Kungl. Maj:ts proposition nr l-klä (Proposition 1925:142)

Kungl. Maj:ts proposition nr l-klä.

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område m. m.; given Stockholms
slott den 6 mars 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 saml. 118 Käft. (Nr lH.)

Kungl. Maj:ts proposition nr lbt.

Förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan
tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar
tillösa sig marken under förutsättning:

dels att marken är upplåten för nytt janderättshavarens livstid eller vid annan
upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i
följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan
än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om
nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga
byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående
stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make, bröstarvinge
eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan
efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare,
där ej annorlunda är särskilt stadgat.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall vad
i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant fall
a innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

2 §.

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs,
jordägaren, innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än
ägaren, för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter
leder till sådan påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den. varå
nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken
i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra
olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

3 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader
skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet
skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan
verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen
för marken, skålig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet
sålunda tillkommer jordägaren.

4 §.

Finnes a mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken
med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren
enligt 3 § andra stycket och 4 § tillkommande ersättning, skall på
ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning
nedan stadgas; dock ma fråga, huruvida nyttjanderätten förverkats, ej
prövas i annan ordning än i 8 § första stycket omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad i sista stycket av denna paragraf
stadgas, nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren
under de sista etthundraåttio dagarna före sagda dag av jordägaren
tillspord, huruvida han vill utöva, lösningsrätt, vare dock, vid äventyr
av lösningsrättens förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspor -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

des söka förrättning. Vad nu är stadgat utgör dock ej hinder för att i fall,
som i 1 § andra stycket sägs, avliden nyttjanderättshavares efterlevande må
göra ansökan om förrättning inom nittio dagar från dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å
den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.
Ej heller må i fall, som avses i 1 § andra stycket, förpliktande att avflytta
meddelas inom den tid ansökan om förrättning enligt andra stycket här ovan
kan göras. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren
sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning
med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid
förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän i den ordning i 16 §
finnes för där avsedda fall stadgad.

6 §.

Har ansökan ingivits, såsom i 5 § sägs, och är ej uppenbart, att lösningsrätt
icke kan äga rum, förordne Konungens befallningshavande lantmätare att med
biträde av gode män verkställa förrättning, som i nämnda paragraf avses.
Hör mark, om vars inlösen är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket
skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall
vad denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan
gälla om den, som jämlikt lagen om fastighetsbildning i stad är på grund av
tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten
avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton
dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående
dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan
för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom
orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende
av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.''

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss
är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända
och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev
enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren
är stadgat.

7 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren på landet eller hos rätten
i stad anmälan om förordnande av lantmätare. Förordnandet skall antecknas

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

i inteckningsprotokollet på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings-
eller fastighetsboken.

8 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 2 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att
vid första sammanträdet under förrättningen antingen med lagakraftägande
utslag visa, att nyttjanderätten är förverkad eller att nyttjanderätt ansetts
icke förefinnas, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och skall i
sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag. Säger
han, att han ej kunnat till den tid skaffa bevis, att talan är anhängig, eller
att stämning, som given är, ännu ej hunnit delgivas, förelägge förrättningsmännen
honom viss skälig tid att fullgöra vad i första punkten sägs; och vile
emellertid förrättningen.

Jordägaren och nyttjanderättshavaren äga överenskomma om jämkning av
gränserna för det område, som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda
bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och
äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som
härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § sista stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas
värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som
icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,
upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,
att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning
över områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas
i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare
upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

9 §■

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta
säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.

10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr lJf2.

slutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen
överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den
mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar
att den granska eller avskriva.

11 §•

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande
ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad
enligt vad i 10 § sägs.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
som i 2 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande
av nyttjanderättshavarens anspråk.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.
Konungens befallningshavande äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd
av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,
beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom
karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 18 § har att pröva förrättningen.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i
bankinrättning för att där innestå mot ränta.

13 §.

Linnés område, som skall lösas, ej utgöra särskild fastighet, skall i den ordning
i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
må meddelas.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari området
ingår, innehaves såsom fideikommiss.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit
laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller
annan förmån, varom i 6 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande
från intecknad gäld är särskilt stadgat.

14 §•

Sedan beslut, som i 13 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens befallningshavande
löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är
berättigad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i G § sista
stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde
för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet
genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut
med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller
annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare ar okänd, införas i
allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess förordnande
meddelats, huru därmed skall förfaras.

__ Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren på landet
eller hos rätten i stad samt tillika insända fördelningslängden.

15 §.

Kostnad för förrättning, som i 5 § avses, för faställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

16 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 § andra stycket sägs,
bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på grund
därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens
upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem,
därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgar, utgiva full lösen, ävensom
ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § sista stycket sägs, i den mån
denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe
jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den
dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Kan överenskommelse
ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring
skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka
en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om
valet av den tredje, äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad,
där fastigheten är belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de
flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr lJfi.

17 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhörig byggnad eller annat,
som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss tid
efter nyttjanderättens upphörande, och har på grund av stadgande i 5 § sista
stycket skyldighet att avträda marken ännu ej inträtt vid den tid, då nyttjandeTätten
upphör, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas
från den dag, då marken skall avträdas.

18 §.

I fråga om förrättning, varom i 5 § förmäles, skola bestämmelserna i 2 och
3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Fullföljes talan mot förrättningen, skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten
samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan
över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
erfordras samt må meddelas, ankommer å landet på Konungens befallningshavande,
i Stockholm på överståthållarämbetet och i annan stad på magistraten.

Tillkommer enligt vad nu sagts prövningen magistrat, åligger det Konungens
befallningshavande att, då löseskillingen blivit nedsatt, underrätta magistraten
samt tillika överlämna de i ärendet ingivna handlingar, varom i 12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas,
därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§
i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall,
såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i föregående stycke sägs, skall, utan hinder
därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits,
fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om
jordavsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore
området av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt
tillstånd erfordras, sådant vore sökt.

Om beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, skall
anmälan av den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen göras till domaren
på landet eller till rätten i stad ävensom, där beslutet meddelats av magistrat,
till Konungens befallningshavande.

19 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som ingår i fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

under nyttjanderätt upplåtet område med däri sedermera vidtagen ändring skall
upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande,
varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september
1925, handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant tillkännagivande,
som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men ej gått till
ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum enligt de i äldre lag
givna regler och med där stadgad verkan.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning
av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgande i 5 §
sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit
å område, varom i denna lag förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr lJf2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den
20 juni 1924 (nr 387), skall i nedan intagen del erhålla, följande ändrade lydelse:

Ej heller skola----— eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

för inteckning, återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom eller
helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta
■---andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk%.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 januari 1925.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,
Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller och Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»Lagen den 26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)
avser att bereda möjlighet för sådana lägenhetsinnehavare, som äga boningshus
å annans mark, att friköpa den mark de innehava. Enligt den lydelse, denna
lag numera äger, gäller i huvudsak följande.

Har en för viss tid till brukande eller för bostadsändamål upplåten del av en
fastighet över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området
så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut
fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, äger brukaren
rätt att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området under förutsättning
att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader
äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader. Är en del av en fastighet
upplåten för brukarens livstid, äga vid den tid, då den upplåtna brukanderätten
upphör, brukarens stärbhusdelägare enahanda lösningsrätt.

Även om lägenhetsinnehavaren icke kan visa avtal om upplåtelse för viss
tid eller för livstid, äger han likväl lösningsrätt till det av honom innehavda
området, därest detta den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts av
annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål och jordägaren icke
före nämnda dag vidtagit åtgärd för att skilja innehavaren från området, vilken
åtgärd därefter leder till sådan påföljd.

De principer, som nu nämnts beträffande nyttjanderättshavares rätt att lösa
det område, därå hans hem är uppfört, hava emellertid icke obetingad giltighet.
I jordägarens intresse har sålunda stadgats, att lösningsrätt icke äger rum, om
de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren, eller om området frånträdes på den grund,
att nyttjanderätten förverkats.

Likaledes har för tillvaratagande av jordägarens rätt föreskrivits, att därest
jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig
fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren
inträder, fortfarande äger boningshus, tomtplats eller trädgård
på mindre avstånd än 200 meter från området, eller områdets inlösen eljest
skulle medföra avsevärd olägenhet för sådan fastighet, som nyss sagts, jordägaren
är berättigad att lösa nyttjanderättshavarens byggnader, om han före -

Lagen (ten
26 mars
1920.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

drager detta framför att området löses. Vill jordägaren lösa byggnaderna, är
lian emellertid jämväl pliktig att gottgöra nyttjanderättshavaren sådan förbättring,
som området under upplåtelsetiden vunnit därigenom att nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått på honom,
nedlagt arbete eller kostnad å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid
upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, dock icke i den mån
denna förbättring uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda
ändamålet. Ersättning för förbättring, som nu nämnts, skall beräknas efter det
ökade värde, området till följd av densamma kan anses äga, då den upplåtna
nyttjanderätten upphör, men får ej överstiga den för arbetets utförande nödiga
kostnad.

Vill nyttjanderättshavare begagna sig av sin lösningsrätt, åligger det honom
att på sätt som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva det jordägaren
till känna inom viss tid före upplåtelsetidens slut. I fråga om upplåtelse
på livstid skola vederbörande rättsägare lämna sådant tillkännagivande
inom viss tid från den dag, då nyttjanderätten upphörde. Har sådant tillkännagivande
skett och vill jordägaren i stället lösa nyltjanderättshavarens byggnader,
åligger det honom att inom viss tid därefter på enahanda sätt underrätta
nyttjanderättshavaren om denna sin önskan.

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om löseskillingen
eller ersättning för markförbättring eller bestrider nyttjanderättshavaren jordägarens
anspråk på lösningsrätt, skall denna fråga avgöras av skiljemän. Den,
som är missnöjd med deras beslut, äger inom viss tid efter det beslutet tillställdes
honom, draga tvisten under rättens prövning.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för
området skall däremot avgöras vid lantmäteriförrättning. Det åligger nyttjanderättshavaren
att inom viss fatalietid hos länsstyrelsen göra ansökan därom.
Talan mot förrättningen fullföljes hos ägodelningsrätten.

Av de bestämmelser, som gälla beträffande denna förrättning, må i övrigt
endast erinras om att vid bestämmandet av löseskillingen för området skall
avdrag göras för sådan förbättring, som förut omförmälts. Och gäller även
här, att förbättringen ej må beräknas till högre belopp än den för arbetets utförande
nödiga kostnad.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger det honom
vid lösningsrättens förlust att inom viss tid efter det beslutet vunnit laga
kraft nedsätta den bestämda löseskillingen hos länsstyrelsen.

Lagen gäller ej område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej
heller i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser.

Jordkom- Den 28 april 1921 avlämnade jordkommissionen ett förslag till ny lag angående
förslag den * yissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upp28
april låtet område. Detta förslag innebar i flera viktiga avseenden ändring av då
1921. gällande bestämmelser i ämnet. Sålunda föreslogs först och främst, att det i
då gällande lag såsom förutsättning för lösningsrätt uppställda kravet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

marken skulle vara till nyttjanderättshavaren upplåten genom kontrakt på mer
än 20 års tid, skulle bortfalla. Fanns den 1 januari 1921 å marken uppfört
nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt
honom och hans familj, samt belöpte minst en fjärdedel av värdet utav marken
med därå befintliga byggnader på nyttjanderättshavarens byggnader, skulle
lösningsrätt föreligga. För det fall att nyttjanderättshavaren icke kunde visa,
att avtal om nyttjanderätt till marken förelåg, skulle dessutom fordras, att
marken den 1 januari 1921 sedan mera än fem år innehafts av annan än jordägaren
samt att denne icke före sagda dag för innehavarens skiljande från området
vidtagit åtgärd, som därefter ledde till sådan påföljd.

En annan nyhet i detta förslag var, att vid den värdejämförelse, som måste
äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt förefinnes, hänsyn ej skulle tagas
till markförbättringar, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått å denne, verkställt utöver vad honom ålegat enligt
vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vidare föreslogs, att nyttjanderättshavaren skulle äga även under löpande
kontraktstid göra sitt lösningsanspråk gällande, att lösningsrätt skulle föreligga
icke blott till del av fastighet utan även till hel fastighet, samt att
sådan rätt under vissa betingelser skulle gälla även i fråga om mark, som ingår
i tomtindelning, oavsett huruvida marken är belägen inom stad eller stadsliknande
samhälle eller på landsbygden.

Ytterligare är att märka, att i förslaget de bestämmelser, som av hänsyn
till jordägaren inskränka lösningsrätten, åtskilligt modifierats. Enligt förslaget
utgjorde sålunda den omständigheten, att nyttjanderättshavarens byggnader
enligt avtal skulle vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren, icke hinder
för lösningsrätt. Innefattade dylikt avtal, att byggnaderna skulle tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understeg byggnadernas
fulla värde, skulle nyttjanderättshavaren, därest han ville utöva sin lösningsrätt,
dock vara pliktig att till jordägaren utgiva skälig gottgörelse för avståendet
av den förmån, som enligt avtalet sålunda tillkom jordägaren. Den omständigheten,
att jordägaren å sin fastighet ägde boningshus, tomtplats eller trädgård
på mindre avstånd än 200 meter från det område, vars inlösen ifrågasattes,
skulle ej heller i och för sig utgöra hinder för lösningsrätt. Endast därest områdets
avstående på grund av sådan eller annan omständighet kunde anses medföra
avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, skulle inlösen därav ej få äga rum.

Beträffande själva lösningsförfarandet förordades vissa förenklingar. Bestämmelsen
om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss tid och på
visst sätt giva jordägaren lösningsanspråket till känna ansåg kommissionen
sålunda icke vara av behovet påkallad. Jordägarens befogade anspråk att inom
viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren
komme att begagna sig av lösningsrätten, skulle enligt kommissionens
åsikt bliva tillräckligt tillgodosett därigenom, att det stadgades
plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss tid efter det han blivit av jordägaren
därom åtspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust, söka förrättning.
Fhågan, huruvida avståendet av den till lösning ifrågasatta marken kunde med -

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

Riksdagen

1922.

Riksdagen

1924

fora avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet, skulle enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, prövas
av särskild skiljenämnd utan vinna avgörande vid själva lantmäteriförrättningen.

Slutligen må erinras om att den nyttjanderättshavaren tillkommande gottgörelsen
för markförbättringar enligt förslaget icke var begränsad till den för
arbetets utförande nödiga kostnaden.

Jordkommissionens ifrågavarande förslag samt däröver avgivna yttranden av
vissa myndigheter anmäldes i statsråd den 3 mars 1922, därvid beslöts, att förslaget,
som underkastats en mindre omarbetning, skulle remitteras till lagrådet
för yttrande. Lagrådet avgav den 20 april 1922 utlåtande. De i nu omförmälda
ärende i statsrådet och lagrådet sålunda förda protokollen torde få såsom
bilagor åtfölja protokollet för denna dag (bil. III och IY).

Sedan förslaget med anledning av granskningen i lagrådet blivit i vissa avseenden
omarbetat, anmäldes ärendet ånyo i statsråd den 28 april 1922. Enligt
därvid fattat beslut avläts proposition (nr 251) i ämnet till riksdagen.

I avgivet utlåtande nr 22 framhöll andra lagutskottet, till vars behandling
propositionen överlämnades, bland annat, att det med hänsyn till de brister,
varmed 1920 års lag vore behäftad, varit önskvärt, att frågan om en allmän
revision av densamma redan vid 1922 års riksdag kunnat upptagas
till behandling. På grund av att propositionen i ämnet så sent inkommit
till riksdagen, hade utskottet emellertid funnit det icke vara möjligt
medhinna att ägna frågan den ingående granskning, som ämnets vikt krävde.
Om ock utskottet sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande
till behandling av frågan om en allmän revision av 1920 års lag borde anstå
till nästkommande riksdag, hade utskottet dock ansett sig böra med anledning
av propositionen till prövning upptaga frågan om lagens reviderande å en särskild
punkt, där bristfälligheterna enligt utskottets åsikt vore synnerligen framträdande
samt ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter, till
dess lagstiftningen i sin helhet kunde komma att bliva reviderad, skulle kunna
leda till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve berövade de sedan lång
tid bestående hem, som de förskaffat sig å annans mark. Utskottet föreslog sålunda
den ändring av 1 § första stycket i lagen, att vid upplåtelse på viss tid
lösningsrätt skulle inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens längd. Övriga
i propositionen innefattade ändringsförslag, syftande till utvidgning av
gällande lösningsrätt, syntes utskottet böra upptagas till prövning först i samband
med frågan om en allmän revision av 1920 års lag.

Riksdagen biföll denna hemställan. Sedan lagrådet den 14 juni 1922 avgivit
utlåtande över det av riksdagen antagna lagförslaget, utfärdades i enlighet
med riksdagens beslut lag i ämnet den 15 juni 1922.

Frågan om revision av ensittarlagen framfördes vid 1924 års riksdag av motionärer
i båda kamrarna.

I motionerna nr 94 inom första kammaren av herr C. Lindhagen m. fl. och
nr 175 inom andra kammaren av herr C. J. Johansson i Uppmälby m. fl., vilka
motioner voro likalydande, yrkades, att riksdagen ville för sin del antaga ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 15

vid motionerna fogat förslag till lag, som överensstämde med propositionen lill
1922 års riksdag.

I motionerna nr 132 inom första kammaren av herr Carl Gustaf Ekman in. fl.
och nr 282 inom andra kammaren av herr liaoul Hamilton in. fl., vilka motioner
voro sinsemellan överensstämmande, hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast måtte framläggas
för riksdagen i fråga om utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande
lagen i förevarande ämne. I motiveringen till sistnämnda motioner framhölls,
att, ehuru den revision ensittarlagen vid två tillfällen undergått i hög grad ökat
dess giltighetsområde, ett stort antal nyttjanderättshavare fortfarande vore utestängda,
beträffande vilka det syntes motiverat, att även de finge åtnjuta
lagens tillämpning. Bland dessa vore de, som hade livstidsupplåtelse. För
ett mycket stort antal nyttjanderättshavare med sådan upplåtelse och även för
dem, vilkas avtal utlöpte först om ett avsevärt antal år, hade bestämmelsen,
att friköpning icke finge ske förrän vid upplåtelsetidens slut, inneburit en djup
missräkning. Mot den nuvarande lagen vore vidare att anmärka, att den tidrymd
av över 20 år, som lägenheten skulle hava innehafts av annan än ägaren,
vore onödigt lång. En tidrymd av 10 år syntes fullt tillräcklig. Det syntes motionärerna
vara en viktig angelägenhet, att förslag, innebärande en revision i*
nu angivna hänseenden, skyndsammast förelädes riksdagen.

I utlåtande nr 34 framhöll andra lagutskottet till en början, att gällande
lagstiftning om rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans grund att
friköpa den av honom innehavda marken i åtskilliga hänseende tarvade revision.
Utskottet anförde vidare:

»I samband med det förslag till lag om delning av jord å landet, som den 16
oktober 1920 avgivits till chefen för justitiedepartementet, har den s. k. jordstyckningskommissionen
föreslagit ändringar i ett flertal paragrafer i 1920 års
lag.. Efter att hava granskats av lagrådet och undergått överarbetning inom
justitiedepartementet, hava dessa lagförslag nyligen i sitt sålunda omarbetade
skick varit föremål för granskning av lantmäteristyrelsen. I de till lantmäteristyrelsen
remitterade förslagen har beträffande 1920 års lag föreslagits en
genomgripande omläggning av det lantmäteritekniska förfarandet vid lösen av
i lagen avsedda lägenheter med därav föranledd omformulering av ett stort antal
paragrafer i lagen. Vidare är däri föreslagen en utsträckning av lagen till att
gälla även mark inom städer och andra samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, medan däremot i motsats
till vad i 1922 ars proposition och motionerna I: 94 och IT: 175 föreslagits,
lagen fortfarande ej skulle avse område, som ingår i tomtindelning. Vid besvarandet
av herr Reuterskiölds interpellation i jordfrågan vid innevarande års
riksdag i första kammaren har chefen för justitiedepartementet uttalat den förhoppningen,
att förslag om ny jorddelningslagstiftning skulle kunna av regeringen
föreläggas nästa riksdag samt i samband därmed åtskilliga viktiga spörsmål,
däribland även ensittarlagen, vinna sin lösning. Vid nu angivna förhållanden
synes utskottet den revision av ifrågavarande lagstiftning, som i motionerna
I: 94 och II: 175 äskats, lämpligen böra anstå, till dess förevarande lagstiftningsspörsmål
genom sålunda i utsikt ställd proposition från Kungl. Maj :ts
sida. bringas under riksdagens prövning. Då det emellertid synes utskottet synnerligen
önskvärt, att detta måtte kunna ske redan nästkommande år, har utskottet
ansett sig höra föreslå, att riksdagen härom hos Kungl. Maj :t gör en
formlig framställning.»

Kungl. Maj:ts proposition nr lbZ.

Efter det utskottet erinrat om att i det av motionärerna framlagda lagförslaget
icke tagits någon hänsyn till det önskemål, som utskottet år 1922 uttalat
rörande åvägabringandet vid förestående revision av 1920 års lag av största
möjliga överensstämmelse mellan de i nämnda lag och i expropriationslagen inrymda
bestämmelserna om lösningsförfarande beträffande mark, därå finnes
annan än jordägaren tillhörigt boningshus, anförde utskottet vidare:

»Ett ytterligare skäl för att riksdagen icke nu inlåter sig på en mera genomgripande
revision av 1920 ars lag synes utskottet vara, att dessförinnan den
erfarenhet synes böra tillgodogöras, som vid den praktiska tillämpningen av
lagen vunnits, efter det att jordkommissionens förslag under förra hälften av år
1921 avgivits. Enligt vad utskottet inhämtat, har nämligen under de senaste
åren lagens tillämpning bragt i dagen luckor, och bristfälligheter i densamma,
vilka även^ kommit till synes i rättsfall från landets domstolar.

I vad män härav kunna föranledas ändringar eller jämkningar i det redan ett
år efter tillkomsten av 1920 års lag utarbetade förslag till revision av densamma,
_ om vars antagande i nu förevarande motioner hemställts, har utskottet ej
varit i. tillfälle att överblicka, utan synes utskottet detta lämpligen böra övervägas
i samband med förarbetena till den av utskottet påkallade propositionen i
ämnet till nästkommande års riksdag.

_ Vad särskilt beträffar den i motionerna I: 132 och II: 282 ifrågasatta utvidgjiingen
av lagens tillämplighetsområde genom sänkning av den nu lagstadgade
tidrymd av över 20 år, under vilken lägenhet skall hava innehafts av annan än
jordägaren för att lösningsrätt till densamma skall kunna äga rum, vill utskottet
härutinnan framhålla, att en sådan förkortning av tidrymden i fråga jämlikt
den av jordkommissionen å sin tid föranstaltade statistiska utredningen
torde komma att öppna möjlighet för ytterligare cirka 4,400 nyttjanderättshavare
att förvärva äganderätt till den mark, därå de skapat sig ett eget hem.
Det i motionerna I: 94 och II: 175 framlagda lagförslaget synes utskottet däremot
obetingat i denna del gå för långt, då det, för den händelse upplåtelseavtal
föreligger, icke gör något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder
det upplåtna området bör hava varit ur jordägarens besittning. I vad mån
en nedsättning av den i lagen nu föreskrivna tidrymden i fråga må kunna ske,
synes utskottet böra bliva föremål för närmare övervägande i sammanhang med
förarbetena till den av utskottet ifrågasatta propositionen i ämnet till nästa års
riksdag.

I likhet med vad i motionerna I: 132 och II: 282 framhållits synes det utskottet
vara i överensstämmelse med förevarande lagstiftnings sociala uppgift,
att nyttjanderättshavaren i de fall, då förutsättningarna för lösningsrätt föreligga,
försättes i tillfälle att utan avbidan å upplåtelsetidens utgång förvärva
den tryggare ställning, som äganderätten medför, ett krav, som även innefattas
i de två andra väckta motionerna.

Beträffande övriga i 1922 års proposition innefattade ändringsförslag vill utskottet
särskilt framhålla den synnerliga vikten av att bestämmelserna rörande
sättet för genomförandet av ett lösningsanspråk i görligaste mån förenklas.
Att, såsom jordkommissionen framhållit, nyttjanderättshavare på grund av försummelse
att iakttaga de lagstadgade fatalietiderna i ett flertal fall gått förlustiga
sin lösningsrätt, kan ej annat än väcka beklagande. Därest, i enlighet
med vad utskottet härnedan kommer att hemställa, lagen mera effektivt än
hittills skett bringas till allmänhetens kännedom, torde dock vara att hoppas,
att.sådana olägenheter må kunna förebyggas.

Ävenledes synas utskottet giltiga skäl tala för en utsträckning av lagen att
avse även självständiga fastigheter. Visserligen torde de lägenheter, om vilka
i detta sammanhang kan bliva fråga, vanligast icke utgöra i kameralt hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr lJ/2.

seende självständiga fastigheter, utan bestå av en under huvudgård lydande
äga, men uteslutet är ingalunda, att motsatsen kan inträffa. Några bärande
skäl för att innehavaren av en sådan i kameralt hänseende självständig fastighet
icke skulle äga lösningsrätt till densamma, därest förutsättningarna i övrigt
därför föreligga, synas utskottet näppeligen kunna anföras, helst som expropriation
av dylik fastighet är medgiven i den allmänna expropriationslagen.»

På grund av vad sålunda jämte annat anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte dels
för 1925 års riksdag framlägga förslag till reviderad lagstiftning om rätt för
nyttjanderättshavare med egna hus å annans grund att inlösa det upplåtna
området, dels ock skyndsamt vidtaga åtgärder, att innehållet i gällande lagstiftning
i förevarande ämne på ett mera effektivt sätt än hitintills skett bringades
till därav intresserades kännedom ute i orterna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, första kammaren med 56 röster mot
38 samt andra kammaren med 94 röster mot 86. Minoritetsrösterna avsågo en
vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri yrkats bifall till det i motionerna
I: 94 och II: 175 framlagda lagförslaget. Angående behövligheten av en
revision av ensittarlagen synes således någon meningsskiljaktighet icke hava
förefunnits inom riksdagen.

I anledning av vad riksdagen sålunda hemställt har jag anmodat samtliga
länsstyrelser att efter hörande av den person, som förordnats att biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt enligt lagen den 26 mars 1920,
inkomma med yttrande, i vilka avseenden berörda lag givit anledning till erinran.
»

Departementschefen lämnar härpå redogörelse för de inkomna yttrandena,
vilka såsom bilaga (Bilaga V) fogas vid detta protokoll, ävensom för vissa
andra framställningar i förevarande ämne, som till Kungl. Maj:t ingivits vid
olika tillfällen. Härefter fortsätter departementschefen:

»Den erfarenhet, vilken vid den praktiska tillämpningen av gällande ensit- Departetarlag
vunnits under den tid av närmare fyra år, som numera förflutit efter det mentgcWenjordkommissionens
förslag avgivits, har till fullo bekräftat, att berörda
lag är i behov av ändring i åtskilliga hänseenden, därest den skall kunna på
ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att bereda en tryggad ställning åt
dem, som å annans mark skapat sig egna hem. Att låta en nödvändig revision
av lagen ytterligare anstå, synes mig icke vara tillrådligt. Den omständigheten,
att i samband med ett kommande förslag till ny jorddelningslag vissa
ändringar bliva erforderliga i ensittarlagen, bör enligt mitt förmenande icke
föranleda, att de sakliga ändringar i sistnämnda lag, som visat sig vara av ett
verkligt behov påkallade, nu skjutas åt sidan. De ändringar, som av den ifrågasatta
jorddelningslagens antagande betingas i ensittarlagen, beröra nämligen
i intet avseende själva principerna för nyttjanderättshavares lösningsrätt
till upplåtet område utan avse allenast det lantmäteritekniska förfarandet vid
inlösen samt kunna utan svårighet begränsas till en eller annan paragraf. Vidare
är att märka, att även om förslaget till jorddelningslag, vilket torde kunna
föreläggas riksdagen 1926, då skulle vinna riksdagens godkännande, denna

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 höft. (Nr l42.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr l42.

lag med hänsyn till de omfattande administrativa föreskrifter, som i anslutning
till densamma erfordras, icke torde kunna träda i kraft förrän efter ytterligare
ett eller annat år. Att i avbidan härå uppskjuta revisionen av ensittarlagen,
synes mig icke böra ifrågakomma.

Det förslag till ny lagstiftning i förevarande ämne, som den 3 mars 1922 remitterades
till lagrådet för granskning, synes mig i huvudsak vara väl grundat
samt på ett lyckligt sätt tillgodose det sociala syfte, som denna lagstiftning
avser att befordra, utan att åsidosätta vederbörande jordägares berättigade intressen.
Emellertid har jag på grund av de utav myndigheterna och lagrådet
däremot framställda anmärkningarna ansett mig böra i vissa hänseenden jämka
detta förslag. Redan i den proposition, som förelädes riksdagen 1922, hade
vissa jämkningar företagits i förslaget. För min del har jag ansett några ytterligare
modifikationer vara lämpliga. I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett nytt förslag, vilket jag härmed anmäler.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förevarande lagförslag vill jag
framhålla följande.

Enligt 1920 års lag medgives icke lösningsrätt vid andra upplåtelser av jord
än sådana, som skett antingen för jordens brukande eller för bostadsändamål.
Uppenbarligen har ''jordkommissionen ej avsett att i sitt förslag härutinnan
frångå gällande lag. Då emellertid detta icke kommit till klart uttryck i lagtexten,
har jag ansett ett förtydligande av första punkten i 1 § lämpligt.

I anledning av lagrådets erinran har den i 1 § angivna tidpunkt för lägenhets
bebyggande, som skall anses avgörande för lagens tillämplighet, blivit
bestämd till den 1 januari 1919.

Inom lagrådet hava starka betänkligheter yppats mot att, för den händelse
upplåtelsavtal visas föreligga, i förslaget icke uppställts såsom villkor för lösningsrätt,
att det upplåtna området varit ur jordägarens besittning under viss
längre tid. Såsom redan nämnts, har även andra lagutskottet vid sistlidna
riksdag uttalat, att förslaget syntes i denna del obetingat gå för långt,
men samtidigt framhållit, att det borde tagas i övervägande, i vad mån en nedsättning
av den i lagen nu föreskrivna tidrymden av över 20 år kunde ske.
Ehuru de betänkligheter, som man i detta avseende givetvis kan hysa mot förslaget,
i viss män förlora i styrka, därest den tidpunkt, inom vilken nyttjanderättshavarens
boningshus skall finnas uppfört å marken, ändras till den 1 januari
1919, har jag likväl, med hänsyn till vad sålunda mot förslaget anmärkts,
ansett ytterligare böra uppställas den betingelsen för lösningsrätt, att marken,
då lösningsanspråket framställes, under mer än tio år i följd innehafts av annan
än ägaren eller ock att den tid, som marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans
med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till
marken, uppgår till mer än tio år.

Vad sålunda stadgats bör givetvis på sätt gällande lag förutsätter äga motsvarande
tillämpning, då någon äger boningshus å annans mark, men ej kan
visa, att avtal om nyttjanderätt till marken föreligger. Bestämmelse härom
innehålles i andra stycket av 1 §. Stadgande att lösningsrätt ej äger rum,
därest jordägaren, då ansökan om lösningsrätt göres, för markinnehavarens skil -

Kungl. Maj:ls proposition nr l-i2.

,iande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan
påföljd, har ansetts lämpligen böra upptagas i 2 §.

Såsom av den föregående framställningen framgår, innebär det remitterade
förslaget även den avvikelse från gällande lagstiftning, att lösningsrätt medgives
till hel fastighet. Förslaget överensstämmer härutinnan med vad egnahemssakkunniga
förordat i sitt den 30 september 1913 avgivna förslag till lag
om lösningsrätt av vissa lägenheter å ofri grund. Däri förutsattes nämligen,
att den under en huvudgård lydande lägenhet, som skulle lösas, kunde redan
före inlösen vara en fastighet för sig. De sakkunniga anförde härom i sin motivering,
att de lägenheter, om vilka i detta sammanhang bleve fråga, visserligen
vanligast icke utgjorde i kameralt hänseende självständiga fastigheter
utan i allmänhet bestode av en under huvudgård lydande äga, men att det
ej vore uteslutet, att motsatsen kunde inträffa. Lägenheten kunde, helt eller
delvis, bestå av ett redan frånstyckat område, en redan verkställd avsöndring
eller en kameralt självständig utjord; lika fullt borde rätt till inlösen medgivas
innehavaren. Torpkommissionen hade emellertid i sitt tidigare avgivna förslag
till lag om lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio år eller längre tid
avsöndrade lägenheter intagit en annan ståndpunkt. Detta förslag avsåg nämligen
endast lägenheter, som lydde under en huvudfastighet och icke vore för
alltid utan endast för viss längre tid avsöndrade från denna. Då proposition
med förslag till ensittarlag år 1918 första gången förelädes riksdagen, följdes
torpkommissionens förslag. Angående anledningen härtill anförde dåvarande
departementschefen huvudsakligen, att det med hänsyn ej mindre till jordägaren
än även — då enligt förslaget förefintliga inteckningar skulle förlora
sin giltighet i det inlösta området — till inteckningshavare vore av vikt, att
området icke kunde utgöra annat än en mindre del av den fasta egendomen,
som tillhörde jordägaren eller svarade för inteckningarna. En dylik begränsning
kunde emellertid svårligen fasthållas, om genom ägostyckning utbrutna
eller eljest självständiga fastigheter finge vara föremål för inlösen. Att på
lämpligt sätt ordna inteckningshavares ställning skulle ock för sådant fall i
andra hänseenden vara förenat med stora svårigheter. Det torde dessutom, såsom
även egnahemssakkunniga framhållit, vara det regelmässiga, att lägenhet,
som bebyggts av innehavaren, utgjorde del av en större fastighet. Och behovet
av lösningsrätt till självständiga lägenheter syntes jämväl i det avseendet
vara mindre starkt framträdande, att desamma i allmänhet torde vara lättare
tillgängliga för förvärv genom avtal.

Under åberopande av vad departementschefen sålunda anfört har lagrådet uttalat
sig för att såsom villkor för lösningsrätt bibehålies den bestämmelse, att
det upplåtna området skall utgöra del av fastighet. Denna anmärkning har jag
emellertid icke ansett mig böra följa. De av departementschefen anförda
skälen, vilka huvudsakligen taga hänsyn till de olägenheter, som skulle uppkomma
för inteckningshavare, i fall lösningsrätten omfattar hel fastighet, synas
mig nämligen så mycket mindre avgörande som expropriationslagen ej
uppställer hinder mot expropriation av hel fastighet. De fastigheter, om
vilkas inlösen torde kunna bliva fråga, äro säkerligen merendels av sådan

Eungl. Maj:ts proposition nr lb2.

beskaffenhet, att deras avstående varken för jordägaren eller eventuella
inteckningshavare kan vara av någon avsevärd betydelse, medan detta för
nyttjanderättshavaren betyder ökad trygghet till det egna hemmet. En viss
garanti för att lösningsrätten icke kommer att avse fastigheter av större omfattning
torde för övrigt vinnas genom villkoret, att minst en fjärdedel av det
värde, området med samtliga därå befintliga byggnader äger, skall belöpa å
nyttjanderättshavarens byggnader. Ännu ett skäl har i denna fråga varit för
• mig av avgörande betydelse. Om kameralt självständiga fastigheter undantagas
från lagens tillämplighet, öppnas en möjlighet för jordägaren att beröva
en nyttjanderättshavare den lösningsrätt till del av fastighet, som lagligen tillkommer
honom. Låter jordägaren ägostycka det hemman, varunder det upplåtna
området lyder, samt därvid utlägga området såsom en särskild ägolott, kan
nämligen inlösen därav sedermera icke äga rum. Detta förhållande saknar
ingalunda praktisk tillämpning. Såsom jag redan erinrat, har även sistlidna
års riksdag uttalat sin anslutning till en sådan utsträckning av ensittarlagen,
att den gives tillämpning jämväl i fråga om självständiga fastigheter.

Mot lagens tillämpning å mark, som ingår i stadsplan, hava vissa anmärkningar
framställts. Då det icke synes uteslutet, att införande av friköpningsrätt
till sådan mark skulle kunna leda till en fastighetsbildning, som ur stadsplanesynpunkt
vore mindre lämplig, samt härtill kommer, att, såsom i vissa
yttranden framhållits, behov av ett utsträckande av lagen i detta hänseende
icke torde göra sig gällande i större omfattning, har jag, i enlighet med vad
lagrådet hemställt, ansett från lagens tillämplighet böra undantagas mark
inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Av denna anledning har
2 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget utgått.

2 §. Beträffande 2 § i nu föreliggande förslag, motsvarande 3 § i det föregående

till lagrådet remitterade förslaget, är att märka, att i enlighet med lagrådets
hemställan uttrycket »synnerlig» olägenhet utbytts mot »avsevärd» olägenhet.
Denna formulering överensstämmer såväl med gällande lag som med vad jordkommissionens
majoritet föreslagit.

5 §. 5 § motsvarar 6 § i det föregående förslaget. Vad lagrådet anmärkt vid

denna paragraf har beaktats.

6 §. För att så långt som möjligt begränsa de ändringar i lagen, vilka kunna för anledas

av en ny jorddelningslag, hava vissa bestämmelser, som avse det lantmäteritekniska
förfarandet vid inlösen av lägenhet, sammanförts i 18 §. Stadgandet
i första punkten i 7 § uti det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget
har sålunda överflyttats dit. Övriga bestämmelser i denna paragraf hava upptagits
såsom 6 § i förevarande förslag. Enligt det förslag till ny jorddelningslag,
som förlidet år remitterats till lagrådet för granskning, skall förordnande
för lantmätare att verkställa lantmäteriförrättning meddelas av överlantmätaren
i stället för såsom nu gäller av länsstyrelsen. Med hänsyn till de rättsverkningar,
som en förrättning enligt ensittarlagen medför, har det emellertid synts
mig riktigast, att förordnande för lantmätare att verkställa dylik förrättning,

Kung!,. Maj:ts proposition nr lh2.

även om förslaget till jorddelningslag i nu berörda del antages, skall meddelas
av länsstyrelsen. Bestämmelse härom har införts i första stycket av förevarande
paragraf.

8 § motsvarar 9 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget. Mot första 8 §.
stycket har inom lagrådet anmärkts, att förhållande, som medförde nyttjanderättens
förverkande, kunde hava inträffat eller blivit jordägaren bekant så kort
tid före första förrättningssammanträdet, att han icke medhunnit att dessförinnan
anhängiggöra talan mot nyttjanderättshavaren. Det borde därför vara tillräckligt,
att jordägaren å nämnda sammanträde anmälde, att han ville föra dylik
talan; skedde det, borde förrättningsmännen förelägga honom viss tid att visa,
att han anhängiggjort sin talan, vid påföljd att han eljest ginge förlustig rätten
att åberopa förhållandet. Vad lagrådet sålunda hemställt har jag ej kunnat
biträda. Jag vill erinra, att enligt 2 § i nu förevarande förslag nyttjanderättens
förverkande utgör hinder för lösningsrätt allenast i det fall, att förverkandet
grundar sig å förhållande, som inträffat före lösningsanspråkets anhängiggörande,
ävensom att enligt 6 § jordägaren skall underrättas om förrättningen
minst 14 dagar förut. Det synes mig sålunda vara behörigen sörjt för att
jordägaren hinner anhängiggöra den talan angående nyttjanderättens förverkande,
vartill han kan äga verkligt fog. Att förverkandeskäl, som alltså kan
komma att medföra lösningsrättens förlust, skulle hava blivit för jordägaren
bekant så kort tid före första förrättningssammanträdet, att denne ej skulle
hinna anställa därå grundad talan mot nyttjanderättshavaren, synes mig vara
mindre sannolikt. Snarare torde det, därest lagen medgåve att talan även efter
nämnda sammanträde finge föras, kunna befaras, att detta skulle öppna en
möjlighet för mindre rättsinniga jordägare att genom anställandet av rättegångar,
som ägde föga eller intet fog, fördröja eller försvåra lösningsrättens
utövande.

I anledning av vad lagrådet anmärkt mot fjärde stycket av nu ifrågavarande
paragraf ävensom mot 17 § i det år 1922 remitterade förslaget vill jag framhålla,
att de jordförbättringar, om vilka här kan bliva fråga, i allmänhet icke
torde vara av någon större betydelse. Merendels torde de inskränka sig till mindre
uppodlingar och trädgårdsplanteringar, för vilka gottgörelse icke kan antagas
komma att utgå till nyttjanderättshavaren med högre belopp än värdet av det
arbete och den kostnad, han nedlagt å dem. Jag förbiser emellertid icke, att
det skulle kunna inträffa, att en nyttjanderättshavare exempelvis genom ett
mera omfattande vattenavlednings- eller dikningsföretag åstadkommer en väsentligare
värdeökning av det upplåtna området. I dylikt fall skulle den ändring,
som förslaget i förhållande till gällande lag innebär beträffande grunderna
för beräkningen av nyttjanderättshavaren tillkommande gottgörelse för
jordförbättring, till synes kunna komma att verka obillig gentemot jordägaren.
Jag antager likväl, att så i verkligheten icke eller åtminstone ytterst
sällan skall bliva förhållandet. Såsom jordkommissionen erinrat, torde det
i regel förhålla sig så, att om nyttjanderättshavaren med relativt låga kostnader
lyckats bringa det brukade området upp i ett jämförelsevis högt värde, detta
berott på att jorden i följd av sin naturliga beskaffenhet varit särskilt lämpad

Kungl. Maj:ts proposition nr llf.2.

11 §•

12 §•

13 §.

14 §■

16 §.

för förbättringen. Det belopp, som kan komma att tillerkännas nyttjanderättshavaren
för förbättringen, lärer därför näppeligen komma att överstiga den
kostnad, som verkställandet av densamma kan anses hava betingat. Det torde
sålunda kunna antagas, att den föreslagna ändringen icke skall, utom möjligen
i något enstaka undantagsfall, komma att för jordägaren medföra någon rättsförlust
och att i varje fall denna icke skall bliva av någon betydenhet. För
nyttjanderättshavaren däremot undanröjes genom denna lagändring en uppenbar
orättvisa. För honom ställer det sig nämligen mången gång svårt att kanske
efter en längre tids förlopp styrka den kostnad, han nedlagt å marken, i all
synnerhet som förbättringen ofta torde hava åstadkommits genom arbete, som han
utfört å lediga stunder. Med hänsyn härtill har jag icke ansett mig böra frångå
den bestämmelse, som jordkommissionen i förevarande hänseende tillstyrkt.

11 § motsvarar 12 § i det föregående förslaget med undantag av sista punkten
i första stycket, vilken överflyttats till 18 §.

12 § motsvarar 13 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget utom
tredje stycket. Detta har flyttats till 18 §, enär fastställelse å avskiljande av
område, som är beläget i stad, enligt den nya jorddelningslagen möjligen kan
ankomma å annan myndighet än magistraten.

Lagrådet har hemställt, att sista punkten i första stycket måtte utgå. Med
hänsyn till de svårigheter, det ej sällan torde möta för nyttjanderättshavaren
att anskaffa löseskillingen, anser jag emellertid, att det föreslagna stadgandet,
vilket icke kan lända jordägaren till men, är behövligt och har därför i förslaget
bibehållit detsamma.

13 § motsvarar första och fjärde styckena, sjätte stycket första punkten och
sjunde stycket i 14 § i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget. Övriga
delar av 14 § i nämnda förslag återfinnas under 18 §. Den i första stycket vidtagna
ändringen är föranledd därav, att från lagens tillämplighetsområde undantagits
jord inom område, för vilket stadsplan fastställts.

Vad lagrådet anmärkt mot 14 § sista stycket andra punkten i det förut remitterade
förslaget har beaktats. Ett i enlighet med lagrådets hemställan utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen
var upptaget redan i propositionen till 1922 års riksdag, och jag finner samma
förslag med de jämkningar, som påkallas av den ändrade lydelse nämnda lagrum
erhållit genom lagen den 20 juni 1924, böra ånyo framläggas i sammanhang
med förslag till ny ensittarlag.

14 § motsvarar 15 § i det förut remitterade förslaget. I tredje stycket har
vidtagits en jämkning av formell natur, beroende därav att enligt en blivande
lagstiftning angående försäljning av fideikommissjord prövning, huru med köpeskillingen
för försåld fideikommissegendom skall förfaras, möjligen kan ankomma
å annan myndighet än Konungen.

16 § motsvarar 17 § i det föregående förslaget. Lagrådets anmärkning vid
sistnämnda paragraf har jag funnit böra beaktas på sätt ett till första stycket
fogat tillägg utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr lJ/%.

17 §, motsvarande 18 § i det förut remitterade förslaget, har ändrats i överensstämmelse
med vad lagrådet hemställt.

Beträffande femte stycket i 18 §, vilket motsvarar 14 § andra stycket i det
förut remitterade förslaget, har lagrådet hemställt, att den däri förekommande
hänvisningen till 5 kap. 6 § i fastighetsbildningslagen måtte utgå. Till stöd
härför har lagrådet anfört, att i nämnda paragraf upptagna bestämmelser angående
vågrätt icke finnas meddelade beträffande jordavsöndring. Då bland
bestämmelserna angående avstyckning, som för städernas del motsvarar jordavsöndring,
ansetts böra ingå bestämmelser om vågrätt för avstyckat område,
finner jag lagrådets erinran ej böra föranleda, att samma bestämmelser för det
specialfall, som med det föreliggande förslaget avses, uteslutas från tillämpning.

På grund av vad tre ledamöter av lagrådet anmärkt i fråga om 19 § i det
år 1922 remitterade förslaget har denna paragraf uteslutits.

I redaktionellt hänseende hava därjämte mindre jämkningar vidtagits i vissa
paragrafer.

I sammanhang med lagens utfärdande torde de åtgärder böra tagas i övervägande,
som kunna erfordras för att lagen skall på ett effektivt sätt bringas
till därav intresserades kännedom ute i orterna.

Med hänsyn därtill, att tre år förflutit från det lagrådet avgav yttrande i
denna lagstiftningsfråga, har det nu omarbetade förslaget synts mig icke böra
genom proposition omedelbart föreläggas riksdagen till prövning utan att förnyat
yttrande från lagrådet dessförinnan inhämtats. För att icke onödigtvis
taga lagrådets arbete i anspråk har jag haft under övervägande, huruvida lagrådets
yttrande nu kunde inhämtas allenast i den begränsade omfattning, som
skulle följa därav att frågan en gång redan varit under dess granskning. Emellertid
har jag ansett det riktigast att icke på sådant sätt avskära möjligheten
för lagrådet att yttra sig över frågan i hela dess omfattning. På lagrådets
egen prövning torde lämpligen böra bero, i vilken utsträckning vunnen erfarenhet
från rättskipningen eller eljest förekommande omständigheter böra föranleda
till förnyat övervägande av de olika spörsmål, som innefattas i denna lagstiftning.
»

Föredraganden uppläser härefter dels förslag till lag om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels ock
förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom av den lydelse, bil. I och II till detta
protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Siegfried Mats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Bilaga I.

Förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan
tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom
och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig
marken under förutsättning,

dels att marken, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i
följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken då innehafts av
annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal
om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;

dels att sådant nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som ovan sägs,
fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde den mark, som skall lösas, med
därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall vad
i föregående stycke stadgas, äga motsvarande tillämpning; och skall å innehavare
av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första stycket
tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
upphöra till följd av dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make,
bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest, då ansökan om utövande av lösningsrätt
göres, njdtjanderätten är förverkad eller i fall, som i 1 § andra stycket sägs,
jordägaren för innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit
åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.

Kunyl. Majds proposition nr 142.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning
ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,
vara nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till
marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle
medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som
vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

3 §.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för
marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda
tillkommer jordägaren.

4 §.

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken med
vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den jordägaren
enligt 3 § andra stycket och 4 § tillkommande ersättning, skall på ansökan av
nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan
stadgas; dock skall fråga huruvida förhållande, som i 2 § första stycket sägs,
föreligger, prövas i den ordning i 8 § första stycket omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren
är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren
inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill
utöva lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig
att inom nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på
grund av stadgandet i 1 § sista stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om
förrättning inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må lian icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.
Ej heller må i fall, som avses i 1 § sista stycket, förpliktande att avflytta
meddelas inom den tid ansökan om förrättning enligt andra stycket av förevarande
paragraf kan göras. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren
sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njuta
jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes
vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i
16 § stadgas.

6 §■

Konungens befallningshavande förordne lantmätare att med biträde av gode
män verkställa förrättning, varom i 5 § förmäles. Hör mark, om vars inlösen
är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller
i avseende å lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman,
som må vara anställd i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej
finnes, om person, som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller
samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten
avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton
dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående
dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för
den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,
skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

7 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är
om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande
av lantmätare. Förordnandet skall antecknas i inteckningsprotokollet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting eller, då fråga är om område i stad, som nyss
sagts, å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden samt anmärkas i intecknings-
eller fastighetsboken.

8 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 2 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att

Kungl. Maj ds proposition nr lh2.

vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag,
att nyttjanderättsliavaren på grund av sådant förhållande förpliktats att
avträda det innehavda området, eller ock styrka, att talan därom är anhängig;
och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande
utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,
som skall lösas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § tredje stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas
värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som
icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.

9 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de flesta
säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.

10 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är
missnöjd med förrättningen, har att enligt 11 § fullgöra för att fullfölja talan
mot förrättningen ävensom vad enligt 12 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift
av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande
eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen
överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den
mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar
att den granska eller avskriva.

11 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr l-!i2.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
som i 2 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande
av nyttjanderättshavarens anspråk.

12 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft bos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. överexekutor äge
dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

13 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet, skall i
den ordning i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets
avskiljande må meddelas.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari område,
som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

14 §.

Sedan beslut, som i 13 § avses, vunnit laga kraft, utbetala överexekutor
löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 6 § sista stycket
sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen
varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet
genom överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till
jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd,
samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom
orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed
skall förfaras.

Kungl. Majis proposition nr l-i2.

2!)

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings liuvudstol,
åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om område
i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

15 §.

Kostnad för förrättning, som i 5 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

16 §.

Har j’ordägaren, under åberopande av förhållande, som i 2 § andra stycket
sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på
grund därav lösningsrätt ej’ att äga rum, vare j’ordägaren pliktig att vid nyttjanderättens
upphörande övertaga nyttj’anderättshavarens byggnader och för
dem, därest av nyttj’anderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen,
ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § tredj’e stycket sägs,
i den mån denna ej’ uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda
ändamålet. Därest nyttjanderättshavaren, efter det hans lösningsanspråk
blivit ogillat, utan j’ordägarens samtycke nedlagt mera avsevärd kostnad å det
upplåtna området eller byggnaderna därå, må dock den härigenom uppkomna
värdeökningen icke tagas i beräkning vid löseskillingens eller ersättningens bestämmande.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe
j''ordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den
dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse
ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring
skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka
en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om
valet av den tredje, äger domaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad
med magistrat, rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes
med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning,
såframt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut
tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

17 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och
annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss
tid efter nyttjanderättens upphörande, och har, då nyttjanderätten upphör, skyldighet
att avträda området i följd av stadgandet i 5 § sista stycket ännu ej
inträtt, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för bortförandet räknas
från den dag, då området skall avträdas.

Kungi. Maj:ts proposition nr l4S.

18 §.

Den i 13 § omförmälda prövning, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
erfordras samt må meddelas, ankommer å landet samt i städer, som lyda under
landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet
och i övriga städer på magistraten.

Är i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot
av magistraten överexekutor, åligger det denne att, då löseskillingen blivit nedsatt,
underrätta magistraten samt tillika överlämna de i ärendet ingivna handlingar,
varom i 12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas,
därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§
i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt
framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Om beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, skall
anmälan av den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen göras till domaren
eller i fråga om stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten
ej själv är överexekutor, till denne.

19 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som ingår i fastställd stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område med däri sedermera vidtagen ändring skall
upphöra att gälla; dock skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande,
varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september
1925, handläggas och prövas enligt äldre lag.

Kungl. Maj ds proposition nr lh%.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning
av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 5 §
sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit
å område, varom i denna lag förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr l42.

Bilaga II.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Ej heller skola —--eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1925.

Kungl. Maj ds proposition nr 1-Uit.

Bilaga III.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 3 mars 1922.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden Lindqvist,
Thorsson, Olsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen statsrådet Åkerman anför:

»I en till Kungl. Maj:t ställd, den 4 september 1920 till justitiedepartementet
ingiven skrift har borgmästaren Carl Lindhagen gjort framställning, bland
annat, att förslag måtte framläggas till revision av lagen den 26 mars 1920
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. Genom remiss den 7 september samma år anbefalldes jordkcmmissionen
att avgiva utlåtande över nämnda framställning.

Innan det sålunda infordrade yttrandet hunnit inkomma, väcktes vid 1921
års riksdag i tre motioner, nr 82 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 124
i andra kammaren av herr Lövgren i Nyborg och nr 212 i andra kammaren
av herr Ericsson i Arboga, förslag om vissa ändringar i nämnda lag. Efter
framställning av andra lagutskottet, till vars behandling motionerna kommo
att höra, anbefallde Kungl. Maj:t genom skrivelse den 25 februari 1921 jordkommissionen
att till utskottet avgiva yttrande över nämnda motioner.

I anledning av vad sålunda förekommit och till besvarande av ovan omförmälda
remisser har jordkommissionen utarbetat och med skrivelse den 28 april
1921 överlämnat förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket förslag är avsett att
träda i stället för den gällande lagstiftningen i ämnet. Vid avgivande av förslaget
har kommissionen emellertid icke varit enhällig; särskilda meningar hava
uttalats av tre kommissionens ledamöter. Vid förslaget har fogats motiv ävensom
åtskilliga statistiska uppgifter.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 36, att förenämnda motioner
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls
av riksdagen.»

Departementschefen lämnar häruppå redogörelse för innehållet av jordkomhiissionens
förenämnda förslag jämte motiv samt för de inom jordkommissionen
uttalade skiljaktiga meningar — bilaga B vid detta protokoll — varefter departementschefen
vidare anför:

»Utlåtanden över förslaget hava avgivits av samtliga länsstyrelser, överståtliållarämbetet,
byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, varjämte direktören

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 118 höft. (Nr lb2.)

Kungl. Maj:ts proposition nr l-b-2.

för svenska stadsförbundet Helge Lindholm inkommit med en till chefen för
justitiedepartementet riktad framställning i ämnet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs, Gävleborgs och
Västerbottens län hava tillstyrkt eller lämnat utan erinran jordkommissionens
förslag, därvid länsstyrelsen i sistnämnda län tillika framhållit vikten av att
nyttjanderättshavarna erhölle hjälp från det allmännas sida till utförande av sin
talan och bestridande av de med friköpningsrättens begagnande förenade kostnader.
»

Sedan departementschefen redogjort jämväl för övriga i ärendet avgivna yttranden,
vilka såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid detta protokoll, fortsätter departementschefen
:

»Lika med jordkommissionen samt flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna
anser jag gällande bestämmelser om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område vara i behov av revision.
Den mening, som kommit till uttryck i vissa av de hörda myndigheternas
yttranden och som jämväl haft en representant i kommissionen, nämligen att
det vore olämpligt att redan nu företaga ändring i 1920 års lag, om vars verkningar
man ännu icke vunnit tillräcklig erfarenhet, saknar givetvis icke ett
visst berättigande. Det synes mig emellertid av den i ärendet föreliggande utredningen
framgå, att enligt nämnda lag nyttjanderättshavares lösningsrätt allt
för starkt beskurits och att i följd härav det sociala intresse, man med lagen
avsett att tillgodose, genom densamma icke i önskvärd utsträckning kunnat
främjas. Vid sådant förhållande synes hinder ej böra möta att, oaktat den
korta tid, lagen den 26 mars 1920 varit gällande, söka genomföra en i lämplig
utsträckning vidgad lösningsrätt för innehavare av egna hem på annans mark.
Att låta med en dylik reform anstå i avvaktan på en kommande generell friköpningslagstiftning,
synes mig mindre tillrådligt vid det förhållande, att genom
ett dylikt dröjsmål ett måhända ej obetydligt antal sådana egna hem sättas
i fara att försvinna, något som man givetvis torde böra, så långt sig lämpligen
göra låter, söka förebygga. Även om, såsom är att hoppas, det innevarande
års riksdag förelagda förslaget till lag om förlängning av vissa arrendeavtal
vinner riksdagens godkännande, ernås i nyssnämnda hänseende ingalunda
tillräcklig trygghet, då sistberörda lagförslags tillämpningsområde av flera skäl
måst göras ganska snävt begränsat.

Mot innehållet av den av jordkommissionen föreslagna lagen har jag i det
stora hela föga att erinra. Förslaget synes mig på ett lyckligt sätt lösa sin
onekligen svåra och grannlaga uppgift. Det starka sociala intresset att i så
stor utsträckning som möjligt befordra friköpandet av egna hem på annans
mark har enligt min mening genom detsamma tillbörligen tillgodosetts, utan
att därför vederbörande jordägares rätt torde hava trätts för nära. I ett hänseende
har jag emellertid funnit mig böra frångå kommissionens förslag. För
min uppfattning härutinnan har jag hämtat stöd bland annat i vissa av de över
förslaget avgivna yttranden.

Jag anser sålunda friköpning enligt förevarande lagstiftning icke böra få
äga rum i fråga om jord, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

I den man dylik mark är belägen inom ort, för vilken fastighetsregister icke
föres enligt för stad gällande bestämmelser, inskränkes genom detta undantag
det nuvarande tillämpningsområdet för friköpningsrätten; denna inskränkning
torde emellertid vara av föga praktisk betydelse. Starka skäl tala enligt
min mening för att från friköpning undantaga mark, som med äganderätt tillhör
omförmälda samhällen. Där fråga är om till stad donerad jord, lärer i
varje fall en mot de vid donationen fästade bestämmelser måhända stridande
inlösen till enskilda icke böra förekomma. Men ej heller i övrigt torde mark,
varom nu är fråga, böra göras till föremål för friköpning enligt förevarande
lagstiftning. Samhällets intresse att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra
sig den jord, det måhända för speciella syften med äganderätt förvärvat,
synes böra gå före en eller annan enskilds önskan att inlösa visst markområde,
varå han äger byggnader. Det sociala behovet av inlösningsrätt till samhälles
mark torde ej heller vara nämnvärt starkt. Vidkommande nu omförmälda
fråga hänvisar jag till vad av direktören för svenska stadsförbundet i hans
förenämnda framställning andragits. I förslaget, 20 §, har således, i anslutning
till det nu anförda, intagits stadgande därom att mark, som äges av stad, köping
eller municipalsamhälle, icke faller inom den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Mot förslaget i övrigt framställda anmärkningar har jag icke i vidare mån,
än av det följande framgår, ansett böra föranleda jämkning i detsamma. Beträffande
särskilt de erinringar, som gå ut på inskränkande av den i förslaget
stadgade lösningsrätt, skulle ett godtagande av dem med all sannolikhet allenast
föranleda att inom kort välgrundade yrkanden om ytterligare reformering
av förevarande lagstiftning komme att framställas, varigenom den redan överklagade
osäkerheten på detta område än mer bleve ökad.

Uti åtskilliga av de med anledning av förslaget avgivna yttrandena förekomma
invändningar mot att enligt detsamma lösningsrätt är avsedd att äga rum
beträffande mark, som ingår i tomtindelning. Det torde böra medgivas, att dessa
invändningar icke sakna fog. En av kommissionens ledamöter har ju ock i
denna del intagit en från förslaget avvikande ståndpunkt. Det förefaller mig
emellertid som om olägenheterna, särskilt ur fastighetsbildningssynpunkt, av
eu jämväl tomtindelad jord omfattande lösningsrätt i någon mån överdrivits.
X 2 § av förslaget hava upptagits föreskrifter, vilka enligt min mening äro
väl ägnade att väsentligen förebygga de befarade olägenheterna; särskilt synes
mig härutinnan paragrafens fjärde stycke vara av betydelse. Den på sina håll
till uttryck komna åsikten, att genom nyttjanderättshavares inlösningsrätt konflikt
skulle kunna uppstå med vissa stadganden i 1 kap. i lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad, väl särskilt 14—18 §§ i nämnda kapitel, torde
bero på missuppfattning; den rätt eller skyldighet, som kan tillkomma''eller
påvila samhälle, att i vissa fall inlösa mark, förändras uppenbarligen icke därigenom,
att äganderätten till marken övergår från en person till en annan. Risk
för att inlösen av jord, som ingår i tomtindelning, i ett eller annat fall kan sättas
i verket mindre för att trygga det egna hemmets bestånd än i spekulationssyfte,
är väl ej alldeles utesluten; att på grund härav helt utesluta tomtindelad

Kungl. Maj:ts proposition nr l4£.

mark från den föreslagna lagens tillämpningsområde synes mig emellertid vara
att gå för långt. Den uppfattning, som av byggnadsstyrelsen gjorts gällande,
att vederbörande förrättningsmän skulle sakna kompetens att avgöra, huruvida
njdtjanderättshavares boningshus må kunna anses utgöra nöjaktigt bebyggande
av tomt och förutsättning för lösningsrätt sålunda förefinnes, kan jag icke dela;
ej heller synes det mig böra komma i fråga att bereda byggnadsnämnd särskilt
inflytande på tillämpningen av en lagstiftning, vilken, såsom den förevarande,
är avsedd att tjäna vissa sociala intressen av alldeles speciell vikt. I den mån
fråga är om inlösen av icke tomtindelad mark i samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, torde föreskrifterna
i 14 § andra stycket av förslaget göra till fyllest.

En hemställan om utvidgning av ifrågavarande lagstiftnings tillämpningsområde
har gjorts av lantmäteristyrelsen, vilken ansett ecklesiastik jord av kron
onatur böra inordnas under den föreslagna friköpningslagen; otvivelaktigt
har denna uppfattning ett visst berättigande. Tillräckliga skäl föreligga emellertid
enligt min mening icke att härvidlag avvika från den allmänna regeln
att kronojord icke må göras till föremål för friköpning i nu omförmäld ordning.
För beredande av tryggad besittningsrätt åt lägenhetsinnehavare å ecklesiastika
boställen hava åtgärder vidtagits genom utfärdandet av kungörelserna den 15
april 1904 (nr 14 s. 7) och den 14 maj 1915 (nr 154), och i den mån ytterligare
åtgärder i liknande syfte må vara erforderliga, torde man lämpligen böra
fortsätta på den sålunda inslagna vägen. På denna fråga saknar jag emellertid
anledning att i detta sammanhang närmare ingå.

I redaktionellt hänseende hava mindre jämkningar vidtagits i vissa paragrafer,
varjämte, i överensstämmelse med gjord erinran, i 3 § andra stycket ordet
''avsevärd’ utbytts mot ''synnerlig''. Vidare har i enlighet med lantmäteristyrelsens
hemställan ett förtydligande tillägg gjorts till första stycket av förslagets
7 §.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket förslag
är av den lydelse, bilaga A vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Er protokollet:

N. Cervin.

Kungl. Maj ds proposition nr lhtt.

Bilaga A.

Förslag till Lag

om rått i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger
boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad
att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning,
dels att sådant boningshus, tillhörigt nyttjanderättshavare, fanns å marken
uppfört den 1 januari 1921 och dels att minst en fjärdedel av det värde, den
mark, som skall lösas, med dära befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader. Ändå att avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga,
skall vad i föregående punkt stadgas äga motsvarande tillämpning, därest marken
den 1 januari 1921 sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren
samt denne ej före nämnda dag för innehavarens skiljande från det innehavda
området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd; och skall å innehavare
av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som''
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

. Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första stycket
tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make, bröstarvinge
eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §.

Ingår mark, varom i 1 § förrnäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda
paragraf stadgar, följande gälla.

Lösningsrätt ma utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus
kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts,
anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt rum endast till den
tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innnehavda marken blott del av tomt, äger
lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av vad
jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;
och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört utöver tomtgräns, skall lösningsrätten,
såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största

Kungl. Maj:ts proposition nr Uf2.

delen av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för
honom skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset
helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den
del av den andra tomten, varå detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives
eller avbrinner. För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,
såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning
och lösen bestämmas vid förrättning, varom i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område,
där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,
som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §.

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av
lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastigheten eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, vara
nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken
i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,
som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte
att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader skola
mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet
skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,
därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för
marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda
tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å- mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

6 §.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för marken
med vad därtill hör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid
lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas, nyttjanderättshavaren
är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren
inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva
lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att
inom nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på
grund av stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om
förrättning inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den

Kungl. Mai ds proposition nr i 4#.

fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest
på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den
dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp, som,
i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så
ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

7 §•

I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen är fråga,
till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å
lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må vara anställd
i stadens eller samhällets tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om person,
som jämlikt 5 kap. 2 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad förordnats
att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem, med posten avsändas
så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton dagar
före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag
och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den
församling, där fastigheten är belägen, och iuföres i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,
skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är
om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande av
lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken, eller, då
fråga är om område i stad, som nyss sagts, i inteckningsprotokollet och i fastighetsboken
å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §.

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket sägs,
bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid första
sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag, att
nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig; och
skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,
som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området varder sålunda bestämt, att hinder
för meddelande av fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen
förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav kan föranledas_.

Vid ''bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodo -

Kungl. Maj ds proposition nr in -

räknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som
icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,
upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att
områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över
områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.
Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande
av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta
säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava. erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.

11 §-

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är
missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan
mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift
av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande
eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas
till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga;
skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att
den granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande
ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt
vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten
samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat
laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som
i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande av
nyttjanderättshavarens anspråk.

13 g.

_ Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. överexekutor äge
dock, när skäl därtill är o, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

År i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledamot
av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med underrättelse
om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som i 14 § sägs.,

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

Kungl. Maj ds proposition nr Ut2.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller eljest
särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga rum,
huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen om
fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning
därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav
att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring
är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras, som vore området
av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd
erfordras, sådant vore sökt.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari oimråde,
som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer, som
lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet
och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit
laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat
beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller i fråga om
stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten ej själv är
överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller
annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande
från ansvar för i stamfastighet intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetala överexekutor löseskillingen
jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket
sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen
varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom
överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren
och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,
om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed
skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten eller i fråga om
område i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

a Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaTen.

Eungl. Maj:ts proposition nr lbZ.

17 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket
sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på
grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjanderättens
upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem,
därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom
ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den mån
denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avseddda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats tillställe
jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag,
då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ej
träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall
utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses
av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet
av den tredje, äger dömaren i orten eller, där fastigheten är belägen i stad med
magistrat, rådhusrättens ordförande förordna om valet. Den som ej nöjes med vad
de flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och
annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till
viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och är, då nyttjanderätten upphör,
framställning om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer
inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han
skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §.

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande
lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1922, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock skall ärende
angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda
lag sägs, ägt rum före den 1 september 1922, handläggas och prövas enligt
äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nytt-i
janderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning
av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 §
sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit
å område, varom i denna lair förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr l\2.

Bilaga B.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 7 september 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen
att avgiva utlåtande över en av borgmästaren Carl Lindhagen hos Kungl.
Maj:t gjord hemställan om revision av dels lagen den 26 mars 1920 om rätt i

Kung!. Maj:ts proposition nr H2.

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
och dels expropriationslagens stadganden rörande expropriationsrätt för
åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden.

Sedan vid innevarande års riksdag i tre motioner, nr 82 i första kammaren
av hr Lindhagen, nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg och nr 212
i andra kammaren av hr Ericsson i Arboga, förslag väckts om vissa ändringar i
ovannämnda lag den 26 mars 1920 samt i hr Lindhagens berörda motion jämväl
påyrkats ändringar i expropriationslagen, har Kungl. Maj:t, efter därom av
riksdagens andra lagutskott gjord framställning, genom skrivelse den 25 februari
1921 anbefallt kommissionen att till utskottet avgiva yttrande över motionerna.

I anledning härav har kommissionen utarbetat bifogade förslag till revision
av omförmälda lag den 26 mars 1920, vilket förslag jämte reservationer härmed
överlämnas; och får kommissionen beträffande övriga av hr Lindhagen
framställda ändringsförslag och yrkanden hänvisa till bifogade avskrift av det
till andra lagutskottet avgivna yttrandet.

Stockholm den 28 april 1921.

Underdånigst

På jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

Seve Ekberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4 5

Förslag;

till

Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.

1 §•

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger
boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad
att i^den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning
dels att sådant boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och dels
a,tt minst en fjärdedel av det värde, den mark, som skall lösas, med därå befintliga
byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att
avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall vad i föregående punkt stadgas
äga motsvarande tillämpning, därest marken den 1 januari 1921 sedan mer än
fem ar innehafts av annan än jordägaren samt denne ej före nämnda dag för
innehavarens skiljande ^från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter
leder till sådan påföljd; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas
vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad,
som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första stycket
tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make, bröstarvinge
eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §•

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda §
stadgar, följande gälla.

Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus
kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts,
anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Omfattar nyttjanderätten mer än en tomt, äger lösningsrätt rum endast till
den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt, äger
lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av vad
jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;
och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört i tomtgräns, skall lösningsrätten,
såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen
av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom
skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flyttta boningshuset

Kung!. Maj:ts proposition nr 14S.

helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av
den andra tomten, vara detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller
avbrinner. För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,
såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen
bestämmas vid förrättning, som i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det tomtområde,
där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,
som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver
fastställt.

3 §-

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av
lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning
ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,
varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till
marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle
medföra olägenhet, som ovan sägs. må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits
i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §‘

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader skola
mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösenbeloppet
skall understiga bygnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,
därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för
marken, skälig gottgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda
tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

6 §. _

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för
marken med vad därtill hör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras
vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna § stadgas, nyttjanderättshavaren
är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom
sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt,
vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom
nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av
stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning
inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare än å den

Kungl. Maj:ts proposition nr l4%.

fardag som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest
på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den
dag, då nyltjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp, som, i
fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej
kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

^ 7 §■

I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen är fråga, till
stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de
för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i avseende å
lantmätare och förordnande för sådana gälla om mätningsman, som må vara
anställd i stadens eller samhällets tjänst.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas
så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton dagar
före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och
ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den
församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 .§
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,
skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är
om område i stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten anmälan om
förordnande av lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken,
eller, då fråga är om område i stad, som ej lyder under landsrätt, i inteckningsprotokollet
och i fastighetsboken å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §•

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid
första sammanträdet under förrättningen antingen visa lagakraftägande utslag,
att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig;
och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande
utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,
som skall lösas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall tillgodoräknas
värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda området, som''

Kung!,. Maj:ts proposition nr l4Z.

icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta, upptagande
jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att
områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över
områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.
Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande
av särskild karta för förrättningen ej erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta
säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.

11 §■

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är
missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan
mot densamma ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren. Avskrift
av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande
eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas
till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande
avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den
granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande
ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt
vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt
besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat
laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande, som
i 3 § andra stycket sägs, må densamma ej vidare åberopas till bestridande alv
nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §.

_ Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. Överexekutor äge
dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande
fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft,
ävensom karta över området, vid äventyr, att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § bar att pröva
förrättningen.

År i stad, som ej lyder under landsrätt, Konungens befallningshavande eller
viss ledamot av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna med
underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som i
14 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr llf2.

14 §.

Är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt
framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav
att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring
är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras som vore området
av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd
skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må det utgöra hinder för fastställelse, att den fastighet, vari område, som''
skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna § omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer, som lyda
under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på ÖVerståthållarämbetet
och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit
laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat
beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller i fråga om
stad, som ej lyder under landsrätt, till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten
ej själv är överexekutor, till denne.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetala överexekutor löseskillingen
jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket
sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskillingen för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen
varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom
överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren
och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,
om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed skall
förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd éller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren eller i fråga om område i
stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 118 Käft. (Nr 142.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

17 §.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats, tillställe
jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den
dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse
ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall
utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses
av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av
den tredje, äger domaren i orten förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de
flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt
han instämmer i sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

Är nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och
annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till viss
tid efter nyttjanderättens upphörande, och är, då nyttjanderätten upphör, framställning
om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer inlösen
ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han skall
avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §•

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande
lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Yad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan eller som innehaves med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1921, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (n:r 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra, dock att ärende angående lösningsrätt,
i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt
rum före den 1 september 1921, skall handläggas och prövas enligt äldre lag.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarna stadgas angående förlängning av arrendeavtal skall
ej tillämpas, då på grund av stadgandet i 6 § sista stycket denna lag nyttjanderättshavare
efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag
förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut2.

f)l

Allmän motivering.

I en den 4 september 1920 till Kung!. Maj :t ingiven skrivelse bär borgmästaren
Carl Lindhagen hemställt, att Kungl. Maj :t måtte för 1921 års riksdag
framlägga förslag till revision av dels gällande expropriationslag i vad densamma
innefattar bestämmelser rörande den i lagens 1 § under 7 omförmälda expropriation
för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning, och dels lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (här nedan
benämnd friköpningslagen). Därefter har hr Lindhagen i en den 10 september
1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrift meddelat några kompletterande uppgifter.
Såsom skäl för sagda hemställan har hr Lindhagen anfört huvudsakligen följande.

Expropriationslagens berörda stadgande hade, ehuru ivrigt eftersträvat i orterna,
_ ännu icke kommit att tillämpas. Anledningarna härtill vore många. Då
rätt till expropriation icke kunde meddelas annan än kommun eller municipalsamhälle.
, inom vars område den mark, expropriationen skulle avse, vore belägen,
hade följden blivit, att det mött svårigheter att åstadkomma beslut om sökande
av expropriationsrätt. I ett samhälle vore många eller kanske de flesta ej intresserade
av saken och motsatte sig därför att bidraga till infriande av de andras
önskemål, då detta kunde föranleda ekonomiska förpliktelser för samhället. Ävenledes
uppstode stor tvekan i följd av ovissheten om en expropriationsnämnds värdering,
vilken antoges lätt kunna bliva alldeles för betungande först för samhället
och sedan för tomtinnehavarna. Vidare mötte vanskligheter beträffande anskaffandet
av lån på rimliga villkor för bekostande av expropriationen genom
samhället och därefter för tomternas överlåtelse eller upplåtelse till husägarna.
Någon lånefond funnes icke upprättad såsom skett för många andra ändamål.
Där kommunalförvaltningen helst skulle vilja framdeles frigöra sig från lånet
genom tomternas försäljning till vederbörande, hade ock en viss betänksamhet
yppats därav att, såsom i fisklägen, många tomter besuttes av fattiga änkor, som
ansåges ej hava råd att erlägga någon köpeskilling för dem.

Beträffande friköpningslagen hade en ofantlig missräkning uppkommit i följd
av lagens bestämmelse, att friköpning finge äga rum först vid upplåtelsetidens.
slut. Vidare hade, då lagen såsom villkor för friköpning stadgade en upplåtelsetid
av över 20 år, alla de husägare, som hade upplåtelse på 20 år och därunder,
icke kommit att omfattas av lagen. Sistnämnda upplåtelser vore endast formellt
begränsade till viss tid i sänder; i regeln hade de omfattat många årtionden, ja
generationer för en och samma släkt. Det vore en brutalitet av lagen att utesluta
dessa husägare från rätten till friköpning av deras tomter. Det vore svårt att
förstå, varför enligt expropriationslagen tomter skulle få exproprieras oavsett
upplåtelsetidens längd och utan avvaktan på dess utgång, men enligt friköpningslagen
en så stor hänsyn skulle fästas just vid dessa omständigheter. Det förhållande
som borde behjärtas vore, att en person och hans familj på platsen skaffat
sig ett hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat därå uppföra byggnader.
Om de sedan suttit i detta hem några dagar eller längre tid, vore ingen konstitutiv
skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det väsentliga värdet av sina byggnader
vore en lika brutal framfart av livet i bägge fallen. Detta vore tydligen
expropriationslagens mening. Samma humanitet borde genomströmma friköpningslagen.

En brist hos friköpningslagen läge även däruti, att den icke ägde tillämpning
inom tomtindelade områden eller områden, för vilka stadsplan antagits. De förhoppningar
att få friköpa vid upplåtelsetidens slut, som lagen skänkte lägenhets -

Hemställari
av hr Lindhagen
i september
1920.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Jh2.

ägaren, ginge om intet, därest tomtindelning genomfördes eller stadsplan antoges
för det område, inom vilket lägenheten vore belägen.

Motion av I en inom första kammaren vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 82, har hr
hr Lind- Lindhagen närmare angivit de olika hänseenden, i vilka expropriationslagen, så1921
års vilt den rör ifrågavarande slag av expropriation, samt friköpningslagen skulle
riksdag, vara i behov av revision.

1918 års fri- Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den av
döpning slag. ]lonom innehavda marken infördes som bekant genom »lag den 28 juni 1918 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område». Ganska kort tid efter denna lags ikraftträdande visade det sig, att de
stora förväntningar, med vilka lagen mottagits, blivit grusade. Anledningarna
härtill voro huvudsakligen två, nämligen dels att friköpningsrätten begränsats
till att omfatta allenast lägenheter som för det närvarande voro. upplåtna på viss
tid, överstigande 20 år, eller på listid, och dels att markägaren i lagen tillerkänts
en ovillkorlig rätt att, därest nyttjanderättshavaren begärde att få friköpa den
upplåtna marken, i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader.

Kommissio- Dessa bristfälligheter hos friköpningslagen gav kommissionen anledning att
nens förslag utarbeta och i mars 1919 till Kungl. Maj :t avgiva förslag till revision av lagen.

70/qT» Enligt förslaget skulle rätt till friköpning äga rum dels vid upplåtelser på livsrevision
av tid, dels vid upplåtelser på viss tid. när det upplåtna markområdet i mer än 20
friköpnings- år innehafts av annan än jordägaren, och dels — för den händelse upplåtelse för
lagen. viss tid eller livstid icke visades föreligga •— därest markområdet den 1 januari
1919 i mer än 20 år innehafts av annan än jordägaren. Jordägarens befogenhet
att omintetgöra nyttjanderättshavarens anspråk att få friköpa marken medelst
yrkande att i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader skulle inskränkas
till de fall, då en friköpning av marken kunde antagas medföra olägenhet
för huvudfastigheten. Kommissionen föreslog därjämte ändringar i ett par
andra hänseenden.

Ny friköp- I anledning av kommissionens nämnda förslag framlade Kungl. Maj :t vid
ning slag ut- 1919 års riksdag förslag till reviderad friköpningslag, i vilket förslag upptagits
fardad 19M ^ ay k-ommissionen föreslagna ändringarna med det undantag, att upplåtelseavtal
på viss tid skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år.
Förslaget blev icke antaget av 1919 års riksdag. Det framlades ånyo vid 1920
års riksdag och blev då godkänt, varefter Kungl. Maj:t den 26 mars 1920 utfärdade
den nu gällande friköpningslagen, som trädde i kraft den 1 september
samma år.

Kungl. Majrts berörda frånträdande av kommissionens förslag synes närmast
hava föranletts av erinringar, som vid förslagets behandling i lagrådet framställdes
av tre ledamöter därstädes. Det anfördes därvid av två ledamöter följande:
»Att låta lösningsrätt inträda, då på grund av flera upplåtelser på kort tid ett
område innehafts av annan än ägaren under mer än tjugu år, synes betänkligt
av skäl, som egnahemssakkunpiga anfört.» En tredje ledamot yttrade, att det
kunde med skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning
kommissionen föreslagit skulle få någon större socialpolitisk betydelse, samt att
i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekommer, åbyggnaderna nog
i regel tillhörde jordägaren.

De av egnahemssakkunniga åberopade skälen, vartill de två lagrådsledamöterna
hänvisade, återgåvos i Kungl. Maj:ts proposition nT 172 till 1918 års riksdag
sålunda: »De sakkunniga hade sålunda ansett sig böra föreslå en upplåtelsetid,
överstigande tjugu år, såsom den kortaste för att berättiga lägenhetsinnehavare

Kuncjl. May.ts proposition nr lh2. 5;S

till inlösen av jorden. En längre upplåtelsetid än den av de sakkunniga föreslagna
kunde icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle
uteslutas. Å andra sidan voro en kortare tid än den föreslagna icke tillrådlig,
dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom alltför tillfälliga
för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför att på sådan tid upplåtna
lägenheter i regel läge i alltför omedelbar förening med huvudgården för
att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna medföra, avsevärda
olägenheter för densamma, ett förhållande, som icke i närmelsevis så hög grad
gällde beträffande de på längre tid eller livstid upplåtna. Vidare torde de fall,
i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, höra till undantagen
och antalet dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt för att
hänsyn behövde tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser vore därjämte
i allmänhet tjugu år. Det vore ju ingalunda sällsynt, att till en lägenhetsinnehavare
på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande intill hans lägenhet,
och givetvis skulle det vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde räknas tillhöra
lägenheten i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen, vilket
kunde bliva fallet, om inlösningsrätten finge tillämpas vid tjuguårsupplåtelser.»

Otvivelaktigt har 1920 års friköpningslag skapat möjlighet för ett betydande
antal nyttjanderättshavare med egna hus att få friköpa av dem innehavd mark
och därmed bereda nödig trygghet åt sina hem. Lagens största förtjänst torde
ligga däruti, att den slopat den i 1918 års lag intagna bestämmelsen om jordägarens
ovillkorliga rätt att få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader.
Emellertid kan icke heller 1920 års lag anses på ett nöjaktigt sätt tillgodose de
socialpolitiska önskemål, som genom denna lagstiftning skulle vinna beaktande.
Enskilda ledamöter av kommissionen hava vid besök å orter, där lagen kunnat
tänkas skola vinna tillämpning i någon större omfattning, erfarit, att högst få
nyttjanderättshavare därstädes, ehuru de och anförvanter till dem i mycket lång
tid innehaft sina lägenheter, kunna begagna sig av den friköpningsrätt, som man
genom denna lagstiftning avsett att införa. Orsaken därtill är, att lagen fordrar
upplåtelseavtal för en tid av över 20 år, under det att mångenstädes de nu gällande
kontrakten angående markupplåtelsen äro på jämnt 20 år eller därunder,
och detta även för sådana fall att lägenheten innehafts av nyttjanderättshavaren
och hans anförvanter i flera generationer. Likaledes har det, i de fall då friköpningsrätt
enligt lagen föreligger, försports stor besvikelse däröver, att denna rätt
icke får utövas förrän vid upplåtelsetidens slut. Man har funnit det meningslöst,
att en lagligen fastslagen friköpningsrätt icke skall få utövas förrän om
kanske 20 eller 30 ja 40 år och således i många fall eventuellt icke alls kunna
åtnjutas av de nuvarande nyttjanderättshavarna. Särskilt beträffande livstidsupplåtelserna
har man funnit det egendomligt, att friköpning icke alls tillerkänts
den som är innehavare av upplåtelsen. En annan egendomlighet hos friköpningslagen
förefinnes däruti, att den beträffande lägenhet, som den 1 januari 1919 i
mer än 20 år varit skild från jordägarens innehav, medger friköpning för deri
händelse upplåtelseavtal icke finns, men vägrar sådan, därest upplåtelseavtal för
viss tid finns, men detta endast är på jämnt 20 år eller därunder, och det även för
det fall att närmast föregående upplåtelseavtal gällt för tid över 20 år. Man
torde således vara berättigad påstå, att en viss prineiplöshet behärskar friköpningslagens
regler rörande villkoren för inträdandet av rätt till friköpning.

För bedömande av frågan, huruvida friköpningslagen i sin nu gällande avfattning
utesluter ett större antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av den rätt
till friköpning, som med ifrågavarande lagstiftning åsyftas, är det givetvis av
betydelse att äga kännedom om de faktiska upplåtelseformer, som förekomma
beträffande dessa lägenheter. Då denna lagstiftningsfråga var föremål för be -

Allmänt omdöme
om
1920 års lag.

Statistik
angående
lägenheter
med egna
hus å ofri
grund och

Kungl. Maids proposition nr H2.

slutled- handling vid 1919 års riksdag, uttalades också inom lagutskottet den åsikten, att
statistiken man borde genom länsvis gjorda undersökningar försöka skaffa sig en klar uppm''
fattning om ifrågavarande jordupplåtelser, innan man ginge till en revision av
lagen. Kommissionen har för den skull sökt åvägabringa en statistik rörande
dessa jordupplåtelser, för vilken härmed redogörelse skall lämnas.

Under hösten 1920 utsände kommissionen till kommunalnämnder, municipalnämnder
och magistrater blanketter, med anhållan att i blanketterna måtte antecknas
samtliga inom kommunen, municipalsamhället eller staden befintliga lägenheter,
vars innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken; dock
skulle dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa boställen icke
redovisas i blanketterna. I blanketterna funnos kolumner för anteckning av vissa
särskilt angivna uppgifter rörande varje lägenhet. Sålunda skulle uppgift lämnas,
huruvida upplåtelseavtal förelåge, samt, däTest så vore förhållandet, om upplåtelsetidens
längd. Vidare skulle uppgift meddelas rörande dels den sammanlagda
tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren, dels värdet av lägenhetsinnehavarens
byggnader och värdet av den upplåtna marken, och dels huruvida
upplåtelseavtalet stadgade skyldighet för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens
slut avstå sina byggnader till jordägaren. Från samtliga kommuner,
med undantag av 247 lantkommuner och 5 städer, hava uppgifter inkommit.. I
uppgifterna från 148 lantkommuner hava uppenbarligen icke redovisats samtliga
inom resp. kommuner befintliga lägenheter, varom uppgift bort lämnas.

Det sålunda anskaffade materialet har bearbetats inom kommissionen och hava
därvid uppgjorts de vid detta utlåtande fogade tabellerna. Givetvis kan den sålunda
uppgjorda statistiken, på grund av vad nyss anförts rörande det inkomna
materialet, icke vara i det hänseendet fullständig, att den skulle omfatta samtliga
lägenheter av det slag, varom det varit fråga att genom blanketternas ifyllande
erhålla upplysning. Statistiken torde det oaktat vara till fyllest för belysning
av de förhållanden, varom det ansetts nödigt att vinna kännedom; och man
har genom densamma erhållit mera fasta utgångspunkter än som förut stått lagstiftaren
till buds för bedömande av frågan, vilka lägenhetsinnehavare böra komma
i åtnjutande av friköpningsrätt. Kommissionen skall här nedan lämna en
kortfattad redogörelse för de faktiska förhållanden, som kunna utläsas ur de
uppgjorda tabellerna.

Statistiken omfattar inalles 40,867 lägenheter, därav 36,923 i lantkommuner
och 3,944 i stadskommuner. I tabellerna 1 och 12 hava dessa lägenheter uppdelats
med hänsyn till den upplåtelsetid, som för närvarande gäller för var och en
av dem. I fråga om 5,076 i blanketterna redovisade lägenheter, därav 4,636 i
lantkommuner och 440 i stadskommuner, har uppgift i nämnda hänseende ej lämnats.
Huruledes övriga 35,791 lägenheter för närvarande äro upplåtna lämna tabellerna
besked. En sammanställning, upptagande upplåtelser på viss tid till och
med 20 år, på viss tid över 20 år, på lägenhetsinnehavarens livstid och på obe -

stämd tid, får följande utseende:

Lägenheter nu upplåtna på viss tid till och med 20 år.......3,502

» » » » » över 20 år...........11,072

» » » » lägenhetsinnehavarens livstid.......5,709

» » » » obestämd tid..............15,508

Summa 35,791

Av redovisade 35,791 lägenheter äro således 3,502 eller ungefär 10 % nu upplåtna
på 20 år eller kortare tid och följaktligen icke föremål för friköpning enligt
gällande lag. Det ojämförligt största antalet sådana lägenheter förekomma
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs och Gävleborgs län. Såsom av specialtabellerna 2—5 och 13—16

Kungl. May.ts proposition nr 1 Jt,i.

framgår har ett synnerligen stort flertal av dessa 3,502 lägenheter varit ur jordägarnas
besittning i över 20 år.

Rörande de i sammanställningen upptagna dels 11,072 lägenheterna, upplåtna
på viss tid över 20 år och dels 5,709 lägenheterna, upplåtna på lägenlietsinnehavarens
livstid, torde otvivelaktigt friköpningsrätt föreligga vid upplåtelsetidens
utgång.

Anmärkningsvärt är, att det om icke mindre än 15,508 lägenheter uppgivits,
att de innehavas på obestämd tid. Ganska antagligt torde vara, att denna siffra

1 sig innesluter ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas, att
de på grund av muntlig överenskommelse äro upplåtna för ett år i sänder. I
fråga om nästan alla dessa lägenheter har visserligen meddelats, att upplåtelseavtal
icke föreligger, men därmed torde i flertalet fall hava åsyftats säga, att
skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke finnes upprättat mellan
jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt torde ock vara, att i dylika fall
parterna genom att muntligen överenskomma om visst årligt arrende tillika menat,
att lägenheten skulle upplåtas för ett år i sänder. I fråga om sådana lägenheter
skulle alltså föreligga upplåtelse för viss tid, d. v. s. ett år, och rätt till friköpning
av dem icke tillkomma nyttjanderättshavarna.

Beträffande dem av berörda 15,508 lägenheter, som kunna vara att hänföra
till jordbrukslägenhetex, är dessutom följande att märka. Jämlikt stadgandet i

2 kap. 2 § av 1907 års nyttjanderättslag skall, därest upplåtelsetiden för dessa
lägenheter är mellan kontrahenterna obestämd, lägenheterna anses upplåtna på
fem år. Huruvida i sådant fall friköpningsrätt för arrendatorn föreligger, framgår
icke med full tydlighet av friköpningslagens bestämmelser. En tolkning efter
ordalagen av berörda bestämmelser synes närmast leda till ett förnekande av
friköpningsrätt. En tolkning i enlighet med lagens grund och syftemål synes
däremot böra leda till motsatt resultat. Beträffande ett mycket stort antal lägenheter
föreligger alltså ovisshet, huruvida gällande lag tillägger deras innehavare
friköpningsrätt.

I specialtabellerna 2—11 och 13—22 angives, huru länge de i varje tabell upptagna
lägenheterna varit ur jordägarens besittning. Icke så få lägenheter hava
blivit för första gången upplåtna under de två sista decennierna. Ett överväldigande
flertal hava dock varit upplåtna i över 20 år. Beträffande det synnerligen
stora antal lägenheter, angående vilka det är obekant huru länge de inalles
varit upplåtna, torde det såsom sannolikt kunna antagas, att jämväl de varit ur
jordägarens besittning en mycket lång tidrymd. Denna slutsats gäller även de
lägenheter, som redovisats såsom numera upplåtna på endast 20 år eller kortare
tid.

Enligt vad de inkomna uppgifterna giva vid handen synes det vara ganska
vanligt, att lägenheter, som förut varit upplåtna på lång tid, 40—50 år, numera
antingen äro upplåtna genom kontrakt för kort tid, 1—20 år, eller också innehavas
utan kontrakt år från år. Det sistnämnda torde särskilt vara förhållandet
med ett stort antal av de lägenheter, som redovisats såsom upplåtna på obestämd
tid.

Såsom här ovan anmärkts avsågs vid uppgifternas insamlande att vinna kännedom
jämväl därom, i vilken omfattning gällande upplåtelseavtal stadgade skyldighet
för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens slut avstå sina byggnader
till jordägaren. Beträffande 865 lägenheter har det meddelats, att sådan
skyldighet föreligger. För 431 av dem har tillagts, att avståendet skall äga rum
mot lösen.

Den åvägabragta statistiken visar, att friköpningslagen från rätt till friköpning
fortfarande utestänger ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare. Otvivelaktigt
skulle ett godkännande i hela dess vidd av det förslag, kommissionen framlade
i mars 1919, i betydligt större utsträckning hava tillgodosett det socialpoli -

5(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Kommis sionens ändrings förslag''.

tiska önskemål, varom här är fråga, nämligen åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
för alla lägenhetsinnehavare med egna hus på annans grund.
Det insamlade statistiska materialet har ådagalagt, att de skäl, som på sin tid
anfördes mot ett utsträckande av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen
i mars 1919 föreslog och vilka skäl här ovan refererats, voro grundade på
antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade uppgifterna.

Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunna icke anses såsom tillfälliga i den
mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det har nämligen visat sig, såsom redan
förut framhållits, att det är synnerligen vanligt, att upplåtelser på lång tid, 40
•—50 år, vid kontraktstidens utgång övergå i upplåtelser antingen på kort tid,
1—20 år, eller på obestämd tid. Dessa lägenheter kunna således endast ur formellt
juridisk synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser; i verkligheten hava de
en mycket lång tid, ganska ofta i många generationer eller, såsom det understundom
yttras i de inkomna uppgifterna, »alltid» eller »över 100 år», innehafts av
annan än jordägaren. Det synes kommissionen förty sakna fog att beteckna alla
dessa nu för kort tid slutna upplåtelseavtal såsom alltför tillfälliga för att berättiga
lägenhetsinnehavarna att inlösa marken.

Ej heller synes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter, som för närvarande
äro upplåtna på kort tid, skulle vara belägna i så omedelbar förening
med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigheterna. Det största flertalet av dessa lägenheter
hava nämligen, såsom ovan framhållits, tidigare varit upplåtna på lång tid. vadan
man av upplåtelsetidens nuvarande längd icke synes kunna härleda något
stöd för egnahemssakkunnigas berörda antagande. För övrigt torde den inverkan,
som ett upplåtet markområdes större eller mindre närbelägenhet till huvudfastigheten
bör hava i friköpningsfrågan, vara fullt nöjaktigt beaktad genom lagens
stadgande, att jordägaren har möjlighet förhindra friköpning av område,
vars skiljande från hans fastighet skulle för denna medföra avsevärd olägenhet.

Vidare hade egnahemssakkunniga uttalat, att de fall, i vilka åbyggnader vid
kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och att
antalet dylika lägenheter sålunda skulle vara alltför obetydligt för att hänsyn
behövde tagas till dem. Även i denna punkt synas de sakkunniga icke hava beaktat,
att de allra flesta nuvarande korttidsupplåtelser hänföra sig till lägenheter,
som vid tiden för deras bebyggande voro upplåtna genom kontrakt på lång
tid, merendels 49 eller 50 år. Ej heller på lägenheter, som i senare tid bebyggts,
torde berörda antagande äga tillämpning. Av de inkomna uppgifterna framgår
nämligen, att det icke är ovanligt, att dylika upplåtits allenast för kort tid.

Slutligen hade egnahemssakkunniga anfört, att jord, som lägenhetsinnehavare
arrenderade för jordbruksändamål, i allmänhet vore upplåten på 20 år och att
det skulle vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten
i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen. Av de inkomna
uppgifterna, som enligt de utsända blanketterna jämväl skulle innehålla meddelande
om lägenheternas areal, synes visserligen framgå, att till åtskilliga lägenheter
hör någon jordbruksjord. Det överväldigande flertalet lägenheter består
dock endast av tomtplats och nödigt område för trädgård eller potatisland. Genom
lagens stadgande om visst värdeförhållande mellan å ena sidan lägenhetsinnehavarens
åbyggnader och å andra sidan hela det upplåtna markområdet
jämte samtliga därå befintliga byggnader torde vara nöjaktigt sörjt för, att friköpningsrätt
ej äger rum till jordbruksjord av alltför stort omfång.

Vad i det föregående anförts torde hava ådagalagt, att friköpningslagen. därest
den skall kunna anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de syftemål, vilka
föranlett lagens tillkomst, är i behov av revision i två mera väsentliga punkter.
Dels har utredningen visat, att lagen på ett mindre lyckligt sätt uppdragit grän -

Kung!. Maj:ts proposition nr

:>7

ser beträffande de nytt.janderättshavare, som kunna tillgodogöra sig friköpningsrätten,
och dels kan det icke förnekas, att denna rätt, även då den faktiskt enligt
lagen föreligger, dock för ett mycket stort antal nytt.janderättshavare måste te
sig tämligen illusorisk, eftersom det är mycket ovisst, huruvida de själva kunna
komma i tillfälle att begagna sig av rätten.

Vidare har kommissionen funnit, att rätten till friköpning bör utvidgas jämväl
i ett par andra hänseenden, nämligen dels på det sätt att även mark, som ingår
i tomtindelning, och mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser, må kunna lösas, och dels sålunda att
föreskrift om byggnaders hemfallande till jordägaren icke skall utgöra hinder
för nyttjanderättshavaren att utöva lösningsriitt.

De sålunda i korthet anmärkta huvudpunkter, beträffande vilka friköpslagen
enligt kommissionens åsikt bör underkastas revision, komma i den ordning, de
ovan angivits, att här nedan något utförligare behandlas.

Det i gällande lag såsom förutsättning för rätt till friköpning uppställda lera- (''traktstid°^j
vet, att marken skall vara till nyttjanderättshavaren upplåten genom kontrakt på villkor för
mer än 20 års tid, har, såsom ovan framhållits, utestängt ett synnerligen stort lösningsrätt.
antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av friköpningsrätt. Att de skäl, som
egnahemssakkunniga på sin tid anförde för lämpligheten av att uppdraga denna
gräns, numera icke kunna tillmätas avgörande betydelse, har påvisats genom den
statistiska utredning, för vilken i det föregående redogjorts. Att draga gränsen
något längre ned och exempelvis såsom villkor för friköpningsrätt kräva upplåtelseavtal
på 20, 15 eller 10 år kan kommissionen ej heller förorda. Varje gräns,
som tager hänsyn till längden endast av det sista upplåtelseavtalet, får nämligen
en prägel av godtycklighet över sig. Det må blott erinras om vad här förut anförts,
nämligen att ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare arrendera mark,
som synnerligen länge varit ur jordägarens besittning, men numera av dem innehaves
på grund av kontrakt på kort tid, ända ned till ett år.

Skall någon begränsning med hänsyn till upplåtelsetidens varaktighet göras,
anser kommissionen under alla omständigheter, att hela den tid, lägenheten varit
ur jordägarens besittning, bör tagas med i beräkningen. I sitt år 1919 avgivna
förslag hade kommissionen, såsom förut nämnts, också intagit denna ståndpunkt,
i det att kommissionen för lösningsrätts inträdande föreslagit det villkoret, att
lägenheten skulle i mer än 20 år hava innehafts av annan än jordägaren. Kommissionen
anser sig emellertid nu icke böra förorda uppställande av en så beräknad
tjuguårsgräns. Syftemålet med denna lagstiftning är att bereda skydd och
trygghet åt de egna hem, som inretts på annans mark. Med detta syftemål torde
icke stämma överens att såsom villkor för lösningsrätt uppställa fordran på att
lägenheten under viss tid varit ur jordägarens besittning. Det som konstituerar
lösningsrätt är själva förefintligheten av eget hem på annans mark. Att därutöver
kräva, att marken under viss sammanlagd tidslängd varit till annan upplåten,
leder till godtycklighet. Uppställandet av en dylik tidsgräns kan ej heller
antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten. Den
huvudsakliga garantin härutinnan ligger däri, att lagen har tillämpning endast
på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande voro bebyggda med
nöjaktigt boningshus, och stadgande härutinnan har förslaget bibehållit. I det
fall att upplåtelseavtal icke visas föreligga, måste därjämte såsom ytterligare
säkerhet krävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning så lång tid, att
det kan antagas, att jordägaren åminstone givit sitt tysta samtycke till brukarens
innehav av lägenheten. Kommissionen har härutinnan ansett sig böra föreslå ett
tidsmått av fem år.

Att friköpningslagen i synnerlig grad framkallat besvikelse hos den befolk- ^ t ten sisning,
till vars fromma den tillkommit, beror utan tvivel bland annat därpå, att Inträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

den medgivna lösningsrätten icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då gällande
nyttjanderättsavtal upphör. För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare,
nämligen dem som hava livstidskontrakt och dem vilkas avtal utlöpa först om
ett avsevärt antal år, betyder detta uppskov med lösningsrättens inträde ett faktiskt
negerande av sådan rätt. Vad lagen ger med ena handen, tager den åter
med den andra. Visserligen kvarstår för lägenhetsinnehavaren utsikten, att hans
barn skola få njuta till godo den förmån, lagen vill skänka, men han skall tvivelsutan
säga sig, att lagstiftaren vid utformandet av de särskilda lagbestämmelserna
varit alltför försiktig och njugg. Och jordägaren till gagn kan denna lagstiftarens
betänksamhet näppeligen icke vara på annat sätt än att därigenom hos
jordägaren väckes och underhålles en förhoppning, att lägenhetsinnehavaren genom
någon uraktlåtenhet i fråga om sina kontraktsenliga åligganden skall gå
förlustig sin lösningsrätt.

Kommissionen får i denna punkt framhålla, att då riksdagen år 1913 skrev
till Kungl. Maj :t och begärde påskyndandet av en lagstiftning till betryggande
av ifrågavarande lägenhetsinnehavares ställning, man näppeligen hade tänkt sig
annat än att en framdeles beslutad friköpningsrätt skulle kunna göras gällande
utan avvaktan på kontraktens utlöpande. I motiveringen till riksdagens skrivelse
anfördes nämligen bland annat: »Otvivelaktigt befunne sig lägenhetsinnehavare,
som vore ägare till byggnader på ofri grund, i de flesta fall i en synnerligen
otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den nya lagen angående
nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling kunde trygga
sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten under upplåtelsetiden, äventyrade
de i allt fall att vid nyttjanderättstidens slut nödgas bortflytta sina byggnader
eller, för att undgå detta, på vida hårdare villkor än förut söka få upplåtelsen
förnyad, därest ej, såsom ofta torde vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens
slut skulle jämlikt upplåtelseavtalet utan lösen tillfalla markägaren. Även
under själva besittningstiden kunde vilkoren mången gång vara obilliga och värdet
av besittningen förringas genom varjehanda vid densamma fästade villkor
eller äventyr.»

I Kungl. Ma-j:ts proposition till 1918 års riksdag angående den då antagna
friköpningslagen motiverades ifrågavarande stadgande sålunda, att då det nödläge
för lägenhetsinnehavaren, vilket lagstiftningen hade till ändamål att undanröja,
icke inträdde förrän vid nyttjanderättens upphörande, torde det knappast
vara befogat att låta tvångsrätt före denna tid utövas mot jordägaren.

Gentemot vad sålunda anförts i propositionen kan framhållas, att nödläge för
lägenhetsinnehavaren kan föreligga även under löpande kontraktstid, för den
händelse han, såsom i berörda riksdagsskrivelse framhållits, är underkastad obilliga
villkor och värdet av hans besittning är förringad genom varjehanda vid
densamma fästade villkor och äventyr, samt att friköpningslagstiftningen givetvis
varit tänkt att bringa skydd och hjälp jämväl åt egna hem, som existera
under dylika mindre gynnsamma betingelser. Bortsett från vad sålunda anförts
må det^ framhållas, att då friköpningsrätt. ehuru till sitt utövande ställd så att
säga på framtiden, faktiskt föreligger, jordägarens intresse torde vara bättre betjänt
av, att denna rätt realiseras ju förr dess hellre. I flertalet fall torde nämligen
få antagas, att köpeskillingen för den lilla jordbit, varom merendels är
fråga, bereder honom större nytta och avkastning än det ofta nog obetydliga belopp
han uppbär i arrende. Det enda gagn, som det nuvarande stadgandet i regel
torde bereda jordägaren, synes ligga däri, att, såsom redan anmärkts, lägenhetsinnehavaren
kan förverka kontraktet och därmed också friköpningsrätten, men
detta ^förhållande torde näppeligen kunna åberopas såsom skäl för stadgandets
bibehållande. Kommissionen bär förty formulerat föreliggande förslag så, att
lägenhetsinnehavaren icke behöver vänta till kontraktstidens utgång- med att göra
sitt lösningsanspråk gällande.

Kungl. Maj:ls proposition nr l.yt.

.r>9

Att friköpningslagcn icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomt indel- <-'') /-«*«< »isning,
och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de f/wnci

för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen till mary m\ m
1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande lägenheter
skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna inom eller
utanför stadsområden, att endast i det senare fallet rätt till friköpning bör tillerkännas
lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog
marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med
egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det bör
också beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet eu
enligt lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom att tomtindelning
genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt äro belägna,
eller därigenom att dylikt område inkorporeras med stad. Med lagens
syfte kan icke anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning
skall gå om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har
Jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som föranledas
av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å landet m. in.,
och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl mark i samhälle, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts anser Jordkommissionen, att även mark, som ingår
i tomtindelning, bör vara föremål för friköpning, och har kommissionen utarbetat
föreliggande förslag i enlighet härmed. Härvid har dock av naturliga skäl måst
göras den viktiga inskränkningen, att friköpning av tomt får äga rum endast för
den händelse tomtinnehavarens byggnader kunna, i förhållande till tomtens läge .
och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Då således enligt förslaget även tomt kan friköpas, har därmed måst uppgivas
det i gällande lag uppställda kravet, att den mark, som kan komma i fråga att
friköpas, skall utgöra del av fastighet. Någon saklig betydelse torde den begränsning
av friköpningsrätten, som inneslutes i ett sådant krav, näppeligen hava.

Såsom ovan anmärkts föreslår kommissionen, att lösningsrätt får äga rum L°sni”9s~
även i det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt avtal skola vid upp- tyggnaderlåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren. Kontraktens detaljbestämmelser härutinnan na enligt avkunna
vara av mycket skiftande innehåll. Två huvudfall kunna dock särskiljas, tal skola
det ena att byggnaderna skola mot full lösen tillfalla jordägaren och det andra . tillfalla
att de skola tillfalla honom utan lösen eller mot lösen, som är lägre än byggna- ■]0>( a^a> en''
dernas värde. I sistnämnda fall är det icke ovanligt, att jordägaren i kontraktet
utfäst en viss låg penningsumma att erläggas vid kontraktstidens utgång.

Vad först beträffar det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader skola vid
nyttjanderättens upphörande mot full lösen övertagas av jordägaren, torde ett
dylikt stadgande, därest detsamma innebär icke endast en rätt utan även en skyldighet
för jordägaren att lösa byggnaderna, i de flesta fall hava tillkommit i
nyttjanderättshavarens intresse. För att trygga denne mot den förlust, ett bortförande
av hans byggnader vid nyttjanderättens upphörande skulle förorsaka
honom, hava kontrahenterna i avtalet infört ett stadgande angående inlösande av
nyttjanderättshavarens byggnader. Stadgandet har alltså tillkommit ej för att
bereda jordägaren en förmån utan för att trygga nyttjanderättshavaren, och det
bör alltså icke möta några betänkligheter, att tillerkänna den senare rätt att
friköpa den åt honom upplåtna marken.

Ej heller i den händelse att bestämmelsen i avtalet angående byggnadernas inlösen
så avfattats, att densamma måste anses innebära en jordägaren ensidigt
tillagd rätt att, därest han det vill, mot full lösen övertaga byggnaderna, böra

<10

Kungl. Maj:ts proposition nr l4£.

några betänkligheter möta mot att låta rätt inträda för nyttjanderättshavaren
att lösa marken. En dylik avtalsbestämmelse innebär nämligen icke annat än
vad jämväl utan upptagande av densamma i kontraktet skulle enligt 2 kap. 18 §
nyttjanderättslagen eller beträffande äldre avtal enligt 24 § i lagen om hemmansklyvning
m. m. hava gällt. Det synes därför kommissionen, som borde
någon avgörande vikt icke fästas därå, att i avtalet intagits en dylik likväl
enligt lag gällande bestämmelse.

Skola nyttjanderättshavarens byggnader tillfalla jordägaren utan lösen eller
mot lösen, som är lägre än deras fulla värde, föreligger, såsom; ofta påpekats,
stor sannolikhet för att byggnaderna, då det lider mot slutet av upplåtelsetiden,
endast nödtorftigt underhållas av nyttjanderättshavaren, så att de, då nyttjanderätten
till marken upphör, befinna sig i ett mer eller mindre förfallet skick. Den
fördel, ett övertagande av dylika byggnader kan bereda jordägaren, är givetvis
ganska ringa. Under de första förberedelserna till friköpningslagstiftningen betonades
kraftigt, huru ringa förutseende statsmakterna visat i behandlingen av
egnahemsfrågan, i det att man beviljade anslag och företog många nyttiga åtgärder
för grundande av nya egna hem, men med likgiltighet åsåg, huruledes
äldre bestående sådana, till följd av deras innehavares otrygghet i besittningen
av marken, gingo till spillo. Friköpningslagstiftningen skulle råda bot härutinnan,
men man ansåg sig höra respektera avtalsenliga bestämmelser, ehuru de
voro ägnade att medföra samma resultat för ett icke så litet antal egna hem.
Kommissionen förmenar, att steget nu bör tagas fullt ut och friköpningsrätt
tillerkännas även den nyttjanderättshavare, som i sitt kontrakt har förbehåll därom,
att hans byggnader skola vid kontraktstidens slut tillfalla jordägaren utan
lösen eller mot lösen, som är lägre än byggnadernas fulla värde. Genom ett dylikt
stadgande komma förvisso icke så få egna hem att räddas undan förintelse. Och
ett stadgande härutinnan synes desto hellre böra införas, som det kan ske utan
att jordägarens ekonomiska intresse trädes för när, därest det nämligen samtidigt
stadgas, att han är berättigad till skälig gottgörelse för avståendet av den förmån,
som är honom tillförsäkrad i kontraktet.

Därest de av kommissionen sålunda föreslagna ändringarna i friköpningslagen
bliva genomförda, är det att antaga, att lagen skall i väsentlig mån komma
att infria de förhoppningar, som alla dessa mer eller mindre bekymmersamt
situerade lägenhetsinnehavare landet runt ställt till denna lagstiftning.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att bestämmelserna rörande
sättet för genomförande av ett lösningsanspråk blivit i någon mån förenklade;
och kommer redogörelse därför ävensom för en del andra ändringar av mindre
betydelse att lämnas i den härefter följande speciella motiveringen.

Speciell motivering.

1 §''

I denna § angivas de förutsättningar, under vilka lösningsrätt äger rum.
Föreligger avtal om nyttjanderätt på viss tid, obestämd tid eller livstid, inträder
på skål, som i den allmänna motiveringen angivits, lösningsrätt utan avvaktan
på nyttjanderättstidens utgång och, därest avtalet avser viss tid, utan hänsyn
till huruvida denna är längre eller kortare. Förslaget har bibehållit fordran
på. att det upplåtna området skall hava bebyggts viss tid före lagens trädande
i tillämpning. Önskvärt är nämligen, att lösningsrätten så mycket som möjligt
göres oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga
endast i syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt
medgives även i det fall, att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande,
torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna

Kungl. Maj:ts proposition nr JJt ;.

Öl

att upplåta mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett
markområde för att åt sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid,
då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari
1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande utvidgning
skedde genom 1920 års lag.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har villkoret, att
det upplåtna området skall utgöra del av fastighet, icke bibehållits, utan inträder
enligt förslaget lösningsrätt jämväl i det fall, att det upplåtna området utgör
en särskild fastighet för sig.

Då lagen avser att lämna endast innehavare av mindre lägenheter möjlighet
att lösa den mark, varå deras hem uppförts, har kommissionen ej kunnat biträda
den i hr Lindhagens motion uttalade uppfattningen, att villkoret om ett
visst förhållande mellan markens och byggnadernas värde borde utgå ur lagen.
Såsom i motionen erinrats visar den av kommissionen föranstaltade utredningen,
att lägenheter av ifrågavarande slag hava en jämförelsevis ringa areal och ett i
förhållande därtill så högt taxeringsvärde å byggnaderna, att enligt gällande lag
i regel lösningsrätt förefinnes. Härtill kommer, att därest brukaren av ett större
jordområde skulle hava åt sig uppfört bostad av jämförelsevis ringa värde, det
ej kan, som ovan anförts, anses överensstämma med lagens grund att i dylikt fall
medgiva lösningsrätt. Att för sådant fall, såsom i motionen i andra hand förutsatts,
lämna befogenhet åt förrättningsmännen att begränsa det område, som skall
lösas, så att detsammas värde ej kommer att stå i missproportion till värdet av
de uppförda byggnaderna, synes ej heller tillrådligt. Att angiva några allmänna
normer för, hur en dylik begränsning av området skulle verkställas, torde näppeligen
låta sig göra, utan skulle man nödgas lämna förrättningsmännen frihet att
i de särskilda fallen förfara på sätt dem syntes lämpligast. Detta skulle lätt
kunna leda till tvister mellan parterna. Därtill kommer, att den bostad, en brukare
å det upplåtna området uppfört åt sig, ofta nog torde hava erhållit sådant
läge, att inlösen av området närmast densamma i väsentlig mån skulle försvåra
brukandet av området i övrigt.

Såsom i motionen framhållits förefinnes emellertid i 1920 års lag den inkonsekvensen,
att ehuru markförbättringar i viss utsträckning vid bestämmandet av
löseskillingen tillgodoföras nyttjanderättshavaren, desamma vid den värdejämförelse,
som skall äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt över huvud taget
föreligger, tillgodoräknas jordägaren. Detta kan uppenbarligen ej anses riktigt.
Att vid nämnda värdejämförelse, såsom i motionen föreslagits, låta markförbättringarna
tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan ej heller anses befogat, utan
bör enligt kommissionens uppfattning vid värdejämförelsen helt bortses från
markförbättringarna. Då nämligen den lösningsrätt, som enligt lagen tillerkännes
nyttjanderättshavare, grundar sig å det förhållandet, att han å det upplåtna
området åt sig uppfört ett eget hem, kan det ej anses överensstämma med
lagens grund, att han skulle kunna genom vidtagande av mera omfattande markförbättringar
tillförsäkra sig en lösningsrätt, som eljest ej enligt lagen skulle
tillkomma honom. Det är ej heller antagligt, att därest kommissionens förslag
härutinnan godtages, någon nyttjanderättshavare, som skäligen kan anses därtill
berättigad, blir utesluten från rätt att lösa den mark, varå hans hem uppförts.

Stadgandet angående beräknandet av markförbättringsvärdet har formulerats
i överensstämmelse med 100 § i expropriationslagen. Anledningen härtill har,
såsom närmare angives vid 9 §, varit att bringa de båda lagarna i närmare överensstämmelse
med varandra.

Vid upplåtelse på livstid tillkommer enligt gällande lag, då den upplåtna
nyttjanderätten upphör, lösningsrätt nyttjanderättshavarens stärbhusdelägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2.

Med den utsträckning av lösningsrätten, som kommissionen föreslagit, torde detta
stadgande förlora största delen av sin betydelse. Medgives nämligen, såsom
enligt förslaget skett, nyttjanderättshavaren rätt att redan, innan nyttjanderätten
upphört, utöva lösningsrätt, torde några vägande skäl icke kunna åberopas för
att, därest han avlider utan att hava begagnat sig av sin lösningsrätt, tillerkänna
hans stärbhusdelägare utan begränsning sådan rätt. Endast i fråga om
vissa närmare anhöriga torde billigheten kräva detta. Med livstidsupplåtelse bör
enligt kommissionens åsikt i ifrågavarande hänseende jämställas sådana upplåtelser
å viss tid, vid vilka stärbhuset i händelse av nyttjanderättshavarens dödsfall
icke äger att njuta nyttjanderätten till godo.

2 §.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har kommissionen
ansett, att den omständigheten att upplåtet område ingår i tomtindelning ej i
och för sig bör utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att komma i åtnjutande
av förmånen att förvärva den mark, vara hans hem uppförts. Självklart
är emellertid, att man måste tillse, att nyttjanderättshavarens lösningsrätt
ej kommer att utövas på ett sådant sätt, att samhällets ordnade bebyggande
därigenom äventyras. På grand härav har för det fall, att upplåtet område
ingår i tomtindelning, utöver de allmänna villkoren för lösningsrättens utövande,
vissa speciella villkor måst uppställas. Dessa upptagas i denna §.

Skälet till det först uppställda villkoret har anmärkts i den allmänna motiveringen.

Då varje tomt enligt tomtindelningen är avsedd att särskilt för sig bebyggas,
bör nyttjanderättshavaren, även om upplåtelsen omfattar mark, som bildar
flera tomter, ej erhålla lösningsrätt till mer än en tomt och då uppenbarligen till
den, varå hans boningshus är beläget. Lösningsrätt bör nämligen ej äga ram
till annan mark än den, som är nödvändig för tryggande av nyttjanderättshavarens
hem.

Då olika delar av samma tomt så vitt möjligt böra vara i samma ägares hand,
bör nyttjanderättshavaren ej tilläggas en lösningsrätt, som kan bidraga till
att en tomt i äganderättshänseende bliver splittrad i flera delar än vad redan
kan vara händelsen. Äger lösningsrätt rum, bör densamma alltså omfatta allt
vad jordägaren äger i tomten. Denna grundsats skulle, därest lösningsrätt endast
medgåves till det upplåtna området, medföra, att lösningsrätt endast skulle bliva
tillerkänd den nyttjanderättshavare, som innehade jordägarens hela andel i tomten.
Kommissionen har emellertid ansett sig böra utsträcka nyttjanderättshavarens
lösningsrätt att i vissa fall omfatta mer än det upplåtna området. Har
jordägaren nämligen till nyttjanderättshavaren upplåtit mer än hälften av vad
han äger i tomten och är hans återstående andel i tomten obebyggd, synes det
kommissionen ej utgöra någon obillighet mot jordägaren, att nyttjanderättshavaren
tillägges lösningsrätt jämväl till jordägarens åt nyttjanderättshavaren icke
upplåtna obebyggda tomtdel.

En tomtindelning kan uppenbarligen understundom vara så genomförd, att
nyttjanderättshavarens boningshus kommit att ligga i tomtgräns. Enligt kommissionens
mening bör lösningsrätten i sådant fall, såframt parterna ej om annat
åsämjas, avse den tomt, varå största delen av boningshuset är beläget. Nyttjanderättshavaren
har såsom regel, sedan sistnämnda tomt lösts, att dit flytta
boningshuset. Skulle emellertid vid lösningsförrättningen förrättningsmännen
finna flyttning av huset medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet för
nyttjanderättshavaren, äge de, därest nyttjanderättshavaren vill ersätta jordägaren
för det intrång han lider, berättiga nyttjanderättshavaren att hava huset
kvar intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. Vill jordägaren hellre avstå

Kungl. Maj:ts proposition nr JJfU.

(53

tomtdelen, ar nyttjanderiittshavaren skyldig lösa densamma. Ersättning för intrång
och lösen bestämmes av förrättningsmännen.

Då tomtindelning utövar inflytande på lösningsrättens omfång, bör uppenbarligen
lösningsförrättning vila i avvaktan på avgörande av frågan om ny tomtindelning.
En bestämmelse härom har intagits i §:en.

3 §.

I denna § behandlas de fall, då på grund av särskilda omständigheter en eljest
förefintlig lösningsrätt bortfaller.

I likhet med vad för närvarande gäller har kommissionen ansett, att lösningsrätt
icke bör få äga rum, då nyttjanderättshavare, innan förrättning för lösningsanspråkets
realiserande påkallats, låtit komma sig till last något sådant förhållande,
som enligt lag medför ett förverkande av nyttjanderätten. Att i sådant
fall, såsom hr Lindhagen i sin motion påyrkat, medgiva nyttjanderättshavaren
lösningsrätt mot skyldighet för honom att gottgöra jordägaren den förlust, denne
åsamkats till följd av nyttjanderättshavarens kontraktsbrott, har kommissionen
icke ansett lämpligt. Då jordägaren enligt nyttjanderättslagen allenast för det
fall, att vad nyttjanderättshavaren låtit komma sig till last icke är av ringa
betydenhet, äger påfordra avtalets upphörande, synes någon fara icke föreligga
att, därest kommissionens förslag härutinnan vinner gillande, någon nyttjanderättshavare,
som skäligen bör komma i åtnjutande av lösningsrätt, går miste
därom. Har nyttjanderättshavaren, först efter det han gjort ansökan om förrättning
för lösningsanspråkets förverkligande, låtit komma sig till last förhållande,
som ovan omförmäles, bör detta icke kunna mot honom åberopas till bestridande
av hans lösningsanspråk, enär eljest jordägaren lätteligen skulle kunna
inledas i frestelse att från nyttjanderättshavarens sida söka framprovocera åtgärder,
vilka sedermera skulle kunna av jordägaren åberopas såsom förverkandeskäl.
I 9 § angives vad jordägaren har att iakttaga, därest han vill till bestridande
av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk göra gällande, att nyttjanderätten
förverkats.

Kommissionen har vidare ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum, därest
avståndet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet.
Det i 3 § av 1920 års lag upptagna specialfallet av sådan olägenhet nämligen
att jordägaren å sin fastighet äger boningshus, tomtplats eller trädgård på
mindre avstånd än 200 meter från det område, vars inlösen ifrågasatts, har kommissionen
ansett icke lämpligen böra bibehållas. Förnekas kan nämligen icke,
att i många fall någon olägenhet av områdets inlösen icke torde kunna uppstå
för jordägaren, även om området är beläget inom det angivna avståndet från hans
boningshus, tomtplats eller trädgård. Kommissionen har därför ansett sig böra
avstå från att i lagtexten angiva exempel på fall, i vilka avsevärd olägenhet
genom områdets inlösen skall anses uppkomma. Givet är emellertid, att det till
inlösen ifrågasatta områdets närbelägenhet till jordägarens boningshus, tomtplats
eller trädgård bland andra utgör en omständighet, till vilken hänsyn bör tagas
vid bedömande av, huruvida områdets friköpande skulle medföra avsevärd olägenhet.

Då det i åtskilliga fall kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med inlösandet
av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området undantages
från inlösen, har kommissionen föreslagit, att i sådana fall lösningsrätt
må äga rum till den övriga delen av området. Självfallet är dock, att det
för att lösningsrätt skall föreligga erfordras, att den nyttjanderättshavaren tillhöriga
byggnaden är belägen å det område, som skall lösas. Uppenbart är och,
att vid bedömande av huruvida utövande av lösningsrätt medför olägenhet för
jordägaren, hänsyn icke får tagas till anordning, som vidtagits i syfte att för -

64 Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

hindra utövandet av lösningsrätt. Ett påpekande härav har ansetts böra inflyta
i lagtexten.

Vill jordägaren åberopa olägenhet, som ovan nämnts, till bestridande av nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk skall detta ske vid den förrättning, då lösningsanspråket
prövas. Härom stadgas i 12 § andra stycket. Har jordägaren
gjort sådant bestridande och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga
rum, föreligger, därest nyttjanderättshavaren det påfordrar, plikt för jordägaren
att vid nyttjanderättens upphörande lösa nyttja.nderättshavarens byggnader
ävensom att gottgöra honom värdet av förbättring, som han nedlagt å marken.
Härom skiljes närmare i 17 §.

4 §.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare omförmälts, har kommissionen
ansett, att bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att byggnader, som av nyttjanderättshavaren
uppförts å det upplåtna området, skola mot eller utan lösen
tillfalla jordägaren, icke får utgöra hinder för utövande av lösningsrätt. Stadgande
härom återfinnes i denna §.

Bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att nyttjanderättshavarens byggnader
skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger
dessas fulla värde, torde i allmänhet hava tillkommit i anledning därav,
att nyttjanderättshavaren fått av jordägaren åtnjuta viss motsvarande förmån,
i det att exempelvis arrendebeloppet bestämts lägre än eljest skulle hava
skett eller nyttjanderättshavaren utan ersättning av jordägaren mottagit virke
eller annat material till byggnaderna. På grund härav måste det anses skäligt,
att nyttjanderättshavaren, när han i ty fall vill utöva lösningsrätt, har att till
jordägaren utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet
av den förmån enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 §

motsvarar 4 § i 1920 års lag.

6 §•

Enligt 1920 års lag åligger det nyttjanderättshavare, som vill utöva honom
tillkommande lösningsrätt, vid äventyr av lösningsrättens förlust, att dels inom
viss längre tid före nyttjanderättsavtalets upphörande, på sätt som om uppsägning
av arrendeavtal är stadgat, giva jordägaren till känna sin avsikt att lösa
det upplåtna området, dels ock sist å dagen för områdets avträdande påkalla
förrättning för lösningsanspråkets realiserande. Då det kommit till kommissionens
kännedom, att i ett flertal fall nyttjanderättshavare på grund av försummelse
att iakttaga dessa fatalietider gått förlustiga sin lösningsrätt, har kommissionen
ansett önskvärt, att lagen i detta avseende så mycket som möjligt
förenklas och dess bestämmelser om fatalietid så anordnas, att. iakttagandet
därav icke kommer att vålla nyttjanderättshavarna några större svårigheter.
Kommissionen har sålunda funnit, att bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderättshavaren
att inom viss tid och på visst sätt giva jordägaren till känna
sin avsikt att lösa utan större olägenhet torde kunna utgå ur lagen. Jordägarens
befogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande
få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren kommer att begagna sig
av sin lösningsrätt, torde bliva tillräckligt tillgodosett, därest i lagen stadgas
plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss tid, efter det han blivit av jordägaren
därom tillspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust söka förrättning.

7 §•

överensstämmer i princip med 10 § i 1920 års lag. I §:ens första stycke har,
med anledning av att enligt förslaget lösningsrätt medgivits jämväl beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/2. (>5

fande jord i sinder och stadsliknande samhällen, införts bestämmelse därom,
att vad i lagen stadgas om lantmätare, skall, då fråga är om sådan jord, gälla
om mätningsman, som är anställd i stadens eller samhällets tjänst.

8 §•

Denna § motsvarar 11 § i 1920 års lag. Skiljaktigheterna hava föranletts
därav, att enligt förslaget lösningsrätt må äga rum jämväl i fråga om stadsjord.

9 §

ävensom följande §§ innehålla bestämmelser om vad som skall iakttagas vid
förrättning för realiserande av lösningsanspråk.

Såsom i det föregående framhållits, må lösningsrätt ej äga rum, därest den
upplåtna nyttjanderätten förverkats. Då avgörandet härav, vilket ankommer
på domstol, bör vara träffat, innan förrättningsmännen företaga de åtgärder,
som för områdets lösande och avskiljande äro erforderliga, har kommissionen
ansett nödigt stadga skyldighet för jordägaren att, därest han vill åberopa
sådant förhållande, vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa
laga kraftägande utslag, att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att
talan därom är anhängig.

Det torde, ligga i sakens natur, att det står rättsägarna fritt att överenskomma
om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas. Kan överenskommelse
om jämkning ej träffas, böra förrättningsmännen tillse, att gränserna
för området varda sålunda bestämda, att hinder för meddelande av fastställelse
å avsöndringen eller avstyckningen ej möter, samt förordna om sådan
jämkning av områdets gränser, som därav kan föranledas. Bestämmelse härom
har införts i förevarande §.

Såsom redan vid 1 § anförts, har kommissionen vid angivandet av, vilka
markförbättringar, som skola tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, i förslaget
upptagit samma formulering, som finnes i 100 § expropriationslagen. Det synes
nämligen var det riktigaste, att ifrågavarande lag och expropriationslagen i
förevarande avseende innehålla analoga bestämmelser. 1920'' års lag och expropriationslagen
förete härutinnan den skiljaktigheten, att 1920 års lag i motsats
till expropriationslagen begränsar den nyttjanderättshavaren tillkommande ersättningen
för markförbättringar till den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Beträffande anledningen till den sålunda gjorda begränsningen anförde departementschefen
vid framläggandet av propositionen till 1918 års lag, som härutinnan
överensstämde med 1920 års lag, att brukaren vid arbetenas utförande
icke hade haft någon som helst utsikt att ens få sina egna kostnader ersatta av
jordägaren, att jordägaren icke begärt förbättringarna, och att förbättringarna
ej sällan vore för sitt fulla värde beroende av att området fortfarande förbleve
självständigt bebyggt och brukat, under det att deras betydelse minskades,
därest området sammanlades till gemensamt bruk med huvudfastigheten.

Kommissionen kan icke anse de sålunda anförda skälen vara avgörande. En
genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning bör rätteligen tillkomma
den, som tillskapat densamma. Har ett jordområde till följd av sin naturliga
beskaffenhet varit särskilt lätt att förbättra och har i anledning därav den av
nyttjanderättshavaren därå nedlagda kostnaden varit ringa, kommer jämväl
med den av kommissionen föreslagna formuleringen hänsyn att tagas härtill.
Ty ett områdes beskaffenhet att vara mer eller mindre lättodlat inverkar uppenbarligen
jämväl på dess värde i oodlat skick; och hava två oodlade områden
bragts i samma kultur, blir värdet av den skedda förbättringen minst beträffande
det av områdena, som varit lättast att odla och vars odlande alltså dragit den
minsta kostnaden. Därest vid bestämmandet av värdet av markförbättringar
behörig hänsyn tages till dessa förhållanden, torde nyttjanderättshavaren icke

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 samt. 118 käft. (Nr H2.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr Ufi.

på något obehörigt sätt bliva gynnad på jordägarens bekostnad. Härtill kommer,
att icke så sällan svårighet torde möta att på ett tillfredsställande sättberäkna
den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Att, såsom hr Lindhagen i sin motion yrkat, i lagen fastslå, att hälften av
den värdestegring, som den upplåtna marken undergått under de senaste tio
åren, skall tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan kommissionen icke anse
vara överensstämmande med rättvisa och billighet.

I övrigt överensstämmer 9 § i huvudsak med 12 § i 1920 års lag.

10 §

är lika med 13 § i 1920 års lag.

11 §

motsvarar 14 § i 1920 års lag, utom därutinnan, att i §:en intagits en bestämmelse
därom, att i samband med besvärshänvisning nyttjanderättshavaren
skall erhålla erinran om sin skyldighet att inom viss tid hos överexekutor nedsätta
löseskillingen ävensom om det äventyr underlåtenhet härutinnan medför.

12 §.

Första stycket motsvarar 15 § 1 stycket i 1920 års lag.

Förrättningsmännen hava jämte annat att avgöra befogenheten av jordägarens
påstående, att inlösen av upplåtet område skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet.
På grund härav har ansetts lämpligt stadga, att hänsyn icke skall tagas
till dylikt påstående, som framstäiles senare än vid förrättningen.

13 §.

Denna § motsvarar 16 § i 1920 års lag. Kommissionen har ansett billigheten
kräva, att en nyttjanderättshavare skall kunna medgivas anstånd med
nedsättandet av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför.

Stadgandet har därjämte, på grund av att lösningsrätt medgivits jämväl beträffande
mark i städer och därmed likställda samhällen, undergått en mindre
omarbetning.

14 §.

Denna § motsvarar 17 § i 1920 års lag. De ändringar, som vidtagits, äro
i huvudsak betingade därav, att lösningsrätt kan ifrågakomma även beträffande
tomter och annan mark i städer och därmed likställda samhällen.

15 och 16 §§

motsvara 18 och 19 §§ i 1920 5ts lag.

17 §.

Såsom härovan under 3 § redan omförmälts, inträder, därest jordägaren,
under förmenande att upplåtet områdes inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet,
bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk och inlösen av området
på grund därav ej kommer till stånd, plikt för jordägaren att vid nyttjanderättens
upphörande lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom att godtgöra
honom värdet av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom meddelas närmare
bestämmelser i denna §. Uppenbart är, att, därest avtalet innehåller bestämmelse
om att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren
antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger deras fulla värde, sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

(57

bestämmelse skall lända till efterrättelse och jordägaren sålunda icke kunna
förpliktas för byggnaderna utgiva högre värde än i avtalet förutsatts.

Bestämmelserna i §:en angående verkställande av uppskattning av vad i
löseskilling för byggnaderna och ersättning för markförbättring skall utgå överensstämma
med 8 § i 1920 års lag.

18 §

överensstämmer i huvudsak med 20 § i 1920 års lag. Den vidtagna ändringen
har betingats därav, att framställning om lösningsrätt enligt förslaget kan
göras jämväl under löpande arrendeperiod.

19 §.

Kommissionen har ansett, att det icke må lämnas parterna fritt att genom
avtal inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen
att lösa åt honom upplåtet område. Bestämmelsen härom har influtit i
denna §.

20 §.

I likhet med vad som stadgas i 21 § i 1920 års lag, har kommissionen ansett,
att lösningsrätt icke bör äga rum i fråga om område, som tillhör kronan. Då
nyttjanderättshavare, som innehar tomt med tomträtt, måste anses hava tillräcklig
trygghet i besittningen av tomten, bör lösningsrätt ej tillerkännas dylik
nyttjanderättshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr lJf2.

Tabell 1. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets

lantkommuner.

Lägenheter med mark nu upplåten på	Lägen- heter, om vilka ej är känt huru de äro upp-låtna	Summa
1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	21-30 år	31-40 år	41 år och där-över	inne- hava- rens livstid	obe- stämd tid
62	17	7	8	29	12	297	142	120	178	872
86	2	5	3	3	0	167	172	245	99	782
22	7	2	16	6	21	312	181	169	34	770
28	13	2	19	21	36	616	502	524	514	2,275
16	8	1	52	10	16	354	357	290	256	1,360
15	17	5	40	37	39	628	237	307	142	1,467
48	20	2	22	19	24	671	266	1,189	180	2,441
9	5	2	4	11	6	128	25	400	28	618
32	49	7	38	72	54	2,082	84	762	950	4,130
26	161	53	90	62	34	636	357	896	431	2,746
91	191	131	122	82	56	509	149	• 314	162	1,807
74	62	15	24	42	17	405	295	630	32	1,596
113	103	14	41	73	71	640	848	1,596	369	3,868
83	33	5	114	54	42	511	376	883	190	2,291
99	Öl	11	36	38	15	293	468	1,215	82	2,308
50	7	3	16	15	19	258	117	615	208	1,308
27	0	0	1	34	3	102	116	261	81	625
5	1	0	3	6	6	183	168	311	53	736
1	5	3	2	2	9	28	21	321	18	410
16	36	2	20	43	9	73	200	1,257	384	2,040
1	4	7	1	4	7	176	160	321	33	714
2	3	5	4	6	0	17	123	221	43	424
10	1	0	0	7	0	24	82	321	22	467
0	4	0	1	1	8	58	95	554	147	868
916	800	282	677	677	504	9,168	5,641 13,722	4,636	36,923

Län

Stockholms..........

Uppsala.............

Södermanlands.......

Östergötlands........

Jönköpings..........

Kronobergs..........

Kalmar.............

Gotlands............

Blekinge............

Kristianstads........

Malmöhus...........

Hallands............

Göteborgs och Bohus.

Ålvsborgs...........

Skaraborgs..........

Värmlands..........

Örebro..............

Västmanlands........

Kopparbergs.........

Gävleborgs..........

Västemorrlands......

Jämtlands...........

Västerbottens........

Norrbottens.........

Hela riket

Eungl. May.ts proposition nr ]Jt2. 69

Tabell 2. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—5 år.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 är	o. däröver
Stockholms..........	27			i	17	17	62
Uppsala.............	2	1	—	i	52	30	86
Södermanlands.......	2	1	—	—	10	9	22
Östergötlands........	5	—	4	—	18	1	28
Jönköpings..........	2	—	—	—	14	—	16
Kronobergs..........	—	—	1	i	11	2	15
Kalmar.............	—	—	—		37	11	48
Gotlands............	1	—	—	—	8	—	9
Blekinge............	7	2	3	4	9	7	32
Kristianstads........	—	1	—	2	23	—	6
Malmöhus...........	7	3	—	—	76	5	91
Hallands............	1	1	1	1	59	ii	74
Göteborgs och Bohus.	6	3	6	9	56	33	113
Älvsborgs...........	9	5	4	5	42	18	83
Skaraborgs..........	11	4	1	7	53	23	99
Värmlands...........	7	1	3	5	22	12	50
Örebro..............	2	—	2	2	15	6	27
V ästmanlands........	—	—	—	—	4	1	5
Kopparbergs.........	1	—	—	—	—	—	i
Gävleborgs..........	2	1	4	1	6	2	16
Västemorrlands......	—	—	—	—	—	i	1
Jämtlands...........	—	—	—	—		2	2
Västerbottens........	—	—	—	—		10	10
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	0
Summa	92	23	29	39	532	201	916
Tabell 3.	Lägenheter med mark nu upplåten på 6	—10 år.
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	10	1			6		17
Uppsala.............	1	—	—	—	1	—	2
Södermanlands.......	—	—	—	1	—	6	7
Östergötlands........	1	1	1	1	9	—	13
Jönköpings..........	2	—	—	1	5	—	8
Kronobergs..........	3	1	—	—	12	1	17
Kalmar.............	—	—	—	1	19	—	20
Gotlands............	—	—	—	—	1	4	5
Blekinge............	11	10	—	1	23	4	49
Kristianstads........	22	12	4	6	115	2	161
Malmöhus...........	9	8	11	12	145	6	191
Hallands............	2	1	—	2	53	4	62
Göteborgs och Bohus.	16	27	5	5	34	16	103
Älvsborgs...........	5	3	2	3	17	3	33
Skaraborgs..........	2	6	—	4	38	1	51
Värmlands...........	i	3	1	2	—	—	7
Örebro..............	—	—	—	—	—	—	0
Västmanlands........	—	1	—	—	—	—	1
Kopparbergs.........	—	1	—	3	1	—	5
Gävleborgs..........	3	10	2	2	19	—	36
Västemorrlands......	2	—	—	—	2	—	4
Jämtlands...........	—	—	2	—	1	—	3
Västerbottens........	—	1	—	—	—	—	1
Norrbottens.........	2	2	—	—	—	—	4
Summa	92	88	28	44	501	47	800

Kungl. Maj:ts proposition nr lh%.

Tabell 4. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	3		2	i		1	7
Uppsala.............	—	—	—	—	5	—	5
Södermanlands.......	1	—	—	—	1	_	2
Östergötlands........	—	—	—	• —	2	—	2
Jönköpings..........	—	—	—	—	1	—	1
Kronobergs..........	—	2	—	—	3	—	5
Kalmar.............	—	—	—	—	2	—	2
Gotlands............		—	—	—	2	—	2
Blekinge............	1	—	—	—	6	—	7
Kristianstads........	7	10	5	2	25	4	53
Malmöhus...........	8	25	26	—	72	—	131
Hallands............	—	1	1	1	12	—	15
Göteborgs och Bohus.	1	3	—	—	8	2	14
Älvsborgs...........	—	2	2	—	1	—	5
Skaraborgs..........	—	4	—	—	7	—	11
Värmlands...........	_	1	1	—	—	1	3
Örebro..............	—	—	—	—	—		0
Västmanlands........	—	—	—	—	—	—	0
Kopparbergs.........	1	1	1	—	—	—	3
Gävleborgs..........	—	—	—	—	2	—	2
Västemorrlands......	1	3	3	—	—	—	7
Jämtlands...........	—	—	—	1	3	1	5
Västerbottens........	_	_	—	—	_	_	0
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	0
Summa	28	52	41	5	152	9	282
Tabell 5. Lägenheter med	mark nu upplåten på 16—20 år.
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	2	2		4		-	8
Uppsala.............	—	—	—	—	—	3	3
Södermanlands.......	1	4	2	3	6	—	16
Östergötlands........	2	1	2	3	3	8	19
Jönköpings..........	39	4	i	2	4	2	52
Kronobergs..........	1	1	i	2	7	28	40
Kalmar.............	4	2	2	3	11	—	22
Gotlands............	—	—	—	—	—	4	4
Blekinge............	6	9	6	4	12	1	38
Kristianstads........	2	4	10	1	71	2	90
Malmöhus...........	2	59	6	5	40	10	122
Hallands............	—	1	2	5	16	—	24
Göteborgs och Bohus.	1	3	4	6	22	5	41
Älvsborgs...........	6	12	8	4	22	62	114
Skaraborgs..........	1	4	3	5	22	1	36
Värmlands...........	—	3	2	2	9	—	16
Örebro..............	—	1	—	—	—	—	1
Västmanlands........	—	—	—	1	2	—	3
Kopparbergs.........	1	—	1	—	—	—	2
Gävleborgs..........	1	6	6	1	6	—	20
Västemorrlands......	—	1	—	—	—	—	1
Jämtlands...........	1	1	—	1	—	1	4
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	0
Norrbottens.........	—	—	1	—	—	—	1
Summa	70	118	57	52	253	127	677

Kungl. Maj:ts proposition nr lktl. 71

Tabell <>. Lägenheter med mark nu upplåten på. 21—SO år.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	3	7	5	3	8	3	29
Uppsala.............	—	—	1	—	1	1	3
Södermanlands.......	1	1	—	2	1	1	6
Östergötlands........	—	1	4	—	14	2	21
Jönköpings..........	—	—	—	—	8	2	10
Kronobergs..........	1	2	5	2	27	—	37
Kalmar.............	1	1	—	''-	16	1	19
Gotlands............	1	1	2	1	6	—	11
Blekinge............	9	7	12	6	35	3	72
Kristianstads........	3	7	7	4	40	1	62
Malmöhus...........	G	t;	9	12	49	—	82
Hallands............	2	i	5	3	28	3	42
Göteborgs och Bohus.	7	4	9	11	38	4	73
Älvsborgs...........	g	8	10	11	17	2	54
Skaraborgs..........	3	5	4	3	22	1	38
Värmlands...........	2	3	—	1	9	—	15
Örebro..............	1	—	1	3	29	—	34
Västmanlands........	—	1	1	—	3	1	6
Kopparbergs.........		—	—	1	1	—	2
Gävleborgs..........	5	23	3	7	4	1	43
Västernorrlands......	—	2	—	—	2	—	4
Jämtlands...........	1	1	—	—	4	—	6
Västerbottens........	1	—	—	1	5	—	7
Norrbottens.........	—	—	—	—	1	—	1
Summa	53	81	78	71	368	26	677
Tabell 7. Lägenheter med	mark nu upplåten på 31—40 år.
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-6 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	i		1		10	_	12
Uppsala.............	—	—	—	—	—	—	0
Södermanlands.......	—	2	2	2	15	—	21
Östergötlands........	2	—	4	6	20	4	36
Jönköpings..........	2	1	3	1	7	2	16
Kronobergs..........	1	—	3	8	27	—	39
Kalmar.............	1	3	1	4	12	3	24
Gotlands............	—	1	2	—	2	1	6
Blekinge............	5	8	—	10	28	3	54
Kristianstads........	—	5	1	4	24	—	34
Malmöhus...........	1	6	14	7	28	—	56
Hallands............	1	1	1	3	11	—	17
Göteborgs och Bohus.	—	4	2	10	44	11	71
Älvsborgs...........	2	4	3	5	26	2	42
Skaraborgs..........	1	1	1	1	10	1	15
Värmlands...........	—	2	3	1	13	—	19
Örebro..............	—	—	. -	—	3	—	3
V ästmanlands........	’-	* -	—	1	4	1	6
Kopparbergs.........	—	—	7	1	1	—	9
Gävleborgs..........	—	1	1	1	6	—	9
Västernorrlands......	—	—	—	—	7	—	7
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	0
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	0
Norrbottens.........	1	4	1	2	—	—	8
Summa	18	43	50	67	298	28	504

72 Kung!. Maj:ts proposition nr lig.

Tabell 8. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

Län (lantkom.)	Ur jord-ägarens innehav 1-5 år	Ur jord-ägarens innehav 6-10 år	Ur jord-ägarens innehav 11-15 år	Ur jord-ägarens innehav 16-20 år	Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o. däröver	Obekant	Summa
Stockholms..........	5	13	15	59	191	14	297
Uppsala.............	4	7	16	12	115	13	167
Södermanlands.......	8	20	14	20	240	10	312
Östergötlands........	19	36	41	57	298	165	616
Jönköpings..........	20	28	47	37	199	23	354
Kronobergs..........	17	22	40	55	359	135	628
Kalmar.............	34	46	68	64	416	43	671
Gotlands............	2	2	5	5	113	1	128
Blekinge............	84	145	159	170	1,463	61	2,082
Kristianstads........	12	33	44	51	480	16	636
Malmöhus...........	71	42	50	69	269	8	509
Hallands............	9	15	27	24	323	7	405
Göteborgs och Bohus.	20	40	44	68	298	170	640
Älvsborgs...........	21	37	64	58	292	39	511
Skaraborgs..........	5	12	23	24	208	21	293
Värmlands...........	8	25	15	16	187	7	258
Örebro..............	—	2	5	6	81	8	102
V ästraanlands........	6	14	28	18	113	4	183
Kopparbergs.........	—	1	4	3	20		28
Gävleborgs..........	—	2	3	4	58	6	73
Västemorrlands......	—	5	9	1	152	9	176
Jämtlands...........	2	—	_	2	2	11	17
Västerbottens........	—	_	_	1	23		24
Norrbottens.........	6	12	—	9	30	1	58
Summa	353	559	721	833	5,930	772	9,168

Tabell 9. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

Län (lantkom.)	Ur jord-ägarens \| innehav 1-5 år	Ur jord-ägarens innehav 6-10 år	Ur jord-ägarens innehav 11-15 år	Ur jord-ägarens innehav 16-20 år	Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o. däröver	Obekant	Summa
Stockholms..........	2	2	10	ii	74	43	142
Uppsala.............	5	5	4	7	83	68	172
Södermanlands.......	4	2	11	9	93	62	181
Östergötlands........	5	11	21	31	286	148	502
Jönköpings..........	7	19	15	27	207	82	357
Kronobergs..........	6	13	12	19	128	59	237
Kalmar.............	1	9	18	24	174	40	266
Gotlands............	—	—	—	1	13	11	25
Blekinge............	—	2	3	7	40	32	84
Kristianstads........	5	15	13	12	246	66	357
Malmöhus...........	—	—	1	3	102	43	149
Hallands............	5	21	22	15	188	44	295
Göteborgs och Bohus.	9	28	27	33	260	491	848
Älvsborgs...........	22	29	36	33	146	no	376
Skaraborgs..........	8	19	16	31	282	112	468
Värmlands...........	6	5	14	3	59	30	117
Örebro..............	2	3	7	5	34	65	116
Västmanlands........	1	7	3	9	81	67	168
Kopparbergs.........	—	—	2	3	14	2	21
Gävleborgs..........	—	1	—	3	106	90	200
Västemorrlands......	8	7	10	10	89	36	160
Jämtlands...........	3	4	6	16	74	20	123
Västerbottens........	1	1	1	1	48	30	82
Norrbottens.........	5	8	11	16	44	11	95
Summa	105	211	263	329	2,871	1,762	5,541

Kungl. Maj:ts proposition nr lits.

Tabell 10. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	3	6	5	5	48	53 1	120
Uppsala.............	1	4	1	5	167	67	245
Södermanlands.......	4	1	5	10	53	96	169
Östergötlands........	6	5	8	13	234	258	524
Jönköpings..........	8	7	10	16	133	116	290
Kronobergs..........	10	9	10	23	161	94 \|	307
Kalmar.............	18	38	34	49	688	362	1,189
Gotlands............	1	8	9	8	217	157 1	400
Blekinge............	6	15	19	27	227	468	762
Kristianstads........	6	20	15	17	520	318	896
Malmöhus...........	—	3	5	4	180	122	314
Hallands............	12	22	23	26	347	200	630
Göteborgs och Bohus.	40	75	71	100	899	411	1,596
Älvsborgs...........	29	54	71	37	441	251	883
Skaraborgs..........	22	27	47	75	815	229	1,215
Värmlands...........	25	72	44	49	274	151	615
Örebro..............	11	5	13	16	107	109	261
Västmanlands........	1	4	3	9	157	137	311
Kopparbergs.........	14	20	11	19	142	115	321
Gävleborgs..........	12	24	26	31	600	564	1,257
Västernorrlands......	19	20	21	18	139	104	321
Jämtlands...........	19	17	16	45	87	37	221
Västerbottens........	12	18	21	20	168	82	321
Norrbottens.........	32	48	31	38	2501	155	554
Summa	811	522	519	660	7,054	4,656	13,722
Tabell 11. Lägenheter om vilka ej är	känt huru de äro upplåtna.
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (lantkom.)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	.16-20 år	o. däröver	''
Stockholms..........						178	178
Uppsala.............	1	—	—	2	53	43	99
Södermanlands.......	—	—	—	—	—	34	34
Östergötlands........	—	8	9	9	150	338	514
Jönköpings..........	3	9	8	7	80	149	256
Kronobergs..........	2	3	7	8	34	88	142
Kalmar.............	1	3	8	6	32	130	180
Gotlands............	—	—	—	—	7	21	28
Blekinge............	—	—	—	2	5	943	950
Kristianstads........	—	1	—	—	—	430	431
Malmöhus...........	—	—	—	—	4	158	162
Hallands............	1	1	—	—	5	25	32
Göteborgs och Bohus.	—	—	—	—	—	369	369
Älvsborgs...........	—	—	—	2	6	182	190
Skaraborgs..........	—	—	—	4	8	70	82
Värmlands...........	—	—	2	—	18	188	. 208
Örebro..............	—	—	—	—	2	79	81
Västmanlands........	1	—	1	—	2	49	53
Kopparbergs.........	—	—	—	—	4	14	18
Gävleborgs..........	—	—	—	—	6	378	384
Västernorrlands......	—	1	—	—	1	31	33
Jämtlands...........	—	—	1	—	—	42	43
Västerbottens........	—	1	—	—	4	17	22
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	147	147
Summa	9	27	36	40	421	4,103	4,636

Eungl. Maj:ts proposition nr 142.

Tabell 12. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets

stadskommuner.

Län	Lägenheter med mark nu upplåten på	Lägen- heter, om vilka ej är känt huru de äro upp-låtna	Summa
1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	21-30 år	31-40 år	41 år och där-över	inne- hava- rens livstid	obe- stämd tid
Stockholms..........	4	15			3	2	73	i	5	ii	114
Uppsala.............	3	14	—	—	—	-	1	—	23	—	41
Södermanlands.......	39	2	i	i	7	1	28	10	5	_	94
Östergötlands........	42	5	—	8	47	1	42	25	6	6	182
Jönköpings..........	5	1	i	1	1	4	24	93	55	19	204
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	2
Kalmar.............	4	2	i	—	1	3	15	3	75	5	109
									2		2
Blekinge............	11	15	3	12	22	2	7	—	10	—	82
Kristianstads........	51	2	5	—	11	—	24	—	24	1	118
Malmöhus...........	10	12	—	—	5	—	11	2	109	122	271
Hallands............	27	7	2	11	14	1	1	1	31	12	107
Göteborgs och Bohus.	3	132	—	—	11	—	39	—	245	175	605
Älvsborgs...........	7	1	—	2	1	—	71	4	54	16	156
Skaraborgs..........	1	—	—	'' —	—	—	91	2	33	4	131
Värmlands...........	1	2	—	—	—	—	—	—	21	—	24
Örebro..............	2	3	—	—	—	—	7	—	3	—	15
Västmanlands........	6	47	4	17	10	1	41	15	226	62	429
Kopparbergs.........	—	2		—	1		3	—	2	—	8
Gävleborgs..........	182	14	1	12	47	3	19	—	681	—	959l
Västernorrlands......	70	—	—	1	—	—	18	6	165	3	263
Jämtlands..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

Norrbottens.........	_	_	_	_	5	_	4	6	9	4	28
Hela riket	468	276	18	65	186	18	519	168	1,786	440	3,944

Kungl. Maj:ts proposition nr lA®.

Tabell 13. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—6 år.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (städer)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	l-ö år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	1	1	1	_	i	_	4
Uppsala.............	—	—	—	—	3	—	3
Södermanlands.......	1	38	—	—	—	—	39
Östergötlands........	—	—	1	i	40	—	42
Jönköpings..........	—	1	—	—	—	4	5
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.............	1	—	—	3	—	—	4
Gotlands............	—	—	—	■—	—	—	—
Blekinge............	—	—	—	—	10	i	11
Kristianstads........	5	—	—	—	46	—	Öl
Malmöhus...........	7	1	—	—	2	—	10
Hallands............	8	—	—	—	19	—	27
Göteborgs och Bohus.	3	—	—	—	—	—	3
Älvsborgs...........	—	—	—	—	7	—	7
Skaraborgs..........	—	—	—	—	1	—	1
Värmlands...........	—	1	—	—	—	—	1
Örebro..............	2	—	—	—	—	—	2
Västmanlands........	4	—	1	—	1	—	6
Kopparbergs.........	—	—	—	—	—	—	182
Gävleborgs..........	1	—	—	—	—	181
Västernorrlands......	—	5	6	22	36	1	70
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	33	47	9	26	166	187	468
Tabell 14.	Lägenheter med mark nu upplåten på 6	—10 år.
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (städer)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	4	2	1	8			15
Uppsala.............	—	—	—	—	14	—	14
Södermanlands.......	1	1	—	—	—	—	2
Östergötlands........	—	1	—	—	4	—	5
Jönköpings..........	1	—	—	—	—	—	1
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.............	—	2	—	—	—	—	2
Gotlands............	—	—	-_	—	—	—	—
Blekinge............	1	5	—	1	8	—	15
Kristianstads........	—	2	—	—	—	—	2
Malmöhus...........	1	11	—	—	—	—	12
Hallands............	1	—	1	—	1	4	7
Göteborgs och Bohus.	—	—	—	122	10	—	132
Älvsborgs...........	—	—	—	—	1	—	1
Skaraborgs..........	—	—	—	—	—	—	—
Värmlands...........	—	1	—	—	1	—	2
Örebro..............	1	1	—	—	1	—	3
Västmanlands........	43	4	—	—	—	—	47
Kopparbergs.........	—	1	1	—	—	—	2
Gävleborgs..........	8	6	—	—	—	—	14
Västernorrlands......	—	—	—	—	—	—	—
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	61	37	3	131	40	1 4	276

Kungl. Maj:ts proposition nr 14®.

Tabell lo. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

—........... — Län (städer)	Ur jord-ägarens innehav 1-5 år	Ur jord-ägarens innehav 6-10 år	Ur jord-ägarens innehav 11-15 år	Ur jord-ägarens innehav 16-20 år	Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o. däröver	Obekant	Summa
Stockholms..........
Uppsala.............	—	—	—	—	_.	_
Södermanlands....... Östergötlands........	i	—	—	—	—	—	1
Jönköpings..........	—	—	—	—	i	_	1
Kronobergs..........	—	_	—	—	_	_''	_
Kalmar.............	i	—	—	_	_.		1
Gotlands............	—	—	_	_	_
Blekinge............	i	—	i	—	_	i	3
Kristianstads........	—	4	_	_		i	5
Malmöhus...........	_	_	_	_
Hallands............	i	—	_	_	i		2
Göteborgs och Bohus.		—	—	_		_''
Älvsborgs...........	—	—	—	—	_	_	_
Skaraborgs..........	—	—	—	—	_		_
Värmlands...........	—	_	. -
Örebro..............	_	_	_	_	.	_ •
Västmanlands........	2	1	_	_	i		4
Kopparbergs.........	—	—	—	—
Gävleborgs..........	—	—	i	—	_		1
Västemorrlands......		—	_	_	_
Jämtlands...........	—	—	_	_	_
Västerbottens........	_	_	.	_	_
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	6	5	2	—	3	2	18

Tabell 16. Lägenheter med mark nu upplåten på 16—20 år.

Län (städer)	Ur jord-ägarens innehav 1-5 år	Ur jord-ägarens innehav 6-10 år	Ur jord-ägarens innehav 11-15 år	Ur jord-ägarens innehav 16-20 år	Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o. däröver	Obekant	Summa
Stockholms..........
Uppsala.............	—	—	—	_	_	_
Södermanlands.......	1	_	_	_			1
Östergötlands........	—	—	—	_	8	_	8
Jönköpings..........	—	—	—	—	1	_	1
Kronobergs..........	—	—	—	—		_
Kalmar.............	—	_	_	_	__
Gotlands............	—	_	_	_	_		_
Blekinge............	2	2	5	i	2	_	12
Kristianstads........	—	_	_	_
Malmöhus...........	—	._.	_	_
Hallands............	—	_	_	ii			11
Göteborgs och Bohus.	—	_	_		_
Älvsborgs...........	—	—	_	i	1	_	2
Skaraborgs..........	—	_	_	_		_
Värmlands...........	_	_
Örebro..............	_	_	_
V ästmanlands........	11	5	1	_			17
Kopparbergs.........	—	—			■	■
Gävleborgs..........	—	—	8	4	_		12
Västemorrlands......	—	_	_		1		1
Jämtlands...........	_	__
Västerbottens........	_	_	._.
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	14	7	14	17	13	—	65

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 77

Tabell 17. Lägenheter mod mark nu upplåten på 21—30 år.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (städer)	ägarens innehav	ägarens innohav	ägarens innehav	ägarens innehav	rena inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	_		1		2		3
Uppsala.............	—		—	—	—	—	—
Södermanlands.......	1		4	1	—	1	7
Östergötlands........	2	45	—	—	—	—	47
Jönköpings..........	—	—	—	—	1	—	1
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.............	1	—	—	—	—	—	1
Gotlands............	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge............	1	9	5	3	4	—	22
Kristianstads........	1	—	i	4	5	—	11
Malmöhus...........	—	2	—	—	3	—	5
Hallands............	10	1	i	i	—	1	14
Göteborgs och Bohus.	9	2	—	—	—	—	11
Älvsborgs...........	—	—	—	—	1	—	1
Skaraborgs..........	—	—	—	—	-■	—	—
Värmlands...........	—	—	% —	—	—	—	—
Örebro..............	—	—	—	—	—	—	—
Västmanlands____....	5	2	2	—	1	—	10
Kopparbergs.........	1	—	—	15	—	—	1
Gävleborgs..........	7	13	7	5	—	47
Västemorrlands......	—	—	—	—	—	—	—
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	1	1	3	—	—	5
Summa	38	75	22	27	22	2	186
Tabell 18.	Lägenheter med	mark nu upplåten på 31—40 år
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-
Län (städer)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	_		1	1	_		2
Uppsala.............	—	—	—	—	—	—	—
Södermanlands.......	—	—	—	1	—	—	1
Östergötlands........	—	—	—	—	i	—	1
Jönköpings..........	—	1	—	—	3	—	4
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
\| Kalmar.............	1	—	1	—	1	—	3
Gotlands............	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge............	—	1	1	—	—	—	2
Kristianstads........	—	—	—	—	—	—	—
Malmöhus...........	—	—	—	—	—	—	—
Hallands l...........	—	—	—	—	1	—	1
Göteborgs och Bohus.	—	—	—	—	—	—	—
Älvsborgs...........	—	—	—	—	—	—	—
Skaraborgs..........	—	—	—	—	—	—	—
Värmlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Örebro..............	—	—	—	—	—	—	—
Västmanlands........	—	—	1	—	—	—	1
1 Kopparbergs.........	_	—	—	—	—	—	—
1 Gävleborgs..........	2	—	—	—	—	1	3
\| Västemorrlands......	—	—	—	—	—	—	—
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	—	—
Summa	3	2	4	2	6	1	18

78 Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

Tabell 19. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

Län (städer)	Ur jord-ägarens innehav 1-5 år	Ur jord-ägarens innehav 6-10 år	Ur jord-ägarens innehav 11-15 år	Ur jord-ägarens innehav 16-20 år	Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o. däröver	Obekant	Summa
Stockholms..........				1	71	1	73
Uppsala.............	1	—		—	—	—	1
Södermanlands.......	2	i	5	4	16	—	28
Östergötlands........	1	18	2	2	19	—	42
Jönköpings..........	1	—	3	2	9	9	24
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.............	—	3	1	7	4	—	15
Gotlands............	—		—	—	—	—	—
Blekinge............	—	1	2	—	4	—	7
Kristianstads........	—	—	6	3	11	4	24
Malmöhus...........	—	1	—	3	7	—	11
Hallands............	1	—	—	—	—	—	1
Göteborgs och Bohus.	9	30	—	—	—	—	39
Älvsborgs...........	2	48	15	1	5	—	71
Skaraborgs..........	—	—	7	14	70	—	91
Värmlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Örebro..............	—	—	1	1	5	—	7
Västmanlands........	14	9	14	1	3	—	41
Kopparbergs.........	—	—	2	—	1	—	3
Gävleborgs..........	5	5	2	1	6	—	19
Västemorrlands......	—	—	1	—	17	—	18
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	—	—	2	2	—	4
Summa	36	116	61	42	250	14	519

Tabell 20. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

Län (städer)	Ur jord-ägarens innehav 1-5 år	Ur jord-ägarens innehav 6-10 år	Ur jord-ägarens innehav 11-15 år	Ur jord-ägarens innehav 16-20 år	Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o. däröver	Obekant	Summa
Stockholms..........	_		_	_	1	_	1
Uppsala.............	—	—	—	—	—	—	—
Södermanlands.......	3	—	2	3	2	—	10
Östergötlands........	—	—	—	2	22	1	25
Jönköpings..........	1	10	13	10	58	1	93
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.............	—	—	—	—	i	2	3
Gotlands............	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge............	—	—	—	—	—	—	—
Kristianstads........	—	—	—	—	—	—	—
Malmöhus...........	—	—	—	—	2	—	2
Hallands............	—	—	—	1	—	—	1
Göteborgs och Bohus.	—	—	—	—	—	—	—
Älvsborgs...........	—	—	—	—	4	—	4
Skaraborgs..........	—	—	1	1		—	2
Värmlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Örebro..............	—	—	—	—	—	—	—
V ästmanlands........	2	2	2	3	6	—	15
Kopparbergs.........	—	—	—	—	—	—	—
Gävleborgs..........	—	—	—	—	—	—	—
Västemorrlands......	—	—	—	—	1	5	6
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	—		—	—	6	6
Summa	6	12	18	20	97	15	168

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

Tabell 21. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-		—
Län (städer)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	_		_	1		4	5
Uppsala.............		—	—	—	8	15	23
Södermanlands.......			1	—	4	—	5
Östergötlands........	—	—	—	—	3	3	6
i Jönköpings..........	—	3	3	3	35	11	55
Kronobergs..........	—	—	—	—	2	—	2
Kalmar.............	2	5	7	6	27	28	75
\ Gotlands............	—	—	1	—	1	—	2
Blekinge............	i	—	—	2	5	2	10
Kristianstads........	—	—	1	—	23	—	24
Malmöhus...........	—	—	—	—	30	79	109
Hallands............	—	4	—	1	4	22	31
Göteborgs och Bohus.	—		—	37	1	207	245
Älvsborgs...........	—	—	—	—	11	54	54
Skaraborgs..........	—	3	3	3	13	33
Värmlands...........	12	2	—	2	1	4	21
Örebro..............	—	—	—	—	3	—	3
Västmanlands........	6	3	4	i	16	196	226
Kopparbergs.........	—	—	—	—	2	—	2
Gävleborgs.......... Västernorrlands......	Z	3	10	5	3 142	678 5	681 165
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens.........	—	—	1	—	3	5	9
Summa	21	23	31	61	324	1,326	1,786
Tabell 22. Lägenheter	om vilka ej är	känt huru de äro upplåtna.
	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jord-	Ur jordäga-	!
Län (städer)	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	ägarens innehav	rens inne-hav 21 år	Obekant	Summa
	1-5 år	6-10 år	11-15 år	16-20 år	o. däröver
Stockholms..........	_	_		—	—	11	11
Uppsala.............	—	—	—	—	—	—	—
Södermanlands.......	—	—	—	—	—	—	—
Östergötlands........	—	—	—	—	~Z	6	6
Jönköpings..........	—	—	—	—	3	16	19
Kronobergs..........	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.............	—	—	—	—	—	5	5
Gotlands............	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge............	—	—	—	—	—	—	i
Kristianstads........	—	—	—	—	—	1
Malmöhus...........	_	—	—	—	—	122	122
Hallands............	—	—	—	—	— .	12	12
Göteborgs och Bohus.	—	—	—	--	77	175	175
Älvsborgs...........	—	1	—	1	10	4	16
Skaraborgs..........	—	—	—	—	—	4	4
Värmlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Örebro..............	—	—	—	—	—	—
Västmanlands........	—	—	—	—	—	62	62
Kopparbergs.........	—	—	—	—	—	—	—
Gävleborgs..........	—	—	—	—	—		3
Västernorrlands......	—	—	—	—	1	2
Jämtlands...........	—	—	—	—	—	—	—
Västerbottens........	—	—	—	—		—	—
Norrbottens.........	—	—	—	—	—	4	4
Summa	_	1		1	14	424	440

Kung!,. Maj:ts proposition nr 142.

Reservationer inom jordkommissionen:

A) av C. Lindhagen.

Sedan jag i två framställningar i september 1920 till dels regeringen och
dels jordkommissionen sökt översiktligt angiva behovet av en effektiv jordreform
till förmån för innehavare av lägenheter med egna hus å annans grund i stället
för den nuvarande enligt min uppfattning i det stora hela verkningslösa obstruktiva
och på stridiga grundsatser byggda lagstiftningen, så har jag i motionerna
nr 82 och 83 inom första kammaren närmare utvecklat detta ämne samt
även till regeringen framburit det i dessa motioner innefattade definitiva förslaget.

Uti motionen nr 82 gives först en historisk överblick (sid. 1—12) över det
förberedande arbetet i ärendet och den slutligen åstadkomna lagstiftningen i
såväl expropriationslagen som ensittarlagen. Därefter lämnas en jämförelse
emellan och kritik av dessa båda lagar med sina motsägande grundsatser och
stora brister, de senare särskilt beträffande ensittarlagen (sid. 12—38). Slutligen
har (sid. 38—42) framställts åtskilliga yrkanden om ändring och tillägg
till de båda lagstiftningarna. Uti motionen nr 83, som remitterats till statsutskottet,
ha framlagts yrkanden om den genom de båda lagarna inledda jordreformens
finansiering. Det hade varit önskligt, att denna framställning kunnat
återgivas även här för att den måtte komma till synes även i lagutskottets
betänkande. Men då detta bleve för vidlyftigt, nödgas jag hänvisa till motionens
olika framställningar, över vilka till lättnad för återfinnandet vidfogats
motionen en innehållsförteckning (sid. 43). Beträffande jordkommissionens utlåtande
får jag därför med hänvisning till motionens motiveringar nu ytterligare
anföra allenast följande.

•

A. Beträffande lagen den 26 mars 1920.

1) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 12—13) och
i överensstämmelse med expropriationslagens motsvarande stadganden förordat,
att icke blott del av en fastighet utan även självständiga fastigheter må hunna
avlösas, såsom ock egnahemssakkunnige föreslogo.

2) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 13, 18) och i
överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att rätt att påkalla avlösning
skall äga rum, oavsett upplåtelsetidens längd. Den grundläggande hänsynen
är ju ock här, att en person och hans familj faktiskt på platsen skaffat sig
ett hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader.
Kommissionen har emellertid föreslagit, att, då avtal om nyttjanderätt
icke visas föreligga, skall för lösningsrätt marken i över fem år hava innehafts
av annan än jordägaren. Detta är igen en schablon, ett oklart och opåkallat undantag
enligt min mening. I denna punkt är jag således skiljaktig.

3) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 19—20) och i
överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att avlösningen må kunna
äga rum när som helst och ej behöva uppskjutas till besittningstidens slut. Därmed
är en av lagens kardinala brister avhjälpt.

4) Jordkommissionen har bibehållit villkoret om ett visst talförhållande mellan
markens och byggnadernas värde samt icke heller tillstyrkt motionärens alternativa
yrkande, att till byggnadernas värde även måtte läggas värdet av nytt -

Kungl. Majrts proposition nr lJ/2.

janderättshavarens jordförbättringar. Pa de i motionen anförda skid (sid. 18

-19) hemställes, alt detta talförhållande såsom godt,vekligt och ej av några
tvingande förhållanden påkallat måtte utgå.

5) Jordkommissionen har föreslagit, att rutten för stärbhusdelägare att vid
livstidsupplåtelsers utgång lösa fastigheten skall utsträckas till utgången av all
upplåtelse, som avses i lagen, men inskränker å andra sidan denna rätt till make,
bröstarvinge och adoptivbarn. Mot detta förslag har jag ej något att erinra dock
med någon tvekan, huruvida ej även syskon och syskons avkomling borde tillerkännas
lösningsrätt.

ti) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 29—,30) och
i överensstämmelse med expropriationslagen ej bibehållit gällande lags föreskrifter,
att nyttjanderättshavares rätt att få från markvärdet avdraga värdet av
egna jordförbättringar begränsas till den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Däremot har kommissionen ej biträtt motionärens förslag att, på sätt 1913 års
andra kammare ock beslöt, vid värdering av själva jorden, då den löses av nyttjanderättshavaren,
. måtte bestämmas, att hälften av jordvärdestegringen under
senaste tio åren. tillgodoräknas honom. Detta förslag vidhålles.

7) Jordkommissionen har bibehållit gällande föreskrift, att lösningsrätt ej
må göras gällande, då nyttjanderätten till marken förverkats. I motionen (sid.
40 mom. 4; motiv sid. 27 o. f.) har ifrågasatts ett visst hänsynstagande även i
detta fall till nyttjanderättshavaren. Detta yrkande vidhålles.

8) Jordkommissionen har i frågan om lösningsrätts olägenheter för jm-dägaren
med bifall till motionen förordat borttagande helt och hållet av någon jordägarens
rätt att lösa nyttjanderättshavarens hus — en rätt som står i uppenbar
strid med lagens syfte att värna om nyttjanderättshavarens hem — samt
även av den godtyckligt konstruerade gränsen av ett visst minimiavstånd från
jordägarens hus, tomt och trädgård såsom villkor för rätt till lösen.

Däremot bär kommissionen ej tillstyrkt motionens förslag (sid 40 mom. 5;
motiv sid. 20 o. f.) om skyldighet för jordägaren att, därest lösen ej får äga
rum, i stället lösa byggnaderna eller ock upplåta annat lämpligt område. Detta
förslag vidhålles.

. Enligt motionen skulle »synnerlig» olägenhet för jordägaren medföra lösningsrättens
förlust. Kommissionen åter föreslår i stället »avsevärd» olägenhet,
vilket är något mindre och mera svävande på samma gång. Motionens yrkande
vidhålles.

Det^gives nämligen åtskilliga sätt, på vilka en social lag, den må innehålla
hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan bliva verkningslös.
Formuleringen av vad som skall anses vara tillräcklig olägenhet för
jordägaren för att lösningsrätten skall upphävas erbjuder ett sådant äventyr.
Faran ligger i förrättningsmännens subjektiva omdöme om vad som är avsevärt
och benägenhet att lyssna till jordägarens invändningar. I synnerhet föreligger
en sådan fara, då såsom här den ledande förrättningsmannen skall vara en självskriven
person och icke en för tillfället uppletad kvalificerad bedömare.

Ännu värre ställer det sig, om, på sätt jordkommissionen år 1919 på förslag
av hr Wohlin i en hastig vändning beslöt, även ordet avsevärd borttages. Lägges
då därtill, såsom vid nämnda tillfälle jämväl föreslogs, hänvisningar till sådana
förhinder, som pläga i allmänhet från jordägares sida resas mot social
jordlagstiftning, måste lagens bristande effektivitet vara med visshet att motse,
sålunda ingav exempelvis uttrycket »intrång eller olägenhet för skogsskötsel»
farhågor, såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes skall bliva alldeles otilllämplig.
De flesta lägenheter lära väl befinna sig inom eller i närheten av någon
_ skog. För den, som sysslat åtskilligt, med jordfrågorna, är det väl bekant,
att ifrågasätta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas med de
invändningarna, att sadana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren, som

Bihang till riksdagens protokoll 1025. 1 samt. 118 höft. (Nr 142.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

har eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare, ävensom att dylik
avsöndring alltid är vansklig även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde,
när jordägaren ej längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj,
som på olovligt eller vårdslöst sätt for illa med den omgivande skogen. Den
av kommissionen år 1919 sålunda i anslutning till torpkommissionens förslag
föreslagna förändrade lydelsen av gällande lag lämnade just genom sin specifikation
och sättet för formuleringen fritt fält för förrättningsmännen att under
jordägarnas påtryckning avvisa en myckenhet ansökningar. Därigenom skulle
jordägaren dessutom beredas förmånen att vid upplåtelsens slut tilltvinga sig
byggnaderna för en ringa betalning. Riksdagen beslöt år 1920 på förslag av
lagutskottet i anledning av väckt motion lyckligtvis att antaga gällande lags
formulering i denna del.

Expropriationslagen innehåller ingen bestämmelse om att expropriation ej
får äga rum med hänsyn till olägenhet, som därav kan förorsakas jordägaren.
Det må ock härvid ej förglömmas, att lagen uppenbarligen avser endast sådana
fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta samtycke
eller varit en förutsättning i övrigt för nyttjanderättens upplåtelse. Vid
sådana upplåtelser har jordägaren givetvis tagit hänsyn till utväljandet av en
sådan plats, som ej vållar honom någon olägenhet. Upplåtelser från en jordägares
sida, som vålla honom olägenheter, äro högst osannolika,

I övrigt hänvisas i denna punkt till motionens motivering (sid. 20—27).

9) Jordkommissionen har med bifall till motionen ifrågasatt (motiv sid. 27
—28) bestämmelser, som skola till nyttjanderättshavarens förmån reglera även
sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla
jordägaren, för vilket fall enligt nu gällande lag lösningsrätt icke äger rum. Den
formulering, som av kommissionen i sådant avseende föreslagits, tar dock icke
hänsyn till att avtal om att hus skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren
utan lösen mer eller mindre kan vara och sannolikt i de flesta fall är ett
ockeravtal. Motionen vidhålles därför i den delen.

10) Jordkommissionen har ej tillstyrkt yrkandet i motionen (sid 39 punkt

3) 2; motiv sid. 31): »Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavare,
som övergått till jordägaren för lämnad hjälp, såsom till reparationsvirke
eller dylikt, eller föreligga eljest omständigheter, som jämlikt denna lags
grunder skäligen påkalla dess tillämplighet, oaktat lägenhet shav ar en formellt
ej är ägare till byggnaderna, må lösningsrätt till området jämte byggnader enligt
denna lag ävenledes äga rum.» Liksom man i denna lagstiftning, som närmast
avser bostadslägenheter, ansett sig skäligen kunna medtaga även en del
jordbrukslägenheter, synes mig än mer ej böra från lösningsrätt undantagas
sådana bostadslägenheter, varom i ovannämnda formulering sägs. Detta är i
full överensstämmelse med lagens grund och ett synnerligen tillåtligt lagande
efter lägligheten. Annars kommer lagen även i dessa, låt vara sannolikt fåtaliga,
fall att verka som en schablon och en orättvisa.

11) Jordkommissionen har tagit hänsyn till yrkandet i motionen (sid 41
punkt 7; motiv sid. 31—32), att lagen skall äga tillämpning även å område,
som ingår i tomtindelning samt i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. Redan nu
har, utan att den så kallade lagstiftaren reflekterat därå, ensittarlagen vunnit
tillämpning å område med sammanträngd befolkning, så snart blott ej nämnda
administrativa förfoganden där vunnit tillämpning. Ensittarlagen äger därför
tillämpning exempelvis på Mölle och Arilds fisklägen i Skåne, men kan i alla
fall ej därstädes få någon verkan, därför att upplåtelserna där ske i regel på
tio år i sänder. Det finnes ingen mening att utesluta denna tillämpning, om
administrativ tomtindelning tillkommer. Saken är densamma och behovet så
mycket större, som expropriationslagen visat sig fullständigt ineffektiv. Egna

Kungi. Majds proposition nr 1 Jt ,i.

lius på annans grund förekomma i regeln endast i smärre samhällen och trädgårdsstäder.
En mängd stationssamhällenvexempelvis do vars förhållande gåvo
första upphovet till ifrågavarande lagstiftning, skulle på detta sätt bliva berövade
dess fördelar.

12) Jordkommissionen har icke fästat något som helst avseende vid motionens
yrkande (sid. 41 punkt 8; motiv sid. 33—35), att till ensittarlagen måtte läggas
en paragraf så lydande: »Vad nyttjanderättshavaren enligt denna lag äger
iakttaga för inlösen av det jordområde, varå hans byggnader äro uppförda, kan,
där han det begär, ^övertagas och fullgöras av kronan, kommun eller municipalsamhällc
såsom malsman för honom i berörda avseende. Konungen äger meddela
närmare föreskrifter för denna verksamhet.»

Denna sociala lag, den må innehålla hur många formella anvisningar som
helst, kan dock i tillämpning, utom på sätt under punkt 8 härovan sägs, bliva
verkningslös även därigenom, att en vanlig liten medborgare utan juridiska kunskaper
och ekonomiska resurser ej kan bemästra alla former eller våga risken
av ett ovisst avgörande.. Det borde dessutom någon gång uppmärksammas, att
den verkan en sådan.social lagstiftning möjligen kan få just av nämnda omständighet
kommer att inskränka sig till de mera bemedlade av dem, som lagen
skulle hjälpa. Man kan därför fråga sig, när den tid kan komma, att man börjar
med att räcka en hjälpande hand främst åt dem, som stå hjälplösa, vilket
nog merendels är det stora flertalet.

liten ansats till en sådan förnimmelse finnes dock i de kungörelser, den
senaste av den 26 mars 1920, som utfärdats »angående bestridande i vissa’ fall
med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område m. m.» Enligt denna kungörelse skall en, säger en, person i
varje län förordnas av befallningshavanden för att lämna nyttjanderättshavare
biträde i ärenden angående lösningsrätt. Vidare skall vid på visst sätt styrkt
medellöshet befallningshavanden äga att av allmänna medel bestrida kostnaderna
för lantmätenförrättning, för fastställande av inlöst områdes avskiljande
och för löseskillmgs fördelning. Till dessa olika ändamål har på regeringens
förslag av riksdagen anslagits för hela riket 10,000, säger 10,000, kronor. D°etta
ma vara till fyllest för en lag, som icke kan få någon verkan. Men för en effektiv
lagstiftning bör man förstå, att dylika ansatser äro mycket otillräckliga.
Den i lagstiftningens och administrationens labyrinter bortkomne lille medborgen
behöver då en effektiv vägledning, och detta icke minst att föra talan vid
förrättningen gentemot den mäktigare jordägaren och inför de enväldiga förrättningsmännen
samt dessutom möjligheter att få den ekonomiska sidan av saken
ordnad på ett överkomligt sätt genom ett rimligt amorteringslån, ställt på
längre tids avbetalning.

Dessa oavvisliga krav för lagens effektivitet och hjälp i synnerhet åt de minst
bemedlade, kräva omsider ett det allmännas målsmanskap, när det begäres och
befinnes rimligt. Motionens yrkande i denna punkt förordas således fortfarande.

B. Beträffande expropriationslagen den 12 maj 1917 (1 § 7 mom, och

99—101 §§).

Det har i motionen ådagalagts, att denna lagstiftning alldeles förfelat sitt
ändamål, och ändock anser jordkommissionen, att den ej bör förorda någon åtgärd
i anledning därav. I sådant fall bör man väl angiva skälen därför och
eventuellt påkalla lagens upphävande.

o 13) I motionen har yrkats (sid 41 B 1; motiv sid. 31—32), att, på samma
gång det enskilda initiativet enligt ensittarlagen utsträckes till hela riket, så

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

skall även det allmänna initiativet enligt expropriationslagen utsträckas till
hela riket. Även i landskommuner kan det vara av intresse, att det allmänna
på en gång inskrider till förmån för alla eller åtskilliga ensittare inom kommunen
på annans grund. Det yrkas bifall till motionen.

14) I motionen har yrkats (sid. 41 punkt B 2; motiv sid. 35), att ett förtydligande
skall äga rum i syfte, att icke blott kommun och municipalsamhälle
utan även kronan äger påkalla expropriation i lagens syfte. Detta särskilt för
det fall, att kommunens eller municipalsamhällets majoritet ej kunnat förmås
inskrida, ehuru skäl därtill förefinnes. Möjligen kan redan gällande formulering
tolkas såsom innefattande en rätt i detta avseende för kronan, vartill även
ett yttrande i motiven för lagen ger anledning. Kronan har emellertid icke
på något sätt inrättat sig för en sådan tydligen välbehövlig uppgift. Och är
därför åtminstone en påstötning från riksdagen synnerligen befogad. Det förordas
bifall till motionen och en riksdagsskrivelse i antytt syfte på sätt under
C) 17 här nedan närmare påkallas.

15) I motionen har även tagits hänsyn till den lika viktiga angelägenheten
att bereda tomtmark för framtida behov av nya egna hem, där sådan mark oskäligen
undanhålles landets befolkning (yrk. sid. 41 B 3; motiv sid. 35—38).
Ifrågavarande jordreform till förmån för egna hemmen blir eljest endast halvgången.
Riksdagsskrivelsen av år 1907 förutsätter expropriation även för sådant
ändamål och regeringspropositionen 1918 diskuterade saken och erkände
dess vikt, ehuru den till sist avstod från handling. Lagen om fastighetsbildning
i stad innehåller ej tillräckliga bestämmelser och den bereder i varje händelse ej
utvägar för att skaffa tomtmark på landet från stora jordpossessioner, som vägra
sin medverkan till det nödvändiga. Genom lagens utbyggning med omtanke
även för framtida behov bortfaller ock kommissionens hemställan, att efter förebild
av gällande ensittarlag även den reviderade ensittarlagen endast skall avse
hus, som funnos uppförda den 1 januari 1921. (Jfr motionens motivering.)
Det hemställes alltså om bifall till motionen.

16) I motionen har yrkats (sid. 42 punkt 4; motiv sid. 29—30), att vid uppskattning
enligt expropriationslagen av jordlösen hänsyn icke får tagas till mer
än hälften av jordvärdestegring under de senaste tio åren (jfr ovan nr 7). Det
yrkas bifall till motionen även i denna del.

Rätteligen skulle i detta sammanhang påyrkats, att i detta fall sådan förenkling
skedde i formerna för jordlösens bestämmande, som påyrkats uti det
lagförslag, vilket framburits i motionen nr 84 år 1921 inom första kammaren.
Detta bortglömdes vid motionens författande, men lagutskottet är oförhindrat
att upptaga frågan.

C, Beträffande det allmännas ingripande för effektivt genomförande av

ifrågavarande jordreform.

17) I motionen har därutinnan yrkats (sid. 42 punkt D; motiv sid. 33—35),
att regeringen måtte anmodas »att, med stöd av det i expropriationslagen redan
givna och i ensittarlagen nu jämväl enligt riksdagens beslut erhållna bemyndigande,
måtte ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet och
inspekterandet av ifrågavarande jordreform utan även på det sätt, som i motiven
ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna kännedom en berättelse med
praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning».
Detta yrkande vidhålles högeligen.

Kung!. Maj ds proposition nr Ut2.

I). Lagarnas finansiering.

18) I motionen nr 82 (motiv sid. 32—33) har framhållits nödvändigheten av
att finansiera den påbörjade jordreformen för frigörelse av de hundratusenden
jordbruks- och bostadslägenheterna (hemmen) med egna hus å annans grund
(expropriations- och ensittarlagarna).

Uti motionen nr 83 har föreslagits anslag för åren 1921 och 1922 till det mest
brådskande ändamålet eller att anskaffa lånemedel för att kunna skydda de
många lägenhetshavare, vilkas nyttjanderättskontrakt utgå åren 1921 och 1922,
ävensom lägenhetshavare, som sitta löst på obestämd tid och hotas att bliva uppsagda
under nämnda två år.

Denna senare motion är visserligen hänvisad till jordbruksutskottet, men sammanhänger
intimt med motionen nr 82. Frågan borde därför rätteligen behandlas
av sammansatt jordbruks- och lagutskott såsom ock skett med den vid riksdagen
väckta frågan om avlösning av ströängarna i lappmarken. Jordkommissionen
har i varje fall haft anledning att yttra sig även om motionen nr 83.
Då så ej skett återstår för mig att åtminstone för min del erinra om det intima
sammanhanget mellan de båda motionerna och påyrka frågans lösning effektivt.

Det gives^ nämligen åtskilliga sätt, på vilka denna sociala lag, den må innehålla
hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan bliva
verkningslös. Ett sådant sätt är, utöver dem som ovan i punkterna 8 och 12
omförmälas, ett förbiseende av nödvändigheten av den ifrågavarande stora jordreformens
finansiering.

B) av O. Olsson.

Lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område har undergått omarbetning under år 1920. Att redan
nu ånyo företaga en bearbetning av sagda lag synes mig vara mindre tillrådligt
eller lämpligt utan torde enligt min mening med de ändringar däri, som kunna
visa sig vara av ett verkligt behov påkallade, böra anstå, till dess kommissionen
hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess
helhet och framlägga definitivt förslag härutinnan. Fara torde eljest föreligga
att i anledning av sistnämnda förslag ändringar i den s. k. ensittarlagen ånyo
måste vidtagas.

Vidare vill jag i fråga om det av kommissionens majoritet förordade lagförslaget
framhålla, att en tillämpning därav skulle i många fall medföra en fastighetsbildning,
såväl för den utbrutna delen som för den återstående stamfastigheten,
vilken komme att stå i direkt strid mot de principer för en sund och för
framtiden gagnelig fastighetsbildning, som kommit till uttryck i det av jordstyckningskommissionen
framlagda betänkandet, i vars utarbetande jag deltagit.
Med mindre de principer för jorddelning, som däri uttalas, bliva lagfästa,
torde en så långt gående friköpning, som förevarande förslag innebär, icke utan
största risker kunna ske.

På nu anförda skäl får jag för min del avstyrka, att det av kommissionens
majoritet förordade förslaget blir upphöjt till lag, och har jag med den mening,
som jag sålunda hyser, icke ansett mig böra ingå på närmare granskning av förr
slagets olika detaljer.

C) av N. Wohlin.

Då jordkommissionen den 7 mars 1919 avlät skrivelse till chefen för justitiedepartementet
med förslag till vissa ändringar i lagen den 28 juni 1918 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet om -

Kungl. Maj ds proposition nr 1J+2.

råde (den s. k. ensittarlagen), gav jag till kommissionens protokoll samma dag
(intagit i Kungl. Maj:ts proposition nr 385 till 1919 års lagtima riksdag-) uttryck
för någon tveksamhet med avseende å sagda förslag till lagändringar. Jag
framhöll sålunda bl. a., att frågan om lösningsrätt för ägare till byggnader å
ofri grund utgjorde en mindre del av den större frågan om en mera omfattande
friköpningslagstiftning och att det framdeles skulle bliva nödvändigt att bringa
den förstnämnda speciallagstiftningen i överensstämmelse med de allmänna
grundsatser, som borde komma till tillämpning vid den senare mera vidsträckta
lagstiftningen. I sammanhang härmed påpekade jag flera stadgande!! i den av
kommissionen förordade reviderade ensittarlagen, vilka för vinnande av sagda
enhetlighet och konsekvens sannolikt skulle komma att behöva väsentligt omarbetas,
om ej helt upphävas, för att ersättas med i den allmännare friköpningslagstiftningen
ingående nya bestämmelser. Bl. a. framhöll jag såsom osannolikt,
att en lösningsrätt för vissa grupper av arrendatorer och torpare skulle
komma att göras beroende av det förbehåll, att vidkommande jordområden över
tjugu år i följd innehafts av annan än ägare, samt att det vore ovisst, om jordkommissionen
komme att föreslå att lösningsrätten för arrendatorer och torpare
först skulle inträda vid nyttjanderättsavtalens utgång. Efter att hava berört
vissa punkter i det av jordkommissionen då framlagda lagförslaget förklarade
jag mig emellertid, oaktat de uttalade betänkligheterna, icke vilja för min del
motsätta mig samma lagförslags framläggande, enär jag delade kommissionens
uppfattning om ensittarlagens bristande effektivitet i dess dåvarande lydelse
och gillade de viktigaste ändringar, som blivit föreslagna. Man borde, tilläde
jag, icke overksamt åse, huru under den tid, som komme att förflyta till dess
att den allmännare friköpningslagstiftningen förverkligades, ytterligare ett antal
lägenheter å ofri grund i följd av en uppenbart otillfredsställande lagstiftning
återfölle till jordägarna och försvunne såsom egna hem.

I anledning av jordkommissionens nu omförmälda skrivelse avlät Kungl.
Maj:t proposition till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,
vilken proposition icke av riksdagen bifölls. Sedan emellertid Kungl.
proposition i samma ämne avlåtits till 1920 års riksdag, godkändes denna proposition
av riksdagen och utkom i anslutning härtill den nu gällande lagen den
26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. Med avseende å de delar, vari jordkommissionen i
sin skrivelse den 7 mars 1919 föreslog ändringar i den då gällande ensittarlagen,
samt den punkt, vari Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag och lagen
den 26 mars 1920 väsentligen skilde sig från jordkommissionens förenämnda
förslag, hänvisas till historiken i jordkommissionens härvarande skrivelse.

Då fråga nu blivit väckt om ytterligare en revision av ensittarlagen, så
kan jag visserligen icke underlåta att giva uttryck åt samma synpunkter i
fråga om sammanhanget mellan den förevarande lagstiftningen och en eventuell
allmännare friköpningslagstiftning, vilka jag anförde till jordkommissionens
protokoll den 7 mars 1919. Det hade obestridligen varit lyckligast, om
den nu föreslagna revisionen av ensittarlagen hade kommit till stånd samtidigt
med genomförandet av den allmännare friköpningslagstiftningen. I sådan händelse
hade möjligheter förefunnits till att överblicka och i ett sammanhang taga
ståndpunkt till frågan om friköpning av under nyttjanderätt innehavda områden
i denna frågas hela vidd och endast i sådant fall hade garantier vunnits för
ernående av full enhetlighet och konsekvens på detta viktiga område av den
sociala jordlagstiftningen. Med hänsyn härtill måste jag givetvis förstå och
respektera uppfattningen, att med den av jordkommissionen nu tillstyrkta förnyade
revisionen av ensittarlagen borde anstå, intill dess att jordkommissionen
blir i tillfälle att framlägga sina utredningar och förslag till allmännare friköp -

Kungl. Maj:ts proposition nr

ningslagstiftning och dessa förslag hinna bliva i vederbörlig ordning granskade
och slutbehandlade. Avseende bör även fästas därpå, att det av jordkommissionen
nu framlagda förslaget till ny lagstiftning i fråga om lägenheter på ofri
grund föranletts av inom riksdagen väckt motion och, därest det eventuellt
skulle bliva av riksdagen bifallet, icke dessförinnan kommer att remitteras till
vederbörande myndigheter för yttrandens avgivande.

Då jag, oaktat dessa betänkligheter, har funnit mig böra i vissa delar biträda
det här framlagda förslaget, har detta i första rummet berott på likartat
skäl, som var för mig bestämmande, när jag biträdde jordkommissionens förslag
den 7 mars 1919, nämligen att lagstiftningen även i dess nuvarande form visat
sig vara i väsentliga delar mindre effektiv för sitt syfte. Dels måste jag fortfarande
vidhålla uppfattningen, att det vid upplåtelser på viss tid icke kommer
an på huruvida slutna upplåtelseavtal på samma tid föreligga, utan på huruvida
det upplåtna markområdet under sagda tid varit ur jordägarens besittning.
Jag kan m. a. o. icke frångå den uppfattning på förevarande punkt, som jordkommissionen
enhälligt intog i mars 1919, men som icke lades till grund för
Kungl. Maj:ts propositioner vid 1919 och 1920 årens riksdagar och som icke
funnit Tittryck i den nu gällande lagen. Härtill kommer emellertid vidare, att
jag icke kan annat än dela jordkommissionens här utvecklade mening, att den
nu stadgade upplåtelsetiden av tjugu år i själva verket är villkorligt vald och
att bestämmelsen härom, utan att betingas av några hållbara jordbruksekenomiska
eller andra skäl, från lösningsrätt utestänger ett icke ringa antal ägare av
hus på ofri grund, vilkas överförande till jordägare är ur social synpunkt lika
önskvärt som beredandet av friköpningsrätt åt husägare i motsvarande ställning,
vilkas markområden längre tid varit ur jordägarnas besittning. I denna del
instämmer jag i vad jordkommissionen anför i sin förevarande skrivelse. Dels
slutligen har jag liksom jordkommissionen den åsikten, att friköpningsrätt bör
kunna inträda utan avvaktan på kontraktens utlöpande och instämmer jämväl
i denna del i jordkommissionens föreliggande uttalanden. Det var också i första
rummet dessa båda punkter, som jag hade i tankarna, när jag under debatten i
första kammaren om förevarande fråga den 10 mars 1920 förklarade mig i
själva verket i vissa punkter av ensittarlagens 1 § vilja gå längre än Kungl.
Maj:t hade gjort i den dåvarande propositionen.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört om sammanhanget mellan förevarande
lagstiftning och en allmännare friköpningslagstiftning har jag givetvis övervägt,
huruvida de nu omberörda, av jordkommissionen föreslagna ändringarna i
den gällande ensittarlagen skulle kunna i någon mån föregripa den ståndpunkt,
som jag kommer att intaga till ett eventuellt framtida förslag om friköpningsrätt
för vissa grupper av nyttjanderättshavare, vilka icke själva äga husen.
Jag har emellertid, i viss anslutning till mina anmärkningar till kommissionens
protokoll den 7 mars 1919, funnit att så icke kan bliva förhållandet.
En friköpningsrätt för brukare av jord, vilka icke heller äga därå uppförda
hus, måste visserligen enligt mitt förmenande omgärdas med starka garantier
av annan art, nämligen så att friköpningsrätt icke tillerkännes brukare
av jordområden, vilkas frånskiljande från huvudfastigheterna kunna lända
dessa fastigheters jordbruk eller skogsbruk till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare,
av vilkas arbetsprestationer huvud fastigheternas ekonomiska
ställning är väsentligt beroende. Det blir på dessa båda punkter, som inskränkningar
i en framtida rätt till friköpning framför allt bliva behövliga, och det är
härmed förenade spörsmål ävensom frågorna om vidkommande brukningsdelars
lämplighet såsom självägda jordbruk, behovet av mulbctesmark och skogsfångst
m. m., vilka framför allt kräva ingående utredningar och omsorgsfullt
övervägande. Däremot kan jag icke tänka mig. att i ett framtida förslag
till friköpningslagstiftning beträffande arrendegårdar, utgårdar, större torp

Kungl. Maj ds proposition nr 1^2.

etc. under bolagsdomäner, fideikommiss och andra större godskomplexer rätten
till friköpning bör göras beroende av om nyttjanderättshavarens mark underminst
tjugu år varit undandragen jordägarens självförvaltning, och jag tänker
mig icke heller, sedan jag under de gångna åren övervägt frågan, att friköpningsrätt
skall inträda först vid upplåtelsetidens utgång. För min del anser
jag således icke, att sammanhanget mellan förevarande lagstiftning och en allmännare
friköpningslagstiftning sönderbrytes genom nu omberörda, av jordkommissionen
här tillstyrkta ändringar i den gällande ensittarlagen.

_ Även om man emellertid i detta hänseende hyser en motsatt uppfattning,
vilket jag väl förstår kan vara fallet, torde dock den här föreliggande frågan
om rätt för innehavare av hus å ofri grund att inlösa marken utgöra ett ganska
starkt avgränsat område för lagstiftningen. Detta framgår redan därav, att
statsmakterna sedan flera år upptagit denna fråga till särskild behandling och
här vidtagit särskilda lagstiftningsåtgärder. Denna kategori av lägenheter är
också av väsentligt annan karaktär än vanliga arrendegårdar och torp, där
jordägaren även äger husen. De förra äro i regel bostadslägenheter med antingen
endast tomtområde eller ock något mindre, för självständiga jordbruk
sällan tillräckligt, jordområde. Några överväganden, huruvida dessa lägenheter
kunna bestå såsom självständiga jordbruk, äro sålunda obehövliga, och någon
särskild tanke på att åt dem tillförsäkra mulbete, skogsfångst och andra sådana
rättigheter behöver i regel icke finnas. Ej heller bruka innehavarna av sådana
lägenheter på ofri grund utgöra avgälden för jorden i form av arbetsprcsta
tioner, som äro för huvudfastigheterna av nämnvärd betydelse. Det förefaller
mig sålunda som kunda man, om det även icke är ur alla synpunkter det lyckligaste,
liksom hittills skett träffa särskilda lagstiftningsåtgärder för ifrågakommande
lägenheter, utan att därmed binda sig i fråga om en senare eventuell
friköpningslagstiftning för brukare av jordområden, vilka varken äga
marken eller de därå uppförda byggnaderna.

År jag sålunda enig med kommissionens majoritet beträffande de viktigaste
ändringarna i ensittarlagens 1 §, så nödgas jag emellertid reservera mig mot
majoritetens ståndpunkt i tvenne andra punkter av betydelse.

Den nu gällande ensittarlagen är, såsom kommissionen i förevarande skrivelse
anför, icke tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning, ej heller mark i
samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser. På av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta
mot att utsträcka lagens tillämplighetsområde till mark. för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår
i tomtindelning, men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall
göras tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen till
stöd för sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag icke bärande
och vill dessutom erinra därom, att ensittarlagens utsträckning till att
gälla mark, som ingår i tomtindelning, såväl torde strida mot de grundtankar,
som från början varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings förespråkare,
som även medföra flera för ifrågavarande samhällen icke förutsedda konsekvenser.
Man har med ensittarlagen åsyftat att rädda en mängd på landsbygden
förefintliga egna hem på ofri grund, med utgångspunkt från att den jord,
varom i sådant fall är fråga, i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som
för andra personer än nyttjanderättshavaren. Mark åter, som ingår i tomtindelning,
ligger ofta på platser med högre jordvärden och det synes, ej minst med
hänsyn till möjlig spekulation, mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning
av den förevarande lagstiftningens tillämpningsområde, tillerkänna
ägare till hus å sådan mark expropriationsrätt till densamma. Jag är dessutom
icke i tillfälle att överblicka följderna av en sådan expropriationsrätt med hänsyn
till stadsplaner m. m., förutom att vissa bestämmelser i 2 § av kommis -

Kungl. Maj.is proposition nr Ut2. 89

sionsmajoritetens lagförslag förefalla mig invecklade och ur vissa synpunkter
äventyrliga.

Den andra huvudpunkt, vari jag är skiljaktig gentemot kommissionens majoritet,
har avseende å bestämmelserna i 3 § av majoritetens lagförslag. Jag
erinrar härvid därom, att jordkommissionen i sitt förslag till reviderad ensittarlag
av den 7 mars 1919 med alla röster utom en förordade en närmare precisering
av de förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda lösningsrätt
för jordägaren till nyttjanderättshavarens byggnader, och kommissionen följde
därvid den formulering, som den s. k. torpkommissionen på sin tid i detta hänseende
använde. Ifrågavarande formulering, som nu är av betydelse som garanti
mot att lösningsrätt tillerkännes nyttjanderättshavare, när markområdenas frånskiljande
skulle bliva till olägenhet och skada för huvudfastighetema, upptogs
av Kungl. Maj:t i propositionerna till 1919 och 1920 årens riksdagar, men ändrades
av andra lagutskottet vid sistnämnda riksdag i en riktning, som gör garantien
i fråga avsevärt svagare, och riksdagen följde på denna punkt utskottet,
ehuruväl inom första kammaren en stark minoritet röstade för den av Kungl.
Maj.-t föreslagna formuleringen. Var den av Kungl. Maj:t då föreslagna formuleringen
enligt min uppfattning lämpligare än den av riksdagen godkända,
så måste jag givetvis anse det såsom ännu viktigare att nu förorda den förra,
eftersom lösningsrätten i flera andra hänseenden föreslås väsentligen utvidgad.
I detta sammanhang bör uppmärksamheten även fästas därpå, att den s. k. jordstyckningskommissionen,
vars förslag till lag om delning av jord å landet för
närvarande är föremål för granskning inom justitiedepartementet, föreslagit åtgärder
med syfte att åvägabringa effektiva garantier mot olämplig delning av
jord och att man, därest sagda kommissions förslag uti i huvudsak oförändrad
form framdeles upphöjes till lag, torde få anpassa föreskrifterna i föreliggande
3 § så, att de icke komma i strid med den blivande nya skiftesstadgans bestämmelser.
Såvitt jag kan döma, närmar sig den formulering, som jag här förordar,
mera grundtankarna i sagda förslag till ny skiftesstadga än den av kommissionsmajoriteten
här föreslagna.

En tredje mindre viktig punkt, vari jag är av olika åsikt mot kommissionens
majoritet, gäller det i lagförslagets 1 § förekommande datum. Kommissionsmajoriteten
föreslår att detta datum, som i gällande lag är den 1 januari 1919,
ändras till den 1 januari 1921. Det synes mig mindre lämpligt att gång efter
annan, när ensittarlagen revideras, framflytta sagda datum, och jag föreslår
alltså bibehållande av det nu gällande. Kommissionsmajoriteten har ej heller
enligt min uppfattning kunnat påvisa några nämnvärda olägenheter av att bibehålla
nu gällande datum.

Med anledning av vad jag sålunda anfört anser jag, att jordkommissionen bort
hos riksdagens andra lagutskott förorda följande

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

1 §.

= 1 § i kommissionsmajoritetens förslag utom att det på två ställen i paragrafen
förekommande årtalet 1921 ändras till 1919.

2 §.

Lösningsrätt må icke äga rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad.

Kungl. May.ts proposition nr l-i-2.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den 1 januari
1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nyttjanderättshavaren göres
gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd
än tvåhundra meter från området, eller området eljest har sådant läge i
förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig anläggning
eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk,
skogsskötsel eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten.

3 §.

= 4 § i kommissionsmajoritetens förslag.

4 §.

= 5 § i kommissionsmajoritetens förslag.

5 §•

= 6 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom- att hänvisningen till 17 § utbytes
mot hänvisning till 16 §.

6 §.

= 7 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes
mot hänvisning till 5 §.

7 §•

— 8 § i kommissionsmajoritetens förslag.

8 §.

— 9 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 § utbytes
mot hänvisning till 2 §.

9 §.

= 10 § i kommissionsmajoritetens förslag.

10 §.

= 11 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 12
och 13 §§ utbytas mot resp. 11 och 12 §§.

11 §.

= 12 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 11
och 3 §§ utbytas mot resp. 10 och 2 §§.

. 12 §.

= 13 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 14 §
utbytas mot 13 §.

13 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet, skall i
den ordning nedan sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
må meddelas.

Efterföljande stycken av paragrafen = motsvarande stycken i 14 § av kommissionsmajoritetens
förslag, utom att hänvisningen till 7 § utbytes mot 6 §.

14 §.

= 15 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 14
och 7 §§ utbytas mot resp. 13 och 6 §§.

15 §.

= 16 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 § utbytes
mot 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 h2.

ill

bytes

16 §.

17 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 § utmot
2 §.

17 §.

18 § i kommissionsmajoritetens förslag.

= 19

18 §.

i kommissionsmajoritetens förslag.

19 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande område, som tillhör
kronan eller ingår i tomtindelning.

Övergångsbestämmelserna.

= övergångsbestämmelserna i kommissionsmajoritetens förslag.

Kung!. Mai ds proposition nr 142.

Bilaga.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen
att till andra lagutskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet
remitterade motioner, bland dem motionerna nr 82 i första kammaren av hr Lindhagen
om en effektiv jordreform till förmån för innehavare av lägenheter med
egna hus å annans grund m. m., nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg
om ändrad lydelse av 1 § i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, samt nr 212 i andra kammarm
av hr Ericsson i Arboga om utsträckning av nämnda lag till att avse
vissa områden i Arboga stad m. m. I anledning härav får kommissionen anföra
följande.

Kommissionen har i anledning av dels en av hr Lindhagen den 4 september
1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, vilken för yttrande remitterats till
kommissionen, och dels ovannämnda motioner utarbetat bilagda förslag till
revision av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttj ander ätt upplåtet område, vilket förslag jämte reservationer härmed överlämnas.
Med detta förslag få anses behandlade de ändringsyrkanden i fråga om
sagda lag, vilka framställts i motionen nr 82 under A, samt i motionerna nr 124
och 212. I fråga om motionen nr 212 torde det icke hava varit avsett, att kommissionen
skulle avgiva yttrande i annat hänsende än såvitt anginge frågan om
friköpningslagens eventuella tillämplighet inom stadsområden i allmänhet.

De i motionen nr 82 under B framställda yrkandena om vissa angivna ändringar
i expropriationslagen har kommissionen icke ansett sig böra biträda.
Därest den utvidgning av den enskildes rätt till friköpning och den förenkling
av lösnipgsförfarandet, som kommissionen föreslagit, vinner godkännande, torde
på ett nöjaktigt sätt bliva sörjt för att, såvitt på lagstiftningen ankommer, möjlighet
föreligger för lägenhetsinnehavarna med egna hus på annans mark att friköpa
marken. Kör lägenhetsinnehavare, som vill utöva lösningsrätt, är genom
kungörelsen den 26 mars 1920 (S. F. S. nr 133) om bestridande i vissa fall med
allmänna^ medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet
område, m. in., möjlighet redan beredd att erhålla biträde i ärende angående
lösningsrätt, varjämte enligt samma kungörelse kostnad för lantmäteriförrättning
m. m. må, bestridas av allmänna medel, därest lägenhetsinnehavaren icke
äger tillgång till gäldande av kostnaden eller efter dess utgivande skulle sakna
medel för eget och sin familjs uppehälle. Vid dessa förhållanden har det synts
kommissionen icke föreligga behov av att, på sätt hr Lindhagen under Bl)
yrkat, utvidga den i expropriationslagens 1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt
att avse varje ort, där friköpningslagen äger tillämpning.

I anledning av yrkandet under B 3) vill kommissionen erinra, att lagen den
12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad medger rätt till expropriation av
obebyggd tomtmark, som är för samhällets utveckling oundgängligen erforderlig
och icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Beträffande yrkandet under B 4) hänvisas till vad som anförts vid 9 § i kommissionens
förslag till reviderad friköpningslag.

Vidkommande slutligen hr Lindhagens yrkanden i motionen nr 82 under B
anser kommissionen något målsmanskap genom staten för tillämpning av fri -

Kungl. Maj ds proposition nr 1 Jt2.

köpningslagen icke erforderligt. Däremot synes det önskvilrt, att lämpliga anordningar
vidtagas för bringande till vederbörandes kännedom av friköpningslagens
bestämmelser ävensom av föreskrifterna om förordnande av biträde i ärenden
angående lösningsrätt och om bestridandet i vissa fall med statsmedel av
kostnader för lantmäteriförättning m. m. Att härom intaga något stadgande
i friköpningslagen torde ej vara erforderligt, utan synes syftemålet kunna ernås
genom särskild framställning därutinnan hos Kungl. Maj:t.

Av förarbetena till gällande expropriationslag framgår, att man tänkt sig,
att staten skulle kunna träda emellan för realiserande av den i expropriationslagens
1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt. Därest svårigheter av ett
eller annat slag skulle möta att genom samhällets egen försorg åstadkomma sådan
expropriation, torde följaktligen hinder icke möta för de av saken intresserade
att påkalla statens medverkan för genomförande av expropriation. På grund
härav anser kommissionen några, åtgärder av det slag, som åsyftas i sistnämnda
yrkande icke vara erforderliga i fråga- om expropriationslagen.

I ärendets avgörande hava kommissionens samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 28 april 1921.

På jordkommissionens vägnar:
J. HANSSON.

S. Ekberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2.

Bilaga C.

Yttranden

avgivna med anledning av jordkommissionens förslag till lag om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

och ej upptagna i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

den 3 mars 1922.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Att en lagstiftning, som kommit till stånd
år 1918 och år 1920 genomgått en icke oväsentlig revision, nu åter blivit föremål
för omfattande ändringsförslag, kan ej undgå att i och för sig väcka någon
betänksamhet. Då det emellertid här gäller ett område, där man måste pröva sig
fram för att komma till bestämmelser, som motsvara det med lagstiftningen avsedda
syftet, och då efter tillkomsten av 1920 års lag jordkommissionen föranstaltat
vissa undersökningar rörande här ifrågavarande upplåtelser, vilka undersökningar
onekligen lämnat en del nytt material, vill länsstyrelsen icke motsätta
sig att frågan ånyo upptages till prövning.

Av den genom kommissionen åvägabragta utredningen synes framgå, att nu
gällande bestämmelser, enligt vilka friköpningsrätt icke är medgiven i sådana
fall, då avtal om upplåtelse på tjugu år eller därunder föreligger, icke kan anses
tillfredsställande. Om, såsom kommissionen gör gällande, ett synnerligen stort
flertal av de lägenheter, som nu angivas vara upplåtna på viss tid intill tjugu
ar faktiskt vant ur jordägarens besittning i över tjugu år, torde kommissionen
hava skäl för sin uppfattning, att sådana upplåtelser icke kunna anses såsom
tillfälliga i den meningen, att de böra utestänga från friköpningsrätt. Länsstyrelsen
anser, att dylika fall böra likställas med upplåtelser på tid över tjugu
år. Vad angår den mängd upplåtelser, vilka i kommissionens utredning rubricerats
såsom gjorda på obestämd tid, anser kommissionen det vara troligt, att i
flertalet fall likväl muntlig överenskommelse föreligger om visst årligt arrende,
vilket skulle föranleda, att även dessa upplåtelser såsom gjorda på viss tid, ett
år, äro undantagna från friköpningsrätt, men finner sig samtidigt kunna konstatera,
att även här ifrågavarande lägenheter i mycket stort antal varit ur jordägarens
besittning under en tid överstigande tjugu år. Om så är förhållandet,
utgör detta tydligen ytterligare ett starkt skäl för en lagändring i nyss angiven
riktning.

Vad sålunda anförts synes peka på ett upptagande av jordkommissionens
tidigare, år 1919 avgivna förslag, att friköpningsrätt måtte vid upplåtelse på viss
tid medgivas, så snart det upplåtna området i mer än tjugu år innehafts av annan
än jordägaren, oberoende av den för närvarande stadgade upplåtelsetiden. En
sådan bestämmelse skulle enligt länsstyrelsens mening också stå i god överensstämmelse
med vad som redan nu är -— genom 2 § i 1920 års lag — stadgat om
friköpningsrätt för sådana fall, då upplåtelseavtal för livstid eller viss tid icke
visas föreligga, men lägenheten redan mer än tjugu år innehafts av annan än
jordägaren.

Kommissionen har emellertid, såsom ovan är omnämnt, nu gått betydligt längre

K inuti. Maj ds proposition nr 1 Jt2.

än 1919 ocli föreslår — under förutsättningar i övrigt, som i detta sammanhang
kunna lämnas å sido — friköpningsrätt dels för varje nyttjanderättsinnehavare,
oberoende av nyttjanderättsavtalets tidslängd, dels i sådana fall, då avtal
om nyttjanderätt icke visas föreligga, om marken sedan mer än fem år innehafts
av annan än jordägaren. Länsstyrelsen kan icke finna, att kommissionen tillräckligt
motiverat en så långt gående utsträckning av friköpsrätten. Den statistiska
utredningen och kommissionens egen kommentar därav synes tvärtom,
på sätt nyss framhållits, giva vid handen, att det socialpolitiska syfte, som avsetts
med ifrågavarande lagstiftning, väsentligen skulle tillgodoses genom det
förutnämnda förslaget av år 1919. Det må vara att, såsom kommissionen framhåller,
varje visst tidsmått för upplåtelse såsom villkor för friköpningsrätt måste
innebära en godtycklighet. Hela lagstiftningen om friköpningsrätten har dock
hitintills varit byggd på den förutsättningen, att ett sådant villkor ansetts erforderligt
för att icke kränka jordägarens rätt. Om upplåtelse endast skett på
mycket kort tid, och om det upplåtna området icke förut under längre tid varit
ur jordägarens besittning, kan sådan upplåtelse innebära ett fullt avsiktligt förbehåll
från jordägarens sida, vilket lagstiftaren näppeligen bör utan vidare åsidosätta.
I all synnerhet skulle ett sådant åsidosättande te sig betänkligt i sådana
fall, då upplåtelsen skett efter tillkomsten av 1918, respektive 1920 års lagstiftning
och sålunda den korta upplåtelsetiden kan antagas vara tillkommen i direkt
syfte att uppåtelsen ej skall falla under denna lagstiftning. Det kan också vara
anledning att befara, att därest kommissionens nu framlagda förslag bleve genomfört,
detta skulle verka förhindrande gentemot fortsatta upplåtelser, vilket
uppenbarligen icke kan anses överensstämma med hela denna lagstiftnings allmänna
ändamål. Slutligen må erinras, att vid frågans behandling under 1920 års
riksdag även de yrkanden, som gingo ut på en utsträckning av den då föreslagna
friköpningsrätten, bibehöllo villkoret om viss upplåtelsetid, låt vara att densamma
i dessa yrkanden nedsatts till fem år.

Likaledes vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det i förslagets 1 § införda
datum, från vilket friköpningsrätten räknas, bör ändras från det. år 1920 stadgade
— 1 januari 1919 — till 1 januari 1921. Därest villkoret om tjugu års
upplåtelsetid bibehålies, torde detta visserligen kunna ske, men om sagda villkor
uppgives, synes framflyttningen omotiverad och betänklig med hänsyn till de
upplåtelser, som skett efter 1920 års lagstiftning och under förutsättning, att det
i denna bestämda datum skulle förbliva gällande.

I formellt avseende kan mot kommissionens redaktion av 1 § anmärkas, att
denna kan tolkas så, som skulle friköpningsrätten gälla, även om jordägaren
ägde det å den upplåtna marken uppförda boningshuset den 1 januari 1921 (1
jan. 1919), vilket väl icke kan vara meningen.

Kommissionens förslag att utsträcka friköpningsrätten även till mark, som
ingår i tomtindelning, och till mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, anser länsstyrelsen till syftemålet
berättigat. Emellertid synes detta förslag medföra så avsevärda, svårigheter
och olägenheter med hänsyn till de nödvändiga reglerna för fastighetsbildningen
inom ifrågavarande samhällen, att detsamma icke lärer, åtminstone i nu
föreliggande form, kunna förordas. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till
det yttrande, som i ärendet avgivits av länsarkitekten på anmodan av Kungl.
byggnadsstyrelsen.

Kommissionen föreslår i 4 §, att förbehåll i nyttjanderättsavtal om att nyttjanderättsinnehavarens
byggnader skola vid avtalstidens utgång mot lösen tillfalla
jordägaren, skall vara utan verkan, om friköpningsrätten begagnas, samt
att, där avtalet stadgar att byggnaderna skola tillfalla jordägaren utan lösen
eller mot lösen understigande deras fulla värde, sådant förbehåll endast skall
medföra, att nyttjanderättshavaren är pliktig att till jordägaren utgiva sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr

skild »skälig gottgörelse» för den förmån, som denne sålunda betingat sig. Nu
gällande lag föreskriver däremot, att lösningsrätt för nyttjanderättsinnehavare
icke äger rum, om de nyttjanderättsinnehavaren tillhöriga byggnaderna, enligt
avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren. I denna del innebär
alltså förslaget en fullständig förändrad ståndpunkt. Länsstyrelsen kan icke
förbise, att denna förändring ur principiell synpunkt kan väcka vissa betänkligheter,
men vill dock icke motsätta sig densamma, därest den på grund av faktiska
förhållanden kan anses påkallad, vilket icke fullt tydligt framgår av kommissionens
utredning.

I sådant fall torde emellertid enligt länsstyrelsens mening den av kommissionen
föreslagna nya bestämmelsen böra förtydligas på så sätt, att den »skäliga
gottgörelsen» skall beräknas med hänsyn till att jordägarens i avtalet gjorda förbehåll
i denna del kan hava föranlett sänkning i den överenskomna avgiften för
upplåtelsen, under vad som utan sådant förbehåll skulle hava stadgats.

Mot kommissionens förslag i 3 paragrafen, senare stycket, hava av en reservant,
herr Wohlin, gjorts vissa anmärkningar, som länsstyrelsen finner i huvudsak
befogade. Let kan ifragasättas, om icke i denna del en sammanarbetning
borde ske av reservantens och kommitténs förslag, så att till det förstnämnda
fogas de två sista punkterna i kommittéförslaget — »Kan sådan olägenhet undvikas
---utövande av lösningsrätt» —. På så sätt skulle å ena sidan den

»avsevärda olägenhet för huvudfastigheten», vilken kommittén erkänner såsom
hinder för lösningsrätt, bättre och klarare angivas, å andra sidan möjlighet beredas
att undanröja sådant hinder genom undantagande av viss del av marken,
samt förebyggas, att sådant hinder avsiktligt skapas av jordägaren.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Då i avseende på ett föregående förslag sagts,
att lagen skulle få uteslutande retroaktiv verkan, så torde detta uttalande numera
äga endast formell giltighet. Vid det periodiska förnyandet av lagen framflyttas
nämligen den kritiska tidpunkten, från den 1 januari 1918 till den 1 januari
1919 i 1920 års lag, liksom enligt 1919 års proposition, och till den 1 januari
1921 i den nu föreslagna. Det är antagligt, att intresserade nyttjanderättshavare
komma att känna »besvikelse», om ej sådant framflyttande även framdeles sker,
under successivt uppgivande av förut stadgade villkor. Med hänsyn till sannolikheten
därav, att sådana känslor förebyggas eller att anledning till desamma
undanröjes, torde den föreslagna lagen höra bedömas.

Egendomligt är emellertid, att, i strid mot det allmänna syftet, den nu föreslagna
lagen innefattar en skärpning av de förut stadgade villkoren för'' lösningsrätt.
I 1 g förutsättes nämligen, att nyttjanderättshavaren å ifrågavarande mark
»äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj», medan
1920 års lag blott fordrar, att den till brukande upplåtna fastighetsdelen så;
bebyggts, att nöjaktig bostad för brukare och hans familj finnes å området och
att brukaren tillhöriga byggnader hava visst relativt värde, ett värde, som naturligtvis
mycket väl kan uppnås av ett eller flera uthus, när boningshuset tillhör
jordägaren.

I alla händelser medför det upprepade framflyttandet av den kritiska tidpunkten
dels missräkningar för jordägare, som i förlitande på lagstiftningens
stabilitet, och kanske även på motivens uttalanden, upplåtit mark, dels en frestelse
för jordägare utan fri försäljningsrätt att kringgå de för honom gällande
inskränkningar i förfoganderätten. Det förra får tydligen ökad betydelse, om i
överensstämmelse med förslaget fordran på viss minsta kontraktstid såsom villkor
för lösningsrätt uppgives. Förslaget giver ej ens vid handen, att ett avtalat
förbud mot nybyggnad skulle hindra nyttjanderättshavaren att åberopa sig på
tillvaron av byggnader, som han i strid mot förbudet uppfört. När motiveringen
säger, att den huvudsakliga garantien mot missbruk av friköpningsrätten ligger

Kungl. Maj.ts proposition nr 1J/3.

diilutsalt lagen liar tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt
voro pa visst satt bebyggda, bevisar detta blott, att författaren liksom föregånpunkt
UV °C11J19 Vant bvortyf?ade om sin lagtexts oföränderlighet i denna

Från lagens tillämpningsområde undantages, jämte mark, som innehaves med
tomträtt, allenast mark, som tillhör kronan. Befallningshavanden vill ei nu
uppehålla sig därvid, huruvida staten bör tillerkänna sig själv såsom jordägare
ei,11 pnvilegmrad ställning, fri från förpliktelser, som i verkligt eller förment
allmänt intresse alaggas menigheter och enskilda. Men befallningshavanden anser
sig hora fästa uppmärksamheten därpå, att fideikommisshavare, kommuner
säl elser och andra, som äga befogenhet att bortlega, men icke försälja mark!
skulle, under förutsättning av ett fortgående på den inslagna lagstiftningsvägen
kunna fritt avhanda sig mark utan annan tidsutdräkt, än som kräves för uppförande
av ett boningshus. Detta gäller även om man blott genomför den ena
av de tva forsta föreslagna reformerna, nämligen att viss kontraktstid ej utgör
vi Ikor för lösningsrätt och att lösningsrätten inträder utan avbidan på kontraktstidens
utgång.

Båda dessa reformer synas för övrigt i sig själva vara i hög grad betänkliga.
..or. °®nin&sratt.torde böra förutsättas, att den inlösande nyttjanderättshavaren
till ifrågavarande mark star i ett någorlunda varaktigt förhållande, som åtminsione
i viss man gör sannolikt, att inlösningen ej sker i syfte att föryttra lägenlieten
Och vidare lärer det verka onödigt upplösande, om överkorsandet av frivilligt
mgangna och till innehållet inyändningsfria avtal sträckes ända därhän,
„ uen, som atagit sig att såsom nyttjanderättshavare under en följd av år fullgöra
vissa prestationer,_ kan, sedan jordägaren på grund av dessa prestationers art
och omfattning medgivit upplåtelsen, när som helst genom inlösen befria sig från
sina förpliktelser. De bada i motiven anförda skälen för omedelbar inlösningsrätt
— det ena, att nyttjanderättshavaren kan vara underkastad obilliga villkor,
det andra, att.i flertalet fall jordägaren får ett blott obetydligt arrende -_

kunna åtminstone icke gärna äga giltighet samtidigt.

Lösningsrättens utsträckande till tomtindelad mark föranleder invecklade bestämmelser
och stora tillämpningssvårigheter.

där i avbidan på tomtindelning får byggas endast med särskilt tillstånd,
bor byggnad, som uppförts utan sådant tillstånd, ej kunna grunda lösningsrätt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen är tveksam, huruvida det
kan vara lämpligt att redan nu företaga en revision av ovannämnda lag den 26
mars 1920 da lagen vant så kort tid gällande. Det av kommissionen framlagda
förslaget synes bland annat utgå från att själva förefintligheten av ett
eget hem pa annans mark bör medföra lösningsrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning
torde man såsom villkor för lösningsrätt även böra uppställa fordran på
att lagenheten under viss tid varit ur markägarens besittning. Däremot anser
lansstyrelsen, att man icke bör fästa allt för stor vikt vid att marken skall vara
upplåten till nyttjanderättshavaren genom kontrakt på vissa år. Har lägenheten
taktiskt vant ur jordägarens besittning under ett viss antal år, synes det länsstyrelsen
som om denna tidrymd borde tagas i beräkning vid lösningsrättens
utövande vare sig marken varit upplåten genom kontrakt eller icke. ''Den tid
under vilken lågenheten^skulle hava varit ur jordägarens besittning, bör skäligen
bestämmas till 20 år. Det torde äga sin riktighet, att friköpningslagen
framkallat en viss besvikelse hos en del lägenhetsinnehavare, på grund av
att lösningsrätten icke får utövas förrän vid nyttjanderättsavtalets slut. Särskilt
galler detta personer, som innehava livstidskontrakt. Dylika kontrakt
torde förefinnas till ett icke ringa antal. Länsstyrelsen kan icke heller finna,
Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 samt. 118 höft. (Nr lJf3.) 7

Kungl. Maj:ts proposition nr l-t2.

att några vägande skäl tala emot lösningsrättens utövande redan före kontraktstidens
utgång. Särskilt för innehavare av livstidskontrakt skulle ju lösningsrätten
mången gång bliva till ingen eller ringa nytta. Även jordägaren torde
hava intresse av att på förhand få klart, huruvida lösningsrätten kommer att
begagnas eller icke. Jordkommissionen har i sitt förslag upptagit tomtindelad
mark såsom föremål för friköpning. Det synes emellertid länsstyrelsen, som om
ifrågavarande lagstiftning icke borde utsträckas till mark, som ingår i tomtindelning.
Genom ovannämnda lag den 26 mars 1920 har man velat rädda en del
egna hem på ofri grund å landsbygden och därvid tagit hänsyn till, att marken
vore av mindre värde för ägaren. Länsstyrelsen kan för sin del icke finna,
att vägande skäl tala för att friköpningslagen bör gälla även beträffande tomtindelad
mark, vilken mark på många platser kan hava ett ganska ansenligt
värde. Dessutom synes möjligheten till spekulation icke utesluten, därest friköpningslagen
komme att tillämpas inom dylikt område.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Då denna ömtåliga, mycket omtvistade och
i den enskilda äganderätten, som är en av rättssamhällets grundvalaT, djupt
ingripande lagstiftning är alldeles ny — endast tre år gammal — pell redan
för ett år sedan undergått en betydande revision, som ytterligare tillgodosett
flera socialpolitiska önskemål, synes större erfarenhet om lagstiftningens verkningar
böra vinnas, innan lagen ånyo göres till föremål för revision och därtill
en så omfattande revision, som nu ifrågasatts att äga rum i fortgående socialpolitisk
riktning. Aktning för lag och lagstiftning synes ock fordra, att en
lag ej göres till föremål för ändring genast sedan den trätt i kraft.

Redan_av dessa anledningar anser sig länsstyrelsen böra avstyrka det förevarande
lagförslaget.

För den händelse Kungl. Maj :t emellertid skulle finna sig föranlåten att
för riksdagen framlägga en på jordkommissionens förslag grundad proposition
i ämnet, får länsstyrelsen ytterligare göra följande erinringar mot förslaget.

På de skäl, som före utfärdandet av 1920 års lag framfördes av lagrådet
och egnahemssakunniga, anser länsstyrelsen, att en upplåtelsetid, överstigande
tjugu år, är den kortaste, som bör berättiga lägenhetsinnehavare till inlösen av
jorden. En utökning, som möjligen kunde böra ifrågakomma, av lägenhetsinnehavarnas
rätt att inlösa den mark, varå hans hus äro belägna, synes dock vara,
att 1 § i lagen ändrades så, att inlösen kunde äga rum, så snart 20 år av upplåtelsetiden
tilländagått. Upplåtelsetidens slut, om tiden är längre än 20 år,
t. ex. 49 år, såsom ofta är förhållandet, skulle sålunda ej behöva avvaktas, på
sätt nu är fallet. Enligt den statistik, som jordkommissionen i det nu föreliggande
betänkandet framlagt, skulle redan enligt 1920 års lag ungefär hälften
av alla under nyttjanderätt upplåtna lägenheter, vars innehavare ägde hus
därå, vare föremål för lösningsrätt eller tillsammans omkring 17,000 lägenheter;
och om lösningsrätten utvidgades på sätt nu nämnts, skulle ytterligare ett
antal lägenheter kunna friköpas.

Med avseende å tomtindelat område torde fråga om inlösen av mark så
sällan förekomma, att bestämmelse därom torde sakna egentlig praktisk betydelse.
I varje fall torde förslaget i denna del vara olämpligt på grund av de
invecklade bestämmelser, som det föranleder beträffande dessa undantagsvis
förekommande fall.

I avseende å de stora, icke tomtindelade områden, som särskilt efter inkorporeringar
ofta förekomma i städer, torde däremot i stort sett råda samma förhållanden,
som på landsbygden, varför friköpning av mark där möjligen bör
införas.

Slutligen har kommissionen hemställt om lösningsrätt för nyttjanderättshavare
även i sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola tillfalla jordäga -

Kungl. Maj ds proposition nr Upi. 99

ren. Vidkommande dessa fall anser emellertid länsstyrelsen, att avtal ovillkorligen
bör gälla.

Av det nu anförda framgår, att länsstyrelsen avstyrker det föreliggande
förslaget på den grund, att större erfarenhet bör vinnas om verkningarna av
1920 års lag i ämnet samt därför att aktning för lag och lagstiftning synes
bjuda, att denna endast tre år gamla lagstiftning, vilken omedelbart efter dess
införande blivit föremål för en genomgripande revision, ej genast bör ånyo
revideras; men att, därest Kungl. Maj:t ändock skulle pröva skäligt framlägga
proposition till riksdagen i ämnet, andra ändringar i den nu gällande lagen ej
synas böra ifrågasättas än dels att inlösningsrätten utsträckes sålunda att, om
upplåtelsen avser längre tid än 20 år, t. ex. den vanliga tiden av 49 år, friköp
ningen kan ske, så snart 20 år tilländalupit, dels och att friköpningsrätten
utsträckes att omfatta jämväl icke tomtindelade områden i stad.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Man får väl antaga, att i ämnet nu gäl lande

lag, den s. k. ensittarlagen, vid tillkomsten ansågs komma att i erforderlig
grad reglera de förhållanden, lagen hade till syfte att ordna. En sådan uppfattning
synes åtminstone dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
hava hyst, att döma av hans yttrande vid lagförslagets behandling i
första kammaren vid 1920 års riksdag. Departementschefen framhöll nämligen
därvid, bland annat, hurusom den då ifrågavarande lagstiftningen ingalunda
avsett att generellt reglera förhållandena mellan brukare och jordägare, att söka
vinna rättelse i de villkor, på vilka nyttjanderätt i allmänhet överlätes. Man
hade i första hand allenast sökt hjälpa en grupp av nyttjanderättshavare, vilka
på område, som under längre tid innehafts av dem, hade uppfört ett eget hem,
och inskränkte man sig till att söka nå endast därhän, syntes lagstiftningens
syfte i skälig omfattning tillgodosett i det förslag, riksdagen hade under omprövning
och som i huvudsak blev av riksdagen godkänt.

Efter det den lag i ämnet, vilken emellertid nu ansetts böra revideras och
som i sin ordning ersatt en lag av så färskt datum som den 28 juni 1918, den 1
september 1920 trätt i tillämpning, har någon större erfarenhet om verkningarna
av lagen i dess nya gestalt givetvis icke kunnat vinnas, och det statistiska
material, på vilket jordkommissionen huvudsakligen synes hava grundat sitt
nu föreliggande lagförslag,_ kan med hänsyn till sättet för tillkomsten, enligt
länsstyrelsens förmenande, icke anses innebära en utredning nog tillförlitlig för
att tagas såsom stöd för lagstiftningsåtgärder. Det vill därför synas länsstyrelsen
som hade jordkommissionen bort finna vanskligt att redan nu, innan
någon erfarenhet om den nyss tillkomna lagens verkningar föreligger och en
verkligen tillförlitlig mera ingående utredning, huruvida och i vilken omfattning
en lagrevision här är av nöden, kommit till stånd, framlägga ett så långt
gående ändringsförslag, som det kommissionen utformat.

Den friköpningsrätt, som den nu ifrågavarande lagen avser att reglera,
står givetvis i intimt samband med den större frågan om en mera omfattande
friköpningslagstiftning, beträffande vilken utredning jämväl pågår. Det torde
väl också med hänsyn härtill skäligen kunna ifrågasättas, om det kan vara
välbetänkt att nu återigen vidtaga ändringar i en lag, som sannolikt skall befinnas
ånyo mogen för revision, så snart riktlinjerna för friköpningslagstiftningen
i dess helhet ligga klara.

Länsstyrelsen vill emellertid icke bestrida, att om man skall fortgå på den
nu beträdda vägen och en nöjaktig utredning beträffande här ifrågavarande
nog så betydelsefulla spörsmål vunnits, en revision av de bestämmelser, som nu
gälla rörande sådan lösningsrätt, varom här är fråga, kan finnas i vissa avseenden
påkallad även i syfte att giva denna rätt större utsträckning, men
måhända kan därvid också bliva anledning att taga i övervägande, huruvida

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/.2.

icke jordägarintresset redan i gällande lag blivit tillräckligt beskuret, kanske
till och med ej i alla hänseenden erforderligen beaktat.

Länsstyrelsen anser sig för den skull i det outredda skick, vari frågan nu
föreligger, icke böra förorda någon ändring i gällande lag i ämnet.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Erfarenheten har givit vid handen, att även

den reviderade lagen är behäftad med många brister, vilkas avhjälpande länsstyrelsen
anser vara synnerligen önskvärt. I flera viktiga avseenden kan den
nuvarande lagen knappast sägas tillgodose de syftemål, vilka föranlett dess tillkomst.
Särskilt vill länsstyrelsen understryka angelägenheten av, att de i 1920
års lag såsom villkor för rätt till friköpning uppställda fordringarna, att marken
under viss sammanlagd tidslängd skall vara till annan upplåten samt att lösningsrätten
icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då nyttjanderätten upphör,
måtte helt och hållet bortfalla.

Länsstyrelsen har i stort sett intet väsentligt att erinra mot jordkommissionens
förslag, men vill dock ifrågasätta, om det icke ur flera synpunkter vore
lämpligare, om det på två ställen i 1 § förekommande årtalet 1921 bleve förändrat
till 1919 eller med andra ord att i detta avseende den nuvarande bestämmelsen
bibehölles.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen ställer sig tveksam rörande

behovet och lämpligheten av att den s. k. ensittarlagens tillämplighetsområde utvidgas
att omfatta mark, som ingår i tomtindelning, samt håller i varje fall före
att frågan härom, efter att hava gjorts till föremål för en fullständigare utredning
än som synes vara fallet med förslaget i denna del, lämpligen bör komma
under övervägande i samband med avgörandet av den för närvarande aktuella
frågan om ny stadsplanelag och byggnadsstadga. Endast om så sker, torde
konsekvenserna av den ifrågasatta lösningsrätten till tomtindelaa mark kunna
fullt överskådas.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Vid genomläsandet av ifrågavarande förslag

kan man icke undgå att få den allmänna uppfattningen, att jordkommissionen
tillagt nyttjanderättshavare allt för stora förmåner på bekostnad av jordägarnas
berättigade intressen. Att en del förbättringar i nuvarande lagstiftning i
ämnet till båtnad för nyttjanderättshavare kunna anses erforderliga må icke
förnekas. Såsom sådana förbättringar kunna betecknas, att beträffande upplåtelser
på livstid avlösning må kunna äga rum utan avvaktan av tidpunkten
för besittningstidens upphörande, samt att lösningsrätten kan omfatta jämväl
mark, som ingår i tomtindelning. I dessa avseenden instämmer länsstyrelsen
i jordkommissionens förslag; dock beträffande upplåtelser på livstid att det
upplåtna området skall hava mer än tjugu år innehafts till brukande av annan
än ägaren.

Villkoret om minst tjuguårig upplåtelsetid anser länsstyrelsen böra i allmänhet
bibehållas. Det får nämligen antagas, att om upplåtelse skett för en
så pass lång tidsperiod, jordägaren varit eller blivit förtrogen med tanken, att
det upplåtna området kan av honom för framtiden avvaras. Detta kan däremot
knappast förmodas i allmänhet vara fallet vid upplåtelser på kortare tid.

Att en arrendator genom att utan jordägarens tillstånd eller kanske till
och med mot hans uttryckliga bestridande å det arrenderade området uppföra
bostadsbyggnad skall kunna tilltvinga sig lösningsrätt eller påtvinga jordägaren
skyldighet att inlösa byggnaden anser länsstyrelsen icke vara riktigt. En
dylik juridisk rätt bör väl icke kunna förvärvas genom en av allenast den ena
parten vidtagen åtgärd till och med mot den andra partens uttryckliga bestri -

Kungl. Mai ds proposition nr 1 h it.

101

elände. Ett annat förhållande inträder däremot om jordägaren medgivit nyttjanderättshavaren
rättighet att uppföra byggnader. För sådant fall kan jordkommissionens
förslag i detta stycke anses hava berättigande men icke i den
utsträckning jordkommissionen nu föreslagit.

Vidare anser länsstyrelsen icke böra godtagas de inskränkningar i jordägares
rätt, som finnas stadgade i förslaget 4 och 19 §§. Är ett avtal ingånget
under lagliga former och under förutsättning eller förbehåll att det
utarrenderade området ovillkorligen efter viss tid skall återgå till jordägaren
eller befintliga byggnader tillfalla denne, kan det näppeligen anses överensstämmande
med god rättsuppfattning, att ett dylikt avtal genom senare lagstiftning
omintetgöres. Det kan förutsättas, att nyttjanderättsavtalet aldrig kommit till
stånd om ej förenämnda återgångsvillkor kunnat med laga verkan däri upptagas.
Skulle jordkommissionens förslag i dessa delar vinna gillande, torde med
skäl kunna befaras vad jordkommissionen själv i annat sammanhang framhåller,
nämligen »att jordägarna bliva mindre benägna att upplåta mark i do
fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att
åt sig uppföra bostad». Det kan för en jordägare vara ganska stor skillnad
på att upplåta ett område på viss tid med utsikt att därefter få det tillbaka
eller att stå risken att bliva av med området för alltid.

I 2 § näst sista stycket föreslås stadgande därom, att boningshus i vissa
fall skulle få kvarstå å delvis annans tomt intill dess byggnaden nedrives eller
avbrinner. Härtill synes böra fogas jämväl alternativet: eller erfordrar reparation,
som är att hänföra till nybyggnad.

Då länsstyrelsen, på sätt av det ovan sagda framgår, i flera väsentliga avseenden
icke anser sig kunna dela jordkommissionens mening, håller länsstyrelsen
för sin del före, att förslaget i fråga icke bör i oförändrat skick läggas till
grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen anser sig ej kunna förorda

en lagstiftning, där inskränkningen i äganderätten syftar så långt som förevarande
förslag. Särskilt finner länsstyrelsen det vara betänkligt, att framflytta
den i 1 § av 1920 års lag omförmälda tidpunkt, den 1 januari 1919, till
den 1 januari 1921, då dylik ändring synes ägnad att avhålla ägare från att
upplåta jord till bostadsändamål, då de kunna befara att genom ytterligare
lagändring i detta avseende bliva underkastade föreskrifterna i lagen. Däremot
skulle länsstyrelsen icke hava något att erinra mot en sådan ändring av lagen,
att villkoret om över 20 års upplåtelsetid vid nyttjanderättsavtal borttoges och
att i stället, både då avtal funnes och då det ej funnes, föreskreves, att fastigheten
den 1 januari 1919 skulle hava brukats av annan än ägaren sedan mer
än 20 år. Då brukningsrätten varit skild från äganderätten så lång tid, finnes
det åtminstone i många fall en viss sannolikhet för, att ägaren endast vill hava
en arbetsfri avkomst av fastigheten. Att i sådant fall tvångsvis för ägaren
förvandla fastigheten till ett kapital, som även kan göras räntebärande, torde
kunna anses försvarligt.

Beträffande förslagets särskilda bestämmelser gör länsstyrelsen erinringar
i ett par punkter.

Enligt 9 § skall vid bestämmandet av löseskillingen för fastighet, varom
här är fråga, nyttjanderättshavaren tillgodoräknas värdet av dylik förbättring
å sådan de! av det innehavda området, som icke löses, i den mån förbättringen ej
uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Länsstyrelsen
kan ej finna, att den ägaren tillkommande rätt blivit riktigt avvägd
genom denna bestämmelse. Avgörande i frågan bör, enligt länsstyrelsens mening,
vara, icke huruvida förbättringen är främmande eller icke främmande
för nämnda ändamål utan huruvida förbättringen har något värde för ägaren,

102 Kungl. Mai ds proposition nr 1J/.2.

och anser länsstyrelsen följaktligen, att bestämmelsen bör ändras i enlighet
därmed.

Vidkommande 17 § första stycket gör länsstyrelsen samma erinran som
vid 9 §.

Länsstyrelsen i Hallands län: Friköpningslagen tillkom år 1918 och ändrades
i väsentliga delar år 1920. Det kunde då synas föga lämpligt att redan nu ånyo
ändra densamma, och en reservant inom jordkommissionen har också ansett lagens
omarbetning böra anstå, helst kommissionen icke ännu hunnit slutligen
utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet. Länsstyrelsen
håller före, att de sålunda åsyftade, mer omfattande reformerna ännu
torde vara till sin innebörd så oklara och beträffande utsikterna för sitt realiserande
så ovissa, att de icke böra stå hindrande i vägen för genomförande av de
förbättringar i den nuvarande friköpningslagen, som må finnas befogade.

Att sagda lag är i behov av jämkningar finner länsstyrelsen vara genom
jordkommissionens utredning ådagalagt. Vid en utvidgning av nyttjanderättshavares
lösningsrätt är det visserligen nödvändigt att framgå med försiktighet,
så att icke jordägarens berättigade intressen utan tillräckliga skäl åsidosättas,
men den oro, de föreslagna lagändringarna möjligen kunna vara ägnade att
uppväcka, bör dock undanröjas, om man ihågkommer, va,d herr Lindhagen i
sin reservation framhåller, nämligen att lagen uppenbarligen avser endast sådana
fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta
samtycke eller varit en förutsättning för nyttjanderättens upplåtelse. Därest
det kan tänkas, att en nyttjanderättshavare utan lov eller i strid mot förbud
uppfört å lägenheten byggnad, som enligt lagen kunde grundlägga lösningsrätt,
bör således dylik lösningsrätt icke därigenom erhållas. Det vore önskvärt,
om ett påpekande härav kunde för tydlighetens skull inflyta i lagtexten.
Länsstyrelsen anser det även böra övervägas, huruvida icke vad kommissionen
i speciella motiveringen till 1 § anför om att lagen avser ellenast mindre lägenheter
av egna hems karaktär bör erhålla något uttryck i lagen till undvikande
av att även jämförelsevis större jordbruksområden må bliva föremål för lösningsrätt.
Detta skulle nämligen eljest icke vara alldeles omöjligt i betraktande
av att byggnadskostnaderna även för en rätt obetydlig bostadsbyggnad lätt kunna
överstiga en tredjedel av jordvärdet för en ganska stor jordareal.

Yad de särskilda nu föreslagna ändringarna vidkommer, finner länsstyrelsen
dem i allmänhet välgrundade och förtjänta att tillst5rrkas. Särskilt vill länsstyrelsen
uttala, att den icke finner något vara att erinra mot att lagen vinner
tillämpning jämväl å tomtindelad mark. Sker icke detta, skulle lagens avsedda
effekt högst betydligt förringas och detta troligen just i de fall, där lagens
användande vore kanske mest behövligt.

Mot förslaget i 1 § att framflytta tidpunkten för byggnadernas uppförande
från den nu stadgade, 1 januari 1919, till den 1 januari 1921 vill länsstyrelsen
uttala betänklighet. Kommissionen har i sin motivering till denna paragraf
avstyrkt att medgiva lösningsrätt, när ett upplåtet område bebyggdes efter
lagens ikraftträdande. Det synes då icke fullt följdriktigt att genom lagändring
sätta dem, som upplåtit lägenheter under tiden efter den 1 januari 1919
och därvid litat till den nuvarande friköpningslagens stadganden, i en icke av
dem avsedd situation.

Förslaget i 6 § att borttaga nyttjanderättshavarens nu stadgade skyldighet
att sist inom viss tid före avtalstidens slut giva jordägaren till känna sin avsikt
att inlösa området och i stället tillerkänna honom dylik rätt senast å avträdesdagen
samt att hänvisa jordägaren att, därest han vill tidigare få reda på
hur det kommer att gå, anordna ett tillspörjningsförfarande synes vara att utan
skäl sätta jordägaren i en alltför oförmånlig ställning. Ifall nyttjanderätts -

Kungl. Maj ds proposition nr H2.

103

liavaren önskar att annat skall vid avtalstidens slut inträffa än avtalet innehåller,
synes det böra åligga honom att i tid vidtaga, åtgärder i dylikt syfte.
Nämnda ändring avstyrkes därför.

Ifall överexekutor enligt 13 § medgiver anstånd med nedsättande av löseskilling,
bör gäldas ränta från den dag nedsättningen bort ske.

Bestämmelsen i 17 §, att nyttjanderättshavare skall äga att så sent som
inom 30 dagar, efter det skyldighet för honom att avträda området inträtt,
påkalla tillämpning av jordägarens åliggande att lösa husen, synes olämplig,
och bör sagda tidrymd begränsas till avträdesdagen.

Med ovan angivna tillägg och ändringar tillstyrker länsstyrelsen jordkommissionens
förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Genom det nu föreliggande förslaget
har rätten för den som med nyttjanderätt innehar _ annan tillhörig mark
samt därå äger boningshus, att tillösa sig marken blivit i högst väsentlig grad
utsträckt. Också innebär förslaget synnerligen stora fördelar för de nyttjanderättshavare,
som beröras av detsamma, men det förefaller likväl som om kommissionen
kommit att se på förhållandena alltför ensidigt. Fortfarande torde
det vara önskvärt, att upplåtelse av mark för bebyggande kommer till stånd.
Med införande av en lagstiftning som den föreslagna torde dock i regel jordägarna
bliva betänksamma i fråga om dylik upplåtelse, då en jordägare knappast
kan känna någon säkerhet för att icke området för lagens tillämplighet
kan komma att så utvidgas, att dess bestämmelser jämväl omfatta senare upplåtelser.
Skulle sålunda en begränsning i dylika upplåtelser för framtiden inträda,
torde detta onekligen medföra sociala vådor. Genom framflyttande från
den 1 januari 1919 till den 1 januari 1921 av tidpunkten, före vilken boningshuset
å den mark, som vore avsedd att lösas, skulle vara uppfört — varför över
huvud taget något bärande skäl icke anförts — torde också särskilt hava sörjts
för att ett visst osäkerhetstillstånd i ovan angivna hänseende komme att inträda.

I fråga om tomtindelat område torde enligt länsstyrelsens förmenande någon
annan lösningsrätt icke böra förekomma än den som kan erfordras för områdets
ändamålsenliga bebyggande. Andra paragrafen bör därför utgå ur förslaget.

För vinnande av bättre reda torde den i 13 § i förslaget omförmälta löseskillirigen
nedsättas å landsbygden och i stad under landsrätt hos länsstyrelse
samt för annan stad hos magistrat. Dessa myndigheter hava jämväl att verkställa
den i 15 § omförmälda utbetalning. Den nu föreslagna ändringen nödvändiggör
en omredigering av sjätte stycket i 14 §.

Enligt förslaget skulle överexekutor äga, när skäl därtill vore, medgiva
anstånd med nedsättningen av löseskillingen.

Enligt länsstyrelsens förmenande är denna bestämmelse synnerligen olämplig.
Har nämligen löseskillingen en gång blivit bestämd, bör under alla förhållanden
tidpunkten för dess erläggande vara i lag bestämd. Det får icke
överlåtas åt myndighet att bestämma densamma, i synnerhet icke om avgörandet
härutinnan skall bero på billighetsskäl, vilket merendels måste medföra ett
visst godtycke.

Länsstyrelsen finner sig på grund av det anförda icke kunna förorda antagandet
av föreliggande lagförslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Enligt länsstyrelsens mening bör en lagstiftning
om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område hava till syftemål att allenast skydda sådana egna hem, som av en

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

nyttjanderättshavare inretts å mark, vartill denne haft dispositionsrätt för
angre tid framåt Det bör fasthållas, att upplåtelsetiden skall vara av sådan
längd, att nyttjanderättshavaren vid uppförandet av sin bostad haft fullgod anledning
räkna med att under längre tid hava sitt hem å den upplåtna marken.
.Nu gällande lagstiftning i ämnet vilar också på denna princip.

Att, såsom jordkommissionen • år 1919 i fråga om nyttjanderättstiden föreslagit,
medgiva lösningsrätt, om allenast marken under mer än 20 år innehafts
av. annan än markägaren, synes länsstyrelsen innebära ett frånträdande av den
princip för lagstiftningen, som, enligt vad ovan nämnts, torde böra vara bestämmande.

Då enligt det nu föreliggande förslaget någon viss upplåtelsetid icke skulle
utgöra villkor för inlösningsrätt, har därmed ett ytterligare avsteg gjorts från
den ovan angivna princinen. I stället för att inskränka sig till att skydda redan
befintliga hem, som tillkommit under medvetandet, att bebyggaren eu längre
tid komme att innehava området, skulle förslaget, om det upphöjdes till lag,
komma att medföra, att en person, som för allenast några få år fått åt sig
upplåtet ett område och därpå uppfört byggnader utan tillräckligt stöd i
en tillförsäkrad längre tids besittning av området, skulle kunna tilltvinga sig
eget hemvist för all framtid a området. Lagstiftningen torde ursprungligen
hava tillkommit med tanke på de inånga ömmande fall, som säkerligen förefunnits.
o En utvidgning av år 1920 års lag därhän, att varje villkor i fråga om
upplåtelsetidens flängd slopades, skulle givetvis leda därtill, att av de fall, där
inlösen kunde få aga rum, flertalet icke vore av ömmande beskaffenhet. Det
kraftiga ingrepp i den enskilda äganderätten, som redan nu gällande lagstiftning
i ämnet innebär, synes böra föranleda därtill, att lagstiftningen icke utsträckes
till att omfatta andra fall än sådana, där ömmande förhållanden för
nyttjanderättshavaren äro för handen.

I fråga om den tidpunkt, då inlösningsrätten bör få utövas, synes den av
länsstyrelsen ovan intagna ståndpunkten fordra, att lösningsrätten icke bör få
utövas förrän vid arrendetidens slut, enär dessförinnan det uppförda hemmets
bestånd icke kan anses vara äventyrat.

Länsstyrelsen finner det icke vara lämpligt att inlösningsrätten utsträckes
att gälla inom tomti ndelade områden, enär det synes lämpligast att inom ett i
utveckling statt samhälle låta förhållandena få utveckla sig fritt och utan tvång.
Inlösningsrätten inom sådana områden torde lätt komma att förhindra eller motverka
ett ändamålsenligt och modernt bebyggande och i många fall föra med
sig, att den stegring i tomtvärdena, som alltid följer av samhällsbildningen,
skulle komma den till godo, som med lagens hjälp tilltvinga! sig äganderätt till
en tomt, till förfång för den ursprungliga ägaren.

Då länsstyrelsen sålunda icke kan tillstyrka, att inlösningsrätt medgives
inom tomtindelade samhällen, finner länsstyrelsen icke heller något skäl för
inlösningsrättens utsträckande till att omfatta jämväl självständiga fastigheter.

Icke heller bestämmelsen om inlösningsrätt i fall, då byggnaderna enligt avtal
mellan_ markägaren och nyttjanderättshavaren skola efter upplåtelsetidens utgång
tillfalla markägaren, finner länsstyrelsen lämplig, alldenstund bestämmelsen
allenast skulle förhjälpa nyttjanderättshavaren att ensidigt frånträda ett
ordentligen träffat avtal, vid vars ingående markägaren måhända till och med
fäst så väsentlig vikt vid villkoret i fråga om äganderätten till byggnaderna,
att ^han utan detta villkor alls icke skulle hava ingått avtalet eller i allt fall
däråt givit ett väsentligen annat innehåll än vad som med villkoret blev fallet.

På grund av vad sålunda anförts och då det intresse, som lagstiftningen å
ifrågavarande område rimligen bör avse, synes fullt tillgodosett genom lagen
av den 26 mars 1920, får länsstyrelsen för sin del i underdånighet avstyrka det
föreliggande förslagets upphöjande till lag.

Kungl. Maj ds proposition nr läs.

105

Länsstyrelsen i Värmlands län: Genom vad framhållits i motiven till föreliggande
förslag synes hava förebragts starka skäl för vidare fortgående å den
väg, varpå^ inslagits genom de i samma motiv med »1918 års friköpningslag»
och »1920 års friköpningslag» betecknade lagar. Länsstyrelsen ställer sig dock
tveksam om lämpligheten att utsträcka friköpningsrätten i den omfattning, som
nu ifrågasatts, då därigenom jordägarna torde göras mindre benägna för markupplåtelser
under nyttjanderätt samt på sådant sätt det syfte, förslaget avser
att främja, lärer kunna motverkas. Även om man eftergiver förutsättningen
för friköpningsrätt, att upplåtelseavtalet skall avse en tid av över 20 år, bör
dock, håller länsstyrelsen före, uppställas den betingelsen, att markägaren under
viss längre tid, åtminstone ej understigande tio år i följd, icke haft under
egen brukning sådan mark, som kan bliva föremål för friköpningsrätt.

Länsstyrelsen i Örebro län: Ifrågavarande lagstiftning är av sent datum,

i det att den första lagen i ämnet tillkom först år 1918.

Denna lag ersattes redan år 1920 av en ny, i vissa avseenden ändrad och
utvidgad författning.

^Det synes vid sådant förhållande mindre lämpligt att redan nu och innan
någon erfarenhet om denna författnings verkningar knappast hunnit vinnas,
ånyo ingripa med lagstiftningsåtgärder, om vilkas lämplighet och rättvisa, även
rent principiellt sett, meningarna ju ostridigt äro synnerligen delade.

Att behovet av ifrågavarande lösningsrätt icke är särdeles stort, synes länsstyrelsen
jämväl framgå därav, att under den tid, förenämnda lagar varit gällande,
endast tvenne framställningar till länsstyrelsen inkommit om förordnande
av förrättningsman för lantmäteriförrättning i och för inlösen av under
nyttjanderätt innehavda områden.

Länsstyrelsen finner sig på grund härav böra i första hand i underdånighet
hemställa, att någon ändring i nu gällande lagstiftning i ämnet icke måtte för
närvarande företagas.

Därest emellertid sådant ändock anses höra äga rum, bör enligt länsstyrelsens
uppfattning i alla händelser endast sådan utvidgning av löseninstitutet tills
vidare ifrågakomma, att beträffande områden, som nu få lösas, ansökan härom
må kunna framställas även utan avvaktan på utgången av den för nyttjanderätten
bestämda tiden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Såsom skäl för friköpningsrätten enligt
nu gällande och den föreslagna lagstiftningen bär i första hand åberopats den
sociala vikten av att bereda en mera tryggad ställning åt de många ägarna av
hus å annans mark. Detta sociala krav borde få tillgodoses, när det område,
som upplåtits åt annan till bebyggande, icke vore av någon större betydelse
för huvudfastigheten. Vidare har framhållits, att det i sådana fall måste anses
ur ekonomisk synpunkt önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken
förenades i samma hand.

Det är, bortsett från det på socialpolitisk grund vilande huvudskälet för
ifrågavarande friköpningsrätt, enligt länsstyrelsens mening icke enbart det lilla
jordområdets större eller mindre betydelse för huvudfastighten, som i förevarande
avseende bör vara avgörande. Den omständigheten, att jordägaren genom
nyttjanderättens övergång till äganderätt förlorar möjligheten att i viss mån
själv välja sin närmast omgivning, synes ock vara en faktor, från vilken man
icke alldeles bör bortse. Vanligen avsåg den första upplåtelsen, att bereda en
gammal trotjänare eller en person, till vilken jordägaren eljest stått i närmare
förbindelser, tillfälle att kvarbo å den egendom, vid vilken han direkt eller indirekt
varit knuten. Sedermera fick kanske en annan trotjänare eller en för
jordägaren såsom fullt respektabel ansedd familj inflytta. En om trevnaden för
sig och sitt folk mån jordägare tillät ej vem som helst att bosätta sig på ägorna,

106

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

och ju flera smålägenheter av ifrågavarande slag funnos å ägorna, desto större
omsorg nedlades å valet av dess bebyggare. Genom friköpningsrätten går denna
jordägares rätt om intet och ju fler lägenheter jordägaren i sitt tillmötesgående
upplåtit, desto bekymmersammare får han, ifall hans ägor till följd av friköpningslagstiftningen
småningom bliva befolkade med besvärliga individer.

Det synes länsstyrelsen som om garantier för jordägarna mot en utveckling
i sådan riktning borde lämnas, och att sådana också kunna utfinnas, utan att
den socialpolitiska synpunkten trädes för nära.

Vid 1920 års riksdag, då ett förslag till ändring av 1918 års friköpningslag
förelåg, yttrade sig andra lagutskottet beträffande förutsättningarna för lösningsrätten
sålunda:

»Vid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta intressen
synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra krävas, att upplåtelsen
eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit en mera betydande
utsträckning i tiden. Såsom skäl för att, som i gällande lag skett, sätta gränsen
i sådant avseende vid 20 år, har i 1918 års proposition i ämnet åberopats yttrande
av de så kallade egnahemssakkunniga, i vilket yttrande anförts bland
annat, att en längre upplåtelsetid än 20 år icke kunde fordras, utan att ett stort
antal lägenheter på ofri grund skulle bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser
på kortare tid än 20 år måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att
berättiga innehavaren att inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna lägenheter
i regel läge alltför nära huvudgården, för att icke särskiljande med full
äganderätt skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma.»

Förutsättningen blev ock enligt statsmakternas beslut år 1920 avtal för viss
tid, överstigande tjugu år. Redan nu, ej två år därefter, föreslås en ändring
särskilt beträffande sistberörda förutsättning, som visserligen i åtskilligt kan
hava goda skäl för sig, men som dock, sådan den utformats, sannolikt skulle
komma att medföra vittgående, om än i förslaget undanskymda konsekvenser.
Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark, kanske endast sedan
ett eller annat år, samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt
honom och hans familj, tillerkännes lösningsrätt under förutsättning att sådant
boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och äger visst värde.
Föreligger ej nyttjanderättsavtal, äger lösningsrätt även rum, dock att i sådant
fall marken den 1 januari 1921 skall hava sedan mer än fem år innehafts av
annan än jordägaren.

Kommissionen har ansett, att uppställandet av någon viss tidsgräns, vare sig
20 år eller annan, icke kan antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk
av friköpningsrätten, utan läge den huvudsakliga garantien härutinnan däri, att
lagen hade tillämpning endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess
ikraftträdande vore bebyggda med nöjaktiga boningshus.

Det är svårt att förstå den av kommissionen föreslagna garantiens duglighet
mot missbruk av friköpningsrätten i det av länsstyrelsen ovan angivna avseendet.
Den inlösta jorden kan ju omedelbart efter dess friköpande obehindrat överlåtas
på vilken annan som helst och således gå i handel såsom all annan handelsvara.

Kommissionen åberopar själv den trygghet, som för jordägare skulle ligga däri,
att de lägenheter, vilka bebyggts efter den 1 januari 1921, icke skulle få friköpas.
Jordägarna skulle således i framtiden utan risk i antytt avseende kunna
låta aktningsvärda personer bygga sig bostad på sina ägor. Denna garanti är
dock ringa, ty lagstiftningen kan ändras och den visar kraftig tendens härtill.
Lagstiftningen i ämnet av år 1918 undantog lägenheter med hus, uppförda efter
den 1 januari 1918, och 1920 års lag undantog lägenheter, som bebyggts efter den
1 januari 1919. Den nu föreslagna lagstiftningen framskjuter samma tidsbegränsning
till den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

107

Det torde dock ej kunna förnekas, att garantien bleve större och jordägarens
missräkning mindre, om den tid, lägenheten skall hava varit ur jordägarens hand,
bestämdes till viss, ej alltför kort tidrymd, exempelvis tio år. Därjämte borde
fordras, att sålunda friköpt jord icke finge gå i handel till andra än anhöriga i
rätt nedstigande led eller adoptivbarn, med mindre jordägaren lämnades tillfälle
att inlösa densamma på lämpliga och jämväl för nyttjanderättshavaren betryggande
villkor. Härigenom kunde nyttjanderättshavarnas intresse till fullo tillgodoses,
utan att jordägaren, om han bevakade sin rätt, därav hade någon större
olägenhet i härovan anmärkta hänseende.

Att mark, som ingår i tomtindelning och mark i samhälle, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, icke vidare
undantagas från friköpningslagens tillämpning, synes hava mycket goda skäl för
sig, och skulle vad Västmanlands län vidkommer, särskilt för Arboga stad innebära
en efterlängtad lösning av en där sedan länge vilande friköpningsfråga.

Länsstyrelsen vill avsluta sitt yttrande med en allmän reflexion, nämligen
den, om det verkligen i längden kan vara lämpligt att genom lagstiftningsåtgärder
av tillfällig, men för jordägarna nog så ingripande natur för framtiden tvinga
dessa till att, av fruktan för obehagliga konsekvenser, intaga en avvisande hållning
till eljest naturliga upplåtelser av här ifrågavarande slag. Bättre vore väl
att i ämnet åstadkomma en lagstiftning av bestående karaktär, så att jordägarna
visste, vad de hade att hålla sig till. Huvudtankarna i den gällande lagstiftningen
torde i allt fall kunna ingå i en ny lag, som omfattade även regler för
inlösningsrätt till framtida upplåtelser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Såväl föregående som nu föreslagna lagstiftning
angående friköpning av med nyttjanderätt upplåten mark har ju haft
sin grund i det socialpolitiska syftet att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden
och befrämja uppkomsten av egna hem.

Skapandet av trygga bostadsförhållanden och uppkomsten av egna hem är för
samhället av den stora betydelsen, att det faktiska intrång i äganderätten, som
genom friköpningsrätt inträder, enligt länsstyrelsens förmenande, mer än väl försvaras,
och länsstyrelsen har ej heller något att erinra mot den utsträckning av
friköpningsrätten, som genom förslaget införes. Men om å ena sidan markägaren
för ett samhällsnyttigt ändamål pålägges inskränkningar i sin äganderätt
till marken, bör han också å andra sidan hava garanti för att hans uppoffring
icke skett förgäves.

Förslaget innehåller icke några som helst bestämmelser om att område, som
en gång friköpts, skall användas för det ändamål, för vars tillgodohavande friköpningsinstitutet
införts.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, möter intet hinder för en nyttjanderättsinnehavare
att få friköpa sitt arrenderade område även med olägenhet för fastighetsägaren
samt att sedan omedelbart i spekulationssyfte försälja samma område till
exempelvis fabrikstomt med därav följande avsevärda olägenheter för den ursprungliga
ägaren.

Häri ligger enligt länsstyrelsens förmenande en brist i förslaget, mot vars
upphöjande till lag i övrigt länsstyrelsen icke har något att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sedan länsstyrelsen den 2 september 1913
avgivit underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse den 24 maj
1912 angående utredning rörande den norrländska fiskarbefolkningens bostadsförhållanden,
hade Kungl. Maj:t den 16 april 1920 med hänsyn till de åtgärder
i olika hänseenden, som från det allmännas sida därefter vidtagits för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden samt för underlättande av enskilda personers
förvärv av bostadslägenheter, anmodat länsstyrelsen att avgiva yttrande,

108

Kung!,. Maj:ts proposition nr 142.

huruvida behov av ytterligare åtgärder från statens sida erfordrades för tryggande
av fiskarnas bostadsförhållanden å fisklägen i enskild ägo inom länet.

I sitt i anledning härav den 28 september 1920 avgivna yttrande uttalade länsstyrelsen
den mening, att för tryggande av fiskarbefolkningens bostadsförhållanden
å dylika fisklägen då gällande lagbestämmelser icke vore till fyllest. Beträffande
lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område den 26 mars 1920 ansåg länsstyrelsen densamma icke
kunna förväntas föranleda, att områden vid fisklägen bleve i enlighet med lagen
inlösta, åtminstone icke i större omfattning. Visserligen skulle antagligen, framhöll
länsstyrelsen, fiskare kunna på grund av bestämmelsen i 2 § av lagen vara
berättigade att lösa område, varav de vore av behov, men då, på sätt vederbörande
fiskeriintendent i avgivet yttrande erinrat, fiskarena vore i hög grad beroende av
att av jordägarna erhålla andra rättigheter än allenast rätt till bostadsområde,
såsom rätt till mulbete och husbehovsbränsle m. in., samt sådana rättigheter icke
kunde av dem förvärvas annat än på överenskommelsens väg, fiskarena icke torde
komma att mot jordägarnas vilja anlita den i lagen medgivna utväg.

Länsstyrelsens antagande att sistnämnda lag icke skulle, lika litet som lagen
den 12 maj 1917 om expropriation, komma att anlitas för tryggande av fiskares
bostadsförhållanden å fisklägen i enskild ägo inom länet har visat sig vara befogat.
Allt hitintills har nämligen av fiskare icke utövats lösningsrätt till under
nyttjanderätt upplåtet område vid fiskläge. Huruvida detta föranletts av ovan
antydda förhållanden eller till äventyrs andra avhållande omständigheter förelegat
är icke för länsstyrelsen känt. Men med hänsyn till vad förut anförts synes
det länsstyrelsen böra tagas under omprövning, huruvida icke, för det fall att
nyttjanderättshavare i allmänhet skall äga att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, med lösningsrätten skall vara förenad rätt att lösa jämväl rätt till
servitut till förmån för samma område, då sådan rätt varit förenad med nyttjanderätten.

Vad nu föreliggande förslag angår, äger det enligt länsstyrelsens mening betydande
förtjänster framför nu gällande författning i ämnet.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser torde dock kunna ifrågasättas lämpligheten
av stadgandet i 3 § 2 stycket, att lösningsrätt ej må äga rum, därest avståendet
av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra »avsevärd olägenhet»
för jordägaren. Bibehållandet av detta stadgande kan nämligen befaras föranleda,
att jämväl den nu föreslagna lagen till följd av de lokala förhållandena
blir tämligen verkningslös på flera ställen här i länet, t. ex. i Ulvöhamns fiskläge,
där eljest en lämpligt avvägd lag i ämnet med all sannolikhet komme att
vinna allmännare tillämpning. Länsstyrelsen finner sig därför böra i denna del
förena sig med den reservant i jordkommissionen, som hemställt, att ordet »avsevärd»
skall utbytas mot det mindre svävande »synnerlig».

Länsstyrelsen, som i övrigt icke funnit något att erinra mot det föreliggande
förslaget, får sålunda tillstj^rka dess upphöjande till lag med de ändringar, som
må föranledas av vad länsstyrelsen här ovan anmärkt och föreslagit.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen har ej vidare att i avseende å
förslaget anmärka, än att bestämmelserna om lösningsrätt av mark, som ingår i
tomtindelning, synas böra på sätt och av grunder, som av reservanten herr Wohlin
framhållas, icke i lagen medtagas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den nu gällande lagen i ämnet lider i sin
utformning av vissa brister, som göra det svårt för lägenhetsinnehavare att tillgodogöra
sig densamma. I detta avseende kan framhållas, utom vad i övrigt av
jordkommissionen anmärkts, att upplåtelserna, som ofta grunda sig på allenast
muntligt avtal eller medgivande, icke sällan äro synnerligen svävande beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

10SJ

fande lägenheternas omfattning och gränser och ofta endast innefatta rätt att
hava stuga uppförd utan att i övrigt något blivit bestämt i fråga om tomt-»
området.

Det bör emellertid icke förbises, att lagens utnyttjande i sin fulla utsträckning
kan i vissa fall vara till skada för ett rationellt tillgodogörande av jorden
genom främjande och befästande av en mindre lämplig jordsplittring. Dessutom
kan befintligheten av ett litet och dåligt beläget eget hem ofta binda fast en familj
vid eu trakt, där utkomstmöjligheterna äro dåliga, och hindra densamma
från att söka sig till de vida och bättre lottade bygder, där större utvecklingsmöjligheter
förefinnas. I nordligaste Sverige skulle det otvivelaktigt vara till
mera nytta med en reglerad jordfördelning än med en sådan, som uppstår genom
tillämpande av lagen på alla nu befintliga lägenheter.

Länsstyrelsen är på grund härav mest böjd för att i anslutning till O. Olssons
reservation förorda, att jordkommissionens slutliga förslag beträffande friköpningsfrågan
i dess helhet avvaktas, därest detta anses lämpligen kunna ske.

Slutligen tillåter sig länsstyrelsen i underdånighet erinra därom att under den
medgivna lösningsrätten väl knappast böra innefattas de upplåtelser av mera tillfällig
art, som avse områden för s. k. sommarnöjen. Beträffande dessa områden
kan jordägaren tänkas hava ett långt större intresse av jordens rationella tillgodogörande
än den mer eller mindre tillfälliga sommarnöjesinnehavaren.

Ö v erst åthållar ämbetet: Ifrågavarande förslag innebär en utvidgning av den

lagstiftning, som kommit till uttryck i den s. k. ensittarlagen. Bland alla de
lagar på civillagstiftningens område, varmed vårt land under de senare åren blivit
begåvat, torde det vara få, som så rubbat på bestående rättsförhållanden som
nämnda lag. En jordägare, som upplåtit en del av sitt område till bebyggande
under den givna förutsättningen att efter ett visst antal år skall området åter tillföras
hans fastighet, finner sig helt oförmodat försatt i den situationen att lägenhetsinnehavaren
blivit berättigad att med äganderätt förvärva det av honom innehavda
området med de framtida svårigheter, som för ägaren av stamfastigheten
därav kunna bliva en följd. Det är visserligen synnerligen önskvärt att uppamma
bildandet av egna hem, men det torde vara nödvändigt att tillse att detta
icke sker på sådant sätt att nya missförhållanden därav skapas.

Den nuvarande ensittarlagen uppställer emellertid vissa fordringar, som skola
vara uppfyllda för att den medgivna lösningsrätten skall få inträda. Det förslag,
som nu blivit väckt och blivit för yttrande till överståthållarämbetet överlämnat,
innebär, att man skall i synnerligen avsevärd mån eftergiva på dessa
fordringar och låta inlösningsrätten inträda vida oftare än nu är förhållandet.
Det är tydligt att överståthållarämbetet med sin ovan uttalade uppfattning av
den redan nu gällande lagen finner stora betänkligheter föreligga mot att gå än
vidare på den inslagna vägen.

Undersöker man de eftergivanden, som nu föreslås, så äro de ingalunda små.

För närvarande stadgas att för att ifrågavarande lösningsrätt skall kunna erhållas
skall en del av en fastighet vara upplåten på viss tid, överstigande tjugu
år, varjämte samma rätt uppkommer på grund av upplåtelse för livstid. Nu är
meningen att borttaga varje tidsbestämmelse i fråga om upplåtelsen liksom fordran
att marken skall vara del av fastighet. Medgivandet skall nämligen gälla
även för en hel fastighet. Och härtill kommer att det icke ens kräves en tydlig
upplåtelse utan det behövs bara att en person innehaft ett markområde under 5
år före den 1 januari 1921 utan att ägaren under den tiden vidtagit åtgärd för
innehavarens skiljande från området för att lösningsrätten skall inträda. E>n
jordägare kan således hava. upplåtit ett område allenast på ett par år före den 1
januari 1921 eller tills vidare med rätt för sig att när som helst återtaga området.
Har endast innehavaren varit nog företagsam att därå uppföra byggnader,

Kungl. Maj:ts proposition nr l4%.

så är han enligt förslaget berättigad att lösa till sig den av honom innehavda
marken. Eller han kan hava uppfört byggnader utan lov och jordägaren kan av
beskedlighet låtit detta passera, viss om att han när som helst kan få inkräktaren
avhyst. Hava bara fem år förflutit före den 1 januari 1921 så inträder
lösningsrätten. Det förefaller dock som skulle detta vara ett något lättvindigt
sätt att beröva en person hans välfångna egendom, utan att tillräckliga garantier
finnas för att det allmännyttiga ändamål, som skulle utgöra grunden för ett sådant
statens förfarande, i själva verket är för handen.

Det ifrågavarande lösningsrättsinstitutet har i förslaget blivit utsträckt att
gälla jämväl för mark, som ingår i tomtindelning. Såväl i den nu gällande lagen
om fastighetsbildning i stad som i det förslag till stadsplanelag, som blivit av
särskild kommitté framlagt den 15 december nästlidna år, förekomma emellertid
åtskilliga stadganden om lösningsrätten. Huru den av jordkommissionen föreslagna
rättigheten till inlösen skall förhålla sig till dessa lösningsrätter, därom
har jordkommissionen icke lämnat någon upplysning. Det är väl antagligt att
stadsplanelagens bestämmelser få gå före de nu ifrågasatta, men denna fråga
torde böra bliva vederbörligen utredd och klarlagd.

För närvarande äger jordägaren rätt att inlösa nyttjanderättsinnehavarens
byggnader om dessa äro belägna på mindre än tvåhundra meter från boningshus,
tomtplats eller trädgård å jordägarens huvudfastighet eller därmed sambrukad,
jordägaren tillhörig fastighet. Denna bestämmelse om visst avstånd skulle nu
borttagas och lösningsrätten kunna förhindras endast om begagnandet av densamma
skulle medföra avsevärd olägenhet för jordägarens nämnda fastigheter.
I de flesta fall torde det icke bliva lätt för en fastighetsägare att påvisa dessa
»avsevärda olägenheter», även om de komma att förefinnas, och den sålunda erbjudna
garantien bliver säkerligen än mera illusorisk än den nu förefintliga, då
dock den nämnda avståndsbestämmelsen förefinnes.

^Sedan jordkommissionen konstaterat att i ett flertal fall nyttjanderättshavare
på grund av försummelse att iakttaga fastställda fatalietider gått förlustiga sin
lösningsrätt, föreslår nu kommissionen en förenklad procedur vid begagnandet av
denna rätt, samt hemställer därjämte om ett stadgande att jordägaren skulle kunna
tillspörja nyttjanderättshavaren, huruvida han vill utöva lösningsrätten med
skyldighet för denne att inom viss tid därefter söka vederbörlig lantmäteriförrättning,
jför att jordägaren på så sätt skulle i god tid före nyttjanderättstidens
utgång få frågan om lösningsrättens begagnande avgjord. Försöket att på sådant
sätt förmå jordägaren att påminna nyttjanderättshavaren att i tid göra sin
rätt emot honom gällande torde emellertid vara dömt att misslyckas. Det lärer
icke vara någon jordägare, som låter sig lockas till ett sådant steg, och bestämmelsen
torde aldrig komma i tillämpning.

. Det är tydligt att när man i likhet med överståthållarämbetet icke anser ensittarlagen,
icke ens i dess ursprungliga skick, vara ett steg i rätt riktning, så
kan man icke tillstyrka ett vidare fortskridande på den väg, varpå man sålunda
slagit in, allra minst när detta fortskridande sker i det tempo, som nu är ifrågasatt
Det torde icke råda olika meningar därom att man bör uppmuntra och
stödja en sund egnahemsrörelse men det finnes säkerligen så mycken jord ännu
till övers i detta land att denna uppmuntran och detta stöd kunna lämnas utan
att man därför behöver beröva nuvarande ägare av jord mot deras vilja mark,
som de vilja behålla och själva bruka.

På anförda skäl får överståthållarämbetet avstyrka att det remitterade förslaget
lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Byggnadsstyrelsen: Jordkommissionen har verkställt statistisk utredning rörande
inom kommuner, municipalsamhällen och städer befintliga lägenheter, vars
innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken, dock med undantag

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

111

för dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa boställen. Den uppgjorda
statistiken kan emellertid, 1''ramhäller kommissionen, på grund av att begärda
uppgifter från 247 lantkommuner och 5 städer icke inkommit, ej vara i det
hänseendet fullständig, att den skulle omfatta samtliga lägenheter av ifrågavarande
slag. Statistiken omfattar inalles 40,867 lägenheter. Av dessa finnas
36,923 i lantkommuner och 3,944 i stadskommuner.

Även om statistiken, som sagt, icke är fullständig, torde dock kunna sägas,
att ifrågavarande slags lägenheter äro få inom stadskommunerna mot i lantkommunerna.
Ett kompletterande av statistiken skulle med hänsyn till ovannämnda
stora antal uteblivna uppgifter från lantkommunerna med säkerhet än mera bekräfta
detta omdöme. I det stora hela synes därför ett utsträckande av nyttjanderättslagens
tillämpning till städer och stadsliknande samhällen, såsom föreslagits,
icke vara av större betydelse ur social synpunkt. Med hänsyn till att detta
utsträckande kolliderar med åtskilliga viktiga intressen från dessa kommuners
sida, är sagda utvidgning av lagområdet helt visst betänklig.

Oaktat ovannämnda antal lägenheter i stadskommunerna är litet i förhållande
till dem i lantkommunerna, äro de dock tillräckligt många att, därest nyttjanderättslagen
i sitt föreslagna vidgade skick komme att gälla även dem, spela en
avsevärd roll inom stadskommunerna.

Skulle lagförslaget alltså upphöjas till lag, infördes därmed beträffande städerna
och de samhällen å landet, där stadsfastighetsregister skall föras, ett nytt
viktigt fastighetsbildningsinstitut, i vissa avseenden söndersprängande den efter
mycket arbete vunna enhetligheten i metoderna för fastighetsbildningen därstädes.

Lagförslaget har tydligen icke avsett att åt byggnadsnämnden tillmäta någon
funktion vid bedömandet av ifrågavarande slags fastighetsbildning. Av en tillfällighet
synes dock i vissa samhällen nämnden hava fått en roll sig tilldelad.
Nämnden är utestängd från bedömandet av förevarande fastighetsbildning inom
icke tomtindelat område i samhällen med stadsfastighetsregister, under det att,
på grund av den avfattning 14 § tredje stycket i lagförslaget erhållit, nämnden
inom motsvarande områden i municipalsamhällen, där jordregister föres, tillkommer
vad som i 5 kap. 14 § andra stycket och 22 § andra stycket i fastighetsbildningslagen
föreskrives.

Endast byggnadsnämnderna i de från landsbygdens förhållanden minst frigjorda
samhällena skulle alltså enligt lagförslaget äga möjlighet att utöva tillsyn
över dylik fastighetsbildning. Detta är givetvis ett stort missförhållande.

Alldeles särskilt iögonfallande äro bristerna i lagförslaget i fråga om byggnadsnämndens
ställning, när det gäller tomtindelat område. Då är nämnden
åsidosatt även i samhällen, där jordregister föres. Ej ens är det tillförsäkrat
byggnadsnämnden att yttra sig huruvida, såsom i 2 § säges, nyttjanderättshavarens
boningshus kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, vara
det uppförts, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten. Dylik prövning
synes tillkomma endast stadens mätningsman, där sådan finnes, eller också den
förordnade lantmätaren, i båda fallen tillsammans med tvenne gode män. Då för
förrättningen skola i tillämpliga delar enligt lagförslagets 7 § gälla bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, vill det synas som om även föreskriften i 2
kap. 18 § samma stadga därav, att gode männen skola vara två i jordbruk kunniga
och erfarna män, skulle i dylikt fall lända till efterrättelse.

I regel torde varken mätningsmannen eller lantmätaren eller ännu mindre de
gode männen äga kompetens att bedöma nyssberörda byggnadsfrågor. Den föreslagna
kontrollen över att byggnaderna skola utgöra nöjaktigt bebyggande av
respektive tomter torde därför få anses värdelös, sådan den är tänkt. Det kan
rent av ifrågasättas, om kontroll anordningen icke kan komma att göra mera
skada än nytta, särskilt med tanke å bestämmelsen i 10 § i lagförslaget, att,

112

Eungl. Maj:ts proposition nr 14-2.

därest lantmätaren (mätningsmannen) och gode männen stanna i olika meningar,
skall gälla vad de flesta säga.

Berörda slag av kontroll är emellertid otvivelaktigt i sak nödvändigt. Föreskriften
härom i 2 § andra stycket hade dock bort få klarare innehåll, så att därav
tydligt framginge, att ett nöjaktigt bebyggande av tomten måste bestå däri,
att huset är i överensstämmelse med alla de för tomtens bebyggande gällande
föreskrifter alltså även fastställda särskilda bestämmelser med avseende å sättet
för byggnadskvarterens användande. När jordkommissionen emellertid i femte
stycket i samma paragraf upptager utförliga bestämmelser huru förfaras skall,
när nyttjanderättshavarens boningshusor uppfört i, det vill säga såsom tydligen
menas, utöver tomtgräns, är detta en inkonsekvens med hänsyn till innehållet i
nyssnämnda andra stycket. Ty det torde näppeligen kunna anses riktigt, att ett
boningshus, som skjuter över tomtgränsen in på granntomten, får betraktas som
utgörande ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Fjärde styckets i samma paragraf innehåll utvisar, att jordkommissionen haft
en känsla av att fastighetsbildning på nu ifrågavarande sätt inom tomtindelat
område har sina vanskligheter.. Den har däri föreslagit bestämmelser, att om
den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott utgör del av tomt, äger
lösensrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mera än hälften av Vad
jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel är obebyggd. I ty fall
skulle jämväl sistnämnda del lösas.

Kommissionen synes emellertid hava förbisett de säkerligen ej så få fall, då
jordägaren själv ej äger all mark, som tomten omfattar. Genom den i lagförslaget
föreskrivna förrättningen skulle i dylikt fall fastighet komma att bildas, som
icke helt sammanfölle .med tomtens, gränser. Denna situation kunde under vissa
förutsättningar utnyttjas av den blivande markägaren till att med stöd av 1 kap.
18 § fastighetsbildningslagen i spekulationssyfte påfordra fastighetens inlösen
av staden. Under särskilt ogynnsamma förhållanden skulle staden kunna genom
dylik fastighetsbildning bliva skyldig att lösa hela tomten.

Det vill dessutom synas, som om hinder icke förelåge, när fråga vore om
tomtindelad mark, att låta dylik fastighet omfatta även gatumark enligt fastställd
stadsplan, blott boningshuset bleve lämpligt för tomten. Därmed skulle
fastighetsbildning kunna uppkomma inom tomtindelat område i strid både mot
gällande stadsplan och tomtindelning.

Förutom beträffande tomtmarken kunde sålunda lösensrisk uppkomma även
i fråga om. gatumarken jämlikt bestämmelserna i 1 kap. 14 § andra stycket
fastighetsbildningslagen.

Enär genom förrättning enligt lagförslaget skulle uppkomma bestående bebyggda
nya fastigheter utan att nybyggnad förekomme, synes kunna ifrågasättas,
huruvida icke staden därigenom i själva verket berövades den ersättning för
gatumark, som i 1 kap. 36—38 §§ fastighetsbildningslagen föreskrives. Ävenledes
torde icke vara uteslutet, att svårigheter för staden orsakades vid tillämpningen
av stadgandena i 34 och 35 §§ i fråga om gatans upplåtande och underhåll.

Under alla förhållanden torde, därest den blivande fastigheten icke komme att
helt sammanfalla med tomtens gränser, ökade svårigheter för staden kunna uppstå
för både stadsplans och tomtindelnings genomförande, och fråga är, om icke
även i andra fall allvarsamma olägenheter kunna, såsom nyss antytts,’ befaras.
Betydande skäl tala alltså för att nyttjanderättslagen icke bör utsträckas till
tomtindelad mark inom städer, köpingar och municipalsamhällen. Också är att
märka, att genom senare årens lagstiftning praktiskt sett all fastighetsbildning
genom andra förrättningar än de i samband med tomtindelningens tillkomst och
genomförande föreskrivna, utestängts från tomtindelat område. Att nu genom
lagändring i motsatt riktning införa ny fastighetsbildningsmetod för tomtindelad

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2. 113

mark och därmed rubbande den vunna enhetligheten torde iå anses mindre
lämpligt.

De skäl, som talat för berörda enhetlighets genomförande i lagstiftningen, lära
helt visst, förutom vad ovan sagts, påfordra att nyttjanderättslagen icke vinner
tillämpning inom något tomtindelat område, vare sig i stad eller å landet.

Utgör område, som skall lösas, ej tomt eller del av tomt eller eljest avskild
fastighet samt är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall, enligt lagförslagets 14
§, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad
i 5 kap. 6 och 8 §§ fastighetsbildningslagen är stadgat. Motsvarande bestämmelser
skola äga tillämpning även inom municipalsamhälle, där jordregister
föres. _ ''

Är stadsplan för området fastställd får således fastighetens gränser ej så bestämmas,
att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i
tomter därigenom försvåras. Prövningen härav ankommer enligt förslaget å landet
samt i städer, som lyda under landsrätt, på länsstyrelserna, i Stockholm på
överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten. Byggnadsnämnden är
i den grad ovan framhållits åsidosatt.

Emellertid torde med nödvändighet böra krävas, i fall då stadsplan är gällande
för området, att nyttjanderättshavarens byggnad är sådan, att den utgör
ett nöjaktigt bebyggande av den uppkommande fastigheten, på sätt ovan sagts,
när fråga var om tomtindelad mark.

Skall enskild person medgivas i den utsträckning, som föreslagits, expropriation
inom samhälle av annan tillhörig mark. varå han uppfört boningshus, är
ej mera än skäligt, att som villkor fordra, att bebyggandet skall vara i överensstämmelse
med de för samhällets bebyggande gällande regler. I motsatt fall
skulle tvångsvis fastighetsbildning genomföras genom statens ingripande i lagstiftningsväg
ej blott gentemot markägarna utan även mot samhället, i strid mot
de på grundval av annan lagstiftning för samhället till efterrättelse fastställda
bestämmelser för bebyggandet.

När stadsplan för ett samhälle blivit fastställd, inträder nybyggnadsförbud
för kvartersmarken, intill dess tomtindelning i vederbörlig ordning tillkommit.
Detta för att förhindra ett olämpligt bebyggande av kvarteren. Med hänsyn till
svårigheterna att, med mindre tomtindelning av kvarteret är verkställd, bedöma
huruvida en enligt den föreslagna lagen bildad fastighet har ett lämpligt bebyggande
av kvartersmarken enligt stadsplan och gällande bestämmelser, synes tomtindelning
av sakliga skäl böra påfordras föreligga inom kvarter, där område,
som skulle lösas, är beläget.

Tillkommer emellertid tomtindelning, inträda de olägenheter, varom ovan talats.
Det torde därför med vägande skäl kunna sägas, att nyttjanderättslagen
varken bör omfatta tomtindelad eller icke tomtindelad mark inom område, vilket
finnes upptaget i gällande stadsplan.

I fråga om icke planlagt område i städer och stadsliknande samhällen kunna
ovan åberopade skäl mot utvidgande av nyttjanderättslagens tillämplighetsområde
givetvis icke i samma grad vara gällande. Är fråga om inlösen av enstaka
här och var belägna men icke till grupp samlade lägenheter torde, därest de ej
ligga tämligen omedelbart intill planlagt område, några svårigheter ur byggnads-
eller stadsplanesynpunkt i regel icke behöva befaras för samhället genom
dylik fastighetsbildning. Äro de däremot tätt belägna, torde, för bedömande av
huruvida markens ändamålsenliga bebyggande försvåras av fastigheters uppkomst.
med stöd av nyttjanderättslagen tarvas en utredning i planhänseende.
Sådan plan lär nog icke markägaren vilja bekosta och sannolikt kunna ej nyttjanderättsinnehavarna
göra det. Kostnaden skulle väl i sådant fall komma att
vila å samhället. Detta skulle i och med fastigheternas bildande troligen även

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 höft. (Nr l42.) 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr lh%.

bli utsatt för anspråk på framdragande av vatten- och avloppsledningar, elektriska
ledningar och dylikt, där dessa bekvämligheter eljest tillkomma samhällets
invånare i de tätare bebyggda delarna, utgifter alltså, som icke i någon mån
kompenseras genom ökad inflyttning till samhället i samband med fastigheternas
tillkomst.

Således torde betänkligheter föreligga även mot lagens utsträckande till samhällenas
icke planlagda områden.

I lagförslaget är icke särskilt angivet, huruvida av samhällena själva utarrenderad
mark, som blivit bebyggd med boningshus på sätt nyttjanderättslagen förutsätter,
skulle falla under lagens räckvidd, men synes så vara avsett. Är detta
meningen, lära samhällena i många fall finna lagen lägga synnerliga svårigheter
för regleringen av bebyggandet.

Nödvändigheten för samhället att äga relativt fria händer vid framtida planläggning
av marken, torde i allmänhet vara orsaken till att den samhället tillhöriga
marken icke försäljes utan endast upplåtes med nyttjanderätt i en eller
annan form.

Ej heller är klart om städernas utarrenderade donationsjord, även i de fall
Kungl. Maj :t icke medgivit att den finge försäljas, skulle vara hemfallen under
lagen. Då fideikommissjord icke skulle vara undantagen från lagens tillämpning,
synes detta mycket väl kunna vara avsett. Är sa fallet, komma stadens
jordförhållanden därtill ej sällan i ett olidligt osäkerhetstillstånd, då det icke på
förhand torde kunna beräknas, när en arrendator kunde finna med sin fördel
förenligt att påyrka friköpning av den jord, varå han med stadens goda minne
byggt sig ett boningshus.

Slutligen må framhållas den meningen, att därest ifrågavarande lagförslag
med dess starka ingrepp i jordäganderätten bleve lag, komme säkerligen för
framtiden så gott som varje upplåtande i arrendeform av mark för egnahemsbyggande
att utebliva. Visserligen står den utvägen åter, °att kommun och municipalsamhälle
och möjligen även kronan skulle kunna från enskilda tvångsvis
genom expropriation förskaffa en del mark för ändamålet. Men säkerligen vore
det en missräkning, om man förväntade, att på det sättet, behovet bleve fyllt.
Kommunerna och municipalsamhällena lära i regel icke vilja påtaga sig medföljande
ekonomiska risker.

Även om man skulle kunna finna skälen för lagens tillämpning i eljest föreslaget
skick avgörande, när fråga är om mark å egentliga landsbygden — varom
byggnadsstyrelsen ej torde hava att yttra sig — sa kan icke fördöljas, att förhållandena
äro annorlunda inom samhällena, där marken väl undantagslöst har
ett annat och i regel vida högre värde och där fordran är oundgänglig å ett samhällsmässigt
bebyggande av marken. . ..... .

Den enskildes förfoganderätt över sin mark är därstädes, i alla de boendes intresse.
starkt begränsad. Samhället äger ju till och med en vidsträckt befogenhet
att expropriera honom tillhörig mark. Att än mera betvinga äganderätten
ända dithän, att det även skulle tillkomma enskilda att tvångsvis frånhända
annan enskild honom tillhörig mark och detta icke i något allmänt utan enbart
samma enskildes, måhända rent spekulativa intresse, måste, enligt byggnadsstyrelsens
mening, betecknas som högst betänkligt.

På grund av vad sålunda ovan anförts får byggnadsstyrelsen som sin åsikt
underdånigst uttala, att föreliggande lagförslag icke bör utan väsentlig omarbetning
upphöjas till lag. I all synnerhet synes den ändringen av lagförslaget med
nödvändighet böra vidtagas, att nuvarande lagens tillämplighetsområde icke utvidgas
till att omfatta område, som ingår i tomtindelning, ej heller mark i samhälle,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.
. .

Då emellertid upprättande av stadsfastighetsregister för ett municipalsamhälle

Kungl. Maj:ts proposition nr lj,m.

115

icke konstituerar någon real skillnad mellan dylikt samhälle och sådan, där
jordregister lores, synes det meningslöst att i fråga om nyttjanderättslagens tilllämpning
sätta gränsen såsom i nuvarande lag gjorts. Därest Kungl. Maj:t
skulle finna skäl att i övrigt beakta det av jordkommissionen framlagda förslaget.
får byggnadsstyrelsen underdånigst hemställa, att Kungl. Maj :t ville vidtaga
sådan förändring i förslaget, att mark i städer, köpingar och municipalsamhällen
undantages från lagens tillämpning.

Lantmäteristyrelsen: Här och var inom landet förekomma å de ecklesiastika

boställena bebyggda lägenheter, som innehavas med nyttjanderätt. Till den del
dessa boställen äro av enskild natur torde ifrågavarande lagstiftning vara och
fortfarande bliva tillämplig men däremot icke i händelse boställena äro av krono
natur. Kör att emellertid ändamålet med lagstiftningen på ifrågavarande område
må vinnas anser lantmäteristyrelsen angeläget, att densamma må kunna i
största möjliga utsträckning göras tillämplig även i fråga om ecklesiastik jord
av krono natur och att åtgärder för vinnande av detta syfte därför böra vidtagas.

Jordstyckningskommissionens förslag till ändrad lydelse i vissa delar av 1920
års lag på ifrågavarande område innehåller såsom villkor för fastställelse å avstyckning
av till inlösning föreslaget område, att ägodelningsdomaren har att
tillse, att områdets avskiljande överensstämmer med vad i 22 kap. 3 § andra stycket,
12 § första stycket och 15 § i lagen om delning av jord å landet ävensom;
i 8 och 10 §§ i lagen om nämnda lags införande är stadgat i vad angår avstyckning
av ägovidd till särskild fastighet. Det enda av nu angivna stadganden,
som har någon betydelse till förekommande av en olämplig fastighetsbildning,
är det förstnämnda. Detta innehåller, att avstyckning ej må ske sålunda, att
stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet samt att från
jordbruksfastighet ej må ske avstyckning på sådant sätt, att fastighetens jordbruk
därigenom märkligen försvagas eller, där den är försedd med tillräckliga
åbyggnader för jordbrukets behov, att uppenbart missförhållande kommer att äga
rum mellan samma åbyggnader samt ägovidden i åker och äng eller därtill odlingsbar
mark å den fastighet, de enligt planen för styckningen skola tillhöra.

Det torde vara tydligt, att förhandenvarande förhållanden i fall, då inlösning
ifrågasättes, i regel äro sådana, att nyss angivna bestämmelser i mycket
ringa mån kunna vara av någon betydelse. Dessa bestämmelser äro avfattade
med tanke på vanliga avstyckningar, där jordägarens intresse i regel sammanfaller
med det allmännas, och där inskridande med särskild bestämmelse därför
ansetts erforderligt endast, där omständigheterna visa, att så ej är förhållandet.
Vid fall av friköpning föreligger analoga förhållanden endast i den mån man
kan antaga, att jordägaren vid eventuell upplåtelse av nyttjanderätten anlagt
samma synunkter som därest fråga varit om upplåtelse för självständigt brukande
eller av äganderätt. Då man emellertid måste utgå ifrån att mången gång
så icke varit fallet, framstår för lantmäteristyrelsen behov av bestämmelser till
förekommande av uppkomsten av olämplig fastighetsbildning.

Av vad redan meddelats framgår, att behovet av sådana på det hela taget
är lika stort vare sig man tänker sig jordstyckningskommissionens förslag genomfört
eller icke. Förekommande av olämplig fastighetsbildning blir alltså
så gott som uteslutande beroende av bestämmelserna i förevarande lag särskilt
3 § andra stycket. Emellertid synas dessa bestämmelser vara allt för allmänt
hållna för att giva förrättningsmän och domstolar tillräcklig grund för avslag
å framställda yrkanden på lösningsrätt, i händelse att bifall skulle leda till en
olämplig fastighetsbildning. I denna del anser styrelsen, att direktiv böra meddelas.

Då det i åtskilliga fall kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med
inlösandet av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2.

undantages från inlösen, har jordkommissionen föreslagit, att i sådana fall lösningsrätt
må äga rum till den övriga delen av området. För lantmäteristyrelsen
ligger det nära till hands, att i anslutning härtill erinra om den utväg, som
finnes att genom ägoutbyte eller förflyttning . av lägenheten lösa uppkommen
tvist huruvida lösningsrätt må medgivas eller icke. Givetvis tänker sig styrelsen
att anlitande av sistberörda utväg skall ifrågakomma endast på yrkande av
jordägaren. Statsverket har åtagit sig att bestrida hälften av kostnaderna för utflyttning
vid laga skiften och hemmansklyvningar och fråga om ytterligare
ökning av statsbidraget härtill kan anses stå på dagordningen. Statsbidrag torde
vid inlösning av nyttjanderättslägenheter i många fall bliva motiverat minst i
samma omfattning som vid nyssnämnda slag av förrättningar. Återstoden av
kostnaderna torde allt efter förhallandena i det särskilda fallet kunna aläggas
jordägaren eller lägenhetsinnehavaren eller båda till fördelning i lämplig proportion.
o T I

Jordkommissionen har meddelat, att hos densamma framhållits, hurusom inom
stationsområden ofta nog marken vore tomtindelad. och att i anledning därav
lägenhetsinnehavarna med egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina
innehavda jordområden. Inom landet finnas 101 köpingar och municipalsamhällen,
för vilka stadsplan fastställts, samt 83 samhällen, som ännu äro utan
stadsplan. Endast inom ungefär ett fyrtiotal samhällen, för vilka stadsplan
finnes, förekommer tomtindelning. Åtskilliga av dessa samhällen äro icke järnvägsstationer.
På grund härav och med hänsyn till att antalet järnvägsstationer
uppgår till närmare 2.800, torde jordkommissionens ovan återgivna meddelande
vara byggt på den icke ovanliga missuppfattningen om förekomsten av
tomtindelning endast därför att fastigheterna i verkligheten te sig såsom tomter
och möjligen även så benämnas. Det behov, som antagits förefinnas och som
legat till grund för kommissionens förslag om att utsträcka lösningsrätten även
till tomtindelad mark, torde på grund av vad nu meddelats knappast förefinnas
och i allt fall endast i obetydlig omfattning i jämförelse med vad man kan
antaga hava föresvävat kommissionen.

Om man alltså, såsom sig bör, endast tar hänsyn till rättsligen gällande tomtindelning
anser styrelsen, att avgörande avseende måste fästas vid de synpunkter,
som anförts av herr Wohlin. Han har bland annat framhållit, att man med
ifrågavarande lagstiftning åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga
egna hem på ofri grund med utgångspunkt från att den jord, varom i sådant
fall vore fråga, i regel hade ett mindre värde såväl för ägaren som för andra
än nyttjanderättshavaren, men att däremot mark, som inginge i tomtindelning,
ofta läge på platser med högre jordvärden, att han ej vore i tillfälle att överblicka
följderna av den föreslagna lösningsrätten med hänsyn till stadsplaner
m. in. samt att vissa bestämmelser i 2 § i förslaget förefölle honom invecklade
och ur vissa synpunkter äventyrliga.

I anslutning härtill finner sig lantmäteristyrelsen vad angår andra stycket
av denna paragraf höra erinra, att det knappast är tillräckligt med stadgande
att boningshuset kan anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten utan att
föreskrift erfordras om att det bör ses till att tomten är lämpligt bebyggd med
hänsyn även till granntomterna. Formuleringen av näst sista stycket är hämtad
från 1 kap. 10 § fastighetsbildningslagen. Sistberörda författningsrum
syftar emellertid på att byggnad på grund exempelvis av mätningsfel eller
andra tillfälliga omständigheter helt obetydligt skjuter in på grannens tomt.
I förevarande stycke förutsättes däremot, att huset kan sträcka sig väsentligt
in på andra tomten. Att under sådana förhållanden tillåta inlösen av marken
kan ju helt och hållet förrycka tomtindelningen. Bestämmelse saknas om förbud
för ändring å byggnader av sådan art som är att hänföra till nybyggnad.
Beträffande sista stycket har lantmäteristyrelsen stannat i ovisshet huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr

117

detta bör läsas fristående eller om detsamma avser den ändring av tointindelningen,
som påkallas av sådan inlösen av tomtdel, som omtalas i närmast föregående
stycke. Ett förtydligande synes bär vara erforderligt därom att även
i sådant fall förrättningen skall vila.

Bestämmelsen i 6 § tredje stycket att ansökan om förrättning skall vara
åtföljd av gravationsbevis rörande fastigheten torde till väsentlig del vara ändamålslös,
om det ej sörjes för att gravationsbeviset överlämnas med förordnandet
till förrättningsmannen. Så torde ske i alla fall, då länsstyrelsen expedierar
förordnandet genom påskrift å ansökningen eller såsom cmslagsresolution. Då
emellertid på en del håll förordnandena utfärdas såsom fristående resolutioner
och ansökningshandlingarna såsom följd därav kvarstanna hos vederbörande,
erfordras med hänsyn till dylika fall bestämmelser att gravationsbeviset skall
på samma gång som förordnandet översändas till förrättningsmannen.

Bestämmelsen i 7 § första stycket lämnar ingen upplysning huru skall förfaras
i fall att mätningsman ej finnes förordnad. Närmast till hands ligger eu
tolkning därhän, att i dylika fall förordnandet skall meddelas vederbörande
lantmätare. Avsikten torde emellertid vara att vad som gäller för mätningsman
även skall gälla förrättningsman för avstyckning. En klarläggande ändring
synes erforderlig i avseende å detta stadgande, och torde härvid böra tagas
i övervägande huruvida icke med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande
förrättning bestämmelse bör avfattas i enlighet med vad som gäller för laga
skifte. I fråga om förrättning inom stad eller inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, torde bestämmelse höra
meddelas att byggnadsnämnden skall underrättas om tid och ställe för förrättningen.

I 12 § 1 gällande lag finnes stadgat att förrättningsmannen skola meddela
beslut, i händelse de finna nyttjanderättshavaren berättigad till inlösen. Från
lantmätarhåll har erinrats om att bestämmelse saknades för det fall att förrättningsmännen
körnare till det slut att rätt till inlösen ej kunde medgivas. I föreliggande
förslag har förstberörda stadgande utgått. Lantmäteristyrelsen håller
före, att detta icke är lyckligt och att ovanberörda erinran bör vinna beaktande.

Därest förrättningen rör tomtindelad mark, är det givet, att möjligheterna
att ändra gränserna äro yttrest begränsade. Kommer rätt till inlösen av tomtindelad
mark att införas, torde måhända en erinran om hänsynen härtill och
innehållet i 2 § sista stycket vara till gagn i samband med andra och tredje
stycket i 9 §.

För det fall att gräns för lägenhet, som skall lösas, sammanfaller med ägogräns,
som är underkastad tvist, synes vara erforderligt, att bestämmelse meddelas
i likhet med vad som gäller för avstyckning enligt 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen.
Ej minst med hänsyn till innehållet i 14 § andra stycket i förevarande
förslag torde bestämmelse böra meddelas om möjlighet att i viss utsträckning
lägga servitut å stamfastigheten och på det hela taget skapa förutsättning
för tillämpning av 5 kap. 6 § fastighetsbildningslagen.

I sista stycket av 9 § stadgas, att upprättande av särskild karta ej är erforderligt,
därest karta finnes tillgänglig. Det torde emellertid ej vara tillräckligt
endast att karta är tillgänglig, utan desslikes vara erforderligt att detsamma
ställes till förfogande till konceptkarta.

_ För närvarande saknas beklagligt nog stadgande om utstakning och rörläggning
av gränserna för avsöndrad lägenhet. Däremot finnes sådant vad angår tomtgräns
och gräns för avstyckat område. Förstberörda omständighet torde emellertid
icke böra hindra att bestämmelse här meddelas om utstakning och rörläggning
av gränserna för område, som inlöses.

I 11 § saknas bestämmelse huru skall förfaras, därest rättsägarna icke kunna
förmås att överenskomma om den person, till vilken avskriften av protokol -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr liä.

let skall överlämnas. Emellertid bör enligt lantmäteristyrelsens mening i likhet
med vad gäller för avstyckning även ett exemplar av kartan utgivas, och synes
nyttjanderättshavaren lämpligen kunna berättigas, att efter klagotidens utgång
utfå akten att användas för det ändamål, som avses i 13 §.

Direktören i svenska stadsförbundet Helge Lindholm: Den undantagsställning,
nuvarande lag bereder stadssamhällena, torde i främsta rummet vara motiverad
av de särskild krav, vilka måste göras gällande med avseende å_ fastighetsbildningen
i dylika samhällen och vilka icke ansetts kunna i skälig grad
tillgodoses vid ett lösningsförfarande enligt de i lagen angivna regler (prop.
1918 nr 172). Dock framskymtar även den uppfattningen, att lagens sociala
förutsättningar icke eller blott i ringa män äro för handen beträffande ifrågavarande
samhällen, varför ett ingripande från statens sida i den jordpolitik, som
där föres, näppeligen vore av något praktiskt behov påkallat.

Denna åren 1918 och 1920 till synes utan någon meningsskiljaktighet fastställda
ståndpunkt skall enligt jordkommissionens framställning hava medfört
vissa olägenheter för lägenhetsinnehavare inom »stationsområden», i det att dessa,
därest marken vore tomtindelad eller underkastad fastighetsregistrering såsom
för stad, saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det
borde också beaktas, att till följd av ifrågavarande begränsning av lagens tilllämplighet
en enligt lagen bestående rätt till friköpning kunde gå om intet, därigenom
att tomtindelning (eller fastighetsregistrering) åvägabragtes för det
område, där lägenheter med friköpningsrätt vore belägna, eller därigenom att
dylikt område inkorporerades med stad. Med lagens syfte kunde icke anses
överensstämma att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning ginge om intet
till följd av dylika administrativa åtgöranden.

Uppenbart är, att kommissionen, för att komma till rätta med de sålunda
påtalade olägenheterna, icke behövt tillgripa ett sådant radikalmedel som att
fullständigt utplåna skillnaden mellan stads- och landsbygd i förevarande hänseende.
Åtgärdens räckvidd täckes icke tillnärmelsevis av den förebragta motiveringen.
Vad genom denna möjligen ådagalagts är behovet av undantagsbestämmelsernas
differentiering, vartill mångahanda utvägar erbjuda sig. Men
därifrån och till dessa bestämmelsers avskaffande är steget alltför långt för
att utan risk kunna tagas blott därför att jordkommissionen av okänd anledning
funnit sig böra rekommendera en sådan marschtakt.

Stadssamhällenas huvudintresse i frågan knyter sig otvivelaktigt till deras
ställning såsom jordägare, respektive innehavare av donerad jord.

Många städer äro i det lyckliga läget att från gammalt förfoga över betydande,
av kronan donerade markområden. Dessa jordinnehav hava tid efter annan
formerats genom köp, gåvor, byten o. s. v. Även städer och samhällen,
som icke hugnats med kronodonationer, hava låtit sig angeläget vara att efter
råd och lägenhet förvärva mark i syfte att trygga kommunens behov av tomter
för offentliga byggnader, utrymme för trafikleder, kommunalindustriella anläggningar,
begravningsplatser o. s. v. samt först och sist för att hava i möjligaste
mån fria händer vid stadsplanens utsträckande och för att kunna kraftigt
befrämja en sund bostads- och tomtpolitik. I stor utsträckning har sålunda erhållen
mark, i avvaktan på lämplig tidpunkt för dess tagande i anspråk för
avsett ändamål eller för fastställande av en planmässig ändamålsbestämning,
upplåtits med nyttjanderätt under sådana förhållanden, att nyttjanderättshavaren,
i händelse jordkommissionens förslag godtages, blir berättigad att inlösa
området. Det säger sig självt, att en sådan utveckling, varigenom i vissa fall
själva grunden skulle undanryckas en måhända mödosamt uppbyggd kommunal
fastighetspolitik och svårmistliga eller rent av omistliga värden förloras
för det allmänna, på det håll, där risker härför föreligga, motses med allra

Kungl. Maj:ts proposition nr UpJl.

119

största bekymmer. Och dessa minskas icke av medvetandet, att de upptill ringar,
som sålunda avkrävdes kommunen, i många, kanske flertalet fall alls icke tjänade
sociala syftemål utan krassa enskilda affärsintressen. •

Några konkreta exempel torde åskådliggöra, hur frågan praktiskt ligger till
inom vissa orter, om vilkas förhållanden jag kunnat göra mig underrättad.

Där nyttjanderättsupplåtelser i större omfattning ägt rum under omständigheter,
som enligt förslaget konstituera lösningsrätt, torde de oftast avse markkomplex,
som, då upplåtelserna skedde, räknades till ortens periferier men antingen
redan kommit eller inom närmare eller härmare framtid väntas komma
inom den egentliga byggnadsrayonen och därför, med eller utan formligt beslut,
reserverats för stadsplanens utsträckande. Betydande sådana områden finnas
exempelvis i Karlskrona (donationsjord), Örebro (mestadels donationsjord),
Norrköping (stadsäga utan donationsjords natur), m. fl. städer.

Gemensamt för ifrågavarande områden i de nu särskilt nämnda städerna är,
att nyttjanderättsupplåtelserna, vilka i allmänhet sträcka sig långt tillbaka
i tiden, skett på primitivt nybyggarmaner. Ingen tillfredsställande eller ens
elementära krav motsvarande stadsplan kan upprättas, utan att vid dess förverkligande
så gott som varje i enlighet med upplåtelsen bestämd ägolott måste
rubbas till omfång och gränser. I alla tre fallen står man just i begrepp att med
stadsplanen införliva åsyftade områden eller väsentliga delar därav. Och staden
har för avsikt att, i den mån hinder härför icke reses från annat håll (på grund
av markens donationsnatur), på humanast möjliga villkor försälja de i överensstämmelse
med stadsplanen bildade tomterna, varvid företrädesrätt självfallet
tillerkännes den nyttjanderättshavare, som i varje fall ur billighetssynpunkt
kan anses stå närmast att ifrågakomma.

Utarbetande och fastställande av stadsplan eller (såsom i Örebro närmast
är tänkt), en s. k. byggnadsplan kräver enligt sakens natur vidlyftiga förberedelser
och lång tid. Blir jordkommissionens förslag upphöjt till lag, kan det
förväntas, att många lägenhetsinnehavare begagna tillfället att omedelbart lösa,
så mycket hellre som de därigenom erhålla just det markstycke, de av vana eller
andra individuella skäl finna bäst. Måste staden det oaktat fullfölja planläggningen,
något som särskilt i Karlskrona är en trängande nödvändighet, blir resultatet
blott det, att staden en tid efter friköpningen får för gator o. dyl. expropriera
tillbaka en mängd större eller mindre tomtsplittror och därjämte taga sig
an tomtdelar i olika ägares hand antingen på grund av laga tvång (18 § 1 kap.
FBL) eller för att från området avlyfta det byggnadsförbud. som i annat fall
bleve rådande (9 § 1 kap. FBL; jfr ock 16 och 18 §§). Vilket gagn det allmänna
eller nyttjanderättsinnehavarna skulle hava av en lag, som leder och
lockar till dylika absurditeter, är ofattbart.

Till fullständigande av ovan lämnade uppgifter må några detaljer meddelas.

I Karlskrona väntas trenne stora områden, av vilka emellertid ett ligger utanför
stadens jurisdiktionsområde, falla under den nya ensittarlagen, förutsatt att
denna har avseende å donationsjord. Det viktigaste bland dessa områden tillhör
stamfastigheterna Sunna, Sillemåla och Gullbernatorp om inalles cirka 120
hektar och är för närvarande fördelat på 31 lägenheter men kan efter planläggning
uppdelas på ett mångdubbelt antal tomter. Områdets avhändande skulle för
staden beteckna en oersättlig förlust. Det innesluter nämligen så gott som allt
av jord, som inom Karlskrona kan tagas i anspråk för egnahemsbyggande, enär
den i övrigt odisponerade byggnadsmarken nästan helt utgöres av berg och annan
oländig terräng. Redan 1919 väcktes från arbetarhåll inom stadsfullmäktige
motion om att använda en del av området till egnahemslotter, och plan för
sådant användande håller på att upprättas. För en annan del av samma område
föreligger stadsplaneförslag färdigt hos byggnadsnämnden. Den vikt och betydelse,
man i Karlskrona fäster vid förevarande fråga, har på ett synnerligen

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

fullständigt sätt belysts i tvenne skrivelser från drätselkammaren, vilka jämte
tillhörande kartor, förteckningar över verkställda upplåtelser och övriga handlingar,
om så önskas, skola ställas till herr statsrådets förfogande. Ett i dessa
skrivelser förekommande allmänt uttalande torde förtjäna återgivas: »Vi sakna
här i Karlskrona», heter det, »all förståelse för ett förslag, som, till förmån för
några få enskilda, skulle beröva samhället möjligheterna att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose sin utveckling och samhällsinvånarnas generella intresse
av bostadsfrågans rationella lösning.»

I Örebro har Kungl. Maj:ts tillstånd redan utverkats att till enskilda försälja
tomter inom ett stort område av donationsjordnatur, beläget inom Södra stadsdelen.
Plan för områdets exploatering är i huvudsak klar men kommer av vissa
skäl icke att fastställas såsom stadsplan annat än i vad den avser allmänna platser.
Den är dock ämnad att följas vid de blivande tomtförsäljningarna. Det tomtpris,
som därvid tillämpas, skall, enligt meddelade föreskrifter, bestämmas enligt
värdering av en särskild nämnd på tre personer, av vilka länsstyrelsen å
kronans vägnar samt stadsfullmäktige och köparen utse vardera en. En tilllämpning
av ifrågavarande lag å detta område skulle, enligt vad från stadens
sida upplysts, lätteligen äventyra hela det syfte, staden genom sina åtgärder
velat vinna. Bland annat skulle enskilda personer kunna tilltvinga sig delar av
de områden, som enligt den föreliggande planen avsatts till naturparker och
byggnader för offentliga institutioner, samt tomter av helt annan storlek och
beskaffenhet än i planen förutsatts.

Invid Norrköpings nuvarande stadsplanegräns ligger ett område å cirka 28
hektar, på vilket i äldre tider, innan området år 1907 kom i stadens ägo, ett
stort antal personer, ofta utan att fråga någon om lov, åt sig uppfört bostadshus.
Syftet med stadens förvärv var i främsta rummet att stävja den oreglerade
byggnadsverksamheten och leda denna in i förnuftiga banor. På framställning
av lägenhetsägarna hava stadens myndigheter i princip uttalat sig för att
friköpning må äga rum av den mark, som vederbörande sökande utnyttjade för
bostadsändamål. Dock skulle dessförinnan regleringsplan upprättas till förekommande
av att staden vid friköpningen avhände sig mark för erforderliga
gator och öppna platser eller onödigtvis ådroge sig skyldighet att återlösa genom
stadsplanen söndertrasade ägofigurer. Planen är under arbete. Framtvingas
friköpning i större omfattning, innan planen är färdig, eller ordnas friköpningsförfarandet
så, att planen ej behöver följas, riskerar staden att till ingen
nytta få vidkännas avsevärda kostnader och besvär.

Såsom ett allmänt omdöme om lägenhetsinnehavares ställning till samhälletjordägaren
i de fall, då upplåtelsen avser byggnadsmark, som ingår i stadsplan
eller är reserverad för framtida sådan plan eller saknar speciell ändamålsbestänining,
kan utan ringaste tvekan sägas, att redan den omständigheten, att
jordägarrätten tillhör samhället nutilldags innebär fullt betryggande garantier
för de sociala synpunkternas behöriga iakttagande. Här finnes icke någon
plats för eller behov av lagstiftningens ingripande. Och det skulle efter alla de
uppoffringar, stadssamhällena särskilt under krisåren men även dessförinnan
gjort för upphjälpande av befolkningens bostadsförhållanden, te sig högeligen
egendomligt, om staten nu i eklatant form gåve till känna sitt misstroende gentemot
kommunernas sociala ansvarskänsla beträffande den för bostadsfrågan
grundläggande jordpolitiken.

Mindre tillfredsställande kan naturligtvis lägenhetsinnehavarens ställning
bliva, därest upplåtelsen avser mark, som inom en närmare eller fjärmare framtid
behöver tagas i anspråk för något kommunens speciella ändamål, exempelvis
en hamnutvidgning, en gatubreddning, en vattenkraftsanläggning e. dyl.
Upplåtelser av detta slag torde hava förekommit i ganska stor omfattning. En

Kungl. Maj:ts proposition nr lliä.

121

sjöstad har exempelvis i god tid försäkrat sig om lämpligt expansionsområde
för hamnen, låtit gamla nyttjanderättsupplåtelser bestå och ingått nya, exempelvis
för uppförande av sommarvillor, som sedermera på grund av stadens
förskjutning åt det hållet, bostadsbristen e. dyl. fått iordningställas för permanent
bruk. Många sådana och därmed jämförliga fall kunna helt visst framdragas.
Sålunda kan nämnas, att ännu i dag på en central del av Malmö hamnområde
en lägenhet finnes, som, enligt vad stadens ombudsman meddelat, otvivelaktigt
faller under ensittarlagen i dess av jordkommissionen föreslagna lydelse.
Likartade upplåtelser hava gjorts och äga alltjämt bestånd inom Malmö
gasverks område. Från egendomen Stockby, som Lidingö köping för några år
sedan inköpte för tillgodoseende av åtskilliga kommunens behov, hade den
förre ägaren under nyttjanderätt upplåtit flera av de allra bästa och för kommunen
nödvändigaste delarna, nämligen en rad strandtomter vid den såsom
vattentäkt för köpingen använda Kotlasjön. Ursprungligen hade dessa av burgna
stockholmare bebyggts med sommarvillor, av vilka åtskilliga sedermera
vinterbonats och av ägarna bebos året runt. Få dessa lägenheter tvångsvis
frånskiljas, är syftet med köpingens förvärv av egendomen i väsentliga avseenden
förfelat.

Möjligen invändes nu, att förslagets 3 § lämnar tillräckligt stöd för bestridande
av inlösning, för det fall att berättigade kommunala intressen därigenom
skulle trädas för nära. Så torde dock ingalunda vara förhållandet. Bestämmelsen
i fråga avser tydligen närmast de olägenheter, som ur jordbruks- och
liknande synpunkter kunna tillskyndas stamfastighet i följd av en påstådd
lösningsrätts utövande, men är alls icke ägnad att bereda ett verksamt skydd
emot kommunens frånbändande av mark, som ur allmän kommunal synpunkt
eller med hänsyn till speciella förvaltningsgrenars behov icke kan utan skada
avstås.

Naturligtvis kan det sägas, att det i ovan omnämnda och snarlika fall vore
för lägenhetsinnehavaren önskvärt, om han kunde komma i besittning av den
till lägenheten hörande marken. Någon enstaka gång torde väl också hända, att
verkligt ömmade skäl tala för en sådan anordning. Ingen lagstiftning lärer helt
kunna röja ur vägen dylika konflikter mellan stridiga, var för sig behjärtansvärda
intressen. Hur man beter sig, kan det dock aldrig undgås, att individuella
anspråk och önskemål, de må uppbäras av än så respektabla skäl, ibland
nödgas vika för ett gemensamt samhällsbehov. Envar med någon förtrogenhet
om nutida svensk stadsförvaltning vet, att en sådan företrädesrätt icke göres
från samhällets sida gällande i oträngt mål. Laggarantier härutinnan kunna
i realiteten ingenting förbättra men väl bidraga att prisgiva samhällsintressen,
som det borde vara staten angeläget att trygga.

Det måste nämligen än eu gång understrykas, att de fall torde vara ytterligt
sällsynta, då verkligt legitima enskilda anspråk på lösningsrätt till lägenhet
å ett för kommunens speciella ändamål erforderligt område förefinnas.
Ojämförligt oftare lärer kommunen här få att göra med enskilt vinstbegär,
ohöljt framträdande eller mer eller mindre maskerat alltefter situationens krav.
Vilka lockande möjligheter skulle icke exempelvis innehavet av de förut omnämnda
lägenheterna å Malmö hamn- och gasverksområden öppna under en
lagstiftning enligt jordkommissionens förslag. Att kommissionen helt bortsett
från denna sida av saken är ett bland de många bevisen på kommissionens ringa
förtrogenhet med städernas fastighetsmarknad och de faktorer, som påverka
denna. Klart borde eljest vara, att en för städerna avsedd friköpningslag
måste taga hänsyn bl. a. till det starkt spekulativa inslag, som är utmärkande
för fastighetsomsättningen därstädes. I annat fall torde lagstiftningens sociala
resultat bliva skäligen klena men desto bättre konjunkturer randas för det

122

Kungl. May.ts proposition nr H2.

näringsfång, som plägar kallas tomtjobberi och icke veterligen inom något läger
räknas bland de skyddsbehövande.

Belysande i detta avseende är vad fastighetsdirektören i Göteborg anfört rörande
den föreslagna lagens verkningar på nämnda stads fastighets- och bostadspolitik.

Göteborg förfogar över vidsträckta marker, som staden förskaffat sig i syfte
att hava nyckeln till den framtida stadsplaneutvecklingen i sin hand, men om
vilkas användande i detalj ännu intet bestämts. Såsom ett led i stadens med
ovanlig intensitet och framgång bedrivna bostadspolitik har å dessa ägor avsatts
och iordningställts ett flertal byggnadsområden, vilka indelats i s. k. torplägenheter.
Det för ifrågavarande lägenheter utmärkande är, att de bortarrenderas
till enskilda för att under stadens ekonomiska medverkan men genom
arrendatorns egen försorg bebyggas med enkla, men dock fullt nöjaktiga bostadshus.
Upplåtelsen avser i allmänhet en tid av 50 år, men kortvarigare upplåtelser
förekomma även, då fråga är om lägenheter i närheten av stadsplanegränsen.
Huvudanledningen till att arrende- och icke tomträttsinstitutet valts
är just den, att man nu ej varit beredd att genom stadsplan definitivt binda sig
för markens användande på visst sätt utan önskat att i sådant avseende hava
fria händer vid den tid, då ställningen och behoven kunna till fullo överblickas.
Arrendeavgifterna hava satts mycket låga och beräknats med hänsyn till att
byggnaderna vid arrendetidens slut äro avsedda att avröjas. Dessa torplägenhetsinnehavare
äro vanligen icke i den ekonomiska situation, att de själva kunna
antagas vilja eller vara i stånd att lösa den innehavda marken, vartill heller
icke något skäl för närvarande finnes.

Men i samma stund jordkommissionens förslag upphöjdes till lag, bleve
situationen i grund förändrad. Utsikten att kunna med äganderätt förvärva
marken skulle säkerligen i många fall locka spekulanter, som funne med sin
fördel förenligt att ställa sig bakom lägenhetsinnehavaren för att sedermera av
honom övertaga den friköpta fastigheten, i avsikt icke att behålla och nyttja
denna såsom bostadstorp utan att låta den cirkulera vidare eller eljest exploateras
för syften, som icke hava någon gemenskap med den ursprungliga upplåtelsen.
Oavsett att den hjälp, som staden med ifrågavarande verksamhet velat giva de
bostadsbehövande, på detta sätt gjordes om intet, bleve staden till tack berövad
områden, som måhända för den blivande planläggningen vore av största värde
och icke kunnat staden frånhändas, därest denna ej till lindrande av social nöd
inlåtit sig på dessa arrendeupplåtelser utan låtit marken ligga. Det torde ej
förvåna, om sådana konsekvenser av den föreslagna lagen verka i hög grad avkylande
på det kommunala intresset för bostadsfrågan. Fastighetsdirektören
har ock såsom sin mening uttalat, att det, i händelse förslaget godkännes, icke
kan bli tal om att fortsätta med dylika arrendeupplåtelser. Den omständigheten,
att lösningsrätten gjorts beroende av bl. a. att förefintlig byggnad vore
uppförd före den 1 januari 1921 måste i detta sammanhang anses skäligen betydelselös,
då någon säkerhet ej funnes för att en sådan tidsbegränsning framdeles
respekterades, utan tvärtom sannolikheten talade för dess successiva framflyttning,
på sätt skett med likartade bestämmelser i den ursprungliga lagen.
Bostadstorpens avförande från stadens program i bostadsfrågan vore desto mera
att beklaga, som denna form för upplåtelse visat sig synnerligen ägnad att
främja bildandet av egna hem för personer i små ekonomiska villkor.

Liknande synpunkter hava gjorts gällande med avseende å koloniträdgårdsrörelsen,
som, särskilt i Göteborg men jämväl annorstädes, understundom så
ordnats, att för detta ändamål gjorda upplåtelser torde kunna bliva föremål
för inlösning enligt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr

123

Förut liar framhållits, vilka svårigheter en in lösningsrätt av den art och
omfattning, jordkommissionen föreslagit, mångenstädes skulle medföra, då det
gäller att upprätta stadsplan för område i kommuns ägo. Även med avseende
ä mark i enskild ägo torde liknande svårigheter uppkomma. Bland
alla de hinder, som kommunerna vid stadsplaneväsendets utvecklande hava att
övervinna, vållar sällan något så stora bekymmer som en redan bestående, ur
stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning. Om ett enskilt, under nyttjanderättens
form uppdelat område skall läggas under stadsplan, kan man åtminstone
hysa någon förhoppning att genom godvillig överenskommelse kunna
bringa ordning i förhållandena, så länge äganderätten är samlad på en hand.
Men denna förhoppning får nog i de flesta fall helt uppgivas, sedan äganderätten
övergått till de olika pareellinnehavarna. Vid pågående revision av stadsplanelagen
hava den planlösa parcelleringens vådor tilldragit sig särskild uppmärksamhet
(se stadsplanelagskommitténs betänkande av den 15 december 1920)
och förslag framställts, åsyftande dels att stävja en dylik fastighetsbildning,
dels att öka kommunernas möjligheter att komma till rätta med de olägenheter,
som vållas av bestående, olämpliga jorddelningar. Dessa mål höra otvivelaktigt
till dem, på vilka reformsträvandena måste inriktas. Såsom föga tidsenligt
framstår därför ett förslag, vilket i likhet med jordkommissionens helt och
hållet eliminerat stadsplanesynpunkterna från den fastighetsbildning å stadssamhällenas
områden, som man i lagstiftningsväg önskar uppmuntra. I så
måtto är den föreslagna lösningsrätten beträffande stadsjord i enskild ägo
ägnad att på kommunalt håll väcka starka betänkligheter. Härmed skall dock
ingalunda vara sagt, att ej socialt bärande skäl kunna finnas för en tillämpning
jämväl å enskildas ägoområden i stadssamhällena av den grundtanke, ensittarlagen
avsett att förverkliga. På denna sida av frågan saknar jag emellertid
anledning att närmare ingå.

Något som däremot icke kan förbigås är de anledningar till kollision mellan
stadsplanelagen (1 kap. fastighetsbildningslagen) och ensittarlagen, som uppkomme,
i händelse sistnämnda lag, på sätt jordkommissionen föreslagit, utsträcktes
att gälla även i fråga om tomtindelat område. En av kommissionens
ledamöter, professor N. Wohlin, har redan med hänsyn till de påtagliga avvikelser
från lagstiftningens ursprungliga syfte, en sådan utvidgning innebär,
ansett sig böra bestämt frånråda densamma, varvid han tillika framhållit svårigheterna
att överblicka åtgärdens inverkan å stadspianeväsendet samt låtit
förstå, att de av kommissionen till överbyggande av klyftan mellan stadsplaneoch
ensittarlag upptagna bestämmelserna (§ 2), trots deras invecklade beskaffenhet,
enligt hans mening icke äro till fyllest. Detta omdöme är otvivelaktigt
riktigt.

Utan att ingå på alla de egendomligheter, vartill förslaget i förevarande
hänseende kan komma att giva anledning, må blott anmärkas, att stad enligt
stadsplanelagen tillerkänd lösningsrätt eller ålagd lösningsplikt på många
punkter kolliderar med den lösningsrätt, nyttjanderättshavaren enligt förevarande
förslag äger utöva. Något medel för hävande av dylika konflikter har
dock icke anvisats. Ett par förtydligande exempel må nämnas.

Av tomten A äger staden den bebyggda och större delen A1, vilken är upplåten
med nyttjanderätt. Den mindre, obebyggda delen A2 äges av enskild
person. Enligt föreliggande förslag är nyttjanderättshavaren berättigad att
lösa A1 men icke A2. Staden å sin sida är enligt stadsplanelagen (18 §) berättigad
och på ägarens yrkande pliktig att lösa A2, varjämte dess rätt att lösa
jämväl A1 torde fortbestå. Om både nyttjanderättshavaren och staden vilja åt
sig trygga äganderätten till A1, vem vinner då i denna tävlan? Kan icke den
av nyttjanderättshavaren eventuellt friköpta delen lösas tillbaka av staden?
Och hur skall nyttjanderättshavaren mot stadens vilja komma i besittning av

124

Kungl. Maj:ts proposition nr l-''tg.

delen A", vilket är en förutsättning för vidtagande av varje till nybyggnad
hänförlig åtgärd med avseende å byggnaden å A1? På dessa och andra sådana
frågor lämnar kommissionens förslag intet svar.

En tomt B utgöres av fyra särskilda ägolotter, X, Y, Z och Å, ingen upptagande
halva tomten. Delen X är bebyggd och upplåten under nyttjanderätt
till byggnadens ägare, vilken kan inlösa denna del. Men enligt stadsplanlagen
är staden, då det äskas av ägaren till markdelen X eller någon av ägarna till
delarna Y, Z och Å, pliktig att inlösa vederbörandes tomtdelar. Om sådant
äskande framställes av ägaren till X, men nyttjanderättshavaren även vill lösa,
skall då staden eller nyttjanderättshavaren hava företräde? Eller skall staden
kunna tvingas att förvärva Y, Z och Å men icke äga möjlighet att komma i
besittning av X och sålunda på en hand förena hela tomten?

Dessa exempel kunna lätt mångfaldigas. Säkerligen skulle det ganska ofta
förekomma att under nyttjanderättshavarens inlösningsrätt fallande ägolott enligt
gällande stadsplan bestode av dels tomtmark, dels gatumark. Att under
sådana förhållanden ett uppordnande av mellanhavandet mellan gatumarksägaren
och staden lämpligen borde företagas i samband med lösningsproceduren
torde vara påtagligt. Någon föreskrift i sådant syfte har likväl ej meddelats.

Med vad ovan anförts torde hava ådagalagts, att ett genomförande av jordkommissionens
förslag skulle tillskynda stadssamhällena såsom markägare stora
skador och olägenheter utan något som helst gagn ur social synpunkt samt jämväl
i andra hänseenden lända utvecklingen i dessa samhällen till men.

Till förekommande härav torde först och främst från lagens tillämpningsområde
böra undantagas mark, som tillhör stad. köping eller municipalsamhälle
ävensom mark av donationsjords natur, en anordning om vilken meningarna så
mycket lättare borde kunna samlas, som den i själva verket blott är en konsekvens
av samma tanke, som föranlett kronojords undantagande från lagen. I
bägge fallen utgör jordägarens ställning tillräcklig borgen för ett frivilligt fullföljande
av den ifrågasatta lagens intentioner, så långt detta utan åsidosättande
av ännu viktigare hänsyn är möjligt. Och denna garanti är, vågar jag påstå,
snarare starkare beträffande kommunerna än kronan, främst emedan kommunernas
mindre verksamhetsområde gör det lättare för den kommunala ledningen
att vinna personlig kännedom om de verkliga behoven i förevarande hänseende
och. rätta sina åtgärder därefter.

Även på andra punkter är en begränsning av lagen, i vad den har avseende
å stadssamhällena, nödvändig. Denna begränsning kan åstadkommas på flera
sätt. Närmast till hands ligger det måhända att undantaga mark, som vid
lagens ikraftträdande (eventuellt redan vid den första lagens ikraftträdande)
ingår i fastställd stadsplan. Härigenom skulle visserligen icke de ovan berörda
svårigheterna vid ny stadsplans läggande över nyttjanderättsområden i enskild
ägo bringas ur världen, men man undginge åtminstone, att vederbörande stadssamhällen
ådroges kalamiteter, med vilka de icke vid tiden för gällande stadsplaners
uppgörande haft den ringaste anledning att räkna. En ovillkorlig
förutsättning för lagens utsträckande att avse stadsplanemark synes emellertid
vara, att förut anmärkta inadvertenser i förhållande till stadsplanelagen avlägsnas.
Om sättet härför torde det icke ankomma på mig att göra något uttalande.

Med sålunda angivna inskränkningar synes lagen väl ägnad att i här ifrågavarande
avseenden fylla de uppgifter, jordkommissionen sagt sig vilja genom
revisionen främja, Att stationssamhällen själva äro ägare av mark, från vilken
nyttjanderättsupplåtelser skett, torde knappast någonsin förekomma. Dessa
samhällen, vilkas förhållanden tagits till utgångspunkt för kommissionens reformförslag,
skulle alltså icke beröras av kommunjordens undantagande. Däremot
finnes för åtskilliga stationssamhällen fastställd stadsplan och tomtindel -

Kungl. Maj:ts proposition nr lA%.

125

ning, vilka dock säkerligen blott sällan innefatta enligt lagförslaget friköpningsbar
mark. Tillkomsten av ny eller utvidgad stadsplan eller ett inkorporeringsförordnande
skulle icke vidare påverka friköpningsfrågan och alltså den
oegentligheten försvinna, att en i utsikt ställd friköpning understundom kan
göras om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden. Grundad anledning
finnes att antaga, att praktiskt sett alla områden, som ingå i nu gällande
stadsplaner, i följd av fastighetsregisterklausulen från början varit ställda utom
ensittarlagen. Genom att låta denna göra halt vid bestående stadsplanegränser
kunna sålunda icke gärna några av lagen väckta förhoppningar om friköpning
grusas. Då från jordkommissionens sida andra motiv än de här genomgångna
icke förebragts, vill det förefalla, som även kommissionen borde kunna finna sig
till freds med en nedskärning av förslaget enligt ovan skisserade grunder.

126

Kungl. Maj.-ts proposition nr HZ.

Bilaga IV.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd torsdagen den
20 april 1922.

r Närvarande:

justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 3 mars 1922, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas över upprättat förslag till lag om rätt i vissa fjäll för nyttjanderältshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. expeditionschefen, revisionssekreteraren Michael Ehrenborg.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Det måste givetvis väcka starka betänkligheter att, sedan den år 1918 införda
lagstiftningen i förevarande ämne år 1920 underkastats betydande förändringar,
redan nu skrida till ny revision av densamma. Av jordkommissionens
utredning synes emellertid framgå, att denna lagstiftning lider av vissa
brister, vilka, därest densamma skall medföra avsedd praktisk nytta, höra avhjälpas.
De ändringar, som förslaget innefatta, gå dock enligt lagrådets mening
vida längre än som kan anses påkallat.

Den lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande
principer om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna avtal ger
andra rättsverkningar än därmed avsetts. Det är åtskilliga omständigheter, som
göra att man här liksom på vissa andra områden kan anse det riktigt och påkallat
att låta hänsynen till helgden av ingångna avtal vika för billighetsskäl.
Äldre tiders jordlagstiftning, ställd i beroende som den var av skattelagstiftningen,
uppställde sådana hinder för jorddelningen, att uppkomsten av självständiga
egna hem för den mindre bemedlade befolkningen i stor utsträckning
omöjliggjordes. Enda sättet att förskaffa sig egen bostad å landet var ofta nog
för de mindre väl situerade att förvärva nyttjanderätt till ett jordområde och
därå åt sig uppföra boningshus. Enligt nu rådande socialpolitiska och nationalekonomiska
åskådningar i fråga om betydelsen av egna hem för så många
som möjligt av vårt lands inbyggare måste den otrygga ställning, vari det stora
antalet lägenhetsinnehavare av nu berörda kategori befinna sig, betraktas såsom
ett missförhållande av den betydenhet, att ett ingripande av lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr

127

kan anses försvarligt. Och billigheten talar för att dessa lägenhetsinnehavare,
som genom äldre lagstiftning försatts i ogynnsam belägenhet, erhålla det stöd
för vinnande av bättre villkor, som utan avsevärt ingrepp i jordägarnas berättigade
intressen kan beredas dem. Vad nu sagts gäller egentligen lägenheter, som
ursprungligen upplåtits för lång tid tillbaka (omkring mitten av 1800-talet och
tidigare), men har i viss mån tillämpning även på upplåtelser, som skett sedan
de av lagstiftningen förut uppställda hindren för utbrytning av mindre jordområden
väsentligen undanröjts. Dels av rent ekonomiska skäl och dels på grund
av jordägares obenägenhet att upplåta jord med äganderätt torde nämligen, åtminstone
innan egnahemsrörelsen hos oss tagit starkare fart och vunnit understöd
från det allmännas sida, ett visst tvångsläge ofta hava förelegat för den,
som velat förskaffa sig eget hem på landet.

Behåller man i sikte den nu antydda karaktären av ifrågavarande lagstiftning,
är det tydligt att man vid utformandet av dess detaljer har att väga mot
varandra icke blott nyttjanderättshavarens och jordägarens skilda intressen
utan ock å ena sidan statens intresse av att syftet med lagstiftningen på bästa
sätt tillgodoses och å andra sidan skadan ur allmän synpunkt av att tilliten till
ingångna avtals helgd i alltför stark utsträckning rubbas. Märkas bör ock, att
en på detta område långt gående lagstiftning kunde komma att medföra en obenägenhet
hos jordägarna att för framtiden upplåta jord med nyttjanderätt, varigenom
uppkomsten av önskvärda sådana upplåtelser måhända ofta komme att
förhindras. Vad särskilt angår avvägandet mellan jordägarnas och nyttjanderättshavarnas
intressen är uppenbart, att ju längre upplåtelsetid avtalats eller
ju längre tid ett område varit ur jordägarens besittning, desto mindre intresse
måste denne antagas äga att återfå området och desto mindre olägenhet måste
det anses medföra för honom att avstå äganderätten till detsamma.

Söker man ur nu angivna synpunkter bedöma nyheterna i det remitterade
förslaget, torde man finna, att tva av de viktigaste av dessa innefatta övervägande
förbättringar, i det att de i synnerlig mån öka lagstiftningens effektivitet
utan att, i andra hänseenden medföra alltför stora olägenheter.

I första rummet torde det få anses som en brist i den nuvarande lagstiftningen,
att tillbörlig hänsyn icke tagits därtill att lägenhet, som numera är upplåten
allenast för viss kortare tid, likväl kan hava varit ur jordägarens besittning
en lång följd av år. Mången gång kan densamma utgöra en typisk sådan
gammal avsöndring, som efter all sannolikhet skulle gjorts för alltid, om icke
tidigare gällande lagstiftning lagt hinder i vägen. Den av förslaget intagna
standpunkten att lata lösningsrätt inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens
längd synes därför höra principiellt godtagas. Men att, såsom förslaget
gör, genomföra nämnda princip utan att samtidigt göra något som helst förbehåll
beträffande den tid, varunder det upplåtna området varit ur ägarens besittning,
leder otvivelaktigt längre än som ur ovan anförda synpunkter kan anses
försvarligt. Till frågan om de inskränkningar, som härutinnan må anses påkallade,
återkommer lagrådet under 1 §.

Det förefaller vidare bättre överensstämma med förevarande lagstiftnings
sociala uppgift, att nyttjanderättshavaren i de fall då förutsättningarna för

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/.2.

inlösen föreligga försättes i tillfälle att omedelbart förvärva den tryggare ställning,
som äganderätten medför, utan att behöva avbida upplåtelsetidens utgång.
Det har visserligen mot förslagets ståndpunkt att medgiva inlösen av upplåtet
område under upplåtelsetidens fortgång anmärkts, att om nyttjanderättsavtalet
ålägger nyttjanderättshavaren att fullgöra prestationer, vilka äro behövliga för
stamfastighetens brukande, jordägarens berättigade intresse fordrar, att han
intill upplåtelsetidens slut kommer i åtnjutande av dessa prestationer. Så beskaffade
villkor torde emellertid mera sällan vara förknippade med upplåtelser
av här ifrågavarande slag. Och i de fall, då så är förhållandet samt de
prestationer, som förbehållits jordägaren, äro för brukandet av fastigheten av
avsevärd betydelse, torde bestämmelsen i förslagets 3 § andra stycket, särskilt
om däri, på sätt nedan påyrkas, ordet synnerlig utbytes mot avsevärd, erbjuda
tillräckligt skydd för jordägaren.

Nuvarande lagstiftning äger ej tillämpning inom tomtindelat område och ej
heller över huvud inom stad eller samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
såsom för stad. Enligt det remitterade förslaget skulle dessa undantag
bortfalla, varemot, i motsats till vad jordkommissionen hemställt, undantag
skulle göras för jord, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle. Vad
särskilt beträffar införande av lösningsrätt i fråga om tomtindelat område hava
häremot framförts synnerligen vägande skäl såväl av en utav jordkommissionens
ledamöter som i vissa av de över kommissionens förslag avgivna yttrandena.
Till väsentlig del gälla dessa skäl även mot förevarande lagstiftnings
tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan. Särskilt synes påtagligt,
att införande av friköpningsrätt till sådan mark skulle gynna en ur stadsplanesynpunkt
otjänlig fastighetsbildning. Med hänsyn härtill och då den i
förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningens tillämplighetsområde
i allt fall torde genom undantagandet av jord, som tillhör stad, köping
eller municipalsamhälle, hava praktiskt sett förlorat det mesta av sin betydelse
samt i övrigt någon utredning ej förebragts om behovet av friköpningsrätt
till enskild jord inom område, varom nu sagts, synes riktigast att begränsa
lagens tillämplighetsområde så, att därifrån undantages all jord inom område,
för vilket stadsplan blivit fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga att i vidsträcktare
mån än förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga jord i stad
eller samhälle utom dess planlagda område.

1 §•

Justitieråden Molin och Appelberg:

Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv; detta
framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen fordras, att
det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning samt på angivet sätt
bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande lag den 1 januari 1919. Lagen
kan sålunda väl komma att äga tillämpning på framdeles skeende avtal
beträffande ett sådant område; det därigenom uppkommande, strängt taget nya
rättsförhållandet betraktas av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående
(det är den nyttjanderättshavaren tillkommande äganderätten till husen,

Kungl. Maj ds proposition nr 1 lp2.

129

som är det förbindande ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första
gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det
skulle tydligen också vara mindre rimligt att stifta en lag, som tilläde dylika
i framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna avsåge,
såvida ej lagstiftaren åsyftade att över huvud förhindra uppkomsten av sådana
upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt eller riktigt att
allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt för bebyggandet, som
skall vara den avgörande, och alltså göra lagen tillämplig i fråga om upplåtelser,
som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu ej skett, naturligtvis såvida
icke särskilda omständigheter tillkommit, som påkalla, att friköpning medgives
även till senare upplåtna och bebyggda lägenheter. Att så skulle vara fallet
med avseende å dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, har icke ens
påståtts. Då den avgörande tidpunkten, som enligt 1918 års lag var den 1 januari
1918 och genom 1920 års lag, oegentligt nog, framflyttades till den 1 januari
1919, nu enligt förslaget skulle ytterligare framflyttas, nämligen till den
1 januari 1921, ger detta lätteligen anledning till det antagande, att ytterligare
framflyttanden av den kritiska tidpunkten så småningom komme att ske. Tydligt
är, att härav skulle alstras ett beklagligt osäkerhetstillstånd och tilltron till
de lagstiftande myndigheterna rubbas. Den härutinnan föreslagna ändringen
måste därför bestämt avstyrkas.

Regeringsrådet Ernberg:

Nu ifrågavarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv.
Dess uppgift har, såsom redan förut inom lagrådet berörts, alltifrån början varit
att söka undanröja de sociala olägenheter, som uppkommit i följd av den
under tidigare förhållanden rådande svårigheten för den mindre bemedlade befolkningen
att å landet förvärva egna hem å fri och egen grund. Syftet har
sålunda allenast -varit att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande
av redan befintliga missförhållanden men däremot icke att ingripa reglerande
i fråga om framtida jordupplåtelser i annan mån än försåvitt dessa utgjort en
omedelbar fortsättning av äldre, under trycket av ovanberörda, tidigare rådande
förhållanden gjorda upplåtelser. Att detta var den ifrågavarande lagstiftningens
innebörd och ändamål framhölls ock med styrka av föredragande departementschefen
redan vid framläggande för riksdagen av det lagförslag, som
resulterade i den år 1918 antagna lagen i ämnet.

Lagstiftningens nu angivna ståndpunkt har fått sitt uttryck i den för rätt
till inlösen uppställda fordran att det område, som skall lösas, varit ur jordägarens
besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt. Denna
tidpunkt, som enligt 1918 års lag bestämdes till den 1 januari samma år,
framflyttades visserligen genom 1920 års lag till den 1 januari 1919. Redan
denna ändring torde emellertid i själva verket hava fört längre än som varit
förenligt med den ifrågavarande lagstiftningens ovan angivna syftemål. Sålunda
framhöllo de s. k. egnahemssakkunniga, vilkas betänkande och förslag i
väsentliga delar ligger till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, att jordupplåtelser
av den beskaffenhet, som det här gäller att reglera, numera endast

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 saml. 118 käft. (Nr H2.) 9

130

Kungl. Mai ds proposition nr lJf®.

undantagsvis förekomma, enär jord för bildande av verkliga egna hem på egen
grund så gott som överallt funnes att köpa. Enligt det remitterade förslaget
skulle nu den kritiska tidpunkten ytterligare framflyttas till den 1 januari
1921. För en sådan åtgärd har icke något skäl förebragts; och den verkställda
utredningen giver icke något som helst stöd för att den föreslagna åtgärden
skulle vara av på senare tid uppkomna förhållanden påkallad.

Uppenbart är ock, att en framflyttning av den avgörande tidpunkten med
de förändrade rättsverkningar i fråga om ingångna upplåtelseavtal, som därav
följa, måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder i samma riktning
efter hand komme att vidtagas. Att härav skulle alstras en betänklig rättsosäkerhet
och tilliten till de lagstiftande myndigheterna undergrävas, ligger i
öppen dag. Och tydligt är att därigenom jordägarnas benägenhet för eljest
önskvärda jordupplåtelser skulle i hög grad motverkas.

Den i nu berörda avseende föreslagna lagändringen måste därför bestämt avstyrkas.

Justitierådet Berglöf:

Då det ej påvisats, att några särskilda omständigheter tillkommit, som skulle
påkalla en ytterligare framflyttning av den tidpunkt, inom vilken, för att lagen
skall bliva tillämplig, nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus skall finnas
uppfört, och en sådan framflyttning jämväl enligt min mening skulle medföra
de av lagrådets övriga ledamöter angivna beklagliga följder, instämmer jag
i det av dessa ledamöter härutinnan gjorda avstyrkande.

Lagrådet:

Av vad ovan inledningsvis anförts framgår, å ena sidan, att hänsyn icke lärer
böra tagas endast till längden av sista upplåtelseavtalet men att, å andra
sidan, man måste ur angivna synpunkter anse förslaget gå för långt, då det, på
samma gång det medger lösningsrätt även vid avtal på kort tid, icke gör något
som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna området bör
hava varit ur ägarens besittning. Riktigast synes vara att i detta hänseende
följa det förslag, jordkommissionen år 1919 avgav, och alltså fordra att området
varit ur ägarens besittning över tjugu år. Därest emellertid lösningsrätt
medgives även under nyttjanderättstiden, torde man icke, på sätt 1919 års berörda
förslag innebar, böra för alla fall uppställa fordran på att lägenheten,
då lösningsanspråket framställes, skall hava över tjugu år i följd innehafts av
annan än jordägaren, utan torde under sådan förutsättning bestämmelsen i 1919
års förslag böra undergå modifikation. Det hemställes därför, att i första punkten
upptages ytterligare den förutsättningen för lösningsrätt, att antingen marken
under tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken
innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt
gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till över tjugu år.

Tydligt är, att då jord innehaves med sådan sämre rätt, som omförmäles i
andra punkten av förevarande paragraf, betingelserna för lösningsrättens inträde
måste sättas minst lika höga som då fråga är om det i första punkten av -

Kungl. Maj ds proposition nr lJtZ.

131

sedda fall. Ändras förslaget på sätt som hemställts beträffande första punkten,
bör därför den i andra punkten föreskrivna tid förlängas; och synes denna lämpligen
kunna bestämmas i enlighet med vad i fråga om första punkten föreslagits
eller till mer än tjugu år. Däremot är det måhända icke tillräckligt påkallat
att fordra, att denna tid av mer än tjugu år skall räknas från den 1 januari
1921 (eller, om lagrådets hemställan om återgång till nu gällande utgångspunkt
vinner bifall, den 1 januari 1919) utan torde det få anses tillräckligt, att vid
lösningsanspråkets framställande området mer än tjugu år i följd innehafts av
annan än jordägaren.

Enligt den hittillsvarande lagstiftningen inträder lösningsrätt endast i händelse
det upplåtna området utgör en del av en fastighet. Förslaget medger lösningsrätt
även till hel fastighet. Anledningen till denna ändring är enligt jordkommissionens
motiv att söka däri, att förslaget medger friköpning även av
tomt. Jordkommissionen anser berörda hittillsvarande begränsning av friköpningsrätten
vara utan saklig betydelse. Vad departementschefen i anslutning
till torpkommissionens förslag i denna del anförde vid 1 § av det år 1918 framlagda
förslaget lärer emellertid få anses utvisa, att bestämmelsen icke saknar
reell innebörd. Den nu förebragta motiveringen föranleder i allt fall ingen annan
ändring än att, om rätten till lösning av tomt bibehålies, detta bör upptagas
såsom undantag från den allmänna regeln att friköpningsrätt blott äger
rum till område, som utgör del av fastighet. Och om, på sätt ovan förordats,
lagen kommer att innehålla sådana bestämmelser, att den ej blir tillämplig beträffande
område, som ingår i tomtindelning, bortfaller den åberopade anledningen
helt och hållet.

2 §•

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan om uteslutande från lagens tillämplighetsområde
av jord inom område, för vilket stadsplan fastställts, vinner bifall, bör förevarande
paragraf utgå ur förslaget.

Om emellertid paragrafen bibehålies, äro följande erinringar att gorå.

Bestämmelser saknas för det fall, att nyttjanderätten omfattar, jämte tomt
eller del av tomt, område, som ingår i gata, torg eller annan allmän plats, eller
mark, som eljest ligger utanför det tomtindelade området.

Stadgandena synas kunna medföra den olägenheten för jordägaren att han,
sedan nyttjanderättshavaren inlöst den tomt eller tomtdel, varå byggnaderna
ligga, får återtaga i sin besittning ett eller flera för sig liggande markstycken,
vilka han på grund av deras oformlighet eller obetydliga vidd får svårt att tillgodogöra
sig. I vissa fall vore det no g ur fastighetsbildningssynpunkt olämpligt,
att brukaren löste även dylika områden. Men åtminstone om denna synpunkt
ej göres gällande, borde jordägaren ej vara pliktig att återtaga en sådan
del av den upplåtna lägenheten.

I anslutning till det senast anförda må slutligen erinras, att i den mån hänsyn
skall tagas till stadsplans genomförande —• och av 14 § andra stycket framgår
att denna synpunkt icke skall lämnas obeaktad — anledning finnes att, på

132

Kungl. Maj ds proposition nr lb2.

sätt ock i avgivna yttranden skett, ifrågasätta, huruvida icke byggnadsnämnden
bör beredas tillfälle att i ärendet bevaka samhällets intresse.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Uttrycket i andra stycket »nöjaktigt bebyggande» synes alltför svävande för
att kunna godkännas. Yad som åsyftas torde vara, icke att tomten är bebyggd
i enlighet med de för samhället gällande byggnadsföreskrifter, ty i sådant fall
skulle bestämmelsen så gott som alldeles omöjliggöra friköpning av tomtmark,
utan att byggnaderna äro av sådan beskaffenhet, särskilt av sådant värde i förhållande
till tomtvärdet, att de kunna antagas bliva någon längre tid kvarstående,
och att sålunda skäl finnas för antagande att det egna hem, man vill trygga,
verkligen skall bliva såsom sådant bestående.

3 §•

Lagrådet:

Den skärpning gentemot jordägaren, som ligger däri, att uttrycket »avsevärd»
olägenhet utbytts mot »synnerlig» olägenhet, måste enligt lagrådets mening
anses vara obefogad och innebära ett obilligt eftersättande av jordägarens
berättigade intressen. Det hemställes därför, att förstnämnda uttryck bibehålies.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Enligt 1920 års lag äger jordägare under alla förhållanden avvärja friköpning
av område, som ligger på mindre avstånd än tvåhundra meter från honom
tillhörigt boningshus, tomtplats eller trädgård. Anledning att nu beröva jordägaren
den förmån, som sålunda funnits böra tillerkännas honom, synes icke
föreligga.

Regeringsrådet Ernberg:

Det synes mindre lämpligt och föga följdriktigt att frånkänna den omständigheten
att nyttjander ätten förverkats all betydelse med avseende å lösningsrätten,
ifall förverkandet ägt rum efter det ansökningen om inlösen skett. Det
skäl, som från jordkommissionens sida härför åberopats, torde icke böra tillmätas
någon vidare vikt. På grund härav hemställes, att gällande lags ståndpunkt
i förevarande hänseende måtte bibehållas.

6 §•

Lagrådet:

Då i förevarande paragraf uttalas, att frågan om nyttjanderättshavares lösningsrätt
skall prövas vid förrättning, varom där sägs, är detta såtillvida icke
riktigt, som förekomsten av förhållande, vilket jordägaren enligt 3 § första
stycket kan vilja åberopa till bestridande av lösningsanspråk från nyttjanderättshavares
sida, icke -— på sätt framgår av 9 § — får prövas vid dylik förrättning
utan skall avgöras av domstol. Härutinnan avviker förslaget från gällande
lag (9 §). En erinran om undantaget synes lämpligen böra givas i förevarande
paragraf.

Vid sådan förrättning, som omförmäles i denna paragraf, skall bestämmas
löseskillingen för marken »med vad därtill hör». Med dessa ord, som återfin -

Kungl. Maj:ts proposition nr lh''Z.

133

nas i 1918 och 1920 års lagar, torde få anses uttryckt, att i löseskillingen skall
ingå jämväl ersättningen för jordägaren tillhörig byggnad, vilken det åligger
nyttjanderättshavaren att lösa (5 § i förslaget). Däremot kan icke gärna härunder
hänföras gottgörelse för förmån, som avses i förslagets 4 § andra stycket.
Då emellertid även frågan om skyldighet för nyttjanderättshavaren att
utgiva sådan gottgörelse och om dennas belopp bör avgöras vid förrättningen,
samt vad nyttjanderättshavaren i dylikt hänseende har att utgiva torde höra i det
avseende, varom sägs i 15 §, likställas med löseskillingen för själva marken -—
ehuru måhända från rent principiell synpunkt olika meningar härom kunna råda
— synes det lämpligt, att första stycket av förevarande paragraf avfattas
så, att därav otvetydigt framgår, att vid förrättningen skola behandlas jämväl
ersättningsfrågor enligt 4 och 5 §§ och att löseskillingen omfattar även på grund
av bestämmelserna i sagda paragrafer bestämda belopp.

Stadgandena i fjärde stycket torde böra kompletteras med föreskrift att för
det fall, som avses i 1 § tredje stycket, nyttjanderättshavarens där omförmälda
stärbhusdelägare icke må mot sitt bestridande förpliktas att avflytta under den
i andra stycket av förevarande paragraf omförmälda tid av nittio dagar från
den dag nyttjanderätten upphör.

9§.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Bestämmelserna i första stycket synas vara alltför stränga mot jordägaren.
Förhållande, som medför nyttjanderättens förverkande, kan hava inträffat eller
blivit jordägaren bekant så kort tid före första förrättningssammanträdet, att
han icke medhunnit att dessförinnan anhängiggöra talan mot nyttjanderättshavaren.
Det bör därför vara tillräckligt att jordägaren å nämnda sammanträde
anmäler, att han vill föra dylik talan; sker det, böra förrättningsmännen
förelägga honom viss tid att visa, att han anhängiggjort sin talan, vid påföljd
att han eljest går förlustig rätten att åberopa förhållandet.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänvisning till vad av mig anförts beträffande 3 § första stycket hemställes,
att därest detta vinner godkännande, stadgandet i första stycket, av förevarande
paragraf måtte sålunda jämkas, att ifall jordägaren vill åberopa förhållande,
som avses i förstnämnda stadgande, det skall åligga honom att därom
vid förrättningen göra anmälan samt att, därest ej visas att talan därom redan
instämts, honom skall föreläggas viss tid att visa, att så skett, vid äventyr att
han eljest går förlustig rätten att åberopa förhållandet.

Lagrådet:

Vår gällande allmänna arrendelag tillerkänner ej, förutom i vissa undantagsfall,
arrendatorn någon legal rätt till ersättning av jordägaren för verkställda
jordförbättringar. I 11 § av den s. k. norrländska arrendelagen av den 25 juni
1909 har till arrendatorns förmån i viss utsträckning gjorts avvikelse från den -

134

Kungl. Majds proposition nr l4%.

na rättsnorm. Jämväl å nu förevarande lagstiftningsområde bär, för det fall
att nyttjanderättshavare gör gällande sin friköpningsrätt, frän början skett en
liknande avvikelse, och det är väsentligen efter mönstret av förenämnda paragraf
i den norrländska arrendelagen, som frågan i vad mån värdet av jordförbättring
skall tillkomma nyttjanderättshavaren eller jordägaren blivit reglerad
i såväl 3 och 9 §§ av 1918 års lag som 5 och 12 §§ av 1920 års lag. Enligt dessa
bestämmelser får nyttjanderättshavaren tillgodoräkna sig värdeökningen,
dock endast i den mån densamma ej överstiger den för arbetets utförande nödiga
kostnaden.

I överensstämmelse med jordkommissionens förslag har nu såväl i fjärde stycket
av förevarande paragraf som i förslagets 17 § sist omförmälda begränsning
uteslutits. Såsom skäl härför har kommissionen i första hand hänvisat till
önskvärdheten av att åstadkomma överensstämmelse med stadgandet i 100 §
expropriationslagen. Denna synpunkt må väl medgivas vara befogad då det
gäller att bestämma den löseskilling, nyttjanderättshavaren skall hava att erlägga
vid friköpning av marken. Men någon analogi med expropriation föreligger
icke, då fråga är om fastställande av värdet av jordförbättring å sådan
del av lägenhet, som icke löses (fjärde stycket andra punkten i förevarande paragraf),
eller av det belopp, varmed jordägare, som bestritt friköpningsanspråk
och på den grund får vid upplåtelsetidens utgång från nyttjanderättshavaren
återtaga den upplåtna marken (17 § i förslaget), skall hava att gottgöra nyttjanderättshavaren
för jordförbättring. Då det icke torde vara lämpligt, ehuru
principiellt ingalunda uteslutet, att för de båda angivna fallen uppställa olika
regler för uppskattningen, har man alltså att välja mellan de förebilder, som
erbjuda sig i expropriationslagen och i den norrländska arrendelagen. Under
förarbetena till 1918 års lag utgick man från att sistberörda lagstiftning i det
senare av de angivna fallen utgjorde den naturliga förebilden samt lät de härifrån
hämtade grunderna bliva gällande för uppskattningen i det förra fallet.
Jordkommissionen har nu gått den motsatta vägen. Enligt lagrådets mening
kan det näppeligen anses föreligga anledning att frångå den gällande lagens bestämmelser.

Jordkommissionen har vidare såsom ett reellt skäl för den vidtagna ändringen
anfört, att en genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning rätteligen
bör tillkomma den, som tillskapat densamma. Det ligger emellertid i
öppen dag, att den princip, åt vilken kommissionen sålunda velat giva allmängiltighet,
från rättslig synpunkt måste lida väsentlig inskränkning för det här
föreliggande fallet, att ägande- och besittningsrätten ej äro förenade i samma
hand. Och i den mån billighetsskäl kan hava föranlett uttalandet, må särskilt
erinras därom, att det ingalunda är så självklart, att jordägaren alltid är den
ekonomiskt starkare parten. Även då så är fallet, är för övrigt hans övertag
oftast endast relativt och i själva verket begränsat av''den för vår jordbrukande
befolkning i allmänhet föreliggande svårigheten att komma ut med kontanter.

Mot de av kommissionen i detta sammanhang givna anvisningar för ett riktigt
bestämmande av markförbättringens värde är visserligen i och för sig ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2. 135

något att erinra. Men även om de följas, hindrar detta förvisso ej alltid, att
nyttjanderättshavaren obehörigen gynnas på jordägarens bekostnad. Bortsett
från markens större eller mindre »ingångsvärde» är det ju här fråga om en värdeökning,
vilken synnerligen ofta, t. ex. vid dikningsföretag, kan väsentligt
överskjuta den för dess utvinnande nedlagda kostnaden. Det torde näppeligen
kunna bestridas, att jordägaren är närmast till att få räkna sig till godo den
del av värdeökningen, som sålunda överskjuter kostnaden.

På grund av det anförda hemställes om bibehållande av nu gällande bestämmelse
i förevarande hänseende.

13 §.

Lagrådet:

Jordkommissionen har ansett billigheten kräva, att en nyttjanderättshavare
skall kunna erhålla anstånd med nedsättandet av löseskillingen, när särskilda
skäl tala därför. Bestämmelse härom har influtit i förslaget. En dylik bestämmelse
anser lagrådet icke vara här mera än i fråga om andra i lag reglerade
fatalietider påkallad eller lämplig. Att märka är ock, att då nyttjanderättshavare
enligt förslaget äger själv välja tiden för anhängiggörande av sitt
lösningsanspråk, han ju är i tillfälle att dessförinnan göra sig noga reda för sina
möjligheter att anskaffa nödiga medel för anspråkets realiserande; och då han
icke äger skyldighet nedsätta löseskillingen förrän nittio dagar efter det beslut
om honom tillerkänd lösningsrätt vunnit laga kraft, synas hans intressen i nu
berörda hänseende vara tillräckligt beaktade. Tydligt är även, att prövningen,
huruvida skäl till uppskov föreligga, icke gärna kan bliva annat än tämligen
godtycklig. Det hemställes därför, att den ifrågavarande bestämmelsen måtte
utgå ur förslaget.

14 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan om uteslutande från lagens tillämplighetsområde
av jord inom område, för vilket stadsplan fastställts, vinner bifall, erfordras
jämkningar i vissa delar av förevarande paragraf.

Härjämte må anmärkas följande.

Enligt stadgandet i andra stycket skall, innan fastställelse meddelas, prövning
ske, huruvida områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6
och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Att bestämmelserna
i den förra av dessa paragrafer sålunda skola komma till tillämpning beträffande
område av nu ifrågavarande beskaffenhet, torde näppeligen vara påkallat
och synes ej heller vara förutsatt i 9 § av förslaget. I likhet med vad 21 § i
lagen om hemmansklyvning m. m. innehåller beträffande avsöndring i vissa
samhällen torde det vara tillräckligt att göra hänvisning till 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen
.

Stadgandet i andra punkten av sista stycket är avfattat under förutsättning
att endast del av fastighet må lösas. Vidhålles förslagets ståndpunkt
att även inlösen av hel fastighet är tillåten, bör stadgandet i berörda punkt

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-42.

undergå jämkning. I samband härmed må anmärkas, att om nämnda ståndpunkt
vidhålles, ändring bör ske även i avfattningen av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen.

17 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 3 § andra stycket av den nuvarande lagen innebär, att jordägaren,
därest han under åberopande av där angivna omständigheter bestrider
nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, är skyldig att i stället tillösa sig
nyttjanderättshavarens byggnader. Denna skyldighet för jordägaren har i det
remitterade förslaget bibehållits. Då emellertid enligt förslaget nsdtjanderättshavaren
tillerkänts rätt att tillösa sig åt honom upplåten mark redan innan
nyttja nderättsavtalet gått till ända, men jordägarens inlösning av byggnaderna
tydligen icke bör äga rum förrän vid upplåtelsetidens slut, hava den nu gällande
lagens föreskrifter i ämnet icke kunnat oförändrade bibehållas.

Förslagets motsvarande bestämmelser innehållas i förevarande paragraf.
Dessa bestämmelser synas emellertid försätta jordägaren i en svårare ställning
än som är nödvändigt. Enligt desamma skulle jordägaren tvingas att,
därest han av ovan angiven grund ville motsätta sig nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk, inlösa de denne tillhöriga byggnaderna ävensom åstadkomna
jordförbättringar vid en framtida, måhända långt avlägsen tidpunkt utan att
vid tiden för invändningens framställande vara i tillfälle att bedöma omfattningen
av de förpliktelser, han därigenom åtoge sig. Byggnaderna och marken
kunna vid tiden för nyttjanderättsavtalets upphörande hava genom nyttjanderättshavarens
åtgörande undergått betydande förändringar, och jordägarens
möjligheter att inlösa byggnaderna och jordförbättringarna kunna då vara helt
andra än de, som förelågo vid den tid, då frågan om nyttjanderättshavarens
rätt att lösa marken var föremål för prövning. Billigheten kräver därför enligt
lagrådets mening, att stadgandet om jordägarens lösningsplikt till byggnaderna
undergår viss modifikation. En utväg är att ålägga jordägaren
lösningsplikt till byggnaderna endast ifall nyttjanderättshavarens talan anställts
vid upplåtelsetidens slut. Därest nyttjanderättshavarens anspråk skulle
göras gällande tidigare men avvisas på grund av jordägarens invändning, skulle
ju nyttjanderättshavaren äga möjlighet att vid upplåtelsetidens slut ånyo
begära att få lösa området och därigenom, i händelse jordägaren åter gjorde
invändning, tvinga honom att lösa byggnaderna. En annan utväg är att medgiva
jordägaren att möta nyttjanderättshavarens enligt förevarande paragraf
i förslaget framställda yrkande om lösen för byggnaderna med erbjudande till
nyttjanderättshavaren att friköpa marken. För avgivande av dylikt erbjudande
skulle givetvis viss tid fastställas; och likaledes skulle viss tid stadgas, inom
vilken nyttjanderättshavaren, därest han ville begagna sig av erbjudandet, hade
att göra ansökan om lantmäteriförrättning enligt 6 §, vid påföljd att jordägarens
ifrågavarande lösningsplikt eljest förfölle.

Därest den vid 9 § fjärde stycket framställda anmärkningen godkännes,
bör motsvarande jämkning ske i första stycket av förevarande paragraf.

Kungl. Maj ds proposition nr lh2.

18 §.

Lagrådet:

I det fall, som avses i 1 § tredje stycket, bör tiden för bortförande av
byggnader och annat räknas från den dag, då området skall avträdas, även
om framställning om inlösning icke är beroende på prövning, då nyttjanderätten
upphör. Bestämmelse härom torde böra upptagas i förevarande paragraf.

19 §•

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg:

På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförhållanden
regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i den fria
avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av synnerligen
vägande skäl. Sådana torde knappast kunna anses föreligga för det
i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Detta stadgande har varken av
jordkommissionen eller departementschefen befunnits kräva någon motivering.
Kommissionen yttrar vid denna paragraf allenast, att kommissionen ansett det
icke böra lämnas parterna fritt att genom avtal inskränka den nyttjanderättshavaren
enligt denna lag tillförsäkrade förmånen att lösa åt honom upplåtet
område. Förmodligen har det befarats, att jordägare skulle, då fråga uppkommer
om förlängning av äldre avtal, begagna sig av siD starkare ställning
till att få förbehåll av antytt innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra
lagstiftningen i dylika fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren
vid det äldre avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området.
Under sådana omständigheter är det emellertid fara värt, att den jordägare,
som icke önskar utsätta sig för risken att området framdeles friköpes,
om han icke lagligen kan göra förbehåll, som tryggar honom mot en sådan
eventualitet, vägrar att förnya avtalet. Det föreslagna stadgandet medför
sålunda risken att mången, som gärna skulle avstå från den mer eller mindre
ovissa möjligheten att framdeles kunna friköpa marken och som på sådant
villkor skulle kunna erhålla förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta
och se det egna hemmet spolierat.

Om stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal är ägnat att motverka
förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma, tillämpat på äldre
avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av jordägarens intresse. Om denne,
efter det friköpningsinstitutet införts genom 1918 års lag, angående förut upplåtet
och bebyggt område träffat nytt avtal för sådan tid att friköpningsrätt
enligt den gällande lagstiftningen skulle inträtt vid avtalstidens slut, men
därvid gjort förbehåll, enligt vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt,
synes det icke kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning
giltigt förbehåll nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke
heller varit jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan.
Kommissionens ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen endast
på avtal, som framdeles komme att träffas. Men stadgandets avfattning
har blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre avtal.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr it®.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf måtte utgå
ur förslaget.

Justitierådet Molin tilläde:

I samband med vad sålunda anförts synes höra erinras, att jordägare, som
efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående tidigare
upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen att trygga sig
mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att enligt gällande lag
friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat. Även för sådant fall
måste det, på sätt ock torde framgå av det vid 1 § anförda, anses vara mindre
tilltalande, att genom lagändring förbinda med avtalet den rättsverkan, att
nyttjanderättshavaren äger inlösa området. Av denna anledning borde från
det förordade stadgandet i 1 § första punkten hava gjorts undantag för det
fall att nyttjanderättsavtalet ingåtts under den tid 1918 eller 1920 års lag
varit gällande och icke avsett längre tid än tjugu år. Anledningen därtill att
jag för min del icke förordat stadgande av dylik innebörd, har varit den, att
den nya lagen med en sådan bestämmelse synts komma att drabba mycket
ojämnt, i det att det säkerligen ofta berott på en tillfällighet, om äldre upplåtelser,
för vilka avtalstiden utgått under berörda period, förlängts genom
särskilt avtal eller på annat sätt. Det har synts mig vara försvarligt att
gorå skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren uttryckligen avsagt
sig lösningsrätt, och det att han ingått avtalet på villkor, som enligt vid den
tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.

20 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad inledningsvis anförts angående den föreslagna lagens
tillämplighetsområde hemställes, att undantag måtte göras även i fråga om
mark, som ingår i fastställd stadsplan.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11$.

139

Bilaga V.

Yttranden

infordrade år 1924 rörande i vilka avseenden lagen den 26 mars 1920 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område givit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar till sitt i anledning av jordkommissionens
förslag den 28 april 1921 avgivna yttrande. (Se bilaga C till statsrådsprotokollet
den 3 mars 1922.)

Länsnotarien E. Åman, som förordnats att inom berörda län biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt enligt ifrågavarande lag: De
ärenden, med vilka jag på grund av förordnandet haft att taga befattning,
hava varit anmärkningsvärt fåtaliga, och mitt i desamma till allmänheten lämnade
biträde har varit inskränkt till meddelandet av upplysningar angående
det förfaringssätt, vilket vederbörande nyttjanderättshavare bort iakttaga för
realiserandet av sina anspråk. Jag anser mig därför icke hava vunnit tillräcklig
erfarenhet angående verkningarna av ifrågavarande lag för att kunna uttala
några erinringar beträffande dess bestämmelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Erfarenheterna inom detta län hava ej lämnat
stöd för något förslag om ändring i berörda lag.

E. o. hovrättsnotarien Å. Pontén: Sedan jag den 16 maj 1922 förordnats att
tillsvidare inom Uppsala län på anmodan lämna nyttjanderättshavare biträde i
ärenden angående lösningsrätt till områden enligt gällande ensittarlag, hava allenast
fyra eller fem nyttjanderättshavare påkallat mitt biträde. Av dessa hava
åtminstone två varit nyttjanderättshavare, till vilka jordområde upplåtits för
deras livstid, vadan, då upplåtelsetiden icke gått till ända, lösningsrätt icke
förelegat. Övriga nyttjanderättshavare, som påkallat mitt biträde, hava, sedan
de erhållit meddelande om, att lösningsrätt förelåge, icke påkallat vidare åtgärder
enligt lagen, vadan de sannolikt på grund av frivillig överenskommelse med
jordägaren förvärvat äganderätt till upplåtet område. Mot bestämmelserna i lagen
har jag ingen annan erinran än, att det, enligt min mening, synes vara med
billighet överensstämmande, att nyttjanderättshavare, till vilken jordområde upplåtits
för hans livstid och av honom innehafts under tjugu år, erhölle rätt att
lösa området.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Tillämpning av ifrågavarande lag har
förekommit i mycket få fall, därvid lagen, vars innehåll knappast torde vara i
större omfattning känt bland vederbörande nyttjanderättshavare, ej givit anledning
till erinran.

Länsassessorn S. Ljungstedt, som inom berörda län intill den 27 september
1923 innehaft förordnande att biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående
lösningsrätt, har även anfört, att bestämmelserna uti lagen icke, såvitt han kunnat
finna, givit anledning till erinran.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr lhH.

Länsnotarien E. Gustafsson, som därefter innehaft sådant förordnande: Under
den tid av omkring ett år tre månader, som jag innehaft förordnandet, har
jag endast i två eller möjligen tre fall rådfrågats i dylika ärenden. I dessa fall
hava några vidare åtgöranden från min sida ej förekommit, emedan ännu en
längre tid, i de två fallen, såvitt jag minnes, över fem år återstått till upplåtelsetidens
slut. Bestämmelserna i lagen i fråga hava därför ej givit anledning till
erinran från min sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har instämt uti följande yttrande av

E. o. hovrättsnotarien G. Ingemarsson, som förordnats att inom länet biträda
nyttjanderättshavare i ifrågavarande ärenden: Bestämmelserna i ensittarlagen
hava över huvud taget varit synnerligen svåra, för att icke säga omöjliga att
tolka, vilket givit upphov till alldeles onödiga tvister och stridigheter emellan
jordägare och nyttjanderättshavare. Tolkningssvårigheterna hava dock numera
tiU stor del försvunnit, tack vare ett flertal prejudikat, men hava dock långt
ifrån upphört.

Beträffande lagens detaljbestämmelser anser jag särskilt stadgandet, att lösningsrätt
endast må äga rum vid nyttjanderättstidens slut, olämpligt, ja rentav
motverkande lagens syfte. Såsom exempel härpå vill jag nämna.

Un person vände sig till mig i slutet av förra året med anhållan om hjälp vid
inlösen av ett jordområde, som han sedan 1906 innehaft på obestämd tid. Enligt
promulgationslagen till nya jordabalken skall nya lagen tillämpas på avtalet, och
nyttjanderättstiden utgår därför den 14 mars 1925. Nyttjanderättshavaren ägde
ej kännedom härom — vilket man ej gärna kan förtänka honom — och hade därför
ej delgivit jordägaren i rätt tid, att han ville lösa området. Jordägaren har
nu uppsagt nyttjanderättshavaren till avflyttning och denne, som förlorat sin
lösningsrätt, måste därför riva sina byggnader.

I flera fall äro avtal om arrende av jord ingångna på livstid eller på lång tid
under för nyttjanderättshavaren synnerligen betungande villkor. Särskilt är
detta fallet, när arrendet skall utgå i dagsverken, vilket i Östergötlands län är
ganska vanligt. I dessa fall synes mig lämpligt om nyttjanderättshavaren före
nyttjanderättstidens slut kunde få lösa jordområdet.

På grund av den korta delgivningstiden vid arrende på livstid hava stärbhusdelägarna
ofta försummat att delgiva i rätt tid och därigenom förlorat sin lösningsrätt.

Såsom en brist i lagen synes mig slutligen avsaknaden av bestämmelser huru
löseskillingen skall beräknas, vilket medfört, att olika nämnder förfarit på olika
sätt. Så till exempel har en nämnd till grund för löseskillingen lagt själva
jordvärdet, en annan »i orten gängse priset», vilket pris ofta betydligt överstiger
själva jordvärdet, och en tredje har kapital iserat arrendesumman, vilket
ofta givit till resultat en oskälig löseskilling.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Hos länsstyrelsen hava efter utfärdandet av
lagen den 26 mars 1920 endast ett fåtal förfrågningar gjorts om rätt att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område under sådana förhållanden, då lagen ej
medgivit detta. I de flesta av dessa fall har nyttjanderättshavaren av en eller
annan anledning fått den uppfattningen, att han för en mycket ringa ersättning
till jordägaren skulle fa tillösa sig jordområdet, och den ekonomiska vinst, nyttjanderättshavaren
därigenom skulle göra på jordägarens bekostnad, synes hava
varit den största drivfjädern till hans önskan att tillösa sig området.

Under de två sista åren, då jordbruket varit betryckt och jordägaren därför
varit särskilt benägen att sälja även jordområden av ifrågavarande slag, synes
ofta överenskommelser om dylik inlösen hava kommit till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

141

Något egentligt behov av utvidgad rätt att inlösa jord enligt förutnämnda lag
synes, vad detta län beträffar, därför knappast för närvarande föreligga. Möjligen
skulle dock sådant behov förefinnas med avseende å icke tomtindelat område
inom städer och andra samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister enligt
do för stad meddelade bestämmelser. 1 detta hänseende lär ju ock av den s. k.
jordstyckningskommissionen hava utarbetats förslag till ändringar i 1920 års
lag, vilket förslag sedermera behandlats i samband med det pågående arbetet på
ny jorddelningslagstiftning och torde böra framläggas till slutligt antagande i
sammanhang därmed.

De ändringar i 1920 års lag, vilka möjligen böra komma i fråga — förutom
eu omläggning av det lantmäteritekniska förfarandet vid inlösen av de i lagen
avsedda lägenheter och varom förslag lär vara utarbetat i sammanhang med
skifteslagstiftningen — torde böra syfta dels på att inlösa på livstid upplåtet
område efter ett visst antal år och dels på att efter något kortare innehav än tjugu
år, till exempel 15 år, inlösa på viss tid upplåtet område.

Landsfogden F. Hjortsberg, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt: Åtskilliga personer, vilka innehava
till nyttjande för viss tid upplåtet område, men för vilka upplåtelsetidens
slut ligger långt fram i tiden, hava hos mig hört sig för om sina utsikter att få
inlösa innehavda områden. Dessa hava ibland varit genom sådana upplåtelser ur
jordägarens hand i många år tillbaka, och alla förutsättningar för lösningsrätt,
med undantag av tidpunkten för dess inträdande, hava synts vara till finnandes.
Givetvis har det hinder att nu inlösa jordområdena, som ligger i lösningsrättens
framskjutande till upplåtelsetidens slut framkallat besvikenhet hos nyttjanderättshavarna.
Men fall torde, ock förekomma, då bestämmelsen om lösningstiden
avskurit möjligheten för nuvarande nyttjanderättshavaren att komma över den
livligt åtrådda äganderätten till området.

Det arbete, som en nyttjanderättshavare anser sig kunna nedlägga för underhåll
å sina byggnader och å jorden, bestämmes ej sällan just av möjligheten att
med äganderätt förfoga över jorden. Har han utsikter att inom nära tid få förvärva
området, ligger det i hans intresse att väl vårda hus och jord. Står åter den
möjligheten för ögonen att han får avflytta från området och därvid antingen
sälja sina byggnader till underpris eller bortföra dem, kan det förväntas, att
allenast nödtorftiga arbeten därå utföras.

Genom en inlösen av området tidigare än vid upplåtelsetidens slut, torde väl
jordägaren icke behöva bliva lidande. Man lärer få antaga, att lösesumman för
lägenhet, för vilken årligt arrende utgått, blir så stor, att räntan å lösesumman
motsvarar åtminstone årliga arrendeavgiften. Andra ekonomiska följder, som
av en inlösen kunna för jordägaren uppstå, såsom områdets friande från inteckningar,
torde med hänsyn till att områdena i regel äro små vara av ringa betydelse.
Jag anser därför, att möjlighet bör beredas nyttjanderättshavare att på
tidigare stadium än vid upplåtelsetidens slut inlösa innehaft jordområde.

Enahanda möjlighet torde också böra beredas innehavare av livstidsupplåtelse.

Vidare hava personer, som innehava område, tillhörande kronan, gjort förfrågan,
huruvida rätt för dem att inlösa innehaft område föreligger. Anledning synes
mig saknas att undantaga kronojord från lagens tillämpning. Kronan lärer
i förevarande avseende icke böra tillerkännas förmånligare ställning än den enskilde
jordägaren. Om detta undantag försvinner, torde med all säkerhet ett stort
antal lägenheter bliva fria.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: På sätt i bifogat yttrande av länsnotarien
Bror Sandmark erinrats, torde böra tagas i övervägande, huruvida icke nyttjanderättshavares
lösningsrätt bör omfatta jämväl område, som vid tiden för

142

Kungl. May.ts proposition nr lbZ.

upplåtelsen utgjorde del av en fastighet, men som sedermera före upplåtelsetidens
slut genom styckning av stamfastigheten kommit att utgöra en särskild fastighet.
Enligt nu gällande bestämmelser synes nämligen fastighetsägare, som har
att emotse anspråk på lösningsrätt från nyttjanderättshavares sida, kunna göra
denna lösningsrätt illusorisk. Länsstyrelsen anser sig i detta hänseende höra
hänvisa till ett mål, som dragits under Kungl. Maj:ts provning och avgjorts i
Högsta domstolen genom utslag den 7 november 1922 (Nytt Juridiskt Arkiv
sid. 439).

I övrigt har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran mot bestämmelserna
i ifrågavarande lag.

Länsnotarien B. Sandmark, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt: Det synes mig böra ifrågasättas,
huruvida icke nyttjanderättshavares lösningsrätt bör omfatta jämväl område,
som vid tiden för upplåtelsen utgjorde del av en fastighet, men som sedermera
före upplåtelsetidens slut genom styckning av stamfastigheten kommit att utgöra
en särskild fastighet.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Dylika ärenden hava härstädes ej förekommit i
någon avsevärd utsträckning, varför länsstyrelsen härvidlag ej kan åberopa någon
större erfarenhet. Bestämmelserna i lagen hava emellertid från länsstyrelsens
sida ej givit anledning till erinran. Det väckta förslaget om utgivande av en
kortfattad P. M. i ämnet för den intresserade allmänheten synes länsstyrelsen förtjänt
av beaktande.

Länsnotarien J. W. Cederblad, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt: I allmänhet är det allmogepersoner
med jämförelsevis klen underbyggnad, som beröras av lagen. Då lagens bestämmelser
äro invecklade och svåra att förstå, synes det vara lämpligt, att en
lättfattlig broschyr över lagen med exempel beträffande de olika fallen av lösningsrätten
trycktes och i stor upplaga spriddes över landet.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hänvisat till nedanintagna yttrande av

Landsfogden G. A. Broms, som sedan den 31 augusti 1920 innehaft förordnande
att inom länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt:
Hittills hava allenast i två fall nyttjanderättshavare anmält sig till erhållande av
biträde i ärende angående inlösningsrätt till område enligt ifrågavarande lag.
Uti första fallet har ärendet icke fullföljts. Det andra inlösningsärendet är för
närvarande under förberedande behandling. Åtskilliga fall hava däremot förekommit,
då innehavare av nyttjanderätt till område av ecklesiastik natur ifrågasatt
lagens tillämpning. Med avseende å stadgandet i 21 § i lagen föreligger
emellertid i dylika fall icke någon inlösningsrätt.

Tillämpningen av bestämmelserna i denna lag har hittills icke givit anledning
till erinran i vidare mån än att tveksamhet synes föreligga, huruvida en nyttjanderättshavare,
som på grund av skriftligt avtal under en tid, överstigande
tjugu år, innehaft och, efter det avtalstiden utgått, med jordägarens goda minne
fortfarande innehar en till brukande upplåten del av en fastighet, kan, oaktat avtalstiden
utlupit, göra lösningsrätt gällande jämlikt 2 § i lagen. Efter ordalydelsen
i 2 § torde, då avtal, avseende unnlåtelse för viss tid eller för livstid, visas
hava förelegat, efter avtalstidens utgång lösningsrätten få anses vara försutten.
Härigenom bringas en dylik nyttjanderättshavare i sämre ställning än den, som
med nyttjanderätt innehar område utan avtal om upplåtelse på viss tid eller
livstid. Då det icke synes föreligga något skäl att utestänga den förre från lösningsrätt,
torde en ändring eller ett förtydligande av § 2 vara av omständigheterna
påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr

143

Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar till en början som sitt extra länsnotarien
Hellströms här nedan intagna yttrande, därvid länsstyrelsen särskilt framhåller
angelägenheten av genomförandet av den däri förordade lagändringen i riktning
att möjliggöra för den, som sitter å en lägenhet enligt ett kontrakt å brukarens
livstid eller i ålit fall å längre tid än den i lagen stadgade minimitiden för lösningsrätts
inträde, att redan vid nämnda minimitids slut inlösa lägenheten i
fråga. Härutöver framhåller länsstyrelsen följande synpunkter.

Vid närmare utformande av förutsättningarna för inlösningsrättens inträde gäller
det att taga behörig hänsyn å ena sidan till intresset hos den, som sitter å lägenheten,
att få sin besittningsrätt förvandlad till äganderätt samt å andra sidan
till den nuvarande jordägarens intresse att ej behöva utan vägande skäl tåla inskränkning
i sin äganderätt. Det synes länsstyrelsen vara underkastat tvivel,
huruvida det för närvarande stadgade huvudvillkoret för lösningsrätts inträde kan
sägas utgöra resultatet av ett behörigt vägande av dessa båda intressen gent emot
varandra. Å ena sidan synes det nämligen kunna ifrågasättas, huruvida ej den
stadgade minimitiden av tjugu år skulle kunna förkortas till exempelvis femton
år. Den, som oavbrutet suttit å en lägenhet av nu ifrågavarande art så pass lång
tid som femton år, synes i regel kunna förutsättas hava ett så stort inlresse av
att få sin besittningsrätt utbytt mot äganderätt, att den nuvarande ägarens äganderätt
bör under de i lagen i övrigt givna förutsättningarna och villkoren få
vika. Men å andra sidan synes detta icke vara fallet, då. fråga är om en lägenhetsinnehavare,
som allenast mycket kort tid, exempelvis endast ett år, själv
suttit å lägenheten, låt vara att lägenheten under nog så lång tid varit ur ägarens
omedelbara besittning. Med stöd av vad som sagts ifrågasätter länsstyrelsen,
huruvida icke de nuvarande förutsättningarna för lösningsrätts inträde
skulle kunna modifieras därhän, att den tid, under vilken fastighetsdelen i fråga
skall hava oavbrutet innehafts av annan än ägaren, något nedsättes, exempelvis
från tjugu till femton år, men att å andra sidan i sammanhang med en sådan nedsättning
— med återgång i viss mån till den före 1921 års lagändring tillämpade
principen — som ytterligare villkor för lösningsrätts uppkomst stadgas, att den,
som vill begagna sig av densamma, själv suttit å fastighetsdelen i fråga under
viss ej alltför kort tid, exempelvis under fem år i följd.

Slutligen gör länsstyrelsen en framställning, som icke har avseende å varje
sådan fastighetsdel, som faller inom den nuvarande lagens tillämplighetsområde,
utan gäller allenast sådan fastighetsdel, som utgör bostadstomt. De bostadstomter,
varom här är fråga, utgöras ej sällan, ja, kanske oftast, av mycket små,
nära intill varandra liggande tomter, lämnande plats i huvudsak för allenast ett
mycket obetydligt och otidsenligt bostadshus. Genom en tillämpning av lösningsrätten
å dylika tomter kommer äganderätten till jorden att oftast splittras på ett
— med särskild tanke på deras framtida bättre bebyggande — synnerligen olämpligt
sätt. Å andra sidan kan det där grundade hemmet, trots sin oansenlighet,
äga sitt stora värde för den, som för närvarande sitter å tomten, samt denne på
grund därav önska få sin besittningsrätt till tomten tryggad. Länsstyrelsen hemställer
på grund härav, att möjlighet lagstadgas för en dylik tomtinnehavare att
i de fall, då rätt till inlösen med äganderätt av dylik tomt eljest skulle föreligga,
få i stället tilltvinga sig förlängd besittningsrätt för sin livstid. En dylik lagändring
skulle — förutom att den skulle i avsevärd grad motverka en olämplig
söndersplittring av jorden — vara ägnad att i många fall medföra beaktansvärda
fördelar jämväl för tomtinnehavarna. Dessa skulle beredas möjlighet att för
mindre kostnad, än om fråga vore om inlösning med äganderätt, förskaffa sig
tryggad besittningsrätt till sitt hem. Yederbörandes kostnad härför torde kunna
antagas komma att i många fall bliva mycket obetydlig icke minst med hänsyn
därtill att — enligt vad erfarenheten inom detta län giver vid handen — en
jordägare bör antagas — särskilt då det gäller dennes eget hem närbelägna bo -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr HZ.

stadstomter — hellre benägen att på särdeles billiga villkor trygga besittningsrätten
för dem, som sedan länge suttit på tomterna och som han väl känner till,
än villig att för all framtid avhända sig äganderätten till samma tomter med den
osäkerhet med avseende å innehavarnas person, som därav blir en given följd.

Extra länsnotarien E. G. Hellström, som förordnats att inom'' länet biträda
nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Vid tillämpningen av bestämmelserna
i ifrågavarande lag synes densamma i stort sett fyllt det ändamål,
för vilket lagen varit avsedd.

Beträffande bestämmelserna om själva inlösensförfarandet torde icke någon
ändring vara erforderlig. I praktiken har bestämmelsen om att vederbörande
lantmätare skall handhava såväl frågan om prövningen av nyttjanderättshavarens
lösningsrätt som avskiljandet av området från stamfastigheten visat sig vara
lämplig. Detta förfaringssätt medför en enklare och snabbare handläggning av
inlösningsärendena än om dessa bägge frågor skulle handhavas av skilda myndigheter
och ställer sig även ur kostnadssynpunkt lämpligt.

Vidkommande åter frågan om den nyttjanderättshavaren tillkommande rätten
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område torde dock en utsträckning i gällande
lags bestämmelser härom vara av behovet påkallad. Enligt nu gällande
bestämmelser äger nyttjanderättshavare under vissa särskilt angivna villkor, som
ej här behöva beröras, rätt att vid upplåtelsetidens slut inlösa område, som mer
än tjugu år i följd till brukande eller såsom bostadslägenhet innehafts av annan
än ägaren. Vid tillämpningen av denna bestämmelse har det visat sig, att åtskilliga
personer, i följd av lagens stadgande, icke skulle kunnat erhålla rätt att
inlösa av dem innehavda jordområden, ändock att starka billighetsskäl talat för
att en sådan rätt bort vara dem medgiven. Ett flertal av de personer, som kunna
tänkas skola använda sig av det nu medgivna inlösensförfarandet, hava genom
kontrakt vanligen på 49 års tid eller på livstid förvärvat sig nyttjanderätt till de
av dem innehavda områdena. I enlighet med nu gällande bestämmelser får inlösen
av sådant område ej äga rum förrän vid upplåtelsetidens slut, även om
jordområdet innehafts i mer än 20 år i följd av annan än ägaren. För vederbörande
nyttjanderättshavare kan detta ofta vara till avsevärt men. En nyttjanderättshavare,
som innehaft ett område, vilket under nyttjanderätt upplåtits i
49 år, i till exempel 40 år, är nu ej berättigad att inlösa detta, förrän efter de i
kontraktet stadgade 49 åren gått till ända. Ofta händer i sådant fall att byggnaderna
äro dåliga och tarva ombyggnad. De kostnader, som i sådant avseende
nedläggas å området, äro icke sällan fullständigt bortkastade, om ej inlösen å
området sedermera kommer att äga rum. I sådant fall våga i regel vederbörande
nyttjanderättshavare sig ej på att nedlägga några ytterligare kostnader å området,
förrän de blivit tillförsäkrade äganderätten till området i fråga. Detta kan emellertid
ej sällan vara menligt för ett rätt tillgodogörande av jordområdet. I
andra fall händer det, att nyttjanderättshavaren på grund av ålder eller sjuklighet
ej mäktar fullgöra honom åliggande dagsverksskyldighet. För den händelse
längre tid återstår å upplåtelsetiden, finnes vanligen ej annat för brukaren
att göra än överlåta nyttjanderätten till annan person.

En ändring därhän att nyttjanderättshavare bleve berättigad att före upplåtelsetidens
slut få inlösa område, som i mer än 20 år i följd innehafts av annan
än ägaren, skulle helt säkert i åtskilliga fall bidraga till att ifrågavarande lag
bättre skulle kunna fylla det ändamål, för vilket densamma varit avsedd.

För vederbörande jordägare torde en sådan ändring icke åstadkomma någon
större olägenhet, då området ej får inlösas förrän detsamma varit ur ägarens
besittning den tid, 20 år, som generellt stadgas för rätt till inlösen av under
nyttjanderätt upplåtna områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr

145

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Ifrågavarande lags tillämpning har icke
givit länsstyrelsen anledning till någon erinran.

Länsnotarien C. Jepsson, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt: I de inom länet förekommande
fall av lösnmgsanspråk, vari mitt biträde påfordrats, har frågan om huruvida
nyttjanderättshavaren ägt rätt till inlösen eller ej i allmänhet varit sä klar och
tydlig, att någon särskild erinran mot lagens bestämmelser vare sig härutinnan
eller i övrigt funnits att från mm sida andraga. Såvitt jag har mig bekant,
hava i de flesta av de fall, däri förordnande för lantmätare härstädes utfärdats’
nyttjanderättshavaren förklarats berättigad inlösa det av honom innehavda området.
. För övrigt hava de inom länet förekommande fall av lösnmgsanspråk
enligt ifrågavarande lag. varit relativt få, varför min erfarenhet rörande de brister,
som kunna anses vidlåda samma lag, är synnerligen ringa. I ett par fall
har det upplåtna området varit beläget å en byallmänning, och i dessa fall har
nyttjanderättshavaren ansett det alltför ekonomiskt betungande att behöva anskaffa
gravationsbevis, för samtliga de hemman, varunder det upplåtna området
hört, varför han tillsvidare avstått från lösningsanspråks framställande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ifrågavarande lag torde, vad Malmöhus

län angår, icke hava vunnit tillämpning i någon större utsträckning, och länsstyrelsen
°har under sin ämbetsförvaltning ej varit i tillfälle att vinna någon
mera ingående erfarenhet om lagens verkningar. På grund härav finner ”sm
länsstyrelsen böra inskränka sig till att hänvisa till det yttrande, som avgivits
av advokaten Pearson, vilken innehar länsstyrelsens förordnande att biträda
nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt enligt omförmälda lag.

Advokaten J. A. Pearson: Sedan 1920 års lag trätt i kraft hava endast7ett
fatal förfrågningar gjorts hos mig, varav jag drager den slutsatsen, att intresset
för lagens tillämpning icke är stort, vare sig detta nu beror på, att lägenhetshavarna
icke känna till lagen eller att de anse förfarandet för besvärligt och
dyrt eller att de icke bry sig om att vidtaga några åtgärder, enär de föredraga
att fortsätta på det gamla sättet i samförstånd med jordägaren. Av de fall,
jag haft tillfälle att taga del av, tycks det framgå, att lägenhetshavaren i regel
icke har någon handling, som visar, att upplåtelse av nyttjanderätt någonsin
ägt rum. Ibland hava lägenhetshavarna en handling från mitten av 1800-talet, som visar, att ett hus salts av en person till en annan, och i vilken handling
nämnes om, att köparen får samma nyttjanderätt till jorden som säljaren.
Av dessa, handlingar kan man oftast icke se vem som är stamhemmansägare,
och i varje fall är det svart att nu utan närmare undersökning avgöra,
vem. som. är stamhemmansägare. Dessutom händer det ju, att ett hemman
blivit skiftat mellan stärbhusdelägarna. I ett sådant fall kan det möta stora
svårigheter att delgiva en ansökning om lösningsrätt, då man inte kan få kunskap^.
om, varest stärbhusdelägarna befinna sig. Enär, som jag nämnt, några
upplåtelsehandlingar angående nyttjanderätten i regel icke finnas, är det svårt
att saga, när .avtalet upphör. Jag anser därför, att lösningsrätt bör vara
medgiven nyttjanderättshavare när som helst och icke som nu, endast vid upplåtelsetidens
slut. I ett fall delgav en lägenhetshavare, som trodde, att hans
arrendetid utgick den 14 mars 1923. under hösten 1922 skriftligen genom
stämnmgsmän sin önskan att lösa jorden. I december 1922 anhöll lägenhetshavaren
om förordnande av lantmätare. På hösten 1923 sammanträdde lantmätare.
och godemän för värdering. De förklarade då, efter vad för mig
upp givits, att upplåtelsetiden icke utgick före den 14 mars 1925, varför ansökningen^
ogillades och lägenhetshavaren fick betala kostnaderna. Lägenhetshavaren
får nu göra om alltsammans, till och med ansökningen till jordägaren
skall göras om. Då enligt vad lägenhetshavaren för mig uppgivit jorden

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 höft. (Nr 1.(2.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 1\2.

(ursprungligen flygsandsfält) icke har stort värde, kan det ju bliva dyrt nog
att lösa jorden.

Jag anser likaledes, att lägenhetshavaren skall äga rätt att delgiva jordägaren
sin avsikt att lösa under hela arrendetiden och ända till dess att han
blir uppsagd, enär det har hänt, att lägenhetshavare gått miste om sin rätt
genom att, okunnig om lagen, försumma tiden av 3 månader före upplåtelsetidens
slut.

Den tid, inom vilken stärbhusdelägarna efter innehavare av livstidsarrende
hava att göra anmälan till jordägaren om lösningsrätt, är nu satt till 30
dagar. Denna tid är för kort, och bör sättas till minst 3 månader. Jag har
försport klagomål häröver.

Lägenhetshavare inom tomtindelat område bör enligt mitt förmenande hava
rätt att lösa. Ett sådant fall hade jag för några år sedan, då en jordägare,
enligt lägenhetsinnehavarens uppgift, fordrade, att lägenhetshavaren skulle
bortflytta ett stort bra hus av högt värde, utan att lägenhetshavaren kunde
hindra detta endast därför att händelsevis tomtindelning blivit fastställd för
området i fråga.

Jag anser likaledes, att den omständigheten, att kronan har en liten del i en
allmänning, icke bör utgöra hinder för lösningsrätt. Jag har haft en mängd
förfrågningar i detta fall från en by, i vilken finnes ett kronohemman. En
massa lägenheter finnas å en allmänning, men endast därför att där råkar till
att finnas ett litet kronohemman i byn, kunna dessa lägenhetshavare aldrig
få lösa jorden.

Jag anser, att lagen borde kompletteras med en lag om förbud för jordägare
att under viss tid uppsäga och vräka lägenhetshavare. Nu få ofta lägenhetshavare
kasta ut pengar på förklaringar över vräkningsansökningar, som aldrig
fullföljas, så snart förklaring inkommit. Detta kan upprepas mot samme lägenhetshavare
flera gånger för att tillfoga honom skada och oro.

Jag anser, att staten bör anslå en fond till hjälp åt lägenhetshavare, som
vilja lösa, men som i regel sakna medel därtill.

Till slut anser jag, att en sakkunnig bör finnas i varje domsaga och att
upplysning härom skall anslås å rättens dörr, samt annonseras i ortstidningarna.

Länsstyrelsen i Hallands lån åberopar här nedan intagna yttrande av

Advokaten B. Jönsson, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt: Enligt bestämmelserna i 2 § har

nyttjanderättshavare, då området är upplåtet utan avtal om nyttjanderätt på
viss tid eller för livstid, rätt att under vissa villkor lösa det upplåtna området.
Lagrummet avser sålunda nyttjanderätt på obestämd tid, som upphör efter uppsägning.
Enligt gällande lagbestämmelser kan nyttjanderättshavaren, åtminstone
såvitt fråga är om egentligt tomtområde, icke få inlösa upplåtna området,
om icke jordägaren vidtager åtgärder för nyttjanderättens upphörande. Nyttjanderätten
på obestämd tid förekommer så gott som uteslutande i fråga om
tomtområde, å vilket bostadsbyggnad är uppförd. Sådan nyttjanderättshavare
kan icke tilltvinga sig lösningsrätt eller mera tryggad besittning, vadan hans
ställning är mycket osäker. En stark önskan föreligger vanligen hos dessa
nyttjanderättshavare att kunna med äganderätt få förvärva tomter. Då tomtområdet
så länge som i lagrummet bestämmes eller i tjugu år varit avskilt från
stamfastigheten, synes icke jordägarens rätt trädas för nära, om tomtinnehavaren
tillerkändes lösningsrätt, då han så påfordrade, även om jordägaren icke
vidtagit någon åtgärd för nyttjanderättens upphörande. En mängd nyttjanderättshavare
skulle säkerligen begagna sig av en dylik lösningsrätt, som skulle
hava stor social betydelse. Bestämmelserna i 3 § av lagen lämna ju korrektiv
för, att jordägarens berättigade intressen iakttagas.

Kungl. Maj:tn proposition nr l4Sl.

147

Länsstyrelsen i Göteborgs och Tiohus län: Sedan lagstiftningen angående rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område började tillämpas, här inom Göteborgs och Bohus län lantmätare förordnats
i sammanlagt 74 fall i och för prövning av frågor om nyttjanderättshavares
lösningsrätt. Ehuru således gällande bestämmelser i ämnet i ganska
stor omfattning kommit i tillämpning inom länet, hava från vederbörande rättsägares
sida några önskemål i avseende å ändringar i lagen icke för länsstyrelsen
givits tillkänna. Länsstyrelsen, som genom länskungörelserna, genom
tidningspressen och på annat sätt sökt bringa lagstiftningens innehåll till allmänhetens
kännedom, har av nyss antydda förhållande dragit den slutsatsen,
att, vad detta länet beträffar, någon verklig anledning till erinran mot den
ifrågavarande lagen icke föreligger.

Emellertid synes vad länsnotarien Lindow i sitt yttrande anfört angående
önskvärdheten för nyttjanderättshavare att kunna även innan nyttjanderätten
upphört göra lösningsrätt gällande icke sakna berättigande, så vitt angår
nyttjanderättsavtal på nyttjanderättshavarens livstid. Då dylika avtal emellertid
under senare tid sällan torde hava träffats och det fördenskull kan
antagas bliva fråga om allenast äldre upplåtelser, synes önskemålet kunna
tillfredsställande tillgodoses på det sätt, att innehavare av nyttjanderätt på livstid
till sådan fastighetsdel, varom i lagen är fråga, därest han den 1 januari
1919 i minst 20.år besuttit fastighetsdelen, likställes med sådan nyttjanderättshavare,
som enligt 2 § i lagen äger lösningsrätt. Dock bör givetvis icke härigenom
den lösningsrätt, som enligt 1 § kan tillkomma dödsbodelägare, betagas
dessa, för den händelse nyttjanderättshavaren i sin livstid själv underlåter att
begagna rätten.

Vad däremot beträffar de av Lindow i hans yttrande i övrigt berörda spörsmålen,
är länsstj^relsen av den uppfattningen, att de skäl, som av vederbörande
departementschef anförts i samband med proposition nr 172 till 1918 års riksdag
(sidan 57), alltjämt tala mot införande av lösningsrätt i fråga om såväl
mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister i enlighet med de för
stad meddelade bestämmelser, som kronan tillhörig mark. Länsstyrelsen kan
för den skull icke i dessa hänseenden tillstyrka någon ändring.

Länsnotarien O. Lindow, som inom länet innehar förordnande att biträda
nyttjanderättshavare vid inlösen av lägenhet: Vad som enligt min uppfatt ning

givit mest anledning till besvikelse med gällande lagstiftning i ämnet är
stadgandet, att lösningsrätt får utövas först vid den tidpunkt, då nyttjanderätten
upphör. Särskilt är detta förhållandet i fråga om nyttjanderättsavtal,
ingångna för nyttjanderättshavarens livstid. Visserligen äger en nyttjanderättshavare,
som innehar en lägenhet under sin livstid, den tillfredsställelsen,
att hans stärbhusdelägare efter hans död kunna få lösa jorden, men då t. ex.
en nyttjanderättshavare, som utan kontrakt innehaft en lägenhet i tjugu år,
enligt gällande lagstiftning i allmänhet äger rätt lösa till sig jorden, torde
den omständigheten, att nyttjanderättshavaren innehar lägenheten enligt livstidsupplåtelse,
.icke böra medföra, att han, om förutsättningarna för lösningsrätt
i övrigt förefinnas, därigenom förhindras att bliva ägare till den jord, som i
många fall tack vare hans arbete betingar något värde.

Enligt nu gällande bestämmelser äger lagen icke tillämplighet i fråga om
mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser. Flera personer, som äga byggnader å ofri grund i stad,
hava hos mig gjort förfrågan, huruvida icke,jämväl i sådana fall lösningsrätt
kunnat äga rum. I allmänhet har det varit fråga om jord, belägen å område,
för vilket stadsplan icke upprättats och för vilken sådan plan, såvitt kan
förutses, icke inom avsevärd tid kommer att upprättas. Tillräckliga skäl torde
därför icke förefinnas för att en person endast på den grund att jorden, vara

148 Kungl. Maj:ts proposition nr lhH.

hans byggnader äro uppförda, är belägen inom stads område, är förhindrad att
lösa jorden.

Slutligen hava personer, som ägt byggnader, uppförda på kronan tillhörig
mark uttalat såsom önskemål att mark tillhörig kronan icke bort vara undantagen
från lagens bestämmelser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Enligt formuleringen av § 1 skulle däri omförmälta
rätt kunna göras gällande t. ex. av person, som först efter den 1 januari
1919 genom avtal med ägaren förvärvat kortvarig nyttjanderätt till ett vid
nämnda tidpunkt med ägaren tillhörande bostadsbyggnad försett område, som
under mer än 20 år i följd ehuru till olika personer av ägaren utarrenderats,
blott den nye nyttjanderättshavaren därå själv uppfört någon byggnad till
värde motsvarande av området med byggnader. Är så lagstiftarens mening,
förfaller ju anmärkningen, men eljest bör omformulering ske.

Föreskriften i 1 §, att nyttjanderättshavarens lösningsrätt skall inträda »vid
upplåtelsetidens slut», behöver kompletteras med föreskrift, att ansökan om tillsättande
av förrättningsman ej må till länsstj^relsen ingivas förr än viss tid före
nämnda tidpunkt. Det har i praktiken förekommit fall, då vid ansökningens
ingivande till länsstyrelsen upplåtelsetidens slut legat ända till exempelvis femton
år fram i tiden, och att giva ett förordnande avseende förrättning, som
skall taga hänsyn till förhållanden vid en så avlägsen tidpunkt, kan ej vara
lämpligt. Det bör också utsägas, att länsstyrelsen är berättigad vägra förordnande
i sådant fall, ty eljest blir ju följden, att sökanden åsamkas onödiga kostnader
för en för tidigt väckt fråga.

I sammanhang härmed bör ock uttryckligen angivas, huruvida länsstyrelsen
utan någon som helst sakprövning bör meddela förordnande enligt 10 §, vilket
synes vara uppfattningen i allmänhet, eller om, såsom formuleringen av nämnda
§ kan giva anledning antaga, länsstyrelse för bifall till ansökningen om förordnande
skall fordra dels bevis, att området är till brukande eller som bostadslägenhet
för viss tid eller livstid upplåtet till sökanden eller person, vars dödsbo
sökanden representerar, eller att sökanden eljest för enahanda ändamål innehar
området, ehuru utan sådant avtal, som nyss sagts — vilket ju synes vara av
praktiska hänsyn påkallat, då eljest person, som ej har det ringaste med saken
att göra, skulle kunna sätta i gång med här ifrågavarande besvärliga och kostsamma
förrättning fullkomligt i onödan — dels ock att ansökningen inkommit
i sådan tid. som i § 10, 1 :a och 2:a styckena, föreskrives.

Även § 7 har, enligt vad länsstyrelsen erfarit, vållat tveksamhet, i det man
frågat sig om bestämmelsen i dess andra stycke, att nyttjanderättshavare ej må
mot sitt bestridande förpliktas avflytta från område tidigare än å den fardag
»för arrenderad fastighet» (ej förhyrd?), som infaller näst efter det lösningsfrågan
blivit slutligen avgjord, är bindande för överexekutor eller domstol,
där frågan om nyttjanderättshavarens vräkning väckts. Att frågan har ett
visst berättigande torde ej kunna nekas, ty, för att taga ett extremt fall, nog
synes det egendomligt, om, därest avtalet är förverkat på grund av underlåten
betalning av arrendet, arrendatorn skulle kunna hindra vräkningsutslaget blott
genom att ingiva en kanske från början hopplös begäran om förrättning enligt
nu förevarande lag.

Vidare höra gränserna för länsstyrelsens befogenhet även i ett annat avseende
uttryckligen angivas. Då det i 16 § föreskrives, att det »vid lösningsrättens
förlust» åligger den till inlösen berättigade att nedsätta den bestämda
löseskillingen inom 90 dagar efter det förrättningsmännens beslut vunnit laga
kraft, uppstår nämligen frågan, om det skall åligga länsstyrelsen att ingå i
prövning, huruvida dessa villkor — att det är hela löseskillingen och att. föreskrivna
tiden iakttagits — uppfyllts eller icke, d. v. s. om länsstyrelsen i sist -

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

149

nämnda fall skall vägra att mottaga löseskillingcn och att vidtaga de ytterligare
åtgärder, som skulle på länsstyrelsen ankomma, en fråga, varom, enligt
vad erfarenheten ger vid handen, tveksamhet råder.

Slutligen är det önskvärt, att lagen skingrar rådande ovisshet om innebörden
av den svävande bestämmelsen i 18 § 2 st., att stadgandena om fördelning hos
överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom skall äga
motsvarande tillämpning. Denna anmärkning drabbar ju ej blott den nu ifrågavarande
utan ett flertal andra författningar, och ämnet är alltför vidlyftigt
för att något förslag här skulle kunna framläggas, men länsstyrelsen har dock
velat fästa uppmärksamheten på denna synnerligen svåra fråga, vilken redan
vållat ^såväl .praktik som teori allvarliga bekymmer, såsom bland annat torde
framgå av förhandlingarna vid 1921 och 1922 års sammanträden med föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges lanthypoteksföreningar samt av en
artikel av presidenten Axel Östergren i Svensk Juristtidning år 1921 (sid.
277). Enklare, mera praktiska och först och främst klarare bestämmelser på
området i fråga äro behövliga.

E. o. hovrättsnotarien II. V. Rundberg, som inom berörda län förordnats att
biträda nyttjanderättshavare i nu ifrågavarande ärenden, har icke funnit anledning
till några erinringar i avseende å bestämmelserna i ifrågavarande lag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen har ej funnit anledning till

erinran mot bestämmelserna i förevarande lag i vidare mån, än att det synes
önskvärt, att i lagen intages stadgande om skyldighet för länsstyrelsen att underrätta
den, som är berättigad att lyfta hos länsstyrelsen nedsatt löseskilling,
om när sådan lyftning kan äga rum, jämväl i de fall, där stamfastigheten icke
är intecknad för fordran och ej heller häftar för ogulden köpeskilling.

Länsnotarien Harry Rosén, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden av förevarande slag, framhåller önskvärdheten av att i lagen
intages bestämmelse om skyldighet för lantmätaren att underrätta den person, som
enligt § 9 i kungörelsen den 26 mars 1920 om bestridande i vissa med allmänna
medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område
m. m. förordnats till biträde, om tiden för förrättningens företagande.
Då nämnda biträde nu allenast från nyttjanderättshavaren erhåller sådan upplysning
och då nyttjanderättshavarna -—• ofta knappast läs- eller skrivkunniga
— i allmänhet ej förstå innebörden av de till dem från lantmätaren översända
förrättningshandlingarna, kan det lätteligen inträffa, att missnöje över förrättningen,
när skäl därtill kan finnas, icke kommer att anmälas eller att löseskil -lingen ej i rätt tid bliver nedsatt hos länsstyrelsen.

Distriktslantmätaren Gunnar Linde, som på begäran av Rosén avgivit yttrande:
Härmed får jag anföra nedanstående från min erfarenhet rörande verkningarna
av den s. k. ensittarelagen.

§ 1.

Angående huruvida nöjaktig bostad fanns den 1 januari 1919 har detta redan
nu i vissa fall befunnits svårt att avgöra, allra helst där reparationer eller ombyggnad
verkställts efter detta datum, innan förrättningen företagits.

Vad beträffar bestämmelsen om att minst en fjärdedel av det värde, hela fastigheten
med hus representerar, bör belöpa å byggnaderna, har det ej hänt,
att lösensanspråken avslagits på grund härav, men väl har lösningsrätt med
stöd av bestämmelsen medgivits, ehuru byggnaderna varit av så primitiv beskaffenhet,
att, även om de kunnat anses vara nöjaktig bostad för brukaren, de dock
ej motiverat en överflyttning av äganderätten till jorden.

Å andra sidan har det inträffat, att tvenne mindre områden upplåtits från
olika fastigheter av olika ägare, vilka tillsammans bildat ett för eget hem lagom

150

.Kung!. May.ts proposition nr l4$2.

stort område. Därefter har blott det ena området bebyggts, och vid företagen
förrättning har lösensrätt beviljats jämlikt lagens bestämmelser blott å det
bebyggda området. Den olägenhet detta medför för nyttjanderättshavaren är
uppenbar, då den bebyggda delen är upptagen av hus och nödigt utrymme i
övrigt kommer att saknas.

Ett beviljande av lösensrätt torde även vara väl motiverat, där en del av en
värdefull byggnad står på annans mark, vilket inträffar av olika orsaker, t. ex.
överenskommelse med jordägaren vid byggandet, ändring av gräns vid laga
rågångsutstakning eller osäkerhet om gränsen vid byggandet o. s. v.

Här står fältet öppet för trakasserier från en jordägares sida, vara jag sett
fyrfaldiga bevis.

Vidare har befunnits, att ifrågavarande lag fått en icke förutsedd verkan till
jordägarens nackdel, då det under nyttjanderätt upplåtna området är beläget
å en för gemensamt behov avsatt allmänning, som ännu användes för det ändamål,
vartill den avsatts, eller: då områdets upplåtande eljest länder till förfång,
vilket torde kunna prövas på samma sätt som då allmänning skiftas; då området
är fridlyst; då det utgör för stor del av stamfastighet för att avsöndring lämpligen
skall kunna ske, eller å området vilar servitut, eller servitut ang. t. ex.
rätt till väg, grus eller dylikt rättvisligen bör påläggas det område, som frånskiljes.

§ 3.

2. stycket.

Det stipulerade avståndet 200 meter från tomt eller trädgård, inom vilket
jordägaren skulle äga rätt lösa nyttjanderättshavarens hus, har visat sig leda till
inkonsekvenser.

I ena fallet kan nyttjanderättsområdet vara skilt från stamfastighetens tomt
genom berg, vatten eller dylikt och i verkligheten mera avsides, ehuru på ett
mindre avstånd, än ett nyttjanderättsområde på 200 meters avstånd, t. ex. på en
större gård, som tarvar större utrymme för sin utveckling. Det synes rent av
vara olämpligt i vissa fall att i hjärtat av en gård utlägga en särskild fastighet,
vilket t. o. m. strider mot de fundamentala grundsatserna i skiftesstadgan angående
skiftesläggning.

Även här torde frågan om verkligt men lämpligen böra prövas.

§ 6.

Vederbörande hava ej sällan stått oförstående inför bestämmelsen, att lösningsrätt
ej kan beviljas före upplåtelsetidens slut.

En nyttjanderättshavare på livstid torde nämligen hava mera intresse av
att få lösningsrätt och erhålla eget hem på fri grund än hans arvingar.

Det har inträffat, att en jordägare med vetskap om att arvingar möjligen
komma att begagna sig av lösningsrätt, trakasserat nyttjanderättshavaren för att
få denne att avflytta.

I ett fall sålde jordägaren gården med förbehåll om nyttjanderätt på livstid
för nyttjanderättshavaren utan dennes vetskap och intecknade därefter kontraktet.
Vid lantmäteriförrättningen enligt förevarande lag påstod jordägaren
och visade inteckningen som bevis på att nyttjanderättshavaren hade tryggad
rätt på livstid, vilket denne bestred och yrkade lösningsrätt, vilket avslogs på
anförda skäl. Vare sig upplåtelsen skett på bestämd tid eller livstid, sjmes lyckligast,
om frågan om lösningsrätt kunde avgöras före upplåtelsetidens slut.

§ 8.

Skiljenäm.ndsförfarandet synes ej böra förekomma annat än, då jordägaren
och nyttjanderättshavaren äro överens om, att jordägaren skall lösa husen, då
saken endast blir en ren värderingsfråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

151

Bestrides återigen lösningsanspråket, blir följden en ingående prövning av
frågor, vilka böra avgöras vid lantmäteri förrättning, därmed även vinnes den
stora fördelen, att alla frågor kunna prövas och avgöras vid en förrättning.

Onödiga uppskov skulle härigenom undvikas, och totalkostnaden för lösningsfrågans
avgörande bliva mindre, än då lantmäteriförrättningen föregås av skiljenämnd.

Det har t. ex. inträffat att vid lantmäteriförrättningen det befunnits ostridigt,
att jordägaren i laga ordning tillkännagivit sin avsikt att begagna sig av sin
lösningsrätt, men då skiljenämnd ännu icke prövat frågan, har nyttjanderättshavarens
anspråk för det närvarande avslagits.

§.10.

1. stycket.

Efter den erfarenhet jag har om skiftesgodemännens insats vid ensittarelagens
tillämpning, tvekar jag om lämpligheten av nuvarande system.
Skiftesgodemännen äro vanligen representanter för ortens fastighetsägareintressen
och på grund härav i viss mån jäviga som domare över anspråken från en
jordlös klass. Vid flera tillfällen synas också dessa förrättningsmän hava varit
fallna för åsättande av väl höga priser på åtrådda jordområden.

4. stycket.

Det har visat sig oerhört betungande att, då ett nyttjanderättsområde är beläget
å en allmänning t. ex. till ett byalag, gravationsbevis tarvas för varje fastighet
i byn, utan till synes praktisk nytta.

§ 15.

Vid en social tvångslösen av jord, som här är i fråga, med ärenden av i allmänhet
ringa omfattning, synes den ordning, i vilken förrättningar av ifrågavarande
slag nu överklagas, vara ej blott tidsödande utan även ekonomiskt
betungande.

Om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader etc.

Ersättning med statsmedel till mindre väl situerade synes lättare och från
statens sida billigare ordnas på samma sätt som statens hjälp med avsöndringskostnader,
varigenom förfarandet betydligt komme att förenklas. Beträffande
avsöndringar är det ju lantmätaren, som kostnadsfritt utreder behovet av hjälp
samt meddelar råd och upplysningar, uppsätter skrifter m. m.

Till sist ville jag hava framhållit, att blotta tillvaron av ensittarelagen ofta
varit den drivande orsaken till att en uppgörelse i godo mellan parterna kommit
till stånd utan laga förrättning, men att nyttjanderättshavaren då vanligen
för att undgå en omständligare procedur gått in på hårdare villkor än som
kunnat stipuleras vid en i laga ordning tillkommen förrättning.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Erfarenheten från lagens tillämpning inom
Värmlands län har icke givit anledning till erinringar av större vikt. De
smärre iakttagelser, som förekommit, hava sammanfattats av den person, länsbokhållaren
A. Bergström, som av länsstyrelsen förordnats biträda vid ifrågavarande
ärendens handläggande. Vad denne anfört, åberopar länsstyrelsen såsom
eget yttrande. Länsstyrelsen anser sig böra tillfoga, att den inlösningsrätt,
vartill ifrågavarande lag givit anvisning, inom länet omfattats med livligt intresse,
i det att från lagens tillkomst antalet hithörande ärenden uppgått till
inemot 200.

Länsbokhållaren A. Bergström: I lagens första paragraf har såsom villkor
för inlösen föreskrivits, att den 1 januari 1919 skall hava funnits nöjaktig
bostad för brukaren och hans familj. Då nu, sex år efter nämnda tidpunkt, i
många fall nybyggnader och reparationer äro utförda och det därför ofta är

152

Kungl. Maj:ts proposition nr lk%.

svårt att saga, i vilket skick byggnaderna befunnit sig den 1 januari 1919 har
nämnda bestämmelse visat sig medföra olägenhet.

Någon erinran mot övriga i lagen angivna förutsättningar för att inlösen
skall kunna äga rum har jag icke att göra, då lagen nu synes mig på ett tillfredsställande
sätt hava tagit hänsyn till såväl nyttjanderättshavarens som jordägarens
berättigade intressen.

„ Emellertid har inträffat, att trots det alla reella förutsättningar för inlösen
förelegat, inlösen dock ej kunnat ske av nedan angivna orsaker.

I §16 lagen föreskrives, att nyttjanderättshavare, som förklarats berättigad
till inlösen, har att vid lösningsrättens förlust inom nittio dagar efter det beslutet
^vunnit laga kraft hos länsstyrelsen nedsätta nämnda löseskilling. Sedan
lantmätare förordnats verkställa förrättningen, har jag — stundom två, tre
gånger — erinrat nyttjanderättshavaren om denna hans skyldighet. Då emellertid
lantmäteriförrättningen brukar äga rum åtskilliga månader efter det förordnandet
utfärdats, synes nyttjanderättshavaren hava glömt ovannämnda föreskrift
eller i allt fall ej observerat dess betydelse. Jag anser det därför önskvärt,
att i förrättningsprotokollet, i samband med besvärshänvisningen, angives
denna nyttjanderättshavarens skyldighet.

Vidare har det inträffat, att då lantmätare och gode män inställt sig för att
verkställa förrättning, denna ej då kunnat äga rum, enär den i § 6 föreskrivna
tiden efter det nyttjanderättshavaren för jordägaren tillkännagivit sin önskan
att lösa området ännu icke förflutit. För att undvika onödiga kostnader borde
lantmätaren åläggas att före förrättningens utsättande göra sig underrättad om
huruvida nyssnämnda tid efter »uppsägningen» ägt rum.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit vad i nedan omförmälda yttrande anförts
av den. person, som innehar förordnande att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ärenden angående lösningsrätt, förtjänt av beaktande men därutöver
icke funnit anledning till erinran mot lagens bestämmelser.

Föreståndaren för länets rättshjälpsanstalt Sigurd Beckman, vilken innehar
sagda förordnande: Enligt 1 § föreligger inlösningsrätt allenast beträffande del
av fastighet eller fastigheter, alltså icke beträffande självständiga fastigheter.
Ej heller föreligger lösningsrätt, om jordområdet, som vid upplåtelsen icke var
självständig fastighet, sedermera under upplåtelsetiden genom ägostyckning eller
hemmansklyvning utbrytes som särskild fastighet för sig (N. J. A. 1922 sid.
439). Det synes mig, att under upplåtelsetiden inträffad delning av stamfastigheten,
vari jordområdet ingått som självständig fastighet, ej bör medföra hinder
för nyttjanderättshavaren att inlösa området, därest förutsättningarna därför i
övrigt äro för handen.

1 § i ifrågavarande lag torde förutsätta, att den nyttjanderättsupplåtelse, som
grundlägger nyttjanderättshavarens inlösningsrätt, skall vara juridiskt oantastlig
eller med andra ord att invändningar mot den ursprungliga upplåtelsen framställda
under inlösenförfarandets fortgång, vare sig vid lantmäteriförrättningen
eller vid domstolsförfarandet, måste beaktas, oavsett nyttjanderättshavaren under
de gångna åren utan invändning från stamfastighetens ägare besuttit och
nyttjat jordområdet. Vid jämförelse med 2 § i lagen synes detta föga tilltalande.
En person, som utan tillstånd gjort en intaga i en fastighet skulle alltså vara
bättre ställd än en, som stöder sin rätt på en upplåtelsehandling, som är formellt
eller materiellt oriktig. Även om man i dylikt fall kan anse en bristfällig upplåtelsehandling
såsom obefintlig och tillerkänna nyttjanderättshavaren lösningsrätt
enligt 2 §, torde dock, till undvikande av osäkerhet, förtydligande bestämmelser
i lagen böra införas.

Lösningsrätt enligt 1 § inträder vid upplåtelsetidens slut. Därest försäljning
av fastigheten äger rum samt arrendeavtalet är muntligt, gäller enligt Nya J. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr l-bSS.

153

2:28 avtalet icke mot nye ägaren av fastigheten, därest han uppsäger avtalet
inom 3 månader efter det överlåtelsen skedde. I lagen är ej utsagt, huruvida
nyttjanderättshavare, som vid tiden för försäljningen i över 20 år nyttjat ett
fastigheten tillhörande jordområde, i dylikt fall äger lösningsrätt. Ej heller
finnas bestämmelser, som reglera inlösningsrätten vid exekutiv försäljning av
fastigheten, varvid nyttjanderätten allenast i vissa fall respekteras.

Skenförsäljningar till omintetgörande av eljest obestridlig lösningsrätt synas
kunna göras. Till förhindrande härav och bevarande i övrigt av nyttjanderättshavarens
rätt i dylika fall, synes mig nödiga bestämmelser böra införas.

Lösningsrätt enligt § 1, d. v. s. då ett uttryckligt nyttjanderättsavtal träffats,
inträder, som ovan nämnts, vid nyttjanderättstidens utgång. Vid livstidsstädja
inträder ej lösningsrätten förrän efter brukarens död. Enligt 2 § synes lösningsrättens
inträde vara beroende på uppsägning från någondera parten. _ Det förhållandet
kan då inträffa, att en person, som utan tillstånd slagit sig ned på
annans fastighet, brutit mark, odlat och bebyggt ett område, tidigare tår äganderätt
till området än den, som gått den riktiga vägen och med jordägaren träffat
avtal. Och än mer. Den som innehar ett område med nyttjanderätt under sin
livstid, kan aldrig få uppleva den tillfredsställelsen att få kalla den torva han
uppodlat och bebyggt för sin egen. Bestämmelserna i lagen om tiden för lösningsrättens
inträde vid de olika slagen av nyttjanderätt synes mig föga korrespondera
med varandra.

Beträffande 2 § i lagen torde ovisshet råda därom huru begreppet »tomtplats»
skall tolkas. Av förarbetena till lagen synes framgå, att lagstiftarna ansett, att
tomtplatsen skall vara bebyggd för att kunna tjäna som grund för jordägarens
lösningsanspråk. Lagtexten utsäger därom intet.

I 6 § givas bl. a. bestämmelser angående tillvägagångssättet vid det tillkännagivande
från nyttjanderättshavaren, som inleder inlösningsförfarandet. Detta
skall ske på sätt i 2 kap. 38 § N. J. B. stadgas. Denna § hänvisar i sin tur till
11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken. Synnerliga svårigheter för nyttjanderättshavaren
eller hans stärbhusdelägare att lagenligt uppfylla dessa fordringar
kunna därvid uppkomma på grund därav att tillkännagivandet skall enligt 6 §
vara fullgjort viss kortare tid före eller efter upplåtelsetidens slut. Därest stamfastigheten
har flera ägare, av vilka en eller flera vistas å annan ort eller okänd
ort inom riket, eller utrikes ort, synes den situation kunna inträda, att lagens
fordringar omöjligen kunna uppfyllas. Att detta med säkerhet ej kan ske i
vissa fall vid upplåtelse å nyttjanderättshavarens livstid är uppenbart. Ytterligare
är att märka, att en viss osäkerhet torde råda därom, vem som skall anses
vara jordägare. Skall därmed förstås siste lagfarne ägaren eller den faktiske
ägaren? Fastigheten kan givetvis vid tiden för lösningsförfarandets påbörjande
byta ägare, varvid osäkerhet för nyttjanderättshavaren kan uppstå, med vilken
person delgivningen skall äga rum, helst som han måhända, innan lagfarten
sökes, kan sakna kännedom om nye ägarens namn.

Av ett rättsfall ref. i N. J. A. 1924 sid. 9 synes framgå, att lagen ej tillerkänner
nyttjanderättshavaren rätt att inlösa ett av honom utan tillstånd av jordägaren
uppodlat område, som sträcker sig utöver den ursprungliga upplåtelsen.
Då lagens 2 § giver en nyttjanderättshavare, som utan tillstånd brutit och odlat
mark å annans fastighet, under vissa förutsättningar denna rätt, synes mig egendomligt,
att en annan nyttjanderättshavare, som stöder sin lösningsrätt på samma
§ beräffande den del av jorden, som ej ingår i den ursprungliga upplåtelsen, men
därjämte äger rätt till inlösen enligt 1 §, skall sakna denna rätt, därest stamfastighetens
ägare utan invändning tillåtit detta brukande uti i lagen angiven tid.
Man torde väl här liksom för tillämpning av 2 § böra presumera, att markens
uppodling och brukande skett med jordägarens minne. Att nyttjanderättsha -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

varen ej har denna rätt, torde i synnerhet verka hårt i det fall att den ursprungliga
upplåtelsen allenast innefattade en till gränser och areal bestämd byggnadstomt
samt nyttjanderättshavaren brutit upp angränsande mark till potatisland
och grönsaksland.

Ett spörsmål är, huruvida icke vid lantmäteriförrättningen jämväl frågan om
utfartsväg för lägenheten bör upptagas till prövning. En minskning i kostnader
torde därigenom uppkomma för parterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Vidkommande länsstyrelsens egen ämbetsförvaltning
kan lagen icke sägas hava givit anledning till erinran. I det
fåtal fall — allenast fem stycken — då nedsättning av löseskilling, som bestämts
enligt lagen, härstädes ägt rum, har ej annan friktionsanledning yppat
sig, än att i ett fall vederbörande försummat iakttaga den för dylik nedsättning
stadgade tidsfrist.

Eörfrågningar hava dock från en del håll förekommit, huruvida lagen vore
tillämplig å ecklesiastik jord.

Det förordnade biträdet ifrågasätter på grund av vunnen erfarenhet, om icke
övervägande skäl få anses tala för att nyttjanderättshavare utan avvaktan å
upplåtelsetidens slut tillerkändes rätt att efter det tjugu år av tiden förlupit
göra lösningsanspråk gällande.

Ehuruväl ett eventuellt stadgande av sådan innebörd skulle medföra en väsentlig
utvidgning av lösningsrätten, synes det jämväl länsstyrelsen, att en
tilländalupen upplåtelseperiod å tjugu år får anses tillräcklig att grundlägga å
ena sidan rätt för en nyttjanderättshavare att väcka anspråk om inlösen och
å andra sidan skyldighet för jordägare att finna sig i att sådant anspråk framställes.

Advokaten K. J. Boström, som den 13 november 1923 förordnats att inom
länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Min medverkan
till inlösen av i lagen avsett område har icke lämnats i något fall. I
de få fall, som på grund av förfrågningar kommit under mitt bedömande, har
i ett på grund av kontraktets bestämmelse, att nyttjanderättshavarens byggnader
vid upplåtelsetidens slut skulle tillfalla jordägaren utan lösen, lösningsrätt
icke förelegat samt i övriga fall lösningsrätten icke kunnat för närvarande
göras gällande på grund av att upplåtelsetiden icke gått till ända.

När lagen åsyftar att giva nyttjanderättshavaren möjlighet att förvärva
äganderätt till av honom brukat jordområde, som i över tjugu år i följd innehafts
av annan än ägaren, så synes mig den av lagen uppställda begränsningen,
att lösningsrätten icke kan göras gällande förrän vid upplåteJsetidens slut,
icke numera sakligen kunna motiveras. Till stöd för samma begränsande av
lösningsrätten i förut gällande lagen av den 28 juni 1918 kunde anföras, att
frångående av denna tidsbestämmelse icke innebar någon fördel för nyttjanderättshavaren
gentemot en jordägare, som hade ovillkorlig rätt att förhindra
inlösen av jorden genom att själv inlösa byggnaderna, enär en nyttjanderättshavare,
som gjorde framställan om inlösen före avtalstidens slut därmed också
riskerade att i förtid bliva frånhänd lägenheten. Då enligt den nu gällande
lagen någon ovillkorlig rätt för jordägaren att förhindra inlösen av jorden
genom att själv lösa nyttjanderättshavarens byggnader icke föreligger, utan
endast rätt att lösa byggnaderna under vissa faktiska förhållanden, vilkas förhandenvaro
lätt kan konstateras, har förutnämnda skäl att göra lösningsrättens
inträde beroende av att upplåtelsetiden gått till ända icke längre samma
betydelse som förut. En nyttjanderättshavare kan nämligen på förhand lätt
avgöra, om de faktiska förhållandena äro sådana, att jordägaren kan förekomma
lägenhetens inlösen genom att själv lösa byggnaderna. Och där sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr lipa.

rätt för jordägaren föreligger skola säkert många nyttjanderättshavaro hava
intresse av att få sitt äganderättsanspråk avgjort utan att avvakta upplåtelsetidens
slut. Till min kännedom har kommit ett fall, där nyttjanderättshavaren
innehaft lägenheten på grund av för 50 år gällande kontrakt men redan efter
något mer än 20-årig besittningsrätt önskat lösa lägenheten för att bliva i tillfälle
att vidtaga nybyggnadsarbeten, och ett annat, där vid livstidsupplåtelse
en änka, som på grund av orkeslöshet icke kunde sköta jorden och ej heller
härför anskaffa lämplig hjälp, skulle varit synnerligen betjänt av att få utöva
tvångsrätt mot jordägaren för att komma ur den för henne ohållbara situationen.
Även om i ett dylikt fall godvillig uppgörelse är tänkbar, blir det förklarligt
nog en uppgörelse till nackdel för nyttjanderättshavaren.

Bortfallande av begränsningen om lösningsrättens inträde först vid upplåtelsetidens
slut skulle även komma att minska de rättsförluster, som nu uppkomma
därigenom, att lägenhetsinnehavare på grund av okunnighet om lagens
föreskrifter försumma att iakttaga de i § 6 stadgade tiderna för lösningsrättens
påkallande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Lagen har icke givit anledning till någon
erinran från länsstyrelsens sida.

Extra länsnotarien G. Geele, som under hösten 1920 förordnats att inom
länet biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Sådant

biträde har lämnats åt allenast 4 personer. Dessutom hava 2 personer rådfrågat
mig i hithörande ärenden. — I samtliga de 4 fall, jag lämnat biträde,
har länsstyrelsen meddelat förordnande för lantmätare jämlikt § 10 i lagen. I
två av dess fall har brukaren vid lantmäteriförrättningen fått rätt att inlösa det
av honom nyttjade jordområdet. I ett fall har brukaren vid lantmäteriförrättningen
återkallat sitt lösningsanspråk. I det fjärde fallet har lantmäteriförrättningen
ännu ej, såvitt till min kännedom kommit, påbörjats.

Då jag sålunda allenast i 4 fall haft att mera ingående taga någon befattning
med ärenden av ifrågavarande art, är min erfarenhet av lagen ju tämligen
ringa. I samtliga de fyra fall, vid vilka jag, som nämnts, biträtt nyttjanderättshavare
har 2 § i lagen åberopats till stöd för lösningsanspråken. Jag
anser mig böra framhålla, att detta lagrums vidsträckta räckvidd synes, vad
beträffar Dalarna, vara synnerligen fördelaktig. Utan denna vida räckvidd
skulle troligen knappast något enda fall av lagens tillämpning hittills hava
förekommit. Den enda erinran, vilken lagens bestämmelser kunna sägas hava
givit mig anledning till, är ett påpekande av svårigheten i de fall, med vilka
jag tagit befattning, att bestämma den tidpunkt, vid vilken jordområdena
skulle avträdas. Då några upplåtelseavtal i dessa fall alls ej förelegat, har
meddelande från bruksägarna, att de velat lösa de av dem brukade områdena,
lämnats jordägarna, ehuru någon skyldighet för brukarna att avträda jordområdena
ej funnits. Då jordägarna ej inom 30 dagar lämnat meddelande om
önskan att inlösa byggnaderna, har förordnande för lantmätare sökts, varefter
lantmäteriförrättningen ägt ruin. Måhända vore det önskvärt, att bestämmelse
infördes i lagen därom, att efter meddelande till jordägaren om lösninganspråk
enligt 2 § i lagen lantmäteriförrätttning efter 30 dagar kan äga rum, oavsett
att brukaren icke är pliktig att avträda det brukade jordområdet. Huruvida
en dylik tolkning redan nu kan givas 6 § torde väl vara tvivelaktig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Under åren 1921 till och med 1924 hava till
länsstyrelsen inkommit tillsammans 20 ansökningar om förordnande av lantmätare
i och för dylik inlösen.

Av dessa ärenden hava hittills endast tre föranlett nedsättning hos länsstyrelsen
av löseskilling.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2.

.Denna till synes jämförelsevis ringa grad, vari ifrågavarande lagstiftning kommit
till användning inom länet, torde dock icke vara att tillskriva någon bristande
effektivitet hos densamma eller några större brister i lagens bestämmelser, utan
får nog i väsentlig grad tillskrivas det förhållandet, att lagens tillvaro underlättat
frivilliga överenskommelser om inlösen. Den ringa tillämpningen av
lagen gör det emellertid svårt för länsstyrelsen att göra något på egen erfarenhet
grundat uttalande om eventuella brister hos dess bestämmelser.

Advokaten C. B. Berggren, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ifrågavarande ärenden: I ett till min kännedom kommet fall har

förekommit, att en fastighetsägare i tydlig avsikt att kringgå lagens bestämmelser
till annan person såsom avsöndring försålt ett något mindre område än den
gårdsplats, å vilken nyttjanderättshavare hade byggnader uppförda. Denna sak
bilades dock i godo så att nyttjanderättshavaren, en gammal änka, fick livstids
dispositionsrätt till marken. Fallet ger emellertid anledning till betänkligheter.
Man kan tänka sig, att en fastighetsägare lång tid innan den upplåtna nyttjanderätten
utlöper verkställer avsöndring av precis den mark, å vilken den nyttjanderättshavaren
tillhöriga bostadsbyggnaden finnes uppförd. Lägenhetens yta sammanfaller
fullkomligt med byggnadens bottenplan. Nyttjanderättshavaren kan
då omöjligt göra anspråk på att få lösa en del av en fastighet. Nu torde nyttjanderättshavaren
likväl vara berättigad att lösa marken, även om jordägaren på
ovan anfört sätt sökt kringgå lagen, men frågan kan vara tvistig, och förhållandet
torde vid revision av lagen böra beaktas, särskilt med hänsyn till att nyttjanderättshavaren
i allmänhet är mindre bemedlad och har ytterligt svårt att
bekosta en process, för den händelse han anses äga så stora tillgångar, att han ej
kan få kostnaderna bestridda av allmänna medel.

En avsevärd olägenhet med lagen i dess nuvarande formulering är, att lösningsrättens
utövande sammankopplats med nyttjanderättens upphörande.
Mycket skulle vinnas utan att jordägarens rätt förnärmades, därest nyttjanderättshavare
i stället skulle medgivas generell rätt att å i lagen angivna villkor
göra sin rätt till inlösen gällande, samt att. om nyttjanderättshavare ville inlösa
området före upplåtelsetidens slut, köpeskillingen för detsamma skulle ökas med
det kapitaliserade värdet av vad nyttjanderättshavaren till nyttjanderättstidens
slut varit skyldig prestera till jordägaren. För nyttjanderättshavare skulle det
vara av största vikt att genast få lösa område, och jordägaren bleve ju gottgjord
genom att han dels erhölle köpeskilling för området och dels kapitalvärdet av vad
han till nyttjanderättens slut varit berättigad erhålla av nyttjanderättshavaren.

Varför skall vidare inlösningsrätten vara inskränkt till tiden på nu stadgat
sätt? Det förekommer ofta, att nyttjanderättstiden går ut. Jordägaren och nyttjanderättshavaren
äro de bästa vänner och ingen av dem tänker på annat än att
stugan även i fortsättningen skall få stå. Sedan kommer ny jordägare och då
får nyttjanderättshavaren kanske flytta. Det lämpligaste torde vara, att nyttjanderättshavaren
ålades att utöva sin lösningsrätt senast inom t. ex. sextio dagar
efter det att jordägaren påyrkat rivning eller bortflyttning av de nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna.

Lagens 3 § stadgar, att lösningsrätt icke äge rum, om område frånträdes på
den grund, att nyttjanderätten förverkats. Men nyttjanderätten är förverkad, om
nyttjanderättshavaren åt annan upplåter brukandet av fastigheten eller del därav
utan jordägarens medgivande. Dessa byggnader å ofri mark gå emellertid allmänt
i köp och byggnadernas ägare hava mycket sällan begrepp om att jordägarens
samtycke skall inhämtas, innan byggnaderna försäljas. Såsom grund för
nyttjanderättens förverkande i dessa fall torde därför överlåtelse till annan icke
böra vara giltig och under inga förhållanden bör rätten till inlösen vara förverkad,
därför att byggnaderna sålts och därmed nyttjanderätten överlåtits.

I ena fallet går nyttjanderättstiden ut, nyttjanderättshavaren inlöser området

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

157

■och försäljer därefter sin fastighet till annan person. I andra fallet försäljer
nyttjanderättshavaren sina byggnader och jordägaren begagnar sig av sin vräkningsrätt.
Och ändå ligga fallen så nära varandra, att det är en stor orättvisa,
att de skola behandlas olika. För min del håller jag före, att ändring bör ske
i antytt avseende, och tror jag, att det lämpligaste sättet att åstadkomma denna
ändring vore ett medgivande för nyttjanderättshavaren att på ovan anfört sätt
när som helst få inlösa området.

Emot lagens 21 § göres den anmärkningen, att lagen bör äga tillämpning även
beträffande område, som tillhör kronan, därest området varit under enskild äganderätt,
då nyttjanderättshavarens byggnader uppfördes. Jag äger kännedom om
åtminstone ett fall, då kronan inköpt enskilt område och därefter sökt vräkning
å en nyttjanderättshavare, som skolat vara berättigad till inlösen av marken,
därest marken fortfarande befunnit sig i enskild ägo. Detta kan icke vara med
rättskänslan förenligt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar nedan omförmälda yttrande av

Länsnotarien S. A. Svedberg, som förordnats att inom länet biträda nyttjanderättshavare
i ifrågavarande ärenden: Lagen har i flera hänseenden berett
svårigheter vid tolkningen och tillämpningen. Yad först beträffar beskaffenheten
av det nyttjade området föreskriver lagen, att allenast »del av en fastighet»
d. v. s. del av rättsligen bestämd (kameral) fastighet är föremål för inlösen,
samt att dylik del skall vara bebyggd. Hör det nyttjade området i sin
helhet till en fastighet, ställer sig saken enkel, men ibland inträffar, att det
nyttjade området lyder under självständiga fastigheter, samt att endast till
viss fastighet hörande del av området är bebyggd. Huruvida i senare fallet
lösningsrätt förefinnes till de obebyggda delarna av området är ett spörsmål,
Rom icke fått sin lösning i lagen, om än rättspraxis i något fall medgivit dylik
rätt. Är dylik obebyggd del av område behövlig för det ändamål nyttjandet
är avsett att fylla — i detta fall det egna hemmet — bör i lag fastslås, att
lösningsrätten skall omfatta jämväl dylik del. Anmärkningsvärd är härjämte
den omständigheten, att om lösningsrätten gäller allenast delar av rättsligen
bestämda fastigheter, jordägaren symes äga möjlighet att betaga brukaren
lösningsrätten genom att låta utbryta det nyttjade området som självständig
ägolott eller jordavsöndring.

Yärt beaktande vid en eventuell lagändring är även det förhållandet, att en
brukare, som innehar ett område på obestämd tid, därest övriga förutsättningar
för rätt till inlösen föreligga, vid en exekutiv auktion är bättre ställd än
den, som fått området upplåtet på bestämd. Den senare avskäres genom försäljningen
från sin lösningsrätt, varemot den förre kan använda sig av inlösningsförfarandet
för att erhålla äganderätt till området. Vore icke lämpligt,
att för detta fall föreskreves beträffande viss tids upplåtelser, att som »upplåtelsetidens
slut» skulle anses den dag, då på grund av uppsägning avtalet
upphörde att gälla. Den omständigheten, att områden, som bliva föremål för
inlösen, ofta skulle hava blivit överlåtna med full äganderätt, om ej på den
tid upplåtelserna skedde lagen lagt hinder i vägen, bör föranleda till att lösningsrätten
omgärdas med möjligast starka skydd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: 1918 års lag, vilken ersatts av nu gällande

lag, ledde sitt upphov från en skrivelse av Hushållningssällskapet i Östergötlands
län med syfte att hjälpa torpare och dylika lägenhetsägare, vilka uppfört
hus på ofri grund, till friköpning. För att avskilja dessa slag av jord passar
i regel jordavsöndringen, och detta torde varit anledning till att lagstiftningen
med den givna begränsningen använt sig av avsöndringen såsom, tekniskt
medel. I Jämtlands län förekommer nyttjanderätt till jordbruksfastighet hu -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 1]i%.

vudsakligen såsom arrende av inägojord å bolag tillhöriga fastigheter. Torpupplåtelserna
hava däremot minskats i antal och omfattning. För de områden,
som sålunda här i länet i allmänhet äro upplåtna under nyttjanderätt, är
avsöndringen i regel icke användbar, därför att den ofta skulle komma att
strida mot 20 § 1 mom. avsöndringslagen. Detta torde vara ett av skälen till
att lagen i Jämtlands län erhållit mycket ringa tillämpning.

En annan anledning är säkerligen den i lagen stadgade förutsättningen, att
nyttjanderättshavaren skall äga byggnad på fastigheten till ett visst värde.
Bebyggandet å bolagens utarrenderade jordlotter har nämligen på grund av
den norrländska arrendelagens bestämmelser i de flesta fall kommit att utföras
av bolagen.

Huruvida lagen för framtiden skall erhålla någon större betydelse i detta
län, sådana som äganderättsförhållandena till jorden där äro, torde, enligt vad
här framhållits, komma att sammanhänga med den blivande jorddelningslagstiftningen
och dess inverkan på lagen. Enligt länsstyrelsens uppfattning är
det härvid önskvärt, att man underlättar ett avskiljande av inägojord med
nödig husbehovsskog från den för affärsmässig stordrift lämpade skogen. Att
ett friköpningsinstitut i detta syfte skulle erfordras, därom föreligger icke
någon tillräcklig utredning. För närvarande synes det sannolikt, att genom
en lämplig avvägning av husbehovsskogens omfattning stora vidder av inägojord
skulle bliva åtkomliga för frivillig försäljning.

Beträffande detaljerna av lagen, med bibehållande av dess nuvarande principiella
utgångspunkt, vill länsstyrelsen allenast anmärka, att det förefaller,
som om en ändring av tiden för lösningsrättens påkallande från nyttjanderättsha.
varens sida vore önskvärd i två riktningar, dels sålunda att lösningsrätt
skulle kunna påfordras redan före nyttjanderättstidens utgång, då förutsättningarna
i övrigt äro för handen, och dels på det sätt att något utrymme, t. ex.
6 månader efter nyttjanderättstidens slut borde lämnas nyttjanderättshavaren,
för att förebygga att den nu gällande fristen förlöper med underhandlingar,
vilka bliva resultatlösa.

Det av länsstyrelsen till nyttjanderättshavarnas biträde förordnade ombudet
har icke haft något att erinra i.fråga om lagens bestämmelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar nedan omförmälda yttrande av

Länsassessorn E. Almgren: Sedan jag den 1 april 1924 förordnats att bi träda

nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt, har jag rådfrågats
i endast ett ärende. Då där var fråga om upplåtelse på livstid till tvenne makar,
av vilka den ena ännu lever, är frågan om lösningsrätt ännu icke aktuell.
Då jag jämväl före den 1 april 1924 ehuru inom annat län tagit befattning med
ärenden, varom nu är fråga, har jag funnit allmänt missnöje bland nyttjanderättshavare
råda i anledning av stadgandet, att lösningsrätt må inträda först
vid upplåtelsetidens slut. Särskilt gäller detta innehavare av upplåtelse på
livstid. Då förutsättningarna för lösningsrätt i övrigt föreligga, synes det
synnerligen hårt, att äldre personer, som nedlagt kanske ett helt livs arbete
på uppodling och bebyggande av en lägenhet, icke i livstiden, när krafterna avtaga,
skola kunna helt tillgodogöra sig frukterna av sitt arbete. Besvikelsen
är därför stor hos ett avsevärt antal nyttjanderättshavare, och önskvärt är, att
en ändring i lagen, varigenom lösningsrätt medgives utan hinder av att upplåtelsetiden
icke är ute, snarast kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ifrågavarande lag har för Norrbottens

läns vidkommande vunnit tillämpning i ett avsevärt antal fall, till övervägande
del i gränssocknarna mot Finland. Så gott som undantagslöst har därvid
kostnadsfritt biträde begärts och erhållits. Det torde vara otvivelaktigt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

159

ifrågavarande lag lider av en del bristfälligheter och att densamma med anledning
härav är i behov av överarbetning. Särskilt vill länsstyrelsen framhålla,
att en viss oklarhet förefinnes, huru under förrättningen uppkommande
rättstvister skola behandlas och avgöras. Det torde nämligen icke så sällan
förekomma, att förrattningsmannen både saknar kompetens och möjligheter i
övrigt att under förrättningens gång avgöra dylika tvister. Annan utväg
synes då icke föreligga än att förrättningen förklaras vilande och parterna
hänvisas till domstol, vilket ock skett här i länet i vissa fall, ehuru lagbestämmelser
härom saknas.

Föreståndaren för länets rättshjälpsanstalt Georg Linse, som förordnats att
biträda nyttjanderättshavare i ärenden angående lösningsrätt: Såsom framgår
av det stora antal mål, som under den korta tid inlösningslagen varit i kraft
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, lider inlösningslagen av väsentliga
olägenheter och brister, som göra en genomarbetning av lagen önskvärd.

160

Kungl. Maj ds proposition nr 148.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars
1925.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område samt till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av förordnade revisionssekreteraren Seve Ekberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område.

1 §•

Lagrådet:

1 förevarande och följande paragrafer givas bestämmelser, som i flera riktningar
betydligt utvidga gränserna för lösningsrättens utövning i förhållande
till vad nu gäller. Det torde till förekommande av missuppfattning böra betonas,
att om och i den man dylika utvidgningar vid den nu företagna granskningen
funnits vara att förorda eller i allt fall kunna lämnas utan erinran,
detta i väsentliga delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit de nu gällande
allmänna villkoren, att saväl före den 1 januari 1919 som vid tiden för lösningsrättens
utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde nöjaktigt boningshus
a området samt att vid sistnämnda tidpunkt nyttjanderattshavarens byggnader
ägde ett värde motsvarande minst en fjärdedel av hela lägenhetens. Skulle vid
en blivande lagstiftning dessa förutsättningar rubbas, komma, såsom lätt torde
inses, frågorna om villkoren beträffande områdets beskaffenhet, upplåtelsetiden,
verkan av avtal om att byggnader och förbättringar tillfalla jordägaren
o. s. v. i ett väsentligt förändrat läge, till vilket det för närvarande icke funnits
anledning att taga ståndpunkt.

Kungl. Mai ds proposition nr 142.

1(51

Gällande lag medgiver icke lösningsrätt, om det upplåtna eller eljest nyttjade
området utgör en fastighet för sig. I jordkommissionens år 1921 avgivna
förslag likasom i det år 1922 till lagrådets granskning remitterade förslaget
hade denna inskränkning fått bortfalla, närmast såsom en konsekvens av att
lösningsrätt avsågs skola äga rum även i fråga om tomt å tomtindelad mark. I
samband med att sistnämnda utvidgning avstyrktes, hemställde lagrådet år 1922
om återgång till regeln, att endast område, som utgör del av fastighet, må lösas.
Enligt det föreliggande förslaget skall, i överensstämmelse med nyssnämnda
avstyrkande, tomtindelad mark alltjämt vara utesluten från lagens tillämplighetsområde.
Det oaktat har åt förevarande paragraf givits en avfattning, som
innebär, att jämväl område, som utgör självständig fastighet, skall kunna lösas.
Till förmån för denna ståndpunkt har departementschefen anfört bland annat,
att nu gällande inskränkning medför, att därest det upplåtna området vid en
under upplåtelsetiden företagen ägostyckning av den fastighet, det tillhör, utlägges
till en särskild ägolott, inlösen av området ej vidare kan ifrågakomma. Så
är tydligen fallet, även om lösningsrätt redan vid tiden för ägostyckningen har
mträtt men ännu ej tagits i bruk. Onekligen föreligger här ett missförhållande.
Undantagsvis kan även vid hemmansklyvning området bliva utlagt till en särskild
ägolott. Därtill kan läggas, att det icke lärer vara utan exempel, att det
upplåtna området, ehuru det plägat anses ingå i en större fastighets ägovälde,
dock utgör en kameralt självständig lägenhet. Även kan förekomma,
att en för alltid avsöndrad lägenhet, sedan den återkommit i samma hand
som stamfastigheten, upplåtits under villkor, som, bortsett från dess
egenskap av självständig fastighet, skulle betinga lösningsrätt, eller att ett
upplåtet område under upplåtelsetiden försäljes — med tillträdesrätt efter dess
utgång -— till tredje man och i anledning härav omedelbart avsöndras för alltid.
Av det anförda framgår, att den i gällande lag uppställda begränsningen
ter sig såsom alltför godtycklig och i tillämpningen kan leda till otillfredsställande
resultat, varpå exempel ej heller saknats. Särskilt betänkligt är, att den
öppnar för jordägaren en ganska lätt tillgänglig utväg att omintetgöra lagens
syfte, t. ex. genom områdets utläggande till en särskild ägostyckningslott. Å
andra sidan är det icke alldeles utan betänkligheter att låta begränsningen helt
bortfalla. Departementschefen har visserligen åberopat expropriationslagens
ståndpunkt i detta hänseende. Men häremot kan erinras, att frågan, huruvida expropriation
för ett visst allmänt ändamål, med därav följande verkningar för inteckningshavare
och andra sakrättsägare, må äga rum, är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, medan förevarande lösningsrätts fråga prövas av lantmätare och
gode män. Det är ej heller uteslutet, att i ett dylikt lösningsärende jordägare och
nyttjanderättshavare operera i samförstånd i syfte att tvångsavlösa fastigheten
åvilande gravationer. Även garantierna för en riktig värdering äro vida mindre
betryggande än vid expropriation, vilket kunde bliva av betydelse, om förfarandet
skulle vinna tillämpning på mera omfattande och svårbedömda värderingsfrågor.
Om emellertid lagrådet finner sig icke böra tillmäta dessa synpunkter
tillräcklig betydelse för att föranleda anmärkning mot förslaget i förevarande
del, så beror detta, såsom inledningsvis antytts, därpå, att särskilt det

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 118 käft. (Nr 142.) 11

1(52

Kungl. Maj ds proposition nr lh%.

villkor för lösningsrätten, att området redan före den 1 januari 1919 skall hava
varit av nyttjanderättshavare bebyggt med eget boningshus, synes utgöra eu
ganska betryggande garanti emot, att lösningsrätt till självständig fastighet
komme att i någon nämnvärd utsträckning leda till lagens tillämpning å förhållanden
och i syften, för vilka den icke är avsedd.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson: Vad

man med förevarande lagstiftning, alltifrån det frågan därom först
väcktes, åsyftat att vinna torde vara bibehållande och säkerställande av sådana
egna hem, som ägt bestånd sedan en längre tid tillbaka, men som dock, till
följd av att där bosatta ägare av byggnaderna icke till marken innehava annan
rätt än en i bästa fall efter viss tid utlöpande nyttjanderätt, måste beräknas
komma att förr eller senare frångå dem. Det synes därvidlag förnämligast
vara upplåtelsetidens längd, som ansetts äga avgörande betydelse. Ty först
genom en längre tids okvald besittning kan nyttjanderättshavaren anses hava
fått skälig anledning att betrakta hemmet såsom något annat och mer än en
tillfällig bostad och hava så sammanvuxit därmed, att ett skiljande därifrån
för honom måste framstå som ett rubbande av en väsentlig levnadsbetingelse.
A andra sidan kan antagas, att sambandet mellan det upplåtna området och
den fastighet, vartill det hör, alltmer försvagats även från jordägarens synpunkt
sett, så att ett definitivt avskiljande av detsamma icke längre för honom
innebär ett så allvarligt ingrepp i dittillsvarande förhållanden, som fallet
tilläventyrs skulle varit, därest ett dylikt område utan längre mellantid frångått
fastigheten.

Med denna utgångspunkt måste det väcka stora betänkligheter att uppgiva
den hittills inom detta lagstiftningsområde uppställda fordran på att marken
en längre tid njdtjats av annan än jordägaren såsom förutsättning för lösningsrättens
inträde. Den tid av över tjugu år, som från början varit gällande, har
även av lagrådet vid dess granskning år 1922 ansetts böra bibehållas, ehuru
med viss modifikation så till vida, att lösningsrätt borde äga rum, även då den
tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår
enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till över
tjugu år.

I remitterade förslaget har ock den av lagrådet sålunda förordade principen
vunnit beaktande men sammanlagda tiden har nedsatts till över tio år, med
vilken tidsperiod lösningsrätten även i övriga fall förknippats. Det må emellertid
framhållas att, om tiden icke sättes längre än sålunda skett, den därmed
förbundna förutsättningen bleve av ringa betydelse. Då nämligen såsom ett
ytterligare och huvudsakligt villkor för lösningsrätt kvarstår, att före den 1
januari 1919 å marken fanns uppfört nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus
av viss angiven beskaffenhet, och detta villkor lärer få anses innebära, att samma
förhållande alltsedan dess oavbrutet fortfarit, skulle ju redan vid den föreslagna
nya lagens ikraftträdande den 1 september 1925 nära sju år av tioårsperioden
hava gått till ända, vadan bestämmelsen kunde väntas få betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

l(!o

allenast i de fall, då blott omkring tre år eller mindre återstode av nyttjanderättstiden
eller denna vore obestämd och uppsägning inom närmaste åren ägde
ram. Att helt och hållet uppgiva villkoret om en viss längre tids nyttjande —
avtalat eller blott faktiskt — synes dock föga förenligt med lagstiftningens
ändamål och grund, och tjuguårsperioden synes vara väl avpassad, ej minst med
hänsyn till de betydande lättnader, som enligt förslaget i andra avseenden komme
att beredas de lösningsberättigade. Det bör ock beaktas, att de myndigheter,
som i avgivna yttranden hemställt om förkortande av tiden till exempelvis
femton år, därvid icke haft att taga i beräkning nämnda lättnader.

Justitierådet Christiansson:

Förslagets stadgande om inberäknande i den för lösningsrättens inträde
fastställda tidsperioden även av den återstående upplåtelsetiden medför icke för
alla grupper av nyttjanderättshavare möjlighet till tidigare inlösen, särskilt
icke för innehavare av nyttjanderätt på livstid. Beträffande dessa sistnämnda
kan med skäl ifrågasättas, om ej i stället villkoret om viss tid, varunder marken
skall hava varit ur jordägarens hand, kunde helt eftergivas, detta så mycket
hellre som någon motsvarande fordran icke i nu gällande lag finnes för dem
uppställd, utan lösningsrätt enligt denna inträder, så snart upplåtelse på livstid
förelegat, ehuruväl först vid innehavarens död. Redan den omständigheten
att upplåtelse skett på livstid synes ock utgöra grundat skäl till antagande, att
upplåtelsen av kontrahenterna å ömse sidor uppfattats såsom beståndande för
lång tid framåt och medförande en annan och mera definitiv rätt än ett vanligt
markarrende.

Att den, som innehar mark allenast på grund av avtal för obestämd tid eller
utan bevislig! avtal, bör för vinnande av lösningsrätt kunna åberopa, att marken
mer än tjugu år varit ur jordägarens hand, synes däremot icke innefatta en
för sträng fordran.

Justitierådet Alexanderson:

Såsom villkor för lösningsrätt förutsattes enligt förslaget en sammanlagd
besittningstid, överstigande tio år. Vid beräkning av besittningstiden skall,
enligt en grundsats, varom man synes numera blivit tämligen ense, den som kan
åberopa viss tids upplåtelse äga tillgodoräkna sig även den framtida besittning,
som genom upplåtelseavtalet är honom tillförsäkrad. Motsvarande förmån kan
naturligtvis ej tillkomma den, som fått mark åt sig upplåten på livstid eller obestämd
tid eller måhända besitter mark utan stöd av formlig upplåtelse. Mot de
lättnader i kravet på viss besittningstid, som förslagets nu angivna regler innebära
i förhållande till gällande lag, har jag icke något att erinra. Men har man
intagit denna ståndpunkt, framställer det sig till övervägande, huruvida ej de
gångna årens uppskov med en revision av 1920 års lag bragt förevarande
fråga i det läge, att numera varje bestämmelse om en viss minsta besittningstid
bör bortfalla. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1 september
1925, och då fordran på att nyttjanderättshavare ägde nöjaktigt boningshus
redan före den 1 januari 1919 är bibehållen, kan lagen oberoende av särskilda

164

Kungl. Maj:ts proposition nr H2.

villkor rörande besittningstiden ändock ej vinna tillämpning på andra lägenheter
än dem, å vilka sedan nära sju år eller längre tid suttit en nyttjanderättshavare
i eget hus. Har vid tiden för ikraftträdandet nyttjanderättshavaren upplåtelse
på viss tid, som sträcker sig över tre år fyra månader framåt, inträder omedelbart
lösningsrätt. Annan nyttjanderättshavare är däremot beroende av om han
lyckas kvarsitta utan uppsägning över denna kritiska tid av tre år fyra månader.
Då först inträder för honom den tidpunkt, då han, därest hans byggnader hava
föreskrivet värde i förhållande till hela lägenhetens, är lösningsberättigad. Den
statistik, jordkommissionen framlagt, utvisar emellertid, i huru stor utsträckning
det hittills varit förhållandet, att oaktat upplåtelserna gällt helt kort tidsperiod
eller för obestämd tid eller ingen formlig upplåtelse överhuvud förelegat,
besittare med egna hus likvisst fått hava sin besittning okvald under
långliga tider; och det torde kunna med stor sannolikhet antagas, att så i synnerhet
varit brukligt, där husens värde, relativt till lägenhetens, varit så pass
betydande som i gällande lag och enligt förslaget fordras för lösningsrätt. I
det stora hela torde väl detsamma kunna förväntas bliva fallet med den •— efter
den nyss åberopade statistiken att döma — rätt fåtaliga grupp av besittare, om
vilka här är fråga. Med andra ord, redan i de uppställda villkoren beträffande
äganderätten till byggnaderna synes ligga en tillräcklig garanti för att det
rör sig om upplåtelser, som å ömse sidor tänkts skola fortvara en längre tid.
Det kan visserligen sägas, att vid sådant förhållande den föreslagna bestämmelsen
om besittningstid, överstigande tio år, för nyttjanderättshavarna i fråga
regelmässigt endast innebär några få års uppskov med lösningsrättens inträde.
Men om under denna väntetid nyttjanderättshavaren avlider, går lösningsrätten
förlorad för hans efterlevande familj, enligt vad av sista stycket i förevarande
paragraf framgår. Och uteslutet är ej heller att den i lagen givna tidsbestämmelsen
framkallar en frestelse för jordägaren att förekomma lösningsrättens
uppkomst genom en uppsägning, om vilken måhända alls ej blivit tal, därest ej
lagen funnits. Har åter lösningsrätt redan uppkommit, bör, på sätt lagrådets
övriga ledamöter vid 2 § första stycket nedan erinra, en därefter gjord uppsägning
icke i och för sig få verka till hinder för lösningsrättens utövning.

Såsom redan antytts, torde visserligen den praktiska räckvidden av den här
förordade ändringen i förslaget icke vara synnerligen stor. Men å andra sidan
lärer den knappast heller kunna föranleda betänkligheter av principiell art.
På grund av det anförda föranlåtes jag hemställa, att den i paragrafen upptagna
bestämmelsen om viss besittningstid såsom förutsättning för lösningsrätt måtte
utgå. Härigenom skulle också en önskvärd förenkling och bättre överskådlighet
hos de grundläggande bestämmelserna i lagen vinnas. Beaktas denna hemställan,
lärer, i enlighet med en ovan berörd grundsats, böra därav följa, att det undantag
från lösningsrätt, som stadgas i 2 § första stycket för det fall, varom i
1 § andra stycket sägs, begränsas att gälla blott i händelse åtgärd för innehavarens
skiljande från det innehavda området vidtagits redan före lagens
ikraftträdande eller måhända före den 1 januari 1925. För den händelse åter
att min hemställan ej vinner avseende, förenar jag mig med justitierådet Christiansson
i den mening, att i fråga om mark, som är upplåten på livstid, lös -

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2, 165

ningsrätt bör medgivas oberoende av bura lång tid marken varit ur ägarens besittning.

Lagrådet:

Bestämmelsen rörande den sist upptagna förutsättningen för inlösningsrätt
synes böra underkastas en redaktionell jämkning till undvikande av det missförstånd,
som eljest vid jämförelse med 2 § andra stycket andra punkten''synes
möjligt, eller att det värde, varom bestämmelsen bandiar, icke under alla förhållanden
skulle hänföras till hela det område, nyttjanderättshavaren innehar,
utan i det i nyssnämnda lagrum angivna fallet avse allenast den mark, som
återstår, sedan viss del därav undantagits från lösning.

Sista stycket i paragrafen synes med hänsyn till det nära sammanhanget med
första stycket böra uppflyttas närmast efter detta. lakttages detta, föranledas
härav redaktionella jämkningar i vissa efterföljande paragrafer. I varje fall
torde till förevarande stycke böra fogas eu bestämmelse av innehåll att beträffande
sådan dödsbodelägare efter avliden nyttjanderättshavare, som här avses,
vad i lagen sägs om nyttjanderättshavare skall i tillämpliga delar gälla, där ej
annat är särskilt stadgat (jfr motsvarande bestämmelse i nuvarande andra stycket).
Missförstånd torde eljest kunna uppkomma exempelvis i fråga om innebörden
av 5 § sista stycket första punkten.

2 §•

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson: Beträffande

det fall, som avses i 1 § andra stycket, eller att avtal om nyttjanderätt
till marken icke visas föreligga, förutsätter gällande lag för lösningsrätt
bland annat, att marken den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år
innehafts av annan än ägaren, samt uppställer i sammanhang därmed det
villkoret, att jordägaren icke före nämnda dag för innehavarens skiljande från
det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.
På samma sätt har i såväl jordkommissionens förslag av år 1921 som
det år 1922 till lagrådet remitterade, i vilka förslag berörda tid av tjugu år
ändrats till fem år räknat tillbaka från den 1 januari 1921, upptagits det
villkoret att jordägaren icke före sistnämnda dag vidtagit dylik åtgärd. När
i det nu remitterade förslaget i fråga om förevarande fall stadgas, att marken
skall hava mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, innehåller
förslaget vidkommande möjligheten för jordägaren att genom den angivna
åtgärden för innehavarens skiljande från marken förekomma lösningsrätt, att
sådan åtgärd skall hava vidtagits före den tidpunkt, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres. Från förslagets utgångspunkt torde ett sådant stadgande
icke vara följdriktigt och i allt fall innebära en skärpning, som icke
synes påkallad. Om nämligen lösningsrätt förvärvas, sedan marken mer än
tio år i följd innehafts av annan än ägaren, lärer det icke böra lämnas jordägaren
öppet att göra lösningsrätten om intet genom att därefter men förrän
innehavaren gjort ansökan om lantmäteriförrättning vidtaga åtgärd, som ovan

löt!

Kung!. Maj:ts proposition nr 142.

sagts. Förslaget synes därför hava bort erhålla den avfattningen, att i ifrågavarande
fall lösningsrätt ej äger rum, därest jordägaren, innan marken mer
än tio år i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från
den innehavda marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd.

Justitierådet Alexander son instämde i detta yttrande med erinran emellertid
om vad han vid 1 § uttalat om det innehåll förevarande stadgande borde
erhålla i händelse bestämmelserna i 1 § om viss besittningstid såsom förutsättning
för lösningsrätt funnes böra utgå.

5 §•

Lagrådet:

Vid behandlingen av 1922 års förslag framhöll lagrådet, att då i 6 § (motsvarande
5 § i förevarande förslag) uttalades, att frågan om nyttjanderättshavares
lösningsrätt skulle prövas vid lantmäteriförrättning, detta vore så
till vida icke riktigt som fråga, huruvida nyttjanderätten förverkats, enligt
förslaget i motsats mot föreskrift i gällande lag icke finge prövas vid
dylik förrättning utan skulle avgöras av domstol, samt att en erinran om
undantaget lämpligen syntes böra givas i denna paragraf. Nu har i första
stycket av 5 § införts ett stadgande, att fråga, huruvida förhållande, som i
2 § första stycket sägs, föreligger, skall prövas i den ordning i 8 § första
stycket omförmäles. Genom hänvisningen till 2 § första stycket, såsom detta
i förslaget avfattats, kommer undantaget att avse ej blott det av lagrådet åsyftade
fallet att jordägaren påstår, det nyttjanderätten förverkats, utan även
det fallet att jordägaren invänder, att han vidtagit åtgärd för att skilja innehavare,
som icke kan åberopa avtal om nyttjanderätt, från den innehavda
marken. Om det också må vara lämpligt för undanröjande av missförstånd
att, vid sidan av bestämmelsen i 8 §, i lagen utsäga, det förrättningsmännen
icke äga ingå i prövning av de särskilda omständigheter, som lagligen kunna
utgöra förverkandeskäl, torde det dock vara överflödigt att göra motsvarande
uttalande beträffande det senare fallet. Redan av den avfattning, 2 § första
stycket erhållit, framgår, att i detta fall, där det endast gäller det faktiska
förhållandet att jordägaren vidtagit den avsedda åtgärden för innehavarens
skiljande från marken, intet utrymme finnes för någon prövning i sak från
förrättningsmännens sida. Åt ifrågavarande stadgande synes därför böra
givas det innehållet, att fråga huruvida nyttjanderätten förverkats ej må prövas
i annan ordning än i 8 § första stycket omförmäles.

Den i andra stycket första punkten gjorda hänvisningen torde böra förtydligas
så att det framgår, att densamma endast avser sista stycket i paragrafen.

Enligt sista punkten i andra stycket skall det stå nyttjanderättshavarens
efterlevande make, bröstarvinge eller adoptivbarn öppet att dröja med väckande
av frågan om lösningsrätt intill dess nittio dagar förflutit, sedan nyttjanderätten
upphörde. Billigheten kräver, att ett väl tillmätt rådrum beredes

Kungl. Maj:ts proposition nr lJt2.

167

dessa stärbhusdelägare, och den gällande lagens ståndpunkt är utan tvivel
för sträng. Men fråga är, om ej genom förslagets stadgande alltför ringa
hänsyn tagits till jordägarens berättigade intressen. Vid livstidsarrende skall,
enligt 2 kap. 39 och 43 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, avträde ske å
den fardag, som inträffar näst efter sex månader från arrendatorns eller hans
änkas frånfälle. Därav följer, att nyttjanderätten kan komma att upphöra
så sent som nästan ett och ett halvt år efter dödsfallet. Enligt förslaget skall
det stå de efterlevande öppet att ytterligare tre månader dröja med väckande
av lösningsanspråket. X ej mindre än ett och tre fjärdedels ar kan jordägaren
alltså få sväva i ovisshet, huruvida han genom arrendatorns eller hans änkas
frånfälle skall bliva i tillfälle att disponera över lägenheten. Aven en mycket
vittgående hänsyn till de efterlevande synes icke behöva betinga ett dylikt
resultat. I själva verket torde icke någon annan avvikelse från regeln i
styckets första punkt behöva göras till förman för nyttjanderättshavares
efterlevande, än att det stadgas, att tid för anmälan under alla förhållanden
skall stå dem öppen under nittio dagar från dödsfallet.

6 §.

Lagrådet:

Enligt vad inkomna yttranden giva vid handen, har understundom yppats
tvekan, om och i vad man I£onungens befallmngshavande, da ansökning inkommit
om förordnande för lantmätare att verkställa förrättning av förevarande
slag, ägde inlåta sig på prövning av frågan, om dylik förrättning lagligen
kunde äga rum eller ej, och i senare fallet avsla ansökningen. Det år
tydligt, att då det enligt lagen tillkommer förrättningsmännen att avgöra,
om förutsättningarna för lösningsrätt förefinnas eller ej, denna fråga i vanliga
fall icke kan upptagas till bedömande redan vid ansökningen om förordnandet.
Men å andra sidan kan det icke vara lämpligt, att en förrättning
ovillkorligen skall komma till stånd i anledning av varje ansökning, även den
mest obefogade. Om t. ex. ansökningen avser kronan tillhörig mark eller
mark, som ingår i stadsplan eller som eljest faller utom lagens tillämplighetsområde,
synes Konungens befallningshavande böra vägra att meddela,
förordnande. Likaså om det av annat skäl är uppenbart, att lösningsrätt ej
kan äga rum, såsom då det av själva ansökningen framgår eller eljest är veterligt,
att marken är obebyggd eller att annan än sökanden är innehavare
av marken eller ägare av de därå befintliga byggnaderna. Ett särskilt skäl,
som gör en dylik förprövning önskvärd, synes ligga däri, att man eljest kan
hava att befara missbruk av lagen i den riktningen, att en nyttjanderättshavare,
ehuru medveten om att lösningsrätt icke för honom kan ifrågakomma,
kunde, då tiden för avträde nalkades, begära förrättning enligt denna lag för
att med stöd av 5 § sista stycket obehörigen kvarsitta under den tid, som åtgår
till dess lösningsfrågan blivit i vanlig ordning slutligen avgjord.

Med hänsyn härtill hemställes, att första punkten i 6 § måtte erhålla sådan
lydelse, att stöd därav kan hämtas för en prövning i ovan angiven omfattning
redan före meddelande av förordnande. Exempelvis kunde stadgas, att där

168

Kungl. Maj:ts proposition nr lk%.

ansökan ingivits såsom i 5 § sägs och det ej är uppenbart, att lösningsrätt
icke kan äga rum, Konungens befallningshavande har att förordna lantmätare
att med biträde av gode män verkställa förrättning, som i nämnda paragraf
avses.

8 §.

Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf stadgas, att jordägaren i angivna fall
är begränsad till att antingen visa lagakraftägande utslag att nyttjanderättshavaren
på grund av sådant förhållande, som i 2 § första stycket sägs,
förpliktats att avträda det innehavda området eller ock styrka, att talan därom
är anhängig. Med hänvisningen till 2 § första stycket avses således, att
antingen nyttjanderätten förverkats eller ock jordägaren för innehavarens
skiljande från den innehavda marken vidtagit åtgärd, som därefter leder till
sådan påföljd. För sistnämnda fall synes det använda uttryckssättet icke
otvetydigt angiva den åsyftade meningen. Och i det fall att nyttjanderätten
förverkats lärer ett utslag icke nödvändigtvis behöva tillika innehålla ett förpliktande
att avträda det innehavda området, t. ex. om vederbörande redan
före eller under rättegången avflyttat därifrån. Stadgandet torde lämpligen
kunna avfattas sålunda, att jordägaren skall antingen med lagakraftägande
utslag visa, att nyttjanderätten är förverkad eller att nyttjanderätt ansetts
icke förefinn as, eller ock styrka, att talan därom är anhängig.

Föreskriften att jordägaren skall redan vid första sammanträdet förebringa
ifrågavarande utredning skulle sannolikt ej sällan visa sig omöjlig att efterkomma.
Exempelvis torde i avlägsna landsorter det kunna möta svårighet att
inom fjorton dagar anskaffa bevis om att talan är anhängig i högre instans. Och
om talan väckes först efter emottagen kallelse till lantmäteriförrättning, kan
det bliva omöjligt att inom samma tid få delgivning verkställd och sålunda
talan anhängig. Då bestämmelsen i 8 § första stycket måste anses preklusiv,
kan jordägaren genom sådana omständigheter följaktligen gå miste om en
uppenbar rätt, som lagen dock avsett att bevara åt honom. Till detta stycke
torde därför höra fogas ett tillägg av innehall, att där jordägaren gör
gällande, att han ej kunnat till första sammanträdesdagen anskaffa bevis
att talan är anhängig eller att uttagen stämning ännu ej hunnit delgivas, förrättningsmännen
skola förelägga honom viss skälig tid att förebringa den
ännu felande utredningen.

Med uttrycket rättsägare i andra stycket avses i detta sammanhang tydligen
endast sökanden och jordägaren. Då emellertid samma beteckning i det
följande bär en vidsträcktare innebörd, hemställes om förtydligande på denna
punkt.

12 och 14 §§.

Lagrådet:

Enligt förstnämnda paragraf skall löseskillingen omhändertagas av överexekutor,
som jämlikt 14 § har att verkställa fördelning därav till vederbö -

Kungl. Maj:ts proposition nr lå2.

1 (JO

rande rättsägare. Valet av myndighet överensstämmer varken med det som
träffats i expropriationslagen, enligt vilken Konungens befallningshavande
har motsvarande åligganden, ej heller med vad som gäller om köpeskillingslikvid
efter exekutiv fastighetsauktion, i ty att sådan likvid åligger auktionsförrättaren,
vilken å landet kan och i vissa städer, jämlikt 23 § promulgationslagen
till utsökningslagen, skall vara en annan än överexekutor. Lämpligast
synes vara, att befattningen med löseskillingens mottagande och fördelning
städse tillkommer Konungens befallningshavande, som har sig anförtrodda
de närbesläktade uppgifterna i fråga om expropriationsersättning.
Därest denna hemställan vinner beaktande, erfordras vissa jämkningar i 18 §.

Tillräcklig anledning att lämna likvidmyndigheten befogenhet att medgiva
anstånd med nedsättning av löseskillingen utöver de lagstadgade nittio
dagarna från det beslutet om lösningsrätt vunnit laga kraft synes icke förefinnas.
Förhölle det sig i överensstämmelse med departementschefens uppfattning
så, att det för jordägaren —- och väl även för inteckningshavare —
vore utan intresse att kunna beräkna den tid, då betalning sist bör vara att
emotse, skulle likvidmyndigheten visserligen sakna anledning att i något fall
avslå begärt anstånd. Men nämnda antagande torde icke motsvara verkligheten.
Härtill kommer, att den lösningsberättigade numera inom vida gränser
själv kan välja tidpunkten för lösningsanspråkets väckande och ännu efter
dess avgörande har rymlig tid sig tillmätt att anskaffa de nödiga medlen.
Jordägaren å sin sida svävar ända till dess nedsättning skett i ovisshet,
om nyttjanderättshavaren kommer att begagna den honom tillerkända lösningsrätten
eller ej och om jordägaren alltså har att för sin del räkna med
fortfarande äganderätt till marken eller med att dess värde blir vänt i kontanta
medel. Det hemställes därför, att andra punkten i första stycket måtte utgå
ur förslaget.

16 §.

Lagrådet:

Stadgandet i 3 § andra stycket gällande lag innebär, att jordägare, som vill
emot framställt lösningsanspråk åberopa, att områdets avstående skulle medföra
avsevärd olägenhet för hans fastighet, kan påyrka att i stället själv få
inlösa nyttjanderättshavarens byggnader och måste framställa sådant yrkande
för att det åberopade förhållandet skall vinna beaktande. Denna regel, som har
till förutsättning bland annat, att fråga om inlösen kan av nyttjanderättshavaren
väckas endast vid besittningstidens slut, har naturligtvis icke kunnat bibehållas
oförändrad i förslaget, som medgiver inlösen under löpande besittningstid,
och där man alltså har att räkna med att, om nyttjanderättshavarens lösningsanspråk
ogillas, äganderätts- och besittningsförhållandena kunna komma
att tillsvidare fortbestå som förut. Den nämnda regeln har därför ersatts med
bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf om viss skyldighet
för jordägaren att — efter det nyttjanderättshavarens lösningsanspråk ogillats
under hänvisning till med inlösningen förenad olägenhet för jordägarens fastighet
— vid besittningstidens slut inlösa nyttjanderättshavarens byggnader.

170

Kungl. May.ts proposition nr 1-I/2.

I deri lydelse, lagrummet ägde i det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget,
innehöll det endast det stadgande, som nu utgör första punkten. Lagrådet anmärkte,
att en ovillkorlig sliskighet att lösa, omfattande även den byggnad och
förbättring, som tillkommit efter det nyttjanderättshavarens lösningsanspråk
ogillats, försatte jordägaren i en svårare ställning än nödvändigt vore, samt
framlade ett par alternativa förslag till en mera tillfredsställande lösning. Antingen
kunde jordägarens lösningsskyldighet begränsas att gälla det fall att
nyttjanderättshavarens lösningsanspråk väckts vid besittningstidens slut; nyttjanderättshavaren
vore ju, därest dylikt anspråk av honom framställts på ett
tidigare stadium men ogillats, oförhindrad att ånyo väcka frågan vid avträdestiden
och därmed i allt fall framtvinga lösningsskyldighet för jordägaren i fråga
om byggnaderna. Eller ock kunde stadgas, att jordägaren kan befria sig från
skyldighet att lösa genom att, då yrkande därom framställes, å sin sida erbjuda
nyttjanderättshavaren att få lösa marken.

Departementschefen har funnit anmärkningen böra beaktas, men har ansett
detta lämpligen böra ske i form av ett stadgande att vid bestämmande av löseskilling
för byggnader och jordförbättring icke skall tagas i beräkning värdeökning,
som uppstått genom att nyttjanderättshavaren, efter det hans lösningsanspråk
ogillats, utan jordägarens samtycke nedlagt mera avsevärd kostnad å
området. I enlighet härmed har andra punkten i stycket tillagts. Det torde
emellertid bliva en alltför svår uppgift för skiljemän eller domstol att på tillfredsställande
sätt draga gränsen emellan smärre kostnader, som skola ersättas
till fulla värdet, och mera avsevärda kostnader, vilkas resultat tillfalla jordägaren
utan någon som helst ersättning. Men betänkligare synes det vara, att
stadgandet, såvitt angår byggnad och jordförbättring, som tillkommit under
den måhända avsevärda tidsperioden mellan lösningsanspråkets ogillande och
nyttjanderättens upphörande, försätter en jordbruks- eller lägenhetsarrendator
i väsentligt sämre ställning än som, i fall stadgandet ej funnits, skulle tillkommit
honom i kraft av allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser. Enligt 2
kap. 18 och 43 §§ nämnda lag äger nämligen arrendator rätt att, där jordägaren
ej vill lösa vad lian påkostat det arrenderade området i byggnad och
annat, bortföra det påkostade, blott jord eller byggnad återställes i sitt förra
skick och jordägaren får ersättning för material, som hämtats från fastigheten.
Förevarande stadgande innebär däremot, att jordägarens skyldighet att lösa
de vid lösningsanspråkets ogillande befintliga byggnaderna och förbättringarna
är förknippad med eu rätt att utan lösen övertaga vad senare påkostats, om
detta värderas till mera avsevärt belopp. Att åter, med bibehållande i övrigt
av de i stycket antagna grundsatserna, söka råda bot på den sist anmärkta
bristen torde leda till uppställandet av alltför invecklade bestämmelser, vilka
dessutom, även bortsett från denna sin karaktär, bleve vanskliga att tillämpa.

En ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning av den föreliggande
uppgiften torde svårligen stå att vinna. Men ett bestämt företräde framför
den i förslaget valda utvägen sjmes dock böra tillerkännas den ovan först omnämnda
av de båda, som förslagsvis angåvos i lagrådets år 1922 avgivna yttrande.
Lagrådet hemställer därför, att andra punkten i första stycket måtte

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

171

utgå ur förslaget samt första punkten så omredigeras, att lösningsskyldigliet,
som grundas å där givna stadgande, inträder endast för det fall att nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk framställts inom viss kort tid, exempelvis
etthundraåttio dagar, före den tidpunkt, då, frånsett stadgandet i 5 § sista stycket,
nyttjanderätten skall upphöra.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Enligt gällande lag tillkommer lösningsrätt ej den, som fått område åt sig
upplåtet på livstid till brukande eller bostadslägenhet, men väl efter hans frånfälle
stärbhusdelägarna. Enligt förslaget är förutsättning för efterlevandes lösningsrätt
vid livstidsupplåtelse alltid, att den avlidne haft lösningsrätt. Avlider
nu en innehavare av område på livstid under de sista trettio dagarna före nya lagens
ikraftträdande och hava ej före sistnämnda tidpunkt stärbhusdelägarna
gjort tillkännagivande enligt den äldre lagens 6 §, skulle de efter ordalydelsen i
övergångsbestämmelsens första stycke vara sin lösningsrätt förlustiga, oaktat
den i förstnämnda lagrum medgivna fristen icke lupit till ända. En sådan
tolkning vinner i styrka vid beaktande, att för motsvarande fall uttrycklig bestämmelse
i motsatt riktning var given i den äldre lagens övergångsbestämmelse
första stycket andra punkten. Det hemställes, att en punkt av enahanda
lydelse måtte inflyta på motsvarande plats i förslagets övergångsbestämmelse.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wiqforss, Möller,

Levinson.

Chefen för j ustitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den
5 mars 1925 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 januari 1925
remitterade förslagen till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område samt till lag om ändrad
lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom.

Etter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden: »Inom

lagrådet hava yppats olika meningar beträffande längden av den
tid, marken skall hava varit ur jordägarens besittning, för att lösningsrätt
därtill skall föreligga. Tre ledamöter hava i likhet med 1924 års lagråd
ansett, att den tidrymd av över 20, år, som i gällande lag uppställes såsom
villkor för csningsrätt vid andra upplåtelser än för livstid, borde bibehållas
med den modifikation, som 1922 års lagråd förordat, medan en ledamot framhållit,
att bland annat med hänsyn till att såsom villkor för lösningsrätt
stadgats, att marken den 1 januari 1919 skall hava varit bebyggd
med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, samt lagen vid dess föreslagna
ikraftträdande den 1 september 1925 sålunda icke kunde vimla tilllämpning
på andra lägenheter än dem, å vilka sedan nära sju år eller
längre tid suttit en nyttjanderättshavare i eget hus, bestämmelsen om
viss minsta besittningstid borde bortfalla. Inom riksdagen hava, såsom
ag vid förslagets remitterande till lagrådet närmare berört, yppats skiljaktiga
meningar i denna fråga. Då vad inom lagrådet till stöd för de olika
meningarna åberopats icke innefattar andra synpunkter än som redan före
förslagets remitterande till lagrådet varit föremål för övervägande samt, vad
särskilt angår den förordade ändringen, att bestämmelsen om viss besittningstid
såsom förutsättning för lösningsrätt måtte utgå, den praktiska
räckvidden härav icke torde vara synnerligen stor, har jag ansett anledning
icke föreligga att i nu ifrågavarande hänseende frångå förslaget, såvitt
rörer upplåtelser på viss tid och obestämd tid samt de fall, däri bevislig!
avtal om upplåtelse icke förefinnes.

Beträffande upplåtelser för nyttjanderättshavarens livstid har jag däremot
unnit vad två ledamöter av lagrådet anmärkt mot förslaget böra beaktas

Kungl. Maj:ts proposition nr ih''i.

173

samt sålunda villkoret om viss besittningstid vid dessa upplåtelser böra
eftergivas. I enlighet härmed och med beaktande jämväl av vad lagrådet
i formellt hänseende anmärkt vid 1 §, har detta stadgande blivit omarbetat.

Lagrådets anmärkning beträffande 2 § har föranlett ändring i nämnda a tf.
paragraf.

5 § har likaledes omarbetats i enlighet med vad lagrådet hemställt. 5 §.

Vid 6 § har lagrådet hemställt, att första punkten i första stycket måtte 6 §.
erhålla en sådan lydelse, att Konungens befallningshavande skulle äga att
avslå en ingiven ansökan om förrättning enligt förevarande lag, där det
vore uppenbart, att lösningsrätt icke kunde äga rum. Då en sådan prövning
torde vara till fördel för båda parterna, vilka därigenom besparas utgifter
för eu förrättning, som icke kan leda till inlösen av det upplåtna området,
har paragrafen omarbetats i enlighet med berörda hemställan.

Lagrådet har i huvudsak anslutit sig till den princip, som ligger till grund för s §.
stadgandet i första stycket av 8 §, nämligen att därest jordägaren vill såsom
grund för bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk åberopa, att
nyttjanderätten är förverkad, det skall åligga honom att vid första förrättningssammanträdet
antingen visa lagakraftägande utslag, att nyttjanderätten
är förverkad, eller ock styrka att talan härom är anhängig. Emellertid har lagrådet
ansett, att ifrågavarande stadgande borde undergå viss modifikation med
hänsyn därtill, att det kunde visa sig vara omöjligt för jordägaren att redan till
första sammanträdet skaffa bevis, att talan vore anhängig exempelvis i högre instans,
eller, där talan väckts först efter mottagen kallelse till lantmäteriförrättning,
få delgivning verkställd och talan sålunda anhängiggjord. För att förekomma
att jordägaren genom sådana omständigheter ginge miste om en rätt, som
lagen dock avsett att bevara åt honom, har lagrådet föreslagit, att till första stycket
i ifrågavarande paragraf skulle fogas ett tillägg av innehåll, att där jordägaren
gjorde gällande, att han ej kunnat till första sammanträdesdagen anskaffa
bevis, att talan vore anhängig, eller att uttagen stämning ännu ej hunnit delgivas,
förrättnings männen skulle förelägga honom viss skälig tid att förebringa den
ännu felande utredningen. Det torde väl vara anledning att antaga, att
sådana omständigheter, som av lagrådet härutinnan åberopats, äro att hänföra
till sällsynta undantagsfall, men då det icke kan anses uteslutet, att
därigenom kan uppkomma en rättsförlust, har till ifrågavarande bestämmelse
fogats ett tillägg av det innehåll, lagrådet förordat.

Jämväl de anmärkningar av formell natur, som lagrådet framställt vid
denna paragraf, hava beaktats.

I enlighet med lagrådets hemställan har i 12, 14 och 18 §§ av förslaget ia, 14 och
vidtagits den ändring, att befattningen med löseskillingens mottagande och 18 §§■
fördelning städse skall tillkomma Konungens befallningshavande.

Lagrådet har i likhet med 1922 års lagråd hemställt, att andra punkten i
första stycket av 12 § måtte utgå. Jag har emellertid icke ansett mig böra
biträda denna hemställan. Det torde nämligen icke kunna frånses, att fall
kunna inträffa, i vilka det för nyttjanderättshavaren icke är möjligt att inom

174

Kungl. Maj:ts proposition nr lJ^.

den i första punkten angivna fristen anskaffa löseskillingen och i vilka fall någon
inlösen sålunda ej skulle komma till stånd, därest möjlighet att vinna anstånd
med nedsättningen ej förefunnes. Särskilt i sådana fall, där nyttjanderätten
upphör omedelbart vid nyttjanderättshavarens död, innan denne varit i tillfälle
att begagna sig av honom tillkommande lösningsrätt, samt hans efterlevande sålunda
ställas inför nödvändigheten att inom en relativt kort tid söka förrättning
vid äventyr att de eljest gå förlustiga lösningsrätten, kan det vara
av stor betydelse, att en möjlighet till förlängning av den vanliga fristen
för löseskillingens nedsättning inrymmes i lagen. Någon egentlig olägenhet
för jordägaren synes detta näppeligen kunna medföra. Han äger i regel uppbära
ersättning av nyttjanderättshavaren för jordens brukande ända till dess
områdets inlösen är fullbordad, vilket inträffar först sedan löseskillingen
nedsatts och fastställelse å områdets avskiljande meddelats eller prövats icke
vara erforderlig. I flertalet fall torde väl dessutom, därest förevarande förslag
blir upphöjt till lag, lösningsanspråket komma att anhängiggöras redan under
löpande arrendeperiod, vadan en eventuell förlängning av fristen för löseskillingens
nedsättning merendels icke torde kunna utöva någon inverkan å
jordägarens rätt att förfoga över jorden. Härtill kommer, att länsstyrelsen,
såsom av lagtexten framgår, icke torde böra medgiva något anstånd med
nedsättningen av löseskillingen utom i sådana fall, i vilka särskilda skäl
tala därför.

16 §. Andra punkten i första stycket av 16 § har jag på grund av vad lagrådet
anmärkt mot densamma ansett böra utgå ur förslaget. En ur alla synpunkter
fullt tillfredsställande lösning av det spörsmål, som härvid framställer
sig, torde näppeligen stå att vinna. De av lagrådet framställda förslagen
synas mig icke behörigen tillgodose nyttjanderättshavarens berättigade intresse,
att, därest jordägaren under åberopande av, att det upplåtna områdets
inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, bestrider
nyttjanderättshavarens lösningsanspråk och inlösen i följd därav ej kommer
till stånd, nyttjanderättshavaren skall kunna påräkna, att vid upplåtelsetidens
slut de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna och av honom vidtagna
markförbättringarna bliva av jordägaren inlösta. Den ovisshet, som ett lagfästande
av dessa förslag skulle medföra för nyttjanderättshavaren, synes mig
föga överensstämma med de principer, som ligga till grund för det nu ifrågavarande
lagförslaget. Man har nämligen därigenom velat skapa möjlighet
för nyttjanderättshavaren att på ett tidigare skede än vid upplåtelsetidens
slut få sin hemfråga ordnad, men genom båda de utvägar, som av
lagrådet anvisats, skulle detta i nu avsedda fall omintetgöras och nyttjanderättshavaren
alltjämt förbliva i ovisshet, huru det slutligen skall bliva.
Vid övervägande av de intressen, som här stå emot varandra, har jag
därför funnit det riktigaste vara att återgå till jordkommissionens förslag
och sålunda föreslagit, att därest jordägaren under åberopande av
sådant förhållande, som nyss nämnts, bestrider nyttjanderättshavarens anspråk
att lösa marken samt lösningsrätt på grund därav ej kommer att äga rum,
jordägaren skall under alla omständigheter vara pliktig att vid nyttjande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 h2.

175

rättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem,
därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen ävensom
ersätta nyttjanderättshavaren värdet av de markförbättringar, som han åstadkommit,
i den mån dessa ej uppenbarligen äro främmande för det med upplåtelsen
avsedda ändamålet. Detta har jag så mycket hellre kunnat göra,
som en dylik lösningsskyldighet i fråga om markförbättringar redan finnes
stadgad vid arrenden, som falla under den s. k. norrländska ari’endelagen.
Någon orättvisa synes ett sådant stadgande näppeligen innebära gentemot
jordägaren. Honom ålägges icke någon utgift, som icke motsvaras av ökat
värde å hans egendom. Ytterst ringa anledning synes dessutom vara att
antaga, att en nyttjanderättshavare skulle, efter det hans lösningsanspråk
ogillats, nedlägga några mera avsevärda kostnader å området eller byggnaderna
därå, vilka jordägaren icke kunnat förutse vid bestridandet av lösningsanspråket.
Skulle så likväl i något enstaka fall ske, torde den obillighet,
stadgandet på sätt, lagrådet år 1922 anmärkt, i sådant fall till äventyrs
kan innebära gentemot jordägaren, likväl betyda föga mot den olägenhet,
som skulle uppkomma för nyttjanderättshavarna genom ett lagfästande av
ettdera av de förslag, som framställts för att avhjälpa omförmälda obillighet.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om övergångsbestämmelserna har föranlett
ett tillägg till första stycket av det innehåll, lagrådet föreslagit.

I redaktionellt hänseende hava därjämte mindre jämkningar vidtagits i
vissa paragrafer.

I detta sammanhang vill jag till slut framhålla, att jag vid den nu ifrågavarande
revisionen av ensittarlagen jämväl tagit under övervägande vad inom
riksdagen framhållits angående behovet av ändring i gällande bestämmelser
angående expropriation av mark för att inom bebyggt område å ort med
större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden.
Denna fråga har emellertid synts mig lämpligast böra upptagas i samband
med fråga om vissa andra jämkningar i expropriationslagen. De ändringar,
som i följd härav möjligen kunna komma att erfordras i ensittarlagen,
lära lämpligen kunna företagas samtidigt med de ändringar i denna
lag, som nödvändiggöras av den nya jorddelningslagstiftningen.»

Föredraganden uppläser härefter dels det i enlighet med vad sålunda anförts
jämkade förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels ock förslaget till lag om
ändrad lydelse av 36 §2 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, vilket sistnämnda förslag av lagrådet lämnats utan
erinran, samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall; och skall
till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

17G

Kungl. Maj:ts proposition nr lhZ.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område...................... 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom................10

Utdrag av statsrådets protokoll den 23 januari 1925 ............ 11

Bilaga I. Det till lagrådet 1925 remitterade förslaget till ensittarlag ... 24

II. Det till lagrådet 1925 remitterade förslaget om ändring av 36 §

2 mom. i inteckningsförordningen..............32

III. Utdrag av statsrådets protokoll den 3 mars 1922 ....... 33

Bilaga A. Det till lagrådet 1922 remitterade förslaget till enens
ittarlag ...................37

B. Jordkommissionens förslag till revision av ensittarlagen
den 28 april 1921:

Skrivelse..................43

Lagförslag..................45

Allmän motivering..............51

Speciell motivering....... 60

Statistik..................68

Reservationer inom jordkommissionen:

A) av C. Lindhagen............80

B) av O. Olsson..............85

C) av N. Wohlin.............85

Jordkommissionens yttrande till andra lagutskottet
den 28 april 1921..............92

C. Yttranden över jordkommissionens lagförslag .... 94

IV. Utdrag av lagrådets protokoll den 20 april 1922 126

V. Yttranden, infordrade 1924 rörande i vilka avseenden lagen den

26 mars 1920 givit anledning till erinran..........139

Utdrag av lagrådets protokoll den 5 mars 1925 .............. 160

Utdrag av statsrådets protokoll den 6 mars 1925..............172

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

243801