Kungl. Maj:ts proposition nr S (Proposition 1935:3)

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, m. m.; given
Stockholms slott den 14 december 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 39 § lagen den 22 juni 1921 (nr 378)
örn ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april
1930 (nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 19S6. 1 sami. Nr S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 7 §, 16 kap. 5 och 7 §§, 19 kap. 22 §
samt 21 kap. 23, 36, 38, 43, 44 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels och
att 21 kap. i lagen skall från och med avdelningen G hava följande ändrade
lydelse:

5 KAP.

7 §•

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,
skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt,
skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen
beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar gälla intill
dess förrättning för berörda ändamål jämväl blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd.

16 KAP.

5 §.

Har laga--— 2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter
i samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga
kraft, i skiftesbandlingarna införa de tillägg och ändringar, som av rättelsen
föranledas.

7 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett
exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut örn fastställelse
av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet gälla
vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

19 KAP.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare
utlämna ett exemplar av kartan inom fyrtiofem dagar från det beslut örn fastställelse
av förrättningen vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet
gälla vad i 21 § stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas
å sammanträde.

21 KAP.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,
i andra fall, än nu är sagt, må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna
i 68 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola
ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,
under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---- blivit fastställt.

36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden
och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom
att anteckning örn sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,
som avses i 15 § under 5, 6 och 7 samt i 16 § första stycket, verkställes
såväl i lagfartsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

38 §.

Ägodelningsrättens utslag---sin talan.

Det åligger---delar därav.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å
jorddelningsförrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål underrätta
byggnadsnämnden örn beslutet.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i tredje
stycket av denna paragraf eller i 68 § annat föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda
anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga
om yttrande, varom nu är sagt, galle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna — — — stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren,
i den mån ej föreskriften i andra stycket annat föranleder, bevis örn
fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är örn annan
förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av
Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Har överlantmätaren---beträffande överlantmätaren.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det förrättningen blivit
genom laga kraft ägande beslut fastställd, att föranstalta därom, att angående
beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder
gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i inteckningsboken.

G. Om rätt att fullfölja talan mot beslut i jorddelningsmål.

50 §.

Klagan må ej föras över ägodelningsdomares beslut i fråga örn jäv mot förrättningsman
eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering
eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11
kap. 2 § andra stycket förmäles.

51 §.

över beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning, må
ej föras klagan utom i fall varom nedan i denna paragraf sägs.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,
fastställelse meddelats å förrättningen, må den, vilkens talan sålunda lämnats
utan bifall, fullfölja talan mot utslaget, dock allenast i den mån honom därigenom
emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
må överklagas av byggnadsnämnden.

52 §.

Har fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke
blivit anförda, må klagan över beslutet fullföljas jämväl av förrättningslantmätaren.

Innefattar eljest beslut förpliktande för förrättningslantmätaren att utan
särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller att gälda kostnad
för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan mot beslutet därutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

53 §.

Där ej efter vad ovan sägs eller eljest finnes stadgat vid ägodelningsrätts
eller ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmal skall förbliva, ina talan mot
sådant beslut fullföljas hos hovrätten.

över hovrätts beslut i jorddelningsmal må, såvitt ej på grund av vad i 51
och 52 §§ eller eljest finnes stadgat vid hovrättens beslut skall förbliva, talan
fullföljas hos Konungen; dock skola därutinnan jämväl rättegångsbalkens föreskrifter
örn särskilda inskränkningar i fullföljdsrätten äga motsvarande tilllämpning.

H. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot ägodelningsrätts och
ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmal.

54 §.

Talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut föres genom besvär,
vilka, ställda till hovrätten och åtföljda av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens
protokoll, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio
dagar från utslagets eller beslutets dag, denna oräknad. I fråga örn fullföljden
skall, såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i
rättegångsbalken eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande
fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande därav, att vad i 25 kap. 8 § rättegångsbalken sägs örn häradshövding
skall gälla örn ägodelningsdomaren.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan jämte därtill
hörande handlingar utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,
vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras över
besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift. Vad sålunda
är stadgat åge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar,
ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll
i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig
förrättning.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll
i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren
klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej
är hos hovrätten tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden
skall hava förlorat sin talan. Föreläggande varom nu är sagt skall genom
ägodelningsdomarens försorg tillställas klaganden. Sådant föreläggande må
dock ej meddelas, där av handlingarna uppenbarligen framgår att besvären
icke kunna till prövning upptagas.

55 §.

Då besvär inkommit, läte ägodelningsdomaren, där ej uppenbart är att besvären
icke kunna till prövning upptagas, genast efter klagotidens utgång
översända avskrifterna av besvärshandlingarna till den delägare, som blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, om denne är klagande eller
icke någon är utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest
möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i
3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från kungörandet
till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till hovrätten
ställd förklaring över besvären, vid påföljd att underlåtenhet därutinnan icke
föranleder uppehåll med målets avgörande med mindre inom samma tid visas
laga förfall. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift å den person,
till vilken avskrifterna blivit översända.

Vid de avskrifter, som sålunda översändas, toge ägodelningsdomaren skriftlig
uppgift å de handlingar, varav på grund av stadgandet i 54 § andra stycket
andra punkten avskrift icke verkställts.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete
på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest
förklaring av denne, skola besvärshandlingarna genom ägodelningsdomarens
försorg tillställas honom med föreläggande att inom trettio dagar därefter med
återställande av handlingarna avgiva förklaring, vid påföljd att, örn förklaring
ej inkommit inom föreskriven tid, det ej må föranleda uppehåll med målets avgörande
med mindre inom samma tid visas laga förfall.

57 §.

Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med protokoll
i målet eller att avgiva förklaring meddelats, föreläggandet blivit fullgjort
eller därför utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna
i malet till hovrätten. Avse besvären allenast ett under rättegången
eller i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet, som omförmäles i 16 kap.
10 § rättegångsbalken, skola dock förrättningshandlingarna insändas endast
därest ägodelningsdomaren finner uppenbart att desamma äro för hovrätten
behövliga eller ock hovrätten förordnar örn deras insändande.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten, där så finnes erforderligt, till biträde åt
sig kalla överlantmätare eller annan sakkunnig person. I fråga örn jäv mot
biträdet samt ersättning at honom skall vad i 13 § finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Erfordras för utredning av teknisk fråga undersökning å marken, må hovrätten
uppdraga at överlantmätare att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän
verkställa sådan undersökning. Örn underrättelse rörande
tiden för undersökningen samt örn ersättning åt ägodelningsnämndemännen
galle vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola handlingarna
i målet ofördröjligen översändas till ägodelningsdomaren. Därjämte skall en
avskrift av utslaget tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
skall underrättelse örn beslutet utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

I. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i

jorddelningsmål.

60 §.

I fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål skall,
såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i rättegångsbalken
eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande fullföljd
av talan mot hovrätts beslut i mål, som dit fullföljts från allmän underrätt,
äga motsvarande tillämpning.

61 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skola, ställda till
Konungen, ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets
eller beslutets dag, denna oräknad. Vad i 30 kap. 35 37 §§ rättegångs balken

är stadgat örn skyldighet att vid besvär foga vissa handlingar skall
äga motsvarande tillämpning utom såvitt fråga är örn handling som jämlikt
59 eller 62 § i förevarande kapitel skall av hovrätten översändas till ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola fogas, utöver vad av första stycket följer, tillika styrkta
avskrifter av besvärsinlagan, hovrättens protokoll och utslag i målet samt
nedsättningsbevis eller myndighets intyg örn fattigdom, så ock av de övriga
inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med undantag dock för
kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom
protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed
jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit att ingiva avskrift,
som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, läte ägodelningsdomaren,
där delägare skall höras över besvären, pa klagandens bekostnad verkställa
sådan avskrift.

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av hovrätten under rättegången meddelat
beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,
genom vars försorg de handlingar i malet, vilka anga den genom beslutet avgjorda
frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelmngsdomarens protokoll
skola översändas till ägodelningsdomaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

63 §.

Förelägganden, som avses i 30 kap. 36 och 41 §§ rättegångsbalken, skola i
jorddelningsmål meddelas av ägodelningsdomaren. Avser sådant föreläggande
annan handling än ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,
skall i föreläggandet intagas erinran örn skyldigheten att ingiva styrkt avskrift
av handlingen.

Föreläggande varom nu är sagt skall genom ägodelningsdomarens försorg
tillställas klaganden. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, där uppenbart
är att besvären icke kunna till prövning upptagas.

64 §.

Har part inkommit med ansökan örn tillstånd att fullfölja talan i målet, skall
ägodelningsdomaren, sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande enligt
63 § meddelats, efter det föreläggandet fullgjorts eller därför utsatt tid tilländagatt,
insända samtliga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision.

Skall, sedan Konungens beslut meddelats, förklaring infordras över besvär
som anförts av sökanden eller annan klagande, varde samtliga handlingar i
målet, utom förrättningshandlingarna, tillika med avskrift av Konungens beslut
till ägodelningsdomaren översända.

65 §.

Över anförda besvär läte ägodelningsdomaren snarast möjligt efter klagotidens
utgång eller, i fall som avses i 64 §, sedan de i andra stycket av samma
paragraf avsedda handlingarna till honom översänts, infordra till Konungen
ställda förklaringar; dock skola förklaringar icke infordras, där uppenbart
är att besvären ej kunna till prövning upptagas eller där, oaktat föreläggande
enligt 63 § meddelats och den i föreläggandet utsatta tiden tilländagatt,
hovrättens protokoll eller utslag i målet eller behörigt intyg örn fattigdom
icke inkommit.

I fråga örn infordrande av förklaringar skall vad i 55 och 56 §§ finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning. Därvid skola motparterna i den i samma
paragrafer angivna ordning jämväl tillhandahållas hovrättens protokoll och
utslag i målet samt de av hovrätten prövade, av klaganden ingivna handlingar,
över vilka motparterna icke lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där
klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, Konungens ’ därutinnan
meddelade beslut. Yad sålunda är stadgat skall dock, där förklaringar
skola infordras i den i 55 § stadgade ordning, ej tillämpas å kartor,
andra ritningar eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, med mindre
klaganden ingivit styrkta avskrifter därav.

Skall på grund av vad sålunda är stadgat motparterna tillhandahållas avskrift
av annan handling än i 61 § andra stycket omförmäld, och har sådan
avskrift icke ingivits av klaganden, varde den av ägodelningsdomaren anskaffad
på klagandens bekostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

66 §.

I mål, däri ansökan om tillstånd att fullfölja talan icke gjorts eller sådan
ansökan bifallits, skall ägodelningsdomaren, sedan målet kommit i skick att
kunna företagas till slutligt avgörande, till Konungens nedre justitierevision
insända de hos ägodelningsdomaren befintliga handlingarna i målet.

67 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,
som dragits under Konungens prövning.

K. Om förfarandet i vissa avstyckningsmål.

68 §.

I mål om avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 §
andra stycket sägs, skall såväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt
och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §
sägs, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras
av Konungens befallningshavande.

År någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande
fullföljd av talan mot sådant beslut vad i 19 § första stycket stadgas
äga tillämpning; och gälle örn fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut
i denna lag är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen sådant
påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, innan
målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen
allenast under villkor, att förordnande gives örn sammanläggningen enligt vad
därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, varom
i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50—52 §§ i detta kapitel
stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ Jagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen den 12
maj 1917 örn fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

2 KAP.

10 §.

Sedan förrättningsmannen---till handa.

Beträffande förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade
beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen örn
delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton---framställt begäran.

Sedan utlåtandet — -—- — bestämda gränslinjerna.

3 KAP.

3 §.

Sammanläggning enligt---2 § jordabalken.

År område---återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren---ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet i ärende som här avses samt talan mot däri meddelade
beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen
örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §.

Så snart---örn beslutet.

Om ansökningen----i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom — — — för registret.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut av beskaffenhet, som
i första eller tredje stycket avses, skall underrättelse i enlighet med vad där
föreskrives meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions
försorg. På sätt sålunda stadgats skall ock, där hovrätten eller Konungen
upphävt beslut varigenom ansökan örn sammanläggning bifallits, därom lämnas
underrättelse till byggnadsnämnden och den som för fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

1 Senaste lydelse se SFS 1931:143.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 39 § lagen den 22 juni 1921 (nr 378) örn
ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande
till kronan skall erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål örn
ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet enligt dess ursprungliga lydelse är föreskrivet
i avseende å rättegången i jorddelningsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 331) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
lantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i malet. I
fråga örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut
gälle vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i — — — beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

■År fråga örn område---särskilt namn.

År fråga om annat---varder avskild.

Om beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

1 Senaste lydelse se SFS 1929:54.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning
av fastigheter å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

15 §.

Sedan ärendet---örn sammanläggningen.

Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är örn sammanläggning med fastighet av ägovidd, som
för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang med fastställelse
å avstyckningen, därom skils i lagen om delning av jord å landet. Ankommer
fastställelseprövningen å Konungens befallningshavande, må förordnande
om sammanläggningen ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga
kraft ägande beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat---i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

19 §.

Örn utgången---skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren---beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten bifallit ansökning örn sammanläggning,
och ingår däri sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, skall ägodelningsdomaren
utan dröjsmål underrätta jordbrukskommissionen om beslutet.

21 §.

I fråga örn talan mot beslut i sammanläggningsärende skola bestämmelserna
i 21 kap. lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Har ansökning örn sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen
sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, äge jordbrukskommissionen överklaga
beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser i enlighet med vad i 19 § första och andra styckena
stadgas meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions
försorg. Har hovrätten meddelat beslut, som i näst föregående stycke sägs,
skall tillika därom lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga om fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Förs lag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning nied mera.

Härigenom förordnas, att 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla följande
ändrade lydelse:

13 §.

Med avseende å granskning och prövning av förrättningen skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad beträffande avstyckning är stadgat i 21 kap.
avdelningen D utom såvitt angår underrättelse till byggnadsnämnd samt avdelningen
E lagen örn delning av jord å landet; dock skall den fastställelseprövning,
som enligt dessa bestämmelser ankommer å överlantmätaren, fullgöras
av ägodelningsdomaren.

16 §.

Vad i 21 kap. avdelningarna G, H och I lagen örn delning av jord å landet
stadgas örn talan mot beslut i jorddelningsmål skall, utom såvitt angår byggnadsnämnds
klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet, i tilllämpliga
delar gälla i fråga örn mål, som jämlikt denna lag skola prövas av
ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.

17 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det beslut
örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft till envar av jordägarna
utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande honom tillhörig
fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen å utdraget
avskrift av heviset om fastställelse^ Utdraget må tillställas jordägare
med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga om fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 september 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga angående förändrad
instansordning i mål som avgjorts av ägodelning sdomare eller ägodelningsrätt
samt anför därvid:

»Genom skiftesstadgan den 4 maj 1827 inrättades i vårt land särskilda ägodelningsrätter
för prövning av skiftesmål och stadgades tillika, att talan mot
beslut av ägodelningsrätt och, i vissa fall, av dess ordförande skulle fullföljas
hos Konungen. Denna regel angående fullföljden, vilken var betingad av angelägenheten
att skiftesmålen snabbt avgjordes, bibehölls i skiftesstadgan den
9 november 1866 och har, såvitt angår de i lagen den 18 juni 1926 örn delning
av jord å landet angivna jorddelningsmålen, upptagits i 21 kap. 51 § av
denna lag. Enligt samma lag är ägodelningsdomaren i orten ordförande i ägodelningsrätt
å landet.

På grund av särskilda hänvisningar i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad, vilken bl. a. innehåller närmare föreskrifter angående ägodelningsdomare
och ägodelningsrätt i stad, är förenämnda regel angående fullföljden
tillämplig med avseende å beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt
i mål som avses i sistsagda lag, och samma grundsats gäller likaledes
med avseende å beslut som ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
meddelat med stöd av vissa andra författningar.

Förslag till ändring i den ordning som gäller i fråga örn fullföljden av
talan i skiftesmål har tidigare framkommit. Sålunda anmäldes den 6 oktober
1905 inför Kungl. Majit, för inhämtande av högsta domstolens utlåtande,
ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i vissa
delar av skiftesstadgan. Förslaget, som åsyftade att hejda tillströmningen
av mål till högsta domstolen och därigenom minska domstolens arbetsbörda,
innebar i huvudsak, att skiftesmålen skulle från ägodelningsrätt fullföljas i
hovrätt, att då skiftesmål handlades i hovrätt en i lantmäteri kunnig man, förordnad
i den ordning Konungen bestämde, skulle vara tillstädes till biträde åt
rätten, att klagan över hovrättens beslut i ägostyckningsmål icke skulle vara

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

tillåten, samt att klagan över hovrättens beslut i annat skiftesmål skulle fullföljas
hos Kungl. Majit.

I avgivet yttrande funno sig högsta domstolens flesta ledamöter — under
hänvisning till den år 1906 påbörjade allmänna revisionen av skifteslagstiftningen
— icke kunna tillstyrka förslaget.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att vid skiftesmåls handläggning
i hovrätt en i lantmäteri kunnig man skulle till biträde åt rätten vara tillstädes,
yttrade två justitieråd, att det syntes kunna starkt ifrågasättas huruvida
bestämmelsen skulle bliva till någon större nytta, samt anförde vidare:

Ett sådant sakkunnigt biträde skulle visserligen kunna vid dylika måls
handläggning lämna en del muntliga upplysningar, men det stöd, domstolen
vid avgörandet av dessa mål behövde, vore egentligen något annat, nämligen
lantmäteritekniska utredningar, ofta efter granskning av i lantmäteriarkiven
förvarade äldre skifteskartor och handlingar. Sådana utredningar hade dittills
gjorts av lantmäteristyrelsen efter remiss från högsta domstolen eller
nedre justitierevisionen, och de hade i allmänhet lämnat synnerligen värdefull
ledning vid skiftesmålens avgörande. Enär det av flera skäl torde falla
sig svårt för en till biträde åt hovrätten förordnad lantmätare, vilken antagligen
även måste sysselsätta sig med andra lantmäterigöromål, att verkställa
så omfattande utredningar, som i många fall erfordrades, samt intet hinder
förefunnes för hovrätten att i mån av behov infordra utlåtande från lantmäteristyrelsen,
och någon särdeles vidlyftig föredragning icke syntes behöva
föregå hovrättens beslut härom, torde bestämmelsen örn sakkunnigt biträde åt
hovrätten böra utgå.

Förslaget föranledde icke någon Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen.
Anledningen lärer hava varit att frågan, örn och på vad sätt högsta domstolens
arbetsbörda borde kunna minskas genom ändrade bestämmelser örn fullföljd
av skiftes- och ägostyckningsmål, ansågs böra behandlas i sammanhang
med den påbörjade revisionen av skifteslagstiftningen.

De förslag, som föregingo nu gällande lag örn delning av jord å landet,
byggde alla på den grundsatsen att skiftesmålen skulle från första instans
fullföljas direkt hos Konungen.

I skrivelse den 3 mars 1931 till Kungl. Majit erinrade statens organisationsnämnd
örn att arbetsbalansen hos högsta domstolen alltsedan år 1923 befunnit
sig i ett i stort sett oavlåtligt stigande. Nämnden anförde därvid att
beträffande revisionsmålen visserligen en ändring inträtt från och med år
1929 i det att nämnda års utgående balans visade en icke oväsentlig minskning
i förhållande till den ingående, en utveckling som jämväl därefter fortsatts,
men att denna minskning syntes helt uppvägas av en alltjämt fortgående
ökning av antalet besvärsmål. Tillika framhöll nämnden att orsaken
till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare år säkerligen
främst vore att finna i den ökade tillströmningen av dels skiftesmål och
dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.
I sin skrivelse lämnade nämnden vidare uppgifter rörande antalet hos
Kungl. Majit fullföljda och därstädes avgjorda skiftesmål under de senare
åren, varjämte nämnden anförde att förklaringen till en under senaste år inträffad
kraftig stegring av ifrågavarande slag av mål uppenbarligen vore att

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

söka i den nya lagstiftningen om delning av jord å landet, vilken trätt i kraft
den 1 januari 1928. Nämnden påpekade att enligt den nya jorddelningslagstiftningen
ett avsevärt antal mål, som enligt förut gällande lagstiftning handlagts
av allmän underrätt och sålunda skolat i vadeväg fullföljas hos hovrätt
och först därifrån, i mån av befogenhet, till Kungl. Majit, bomme att fullföljas
i besvärsväg direkt från ägodelningsrätt till Kungl. Maj :t, med påföljd
bl. a. att bestämmelserna i rättegångsbalken om summa revisibilis icke bleve
å dessa mål tillämpliga. Såsom exempel på mål av sist angivet slag omförmälde
nämnden mål angående klander av rågångsförrättning samt äganderättstvister
i samband med skiftesförrättningar.

I skrivelsen anförde nämnden ytterligare:

En alltjämt fortgående ökning av antalet till högsta domstolen fullföljda
skiftesmål syntes kunna -— icke minst med hänsyn till dessa måls ofta mycket
tyngande beskaffenhet -—- komma att menligt inverka på högsta domstolens
arbetsbalans och en sådan inverkan torde icke kunna undgå att förr eller senare
aktualisera frågan om åtgärder för balansens nedbringande. För undvikande
av en framtida nödvändighet att vidtaga ökning av antalet ledamöter
i högsta domstolen eller andra i och för sig icke önskvärda åtgärder borde
därför möjligheten till beskärning av högsta domstolens arbete med skiftesmåls
avgörande snarast möjligt undersökas. Den närmast till hands liggande
lösningen syntes vara åstadkommande för skiftesmålens del av en mellaninstans
av ett eller annat slag mellan ägodelningsrätten och högsta domstolen.
Att tillskapa en särskild högsta instans för skiftesmålen borde enligt nämndens
mening vara helt uteslutet, icke minst med hänsyn därtill att det ofta
skulle bliva beroende på en ren tillfällighet huruvida exempelvis en äganderättstvist
komme att handläggas av allmän underrätt, därifrån talan fullföljdes
till högsta domstolen i sista instans, eller av ägodelningsrätt. Att liksom
beträffande andra mål låta skiftesmålen fullföljas i vanlig ordning till hovrätterna
och därifrån till Kungl. Maj :t syntes med hänsyn till dessa måls egenartade
natur icke böra förordas. Däremot hade genom 1918 års vattenlagstiftning
anvisats en utväg, som förefölle framkomlig, nämligen att låta en specialdivision
av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam ’skiftesöverdomstol’
i andra instans. Denna division skulle kunna tänkas förstärkt
med någon av Kungl. Majit förordnad speciellt lantmäterisakkunnig ledamot.
Fullföljd skulle från denna skiftesöverdomstol kunna ske till Kungl. Majit
på vanligt sätt med de begränsningar 30 kap. rättegångsbalken uppställde.

Arbetsbalansen hos högsta domstolen m. m.

Beträffande antalet till högsta domstolen under åren 1911—1933 inkomna
mål samt domstolens arbetsbalans torde få hänvisas till en inom justitiedepartementet
upprättad tabell vilken lärer få såsom bilaga 2 fogas till statsrådsprotokollet.

I fråga om denna tabell må anmärkas att den redovisar allenast målen å
nedre justitierevisionens rotlar; den offentliga statistiken omfattar icke de
mål som ännu icke fördelats mellan rotlarna. Antalet av de vid vart och ett
av de senaste årsskiftena ännu icke fördelade målen torde enligt upplysning
från nedre revisionens kansli kunna beräknas till i medeltal mellan 150 och
200.

Av tabellen framgår att högsta domstolens tidigare mycket stora arbetska -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

lans hastigt sjönk efter införandet av de nya fullföljdsreglerna 1915. Balansen
som 1915 uppgick till 2,628 mål belöpte sig 1922 till allenast 598 mål,
men steg sedermera åter så att den under åren 1928—1930 uppgick till cirka
1 000 mål. År 1931 sjönk den till 920 mål men har sedermera åter uppnått
tusentalet. De under senare år inkomna revisionsmålen hava nedgått i antal.
(Den ökning i antalet inkommande revisionsmål, som inträdde 1922 och de
närmast följande åren, torde hava berott på att hovrätterna då med extra
arbetskrafter avarbetade sina vademålsbalanser.) Antalet inkomna besvärsoch
underställningsmål har under senare år ökats högst betydligt, huvudsakligen
beroende på ökad tillströmning av skiftesmål, varmed här avses mål som
fullföljts från ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, och s. k. bilmål.

Beträffande de till Kungl. Majit fullföljda skiftesmålen hänvisas till en
annan tabell, vilken torde böra fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga 3.
Till jämförelse må anmärkas, att antalet från hovrätt till Kungl. Majit fullföljda
gränstvister under vart och ett av åren 1926 och 1927 uppgick till 9.
— Anmärkningsvärd är den stora del av de inkommande skiftesmalen som
utgöres av ensittarmål samt gräns- och äganderättstvister.

Till jämförelse rörande skiftesmålen under tidigare år hänvisas ock till en
tabell att fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga 4, av vilken framgår att
även då antalet skiftesmål tidvis varit förhållandevis stort.

I vad mån någon väsentlig förändring i antalet till högsta domstolen inströmmande
skiftesmål är att förvänta under de närmaste åren torde vara
vanskligt att beräkna. Ensittarmålen, som ju så småningom torde komma att
i huvudsak upphöra, hava hittills icke visat säkert avtagande tendens. Beträffande
de till rikets ägodelningsrätter under senare år genom stämning och
besvär inkomna målen samt de av ägodelningsrätterna avgjorda mal, som inkommit
genom underställning, hava uppgjorts två tabeller att såsom bilaga 5,
a och b, fogas vid statsrådsprotokollet.

Anmärkningsvärd är den kraftiga stegring högsta domstolens balans av
skiftesmål undergått sedan 1926. Vid senaste årsskiftet utgjorde denna balans
omkring Vs av alla i högsta domstolen anhängiga mål. De till högsta
domstolen årligen inkommande skiftesmålen utgöra numera omkring Vs av samtliga
inkommande mål. Av nedre revisionens rotlar erhålla tva specialrotlar företrädesvis
skiftesmål ävensom mål rörande gränstvister. Sedan den 31 maj
1929 hava till en av de övriga rotlarna samt från och med den 1 januari 1931
till ytterligare en rotel överlämnats ensittarmål samt mål innefattande rågångs-
och andra gränstvister. Denna anordning gällde till utgången av år
1933. Därefter hava, i ändamål att åstadkomma ytterligare avlastning av balansen
å förenämnda två specialrotlar, till tre allmänna rotlar överlämnats
ensittarmål samt sådana skiftesmal som anga bättre rätt till fast egendom.

I detta sammanhang må erinras om den genom förordningen den 19 juni
1931 gjorda ändringen i 16 § vägtrafikstadgan samt örn den ändring i 30
kap. 6 § rättegångsbalken, som genomfördes genom lag den 5 maj 1933. Det
torde ännu vara för tidigt att yttra sig angående dessa lagändringars inverkan
på tillströmningen av mål till högsta domstolen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förberedande promemoria i ämnet.

Då den sålunda föreliggande arbetsbalansen syntes kräva att åtgärder vidtoges
för att minska tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen, upptogs
frågan härom i början av år 1934 till behandling inom justitiedepartementet.
Efter verkställd utredning upprättades en förberedande promemoria i
ämnet, i vilken på närmare angivna skäl förordades, att hovrätterna gjordes
till mellaninstans jämväl beträffande mål av ifrågavarande art, att nu
gällande föreskrifter örn rätt till talan mot ägodelningsdomares och ägodelningsrätts
beslut i det stora hela gjordes tillämpliga beträffande fullföljd av
talan till hovrätt samt att i fråga örn rätt till talan mot hovrätts beslut i dessa
mål stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken i huvudsak skulle erhålla tilllämpning.

Vad angår frågan hur stor lättnad i högsta domstolens arbetsbörda som
skulle astadkommas genom att hovrätt bleve mellaninstans i skiftesmål anfördes
i promemorian följande:

Av de till hovrätterna vädjade målen, med vilka skiftesmålen närmast vore
att jämföra, uteslötes på grund av begränsningarna i fullföljdsrätten ungefär
hälften från fullföljd. En så stor del av skiftesmålen torde emellertid icke på
grund, av summa revisibilis stanna i mellaninstansen. Statistiska uppgifter
om tvisteföremålets värde i skiftesmål saknades, men det torde vara endast ett
fåtal jorddelningsmål, i vilka tvisteföremålet uppenbarligen icke vore värt
1 500 kr. Ofta saknades nödiga uppgifter för bedömande av tvisteföremålets
värde. Det syntes vara i första hand beträffande ensittarmålen samt gränsoch
äganderättstvisterna som en föreskrift örn summa revisibilis komme att få
någon egentlig betydelse. Beträffande ensittarmålen torde dock icke ens halva
antalet utgöras av sådana mål, där tvistefrågan uteslutande gällde lösesummans
storlek.

Större betydelse än föreskriften örn summa revisibilis torde skyldigheten
att nedsätta föreskrivna belopp få.

Av de utav hovrätterna avgjorda vademålen, däri hänvisning lämnats part
att fullfölja talan till Kungl. Maj :t, fullföljdes f. n. omkring 1/3. I fråga örn
skiftesmålen torde man möjligen få utgå från att fullföljdsprocenten bleve
något större.

Någon anledning torde icke finnas till antagande att inrättande av en mellaninstans
för skiftesmålen skulle komma att inverka på antalet mål, i vilka
talan fullföljdes mot avgörandena i första instans.

På nu angivna grunder kunde, under förutsatt tillämpning av de i 30 kap.
rättegångsbalken stadgade fullföljdsreglerna, beräknas att av samtliga skiftesmål
som fullföljts till mellaninstansen omkring Va skulle komma att fullföljas
till högsta domstolen. Detta skulle med nuvarande antal skiftesmål innebära
att till högsta domstolen inkomme omkring 55 skiftesmål årligen i stället för
det nuvarande antalet omkring 165. Emellertid torde åtskilliga ansökningar
örn tillstånd till talans fullföljande i skiftesmål vara att förvänta.

Efter inrättandet av en mellaninstans skulle under en tid, motsvarande den
som erfordrades för att ett mål skulle passera mellaninstansen, vilken tid torde
kunna beräknas till ett halvår, inga skiftesmål inkomma till högsta domstolen.
Detta skulle för högsta domstolen underlätta avarbetandet av den nuvarande
balansen.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 3.

Vidkommande den inverkan hovrätternas arbetsförhållanden skulle komma
att röna av att skiftesmålen finge dit fullföljas hänvisades i promemorian till
förut omförmälda bilaga 3 och till ytterligare en tabell, vilken såsom bilaga
5 c lärer böra bifogas statsrådsprotokollet. Att siffrorna i tabellerna icke
fullt överensstämde angavs i promemorian bero delvis på att den senare
tabellen icke redovisade avskrivna mål och delvis på att i de uppgifter, som
läge till grund för den officiella statistiken, några mellan skiftesrotlarna flyttade
mål dubbelräknats. I promemorian anfördes vidare härutinnan:

Av de under de sista sex åren av högsta domstolen avgjorda skiftesmålen belöpte
på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare: inom Svea hovrätts område
c:a 55 %, inom Göta hovrätts område c:a 3-1 % och inom skånska hovrättens område
c:a 11 %.

Till jämförelse finge meddelas att vid genomgång av nedre justitierevisionens
skiftesrotlar för de sista 5 åren befunnits att av de under dessa år inkomna
skiftesmålen belöpte i genomsnitt på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare:
inom Svea hovrätts område c:a 55 %, inom Göta hovrätts område c:a
35 % och inom skånska hovrättens område c:a 10 %.

Med utgångspunkt från dessa siffror skulle kunna beräknas att av ett årligt
antal inkommande skiftesmål av tillhopa 160 ä 165 c:a 90 skulle tillfalla
Svea hovrätt, c:a 58 tillfalla Göta hovrätt och c:a 16 den skånska hovrätten.

Beträffande antalet till hovrätterna inkomna mål under de sista 10 åren
hänvisades i promemorian till en upprättad tabell, vilken lärer böra vidfogas
statsrådsprotokollet såsom bilaga 6. I fråga örn vademålen och de instämda
tvistemålen utvisar denna tabell att antalet sådana mål i huvudsak minskats
till och med år 1932 varefter en ökning åter inträtt, en ökning som för Göta
hovrätts vidkommande börjat redan under år 1932. I fråga örn övriga mål
har en avsevärd stegring i antalet skett under senare år. I detta sammanhang
påpekades i promemorian, att alltsedan den 1 juli 1928 kommunikation
av besvär som anförts i hovrätt i regeln beslutats av ordförande eller vice
ordförande å hovrättsdivision, och att divisionerna därför kunnat ägna avsevärt
mera tid än förut åt. slutligt avgörande av besvärsmål.

Yttranden i anledning av den förberedande promemorian.

Sedan förenämnda promemoria överlämnats till processlagberedningen, lantmäteristyrelsen
och högsta domstolens ledamöter för avgivande av yttranden
i ärendet, hava sådana yttranden inkommit.

Processlagberedningen har anfört:

Frågan om ändrad instansordning för skiftesmålen syntes icke äga något
direkt samband med spörsmålet örn en allmän rättegångsreform. Man torde
böra räkna med att dessa mål även framgent skulle upptagas av specialdomstolar
och handläggas i särskild ordning. Sedan klarhet vunnits rörande den
närmare utformningen av den allmänna reformen borde naturligen tillses, i
vad mån dess principer kunde tillämpas även å skiftesmålen. Uppenbart vore
dock, att i regel i dessa mål icke förelåge samma behov av muntligt förfarande
som i de egentliga tvistemålen. Det torde emellertid vara tydligt, att alla
åtgärder, som vore ägnade att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen,
jämväl ur processreformens synpunkt vore av den största betydelse.

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Därest en mellaninstans för skiftesmålen skulle inrättas, torde annan myndighet
än hovrätt icke kunna komma i fråga.

Svårare vore att avgöra, huruvida nämnda mål skulle överlämnas till alla
hovrätterna eller koncentreras hos en hovrätt -—- Svea hovrätt.

Ur rent processuell synpunkt torde övervägande skäl tala för att skiftesmålen
finge gå till samtliga hovrätter. Härigenom vunnes överensstämmelse
med den vanliga instansordningen och bleve mellaninstansen i de — låt vara fåtaliga
— mål, där verklig förhandling erfordrades, lättare tillgänglig. Häremot
kunde visserligen invändas, att denna anordning skulle försvåra en enhetlig
behandling av skiftesmålen, och att med hänsyn till det ringa antalet
sådana mål inom varje hovrättsområde ledamöterna icke skulle kunna förvärva
nödig erfarenhet i dessa frågor — en olägenhet som skulle bliva mer framträdande,
örn antalet hovrätter ökades. Emellertid kunde det ifrågasättas,
huruvida behovet av enhetlig behandling av dessa mål skulle vara större än
beträffande andra mera speciella mål såsom sjömål eller bolagsmål, vilka nu
ginge till samtliga hovrätter. Det måste även anses vara en fördel, att inom
de olika hovrätterna de yngre ledamöterna, vilka skulle vikariera för häradshövdingarna
och eventuellt själva erhålla befordran till dylik tjänst, vunne
förtrogenhet med skiftesmål. Stöd för skiftesmålens sammanförande till en
hovrätt torde ej heller kunna hämtas ur en jämförelse med vattenmålen. Förhållandena
vöre i viss mån olika. Dessa mål upptoges av ett fåtal domstolar,
vilkas jurisdiktionsområden vore oberoende av hovrättsindelningen. Märkas
borde även att ägodelningsdomarna — i motsats till vattenrättsdomarna — i
sin övriga verksamhet vore underställda de olika hovrätterna.

_ Å andra sidan kunde naturligen praktiska skäl, såsom behovet av tillgång
till lantmäteristyrelsens arkiv och möjlighet att samråda med styrelsens befattningshavare,
tala för att förlägga prövningen av alla skiftesmål till Stockholm.
Angående vikten av dessa skäl kunde beredningen ej uttala sig.

I den nu förda^argumenteringen hade förutsatts, att icke i mellaninstansen
skulle insättas någon eller några speciellt sakkunniga såsom ledamöter av
rätten. Örn en dylik anordning ansåges erforderlig, tillkomme naturligen ytterligare
ett skäl att förlägga skiftesmålen till allenast en hovrätt. Huruvida
en sådan förstärkning av hovrätten vore erforderlig eller lämplig undandroge
sig beredningens bedömande. Starka skäl kunde emellertid anföras mot att
på detta sätt i en överdomstol, som i övervägande grad hade att pröva rättsfrågor,
sätta in sakkunniga ledamöter i mål, som redan varit underkastat sakkunnig
prövning.

Det torde ligga i sakens natur, att de regler, som i allmänhet gällde om
fullföljd från hovrätterna, också skulle tillämpas beträffande skiftesmålen.

Lantmäteristyreisen har i itt yttrande på närmare anförda skäl förklarat
sig anse det sannolikt, att ti.Iströmningen av skiftesmål till högsta domstolen
komme att utan särski da åtgärder minska, varjämte styrelsen ansett
önskvärt, att frågan örn förändrad instansordning för jorddelningsmålen
finge vila i avvaktan på en säkrare erfarenhet om utvecklingen
på området. Emellertid har styrelsen, för den händelse situatiunen ansåges
sådan att omedelbara åtgärder för lättande av högsta domstolens
arbetsbörda vore nödvändiga, förklarat sig tillstyrka inrättande av mellaninstans
för sådana skiftesmal, som före jorddelningslagens ikraftträdande
handlagts vid allmän domstol, ävensom för ensittarmål. Såsom
ytterligare åtgärd i samma syfte har styrelsen ifrågasatt en begränsning av
den förrättningslantmätaren enligt 21 kap. 53 § första stycket jorddelnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

lagen medgivna rätten att hos Kungl. Maj :t fullfölja talan över ägodelningsrätts
utslag, varigenom fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning,
mot vilken besvär icke blivit anförda. Om emellertid ännu mera vittgående
åtgärder för minskande av högsta domstolens arbetsbörda ansåges nödvändiga
torde, enligt vad styrelsen vidare framhållit, ingen annan utväg stå
öppen än att låta hovrätt bliva mellaninstans i alla mål, som avgjorts av
ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, men en sådan anordning vore av
flera skäl ur lantmäterisynpunkt icke tillfredsställande. Styrelsen har därjämte
förklarat sig befara att insättande av hovrätt såsom mellaninstans
komme att verka hämmande på den mera fria prövning, som högsta domstolen
tillämpat i skiftesmålen.

I frågan huruvida det borde överlämnas åt samtliga hovrätter att i andra
instans döma i skiftesmål har lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak:

Lantmäteristyrelsen förmenade att det kunskapsområde, som ledamöterna
i en mellaninstans i skiftesmål måste åtminstone i någon mån behärska, vore
så vidlyftigt att den erforderliga sakkunskapen ej kunde förvärvas på annat
sätt än genom längre tids erfarenhet med handläggning av dylika, mål.. Ur
denna synpunkt vore organisationsnämndens förslag att låta en specialdivision
av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam skiftesöverdomstol
i andra instans tillfredsställande. En lösning efter denna linje garanterade
också enhetlig rättstillämpning och möjliggjorde för domstolen tillgång till
lantmäteristyrelsens synnerligen omfattande kartarkiv samt ett intimare samarbete
med styrelsen än som kunde ske endast genom målens remitterande.
Vidare torde inrättandet av en specialdivision för skiftesmål i Svea hovrätt
förutsätta en förstärkning av hovrättens arbetskrafter, som kunde antagas
möjliggöra en jämförelsevis snabb behandling av målen, vilken omständighet
syntes böra tillmätas en ganska stor betydelse, då inrättandet av en mellaninstans
under alla omständigheter måste antagas medföra en förlängning av
rättegången för dem, som fullföljde talan till Kungl. Majit. Organisationsnämndens
förslag innebure alltså, därest ändring skulle ske, en ur lantmäterisynpunkt
acceptabel lösning av problemet. Förslaget att prövningen av skiftesmålen
i andra instans skulle överlämnas till samtliga hovrätterna finge
lantmäteristyrelsen däremot på det bestämdaste avstyrka, enär därigenom
icke skulle vinnas någon av de fördelar, som enligt vad styrelsen framhållit
en lösning i enlighet med organisationsnämndens förslag skulle innebära.
Särskilt borde framhållas den stora risken, för rättegångens förlängning. Den
beräknade ökade belastningen av 90 mål i Svea hovrätt och 58 mål i Göta
hovrätt syntes ingiva allvarliga farhågor för att skiftesmålens handläggning
vid dessa hovrätter skulle bliva fördröjd och att därigenom, då talan fullföljdes
till Kungl. Majit — vilket styrelsen förmenade komma att ske i större
utsträckning än i promemorian antagits •—- rättegången på det hela taget
skulle bliva förlängd. En reform, som förlängde rättegången i. skiftesmål,
måste betecknas såsom ur lantmäterisynpunkt i hög grad otidsenlig och
skadlig.

I frågan huruvida hovrätt vid prövningen av skiftesmålen borde förstärkas
med en i lantmäteritekniska frågor sakkunnig person såsom ledamot har
lantmäteristyrelsen uttalat att en sådan anordning icke vore behövlig, varemot
styrelsen framhållit såsom lämpligt att hovrätt erhölle befogenhet, svarande
mot den som enligt 21 kap. 32 § jorddelningslagen tillkomma ägodeljiingsrätt.

Kungl. Maj:ls proposition nr 3.

Vid sammanträde med högsta domstolens samtliga ledamöter lia,va dessa
förenat sig örn följande yttrande:

Under det sista årtiondet hade inträtt en mycket betydande ökning i högsta
domstolens arbetsbalans. Därav hade blivit en följd, att för närvarande de
mål, som ej handlades såsom vecko- eller förtursmål, i regel finge vänta på
föredragning ett år eller ännu längre. Dessvärre saknades ej anledning befara,
att läget kunde komma att ytterligare försämras. Grund till sådan farhåga
gåve den för närvarande märkbara ökningen av antalet till hovrätterna
fullföljda mal ävensom den tillströmning till högsta domstolen av mycket stora
mål, som redan inträtt eller kunde motses under de närmaste åren.

Den stora arbetsbalansen i högsta domstolen och den därav förorsakade långsamheten
i rättsskipningen utgjorde en så allvarlig olägenhet, att omedelbara
åtgärder för balansens minskning måste anses påkallade.

. Det i departementspromemorian framlagda förslaget åsyftade att minska
tillströmningen till högsta domstolen av skiftesmål — under vilken beteckning
kunde hänföras alla mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
— därigenom att för dessa mål infördes en instans mellan ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten och högsta domstolen. Det nuvarande tvåinstanssystemet
beträffande dessa mål skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem
i överensstämmelse med vad som gällde för de allmänna rättegångsmålen.

Huruvida införandet av en mellaninstans i skiftesmål vore en åtgärd, som
borde vidtagas i syfte att åvägabringa en förbättring eller åtminstone motverka
en fortskridande försämring av högsta domstolens arbetsbalans, berodde
tydligen i första, rummet på den större eller mindre styrkan av de motiv, som
kunde anföras till stöd för att beträffande skiftesmålen upprätthålla en instansordning,
som. avveke från den för de allmänna rättegångsmålen gällande.
De skäl, som på sin tid förestavade avskaffandet av mellaninstans i skiftesmål
och som alltjämt plägade anföras till stöd för den bestående ordningen, vore
att en snabb rättsskipning skulle vara av större vikt i dessa mål än i andra.
Med fullt erkännande av betydelsen utav en snabb procedur i skiftesmålen
kunde det dock sättas i fråga, om vikten av skyndsamhet gjorde sig gällande
med större styrka i fråga örn dessa mål än beträffande vissa andra grupper
av specialmål och ett stort antal av de allmänna målen. Ävenledes borde beaktas,
att en genare in.stansväg för vissa mål medförde ökat tillflöde av sådana
mål till den högsta instansen, med påföljd att för övriga mål rättsskipningen
i denna instans försenades.

Det kunde emellertid på goda grunder betvivlas, att rätten att gå direkt till
högsta domstolen under nuvarande förhållanden innebure någon tidsvinst för
skiftesmålen. . Det vore uppenbarligen ej befogat att utgå från att samtliga
skiftesmål, i vilka parterna ej åtnöjdes med underinstansens utslag, skulle, även
därest, en mellaninstans funnes, komma att dragas under högsta domstolens
prövning. I departementspromemorian beräknades, att tillströmningen till
högsta domstolen av skiftesmål skulle — därest mellaninstans infördes i fråga
örn alla dylika mål — komma att nedgå till en tredjedel av den nuvarande
och att alltså två tredjedelar av de skiftesmål, som nu fullföljdes till högsta
domstolen, komme att slutligt avgöras av mellaninstansen. Denna beräkning
torde, med hänsyn till att i de allmänna målen fullföljd från hovrätterna,
bortsett från dispensansökningar, för närvarande ägde rum i allenast omkring
en sjättedel av målen, vara gjord med tillbörlig försiktighet.

Rättegångstidens längd i högsta domstolen i fråga örn de av domstolen under
år 1933 avgjorda skiftesmålen framginge av en vid yttrandet fogad
bilaga.1_Ville man söka beräkna den tid, som komme att tagas i anspråk

1 Införd å sid. 24—25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

av förfarandet i hovrätterna, därest dessa bleve mellaninstans i skiftesmål,
syntes man vara berättigad att i stort sett utgå från de förhållanden, som nu
rådde beträffande underställningsmål och de kriminella besvärsmål, vari icke
någon varit häktad. Örn man därvid, såsom fallet vore med rättsstatistiken,
räknade med tiden från det målen inkommit till domstolen, borde emellertid
hållas i minnet, att skiftesmålen vid nämnda tid förelåge i det skick att föredragning
kunde äga rum utan förberedande processuell åtgärd, under det att
i de kriminella besvärsmålen kommunikation med klagandens vederpart ofta
erfordrades. Å andra sidan torde utlåtande från myndighet oftare behöva
inhämtas i skiftesmål än i de kriminella målen. Processtidens längd i de under
år 1932 av hovrätterna avgjorda underställningsmålen och kriminella besvärsmålen
angående icke häktade framginge av nämnda bilaga.

Jämfördes de i samma bilaga upptagna båda tabellerna, visade det sig,
att inom ett halvt år hovrätterna avgjorde 86.6 % av målen, under^det att av
skiftesmålen i högsta domstolen avgjordes endast 3.2 %. Inom 1 år utgjorde
talen 99.6 % och 5.6 %. Under tiden mellan 1 och 2 år avgjordes i hovrätterna
0.4 % och i högsta domstolen 72.6 % av målen. Efter längre tid^än 2 år avgjordes
i hovrätterna inga mål och i högsta domstolen de återstående 21.8 %

av målen. o

Lantmäteristyrelsen hade uttalat den farhågan, att balans å skiftesmal skulle
kunna uppkomma i hovrätterna. Med hänsyn till de bestämmelser hovrätternas
arbetsordningar numera innehölle till förhindrande av balans och vilka
jämväl ställde i utsikt förstärkning av arbetskrafterna, därest så skulle erfordras,
torde emellertid en sådan utveckling ej behöva befaras.

Av vad nu anförts torde framgå, att för de skiftesmål — ovan beräknade
till 2/3 av samtliga — som efter inrättandet av en mellaninstans komme att
slutligt avgöras av denna, den ifrågasatta instansordningen långt. ifrån
att medföra tidsutdräkt skulle innebära en väsentligt snabbare rättsskipning.
Men ej heller för de övriga skiftesmålen syntes någon förlängning av processen
i allmänhet vara att befara. Dessa mål. reducerade till Va av det
nuvarande antalet, skulle nämligen komma att tillfalla rotlar, vilka i regel ej
mottoge andra mål. På grund härav och då, såsom i departementspromemorian
framhölles, under första tiden av mellaninstansens verksamhet något tillflöde
av skiftesmål ej alls komme att äga rum, skulle de till högsta domstolen
fullföljda skiftesmålen bliva i tur till föredragning långt tidigare än nu
vore fallet.

På grund av vad nu anförts syntes avgörande betänklighet ej möta mot
att underkasta alla skiftesmål samma instansordning som gällde för de allmänna
rättegångsmålen; och då den lättnad i högsta domstolens arbetsbalans,
som förslagets genomförande skulle åstadkomma, vore av verklig betydenhet,
syntes en reform av angivna omfattning vara starkt motiverad.

Därest likväl en sådan åtgärd ansåges ej böra vidtagas, skulle en visserligen
mindre betydande men dock avsevärd lättnad i högsta domstolens arbetsbörda
stå att vinna därigenom att, på sätt lantmäteristyrelsen alternativt
ifrågasatt, en mellaninstans infördes endast för de skiftesmål, som före jorddelningslagens
ikraftträdande behandlades vid allmän domstol, och för ensittarmålen.
En sådan reform måste därför under alla omständigheter förordas.
Målen inom den förra gruppen, väsentligen omfattande gränsbestämningsmål
och äganderättstvister, krävde i regel en ganska tidsödande föredragning;
och detta vore ej sällan fallet även med ensittarmålen.

Huruvida de mål, för vilka en mellaninstans komme att anordnas, borde
tilldelas en för hela riket gemensam skiftesöverdomstol, anknuten, till Svea
hovrätt, eller upptagas vid samtliga hovrätter, där de då borde tillfalla en
och samma division, kunde vara föremål för olika meningar. Inskränktes
reformen till att avse införande av en mellaninstans för allenast gränsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

stämningsmål, äganderättstvister och ensittarmål, syntes emellertid anledning
icke föreligga att inrätta en speciell skiftesöverdomstol. Skulle åter reformen
omfatta alla skiftesmålen, bleve frågan om företrädet mellan de båda
alternativen mera tvivelaktig. Beaktansvärda skäl hade i ärendet framförts
för båda dessa lösningar; och ingendera anordningen torde vara förenad med
sådana olägenheter, att den borde anses oantaglig.

Justitieraden Skarstedt, von Seth, Wedberg, Molin, Appelberg, Alexanderson,
Afzelius, Geijer, Lawski, Bagge, von Steyern, Alsén, Bellinder och Guldberg
hava därjämte anfört:

För var del vilja vi förorda, att skiftesmål av alla slag i andra instans
upptagas av den hovrätt, till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten hör.
De fördelar, som skulle sta att vinna av skiftesmålens sammanförande till en
specialdomstol, synas icke vara sa betydande, att de motivera ett avsteg från
det allmänna instanssystemet. Till förmån för detta system talar ock den
större ortskännedom, som kan förväntas särskilt i en mindre hovrätt, ävensom
önskvärdheten av att ledamöter och föredragande i samtliga hovrätter — och
därmed även ett stort antal av de blivande ägodelningsdomarna — göras förtrogna
med jorddelningslagstiftningen. Med rätta har även framhållits det
mindre tillfredsställande i att mål från en underrätt skulle komma att fullföljas
till annan överrätt än den, under vilken underdomstolen i administrativt
hänseende lyder.’

Justitieråden Skarstedt, von Seth, Wedberg, Molin, Alexanderson, Afzelius,
Geijer, Lawski och von Steyern hava tillagt, att de för sin del ansåge,
att, även örn en speciell skiftesöverdomstol funnes böra inrättas, tillräckliga
skäl likväl icke förelåge att till denna överlämna jämväl gränsbestämningsmål,
äganderättstvister och ensittarmål.

Justitieråden Svedelius, Christiansson, friherre Leijonhufvud, Edelstam,
Stenberg, Eklund, Forsberg, Grefberg, Forssman och Lind hava förklarat
sig giva företräde åt anordningen med en enda skiftesöverdomstol, detta med
hänsyn särskilt till de fördelar en sådan specialdomstol skulle erbjuda med
avseende a större samlad erfarenhet, enhetlighet i föreliggande rättsfrågors bedömande
samt lättare tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv och möjlighet
att, utan formliga remisser, hos styrelsens tjänstemän inhämta upplysningar
för ytterligare utredning i målen.

Justitieraden friherre Leijonhufvud, Stenberg och Forsberg hava tillagt,
att då de för anordnande av Svea hovrätt såsom specialdomstol i andra instans
anförda skälen ägde giltighet särskilt beträffande de egentliga skiftesmålen, i
allt fall dylika mål borde fullföljas ensamt till Svea hovrätt, under det att
äganderättstvister samt gränsbestämnings- och ensittarmål ginge till samtliga
hovrätter.

Bilaga till högsta domstolens yttrande.

Av Kungl. Maj:t år 1933 slutligt avgjorda skiftesmål, fördelade efter tiden mellan målens
inkommande till nedre revisionen och Kungl. Maj.ts utslag.

T. o. m.

1 mån.

1—2

mån

2-3

mån.

3—4
mån.

4-6

män.

6-9

mån.

9 män.
-1 år

1—IV*
år

r/2-2

år

Över

2 år

Summa

Procent . .

2.4

0.8

1.6

0.8

43.7

28.9

21.8

100

Kungl. Majlis proposition nr S.

Av hovrätterna år 1932 slutligt avgjorda underställningsmål och kriminella besvärsmål,
vari icke någon varit häktad, fördelade efter tiden mellan målens inkommande till hovrätten
och hovrättens utslag.

T. o. m.

1 mån.

1—2

mån.

2-3

mån.

3-4

mån.

4-6

mån.

6-9 9 mån.''1—IV2
mån. —1 årj år

IV2—2 Över
år 2 år

Summa

Procent . .

4.1

18.2

23.4

15.1

25.8

11.3 1.7 0.3

0.1 | —

100

Lagutkast jämte ny promemoria i ämnet.

Inom justitiedepartementet hava därefter utarbetats utkast till:

1) lag angående ändring i vissa delar av 21 kap. lagen den 18 juni 1926 om
delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen
den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 örn
ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område ;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
örn sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 25 april 1930 örn delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Utkasten vilade på följande huvudgrunder: Hovrätterna skulle göras till
mellaninstans för samtliga skiftesmål med undantag allenast för mål angående
förrättning enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom
de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län. Nu gällande föreskrifter örn rätt att fullfölja talan mot ägodelningsdomares
och ägodelningsrätts beslut skulle bibehållas. I fråga örn talan
mot hovrätts beslut i skiftesmål skulle vad i 30 kap. rättegångsbalken stadgas
örn rätt att fullfölja talan mot hovrätts beslut i vanliga mål, örn skyldighet för
klagande part att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts
kostnadsersättning samt örn ansökan örn tillstånd att fullfölja talan lända till
efterrättelse. Förfarandet vid fullföljd av talan i skiftesmål till hovrätt och
därifrån till högsta domstolen skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i lagen om delning av jord å landet för närvarande stadgas i fråga
örn klagan över ägodelningsdomares och ägodelningsrätts beslut. Klagan skulle
sålunda föras genom besvär, som skulle ingivas till ägodelningsdomaren; den
rätt att med posten insända besvär, som hittills varit klagande medgiven, skulle
därjämte bibehållas. Erforderliga förelägganden att inkomma med protokoll
i målet eller andra handlingar skulle meddelas av ägodelningsdomaren. Där
sakägare eller förrättningslantmätare skulle höras över anförda besvär, skulle
det ankomma på ägodelningsdomaren att föranstalta örn delgivning. Förklaring
skulle till ägodelningsdomaren ingivas eller med posten insändas. Då målet

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kommit i det skick att det kunde företagas till avgörande, skulle handlingarna
av ägodelningsdomaren insändas till vederbörande högre instans; sådant insändande
kunde även komma i fråga dessförinnan, då beslut av överdomstolen
erfordrades i fråga som borde avgöras innan målet i övrigt företoges till avgörande.
Då hovrätt meddelat slutligt utslag skulle handlingarna i målet tillika
med en avskrift av utslaget översändas till ägodelningsdomaren. I övrigt
skulle, där ej annorlunda stadgades, rättegångsbalkens bestämmelser angående
fullföljd av talan mot allmän underrätts och hovrätts beslut lända till efterrättelse.
överinstanserna skulle i skiftesmål äga att till biträde åt sig kalla
sakkunnig person ävensom uppdraga åt överlantmätare att ensam eller med
biträde av ägodelningsnämndemän verkställa undersökning å marken.

I en ny promemoria, vartill utkasten fogades såsom bilaga, upptogs en redogörelse
för vad dittills i ärendet förekommit samt för de skäl som lågo till
grund för utkasten.

Beträffande det föreslagna förfarandet vid fullföljd av talan anfördes i promemorian
:

Förfarandet innebure i jämförelse med förfarandet i de vanliga rättgångsmålen
avsevärda lättnader för klagande part i fråga örn kostnader och besvär.
Vidare medförde förfarandet den fördelen för parterna att regelmässigt de
handlingar, som icke utställdes till delgivning med vederbörande, under skriftväxlingstiden
bleve tillgängliga för parterna hos myndighet i orten. Genom
föreskriften att besvär skulle ingivas eller insändas till ägodelningsdomaren
bleve vidare denne i stånd att omedelbart efter besvärstidens utgång bedöma i
vad man ett beslut vunnit laga kraft och kunde på grund därav utan uppskov
vidtaga på honom ankommande åtgärder, som föranleddes av lagakraftvunna
beslut, såsom att förse förrättningsakt med bevis örn meddelad fastställelse å
förrättningen, att föranstalta örn anteckningar i inteckningsprotokoll och inteckningsbok
angående vid jorddelningsförrättning meddelad bestämmelse därom
att ersättning skulle utgå från ägolott, samt att överlämna förrättningsakt
till vederbörande myndighet.

Yttranden över lagutkasten.

Utkasten med promemoria hava för avgivande av yttrande remitterats till
samtliga hovrätter och ägodelningsdomare i riket. Från styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar har därjämte inkommit en skrivelse, vari anhålles
att vissa i skrivelsen anförda synpunkter måtte beaktas vid ärendets fortsatta
behandling.

Av ägodelning sdomarna har det övervägande flertalet lämnat förslaget att
genom införandet av en mellaninstans minska högsta domstolens arbete med
skiftesmalen utan anmärkning. Tva ägodelningsdomare hava dock avstyrkt
en sådan åtgärd och ytterligare några ägodelningsdomare hava givit uttryck åt
sina betänkligheter däremot. Sålunda har anmärkts att särskilda åtgärder till
nedbringande av tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen syntes
onödiga, enär denna tillströmning i allt fall kunde väntas avtaga. Vidare vore
ej säkert att införandet av en mellaninstans verkligen skulle medföra lättnad
för högsta domstolen. Treinstanssystemet skulle därjämte medföra olägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

heter genom rättegångens förlängande och fördyrande, varjämte det med
hänsyn till hovrätternas benägenhet att anlägga mera formella synpunkter
kunde väntas att rättsskipningens resultat försämrades. Ytterligare har anmärkts
att enhetligheten i avgörandena skulle minskas genom inskjutandet av
en mellaninstans i ägodelningsmålen.

Av hovrätterna, vilka vid avgivande av sina utlåtanden haft tillfälle att taga
del av underlydande ägodelningsdomares yttranden, har Svea hovrätt funnit
övertygande skäl förebragta till stöd för åtgärden att införa en mellaninstans
för skiftesmålen. Göta hovrätt har, under förutsättning att ej annan mera lämplig
och ändamålsenlig utväg befunnes vara framkomlig, tillstyrkt åtgärden,
och hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit sig icke böra avstyrka densamma.
Sex ledamöter av Göta hovrätt hava — under uttalande att erforderlig
minskning i tillströmningen till högsta domstolen av mål angående förseelse
mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan redan torde hava vunnits
och att lantmäteristyrelsens åsikt att tillströmningen av skiftesmål utan särskilda
åtgärder komme att minska syntes äga fog — ifrågasatt huruvida en
ändring av instansordningen i sistnämnda slag av mål nu borde komma till
stånd. Vidare har en ledamot av sistnämnda hovrätt avstyrkt den föreslagna
lagstiftningen under den motivering att, då förslaget skulle leda till att flertalet
hithörande mål komme att avgöras av hovrätterna såsom sista instans,
garantierna för den bästa rättsskipning i dessa svårbedömda och i regel mycket
viktiga mål icke bleve desamma som för närvarande samt det ej vore förenat
med svårigheter att finna utvägar till nödvändig lättnad i högsta domstolens
arbetsbörda genom andra åtgärder.

I frågan huruvida, därest mellaninstans för skiftesmal infördes, denna borde
få befattning med samtliga slag av dylika mål hava de flesta äg odelning sdomarna
samt alla hovrätterna icke haft något att erinra mot den ståndpunkt, som
kommit till uttryck i utkasten. Göta hovrätt har — efter framkallande, att
tillräckliga skäl knappast förelåge för antagandet att antalet till högsta domstolen
fullföljda skiftesmål skulle utan vidare i nämnvärd grad minskas, och
att det då läge nära till hands att på lagstiftningens väg åstadkomma en sådan
minskning — till stöd för sin mening anfört:

De åtgärder, som föreslagits av lantmäteristyrelsen, torde icke kunna anses
tillfredsställande, ty först och främst torde de ej vara tillräckligt effektiva
för att föra till det önskade målet och vidare förefölle det hovrätten, som örn
den uppdelning av skiftesmålen uti två i processuellt avseende olikställda kategorier,
vilken skulle bliva en följd av förslagets genomförande, ur teknisk
synpunkt knappast skulle vara lyckad. Till betydligt bättre resultat måste
man komma om det i promemorian framställda förslaget att beträffande instansordning
och rätt till fullföljd principiellt jämnställa skiftesmalen med
andra mål i allmänhet realiserades.

Sjii ägodelning sdomare och sex reservanter i Göta hovrätt hava uttalat sig
för en inskränkning i den ifrågasatta mellaninstansens kompetensområde i förhållande
till vad enligt utkasten förordats. Sålunda har i några yttranden
förordats att under mellaninstansen för närvarande droges allenast ensit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tarmål; i andra yttranden har förordats att mellaninstansen därjämte finge
befattning med äganderättstvister och gränsbestämningsmål, och i ytterligare
några yttranden har föreslagits att dessutom även övriga mål, som före gällande
jorddelningslags ikraftträdande handlades vid allmän domstol, skulle
tillfalla mellaninstansen. I några av dessa yttranden har därjämte föreslagits
inskränkning i den rätt att fullfölja talan i skiftesmål, som för närvarande
tillkommer förrättningslantmätare jämlikt 21 kap. 53 § första stycket jorddelningslagen.

Jämväl i frågan åt vilken eller vilka myndigheter det borde uppdragas att
vara mellaninstans för skiftesmål hava flertalet äg odelning sdomare ävensom
Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge icke haft något att erinra
mot utkastens ståndpunkt. Göta hovrätt har därvid anfört bl. a. att, även örn
skiftesmalen ofta innefattade juridiskt mycket svåra spörsmål, vilkas bedömande
krävde ingående kännedom örn en speciell lagstiftning jämte denna
berörande rättspraxis och litteratur, dessa mal dock icke torde kunna anses
mera invecklade och svårbedömda än ett stort antal andra mål, vilkas prövning
befunnits kunna anförtros hovrätterna i gemen. Hovrätten har vidare framhållit
att det enligt hovrättens uppfattning läge något onaturligt i att de
många av landets domare, vilka vore knutna vid hovrätterna, ställdes främmande
för att syssla med en sa central och viktig del av lagstiftningen som
den nu åsyftade.

Däremot hava femton äg odelning sdomare, Svea hovrätt och sju reservanter
i Göta hovrätt förordat att skiftesmålen i andra instans tilldelades en för hela
riket gemensam, till Svea hovrätt anknuten skiftesöverdomstol. Svea hovrätt
har härvid, under framhållande av önskvärdheten att skiftesöverdomstolens
ledamöter förvärvade så rik och allsidig erfarenhet som möjligt på hithörande
område, anfört att inrättandet av en enda skiftesöverdomstol ur nu
nämnd synpunkt hade ett betydande företräde. I anledning av att som ett
skäl för den motsatta standpunkten aberopats den större ortskännedom, som
kunde förväntas särskilt i en mindre hovrätt, har hovrätten anfört att, såvitt
känt vore, olägenhet hittills icke försports därav att högsta domstolen fungerat
såsom andra instans i skiftesmal utan att det sörjts för att ortskännedomen
blivit företrädd på vederbörande avdelning, ävensom erinrat örn att inom hovrättens
jurisdiktionsområde rymdes trakter, som torde erbjuda exempel på
alla ^ huvudsakliga typer av skiftesmål, och att hovrätten hade bekväm
tillgång till lantmäteristyrelsens hela riket omfattande sakkunskap. Hovrätten
har vidare yttrat att i en mindre hovrätt svårigheter kunde möta att
rekrytera den division, där skiftesmålen skulle handläggas, med ledamöter
som överhuvud hade förtrogenhet med och särskilt intresse för jordbrukets
problem och andra hithörande spörsmål. Därjämte har hovrätten framhållit
såsom, en stor vinst att genom skiftesmålens sammanförande till en hovrätt
enhetlig rättstillämpning i andra instans garanterades. Genom denna enhetlighet
finge andra instansens domar långt större värde såsom vägledning för
lantmätarna, varjämte enhetligheten också med största sannolikhet i och för

Kungl. Maj:ts proposition nr

sig skulle medföra en minskning av antalet till högsta domstolen fullföljda
mål. Härtill komme ökad möjlighet att begränsa fullföljdsrätten. Skiftesmålens
sammanförande till en enda skiftesöverdomstol skulle alltså leda till
att tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen minskades och att
rättsägarnas intresse av ett snabbt avgörande bättre tillgodosåges. Under
framhållande att den större frihet, som högsta domstolen såsom högsta instans
ansett sig kunna och böra anlägga vid målens prövning, varit av högt värde,
har hovrätten vidare anfört, att en liknande frihet vid prövningen kunde anläggas
i andra instans, därest handläggningen i denna instans anförtroddes
åt allenast en domstol och enhetlighet i samma instans följaktligen bleve betryggad.
Ytterligare har hovrätten framhållit att vissa av de företräden,
som vore förknippade med den av hovrätten förordade organisationsformen,
avsevärt förstärktes genom den möjlighet till studier i lantmäteristyrelsens arkiv
och till intim kontakt med styrelsens ledamöter och övriga tjänstemän,
som vunnes genom skiftesöverdomstolens förläggning till huvudstaden. Härom
har hovrätten vidare utlåtit sig:

Enligt hovrättens mening läge det i sakens natur att tillgodogörandet av
lantmäteristyrelsens resurser vid målens beredande till föredragning måste
bliva av största värde för målens snabba och riktiga avgörande. Föredragandens
studier i styrelsens arkiv och överläggningar med tjänstemännen på ort
och ställe med allt erforderligt material tillgängligt kunde icke väl ersättas
genom korrespondens eller telefonsamtal. Om det remitterade förslaget i denna
del genomfördes, bleve helt visst följden att officiella yttranden från styrelsen
måste i större utsträckning inhämtas. Härigenom och genom korrespondensen
mellan vederbörande föredragande och styrelsens tjänstemän uppstode
tidsutdräkt, ökat arbete och såsom följd därav större kostnader för det
allmänna. Örn åter den med upplysningars inhämtande förenade omgången
föranledde att hänvändelse till lantmäteristyrelsen ej komme till stånd, kunde
detta inverka på avgörandet till men för part och, där målet fullföljdes, till
ökning av högsta domstolens arbetsbörda. Den tanken hade framförts att
lantmäteristyrelsens anlitande kunde ersättas genom hänvändelse till lantmäterikontoret
i den stad där hovrätten hade sitt säte. Detta läte sig dock
endast i begränsad utsträckning göra. Sådan hänvändelse kunde med större
utbyte ske allenast beträffande mål från domstol inom länet, men i sådana mål
hade vederbörande överlantmätare redan yttrat sig ex officio och kunde därför
icke lämpligen under hand anlitas vid målets förnyade prövning i hovrätten.
Hos den lokala myndigheten kunde ej heller påräknas samma allsidiga
kompetens och överblick som hos lantmäteristyrelsen.

I frågan huruvida någon av de ifrågasatta organisationsformerna ägde företräde
ur kostnadssynpunkt har hovrätten anfört:

En viss förstärkning av nuvarande arbetskrafter bleve otvivelaktigt erforderlig,
vare sig det ena eller det andra av de ifrågasatta alternativen valdes.
Den omedelbara kostnadsökningen torde i båda fallen bliva ungefär
densamma. I varje fall bleve skillnaden ganska obetydlig och hovrätten kunde
så mycket mindre tillmäta denna synpunkt avgörande vikt, som enligt hovrättens
övertygelse systemet med målens sammanförande till en skiftesöverdomstol
skulle visa sig i längden medföra besparing för det allmänna. Ju
större insikt och rutin en domstol vunne, dess lättare och billigare arbetade
den, och att lantmäteristyrelsens sakkunskap, om sistnämnda alternativ valdes,

Kungl. Majlis proposition nr $.

i manga fall kunde tillgodogöras i enklare och följaktligen billigare former
framginge av vad hovrätten förut yttrat.

Hovrätten har ytterligare anfört att, även örn samtliga hovrätter anlitades
som mellaninstans för skiftesmål, det endast bleve ett fåtal av de unga
juristerna som vunne erfarenhet beträffande skiftesmålen, och att antalet härvid
icke bleve mycket större än örn handläggningen av målen anförtroddes åt
en förstärkt division vid Svea hovrätt. Anledning vore ej att befara att sakliga
olägenheter av vikt skulle uppstå på den grund att i vissa fall skiftesmål
från en underrätt komme att fullföljas till annan överrätt än den, under
vilken underdomstolen i administrativt hänseende lydde. Den omständigheten, att
efter den tillämnade rättegångsreformens genomförande muntligt förfarande
antagligen komme att i vissa skiftesmål tillämpas även i andra instans, borde
i frågans nuvarande läge ej tillmätas större betydelse. Slutligen har hovrätten
funnit att, örn skiftesmålen i egentlig mening skulle fullföljas till hovrätten
som enda skiftesöverdomstol, samma regel borde uppställas även beträffande
ensittarmål, äganderättstvister och gränsbestämningsmål, enär ensittarmålen
och gränsbestämningsmålen vore närbesläktade med de egentliga skiftesmålen
och icke sällan krävde samma mått av specialkunskaper samt äganderättstvist,
varom i detta sammanhang vore fråga, oftast vore på sådant sätt
sammanflätad med ett skiftesmål att målens fullföljande till skilda domstolar
skulle medföra olägenheter.

Slutligen hava två äg odelning sdomare uttalat sig för att endast vissa skiftesmål
tillfölle samtliga hovrätterna under det att resten ginge till en enda skiftesöverdomstol.

Mot utkastens ståndpunkt beträffande rätten att fullfölja talan i skiftesmål,
skyldighet att vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut nedsätta penningbelopp
samt ansökan örn tillstånd till talans fullföljande ha, frånsett förut
anmärkta förslag angående inskränkning i lantmätares klagorätt, invändningar
icke framställts från äg odelning sdomarnas och hovrätternas sida.

Det i utkasten föreslagna förfarandet vid fullföljd av talan i skiftesmålen
har lämnats utan erinran av ägodelning sdomarna i 20 domsagor och 79
städer ävensom av Svea hovrätt, två reservanter i Göta hovrätt samt av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Däremot hava äg odelning sdomarna i 91 domsagor
och 4 städer ävensom Göta hovrätt förordat ett förfarande i närmare
överensstämmelse med vad som gäller i vanliga besvärsmål. Ett sådant förfarande
förordas även i skrivelsen från styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,
däri jämväl anmärkes att det sysslande, som tillkommer ägodelningsdomaren
med avseende å besvär i skiftesmål, enligt utkasten icke oväsentligt
ökats. Sålunda anföres i skrivelsen i huvudsak:

Det funnes väl ej något verkligt skäl för att i fråga örn kostnader och besvär
bereda klagande i jorddelningsmål en förmån, som icke klagandeparter i
andra mål finge åtnjuta. Lämpligen borde därför i sammanhang med genomförande
av föreliggande förslag fullföljdsförfarandet ändras till överensstämmelse
med reglerna i 27 och 30 kap. rättegångsbalken. Besvär i jorddelnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

mål borde således av klaganden ingivas till hovrätten eller justitierevisionen,
och klaganden borde själv ombestyra delgivning av besvären med den delägare,
som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna, med möjlighet att få
från delgivning undantaga kartor och vidlyftigare handlingar. Eventuellt
skulle sådana kartor och handlingar kunna från hovrätten eller Kungl. Majit
översändas till ägodelningsdomaren för att under viss tid vara hos honom tillgängliga.

Ägodelningsdomaren kunde utan nämnvärt uppskov vidtaga de åtgärder,
som i anledning av lagakraftvunna beslut ålåge honom, örn vederbörande tjänsteman
i hovrätten omedelbart efter det besvär inkommit till hovrätten meddelade
ägodelningsdomaren uppgift därom, samt dylikt meddelande tillställdes
honom från justitierevisionen i fråga örn talan, som fullföljts till Kungl. Maj :t.
Rörande hovrättens hänvisning till fullföljd av talan mot dess utslag er holle
ägodelningsdomaren underrättelse genom det exemplar av nämnda utslag, som
skulle tillställas honom.

Den stora arbetsbörda, som f. n. åvilade häradshövdingarna, borde icke ökas
utan tvärtom lättas.

Ägodelning sdomarna i 90 domsagor och 2 städer hava i huvudsak instämt
i vad sålunda anförts i skrivelsen och även Göta hovrätt har hänvisat till densamma.

En ägodelning sdomare har förordat ett förfarande i överensstämmelse med
vattenlagens fullföljdsregler, fyra äg odelning sdomare och två reservanter i
Göta hovrätt hava förordat den avvikelse från utkasten i nu förevarande del
att, såvitt anginge fullföljd av talan mot hovrätts utslag och beslut, förfarandet
anordnades i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i 30 kap. rättegångsbalken,
och två äg odelning sdomare hava förordat att besvär över hovrätts
utslag och beslut skulle ingivas till hovrätten, som därefter hade att vidtaga
de förberedande åtgärder, som påkallades av besvären.

I frågan huruvida inrättandet av mellaninstans för skiftesmålen skulle
medföra behov av förstärkning av hovrätternas arbetskrafter har Svea hovrätt
anfört att, därest skiftesmålen tilldelades hovrätten såsom ensam skiftesöverdomstol,
en förstärkning av två ledamöter bleve erforderlig, varjämte för
beredande av önskvärd lättnad åt skiftesöverdomstolens ordförande lämpligen
tills vidare kunde anlitas den väg, som anvisades i 54 § första stycket andra
punkten av hovrättens arbetsordning. Under förutsättning att skiftesmålen
fördelades på samtliga hovrätter har hovrätten beräknat att för dess del en
förstärkning med en ledamot borde ske, varjämte tillfälliga åtgärder av nyssnämnd
art i avsevärd utsträckning finge vidtagas. Göta hovrätt har förklarat
sig hysa den bestämda uppfattningen att, under förutsättning av skiftesmålens
fördelning på samtliga hovrätterna, behov av åtminstone ytterligare en
ledamot skulle uppstå för Göta hovrätts del, och hovrätten över Skåne och
Blekinge har under enahanda förutsättning förklarat att det ej torde kunna
undgås att åtminstone de utvägar, som hovrättens arbetsordning anvisade, för
undvikande av arbetsbalans, måste komma att anlitas.

Såsom högsta domstolens ledamöter yttrat utgöra domstolens stora arbetsbalans
och den därav förorsakade långsamheten i rättsskipningen en så allvar -

Departe menta chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3.

lig olägenhet att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses
påkallade. På grund härav och då skiftesmålen numera kommit att taga en
oproportionerligt stor del av högsta domstolens arbetstid i anspråk, torde det
få anses naturligt att särskilda anordningar träffas i syfte att hejda tillströmningen
av sådana mål till högsta domstolen. I anledning av vad som anförts
angående möjligheten att denna tillströmning komme att minskas utan
dylika anordningar må anmärkas att, även om en viss minskning kan vara
att emotse under de närmaste åren, det i allt fall får anses föga sannolikt att
minskningen bliver så stark att åtgärder i angivet syfte varda överflödiga.

Bland tänkbara utvägar för ernående av önskvärd minskning i de inströmmande
skiftesmålens antal synes den av organisationsnämnden ifrågasatta åtgärden,
nämligen att låta jämväl skiftesmålen passera en mellaninstans, vara att
föredraga. Att söka åstadkomma sådan minskning genom att från fullföljd undantaga
beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt i större utsträckning
än vad nu gällande lag stadgar synes sålunda icke böra komma i fråga. Hänsynen
till rättssäkerheten kräver nämligen att möjligheten för part att erhålla
förnyad prövning av avgörandena i första instans icke borttages med mindre
mycket vägande skäl härför föreligga. Av enahanda skäl synes ej heller den
utvägen böra tillgripas att den som vill klaga över ägodelningsdomares eller
ägodelningsrätts beslut ålägges att nedsätta penningbelopp. Och att tillskapa
en särskild högsta instans för skiftesmålen får, på sätt organisationsnämnden
yttrat, anses uteslutet.

I några yttranden har gjorts gällande att införandet av en mellaninstans
för skiftesmålen finge antagas medföra en förlängning av rättegången för
dem som fullfölja talan till högsta domstolen. Såsom högsta domstolens ledamöter
påvisat lärer emellertid rätten att gå direkt till högsta domstolen under
nuvarande förhållanden icke innebära någon tidsvinst för skiftesmålen. Av
skäl som anförts i yttrandet av högsta domstolens ledamöter torde ej heller
behöva befaras att i hovrätterna, vilka lära vara de enda myndigheter som
kunna komma i fråga som mellaninstans för skiftesmål, balans å dessa mål
skulle uppkomma. Det har även ifrågasatts att en hovrätt i sin prövning av
skiftesmålen skulle döma mera formellt och att detta skulle verka hämmande
på den mera fria prövning som högsta domstolen tillämpat. Det torde vara
riktigt att till sakägarnas nytta ett visst bortseende från formella hänsyn
stundom kan vara påkallat, men man synes icke hava anledning antaga annat
än att jämväl en hovrätt skall visa god uppfattning hur en domstol i dylika fall
bör förfara.

Flera skäl tala till förmån för anlitande av den utväg lantmäteristyrelsen
— under förutsättning att omedelbara åtgärder till lättande av högsta domstolens
arbetsbörda ansåges nödvändiga — i första hand förordat, nämligen införande
av mellaninstans endast för sådana skiftesmål som före jorddelningslagens
ikraftträdande handlagts vid allmän domstol samt för ensittarmål.
Målen av det förstnämnda slaget, vilka till övervägande del utgöras av gränsoch
äganderättstvister, samt ensittarmålen bilda nämligen huvudmassan av
de skiftesmål, i vilka finnes ett lätt påvisbart i penningar uppskattningsbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

värde å tvisteföremålet. Därest talan mot mellaninstansens slutliga utslag i
dessa mål icke finge fullföljas till högsta domstolen i sådana fall då värdet
av vad parten tappat i mellaninstansen uppenbarligen icke uppginge till visst
minimibelopp, skulle alltså, även om mellaninstansen icke finge befattning
med andra skiftesmål än sålunda ifrågasatts, flertalet skiftesmål, däri tvisteföremålets
värde uppenbarligen icke uppginge till minimibeloppet, uteslutas
från fullföljd till högsta domstolen. Därjämte kan åberopas att hovrätterna,
därest deras befattning med skiftesmål icke utsträcktes längre än vad sålunda
ifrågasatts, i huvudsak skulle undgå att drabbas av den avsevärda tunga, som
dömandet i skiftesmål i andra instans medför.

Emellertid skulle, örn mellaninstansens befattning med skiftesmål inskränktes
på nu angivet sätt, minskningen i de till högsta domstolen inströmmande
skiftesmålens antal bliva alltför ringa för att det åsyftade resultatet skulle
nås. Ej ens i förening med den av lantmäteristyrelsen m. fl. ifrågasatta begränsningen
av den förrättningslantmätare tillkommande rätten att överklaga
utslag, varigenom fastställelse å oklandrad förrättning vägrats, torde en dylik
reform vara ägnad att i erforderlig grad nedbringa antalet skiftesmål i högsta
domstolen. Vid sådant förhållande och då tillräckliga skäl lära saknas att
beträffande det övervägande flertalet av övriga skiftesmål genomföra någon
uppdelning i fråga om fullföljden, synes böra förordas, att samtliga skiftesmål
i första hand få fullföljas till mellaninstansen. Ett avsteg från denna
regel synes dock höra göras. Detta gäller mål angående förrättning enligt
lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Med hänsyn
till de särskilda förhållanden som föreligga med avseende å dessa s. k.
provskiften och det ringa antal dylika skiften som ännu återstå oavslutade
torde ändrad instansordning i fråga örn mål av sist angivet slag icke böra
ifrågasättas.

Såsom förut framhållits lärer annan myndighet än hovrätt icke komma i
fråga som mellaninstans i skiftesmål. Vanskligare att avgöra är däremot
huruvida prövningen av dessa mål lämpligen bör överlämnas åt samtliga hovrätterna
eller örn vid en av dessa bör inrättas en för hela riket gemensam
skiftesöverdomstol. Den hovrätt, som i sistnämnt fall skulle komma i betraktande,
vore Svea hovrätt.

För inrättandet av allenast en skiftesöverdomstol i andra instans för hithörande
mål kan tydligen anföras det förhållandet att en sådan organisationsform,
med hänsyn till det relativt stora antal skiftesmål varmed domstolen
finge taga befattning, vore särskilt ägnad dels att hos domstolen främja och
vidmakthålla den särskilda insikt och erfarenhet som är av nöden för skiftesmålens
bedömande, dels ock att utgöra en garanti för enhetlighet i rättstillämpningen
redan i andra instans. Därest skiftesmålen överlämnades till samtliga
hovrätterna bleve, vad angår de mindre hovrätterna, det antal som komme att
tillfalla varje hovrätt i jämförelse härmed väsentligt mindre. Vad sålunda
anförts skulle emellertid kunna åberopas till stöd jämväl för åtskilliga andra
specialmåls sammanförande i andra instans till en av hovrätterna, vilket skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

möta bestämda olägenheter i andra avseenden. I allt fall synes vid en fördelning
av skiftesmålen på de olika hovrätterna det antal som skulle tillfalla även
de mindre hovrätterna icke vara så obetydligt, att icke ledamöterna skulle erhålla
tillfälle att förvärva erforderlig rutin med avseende å dessa mål. Beaktansvärda
fördelar skulle däremot ett förläggande till huvudstaden av skiftesöverdomstolen
medföra därutinnan att domstolen utan omgång kunde erhålla
tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv samt inhämta erforderliga upplysningar
av styrelsens befattningshavare. I detta avseende bliva de utanför huvudstaden
förlagda hovrätterna i stort sett hänvisade att låta sig nöja med skriftliga
utlåtanden från lantmäteristyrelsen; mången gång torde dock tillräckliga
upplysningar kunna vinnas genom anlitande av lantmäterikontorens arkivmaterial
samt sakkunskapen hos personalen därstädes.

Som skäl för att dömandet i skiftesmålen i andra instans borde överlämnas
at allenast Svea hovrätt har stundom ytterligare anförts att domstolen i sådant
fall kunde förstärkas med en i lantmäteritekniska frågor sakkunnig person.
En sådan anordning skulle däremot endast med stora svårigheter kunna genomföras
med avseende å de utanför huvudstaden förlagda hovrätterna. Häremot
må anmärkas att ett system med en särskilt tillkallad sakkunnig ledamot
vid ifrågavarande måls behandling i hovrätt knappast synes av behovet påkallat
och dessutom lärer vara förenat med olägenheter i vissa avseenden. Behovet
av teknisk fackkunskap bör därför tillgodoses i annan ordning. I allt fall
synes det icke möta större svårigheter att bereda även de hovrätter, som äro
förlagda utanför huvudstaden, tillgång till sakkunniga.

Mot en anordning med Svea hovrätt såsom ensam skiftesöverdomstol kan
anföras att det måste betraktas såsom otillfredsställande örn ägodelningsdomarna
i stora delar av riket skulle i administrativt hänseende lyda under
annan hovrätt än den som har att pröva deras domar. Vidare torde en sådan
anordning komma att ställa sig kostsammare för statsverket än örn skiftesmålen
fördelades på alla hovrätterna.

Å andra sidan kunna anföras flera skäl som direkt tala för skiftesmålens
fördelning på de olika hovrätterna. Det får sålunda anses önskligt att hovrätterna
i gemen icke ställas främmande för jorddelningslagstiftningen; mera
ingående kännedom om densamma kan nämligen ofta vara av stor betydelse
även vid bedömande av mål som fullföljts från allmän domstol. Vidare skulle
otvivelaktigt, om skiftesmålen komme att handläggas av alla hovrätterna,
ett avsevärt större antal av de unga jurister som i hovrätterna erhålla domarutbildning
göras förtrogna med dömandet i skiftesmål än vad eljest bleve fallet.
Målens snabba avgörande skulle även främjas samt faran för uppkomsten av
arbetsbalans i händelse av ökad tillströmning av skiftesmål minskas. Större
ortskännedom kan ock förväntas i en mindre hovrätt.

Härtill kommer hänsynen till den tillämnade allmänna rättegångsreformen.
Därest, såsom är att antaga, efter dess genomförande muntligt förfarande kommer
att i vissa skiftesmål tillämpas även i andra instans skulle kravet på att
domstolen bör vara lätt tillgänglig för allmänheten knappast kunna anses behörigen
tillgodosett örn allenast en skiftesöverdomstol i andra instans inrätta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

des. Även ur denna synpunkt lärer det alltså vara mindre lämpligt att nu
överlämna dömandet i skiftesmål till allenast en av hovrätterna.

De farhågor som uttalats för att det skulle möta svårigheter att i en mindre
hovrätt på ett tillfredsställande sätt rekrytera den division, som skulle ha att
handlägga skiftesmål, kan jag icke dela.

Vad sålunda anförts synes giva vid handen att övervägande skäl tala för
att prövningen av de nu ifrågakomna skiftesmålen i andra instans bör överlämnas
till samtliga hovrätterna.

Ej heller i fråga örn övriga huvudgrunder för fullföljden av talan i skiftesmålen
har jag funnit anledning att frångå utkastens ståndpunkt. Det föreslagna
fullföljdsförfarandet är, på sätt framhållits i den senare promemorian,
ägnat att medföra beaktansvärda fördelar. Därest förfarandet anordnades
i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna i rättegångsbalken skulle
behovet av snabb expedition i hithörande mål knappast kunna, på sätt i vissa
yttranden förutsatts, tillgodoses genom stadganden om skyldighet för tjänstemän
vid överinstanserna att avsända uppgift örn anförda besvär. Möjlighet
föreligger nämligen att meddelandena kunna under befordringen förkomma
eller försenas, och den omständigheten att dylik underrättelse i visst mål
icke framkommit inom skälig tid efter besvärstidens utgång torde alltså icke
kunna godtagas såsom bevis för att besvär icke blivit anförda. Endast en
ringa ökning av ägodelningsdomarnas nuvarande arbetsbörda torde för övrigt,
komma att föranledas av de föreslagna bestämmelserna örn ägodelningsdomares
befattning med besvär över hovrätts utslag, enär det antal dylika besvär,
varmed varje särskild ägodelningsdomare finge taga befattning, synes bliva
helt obetydligt. — Att särskilt inskränka förrättningslantmätares klagorätt
synes ej av nöden.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som för närvarande åvilar hovrätterna, synes
man böra räkna med möjligheten att en viss förstärkning av dessas arbetskrafter
kan komma att bliva nödvändig, därest hovrätterna få befattning jämväl
med skiftesmålen. Det synes emellertid vanskligt att nu göra några mera
ingående beräkningar härutinnan. Innan någon tids erfarenhet vunnits rörande
reformens inverkan på hovrätternas arbetsförhållanden torde fördenskull
stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna icke böra ifrågasättas. I allt
fall lärer man, under förutsättning av reformens genomförande från och med
den 1 januari 1936, kunna utgå från att den förstärkning, som kan bliva
erforderlig under budgetåret 1935—1936, skall kunna åstadkommas på den
väg, som enligt hovrätternas arbetsordningar är avsedd att beträdas vid behov
av tillfällig förstärkning av arbetskrafterna. I

I enlighet med de nu angivna grunderna hava inom justitiedepartementet
upprättats förslag till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921
(nr 378) om ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nytt jander ätt shav are att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Som vad i lagen örn delning av jord å landet stadgas angående fullföljd av
talan mot beslut i jorddelningsmåi är tillämpligt jämväl beträffande mål rörande
ägostyckning, i den mån sådana fortfarande kunna förekomma, har
det icke ansetts nödigt att utarbeta särskilda bestämmelser med avseende å
ägostyckningsmålen.

Erforderliga föreskrifter med avseende å skiftesmålens föredragning i hovrätterna
lära böra meddelas i hovrätternas arbetsordningar.

I fråga örn detaljerna i de särskilda förslagen må anföras:

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

örn delning av jord å landet.

5, 16 och 19 KAP.

Ändringarna i dessa kapitel äro av redaktionell art och äro föranledda av
de föreslagna stadgandena angående mellaninstans för jorddelningsmålen.

21 KAP.

23, 36 och 43 §§.

Ändringarna i 23 och 43 §§ äro föranledda av att den nuvarande 58 § ersatts
av förslagets 68 §. I 36 § har vidtagits den jämkning i avfattningen,
som föranledes av att inskrivningsärenden numera handläggas å särskilda
inskrivningsdagar.

44 och 46 §§.

De föreslagna bestämmelserna örn hovrätts befattning med jorddelningsmåi
hava givit anledning till vissa ändringar i rm förevarande paragrafers lydelse;
i 46 § har därjämte vidtagits den jämkning i avfattningen, som föranledes
av att inskrivningsärenden numera handläggas å särskilda inskrivningsdagar.
Änmärkas må att det, i likhet med vad som hittills gällt, även enligt den föreslagna
nya lydelsen av paragraferna skall åligga ägodelningsdomaren att

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

åteckna fastställelsebevis och föranstalta om anteckningar i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok jämväl i fall då fastställelse meddelats av högre
rätt.

50 §.

Till denna paragrafs andra punkt har gjorts ett tillägg, varigenom punktens
tillämplighet begränsats till beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt.
Angående beslut varigenom överlantmätare meddelat fastställelse å avstyckningsförrättning
hänvisas till 69 §.

51 §.

I fråga örn denna paragrafs innehåll hänvisas till vad som förut anförts i
den allmänna motiveringen.

52 och 53 §§.

Dessa paragrafer äro oförändrade.

54 §.

Den nu gällande föreskriften örn skyldighet att i två exemplar ingiva besvär
över ägodelningsdomares eller ägodelningsrätts beslut har synts böra
ersättas av ett stadgande därom att besvären skola vara åtföljda av styrkt avskrift
av besvärshandlingarna. I överensstämmelse med vad som stadgas i
26 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken, med vilken bestämmelse stadgandet
i 27 kap. 6 § tredje stycket samma balk må jämföras, har härvid dock
ansetts böra göras undantag — förutom för ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens
protokoll — för kartor och andra ritningar ävensom för handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet.

För närvarande saknas uttryckligt stadgande angående påföljden, därest
besvären ingivas i allenast ett exemplar. Enligt praxis är påföljden icke
talans förlust utan allenast skyldighet för klaganden att gälda lösen för avskrift,
som ägodelningsdomaren har att ombesörja. Denna regel har synts böra
bibehållas med avseende å underlåtenhet att ingiva styrkt avskrift av besvärshandlingarna;
uttryckligt stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.
Då emellertid avskrift av besvärshandlingarna erfordras allenast för
det fall att annan part än förrättningslantmätaren skall höras över besvären,
har påföljden funnits icke böra inträda, därest sådant hörande icke skall förekomma.

I paragrafen har inskjutits föreskrift därom att föreläggande att inkomma
med protokoll i målet icke må meddelas där besvären uppenbarligen icke
kunna upptagas till prövning. I tveksamma fall däremot bör föreläggande meddelas;
därigenom undvikes onödig omgång därest hovrätten skulle finna hinder
mot besvärens upptagande icke föreligga. Motsvarande regler skola enligt
förslaget gälla även med avseende å infordrande av förklaringar. Mot
ett dylikt stadgande har av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
med instämmande av ett stort antal ägodelningsdomare invänts att det mäste

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

anses oegentligt att ägodelningsdomaren skall inlåta sig på preliminärt bedömande
av en fråga vars avgörande tillkommer högre instans. Då emellertid
detta ägodelningsdomarens bedömande avser allenast att urskilja sådana
fall, där hinder mot besvärens upptagande uppenbarligen föreligger, synas avgörande
betänkligheter mot förslaget i förevarande avseende icke böra möta.
Att förslaget härutinnan är till fördel för parterna torde ligga i öppen dag.

55 §.

Denna paragraf, som handlar örn förfarandet vid infordrande av förklaring
från icke klagande delägare, har underkastats ändringar, som föranletts av
den föreslagna bestämmelsen i 54 § därom att besvärshandlingarna skola vara
åtföljda av styrkt avskrift. Tillika har i paragrafen inskjutits föreskrift, att
förklaring icke skall infordras i fall då uppenbart är att besvären icke kunna
till prövning upptagas. I detta sammanhang må anmärkas att om klagande
part icke fullgjort meddelat föreläggande att inkomma med protokoll i målet
denna försummelse icke utgör tillräcklig anledning att underlåta kommunikation
av besvären; protokollen kunna med laga verkan av klaganden inlämnas
när som helst före målets företagande till avgörande.

Den i förevarande paragraf för närvarande stadgade påföljden av underlåtenhet
att i rätt tid avgiva infordrad förklaring, nämligen att icke vidare
varda i målet hörd, har med hänsyn till möjligheten att talan i målet kan fullföljas
från hovrätten till högsta instans icke bibehållits. I stället har, i överensstämmelse
med vad som gäller med avseende å vanliga besvärsmål, upptagits
ett stadgande av innehåll att underlåtenheten icke skall föranleda uppehåll
med målets avgörande med mindre laga förfall visas.

56 §.

I denna paragraf har icke gjorts annan ändring än dels att i texten insatts
ett förtydligande tillägg av innehåll att besvärshandlingarnas överlämnande
till lantmätaren skall ske genom ägodelningsdomarens försorg och dels att för
underlåtenhet att i rätt tid avgiva förklaring stadgats samma påföljd som i
förslagets 55 §.

57 §.

I förevarande paragraf upptagas regler örn handlingarnas insändande till
hovrätten. Bestämmelsen i paragrafens sista punkt har tillkommit i ändamål
att undvika onödigt sändande av förrättningshandlingarna. Besvär som avses
i denna punkt äro nämligen ofta av beskaffenhet att kunna avgöras utan att
överinstansen har tillgång till förrättningsakten. Dessutom kan tillgång till
akten vara erforderlig för sakens fortsatta behandling i första instansen eller,
där denna meddelat slutligt utslag, för åtgärder som föranledas av utslaget.

60 §.

Av allmänna grunder lärer följa att stadgandena i 50 § andra punkten
samt 52 och 53 §§ örn rätt att fullfölja talan mot beslut av ägodelningsdomare

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

och ägodelningsrätt skola äga motsvarande tillämpning även i fråga om rätt
till talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål, dock med de inskränkningar
som kunna föranledas av stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken eller därav
att vederbörande lämnat första instansens beslut oklandrat. Uttrycklig föreskrift
härom torde icke vara erforderlig.

61 §.

Angående den föreslagna skyldigheten att ingiva styrkt avskrift av vissa
besvärshandlingar samt påföljden därest denna skyldighet försummas hänvisas
till vad som anförts beträffande 54 §.

Då klagande part underlåtit att ingiva hovrättens protokoll och utslag men
samma handlingar blivit av annan part ingivna eller från hovrätten översända
samt föreläggande att inkomma med dessa handlingar förty icke skall meddelas,
kan klaganden likväl bliva skyldig att bekosta avskrift som erfordras för
kommunikation med delägare.

62 §.

Utöver vad i 59 § stadgas örn översändande till ägodelningsdomaren av handlingar
i målet, när hovrätten meddelat slutligt utslag, erfordras motsvarande
föreskrift för det fall att ett av hovrätten under rättegången meddelat beslut
särskilt överklagats. Nu förevarande paragraf innehåller stadgande i sådant
avseende.

63 §.

Ifråga om föreskriften att föreläggande icke må meddelas där uppenbart
är att besvären icke kunna upptagas till prövning hänvisas till vad som anförts
beträffande motsvarande stadgande i 54 §.

64 §.

Denna paragraf innehåller regler huru förfaras bör, då klagande part sökt
tillstånd att fullfölja talan mot hovrättens utslag. I överensstämmelse med
vad som tillämpas i vanliga besvärsmål har den ordningen ansetts böra genomföras
att dispensfrågan skall avgöras innan förklaringar, i den mån sådana
erfordras, varda infordrade. Den föreslagna regeln angående översändande
av handlingar till ägodelningsdomaren, då efter dispensfrågans avgörande förklaringar
skola infordras, har utformats så att allenast sådana handlingar, över
vilka förklarandena skola höras, behöva sändas fram och åter.

65 §.

I enlighet med vad som förut framhållits böra förklaringar icke infordras,
då uppenbart är att besvären icke kunna upptagas till prövning. Då
i nu förevarande paragraf upptagits stadgande därom att hovrättens protokoll
och utslag i målet skola tillhandahållas klagandens motparter vid för -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 8.

klaringars infordrande, måste sagda protokoll och utslag vara tillgängliga för
att sadant infordrande skall kunna äga rum. Äro handlingarna icke tillgängliga
och fullgöres icke föreläggande att inkomma med desamma, blir följden
att ägodelningsdomaren har att insända handlingarna i målet till nedre justitierevisionen
utan dessförinnan företagen kommunikation. Underlätet fullgörande
av föreläggande att inkomma med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens
protokoll i målet utgör däremot icke tillräcklig anledning att
underlåta kommunikation; härom hänvisas till vad som anförts under 55 §.
Detsamma synes böra gälla med avseende å underlåtenhet att fullgöra föreläggande
enligt 30 kap. 36 § rättegångsbalken. För motparterna torde det
nämligen icke vara av den vikt att erhålla del av det i sådant föreläggande
avsedda fattigdomsbeviset, att kommunikation icke skulle kunna företagas även
om beviset ännu icke inkommit.

Beträffande andra och tredje styckena i paragrafen må anmärkas att den
avskrift av Konungens beslut, som jämlikt 64 § andra stycket skall översändas
till ägodelningsdomaren, bör åtfölja handlingarna i målet och att detta exemplar
därför icke bör översändas till delägarna, då förklaringar skola infordras
i den i 55 § stadgade ordning.

68 §.

Denna paragraf motsvarar den nuvarande 58 §. Den i sista stycket av nuvarande
58 § förekommande hänvisningen till 51 § har uteslutits på grund av
den förändrade lydelse, sistnämnda paragraf erhållit i förslaget.

69 §.

Att beslut av överlantmätare, varigenom fastställelse å avstyckningsförrättning
meddelats, icke får överklagas framgår för närvarande av 50 §. Som
emellertid den föreslagna ändrade avfattningen av sagda paragraf föranleder
därtill att den blir tillämplig allenast a beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt,
har i nu förevarande paragraf upptagits föreskrift i ämnet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och
7 §§ lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad.

3 KAP.

7 §.

^För fullständighetens skull har till paragrafen fogats ett nytt stycke, innehållande
föreskrifter angående meddelande av underrättelser rörande överrätts
beslut i sammanläggningsärenden. Det har därvid ansetts erforderligt att
meddela föreskrift örn byggnadsnämndens och fastighetsregisterförarens underrättande
ej blott da ansökan örn sammanläggning av överrätten bifallits
utan även da ett beslut, varigenom sadan ansökan bifallits, blivit av överrätten
upphävt.

Kungl. Majlis proposition nr 8.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni
1921 om ströängars indragande till kronan.

37 §.

Anledning synes icke föreligga att i hithörande nial tillåta fullföljd av
talan till hovrätt i vidsträcktare mån än som hittills kunnat ske vid talans
fullföljd till Konungen. Likaså synas föreskrifterna i andra stycket av förevarande
paragraf böra bibehållas med avseende å fullföljd av kronans talan
till hovrätt.

Nu gällande stadgande därom att besvär över ägodelningsrättens utslag i
hithörande mål skola vara avfattade i två exemplar hava ersatts av bestämmelser
angående skyldighet att ingiva styrkt avskrift av vissa besvärshandlingar.

39 §.

Att ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen icke bör fullfölja talan
emot hovrättens utslag i annat fall än då han finner synnerliga skäl till klagan
föreligga, lärer framgå av grunderna för stadgandet i 37 § tredje stycket.

Övriga förslag.

Närmare motivering torde icke erfordras.»

Föredraganden hemställer härefter att lagradets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga 1 till detta protokoll utvisar, matte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Henry Rooth.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 7 §, 16 kap. 5 och 7 §§, 19 kap. 22 §
samt 21 kap. 23, 36, 43, 44 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord a landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 21 kap. i lagen skall från och med avdelningen G hava följande ändrade
lydelse:

5 KAP.

7 §.

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,
skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt,
skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen
beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar gälla intill
dess förrättning för berörda ändamål blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställd.

16 KAP.

5 §•

Har laga---2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter
i samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga
kraft, i skifteshandlingarna införa de tillägg och ändringar, som av rättelsen
föranledas.

7 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett
exemplar av skifteskartan inom ett ar eller, där skifte avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut om fastställelse
av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet gälla
vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

Kungl. Majlis proposition nr S.

19 KAP.

22 §.

21 KAP.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,
i andra fall, än nu är sagt, ma, såvitt ej annat följer av bestämmelserna
i 68 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola
ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,
under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---blivit fastställt.

36 §.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i tredje
stycket av denna paragraf eller i 68 § annat föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda
anmärkningar, han må hava infordrat fran förrättningslantmätaren. I fråga
om yttrande, varom nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna---stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren,
i den mån ej föreskriften i andra stycket annat föranleder, bevis örn
fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om annan
förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av
Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Har över lantmätaren---beträffande överlantmätaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

46 §.

Har vid ^ jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det förrättningen blivit
genom laga kraft ägande beslut fastställd, att föranstalta därom, att angående
beloppet samt de tider, a vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder
gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i inteckningsboken.

G. Om fullföljd av talan mot ägodelningsrätts oell ägodelningsdomares
beslut i jorddelningsmål.

50 §.

Klagan må ej föras över ägodelningsdomares beslut i fråga örn jäv mot
förrättmngsman eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering
eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i
11 kap. 2 § andra stycket förmäles. Ej heller må, utom i fall varom i 52 §
sägs, klagan föras över beslut, varigenom ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning.

51 §.

Där ej efter vad i 50 § sägs vid ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares
beslut i jorddelningsmål skall förbliva, må talan mot sådant beslut fullföljas
bos hovrätten.

I fråga örn fullföljd av talan hos hovrätten skola, såvitt ej i denna lag eller
eljest i lag eller författning särskilda stadganden därom meddelas, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse rättegångsbalkens föreskrifter beträffande
fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut, med iakttagande därav, att
vad i 25 kap. 8 § rättegångsbalken sägs örn häradshövding skall gälla örn
ägo delnings domaren.

52 §.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom
samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
må överklagas av byggnadsnämnden. Om sådant beslut skall byggnadsnämnden
utan dröjsmål underrättas av ägodelningsdomaren.

_ •^ar> efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,
ägodelningsrätten meddelat fastställelse å förrättningen, må den, vilkens
besvär genom ägodelningsrättens utslag lämnats utan bifall, fullfölja
talan mot utslaget, dock allenast i den mån honom därigenom emot gått.

53 §.

Ilar fastställelse vägrats a jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke
blivit anförda, må klagan över ägodelningsrättens utslag fullföljas jämväl av
förrättningslantmätaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Innefattar eljest ägodelnings rätts beslut förpliktande för förrättningslantmätaren
att utan särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller
att gälda kostnad för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan
mot beslutet därutinnan.

54 §.

Talan, varom i 51 § första stycket sägs, föres genom besvär, vilka åtföljda
av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll skola ingivas till
ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets eller beslutets dag, denna
oräknad.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll
i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren
klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej
är hos hovrätten tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden
skall hava förlorat sin talan. Föreläggande, varom nu är sagt, må dock
ej meddelas, där av handlingarna uppenbarligen framgår att besvären icke
kunna till prövning upptagas.

55 §.

Då besvär sålunda inkommit, läte ägodelningsdomaren. där ej uppenbart
är att besvären icke kunna till prövning upptagas, genast efter klagotidens
utgång översända avskrifterna av besvärshandlingarna till den delägare, som
blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, örn denne är klagande
eller icke någon är utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder
eljest möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan,
på sätt i 3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar
från kungörandet till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till
hovrätten ställd förklaring över besvären, vid påföljd att underlåtenhet därutinnan
icke föranleder uppehåll med målets avgörande med mindre inom samma
tid visas laga förfall. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift
å den person, till vilken avskrifterna blivit översända.

56 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

återställande av handlingarna avgiva förklaring. Inkommer ej förklaring
inom föreskriven tid, må det ej föranleda uppehåll med målets avgörande med
mindre inom samma tid visas laga förfall.

57 §.

Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med protokoll
i målet eller att avgiva förklaring meddelats, föreläggandet fullgjorts eller
därför utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna
i malet till hovrätten. Avse besvären allenast ett under rättegången
eller i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet, som omförmäles i
16 kap. 10 § rättegångsbalken, skola dock förrättningshandlingarna insändas
endast därest hovrätten därom förordnar.

58 §.

Erfordras för utredning av teknisk fråga undersökning å marken, må hovrätten
uppdraga åt överlantmätare att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän
verkställa sådan undersökning. Örn underrättelse rörande
tiden för undersökningen samt örn ersättning åt ägodelningsnämndemännen
gälle vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola handlingarna
i målet tillika med en avskrift av utslaget ofördröjligen översändas till ägodelningsdomaren.
Därjämte skall en avskrift av utslaget tillställas förrättningslantmätaren.

H. Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål.

60 §.

I fråga om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål skola
i allt, varom ej i denna lag eller eljest i lag eller författning är särskilt stadgat,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse rättegångsbalkens föreskrifter
rörande fullföljd av talan mot hovrätts beslut.

61 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skola ingivas till
ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets eller beslutets dag, denna

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

oräknad. Vid besvären toge klaganden ej allenast Konungens befallningshavandes
bevis om nedsättning av de i 30 kap. 19 § rättegångsbalken föreskrivna
belopp utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt ägodelningsrättens
eller ägodelningsdomarens ävensom hovrättens i målet förda protokoll,
såvitt dessa handlingar ej jämlikt 59 eller 62 § skola av hovrätten översändas
till ägodelningsdomaren.

Vid besvären skall ock fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan samt av såväl
de i första stycket angivna handlingarna utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens
protokoll i målet som ock övriga till inlagan hörande handlingar,
vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras
över besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift.
Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra
ritningar, ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i
rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig
förrättning.

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av hovrätten under rättegången meddelat
beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,
genom vars försorg de handlingar i målet, vilka angå den genom beslutet avgjorda
frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll
skola översändas till ägodelningsdomaren.

63 §.

Föreläggande varom nu är sagt må ej meddelas, där uppenbart är att besvären
icke kunna till prövning upptagas.

64 §.

Har part inkommit med ansökan örn tillstånd att fullfölja talan i målet, skall
ägodelningsdomaren, sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande enligt
30 kap. 36 eller 41 § rättegångsbalken meddelats, efter det föreläggandet fullgjorts
eller därför utsatt tid tilländagått, insända samtliga handlingar i målet
till Konungens nedre justitierevision.

Sedan ansökningen prövats varde, där förklaring skall infordras över besvär
som anförts av sökanden eller annan klagande, besvären ävensom hovrättens
protokoll och utslag i målet samt övriga av klaganden i målet ingivna
handlingar, över vilka motparterna ej lämnats tillfälle att yttra sig,
tillika med avskrift av Konungens beslut till ägodelningsdomaren översända.
Av klaganden ingivna avskrifter av nu nämnda handlingar skola ock översändas.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

65 §.

över anförda besvär late ägodelningsdomaren snarast möjligt efter klagotidens
utgång eller, i fall som avses i 64 §, sedan de i andra stycket av samma
paragraf omförmälda handlingar till honom översänts, från klagandens motparter
infordra till Konungen ställda förklaringar; dock skola förklaringar icke infordras,
där uppenbart är att besvären ej kunna till prövning upptagas eller
där, oaktat föreläggande enligt 30 kap. 41 § rättegångsbalken meddelats och
den i föreläggandet utsatta tiden tilländagått, hovrättens protokoll och utslag
i målet icke inkommit.

När förklaringar skola infordras, skall vad i 55 och 56 §§ finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. I ty fall skola motparterna i den i samma paragrafer
angivna ordning jämväl tillhandahållas hovrättens protokoll och utslag i målet
samt de av hovrätten prövade, av klaganden ingivna handlingar, över vilka
motparterna icke lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där klaganden erhållit
Konungens tillstånd att fullfölja talan, Konungens därutinnan meddelade
beslut. Vad salunda är stadgat skall dock, där förklaringar skola infordras
i den i 55 § stadgade ordning, ej tillämpas å kartor, andra ritningar
eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, med mindre klaganden ingivit
styrkta avskrifter därav.

66 §.

_ Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med handling,
som avses i 30 kap. 36 eller 41 § rättegångsbalken, eller att avgiva förklaring
meddelats, föreläggandet fullgjorts eller därför utsatt tid tilländagått,
skall ägodelningsdomaren, i den män skyldighet därtill icke föreligger
redan enligt 64 §, till Konungens nedre justitierevision insända de hos ägodelningsdomaren
befintliga handlingarna i målet.

67 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,
som dragits under Konungens prövning.

I. Om förfarandet i vissa avstyekningsmål.

68 §.

I mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 §
andra stycket sägs, skall saväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt
och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §
sägs, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras
av Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Är någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande
fullföljd av talan mot sådant beslut vad i 19 § första stycket stadgas
äga tillämpning; och gälle örn fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut
i denna lag är bestämt.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, varom
i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50, 52 och 53 §§ i detta kapitel
stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

69 §.

Mot beslut, varigenom överlantmätare meddelat fastställelse å avstyckningsförrättning,
må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att i fråga örn fullföljd
av talan mot utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga
tillämpning.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen den 12
maj 1917 örn fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

2 KAP.

10 §.

Sedan förrättningsmannen---till handa.

Beträffande förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade

1 Senaste lydelse se SFS 1931:143.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G och H i lagen örn
delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton---framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.

3 KAP.

3§.

Sammanläggning enligt---2 § jordabalken.

Är område---återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren---ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet i ärende som här avses samt talan mot däri meddelade
beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G och H i lagen
örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §.

Så snart---örn beslutet.

Örn ansökningen---i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom---för registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen d''en 22 juni 1921 (nr 378)
om ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 örn ströängars
indragande till kronan skola erhålla följande ändrade lydelse:

37 §.

över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende än såvitt
fråga är, huruvida och i vilken omfattning ströängar skola till kronan in -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

dragas. Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger
att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden i ägodelningsrätten
ingiva sina till hovrätten ställda besvär.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av hesvärsinlagan jämte därtill hörande
handlingar utom ägodelningsrättens protokoll, vid äventyr att klaganden
eljest har att gälda lösen för erforderlig avskrift. Vad sålunda är stadgat
äge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar, ej heller å
handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller
handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning.

Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande hos
hovrätten, har han att i god tid före besvärstidens utgång till ombudsmannen
och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning av sagda skäl
ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag samt handlingarna i ärendet;
och skola dessa för sådant ändamål på anmälan tillhandahållas honom av ordföranden.
Har dylik framställning gjorts, äger ombudsmannen, där även han
finner synnerliga skäl till klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan
mot utslaget.

Hava besvär anförts av ombudsmannen, skola avskrifterna av besvärshandIingarna
genom ordförandens försorg tillställas fastighetens ägare eller den,
som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna. När besvär anförts av
annan än ombudsmannen, har ordföranden att låta besvären jämte övriga handlingar
tillställas ombudsmannen.

Efter det delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till hovrätten ställd
förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen till ordföranden
ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda tiden tilländagatt
eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna av ordföranden insända
till hovrätten.

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål
örn ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende är
föreskrivet i fråga om skiftesmål; dock skall, då förklaring i anledning av
besvär över hovrättens utslag infordras, vad i 37 § fjärde och femte styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning under iakttagande av att de avskrifter,
som skola delgivas i den i 37 § fjärde stycket första punkten stadgade ordning,
skola omfatta jämväl hovrättens protokoll och utslag i målet samt de av hovrätten
prövade, av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten icke
lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där klaganden erhållit Konungens
tillstånd att fullfölja talan, Konungens därutinnan meddelade beslut. Vid
delgivning i sist angiven ordning skola likväl undantagas kartor och andra
ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, där ej klaganden ingivit
styrkta avskrifter därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att i fråga örn fullföljd
av talan mot utslag, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.
_

Kungl. Majlis proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
lantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i målet. I
fråga örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut
gälle vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i---beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

Är fråga örn område---särskilt namn.

Är fråga örn annat---varder avskild.

Om beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 jani 1926
(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning
av fastigheter å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1929: 54.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

15 §.

Sedan ärendet---om sammanläggningen.

Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är örn sammanläggning med fastighet av ägovidd, som
för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang med fastställelse
å avstyckningen, därom skils i lagen örn delning av jord å landet. Ankommer
fastställelseprövningen å Konungens befallningshavande, må förordnande
örn sammanläggningen ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga
kraft ägande beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat---i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger--— angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

19 §.

Örn utgången---skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren---beslutet däri.

21 §.

I fråga örn talan mot beslut i sammanläggningsärende skola bestämmelserna
i 21 kap. lagen örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Har ansökning örn sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen
sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, åge jordbrukskommissionen överklaga
beslutet, där hinder mot fullföljd av talan eljest icke föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 99)

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Härigenom förordnas, att 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla följande
ändrade lydelse:

16 §.

iVad i 21 kap. avdelningarna G och H lagen örn delning av jord å landet
stadgas örn talan mot beslut i jorddelningsmål skall, utom såvitt angår byggnadsnämnds
klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet, i tilllämpliga
delar gälla i fråga om mål, som jämlikt denna lag skola prövas av
ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.

17 §,

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det beslut
örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft till envar av jordägarna
utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande honom tillhörig
fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen å utdraget
avskrift av beviset om fastställelse^ Utdraget må tillställas jordägare
med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Bilaga 2.

Mål å nedre justitierevisionens samtliga rotlar enligt Sveriges officiella statistik.

Å r	Inkomna	Avgjorda och avskrivna	Balans till följ. år
Revi- sions- mål	Besvärs-o. under-st. mål	Summa	Revi- sions- mål	Besvärs-o. under-st. mål	Summa	Revi- sions- mål	Besvärs-o. under-st. mål	Summa
1911 ....	648	831	1,479	572	867	1,439	1,261	678	1,939
12 ... .	811	1,001	1,812	627	840	1,467	1,445	839	2,284
13 ... .	737	958	1,695	650	883	1,533	1,538	931	2,469
14 ... .	730	886	1,616	607	881	1,483	1,661	936	2,597
15. . . .	716	863	1,579	676	871	1,547	1,701	927	2,628
16 ... .	393	498	891	769	800	1,569	1,325	625	1,950
17 ... .	354	430	784	730	683	1,413	949	369	1,318
18. . . .	430	624	1,054	713	627	1,340	666	365	1,031
19 ... .	478	736	1,214	566	688	1,254	578	409	987
20 ... .	506	630	1,136	584	765	1,349	500	273	773
21 ... .	535	665	1,200	598	685	1,283	438	251	689
22 ... .	552	509	1,061	589	562	1,151	401	197	598
23 ... .	767	615	1,382	616	629	1,245	553	184	737
24 ... .	710	564	1,274	648	557	1,205	615	189	804
25. . . .	612	560	1,172	630	557	1,187	597	192	789
26 ... .	573	580	1,153	548	534	1,082	621	237	858
27 ... .	554	623	1,177	546	577	1,123	629	282	911
28. . . .	545	584	1,129	492	551	1,043	682	315	997
29 ... .	537	736	1,273	601	648	1,249	618	403	1,021
30 ... .	459	743	1,202	505	700	1,205	572	446	1,018
31 ... .	420	724	1,144	482	760	1,242	510	410	920
32 ... .	417	863	1,280	467	753	1,220	460	520	980
33 ... .	419	825	1,244	398	790	1.188	481	555	1,036

Bilaga 3.

Skiftesmål i nedre justitierevislonen.

1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Balans vid årets början ... 30 60 108 129 191 225 191 215

Inkomna mål:

Enaittarmål......... 27 98 55 49 50 62 39 46

Gräns- och äganderättstvister . — — 4 41 41 43 48 44

Övriga skiftesmål ......34_34_37__77___66_____44 "5____78

Summa inkomna mål 61 132 96 167 157 149 162 168

Avskrivna och avgjorda mål . 31 84 75 105 123 183 138 138

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga 4.

Skiftesmål å nedre justitierevisionens rotlar enligt den officiella statistiken.

r Inkomna Avgjorda och avskrivna

1911...................90 101

12 ................... 76 66

13 ................... 68 87

14 ................... 63 89

15 ................... 76 73

16 ................... 90 96

17 ...................64 93

18 ................... 63 43

19 ................... 48 62

20 ................... 60 51

21 ................... 63 67

22 ................... 69 56

23 ................... 98 H5

24 ................... 76 89

25 ................... 70 64

Bilaga 5.

Till ägodelningsrätterna inkomna stämnings- oell besvärsmål.

Till ägodelningsrätter inom 1928 1929 1930 1931 1932

Svea hovrätts område.........141 192 158 133 437

Göta hovrätts område.........168 Ilo 105 105 105

Skånska hovrättens område.......41 50 30 66 47

Summa 350 352 293 304 289

Av ägodelningsrätterna avgjorda mål, som inkommit genom underställning.

Till ägodelningsrätter inom 1928 1929 1930 1931 1932

Svea hovrätts område......... 67 116 142 142 148

Göta hovrätts område......... 28 40 41 51 53

Skånska hovrättens område.......11 10 n g 43

Summa 106 166 194 201 214

Av Högsta domstolen avgjorda skiftesmål enligt den officiella statistiken.

Från ägodelningsdomare och „„__

ägodelningsrätter inom 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Svea hovrätts område....... 37 46 74 404 g4 7g

Göta hovrätts område....... 26 50 43 50 39 47

Skånska hovrättens område.....14 9 7 29 10 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga 6.

Till hovrätterna inkomna mål under åren 1924—1933.

Å r	Vädjade inål och instämda tvistemål	Besvärsmål, underställningsmål, fiska-liska aktioner och andra brottmål
Svea hovrätt	Göta hovrätt	Skånska hovrätten	Svea hovrätt	Göta hovrätt	Skånska hovrätten
1924 ....	1,880	926	690	2,207	900	610
25 ... .	1,920	1,005	597	2,290	1,004	610
26 ... .	1,827	844	535	2,183	958	542
27 ....	1,737	791	489	2,289	1,128	591
28 ... .	1,674	812	495	2,303	1,035	590
29 ... .	1,633	760	520	2,437	1,073	551
30 ... .	1,551	658	497	2,553	978	577
31 ... .	1,619	645	453	2,621	1,146	630
32 ... .	1,528	663	448	2,679	1,249	630
33 ... .	1,641	696	467	2,885	1,268	661

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 november
1934.

Närvarande:
justi tierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 28 september
1934, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 (nr
378) örn ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Sten Vallquist.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Justitieråden Appelberg, Geijer och Bagge:

I likhet med högsta domstolens övriga ledamöter uttalade vi oss vid behandling
av den i departementschefens anförande omnämnda remissen för en sådan
ändring av skifteslagstiftningen att alla skiftesmål bleve underkastade samma
instansordning som gäller för de allmänna rättegångsmålen, varjämte vi i valet
mellan de olika sätten för mellaninstansens anordnande anslöto oss till den
mening enligt vilken skiftesmålen i andra instans skulle upptagas av den hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

rätt till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten kör. Vad sedermera i detta
lagstiftningsärende förekommit har icke föranlett oss att vid det förnyade övervägande,
som vi inom lagrådet ägnat dessa frågor, frångå vår nämnda ståndpunkt.
Mot huvudgrunderna i de remitterade förslagen hava vi följaktligen
intet att erinra, dock att beträffande förslaget till ändring i ströängslagen hänvisas
till vad beträffande detta förslag yttras.

Regeringsrådet Kellberg förklarade sig dela den uppfattning örn förslagens
huvudgrunder som uttalats av lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

2 1 kap.

Lagrådet:

Beträffande kapitlets allmänna uppställning från och med rubriken G samt
innehållet av 50—53 §§ är följande att erinra.

Jorddelningslagen innehåller i förevarande kapitel en avdelning, rubricerad
»G. Om fullföljd av talan mot beslut i jorddelningsmål». Där avhandlas i
50—53 §§ själva fullföljdsrätten samt i efterföljande paragrafer förfarandet
vid fullföljden. I förslaget har rubriken ävensom vissa av de under densamma
införda stadgandena ändrats sa att den ifrågavarande avdelningen uttryckligen
skall avse endast fullföljd av talan mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares
beslut i jorddelningsmål. I anslutning därtill har dels i kapitlet
införts en ny avdelning, betecknad med bokstaven H och innehållande
regler örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål, och dels i
en efterföljande, med bokstaven I betecknad avdelning i samma kapitel, vilken
avhandlar förfarandet i vissa avstyckningsmål, upptagits en ny paragraf
(69 §), som innehåller — vad enligt gällande lag lärer följa omedelbart av
50 § — att beslut, varigenom överlantmätare meddelat fastställelse a avstyckningsförrättning,
icke må överklagas.

Genom denna gruppering och den avfattning, som de särskilda stadgandena
i samband därmed erhållit, har en viss oklarhet kommit att vidlåda förslaget.
Enligt vad i departementschefens motivering anförts, är meningen den att
stadgandena i 50 § andra punkten samt 52 och 53 §§ om rätt att fullfölja
talan mot beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt skola äga motsvarande
tillämpning i fråga örn rätt till talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål,
dock med de inskränkningar som kunna föranledas av stadgandena i 30
kap. rättegångsbalken eller därav att vederbörande lämnat första instansens
beslut oklandrat. Det har i motiveringen uttalats att detta skulle följa av allmänna
grunder och att uttrycklig föreskrift därom skulle vara obehövlig. Att
berörda rättsregler böra gälla också i fråga örn rätt till talan mot hovrätts
beslut finner lagrådet vara riktigt, men lagrådet kan icke instämma i uttalandet
att uttryckligt stadgande därom icke erfordras. För det fall att

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hovrätten fastställt en oklandrad förrättning, som ägodelningsrätten vägrat
att fastställa, vore det icke alldeles otänkbart att rätt till fullföljd mot hovrättens
beslut kunde anses vara för handen. Att byggnadsnämnd tillagts rätt
att överklaga ägodelningsrätts fastställelsebeslut utgör icke i och för sig tillräckligt
skäl att anse nämnden äga motsvarande rätt beträffande ett dylikt
beslut av hovrätt. De anförda exemplen, vilka ingalunda äro ensamstående,
torde ådagalägga att man knappast kan undvara uttryckliga bestämmelser i
förevarande hänseenden då fråga är örn fullföljd mot hovrätts beslut. Det
vill synas som örn en komplettering av förslaget härutinnan enklast skulle
kunna ske pa det sättet att samtliga de regler, som avse rätten överhuvud taget
att överklaga beslut i jorddelningsmål, sammanföras till en avdelning med
särskild rubrik samt reglerna örn förfarandet vid fullföljden — varunder då
kunna inbegripas stadganden örn att under rättegång meddelat beslut skall
särskilt överklagas därefter behandlas i skilda avdelningar med rubriker
lämpade efter denna uppställning.

Iakttages vad lagrådet nu förordat, synes för vinnande av större överskådlighet
uppställningen av bestämmelserna i förslagets 50—53 §§ böra sålunda
förändras att dessa paragrafer komma att innehålla, 50 § allenast det nuvarande
stadgandet i första punkten, 51 § reglerna angående rätt att klaga över
meddelad fastställelse, 52 § vad örn lantmätares rätt att klaga bör gälla samt
53 § stadganden örn att talan, där ej enligt bestämmelserna i föregående paragrafer
vid beslut i jorddelningsmål skall förbliva, ma förås över ägodelningsdomares
och ägodelningsrätts beslut hos hovrätten och över hovrättens beslut
hos Konungen, i samband varmed bör komma till uttryck, att i fråga om klagan
över hovrätts beslut rättegångsbalkens föreskrifter örn särskilda inskränkningar
i fullföljdsrätten skola äga motsvarande tillämpning. Den i förslagets
52 § upptagna bestämmelsen angående byggnadsnämnds underrättande
örn fastställelsebeslut, vilken bestämmelse, därest den av lagrådet nu förordade
uppställningen följes, icke har sin plats i avdelning G, bör insättas på
annat ställe, förslagsvis 38 §.

50—53 §§.

Lagrådet:

I fråga örn uppställningen och innehållet av dessa paragrafer hänvisas till
det ovan anförda.

54 §.

Lagrådet:

Under förutsättning att vad lagrådet hemställt angående den allmänna uppställningen
av 21 kap. och ändringar i 50—53 §§ vinner beaktande, bör innehållet
av andra stycket i 51 § överflyttas till första stycket av förevarande
paragraf, som för sådant fall dessutom bör i erforderlig mån jämkas.

^Med förslaget torde avses att föreläggande, varom i denna paragraf stadgas,
på föranstaltande av ägodelningsdomaren skall tillställas klaganden. Enligt
lagrådets mening bör detta komma till uttryck i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Det har i tillämpningen visat sig att jorddelningslagens föreskrifter om att
besvär skola ingivas »till ägodelningsdomaren» kunna giva anledning till tvekan
örn deras rätta innebörd. Belysande i detta avseende är särskilt ett rättsfall
som finnes refererat i Nytt Juridiskt Arkiv år 1932 sid. 706. Besvären
hade i där avsett fall ingivits å sista fataliedagen i ägodelningsdomarens bostad
under hans bortovaro å tjänsteresa och först dagen därpå framlämnats till honom.
Tre ledamöter i högsta domstolen, i enlighet med vilkas votum Kungl.
Maj :ts utslag avfattades, ansågo målet desert, under det att tre ledamöter funno
besvär rätteligen vara anförda. Då ett sådant omröstningsresultat måste
anses giva vid handen att lagen lider av otydlighet, synes det, i synnerhet som
frågan till följd av den nu tilltänkta omläggningen av förfarandet i jorddelningsmålen
erhåller ökad räckvidd, vara lämpligt att i förevarande sammanhang
taga under övervägande behovet och möjligheten av att i det berörda hänseendet
giva hithörande lagbestämmelser ett innehåll som i högre grad än nu
gällande regler skänker fullföljdsförfarandet stadga och betryggar fullföljdsrätten.
Till vilket resultat ett sådant övervägande bör leda är emellertid utan
föregående utredning vanskligt att bedöma. Uppenbarligen skulle ett stadgande
— hämtat från de förebilder som förfarandet såväl vid överdomstolarna
som också i de administrativa besvärsmålen erbjuder—att besvären före visst
klockslag skola vara inkomna å ägodelningsdomarens expedition vara ägnat att
skapa enkelhet och klarhet. Emot införandet av ett sådant stadgande kunna
måhända ur andra synpunkter invändningar göras, bland annat av det skälet
att det torde hava ingått i allmänna medvetandet att ägodelningsdomaren även
utanför sin expedition, exempelvis å tingsstället, mottager besvär. Lagrådet
har i sakens nuvarande läge icke funnit lämpligt att inlåta sig på ett mera ingående
bedömande av förevarande fråga, men har å andra sidan ansett sig icke
böra underlåta att fästa uppmärksamheten å densamma.

Justitierådet Geijer:

För den händelse sistberörda spörsmål icke anses böra upptagas i den utsträckning
som ovan antytts, kan såsom en möjlig utväg framhållas, att i 14 §
av förevarande kapitel införes ett stadgande därom att besvär, som inom föreskriven
tid inkommit å ägodelningsdomarens expedition, skola anses hava inom
samma tid kommit honom tillhanda. Därmed skulle, även örn all oklarhet icke
bleve avlägsnad, den fördelen i allt fall vinnas att lagen gåve de rättssökande
anvisning på en, oberoende av ägodelningsdomarens eller hans biträdens bortovaro,
giltig plats för besvärens avlämnande, samtidigt som nu förefintliga möjligheter
att annorstädes tillställa ägodelningsdomaren desamma hölles öppna.

55 §.

Lagrådet:

Av 54 § i förslaget framgår att klagandens skyldighet att ingiva styrkt avskrift
av besvärshandlingarna icke har avseende å kartor och andra ritningar
eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet. Bestämmelserna i förevarande
paragraf innehålla intet som antyder att, i händelse avskrift av dylika vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

besvären fogade handlingar icke ingivits, de icke klagande delägarna skola
få kännedom örn förefintligheten av dessa handlingar. För avhjälpande av
denna brist bör lämpligen i förevarande paragraf intagas föreskrift därom, att
det skall åligga ägodelningsdomaren att vid översändandet av avskrifterna av
besvärshandlingarna meddela uppgift å de handlingar varav avskrift ej verkställts
på grund av angivna bestämmelse i 54 §.

57 §.

Justitierådet Geijer:

Förslaget innehåller lika litet som nu gällande lag någon föreskrift huru
ägodelningsdomaren skall förfara med handling, vilken kommer honom tillhanda
först efter det han jämlikt förevarande paragraf eller någondera av
64 och 66 §§ insänt handlingarna i målet till den högre instansen. I brist på
dylik föreskrift torde det få anses åligga ägodelningsdomaren att genom
tjänsteförsändelse vidarebefordra handlingen. Hittills har det icke försports
att några egentliga olägenheter därav uppstått, men örn förslaget genomföres,
torde man i sådant avseende hava att räkna med en i viss mån förändrad
situation. När fråga blir om överklagande jämväl av utslag, vilka meddelats
av hovrätt, ökas uppenbarligen de fall, då ett försenat ingivande av handlingar
kan förekomma. Det är desto antagligare att detta kommer att göra
sig märkbart gällande som hovrättens protokoll och utslag ävensom bevis örn
fattigdom icke äro för parterna lika lätt tillgängliga som de av ägodelningsdomaren
själv förda protokollen, vadan det är sannolikt att förelägganden för
handlingars införskaffande komma att erfordras betydligt oftare än nu är
fallet liksom även att dröjsmål utöver den förelagda tiden med handlingars
ingivande komma att bliva vanligare. Även örn sålunda en ökning i domarens
arbete, i den mån det består i befattningstagande med försenade handlingar,
kan förväntas, är det emellertid mindre ur sådan synpunkt som förslaget i
förevarande del väcker betänklighet. Större avseende måste fästas vid att det
knappast är väl förenligt med en domares ställning, örn det i mera avsevärd
utsträckning inträffar att förvarandet av parters talan i fall då förelägganden
givits eller beaktandet i övrigt av parters inlagor och skriftliga bevis beror
av den skyndsamhet som ägodelningsdomaren iakttager vid översändandet av
dylika till honom efter den ordinarie tiden eller, då föreläggande skett, efter
utgången av den förelagda tiden inkomna handlingar. Det är ock i sig självt
föga rimligt att en part, som underlåtit att ställa sig till efterrättelse meddelat
föreläggande att ingiva en handling, sedermera skall äga påfordra ägodelningsdomarens
extra ordinära och för parten kostnadsfria ämbetsåtgärd för handlingens
befordrande till vederbörande överdomstol. Fara värt är även att en
oinskränkt frihet i förevarande hänseende låter det för parterna framstå såsom
mindre angeläget att fullgöra ingivandet inom behörig tid. Därav följer lätt
nog att föreläggandena komma att fullgöras först sedan akten i målet insänts
till överinstansen; och då enligt förslaget, såsom tillbörligt är, frånvaron av
hovrättens utslag och protokoll — till skillnad från vad som nu gäller och
enligt förslaget skall gälla i fråga örn protokoll förda vid den första instan -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

sen •—- utgör hinder för förklarings infordrande, leder detta i sin ordning till
att det icke sällan skall inträffa att akten i målet måste återsändas till ägodelnings
domaren för sådan åtgärds vidtagande. Ett processförfarande, vari
såsom någonting icke ovanligt ingår ett dylikt sändande av handlingar fram
och åter, är uppenbarligen icke fullt tillfredsställande.

En effektiv utväg, dock endast såvitt angår de fall då föreläggande meddelats
klaganden, att förebygga de nu berörda olägenheterna vore tydligen ett
stadgande av innehåll att partens talan oåterkalleligen gått förlorad örn den
handling som avses med föreläggandet icke inkommit till ägodelningsdomaren
senast då denne till den högre instansen översänder akten i målet. Detta
skulle dock innebära en alltför stor avvikelse från gällande rätt och kan icke
tillrådas. Däremot torde det vara möjligt att verka i den åsyftade riktningen
genom att i envar av 57, 64 och 66 §§ tillägga ett andra stycke av innebörd
att, örn part vill åberopa handling som icke kommit ägodelningsdomaren tillhanda
före handlingarnas insändande jämlikt första stycket, det ankommer på
parten själv att ombesörja dess ingivande till den högre instansen. Av praktiska
skäl synes det lämpligt att i samband därmed stadga att, örn handling
efter sagda tid inkommit till ägodelningsdomaren och å dennes expedition
finnes anställd kommissionär som äger att mot ersättning av part tillhandagå
med dylik handlings insändande till den högre instansen, ägodelningsdomaren
skall för sådant ändamål överlämna handlingen till kommissionären. Örn dylika
bestämmelser, vilka synas böra kompletteras med vissa tillägg till dcmsagestadgans
föreskrifter örn kommissionär, tillika givas det innehållet att
föreläggande att förete viss handling eller avgiva förklaring skall innehålla
erinran örn vad sålunda är stadgat, torde ökad utsikt vinnas att parterna skola
finna med sin fördel förenligt att inkomma med handlingarna i behörig tid.

Regeringsrådet Kellberg:

Även jag finner förslaget i förevarande delar icke fullt tillfredsställande.
De olägenheter vilka, på sätt justitierådet Geijer närmare utvecklat, vidlåda
här ifrågavarande bestämmelser sammanhänga därmed, att de förberedande
åtgärder som påkallas i anledning av anförda besvär ansetts böra, liksom för
närvarande är fallet, åvila ägodelningsdomaren. Ett brytande med hittills
tillämpade grundsatser på denna punkt och anordnande av fullföljdsförfarandet
helt i överensstämmelse med vad som gäller för vanliga rättegångsmål
torde ej kunna anses tillrådligt. Att härav vissa mindre önskvärda konsekvenser
uppkomma, synes icke kunna undvikas utan tillgripande av åtgärder,
vilkas lämplighet måste starkt ifrågasättas. Med avseende härå och då de angivna
olägenheterna icke kunna väntas bliva av någon större betydelse, anser
jag nu berörda förhållanden icke böra föranleda ändring av förslaget.

Lagrådet:

Enligt andra punkten skola förrättningshandlingarna insändas endast därest
hovrätten därom förordnar. Emellertid kunna fall förekomma då det vid
insändandet av övriga handlingar i målet står klart för ägodelningsdomaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

att hovrätten bör äga tillgång till förrättningshandlingarna. För sådant fall
synes det innebära en onödig omgång att hovrättens förordnande örn deras insändande
skall avvaktas. I lagtexten bör därför göras tillägg, utmärkande
att förrättningshandlingarna skola insändas även i det fall att ägodelningsdomaren
finner uppenbart att desamma äro för hovrätten behövliga.

59 §.

Lagrådet:

Med föreskriften i denna paragraf att, samtidigt som handlingarna översändas
till ägodelningsdomaren, en avskrift av hovrättens slutliga utslag tilllika
skall tillställas denne, åsyftas att ägodelningsdomaren skall få kännedom
om utslaget för verkställande av vissa honom åliggande åtgärder. Då i 61 §
stadgas skyldighet för klagande att vid besvären foga vissa handlingar, däribland
hovrättens utslag, så vitt dessa handlingar ej jämlikt 59 eller 62 § skola
av hovrätten översändas till ägodelningsdomaren, kan tvekan uppstå huruvida
med sistnämnda förbehåll avses även sådan avskrift av hovrättens utslag som
jämlikt 59 § skall översändas. Förslagets mening lärer, emot vad avfattningen
närmast giver vid handen, vara den, att i följd av denna avskrifts
insändande klaganden är fri från skyldighet att ingiva hovrättens utslag.

Huruvida sakligt sett en anordning sådan som den avsedda bör godtagas,
kan med fog ifrågasättas. Därest föreskriften i förevarande paragraf bleve
fullständigad sa att i samtliga fall avskrifter av hovrättens beslut och protokoll
skola översändas till ägodelningsdomaren, skulle man visserligen erhålla
en utväg att undgå de olägenheter, som — enligt vad av lagrådets ledamöter i
särskilda yttranden vid 57 och 63 §§ framhålles — eljest vid försummelse från
klagandens sida att ingiva dessa handlingar kunna uppstå. Men mot ifrågavarande
anordning kan invändas dels att en dylik utvidgning av skyldigheten
att översända avskrifter skulle i sådana fall då talan mot hovrättens utslag
ej komme att fullföljas föranleda onödigt utskrivande av handlingar
och dels att anordningen skulle, utan att tillräckliga skäl därför kunna anföras,
för klaganden medföra en lättnad som i andra rättegångsmål ej ansetts
böra beredas en klagande part. Lagrådet anser sig därför icke böra
förorda en sådan anordning.

Örn alltså, enligt vad lagrådet anser riktigast, klagande i skiftesmål bör liksom
i andra mål ha skyldighet att tillhandahålla överklagade hovrättsutslaget,
synes lämpligast att för tydliggörande härav föreskriften i 59 § örn översändande
av hovrättens utslag får utgå. Denna föreskrift är av sådan art, att
den lika väl kan givas i instruktionell väg, i vilket hänseende kan erinras om
att förslaget i likhet med gällande lag saknar föreskrift örn insändande av
Kungl. Maj :ts utslag i skiftesmål och således måste anses utgå från att dylik
föreskrift skall, pa sätt redan nu är fallet, givas i instruktionen för nedre justitierevisionen.
På grund härav och då efter förslagets antagande stadgandet
i Kungl, cirkuläret den 11 april 1924 örn översändande i vissa fall av hovrätts
dom eller utslag blir tillämpligt även å hovrätts utslag i skiftesmål, torde vidare
föreskrift vara onödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
61 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i första stycket örn vad som skall fogas vid besvären brista
enligt lagrådets mening i erforderlig fullständighet, i det att däri, utom överklagade
beslutet och vissa protokoll, nämnes endast nedsättningsbevis men ej
sådana i 30 kap. 36 och 37 §§ rättegångsbalken omförmälda handlingar som i
där avsedda fall böra bifogas besvären. För avhjälpande av denna brist bör
lämpligen, i stället för de föreslagna bestämmelserna i andra punkten av första
stycket, insättas en allmän regel av innebörd att vad i 30 kap. 35—37 §§ rättegångsbalken
är stadgat örn skyldighet att vid besvär foga vissa handlingar
skall äga motsvarande tillämpning utom så vitt fråga är örn handling som
jämlikt 59 eller 62 § i förevarande kapitel skall av hovrätten översändas till
ägodelningsdomaren.

Såframt med iakttagande av vad sålunda anförts andra punkten i första
stycket undergår ändring, synes lämpligast att i andra stycket uttryckligen
utsäges att vid besvären skola fogas, utöver vad av bestämmelsen i första
stycket följer, tillika styrkta avskrifter av besvärsinlagan, hovrättens protokoll
och utslag, nedsättningsbevis eller myndighets intyg örn fattigdom,
så ock av de inlagor och skriftliga bevis som klaganden må ingiva, dock med
det undantag som föranledes av stadgandet i sista punkten.

63 §.

Lagrådet:

Liksom i 54 § bör i förevarande paragraf komma till uttryck att föreläggande
skall tillställas klagande på föranstaltande av ägodelningsdomaren.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

I fråga örn föreläggande för klagande part att inkomma med felande protokoll
eller utslag innehåller jorddelningslagen samma regler som rättegångsbalken,
och förslaget gör ingen avvikelse härutinnan. Försummelse att fullgöra
föreläggandet skall alltså icke i och för sig föranleda talans förlust;
först örn vid målets företagande till avgörande de med föreläggandet avsedda
handlingarna saknas, blir målet desert. Däremot föreligger olikhet mellan
förfarandet i vanliga rättegångsmål och i jorddelningsmål därutinnan att i
förstnämnda mål förklaring från klagandens motpart icke infordras innan
infordrade handlingar inkommit under det att i jorddelningsmål dylik åtgärd
vidtages oavsett att ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll
ej av klaganden ingivits. Förslaget ställer sig beträffande fullföljd av mål
till hovrätten på enahanda ståndpunkt; däremot innefattar förslaget såvitt
angår förfarandet vid fullföljd från hovrätten skiljaktighet i det avseendet att
förklaring icke skall infordras i det fall att det är hovrättens protokoll och
utslag som saknas. Skiljaktigheten beror uppenbarligen på, att motparterna
anses äga befogat anspråk att genom klagandens försorg få kännedom om
innehållet i dessa handlingar för att kunna yttra sig över besvären. Örn nu

Bihang till rilcsdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr S. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nämnda handlingar trots föreläggandet icke ingivas i behörig tid till ägodelningsdomaren,
har han att insända akten i befintligt skick till nedre justitierevisionen.
Klaganden är emellertid icke avskuren från möjlighet att sedermera
inkomma med handlingarna; och inkomma de till nedre justitierevisionen
innan målet företagits till avgörande — något som på grund av ordningen
för målens föredragning inför högsta domstolen kan dröja åtskillig tid — blir
följden att akten skall återsändas till ägodelningsdomaren för infordrande av
förklaring.

En dylik anordning av förfarandet medför olägenheter i två avseenden; dels
kan den föranleda ett sändande fram och tillbaka av handlingar, som icke
synes böra ifrågakomma, och dels försättes ägodelningsdomaren, örn de felande
handlingarna ingivas till honom efter aktens insändande, i den belägenhet
att det beror av den skyndsamhet, med vilken han eftersänder de ingivna handlingarna,
huruvida målet skall bliva desert eller ej. Det är föga rimligt att
något sådant som parts förlust av talan skall bero av dylik omständighet.
Visserligen förhåller det sig formellt sett på samma sätt nu såvitt angår ägodelningsrätts
eller ägodelningsdomares protokoll vid fullföljd av talan hos
Kungl. Maj:t, men i praktiken lär det ytterst sällan förekomma att vid insändandet
av akten till nedre justitierevisionen utdrag av de av ägodelningsdomaren
själv förda protokollen icke bifogas. Annorlunda kan förhållandet
komma att bliva i fråga örn hovrättens protokoll och utslag, som måste av parten
införskaffas från hovrätten, och man måste därför räkna med att föreläggande
beträffande sådana handlingar understundom icke blir behörigen
fullgjort.

Enda effektiva utvägen att avhjälpa nu nämnda olägenheter torde vara att
stadga att, därest hovrättens protokoll och utslag icke inkomma inom förelagd
tid, påföljden av talans förlust inträder omedelbart. Ett sådant stadgande
innefattar väl i viss mån avvikelse från nu gällande grundsatser. Men denna
avvikelse är i själva verket endast skenbar. Det är nämligen att märka att
den nu enligt vår rätt gällande regeln att talans förlust inträder icke vid den
förelagda tidens utlöpande utan först örn de med föreläggandet avsedda handlingarna
icke äro tillgängliga vid målets företagande till avgörande måste anses
vila på den principen att en så sträng påföljd som talans förlust bör inträda
först örn de ifrågavarande handlingarna saknas vid det tillfälle då de skola
komma till användning. Tillämpar man denna princip på det fall att klagande
i jorddelningsmål underlåtit inkomma med hovrättens protokoll och utslag inom
förelagd tid, och tager man därvid i beaktande, att ägodelningsdomaren handhar
den förberedande behandlingen av besvärsmålen icke å vederbörande överinstans
vägnar utan såsom fristående myndighet, vadan rationellt sett hela
det förberedande förfarandet bör vara avslutat då ägodelningsdomaren sänder
alla handlingarna ifrån sig, ledes man fram till att, då hovrättens protokoll
och utslag icke i målet inkommit när den i föreläggandet bestämda tiden utgår
och kommunikation alltså icke, såsom förslaget avser, kan ske senast omedelbart
efter nämnda tids utgång, rätt att sedermera få inkomma med dessa handlingar
icke bör tillkomma klaganden och alltså förlust av klagan då bör inträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

I anslutning till det nu sagda förordas sådan ändring i nu förevarande paragraf
att, såvitt fråga är om föreläggande att inkomma med hovrättens protokoll
och utslag, det äventyr stadgas att, därest sådan handling icke i målet inkommit
till ägodelningsdomaren vid den i föreläggandet bestämda tidens utgång,
klaganden skall hava förlorat sin talan.

Angående eventuell ytterligare ändring i denna paragraf hänvisas till vårt
särskilda yttrande under 65 §.

6\ §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelse i förevarande paragrafs sista stycke skola, örn efter
dispensfrågans avgörande förklaringar behöva infordras, vid handlingarnas
översändande till ägodelningsdomaren undantagas sådana av klaganden ingivna
handlingar med tillhörande avskrifter, över vilka motparterna tidigare
lämnats tillfälle att yttra sig. Lämpligheten av denna bestämmelse — som
enligt motiven tillkommit för att förebygga att handlingar, över vilka förklarandena
ej skola höras, sändas fram och tillbaka — synes kunna ifrågasättas.
Part, som vid motpartens klagan över första instansens beslut haft tillfälle
taga del av de utav denne ingivna handlingarna, kan på grund av att nya omständigheter
tillkommit eller nya synpunkter framhållits äga befogat anspråk
att i anledning av motpartens fullföljda klagan kunna hos ägodelningsdomaren
ånyo taga del av samma handlingar. Med hänsyn härtill och då det jämväl
i övrigt kan vara ändamålsenligt att samtliga i målet ingivna handlingar
finnas tillgängliga hos ägodelningsdomaren, hemställer lagrådet, att ifrågavarande
bestämmelse gives det innehåll att i där avsett fall samtliga handlingar
i målet jämte ingivna avskrifter, utom förrättningsakten, skola till ägodelningsdomaren
översändas.

Justitierådet Geijer hänvisade till sitt särskilda yttrande vid 57 §.

65 §.

Lagrådet:

Såväl enligt förslaget som enligt gällande lag är regel att förklaring infordras
oberoende av örn ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens protokoll
ännu är tillgängligt. Denna regel har med fog ansetts icke kunna tillämpas beträffande
hovrättens protokoll och utslag. Däremot skall enligt förslaget förklaring
infordras utan hinder av att vederbörlig myndighets intyg örn fattigdom,
som part företett vid fullföljd av talan mot hovrätts utslag, icke är av
det innehåll som lag stadgar. Föreläggande att inkomma med behörigt intyg
skall visserligen meddelas, men med kommunikationen skall icke ansta i
avbidan på huruvida föreläggandet fullgöres. Lagrådet kan icke finna förslagets
ståndpunkt i denna del tillfredsställande. Det synes icke befogat att
i detta avseende anlägga samma synpunkt på det felaktiga beviset som på
frånvaron av ettdera av de förstnämnda protokollen. Bevisets felaktighet kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

nämligen på ett alldeles särskilt sätt ställa liela fullföljdsfrågan i tvivelsmål.
Enligt lagrådets mening är det lämpligt att i förevarande avseende
jämställa fattigdomsbevisen med hovrättens protokoll och utslag.

Justitieråden Appelberg och Bagge: Därest lagrådets nu gjorda hemställan
beaktas, bör enahanda bestämmelse, som vi under 63 § förordat beträffande
föreläggande ätt inkomma med hovrätts protokoll och utslag, meddelas i fråga
om föreläggande att ingiva behörigt fattigdomsbevis.

66 §.

Lagrådet:

Paragrafen har i förslaget erhållit en avfattning, som förutsätter att den
delvis avser samma fall som åsyftas i 64 § första stycket. Då det icke kan
anses erforderligt att här återupprepa något av vad som stadgats i 64 §, synes
förevarande paragraf böra utmärka att densamma endast avser skyldighet
att i mål, däri ansökan örn tillstånd att fullfölja talan icke gjorts eller sådan
ansökan bifallits, till nedre justitierevisionen insända de hos ägodelningsdomaren
befintliga handlingarna i målet, sedan detsamma kommit i skick att
kunna företagas till slutligt avgörande.

Justitierådet Geijer hänvisade till sitt särskilda yttrande vid 57 §.

68 och 69 §§.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan rörande den allmänna uppställningen av 21 kap.
samt ändringar i 50—53 §§ vinner bifall, bör hänvisningen i sista stycket av
68 § gälla 50—52 §§ samt 69 § utgå.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall ifrågavarande lag, med iakttagande av viss övergångsbestämmelse,
träda i kraft den 1 januari 1936. Då det med hänsyn till
de skäl, som förestavat förslagets framläggande, synes vara av vikt att den
nya lagstiftningen vinner tillämpning snarast möjligt, torde det böra tagas i
övervägande örn ej ikraftträdandet kan äga rum tidigare. Örn förslaget så
snart ske kan framlägges för riksdagen och där vinner skyndsam handläggning,
vill det synas som örn tiden för ikraftträdandet skulle kunna utan olägenhet
sättas till den 1 juli 1935.

Erinras må att, därest denna tid bestämmes för ikraftträdandet, frågan huruvida
hovrätternas arbetskrafter behöva förstärkas under budgetåret 1935—
1936 kommer i annat läge.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den
22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan.

Lagrådet:

Förevarande förslag innebär, att de förändrade bestämmelserna rörande fullföljd
av talan i jorddelningsmål skola — med vissa modifikationer — bliva
tillämpliga jämväl å rättegång i mål örn ströängars indragande.

Mot en dylik ändring kan invändas att, sedan ströängslagen nu en längre
tid varit i tillämpning, endast ett fåtal förrättningar av där avsett slag kunna
väntas ytterligare förekomma. Med hänsyn såväl härtill som till denna lagstiftnings
särskilda karaktär och då det icke kan anses oundgängligen nödigt
att samma regler örn fullföljd av mål enligt ströängslagen gälla som beträffande
fullföljd av jorddelningsmål, hemställer lagrådet att fullföljd av ströängsmål
må fortfarande ske enligt nu gällande regler. I så fall erfordras
ingen annan ändring i gällande lag än att i 39 § hänvisning sker till jorddelningslagen
i den lydelse den nu har.

Därest denna hemställan icke vinner bifall, finner lagrådet förslaget icke
giva anledning till annan erinran än att dels i 37 § synes böra intagas en föreskrift
av enahanda innebörd som den lagrådet ifrågasatt vid 55 § i härovan
först upptagna lagförslag dels ock för ikraftträdandet bör bestämmas samma
tid som förordats i fråga om förslaget till ändringar i jorddelningslagen.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan örn förändrad uppställning av 21 kap. i jorddelningslagen
vinner beaktande, föranledas därav ändringar i vissa av förevarande
förslag, varjämte 13 § i lagen örn delning av fastighet vid ändring i
rikets indelning med mera bör erhålla i viss mån ändrad lydelse.

Tiden för ikraftträdandet av förslagen bör sättas till samma dag som bestämmes
för ikraftträdande av den föreslagna lagen örn ändring i vissa delar
av jorddelningslagen.

Enligt slutbestämmelserna till sistnämnda lagförslag skall i fråga om fullföljd
av talan mot utslag eller beslut, som meddelats tidigare än dagen för lagens
trädande i kraft, äldre lag äga tillämpning. Då samma regel synes böra
gälla i fråga örn samtliga nu förevarande lagförslag, hemställes att till stadgandena
örn ifrågavarande lagars ikraftträdande fogas övergångsbestämmelser
av enahanda innehåll.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 december 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 9 november
1934 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 september 1934
remitterade förslagen till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 (nr
378) örn ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I anledning av vad lagrådet erinrat beträffande den allmänna uppställningen
av 21 kap. i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen
om delning av jord å landet hava de regler, som angå rätten att överklaga
beslut i jorddelningsmål i andra fall än som avses i 68 §, sammanförts till en
avdelning vilken betecknats med bokstaven G. Denna avdelning omfattar fyra
paragrafer med numren 50—53, vilka utformats i anslutning till vad lagrådet
förordat. I följd härav har förslagets 69 § fått utgå. Reglerna örn rätten
att överklaga beslut i sådana jorddelningsmål som avses i 68 § hava fått
kvarsta i denna paragraf i enlighet med vad som i lagrådets yttrande rörande
samma paragraf förutsatts. 54—59 §§ hava fått bilda en avdelning som betecknats
med bokstaven H och avhandlar förfarandet vid fullföljd av talan

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut. En med bokstaven I betecknad
avdelning, behandlande förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts
beslut i jorddelningsmål, har bildats av 60—67 §§, och 68 § som reglerar förfarandet
i vissa avstyckningsmål har i likhet med den däremot svarande, nu
gällande 58 § fått bilda en särskild avdelning, vilken betecknats med bokstaven
K. Rubrikerna till avdelningarna G—K hava erhållit en med hänsyn
till det nu anförda lämpad avfattning.

Det av lagrådet i anslutning till 21 kap. 54 § jorddelningslagen berörda
spörsmålet om förändrade bestämmelser i fråga örn ingivande av besvärshandlingar
till ägodelningsdomaren synes lämpligen icke böra upptagas till behandling
i samband med nu förevarande lagstiftningsärende. De frågor som
härvidlag möta äro av den räckvidd att desamma torde böra lösas i ett vidare
sammanhang; bl. a. återfinnas flerstädes i konkurslagen m. fl. lagar motsvarigheter
till de av lagrådet åsyftade bestämmelserna. Det må emellertid framhållas
att genom bestämmelserna i 15 § av gällande domsagostadga är, såvitt
angår rikets domsagor, sörjt för att allmänheten kan under den tid varje helgfri
dag, då domsagas kansli hålles öppet, oberoende av ägodelningsdomarens
bortovaro med laga verkan å kansliet avlämna handlingar som skola till denne
ingivas. I fråga örn städer med egen jurisdiktion saknas visserligen generella
föreskrifter angående öppethållande av domstols kansli, men genom de tjänstelokaler
för domstolspersonalen som anordnats i städerna torde vara sörjt för
att allmänheten ej behöver stanna i tvekan var handlingar som skola ingivas
till ägodelningsdomaren kunna avlämnas.

I anslutning till 57, 63, 64 och 66 §§ av 21 kap. jorddelningslagen hava
uttalanden gjorts av ledamöter inom lagrådet i fråga örn följderna av försenat
ingivande till ägodelningsdomaren av vissa handlingar. Vad särskilt angår
sådana handlingar som måste vara inkomna innan förklaringar kunna infordras
kan enligt förslaget, på sätt inom lagrådet även framhållits, ett försenat
ingivande under vissa förhållanden leda till att en av ägodelningsdomaren till
nedre justitierevisionen insänd akt måste återsändas till honom för infordrande
av förklaring. Om emellertid den tid inom vilken en klagande enligt
meddelat föreläggande skall inkomma med handling av nu anmärkt slag icke
sättes alltför kort, lärer man kunna utgå från att klaganden — till undvikande
av risken att målet skall finnas icke kunna upptagas till prövning — skall
låta sig angeläget vara att i rätt tid inkomma med handlingen. Man synes
därför kunna hysa förhoppning att sändande fram och åter av handlingar på
den grund att akten vid insändandet till nedre justitierevisionen icke var fullständig
ej skall behöva förekomma i något större antal fall. De olägenheter
i övriga inom lagrådet anmärkta avseenden, som kunna bliva en följd av förslagets
ståndpunkt på dessa punkter, torde kunna väntas bliva obetydliga.
Tilläggas bör dessutom, att de olägenheter varom här är fråga knappast lära
kunna undvikas annat än genom föreskrifter som, därest de skola få erforderlig
effektivitet, mången gång komma att för de rättssökande framstå
såsom onödigt hårda. Med hänsyn till vad salunda anförts har jag
icke funnit skäl att frångå förslagets ståndpunkt i förevarande avseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Vad lagrådet i övrigt hemställt har beaktats och föranlett ändringar i eller
tillägg till förslagen, och hava i rubrikerna till två av förslagen vidtagits
härav påkallade jämkningar. Jämväl i övrigt hava företagits vissa jämkningar
av redaktionell art, för vilka närmare redogörelse icke torde erfordras.

På sätt lagrådet framhållit föranleder ett bifall till lagrådets hemställan
beträffande tiden för ikraftträdandet av de föreslagna lagarna att frågan örn
behovet av förstärkning av hovrätternas arbetskrafter under budgetåret 1935/
1936 kommer i ett i viss mån förändrat läge. Även örn den nya lagstiftningen
sättes i kraft redan den 1 juli 1935 torde dock — med hänsyn bland annat
till att reformens inverkan på hovrätternas arbetsförhållanden näppeligen kan
förväntas bliva nämnvärt märkbar under första halvåret — den förstärkning
av arbetskrafterna som under nämnda budgetår må bliva erforderlig kunna
åstadkommas på det sätt jag angivit i mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 28 september 1934.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med nu gjorda ändringar
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

342744