Kungl. Maj:ts proposition nr ISO (Proposition 1929:189)

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till bokföringslag;
given Stockholms slott den 12 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till bokföringslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 sand. 158 håft. (Nr 189.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslag

till

Bokförings la g

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit
infört i handelsregistret, samt, där annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt
driver någon av följande rörelser:

1) handel med varor, värdepapper eller annan lös egendom eller fastigheter,

2) tillverkning eller bearbetning av varor till avsalu eller på beställning,

3) reparationsverksamhet,

4) framställning eller överföring av elektrisk kraft till avsalu,

5) byggnadsverksamhet, utförande på beting av arbete å annans fastighet,

6) skeppsbyggen eller varvsrörelse,

7) verksamhet för utvinnande eller tillgodogörande av mineral, stenkol,
sten, kalksten, torv eller skogsprodukter,

8) tryckeri- eller förlagsrörelse,

9) apoteksrörelse,

10) hotell- eller pensionatrörelse, till vars utövande fordras tillstånd av myndighet,

11) kafé- eller värdsbusrörelse,

12) teater-, varieté-, cirkus-, biograf- eller därmed jämförlig rörelse eller
filminspelning,

13) järnvägsdrift, rederirörelse eller kanaldrift,

14) annan verksamhet för befordran mot avgift av personer, gods eller meddelanden,

15) fartygskommission, spedition, bärgning eller magasinering,

16) mäklerirörelse, handels- eller befraktningsagentur,

17) bank- eller försäkringsrörelse,

18) pantlånerörelse eller annan lånerörelse,

19) verksamhet såsom advokat eller patentombud, inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

2 §.

Med utövande av rörelse följer icke bokföringsskyldighet i nedan angivna
fall:

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

1) om någon idkar handel med varor genom kringlöring eller från salustånd
eller på annat liknande sätt och därvid vanligen icke biträdes av flera än make
och barn under sexton år eller en annan person;

2) om rörelse, som i 1 § 2), 3), 5), 6), 7)’, 8), 11), 14) eller 20) sägs,
vanligen drives utan biträde av flera än make och barn under sexton år samt
två andra personer;

3) om någon idkar rederirörelse endast med eget, av honom själv fört fartyg;
eller

4) om rörelse drives sasom binäring till jordbruk allenast för utnyttjande
av fastighetens alster eller naturtillgångar.

Staten och kommun äro icke underkastade bokföringsskyldighet enligt denna
lag.

3 §.

Bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder
och med iakttagande av god köpmannased.

4 §.

Genom bokföringen skall lämnas redovisning ej mindre för rörelsens gång
än även för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid rörelsens början
och vid utgången av varje räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall den bokföringsskyldige dels över rörelsens gång
föra dagbok och de övriga handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning
och beskaffenhet erfordras i den löpande bokföringen, dels ock över
sin ekonomiska ställning upprätta och i inventariebok införa inventarium och
balansräkning.

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs utgång,
skola, där ej Konungen för visst slag av rörelse annat medgiver, vara
införda i inventarieboken inom tre och en halv månader därefter.

5 §.

Handelsbok skall, där den icke består av betryggande lösblads- eller kortsystem,
vara bunden och hava sidorna eller uppslagen numrerade i löpande sifferföljd.
Dagbok ma besta av en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok
må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Införing skall göras med bläck, skrivmaskin eller på annat varaktigt sätt.
Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler införingar
skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma, ej heller får något
av innehållet genom överstrykning eller annorledes göras oläsligt. Göres ändring
i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten därav vitsordas och
dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden handelsbok må blad icke borttagas.

6 §•

I dagboken skola affärshändelserna införas dagligen post för post. Affärshändelser
under dagen av likartad beskaffenhet må dock införas i en post. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ty fall skola, där fråga ej är om influtna belopp vid kontantförsäljning, de i
posten ingående affärshändelserna vara antecknade i särskild för ändamålet
upprättad bilaga, som må bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem.
Där rörelsens art och omfång det påkallar, må med införandet av gemensam
post anstå till nästa söckendag.

Vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning
på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och skulder, som
i rörelsen uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas namn samt
storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas, om omkostnaderna för
rörelsen, om vad den bokföringsskyldige i penningar eller eljest i rörelsen insatt
eller därur uttagit, om de växlar, som med rörelsen hava samband, samt om de
borgens- och övriga ansvarsförbindelser för annan, vilka den bokföringsskyldige
i och för rörelsen ingått.

7 §.

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar i fastigheter,
varulager, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar
och annat ävensom hans samtliga skulder, evad tillgångarna och skulderna
ingå i rörelsen eller ej. De skola specificeras och för varje post skall värde därå
utsättas. Lösören, som icke ingå i rörelsen, må dock upptagas i en post. Jämväl
i övrigt må i en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller
skulder, så framt de äro med åsatta värden överskådligt införda i handelsbok
eller bilaga och hänvisning göres till boken eller bilagan. Tillgångar och skulder
skola var för sig sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka den bokföringsskyldige iklätt sig, i den mån de icke upptagits
bland skulderna, dels ock samtliga av den bokföringsskyldige ställda panter,
evad förbindelserna eller panterna äga samband med rörelsen eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret, skall inom linjen angiva beloppet
av bolagets fordran hos bolagsman.

8 §.

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.
Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet
inom linjen lämnade uppgifter.

9§.

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må ej upptagas över sina verkliga
värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige,
må dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller
tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty
fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.
I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp kunna uppföras
bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant konto må ej
minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande
tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder
de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostnaderna för
deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika tillgångar
högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen
angivas med vilket belopp höjning skett.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom tillgång.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola av den bokföringsskyldige med hans
underskrift bestyrkas. Äro flera delägare obegränsat ansvariga för registrerat
bolags förbindelser, skola inventariet och balansräkningen av dem alla underskrivas.

11 §.

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid rörelsens början ävensom
vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att omfatta högst aderton
månader.

12 §.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse för
rörelsen, skola förvaras i ordnat skick.

Handlingar, som i rörelsen avsändas, skola kopieras. Kopiorna skola likaledes
i ordnat skick förvaras.

13 §.

Handelsbok med bilagor ävensom handling och kopia, varom i näst föregående
paragraf sägs, skola förvaras under tio år, räknade från utgången av det
räkenskapsår, varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller
handlingen eller kopian tillkom.

14 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser
gälla enligt annan lag eller författning.

15 §.

Befinnes bokföringsskyldig, som kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig
ackordsförhandling utan konkurs, icke hava fullgjort vad i denna lag stadgas,
är han underkastad ansvar enligt 23 kap. strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930, då 1—11 samt 19 §§ i
ningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböeker och han
skola upphöra att gälla. Där i lag eller författning förekommer
till nämnda förordning, skall, såvitt angår sagda paragrafer, denna lag i stället
tillämpas.

Den, som jämlikt äldre lag är skyldig att föra handelsböeker, må, där räkenskapsåret
börjat löpa före nya lagens ikraftträdande, intill räkenskapsårets slut
fullgöra sin skyldighet i överensstämmelse med den äldre lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 mars 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin:

»I skrivelse den 4 mars 1903 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t täck- Riksdagens
tes taga i övervägande, i vad mån de genom förordningen den 4 maj 1855 an O

TV TT1**T TT TT T* fflrfltiS X

gående handelsböcker och handelsräkningar meddelade bestämmelser om skyldighet
att föra handelsböcker kunde erfordra utvidgning eller förtydligande.

I skrivelsen framhölls, bland annat, hurusom den i 2 § av nämnda förordning
förekommande uppräkning av särskilda yrken, vilkas utövande medför skyldighet
att föra handelsböcker, på grund av de ändrade förhållanden, som uppstått
efter tiden för förordningens tillkomst, numera torde vara i viss mån
föråldrad och ofullständig. Det syntes därför riksdagen lämpligt och behövligt,
att nämnda bestämmelser underkastades omprövning i ändamål att, förutom
nu uppräknade näringsgrenar, jämväl andra, som kunde anses med hänsyn
till betydelse för affärslivet vara med dem likställda, måtte, i den mån de
utövades i avsevärd omfattning, få sig ålagd bokföringsskyldighet. A andra
sidan kunde det enligt riksdagens mening ifrågasättas, huruvida samtliga de i
paragrafen angivna yrken städse vore av den betydelse för affärslivet eller utövades
i den omfattning, att förandet av handelsböcker borde vara ovillkorligen
och utan undantag påbjudet. I fråga om de näringar, vilka sammanhänga med
jordbruket, anförde riksdagen, att det syntes riktigt, att dessa vore fritagna
från bokföringsskyldighet. Men bestämmelsen härom syntes i tillämpningen
hava givit anledning till skiljaktiga åsikter angående frågan, vilka näringar
i förekommande fall borde anses på sådan grund vara undantagna. Stadgandets
mening vore, enligt riksdagens uppfattning, att undantaget avsåge endast
sådana näringar, vilka utgjorde verkliga binäringar. Vore däremot en näring
i och för sig av den beskaffenhet och omfattning, att den vore hänförlig under
bestämmelserna om bokföringsskyldighet, borde dylik skyldighet åligga nä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Sakkunnigbetänhande
1916

ringsidkaren, även om näringen stode i närmare eller fjärmare samband med
jordbruket. Att med bestämdhet uppdraga gränsen härutinnan skulle efter
riksdagens mening möta synnerliga svårigheter, men det förtjänade i allt fall
tagas under övervägande, huruvida ett förtydligande skulle kunna åstadkommas
och enhet i rättstillämpningen därigenom vinnas. Slutligen har riksdagen
uttalat, att en revision av bestämmelserna i ämnet i syfte att giva desamma en
tydligare och mera tidsenlig avfattning torde jämväl i andra avseenden kunna
icke utan skäl ifrågasättas.

I utlåtande över riksdagens framställning har kommerskollegium anfört,
att med hänsyn till den stora utveckling, industrien och affärslivet vunnit
sedan år 1855, förhållandena syntes påkalla en omprövning av bestämmelserna
i nu ifrågavarande författning, ävensom att denna omprövning icke borde ske
allenast ur de av riksdagen särskilt angivna synpunkter utan omfatta författningens
bestämmelser i allmänhet, sålunda bland annat även beskaffenheten och
omfattningen av den bokföringsskyldighet, som borde åligga vissa näringsidkare.

Ärendet upptogs till behandling i statsråd den 27 augusti 1912, därvid
dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde, bland annat, att det syntes
honom uppenbart, att den sålunda ifrågasatta omarbetningen av förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar borde avse icke blott bestämmelserna
om vilka näringsidkare det skulle åligga att föra handelsböcker utan
jämväl de stadganden, som närmare reglerade sättet för bokföringsskyldighetens
fullgörande, vilka stadganden i flera avseenden torde vara i behov av
modernisering. Däremot syntes anledning icke föreligga att i detta sammanhang
till behandling upptaga frågan om omarbetning av författningens stadganden
i övrigt, vilka huvudsakligen avsåge handelsböckers och handelsräkningars
vitsord såsom bevismedel och därmed sammanhängande förhållanden.
Departementschefen hemställde därefter om bemyndigande att tillkalla
högst fyra på affärslivets område sakkunniga personer att inom departementet
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande
omarbetning i angiven omfattning av omförmälda förordning, vilka personer
jämväl skulle biträda vid utredningen av den likaledes av riksdagen i skrivelse
den 8 maj 1902 väckta frågan om vidtagande av anordningar för införande
av legaliserade revisorer. Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter
t. f. departementschefen den 17 september 1912 tillkallade advokaten John
Tjerneld, direktören i Stockholms köpmannaförening Hans Fr. Hansen, direktören
i Nya aktiebolaget Atlas Gunnar Jacobsson och direktören i Aktiebolaget
Sveriges allmänna revisionsbyrå Sven Nissvandt att i nämnda hänseenden biträda
inom departementet.

Med en till chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse den 29 januari
1916 hava de sakkunniga överlämnat förslag till lag om ändrad lydelse i vissa
delar av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,
till lag angående ändring i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag,
till lag angående ändring i den vid tiden för förslagets avgivande gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse samt till lag angående ändring i
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, allt jämte motiv.

Till följd av remisser hava underdåniga utlåtanden över omförmälda förslag
avgivits av kommerskollegium, generalpoststyrelsen, lantbruksstyrelsen, försäkringsinspektionen,
bankinspektionen, patent- och registreringsverket, kontrollstyrelsen,
överståthållarämbetet och Kungl. Maj :ts samtliga befallningshavande.
Kommerskollegium har tillika överlämnat yttranden i ärendet av samtliga handelskammare
i riket ävensom av Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges
industriförbund, styrelsen för Stockholms handelsgymnasium och styrelsen för
Göteborgs handelsinstitut. Lantbruksstyrelsen har överlämnat yttranden från
förvaltningsutskotten hos flertalet hushållningssällskap i riket. Yttranden hava
vidare överlämnats, av försäkringsinspektionen från svenska livförsäkringsbolags
direktörsförening och styrelsen för svenska försäkringsföreningen samt
av bankinspektionen från styrelsen för svenska bankföreningen. Tillika har
Sveriges advokatsamfund, efter det tillfälle lämnats samfundet att yttra sig
i ärendet, inkommit med yttrande över de sakkunnigas förslag.

Att 1855 års förordning icke längre motsvarar skäliga anspråk på en tidsen- Departelig
lagstiftning för reglerande av näringsidkares bokföringsskyldighet lärer men^sc^efen
vara ställt utom varje tvekan. Under den långa tid, som förflutit från förordningens
tillkomst, har näringslivet i många och viktiga avseenden omgestaltats,
och den moderna bokföringstekniken kan endast i ofullständig mån anslutas
till de gamla lagbestämmelserna. Den bokföring, som användes inom det
nutida näringslivet, företer därför ringa överensstämmelse med de regler, 1855
års förordning uppställer. I mångt och mycket har förordningen därmed
blivit otjänlig för sitt ändamål att befordra ordning och trygghet i affärsförbindelser
mellan enskilda och att i det allmännas intresse underlätta skattskyldighetens
bestämmande. I det praktiska rättslivet hava dessa brister kommit
att framträda icke minst genom den vidgade betydelse 1855 års förordning
genom senare lagstiftning erhållit såsom normerande för tillämpningen av
viktiga lagbud inom olika rättsområden. Enligt 1887 års firmalag medför
idkande av handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att
föra handelsböcker, förpliktelse att anmäla firma till införande i handelsregistret.
Jämlikt 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag är bokföringsskyldigheten
avgörande för begreppet handelsbolag. Vidare bestämmes i 1905
års lag om köp och byte av lös egendom begreppet köpman — vilket ligger till
grund för den i denna lag genomförda åtskillnaden mellan handelsköp och s. k.
civila köp — genom hänvisning till gällande stadganden om bokföringsskyldighet.
Enligt 23 kap. strafflagen inträder straff för konkursgäldenär, som finnes
hava åsidosatt den bokföringsskyldighet, vilken jämlikt lag ålegat honom. Då i
dessa fall hänvisningen gäller den föråldrade 1855 års förordning, är det tydligt,
att tillämpningen stundom kan komma att mindre väl överensstämma med faktiskt
rådande uppfattning på det merkantila området och med den naturliga
rättskänslans krav. För min del har jag därför funnit det vara en angelägen
uppgift att arbetet för en revision av 1855 års förordning må kunna fullföljas

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

och avslutas. I detta syfte har inom justitiedepartementet verkställts en
överarbetning av de sakkunnigas förslag, därvid beaktande ägnats de anmärkningar
och önskemål, som innefattas i de av myndigheter och enskilda korporationer
avgivna yttrandena.

På grundval av de sakkunnigas förslag hade inom departementet utarbetats
utkast till lag om handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse
av 56 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och till lag om ändrad
lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. Härjämte
hade utarbetats utkast till lag om ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen
den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse samt till lag om ändrad lydelse av 31
och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. Med hänsyn till den avsevärda
tid, som förflutit från det föregående yttranden i ärendet avgivits, hava
utkasten överlämnats för granskning till kommerskollegium, handelskamrarna
i riket, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska revisorsamfundet,
Sveriges hantverksorganisation och Sveriges advokatsamfund. I
anledning av de därvid inkomna yttrandena hava vissa ändringar vidtagits.
Innan slutlig ståndpunkt tagits till frågan, har inom departementet därjämte
överläggning ägt rum med professorn i handelsteknik vid handelshögskolan i
Stockholm O. Sillén ävensom med särskilt tillkallade sakkunniga, ordföranden
i styrelsens för Sveriges hantverksorganisation verkställande utskott f. d. vice
konsuln C. J. F. Ljunggren, direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap
J. E. J :son Leufvén, direktören V. Strömberg såsom representant för Sveriges
köpmannaförbund och sekreteraren i Stockholms handelskammare friherre
W. G. Stiernstedt, varjämte de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
för reformering av taxeringsväsendet lämnats tillfälle att taga del av
utkasten.

De sakkunniga hade i sitt förslag — på sätt ock angavs vid uppdragets meddelande
— begränsat omarbetningen av 1855 års förordning till de delar därav,
vilka avse bokföringsskyldighetens fastställande och vad därmed står i omedelbart
samband (1—10 §§), under det att övriga bestämmelser lämnats orubbade.
I sak synes häremot intet vara att erinra, då det näppeligen kan vara lämpligt
att för närvarande ingå på en revision av sistnämnda stadganden, vilka, i den
mån de fortfarande kunna anses äga gällande kraft eller hava någon praktisk
tillämpning, till stor del äro av processuell natur och således komma under omprövning
i samband med rättegångsreformen. Emellertid måste omarbetningen
av de grundläggande bestämmelserna angående handelsböcker föranleda en i viss
mån ändrad uppställning, som medför svårigheter att låta de nya föreskrifterna
ingå i den gamla förordningen. En rent formell överarbetning av de kvarstående
bestämmelserna torde med hänsyn till deras i åtskilliga avseenden föråldrade karaktär
svårligen kunna genomföras. Jag har därför funnit mig böra föreslå,
att de nya bestämmelserna upptagas i en särskild lag, betecknad lag med vissa
ändrade bestämmelser angående handelsböcker. Genom denna lag skulle upphävas
1—11 §§ i 1855 års förordning och i samband därmed vidtagas en
ändring i 19 § i samma förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

De sakkunniga hava vid utförandet av sitt uppdrag till en början haft att jgiO rs
taga ställning till frågan om reglerna för bokföringsskyldighetens omfattning, sakkunniga.
d. v. s. vilka verksamhetsgrenar som för sina utövare böra medföra dylik skyldighet,
och på vilket sätt denna skyldighet bör fastställas i lag. Härvid må
erinras, att om staten över huvud taget ålägger näringsidkare bokföringsskyldighet,
detta främst har sin grund i affärslivets krav på ordning och säkerhet
i förbindelserna köpmän emellan, särskilt där kreditaffärer i någon form komma
i fråga. Med denna utgångspunkt kunde det synas riktigast att generellt
föreskriva bokföringsskyldighet i alla de fall, där rörelse, av vad slag den
vara må, idkas i sådan omfattning att den för sitt rationella utövande kräver
vad man skulle kunna kalla köpmansmässig drift. Den tyska lagstiftningen i
förevarande ämne, för vilken de sakkunniga lämnat en kort redogörelse, har
också i viss mån intagit denna ståndpunkt, ehuru jämväl en del yrkesgrenar
uppräknas, vilkas utövare utan vidare äro att anse såsom köpmän och i denna
sin egenskap äro skyldiga att föra handelsböcker. Gällande svensk rätt har
som bekant icke använt ett likartat system. I 1 och 2 §§ av 1855 års förordning,
sådana dessa lagrum för närvarande lyda, lämnas bestämmelser angående
bokföringsskyldighetens omfattning, vilka visserligen stadga bokföringsskyldighet
för en var, som i den ordning särskilda författningar innehålla
gjort till sitt yrke att i gross eller minut idka handel såsom näring eller att
till försäljning tillverka eller bearbeta varor, men därjämte uppräknas särskilt
de näringsidkare, som äro avsedda att inbegripas under det sålunda givna
stadgandet. Vidare stadgas generell bokföringsskyldighet för aktiebolag och
för enkla bolag, som blivit införda i handelsregistret, samt meddelas föreskrifter
rörande särskilda undantag från de givna bestämmelserna om bokföringsskyldighet.

I de sakkunnigas förslag har bibehållits den gällande svenska lagstiftningens
system för angivande av bokföringsskyldighetens omfattning. Deras
förslag innehåller således en utförlig uppräkning av de verksamhetsgrenar, vilkas
utövande enligt förslaget skall medföra bokföringsskyldighet. Genom denna
uppräkning har avsetts att utsträcka ifrågavarande åliggande så långt
affärslivets krav för närvarande kunna anses föranleda. Förslaget har härutinnan
konstruerats på följande sätt: Först utsäges den allmänna regeln att en
var, som idkar ''handelsnäring’ — en av de sakkunniga från norsk lagstiftning
hämtad term -— är skyldig att föra handelsböcker. Härefter uppräknas de
verksamhetsgrenar, vilka, yrkesmässigt drivna, enligt förslaget skola falla under
begreppet handelsnäring. Med hänsyn därtill, att, såsom de sakkunniga
erinrat, en dylik uppräkning svårligen kan uppnå absolut fullständighet, innehåller
förslaget en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i administrativ
väg skall äga förordna, att näring, vilken icke upptagits i förenämnda uppräkning,
skall anses såsom handelsnäring. För vinnande av erforderlig begränsning
av bokföringsskyldigheten inom de särskilda yrkesgrenarna hava i förslaget
intagits vissa föreskrifter, enligt vilka eljest till handelsnäring hänförliga
verksamhetsgrenar skola, då de drivas i ringa omfattning, anses falla utom
berörda begrepp och deras utövare alltså befrias från skyldighet att föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

handelsböcker. Jämväl meddelas föreskrifter om vissa andra undantag från
eljest stadgad bokföringsskyldighet. Oberoende av verksamhetens art ålägger
förslaget aktiebolag, i handelsregistret införda enkla bolag och registrerade
ekonomiska föreningar sådan skyldighet.

De sakkunniga hava i sina motiv, till vilka jag såväl bärutinnan som för
den följande framställningen tillåter mig hänvisa, angivit de skäl, som föranlett
dem att vid bestämmande av bokföringsskyldighetens omfattning i metodiskt
hänseende ansluta sig till gällande svensk lagstiftning i ämnet. Endast
härigenom hava enligt de sakkunnigas mening de anspråk på lagbudens
tydlighet och bestämdhet, som i förevarande fall synts böra uppställas, kunnat
behörigen tillgodoses. De sakkunniga erinra i detta sammanhang, att
lagbestämmelserna om bokföringsskyldighetens omfattning stå i nära samband
med vad 23 kap. strafflagen innehåller rörande påföljd av underlåten eller
bristfällig bokföring. Vid nu angivna förhållanden bör enligt de sakkunnigas
uppfattning omarbetning av 1 och 2 §§ i 1855 års förordning gå ut på
en revision av där förekommande uppräkning av vissa yrken under beaktande
av den utveckling, affärslivet på olika områden numera vunnit.

Uppgiften för de sakkunniga har vidare varit att föreslå tidsenliga och affärslivets
krav motsvarande stadganden rörande sättet för bokföringsskyldighetens
fullgörande. De föreskrifter, 1855 års förordning härutinnan innehåller, äro ganska
knapphändiga och såsom redan anmärkts föråldrade. Nämnda författning
inskränker sig till att såsom obligatoriskt föreskriva förandet av dagbok,
brevbok och inventariebok, att stadga vad i en var av dessa böcker skall införas
samt att meddela vissa ordningsföreskrifter beträffande dessa handelsböcker.
I övrigt föreskrives upprättande av årlig balansräkning, varjämte uttalas,
att det är köpman obetaget att föra jämväl andra handelsböcker än de
obligatoriskt föreskrivna. Några särskilda bestämmelser rörande beskaffenheten
av bokföringen meddelas, bortsett från en del ordningsföreskrifter, icke
utöver stadgandet att handelsböckerna skola vara ''ordentliga’.

Vid uppställandet av reglerna rörande sättet för bokföringsskyldighetens
fullgörande hava de sakkunniga följt en annan princip, vilken legat till grund
för motsvarande bestämmelser inom ett flertal utländska lagstiftningar, särskilt
den tyska. Denna princip innebär i korthet, att lagen å ena sidan
bör uppställa vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet, reglera dess
kvalitet, men att å andra sidan lämpligen kan åt den bokföringsskyldige i största
möjliga mån lämnas frihet att själv bestämma de metoder, han vill anlita för
att hans bokföring må motsvara de sålunda av lagen uppställda fordringarna i
kvalitativt avseende. Med denna utgångspunkt hava de sakkunniga såsom obligatoriska
angivit endast de handelsböcker, vilka ansetts i varje fall oundgängligen
nödvändiga för en bokföring, som skall kunna fjdla i berörda hänseende
uppställda krav, men i övrigt i vidsträckt mån lämnat den bokföringsskyldige
frihet att ordna sin bokföring efter de metoder, modernt affärsliv utexperimeriterat.
Härjämte hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit föreskrifter
rörande värdesättning av den bokföringsskyldiges tillgångar, i vilket ämne
1855 års förordning saknar bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

I anslutning till det nu sagda kan de sakkunnigas förslag, såvitt detsamma
avser ändring av 1855 års förordning, till sina allmänna grunddrag karakteriseras
på följande sätt:

Skyldighet att föra handelsböeker föreskrives i den ökade utsträckning, det
moderna affärslivet visat sig fordra.

Omfattningen av denna skyldighet angives genom uppräkning av de verksamhetsgrenar,
vilkas utövande ansetts böra medföra dylikt åliggande. Uppräkningen
är emellertid avsedd att kunna i administrativ ordning kompletteras.
Vissa juridiska personer äro utan avseende å arten av sin verksamhet underkastade
dylik skyldighet.

För bokföringen uppställas vissa allmänna krav i kvalitativt avseende. Motsvarar
densamma icke dessa krav, kan bokföringsskyldigheten icke anses vara
på ett nöjaktigt sätt fullgjord.

Vissa särskilda handelsböeker, utan vilka en nöjaktig bokföring icke i något
fall ansetts kunna äga rum, hava föreskrivits såsom obligatoriska. I övrigt har
åt den bokföringsskyldige överlämnats att själv så ordna sin bokföring, att
den må uppfylla de på densamma ställda kvalitativa kraven.

Erforderliga ordningsföreskrifter meddelas.

De sakkunnigas förslag har i sina grunddrag i allmänhet vunnit de hörda
myndigheternas och korporationernas gillande. Förslaget har synts även
mig vara ägnat att, efter överarbetning i vissa avseenden, kunna läggas till
grund för ny lagstiftning i detta ämne. De avvikelser, det slutliga inom departementet
upprättade förslaget — i det följande betecknat departementsförslaget
— företer vid jämförelse med sakkunnigförslaget, samt de frågor i övrigt, vilka
påkalla ett närmare övervägande, torde jag få i lämpligt sammanhang beröra,
då jag nu övergår till en redogörelse för departementsförslagets särskilda paragrafer.

Förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböeker. Speciell

motivering.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1855 års förordning och ansluter sig i sak
väsentligen till 1 § i de sakkunnigas förslag. Med gällande lag överensstämmer
det föreslagna stadgandet däri, att bokföringsskyldighet städse skall
åligga aktiebolag och registrerade enkla bolag oavsett arten och omfattningen
av deras verksamhet. Därjämte föreslås, att jämväl registrerade ekonomiska
föreningar skola vara underkastade dylik skyldighet; för övriga föreningar blir,
likasom för utövare av näring i allmänhet, bokföringsskyldigheten beroende av
verksamhetens art. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har undantag
från lagens tillämpning ansetts böra göras för verksamhet, som utövas av
staten; i departementsförslaget har detta undantag, i anslutning till en av handelskammaren
i Karlstad gjord hemställan, utvidgats till att avse även kommun,

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

då det i dylikt fall lämpligen torde böra stå öppet att ordna bokföringen på sätt
efter omständigheterna kan vara ändamålsenligt.

2 §■

Paragrafen motsvarar 2 § i 1855 års förordning samt 2 § 1 mom. i de sakkunnigas
förslag. I detta förslag uppräknas de arter av yrkesmässig verksamhet,
vilka enligt de sakkunnigas mening böra hänföras till handelsnäring
och förty vara förenade med bokföringsskyldighet. För att i erforderlig utsträckning
befrielse må kunna vinnas från dylik skyldighet har beträffande
vissa av nämnda verksamhetsarter föreslagits, att desamma, drivna i ringa omfattning,
icke skola hänföras under begreppet handelsnäring. I ett följande
moment, 3 inom., föreslås vidare undantag från bokföringsskyldighet så vitt
angår vissa slag av verksamhet, där densamma bedrives i samband med eget
jordbruk. För detta fall hava de sakkunniga icke valt utvägen att förklara
vederbörande verksamhetsgren icke hänförlig till handelsnäring, utan har i
lagtexten direkt utsagts, att för dylik verksamhet bokföringsskyldighet icke
skall föreligga. Att emellertid jämväl för tillämpningen av sistnämnda moment
förutsattes, att verksamheten i och för sig skall vara att jämlikt mom. 1
anse såsom handelsnäring, lärer vara tydligt, enär eljest bokföringsskyldighet
överhuvud taget icke skulle föreligga och undantagsstadgandet följaktligen
vara obehövligt.

Departementsförslaget uppräknar i 2 § de arter av verksamhet, vilka, yrkesmässigt
bedrivna, skola anses såsom handelsnäring. I nästfoljande paragraf
meddelas stadgande om befrielse från bokföringsskyldighet, så vitt angår vissa
av de i 2 § uppräknade verksamhetsgrenarna, för den händelse de drivas i ringa
omfattning, och i 5 § utsäges, att den som driver rörelse såsom binäring till
eget jordbruk skall, ändå att rörelsen är att anse såsom en med bokföringsskyldighet
förenad handelsnäring, vara befriad från sådan skyldighet beträffande
omförmälda rörelse. Ur systematisk synpunkt synes denna form för angivande
av bokföringsskyldighetens begränsning vara att föredraga framför den metod,
som i de sakkunnigas förslag kommit till användning för samma ändamål.

Enligt de sakkunnigas förslag (2 § 4 mom.) skulle i lagen införas en bestämmelse
av innebörd, att Kungl. Maj:t skulle äga att i administrativ ordning
föreskriva, att viss yrkesverksamhet, som icke tillhörde någon av de i
lagen uppräknade yrkesgrupperna, jämväl skulle anses såsom handelsnäring
och alltså medföra bokföringsskyldighet för sin utövare. Härigenom skulle
underlättas en till äventyrs i framtiden erforderlig komplettering av lagens
ifrågavarande bestämmelser.

Emot vad sålunda föreslagits har advokatsamfundets styrelse i avgivet yttrande
erinrat, att med bokföringsskyldigheten följer ett utvidgat straffrättsligt
ansvar, varför det måste synas främmande att tillskapande härav skulle kunna
ske i administrativ väg. Vidare har framhållits, att med hänsyn till stadgandena
i lagen om handelsbolag och enkla bolag ett föreläggande av bokföringsskyl -

Kuni/l. Maj.ls proposition nr 1,Stp

dighet kan komma att medföra ett vidgat ekonomiskt ansvar och att det även på
grund härav syntes oriktigt att låta bokföringsskyldigheten fastställas genom
en administrativ förordning.

För min del har jag, väsentligen på de av advokatsamfundets styrelse anförda
skälen, ansett ett stadgande av nu antytt innehåll icke kunna förordas.
''Även om den ifrågasatta befogenheten för Kungl. Maj:t skulle kunna i någon
mån begränsas genom närmare bestämmelser i lagen, synes det innebära en
oegentlighet, att för vissa näringsidkare skulle genom lag fastställas bokföringsplikt
under det att beträffande andra ett dylikt avgörande skulle ske i
administrativ ordning. Jag har därför utgått från att den i lagen gjorda
uppräkningen av bokföringspliktiga näringar bör göras i möjligaste mån fullständig.

I sak skiljer sig paragrafens innehåll enligt departementsförslaget föga från
de sakkunnigas förslag. Att skyldighet att föra handelsböcker bör åligga näringsidkare
inom flertalet av de olika verksamhetsområden, vilka upptagas i 2 §
i de sakkunnigas förslag, har synts mig uppenbart, och hänvisar jag härutinnan
till den av de sakkunniga lämnade motiveringen. Emellertid har jag ansett mig
böra föreslå jämkningar i ett par avseenden.

I detta sammanhang torde först böra upptagas vissa av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund gjorda uttalanden. Styrelsen har anfört:

Styrelsen finner den utvalda vägen att i lagen uppräkna de verksamhetsgrenar,
som skola medföra bokföringsskyldighet, i och för sig vara att föredraga
framför upptagande av en generell bestämmelse härom. Man undviker därigenom
anledning till tveksamhet beträffande de i lagen särskilt uppräknade yrkesgrenarna
och får ett fast underlag för bestämmande av köpmannabegreppet,
ett förhållande, som är av betydelse särskilt för frågan om tillämplighetsområdet
för vissa bestämmelser uti 23 kapitlet Strafflagen.

Däremot lärer det få anses olämpligt och ledande till betänkliga konsekvenser,
då uppräknandet skett sålunda, att samtliga yrkesgrenar sammanförts
under begreppet handelsnäring, varigenom yrkesutövarna komma att bliva likställda
med köpmän. Förfarandet står i strid mot gott språkbruk och gängse
föreställningssätt i fråga om i synnerhet de uti § 2 under momenten 14) och 15)
[advokatverksamhet m. m.] uppräknade verksamhetsgrenar. Därutöver komma
följande synpunkter till beaktande. Införandet av bokföringsplikt har betydelse
icke allenast i förhållande till den föreslagna lagen och till nyssnämnda
bestämmelser uti allmänna strafflagen. Det må sålunda erinras om föreskriften
angående deklaTationsplikt samt om stadgandet uti 4 § lagen den 20 juni 1905
om köp och byte av lös egendom. Det torde böra undersökas, huruvida icke redan
med hänsyn till särskilt sistnämnda stadgande en omarbetning av förslaget
uti nu ifrågavarande avseende är önskvärd. Bokföringsskyldigheten har ytterligare
betydelse för tillämpligheten av lagen om handelsbolag och enkla bolag
den 28 juni 1895. Uti 1 kap. 1 § av denna lag stadgas, att där två eller flera
sluta bolag för att under gemensam firma idka handel eller annan näring, med
vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, kallas det handelsbolag.
Detta stadgande är icke underkastat någon inskränkning. En utsträckning
av bokföringsskyldighetens omfattning till person lärer därför komma att medföra
en motsvarande utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen om handelsbolag
och detta även till områden, som äro helt främmande för de rättsförhållanden,
som denna lag avser att reglera. En sådan utsträckning framstår

16 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

i många fall såsom icke önskvärd. Ett dylikt fall hänför sig till advokatyrket.

Det förekommer ofta, att två eller flera advokater utan att stå i bolagsförhållande
till varandra utöva sin verksamhet under en gemensam benämning.
En sådan benämning förekommer då i allmänhet på de trycksaker, såsom brevpapper
och kuvert m. m., varav advokaterna använda sig under verksamhetens
utövande, samt komma ofta till bruk vid adressangivning å inlagor till olika
myndigheter. I sistnämnda fall har benämningens användande det rent praktiska
syftet att för de hos myndigheten anställda tjänstemännen underlätta
arbetet med att tillställa advokaterna eller deras biträden av motparten ingivna
skrifter m. m. I alla dessa fall avser benämningen däremot såsom regel icke
på något sätt att angiva en firma och än mindre ett bolagsförhållande. Rörelsernas
bedrivande med gemensamt kontor och under, på ovan angivna sätt, gemensam
benämning har helt annat ändamål. Ett av dessa är redan nämnt.
Bland övriga må framhållas att ett sålunda ordnat samarbete giver advokaterna
ett ofta behövligt tillfälle att i lagtolkningsfrågor och beträffande erfarenhetsrön
utan dröjsmål få rådgöra med en kollega, ett behov, som gör sig särskilt
starkt gällande därför, att advokaten ju ofta hastigt måste taga ställning
till frågor av nyssnämnda art med mycket omfattande räckvidd. Utåt allmänheten
och för denna är det en avgjord styrka, att tillfälle till sådant samråd
står den anlitade advokaten till buds. Men det tillkännagivande härav, som
ligger uti den gemensamma benämningen, har intet att göra med rörelsegemenskap
såsom sådan. Det avser icke. och fattas icke heller såsom avseende angivande
av ett bolagsförhållande eller en solidarisk ansvarighet för ett uttalandes
riktighet eller för ekonomiska förpliktelser, som kunna följa av någon
åtgärd eller underlåtenhet. Om detta också i de flesta fall lärer vara alldeles
klart, så synes i allt fall en ändrad lagstiftning av den innebörd förslaget äger
kunna giva anledning till antagande av ett sådant bolagsförhållande, särskilt
därför, att något avtal mellan advokaterna dock erfordras i fråga om kontorskostnaderna.
Ett dylikt avtal avser givetvis icke att skapa ett bolagsförhållande
mellan advokaterna, lika litet som ett avtal, varigenom två olika affärsmän
hyra gemensamt kontor och använda samma kontorspersonal. En motsatt
tolkning är emellertid varken ur advokaternas eller ur allmänhetens synpunkt
önskvärd. Härtill kommer, att den rådsökande allmänheten dock i flertalet
fall icke vänder sig till en advokatfirma utan till den eller den advokaten,
för vilken klienten hyser förtroende. Och detta gäller även där klientens i
fråga varande intresse är av huvudsakligen ekonomisk art och kommer att
medföra eller kan komma att medföra uppbörd av penningar eller värdehandlingar.

Med det nu anförda vill styrelsen ingalunda hava sagt, att icke utövare av
advokatverksamhet i regel —- till eventuellt undantag återkommer styrelsen
här nedan —■ böra vara underkastade skyldighet att föra böcker och detta så
mycket mindre, som skyldighet att föra ordentliga räkenskaper redan är uti
stadgarna för Sveriges Advokatsamfund föreskriven. Däremot vill styrelsen
framhålla, att denna skyldighet, icke minst i allmänhetens eget intresse, icke
bör stadgas så, att verksamheten kan komma att fattas såsom affärsrörelse
samt att den bör givas annat innehåll än för handelsnäring eller de yrken,
som äro direkt hänförliga till samma begrepp.

Yad som sålunda anförts om advokatverksamhet torde gälla även beträffande
vissa andra yrkesgrenar, exempelvis mäklerirörelse och verksamhet som
patentombud.

Beträffande härefter lämpligheten och riktigheten av att underkasta även
annan yrkesmässig verksamhet än handelsnäring enahanda bokföringsskyldighet
som för den sistnämnda, vill styrelsen erinra om följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Det förnämsta syftet med bokföringspliktens införande lärer vara tillvaratagande
av en berättigad hänsyn till borgenärernas intresse. Sådan hänsyn är
i varje fall bestämmande för straffskyddet mot försummad bokföringsskyldighet.
Den stora vikten av att härvid väga de olika intressena mot varandra, den
enskildes intresse att icke onödigtvis betungas med bokföringsplikt och borgenärernas
intresse att en förlustbringande verksamhet icke må få fortsättas
till borgenärernas förfång, ligger i öppen dag. Förslaget har velat finna lösningen
uti vad som stadgas uti dess §§ 3—5. De föreslagna undantagen från
en eljest förefintlig bokföringsplikt förefalla emellertid icke tillräckligt omfattande.
Icke heller giva de en lösning av frågan för de fall, där en betydligt
enklare bokföring bör vara tillräcklig än den, som må vara erforderlig
för verklig handelsnäring. Många fall lära dock föreligga, där förandet av
endast en ordentlig kassabok borde vara tillfyllest. I dessa hänseenden tilllåter
sig styrelsen anföra följande.

En ingenjör, som utövar allenast konstruktiv eller konsulterande verksamhet,
skall enligt förslaget, och detta med rätta, icke bliva bokföringspliktig.
Däremot blir en advokat, som idkar endast konsultativ verksamhet, ovillkorligen
bokföringspliktig, fastän verksamheten icke är i någon mån förenad med
uppbörd av penningar eller redovisningsskyldighet. Här föreligger dock en
uppenbar inkonsekvens. Bland de nya verksamhetsgrenar, som avses skola
underkastas en ovillkorlig bokföringsplikt, återfinnas biografrörelse och pensionatsrörelse,
som faller under 1917 års stadga. Sådana rörelser, även den
sistnämnda, äro ofta av mindre omfattande art. Exempelvis må nämnas en
biografrörelse, som sysselsätter en man (ägaren) som maskinist, hans hustru
som biljettförsäljare, en vaktmästare och måhända en musiker, eller en pensionatsrörelse
idkad av t. ex. en studentvärdinna, som hyr ut rum åt och bespisar
flera än fyra studerande. Det synes knappast föreligga något verkligt behov
att för sådana yrkesutövare föreskriva en bokföringsskyldighet av samma omfattning
som för en verklig köpman. I många fall komme rörelsernas utövare
att sakna tillräcklig kunskap för ändamålet och ekonomisk möjlighet att anlita
främmande biträde därför. I händelse av konkurs stode de i allt fall inför
risken att dömas som konkursförbrytare.

Styrelsen har alltså visserligen icke funnit något att erinra mot att samtliga
uppräknade näringsidkare bliva underkastade bokföringsplikt men har ansett,
att allenast vissa av dem böra anses såsom idkare av handelsnäring och därmed
falla under begreppet köpman. Vidare finner styrelsen, att för de grupper av
bokföringsskyldiga, vilka alltså icke skulle anses såsom köpmän, en bokföring
av enklare beskaffenhet skulle vara tillräcklig.

Enligt gällande rätt anses såsom köpman en var, som har skyldighet att föra
handelsböcker. Därav följer, såsom redan erinrats, att vissa bestämmelser angående
köpmän i andra lagar och författningar bliva tillämpliga å bokföringsskyldiga.
Advokatsamfundets styrelse anser nu, att vissa av de näringsgrupper,
vilka enligt de sakkunnigas förslag upptagits såsom bokföringsskyldiga,
icke böra falla under nämnda bestämmelser. Detta skulle framför allt gälla utövare
av advokatverksamhet och en del närstående verksamhetsgrenar. Särskilt
riktas anmärkning mot att vissa stadganden i lagen om handelsbolag och
enkla bolag skulle bliva tillämpliga å utövare av advokatverksamhet, enär därigenom
svårigheter skulle uppstå för advokater, som idka sin verksamhet gemensamt
eller å gemensamt kontor. Att, på sätt sålunda ifrågasatts, fördela

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 158 haft. (Nr 189.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

de bokföringspliktiga näringsidkarna i två olika grupper, av vilka den ena
skulle frigöras från beroendet av köpmansbegreppet, har jag icke ansett mig
böra förorda. Tillämpningen av de bestämmelser, vilka gälla för köpmän i legal
bemärkelse, måste enligt min uppfattning försvåras, därest icke såsom hittills
dessa bestämmelser kunna enhetligt hänföras till den lagstadgade bokföringsskyldigheten.
Däremot har jag funnit de skäl beaktansvärda, vilka åberopats
mot inordnande av advokatverksamhet under nu förevarande lagstiftning.
I departementsförslaget har därför denna verksamhet icke upptagits bland dem,
vilkas utövare äro underkastade bokföringsplikt. Vad angår inkasseringsverksamhet
samt verksamhet såsom mäklare eller patentombud har anledning- till
undantagande från bokföringsskyldighet icke synts mig föreligga, då dylik
verksamhet är i övervägande grad att anse såsom rörelse av rent ekonomisk
natur.

Beträffande den av advokatsamfundets styrelse berörda frågan om en enklare
bokföring för vissa bokföringsskyldiga må erinras, att de sakkunnigas förslag,
från vilket jag därutinnan icke ansett mig böra avvika, i detta avseende innebär,
att i lagen endast uppställas vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet
och att i övrigt lämnas frihet åt den bokföringsskyldige att ordna bokföringen
på sätt han finner lämpligast. Till följd härav lärer för mindre rörelse bokföringen
kunna bliva av synnerligen enkel beskaffenhet. Såsom obligatoriska
handelsböcker hava de sakkunniga föreslagit kassabok och ställningsbok. I departementsförslaget
hava såsom obligatoriska föreskrivits dagbok och ställningsbok.
Advokatsamfundets styrelse anmärker nu, att i vissa fall förandet
av endast en ordentlig kassabok borde vara tillfyllest. Ställningsbok skulle sålunda
vara överflödig. För att en bokföringsskyldig skall kunna överblicka
sitt ekonomiska läge torde det emellertid vara nödvändigt, att han klargör sin
ställning vid vissa bestämda tidpunkter. Kravet på förande av ställningsbok
synes därför icke kunna uppgivas. Till frågan huruvida fullständig dagbok
eller allenast kassabok bör vara obligatorisk återkommer jag vid 7 och 8 §§.

Stockholms handelskammare har anfört, att det vore tveksamt, huruvida reparation
av varor innefattades under de uppräknade yrkesgrenar, till vilka bokföringsskyldigheten
blivit begränsad. Fn dylik verksamhet, omfattande exempelvis
reparation av velocipeder och motorfordon, kunde emellertid ofta uppnå
en beaktansvärd omfattning och även föranleda kreditgivning i en ej obetydlig
utsträckning. En efter köpmannamässiga grunder ordnad bokföring vore sålunda
här erforderlig. Jämväl handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt Skånes handelskammare hava uttalat sig i enahanda riktning. I denna
del yttrar vidare Västernorrlands och Jämtlands handelskammare:

I fråga om de i § 2 angivna verksamhetsgrenar, för vilka skyldighet att
föra handelsböcker skulle föreligga, saknar handelskammaren en kategori, som
särskilt under sista åren växt upp i stort antal och även flerstädes ernått stor
omfattning, nämligen reparationsverkstäder. Automobilismens oerhörda framsteg
har fört med sig ett stort antal dylika reparationsverkstäder, som ligga
inne med avsevärda lager automobiltillbehör vilka helt säkert merendels äro beroende
av krediter i större eller mindre utsträckning. Inom handelskammarens

liunyl. Maj:ts proposition nr 189.

1!)

verksamhetsområde finnas verkstäder av den omfattning, att det skulle verka
orättvist gentemot andra företag, om de vore befriade från bokföringsplikt. Det
är möjligt att dylika verkstäder kunna inbegripas bland de verksamhetsgrenar,
som angivas inom grupp 2). Men liksom denna grupp tillhörande skeppsbyggen
och varvsrörelse särskilt framhållits, vill handelskammaren föreslå att
även reparationsverkstäder angivas såsom bokföringspliktiga. Så framt dessa
verkstäder drivas endast i ringa omfattning äro de ju jämlikt § 3 befriade från
skyldighet att föra handelsböcker.

Jämväl kommerskollegium har ansett, att reparationsverksamhet bör medföra
bokföringsskyldighet.

Såsom av yttrandena framgår, synes det framför allt vara reparationsverkstäder
för automobiler och velocipeder, som ansetts böra inbegripas under bokföringsskyldighet.
Då emellertid även annan reparationsverksamhet torde kunna
drivas i den omfattning, att den bör vara bokföringsskyldig, synes i allmänhet
sådan verksamhet böra medtagas i uppräkningen i denna paragraf. Att
sådan verksamhet, driven i ringa omfattning, bör vara fritagen från bokföringsskyldighet
torde vara uppenbart. Den lärer därför böra inbegripas under
de i 3 § upptagna undantagsfallen.

Framställning till avsalu eller överföring till avsalu av elektrisk energi synes
jämväl, på sätt kommerskollegium hemställt, böra anses såsom verksamhet,
med vilken följer bokföringsskyldighet.

I övrigt har 2 § i sakkunnigförslaget underkastats vissa ändringar av väsentligen
redaktionell art. Så har exempelvis med anledning av erinran från kommerskollegium
i andra punkten direkt utsagts, att i den däri avsedda verksamhet
skola inbegripas jämväl skeppsbyggen och varvsrörelse, vilka rörelsegrenar
för övrigt särskilt omnämnas i 2 § i 1855 års förordning. Då enligt gällande
gruvlagstiftning med gruvdrift torde förstås verksamhet för utvinnande av
sådana mineralier, vilka äro föremål för inmutning, har åt sjätte punkten givits
en härmed överensstämmande avfattning. I sjunde nunkten har för beskrivningen
av förlagsrörelse synts böra användas en formulering, som ansluter sig
till stadgandet i § 1 12 :o tryckfrihetsförordningen. Beträffande nionde punkten
har, så vitt angår hotell- och pensionatrörelse, bokföringsskyldigheten ansetts
lämpligen kunna begränsas till sådan rörelse, till vars utövande erfordras
tillstånd enligt därom meddelade föreskrifter, för närvarande stadgan den 8
juni 1917. Åt tolvte punkten har givits en formulering, varigenom densamma
kommer att avse jämväl yrkesmässig lufttrafik, om vars inordnande under bokföringsbestämmelserna
styrelsen för advokatsamfundet gjort erinran. Beträffande
pantlånerörelse, omnämnd i sextonde punkten, må erinras, att 2 § i förordningen
den 28 maj 1918 angående idkande av dylik rörelse innehåller bestämmelse
om bokföringsskyldighet för utövare av sådan verksamhet, vilken
bestämmelse tydligen fortfarande skall vara gällande. Dylika specialföreskrifter
finnas för övrigt meddelade i vissa andra författningar. Erinran om deras
fortfarande giltighet bär gjorts i sista stycket av 8 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

3 §.

Paragrafen motsvarar vissa föreskrifter i 2 § i de sakkunnigas förslag samt
stadgande i andra stycket av 2 § i 1855 års förordning. Genom att i en och
samma paragraf sammanföras de särskilda bestämmelserna om undantag från
bokföringsskyldighet på grund av rörelses ringa omfattning torde vinnas större
överskådlighet.

I yttrande över utkastet, däri paragrafen hade väsentligen samma innehåll
som i föreliggande förslag, har Sveriges köpmannaförbund anfört:

Under årtionden har av köpmanna- och hantverksorganisationerna m. fl.
framhållits nödvändigheten av att alla näringsidkare utan undantag åläggas
bokföringsskyldighet samt förete bevis om kunskap i enkelt bokhålleri, innan
firmaregistrering beviljas. Sådant bokföringstvång måste ur samhällssynpunkt
anses väl motiverat, och för näringsidkarna själva medför en ordnad bokföring
så betydande fördelar, att de besvär och kostnader, som därav åsamkas, mer än
väl uppvägas härav. Köpmannaförbundet hyser också den bestämda uppfattningen,
att den nuvarande generationen av näringsidkare redan äger tillräcklig
skolunderbyggnad för att ha möjlighet att fylla de bokföringskrav, som förslaget
uppställer som ett minimum. Förbundet vill därför förorda, att något undantag
från bokföringsskyldigheten för den, som driver handel med varor icke
må medgivas.

Visserligen skulle, om förbundet rätt uppfattat förslaget, befrielse från bokföringsskyldighet
endast medgivas den, som driver handel med varor genom
dessas kringförande eller från salustånd. Men även ett sådant undantag är enligt
förbundets förmenande högst betänkligt. Handelsrörelse under dessa former
drives nämligen numera flerstädes i rätt betydande omfattning. Utvecklingen
har under senare år tyvärr gått i den riktningen, att handel genom varors
kringförande högst betydligt stegrats. Likaledes drives inom vissa branscher
en betydande handel från salustånd. De ovannämnda sakkunniga vitsorda
ock dessa förhållanden genom uttalanden å sidorna 16 och 17 i sitt meromnämnda
betänkande. Ett generellt fritagande från bokföringsplikt för dessa företag
skulle ju det föreliggande förslå,get icke innebära, på grund av stadgandet att
rörelsen tillika skall vara av »ringa omfattning», men i praktiken torde dock
all ambulatorisk och saluståndshandel bliva undantagen, enär det väl svårligen
kan avgöras, huruvida en sådan rörelse är av ringa omfattning eller icke. En
gårdfarihandlare, som driver sin affärsrörelse med tillhjälp av hustru och ett
par barn samt dessutom tvenne biträden, torde få anses ha en mycket omfattande
rörelse men skulle likväl enligt lagförslagets ordalydelse anses driva sin
rörelse i endast ringa omfattning.

Kostnaderna för en enkel bokföring, som fyller måttet för de krav, som enligt
lagförslaget stallas å näringsidkarna, äro icke stora. Även den allra obetydligaste
gårdfarihandlare eller hantverkare kan utan ekonomisk svårighet
förskaffa sig de numera i handel allmänt förekommande billiga kolumnkassaböckerna,
i vilka även den mest oerfarne efter ringa övning kan införa sina
dagliga transaktioner och, för undvikande av månatligt införande av de särskilda
posterna i huvudboken, överföra summorna av de olika räkningarna sida
efter sida, månad efter måna,d, för att vid årets slut ha resultatet av varje konto
eller detalj i dagboken färdigt att införas i ställningsboken i och för inkomstberäkningen
enligt lagförslagets § 14.

Sedan flera år tillbaka förutsättes från statens och kommunernas sida, att
alla näringsidkare föra sa detaljerade anteckningar, att de dels kunna på heder

Kungl. May.ts proposition nr 180.

och samvete ifylla en så specificerad uppgift till sin deklaration, som återfinnes
å nuvarande bilaga C II, dels för sina arbetare, även om dessa icke äro
flera än två, lämna uppgift om dessas verkliga löner. Fullgöres icke sistnämnda
åliggande, kan näringsidkaren ådömas böter, och lämnas ej förstnämnda
uppgift, riskerar vederbörande, att hans deklaration ej av taxeringsnämnden
godtages. Det synes förbundet, som om det föreliggande förslaget, om det
upphöjdes till lag, i stället för att förbättra förhållandena skulle åstadkomma
försämringar så till vida, att en mängd näringsidkare, vilka själva anse sig
kunna enligt § 3 undantagas från bokföringsskyldigheten, därefter skulle undandraga
sig all.uppgiftsskyldighet och underlåta att fortsätta med den bokföring,
som de hittillsvarande förhållandena framtvingat. Bedömandet av en
rörelses storlek — huruvida den enligt § 4 bedrivits i ringa omfattning eller
icke -—torde i verkligheten tillkomma vederbörande myndighet endast i det fall
att näringsidkaren råkar i konkurstillstånd. Varken taxeringsnämnd, allmän
åklagare eller annan myndighet synes sedan med någon påföljd kunna ålägga
vederbörade bokföringsskyldighet eller avfordra honom räkenskaper.

Med hänsyn till åberopade omständigheter anser förbundet det vara en överflödig
grannlagenhet att göra undantag från bokföringsskyldigheten och får
därför ifragasätta, huruvida icke §§ 3 och 4 borde helt utgå ur lagförslaget.
Under alla förhallanden anser förbundet, att undantag från bokföringsskyldighet
enligt § 3 för den handel, som bedrives genom varornas kringförande eller
från salustånd, icke bör förefinnas, enär, såsom ovan framhållits, praktiskt taget
all ambulatorisk handel och försäljning från salustånd skulle bli befriad
från bokföringsplikt, och detta ehuru utövarna av dyl. verksamhet ha samma förutsättningar
att föra räkenskaper som alla andra mindre minuthandlare. Inga
verkligt bärande skäl torde kunna anföras, att just dessa slag av handel med
varor skola undantagas från en skyldighet, som utan överdrift kan sägas ha
utomordentligt stor betydelse ej blott för näringsidkarna själva utan även för
stat och kommun.

Sveriges hantverksorganisation har uttalat, att bestämmelser rörande undantag
för det fall, att verksamheten bedrives i allenast ’ringa omfattning’, ofta
kunde medföra olägenheter, varför det borde åligga var och en, som direkt till
allmänheten utförde arbete eller försålde varor, att föra böcker, på det att
verksamhetens ekonomi skulle kunna kontrolleras.

Att, på sätt köpmannaförbundet och hantverksorganisationen hemställt, utsträcka
bokföringsskyldigheten till alla idkare av handelsnäring torde icke
vara möjligt. Ett åläggande i sådan riktning måste framstå såsom obilligt
beträffande smärre näringsidkare. Skyldigheten torde böra inskränkas till de
fall, då näringen drives på ett mera köpmannamässigt sätt. På sätt styrelsen
för. advokatsamfundet i sitt av mig förut återgivna yttrande erinrat, blir en
näringsidkare, som är skyldig att föra böcker, att betrakta såsom köpman i
lagens mening, och därmed ställas på honom vissa skärpta fordringar, i vilket
avseende särskilt ma erinras om köplagens bestämmelser rörande handelsköp.
Det synes otvivelaktigt, att genom bokföringsskyldighetens utsträckande till
här avsedda mindre näringsidkare på dem skulle komma att ställas anspråk,
vilka de icke rimligen kunna antagas vara i stånd att till fullo motsvara.
Köpmannaförbundets och hantverksorganisationens mening i denna del har ej
heller biträtts av kommerskollegium och de korporationer, som uttalat sig i

Kungl. Maj ris proposition nr 189.

frågan. Så anför kommerskollegium, att genom bokföringsskyldighetens utvidgning
till att omfatta ett avsevärt antal grupper från bokföringsskyldighet
för närvarande fritagna näringsidkare dylik skyldighet skulle, om undantag
ej medgåves, komma att åvila ett stort antal personer, som bedriva sin
verksamhet i så ringa omfattning, att de åligganden, som bokföringslagen
skulle medföra för dem, i förening med eventuella påföljder vid bristande
bokföring icke kunde anses stå i rimligt förhållande till den nytta, affärslivet
skulle hava av att bokföringsskyldigheten omfattade jämväl dessa personer.

Yad därefter angår frågan om undantag från bokföringsskyldighet för idkare
av handel i egentlig mening torde i överensstämmelse med vad de sakkunniga
föreslagit detta undantag böra avse endast handel, vilken drives, såsom
de sakkunniga uttrycka sig, med primitiva medel, nämligen genom kringförande
av varor eller från salustånd. Dock synes såsom en ytterligare förutsättning
för frihet från bokföringsskyldighet böra gälla, att rörelsen drives i
allenast ringa omfattning. I fråga om den form av handel genom kringföring
av varor, vilken utgöres av den yrkesmässiga gårdfarihandeln, hava de sakkunniga
anfört, att densamma i regel torde bliva bokföringspliktig, då den i flertalet
fall lärer drivas under sådana former, att den ej faller under begreppet
handel i ringa omfattning. Detta gäller även enligt departementsförslaget,
även om däri (4 §) begreppet ''ringa omfattning’ bestämts något annorlunda än
enligt de sakkunnigas förslag. I övrigt lärer handel genom kringföring av varor
endast i obetydlig utsträckning vara tillåten enligt näringsfrihetsförordningen.
I betraktande kommer väsentligen endast den i § 11 stycket 3 av nämnda
förordning omförmälda kringföring till salu av livsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk husslöjd. Denna kringföring
får enligt näringsfrihetsförordningen ske utan anmälan. Om sådan handel
bleve ovillkorligt bokföringsskyldig, skulle skyldighet att anmäla densamma
till handelsregistret inträda, då till handelsregistret skall anmälas
handel, med vars idkande följer skyldighet att föra handelsböcker. Men att
sålunda göra handel av den art, att för densammas drivande ej ens fordras
anmälan enligt näringsfrihetsförordningen, ovillkorligt bokföringsskyldig,
synes icke vara lämpligt. Väl kan anmärkas, att ej heller enligt förslaget
det är uteslutet, att en rörelse av nämnd art kan bliva anmälningspliktig till
handelsregistret, nämligen i den händelse att nyssnämnda bestämmelse i näringsfrihetsförordningen
omfattar även sådan rörelse, som idkas i större omfattning.
Oegentligheten skulle dock väsentligen skärpas, därest handel av
ifrågavarande slag skulle medföra ovillkorlig bokföringsplikt. I vad mån bestämmelserna
om handel genom kringföring av varor äro i behov av revision, är
en fråga som ligger utom området för nu ifrågavarande lagstiftning.

Vad därefter angår handel från salustånd må anmärkas att, såsom de sakkunniga
erinrat, med salustånd icke avses sådana lokala anordningar för handel,
som förekomma i saluhallar. Även s. k. kiosker lära få anses såsom så
stabila försäljningsanordningar, att de ej falla under begreppet salustånd.
De föreslagna undantagen från bokföringsskyldighet i fråga om handel lära

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 23

därför ej hava sådan räckvidd, att de kunna vara ägnade att ingiva betänklighet.

4 §.

Denna paragraf motsvaras i sakkunnigförslaget av 2 § 2 mom. samt föreskrifter
i 2, 3, 4, 5 och 6 punkterna av samma paragrafs 1 mom. Sistnämnda
föreskrifter äro tydligen avsedda att beträffande vissa näringsgrenar utgöra
kompletterande stadganden till de allmänna bestämmelserna i 2 § 2 mom.,
varigenom innebörden av begreppet ringa omfattning angives. I 1855 års förordning
förekommer ett dylikt stadgande i 2 § andra stycket. I departementsförslaget
hava samtliga föreskrifter i detta avseende sammanförts i 4 §.

Enligt de sakkunnigas förslag förutsättes för att rörelsen skall anses driven
i ringa omfattning, att ett fåtal personer sysselsattes i densamma, att rörelsen
drives med ringa, till huvudsaklig del eget kapital samt att avkomsten av
rörelsen icke avsevärt överstiger vad enligt förhållandena, i orten kan anses
såsom nödtorftig bärgning. I det lagutkast, som senast varit föremål för
remiss, hade icke upptagits den sist omförmälda förutsättningen för att rörelse
skall anses driven i ringa omfattning. Mot en dylik bestämmelse synes
nämligen kunna anmärkas, att den prövning, som skulle ligga till grund för
tillämpningen, måste bliva förenad med gan ska betydande praktiska svårigheter.
Stadgandet skulle jämväl kunna leda till den oegentlighet, att bokföringsskyldigheten
bleve beroende av den skötsamhet och duglighet, som vederbörande
näringsidkare kunde ådagalägga i utövningen av sin rörelse; en dylik
bestämmelse kunde därför komma att direkt gynna en vårdslös eller mindre
solid affärsverksamhet. Även med avseende å antalet i rörelsen sysselsatta
personer hade i utkastet vidtagits ändring, i det att härutinnan föreslogs, att
rörelse skulle anses driven i ringa omfattning, därest i densamma ej sysselsattes
flera än två arbetare förutom näringsidkaren själv, hans maka och hemmavarande
barn.

I de över utkastet avgivna yttrandena hava framställts vissa ändringsförslag.

Sålunda har Smålands och Blekinge handelskammare hemställt, att lämplig
statsmyndighet måtte erhålla befogenhet att, efter anmälan av t. ex. skattemyndighet,
avgöra, huruvida en företagare enligt lag är bokföringsskyldig.
Handelskammaren anför vidare:

Beträffande spörsmålet, vilka företagare böra vara bokföringsskyldiga, så
framträder vid studium av §§ 2—4 den omständigheten, att förslaget i denna
del i viss mån kan sägas hava byggt på 1916 års utkast, men att genom utbytandet
av 2 § 2 mom. i 1916 års utkast mot §§ 3 och 4 i lagförslaget vidtagits
högst väsentliga förändringar i fråga om de undantag från § 2 i lagförslaget,
som må anses lämpliga. De anmärkningar, som handelskammaren i detta hänseende
har att göra, ansluta sig till andra punkten av § 3 ävensom till § 4. Frågan
rör i första hand definitionen av uttrycket: en affärsrörelse ’i ringa omfattning’.
Handelskammaren har härvid icke något att erinra emot bestämmelsen
i § 3 punkten 1 därom, att verksamhet för tillverkning och bearbetning av va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ror, vare sig sådant sker på beställning eller icke, inklusive skeppsbyggen och
varvsrörelse, byggnadsverksamhet, självständigt skogsbruk, gruvdrift, torv-,
stenkol-, kalk-, sten- samt mineralbearbetning, tryckerirörelse och därmed jämförlig
verksamhet, hotell- och pensionatsrörelse, värdshusrörelse, verksamhet för
person- och godsbefordran samt badhusrörelse undantagas, därest verksamheten
drives allenast i ringa omfattning. Frågan gäller härvid vad som skall avses
med uttrycket ''ringa omfattning’. I sina förut avgivna yttranden i fråga om
1916 års utkast har handelskammaren anslutit sig till den generella definition,
som upptages i 2 § 2 mom. i utkastet. Om den prövningsrätt av myndighet,
som handelskammaren här ovan ansett oundgängligen behövlig, införes, så är
det otvivelaktigt praktiskt att icke i § 4 stadga en så pass bestämd begränsning
som skett, utan att nöja sig med en mera vag definition, ty en skarp gräns,
varom icke kan tvistas, kan icke oberoende av omsättning och vinst å respektive
affär där fastslås. Utkastet har vid vissa grupper av företagare till exempel
i punkterna, 2-—6 från bokföringsskyldighet undantagit näringsverksamhet, ''då
den drives i ringa omfattning eller med biträde av högst två arbetare’. I vissa
fall upptagas följande undantag: Om verksamheten drives i ringa omfattning

eller med biträde allenast av hustru och hemmavarande barn eller med biträde
av högst två,arbetare.’ § 4 i förslaget betecknar däremot såsom rörelse i ringa
omfattning, ’då i densamma sysselsättas i regel icke flera än två arbetare förutom
näringsidkaren själv, dennes maka och hemmavarande barn’. Skillnaden
är uppenbar. Fn företagare, som vid sin näringsverksamhet inom ovan uppräknade
grupper använder två arbetare jämte hustru och hemmavarande barn, kan
hava en högst omfattande affär, och att beteckna en sådan verksamhet såsom
av ringa omfattning synes icke vara riktigt. Om en företagare har flera söner,
vilka användas i verksamheten och därtill två arbetare, kan ju arbetarstammen
uppgå till 5, 6 personer utom företagaren själv. Fn sådan verksamhets
omsättning och avkastning måste i regel vara sådan att bokföringsskyldighet
bör åligga företagaren.

. Jämför man för övrigt lagförslaget med undantagen i 1855 års bokföringslag,
vilken tillkom under en tid, då förhållandena på näringslivets område icke vore
så komplicerade som nu, så finner man att undantagna äro: ''de, som utan biträde
av annan än hustru och barn idka månglerirörelse eller annan sådan mindre
rörelse''. Handelskammaren har härmed velat fästa uppmärksamheten på den betydande
skillnaden emellan förslaget, å ena sidan, samt 1855 års bokföringslag
och 1916 års utkast, å den andra. Tendensen i nuvarande tid bör vara den, att
— med användande av den högst förbättrade kunskapen i räkning och ekonomiska
ting, som en dyrbar folkskolebildning måste göra möjlig — man tillser, att
såsom regel uppställes att envar, som driver ekonomisk verksamhet, skall i handelsbok
redogöra för densamma. Undantagen böra därför bestämmas med största
försiktighet. En rörelse, som drives utan annat biträde än hustru och egna
barn eller med högst två biträden eller arbetare, kan i regel betecknas såsom
ringa, men användandet av hustru, barn och två biträden eller arbetare konstituerar
i de flesta fall en rörelse av större omfattning. Dock beror saken ytterst
på vad för slags rörelse det är. Svårigheten kan icke övervinnas, om icke en
myndighet får prövningsrätt. Handelskammaren vill därför föreslå en omarbetning
av § 4 i ovan antydd riktning.

Särskild uppmärksamhet bör härefter ägnas åt bestämmelsen i 3 § 2 punkten
i fråga om handel med varor. Förslaget synes hava gjort skillnad emellan handel
under varors kringförande eller från salustånd, å ena sidan, samt all annan
handel, a den andra. Den sistnämnda kategorien skulle alltid vara bokföringsskyldig,
den förra endast om den bedrives i icke ringa omfattning. En person,
som idkar handel i en bod således från fast upplagsställe, men som har mycket

Kungl. Maj:ta proposition nr 180.

ringa omsättning och ringa vinst samt icke anlitar kredit, skulle alltid vara
bokföringsskyldig. En person däremot, som till exempel med gårdfarihandelsbrev
på fickan per automobil reser länet ikring och försäljer en massa industrivaror,
eller en person, som med biträde av sina barn och två andra biträden eller
arbetare likaledes färdas per bil och, såsom sker runt om de större städerna,
säljer livsförnödenheter och därvid kommer upp till en betydande omsättning
och anlitar i stor utsträckning kredit, eller en försäljare, som med biträde av
hustru, barn och två arbetare idkar avsevärd handel dock icke från fast upplagsställe,
men från salustånd på samma plats under längre tid, han skulle icke
vara bokföringsskyldig, ty han har icke överskridit den i § 4 bestämda gränsen
för uttrycket ringa omfattning. Detta vore nästan upprörande och exemplet
visar dels behovet av en myndighet, som i det särskilda fallet bestämmer, och
dels att definitionen i § 4 å ’ringa omfattning’ icke duger, utan skulle föra till
de största inkonsekvenser.

Inom handelskammaren hava därför röster höjts för införande av bokföringsskyldighet
för all handel, och törhända vore detta den enda utvägen, om därjämte
en viss lokal myndighet lämnades befogenhet att meddela dispens. Detsamma
kunde i så fall sägas om företagare inom alla yrken. En dylik mening
har dock icke fått majoritet inom handelskammaren. Emellertid kan det icke
förnekas, att kringförandet av allehanda varor vad landsbygden angår företer
en oerhörd stegring under de senaste fem åren. Automobiltrafiken har omlagt
handeln likasom så mycket annat. I annan form än på grund av för viss person
beviljad gårdfarihandelsrättighet (undantagandes s. k. realisation) må icke
enligt gällande lag industrivaror, som icke äro tillverkade av säljaren, kringföras
av annan än honom själv eller hans ombud. Däremot må ju livsförnödenheter
och lantmannaprodukter samt husslöjdsvaror fritt kringföras. I båda
fallen användas numera vanligen automobil som fortskaffningsmedel; omsättningen
blir stor, men kontrollen därå är omöjlig, om icke bokföringsskyldighet
ålägges. Vid sådant förhållande kan icke uttrycket ringa omfattning göras så
vidsträckt som i § 4 föreslagits, ty detta skulle förvirra läget. Handelskammaren
föreslår alltså även med hänsyn till handeln med varor en omarbetning
av § 4.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har anmärkt, att den
vaga formuleringen av 4 § syntes göra frågan om bokföringsskyldigheten för
åtskilliga kategorier idkare av handelsnäring stridig, varjämte den möjligheten
icke syntes utesluten, att handelsnäring, bedriven i rätt avsevärd omfattning,
undandroges bokföringsskyldighet.

Handelskammaren i Karlstad har ansett, att maximiantalet arbetare för bokföringsfri
rörelse bör sättas till man, hustru och två medhjälpare, dock att någon
jämkning borde ifrågakomma beträffande hantverk men ej beträffande
handel. Handelskammaren har jämväl funnit det ej böra inverka på bokföringsplikten,
huru penningar anskaffas för rörelsen.

Handelskammaren i Gävle har ansett, att till paragrafen hör göras tillägg
av det innehåll, att rörelsen icke skall anses driven i ringa omfattning, när,
utom näringsidkaren själv, fyra personer äro sysselsatta i densamma.

Svenska revisorsamfundet har anfört:

Då ordnad bokföring, även då det gäller en mindre verksamhet, får anses
vara av stort intresse både för näringsidkaren själv och för hans borgenärer,
samt den enkla bokföring, som i lagen förutsättes, utan större svårighet torde
kunna läras och ombestyras av en var, som äger övriga personliga förutsättnin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gar för att självständigt idka handelsnäring, lär befrielse från skyldighet att
föra handelsböcker böra medgivas endast för verksamhet, som bedrives i synnerligen
ringa omfattning. En verksamhet, som sysselsätter ägaren, dennes
make, två eller flera vuxna barn och två andra arbetare, lär icke vara av så
ringa omfattning, att den bör vara befriad från bokföringsskyldighet. Med
hänsyn till verksamhetens omfattning och dess betydelse för borgenärerna torde
det vara oväsentligt, huruvida näringsidkarens medhjälpare äro hans familjemedlemmar
eller icke. Befrielse från skyldighet att föra handelsböcker enligt
§ 4 bör därför anknytas till antalet medhjälpare, oavsett dessas eventuella släktskap
till näringsidkaren, och bör befrielse icke äga rum, om antalet medhjälpare,
näringsidkarens make oberäknad, överstiger två.

Kommerskollegium har anfört:

De i denna § meddelade stadgandena om vad som i lagen skulle anses utgöra
rörelse, bedriven i ringa omfattning, äro delvis vidare än de, som förefinnas
i sakkunnigeförslaget av år 1916. Aven om det kan synas möjligt att härigenom
i åtskilliga fall näringsidkare, vilka lämpligen bort vara bokföringsskyldiga,
bliva befriade från dylik skyldighet, så torde dock anmärkningarna
mot §:en, med hänsyn till svårigheten att finna en lämpligare begränsning, få
inskränka sig till dels att åtminstone sådant tillägg göres till §:en, att i regel,
förutom näringsidkaren själv, allenast dennes make och hemmahörande barn
eller två arbetare må, i stället för såsom enligt förslaget dennes make och hemmahörande
barn samt två arbetare, sysselsättas i rörelse enligt 2 § 1 punkten,
för att denna rörelse skall kunna anses driven i ringa omfattning och alltså
under vissa förhållanden enligt 3 § ej medföra bokföringsskyldighet, dels ock
— då 4 § :ens formulering ej utesluter att även annan rörelse än den i 4 § angivna
kan komma att anses bedriven i ringa omfattning, vilket, om så är avsett, knappast
synes lämpligt — att framför ordet ''därest’ inskjutes ordet ''allenast’.

Vad först angår Smålands och Blekinge handelskammares förslag att till
särskild myndighet skulle överlämnas att pröva, huruvida en rörelse drives i
ringa omfattning, synes en sådan utväg icke lämplig, då i lagen torde böra meddelas
bestämmelser i detta avseende. I övrigt hava anmärkningarna huvudsakligen
riktat sig mot bestämmelsen, att rörelsen får anses såsom driven i
ringa omfattning, därest i densamma ej sysselsättas flera än två arbetare
förutom näringsidkaren själv, dennes make och hemmavarande
barn. Framför allt har bestämmelsen ansetts för vid så vitt angår handel.
Med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken handel över huvud kan komma
att hänföras under undantagsstadgandet i 3 §, torde det dock knappast vara
lämpligt att, såsom kommerskollegium föreslår, upptaga en särskild bestämmelse
i detta avseende angående handeln. Ej heller i övrigt har jag funnit
de erinringar, som i denna del framställts mot utkastet, innefatta övertygande
skäl att frångå den föreslagna bestämmelsen. För många personer, vilka utöva
näring i mindre skala och under jämförelsevis enkla förhållanden, torde en bokföringsskyldighet
i enlighet med vad nu föreslås kunna bliva ganska betungande,
och en viss varsamhet synes mig därför böra iakttagas vid införande av vidsträcktare
förpliktelser i detta avseende.

Handelskammaren i Karlstad har, såsom redan anmärkts, uttalat den uppfattning,
att på bokföringsplikten ej bör inverka, huru penningar anskaffas
för rörelsen. Även mig har en dylik föreskrift synts mindre lämplig. Vid den

Kungl. Mai:ts proposition nr 189.

utvidgning- av bokföringsskyldigheten, som förslaget innebär, torde det få anses
önskligt, att fasta regler komma att ligga till grund för avgörandet. Till
följd av den obestämdhet, som måste komma att vidlåda ett dylikt stadgande,
skulle tillämpningen, vilken bleve i alltför hög grad beroende av den enskildes
omdöme, lätt bliva ojämn och godtycklig. Särskilt synes osäkerhet kunna uppkomma
i sådana fall, då näringsidkaren mera tillfälligt upptager lån. I departementsförslaget
har därför icke upptagits någon bestämmelse av denna
innebörd.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag samt föreskrift
i andra stycket av 2 § i 1855 års förordning. För bestämmande av begreppet
binäring till jordbruk har med någon jämkning använts den definition
härå, som lämnats av 1921 års kommunalskattekommitté i dess betänkande.
Sakligt sett torde här icke ligga någon ändring i förhållande till de sakkunnigas
förslag. Ej heller med hänsyn till gällande rätt lärer föreligga någon
mera betydande skiljaktighet; dock torde genom den närmare bestämning,
begreppet binäring till jordbruk erhållit, en viss utsträckning av bokföringsskyldigheten
på detta område av näringslivet komma att följa, därest förslaget
varder upphöjt till lag.

Från åtskilliga håll, exempelvis ett flertal handelskammare, har anmärkning
framställts däremot att enligt förslaget jordbruksnäringen i sin helhet,
således även det större, affärsmässigt bedrivna jordbruket, fortfarande fritages
från bokföringsskyldighet. På sätt de sakkunniga erinrat, torde emellertid de
synpunkter, vilka ligga till grund för stadgandena om den allmänna handelsbokföringen,
icke utan vidare äga tillämpning för idkare av denna näring. Jag
har därför ansett den nu gällande lagstiftningens ståndpunkt i detta avseende
böra bibehållas.

6§.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i de sakkunnigas förslag.

I yttrande över utkastet (7 §) har revisorsamfundet vid denna paragraf
anfört:

Då ett företags ännu icke avvecklade leveransavtal, särskilt de, som äro
avslutade på längre sikt och under tider med starkare konjunkturväxlingar, på
grund av inträdande prisändringar kunna utöva en ruinerande inverkan på
företaget, är det givetvis av vikt, att, såsom gällande lag stadgar, i dagbok
föres tillfyllestgörande anteckning om varje sådant avtal, som medför ansvarsförbindelse
för den bokföringsskyldige. Eljest kan man icke ur bokföringen
noggrant avläsa rörelsens gång och affärsställningen. Revisorsamfundet, som
kan konstatera, att i praktiken ofta brytes mot denna princip, förmenar alltså,
att bland de i § 7 givna riktlinjer för bokföring bör oavsett stadgandet i § 9
[8 § i departementsforslaget] inflyta bestämmelse därom.

Även handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har ansett föreskrift
vara erforderlig om att en fullständig redogörelse skall lämnas i bokföringen
för ingångna köp och försäljningsavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Såsom de sakkunniga i sitt betänkande anfört, måste i skyldigheten att lämna
redovisning för rörelsens gång även inläggas plikten att i behörigen inrättade
handelsböcker införa eller på annat sätt bevara de minnesanteckningar
av olika slag, som äro nödvändiga för rörelsens ordentliga drift. Hit böra, enligt
vad de sakkunniga framhållit, anteckningar om affärsavtal, i den mån avtalen
ej antecknas i den egentliga bokföringen. De sakkunniga anföra vidare,
att det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket, att genom bokföringen
skall lämnas en noggrann redogörelse för rörelsens gång, ej behöver tolkas så
inskränkt, att hela redovisningen måste ske genom anteckningar i behörigen
inrättade handelsböcker. Ordet bokföring finge antagas omfatta hela redovisningsmaterialet,
även om detsamma bestode av annat än bundna böcker.
Det kunde sålunda ingalunda anses otillåtligt att fullgöra redovisningsskyldigheten
genom att framlägga kontrakt, förvarade i en portfölj, slutnotor,
inhäftade i en samlingspärm etc.

Av vad de sakkunniga anfört framgår, att enligt förslaget skyldighet föreligger
att redovisa ingångna avtal. Skulle i förevarande paragraf, på sätt
revisorsamfundet yrkat, införas särskild bestämmelse om leveransavtal, skulle
detta innebära, att den bokföringsskyldige bleve nödsakad att föra särskild
bok eller förteckning över leveransavtal. Detta lärer emellertid för närvarande
i allmänhet icke förekomma. Icke heller torde lämpligen kunna föreskrivas
sådan bokföring beträffande samtliga leveransavtal. Det skulle väl
endast kunna ifrågakomma att sålunda förteckna viktigare avtal. Men att här
uppdraga en gräns mellan viktiga och mindre viktiga avtal lärer vara svårt.
Under sådana förhållanden har jag icke ansett någon ändring i förslaget på
denna punkt böra vidtagas. Frågan huruvida leveransavtal böra antecknas
i dagboken skall jag närmare beröra vid 8 §. Av vad nu anförts och av jämförelse
med 15 § torde tydligt framgå, att exempelvis ett kontrakt rörande leveransavtal
tillhör de handlingar, vilka enligt 15 § skola för framtiden förvaras.

7 §•

Paragrafen motsvarar 4 § och sista punkten av 6 § i de sakkunnigas förslag
samt 3 § i 1855 års förordning. I paragrafen hava emellertid vissa ändringar
vidtagits i förhållande till de sakkunnigas förslag.

I förevarande fråga hava de sakkunniga i sitt betänkande anfört:

De av kommitterade föreslagna nya lagbestämmelserna upptaga varken begreppen
dagbok eller begreppet memorial. Därav får dock ingalunda dragas
den slutsatsen, att det vore kommitterades avsikt att vilja avskaffa memorialen.
Så är icke fallet. Denna bok måste alltjämt finnas i de flesta bokföringar
såsom jämte kassaboken en mycket viktig bok för primäranteckningar. Anledningen,
varför denna bok ej medtagits såsom obligatorisk är den, att allmängiltiga
regler för bokens förande icke kunna meddelas utan att på olämpligt
sätt kringskära friheten, samt att boken i många fall icke är behövlig. Det
torde vara svårt att generellt föreskriva vad i en dylik bok bör införas ävensom
att meddela allmängiltiga föreskrifter om tidpunkten för införandet av de

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

2!)

särskilda affärshändelserna. I övrigt hänvisas till den kritik, som lämnats
av 4 § i 1855 års förordning.

Det har ifragasatts, att i lagen införa bestämmelse om obligatorisk dagbok
för alla, som giva eller taga kredit. En dylik bestämmelse anse kommitterade
dels överflödig, dels olämplig. Den är överflödig av det skäl, att lagförslaget
i § 4 stadgar skyldighet för envar bokföringsskyldig att i mån av rörelsens
omfattning och beskaffenhet föra de övriga böcker, som krävas för fullgörande
av redovisningsskyldigheten. Om man nu utgår ifrån, att den tyska lagstiftningen
med sin generella föreskrift, att varje köpman är pliktig att föra böcker
och i dessa redogöra för sin affär och för sin affärsställning enligt reglerna
för ordentlig bokföring’, fyller sitt ändamål och visat sig innehålla tillräcklig
ledning för lagskipningen på detta rättsområde, så torde föreliggande lagförslag,
som jämte generella föreskrifter även upptager en del detaljerade bestämmelser
och anvisningar, ej vara mindre ägnat att reglera detta rättsområde.
Att i lagen föreskriva skyldighet att föra ''dagbok’ utan att tillika angiva
^ad som skall där antecknas, och när antecknandet skall ske, lärer väl ej kunna
ifrågasättas. Kommitterade anse, att man med fullt förtroende bör kunna åt
domstolarna överlämna att med stöd av föreslagna lagbestämmelserna bedöma,
huru redovisning genom bokföring i allmänhet bör ske, och i vilken grad dylik
redovisningsskyldighet i det individuella fallet eventuellt blivit eftersatt. En
föreskrift, att förandet av viss bok göres beroende av, huruvida kredit lämnas
eller tages, är olämplig ur den synpunkten, att själva villkoret ■— om kredit
gives eller tages — icke låter schematiskt bestämma sig. Om en fader lämnat
sin son ett lån för att börja en affär, så är det otvivelaktigt ett fall, då kredit
tages, men sådan kredit, som skulle grundlägga skyldighet att föra dagbok,
torde det ej vara. Bokföringen av dylikt stående lån, som t. o. m. kan taga
karaktären av förskott på arv, är skäligen likgiltig i annat avseende än att
la„net, upptages i ställningen. En mängd andra gränsfall kunna tänkas, såsom;
da nagon tillfälligt lanar ut penningar eller tillfälligt köper varor på kredit.
Då kan fråga uppkomma, om skyldighet att föra dagbok skall inträda. För
domstolarna vore det en ytterst vansklig uppgift att med stöd av en dylik
bestämmelse bedöma, huruvida skyldighet att föra dagbok över kreditaffärer
förelegat, ej minst emedan beviset om skyldigheten ävensom om tidpunkten för
dess inträdande skulle lämnas just av den bok, som kanske fattas. Den ifrågasatta
bestämmelsen skulle inbjuda till en formalistisk lagtillämpning.

I de sakkunnigas förslag hava såsom obligatoriska handelsböcker upptagits
kassabok och ställningsbok. Emellertid framställdes i vissa av de över förslaget
angivna yttrandena anmärkning mot att icke förandet av fullständig
dagbok d. v. s. såväl kassabok som s. k. memorial gjorts obligatoriskt. Sålunda
föreslog kommerskollegium i anledning av hemställan från Stockholms handelskammare,
att kreditaffärer skulle bokföras dagligen post för post i den ordning
de inginges. I anledning härav gjordes i utkastet förandet av dagbok
obligatoriskt.

I yttrande över utkastet anför nu kommerskollegium, att det kan ifrågasättas,
om utkastet beträffande sättet för bokföringens fullgörande i erforderlig mån
beaktat, att ej den stora skara av mindre yrkesutövare onödigt betungades,
vilken trots de blivande undantagen från bokföringsskyldighet enligt lagförslagets
8 och 4 §§, vilka undantag ju endast oväsentligt berörde den viktigaste
handelsnäringen d. v. s. den egentliga handeln — enligt förslaget skulle

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

inrangeras bland de bokföringspliktiga. Kommerskollegium yttrar härom vidare: Det

av sakkunniga år 1916 avlämnade lagförslaget föreskrev förande av kassabok
(i stället för dagbok i sin helhet) och ställningsbok ävensom de övriga
handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet må
erfordras. Det förefaller som om det vore lämpligare att på detta sätt allenast
särskilt angiva kassabok och ställningsbok såsom obligatoriska, vilka torde vara
de böcker, som äro oundgängliga även i den minsta och enklaste bokföringsskyldiga
rörelse. Visserligen kan det invändas att i mindre butiker m. m. där
allenast kontantaffärer förekomma, är skyldigheten att föra dagbok fullgjord
i och med att kassabok föres. Men ej sällan förekommer i de mindre butikerna
även kreditförsäljning. Att ålägga dessa att på grund härav föra även annan
dagbok än kassaboken torde emellertid vara ganska onödigt tvång. I stället
för att i en sådan annan dagbok ’dag för dag i den ordning de (affärshändelserna)
inträffat’ behöva anteckna kreditförsäljningarna torde det säkerligen
ofta i en dylik mindre butik vara betydligt mera praktiskt att i stället allenast
lägga upp ett särskilt konto för varje person, till vilken leveranser på
kredit sålunda äga rum. Kravet å bokföring torde i detta hänseende kunna
tillräckligt tillgodoses genom föreskriften att vederbörande skola föra de övriga
handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet
må erfordras.

Handelskammaren i Karlstad har uttalat, att enligt dess mening kassabok
borde angivas såsom obligatorisk, och har gjort gällande, att om kassaposter
skulle ingå i dagboken, det kunde uppstå en sammanblandning mellan dessa
och memorialposterna.

I övrigt har ifrågavarande bestämmelse ej givit anledning till anmärkning.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar uttryckligen sin anslutning
till förslaget i denna del. Handelskammaren anför sålunda:

Vad först angår frågan om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande,
har handelskammaren funnit, att detta uttryckts i §§ 7 och 8 [7 § i departementsförslaget]
av förslaget ungefär på samma sätt som i 1916 års utkast,
och detta synes vara fullt riktigt. Den redovisningsskyldighet, som företagare
måste fullgöra, uttryckas i § 8 sålunda, att han är skyldig att föra »dagbok
(enligt 1916 års utkast = kassabok) samt ställningsbok ävensom de övriga
handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet
erfordras». De i regel obligatoriska handelsböckerna äro således dagbok och
ställningsbok. Nämnda uttryck är väl funnet, ty bokföringsskyldighet kan
i fråga om mindre affärer med användande av dessa böcker fullgöras enkelt
och praktiskt. En företagare, som driver ekonomisk verksamhet i ringa omfattning,
behöver icke göra stora anordningar för att fylla lagförslagets krav
i denna del. Han kan förskaffa sig, utan avsevärd kostnad, de numera i handeln
allmänt förekommande billiga kolumnkassaböckerna, i vilka även den
mest oerfarne kan införa sina dagliga transaktioner, för att vid årets slut
hava resultatet i varje detalj i dagboken färdigt att införas i ställningsboken.
Härigenom kan han ock uppgöra det vinst- och förlustkonto, som enligt § 14
i förslaget [utan motsvarighet i departementsförslaget] avses.

Vad de sakkunniga anfört emot bestämmelse om obligatorisk dagbok
synes knappast övertygande. Därest i en rörelse icke göras kreditaffärer, kommer
tydligen dagboken faktiskt att sammanfalla med kassabok. Att göra fö -

Kungl. Maj:ta proposition nr JS9.

randet av dagbok obligatoriskt allenast för dem, som giva eller taga kredit,
skulle därför icke vara av nagon betydelse. Att bok skall föras även över kreditaffärer
framgår av G §, och frågan blir då, huruvida även angående dessa
alfåier anteckning skall göras i tidsföljd eller om en systematisk bokföring i
denna del är tillräcklig. Härvid synes det ur kontrollsynpunkt vara nödvändigt
att fordra bokföring i tidsföljd även av kreditaffärer. Kommerskollegium
har emellertid i sitt senast avgivna utlåtande funnit, att skyldigheten att föra
annan dagbok än kassabok skulle alltför mycket betunga innehavarna av
mindre butiker och att i sadana affärer det ofta vore mera praktiskt att beträffande
kreditförsäljningar allenast upplägga särskilt konto för varje person,
till vilken leveranser på kredit ägt rum. Mot vad kommerskollegium anfört
torde böra framhallas, att skyldigheten att föra dagbok över kreditaffärer kan
i omförmälta butiker fullgöras genom förande av s. k. kladdbok. I denna
uppskrives vad som lämnats på kredit och göres, då betalning sker, anteckning
härom vid vederbörande post. Sådan bokföring av kreditaffärer lärer redan nu
vara ganska vanlig i de butiker, varom här är fråga. Vidare må framhållas,
att för närvarande vid all undervisning i bokföring torde inskärpas nödvändigheten
av att föra dagbok över såväl kontant- som kreditaffärer. Lagförslaget
lärer salunda i denna del ansluta sig till ett krav, som i merkantila kretsar
ställes å bokföring.

I anledning av vad handelskammaren i Karlstad anfört vill jag anmärka, att
enligt lagförslaget (8 §) dagboken kan föras i en eller flera delar och att sålunda
intet hinder föreligger att i de fall, då så finnes lämpligt, föra kassabok
och memorial såsom skilda böcker.

De sakkunniga hade vidare i 6 § upptagit en bestämmelse av innehåll, att
handelsbok, med undantag för kassabok och ställningsbok, kan ersättas genom
anteckningar å lösa blad eller kort i enlighet med antaget system, dock att
grundanteckningarna alltid skola göras i behörigen inrättade handelsböcker.

Angående detta stadgande anförde de sakkunniga i motiven:

Från affärslivets målsmän har som ett viktigt önskemål framhållits, att en
ny lagstiftning angående handelsbokföring bör taga särskild hänsyn till den
utveckling, som moderna bokföringsmetoder med bruk av lösblads- och kortsystem
vunnit Föreliggande förslag tillmötesgår dessa önskemål så långt som
med kravet på bokföringens kontroll- och redovisningsförmåga är förenligt.
Huvudregeln är, att alla böcker med undantag av böcker för grundanteckningar
samt ställningsboken kunna ersättas av anteckningar å lösa blad eller å
kort. Förslaget kräver således, att kassabok och memorial, där sådana för
rörelsen erfordras, maste föras. Även om erfarenheten visat, att i ett och
annat större företag kassaanteckningarna kunna utan våda föras på lösa blad,
som efteråt inbindas, så är därmed ingalunda ådaglagt, att lagstiftningen utan
synnerlig vada kan generellt tillåta dylik bokföring. Den fortlöpande redovisning,
_ som en bok lämnar, kan icke med samma säkerhet erhållas genom
anteckningar a lösa blad, da blad kunna komma bort, vare sig avsiktligt eller
genom slarv, ävensom utbytas. Väl hava åtskilliga »kontrollanordningar»
föreslagits sasom lämpliga och ändamålsenliga, men dessa kontrollmedel avse
samtliga den inre kontrollen, d. v. s. af färsledningens kontroll på de underordnade,
en synpunkt, som visserligen är av betydelse, men ingalunda sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

manfaller med den kontroll, som den allmänna handelsbokslagstiftningen åsyftar.
Lagstiftningens huvudsyfte är att fastställa sådana minimifordringar på
handelsbokföringen, att därigenom kontroll kan från tredje mans sida utövas
på af färsinnehavaren själv. Så länge denne fullgör sina förpliktelser mot
sina borgenärer, utövas icke denna kontroll enligt i vårt land antagna rättsgrundsatser,
men om den bokföringsskyldige råkar i konkurs, blir kontrollen
aktuell och utövas genom borgenärerna och deras förtroendemän.

Den, som för försäljningsbok på lösa blad enligt ''billingsystemet’ och sålunda
samtidigt utskriver räkning och anteckning å lösbladet, nödgas även i
bok anteckna åtminstone räkningens slutsumma, om han vill följa den grundsats,
som i lagförslaget vunnit uttryck.

Efter det de sakkunnigas betänkande avgavs har utvecklingen gått i den
riktningen, att kort- och lösbladssystem kommit till användning i allt större utsträckning,
och i många affärer, framför allt större sådana, lärer det numera
vara vanligt, att även grundanteckningarna, d. v. s. kassabok eller memorial,
föras å lösa blad eller kort. I anledning härav hade i det inom departementet
utarbetade utkastet upptagits den bestämmelse, att bokföringsskyldig, vars räkenskaper
befunnes underkastade betryggande kontroll, finge efter medgivande
av kommerskollegium föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort.

Angående denna bestämmelse har Östergötlands och Södermanlands handelskammare
anfört:

Handelskammaren anförde i sitt utlåtande den 8 oktober 1915 följande:

Enligt § 6 skulle kort- och lösbladssystemen bliva lagligen tillåtna, förutsatt
att anteckningarna å bladen återfinnas i behörigen inrättade handelsböcker.
Redan nu förekomma å större kontor bokföringssystem, som icke blott
strida mot de nuvarande lagbestämmelserna utan även skulle överskrida gränsen
för den nu föreslagna lagen. Fruktan för oegentligheter och felaktigheter
på grund av förkomna kort eller blad vid användning av kort- eller lösbladssystemen
synes ofta vara överdriven. De moderna bokföringsmetoderna i förening
med maskinella anordningar för tidsbesparing, kontroll och överskådlighet
utvecklas hastigt, och det skulle därför enligt Handelskammarens mening
bliva ett hinder för bokföringsteknikens utveckling, om den nya lagen droge
allt för snäva gränser för användning av nya och tidsbesparande metoder.
Förhållandet bleve måhända detsamma som för närvarande, nämligen, att lagen
icke komme att efterföljas. De nya bestämmelserna böra för den skull lämna
utrymme för utveckling, och åtminstone göra sådana metoder lagliga, som
redan nu med fördel visat sig kunna tillämpas utan att i avsevärd mån låta
bokföringen förlora i kontroll.

Bestämmelserna om rätt för Kommerskollegium att medgiva bokföringsskyldig,
vars räkenskaper befinnas underkastade betryggande kontroll, att föra
jämväl dagbok å lösa blad eller kort, tillmötesgår i viss mån affärslivets krav
på frihet att, på det sätt som för näringsidkaren synes lämpligast, ordna sin
affär och bokföring och är ett steg i rätt riktning. Vidhållande den uppfattning,
som Handelskammaren enligt ovanstående givit uttryck åt, anse vi dock,
att rätten att jämväl föra dagbok å lösa blad eller kort icke bör inskränkas
genom bestämmelserna om Kommerskollegii medgivande. Om bestämmelsen
bibehålies komma säkerligen en mängd överträdelser att ske, enär många näringsidkare
helt enkelt ordna sin bokföring efter det modernaste och för deras
affär bäst lämpade systemet, såsom redan skett i många fall.

Kungl. Maj:ls proposition nr 180.

Handelskammaren i Karlstad yttrar:

Då maskinbokföring redan är genomförd i en mängd större affärer, bör
lösbladssystemen medgivas utan särskilt tillstånd av Kungl. Kommerskollegium,
som annars skulle bli överhopat med göromål för denna saks skull.
Såväl lösblads- som kortsystem har brukats lång tid och i stor omfattning,
utan att till Handelskammarens kännedom kommit någon olägenhet eller något
missbruk.

Smalands och Blekinge handelskammare förklarar, att handelskammaren,
som väl inser nutidens krav på rationella och tidsbesparande metoder, tillstyrker
den föreslagna anordningen.

Sveriges köpmannaförbund anför:

Förbundet vill med tillfredsställelse konstatera det föreslagna lagfästandet
av de redan i praktiken i stor utsträckning tillämpade moderna metoderna
i fråga om användande av lösblads- och kortsystem. Det torde vara fullständigt
överflödigt att vidlyftigt orda om fördelarna av detta system. Förbundet
ansluter sig helt och fullt till den föreslagna förändringen sådan den framträder
i § 8 av det föreliggande förslaget.

Svenska revisorsamfundet anför:

Då i § 8: 2 uttalas, att annan handelsbok än dagbok och ställningsbok må
kunna ersättas av lösa blad eller kort enligt ''visst system’, utan att till det
•citerade uttrycket fogats någon bestämning, angivande vilka krav, som skola
ställas pa detta system, torde konsekvensen bli, att det åt den bokföringsskyldige
lämnas rätt att föra sådan bok, hur han finner lämpligt, blott han konstant
tillämpar samma principer, och detta även om dessa äro fullständigt otillfredsställande.
Då detta näppeligen kan vara avsett synes ett klarare uttryckssätt
erforderligt.

Enär riksräkenskapsverket torde vara den statsmyndighet, som besitter särskild
kompetens att bedöma bokföringstekniska frågor, bör medgivande att i
vissa fall föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort lämnas av nämnda verk
i stället för av kommerskollegium.

Kommerskollegium ifrågasätter, huruvida icke förslagets bestämmelse angående
användandet av lösblads- och kortsystem kan lägga hinder i vägen för
ett praktiskt ordnande av bokföringen i enlighet med de moderna framstegen
på området, och anför vidare:

Det kan visserligen ej förnekas att dylika system icke erbjuda samma garanti
mot falsarier i bokföringen som de inbundna böckerna. Men det får
även ihågkommas, att dessa ej heller äro några osvikliga medel däremot, då
det även väl låter sig göra att i dessa uttaga en eller flera pappersterner och
ersätta dem med andra eller att i stället för en påbörjad eller avslutad bok
upprätta en helt och hållet ny bok.

Ehuru även den nu gällande förordningen på området förbjuder användande
av lösa blad i fråga om dagbok och den närmast mot lagförslagets ställningsbok
svarande inventarieboken, har det emellertid i praktiken blivit allmänt
bruk att dagbokens olika delar föras på lösa blad eller kort. Orsaken härtill
har legat i de praktiska fördelar, som varit förenade med ett dylikt system, och
synes det hava ingått i det allmänna medvetandet, att gällande författningsbestämmelser
på området varit föråldrade i detta hänseende. Då ny lag torde
böra skrivas så, att dess efterföljande verkligen kan påräknas, och så att den
ej blir allenast en lag på papperet, torde det därför vara att förorda, att större

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 158 haft. (Nr 189.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

frihet lämnas den bokföringsskyldige att ordna sin bokföring på mest ändamålsenligt
sätt, det vill härvidlag säga att generellt medgivande till bokföring
medelst lösa blad eller kort bör ingå i en blivande lag, dock med undantag för
ställningsboken, vilken utan alltför stor olägenhet torde kunna och böra utgöras
av en inbunden bok.

Enligt lagförslaget skulle visserligen Kommerskollegium i speciella fall kunna
lämna medgivande till användande av lösblads- eller kortsystem i sistnämnda
omfattning, men torde ett dylikt projekt i praktiken visa sig mycket svårt
att rättvist genomföra, särskilt som det även för den initierade torde i många
fall vara så gott som omöjligt att förutsäga när den skärpta kontroll, soin den
inbundna boken medför, kan bliva av nöden, varför en dylik lösning av frågan
omöjligt kunnat förordas, så mycket mindre som en dylik anordning skulle
kunna betänkligt inverka på fullgörandet av Kollegii övriga göromål utan
däremot svarande nytta.

Såsom av yttrandena framgår, är frågan i vad mån lösblads- och kortsystem
böra tillåtas i viss mån tveksam. Å ena sidan synes det uppenbart, att ett sådant
system icke erbjuder samma garanti mot falsarier i bokföringen som de bundna
böckerna; å andra sidan hava dessa system visat sig medföra synnerligen stora
praktiska fördelar, och alltför snäva bestämmelser i detta avseende kunna därför
lätt få till följd, att lagen blir betungande eller att den icke efterleves.
Den lösning, som föreslogs i utkastet, har, såsom av den föregående redogörelsen
för yttrandena framgår, mött motstånd från åtskilliga håll, och det lärer
vara riktigt, att, i den mån begagnandet av lösblads- eller kortsystem blir
allmännare, bestämmelsen om inhämtande av medgivande från kommerskollegium
till förande av dagbok enligt sådant system kan medföra för mycken
omgång för den bokföringsskyldige och för stor arbetsbelastning för kommerskollegium.
Vid sådant förhållande har jag ansett nämnda bestämmelse icke
böra bibehållas. Den har därför icke upptagits i departementsförslaget, därvid
dock såsom villkor för användande av lösblads- eller kortsystem angivits,
att detta skall ske i anslutning till visst gängse system samt att i fråga om
dagbok sådant system må användas endast av företag, som är underkastat
kontroll av sakkunnig revisor. I det första villkoret ligger, att endast system,
som möjliggör kontroll, får användas. Med uttrycket ''sakkunnig revisor’
avses revisor, som på grund av utbildning och erfarenhet är kompetent att
verkställa granskning av bokföring. Förutom av medlemmarna av de större
revisorssammanslutningarna torde denna fordran uppfyllas av åtskilliga personer,
vilka väl icke yrkesmässigt syssla med revisioner men dock på grund
av insikt i affärsföretags skötsel och kännedom om bokföring kunna anses
skickade för dylika uppdrag.

Det i 3 mom. upptagna stadgandet har tydligen avseende så väl å redan vid
denna lags tillkomst gällande speciella bestämmelser rörande bokföring utöver
vad 1855 års förordning innehåller i de delar, som nu föreslås skola upphävas,
som å föreskrifter av dylikt innehåll, vilka framdeles kunna komma att fastställas.

8 §.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag samt föreskrifter
i 4 § i 1855 års förordning. Som följd av bestämmelsen i 7 § om dagbok såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H9.

Ö5

obligatorisk handlar emellertid förevarande paragraf om vad i dagbok skall
antecknas nnder det att motsvarande stadgande i de sakkunnigas förslag avsåg
kassabok.

Paragrafen stadgar, att affärshändelserna skola antecknas dagligen post för
post i den ordning de inträffat. Såsom de sakkunniga anfört kan man skilja
mellan två olika slag av anteckningar i en bokföring, nämligen sådana, som äro
avsedda att ingå såsom led i själva bokföringen i inskränkt bemärkelse, i det
dubbla bokhålleriet, d. v. s. debiteringar och krediteringar, å ena, samt andra
anteckningar, vilka ej ingå i bokföringssystemet för vidare bearbetning utan
fasthellre hava karaktären av minnesanteckningar, å andra sidan. Till det
förra slaget höra alla penningtransaktioner, debiteringar för utlämnade varor
etc. Till det senare slaget höra anteckningar angående de flesta affärsavtal
såsom köp och försäljning, borgens- och ansvarsförbindelser av olika slag m. in.
Enligt 4 § i 1855 års förordning skola båda slagen av anteckningar föras i
dagboken. Den moderna bokföringen tenderar emellertid, såsom de sakkunniga
anmärkt, till att i de verkliga dagböckerna, vanligare kallade kassabok
och memorial, endast införes vad man skulle kunna benämna verkliga bokföringsfakta
d. v. s. anteckningar angående åtminstone å den ena sidan fullgjorda
prestationer. Övriga affärshändelser antecknas i olika därför avsedda böcker,
därest bokföring därav överhuvud ifrågakommer. Gäller det t. ex. beställningar
vid en fabrik, torde dessa ofta nog införas i en särskild beställningsbok.
Till verklig bokföring föranleda dylika avtal först, då från endera sidan prestation
fullgjorts, d. v. s. då förskott av fabriken mottagits eller då leveransen
helt eller delvis fullgjorts.

I sitt yttrande över det inom departementet upprättade utkastet har styrelsen
för Sveriges advokatsamfund mot förslaget framfört vissa erinringar, som
väsentligen hänföra sig till den föreslagna bestämmelsens betydelse för advokatverksamheten.
Då emellertid i departementsförslaget nämnda verksamhet
undantagits från ovillkorlig bokföringsplikt, torde ett närmare ingående på
vad sålunda anförts icke vara erforderligt. Jag anser mig blott böra framhålla,
att med bestämmelserna i 8 § icke åsyftas att genomföra någon ändring
i nu rådande praxis. Med affärshändelser avses sålunda i förslaget allenast
verkliga bokföringsfakta. Detta lärer även framgå av uttrycket ''post för post’.
Ett försäljningsavtal torde oftast icke kunna föranleda anteckning av en bestämd
post utan endast en minnesanteckning. Redovisning av själva avtalet
sker sålunda genom orderbok eller orderlistor. Först då prestation å endera
sidan skett, kan anteckning om viss post i dagboken äga rum.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag samt 7 §
i 1855 års förordning. De jämkningar, som företagits vid överarbetningen av
de sakkunnigas förslag, äro av redaktionell natur.

I fråga om förslaget att den i 1855 års förordning föreskrivna årliga balansräkningen
skall ersättas med arlig ställning hänvisas till de sakkunnigas motivering
a sid. 61 i betänkandet. Att en i enlighet med förevarande förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 18''J.

upprättad ställning lämnar betydligt noggrannare upplysningar om ett affärsföretags
större eller mindre soliditet än en måhända högeligen summarisk balansräkning
synes vara otvivelaktigt.

Kommerskollegium har ifrågasatt, att den tid, inom vilken ställningen skall
upprättas, borde begränsas i överensstämmelse med den deklarationstid, som
är eller kan bliva medgiven i skattelagstiftningen. Då jämlikt 14 § i
förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering uppgiftspliktig, som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker, kan
efter ansökan erhålla anstånd med avgivande av deklaration till och med den
14 april, synes erforderlig överensstämmelse med skatteförfattningarna för
närvarande förefinnas. Att i denna lag hänvisa till en i skatteförfattningarna
angiven tid synes mindre lämpligt, särskilt därför att räkenskapsår ej behöver
sammanfalla med kalenderår.

10 §.

Paragrafen motsvarar 5 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag. Berörda
moment ansluter sig i fråga om innehållet i stort sett nära till föreskrifterna
i 56 § 1—5 mom. i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag. Från 4 mom.
i sistnämnda paragraf hava de sakkunniga upptagit föreskriften om rätt för
aktiebolag att i stället för avskrivning göra avsättning till särskild förnyelsefond.

Vid överarbetningen av de sakkunnigas förslag har det synts lämpligt att
i möjligaste mån formulera nu ifrågavarande paragraf i överensstämmelse med
förenämnda stadganden i lagen om aktiebolag, särskilt som det icke torde varit
de sakkunnigas avsikt att i sakligt hänseende föreslå någon ändring av omförmälda
bestämmelser i aktiebolagslagen.

Sista punkten i stycket c) i 3 mom. av 5 § i de sakkunnigas förslag har, i
överensstämmelse med hemställan från såväl åtskilliga handelskammare som
kommerskollegium, ansetts böra utgå.

Redan i yttrandena över de sakkunnigas förslag framställdes från åtskilliga
håll anmärkning mot det i lagen om aktiebolag använda uttrycket ''förnyelsefond’,
vilket enligt nämnda förslag skulle komma att upptagas i lagstiftningen
om handelsböcker. I utlåtandet över det inom departementet utarbetade utkastet
har kommerskollegium vidhållit av kollegiet tidigare gjord anmärkning mot
detta uttryck samt hemställt, att uttrycket ''avskrivningskonto’ i stället måtte
komma till användning. Åven handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län har uttalat, att med hänsyn till att ordet förnyelsefond användes som namn
på verkliga kapitalfonder detta ord bör utbytas mot annat.

Uttrycket förnyelsefond är otvivelaktigt i någon mån missvisande. En
fond behöver visserligen icke, såsom ordet numera användes, utgöras av vissa
från övrig egendom avskilda tillgångar, men i begreppet fond torde dock
få anses ligga, att mot fonden svarande tillgångar finnas, även om dessa tillgångar
icke för sig redovisas. Förnyelsefond är emellertid icke en fond i denna
bemärkelse utan allenast en korrigeringspost, avsedd att utgöra motvikt

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

iil

till aktivposter, som på grund av uraktlåten avskrivning upptagits till allt för
högt värde. När i ett bolags balansräkning förnyelsefond redovisas å passivsidan,
kan emellertid detta lätt föranleda till den missuppfattningen, att denna
fond liksom t. ex. reservfonden motsvaras av tillgångar, och sålunda kan bolagets
ställning komma att anses bättre än den verkligen är. Det lärer även hava
förekommit, att förnyelsefonden i strid mot lagens stadgande använts till
täckande av förluster. En bidragande orsak till att så verkligen kunnat ske
lärer hava legat i namnet ''förnyelsefond’. Vid sådant förhållande synes det
lämpligt, att ordet förnyelsefond ändras till förnyelsekonto.

Under 5) i förevarande paragraf stadgas, att tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk i rörelsen, ej må i vidare mån än som betingas av å densamma nedlagda
förbättringar upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna
i närmast föregående ställning. I utkastet, däri 11 § motsvarade förevarande
paragraf, hade föreslagits ett undantag från denna bestämmelse. Värdet av
fast egendom eller byggnad skulle, där egendomen upptagits till lägre värde
än taxeringsvärdet, få böjas intill sistnämnda värde.

Beträffande denna bestämmelse har Smålands och Blekinge handelskammare
anfört:

Emot den nyhet, som innehålles i 11 § sista stycket, nämligen medgivande
av höjning av bokfört fastighetsvärde intill fastigheten asatt taxeringsvärde,
bör enligt handelskammarens förmenande en protest höjas. Handelskammaren
fruktar, att det är kortsynta fiskaliska intressen, som dikterat detta medgivande,
vilket onekligen skulle komma att fresta näringsidkare att på detta sätt
framskapa i viss mån imaginära vinster. Man må icke glömma, att asatta
taxeringsvärden dock gärna bliva godtyckliga. Om taxeringsvärdet skall tagas
såsom rättesnöre för bokföringsvärdet, borde man väl i första hand sörja för
att det sistnämnda ej kommer att överstiga det förstnämnda.. En sådan situation
är nämligen med den vaga formuleringen av 11 § 4 mom. icke alls otänkbar.
Handelskammaren föreslår med anledning av det anförda, att åsatt taxeringsvärde
skall vara norm för fastighets bokföringsvärde, endast i det fall att det
bokförda värdet överstiger ett taxeringsvärde, som åsättes fastigheten, d. v. s.
om vid en enligt föreliggande förslag till omorganisation av taxeringsväsendet
varje femte år återkommande fastighetsvärdering en fastighet uppskattas till
exempelvis 100,000 kronor, medan den står bokförd i företagets böcker till

110.000 kronor, så skall nedskrivning äga rum med 10,000 kronor. Om däremot,
under i övrigt samma förutsättningar, det bokförda värdet skulle vara

90.000 kronor, så bör, enligt handelskammarens förmenande, varken rätt eller
skyldighet föreligga att uppvärdera fastigheten. Det torde väl för övrigt innebära
en inkonsekvens, att utdelning av den på det föreslagna sättet uppkomna
vinsten är omöjliggjord endast för aktiebolag genom den föreslagna bestämmelsen,
att motsvarande belopp skall avsättas till reservfonden, medan alla andra
rättssubjekt såsom banker, försäkringsbolag, ekonomiska föreningar, handelsbolag,
kommanditbolag etc. tillåtas att ostört konsumera dylika imaginära
överskott. Det enda fall. då ett aktiebolag kan hava ett verkligt och lojalt intresse
av att på i lagförslaget föreslaget sätt höja en fastighets bokförda värde
torde vara, då bolaget utan denna möjlighet enligt bestämmelsen i aktiebolagslagens
97 § 1 mom. skulle vara pliktigt att träda i likvidation. Handelskammaren
tillstyrker därför förslaget i ifrågavarande punkt, därest till orden »sistnämnda
värde» fogas satsen »för så vitt, vad aktiebolag, banker och försäkringsbolag
angår, likvidationsplikt utan sådan höjning enligt gällande lagbestämmelser
skulle inträda».

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Handelskammaren i Göteborg anför beträffande förevarande §:

Den i denna paragrafs sista avdelning meddelade bestämmelsen, enligt vilken
värdet av fast egendom må för aktiebolag kunna höjas till det åsatta taxeringsvärdet,
under villkor att ett förhöjningen motsvarande belopp avsättes till reservfonden,
synes Handelskammaren kunna medföra betänkliga konsekvenser.
I det fallet att genom den vidtagna överföringen reservfonden uppnått lagstadgat
maximum, kan i ett kommande år bolaget disponera en vinst motsvarande
det belopp, som eljest skulle tillförts reservfonden. Handelskammaren ställer
sig tveksam, huruvida detta kan anses vara lämpligt, då härigenom möjlighet
till utdelning av en icke realiserbar bokföringsvinst föreligger.

Kommerskollegium yttrar i denna del:

Frånsett §:ns sista punkt, som handlar om uppskrivning av värdet å fast
egendom m. m. till taxeringsvärdet, överensstämmer §:n i sak med innehållet
i aktiebolagslagens nuvarande 56 §. På de av de sakkunniga vid avgivandet
år 1916 av sitt förslag i ämnet å sid. 69—70 i det tryckta betänkandet angivna
skäl torde det kunna starkt ifrågasättas, om det verkligen är lämpligt att möjlighet
till dylik uppskrivning till taxeringsvärdet medgives. I varje fall torde
anledning finnas till föreskrift om att sådan uppskrivning ej må ske utan särskild
anmärkning i böckerna om att grunden till uppskrivningen är taxeringsvärdets
motsvarande höjning.

Det yttrande av de sakkunniga, vartill kommerskollegium hänvisar, var av
följande lydelse:

Det har framkastats, huruvida ej värdesättningen av fastighet skulle kunna
sättas i relation till taxeringsvärdet därå. Detta har emellertid visat sig omöj--ligt i praktiken. I en stad som Stockholm skulle detta kunna leda till den konsekvensen,
att en köpman, som kände sin ställning undergrävd, skaffade sig en
fastighet, som han övertog mot inteckningar, vilket särskilt i nuvarande tider
är lätt nog. Då många fastigheter säljas långt under taxeringsvärdet, skulle
en dylik köpman bereda sig tillfälle att genom fastighetens uppförande i ställningen
till taxeringsvärdet »förbättra» sin ställning avsevärt och därigenom tillskapa
sig en legal grund att fortsätta rörelsen samt utan risk av ansvar borga
penningar och varor. Det är bekant att hittills under 1855 års bokföringslag,
som icke känner några bestämmelser om värdet av i balansräkningen ingående
förmögenhet, ej sällan praktiserats, att köpmän inköpt värdelösa aktier för att
sedan i sin balansräkning upptaga dem till högre värde än inköpskostnaden i
sytte att därmed undgå ansvar för rörelsens fortsättande efter inträtt obestånd.
Mot dylikt ofog måste givetvis sättas en damm.

Ifrågavarande bestämmelse upptogs i utkastet med hänsyn därtill, att i vissa
fall stadgandet, att värdet a stadigvarande tillgångar ej får höjas, kan verka
synnerligen hårt. Har i ett aktiebolag av någon anledning, t. ex. för att konsolidera
företaget, värdet å tillgångar, avsedda för stadigvarande bruk, nedsknvits,
finnes sedermera ingen möjlighet att åter höja värdet, även om det
skulle vara uppenbart, att det verkliga värdet väsentligen överstiger det bokförda.
Balansräkningen kan sålunda komma att utvisa, att en del av aktiekapitalet
gatt förlorat, ehuru, med en uppskattning av ifrågavarande tillgångar
till deras verkliga värde, behållning skulle förefinnas utöver aktiekapitalet.
Vinstutdelning kan härigenom bliva omöjliggjord måhända lång tid framåt.

Kungl. Maj:Is proposition nr ISO.

Vidare kan bolagets hela ställning lida därigenom att balansräkningen utvisar
ett dåligt resultat. Emellertid kan taxeringsvärdet icke under alla förhållanden
vara en fullt säker mätare å en fastighets verkliga värde. Stadgandet i fråga
skulle därför kunna utnyttjas i illojalt syfte, och då, såsom av den föregående
redogörelsen framgår, stadgandet mötts av betänkligheter å åtskilliga håll, har
jag ansett detsamma böra utgå. Med anledning av vad Smålands och Blekinge
handelskammare anfört vill jag påpeka, att stadgandet icke torde komma att
hava inflytande på frågor om aktiebolags likvidation. Vid avgörandet av
fråga om likvidation skola nämligen jämlikt 98 § aktiebolagslagen tillgångarna
upptagas till sitt verkliga värde. Är alltså detta värde högre än det bokförda
värdet, får förstnämnda värde läggas till grund för beräkningen av förlusten.

11 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 4 mom. i de sakkunnigas förslag. Den i nämnda
moment intagna föreskriften om handelsböckers numrering har doek ansetts
lämpligen böra införas i 13 §. I anledning av anmärkning från handelskammaren
i Gävle har i sagda paragraf medgivits särskild numrering av böcker,
förda å skilda kontor. Härav har föranletts viss ändring jämväl av förevarande
paragraf. I övrigt har paragrafen undergått redaktionell jämkning.

12 §.

Denna paragrafs första stycke motsvarar 5 § 5 mom. i de sakkunnigas förslag
samt 8 § i 1855 års förordning. Med föreskrifterna i andra och tredje
punkterna av första stycket böra jämföras stadgandena i 4 och 6 §§ i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. Kommerskollegium
har uttalat, att bestämmelsen angående skyldighet för gift man att
underskriva ställning, då rörelse drives av hans hustru, borde jämkas, enär
nya giftermålsbalken kan vara delvis tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden.
Härtill må anmärkas, att det i lagtexten använda uttrycket
överensstämmer med stadgandet i 7 § i lagen den 11 juni 1920 om införande av
nya giftermålsbalken, samt att uttrycket måste sålunda tolkas, att gift man
är befriad från skyldighet att underskriva ställningen allenast då nya giftermålsbalken
är i sin helhet tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Andra stycket har tillkommit vid den inom justitiedepartementet verkställda
överarbetningen av de sakkunnigas förslag. I saknad av denna bestämmelse
skulle det möjligen kunna anses, att reglerna för underskrivande av ställningskulle
tillämpas i fråga om underskrivandet av den i 7 § andra stycket omförmälda
förteckning över tillgångar och skulder, samt att således en dylik
förteckning för exempelvis ett solidariskt bankbolag måste underskrivas av
samtliga huvudlottägare.

Sista stycket har likaledes tillkommit vid omförmälda överarbetning. Av
kommerskollegium har anmärkts, att, vad angår partrederier, bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

saknas rörande vem som bär ansvaret för bokföringsskydighetens fullgörande,
samt att det borde särskilt angivas att sådan ansvarighet skall åligga huvudredaren.
Med hänsyn till den ställning, som jämlikt sjölagen tillkommer huvudredare,
lärer sådan ansvarighet för denne ligga i sakens natur och torde
stadgandet i 15 § sjölagen härutinnan icke sakna betydelse. Det synes emellertid
lämpligt att i den allmänna handelsbokslagstiftningen meddelas uttrycklig
bestämmelse om skyldighet för huvudredare att underskriva rederiets
ställning, genom vilket stadgande hans ansvarighet för densamma kommer
att särskilt framhävas. Skulle undantagsvis huvudredare ej finnas vald, lärer
underskrift böra fordras av samtliga redare.

I detta sammanhang torde jag få beröra en fråga, vilken ansetts icke böra
föranleda någon bestämmelse i denna lag. I det inom departementet utarbetade
utkastet hade upptagits en paragraf av följande lydelse:

Bokföringsskyldig skall för varje år, inom den i 10 § andra stycket för upprättande
av årlig ställning stadgade tid, uppgöra inkomstberäkning, däri upptagas
inkomster och utgifter i rörelsen under året. Bland inkomsterna skall
den bokföringsskyldige jämväl upptaga värdet av de varor, som han från sin
rörelse må hava tillgodogjort sig för sitt hushåll eller eljest för sin egen eller
sin familjs räkning. Bland utgifterna skola i skilda poster upptagas utbetalningar
av räntor, minskning i värde å driftinventarier, avskrivningar å osäkra
eller värdelösa fordringar ävensom å fast egendom eller å andra för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda tillgångar, driftkostnader samt skatter till
stat och kommun. Ej må bland utgifterna upptagas de penningbelopp, som den
bokföringsskyldige för eget behov ur rörelsen uttagit.

I stället för inkomstberäkning, varom nu är sagt, må kunna uppgöras vinstoch
förlustkonto, och skall å upprättandet av sådant konto i tillämpliga delar
gälla vad ovan om inkomstberäkning är stadgat.

Inkomstberäkningen eller vinst- och förlustkontot skall införas i ställningsboken
och underskrivas av den bokföringsskyldige på sätt om ställning är
stadgat.

Denna paragraf, till vilken någon motsvarighet icke förefinnes i de sakkunnigas
förslag, står i nära överensstämmelse med ett stadgande under 5 §
punkt 5 i ett av de sakkunniga tidigare utarbetat preliminärt förslag, vilket
stadgande emellertid sedermera ansågs böra utgå. Införandet av föreskrift om
upprättande av inkomstberäkning har emellertid i yttranden över de sakkunnigas
förslag ifrågasatts av två handelskammare, Stockholms och Skånes, och
kommerskollegium har likaledes gjort hemställan i sådant syfte. Kollegium
erinrar, att möjligheten för vederbörande företagare att med ledning av en inkomstberäkning
själv bedöma sitt företags räntabilitet m. m. torde vara av den
allmänna betydelse, att den bör befordras genom ett direkt stadgande. Vidare
framhålles, att dylik inkomstberäkning uppgivits vara oundgängligen nödvändig
för fullgörande av vederbörandes deklarationsplikt.

För min del bär jag emellertid funnit övervägande skäl för att icke i lagen
upptages något stadgande av den här ifrågasatta innebörden. En dylik bestämmelse
kan näppeligen bringas till full överensstämmelse med skattelagstiftningen
och kan därför komma att verka vilseledande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

13 §.

Denna paragrafs tvä första stycken motsvara 6 § och föreskrift i 5 § 4 mom.
i de sakkunnigas förslag samt 9 § i 1855 års förordning. Angående företagen
jämkning av bestämmelsen rörande numrering av handelsböckerna hänvisas till
vad vid 11 § anförts. Stadgandet om tillägg till eller ändring av införing har
modifierats.

Sista stycket saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Någon närmare
motivering av detsamma torde icke vara av nöden.

Att stadgandet i sista punkten av 6 § första stycket i de sakkunnigas förslag
införts i 8 § i departementsförslaget har redan omnämnts.

14 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag. Av en reservant inom
Stockholms handelskammare har framhållits, att vid bildandet av ett företag
första tiden vanligen omfattar endast organisationsgöromål, vilka medföra allenast
kostnader. Det syntes då enligt reservantens åsikt tämligen meningslöst,
att en sådan kortare period, som infölle på hösten, icke finge medräknas i
räkenskapsår, om detta vore kalenderår. Räkenskapsperiod borde sålunda
omfatta lika tidrymd, icke överstigande tolv månader, såvitt icke nybildning
eller ombildning gåve fog för annan tidslängd, högst femton månader. Liknande
synpunkter hava framförts av Sveriges industriförbund. Kommerskollegium
har biträtt de sålunda gjorda framställningarna.

Då vad sålunda i denna fråga anförts synts mig förtjänt av beaktande, har
förevarande paragraf erhållit en häremot svarande avfattning.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag samt 6 § i 1855 års
förordning. På sätt de sakkunniga i sin motivering anfört, kunna olika grunder
för affärskorrespondensens ordnande tänkas, och det bör stå den bokföringsskyldige
fritt att välja den för honom ändamålsenligaste. Den för närvarande
gällande regeln om ordnande av ankommande brev efter datum torde
i onödan inskränka handlingsfriheten härutinnan.

Närmare redogörelse för vissa i de sakkunnigas förslag företagna jämkningar,
vilka äro av allenast formell natur, torde ej erfordras.

16 §.

Paragrafen återgiver med vissa formella jämkningar innehållet av 10 § i de
sakkunnigas förslag samt motsvarar 10 § i 1855 års förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

17 §.

Beträffande 17 § i förslaget har Smålands och Blekinge handelskammare
anmärkt, att i fråga om sättet för bestämmande i speciellt fall, huruvida bokföringsskyldighet
fullgjorts eller icke, förslaget kvarstode på sainma grundval
som 1855 års förordning. Handelskammaren fortsätter:

Det kan efter handelskammarens mening skarpt ifrågasättas, huruvida detta,
med hänsyn till tidsutvecklingen, kan vara tillfyllest. Tio år hava snart förflutit
sedan 1916 års utkast dryftades, och därefter har mycket förändrats,
som berättigar till en annan syn på saken. En lag om redovisning för ekonomisk
verksamhet tjänar rättssäkerheten emellan företagaren och alla dem,
till vilka han kommer i rättsförhållande. Bland dessa befinnas icke blott enskilda
personer utan även stat och kommun. Politiskt-ekonomiska intressen
av betydande vikt kräva med hänsyn icke blott till stat och kommun utan även
till skattebetalarna i gemen, att samtliga de företagare, vilkas verksamhet icke
är alltför ringa och för vilka ett åläggande av bokföringsskyldighet icke skulle
vara alltför betungande, bliva skyldiga att föra handelsböcker. Härav följer,
att det icke kan vara tillräckligt, att endast efter inträffad konkurs undersöka,
huruvida en bokföringsskyldig företagare fullgjort sin plikt mot andra
enskilda samt mot stat och kommun såsom skattekrävare. Det måste vara
rättvist att möjlighet finnes att göra lagen effektiv även utom konkurs, då
det allmännas eller tredje mans intressen äventyras. Ett bristande fullgörande
av bokföringsplikt bör icke alltid leda till straff, allra minst till frihetsstraff.
Handelskammaren har redan i yttrande år 1917 påpekat, att lämplig statsmyndighet
borde äga befogenhet att, efter anmälan av till exempel skattemyndighet,
oberoende av konkurs få utrönt, huruvida företagare enligt gällande
lag är bokföringsskyldig samt huruvida bokföringsskyldigheten verkligen
fullgöres. Lämplig myndighet borde ock hava befogenhet att förelägga
en redovisningsskyldig företagare vid vite att föra handelsböcker enligt lagens
bestämmelser. Yad handelskammaren här påpekar är något helt annat än
den i § 6 av förslaget för Kungl. Haj:t avsedda befogenheten att under bokföringsskyldighet
inrangera vissa verksamhetsgrenar. Om det nu ifrågavarande
spörsmålet bleve ordnat på sätt här ovan är skisserat, skulle säkerligen
en större rättvisa, särskilt i beskattningshänseende, kunna uppnås till
gagn för stat och kommun samt för att möjliggöra rättvist hänsynstagande till
andra skattebetalares bördor.

Såsom handelskammaren erinrat, gäller för närvarande ingen annan påföljd
för underlåtenhet att efterkomma lagens stadganden beträffande bokföring
än att sådan underlåtenhet vid konkurs medför straff för konkursförbrytelse.
Effektiviteten av denna straffpåföljd kan ifrågasättas, då väl den bokföringsskyldige
ofta räknar med konkurs som en ytterst avlägsen eventualitet. Ä
andra sidan synes det med hänsyn till handelsbokföringens privata karaktär
vara tveksamt, huruvida oberoende av konkurs straff eller annan påföljd bör
stadgas för försummad bokföring. Att, på sätt handelskammaren föreslår,
låta särskild myndighet utröna, huruvida bokföringsskyldigheten verkligen
fullgöres, samt förelägga bokföringspliktig vid vite att fullgöra samma skyldighet,
lärer knappast vara lämpligt. Vill man oberoende av konkurs införa
särskild påföljd för försummad bokföring, synes enda utvägen vara att utsätta
straff för rmderlåten bokföringsskyldighet eller låta domstol vid vite

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

förelägga bokföringspliktig att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende.
Men i därav följande rättegång torde det icke kunna undvikas, att handelsböckerna
bleve åtminstone i viss mån offentliga. Stadgandet skulle därför
lätt kunna utnyttjas i illojalt syfte. Sin förnämsta betydelse skulle stadgandet,
såsom handelskammaren framhåller, få ur beskattningssynpunkt. Det
måste emellertid fasthållas, att bestämmelserna angående skyldighet att föra
handelsböcker i första hand avse att skydda dem, med vilka eu näringsidkare
träder i affärsförbindelse. Beskattningssynpunkten kan vid ifrågavarande
lagstiftning- endast sekundärt vinna beaktande. Då ej heller 1 något annat
av de avgivna yttrandena bestämmelser i omförmält hänseende ifrågsatts, har
handelskammarens hemställan i denna del ej synts mig böra föranleda någon
åtgärd.

Den hänvisning, som i 11 § i 1855 års förordning förekommer till konkurslagen,
torde numera böra avse 23 kap. strafflagen.

I lider 8 § hade de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att bokföringsskyldig
skulle vid början av rörelse och vid tid för upprättande av
årlig ställning förete sin ställningsbok vid postanstalt eller inför notarius
publicus.

Departementsförslaget innehåller icke någon motsvarighet till nämnda stadgande.
Detsamma har avstyrkts av flertalet handelskammare under framhållande,
att någon effektiv kontroll över ställnings upprättande genom det föreslagna
förfaringssättet icke komme att vinnas, varemot stadgandet väl kunde vålla de
bokföringsskyldiga besvär och obehag samt föranleda trakasserier. Kommerskollegium
har funnit, att med det föreslagna kontrollsättet vissa olägenheter
äro förenade, och har ansett kontrollens effektivitet hava till en viss grad
överskattats. Emellertid har kollegium icke ansett omförmälda olägenheter
vara av den betydelse, att kollegium på grund därav velat motsätta sig det
föreslagna stadgandets antagande, då detsamma dock i verkligheten torde
möjliggöra en icke oväsentlig kontroll. Kollegium har därför tillstyrkt godkännande
av de sakkunnigas förslag.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att ehuruväl det i de sakkunnigas förslag
ifrågasatta förfarandet, att ställningsbok skulle å postanstalt företes och
avstämplas, torde kunna försiggå utan nämnvärd olägenhet för det egentliga
postarbetet, en del omständigheter likväl talade mot utfärdandet av en föreskrift
sådan som den föreslagna. Inom posttjänsten meddelades i vissa fall
intjrg på det sätt, att vederbörande handling försåges med avtryck av postanstaltens
datumstämpel. Vid sådant förhållande syntes det icke lämpligt att
posttjänsteman skulle, såsom nu föreslagits, med dylikt stämpelavtryck förse
vilken som helst underskriven handling, som, under uppgift att handlingen utgjordes
av ställningsbok, företeddes å postanstalt, men om vilken handlings
natur posttjänstemannen icke skulle taga kännedom. En bestämmelse sådan
som den föreslagna kunde möjligen missbrukas på det sätt att t. ex. en underskriven
handling av innehåll att en prestation blivit fullgjord företeddes och

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

avstämplades vid postanstalt för att bibringa någon den föreställningen att
prestationens fullgörande intygats av postanstalten. Härtill komme, att en icke
ringa del av postanstalterna förestodes av personer, som enligt det ifrågasatta
lagförslaget skulle bliva skyldiga att föra ställningsböcker, och dessa poststationsföreståndare
kunde val näppeligen medgivas rätt att stämpla sina egna
böcker. Vidare torde icke en affärsman inom en sådan poststations område,
som förestodes av eu konkurrent, vara hågad att för konkurrenten uppvisa sin
ställningsbok för avstämpling. På grund av vad sålunda anförts och då ifrågavarande
bestyr måste anses för postverkets uppgift alldeles främmande, hemställde
styrelsen, att sådan föreskrift om ställningsboks avstämpling genom
postverkets försorg, som genom 8 § i de sakkunnigas förslag ifrågasatts, icke
måtte utfärdas.

Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskilliga av de
över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena, att den kontroll över ställningens
ordentliga upprättande och underskrivande, vilken genom det föreslagna
stadgandet skulle vinnas, troligen bleve tämligen ineffektiv. En verklig
kontroll i detta avseende torde kunna ernås allenast därigenom att den
kontrollerande erhåller såväl rättighet som skyldighet att taga närmare
del av vederbörande handlings innehåll. Införandet av en dylik kontroll
synes mig emellertid icke i nu förevarande sammanhang böra sättas i fråga,
och ej heller lärer utövande av sådan kontroll kunna uppdragas åt postverkets
tjänstemän. Jag har därför icke ansett mig böra tillstyrka ett dylikt stadgandes
införande i lagen.

Övergång sstadgandet.

Tiden för den nya lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till den
1 januari 1928. För att underlätta övergången till de nya bokföringsreglerna
för sådana näringsidkare, för vilka räkenskapsåret icke sammanfaller med kalenderåret,
har föreslagits medgivande att intill utgången av det vid lagens
ikraftträdande löpande räkenskapsåret fullgöra bokföringsskyldigheten i enlighet
med äldre lag. Detta medgivande har ansetts kunna begränsas till dem, vilka
äro bokföringsskyldiga enligt äldre lag. För de nya grupper av bokföringsskyldiga,
vilka skulle tillkomma genom den föreslagna lagen, torde det icke
erbjuda alltför stor svårighet att till den 1 januari 1928 ordna bokföringen
efter de nya reglerna, även om räkenskapsåret icke skulle sammanfalla med
kalenderåret.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § i 1855 års förordning.

I 19 § i 1855 års förordning har, i stället för nuvarande bestämmelse angående
böcker, vilka komplettera de obligatoriska handelsböckerna, införts erforderligt
stadgande därom, att de kvarstående bestämmelserna i förordningen
skola äga tillämpning även i fråga om lösblads- eller kortsystem, som i enlighet
med den nya lagen om handelsbokföringen begagnas till ersättning för
handelsbok.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Övriga lagförslag.

Av förslaget till ny lag om handelsbokföringen betingas vissa ändringar i
ett antal andra författningar. Förslag till sådana ändringar hava jämväl,
såsom förut omnämnts, framlagts av de sakkunniga. Förslagen avse ändringar
i 56 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 25 § i den tidigare gällande
lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse samt 43 och 159 §§ i
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 § i lagen om aktiebolag
har handelskammaren i Gävle anfört:

Enligt förslaget skall aktiebolag årligen upprätta dels i bokföringslagen Ändringar i
föreskriven ställning dels i aktiebolagslagen föreskriven balansräkning. För lagen om
ställningen gäller bokföringslagens allmänna regler samt därutöver, dels att atfie6oiaffavskrivning
å tillgång avsedd till stadigvarande bruk får ske medelst uppläggande
av förnyelsefond, dels att uppskrivning av fastighet skall kompenseras
genom avsättning till reservfond. Då de värderingsregler, som nu återfinnas
i 56 § aktiebolagslagen, i förslaget överflyttats till bokföringslagen,
sker i förstnämnda lagrum hänvisning till den senare för balansräkningens upprättande.
Därjämte föreskrives för balansräkningen, att fonder skola föras
på skuldsidan, att kostnader för bolagets bildande, organisations- och förvaltningskostnader
eller förvärvad egen aktie ej må uppföras som tillgång, att bolagets
innehav av främmande aktier skall specificeras samt att i balansräkningen
borgens- och övriga ansvarsförbindelser skola angivas, där de ej äro hänförliga
till i räkningen upptagen gäld.

Då, förbudet att som tillgång upptaga kostnader för bolags bildande, organisations-
och förvaltningskostnader samt förvärvad egen aktie ej återfinnes
i bokföringslagen, kan enligt förslaget sådana poster upptagas på tillgångssidan
i ställningen. I den sistnämnda behöva å andra sidan aktiekapital, reservoch
andra fonder ej specificeras. Likaledes behöver ej i ställningen specifikation
lämnas för innehav av främmande aktier.

Det ma ifrågasättas, om skäl förefinnas för dessa olika regler för ställningen
ä ena sidan och för balansräkningen å den andra. De i förslaget till ny lydelse
för aktiebolagslagens 56 § uppställda reglerna böra rimligtvis även gälla bolags
ställning. Det riktiga torde väl vara, att ställningen skall uppfylla såväl bokföringslagens
som aktiebolagslagens fordringar, medan för den summariska
balansräkningen endast gälla aktiebolagslagens regler. Med denna utgångspunkt
vill handelskammaren föreslå, att i bokföringslagen införes ett stadgande
om att för uppgörande av bolags ställning skola utöver vad i bokföringslagen
därom stadgats gälla även vad i aktiebolagslagen föreskrives om uppgörande
av balansräkning. För vinnande av bättre överskådlighet över dessa lagars
förhallande till varandra, bör i samband därmed ur bokföringslagen till aktiebolagslagen
56 § överflyttas de enligt förslaget i förutnämnda lags 11 § givna
speciella reglerna för värdering av aktiebolags tillgångar.

Kommerskollegium bär anfört:

De i 06 § av aktiebolagslagen — enligt dess, i samband med upprättandet
av det nu föreliggande lagförslaget om handelsböcker och handelsräkningar
föreslagna nya lydelse angivna stadgandena för balansräknings uppgörande
i mom. 2—5 kunna i allmänhet antingen anses innefattade i nämnda lagfor^S8
regler för ställnings upprättande eller äro de av den beskaffenhet att
deras frånvaro bland reglerna för ställnings upprättande ej behöver medföra
olika resultat för ställning och balansräkning. Fråga är dock om ej ett undan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

tag härvidlag föreligger beträffande de i 56 § mom. 3 omtalade kostnaderna
för bolags bildande, organisations- och förvaltningskostnader samt värdet
av förvärvad egen aktie, vilka i balansräkningen icke må uppföras såsom
tillgång. Då balansräkningen i huvudsak lärer vara att betrakta såsom en
mera summarisk redogörelse för de i ställningen angivna förhållandena,
torde det därför ifrågasättas, om ej i 11 § i lagen om handelsböcker och handelsräkningar
[10 § i departementsförslaget] bör meddelas bestämmelse om, att
nämnda kostnader resp. aktier ej må i ställningen åsättas något värde. Fråga
kan vara om ej lämpligen även i de 56 §, mom. 2, intagna bestämmelserna
borde i lagen om handelsböckker m. m., uttryckligen föreskrivas för aktiebolags
upprättande.

Ställning och balansräkning böra tydligen såvitt möjligt överensstämma, bortsett
från den skillnad, som följer av balansräkningens mera summariska karaktär.
De särskilda bestämmelser angående balansräkning för aktiebolag, som
upptagits i förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 § aktiebolagslagen, böra
förty i första hand göras tillämpliga å ställningen. Därefter torde böra stadgas,
att enahanda regler jämväl skola gälla i avseende å upprättande av balansräkning.
I enlighet härmed har jämkning vidtagits i de sakkunnigas
förslag. Det kunde ifrågasättas att i samband härmed till denna paragraf
överflytta jämväl bestämmelsen om förnyelsekonto för aktiebolag. Då denna
bestämmelse innebär ett direkt undantag från reglerna i 10 § i den föreslagna
lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker, synes densamma
emellertid böra bibehållas i sistnämnda paragraf.

I 98 § aktiebolagslagen förekommer en hänvisning till 56 §. Då det stadgande,
hänvisningen avser, enligt föreliggande förslag skulle överflyttas till
lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker, har en häremot
svarande jämkning företagits i 98 §.

Ändringar i Frågan om ändring i lagen om bankrörelse och i lagen om sparbanker hör un^bankrörelse
r^er finansdepartementets behandling. Frågan om ändring i lagen om försäkom
spar- ringsrörelse ankommer på föredragning av chefen för handelsdepartementet.
oTrt /örsl/f- Förslag till erforderliga lagändringar torde komma att anmälas av cheferna
ringsrörelse, för dessa departement senare under denna dag.»

Departementschefen uppläser härefter förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser
angående handel sb öclc er, lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen
den 4 mai 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar samt lag om
ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag av
den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten.

IJr protokollet.

S. Cervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18U.

Bilaga till statsrådsprotokollet
den 26 mars 1920.

Förslag*

till

Lag

med vissa ändrade bestämmelser angående liandelsböcker.

Härigenom förordnas som följer

1 §•

1 mom. Envar, som idkar handelsnäring, är, där ej annat följer av vad
nedan i 3 mom. och 3—5 §§ stadgas, skyldig att föra handelsböcker på sätt
i denna lag sägs.

2 mom. Skyldighet, varom i 1 mom. sägs, åligger enkelt bolag, som blivit
infört i handelsregistret, registrerad ekonomisk förening samt aktiebolag,
ändå att den verksamhet, som idkas av bolaget eller föreningen, icke på
grund av stadgande i denna lag är förenad med bokföringsskyldighet.

3 mom. Bokföringsskyldighet enligt denna Jag föreligger ej för staten eller
för kommun.

2 §•

Med handelsnäring förstås enligt denna lag rörelse, som yrkesmässigt bedrives
inom någon av nedan angivna verksamhetsgrenar:

1) Handel med varor, värdepapper eller fastigheter.

2) Tillverkning eller bearbetning av varor i och för arbetsproduktens avyttring
eller i anledning av beställning för annans räkning, häri inbegripna
jämväl skeppsbyggeri och varvsrörelse.

3) Reparation sverksamhet.

4) Framställande eller överförande till avsalu av elektrisk energi.

5) Byggnadsverksamhet för egen eller annans räkning ävensom utförande
på beting av arbete å annans fastighet.

6) Verksamhet för tillgodogörande av skogsprodukter, gruvdrift och verksamhet
för utvinnande av torv, stenkol, kalk, sten och sådana mineralier,
vilka icke äro föremål för inmutning.

7) Tryckerirörelse ävensom verksamhet för utgivning till föryttrande av
skrifter, konstverk eller fotografiska eller därmed jämförliga bilder (förlagsrörelse;.

8) Apoteksrörelse.

Kungl. Mai :ts proposition nr 189.

9) Hotell- och pensionatrörelse, till vars utövande fordras tillstånd enligt
vad därom särskilt är stadgat, ävensom rörelse, med vilken avses att mot
betalning tillhandahålla gäster förplägnad (värdshusrörelse).

10) Teater-, varieté-, cirkus-, biograf- och därmed jämförlig rörelse.

11) Kanaldrift och rederirörelse.

12) Annan verksamhet än under 11) sägs, som har till ändamål att mot
avgift ombesörja befordran av personer, gods eller meddelanden, samt ridhusrörelse.

13) Verksamhet såsom fartygskommissionär eller speditör, bärgningsrörelse
och magasineringsrörelse.

14) Verksamhet såsom mäklare eller agent; annan agenturverksamhet än
befraktningsagentur eller handelsagentur dock endast för så vitt med densamma
är förenad uppbörd av penningar.

15) Bankrörelse och penninghandel.

16) Pantlånerörelse ävensom annan lånerörelse, som bedrives utan samband
med bankrörelse.

17) Försäkringsrörelse.

18) Inkasseringsverksamhet och verksamhet såsom patentombud.

19) Badhusrörelse och drift av tvättinrättning.

3 §•

Skyldighet att föra handelsböcker föreligger ej, där rörelse, varom i 2 §
2, 3, 4, b, 6, 7, 12 och 19 punkterna sägs, är att anse såsom driven i ringa omfattning.
Sådan skyldighet föreligger ej heller beträffande dels handel med
varor, vilken bedrives genom varornas kringförande eller från salustånd, och
dels värdshusrörelse, vilken icke är förenad med rättighet att utskänka rusdrycker,
där handeln eller värdshusrörelsen drives i ringa omfattning. Från
skyldighet att föra handelsböcker är ock den befriad, som endast med eget,
av honom själv fört fartyg idkar rederi- eller bärgningsrörelse.

4 §•

Rörelse skall anses såsom driven i ringa omfattning, därest i densamma
vanligen icke sysselsättas flera än två arbetare förutom näringsidkaren själv,
hans make och hemmavarande barn.

5 §•

Den, som driver rörelse såsom binäring till eget jordbruk, är, ändå att
rörelsen är att anse såsom handelsnäring, icke skyldig att för den rörelse
föra handelsböcker.

Såsom dylik binäring till jordbruk skall anses sådan i sammanhang med
jordbruk driven verksamhet, vilken med tillhjälp huvudsakligen av den för
jordbruket anställda arbetskraften har till ändamål att genom utnyttjande
av fastighetens alster eller naturtillgångar utvinna en biförtjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

ö §•

Bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sådant sätt, att genom bokföringen
lämnas en noggrann redovisning ej mindre för rörelsens gång än även för
affärsställningen å vissa bestämda tider.

Bokföringen skall sålunda på klart och överskådligt sätt lämna upplysning
om samtliga tillgångar, om borgenärer och gäldenärer jämte beloppet
av en vars fordran eller skuld, om affärsomkostnader, om räntor, om beloppet
av penningar samt mängd och värde av varor, som den bokföringsskyldige
för eget behov uttagit ur rörelsen, om växel- och betalningsförbindelser, om
pantavtal samt om borgens- och övriga ansvarsförbindelser för andra, som
den bokföringsskyldige ingått.

7 §•

1 mom. Till fullgörande av vad i 6 § stadgas skall bokföringsskyldig föra
dagbok och ställningsbok ävensom de övriga handelsböeker, vilka med hänsyn
till rörelsens omfattning och beskaffenhet må erfordras.

Bank. försäkringsbolag, aktiebolag för drivande av pantlånerörelse samt
rusdrycksförsäljningsbolag skola icke hava skyldighet att föra ställningsbok:
dock skall det åligga bank och bolag, varom nu är sagt, att vid den tidpunkt,
då rörelsen börjas, upprätta sådan förteckning över tillgångar och
skulder, varom nedan i 9 § första stycket sägs.

Angående de böcker, som skola föras av sparbank, är särskilt stadgat.

2 mom. Annan handelsbok än dagbok och ställningsbok må kunna ersättas
av lösa blad eller kort i anslutning till visst gängse system. Bokföringsskyldig,
vars räkenskaper äro underkastade kontroll av sakkunnig revisor,
må föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort på sätt nu är sagt.

3 mom. Är eljest i lag eller författning särskilt stadgande meddelat angående
bokföring, lände det till efterrättelse jämte föreskrifterna i denna lag.

8 §•

Dagbok må föras i en eller flera delar.

I dagboken skola affärshändelserna antecknas dagligen post för post,
den ordning de inträffat, dock att vid försäljning i minut mot kontant betalning
de för varje dag influtna penningbelopp må vid dagens slut införas
i en post.

9 §•

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 158 häft. (Nr 189 .) 4

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

förbindelser för andra, i vilka den bokföringsskyldige må häfta, skola, i den
mån de ej upptagas bland skulderna, särskilt antecknas. Även skall redogörelse
lämnas för säkerhet, som den bokföringsskyldige erhållit för fordran
eller lämnat för gäld. Samtliga i ställningen upptagna tillgångar och skulder
skola var för sig summeras och skillnaden emellan slutsummorna utsättas.

Ställning, utvisande samtliga tillgångar och skulder vid slutet av sistförflutna
räkenskapsår, skall ock, på sätt nu är sagt, inom tre och en halv
månader efter utgången av räkenskapsåret upprättas och i ställningsboken
införas.

10 §.

I fråga om de värden, till vilka i ställning antecknade tillgångar och
skulder skola upptagas, skall gälla följande:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må ej, där ej nedan annorlunda
stadgas, upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp
än som motsvara kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning.

2) Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda för stadigvarande bruk i
rörelsen, må upptagas till högre belopp än som motsvara kostnaderna för
deras anskaffning eller tillverkning, så framt särskilda omständigheter kunna
anses lämna fog härför och dessa i ställningen fullständigt angivas.

3) Osäkra fordringar skola var för sig till sitt värde prövas och må upptagas
endast till de belopp, med vilka de beräknas komma att inflyta. Värdelösa
fordringar skola avskrivas. Bokföringsskyldig må icke såsom tillgång
upptaga fordran hos sig själv. I handelsbolags ställning skall beloppet
av bolagsmans fordran hos eller skuld till bolaget tydligt angivas.

4) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, må upptagas till
belopp, motsvarande kostnaderna för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning,
ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty fall skall dock
därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder och
nyttjande eller annan jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Aktiebolag, varå lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag äger tillämpning,
må i stället för sådan avskrivning, som i nästföregående stycke sägs,
göra motsvarande avsättning till ett särskilt förnyelsekonto. Sådant konto
må ej minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning
å ifrågavarande tillgångar.

5) Tillgångar, som under 4) avses, må ej i vidare mån än som betingas
av å desamma nedlagda förbättringar upptagas till högre värde än det,
vartill de varit upptagna i närmast föregående ställning.

11 §•

I ställningsbok skall för varje räkenskapsår intagas förteckning över
samtliga under året i rörelsen förda handelsböcker. Böckerna skola i förteckningen
upptagas i nummerföljd eller, där jämlikt 13 § särskild numrering
skett av böcker å skilda kontor, i nummerföljd för varje kontor. Tilllika
skall i ställningsbok för varje år angivas i vad mån bokföring sker med

Kungl. Mai:ts proposition nr ISO.

användande av system av lösa blad eller kort ävensom uppgivas de särskilda
bandelsböcker, vilka därigenom ersättas.

12 §.

Ställning skall, där ej nedan annat sägs, av den bokföringsskyldige själv
underskrivas. År den bokföringsskyldige gift kvinna, som sammanlever
med mannen, och är ej nya giftermålsbalken tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden, skall jämväl mannen underskriva ställningen. Är
den bokföringsskyldige omyndig, skall ställningen underskrivas av förmyndaren.
Bolags eller förenings ställning skall underskrivas med dess firma,
dock att, där alla eller flera delägare äro i sådan egenskap för bolags
förbindelser personligen ansvariga, samtliga dessa därjämte skola under
ställningen teckna sina namn.

Förteckning över tillgångar och skulder, som enligt 7 § 1 mom. andra
stycket skall av bank, försäkringsbolag, aktiebolag för drivande av pantlånerörelse
samt rusdrycksförsäljningsbolag upprättas innan rörelsen börjas, skall
underskrivas med bankens eller bolagets firma.

Rederis ställning skall underskrivas av huvudredaren eller, om huvudredare
icke är vald, av samtliga redare.

13 §.

Handelsbok skall, innan den tages i bruk, inbindas och pagineras i löpande
sifferföljd sida för sida eller uppslag för uppslag. Å pärmen eller före texten
skall finnas uppgift om den bokföringsskyldiges firma, bokens benämning
samt det år, till vilket första anteckningen i boken hänför sig. Samtliga
i rörelse förekommande handelsböcker skola numreras i löpande följd,
dock att, där rörelsen drives vid flera kontor, särskild numrering må ske av
de å varje kontor använda böcker.

Föres handelsbok i flera delar, skall varje del numreras såsom självständig
bok.

Införing i handelsbok skall ske med bläck eller på annat varaktigt sätt.
Tomma mellanrum mellan införingar må ej lämnas å ställen, där enligt gängse
bokföringsregler införingar skola ske i löpande följd. Blad får ej utrivas, ej
heller får något av innehållet genom överstrykning, radering eller annorledes
göras oläsligt eller utplånas. Gföres ändring i eller tillägg till införing,
skall vid ändringen eller tillägget anteckning om dagen för dess införande
ske och bestyrkas av den, som gjort ändringen eller tillägget.

Vad ovan i denna paragraf stadgas om handelsbok och införing däri skall
i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande system av lösa blad eller kort,
som begagnas till ersättning för handelsbok.

14 §.

Period, för vilken bokföringsskyldigs räkenskaper regelmässigt avslutas
(räkenskapsår), må icke överstiga tolv månader, dock att, där bokföringsskyldig
börjar sin rörelse under någon av kalenderårets sista tre månader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

sådan period må, därest särskilda omständigheter därtill föranleda, första
gången utsträckas att omfatta högst femton månader.

15 §•

Brev, räkningar och övriga handlingar, vilka ankomma till bokföringsskyldig
och avse förhållande av beskaffenhet att föranleda anteckning i handelsbok,
skola, ordnade efter visst system, noggrant förvaras.

Brev, räkning eller annan handling, som i och för rörelsen avsändes av
bokföringsskyldig, skall dessförinnan kopieras och skola kopiorna förvaras på
sätt i första stycket sägs.

16 §.

Handelsbok, system av lösa blad eller kort, som begagnas till ersättning
för sådan bok, ävensom handling och kopia, varom i 15 § sägs, skola förvaras
av bokföringsskyldig under tio år, räknade från utgången av det räkenskapsår,
varunder sista inskrivningen eller anteckningen skedde eller
handlingen eller kopian tillkom.

17 §.

Den, som är skyldig föra handelsböcker men befinnes icke hava efterkommit
vad därom i denna lag är stadgat, är, där han kommer i konkurstillstånd,
underkastad påföljd enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock att, där räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderår, bestämmelserna i lagen icke skola
utgöra hinder för den, som jämlikt äldre lag är skyldig föra handelsböcker,
att intill utgången av det vid tiden för denna lags ikraftträdande löpande
räkenskapsåret fullgöra nämnda skyldighet i enlighet med bestämmelserna i
äldre lagen.

Genom denna lag upphävas 1—11 §§ i förordningen den 4 maj 1855 (nr 66)
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till nämnda förordning
skola, såvitt angår omförmälda 1—11 §§, i stället tillämpas bestämmelserna
i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 36 mars 1.036.

F ö r s I a »•
till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 1 maj 1855 (nr (56) angående
handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 19 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande ändrade lydelse

19 §.

Yad i 12—18 §§ här ovan om handelsbok sägs skall äga tillämpning jämväl
i avseende å system av lösa blad eller kort, som efter vad i lagen med vissa
ändrade bestämmelser angående handelsböcker är stadgat begagnas till ersättning
för handelsbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 (nr

88 s. 1) om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om
aktiebolag, 98 § i nedan angiven del, skola erhålla följande ändrade lydelse

56 §.

Jämte vad i lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböeker
är stadgat gälle i avseende å aktiebolags ställning:

1) De belopp, vartill aktiekapitalet, reservfonden, andra fonder samt förnyelsekonto
uppgå, skola var för sig i ställningen uppföras bland skulderna.

2) Kostnader för bolagets bildande, organisations- och förvaltningskostnader
eller förvärvad egen aktie må ej uppföras såsom tillgång.

3) Äger bolaget aktier i annat bolag, skola dessa i ställningen, särskilt
för varje sådant bolag, upptagas till antal och värden.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa ändrade bestämmelser
angående handelsböeker stadgade tid för upprättande av årlig ställning
jämväl upprätta en balansräkning, utvisande bolagets samtliga tillgångar
och skulder vid utgången av senaste räkenskapsår.

Förutom vad här ovan under 1)—3) angående ställning är stadgat skall i
avseende å denna balansräkning gälla,

att i densamma värdet å tillgångarna skola bestämmas enligt samma grunder,
som i sådant hänseende gälla för upprättande av ställning;

att, där bolaget äger aktier i annat bolag, till balansräkningen skall, om
så ske kan, fogas sistnämnda bolags senaste fastställda balansräkning; samt

att i balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser
ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

98 §.

Visar — — —- — bolagsstämma.

Det — — — — ställning.

Vid förlustens beräkning skola tillgångarna upptagas till sina verkliga
värden; dock att tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må,
även om verkliga värdet är lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar
kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning med avdrag av den
värdeminskning, för vilken enligt vad därom särskilt är stadgat avskrivning
bort äga rum.

Underlåter — — — — skuld.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM).

Utdrag av protokollet över finansdepartcmentsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re g enten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 mars 1926.

N arv arande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss
Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för finansdepartementet statsrådet Wigforss:

»Såsom protokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag utvisar,
har Kungl. Maj :t bestämt, att lagrådets yttrande skall för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över förslag till lag med vissa ändrade
bestämmelser angående handelsböcker. Av detta lagförslag påkallas vissa ändringar
i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse och lagen den 29 juni 1923
om sparbanker. Ändringarna äro likväl allenast av formell natur.

I 43 § i lagen om bankrörelse meddelas stadganden om balansräkning för
bankaktiebolag. Däri hänvisas till vad i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar är stadgat om balansräkning. Då förslaget till lag med
vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker icke innehåller några bestämmelser
om balansräkning, har i förevarande paragraf införts stadgande
om skyldighet för styrelse i bankaktiebolag att upprätta balansräkning. För
fullgörande av denna skyldighet har bestämts samma tid, som enligt den ifrågasatta
nya lagstiftningen om handelsböcker skall gälla för upprättande av årlig
ställning. Under en ny punkt 7 i paragrafen har vidare införts den bestämmelse
angående upptagande i balansräkningen av borgens- och övriga ansvarsförbindelser,
vilken för närvarande finnes upptagen i 7 § i förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar. Motsvarande ändringar hava
vidtagits i 159 §, vilken handlar om balansräkning i solidariska bankbolag.

Beträffande lagen om sparbanker föreslås en jämkning av första stycket i
31 §. Jämkningen har föranletts därav att enligt förslaget till lag med vissa
ändrade bestämmelser angående handelsböcker ställningsbok skall föras i stället
för inventariebok. I 33 § första stycket torde böra vidtagas ändringar av
enahanda innebörd som nyss angivits i fråga om lagen om bankrörelse. Någon
tid inom vilken balansräkning skall vara upprättad har dock ej föreskrivits i
förevarande lagrum. Av 32 § framgår emellertid, att balansräkningen måste
vara upprättad inom tre månader efter kalenderårets utgång. Den skall nämligen
upptagas i förvaltningsberättelsen, vilken skall föreligga underskriven

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

inom nämnda tid. I 33 § andra stycket har hänvisningen till förordningen om
handelsböcker och handelsräkningar borttagits.»

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni
1911 (nr 74 s. 1) om hankrörelse samt lag om ändrad lydelse av 31 och 33 §§
i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker av den lydelse, bilagor till
detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

■ u

liilagu till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

F ö r 8 I a £

till

Lag

om Tindrad lydelse av 43 och 159 4$ i lagen den 22 juni 1911 (nr 74

s. 1) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 43 och 159 §§ i lagen1 den 22 juni 1911 om
bankrörelse skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

43 §.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa bestämmelser angående
handelsböcker stadgade tid för upprättande av årlig ställning upprätta eu
balansräkning, utvisande bankaktiebolagets samtliga tillgångar och skulder
vid utgången av senaste räkenskapsår, och gälle i avseende å denna balansräkning: -

6) Kostnader — — — tillgång.

7) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser
ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

159 §.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa bestämmelser angående
handelsböcker stadgade tid för upprättande av årlig ställning upprätta en
balansräkning, utvisande det solidariska bankbolagets samtliga tillgångar och
skulder vid utgången av senaste räkenskapsår, och gälle i avseende å denna
balansräkning:

6) Kostnader — — — tillgång.

7) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka bolaget häftar, i den män samma förbindelser
ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Bilaga till statsrådsprotok

den 26 mars 1926.

Forsla g;
till

Lag

om ändrad lydelse av 31 och 33 §§ i lagen den 20 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 31 och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

31 §•

I stället för de i lagen med vissa bestämmelser angående handelsböcker
föreskrivna dag- och ställningsböcker skall sparbank föra följande böcker:

kassabok —--låneräkningarna.

Därjämte--— slut.

Styrelsen---böcker.

no o

oo §.

Det åligger styrelsen att årligen upprätta en balansräkning, utvisande sparbankens
samtliga tillgångar och skulder vid utgången av senaste kalenderår,
och gälle i avseende å denna balansräkning:

7) Organisations- eller förvaltningskostnader----tillgång.

8) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka sparbanken häftar, i den mån samma
förbindelser ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

Balansräkningen skall införas i den i 31 § omförmälda huvudboken.
Beträffande —--avskrivningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

''»‘J

Utdrag av protokollet över handelsdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

»På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj:t förut
denna dag beslutit inhämta lagrådets utlåtande över förslag till lag med vissa
ändrade bestämmelser angående handelsböcker. Vid behandlingen av detta ärende
anförde chefen för justitiedepartementet, att berörda förslag syntes böra
medföra vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse. Jag anhåller nu att få
anmäla sist avsedda fråga.

Ändringarna i lagen om försäkringsrörelse avse 48 och 149 §§. I dessa paragrafer
torde böra vidtagas den jämkning, som betingas därav att föreskrift om
upprättande av balansräkning icke upptagits i förslaget till lagstiftning rörande
bokföringsskyldighet i allmänhet. Någon viss tidsfrist för balansräkningens
upprättande har såvitt angår försäkringsbolag ansetts icke böra fastställas.
Enligt vad försäkringsinspektionen uti avgivet utlåtande anfört, har den nu
gällande fristen — fem månader — ofta nog visat sig vara för knappt tilltagen,
i det att försäkringsbolag ej sällan måst uppgöra sin balansräkning, innan
bolaget erhållit slutavräkningar från sina återförsäkrare eller så fullständiga
uppgifter om inträffade försäkringsfall, att försäkringsfonden kunnat
med noggrannhet beräknas.

Med hänsyn härtill synes det icke böra komma i fråga att för försäkringsbolag
föreskriva upprättande av balansräkning inom den i den allmänna
bokföringslagstiftningen för upprättande av årlig ställning stadgade tid eller
inom tre och en halv månader efter utgången av varje räkenskapsår. Uti 73 §
i lagen om försäkringsrörelse föreskrives beträffande försäkringsaktiebolag att
ordinarie bolagsstämma skall hållas inom sex månader efter utgången av varje
räkenskapsår samt att därvid skall av styrelsen framläggas bland annat balansräkningen
för det förflutna året, vilken balansräkning emellertid jämlikt 61 §
minst en månad före sagda bolagsstämma skall hava avlämnats till revisorerna.
Vad angår ömsesidiga försäkringsbolag hava motsvarande stadganden upptagits
i lagens 172 och 162 §§. Vid sådant förhållande lärer något särskilt stadgande
om tiden för balansräkningens upprättande icke erfordras i lagens 48
och 149 §§. Då, såsom nyss erinrats, förslaget till den allmänna bokförings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

lagstiftningen icke innehåller föreskrift om balansräkning, torde i nu förevarande
paragrafer böra införas föreskrift, som ersätter det genom lag den 14 maj
1909 i 7 § andra stycket av 1855 års förordning angående handelsböcker och
handelsräkningar upptagna stadgandet om angivande i balansräkning av borgens-
och övriga ansvarsförbindelser för andra, i vilka köpman häftar. Sådant
stadgande har därför upptagits såsom 9 resp. 8 mom. av ifrågavarande 48 och
149 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse, och hava dessa moment
därvid erhållit den lydelse, som av försäkringsinspektionen i dess förut omförmälda
utlåtande förordats.

I enlighet med nu angivna grunder har upprättats förslag till lag om ändrad
lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.
''»

Föredraganden uppläser sistherörda förslag, av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

J. H. Göransson.

liungl. Maj:ts proposition nr 189.

(i!

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

Förslå gtill Lag om

ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257)

om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

48 §.

Det åligger styrelsen att årligen upprätta en balansräkning, utvisande försäkringsaktiebolagets
samtliga tillgångar och skulder vid utgången av senaste
räkenskapsår, och gälle i avseende å denna balansräkning:

8) De-----år.

Där-----linjen.

9) I balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser
ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld eller ingåtts genom av bolaget
meddelad försäkring.

149 §•

Det åligger styrelsen att årligen upprätta en balansräkning, utvisande försäkringsbolagets
samtliga tillgångar och skulder vid utgången av senaste räkenskapsår,
och gälle i avseende å denna balansräkning:

7) De —----år.

Där —-----— linjen.

8) X balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbindelser
ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld eller ingåtts genom av bolaget
meddelad försäkring.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 december
1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker,
lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den å maj 1855 (nr 66)
angående handelsböcker och handelsräkningar samt lag om ändrad lydelse av
56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. l) om aktiebolag.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E.
Bergendal.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag med vissa ändrade bestämmelser angående

handelsböcker.

1—2 §§.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
''Alexanderson:

I motiven till 1890 års förslag till bolagslagar framhölls angelägenheten
därav att begreppen köpman och handelsrörelse gåves en och samma innebörd
inom den svenska allmänna rätten i dess helhet. På samma uppfattning byggde
förslaget till lag om köp och byte av lös egendom 1903. Bolagskommittén fann
sig av nämnda hänsyn bunden att beträffande arten av den rörelse, som giver
ett bolag egenskap av handelsbolag, hänvisa till bestämmelserna om bokföringsskyldighet
i 1855 års förordning såsom varande den grundläggande
författningen i ämnet. Kommittén erinrade om att samma förfaringssätt iakttagits
såväl i konkurslagen som i lagen om handelsregister, firma och prokura.
Denna förslagets ståndpunkt godkändes genom lagen om handelsbolag och

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

()*i

enkla bolag. Sedermera bär i lagarna om köp och byte samt om kommission
Jn- m- begreppet köpman —- som i sin ordning ligger till grund för begreppen
handelsköp och handelskoinmission — bestämts till att vara identiskt med
bokföringsskyldig. Ocli detsamma gäller om nya konkurslagen och lagen om
ackordsförhandling utan konkurs, ehuru med den redan av äldre konkurslagen
tillämpade modifikation, att egenskapen av köpman här räknas fortvara viss
tid efter det bokföringsskyldigheten upphört. Den sålunda vunna enhetligheten
är utan tvivel ett värde, som icke utan tungt vägande skäl bör givas till spillo.
Att just författningen om bokföringsskyldighet blivit den på området normerande,
torde visserligen mera få tillskrivas den yttre tillfällighet att det ämne
den avhandlar råkat att först av alla hithörande bliva föremål för legislativ
behandling i nyare tid; och i olika sammanhang ha ock framhävts eller antytts
olägenheter, som med denna tekniska anordning äro förbundna. Någon rubbning
härutinnan lärer dock icke numera böra ifrågasättas; men så mycket
angelägnare är att vid bestämmandet av kretsen av dem som skola vara bokj
öiingsskyldiga taga behörig hänsyn till de återverkningar i olika riktningar,
som ett sådant bestämmande för med sig till följd av lagstiftningens nyss angivna
ståndpunkt.

Enligt ursprungliga lydelsen av 1855 års förordning var den drivna verksamhetens
art och beskaffenhet alltid avgörande för frågan om bokföringsskyldighet
forelåge. ^ På förslag av bolagskommittén blev denna grundsats i samband
med 1895 års bolags- och föreningslagstiftning föremål för en viss modifikation,
i det att det föreskrevs att registrerade enkla bolag samt aktiebolag
skulle oberoende av verksamhetens art städse vara bokföringsskyldiga. Såsom
skäl härför hänvisades i fråga om enkla bolag till den antagna principen, att
dessa i och med registreringen äro i allo att anse såsom handelsbolag, samt beträffande
aktiebolag därtill att åtskilliga stadganden i aktiebolagslagen vila på
förutsättningen att handelsböcker skola av dylika bolag föras. I detta sammanhang
bär naturligen kommit under övervägande, huruvida enahanda skyldighet
borde åläggas de ekonomiska föreningarna såsom sådana. Likaså har denna
fråga måst framställa sig, då vid utarbetandet av 1911 års föreningslag skillnad
i visst hänseende uppdrogs mellan bokföringsskyldiga och icke bokföringsskyldiga
föreningar. Tydligen hava emellertid vid intetdera tillfället så avsevärda
skäl ansetts tala för en dylik ovillkorlig skyldighet, att frågan ens
behövde dryftas i de tryckta förarbetena. Då förslaget nu vill införa denna
ovillkorliga bokföringsplikt för de ekonomiska föreningarna, har härför icke
aberopats något skäl utöver vad de sakkunniga i 1916 års motiv anfört eller
att böcker ändock maste föras redan för fullgörande av styrelsens redovisningsskyldighet
inför föreningen, varjämte de sakkunniga hänvisat till parallellen
med
kraft ligger emellertid i öppen dag. Och att ordnade räkenskaper måste föras
iör vederbörlig redovisning är ett förhallande som gäller sammanslutningar i
allmänhet liksom stiftelser och överhuvud handhavande av anförtrodda medel,
men kan icke i och för sig åberopas som stöd för ekonomisk förenings bokföringsskyldighet
efter de för köpmän gällande normerna och under det ansvar som

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

för dem är stadgat. Ett stort antal föreningar kommer uppenbarligen sådan
skyldighet att åvila på grund av verksamhetens beskaffenhet. Men det synes
föga lämpligt att varje bostadsförening, avelsförening o. s. v. skall vara underkastad
densamma, med verkan tillika att å föreningen skulle tillämpas de
strängare regler i fråga om köp, konkursgrunder m. in., som följa av att den
betraktas såsom köpman.

Det hemställes därför att gällande lags ståndpunkt i förevarande hänseende
måtte bibehållas.

I detta sammanhang må erinras att bestämmelsen i 10 § under 3) rörande
handelsbolag uppenbarligen bör gälla även registrerat enkelt bolag, men att
med den beteckning sådant bolag erhållit i 1 § 2 mom. detta icke tillräckligt
klart framgår.

I fråga om bokföringsskyldighet, som beror på den bedrivna verksamhetens
art, synes det vara det riktiga att, på sätt i förslaget skett, fixera kretsen av
bokföringsskyldiga genom en uttömmande uppräkning av yrkesgrenar samt jämväl
i fråga om de undantag, som inom vissa av dessa yrkesgrenar böra medgivas
för en rörelse i enkla former och av ringa betydenhet, bestämma deras räckvidd
sålunda att minsta möjliga utrymme lämnas för ovisshet var gränsen går. Visserligen
kan med en sådan metod icke undvikas, att denna gräns kommer att
lida av en viss stelhet och i många enskilda fall te sig såsom ganska irrationell.
Men även om denna olägenhet uppskattas till sin fulla vikt, synes den dock
avgjort böra stå tillbaka i betydelse för angelägenheten att den, som idkar en
viss verksamhet, sättes i tillfälle att klart bedöma huruvida han är vid äventyr
av frihetsstraff enligt 23 kap. strafflagen bokföringsskyldig, samt, om han driver
verksamheten i bolag med annan, huruvida han solidariskt ansvarar för de
av hans bolagsman för rörelsen ingångna förbindelserna.

Bland de verksamhetsgrenar, som skola medföra bokföringsskyldighet, upptog
de sakkunnigas förslag 1916 jämväl advokatyrket. I anledning av vissa
erinringar, som framställts av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, har de
sakkunnigas mening i denna punkt icke följts i det remitterade förslaget. Ad\okatsamfundets

skulle vara underkastat bokföringsskyldighet; det framhölls tvärtom att samfundet
av sina egna medlemmar redan för närvarande krävde ordnad bokföring,
om än icke i de i 1855 års förordning stadgade former. Erinringarna
gällde däremot olämpligheten av att advokatverksamhet skulle hänföras under
det av de sakkunniga uppställda och i det remitterade förslaget bibehållna begreppet
handelsnäring. Vidare framhöllos en del, av advokatyrkets verksamhetsformer
beroende, svårigheter att bokföra affärshändelser i den ordning,
som enligt styrelsens tolkning av de sakkunnigas förslag krävdes för att bokföringsskyldigheten
skulle anses behörigen fullgjord. Slutligen gjordes gällande
att den återverkan på vederbörandes rättsställning, som enligt annan lagstiftning
följde av bokföringsskyldigheten, icke vore rätt väl på sin plats vare sig
i fråga om advokater eller vissa andra, som dylik skyldighet skulle åligga enligt
förslaget. Styrelsen hänvisade därför till möjligheten att upplösa det intima
sambandet mellan bokföringsskyldighet och begreppen lmndelsköp, han -

(i5

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

delsbolag o. s. v. Att denna väg icke lämpligen torde kunna beträdas, har i det
föregående framhållits. Men därav synes icke böra följa, att advokatyrket utmönstras
från de bokföringsskyldiga yrkesgrenarna. Med den yrkesmässigt
bedrivna advokatverksamheten torde i de allra flesta fall följa uppdrag och
transaktioner av en art och en omfattning, som låta borgenärers intresse av en
ordnad och översiktlig bokföring framstå såsom synnerligen väl befogat. I
många fall är med verksamheten såsom advokat förknippad en yrkesmässig
inkasseringsverksamhet, vilken ju enligt förslaget medför skyldighet att föra
böcker. Och även där detta ej kan sägas otvivelaktigt vara förhållandet, är
gränsen till den yrkesmässiga inkasseringen i allt fall flytande. Hinder mot
att följa sakkunnigförslaget synes, närmare besett, ej heller möta ur de av
Advokatsamfundets styrelse framförda synpunkterna. Såsom i departementschefens
yttrande vid 8 § antydes, lärer förslaget icke avse att fordra »affärshändelsers»
förtecknande i annan form och på tidigare stadium än som även för
närvarande plägar anses med god ordning förenligt; ett förtydligande av lagtextens
innebörd härutinnan torde för övrigt kunna företagas. Driva två eller
flera advokater sin verksamhet för gemensam räkning, torde inga giltiga skäl
tala emot att sådan gemensamhet behandlas såsom handelsbolag och intressenternas
förbindelser bedömas i enlighet därmed. Om sådan intressegemenskap
däremot icke föreligger, kan uppenbarligen den omständigheten att de gemensamt
förhyra kontor och helt eller delvis begagna samma personals arbetskrafter
lika litet som det förhållande att de å sina brevpapper eller vid adresshänvisningar
ställa sina namn sida vid sida skapa ett bolagsförhållande dem emellan
och följaktligen ej heller, vid bokföringsskyldighet för varderas verksamhet särskilt,
grunda något handelsbolag. Vad slutligen angår den mycket förklarliga
motviljan mot att inordna advokatverksamhet under beteckningen handelsnäring,
torde det redan ur andra synpunkter vara lämpligt att låta nämnda beteckning
helt och hållet bortfalla. Någon lämplig gemensam benämning för alla
de yrkesgrenar, med vilka bokföringsskyldighet är förenad, utgör den icke;
någon sådan torde f. ö. svårligen kunna angivas. Ingenstädes i förslaget göres
bruk av densamma, tydligen av det enkla skäl, att vad förslaget i det följande
stadgar om bokföringsskyldighetens fullgörande icke innehåller några särskilda
regler om dem, som äro bokföringsskyldiga endast på grund av verksamhetens
art, till skillnad från de rättssubjekt, som äro det redan på grund av sin rättsliga
organisation, t. ex. aktiebolag. Beteckningen tjänar med andra ord i förslaget
intet lagtekniskt behov. Den förekommer såvitt veterligt ej heller annorstädes
i vår lagstiftning. Och vad den avser att omfatta motsvarar ej omfånget
av begreppet köpman, sådant detta bestämts i köplagen m. fl. lagar.

Avstår man från den gemensamma beteckningen såsom överflödig, vinnes
jämväl fördelen av en förenklad uppställning av de båda första paragraferna.
Med sammanarbetning av 1 § 1 mom. och 2 § kunde nämligen stadgas att skyldighet
att föra handelsböcker åligger den som idkar handel eller yrkesmässigt
driver verksamhet inom någon av de därefter uppräknade yrkesgrenarna, önskar
man, i motsats till vad nu hemställts, bibehålla en uppräkning av olika
föremål för handel, lärer i allt fall av en jämförelse med 4 § kommissionslagen,

Bxhang till riksdagens protokoll 1989. 1 samt. 158 häft. (Nr 189-) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

som talar om köp och försäljning av varor, värdepapper eller annan lös egendom,
framgå att förslagets lydelse måste undergå jämkning.

Till förteckningen å verksamhetsgrenar med bokföringsplikt må anmärkas
följande: I 2. torde orden »i och för arbetsproduktens avyttring eller i anledning
av beställning för annans räkning» lämpligen böra utbytas mot »till avsalu
eller på beställning». 6. borde börja med gruvdrift och avslutas med tillgodogörande
av skogsprodukter. I 7. kunde det utan fara för missförstånd
heta »tryckeri- eller förlagsrörelse». Sista ledet i 9. borde utbrytas till särskilt
nummer och beteckningen bliva »kafé- eller värdshusrörelse». Måhända
är avsett att här skola inbegripas jämväl konditorirörelse och bespisning vid slutet
bord. Men i den mån konditorirörelse ej är att hänföra till kaférörelse, lärer
den vara att räkna såsom handel eller falla under 2. Bespisning vid slutet bord
åter sjmes ej behöva medföra bokföringsskyldighet. I 11. torde rederirörelse
böra ställas främst. De under 13. upptagna verksamhetsgrenarna kunde kortare
betecknas »fartygskommission, spedition, bärgning, magasinering». Att
ålägga andra agenter än handels- och befraktningsagenter legal bokföringsplikt
torde icke vara lämpligt; iakttages detta kunde det under 14. heta »mäklerirörelse,
handels- eller befraktningsagentur». Även på andra punkter kunde
förteckningen undergå överarbetning i förenklande syfte. — Under 1.—4. äro
de olika verksamhetsgrenarna ställda vid sidan av varandra genom ett »eller»;
i det följande nyttjas däremot mindre tjänligt »och».

Om annan plats för bestämmelserna i 2 och 3 mom. i 1 § skall talas under
3—5 §§.

Justitierådet von Seth:

Förslaget innebär en väsentlig utvidgning av bokföringsskyldigheten till
nya grupper av företag och, såsom särskilt framhållits av Sveriges Advokatsamfund,
medför detta konsekvenser vida utöver det område förslaget i första
hand avser att reglera, i det att till följd av stadganden i andra författningar
de nya bokföringsskyldiga i åtskilliga hänseenden bliva att behandla som köpmän.
Sålunda bliva t. ex. bostadsföreningar på grund av stadgandet i 193 §
konkurslagen underkastade bestämmelserna i 3 § samma lag om skyldighet
att träda i konkurs vid fall av betalningsinställelse över en vecka, ehuru man
väl i regel ej ställer större fordringar på att en sådan förening skall hålla
tillgångar likvida — det kan ju t. ex. gälla en växel, som föreningen beräknat
få omsätta —; en del lantmannaföreningar, avelsföreningar, tröskverksföreningar
o. dyl., bliva underkastade samma bestämmelser, ehuru dessa naturligtvis
passa lika litet för dem som för bostadsföreningar. Beträffande föreningar
av nyssnämnda slag lärer det också vara allt annat än lämpligt att
i fråga om köp, som de ingå för sin rörelse, underkasta dem bestämmelserna
i köplagen om handelsköp eller vissa av bestämmelserna i lagen om kommission,
handelsagentur och handelsresande. Deras ledare besitta nog i regel
icke den affärsvana och den förmåga av snabbt handlande, som förutsättes
i åtminstone flertalet av dessa bestämmelser. Detsamma torde gälla även
om en del aktiebolag, t. ex. vissa familjebolag, och likaså om några av de

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

t)7

rörelsegrenar, som uppräknas i 2 § av förslaget. Advokatsamfundet har berört
ett par dylika, som enligt dess förmenande ej lämpligen kunna behandlas
som köpmannayrken; och det kan ifrågasättas, om det verkligen vore överensstämmande
med livets förhållanden att i ovannämnda hänseenden behandla
t. ex. en militärperson, som driver ridhusrörelse, vilken icke på grund av stadgandet
i 3 § är undantagen, såsom köpman. Enahanda betänklighet möter
i fråga om de i 2 § under 10) upptagna rörelsegrenarna och måhända även
några andra, och den skärpes, såvitt enskilda företagare angår, därav att ett
flertal sådana i och med det att rörelsegrenen inrangeras bland dem, som
medföra bokföringsplikt, skulle bliva förhindrade driva sådan rörelse tillsamman
under den mera riskfria formen av enkelt bolag. Å andra sidan lärer i och
för sig intet vara att erinra mot att dylika föreningar och näringsidkare åläggas
att föra affärsböcker. Så enkelt som bokföringen för sådana företag,
enligt vad under förarbetena till förslaget framhållits, kan ordnas, torde det
ej möta större svårigheter för deras ledning att fullgöra ett dylikt åliggande,
särskilt som vissa lättnader i fråga om förandet av den i förslaget s. k.
ställningsboken borde kunna beredas sådana bokföringsskyldiga, som ej vore
köpmän. Kredit måste ju ofta anlitas för rörelsen. Den ovillkorliga sammankopplingen
av köpmannaegenskapen med bokföringsskyldigheten, som är
utmärkande för gällande svensk rätt och däri förslaget ej gör ändring, medför
även en annan olägenhet, i det att yrkesidkare, som eljest, enligt vad
allmänt erkännes vara riktigt, borde vara bokföringspliktiga, icke ansetts böra
åläggas bokföringsskyldighet, därför att man måst säga sig, att det ej vore
lämpligt att i övriga hänseenden likställa dem med köpmän. Vad som i förevarande
lagstiftningsärende förekommit i fråga om advokatyrket lämnar ett
starkt i ögonen fallande exempel härpå, och det är att befara att vid försök att
tillgodose det behov att än ytterligare utsträcka bokföringsskyldigheten, som
är att förutse, liknande betänkligheter skola yppa sig. Jag tänker härvid
särskilt på vissa stiftelser och ideella föreningar med mera omfattande ekonomisk
förvaltning. En del av dem anlitar ju även kredit i icke ringa omfattning,
t. ex. för byggnadsföretag.

Det synes i betraktande av de olägenheter, som sålunda äro förbundna med
den nuvarande anordningen, böra ifrågasättas, om ej det rätta tillfället nu vore
inne att företaga en omläggning därhän, att köpmannaegenskapen ej längre
blir ett korrelat till skyldigheten att föra affärsböcker. Jag tänker mig'' saken
närmast böra ordnas så, att bokföringsskyldighet i första hand ålägges alla
köpmän och att det i samband därmed angives, vilka näringsyrken skola anses
som köpmannayrken, därvid naturligtvis, i likhet med vad som iakttagits
i förslaget, hänsyn bör tagas även till rörelsens omfattning, samt att det därutöver
ålägges även vissa andra näringsidkare att föra affärsböcker, med iakttagande
jämväl beträffande åtminstone vissa av dessa av tillbörlig hänsyn till
rörelsens storlek.

Den boskillnad, som sålunda borde göras mellan köpmannayrkena och övriga
bokföringsskyldiga yrken, kräver emellertid en utredning av ganska ingående
beskaffenhet, vartill erforderligt material icke föreligger i ärendets

Eungl. Maj:ts proposition nr 189.

nuvarande skick, och även ändringar i vissa andra lagar och författningar,
som med förslagets ståndpunkt kunnat lämnas å sido. Vid en sådan utredning
bör också tagas i övervägande, huruvida åt bestämmelserna i 12—18 §§
av 1855 års förordning bör tillerkännas giltighet även i fråga om andra bokföringsskyldiga
än köpmän.

Jag hemställer alltså i första hand, att det nu förevarande förslaget icke
måtte göras till föremål för proposition till riksdagen, och i följd härav måste
jag avstyrka även övriga i samband med detta till lagrådets granskning hänskjutna
förslag.

Oaktat denna min principiella ståndpunkt lärer jag emellertid böra i det följande
inlåta mig även på förslagens detaljer, därvid jag naturligtvis har att utgå
ifrån att i ovanberörda hänseende nuvarande ordning kommer att bibehållas.

Från denna utgångspunkt anser jag mig i första hand böra lika med lagrådets
övriga ledamöter hemställa, att i fråga om ekonomiska föreningar gällande
lags ståndpunkt måtte bibehållas samt att även de yrkesgrenar, om
vilkas uteslutande från förteckningen i 2 § nämnda ledamöter hemställt, måtte
befrias från bokföringsskyldighet; och vill jag ifrågasätta, om ej även åtminstone
en del av de av mig här ovan särskilt berörda näringsgrenarna borde
utgå ur uppräkningen.

I avseende å den formella behandlingen är jag i huvudsak ense med lagrådets
övriga ledamöter.

3—5 §§.

Lagrådet:

Att någon yrkesmässigt bedriver »bärgningsrörelse» allenast med eget av
honom själv fört fartyg torde, om det förekommer, vara en alltför ensamstående
företeelse för att påkalla något lagstadgande.

Förslagets 5 § lärer böra redaktionellt överarbetas och förenklas. Stadgandet
kunde lämpligen innehålla att rörelse för tillgodogörande av en jordbruksfastighets
alster eller naturtillgångar, som drives i samband med eget
jordbruk och med tillhjälp huvudsakligast av den vanligen i jordbruket sysselsatta
arbetskraften, icke är underkastad bokföringsskyldighet. Att i förevarande
lag uppställa ett särskilt begrepp »binäring till jordbruk» är obehövligt
och synes, då det måhända ej kommer att sammanfalla med det i annan
lagstiftning använda eller åsyftade, mindre lämpligt.

Justitierådet Alexanderson:

I 3 § synes det i stället för hemmavarande barn böra heta barn under 16 år.

Jag ifrågasätter, huruvida sådant kringförande av varor, som sker medelst
motorfordon, bör undantagas från bokföringsskyldighet. Å andra sidan synes
drift av tvättinrättning kunna undantagas, därest ej flera än fyra eller fem biträden
där sysselsättas.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde
:

Jag är ense med justitierådet Alexanderson utom i vad rör hans först framställda
anmärkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Torghandel, som icke sker från salustånd, och försäljning i kiosker kommer
enligt förslagets ordalydelse att medföra bokföringsskyldighet, likaså försäljning
från s. k. tillfälliga oinhägnade dagsplatser i saluhall. Enligt förslagets
syfte, sådant det angivits av de sakkunniga (s. 17) och departementschefen,
skulle bokföringsskyldighet även vara förknippad med annan saluhallshandel.
Om detta syfte komme att vinnas med förslagets avfattning förefaller dock i
hög grad ovisst, eftersom det allmänna språkbruket under uttrycket stånd inbegriper
ej blott försäljningsanordningar i det fria utan även inredningen i
saluhallarna. Oavsett huru förslaget i denna del rätteligen bör tolkas, anser
jag det önskligt att med försäljning genom kringförande eller från salustånd
jämställes försäljning på annat liknande sätt eller också att uttrycket »mångleri
eller annan sådan mindre handelsrörelse» bibehålies.

Ehuruväl jag finner vissa skäl tala för att åt begreppet »ringa omfattning»
gives olika innehåll för handel och för annan rörelse och att det för båda
fallen göres något snävare än enligt förslaget — kanske så att kretsen av de
biträden, som näringsidkaren äger regelmässigt anlita utan att bokföringsskyldighet
inträder, bestämmes för handel till make och hemmavarande barn
men för annan rörelse till make och hemmavarande barn eller högst två andra
— tilltror jag mig icke att härutinnan göra någon hemställan. I formellt
hänseende synes mig lämpligt att lagtexten ej alls rör sig med begreppet, utan
omedelbart uppställer dess innehåll som ett villkor för undantaget från bokföringsskyldighet.

Justitierådet von Seth:

Det skulle naturligtvis, såsom redan de sakkunniga i motiven till 1916 års
förslag framhållit, vara till given fördel, om det kunde i lagen tydligt angivas,
under vilka förhållanden en rörelse finge anses såsom driven i ringa omfattning
och förty vara undantagen från bestämmelserna om skyldighet att föra
handelsböcker. De försök, som i detta hänseende gjorts, visa emellertid, vilka
svårigheter det möter att nå fram till en definition, som passar för alla förhållanden.
Att vad som utsäges i 4 § icke fyller detta anspråk, synes mig
otvivelaktigt. En handel, i vilken finnes användning för det antal biträden,
som där sägs, är i de flesta fall en ganska omfattande affär, medan t. ex. en
mekanisk verkstad eller en verksamhet av det slag, som omtalas i 2 § under 6),
med samma antal medhjälpare kan vara ganska obetydlig. De sakkunniga
sökte undgå svårigheterna genom den överskådligheten störande utvägen att
särskilt för en var av vissa verksamhetsgrenar angiva maximiantalet biträden,
men de sågo sig dock nödsakade att därutöver i ett allmänt stadgande angiva
vissa kriterier, som borde tillkomma för att verksamheten skulle få betraktas
som ringa. Att de detta oaktat icke lyckades tillfredsställande lösa frågan
framgår av den kritik, för vilken deras förslag blev utsatt. Det kan ifrågasättas,
om ej förhållandena över huvud taget äro så växlande, att det icke går
att på ett enhetligt sätt bestämma, när en rörelse från de synpunkter, varom
här är fråga, är så ringa, att bokföringsskyldighet ej bör åligga innehavaren.
För min del skulle jag, i likhet med vad majoriteten inom högsta domstolen

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ansåg vid granskningen av det förslag, som låg till grund för 1855 års förordning,
finna lämpligast att stanna ungefär vid den ståndpunkt denna förordning
intager och undantaga endast dem, som utan biträde av andra än hustru
och barn under 16 år idka mångleri eller annan sådan mindre handelsrörelse
eller som i ringa omfattning driva någon av de i 2 § 2—7 samt 12 och 19 punkterna
omförmälda rörelsegrenarna samt den, som endast med eget, av honom
själv fört fartyg, idkar rederirörelse.

Visserligen skulle härav föranledas, att vederbörande näringsidkare i en del
gränsfall icke på förhand kunde veta, hur hans rörelse en gång skulle bliva
bedömd från de synpunkter, varom här är fråga, men olägenheten härav bleve
ju ej annan, än att han för säkerhets skull måste förhålla sig så, som om han
vore bokföringsskyldig.

Lagrådet:

Det har redan erinrats, att 1 § 1 mom. och 2 § torde böra hoparbetas till en
inledande bestämmelse, men även eljest synes, för vinnande av större reda och
överskådlighet, en förändrad uppställning av reglerna i förslagets 1—5 §§ vara
önsklig. Tämligen självfallet lärer vara, att såsom 2 § bör komma 2 mom. i förslagets
1 § och att förslagets 3 och 4 §§ böra sammanarbetas, därvid de särskilda
rörelsegrenarna förtecknas punktvis. I övrigt erbjuda sig olika utvägar.
Måhända skall det sålunda visa sig lämpligt att redan i 1 § såsom 2 och 3 mom.
infoga bestämmelserna i förslagets 3—5 §§ och att låta 3 mom. i förslagets
1 § utgöra 3 §; eller kanske än bättre vore att 1 § ej finge innefatta mer än
det av förslagets 1 § 1 mom. och 2 § hoparbetade stadgandet jämte en erinran,
att om undantag från vad sålunda bestämts vore stadgat i 3 §, som då i sig
upptoge — klart och översiktligt uppställt — innehållet i såväl förslagets 1 §
3 mom. som dess 3—5 §§.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall envar bokföringspliktig ovillkorligen föra två böcker,
dagbok och ställningsbok, den sistnämnda motsvarande inventarieboken i 1855
års förordning, och rörelsens art och omfång kan göra ytterligare böcker nödiga.
Ställningsboken skall vara bunden och paginerad, men övriga böcker —
under viss förutsättning även dagboken — må kunna föras å lösa blad eller
kort i anslutning till visst gängse system.

Mot dessa bestämmelser torde i sak intet vara att erinra, utom såvitt angår
medgivandet, att dagbok må föras å lösa blad eller kort.

Från principen, att alla affärshändelser skola, dag efter dag och post för
post i den ordning de inträffat, omedelbart antecknas i bunden paginerad bok,
medger 1855 års förordning ej annat undantag, än att de penningebelopp, som
för dagen influtit för varuförsäljning i minut, må för en gång vid dagens slut
antecknas i dagboken. Det är uppenbart, att denna rigorösa ståndpunkt ej
numera kan fasthållas; affärslivets och bokföringsteknikens utveckling har
medfört, att i rörelse av större omfattning gällande lag ej längre efterleves

Kungl. Maj:ts proposition nr Jti!).

eller kan efterlevas. Någon ytterligare lättnad i tvånget att i boken anteckna
varje särskild affärshändelse redan samma dag den inträffat synes oundgänglig.

Den stora utsträckning, vari bokföring å lösa blad eller kort kommit till
användning, visar att den s. k. inre kontrollen, affärsledningens kontroll å de
underordnade, därmed finner sig väl betjänt. Det lärer ock kunna sägas, att
när för en viss tidsperiod hela det samlade materialet systematiskt ordnats,
när kedjan slutits, skälig trygghet vunnits jämväl för den utomstående mot
obehöriga manipulationer med bokföringen. Men under den tid av kanske
flera veckor eller en hel månad, varunder materialet ännu ligger splittrat, är
den utomstående i saknad av sådan trygghet. Förslaget har nu velat vinna
en viss garanti mot missbruk genom föreskriften, att dagbok må föras å lösa
blad eller kort endast i sådan rörelse, vars räkenskaper äro underkastade kontroll
av sakkunnig revisor. Frånsett svårigheten att avgöra, när villkoret må
anses uppfyllt, torde det emellertid vara tydligt, att den mer eller mindre sakkunnige
och samvetsgranne revisorns uppsikt över bokföringen icke kan bliva
av den ständiga och ingående art, att den i någon avsevärd mån kan ersätta
det dagliga införandet av de löpande affärerna i en bunden bok.

Enligt lagrådets mening bör lagen alltjämt upprätthålla fordringen på en
dagbok av den typ nu gällande rätt kräver, men för de större affärsföretagen
måste vissa lättnader medgivas. Det synes sålunda lämpligen kunna givas
ett stadgande av innehåll, att, där rörelsens art och omfång gör sådant påkallat,
dels med införande av den gemensamma posten för dagens kontanta inbetalningar
må kunna anstå en eller högst två dagar och dels varje annat särskilt
slag av affärshändelser må kunna bokföras på samma sätt som de kontanta
inbetalningarna, det senare dock under villkor, att tillförlitliga anteckningar om
varje affärshändelse, som ingår i gemensam post, göras å lösa blad eller kort i
anslutning till visst gängse system och att dessa anteckningar skola förvaras
såsom bilagor till dagboken. Ett sådant stadgande torde på en gång tillgodose
både borgenärernas skäliga anspråk på en tillförlitlig bokföring och
affärslivets befogade krav att bokföringsplikten icke göres över hövan betungande.

Såsom framgår av stadgandena i 22 § lagen om sjukkassor och 13 § lagen
om understödsföreningar äro sjukkassor och understödsföreningar underkastade
bokföringsskyldighet enligt 1855 års förordning och detsamma gäller även återförsäkringskassor
på grund av hänvisning i lagen den 18 juni 1926. Av det
sätt varpå ovannämnda två lagrum avfattats, får väl anses framgå, att man
ansett sådana kassors och föreningars rörelse vara hänförlig till försäkringsrörelse.
De skulle således också bliva underkastade den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Vid sådant förhållande lärer böra tagas i övervägande, huruvida
icke samma skäl, som ansetts böra föranleda till att försäkringsbolag befrias
från skyldighet att föra ställningsbok, böra leda till en motsvarande befrielse
för sjukkassor, understödsföreningar och återförsäkringskassor. De särskilda
bestämmelser om bokföringen, vilka kunna erfordras till följd härav, lärer det
böra få ankomma på vederbörande tillsynsmyndighet att meddela.

Vidare torde kunna ifrågasättas, om ej befrielsen borde tillgodokomma vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

andra anstalter, exempelvis godkända jordbrukskassor och centralkassor för
jordbrukskredit. Beträffande dylika kassors balansräkningar finnas föreskrifter
meddelade i § 20 kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande
från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och § 17 kungörelsen av
samma dag angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor
för jordbrukskredit.

Angående beteckningen ställningsbok kommer lagrådet att yttra sig vid 9 §.

Mot förslagets formella avfattning i övrigt kan anmärkas, att det talas
än om lösa blad eller kort i anslutning till visst gängse system (7 § 2 mom.)
än om system av lösa blad eller kort (t. ex. 11 §), och att väl på ett ställe
(7 § 2 mom.) medgives att, under viss förutsättning, dagbok må föras å
lösa blad eller kort, men man dock i allmänhet rör sig med handelsbok och bladeller
kortsystem såsom två skilda begrepp. Det skulle lända till avsevärd
lättnad vid redaktionen, om lagtexten erkände, att lösa blad eller kort kunna
utgöra handelsbok. En sådan terminologi torde falla sig ganska naturlig.
En pärm med lösa blad och låsanordning, enligt nu vid bokföring vanlig typ,
skiljer sig till det yttre ej mycket från en bunden paginerad bok.

Godkännes den förordade terminologien, synas följande jämkningar i förslaget
böra vidtagas. De båda första styckena i 7 § 1 mom. få bilda en
särskild paragraf. Närmast efter denna sättes en paragraf bestående av två
moment, av vilka det första upptar de tre första styckena i 13 § och det andra
(motsvarande 7 § 2 mom. och 13 § sista stycket) innehåller, att annan handelsbok
än dagbok och inventariebok må kunna bestå av lösa blad eller kort i
anslutning till visst gängse system och att om sålunda förd handelsbok skall
i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är sagt. Vad nu säges i 7 § 1 mom.
tredje stycket och 3 mom. sammanföres i en paragraf närmast efter 16 §. Att
dagbok må föras i en eller flera delar blir överflödigt att omtala. 11 § erhåller
en betydligt enklare avfattning, och 16 § talar ej vidare om system
av lösa blad eller kort. I slutstadgandet bör även 19 § i 1855 års förordning
upphävas.

9 §-

Lagrådet:

Enligt 1855 års förordning skall inventariebok upprättas vid tidpunkten för
rörelsens början och sedermera år för år kompletteras med balansräkning.
Likasom den bokföringspliktige skall vid rörelsens början i boken införa en
fullständig, specificerad förteckning på alla sina tillgångar och skulder, så
lärer det få antagas hava varit lagens mening, att även balansräkningen skulle
utgöra en dylik detaljerad förteckning eller, såsom lagutskottet yttrade vid
riksdagen 1853—54, ett »nytt inventarium för året». Utvecklingen har emellertid
gått därhän att balansräkning, åtminstone i regeln, numera består i blott
en mera summarisk jämförelse mellan tillgångar och gäld.

Förslaget talar icke om balansräkning, men avser — såsom de samtidigt
remitterade mindre lagförslagen utvisa — att med balansräkning skall i framtiden
förstås en blott summarisk uppställning av tillgångar och skulder med
angivande av saldo. En dylik balansräkning skall icke ingå som ett led i

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

den för alla påbjudna bokföringen. Denna skall fastmer icke blott vid rörelsens
början utan också för varje räkenskapsår lämna en fullständig, detaljerad
förteckning över samtliga tillgångar och skulder. En sådan förteckning kallas
i förslaget ställning, och den handelsbok, som skall inrymma ställningarna, benämnes
ställningsbok.

Att bokföringen bör för varje år omfatta en dylik fullständig förteckning,
lärer vara välbetänkt. Likaså torde förslaget hava rätt däri, att termen balansräkning
bör få för framtiden behålla sin betydelse av en blott summarisk
uppställning. Men användandet av ordet ställning såsom benämning å den
fullständiga förteckningen synes icke vara att tillråda. Såsom de sakkunniga
själva framhållit nyttjas ställning allmänneligen för att beteckna icke
den sifferkombination, som ger uttryck för ett visst förmögenhetsläge, utan
detta läge självt. I denna betydelse tages ordet även i lagstiftningen ej
sällan i sådant sammanhang, att genom den nya termens införande i förevarande
lag och i aktiebolagslagen missförstånd kunna uppstå, jfr t. ex. 98 §
aktiebolagslagen, 97 § konkurslagen och 23 kap. 3 § strafflagen. Med hänsyn
till det sagda och då lagrådet icke kan finna de skäl övertygande, som åberopats
mot den nuvarande termen inventariebok, anser lagrådet sig böra avstyrka den
föreslagna namnförändringen.

I fråga om handelsbolag ej mindre än om registrerade enkla bolag och aktiebolag
gäller uppenbarligen, att såväl dagbok som annan »rörelsens gång»
avseende bokföring skall omfatta all bolagets rörelse, även den som ej är av
beskaffenhet att i och för sig grunda bokföringsskyldighet. Detsamma torde
gälla ekonomiska föreningar och andra juridiska personer, så snart inom deras
verksamhetsområde faller rörelse, varmed följer bokföringsskyldighet. Vid
sådant förhållande kommer tydligen för alla de nu nämnda denna fortlöpande
bokföring att äga samma omfattning som den, som skall visa »affärsställningen
å vissa bestämda tider».

Annorlunda lärer, ehuru detta ej framgår av 6 §, förhållandet vara beträffande
den enskilda näringsidkaren. De affärshändelser, som han är pliktig att
redovisa i den löpande bokföringen, äro uppenbarligen ej andra än de, som med
den bokföringsplikt underkastade verksamheten äga samband. För inkomster
och utgifter, som hänföra sig till annan verksamhet eller till egendom, ej insatt
i rörelsen, för transaktioner med dylik egendom, för förbindelser, som ej
äga sammanhang med rörelsen, för sina privata levnadskostnader o. s. v. är
han ej bokföringspliktig i vidare mån än att i rörelsens bokföring skall angivas
beloppet av penningmedel eller värdet och beskaffenheten av andra tillgångar,
som han insätter i rörelsen eller för densamma ovidkommande ändamål därifrån
uttager. Men en motsvarande begränsning i bokföringsplikten gäller icke i
fråga om redovisning för affärsställningen vid viss tidpunkt. Likasom enligt
gällande förordning inventarieboken, skall enligt förevarande paragraf i förslaget
ställningsboken upptaga samtliga näringsidkarens tillgångar och förbindelser,
således ej blott dem som hänföra sig till den bokföringsskyldighet medförande
verksamheten. Detta är ju ock en nödvändig förutsättning för att
ställningsboken skall kunna giva en riktig föreställning om graden av han*

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ekonomiska vederhäftighet, eftersom han är samtliga borgenärer, i och utom
rörelsen, ansvarig med sina tillgångar av alla slag. Däremot synes det vara
att spänna anspråken högre än nödigt är och verkligheten kan förväntas motsvara,
då paragrafen kräver specifikation i detalj jämväl å all utom rörelsen
stående egendom, antingen i ställningsbok eller i därvid fogade bilagor. I fråga
om fastigheter, värdepapper och fordringar torde väl detta krav böra upprätthållas;
i fråga om lösören torde det vara tillfyllest att ungefärliga totalvärden
angivas. Göres ej denna eftergift i lagtexten, kan det befaras, att i praktiken
tillämpas den uppfattning, att det överhuvud ej kan vara så noga ment med
anspråket på specifikation av egendom och gäld utom rörelsen.

10 §.

Justitierådet Alexander son, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Denna paragraf handlar enligt sin ingress om de värden, till vilka tillgångar
och skulder skola i ställningen upptagas. Vad i de två sista punkterna under
3) stadgas därom att den bokföringsskyldige icke må såsom tillgång upptaga
fordran hos sig själv samt att i handelsbolags ställning beloppet av bolagsmans
fordran hos eller skuld till bolaget skall angivas, torde alltså icke hava sin
plats i denna, utan i nästföregående paragraf.

I övrigt innehåller paragrafen -— med en saklig avvikelse i en liten detalj —
ett nästan ordagrant återgivande av vad för närvarande i 56 § 1)—5) aktiebolagslagen
stadgas om aktiebolags balansräkning. Nyssnämnda avvikelse
utgöres av ett förbud för annan bokföringsskyldig än aktiebolag att i stället
för avskrivning å tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, begagna
formen av en avsättning till förnyelsefond eller, såsom det i förslaget heter,
förnyelsekonto. Skälet till detta förbud har i 1916 års sakkunnigbetänkande
angivits vara att man i fråga om aktiebolag, men ej beträffande andra bokföringspliktiga,
skulle vara i tillfälle att kontrollera efterlevnaden av föreskriften
att sådan fond ej må minskas utan motsvarande avskrivning å den tillgångspost
den balanserar.

Förslaget innebär alltså att samtliga de stränga bestämmelser, som meddelats
till förekommande av övervärdering i aktiebolags balansräkning, hädanefter
skola gälla alla bokföringsskyldiga — enskilda rörelseidkare såväl som bolag
och föreningar — vid det årliga upprättandet av ställning. Samma ståndpunkt
intog redan de sakkunnigas förslag, med viss ytterligare skärpning, som det
remitterade förslaget låtit falla. De sakkunniga hade likvisst inledningsvis
såsom allmänna riktlinjer för en ny lagstiftnings bokföringsregler med allt
skäl betonat, att lagen på den bokföringsskyldige ej borde lägga större tvång
eller inskränka hans handlingsfrihet mera än som med hänsyn till bokföringens
allmänna ändamål ovillkorligen krävdes; inom ej alltför snävt tillmätta gränser
borde det överlämnas åt den enskilde att ordna sin bokföring såsom honom
syntes lämpligast. I fråga om värdesättningen å tillgångar hava de sakkunniga
vidare erinrat att i utländsk lagstiftning man allmänt begränsat sig till att
föreskriva att tillgångarna skola upptagas till det värde de äga eller skäligen

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

kunna skattas till vid den tid, räkningen avser, stundom med inskärpande av
att omsorg skall vid värdesättningen iakttagas. Ett av de sakkunniga såsom
uttryck lör en tendens till mera detaljerade föreskrifter åberopat norskt lagutkast
innehåller härutinnan ej mera än att varor, värdepapper och andra beståndsdelar
av förmögenheten ej må upptagas över gällande saluvärde samt att
i fråga om fartyg, anläggningar, maskiner och därmed jämförliga »driftsmidler»,
som stadigvarande brukas i rörelsen, man har att utgå från ursprungliga
värdet och därå företaga mot ålder och slitning svarande avdrag. Ett på utkastet
grundat lagförslag, som för ett par år sedan förelagts stortinget, har ej
skärpt dessa föreskrifter. Och i Schweiz, där för närvarande bokföringsskyldighet
är för enskilda näringsidkare begränsad till den löpande bokföringen,
men där i ett år 1919 framlagt och 1923 överarbetat lagförslag skyldighet att
upprätta jämväl inventarium och balansräkning upptagits, har man i fråga om
värderingen blott velat stadga, att de i företaget insatta tillgångarna skola
upptagas till det värde de vid den tid, balansräkningen avser, äga för företaget.
Av den expertkommission, som fick sig det reviderade förslaget förelagt till
granskning, företogs häri ingen ändring, och i den senare offentliga diskussionen
synes blott hava ifrågasatts, huruvida ej i stället borde stadgas att
inom affärslivet allmänt godkända grundsatser borde tjäna till ledning vid
värdesättningen.

Då de sakkunniga i fråga om ställnings upprättande inslagit på en helt annan
väg, motiveras detta därmed att bristen på värderingsregler i 1855 års
förordning vore ägnad att göra dess stadgande om balansräkning illusoriskt,
»såsom av åtskilliga rättsfall framginge», samt att man borde fixera vissa minimikrav,
som till domstolarnas ledning skapade fasta hållpunkter för det
straffrättsliga begreppet »icke ordentligen fullgjord bokföring». Icke heller
i fråga om värdesättningen kunde man således nöja sig med generella lagbud,
vars utläggning och komplettering överlätes åt litteratur och praxis; jämväl i
detta hänseende borde ansvar för vårdslös bokföring grundas på tydlig lag.
Enligt de sakkunnigas syfte skulle alltså deras förslag föra med sig vittgående
straffrättsliga konsekvenser. Utan formell ändring i strafflagens 23 kapitel
skulle exempelvis den, som i upprättad ställning höjde värdet å tillgångar, som
stadigvarande användas i rörelsen, över ursprungliga anskaffningskostnaden
eller över ett i tidigare ställning, efter gjorda nedskrivningar, upptaget värde,
därmed hänföras till dem som enligt 3 § 3) i nämnda kapitel icke ordentligen
fullgjort sin bokföringsskyldighet. Tolkningen av orden »uppenbar vårdslöshet»
i paragrafens ingress kunde svårligen undgå att härav taga intryck. Möjligen
har det däremot icke varit avsett att ett medvetet överträdande av värderingsreglerna
skulle innebära falsk bokföring enligt kapitlets 1 §.

Jag har mig icke bekant något fall, då frågan om ansvar för konkursförbrytelse
genom oriktig värdesättning i handelsbok — i och för sig, utan sammanhang
med vilseledande anteckning om tillgångens eller skuldens beskaffenhet
— blivit föremål för domstols prövning, och kan alltså icke uttala mig om de
av de sakkunniga åsyftade rättsfallen. Något mål, där dylik fråga prövats
i högsta instans, torde i varje fall icke vara refererat i rättsfallssamlingama.

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

Emellertid kan det icke vara riktigt att gällande förordning skulle, såsom de
sakkunniga uttalat, ställa sig likgiltig till frågan om värdesättningen. Då det
föreskrives att tillgångarna skola i ingångsinventariet förtecknas med därå
påfört värde och ställningen sedermera årligen redovisas i form av balansräkning,
måste, såsom i motiven till 1910 års aktiebolagslag med rätta framhållits,
förutsättningen vara att den bokfö ringsskyldige har att angiva verkliga värdet
eller åtminstone icke ett för högt sådant. Att även med denna innebörd förordningen
i likhet med andra länders lagar i ämnet lämnar rum för en ganska
vid latitud för en försvarlig värdesättning är visserligen uppenbart. På sätt
i utländsk litteratur och praxis allmänt plägat antagas, lärer dock den bokföringsskyldige
hava att taga behörig hänsyn bl. a. till vad inom sunt affärsliv
i allmänhet och inom hans egen bransch i synnerhet gäller såsom riktiga
värderingsprinciper och detta desto mera, ju större anspråk man med hänsyn
till rörelsens art och omfattning kan ställa på bokföringens kvalitet. Straffrättslig
betydelse torde emellertid försyndelser beträffande värdesättningen
egentligen äga i andra hänseenden än de sakkunniga haft i sikte. Bortsett från
vissa fall, där oriktighet i värderingen sammanflyter med felaktighet i anteckningen
av själva tillgången, torde det konkursborgenärernas intresse av
klarhet över gången av gäldenärens transaktioner och över befintliga aktiva
och passiva vid vissa tidpunkter, som man avsett att skydda genom straff buden
för oordentlig bokföring, i allmänhet icke lida skada genom övervärdering av
tillgångarna. Däremot kan, om en näringsidkare förskaffar sig kredit genom
företeende av ett i följd av övervärdering missvisande bokslut, bliva fråga om
ansvar enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Och vidare kan värdesättningens skälighet
bliva av betydelse, då det vid fråga om ansvar enligt 23 kap. 2 § 2) eller
3 § 4) gäller att bedöma huruvida gäldenären vid tiden för ett visst hans förfarande
ägt, resp. bort äga kännedom om sitt obestånd. Å andra sidan är tydligt,
att om en bokföringsskyldig är av lagbestämmelser tvingad att tillämpa
vissa värderingsregler oavsett att de föra till undervärdering, hans bokförda
ställning ej i och för sig har betydelse för frågan om hans skyldighet att likvidera
eller att begära sig i konkurs. Ett uttryck för detta förhållande föreligger
i aktiebolagslagens 98 §, något som ock framhölls vid lagens framläggande
av dåvarande chefen för justitiedepartementet.

Stadgandena i 56 § aktiebolagslagen om vissa maximivärden vid upprättandet
av aktiebolags balansräkning, vilka bestämmelser hava mer eller mindre
vittgående motsvarigheter i utländsk bolagslagstiftning, äga ett intimt samband
med reglerna i 54 och 55 §§ om bolagsstämmas befogenhet att disponera
över den enligt balansräkningen förefintliga årsvinsten. Detta samband betonades
med största eftertryck i förarbetena till lagen. Såsom skäl för de
stränga värderingsreglerna framhölls såväl av aktiebolagskommittén som av
lagrådet uteslutande angelägenheten att i företagets eget intresse förhindra att
aktieägarna såsom »vinst» utdelade vad som icke utgjorde redan intjänad inkomst
av rörelsen, utan antingen innebure en diskontering av framtida vinst,
som det gynnsamma marknadsläget ställde i en mer eller mindre säker utsikt,

Kungl. Mai:ts proposition nr 180.

eller ock ett utsugande, i anledning av en måhända tillfällig värdestegring, av
det kapital, som låge bundet i bolagets till stadigvarande bruk avsedda egendom.
Och till svar på anförda betänkligheter mot reglerna i fråga yttrade
chefen för justitiedepartementet under riksdagsdebatten i ämnet, att den i 56 §
avhandlade balansräkningen icke vore avsedd att visa bolagets status, utan
uteslutande att klargöra vad bolaget kunde och finge utdela såsom vinst; det
funnes intet hinder för ett bolag att vid sidan av den framlagda balansräkningen
uppgöra en räkning, utvisande dess verkliga ställning.

De synpunkter, som således varit för aktiebolagslagstiftningen bestämmande,
äga tydligen alldeles icke direkt tillämplighet å den enskilda näringsidkaren.
Honom står det ju fritt att när som helst under löpande räkenskapsår och
oberoende av årsvinstens storlek uttaga ur rörelsen de belopp han finner för
gott. En helt annan sak, som icke har samband med bokföringsfrågan, är att
han i händelse av konkurs står sina borgenärer i straffrättsligt ansvar om han
gjort sig skyldig till lättsinnig användning av de uttagna medlen. Med det sagda
skall icke bestridas att värderingsreglerna i aktiebolagslagen må vara
ägnade att tjäna även den enskilde näringsidkaren såsom ledande grundsatser
vid bokslut över hans företag. Men härifrån och till att ålägga honom att under
alla förhållanden ställa sig desamma till noggrann efterrättelse är ett långt
steg. Härvid får ej heller förbises att paragrafens stadganden gälla även tillgångar,
som ej äro insatta i den bokföringspliktiga rörelsen. Särskilt förtjänar
uppmärksammas att åtskilliga bland de enligt förslaget bokföringspliktiga
icke tillhöra den egentliga affärsvärlden, och att den rörelse, som medför
bokföringsplikt, måhända utgör en liten bisak inom vederbörandes ekonomi.
De fastigheter, värdepapper, lösören m. m., som han långt tidigare och under
helt andra prisförhållanden ärvt eller förvärvat och hållit utom sin rörelse, få
enligt förslaget ej upptagas utöver »anskaffningskostnaden», såvida ej skälen
härför i ställningen fullständigt angivas. Om åter en fabriksfastighet inköpts
för trettio år tillbaka och numera t. ex. på grund av ändrade tomtvärden i hela
den stadsdel, där den är belägen, äger ett beståndande minimivärde, tiodubbelt
större än inköpsbeloppet, får den under inga förhållanden upptagas till högre
än sistnämnda belopp. Da det ej aktats nödigt att i övergångsbestämmelserna
upptaga ett stadgande, motsvarande det som 141 § 7) aktiebolagslagen innehåller,
maste vidare i vissa fall mycket betydande nedskrivningar av nu bokförda
värden med ett slag ske.

Det kan med visshet förutses att, om paragrafens bestämmelser upphöjas till
lag, de enskilda bokföringsskyldiga i stor utsträckning icke skulle komma att
iakttaga dem. För talrika bland dem bleve det eljest nödvändigt att operera
med trefaldig bokföring: en till egen information om verkliga ställningen, en
som likväl endast i händelse av konkurs behöver företes — till uppfyllande
av bokföringslagens föreskrift och en för taxeringsändamål. Icke ens om man
ville göra allvar av hotet att med straffsanktion i 23 kap. strafflagen söka
upprätthålla föreskrifternas efterlevnad, kan det förväntas att syftet i avsevärd
man vunnes, då ju föreställningen om möjlig framtida konkurs och därmed
följande kalamiteter torde för de flesta vara föga aktuell. Kan man åter

Kungl. May.ts proposition nr 189.

icke besluta sig för ett sådant avsteg från nu hos oss och annorstädes gällande
principer på konkursstraffrättens område — vilket ginge i rakt motsatt riktning
mot där rådande tendenser -— och måste det vidare anses uteslutet att införa
en straffbestämmelse, motsvarande den i aktiebolagslagens 132 § för aktiebolags
styrelseledamöter gällande, lärer desto säkrare inträffa att den föreslagna
paragrafen i fråga om enskild näringsidkare blir en blott pappersföreskrift.
Olägenheterna med dylika just på förevarande område äro emellertid
uppenbara.

Även å handelsbolag har med vissa modifikationer det sagda tillämpning.
Såvitt angår bokslutets betydelse för bolagsmännens inbördes förhållande, blir
t7/dligen bolagsavtalet avgörande, och fixa lagregler om värderingsgrunder
vid detta boksluts uppgörande kunna alltså göra en dubbel bokföring nödvändig.
Huruvida, i vilka fall och i vilken omfattning aktiebolagslagens balansräkningsregler
böra vinna tillämpning å bokföringspliktiga ekonomiska föreningar
är åter en särskild fråga, som utomlands blivit mycket olika bedömd
och som i detta lagärendes befintliga skick icke kan bliva föremål för närmare
prövning.

Pa grund av det anförda hemställes att paragrafens värderingsregler måtte
ersättas med mera allmänt hållna föreskrifter. Huru dessa lämpligast skola
avfattas kan, såsom framgår av en i andra länder sedan länge förd livlig
diskussion, vara föremål för skiftande meningar. I och för sig vore måhända
bäst om man kunde nöja sig med en föreskrift att tillgångarna ej få i ställningen
upptagas över sina verkliga värden jämte tillägg att vid bestämmandet
av värdena i synnerhet å sådana tillgångar, som äro insatta i den bokföringspliktiges
rörelse, han icke utan giltiga skäl bör avvika från de grundsatser,
som inom det sunda affärslivet pläga tillämpas. Denna regel bleve emellertid,
med den innebörd uttrycket »verkliga värdet» kommit att få i vår bokföringslagstiftning,
alltför sträng. Stadgandet i aktiebolagslagen 56 § 4) vilar nämligen
på förutsättningen att där tillåtna värderingsnorm för tillgångar anskaffade
för stadigvarande bruk — anskaffningsvärdet med årliga avskrivninSar
innefattar en klar avvikelse från regeln att tillgångar ej må upptagas
över verkliga värdet. Vid sadant förhållande synes det vara nödvändigt att till
den angivna regeln fogas ett modifierande tillägg, som uttryckligen medgiver
ett motsvarande bruk av nyssnämnda värderingsnorm vid ställnings upprättande,
giltig anledning att därvid knyta något förbud mot avskrivning i form av
motbalansering å förnyelsekonto torde ej förefinnas. Måhända bör vidare beträffande
osäkra och värdelösa fordringar givas en erinran lika med den, som
innehålles i 56 § aktiebolagslagen och i remitterade förslaget.

I allt fall torde någon jämkning av paragrafens ingress erfordras, enär fortsättningen
icke innehåller något om värdesättningen av skulder.

Justitierådet von Seth:

Jag är ense med justitierådet Alexanderson i vad han erinrat beträffande
paragrafens ingress samt stadgandena i de två sista punkterna under 3).

Även vad justitierådet Alexanderson i övrigt anfört mot paragrafen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

mig vara värt det allra största beaktande. Det är emellertid anmärkningsvärt,
att icke någon av de korporationer och myndigheter, som yttrat sig i ärendet
och som måste antagas äga ingående kännedom om förhållandena på de områden
förslaget närmast berör, haft något att erinra mot de grunder, på vilka
detsamma i nu ifrågavarande hänseende är byggt. Detta gör, att jag känner
mig tveksam, om man bör gå så långt i förenklande riktning, som justitierådet
Alexanderson ifragasatt, eller om man icke skulle kunna genom någon mindre
modifikation undanröja de största av de av honom påpekade svårigheterna.
Vore detta möjligt, skulle man ju därigenom vinna, att den fördel för de boklöringsskykliga,
som ligger i att hava mera detaljerade värderingsregler att
följa, kunde bibehållas.

Granskar man från denna utgångspunkt de olika punkterna i paragrafen,
torde det kunna sägas, att de fyra första av dem icke innehålla stort annat än
vad en var någotsånär förtänksam affärsman i varje fall bör iakttaga och som
han, även om åt paragrafen gåves den av justitierådet Alexanderson ifrågasatta
avfattningen, skulle nödgas i huvudsak tillämpa. Att vissa bokföringsskyldiga,
som enligt vad jag förut erinrat rätteligen ej borde hänföras till
köpmän, kunna känna sig främmande för desamma, får naturligtvis, såsom
förslaget är lagt, icke inverka. Det är först när man närmare granskar bestämmelsen
i punkten 5), som allvarligare betänkligheter börja yppa sig. Detta
stadgande åsyftar ju i första hand att förhindra, att ett aktiebolag begagnar
sig av de dolda reserver, som föreligga däri att tillgångar av där avsedd art
äro upptagna till lägre värde än det verkliga — vare sig nu detta beror på
för starka nedskrivningar eller därpå att en tillgång på stadigvarande sätt
ökat i värde efter dess förvärvande — för att få möjlighet till en årsutdelning,
som eljest icke kunnat äga rum. Denna synpunkt saknar ju tillämplighet i
fråga om enskilda näringsidkare och handelsbolag, men den kan säkerligen ej
iamnas å sido beträffande aktiebolag och med dem likställda företagare. Bestämmelsen
i fråga har emellertid, såsom departementschefen framhållit, även
en annan sida. Det skulle innebära en obillighet mot en företagare, om han
pa grund av densamma skulle nödgas avsluta sitt årsinventarium med ett underskott,
som i verkligheten icke finnes därför att det fullt uppväges av dylika
dolda reserver. Det är också att märka, att det, då fråga här är om en detaljerad
forteckning av tillgångar och skulder, icke med stadgandets lydelse lärer
ga tor sig att, såsom möjligen kunnat ske i den mera summariska balansräkningen,
kompensera en avskrivning, som man funnit sig nödgad vidtaga å en
i en gemensam summa ingående tillgångspost, med en uppskrivning av en annan
i summan ingående tillgång, som förut varit upptagen till ett värde understigande
det verkliga. Dessa olägenheter skulle, utan att härovan först berörda
synpunkt behövde åsidosättas, kunna i det väsentliga undanröjas, om
åt punkten 5) gåves en sådan avfattning, att däri och i punkten 1) intagna
stadganden förklarades ej utgöra hinder för att tillgång upptoges till sitt verk!ga
var e, i den mån det erfordrades till täckande av förlust, som uppstått
a rörelsen i dess helhet, eller av en motsvarande avskrivning å annan tillgång
av samma slag. Ett liknande medgivande finnes beträffande obligationer in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

taget i 33 § första stycket punkten 5) av lagen om sparbanker utan att, såvitt
känt, därav vållats någon olägenhet. Emellertid lärer försiktigheten kräva,
att sådan uppskrivning ej får göras annat än i fråga om fast egendom och i
varje fall ej till högre belopp än som motsvarar taxeringsvärdet. Vidare lärer
det böra krävas, att skälen för uppskrivningen och de grunder, efter vilka
fastighetens värde beräknats, tydligt angivas, vilket vad värderingen angår bör
kunna göras i t. ex. ett bilagt värderingsinstrument. Med iakttagandet av nu
angivna begränsningar av uppskrivningsrätten synas de anmärkningar, till
vilka det inom departementet utarbetade utkastet i förevarande hänseende gav
anledning, hava förlorat det mesta av sin betydelse.

Jag anser mig alltså böra förorda, att, om icke vad justitierådet Alexanderson
hemställt finnes böra iakttagas, paragrafen i varje fall måtte ändras på
sätt jag härförut angivit.

En utvidgning i fråga om enskilda företagare av räckvidden för straffstadgandet
i 23 kap. 3 § strafflagen kommer säkerligen att följa av införandet
bland de allmänna bokföringsföreskrifterna av mera preciserade värderingsföreskrifter.
Såsom justitierådet Alexanderson anfört, kan nämligen innebörden
av uttrycket »uppenbar vårdslöshet» icke undgå att påverkas av dessa bestämmelser,
och det är att märka att nämnda straffstadgande omfattar även
sådant brytande mot meddelade bokföringsföreskrifter, som sker av vållande
utan att detta nödvändigt behöver vara av grövsta art. Visserligen får genom
införandet av mera detaljerade värderingsföreskrifter den bokföringsskyldige
en ledning för bokföringen, som han nu saknar, men å andra sidan går han
miste om den rörelsefrihet inom en ganska vid ram, som han med nuvarande
bestämmelse i 1855 års förordning otvivelaktigt har. Då emellertid domstolarna
hittills ansett sig kunna i stor utsträckning frikänna från ansvar, då felaktigheterna
i bokföringen varit av mindre väsentlig betydelse, och det är att
antaga, att de, även da fråga blir om brytande mot de nya värderingsföreskrifterna,
skola komma att tillämpa samma grundsats, torde någon fara för
obilliga adömanden av straff i förevarande hänseende ej föreligga.

12 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i andra och tredje punkterna av denna paragraf innefatta
nyheter, som synas icke vara tillräckligt motiverade. De sakkunniga hava som
skäl för desamma anfört, att »mannen och förmyndaren i dylika fall böra vara
för rörelsen ansvariga». Vad härmed avses synes oklart. Det må emellertid
här blott erinras, att i detta sammanhang frågan närmast gäller vem ansvaret
för bokföringens ordentliga fullgörande åligger. Befinnes den äkta mannen
hava varit den verklige utövaren av rörelse, som drivits i hustruns namn, har väl
i rättsskipningen stadigt ansetts hinder ej möta för att i straffrättsligt hänseende
behandla honom som gäldenär; men samma uppfattning har tillämpats
generellt å den, som under annans namn driver rörelse, och bör alltså desto
mindre föranleda uppställandet av en sådan regel som förslaget innehåller. Vad
förmyndare angår, är tydligt, att därest rörelsen ej idkas av den omyndige

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

själv (första stycket av 6 § i 1864 års näringsfrihetsförordning) utan av förmyndaren
å den omyndiges vägnar (andra stycket i samma lagrum), det är förmyndaren
som bokfö ringsplikten åligger. Han skall alltså i dylikt fall underskriva
ställningen jämlikt stadgandet i första punkten av förevarande paragraf.

Uttrycket »personligen ansvariga» i sista punkten av första stycket torde
icke fullt otvetydigt angiva dem, som i gällande förordning betecknas såsom
»obegränsat ansvariga». Det hemställes om förtydligande härutinnan.

Andra stycket torde böra väsentligen förkortas.

14 §.

Lagrådet:

Då »räkenskapsår» är en så välkänd term, att något angivande av dess betydelse
icke lärer tarvas — ordet är också i flera föregående paragrafer nyttjat
utan förklaring — torde paragrafen böra erhålla en förenklad avfattning.

15 §.

Lagrådet:

Den förvaringsplikt, som i första stycket ålägges bokföringsskyldig, torde —
i överensstämmelse med gällande lag, de sakkunnigas förslag och stadgandet i
andra stycket — böra avse brev, räkningar och övriga handlingar som ankomma
i och för rörelsen.

I olikhet mot 1855 års förordning inbegriper förslaget icke samlingen av
brevkopior bland handelsböckerna. Härav följer visserligen, att bestämmelserna
i sagda förordnings 12—18 §§ ej vidare bliva å denna samling tillämpliga.
Men då, med den fria bevisprövning som råder vid våra domstolar, dessa paragrafer
såsom de sakkunniga framhållit (s. 78) förlorat så gott som all praktisk
betydelse, lärer mot förslaget i denna del icke någon erinran vara att göra.

Promulgationsstadgandet.

Lagrådet:

Att även 19 § i 1855 års förordning lärer böra upphävas är förut påpekat.
Stadgandet om rätt att fullgöra bokföringsskyldighet i överensstämmelse med
den äldre lagen synes kunna göras enklare och lättfattligare.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 4 maj
1855 (nr 66) angående handelsböcker och handelsräkningar.

Lagrådet:

Om i enlighet med vad lagrådet tidigare under granskningen förordat, termen
handelsbok får omfatta även lösa blad eller kort, kommer nu förevarande lagförslag
att förfalla.

Bihang till Riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 158 häft. (Nr 189.)

82 • Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12
augusti 1910 (nr 88 s. 1) om aktiebolag.

Lagrådet:

Förslaget är föranlett därav att, enligt de tillämnade nya reglerna om bokföringsskyldighet,
för framtiden skulle i all bokföring väl upprättas s. k. ställning,
men däremot ej balansräkning och att utförliga, allmängiltiga föreskrifter
skulle givas om de värden, med vilka tillgångarna borde upptagas i ställning.
Om, på sätt lagrådet hemställt, benämningen ställning utbytes mot inventarium
och tillika i enlighet med vad lagrådets flesta ledamöter ifrågasatt föreskrifterna
om värderingen väsentligt inskränkas, bör föreliggande förslag omredigeras.
56 § lärer sålunda, i fråga om vad som skall jämte de allmänna
föreskrifterna gälla beträffande aktiebolags inventarium, böra upptaga sådana
bestämmelser att de, tillika med nämnda allmänna föreskrifter, motsvara vad
paragrafen för närvarande innehåller om balansräkning. Att aktier i annat
bolag skola bland tillgångarna upptagas särskilt för varje sådant bolag till
antal och värden torde härvid icke behöva utsägas, då detta följer av de allmänna
nya bokföringsreglema. Vidare torde böra stadgas, att styrelsen har att
inom samma tid som om det årliga inventariet är föreskrivet upprätta ett sammandrag
därav (balansräkning). Rörande balansräkningens innehåll synes
böra stadgas, att den skall efter inventariet utvisa beloppen av samtliga tillgångar
och skulder, fördelade å lämpliga huvudposter, ävensom saldot jämte
de borgens- och övriga ansvarsförbindelser, som i inventariet särskilt antecknats,
varförutom torde erfordras sådana föreskrifter att i balansräkningen de
»särskilda omständigheter», som nu omtalas i 56 § 2), bliva fullständigt angivna
och att i övrigt de krav fyllas, som nu innefattas i 56 § 6) och 8). 47 §
bör ändras så, att den kommer att handla om »förnyelsekonto», ej »förnyelsefond».
Att efter omredigeringen av 56 § hänvisningen i 141 § 8) torde bli
vilseledande, synes ej böra föranleda någon jämkning i sistnämnda lagrum,
vilket ju redan upphört att äga praktisk betydelse. Däremot lärer böra tillses
att hänvisningen i 141 § 7) icke blir oriktig.

Att upprättande av balansräkning skall framdeles åligga endast vissa bokföringspliktiga
påkallar ändring även i andra författningar än dem, som avses i
de remitterade förslagen. Lagrådet vill sålunda erinra om 55 § konkurslagen,
2 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs, 24 § lagen om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet samt 6 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

Justitierådet von Seth:

Till vad lagrådet samfällt anfört beträffande förevarande förslag anser jag
mig böra foga en erinran, att, därest omarbetningen av 10 § i förslaget till lag
med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker inskränkes till vad
jag eventuellt ifrågasatt, omredigeringen av 56 § i förevarande förslag måste
jämkas därefter.

Någon bestämmelse om tiden för balansräkningens upprättande torde icke böra
meddelas i 56 §, då ju vad som härutinnan erfordras, framgår av 69 och 82 §§.

In fidem
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1<S9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 december
1926.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexandebson.

Enligt lagrådet tiUhandakommet utdrag av protokollet över finansdepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 43 och 159 §§ i lagen
den 22 juni 1911 (nr 74 s. 1) om bankrörelse samt lag om ändrad lydelse av
31 och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E. Bergendal.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet:

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22
juni 1911 (nr 74 s. 1) om bankrörelse.

Med hänsyn till vad som stadgas i 65, 77, 181 och 193 §§ lagen om bankrörelse
bör i 43 och 159 §§ ej meddelas någon bestämmelse om tiden för upprättande
av balansräkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 31 och 33 §§ i lagen den 29
juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Om, på sätt lagrådet i annat sammanhang hemställt, den allmänna bokföringsskyldigheten
fortfarande kommer att omfatta förande av dag- och inventariebok,
bör någon ändring ej vidtagas i 31 §.

Att styrelsen för varje år skall upprätta balansräkning framgår redan av
32 § och behöver således ej upprepas i 33 §.

In fidem
A. V. Stenkula

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 december
1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gtllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsdepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj
1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E. Bergendal.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att det i båda paragraferna
tillagda stadgandet om vissa ansvarsförbindelser borde uppflyttas
före nuvarande sista stycket.

In fidem
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S9.

Utdrag av protokollet övert justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 12 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets
den 13 december 1926 avgivna utlåtanden över de den 26 mars 1926 till lagrådet
remitterade förslagen till lag med vissa ändrade bestämmelser angående
handelsböcker, lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar, lag om ändrad lydelse av 56
och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, lag om ändrad lydelse
av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, lag om ändrad lydelse
av 31 och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker samt lag cnn
ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.
Efter redogörelse för utlåtandena anför föredraganden:

Erågan om revision av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar har länge stått på dagordningen. Redan i skrivelse
den 4 mars 1903 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande
i vad mån bestämmelserna om bokföringsskyldighet kunde erfordra
utvidgning eller förtydligande. Sedan kommerskollegium i utlåtande över
denna riksdagens framställning understrukit behovet av en omprövning av
förordningens bestämmelser i allmänhet och således även angående bokföringens
beskaffenhet, tillkallades den 17 september 1912, jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande, särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med verkställande
av utredning i ämnet. De sakkunniga avgåvo den 29 januari 1916
betänkande med därvid fogade lagförslag, varefter yttranden infordrades från
åtskilliga myndigheter och organisationer inom näringslivet. Förslagen hava
sedermera överarbetats inom justitiedepartementet, varefter yttranden inhämtats
från kommerskollegium, handelskamrarna i riket och andra korporationer
med flera. Vid anmälan i statsrådet den 26 mars 1926 av förevarande lagstiftningsärende
för erforderlig remiss till lagrådet framhöll dåvarande chefen
för justitiedepartementet, att 1855 års förordning i mångt och mycket blivit
otjänlig för sitt ändemål och att dess brister kommit att än mer framträda på
grund av den vidgade betydelse förordningen erhållit genom senare lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ning, samt att han i anledning härav funnit det vara en angelägen uppgift att
arbetet på en revision av förordningen måtte kunna fullföljas och avslutas.

Lagrådets majoritet har icke haft något att erinra mot de huvudgrunder,
varå 1926 års förslag vila. En ledamot har emellertid — i betraktande av de
olägenheter, som bibehållandet av köpmannaegenskapens sammankoppling med
bokföringsskyldigheten enligt hans mening medförde — ifrågasatt, om ej det
rätta tillfället vore inne att företaga en omläggning därhän, att köpmannaegenskapen
ej längre bleve ett korrelat till skyldigheten att föra affärsböcker,
samt, då härför krävdes ytterligare utredning, avstyrkt lagförslagen.

Efter det lagrådet avgivit sitt utlåtande, har kommerskollegium i ett den
24 oktober 1928 avgivet utlåtande med riktlinjer för en ny näringsfrihetslagstiftning
framhållit såsom önskvärt, att arbetet på näringsfrihetsförordningens
revision finge äga rum under nära kontakt med den fortsatta omarbetningen
av 1855 års förordning, och såsom skäl härför åberopat, att bestämmelserna
om bokföringsskyldighet, enligt kollegiets förmenande, ägde ett synnerligen
nära samband med de grundläggande stadgandena om rätten att idka
näring och om registrering av näringsverksamhet, samt att det därför låge nära
till hands, att överensstämmelse åvägabragtes mellan de nya bokförings- och näri
ngslagarnas tillämplighetsområden.

För egen del ansluter jag mig till den av lagrådets majoritet intagna ståndpunkten
till förevarande lagstiftningsfråga. De på olika grunder anförda
skälen för uppskov synas mig icke bärande. Yäl är det möjligt, att utvecklingen
kan gå därhän, att vid åläggandet av bokföringsskyldighet skillnad
måste göras mellan köpmannayrken och övriga bokföringspliktiga näringar.
För närvarande lärer dock icke föreligga anledning att låta den på detta område
vunna enhetligheten givas till spillo. Hänsyn till köpmannabegreppet torde
möjligen kunna föranleda, att en eller annan näringsgren, för vilken bokföringsplikt
kan ifrågasättas, icke anses böra inrangeras bland de bokföringspliktiga,
men en närmare granskning av de speciella fallen torde dock visa, att
olägenheterna härav icke äro alltför betydande. Gentemot det av kommerskollegium
framförda förslaget att ålägga varje anmälningspliktig näringsidkare
skyldighet att föra böcker torde allvarliga betänkligheter kunna hysas. För
en så utsträckt bokföringsskyldighet lärer i varje fall tiden ännu icke vara
inne. Om jag sålunda finner vad som anförts emot ett fullföljande av revisionsarbetet
icke kunna tillmätas större betydelse, synes mig å andra sidan behovet
av en reformerad bokföringslagstiftning så trängande, att frågan icke
längre kan få undanskjutas. Jag har därför ansett detta lagstiftningsärende
böra nu fullföljas. De inom lagrådet framställda erinringarna hava därvid i
allmänhet vunnit beaktande. Under arbetets gång hava överläggningar ägt rum
med professorn i handelsteknik vid handelshögskolan i Stockholm Oskar Sillén.
Efter den överarbetning huvudförslaget undergått, hava de tidigare ifrågasatta
följdändringarna i vissa andra lagar synts kunna undvaras. Såsom resultat
av ärendets fortsatta beredning får jag nu anmäla förslag till bokföringslag.
Förslaget, sammanställt med motsvarande 1926 års förslag, torde få såsom bilaga
A fogas vid detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Lagförslagets rubrik.

Med hänsyn till önskvärdheten av en kort och i dagligt tal användbar benämning
särskilt på en lag sådan som denna har rubriken synts mig kunna ändras
till ''Bokföringslag’. Den omständigheten, att speciella bokföringsreglcr givas
eller kunna komma att givas i särskilda författningar, torde icke böra lägga
hinder i vägen för användandet av denna rubrik. Ej heller synes mig det förhållande,
att vissa stadganden i 1855 års förordning, nämligen 12—18, 21—
25 och 28 §§, äro avsedda att fortfarande äga gällande kraft, tala mot benämningen.
I den mån föreskrifterna i dessa paragrafer icke reglera handelsboks
beviskraft och sålunda äro av processuell natur, avse de uteslutande handelsräkningar.
Dessa stadganden torde för övrigt få anses delvis föråldrade
och i varje fall sakna nämnvärd praktisk tillämpning.

1 och 2 §§.

Paragraferna avhandla bokföringsskyldighetens omfattning och motsvaras
i 1926 års förslag av 1—5 §§, vilka lagrum sammanarbetats i huvudsaklig
anslutning till lagrådets hemställan. I 1 § bestämmes, vilka som skola vara
bokföringsskyldiga, medan 2 § upptager de härifrån medgivna undantagen.

Beteckningen handelsnäring har i enlighet med lagrådets hemställan uteslutits.
Handelsbolag, varmed enligt lagen den 28 juni 1895 förstås bolag,
som driver näring med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker,
och registrerat enkelt bolag hava i 1 § sammanförts under benämningen ''bolag,
som blivit infört i handelsregistret’.

1 § skiljer sig i sak från 1926 års förslag därutinnan, att i enlighet med lagrådets
hemställan ekonomisk förening ävensom andra agenter än handels- och
befraktningsagenter uteslutits ur och utövare av advokatverksamhet (19) upptagits
i de bokföringsskyldigas krets. Därjämte har, utöver vad lagrådet hemställt,
filminspelning (12) medtagits bland de uppräknade rörelsegrenarna, varemot
i anslutning till inom lagrådet gjort uttalande ridhusrörelse fått utgå.

Vidkommande till en början ekonomiska föreningar har jag mot lagrådets
enhälliga avstyrkande icke ansett föreskriften om ovillkorlig bokföringsskyldighet
för dem böra bibehållas. Förenings bokföringsskyldighet kommer sålunda
enligt förslaget''att bliva beroende av huruvida dess rörelse faller under
de i 1 § angivna verksamhetsgrenarna eller ej. Att ålägga andra agenter än
handels- och befraktningsagenter, t. ex. försäkringsagenter, bokföringsplikt
finner jag lika med lagrådet knappast erforderligt. Beträffande advokatverksamheten
anser jag lagrådet hava anfört goda grunder för dess upptagande bland
de bokföringsskyldiga yrkesgrenarna. Med den läggning lagförslaget erhållit
lärer advokatens bokföringsskyldighet i stort sett icke bliva mera omfattande
än den skyldighet ’att föra ordentliga räkenskaper ävensom diarier över mottagna
rättegångs- och inkasseringsuppdrag samt angående därvid vidtagna åtgärder’,
som åligger medlem av Sveriges advokatsamfund enligt 8 § i dess stadgar.
Erinras må ock, att den redovisningsskyldighet, som 18 kapitlet handels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

balken ålägger syssloman, samt angelägenheten att noggrant skilja på egna och
för andras räkning omhänderhavda medel för advokaten kan föranleda särskild
bokföring. Filminspelning drager ofta betydande kostnader och måste, då inkomsterna
först inflyta sedan filmen blivit färdig, merendels bygga på kredit.
Vad slutligen ridhusrörelse angår lärer denna knappast vara av beskaffenhet
att i detta sammanhang påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.

1 förhållande till 1926 års förslag företer förteckningen över de verksamhetsgrenar,
som medföra bokföringsskyldighet, förutom de ändringar, som påkallats
av nyssnämnda skiljaktigheter i sak, följande avvikelser: Under 1) har
med bibehållande av uppräkningen av de olika föremålen för handel ''annan
lös egendom’ i enlighet med lagrådets hemställan tillagts. Uppräkningen av
de olika föremålen för handel synes vara av viss betydelse, särskilt med hänsyn
därtill, att undantaget i 2 § endast rör handel med varor. 2) har undergått
av lagrådet påyrkad redaktionell jämkning, varjämte skeppsbyggeri och
varvsrörelse upptagits för sig under 6). 4) har formellt omredigerats. I 5)
har uteslutits ''för egen eller annans räkning’; i sak avses ej härmed någon
ändring. 7) och 8), motsvarande 6) och 7) i 1926 års förslag, hava givits
en förenklad avfattning, delvis i överensstämmelse med lagrådets önskan. 10)
och 11) motsvara förra förslagets 9). Den av lagrådet påyrkade uppdelningen
av punkten och jämkningen i innehållet har synts mig lämplig. Värdshusrörelse
kan enligt ordets språkliga innebörd icke anses utövas av den, som i
sitt hem mot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord. 13),
15) och 16), motsvarande 11), 13) och 14) i 1926 års förslag, hava synts mig
böra formuleras på sätt lagrådet föreslagit, varjämte i 13) järnvägsdrift ansetts
böra uttryckligen omnämnas. Under 17) hava sammanförts bestämmelserna
i 15) och 17) i 1926 års förslag, därvid ''penninghandel'' såsom ingående
under 1) uteslutits, varjämte 14), 18) och 20), motsvarande förra 12), 16) och
19), hava underkastats någon jämkning.

2 § innehåller undantagen från bokföringsskyldighet på grund av rörelses
ringa omfattning m. m. Enligt 1926 års förslag skulle rörelse anses driven
i ringa omfattning, därest i densamma vanligen icke sysselsattes flera än två
arbetare förutom näringsidkaren själv, hans make och hemmavarande barn.
Undantaget avsag endast handel med varor genom kringföring eller från salustånd
samt vissa andra särskilt nämnda rörelsegrenar. Annan handel ävensom
Övriga icke angivna verksamhetsarter medförde under alla förhållanden
bokfönngsplikt. I denna fråga hava inom lagrådet uttalats högst skiftande
meningar. Justitierådet Alexanderson har i huvudsak icke gjort någon erinran
mot förslaget, dock har han ansett hemmavarande böra närmare bestämmas
till barn under 16 år. Justitierådet ledberg och regeringsrådet PlantingGvllenbåga,
som funnit förslaget mindre lämpligt eller tydligt i fråga om
torghandel från annat än salustand, saluhallshandel och försäljning i
kiosk, hava framhållit att, oavsett huru förslaget härutinnan borde tolkas, det
vore önskligt att med försäljning genom kringföring eller från salustånd jämställdes
försäljning på annat liknande sätt eller också att uttrycket ''mångleri
eller annan sådan mindre handelsrörelse’ bibehölles. Ehuruväl vissa skäl ta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

lade för att åt begreppet ringa omfattning gåves olika innehåll för handel och
för annan rörelse och att det för båda fallen gjordes något snävare än enligt 1926
års förslag — kanske så att kretsen av de biträden, som näringsidkaren ägde
regelmässigt anlita utan att bokföringsskyldighet inträdde, bestämdes för han
del till make och hemmavarande barn, men för annan rörelse till make och hemmavarande
barn eller högst två andra — tilltrodde de sig likväl icke att härutinnan
göra någon hemställan. Justitierådet von Seth slutligen förklarade,
att han för sin del skulle finna lämpligast att stanna ungefär vid den ståndpunkt
1855 års förordning intager och undantaga endast dem, som utan biträde
av andra än hustru och barn under 16 år idka mångleri eller annan sådan
mindre handelsrörelse eller som i ringa omfattning driva någon av de i 2 §
2—7 samt 12 och 19 punkterna av 1926 års förslag omförmälda rörelsegrenar.
Slutligen har justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg
och regeringsrådet Planting-G-yllenbåga instämt, ifrågasatt, huruvida
kringföring av varor medelst motorfordon borde undantagas från bokföringsskyldighet,
medan drift av tvättinrättning synts dem kunna undantagas, därest
ej flera än fyra eller fem biträden däri sysselsattes.

Lika med justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
samt i viss anslutning till justitierådet von Seth anser jag, att i nu förevarande
avseende med handel genom kringföring eller från salustånd bör jämställas
försäljning ''på annat liknande sätt’. Därunder torde falla torghandel, som
icke sker från salustånd, försäljning från mera enkelt anordnade platser i
saluhall, försäljning från smärre kiosker utomhus och annan jämförlig handelsrörelse
i mindre omfattning. I likhet med förstnämnda båda ledamöter av
lagrådet finner jag vidare, att i avseende å rörelsens omfattning något strängare
regler böra uppställas för handel än för annan rörelse, varom här är
fråga. Emellertid har jag icke trott det vara tillrådligt att beträffande handel
göra undantaget så snävt, som nyssnämnda tre ledamöter ifrågasatt. Än
mindre har jag således funnit mig kunna tillmötesgå Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges hantverksorganisation, som hemställt, att handel undantagslöst
underkastas bokföringsskyldighet. Jag har stannat vid att föreslå, att
med ifrågavarande slag av handel skall vara förenad bokföringsplikt, så snart
handlanden vanligen icke biträdes av flera än make och barn under 16 år eller
en annan person. Om ock med tvekan har jag ansett mig icke böra ifrågasätta
någon särbestämmelse för handel genom kringföring medelst motorfordon.

Vidkommande de slag av andra rörelsegrenar, som på grund av rörelsens
mindre omfattning böra frikallas från bokföringsplikt, har jag därutinnan icke
ifrågasatt annan ändring i 1926 års förslag än att i överensstämmelse med
kommerskollegii på sin tid gjorda hemställan ''framställning eller överföring
av elektrisk kraft till avsalu’ (4) funnits under alla förhållanden böra medföra
bokföringsskyldighet. Ej heller har innebörden av begreppet ringa omfattning
angivits annorlunda än i nämnda förslag, därvid dock liksom i fråga
om handel hemmavarande barn närmare bestämts till barn under 16 år. Tillräcklig
anledning att upptaga en specialregel för tvättinrättning har jag ansett
icke föreligga, särskilt som dylik rörelse med de allt vanligare moderna ma -

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skinella anordningarna även med ett par biträden kan taga ej ringa omfattning.

Den i 1926 års förslag upptagna särbestämmelsen för värdshusrörelse har
synts mig kunna utgå, då sådan rörelse med utskänkningsrätt praktiskt taget
torde städse drivas i den omfattning, att bokföringsplikt ändock inträder. Vidare
har i enlighet med lagrådets hemställan undantaget beträffande viss bärgningsrörelse
uteslutits.

Jordbruksnäringen är enligt förevarande förslag, liksom i de sakkunnigas
och 1926 års, frikallad från bokföringsskyldighet. Vidkommande jordbrukets
binäringar har jag ansett dessa icke böra för jordbrukaren medföra bokföringsplikt
i fullt så stor utsträckning som enligt de tidigare förslagen. Intager man
den ståndpunkten, att jordbruksnäringen såsom sådan icke bör åläggas bokföringsskyldighet,
synes den jordbrukare, som för rationellt utnyttjande av
sin fastighet och för dess behov sätter upp t. ex. ett mejeri, icke i anledning
därav böra bliva bokföringsskyldig, då därmed enligt förslaget skulle följa
skyldighet för honom att i inventarium och balansräkning lämna redovisning
för jordbruket i dess helhet. Förslaget har synts mig böra givas det innehåll,
att exempelvis ett mejeri för fastighetens mjölk, en kvarn för fastighetens säd,
en såg för fastighetens skog, ett tegelbruk, som förädlar fastighetens lera, eller
liknande uteslutande för utnyttjande av fastighetens alster eller naturtillgångar
drivna rörelser icke skola för jordbrukaren medföra bokföringsskyldighet
under förutsättning att rörelsen ej har ett sådant omfång, att rörelsen blir huvudsak
och jordbruket en bisak. Detta bör gälla oberoende av huruvida rörelsen
drives med tillhjälp av den för jordbruket anställda arbetskraften eller
icke. Med ordet binäring bör i förslaget förstås endast vad som enligt allmänt
språkbruk ligger i själva ordet, d. v. s. jordbruket skall vara huvudsaken och
den i samband därmed drivna rörelsen bisaken. När detta kan anses vara förhållandet,
får avgöras i det särskilda fallet och torde som regel ej möta svårighet.
I fråga om de måhända oftast förekommande binäringarna — mejeri,
kvarn, såg och tegelbruk — torde förslaget överensstämma med de sakkunnigas.
Såsom bestämmelserna nu föreslagits synas de för övrigt närmast ansluta
sig till de riktlinjer, som riksdagen på denna punkt uppdragit i den skrivelse,
som föranlett förevarande lagstiftningsarbete.

3 §•

Denna paragraf är ny.

I fråga om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande bygger såväl tidigare
som nu föreliggande förslag på helt andra principer än 1855 års förordning,
vilkens bestämmelser torde få anses delvis antikverade och svårligen
kunna fyllas av ett nutida affärsföretag. Av en ny lagstiftning torde böra
fordras, att dess bestämmelser göras sådana, att de av alla bokföringsskyldiga
kunna tillämpas utan avsevärd olägenhet och att de också regelmässigt komma
att bliva tillämpade. I motsats till 1855 års förordning uppställas i den föreslagna
lagstiftningen endast vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet,
medan den bokföringsskyldige lämnas största möjliga frihet att med be -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

aktande av sitt företags omfattning och speciella behov själv bestämma, vilken
bokföringsmetod han vill använda. Förandet av dagbok och inventariebok
har dock ansetts oundgängligen nödvändigt, hur den bokfö ringsskyldige
än ordnar sin bokföring, och dessa böcker hava därför föreskrivits såsom obligatoriska.

De principer, varå lagförslaget sålunda vilar, medföra, att man vid avgörande
av frågan, huruvida bokföringen i det speciella fallet kan anses nöjaktig,
i stor utsträckning har att tillämpa allmänna bokföringsprinciper och god köpmannased
samt med utgångspunkt härifrån bedöma, huruvida bokföringsskyldigheten
ordentligen fullgjorts eller ej. Även vid värdesättning av tillgångarna
bör den bokföringsskyldige uppenbarligen taga hänsyn till sed och bruk. Inom
lagrådet har ock föreslagits, att det borde direkt utsägas, att den bokföringsskyldige
vid bestämmandet av värdena i synnerhet å sådana tillgångar, som
vore insatta i hans rörelse, icke utan giltiga skäl borde avvika från de grundsatser,
som inom det sunda affärslivet plägade tillämpas. Med hänsyn till
nu angivna förhållanden har det synts mig angeläget, att redan i 3 § och således
som en slags inledning till den del av lagförslaget, som rör sättet för
bokföringsskyldighetens fullgörande, klart och tydligt uttalas, att bokföringen
skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande
av god köpmannased. Denna regel gäller naturligtvis icke endast bokföringens
form utan också dess innehåll och således även vid värdesättningen
av tillgångarna.

4 §■

Denna paragraf motsvarar i 1926 års förslag 6 § första stjmket, 7 § 1 mom.
första stycket och delar av 9 §, vilka bestämmelser ansetts lämpligen kunna
sammanföras till en paragraf. Av skäl, för vilka jag kommer att redogöra
vid 8 §, har — till skillnad från vad som gäller enligt 1926 års förslag — skyldigheten
att upprätta balansräkning bibehållits. Jag har vidare ansett det
vara av vikt, att den betydelsefulla skillnad, som råder mellan redovisningen för
rörelsens gång, å ena, och för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning,
å andra sidan, kommer till klart uttryck i paragrafen, en skillnad, som än tydligare
understrykes i de i 7 och 8 §§ givna reglerna om inventarium och balansräkning.
Under det att den löpande bokföringen sålunda endast behöver omfatta
de affärshändelser, som äga samband med den bokföringsplikt underkastade rörelsen,
måste den årliga redovisningen för den ekonomiska ställningen omfatta
den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar och skulder, evad de hänföra sig
till rörelsen eller ej. För aktiebolag, handelsbolag och registrerat enkelt bolag,
som ju äro bokföringspliktiga oberoende av beskaffenheten av den rörelse de
driva, lärer även den löpande bokföringen böra omfatta all den verksamhet
bolaget driver.

I anslutning till lagrådets hemställan har det hävdvunna uttrycket inventariebok
bibehållits som benämning på den bok, för vilken 1926 års förslag
upptog den av de sakkunniga nyskapade beteckningen ställningsbok. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

förändring är en direkt följd därav, att benämningen ställning ansetts böra
vika för benämningen inventarium. Beträffande motiveringen härför hänvisas
till vad därom anföres under 7 §.

Ehuru tiden för åtnjutande, efter anmälan, av anstånd med avgivande av
skattedeklaration genom den nya taxeringsförordningen (36 § 1 mom.) förkortats
från tre och en halv till tre månader, har den för bokslutets införande i
inventarieboken enligt 1926 års förslag (9 §) stadgade tiden av tre och en halv
månader bibehållits oförändrad. Det har nämligen från bokföringsförfaret
håll framhållits, att om ock upprättandet av inventarium och balansräkning
kunde medhinnas före deklarationsfristens utgång, det dock vore önskvärt,
att därutöver en kortare tid medgåves för införingen i inventarieboken. Ej
ens en tid av tre och en halv månader torde emellertid vara tillfyllest för
alla slag av rörelser. Sålunda har försäkringsinspektionen framhållit, att den
för försäkringsbolag nu gällande fristen — fem månader — ofta nog visat sig
vara för knappt tilltagen. Med hänsyn härtill har Kungl. Maj.''t tillagts befogenhet
att för visst slag av rörelse utsträcka tiden.

Med de mindre stränga krav på specifikation i inventariet, som lagförslaget
uppställer, och vartill jag återkommer längre fram, föreligger icke längre anledning
att fritaga vissa grupper av företag från skyldighet att upprätta inventarium.
De omfattande undantag, som i 1926 års förslag (7 § 1 mom. 2
stycket) måst uppställas, hava därför kunnat uteslutas.

Innan jag lämnar denna paragraf torde böra påpekas, att en bokföringsskyldig,
som önskar utesluta sin privatförmögenhet från bokföringen, enklast når
detta syfte genom att för den bokföringspliktiga rörelsen bilda ett kommanditbolag
eller vanligt handelsbolag.

5 §■

Första stycket motsvaras i 1926 års förslag av 13 § första punkten, 8 § första
stycket och 7 § 2 mom. första punkten, vilka bestämmelser sammanförts i huvudsaklig
anslutning till lagrådets hemställan. På sätt lagrådet förordat har
jag ansett en sådan terminologi böra användas, att även lösblads- och kortsystem
erkännas utgöra — ej endast ersätta — handelsböcker. Det i handelstekniska
läroböcker och avhandlingar allmänt nyttjade uttrycket lösblads- eller kortsystem
har synts mig kunna upptagas i lagspråket utan risk för misstolkningav
vad därmed förstås. Förutom till det krav, som redan ligger i ordet system,
hänvisar jag till den allmänna bestämmelse, som återfinnes i 3 § om bokföringens
överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.
För att emellertid framhäva, att endast lösblads- eller kortsystem, som möjliggöra
erforderlig kontroll, få användas, har utsagts, att systemet skall vara
betryggande.

Enligt 1926 års förslag 7 § 2 mom. andra punkten skulle bokföringsskyldig,
vars räkenskaper voro underkastade kontroll av sakkunnig revisor, vara berättigad
att föra sin dagbok å lösblads- eller kortsystem. I likhet med lagrådet har
jag ansett ett dylikt undantag icke böra medgivas. Såsom framgår av 6 §
föreslår jag i stället vissa lättnader i förandet av dagbok därhän, att likartade

Kimgl. Maj.ts proposition nr 180.

9 3

affärshändelser under vissa förutsättningar må föras i bilaga till dagboken,
vilken bilaga må kunna utgöras av kort- eller lösbladssystem.

Andra stycket i 5 § motsvarar 13 § tredje stycket i 1926 års förslag. Bestämmelserna
hava undergått redaktionell jämkning men innebära i sak intet
nytt.

De föreskrifter, som 1926 års förslag innehöll i andra och tredje punkterna
av 13 § första stycket ävensom i 13 § andra stycket, vilka innefattade åtskilliga
detaljföreskrifter i avseende å bokföringens handhavande, har jag ansett böra
utgå såsom mindre lämpade att i lag påbjudas, så mycket mer som lagstiftningen
bör upptaga endast de minimikrav, som oundgängligen måste ställas på
en bokföring, för att den skall kunna fylla det ändamål, som med lagstiftningen
avses.

Föreskrifterna i 11 § av 1926 års förslag hava icke upptagits i förevarande
lagförslag. Givetvis är det lämpligt, om en förteckning uppgöres över de i
rörelsen förda handelsböckerna och att därvid angives vilka av dem som utgjorts
av lösblads- eller kortsystem, men det synes mig som om en dylik förteckning
knappast är av den vikt och betydelse, att densamma bör i lag påbjudas.
Ur den synpunkt, som framför allt är den för förevarande lagstiftning
bestämmande, borgenärernas möjlighet till kontroll, torde det icke vara
nödvändigt att fordra en sådan förteckning. Ett närmare studium av räkenskaperna
torde väl regelmässigt giva vid handen, vilka handelsböcker som
förts, och om någon av dem saknas. Flertalet affärsföretag bibehålla ju också
år efter år det av dem en gång upplagda bokföringssystemet. Det torde vara
fara värt, att påbudet av en dylik nyhet på bokföringens område tämligen
allmänt kommer att av de bokföringsskyldiga eftersättas, en underlåtenhet,
vartill de saklöst kunna göra sig skyldiga, då vid eventuell konkurs frihetsstraff
enligt 23 kap. strafflagen väl näppeligen torde komma att ådömas för en
dylik underlåtenhet i och för sig.

6 §.

Paragrafen motsvarar 8 § andra stjmket och 6 § andra stycket i 1926 års
förslag.

Enligt tidigare förslag skulle affärshändelserna i dagboken antecknas dagligen
post för post, i den ordning de inträffat. Sistnämnda ord hava ansetts
böra utgå, då önskemål framförts att kunna före införingen i viss mån gruppera
olika slag av affärshändelser.

Lagrådet har föreslagit, att även andra slag av affärshändelser än kontantförsäljningar
skulle i dagboken få bokföras på samma sätt som dessa, d. v. s.
få införas i en gemensam post för varje dag, under förutsättning att tillförlitliga
anteckningar om varje i sådan post ingående affärshändelse gjordes å lösblads-
eller kortsystem och att dessa anteckningar förvarades såsom bilagor
till dagboken. Bokföringsteknikens utveckling — jag behöver blott nämna
den allt vanligare bokföringen medelst kombinerade räkne- och skrivmaskiner
samt den mångsidiga användningen av olika genomskriftsmetoder — gör det
nödvändigt att i någon form legalisera bruket att föra dagbokens olika delar,
försäljningsbok, inköpsbok o. s. v., på lösblads- eller kortsystem. Men lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

nödvändigt är det å andra sidan, att härvid icke göres eftergift i fordringarna
på tillförlitlighet och möjlighet till kontroll. Av vad i detta lagstiftningsärende
förekommit framgår nogsamt, vilka svårigheter det mött att här finna
en anordning, som kunnat fylla dessa ur vitt skilda synpunkter framkomna
krav. Det är därför med tillfredsställelse jag på denna punkt accepterar lagrådets
förslag, som enligt mitt förmenande på ett lyckligt sätt löst berörda
svårigheter.

Lagrådet har vidare föreslagit, att där rörelsens art och omfång gjorde sådant
påkallat, med införandet av berörda gemensamma post skulle kunna få
anstå en eller två dagar. Då häremot intet torde vara att invända, har jag låtit
i förslaget intaga medgivande av anstånd till nästa söckendag. Längre anståndstid
synes icke med nödvändighet erforderlig.

De i andra stycket mot 6 § andra stycket i 1926 års förslag svarande bestämmelserna
hava i anslutning till den av mig tidigare uttalade uppfattningen nu
hänförts uteslutande till den löpande bokföringen och med hänsyn härtill underkastats
vissa jämkningar. Till skillnad från vad som ifrågasatts i 1926 års
förslag har föreskrivits, att bokföringen skall utvisa jämväl vad den bokföringsskyldige
insatt i rörelsen och icke allenast vad han därur uttagit. Särskilt omnämnande
av räntor i detta sammanhang har icke ansetts nödigt, då de icke
under alla omständigheter torde böra bokföras för sig. Att uttryckligen meddela
föreskrifter om andra skuldförbindelser än växlar, vilka inom affärsvärlden
intaga en särställning, har synts mig icke nödvändigt, då ju varje borgenärs
fordran framgår av den föreskrivna bokföringen över borgenärer och gäldenärer.
Ej heller torde det vara mera erforderligt att giva föreskrifter om bokföring
av pantavtal än av affärsavtal i allmänhet.

Stadgandena i förevarande paragrafs andra stycke torde väl komma att föranleda
att en del bokföringsskyldiga, som icke redan nu tillämpa kontoföring,
komma att upplägga särskilda konton för de affärshändelser, varom här är
fråga. I företag av mindre omfattning lärer emellertid upplysning om dessa
affärshändelser kunna vinnas på ett klart och överskådligt sätt utan kontoföring.
Så pläga t. ex. kreditförsäljningama ofta bokföras i följd i en särskild
försäljningsmemorial, vanligen kallad kladdbok, och då likvid sedermera inflyter,
överkorsas den gjorda anteckningen. Detta lika enkla som vanliga bokföringssätt
torde böra godtagas under förutsättning att kladdboken ej innehåller
allt för många obetalda poster. Beträffande växlar lärer nu ifrågavarande
stadgande i många fall kunna fyllas redan genom förande av en enkel
förfallobok, däri växlarna införas och anteckningarna, allt efter som växlarna
infrias, överstrykas. Med hänsyn till nu angivna förhållanden har kontoföring
icke synts mig böra föreskrivas som obligatorisk.

7 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § och 10 § 3) sista punkten i 1926 års förslag,
företer därifrån följande avvikelser: Benämningarna ställning och ställningsbok
hava icke upptagits utan de nu brukliga benämningarna inventarium
och inventariebok hava bibehållits. Från kravet på fullständig specifikation i
inventariet av tillgångar och skulder hava vissa omfattande undantag gjorts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 95

Slutligen har föreskriften om skyldighet att redovisa mottagen säkerhet uteslutits.

I likhet med lagrådet finner jag benämningarna inventarium och inventariebok
vara att föredraga framför de av de sakkunniga föreslagna och i 1926 års
förslag upptagna uttrycken. De sakkunniga (s. 51) göra gällande, att ordet
inventariebok, ehuru infört i svenskt lagspråk redan genom 1855 års förordning,
dock ej vunnit burskap i svenskt språkbruk, samt att inventarium ofta sammanblandats
med inventarier med påföljd att inventariebok i allmänna medvetandet
allt för ofta kommit att beteckna allenast en specifikation över inventarier. Oavsett
hur härmed må förhålla sig, brukades dock benämningarna inventarium och
inventariebok här i landet långt innan 1855 års förordning kom till, och de
hava sedermera undantagslöst använts såväl vid bokföringsundervisningen som
i läroböcker och annan litteratur. Härtill kommer, att den bokföringsskyldige
enligt förevarande förslag ålagts att upprätta icke endast inventarium utan
även balansräkning. Att under sådana förhållanden använda ordet ställning
i stället för inventarium och att följaktligen ställa balansräkning och ställning
vid sidan av varandra såsom två skilda begrepp torde icke vara tillfredsställande.
Även balansräkningen är ju en uppställning över den bokföringsskyldiges
tillgångar och skulder. Inventariet är i själva verket intet annat än en
specifikation till balansräkningen. Redan i själva ordet inventarium ligger en
viss häntydan på inventering och specifikation, som medför, att vid sammanställningen
inventarium—balansräkning distinktionen mellan dessa båda begrepp
göres relativt lättfattlig. Benämningen inventarium användes för övrigt
i de flesta länder. Danmark och Norge begagna dock i stället ordet status.

Enligt 1926 års förslag, liksom enligt de sakkunnigas, fordrades, att alla
tillgångar och skulder skulle fullständigt specificeras i inventariet eller i varje
fall i särskild bilaga till inventariet. I anslutning till lagrådets hemställan har
jag ansett undantag till en början böra göras för sådana den bokföringsskyldige
tillhöriga lösören, som icke ingå i rörelsen. Enligt förevarande förslag behöva
dessa icke specificeras och således ej heller värdesättas var för sig. Anmärkas
må, att det senaste schweiziska lagförslaget tillåter den bokföringsskyldige att
upptaga hela sin utom rörelsen stående förmögenhet i en enda post. Detta synes
mig vara att gå för långt. För borgenärerna torde det vara av sådan betydelse
att kunna erhålla tillförlitlig överblick även över den bokföringsskyldiges utom
rörelsen ägda fastigheter, värdepapper, fordringar och skulder, att kravet på
specifikation härutinnan icke lärer böra uppgivas. Det härigenom förorsakade
bokföringsarbetet bör ingalunda bliva betungande, i synnerhet som väl de allra
flesta bokföringsskyldiga, lagens stadgande förutan, föra eller i varje fall i eget
intresse och för fullgörande av sin deklarationsplikt måste vid årets slut uppgöra
förteckning över dessa tillgångar och skulder.

Men även i ett annat hänseende har jag, utöver vad lagrådet ifrågasatt, ansett
viss eftergift i kravet på specifikation kunna göras. För vissa större företag
torde det bliva synnerligen betungande att i inventariet eller bilaga till detsamma
förteckna samtliga borgenärer och gäldenärer jämte beloppet av en vars fordran
eller skuld. Jag tänker härvid särskilt på de företag, där borgenärernas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gäldenärernas antal regelbundet räknas i åtskilliga tusental och där följaktligen
reskontran eller däremot svarande handelsböcker innehålla ett synnerligen stort
antal konton. Sådana företag finnas många i vårt land: banker, ekonomiska föreningar
med sparkasserörelse, försäkringsbolag, hypoteksföreningar, tidningsföretag
och för övrigt större handels- och industriföretag av skilda slag. Enligt
inhämtade upplysningar har sålunda ett av våra större varuhus närmare 15,000.
ett av våra större industriföretag inom verkstadsbranschen bortåt 30,000 och
en stor arbetalningsaffär omkring 52,000 konton i sin reskontra. En av våra
största banker hade i september 1928 de medel, som innestodo å de vanliga
bankräkningarna, uppdelade på 686,551 konton. Samtidigt utgjorde antalet
av bankens diskonterade växlar och utestående lån 388,774.

I sådana större företag, som här berörts, brukar vid bokslutet någon särskild
förteckning över borgenärer och gäldenärer icke uppgöras. För att erhålla summan
av utestående fordringar eller skulder genomgås reskontran konto för konto
och adderas på räknemaskin kontonas debet- eller kreditsaldon. Slutsummorna
jämföras med slutsummorna i huvudbokens motsvarande kollektivkonton, med
vilka de skola överensstämma. I kontrollhänseende anse affärsmännen sig tillräckligt
betjänta med jämförelsen med huvudboken. Härtill kommer, att uppr
rättandet av en särskild förteckning givetvis i många fall skulle kräva avsevärd
arbetstid och draga ej ringa kostnad.

Det torde väl till stor del hava varit de nu framförda synpunkterna, som
föranlett att i de tidigare förslagen vissa företag ansetts böra helt och hållet
befrias från skyldighet att upprätta inventarium. De sakkunniga fritogo
sålunda banker, försäkringsbolag och aktiebolag för idkande av pantlånerörelse.
I 1926 års förslag tillädes rusdrycksförsäljningsbolag. Av vad ovan
framhållits torde emellertid framgå, att det även för åtskilliga andra företag
skulle bliva alltför betungande att fullständigt specificera sitt inventarium.
Redan den omständigheten, att så vitt gående undantag måst göras
från huvudregeln om skyldighet för varje bokföringspliktig att upprätta inventarium,
häntyder på, att man i sitt krav på specifikation gått för långt.
Vad borgenärerna kunna fordra är, att bokföringen skall vara så beskaffad,
att de vid den bokföringsskyldiges obestånd kunna vinna en överblick över
hans kreditgivning och kredittagning. Genom föreskrifterna i 6 § andra stycket
är också sörjt för, att den bokföringsskjddige håller sådana handelsböcker,
d. v. s. vanligen reskontra, att en dylik överblick kan ernås. Att en särskild
förteckning i inventariet över borgenärer och gäldenärer härvid kunde giva
viss ledning, skall naturligtvis icke förnekas. Särskilt gäller detta i de företag,
vilkas reskontra utgöres av lösblads- eller kortsystem. Även då låter det
sig visserligen i allmänhet med lätthet göra att ur reskontran finna de poster,
som ingå i senaste inventariets post för fordringar eller skulder, men det
kan vålla visst besvär att avgöra, vilka delposter ingått i ett tidigare inventariums
motsvarande poster, i händelse en del kort t. ex. för personer,
vars förbindelser med den bokföringsskyldige sedermera upphört, uttagits ur
reskontran och lagts till arkivet. Emellertid måste ju även de uttagna korten
av den bokföringsskyldige förvaras i välordnat skick, i regel alltså i bok -

Iiungl. Maj:ts proposition nr ISO.

it 7

stavsordning för uttagningsår, vadan svårigheterna icke torde få överskattas.
Har den bokföringsskyldige icke uppgjort särskilda förteckningar över fordringar
och skulder vid upprättandet av inventarium, måste större krav ställas
på ett ordentligt ocli översiktligt ordnande av de uttagna korten än eljest
är nödigt. Härtill må slutligen framhållas, att kortens innehåll helt naturligt
för varje år som går blir av allt mindre intresse.

Vad sålunda anförts synes mig motivera det påståendet, att fördelen för
borgenärerna av fordringars och skulders fullständiga specifikation i inventariet
är relativt obetydlig, och att fördelen ingalunda står i rimligt förhållande
till det arbete och den kostnad ett dylikt förtecknande i många fall
skulle ådraga den bokföringsskyldige. Men även beträffande andra tillgångar
än fordringar kunna sådana handelsböcker vara förda att det måste anses fullt
tillräckligt om hänvisning göres till den bok, däri de i posten ingående tillgångar
redovisas. I förevarande förslag har därför intagits en bestämmelse
av innebörd att för tillgångar eller skulder, som i inventariet redovisas kollektivt,
hänvisning må ske antingen liksom enligt 1926 års förslag till särskilt
upprättad bilaga eller också till den handelsbok, i vilken de särskilda tillgångarna
eller skulderna finnas överskådligt införda. Anmärkas kan naturligtvis, att
för företag av mindre omfattning något verkligt behov av befrielse icke är för
handen. Men att här draga en gräns mellan större och mindre företag torde
icke låta sig göra redan av det skäl, att fixa och rättvisa regler för gränsbestämningen
svårligen låta sig uppställa. Kontoantalet kan ju för samma företag
växla med åren. Jag har därför stannat för att låta förevarande undantag
gälla alla bokföringsskyldiga.

Framhållas må, att om den bokföringsskyldige har privata fordringar och
skulder, som han icke redovisar i bokföringen över rörelsens gång, dessa måste
specificeras i inventariet eller i bilaga till inventariet, ty beträffande dem
finnes ingen handelsbok, till vilken hänvisning kan ske.

Enligt de tidigare förslagen skulle i inventariet redogörelse även lämnas
för säkerhet, som den bokföringsskyldige erhållit för fordran eller lämnat
för gäld. Någon motivering till denna föreskrift har dock icke lämnats. Då
det hittills icke varit brukligt att vid bokslut redovisa mottagna eller ställda
panter, torde man böra framgå med försiktighet och icke utan moget övervägande
lagstiftningsvis påtvinga de bokföringsskyldiga en dylik nyhet. Någit
behov att stipulera redovisningsskyldighet för mottagna panter synes mig
icke föreligga. Vanligen rör det sig här om värdepapper o. d., som lämnats
den bokföringsskyldige som säkerhet för lån. Panternas beskaffenhet
framgår av lånehandlingarna, som ju finnas i den bokföringsskyldiges förvar.
En granskning av dessa giver erforderliga upplysningar. För banker
av olika slag och överhuvud för företag, som driva omfattande utlåningsrörelse,
bleve det över hövan betungande att i inventariet redogöra för alla
mottagna säkerheter. Det förhållande att mottagna panter icke redovisas kan
för övrigt endast ingiva en granskare av inventariet den föreställningen, att
den bokföringsskyldiges ställning är sämre än den i själva verket är. Man
synes därför kunna överlämna åt den bokföringsskyldige att själv avgöra,

Bih ang till riksdagens protokoll 19S9. 1 samt. 158 häft. (Nr 189). 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

huruvida dessa panter böra redovisas i inventariet eller ej. Annat är förhållandet
med säkerheter, som den bokföringsskyldige själv lämnat. Angivas
icke dessa, kan den bild, inventariet ger över den bokföringsskyldiges ekonomiska
ställning och framför allt över hans likviditet, bliva gynnsammare
än verkligheten. Det torde därför få anses vara av synnerlig vikt, att anteckning
härom göres i inventariet. Något nämnvärt besvär torde härigenom
ej vållas de bokföringsskyldiga. I enlighet med de synpunkter, som här framhållits,
har i förslaget redovisningsskyldigheten gjorts obligatorisk allenast i
fråga om panter, som den bokföringsskyldige ställt.

Det har ansetts vara självfallet och följaktligen icke behöva i lagtexten särskilt
framhållas, att redovisningen för borgens- och övriga ansvarsförbindelser
samt för panter i likhet med redovisningen för tillgångar och skulder kan få
göras kollektivt, om förbindelserna och panterna förtecknas i särskild bilaga.

I 10 § 3 mom. 3 punkten av 1926 års förslag föreskrevs, att i handelsbolags
ställning beloppet av bolagsmans fordran hos eller skuld till bolaget skulle
tydligt angivas. Enligt vad de sakkunniga (sid. 72) anfört, avsågs härmed
att förekomma det missförhållandet, att bolagsmännens på skuldsidan bokförda
insatser gjordes illusoriska genom att bland tillgångarna upptoges fordringar
hos dem själva. I enlighet med lagrådets hemställan har denna bestämmelse
ansetts böra få sin plats i förevarande paragraf. Syftet med stadgandet har
därvid ansetts kunna bättre vinnas genom föreskrift att inom linjen skall angivas
beloppet av bolagets fordran hos bolagsman.

8 §.

Denna paragraf är ny men svarar mot 7 § andra punkten i 1855 års förordning.

Enligt de tidigare förslagen var såsom nämnts endast inventariet obligatoriskt.
De sakkunniga förklarade sig anse, att inventariet genom föreskriften
om nedsummering av posterna och utsättande av skillnaden mellan tillgångar
och skulder, komme att göra samma tjänst som balansräkningen eller att utvisa
tillgångar, skulder och eget kapital. I motiveringen till 1926 års förslag framhölls,
att inventariet lämnade betydligt noggrannare upplysningar om ett affärsföretags
större eller mindre soliditet än en måhända högeligen summarisk
balansräkning. Enligt mitt förmenande kan ett inventarium, därför att det
utvisar tillgångar, skulder och eget kapital, icke ersätta en balansräkning. Dennas
uppgift är nämligen att giva upplysning om skuldernas och tillgångarnas,
i vissa fall också om det egna kapitalets, fördelning på olika huvudposter.
Vilka dessa huvudposter böra vara får avgöras i varje särskilt fall, men det
är angeläget, att den en gång gjorda grupperingen icke utan särskilda skäl
ändras vid senare bokslut. För ett rätt bedömande av affärsställningen är det
av betydelse att kunna sinsemellan jämföra dessa huvudposters storlek, och det
är genom att sammanställa flera års balansräkningar och jämföra dessas mot
varandra svarande poster, som man erhåller en överblick över företagets utveckling,
över tillgångarnas och skuldernas förskjutning. I eget intresse kan
en bokföringsskyldig knappast underlåta att sammanföra inventariets mång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

bild skiftande poster till en överskådlig balansräkning. Att balansräkningarna
äro borgenärerna till gagn är påtagligt.

Men härtill kommer ytterligare ett talande skäl för upprättandet jämväl av
balansräkning. Enligt 31 § i taxeringsförordningen skall bokföringsskyldig
vid sin deklaration foga avskrift bl. a. av in- och utgående balansräkning
d. v. s. balansräkningen för de två sistförflutna åren. Att i stället föreskriva
skyldighet att förete avskrift av inventariet kan naturligtvis icke ifrågakomma.
Därigenom skulle den bokföringsskyldige kunna nödgas blotta för honom betydelsefulla
affärshemligheter. Låt vara att de lämnade uppgifterna icke äro
offentliga, i taxeringsnämnden kunna dock sitta personer, till vilkas kännedom
uppgifterna i fråga icke böra komma. Förutom att avskrivandet av inventariet
med alla dess poster kan förorsaka icke ringa arbete, måste taxeringsmyndigheternas
intresse i regel anses vederbörligen tillgodosett genom att balansräkningens
poster bringas till deras kännedom. Därest i förevarande lagförslag
föreskreves upprättande av allenast inventarium, läte det tänka sig att i
taxeringsförordningen stadga skyldighet att bilägga deklarationen ett i lämpliga,
eventuellt i förordningen närmare preciserade huvudposter gjort överskådligt
sammandrag av inventariet. Men innebörden härav bleve i själva verket
endast den, att den bokföringsskyldige ålades uppgöra en balansräkning,
ehuruväl hans underlåtenhet härutinnan aldrig kunde bliva föremål för bestraffning
enligt 23 kap. strafflagen. Att helt eftergiva varje krav på att ur
räkenskaperna hämtade uppgifter skola tillhandahållas taxeringsmyndigheterna
lärer icke kunna ifrågakomma.

De nu framlagda synpunkterna hava föranlett mig att, ehuru lagrådet icke
därom gjort framställning, i förslaget upptaga föreskrift om upprättande
jämväl av balansräkning. Förslaget bibehåller härigenom kontinuiteten med
gällande rätt. Och ehuru 1855 års förordning endast påbjuder upprättande
av balansräkning, torde de allra flesta företag därutöver hava uppgjort ett
mer eller mindre utförligt inventarium. Man kan därför säga, att förslagets
bestämmelser om uppgörande av inventarium och balansräkning endast innebära
ett lagfästande av en allmänt utbredd sedvana.

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.
Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse de inom linjen
i inventariet lämnade uppgifterna. Tillgångarnas slutsumma skall vara
samma i båda. Detsamma gäller summan av skulderna. Om därför vid en var
av balansräkningens särskilda poster hänvisning göres till en specificerad bilaga,
eventuellt till handelsbok, kommer balansräkningen att samtidigt fylla förslagets
fordringar på ett inventarium. På så sätt kan den bokföringsskyldige i
e n uppställning fullgöra den honom enligt förslaget 7 och 8 §§ åvilande skyldighet.

I 1926 års förslag, 10 § 3) tredje punkten förekom en i nu föreliggande förslag
ej bibehållen föreskrift därom, att bokföringsskyldig icke finge i ställningen
såsom tillgång upptaga fordran hos sig själv. I det nu framlagda förslaget
framhålles uttryckligen, att bokslutet, till skillnad från den löpande bokföringen,
skall omfatta den bokförings skyldiges tillgångar och

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skulder. Med hänsyn härtill torde felaktigheten i berörda bokföringssätt ligga
så i öppen dag, att särskilt förbud mot detsamma icke längre behöver upptagas
i lagtexten.

9 §■

Denna paragraf, som handlar om värderingsreglerna vid inventariums och
balansräknings upprättande, motsvarar 10 § i 1926 års förslag. De inom lagrådet
vid granskningen av sistnämnda paragraf framställda anmärkningar finner
jag beaktansvärda. I enlighet med den hemställan, som gjorts av lagrådets
majoritet, har jag därför låtit det förra förslagets värderingsregler ersättas
med mera allmänt hållna föreskrifter.

Bland de många frågor, som möta på bokföringsområdet, torde väl knappast
någon vatit föremål för så stor uppmärksamhet och så mycken meningsskiljaktighet
som just värderingsproblemen. Att finna de rätta reglerna för värdesättning
av skulderna möter i allmänhet ej större svårigheter, men beträffande
tillgångarna är detta så mycket mera fallet.

Enligt förevarande förslag skall bokföringen bl. a. lämna redovisning för
den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid rörelsens början och utgången
av varje räkenskapsår. Denna redovisning sker genom upprättande av
inventarium och balansräkning. Ändamålet med dessa uppställningar är dock
icke så mycket att visa vad ett företag i ett visst ögonblick är värt, utan ändamålet
är också eller kanske rättare framför allt att vinna kännedom om affärsresultatet.
Här är alltså fråga om vad man inom bokföringstekniken brukar
kalla driftbalans eller resultatutredningsbalans till skillnad från förmögenhetseller
likvidationsbalans. Då intet förbud finnes mot undervärdering av tillgångarna,
kan i själva verket företaget mycket väl vara mera värt och den bokföringsskyldiges
nettoförmögenhet större än bokföringen utvisar. I allmänhet
lärer nog den bokföringsskyldige anse med sitt intresse förenligt att ej låta denna
skillnad bliva för stor. Den omständigheten, att läget måhända i verkligheten
är bättre än vad inventarium och balansräkning giva vid handen, innebär emellertid
icke någon fara; härigenom visas icke någon vårdslöshet mot borgenärerna.
En annan sak är tillgångarnas värdering vid avgivande av skattedeklaration
eller vid fråga om konkurs eller sökande av ackord o. d. Det är
då av vikt, att värdesättningen icke bliver för låg. Men att lämna skydd däremot
är icke en uppgift, som tillkommer den lagstiftning varom nu är fråga.

Att genom lagstiftning fastslå mer eller mindre detaljerade regler för tillgångarnas
värdesättning låter sig enligt mitt förmenande icke göra. Jag hänvisar
till vad lagrådets majoritet härutinnan anfört. Här gäller att icke utan tvingande
skäl''lägga band på den bokföringsskyldiges handlingsfrihet. Lagens
föreskrifter skola ju gälla såväl den minste handlande som den störste grossist,
såväl då rörelsen går med avsevärd vinst som då den medför förlust, såväl vid
hög- som lågkonjunktur. Om man också kunde giva uttryck för vad som i
allmänhet finge anse vara en sund värderingsregel, kunna omständigheterna i
det särskilda fallet dock vara sådana, att de väl motivera ett undantag från
regeln. Det är icke lagstiftningens uppgift att lösa frågan om vad som bör

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

101

vara den rätta värderingsprincipen. Det spörsmålet må överlåtas till det
praktiska affärslivet och ekonomisk forskning. Den lagstiftning, varom nu
är fråga, har endast att tillse, att borgenärerna och andra av rörelsen intresserade
icke behöva bliva vilseledda i för dem oförmånlig riktning. Det är
ur denna synpunkt föreskrifterna i andra stycket under 2) i förevarande paragraf
upptagits, till vilka jag återkommer i det följande.

De enda normer för värdesättningen, som förslaget numera innehåller, äro:
under 1) att tillgångarna icke få upptagas över sina verkliga värden, under 2)
att tillgångar avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige utan
hinder av vad under 1) stadgats dock må upptagas till det belopp, vartill kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, men att viss årlig
avskrivning i så fall skall ske, samt under 3) att osäkra fordringar skola upptagas
endast till de belopp, varmed de beräknas komma att inflyta, och värdelösa
fordringar icke uppföras såsom tillgång. Genom dessa bestämmelser ger paragrafen
i huvudsak uttryck för de av lagrådets majoritet hysta önskemålen.
Att, såsom jämväl ifrågasattes, tillägga att vid bestämmandet av värdena, i
synnerhet å sådana tillgångar, som äro insatta i den bokföringsskyldiges rörelse,
han icke utan giltiga skäl bör avvika från de grundsatser, som inom det
sunda affärslivet pläga tillämpas, finner jag icke erforderligt, då redan i 3 §
framhålles, att bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder
och med iakttagande av god köpmannased, vilken föreskrift
uppenbarligen avser jämväl värdesättningen.

Bestämmelsen i första stycket under 2) gäller den bokföringsskyldiges
samtliga tillgångar av här avsedd natur. Det synes mig innebära onödig
stränghet att, såsom i 1926 års förslag, här göra åtskillnad mellan i rörelsen insatt
egendom och annan. Bestämmelsens syfte är att bereda den bokföringsskyldige
möjlighet att fördela skedd minskning i värde av egendom, som
är avsedd icke att försäljas utan att av honom under längre tid brukas, å hela
den tidsperiod under vilken egendomen av honom begagnas. Något bärande
skäl för denna regels inskränkning till rörelsens egendom lärer näppeligen föreligga.
I samband härmed må påpekas, att avskrivning icke med nödvändighet
behöver pågå längre än till dess verkliga värdet nåtts.

I enlighet med vad lagrådets majoritet föreslagit har förmånen att verkställa
avskrivning genom motbalansering å skuldsidan icke inskränkts allenast
till aktiebolag. De sakkunniga hava som enda skäl för sagda inskränkning
anfört, att beträffande andra bokföringspliktiga möjlighet saknades att
kontrollera efterlevnaden av föreskriften, att det å skuldsidan angivna beloppet
icke finge minskas annorledes än genom minskningen motsvarande avskrivning
å ifrågavarande tillgångar. Skälet verkar knappast övertygande. Innan
den bokföringsskyldige råkat i konkurs eller sökt ackord, kan man överhuvud
taget icke kontrollera, huruvida han iakttagit bokföringslagens föreskrifter.
Det torde därjämte vara en väsentlig lättnad för en bokföringsskyldig att, i
stället för att verkställa avskrivning t. ex. å varje särskild i inventariet eller
bilaga därtill upptagen maskin, få bland skulderna sammanföra all sådan avskrivning
till en enda post. Då den understundom brukade beteckningen värde -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

minskningskonto synts mig tydligare än förnyelsekonto angiva ifrågavarande
posts verkliga natur, har jag i lagtexten begagnat förstnämnda beteckning.

Första punkten under 2) har undergått en mindre omredigering. Anledningen
härtill har varit, att den tidigare lydelsen ''belopp, motsvarande kostnaderna
för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning’ uppgives någon gång
hava föranlett den missuppfattningen, att därmed avsåges ett belopp, motsvarande
den kostnad, som uppstode, om man vid tidpunkten för inventariets eller
balansräkningens upprättande skulle anskaffa eller, tillverka dylika tillgångar.

I 1926 års förslag funnos, med 56 § i aktiebolagslagen som förebild, upptagna
föreskrifter innebärande dels att tillgångar avsedda för stadigvarande
bruk i rörelsen icke finge upptagas till högre belopp än anskaffnings- eller tillverkningskostnaden,
änskönt det verkliga värdet vore högre, dels att sådana
tillgångar ej finge i vidare mån än som betingades av å desamma nedlagda förbättringar
upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna i närmast
föregående inventarium, dels ock att andra tillgångar ej finge upptagas
utöver anskaffnings- eller tillverkningskostnaden, även om det verkliga värdet
vore högre, med mindre särskilda omständigheter kunde anses lämna fog härför
och dessa i inventariet fullständigt angåvos. Om också den bokföringsskyldige
icke lämpligen kan åläggas att under alla förhållanden ställa sig dessa regler
till efterrättelse, måste dock, såsom inom lagrådet framhållits, dessa regler
anses ägnade att tjäna även den enskilde näringsidkaren såsom ledande grundsatser
vid bokslut över hans företag. Det torde emellertid böra överlämnas åt
den bokföringsskyldige att med iakttagande av god köpmannased själv avgöra,
när avvikelse härifrån må äga rum. Att höjning icke får ske utöver verkliga
värdet, framgår av det under 1) givna stadgandet. Men god köpmannased
torde, särskilt då det gäller tillgångar avsedda att försäljas, i de flesta fall
fordra ett lägre värde. I bokföringslitteraturen brukar det framhållas såsom
förkastligt att diskontera ännu ej uppkommen vinst, även om den med mer
eller mindre säkerhet kan förväntas. Inom affärsvärlden söker man undvika
att i bokslutet åsätta tillgångar, som äro avsedda att försäljas, högre värde
än som motsvarar anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna, och det torde
vara synnerligen sällan och endast då särskilda omständigheter därtill föranleda,
som man anser sig kunna upptaga till stadigvarande bruk avsedda
tillgångar till ett högre belopp än i föregående bokslut.

Bör sålunda en för alla det levande livets mångskiftande förhållanden gällande
regel om anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna eller om det en
gång åsatta värdet såsom maximum vid tillgångarnas värdesättning icke i den
allmänna bokföringslagstiftningen uppställas, synas mig borgenärer och övriga
av en rörelse intresserade dock med fullt skäl kunna påfordra, att vidtagna värdehöjningar,
åtminstone i fråga om de till stadigvarande bruk avsedda tillgångarna,
tydligt och klart framgå av bokföringen. Om också en höjning ingalunda
behöver tyda på att allt ej är väl beställt, utövar den dock inverkan
på det i inventariet och balansräkningen såsom eget kapital eller vinst utvisade
beloppets storlek, en inverkan som är av synnerligen stor betydelse för rätt
bedömande av affärsresultatet. En granskare av bokslutet bör redan av balans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

103

läkningen erhålla kännedom om i vad mån vinsten härleder sig från eller förlusten
minskats genom sådana värdehöjningar. Han kan då också genom närmare
undersökning av förhållandena förvissa sig om höjningens befogenhet och
behöver sålunda ej på grund av densamma bliva missledd vare sig i fråga om
affärsresultatet eller i fråga om den bokföringsskyldiges förmögenhetsställning.
De synpunkter, som här framhållits, hava föranlett de i förvarande paragraf
under 2) andra stycket intagna föreskrifterna. Förekomsten av ett stadgande
med denna innebörd innebär på samma gång en erinran till den bokföringsskyldige
att iakttaga försiktighet vid dylika värdehöjningar. Av lagtextens
ordalydelse framgår, att särskild anteckning om höjningen endast behöver
vidtagas i balansräkningen för det år, varunder höjningen skett.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke även en värdehöjning å tillgångar, som
icke äro avsedda för stadigvarande bruk, borde i balansräkningen anmärkas.
Jag har emellertid av praktiska skäl ansett mig böra stanna vid att låta regeln
omfatta de i lagtexten angivna tillgångarna.

Med de värderingsregler, som i förevarande förslag upptagits, torde något
särskilt övergångsstadgande icke erfordras. För stadigvarande bruk avsedd
tillgång får ju, om skäl därtill kan anses föreligga, utan hänsyn till det verkliga
värdet upptagas till anskaffnings- eller tillverkningsvärdet även om anskaffningen
eller tillverkningen skett långt tidigare. Tillåtelse att i andra fall
överskrida verkliga värdet torde icke vara av behovet påkallad.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i 1926 års förslag. De av lagrådet mot sistnämnda
paragraf framställda anmärkningar hava iakttagits. Det har vidare
synts mig obehövligt att framhålla, att bolags eller förenings inventarium
och balansräkning skola underskrivas med dess firma. Detta torde redan
ligga i föreskriften, att inventarium och balansräkning skola av den bokföringsskyldige
med hans underskrift bestyrkas. Att märka är, att underskrivandet
ingalunda är prejudicierande för frågan om vem som har att bära
ansvaret för oordentlig bokföring. Särskilt gäller detta då den bokföringsskyldige
är en juridisk person.

Beträffande rederier framhölls redan i motiveringen till 1926 års förslag,
att en huvudredare enligt sjölagen intoge en sådan ställning, att det låge i
sakens natur, att han bure ansvaret för bokföringsskyldighetens fullgörande.
Särskilt hänvisades till 15 § sjölagen. I 10 § sjölagen föreskrives, att för
rederi skall utses en huvudredare. Under sådana förhållanden synes mig
specialföreskrift om undertecknandet av rederis inventarium och balansräkning
icke erforderlig.

11 §•

Paragrafen, som motsvarar 14 § i 1926 års förslag, har omarbetats.

Behov att avsluta räkenskaperna för längre tidsperiod än tolv månader kan
tänkas föreligga ej blott vid rörelsens början utan även vid omläggning av
räkenskapsår. För en bokföringsskyldig är det i allmänhet fördelaktigt, sär -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skilt då hans företag svällt ut till större omfång, att förlägga bokslutet till
den tid på året, då inneliggande lager är som minst. För ett aktiebolag kan
det vara önskvärt, att ett dotterbolags bokslut verkställes å sådan tid, att
moderbolaget vid sitt bokslut kan taga hänsyn till dotterbolagets. Även av
andra orsaker kan en omläggning av räkenskapsår vara fullt berättigad. I
samband härmed har jag ansett maximitiden böra utsträckas från femton månader,
såsom i 1926 års förslag, till aderton månader.

Såsom lagrådet framhållit, lärer termen räkenskapsår vara allt för välkänd
för att i lagtexten kräva en definition.

12 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i 1926 års förslag.

Lagrådet har ansett det däri förekommande uttrycket ''brev, räkningar och
övriga handlingar, vilka ankomma till bokföringsskyldig och avse förhållande
av beskaffenhet att föranleda anteckning i handelsbok’ böra utbytas mot ''brev,
räkningar och övriga handlingar, som ankomma i och för rörelsen’. I gällande
lag heter det ‘brev, som i handelsärenden ankomma’. Naturligtvis är det
icke meningen, att kataloger, priskuranter, reklamtryck, oombedda offerter
o. d. i allmänhet skall förvaras. Förvaringsplikten skall i stort sett avse
handlingar ägnade att visa ett faktum av betydelse för rörelsen. Detta synes
mig något tydligare framhävas genom det nu föreslagna uttrycket ''ankommande
brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse för rörelsen’. I
och med att det star klart, att viss handling icke längre kan bliva av betydelse
för rörelsen, bör handlingen kunna få förstöras.

I övrigt har paragrafen undergått vissa redaktionella jämkningar.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § i 1926 års förslag, har undergått vissa formella
jämkningar, som föranletts, bland annat, av den nu införda terminologien,
varigenom begreppet handelsbok omfattar även lösblads- eller kortsystem.

14 §•

Paragrafen, som tillkommit på lagrådets hemställan, motsvarar 7 § 1 mom.
tredje stycket och 3 mom. i 1926 års förslag.

15 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § i 1926 års förslag, har givits en.sådan for
mulering att därav framgår, att straff enligt 23 kap. strafflagen kan ifrågakomma
icke endast vid konkurs utan även då den bokföringsskyldige fått till
stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs.

Vid remitterande till lagrådet av 1926 års förslag berörde dåvarande chefen
för justitiedepartementet de med varandra intimt förbundna frågorna om bokföringens
offentlighet och straff för försumlig bokföring oberoende av den

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

105

bokföringsskyldiges obestånd. Enligt gällande rätt är det först vid konkurs
eller ackordsförhandling utan konkurs, som handelsböckerna må av borgenärerna
granskas. Dessförinnan bar den bokföringspliktige icke skyldighet att
förete sina böcker för någon. I den nya taxeringsförordningen bär visserligen
i 32 § 3 mom. föreskrivits, att skattskyldig, som under beskattningsåret enligt
lag varit skyldig föra handelsböcker, är skyldig att, efter anmaning av
landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring
och därtill hörande handlingar för granskning, men man har icke ansett
sig kunna föreskriva straff för underlåtenhet att efterkomma anmaningen.
Påföljden blir endast den, att anteckning om förhållandet verkställes
i inkomstlängden (taxeringsförordningen 39 § 5 mom.) och naturligtvis också,
att den skattskyldige riskerar förhöjd taxering.

Det är handelsbokföringens privata karaktär och vådan för den bokföringsskyldige,
att affärshemligheter av olika slag blottas, som gjort att man icke
ansett sig böra genom straffbud eller vitesföreskrifter framtvinga bokföringens
framläggande. Först då den bokföringsskyldige råkar på obestånd, fårhans
intresse vika för borgenärernas. För närvarande synes mig anledning
icke föreligga att avvika från dessa principer angående bokföringens offentlighet.
Därmed följer då också, att straffpåföljd för bristfällig eller underlåten
bokföring icke lämpligen kan föreskrivas annat än vid konkurs eller
ackordsförhandling utan konkurs.

Men icke ens då den bokföringsskyldige råkat på sådant obestånd, som nu
sagts, straffas han för varje förseelse mot lagens bokföringsregler. För att
straffpåföljd enligt 23 kap. 3 § strafflagen skall kunna ifrågakomma, fordras,
att oordentligheten i bokföringen varit av sådan beskaffenhet, att gäldenären
genom att göra sig skyldig till densamma kan sägas hava visat uppenbar
vårdslöshet mot sina borgenärer. När så är förhållandet kan givetvis vara
vanskligt att avgöra. Den omständigheten, att strafflatituden endast omfattar
fängelse, icke böter, visar att lagrummets tillämpning förutsätter en relativt
hög grad av oordentlighet. Domstolarna hava också i stor utsträckning
ansett sig böra frikänna från ansvar, då felaktigheterna i bokföringen varit
av mindre väsentlig betydelse. Att föreskriva särskilt bötesstraff för sådana
bristfälligheter i bokföringen, som domstolen icke anser böra föranleda straff
enligt 23 kap. strafflagen, torde för närvarande icke vara av behovet påkallat.
Måhända kunde däremot visst fog förefinnas att låta under sagda kapitel
fallande bokföringsförseelser sonas även med böter. Frågan om ändring
av strafflatituden synes emellertid ej heller mig böra i detta sammanhang upptagas.
Därmed torde få anstå till en mera omfattande revision av strafflagens
23 kapitel.

I promulgationsstadgandet har i enlighet med lagrådets hemställan även
19 § i 1855 års förordning förklarats upphävd. Stadgandet har därjämte
underkastats redaktionella jämkningar.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Såsom av inledningen framgår, ansågs 1926 års förslag till lag med vissa
ändrade bestämmelser angående handelsböcker betinga vissa ändringar i lagarna
om aktiebolag, om bankrörelse och om sparbanker samt om försäkringsrörelse.
Med dessa ändringar åsyftades icke att göra någon saklig rubbning i
dittills gällande lagstiftning. Då emellertid enligt 1926 års förslag begreppet
balansräkning skulle utgå ur den allmänna handelsboklagstiftningen, blev
det nödvändigt att i nämnda lagar införa kompletterande bestämmelser angående
skyldighet att upprätta på visst sätt beskaffad balansräkning.

I motsats till 1926 års förslag bibehåller det nu framlagda förslaget till
bokföringslag skyldighet att upprätta balansräkning. Därmed förfaller den
ursprungliga anledningen till de föreslagna ändringarna i omhandlade specialförfattningar.
Härtill kommer, att förslaget till bokföringslag, i olikhet med
1926 års förslag, upptager i fråga om de för all bokföring betydelsefulla värderingsgrunderna
helt andra bestämmelser än dem, som gälla för aktiebolag,
vilket har till följd att det ej är möjligt eller i allt fall icke lämpligt att, på
sätt som skett i de tidigare förslagen, i aktiebolagslagen göra hänvisning
till bokföringslagens värderingsregler och därutöver i förstnämnda
lag endast upptaga den påbyggnad, som kan befinnas erforderlig. För vinnande
av överskådlighet över nu omhandlade lagars förhållande till bokföringslagen
synes det mig snarast vara till fördel, att de bokföringsregler, som nu
givas i specialförfattningarna och varmed vederbörande rörelses utövare äro
förtrogna, såvitt möjligt bibehållas oförändrade och sammanförda var för sig
i de lagar, dit de höra. Enligt denna min uppfattning har jag låtit, på sätt
nämnts, i bokföringslagen intaga en föreskrift (14 §), att lagen ej äger tilllämpning
i den män avvikande bestämmelser gälla enligt annan lag eller
författning, och enligt promulgationsstadgandet skall, där i lag eller författning
förekommer hänvisning till 1855 års förordning, bokföringslagen i stället
tillämpas. Med tillämpning av dessa bestämmelser torde av bokföringslagen
icke påkallas några ändringar i de tidigare berörda lagarna. Att aktiebolagslagens
och de övriga lagarnas strängare värderingsregler i fråga om balansräkning
icke efter orden komma att avse jämväl inventariet lärer icke föranleda
missförstånd vid det förhållande att balansräkningen enligt bokföringslagen
skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet. På någon enstaka
punkt kan det väl till äventyrs komma att brista i formell överensstämmelse
i de olika lagarnas uttryckssätt, därest dessa icke nu jämkas, men denna
omständighet lärer icke få vara avgörande. Erforderliga justeringar torde utan
olägenhet kunna anstå till dess ifrågavarande författningar av annan anledning
komma att ändras. Erinras må att frågan om revision av aktiebolagslagen
sedan länge stått på dagordningen.

Föredraganden hemställer, att det överarbetade förslaget till bokföringslag
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

107

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgrcn.

108

Kungl. Maj:ta proposition nr 189.

(1926 års förslag.)

Förslag

till

Lag

med vissa ändrade bestämmelser
angående liandelsböcker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Envar, som idkar handelsnäring,
är, där ej annat följer
av vad nedan i 3 mom. och 3—5 §§
stadgas, skyldig att föra handelsböcker
på sätt i denna lag sägs.

2 mom. Skyldighet, varom i 1
mom. sägs, åligger enkelt bolag, som
blivit infört i handelsregistret, registrerad
ekonomisk förening samt aktiebolag,
ändå att den verksamhet,
som idkas av bolaget eller föreningen,
icke på grund av stadgande i
denna lag är förenad med bokföringsskyldighet.

3 mom. Bokföringskyldighet enligt
denna lag föreligger ej för staten eller
för kommun.

2 §■

Med handelsnäring förstås enligt
denna lag rörelse, som yrkesmässigt
bedrives inom någon av nedan angivna
verksamhetsgrenar:

1) Handel med varor, värdepapper
eller fastigheter.

2) Tillverkning eller bearbetning
av varor i och för arbetsproduktens
avyttring eller i anledning av beställning
för annans räkning, häri inbe -

Bilaga A.

(1929 års förslag.)

Förslag

till

Bokföri ngsl ag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna
lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit
infört i handelsregistret, samt, där
annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt
driver någon av följande
rörelser:

(Jfr 2 § sista stycket.)

1) handel med varor, värdepapper
eller annan lös egendom eller fastigheter,

2) tillverkning eller bearbetning av
varor till avsalu eller på beställning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

109

gripna jämväl skeppsbyggen och
varvsrörelse.

3) Reparations verksamhet.

4) Framställande eller överförande
till avsalu av elektrisk energi.

5) Byggnadsverksamhet för egen
eller annans räkning ävensom, utförande
på beting av arbete å annans
fastighet.

(Jfr punkt 2.)

6) Verksamhet för tillgodogörande
av skogsprodukter, gruvdrift och
verksamhet för utvinnande av torv,
stenkol, kalk, sten och sådana mineralier,
vilka icke äro föremål för inmutning.

7) Tryckerirörelse ävensom verksamhet
för utgivning till föryttrande
av skrifter, konstverk eller fotagrafiska
eller därmed jämförliga bilder
(förlagsrörelse).

8) Apoteksrörelse.

9) Hotell- och pensionatrörelse, till
vars utövande fordras tillstånd enligt
vad därom särskilt är stadgat, ävensom
rörelse, med vilken avses att mot
betalning tillhandahålla gäster förplägnad
(värdshusrörelse).

10) Teater-, varieté-, cirkus-, biograf-
och därmed jämförlig rörelse.

11) Kanaldrift och rederirörelse.

12) Annan verksamhet än under
11) sägs, som har till ändamål att
mot avgift ombesörja befordran av
personer, gods eller meddelanden,
samt ridhusrörelse.

13) Verksamhet såsom fartygskommissionär
eller speditör, bärgningsrörelse
och magasineringsrörelse.

14) Verksamhet såsom mäklare
eller agent; annan agenturverksamhet
än befraktningsagentur eller handels -

(Jfr punkt G.)

3) reparationsverksamhet,

4) framställning eller överföring av
elektrisk kraft till avsalu,

5) byggnadsverksamhet, utförande
på beting av arbete å annans fastighet.

6) skeppsbyggeri eller varvsrörelse,

7) verksamhet för utvinnande eller
tillgodogörande av mineral, stenkol,
sten, kalksten, torv eller skogsprodukter,

8) tryckeri- eller förlagsrörelse,

9) apoteksrörelse,

10) hotell- eller pensionatrörelse, till
vars utövande fordras tillstånd av myndighet,

11) kafé- eller värdshusrörelse,

12) teater-, varieté-, cirkus-, biograf -eller därmed jämförlig rörelse eller
filminspelning,

13) järnvägsdrift, rederirörelse eller
kanaldrift,

14) annan verksamhet för befordran
mot avgift av personer, gods eller meddelanden,

15) fartygskommission, spedition,
bärgning eller magasinering,

16) mäklerirörelse, handels- eller bef
raktningsagentur,

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

agentur dock endast för så vitt med
densamma är förenad uppbörd av
penningar.

15) Bankrörelse och penninghandel.

16) Pantlånerörelse ävensom annan
lånerörelse, som bedrives utan
samband med bankrörelse.

17) Försäkringsrörelse.

18) Inkasseringsverksamhet och
verksamhet såsom patentombud.

19) Badhusrörelse och drift av tvättinrättning.

3 §.

Skyldighet att föra handelsböcker
föreligger ej, där rörelse, varom i
2 § 2, 3, 4, 5, 6, 7, 12 och 19 punkterna
sägs, är att anse såsom driven
i ringa omfattning. Sådan skyldighet
föreligger ej heller beträffande dels
handel med varor, vilken bedrives genom
varornas kringförande eller från
salustånd, och dels värdshusrörelse,
vilken icke är förenad med rättighet
att utskänka rusdrycker, där handeln
eller värdhusrörelsen drives i ringa
omfattning. Från skyldighet att föra
handelsböcker är ock den befriad, som
endast med eget, av honom själv fört
fartyg idkar rederi- eller bärgningsrörelse.

(Jfr 5 §.)

(Jfr 1 § 3 mom.)

4 §.

Rörelse skall anses såsom driven i
ringa omfattning, därest i densamma
vanligen icke sysselsättas flera än
två arbetare förutom näringsidkaren
själv, hans make och hemmavarande
barn.

17) bank- eller försäkringsrörelse,

18) pantlånerörelse eller annan lånerörelse,

(Jfr punkt 17.)

19) verksamhet såsom advokat eller
patentombud, inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

2 §•

Med utövande av rörelse följer icke
bokföringsskyldighet i nedan angivna
fall:

1) om någon idkar handel med varor
genom kringföring eller från salustånd
eller på annat liknande sätt och
därvid vanligen icke biträdes av flera
än make och barn under sexton år eller
en annan person;

2) om rörelse, som i 1 § 2), 3), 5),
6), 7), 8), 11), 14) eller 20) sägs,
vanligen drives utan biträde av flera
än make och barn under sexton år samt
två andra personer;

3) om någon idkar rederirörelse endast
med eget, av honom själv fört
fartyg; eller

4) om rörelse drives såsom binäring
till jordbruk allenast för utnyttjande
av fastighetens alster eller naturtillgångar.

Staten och kommun äro icke underkastade
bokföringsskyldighet enligt
denna lag.

(Jfr 2 §.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

5 §•

Den, som driver rörelse såsom binäring
till eget jordbruk, är, ändå
att rörelsen är att anse såsom handelsnäring,
icke skyldig att för den rörelse
föra handelsböcker.

Såsom dylik binäring till jordbruk
skall anses sådan i sammanhang
med jordbruk driven verksamhet,
vilken med tillhjälp huvudsakligen
av den för jordbruket anställda
arbetskraften har till ändamål att genom
utnyttjande av fastighetens alster
eller naturtillgångar utvinna en
biförtjänst.

6 §.

Bokföringsskyldigheten skall fullgöras
på sådant sätt, att genom bokföringen
lämnas en noggrann redovisning
ej mindre för rörelsens gång
än även för affärsställningen å vissa
bestämda tider.

Bokföringen skall sålunda på klart
och överskådligt sätt lämna upplysning
om samtliga tillgångar, om borgenärer
och gäldenärer jämte beloppet
av envars fordran eller skuld,
om affärsomkostnader, om räntor, om
beloppet av penningar samt mängd
och värde av varor, som den bokföringsskyldige
för eget behov uttagit
ur rörelsen, om växel- och betalningsförbindelser,
om pantavtal samt om
borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, som den bokföringsskyldige
ingått.

7 §•

1 mom. Till fullgörande av vad i
6 § stadgas skall bokföringsskyldig

(Jfr 2 SJ

3 §.

Bokföringen skall ske i överensstämmelse
med allmänna bokföringsgrunder
och med iakttagande av god köpmannased.

4 8.

Genom bokföringen skall lämnas redovisning
ej mindre för rörelsens gång
än även för den bokföringsskyldiges
ekonomiska ställning vid rörelsens början
och vid utgången av varje räkenskapsår.

(Jfr 6 S 2 st.)

Till fullgörande härav skall den
bokföringsskyldige dels över rörelsens

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

föra dagbok och ställningsbok ävensom
de övriga handelsböcker, vilka
med hänsyn till rörelsens omfattning
och beskaffenhet må erfordras.

(Jfr 9 §.)

(Jfr 9 § 2 st.)

Bank, försäkringsbolag, aktiebolag
för drivande av pantlånerörelse
samt rusdrycksförsäljningsbolag skola
icke hava skyldighet att föra ställningsbok;
dock skall det åligga bank
och bolag, varom nu är sagt, att vid
den tidpunkt, då rörelsen börjas, upprätta
sådan förteckning över tillgångar
och skulder, varom nedan i 9 §
första stycket sägs.

Angående de böcker, som skola
föras av sparbank, är särskilt stadgat.

2 mom. Annan handelsbok än dagbok
och ställningsbok må kunna ersättas
av lösa blad eller kort i anslutning
till visst gängse system.
Bokföringsskyldig, vars räkenskaper
äro underkastade kontroll av sakkunnig
revisor, må föra jämväl dagbok
å lösa blad eller kort på sätt nu är
sagt.

3 mom. År eljest i lag eller författning
särskilt stadgande meddelat
angående bokföring, lände det till

gång föra dagbok och de övriga handelsböcker,
vilka med hänsyn till
rörelsens omfattning och beskaffenhet
erfordras i den löpande bokföringen,
dels ock över sin ekonomiska ställning
upprätta och i inventariebok införa inventarium
och balansräkning.

Inventarium och balansräkning, som
avse ställningen vid räkenskapsårs utgång,
skola, där ej Konungen för visst
slag av rörelse annat medgiver, vara införda
i inventarieboken inom tre och
en halv månader därefter.

(Jfr li §.)

5 §•

Handelsbok skall, där den icke består
av betryggande lösblads- eller
kortsystem, vara bunden och hava sidorna
eller uppslagen numrerade i löpande
sifferföljd. Dagbok må bestå av
en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok
må icke utgöras av lösblads-
eller kortsystem.

(jfr li §.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

113

efterrättelse jämte föreskrifterna i
denna lag.

(Jfr 13 § 3 st.)

8 §.

Dagbok må föras i en eller flera
delar.

I dagboken skola affärshändelserna
antecknas dagligen post för post, i den
ordning de inträffat, dock att vid försäljning
i minut mot kontant betalning
de för varje dag influtna penningbelopp
må vid dagens slut införas i
en post.

(Jfr 6 § 2 st.)

Införing skall göras med bläck,
skrivmaskin eller på annat varaktigt
sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas,
där enligt gängse bokföringsregler
införingar skola göras i löpande
följd. Radering får ej förekomma, ej
heller får något av innehållet genom
överstrykning eller annorledes göras
oläsligt. Göres ändring i eller tilllägg
till införing, skall tillika riktigheten
därav vitsordas och dagen för åtgärden
utsättas. Ur bunden handelsbok
må blad icke borttagas.

(Jfr 5 § l st.)

6 §.

I dagboken skola affärshändelserna
införas dagligen post för post. Affärshändelser
under dagen av likartad beskaffenhet
må dock införas i en post.
I ty fall skola, där fråga ej är om influtna
belopp vid kontantförsäljning, de
i posten ingående affärshändelserna vara
antecknade i särskild för ändamålet
upprättad bilaga, som må bestå av betryggande
lösblads- eller kortsystem.
Där rörelsens art och omfång det påkallar,
må med införandet av gemensam
post anstå till nästa söclcendag.

Vid den löpande bokföringen skall
i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning
på klart och överskådligt sätt
lämnas om de fordringar och skulder,
som i rörelsen uppkommit, därvid borgenärernas
och gäldenärernas namn
samt storleken av en vars fordran eller
skuld skola angivas, om omkostnaderna
för rörelsen, om vad den
bokföringsskyldige i penningar eller
eljest i rörelsen insatt eller därur uttagit,
om de växlar, som med rörel -

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 158 häft. (Nr 189.)

114

Kungl. May.ts proposition nr 189.

9 §•

Ställningsbok skall uppläggas vid
den tidpunkt, då den bokföringsskyldige
börjar sin rörelse. Det åligger den
bokföringsskyldige att i nämnda bok
införa sin ställning eller förteckning
å dels samtliga sina tillgångar i kontanta
penningar, fastigheter, lösören,
varulager, fordringar, värdepapper och
annat, dels ock samtliga sina skulder.
För varje post skall värde därå utsättas.
I ställning må under en och
samma post upptagas flera föremål av
enahanda eller sins emellan likartad
beskaffenhet, men skall, där så sker,
vid posten tecknas hänvisning till bilaga,
däri de under posten upptagna
föremål var för sig skola finnas antecknade.
Borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för andra, i vilka den bokföringsskyldige
må häfta, skola, i deu
mån de ej upptagas bland skulderna,
särskilt antecknas. Även skall redogörelse
lämnas för säkerhet, som den
bokföringsskyldige erhållit för fordran
eller lämnat för gäld. Samtliga i
ställningen upptagna tillgångar och
skulder skola var för sig summeras
och skillnaden emellan slutsummorna
utsättas.

Ställning, utvisande samtliga tillgångar
och skulder vid slutet av sistförflutna
räkenskapsår, skall ock, på
sätt nu är sagt, inom tre och en halv
månader efter utgången av räkenskapsåret
upprättas och i ställningsboken
införas.

(Jfr 10 § 3 punkt.)

sen hava samband, samt om de borgens-
och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka den bokföringsskyldige
i och för rörelsen ingått.

7 §•

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges
samtliga tillgångar i
fastigheter, varulager, övriga lösören,
fordringar, värdepapper, kontanta
penningar och annat ävensom hans
samtliga skulder, evad tillgångarna
och skulderna ingå i rörelsen eller ej.
De skola specificeras och för varje
post skall värde därå utsättas. Lösören,
som icke ingå i rörelsen, må
dock upptagas i en post. Jämväl i övrigt
må i en post sammanföras sinsemellan
likartade tillgångar eller skulder,
så framt de äro med åsatta värden
överskådligt införda i handelsbok
eller bilaga och hänvisning göres till
boken eller bilagan. Tillgångar och
skulder skola var för sig sammanräknas
och skillnaden mellan slutsummorna
utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga
borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka den bokföringsskyldige
iklätt sig, i den mån
de icke upptagits bland skulderna,
dels ock samtliga av den bokföringsskyldige
ställda panter, evad förbindelserna
eller panterna äga samband
med rörelsen eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret,
skall inom linjen angiva beloppet
av bolagets fordran hos bolagsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

115

8 §.

Balansräkningen skall utgöra ett
översiktligt sammandrag av inventariet.
Den skall vara uppställd i lämpliga
huvudposter och jämväl avse i inventariet
inom linjen lämnade uppgifter.

10 §.

I fråga om de värden, till vilka i
ställning antecknade tillgångar och
skulder skola upptagas, skall gälla
följande:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar
må ej, där ej nedan annorlunda
stadgas, upptagas vare sig över sina
verkliga värden eller till högre belopp
än som motsvara kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning.

2) Andra tillgångar än sådana,
som äro avsedda för stadigvarande
bruk i rörelsen, må upptagas till högre
belopp än som motsvara kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning,
så framt särskilda omständigheter
kunna anses lämna fog härför
och dessa i ställningen fullständigt
angivas.

3) Osäkra fordringar skola var för
sig till sitt värde prövas och må
upptagas endast till de belopp, med
vilka de beräknas komma att inflyta.
Värdelösa fordringar skola avskrivas.
Bokföringsskyldig må icke såsom tillgång
upptaga fordran hos sig själv.
I handelsbolags ställning skall beloppet
av bolagsmans fordran hos eller
skuld till bolaget tydligt angivas.

4) Tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk i rörelsen, må upptagis
till belopp, motsvarande kostnaderna

9 §.

Vid upprättande av inventarium och
balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar
må ej upptagas över sina verkliga
värden.

(Jfr punkt 3.)

(Jfr 7 § sista stycket.)

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk för den bokföringsskyldige,
må dock upptagas till det belopp, var -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

för tillgångarnas anskaffning eller
tillverkning, ehuru verkliga värdet är
lägre än detta belopp. I ty fall skall
dock därå årligen avskrivas det belopp,
som motsvarar tillgångarnas av
ålder och nyttjande eller annan jämförlig
orsak uppkomna värdeminskning.

Aktiebolag, varå lagen den 12 augusti
1910 om aktiebolag äger tilllämpning,
må i stället för sådan avskrivning,
som i nästföregående stycke
sägs, göra motsvarande avsättning
till ett särskilt förnyelsekonto.
Sådant konto må ej minskas annorledes
än genom en minskningen motsvarande
avskrivning å ifrågavarande
tillgångar.

(Jfr punkt 3.)

5) Tillgångar, som under 4) avses,
må ej i vidare mån än som betingas
av å desamma nedlagda förbättringar
upptagas till högre värde än det,
vartill de varit upptagna i närmast
föregående ställning.

11 §•

I ställningsbok skall för varje räkenskapsår
intagas förteckning över
samtliga under året i rörelsen förda
handelsböckér. Böckerna skola i förteckningen
upptagas i nummerföljd
eller, där jämlikt 13 § särskild num -

till kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning uppgått, ehuru verkliga
värdet är lägre än detta belopp. I
ty fall skall dock därå årligen avskrivas
det belopp, som motsvarar tillgångarnas
av ålder och nyttjande eller annan
därmed jämförlig orsak uppkomna
värdeminskning. I stället för sådan
avskrivning må motsvarande belopp
kunna uppföras bland skulderna å särskilt
värdeminskningskonto. Sådant
konto må ej minskas annorledes än
genom en minskningen motsvarande
avskrivning å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses,
vid slutet av det räkenskapsår,
varunder de anskaffats eller tillverkats,
till högre belopp än det, vartill kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning
uppgått, eller åsättes dylika
tillgångar högre värde än i närmast föregående
balansräkning, skall i balansräkningen
angivas med vilket belopp
höjning skett.

3) Osäkra fordringar skola upptagas
endast till de belopp, varmed de
beräknas komma att inflyta. Värdelösa
fordringar må icke uppföras såsom
tillgång.

(Jfr punkt 2 andra stycket.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

117

rering skett av böcker å skilda kontor,
i nummerföljd för varje kontor.
Tillika skall i ställningsbok för varje
år angivas i vad mån bokföring
sker med användande av system av
lösa blad eller kort ävensom uppgivas
de särskilda handelsböcker, vilka
därigenom ersättas.

12 §.

Ställning skall, där ej nedan annat
sägs, av den bokföringsskyldige
själv underskrivas. Är den bokföringsskyldige
gift kvinna, som sammanlever
med mannen, och är ej
nya giftermålsbalken tillämplig i fråga
om makarnas förmögenhetsförhållanden,
skall jämväl mannen underskriva
ställningen. Är den bokföringsskyldige
omyndig, skall ställningen
underskrivas av förmyndaren.
Bolags eller förenings ställning skall
underskrivas med dess firma, dock
att, där alla eller flera delägare äro
i sådan egenskap för bolags förbindelser
personligen ansvariga, samtliga
dessa därjämte skola under ställningen
teckna sina namn.

Förteckning över tillgångar och
skulder, som enligt 7 § 1 mom. andra
stycket skall av bank, försäkringsbolag,
aktiebolag för drivande
av pantlånerörelse samt rusdrycksförsäljningsbolag
upprättas innan rörelsen
börjas, skall underskrivas med
bankens eller bolagets firma.

Rederis ställning skall underskrivas
av huvudredaren eller, om huvudredare
icke är våld, av samtliga
redare.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola
av den bokföringsskyldige med hans
underskrift bestyrkas. Äro flera delägare
obegränsat ansvariga för registrerat
bolags förbindelser, skola inventariet
och balansräkningen av dem alla
underskrivas.

13 §.

Handelsbok skall, innan den tages (jfr 5 §.)

i bruk, inbindas och pagineras i löpande
sifferföljd sida för sida eller

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

uppslag för uppslag. Å pärmen eller
före texten skall finnas uppgift
om den bokföringsskyldiges firma,
bokens benämning samt det år, till
vilket första anteckningen i boken
hänför sig. Samtliga i rörelse förekommande
handelsböcker skola numreras
i löpande följd, dock att, där
rörelsen drives vid flera kontor, särskild
numrering må ske av de å varje
kontor använda böcker.

Föres handelsbok i flera delar,
skall varje del numreras såsom självständig
bok.

Införing i handelsbok skall ske
med bläck eller på annat varaktigt
sätt. Tomma mellanrum mellan införingar
må ej lämnas å ställen, där
enligt gängse bokföringsregler införingar
skola ske i löpande följd.
Blad får ej utrivas, ej heller får något
av innehållet genom överstrykning,
radering eller annorledes göras
oläsligt eller utplånas. Göres ändring
i eller tillägg till införing, skall
vid ändringen eller tillägget anteckning
om dagen för dess införande
ske och bestyrkas av den, som gjort
ändringen eller tillägget.

Vad ovan i denna paragraf stadgas
om handelsbok och införing däri skall
i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
system av lösa blad eller
kort, som begagnas till ersättning för
handelsbok.

14 §.

Period, för vilken bokföringsskyldigs
räkenskaper regelmässigt avslutas
(räkenskapsår), må icke överstiga
tolv månader, dock att, där bokföringsskyldig
börjar sin rörelse under
någon av kalenderårets sista tre
månader, sådan period må, därest
särskilda omständigheter därtill för -

11 §•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv
månader. Vid rörelsens början ävensom
vid omläggning av räkenskapsår
må det dock utsträckas att omfatta
högst aderton månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

anleda, första gången utsträckas att
omfatta högst femton månader.

15 §.

Brev, räkningar och övriga handlingar,
vilka ankomma till bokföringsskyldig
och avse förhållande av
beskaffenhet att föranleda anteckning
i handelsbok, skola, ordnade efter
visst system, noggrant förvaras.

Brev, räkning eller annan handling,
som i och för rörelsen avsändes av
bokföringsskyldig, skall dessförinnan
kopieras och skola kopiorna förvaras
på sätt i första stycket sägs.

16 §.

Handelsbok, system av lösa blad eller
kort, som begagnas till ersättning
för sådan bok, ävensom handling
och kopia, varom i 15 § sägs, skola
förvaras av bokföringsskyldig under
tio år, räknade från utgången av det
räkenskapsår, varunder sista inskrivningen
eller anteckningen skedde eller
handlingen eller kopian tillkom.

(Jfr 7 § 1 mom. 3 st. och 3 mom.)

17 §.

Den, som är skyldig föra handelsböcker
men befinnes icke hava efterkommit
vad därom i denna lag är
stadgat, är, där han kommer i konkurstillstånd,
underkastad påföljd
enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1928, dock att, där räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderår,
bestämmelserna i lagen ie -

12 §.

Ankommande brev, räkningar och
övriga handlingar, som hava betydelse
för rörelsen, skola förvaras i ordnat
skick.

Handlingar, som i rörelsen avsändas,
skola kopieras. Kopiorna skola likaledes
i ordnat skick förvaras.

13 §.

Handelsbok med bilagor ävensom
handling och kopia, varom i näst föregående
paragraf sägs, skola förvaras
under tio år, räknade från utgången av
det räkenskapsår, varunder sista inskrivningen
eller anteckningen gjordes
eller handlingen eller kopian tillkom.

14 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej
tillämpning i den mån avvikande bestämmelser
gälla enligt annan lag eller
författning.

15 §.

Befinnes bokföringsskyldig, som
kommit i konkurs eller fått till stånd
offentlig ackordsförhandling utan konkurs,
icke hava fullgjort vad i denna
lag stadgas, är han underkastad ansvar
enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1930, då 1—11 samt 19 §§ i förordningen
den 4 maj 1855 (nr 66) angående
handelsböcker och handelsräk -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ke skola utgöra hinder för den, som
jämlikt äldre lag är skyldig föra
handelsböcker, att intill utgången av
det vid tiden för denna lags ikraftträdande
löpande räkenskapsåret fullgöra
nämnda skyldighet i enlighet
med bestämmelserna i äldre lagen.

Genom denna lag upphävas 1—11
§§ i förordningen den 4 maj 1855
(nr 66) angående handelsböcker och
handelsräkningar.

Där i lag eller författning förekommer
hänvisning till nämnda förordning
skola, såvitt angår omförmälda
1—11 §§, i stället tillämpas
bestämmelserna i denna lag.

ningar skola upphöra att gälla. Där
i lag eller författning förekommer hänvisning
till nämnda förordning, skall,
såvitt angår sagda paragrafer, denna
lag i stället tillämpas.

Den, som jämlikt äldre lag är skyldig
att föra handelsböcker, må, där räkenskapsåret
börjat löpa före nya lagens
ikraftträdande, intill räkenskapsårets
slut fullgöra sin skyldighet i
överensstämmelse med den äldre lagen.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290634