Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
1
Nr 131.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående det statsunderstödda
bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur;
given Stockholms slott den 8 mars 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur inom vissa områden;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 131.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
Förslag
till
Förordning angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur
ittobi vissa områden.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelser.
1 §•
Förekommer sjukdomen tuberkulos hos nötkreatur icke inom visst län
eller del därav eller har den där allenast synnerligen ringa utbredning, må
Kungl. Majit på gemensam framställning av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
samt efter hörande av vederbörande hushållningssällskap
förordna, att inom sådant område (tuberkulosfritt område) bestämmelserna
i epizootilagen ävensom de i 2—19 §§ denna förordning givna stadgandena
skola äga tillämpning med avseende å sjukdomen.
Till underlättande av sjukdomens utrotande inom område, där stora möjligheter
därtill förefinnas (skyddat område), må Kungl. Majit beträffande
införseln av nötkreatur till området föreskriva, att de i 11—19 §§ här nelian
intagna bestämmelserna skola äga tillämpning.
Särskilda åtgärder till bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur inom
tuberkulosfritt område.
2 §.
Om undersökning med tuberkulin av nötkreatur i tuberkulosfritt område
förordnar medicinalstyrelsen. Sådan undersökning må ej verkställas utan
medicinalstyrelsens medgivande.
Det ankommer på länsveterinär i tuberkulosfritt område att, efter hörande
av vederbörande veterinärer, årligen till medicinalstyrelsen ingiva förslag
i fråga om undersökningar med tuberkulin, som böra verkställas under
nästkommande budgetår.
3 §.
Har veterinär vid obduktion, köttbesiktning eller eljest under verksamhet
i tuberkulosfritt område funnit tuberkulos förekomma hos nötkreatur, vilket
härrör från besättning inom sådant område och icke jämlikt 6 § är för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
3
sett med slaktmärke, åligger det honom att dels ofördröjligen härom underrätta
medicinalstyrelsen dels ock samtidigt meddela ägaren av den kreatursbesättning,
varifrån djuret härstammar, förbud att, intill dess besättningen
undersökts med tuberkulin, utsläppa kreaturen å gemensamhetsbete
eller förflytta dem till ladugård, där andra djur än sådana som äro avsedda
för slakt finnas uppställda.
Finner veterinär vid klinisk undersökning skäl misstänka, att tuberkulos
förekommer hos nötkreatur som i första stycket sägs åligger det honom
att ofördröjligen till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller veterinärbakteriologiskt
laboratorium, som medicinalstyrelsen godkänner, översända
erforderligt material för vederbörlig undersökning på statens bekostnad.
Har sådan undersökning givit vid handen, att djuret är behäftat med
tuberkulos, har anstalten att härom ofördröjligen underrätta såväl medicinalstyrelsen
som veterinären, vilken i så fall skall meddela förbud som i
första stycket sägs. Där veterinär i annat fall än som avses i första punkten i
detta stycke finner skäl misstänka att tuberkulos förekommer hos nötkreatur,
skall han härom underrätta medicinalstyrelsen.
Sedan i enlighet med föreskrifter i denna paragraf underrättelse att tuberkulos
förekommer hos nötkreatur inkommit till medicinalstyrelsen, har
styrelsen att förordna veterinär att verkställa undersökning med tuberkulin
av den nötkreatursbesättning, varifrån det tuberkulösa djuret härstammar.
Det åligger veterinär att utan dröjsmål och senast inom femton dagar
efter det undersökning med tuberkulin avslutats till länsveterinären avlämna
berättelse rörande resultatet av undersökningen jämte förslag till åtgärder,
utöver vad som angivits i 5 §, för utrotande av sjukdomen inom de besättningar,
som må anses påkallat. Länsveterinären har att omedelbart med
eget yttrande översända berättelsen till medicinalstyrelsen.
4 §•
Envar, som inom tuberkulosfritt område innehar nötkreatursbesättning
och misstänker att tuberkulos förekommer hos besättningen, skall göra
anmälan örn förhållandet hos veterinär. Har vid slakt av nötkreatur i
kött eller organ av sådant djur påträffats sjukliga förändringar, som kunna
misstänkas vara av tuberkulos natur, skall prov härå för veterinären
företes.
Den, som driver handel med nötkreatur eller mottager nötkreatur för
nedslaktning, vare ock skyldig att, därest skäl föreligger att misstänka, att
hos nötkreatur, som han omhänderhar eller nedslaktat, förekommer tuberkulos,
örn förhållandet göra anmälan hos veterinär med uppgift tillika å
den kreatursbesättning varifrån djuret härstammar.
5 §•
Nötkreatur, som reagerar vid undersökning med tuberkulin, skall nedslaktas
inom femton dagar efter undersökningens avslutande.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
Visar det sig, att mer än halva antalet av de till viss nötkreatursbesättning
hörande djur över två års ålder reagerar vid undersökning med tuberkulin,
har förrättningsmannen att om förhållandet ofördröjligen göra anmälan
hos länsveterinären, vilken har att med eget yttrande genast vidarebefordra
denna anmälan till medicinalstyrelsen. I sådant fall må medicinalstyrelsen,
i den utsträckning som må anses erforderlig, jämväl förordna,
att icke reagerande djur skola nedslaktas inom femton dagar. Visar djurägaren
i fall som i första punkten i detta stycke sägs, att de reagerande djuren
kunna på betryggande sätt hållas avskilda från övriga djur, må medicinalstyrelsen
medgiva anstånd med nedslaktningen tills vidare, dock högst
sex månader. I sådant fall har veterinär att skyndsamt undersöka besättningen
beträffande förekomst av tuberkulos i smittfarligt stadium. Finnes
vid undersökning djur behäftat med sådan tuberkulos, skall detsamma omedelbart
nedslaktas.
Då synnerliga skäl därtill föranleda, må medicinalstyrelsen medgiva undantag
från nedslaktning, som i denna paragraf avses.
6 §•
Ä nötkreatur, som vid tuberkulinundersökning reagerat eller hos vilket
på annat sätt tuberkulos påvisats eller som jämlikt medicinalstyrelsens förordnande
enligt 5 § andra stycket skall nedslaktas, skall i ena örat anbringas
ett märke, slaktmärke, av utseende som medicinalstyrelsen bestämmer.
Å slaktmärke, som ej må avlägsnas, skall finnas anbragt kontrollnummer.
Sålunda märkt djur må ej avyttras som livdjur, ej heller utsläppas på
gemensamhetsbete eller förflyttas till ladugård, där andra djur än sådana
som äro avsedda för slakt finnas uppställda.
Där djur som i första stycket sägs nedslaktas å kontrollslakteri, ankommer
det på veterinär vid slakteriet att upprätta och till medicinalstyrelsen
insända protokoll över den besiktning, som verkställts av djurkroppen.
Ladugård, där djur behäftat med tuberkulos varit uppställt, skall på
djurägarens bekostnad smittrenas i enlighet med anvisningar utfärdade av
medicinalstyrelsen.
7 §•
Inom tuberkulosfritt område må djurägare icke med sin besättning införliva
annat nötkreatur än sådant som härrör från besättning, vilken enligt
av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter är att anse såsom reaktionsfri.
Har nötkreatursbesättning i dess helhet nedslaktats, må efter smittreningen
i ladugården inställas allenast sådant nötkreatur som i första punkten
sägs.
8 §.
I samband med undersökning med tuberkulin av nötkreatur i tuberkulosfritt
område skola, när veterinär därtill finner anledning, andra i samma
ladugård inhysta husdjur utom fjäderfän underkastas enahanda undersök
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
5
ning. Djur, som vid sådan undersökning reagerar eller hos vilket tuberkulos
på annat sätt påvisas, skall antingen avlägsnas ur ladugården och
hållas väl avskilt från nötkreatur eller ock nedslaktas inom femton dagar
efter undersökningens avslutande. Är djur avsett att nedslaktas, bör det
förses med slaktmärke som i 6 § sägs.
Fjäderfän, som i tuberkulosfritt område hållas i ladugård, skola vara innestängda
i särskilt rum.
9 §•
1 mom. Har, under iakttagande av vad i 5 § föreskrivits, nötkreatur blivit
nedslaktat, är ägaren av djuret berättigad att av statsmedel erhålla ersättning
som, där ej Kungl. Majit finner skäl för visst fall medgiva högre
gottgörelse, utgår med etthundra kronor eller om djuret är under ett års
ålder med femtio kronor. Ersättning utgår dock endast under förutsättning
dels att djuret nedslaktats å kontrollslakteri eller att det nedslaktade djurets
ena öra med vidsittande slaktmärke insändes till vederbörande veterinär
dels ock att den som framställer begäran om ersättning innehaft det nedslaktade
djuret sedan minst sextio dagar. Har nötkreatur nedslaktats senare
än enligt vad i 5 § är föreskrivet, må ersättning likväl utgå, om dröjsmålet
med nedslaktningen föranletts av omständigheter över vilka djurägaren
icke råder. Djurägare må fritt förfoga över köttet av nedslaktat djur.
2 mom. Undersökning med tuberkulin som avses i denna förordning bekostas
av statsmedel.
Veterinär, som verkställt undersökning med tuberkulin eller klinisk undersökning
i enlighet med föreskrifter i denna förordning, är berättigad att av
statsmedel erhålla dels ersättning enligt kungörelsen den 25 november 1938
(nr 700) angående ersättning till veterinär för vissa åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreatur, dels, om veterinären verkställt undersökning med tuberkulin
av andra djur än nötkreatur, gottgörelse enligt i nämnda kungörelse angivna
grunder dels ock, där medicinalstyrelsen så förordnar, för resa till och
från sådan förrättning resekostnadsersättning enligt gällande veterinärtaxa
(praktiktaxan).
För varje jämlikt 6 § tredje stycket upprättat och till medicinalstyrelsen insänt
besiktningsprotokoll utgår till veterinär ersättning av allmänna medel
med tre kronor.
3 mom. Ersättning som angives i denna paragraf utbetalas av medicinalstyrelsen.
10 §.
Veterinär skall i fråga örn bekämpandet av sjukdom som avses i denna
förordning ställa sig till efterrättelse av medicinalstyrelsen i sådant hänseende
utfärdade föreskrifter.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
Åtgärder till förhindrande av införsel till tuberkulosfritt och skyddat
område av med tuberkulos behäftade nötkreatur.
11 §•
Nötkreatur må icke till tuberkulosfritt område införas från del av riket
som ej tillhör sådant område, med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnat
tillstånd. Ej heller må utan sådant tillstånd införsel av nötkreatur äga rum
till skyddat område från del av landet, som varken tillhör tuberkulosfritt eller
skyddat område.
12 §.
1 mom. För erhållande av tillstånd till införsel som i 11 § avses skall, då
fråga är om nötkreatur avsett till livdjur, företes ett av veterinär enligt formulär,
som medicinalstyrelsen fastställt, tidigast en månad före den dag införseltillståndet
sökes utfärdat intyg, utvisande
dels att djuret befunnits reaktionsfritt vid två på varandra följande tuberkulinundersökningar,
av vilka den sista företagits inom en månad före den
dag intyget utfärdats, eller, om djuret är under sex månaders ålder, att djuret
befunnits reaktionsfritt vid en undersökning företagen inom tid som
nyss sagts,
dels ock att djuret tillhör besättning eller helt avskild del av besättning,
som enligt 2 § kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 539) angående tilläggspris
för mjölk från vissa nötkreatursbesättningar anses vara ställd under statlig
kontroll med tuberkulin.
2 mom. Såsom villkor för införsel varom i 1 mom. sägs skall föreskrivas,
a) att djuret av den veterinär, som utfärdat där omförmälda intyg, förses
med ett av medicinalstyrelsen fastställt märke, angivande att djuret ej reagerat
vid undersökning med tuberkulin;
b) att införsel äger rum inom en månad från tillståndets meddelande.
13 §.
Införsel som i 11 § sägs av nötkreatur, avsett för slakt, må ej medgivas
med mindre djuret föres till offentligt slakthus eller till kontrollslakteri.
14 §.
Har tillstånd meddelats jämlikt 11 § till införsel av nötkreatur såsom livdjur,
må det ej inlastas i järnvägsvagn, i åkdon eller å fartyg, med mindre
den som erhållit tillstånd till införseln till stationsföreståndaren, föraren av
åkdonet eller fartygsbefälhavaren företer bevis om införseltillståndet. Beviset
skall befordras till urlastningsstationen (bestämmelsestationen) och där
behandlas på sätt i 15 § närmare föreskrives. Stationsföreståndare, förare
av åkdon eller fartygsbefälhavare skall tillse dels att djuren äro i behörig
ordning märkta och åtföljda av intyg som i 12 § avses dels ock att djuren
uppställas, örn införseln sker med järnväg eller landsvägsledes, i järnvägs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
7
vagn eller åkdon där andra nötkreatur icke äro uppställda, samt, om inför
sein sker med båt, väl avskilda från andra nötkreatur.
15 §.
Tillståndsbevis skall å urlastningsstation (bestämmelsestation) omhändertagas,
då införseln sker med järnväg, av stationsföreståndaren samt, då införseln
sker med båt eller landsvägsledes, av närmast vid gränsen boende
kronobetjäning eller annan därtill av länsstyrelsen särskilt förordnad person.
Den till vilken tillståndsbeviset avlämnas åligger dels att tillse, att infört
livdjur är i vederbörlig ordning märkt samt åtföljt av intyg som i 12 § avses
dels ock att utan dröjsmål till länsveterinären i det län dit införseln ägt
rum översända beviset, försett med intyg om när och var detsamma avlämnats.
Finner tjänsteman varom i första stycket förmäles förseelse mot 11—15 §§
i denna förordning vara begången, skall han örn förhållandet ofördröjligen
underrätta vederbörande länsveterinär.
Gemensamma bestämmelser.
16 §.
Släktmärken som i 6 § avses skola genom medicinalstyrelsens försorg på
rekvisition kostnadsfritt tillhandahållas förrättningsman.
17 §.
Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i
denna förordning tillkommer medicinalstyrelsen.
Länsstyrelse skall vaka över att denna förordning noggrant tillämpas. Det
åligger polismyndighet att biträda vid nämnda övervakning.
Vid allmänna vägar intill gränserna till tuberkulosfria och skyddade områden
skola genom polismyndighetens försorg uppsättas tydliga anslag med
uppgift örn i 11 § avsedda införselförbud.
18 §.
De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpning av denna förordning,
meddelas av medicinalstyrelsen.
19 §.
1 mom. Förseelse mot denna förordning eller enligt densamma meddelade
föreskrifter straffes enligt allmänna strafflagen.
2 mom. Den, som utan vederbörligt tillstånd infört eller låtit införa nötkreatur
till tuberkulosfritt eller skyddat område, havé tillika förbrutit vad
som sålunda olovligen införts eller, örn detta icke kan tillrättaskaffas, dess
värde.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
Allmän åklagare åligger att verkställa beslag å egendom, som jämlikt denna
förordning skall anses förbruten.
Nötkreatur som tages i beslag skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,
så snart ske kan nedslaktas, om möjligt å kontrollslakteri, och djurkroppen
försäljas. Köpeskillingen skall, intill dess utslag fallit och vunnit
laga kraft, nedsättas i allmänt förvar.
Vad som enligt denna förordning skall anses förbrutet tillfaller kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag
kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 436) om införsel av nötkreatur till de sex
nordligaste länen och Gotlands län skall upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
9*
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
mars 1940.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
I årets statsverksproposition (IX. H. T. punkt 75) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder mot
tuberkulos hos nötkreaturen för budgetåret 1940/41 beräkna ett förslagsanslag
av 1,800,000 kronor. Jag torde nu ånyo få anmäla detta ärende.
Den 28 april 1939 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning rörande ändring av bestämmelserna
angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos
nötkreatur.
I skrivelse den 22 januari 1940 ha styrelserna överlämnat betänkande angående
det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur inom
vissa län m. m. Genom betänkandet ha framlagts dels förslag till åtgärder
mot tuberkulos inom vissa län, bland annat de sex nordligaste länen och Gotlands
län, dels ock förslag till vissa besparingsåtgärder. Styrelserna ha förklarat
sig ha för avsikt att slutföra utredningsuppdraget före den 1 oktober
1940.
över styrelsernas betänkande ha yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens livsmedelskommission, veterinärhögskolans
styrelse och lärarkollegium, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län,
samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund,
veterinärläkarföreningen ävensom svenska veterinärföreningen för
nötkreaturstuberkulosens bekämpande. Vid statens livsmedelskommissions
yttrande har fogats utlåtande av svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
Länsstyrelserna ha vid sina yttranden fogat utlåtanden av länsveterinärerna
i länen. Till länsstyrelsens i Västerbottens län yttrande har jämväl fogats
utlåtande av landsfogden i länet. De flesta förvaltningsutskotten ha åberopat
utlåtanden av föreståndarna för hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
Medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen lia i skrivelse den 12 februari
1940 framlagt förslag angående pristillägg för mjölk härrörande från besättningar,
ställda under statlig kontroll med hänsyn till förekomsten av tuberkulos.
I. Gällande bestämmelser och vidtagna åtgärder.
De bestämmelser, som för närvarande reglera det statsunderstödda bekämpandet
av tuberkulos hos nötkreatur, tillkommo efter statsmakternas beslut i
frågan vid 1934 års riksdag (prop. nr 121; jordbruksutskottets uti. nr 84;
riksdagens skr. nr 287). De återfinnas till huvudsaklig del i tre den 30 juni
1934 i administrativ ordning utfärdade kungörelser: nr 402 om vissa åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreatur (ändrad genom kungörelserna nr 836
1937 och 687/1938), nr 403 örn åtgärder mot tuberkulos i juvret och könsorganen
hos nötkreatur (ändrad genom kungörelsen nr 701/1938) samt nr 436
om införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län. Till
grund tor propositionen till 1934 års riksdag hade legat en utredning verkställd
av särskilt tillkallade sakkunniga (1929 års nötkreaturstuberkulossakkunniga),
vilka den 21 oktober 1930 avgivit betänkande med förslag i ämnet
(statens off. utr. 1930: 23).
Enligt de regler, som genomfördes 1934, bekämpas tuberkulosen hos nötkreatur
i allt väsentligt med frivilliga åtgärder. Det är endast beträffande
vissa, särskilt smittfarliga former av tuberkulos, nämligen tuberkulos
i juvret och könsorganen, som bestämmelser av tvingande natur
utfärdats. För att uppspåra tuberkulos av dessa former har författningen
meddelat vittgående skyldigheter icke endast för veterinär utan även för djurägare,
då han har anledning misstänka förekomsten av sådan tuberkulos
inom honom tillhörig nötkreatursbesättning. Undersökningar för att konstatera
förekomsten av tuberkulos i juver eller könsorgan bekostas helt av
statsmedel. Har undersökning givit vid handen, att djur är behäftat med
sådan tuberkulos, skall det nedslaktas inom åtta dagar. För nedslaktat djur
är djurägare berättigad till ersättning med hälften av djurkroppens värde
(för närvarande beräknat efter 80 öre för varje kilogram av djurets slaktvikt),
dock högst med 100 kronor eller, om djuret helt kasseras, med 50 kronor.
Djurägare äger tillika fritt förfoga över sådan del av köttet av nedslaktat
djur, som godkännes för människoföda.
Nötkreaturstuberkulossakkunniga ägnade under sin utredning särskild
uppmärksamhet åt förhållandena i de sex nordligaste länen
och Gotlands län. Enligt deras förslag skulle åtgärder vidtagas dels
för att hindra införseln av andra än reaktionsfria livdjur till dessa län från
riket i övrigt, dels ock för att helt utrota tuberkulosen i de fyra nordligaste
länen och Gotlands län. Statsmakterna ansågo sig år 1934 icke kunna bifalla
förslaget i annan utsträckning än vad det avsåg importförbud av reagerande
livdjur. Gällande regler i detta hänseende innebära, att de sex nord
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
11
ligaste länen indelats i två skyddade områden, det ena omfattande de fyra
nordligaste länen samt det andra Gävleborgs och Kopparbergs län. Till det
norra skyddade området må införsel av nötkreatur ej äga rum från riket i
övrigt utan tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Är djuret avsett som
livdjur måste det vara styrkt reaktionsfritt. Införsel till Gävleborgs och
Kopparbergs län må fritt äga rum från det norra skyddade området men
endast efter tillstånd från landet i övrigt. Gotlands län har, med hänsyn till
önskemål som framförts från länsstyrelsens och hushållningssällskapets sida.
i skyddshänseende betraktats såsom ett särkilt område. Detta innebär, att
tillstånd för införsel dit av djur från hela landet i övrigt, alltså även det norra
skyddade området, erfordras samt att djur från Gotlands län icke få införas
till övriga skyddade områden utan tillstånd.
Det frivilliga statsunderstödda bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen
har anordnats efter två metoder, den Ostertagska och den Bangska metoden.
Bekämpande av tuberkulos enligt den Ostertagska metoden (klinisk
tuberkuloskontroll), som närmast avser att ur besättningarna utrensa
smittfarliga djur, anordnas för närvarande av samtliga hushållningssällskap
i riket utom de i de sex nordligaste länen och Gotlands län. Inom
dessa sju län må sådant bekämpande anordnas genom medicinalstyrelsens
försorg. Djurägare, som önskar ställa sin besättning under klinisk tuberkuloskontroll,
skall avgiva förbindelse att under minst två år bekämpa tuberkulos
i smittfarlig form inom sin besättning. Detta bekämpande innebär, att
samtliga nötkreatur över två års ålder i besättningen minst en gång om året
underkastas klinisk-bakteriologisk undersökning av veterinär rörande förekomsten
av tuberkulos i smittfarlig form, samt att prov av samlingsmjölk
från besättningen tages minst två gånger örn året, vilket prov underkastas
bakteriologisk undersökning rörande förekomsten av tuberkelbaciller. Smittfarligt
djur skall nedslaktas inom viss kortare tid. Kostnaderna för undersökningarna
gäldas till hälften av djurägaren och till hälften av statsverket.
För djur, som nedslaktas på grund av att tuberkulos i smittfarlig form upptäckts
vid andra eller därefter följande klinisk-bakteriologisk undersökning,
sedan djurägaren anslutit sig till bekämpandet, erhåller djurägaren ersättning
av statsmedel med en fjärdedel av djurkroppens värde (för närvarande
beräknat efter 80 öre för varje kilogram av djurets slaktvikt), dock högst
med 50 kronor eller, örn djuret helt kasseras, med 25 kronor. I avsikt att
underlätta en total utrensning av tuberkulos i besättningarna, kan ersättningen
för nedslaktade smittfarliga djur höjas till hälften av djurkroppens
värde, dock högst 75 kronor eller vid totalkassation 50 kronor, under förutsättning
att djurägaren inrättat särskilt betryggande isolerad ungdjursavdeldelning.
Till sådan avdelning skola alla nyfödda djur föras. Lngdjuren
skola kontrolleras genom tuberkulinundersökning. Den reagerande delen av
besättningen får icke underhållas genom nyförvärv.
För att helt kunna utrota tuberkulos ur en nötkreatursbesättning och sedermera
bibehålla besättning fri från sådan infektion torde krävas, att besättningen
tid efter annan undersökes med tuberkulin: bekämpande av tu
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
herkules enligt den Bangska metoden (statlig kontroll med tuber
k ulin). Staten uppmuntrar härvid djurägarna i den form, att de i
vissa fall kunna erhålla erforderligt tuberkulin gratis samt själva undersökningarna
utförda på statens bekostnad. Utgifterna för veterinärens resor
skola de emellertid själva betala. Kostnadsfri undersökning med tuberkulin,
som beviljas av medicinalstyrelsen, må medgivas endast under förutsättning
att djurägare förklarar sig lia för avsikt att vidtaga och fortsätta med de åtgärder
för bekämpande av tuberkulos hos besättningen, som medicinalstyrelsen
finner skäl föreskriva. Som regel torde det icke vara ändamålsenligt
att låta undersöka andra besättningar än sådana man har anledning antaga
antingen vara helt reaktionsfria eller ock innehålla så litet antal reagerande
djur, att djurägaren anser sig kunna avlägsna dessa ur besättningen. Medicinalstyrelsen
har såsom villkor för erhållande av första undersökning med
tuberkulin föreskrivit, bland annat, att djurägare förklarar sig ha för avsikt
att vidtaga och fortsätta med vissa åtgärder för bekämpande av tuberkulos
inom besättningen. Bland dessa åtgärder äro, att djur, som vid undersökning
med tuberkulin betecknats såsom reagerande och tvivelaktigt reagerande men
sannolikt tuberkulöst, jämte varje djur i övrigt, som vid klinisk undersökning
starkt misstänkes för tuberkulos, fullständigt avskiljes från djur, som betecknats
såsom reaktionsfritt eller tvivelaktigt reagerande men sannolikt icke
tuberkulöst, samt att nötkreatur, som genom köp eller annorledes utifrån
skola införlivas med de djur, vilka äro föremål för skyddsåtgärder mot tuberkulos,
befinnas reaktionsfria. Dessa villkor kunna givetvis vara betungande
för djurägaren helst som någon ersättning för nedslaktade reagerande
djur som regel icke lämnas. Endast för djur, som efter kontrollundersökning
med tuberkulin (d. v. s. andra och följande undersökningar) reagerat
och vid företagen klinisk-bakteriologisk undersökning befunnits smittfarligt,
kan viss ersättning av statsmedel utgå.
Vid 1936 års riksdag (prop. nr 116; jordbruksutskottets uti. nr 57) beslöts,
att såsom villkor för att mejeri skulle vara berättigat att erhålla prisutjämningsbidrag
ur jordbrukets prisregleringsfond skulle gälla, att mejeri tilllämpade
sådan prisdifferentiering vid mjölkens betalning, att för mjölk, som
härrörde från besättningar ställda under statlig kontroll med tuberkulin, skulle
utgå tilläggspris med minst 0.4 öre för liter samt för mjölk, som härrörde
från besättningar ställda under klinisk tuberkuloskontroll, skulle utgå
tilläggspris med minst 0.2 öre för liter. Bestämmelser rörande dessa tilläggspris
återfinnas numera i kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 539), ändrad genom
kungörelsen nr 698/1939.
De åtgärder, som år 1934 och 1936 vidtagits för att stimulera anslutningen
till det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos, ha visat sig ha åsyftad
effekt. Särskilt ha djurägamas intresse för anslutning till den statliga kontrollen
med tuberkulin varit i starkt stigande, i synnerhet efter det föreskrifterna
om pristillägg genomförts.
Storleken av för ändamålet beviljade anslag, som haft karaktär av förslags -
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
anslag, och de verkliga statsutgifterna från och med budgetåret 1934/35 framgå
av följande tabell:
Tabell I.
Budgetår | Beviljat förslagsanslag | Verkliga utgifter |
1934 35 | 300,000: — | 316,533:82 |
1935 36 | 275,000: — | 439,912:74 |
1936/37 | 400,000: — | 843,913:11 |
1937/38 | 50n,000: — | 1.615,462:65 |
1938 39 | 1,500,000: — | 1,769,254:84 |
1939/40 | 2,000,000: — | — |
Av följande tabell II framgår för åren 1933—1938 dels antalet till klinisk
tuberkuloskontroll vid varje års slut anslutna djur, dels ock antalet årligen
verkställda tuberkulinundersökningar.
Tabell II. Anslutningen till det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos
nötkreatur under åren 1933—1938.
Å r | Klinisk kontroll | Tuberkulinkontroll | ||
Anslutna djur | Anslutna besättningar | Undersökta djur | Undersökta besättningar | |
1933 |
|
| 190,511 | 10,311 |
1934 | 139,787 | 11,5«4 | 207,705 | 10,039 |
1935 | 117,602 | 4,875 | 252,220 | 14,939 |
1936 | 102,793 | 8,420 | 387,957 | 30,414 |
1937 | 237,819 | 14,383 | 835,382 | 76,328 |
1938 | 253,842 | 16,095 | * 673,572 | 2 60,101 |
Styrelserna ha i sitt betänkande återgivit en inom medicinalstyrelsen verkställd
beräkning av antalet nötkreatur inom varje län, som vid ingången av
år 1939 voro ställda under statlig kontroll med tuberkulin (eller alltså konstaterade
reaktionsfria djur). Till jämförelse ha även införts uppgifter om
antalet den 31/i2 1938 till den kliniska tuberkuloskontrollen anslutna djur.
Styrelserna ha särskilt anmärkt att de återgivna siffrorna icke få betraktas
såsom absoluta. I fråga om totalantalet djur har man utgått från 1932
års jordbruksräkning, då resultaten av 1937 års räkning ännu icke föreligga
för samtliga län. Vidare kunna medicinalstyrelsens uppgifter beträffande
de till tuberkulinkontrollen anslutna djur i vissa fall vara något missvisande
beroende på att i allmänhet 2 till 3 år förflyta mellan undersökningarna. Felaktigheterna
torde emellertid icke vara av den storleksordning, att de i detta
sammanhang lia någon egentlig betydelse. Resultaten av denna undersökning
framgå av följande tabell.
1 Avser tiden 1 juli—31 dec. 1934.
2 Nedgången sammanhänger med inträffad mul- och klövsjukeepizooti.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
Tabell III. Översikt över 1 tuberkuloshänseende kontrollerade nötkreatur vid
Ingången av år 1939.
Län | Djur, ställda | Djur, ställda % | Län | Djur, ställda | Djur, ställda * |
Stockholm........ | 29.5 | 8.0 |
| 34 o | 5 0 |
Uppsala.......... | 42.5 | 13.5 |
| H n |
|
Södermanland..... | 19.0 | 21.5 |
| 32 o |
|
Östergötland...... | 30.0 | 17.5 |
| 20.0 | 12J) |
Jönköping ........ | 52.0 | 6.0 |
| 42.5 | 21 0 |
Kronoberg........ | 82.0 | 2.0 |
| 80 0 |
|
Kalmar .......... | 79.0 | 7.5 |
| tift o | 0 5 |
Gotland.......... | 100.0 |
| Västernorrland .... | 25.5 |
|
Blekinge.......... | 80.0 | 2.0 |
| fi7 5 |
|
Kristianstad...... | 24.5 | 15.0 |
| fU n |
|
Malmöhus........ | 25.0 | 12.5 | Norrbotten........ | 67^5 | _ |
Halland.......... | 39.0 | 17.5 |
|
|
|
Göteborgs o. Bohus | 37.5 | 3.0 | Medeltal | 43.0 | 8.5 |
Av tabell III framgår, att anslutningen till tuberkulosbekämpandet är synnerligen
olika inom skilda län. För hela landets vidkommande utvisar tabellen,
att över 43 procent av totala antalet djur vid undersökning konstaterats
vara reaktionsfria, att över 8.5 procent av djuren äro kontraktsenligt
anslutna till klinisk tuberkuloskontroll samt att alltså icke fullt hälften av
djuren (ungefär 48 procent) stå utanför den statliga tuberkuloskontrollen.
Enligt verkställda approximativa beräkningar torde kunna antagas, att under
år 1939 ytterligare i runt tal 250,000 djur anslutits till den statliga tuberkulinkontrollen,
som alltså nu lärer omfatta drygt 51 procent av landets samtliga
nötkreatur. Av dessa siffror får man självfallet icke draga den slutsatsen,
att endast cirka 51 procent av våra nötkreatur skulle vara reaktionsfria. Antalet
sådana djur är med säkerhet avsevärt högre.
Vad angår kostnaderna för olika former av tuberkuloskontroll lia styrelserna
angivit statsverkets årliga utgifter för klinisk kontroll i genomsnitt till drygt 4
kronor för ansluten ko, därav 2 kronor å 2 kronor 50 öre för undersökningskostnader
och 2 kronor för ersättning för utslagna djur. Djurägarna ha härjämte
att bidraga med omkring 2 kronor 50 öre för undersökningskostnader.
I genomsnitt torde statens utgifter för undersökning med tuberkulin kunna
beräknas till en krona för varje djur och undersökning. Djurägarnas utgifter
äro härvidlag inskränkta till att avse veterinärernas resekostnader. Dessa
torde i runt tal för varje djur och undersökning icke överstiga 50 öre. Intervallerna
mellan olika undersökningar variera med hänsyn till örn reaktion
förekommit i besättningen eller icke samt är beroende på inom vilket landskap
besättningen finnes. Såsom ett medeltal ha styrelserna angivit, att varje
djur undersökes vartannat år. Statens årliga utgifter för varje till tuberku-''
linkontrollen anslutet djur uppgå alltså i genomsnitt till 50 öre samt djurägarens
till 25 öre.
De årliga totalkostnaderna för den kliniska kontrollen med cirka 250,000
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
15
anslutna djur skulle alltså uppgå, för statsverket till 1,000,000 kronor och för
djurägarna sammanlagt till 625,000 kronor eller tillhopa till 1,625,000 kronor.
Motsvarande siffror för tuberkulinkontrollen med cirka 1,500,000 anslutna
djur uppgå endast till respektive 750,000 kronor och 375,000 kronor
eller tillhopa till 1,125,000 kronor. För djurägare, anslutna till tuberkulinkontrollen,
komma härtill kostnader av avsevärt växlande storlek för utslagning
av reagerande djur.
I detta sammanhang må även erinras, att styrelserna i framställning den
16 september 1939 bland annat anhållit örn medgivande för medicinalstyrelsen
att under budgetåret 1939/40 disponera ett belopp av högst 15,000
kronor för slutlig utrensning av kvarvarande nötkreaturstuberkulos inom Gotlands
län. Genom beslut den 6 oktober 1939 har Kungl. Majit bifallit denna
anhållan.
Styrelserna anförde i berörda framställning huvudsakligen följande.
Tidigare verkställda utredningar ha givit vid handen, att tuberkulosfrekvensen
i detta län är låg. Genom förfrågningar hos samtliga inom länet praktiserande
veterinärer ha styrelserna inhämtat, att det antal djur, som veterligen
ännu icke anslutits till det statsunderstödda bekämpandet med tuberkulin,
är mycket ringa. Kvarvarande reagerande djur torde med sannolikhet
återfinnas inom fyra utpekade besättningar.
Beträffande själva utrensningen ha styrelserna anfört i betänkandet.
Medicinalstyrelsen har förordnat veterinärerna, envar beträffande hans
verksamhetsområde, att snarast möjligt på statens bekostnad med tuberkulin
undersöka de nötkreatursbesättningar, vilka ännu icke äro ställda under
statlig kontroll med tuberkulin. Dessa undersökningar torde ännu icke vara
fullt slutförda. Emellertid utvisa de verkställda undersökningarna, att antalet
kvarvarande reagerande djur i länet varit ännu mindre än styrelserna
tidigare haft anledning antaga. Det för utrensningen anvisade beloppet,
15,000 kronor, synes sålunda icke behöva tagas i anspråk mer än till omkring
en tredjedel. Sålunda torde allenast omkring 50 reagerande djur behöva
nedslaktas mot tidigare beräknade 100—150 djur. Ersättningen härför uppgår
till 5,000 kronor. Härtill kommer ersättning till veterinärer med cirka
500 kronor.
Slutligen torde jag få erinra att till Kungl. Majit inkommit ett flertal framställningar
i ämnet, vilka överlämnats till styrelserna för att av dem tagas
i beaktande under utredningen.
II. Styrelsernas förslag.
1. Förslagets allmänna innebörd.
Styrelserna anse, att landet med hänsyn till bekämpandet av tuberkulos
hos nötkreatur bör uppdelas i tre zoner, tuberkulosfria områden, skyddade
områden och övriga områden. Förslaget innebär i huvudsak följande.
Inom tuberkulos fria områden skall sjukdomen helt utrensas och avses att
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
bestämmelser av tvingande natur skola där gälla. Detta torde bland annat
böra innebära, att djurägarna måste tåla att varje tuberkulöst djur nedslaktas.
Vid sådant förhållande synes det skäligt att staten gottgör djurägarna
för därigenom åsamkad förlust. Alla djur inom sådant område böra stå
under kontroll i tuberkuloshänseende. Skyldighet att anmäla förekomst av
tuberkulos bör åligga ej endast veterinär utan även djurägare, slaktare och
andra vederbörande.
För närvarande gälla för vissa områden, att import till områdena av andra
än reaktionsfria livdjur ej får äga rum. Sådana bestämmelser böra hädanefter
gälla ej endast för de tuberkulosfria områdena utan därutöver för vissa
andra områden, där tuberkulosbekämpandet nått relativt långt men ej så
långt att de strängaste reglerna ännu lämpligen böra tillämpas. Sistnämnda
områden föreslås av styrelserna skola benämnas skyddade områden. Själva
bekämpandet av sjukdomen bör här i huvudsak alltjämt ske efter frivillig
anslutning från djurägarnas sida. Förklaring att visst område skall i tuberkuloshänseende
anses såsom skyddat torde få betraktas som en övergångsform
i bekämpandet, innan man anser sig kunna helt bekämpa sjukdomen
enligt tvångsföreskrifter.
Beträffande övriga områden skall bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur
— bortsett från tuberkulos i juvret och könsorganen — bedrivas efter
frivillig anslutning från djurägarnas sida.
Det frivilliga bekämpandet torde i princip alltjämt böra anordnas enligt dc
två hittills tillämpade metoderna, den Ostertagska metoden och den Bangska
metoden. Reglerna för villkoren beträffande statsbidrag till detta bekämpande
synas emellertid böra underkastas viss omarbetning. Härvidlag torde böra
eftersträvas, att bekämpandet — i förhållande till kostnaderna för det allmänna
och djurägarna -— blir mera effektivt än för närvarande. 1 fråga om den
kliniska tuberkuloskontrollen synes det styrelserna önskvärt, att övergången
från denna kontrollform till tuberkulinkontrollen göres snabbare och smidigare.
Olika sätt att uppmuntra isolerade ungdjursuppfödningar och rekryteringen
av reaktionsfria djur böra prövas. Särskilt beträffande småbrukarna
föreligga härvidlag problem, som måste lösas. Jämväl reglerna för tuberkulinkontrollen
synas i vissa hänseenden böra göras mera effektiva. Styrelserna
åsyfta härvid närmast, att vissa bestämmelser avseende undersökning
med tuberkulin, märkning av reagerande djur samt intyg om reaktionsfrihet
böra göras tvingande för att undvika missbruk. Förslag i dessa hänseenden
äro under utarbetande och komma av styrelserna att framläggas i
ett senare sammanhang.
För närvarande ha styrelserna endast ansett sig böra framlägga förslag beträffande
tuberkulosfria och skyddade områden. Det författningsförslag —
förordning angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur inom vissa
län — som bilagts betänkandet, har utarbetats med tanke på att förordningen
skall provisoriskt gälla, till dess statsmakterna få tillfälle att taga ställning
till styrelsernas slutliga förslag. Med hänsyn härtill har i själva förordningen
angivits vilka områden som omedelbart böra erhålla karaktären av tuberku
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
17
losina och skyddade. Framdeles torde det icke vara avsett att i en författning,
varöver riksdagens mening inhämtas, meddela föreskrifter i dessa hänseenden.
Fast hellre ha sådana bestämmelser ansetts böra utfärdas i administrativ
ordning.
2. Allmän motivering för förslaget.
Styrelserna erinra, att statsmakterna år 1934 angåvo såsom riktlinjer för
statens fortsatta medverkan till nötkreaturstuberkulosens bekämpande, att,
om än sjukdomens fullständiga utrotande uppställes såsom målet för strävandena
på ifrågavarande område, ansträngningarna dock, åtminstone för
det dåvarande, i främsta rummet torde böra inriktas på bekämpandet av
sjukdomen i dess smittfarliga form. Den synnerligen starka utveckling, tuberkulosbekämpandet
tagit efter 1934 och kanske framförallt sedan statsmakterna
år 1936 beslutat genomföra tilläggspris för mjölk härrörande från besättningar
anslutna till den statliga tuberkuloskontrollen, gör att problemen
nu och år 1934 givetvis icke äro desamma. Då utgjorde antalet djur, som
ställts under kontroll i tuberkuloshänseende, endast en bråkdel av totalantalet
djur i landet. Nu äro flera än hälften av landets djur underkastade
sådan kontroll. I detta läge torde det vara klart, att man icke längre i främsta
rummet får inrikta ansträngningarna på bekämpandet av sjukdomen i dess
smittfarliga form. Sjukdomskampen har i stora områden kommit så långt,
att man står sjukdomens fullständiga utrotande mycket nära.
Styrelserna anföra härom vidare.
En radikal omläggning av det statsunderstödda bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen
inom vissa områden torde alltså böra genomföras. Oaktat
styrelserna hysa en sådan uppfattning, vilja styrelserna därmed givetvis ej ha
sagt, att de tidigare av statsmakterna beslutade åtgärderna på området icke
varit väl ägnade att föra sjukdomsbekämpandet framåt. Tvärtom måste
framhållas, att den glädjande snabba utvecklingen av tuberkulosarbetet vittnar
om att de statliga åtgärderna varit ändamålsenliga. I detta sammanhang
får man självfallet icke heller förbise, att framgångarna icke blivit lika
stora, om ej djurägarna ställt sig förstående för betydelsen av rörelsen samt
underkastat sig mångå gånger kännbara tillfälliga ekonomiska förluster för
att nå fram till avgörande resultat i kampen mot tuberkulos i sina besättningar.
Även ett framtida bekämpande måste bygga på djurägarnas intresserade
medverkan och ett förtroendefullt samarbete mellan dessa och veterinärerna.
Bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen bör självfallet anordnas på sådant
sätt, att man helt utnyttjar de framsteg, som vunnits genom nuvarande
åtgärder. Av särskild vikt torde vara, att effektiva anordningar vidtagas för
att bevara de besättningar, som rensats från sjukdom, fria från densamma.
När sjukdomsbekämpandet nått den betydande omfattning det för närvarande
har, måste strävandena, jämsides nied att man söker öka anslutningen
till bekämpandet från kreatursägamas sida, särskilt inriktas på att skydda
friska besättningar från infektion. Att man härvidlag har stora värden av såväl
hygienisk som ekonomisk natur alt bevara, torde knappast särskilt behöva
understrykas. Styrelserna finna det alltså angeläget, att vid utarbetande
av reglerna för det framtida bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen sär
llihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 131. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
skild uppmärksamhet ägnas sådana åtgärder, som må vara ägnade att skydda
friska besättningar från luberkelsmitta.
Vid ett ställningstagande till de principer, som böra bliva vägledande för
tuberkulosbekämpandet, måste självfallet stor hänsyn tagas till de kostnader,
olika metoder för detta bekämpande komma att medföra för statsverket.
Härvidlag får man emellertid icke förbise, att mera radikala ingripanden
från det allmännas sida gentemot sjukdomen visserligen för tillfället
kunna medföra betydande engångsutgifter men ändock bliva för staten billigast
därigenom, att ett sådant intensivt och för tillfället mera dyrbart bekämpande
kan föra snabbare och säkrare till målet.
Vid ingången av år 1940 — erinra styrelserna — voro utav landets cirka
2.9 miljoner nötkreatur i runt tal 1.5 miljoner anslutna till den statliga tuberkulinkontrollen
och 0.25 miljoner till den kliniska tuberkuloskonti''ollen.
1.15 miljoner nötkreatur voro alltså då fortfarande ställda utanför varje statlig
kontroll.
Enligt styrelsernas uppfattning skulle det mest rationella ur hygienisk synpunkt
vara att omedelbart med tuberkulin undersöka icke förut till tuber -kulinkontrollen anslutna besättningar samt nedslakta samtliga djur, som
därvid visa reaktion. En sådan utrensning skulle medföra, att man genast
sannolikt finge slå ut cirka 500,000 djur, eller nära en sjättedel av landets
nötkreatursstock, vilket torde medföra en kostnad för statsverket av i runt
tal 52 miljoner kronor (med en statsersättning av 100 kronor för utslaget
djur samt en undersökningsavgift för varje undersökt djur av 1 krona 50
öre). Styrelserna anföra härom ytterligare följande.
Genomförandet av en sådan åtgärd lärer redan av statsekonomiska hänsyn
vara utesluten, även om man med säkerhet kan räkna med att kostnaderna
för tuberkulosbekämpandet därefter komma att bliva relativt obetydliga.
En reduktion på en gång av vår kreatursstam med omkring en sjättedel
torde ej heller av andra skäl vara tillrådlig. Speciellt under tider, då knapphet
i tillgången på fettvaror kan befaras uppkomma, synes det uteslutet att
rekommendera åtgärder, som väsentligen minska antalet mjölkande kor i
landet. Vidare må erinras, att en så avsevärd på en gång genomförd nedslagning
av nötkreatur, eller ungefärligen motsvarande ett års köttproduktion,
skulle ha synnerligen skadlig inverkan på köttmarknaden. Genomför
man den angivna reduktionen av kreatursstammen, måste man även befara
att möjligheten att utnyttja det inhemska fodret skulle ej oväsentligen minska.
Ej heller torde kunna undvikas att genom en sådan snabbt genomförd
decimering åtskilliga avelsvärden gå förlorade. Att verkställa en omedelbar
tuberkulinundersökning av cirka 1,400,000 djur skulle även kräva, att man
för detta arbete förfogade över ett större antal veterinärer än som kan mobiliseras
för ändamålet.
En utväg, som måhända kan synas mera framkomlig, är att man snarast
möjligt söker få med de nötkreatursbesättningar, som för närvarande icke
äro ställda under statlig kontroll med hänsyn till tuberkulos, i någon av de
nu tillämpade kontrollformerna. Av icke-kontrollerade nötkreatur skulle,
enligt vad styrelserna angivit, cirka 500,000 djur sannolikt tillhöra besättningar,
där tuberkulos förekommer i avsevärd utsträckning. De flesta av
de besättningar, till vilka dessa djur höra, torde därför icke böra anslutas
till annan kontroll än den kliniska. Med nuvarande ersättningsregler skulle
statens årskostnader för kontroll av dessa djur uppgå till cirka 2 miljoner
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
19
kronor. Anslutas även dessa djur till kontrollen, skulle statens sammanlagda
årliga utgifter för den kliniska kontrollen med cirka 750,000 djur kunna
beräknas till cirka 3 miljoner kronor.
Redan denna approximativa kostnadskalkyl torde utvisa, att ett forcerat
tuberkulosbekämpande även enligt den Ostertagska metoden skulle leda lill
synnerligen höga kostnader för statsverket. Vidare kan man såsom visst antaga.
att en frivillig allmän anslutning till tuberkuloskon trollen enligt gällande
system icke kommer att ske utan att nu tillämpade statsbidrag höjas. Åtskilliga
framställningar i sådant syfte ha ju också gjorts. Slutligen torde en
synnerligen snabbt genomförd utrensning av kvarvarande tuberkulos i landet
stöta på även andra hinder än statsekonomiska. Styrelserna åsyfta härvidlag
främst svårigheten att under en så relativt kort tid, inom vilken ett
intensivt tuberkulosbekämnande skulle genomföras, disponera över erforderligt
antal veterinärer. Vidare torde böra framhållas, att även anslutningen
till det kliniska bekämpandet i flera län nått en sådan omfattning, att det
organisatoriskt sett icke vore lyckligt med än större anslutning, önskar man
öka anslutningen till den kliniska tuberkuloskontrollen, torde detta böra ske
på sådant sätt, att man eftersträvar att fortast möjligt få fram de till den
kliniska kontrollen anslutna besättningarna till reaktionsfrihet, något som
snabbast och för diurägaren billigast låter sig göra genom inrättandet av isolerade
ungdiursavdelningar. I och med att en kliniskt ansluten besättning
nått fram till reaktionsfrihet bör den omedelbart överföras till tuberkulinkontrollen.
Styrelserna ha alltså icke ansett sig kunna förorda vare sig en omedelbar
total utrensning av den kvarvarande nötkreaturstuberkulosen eller en fullständig
anslutning av kreatursbesättningarna till den kliniska kontrollen.
Ehuru ytterligare anslutning till tuberkulosbekämpandet, sådant det för närvarande
är organiserat, sannolikt kommer att ske, torde målet — sjukdomens
totala utrensning — icke uppnås uteslutande med tillhjälp av nuvarande
kontrollformer.
I stället för en omedelbar total utrensning av sjukdomen förorda styrelserna,
att man tillsvidare nöjer sig med att söka utrensa tuberkulosen
inom sådana områden, som kommit längst i tuberkulosbekämpandet,
samt anföra härom.
Det förhåller sig också så, att tuberkulosfrekvensen inom icke undersökta
besättningar är synnerligen olika i skilda delar av landet. Utrensningarna
synas därför i första hand böra avse sådana områden, där fuberkulosfrekvensen
är låg. Genom dylika lokalt begränsade utrensningsaktioner torde man
även undvika att inom vissa, i det närmaste rena områden spridda infektionshärdar
kvarstå, med stor risk för att området ånyo infekteras. Redan
1929 års sakkunniga voro delvis inne på denna tankegång. En sådan utrensning
får självfallet icke låsas fast utan bör fortskrida systematiskt till dess
hela landet är genomgånget. Styrelserna anse sig emellertid icke redan i detta
sammanhang böra upprätta en fullständig plan för utrensningen. Det torde
nu vara tillfyllest alt föreslå de områden, som skola medtagas vid den
första utrensningen. Vilka områden, som sedermera böra ifrågakomma och
när de lämpligen kunna medtagas, får huvudsakligen bero på hur långt det
frivilliga bekämpandet i olika områden fortskrider
Ett genomförande av vad styrelserna nu antytt torde kunna ske på sådant
sätt, att det icke fördyrar det statliga bekämpandet av tuberkulos utan fast
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
mera undan för undan förbilligar detsamma. I och med alt samtliga djur
inom visst område ställas under statlig tuberkulinkontroll, torde nämligen
undersökningarna med tuberkulin inom sådant område för framtiden i regel
kunna ske med stora intervaller, t. ex. tio år eller mera. Statens utgifter för
undersökningar bli alltså lägre för var je område, som helt ställes under kontroll.
När landet i sin helhet är rensat från tuberkulos, torde de årliga statsutgifterna
för ändamålet (d. v. s. för tid efter annan vidtagna kontrollundersökningar
med t u herkul in j komma att bli endast en bråkdel av de nuvarande.
I detta sammanhang lia styrelserna ansett sig böra framhålla den olyckliga
roll i fråga om spridandet av smittsamma kreaturssjukdomar överhuvud
taget, den oreglerade livdjurs handeln spelar. Beträffande
detta spörsmål lia styrelserna andragit följande.
Det kan icke förnekas att genom handeln med livdjur förorsakats skador
av betydande omfattning. Speciellt gäller detta ifråga om tuberkulos och
smittsam kastning hos nötkreatur. Då man har att överväga lämpliga åtgärder
för att bland annat bevara de framsteg i tuberkulosbekämpandet, som
vunnits under de senaste åren, får man alltså icke förbise de faror, som
hota från livdjurshandeln.
Styrelserna vilja ingalunda bestrida, att nian här möter ett problem av
svårlöst beskaffenhet. Tidigare utarbetade förslag att åstadkomma en reglering
av livdjurshandeln genom tvångsföreskrifter lia av flera skäl icke blivit
genomförda.
Då förevarande frågas ordnande är ett framträdande djurägareintresse,
synes det emellertid styrelserna ligga nära till hands, att djurägarna själva
på frivillighetens väg genom hushållningssällskapen eller andra organisationer
söka åstadkomma en sådan anordning för livdjurshandeln, som ur skilda
synpunkter kan anses tillfredsställande. Med den omfattning, som jordbrukarnas
organisationsväsende numera tagit, torde det icke heller erbjuda
några större svårigheter för exempelvis någon av deras sammanslutningar
att ta sig an handeln med livdjur. Att betydande förmåner för djurägarna
skulle vara förenade med en sådan anordning, torde vara visst. Djurägaren
kunde i betydligt högre grad än för närvarande känna sig förvissad om att
lämnade uppgifter beträffande saluförda djur i fråga om hälsotillstånd och
andra förhållanden voro riktiga. En organisation skulle nämligen med säkerhet
lia både större möjligheter och intresse att kontrollera säljarnas uppgifter
om djuren än många enskilda kreaturshandlare. Sedan djurägarna
verkligen själva vidtagit försök att reglera handeln med livdjur och sålunda
ådagalagt ett eget intresse för saken, torde böra övervägas vilka lagstiftningsåtgärder
som kunna genomföras för att stödja dessa strävanden. Härvid vilja
styrelserna särskilt erinra örn sitt tidigare avgivna lagförslag avseende
Iliand annat kontroll över djurauktioner.
I fråga örn kostnaderna för bekämpandet av nötkreat
urstuber ku losen erinra styrelserna, att gällande system för det frivilliga
bekämpandet bygger på att såväl staten som djurägarna deltaga i desamma,
samt anföra vidare följande.
Vid ett fortsatt bekämpande synes det till en början kunna ifrågasättas, örn
.staten alltjämt bör bidraga till kostnaderna eller om det icke ter sig mera
rättvist att låta kostnaderna i sin helhet drabba djurägarna. Hur härvidlag bör
förfaras, sammanhänger givetvis med om man betraktar bekämpandet som
ett väsentligt allmänt intresse eller allenast som ett enskilt djurägareintresse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
21
Obestridligen måste det för djurägarna innebära en avsevärd fördel att få
sina kreatursbesättningar befriade från en kronisk sjukdom, som även i dess
lindrigaste former nedsätter djurens avkastningsförmåga, livslängd och slaktvärde.
Å andra sidan synes det styrelserna vara ett statsintresse av första
ordningen att befria landet från en smittsam sjukdom, som icke endast är
nationalekonomiskt förlustbringande utan även utgör en ständig fara för
infektion av mjölkkonsumenter, i synnerhet barn. Erfarenheten giver också
vid handen, att en enda tuberkulos ko nedsmittat ända till femtio personer.
Med hänsyn härtill torde det vara rimligt att både staten och djurägarna som
hittills bidraga till sjukdomens utrensning. Staten bör därför alltjämt lämna
bidrag till det frivilliga bekämpandet av sjukdomen. Hur långt staten härvidlag
bör sträcka sig, beror givetvis till stor del på med vilken snabbhet
man önskar få bekämpandet genomfört. Under tider, då det statsekonomiska
läget får betraktas såsom normalt, finna styrelserna det rimligt, att
staten, till dess ytterligare avsevärda framsteg i bekämpandet vunnits, sträcker
sin bidragande verksamhet även längre än för närvarande. Såsom styrelserna
redan framhållit, torde mera radikala och alltså omedelbart ekonomiskt kännbara
ingripanden mot sjukdomen i längden ställa sig billigast för staten och
snabbast leda till resultat.
3. Tuberkulosfria områden.
.4. Särskilda bestämmelser beträffande nötkreatur.
Styrelserna framhålla, att beträffande flera områden torde man inom överskådlig
tid kunna genomföra en utrensning av nötkreaturstuberkulosen utan
att detta skall behöva medföra avskräckande kostnader för det allmänna,
samt anföra härom.
Genom att för framtiden erhålla möjlighet att verkställa kontrollundersökningarna
med avsevärt längre intervaller än för närvarande uppkomma
nämligen ej oväsentliga besparingar. För varje område, där man på ett
eller annat sätt anser sig kunna forcera utrensningen av kvarvarande tuberkulos,
torde en icke obetydlig årlig besparing i kostnaderna för bekämpandet
uppkomma. Vid dessa förhållanden synes det icke vara uteslutet att även
under tider, då all nödig sparsamhet måste iakttagas, genomföra en sådan
skärpning av bekämpandet utav tuberkulos hos nötkreatur, en total utrensning
inom bestämda områden innebär. Tvärtom torde man, om lämpliga
områden för rensningsaktionerna utväljas samt tiden för deras genomförande
lämpas efter föreliggande speciella förhållanden, kunna ernå en icke oväsentlig
omedelbar besparing i kostnaderna för bekämpandet i förhållande till
de nuvarande.
Inom tuberkulosfritt område avses, att bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen
skall ske efter tvingande regler samt att epizootilagens bestäm
m elser där skola komma till tillämpning. Styrelserna andraga i
anslutning härtill följande.
Detta förslag innebär ett tämligen radikalt avsteg från vad som tidigare
gällt beträffande tuberkuloskampen, nämligen att den i princip skulle ske
efter frivillig anslutning från djurägarnas sida. Emellertid förmena styrelserna
det icke vara tillrådligt, att dessa strängare regler göras tillämpliga
inom andra områden än diir det frivilliga bekämpandet vunnit en mera all
-
22
Kungl. Mcij.ts proposition nr 131.
män anslutning. Detta villkor torde iå anses uppfyllt, när det beräknade
antalet kvarvarande reagerande djur icke är större än att kostnaderna för
utslagning av dessa djur kunna anses överkomliga för statsverket. Självfallet
måste härvid hänsyn även tagas till andra omständigheter, som kunna inverka
på möjligheterna att genomföra en total utrensning av sjukdomen samt
att upprätthålla ifrågavarande tvingande bestämmelser. I allmänhet torde
böra eftersträvas att till tuberkulosfria områden hänföra stora sammanhängande
delar av landet. Där ej särskilda skäl till annat föranleda, böra dessa
områden sammanfalla med den administrativa länsindelningen.
Inom tuberkulosfritt område skola enligt förslaget alla påträffade tuberkuiösa
djur nedslaktas. 1 allmänhet och enklast konstateras tuberkulos hos ett
nötkreatur genom undersökning med tuberkulin. Styrelserna
framhålla, att djur som reagera vid sådan undersökning som regel äro behäftade
med tuberkulos, samt anföra härom följande.
Det torde få anses ådagalagt, att det bovina tuberkulinet kan giva positivt
utslag även för en human eller aviär tuberkulosinfektion (i regel härrörande
från tuberkulösa människor respektive från fjäderfän), ävensom för en i
allmänhet till djurens extremiteter lokaliserad hudsjukdom av tuberkulosliknande
utseende, den s. k. hudtuberkulosen, vars uppträdande åtminstone
i en del fall synes stå i samband med en i de förändrade vävnaderna emellanåt
påvisad, syrefast bakterie. Beträffande såväl de humana som de aviära
tuberkulosformerna gäller, att de hos nötkreatur endast i undantagsfall giva
upphov till makroskopiskt synbara förändringar samt att de båda kunna,
ehuru sannolikt sällan, uppträda i smittfarlig form. Enligt ett av medicinalstyrelsen
den 12 februari 1938 till samtliga veterinärer utfärdat cirkulär
(ser. B. nr 3) gäller, att misstanke att tuberkulossmitta av annat än bovint
slag föreligger i en besättning alltid bör föranleda en närmare utredning för
klarläggande av infektionens art. Sådan misstanke kan anses föreligga, när
förändringar av hudtuberkulosliknande utseende påvisats hos något eller
några djur, eller när inom en tidigare reaktionsfri besättning ett flertal svaga
eller atypiska reaktioner uppträda och det därjämte synes osannolikt, att
bovin smitta kunnat vinna insteg i besättningen. Misstanken styrkes, därest
något tydligt reagerande djur slaktats och det vid av veterinär företagen
noggrann besiktning ej kan påvisas några tuberkulösa förändringar. Om
vid efter slakten verkställd besiktning av reagerande djur tuberkulösa förändringar
icke kunna påvisas och även andra skäl tala för att bovin smitta
ej förekommer i den besättning, varifrån djuret härstammar, bör veterinären
anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen. Själv har veterinären att ombesörja
dels att nedslagning av övriga reagerande djur inställes i avvaklan
på närmare utredning angående tuberkulosförhållandena i besättningen, dels
att delar av det nedslaktade djuret översändas till laboratorium för bakteriologisk
undersökning samt typbestämning av eventuellt påvisade tuberkelbaciller,
dels att ett s. k. jämförande hudprov utföres på besättningen sedan
två månader förflutit efter närmast föregående tuberkulinundersökning, dels
ock att samtliga djur över två års ålder undersökas kliniskt och i förekommande
fall bakteriologiskt.
Då styrelserna i föreliggande förslag angivit, att nötkreatur, som reagerar
vid undersökning med tuberkulin, skall för nedslaktning avlägsnas ur besättningen,
ha styrelserna härmed givetvis endast avsett, att sådana djur, som
äro behäftade med tuberkulossmitta av bovint slag eller i smittfarlig form
skola nedslaktas. Att i en av riksdagen antagen förordning närmare beskriva
vad som skall avses med reaktion, torde icke vara lämpligt. Detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
23
av det skälet att metoderna för sjukdomens diagnostiserande förändras från
tid till annan. Själva sjukdomens natur och dess smittämnen kunna också
i viss mån undergå förändringar. Med hänsyn härtill synes det mest ändamålsenligt,
att medicinalstyrelsen, i likhet med vad som nu praktiseras vid
det frivilliga bekämpandet av sjukdomen, i tillämpningsföreskrifter närmare
angiver vad som hör menas med att nötkreatur reagerar för tuberkulin.
Föreskrives en tvångsvis nedslagning av tuberkulösa djur, anse styrelserna
billigheten kräva, att staten lämnar djurägarna gottgörelse för
den förlust, som må uppkomma genom utslagning av reagerande djur.
I betänkandet anföres härom.
Då det gäller att bestämma dessa gottgörelser, synes man antingen kunna
välja ett system med fasta ersättningar för varje utslaget djur eller också
ett system, där gottgörelse, i likhet med vad fallet är i fråga örn andra sjukdomar,
beträffande vilka epizootilagen är tillämplig, skall utgå med det belopp,
vartill förlusten efter värdering uppskattats. Det ligger i sakens natur,
att största rättvisa skulle ernås, om ersättningarna fastställdes efter värdering.
En sådan värdering måste emellertid med nödvändighet draga ej oväsentliga
kostnader för det allmänna. Speciellt får man räkna nied höga kostnader
i sådana områden, där avstånden från veterinärernas stationsort äro
stora. Även om värderingarna utföras med all noggrannhet och av personer
med särskild sakkunskap, lärer det ej heller kunna undvikas att en viss
olikhet kommer att förmärkas mellan värderingarna, beroende på olika uppfattningar
hos skilda förrättningsmän. Ersättningsrätten synes även måhända
kunna bedömas något olika när det gäller nedslaktning av djur behäftade
med en kronisk sjukdom som tuberkulos eller örn utslagningen föranletts
av en akut, icke obotlig sjukdom, t. ex. imil- och klövsjuka. Det må
även erinras, att frågan örn ersättning till djurägare för skada och förlust
till följd av smittsamma husdjurssjukdomar gjorts till föremål för särskild
utredning genom tillkallade sakkunniga (epizootisakkunniga), därvid försäkringsformen
speciellt skall prövas. En slutgiltig lösning av förevarande spörsmål
synes därför lämpligen böra ske i ett större sammanhang, när epizootisakkunnigas
utredning och förslag föreligga. På grund härav anse sig styrelserna
för närvarande endast böra föreslå en provisorisk lösning av ersättningsfrågan.
Särskilt med hänsyn till de betydande kostnader ett värderingsförfarande
skulle medföra, speciellt under själva utrensningen av reagerande
djur, torde ersättningarna tills vidare böra utgå med bestämda belopp
för varje utslaget djur. •
Såsom lämpliga ersättningsbelopp vilja styrelserna föreslå 50 kronor för
djur under ett år och 100 kronor för övriga djur. Utöver dessa belopp äro
djurägarna berättigade att erhålla vad som kan utvinnas vid slakt av djuren.
Härvid lia styrelserna jämväl förutsatt, alt försäkring av nötkreatur inom
tuberkulosfria områden hädanefter skall kunna erhållas även gentemot utslagning
för tuberkulos mot en tämligen obetydlig premie. De otvivelaktigt
ganska kännbara förluster, som eljest nied föreslagna ersättningsgrunder
kunde uppkomma för ägare av avelsdjur, torde alltså kunna undvikas genom
en helt ringa kostnad för djurägarna. 1 vissa fall synes emellertid en
möjlighet att lämna högre statsersättning böra stå öppen. Styrelserna vilja
därför föreslå, att Kungl. Maj:t i särskilda fall skall äga rätt att medgiva
sådan högre gottgörelse. Det torde därvid böra ankomma på sökanden att
själv förebringa erforderlig utredning örn djurets värde.
Ur alla synpunkter mest rationellt torde vara, att nedslaktning av
tuberkulösa d j u r skall äga rum å kontrollslakteri. Bland annat vinnes
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
därigenom den fördelen att samtliga djurkroppar bliva besiktigade av veterinär
utan att detta för statsverket behöver medföra någon större kostnad.
I och med sådana besiktningar erbjudes också en utmärkt kontroll över det
vid undersökningarna använda tuberkulinet. Man erhåller genast vetskap
om något icke tuberkulöst djur blivit utslaget. Emellertid torde det speciellt
för Norrlands vidkommande bli svårt att för närvarande upprätthålla en
bestämmelse av innehåll att nedslaktning obligatoriskt skall äga rum å kontrollslakteri,
icke minst av det skälet att avstånden till sådana slakterier
å en del håll äro högst betydande. I stället vilja styrelserna föreslå såsom
villkor för att ersättning må utgå, antingen och helst att djuret nedslaktas
å kontrollslakteri eller att dess ena öra med däri av den veterinär, som verkställt
tuberkulinundersökningen, insatt slaktmärke efter nedslaktningen insändes
till veterinären.
Med detta ståndpunktstagande i ersättningsfrågan ha styrelserna ingalunda
såsom sin mening velat angiva, att besiktning av nedslaktade djur icke
bör vidtagas. Tvärtom är det i hög grad önskvärt, att sådan besiktning i
alla fall, där det utan olägenhet och större kostnad för det allmänna låter
sig göra, också kommer till stånd. Över besiktningar av djur, som nedslaklas
å kontrollslakteri, skall uppsättas och till medicinalstyrelsen insändas
protokoll. För sådant bestyr torde böra utgå gottgörelse till besiktningsveterinären
med tre kronor för protokoll.
Förslaget förutsätter, att reagerande nötkreatur som regel nedslaktas inom
15 dagar.
Såsom villkor för att ersättning för nedslaktat djur må kunna utgå har
angivits, att nedslaktningen skall lia ägt rum i enlighet med givna föreskrif!er.
Inträffar emellertid dröjsmål med nedslaktningen utöver därför bestämd
tid och beror detta på omständigheter, över vilka djurägaren icke råder,
synes billigheten kräva, att ersättning likväl må kunna utgå. Det torde få
ankomma på medicinalstyrelsen, som lärer ha att verkställa ifrågavarande
utbetalningar, att i de särskilda fallen avgöra när ersättning i sådana fall
må utgå.
Om inom viss besättning ett större antal djur reagerar, förmena
styrelserna, att det finnes anledning misstänka alt samtliga äldre djur
äro infekterade, ehuru en del av dem tillfälligtvis icke visa reaktion. Styrelserna
anse därför, att skäl tala för att man i sådant fall slår ut även icke
reagerande djur, samt anföra härom.
Enligt tidigare av medicinalstyrelsen avgivet förslag skulle, örn vid tuberkulinundersökning
mer än halva antalet av till viss nötkreatursbesättning
hörande djur reagerat, samtliga djur nedslaktas. Motivet till en sådan bestämmelse
torde vara, alt, enligt vad erfarenheten givit vid handen, i högluberkulösa
besättningar det kan inträffa, att tuberkulösa djur icke reagera.
Beträffande ungdjur behöver man emellertid icke befara sådan missvisning
av tuberkulinprovet. Det tidigare förslaget torde alltså vara väl strängt. Från
den allmänna nedslaktningen böra alltså till en början undantagas djur under
två års ålder som icke reagerat. Men även där över hälften av de äldre
djuren reagerat, torde omständigheterna i vissa fall vara sådana, att man
utan risk kan låta samtliga eller åtminstone några icke-reagerande djur få
undantagas från nedslaktningen. Hur man härvid bör förfara, beror på
djurens ålder, anledningen till sjukdomens förekomst i besättningen samt
tuberkulosens allmänna utbredning inom området. Att härutinnan meddela
generella föreskrifter synes styrelserna därför mindre ändamålsenligt. I
stället torde det få ankomma på medicinalstyrelsen att i varje sådant fall
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
25
förordna om eventuell nedslagning av icke-reagerande djur. Det torde ligga
i sakens natur, att man genom en sådan smidig anordning kan bevara största
möjliga antal djur. Med hänsyn till svårigheten för djurägare att, då mer än
50 procent av djuren skola nedslaktas, kunna på en gång avyttra hela besättningen,
torde tiden för nedslaktningen i sådana fall kunna uppskjutas
högst sex månader.
Ehuru styrelserna förmena, att regeln örn nedslagning av
reagerande djur inom tuberkulosfritt område bör upprätthållas med
största möjliga stränghet, synas fall kunna inträffa, då en nedslagning måste
framträda såsom i viss mån orimlig. Styrelserna åsyfta härvid att synnerligen
värdefulla avelsdjur blivit infekterade med tuberkulos. I vissa fall
torde icke vara uteslutet att få sådana djur — givetvis under förutsättning
att de icke äro smittfarliga — placerade i en icke reaktionsfri besättning
utom det tuberkulosfria området. I dylika undantagsfall bör det finnas
möjlighet för medicinalstyrelsen att meddela dispens från nedslaktning.
Måhända kunde det också någon enstaka gång böra medgivas djurägare
att under viss tid få behålla en synnerligt värdefull infekterad avelsbesättning,
om betryggande isolering kan ordnas. I sådana fall måste självfallet
isolerad ungdjursuppfödning anordnas och besättningen i dess helhet ställas
under klinisk kontroll på ägarens bekostnad.
Beträffande vissa åtgöranden ha styrelserna föreslagit följande.
Besättning, där djur reagerat, skall, när ej medicinalstyrelsen för särskilt
fall annorlunda förordnar, underkastas tuberkulinundersökningar, till dess
samtliga djur vid två på varandra följande undersökningar icke reagera.
Har vid viss undersökning reaktion inträffat, bör nästa undersökning äga
rum inom nionde kalendermånaden därefter. I annat fall skall undersökningen
ske tidigast under den nionde och senast under den trettiosjätte kalendermånaden
efter föregående undersökning.
Reagerande djur skola förses med slaktmärke. Har i en besättning iner
än hälften av därtill hörande nötkreatur reagerat, skola därjämte icke reagerande
djur över två års ålder, som böra nedslaktas, märkas på sådant
sätt.
Kontrollen över att tuberkulos icke förekommer inom
nötkreatursbesättning skall enligt förslaget ske dels genom slaktd jurskontroll
dels ock genom undersökningar med tuberkulin. Härom yttra styrelserna
följande.
Särskilt inom områden, där anslutningen till föreningsslakterierna är
mera allmän, torde slaktkontrollen kunna göras tämligen effektiv. Där hemmaslakt
ännu förekommer i avsevärd utsträckning, får man givetvis icke
bygga alltför mycket på slaktdjurskontrollen.
1 fråga örn slaktdjurskontrollens anordnande måste det ankomma på veterinär,
närhelst han vid slakt påträffar tuberkulos eller förändring av tuberkulos
natur, att göra anmälan till medicinalstyrelsen. Kan veterinären åter visserligen
ej med visshet angiva, alt tuberkulos verkligen föreligger, men har
han anledning misstänka att så är fallet, skall han omedelbart till statens
veterinär-bakteriologiska anstalt eller annat godkänt laboratorium översända
erforderligt material för vederbörlig undersökning på statens bekost
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 131
nåd. Elghällen djurägare, slaktare eller annan enskild sådan misstanke, skall
han göra anmälan om förhållandet hos veterinär.
Självfallet måste det, vid sidan av slaktdjurskontrollen, ankomma på veterinärer,
djurägare och andra enskilda att över huvud taget, så snart de
misstänka förekomsten av tuberkulos hos nötkreatur, genast vidtaga därav
betingade åtgärder.
Förekommer eller misstänkes tuberkulos förekomma inom viss besättning,
skall medicinalstyrelsen ofördröjligen förordna om undersökning med
tuberkulin beträffande samtliga till besättningen hörande djur. Där på
grund av anordnade gemensamhetsbeten eller liknande förhållanden finnes
anledning antaga, att tuberkelsmitta kan lia spritts till annan besättning
än där tuberkulos spårats, torde undersökningen med tuberkulin även
böra avse sådan besättning.
Tuberkulinundersökningen är den mest effektiva kontroll, då det gäller
att påvisa förekomsten av tuberkulos. Styrelserna ha redan angivit, att
sådana undersökningar omedelbart skola verkställas av besättningar, där
tuberkulos kan misstänkas förekomma. Vid sidan av dessa undersökningar
synes det styrelserna nödvändigt, att samtliga besättningar — oavsett om
misstanke för tuberkulos föreligger eller ej — med vissa mellanrum bliva
undersökta med tuberkulin.
För att detta viktiga kontrollmedel icke skall missbrukas, synes det lämpligt
att inom tuberkulosfria områden redan nu undersökning med tuberkulin
öven huvud taget icke får verkställas utan medgivande av medicinalstyrelsen.
Självfallet bör sådan undersökning icke förvägras djurägare, så
snart ändamålet därmed icke kan anses äventyra bekämpandet av sjukdomen,
t. ex. örn han önskar en extra kontroll över en värdefull avelsbesättning
eller åstundar att försälja något djur från sin besättning. Med detta
förslag lia styrelserna givetvis icke velat angiva, att dylikt förbud icke borde
införas i landet i dess helhet.
Till en början måste de besättningar, som tidigare över huvud taget icke
underkastats tuberkulinundersökningar, bliva genomgångna. Självfallet böra
dessa första undersökningar vidtagas snarast möjligt. Inom vilken tid detta
bör ske, synes emellertid icke behöva angivas generellt. Föreliggande omständigheter
— antaglig reaktionsprocent, kända fall av tuberkulos inom
området, resultaten av slaktdjurskontrollen etc. — torde få angiva graden
av den snabbhet, med vilken undersökningarna böra genomföras. Beträffande
det frivilliga bekämpandet av tuberkulos har man ansett, att en besättning
skall vid två på varandra följande undersökningar vara helt reaktionsfri
för att besättningen med visshet kan anses fri från tuberkulos.
Jämväl i fråga om de tuberkulosfria områdena, torde principen örn minst
två undersökningar i regel böra upprätthållas. För väl isolerade byar och
områden, där tuberkulos veterligen aldrig förekommit, synes man emellertid
utan olägenhet kunna nöja sig med en undersökning. Att härvidlag gä
ytterligare ett steg och lämna vissa områden helt oundersökta anse sig styrelserna
emellertid icke kunna tillstyrka. Även om inom ett mycket stort
område, där de flesta besättningarna undersökts med tuberkulin, tuberkulos
icke påträffats, torde det ur säkerhetssynpunkt icke vara tillfredsställande
att ens här underlåta att tuberkulinundersöka kvarvarande icke-undersökta
besättningar.
Tidigare med tuberkulin undersökta besättningar, som befunnits reaktionsfria,
böra tid efter annan underkastas kontrollundersökningar. Det
må erinras, att enligt gällande regler beträffande pristillägg för mjölk från
reaktionsfria besättningar i allmänhet erfordras, att tuberkulinundersökningar
verkställas vartannat år. För de sex nordligaste länen ha interval
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
27
lema bestämts till tre år. I överensstämmelse med styrelsernas tidigare avgivna
förslag beträffande tuberkulosbekämpandet i Gotlands^ län erfoi''dras
i detta län numera undersökning av djuren blott vart sjätte år. I och med
att tvingande regler för sjukdomens bekämpande tillämpas, torde nian kunna
göra intervallerna mellan undersökningarna ännu längre än sex år. Att
härvidlag angiva en bestämd siffra synes vanskligt. Det torde i stället få
ankomma på medicinalstyrelsen att bestämma när kontrollundersökningar
lämpligen böra vidtagas för varje särskild trakt. Härvidlag har medicinalstyrelsen
att taga erforderlig hänsyn till föreliggande omständigheter av olika
slag. Sålunda är det en given sak att inom områden, där tuberkulos påträffats
endast undantagsvis, undersökningarna icke behöva återkomma lika
ofta som exempelvis där kontrollen ådagalagt, att tuberkulos förekommit.
Såsom ett genomsnitt skulle styrelserna vilja angiva en tid av tio år mellan
undersökningarna.
För att åstadkomma en jämn fördelning av tuberkulinarbetet inom olika
distrikt torde det vara angeläget, att länsveterinärerna i samråd med tjänsteveterinärerna
årligen till medicinalstyrelsen inkomma med förslag rörande
de tuberkulinundersökningar, som under året böra verkställas. Givetvis kan
härvidlag icke fordras annat än ungefärliga uppgifter örn antalet besättningar
och djur. Sedermera får det ankomma på medicinalstyrelsen att
fatta beslut örn dessa undersökningar.
Självfallet måste det åligga djurägare att utan ersättning lämna veterinär
erforderligt bistånd vid verkställande av tuberkulinundersökning.
I fråga om förflyttning av nötkreatur från gård till annan
inom tuberkulosfritt område ha styrelserna anfört följande.
Beträffande nötkreatursbesättningar, som äro ställda under statlig kontroll
med turberkulin, gäller för närvarande, bland annat, att nötkreatur,
som genom köp eller annorledes utifrån äro avsedda att införlivas med de
djur, vilka äro föremål för skyddsåtgärder mot tuberkulos, skola vara reaktionsfria
vid tuberkulinundersökning, som verkställes antingen före ankomsten
till gården och då örn möjligt inom trettio dagar dessförinnan eller ock
efter ankomsten men före införlivandet. I och med att samtliga nötkreatursbesättningar
i ett tuberkulosfritt område äro undersökta med tuberkulin, torde
djurägarna i allmänhet utan risk kunna med sina besättningar införliva djur
från varje annan besättning inom området utan att djuren särskilt kontrolleras.
Innan denna första tuberkulinundersökning är avslutad, torde försiktigheten
kräva, att djur från oundersökta besättningar icke utan vidare få överföras
till andra besättningar. Det ligger i sakens natur, att man eljest skulle
kunna åstadkomma skador av högst betydande omfattning. Även sedan
alla besättningar blivit undersökta, kunna givetvis händelser inträffa, som
göra det nödvändigt att i viss utsträckning öva kontroll över att djur från
vissa besättningar icke införlivas med andra besättningar. Med hänsyn härtill
anse sig styrelserna böra föreslå, att djurägare inom tuberkulosfritt område
icke må med sin nötkreatursbesättning införliva andra djur än sådana
som härröra från besättning, vilken enligt av medicinalstyrelsen utfärdade
föreskrifter är att anse såsom reaktionsfri. Motsvarande föreskrift torde
även böra gälla för det fall alt viss besättning i dess helhet blivit nedslaktad.
Styrelserna avse, att denna bestämmelse av medicinalstyrelsen skall tillämpas
på följande sätt: Beträffande län eller annat område, som är helt tuberkulinundersökt,
böra som regel alla besättningar betecknas såsom reaktionsfria.
Inträffar inom sådant område fall av tuberkulos, får medicinalstyrelsen från
huvudregeln undantaga de besättningar eller del av området, som kan anses
misstänki. Inom områden, som endast delvis äro luberkulinundersökta,
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
torde böra gälla, att alla inom en viss tidsperiod undersökta besättningar i
sin helhet, alltså även beträffande efter undersökningen födda djur, äro att
anse såsom reaktionsfria. önskar djnrägare med icke undersökt besättning
i sådant område sälja djur, torde han själv få sörja för erforderlig tuberkulinundersökning.
I fråga örn vissa kostnader ha styrelserna yttrat följande.
Undersökning med tuberkulin inom tuberkulosfritt område synes böra bekostas
av statsmedel. Beträffande ersättning till veterinärer, som verkställt
.sådana undersökningar, torde bestämmelserna i 1 § kungörelsen den 25 november
1938 (nr 700) angående ersättning till veterinär för vissa åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreatur böra göras tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser
utgår dels för varje undersökt kreatursbesättning ett arvode av fem
kronor, dels ock för varje inom besättningen undersökt djur gottgörelse
med 50 öre. Härjämte bör reseersättning utgå av allmänna medel enligt
gällande veterinärtaxa (praktiktaxan). Styrelserna ha redan framhållit,
att planer rörande tuberkulinundersökningar skola upprättas av länsveterinärerna
för varje år. Därvid torde även särskilt böra tillses, att undersökningarna
anordnas på sådant sätt (gemensamt för byar och andra tättbebyggda
områden) att minsta möjliga kostnad uppkommer för statsverket.
Sorn ersättningen för själva undersökningarna är bestämd torde det även
för veterinärerna själva vara av direkt intresse att för varje förrättningsresa
medhinna största möjliga antal djur.
B. Särskilda bestämmelser beträffande andra husdjur än nötkreatur.,
Styrelserna lia erinrat, att vid utarbetande av bestämmelser, som bland
annat ha till syfte att söka bevara de framsteg i bekämpandet av tuberkulosen
hos nötkreatur som vunnits under de senaste åren, man jämväl måste
uppmärksamma den fara för infektion av nötkreatursbesättningar förekomsten
av andra husdjur (svin, får, getter och höns) i ladugården kan
medföra. Härom andraga styrelserna följande.
Vad först angår svin torde det vara visst, att dessa djur kunna överföra
bovin tuberkelsmitta. Till Norrland importeras i stor utsträckning grisar från
i tuberkuloshänseende sämre ställda områden, speciellt från Skåne. I ett
stort antal ladugårdar — speciellt i Norrland — inhysas jämväl svin. Även
om det av flera orsaker är önskvärt att hålla svinen åtskilda från nötkreaturen,
lärer man av kostnadsskäl knappast böra meddela generella förbud
mot att halla svin i ladugårdar. För att undvika den smittorisk för nötkreaturen,
som svinens hållande i ladugård innebär, skulle man därför vara nödsakad
att i ladugårdarna om möjligt endast uppställa reaktionsfria svin.
Detta skulle i sin tur leda till att man utsträckte de importförbud för andra
än reaktionsfria nötkreatur, som enligt förslaget skall gälla för skyddade
och tuberkulosfria områden, att avse även svin, samt att man läte tuberkulinundersökningarna
omfatta jämväl dessa djur. Även med hänsyn till
bekämpandet av speciella svinsjukdomar synes det önskvärt med kontroll
över införseln av svin till vissa län. Gentemot det ifrågasatta importförbudet
torde invändas, att det medför olägenheter och förluster för djurägare
och kreaturshandlare i södra Sverige. Även örn man kunde bortse härifrån,
återstår dock den vägande invändningen, att en så gott som enhällig veterinäropinion
i de fyra nordligaste länen uttalat sig mot förevarande förbud.
Det har nämligen framhållits, att någon smittfarlig form av tuberkulos hos
svin i dessa län knappast påträffats. Detta torde sammanhänga med att de
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
29
flesta svin, som hållas i Norrland, liro s. k. hushållsgrisar, som slaktas vid
en ålder av 6 å 8 månader. Med hänsyn till det anförda lia styrelserna icke
ansett sig böra föreslå några mera ingripande åtgärder i tuberkuloshänseende
gentemot svinen, övervägas kunde givetvis, om icke vissa bestämmelser
härutinnan borde uppställas beträffande avelssvin. Anmärkas må
dock, att intresset för svinaveln på sista tiden avsevärt ökats i de norrländska
länen, varigenom behovet av smågrisar i allt högre grad tillgodoses genom
produktion inom de norrländska landskapen.
I fråga om getter har det ådagalagts, att tuberkelsmitta överförts till nötkreatur.
Vid tuberkuloskampen synes därför särskild uppmärksamhet böra
ägnas åt det problem, smittfaran från getter innebär. Jämväl beträffande
fåren synes man ha anledning att iakttaga viss försiktighet.
Även örn styrelserna icke anse sig böra föreslå särskilda åtgärder avseende
införseln av svin, får och getter till tuberkulosfria områden, måste
likväl tillses, att reagerande djur, där sådana påträffas i ladugård, avlägsnas
ur densamma. Beträffande får lärer faran för infektion genom import
från andra län vara tämligen ringa. Importen torde nämligen huvudsakligen
omfatta avelsdjur, och dessa äro i södra delarna av landet oftast uppställda
i särskilda djurstall. Getter föras knappast från län till annat.^ Att
märka är härvid, att ifrågavarande djur, svin, får och getter, knappast ådraga
sig tuberkulos annat än genom nötkreatur.
Den minsta fordran man emellertid härvidlag kan uppställa är att reagerande
svin, får och getter icke få uppställas i samma ladugård som nötkreatur.
För att i någon mån öva kontroll häröver, torde åtminstone getter, som
äro uppställda i ladugård tillsammans med nötkreatur, böra tuberkulinundersökas
i samband med nötkreaturen. Vad angår övriga djur torde risken
för att dessa äro infekterade eller i varje fall smittfarliga vara avsevärt
mindre än beträffande getterna. Med hänsyn härtill torde dessa djur icke
behöva underkastas undersökningar med tuberkulin annat än när veterinär
finner särskilda skäl därtill föranleda.
Dessa föreskrifter rörande tuberkulinundersökning av svin, får och getter
i samband med undersökning av nötkreatur lära icke komma att medföra
någon större kostnad för statsverket. Befinnas andra slags djur i ladugård,
t. ex. hund eller häst, och kan man misstänka, att dessa äro behäftade med
tuberkulos, bör veterinären även undersöka sådana djur. Djur, som befinnas
tuberkulösa, måste antingen isoleras från nötkreaturen eller nedslaktas;
reagerande get torde dock alltid böra nedslaktas. För att i någon mån kunna
kontrollera nedslaktningen. synas djur. som äro avsedda att nedslaktas.
böra förses med slaktmärke. Då föreslagna regler alltså icke innebära tvång
för djurägaren att nedslakta andra djur än reagerande getter, synes endast
ersättning för utslagna getter behöva utgå av statsmedel. Sådan ersättning
torde skäligen böra utgå med 15 kronor för nedslaktat djur.
Vad slutligen angår höns är det ett känt förhållande, att dessa djur ej
sällan äro behäftade med tarmtuberkulos. Att under sådana förhållanden
tillåta dessa fjäderfän att vistas lösa i ladugårdar, torde icke vara förenligt
med ett rationellt tuberkulosbekämpande. Även allmänt hygieniska skäl
tala mot att fjäderfän få gå lösa i ladugårdar. Helst hade styrelserna velat
föreslå generellt förbud för höns hållande i ladugård. Med hänsyn till småbrukarna
synes emellertid ett sådant förbud väl strängt. Styrelserna anse
sig därför böra föreslå, att höns liksom andra fjäderfän icke få hållas lösa
i ladugård. Skola de vistas där, måste de hållas innestängda i särskilt rum.
Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen alt meddela föreskrifter örn
hur dessa rum skola isoleras från ladugården i övrigt.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
I detta sammanhang har styrelserna erinrat därom att även människor
kunna vara orsak till att nötkreatur nedsmittas med tuberkulos. Strängt
taget borde därför samtliga djurskötare, i likhet med vad numera är fallet
med mejeripersonal, med bestämda mellanrum läkarundersökas, bland annat
beträffande förekomsten av tuberkulos. Inom landet torde i runt tal
finnas 300,000 kreatursbesättningar. Då djurvården inom varje besättning
regelmässigt handhaves av två eller flera personer, skulle dessa undersökningar
komma att bliva av synnerligen stor omfattning. Med hänsyn till
de högst betydande kostnader införandet av obligatorisk läkarundersökning
av alla dessa människor, praktiskt taget hela den jordbrukande befolkningen,
skulle medföra för statsverket anse sig styrelserna icke kunna föreslå
bestämmelser härom. Genom den nyligen genomförda skärpta tuberkuloslagstiftningen
torde emellertid ett visst ökat skydd jämväl i förevarande
hänseende ha åvägabragts.
C. Områden som omedelbart böra betecknas såsom tuberkulosfria.
Enligt förslaget skola de sex nordligaste länen och Gotlands län, eller de
områden beträffande vilka redan nu särskilda regler i fråga om införsel av
nötkreatur gälla, omedelbart hänföras till tuberkulosfria områden.
Styrelserna ha till en början erinrat, att 1929 års sakkunniga föreslogo en
total utrensning av reagerande djur i de fyra nordligaste länen och Gotlands
län. Med hänsyn till de beräknade utgifterna för det allmänna vann emellertid
detta förslag icke statsmakternas gillande. För att något belysa de
olika utgångspunkter, från vilka detta problem kan bedömas då och nu, ha
styrelserna i en särskild tabell återgivit det av de sakkunniga beräknade antalet
reagerande djur i de fyra nordligaste länen samt dels de faktiskt under
åren 1936—1938 reagerande djuren dels ock enligt styrelsernas beräkningar
kvarvarande reagerande djur. Den av styrelserna åberopade tabellen torde
få återgivas här.
Tabell IV. Översikt över antalet reagerande diur i de fyra nordligaste länen.
Län | Reagerande | Faktiskt reagerande | Återst. rea-gerande djur | Summa | ||
år 1936 | år 1937 | år 1938 | ||||
Västernorrlands .......... | 6,000 | 58 | 213 | 303 | 881 | 1,455 |
Jämtlands................ | 1,000 | 104 | 227 | 62 | 117 | 510 |
Västerbottens ............ | 1,000 | 73 | 319 | 144 | 265 | 801 |
Norrbottens .............. | 1.600 | 31 | 124 | 34 | 45 | 234 |
Summa djur | 9,600 | 266 | 883 | 643 | 1,308 | 3,000 |
För att bedöma kostnaderna för ifrågavarande förslags genomförande
ha styrelserna beräknat antalet kvarvarande reagerande djur i de sex
nordligaste länen i nedanstående tabell.
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
31
Tabell V. Tuberkulinundersökta djur i de sex nordligaste länen och antalet
reagerande djur m. in. den 1 december 1939.
Län | Antal djur | Konstaterat reaktionsfria djur | Ej under- sökta djur | Beräknad | Beräknat | |
Antal | % | |||||
Kopparbergs............ | 92,852 | 83,746 | 90.2 | 9,106 | 1.4 | 127 |
Gävleborgs.............. | 97,150 | 78,079 | 80.3 | 19,071 | 2.4 | 458 |
Västernorrlands ........ | 106,169 | 48,791 | 46 0 | 57,378 | 1.3 | 757 |
Jämtlands.............. | 73,967 | 60,146 | 81.2 | 13.821 | 0.5 | 69 |
Västerbottens .......... | 106,390 | 79,777 | 75.2 | 26,613 | 0.7 | 186 |
Norrbottens ............ | 68,654 | 54,035 | 78.6 | 14,619 | 0.2 | 29 |
Summa djur | 545,182 | 404,574 | 74.2 | 140,608 | _ | 1,626 |
I anslutning till tabellen ha styrelserna yttrat.
Anslutningen till den statliga tuberkulinkontrollen i dessa sex län har även
under år 1939 gått högst avsevärt framåt, eller stigit med i runt tal 75,000
djur. Verkställda beräkningar tyda också på att reaktionsprocenten inom
förut icke undersökta besättningar speciellt för Gävleborgs län och Västernorrlands
län är lägre än man förut haft anledning antaga.
Den faktiska reaktionsprocenten vid första undersökningar av djur under
åren 1936—1938 utgjorde för Kopparbergs län respektive 4.4, 1.5 och 1.4,
för Gävleborgs län 5.9, 4.2 och 4.8, för Västernorrlands län 4.9, 2.5 och 2.6,
för Jämtlands län 1.8, 1.0 och 0.5, för Västerbottens län 2.0, 0.7 och 0.7 samt
för Norrbottens län 0.4, 0.2 och 0.2. Härvid är särskilt att observera, att något
särskilt urval av de undersökta besättningarna med hänsyn tagen till
antagligheten av förekomsten utav tuberkulos till skillnad från förhållandet
inom övriga län icke verkställts beträffande dessa områden. I stort sett omfatta
de verkställda undersökningarna sådana besättningar, som äro mera
centralt belägna i förhållande till mejerierna. En betydande del av icke undersökta
besättningar torde alltså återfinnas i mera isolerade delar av landskapen,
dit någon tuberkulos knappast bör ha spritt sig. God anledning finnes
därför att antaga, att tuberkulosfrekvensen inom de besättningar, som
återstå att undersöka, icke kommer att överstiga den vid de senast verkställda
undersökningarna.
Styrelserna erinra, att kostnaden för statsverket enligt föreslagna ersättningsgrunder
för utslagning av 1,626 reagerande djur torde böra beräknas till
runt 162,600 kronor, samt att någon ytterligare utrensning av tuberkulösa
djur inom Gotlands län icke är erforderlig. Beträffande ytterligare
kostnader för ifrågavarande förslags genomförande samt åtgärdernas
fördelning på olika budgetår anföra styrelserna.
Då 140,608 djur i förevarande sju län alltjämt icke äro undersökta med
tuberkulin, torde man lia att, såsom ytterligare engångskostnad, räkna med
utgifter för i genomsnitt två tuberkulinundersökningar för varje djur. Beträffande
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län synes dock en undersökning
i allmänhet vara tillfyllest. Då varje undersökning i medeltal
drager en kostnad av 1 krona i undersökningsavgift och 50 öre i resekostnader,
torde de totala statliga utgifterna för ifrågavarande undersökningar
uppgå till (3 X 85,555 + 1.50 X 55.053 =) i ruut tal 340,000 kronor.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
De sammanlagda utgifterna för en total utrensningsaktion utgöra alltså
(162,600 + 340,000 =) i runt tal 500,000 kronor.
Enligt äldre regler skulle statens årliga utgifter för tuberkulosbekämpandet
i dessa län och Gotlands län med i runt tal 447,000 anslutna djur uppgå till
närresor, vilka gäldas av djurägarna, med i runt tal 50 öre för undersökning,
eiler årligen sammanlagt cirka 75,000 kronor.
Sedan samtliga cirka 587,000 djur i förevarande sju län ställts under statlig
kontroll med tuberkulin, skulle de årliga utgifterna för undersökningar
dersökningar skulle omfatta ett väsentligen större antal djur än för närvarande
äro undersökta med tuberkulin och staten även svara för resekostnaderna,
uppkommer härvidlag en minskad kostnad för statsverket å över
60.000 kronor.
Önskar man genomföra en rationell utrensningsaktion, har staten jämväl
att vidkännas därför beräknade kostnader om cirka 500,000 kronor. Till
den del dessa kostnader motsvaras av undersökningsavgifter, eller cirka
226.000 kronor, skulle de vid fortsatt frivilligt sjukdomsbekämpande enligt
nu gällande regler komma att åvila statsverket, i den mån anslutningen till
bekämpandet okar. önskvärt är givetvis, att denna utrensningsaktion igångsättes
snarast möjligt och nied största möjliga snabbhet.
Därest tiderna varit normala, hade styrelserna icke tvekat att föreslå, att
utrensningarna skulle genomföras omedelbart och i de flesta veterinärdistrikt
på en tid av ett år. För några få distrikt, där anslutningen till det frivilliga
bekämpandet icke nått så långt, kunde utrensningen möjligen böra kunna
draga något längre tid, dock ej mer än två år. Det synes styrelserna nämligen
icke på något sätt avskräckande att å detta arbete på en gång nedlägga
ett belopp som är ungefär tre gånger högre än vad bekämpandet eljest årligen
skulle ha kostat inom ifrågavarande län. Att märka är att man därigenom
på en gång åstadkommer, att sju län med 587,000 djur, eller mer än en
femtedel av landets totala djurantal, bli praktiskt taget fria från nötkreaturstuberkulosen.
Genom de besparingar, som därefter skulle uppkomma i
sjukdomsbekämpandet, torde merutgiften ha inbesparats efter sex år.
Med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget torde en så pass avsevärd
engångsutgift emellertid böra undvikas. Den relativa brist på veterinärer,
som råder till följd av militära inkallelser, gör det även svårt att för
närvarande genomföra en sådan rensning. Styrelserna ha redan framhållit,
att tuberkulinarbetet icke bör fastlåsas i förväg utan att det fast hellre skall
få ankomma på medicinalstyrelsen att för varje år uppgöra generalprogram
för detta arbete. Vid upprättande av ett sådant program lärer nödig hänsyn
givetvis få tagas till bland annat de medel, som kunna disponeras för ändamålet,
och den tuberkulosfrekvens, som förekommer inom skilda områden.
Önskar man genomföra utrensningen på en lid av fyra år, skulle årskostnaderna,
under förutsättning att man under denna tid låter kontrollundersökningarna
i övrigt i stort sett anstå, uppgå till runt 125,000 kronor. I
sådant fall skulle statens utgifter för tuberkulosbekämpandet inom samtliga
ifrågavarande sju län uppgå till
a) under vart av de fyra första åren i runt tal 125,000 kronor samt
b) därefter i runt tal 88,000 kronor.
Genom att man låter kontrollundersökningarna anstå under fyra år torde
för några områden intervallerna mellan undersökningarna komma att över
-
447,000
i runt tal 150,000 kronor. Härtill komma utgifter för veteri -
uppgå till
1.50 x 587,000
10
i runt tal 88,000 kronor. Trots att dessa un -
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
stiga 10 år. Beträffande stora delar av ifrågavarande län torde det utan olägenhet
låta sig göra.
Under de första fyra åren skulle alltså uppkomma en besparing för statsverket
i kostnaderna för bekämpandet jämfört med det nuvarande om 25,000
kronor. För djurägarna skulle därjämte årligen sparas cirka 75,000 kronor
därigenom att dessa befrias från att gälda veterinärernas resekoslnader.
Enligt styrelsernas uppfattning torde man för budgetåret 1940/41 böra räkna
med att 1/4 av icke undersökta besättningar i ifrågavarande sju län undersökas
med tuberkulin. Har det statsfinansiella läget till ett kommande
budgetår förbättrats och kan man då påräkna normal tillgång på veterinäier,
synes då ett större antal besättningar böra undersökas.
I fråga om det frivilliga bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen
inom ifrågavarande områden anföra styrelserna.
Sedan nu föreslagna regler för tuberkulosfria områden blivit tillämpliga,
synes något behov av att inom sådana områden stimulera det frivilliga bekämpandet
genom statsbidrag icke längre vara för handen. Tuberkulinundersökningar,
som hädanefter anses erforderliga, bekostas nämligen helt av
allmänna medel. För utslagna djur lämnas ersättning. Vid dessa förhållanden
torde även de förutsättningar, under vilka bestämmelserna om pristilllägg
för mjölk härrörande från besättningar ställda under tuberkulinkontroll
tillkommit, också ha bortfallit.
Reglerna för pristillägg för mjölk från nämnda besättningar synas därför
icke böra gälla inom tuberkulosfria områden. Inom de flesta mejeriers inköpsområden
torde i dessa län så stor procent av djurägama ha anslutit sina
besättningar till tuberkulinkontrollen, att borttagandet av dessa pristilllägg
praktiskt taget icke kommer att märkas.
3. Särskilda bestämmelser örn införsel av nötkreatur till tuberkulosfria
och skyddade områden.
Enligt förslaget skola särskilda bestämmelser örn införsel av nötkreatur
gälla dels beträffande tuberkulosfria områden dels ock för skyddade områden.
De tuberkulosfria områdena och de skyddade områdena skola i införselhänseende
betraktas såsom skilda enheter. Införsel från tuberkulosfritt
till skyddat område, kan sålunda få äga rum utan tillstånd, medan transport
av nötkreatur den motsatta vägen, från skyddat till tuberkulosfritt område,
måste kräva särskilt medgivande. Beträffande detta förslag yttra styrelserna
inledningsvis följande.
Ett införande av regler, som inskränka möjligheten till fri handel mellan
skilda delar av landet, måste givetvis vara ägnat att framkalla betänkligheter.
-— Man torde därför icke böra gå in för sådana anordningar utan att detta
motiveras av starka skäl. Redan tidigare lia styrelserna kraftigt understrukit
nödvändigheten av att vid tuberkulosarbetel skapa garantier för att
vunna resultat icke spolieras genom infektion i friska besättningar. Ett viktigt
led i dessa strävanden utgör möjligheten att kunna avstänga ett i tuberkuloshänseende
ganska rent område från införsel av luberkulösa livdjur.
Den mer än femåriga erfarenhet, man hittills vunnit av gällande införselbestämmelser
avseende de sex nordligaste länen och Gotlands län, torde giva
vid handen, alt förekomsten av dylika bestämmelser bidrager lill ett fram
Bihang
tilt riksdagens protokoll 19-iO. 1 sami. Nr 131. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
gångsrikt tuberkulosbekämpande inom de områden, som omfaltas av bestämmelserna.
Även om regler av denna beskaffenhet måhända icke kunna
göras absolut effektiva, torde de dock i varje fall få stor betydelse därigenom
att de bliva efterlevda av det stora flertalet lojala djurägare. Självfallet
bör en dylik importreglering endast avse slutna områden, helst sammanfallande
med länsindelningen.
Nu gällande införselbestämmelser, avseende de sex nordligaste länen och
Gotlands län, lia enligt styrelsernas uppfattning, såsom de blivit utformade,
lämnat utrymme för överträdelser i onödig utsträckning. Utdömda
straff för förseelser mot införselförbuden torde nämligen vara alltför litet
kännbara i förhållande till den ekonomiska vinning, som kan ernås genom
en lagöverträdelse. Det anses även, att ett stort antal förseelser icke ens
blivit åtalade. Härom yttra styrelserna.
Den straffbestämmelse, varom här är fråga, återfinnes i strafflagen 19
kap. 17 § andra stycket. Där stadgas: »Bryter någon veterligen emot de
föreskrifter, som till förekommande eller hämmande av kreaturssjuka givna
äro: kommer sjuka av den gärning; dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst ett år. Äro omständigheterna mildrande eller kommer ej sjuka av
gärningen; vare straffet böter.» För att straff enligt detta lagrum skall kunna
utdömas, har domstolspraxis krävt, att vederbörande verkligen känt till
de speciella föreskrifter lian överträder. 1 processen ankommer det alltså på
åklagaren att styrka, att den tilltalade ägt sådan vetskap, då han införde
djuret. Det behöver knappast särskilt framhållas, att stora svårigheter föreligga
att förebringa sådan bevisning.
Bestämmelser saknas vidare om vad som skall ske med påträffade insmugglade
djur. Enligt den utformning, reglerna erhållit, vet man icke örn
djuren böra få kvarbliva inom området, örn de skola återsändas till den plats
varifrån de kommit, eller om man till äventyrs får anses berättigad att låta
nedslakta dem.
För att råda bot mot den påtalade otillfredsställande straffbestämmelsen
torde i första hand en ändring av bestämmelserna i strafflagen böra övervägas.
Det må emellertid erinras, att samtliga föreseelser gentemot epizootilagen
och på grund av densamma meddelade bestämmelser skola straffas
enligt 19 kap. 17 § andra stycket strafflagen. Då hela epizootilagstiftningen
gjorts till föremål för särskild utredning genom tillkallade sakkunniga, torde
det måhända icke vara lämpligt att upptaga frågan örn denna straffbestämmelse
till behandling i detta sammanhang. Styrelserna anse sig av
samma skäl ej heller böra föreslå, att straffpåföljderna regleras genom särskild
föreskrift i tuberkulosförfattningen.
Om styrelserna alltså icke ämna föreslå någon ändring i gällande straffbestämmelse,
torde dock i tuberkulosförfattningen — i likhet med vad medicinalstyrelsen
tidigare föreslagit — böra införas vissa kompletterande regler.
Sålunda bör här uttryckligen angivas, att olovligen infört djur skall
vara förverkat och omedelbart nedslaktas. Möjlighet torde emellertid böra
lämnas länsstyrelsen att meddela uppskov med nedslaklningen. Är djuret
särskilt värdefullt (avelsdjur), synes måhända domstolens utslag böra avvaktas
innan nedslaktningen verkställes. Ägaren synes i sådant fall böra
bekosta vård och foder åt djuret.
Genom denna förverkandeklausul vinnes bland annat den fördelen, att ett
trotsande av införselförbuden kommer att bliva mera avskräckande än för
närvarande. Styrelserna anse sig också böra uttala den förhoppningen, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
35
vid framtida straffmätning hänsyn även kommer att tagas till den ekonomiska
vinning, som genom den brottsliga gärningen eftersträvats.
För att stimulera intresset att övervaka införselbestämmelsernas efterlevnad
synes det styrelserna i hög grad önskvärt att åklagare och angivare erhålla
andel i värdet av förbrutet gods. En sådan regel skulle visserligen
strida mot vad som numera eljest i allmänhet gäller, bland annat i fråga örn
fördelning av böter ådömda för olovlig varuinförsel. Enligt styrelsernas
uppfattning tala emellertid starka skäl för att varje åtgärd vidtages som kan
bidraga till upprätthållandet av reglerna för införsel av nötkreatur till skyddade
och tuberkulosfria områden. Vaksamheten hos polismyndigheten torde
härvidlag vara en av de viktigaste faktorerna. Det synes alltså böra föreskrivas,
att av värdet av förbrutet gods hälften, dock högst 500 kronor, skall
tillfalla åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare, bör
han erhålla hälften av åklagarens andel.
I förordningen torde även uttryckligen böra erinras örn att det åligger länsstyrelse
att vaka över tillämpningen av bestämmelserna samt att polismyndighet
därvid har att biträda. Styrelserna vilja vidare såsom ett led i strävandena
att sprida kännedom örn införselförbuden föreslå, att vid allmänna
vägar intill gränserna till tuberkulosfria och skyddade områden genom polismyndighetens
försorg uppsättas tydliga anslag med uppgift om införselförbuden.
Ett sådant förfarande praktiseras redan nu på sina håll.
Gällande bestämmelser i övrigt anse styrelserna i väsentliga
delar alltjämt böra bibehållas. Vissa mindre ändringar, delvis av redaktionell
natur, lia dock föreslagits. Styrelserna yttra härom bland annat följande.
Enligt gällande regler åligger det stationsföreståndaren eller fartygsbefälhavaren
att vid inlastning å järnvägsvagn eller å fartyg tillse, att nötkreatur,
avsedda att såsom livdjur införas till skyddade områden, såvitt möjligt uppställas
väl avskilda från andra nötkreatur. Den som erhållit införseltillstånd
är emellertid icke skyldig att förete införseltillstånd förrän å urlastningsstationen
(bestämmelsestationen), alltså sedan transporten slutförts. Kontrollen
över att sändningarna äro berättigade till befordring kan sålunda äga rum
endast å urlastningsstationen. Enligt styrelsernas förmenande synes denna
kontroll lämpligen böra ske, innan transporten igångsättes.
Såsom villkor för införsel av nötkreatur, avsett för slakt, gäller nu att i
djurets öra fastnitats ett särskilt märke, slaktmärke. Det synes lämpligt att
möjlighet beredes medicinalstyrelsen att meddela dispens från denna bestämmelse,
bland annat för sådant fall att till visst i skyddat eller luberkulosfritt
område beläget slakteri på en gång skall införas ett större antal slaktdjur. I
sådant fall måste det givetvis ankomma på medicinalstyrelsen att tillse att
betryggande anordningar vidtagas för att djuren ej komma i beröring med
livdjur. Slaktdjuren kunna exempelvis föras i plomberad järnvägsvagn direkt
till slakteriet.
För närvarande gäller, att livdjur, sorn transporteras till skyddade områden,
skola uppställas väl avskilda från andra nötkreatur. I förslaget har denna
bestämmelse förtydligats så till vida att, örn införseln sker med järnväg eller
med fordon, djuren skola uppställas i särskild järnvägsvagn eller i särskilt
åkdon.
Slutligen bar tiden, inom vilken till ifrågavarande område infört slaktdjur
skall nedslaktas, i förslaget minskats från 30 till 15 dagar.
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
4. Områden som omedelbart böra betecknas såsom skyddade.
Styrelserna anse, att det bör ankomma på Kungl. Majit att, efter hörande
av vederbörande länsstyrelse och hushållningssällskap, framdeles förordna,
att visst område skall i tuberkuloshänseende betraktas såsom skyddat. Beträffande
vilka områden som omedelbart böra hänföras till skyddade områden
ha styrelserna yttrat.
De områden, som i första hand böra ifrågakomma såsom skyddade, äro
den del av Göteborgs och Bohus län, som ligger norr örn Nordre älv, ävensom
Öckerö och Styrsö socknar (Göteborgs skärgård). Framställning härom
har avgivits av vederbörande hushållningssällskap samt tillstyrkts av länsstyrelsen
i länet. De län, som jämte de tuberkulosfria områdena kommit
längst i tuberkulosbekämpandet, äro Kronobergs, Kalmar och Blekinge län
med i runt tal 80 procent nötkreatur anslutna till tuberkulinkontrollen, ävensom
Jönköpings län med cirka 52 procent av djuren anslutna till denna kontroll.
Beträffande sistnämnda län är också att märka, att tuberkulosarbetet
i stora delar av länet kommit synnerligen långt samt att ett intresserat arbete
härvidlag nedlagts av hushållningssällskapet. I de södra delarna av länet
lärer sålunda knappast någon tuberkulos förekomma. Med hänsyn till det
anförda torde böra övervägas örn icke även Jönköpings, Kronobergs, Kalmar
och Blekinge län böra hänföras till de skyddade områdena. Detta skyddade
område skulle i så fall komma att omfatta hela landskapen Småland, Öland
och Blekinge.
Föreslagna delar av Göteborgs och Bohus län utgöra, trots att de icke
sammanfalla med de administrativa länsgränserna, ett på sådant sätt begränsat
område, att särskilda svårigheter för upprätthållandet av införselreglerna
icke torde böra uppkomma. Vad däremot angår Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar och Blekinge län är detta sammanhängande område i isoleringshänseende
icke så förmånligt beläget som angivna delar av Göteborgs
och Bohus län. Speciellt torde genomgångstrafiken från Skåne till mellersta
och norra Sverige, som väsentligen går genom Kronobergs och Jönköpings
län, komma att bereda allvarliga svårigheter för reglernas upprätthållande.
Med hänsyn till den avsevärda anslutning från djurägarnas sida, som tuberkulinkontrollen
erhållit i dessa län, torde man lia anledning förutsätta, att
intresset från allmänhetens sida i dessa län att fullfölja sjukdomsbekämpandet
är mycket stort. Vid sådant förhållande lärer man måhända vara berättigad
att även våga utgå från att detta intresse kommer att medverka till ett strikt
upprätthållande av de bestämmelser, som meddelas i och för tuberkulosbekämpandet.
Då det relativa antalet djurägare, som i dessa län äro anslutna
till tuberkulinkontrollen och som alltså redan nu äro vana att endast inköpa
reaktionsfria livdjur, är betydande, måste man även kunna förutsätta att
denna vana lätt övergår till samtliga djurägare.
Styrelserna anse sig alltså utan tvekan kunna föreslå, att angivna delar av
Göteborgs och Bohus län omedelbart förklaras för skyddat område. Med
hänsyn till resultaten av tuberkulosbekämpandet synes det rimligt att även
övriga nu angivna län hänföras till de skyddade områdena.
Beträffande dessa områden lia styrelserna i övrigt anfört följande.
I och med att nu föreslagna områden hänföras till skyddade, torde reglerna
för pristillägg för mjölk härrörande från besättningar, som äro ställda
under statlig kontroll med tuberkulin, böra ändras i överensstämmelse med
de för de sex nordligaste länen nu gällande föreskrifterna. Det bör alltså
stadgas, att intervallerna mellan kontrollundersökningarna i förevarande om
-
Kunql. Maj.ts proposition nr 131.
37
råden i regel icke behöva understiga trettiosex i stället för nu tjugufyra
kalendermånader. Inom de såsom skyddade föreslagna områdena torde
i runt tal finnas minst 370,000 reaktionsfria djur. Underkastas dessa djur
kontrollundersökningar vart annat år såsom gällande bestämmelser föreskriva,
skulle årskostnaderna i undersökningsavgifter för statsverket uppgå
till /37Q^-°° =J 185,000 kronor. Utsträckas intervallerna mellan undersök -
nor. Genom detta förslag skulle alltså för statsverket uppkomma en årlig
besparing av 62,000 kronor. Härjämte minskas djurägarnas utgifter för
veterinärresor med cirka 31,000 kronor för år.
Styrelserna erinra, att utgifterna för det statliga bekämpandet av tuberkulos
hos nötkreatur under de senaste åren, i samma mån som anslutningen
till bekämpandet ökat, varit underkastade en successiv stegring och närma
sig för senast tilländagångna budgetår 2 milj. kronor. När ett statsanslag
nått en sådan höjd, framhålla styrelserna, torde det vara naturligt, att man
i tider av minskade statsinkomster och stigande utgifter för trängande
behov å andra områden har att taga under särskild omprövning, huruvida
icke en viss nedskärning av utgifterna är möjlig att genomföra. Inledningsvis
ha styrelserna härom anfört.
I fråga om en bidragsverksamhet som den förevarande torde det icke vara
lika lätt att genomföra besparingsåtgärder som inom flera andra områden,
där staten lämnar ekonomiskt stöd. Det får till en början icke förbises,
att tuberkulosbekämpandet, sådant det organiserades i vårt land år 1934,
till huvudsaklig del bygger på frivillig anslutning från djurägarnas sida. En
mycket viktig del av det arbete, som redan verkställts på området, utgöres
av strävandena att få med djurägarna i det statskontrollerade sjukdomsbekämpandet.
Det vore därför synnerligen olyckligt, örn man vidtoge sådana
åtgärder, som skulle äventyra ett bibehållande i huvudsak av den uppnådda
höga anslutningen till bekämpandet. Med hänsyn härtill anse sig styrelserna
icke böra förorda något, som skulle fördyra sjukdomsbekämpandet för djurägarna,
exempelvis en minskning av beloppen utav nu utgående statsbidrag
för olika ändamål. Härigenom skulle man säkerligen riskera en väsentlig
nedgång i anslutningen och som följd därav ett äventyrande av vunna resultat
i själva sjukdomsbekämpandet. Likaledes måste man enligt styrelsernas
uppfattning undvika sådana besparingsåtgärder, varigenom man minskar
skyddet för friska besättningar från infektionsfaror. Genom en kanske
ganska obetydlig omedelbar besparing torde man lätteligen kunna rasera
vunna resultat i bekämpandet, som det skulle kosta åratals arbete och mångdubbelt
större utgifter än man sparar att reparera. Riktlinjerna för tuberkulosarbetet
torde under tider, då statsfinansiella skäl mana till särskild
sparsamhet, i huvudsak böra inriktas på att, så långt det låter sig göra,
bevara de framsteg, som redan vunnits. Besparingsåtgärderna få alltså icke
äventyra ett sådant arbete. Slutligen anse sig styrelserna i detta sammanhang
böra understryka, att strävandena att befria och bevara våra kreatursbesättningar
från sjukdomar, som nedsätta djurens avkastningsförmåga, under
tider, då knapphet på livsmedel kan tänkas uppkomma, snarare böra
mottagas med ökad än minskad förståelse. Att riskera vunna framsteg i
ningarna till tre år, bliva årskostnaderna
370,000
i runt tal 123,000 kro
5. Besparingsåtgärder.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
bekämpandet av en även för människan så farlig farsot som nötkreaturstuberkulosen
torde också av hygieniska skäl få anses uteslutet.
Enligt styrelsernas uppfattning torde kunna uppkomma en årlig minskning
i utgifterna i bekämpandet enligt den Ostertagska
metoden om 150,000 kronor. Härom yttra styrelserna:
Den kliniska tuberkuloskontrollen ställer sig avsevärt dyrare än tuberkulinkontrollen.
Detta gäller icke bara absolut utan även och framför allt
relativt, kostnaden för anslutet djur. Statens årliga utgifter för varje nötkreatur,
anslutet till tuberkulinkontrollen, överstiger i genomsnitt icke 50
öre, medan motsvarande kostnad för varje till den kliniska kontrollen anslutet
djur kan beräknas till cirka 4 kronor, därav 2 kronor å 2 kronor
50 öre i undersökningsavgifter och 2 kronor i ersättning för utslagna djur.
Önskar man verkställa nedskärningar i statens utgifter för tuberkulosbekämpandet,
synes det ligga nära till hands att antaga att mycket vore att vinna
genom inskränkningar i bekämpandet enligt den Ostertagska metoden.
Härvidlag är emellertid att märka, att en avsevärd del av de statsmedel, som
lämnas till det kliniska bekämpandet, användes till avlöningar av veterinärer
vid hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar. Vid ett stort antal
sällskap ha sålunda skapats fasta organisationer för ifrågavarande arbete.
Det må även erinras, att de flesta tuberkulosavdelningar utrustats med särskilda
laboratorier. För hela tuberkulosbekämpandet vore det utan tvivel
synnerligen olyckligt att nu mera väsentligen inskränka på dessa avdelningars
verksamhet. Man får ej heller förglömma, att bekämpandet enligt den
Ostertagska metoden främst har till syfte att utrota tuberkulosen i dess smittfarliga
former. Styrelserna hysa den uppfattningen, att man bör undvika
besparingsåtgärder, som kunna äventyra själva organisationen av arbetet
mot sjukdomen.
På grund av den relativa brist på veterinärer, som uppkommit och fort
farande lärer komma att råda till följd av militära inkallelser, synes det
emellertid icke möjligt att under den närmaste tiden verkställa kliniska undersökningar
av anslutna besättningar fullt ut i den omfattning som under
normala förhållanden. Enligt gällande bestämmelser skola sådana undersökningar
verkställas minst en gång om året. För närvarande vidtagas dessa
undersökningar emellertid betydligt oftare, inom vissa sällskap regelmässigt
t. o. m. två gånger om året. Som ett genomsnitt torde kunna angivas, att
varje besättning under en tid av två år undersökes tre gånger. Under förhandenvarande
läge torde såsom visst antagas, att man icke kommer att undersöka
en besättning mer än en gång örn året. Härigenom torde automatiskt
uppkomma vissa besparingar.
Styrelserna ha även uppmärksammat, att nötkreatursbesättningar, som äro
reaktionsfria eller i det närmaste reaktionsfria, på sina håll få kvarstå i
den kliniska tuberkuloskontrollen i stället för att överföras till tuberkulinkontrollen.
I samband med pågående överarbetning av reglerna angående
statsbidrag till tuberkulosbekämpandet enligt den Ostertagska metoden lia
styrelserna även övervägt att föreslå sådana åtgärder, som skulle kunna
hindra djurägare att lia sina besättningar anslutna till den kliniska kontrollen
längre än som med hänsyn till ett rationellt bedrivet tuberkulosarbete
kan anses lämpligt och nödvändigt. På grund av de väsentliga kostnader,
staten nedlägger på denna kontrollform, torde en sådan restriktion få anses
synnerligen välmotiverad. För att åstadkomma besparingar synes det styrelserna
lämpligt, att reglerna för bekämpande av tuberkulos i smittfarlig
form redan nu ändras på sådant sätt. att medicinalstyrelsen tillägges befo
-
Kunt)!. Maj:ts proposition nr 131.
39
genhet att vägra viss besättning att kvarstå i kontrollen. Äger medicinalstyrelsen
här föreslagen möjlighet, torde från den kliniska kontrollen
kunna utgallras ett ganska stort antal besättningar utan att man på något
sätt behöver minska effektiviteten av tuberkulosbekämpandet i stort sett.
Tvärtom synes denna utgallring i många fall kunna anordnas så, att besättningar
överföras från den kliniska kontrollen till tuberkulinkontrollen, och
alltså bliva till gagn för sjukdomsbekämpandet.
Härvidlag är att märka, att hushållningssällskapen redan nu själva lia
sin uppmärksamhet riktade å detta problem och även vidtagit åtgärder för
att förmå vissa djurägare att överföra sina besättningar till tuberkulinkontrollen.
Då sällskapen icke haft någon möjlighet att förvägra djurägare att
kvarstå i den kliniska kontrollen, lia dessa strävanden delvis varit resultatlösa.
Självfallet bör medicinalstyrelsen, örn det gäller att utesluta besättningar
från den kliniska kontrollen, handla efter intimt samarbete med vederbörande
hushållningssällskap. Att befogenheten att meddela själva beslutet
örn uteslutning lämpligast bör tillkomma en central myndighet sammanhänger
bland annat nied att en sådan grannlaga uppgift måste utövas
efter enhetliga principer. Även genom nu angivna åtgärder torde kunna vinnas
vissa besparingar.
För att stimulera övergången från den kliniska kontrollen till tuberkulinkontrollen
lia styrelserna övervägt att föreslå en ej oväsentlig höjning av nu
utgående pristillägg för mjölk, som härröra från reaktionsfria besättningar.
Av särskild vikt härvidlag är, att skillnaden mellan pristillägget för mjölk
härrörande från kliniskt anslutna besättningar och det för mjölk från reaktionsfria
besättningar blir större än för närvarande. Då en överflyttning av
besättningar från den kliniska kontrollen lill tuberkulinkontrollen medför
ej obetydliga omedelbara besparingar i bekämpandet, anse sig styrelserna
redan nu böra upptaga frågan örn förevarande pristillägg till behandling.
Gällande system med obligatoriska pristillägg för mjölk från kreatursbesättningar,
som äro ställda under statlig kontroll i tuberkuloshänseende, innebär,
att prisdifferentieringen regleras vid varje mejeri såsom enhet. För
leverantörerna till ett och samma mejeri inbördes kan den fastställda prisdifferentieringen
alltid upprätthållas. Jämför man åter de pris, som erhållas
vid leveranser från tuberkuloskontrollerade besättningar vid skilda mejerier,
komma dessa att ställa sig olika beroende på den relativa anslutningen till
bekämpandet inom mejeriernas inköpsområden. Innehavare av en nötkreatursbesättning,
som är ställd under statlig kontroll med tuberkulin, erhåller
faktiskt högre mjölkpris ju färre besättningar inom mejeriområdet som äro
anslutna lill kontrollen. Pristilläggen, sådana de nu äro bestämda, innebära
alltså ingen verklig garanti för att en ägare av en reaktionsfri besättning
verkligen erhåller mera betalt för sin mjölk än djurägare som stå utanför
kontrollen. I och med alt anslutningen lill de olika kontrollformerna ökar,
framträda dessa olägenheter ännu mera uppenbart. Riksförbundet landsbygdens
folk har påtalat detta missförhållande och, samtidigt som förbundet
förordat en höjning av pristillägget för mjölk från reaktionsfria besättningar,
föreslagit att pristilläggen skulle utgå från jordbrukets prisregleringsfond.
Att missnöje med systemet förmärkts å åtskilliga håll inom landet,
torde ej heller kunna förnekas.
Med hänsyn lill nu anförda omständigheter anse sig styrelserna icke böra
föreslå en förhöjning av pristilläggen under den form de för närvarande utgå.
En omläggning av dessa prisIilliigg torde dock kunna ske pa sådant satt,
alt effekten av dem blir bättre och systemet fungerar mera rättvist. Förslag
härutinnan är under utarbetande och kommer att framläggas inom den
närmaste liden.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 131
I fråga om den statliga kontrollen med tuberkulin förmena
styrelserna, att en minskning i statsutgifterna örn i runt tal 150,000
kronor torde kunna genomföras. Ett genomförande av styrelsernas förslag
i fråga örn tuberkulosfria och skyddade områden skulle medföra en omedelbar
årlig besparing för statsverket om runt (25,000 + 60,000 =) 85,000
kronor. Styrelserna andraga härom ytterligare följande.
Med hänsyn till den väntade bristen på veterinärer torde det icke bliva
möjligt att tillfälligtvis inom de delar av landet, som varken hänföras till
tuberkulosfria eller skyddade områden, upprätthålla tuberkulinkontrollen med
så täta kontrollundersökningar som förutsättes enligt gällande bestämmelser
om pristillägg för mjölk härrörande från besättningar, ställda under statlig
tuberkulinkontroll. Dispens från dessa bestämmelser kunna emellertid
meddelas av statens jordbruksnämnd (statens livsmedelskommission). Självfallet
bör tillses, att i första hand sådana besättningar bli undersökta med
tuberkulin, där man har anledning misstänka förekomsten av tuberkulos.
Arbetet måste även här bedrivas med största urskillning, så att man verkligen
bevarar de framsteg som vunnits. Faran för längre intervaller mellan
undersökningarna är självfallet större i områden, där tuberkulosfrekvensen
är relativt hög och där inga speciella tvångsföreskrifter rörande bekämpandet
av sjukdomen i allmänhet äro gällande. I den mån veterinärerna icke
medhinna erforderliga undersökningar, torde i vart fall dispens enligt mjölkpristilläggskungörelsen
böra meddelas, så att ingen djurägare av sådan orsak
går förlustig rätten till pristillägg. Även genom nu antydda inskränkningar
i kontrollundersökningar uppkommer en icke obetydlig minskning
i de statliga utgifterna för luberkulosbekämpandet. Inom de delar av landet,
vilka enligt förevarande förslag varken skulle hänföras till tuberkulosfria
eller skyddade områden, torde för närvarande finnas minst 500,000
nötkreatur anslutna till tuberkulinkontrollen. Av dessa skola varje år rätteligen
kontrollundersökas cirka 250,000 djur. Göres en insänkning i dessa
undersökningar under nästa budgetår med en fjärdedel, skulle för statsverket
uppkomma en besparing om cirka 60,000 kronor.
lil. Yttranden.
Förslagets principer ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
avgivna yttranden. Sålunda har svenska veterinärföreningen för nötkrealurstuberkulosens
bekämpande framhållit, att viktiga synpunkter rörande
det fortsatta bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur synas ha tillgodosetts
genom förslaget, och för sin del uttalat sitt fulla gillande av de uppdragna
allmänna riktlinjerna rörande ett fortsatt bekämpande av sjukdomen.
Förvaltningsutskottet i Värmlands län har väl funnit det fortsatta bekämpandet
av tuberkulos hos nötkreatur med olika metoder alltefter tuberkulosfrekvensen
inom vederbörande område vara principiellt riktig, men ifrågasatt
om tidpunkten för ett vidgat tuberkulosbekämpande i nuvarande situation
kan anses lämplig. Det verkar nämligen, enligt utskottets uppfattning,
som örn den besparing i statens utgifter för tuberkulosbekämpandet, vilken
Kungl. Maj.ts proposition nr 131. 41
anföres såsom ett av motiven till förslaget, vore väl optimistiskt beräknad.
t
I ett stort antal yttranden bär understrukits betydelsen av en omläggning
utav pristilläggen för mjölk härrörande från besättningar, som stå under
statlig kontroll med tuberkulin, så alt effekten av dessa tillägg blir bättre
och systemet fungerar mera rättvist.
Tuberkulosfria områden.
Vad först angår föreslagna statsersättn ingar har statskontoret
anfört.
Statskontoret är med styrelserna ense därom, att en tvångsvis nedslagning
av tuberkulösa djur torde förutsätta, att någon gottgörelse lämnas djurägare
för härigenom uppkommen förlust. Vid avvägandet av ersättningens
storlek bör emellertid tillses, att ersättningarna icke sättas så höga, att de
kunna anses oskäligt premiera de djurägare, vilka hittills icke vidtagit några
som helst åtgärder för ett frivilligt deltagande i kampen mot tuberkulosen.
Uppmärksammas måste också, att alltför generösa ersättningar vid en
tvångsvis nedslagning torde vara ägnade att i övriga delar av landet förhindra
eller i varje fall minska fortsatt anslutning till den frivilliga tuber -kuloskontrollen. Särskilt torde förtjäna påpekas, att — i motsats till vad
som nu gäller — ersättning enligt förslaget skulle komma att utgå för smittfarliga
djur, jämväl då dessa upptäckas redan vid den första tuberkulinundersökningen.
Man torde alltså svårligen kunna förorda full ersättning
åt djurägarna för den omedelbara förlust, de komme att lida. Visserligen
kunde det synas, som örn full ersättning borde lämnas, då staten ingriper
med tvingande åtgärder, men det bör hållas i minnet, dels att grunden för
vidtagande av de tvångsåtgärder, varom här är fråga, är en annan än den,
enligt vilken dylika åtgärder företagas med stöd av epizootilagen, dels ock
att dessa åtgärder i längden torde vara av största ekonomiska betydelse för
djurägarna, i all synnerhet därest helt och hållet tuberkulosfria områden
kunde åstadkommas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, kail statskontoret icke tillstyrka, att
ersättningen lill djurägarna bestämmes till så högt belopp som 100 kronor
för djur över ett år, utan vill för sin del förorda högst 75 kronor.
Emot ett system med fasta ersättningar finner statskontoret icke anledning
till erinran. Ämbetsverket anser dock, att för sådan händelse ett lägre
belopp bör fastställas icke blott för djur under ett år utan även för djur över
viss ålder, förslagsvis sex år. Det torde nämligen vara uppenbart, att djurens
värde avsevärt minskas vid högre ålder.
Styrelsernas förslag, att veterinärernas resekostnader skulle gäldas av^ allmänna
medel, kan statskontoret av de skäl, ämbetsverket förut framhållit,
icke biträda. Enligt ämbetsverkets mening böra även i detta hänseende
bestämmelserna i kungörelsen nr 700/1938 äga tillämpning, d. v. s. resekostnaderna
bestridas av djurägarna.
Därest kontrollundersökning skulle begäras av djurägare å annan tid än
den, då undersökning planenligt bör komma till stånd, torde djurägaren
själv böra svara för undersökningskostnaderna, såvida icke misstankar om
tuberkulos förefinnas. Likaså synas djurägarna själva böra vidkännas kostnaderna
för de kontrollåtgärder, som kunna erfordras, då dispens från nedslagning
medgives.
Styrelserna hava icke berört frågan, örn de föreslagna ersättningsbestäm -
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
melserna skola gälla även sedan utrensningsaktionen fullbordats. Enligt
statskontorets mening bör emellertid sagda spörsmål upptagas till övervägande
redan i förevarande sammanhang. Därvid kan ifrågasättas, örn anledning
förefinnes för statsmakterna att — sedan dessa med avsevärda
kostnader vidtagit utrensning av tuberkulösa djur — framdeles medverka
till sjukdomens bekämpande. Det torde emellertid stå klart, att ett eftergivande
av tvångsåtgärderna knappast kan ifrågakomma. Däremot synes
icke lika självfallet, att staten bör ekonomiskt stödja verksamheten. Det
torde nämligen knappast få anses obilligt, att — sedan smittfaran genom utrensningen
av tuberkulösa djur reducerats lill ett minimum -— av djurägarna
fordra en kraftigare medverkan i den fortsatta kampen mot sjukdomen.
Skydd mot förluster genom nedslagning av tuberkulösa djur synes böra erhållas
försäkringsvägen. Av det anförda torde framgå, att statskontoret
icke kan förorda, att ersättning av statsmedel för nedslaktade djur utgår,
sedan utrensningsaktionen fullbordats. Vad angår undersökningskostnaderna,
vill statskontoret emellertid icke motsätta sig, att kostnaderna för de
planenligt företagna undersökningarna även framdeles få bestridas av statsmedel,
dock med undantag för veterinärernas resekostnader, som böra gäldas
av djurägarna.
Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län framhåller, att rent principiellt
bestämmelserna om statsbidrag för utslagning av reagerande djur böra
tå retroaktiv verkan så att mindre bemedlad jordbrukare med en åkerareal
av högst 50 hektar beredes tillfälle söka här avsett bidrag för djur, som på
veterinärs inrådan innan de två senaste åren bevisligen sålts till slakt.
Svenska veterinärföreningen för nötkreaturstuberkulosens bekämpande
anser att djurägare, i vilkens besättning mer än halva antalet nötkreatur
reagerat, bör medgivas rätt till statsersättning, örn han för att trygga sig
mot framtida bakslag vill nedslakta hela besättningen, således även djur under
2 års ålder.
Enligt föreståndarens för Skaraborgs läns hushållningssällskaps tuberkulosavdelning
är det tveksamt örn ett mindervärdigt djur bör ersättas med
samma belopp som ett värdefullt.
Länsveterinären i Kopparbergs län förmenar, att styrelserna bedömt
grunderna för nedsl aktning av en b el besättning väl
optimistiskt. Varje erfaren veterinär torde nämligen känna till, att det
kan vara nästan omöjligt att enligt den Bangska metoden utrota tuberkulosen,
särskilt i en större besättning, även örn blott 20—30 procent av djuren
reagerat. Då faran för bakslag i dylikt fall är synnerligen stor, torde medicinalstyrelsen,
örn ett större antal djur inom en besättning reagerat, i varje
fall böra lia att avgöra, huruvida total eller partiell nedslagning skall ske.
Beträffande kontrollen över att tuberkulos icke förekommer
ifrågasätta veterinärhögskolans styrelse och lärarkollegium samt
svenska veterinär före ningen för nötkreaturstuberkulosens bekämpande, huruvida
icke den föreslagna slaktkontrollen måtte utsträckas till att omfatta
jämväl andra husdjur än nötkreatur. Förvaltningsutskotten i Kalmar
läns södra hushållningssällskap, Blekinge län och Värmlands län ställa sig
tveksamma rörande lämpligheten av så långa intervaller som 10 år mellan
kontrollundersökningar med tuberkulin.
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
43
I fråga om åtgärder mot andra husdjur än nötkreatur
anser förvaltningsutskottet i Norrbottens län det som en ofrånkomlig nödvändighet
att, därest tuberkulos konstaterats vid undersökning av i ladugården
befintliga nötkreatur eller geller, även i samma ladugård varande får
och svin underkastas enahanda undersökning. Enligt förvaltningsutskottets
i Värmlands län uppfattning bör, för att förhindra nötkreaturstuberkulosens
spridande genom den ambulerande smågrishandeln, föreskrivas, att smågrisar
icke må utan effektiv kontroll införas i tuberkulosfria och skyddade
områden. Länsveterinären i Jämtlands län framhåller, att föreslagna obligatoriska
tuberkulinundersökning i vissa fall av getter säkerligen är välbefogad
i fråga om södra och mellersta delarna av landet men ej torde böra
givas allmängiltighet för iuberkulosfria områden. Det bör i stället överlämnas
åt medicinalstyrelsen att meddela föreskrifter i detta hänseende.
Jämväl veterinärhögskolans styrelse och lärarkollegium föreslå härvidlag
viss lättnad i bestämmelserna.
Länsveterinärerna i Västernorrlands och Jämtlands län ifrågasätta lämpligheten
av den föreslagna benämningen »tuberkulosfria områden».
Den sistnämnde, som jämväl motsatt sig beteckningen »skyddade
områden», anser, att man i stället möjligen skulle kunna tänka sig en
bokstavs- eller sifferbeteckning eller en kombinerad bokstavs-sifferbeteckning.
Gentemot styrelsernas förslag, att pristillägg för mjölk härrörande
från besättningar som ställts under statlig tuberkuloskontroll, icke
skulle utgå inom tuberkulosfria områden, ha erinringar framställts av statskontoret,
statens livsmedelskommission, svenska mejeriernas riksförening,
länsveterinären i Västernorrlands län samt förvaltningsutskottet i samma
län. Livsmedelskommissionen har härom anfört.
Kommissionen vill förorda, att det efter ikraftträdandet av de tvingande
bestämmelserna för de tuberkulosfria områdena alltjämt, såsom villkor för
erhållande av prisutjämningsbidrag, skall åligga samtliga mejerier inom områdena
att i viss utsträckning utbetala tilläggspris för tuberkulosbekämpandet.
Tilläggspris skulle därvid utgå till djurägare, för vilka i nu föreskriven
ordning utfärdade, giltiga veterinärintyg samt intyg rörande ladugårdsdesinfeklion
m. m. vid tiden för bestämmelsernas ikraftträdande funnes avlämnade
vid vederbörande mejeri, dock längst under ett halvt år efter nyssnämnda
tidpunkt (således, därest bestämmelserna träda i kraft den 1 juli
1940, intill utgången av innevarande år). Samtliga djurägare, som i förlitande
på pristillägg tidigare frivilligt nedlagt kostnader på tuberkulinundersökning,
ladugårdsrengöring och andra för ändamålet föreskrivna åtgärder,
skulle på detta sätt kunna erhålla åtminstone någon — relativ — gottgörelse
för kostnaderna i fråga. Efter utgången av sagda halvår skulle d.jurägare,
som nyss sagts, emellertid få finna sig i att icke längre erhålla något
tilläggspris, d. v. s. komma i samma ställning som örn alla besättningar inom
mejeriområdet ställts under »statlig kontroll med tuberkulin» i den mening,
sorn avses i gällande kungörelse örn tilläggspris för mjölk från vissa nötkrealursbesättningar.
Länsstyrelsen och länsveterinären i Kalmar län samt förvaltningsutskottet
i Kalmar läns södra hushållningssällskap anse, att Ö land omedelbart
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
bör hänföras till tuberkulosfritt område. Såsom skäl härför har
förvaltningsutskottet anfört.
Avgörande för, huruvida ett visst län eller del därav genom särskilda åtgärder
och föreskrifter bör hänföras till tuberkulosfritt område är i främsta
rummet tuberkulosfrekvensen, men även det geografiska läget i förhållande
till angränsande län eller delar av län torde böra tillmätas en icke ringa
betydelse. Å Gotland har, såsom redan blivit anfört, med hänsyn till den
ringa förekomsten av tuberkulos (anslutningen till den statliga tuberkulosundersökningen
i det allra närmaste 100-procentig) en utrensning ansetts
böra ifrågakomma och beslut härom har i vederbörlig ordning fattats. Förhållandena
å Öland äro emellertid i stort sett helt liknande de nyss åberopade
å Gotland. Enligt länsveterinärens utlåtande har vid redan under år
1938 verkställda undersökningar reaktionsprocenten varit endast 0.26. Sammanlagda
antalet kliniskt undersökta besättningar var samtidigt 10 st. å
tillsammans 259 djur. Av dessa sistnämnda tillhörde ej mindre än 138 djur
två större besättningar.
Öland synes således redan nu kunna betraktas som område, varest enligt
styrelsernas mening antalet reagerande djur icke är större, än att kostnaderna
för utslagning av dessa djur kunna anses vara överkomliga för statsverket.
Dessutom synes områdets karaktär av ö ulan vidare tala för lämpligheten
av en isolerad åtgärd å ön utan att liknande åtgärd vidtages för övrig
del av länet.
Förvaltningsutskotten i Stockholms län och Uppsala län samt svenska
veterinär föreningen för nötkreaturstuberkulosens bekämpande anse att redan
i förevarande förfatlning bör markeras att Kungl. Majit må äga
företaga utvidgningar av de tuberkulosfria och de skyddade områdena
som framdeles kunna varda påkallade. Enligt veterinärföreningens
uppfattning är det nämligen givet, att överförandet av ytterligare delar av
landet till skyddsområden snart nog kan bliva aktuellt. Därvid böra dock
de administrativa enhetliga områdena i görligaste mån icke uppdelas.
Införselbestämmelser.
Veterinärhögskolans styrelse och lärarkollegium, förvaltningsutskottet i
Stockholms län saint svenska veterinärföreningen för nötkreaturstuberkulosens
bekämpande föreslå, att import av slaktdjur till tuberkulosfria
och skyddade områden endast skall medgivas, örn djuren äro destinerade
lill slakthus eller kontrollslakteri inom området. Enligt vad veterinärföreningen
övertygat sig om har införsel av slaktdjur till redan nu skyddade
områden utöver sådana som förts till kontrollslakteri förekommit i mycket
ringa omfattning.
Svenska veterinärföreningen för nötkreaturstuberkulosens bekämpande
framhåller att om beviljandet av införsellicens förlädes till medicinalstyrelsen
i stället för länsstyrelserna, hela förfaringssättet skulle bli snabbare, då
de handlingar som krävas för införseln under alla omständigheter behöva undergå
en realprövning av veterinärmedicinsk myndighet.
Enligt länsveterinären i Gävleborgs lån samt förvaltningsutskotten i Gotlands
län och i Skaraborgs län bör införsel av ungdjur till tuberkulos
-
Kungl. Majlis proposition nr 131.
45
fria och skyddade områden tillåtas, om djuret härrör från reaktionsfri besättning
och vid en undersökning visat reaktionsfrihet.
I ett flertal yttranden, bland annat av statskontoret samt länsstyrelserna i
Kronobergs och Västerbottens län, har lämpligheten av de föreslagna reglerna
beträffande andel för åklagare och angivare i förbrutet gods ifrågasatts.
Järnvägsstyrelsen har motsatt sig, att livdjur vid införsel till ifrågavarande
områden skulle uppställas i särskild järnvägsvagn, samt ifrågasatt nödvändigheten
av kontroll över införselföreskrifterna vid såväl avsändningsstationen
som bestämmelsestationen.
Skyddade områden.
Förslag örn utvidgning av de av styrelserna föreslagna skyddade områdena
ha framställts, av förvaltningsutskottet i Hallands län beträffande länets
skogsbygd, av förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
i fråga om landskapet Dalsland samt av förvaltningsutskottet i Värmlands
län med avseende å Värmlands skogsbygd.
Besparingsåtgärder.
Föreslagna befogenhet för medicinalstyrelsen att vägra djurägare anslutning
till klinisk tuberkuloskontroll eller att kvarstå i sådan kontroll har avstyrkts
av förvaltningsutskottet i Kristianstads län. I flera yttranden har understrukits,
att en sådan befogenhet måtte utövas med varsamhet och efter
hörande av vederbörande hushållningssällskap.
Det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreaturen harDepariementsunder
de senaste fem åren vunnit en alltmer ökad anslutning från djurägar- CÄe/ennas
sida. I synnerhet sedan år 1936 införts tilläggspris för mjölk, härrörande
från besättningar anslutna till den statliga tuberkuloskontrollen, har djurägarnas
intresse för tuberkulosbekämpandet starkt framträtt. Den föregående
redogörelsen utvisar, att av landets 2.9 miljoner nötkreatur numera
cirka 1.5 miljoner äro ställda under statlig kontroll med tuberkulin och 0.25
miljoner under klinisk tuberkuloskontroll. Sammanlagt torde alltså vid pass
60 procent av vår nötkreatursstock vara kontrollerad med hänsyn till förekomsten
av tuberkulos.
Medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha i det nu framlagda betänkandet
angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur
föreslagit, att olika regler beträffande detta sjukdomsbekämpande skulle
gälla inom skilda områden beroende på tuberkulosfrekvensen. Landet bör
sålunda i detta hänseende indelas i tre olika områden: tuberkulosfria områden,
skyddade områden och övriga områden. Beträffande tuberkulosfria
områden föreslås, att sjukdomen skall helt utrensas och bekämpandet alltså
ske efter tvingande regler. Införsel av tuberkulösa livdjur må icke äga rum
till tuberkulosfria och skyddade områden. I fråga om landet i övrigt avses,
att tuberkulosen alltjämt skall bekämpas efter frivillig anslutning från djur
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
ägarnas sida. Gränsdragningen mellan olika områden har icke avsetts att
bliva fastlåst, utan utrensningen skall systematiskt fortsätta, till dess landet i
sin helhet är genomgånget.
Ifrågavarande plan för bekämpandet synes mig utgöra en framkomlig väg
att slutligen helt utrota nötkreaturstuberkulosen inom landet. Förslagets
principer ha också tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga däröver
avgivna yttranden. Jämväl jag anser mig kunna förorda detsamma såsom
väl ägnat att föra sjukdomsbekämpandet ytterligare framåt. Genom att verkställa
den fullständiga utrensningen område efter område torde bekämpandet
i dess skärpta form kunna anordnas på sådant sätt, att det icke ytterligare
ökar statsverkets utgifter. Därest lämpliga områden för rensningsaktionerna
utväljas samt genomförandet anpassas efter föreliggande speciella förhållanden,
lärer till och med en icke oväsentlig besparing i kostnaderna för
bekämpandet kunna ernås. Örn tvingande regler gentemot sjukdomen införas,
torde nämligen kontrollen över att tuberkulos icke förekommer inom
besättningarna i avsevärd grad kunna förenklas och kostnaderna därför i
samma mån minskas. Då förekomsten av tuberkulos och anslutningen till
kontrollen variera högst väsentligt i olika delar av landet, torde det ej heller
erbjuda någon svårighet att utvälja de områden som omedelbart böra göras
till föremål för utrensning. I den mån arbetet mot sjukdomen inom andra
områden genom frivilliga åtgärder fortskrider, torde dessa böra medtagas i
utrensningen.
1 fråga om detaljer i förslaget ha i yttrandena vissa erinringar framställts
och i anslutning till några av dessa erinringar torde jämkningar i de föreslagna
bestämmelserna böra vidtagas.
Vidkommande till en början föreslagna benämningar å förevarande områden,
tuberkulosfria och skyddade områden, ha i ett par yttranden anmärkningar
framställts. För min del anser jag mig dock, då benämningarna synas
för ändamålet väl användbara, kunna tillstyrka styrelsernas förslag.
Vad härefter angår bekämpandet torde inom de tuberkulosfria områdena,
såsom styrelserna föreslagit, tvingande regler gentemot sjukdomen böra införas.
Detta synes böra innebära att epizootilagens föreskrifter i princip bliva
tillämpliga inom områdena. Bland annat måste den regeln gälla, att varje
tuberkulöst djur nedslaktas.
Beträffande kontrollen över att tuberkulos icke förekommer inom tuberkulosfria
områden biträder jag styrelsernas förslag, att densamma skall utövas
dels genom slaktkontroll, dels ock genom återkommande undersökningar
med tuberkulin. Det bör alltså åligga envar, vilken vid slakt eller
eljest påträffar tuberkulos, att härom låta underrätta medicinalstyrelsen eller
vederbörande veterinär. På medicinalstyrelsen ankommer sedermera att
föranstalta om undersökning med tuberkulin av den eller de besättningar,
som kunna antagas vara smittade av sjukdomen. Denna kontroll torde få
anses effektiv i de områden, där djuren i allmänhet slaktas vid kontrollslakterier,
vilket så vitt möjligt bör ske. Inom sådana områden åter, där
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
47
hemmaslakt mera allmänt förekommer, synes kontrollen icke få anses lika
säker. Oberoende av slaktkontrollen torde besättningarna emellertid tid efter
annan böra kontrolleras genom undersökningar med tuberkulin. Styrelserna
ha ansett, att dylika kontrollundersökningar, sedan alla besättningar
inom visst område blivit undersökta och befunnits reaktionsfria, kunna ske
med långa intervaller. På medicinalstyrelsen skulle få ankomma att bestämma
längden av dessa intervaller under hänsynstagande till föreliggande
omständigheter av olika slag. Såsom en genomsnittlig tid mellan undersökningarna
ha styrelserna för de sex nordligaste länen och Gotlands län angivit
tio år. I några yttranden har ifrågasatts lämpligheten av att låta så lång
tid, som styrelserna antytt, förflyta mellan kontrollundersökningarna. Även
jag anser mig böra uttala en viss tvekan i detta hänseende. Emellertid är
jag ense med styrelserna därom, att det bör stå medicinalstyrelsen fritt att
bestämma när luberkulinundersökningar skola vidtagas. Jag förutsätter
härvid att medicinalstyrelsen tillämpar bestämmelsen under beaktande av
att kontrollåtgärderna bli effektiva. För stora delar av ifrågavarande områden,
där tuberkulos förekommit allenast i mycket ringa omfattning och där
vid en fortlöpande slaklkontroll tuberkulos ej heller påträffats annat än
undantagsvis, torde kontrollundersökningarna med tuberkulin utan risk kunna
uppskjutas lång tid. Det ligger i sakens natur att det i förväg svårligen
låter sig göra att med absolut tillförlitlighet angiva hur långa dessa intervaller
kunna göras.
Styrelserna föreslå att staten skall lämna ersättning till djurägarna för
nötkreatur som utslås på grund av tuberkulos samt att det allmänna skall
vidkännas ej endast utgifterna för veterinärundersökningar utan även veterinärernas
resekostnader. Härvid lia styrelserna erinrat, att frågan örn
ersättning till djurägare för skada och förlust till följd av smittsamma husdjurssjukdomar
gjorts till föremål för särskild utredning genom tillkallade
sakkunniga (epizootisakkunniga), därvid försäkringsformen speciellt skall
prövas. En slutgiltig lösning av förevarande spörsmål synes därför lämpligen
böra ske i ett större sammanhang, när epizootisakkunnigas utredning
och förslag föreligga. På grund härav lia styrelserna för närvarande endast
ansett sig böra föreslå en provisorisk lösning av ersättningsfrågan. Djurägarna
skulle, utöver vad de kunde utvinna vid slakt av djuren, erhålla 50
kronor för djur under ett års ålder och 100 kronor för övriga djur, med rätt
för Kungl. Majit alt i särskilda fall medgiva högre ersättning. Statskontoret
har för sin del icke kunnat förorda högre ersättning för djur över ett års
ålder än 75 kronor samt har förklarat, alt lägre belopp bör fastställas icke
blott för djur under ett år utan även för djur över viss ålder, förslagsvis
sex år. Vidare anser statskontoret att veterinärernas resekostnader böra gäldas
av djurägarna själva. Sedan själva utrensningen verkställts, torde
det —■ framhåller statskontoret — vara rimligt att djurägarna själva få svara
liven för förluster genom nedslagning av tuberkulösa djur.
Frågan örn i vilken utsträckning staten bör ersätta djurägare för förluster
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
och kostnader i anledning av ett tvångsvis genomfört bekämpande av tuberkulos
synes vara tveksam. Såsom statskontoret framhållit torde ifrågavarande
åtgärder i längden vara av den största ekonomiska betydelse för djurägarna,
i all synnerhet därest helt och hållet tuberkulosfria områden kunna
åstadkommas. Å andra sidan kan det förefalla rimligt, att full ersättning
lämnas när staten ingriper med tvingande åtgärder. Även om jag i princip
kan ansluta mig till sist angivna uppfattning, synes ersättningsrätten, såsom
styrelserna framhållit, böra bedömas något annorlunda när det gäller nedslagning
av djur behäftade med en kronisk sjukdom som tuberkulos än
örn utslagningen föranletts av en akut, i regel icke obotlig sjukdom, t. ex.
mill- och klövsjuka. Enligt mitt förmenande synes spörsmålet i allt fall böra
lösas på sådant sätt, att även djurägaren får vidkännas någon del av kostnaderna.
Vad först angår ersättningen för utslagna djur torde styrelsernas
såsom provisoriskt betecknade förslag med fasta ersättningar få anses innebära
en godtagbar lösning. Ersättning bör alltså utgå med 50 kronor för
djur under ett års ålder och med 100 kronor för övriga djur. Att härutinnan
bestämma en generell lägre ersättning jämväl för djur över viss ålder
kan jag icke förorda. Vid den av statskontoret föreslagna högsta åldern för
den högre ersättningen anses en ko ur produktionssynpunkt vara mest
värdefull. Genom ett system med fasta ersättningar vinnes bland annat
den obestridliga fördelen, icke minst ur kostnadssynpunkt, att ett värderingsförfarande
undvikes. Ägare till mera värdefulla besättningar böra i
regel kunna skydda sig mot förlust genom försäkringar. Undantagsvis torde
Kungl. Maj:t härjämte böra äga rätt att medgiva högre gottgörelse. I sådana
fall syntes det böra ankomma på sökanden att själv förebringa erforderlig
utredning örn djurets värde. Rätten till ersättning för utslagna djur
torde böra kvarstå även sedan den egentliga utrensningsaktionen avslutats,
vilket uppenbarligen även varit styrelsernas avsikt. Däremot kan jag
icke tillstyrka, att ifrågavarande ersättningar, såsom förvaltningsutskottet
i Västernorrlands län förordat, i vissa fall skulle kunna utbetalas retroaktivt
för djur som utslagits innan de nu föreslagna bestämmelserna trätt i
kraft. Vidkommande ersättningarna till veterinärerna för själva undersökningarna
biträder jag styrelsernas förslag, att dessa skola gäldas av allmänna
medel. Veterinärernas resekostnader torde däremot, i anslutning till
vad statskontoret yttrat, i regel böra erläggas av djurägarna själva. Emellertid
synes det i vissa fall vara obilligt att låta dessa kostnader drabba
djurägarna. Sådana resor, som föranletts av att tuberkulos påträffats vid
slaktkontroll och alltså ligga vid sidan av de resor, som påkallas för den
egentliga utrensningen eller för de återkommande normala kontrollåtgärderna,
synas skäligen böra åvila det allmänna. Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen
att föreskriva, när resorna skola gäldas av allmänna medel.
Kostnaderna för sådana resor, som föranledas av regelbundet återkommande
undersökningar, torde med hänsyn till att dessa kunna ordnas såsom
massundersökningar vanligen icke uppgå till mera betungande belopp. I
ömmande fall synes medicinalstyrelsen böra äga befogenhet medgiva att un
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 131. 49
dantagsvis jämväl dessa resekostnader helt eller delvis skola gäldas av allmänna
medel.
Jag är ense med styrelserna därom, att som regel varje reagerande djur
inom de tuberkulosfria områdena skall nedslaktas. I detta sammanhang
anser jag mig böra understryka styrelsernas uttalande därom, att endast sådana
djur som äro behäftade med tuberkulos av bovint slag eller med tuberkulos
av annat slag i smittfarlig form må nedslaktas. Jag förutsätter att medicinalstyrelsen
i de tillämpningsföreskrifter, som torde böra utfärdas, kommer
att meddela erforderliga bestämmelser i detta hänseende och jämväl närmare
angiver vad som bör menas med att nötkreatur reagerar för tuberkulin.
Styrelserna ha vidare föreslagit att, då mer än 50 procent av djur över två
års ålder i en besättning reagera, det skall få ankomma på medicinalstyrelsen
att avgöra i vilken utsträckning jämväl icke reagerande djur skola nedslaktas.
Såsom motivering till detta stadgande ha styrelserna anfört att, om
ett större antal djur inom en besättning reagerar, man torde ha anledning
misstänka att samtliga äldre djur äro infekterade, ehuru en del av dem tillfälligtvis
icke visa reaktion. I sådant fall skall dock anstånd med nedslagning
kunna medgivas under högst sex månader. Enligt länsveterinären i
Kopparbergs län borde medicinalstyrelsen äga besluta om nedslaktning av
icke reagerande djur så snart ett större antal djur inom en besättning reagerar,
alltså oberoende av örn detta antal uppgår till 50 procent av antalet
djur i besättningen.
I likhet med styrelserna anser jag det icke ändamålsenligt att meddela
generella föreskrifter beträffande detta spörsmål. I vilken omfattning icke
reagerande djur skola nedslaktas, bör vara beroende på djurens ålder, anledningen
till sjukdomens förekomst i besättningen samt tuberkulosens allmänna
utbredning inom området. Jag finner det i varje fall icke erforderligt
att medgiva medicinalstyrelsen rätt att förordna om nedslaktning av icke
reagerande djur såvida icke minst hälften av djuren över två års ålder visa
reaktion. Lämpligt synes däremot vara att medicinalstyrelsen i sist angivna
fall äger möjlighet att förordna örn nedslaktning av samtliga djur i besättningen,
alltså även ungdjur. Jag förutsätter självfallet att medicinalstyrelsen
tillämpar dessa bestämmelser med all försiktighet så att inga djur
onödigtvis nedslaktas. Har anstånd med nedslaktning av icke reagerande
djur medgivits, bör möjlighet givetvis finnas att taga nedslalctningsbeslutet
under förnyat övervägande, därest skäl därtill föranleda.
Att regeln örn obligatorisk nedslaktning av reagerande djur inom tuberkulosfritt
område bör upprätthållas med största möjliga stränghet torde
ligga i sakens natur. Emellertid synas, såsom styrelserna framhållit, fall
kunna inträffa, då en nedslaktning måste framträda såsom i viss mån orimlig.
Styrelserna ha därför velat lämna öppet för medicinalstyrelsen att meddela
dispens från denna regel. En sådan föreskrift synes mig välbetänkt och
torde göra det möjligt att bevara särskilt värdefulla avelsdjur, som visserligen
reagerat men icke äro smittfarliga. Detta torde kunna ske antingen genom
att föra djuret till en icke reaktionsfri besättning utom det tuberkulos
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 131. 4
50 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
fria området eller genom att hålla djuret i en isolerad besättning inom området.
Såsom styrelserna anfört måste i detta sammanhang jämväl uppmärksammas
den fara för infektion av nötkreatursbesättningar som förekomsten
av andra husdjur såsom svin, får, getter och höns i ladugården innebär.
Självfallet är den minsta fordran som härvidlag kan uppställas, att reagerande
svin, får och getter icke få uppställas i samma ladugård som nötkreatur samt
att fjäderfän icke få gå lösa i ladugården. I några yttranden har föreslagits
att kontrollen över denna regels upprätthållande skulle göras mera effektiv
än vad styrelserna funnit nödigt. Sålunda anser ett förvaltningsutskott att
kontroll över införseln av djur borde omfatta jämväl smågrisar.
Även om en sådan utvidgning av kontrollen givetvis kan ha sin betydelse,
torde den erfarenhet som man hittills erhållit beträffande andra husdjurs
smittfärlighet för nötkreatur knappast motivera alltför omfattande och
dyrbara kontrollåtgärder. Det synes mig därför fullt tillräckligt om sådana
djur, som äro uppställda i samma ladugård som nötkreatur, undersökas med
tuberkulin i samband med undersökning av nötkreatur i de fall, när veterinär
så finner erforderligt. Ej heller i fråga om get torde, såsom styrelserna
avsett, böra meddelas strängare föreskrifter. Ersättning till djurägare för
reagerande djur torde i förevarande fall icke behöva utgå, då det synes kunna
stå djurägaren fritt att undvika nedslaktning genom att förflytta sådana
djur till annat djurstall än ladugården. På medicinalstyrelsen torde det få
ankomma att på lämpligt sätt hålla veterinärerna underrättade om förevarande
djurs smittfarlighet och meddela erforderliga anvisningar rörande tuberkulinundersökningar.
Jag förutsätter att medicinalstyrelsen alltjämt har
uppmärksamheten riktad på detta spörsmål och, när så anses erforderligt,
påkallar vidtagandet av ytterligare skyddsåtgärder.
I överensstämmelse med vad som föreslagits i några yttranden torde icke
i en författning, som antages av riksdagen, böra angivas vilka områden som
skola hänföras till tuberkulosfria och skyddade. Såsom styrelserna torde ha
avsett bör det i stället få ankomma på Kungl. Majit att i administrativ ordning
besluta i dessa frågor, beträffande tuberkulosfria områden efter gemensam
framställning från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Ehuru jag alltså först därest riksdagen bifaller förevarande förslag lärer
ha att anmäla frågan örn vilka områden som böra hänföras till tuberkulosfria
områden, torde jag böra omnämna styrelsernas förslag jämväl i detta
hänseende så att riksdagen beredes tillfälle att bedöma därav föranledda
kostnader för statsverket.
Styrelserna föreslå att Gotlands län samt de sex nordligaste länen omedelbart
hänföras till tuberkulosfria områden. Gotlands län torde redan nu på
grund av en under slutet av år 1939 vidtagen utrensning vara helt fritt från
tuberkulos. I de sex nordligaste länen ha styrelserna beräknat antalet reagerande
djur till något över 1,600. De sammanlagda utgifterna för en total
utrensningsaktion i dessa län uppgå enligt styrelsernas beräkningar till i
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
51
runt tal 500,000 kronor. I dessa kostnader lia inräknats utgifter för utslagning
av djur nied 162,600 kronor samt utgifter för tuberkulinundersökning,
inberäknat resekostnader för veterinärerna, av cirka 150,600 inom dessa
län icke förut undersökta djur. I genomsnitt skall varje djur undersökas två
gånger utom i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, där i allmänhet
en undersökning ansetts vara tillfyllest. Bekostas veterinärernas resor,
såsom jag förordat, av djurägarna själva, torde de totala kostnaderna för
utrensningsaktionen icke behöva uppgå till mer än ungefär 400,000 kronor.
Enligt gällande grunder för statsbidrag till det frivilliga bekämpandet av
tuberkulos uppgå statens årliga utgifter för detta bekämpande i de sex nordligaste
länen och Gotlands län med i runt tal 447,000 anslutna djur till omkring
150,000 kronor. Sedan samtliga 587,000 djur i dessa län ställts under
tuberkulinkontroll, såsom förutsatts i förslaget, skulle de årliga utgifterna
för tuberkulinundersökningar uppgå till allenast cirka 60,000 kronor under
förutsättning att dessa undersökningar icke behöva verkställas oftare än vart
tionde år i stället för nu vart tredje. Härigenom skulle alltså uppkomma
en icke oväsentlig besparing. Till dessa utgifter komma emellertid kostnader
för extra undersökningar, föranledda av slaktkontrollen, och för kliniska undersökningar.
Dessa utgifter torde emellertid icke behöva uppgå till mera
avsevärda belopp.
Verkställes utrensningen på en tid av fyra år, som styrelserna närmast
torde åsyfta, skulle årskostnaderna härför enligt mina beräkningar uppgå
till omkring 100,000 kronor. Utrensningen skulle alltså kunna genomföras
för en kostnad, som med 50,000 kronor understiger statens nuvarande årliga
utgifter för tuberkulosbekämpandet i dessa län. Enligt styrelsernas förmenande
skulle kontrollundersökningarna i stort sett kunna utan olägenhet anstå
under den tid utrensningen pågår, varigenom en omedelbar besparing i
statens utgifter för tuberkulosbekämpandet skulle uppkomma.
Länsstyrelsen och länsveterinären i Kalmar län ävensom förvaltningsutskottet
i detta läns södra hushållningssällskap ha föreslagit, att jämväl Öland
omedelbart skall hänföras till tuberkulosfritt område. Efter vad jag under
hand inhämtat från medicinalstyrelsen torde antalet reagerande djur på
Öland icke överstiga 400. Kostnaderna för utslagning av dessa djur skulle
alltså enligt föreslagna ersättningsregler uppgå till högst 40,000 kronor.
Vid bestämmande av omfattningen utav de utrensningsaktioner, som i nuvarande
läge böra genomföras, torde stor hänsyn böra tagas till tillgången
på foder och slaktdjur. I de fall då en utrensning även med hänsyn till foderbrist
eller på grund av efterfrågan på kött ställer sig önskvärd, torde enligt
mitt förmenande i första hand böra tillses, att tuberkulösa djur inom
områden som kunna hänföras till de tuberkulosfria bliva medtagna.
Vad styrelserna anfört i fråga örn införsel av nötkreatur till tuberkulosfria
och skyddade områden kan jag i stort sett biträda. De regler som nu gälla
för införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län torde
alltså hädanefter höra gälla för tuberkulosfria och skyddade områden.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
Den skärpning av påföljderna för överträdelse av ifrågavarande bestämmelser
som styrelserna föreslagit, nämligen att insmugglade djur skola vara
förbrutna, finner jag välbetänkt. Emellertid anser jag, i likhet med vad som
framhållits i flera yttranden, att hela värdet av förbrutet gods bör tillfalla
kronan. Åklagare och angivare torde alltså icke böra tillerkännas någon
andel i sådant gods.
Enligt gällande och föreslagna regler skall tillstånd till införsel av djur
meddelas av vederbörande länsstyrelse. I likhet med svenska veterinärföreningen
för nötkreaturstuberkulosens bekämpande anser jag emellertid att
sådana tillstånd i stället böra meddelas av medicinalstyrelsen. Jämväl beträffande
ytterligare några detaljer i förslaget i denna del torde mindre jämkningar
böra verkställas. Sålunda bör, såsom påyrkats i ett par yttranden,
tillstånd till införsel av slaktdjur endast få lämnas, örn djuren skola föras till
slakthus eller kontrollslakteri. För att tillstånd skall få lämnas till införsel
av livdjur kräver förslaget att djuren härröra från reaktionsfri besättning
och vid två på varandra följande tuberkulinundersökningar icke visat reaktion.
Beträffande djur under sex månader torde det dock, såsom anmärkts
i flera yttranden, vara tillfyllest med en sådan undersökning. I detta sammanhang
anser jag mig böra påpeka, att i de intyg, som veterinär har att
utfärda rörande till införsel till tuberkulosfritt och skyddat område avsett
livdjur, jämväl lämnas en så utförlig beskrivning å djurets färg som möjligt.
Järnvägsstyrelsen har för sin del icke kunnat biträda vissa i förslaget
gjorda skärpningar rörande kontrollen över införselbestämmelsernas efterlevnad
och har ej heller ansett sig kunna tillstyrka att, om införseln sker
med järnväg, djuren uppställas i särskild järnvägsvagn. Med hänsyn till
betydelsen av att tuberkulosfria och skyddade områden verkligen skyddas
mot införsel av tuberkulösa djur anser jag mig dock böra tillstyrka vad styrelserna
i detta hänseende förordat.
Enligt styrelsernas förslag skola till skyddade områden omedelbart hänföras
landskapen Småland, Öland och Blekinge samt av Göteborgs och Bohus
län den del som ligger norr om Nordre älv ävensom Öckerö och Styrsö
socknar. I några yttranden ha önskningar framställts om att till skyddade
områden även skulle räknas Hallands skogsbygd, landskapet Dalsland och
Värmlands skogsbygd. I enlighet med vad jag redan anfört torde denna
fråga böra underställas Kungl. Maj:t först därest riksdagen bifaller nu framlagda
förslag i övrigt. Emellertid anser jag mig redan i detta sammanhang
böra framhålla att, då det gäller att fastställa gränserna för skyddade områden,
det i allmänhet torde vara nödvändigt att följa den administrativa
indelningen. Jag anser mig härvid särskilt böra understryka vad styrelserna
anfört om den roll i fråga örn spridande av smittsamma husdjurssjukdomar
över huvud taget livdjurshandeln spelar. Då denna frågas ordnande är ett
framträdande djurägarintresse synes det, som styrelserna framhållit, ligga
nära till hands, att djurägarna själva på frivillighetens väg genom hushållningssällskapen
eller andra organisationer söka åstadkomma en sådan an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 131-
53
ordning för livdjurshandeln, som ur skilda synpunkter kan anses tillfredsställande.
Först när en godtagbar lösning av detta spörsmål ernåtts, torde
kunna övervägas att vid fastställande av gränser för skyddade områden mera
allmänt frångå den administrativa indelningen.
4 De av styrelserna föreslagna besparingsåtgärderna kunna av mig tillstyrkas.
Enligt styrelsernas beräkningar skulle kostnaderna för ifrågavarande
verksamhet kunna minskas med i runt tal 300,000 kronor, vilket belopp lika
fördelas på bekämpandet enligt den Bangska och den Ostertagska metoden. I
likhet med styrelserna vill jag understryka, att strävandena att befria och
bevara våra kreatursbesättningar från sjukdomar, som nedsätta djurens avkastningsförmåga,
under tider, då knapphet på livsmedel kan tänkas uppkomma,
snarare böra mottagas med ökad än minskad förståelse. De av styrelserna
förordade besparingarna synas även kunna genomföras utan att
själva bekämpandet äventyras. Till en del betingas besparingarna av minskad
tillgång på veterinära arbetskrafter på grund av militära inkallelser. I
ett hänseende ha de härutinnan föreslagna åtgärderna stött på motstånd i
några yttranden. Enligt styrelsernas förslag skall det få ankomma på medicinalstyrelsen
att vägra besättning anslutning till den kliniska tuberkuloskontrollen.
Härigenom åsyftas att, i den omfattning så kan anses lämpligt,
förmå djurägare att övergå från den kliniska kontrollen till tuberkulinkontrollen.
Gentemot detta förslag har anmärkts att därigenom sådana inskränkningar
kunde åstadkommas i den kliniska kontrollen som skulle äventyra
tuberkulosarbetet i stort. För min del finner jag förslaget jämväl i denna
del välbetänkt. Då statens utgifter för den kliniska kontrollen ställa sig
åtta gånger så höga som utgifterna för tuberkulinkontrollen, torde ett överförande
av besättningar från den kliniska kontrollen till tuberkulinkontrollen,
i den utsträckning så kan anses lämpligt, vara önskvärd. Självfallet
måste ett sådant överförande ske med varsamhet, och medicinalstyrelsen torde
icke böra äga meddela beslut i sådan fråga utan att dessförinnan ha inhämtat
yttrande från hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller tuberkulosstyrelse.
Enligt mitt förmenande bör det stå djurägare fritt att på egen
bekostnad låta sin besättning kvarstå i den kliniska kontrollen även om besättningen
är ansluten till tuberkulinkontrollen.
I fråga om statsanslag för ifrågavarande verksamhet skulle enligt medicinalstyrelsens
tidigare beräkningar för budgetåret 1940/41 erfordras ett belopp
av 2,000,000 kronor. Som jag förut erinrat, har anslaget i huvudtiteln
beräknats till 1,800,000 kronor. I anslutning till angivna besparingsåtgärder
torde anslaget emellertid icke behöva uppföras med högre belopp
än 1,700,000 kronor.
De av mig ovan förordade bestämmelserna ha sammanfattats i ett inom
jordbruksdepartementet utarbetat förslag till förordning angående bekäm
Bihang
till riksdagens protokoll 19i0. 1 samt. Nr
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 131.
pande av tuberkulos hos nötkreatur inom vissa områden, vilket torde böra
underställas riksdagen för antagande.
Därest riksdagen bifaller vad jag här föreslagit, torde jag få anmäla därav
föranledda ändringar i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 402) om vissa åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreatur.
Styrelserna ha i förevarande betänkande ävensom i skrivelse den 12 februari
1940 framlagt förslag till vissa ändrade bestämmelser angående pristillägg
för mjölk härrörande från besättningar, ställda under statlig kontroll
med hänsyn till förekomsten av tuberkulos. Förslaget i denna del innebär
bland annat att pristilläggen hädanefter skola tagas ur de prisutjämningsbidrag
som utbetalas för produktmjölk ur jordbrukets prisregleringsfond.
Denna fråga torde därför få underställas Kungl. Majit i samband med jordbruksregleringen
för nästa budgetår.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels antaga det inom departementet utarbetade förslaget
till förordning angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur
inom vissa områden,
dels ock till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur
för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av .............. kronor 1,700,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
407423. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.