande av bidraget har staden eller samhället att i god tid
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmäla när bidragsberättigat byggnadsföretag
avses skola påbörjas eller efter avbrott återupptagas.

8 §•

Det åligger stad och samhälle att årligen utföra arbeten å de i fördelningsplanen
upptagna företagen i den omfattning som svarar mot staden eller
samhället enligt planen tilldelade bidragsmedel. Medel, som vid årets utgång
kvarstå oförbrukade hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, må dock stå till
stadens eller samhällets förfogande under nästföljande år, där ej styrelsen
av särskild anledning finner att så ej bör ske.

Bidrag till väg- och gatuunderhåll

9 §•

Till stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, utgår årligen
statsbidrag med 95 procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet
av de allmänna vägarna och de för allmänna samfärdseln nödiga gatorna
beräknas skäligen böra uppgå.

10 §.

I kostnaden för underhåll av vägar och för den allmänna samfärdseln
nödiga gator må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande inräknas
skälig ränta å medel, som använts för utförande av beläggning av väg
eller gata ävensom avskrivning å kostnaden för beläggning med belopp,
som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet. Härför erfordras,
att beläggningen utförts efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande
och utan statsbidrag. Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

och den uppskattade årliga kostnaden för underhållet efter beläggningens
utförande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av
vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av
den allmänna samfärdselns behov skall vid bidragsberäkningen bortses från
härav föranledd merkostnad.

Förvaltningskostnad må ej inräknas i underhållskostnaden.

11 §■

Det belopp, vartill underhållskostnaderna beräknas årligen uppgå, fastställes
för varje stad och samhälle av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
stadens eller samhällets hörande för en tid av två år i sänder. Inträda under
löpande tvåårsperiod väsentligt ändrade förhållanden i avseende å underhållet,
må beräkningen jämkas med hänsyn härtill.

Beslut om fastställelse eller jämkning skall delgivas staden eller samhället.

12 §.

Stad eller samhälle tillkommande statsbidrag för löpande kalenderår till
väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
juli månad.

Slutbestämmelser
13 §.

Stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare, skall årligen före
den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen
under nästföregående år av staden eller samhället tilldelade
statsbidrag.

För företag, som avser byggande av väg eller gata, skall särskild redovisning
avgivas så snart företaget slutförts. Beträffande sådan redovisning har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra mot erhållet statsbidrag
svarande byggnadsskyldighet, skall det bidragsbelopp, för vars användning
staden eller samhället ej förmått vederbörligen redovisa, återbetalas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem procent årlig ränta från den dag då
beloppet uppbars.

14 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats
stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på
lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna uppgift
äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten,
till vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för
sådana arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Uraktlåter staden eller samhället att ställa sig till efterrättelse av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla
förhållandet till Konungen.

15 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelar
Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961, då förordningen den
30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till gatuhållningen i städer och samhållen,
som äro väghållare, samt förordningen sistnämnda dag (nr 439) om
statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,
för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. skola upphöra att
gälla.

Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1
januari 1961, skola de äldre bestämmelserna äga tillämpning.

Fördelningsplan enligt 2 § nya förordningen skall första gången upprättas
år 1960 att gälla åren 1961—1965.

Den före nya förordningens ikraftträdande senast verkställda beräkningen
av städernas och de stadsliknande samhällenas kostnader för väg- och
gatuunderhåll skall ligga till grund för beräkning av statsbidrag för tiden
till och med år 1961. I fråga om jämkning av beräkningen skall nya förordningen
äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar

Härigenom förordnas dels att 11, 16, 47, 48 och 50—52 §§ lagen den 30
juni 1943 om allmänna vägar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att överskriften vid 47 § nämnda lag skall erhålla den ändrade
lydelsen »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle»,
dels ock att överskriften vid 50 § berörda lag skall utgå ur lagen.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Väghållare är på landet kronan och
inom stads område staden. Konungen
äger på därom gjord framställning
förordna, att köping eller annat
samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning
(stadsliknande samhälle), skall
vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande
samhälle, som efter Konungens
förordnande är väghållare, sakna
förutsättningar därför, må Konungen
förordna, att kronan skall vara
väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild
förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess
väghållningen i den ordning, som är
1 Senaste lydelse av 11

Väghållare är på landet kronan
och inom stads område staden.

Om särskilda skäl äro därtill, äger
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordna, att kronan
skall vara väghållare inom visst område
av stad. Finnes stad sakna förutsättningar
för att vara väghållare,
må Konungen förordna, att kronan
skall vara väghållare inom staden
i dess helhet.

Konungen äger ock på därom gjord
framställning förordna, att köping
eller annat samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser för stad äga
tillämpning (stadsliknande samhälle),
skall vara väghållare inom sitt
område eller del därav. Beträffande
jämkning eller hävande av förordnandet
gäller vad i andra stycket för
dur avsedda fall är stadgat.

Där någon på grund av särskild
förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess
väghållningen i den ordning, som är

samt 50—52 §§, se 1947: 386.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadgad för förändring av enskild stadgad för förändring av enskild
väg till allmän, övertages av väghål- väg till allmän, övertages av annan
lare som i första stycket avses. i denna paragraf omförmäld väghål lare.

16 §.

I vägfrågor företrädas de lokala I vägfrågor företrädas de lokala
vägintressena på landet och i de stä- vägintressena på landet och i de städer,
där kronan är väghållare, av der, där kronan ensam är väghållare,
vägnämnder och länsvägnämnder i av vägnämnder och länsvägnämnder
enlighet med vad därom är särskilt i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat. stadgat.

47 §.

Stad som är väghållare vare berätti- Stad som är väghållare vare berätgad
att, under de förutsättningar och tigad alt, under de förutsättningar
i den oialning särskilt stadgas, erhål- och i den ordning särskilt stadgas, erla
bidrag av statsmedel till väghåll- hålla bidrag av statsmedel till vägningen
med nittiofem procent av den hållningen.
beräknade kostnaden för staden, efter
avdrag för vad som belöper på
vägmark och förvaltningskostnad.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, Underlåter staden alt bygga väg,
för vilken arbetsplan blivit fastställd för vilken arbetsplan blivit fastställd
och för vars byggande staden erhål- och för vars byggande staden erhållit
i 47 § stadgat bidrag av stats- lit i 47 § omförmält bidrag av statsmedel,
eller eftersätter staden under- medel, eller eftersätter staden underhållet
av väg, och sker ej rättelse ef- hållet av väg, och sker ej rättelse efter
tillsägelse av vägförvaltningen, ter tillsägelse av vägförvaltningen,
skall förhållandet anmälas till väg- skall förhållandet anmälas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen äger — — — stadens bekostnad.

Innan föreläggande ■—• — ■— yttrande inhämtas.

50 §.

Skall i stöd, där kronan är väghål- Skall i fall, då kronan är väghållalare,
väg byggas inom område, för ro, väg byggas inom område i stad,
vilket stadsplan blivit fastställd, för vilket stadsplan blivit lastställd,
skall, där ej Konungen annorlunda skall staden tillhandahålla den mark,
förordnar, staden utan kostnad för som erfordras för vägen.
kronan tillhandahålla den mark, som Skäliga kostnader härför, efter averfordras
för vägen. drag för vad som belöper på förvalt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

(Gällande lydelse)

Om stadens rätt att av tomtägare
uttaga ersättning för marken är stadgat
i byggnadslagen.

För iordningställande och upplåtande
av väg såsom gata är i stad
som här avses kronan i stället för
staden ansvarig efter vad i 55 § byggnadslagen
stadgas.

Underhåll av väg i stad varom här
är fråga skall, jämväl sedan vägen
upplåtits såsom gata, i stället för staden
åvila kronan enligt 74 § byggnadslagen.
Samma lag vare i fråga
om gata, som förklarats tillika vara
väg.

(Föreslagen lydelse)

ningskostnad, skola ersättas av kronan.

§•

För iordningställande och upplåtande
av väg såsom gata inom område
i stad, för vilket kronan är väghållare,
är kronan i stället för staden ansvarig
efter vad i 55 § byggnadslagen
stadgas.

Underhåll av väg inom område i
stad, för vilket kronan år väghållare,
skall, jämväl sedan vägen upplåtits
såsom gata, i stället för staden åvila
kronan enligt 74 § byggnadslagen.
Samma lag vare i fråga om gata, som
förklarats tillika vara väg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961, dock att 50 § i den äldre
lydelsen skall äga tillämpning i fråga
om vägbyggnadsföretag, som påbörjats
före sagda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Förslag

till

Kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)

Härigenom förordnas dels alt 37, 40 och 41 §§ stadgan den 30 juni 1943
angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i stadgan skall införas en ny
paragraf, betecknad 39 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om upprättande av fördelningsplan
stadgas i förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i
städer och stadsliknande samhällen,
som äro väghållare.

Har Konungen förordnat, att köping
eller annat samhälle på landet,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning,
skall vara väghållare inom sitt
område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat
i tillämpliga delar gälla jämväl
med avseende å sådant samhälle.

§•

Om upprättande av fördelningsplan
stadgas i förordningen om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa
städer och stadsliknande samhällen.

39 a §.

Angående det fall, att kronan är
väghållare allenast inom visst område
av stad, stadgas i il .§.

§•

Har Konungen förordnat, att köping
eller annat samhälle på landet,
för vilket byggnadslagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning,
skall vara väghållare, skall vad i 35—
39 §§ är stadgat i tillämpliga delar
gälla jämväl med avseende å det område,
som omfattas av samhällets
väghådlningsskyldighet.

* Senaste lydelse av 41 §, so 1947:392.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

41 §.

Frågor om

på landet.

Är kronan väghållare allenast inom
visst område av stad, skall vad nu
sagts äga tillämpning vid handläggning
av frågor, som angå det området.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Netzén, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om ändringar
i reglerna om statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning m. m.
samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande statsrådet
Hjalmar Nilson sakkunniga1 för att verkställa översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare, m. in.

Genom beslut den 12 april 1957 uppdrog Kungl. Maj :t — med anledning
av en den 2 februari 1956 dagtecknad skrivelse från Förbundet för enskild
väghållning i Stockholms län — åt de sakkunniga att jämväl verkställa översyn
av tillämpningen av gällande bestämmelser om statsbidrag till enskild
väghållning, i vad de avsåg vägar inom tättbebyggda områden, samt att
framlägga de förslag, till vilka denna översyn kunde ge anledning.

Till de sakkunniga har vidare för att tagas under övervägande vid fullgörande
av utredningsuppdraget av Kungl. Maj :t överlämnats

dels en med skrivelse den 19 augusti 1955 av Svenska stadsförbundet till
Kungl. Maj :t överlämnad skrift från drätselkammaren i Borås angående
statsbidrag till ordnande av uppställningsplatser för motorfordon,

dels en den 18 februari 1957 dagtecknad skrivelse från Stockholms stad
om bidrag av automobilskatteincdel till tunnelbaneanläggning,

dels ock en med skrivelse den 11 september 1958 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till Kungl. Maj:t överlämnad skrift från Stockholms stads gatukontor
i fråga om statsbidrag till kostnaderna för omläggning av ledningar
och spårvägsspår i samband med vissa väg- och gatuarbeten.

* Sakkunniga har varit led. av riksdagens I. kamm. B. Nasgård (till d. 1/3 19°7’ ”förande),
numera direktören S. A. S. Tånneryd (ordförande fr. o. m. d. 1/3 1957), led. av riksdagens
II kamm. N. Agerberg, direktören G. W. Carlsson, numera överdirektören G. V. Hall,
direktören i Svenska stadsförbundet E. A. S. Humblc, led. av riksdagens II kamm. G. K. V.
Larsson (fr. o. m. d. 1/3 1957), led. av riksdagens II kamm. F. J. H. Persson (fr. o. m. d.
17/10 1958) samt numera talmannen i riksdagens II kamm. S. P. Svensson (till d. 17/10

1958).

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

De sakkunniga — vilka antagit benämningen Utredningen om städernas
väghållning —- har till fullgörande av de nu omnämnda utredningsuppdragen
den 18 juni 1959 avgivit ett betänkande med titeln »Statsbidragen till
städernas vägar och gator, m. m.» (SOU 1959: 19). Vid betänkandet har fogats
följande författningsförslag, nämligen

förslag till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer
och stadsliknande samhällen, som äro väghållare,

förslag till förordning om statsbidrag till gatuhållning i städer, där kronan
är väghållare, m. m.,

förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar,

förslag till kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan), samt
förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 december 1952
(nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Svenska kommunal-tekniska föreningen,
Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen, Svenska landskommunernas
förbund, Länsvägnämndernas förbund, Förbundet för enskild väghållning
i Stockholms län samt 1953 års trafikutredning. Vid yttrandet från
lantmäteristyrelsen har fogats utlåtanden från överlantmätarna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län.
Till yttrandet från överståthållarämbetet har bifogats yttrande av stadsfullmäktige
i Stockholm. Jämväl vid länsstyrelsernas yttranden har i flertalet
fall fogats yttranden från fullmäktige eller drätselkammare i ett antal
städer, varjämte vid ett par av yttrandena fogats utlåtanden av andra myndigheter
och tjänstemän.

Sedan de frågor, som utredningen behandlat, varit föremål för beredning
inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag att nu få upptaga desamma.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag under den allmänna vägöversikten
i årets statsverksproposition (bil. 8 sid. 20) anmält min avsikt
att förorda särskild proposition till riksdagen i anledning av det betänkande,
som framlagts av utredningen om städernas väghållning, varvid jag tillika
uttalat förmodan att vissa ändringar i det nuvarande bidragssystemet kunde
komma att föreslås. Vidare föreslog jag i anledning härav under anslaget
till Bidrag till byggande av vägar och gator (sid. 36), att anslaget skulle
uppföras med preliminärt belopp i riksstatsförslaget för nästa budgetår. Jag
uppskattade medelsbehovet till 115 milj. kr.

Kungl. Majrls proposition nr 81 år 1960

Gällande författningar

Vägarna i Sverige är dels allmänna, dels enskilda. Beträffande de allmänna
vägarna finns bestämmelser givna i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar (AVL; ang. ändringar se 1947:386 och 1952:236) jämte
vissa författningar i anslutning därtill. De viktigaste bestämmelserna om
enskilda vägar är sammanförda i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om
enskilda vägar (EVL\ ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952:234 och
1954: 197). En tredje kategori av trafikleder är gator inom områden med
stadsplan. De huvudsakligaste bestämmelserna om gator är meddelade i
bgggnadslagen den 30 juni 1947 (BL; ang. ändringar se 1948:383, 1949:
666, 1953:329, 1954:198, 1955:316, 1958:430 och 1959:611).

Beträffande skyldighet att bekosta väg- och gatuhållning är till en början
i 11 § AVL stadgat, att kronan är väghållare på landet och att stad är
väghållare inom sitt område. På därom gjord framställning äger emellertid
Kungl. Maj :t förordna att köping eller annat samhälle, för vilket BL:s bestämmelser
för stad äger tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara
väghållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som själv är väghållare,
befinnes sakna förutsättningar härför, kan Kungl. Maj :t förordna,
att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Är kronan väghållare
i fall, då väg skall byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd,
skall staden resp. stadsplanesamhället utan kostnad för kronan tillhandahålla
den mark, som erfordras för vägen (50 och 53 §§ AVL). — I
fråga om de enskilda vägarna innehåller EVL detaljerade regler om väghållningsskyldighetens
fördelning mellan de fastigheter, för vilka vägen är
till nytta. — Beträffande gatuhållning innehåller 49 § BL en bestämmelse,
enligt vilken iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av
gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer
på staden. Är kronan väghållare i staden, skall jämlikt 55 § BL nyssnämnda
bestämmelse i stället avse kronan, dock att kostnad, som föranledes av att
gala enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande
i övrigt än som betingas av trafiken, skall gäldas av staden, om ej
Kungl. Maj :t förordnar annorlunda. Bestämmelserna i 50 och 53 §§ AVL
om skyldighet för stad eller stadsplanesamhälle att tillhandahålla mark avser
även nu ifrågavarande fall. Enligt 74 § BL åvilar även underhållet av
gator och andra allmänna platser staden. Är kronan väghållare, skall underhållet
av allmän väg, som upplåtits till gata, ävensom av gata, vilken förklarats
tillika vara allmän väg, åvila kronan med samma begränsning som
ifråga om iordningställandet. För fullständighetens skull bör här också
nämnas, att bestämmelserna om gatuhållningen modifieras av de i 56—69 §§
BL intagna bestämmelserna om skyldighet för tomtägare in. fl. att utgiva
ersättning för gatumark och ersättning för gatubyggnadskostnad samt av
bestämmelserna i 70—73 §§ nämnda lag om marks avstående och iordning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

ställande i vissa fall. — Vad som sålunda i BL är föreskrivet för stad gäiler,
såsom nyss antytts, även för vissa stadsliknande samhällen (88 och 90 §§
byggnadslagen) och kan bringas i tillämpning för visst område på landsbygden
(105 och 106 §§ samma lag).

Bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen finns till en del meddelade redan i AVL. Enligt 47
och 49 §§ nämnda lag skall stad eller samhälle, som är väghållare, ha rätt
att under den förutsättning och i den ordning, som särskilt stadgas, erhålla
bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade
kostnaden för staden resp. samhället, efter avdrag av vad som belöper
på vägmark och förvaltningskostnad. De närmare bestämmelserna om statsbidrag
de nu avsedda fallen är givna i förordningen den 30 juni 1943
(nr 438) om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och siadsliknande
samhällen, som åro väghållare (i det följande kallad väg- och gatubidragsförordningen).
Om en annan form av statsbidrag handlar förordningen
den 30 juni 1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.
(i det följande kallad markbidragsförordningen). Till väghållningen å enskild
väg kan bidrag utgå enligt flera olika författningar, bland vilka här
bör nämnas kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag
till enskild väghållning.

Allmänna synpunkter

Utredningen

I anslutning till sin genomgång av gällande bestämmelser om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen har utredningen
på viktigare punkter redogjort för gällande praxis samt uttalat sin
egen uppfattning av bestämmelsernas tolkning i tveksamma fall. Utredningen
har vidare sökt klargöra hur bestämmelserna verkar i praktiken.

På grundval av dessa överväganden har utredningen framlagt förslag till
åtskilliga förenklingar såväl i själva bidragsreglerna som med avseende å
det administrativa förfarandet för beräknande av bidragsbeloppen och
kontrollen över bidragsmedlens användning.

Härutöver har utredningen föreslagit vissa utvidgningar av ramen för
bidragsgivningen vad angår såväl bidrag till byggande av gator och vägai
som bidrag till deras underhåll. Till en del sammanhänger de föreslagna
utvidgningarna av bidragsgivningen med förenklingen av bidragssystemet,
men till en del är de av mera självständig natur.

Utredningen har också gått in på frågan om statsbidrag till sådana
.enskilda vägar, som omhänderhaves av vägföreningar. I detta hänseende
har utredningen föreslagit en utvidgning av ramen för bidragsgivningen men
samtidigt en viss sänkning av procentsatserna. Vidare har utredningen förordat
att bidrag efter samma grunder skall utgå till kommun eller munici -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

palsamhälle, som ombesörjer underhåll av enskilda vägar inom område,
för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.

De av utredningen verkställda beräkningarna av de merkostnader, som
vid förslagens genomförande skulle uppstå för statsverket, kommer att
närmare redovisas i det följande.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har intagit en positiv ställning till utredningens
förslag som helhet betraktade.

Speciellt har förslagen om förenklingar tillvunnit sig gillande. Bland dem,
som starkt förordat, att förslagen i dessa delar förverkligas, må nämnas
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser.

Från vissa håll har doek framkommit ganska kraftig kritik mot sådana
förslag, som kan antagas medföra mera avsevärda kostnadsökningar. Riksräkenskapsverket
har ifrågasatt, om författningsändringar av denna innebörd
överhuvud bör företagas. Statskontoret har starkt understrukit nödvändigheten
av återhållsamhet med statsutgifterna. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands
lön bör tillgängliga resurser i första hand sättas in på att tillgodose
det skriande behovet av sådana väg- och gatuombyggnader, som är
av betydelse för biltrafiken, i stället för att splittras på mindre angelägna
objekt. Länsstyrelsen i Blekinge län, som är av samma mening, har för sin
del ansett att utredningens förslag i nuvarande läge av denna anledning närmast
bör betecknas som orealistiska. Länsstyrelsen i Östergötlands län, vilken
i princip tillstyrkt huvudparten av förslagen, har dock härvid fogat det
förbehållet, att förverkligandet av förslagen bör anstå till en tidpunkt, då
detta kan anses lämpligt ur statsfinansiell synpunkt. På en del andra håll,
t. ex. i yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län, har betonats att resultatet
av de föreslagna åtgärderna blir beroende på om tillräckliga anslag
kan ställas till förfogande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har hänvisat
till det betänkande, som nyligen framlagts av besparingsutredningen, samt
har framhållit att, om sagda utrednings förslag förverkligas, en jämkning
bör övervägas av de i förevarande betänkande förordade anslagen.

En grupp av yttranden ställer sig i princip icke avvisande till utredningens
förslag men anser att dessa icke innebär någon tillräckligt radikal lösning
av frågan. 1953 års trafikutredning har icke haft något att erinra mot
eu utvidgning av bidragsgivningen enligt utredningens förslag såsom ett
provisorium. Emellertid har samtidigt efterlysts kostnadsanalyser, som visar
om förslagen på längre sikt är samhällsekonomiskt motiverade. En slutlig
lösning av statsbidragsgivningens problem torde böra ske inom ramen
för den översyn av beskattningen, som ankommer på trafikutredningen.
Svenska stadsförbundet har funnit beklagligt, att icke en genomgripande överarbetning
av hela materialet kommit till stånd, varvid bl. a. övervägande
borde ha skett, hur bilskattcmedlcn bör fördelas mellan städerna och lands 2

Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 sand. Nr 81

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 81 år 1960

bygden. Liknande synpunkter bär anlagts bl. a. i yttrandena från fullmäktige
i Stockholm och Malmö samt Svenska kommunal-tekniska föreningen. I åtskilliga
yttranden från kommunala myndigheter har som en av de viktigaste
synpunkterna i sammanhanget framhållits, att procentsatserna för bidragen
bör höjas. Såsom exempel kan nämnas yttrandet från drätselkammaren i
Karlstad.

Departementschefen

Genom 1943 års väglagstiftning har som en allmän princip fastslagits, att
väghållningen på de allmänna vägarna skall handhavas och bekostas av
staten. Från denna princip har gjorts det undantaget, att flertalet städer och
vissa andra samhällen själva omhänderhar väghållningen inom sina administrativa
områden. För härav föranledd ökning av väghållningsbördan
kompenseras dessa städer och samhällen genom statsbidrag.

Omfattningen av statens väghållning beror i huvudsak på vilka trafikleder
som ingår i det allmänna vägnätet. Denna fråga har icke reglerats genom
någon uttrycklig lagbestämmelse. Vissa vägar var att anse som allmänna
redan före tillkomsten av 1943 års lagstiftning. Senare har det allmänna
vägnätet utökats dels genom att vägar byggts såsom allmänna och dels genom
att enskilda vägar intagits till allmänt underhåll. Det avgörande vid
prövningen av dylika frågor har varit vägarnas och vägföretagens betydelse
ur allmän synpunkt. I regel har det icke kunnat komma i fråga att med det
allmänna vägnätet införliva trafikleder av endast lokal betydelse.

Det säger sig självt, att de nu angivna principerna icke låter sig helt utan
modifikationer anpassas till de särskilda förhållandena i städer och andra
tätorter. Den synpunkt, som varit ledande vid utformningen av de nuvarande
reglerna om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen,
har varit att såvitt möjligt nå likställighet, genomsnittligt sett, mellan invånarna
i städerna och på landsbygden i fråga om de sammanlagda kostnaderna
för hållande av trafikleder av olika slag. Detta mål är emellertid svårt
att uppnå bl. a. därför att väghållningsbördan varierar till art och omfattning
i städerna och på landet samt därför att olika meningar kan råda om
vad en likställighet innebär. Fn mera definitiv prövning av dessa frågor
torde icke vara möjlig annat än i anslutning till en sådan mera omfattande
analys av biltrafikens problem ur samhällsekonomisk synpunkt, som det
ankommer på 1953 års trafikutredning att verkställa. Hithörande spörsmål
måste därför t. v. anstå.

Av nu anförda skäl kan det icke anses lämpligt att i detta sammanhang
vidtaga åtgärder, vilka innebär någon avsevärd förskjutning av bidragsnivån
vare sig uppåt eller nedåt. Någon generell vidgning av ramen för vad som
skall anses bidragsberättigat kan dessutom av statsfinansiella skäl f. n. knappast
komma i fråga. Påtagliga ojämnheter i bidragstilldelningen och andra
dylika missförhållanden bör dock givetvis rättas till, där så kan ske. Om det
visar sig möjligt att göra bidragssystemet mera rationellt genom ändring av

Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

bidragsbestämmelserna, bör den omständigheten att ändringen kan medföra
måttliga förskjutningar av bidragsbeloppen icke utgöra hinder för en reform.

Med hänsyn till vad som sist anförts anser jag, att en översyn av författningarna
om väghållningsbidrag till städer och stadsliknande samhällen nu
bör komma till stånd. De förslag, som utredningen framlagt, torde kunna
läggas till grund för denna översyn.

Städernas väg- och gatuhållning: Bidragsobjekten

Utredningen

Till en början har utredningen behandlat frågan, vilka vägar och gator
som bör vara bidragsberältigade. Härvid har även diskuterats, huruvida och
i vad mån bidrag bör utgå till vissa speciella anordningar sådana som parkeringsplatser,
busshållplatser och tunnelbanor.

Vad först angår huvudfrågan, nämligen avgränsningen av den kategori
vägar och gator, till vilka bidrag bör utgå, har
utredningen framhållit, att bidrag f. n. enligt 1 § väg- och gatubidragskungörelsen
utgår till byggande och underhåll av allmänna vägar och för
biltrafiken viktiga gator. Frågan, vilka vägar som skall vara allmänna, prövas
enligt 14 § AVL av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med
länsstyrelsen och skall, om dessa stannar i olika meningar, hänskjutas till
Kungl. Maj :t. Beträffande frågan, vilka gator som skall anses viktiga för
biltrafiken, har utredningen hänvisat till ett uttalande av vederbörande
riksdagsutskott vid 1943 års riksdag, enligt vilket sådana gator bör medtagas,
som ingår i infarts- och genomfartsleder eller som beträffande trafikmängd
och beskaffenhet kan jämställas med infarts- och genomfartsgator,
ävensom mera trafikerade bussleder och viktigare trafikleder till hamn,
järnvägsstation, flygplats eller annan större allmän inrättning samt industriområde.

De nu återgivna reglerna har, enligt vad utredningen framhållit, utformats
i direkt syfte att skapa största möjliga likställighet mellan stad och landsbygd.
Statsbidraget är grundat på samma principer som dem, vilka gäller
för statens direkta åtagande i fråga om väghållningen på landet. Även tilllämpningen
av bestämmelserna har enligt utredningens mening skett under
beaktande av det nämnda likställighetskravet. Det sagda utesluter dock
enligt utredningens uppfattning icke, att de gällande reglerna ger utrymme
för kritik i vissa hänseenden. Vagheten i uttryckssätt kan ge upphov till
avgränsningsproblem. Tätorterna är i hög grad trafikalstrande och är dessutom
ofta skärningspunkter för genomgående leder. Gatunätet ger i regel
tillfälle till val mellan olika färdvägar. Det är därför ofta svårt att urskilja
de delar av gatunätet, som kan anses vara nödiga för den allmänna samfärdseln.
Vid sådant förhållande får en förhållandevis liberal tolkning anses
motiverad. Själva uttrycket »för biltrafiken viktig gata» framstår f. ö.
numera som oegentligt. Åtskilliga gator, till vilka bidrag icke utgår, får

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

anses vara viktiga för biltrafiken utan att därför vara nödiga för allmänna
samfärdseln.

Utredningen, som i princip uttalat sig för alt bestämmandet av de bidragsberättigade
objekten i städerna alltjämt skall grundas på samma principer
som statens åtaganden i fråga om den allmänna väghållningen på landet, bär
med hänsyn härtill icke ansett sig böra föreslå någon genomgripande ändring
av nuvarande bestämmelser på området. I syfte att få ett mera adekvat
uttryck för de av bidragsförordniugen åsyftade objekten och bringa förordningens
uttryckssätt i korrespondens med gällande praxis har emellertid utredningen
föreslagit, att uttrycket »för biltrafiken viktiga gator» utbytes mot
uttrycket »för den allmänna samfärdseln nödiga gator».

Härefter har utredningen övergått till frågan, huruvida och i vad mån
statsbidrag bör utgå till ordnande och underhåll av p arkeringspla ts
e r.

Efter granskning av gällande bestämmelser och praxis har utredningen
kommit till slutsatsen, att anordnande av särskilda parkeringsplatser vid
tillämpning av nuvarande bidragsregler bör anses ligga utanför vad som erfordras
för att gatorna skall fullgöra sin trafikfunktion och därmed icke blir
statsbidragsberättigat.

Härefter har utredningen redovisat sina synpunkter på hur frågan bör
regleras för framtiden. I princip bör även här gälla, att bidrag icke utgår
till andra anordningar än sådana, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln.
Denna regel tarvar emellertid vissa förtydliganden, om den skall
tillämpas på parkeringsplatser. Svårigheter möter bl. a. när det gäller att
skilja mellan olika former av parkering liksom mellan parkering och uppställning.
I stadscentra torde efterfrågan på parkeringsplatser alltid komma
att överstiga tillgången, och ett statsbidrag kan därför inte i och för
sig hjälpa till att lösa städernas parkeringsproblem. Det är visserligen önskvärt
att tillgodose behovet av plats för fordon vid affärer, allmänna inrättningar,
teatrar, restauranger, idrottsanläggningar etc., men detta måste
dock anses falla utom ramen för vad som påkallas för att tillgodose den allmänna
samfärdseln. Härtill kommer att statsbidragen lämpligen bör utgå efter
enkla, överslagsmässiga regler. Utredningen har därför i princip uttalat
sig för att statsbidrag icke skall utgå till anordnande av parkeringsplatser.
Däremot har utredningen ansett, att rätten till bidrag i princip bör anses
omfatta gator så dimensionerade att de fyller sin trafikfunktion. För en
normal stadsgata ingår häri möjligheten till kortvariga uppehåll. Om denna
möjlighet försvinner genom att trafiken nödvändiggör förbud att stanna på
gatan, måste rätt till statsbidrag i princip anses föreligga för åtgärder, som
avser att skapa ersättning härför. Som exempel på dylika åtgärder bär
nämnts, att trafiken kan avlastas genom enkelriktning eller annan trafikoinläggnmg,
som leder in trafiken på andra gator. Som ett annat exempel
har nämnts att man omdisponerar gatans tvärsektion eller breddar gatan.
Om man ej på annat sätt kan nå en acceptabel lösning, kan det bli nödvändigt
med mer eller mindre temporära åtgärder, t. ex. att iordningställa ett

Kungi. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

område vid gatan för parkering. Nu exemplifierade åtgärder bör enligt utredningen
vara statsbidragsberättigade.

I detta sammanhang har också diskuterats frågan om parkeringsavgifter.
Utredningen har bedömt dylika avgifter som ett både ur principiell och
praktisk synpunkt tilltalande medel att reglera trafiken. Vidare har utredningen
övervägt frågan om statsbidrag till ordnande av s. k. stationsparkering
i städernas utkanter för dem, som fortsätter färden mot centrum
med kollektiva trafikmedel. Tanken på bidrag till dylika åtgärder har
emellertid avvisats av utredningen bl. a. därför att de representerar ett ekonomiskt
intresse för dem, som driver de kollektiva trafikföretagen, av sådan
art att de icke bör subventioneras med statsmedel.

Vad angår frågan, i vad mån statsbidrag bör beräknas till kostnaden för
busshållplatser, har utredningen ansett tvekan icke böra råda om att
bidrag bör utgå för sådana hållplatser, som endast utgöres av breddningar i
körbanan med eller utan åtskiljande refuger. Busstationer, d. v. s. verkliga
terminalanläggningar, bör däremot betraktas som anordningar utförda för
visst eller vissa trafikföretag och icke som anordningar för den allmänna
samfärdseln. Dylika busstationer bör således icke utgöra bidragsberättigade
objekt. Tillämpningen av denna regel har av utredningen illustrerats med ett
flertal exempel.

Vid behandlingen av frågan om bidrag till tunnelbanor har utredningen
redovisat de motiv, som enligt dess mening möjligen kunde tala för
bidrag, samt underkastat dessa motiv en närmare granskning. Ett sådant
motiv är att staden ibland har möjlighet att välja mellan trafik i tunnelbana
och busstrafik samt att en regel av innebörd att statsbidrag utgår endast
vid det ena alternativet skulle kunna rubba objektiviteten i bedömningen.
Emellertid har utredningen för sin del ansett, att man i de fall, då
anläggande av tunnelbana kan komma i fråga, i praktiken icke har något
fritt val utan måste hålla båda alternativen öppna, d. v. s. differentiera
transportapparaten. Ett annat tänkbart motiv för statsbidrag är, att ett trafiksystem
med spårbunden trafik minskar kostnaderna för väg- och gatuväsendet.
Denna synpunkt skulle emellertid med lika skäl kunna åberopas
till stöd för alt bidrag av bilskattemedel utginge till de flesta transportföretag,
som icke nyttjar landsvägarna, t. ex. till ett stort antal järnvägsföretag,
vilket skulle leda till orimliga konsekvenser. EU tredje motiv för bidrag
är den avlastning av trafik från gator och vägar, som eu tunnelbana medför.
Det är enligt utredningen visserligen riktigt, att den trafikomläggning,
som anläggandet av tunnelbana innebär, tillfälligt minskar trängseln på gatorna.
Någon ytterligare trafikabel yta tillkommer emellertid icke genom
åtgärden. Omläggningen får anses som ett naturligt och nödvändigt led i
storstadens utveckling, och dess verkningar är snart övergående. Ett specialfall
är det, då anläggandet av en tunnelbana medför indragning av spårbunden
trafik på gatan. I detta fall blir ytterligare gatuutrymme tillgängligt
för motortrafik. Redan nu gäller emellertid, alt kostnaden för iordningställande
av gatuområdet för motortrafik är statsbidragsberättigad och alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

även bidraget för underhållet får ökas med hänsyn till den ökade gatuytan.
Någon ändring härutinnan har utredningen icke ansett sig böra föreslå.

Bortsett från vad sist anförts har utredningen kommit till den slutsatsen,
att tunnelbaneanläggningar icke bör anses utgöra projekt, som berättigar
till bidrag av automobilskattemedel. I denna del har dock två av utredningens
ledamöter (Carlsson och Humble) anmält reservation samt har —
efter ingående kritik av utredningens motivering — förklarat sig anse giltiga
skäl föreligga alt erkänna tunnelbaneanläggningar såsom berättigade
till bidrag av bilskattemedel ävensom uttalat, att utredningen bort överväga
och föreslå närmare regler för denna särskilda bidragsgivning.

Remissyttrandena

Förslaget att införa en ny definition av den kategori vägar och
gator, som i princip skall vara bidragsberättigad, har
praktiskt taget genomgående tillstyrkts. I ett flertal yttranden från kommunalt
håll, bl. a. i yttrandena från Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunal-tekniska föreningen, har emellertid betonats, att ändringen icke
får tagas till intäkt för en mera restriktiv praxis vid bidragsgivningen.
Några tillstyrkande yttranden, speciellt de från fullmäktige i Malmö och
drätselkammaren i Kiruna, ger uttryck för uppfattningen, att utredningens
förslag bör anses innebära en vidgning av ramen för bidragsgivningen.

Länsstyrelsen i Hallands län har betonat det angelägna i att själva begreppet
»gata» klarlägges närmare samt har härom anfört följande:

Utanför stadsplanelagt område kan endast allmän väg komma i fråga och
där gäller också väglagen utan inskränkningar. Så är emellertid icke fallet
inom stadsplanelagt område. Här förekommer såväl allmän väg (i allmänhet
väg som varit allmän innan stadsplanen fastställts och icke sammanfaller
med en enligt stadsplanen utbyggd led) som gata, torg och annat trafikområde
ävensom genom ett parkstråk framdragen vägtrafikled. Länsstyrelsen
förutsätter att till »gata» i nu förevarande sammanhang skall hänföras varje
för biltrafik upplåten led, som icke strider mot stadsplanen.

Även beträffande frågan i vad mån bidrag bör utgå till kostnaderna för
parkeringsplatser har utredningens förslag biträtts i flertalet remissyttranden.
I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana från de i ärendet
hörda städerna, har dock uttalats önskemål om en liberalisering av bidragsgivningen
i detta hänseende.

Ur yttrandet från Svenska stadsförbundet må anföras följande:

Till den svåra frågan i vad mån statsbidrag skall utgå till parkeringsanläggningar
har utredningen intagit en ståndpunkt, som må vara principiellt
försvarlig men, så som den formulerats, förefaller både svårtolkad och onödigt
restriktiv. Grundsatsen bör här vara, att statsbidrag kan ges till varje
parkeringsanläggning, vars tillkomst är ägnad att rationalisera användningen
av de utrymmen, som kan användas av den rörliga trafiken. — I sammanhanget
måste påpekas, att utredningen utan några erinringar redovisar
den uppfattning om städernas skyldighet att svara för tillgången på parkeringsplatser,
som ofta hävdas och som ursprungligen härleder sig ur förarbetena
till 1947 års byggnadslag men som numera är helt otidsenlig, näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

liaen att (let generellt skulle ankomma på städerna att sörja för tillgången
på parkeringsplatser för s. k. korttidsparkering. Att detta ej är en rimlig
ståndpunkt är egentligen självklart. Det kan inte vara städernas angelägenhet
att sörja för det behov av korttidsparkeringsplatser, som alstras t. ex. av
ett varuhus, i ett butiksstråk eller ett shoppingcentrum, av ett nojesetabhssement
o s. v. Över huvud taget är det icke möjligt att genom någon definition
eller formel fastlägga en skyldighet för städerna att i viss bestämd omfattning
tillgodose parkeringsbehovet i staden, eftersom det inte ar möjligt
att precisera begreppet parkeringsstandard och behovet av vad byggnadslagen
kallar »allmänna» parkeringsplatser helt och hållet beror pa hur stor
tillgången på »enskilda» platser är.

Vissa av yttrandena ger uttryck för uppfattningen att statsbidrag bör
utgå för s. k. infarts- eller stationsparkeringsplatser. Bland yttrandena av
denna innebörd må nämnas de som avgivits av överståthållarämbetet samt
fullmäktige i Stockholm och drätselkammaren i Solna.

På andra håll, bl. a. i yttrandena från fullmäktige i Malmö och drätselkammaren
i Kiruna, har man ansett, att bidrag i princip bör utgå till alla
parkeringsplatser i anslutning till gator, som bedömes nödiga för allmänna
samfärdseln. Drätselkammaren i Luleå har yrkat på att åtminstone parkeringsplatser
vid genomgående gator generellt förklaras bidragsberättigade.

Emellertid finns också en grupp av yttranden, i vilka påyrkas storre restriktivitet
vid bidragsgivningen än utredningen uttalat sig för. Sålunda har
länsstyrelsen i Blekinge län ansett att bidragsmöjligheten bör, vad angår
parkeringsplats, reserveras för sådana fall då parkeringsplatsen ingår i gatans
område.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att principerna på förevarande
område bör på något sätt få komma till uttryck i själva författningen,
så att frågan ej helt överlämnas åt praxis och uttalanden i förarbeten.

1953 års trafikutredning har uttalat meningen, att lösningen av förevarande
bidragsproblem bör vara avhängig av i vad mån inrättandet av parkeringsplatser
är förorsakat av motortrafikens tillväxt. Väsentligt synes vidare
vara, att motorfordonstrafikens kostnadsansvar för parkeringsplatserna
på lämpligt sätt kommer till uttryck. Frågan om parkeringsplatsernas
ställning i statsbidragsliänseende torde med hänsyn härtill böra bedömas
utifrån andra utgångspunkter än dem utredningen angivit.

Vad beträffar frågan om bidrag till bussliåll p 1 a t s e r har utredningens
förslag nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

T ett par fall, t. ex. i yttrandet från fullmäktige i Stockholm, har dock påyrkats,
att bidrag utgår i större omfattning än enligt nuvarande bidragsförfattning
Svenska stadsförbundet har särskilt framhållit önskemålet, att bidrag
utgår till vändslingor för omnibustrafiken. Svenska kommunal-tekniska
föreningen har förklarat sig tolka utredningens uttalanden på det sättet, att
sådana centralt anordnade omstigningsplatser för stadstrafiken, som av
trafiktekniska skäl anordnas skilda från körbanan, blir bidragsberättigade.

Beträffande frågan om bidrag till 1 u n n e 1 b a n o r har meningarna varit
delade i remissyttranden.

En grupp av yttranden, företrädd av överståthållarämbetet, fullmäktige i

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Solna och Svenska stadsförbundet,
har förordat, att tunnelbaneanläggningar generellt förklaras bidragsberättigade.
Svenska kommunal-tekniska föreningen har uttalat samma mening
samt har därjämte yrkat på motsvarande möjlighet att erhålla statsbidrag
för spårväg på egen banvall.

En förmedlande ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som funnit vissa skäl tala för bidrag av bilskattemedel till tunnelbana
i centrala stadsdelar efter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen i
varje särskilt fall. Byggnadsstyrelsen har ansett, att utredningens skäl för
att avvisa tanken på bidrag icke är helt övertygande. Länsstyrelsen i Stockholms
län och fullmäktige i Malmö har också i princip uttalat sig för att bidrag
bör kunna utgå efter prövning i speciella fall.

Enligt vissa remissmyndigheter är frågan icke utredd på sådant sätt, att
ett slutligt ståndpunktstagande är möjligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har framhållit, att utredningen bedömt frågorna om bidrag till
tunnelbanor, parkeringsplatser in. fl. anläggningar endast i den mån de kan
sammankopplas med statsbidragsverksamheten och att en mera allsidig utredning
är påkallad. 1953 års trafikutredning har ansett, att frågan°kan
bedömas först inom ramen för en allmän översyn av vägtrafikbeskattningen.

Övriga yttranden har helt anslutit sig till utredningens åsikt, att bidrag
ej bör utgå till anläggningar av nu ifrågavarande art.

Departementschefen

På sätt utredningen framhållit utgår nuvarande bidragsförfattningar från
att avgräns ningen av den kategori vägar och gator, till
vilkas byggande och underhåll bidrag utgår, skall ske efter
huvudsakligen samma principer som dem man följer vid bestämmande,
vilka vägar på landsbygden som skall förklaras för allmänna, önskemålet
att så långt möjligt skapa likställighet mellan städerna och landsbygden i
fråga om grunderna för fördelning av väghållningsbördorna är icke mindre
aktuellt nu än när gällande bidragsförfattningar tillkom. Någon anledning
att reformera de grundläggande principerna i dessa författningar föreligger
sålunda icke.

Emellertid möter en del svårigheter, när det gäller att tillämpa de nämnda
principerna på förhållandena i städer och liknande orter. Enbart trafikintensiteten,
uttryckt i antal fordon av skilda slag, på de olika gatorna och
vägarna kan icke få vara avgörande. Om bidrag utginge till alla de gator
och vägar i städerna, vilka förmedlar en trafik av samma omfattning uttryckt
i antal fordon, som de mindre vägarna i landsbygdens allmänna vägnät,
skulle städerna nästan helt befrias från väghållningsbördan, och städernas
invånare skulle i praktiken få en privilegierad ställning i jämförelse
med invånarna på landsbygden. Det är därför nödvändigt att vid avgöranden
i statsbidragsfrågor se icke blott till trafikvolymen utan även till trafikens
art och framför allt till de olika trafikledernas funktion. Detta innebär
givetvis icke något förnekande av att trafikvolymen är en av de faktorer

Kungi. Maj. ts proposition nr 81 år 1960 25

som måste beaktas, när det gäller att avgöra vilken funktion en viss trafikled
fullföljer.

Den grupp av vägar och gator, som främst ifrågakommer till bidrag, är
genomfartslederna. Hit bör räknas alla riks- och länsvägar samt sådana gator,
som har till huvudsakligt ändamål att förbinda dylika vägar med varandra.
Bidrag bör också utgå till infartsleder av betydelse. Vidare bör till
det bidragsberättigade väg- och gatunätet hänföras sådana trafikleder inom
större tätområden, som har till huvudändamål att förbinda olika delar av
detta med varandra. Även större s. k. uppsamlingsgator bör kunna ifrågakomma
till bidrag i de delar de kan anses jämförliga med sådana förbindelseleder
mellan olika delar av större tätområden, som nyss nämnts. Däremot
bör bidrag icke utgå till lokalgator och andra trafikleder, som normalt icke
begagnas av en större allmänhet. Utöver vad nu nämnts bör bidrag utgå till
trafikleder med ändamål att förbinda tätområden med trafikpunkter av
typen järnvägsstation, hamn eller flygplats, större allmänna inrättningar
såsom sjukhus m. m., eller industriområde.

Det torde icke behöva närmare utvecklas, att de nu antydda principerna
ibland leder till att bidrag kommer att utgå till två eller flera parallellgator,
om den icke lokala trafiken är av sådan omfattning att den måste fördelas
på olika trafikleder.

Den nu framförda tankegången torde i allt väsentligt överensstämma med
vad som f. n. gäller och avviker i princip icke heller från vad utredningen
förordat.

Vad beträffar den författningstekniska utformningen delar jag utredningens
åsikt, att nuvarande författning, i vilken den bidragsberättigade kategorien
av trafikleder beskrivits med orden »för biltrafiken viktig gata», kan
leda till missförstånd. Den åsyftade begränsningen av bidragsgivningens omfattning
kommer till bättre uttryck med den av utredningen föreslagna formuleringen,
enligt vilken bidrag utgår till sådana gator, som är »nödiga för
den allmänna samfärdseln». Uppfattningen att sistnämnda uttryck skulle
i något hänseende kunna tilläggas en vidare innebörd än nuvarande bestämmelse,
kan jag icke dela. Jag förordar att stadgandet avfattas i enlighet med
utredningens förslag.

Likaledes biträder jag i allt väsentligt utredningens åsikt i fråga om bidrag
till anordnande och underhåll av parkeringsplatser. De uttalanden,
som utredningen i anslutning härtill gjort om att de bidragsberättigade
gatorna bör vara så dimensionerade, att de fyller sin trafikfunktion,
behöver emellertid förtydligas. Eu väg eller gata bör även enligt min
mening i regel vara så avpassad, att den, där så är motiverat av dess funktion,
ger utrymme icke bara för den rörliga trafiken utan även för tillfälliga
uppehåll. Detta betyder dock icke att vägen eller gatan behöver i hela sin
sträckning vara dimensionerad så, att de vägfarande kan stanna var som
helst. Vidare lär det, när fråga är om en väg eller gata, vilken förmedlar genomfartslrafik
eller annan trafik, som enligt det nyss anförda är alt jämställa
därmed i statsbidragsliänseende, icke kunna sägas ingå i genomfartsle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

dens funktion som sådan att den skall medge uppställning och parkering
även av fordon i lokal trafik. Genomfartstrafikens behov av uppställningsplatser
är i de flesta orter icke så framträdande, att det påkallar några mera
omfattande anordningar. Om man bortser från exceptionella fall synes behovet
vara väl tillgodosett, om genomfartsleden på de platser, där vägfarande
i genomfartstrafik mera allmänt gör uppehåll i färden, ger utrymme för
en uppställningsfil. Den omständigheten, att förbud mot parkering eller
annan uppställning införes på en kortare sträcka, bör således normalt ej
föranleda att statsbidrag utgår till anordnande av särskilda uppställningsplatser
i närheten, såvida vägen eller gatan i övriga delar fyller det nyss
angivna kravet. Ledes trafiken på två eller flera parallellgator, torde det
i vanliga fall vara tillfyllest, om uppställningsutrymme beredes på en av
dessa. Den omständigheten, att ett parkerings- eller uppställningsförbud
till en del föranledes av behovet att bereda plats för lokaltrafiken, bör icke
minska möjligheten att erhålla statsbidrag till anordnande av uppställningsutrymmen
annorstädes. Huruvida de erforderliga utrymmena anordnas på
själva genomfartsleden eller på annan plats i anslutning till denna, bör ur
statsbidragssynpunkt vara likgiltigt. Statsbidrag bör dock givetvis icke utgå
till specialanordningar sådana som exempelvis parkeringshus.

Vad nu sagts gäller givetvis icke sådana genomfartsleder, som utföres med
motorvägsstandard. Där kan parkering eller uppställning över huvud icke
ifrågakomina.

Den omständigheten, att statsbidrag utgår till en väg eller gata, bör icke
hindra att parkering och uppställning av fordon belägges med avgift.

Busshållplatser bör i allmänhet anses som en del av den trafikled,
å vilken de är belägna, och således räknas med bland de anordningar,
till vilka statsbidrag utgår. Statsbidrag bör således kunna utgå till exempelvis
särskild refuge för busspassagerare. Såsom utredningen anfört bör
dock undantagas större anläggningar av karaktären terminalanläggningar.
Jag vill härvid anmärka, att uttrycket »terminalanläggning» icke bör fattas
alltför bokstavligt och att avgörandet bör träffas främst med hänsyn till
anläggningens storlek och karaktär i övrigt samt således icke endast till den
omständigheten, huruvida anläggningen utgör ändpunkt för viss eller vissa
husslinjer. I enlighet härmed bör hinder icke anses möta att bidrag beräknas
exempelvis för refug vid en enkel vändslinga, medan å andra sidan en
anläggning med två eller flera refuger eller med en refug av osedvanligt stor
längd i allmänhet icke bör anses bidragsberättigad, oavsett om den utgör
slutpunkt för någon linje eller icke.

Vad beträffar frågan om bidrag till tunnelbanor anser utredningen,
att dylika företag generellt bör uteslutas från möjligheten att erhålla statsbidrag.
Till stöd för motsatt åsikt kan bl. a. åberopas, att tunnelbanor säkerligen
även på längre sikt avlastar en betydande del av den trafik —- låt
vara huvudsakligen lokaltrafik — som eljest skulle vara hänvisad till vägarna
och gatorna. Å andra sidan möter en bidragsgivning till tunnelbanor
och liknande anläggningar vissa betänkligheter med hänsyn till konsekven -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

serna på andra närstående områden, t. ex. i fråga om förortsbanor i allmänhet.
Över huvud är spörsmålet om de åtgärder, som erfordras för att
på längre sikt främja ett ändamålsenligt val mellan olika trafikmedel, f. n.
icke så utrett, att någon definitiv ståndpunkt ännu kan tagas till en delfråga
sådan som den förevarande. Den ingår emellertid i det frågekomplex, som
det ankommer på 1953 års trafikutredning att klarlägga. Men ställningstagandet
torde därför få anstå i avbidan på residtatet av nämnda utredning.

Städernas väg- och gatuhållning: Fördelning av bidragen till byggande av

vägar och gator

Utredningen

Utredningen har framhållit, att medel till bidragen för städernas väg- och
■gatubyggnadsverksamhet anvisas från ett i riksstaten uppfört reservationsanslag
till bidrag till byggande av vägar och gator. Anslaget fördelas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med det undantaget, att Kungl. Maj :t regelmässigt
innehåller ett mindre belopp för oförutsedda, brådskande företag.
Till grund för styrelsens fördelning av anslaget ligger en fördelningsplan,
som upprättas vartannat år och som avser en tidrymd av två år. Planen är
baserad på en angelägenhetsgradering av företagen. Uppgifter till planen
lämnas av städerna och beredes av vägförvaltningarna, varefter planen efter
länsstyrelsernas hörande fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I planen anges för varje stad alla under tvåårsperioden bidragsberättigade
väg- och gatubyggnadsprojekt samt den andel av anslaget, som tillkommer
staden. Planen inrymmer emellertid väsentligt flera företag än som
svarar mot de anslag, vilka förväntas under perioden. En viss frihet har
nämligen förutsatts för städerna att själva välja, för vilket eller vilka av
de i planen upptagna företagen deras bidragsmedel skall utnyttjas. Vidare
är åtskilliga företag så stora, att de icke kan färdigställas inom två år, och
dylika företag återkommer då i två eller flera på varandra följande fördelningsplaner.
Om särskilda förhållanden påkallar det, kan styrelsen utbyta
i planen upptaget företag mot annat företag.

Då utredningen härefter övergått till att diskutera för delning speriodens
längd har utredningen anmärkt, att de flerårsplaner, som
upprättas över vägbyggnadsföretag på landsbygden, avser en tid av fem år
och förnyas vart tredje år. Det är enligt utredningens mening starkt motiverat,
att samma regler får gälla även för fördelningsplanerna. Eftersom
fördelningsplanerna i själva verket upptar företag motsvarande byggnadsverksamheten
under avsevärt längre tid än två år, innebär detta icke någon
väsentlig förändring i nuvarande arbetssätt. Utredningen har för sin del
förordat, att fördelningsplanen får avse en tid av fem år och förnyas vart
tredje år. För att få korrespondens med förhållandena på landsbygden bör
dock Kungl. Maj:t, om särskilda förhållanden påkallar det, kunna besluta
annan tid för förnyandet.

Kungl. Maj. ts proposition nr SI år 1960

I detta sammanhang har utredningen också diskuterat frågan, hur man
bör förfara, om en stads byggnadsverksamhet blir mindre än vad fördelningsplanen
förutsätter. Principiellt bör därvid gälla, att de icke utnyttjade
medlen skall stå till stadens förfogande, d. v. s. överföras för stadens räkning
till nästfoljande plan. Därest stadens byggnadsverksamhet i den förnyade
planen uppenbarligen icke erhåller sådan omfattning att medlen erfordras
för dess del, bör de kunna genom beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
överföras till anslagets ofördelade behållning. Detta förfaringssätt överensstämmer
enligt utredningen med nuvarande praxis.

Med avseende å frågan, i vad män byggnadsföretagen bör
specificeras i fördelningsplanen, har utredningen betonat,
att den behovsprövning, som ligger till grund för planen, innebär en begränsning
av städernas valfrihet. Det beror av bedömningen hos de myndigheter,
som har hand om angelägenhetsgraderingen — i detta fall vägocb
vattenbyggnadsverket samt länsstyrelserna — vilka projekt som överhuvud
skall upptagas i planen. I den mån bedömningen avviker från stadens
kan begränsningen verka icke blott så, att färre företag än de föreslagna
inkluderas, utan även så, att stadens förslag till turordning mellan
företagen frångås. Städernas valfrihet har också varit beskuren genom den
investeringsbegränsning, som varit gällande till för kort tid sedan och
som medfört, att byggnadstillstånd i huvudsak beviljats endast för de ur
allmänna samfärdselns synpunkt viktigaste företagen, främst städernas tillfarts-
och genomfartsleder.

Enligt utredningen har det nuvarande systemet i stort sett fungerat tillfredsställande.
Myndigheterna har strävat efter att så långt möjligt tillgodose
städernas önskemål. För att möjliggöra utförandet av smärre företag
har härjämte sedan ett antal år en mindre del av anslaget upptagits i
fordelningsplanerna för utförande av smärre företag under särskild rubrik,
och beloppet har sedan fördelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Systemet
har emellertid medfört en viss osäkerhet för städernas del vad gäller
planläggningen av byggnadsverksamheten å det väg- och gatunät, som icke
kan hanföras till infarts- och genomfartsleder. Om anslagstilldelningen i
framtiden ökas, kommer ett större antal lokalt betingade företag än hittills
att inflyta i fordelningsplanerna, och detta kommer att göra avvägningen
väsentligt svårare för myndigheterna. Utredningen har därför funnit anklaget
att söka uppnå förenklingar på detta område.

Det förslag, som utredningen i sådant hänseende framlagt, går ut på att i
fördelningsplanen skall specificeras endast de vägföretag, vilka avser sådana
allmänna vagar, som fortsätter utanför städernas judiciella områden, även
som de gatuföretag, som avser genomfartsleder och viktigare infartsleder.
I öviigt bör den varje stad tillkommande bidragsandelen ställas till stadens
förfogande för att i huvudsak efter stadens gotlfinnande användas till
sadana arbeten, som anslaget avser. Fördelningen mellan städerna av den
bidragsandel, som specificeras på särskilda företag, bör enligt utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1960

ske med hänsyn till omfattningen av trafikarbetet på berörda trafikleder,
uttryckt i enheten fordonskilometer.

Mot detta förslag har en av utredningens ledamöter (Hall) anmält reservation
med förmälan, att behovet av ombyggnad och förbättring av vägar
och gator är så stort, att en behovsprövning av de särskilda företagens angelägenhetsgrad
alltjämt får anses nödvändig.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om fördelning sperioder nas
längd har icke föranlett erinran från något håll. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid framhållit önskvärdheten av att man får parallellitet
mellan de nya fördelningsplanerna för städerna och flerårsplanerna
för landsbygden och att de nya fördelningsplanerna därför upprättas under
år 1960 samt omfattar perioden 1961—1965.

Frågan, huruvida alla byggnadsföretag bör specificeras
i fördelningsplanen, har föranlett delade meningar i remissyttrandena.

Utredningens förslag har tillstyrkts i yttrandena från flertalet städer
samt i de yttranden, som avgivits av byggnadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Svenska vägföreningen, Länsvägnämndernas förbund och Svenska
kommunal-tekniska föreningen. Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat
samma mening med betonande att bidragsfördelningen enligt utredningens
förslag blir enkel och att risken för att statsbidragen förbrukas på mindre
angelägna företag är ringa, så länge resurserna väsentligt understiger de
aktuella behoven. Länsstyrelsen i Hallands län har ansett att en behovsprövning,
sådan som följer av en noggrann specifikation av bidragsföretagen,
ofta blir beroende av tillfälligheter och subtila bedömanden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig biträda förslaget under
förutsättning att samråd sker med länsstyrelsen beträffande de företag,
som skall tillhöra den icke specificerade gruppen samt att det fastställes,
vilken standard, som skall tillämpas för företagen.

Några yttranden innehåller tillstyrkanden med vissa modifikationer.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län har tillstyrkt förslagen
endast under förutsättning att schablonbidragen begränsas till en mindre
del av bidragsvolymen.

I övrigt går yttrandena mestadels i avstyrkande riktning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liar betonat angelägenheten av att de statsbidragsmedel,
som ställes till förfogande, disponeras för de mest angelägna väg- och
gatubyggnadsprojelden. Detta synes under nuvarande förhållanden beträffande
medelstilldelningen böra ske genom att samtliga av städerna framförda
förslag till byggnadsobjekt i princip angelägenhetsprövas. Som exempel
på de många yttranden, vilka gått i samma riktning, må nämnas yttrandet
från drätselkammaren i Karlskoga, som ansett en schablonisering innebära
övervägande nackdelar, om den icke förenas med en avsevärd utökning av

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

bidragsvolymen. — Några av de remissorgan, som sålunda uttalat sig mot
lör slaget, har dock antytt möjligheten av ett hänsynstagande till utredningens
synpunkter genom att ett mindre ospecificerat belopp upptages i fördelningsplanen
för smärre förbättringsarbeten o. d. Till denna grupp hör
länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands
län, som också i princip motsatt sig förslaget, har därvid fogat den
anmärkningen, att lokalt betonade gator borde kunna redovisas i fördelningsplanen
på ett mera summariskt sätt än som f. n. tillämpas.

Departementschefen

Vad först angår fördelningsperiodernas längd är det, såsom
utredningen framhållit, ur praktisk synpunkt önskvärt att flerårsplanerna
för vägbyggnadsföretagen på landsbygden och fördelningsplanerna
för bidragen till städer och stadsliknande samhällen avser samma tidsperioder.
Förslaget att i framtiden upprätta fördelningsplan för fem år i sänder
med förnyelse vart tredje år avser att förverkliga detta önskemål. En invändning,
som möjligen skulle kunna framställas, är att den längre fördelningsperioden
är ägnad att göra bidragssystemet mindre smidigt än vad
det nu är. En sådan invändning vore dock knappast befogad. Fördelningsplanen
är nämligen icke bindande på sådant sätt, att den utgör hinder för
erforderliga jämkningar. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet
att i samråd med vederbörande stad och efter länsstyrelsens hörande
utbyta ett i planen upptaget företag mot annat, som befinnes mera angeläget.
Förslaget synes sålunda böra godtagas.

De flerårsplaner för landsbygdens vägnät, vilka f. n. är under upprättande,
kommer att avse tidsperioden 1961—1965. Den fördelningsplan, som
nu närmast skall fastställas, bör avse samma tidrymd. Visserligen blir tiden
för upprättande av den första nya fördelningsplanen något knapp. Eftersom
redan nu gällande fördelningsplan för åren 1960 och 1961 upptager
betydligt flera företag, än som kan förväntas komma till utförande under
perioden, och förnyelse enligt de nya reglerna skall ske redan efter tre år,
torde emellertid arbetet med komplettering av planen icke behöva bli alltför
omfattande. Jag föreslår därför att den nya fördelningsplanen upprättas
under år 1960 samt får avse perioden 1961—1965.

Utredningens uttalanden om dispositionen av oförbrukade anslagsmedel
föranleder icke någon erinran från min sida.

Mera tveksam är frågan, huruvida samtliga byggnadsföretag
bör specificeras i fördelningsplanen. Uppenbarligen
bör städernas och samhällenas frihet att välja investeringsobjekt och tidpunkt
för investeringarna icke begränsas mer än som är ofrånkomligt med
hänsyn till statens ansvar för väghållningen inom riket i dess helhet. Om
situationen är sådan, att resurserna svarar mot det aktuella behovet av nya
vägar och gator, föreligger icke något starkare skäl att i detalj specificera,
hur resurserna skall användas. F. n. är emellertid situationen den, att ett
mycket stort vägbyggnadsbehov föreligger, vilket det under alla förhållan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

den måste ta avsevärd tid att fylla. I ett sådant läge måste huvudparten av
tillgängliga resurser reserveras för de mest angelägna behoven. Det kan icke
undvikas, att en del projekt, även önskvärda sådana, t. v. får stå tillbaka
för andra. Ej heller är det gärna tänkbart att tillämpa väsentligt olika principer
för statens egen vägbyggnadsverksamhet och för väg- och gatubyggandet
i städer och stadsliknande samhällen.

Med hänsyn till det anförda synes det i nuvarande läge ofrånkomligt, att
de arbeten, till vilka statsbidragsmedlen avses skola användas, samtliga i
princip angelägenhetsprövas. De bör därför på lämpligt sätt redovisas i
samband med att fördelningsplanen uppgöres. Däremot torde någon befogad
invändning icke kunna framställas mot att mindre arbeten i själva planen
upptages under en sammanfattande rubrik.

Härjämte torde, liksom hittills, ett lämpligt belopp böra upptagas i planen
att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för diverse arbeten,
som icke kunnat specificeras i förväg. Därest fördelningsplanen i övrigt utformas
på sätt jag nyss förordat, torde emellertid denna del av anslaget bli
av helt underordnad betydelse. Den olägenhet, som uppskovet med fördelningen
av detta belopp innebär för bidragstagarna, kommer därigenom att
i huvudsak bortfalla.

Jag anser mig sålunda icke böra förorda någon principiell ändring i nuvarande
regler om vägföretagens upptagande i fördelningsplan utan anser,
att de olägenheter, som nuvarande system medfört i praxis, bör kunna bemästras
genom sådana åtgärder med avseende å planernas utformning, som
kan genomföras utan författningsändring.

Städernas väg- och gatuhållning: Allmänna principer för beräkning av

bidragsunderlaget

Utredningen

Utredningen har erinrat om att bidrag enligt nu gällande författning utgår
på grundval av de beräknade kostnaderna för det bidragsberättigade byggnadsföretaget.
Om de beräknade kostnaderna överstiger de verkliga kostnaderna,
skall emellertid de verkliga kostnaderna läggas till grund för bestämmande
av bidragsbeloppet. Möjligheten av en kostnadsökning utöver de beräknade
kostnaderna beaktas i praxis genom att man i den arbetsplan, som lägges
till grund för företaget och vilken skall godkännas av väg- och vattenbvggnadsstyrelsen,
regelmässigt tar upp en post till oförutsedda kostnader
in. in., normalt tio procent av den beräknade totalkostnaden. Vidare har i
praxis ansetts, att hinder ej möter att justera upp de beräknade kostnaderna,
om tilläggsarbeten medgivits eller påfordrats av väg- och vattenbyggnadsverket
eller prisstegringar inträffat, som slagit igenom i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
byggnadskostnadsindex och som därjämte inneburit en väsentlig
förskjutning av kostnaderna för det enskilda företaget. En av utredning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

en verkställd beräkning rörande storleken av avvikelserna mellan ursprungligen
beräknad och slutligen godkänd kostnad för 128 företag har visat, att
full överensstämmelse mellan dessa kostnadsbelopp förelåg endast beträffande
6 företag och att avvikelserna för 106 företag översteg 5 procent samt
för 49 företag översteg 25 procent. Totalt uppgick kostnadsstegringen till
8,2 milj. kr. i förhållande till eu ursprungligen beräknad kostnad av 16,0
milj. kr.

Med avseende å den framtida utformningen av bidragsreglerna har utredningen
som huvudregel förordat, att statsbidragsberäkningen alltjämt anknytes
till den på förhand beräknade kostnaden för vägbyggnadsföretagen.
Från denna regel bör dock undantag kunna göras i sådana fall som de nyss
beskrivna. Vidare bör jämkning kunna ske, om det under arbetets gång befinnes
att företagets standard bör höjas och åtgärden godkännes av väg- och
vattenbyggnadsverket, samt i fall då omständigheter, som icke varit möjliga
att bedöma vid arbetsplanens upprättande, nödvändiggör tilläggsarbeten.
För att justering skall kunna ifrågakomma bör det dock åligga staden att
omedelbart anmäla förhållandet till väg- och vattenbyggnadsverket. Uppjustering
på grund av tilläggsarbeten bör vidare icke komma i fråga om arbetena
endast avser förhållandevis obetydliga belopp. Det torde böra överlämnas
åt utvecklingen att bestämma praxis härvidlag. -— Ett särskilt fall
då det kan finnas anledning att gå ifrån den beräknade kostnaden föreligger
vid entreprenader, eftersom det lätt händer att entreprenadsumman avviker
från den beräknade kostnaden. Det har synts utredningen naturligast att,
då entreprenadförfarande tillämpas, alltid låta entreprenadsumman ligga till
grund för den slutliga beräkningen av den bidragsgrundande kostnaden.

Bidragsförfattningen bör enligt utredningens mening icke utformas så,
att möjligheterna till uppjustering alltför snävt begränsas till vissa angivna
fall, utan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör ha möjlighet att från fall
till fall pröva de faktorer, som förmenas påkalla jämkning av den beräknade
byggnadskostnaden.

För det motsatta fallet, nämligen då förändringar inträffat som medför
sänkning av de ursprungligen beräknade kostnaderna, bör enligt utredningen
de beräknade bidragsgrundande kostnaderna under motsvarande förutsättningar
som nyss nämnts justeras nedåt.

Förvaltningskostnad får enligt vad utredningen framhållit f. n. icke inräknas
i byggnadskostnaden. Även utredningen har ansett, att det bör vara
städernas sak att hålla en organisation dimensionerad för den normala byggnadsverksamheten
och att härmed förenade kostnader icke bör grunda Vätt
till statsbidrag. Emellertid bör bidrag kunna komma i fråga vid byggnadsföretag
av sådan omfattning eller svårighetsgrad, att en för stadens normala
väg- och gatubyggnadsverksamhet avpassad organisation icke rimligen kan
anses i stånd att ombesörja uppgiften.

Vidare har utredningen förordat bibehållande av nuvarande bestämmelse
om möjlighet att efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande i bidragsunderlaget
inräkna utgift för upprättande av arbetsplan och för ren -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

stakning ävensom för av styrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen
medgiven särskild kontroll eller arbetsledning.

Remissyttrandena

I huvudparten av yttrandena har utredningens förslag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunal-tekniska föreningen har
uttalat sig för att statsbidragen utgår på grundval av de verkliga kostnaderna
för vägbyggnadsföretagen.

Fullmäktige i Stockholm har yrkat på en generell bestämmelse om att i
bidragsunderlaget skall inräknas kostnader för administration, projektering,
arbetsledning m. m. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus lön, fullmäktige i Malmö, drätselkamrarna i Ljungby
och Gävle, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunal-tekniska föreningen
m. fl.

Departementschefen

För den övervägande delen av de statliga anläggningsbidragen till kommunerna
tillämpas regeln, att bidrag utgår på grundval av en i förväg gjord
kostnadsberäkning. Fördelen med denna metod framför metoden att verkställa
bidragsberäkningen i efterhand på grundval av de faktiska kostnaderna
består främst i att den bidragstagande kommunen får ett eget intresse
av att begränsa kostnaderna för företagets utförande. Denna synpunkt är av
särskild betydelse, när frågan, såsom i förevarande fall, gäller ett bidrag
som syftar till fullständig eller nära nog fullständig kostnadstäckning.

Å andra sidan erbjuder metoden att bestämma bidragen på grundval av
de faktiska kostnaderna den fördelen för den bidragstagande kommunen,
att denna undgår risken för kostnadsfördyring under arbetets gång.

Det förslag, som utredningen framlagt, går ut på att bidragen i princip
skall utgå på grundval av förhandsberäkningar men att möjlighet skall finnas
att jämka beräkningarna i efterhand. Förslaget — som till sina huvuddrag
överensstämmer med nu gällande regler — synes beträffande nu förevarande
bidragsform utgöra en godtagbar kompromiss, ägnad att så långt
möjligt tillvarataga fördelarna med båda de nyss skisserade beräkningssätten.

Även de av utredningen föreslagna reglerna om bidrag till förvaltningskostnader
i vissa fall samt till kostnader för upprättande av arbetsplan, renstakning,
platskontroll, särskild kontroll och arbetsledning överensstämmer
i allt väsentligt såväl med nu gällande bidragsregler som med bestämmelserna
på flertalet andra bidragsområden. Några bärande skäl för
att vidtaga ändringar i dessa regler har ej förebragts.

Med avseende å det fall, att byggnadsföretag utförts på entreprenad, biträder
jag i princip utredningens mening att entreprenadsumman bör ligga
till grund för fastställande av bidraget. Enligt min mening bör emellertid

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr SI

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

möjlighet finnas att frångå denna beräkningsmetod, om särskilda skäl föreligger
därtill.

På sätt framgår av vad nu anförts tillstyrker jag utredningens förslag i
förevarande delar med allenast den jämkning, som följer av vad jag yttrat
rörande företag, som utföres på entreprenad.

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidrag till kostnader för

marklösen m. m.

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit, är städerna — vare sig de själva är
väghållare eller icke — skyldiga att anskaffa mark till gator.
Kostnaderna åvilar staden, men tomtägare är enligt BL i viss omfattning
skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten. Beträffande
väg utom stadsplan åligger markanskaffningsskyldigheten väghållaren.
Statsbidrag kan utgå till stadens kostnader för marklösen.
Om staden är väghållare, prövas statsbidragsfrågan av Kungl. Maj :t. Där
fråga är om mark till väg utanför stadsplanelagt område, utgår i regel statsbidrag;
undantag utgör allenast sådana vägföretag som är av utpräglat lokal
betydelse och av särskild nytta för staden. Inom stadsplanelagt område
får däremot staden själv bära kostnaderna, om de icke är särskilt betungande.
Statsbidrag kan t. ex. ifrågakomma om staden på grund av det sätt,
varpå gatan bygges, icke kan ta ut gatumarksersättning av tomtägarna eller
om gatan är utan motsvarande nytta för staden. Även stadens ekonomiska
ställning kan inverka. Det belopp, varå bidrag medgives, inräknas i
kostnadsunderlaget för byggnadsbidraget, och statsbidraget utgör alltså 95
procent av detta belopp. — I städer och samhällen, där kronan är väghållare,
regleras frågan genom den särskilda markbidragskungörelsen. För
marklösenkostnader avseende sådan mark inom stadsplanelagt område,
som särskilt förvärvats för vägen eller gatan, utgår bidrag efter prövning av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 80 procent av kostnaden. Kungl. Maj :t
kan i särskilt fall bevilja högre bidrag samt kan bevilja bidrag även för
mark, som icke särskilt förvärvats för väg- eller gatuföretaget.

Motivet till den nu påtalade skillnaden i bidragshänseende mellan sådana
städer som är och sådana städer som icke är väghållare var enligt utredningen
från början att de förstnämnda städerna ansågs ha större nytta av
väg- och gatubyggnadsföretagen samt att byggnadsverksamheten i regel var
livligare därstädes och att gatumarksersättningarna därför inflöt snabbare.
Emellertid har förutsättningarna numera väsentligen ändrats genom motorismens
expansion. Utredningen har för sin del ansett, att anledning icke
finnes att göra skillnad mellan de större och de mindre städerna. Samma
bidragsregler bör gälla oavsett stadens karaktär.

Bidragsreglernas innehåll kan enligt utredningens förmenande ej heller
undgå att influeras av de krav, som bilismen ställer på vägarnas och gator -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

nas beskaffenhet. Det allmänna trafikintresset dominerar nu alltmera över
städernas lokala trafikintressen och kräver eftergifter för det sistnämndas
del. Exempel härpå bjuder de fall, då gator måste enkelriktas eller avstängas
i anslutning till utbyggnad av en allmän trafikled. Framdragandet av
större sådana leder medför dessutom i många fall betydande och bestående
ingrepp i stadsbilden. Krav reses på större bredd och förbud mot tomtutsläpp
på större trafikleder. Utredningen har därför kommit till den slutsatsen,
att kostnader för marklösen bör anses ingå som en del i kostnaderna
för byggnadsföretagen och sålunda vara bidragsgrundande i samma omfattning
som byggnadskostnaden. Kostnad för marklösen bör alltså enligt
utredningen generellt få inräknas i bidragsunderlaget.

Enligt utredningens mening bör emellertid skyldigheten att anskaffa
mark av praktiska skäl alltjämt åvila städerna i samma omfattning som
f. n.

Beträffande sättet för beräkning av marklösen i statsbidragshänseende
har utredningen som sin mening uttalat, att i bidragsunderlaget bör inräknas
icke blott värdet av marken med därå befintliga byggnader m. m., beträffande
vilka lösningsskyldighet föreligger, utan även ersättning för intrång
samt kostnader för ersättningens fastställande av domstol. I övrigt bör
marklösenkostnaden beräknas som nettokostnad. I princip bör beloppet beräknas
på förhand, men jämkning bör ske vid mera väsentlig avvikelse
från beräkningen och i övrigt under samma förutsättningar som beträffande
byggnadskostnaderna. Förhandsberäkningen bör avlämnas av staden i
samband med framläggandet av arbetsplan. Utredningen har vidare genom
exempel, som fogats vid betänkandet, sökt att illustrera, hur enligt utredningens
uppfattning en skälig marklösenkostnad bör beräknas.

Med avseende å handläggningen av frågor om statsbidrag till marklösen
har utredningen framhållit, att de städer, där kronan är väghållare, i regel
lar kontakt med vägförvaltningen och ibland även med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan vid tidpunkten för anskaffande av marken, men att sådant
är mindre vanligt i städer, som själva är väghållare. Med hänsyn till
att statsbidraget föreslagits skola utgå efter en på förhand beräknad kostnad
har utredningen förordat, att kontakt alltid tages på ett så tidigt stadium
som möjligt. Såsom ett villkor för att förhandsberäkningen skall
kunna justeras i efterhand bör gälla, att förhandsberäkningen är godkänd
av eller gjorts i samråd med väg- och vattenbyggnadsverket. — Den nuvarande
regeln om att frågor om statsbidrag till städer som är väghållare skall
prövas av Kungl. Maj:t torde böra ersättas med en regel om att prövningen
i första hand skall ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta sammanhang har utredningen även behandlat verkan i stalsbidragshänsende
av att ledningar av olika slag ibland måste ändras i
anledning av väg- och gatuarbeten.

Vad först angår elektriska ledningar har utredningen hänvisat till att
frågan beträffande allmän väg är reglerad genom kungörelsen om elektriska
starkströmsanläggningar (SFS 1957:001) samt kungörelsen med vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströinsanläggningar
("SFS 1944: 5, ang. ändring se 1952: G85). Enligt utredningen brukar dessa
regler inom områden, varest kronan är väghållare, tillämpas jämväl å gata,
som tillika är allmän väg. För det fall att staden är väghållare, har uttalats
den meningen, att kostnad för ändring av starkströmsledningar är statsbidragsberättigande
i samband med vägarbeten men icke i samband med gatuarbeten
samt att kostnad för ändring av svagströmsledning icke i vanlig
ordning är statsbidragsberättigande vid vare sig väg- eller gatuarbeten. -—
Beträffande andra ledningar (för vatten, avlopp, gas m. in.) gäller, att kostnad
för nyanläggning icke är statsbidragsberättigande annat än där fråga
är om dagvattenledning för avledande av vägens eller gatans ytvatten. —
Med avseende å kostnaderna för omläggning av spårväg inom gatuområde
har enligt utredningen olika principer brukat tillämpas beroende på huruvida
spårområdet utnyttjats även för gatutrafiken. Där så varit fallet, har
statsbidrag utgått till samtliga kostnader för spårområdets iordningställande,
exklusive spår- och ledningsarbeten. Om trafiken icke kunnat utnyttja
spårområdet, har statsbidrag ej utgått. I ett annat fall, nämligen då spårvägsområde
utanför väg- eller gatuområde behövt tagas i anspråk för breddning
av väg eller gata, har kostnaden för lösen av spårvägsmarken och i
förekommande fall kostnaden för omläggning av spåren hänförts till marklösenkostnader.

Härefter har utredningen övergått till att diskutera, hur frågan lämpligen
bör regleras för framtiden. Därvid har utredningen ansett sig böra
skilja mellan de regler, som bör gälla för väg, och de regler, som bör gälla
för gata. Beträffande vägarna har utredningen som sin uppfattning uttalat,
att någon allmän rätt att framdraga ledningar icke föreligger och att
eventuellt erforderliga ändringar av förefintliga ledningar i vägen därför
ej kan aktualisera frågan om gottgörelse för intrång. Att kostnaden i delta
fall får gäldas av ledningsägaren kan ej anses oskäligt. Däremot är gatorna
i ett samhälle icke endast avsedda att disponeras för fordonstrafik utan
skall också kunna tagas i anspråk för andra nödvändiga kommunikationer,
såsom transporter av vatten, gas m. m. Med hänsyn härtill har utredningen
ansett, att kostnad för sådana ledningsändringar, som föranledes av gatuarbeten,
bör betraktas som statsbidragsberättigad. Närmare bestämt bör
kostnaden inräknas bland utgifterna för marklösen. Detta betraktelsesätt
bör gälla även om gatan tillika är allmän väg, och statsbidrag till förevarande
art av marklösenkostnader bör följaktligen utgå oavsett om kronan är
väghållare eller om väghållningsbestyret ankommer på vederbörande stad,
köping eller municipalsamhälle. Principen bör gälla alla starkströms-, vatten-,
avlopps-, gasledningar och liknande. Den bör också tillämpas i fråga
om arbeten på spårväg.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande statsbidrag till kostnader
för mar k lösen har nästan genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Förslaget har dock avstyrkts av statskontoret, som visserligen funnit motiven
för reformen vara sakligt grundade men likväl ansett att förslaget
icke lämpligen kan genomföras i nuvarande finansiella läge. Drätselkammaren
i Jönköping har ansett, att förslagets genomförande kan inkräkta
på tilldelningen av bidrag för andra, mera angelägna ändamål, och har med
hänsyn härtill motsatt sig förslaget.

I en del fall har vissa modifikationer påyrkats i utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har med hänsyn till den nytta staden har av
gatumarken för framdragande av ledningar ansett skäligt, att staden bidrager
till kostnaden för anskaffande av gatumarken och att därför en lämplig
procentuell andel av marklösenkostnaden bör undantagas från att inräknas
i kostnadsunderlaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit,
att tillkomsten av infartsleder kan skapa förutsättningar för kvarterssaneringar
och att hänsyn bör tagas till de ekonomiska fördelar, som dessa kan
innebära för kommunen. Drätselkamrarna i Norrköping och Sundsvall har
förordat, att bidraget beräknas på den verkliga, ej den i förväg uppskattade
kostnaden. Svenska vägföreningen har ansett behov föreligga av närmare
regler för beräkning av bidragsunderlaget, exempelvis i form av anvisningar
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt den uppfattning, som uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus lön, bör skyldigheten att anskaffa mark åvila kronan
i de fall då kronan är väghållare.

Förslaget att inräkna kostnader för ledningsarbeten m. in. i
kostnaderna för marklösen har endast föranlett erinringar i ett fåtal fall.

Länsstyrelsen i Blekinge län har som sin mening uttalat, att vägar och
gator helst bör hållas fria från ledningar. Där detta ej kan ske, bör frågan
om ersättning för erforderliga ändringar av ledningarna bli föremål för avgörande
från fall till fall på samma sätt som f. n. sker beträffande kostnad
för marklösen.

Drätselkammaren i Gävle har betonat, att de av utredningen föreslagna
principerna bör gälla även svagströmsledningar.

Drätselkammaren i Örebro har befarat, att stora svårigheter kommer att
möta, när det gäller att bestämma den skäliga kostnaden för arbeten med
ändring av ledningar samt har yrkat på att närmare regler utarbetas för
kostnadsberäkningen.

Departementschefen

Jag delar utredningens mening att bestyret med att anskaffa
mark av praktiska skäl bör åvila städer och stadsliknande samhällen i
samma omfattning som f. n. och att någon ändring i gällande regler på detta
område således icke bör vidtagas.

Den skillnad, som enligt nuvarande bestämmelser råder mellan städer och
samhällen, som själva är väghållare, samt städer och samhällen, där kronan
är väghållare, i fråga om möjligheterna att erhålla statsbidrag
till kostnader för marklösen samt beträffande bidragsprocenten,
kan däremot enligt min mening icke anses tillräckligt motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

För att likställighet skall uppnås, bör bidragen vara grundade på samma
principer i båda fallen.

Den princip som ligger närmast till hands, när det gäller att utforma regler
om behandlingen av kostnaden för marklösen i statsbidragshänseende,
är otvivelaktigt den som utredningen förordat eller alltså att kostnad för
marklösen likställes med kostnad för byggande av väg. För städer och samhällen,
som själva är väghållare, innebär detta att bidragsunderlaget ökas
med marklösenkostnaden. För städer och samhällen, där kronan är väghållare,
blir konsekvensen att ersättning i annan form bör utgå för marklösenkostnaden.

Stadfästandet av en dylik princip innebär en icke obetydlig kostnadsökning
för statsverket. Det är emellertid fråga om ett rättvisekrav, som icke
bör åsidosättas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att bidragsreglerna utformas
efter den angivna principen.

Vissa skäl kan onekligen åberopas för att marklösenkostnaden bör reduceras
med hänsyn till den nytta, som anläggandet av nya gator samt utvidgningar
och andra förbättringar av äldre sådana innebär för staden eller
samhället. Alt utforma regler, som ger full rättvisa i detta hänseende,
torde emellertid icke vara möjligt. Vid sådant förhållande och då en enkel
och lättillämpad regel uppenbarligen är att föredraga framför en bestämmelse,
som leder till komplicerade beräkningar och bedömningar, kan jag
icke förorda, att bidragsförfattningen belastas med stadganden av nu åsyftad
art.

I sakens natur ligger att en förhandsberäkning av marklösenkostnaden
blir behäftad med viss osäkerhet och att jämkningar i efterhand icke blir
ovanliga. Detta är emellertid icke något avgörande skäl för att på detta område
frångå principen att kostnaden skall beräknas i förväg. Osäkerhetsmomenten
kan f. ö. i stor utsträckning elimineras genom att den bidragstagande
kommunen, såsom utredningen förordat, i god tid tar kontakt med
vägmyndigheterna.

Vad speciellt angår kostnad för ändring av ledningar i väg eller gata
kan jag icke i allo biträda utredningens uppfattning om nuvarande förhållanden.
I vissa fall föreligger enligt gällande bestämmelser, t. ex. jämlikt
stadganden i 7 och 8 kap. vattenlagen, en ganska vidsträckt rätt att utnyttja
vägmark för framdragande av ledningar. Vad angår gata är det visserligen
vanligt att gatumarken utnyttjas för ledningar av olika slag, men förpliktelse
för gatumarkens innehavare att medgiva dylikt nyttjande föreligger
endast i begränsad utsträckning. Emellertid tillhör huvuddelen av ledningarna
i en gata oftast statliga eller kommunala anstalter, och det ställer sig
naturligt, att gatan användes för ledningsdragningen.

Det sagda hindrar emellertid icke, att det av praktiska skäl kan vara påkallat
att tillämpa förenklade principer vid beräkning av statsbidrag.

För sådana fall, då väghållaren tillika är ägare av de ledningar, som
skall ändras, synes de av utredningen föreslagna principerna för bidragsberäkningen
vara lämpliga. De innebär, närmare bestämt, att bidrag nor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

malt icke beräknas för arbete med ändring av ledning i väg men att bidrag
däremot konsekvent utgår för sådan ändring av ledning i gata, som påkallas
av anläggningsarbeten på gatan. Till kategorien bör i stad eller samhälle,
där kronan är väghållare, räknas även sådan gata, som tillika är allmän
väg. I enstaka fall, t. ex. om de nyss angivna reglerna i vattenlagen leder
till ersättning med mera avsevärt belopp för omläggning av ledning i allmän
väg, bör dock hinder icke anses möta mot att bidrag beräknas jämväl å
detta belopp. Vidare bör vid beräkning av kostnaderna för ändringen i skälig
mån beaktas den fördel som väghållaren vinner genom åtgärden, t. ex. att
eu uttjänt ledning ersättes med ny sådan. Kostnadsberäkningen bör grundas
på antagandet att ledningsarbetena på lämpligt sätt samordnas med gatuarbetena.

Om däremot de ledningar, som skall ändras, tillhör annan än väghållaren,
bör de civilrättsliga reglerna om fördelning av kostnaderna för ändringsai -beten på ledningar läggas till grund för bidragsberäkningen, så att bidrag
utgår till de kostnader, vilka det åligger väghållaren att bestrida, men däremot
icke till kostnader, vilka ej åvilar väghållaren. Detta utesluter dock
givetvis icke, att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att beräkna kostnaderna
överslagsmässigt. Några mera omfattande utredningar torde därför
i allmänhet icke behövas.

Kostnaderna för ledningsändringar synes lämpligen böra redovisas såsom
marklösen.

Det nu anförda torde, såsom innefattande allenast vissa synpunktei pa
den praktiska tillämpningen av statsbidragsreglerna, icke behöva komma
till uttryck genom någon särskild bestämmelse i statsbidragsförfattningen,

Städernas väg- och gatuhållning: Tomtägarbidragen
Utredningen

Utredningen har framhållit, att tomtägarbidragen till gatorna utgår i två
former, nämligen dels såsom bidrag till gatubyggnadskostnad och dels såsom
gatumarksersättning.

Vad angår frågan om ersättning för gat u byggnadskos lnad
har utredningen åberopat bestämmelsen i (>7 § BL, enligt vilken det
ankommer på stadsfullmäktige eller motsvarande organ i annan kommun
än stad att meddela bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga
till kostnaden för iordningställande av gata. Det har härvid framhållits, att
bidrag till gatubvggnadskostnad i praktiken icke kan påräknas annat än i
fråga om gata med tomtutsläpp. Sådant bidrag kan vidare endast uttagas vid
nyanläggning och breddning av gata men icke till ombyggnadsarbeten. 1
många städer och samhällen har bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
icke antagits av fullmäktige, och där sådana bestämmelser finns går
dessa långt ifrån alltid ut på att tomtägarna skall betala så mycket, som det
enligt BI, skulle vara möjligt att högst ta ut. Statsbidragsförordningen inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

håller emellertid — enligt vad utredningen framhållit — en regel innebärande
att byggnadskostnaden skall vid statsbidragsberäkningen reduceras
med beloppet av det högsta bidrag till gatubyggnadskostnader, som enligt
BL skulle kunna uttagas av tomtägarna. Man måste därför vid statsbidragsberäkningen
alltid räkna ut detta maximibelopp. Detta medför ett betydande
arbete för städerna och för väg- och vattenbyggnadsverket. Lagreglerna
om beräkning av bidrag till gatubyggnadskostnad är dessutom icke mer bestämda,
än att det lätt kan uppstå skiljaktiga meningar om det korrekta beloppet.

Enligt utredningens mening talar åtskilligt för införande av en schematisk
avdragsprocent i stället för det system med omfattande beräkningar, vilket
nu måste föregå avdragets bestämmande. För att belysa möjligheterna att
även med en schematisk avdragsprocent bibehålla den enskilda staden vid
avsedd kostnadstäckning har utredningen låtit undersöka 156 företag, utförda
under tidsperioden 1946—1957. Företagen i fråga hade dragit en total
byggnndskostnad om 35,5 milj. kr. De bidrag till gatubyggnadskostnad, som
maximalt kunnat uttagas, hade uppgått till 3,7 milj. kr. eller alltså 10,4 procent
av den totala byggnadskostnaden.

Mot bakgrunden av denna undersökning —■ vars resultat för de enskilda
städernas del utförligt redovisats i tablåform — har utredningen diskuterat
möjligheten att införa ett enhetligt avdrag från statsbidraget med förslagsvis
tio procent av byggnadskostnaden i fall då bidrag till gatubyggnadskostnad
kunnat ifrågakomma. Resultatet skulle jämfört med nuvarande regler ha
blivit oförändrad bidragstilldelning för 9 företag, bidragsminskning med i
medeltal 9 % för 85 företag samt bidragsökning med i medeltal 21 % för 62
företag. För statsverkets del skulle de totala kostnaderna ha blivit oförändrade.

Även om vinster och förluster för den enskilda staden icke alltid väger upp
varandra, har utredningen ansett en förenkling så angelägen, att utredningen
för sin del förordat övergång till ett system med enhetliga avdrag. Närmare
bestämt bör systemet utformas så, att man skiljer mellan gator med
och gator utan tomtutsläpp. För gator utan tomtutsläpp bör någon reduktion
av bidragen icke komma i fråga. För gator med tomtutsläpp bör däremot
statsbidraget reduceras med tio procent av bidragsunderlaget i samband med
att de särskilda reglerna om avdrag för bidrag till gatukostnad slopas.

Från denna huvudregel bör emellertid enligt utredningens mening göras
ett par undantag. Då särskilda omständigheter föreligger, t. ex. då det är
fråga om att på gata med tomtutsläpp utföra större konstarbeten såsom
broar, viadukter e. d., saknas i praktiken möjlighet att uttaga bidrag till
gatubyggnadskostnaden. Ej heller vid anläggande av större speciella trafikanordningar,
vilka ju vanligen är betingade av den på leden framgående allmänna
samfärdselns behov, torde tomtägarbidrag rimligen kunna uttagas.
Även i dylika fall bör därför statsbidrag utgå med den högre procentsatsen.
Vidare har framhållits, att vissa gränsfall kan förekomma, när det gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

att avgöra vad som skall hänföras till kategorien »gata med tomtutsläpp». I
sådana fall är en smidig tillämpning önskvärd. Därest utmed en ringa del av
en gata beträffande tomtutsläpp gäller något från gatan i dess huvuddel avvikande,
bör förhållandena på huvuddelen vara avgörande för bidragsprocentens
storlek.

Härefter har utredningen övergått till att diskutera frågan om de g a t umarksersättningar,
som tomtägarna kan vara skyldiga att utgiva
på grund av bestämmelser i BL.

Vad härvid först angår de städer och samhällen, som själva är väghållare,
har utredningen erinrat om sitt tidigare refererade förslag att marklösenkostnaderna
skall inkluderas i kostnadsunderlaget i de fall, då byggnadsbidrag
utgår. Detta innebär — med hänsyn till den nyss skisserade regeln
om reduktion av statsbidragsprocenten för gator med tomtutsläpp -— att bidraget
till dylik gata reduceras med tio procent av marklösenkostnaden.
Härigenom får enligt utredningens mening även frågan om avdrag för gatumarksersättning
i städer som själva är väghållare en enkel och praktisk lösning.

Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, har utredningen
framhållit, att ersättningarna för gatumark därstädes spelar en
utomordentligt ringa roll och att tillämpningen av BL:s regler om uttagande
av gatumarksersättning visat sig synnerligen svårbemästrad. Utredningen
har därför föreslagit, att avdrag för gatumarksersättning icke skall ske i
dessa städer och samhällen och att de alltså ej skall behöva till kronan inleverera
de belopp, vilka eventuellt inflyter i form av sådan ersättning.

De nu framförda förslagen medför enligt utredningen -— förutom ändringar
av reglerna i väg- och gatubidragskungörelsen — att det av redaktionella
skäl icke längre blir lämpligt att låta 47 § AVL upptaga föreskrift
om de procenttal, med vilka statsbidrag till väg- och gatuhållningen skall
utgå. Denna paragraf bör därför ändras. — De författningstekniska konsekvenserna
av förslaget i fråga om städer och samhällen, där kronan är väghållare,
redovisas i annat sammanhang.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har nästan genomgående tillstyrkts i princip. Såsom
exempel må nämnas, att Svenska stadsförbundet betecknat förslaget som
den enda praktiskt möjliga lösningen, om man vill åstadkomma en förenkling.

I flera yttranden har emellertid framställts yrkanden om jämkningar i
förslaget i ett eller annat hänseende.

Å ena sidan är att nämna yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län, som
ansett, att differensen i statsbidrag mellan s. k. fasadfri väg- och gatuled
och sådan led med tomtutsläpp lämpligen bör vara större än enligt förslaget.

Å andra sidan må nämnas yttrandena från drätselkammaren i Luleå,
som med ingående motivering gjort gällande, att någon reduktion av bi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

dragsprocenten med hänsyn till tomtägarbidragen ej bör förekomma, samt
från drätselkammaren i Halmstad, som ansett att reduktionen bör begränsas
till 5 procent.

I flera yttranden, bl. a. i dem som inkommit från drätselkammaren i Södertälje
samt Svenska kommunal-tekniska föreningen, har yrkats på sådan
modifikation av förslaget, att det högre statsbidraget om 95 procent skall
kunna utgå även i fall då befintlig bebyggelse intill en planerad större trafikled
medför, att leden icke kan göras helt fri från tomtutsläpp. Föreningen
liksom ock länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län har vidare framhållit
det fallet, då en gata, för att undvika tomtutsläpp, kompletteras med lokala
körbanor, mot vilka tomtutsläpp medgives, samt har framhållit, att det
högre bidraget bör utgå i detta fall.

Drätselkammaren i Örebro har ifrågasatt, om icke möjlighet borde finnas
att i vissa fall variera procentsatsen mellan gränserna 85 och 95 procent,
t. ex. genom prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband
med fastställande av arbetsplan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har som sin mening framhållit, att man
bör eftersträva formell likställighet städerna emellan och att bidrag till
marklösen för stad, varest kronan är väghållare, därför bör, om tomtutsläpp
förekommer, utgå med 90 % av marklösenkostnaden.

Departementschefen

Gällande regler om att den ersättning för gatubyggnadskostnad,
som kan utgå från tomtägare, skall avräknas från statsbidrag
till byggande av gata inom område med stadsplan, fyller högt ställda anspråk
på rättvisa i bidragstilldelningen. Erfarenheten visar emellertid, att
de är svårtillämpade och ofta komplicerar statsbidragsberäkningen högst avsevärt.
Att få till stånd en förenkling av bestämmelserna på detta område är
därför angeläget.

I jämförelse med vad som nu gäller innebär utredningens förslag en
schablonisering. Det av utredningen förebragta, ganska omfattande statistiska
materialet visar emellertid, att avvikelserna från de resultat, som erhålles
genom en mera noggrann beräkning, blir måttliga. Totalt blir utfallet
av en bidragsgivning enligt de föreslagna reglerna praktiskt taget detsamma
som enligt gällande regler. Ur statens synpunkt är de föreslagna
förenklingarna därför obetingat att förorda. I det enskilda fallet, d. v. s. för
de bidragstagande kommunerna, kan förslaget medföra ett i viss mån ändrat
utfall av bidragsgivningen. Eftersom förslaget i förevarande del lämnats
praktiskt taget utan erinran i remissyttrandena, torde man dock kunna utgå
från att önskemålet om en förenkling även ur bidragstagarnas synpunkt
väger över. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka förslaget, såvitt
nu är i fråga.

Principen att det högre bidraget skall utgå blott beträffande gata, som
hålles helt fri från tomtutsläpp, torde med hänsyn till sin betydelse ur trafiksynpunkt
böra upprätthållas ganska strikt. I princip bör en gata i hela

Kunyl. Maj .In proposition nr 81 år 1960

sin längd hållas fri från tomtutsläpp för att det högre bidraget skall utgå
beträffande någon del av gatan. Såsom utredningen framhållit, bör dock undantag
kunna förekomma, om förbud mot utfarter icke kunnat genomföras
på en mindre sträcka av gatan. Hänsyn bör härvid tagas dels till svårigheterna
att hålla gatan fri från utsläpp och dels till betydelsen ur trafiksynpunkt
av att så sker. Ibland kan förhållandena vara sådana, att alternativet
att helt förhindra utsläpp icke innebär någon mera betydande fördel framför
alternativet att föra in trafiken på lokalgata och därifrån vidare till den
statsbidragsberättigade gatan. I det fall, att trafiken från tomterna lcdes in
på särskild lokalkörbana och därifrån till huvudkörbanan, bör det högre
bidraget utgå. Erinras må dock, att det i dylika fall icke är givet att statsbidrag
utgår till lokalkörbanan, utan att denna tvärtom i regel torde i statsbidragshänseende
böra betraktas som en särskild lokalgata.

Den form, vari förbud mot tomtutsläpp i praktiken förekommer, är medelst
stadsplanebestämmelser. Bestämmelserna i ämnet brukar vara av innebörd
att i viss angiven kvartersgräns skall linnas stängsel, vari ej får
anordnas öppning som medger utfart mot gata eller allmän plats. Eventuellt
meddelas också bestämmelser om att byggnad i gatulinjen icke får förses
med port, som medger genomfart. Av flera skäl kan dylika bestämmelser
icke alltid genomföras omedelbart. Ett förbud mot anordnande av port mot
gatan hindrar icke att befintliga byggnader får stå kvar, även om de är försedda
med portar. Det kan därför ibland ta lång tid att genomföra en stadsplan
i dessa hänseenden. Det oaktat torde statsbidrag i regel böra beräknas
efter det högre beloppet, om släden eller samhället vidtagit de åtgärder, som
skäligen kan begäras. Någon gång kan emellertid förhållandena vara sådana,
att ett förbud mot tomtutsläpp icke ens på längre sikt kan väntas leda
till märkbar förbättring av trafikförhållandena på gatan. Om åtgärden av
sådan orsak framstår som icke genomförbar, bör endast det lägre bidraget
utgå. Det sist anförda tar dock sikte endast på sällsynta undantagsfall.

Såsom utredningen framhållit innebär de nu förordade principerna eu
godtagbar lösning även av frågan, om och i vad mån hänsyn vid statsbidragsberäkning
skall tagas till sådan gatumarksersättnin g, som
tomtägarna är skyldiga att utgiva.

Vad beträffar de städer och samhällen, där kronan är väghållare, uppstår
fråga om avräkning av gatumarksersättning i samband med att kronan ersätter
staden eller samhället värdet av mark, som anskaffats för väg eller
gata. Såsom utredningen framhållit har emellertid frågan om gatumarksersättning
i dessa fall icke någon större ekonomisk betydelse. Den fördel,
som utredningens förslag innebär för sådana städer och samhällen, där
kronan är väghållare, i jämförelse med de städer och samhällen, som själva
är väghållare, är i huvudsak endast skenbar. I allt fall blir skillnaden i ekonomiskt
hänseende mellan dessa grupper av städer och samhällen icke sa
betydande, att den senare gruppen rimligen kan av denna orsak resa någon
erinran mot förslaget ur rättvisesynpunkt. Jag finner mig av nu angivna
skäl kunna tillstyrka utredningens förslag även i denna del.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Lika med utredningen finner jag, att de nu framförda förslagen beträffande
städer och samhällen, som själva är väghållare, medför behov av ändring
i bl. a. 47 § AVL. I anslutning därtill bör även ordalagen i 48 § nämnda
lag jämkas något. Till de författningsändringar, som blir erforderliga i anledning
av vad som yttrats rörande bidrag till marklösen åt städer och samhällen,
där kronan är väghållare, torde jag senare få återkomma.

Städernas väg- och gatuhållning: Statsbidragen till väg- och

gatuunderhållet

Utredningen

Inledningsvis har utredningen framhållit, att till grund för reglerna om
underhållsbidrag ligger i stort sett samma princip som för byggnadsbidragen,
nämligen att städerna skall erhålla kostnadstäckning till 95 % för utförda
arbeten på det bidragsberättigade väg- och gatunätet. Bidragsunderlaget
utgöres i detta fall av de beräknade skäliga kostnaderna för underhållet.
Fastställandet av bidragsunderlaget ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt grundas i första hand på uppgifter från städerna. Genom
fastställelsebeslutet fixeras den beräknade årliga underhållskostnaden
lör en följande period av fyra år. Jämkning av underlaget kan därefter ske
endast om en stads väg- och gatuhållningsskyldighet ändras genom ökning
eller minskning av väg- och gatunätet eller om eljest väsentligt ändrade
förhållanden inträffar.

Utredningen har i sitt betänkande kritiserat de nuvarande reglerna i två
hänseenden. För del första bär anmärkts, att bestämmelserna om underliållsperiodens
längd har ogynnsamma verkningar ur bidragstagarnas synpunkt.
För det andra har utredningen kritiserat principen att underhållsbidrag
utgår blott till en del av städernas väg- och gatunät.

Vad först angår frågan om underhållsperiodens längd har framhållits, att
de verkliga kostnaderna för gatuunderhållet regelmässigt ökat kraftigt under
tyraårsperioderna i förhållande till vad som beräknats vid periodens
början. Närmare bestämt utgjorde ökningen i genomsnitt 44 procent under
perioden 1944—1947, 47 procent under perioden 1948—1951 samt 35 procent
under perioden 1952—1955.

Utredningen har för sin del ansett, att det icke finns anledning räkna med
att utvecklingen skall undergå väsentlig ändring, ökningen av motorfordonsbeståndet
kan väntas fortgå, och den på grund härav ökade trafikintensiteten
kan förutsättas även i fortsättningen medföra en avsevärd ökning
av underhållskostnaderna under löpande underhållsperiod. Också kostnadsförändringarna
kan väntas påverka bidragsunderlaget i stegrande riktning.
En ändring av de nuvarande bestämmelserna i syfte att kompensera
städerna för deras utgiftsökningar synes därför motiverad. Härför kan också
åberopas önskemålet om likställighet mellan städer och landsbygd.

På uppdrag av utredningen har inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

verkställts en undersökning angående möjligheterna att företaga schablonmässiga
justeringar av underhållsbidraget under löpande underhållsperiod
med hänsyn till förändringar i trafikintensitet och prisnivå. Resultatet av
undersökningen har sammanfattats i en promemoria, som ger vid handen,
att förutsättningar synes föreligga för verkställande av dylika justeringar.

Utredningen har på grundval av undersökningen och övriga överväganden
som sin mening uttalat, att bidragsunderlaget bör liksom hittills fastställas
för en tid av fyra år men att det bör årligen justeras indexmässigt
med hänsyn till förändringar i trafik- och prisförhållanden. Härvid har
dock förutsatts, att justering icke skall äga rum med mindre förändringarna
varit väsentliga. En liknande begränsning har föreslagits med avseende
å den nuvarande regeln om jämkning av bidragsunderlaget vid ökning
eller minskning av statens gatunät.

Med avseende å omfattningen av det väg- och gatunät, till vars underhåll
bidrag skall utgå, har utredningen förordat en utsträckning av rätten till
statsbidrag att avse även städernas nu icke bidragsberättigade gator. Statsbidraget
till denna grupp av gator har föreslagits skola utgå med 50 procent.

Den föreslagna principen innebär, närmare bestämt, för de städer, som
själva är väghållare, ett bidrag skall, liksom hittills, utgå med 95 procent
av beräknade kostnaden för underhåll av allmänna vägar och för den allmänna
samfärdseln nödiga gator, samt att bidrag skall utgå med 50 procent
av beräknade kostnaderna för underhållet av övriga gator. Beträffande sistnämnda
kategori bör dock i underhållskostnaden icke inräknas snöröjning.
I fråga om städer, där kronan är väghållare, blir konsekvensen, att särskilt
bidrag bör utgå med 50 procent av kostnaden för underhållet av de gator,
som icke omfattas av kronans väghållning. Även i detta fall bör kostnad
för snöröjning undantagas. Samma principer bör gälla även gator inom
stadsplanelagda områden i köpingar och andra samhällen, där kronan är
väghållare, samt i landskommuner. — Reformerna har beräknats dra en
sammanlagd årlig kostnad för statsverket av storleksordningen 16 milj. kr.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande underhållsperiodens längd och
möjligheten att jämka de uppskattade kostnaderna under löpande underhållsperiod
har tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden.

Statskontoret har dock avstyrkt förslaget i denna del. Även enligt statskontorets
mening föreligger visserligen en del skäl, som talar för en omläggning
av bestämmelserna i den av utredningen föreslagna riktningen. De
kostnadsmässiga konsekvenserna för statsverket, vilka vid en indexbindning
blir av helt automatisk karaktär, låter sig emellertid icke överblickas.
Då i andra sammanhang fråga varit om införande av indexbunden statsbidragsgivning,
har stark återhållsamhet ansetts böra iakttagas.

Å andra sidan har i flera yttranden uttalats önskemål om att möjligheten
att jämka bidraget i efterhand hör avse även det av utredningen före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

slagna 50-procentiga underhållsbidraget till det nu icke bidragsberättigade
gatunätet. Bland yttranden i denna riktning må nämnas de, som avgivits av
länsstyrelsen i Malmöhus län, fullmäktige i Malmö, Gävle och Luleå samt
Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Svenska vägföreningen har alternativt förordat 5-åriga underhållsperioder
med revision vart tredje år.

Förslaget att utsträcka reglerna om underhållsbidrag att avse också sådana
gator, som icke anses nödiga för allmänna samfärdseln, har föranlett
delade meningar.

I en stor grupp av remissyttranden tillstyrkes förslaget varmt. Såsom
exempel må nämnas yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län, som funnit
förslaget i denna del vara synnerligen välmotiverat. Bland övriga yttranden
i tillstyrkande riktning må nämnas de, som inkommit från våg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, ett
flertal städer, 1953 års trafikutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska
vägföreningen, Länsvågnämndernas förbund och Svenska kommunal-tekniska
föreningen.

I en del fall har påyrkats utvidgning av rätten till bidrag i förhållande
till vad utredningen föreslagit. Drätselkammaren i Jönköping har uttryckt
önskemål om att bidrag får utgå även för kostnaden för bortforsling av snö.
Samma mening har uttalats av Svenska landskommunernas förbund och
Svenska kommunal-tekniska föreningen, vilka härjämte betecknat det som
inkonsekvent, att bidrag icke avsetts skola utgå till förvaltningskostnader
och att någon möjlighet icke beretts till jämkning av bidraget under löpande
underhållsperiod. Enligt fullmäktige i Göteborg bör bidrag utgå även för
underhåll av hamnområden.

Länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att alla gator och vägar göres
berättigade till underhållsbidrag efter en enhetlig procentsats.

I avstyrkande riktning går bl. a. yttrande från statskontoret, som betonat
att stadfästandet av den föreslagna principen kan leda till synnerligen betydande
utgifter för staten i framtiden. Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge
och Jämtlands län har betecknat det som olämpligt att i nuvarande
finansiella läge splittra de tillgängliga resurserna och framhållit, att bidragen
till upprustningen av väg- och gatunätet bör ha företräde framför en
liberalisering av reglerna om underhållsbidrag.

Departementschefen

Den kritik, vilken av utredningen och i åtskilliga remissyttranden anförts
mot nuvarande bestämmelser om den s. k. underhållsperioden, är icke obefogad.
Bestämmelserna har hittills lett till att bidragsunderlagen under den
senare delen av underhållsperioden understigit de verkliga kostnaderna för
väg- och gatuunderhållet och att statens andel av väghållningskostnaderna
blivit mindre än som ställdes i utsikt, när nuvarande regler kom till.

Motivet till att bidragsreglerna utformats på angivet sätt ligger säkerligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

i önskemålet att icke betunga bidragsmyndigheterna med det omfattande
arbete, som det innebär att göra en ny kostnadsberäkning varje år. Detta
motiv är alltjämt bärande. Man måste acceptera det förhållandet, att kostnadsberäkningarna
icke kan hållas alldeles aktuella, önskemålet att anpassa
bidragstilldelningen efter det aktuella läget måste vägas mot kravet på att
arbetet med framräknande av bidragen hålles inom rimliga gränser.

Utredningens förslag innebär i praktiken, att bidragsunderlaget skall fastställas
för varje år, låt vara att förslaget icke innebär krav på att beräkningen
mer än vart fjärde år skall grundas på fullständiga uppgifter från
de bidragstagande kommunerna. Förslaget innebär en hög grad av rättvisa
i bidragstilldelningen men medför allvarliga konsekvenser med tanke på bidragsmyndigheternas
arbetsbörda. Det är angeläget att om möjligt utforma
regler, som ställer sig något enklare att tillämpa.

Ett såväl ur statens som ur bidragstagarnas synpunkt godtagbart resultat
synes kunna uppnås, om underhållsperioderna bestämmes till två år.
De förskjutningar i kostnadsläget, som inträffar under en så kort period,
är i allmänhet måttliga och i allt fall icke av den omfattning, att de kan
sägas snedvrida principerna för bidragsberäkningen. En tvåårsregel synes
därför vara godtagbar ur rättvisesynpunkt. Vad som kan invändas är, att
den i jämförelse med nuvarande regler medför en högst betydande ökning
—• i det närmaste en fördubbling — av arbetet med framräknande av bidragsunderlagen.
Det är angeläget, att arbetsinsatsen hålles inom rimliga
gränser. I sådant hänseende må framhållas, att det knappast kan vara nödvändigt
att varje gång infordra fullständiga uppgifter från alla bidragstagare.
Åtminstone varannan gång beräkningen verkställes bör det vara möjligt
att begränsa uppgiftsskyldigheten och göra beräkningen mera summariskt.
Vidare bör — om underhållsperioden icke blir längre än två år —
de årliga jämkningarna av bidragsunderlaget med hänsyn till inträffade
ändringar i väg- och gatunätets omfattning kunna begränsas till sådana
fall, då väsentliga ändringar i dessa hänseenden inträffat under sista året.
Ett sådant system synes ägnat att i det väsentliga undanröja de påtalade
missförhållandena utan att alltför mycket belasta bidragsmyndigheten och
de bidragstagande kommunerna. Jag förordar därför, att bidragsreglerna
utformas på sätt nu nämnts.

Jag övergår nu till den andra av utredningen väckta frågan, nämligen om
utvidgning av det bidragsberättigade gatunätet att omfatta alla gator, oavsett
deras betydelse för allmänna samfärdseln.

Utredningen har icke förebragt något egentligt skäl för sin åsikt, att ramen
för bidragsgivningen bör vidgas, så att bidrag utgår till underhållet
av samtliga gator. Klart är emellertid, att det städse kan vara föremål för
delade meningar, vilken princip för fördelningen av gatuhållningskostnaderna
mellan staten och kommunerna, som är den lämpligaste. Ett argument
för utredningens förslag kan också ligga däri, att uppdelningen av
gatunätet i bidragsberättigade och icke bidragsberättigade gator möter vissa
praktiska svårigheter.

Kungi. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Såsom jag tidigare framhållit är det emellertid i nuvarande situation nödvändigt
att vid fördelningen av de medel, som från statens sida kan ställas
till förfogande för väg- och gatuväsendet, strängt hålla fast vid kravet på
att de mest angelägna ändamålen skall tillgodoses i första hand. Att av skäl
sådana som de nyss anförda avsevärt vidga ramen för bidragsgivningen
samtidigt som angelägna vägprojekt måste vänta på sin lösning, är en åtgärd,
som ej kan komma i fråga. De invändningar, som kan riktas mot nuvarande
principer för bidragsgivningen, kommer f. ö. i väsentliga delar
att kvarstå, även om utredningens förslag genomföres.

Jag kan av nu anförda skäl icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande
avseende.

Städernas väg- och gatuhållning; Bidragsprocenten m. m.
Utredningen

I betänkandet har framhållits, att statsbidrag f. n. utgår med 95 procent
av kostnaden för byggande av väg eller gata samt att statsbidrag till
underhållet likaså utgår med 95 procent. Vidare har erinrats om att bidraget
till byggande av gata enligt nu gällande regler skall reduceras med det
belopp, som staden kan uttaga av tomtägarna i form av bidrag till gatubyggnadskostnad,
samt om att stad vid byggande av gata i vissa fall kan
erhålla tillstånd att i kostnadsunderlaget inräkna kostnad för marklösen
med avdrag för vad staden beräknas uppbära i form av gatumarksersättning
från tomtägarna.

Utredningen har föreslagit, att statsbidraget alltjämt skall i regel utgå
med 95 procent. I fråga om gata med tomtutsläpp, har, såsom förut framhållits,
i stället för den nuvarande avdragsregeln föreslagits en schablonregel
av innebörd, att statsbidraget reduceras till 85 procent. En särskild
regel har föreslagits beträffande det av utredningen förordade underhållsbidraget
till städernas nu icke statsbidragsberättigade gator.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen intagit beträffande ersättning
till städer och samhällen, där kronan är väghållare, för värdet av
gatumark, har utredningen föreslagit att den nuvarande särskilda markbidragsförordningen
uppliäves och ersättes med en bestämmelse i 50 § AVL
av innehåll, att kronan skall ersätta vederbörande stad eller samhälle alla
skäliga kostnader för tillhandahållande av marken med avdrag för vad som
belöper på förvaltningskostnad.

Remissyttrandena

Det väsentliga av de uttalanden, som förekommit, har redovisats under
olika avsnitt i det föregående.

Departementschefen

Jag bar i det föregående på flertalet punkter tillstyrkt utredningens förslag
till nya regler om bidrag till väg- och gatuhållningen i städer och sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

hällen, vilka själva är väghållare. Av vad därvid anförts torde framgå, att
jag biträder utredningens åsikt jämväl i fråga om den procentsats, som skall
ligga till grund för bidragsberäkningen.

Jag delar också utredningens mening, att reglerna om den ersättning för
gatumark, som skall utgå av statsmedel till städer och samhällen, varest
kronan är väghållare, lämpligen bör ta form av en lagregel och inflyta i
50 § AVL. I detta hänseende erinras om vad jag yttrat under rubrikerna
»Statsbidrag till kostnader för marklösen m. m.» och »Tomtägarbidragen».

Eftersom jag icke kunnat tillstyrka utredningens förslag att underhållsbidrag
skall utgå i fråga om sådana gator, som icke prövats nödiga för allmänna
samfärdseln, är något vidare yttrande i denna del icke erforderligt.

Städernas väg- och gatuhålhiing: Uppdelning av väghålhungsbestyret
mellan städerna och kronan

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit innebär gällande bestämmelser om fördelning
av väghållningsbestyret mellan kronan och övriga väghållare, att
väghållningen ankommer antingen på kronan eller ock på vederbörande
stad eller samhälle. Däremot finns f. n. icke möjlighet att dela upp väghållningen
inom en stads eller ett samhälles administrativa område på sadant
sätt, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet begränsas t. ex. genom
att kronan ombesörjer väghållning på viss väg och staden ombesörjer
väghållningen på övriga gator och vägar. Sådant kan endast ske i den formen,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åtager sig att lämna staden biträde
med vissa väghållningsarbeten, d. v. s. att verket för stadens räkning
såsom entreprenör ombesörjer en del av den väghållning, vilken enligt gällande
regler åligger staden såsom väghållare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har av Kungl. Maj :t erhållit vissa bemyndiganden att träffa överenskommelser
av nu angivet innehåll. I några fall har dessa bemyndiganden
förenats med föreskrift om att statsbidraget skall höjas till 100 procent.

Utredningen har vidare erinrat om att man redan vid tillkomsten av nuvarande
bestämmelser förutsåg att visst behov kunde uppkomma att dela
upp väghållningen inom städerna och samhällena. Emellertid ansågs — närmast
med hänsyn till spörsmålet hur den lokala representationen i vägnämnderna
skulle ordnas — att sådan uppdelning icke borde ske. Det torde dessutom
ha förutsatts, att frågan icke skulle bli aktuell annat än i ett fåtal fall.
Emellertid har till följd av den år 1952 genomförda nya kommunindelningen
flera städer kommit att omfatta så stora landsbygdsområden, att de ansett
sig icke ha resurser att själva omhänderha underhållet av samtliga
allmänna vägar inom dessa områden, överenskommelser av den art som nyss
beskrivits har därför blivit ganska vanliga. Även i samband med nybildning
av städer har liknande frågor ibland blivit aktuella. Vidare har trafikutvecklingen
medfört ett allt mera framträdande behov av att väghållningen å tra 4

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

fikleder för genomgående trafik ombesörjes av en och samma väghållare
oberoende av de administrativa gränserna.

Av nu angivna skäl har utredningen kommit till den uppfattningen, att
väghållningen inom stad, som är väghållare, i vissa fall bör få delas upp mellan
kronan och staden.

En sådan uppdelning kan teoretiskt ske på flera olika sätt. Utredningen
har diskuterat tre alternativ, nämligen för det första att stadens väghållningsskyldighet
begränsas att avse vissa slag av arbeten, medan kronan övertar
väghållningen i övrigt, för det andra att kronan övertar väghållningen i
fråga om vissa bestämda trafikleder samt för det tredje att kronan övertar
all väghållning inom en del av stadens administrativa område. Av dessa alternativ
är enligt utredningen det sistnämnda att föredraga bl. a. därför att
man endast på detta sätt kan vinna full klarhet i sådana förhållanden, som
sammanhänger med väghållarens skyldigheter och ansvar gentemot exempelvis
markägare och vägtrafikanter. Omfattningen av det område, inom vilket
kronan skall vara väghållare, bör bestämmas ur väghållningstekniska
synpunkter. Det är därvid inte uteslutet, att området i praktiken ibland kan
komma att begränsas till endast viss trafikled i en stad.

Vad beträffar frågan om ordnandet av den lokala representationen har
utredningen förklarat sig anse, att uppdelning av en stads väghållning bör
kunna ske utan att ändring göres av indelningen i vägnämndsområden eller
gränsdragningen mellan dessa områden. De lokala vägintressena inom stadsområde,
där kronan är väghållare, bör kunna företrädas av stadens fullmäktige
och övriga lokala organ under förutsättning att hänsyn till indelningen
tages vid vägärendenas handläggning. En stad med delområde, inom
vilket kronan är väghållare, bör härvid inträda i den funktion, som eljest
tillkommer vägnämnd, beträffande samtliga vägärenden som berör staden.
Staden bör kallas till vägförrättning och få tillfälle att avgiva yttrande
över förslag till flerårsplaner och över arbetsplan inom staden m. m. Den
initiativrätt i olika vägfrågor, som tillkommer vägnämnd, bör även tillkomma
staden.

Vad beträffar de förutsättningar, under vilka en uppdelning av väghållningen
skall kunna ske, har utredningen förordat, att möjlighet till uppdelning
skall föreligga dels om staden saknar förutsättningar att handhava den
ifrågavarande väghållningen och dels om en uppdelning eljest är motiverad
med hänsyn till de fördelar, som vinnes för det allmänna.

Initiativet till uppdelning bör enligt utredningen kunna tas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen eller av den kommun, som frågan
rör. Prövningen måste föregås av en noggrann och allsidig utredning. Beslutanderätten
bör ankomma på Kungl. Maj:t. Det är emellertid angeläget
att den gräns, som genom sådant beslut fastlägges mellan kronans och stadens
väghållning, på ett enkelt och smidigt sätt kan anpassas efter ändrade
förhållanden. Därför har föreslagits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall kunna besluta om sådan ändring av gränsen, som icke innebär väsent -

Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1960 51

lig avvikelse från av Kungl. Maj :t meddelat beslut eller från vad som förut
gällt.

Område inom stad, beträffande vilket kronan kommer att övertaga väghållningen
enligt nu föreslagna regler, bör enligt utredningen i väghållningshänseende
jämställas med stad, där kronan är väghållare. De föreskrifter,
som gäller sådan stad, bör — med undantag för bestämmelserna om vägnämnder
— i tillämpliga delar avse även delområden, där kronan är väghållare.

I fråga om väghållningens finansiering innebär utredningens förslag, att
kostnaderna för byggande och underhåll av allmänna trafikleder inom område,
varest kronan blir väghållare, skall helt bäras av kronan samt bestridas
ur de anslag, som är avsedda för väghållning på landsbygden.

Om ett delområde, inom vilket kronan handhar väghållningen, helt eller
delvis är stadsplanelagt, kan gata inom området — i likhet med vad som
gäller i stad där kronan är väghållare — tillika bli allmän väg. Statsbidrag
till marklösenkostnader bör därvid utgå efter enahanda grunder som i stad
där kronan är väghållare.

Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen upprättat dels ett
förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar, dels ock ett förslag till kungörelse om ändring i stadgan den
30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).
Närmare bestämt innebär förslagen jämkningar i lydelsen av 11, 16
och 53 §§ AVL samt 41 § vägstadgan. I detta sammanhang bör jämväl nämnas,
att utredningen av skäl, som redovisats i det föregående, föreslagit
vissa ändringar också i 47 och 50 §§ AVL.

Remissyttrandena

Förslaget har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Nämnas må dock, att länsstyrelsen i Värmlands län i sitt yttrande intagit
den principiella ståndpunkten, att städerna endast bör vara väghållare beträffande
stadskärnan och att kronan bör övertaga all övrig väghållning.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör den av utredningen förordade
principen göras ömsesidig, så att möjlighet även beredes stad att övertaga
väghållningen beträffande väg, som eljest skulle hållits av kronan.

Departementschefen

De nuvarande reglerna om fördelning av väghållningsbestyren mellan
kronan samt städerna och de stadsliknande samhällena har i stort sett fungerat
tillfredsställande. Någon anledning att rubba de principer, på vilka lagstiftningen
i detta hänseende är grundad, föreligger sålunda ej.

Emellertid har, såsom utredningen framhållit, ett visst behov gjort sig
gällande att i vissa fall kunna fördela väghållningen inom stad eller stadsliknande
samhälle på så sätt, att kronan blir väghållare inom en del av stadens
eller samhällets administrativa område och staden eller samhället blir väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

hållare inom området i övrigt. Denna detaljfråga har visat sig vara av sådan
praktisk betydelse, att den snarast bör lösas, även om lösningen är förbunden
med vissa författningslekniska svårigheter.

I anslutning härtill uppkommer givetvis även fråga, huruvida möjlighet
bör beredas städer och stadsliknande samhällen att bli väghållare utanför
sina administrativa områden. Sistnämnda fråga är emellertid icke av större
betydelse ur praktisk synpunkt och kan därför lämnas åsido.

I de synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om formerna för
kronans deltagande i väghållningen inom den nu avsedda gruppen av städer
och samhällen, kan jag i allt väsentligt instämma. Jag anser mig kunna
förorda, att frågan löses efter de av utredningen angivna riktlinjerna.

Såsom utredningen framhållit, innebär det nu gjorda ställningstagandet
att vissa ändringar bör vidtagas bl. a. i AVL. I 11 § berörda lag — vilket
lagrum innehåller de grundläggande stadgandena om väghållare i olika orter
— bör inflyta bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj :t om särskilda skäl
föreligger därtill, äger förordna att kronan skall vara väghållare inom visst
område av stad eller sådant stadsliknande samhälle, som är väghållare.
Utredningen har vidare föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under vissa angivna förutsättningar skall kunna besluta mindre väsentliga
ändringar av vad som enligt Kungl. Maj:ts beslut gäller i nu berörda
frågor. Jag biträder i princip förslaget även i denna del men anser att utrymme
bör ges för en smidigare tillämpning än som möj liggöres med den av
utredningen föreslagna avfattningen av bestämmelsen. Lämpligast synes
vara att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att från fall till fall bestämma, i
vad mån beslutanderätten skall delegeras till styrelsen. De förordade ändringarna
synes även böra leda till vissa redaktionella jämkningar av paragrafen
i övrigt. — I 16 § bör vidtagas en av utredningen föreslagen jämkning
såsom följd av ändringen ill §. — Jämväl i 51 och 52 §§ synes vissa mindre
jämkningar vara påkallade. Om dessa ändringar vidtages, blir däremot en av
utredningen föreslagen jämkning av 53 § överflödig. — Jag vill i detta sammanhang
också framhålla, att mina i det föregående framförda förslag påkallar
vissa ändringar i 47, 48 och 50 §§ ifrågavarande lag. Vidare förordar
jag, alt rubriksättningen i lagen ändras, så att avsnitten »Särskilda bestämmelser
för stad eller stadsliknande samhälle, som är väghållare» (47—49 §§)
och »Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan
är väghållare» (50—53 §§) sammanslås till ett avsnitt. Detta torde böra
ske genom att rubriken till det förra avsnittet ändras, så att orden »som är
väghållare» bortfaller, samt genom att rubriken till det senare avsnittet utgår
ur lagen.

Till 41 § vägstadgan — vilken innehåller bestämmelser angående de städer,
där kronan är väghållare — bör, såsom utredningen förordat, fogas ett
tillägg angående det fall, att kronan är väghållare allenast inom visst område
av en stad. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör emellertid
undergå viss redaktionell jämkning. Vidare torde det, med hänsyn bl. a.
till lydelsen av rubrikerna i vägstadgan, vara ofrånkomligt, att i avdelning
III av stadgan —- vilken innehåller bestämmelser angående städer och stads -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

liknande samhällen, som är väghållare — göra hänvisning till det nya stadgandet
i 41 §. Hänvisningen bör lämpligen inflyta i en ny paragraf, betecknad
39 a §. Med hänsyn till att författningen om statsbidrag får ändrad benämning,
erfordras tillika en ändring i 37 §, som innehåller en hänvisning
till nämnda författning. 40 § bör också förtydligas.

Statsbidragen till vägföreningsvägar m. in.

Utredningen

Utredningen har betonat, att inom tätbebyggelse av den art, som avses
med bestämmelserna om vägföreningar, frågorna om bebyggelseplaneringen
och frågorna om planeringen av vägnätet intimt sammanhänger med varandra.
Att samhällsbildningen redan från början ledes i en sund riktning
och det för området betydelsefulla vägnätet planlägges, utbygges och underhålles
på ett lämpligt sätt är enligt utredningens mening ett betydande allmänt
intresse.

Utredningen har vidare framhållit, att gällande bidragsförfattning icke
gör någon åtskillnad mellan vägar inom glesbebyggelse och vägar inom sådana
tättbebyggda områden, där vägföreningar finnes. Det oaktat har tilllämpningen
av bidragsreglerna för underhåll av enskilda vägar givit vid
handen en större restriktivitet beträffande vägföreningarnas än beträffande
vägsamfälligheternas vägar.

En synpunkt, som enligt utredningens mening bör tilläggas betydelse när
det gäller att ta ställning till bidragsreglerna, är att vägföreningarna endast
liar till åliggande att hålla sådana vägar, som kan förutsättas i mera avsevärd
omfattning komma att trafikeras av flertalet fastigheter inom vägföreningsområdet.
Genom den laga förättning, som föregått vägföreningens bildande,
har fastslagits, att utformningen av detta vägnät skapar förutsättningar
för en rationell och planmässig väghållning.

Det är vidare enligt utredningen förenat med icke ringa administrativt
arbete att bland en vägförenings vägar utvälja dem, som skall anses bidragsberättigade,
och att därefter uppskatta den skäliga kostnaden för denna
del av vägföreningens underhållsarbete.

Utredningen bar mot bakgrunden av det nu anförda förklarat sig anse,
att till grund för underhållsbidraget till vägförenings vägar bör läggas uppskattad
skälig kostnad för underhållet av vägförenings samtliga vägar.

En speciell fråga, som utredningen behandlat i anslutning härtill, gäller
huruvida bidragen bör begränsas till vägföreningar inom områden med bebyggelse
bestående av permanenta bostäder, eller om bidrag bör utgå även
till föreningar inom områden med t. ex. sommarstugebebyggelse. Utredningen
har uttalat sig för att statsbidrag till underhållet av vägföreningsvägar
bör utgå oavsett bebyggelsens art.

Vidare bar utredningen förordat, att underhållsbidrag enligt samma beräkningsgrunder
som för vägförening skall utgå jämväl till kommun eller
municipalsamhälle, som ombesörjer underhåll av de enskilda vägarna inom
område, för vilket bildande av vägförening skulle kunna ifrågakomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

Beträffande bidragsprocenten har utredningen föreslagit, att statsbidrag
till underhåll skall utgå med 50 % för alla vägföreningar. Eftersom de nu
gällande reglerna i ett fåtal fall skulle ge högre bidragsprocent, har dock
föreslagits en övergångsbestämmelse om att vägförening, som enligt gällande
bestämmelser åtnjutit ett högre bidrag än som skulle utgå enligt de nya
reglerna, skall kunna erhålla ett i motsvarande mån ökat bidrag.

Det må i detta sammanhang framhållas, att en av utredningens ledamöter
i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit, att utredningen i enlighet
med sina direktiv icke haft att ta befattning med frågor som rör den
enskilda väghållningen i övrigt. Bidragsgivningen till vägsamfälligheter har
således legat utanför utredningsuppdraget. Emellertid har trafikutvecklingen
ställt ökade krav även på dessa enskilda vägar med därav följande större
kostnader. De nuvarande bidragsbestämmelserna till enskild väghållning tar
icke hänsyn till dessa kostnadsökningar. Därför bör också dessa bestämmelser
bli föremål för översyn i samband med genomförandet av utredningens
förslag.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag i förevarande del har meningarna varit
delade i remissyttrandena.

Statskontoret har funnit, att den av utredningen föreslagna uppmjukningen
av praxis beträffande förbindelse- och bostadsvägar mindre väl låter sig
förena med den syn, som ligger till grund för statsbidragsgivningen till de
enskilda vägarna. De skäl, som av utredningen anförts till stöd för förslaget
är enligt ämbetsverkets mening ej heller i och för sig tillräckliga för att motivera
ett genomförande av desamma. Beaktas bör såväl den kostnadsökning
för statsverket, vilken direkt skulle bli följden därav, som de statsfinansiella
konsekvenserna av den principiella utvidgning av statens ansvar för
väghållningen, som förslaget i förening med den förordade utsträckningen
av bidragsunderlaget i övrigt får anses innebära. Länsstyrelserna i Blekinge
och Jämtlands län har uttalat sig mot att förslaget genomföres i nuvarande
läge. Länsstyrelsen i Västerbottens län har också ansett, att förslaget bör
ställas på framtiden, även om länsstyrelsen ansett sig böra förorda att statsbidrag
får utgå icke blott till stamvägar utan även till vissa andra viktigare
vägföreningsvägar.

Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, är att nämna länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och
Norrbottens län samt Länsvägnämndernas förbund.

Lantmäteristyrelsen, som i princip tillstyrkt förslaget, har dessutom
ifrågasatt, om icke även byggnadsbidrag bör utgå till kommun eller municipalsamhälle,
som ombesörjer byggandet av de enskilda vägarna inom område,
för vilket bildande av vägförening kan ifrågakomma. En liknande uppfattning
har uttalats av fullmäktige i Gävle. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sitt yttrande sagt sig förutsätta, att även iståndsättningsbidrag skall
kunna utgå till det enligt utredningens förslag vidgade vägnätet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1960

Departementschefen

Liksom utredningen anser jag det vara av vikt att den del av det enskilda
vägnätet, som vägföreningsvägarna utgör, planlägges, utbygges och underhålles
på ett ändamålsenligt sätt. Häri ligger f. ö. det väsentliga motivet till
att denna grupp av vägar blivit föremål för särskild behandling i väglagstiftningen.

Av det sagda följer dock icke att vägarna inom vägföreningsområdena behöver
göras till föremål för särskild behandling även i bidragshänseende.
Jag har tidigare i olika sammanhang betonat vikten av att reglerna om bidrag
till väghållningen inom städer och stadsliknande samhällen utformas
så, att principiell likställighet erhålles mellan invånarna i dessa orter och
invånarna på landsbygden. Även reglerna om statliga bidrag till väghållningen
i sådana orter, där väghållningen ankommer på vägföreningar, bör
bygga på samma principer som reglerna om väghållningen i städer och liknande
samhällen och reglerna om väghållningen på den egentliga landsbygden.
Detta innebär att bidragen i huvudsak reserveras för de viktigare trafiklederna.
Då det, såsom förut framhållits, icke är möjligt att vidga denna ram
för bidragsgivningen på andra områden, är det icke lämpligt att så sker i
fråga om bidragen till vägföreningsvägarna.

En sak, som också bör uppmärksammas i detta sammanhang, är att lagbestämmelserna
om vägföreningsvägar i åtskilliga fall fått en mycket vidsträckt
tillämpning. Det är icke ovanligt att vägföreningarna omhänderhar
vägar, som endast är av intresse för ett fåtal fastighetsägare. Att utsträcka
bidragsmöjligheterna även till dylika vägar vore att helt frångå hittillsvarande
principer.

Utredningen har anmärkt, att tillämpningen av reglerna om bidrag till
enskilda vägar lett till större restriktivitet beträffande vägföreningarnas vägar
än i fråga om övriga vägsamfälligheters vägar. I den mån en dylik
ojämnhet i bidragstilldelningen kan konstateras, bör förhållandet rättas till.
Någon författningsändring är emellertid icke erforderlig för detta ändamål.

Urvalet av de vägar, till vilka bidrag skall utgå, kan givetvis i en del fall
vålla svårigheter. Dessa svårigheter torde dock icke vara större än vid bidragsgivningen
till städernas väghållning och till väghållningen på den
egentliga landsbygden.

Jag kan av nu anförda skäl icke förorda utredningens förslag att bidrag
utan särskild prövning skall utgå till samtliga vägar, som handhaves av vägförening.

Den av utredningen speciellt berörda frågan om bidrag till vägar inom
s. k. fritidsbebyggelse bör enligt min mening i princip lösas så, att dylik bebyggelse
icke generellt uteslutes från bidrag men att vid avgörande av bidragsfrågan
skäligt avseende fästes vid det förhållandet, att vägarna är av
betydelse blott under vissa årstider. Någon författningsändring synes ej vara
påkallad.

Goda skäl talar för att kommun, som frivilligt åtagit sig väghållning inom
område, för vilket vägförening eljest skulle ha kunnat bildas, skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

erhålla samma bidrag som en vägförening. Detta innebär dock icke, att jag
obetingat biträder utredningens förslag i ämnet. Mot förslaget kan sålunda
åberopas bl. a. det förhållandet, att tillämpningsområdet för lagbestämmelserna
om vägföreningar är relativt obestämt. En bidragsregel med den av
utredningen anvisade lydelsen skulle därför bli svår att tillämpa. Den
skulle dessutom troligen leda till att vägföreningar icke komme till stånd
i den omfattning, som bestämmelserna i EVL syftar till, vilket bl. a. skulle
innebära, att de där givna reglerna om vägnätets utformning sattes ur spel.
Förfarandet vid bildande av vägförening har betydligt förenklats genom
lagändring år 1954. I praktiken bildar man icke sällan vägförening också
i fall, då väghållningen helt eller delvis ombesörjes av kommun. Och även
om vägförening icke bildats, torde nuvarande bestämmelser ej utgöra hinder
för att bidrag utgår i fall då kommun ombesörjer enskild väghållning.
Något mera framträdande behov av speciella regler i detta ämne synes alltså
icke föreligga.

Kostnads- och anslagsfrågor m. m.

Utredningen

Utredningen har föreslagit, att de nya bidragsreglerna skall träda i kraft
den 1 januari 1961, dock med den modifikationen, att nuvarande bestämmelser
alltjämt skall gälla för väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats
före nämnda dag. Vidare har erinrats om vad som tidigare yttrats rörande
tidpunkten för upprättande av ny fördelningsplan och den tidrymd,
som planen skall avse.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag i
fråga om bidrag till kostnader för marklösen har framhållits, att förslaget
icke innebär något ökat åtagande för statsverket vad angår vägföretagen
men däremot medför vissa kostnadsökningar beträffande gatuföretagen.
Vad härvid först angår gatuföretag inom städer och samhällen, som själva
är väghållare, har med ledning av uppgifter rörande de gatuföretag, vilka
utförts eller beräknats bli utförda med statsbidrag under åren 1952—1959,
kostnadsökningen beräknats uppgå till ca 6 milj. kr. under förutsättning
att bidragsgivningen till byggande av vägar totalt uppgår till ett belopp av
100 milj. kr. Motsvarande kostnadsökning för företag inom städer och
samhällen, där kronan är väghållare, har uppskattats till omkring 400 000 kr.

Utredningens förslag att årligen jämka bidragsunderlaget för underhållsbidragen
till städer och samhällen, som själva är väghållare, har beräknats
medföra en kostnadsökning, uppgående till omkring 4 milj. kr.

Det förslag, som utredningen framlagt i fråga om uppdelning av väghållningen
mellan kronan och övriga väghållare, torde enligt utredningen
icke få några mera långtgående ekonomiska konsekvenser. En exakt kostnadsberäkning
är emellertid mycket svår att verkställa. Speciellt gäller detta
merkostnaden för byggnadsarbeten å de trafikleder, för vilka kronan kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 dr 1960

mer att bli väghållare. Utredningen har dock uttalat förmodan, att kostnadsökningen
kommer att stanna vid några tiotusental kronor per år och
att den i allt fall icke blir så stor, att den får betydelse för beräkning av
väganslagen. ökningen av kronans utgifter för underhållsarbeten har av
utredningen överslagsvis uppskattats till 150 000 kr.

Remissyttrande

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har — efter framhållande att den första
fördelningsplanen efter nya ordningen lämpligen bör omfatta perioden 1961
—1965 — anfört bl. a. följande:

Anslag till bidrag till byggande av vägar och gator

Den nya bidragsförordningen kommer under angivna förutsättningar
beträffande tidpunkten för ikraftträdandet att påverka anslaget för det nu
aktuella budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1961).

Härvid kommer endast förslaget att statsbidrag generellt skall utgå till
marklösenkostnader, att vid viss förutsedd byggnadsvolym innebära ökat
behov av anslag. På grundval av den ingående utredning som gjorts beträffande
marklösenkostnaden för gatuföretag torde kostnaderna under år
1961 som är ett övergångsår kunna beräknas till ca 4 milj. kr. vid en bidragsgivning
om 145 milj. kr. Beträffande utredningens förslag rörande
uppdelning av väghållningen torde det — utan närmare utredning om i
vilken omfattning kronan kan komma att övertaga väghållningen i städerna
— vara ogörligt att angiva hur anslagsfördelningen mellan stad och landsbygd
kan komma att påverkas. Den merkostnad statsverket åsamkas genom
att staten bestrider hela kostnaden för byggnadsföretagen kan ur anslagssynpunkt
anses vara så obetydlig att den icke märkbart påverkar anslagsbehovet.

Anslag till bidrag till underhåll av vägar och gator

Den nya bidragsförordningen kommer under angivna förutsättningar beträffande
tidpunkten för ikraftträdandet icke att påverka anslaget för det
nu aktuella budgetåret 1960/61 (kalenderåret 1960).-------

Statsbidrag till marklösen i städer och samhällen där kronan

är väghållare

Såsom utredningen angivit torde den av utredningen föreslagna statsbidragsgivningen
till marklösen innebära ett ökat anslagsbehov av ca
400 000 kr.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yrkanden om anslag till Bidrag till
byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61

De under senare budgetår anvisade anslagen till Bidrag till byggande av
vägar och galor, dispositionen av dessa anslag samt innebörden av det förslag,
som i det följande kommer att framläggas, framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

	Anslag	Nettoutgift	Reservation
			vid budget-årets utgång
	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.
1957/58 .........................	..... 45,0	82,0	155,3
1958/59 ......................... 1959/60 (statsliggaren s. 401) .....	..... 55,0	88,4	70,9
1960/61 styrelsen.................	..... 145,0
departementschefen.......	..... 115,0

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 24 augusti 1959 hemställt,
att anslaget måtte höjas till 145 milj. kr.

För 1958 —1959 års fördelningsplan räknade styrelsen ursprungligen med
att kunna disponera ca 250 milj. kr. i statsbidragsmedel. Genom den begränsning
av verksamheten som skett synes omslutningen under perioden i
stället bli (90 -|- 90) 180 milj. kr. Detta har medfört förskjutningar i städernas
arbetsprogram med därav följande svårigheter i vad avser arbetenas
rationella bedrivande, sysselsättningen m. m.

Vid upprättandet av fördelningsplanen för åren 1960—1961 har styrelsen
att utgå från dels en av riksdagen för år 1960 medgiven byggnadsvolym,
motsvarande 90 milj. kr. i statsbidrag, dels ock av styrelsen här äskade
145 milj. kr. för 1961. En medelsanvisning av sistnämnda storlek torde vara
ofrånkomlig, därest eftersläpningar och komplikationer av samma slag,
som kännetecknat genomförandet av nu gällande plan, skall kunna undvikas.

Behovet av att byggnadsverksamheten kan överblickas — i vart fall under
så lång tid som planen gäller — är särskilt påtagligt med avseende å vägoch
gatubyggnadsarbeten inom städernas tätortsområden. Där krävs nämligen
för ett effektivt utnyttjande av städernas tekniska organisation ävensom
för arbetenas rationella bedrivande en samordning av dessa med
andra arbeten såsom utrymning och rivning av berörda byggnader, ledningsarbeten
m. m.

De uppdämda byggnadsbehov som föreligger inom städerna framgår delvis
av de uppgifter, som vid årskiftet 1958/59 lämnats av städerna beträffande
projekteringsläget m. m. Enligt dessa uppgifter — vilka kan anses
grundade på en tilldelning under år 1959 i enlighet med vad som förutsatts
i fördelningsplanen vid dess fastställande — beräknades företag till
en sammanlagd kostnad av 170 milj. kr. komma till utförande under år
1959. Den stora återhållsamheten i fråga om investeringar i vägar och gator
i städerna har också såtillvida varit ogynnsam, som man i många fall
tvingats att satsa medel på förstärknings- och förbättringsarbeten på nuvarande
vägar oaktat hel ombyggnad ur framkomlighets- och trafiksäkerhetssynpunkt
bedömts vara erforderlig.

Enligt uppgifter per den 1 januari 1959 beräknas vid utgången av fördelningsplansperioden
1958—1959 omslutningen av återstående i fördelningsplanen
upptagna arbeten till ca 600 milj. kr. Härav hänför sig ca 185

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

milj. kr. till företag med en genomsnittlig kostnad per företag (176) av ca
1,0 milj. kr. Fördelat på 106 städer ger 185 milj. kr. i genomsnitt 1,75 milj.
kr. per stad. Detta motsvarar utbyggnadskostnaden för ca 2,5 km tvåfilig
väg (gata) under tvåårsperioden. Av resterande 415 milj. kr. hänför sig
100 milj. kr. till Tingstadstunneln i Göteborg, 45 milj. kr. till Värmdövägen
inom Nacka stad, 27 milj. kr. till förbifartsväg vid Södertälje och 70
milj. kr. till fortsatt bedrivande av pågående företag, medan återstoden
huvudsakligen avser företag av storleksordningen 5—10 milj. kr., till större
delen lokaliserade till städernas infarts- och förbifartsvägar.

Mot bakgrunden av de mycket stora investeringsbehov, som alltså föreligger,
samt de ytterligare projekt, som är aktuella att börja åren 1960—
1961, bl. a. byggandet av Essingeleden i Stockholm för ca 150 milj. kr.,
framstår det som synnerligen angeläget att en väsentligt ökad anslagstilldelning
kommer till stånd. Styrelsen understryker nödvändigheten av att
medelstilldelningen till städerna så avpassas, att densamma möjliggör ett
successivt drivande av storföretag såsom Tingstadstunneln, Essingeleden,
Värmdövägen m. fl., ävensom en samordning då det gäller utbyggnaden
av huvudtrafikleder i samband med bebyggelseexploatering.

Departementschefen

De av mig i det föregående föreslagna nya bidragsbestämmelserna torde,
såsom utredningen föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1961, dock
att nuvarande bestämmelser bör äga tillämpning i fråga om beräkning av
bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före nämnda tidpunkt.
Vidare bör, i enlighet med vad som tidigare framhållits, ny fördelningsplan
för bidragen till byggande av vägar och gator första gången
upprättas att omfatta perioden 1961—1965. Ny beräkning av kostnaderna
för väg- och gatuunderhållet torde böra äga rum första gången år 1962
samt gälla åren 1962 och 1963.

Under dessa förutsättningar torde de av mig i det föregående framförda
förslagen till nya bidragsregler m. m. få följande anslagsmässiga konsekvenser.

Förslaget om nya regler för underhållsbidragen av innebörd att underhållsperiodens
längd sättes till två år torde, såsom pris- och trafikutvecklingen
gestaltat sig under senare år, medföra en årlig kostnadsökning mellan
2 och 3 milj. kr. Först fr. o. m. budgetåret 1962/63 (kalenderåret 1962)
behöver emellertid hänsyn tagas härtill vid bedömning av medelsbehovet
under anslaget till Bidrag till underhåll av vägar och gator.

Förslaget om uppdelning av väghållningen mellan kronan och övriga väghållare
kan komma att påverka anslagsfördelningen mellan stad och landsbygd.
Ett ökat statligt övertagande av väghållningen kommer att medföra
ett minskat mcdelsbehov under bidragsanslagen till städernas väg- och gatuhållning
och en motsvarande ökad belastning av de allmänna väganslagen.
I avsaknad av närmare utredning i vilken omfattning kronan kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

komma att behöva övertaga väghållningen är det i dagens läge ej möjligt
att ange någon av detta skäl ändrad anslagsfördelning för nästa budgetår.
Under alla förhållanden rymmes emellertid en ev. ökad belastning av de
allmänna väganslagen redan under nästa budgetår inom de anslagsbelopp,
som föreslagits i årets statsverksproposition.

Förslaget om statsbidrag till marklösen i städer och samhällen, där kronan
är väghållare, torde komma att innebära en ökad årlig belastning om ca
400 000 kr. av de allmänna vägbyggnadsanslagen. Hänsyn härtill har tagits
vid avvägningen av ifrågavarande anslag i årets statsverksproposition. —
Förslaget om att marklösenkostnader generellt skall inräknas i kostnaderna
vid beräkningen av statsbidrag till byggande av vägar och gator i städer,
som är väghållare, kommer att innebära ett ökat medelsbehov under anslaget
till Bidrag till byggande av vägar och gator under budgetåret 1960/61
(kalenderåret 1961). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat merkostnaderna
härför under år 1961 till approximativt 4 milj. kr. vid en byggnadsvolym
om 145 milj. kr. räknat i statsbidrag. Emellertid har i årets statsverksproposition
föreslagits en byggnadsvolym för år 1961 om 115 milj. kr.
i statsbidrag. Vid en bidragsgivning av sistnämnda storleksordning torde
merkostnaden kunna beräknas stanna vid ett något lägre belopp än 4 milj.
kr. förslagsvis ca 3,5 milj. kr. Hänsyn till detta medelsbehov bör tagas vid
avvägningen av anslaget till Byggande av vägar och gator för nästa budgetår.

Jag övergår härefter till beräkningen av sistnämnda bidragsanslag, som i
årets statsverksproposition upptagits med ett till 115 milj. kr. preliminärt
beräknat belopp. Beräkningen avser bidragsbehovet för kalenderåret 1961.

De under kalenderåret 1958 enligt fördelningsplanen för åren 1958 och
1959 utförda bidragsberättigade arbetena på vägar och gator inom städer
och samhällen, som är egna väghållare, motsvarar en bidragstilldelning av
ca 90 milj. kr.

För verksamheten under år 1959 gav statsmakterna ursprungligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen rätt att ställa statsbidrag i utsikt intill vad
som motsvarade den sammanlagda byggnadsvolym, som uppnåddes under
år 1958, eller 90 milj. kr. i statsbidrag. Såsom jag anmält i årets statsverksproposition
(s. 25) har Kungl. Maj :t sedermera genom beslut den 29 oktober
1959 bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen under år 1959 bevilja statsbidrag med ytterligare
högst 15 milj. kr. till i fördelningsplanen ingående gatuföretag, vilkas fortsatta
bedrivande prövades oundgängligen erforderligt ur arbetsmarknadssynpunkt.
Härigenom höjdes alltså bidragsramen för år 1959 till 105 milj.
kr. Omslutningen av anläggningsverksamheten för år 1959 kan beräknas till
omkring 104 milj. kr., räknat i statsbidrag.

För verksamheten under år 1960 har statsmakterna fastställt en bidragsram
om 90 milj. kr. för gatubyggandet.

För år 1961 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt ett anslagsbelopp
om 145 milj. kr.

I årets statsverksproposition framhöll jag, att det blivit mer och mer up -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1960

penbart, att utbyggnaden av det för den allmänna biltrafiken viktiga vägoch
gatunätet i och kring våra städer bör i ökad utsträckning beaktas vid
fördelningen av tillgängliga vägbyggnadsmedel. Med hänsyn härtill förordade
jag, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle få rätt att för byggnadsverksamheten
under år 1961 ställa i utsikt statsbidrag till ett avsevärt högre
belopp än det som utgår under år 1960, nämligen med ytterligare 25 milj.
kr. eller intill vad som motsvarar en sammanlagd byggnadsvolym av 115
milj. kr. i statsbidrag. Jag vidhåller detta förslag och förutsätter härvid beträffande
bidragsfördelningen under år 1961 att särskild uppmärksamhet
ägnas de behov av gatuinvesteringar, som föreligger i våra större städer.

Vad därefter beträffar den egentliga anslagsberäkningen för nästa budgetår
bör förevarande anslag beräknas så, att det förslår till utbetalning av bidrag
i den omfattning, som svarar mot den medgivna byggnadsverksamheten,
därvid hänsyn bör tagas till det ökade medelsbehov, som mitt förslag
om bidrag till marklösenkostnader kan medföra. Den kassamässiga behållningen
under anslaget vid utgången av budgetåret 1958/59 uppgick till ca 71
milj. kr. Med beaktande av denna reservationsmedelsbehållning har jag beräknat
behovet av ytterligare medel för att täcka den kassamässiga förbrukningen
intill den 30 juni 1961 till 115 milj. kr.

I enlighet härmed förordar jag, att förevarande anslag för budgetåret
1960/61 beräknas till 115 milj. kr. Anslaget bör ha karaktär av reservationsanslag
samt avräknas mot automobilskattemedlen.

I anledning av vad som anförts i det föregående har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till följande författningar, nämligen

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar; samt

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan).

Förslagen torde såsom bilagor1 fogas vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 2)
nämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:
Nils Engdahl

1 Förslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19
februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Voldmar Körlof.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1960

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets
den 3 mars 1960 avgivna utlåtande över det den 19 februari 1960 till lagrådet
remitterade förslaget till

lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran samt med
hänvisning till vad föredraganden vid anmälan av ärendet i statsrådet den
19 februari 1960 anfört rörande vissa andra författningsfrågor och beträffande
anslag till byggande av vägar och gator för budgetåret 1960/61 hemställer
föredraganden att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att godkänna det vid remissprotokollet fogade förslaget
till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen;

dels föreslå riksdagen att antaga

2) förenämnda lagförslag;

dels inhämta riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade
förslaget till

3) kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan);

dels ock föreslå riksdagen att till Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag av 115 000 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Curt Ohrner