Kungl. Maj:ts proposition nr hO (Proposition 1938:40)

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till gruvlag
m. m.; given Stockholms slott den 4 januari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) gruvlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916
(nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag;

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar
som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen
eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina,
kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin,
molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och
myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,
andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet samt örn vissa
inskränkningar i rätten att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift är särskilt stadgat.

2 §•

Den som vill erhålla sådan rätt som omförmäles i 1 § (inmutningsrätt) till
fyndighet av däri angivet slag har att i den ordning som i andra kapitlet stadgas
göra skriftlig ansökning därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel; och äger sökanden
(inmutaren) därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat
område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mineral
som är av det i 1 § angivna slag och lämpar sig för teknisk bearbetning
samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till
föremål för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos bergmästaren,
få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta
och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral.

3 §.

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den
dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin matsedel, och njute
de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna;
dock skall, därest någon av inmutama kan visa att han, innan ansökningarna
inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det
område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å område
som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det
gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning.

4§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet
räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas
av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å marken
bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det
kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta: 1)

område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tilllämpning,
där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen
bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal
som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen
lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas
från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva
anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som
nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt
område vartill gruvrätten äger bestånd;

Kungl. Majda proposition nr h0.

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen
eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd
då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund
av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen
och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmutning
ej föreligger om koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6§.

1 moni. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med
posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att någon
osäkerhet därom ej kan uppstå;

5) huruvida sökanden veterligen inom en omkrets på tvåhundra meters avstånd
från inmutningspunkten finnes område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt
icke eller icke utan särskilt medgivande må beviljas;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterligen
finnes fyndighet vilken tidigare varit föremal för rätt pa grund av inmutning
samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya
inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt
vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn den äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med
ansökningen avsedda området som även detta område berörande ägogränser
och närliggande områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke ma beviljas
;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen

för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med
ansökningen avsedda området, handling utvisande att sadant medgivande lämnats;
.

3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, handlingar
utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, örn sökanden
icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;

4) en ansökningsavgift av tio kronor för varje inmutning samt förskott till

Kungl. Maj:ts proposition nr -tO.

stämpel och lösen för matsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns
kungörande på sätt i 10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något
av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras rörande
omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har
sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren
ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen
vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller
såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området; bergmästaren
likväl obetaget att, när det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes
skäligt, meddela nytt föreläggande. Beslutet, däri äventyr som nu sagts skall
intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden eller
tillsändas honom i rekommenderat brev.

8 §.

Har ansökning om Konungens tillstånd till inmutning ingivits till bergmästaren,
skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande
till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsedda
området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att insända
handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen örn inmutningsrätt
vila.

9 §•

1 moni. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet
kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slutligt
avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansökningen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) om, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket
inmuta mineralfyndighet eller om, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras,
sådant blivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i 1 §;

3) örn inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt
ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall
bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 § stadgas
skall utgöra inmutat område samt utfärda mutsedel i enlighet med de
närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10 §.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev översända mutsedeln
till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i enahanda ordning
sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ler, om detta utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare, till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i densamma.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns
utfärdande sända meddelande om mutsedeln och dess innehåll till allmänna tidningarna
och tidning i orten för meddelandets införande däri.

11 §•

1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansökningen
örn inmutnings rätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist
å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås
eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmålsförrättningen
anställas klander, hos kommerskollegium örn den inmutade fyndigheten
ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid
domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3)
eller i 9 § 2 morn. 1), vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra
talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12 §.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall
inmutaren härom, i den ordning som för delgivande av stämning är stadgad
eller annorledes bevisligen, underrätta såväl ägaren av den mark varå han ämnar
bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock
må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande och
låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området
börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden
enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning
berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten
är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras
för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet
av det slag varom i 1 § är sagt samt för att vinna närmare kännedom örn
fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras
så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare
och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen er -

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

fordras för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller
anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §.

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke
använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning
av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid
utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger inmutaren utnyttja inom det inmutade området befintligt
varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt vad i 57 § stadgas,
äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning
enligt äldre författning.

2 mom. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må av inmutaren brytas
allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ändamålsenliga
bedrivande, och åge inmutaren därav använda vad för undersökningsarbetet
å fyndigheten behöves.

15 §.

I syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt som enligt 13 § första
stycket och 14 § tillkommer honom, äge bergmästaren meddela särskilda föreskrifter.
Sådana skola omedelbart lända till efterrättelse samt gälla intill dess
på förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet.

16 §.

Påbörjar inmutaren undersökningsarbetet innan han fullgjort vad honom
enligt 12 § åligger eller åsidosätter han föreskrift som meddelats av bergmästaren
jämlikt 15 §, straffes med dagsböter.

Har arbetet påbörjats innan inmutaren fullgjort vad honom enligt 12 §
andra stycket åligger, eller har inmutaren inom det inmutade området uppfört
annan byggnad än han enligt 13 § ägt därå uppföra, ankomme på överexekutor
att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra fallet
örn inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort och
i senare fallet örn byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad. Där inmutningen
skett å kronojord, må ansökan varom nyss är sagt göras av allmän
åklagare; och skall i sådant fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen
det äskar, förskjutas av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt
13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift
som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl ersätta
skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare han, intill dess
denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den årliga avgiften för
markens begagnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 morn. Sämjas ej parterna örn beloppet av årlig avgift eller annan ersättning
som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att
densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen
örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill
skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade, utan
så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,
draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 mom. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskjutits
till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna
sämjas om ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i
38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som .enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål
skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej
enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Har undersökningsarbetet på grund av tvist som avser inmutningsrättens
bestånd eller omfattning under någon del av undersökningstiden icke bedrivits,
äger inmutaren, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren
gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång
tid som den varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda
naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed
jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade
tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd,
må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan,
medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna
påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren
vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han
vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda
undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av
två ojäviga personer.

Är ansökning örn utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid dennas
utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess
ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen örn förlängning av undersökningstiden,
men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet
därutöver fortgå intill dess ansökningen örn utmål slutligen
prövats.

Kungl. Maj:ts proposition nr -riO.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning örn utmål.

20 §.

Ansökning om utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren
tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade undersökningstiden
eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma paragraf
kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning örn förlängning
av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare än trettio dagar
före undersökningstidens utgång, ansökning om utmål kunna göras sist inom
trettio dagar efter det beslutet om avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansökning
örn utmål, havé han förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökanden
önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med avseende dära hava nyttjanderätt, aterköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft .eller till avkomst eller annan förman eller rätt till servitut; 5)

huruvida omedelbart intill det sökta utmalet finnes område vara enligt
31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs
i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) där sökanden icke själv sökt inmutningen och icke förut hos bergmästaren
visat behörighet ''att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndighet, handlingar
utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning,
vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av
vilka kartan i fråga örn utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1: 4000 samt
såvitt angår mark som endast är avsedd för våg, transportbana eller ledning
må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas belägenhet,
tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktcns
läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren
kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens
storlek, läge och sträckning;

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3) berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena
samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huruvida
de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utmals anvisande föreligga; 4)

bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

3 mom. Där sökanden samtidigt vill söka utmål för flera varandra berörande
eller i närheten av varandra belägna inmutade områden, må för samtliga
dessa göras en gemensam ansökning örn utmål.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri
inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta desamma.

22 §.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon ytterligare
upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott å
kostnaderna för utmålsförrättningen, åge han förelägga sökanden att inom
viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller fordrat förskott,
vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses hava inkommit
förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri äventyr som
nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden
eller tillsändas honom i rekommenderat brev.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sådant skick att detsamma kan slutligen
avgöras, skall bergmästaren företaga utmålsförrättning så fort ske kan och
tjänlig årstid är för handen.

2 mom. Bergmästaren föranstalta därom att kungörelse örn förrättningen
med uppgift a tid och ställe för densamma samt angående ansökningens innehåll
varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidningarna
och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekommenderat brev med
mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sakägare,
vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest
äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma
kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall för att hållas tillgänglig
för sakägarna samtidigt med kungörelsen översändas till ägaren av den
fastighet å vilken inmutningspunkten är belägen eller, där ansökningen är gemensam
för flera inmutade områden, till ägaren av den fastighet å vilken de
flesta inmutningspunkterna äro belägna. I kungörelsen skall angivas var avskrift
som nu sagts finnes tillgänglig.

Kungl. Maj:ts proposition nr ht).

Är mark som beröres av utmålsläggningen samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan som
är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,
utan skall det för jordägaren avsedda exemplaret av kungörelsen
samt, där avskrift av ansökningshandlingarna skall tillställas jordens
ägare, jämväl nämnda avskrift översändas till ledamot av styrelsen eller till
förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att handlingarna tillställas någon som
äger behörighet härtill eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en av
delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I fall varom sist nämnts skall
uppgift örn vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen
örn förrättningen; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller
å annan lämplig plats inom kommunen.

24 §.

Ägare av jordområde som avses med ansökningen vare pliktig att, då inmutaren
för lämnande av stadgad uppgift i utmålsansökningen eller ock bergmästaren
därom framställer begäran, utan dröjsmål uppgiva envar som med
avseende å området har nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft
eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut. Underlåter jordägaren
detta och lider sådan rättsägare skada i följd därav att han icke blivit
kallad till förrättningen, vare jordägaren pliktig att, där han ägt eller bort
äga kännedom örn att rättsägaren berördes av förrättningen, ersätta skadan.

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs
översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar kronans
gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till förrättningen,
skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum
sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutningspunkten
är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att ofördröjligen
förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sådant bevakande
tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna myndighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vilka
av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning,
så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befall -

Kungl. Majds proposition nr Jfi.

ningshavande. Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, antomine på bergmästaren
ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i
lag äro stadgade i fråga örn domare.

De vid förrättningen tjänstgörande äro berättigade till ersättning enligt
grunder som fastställas av Konungen.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I protokollet skola antecknas de personer sorn blivit kallade till förrättningeu
samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare framställda
yrkanden och anförda skäl samt grunderna för besluten.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme
dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven
för ansökning om utmål.

Annan sakägares uteblivande må ej hindra förrättningens fortgång, såvida
kungörelse örn förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och
inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Är så ej fallet, skall förrättningen uppskjutas
till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, örn tillstädeskommen
sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen,
därom framställer begäran.

29 §.

Vid förrättningens början skall efterhöras, örn jäv är att anföra mot bergmästaren
eller någon av de vid förrättningen biträdande, och meddele bergmästaren
och gode männen omedelbart beslut över framställt jäv. Yppas därvid
skiljaktiga meningar, gälle vad de flesta säga.

Finnes bergmästaren jävig, skall förrättningen uppskjutas att företagas å
dag till vilken ojävig förrättningsman kan hinna förordnas och inställa sig å
förrättningsstället. Finnes god man jävig, kalle bergmästaren annan i hans
ställe. Finnes annan vid förrättningen biträdande jävig, ankomme på bergmästaren
att pröva, huruvida annan person skall inkallas i den jäviges ställe.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med
beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvudsaken.

30 §.

Visas vid förrättningen att de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna
för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, där ej eljest enligt
denna lag hinder däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning och

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

gruvdriftens behov erhålla ett utmål örn högst sexton hektar, i horisontalplanet
räknat.

Utmålet skall, där ej annat av förhållandena påkallas, begränsas av räta
linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar; dess längd må ej överstiga dubbla
bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten som minst ett
på inmutade området beläget ställe varå pavisats inmutningsbar fyndighet.

Gränserna för utmålet skola på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan
intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla
i fråga örn utläggande av utmål.

iVid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels
att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot ^utmålsläggningen,
ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet
skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda
inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må
tagas i anspråk.

32 §.

Utmålet skall vid förrättningen utstakas samt förses med ordentliga rösen
eller skiljemärken, skolande särskild karta däröver upprättas och bifogas förrättningsprotokollet,
som tillika bör upptaga fullständig beskrivning över utmålet
med dess belägenhet och sträckning. Finnas inom utmålet flera jordägare,
skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmarkas och
i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han
vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas
och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark
dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels
ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning,
som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens
tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd

Är fråga örn anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,
gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall
utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas på sätt i 32 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamålet prövas
lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall
bergmästaren uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift,
som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan
jord, skall av honom lösas. Upplates för ändamål som avses i 34 § mark
utom utmålet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller
lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat
fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,
skall jämväl denna del lösas, örn ägaren det begär. Uppkommer eljest skada
eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång, av ägaren at annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt
till afkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller
av aterköpsrätt, och går till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt
förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än
ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång,
särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång
a fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas
var för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse
och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan
särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av markens
värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas
det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 43 § andra stycket att särskild
värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som därå vilar,
varde i samband med ersättningens fastställande sådan värdering tillika verkställd.

Vid uppskattning av aterköpsrätts inverkan till förminskande av markens
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade

Kungl. Majda proposition nr hO.

villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall
anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen
av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna örn lösen eller annan ersättning, skall sådan vid förrättningen
bestämmas av bergmästaren och gode männen. Yppas därvid skiljaktiga
meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle
den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej
Aud förrättningen förutsetts, må särskild talan örn ersättning därför kunna
föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot förrättningen
och därunder meddelade beslut.

40 §.

Sedan beslut muntligen avkunnats i alla till utmålsförrättningen hörande
frågor, skall bergmästaren tillkännagiva att förrättningen är avslutad samt
meddela de närvarande och i protokollet intaga fullständig underrättelse örn
vad iakttagas skall för fullföljd av talan mot förrättningen och därunder
meddelade beslut.

41 §.

1 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättningen
i fråga som avser

1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande
av utmål äro uppfyllda,

2) huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning
som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 §,

äger han däröver hos kommerskollegium anföra besvär, vilka vid äventyr
av talans förlust skola vara dit inkomna sist å nittionde dagen från förrättningens
avslutande. Besvären skola vara åtföljda av utdrag av protokollet i
vad angår den åtgärd eller det beslut som överklagas.

Har klaganden underlåtit att ingiva utdrag av protokollet, förelägge kommerskollegium
klaganden viss tid att inkomma därmed vid äventyr att, där
detsamma ej är i kollegium tillgängligt då målet företages till avgörande, klaganden
skall hava förlorat sin talan.

2 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen
i annan fråga än i 1 mom. nämnts, instämme sin talan därom, vid äventyr av
dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande. Har vid förrättningen
utmålet blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu äger
bestånd, vare dock innehavaren av sistnämnda utmål för bevarande av sin

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

rätt icke pliktig att inom tid som nyss nämnts instämma klander mot förrättningen.

Allmän åklagare vare berättigad att föra talan mot utmålsförrättning i fall
motsvarande vad i 11 § 2 moni. stadgats i fråga örn beviljande av inmutningsrätt.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

.Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex
procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio
dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den
ersättningsberättigade. Är den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller
andra stycket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl
nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma
mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas hos
Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat
fall än nu sagts må gruvinnehavaren, om han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning nedsättes hos Konungens befallningshavande, skall gruvinnehavaren
tillika ingiva gravationsbevis rörande den fastighet varom fråga är
ävensom utdrag av protokollet över utmålsförrättningen i vad det avser hans
ersättningsskyldighet, vid äventyr att det felande varder på gruvinnehavarens
bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser ersättningen
mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare gruvinnehavaren
dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras i ty fall
för ersättningens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må densamma
anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos
Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade
hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande;
ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord
framställning förordna örn gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen
erlagts eller uttagits.

Medel som nedsatts skola, i den mån utbetalning av dem ej omedelbart kan
försiggå, av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta medel jämte därå upplupen
ränta till den som är berättigad till desamma. Är ej sådant fall för handen
som avses i andra stycket, må utbetalningen ske utan hinder av mot förrättningen
förd talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Häftar marken för fordran varom förmäles i 42 § första stycket, åge stadgandena
örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning, såvida ej nedan annorlunda stadgas.
Är marken förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning
såsom örn marken icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen
för rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till
sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av
fordran som skall utgå ur de nedsatta medlen ävensom innehavare av sådan
rättighet för vilken särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare av fordran
okänd, skall kungörelse örn sammanträdet minst fjorton dagar förut införas
i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är marken samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller
annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna
i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen
eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan
för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon som
äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna
att vara för deni alla tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts,
skall kungörelse örn sammanträdet utfärdas med uppgift om vilken delägare
kallelsen tillställts; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller
å annan lämplig plats inom kommunen.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare och utgöra
omständigheterna grund för antagande, att genom utmålsläggningen säkerheten
icke avsevärt minskas för innehavarna av fordringar, för vilka marken
på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, förordne Konungens befallningshavande att betalning ur de nedsatta
medlen icke må tilläggas innehavare av fordran för vilken marken sålunda
häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare senast å åttonde
dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens
befallningshavande; underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas
någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande
rättighet. Framställes ej anspråk som nu sagts, och påyrkar ej heller
någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning av de nedsatta
medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Göra
ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på de nedsatta medlen, må
dessa lyftas av gruvinnehavaren, såframt denne för sådant ändamål anmäler
sig hos Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan, tillfälle beloppet kronan. Förordnande som i detta
stycke sägs skall intagas i kallelse och kungörelse.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av gruvinnehavaren.

44 §.

Utfaller vid fördelning som i 43 § andra stycket sägs likvid å intecknings
huvudstol, åligger det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos
inskrivningsdomaren samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller
ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för
arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för
ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan
därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tilllämpliga
delar vad örn utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering
eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt
vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt
fråga örn utmålets utläggande utanför det inmutade området, skall hinder som
i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för gemensam
gruvdrift till ett enda sammanlagda, åge kommerskollegium att därom
förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda
utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål uppdelas
i två eller flera särskilda utmål, åge kommerskollegium meddela tillstånd
till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga
örn verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom
förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola utmålsgränserna
på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på
annans utmål.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Sker inmutning av annan än kronan, vare kronan berättigad att i gruvföretaget
njuta andel med hälften (kronoandel).

Kronoandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

47 §.

Sedan matsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna
tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres
skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regel -

Kungl. Maj:ts proposition nr J,q.

bunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader
från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande
av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången
av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren
att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren
eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten övergått.

48 §.

Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, där
inmutaren erhållit utmål, från och med året efter det, då sådan anmälan skett,
njute kronan del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande
andel i alla kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med
iakttagande av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

1 mom. Vid sitt inträde i företaget vare kronan pliktig att i förhållande
till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom
eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen:

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och
förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde
egendomen har vid kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § ävensom kostnader
för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten
som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning
och dylikt).

2 mom. Uppstår tvist örn vilken egendom eller kostnad kronan har att ersätta,
örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller örn beloppet av densamma,
skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

50 §.

Har anmälan örn kronoandelens begagnande ej skett inom den i 47 § stadgade
tiden, havé inmutaren ensam rätt till gruvföretaget.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet.

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga
inmutningsbara mineral.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit
enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla inmutaren.
Inträder kronan i företaget, äge dock kronan rätt att bekomma hälften
av mineral varom nu sagts, såframt kronan senast vid utmålsförrättningen
därom framställt begäran.

52 §.

Gruvinneliavaren må inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska
ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande
i fråga örn de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen
brutits må gruvinneliavaren använda vad vid gruvarbetet behöves.
Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra sig, såframt det
icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,
avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist örn beloppet av den gottgörelse varom nu är sagt, skall vad i
18 § stadgas äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina
kostnader för skiljedomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för
skiljemännens sammanträde, och varde tiden för avhämtandet räknad från det
gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

53 §.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från
äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt
vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren
må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för
annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för
produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det
blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla
det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock örn förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr h0.

av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och hälften
den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott i avgiften, efter som de äga del i jorden. Är
gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande
andelen i avgiften icke uttagas.

56 §.

Försummar gruvinnehavarén att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala
dubbel avgift, vid äventyr, örn det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev
till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare
översända påminnelse örn avgiftens erläggande med angivande
av det belopp som skall inbetalas samt äventyret örn det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat
brev sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren, dels ock
till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

57 §.

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels
till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader, dels ock till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten
till gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första
stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral
må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens
räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits havé gruvinnehavaren
förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över
den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom
tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

Kungl. Maj:ts proposition nr J+0.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

58 §.

Om två eller flera deltaga i samma gruvrörelse, skall i avseende därå gälla
vad nedan i detta kapitel stadgas, bestämmelserna i 61—64 §§ dock endast i
den man ej annorlunda mellan delägarna avtalats.

59 §.

Det åligger delägarna att för gruvans förvaltning årligen utse en gruvföreståndare,
som har att vid stadgad påföljd iakttaga vad i 10 kap. i denna
lag bestämmes. Gruvföreståndare kan endast den vara, som är svensk undersåte
och bosatt i riket.

.Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan
anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare
ansvarig, såsom vore han gruvans föreståndare.

60 §.

Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra tillskott, som äro av nöden
för erläggande av försvarsavgift, så ock för iakttagande av föreskrifter
som enligt bestämmelser i 10 kap. meddelas av kommerskollegium eller bergsstatstjänsteman.

61 §.

Minst en gång örn året skall med delägarna hållas stämma, varvid val av
gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra
gemensamma angelägenheter skola företagas.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren å tid som av delägarna kan
hava bestämts eller då han eljest finner sådant erforderligt, så ock då delägare,
som tillsammans äga minst en fjärdedel i gruvan, därom hos honom
skriftligen framställa begäran. Finnes ej gruvföreståndare, äger envar delägare
utlysa stämma.

Till stämman skola de delägare som äro till namn och adress kända kallas
genom rekommenderade brev, vilka skola avsändas så tidigt att kallelsen kan
beräknas vara delägare tillhanda minst fjorton dagar före stämman. Saknas
kännedom örn namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen tillika
inom ovan stadgad tid före stämman införas i allmänna tidningarna och tidning
i orten.

62 §.

Vid omröstning å stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den
lott han äger i gruvan.

Val avgöres vid lika rösttal genom lottning.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

I andra frågor skall, dock med iakttagande av vad i 63 § stadgas, den mening
som erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden gälla
såsom beslut för samtliga delägare. Ej må för delägarnas gemensamma räkning
upptagas lån, där ej alla samtycka därtill.

63 §.

Vilja några delägare bryta mera och andra mindre och innehava de förra
minst, hälften i gruvan, må den större brytningen ske; de som påkallat denna
vare dock pliktiga att ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den
mindre brytningen erfordras.

Av den för varje år brutna malmen skall den del som motsvarar skillnaden
mellan den större och den mindre brytningen tillgodoräknas allenast delägare
vilka utgivit tillskott som i första stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare
skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den nedlagda
merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats av
den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning.

Uppstår i fall varom i denna paragraf sägs tvist mellan delägarna rörande
avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning, skall vad i
18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Underlåter delägare att betala tillskott som blivit av gruvföreståndaren
infordrat enligt 60 § eller som erfordras för bestridandet av kostnaderna för
gruvdriften i den mån dessa belöpa på delägaren, och har han, sedan den för
beloppets erläggande utsatta tiden gått till ända, bevisligen blivit erinrad om
betalningens fullgörande men icke inom sextio dagar efter mottagandet av sådan
erinran erlagt tillskottet, havé han till övriga delägare förverkat sin lott i
gruvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagt förverkat sin lott i gruva, njute han ersättning
för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom; och vare han från tillskottets
betalande fri.

9 KAP.

Om övergång av rätt till gruva.

65 §.

Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes skall upprättas
skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor som betingas.
Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen vare utan verkan.

överlåtelse varom i första stycket sägs vare ej gällande mot överlåtarens

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren på
sätt i 66 § stadgas.

66 §.

Har rätt till gruva eller andel däri övergått å ny innehavare, vare denne
pliktig att därom göra skriftlig anmälan hos bergmästaren med uppgivande av
namn, yrke och postadress. Make som förvärvat sådan rätt genom bodelning
vare ej pliktig göra anmälan, med mindre rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske senast inom nittio dagar efter det rätten övergått å ny
innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare skall tiden för anmälan
räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras,
från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit
ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen avslutades. För testamentstagare
skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet
blivit ståndande.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen i huvudskrift företes samt en
bestyrkt avskrift därav ingivas att av bergmästaren för framtiden bevaras.

Är fångeshandling ej företedd eller finnes att den till vilken rätten övergått
icke utan Konungens tillstånd äger förvärva eller bearbeta mineralfyndighet
och att sådant tillstånd ej erhållits, skall bergmästaren förklara anmälan vara
utan verkan. I annat fall än nu är sagt skall bergmästaren örn den skedda anmälan
göra anteckning i gruvregistret samt förse fångeshandlingen med bevis
härom.

Försummar den nye innehavaren att göra anmälan på sätt och inom tid varom
nu är sagt, straffes han med dagsböter.

67 §.

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ skola äga motsvarande tillämpning, där nyttjanderätt
till gruva eller andel däri blivit upplåten åt annan eller övergått å ny
innehavare.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdriften utöva
sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetarna och att icke genom
sättet för gruvbrytningen fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygghet skall särskilt iakttagas, att lämpliga
anstalter vidtagas till förekommande av olycksfall genom ras samt att inrättningarna
för person- och godsbefordran äro betryggande och underhållas i sådant
skick, att olyckshändelse icke må inträffa genom bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt tillsyn
däröver är därjämte stadgat i lagen om arbetarskydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

69 §.

De i 68 § nämnda tillsynsmyndigheter skola vidare tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet
av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig
mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm äger
rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas
på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon
igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, söke därtill bergmästarens tillstånd,
vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder vidtagas.

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften
för längre tid än två månader eller vid dess återupptagande skall anmälan
därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Det åligger denne att
örn inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar
kronans gruvegendom.

71 §•

Finner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna
eller till förekommande av fara för annans egendom eller gruvans bestånd
eller till betryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till
förhindrande av sådan misshushållning med malm varom förmäles i 69 §, äger
bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, örn det försummas, förutom ansvar enligt vad i 72 § sägs,
att efter omständigheterna anstalten varder på hans bekostnad utförd genom
bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord. Bergmästaren äge ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter
i fråga örn gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetarna, eller drives det på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom
uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande, och
skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på
förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat om gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

72 §.

Igenlägger någon i gruva utan bergmästarens tillstånd utfraktsväg eller
ort, som leder till gruvans obrutna delar, straffes med dagsböter.

Samma lag vare där gruvinnehavaren försummar att göra anmälan varom i

26 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

70 § sägs eller icke ställer ,sig till efterrättelse föreskrift som meddelats enligt
71 §.

73 §.

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund
bearbetar mineralfyndighet av det slag varom i 1 § är sagt straffes med dagsböter.

74 §.

över gruva som erhållit utmål och är under arbete skall i minst tre exemplar
upprättas fullständig och noggrann gruvkarta i skala 1:800; och böra
alla nya gruvarbeten inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets
utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gruvan, ett exemplar insändas
till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas
av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats
behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet av
kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret skola
gäldas av gruvinnehavaren. Denne vare ock skyldig tillhandahålla erforderligt
material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras av
bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter örn kartans upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.

75 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i fråga örn kartas upprättande och komplettering
är föreskrivet, åge bergmästaren förelägga honom att inom viss tid,
vid vite ej överstigande femhundra kronor, antingen inkomma med karta eller
ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens
försorg.

76 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten
blivit inmätta och inlagda å karta. Sker det, vare straffet dagsböter.

77 §.

Före den 1 mars varje år skall gruvinnehavaren till bergmästaren insända
uppgift å vunnen malm under föregående år jämte de övriga statistiska redogörelser
som kommerskollegium kan föreskriva.

Försummar gruvinnehavaren vad i denna paragraf påbjudes, bote tjugufem
kronor; och åge bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens
fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

78 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra det inmutade
området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som äro av
betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning bör
ske i gruvregistret, skall underrättelse örn beslutet sa snart ske kan tillsändas
bergmästaren.

Närmare föreskrifter om gruvregistrets inrättande och förande meddelas av
Konungen.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

79 §.

Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt njute abon de
rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomjna jordägaren.

80 §.

Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästa-''
rens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde
dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

81 §.

Första domstol i tvistemål som skola bedömas enligt denna lag vare allmän
underrätt i den ort där inmutningspunkten är belägen.

82 §.

Förbrytelse varom i 16 § förmäles ma ej, där densamma endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande. I övrigt må brott mot
stadgande i denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt
lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom

vissa län. .

Har före denna lags ikraftträdande inmutning sökts eller utmål utlagts,
skola beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i
äldre författning fortfarande gälla, i den mån icke genom här nedan meddelade
bestämmelser annorlunda föreskrives.

1. I stället för bestämmelserna i 37 och 38 §§ gruvestadgan skall gälla

vad i 45 § denna lag är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan örn arbetsskyldighet och örn

Kungl. Marits proposition nr 40.

vilostand skola icke tillämpas, utan skola i .stället gälla bestämmelserna i 7
kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål; att,

därest vid nya lagens ikraftträdande arbetsskyldighet för ett eller flera
intill varandra gränsande utmål blivit enligt föreskrifterna i gruvestadgan
fullgjord för längre tid än ett ar, gruvinnehavaren skall med avseende å den
del av samma tid, som faller efter denna lags ikraftträdande, vara befriad
från erläggande av försvarsavgift för det eller de utmål för vilka arbetsskyldigheten
blivit fullgjord;

att, örn gruvinnehavaren innan denna lag trätt i kraft erhållit vilostånd eller
förlängt vilostand för tid som faller efter denna lags ikraftträdande, gruvinnehavaren
skall vara befriad att för sådan tid erlägga försvarsavgift;

samt att den i 56 § stadgade påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål
med försvarsavgiftens erläggande ej skall äga tillämpning under det år
som följer efter lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i 6 kap. gruvestadgan örn ordningen för gruvdrift, i
<"0 § av nämnda stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över
bergmästarens beslut enligt nämnda kapitel, samt i 12 § lagen den 31 maj
1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 9
och 10 kap. samt 80 och 82 §§, allt i denna lag.

4. Beträffande samäganderätt i gruva skall vad i 7 kap. gruvestadgan är
föreskrivet ej äga tillämpning utan skola i stället gälla bestämmelserna i 8
kap. denna lag.

5. Har inmutning skett enligt 2 § lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län äger
sedan förevarande lag trätt i kraft såväl inmutaren som kronan och annan
ersättningsberättigad påkalla förrättning för fastställande av lösen för den
mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har
att erlägga. Med avseende å rätten till lösen och ersättning samt lösen- och
ersättningsbelopps fastställande och betalande skola bestämmelserna i förevarande
lag tillämpas. I fråga örn förrättningens verkställande skall i tilllämpliga
delar gälla vad i förevarande lag stadgas örn utmålsförrättning.

6. Där på grund av bestämmelse i 17 § tredje stycket gruvestadgan eller
6 § andra stycket lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmel-''
ser angående rätten till inmutning inom vissa län inmutare njuter kronan tillkommande
jordägareandel till godo med skyldighet för honom att från utgången
av tjugonde året efter utmålsläggningen eller efter mutsedelns utfärdande
vara underkastad de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna
jordägareandelen, vilka då må vara gällande, skall kronan äga begagna kronoandel
enligt bestämmelserna i 5 kap. denna lag, såvida anmälan därom göres
senast den 31 december 1941 eller, om vid förevarande lags ikraftträdande omförmälda
skyldighet för inmutaren ännu ej inträtt, inom två år från det så
skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Har någon enligt vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller
gruvlägenhet, skall han inom ett år efter det den exekutiva auktionen vunnit
laga kraft eller inom den längre tid därefter, som Konungen för särskilt fall
må efter ansökan bestämma, avyttra egendomen. Underlåtes detta, skall, örn
ej inom nämnda tid de förhållanden, på grund av vilka inroparen ej ägt att
utan Konungens tillstånd förvärva egendomen annorledes än å exekutiv auktion,
upphört eller inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla egendomen,
undersöknings- eller gruvarbete, som inroparen efter samma tid företager,
vara utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.
Där bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning med avseende å försvar
av gruvrätten, skall i fall varom nyss är sagt denna vara förverkad å
först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

11 §.

Företager någon å inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, för vars
förvärvande eller bearbetande Konungens tillstånd enligt vad ovan sägs prfordras,
utan sådant tillstånd undersöknings- eller gruvarbete, vare arbetet
utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.

Innehar någon utan vederbörligt tillstånd, varom förut är sagt, sådan gruva,
varå bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning, vare gruvrätten förverkad
å först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 inom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom1 skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn
flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada
eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen
avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer
jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å buvudstolen av
inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt
föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom
ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av
intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen
till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i
inteckningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda — — — intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

‘ Senaste Adelee se SFS 1919: 130.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 3 morn. lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 örn inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn
flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada
eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen
avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer
jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning
i tomträtten, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna
i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i tomträtt ändå
att försäljning av tomträtten ej skett, betalning a huvudstolen av intecknad
fordran, varför utmätning skett, vare inteckningen till motsvarande belopp
utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller
hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i tomträttsprotokollet som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Senaste lydelse se SFS 1912: 215.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, fråga örn ny gruvlagstiftning samt anför:

»Jämlikt Kungl. Haj:ts bemyndigande den 6 februari 1920 tillkallade chefen
för justitiedepartementet den 20 i samma månad borgmästaren Jakob Pettersson,
bergmästaren C. I. Asplund, numera presidenten Gunnar Bendz, numera
landshövdingen Bernhard Eriksson, domänintendenten Bernhard Nilsson,
direktören Gustaf Wallin samt godsägaren Petrus Ödström att såsom sakkunniga
biträda inom justitiedepartementet med utarbetande av förslag till ny
gruvlagstiftning. Den 26 november 1920 uppdrog chefen för justitiedepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, åt professorn Arvid
Johansson att jämte förenämnda personer såsom sakkunnig biträda inom
justitiedepartementet med utarbetande av omförmälda förslag.

De sakkunniga avlämnade den 21 juni 1923 betänkande1 med förslag till
gruvlag. Betänkandet åtföljdes av en historisk redogörelse över gruvlagstiftningsfrågans
tidigare behandling, vissa översikter över utländsk gruvlagstiftning
ävensom en promemoria angående gruvegendomens rättsliga natur i några
främmande rättssystem och gruvegendom såsom underlag för kredit. Reservationer
mot väsentliga delar av de sakkunnigas förslag anfördes av herrar
Asplund och Eriksson. Därjämte avgåvos särskilda yttranden av herrar
Pettersson, Bendz och Johansson i fråga om vissa punkter i förslaget.

Över betänkandet avgåvos under år 1924 utlåtanden av kommerskollegium,
efter bergmästarnas börande, socialstyrelsen, järnkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien,
svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund, svenska vattenkraftföreningen,
föreningen bergshandteringens vänner samt värmländska
bergsmannaf öreningen.

Kungl. Maj :t uppdrog härefter den 13 mars 1925 åt socialiseringsnämnden
— vilken tidigare erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående lämpligheten
av och betingelserna för ett överförande i samhällets ägo eller under

1 Statens off. utredn. 1924: 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

samhällelig kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel, som vöre för
landets ekonomi och befolkningens välstånd av större vikt eller eljest prövades
böra omhänderhavas av samhälleliga organ — att inkomma med yttrande
angående de allmänna principerna för en ny gruvlagstiftning och det förslag
till dylik lagstiftning, som utarbetats och framlagts av nämnda sakkunniga.
Vid avgivande av sitt yttrande skulle nämnden vara oförhindrad att
uttala sig örn de övriga spörsmål, vilka komme under övervägande i samband
med frågan örn en ny gruvlagstiftning. Dock skulle en utredning angående
åtgärder, som kunde vara erforderliga för utnyttjande av statens rätt
såsom innehavare av vissa gruvföretag, icke få fördröja avgivandet av yttrande
i fråga örn en ny gruvlagstiftning.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade socialiseringsnämnden i augusti
1927 ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning.1
Vid yttrandet fanns fogad en av ledamöterna Falkman och Lindblad avgiven
gemensam reservation beträffande vissa delar av nämndens yttrande.

Över socialiseringsnämndens yttrande anmodades kommerskollegium att efter
samtliga bergmästares hörande avgiva utlåtande, varjämte järnkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien,
svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund
lämnades tillfälle att yttra sig. Samtliga nu nämnda myndigheter
och sammanslutningar inkommo med utlåtanden.

Frågan örn en ny gruvlagstiftning har härefter varit föremål för fortsatt
beredning inom justitiedepartementet. Därvid har med ledning av förenämnda
sakkunnigas lagförslag, socialiseringsnämndens yttrande samt övriga i ärendet
avgivna utlåtanden utarbetats ett nytt förslag till gruvlag.

Då jag nu anhåller att få anmäla detta förslag för Kungl. Maj :t torde jag
i anslutning till detsamma få lämna följande redogörelse.

Inledning.

Bergsbruket har i vårt land sedan gammalt varit av utomordentlig betydelse
för samhällsekonomien. Den avkastning våra mineraltillgångar lämnat under
tidernas lopp har i och för sig varit betydande. Den utgör emellertid icke den
enda och kanske icke ens den viktigaste mätaren på bergsbrukets samhälleliga
värde. Bergsbruket kan med fog betecknas såsom en vägröjare för det ekonomiska
framåtskridandet. Det har föranlett kolonisation av stora områden
och har på många sätt bidragit till jordbrukets förkovran. Det har åt skogarna
givit ett ökat värde och från början framtvingat en mera rationell skogshushållning.
Det har lagt grunden till viktiga industrier och har, direkt eller
indirekt, skapat arbetstillfällen för en avsevärd del av landets befolkning.

Den viktiga roll som tillkom mineralfyndigheterna i avseende å landets ekonomiska
utveckling uppmärksammades tidigt av statsmakterna. Här må erinras
därom, att det såvitt man vet väsentligen var på statens initiativ som de
äldsta bergverken tillkommo och att det var i hägnet av statens särskilda omsorger
som bergsbruket sedermera gick sin uppblomstring till mötes. Statens
betydelsefulla insatser inom gruvnäringen i äldre tid stodo i visst samband

1 Statens off. utredn. 1927:14.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

därmed att staten förmådde hävda en rätt att förfoga över malmstrecken i landet.
Denna s. k. regalrätt har varit av grundläggande betydelse för rättsutvecklingen
på förevarande område.

Regalrätten tillgodosåg i första hand det fiskaliska intresset att öka statens
inkomster. Men även ur näringspolitisk synpunkt torde regalrätten ha tett
sig väl motiverad. På en tid då nödiga resurser för upptagande av gruvdrift
knappast kunde påräknas hos de enskilda skulle mineralfyndigheterna ha kunnat
förbliva outnyttjade. Att så ej skedde var emellertid ett allmänt intresse som
det tillkom staten att tillvarataga. Enskilda jordägare, i vilkas mark mineralfyndigheter
anträffats, kunde icke tillåtas förhindra, att dessa bearbetades och
utnyttjades till fördel för hela landets ekonomi. Att jordäganderätten ej ansågs
innefatta rådighet över mineralfyndigheterna kunde, rättsligt sett, väl försvaras.
Det rättsskydd, som statsmakten tillförsäkrat den enskilde jordägaren
med hänsyn till jordens brukande för sedvanliga ändamål, kunde ju vid tiden
för bergsbrukets begynnelse knappast åberopas såsom stöd för tillgodogörande
av naturrikedomar, örn vilka man dittills saknat kännedom.

Gruvlagstiftningens historia visar emellertid, hurusom staten i växande omfattning
begagnade sin regalrätt till att på olika sätt stödja enskild företagsamhet
inom gruvnäringen. För bergsbrukets fortsatta utveckling var särskilt
upptäckandet av nya fyndigheter en nödvändig förutsättning. Härigenom
uppkom en allt starkare tendens att stimulera letandet efter nya fyndigheter.
I sådant hänseende gick utvecklingen därhän, att staten tillförsäkrade upptäckaren
viss andel i den av honom upptäckta fyndigheten. Även jordägaren —
dock enligt olika regler allt efter jordnaturen — erhöll andelsrätt i fyndigheten,
och detta närmast för att han icke skulle frestas att lägga hinder i vägen för
malmletningen eller hemlighålla något fynd. Den andelsrätt som sålunda inom
regalrättens ram tillädes upptäckare och jordägare bildar utgångspunkten för
det inmutnings sy stern på vilket vår nuvarande gruvlagstiftning vilar. Vad
särskilt angår jordägarens andelsrätt är sålunda att märka, att denna har sin
historiska upprinnelse, icke i själva jordäganderätten såsom sådan, utan i regalrätten.
Sedan under förra hälften av 1700-talet upptäckaren och jordägaren
tillerkänts företrädesrätt att själva tillgodogöra sig mineralen emot viss avgift
till staten, har visserligen regalrätten förlorat sin omedelbara praktiska betydelse
och så småningom kommit att fördunklas i det allmänna medvetandet.
För en riktig förståelse av vår nuvarande gruvlagstiftning, med dess i mångt
och mycket säregna rättsregler, måste emellertid hållas i minnet att densamma,
ur historisk synvinkel, närmast framträder såsom det sätt på vilket staten
utskiftat sin regalrätt.

Enligt nu gällande gruvestadga av den 16 maj 1884 kan envar
genom en viss rättslig procedur (inmutning) förvärva uteslutande rätt att
bearbeta och tillgodogöra sig en mineralfyndighet (8 §). Detta gäller vare
sig fyndigheten är belägen å inmutarens egen eller å annan persons mark.
Emellertid är jordägaren berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i
gruvarbetet och den därav fallande vinsten (16 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I motsats till vad som gällt i äldre tid, då praktiskt taget alla kända metaller
och mineral voro föremål för inmutning, har alltsedan 1855 års gruvestadga
inmutbarheten varit begränsad till vissa uppräknade malmer och mineraliska
ämnen. Såsom föremål för inmutning och bearbetande av den som sig därtill
anmäler uppräknas i nu gällande gruvestadga 1) malmerna till guld, silver,
platina, kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag av sjö- och myrmalmer,
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,
antimon och arsenik samt 2) svavelkis, magnetkis och grafit. Å kronojord,
som står under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning
till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunna inmutas jämväl de mineralfyndigheter,
vilka innehålla apatit och magnesit (1 §). Mineralfyndigheter
av andra slag än de nu uppräknade — dock med undantag av stenkols- och
saltfyndigheter, för vilka kategorier en särskild koncessionslagstiftning är
gällande — hemfalla under jordägarens förfogande.

Ansökan örn inmutning göres skriftligen hos bergmästaren i orten. I ansökningen
skall bland annat uppgivas medelpunkten i det område ansökningen
avser (inmutningspunkten) med så noggrann beskrivning å denna punkts belägenhet
att någon osäkerhet därom ej kan uppstå (4 §). Ansökningen prövas
av bergmästaren, som när så erfordras kan förelägga sökanden viss tid att
komplettera sina uppgifter vid äventyr att ansökningen eljest förfaller (5 §).
Vid prövningen tillses bland annat att inmutningen ej sker å sådan plats —
t. ex. statsgruvefält eller område beläget på mindre avstånd än tvåhundra
meter från boningshus — där enligt vad i gruvestadgan föreskrives inmutning
ej är tillåten (3 §). Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärdar bergmästaren
ett tillståndsbevis, s. k. matsedel, örn vars innehåll gruvestadgan lämnar
vissa föreskrifter. Det åligger inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns
utfärdande låta kungöra densamma i vederbörlig kyrka, vid äventyr av
inmutningsrättens förlust örn annan anmäler sig därtill innan kungörandet
sedermera sker (6 §).

Inmutningsrätten, som gäller från den dag ansökningen inkom till bergmästaren,
avser visst område med lodräta gränser på djupet (2 §). Detta område
utgör under försöksarbetet en cirkel, som har en radie av etthundra meter
och vars medelpunkt sammanfaller med den i mutsedeln angivna inmutningspunkten
(11 §). Sådant område benämnes inmutat område. När sedermera
genom försöksarbetet fyndigheten blivit blottad och prov å malmen erhållits,
äger inmutaren genom särskild förrättning få sig anvisat visst arbetsområde,
s. k. utmål (21 §). Detta område, som träder i stället för det inmutade området,
är vanligen fyrkantigt och får upptaga högst tvåhundra meter i längd
och bredd. Utmålet sammanfaller sålunda icke med det inmutade området;
dock får utmålet ej läggas så att inmutningspunkten faller utom utmålet
(26 §).

Med inmutning srätten följer befogenhet att bearbeta och tillgodogöra sig icke
blott själva den inmutade mineralfyndigheten utan även andra inmutningsbara
mineral som finnas inom det inmutade området eller utmålet. övriga
mineraliska ämnen inom det ifrågavarande området få brytas i den mån sådant.

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och därav får användas
vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes
får jämväl behållas, såframt det ej inom viss tid avhämtas av jordägaren,
som därvid har att erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader
(8 §).

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall
inmutaren på sätt närmare angives — vid äventyr av inmutningsrättens förlust
och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom
för åverkan — lämna bestyrkt avskrift av mutsedeln till såväl det inmutade
områdets ägare som den vilken innehar och brukar det med nyttjanderätt. Därjämte
åligger det inmutaren att, innan arbetet börjas, ställa vederbörlig pant
eller borgen för den ersättning som han under försöksarbetet är skyldig utgiva
till innehavaren av jorden. Vid försummelse härutinnan äger utmätningsmannen
i orten, då han därom anlitas, inställa arbetet, till dess godtagbar
säkerhet blivit anskaffad (13 §).

I fråga örn arbetets bedrivande gälla olika regler för tiden före och tiden
efter utmålsläggningen. Under förstnämnda period äger inmutaren allenast
utföra det försöksarbate, som erfordras för fyndighetens undersökning och
blottande. Han får därunder begagna eller anlägga väg till stället (11 §).
Däremot får han icke, utan tillstånd av jordens innehavare, å det inmutade
området uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras till
försöksarbetets drivande (15 §). För den mark inmutaren begagnar under
försöksarbetet skall han giva innehavaren av jorden full ersättning i årlig
avgift, som för varje år förskottsvis betalas. Även skada och intrång som
förorsakas av försöksarbetet är inmutaren skyldig att ersätta (11 §). I händelse
av tvist örn beloppet av den årliga avgiften eller annan ersättning
skall frågan prövas av skiljemän i närmare angiven ordning (12 §).
— Det allmänna intresset av att en mineralfyndighet, till bergsbrukets förkovran,
snarast möjligt blir undersökt har kommit till uttryck i en särskild
bestämmelse örn skyldighet för inmutaren att, vid äventyr av inmutningsrättens
förlust, inom viss tid påbörja försöksarbetet. Denna tid utgör åtta
månader från mutsedelns utfärdande eller, örn inmutningspunkten är belägen
i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, ett år från
nämnda tidpunkt (14 §). Det försöksarbete som erfordras för anvisande av
utmål skall vara fullgjort och ansökning örn utmål ingiven till bergmästaren
senast inom tre år från mutsedelns utfärdande. Försummelse härutinnan medför
inmutningsrättens förlust. Under vissa förutsättningar äger dock bergmästaren
medgiva förlängd tid av högst två år för arbetets utförande (21 §).

Under försöksarbetet kan jordägaren, när han vill, hos inmutaren anmäla
sig till begagnande av sin jordäg ar candel till fullo eller till någon viss del.
Dylik anmälan skall, med visst undantag, göras senast vid utmålsläggningen.
Från den tid anmälan bevisligen skett njuter jordägaren delaktighet i anläggningen.
Han är emellertid därvid skyldig att vidkännas motsvarande andel
i alla kostnader, som för arbetets bedrivande efter nämnda tid erfordras, ävensom
att i enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

tiga byggnader, redskap och förråd som dessförinnan blivit anskaffade. I kostnad
som inmutaren tidigare haft för fyndighetens undersökning och blottande
är jordägaren ej skyldig att taga del, såvitt sådan skyldighet ej följer av vad
nyss nämnts. Tvist örn beloppet av den ersättning jordägaren bör giva avgöres
av skiljemän (18 §). Försummar jordägaren att inom föreskriven tid anmäla
sig till begagnande av sin rätt, förlorar han sin jordägareandel (20 §).
Inmutaren blir härigenom ensam ägare till gruvan. — Beträffande kronans
rätt till jordägareandel gälla vissa särskilda bestämmelser. Ligger fyndigheten
å kronojord som innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe, tillfaller jordägareandelen åbon respektive boställsinnehavaren.
Vidkommande kronojord av annat slag, den s. k. odisponerade kronojorden,
har kronan däremot rätt till jordägareandelen. Begagnar kronan ej sin andel,
tillfaller denna inmutaren. Emellertid får inmutaren denna förmån ej, såsom i
vanliga fall, utan vederlag utan blir skyldig att årligen till kronan erlägga en
avgäld, motsvarande sjuttiofemtedelen av värdet av alla de inmutningsbara
ämnen som under året brutits och uppfordrats (17 §).

När ansökan örn utmål blivit gjord, är bergmästaren skyldig att, så fort
ske kan och tjänlig årstid är för handen, på stället företaga den sökta utmålsläggningen
(22 §). Vid förrättningen biträdes bergmästaren av två gode
män. Särskild kallelse med uppgift örn tiden och stället för förrättningen
skall meddelas jordägaren minst trettio dagar förut. Inom samma tid skall kungörelse
örn förrättningen uppläsas i kyrkan. Skall utmålet läggas å kronojord,
gör förrättningsmannen härom anmälan hos Konungens befallningshavande
för förordnande av allmänt ombud (23 §). Vid förrättningen utstakas utmålet
på marken; karta upprättas och beskrivning av utmålet intages i förättningsprotokollet
(28 §). Utöver utmålet äger gruvägaren vid förrättningen få sig
anvisad nödig väg samt plats åt de för gruvdriften erforderliga kraftledningar
(32 §). Gruvägaren bestämmer själv huru stor del av utmålet som
bör inlösas för att disponeras för arbete ovan jord. Område i dagen, som icke
blivit inlöst, får gruvägaren icke begagna. Han får ej heller å inlöst område
uppföra andra byggnader än sådana som erfordras för gruvdriften (30 §).
Örn gruvägaren till en början endast inlöser en del av utmålet, har han möjlighet
att i fall av behov få sitt arbetsområde i dagen utvidgat vid en senare
förrättning (35 §). — Vid utmålsförrättningen bestämmes den lösen gruvägaren
har att erlägga för mark som till honom avträdes. Sämjas ej parterna
om beloppet, fastställes detta av förrättningsmannen och gode männen efter
markens uppskattning till det värde annan mark av enahanda beskaffenhet
och godhet i orten högst gäller, med beräkning att jordägaren ansvarar för
räntor och utskylder av jorden. Är marken intecknad, skall lösesumman nedsättas
hos Konungens befallningshavande, örn ej inteckningshavarna medgiva
att jordägaren får lyfta densamma. Fördelning av sålunda nedsatt belopp
verkställes i den ordning som gäller för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom. Betalning eller nedsättning av lösesumman jämte
ränta skall fullgöras inom nittio dagar från utmålsförrättningen vid äventyr
att gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt (31 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Gruvägaren är jämväl skyldig att giva full ersättning för skada och intrång,
som jordens ägare eller innehavare tillskyndas av utmålet, ävensom ersättning
för anvisad väg och plats för kraftledning. Även dylik ersättning kan bestämmas
vid utmålsförrättningen (33 §). ■— Ett en gång utlagt utmål kan under
vissa förutsättningar, efter prövning av bergsöverstyrelsen (kommerskollegium),
utvidgas genom ny förrättning. Härvid får utmålet i sin helhet efter
tillökningen icke överskrida den för utmål i allmänhet gällande maximibegränsningen
av fyra hektar (37 §). Däremot kunna särskilda utmål, som gränsa
intill varandra, under vissa omständigheter sammanläggas till ett enda utan
avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest
är tillåtet (38 §).

En för gruvlagstiftningen säregen institution äro de regler som angå försvar
av gruv ratti g het. Till grund för dessa regler ligger den från regalrättstiden
nedärvda uppfattningen att en gruvägare som blivit tillerkänd förmånen
att få utnyttja en mineralfyndighet bör visa sig detta förtroende värdig
genom att — i samhällsekonomiens intresse —- göra gruvan fruktbärande, och
att han därför genom underlåtenhet att driva gruvan bör ådraga sig påföljden
av gruvrättens förverkande. Enligt gruvestadgan åligger det gruvägaren att
i regel varje kalenderår utföra visst s. k. försvarsarbete, vilket skall avse verklig
gruvdrift eller eljest vara av beskaffenhet att det kan lända gruvanläggningen
till nytta. Detta arbete skall inom varje inmutat område eller utmål
bedrivas i den omfattning, att för varje kalenderår verkställes minst så mycket
gruv- eller gruvbyggnadsarbete att värdet därav motsvarar kostnaden för
bergsprängning i gruvan av tio kubikmeter i fast klyft (berg) eller, räknat
i upplagt berg, aderton kubikmeter. Dock är det tillåtet att under ett år fullgöra
arbetsskyldigheten för flera, högst fyra därefter närmast följande arbetsår,
såframt vederbörlig anmälan därom göres inom föreskriven tid (39 §).
Gruvägare som innehar flera intill varandra gränsande utmål kan ock av
bergsöverstyrelsen erhålla tillstånd att under ett eller flera år genom arbete
inom något eller några av utmålen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla
(40 §). — Sedan arbetsskjddigheten i en gruva blivit fullgjord för minst
tre år och utmål blivit gruvan tilldelat, kan försvarsarbetet, örn gruvägaren
så vill, utbytas mot en årlig avgift av femtio kronor för vart utmål.
Denna avgift, vanligen benämnd försvarsavgift, skall inbetalas till Konungens
befallningshavande för varje arbetsår innan dess utgång. Avgiften
fördelas så, att hälften tillfaller kronan och hälften den jordägare
på vars mark utmålet är beläget (41 §). — Från försvarsarbete respektive
försvarsavgift kan bergmästaren, efter skriftlig ansökan, bevilja befrielse,
s. k. vilostånd, för högst fyra arbetsår (kalenderår) åt gången. Villkoren härför
äro dels att det förefinnes väsentliga hinder mot gruvdriftens fullföljande,
vilka icke kunnat av gruvägaren förekommas, eller att andra giltiga anledningar
till vilostånd uppgivas och styrkas, dels ock att arbetsskyldigheten tidigare
fullgjorts för minst tre arbetsår och utmål blivit gruvan tilldelat
(42 §). Kär det kan befaras att på grund av viloståndet annan i arbete varande
gruva kommer att besväras av ökat vattentillopp, erfordras härjämte

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

samtycke av nämnda gruvas ägare. Dock är sådant ej nödvändigt, om sökanden
visar att överenskommelse träffats med den andra gruvägaren örn vattnets
undanhållande under viloståndstiden eller sökanden ställer pant eller borgen
för skadan (43 §). Viloståndstiden kan, när särskilda omständigheter
därtill föranleda och jordägaren så medgiver, genom beslut av bergsöverstyrelsen
förlängas under ytterligare högst fyra arbetsår (44 §). Nytt vilostånd
får icke meddelas, med mindre arbetsskyldigheten blivit fullgjord eller försvarsavgift
erlagts för minst tre arbetsår från den tid förut beviljat vilostånd
eller förlängning därav gått till ända (45 §).

Försummelse att iakttaga reglerna örn försvar medför att gruvrätten kan
gå förlorad genom att gruvan av domstol förklaras sönad vid utgången av det
arbetsår under vilket försummelsen ägt rum. För att en gruva skall bliva
sönad erfordras emellertid att talan härom anställes inom två år från sistnämnda
tidpunkt (47 §). När gruva blir sönad eller inmutningsrätten eljest
— på någon av de grunder tidigare nämnts — blir förverkad, innebär detta
att förhållandena i avseende å rätten till själva fyndigheten återföras till det
läge vari de befunno sig före inmutningens tillkomst. Enligt uttrycklig bestämmelse
skall såväl jordägareandelen i gruvan som den mark vilken varit till
gruvägaren upplåten hemfalla till jordägaren utan ersättning. Örn den övergivna
gruvan blir föremål för ny inmutning, blir sålunda jordägaren berättigad
att ånyo njuta jordägareandel i fyndigheten och att bekomma lösen för avträdd
mark. I fråga örn rätten till bruten malm och utförda anläggningar
finnas ej uttömmande regler. Då det föreskrives att ur gruvan uppfordrad
malm må kunna för ägarens räkning kvarligga avgiftsfritt å marken under
två år, anses härav följa att förre gruvinnehavaren efter utgången av nämnda
tid förlorar all rätt till sådan malm i den mån den finnes kvar vid gruvan.
De i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader tillfalla
ny inmutare utan lösen (48 §).

Enligt i gruvestadgan upptagna bestämmelser örn ordningen för gruvdrift
utövas genom bergverksstyrelsen, d. v. s. kommerskollegium och bergsstaten,
en viss statlig kontroll över gruvdriften. Bergverksstyrelsen har att tillse att
nödig trygghet beredes arbetsmanskapet och att icke genom sättet för gruvbrytningen
gruvans framtida bestånd äventyras eller fara för annans egendom
uppstår (50 §). I avseende å gruvbrytningen innehåller gruvestadgan
vissa detaljföreskrifter, som avse att minska risken för olyckshändelser (51 §).
Bergmästaren har i nämnda hänseende befogenhet att förelägga gruvägaren
att inom viss tid hava utfört erforderlig anstalt vid äventyr, förutom ansvarspåföljd,
att det föreskrivna arbetet på gruvägarens bekostnad verkställes genom
bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes till dess anstalten
blivit gjord (52 §). Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet
eller drives det på sådant sätt att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans
egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetet
(53 §). — Beträffande gruvrättighets övergång å ny ägare finnes en ordningsföreskrift,
enligt vilken den nye ägaren har att inom nittio dagar anmäla sitt
förvärv hos bergmästaren (56 §). I förevarande del av gruvestadgan finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr -tO.

vidare föreskrifter om upprättande av gruvkarta och årlig statistik ävensom
vissa straffbestämmelser.

Örn två eller flera personer deltaga i samma gruvrörelse —■ vare sig detta
sker på grund av reglerna örn inmutares och jordägares andelsrätt eller på
annan grund —- äro delägarna skyldiga att för gruvans förvaltning årligen
utse en gruvföreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga bestämmelserna
örn ordningen för gruvdrift (61 §). Rättsförhållandet mellan flera
delägare är i övrigt beroende av vad dessa sinsemellan avtalat (67 §). Angående
dylik samäganderätt i gruva innehåller gruvestadgan emellertid följande
subsidiära bestämmelser. Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra
nödiga tillskott för fullgörande av försvarsarbete eller erläggande av
försvarsavgift (62 §). Underlåter delägare att betala sådant infordrat tillskott
eller tillskott som blivit beslutat å gruvstämma, kan han, under omständigheter
som närmare angivas, till övriga delägare förverka sin lott i gruvan
och dess tillhörigheter. I sådant fall njuter han dock ersättning för sin andel
i gruvan tillhörande jordegendom och blir jämväl fri från skyldigheten att
betala tillskottet (65 §). Gruvstämma -— varom kallelse skall utfärdas i viss
angiven ordning — utlyses av gruvföreståndaren eller av ägare till minst
hälften i gruvan (63 §). Vid omröstning beräknas varje delägares röstetal
efter den andel han äger i gruvan. För beslut gäller i regel enkel majoritet.
Emellertid må lån ej upptagas utan att alla delägare samtyckt därtill (64 §).
Ett annat undantag från regeln om enkel majoritet föreligger beträffande beslut
örn brytningens omfattning. Vilja några delägare bryta mera och andra
mindre, skall nämligen vid lika röstetal den ha vitsord, som önskar den större
brytningen. I sådant fall skall denne emellertid ensam förskjuta tillskott,
som utöver behovet för den mindre brytningen erfordras, och för sådant förskott
ej ha annan fordringsrätt än att för förskottet jämte fem procent ränta
hålla sig till den malm, som för meddelägarnas andel i gruvan motsvarar skillnaden
mellan den större och den mindre brytningen (66 §).

Gruvestadgan har, såsom redan nämnts, ej numera tillämpning på stenholsoch
saltfyndigheter. När de skånska stenkolsfälten under senare hälften av
1800-talet blevo föremål för exploatering i större skala, visade sig nämligen
den fria inmutningsrätten leda till avsevärda olägenheter. På grund av stenkolsflötsernas
vidsträckta utbredning och ringa mäktighet måste för deras bearbetande
tagas i anspråk mycket större vidder än för bergmalmer. De svårigheter
denna omständighet kunde förorsaka jordbruket på de bördiga slättbygder
där stenkolen fanns skärptes ytterligare genom en vid nämnda tid förekommande
ohejdad spekulation i inmutningar av vilka endast en ringa del
kunde leda till fruktbärande gruvarbete. I följd av det missnöje med inmutningssystemet
som sålunda uppkom bland jordbrukarna antogs 1886 en särskild
lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter (stenkolslagen).
Denna lag utvidgades 1917 till att omfatta jämväl saltfyndigheter
samt 1933 till att gälla även i avseende å olje- och gasfyndigheter.

I olikhet mot gruvestadgan är stenkolslagen uppbyggd på koncessionssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkols-, salt- samt olje- och gasfyndigheter
är sålunda beroende på särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av
Konungen. Eftersom å ena sidan koncessionen kan omfatta ett jämförelsevis
stort område — högst ettusensexhundra hektar — men å andra sidan inom
detta område endast en mindre ytvidd behöver anvisas för arbetet i dagen, undvikas
härigenom vissa olägenheter som, icke minst med hänsyn till skyldigheten
att utföra försvarsarbete, skulle ha uppkommit örn en fyndighet av förevarande
slag enligt inmutningssystemet bearbetats inom en mängd smärre utmål.
Jordägaren har icke enligt stenkolslagen någon andelsrätt i fyndigheten.
Han är emellertid i stället berättigad att, utan deltagande i kostnaden för arbetet,
av koncessionsinnehavaren erhålla en avgift motsvarande värdet av en
sjuttiofemtedel av vad å området vinnes och i dagen uppfordras. Dock äger
koncessionsinnehavaren å denna avgift avräkna så stor del, som belöper på
området i dagen i förhållande till hela det område koncessionen omfattar. —
Även stenkolslagen innehåller bestämmelser örn arbetsskyldighet och vilostånd
samt åtskilliga ordningsstadganden.

Den enligt gruvestadgan föreliggande fria inmutningsrätten har föranlett
betänkligheter jämväl ur andra synpunkter än nyss berörts. Då i slutet av
förra århundradet de stora lappländska järnmalmsfyndigheterna började bearbetas,
yrkades från skilda håll att staten borde gripa in för att åt det allmänna
trygga åtminstone en del av de vinster, som eljest skulle tillfalla enskilda.
Sålunda framkom förslag örn att inmutningsrätten borde upphävas i
fråga örn fyndigheter å kronojord för att ersättas med ett koncessionssystem.
Emellertid betonades även den synpunkten att utnyttjandet av malmtillgångarna
borde ske med hänsyn till den inhemska järntillverkningens framtida
behov och med hänsyn till kommande generationers berättigade anspråk att
bliva delaktiga i nämnda tillgångar. I följd av dylika meningsyttringar tillkommo
år 1902 vissa provisoriska lagbestämmelser angående rätten till gruvdrift
å odisponerad kronojord i Norrbottens län. Dessa bestämmelser, vilka
varje år förnyades och år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens och
Jämtlands län, inneburo att å jord av nämnda beskaffenhet inmutning finge
ske endast för kronans räkning. Den under krigstiden rådande bristen på
metaller föranledde emellertid yrkanden att inmutningsförbudet måtte upphävas,
såvitt anginge kopparmalm, nickelmalm och svavelkis. I följd härav
kom den förutvarande provisoriska lagstiftningen att ersättas genom en likaledes
provisorisk lag av den 31 maj 1918, enligt vilken inmutningsförbudet begränsades
till att avse järnmalmsfyndighet, varemot andra fyndigheter skulle
få inmutas med vissa inskränkningar. Sistnämnda lag —- vari beträffande
ifrågavarande kronojord upptogos en del särskilda bestämmelser angående verkan
av inmutning samt örn det inbördes förhållandet mellan inmutare och
jordägare — ägde efter årligen skedd prolongering giltighet till den 1 maj
1926, då den likaledes provisoriska lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län trädde i kraft. I denna lag stadgades att
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans än

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj :ts för
särskilt fall givna tillstånd. Sedan 1926 års lag genom särskilda författningar
prolongerats till den 1 januari 1933, erhöll den genom lag år 1932 fortsatt giltighet
från och med sistnämnda dag.

Det statliga intresset i avseende å gruvnäringen har kommit till uttryck
jämväl i det genom lagändring år 1910 möjliggjorda utläggandet av statsgruvefält.
Syftet härmed är huvudsakligen att undgå de olägenheter, som kunna
vara förenade med att enskilda tillåtas verkställa inmutningar kring området
för en fyndighet som tillhör kronan eller företag vari kronan har del. Med anordningen
torde emellertid även vara avsett att åt kronan bevara rätten till
värdefullare mineraltillgångar å kronojord. Har ett område genom beslut av
Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält, medför detta jämlikt
3 § 1 mom. gruvestadgan att inmutning därstädes ej får äga rum. Statsgruvefält
utläggas endast å odisponerad kronojord. För närvarande äro statsgruvefälten
till antalet 16. De äro samtliga belägna i övre Norrland.

Äldre förslag till reform av gruvlagstiftningen.

Jämsides med den provisoriska lagstiftning för vilken förut redogjorts har
frågan örn mera genomgripande förändringar i gruvlagstiftningen tid efter annan
varit föremål för övervägande.

I den till 1906 års riksdag avlåtna proposition, nr 148, varigenom förslag
örn förlängning av lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten,
underställdes riksdagens prövning, uttalade dåvarande chefen
för justitiedepartementet, att han, bland de betänkligheter som anförts med avseende
å ifrågasatt definitivt upphävande av inmutningsrätten inom Norrbottens
län, funnit största betydelse böra tilläggas farhågan, att genom inmutningssystemets
upphävande de enskildas intresse att efterspana malmfyndigheter
skulle komma att minskas samt att följden härav kunde bliva att Norrbottens
malmtillgångar ej bleve utforskade och kända. Detta spörsmål vore
av så stor vikt, att definitivt beslut i ämnet icke borde fattas, innan fullständig
utredning ägt rum, huruvida det vid upphävande av inmutningsrätten vore
möjligt att på annat sätt giva upptäckare av malmfyndigheter sådan uppmuntran,
att den enskilda företagsamheten fortfarande lockades att ägna sig
åt eftersökande av malmer.

För att verkställa den i nyssnämnda proposition omförmälda utredningen
tillkallades tre sakkunniga. Dessa avgåvo betänkande med förslag den 7
februari 1907. I betänkandet uttalade de sakkunniga, att de ansåge inmutningsrätten
vara av den största betydelse för den svenska bergshanteringen
genom den lätthet att erhålla malmer, som den beredde, och den sporre till uppletande
av sådana, som den innebure. Genom inmutningsrätten befrämjades
icke blott bergshanteringen utan jämväl hela landets utveckling, i det att obefolkade
och öde bygder öppnades för arbete och kolonisation. De missförhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

landen som givit anledning till den provisoriska lagstiftningen framträdde
ofta vid uppåtgående konjunkturer på metallmarknaden, och då deras förekomst
till stor del vore att tillskriva det genom en kungörelse år 1889 meddelade
förbudet i visst fall mot utmål, syntes de icke vara av beskaffenhet att
föranleda inmutningsrättens upphävande. I enlighet med erhållet uppdrag framlade
emellertid de sakkunniga förslag till bestämmelser rörande tillgodogörande
av fyndigheter å kronojord, byggt på annan grund än inmutningssystem.
Enligt förslaget skulle riksdagen medgiva Kungl. Maj :t att åt enskilda personer
för viss tid och enligt vissa av riksdagen godkända allmänna grunder meddela
upplåtelser av rätt att bearbeta fyndigheter å kronojord. Upplåtelsen (arbetstillståndet),
som icke finge avse större område än 50 hektar, skulle innefatta
två perioder, en försöksperiod örn 3 år avsedd för fyndighetens undersökning
och en arbetsperiod örn högst 45 år. Inom dessa gränser skulle Kungl.
Majit äga bestämma såväl storleken av arbetsområdet som arbetsperiodens
längd. I övrigt hade Kungl. Maj :t att föreskriva de villkor beträffande storleken
av avgäld eller dylikt, som kunde finnas lämpliga. Avgälden skulle
utgå efter värdet av alla inom området vunna mineraliska ämnen till i allmänhet
minst en trettiotredjedel av samma värde. Den som upptäckt en fyndighet
skulle äga viss företrädesrätt att erhålla arbetstillstånd, därest upplåtelse
överhuvudtaget ansåges böra äga rum. För den händelse arbetstillstånd
meddelades annan än upptäckaren, skulle upptäckaren vara berättigad
till en belöning av 1,500 kronor att erläggas av den som erhållit arbetstillståndet.
De föreslagna bestämmelserna avsågos skola tillämpas icke blott i Norrbottens
län utan i hela riket och skulle avse jämväl andra mineralfyndigheter än
dem som voro inmutningsbara enligt gruvestadgan.

Över detta förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, bergmästaren i norra distriktet, professorn Walfrid
Petersson, fullmäktige i järnkontoret samt kommerskollegium. Förslaget
föranledde skiftande omdömen. Ett definitivt upphävande av inmutningsrätten
å kronojord tillstyrktes av länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län.

Med anledning av de anmärkningar som framställts mot 1907 års förslag
utarbetades under år 1908 inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade
sakkunniga nya förslag i ämnet, däribland dels förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1, 3, 8, 17, 22, 44, 49 och 65 §§ gruvestadgan, vilket förslag
innebar upphävande av inmutningsrätten å kronojord, och dels förslag till bestämmelser
angående undersökning och tillgodogörande av mineralfyndighet
å viss kronojord. Sistnämnda bestämmelser, vilka skulle ersätta inmutningsrätten,
voro avsedda att tillämpas i fråga om den odisponerade kronojorden
inom hela landet men skulle — i motsats till 1907 års förslag — endast avse
mineralfyndighet av sådant slag som enligt gruvestadgan kunde bliva föremål
för inmutning. Enligt det föreslagna systemet skulle rätt för enskilda
att anställa arbete för undersökning av mineralfyndighet (skärpning) och rätt
att med arbete belägga och tillgodogöra sig sådan fyndighet (gruvdrift) vara
beroende av särskilda tillstånd. För skärpningstillstånd, som skulle meddelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

av bergmästaren, skulle huvudsakligen erfordras samma förutsättningar som
för erhållande av matsedel enligt gruvestadgan. Dock skulle skärpningstillstånd
ej få beviljas å område, som i särskild ordning förklarades för statsgruvefält.
Innehavare av skärpningstillstånd skulle, örn han fullgjorde den
honom åliggande arbetsskyldigheten och ej bröte mot meddelade föreskrifter,
äga företrädesrätt till erhållande av gruv driftstillstånd, som meddelades av
Kungl. Maj :t. Gruvdriftstillstånd skulle gälla utan begränsning i tiden men
med uppsägningsrätt för kronan sedan 15 år av upplåtelsetiden tilländagå!!.
I händelse av uppsägning skulle tillståndet upphöra vid utgången av femte
kalenderåret efter det varunder uppsägning skett. Örn tillståndet upphörde på
grund av uppsägning från kronans sida, skulle kronan vara skyldig dels inlösa
maskiner och byggnader m. m. efter deras värde, dels därutöver utgiva
ersättning för verkställda tillredningsarbeten samt särskild gottgörelse motsvarande
en femtedel av den nettobehållning som redan blottade och tillredda malmtillgångar
under en tidrymd av högst tio år kunde beräknas lämna. För upplåtelsen
skulle tillstandshavaren till staten erlägga dels en årlig jordskyld, beräknad
efter den upplåtna markens värde, och dels en årlig avgäld (royalty)
utgående å saluvärdet på arbetsplatsen av alla inom det upplåtna området vunna,
av tillstandshavaren från arbetsplatsen försålda eller bortförda produkter.
Avgälden skulle, därest tillståndshavaren förut innehaft skärpningstillstånd,
utgå med tre procent å nämnda saluvärde samt eljest med den procent Konungen
bestämde.

över 1908 års förslag avgåvos yttranden av kommerskollegium, länsstyrelsen
i Norrbottens län, samtliga bergmästare, professorn Petersson, fullmäktige i
järnkontoret och gruvingenjören i mellersta distriktet. Därvid uttalade kommerskollegium,
fullmäktige i järnkontoret och professorn Petersson att, under
förutsättning av inmutningsrättens upphävande, de föreslagna bestämmelserna
syntes ägnade att utgöra grundval för ny lagstiftning i ämnet. Emellertid
framhöllo de samtidigt, i likhet med vissa av bergmästarna, att en fullständig
revision av gruvestadgan, med bibehållande av inmutningsrätten å all jord,
vore att föredraga. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg däremot förslaget
erbjuda manga och stora företräden framför det fria mmutningssystemet.

Vid behandlingen av detta lagärende i statsrådet den 4 december 1908 gjorde
dåvarande justitieministern Albert Petersson vissa principuttalanden rörande
gruvlagstiftningen i allmänhet. Han anförde sålunda bland annat följande:

Det syntes otvivelaktigt att den nuvarande svenska gruvlagstiftningen vilade
pa den uppfattning, att äganderätten till mineralfyndighet tillkomme ägaren
av jorden och att inmutningsrätten utgjorde en inskränkning i jordägarens
rätt att förfoga över vissa mineralier — en inskränkning som staten med begagnande
av sin höghetsrätt.funnit sig böra stadga på grund av samhällets intresse
i dessa mineraliers tillgodogörande. Sålunda hade tvivelsutan enligt
svensk rätt en jordägare befogenhet att utan inmutning tillgodogöra sig de inmutbara
mineralier som befunne sig i hans jord, givetvis dock under risk att
annan genom inmutning förvärvade bättre rätt till desamma. Att i och med
inmutningsrättens bortfallande utan dess ersättande med andra regler de förut
inmutbara mineralierna fritt finge tillgodogöras av jordägaren, hade också ansetts
självklart. -—- Vid fyrfaldiga tillfällen under sist förflutna århundradet

Kungl. Majlis proposition nr hO.

hade yrkats att inmutningsrätten borde helt och hållet upphävas, således jämväl
vad anginge den privata jorden. Dessa yrkanden hade huvudsakligen motiverats
med hänvisning till dels det intrång, som jordägarna till följd av inmutningsrätten
nödgades lida i sitt förfogande över jorden och som långt ifrån
alltid kunde anses behövligt eller lämpligt, och dels de olägenheter som den
esomoftast starkt florerande mutsedelshandeln medförde särskilt därutinnan,
att de verkliga idkarna av bergsnäringen tvungos, till förmån endast för åtskilliga
spekulanter, betala överdrivna pris för gruvorna. Under debatterna i
denna fråga hade väl någon gång framburits tanken att medelst ett koncessionssystem
ersätta inmutningsrätten, men de ojämförligt flesta av denna rätts
motståndare hade varit av den åsikt, att med inmutningsrättens upphävande
mineralierna borde överlämnas åt jordägarens fria förfoganderätt och således
bergsnäringens idkare tvingas att i förekommande fall träffa uppgörelse med
vederbörande jordägare. Ett upprättat förslag i denna riktning hade emellertid
mött starkt motstånd, och vid antagandet av den nuvarande gruvestadgan
hade det även visat sig att inom riksdagen sympatierna i mycket övervägande
grad vore för inmutningsrättens bibehållande. Justitieministern kunde ej heller
finna det vara av förhållandet påkallat att framlägga förslag om inmutningsrättens
upphävande, såvitt den privata jorden anginge. En ändring i
lagstiftningen, varigenom staten tillerkändes äganderätt till mineralierna å jord
av sistnämnda slag samt rätt att för egen räkning förfoga över desamma,
skulle otvivelaktigt innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten.
Skäl av så tvingande natur, att de skulle kunna motivera ett dylikt
ingrepp, syntes ingalunda föreligga. Vad åter anginge frågan, huruvida ej
möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten å enskild
jord upphävdes och, utan att staten trädde i den enskilde jordägarens ställe, ersattes
med ett annat system, likartat med det för stenkolsfyndigheter gällande,
så förelåge ej anledning att upptaga denna fråga till behandling i samband
nied den förevarande frågan örn upphävande av inmutningsrätten å kronojord,
enär den sistnämnda frågan därmed skulle fördröjas och för övrigt utgångspunkterna
vore olika. — Beträffande frågan örn upphävande av inmutningsrätten
å kronojord, så hade man kommit till allt klarare insikt örn nödvändigheten
för staten att äga visst inflytande över malmbrytningen och malmexporten
och om nödvändigheten att hindra, att värdefullare svenska gruvor folie
i utlänningars händer. Med hänsyn härtill hade statsmakterna funnit sig föranlåtna
att genom köp förvärva åtskilliga av de stora gruvfälten i Norrbotten.
Av denna gruvpolitik syntes såsom en oavvislig konsekvens följa att staten,
då så utan förnärmande av annans rätt kunde ske, genom lagstiftningen bibehölles
vid äganderätten till mineralfyndigheterna å kronans mark. Om nämligen
nyssnämnda intressen ansåges vara av den betydelse, att staten för deras
tillvaratagande borde även till höga pris förvärva sig gruvor från enskilda, betingade
samma intressen än mera ändring i en lagstiftning, varigenom envar
tillerkändes rätt att medelst inmutning avhända kronan den äganderätt till å
dess mark befintliga fyndigheter, som tvivelsutan principiellt tillkomme kronan
såsom jordägare. Såsom en ytterligare fördel av statens bibehållande vid
äganderätten till ifrågavarande fyndigheter torde också böra räknas, att kronan
därigenom säkerligen skulle kunna vinna större direkta inkomster än vad
den vore i tillfälle att draga av den rätt till jordägareandel, som enligt nuvarande
lagstiftning tillkomme kronan, och att sålunda avkastningen av dessa
fyndigheter i större utsträckning komme alla statsborgare till godo.

Enligt justitieministerns mening borde förhållandena med avseende å mineralfyndigheter
å kronojord ordnas i väsentlig överensstämmelse med 1908 års

Kungl. Majlis proposition nr hO.

förslag. Detta förslag blev därför med en del mindre ändringar enligt justitieministerns
hemställan remitterat till högsta domstolen för utlåtande.

Inom högsta domstolen yttrade dåvarande justitierådet friherre Marks von
Wurtemberg följande: Många hade ställt sig bestämt avvisande gentemot tanken
att tillerkänna staten förfoganderätt till ännu oupptäckta eller obrukade
fyndigheter å enskilt område, i det att de ansett en lagändring i denna riktning
innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Denna
uppfattning kunde justitierådet för sin del icke biträda. Vad beträffade fyndighet,
som ännu vore fullkomligt okänd, torde väl näppeligen något berättigat
intresse kunna kränkas därigenom, att en ny lag frånkände jordägaren den andel
i fyndigheten, som enligt förutvarande lag skulle tillkommit honom, därest
fyndigheten blivit upptäckt under sistnämnda lags giltighetstid. Lika litet
som från allmänrättsliga synpunkter något skulle med fog invändas mot en lagstiftning,
vilken t. ex. minskade eller avskaffade jordägarens andel i nedgrävd
skatt eller bottenfynd, som anträffades å hans ägor, lika litet syntes grundsatsen
örn välförvärvade privaträttigheters skyddande lida något verkligt avbräck genom
en lagstiftningsåtgärd, sådan som den varom här vore tal. Beträffande åter
redan kända eller förmodade men likväl icke under bruk varande fyndigheter
— framför allt sonade gruvor — kunde det snarare synas, som örn en lagändring
i antydd riktning skulle leda till rättskränkning. Icke heller detta torde
emellertid vara riktigt. Den rätt jordägaren skulle gå förlustig vore ej efter
gällande lagstiftning ovillkorlig utan ginge i händelse av inmutning från annans
sida förlorad, örn den ej gjordes gällande under gruvarbetets början. Då
således jordägaren redan nu vid äventyr av rättsförlust kunde tvingas att göra
rättigheten gällande å en av hans eget bestämmande alldeles oberoende tidpunkt,
komme en ny lag, varigenom jordägareandelen i ännu ej inmutade gruvor
tillädes staten, i själva verket knappast att innebära annan ändring i jordägarens
ställning, än att tiden för den nya lagens ikraftträdande komme att i
stället för de i nu gällande gruvestadga bestämda tider utgöra sluttermin för
jordägarerättens utövande; och örn övergångstiden gjordes någorlunda rymlig,
torde i varje fall, där en känd fyndighet besutte något verkligt värde, jordägaren
ha tillfälle att genom inmutning för egen räkning eller andras intresserande
för frågan tillgodose sina intressen i avseende å fyndigheten. En annan fråga
vore, huruvida tillräckligt vägande skäl förelåge för en så genomgripande omgestaltning
av gruvlagstiftningen som den nu berörda. Utan att söka från
socialpolitisk och näringspolitisk synpunkt ingå på detta spörsmål kunde justitierådet
ej underlåta att från rättslig ståndpunkt uttala tvivelsmål, huruvida
en lagstiftning, som lämnade enskilda möjlighet att tillägna sig ännu okända
mineraltillgångar av måhända oberäkneligt värde, verkligen stöde i överensstämmelse
med det rådande rättsmedvetandet. Anledning syntes ej saknas att
antaga motsatsen; ej heller torde det vara ur vägen att i lagstiftningen taga
hänsyn till möjligheten av att nya mineraltillgångar av högst betydande värde
kunde upptäckas å enskild mark eller tekniska metoder uppfinnas, som förlänade
högt värde åt tillgångar, vilka nu ej kunde tillgodogöras. Skulle på dylik
väg stora rikedomar komma att hopa sig å enskilda händer, kunde det be -

Kungl. Maj:ts proposition nr JfO.

färås att det allmänna tänkesättet skulle starkt reagera, måhända icke så mycket
mot den lagstiftning vilken lett till dylika förhållanden som mot det sakläge
den framkallat; och det vore under dylika omständigheter kanske ej alldeles
visst, att detta sakläge komme att från statens sida respekteras. Skulle
emellertid staten drivas till att, direkt eller på omvägar, till sin fördel inkräkta
på rättigheter, som enskilda under hägnet av statens egen lagstiftning vunnit,
måste sådant leda till ett betänkligt nedsättande av lagens och samhällsordningens
helgd. Att staten såsom rättens handhavare borde främst av alla
söka undvika löftesbrott och avhålla sig från löften, vilka ej under alla omständigheter
kunde infrias, syntes ligga i öppen dag. Från denna synpunkt
ansåge justitierådet skäl föreligga att taga i närmare övervägande, huruvida
icke i stället för gällande bestämmelser örn inmutning å enskild jord och jordägarens
rätt att taga del i inmutad fyndighet borde träda en lagstiftning,
byggd på grundvalen av statens rätt att för sin räkning förfoga över mineralfyndigheter
även å enskilt område.

I övrigt framställdes mot det remitterade förslaget vissa anmärkningar av
olika ledamöter i högsta domstolen.

Vid ärendets förnyade anmälan i statsrådet den 19 mars 1909 anförde justitieministern,
i anledning av friherre Marks von Wiirtembergs uttalande, följande:
Den svenska lagstiftningen vilade tvivelsutan på den uppfattningen, att
jordäganderätten principiellt innefattade även alla i jorden befintliga mineralier,
och detta givetvis oberoende av huruvida deras förekomst vore känd eller
okänd. En förändring av gruvlagstiftningen i antydd riktning skulle således
innebära en i princip ingalunda oviktig inskränkning av de befogenheter vilka
för närvarande innefattades i äganderätten till jord. Huruvida åter de skäl
som förebragts för angivna omgestaltning av gruvlagstiftningen vore av den
betydelse, att de finge anses göra en dylik inskränkning berättigad, därom
kunde naturligtvis olika meningar råda. Att i förevarande sammanhang närmare
ingå på denna fråga syntes emellertid överflödigt. Det vore nog att
hänvisa därtill att tanken på en så genomgripande omläggning av vår gruvlagstiftning
som den ifrågasatta säkerligen ej uppbures av den allmänna rättsuppfattningen.

Sedan 1908 års förslag i anledning av framställda anmärkningar undergått
vissa ändringar, blev ärendet genom fyra särskilda propositioner, nr 119—122,
framlagt för 1909 års riksdag.

Under nämnda riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen
m. fl. en motion, nr 112, däri hemställdes dels att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla om övervägande, i vad mån och under vilka villkor genom lag
borde stadgas koncession1 för förvärv och utnyttjande av gruvor, samt framläggande
snarast möjligt av det lagförslag, vartill detta övervägande kunde
föranleda, dels ock att riksdagen i avvaktan på nämnda lagstiftning måtte för
sin del antaga provisoriskt en lag därom att Konungens tillstånd i vissa fall
erfordrades i angivna avseenden. Till stöd för denna hemställan framhöllo motionärerna
att den svenska gruvlagstiftningen fortfarande måste anses vara

Motion angående införande av koncessionssystem liade väckts även vid 1908 års riksdag

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

grundad på en regalrätt. Ett utbyte av inmutningssystem mot koncessionssystem
innebure därför ur privaträttslig synpunkt icke någon fullständig nyhet
utan blott en förändring i det sätt varpå staten använde sin regalrätt.
För en sådan förändring förelåge ett verkligt behov, i det att i gruvdriften
stora statsintressen funnes att bevaka, vilka aldrig komme till sin rätt genom
den fria inmutningen.

I det utlåtande, nr 5, som sammansatt stats- och lagutskott avgav över förenämnda
propositioner och motion, hemställde utskottet att lagförslaget måtte
av riksdagen antagas, d. v. s. inmutningsrätten å odisponerad kronojord upphävas.
Beträffande förslaget till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande
av mineralfyndighet å viss kronojord anförde däremot utskottet
att, då förslaget förutsatte att vissa områden skulle i särskild ordning förklaras
för statsgruvefält men utredning härom icke vore att emotse förrän vid
påföljande års riksdag, utskottet ej kunde finna lämpligt att för det dåvarande
förorda förslaget till antagande. I fråga örn den väckta motionen uttalade
utskottet sin anslutning till justitieministerns mening, att en ändring i lagstiftningen,
varigenom staten tillerkändes äganderätt till mineralierna å privat
jord samt rätt att för egen räkning förfoga över desamma, otvivelaktigt skulle
innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Någon lagstiftning
i sådant syfte kunde utskottet sålunda ej förorda. Huruvida det
möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten å enskild
jord upphävdes och, utan att staten trädde i den enskilda jordägarens ställe,
ersattes med annat system, exempelvis ett koncessionsförfarande, ansåge sig
utskottet icke kunna med bestämdhet uttala sig örn. Emellertid syntes det
utskottet lämpligast att, då uppfattningen vore ganska växlande, denna fråga
finge anstå i avvaktan på verkningarna av det föreslagna upphävandet av inmutningsrätten
å den odisponerade kronojorden. Utskottet hemställde sålunda
att motionen ej måtte bifallas.

Beträffande det föreslagna upphävandet av inmutningsrätten å kronojord
stannade kamrarna i olika beslut. Då utskottets utlåtande i övrigt godkändes
av riksdagen, blev sålunda resultatet att någon lagstiftning ej kom till stånd.

Sedan 1909 års förslag till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande
av mineralfyndighet å viss kronojord i vissa hänseenden omarbetats,
framlades för 1910 års riksdag i särskilda propositioner, nr 50—53, dels
förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ gruvestadgan
ävensom vissa andra lagförslag, dels förslag till bestämmelser i nyssnämnda
ämne och dels förslag angående utläggande av vissa statsgruvefält
m. m.

I väckta motioner yrkades dels av herr Magnuson (första kammaren, nr
51) att inmutningsrättens upphävande å viss kronojord allenast måtte gälla
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och dels av herr Lindhagen m. fl.
(andra kammaren, nr 153) att inmutningsrätten såväl å kronojord som å enskild
jord måtte ersättas med koncessionssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I det utlåtande, nr 1, som sammansatt lag- och jordbruksutskott avgav
över förenämnda propositioner och motioner anfördes bland annat:

Gruvindustrien hade enligt sin natur alltid varit av riskabel beskaffenhet.
Med de stora uppoffringar och dryga omkostnader som, ofta utan motsvarande
vinst, vore förenade med gruvdrift, måste det fordras en stark uppmuntran
för den enskilde för att han skulle driva sådan verksamhet och stå risken därför.
Även måste det vara en uppgift för lagstiftningen att sörja för att de
metaller och mineralier ett land kunde gömma ej förbleve förborgade skatter,
utan att näringslivet och befolkningen och därmed samhället i dess helhet finge
tillgodonjuta de förmåner åtkomsten av dessa tillgångar kunde medföra. Det
innebure därför en fara att så kringskära bearbetarens eller upptäckarens rätt
som herr Lindhagen m. fl. motionärer syntes önska. Att gruvindustrien hos
oss nått den grad av utveckling som skett, vore i väsentlig° grad att tillskriva
principen örn upptäckarens rätt och om fri konkurrens i fråga om denna rätt.
Från sakkunnigt håll hade också inmutningssystemet vunnit erkännande. Vid
nu anförda förhållanden syntes det icke tillrådligt att på sätt yrkats åtgärder
vidtoges för införande i hela landet av ett alldeles nytt system. Ett sådant
steg skulle enligt utskottets mening, även vad den enskilda jorden anginge, stå
i strid mot den från gammal tid sig härledande uppfattningen örn jordägarens
rätt i ifrågavarande avseende, varå gruvlagstiftningen vilade. Utskottet avstyrkte
därför omförmälda motion.

Vad anginge de föreliggande propositionerna syntes det utskottet som örn de
principer vilka däri kommit till uttryck i det hela vore tillfredsställande, när
man ville upphäva inmutningsrätten. Utskottet hade dock funnit anledning
att mot förslagen framställa vissa erinringar. Då den omarbetning som därför
vore erforderlig icke lämpligen kunde av utskottet verkställas, ansåge sig
utskottet böra avstyrka bifall till nämnda propositioner i föreliggande skick.

Åtta ledamöter inom utskottet reserverade sig beträffande utskottets motivering
samt anförde:

Enligt reservanternas uppfattning borde en ny i stort sett enhetlig gruvlagstiftning
komma till stånd, byggd på den principen att mineralier, i den mån
de ej redan vore tagna i bruk av enskilda, skulle närmast falla inom statens
intresseområde, oavsett om fyndigheten läge på kronans eller enskildas mark.
Olika meningar vore rådande om vilken princip beträffande äganderätten till
mineralfyndighet läge till grund för den nuvarande gruvlagstiftningen. Säkerligen
kunde man här ej komma längre än till att oklarhet rådde i detta ämne.
Denna oklarhet borde då undanröjas, och detta förefölle av flera skäl böra ske
genom ett förklarande att mineralierna folie under statens intresseområde i
stället för att gå den motsatta vägen och frånkänna staten alla anspråk. Detta
uteslöte icke att givetvis även andra berättigade intressen, i synnerhet jordägarens
och upptäckarens, måste behörigen tillgodoses. För en ny lagstiftning,
som sålunda måste grundas på ett koncessionssystem, förelåge förebilder
dels i 1886 års lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter
och dels i det kungliga förslag, som vore föremål för utskottets bedömande.

Sedan ärendet först av båda kamrarna blivit återremitterat till utskottet i
anledning av framställt förslag att, oberoende av övriga delar, lösa frågan örn
statsgruvefält särskilt för sig, hemställde utskottet i nytt utlåtande, nr 2, örn
bifall till propositionen örn statsgruvefält men örn avslag såväl å övriga propositioner
som å motionerna. De åtta ledamöterna förnyade sin reservation un Bihang

lill riksdagens protokoll 19:18. 1 saini. Nr 40. 4

Kungl. Majlis proposition nr 40.

der hemställan att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande,
huruvida och under vilka villkor inmutningsrätten jämväl på enskild
mark kunde upphävas och ersättas med ett annat väsentligen på koncession
byggt system för tillgodogörande av mineralier med iakttagande tillika av
behörig hänsyn jämväl till jordägarens och upptäckarens berättigade intressen.

Båda kamrarna biföllo propositionen i vad den angick statsgruvefälten. I
övrigt stannade kamrarna i olika beslut: Första kammaren biföll utskottets
hemställan men andra kammaren reservationen. Kungl. Maj:ts förslag hade
sålunda, ehuru med principiellt helt olika motivering, avslagits av båda kamrarna.

Vid 1914 års riksdagar väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen
motioner (A-riksdagen nr 191 och B-riksdagen nr 135), däri med samma motivering
som i tidigare motioner, yrkades att riksdagen ville dels anhålla att
Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, varigenom
inmutningsrätten till mineralfyndighet upphävdes och ersattes med ett
koncessionssystem, dels ock för sin del i avvaktan på nämnda lagstiftning antaga
en provisorisk lag örn upphävande av inmutningsrätten med föreskrift
att Konungens tillstånd erfordrades för bearbetande av ny mineralfyndighet.

I det utlåtande (B nr 2), som sammansatt lag- och jordbruksutskott avgav
över den sist avlämnade motionen, förklarade sig utskottet vidbliva den uppfattning,
som uttalats av 1910 års sammansatta lag- och jordbruksutskott, samt
avstyrkte därför motionen. Vissa ledamöter reserverade sig till förmån för
koncessionssystemets införande.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
biföll reservationen.

Frågan örn ny gruvlagstiftning fick därefter vila, intill dess Kungl. Majit
den 10 mars 1916 uppdrog den vidare utredningen åt en kommitté (gruvlagstiftning
skommittén). Enligt de riktlinjer för kommitténs arbete, som uppställdes
i yttrandet till statsrådsprotokollet av dåvarande chefen för justitiedepartementet,
skulle kommittén icke upptaga frågan angående en omläggning
av det inom gruvlagstiftningen gällande systemet i dess helhet och således
icke heller spörsmålet örn upphävande av inmutningsrätten å enskild jord.
Däremot skulle kommittén företaga en förnyad allsidig granskning av 1910
års förslag om gruvdrift å kronojord, särskilt med hänsyn''till vissa spörsmål
som berörts vid frågans behandling i riksdagen. Vidare skulle kommittén
företaga den revision av gruvestadgan, som vore erforderlig för att, utan rubbande
av grunderna för stadgan, bringa densamma i närmast möjliga överensstämmelse
med de bestämmelser som kommittén kunde komma föreslå beträffande
kronojorden. Kommittén skulle därjämte äga att föreslå de förändringar
i gruvestadgans bestämmelser, som kunde finnas av behovet påkallade.

Gruvlagstiftningskommittén avgav den 20 juni 1919 betänkande med förslag
till gruvlag m. m. Kommittén, som framhöll att frågan om inmutningsrätt
eller koncessionssystem icke hade något nödvändigt samband med det teo -

Kungl. Maj:ts proposition nr JfO.

retiska spörsmålet om äganderätten till mineralen, förordade i princip inmutningsrättens
bibehållande. Härutinnan anfördes i huvudsak följande:

Hed avseende å möjligheten att åstadkomma en det allmännas kontroll över
mineraltillgångarnas tillgodogörande erbjöde visserligen koncessionssystemet
åtskilliga fördelar, men möjlighet funnes att i allt väsentligt vinna samma syftemål
även inom inmutningssystemets ram. En övergång till koncessionssystemet
syntes därför icke vara att förorda under annan förutsättning, än att man
icke därigenom förlorade de fördelar som inmutningsrätten erbjöde. Att så
bleve förhållandet på en utomordentligt viktig punkt vore emellertid enligt
kommitténs uppfattning ställt utom tvivel. Gruvdrift vore nämligen ett företag,
som på samma gång det möjliggjorde stora vinster också vore förbundet
med stora risker. I synnerhet vore riskerna för igångsättandet av ett företag
stora. Såväl efterforskandet av nya fyndigheter som därefter följande undersökningsarbeten
vöre förenade med stora kostnader, och ett misslyckande innebure
ren förlust av kapital och arbetstid. Med den rätt till ovillkorligt företräde
att få tillgodogöra sig en fyndighet, som inmutningssystemet innebure,
kunde en person våga nedlägga kostnader både på efterforskningar och undersökningsarbeten,
då han ju visste att, örn å ena sidan risken vore stor, han å
andra sidan finge skörda vinsten, därest företaget lyckades. Ett koncessionssystem
innebure däremot icke på samma sätt någon lockelse att efterforska
nya fyndigheter eller att nedlägga kostnader på undersökning av fyndigheter.
Den som eljest skulle vara hågad därtill avhölles på grund av att han icke
på förhand kunde beräkna, vare sig att han sedermera erhölle tillstånd att
tillgodogöra sig en upptäckt eller undersökt fyndighet eller på vilka villkor
ett dylikt tillstånd kunde komma att beviljas.

Kommittén upptog sålunda i sitt förslag bestämmelser örn inmutningsrätt
(1 kap.), örn erhållande av mutsedel (2 kap.), örn undersökningsarbete inom
det inmutade området (3 kap.), örn erhållande av utmål (4 kap.), samt örn rätt
till brytning inom utmålet (5 kap.). Dessa bestämmelser, vilka i det stora hela
voro byggda på samma grunder som motsvarande bestämmelser i gruvestadgan,
innehöllo åtskilliga njuter med avseende å den närmare utformningen. Beträffande
försvar av gruvrättighet föreslog kommittén upphävande av nuvarande
föreskrifter örn arbetsskyldighet samt införande av nya bestämmelser
örn försvarsavgifter (6 kap.). Försvarsavgiften — genom vilken gruvinnehavaren
ådagalade sin avsikt att behålla gruvan — skulle erläggas vare sig arbete
vid gruvan bedreves eller icke (64 §). Den skulle utgå med tio kronor
för hektar, örn utmålets areal icke överstege fyra hektar, tjugu kronor för
hektar, om arealen ej överstege åtta hektar, och med trettio kronor för hektar
i övriga fall. Avgiften skulle lika fördelas mellan kronan och den jordägare
på vilkens mark utmålet vore beläget. Försummelse att i rätt tid erlägga försvarsavgiften
skulle medföra skyldighet att inbetala dubbel avgift; urakt -lätes även detta, skulle gruvanläggningen bliva sönad (66 §). Angående jordägareandel
(7 kap.) innehöll förslaget i likhet med gruvestadgan den principiella
bestämmelsen att jordägaren skulle vara berättigad att till hälften med
inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fallande vinsten (68 §). Kommittén
föreslog en väsentlig utsträckning av den tid inom vilken jordägaren
hade att anmäla sig till begagnande av jordägareandelen. Anmälan skulle göras
sist inom sex månader efter det brytning börjat inom jordägarens ägovälde;

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

dock vore sådan anmälan icke av nöden, förrän fem år förflutit från utmålsförrättningens
avslutande (69 §). I förslaget upptogos vidare, i huvudsaklig anslutning
till gällande rätt, bestämmelser örn samäganderätt i gruva (8 kap.),
örn övergång av rätt till gruva (9 kap.), örn tillsyn över gruvdriften (10 kap.)
samt övriga bestämmelser (11 kap.).

Utöver nu nämnda stadganden upptog kommittén, i en andra avdelning avförslaget,
särskilda bestämmelser om gruvor å viss kronojord. Dessa bestämmelser
skulle tillämpas på gruva å sådan kronan tillhörig jord, som icke innehades
under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe (12 kap.
94 §). Under erinran att 1910 års förslag rörande gruvdrift å kronojord varit
byggt på ett koncessionssystem av så modifierad typ, att det i väsentliga avseenden
närmade sig inmutningssystemet, förklarade sig kommittén vilja gå
den motsatta vägen och genom ett modifierat inmutnings system söka vinna
samma fördelar som åsyftats med 1910 års förslag. Bland de modifikationer av
inmutningssystemet, som sålunda föreslogos beträffande fyndigheter å odisponerad
kronojord, märktes främst bestämmelser om inskränkning i brytningsrätten
(13 kap.). Utmålsinnehavaren skulle icke utan särskilt tillstånd äga inom
utmålet bryta och uppfordra mera än 25,000 ton berg årligen. Önskades större
brytningsrätt, skulle tillstånd därtill på särskild ansökan kunna beviljas av
Kungl. Majit, som skulle äga att föreskriva de villkor för tillståndets åtnjutande
som kunde finnas erforderliga (98—99 §§). I fråga örn kronans jordägareandel
(14 kap.) innebar förslaget, att denna skulle tillfalla inmutaren
med skyldighet för honom att till kronan betala en viss årlig avgäld
(royalty), motsvarande 25 procent av den å gruvföretaget uppkomna nettovinsten
(101 §). Slutligen innehöll förevarande avdelning av förslaget
vissa bestämmelser örn rätt för kronan att övertaga gruva (15 kap.). Vid utgången
av trettionde kalenderåret efter det år, under vilket utmålsförrättningen
förklarats avslutad, skulle kronan vara berättigad att övertaga gruvan.
örn denna rätt icke begagnades å nämnda tidpunkt, skulle rätten stå kronan
öppen vid vart tionde år därefter (112 §). Vid övertagandet skulle de i gruvan
befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar
för vandring upp och ned i gruvan utan lösen tillfalla kronan, övriga
för gruvan gjorda anläggningar skulle kronan vara berättigad att inlösa
till fulla värdet. På yrkande av utmålsinnehavaren skulle kronan även vara
pliktig att inlösa sådan egendom, i den mån densamma vore nödig eller nyttig
för fortsatt gruvdrift (113 §).

Mot gruvlagstiftningskommitténs förslag anfördes reservationer av, bland
andra, kommittéledamöterna herrar C. I. Asplund och Bernhard Eriksson.

Den förstnämnda reservanten anslöt sig visserligen till inmutningssystemet
men ville överföra de av kommittén med avseende å kronojord föreslagna inskränkningarna
i inmutningsrätten att gälla all jord, enskild likaväl som kronojord.
Vidare förordade denne ledamot i vissa avseenden än längre gående
inskränkningar i inmutarens befogenheter. Sålunda ville han icke medgiva
inmutaren rätt till brytning av en viss i lagen föreskriven kvantitet utan ansåg
att det borde läggas i bergmästarens hand att vid utmålsförrättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

fastställa brytningsrätten till den lägre kvantitet, som kunde anses motiverad
av den påvisade malmtillgången. Dessutom ville lian bibehålla kronan vid
dess rätt till jordägareandel i fyndigheter å odisponerad kronojord samt tillerkänna
kronan vissa andra förmåner, såsom att gruvan vid gruvrättens förverkande
skulle tillfalla kronan samt att kronan vid ommutning skulle erhålla
andel i den inmutade fyndigheten.

I den av herr Eriksson anförda reservationen förordades införande av rent
koncessionssystem, gällande för fyndigheter å såväl kronojord som enskild

jord.

De myndigheter och sammanslutningar som avgåvo yttranden över gruvlagstiftningskommitténs
förslag uttalade sig i allmänhet till förmån för bibehållande
av inmutningssystemet. Sålunda ansågo kommerskollegium, svenska
teknologföreningen, ingeniörsvetenskapsakademien, järnkontoret samt bergmästarna
i Gävle-Dala och mellersta distrikten — av skäl som i vissa yttranden
utförligt utvecklades — att inmutningssystemet, i varje fall med hänsyn till
speciellt svenska förhållanden, borde föredragas framför koncessionsss^stemet.
Bergmästaren i västra distriktet uttalade att båda systemen hade sina fördelar
och olägenheter. Huvudsaken med det system som valdes borde vara att
detsamma uppmuntrade icke blott till eftersökande av fyndigheter utan även
till gruvbrytning, vilket endast kunde ske, örn huvudvikten lades vid fyndigheternas
fria utnyttjande. Systemet borde därför efter förnuftiga linjer bygga
helt på den ena eller andra grundsatsen, ty en inskränkt inmutningsrätt, sådan
kommittén föreslagit för odisponerad kronojord, vore icke att föredraga framför
ett koncessionssystem, byggt på liberala principer. Bergmästaren i östra
distriktet gjorde gällande att såväl inmutnings- som koncessionsprincipen borde
komma till användning, den förra i förstadiet, d. v. s. i fråga örn förvärvande
av rätt till fyndighet och brytning av denna i mindre omfattning, samt den
senare principen, då brytningen vore avsedd att företagas i större skala.

De av kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna örn gruvor å viss
kronojord rönte i yttrandena starka gensagor. Svenska teknologföreningen,
järnkontoret samt bergmästarna i mellersta, östra och södra distrikten uttalade
sig principiellt till förmån för enhetlig lagstiftning, gällande för såväl enskild
jord som kronojord.

I övrigt framställdes åtskilliga erinringar mot lagförslagets särskilda delar.

Gruvlagstiftningskommitténs förslag anmäldes i statsrådet den 6 februari
1920. Chefen för justitiedepartementet anförde därvid i huvudsak följande:

Inmutningsrätten, sådan den utformats i gällande gruvlagstiftning, tillgodosåge
icke tillbörligen det allmännas berättigade krav och medförde lätt mindre
önskvärda resultat. Själva utgångspunkten för nuvarande gruvlagstiftning,
nämligen att tillgodogörandet av landets mineralfyndigheter främjades genom
utsikten av ekonomisk vinst för upptäckaren, vore visserligen i och för sig
beaktansvärd och hade tidigare ägt än större berättigande. Men det kunde icke
anses vara rationellt, att upptäckarintresset allt fortfarande tillgodosåges i
den obegränsade utsträckning, som fallet vore enligt nu gällande, på fri inmutnings-
och brytningsrätt grundade system. Särskilt i ett land med så rika
mineralfyndigheter som vårt och där det personliga initiativet och företagarintresset
ända hitintills haft fullständigt fria händer att så gott som okontrol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

lerat disponera dessa landets naturliga tillgångar, måste det framstå såsom ett
berättigat krav, att nyupptäckta fyndigheter i högre grad och mera direkt
bragtes under det allmännas inflytande. Härigenom bereddes ock större möjlighet
att förebygga ett ur samhällelig synpunkt oekonomiskt förslösande av
landets mineralskatter samt att främja uppkomsten och utvecklingen av en inhemsk
förädlingsindustri. Vidare borde beaktas att för ett gruvföretag, åtminstone
örn det vore av större omfattning, krävdes sammandragande av arbetskraft
från olika håll, ofta nog till oländiga trakter, samt att detta i regel
medförde nog så betydelsefulla sociala problem, vilkas lösning ej lätteligen
läte sig genomföras med nuvarande inmutningssystem, enligt vilket varje kontroll
saknades å vederbörande företagares förutsättningar för igångsättande
och utövande av gruvdrift. De olägenheter inmutningsrätten sålunda medförde
vore emellertid^ desamma, vare sig fråga vore örn enskild jord eller kronojord,
varför redan på denna grund den nya lagstiftningen borde såvitt möjligt vara
enhetlig. Då enligt kommitténs förslag inmutningsrätten skulle bibehållas i
princip oförändrad med avseende å enskild jord, kunde chefen för justitiedepartementet
icke förorda att förslaget upphöjdes till lag utan ansåge att en
förnyad allsidig utredning vore erforderlig för utarbetande av förslag till en
ny enhetlig gruvlagstiftning, som på ett bättre sätt än den nuvarande tillgodosåge
det allmänna intresset av att landets malmtillgångar på lämpligaste sätt
tillvaratoges och utnyttjades. Det spörsmål som vid denna utredning i första
rummet borde tagas under omprövning måste bliva, huruvida den nya lagstiftningen
skulle grundas på ett rent koneessionssystem eller ock på ett blandat
koncessions- och inmutningssystem. Vid val av system och lagstiftningens
utformning i övrigt borde givetvis erforderlig hänsyn tagas till jordägarens
berättigade intressen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1920 blevo därefter
gruvlagstiftningssakkunniga tillkallade med uppdrag att inom justitiedepartementet
biträda med utarbetande av förslag till ny gruvlagstiftning.

Gruvlagstiftningssakkiuinigas förslag.

De sakkunniga — som i sin allmänna motivering uttalade att enligt svensk
rättsuppfattning äganderätten till jorden omfattade allt vad till jorden hörde i
den mån ej genom positiv lag däri gjordes inskränkning — utgingo från att
jordägaren principiellt sett ägde mineraler i jorden. Emellertid ville de sakkunniga
icke ifrågasätta det rättsligen berättigade i att jordägarens rätt lede
inskränkning genom inmutningsrätten. Tillräcklig rättsgrund härför kunde
hämtas ur det förhållandet att jordägarens rätt sedan gammalt varit underkastad
mer eller mindre vittgående inskränkningar, för vilkas innehåll och
utformning olika intressen varit bestämmande under olika tider. De sakkunniga
framhöllo att frågan örn inmutningsrätt eller koneessionssystem icke hade
något nödvändigt samband med spörsmålet örn äganderätten till mineralen.
Åit jordägaren enligt de sakkunnigas uppfattning vore att betrakta såsom
ägare till mineralen utgjorde icke hinder för att de inskränkningar i fråga örn
jordägarens förfoganderätt över mineralen, som sedan gammalt bestode, genom
lagstiftningen ordnades på det sätt som kunde anses ändamålsenligast
och att således, örn detta ansåges lämpligt, inmutningssystemet ersattes med
ett koneessionssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

I valet mellan olika system funno de sakkunniga att inmutningssystemet
vöre att föredraga framför koncessionssystemet. Såsom skäl härför framhöllo
de sakkunniga att inmutningssystemet innebure den största lockelsen till efterforskande
och undersökning av nya fyndigheter. Den omständigheten att lagen
tillförsäkrade upptäckaren en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten
gjorde att den enskilde kunde riskera stora kostnader på efterforsknings- och
undersökningsarbeten. Inmutningssystemets verkningar i fråga örn upptagande
av nya fyndigheter bestyrktes av en lång historisk utveckling, och det
torde vara ställt utom tvivel, att den fria inmutningsrätten inneburit en kraftig
hävstång för bergsbrukets utveckling i vårt land. Det vore alltjämt av
största vikt, att efterforskandet av nya mineraltillgångar uppmuntrades. Lagstiftningen
borde därför icke genom övergång till ett helt nytt och oprövat
system äventyra, att intresset för nya förekomsters upptagande förslappades.
Inom de länder där koncessionssystem tillämpades förekömme malmerna i allmänhet
såsom flötser inom stora sammanhängande områden i lagrade yngre
bergarter. I Sverige däremot förekömme samtliga malmer såsom mindre eller
större linser eller körtlar här och var spridda inom urbergets malmförande
bergarter. Fyndigheterna läge vanligtvis mer eller mindre vertikalt och ginge
därför med relativt liten yta upp i dagen. Det vore uppenbart att med detta
förekomstsätt efterforskandet av malmerna skulle kräva ett träget och systematiskt
arbete. Den stundom framträdande uppfattningen att upptäckten av
en fyndighet endast berodde på en lycklig tillfällighet överensstämde således,
vad de svenska malmförekomsterna beträffade, föga med de verkliga förhållandena.
Förekomsternas upptäckt vore tvärtom i allmänhet resultatet av ett
långvarigt arbete, som endast mera sällan finge sin ersättning i en upptäckt
av en fyndighet av värde. Det läge därför även ur rättvisans synpunkt icke
något obilligt i grundsatsen att lagen tillerkände vederbörande upptäckare en
verklig rätt till den upptäckta fyndigheten.

Såsom ytterligare motivering för sin ståndpunkt framhöllo de sakkunniga
att koncessionssystemet innebure åtskilliga olägenheter. Det vore ägnat att
medföra stora administrativa svårigheter. Detta framginge särskilt därav att
under nuvarande ordning inmutningarna vore synnerligen talrika men att flertalet
av dessa avsåge fyndigheter av obetydligt eller intet värde, vilka enligt
inmutningssystemet automatiskt utgallrades på ett tidigt stadium. Örn med
införande av koncessionssystem antalet ansökningar om koncession skulle bliva
lika stort som antalet mutsedelsansökningar och sådan särskild prövning i
olika avseenden, som vanligtvis förutsattes vid koncession, skulle äga rum,
skulle detta förorsaka ett högst betydligt ökat arbete, medförande ökat behov
av arbetskrafter. Det vore visserligen tänkbart att man läte upptäckaren få
rätt att utan koncession bryta och tillgodogöra sig viss mindre kvantitet malm.
Mot en sådan anordning kunde emellertid erinras att, örn vederbörande icke
på förhand kunde vara viss örn att han sedermera erhölle koncession, en dylik
rätt icke vore ägnad att verka uppmuntrande till undersökningsarbetets företagande.
Vidare erinrade de sakkunniga att koncessionssystemet innebure ett
visst osäkerhetsmoment beträffande tillämpningen. Den koncessionssökande

Kungl. Majlis proposition nr AO.

mäste räkna med att koncessionsvillkoren kunde bliva olika alltefter olika
uppfattning hos den koncessionsbeviljande myndigheten. Att i detta
avseende olika åskådningar på det ekonomiska och politiska området kunde
göra sig gällande, vore icke ägnat att skänka nödig auktoritet åt själva systemet
såsom sådant. Vidare förelåge fara för att den verklige upptäckaren av
den bestämmande myndigheten bleve tillbakasatt för en annan koncessionssökande
som ansåges besitta bättre förutsättningar för gruvdriften. En viss
olikhet inför lagen kunde således komma att i detta avseende göra sig gällande.
De sakkunniga utvecklade slutligen hurusom, därest koncession endast
skulle fordras för viss större gruvdrift, svårigheter och olägenheter
skulle uppstå genom en gränsdragning. De fördelar som man avsett att vinna
med koncessionssystem kunde enligt de sakkunnigas mening till stor
del åstadkommas även inom inmutningssystemets ram. Sålunda upptogos i
förslaget bestämmelser om anvisande av malm till inhemsk förbrukare, örn
arbetarnas bostadsförhållanden, örn rätt för kronan att efter viss tid övertaga
gruva ävensom vissa stadganden, som åsyftade att förhindra rovdrift och
konstlat uppehållande av malmpriser.

Det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget innehöll i 1 kap. vissa allmänna
bestämmelser, varigenom särskilt inmutningsrättens begrepp närmare
preciserades. Genom inmutningen skulle inmutaren förvärva en uteslutanderätt
att undersöka alla inmutningsbara mineral inom det inmutade området
samt att tillgodogöra sig inmutningsbara mineral inom det område som vid
särskild förrättning kunde bliva anvisat som arbetsområde (utmål).

I 2 kap. upptogos närmare bestämmelser örn inmutning. Dessa avveko i
åtskilliga punkter från motsvarande bestämmelser i gruvestadgan. Sålunda
skulle ansökningen örn inmutningsrätt innehålla detaljerade uppgifter i olika
avseenden samt vara åtföljd av en kartskiss över det med ansökningen avsedda
området ävensom förskott till stämpel och lösen för mutsedel samt till beräknad
kostnad för mutsedelns kungörande (6 §). Skyldigheten att kungöra
mutsedel skulle icke, såsom enligt gällande rätt, åligga inmutaren utan bergmästaren
(10 §). Den i 6 § 4 punkten gruvestadgan för försummelse av
kungörelseskyldigheten stadgade påföljden av inmutningsrättens förlust skulle
vid sådant förhållande borttagas.

I 3 kap. meddelades bestämmelser varigenom undersökningsarbetet närmare
reglerades. Enligt dessa bestämmelser skulle inmutaren äga rätt att inom det
inmutade området vidtaga alla åtgärder, som vore erforderliga dels för att
ådagalägga att därinom förekomme inmutningsbar fyndighet och dels för att
vinna närmare kännedom örn denna fyndighets storlek, beskaffenhet och brytvärdhet
(13 §). Däremot finge inmutaren icke använda de under arbetet brutna
produkterna på annat sätt eller i större omfattning än som vore nödvändigt
för undersökning av produkternas beskaffenhet och lämplighet för teknisk
bearbetning (14 §). Särskilda stadganden föreslogos, som åsyftade att möjliggöra
kontroll över att inmutaren icke överskrede sin befogenhet i omförmälda
avseenden (15 och 16 §§). Vidare upptogos i förslaget bestämmelser
angående skyldighet för inmutaren att vid äventyr av inmutningsrättens för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

lust inom viss tid ingiva ansökning om utmål (19 §, jfr 20 §). Härutinnan
bibehölls den nuvarande treårsfristen; emellertid gåvos närmare föreskrifter
angående rätten till förlängning av nämnda tid, för att bergmästaren därigenom
skulle få tillfälle att mera noggrant pröva ansökning örn dylik förlängning.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål gåvos i 4 kap. utförliga
regler. Då det för utmålsförrättningens underlättande oell påskyndande ansåges
vara av icke ringa vikt, att redan själva ansökningen örn utmål lämnade
så rikhaltigt material som möjligt för belysande av de frågor som kunde inverka
på utmålets utläggande, föreslogos detaljerade föreskrifter om vad
nämnda ansökan skulle innehålla samt vilka handlingar skulle fogas vid densamma
(21 §). Kungörelse örn utmålsförrättning skulle -— på sätt jämväl
föreslagits beträffande vissa andra kungörelser — införas i en särskild publikation
benämnd bergskungörelserna, varjämte kungörelsen skulle uppläsas i
kyrka och i rekommenderat brev tillställas sakägare (23 §). För att erhålla
utmål måste inmutaren visa, att inom det inmutade området funnes fyndighet,
innehållande inmutningsbar malm eller mineral, som lämpade sig för teknisk
bearbetning och som förekomme i sådan myckenhet, att fyndigheten med sannolikhet
kunde göras till föremål för gruvdrift (2 och 30 §§). I förslaget,
som bibehöll nu gällande bestämmelser om storleken på inmutningsområden
och utmål, upptogs ett särskilt stadgande, varigenom skulle beredas möjlighet
att redan vid utmålsläggningen få ett gemensamt utmål utlagt för flera intill
varandra liggande inmutningsområden (32 §). Rätten för gruvägaren att få
sig anvisad mark utanför utmålet skulle utvidgas i vissa hänseenden (34 §).
Jämväl i övrigt innebar förslaget åtskilliga modifikationer i nuvarande bestämmelser
örn utmål.

I fråga örn jordägarens andelsrätt bibehöll förslaget den nuvarande principen,
att jordägaren är berättigad att till hälften med inmutaren taga del i gruvföretaget.
De i förslaget upptagna bestämmelserna härom innehöllo emellertid
nyheter i väsentliga avseenden. Sålunda föreslogs förlängning av den tid
inom vilken anmälan om begagnande av jordägareandel sist skulle göras. Anmälan
skulle ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbart
mineral pågått inom jordägarens ägovälde under en tid av sex manader
efter det underrättelse därom lämnats av inmutaren; dock skulle anmälan
alltid kunna göras inom två år från utgången av det kalenderår under
vilket utmålsförrättningen avslutats (47 §). Om anmälan icke skedde inom
stadgad tid, skulle jordägareandelen tillfalla inmutaren mot förpliktelse för
honom att till jordägaren erlägga en årlig avgäld uppgående till 25 procent av
nettovinsten å gruvföretaget, i den mån detta avsett jordägarens ägovälde
(50 §). I olikhet mot gruvestadgan, som icke känner annan form för jordägarens
andelsrätt än att han ingår som delägare i företaget, innebar sålunda
förslaget, att jordägaren kunde välja mellan att ingå i företaget och att erhålla
årlig avgäld. Beträffande sättet för beräkning av den vinst å vilken
avgälden skulle utgå meddelades i förslaget detaljerade föreskrifter (51 §).
I samband härmed upptogos åtskilliga stadgande!! örn räkenskapsföring och
redovisning av driftsresultatet (52 §) samt örn avgäldens bestämmande i hän -

Kungl. Majlis proposition nr 40.

eleise av tvist mellan gruvägaren och jordägaren. För sistnämnda fall stadgades
att jordägaren kunde påkalla att avgälden bestämdes av en nämnd, bestående
av bergmästaren såsom ordförande samt två andra ledamöter, av vilka
vardera parten utsåge en (53 §). Rörande dylikt ärendes handläggning inför
nämnden, besvär över nämndens beslut — vilka skulle upptagas av en för hela
riket gemensam prövningsnämnd — samt handläggning av besvärsärende hos
prövningsnämnden gåvos i förslaget närmare regler (54—56 §§).

I 6 kap. av förslaget meddelades bestämmelser örn rätt till brytning inom utmålet.
Dessa bestämmelser överensstämde i huvudsak med motsvarande regler
i gruvestadgan.

Däremot innehöllo de i 7 kap. upptagna bestämmelserna örn försvarsavgift
så ock om förverkande av rätt till gruva viktiga avvikelser från den nu gällande
ordningen. De sakkunniga föreslogo avskaffande av nuvarande regler
örn arbetsskyldighet (försvarsarbete). Det skulle i stället åligga gruvinnehavaren,
vare sig arbete bedreves eller icke, att från och med kalenderåret efter
det varunder utmålsförrättningen avslutats till staten erlägga en årlig försvarsavgift
av 10 kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets
areal. Avgiften skulle erläggas förskottsvis för varje år senast den 31
december föregående år (65 §). Örn gruvinnehavaren försummade att inom
stadgad tid erlägga försvarsavgiften, skulle han senast den 1 mars påföljande
år till bergmästaren inbetala avgiften, ökad med en tiondel, vid äventyr örn
det försummades att rätten till gruvan förverkades (66 §). Beträffande förverkande
av gruvrätt framhöllo de sakkunniga vikten av att inmutarens
rättsställning gjordes säkrare; de föreslogo därför borttagande av ett flertal
nu gällande regler, enligt vilka inmutarens underlåtenhet att företaga
viss åtgärd medför inmutningsrättens förlust. Inmutningsrätten skulle
emellertid enligt förslaget gå förlorad dels om utmål icke blivit sökt inom föreskriven
tid eller ansökning om utmål blivit avslagen och dels, på sätt nyss
nämnts, örn försvarsavgift icke blivit erlagd. Då rätt till gruva förverkats,
läge det enligt de sakkunnigas mening i sakens natur att förhållandena, såvitt
anginge rätten till själva fyndigheten, skulle återföras till samma läge som
före inmutningen. Sålunda skulle, liksom nu får anses gälla, jordägaren äga
förfoga över fyndigheten i dess helhet intill dess ny inmutning skedde. Uttryckligen
stadgades att gruvinnehavaren skulle gå förlustig all rätt dels till
de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara
mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd under jord verkställda
byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan,
dels ock till den mark, som inom eller utanför utmålet blivit upplåten för gruvdriften.
Andra anläggningar än nyssnämnda liksom ock de ur gruvan uppfordrade
inmutningsbara mineralen skulle, på sätt även nu är stadgat, få kvarligga
för gruvinnehavarens räkning under två år; till det som icke inom nämnda
tid borttagits, skulle gruvinnehavaren förlora all rätt. Den förverkade egendomen
skulle tillfalla jordägaren. Skedde ny inmutning, skulle med rätten till
fyndigheten följa rätt till de för gruvans styrka eller bestånd under jord verkställda
byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan
(67 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Angående samäganderätt i gruva meddelades i 8 kap. bland annat vissa nya
regler, varmed särskilt avsågs att stärka minoritetsdelägares rättsställning. I
princip skulle delägare icke behöva deltaga i gruvbrytningen i större omfattning
än lian själv önskade. Å andra sidan finge en delägare ej verkställa
större brytning än andra delägare, där han ej ägde majoritet i gruvan eller åtminstone
disponerade över halva rösttalet i densamma. Den brytning som
enligt nyssnämnda regler verkställdes skulle anses utförd å samtliga
delägares lotter (73 §). Delägarna skulle vara pliktiga att i förhållande
till de kvantiteter för vilka de anmält sig vilja deltaga i brytningen
erlägga de tillskott som erfordrades för bestridande av driftskostnaderna
för året. Även tillskott till anläggningskostnad skulle i regel utgå i nämnda
proportion. Örn emellertid anläggningskostnader förut blivit nedlagda å företaget
samt delägarna icke bidragit därtill i förhållande till sina lotter i gruvan,
skulle, när fråga uppkomme örn nya kostnader av detta slag, en utjämning
ske på det sätt att gamla och nya kostnader sammansloges och fördelades på
de i brytningen deltagande i samma förhållande som driftskostnaderna, varefter
envar hade att tillskjuta skillnaden mellan vad på honom belöpte och det
belopp varmed han förut bidragit till sådana kostnader (74 §). Om delägare
under något år gjort tillskott, överskjutande vad å honom i förhållande till
hans lott i gruvan belöpte av samtliga tillskott, skulle han för överskottet erhålla
fordringsrätt mot delägare, som icke deltagit i tillskotten i förhållande
till sin lott i gruvan. Dylik fordran skulle endast kunna uttagas ur den malm
som under det ifrågavarande året brötes å annan delägares lott utöver den
kvantitet varmed denne själv deltoge. I den mån fordringen vore grundad på
tillskott till anläggningskostnad skulle den tillskjutande delägaren dock under
en tid av femton år kunna göra sig betäckt jämväl ur annan malm än nu sagts.
I fråga om sättet för uttagandet av den tillskjutande delägarens fordran föreslogs,
med frångående av det nuvarande auktionsförfarandet, att malmen enligt
vissa grunder skulle övertagas till sitt saluvärde (75 §). De föreslagna
bestämmelserna örn samäganderätt skulle tillämpas endast i den mån ej annorlunda
avtalats. Vissa föreskrifter angående anställande av gruvföreståndare
och dennes befogenheter skulle dock ha karaktären av tvingande rättsbud (68
—70 §§).

I 9 kap. upptogos bestämmelser örn övergång av rätt till gruva. Bland dessa
märktes ett stadgande av innehåll, att överlåtelse av gruvrätt icke skulle
vara giltig, förrän anmälan örn överlåtelsen gjorts till bergmästaren och anteckning
örn överlåtelsen skett å mutsedel respektive överlåtelsehandling.

De i 10 kap. upptagna bestämmelserna örn tillsyn över gruvdriften innehöllo
nyheter i vissa hänseenden. Sålunda föreslogs utsträckning av den bergmästaren
tillkommande rätten att vaka över gruvans framtida bestånd till att
även i viss mån gälla sättet för hushållningen med mineraltillgången (81—82
§§). I förslaget medtogos även särskilda regler angående arbetarnas bostadsförhållanden.
Om gruvan vore belägen på sådant avstånd från bebyggd ort
att det icke skäligen kunde påfordras att arbetarna skulle där vara bosatta,
skulle det åligga gruvinnehavaren att sörja för att arbetarna vid eller i närhe -

Kungl. Maj:is proposition nr i0.

ten av arbetsstället erhölle tillgång till en efter ortens förhållanden avpassad
bostad. Vid arbete av tillfällig art eller beträffande arbetare, som hade sitt
egentliga hemvist å annan ort, skulle gruvinnehavaren tillhandahålla natthärbärge
motsvarande skäliga fordringar på en tillfällig bostad (86 §).

I 11 kap. gåvos bestämmelser örn tillhandahållande av mahn för inhemsk
förbrukning. Det skulle tillkomma Kungl. Majit att föreskriva att gruvinuehavaren
skulle under viss tid till inhemsk förbrukare avstå viss del av årligen
utvunnen myckenhet malm eller annat inmutningsbart mineral av viss beskaffenhet
till därå vid leveransen gällande inhemskt marknadspris samt på villkor
i övrigt som stöde i överensstämmelse med rådande handelsbruk. Sådan föreskrift
skulle dock icke få meddelas, där den ifrågavarande malmen av gruvinnehavaren
uteslutande användes för förädling inom riket. Där malmen delvis
användes för inhemsk förädling och delvis exporterades, skulle skälig hänsyn
tagas till gruvinnehavarens och förutvarande avnämares behov av malmen
för förädling inom riket (91 §). I förslaget gåvos närmare regler angående
förfarandet i ärende av omförmälda slag (92 §). Enligt en särskild bestämmelse
skulle gruvinnehavare icke få deltaga i någon överenskommelse, som
avsåge uppehållande på konstlat sätt av prisen på gruvprodukter på den inhemska
marknaden (93 §).

Den av de sakkunniga föreslagna rätten för kronan att övertaga gruva reglerades
i 12 kap. Kronan skulle vara berättigad att vid utgången av sextionde
kalenderåret efter det, under vilket utmålsförrättningen förklarats avslutad,
övertaga gruvan med dess tillhörigheter. Begagnades ej inlösningsrätten vid
nämnda tidpunkt, skulle den stå kronan öppen vid utgången av vart tjugonde
år därefter (94 §). Örn kronan ville övertaga gruva, skulle underrättelse därom
meddelas gruvinnehavaren senast fem år före övertagandet, varjämte frågan
senast ett år före övertagandet skulle fullföljas genom stämning till domstol
(95 §). När gruva övertoges av kronan, skulle dels själva fyndigheten jämte
brutna men icke uppfordrade mineraliska produkter, dels ock de i gruvan
befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar
för vandring upp och ned i gruvan utan lösen tillfalla kronan. Övriga
anläggningar ävensom inventarier, redskap och förråd skulle kronan äga rätt
att inlösa samt jämväl vara pliktig att inlösa, i den mån egendomen vore nödig
eller nyttig för fortsatt gruvdrift i oförändrad omfattning, där sådan betingades
av kända mineraltillgångar. Lösen skulle erläggas efter egendomens
dåvarande värde för fortsatt gruvdrift. Kronan skulle jämväl vara pliktig
återgälda utgiven marklösen (96 §). Angående förfarandet vid övertagandet
samt andra därmed sammanhängande förhållanden innehöll förslaget närmare
bestämmelser.

I 13 kap. upptogos slutligen särskilda bestämmelser angående klagan över
bergmästarens beslut, forum och åtalsrätt.

Enligt övergångsbestämmelserna skulle den föreslagna gruvlagen i princip
icke äga tillämpning på rättsförhållanden som grundlagts genom inmutning,
som blivit sökt före lagens ikraftträdande, eller genom utmålsläggning, som
blivit verkställd före nämnda tidpunkt. Från denna regel gjordes dock undan -

Kungl. Majlis proposition nr hO.

tåg i flera viktiga avseenden. Sålunda skulle åtskilliga nu gällande förverkandegrunder
borttagas beträffande äldre gruvföretag. De nya reglerna örn
försvar av gruvrättighet, samäganderätt, övergång av rätt till gruva samt ordningen
för gruvdrift skulle med vissa modifikationer äga tillämpning även på
äldre gruvor.

Det av gruvlagstiftningssakkunniga framlagda förslaget representerade icke
någon enhällig mening bland de sakkunniga. Reservationer mot väsentliga delar
av förslaget anfördes av herrar Asplund och Bernh. Eriksson.

Herr Asplund erinrade i sin reservation örn de för utredningen lämnade direktiven,
enligt vilka den nya lagstiftningen borde grundas antingen på ett
rent koncessionssystem eller ett blandat koncessions- och inmutningssystem,
som på ett bättre sätt än det nuvarande inmutningssystemet tillgodosåge det
allmänna intresset av att landets malmtillgångar på lämpligaste sätt tillvaratoges
och utnyttjades. Enligt reservantens mening uppfyllde förslaget icke de
krav, som borde ställas på en ny lagstiftning, nämligen att nyupptäckta fyndigheter
i högre grad och mera direkt bringades under det allmännas inflytande,
varigenom större möjlighet bereddes att förebygga ett ur samhällelig
synpunkt oekonomiskt förslösande av landets mineralskatter samt att främja
uppkomsten och utvecklingen av en inhemsk förädlingsindustri. På grund
härav framlade reservanten ett lagförslag, som i åtskilliga punkter, dock med
bibehållande av inmutningssystemet, avvek från de sakkunnigas förslag.

Herr Eriksson sade sig förorda ett system med fri skärpningsrätt för fyndighets
undersökande i förening med modifierat koncessionssystem för den
egentliga gruvdriften. Reservanten anförde härom bland annat följande:

I likhet med de sakkunnigas flertal ansåge reservanten, att en för gruvor
å såväl kronojord som enskild jord i allt väsentligt lika lagstiftning borde
komma till stånd, men i olikhet med majoriteten holle reservanten före, att
denna lagstiftning borde utgå från att alla inmutningsbara mineral skulle
falla inom statens intresseområde. Några berättigade skäl varför jordägaren
och icke kronan skulle äga att tillgodogöra sig å enskild mark nyupptäckta
mineralfynd förefunnes icke. Frukterna av det arbete som nedlagts på jordens
odling och förbättrande borde tillfalla odlaren, men till de naturvärden som
vore gömda i jordägarens mark vore han icke mera berättigad än övriga samhällsmedlemmar.

Vad anginge valet mellan inmutningssystem och koncessionssystem hade
helt naturligt vartdera systemet sina fördelar och sina brister. Det kunde icke
förnekas att ett system som gåve fyndighetens upptäckare fri och okontrollerad
äganderätt till upptäckten stimulerade till fyndigheters eftersökande.
Men häremot måste vägas alla de nackdelar detta förhållande skapade. Därigenom
utlämnades malmförekomsterna — enligt de sakkunnigas förslag även
de å kronojord — till okontrollerad exploatering med därav följande mutsedels- *
jobberi, gruvspekulation och möjlighet för enskilda kapitalister eller kapitalsammanslutningar
att för egen vinning tillgodogöra sig även de största och
värdefullaste fyndigheter. Starka ekonomiska sammanslutningar kunde inköpa
inmutningar och gruvor i obegränsad omfattning och utan kontroll från
samhällets sida antingen upptaga en omfattande gruvrörelse eller låta fynd’gheterna
ligga obrutna. Därigenom kunde de, utan att komma i kontakt med
det föreslagna förbudet mot konstlad prisförhöjning, skapa sig en monopolställning
beträffande mera sparsamt förekommande malmkvaliteter. Den på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

stådda fördelen hos inmutningssystemet, att upptäckaren, oavsett om personliga
eller ekonomiska förutsättningar för uppgiften förelåge, tillförsäkrades
förfogande- och äganderätt till fyndigheten, vore för den ekonomiskt svage
'' upptäckaren i regel av mindre värde men frammanade uppenbara missförhållanden.
Då upptäckaren icke ägde för uppgiften nödiga resurser, måste han
avbryta undersökningsarbetet, så snart fyndigheten blottats så pass att utmål
kunde erhållas. Han sökte sedan sälja fyndigheten eller ock satte han i gång
ett föga bärkraftigt gruvföretag. Sökte han att försälja fyndigheten, finge han
i följd av den bristfälliga undersökningen och bristande affärsförbindelser en
ringa ersättning även för en måhända värdefull gruva.

Under högkonjunkturer ingångsattes helt planlöst ett flertal för det normala
malmbehovet fullständigt onödiga gruvföretag. I brist på nödigt kapital anordnades
driften primitivt och av denna anledning eller i brist på socialt intresse
eftersattes de nödvändigaste anordningarna för arbetarnas bekvämlighet.
I andra fall utfördes däremot större förberedelsearbeten än som varit
behövligt; arbetarbostäder uppfördes i stor omfattning och en stor arbetsstyrka
bosatte sig på platsen, varför kommunen med upplånade medel måste uppföra
kostsamma skolhusbyggnader och lösa andra kommunen vidkommande uppgifter.
Så snart lågkonjunkturer åter började inträda och även tidigare upphörde
arbetet. Arbetarna finge söka sig till andra platser, och örn verklig
arbetsbrist rådde finge kommunen träda till för familjernas underhållande
Sådant gruvföretag hade i regel icke vare sig nationalekonomiskt eller privatekonomiskt
berättigande. Malmfyndighetens utnyttjande skulle ha sparats, till
dess behov av malmen förelåge. Missgrepp av dylikt slag kunde visserligen
förekomma inom alla näringsgrenar, men ingenstädes bleve de sociala verkningarna
så svåra som inom gruvhanteringen. Om enskilda tillätes utnyttja
förekommande malmer, borde åtminstone krävas sådan ordning, att de vid
företaget anställda finge en någorlunda tryggad ställning med ordnade bostads-
och samhällsförhållanden. Behovet av malm vöre ingalunda så stort, att
lagstiftningen behövde stimulera fram nya icke bärkraftiga företag.

En annan olägenhet med det okontrollerade tillgodogörandet av malmförekomsterna
vore den obehindrade malmexporten. Även om för närvarande saknades
förutsättningar att uppamma en inhemsk järnhantering för förädling
av de fosforrika malmer som nu utnyttjades för export, kunde med teknikens
utveckling förhållandena i detta avseende komma att ändras. Och även örn,
som sannolikt vore, vårt lands malmtillgångar tålte den nuvarande exporten,
innebure detta icke något löfte örn att icke exporten kunde ökas i en omfattning.
som kunde bliva allvarligt betänklig. Att genom exportförbud reglera
malmhushållningen vore ur skilda synpunkter icke någon lämplig utväg.
Omsorgen örn framtiden syntes uppfordra statsmakterna att hålla sin kontrollerande
uppmärksamhet fäst på ifrågavarande företeelse.

Yttranden1 över gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag, ansågo i allmänhet att förslaget, efter omarbetning
i vissa hänseenden, borde läggas till grund för utarbetande av en
ny gruvlag.

Beträffande den principiella frågan om inmutningssystem eller
koncessionssystem blev de sakkunnigas ståndpunkt, att en ny gruv -

1 Här bortses frän socialiseringsnämndens yttrande, som längre fram särskilt redovisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr J/0.

lagstiftning borde grundas på inmutningssystemet, tillstyrkt eller lämnad
utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar. I åtskilliga
yttranden betonades inmutningssystemets företräden framför koncessionssystemet.
Sålunda anförde ing enior svetenskap sakademien bland annat
följande:

Akademien ville uttala sin tillfredsställelse över att de sakkunniga efter
ingående överväganden kommit till samma uppfattning, som den akademien
tidigare givit uttryck åt, nämligen att inmutningssystemet borde i princip
bibehållas. De skäl, som åberopats till stöd härför, hänförde sig dels till
nödvändigheten att äga ett system som — genom att tillförsäkra upptäckaren
en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten — skapade lockelse till
efterforskande och undersökning av nya malmförekomster och dels till det
sätt, varpå. malmfyndigheterna i vårt land förekomme. Såsom belysande
för inmutningsrättens betydelse för nya fyndigheters efterforskande ville
akademien hänvisa till de betydelsefulla upptäckterna av stora malmförekomster
i Västerbottens län, vilka blivit gjorda sedan förbudet mot inmutning
å kronojord i de nordligaste länen för andra mineral än järnmalm år
1918 upphävts. Dessa malmfynd hade framkommit efter årslånga systematiskt
bedrivna undersökningar under anlitande av olika vetenskapliga metoder.
Denna väg torde även bliva den karakteristiska vid uppdagandet
av nya^ ännu okända malmtillgångar. Endast i sällsynta undantagsfall
kunde några fynd av betydelse numera tänkas tillkomma av en slump. Inmutningsrätten
vore sålunda icke en förmån som utan större arbete eller
kostnad tillfälle inmutaren, utan varje fynd föreginges av omfattande och
med stora utgifter förenade arbeten, som för övrigt relativt sällan kunde
beräknas leda till positivt resultat. Givetvis vore det otänkbart, att arbeten
av sådan art skulle komma till utförande, om icke lockelse funnes, att
vid de enstaka tillfällen då ett gott fynd gjordes efter många misslyckanden,
upptäckaren finge draga största möjliga fördel av detsamma. Akademien
ville även understryka de sakkunnigas uttalanden rörande den inverkan, som
de svenska malmernas förekomstsätt borde hava i valet mellan inmutningsoch
koncessionssystem. Våra inom vida, delvis obebodda områden spridda
vertikala eller lutande malmlinser, täckta av kvartära avlagringar, företedde
ur upptäckarsynpunkt så grundväsentliga olikheter mot fyndigheternas förekomstsätt
i de länder där koncessionssystem tillämpades, att någon direkt
jämförelse vore omöjlig att göra.

Det reservationsvis framlagda förslaget om ett modifierat koncessionssystem
vore däremot ägnat att väcka de starkaste betänkligheter. Om det
vore så att man med hänsyn till nödvändigheten att locka till upptäckarverksamhet
på detta område funnit erforderligt att tillerkänna inmutningssystemet
en förstahandsställning, syntes nämnda förslag föga konsekvent. Givetvis
läge det ingen lockelse i att endast bliva tillerkänd rätten att med dryga
kostnader undersöka en fyndighet. Endast då gåve inmutningsrätten åt upptäckaren
en förmån, örn han, för så vitt ekonomiska förutsättningar funnes,
hade visshet att genom den upptäckta fyndighetens exploatering få ersättning
för sina uppoffringar under efterforsknings- och undersökningsarbetet.

Ur synpunkten, av de intressen som akademien bevakade funnes icke anledning
att principiellt motsätta sig sådana åtgärder, vilka kunde vara ägnade
att öka det allmännas inflytande över malmtillgångarnas tillgodogörande,
.men en bestämd förutsättning härför vore att grunderna för en önskvärd
livaktighet i fråga om malmletningen icke därigenom rubbades och att
produktionsbetingelserna i övrigt icke försämrades.

Kungl. Maj:ts proposition nrbO.

Vidkommande frågan örn jordägarens andelsrätt i gruvföretag
gavs i åtskilliga yttranden uttryck åt den uppfattningen att de sakkunnigas
förslag innebure ett alltför starkt gynnande av jordägaren. I detta hänseende
riktade sig kritiken särskilt mot den del av förslaget som avsåg införande av
rätt för jordägaren att njuta avgäld ur gruvföretag.

Sålunda avstyrkte järnkontoret sistnämnda del av förslaget samt anförde
härom följande:

Enligt järnkontorets mening förelåge icke några bärande skäl att gynna
alla jordägare med en rätt som icke nu funnes och som då den framkommit
i tidigare förslag allenast avsett en företrädesrätt för kronan med hänsyn
till dess särskilda ställning. Genom en rätt till avgäld för jordägaren lades
ytterligare en tung börda på en näring som redan förut arbetat under svåra
förhållanden, och jordägaren tillfördes en extra förmån som icke motsvarades
av något produktivt arbete från hans sida. För det intrång i jordäganderättens
utövning, som följde av gruvföretaget, erhölle jordägaren full
ersättning, och då jordägaren principiellt frånkänts företrädesrätt till mineralen
i jorden, syntes ej föreligga anledning, varför han skulle taga del
i gruvföretagets vinst utan att han själv inträtt däri. Det berättigade intresse
jordägaren kunde ha att få draga ekonomisk fördel av gruvföretaget
hade av ålder tillgodosetts genom rätt för jordägaren att taga del i själva
företaget, en form som sålunda gjorde jordägaren till en ny produktionsfaktor.
Det hade nu invänts att den kapitalfattige jordägaren icke hade
möjlighet att begagna sig av denna utväg och att hans svaga. ekonomiska
ställning ävenledes försvårade möjligheten att genom avyttring utnyttja
ifrågavarande rätt med tillbörlig ekonomisk fördel. Dessa invändningar
komme emellertid att väsentligen förlora sin betydelse örn lagförslaget i övrigt
upphöjdes till lag. Jordägaren behövde nämligen icke anmäla sig till begagnande
av sin jordägareandel, med mindre regelbunden brytning pågått
inom hans ägovälde viss tid och i varje fall icke förrän viss tid efter utmålsförrättningen.
Härigenom hade ökat tillfälle beretts jordägaren att vinna bestämd
uppfattning örn gruvföretagets värde, innan han behövde bestämma
sig. Och vidare kunde jordägaren, sedan han ingått i företaget, enligt de
föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt i gruva icke tvingas att deltaga
i brytningen i större omfattning än han själv önskade. På grund av
vad sålunda anförts avstyrkte järnkontoret förslaget i vad därigenom stadgades
införande av allmän rätt för jordägare till avgäld av gruvföretag.
I allt fall vore den föreslagna avgälden av 25 procent å nettovinsten alltför
hög. En sådan beräkning kunde leda till orimliga resultat. Örn överhuvud
avgäld skulle utgå med mera avsevärt belopp, borde jordägaren vara skyldig
tåla avdrag för de år då företaget gått med förlust.

Ing enior svetenskapsakademien anförde i denna del följande:

Akademien ansåge allvarlig erinran kunna göras mot de föreslagna bestämmelserna
örn rätt för jordägaren att njuta avgäld av gruvföretaget. Dessa
bestämmelser innebure ett väsentligt avsteg från inmutningsrättens princip,
enligt vilken jordägaren skulle vara berättigad att inträda som med inmutaren
likställd delägare i gruvdriften och taga sin anpart av eventuellt uppträdande
vinst eller förlust. Örn nu jordägaren, på sätt som skett i förslaget,
dels gåves en oproportionerligt lång betänketid att avgöra, örn han skulle
taga de med företaget förenade riskerna eller icke, och dels — örn hans beslut
härutinnan ginge i negativ riktning — likväl tillerkändes del i eventuellt uppkommande
vinst, bleve situationen för inmutaren avsevärt försämrad, och den

Kungl. Majlis proposition nr hO.

uppmuntran till malmletning och gruvbrytning, som inmutningssystemet skulle
skapa, bleve till väsentlig del eliminerad.

I fråga örn tillgodoseendet av jordägarens intressen syntes det akademien
endast förefinnas två antagbara möjligheter: antingen att jordägaren tillerkändes
rätt till inträde i gruvföretaget på villkor jämförliga med dem som
gällde för inmutaren eller att han förvägrades sådan rätt men i stället tillerkändes
skälig avgäld såsom ersättning för att inmutaren finge disponera
hans jordägareandel. Skulle jordägaren likväl givas förmånen att välja mellan
dessa båda utvägar, borde sådant val ovillkorligen träffas senast vid utmåls
förrättningen.

Såsom förslaget utformats i fråga örn beräknandet av avgälden kunde resultatet
bliva att jordägaren — sett på längre sikt — måhända ensam finge
hela vinsten av företaget, medan inmutaren-gruvägaren, som nedlade kapital
på rörelsen, finge vidkännas förlust. Ett gruvföretag vore nämligen i
högre grad än de flesta andra industriella företag underkastat kraftiga variationer
i avseende å avkastningen. I regel arbetade en gruva med en synnerligen
smal marginal mellan försäljningspris och produktionskostnader. Vid
tillfälligtvis inträffande goda konjunkturer kunde vinsterna på grund av produktionens
stora tontal visserligen bliva betydliga, men vid försämrat marknadsläge
kunde det å andra sidan mycket lätt uppstå förluster. Att rörelsen
icke under sådana förlustår nedlades sammanhängde med att företagen i regel
hade synnerligen stora fasta omkostnader, med vilka under alla omständigheter
måste räknas, och att det därför kunde vara ekonomiskt fördelaktigare
att trots betydande förluster driva företaget än att avbryta driften, i vilket
fall förlusten skulle bliva ännu större. Det syntes akademien nödvändigt,
att för beräknandet av avgälden gruvägaren medgåves rätt att från årets vinst
avdraga de icke förut täckta utgifterna under föregående år. Därest dylikt
avdrag icke medgåves, vore det att antaga att avgälden skulle komma att
bereda jordägaren en i förhållande till inmutarens behållning alldeles oskälig
vinstandel. Vidare vore akademien av den uppfattningen att örn jordägaren
överhuvud taget skulle tilläggas någon alternativ rätt att uppbära avgäld
denna icke borde överstiga 10 procent av nettovinsten.

Svenska teknolog förening en ansåg att någon avgäld icke borde tillkomma
jordägaren. Såsom skäl härför anförde föreningen följande:

Örn jordägaren icke ville ikläda sig den ekonomiska risk som han löpte
genom att anmäla sig vilja begagna sin jordägareandel, borde lian icke heller
få njuta inkomst av ett företag på vars ekonomiska framgång han hyste
tvivel. Att under sådana förhållanden medgiva honom andel i vinsten vore
att gynna honom oskäligt. Utan att ha lagt ned penningar i företaget skulle
han få del i uppkommande vinst men icke behöva bliva lidande i händelse
av förlust. Emellertid hade jordägaren möjligheten att inom lagstadgad tid
anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel utan att därför — enligt
de föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt — vara skyldig deltaga i
brytningen i större omfattning än honom för gott syntes. Ville jordägaren
icke förty söka göra sig en riskfri inkomst, stöde honom alltid den utvägen
öppen att sälja sin jordägareandel, en utväg som ganska ofta torde anlitas.

''Även Sveriges industriförbund fann de föreslagna bestämmelserna angående
jordägarens andelsrätt vara mindre väl avvägda. Enligt förbundets mening
borde jordägaren sist vid utmålsförrättningen lia att bestämma sig för
örn han ville bliva utlöst från sin jordägarcandel med avgäld eller icke. Avstode
lian från avgälden, skulle det emellertid därefter stå honom fritt att vänta

Bihang lill riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr -lo. :>

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

intill två år med ett slutligt avgörande, om lian ville deltaga i den framtida
brytningen.

Föreningen bergshandteringens vänner avstyrkte helt bestämmelserna om
avgäld till jordägaren samt anförde härom bland annat följande:

Ifrågavarande bestämmelser utgjorde lagförslagets betänkligaste del, i det
att de delvis upphävde den nödvändiga stimulans som läge i ett lämpligt inmutningssystem.
Då de sakkunniga som alternativ bibehållit den gamla principen
örn jordägarens rätt till hälften av fyndigheten under förutsättning av
hans deltagande i de med gruvdriften förenade kostnaderna, hade de tydligen
erkänt denna princip såsom riktig och rättvis. Under sådana förhållanden
vöre det svårt att förstå att de velat som ett annat för jordägaren valfritt alternativ
införa ett avgäldssystem, som helt och hållet kullkastade den ekonomiska
grundvalen för jordägarens andelsrätt. De betänkligheter, som detta
principiella avsteg från förutvarande bestämmelser måste väcka, ökades ytterligare
vid en granskning av förslagets utformning i förevarande del. Framför
allt måste man taga bestämt avstånd från såväl avgäldens storlek av 25 procent
på nettovinsten som ock det sätt, varpå avgälden skulle utgå till jordägare
som ej gjort något för att tillhandahålla landet de under hans jord befintliga
naturtillgångarna. Oavsett örn ett gruvföretag under flera år lämnat
förlust, skulle jordägaren det eller de år, då rörelsen lämnade ett överskott,
bliva delaktig i vinsten, utan att gruvägaren först ägde rätt att göra
avdrag för förut redovisad förlust. Av en specialutredning, som en av föreningens
styrelseledamöter verkställt angående de föreslagna bestämmelsernas
verkningar beträffande visst bestämt gruvföretag, framginge att företaget
— med beräkning i enlighet med de sakkunnigas förslag — under åren
1900—1923 skulle ha lidit en förlust av 1,254,100 kronor, under det att jordägaren
skulle ha erhållit en vinstandel av ej mindre än 477,580 kronor. Sannolikt
skulle många liknande exempel kunna framdragas för att ytterligare
belysa bestämmelsernas skadliga verkningar. Bestämmelserna vore även ägnade
att giva anledning till tvistigheter och ständiga slitningar mellan gruvägare
och jordägare. Därest mot vad föreningen sålunda anfört en årlig avgift
likväl ansåges böra utgå till jordägaren, syntes grunden för en sådan avgift
böra.vara att gruvägaren skulle till jordägaren årligen avstå en viss del,
förslagsvis en sjuttiofemtedel, av de ur fyndigheten utvunna försäljningsbara
produkterna.

Värmländska berg smanna förening en ansåg den föreslagna avgälden av 25
procent på nettovinsten vara alldeles för högt tilltagen, lied ledning av sifferuppgifter,
hämtade från ett visst mellansvenskt gruvföretags deklarationer,
ansåge sig föreningen kunna fastslå att — örn den föreslagna avgäldsberäkningen
ägt tillämpning -— jordägaren i förevarande fall under åren 1902—
1923 skulle ha erhållit en inkomst av 223,000 kronor, medan gruvägarens företagarvinst
under samma tid skulle ha inskränkt sig till 87,000 kronor.

De föreslagna bestämmelserna örn avgäld kritiserades även av de flesta
bergmästare såsom ledande till alltför starkt gynnande av jordägaren. Sålunda
anförde bergmästaren i västra distriktet bland annat följande:

Den juridiska doktrinen hade icke lett i bevis, att jordägaren innehade det
under hans ytområde liggande djupområdet med äganderätt. Inmutning medförde
ej annat intrång i hans rätt än beträffande hans verkliga ägoområde
i dagen.. För sådant intrång borde jordägaren hållas skadeslös men ej mer.
Emellertid skulle de sakkunnigas förslag, örn det upphöjdes till lag, i hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

grad ytterligare öka jordägarens befogenheter uti ett ägovälde, som ej vore
hans utan statens. Varför jordägaren utan någon risk, utan något besvär,
arbete eller kapitalutlägg skulle tillerkännas 25 procent av gruvföretagets
vinst vore svårt att förstå. Endast den verklige ägaren till djupområdet —
staten •— borde kunna göra anspråk på dylik avgäld, örn den i övrigt kunde
anses skälig och riktig. Men 25 procent av vinsten vore i regel — och även
om de föreslagna beräkningsgrunderna såsom rimligt vore ändrades därhän,
att ränta och amortering å det på fyndighetens förvärv och undersökning nedlagda
kapitalet finge fråndragas bruttot -— en alltför betungande avgäld för
en så problematisk näring som gruvhanteringen. För jordägaren bleve valet
ej svårt, örn han finge välja mellan att deltaga i företaget samt stå därmed
förenade risker och att utan någon egen prestation få njuta 25 procent av en
annans arbetsvinst. Säkerligen skulle vid sådant förhållande jordägaren, för
så vitt han icke själv vore inmutare, sällan eller aldrig göra anspråk på sin
jordägareandel.

Kommerskollegium, ansåg att den från flera håll förordade procentsatsen av
10 procent vore ekonomiskt riktigare än den av de sakkunniga föreslagna. Vidare
framhöll kommerskollegium att avgälden, i stället för att beräknas endast
efter nettovinsten under ett år å företaget, borde beräknas efter nettovinsten
i medeltal under flera år, t. ex. de fem sistförflutna åren.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande
av malm för inhemsk förbrukning gjordes åtskilliga erinringar.
I vissa yttranden uttalades därjämte, att örn någon reglering av ifrågavarande
förhållanden skulle anses påkallad densamma borde företagas i annan
ordning än genom bestämmelsernas införande i gruvlagen.

Järnkontoret hade i princip icke något att invända mot bestämmelserna örn
anvisande av malm till inhemsk förbrukare. Däremot fann järnkontoret det
mindre lämpligt att i lag upptaga en bestämmelse mot konstlat uppehållande
av priset å gruvprodukter på den inhemska marknaden.

Ing enior svetenskapsakademien fann de föreslagna bestämmelserna ytterst
betänkliga, enär desamma icke överensstämde med de grundsatser i fråga örn
frihet i produktionen, på vilka den nuvarande ekonomiska samhällsordningen
vilade. Akademien anförde härom följande:

Det syntes självfallet att malmkonsumenten liksom varje annan varuförbrukare
själv borde tillse att han kunde skaffa sig erforderliga råvaror.. Ett
avsteg från denna regel skulle kunna medföra konsekvenser, vilka ur nationalekonomisk
synpunkt måste betecknas såsom olyckliga. Därest en, konsument
icke hade egen gruva men ansåge sig böra säkerställa sin tillgång till råmaterial,
stöde det honom fritt att själv förvärva sådan gruva i öppen konkurrens,
en utväg som de flesta förädlingsverken i landet för övrigt redan
torde ha använt. Men även därförutan hade den inhemska konsumenten alltid
förutsättningar att kunna få sitt malmbehov fyllt, då det läge i sakens natur
att han kunde betala ett högre pris än den utländske förbrukaren, för vilken
malmen med hänsyn till den längre transporten givetvis bleve betydligt dyrare.
Exportprisen vore icke — såsom de sakkunniga i sin motivering uppgivit
— i allmänhet högre än prisen på den inhemska marknaden. Vidare
hade av utredningar, som verkställts senast av malmkommissionen, framgått
att någon brist på malm för tillverkning av tackjärn icke vöre att befara
inom överskådlig tid. Även beträffande andra malmer syntes något behov av

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

de föreslagna bestämmelserna ej föreligga. Bestämmelser av detta slag skulle
medföra väsentliga olägenheter därutinnan, att de gjorde det svårare för gruvägaren
att planera för sin gruvdrift och ordna sina försäljningar genom längre
kontrakt. Betydande svårigheter komme att uppstå i sådana fall då enighet
ej kunde vinnas i fråga om köpevillkoren. Vad slutligen anginge de föreslagna
bestämmelserna mot konstlat uppehållande av malmpriser, borde dylika
bestämmelser, örn de ansåges erforderliga, meddelas i samband med lagstiftning
mot trustbildningar i allmänhet.

Svenska teknolog förening en ansåg att bestämmelserna örn tillhandahållande
av malm för inhemsk förbrukning borde, åtminstone såvitt anginge järnmalm,
utgå ur lagförslaget. För närvarande förelåge icke något behov att reglera
eller begränsa exportkvantiteterna av fosforfattig och än mindre av fosforrik
järnmalm. Skulle den tid komma, då en dylik reglering eller begränsning
bleve nödvändig, hade statsmakterna bättre och smidigare medel till sitt förfogande
än lagstiftning på sätt nu ifrågasatts.

Sveriges industriförbund fann något behov ej finnas av en lagstiftning, som
avsåge att säkerställa det inhemska malmbehovets tillgodoseende. Förbundet
anförde härom följande:

Under seklets första decennium hade inom vissa kretsar av den svenska
järnbruksvärlden funnits någon oro för den framtida åtkomsten av fosforren
järnmalm. Man trodde nämligen att tillgångarna på sådan malm vore starkt
begränsade. Emellertid hade det sedermera blivit utrett, att dessa tillgångar
vore mycket större än man tidigare vågat förmoda och, även örn en viss export
försigginge, fullt tillräckliga för den mellansvenska brukshanteringens framtida
behov, sådant detta nu kunde överskådas. Förbundet kunde icke dela de
sakkunnigas farhåga, att utländska stålverk skulle kunna få så stort behov
av Mellan-Sveriges fosforrena järnmalmer att risk kunde uppstå för att de
svenska bruken i framtiden icke skulle kunna täcka sitt behov därav. Redan
det faktum, att många svenska gruvfält med malm av detta slag, vilka tidigare
tillhört utländska ståltillverkare, under senare år övergått i svensk ägo, liksom
att återstående i utländska händer befintliga svenska gruvfält praktiskt
taget alla vore nedlagda, jävade i viss mån de sakkunnigas uppfattning. Under
den tid de svenska lagstiftarna sökt finna lämpliga restriktioner för malmexporten
hade i andra delar av världen, t. ex. i Nordafrika, vuxit upp nya
gruvindustrier, vilka delvis intagit den plats som de svenska gruvorna
varit hindrade eller, av rådande ovisshet beträffande den blivande svenska
lagstiftningen, icke vågat intaga. Då arbetskraften i de nordafrikanska länderna
vore mycket billig och de enskilda gruvorna hade en hög produktionsförmåga,
kunde de mellansvenska järngruvorna, som arbetade med dyr arbetskraft
och relativt liten årsproduktion, icke ha stora utsikter att konkurrera,
särskilt som frakten till konsumenterna vore praktiskt taget densamma från
nordafrikanska och svenska hamnar. Med dessa faktorer för ögonen kunde
man vara frestad förutsäga, att export av mellansvensk fosforren järnmalm,
även utan restriktioner, knappast komme att i någon större utsträckning bliva
lönande. Att under en tid, då bevisligen hela den svenska gruvhanteringen,
med undantag av de stora exportfälten, arbetade med stora svårigheter och då
utsikterna för framtiden vore så ovissa, genomföra sådana restriktioner mot
näringsfriheten som de sakkunniga föreslagit, kunde enligt förbundets mening
icke vara förenligt med statsklokhet. Det borde tvärtom vara statsmakterna
angeläget att i en dylik tid lämna denna betryckta näring behövliga lättnader,
så att den kunde till det allmännas och de anställdas båtnad åter uppblomstra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Föreningen bergshandtering ens vänner ansåg att ifrågavarande bestämmelser
lämnade gruvinnehavaren alltför liten trygghet utan att samtidigt giva den
inhemska järnhanteringen någon fördel. Bestämmelserna utginge från delvis
oriktiga förutsättningar. De sakkunnigas uttalande att det inhemska marknadspriset
i regel läge icke obetydligt under exportpriset vore oriktigt. Enligt
vad ett stort antal gruvbolag och malmhandlare för föreningen bekräftat
förhölle det sig i stället så, att malmpriset på den inhemska marknaden med
vissa undantag vore och hade alltid varit ej obetydligt högre än exportpriset.
Föreningen yrkade att ifrågavarande bestämmelser måtte uteslutas ur förslaget.

Även Värmländska ber g smannaföreningen ställde sig avvisande mot de sakkunnigas
förslag i denna del.

Bergmästaren i östra distriktet, som ansåg någon lycklig lösning av frågan
örn befrämjande av malmförädlingen inom landet icke lia framkommit, förordade
att malmexport från de fyndigheter, som blivit utmålslagda enligt
1918 års lag eller som framdeles bleve utmålslagda efter ikraftträdandet av
en ny gruvlag, gjordes beroende av Kungl. Maj :ts medgivande. Örn en dylik
fyndighet vore av den storlek och hade de förutsättningar i övrigt att malm,
lämpande sig för inhemsk förädling, kunde i avsevärd omfattning erhållas
till billigt pris, borde Kungl. Maj:ts medgivande gestalta sig som en koncessionsakt,
inrymmande föreskrift att åt gruvinnehavaren medgåves export av
malm i viss omfattning under villkor, att malm för inhemsk förädling likaledes
i viss avpassad omfattning stöde till förfogande för inhemska järnverk
till självkostnadspris.

Bergmästarna i mellersta, västra och södra distrikten ansågo att den föreslagna
bestämmelsen mot konstlat uppehållande av malmpriser borde utgå ur
förslaget.

Kommerskollegium uttalade att bestämmelser av näringspolitisk art syntes
naturligast lia sin plats i annan lag än gruvlagen. I övrigt gjorde kollegium
invändningar mot de föreslagna bestämmelserna och yttrade härutinnan följande: Kollegium

delade givetvis de sakkunnigas önskan, att den inhemska malmförädlingen
måtte kunna beredas fördelen av säkrad tillgång till^billig malm.
Det syntes emellertid allvarligt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt
behov av föreskrifter rörande tillhandahållande av malm för inhemsk förbrukning
förelåge. Erfarenheten syntes icke giva vid handen, att den svenska
malmförädlingsindustrien beretts några svårigheter att^ förvärva inhemsk
malm av önskade kvaliteter genom pågående export av sådan malm, och de
sakkunniga hade ej heller påstått att så varit förhållandet. Genom den av
föreningen bergshandteringens vänner förebragta utredningen syntes det ock
vara klarlagt, att det inhemska marknadspriset i mellersta och södra Sverige,
åtminstone vad beträffade järnmalmen, som regel lage över exportpriset. Under
sådana förhållanden torde det icke möta några större svårigheter för inhemsk
förbrukare av malm att få sitt behov fyllt, om han ville betala gängse
marknadspris och kunde prestera säkerhet för betalningen. Det vore^ därför
tämligen överflödigt att ålägga gruvinnehavaren att avstå malm. Då emellertid
bestämmelser av förevarande art måste anses innefatta en viss framtida
trygghet för järn- och metallindustrien, ansåge sig kollegium icke böra fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

ställa någon erinran mot deras intagande i gruvlagen, helst som de icke torde
behöva medföra större men för gruvhanteringen. Vad särskilt anginge det
föreslagna stadgandet mot konstlad prisbildning, syntes det emellertid i hög
grad ovisst, huruvida den med stadgandet avsedda verkan vore att motse. Däremot
kunde stadgandet otvivelaktigt komma att medföra den olägenheten för
gruvhanteringen, att man inom densamma bleve förhindrad att ingå jämväl
fullt lojala och för intet svenskt intresse skadliga prisöverenskommelser. Då
därjämte de sakkunniga själva uttalat, att några monopolistiska företeelser
icke visat sig på gruvindustriens område i Sverige och alltså något särskilt
behov av omedelbara åtgärder för just denna industri icke syntes vara för
handen, ansåge sig kollegium böra påyrka att nämnda stadgande utginge ur
förslaget.

Vad härefter angår de föreslagna bestämmelserna örn rätt för kronan
att övertaga gruva framkommo i yttrandena skiftande omdömen.

Järnkontoret hemställde att frågan måtte tagas under förnyat övervägande
och att, därest inlösnings rätt för kronan funnes böra införas, denna rätts inträdande
i varje fall måtte göras beroende av att ett påvisligt allmänt behov
därav förelåge. Såsom skäl för denna hemställan anförde järnkontoret följande: Järnkontoret

ställde sig mycket tveksamt till de föreslagna bestämmelserna,
vilka icke syntes stå i rimligt förhållande till det ändamål som inlösningsrätten
skulle tjäna. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det
önskade inflytandet från kronans sida över malmhushållningen kunde beredas
statsmakterna genom medel, som mindre ingripande berörde den enskilde gruvägarens
berättigade intressen. Såsom ofta framhållits vore gruvindustrien i
ovanligt hög grad beroende av konjunkturväxlingar. Härtill komme att en
gruvägare varken kunde eller borde samtidigt bryta alla gruvor, varöver han
ägde_ rådighet. Vissa fyndigheter måste hållas i reserv, intill dess att andra
fyndigheter blivit utbrutna. Till dessa omständigheter syntes de sakkunniga
ha tagit alltför ringa hänsyn, i det att den föreslagna inlösningsrätten skulle
inträda efter 60 år alldeles oavsett örn fyndigheten bearbetats eller hållits
i reserv och utan avseende å huruvida gruvägaren kunnat under denna
tid vinna täckning för de kostnader som redan nedlagts å gruvan. Med den
ovillkorliga rätt att efter viss tid övertaga gruva, som enligt förslaget inrymts
åt kronan, torde det vara att befara, att gruvägaren komme att helt
och hållet bliva beroende av den tillfälliga näringspolitiska uppfattningen vid
den tid då rätten inträdde. De sakkunniga hade icke ens låtit inlösningsrätten,
såsom i vattenlagen vöre stadgat i fråga om vattenkraftsanläggningar,
vara beroende av att övertagandet påkallades för tillgodoseende av allmänt behov.
De skäl som föranlett de sakkunniga att härutinnan göra en skillnad
syntes icke järnkontoret övertygande. Vid anläggande av en vattenkraftsanläggning
torde man kunna räkna med ett stadigvarande behov av elektrisk
kraft, som gjorde utnyttjandet av en sådan anläggning vida mindre beroende
av konjunkturernas växlingar än vad fallet vore med en gruvanläggning.

Järnkontoret framhöll jämväl, att örn inlösningsrätt infördes upplåtelsetiden
under inga omständigheter finge göras kortare än de sakkunniga föreslagit
eller 60 år. Vidare ansåg järnkontoret — såsom förordats i en av professorn
Arvid Johansson till de sakkunnigas betänkande avgiven reservation
— att särskild hänsyn borde tagas till gruvföretag, som producerade malm

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

för inhemsk förädling. I detta hänseende hemställde järnkontoret att gruva
måtte undantagas från inlösningsrätten, örn den i gruvan brutna malm, som
lämpade sig för inhemsk förädling, under viss tidsperiod, exempelvis 20 år,
före den tidpunkt då inlösningsrätten eljest skulle ha inträtt, blivit uteslutande
använd för inhemsk förädling eller i varje fall utbjuden på den inhemska
marknaden.

Ingeniörsvetenskapsakademien avstyrkte de sakkunnigas förslag i denna del
och anförde därvid följande:

Förslaget vore ägnat att väcka starka betänkligheter, och akademien hyste
allvarliga farhågor för att, om förslaget realiserades, detsamma skulle visa
sig medföra olyckliga konsekvenser i avseende å gruvhanteringens framtid.
Örn det också kunde anföras ett visst teoretiskt stöd för den uppfattningen att
staten icke borde tillåta inmutning på sina marker, med mindre gruvorna en
gång i framtiden bleve statens egendom, syntes det minst sagt omtvistat och
ovisst, huruvida motsvarande stöd förefunnes för principens utsträckande till
att gälla även inmutningar å enskild mark. Härvidlag borde de praktiska
konsekvenserna av en sådan åtgärd ägnas särskild eftertanke. Det vore akademiens
bestämda uppfattning att införandet av inlösningsrätten vore ägnad
att minska nitet för efterforskning av malm och att sålunda hämma utvecklingen
på gruvindustriens område. För den händelse ifrågavarande väsentliga
avvikelse från inmutningssystemets grundprincip likafullt skulle genomföras,
borde de föreslagna inlösningsbestämmelserna ovillkorligen ändras därhän,
att den fria företagarverksamheten icke alltför^ mycket hämmades. Full
ersättning borde sålunda vid inlösningstillfället utgå till gruvägaren icke endast
för anläggningar över och under jord utan även för utförda förberedande
gruvarbeten, i den mån de vore nödvändiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift.
Dylika bestämmelser vore motiverade icke allenast ur synpunkten av
rättvisa och uppmuntran åt företagarinitiativet utan påkallades även för att
förebygga den tendens till rovbrytning, som eljest bleve ofrånkomlig. Givetvis
borde ersättning även lämnas för den ouppfordrade brutna malmen. Med
de brytningsmetoder som numera i regel tillämpades lage vanligtvis stora
malmkvantiteter magasinerade i gruvan, och ingen anledning funnes varför
dessa produkter, för vilkas brytning gruvägaren nedlagt kostnader och vilka
läge färdiga för uppvaktning, skulle avstås till staten utan ersättning. Följden
av en bestämmelse, sådan som den de sakkunniga föreslagit, bleve^ofelbart
att gruvarbetet under åren närmast före överlatelsetiden ordnades sa, att
malmlagring i magasinen underlätes eller att befintliga lager tömdes därifrån,
vilket skulle menligt inverka på möjligheterna att senare rationellt bryta
gruvan.

Svenska teknolog föreningen ställde sig likaledes avvisande samt yttrade
bland annat:

Genom inlösningsrätten skulle åtskilliga olägenheter kunna förorsakas pa
grund av ovissheten om huruvida kronan efter 60 ar komme att begagna sin
rätt eller icke. Sålunda skulle denna ovisshet troligen föranleda, att vid driften
komme att tagas mindre hänsyn till gruvans framtid än om någon inlösen
icke vore ifrågasatt. Och örn en inhemsk malmförädlare av omtanke om sitt
framtida malmbehov förvärvat fyndigheter, vilka såsom reserv skulle ligga
obrutna under avvaktan på att en annan fyndighet av samma slag bleve utbruten,
skulle hans möjlighet att utnyttja en dylik fyndighet kraftigt beskäras.

Kungl. Maj:ts pr oposition nr40.

Sveriges industriförbund ansåg det ur alla synpunkter förkastligt att i gruvlagen
införa ett sådant osäkerhetsmoment som den föreslagna inlösningsrätten
innebure. Örn — såsom förbundet i annat sammanhang framhållit — det icke
förelage någon risk för en olämpligt stor export av mellansvenska järnmalmer,
funnes icke heller något skäl för staten att kontrollerande ingripa i malmhushållningen.
De föreslagna bestämmelserna kunde då endast tjäna statssocialistiska
principer.

Även föreningen bergshandtering ens vänner avstyrkte de sakkunnigas förslag
i denna del.

Värmländska bergsmannaföreningen uttalade att själva principen örn kronans
inlösningsrätt kunde motiveras med behovet av reglerande ingripande på
malmexporten. Emellertid ansåg föreningen att åtskilliga andra och lika
goda örn ej bättre utvägar stöde till buds härutinnan, vilka icke så bryskt ingrepe
i den enskilda företagarens rätt. Inlösningsrätten borde i allt fall icke
göras tillämplig på andra gruvor än sådana som arbetade för export. Den
borde vara utesluten även i det fall att en gruva, som tidigare brutits för export,
sedermera övergått till produktion huvudsakligen för inhemsk räkning.

Av bergmästarna ställde sig bergmästaren i mellersta distriktet avvisande
till den föreslagna inlösningsrätten. Även bergmästarna i Gävle-Dala, västra
och södra distrikten syntes närmast förorda att någon inlösningsrätt ej tillerkändes
kronan. Bergmästaren i östra distriktet uttalade däremot att den i
förslaget angivna upplåtelsetiden av 60 år vore alltför lång med hänsyn till
att en fyndighet kunde komma att utnyttjas för obegränsad malmexport; under
60 år hunne man mycket väl utbryta även en stor malmförekomst.

Kommerskollegium ställde sig i huvudsak välvilligt till den föreslagna inlösningsrätten,
som kollegium ansåg ha tillkommit för tillgodoseende av dels
malmpolitiska och dels fiskaliska önskemål. Då emellertid statens organ näppeligen
torde böra ingripa reglerande i den inhemska malmhushållningens detaljer
utan lämpligen borde inskränka sin verksamhet till ett övervakande mera
i stort av malmproduktionen och dess fördelning på den inhemska och den utländska
marknaden, syntes grundtanken i det av professorn Arvid Johansson
avgivna särskilda yttrandet — däri förordats att inlösningsrätten icke skulle
avse fyndigheter vilka uteslutande tillgodogjorts vid inhemska förädlingsverk
— vara värd att tillvaratagas vid detaljbestämmelsernas utformande. Beträffande
tiden för inträdandet av kronans rätt att övertaga gruva ansåg kommerskollegium
de sakkunnigas förslag vara väl grundat och lämpligt avvägt
med hänsyn till olika på frågan inverkande faktorer. Kommerskollegium hyste
den uppfattningen, att kronan endast i relativt få fall hade någon egentlig fördel
av att begagna rätten att övertaga gruva och att inlösningsbestämmelserna
huvudsakligen komme att få användning beträffande större fyndigheter.

Utöver vad nu berörts framfördes i yttrandena olika erinringar mot utformningen
av de sakkunnigas förslag i dess särskilda delar. För dessa erinrinSar
■—■ till stor del detaljanmärkningar — torde redogörelse få lämnas i samband
med specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

Soeialisori ursila ni lidens förslag.

Socialiseringsnämnden, som förklarade sig ej ämna föreslå någon ändring
beträffande redan nppkomna och bestående gruvrättigheter, upptog till behandling
frågan örn tillgodogörande av oupptäckta eller ej i bruk tagna (sonade)
mineraltillgångar. Med stöd av verkställd utredning förslog nämnden
härutinnan vissa allmänna grunder på vilka enligt nämndens mening en ny
gruvlagstiftning borde uppbyggas. Syftet med de föreslagna nyheterna skulle
enligt nämnden vara att giva staten ökad möjlighet att utöva direkt inflytande
på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av vinsterna vid mineralens
exploatering.

Själva utgångspunkten för nämndens förslag var att ägande- och förfoganderätten
till landets ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar
skulle förklaras tillkomma allenast staten. Från denna utgångspunkt
skulle gruvlagstiftningen byggas upp efter ett inmutning ssystem. Enligt
detta skulle inmutaren och staten njuta andel vardera med hälften i gruvföretag
å inmutad fyndighet. Senast vid utmålsläggningen skulle staten ha
anmält till inmutaren, huruvida staten ville bevaka sin andelsrätt. I annat
fall skulle inmutaren äga nyttja hela fyndigheten under stadgad upplåtelsetid.
Ägande av den mark varå inmutning skedde skulle ej längre medföra
rätt till del i inmutad fyndighet. Däremot skulle jordägaren tillkommande
rätt till marklösen och gottgörelse för av gruvdriften föranledd skada eller
förlust å mark eller annan egendom utsträckas, så att dylik ersättning utginge
med fulla värdet och hälften därutöver, varvid hänsyn skulle tagas jämväl till
värde av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

Vidkommande inmutarens rätt skulle denna enligt nämndens förslag få karaktären
av en tidsbegränsad nyttjanderätt. Den skulle upphöra
efter trettio år, räknat från det regelbunden brytning pågått sex månader
inom det utmålslagda området eller fem år från utmålsläggningen, såvitt
staten senast inom utgången av tjugufemte året gjort anmälan till gruvinnehavaren
att den ville övertaga gruvan. Avstod staten från övertagande av
gruvan första gången rätten därtill stod öppen, skulle tiden för inmutarens
nyttjanderätt förlängas i perioder om femton år, varvid anmälan om statens
övertagande av gruvan vid slutet av sådan period skulle ske senast fem år
dessförinnan. Vid statens övertagande av gruva skulle själva fyndigheten
och de redan brutna mineral som funnes i gruvan jämte de för gruvans styrka
och bestånd verkställda byggnader samt inrättningar för vandring upp och
ned i gruvan utan lösen tillfalla staten. Staten skulle ha rättighet och, på
framställning av gruvinnehavaren, skyldighet att inlösa övriga för gruvan
gjorda anläggningar och för gruvdriften anskaffade inventarier samt den mark,
som inom eller utanför utmålet blivit för gruvdriften tagen i anspråk, i den
mån sådan egendom vore nödig och nyttig för fortsatt gruvdrift. Ville staten
åt annan överlåta att driva av staten övertagen gruva, skulle den förutvarande
gruvinnehavaren äga företrädesrätt därtill, örn han i övrigt fyllde de för överlåtelsen
uppställda villkor.

Kungl. Majlis proposition nr40.

Beträffande försvar av gruvrättighet anslöt sig nämnden till
gruvlagstiftningssakkunnigas förslag att arbetsskyldigheten skulle ersättas
med en årlig försvarsavgift av tio kronor per hektar och att denna avgift
skulle, icke såsom nu fördelas mellan jordägaren och staten, utan i sin helhet
tillfalla den sistnämnda. Däremot ansåg nämnden — i olikhet mot nyssnämnda
sakkunniga -— att vid förverkande av gruvrätt den förverkade egendomen,
i den mån den ägts av gruvinnehavaren, borde helt tillfalla staten.

En viktig nyhet i nämndens förslag var att statsgruvefält skulle
få utläggas icke blott såsom nu å kronojord utan även å enskild jord.

Nämnden grundade sitt principiella ståndpunktstagande huvudsakligen på
följande synpunkter:

Beträffande först frågan, vem som rent juridiskt skulle anses vara ägare
till de ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångarna, kunde ur
gällande lagstiftning inga bestämda slutsatser dragas, och inom rättsvetenskapen
vore meningarna delade. Nämnden funne emellertid den historiska utvecklingen
visa, att staten icke i sin lagstiftning följt en för alla tider fastslagen
rättsteori utan vid varje given tidpunkt handlat så som den trodde bäst
främja gruvnäringen och gagna landet. Ett sådant förfarande gåve icke rum
för någon evig, orubblig rätt för enskild part inom gruvlagstiftningen. Över
enskilda parters rättigheter stöde det gemensamma folkhushållets — samhällets
— krav. Den enskilde måste därför underkasta sig de förändringar,
som hänsynen till samhällets intressen kunde påkalla. Vid den praktiska tilllämpningen
av denna åskådning borde visserligen undvikas vad som med fog
kunde anses vara ett obehörigt ingrepp i enskildas rätt. Men något sådant
ingrepp kunde icke sägas ske för det fall att staten skulle finna med samhällets
fördel förenligt att inskränka eller borttaga den rätt till ännu oupptäckta
eller ej i bruk tagna mineral, som enligt gällande lag tillkomme jordägaren
eller upptäckaren. Då även jordägarens andelsrätt i fyndighet allenast
vore en av kronan på jordägaren överlåten rätt, kunde ett återkallande av
denna överlåtelse icke anses som ett ingrepp i jordägarens äganderätt. Vad
jordägaren i sådant fall ginge miste örn vore allenast del i ett värde, vars tillvaro
nu vore för honom antingen fullständigt okänd eller vilket han, genom
att icke lia använt sig av sin inmutningsrätt, avstått från att taga i anspråk.
Enligt nämndens mening kunde enskildas anspråk på äganderätt till
vårt lands oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar sålunda icke erkännas.
De måste anses utgöra en hela folkets egendom. Såsom representant
för folket och folkhushållet borde staten hävda den gemensamma äganderätten
till dessa naturtillgångar och sålunda åter göra dem till obestridd statsegendom.
Nämnden förordade alltså att ännu oupptäckta eller ej i bruk
tagna mineraltillgångar skulle förklaras utgöra statens egendom.

Beträffande jordägarens ställning i gruvlagstiftningen erinrade nämnden
att jordägarens andelsrätt på sin tid varit starkt motiverad av samhällsnyttan
och till gagn för gruvnäringen. På grund av omständigheter som nämnden
närmare utvecklade vore emellertid gruvnäringen numera icke beroende av
de positiva insatser från jordägarens sida som i äldre tid givit denne en privilegierad
ställning inom gruvrätten. Vidare hade det blivit vanligt att jordägaren
mot kontant ersättning överläte sin andelsrätt till inmutaren. Företaget
åsamkades härigenom en för produktionen onödig utgift. Själva förefintligheten
av jordägarens andelsrätt gjorde inmutaren obenägen att före utmålsförrättningen
eller innan överenskommelse med jordägaren träffats bearbeta
sitt fynd mer än vad nödigt vore för erhållande av utmål eller för försvar
av detsamma, enär han kunde befara att ett närmare blottande av fsmdig -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

heten komme att stegra jordägarens anspråk på ersättning för andelsrätten.
Företaget komme i så fall senare i gång än vad som betingades med hänsyn
till dess egen natur. Enligt nämndens mening tjänade sålunda jordägarens
andelsrätt icke längre något för folkhushållet och gruvnäringen gagneligt ändamål.
Andelsrätten hade tvärtom förvandlats till en onödig börda för produktionen.
Nämnden föresloge därför att jordägarens andelsrätt skulle bortfalla.
Emellertid förordade nämnden samtidigt en utvidgning av jordägarens
rätt till lösen för avstådd mark och ersättning för skada och intrång. Med
hänsyn till det affärsmässiga syftet med de till gruvägaren avträdda områdena
och då dessa ofta kunde ha ett värde för jordägaren utöver det som
den avstådda marken i ekonomiskt avseende representerade •— ett s. k. ideellt
värde — ansåge nämnden att jordägaren borde tillerkännas lösen och annan
ersättning efter i huvudsak samma grunder som i tillämpliga delar av vattenlagen
vore stadgat.

Angående frågan huruvida upptäckaren fortfarande borde erhålla en särställning
i gruvlagstiftningen erinrade nämnden därom, att ju större förmåner
som lämnades åt finnaren av nya fynd desto större vore utsikterna att
dolda mineral skulle komma i dagen. Ett land såsom vårt, där mineraltillgångarna
vore kringspridda och svårfunna, hade därför större anledning att
premiera upptäckaren än ett land, där mineralens förekomst vore sådan att
fyndigheterna vore mer eller mindre allmänt kända och där själva letandet således
hade mindre betydelse. Visserligen hade de nya letningsmetoderna givit
staten ökad möjlighet att själv bedriva en så effektiv upptäckarverksamhet, att
det allmännas intresse av att upptäckter göras icke numera vore i samma grad
som tidigare beroende av enskildas åtgärder. Det syntes dock ^än så länge
vara uteslutet, att statsmakterna skulle kunna enas om att anslå de mycket
stora belopp, som på grund av malmernas spridda förekomst, och de stora
geografiska områden det här vore fråga örn skulle erfordras till ett statligt
malmletarorgan, vilket kunde tillräckligt effektivt ersätta de enskilda letarna.
De förbättrade, nyuppfunna metoderna för malmletandet innebure ej. heller,
att de enskildas verksamhet på området kunde, tänkas undvara den stimulans
som läge i att upptäckaren tillerkändes en privilegierad ställning i lagstiftningen.

Nämnden funne de statliga uppgifterna inom gruvnäringen kunna uttryckas
så, att det gällde dels att egga till upptäckande av nya mineralfyndigheter
och att säkerställa bedrivande av rationell gruvhantering, dels
att bereda det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande
och största möjliga vinst av deras avkastning. Formerna, för utövandet
av sagda inflytande och sättet för utnyttjandet av mineralfyndigheterna kunde
och borde växla, allt eftersom folkhushållets intressen under ett visst tidsskede
bäst tillgodosåges på det ena eller andra sättet. Visserligen borde, staten,
då det gällde viktigare och sannolikt vinstgivande malmtillgångar, aktivt deltaga
i gruvhanteringen oell således själv uppträda som företagare. Förutsättningen
härför måste dock vara att den statliga gruvdriften kunde förväntas
giva ett produktionsresultat, som icke understege det som framkomme vid enskild
drift. Den från gruvlagstiftningen artskilda frågan om formerna för en
eventuell statlig gruvdrift måste därför underkastas en sorgfällig undersökning,
innan staten kunde anses rustad att uppträda som självständig gruvföretagare.
Om staten själv uppträdde som gruvföretagare utgjorde detta, emellertid
icke anledning att utestänga andra från rätten att idka gruvdrift pa
basis även av nyinmutade fyndiglieter. Nämnden funne således att inrättande
av statsmonopol på gruvdrift för närvarande icke borde ifrågakomma. Med
hänsyn till vad förut anförts om vikten av en effektiv letarverksamhet förordade
nämnden bibehållande i modifierad form av inmutningssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Huruvida förhandsrätten till ett fynd borde tillerkännas inmutaren även
gentemot staten, vore en fråga av stor räckvidd. Det kunde tänkas att staten
borde förbehållas rätten att vid varje nyupptäckt pröva, huruvida den, givetvis
mot skälig belöning till upptäckaren, ville övertaga fyndigheten eller ej.
Enligt nämndens mening vore emellertid skälen för att staten skulle under
nu rådande förhållanden förbehålla sig rätten att ensam utnyttja av enskilda
nyinmutade fyndigheter icke av den styrka eller art, att de olägenheter som
därav skulle möta uppvägdes. Nämnden ville däremot föreslå att den andelsrätt,
som för närvarande tillkomme jordägaren och som enligt vad nämnden
uppvisat förlorat sitt berättigande, i stället skulle tillfalla staten. Denna liälftenrätt
borde staten icke utan tvingande skäl använda till att i gruvföretaget
ingå som passiv delägare, den där utan egen kostnad och risk lade sig i efterhand
för. att träda till först örn företaget visade sig gå bra. Staten borde i
regel antingen aktivt använda sin andelsrätt, genom att från början gå med i
företaget med dess kostnader samt taga både de risker och de vinster som
därutav kunde följa, eller arrendera bort andelsrätten eller också avstå från att
göra densamma gällande. — I de fall där staten funne det lämpligt att ingå
som aktiv meddelägare i företaget torde det för inmutaren i de flesta fall vara
en fördel att få staten som kompanjon vid startandet och utvecklandet av gruvdriften.

Den andra hälften av fyndigheten borde av staten upplåtas till inmutaren.
Emellertid borde inmutaren icke för all framtid vara tillförsäkrad rätten att
utnyttja den. sålunda upplåtna hälftendelen. Ett sådant förfarande skulle
nämligen ha inneburit att staten för all framtid avhände sig rätten till en naturtillgång
som den principiellt förfogade över. Detta förefölle av flera skäl
icke lämpligen böra ske. Vad särskilt malmerna beträffade kunde förhållanden
lätt inträffa, som av malmpolitiska, fiskaliska eller andra skäl gjorde det
önskvärt, att staten kunde återtaga förfoganderätten över till enskilda upplåtaa
malmtillgångar. Den rätt att exploatera en del av en landets naturtillgång,
som gåves inmutaren, borde således begränsas genom en rätt för staten
att efter viss tid återtaga förfoganderätten över sin egendom. Staten borde
med andra ord ha rätt att efter viss tid övertaga gruva; givetvis med rättighet
och skyldighet att inlösa även gruvan tillhörande anläggningar.

Tidpunkten för gruvas återfall till staten borde sättas så, att både inmutarens
och statens, intressen till gagn för folkhushållet bleve i möjligaste mån
tillgodosedda. Vid fastställande av upplåtelsetidens längd vore det av vikt
från vilken tidpunkt upplåtelsen började räknas. Erfarenheten hade visat att
många gruvföretag, särskilt större sådana, ej hunne få brytningen i gång
förrän en längre tid efter utmålsläggningen. Med hänsyn härtill förordade
nämnden att upplåtelsen skulle räknas först från den tidpunkt, då regelbunden
brytning pågått sex månader inom det utmålslagda området. För att förhindra
att en fyndighet utan tvingande skäl finge ligga outnyttjad borde dock
upplåtelsetiden alltid kunna räknas från utgången av femte året efter utmålsläggningen.
Skulle .särskilda förhållanden tala därför, borde sistnämnda
tidsperiod av Kungl. Maj:t kunna förlängas. Under nu angivna förutsättningar
borde själva upplåtelsetiden sättas till trettio år, med femårig uppsägningstid.
En längre upplåtelsetid än den sålunda föreslagna skulle säkerligen i
mångå fall blott komma att göra statens inlösningsrätt illusorisk, enär fyndigheten
skulle hinna utbrytas eller alltför starkt minska i värde. En tidrymd
av trettio år finge å andra sidan anses vara tillräckligt lång för att giva
företagaren tillfälle att taga ut ersättning för sina kostnader och en skälig
vinst, där sådan överhuvud taget stöde att vinna. Genom skyldighet för staten
att inlösa vissa anläggningar vid gruvan kunde företagen nämligen befrias
fran att behöva räkna med en slutamortering under upplåtelsetiden av hela an -

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

läggningskapitalet. Sedvanliga årliga avskrivningar och amorteringar å byggnader,
maskiner och vissa gruvarbeten m. m. måste betraktas såsom löpande
kostnader och borde skäligen belasta de årliga driftsresultaten.

Då tillgodogörandet av mineralen vore en av staten till inmutaren upplåten
rätt, borde vid gruvas återfall till staten icke någon lösen utgivas för själva
fyndigheten eller för de redan brutna mineral, som vid återfallet kunde finnas
kvar i gruvan. Visserligen kunde härav uppkomma den olägenheten, att en
gruvinnehavare för att kunna ekonomiskt tillgodogöra sig brutna mineral under
upplåtelsetiden äventyrade en rationell gruvdrift i fortsättningen. En lagstadgad
skyldighet för staten att utgiva lösen för de brutna mineral som vid
övertagandet funnes kvar i gruvan hade emellertid kunnat leda till orimliga
resultat och hade varit föga förenlig med den uppfattning örn äganderätten
till mineral, varpå nämndens förslag vore byggt. Där frågan örn ersättning
för brutna mineral kunde komma att visa sig vara av väsentlig betydelse för
båda eller endera av parterna, borde den avtalsmässigt ordnas i samband med
gruvinnehavarens uppsägning. Ett skäligt och för båda parterna tillfredsställande
sådant avtal borde kunna vinnas från den utgångspunkten, att staten
vore legalt berättigad att lösenfritt erhålla kvarvarande mineral men samtidigt
ekonomiskt intresserad av att få övertaga gruvan i ett tekniskt gott skick.
— I likhet med gruvlagstiftningssakkunniga ansåge nämnden att jämväl de i
gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader samt inrättningarna
för vandring upp och ned i gruvan borde — såsom oskiljaktiga
tillhörigheter till gruvan — utan lösen tillfalla kronan. Beträffande kronans
rätt och plikt att inlösa övriga för gruvan gjorda anläggningar anslöte sig
nämnden i huvudsak till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Utöver vad redan angivits upptog nämnden till bedömande vissa principiellt
viktigare spörsmål i anslutning till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.
Nämnden fann sig därvid i de flesta fall kunna tillstyrka vad de sakkunniga
föreslagit. I följande hänseenden intog emellertid nämnden en avvikande
ståndpunkt.

Nämnden ansåg sig icke böra föreslå att gruvföretag pålades särskild
avgäld till staten. Härom anförde nämnden följande:

Bakom de förslag örn avgäld från gruvor å kronojord, som vid olika tillfällen
diskuterats i vårt land, hade legat den principiella uppfattningen, att
staten borde erhålla en förvärvsinkomst från sina malmtillgångar. Detta önskemål
torde få anses fyllt vid ett genomförande av de principer för en ny
gruvlagstiftning som nämnden framlagt, varför avgälden icke torde behöva
bär närmare behandlas. Emellertid kunde frågan om avgäld även ses ur en
principiellt annan synpunkt. Rätten att idka gruvdrift innebure något mera
än en vanlig rätt att driva ett näringsfång. Vid bearbetandet och utnyttjandet
av en mineralfyndighet toges i anspråk en naturtillgång, som vore i samhällets
ägo och som icke förnyades eller komme åter. Det kunde då synas naturligt,
att gruvföretagen, även de statliga, till det genom tiderna bestående
folkhushållet finge avstå en större del av sina vinster än som utginge beskattningsvägen.
Avgälden borde i så fall lämpligen användas för kapitalbildande
ändamål, varvid ett slint ekonomiskt stödjande och främjande av gruvnäringen
främst borde komma i åtanke. Även örn således vissa skäl kunde anföras för
en hårdare belastning av gruvnäringen än av andra näringar, torde den begränsade
rätt, som enligt nämndens förslag skulle tillkomma inmutaren, icke
utan ett äventyrande av den önskvärda enskilda företagarverksamheten medgiva,
att gruvföretagen pålades särskild avgäld. Nämnden ville i detta sammanhang
uttala, att statens vinster av gruvhanteringen borde, sedan statens

78 K ungl. Maj:ts proposition nr 40.

kostnader för bergsbruket blivit täckta, delvis användas till kapitalbildande
ändamål.

De av gruvlagstiftningssakkunniga föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande
av malm för inhemsk förbrukning fann
nämnden icke böra upptagas i den tillämnade lagstiftningen. Härom anfördes
bland annat:

För det dåvarande förelåge inga skäl att genom statsingripande inskränka
brytningen eller reglera exporten av malm från landets gruvor utöver vad som
skett i 1927 års avtal mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund med tillhörande dotterbolag. Ej heller hade visats behov av bestämmelser
om tvångsförsäljning av malm utöver vad som i nämnda avtal berördes.
Skulle ändrade förhållanden påkalla ytterligare ingrepp i något av dessa
avseenden, kunde det ske genom utfärdande av ett för alla gruvor gällande
exportförbud och exportens reglerande med ett licenssystem; ett förfarande
som finge betydelse för både exporten, brytningens omfattning och den inhemska
marknadens förseende med malm. Vad särskilt anginge den föreslagna
bestämmelsen mot konstlat uppehållande av priset å gruvprodukter på den
inhemska marknaden vore det förhållande man här vänt sig mot icke särskilt
utmärkande för gruvnäringen, och bestämmelsen hade, även örn den i och för
sig vore berättigad, icke sin plats i gruvlagstiftningen utan i en allmän monopollagstiftning.
Frågan syntes ej heller vara av det aktuella intresse beträffamde
de inmutningsbara mineralen, att det fördenskull krävdes en särlagstiftning
i avvaktan på en allmän monopollagstiftning.

Beträffande slutligen den av gruvlagstiftningssakkunniga föreslagna skyldigheten
för en gruvföretagare att tillgodose behovet av vissa sociala välfärdsanordningar
för företagets personal hyste nämnden visserligen
den uppfattningen, att en dylik skyldighet borde inom rimliga gränser åligga
företagaren. Men detta gällde principiellt alla företagare, ej blott sådana som
vore verksamma inom viss näringsgren. Frågan örn sociala välfärdsanordningar
hörde hemma i vår sociallagstiftning och icke i de speciella näringslagarna,
till vilka gruvlagen måste räknas.

Det av socialisering-snämnden sålunda avgivna förslaget angående principerna
för en ny gruvlagstiftning omfattades, såsom redan nämnts, icke av någon
enhällig mening inom nämnden. Från det yttrande som avgivits av majoriteten
(herrar Möller, Gunnar Andersson, Leo, Sandler och Steffen) voro
de två ledamöterna Falkman och Lindblad skiljaktiga. Dessa reservanter togo
avstånd från den i nämndens yttrande angivna uppfattningen rörande äganderätten
till mineralen. Deras yrkanden i övrigt sammanfattades i följande punkter:
1) Gruvlagstiftningen borde uppbyggas å inmutningsrättens princip med
bibehållande av hittillsvarande fördelning av andelarna i gruva mellan inmutare
och jordägare, dock att delägare icke skulle ha större andel i gruvas avkastning
än som svarade mot hans deltagande i brytningen. 2) Den på inmutning
grundade rätten skulle icke vara till tiden begränsad. 3) Rätt till gruva
borde givas så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan egendom.
Rätt till inteckning i gruvegendom borde vidgas. 4) Statsgruvefält skulle
kunna läggas endast å kronojord och skulle vara beträffande giltighetstid och
omfång möjligast begränsat.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Beträffande frågan om äganderätten till mineralen anförde reservanterna
bland annat följande:

Den historiska utvecklingen kunde icke åberopas som stöd för en statens
äganderätt. Att under en tvåhundraårig mellanperiod vissa regalanspråk på
gruvområdet hävdats borde så mycket mindre kunna inverka å nutida rättsförhållanden
som ifrågavarande anspråk uttryckligt uppgivits för mer än tvåhundra
år sedan. Inmutningssystemet hade icke, såsom nämndmajoriteten
gjort gällande, inneburit ett överlåtande på inmutaren och jordägaren av delar
av kronans rätt till mineralen — överlåtelser som när som helst kunde av staten
återkallas — utan ett av samhällsnyttan och av upptäckarens berättigade
anspråk motiverat gynnande på jordägarens bekostnad av den som upptäckt
nya fyndigheter. Den därmed åstadkomna beskärningen i jordägarens rätt
hade emellertid påtagligen i verkligheten inneburit också ett befordrande av
dennes egna intressen, i det att det för honom givetvis vore bättre att äga endast
en del i en upptäckt och exploaterbar än det hela i en oupptäckt och därför
ekonomiskt värdelös tillgång. Teorin om regalrätten såsom förutsättning
och underlag för inmutningssystemet vore så mycket ohållbarare som i den
mån förut inmutningsbara mineral förklarats icke längre vara föremål för inmutning
—■ såsom skett särskilt i 1855 års gruvestadga — den enskilde jordägaren
återfått oinskränkt rätt till desamma.

Ett godkännande av majoritetens ståndpunkt skulle medföra som konsekvens,
att jordägarens rätt till allt det som läge under markytan endast bleve en förfoganderätt
som gällde tillsvidare och som kunde när som helst avbrytas av
statens anspråk att förfoga över denna ’sin’ egendom. Var ginge då gränsen
mellan det av jordägaren ägda och det endast temporärt till honom upplåtna?
Den privata äganderätten bleve genom majoritetens förslag på ett viktigt område
upphävd.

Den av majoriteten ifrågasatta principen skulle ingalunda gagna folkhushållet
utan lända gruvnäringen och den därav direkt eller indirekt beroende
delen av folkhushållet till avsevärd skada.

I fråga örn jordägarens ställning i gruvlagstiftningen anförde
reservanterna vidare:

Reservanterna ville visserligen ej bestrida att jordägarens insats för malmers
upptäckande i regel vore ringa i jämförelse med inmutarens. Emellertid vore
det för malmletningen otvivelaktigt av betydelse, att jordägaren vore intresserad
för att malmfynd gjordes å hans mark, enär han eljest på olika sätt kunde
försvåra letningen. Att. han ofta icke deltoge i den eventuellt efterföljande
gruvbrytningen utan funne det fördelaktigare att till inmutaren-företagaren
efter frivilligt avtal avyttra sin andel i det gjorda fyndet medförde en för rationell
gruvbrytning önskvärd konsolidering av intressena. Erfarenheten torde
ha visat, att dylika i regel på ett tidigt stadium av en fyndighets undersökning
genomförda andelsförsäljningar i genomsnitt taget varit fördelaktigare för säljarna
än för köparna, medan de å andra sidan vid de procentuellt fåtaliga malmfynd
som givit upphov till verklig gruvdrift sällan medfört någon särskilt
tyngande belastning för gruvföretaget. Såsom argument för jordägareandelens
upphävande kunde nämnda belastning i varje fall ej användas, därest man
föresloge att staten skulle inträda i jordägarens ställe, ty därmed bleve ju belastningen
ej mindre utan i verkligheten större.

Reservanterna kunde icke dela majoritetens uppfattning, att det för inmutaren
i de flesta fall vore en fördel att få staten som kompanjon vid startandet
och utvecklandet av gruvdriften. Bortsett från att varje kompanjonskap vore
för företagaren mindre gynnsamt än den fulla och fria förfoganderätten över
hela fyndigheten — vilken i regel kunde vinnas när de olika gruvandelarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

låge på enskilda händer — så måste_ kompanjonskapet med staten te sig såsom
det minst eftersträvansvärda. Även i ekonomiska angelägenheter torde
nämligen statens handlande komma att framdeles liksom hittills i stor utsträckning
influeras av opinionens och politikens växlande uppfattningar och
av synpunkter av helt annat slag än de som borde vara för en delägare i vederbörande
gruva utslagsgivande. Och staten hade alltid en goel arsenal av påtryckningsmedel
till förfogande för att göra sina önskemål gällande beträffande
det gemensamma företaget. Den enskilde företagaren-meddelägaren komme
säkerligen alltid att känna sig osäker och beroende.

Någon säkerhet funnes påtagligen ej heller och kanske knappt ens någon
sannolikhet för uteslutande affärsmässighet vid handhavandet av statens ifrågavarande
företagarverksamhet. Icke endast statens egna utan i lika hög
grad inmutaren-kompanjonens intressen bleve därav lidande. Skulle statens
beslutande och handlande inom gruvföretagen utställas till granskning och
kritik av den art, som brukade förekomma beträffande statsföretag, vore det
även sannolikt att många av dem, som finge att tillvarataga statens ifrågavarande
intressen, komme — för att undvika klander för misstag — att låta
staten inom gruvföretagen bliva den passive, den där utan egen kostnad och
risk lade sig i efterhand för att träda till först örn företaget visat sig gå bra.
Att detta skulle medföra skada både för kompanjonen och för gruvnäringen
vore påtagligt.

Såsom ett tungt vägande skäl för bibehållande av jordägarens andelsrätt i
gruva kunde till slut framhållas, att ifrågavarande rätt redan vunnit en snart
tvåhundraårig hävd och ingått i rättsuppfattningen. Sådana rättsprinciper
borde ej i det väsentliga rubbas, därest icke mycket starka skäl därför funnes.
Några sådana hade emellertid icke förebragts.

Jordägaren kunde tänkas tillgodosedd genom avgäld från gruvdriften eller
genom andel i gruvan. Enligt reservanternas mening vore det sistnämnda
systemet att förorda. En hittillsvarande oegentlighet vid detta systems tilllämpning
borde likväl avlägsnas, nämligen möjligheten att utnyttja en gruvandel
''passivt’. De delägare som endast nominellt men ej i nämnvärd omfattning
deltoge i brytningen hade enligt nuvarande regler rätt att få till sig redovisade
hela den del av gruvans överskott som motsvarade deras gruvandelar.
Att sådana bestämmelser vore obilliga och ur folkhushållets synpunkt olämpliga
behövde ej närmare utläggas. I full överensstämmelse med majoritetens
allmänna ståndpunkt i dylika frågor förordade reservanterna sådan ändring
av bestämmelserna, att andelen i en gruvrörelses överskott bleve beroende
av deltagandet i brytningen.

Angående inmutarens ställning anförde reservanterna i huvudsak
följande:

En företagare kunde icke förväntas vara särskilt intresserad av att nedlägga
kapital i ett gruvföretag, som vore upplåtet på en relativt kort tid. Än
mindre hågad måste han vara att nedlägga kapital i för malmens tillgodogörande
avsedda förädlingsanläggningar och större transportanordningar; när
förfoganderätten till gruvan upphörde, kunde ju sådana anläggningar bliva för
företagaren helt värdelösa. Många bergverksföretag av vad man hittills skulle
ansett normal typ, direkt och indirekt gagneliga för folkhushållet, komme
därför vid en begränsad upplåtelsetid antagligen överhuvud taget ej till stånd.

I de fall där vinstutsikterna vore så stora, att de föranledde en gruvas bearbetande
trots tidsbegränsningen, komme gruvföretaget oundvikligen att inrättas
och drivas på ett helt annat och för folkhushållet mindre önskvärt sätt
än örn det baserats på längre sikt. Yad som skapades bleve ett företag av i

Kungl. Maj: ts liro position nr 1/0.

viss mån samma typ som de vilka uppstode för utnyttjande av en speciell konjunktur,
såsom exempelvis kristidsföretagen. Minsta möjliga anläggningskapital,
helst provisoriska anläggningar, minsta möjliga underhåll, hastigast
möjliga uttagande av exploaterbara värden och inga eller minsta möjliga förarbeten
för tiden efter överlåtelsedagen måste bliva följden av företagarens
naturliga strävan att förlora så litet som möjligt, när företaget måste frånträdas.
Och resultatet bleve att gruvföretaget, när det övertoges av staten,
mistat en avsevärd del av sin avkastningsmöjlighet, eventuellt ända därhän,
att driften icke längre lönade sig, i varje fall icke utan betydliga nyinvesteringar.
Lagstiftningsåtgärder och statlig kontroll kunde endast mycket
ofullständigt hindra dylika ofrånkomliga konsekvenser av att gruvnäringen
måste inriktas på korttidsdrift. Föga hjälptes saken av att staten, såsom
majoriteten tänkt sig, eventuellt förnyade överlåtelsen till samma företagare,
när upplåtelsetiden nalkades sitt slut, Örn denne ej från början kunnat räkna
med den längre upplåtelsetiden, hade han säkerligen redan inrättat sig
efter den kortare, och han hade vid träffandet av sina dispositioner haft anledning
utgå ifrån, att sannolikheten för att staten skulle vid första tillfälle
begagna sig av sin inlösningsrätt vore större, ju bättre och räntablare gruvföretaget
vore vid den kritiska tidpunkten.

Vid bedömandet av konsekvenserna av en begränsad upplåtelsetid för gruvföretag
borde beaktas det för gruvor säregna förhållandet, att s. k. förberedande
gruvarbeten alltid borde fortgå. Dessa arbeten, som bestode i undersökningar
av malmtillgångarna, schaktsänkningar, ortarbeten å nya etager,
utsprängande och fyllande av magasin i berget etc., förberedde många år i
förväg den framtida brytningen och representerade en mycket väsentlig del
av ett gruvföretags normala utgifter. Påtagligen kunde gruvföretagaren icke
hava något intresse av att nedlägga stora kapital på dylika arbeten, som avsåge
att förbereda brytningen under en tid, då han sannolikt icke längre vore
ägare av gruvan, och detta framförallt örn han, såsom majoriteten liksom de
gruvlagstiftningssakkunniga föreslagit, vid gruvans avträdande icke finge
någon som helst gottgörelse för dylika förarbeten. Resultatet måste bliva, att
gruvan vid överlåtelsen komme att alldeles särskilt i detta avseende befinna
sig i ett för fortsatt drift mycket otillfredsställande skick.

När man föreslagit en tidsbegränsad upplåtelse till inmutaren, borde man i
varje fall lia undvikit sådana inlösensbestämmelser, som måste å ena sidan än
ytterligare avskräcka företagaren från att engagera sig i gruvverksamheten
och å andra sidan motarbeta statens intresse att vid upplåtelsetidens slut erhålla
en i bästa möjliga skick befintlig gruva. Icke blott gentemot företagaren
rättvisare utan också för staten och framförallt folkhushållet bättre resultat
vore säkerligen att vinna, om staten förpliktades att vid eventuell inlösen
erlägga det fulla värdet av gruvföretaget i det skick, i vilket det vid inlösningstillfället
befunne sig. Företagaren finge då ett eget intresse av att gruvföretaget
överlämnades i gott stånd, och staten holle — utan att gruvnäringen
på samma sätt paralyserades som vid genomförande av majoritetens förslag
— åt sig den möjlighet öppen, som majoriteten velat ha säkerställd, nämligen
att utan ekonomisk uppoffring kunna direkt ingripa i malmhushållningen
och gruvdriften.

Givetvis bleve de för näringen och folkhushållet ogynnsamma följderna av
en begränsad upplåtelsetid för gruva starkare framträdande, ju kortare upplåtelsetiden
vore, men det vore felaktigt att tro, att om upplåtelsetiden endast
tillmättes ’lagom’ lång så skulle olägenheterna upphöra. _ Huvudsakliga skillnaden
vore, att olägenheterna vid en längre upplåtelsetid uppträdde, senare.
Så snart man nalkades den tidpunkt, då statens inlösningsrätt kundo göras gällande,
måste de nämnda fenomenen oundvikligen framkomma. Det läge i ett

Hi lullig lill riksdagens protokoll IDUS. 1 saini. Nr 40. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

gruvföretags natur, att det icke kunde utbyggas på en gång. Nytt kapital
måste ständigt engageras i anläggningar av olika slag liksom i nyss berörda
förberedande arbeten, därest räntabiliteten skulle kunna hållas vid den höjd,
som gruvans malmtillgångar möjliggjorde. Men vem tillsköte kapital för
nya anläggningar, för underhåll och för framtidsarbeten, när affären inom
kort skulle avvecklas?

Det erfordrades i regel lång tid från det en gruvfyndighet upptäcktes och
gruvarbetet därå igångsattes och till dess att gruvföretaget bleve relativt färdigutbyggt
och ekonomiskt lönande. Denna tid bleve givetvis längre, därest
förädlingsverk och nya kommunikationsleder också måste tillskapas, innan
en ekonomisk exploatering kunde börja. De tider som i verkligheten åtgått
för att skapa bärkraftiga gruvföretag torde visa orimligheten av den föreslagna
begränsningen av gruvupplåtelser till 30 år från gruvarbetets början, respektive
35 år från fyndighetens utmålsläggande. Majoritetens uppfattning
att en tidrymd av 30 år finge anses vara tillräckligt lång för att giva företagaren
tillfälle att taga ut ersättning för sina kostnader och en skälig vinst saknade
varje stöd i verkligheten. Därest vid en sådan tidsbegränsning kapital
ställdes till ett gruvföretags förfogande, skulle företaget i regel knappast mer
än hinna bliva försatt i räntabelt skick, förrän tidpunkten för statens övertagande
därav vore förestående. Risken härför vore så mycket större om, såsom
väl i de flesta fall bleve förhållandet, redan en del av upplåtelsetiden förgått,
när kapitalinvesteringen påfordrades. Det borde härvidlag särskilt observeras
att nya malmfyncl av betydelse hädanefter knappt torde kunna förväntas
annat än i mer avlägsna delar av landet. Innan en exploatering av sådana
fynd överhuvud kunde börja, måste påtagligen varjehanda tidskrävande förarbeten
utföras och framförallt kommunikationsleder anskaffas.

Begränsad upplåtelsetid hade för en företagare en helt annan innebörd, då
det gällde ett gruvföretag, än då det rörde sig örn exempelvis en vattenkraftsanläggning.
I sistnämnda kategori av företag kunde, i motsats till vad fallet
vore vid gruvföretag, den slutliga utbyggnaden i regel ske relativt hastigt, och
sedan den en gång skett erfordrades i huvudsak inga andra arbeten än för
underhållet. Vidare vore kraftföretagets blivande ekonomi — till markerad
åtskillnad från gruvföretagets — relativt lätt att beräkna, innan det utbyggdes.
Ofta kunde avsättningen av väsentliga delar av den producerade kraften
säkerställas för tiotal av år framåt, vadan en företagare på detta område
relativt lätt kunde överblicka de ekonomiska resultaten under den fastställda
användningstiden. Ett gruvföretag vore på ett helt annat sätt beroende av
konjunkturerna. Många år i rad gåve kanske förluster, andra perioder gåva
vinster. För kompensering av riskmomenten måste gruvföretagaren kunna
räkna med en lång utjämningsperiod. Det vore under sådana omständigheter
anmärkningsvärt, att nämndmajoriteten föreslagit för gruvnäringen en till och
med kortare upplåtelsetid än den fyrtioåriga, vilken enligt 1918 års vattenlag
tillerkänts vattenkraftsföretagare. En väsentligt längre tid hade under
alla omständigheter varit motiverad.

Reservanterna framhöllo vidare att majoritetens förslag örn införande av andelsrätt
och inlösningsrätt för staten medförde som konsekvens, att staten
bleve företagare på gruvnäringens område. Härom anförde reservanterna
bland annat följande:

Innan lag stiftades, som framtvingade statlig företagarverksamhet på gruvområdet,
syntes det nödvändigt att grundlinjerna för statens utövande av denna
nya verksamhet uppdragits och befunnits giva förhoppning örn goda resultat.
Även om man skulle lyckas finna organisationsformer, som gåve grun -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

dad förhoppning om en affärsmässig skötsel av statsföretaget, kvarstode emellertid
andra med statsdriften förbundna större svårigheter som icke kunde
kringgås. Sålunda vore arbetsgivarproblemen oskiljaktigt förenade med företagarverksamheten.
Vilken ställning skulle de statliga affärsföretagen intaga
i sin egenskap av arbetsgivare? Skulle staten för att skydda sina industriella
intressen i likhet med andra stora företagare ingå i arbetsgivarförening,
eller skulle statens företag stå utanför sådana och överlåta åt den andra parten
att med hjälp av sina facksammanslutningar ensam stärka sin ställning?
Ville staten förbjuda sina arbetare att gå i strejk o. d., även där det icke rörde
sig örn direkt samhällsvådliga arbetsnedläggelser, eller i motsatt fall, borde
staten avstå från arbetsgivarens vapen, lockouten? Valde staten — vilket
voro sannolikt med hänsyn till dess politiska byggnad — att för sina företag
ej begagna sig av de metoder som kunde skydda en arbetsgivares intressen,
finge statsföretagen givetvis betala ständigt stigande och i förhållande till
företagens avkastningsförmåga för höga löner, med påföljd att produktionens
resultat bleve otillfredsställande och dess upprätthållande äventyrades. Klart
vore, att dylika svårigheter framträdde starkare, i den män den statliga företagarverksamheten
växte i omfång i förhållande till motsvarande enskild verksamhet,
vilken senare därigenom efter hand förlorade sin hittillsvarande ställning
såsom på arbetsgivarområdet i viss mån normgivande.

Det kunde i detta sammanhang ifrågasättas, örn det kunde vara till fördel
för statens auktoritet och principiellt opartiska ställning, att staten genom att
driva egen industriell företagarverksamhet bleve direkt engagerad i intressetvister
med stora grupper av medborgare. Betänkliga komplikationer härav
kunde otvivelaktigt lätt uppstå. Rent teoretiskt kunde också det generella
spörsmålet diskuteras, örn det vore lämpligt, att staten vid utövande av sina
överhöghetsfunktioner bleve i alltför många fall så att säga domare i egen sak.

Sist berörda frågor sammanhängde med den om statens s. k. ’ dubbelväsen’
att vara å ena sidan överhet och lagstiftare för medborgarna och verksamheten
i landet och å den andra sidan samtidigt själv en deltagare i denna samma
verksamhet. Man kunde — och borde, där statlig affärsverksamhet vore oundviklig
—- eftersträva ett strängt särhållande av statens funktioner, när den
uppträdde i den ena eller den andra av dessa egenskaper, men man måste göra
klart för sig, att detta kunde uppnås endast till en viss grad. Hos samma
statsmakter och alltså av samma personer beslutades dock i sista hand både
över lagstiftning, administration och statlig affärsverksamhet. Och de mångas
intresse måste i regel bliva utslagsgivande, oavsett utgångspunkterna. Ju
större relativ omfattning som den statliga affärsdriften finge, desto omöjligare
bleve det att undvika konflikter mellan det nödvändiga kravet på likställighet
mellan statliga och enskilda företagare och den statliga företagarens
strävan att utnyttja samhällsmaktens hjälpmedel till främjande av sina
företagarintressen i konkurrens med den enskilde, och desto omöjligare bleve
det att undvika, att de inom statsföretagen anställda utnyttjade tillgängliga
politiska möjligheter för att befordra sina intressen såsom anställda. Påtagligt
vore, att dessa med statlig företagarverksamhet förbundna svårigheter
blivit accentuerade genom det bestämmande inflytande å landets angelägenheter,
som numera kunde utövas av olika medborgargrupper.

Mot statlig gruvdrift talade även det skälet att gruvindustrien vore en i
hög grad riskfylld näring. — Först örn på grund av de svaga räntabilitetsutsikterna
och alltför besvärande lagbestämmelser enskilda icke längre ville
bedriva den gruvdrift, som från folkhushållets synpunkt ansåges nödvändig
såsom underlag för annan näringsverksamhet i landet, borde staten ha anledning
taga ett eget ingripande i gruvnäringen under övervägande. Men att
frammana denna situation och tvinga sig till deltagande syntes föga motiverat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Ett ytterligare skäl emot statlig gruvdrift vore att denna liantering i regel
måste förbindas med förädlingsindustri. Staten som gruvägare måste alltså
antingen avstå från att genom sådan kombination med förädlingsindustri skapa
möjligheter till bästa resultat eller också genom att taga del även i förädlingsindustrien
högst väsentligt öka sin företagarverksamhet med resultat att
förutnämnda följder av statens dubbelställning ytterligare förstärktes.

Slutligen kunde ej lämnas utan påpekande den vanskliga ställning, i vilken
staten som gruvägare lätt kunde komma vid internationella konflikter. Den
export av järnmalm, som förekommit under världskriget, torde exempelvis
svårligen lia kunnat upprätthållas från några statsgruvor. Gruvdriften hade
sannolikt i stället måst inställas och landet fått ökade försörjningssvårigheter.

Reservanterna uttalade att det för tillkomst och utveckling av en sund gruvindustri
med därå baserad förädlingsverksamliet erfordrades ett betryggande
säkerställande av gruvrätten. Det vore därför ett önskemål att rätt
till gruva gåves så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan
egendom. Man borde även avlägsna riskmomentet att gruvrätt kunde oåterkalleligen
förloras genom försummelse att på dagen inbetala vissa avgifter
eller såsom följd av ett återupplivande av något för länge sedan sonat utmål
å samma fyndighet. Försummandet av avgiftsbetalning borde ej medföra förlust
av gruvrätten utan endast kravrätt mot gruvägaren, för vilken fordran
gruvan i sista hand utgjorde säkerhet. I samband med frågan örn rättssäkerheten
erinrade reservanterna örn behovet av lagbestämmelser, som möjliggjorde
intecknings beviljande i dels gruva och dels för gruvrörelsen upplåten mark
med därå uppförda anläggningar.

Beträffande frågan örn statsgruvefält uttalade reservanterna slutligen
följande:

Utläggande av statsgruvefält borde förekomma blott i sällsynta undantagsfall
och omfatta möjligast begränsade områden. Det borde ske endast för att
skydda fyndigheter, som av malmpolitiska eller andra skäl ansåges böra läggas
i reserv. Tiden för ett statsgruvefälts giltighet borde vara på förhand
fixerad till ett visst antal år, vid vilkas utgång en omprövning av reserveringen
borde ske. Därest statsgruvefälten, som väl i regel just vore ur malmletningssynpunkt
intressanta, tilltoges större än som vore nödvändigt för den
avsiktligt reserverade fyndighetens skyddande, förbleve inom det utlagda området
eventuellt förefintliga andra fyndigheter, vilkas omedelbara tillgodogörande
kunde vara av allmän betydelse, kanske ouppdagade.

Yttranden över social teeri ngsn ii lii lidens förslag''.

Socialiseringsnämndens förslag örn att staten skulle förklaras
vara ägare till ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar
och att i samband härmed jordägarens an delsrätt skulle upphöra,
såvitt anginge gruva som framdeles upptoges, föranledde skiftande omdömen.

Av bergmästarna ansåg sig bergmästaren i norra distriktet kunna i det
stora hela ansluta sig till nämndens förslag. Dock förordades vissa modifikationer
häri. Sålunda ansåg bergmästaren att jordägaren borde erhålla vissa
fördelar utöver den ersättning för ekonomisk och ideell skada som föreslagits

Kungl. Majlis proposition nr hO.

av nämnden. I sådant hänseende förordades att en årlig avgäld, motsvarande
viss del av den taxerade vinsten å gruvbrytningen på jordägarens mark, skulle
utgå till den som vid varje särskild tidpunkt ägde och brukade den jord inom
vars område gruvan vore belägen. Bergmästaren anförde till stöd för sin
ståndpunkt bland annat följande:

Jordägarens andelsrätt i gruva hade i de flesta fall varit av tvivelaktigt
värde. Där jordägaren haft anledning direkt intressera sig för gruvdrift,
hade han ju i regel varit i tillfälle att själv taga reda på och inmuta de fyndigheter
av värde, som kunnat finnas å hans mark. I många fall hade jordägaren
redan på ett tidigt stadium, innan malmen blivit ordentligt blottad och
något som helst bedömande av fyndighetens värde kunnat ske från hans sida,
avyttrat sin andel, oftast till inmutaren för den summa denne eventuellt velat
bjuda. Örn intet anbud gjorts, hade jordägaren funnit fördelaktigast att avstå
från sin andel även utan ersättning, antingen omedelbart vid utmålsförrättningen,
eller, örn han då anmält sig för andelens begagnande, något år därefter,
sedan han fått vara med örn tillräckligt många uttaxeringar. Att jordägaren
ofta icke deltoge i gruvbrytningen utan funne det fördelaktigare att
till inmutaren-företagaren efter frivilligt avtal avyttra sin andel i det gjorda
fyndet medförde visserligen en för rationell gruvbrytning önskvärd konsolidering
av intressena. En sålunda underlättad monopolbildning vore'' emellertid
ingalunda ur nationalekonomiska synpunkter önskvärd; den ledde vanligen
till en starkt ökad export av oförädlad råvara och försvårade i hög grad råvaruanskaffningen
för de inhemska förädlingsverken, åtminstone i den mån
de ej tillhörde monopolets intresseområde. Ur dessa synpunkter vore det därför
långt fördelaktigare, örn staten i stället för jordägaren inträdde som hälftendeltagare
i gruvarbetet och opartisk utskiftare av malmen-råvaran till inhemska
förbrukare, med avstående av så stor del av malmvinsten som kunde
behövas för att förädlingen skulle bliva ekonomiskt genomförbar.

Emellertid syntes den omständigheten att nu gällande lag dock faktiskt
tillerkände jordägaren hälftenrätt i fyndigheten vara ett fullgiltigt skäl för
att lämna jordägaren vissa fördelar utöver vad nämnden avsett. Detta tillägg
borde icke givas såsom en ersättning en gång för alla eller tillfalla den som
vid visst tillfälle vore jordägare eller jordägarens rättsinnehavare. _ I stället
borde, så länge gruvdrift påginge, en årlig avgäld, motsvarande viss del av
den taxerade vinsten å gruvbrytningen på jordägarens mark, utgå till den som
vid varje särskild tid ägde och brukade den jord inom vars område gruvan
vore belägen. Avgälden komme på detta sätt jordbruket direkt till stöd, vilket
ofta torde hava en fördelaktig återverkan på gruvföretaget genom bättre
tillgång till jordbruksprodukter och förmånligare pris å desamma. Då avgälden
icke borde vara begränsad till vissa år, kunde den sättas något lägre än
som föreslagits av gruvlagstiftningssakkunniga, möjligen till 15 procent av
nettovinsten. Genom borttagandet av jordägarens andelsrätt betoges den jordägare,
som intresserade sig för gruvdrift, ingalunda rätten att själv uppsöka
och inmuta på hans mark eventuellt befintliga fyndigheter. Tvärtom torde
han därigenom sporras till att undersöka sin jord för att icke bliva förekommen
av andra.

Bergmästaren i Gävle—Bala distrikt bestred att den av nämnden föreslagna
principen bleve till gagn för det allmänna. Staten komme att åsamkas
större utgifter än inkomster, och intresset för upptäckandet av nya fyndigheter
skulle nästan helt försvinna. Detta bekräftades enligt bergmästarens
mening av den erfarenhet som vunnits av den år 1899 införda bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

att jordägareandelen å odisponerad kronojord skulle tillhöra kronan. Under
den tid som förflutit, sedan nämnda lagändring trätt i kraft, hade icke inom
distriktet gjorts sådana fynd att arrendeinkomsterna av kronans jordägareandelar
kunnat täcka kostnaderna för utarrenderingen. Örn staten skulle
bevaka jordägarerättigheter även beträffande alla inmutningar på enskild
mark, skulle det bliva nödvändigt att upprätta ett nytt ämbetsverk som för
hela landet handlade dylika ärenden, och statens förlust skulle bliva vida större.
— I motsats till vad nämnden förmodat utförde jordägarna alltjämt grundlig
malmletning i ganska stor omfattning, särskilt jordrymningar, där flyttblock
av omagnetisk malm gåve dem anledning förmoda att malmfyndighet
funnes å deras mark. Där jordbetäckningen vore djup, förenade sig ägarna
av angränsande marker i utförandet av undersökning. Sålunda hade i ett
fall ett stort antal markägare bildat andelsförening för undersökning av förmodade
fyndigheter å deras ägor.

Bergmästaren i östra distriktet fann det med hänsyn till förebilderna i utländsk
lagstiftning ligga nära till hands att borttaga jordägarens andelsrätt.
Huruvida det vore lämpligt att företaga denna åtgärd i den av nämnden föreslagna
utsträckningen, kunde emellertid ifrågasättas, då jordägarens andelsrätt
hade så gamla anor i vårt land. Beträffande förslaget att överflytta nämnda
andelsrätt på staten anförde bergmästaren bland annat följande:

Det vore att förmoda att, örn statens andel skulle utnyttjas på sätt nämnden
angivit, ej så gynnsamma förhållanden komme att råda som nämnden tänkt sig.
Den myndighet som hade att bestämma örn staten skulle bevaka sin rätt uti
inmutad fyndighet finge givetvis iakttaga en viss försiktighet, alldenstund en
fyndighet, särskilt av ädel metall, vid tiden för utmålsläggningen kunde synas
obetydlig men vid fortsatt bearbetning bliva rikartad. Följden bleve alltså
den att staten, för att ej försitta vinstmöjlighet, rätt ofta komme att bevaka
sin andel i inmutad fyndighet. Fråga uppstode då, huru den bevakade andelen
skulle utnyttjas. Näppeligen torde staten under dylika förhållanden bestämma
sig för att aktivt deltaga i brytningen, en fråga som för övrigt torde vara av
beskaffenhet att behöva underkastas riksdagens prövning och sålunda vålla
tidsutdräkt till men för inmutaren, som givetvis ofördröjligen ville ha klart
för sig, huru med statens andel i gruvföretaget skulle förfaras. Örn statens
andel bleve föremål för utarrendering, vore det föga troligt, att någon avsevärd
arrendeavgift vore att förvänta, då någon närmare kännedom örn fyndigheten
vanligen icke förefunnes vid utmålsläggningen. De arrendevillkor som
för närvarande tillämpades vid utarrendering av kronan tillkommande jordägareandel
hade icke i den omfattning man tänkt sig lockat andra personer än
inmutaren till arrendering. Och arrendeavgifterna syntes hava stannat vid
skäligen blygsamma siffror i förhållande till de besvär och kostnader som åsamkats
statsverket. Då ett arrendesystem efter andra riktlinjer ej heller skulle
leda till ett bättre resultat, förefölle utarrendering överhuvud taget föga lämplig.
Förmånligast syntes vara att staten finge del av fyndighetens avkastning
i form av royalty. Om fyndigheten vore belägen å enskild mark, syntes
ägaren därav böra få en viss del av denna royalty. De invändningar som tidigare
framställts mot ett dylikt sjästern "forde ej behöva upprepas, örn man toge
till förebild de bestämmelser som gällde i den senaste franska lagstiftningen och
enligt vilka avgäld utginge efter viss progressiv skala.

Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

Bergmästaren i västra distriktet tillstyrkte att jordägarens andelsrätt borttoges
och staten förklarades vara ägare till mineralen. Emellertid borde statlig
gruvdrift ej ifrågakomma, utan staten borde till enskilda upplåta brytningsrätten
och som vederlag härför åtnjuta en del av den nettovinst gruvbrytningen
kunde lämna. En mindre andel i fyndighetens avkastning horde, liksom vid
stenkolskoncessioner, tillerkännas jordägaren. Dessa åsikter motiverades närmare
sålunda:

Bestämmelsen att jordägaren skulle lia rätt till hälften av inmutningsbar fyndighet
hade icke befordrat gruvhanteringen. Tvärtom hade jordägarens andelsrätt
uti många fall verkat hinderlig, såsom då den i spekulationssyfte inköpts
av utomstående vilka trakasserat och ställt orimliga krav på inmutaren.
Ytterst sällan ginge jordägaren in som kompanjon i företaget och delade utgifterna
och riskerna. Han bidroge icke till att skapa de nya värden som
folkhushållet hade gagn av. Han satte sig i efterhand och profiterade av inmutarens
arbete.

Örn såsom på goda grunder kunde göras gällande varken jordägare eiler
inmutare hade äganderätt till någon del av undergrunden, så kunde äganderätten
icke tillerkännas någon annan än staten. Det syntes riktigt att denna
princip uttryckligen fastsloges i en blivande gruvlagstiftning. Härav följde
emellertid ingalunda att staten för egen räkning skulle förfoga över dessa tillgångar
och bedriva gruvbrytning. Statlig gruvdrift vore icke något lockande
framtidsperspektiv. Såsom företagare på gruvhanteringens område skulle staten
säkerligen komma att skada de enskilda näringsidkarna i deras förhållande
till arbetarna. Staten måste även här bliva en mönsterarbetsgivare, anordna
välfärdsinrättningar, betala arbetslöner och garantera sina arbetare förmåner
som de enskilda näringsidkarna icke förmådde lämna. Genom sitt höga exempel
skulle staten komma att oroa arbetsmarknaden inom gruvfacket.

Bergmästaren i södra distriktet avstyrkte förslaget. Att staten utan något
vederlag övertoge ägande- och förfoganderätten till oupptäckta eller icke i
bruk tagna mineralfyndigheter innebure ett våldförande på rättskänslan.

Bergmästaren i mellersta distriktet ansåg att staten och jordägaren borde
lika dela hälftenrätten till nyupptäckt fyndighet men att delägare borde hava
andel i gruvas avkastning blott i proportion till hans aktiva deltagande i
brytningen. Härom anfördes följande:

Enligt gällande gruvestadga erhölle i regel markägaren oförskyllt hälftenrätten
i på hans mark gjort fynd och hans betydelse för dess exploaterande
torde i allmänhet vara ringa. Skulle fyndet vara av värdefullare beskaffenhet,
vilket ju dock mycket sällan vore förhållandet, vore hans andel att jämställa
med ett oväntat arv eller en oförtjänt jordvärdestegring. Av samma anledning
som staten ej ansåge sig i dylikt fall berättigad att uppträda med anspråk på
hela kapitalvärdet i fråga torde emellertid jordägaren ej böra frånkännas all
andel i fyndet. Vilkendera av staten eller jordägaren som bäst gagnade det
allmänna borde vara avgörande för huru värdeobjektet skulle skiftas. Vid ett
mindre fynd syntes jordägaren hava större betydelse för ett gruvföretags tillkomst,
under det att vid ett större, värdefullare statens stöd skulle kunna vara
mera betydelsefullt för företagaren. Då, en ny gruvlag borde vara enhetlig,
d. v. s. gälla för såväl kronojord som enskild mark och avse hela riket, syntes
under sådana förhållanden rimligt, att staten och jordägaren erhölle lika andel
i fyndet. Förklarade sig ingendera av dem vilja deltaga i brytningen och
bära dess risker, borde ej heller någondera hava rätt till vinstandel. Ville del -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ägare göra sig en riskfri inkomst, stöde alltid utväg öppen för honom att sälja
eller utarrendera sin rätt i fyndigheten. I det fall att jordägaren ej vågade ingå
i företaget eller saknade kapital, tillfördes honom genom fyndets bearbetande
ändock fördelar genom avsättning av produkter till bättre pris, markförsäljning
m. m. _ En sådan uppdelning av nuvarande jordägarerätt på två parter
föranledde visserligen att företagaren-inmutaren finge att göra med i enklaste
fall två delägare i stället för tidigare blott en. Då gruvföretaget i regel bäst
tillgodosåges, örn företagaren hade full handlingsfrihet, syntes detta dock i de
flesta fall ej bereda honom större svårigheter, då han torde hava lättare att
träffa frivillig överenskommelse med två mindre delägare än nied en hälftenägare.
Därjämte skulle för det fall att staten ej ville bevaka sin rätt i gruva
statens andel enligt förslaget tillfalla inmutaren, varigenom även på detta sätt
företagaren skulle tillförsäkras ökad frihet. — Staten borde ej själv bedriva
gruvrörelse; det allmännas intresse inom bergshanteringen tillgodosåges nämligen
bäst i form av intressegemenskap i av enskilt företag bedriven gruvrörelse
eller genom gruvrättens utarrendering.

Kommerskollegium förklarade sig icke vilja tillmäta olägenheterna för inmutaren
av jordägarens andelsrätt någon större betydelse. För uppsökandet
av nya malmtillgångar liksom för förarbetena till deras blottande och vidare
undersökning vore det av icke ringa vikt, att en viss intressegemenskap bibehölles
mellan malmletaren och jordägaren, så att den senare kunde förväntas
befordra i stället för att hindra den förres verksamhet. Ur ändamålsenlighetssynpunkt
syntes en inskränkning i jordägarens andelsrätt icke vara påkallad.
Beträffande frågan huruvida staten skulle kunna förskaffa sig någon fördel
genom att inträda i jordägarens ställe som jämte inmutaren delägare i gruva
erinrade kommerskollegium att vår gruvhantering, med vissa undantag, vore
föga lönande och att förbättrade förhållanden näppeligen kunde ställas i utsikt,
i det att icke ens de omständigheter som vore förknippade med den för tillfället
lönande järnmalmsexporten vore av beskaffenhet att helt utesluta farhågor
för en framtida försämring av läget. Nya fynd av något större värde
kunde knappast vara att vänta annat än i delar av Norrland, vilka vöre avlägsna
från de stora stråkvägarna. Dylika fynd kunde ej heller väntas ha ett
sadant för brytningen fördelaktigt läge i dagen, som skulle kunna underlätta
en ekonomiskt gynnsam brytning. Den övervägande sannolikheten syntes
tala för att å flertalet av de fyndigheter, däri staten enligt förslaget kunde
komma att fa del, icke skulle kunna grundas några mera vinstgivande företag.
Därest emellertid i framtiden då och då en fyndighet av stor ekonomisk betydelse
komme att upptäckas inom landet, kunde det intresse staten hade såsom
representerande folkhushållet i dess helhet göra det önskvärt att staten bleve
direkt delaktig i fyndigheten. Härvid framstode det som skäligen tvivelaktigt,
huruvida delägarskapet borde åvägabringas redan från tiden för utmålsläggningen
eller om det icke vore fördelaktigare att inträda först vid en senare tidpunkt.
Då för ett fullständigare tillgodoseende av statens intresse inskränkningar torde
behöva göras ej blott i den enskilda jordägarens utan även i inmutarens rätt,
syntes det kommerskollegium, med hänsyn såväl till svårigheten att bedöma
ett gruvföretags framtidsvärde redan vid utmålsläggningen som till olämpligheten
av att göra staten delaktig i ett stort antal osäkra, för att icke säga över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

vägande förlustbringande företag, vara mera tillrådligt att staten inskränkte
sig till att förbehålla sig en framtida inlösningsrätt som i sådant fall borde
omfatta såväl inmutarens som jordägarens andel. Ett övervägande av de praktiska
svårigheter för gruvhanteringens rationella bedrivande, som torde vara
oundgängligen förbundna med ett direkt överflyttande av jordägareandelen,
helt eller delvis, på staten, syntes tala emot en sådan lösning.

Beträffande möjligheten att tillgodose det allmännas intressen inom gruvnäringen
anförde kommerskollegium vidare:

Ur malmpolitisk synpunkt torde statens verksamhet böra hava till syfte
dels att förhindra malmtillgångarnas utbrytande på ett oekonomiskt sätt och
dels att tillse att den inhemska förädlingsverksamheten icke bleve strandsatt på
råmaterial. Att statens delägarskap i nya gruvor skulle vara en förutsättning
för tillgodoseende av det förstnämnda ändamålet syntes ingalunda självfallet.
Statstillsynen över gruvdriften kunde ju alltid på lagstiftningens väg skärpas,
därest fara för rovbrytning skulle anses vara vid nuvarande ordning för handen,
utan att de åtgärder vidtoges, vilka nämnden förordade. Det syntes till
och med antagligt att ökad kontroll över brytningen och andra dylika av malmpolitiska
skäl förestavade åtgärder, vilka av företagarna åtminstone omedelbart
kunde komma att kännas besvärande, lättare kunde komma till stånd i
den mån staten ej själv befunne sig bland gruvägarna och idkade gruvdrift
samt i sådan egenskap kunde hava motsatta intressen ur statsekonomisk och
malmpolitisk synpunkt. För att dylika åtgärder skulle få större betydelse,
måste de även hava avseende å äldre gruvföretag, varför förbehåll berörande
endast enligt ny gruvlag förvärvade rättigheter icke bleve tillfyllest för ändamålet.
Tillgodoseendet av den inhemska förädlingsverksamheten, genom att
denna skulle kunna påräkna bidrag av malm ur gruvor vari staten vore delägare,
syntes ej särdeles kunna befrämjas av nämndens förslag, örn man finge
utgå från nu rådande förhållande, att de flesta förädlingsverken läge i mellersta
Sverige, under det att de gruvor av betydenhet, vari staten skulle på grund av
den nya lagstiftningen få del, knappast kunde tänkas belägna annat än i
Norrland. På sätt kommerskollegium i ett tidigare yttrande i ämnet uttalat
kunde ifrågavarande malmpolitiska skäl ej heller anses tala för kronans delägareskap
i sådana gruvor, vilkas malm användes till inhemsk förädling.

Vad reservanterna påpekat angående de svårigheter, vari staten som gruvägare
skulle kunna råka vid internationella konflikter, förefölle synnerligen
beaktansvärt i betraktande av den eftergivenhet en militärt svag stat kunde
bliva nödsakad ådagalägga vid dylika tillfällen.

Kollegium anslöte sig till den av nämnden rrttalade åsikten att förutsättningen
för en statlig företagarverksamhet inom gruvhanteringen måste vara
att därav kunde förväntas ett produktionsresultat, som icke understege det
som framkomme vid enskild drift. Innan förslag örn utvidgning av statens rätt
i nu ifrågasatt omfattning framlades, borde emellertid frågan örn formerna
för en eventuell statlig gruvdrift underkastas en sorgfällig undersökning.

För så vitt anmälan örn statens delägarskap måste göras redan vid utmålsläggningen,
skulle helt visst ett betydande antal gruvandelar utan egentligt
värde komma i statens ägo. Ett aktivt deltagande från statens sida i gruvdrift
å sådana syntes ur ekonomisk synpunkt icke vara önskvärt. Kollegium
måste därför hålla före att staten, om utarrendering av dess gruvandelar ej
lyckades, komme att, trots de principer nämnden i sådant avseende ville göra
gällande, bliva en huvudsakligen passiv delägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Ing enior svetenskapsakademien avstyrkte förslaget oell anförde följande:

Nämndens yttrande innehölle näppeligen några argument som gjorde det troligt
eller ens sannolikt, att icke gruvhanteringens produktionsbetingelser skulle
försämras, örn staten övertoge jordägarens nuvarande rätt. Detta gällde såväl i
fråga örn malmletningen som gruvdriften såsom sådan. Det förefölle ock som
om nämnden utgått ifrån att en sådan försämring skulle komma att inträda,
ehuru nämnden icke ansett sig behöva räkna med något ''nämnvärt’ avbräck i
den enskildes letar- och företagarverksamhet. För sin del vore akademien av
den uppfattningen, att realiserande av nämndens ifrågavarande förslag skulle
medföra särdeles olyckliga konsekvenser med avseende å gruvnäringens utveckling
i allmänhet. En förutsättning för att staten ensam eller i gemenskap
med enskilda skulle kunna idka gruvdrift vore att det skapades lämpliga
organ för driftens utövande. Emellertid hade i nämndens yttrande icke upptagits
till behandling hur en affärsmässig förvaltning av statens ifrågavarande
verksamhet borde organiseras. Akademien kunde för sin del uttala sin anslutning
till vad reservanterna inom nämnden anfört angående de avsevärda svårigheter
av skilda slag, som skulle uppstå vid utövande på ett rationellt sätt av
en statlig gruvdrift.

Järnkontoret avstyrkte nämndens förslag i förevarande del. Härvid framhöll
järnkontoret, under åberopande av viss historisk utredning, att jordägaren
principiellt sett ägde mineralen i jorden. Nämndens förslag örn proklamerande
av statens äganderätt till mineralen borde sålunda bedömas såsom en omkastning
av nu bestående äganderättsförhållanden. Skäl för ett sådant till
sina konsekvenser vittomfattande ingripande hade enligt järnkontorets mening
icke blivit förebragta. Järnkontoret anslöt sig alltså till reservanternas hemställan
att jordägaren måtte bibehållas vid i huvudsak de rättigheter som tillerkändes
honom i gällande gruvestadga.

Beträffande särskilt frågan örn staten såsom gruvföretagare anförde järnkontoret
följande:

Förslaget avsåge socialisering av en hittills under enskild äganderätt varande
viktig naturtillgång och införande i stor utsträckning av självständig
statlig företagarverksamhet på ett hittills såsom föremål för dylik verksamhet
inom vårt land oprövat område. Järnkontoret delade de av reservanterna
inom nämnden anförda betänkligheterna mot att staten uppträdde såsom gruvföretagare.
Nämnden hade icke gjort något försök att klargöra under vilka
former och genom vilka organ staten skulle idka sin gruvdrift. Ändamålsenlig
lösning av dithörande svåra problem måste dock stå som ett oeftergivligt
villkor för genomförande av åtgärder i förslagets syfte. Utan visshet att
möjlighet förefunnes att skapa en organisation, som kunde på ett tillfredsställande
sätt bära upp en statlig verksamhet av den säregna art och i den omfattning
som här avsåges, kunde man imder inga förhållanden skrida till sådan
lagstiftning som den av nämnden föreslagna.

Svenska teknolog förening en fann sig väsentligen kunna instämma i vad reservanterna
inom nämnden anfört. Jordägaren borde rättvisligen bibehållas
vid den honom en gång tillerkända äganderätten till å hans mark befintliga
mineral. Ett motsatt förfarande vore i hög grad ägnat att skapa vittgående
misstro mot statens rättrådighet och kunde därmed äventyra själva grunden
för statsbegreppets helgd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 91

Sveriges industriförbund ställde sig likaledes avvisande samt anförde bland
annat följande:

De vilka hyste en mot nämnden avvikande mening örn befogenheten i kronans
äganderättsanspråk skulle knappast kunna betrakta en överfljdtning på
kronan av den jordägaren nu tillkommande rätten annorlunda än som ett sådant
obehörigt ingrepp i enskildas rätt, vilket med hänsyn till samhällets intresse
av rättsstatens upprätthållande borde undvikas. Nämnden hade ej lyckats
uppvisa att det gemensamma folkhushållets intresse skulle gagnas genom
ifrågavarande ingripande i bestående rättsförhållanden. Visserligen kunde
icke bestridas att jordägarens insats beträffande gruvhanteringens utveckling
numera i regel icke vore av större betydelse och att hans andelsrätt kunde medföra
en icke oväsentlig belastning för den på denna hantering inställda företagarverksamheten
i de fall där jordägareandelen utnyttjades ''passivt’. Med
nu gällande bestämmelser kunde nämligen en gruvdelägare tillskansa sig obilliga
ekonomiska fördelar utan att behöva ikläda sig de med företagarverksamlieten
förenade riskerna. Detta otillfredsställande förhållande skulle emellertid
upphöra, därest lagstiftningen ändrades i sådan riktning att gruvdelägare,
såsom reservanterna föreslagit, icke finge större andel i nettoavkastningen
än som svarade mot hans deltagande i brytningen. Nämndens förslag i
avseende å jordägareandelen komme ingalunda att medföra den avlastning av
den på inmutaren-företagaren vilande bördan, som nämnden sagt sig åsyfta.
Då staten, åtminstone där fråga vore örn viktigare och sannolikt vinstgivande
malmtillgångar, skulle komma att aktivt deltaga i gruvhanteringen, påtvingades
inmutaren ett kompanjonskap, som han med nu gällande lagstiftning i
regel kunde komma ifrån genom uppgörelse med den enskilda jordägaren. Här
kunde även framhållas den intressemotsats, som måste föreligga mellan den
enskilda bolagsmannen och staten, på grund av att den förre hade att inrätta
sig efter den begränsade tid hans nyttjanderätt till fyndigheten varade, medan
staten hade att taga hänsyn till att den efter denna tids förlopp kunde inträda
såsom ensam ägare till företaget.

Socialiseringsnämndens förslag att den på inmutning grundade gruvrätten
skulle upphöra efter trettio år rönte motstånd i de flesta yttranden.

Bergmästaren i norra distriktet ställde sig i huvudsak välvillig till nämndens
förslag men förordade att upplåtelsetiden bestämdes till fyrtio år räknat
från utmålsläggningen. Han anförde härom följande:

Örn gruvlagstiftningens allra förnämsta syftemål vore att erbjuda största
möjliga lockelse till eftersökande av nya malmfyndigheter, vore det självklart
att ett inmutningssystem, som gåve upptäckaren för obegränsad tid ensamrätt
till fyndigheten, vore den idealiska formen för upplåtelse, särskilt örn inmutningsrätten
begränsades till nyupptäckta fyndigheter. Men när man ville göra
gällande att endast en sådan fri inmutningsrätt kunde skänka järnhanteringen
nödig trygghet, då gjorde man ett synnerligen stort misstag. De tider då
det var malmförädlarna som till större delen utförde malmletningen tillhörde
helt och hållet förgångna århundraden. I nyare tid torde den vanligaste drivfjädern
vara önskan att utan altför stora risker göra stora vinster, hos den
enskilde genom att så snart som möjligt avyttra inmutningsrätten och hos mera
kapitalstarka malmletningsföretag genom att vid en senare gynnsam tidpunkt
överlåta fyndigheterna på andra eller realisera malmen på håll där den största
möjliga vinst med minsta möjliga kapitalplacering och arbete kunde ernås.
Därvid finge hänsynen till inhemska malmförädlares behov att för bibehållande
av konkurrenskraften å utländska marknader erhålla malm till billigare

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

pris än exportpris stå helt och hållet tillbaka. Gällde det åter endast att
tillgodose sistnämnda behov och vore redan kända malmfyndigheter tillräckliga
härför, skulle ett koncessionssystem, som i främsta rummet tillgodosåge
malmförädlingens intresse av billiga råvaror, vara att föredraga. Då emellertid
ett fortsatt letande efter nya malmfyndigheter vore nödvändigt och ett
rent koncessionssystem icke erbjöde tillräcklig lockelse, syntes företräde böra
givas åt en kombination med inmutningssystem, som gåve inmutaren ovillkorlig
rätt att under en viss tid få tillgodogöra sig malm till viss på förhand i
lagen bestämd maximikvantitet. Vad därutöver kunde överlämnas åt enskild
företagare borde förbehållas åt den som kunde inom landet förädla malmen,
gärna med företrädesrätt för inmutaren eller hans rättsinnehavare. Därvid
borde det vara en självklar sak att malm, som redan vore föremål för förädling
vid svenskt verk, även efter en eventuell statsinlösen av fyndigheten
borde i oförminskad omfattning tillhandahållas samma verk. För att motverka
monopolbildning beträffande malmfångst för svenska förädlingsverk vore det
emellertid å andra sidan av behovet påkallat, att åt staten förbehölles rätt att
till hälften deltaga i gruvarbetet antingen för egen del eller genom utarrendering
till malmförädlare, i vilket fall inmutaren borde ha företräde till arrendet
örn han ej exporterade malmen eller örn han behövde hela årsbrytningen för
eget behov eller hela tillgången som malmreserv för framtiden. Av samma skäl
borde statens lösningsrätt till inmutareandelen inträda så snart det vore möjligt,
utan att lockelsen till malmletning alltför mycket avtoge. I sådant
hänseende syntes en tid av fyrtio år, räknat från utmålsläggningen, vara
lämplig.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt ansåg att det med nämndens förslag
bleve hopplöst att söka uppbringa kapital för gruvföretag.

Bergmästaren i östra distriktet betvivlade att inlösningsrätt för staten vore
nyttig och nödvändig, för såvitt staten på sätt föreslagits erhölle andelsrätt
jämväl i fyndighet å enskild jord. Staten förfogade redan nu över malmfyndigheter
i sådan omfattning, att de för en betydande tid framåt borde vara
tillräckliga för den brytning som staten kunde ha för avsikt att bedriva, vare
sig själv eller genom andra. Härtill komme att staten genom fortsatt malmletning
kunde ytterligare öka detta malmförråd, genom vars förefintlighet staten
för övrigt kunde råda bot för den olägenhet som lätteligen medföljde ständig
besittningsrätt, nämligen att fyndigheterna hopades på ett fåtal händer
varigenom malmtillgångarna spärrades för andra. Därest tidsbegränsning
funnes böra införas, borde upplåtelsetiden ej göras så kort som enligt nämndens
förslag. I detta hänseende anförde bergmästaren följande:

I de europeiska länder där tidsbegränsning införts växlade tiden mellan 50
och 99 år. Att våra fyndigheter skulle vara så avvikande från utlandets,
exempelvis Norges, att tiden hos oss kunde begränsas till 30 år, vore väl ej fallet.
Nu för tiden vore det fråga örn jordtäckta eller på djupet liggande fyndigheter,
vilkas iordningställande för brytning kunde taga en rundlig tid. Då
vidare fyndigheterna företrädesvis vore att förvänta i de på kommunikationsmedel
mera vanlottade trakterna i Norrland, bleve tidsutdräkten för att hinna
få en vinstgivande brytning till stånd ännu större. Det förelåge ävenledes
ringa utsikter till att en inmutare skulle förädla malmen inom landet, örn besittningsrätten
till fyndigheten endast uppginge till 30 år. Örn för bergsnäringens
befordrande den enskildes kapital skulle komma till användning, måste
inmutarens besittningsrätt vara så rundligt tilltagen i tid, att betryggande

Kungl. Maj:ts proposition nr Ao.

möjlighet förelåge för den enskilde att kunna utjämna ådragna förluster vid
sämre konjunkturer för näringen med inhöstade vinster vid gynnsammare konjunkturer.
Ett viktigt skäl för den föreslagna tiden av 30 år läge visserligen
däri, att en fyndighet skulle kunna utbrytas örn längre tid medgåves, men
denna risk kunde ju staten undgå genom en lämpligt anordnad begränsning av
brytningsmängden. I samband med denna begränsning borde inmutaren åläggas
skyldighet att framlägga en plan för den framtida driften, vilken plan sedermera
borde underkastas lämplig myndighets granskning och godkännande.

Bergmästaren i västra distriktet ansåg att någon tidsbegränsning av inmutarens
rätt ej borde förekomma. Att gruvbrytaren utan ersättning skulle
tvingas avstå från fyndighet, som han tack vare framsynthet och arbete påvisat
och iordningställt för blivande tillgodogörande, kunde icke anses stå i
överensstämmelse med rättvisans och billighetens krav och skulle säkerligen
leda till ett eftersättande av de för gruvdriftens säkerställande för framtiden
nödiga arbetena. En till tiden begränsad brytningsrätt skulle vidare göra
det omöjligt för enskilda att reservera fyndigheter för framtida behov. Härigenom
komme järnhanteringen efter hand i så stort beroende av staten-gruvägaren,
att till slut en socialisering av denna viktiga näring bleve den enda
naturliga konsekvensen. Emellertid kunde endast en verkligt fri inmutningsrätt
skänka järnhanteringen nödig trygghet för en av dess viktigaste råvaror.

Bergmästaren i södra distriktet anslöt sig till vad reservanterna inom socialiseringsnämnden
anfört.

Bergmästaren i mellersta distriktet biträdde likaledes reservanternas mening
och ansåg att den föreslagna tidsbegränsningen av nyttjanderätten skulle
lända gruvhanteringen och folkhushållet till betydlig skada. Till stöd härför
anfördes bland annat följande:

En så utomordentligt tung, riskfylld och kapitalkrävande industri som
gruvdrift krävde ovillkorligen att få arbeta på lång sikt. Tillkomsten av nya
gruvföretag måste stimuleras genom utsikt till lockande vinstmöjligheter. Den
föreslagna tidsbegränsningen skulle emellertid föranleda att många nyupptäckta
fyndigheter, jämväl sådana av medelstorlek, ej bleve bearbetade. Även
de värdefullare fyndigheter som upptoges skulle obetingat utbyggas och drivas
på ett helt annat och mindre önskvärt sätt än örn företagaren vore tillförsäkrad
äganderätten eller han finge disponera sitt företag under en lång tidsperiod.
Följden skulle bliva att fyndigheten snabbt exploaterades genom rovdrift
med minsta möjliga anläggningar och kapitalutlägg och att de för ett
gruvföretags framtid utomordentligt viktiga, kostsamma undersöknings- och
tillredningsarbetena endast skulle komma att drivas i den omfattning som
motsvarade upplåtelsetiden. Företagets modernisering i enlighet med teknikens
framsteg och anläggningens underhåll skulle likaledes i betänklig grad
eftersättas. Såsom en följd härav skulle de nya företagen i jämförelse med
de för närvarande utbyggda komma på en vida lägre nivå i alla avseenden, och
detta skulle ej minst göra sig gällande i fråga om de sociala förhållandena på
arbetsplatsen.

Även värdefulla, välbelägna malmfyndigheter droge en betydlig tid för utbyggnad
till full kapacitet. Enbart undersökningsarbetet krävde åratal, och
därefter utbyggdes i regel till en början en enklare anläggning. Först sedan
drift på detta sätt i mindre skala fortgått under en ytterligare tidsperiod, under
vilken fortsatta undersökningsarbeten bättre klarlagt fyndighetens stor -

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

lek och beskaffenhet, kunde företagaren våga insätta kapital för en rationell
utbyggnad, avpassad efter fyndighetens storlek och malmens avsättningsmöjligheter,
samt anlägga nödvändiga transportvägar och förädlingsverk.

Nya fyndigheter komme säkerligen att företrädesvis anträffas i Norrland
och sannolikt avlägset från kommunikationsled. Då för kommunikationernas
ordnande statens medverkan i regel erfordrades och sålunda fullständigt obestämbara
faktorer inverkade, kunde någon viss upplåtelsetid av inmutningsrätten
ej på förhand fastställas. Med tidsbegränsad upplåtelse kunde inmutaren
gå förlustig all lön för sin möda., och malmletningsintresset kunde på sina
håll komma att alldeles försvinna.

Den föreslagna tidsbegränsningen skulle försvåra intresserandet av utländskt
kapital i svenska gruvor.

Vidare skulle möjligheten för ett järnverk att trygga sina malmreserver genom
förvärvande av nyupptäckta fyndigheter komma att kringskäras. Järnverken
krävde för olika ändamål olika malmer och måste vara angelägna om
att säkerställa sitt framtida behov av dylika genom förvärv av fyndigheter
eller gruvandelar.

Tidsbegränsningen skulle även föranleda hinderliga och svårlösta förhållanden
på den grund att utmålen inom ett gruvfält vore av mycket olika ålder
och belägna om varandra i fältet. Inom en mansålder skulle flerstädes finnas
en blandning av dels nu i kraft varande utmål och dels yngre av successivt
olika åldrar. Skulle staten i dylikt fall frestas att begagna sin nyttjanderätt
till de hemfallsskyldiga utmålen, måste olägenheterna därav understundom
bliva betydande och kunna förhindra en rationell brytning av fältet.

Olämpligheten av tidsbegränsad nyttjanderätt bestyrktes ytterligare av erfarenheten
från den norska lagstiftningen, där dock upplåtelsetiden vore fastställd
till högst 50 år.

Kommerskollegium avrådde bestämt från den förkortning av både den första
upplåtelsetiden och de senare perioderna som socialiseringsnämndens förslag
innebar i förhållande till 1923 års förslag. Införandet av inlösningsrätt
vore över huvud ägnat att framkalla en viss betänksamhet. Kollegium anförde
härutinnan följande:

Med hänsyn till det sannolika läget och beskaffenheten av de mera betydande
fyndigheter, varom här kunde bliva fråga, torde det komma att draga mer
än vanligt lång tid för att få brytningen vinstgivande. De fall reservanterna
i detta hänseende påpekat och varibland befunne sig fyndigheten vid Boliden,
som dock vore belägen i en kustsocken och blott en mil från närmaste järnväg,
vore härutinnan särskilt belysande.

Det i avgivna yttranden påtalade hinder, som inlösningsbestämmelserna
skulle utgöra för hållandet av malmreserver, torde huvudsakligen gälla förädlingsverk
som skulle kunna grundas på nya fyndigheter, alltså väl huvudsakligen
i avlägsnare delar av Norrland, samt gamla, d. v. s. huvudsakligen i sydligare
trakter belägna verk, som icke med säkerhet skulle kunna påräkna
framtida nytta av möjligen påträffade nya fyndigheter inom lämpligt avstånd
från verken i fråga. För den förstnämnda gruppen skulle med sannolikhet
i och för sig svårigheterna för att få rörelsen vinstgivande bliva avsevärda,
varför kostnaden för bibehållandet av sådana reserver redan utan inskränkning
i inmutningsrätten kunde bliva betungande. Den osäkra besittningsrätten
till nya reserver för förädlingsverken i landets sydligare delar
skulle kanske, med hänsyn till att nyupptäckterna här ej kunde beräknas bliva
av tillnärmelsevis samma betydelse för malmbehovets säkerställande, ej medföra
så betydande olägenhet. Vöre fyndigheten i och för sig lämplig för före -

Kungl. Majlis proposition nr 40.

tagets verksamhet, torde väl i regel densamma kunna få arrenderas efter utgången
av besittningstiden, men frågan örn arrendevillkoren torde kunna bereda
vissa svårigheter. Då avsikten med statens ifrågasatta ökade rättigheter
i de avseenden som här avsåges skulle vara bland annat att garantera den
inhemska förädlingsverksamhetens malmbehov, borde väl rimligen staten härvid
bliva en icke obillig medkontrahent, men mera betryggande än att blott
förlita sig på dylika antaganden vore det givetvis för företagarna, örn nämndens
förslag i detta avseende ej godkändes. Som bekant kämpade ej blott gruvhanteringen
utan också järntillverkningen med stora svårigheter. Kollegium
funne tydligt att man vid sådana förhållanden örn möjligt måste undvika varje
åtgärd, varigenom fyllandet av brukens legitima behov av malmreserver skulle
kunna, trots de bästa avsikter i motsatt riktning, sättas i fara.

Olägenheterna av inlösningsrätten överhuvud taget framstode obestridligen
i de nu föreliggande uttalandena i starkare dager än förut, och fråga vore,
om ej den tydligare belysning, som därigenom folie på dessa olägenheter, vore
av beskaffenhet att kunna framkalla en viss betänksamhet mot hela inlösningsrätten.
Stadgades rätt för staten att efter blott 30 års brytning inlösa gruva,
skulle endast mindre njugga inlösningsvillkor kunna förhindra en ogynnsam
inverkan på företagsamheten beträffande de gruvor varom här vore fråga.
Därest inlösningsrätt infördes, borde densamma i varje fall ej avse de för den
inhemska malmförädlingen brutna gruvorna och ej heller sådana fyndigheter
som malmförädlarna skäligen borde hålla i reserv. Tillika borde tillses att
sådana bestämmelser vidtoges, att icke gruva under åren närmast före inlösningen
sköttes på ett för framtida gruvdrift menligt sätt.

Ingeniör.‘ivetenskapsakademien avstyrkte att inmutningsrätten begränsades
genom statlig lösningsrätt samt uttalade sin anslutning till vad reservanterna
inom nämnden yttrat. Akademien åberopade härvid jämväl vad den tidigare
i samma ämne anfört i yttrande över gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Även järnkontoret avstyrkte varje tidsbegränsning av rätten till gruva samt
anförde härutinnan följande:

Det vore järnkontorets övertygelse att en till tiden begränsad gruvdrift, huru
än villkoren närmare utformades, bleve till skada för vår gruvnäring. Järnkontoret
instämde helt i vad reservanterna inom nämnden härutinnan anfört.
En till tiden begränsad gruvrätt lände till minskat enskilt initiativ och medförde
stark avmattning av den enskilda gruvföretagarverksamheten i allmänhet.
Man måste betänka att gruvarbete i regel vore synnerligen tidskrävande
med vidlyftiga, den egentliga malmbrytningen föregående undersöknings- och
tillredningsarbeten samt att det bedreves under mycket oberäkneliga förhållanden.
Så kunde nyckfullheten i malmernas förekomstsätt vålla en icke förutsedd
stagnation i gruvarbetet. Vore gruvrätten tidsbegränsad, torde i en sådan
situation gruvarbetet lätt komma att nedläggas och förlusten bliva definitiv.
Men vore gruvägaren fri från hotet att inom viss tid kunna gå rätten
till gruvan förlustig, torde hoppet att finna nya malmer driva till ytterligare
undersökning, varigenom fortsatt malmbrytning kunde komma att möjliggöras.
Såsom ett belysande exempel kunde nämnas Bispbergs gruvfält, där den
av ålder brutna malmstocken visat sig taga slut, men där under en tidrymd
av 30 år stora kostnader — tillhopa cirka 170,000 kronor — nedlagts på arbeten
för eftersökande av nya malmer. Dessa ihärdiga undersökningsarbeten
hade under de sista åren krönts med framgång; på stort djup hade förut fullkomligt
okända, betydande malmförekomster upptäckts. I ett motsvarande
fall skulle inför en risk att staten komme att lägga hand på de nyfunna malmerna
arbetet på deras anträffande helt säkert ha uteblivit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Man måste även beakta den samhörighet som ofta existerade mellan bruken
oell gruvorna. I sådana fall skulle ett statens övertagande av gruvan kunna
bliva av ingripande betydelse för bruket. Även kunde framhållas att ett bruk,
som för sin tillverkning hade behov av speciella malmkvaliteter och kunde
hämta dem ur en bruket tillhörig, lätt tillgänglig gruva, kanske ej önskade
driva gruvan mera forcerat än att endast berörda behov bleve tillfredsställt.
Eventualiteten att inom viss tid förlora gruvan kunde emellertid tvinga till snabbare
exploatering av densamma, och förr än vad eljest skulle varit nödigt kunde
bruket stå utan det för dess tillverkning speciellt lämpade råmaterialet.

Järnkontoret åberopade jämväl sitt utlåtande över gruvlagstiftningssakkunnigas
förslag i förevarande ämne.

Svenska teknolog föreningen ställde sig likaledes avvisande samt anförde:

Nya fordringar på järnets och stålets egenskaper liksom ock den ekonomiska
konkurrensen krävde tekniska omläggningar i tillverkningen. Härvid
kunde ej sällan ifrågakomma att nya malmer behövde tillgripas, och därför
måste järnverken hålla gruvor med malmer av olika egenskaper i reserv. Vid
begränsad nyttjanderättstid omöjliggjordes dylikt. Liknande vore förhållandet
med andra mineral än järnmalm. Bekant vore sålunda, huru långvariga
och mycket kostsamma experiment bedrivits för att få till stånd ett praktiskt
tillgodogörande av svenska zinkmalmer.

Oeftergivliga villkor för sund ekonomisk verksamhet av ifrågavarande art
vore att företagaren lämnades erforderlig frihet till anpassning efter växlande
förhållanden vid driften och olika konjunkturer å marknaden samt att möjlighet
funnes för en sund utveckling av företaget till fromma för dess trygga bestånd
på lång sikt. Att ordna en gruvdrift så att vinstmöjligheterna utnyttjades
på en så kort period som 30 ä 35 år kunde möjligen locka en och annan
lycksökare men säkerligen icke någon erfaren finans- eller industriman med
sinne för skäliga proportioner mellan risk- och vinstmöjligheter. Ännu orimligare
syntes den föreslagna tidsbegränsningen, örn man betänkte huru långa
förberedelser som i regel krävdes för igångsättande av en gruvanläggning.
Sällsynt vore ej att undersöknings- och förberedelsearbeten måste vidtagas
10—15, ja kanske 20 år i förväg, arbeten som i de flesta fall vore så kapitalkrävande
att de fordrade mycket lång amorteringstid. Det torde få erinras
örn att staten ej ens vid upplåtelse av kronan tillhöriga vattenfall, vilkas utbyggnadskostnader
dock i regel vore avsevärt lättare att förutse och överblicka,
stipulerat så kort tid som 30 år utan normalt medgivit 55 ä 85 års
arrendetid.

Vore det meningen att vid inlösningen skilja mellan en gruva och de förädlingsverk,
som eventuellt uppförts uteslutande eller till huvudsaklig del för
bearbetning och förädling av samma gruvas malm, bleve förfarandet än orimligare.
Skulle en inlösning ifrågakomma, måste den rättvisligen omfatta alla
i samband med gruvan verkställda anläggningar, även om de vore belägna avlägset
från gruvan. Då emellertid, även med iakttagande härav och även om
upplåtelsetiden avsevärt förlängdes, själva systemet med en statsinlösen av
en väl driven enskild affär enligt föreningens mening vore helt förkastligt,
måste föreningen bestämt avstyrka införande av detta system. Det vore nämligen
bland det praktiska livets män en av erfarenheten bestyrkt övertygelse,
att affärsföretag av avsevärd omfattning och med de starkt växlande betingelser,
som vid gruvdrift i regel vore rådande i avseende på såväl teknisk produktionsförmåga
som den kommersiella ledningen, icke kunde rationellt handhavas
av ett statsorgan, även om vid detsamma knötes de personligen mest
framstående förmågor. Förutsättningen för att dessa skulle kunna göra sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gällande måste nämligen saknas på grund av den begränsning som statstjänstemans
befogenhet och handlingsfrihet alltid vore underkastad, ej blott genom
en byråkratisk kontroll från anslagsbeviljande myndigheter utan, vad värre
vore, genom politiska förhållanden och icke minst de svårigheter som mötte
staten såsom arbetsgivare i dess ställning gentemot arbetareorganisationerna.

Sveriges industriförbund ansåg att varje begränsning av upplåtelsetiden måste
medföra att fyndigheternas exploatering skedde på ett för folkhushållet
mindre gynnsamt sätt. Denna verkan bleve särskilt påtaglig om den åt nyttjanderättshavaren
tillmätta tiden bleve så orimligt knapp som enligt socialiseringsnämndens
förslag. Härom anfördes vidare bland annat:

Med de föreslagna bestämmelserna bomme den enskilde företagaren att försättas
i det egendomliga läget, att på ju längre sikt han investerade kapital i
transportanordningar, förädlingsanläggningar, förberedelsearbeten m. m., desto
större risk löpte han att företaget bomme att av staten övertagas, varvid han
ginge miste icke endast om den genom kapitalinvesteringen möjliggjorda avkastningen
utan också örn en väsentlig del av det investerade kapitalet. De
gruvföretag, för vilka de av nämnden föreslagna principerna bleve tillämpliga,
skulle för övrigt i konkurrensen med äldre företag i så måtto försättas i ett
sämre läge, som de måste räkna med en till nyttjanderättstiden begränsad
amorteringstid, i varje fall för de delar av anläggningen beträffande vilka staten
icke hade lösningsplikt.

Därest rätten till framdeles upptäckta malmfyndigheter bleve tidsbegränsad,
måste detta medföra att den enskilda företagsamheten icke vågade inrikta sig
på byggande av de för dessa malmers förädling nödiga verk. Överhuvud taget
skulle de föreslagna principerna i hög grad hämma en på enskilt initiativ
baserad företagarverksamhet inom malmletningens, malmbrytningens och
malmförädlingens områden.

Beträffande lockelsen till upptäckande av nya mineralfyndigheter skulle
en på föreslagna principer baserad lagstiftning långt ifrån att verka eggande
tvärtom väsentligt minska eller borttaga intresset för enskild malmletning. Att
det icke vore lämpligt att urkoppla det enskilda malmletarintresset och överlåta
malmletning åt staten hade nämnden själv uttalat. Även i fråga om bedrivandet
av en rationell gruvhantering skulle den föreslagna ordningen verka åt rakt
motsatt håll mot det önskade. I den mån staten behövde ingripa för att säkerställa
ett rationellt bedrivande av gruvhanteringen kunde detta ske genom utfärdande
av särskilda föreskrifter, men därför krävdes ingalunda att staten själv
uppträdde såsom utövare av hanteringen. Beträffande vidare syftet att bereda
det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande fordrade dess
tillgodoseende lika litet att staten ställde sig såsom företagare. Nämnden
hade själv uttalat att reglerandet av malmhushållningen och inriktningen av
malmpolitiken överhuvud taget borde ske på annat sätt än genom en gruvlagstiftning.
Återstode statens uppgift att bereda det allmänna största möjliga
vinst av fyndigheternas avkastning. Nämnden hade här med orätt utgått
från uppfattningen att den fördel, som staten skulle vinna av att direkt
draga vinsten ur en av denna driven gruvhantering, vore identisk med en fördel
för det allmänna, för det gemensamma folkhushållet. Det kunde, principiellt
sett, väl tänkas att de vinster staten skulle draga ur en av densamma
driven gruvhantering långt ifrån att gagna folkhushållet tvärtom skulle skördas
på dess bekostnad. Med all sannolikhet skulle detta också i praktiken
bliva fallet, örn den statliga gruvhanteringens upptagande skulle ske, såsom
enligt nämndens förslag, under stäckande av den enskilda företagsamheten.

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sand. Nr lil. 1

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Beträffande frågan om gruvrättens säkerställande på sätt av
reservanterna inom socialiseringsnämnden yrkats framkommo i yttrandena vissa
uttalanden.

Sålunda framhöll bergmästaren i mellersta distriktet att man icke lämpligen
kunde giva gruvegendom samma karaktär som fast egendom. Därest
så skedde kunde befaras att fyndigheter i större utsträckning än för närvarande
vore fallet bleve försvarade utan att de undersöktes eller bearbetades.
Betydelsen av att en fyndighet återfölle i det fria finge ej underskattas.
Endast därigenom kunde fyndigheten utan avträdeskostnad till förre ägaren
inmutas av en ny företagare, som kunde ha större förutsättningar att driva
gruvan. Inteckningsinstitutets utvidgande på av reservanterna föreslaget sätt
vore däremot ett berättigat önskemål.

Järnkontoret instämde i reservanternas hemställan att försummande av avgiftsbetalning
skulle medföra förlust av gruvrätten endast i de fall där gruvägare
anmält sig önska gruva sönad. Vidare framhöll järnkontoret det angelägna
i att gruvindustrien erhölle samma möjlighet som annan modern industri
att erbjuda företagen såsom säkerhet vid upplåning av kapital. Även
om nämndens förslag genomfördes, syntes det önskvärt att bättre förutsättningar
för kredit tillskapades.

Sveriges industri förbiond delade reservanternas uppfattning att åt rätt till
gruva borde givas så långt som möjligt samma karaktär som åt rätt till
annan egendom och att möjligheten att inteckna gruvegendom borde vidgas.

Slutligen innehöllo yttrandena vissa uttalanden rörande frågan örn statsgruvefält.

Bergmästaren i mellersta distriktet delade reservanternas uppfattning att
staten ej borde få lägga statsgruvefält på enskild mark. Han anförde härom
följande:

Gruvlagstiftningen borde vara enhetlig, och staten vore i likhet med den
enskilde oförhindrad att i vanlig ordning taga inmutning och erhålla utmål.
Nödvändigheten av att utlägga statsgruvefält vore i och för sig ganska omstridd,
och statsgruvefält borde icke förekomma ens på kronojord utan synnerligen
trängande skäl; i varje fall borde dylikt område starkt begränsas. Giltighetstiden
för statsgruvefält borde även vara på förhand bestämd, och efter
dess utgång borde omprövning av skälen för reserveringen ske. Avsikten med
statsgruvefälten vore ju att bevara reserver för folkhushållet, men dessa tillgångar
borde även genom undersökningsarbeten inventeras. De flesta statsgruvefälten
hade sedan sin tillkomst ej på minsta sätt undersökts, och någon
förändring härutinnan skulle sannolikt ej komma att ske på ännu mycket
lång tid. Örn staten enligt gällande gruvlagstiftning haft rätt att utlägga
statsgruvefält på enskild mark, skulle förvisso den fyndiga zonen av kismalmsförekomster
i Västerbotten hastigt ha blivit reserverad till statsgruvefält,
med påföljd att letarverksamheten upphört och att de senaste mest värdefulla
fynden där kanske aldrig gjorts. Avsättandet av de ofta betydande
arealer, som statsgruvefälten omfattade, torde ha skett på rätt lösa grunder,
och undersökningar å dessa kunde likaväl lämna nedslående som glädjande
resultat. Systematisk malmletning borde i främsta rummet ifrågakomma
inom befintliga statsgruvefält. Att staten ej undersökte vad den hade men

Kungl. Majlis proposition nr kO.

samtidigt undandroge lovande områden från enskild letarverksamhet och utfärdade
inmutningsförbud för vissa län kunde ej vara riktigt. Rädslan för
att den enskilde skulle genom ett fynd hopa rikedomar kunde rimligtvis ej motivera
en undantagsställning för staten, då produktionsvärdet från ett gruvföretag
till sin största del komme företagets egna arbetare, övrig industri och
det allmänna till godo i likhet med vad förhållandet vore vid varje annan industriell
verksamhet.

Kommerskollegium uttalade att, därest nu gällande bestämmelser om jordägareandel
bibehölles, som en konsekvens härav statsgruvefält på enskild mark
icke borde komma i fråga.

Järnkontoret ställde sig avvisande till tanken att utlägga statsgruvefält
på enskild jord samt gjorde gällande att enligt nämndens förslag staten skulle
erhålla en strängt taget obegränsad befogenhet att upphäva den fria inmutningsrätten.
Den rättsliga innebörden av utläggande av statsgruvefält å enskild
mark bleve för övrigt den, att även jordägaren — som rätteligen borde
betraktas såsom ägare till mineralen — hindrades från att antingen själv
eller genom en utomstående upptäckare exploatera en fyndighet. Till de skadliga
verkningar av oberäknelig räckvidd, som den föreslagna principen kunde
medföra i avseende å den fria inmutningsrätten, komme således även ett ingrepp
i den enskilda äganderätten till jorden. Enligt järnkontorets mening
borde rätten att utlägga statsgruvefält helt avskaffas.

Även Svenska teknolog förening en uttalade att utläggande av statsgruvefält
ej vidare borde ifrågakomma vare sig å kronojord eller enskild mark.

Sveriges industriförbund ansåg likaledes att möjligheten att utlägga statsgruvefält
borde avskaffas. Även med de av reservanterna förordade begränsningarna
skulle tillräcklig garanti ej finnas för att statens befogenhet på
hithörande område icke missbrukades. Med förbundets uppfattning örn folkhushållets
fördel av att möjligast fria utrymme bereddes den enskilda företagarverksamheten
i fråga örn malmens uppletande och mineralfyndigheternas
bearbetning läte sig en utökning av statsgruvefältens antal knappast
förenas.

Allmän motivering.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har frågan om en reform av
gruvlagstiftningen sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den
nu gällande gruvestadgan är i vissa stycken föråldrad och företer åtskilliga
brister i rättstekniskt avseende. En omarbetning av bestämmelserna har redan
därför varit av behovet påkallad. De krav som gjort frågan om en reform
aktuell ligga dock till stor del på ett annat plan. De avse icke blott jämkningar
i förhållandet mellan enskilda intressenter utan beröra även det principiella
spörsmålet örn en lämplig avvägning mellan de enskildas och folkhushållets
intressen. Den styrka varmed dessa krav gjorts gällande göra det
nödvändigt att i detta sammanhang taga under omprövning, i vad mån en
ändring i de hittillsvarande huvudprinciperna för vår gruvrätt bör komma till
stånd. Därvid bör naturligtvis tagas till yttersta ögonmärke, att de olika

Departe ments chefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

intressena avvägas på det sätt som bäst främjar hela landets ekonomiska välfärd.
En strävan i denna riktning torde emellertid med hänsyn till själva
utgångsläget förutsätta, att frågan örn statens förhållande till gruvnäringen i
främsta rummet blir föremål för uppmärksamhet.

Att behovet av statlig verksamhet framträder med större styrka inom gruvnäringen
än inom de flesta andra industrigrenar bottnar delvis i förhållanden
som äro speciella för gruvnäringen. Det absoluta beroendet å ena sidan av
mineralfyndighetens geografiska belägenhet och å andra sidan av förädlingsindustriens
av skilda faktorer bestämda lokalisering innebär i de flesta fall, att
från början betydande svårigheter möta för fyndighetens nyttiggörande. Dessa
svårigheter kunna mången gång undanröjas genom att staten på ett eller annat
sätt medverkar till anordnandet av tillfredsställande kommunikationsmöjligheter.
Även andra tekniska och kommersiella problem, vilka måste lösas för
att en ekonomiskt lönande gruvbrytning skall komma till stånd eller vidmakthållas,
kunna från statens sida motivera positiva ingrepp, varigenom förhållandena
tillrättaläggas för en vinstgivande produktion. Dylika problem, som
i hög grad äro beroende av det ekonomiska livets ständiga skiftningar, kunna
ej lösas en gång för alla utan måste bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet,
Örn staten sålunda i den allmänna folkhushållningens intresse vidtager anstalter
eller gör särskilda uppoffringar till tryggande av produktionsmöjligheterna,
ankommer det även på staten att såsom målsman för detta intresse
fortlöpande bevaka, att mineralfyndigheterna utnyttjas på ett sätt som icke
låter syftet med statens åtgärder bliva förfelat. Redan ur denna synpunkt
kan ett direkt statligt inflytande inom gruvdriften synas önskvärt.

Vad som framför allt giver gruvnäringen dess särskilda karaktär torde vara
den omständigheten att driften är baserad på utnyttjande av en naturtillgång,
som icke kan successivt förnyas efter hand som den tages i anspråk. Detta
förhållande måste giva upphov till hushållningsproblem som knappast kunna
tillfredsställande lösas av annan än staten. Sålunda lärer det vara en uppgift
för staten att sorgfälligt avväga den nu levande generationens intresse av
fyndigheternas utnyttjande mot framtidens berättigade anspråk på delaktighet
i dessa rikedomar. Ett viktigt önskemål är att mineralfyndigheternas exploatering
sker i den ordning, som ur synpunkten av vår nationella hushållning
innebär malmens mest effektiva användning. Här upprullas exempelvis frågan
huruvida det är möjligt att i större omfattning än för närvarande låta vår
järnmalm undergå förädling inom landet. Även andra problem, angående exempelvis
gruvnäringens förhållande till den på tillverkning av kvalitetsstål
inriktade järnindustrien i Mellansverige, torde kunna påfordra en planmässig
malmpolitik med iakttagande, där så finnes erforderligt, av återhållsamhet beträffande
brytning eller export av mineral av viss beskaffenhet.

Behovet av statlig kontroll framträder särskilt med hänsyn därtill, att ett
motsatsförhållande mellan det enskilda vinstintresset samt folkhushållningens
intresse av en ändamålsenlig gruvbrytning på längre sikt lätt nog kan komma
till uttryck i själva det tekniska förfarandet. På staten ankommer att i görligaste
mån förebygga, att gruvbrytningen försiggår på ett sätt, som med

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

101

förbiseende av framtidens krav endast är inriktat på högsta möjliga tillfälliga
vinst. Med nuvarande kontrollsystem torde det emellertid knappast vara
möjligt att — utom i mera speciella fall — förhindra de ogynnsamma verkningar
som uppkomma, om ett gruvföretag inriktas på korttidsdrift.

Inom gruvnäringen framträda även sociala problem av ganska säregen natur.
Här må erinras om sådana fall då ett gruvföretag, på grund av ogynnsamma
konjunkturer eller mineraltillgångens alltför snabba uttömmande, måste nedläggas,
utan att erforderliga åtgärder hunnit vidtagas för att möta denna situation.
För den arbetarbefolkning, som vid gruvföretagets tillkomst lockats
att bosätta sig i den merendels ödsliga trakt där fyndigheten är belägen,
kunna svåra verkningar uppkomma. I tider av allmän arbetsbrist måste en
omflyttning av dessa arbetare möta stora svårigheter, och kostnaderna för det
allmänna bliva ej sällan betydande. För den kommun inom vilken gruvsamhället
ligger kunna verkningarna bliva ekonomiskt ruinerande. Stora kapitalförluster
kunna uppkomma genom att allmänna byggnader och anläggningar
i följd av gruvföretagets nedläggande helt eller delvis bliva överflödiga. Problem
av denna art ställa särskilda krav på en förutseende bedömning och motivera
statliga åtgärder till skyddande av de allmänna intressena. Icke minst
med hänsyn till dylika problem är det även ett viktigt önskemål, att icke gruvföretag
igångsättas, vilka sakna den nödiga ekonomiska bärkraften eller som
eljest ur samhällsekonomisk synpunkt äro onödiga eller olämpliga.

Ett statligt inflytande inom gruvnäringen torde slutligen kunna motiveras
jämväl ur den synpunkten att, såvitt angår fyndigheter av större värde, det
knappast torde vara rimligt, att de vinster som kunna härröra från dessa naturrikedomar
alltför ojämnt hopa sig på relativt få händer. De fördelar som
stå att vinna genom mineraltillgångarnas utnyttjande torde, i den mån så kan
ske utan förfång för gruvnäringens produktivitet, böra i skälig omfattning
komma hela folket till godo.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att ett ur folkhushållningens synpunkt
rationellt utnyttjande av mineralfyndigheterna knappast kan ernås, därest
dessa utan ledning och kontroll från statens sida underställas de enskildas fria
förfoganderätt. Detta är helt visst icke någon ny erfarenhet. Samhälleliga
intressen ha i alla tider, örn ock i växlande grad, kommit till synes inom gruvrätten.
Vad angår den nu gällande gruvestadgan har denna emellertid tillkommit
på en tid, då en starkt individualistisk åskådning satt sin prägel på
hela samhällsekonomien. Det torde också vara uppenbart, att det statliga inflytande
som ur olika synpunkter måste anses önskvärt icke inom gällande gruvlagstiftning
tillgodosetts i den omfattning som får anses överensstämma med
nutidens krav. Detta bestyrkes ej minst därav, att alla de reformförslag som
under de senaste decennierna framkommit på detta område åsyftat att bereda
det allmänna en starkare ställning inom gruvnäringen.

Vid olika tillfällen har den tanken uttalats, att tillgodoseendet av det allmännas
intressen inom gruvnäringen bäst kunde ske därigenom, att den nu gällande
ordningen med inmutning srätt ersattes med ett koncessionssystem eller

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

någon därmed jämförlig anordning. Koncessionssystemet innebär att rätten
till gruva förvärvas genom ett beslut av vederbörande statliga myndighet, därvid
denna har fri prövningsrätt i fråga örn valet av koncessionär. Systemet,
som närmast utbildats i Frankrike, tillämpas numera i åtskilliga andra europeiska
länder, såsom Belgien, Holland, Spanien och Portugal. I Norge har
den tidigare på fri inmutningsrätt grundade lagstiftningen under innevarande
århundrade undergått en genomgripande förändring, i det att vid sidan av
gruvlagen genomförts en särskild koncessionslagstiftning. Den inmutningsrätt
som kan förvärvas med stöd av gruvlagen medför sålunda icke i Norge
någon obetingad rätt att igångsätta regelmässig gruvdrift. Å andra sidan
skiljer sig det norska systemet från det rena koncessionssystemet däri, att
koncession ej kan beviljas åt någon annan än den som innehar inmutningsrätten.
Även i vårt land har koncessionssystemet erhållit viss tillämpning, i det
att den år 1886 antagna lagen angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter
m. m. bygger på nämnda system.

Att införandet av ett koncessionssystem inom den allmänna gruvlagstiftningen
i vissa hänseenden skulle medföra beaktansvärda fördelar torde knappast
kunna bestridas. Sålunda yppas genom detta system möjlighet för staten
att för varje särskilt fall tillse, att gruvrätten anförtros åt den som har de
bästa förutsättningarna att på ett för folkhushållet gagneligt sätt utnyttja
mineralfyndigheten. Systemet torde även göra det lättare för staten att fullfölja
en mera planmässig malmpolitik. Staten har helt i sin hand att allt efter
omständigheterna låta igångsätta en gruvbrytning, som ur folkhushållningens
synpunkt synes önskvärd, eller tills vidare reservera en fyndighet, som för tillfället
ej finnes lämplig att exploatera men måhända framdeles kan bliva av
betydelse. Vid utformandet av koncessionsvillkoren erbjuder sig möjlighet
att allt efter de lokala förhållandena samt gruvföretagets beskaffenhet uppställa
regler i avseende å gruvbrytningens omfattning och utförande, malmens
användning för särskilda ändamål samt sociala välfärdsanordningar för arbetare
och tjänstemän. Även statens fiskaliska intressen kunna med koncessionssystemet
på ett mera smidigt och effektivt sätt tillvaratagas.

Emellertid har tanken att uppbygga en ny gruvlagstiftning på grundval av
ett koncessionssystem ej kunnat tränga igenom i vårt land. Icke i något av
de förslag som hittills upprättats i detta ämne har koncessionssystemet förordats.
De myndigheter och sammanslutningar, som vid skilda tillfällen
haft att taga ställning till frågan, ha med ganska stor samstämmighet
uttalat sig för inmutningssystemets bibehållande. Det synes obestridligt, att
de som sålunda ställt sig på den hittillsvarande rättens ståndpunkt åberopat
goda skäl för sin mening. Av betydelse är särskilt den synpunkten att inmutningssystemet,
genom att upptäckaren erhåller en ovillkorlig rätt till den upptäckta
fyndigheten, synes i högre grad än koncessionssystemet ägnat att uppmuntra
till efterforskande och undersökning av nsm malmförekomster. Då
man alltjämt torde kunna räkna med att åtminstone inom vissa delar av landet
ännu finnas betydande oupptäckta mineralfyndigheter, är det självfallet ett
viktigt intresse att malmletningen fortgår i oförminskad omfattning. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

103

verksamhet är i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på
malmernas förekomstsätt. Under det att flerstädes i utlandet mineralen huvudsakligen
förekomma såsom sammanhängande flötser med jämförelsevis
stor yta vänd mot dagen, äro de svenska fyndigheterna ofta splittrade i mindre
malmådror, vilka stupa tämligen vertikalt mot djupet och vilkas relativt ringa
övre yta vanligen täckes av mäktiga lager av ofyndig materia. På grund
härav måste malmletningen i vårt land huvudsakligen få karaktären av ihärdiga,
systematiska undersökningar med anlitande av särskilt utbildad personal
och moderna tekniska hjälpmedel. En upptäckarverksamhet av denna
art, som förutsätter att ansenliga kapitaltillgångar riskeras för tämligen
ovissa vinstutsikter, synes åtminstone tillsvidare väsentligen böra anförtros åt
de enskildas initiativ och företagsamhet. Åt en ny gruvlag bör därför givas
sådan läggning, att den i tillräcklig grad uppmuntrar den enskilda malmletningen.
Denna uppgift fylles väl av ett inmutningssystem så utformat, att
det icke i alltför hög grad kringskär upptäckarens vinstutsikter.

Den omfattande förekomsten i vårt land av smärre fyndigheter utan ekonomisk
betydelse utgör även ett skäl för inmutningsss^stemets bibehållande. Det
praktiska sätt på vilket dylika fyndigheter för närvarande utgallras skulle
med koncessionssystemets införande gå förlorat. Örn sådan prövning, som
förutsättes för beviljande av koncession, komme att företagas i lika många
fall som motsvara antalet mutsedelsansökningar för närvarande, skulle detta
föra med sig en avsevärd ökning av vederbörande myndigheters arbetsbörda,
Måhända finge man därför tänka sig en inskränkning av koncessionssystemets
tillämplighet till de fall, där det allmänna verkligen kunde sägas lia något intresse
att utöva kontroll över brytningen och vad därmed sammanhänger. Såsom
gruvlagstiftningssakkunniga närmare utvecklat, lärer emellertid en sådan
gränsdragning bliva förbunden med bestämda olägenheter.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit med avseende å
valet mellan koncessionssystem och inmutningssystem har jag sålunda, i likhet
med gruvlagstiftningskommittén, gruvlagstiftningssakkunniga samt socialiseringsnämnden
kommit till det resultatet, att någon övergång till koncessionssystem
ej bör ske.

För lösningen av spörsmålet i vilken utsträckning och på vilket sätt de allmänna
intressena, även med bibehållande av inmutningssystemet, skola kunna
tillgodoses inom gruvnäringen ha åtskilliga utvägar blivit prövade. Här torde
få erinras att gruvlagstiftningskommittén på sin tid ville meddela särskilda
bestämmelser för gruvor belägna å odisponerad kronojord. Beträffande
dylika gruvor skulle enligt kommitténs förslag gälla vissa inskränkningar i
avseende å brytningsrätten, varjämte kronan vid utgången av trettionde kalenderåret
efter det år under vilket utmålsförrättningen förklarats avslutad
skulle vara berättigad att övertaga gruvan. Vidare skulle statens rent fiskaliska
anspråk, vad nämnda gruvor anginge, beaktas genom viss skyldighet för
utmålsinnehavaren att till kronan erlägga en årlig avgäld. Den av kommittén
sålunda förordade anordningen rönte emellertid avsevärt motstånd och an -

104

Kungl. Majlis proposition nr -40.

sågs ej heller böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Någon meningsskiljaktighet
synes knappast numera råda därom, att en ny gruvlagstiftning
bör uppbyggas på enhetliga grunder och att sålunda någon väsentlig
skillnad i rättsligt avseende mellan gruvor å enskild jord och gruvor å kronojord
ej bör ifrågakomma.

I 1923 års förslag har önskemålet att bättre tillgodose det allmännas intressen
kommit till synes bland annat i vissa bestämmelser örn arbetarnas bostadsförhållanden,
örn tillhandahållande av malm för inhemsk förbrukning
samt örn rätt för kronan att efter sextio år övertaga gruva. Den gynnsamma
ställning, som jordägaren enligt förslaget skulle komma att intaga, har måhända
ock huvudsakligen förestavats av tanken att bereda ökade förmåner åt
staten i dess egenskap av jordägare.

Vad sålunda förordats har icke rönt större anslutning i de över förslaget
avgivna yttrandena. Den kritik som riktats mot förslaget i nämnda delar innehåller
otvivelaktigt synpunkter som icke kunna frånkännas berättigande.
Sålunda kan jag för egen del ansluta mig till socialiseringsnämndens uttalande,
att frågan örn sociala välfärdsanordningar knappast bör regleras i en speciell
näringslag sådan som gruvlagen. De betydelsefulla spörsmål som hänföra
sig till förhållandet mellan företagare och arbetare torde, i den mån de
kunna lösas genom lagstiftning, böra regleras i ett vidsträcktare sammanhang,
genom lagbestämmelser som icke gälla enbart för viss näringsgren.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande av malm
för inhemsk förbrukning måste jag likaledes instämma med deni som ansett
dylika stadganden icke böra upptagas i en ny gruvlag. Såsom de sakkunniga
själva framhållit, torde problem av malmpalitisk art i huvudsak böra behandlas
för sig utan samband med gruvlagstiftningen. Lösningen av dylika problem
är i hög grad beroende av mer eller mindre tillfälliga omständigheter,
såsom teknikens utveckling, marknadslägen och handelspolitiska förhållanden
av olika slag. Därest anledning skulle yppa sig att vidtaga särskilda åtgärder
till tryggande av den inhemska förädlingsindustriens möjlighet att erhålla
malm av det ena eller andra slaget, torde vanligen andra och mera lättframkomliga
utvägar än lagstiftning stå till buds. Vad särskilt angår den föreslagna
bestämmelsen örn förbud mot deltagande i överenskommelse, som avser
konstlat uppehållande av malmpriser, torde visserligen icke helt böra bortses
från möjligheten att under nu rådande ordning en enskild kapitalstark sammanslutning
skulle kunna tillvälla sig sådant inflytande inom någon gren av bergshanteringen,
att en ur olika synpunkter skadlig monopolställning på den inhemska
marknaden därigenom uppkomme. Huruvida dylika företeelser med
någon framgång kunna bekämpas genom ett i gruvlagen infört förbud mot
kartellbildning, synes emellertid mindre säkert.

Den föreslagna rätten för kronan att efter sextio år övertaga gruva har närmast
motiverats därmed, att åt statsmakterna borde beredas tillfälle att, med
hänsyn till det läge som i framtiden kunde föreligga, taga under omprövning,
på vad sätt statens förhållande till gruvdriften lämpligen borde ordnas, och
därvid bereda sig det inflytande över malmhushållningen, som då kunde be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

105

finnas erforderligt. Vad sålunda anförts förtjänar naturligen beaktande. Tydligt
är emellertid, att en inlösningsrätt av nämnda slag icke kan bliva av
större betydelse, då det gäller att snarast öppna möjlighet till ett förstärkt
statligt inflytande inom gruvnäringen. Med den långa upplåtelsetid, som skulle
gälla innan inlösningsrätten inträdde, torde denna rätt för övrigt endast i sällsynta
undantagsfall kunna bereda det allmänna någon verklig förmån. Huruvida
det är möjligt att göra inlösningsrätten mera effektiv genom en förkortning
av upplåtelsetiden, är en fråga som jag längre fram torde få återkomma
till.

Att söka tillgodose statens fiskaliska anspråk genom att bereda jordägaren
större förmåner i form av avgäld eller dylikt synes mindre lämpligt. Det torde
knappast finnas anledning antaga, att något övervägande flertal av de fyndigheter
som framdeles upptäckas skola visa sig vara belägna å kronojord.
Men även örn så vore förhållandet lärer en anordning av nyssnämnda slag ur
principiell synpunkt te sig mindre tilltalande. Varje skäl torde nämligen saknas
att åt jordägaren såsom sådan bereda en starkare ställning än han redan
nu innehar. Jämfört med de övriga intressen staten har att bevaka inom
gruvnäringen torde för övrigt det fiskaliska intresset icke vara av särskilt dominerande
betydelse.

I det stora hela förefaller det därför, som örn en tillfredsställande lösning
av det föreliggande problemet örn stärkande av det allmännas inflytande inom
gruvnäringen icke står att genomföra efter de grundlinjer som uppdragits i
1923 års förslag. Det åsyftade målet torde knappast kunna nås genom att i
lagstiftningen upptaga detaljföreskrifter, som alltför lätt kunna uppfattas såsom
ett onödigt och besvärande tvång i näringens utövande. En enklare men
samtidigt mera effektiv lösning torde böra eftersökas. Härvidlag synes den
utveckling, som under de senaste decennierna ägt rum i avseende å statens
gruvpolitik, lämna viss ledning.

Den jämförelsevis passiva hållning, som statsmakterna under större delen av
1800-talet intagit med avseende å kronans privatekonomiska intressen i gruvnäringen,
efterträddes redan före sekelskiftet av en mera positiv inställning.

• I lagstiftningen kom den förändrade åskådningen först till synes i den år
1899 genomförda reform, enligt vilken jordägareandelen å odisponerad kronojord
skulle tillkomma kronan och ej, såsom förut, inmutaren. Ett nytt steg
i samma riktning togs 1902 genom den provisoriska lagstiftning, som haft till
syfte att förhindra inmutning för annans än kronans räkning å odisponerad
kronojord i vissa delar av Norrland. Under den följande tiden markerades
ytterligare statens strävan att för egen räkning förvärva gruvegendom eller
delägarskap i sådan egendom. Enligt det avtal som år 1907 träffades mellan
staten, å ena, samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och dess
norrländska dotterbolag, å andra sidan, överlämnade staten samtliga sina jordägareandelar
i Kirunavara, Luossavara och Gellivare malmfyndigheter till
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag men erhöll till gengäld preferensaktier
i sistnämnda bolag till belopp motsvarande hälften av bolagets aktiekapital.

Kungl. Maj:is proposition nr io.

10(i

I avtalet — som blivit ersatt av senare överenskommelser med ändrade bestämmelser
i avseende å de närmare villkoren — förbehölls staten rätt att vid viss
tidpunkt inlösa stamaktierna, vilka innehavas av trafikbolaget. Genom 1907
års avtal blev vidare staten ensam ägare till vissa malmfyndigheter, däribland
de viktiga järnmalmsfälten Ekströmsberg och Mertainen. Under år
1908 inköpte staten de jämförelsevis betydande järnmalmsfyndigheterna Svappavaara
och Leveäniemi. Genom nya upptäckter å kronojord, inmutningar,
som för statens räkning verkställts av Sveriges geologiska undersökning, samt
nya malmfältsavtal har statens gruvegendom under senare år ytterligare ökats.
För statens gruvintressen har beretts ett särskilt skydd genom det år 1910 införda
förbudet mot inmutning å sådan kronojord som förklarats skola utgöra
statsgruvefält.

Den utvidgning av statens privatekonomiska intressesfär, som utvecklingen
sålunda medfört, har naturligen i och för sig underlättat möjligheten för staten
att utöva inflytande på malmhushållningen. En vidare utveckling i samma
riktning synes ägnad att skapa förutsättningar för staten att fullfölja sina
särskilda uppgifter inom gruvnäringen på ett lämpligare och smidigare sätt
än genom speciella lagbud eller andra i kraft av statens höghetsrätt vidtagna
åtgärder. Nämnda utveckling skulle tydligen märkbart kunna befrämjas, örn
åt staten bereddes möjlighet att — i annan ordning än genom privata avtal
-—• förvärva andelsrätt jämväl i sådan fyndighet, som inmutats å enskild jord
för annans än kronans räkning. Beträffande denna fråga är socialiseringsnämndens
förslag av särskild betydelse.

Socialiseringsnämnden, som ansett att ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna
mineraltillgångar borde förklaras utgöra statens egendom, har med utgångspunkt
härifrån föreslagit, att jordägarens andelsrätt i gruva skulle borttagas
samt att inmutaren och staten skulle berättigas att till hälften var deltaga
i gruvarbetet. Tankegången i detta förslag synes värd allt beaktande.
Det torde visserligen ej vara lämpligt att i en ny gruvlag införa en uttrycklig
förklaring, att äganderätten till mineralen skall tillkomma staten. Ett
dylikt stadgande skulle nämligen — såsom längre fram torde få närmare utvecklas
— rättstekniskt sett vara svårt att förena med den begreppsbildning
och de grundsatser, som för närvarande behärska vår allmänna jordrätt, och «
synes fördenskull icke, eller i varje fall icke i detta sammanhang, böra införas.
Däremot torde det icke möta något hinder ur rättsteknisk synpunkt att låta
den rätt som nu tillkommer jordägaren i stället tillfalla staten, att med andra
ord låta jordägareandelen utbytas mot en kronoandel. En sådan reform — som
allenast skulle avse fyndigheter som framdeles inmutas — torde vara ägnad
att vidmakthålla och så småningom stärka det allmännas inflytande inom
gruvnäringen. Den intressegemenskap mellan staten och den enskilde, som
den ifrågasatta anordningen i allmänhet skulle medföra, synes även i skilda
hänseenden kunna bliva till nytta för näringen såsom sådan.

När staten funne med sin fördel förenligt att bevaka rätten till kronoandel,
skulle mellan inmutaren och staten uppstå ett kompanjonskap av den art som
för närvarande är föremål för reglering i 7 kap. gruvestadgan under benäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

107

ningen samäganderätt i gruva. Detta omedelbart på lagens stadgande tillkomna
rättsförhållande — till vars närmare utformning jag längre fram torde
få återkomma -—- lärer emellertid regelmässigt komma att avlösas genom ett
mellan parterna slutet avtal rörande formen och sättet för fyndighetens exploaterande.
Vid förhandlingarna angående avtalsvillkoren torde utgångsläget
för vardera parten rättsligt sett böra vara detsamma, och lagen skulle
sålunda icke — såsom för närvarande i viss mån är fallet — öppna möjlighet
för ett gynnande av en part, som icke från början vill ikläda sig de med
företaget förbundna riskerna. Tydligt är emellertid, att staten även under
denna förutsättning har goda möjligheter att vid avtalsslutet få det allmännas
intressen beaktade i den utsträckning, som med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet finnes rimlig. På denna väg torde kunna uppnås
åtskilliga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av koncessionssystem.

De former, i vilka en gruvdrift med staten såsom intresserad part skulle
kunna bedrivas, måste antagas komma att växla efter de särskilda fallens
natur. En bolagsbildning, därvid åt staten förbehålles visst aktieinnehav, kan
komma att visa sig vara den naturligaste lösningen, särskilt när det gäller
en fyndighet av större betydelse. Härvid kunna måhända sådana bestämmelser,
som förekomma exempelvis i det mellan staten och Grängesbergsbolaget
gällande avtalet, understundom bliva förebildliga. I andra fall åter kan det
befinnas lämpligast för båda parterna, att kronoandelen utarrenderas. Beträffande
utarrendering av kronan enligt nuvarande regler tillkommande jordägareandel
tillämpas för närvarande särskilda bestämmelser, för vissa fall kungörelsen
den 20 oktober 1899 örn begagnande av kronans jordägareandel i gruva.
Genomföres den nu ifrågasatta lagändringen, lära dessa bestämmelser böra undergå
revision, varvid torde få förutsättas att åt inmutaren medgives viss företrädesrätt
att erhålla arrendet. Vad slutligen angår fyndighet, som av någon
anledning ej finnes böra omedelbart bliva föremål för bearbetning, lärer det
understundom kunna ifrågakomma, att staten förskaffar sig ensamrätt till
fyndigheten genom att inlösa inmutarens andel. En dylik åtgärd, varigenom
viss malm reserveras för framtida behov, kan tydligen vara särskilt motiverad
i sådana fall, där hänsyn till landets självförsörjning under extraordinära förhållanden
göra sig påminta.

Slutligen torde få erinras, att den ifrågasatta lagändringen uppenbarligen
icke förutsätter att staten skall utnyttja sin rätt till kronoandel i alla uppkommande
situationer. Bortsett från det självklara önskemålet, att staten såvitt
möjligt bör undvika att inträda i förlustbringande företag, kunna omständigheterna,
när det gäller en fyndighet av mindre betydelse, ofta nog vara
sådana, att staten lämpligen bör avstå från att göra andelsrätten gällande.
Genom en vidsynt tillämpning av detta förfaringssätt torde staten — utan
att det allmännas intressen därigenom trädas för nära — kunna göra det
lättare för enskilda företagare, vilka med nuvarande rättsregler måhända icke
skulle ha förmått övervinna den belastning som jordägarens andelsrätt kan
innebära, att få till stånd en ekonomiskt bärkraftig produktion.

108

Kungl. Majlis proposition nr hO.

Förslaget om införande av en staten tillkommande andelsrätt har i de avgivna
yttrandena blivit föremål för skiftande omdömen. Den framkomna kritiken
synes i viss mån koncentrera sig kring frågan huruvida och i vad mån
staten bör såsom självständig företagare bedriva gruvbrytning omedelbart för
egen räkning. Härutinnan gives från flera håll uttryck åt farhågan att en
dylik statlig gruvdrift skulle bliva oekonomisk samt på olika sätt kunna verka
till skada för det enskilda näringslivet. Någon anledning att här upptaga till
verklig diskussion, i vad mån påståenden av denna art kunna anses i och för
sig befogade eller icke, synes emellertid knappast föreligga. Tydligt är att
nämnda fråga icke står i något nödvändigt samband med den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden. Denna kan visserligen — i likhet med den av gruvlagstiftningssakkunniga
föreslagna inlösningsrätten — motiveras bland annat
ur synpunkten att bereda statsmakterna tillfälle att taga under omprövning,
på vad sätt statens förhållande till gruvdriften närmare bör ordnas. Men förslagets
genomförande är uppenbarligen icke avgörande för frågan huruvida en
statlig gruvdrift i nyssnämnda mening verkligen skall komma till stånd. Det
måste förutsättas, att en statlig verksamhet av detta slag ej igångsattes, utan
att sorgfällig undersökning skett angående möjligheten att finna en lämplig
form härför. Jag kan emellertid icke dela deras uppfattning, som ansett att
en sådan undersökning bör ske redan i detta sammanhang.

Mot socialiseringsnämndens förslag har invänts att staten, genom att i alltför
många fall bevaka sin andelsrätt, skulle i det stora hela åsamkas större
utgifter än inkomster. Beträffande denna invändning må först erinras, att
kronans privatekonomiska utbyte av andelsrätten under en viss period uppenbarligen
icke utgör någon mätare av den ifrågasatta anordningens betydelse
för vår nationella hushållning i allmänhet. Även örn staten
under en längre tid finge vidkännas utgifter som överstege inkomsterna, vore
det därmed icke avgjort, att andelsrätten ur det allmännas synpunkt vore
skadlig. Emellertid synes ifrågavarande invändning vara grundad på en alltför
pessimistisk uppfattning, dels beträffande utsikterna till fortsatta värdefulla
malmupptäckter i vårt land, dels ock i avseende å statens förmåga att
utnyttja andelsrätten med viss urskillning. Därest denna invändning vore riktig,
skulle den för övrigt drabba hela den gruvpolitik som statsmakterna fört
under de senaste decennierna. När det ansetts fördelaktigt för staten att erhålla
andelsrätt i fyndighet som upptäckes å kronojord, kan det uppenbarligen
icke anses bliva till nackdel för staten, örn den jämväl berättigas till
andel i fyndighet å enskild jord. Att det ur statlig synpunkt anses önskvärt
att förvärva gruvrättigheter framgår även av den malmletning, som med icke
oväsentliga kostnader varje år bedrives genom statens egna organ. Ehuru det
troligen icke kan undvikas att staten i en del fall — liksom varje annan gruvintressent
— åsamkas förluster, måste det givetvis antagas, att dessa i längden
komma att vida övervägas av de vinster som mera värdefulla mineralfyndigheter
efter hand lämna. För att i görligaste mån förebygga att staten
inträder i företag som sedermera visa sig förlustbringande, kan det emellertid
vara påkallat att i någon mån utsträcka den respittid som för närvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

109

gäller med avseende å anmälan om begagnande av jordägareandel. Staten lärer
sålunda icke, såsom socialiseringsnämnden ansett, behöva göra anmälan redan
vid utmålsläggningen, utan torde, på sätt gruvlagstiftningssakkunniga föreslagit
beträffande jordägaren, en respittid av minst två år efter utmålsläggningen
böra medgivas staten.

Från andra håll har gjorts gällande, att införandet av andelsrätt för staten
vore ägnad att försvaga inmutarens ställning, så att härigenom malmletningen
och den enskilda företagsamheten i övrigt komme att gå tillbaka. Ett
sådant generellt omdöme torde icke kunna anses riktigt. Att jordägarens andelsrätt
ersättes med motsvarande andelsrätt för staten medför icke någon
rubbning i inmutarens rättsställning. Visserligen torde få antagas, att en
inmutare ej sällan skulle anse det för sig vara fördelaktigare, örn han hade
en privat jordägare än örn han hade staten till medintressent. Sålunda är det
ju tänkbart, att inmutaren i förra fallet har större utsikter att till billigt
pris förvärva ensamrätt till en värdefull mineralfyndighet än i senare fallet.
Och för vissa enskilda intressen kan det måhända även ur andra synpunkter
förefalla mindre bekvämt att få staten till medpart. Emellertid lära förhållandena
i nu berörda hänseenden vara ganska skiftande. Ofta nog torde
läget vara sådant, att det för inmutaren närmast måste framstå såsom en fördel
att staten inträder i företaget. Staten är ju dock — såsom socialiseringsnämnden
erinrat — en part, som bland annat har möjlighet att tillföra det
gemensamma företaget en säker och relativt billig kapitalinsats. Härtill kommer
att staten, genom att helt eller delvis eftergiva andelsrätten, har möjlighet
att, när så finnes önskvärt, medverka till konsolidering av ett företag,
som måhända under nuvarande förhållanden icke skulle ha tålt den belastning
som en jordägareandel kan utgöra, särskilt om den övergått i enskilda spekulanters
händer.

Att en lagändring av den innebörd här åsyftas ej kan anses obehörigen
kringskära det enskilda företagarintresset torde ytterligare bekräftas av en
jämförelse med de tidigare lagförslag i vilka jordägarens andelsrätt blivit
bibehållen. Såsom redan i annat sammanhang blivit antytt skulle enligt
dessa förslag rättsläget komma att i ej oväsentlig mån förskjutas till inmutarens
nackdel. Här må exempelvis erinras örn den av gruvlagstiftningssakkunniga
föreslagna bestämmelse, enligt vilken jordägare, som icke förklarade
sig inträda i företaget, likväl skulle vara berättigad till en årlig avgäld
uppgående till tjugufem procent av den nettovinst som under året uppkommit
å gruvföretaget i den mån det avsett jordägarens ägovälde. Det synes
otvivelaktigt, att en avgäld av denna art och omfattning, som icke skulle ha
motsvarats av någon produktiv insats från jordägarens sida, skulle ha inneburit
en avsevärd belastning för gruvföretaget. Någon motsvarande rätt till
avgäld skall däremot — enligt vad nu föreslås — icke tillkomma staten.
Aven den möjlighet till ''passivt’ utnyttjande av en gruvandei, som föreligger
enligt nu gällande rätt och som från olika håll betecknats såsom en oegentligliet,
torde böra borttagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lärer det icke kunna antagas, att den

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr ho.

ifrågasatta andelsrätten för staten skall vålla något avbräck i den enskilda
letar- och företagarverksamheten. Betingelserna för denna bliva ingalunda sämre
utan snarare bättre än vad de för närvarande äro beträffande kronojord,
där inmutning är tillåten. En ytterligare stimulans för den enskilda malmletningen
torde åvägabringas, därest —• såsom jag ämnar föreslå —• det hittills
gällande förbudet mot inmutning å odisponerad kronojord inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län upphäves.

För att härefter övergå till de invändningar, som närmast blivit framställda
ur synpunkten av jordägarens intresse, må först erinras, att andelsrätten för
jordägarna i gemen icke kan anses särskilt betydelsefull. Vad angår den
självägande bondebefolkningen i södra och mellersta delarna av landet är det
knappast antagligt, att dess ekonomiska intressen i nämnvärd grad skulle
kunna påverkas av den ifrågasatta reformen. Utsikterna till att framdeles
några fynd av betydenhet komma att göras inom dessa delar av landet äro i
och för sig icke särskilt stora. Och för varje enskild fastighetsägare torde
möjligheten att en gång i tiden förvärva jordägareandel i en brytvärd mineralfyndighet
i allmänhet vara så försvinnande liten, att den ej är att räkna med.
Vad Norrland angår kan det visserligen antagas, att enstaka malmupptäckter
och även givande sådana komma att göras å bondejord. Att genom sådana
lyckliga tillfälligheter vissa enskilda, under förutsättning av jordägareandelens
bibehållande, skulle kunna skörda ekonomisk vinst, lärer dock icke vara av
nämnvärd betydelse ur synpunkten av jordbrukarnas samfällda intressen. Erfarenheten
lärer för övrigt visa, att även vid upptäckt av brytvärd fyndighet
jordägaren ofta nog saknar möjlighet att utnyttja sin andelsrätt på sådant
sätt att någon större ekonomisk fördel därav uppkommer. Då det vanligen
ställer sig mycket svårt att på förhand bedöma värdet av en fyndighet och ett
aktivt deltagande i gruvbrytningen förutsätter förmåga att tillsläppa kapital
och mod att riskera detsamma, har jordägaren merendels ej annat val, än att
antingen avstå från begagnande av jordägareandelen eller att avyttra densamma
till inmutaren för den summa denne vill erbjuda. En kategori av
jordägare, som måhända har ett visst intresse av jordägareandelens bibehållande,
är de bolag som innehava stora delar av Norrlands skogsmarker. Emellertid
torde det varken ur gruvnäringens synpunkt vara erforderligt eller ur
social synpunkt önskvärt, att dessa bolag förvärva gruvrättigheter enbart på
grund av sitt markägande. I den mån de genom egen malmletning medverka
till bergsbrukets utveckling synes inmutningsrätten utgöra tillräcklig belöning.

Borttagandet av jordägarens andelsrätt är särskilt motiverat med hänsyn
därtill, att jordägaren ej längre kan antagas i denna sin egenskap göra några
nämnvärda insatser till gruvnäringens fromma. Såsom socialiseringsnämnden
närmare utvecklat äro de reella faktorer, som en gång i tiden påkallat införandet
av jordägareandel, ej mer för handen. Malmletningens teknik har
undergått en fullständig omvälvning, och för uppspårande av de mineralförekomster
som ännu återstå att upptäcka torde jordägarens speciella lokalkännedom
knappast spela någon roll. I följd av handelns och kommunika -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

lil

tionsväsendets utveckling samt nya metoder för malmernas bearbetande bär
gruvdriften blivit allt mindre beroende av det virke och bränsle som jordägaren
kunnat tillhandahålla från den gruvan närmast omgivande skogen.
Jordägarens viktiga uppgift i äldre tid, att tillsläppa erforderliga dragare och
transportredskap, har numera helt försvunnit. För anskaffande av nödigt kapital
till gruvföretaget lärer ej heller jordägarens medverkan under nutida förhållanden
vara mycket att räkna med. Att jordägarens insats beträffande
gruvnäringens utveckling numera måste anses obetydlig har ock bekräftats
eller lämnats obestritt i de flesta yttranden rörande förevarande fråga. Vad
en bergmästare anfört därom att jordägare i vissa delar av landet alltjämt i
ganska stor omfattning ägnade sig åt malmletning, för vilket ändamål även
särskilda andelsföreningar bildades, synes icke kunna rubba de skäl som
nyss anförts. En jordägare som på egen hand bedriver malmletning uppträder
ju själv i egenskap av inmutare, och hans verksamhet i detta hänseende
behöver ingalunda vara inskränkt till den av honom ägda fastigheten. Även
efter jordägareandelens borttagande torde en malmupptäckt av större betydelse
hos ortsbefolkningen framkalla ett starkare intresse för malmletning.

Såsom ett särskilt skäl att bibehålla jordägareandelen har från vissa håll
framhållits, att en jordägare, som saknade nämnda förmån, lätt nog kunde bliva
benägen att på olika sätt försvåra malmletningen. Någon anledning till farhåga
i detta hänseende synes emellertid knappast föreligga. Såsom socialiseringsnämnden
erinrat lärer en jordägare alltid, oberoende av andelsrätten,
kunna påräkna ekonomisk fördel av att ett gruvföretag igångsättes på eller
invid hans markområde. Gruvdriften medför stigande markvärde samt bättre
avsättningsmöjligheter och priser för jordbrukets, ladugårdens och skogens
produkter. I detta sammanhang må även hänvisas till den ersättning för mark
samt för skada och intrång, vilken tillkommer jordägaren. Jag delar i princip
socialiseringsnämndens uppfattning att sagda ersättningsrätt lämpligen bör
utsträckas, så att jordägaren erhåller ersättning med fulla värdet och hälften
därutöver för mark som han avstår för gruvdrift liksom ock för skada eller
förlust som genom gruvdriften förorsakas hans egendom. En ytterligare förmån
torde beredas jordägaren genom de regler angående försvar av gruvrättighet,
vilka jag ämnar föreslå och till vilka jag återkommer i specialmotiveringen.

Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha, i likhet med
reservanterna inom socialiseringsnämnden, betraktat jordägareandelens borttagande
såsom ett ''obehörigt’ ingrepp i enskild äganderätt, ett ingrepp som
borde undvikas med hänsyn till samhällets intresse av rättsstatens upprätthållande.
Den motivering som framförts till stöd för dylika invändningar är av
något växlande innebörd. I ett par yttranden åberopas gängse teorier rörande
gruvrättens historiska utveckling. Det framhålles att äganderätten till
mineralen enligt nu gällande rätt principiellt tillkommer jordägaren samt att
jordägarens andelsrätt varit gällande i över tvåhundra år och sålunda ingått i
det allmänna rättsmedvetandet.

Den sålunda framförda kritiken synes i någon mån bottna i föreställningen

112

Kungl. Maj:ts proposition nr ■i-O.

om äganderätten såsom en oföränderlig institution, vilken så att säga står över
statens lagstiftande makt. Det torde knappast behöva framhållas att äganderätten
i likhet med andra rättsinstitut inrymmes i den av staten instiftade och
vidmakthållna rättsordningen och att dess närmare innehåll självfallet är underkastat
de växlingar som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt kan medföra.
Att statsmakterna vid en reglering av gruvrätten skulle vara principiellt
bundna av den nuvarande utformningen av jordägarens rättsliga ställning kan
uppenbarligen ej med fog göras gällande. Huruvida jordägarens befogenheter
böra förbliva orubbade eller undergå förändringar är en fråga som får bedömas
ur synpunkten av allmänt gagn. Att hänsyn till en viss bestående ordning
eller en viss historisk tradition kunna spela en roll vid en sådan bedömning
torde emellertid icke böra bestridas. Därför lärer den gamla tvistefrågan,
huruvida staten eller jordägaren principiellt bör betraktas såsom ägare till
mineralen — ehuru frågans lösning i ena eller andra riktningen ingalunda
kan sägas ha avgörande betydelse för utformningen av en ny gruvlagstiftning
— förtjäna att i detta sammanhang något beröras.

Inom rättsvetenskapen har denna fråga varit föremål för mycket delade
meningar. Åtskilliga författare hävda den uppfattningen, att staten är ägare
till mineralen eller att i varje fall äganderätten till de mineral som kunna
bliva föremål för inmutning eller koncession är skild från äganderätten till
jorden. Andra författare anse däremot att äganderätten till mineralen tillkommer
jordägaren. Den oklarhet, som sålunda gjort sig gällande och som
även framträtt i det nu föreliggande lagstiftningsärendet, synes till stor del
kunna tillskrivas den omständigheten att själva problemställningen är ägnad
att vilseleda. Man har bland annat förmenat att i jorden befintliga mineral
såsom utgörande beståndsdelar av fastigheten också borde anses ingå i fastighetsägarens
egendom. Själva fastighetsbegreppet sådant det är i nyare lagstiftning
utformat kan synas stödja en sådan slutsats. Emellertid bör man särskilja
å ena sidan de regler som avse att angiva gränsen mellan fast och lös
egendom och i sådant syfte bestämma begreppet fastighet och å andra sidan
rättsgrundsatserna angående äganderättens innehåll, d. v. s. angående de olika
befogenheter som ingå i äganderätten. En fastighet omfattar ej allenast själva
jordytan med de tillbehör, som omförmälas i 1895 års lag angående vad till
fast egendom är att hänföra, utan jämväl — ehuru något uttryckligt lagstadgande
därom ej finnes -— substantiella beståndsdelar av marken. Att mineralen
sålunda utgöra en del av det objekt till vilket jordäganderätten hänför
sig, berättigar emellertid icke i och för sig till den slutsatsen, att nämnda
äganderätt även innefattar en befogenhet att tillgodogöra sig mineralen.
Vilka befogenheter en jordägare har i avseende å olika slags naturprodukter,
som utgöra ''beståndsdelar’ i eller ''tillbehör’ till den fasta
egendomen —- t. ex. växande träd, mineral, skogsbär, svamp — är icke
reglerat i 1895 års lag utan är ett helt fristående spörsmål. Rätten att förfoga
över mineral har i äldre tid tillkommit kronan såsom ett regale men genom
senare lagstiftning enligt vissa villkor tillerkänts inmutaren samt jordägaren.
Några principiella hinder mot en lagstiftning, som i viss utsträckning åter -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

113

upplivar kronans rätt, torde icke kunna påvisas. Förhållandet kan uttryckas
så, att de skäl, sorn vid en viss tidpunkt föranlett lagstiftaren att medgiva
jordägaren en särskild förmån i avseende å mineralens tillgodogörande,
numera befinnas väga mindre än de skäl som tala för kronans rätt. Det historiska
sammanhanget och det sätt varpå rättsreglerna utformats torde visa att
jordägarens andelsrätt är av regalt ursprung; den har icke ansetts utgöra ett
moment i själva jordäganderätten såsom sådan utan har i gruvnäringens intresse
blivit tillerkänd jordägaren såsom en särskild förmån. Vid sådant förhållande
lärer påståendet örn jordägarens principiella äganderätt till mineralen
desto mindre kunna betraktas såsom ett reellt skäl mot en lagändring, varigenom
jordägareandelen i gruva utbytes mot en kronoandel.

Någon avgörande vikt kan ej heller tilläggas den omständigheten i och för
sig, att regeln örn jordägarens andelsrätt i gruva varit gällande under en jämförelsevis
lång tidsperiod. Örn de sakliga grunder som en gång i tiden föranlett
uppställandet av nämnda rättsregel numera upphört eller väsentligen
avtagit i betydelse samt nya skäl tillkommit vilka tala för regelns upphävande,
kunna hänsyn till traditionen uppenbarligen icke få hindra genomförandet
av en reform. I detta sammanhang må erinras örn att i de flesta
främmande länder jordägaren icke åtnjuter någon lagligen fastslagen andelsrätt
i mineralfyndighet. Ej ens i Tyskland, där gruvlagstiftningen liksom i
vårt land sedan gammalt är byggd på inmutningssystem, har jordägaren någon
sådan rätt. Enligt tysk lag tillfaller nämligen gruvrätten inmutaren, och
jordägaren har allenast en rätt till ersättning för liden skada.

På grund av vad sålunda anförts är jag beredd tillstyrka att den jordägaren
tillkommande hälftenrätten ersättes med en motsvarande andelsrätt för
staten. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kunna ej anses påkalla att
mineralfyndigheter, vilka inmutats på grund av ansökan efter den nya lagens
ikraftträdande men vilka äro belägna å mark som av jordägaren förvärvats
före nämnda tidpunkt, skola följa reglerna i hittills gällande lag.
Då jordägarens andelsrätt teoretiskt sett ej kan anses uppkomma förrän i
samband med inmutningen, synes det bäst överensstämma med följdriktigheten,
att den prioritetsgrundande inmutningsansökningen får beteckna skiljepunkten
mellan tillämpningen av gammal och ny lag. Särskilt avseende
synes knappast böra fästas vid den omständigheten att förvärvet av fastigheten
kan anses lia medfört viss utsikt för jordägaren att på grund av en
eventuellt framdeles skeende malmupptäckt bliva delägare i gruva. Då det
emellertid ej får anses uteslutet, att en fastighet förvärvats med särskild tanke
på möjligheten att inom dess område inrymmes en mineralfyndighet, kan
det ur billighetssynpunkt vara motiverat att uppskjuta tidpunkten för lagens
ikraftträdande under så lång tid, som skäligen kan anses erforderlig
för efterforskningar i dylika fall.

En av huvudpunkterna i socialiseringsnämndens förslag var att den på inmutning
grundade gruvrätten skulle upphöra efter trettio år, räknat från
det regelbunden brytning pågått sex månader inom det utmålslagda området
eller fem år från utmålsläggningen, såvida staten senast inom utgången av

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sand. Nr 40.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

tjugufemte året gjort anmälan till gruvinnehavaren att den ville övertaga
gruvan. Om staten avstått från övertagande av gruva första gången rätten
därtill stod öppen, skulle tiden för inmutarens nyttjanderätt förlängas i perioder
örn femton år, varvid anmälan örn statens övertagande av gruva vid
slutet av sådan period skulle ske senast fem år dessförinnan. Såsom skäl för
att inmutarens rätt till gruva borde tidsbegränsas har socialiseringsnämnden
särskilt framhållit, att staten icke borde för all framtid avhända sig rätten
till en naturtillgång som den principiellt förfogade över. Förhållanden kunde
lätt inträffa, som av malmpolitiska, fiskaliska eller andra skäl gjorde det
önskvärt, att staten kunde återtaga förfoganderätten över malmtillgångar
som upplåtits till enskilda.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har socialiseringsnämndens
förslag i förevarande del mött livlig opposition. Denna har väl i främsta rummet
riktat sig mot den förkortning av upplåtelsetiden som nämndens förslag
innebär jämfört med gruvlagstiftningssakkunnigas förslag. Emellertid har
även själva inlösningsrätten såsom sådan blivit föremål för stark kritik. Den
av reservanterna inom socialiseringsnämnden intagna ståndpunkten, att den på
inmutning grundade rätten icke borde vara till tiden begränsad, har vunnit
anslutning hos de flesta myndigheter och sammanslutningar som avgivit yttranden
över socialiseringsnämndens förslag.

Utan att gå närmare in på alla de synpunkter, som framkommit rörande
detta spörsmål och vilka återgivits i den förut lämnade redogörelsen, finner
jag för egen del övervägande skäl tala för att i sakens nuvarande läge icke
ifrågasätta inlösningsrättens upptagande i lagstiftningen.

På sätt förut blivit antytt lärer gruvrätten under nuvarande förhållanden
böra uppfattas såsom en sakrätt av särskild typ, en rätt som visserligen hänför
sig till jorden såsom det reella underlaget för rättighetens utövande men vilken
i anseende till sitt innehåll står självständig och sålunda ej -— i likhet med
nyttjanderätt eller servitut — kan anses härledd ur jordäganderätten. Gruvrätten
har i vårt land karaktär av lös egendom. Dess uppkomst, omfattning
och upphörande regleras genom de speciella reglerna i gruvestadgan. Dessa
reglers egenart betingas dels därav, att gruvrätten avser utnyttjande av en
naturtillgång vilken sedan gammalt tillhört statens intresseområde, dels ock
därav, att gruvrättens praktiska utövande förutsätter ett tvångsingripande, en
expropriation av nyttjanderätt till viss mark. Även i en ny gruvlagstiftning
måste i följd av detta sakläge gruvrätten komma att i åtskilliga hänseenden
avvika från vanliga rättsinstitut. I detta sammanhang torde emellertid böra
närmare övervägas, i vad mån förhandenvarande olikheter mellan gruvrätt
och annan sakrätt lämpligen böra utjämnas. Härvid framkomma de spörsmål,
vilka åsyftats då det — bland annat av reservanterna inom socialiseringsnämnden
— framställts krav på gruvrättens säkerställande.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse är den rättsliga procedur, som
utspelas från inmutningsansökningens tillkomst och till dess inmutningsrätten
i samband med utmålsläggningen slutligen fixeras, förbunden med åtskilliga
osäkerhetsmoment för inmutaren. I ett flertal fall kan en försummel -

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

115

se att iakttaga viss formalitet ådraga inmutaren den stränga påföljden av
inmutningsrättens förverkande. Sålunda medför försummelse att inom sextio
dagar från mutsedelns utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan jämlikt
6 § gruvestadgan inmutningsrättens förlust, örn annan söker inmutning innan
kungörandet sedermera sker. Vidare gäller enligt 13 § samma stadga att,
örn inmutaren underlåter att minst fjorton dagar före arbetets början delgiva
jordens ägare och brukare bestyrkt avskrift av mutsedeln, inmutaren förlorar
sin rätt och därjämte drabbas av skyldighet att för all genom arbetet förorsakad
skada ansvara såsom för åverkan. Enligt 14 § åligger det även inmutaren
att inom viss tid ha påbörjat försöksarbetet vid äventyr, örn det försummas,
att inmutningsrätten går förlorad. Slutligen må nämnas att jämlikt
31 § gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt, örn
han försummar att inom nittio dagar efter utmålsförrättningens avslutande
fullgöra betalning av den vid förrättningen bestämda lösesumman för upplåten
mark jämte ränta å nämnda summa.

Att den stränga påföljden i nu nämnda fall icke står i proportion till betydelsen
av den åtgärd som det gäller att framtvinga torde vara oförnekligt.
Ifrågavarande förverkanderegler ha ej heller medtagits i vare sig 1919 eller
1923 års förslag. Då det utan tvivel är möjligt att på annat sätt tillgodose de
särskilda syftemålen med nämnda regler, lärer intet vara att erinra mot förverkandepåföljdens
borttagande i dessa fall. Att inmutningsrätten göres mera
fast och säker är tydligen enbart av godo, när så kan ske utan att det allmännas
intresse eftersättes eller enskild rätt därigenom blottställes.

Kravet på gruvrättens säkerställande synes angå jämväl de stadganden örn
förverkandepåföljd, vilka sammanhänga med skyldigheten att inom viss tid
fullborda försöksarbetet och att efter utmålsläggningen försvara gruvrätten.
Beträffande dessa fall — vilka avses i 21 och 47 §§ gruvestadgan — torde
emellertid förverkandepåföljden fylla en ingalunda betydelselös uppgift i näringens
intresse. Såsom från skilda håll betonats, är det ett viktigt önskemål,
att inmutade fyndigheter snarast bliva föremål för undersökning till utrönande
av deras brytvärdhet, liksom ock att utmålslagda fyndigheter, vilka kunna
tjäna såsom underlag för ekonomiskt bärkraftiga företag, så snart omständigheterna
det medgiva komma till avsedd användning. Väl må det vara riktigt
att inom gruvnäringen, liksom inom varje annan industri, produktionen ytterst
blir beroende av företagarens positiva intresse för densamma. Emellertid lärer
ej kunna förutsättas att inmutningsrätten alltid tillfaller någon som har verklig
avsikt eller förmåga att igångsätta ett produktivt företag. Inmutaren har
måhända intet intresse av att låta undersöka fyndigheten. Hans syften kunna
vara enbart spekulativa; ändamålet med inmutningen är kanske rent av att
uppställa ett hinder för en lojal näringsidkare för att därigenom avpressa
denne ekonomiska förmåner. I en ny gruvlag böra givetvis icke saknas regler,
som kunna vara ägnade att motverka en osund spekulation i inmutningar eller
en ur gruvnäringens synpunkt olämplig konkurrens mellan flera inmutare i
samma malmfält. Ur nu angivna liksom ock ur andra synpunkter lärer det
vara påkallat att bibehålla skyldigheten att utföra undersökningsarbete inom
viss tid och att efter vissa grunder försvara gruvrättigheten. Såsom ett ytter -

116

Kungl. Ma]:ts proposition nr hO.

sta medel att framtvinga dylika åtgärder torde emellertid påföljden av inmutningsrättens
förverkande knappast kunna undvaras. Borttoges denna påföljd
även i förevarande fall, kunde det befaras att åtgärden huvudsakligen bleve
till fördel för sådana inmutare, vilka icke kunna sägas vara särskilt förtjänta
av att få sin gruvrätt ytterligare säkerställd.

Vad nu anförts motsäger emellertid icke, att särskilt reglerna örn försvar av
gruvrättighet i vissa hänseenden torde böra omläggas, så att de bättre motsvara
nutida förhållanden. Sålunda torde den föreslagna åtgärden att helt
borttaga det i gruvestadgan stipulerade försvarsarbetet och ersätta detsamma
med en försvarsavgift förtjäna att genomföras. Det torde ej heller möta några
betänkligheter att, med tanke på sådana fall där underlåtenhet att erlägga
försvarsavgift beror på ren glömska, väsentligen mildra risken för gruvrättens
förverkande. Detta synes kunna ske därigenom, att försummelse att erlägga
försvarsavgiften på förfallodagen ej förbindes med annan påföljd än viss avgiftsförhöjning,
under det att förverkandet bestämmes skola inträda först sedan
gruvinnehavaren blivit påmind örn sin skyldighet samt haft viss ytterligare
tid på sig att fullgöra betalningen. Vid försvarsreglernas utformning torde
även böra undanröjas det osäkerhetsmoment som yppats däri, att en redan förverkad
gruvrätt under vissa förhållanden kan återupplivas och medföra undanträngande
av en senare uppkommen rätt till samma fyndighet.

I samband med frågan örn gruvrättens säkerställande ha jämväl framställts
vissa önskemål örn underlättande av gruvnäringens kreditmöjligheter. Dessa
önskemål sammanhänga i viss mån därmed, att enligt förlagsinteckningsförordningen,
sådan denna författning tidigare varit utformad, järngruva, i motsats
till annan gruva, icke kunnat utgöra föremål för förlagsinteckning. Genom
den revision av förlagsinteckningsförordningen, som genomförts år 1932,
har emellertid även järngruva inbegripits i sådan egendom som kan förlagsintecknas.
Härigenom ha sålunda nyss angivna önskemål i ej oväsentlig utsträckning
redan vunnit beaktande.

Emellertid torde få medgivas att förlagsinteckning knappast erbjuder den
säkerhet, som ur synpunkten av en mera omfattande kreditgivning kunde förefalla
önskvärd. Förlagsinteckningen medför ej någon panträtt utan endast
viss förmånsrätt i den intecknade egendomen. Den är vid sådant förhållande
ej på långt när likvärdig med fastighetsinteckningen eller tomträttsinteckningen.
Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke gruvnäringens
behov av realkredit borde tillgodoses i annan ordning än genom förlagsinteckning.
Vissa uppslag härtill ha diskuterats i den promemoria angående hithörande
spörsmål, som finnes fogad vid det av gruvlagstiftningssakkunniga avgivna
betänkandet. Efter att bland annat ha avvisat tanken att gruvegendom
skulle förklaras vara fast egendom och sålunda kunna bliva föremål för fastighetsinteckning,
synes promemorians författare närmast förorda införandet av
ett nytt rättsinstitut, inskriven gruvrätt, som i likhet med inskriven tomträtt
skulle kunna särskilt intecknas.

Den utväg som sålunda anvisats lärer i och för sig vara förtjänt av att när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

117

mare prövas. Tydligt är emellertid att en sådan reform förutsätter en ganska
omfattande lagstiftning, en reglering som lämpligen torde böra upptagas
i en fristående författning. Då någon utredning av beskaffenhet att kunna
läggas till grund för utarbetandet av dylika lagbestämmelser ej hittills blivit
förebragt, torde det kunna befaras att frågans upptagande i förevarande sammanhang
komme att väsentligen fördröja genomförandet av den nya gruvlagstiftningen.
Detta synes opåkallat såväl med hänsyn till frågans fristående
karaktär, som ock i betraktande därav att viss erfarenhet örn den nya gruvlagstiftningens
verkningar kan vara av betydelse för frågans lösning. En
särskild anledning att tills vidare låta frågan anstå är att lagbestämmelserna
rörande inteckning i fast egendom — vilka i viss utsträckning torde bliva
förebildliga jämväl för det eventuellt tillskapade institutet inteckning i inskriven
gruvrätt -—- kunna antagas undergå väsentliga förändringar såsom
följd av den igångsatta utredningen rörande revision av jordabalken.

Bland de till gruvlagstiftningen hörande spörsmål, som kunna sägas vara
av principiell innebörd, märkes även frågan om statsgruvefält. Denna fråga
står otvivelaktigt i visst samband med den föreslagna principen örn en kronan
tillkommande andelsrätt i varje gruvföretag. Örn nämligen kronans andelsrätt
löses från varje beroende av markägande, kunde det synas följdriktigt
att — på sätt socialiseringsnämnden föreslagit — möjligheten att utlägga
statsgruvefält vidgas till att gälla även beträffande enskild jord. Att
utläggandet av statsgruvefält innebär en inskränkning av den fria inmutningsrätten
behöver icke i och för sig föranleda betänkligheter. Med inmutningssystemet
lärer ej vara avsett att uppmuntra vem som helst att under
vilka omständigheter som helst förvärva rätt att undersöka och bearbeta mineral.
En osund spekulation i inmutningar och en överdriven konkurrens mellan
flera inmutare i samma malmfält äro sådana företeelser vilka i möjligaste mån
böra motarbetas. Däremot föreligger all anledning att gynna den inmutare
genom vilkens forskningsarbete förekomsten av malm i ett visst fält först
blivit ådagalagd. Det kan ej anses otillbörligt eller stridande mot inmutningssystcmets
grundtanke, om för en sådan inmutare i viss mån beredes ökad
möjlighet att utestänga tillskyndande konkurrenter, vilka icke själva iklätt
sig några uppoffringar för malmletningen. Tydligt är att en sådan institution
som statsgruvefält i nu berörda avseenden skulle kunna medföra vissa
fördelar. Här må erinras om att det inmutningsförbud, som följer av ett områdes
förklarande för statsgruvefält, under nuvarande förhållanden fyller en
ingalunda oviktig uppgift därutinnan, att ett gruvföretag inom statsgruvefältet
skyddas mot den besvärande fältspärrning elier andra olägenheter, som
skulle kunna uppkomma om enskilda tillätes verkställa inmutningar i närheten
av den till företaget hörande fyndigheten.

Mot förslaget att möjliggöra utläggande av statsgruvefält jämväl å enskild
jord lia dock i yttrandena åberopats vissa synpunkter, som icke lära kunna
frånkännas berättigande. En obegränsad befogenhet att utlägga statsgruvefält
synes öppna möjlighet för statsmakterna att — i annan ordning än den

118

Kungl. Maj:ts proposition nrhO.

som gäller för stiftande av allmän lag —■ efter liand tillskapa ett rättstillstånd,
som väsentligen avveke från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru
det icke torde behöva antagas, att statsmakterna skulle komma att missbruka
nämnda möjlighet, synes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa
viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant förhållande
torde emellertid knappast kunna förordas att nämnda befogenhet
överhuvud taget göres vidsträcktare än vad nu är fallet. Mot att utlägga
statsgruvefält å enskild jord talar bland annat den omständigheten att en
privat jordägare, som upptäckt en fyndighet å sin mark, skäligen bör vara
berättigad att förvärva inmutningsrätt till densamma. — Beträffande den
närmare utformningen av en lagbestämmelse rörande statsgruvefält torde iakttagas
att kronan liksom nu bör ha möjlighet att tillgodogöra sig en fyndighet,
som upptäckes inom området först sedan detta förklarats för statsgruvefält.
Då det emellertid ur skilda synpunkter lärer vara lämpligt att gruvrätten
även i dylikt fall konstitueras genom en inmutning, synes det nuvarande förbudet
mot inmutning å statsgruvefält böra jämkas därhän att inmutning tilllåtes
för kronans räkning.

I överensstämmelse med de synpunkter jag i det föregående utvecklat förordar
jag sålunda en ny gruvlagstiftning uppbyggd efter ett inmutningssystem,
med rätt för inmutaren och staten att vardera njuta andel med hälften
i varje gruvföretag — dock att delägare ej erhåller större del av gruvas avkastning
än som svarar mot hans deltagande i brytningen — samt med rätt
för jordägaren att bekomma ersättning med fulla värdet och hälften därutöver
dels för mark som avstås för gruvdrift dels ock för skada eller intrång som
förorsakas av gruvdriften. Vid den närmare utformningen av denna lagstiftning
lärer det av gruvlagstiftningssakkunniga utarbetade lagförslaget i betydande
omfattning kunna tjäna såsom grundval. I enlighet med vad förut anförts
synas dock några bestämmelser motsvarande vad nämnda förslag innehåller
beträffande rätt för jordägaren att bekomma årlig avgäld (50—60 §§),
skyldighet för gruvinnehavaren att tillgodose vissa önskemål angående arbetarnas
bostadsförhållanden (86 §), tillhandahållande av malm för inhemsk
förbrukning (91—93 §§) samt rätt för kronan att övertaga gruva (94—101 §§)
ej böra införlivas med den nya lagstiftningen.

Genom den föreslagna lagstiftningen aktualiseras frågan örn förvaltningen
av kronans gruvegendom. Beträffande denna fråga torde först få erinras
att riksdagen under en följd av år medgivit, att Kungl. Majit ägde åt
svenska medborgare, i den ordning Kungl. Majit bestämde, under en tid för
varje gång av högst tjugu år mot årlig avgift och under villkor i övrigt, som
det tillkomme Kungl. Maj :t att fastställa, upplåta begagnandet av kronan tillhörande
jordägareandelar i gruvor, med rätt därjämte för den, som erhållit upplåtelse,
att vid upplåtelsetidens utgång äga företräde till förnyad upplåtelse,
därest sådan ifrågakomme. Detta medgivande av riksdagen, som tidigare avsett
ett eller ett par år i sänder, gäller numera enligt beslut vid 1932 års riksdag
tills vidare.

I enlighet med riktlinjer, som angivits i propositionen nr 65 till 1923 års

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

119

riksdag, har Kungl. Maj :t i brev till kommerskollegium den 17 maj 1923 genomfört
vissa provisoriska åtgärder beträffande förvaltningen av kronans
gruvegendom. Ändamålet med dessa åtgärder bär varit att - i avbidan pa
ny gruvlagstiftning och därmed sammanhängande definitiva anordningar för
förvaltningens ordnande — åvägabringa största möjliga enhetlighet pa ifrågavarande
förvaltningsområde. En närmare redogörelse för de vidtagna åtgärderna
och dessas samband med förberedelserna till en ny gruvlagstiftning
har lämnats i propositionen nr 208 till 1926 ars riksdag.

Den sålunda genomförda provisoriska regleringen innebär att förvaltningen
av kronans gruvegendom i regel ankommer på kommerskollegium. Härvid
gäller emellertid den föreskriften, att örn fråga uppkommer, huruvida gruvegendomen
skall nyttiggöras genom utarrendering eller på annat sätt, kollegium
skall ha att med eget förslag underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.
Vidare har gruvegendom i betydande omfattning direkt undantagits fran kollega
förvaltning. Sålunda skola alla inmutningar, som av Sveriges geologiska
undersökning verkställts eller komma att verkställas för kronans räkning, intill
utmål släggningen förvaltas av nämnda institution. Jordägareandelarna i
fyndigheter, som inmutats å kronojord inom andra län än Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, förvaltas av länsstyrelserna i enlighet med bestämmelser
i gruvestadgan, kungörelsen den 20 oktober 1899 örn begagnande av
kronans jordägareandel i gruva samt kungörelsen den 15 november 1907 med
föreskrifter i fråga örn bestämmandet a kronans sida av beloppet utav den arrendeavgift
som skall erläggas för kronans jordägareandel i gruva m. m.; länsstyrelsernas
förvaltningsbefogenhet är dock inskränkt till tiden för den första
arrendeupplåtelsen. Åtskilliga fyndigheter, som kronan förvärvat i samband
med 1907 och 1908 års malmfältsavtal, förvaltas av ett särskilt bolag, Mertainens
gruvaktiebolag. Slutligen har at domänstyrelsen uppdragits att förvalta
en gruva, som av kronan förvärvats tillsammans med den mark varå
den är belägen.

Såsom vid den provisoriska regleringens tillkomst blivit förutsatt, torde
bristen på enhetlighet i förvaltningssystemet såvitt möjligt böra undanröjas
i samband med genomförandet av en ny gruvlagstiftning. En ytterligare anledning
att företaga en ny reglering är givetvis den, att den föreslagna lagstiftningen
i viss mån ställer ökade krav pa den statliga förvaltningen, dels
därigenom, att omfattningen av kronans gruvegendom måste antagas komma
att växa snabbare än vad nu är fallet, och dels sa tillvida, att kronans inträde
i ett gruvföretag måste föregås av en noggrann bedömning av såväl vinstutsikterna
som de med företaget förbundna riskerna.

Vid den sålunda förutsatta regleringen — vars utformning lärer ankomma
på handelsministerns föredragning — torde böra eftersträvas att åtminstone
alla utmålslagda fyndigheter, som helt eller delvis tillhöra kronan, lämnas till
förvaltning av en och samma centrala ämbetsmyndighet. Åt denna myndighet
synes även böra uppdragas att representera kronan vid utmålsförrättningarna
och att bevaka kronans andelsrätt, därvid dock möjlighet torde böra beredas att
i tveksamma fall underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Det torde böra

120

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande angående sättet för fyndighetens
respektive kronoandelens nyttiggörande och att godkänna eventuellt upprättade
förslag till avtal mellan kronan och inmutaren. I den mån från kronans
sida påkallas särskilda tillskott av kapital, lärer emellertid för Kungl.
Maj :ts ställningstagande till omförmälda frågor riksdagens beviljande av anslag
bliva avgörande.

Enär den föreslagna gruvlagstiftningen icke synes vara beroende av det sätt
på vilket förvaltningen av kronans gruvegendom närmare regleras men sagda
reglering å andra sidan är helt beroende av gruvlagstiftningens utformning,
synas skäl tala för att det jämförelsevis omfattande detaljarbetet med ändringar
i förvaltningssystemet får anstå, intill dess det visat sig, huruvida den
föreslagna lagstiftningen varder genomförd. Då den nya lagens ikraftträdande,
såsom i annat sammanhang förutsatts, torde böra uppskjutas någon tid,
lärer erforderligt rådrum för den organisatoriska regleringens genomförande
ej komma att saknas.

Jag övergår nu till en detaljredogörelse för det i enlighet med vad sålunda
anförts inom departementet utarbetade förslaget till gruvlag.

Specialmotivering.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 75—
76 och s. 97—98 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 224.

Paragrafen fastslår den allmänna grundsatsen att envar äger förvärva inmutningsrätt
och innehåller i anslutning härtill en bestämning av begreppet
inmutningsrätt samt en uppräkning av de inmutningsbara mineralen.

Innebörden av begreppet inmutningsrätt enligt gällande stadganden
synes särskilt i ett avseende vara föremål för delade meningar. Det
torde nämligen kunna ifrågasättas, huruvida inmutningen endast har den betydelsen
att den grundlägger en rätt att med andras uteslutande undersöka och
bearbeta den upptäckta fyndigheten, eller örn inmutningen rent av utgör den
lagliga förutsättningen för varje arbete på en inmutningsbar fyndighet. Örn
den sistnämnda ståndpunkten är riktig, innebär detta att jordägaren principiellt
sett ej är berättigad att utan föregående inmutning anställa försöksarbete
eller gruvbrytning a en inmutningsbar fyndighet som han upptäckt å
sin mark.

Till stöd för asikten att jordägaren enligt gällande lag saknar en av inmutning
oberoende rätt till inmutningsbara mineraltillgångar torde bland annat
kunna åberopas dels att jordägaren under den egentliga regalrättstiden ej haft
någon dylik självständig rätt att bearbeta mineralen och att någon sådan rätt
ej sedermera blivit införd genom något uttryckligt stadgande dels ock att nu
gällande gruvestadga — i likhet med 1855 års gruvestadga — uttryckligen i
sin 4 § föreskriver, att den som vill å egen grund med arbete belägga och till -

Kungl. Maj:ts proposition nr -ho.

121

godogöra sig någon till inmutning lovgiven mineralanledning skall därom hos
bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande av mutsedel.
Emellertid har riktigheten av den slutsats, vartill ordalydelsen av sistnämnda
stadgande omedelbart föranleder, från flera håll — däribland av gruvlagstiftningskommittén
och gruvlagstiftningssakkunniga — blivit bestridd under påstående
att en sådan slutsats icke skulle stämma med lagens mening. I sådant
avseende har hänvisats till den omständigheten att en jordägare, som med hänsyn
till förekomsten av icke inmutningsbara mineral är berättigad att anställa
försöksarbete, därvid icke skulle kunna hindras från att så anordna sina åtgärder,
att inmutbara fyndigheter därigenom undersöktes och blottades. Att
något förbud för jordägaren att utan inmutning tillgodogöra sig inmutningsbara
mineral icke förefinnes, har man vidare ansett framgå därav, att gällande
lag icke innehåller något stadgande örn påföljd för förbudets överträdande.

De omständigheter som sålunda åberopats till stöd för åsikten örn en jordägaren
tillkommande, s. k. prekär gruvrätt torde emellertid, emot gruvestadgans
uttryckliga bestämmelse, knappast kunna anses avgörande. Av de ofullkomligheter
som på grund av praktiska svårigheter föreligga i avseende å
gränsdragningen för jordägarens befogenheter i förevarande hänseenden lära
alltför vittgående slutsatser ej böra dragas. Och att ansvar spåföljd saknas
för det fall att jordägaren utan inmutning tillgodogör sig inmutningsbara mineral
torde kunna förklaras därav att något verkligt praktiskt behov av en
dylik ansvarsbestämmelse ej föreligger, då nämligen jordägaren, för att ej
riskera att bliva undanträngd, uppenbarligen i allmänhet har intresse av att
snarast själv söka inmutning. Det torde därför med hänsyn till vad förut anförts
icke kunna anses oberättigat att utgå från att gruvestadgan, i enlighet
med sin ordalydelse, principiellt uppställer inmutning såsom nödvändig förutsättning
även för jordägarens rätt till försöksarbete och mineralbrytning beträffande
inmutningsbar fyndighet.

Vid en ny reglering av inmutningsrätten, torde det visserligen ligga nära
till hands att — såsom gruvlagstiftningskommittén och gruvlagstiftningssakkunniga
föreslagit —- inmutningsrätten konstrueras såsom en rätt för inmutaren
att med andras uteslutande undersöka och bearbeta den inmutade fyndigheten.
Emellertid lärer frågan härom, teoretiskt sett, stå i nära samband
med den föreslagna nya principen örn en kronan tillkommande andelsrätt
i varje upptäckt fyndighet. Med det allmänna betraktelsesätt, varpå nämnda
princip vilar, torde en låt vara prekär rätt för jordägaren att oberoende av inmutning
tillgodogöra sig inmutningsbara mineral stå i mindre god överensstämmelse.
Det har därför synts påkallat att, i olikhet mot 1923 års förslag,
giva förevarande paragraf sådan avfattning, att inmutningsrätten blir liktydig
med rätten överhuvudtaget att undersöka oell bearbeta inmutningsbara
mineral.

Med denna konstruktion av inmutningsrätten kan det synas följdriktigt att
uppställa en särskild ansvarspåföljd för det fall att jordägaren utan att söka
inmutning anställer arbete å en inmutningsbar fyndighet. Såsom ett ytterligare
skäl för straffbeläggande av ett dylikt förfarande kunde måhända anföras

122

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

att en enskild jordägare, när han ej längre njuter förmånen av jordägareandel,
kunde känna sig mera frestad att hemlighålla och för egen räkning utnyttja
mineralfynd som han upptäckt å sin mark. Risken för att genom försummad
inmutning gå miste om varje del i fyndigheten torde dock vara tillräckligt
stor för att effektivt avhålla från dylika försök. Emot uppställande av en ansvarspåföljd
av ifrågavarande slag tala onekligen de svårigheter som, åtminstone
vad undersökningsstadiet angår, måste inställa sig beträffande gränsdragningen
mellan jordägarens lojala utövning av sina rättigheter och en i
strid med det allmännas intressen utövad verksamhet i syfte att uteslutande
för egen räkning åtkomma inmutningsbara mineral. Det har i betraktande
härav icke synts lämpligt att stadga straff för andra fall än sådana, där jordägaren
utan inmutning i verklig mening bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet.
Bestämmelsen härom återfinnes i 73 § av förslaget.

Beträffande frågan vilka mineral skola vara inmutningsbara innefattar
1923 års förslag den utvidgningen i förhållande till gällande rätt, att
metallen vanadin, som för närvarande ej är inmutningsbar, ävensom mineralen
apatit och magnesit, vilka för närvarande få inmutas endast å odisponerad
kronojord, skola kunna inmutas, oavsett i vilken jord de befinna sig.

Mot vad sålunda föreslagits har någon erinran ej blivit framställd. Bergmästaren
i västra distriktet har emellertid ifrågasatt att ytterligare vissa
bergarter och mineral — med hänsyn till deras nationalekonomiska betydelse
och olägenheterna av en icke tillräckligt stadgad nyttjanderätt till fyndigheter
av ifrågavarande slag — borde göras inmutningsbara. Såsom exempel har
nämnts granit och kalksten.

Vid bedömande av förevarande spörsmål torde avseende böra fästas ej blott
vid mineralens nationalekonomiska betydelse och deras samhörighet med den
metallurgiska industrien utan även vid mineralens förekomstsätt — huruvida
behov föreligger att med inmutningsrätt premiera finnaren av dylika fyndigheter
-— samt icke minst vid jordägarens intresse att alltjämt få bibehålla ensamrätten
till mineral av viss beskaffenhet. Av hänsyn till sistnämnda omständigheter
torde det ej böra ifrågakomma att till den inmutningsbara kategorien
överföra exempelvis granit eller kalksten. I övrigt har ej något framkommit,
som synts motivera tillägg till den uti 1923 års förslag förekommande
uppräkningen av de inmutningsbara mineralen.

Med anledning av erinran från vissa myndigheter har paragrafens avfattning
undergått en redaktionell ändring för att tydligare hänvisa till det hinder mot
erhållande av inmutningsrätt, som för närvarande finnes stadgat i lagen den
30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag.

2 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 75—80 och s. 98 samt bergmästaren Asplunds
reservation s. 224.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

123

För anvisande av utmål erfordras enligt 21 § gruvestadgan att fyndigheten
skall vara blottad och att prov på malmen erhållits. Med fyndighetens
blottande lärer i allmänhet avses att fyndigheten göres åtkomlig på sådant
sätt att dess beskaffenhet kan utrönas. Det lär vara omstritt, huruvida en
fyndighet som endast är känd genom diamantborrning i sådant avseende uppfyller
det stadgade kravet. Emellertid har högsta domstolen i ett under 1903
avgjort mål (N. J. A. 1903 s. 370), med hänsyn till bestämmelsen att fyndigheten
skall vara blottad, upphävt en utmålsläggning, som tillkommit på
grund av en å fyndigheten verkställd diamantborrning.

I 1923 års förslag äro villkoren för utmålsläggning så avfattade, att något
hinder ej torde möta att anvisa utmål på grund av den kännedom örn fyndigheten,
som vunnits enbart genom diamantborrning. De sakkunniga ha
härvidlag framhållit att om dylik borrning genomginge en större del av
malmkroppen en mycket säkrare kännedom vunnes örn fyndigheten än om
denna endast bleve blottad på ytan.

Riktigheten av denna uppfattning har ej blivit bestridd i de avgivna yttrandena.
Emellertid har kommerskollegium ansett att i lagen borde närmare
angivas under vilka förutsättningar diamantborrning skulle kunna godkännas
i omförmälda hänseende. Kollegium har härom anfört följande:

Diamantborrning måste utföras under sådan kontroll, att bergmästaren och
jordägaren kunde få full visshet om att mineralet i den företedda borrkärnan
förskreve sig från det till utmål ifrågasatta området. Då i anledning av
en skrivelse från 1904 års riksdag rörande lagändring i syfte att möjliggöra
utmålsläggning efter detta slags undersökningsarbete yttrande inhämtats, hade
från sakkunnigt håll förordats detaljerade kontrollåtgärder, såsom att borrningen
skulle ske i två ojäviga vittnens närvaro, av vilka det ena skulle vara
fackman, att borrkärnan skulle hava viss minimidiameter, att borrkärnans
olika stycken skulle förvaras i viss ordningsföljd och under försegling, ävensom
att borrprotokoll skulle upprättas samt karta och profilritningar över
borrhålet uppgöras. Även detta sistnämnda skulle kunna bereda svårigheter,
i det att borrhålen ofta vore krökta och deras rätta lägen svåra att bestämma,
varigenom alltså tvekan skulle kunna uppstå om inmutningsbart mineral kunde
anses påvisat inom det tillämnade utmålet. Kollegium ansåge att gruvlagen
näppeligen borde förbigå dessa omständigheter; åtminstone borde några anvisningar
intagas i lagen för att i den mån som vore möjlig förekomma, att
dyrbara borrningar verkställdes på sådant sätt att, oaktat borrkärnan mnehölle
inmutningsbart mineral, utmål ej kunde tilldelas.

Vad kommerskollegium sålunda anfört förtjänar naturligen uppmärksamhet.
Sålunda torde utmål icke böra anvisas enbart på den grund att vid en
verkställd diamantborrning erhållits visst malmprov. Vid bedömande av frågan
om utmålsläggning måste uppenbarligen tillses, såväl att det uppvisade
malmprovet bevisligen härrör från det avsedda området som ock att diamantborrningen
verkställts under sådana omständigheter att tillvaron av en fyndighet,
som kan bliva föremål för gruvdrift, därigenom gjorts sannolik. Att
uppställa särskilda legala bevisregler i förevarande avseende synes emellertid
knappast erforderligt eller lämpligt. Det torde få antagas att önskvärd säkerhet
i rättstillämpningen skall vinnas, även örn det överlämnas åt bergmästaren

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

att mera fritt bedöma den utredning som åtföljer utmålsansökningen. Med
hänsyn härtill har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen synts
kunna bibehållas i sak oförändrad.

3 §•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 3 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 98—100.

2 kap. Om inmutning.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 80—
83 och s. 100. Paragrafen skiljer sig från 1923 års förslag beträffande storleken
av det inmutade området. Frågan härom sammanhänger med frågan örn
utmålets storlek.

Enligt 11 § gruvestadgan äger inmutaren företaga sitt försöksarbete inom
en cirkel, vars radie utgör etthundra meter. Detta mått står i viss relation
till de i 26 § gruvestadgan angivna maximimåtten å utmålet, d. v. s. tvåhundra
meter i längd och bredd. Det är nämligen tänkt att utmålet normalt skall
utgöra den omskrivna kvadraten kring den cirkel, varav det inmutade området
består.

Från dessa regler gjordes i 1919 års förslag avvikelse, dels däri att inmutat
område skulle liksom utmålet i allmänhet vara en fyrsidig figur med
räta vinklar och dels däri att arealen för såväl inmutat område som utmål
skulle få uppgå ända till sexton hektar. Mot vad sålunda föreslagits framställdes
åtskilliga erinringar i de avgivna yttrandena. Särskilt betonades att
beträffande inmutat område cirkelformen vore den mest ändamålsenliga.

De i 1923 års förslag upptagna reglerna beteckna i huvudsak en återgång
till vad nu gäller. Sålunda föreslogs att inmutat område skulle vara cirkelformigt
med etthundra meters radie och att utmålet finge omfatta högst fyra
hektar. En nyhet är dock att enligt förslagets 32 § möjlighet skulle beredas
inmutaren att redan vid utmålsläggningen för flera intill varandra liggande
inmutade områden få ett gemensamt utmål utlagt. De sålunda föreslagna
reglerna ha i yttrandena föranlett skiftande omdömen. Från vissa håll har
gjorts gällande att inmutningsområdena skulle bliva alltför små, om radien
bestämdes till allenast etthundra meter.

Av skäl, för vilka närmare skall redogöras under 30 §, har det synts lämpligt
att maximistorleken på utmål höjes till sexton hektar. I följd härav har
radien i inmutat område ansetts böra bestämmas till tvåhundra meter.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 101
—109 samt reservationer s. 224—226 och s. 264—265.

Punkt 1. Beträffande denna punkt hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

125

Punkt 2. I fråga om det i 1923 års förslag upptagna, ovillkorliga förbudet
mot inmutning inom nationalpark ha bergmästaren i mellersta distriktet
ävensom kommerskollegium uttalat att förbudet syntes böra mildras genom
upptagande i lagen av en tilläggsbestämmelse som möjliggjorde inmutning
efter Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd.

Vad sålunda erinrats har icke ansetts böra föranleda avvikelse från 1923
års förslag. Därest mot förmodan någon mera betydelsefull malmupptäckt
skulle komma att göras inom ett till nationalpark avsatt område, torde frågan
om fyndighetens exploatering böra bliva beroende av särskild lagstiftning.

Punkt 3. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års
förslag.

Punkt 4. Järnkontoret har ansett att skydd erfordrades för visst område
utanför kyrkogård eller begravningsplats, exempelvis intill en gräns av etthundra
meter därifrån. Liknande erinran har även framställts av värmländska
berg smannaföreningen.

Tillräckliga skäl ha emellertid icke ansetts föreligga att avvika från 1923
års förslag i denna del.

Punkt 5. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års
förslag.

Punkt 6. Enligt 1923 års förslag skulle det skyddsområde, som jämlikt 3 §
gruvestadgan förefinnes till ett avstånd av tvåhundra meter från åbyggnad,
tomtplats eller trädgård, inskränkas till att avse en omkrets av allenast etthundra
meter därifrån. De sakkunniga ha dock, såsom framgår av regler i
förslagets 13 och 64 §§, avsett att förbjuda arbete ovan jord på mindre avstånd
än tvåhundra meter från åbyggnad, tomtplats eller trädgård.

Vad angår den nu ifrågavarande bestämmelsen har skyddsavståndets inskränkning
från tvåhundra meter till etthundra meter i allmänhet lämnats
utan erinran i de avgivna yttrandena. Föreningen bergshandtering ens vänner
har dock förordat bibehållande av skyddsområdets nuvarande storlek.

Då det nuvarande skyddsavståndet, såsom särskilt framgår vid jämförelse
med utländsk lagstiftning, torde få anses vidsträcktare än behovet påkallar,
har den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen synts böra godtagas.
Huruvida med denna ståndpunkt skillnad bör göras mellan arbete under och
arbete ovan jord, är en fråga som återkommer vid 13 §.

Ett spörsmål som städse varit föremål för delade meningar är under vilka
förutsättningar en byggnad som står i viss relation till gruvdriften bör undantagas
från fridlysning enligt ifrågavarande bestämmelse. För närvarande gäller
enligt 3 § gruvestadgan den regeln, att inom utmål befintliga byggnader,
vilka erfordras för gruvdriften, ej må utgöra hinder för inmutning. Syftet
med detta stadgande är att förebygga att en gruvägare, genom att i utkanten
av sitt utmål uppföra exempelvis en mindre arbetarbostad, skulle åt sig förvärva
ensamrätt till inmutning på tvåhundra meters avstånd därifrån och sålunda
för sitt framtida behov åt sig bevara fyndigheter på vida större område
än egentligen varit avsett. Med hänsyn härtill har stadgandet åtminstone i

126

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ett rättsfall (N. J. A. 1914 s. 201) tolkats så, att om en byggnad, som ursprungligen
uppförts vid gruva för gruvdriftens behov, efter gruvdriftens nedläggande
övergår till ny ägare och nyttjas till bostad utan samband med någon
gruvdrift byggnaden icke skyddar mot ny inmutare. Ägaren av byggnaden
har sålunda icke ansetts berättigad till vidsträcktare skydd än den förutvarande
gruvinnehavaren från vilken äganderätten till byggnaden härledes. (Jfr
dock N. J. A. 1921 A 249.)

Enligt 1923 års förslag skulle varje byggnad som uppförts för gruvdrift
undantagas från skyddet mot inmutning. Huruvida byggnaden uppförts å utmålslagt
område eller ej, skulle icke föranleda någon skillnad i nämnda hänseende.
Den sålunda föreslagna begränsningen av fridlysningen har emellertid
givit upphov till vissa erinringar i yttrandena.

Värmländska ber g smannaf öreningen har anfört följande:

Alldeles oavsett den juridiska tolkningen av 3 § 2 mom. gruvestadgan, som
i alla händelser endast avsåge byggnader inom utmålet, syntes det onödigt och
oriktigt att utsträcka fredlösheten till gruvdriftens samtliga byggnader både
inom och utom utmålet. I första hand borde skillnad göras mellan rena driftsbyggnader
och bostadsbyggnader. Beträffande driftsbyggnader måste anses
skäligt, att dessa i viss mån undantoges från fridlysning, oavsett var de vore
belägna. Dock borde naturligtvis inmutning ej få tagas eller utmål läggas
så nära en dylik anläggning att dess verksamhet eller nödiga utveckling hindrades.
I allmänhet torde dylika byggnader ligga på eller i omedelbar närhet
av utmålet. Helt annorlunda kunde däremot fallet vara med gruvans bostäder,
som ofta läge vitt spridda och icke sällan på betydande avstånd från utmålet.
Det syntes orättvist att icke åtminstone sådana avlägsna bostäder
skulle åtnjuta samma rättsskydd som varje annat hem. I förslaget gjordes
skillnad mellan sådan byggnad som direkt uppförts för gruvdriften och sådan
som först längre fram apterats för gruvändamål. Emellertid syntes båda dessa
slag av byggnader under alla förhållanden böra likställas, detta så mycket
mer som det åtminstone inom de äldre bergslagen torde vara ganska svårt att
avgöra vilken karaktär en byggnad ursprungligen haft. Särskilt betänkligt
vore att den fredlöshet gentemot inmutning, som enligt förslaget skulle drabba
gruvdriftens byggnader, allt framgent skulle vidlåda dem, även örn gruvdriften
nedlades och utmålen sonades. I de flesta sådana fall avyttrades bostäder
och jord till enskilda, och det kunde icke vara skäligt att på så sätt uppkomna
egna hem skulle vara sämre ställda i rättsligt avseende än andra. Det
vore för övrigt olämpligt att göra undantag för bostäder utanför utmålet
endast på den grund att de råkade tillhöra gruvinnehavaren. Bostäder å inlöst
område utanför utmål syntes däremot böra jämställas med bostäder inom
utmål. Självklart vore att undantaget från fridlysning under alla förhållanden
endast borde avse byggnader tillhörande gruvinnehavaren, däremot ej privata
bostäder m. m., även örn dessa uppförts i mer eller mindre sammanhang
med gruvdriften. På grund av vad sålunda anförts hemställde föreningen att
från fridlysning borde undantagas allenast följande gruvinnehavaren tillhöriga
byggnader: a) driftsbyggnader, oavsett var de vore belägna, dock att
inmutning ej finge tagas eller utmål läggas så nära att anläggningens verksamhet
eller framtida utveckling förhindrades; b) för gruvdriftens behov använda
bostäder, som vore belägna på utmålet eller å inlöst område utanför
detsamma. Därest utmålet sonades och gruvans byggnader överginge till
ändamål som icke ägde sammanhang med gruvdrift, skulle dock även sådana
byggnader åtnjuta stadgat skydd mot inmutning.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

127

Kommerskollegium har hemställt att från fridlysningen måtte undantagas
allenast sådana byggnader som vore belägna inom försvarat utmål eller å område
därutom, som blivit löst för gruvdriften eller i samband därmed stående
verksamhet. Härom har kollegium anfört bland annat följande:

Till förmån för det av de sakkunniga föreslagna stadgandet skulle möjligen
kunna anföras att detsamma skulle kunna motverka obehörig fältspärrning.
Örn gruvrörelsen nedlagts och å det sönade utmålet kvarstode hus vari människor
hade stadigvarande bostad, borde emellertid intresset att få ommuta den
sannolikt föga betydande fyndigheten vika för hemfridsintresset. Det föreslagna
stadgandet skulle ej heller innebära ett effektivt hinder mot den fältspärrning
som kunde företagas genom att på större avstånd från utmålet uppföra
bostäder åt gruvarbetarna. Såsom stadgandet vore formulerat kunde det
nämligen mycket lätt kringgås. — Med utmål syntes kunna jämföras mark,
som utom utmålet inlösts enligt 34 § av 1923 års förslag. Då nämligen sådan
mark endast finge lösas för gruvdriften eller för verksamhet som stöde i samband
med denna, torde den i regel utgöra en plats där det påginge ett arbete
av beskaffenhet att kunna verka störande för de å området boende.

Även järnkontoret har ansett den föreslagna inskränkningen i fridlysningen
vara olämplig samt har härom anfört följande:

Det syntes orimligt, att den omständigheten att inmutning en gång ägt rum
på viss plats och att där uppförts byggnader för gruvdriftens ändamål skulle
medföra att inmutning sedermera, huru långt därefter som helst, skulle kunna
få företagas pä platsen, oavsett om byggnaderna dåmera användes för helt
annat ändamål. Denna betänklighet vunne i styrka, örn man eftergåve kravet
på att de byggnader som icke finge hindra inmutning skulle vara belägna
inom utmål. Oavsett den betydelse som i fråga örn de sönade gruvanläggningarna
kunde tilläggas den nuvarande bestämmelsen att byggnader, för att
ej hindra inmutning, skulle vara belägna inom utmål, torde nämnda bestämmelse
böra upprätthållas även ur en annan synpunkt. Det vore icke ovanligt
att en gruvägare läte uppföra t. ex. arbetarbostäder på ganska avsevärt avstånd
från själva gruvan, ofta flera kilometer därifrån. Örn dessa byggnader
därtill uppförts å mark, vartill gruvägaren hade äganderätt, syntes den omständigheten
att byggnaderna tjänade gruvdriftens ändamål icke vara tillräcklig
anledning, varför de skulle vara undantagna från skyddet mot inmutning.

Föreningen bergshandtering ens vänner och svenska teknolog föreningen lia
erinrat att det föreslagna undantagsstadgandet jämväl borde inbegripa byggnad
som ursprungligen uppförts för annat ändamål än gruvdrift men som
sedermera begagnats för gruvdrift.

Ifrågavarande undantag från skyddet mot inmutning torde, på sätt kommerskollegium
erinrat, vara av viss betydelse såsom ett medel att förhindra
en olämplig fältspärrning. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
det ur denna synpunkt föreligger grundad anledning att i undantaget
inbegripa andra byggnader än sådana, vilka uppförts på inmutat eller utmålslagt
område. Visserligen lärer en gruvinnehavare som vill utestänga konkurrerande
företag från delaktighet i ett malmfält lättare kunna nå detta syfte,
örn han har möjlighet att på olika ställen i fältet uppföra byggnader som
åtnjuta skydd mot inmutning. Betydelsen härav torde dock icke vara syn -

128

Kungl. Majlis proposition nr J^O.

nerligen stor, då ju gruvinnehavaren även har den möjligheten att från början
själv inmuta stora markområden i gruvans omgivning. En fältspärrning av
nämnda slag behöver ej heller ur gruvnäringens synpunkt framstå såsom
olämplig, då den skyddar den första upptäckaren mot störande intrång och
underlättar en konsolidering av gruvintressena. Annorlunda förhåller det sig
med den fältspärrning som kunde sägas föreligga, därest ommutning av en
sönad gruva bleve hindrad på grund därav att inom det gamla utmålet funnes
byggnader vilka vore skyddade mot ny inmutning. Härvidlag framstår
det emellertid såsom tämligen tvivelaktigt, i vad mån ett förefintligt hemfridsintresse
bör få stå tillbaka för önskemålet att underlätta en ommutning
av fyndigheten. Ur social synpunkt kunde det synas mindre tilltalande, örn
de sorn äga eller bebo hus, vilka visserligen uppförts för gruvdrift men efter
gruvans sonande ej längre ha något samband med dylik rörelse, icke skulle
åtnjuta samma skydd mot inmutning som ansetts böra tillkomma andra byggnaders
ägare och nyttjanderättshavare. Med hänsyn till vad sålunda anförts
har det ifrågavarande undantagsstadgandet synts böra avfattas så, att det
allenast inbegriper byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt område,
vartill gruvrätten äger bestånd.

Punkt 7. Beträffande denna punkt i 1923 års förslag ha vissa myndigheter,
däribland kommerskollegium, uttalat att stadgandets lydelse medförde
svårighet att avgöra vad som skulle anses vara industriell anläggning samt
vilka inrättningar och vilken mark som skulle hänföras dit. Bergmästaren
i västra distriktet har ansett stadgandet överflödigt, enär innehavare av område
av förevarande slag, liksom varje annan som av inmutning lede skada
och intrång, ägde rätt till ersättning. Järnkontoret har föreslagit fastställande
av en viss skyddsgräns räknad från själva kraftstationen eller från
byggnad som tillhörde den industriella anläggningen. I fråga örn kraftstation
syntes på samma sätt som beträffande järnväg eller kanal skydd erfordras
jämväl för visst område, exempelvis 30 meter, på ömse sidor om tilloppskanal,
utloppskanal eller tub. Även värmländska bergsmannaföreningen har
ansett att minst lika stort skyddsområde, som tillkomme järnväg eller kanal,
borde beviljas elektrisk kraftstation och industriell anläggning.

De framställda erinringarna ha icke synts böra föranleda avvikelse från
1923 års förslag i denna del.

Punkt 8. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års
förslag.

Punkt 9. I 17 § lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. finnas vissa
bestämmelser rörande kollision mellan koncessionsrätt och inmutningsrätt. Om
inmutning verkställes å område varå koncession meddelats, eller koncession meddelas
å område som förut blivit inmutat, må arbete för fyndighetens eftersökande
och bearbetande, som verkställes på grund av förut vunnen rättighet, icke
hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning eller koncession, som
senare tillkommit. Uppstår i detta fall tvist örn sättet för drivande av de
särskilda slagen av arbete, bestämmer bergmästaren huru arbetena skola
ordnas, så att innehavare av äldre inmutning eller koncession kan ändamåls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 129

enligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

I sitt yttrande över 1923 års förslag har kommerskollegium framhållit att
olägenheterna av sammanträffanden mellan inmutning av vanadin och koncession
å stenkol icke syntes kunna undvikas genom tillämpning av 17 §
stenkolslagen. Nämnda paragraf torde nämligen icke vara tillämplig i andra
fall än då både inmutaren och koncessionsinnehavaren kunde genom bergmästarens
ingripande tillförsäkras, den förre malmen och den senare stenkolen.
Förekomma vanadin i stenkol, kunde emellertid det förstnämnda ej
utvinnas utan stenkolets uppbrännande. Slutprodukten av detta arbete bleve
vanadinmalm, och koncessionsinnehavaren finge endast den genom förbränningsproceduren
uppkomna värmen eller därav alstrad kraft. Brytningen måste
ske för gemensam räkning och ett visst ekonomiskt samarbete alltså framtvingas.
Att ett sådant skulle kunna av bergmästare åläggas parterna med
stöd av 17 § stenkolslagen syntes knappast troligt. Förelåge vanadininmutning
och söktes därefter koncession, lage det i Kungl. Maj:ts hand att förhindra
en olämplig sammanstötning, men hade koncessionsinnehavaren den äldre
rättigheten, borde inmutning å vanadin eller annat i stenkolen ingående mineral,
som ej kunde utvinnas utan stenkolens förbränning, icke få äga rum.

Då vad kommerskollegium sålunda erinrat synts böra vinna beaktande, har
till förevarande paragraf fogats en ny punkt av innebörd att förut meddelad
koncession å stenkol hindrar inmutning av mineral som ingår i stenkolen och
ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning. Ifrågavarande hinder har icke
synts böra vara absolut utan kunna undanröjas genom koncessionsinnehavarens
samtycke.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 109
—112 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226—227.

Beträffande 2 mom. har det med hänsyn till den betydelse och användning
som numera tillkommer fastigheternas registerbeteckningar synts överflödigt
att giva särskild föreskrift örn angivande av sådan beteckning. Med hänsyn
till vad i 10 § föreslås har det synts påkallat att ansökningen innehåller uppgift
jämväl örn fastighetens ägare.

Vad angår 2 morn. 5) betingas olikheterna i förhållande till 1923 års förslag
dels av formella skäl och dels av den ändring som föreslagits i 4 §.

Mot bestämmelsen i 3 mom. 1) ha i yttrandena framkommit vissa erinringar.

Sålunda ha bergmästarna i västra och södra distrikten uttalat att karta
eller kartskiss icke borde vara obligatorisk, då sådan i händelse av behov
kunde infordras av bergmästaren. Bergmästaren i östra distriktet har befarat
att kartan eller kartskissen ofta nog komme att visa sig felaktig och att
oreda därav skulle uppkomma. Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt har framhållit
att det för upprättandet av karta på skogsmark krävdes upphuggning
av linjer och således fällning av träd. Då en dylik åtgärd, innan mutsedel
delgivits, ej kunde vidtagas utan markägarens tillstånd, syntes markägaren

Witling lill riksdagens protokoll 19118. 1 sand. Nr 40. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

kunna förhindra kartläggningen ända tills den föreskrivna tiden för kartas ingivande
utgått. Svenska teknolog förening en har ansett det onödigt att ålägga
inmutaren att vid ansökningen foga så detaljerad karta som föreslagits. För
inmutningshemlighetens bevarande kunde det vara olämpligt att låta utföra
detaljerade mätningar å området. Dessutom hade inmutaren vid den tiden
icke någon lagenlig rätt att utföra sådana stakningar, som kunde vara erforderliga
för inmätningen. Föreskriften örn utmärkande av områden inom
vilka inmutning icke finge beviljas borde därför utgå ur förslaget. Kommerskollegium
har uttalat att de sakkunniga syntes ha överskattat betydelsen av
kartskissens upprättande. Emellertid har kollegium ansett den ifrågavarande
föreskriften vara önskvärd.

De framställda erinringarna ha icke synts böra föranleda avvikelse från 1923
års förslag i nämnda del.

Bestämmelsen i 3 morn. 2) har undergått jämkning så till vida att skyldighet
stadgats att förete handling, utvisande lämnat medgivande jämväl i de
fall som avses i 5 § 5) och 9).

I 3 mom. 4) har införts den nyheten i förhållande till 1923 års förslag, att
sökanden, förutom vederbörligt förskott, jämväl har att erlägga en särskild
ansökningsavgift av tio kronor. Syftet härmed är att motverka vissa med inmutningssystemet
förenade olägenheter. Såsom närmare framgår av utredning
i den proposition, nr 207, varigenom förslag till lag örn inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län förelädes 1926 års riksdag, har det ej
så sällan förekommit att en mängd inmutningsansökningar blivit gjorda i ett
sammanhang, utan att avsikt förelegat att inom alla eller ens de flesta områdena
bedriva något undersökningsarbete. Sålunda har en inmutningssökande,
tydligen för att utestänga andra företagare från upptäckareverksamhet inom
visst område, vid ett tillfälle anhållit örn utfärdande av ej mindre än omkring
20,000 mutsedlar. Att sådant kunnat förekomma torde kunna tillskrivas den
omständigheten att sökanden, utan att behöva vidkännas några utgifter till
stämpel och lösen, kunnat avstå från att fullfölja ansökningarna. Med införande
av en särskild ansökningsavgift, vilken i olikhet mot förskott till stämpel
och lösen ej är avsedd att återbetalas därest ansökningen ej fullföljes, lära
missbruk av nämnda slag kunna ganska effektivt motarbetas. Då med den
föreslagna anordningen ej avsetts att fördyra kostnaden för en i lojalt syfte
företagen inmutning, kunde det synas som örn stämpelavgiften, därest ansökningsavgiften
för varje inmutning förslagsvis bestämmes till tio kronor, borde
nedsättas till hälften av det nuvarande beloppet å tjugu kronor. Med hänsyn
till den ökning av inmutningsområdenas storlek som förut föreslagits torde
en dylik nedsättning likväl ej böra förekomma. Det torde få ankomma på
Kungl. Majit att meddela närmare föreskrifter rörande sättet för redovisning
av ansökningsavgifter.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 112.

Bergmästaren i östra distriktet har hemställt att åt bergstjänsteman måtte

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

131

beredas tillfälle att, där så prövades nödigt, på sökandens bekostnad besöka
den med ansökningen avsedda platsen.

Denna hemställan, som avstyrkts av kommerskollegium, har icke synts böra
föranleda någon åtgärd. Paragrafen har undergått vissa jämkningar av formell
innebörd.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 112.

Kommerskollegium har erinrat att ansökning om Konungens tillstånd till
inmutning borde — i överensstämmelse med stadgandet i 5 § lagen den 30 maj
1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag — insändas till länsstyrelsen för att därifrån, jämte
länsstyrelsens eget utlåtande, vidare befordras till Kungl. Majit.

Denna erinran har synts böra beaktas.

9 .§.

Denna paragraf motsvarar 9 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 114.

På hemställan av vissa myndigheter har den ändringen vidtagits, att det
överlämnats åt kommerskollegium i stället för Kungl. Majit att fastställa
mutsedelsformulär.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 114 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226.

Bergmästaren Asplunds förslag att jordägaren skulle ofördröjligen erhålla
avskrift av mutsedeln har rönt instämmande från flera håll. Sålunda
har värmländska bergsmannaföreningen erinrat att 1923 års förslag skulle
kunna leda till att jordägaren under lång tid förbleve okunnig örn en å hans
mark befintlig inmutning. Det skulle kunna inträffa att jordägaren i denna
sin ovetskap uppförde byggnader å det inmutade området. Huruvida inmutaren
vore skyldig inlösa dylika, efter inmutningens kungörande uppförda byggnader
kunde synas tvivelaktigt. Även kommerskollegium har funnit de framlagda
skälen att ålägga bergmästaren skyldighet att delgiva jordägaren mutsedeln
vara bärande.

Beträffande de tilltänkta bergskungörelserna har ledamoten av gruvlagstiftningskommittén
Herman Sundholm i särskilt yttrande uppgivit i huvudsak
följande!

Inrättande av bergskungörelser hade under kommittéarbetet, liksom ock tidigare
vid skilda tillfällen, föreslagits av Sundholm. Syftet hade varit att
bergskungörelserna skulle ersätta uppläsandet från predikstolen av mutsedlar
och viloståndsresolutioner. Det hade nämligen varit bekant dels att ett antal
mutsedlar^blivit förstörda vid en eldsvåda dels att vissa handlingar av nämnda
slag på oförklarligt sätt förkommit, varigenom innehavarna gått förlustiga
de, enda bevis de haft örn fullgörandet av skyldigheterna för gruvrättens
bibehållande. Om handlingarna i dylika fall varit publicerade i bergskungö -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

relserna, skulle någon olägenhet av originalhandlingarnas förkommande icke
ha uppstått. Bergskungörelserna skulle innehålla kungörelser från bergsöverstyrelsen
och respektive bergmästareämbeten samt utdrag av mutsedlar och
annat som enligt lagförslaget skulle komma till allmänhetens kännedom. Slutligen
kunde däri intagas kungörelser om bolagsstämmor inom järn- och gruvhanteringen,
gruvstämmor o. d. I en dylik publikation vore kungörelser mycket
lättare att finna än i allmänna tidningarna, där de skulle försvinna bland
massan av andra annonser. Bergskungörelserna skulle utkomma tre gånger i
månaden i samma format som svensk författningssamling.

Bergmästaren i södra distriktet har hemställt att enär kungörelserna örn inmutning
och utmålsförrättning sannolikt icke bleve tillräckligt underlag för
ett så dyrbart företag som utgivande av en särskild publikation bestämmelsen
härom icke borde upptagas i lagen. Även bergmästarna i västra och mellersta
distrikten ha ansett särskilt organ för bergskungörelser icke böra inrättas.

Kommerskollegium har yttrat att bergskungörelserna kunde utgivas som
en bilaga till post- och inrikes tidningar.

Från ett par håll har ifrågasatts huruvida kungörelsens uppläsande i kyrka
vore erforderligt.

Utfärdandet av matsedel torde, såsom de sakkunniga funnit, böra förbindas
med viss publicitet. Särskilt torde det ur olika synpunkter vara önskvärt att
fastighetens ägare snarast erhåller kännedom örn den rättighet som genom inmutningen
grundlagts i avseende å honom tillhörigt område. Ehuru förevarande
förslag ej tillerkänner jordägaren andelsrätt i gruva, har det därför
synts påkallat att, på sätt i reservationen föreslagits, stadga skyldighet för
bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets
ägare. I övrigt torde behovet av publicitet bliva tillräckligt tillgodosett
genom ett allmänt kungörelseförfarande. Huruvida för sådant ändamål bör
inrättas en särskild, periodiskt utkommande publikation, bergskungörelserna,
har varit föremål för delade meningar. Då utredningen emellertid knappast
synes giva tillräckligt stöd för antagandet att en dylik publikation, med hänsyn
till befarad ojämn tillströmning av ärenden och andra omständigheter,
skulle innebära en lämplig anordning, har i förslaget stadgats att meddelande
örn mutsedeln och dess innehåll skall införas i allmänna tidningarna. Det har
icke ansetts erforderligt att härutöver föreskriva mutsedelns uppläsande i
kyrka. 11

11 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 116
—118 och bergmästaren Asplunds reservation s. 227.

Bergmästaren i västra distriktet har i likhet med reservanten ansett besvärstiden
vid klagan enligt 1 mom. böra bestämmas till fyrtiofem dagar. Vidare
bär nämnde bergmästare, liksom ock kommerskollegium, instämt med reservanten
däri, att annan rättsägare än sökanden alltid skulle kunna anmäla klander
senast vid utmålsförrättningen och att han sålunda icke, såsom enligt majoritetens
förslag, skulle vara bunden vid en besvärstid av trettio dagar i det

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt0. 133

fall där frågan gäller, huruvida inmutningsansökningen bort avslås jämlikt
9 § 2 mom. 2).

Bestämmelserna ha synts böra jämkas till överensstämmelse med den av
kommerskollegium uttalade meningen. I paragrafen har jämväl vidtagits en
jämkning av innebörd att besvär över bergmästarens beslut över ansökning örn
inmutningsrätt ej skall behöva ingivas till kommerskollegium utan även kunna
dit insändas med allmänna posten.

3 kap. Om undersökningsarbete.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
118—119 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226—227.

Med hänsyn till den i 10 § — i olikhet mot 1923 års förslag — stadgade
skyldigheten för bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade
områdets ägare har det icke ansetts påkallat att i förevarande paragraf
ålägga inmutaren att lämna avskrift av mutsedeln till vederbörande markägare
och nyttjanderättshavare. Emellertid torde det likväl ur skilda synpunkter
vara lämpligt att inmutaren i god tid underrättar markägarna och
nyttjanderättshavarna örn det tillämnade undersökningsarbetet. Härigenom
förebygges ock den otrygghet som, på sätt de sakkunniga utvecklat, måhända
skulle kunna föreligga på grund av möjligheten att bergmästaren sänder avskriften
av mutsedeln till orätt person. I första stycket av förevarande paragraf
har därför, i nära anslutning till 1923 års förslag, stadgats underrättelseplikt
för inmutaren. Underrättelsen bör naturligen lämnas på sådant sätt att
den sedermera kan styrkas. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att
giva särskild föreskrift om underrättelsens delgivning i den ordning som för
delgivning av stämning är stadgad.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
119—120 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 227.

Beträffande andra stycket har vidtagits den ändringen att — på sätt kommerskollegium
förordat — icke blott innehavaren utan även ägaren av jorden
skall lämna tillstånd till uppförande av byggnader som i stadgandet avses.
Härigenom vinnes bättre överensstämmelse med föreskriften i 16 § andra
stycket.

Mot bestämmelserna i tredje stycket av 1923 års förslag lia bergmästarna i
västra och mellersta distrikten erinrat att det föreslagna skyddsområdet vore
onödigt stort. Att göra skillnad mellan arbete i dagen och arbete under jord
innebure en inkonsekvens som kunde bliva till stor nackdel för inmutaren. Om
fyndigheten vore belägen på ett avstånd av 100—200 meter från boningshus,
kunde den icke göras tillgänglig från dagen utan medgivande av ägaren eller
nyttjanderättshavaren till det skyddade föremålet. Ett avstånd av 100 meter

134 Kungl. Maj:ts proposition nr -hO.

borde vara fullt tillräckligt till det skydd för lius och hem som stadgandet
avsåge.

Det torde i och för sig vara mindre lämpligt att undersökningsarbetet icke
skulle få bedrivas inom hela det inmutade området. Några större betänkligheter
synas ej heller behöva möta mot att låta den i 5 § 6) föreslagna begränsningen
av skyddsområdet gälla även beträffande arbete som utföres i dagen.
Då bergmästarnas erinran således torde böra beaktas, har någon bestämmelse
motsvarande tredje stycket i 1923 års förslag icke upptagits i förevarande förslag.

14 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 14 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 77 och s. 120—121.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 121.

Bergmästaren i mellersta distriktet har hemställt att stadgandet måtte kompletteras
med föreskrift örn rätt för bergmästaren att meddela vitesföreläggande.

Kommerskollegium har ansett stadgandet böra fullständigas till tryggande
av den rätt, som kunde tillkomma annan än jordägaren, såsom exempelvis nyttjanderätts-
eller servitutsinnehavare.

Svenska teknolog förening en har funnit bestämmelsen vara överflödig.

överskrider inmutaren de i lag bestämda gränserna för undersökningsarbetets
bedrivande, lärer ett sådant förfarande allt efter omständigheterna kunna
verka till förfång icke blott för jordägaren utan även för annan rättsägare.
Härvid torde även böra uppmärksammas att ett dylikt illojalt förfarande kan
komma att rikta sig direkt mot staten, då ju denna enligt ifrågavarande förslag
skall åtnjuta rätt till kronoandel. Vid sådant förhållande har det synts
mindre lämpligt att bergmästarens befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter
bleve beroende av framställning från rättsägares sida. Åt paragrafen har
därför givits en avfattning, som förutsätter att bergmästaren skall kunna även
utan sådan framställning meddela föreskrifter av ifrågavarande slag. Med
hänsyn till den i nästföljande paragraf upptagna straffbestämmelsen har det
icke synts erforderligt att här giva något stadgande angående vitesföreläggande.

De föreskrifter som nyss nämnts förutsättas enligt lydelsen av 1923 års
förslag vara givna för kontroll därav att inmutaren icke överskrider sin rätt.
Emellertid synes bergmästarens befogenhet icke böra vara inskränkt till att
enbart kontrollera, huruvida inmutaren håller sig inom den i lagen föreskrivna
ramen. Då såsom de sakkunniga framhållit gränserna för undersökningsarbetet
icke kunna i lagen fixeras på ett mera bestämt sätt, torde det lämpligen
böra ankomma på bergmästaren att, när behov därav yppas, genom särskilda
föreskrifter närmare reglera uppkommande konkreta spörsmål rörande lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

135

tillämpning. Med hänsyn härtill har paragrafens avfattning i förevarande
hänseende synts böra undergå viss jämkning.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

121—122.

I motiven till 1923 års förslag har uttalats att jordägaren, i händelse inmutaren
överskrede sin undersökningsrätt, enligt allmänna rättsgrundsatser
borde vara berättigad till skadestånd motsvarande det värde de olovligen brutna
mineralen kunde anses äga i jorden. Med hänsyn till svårigheten att fastställa
detta värde har emellertid i nämnda förslag påföljden i stället blivit bestämd
till ett förverkande av de brutna produkterna eller, örn dessa icke funnes
i behåll, skyldighet att ersätta deras värde i brutet skick. Denna påföljd
skulle även inträda för det fall att inmutaren underlåtit att fullgöra vad honom
ålegat i avseende å delgivning av mutsedeln samt ställande av pant eller
borgen.

Då enligt de allmänna grunderna för nu förevarande förslag icke åt jordägaren
i denna hans egenskap tillerkännes någon rätt till inmutningsbara mineral,
skulle det uppenbarligen innebära en oegentlighet, örn de från olovlig
brytning av sådana mineral härrörande produkterna skulle förverkas till jordägaren.
Den skada som uppkommer genom den olovliga brytningen, såvitt
angår inmutningsbara mineral, drabbar nämligen icke jordägaren utan kronan,
som på grund av regeln om kronoandel torde böra anses äga rätt till hälften
av de brutna mineralen. Däremot bör jordägaren vara berättigad till ersättning
för olovligen brutna, icke inmutningsbara mineral liksom ock för annan
skada än sådan som innebär förlust av mineral. Vid nu angivna förhållanden
har det synts mindre lämpligt att för de fall varom här är fråga bestämma påföljden
till ett förverkande av de brutna produkterna. I förevarande förslag
har sålunda icke upptagits någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda förverkanderegel.
Inmutarens eventuella skadeståndsskyldighet torde få härledas
ur allmänna rättsgrundsatser.

Beträffande andra stycket har det — med hänsyn därtill att jordägaren enligt
10 § skall erhålla del av mutsedeln genom bergmästarens försorg — icke
ansetts erforderligt att tillerkänna jordägaren rätt att få arbetet inställt i det
fall att inmutaren försummat den honom enligt 12 § första stycket åvilande
underrättelseplikten. Bestämmelserna i tredje stycket i 1923 års förslag ha
lämpligen synts kunna inarbetas i andra stycket.

17 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 17 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 122—123.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
123—124

136

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

Kommerskollegium Ilar uttalat att den i 1923 års förslag upptagna bestämmelsen
om kostnaden för skiljemannaförfarandet syntes i allt för hög grad
inbjuda den ersättningsberättigade att påkalla skiljedom. Lämpligare syntes
vara att låta skiljemännen utan föreslagen inskränkning fördela sagda kostnad.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års
förslag. Paragrafen, som numera hänvisar till lagen den 14 juni 1929 örn
skiljemän, har emellertid undergått vissa formella jämkningar.

19 §.

Denna paragraf återgiver 19 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 124
—126 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 228 och s. 239.

Bergmästaren i mellersta distriktet har erinrat att, då någon viss årlig
arbetsprestation icke stipulerats och någon restriktion mot ommutning icke
förefunnes, det vore fara värt att det med undersökning av de inmutade fyndigheterna
bleve högst väsentligt sämre ställt än för närvarande. Därest man
bibehölle valfriheten att arbeta eller icke arbeta, syntes det ovillkorligen påkallat
att, såsom i 1919 års betänkande föreslagits, inskränka undersökningstiden
till två år med rätt för bergmästaren att bevilja förlängning av denna
tid med ett år, varvid bergmästaren samtidigt skulle godkänna förelagd plan
för arbetenas fortsättande. För erhållande av förlängning första gången borde
erfordras att sökanden styrkt sig hava utfört ett arbete, minst motsvarande
brytning av 30 kubikmeter fast berg, eller ock styrkt att mot arbetets utförande
förelegat hinder som kunde av bergmästaren godkännas. Funne bergmästaren
ej skäl till förlängning, borde påföljden för uraktlåtet arbete vara inmutningsrättens
förlust. Utöver denna förlängning borde bergmästaren kunna
medgiva ytterligare två års förlängning.

Bergmästaren i östra distriktet har likaledes ansett särskilda bestämmelser
erforderliga för att framtvinga undersökningsarbete. Då inmutningsrätten
kunde bibehållas i tre år utan annan kostnad än den mutsedeln betingade, skulle
synnerligt men kunna uppkomma såväl för jordägaren som för tredje man.
För att råda bot härpå borde införas skyldighet för inmutare att i viss närmare
angiven ordning erlägga försvarsavgift till fördelning mellan kronan och
jordägaren.

Kommerskollegium, som i annat sammanhang förordat vissa bestämmelser
om försvar av gruvrätt, avsedda att tillämpas även beträffande inmutningarna,
har ansett att, därest dessa bestämmelser ej godtoges, första stycket i förevarande
paragraf borde ändras i enlighet med det förslag som framställts av
bergmästaren i mellersta distriktet.

För bergsbrukets utveckling är det naturligen av vikt att arbetet med inmutade
fyndigheters undersökande icke onödigtvis förhalas eller helt underlåtes.
De framställda erinringarna mot 1923 års förslag i förevarande del synas därför
i och för sig förtjäna viss uppmärksamhet. För att pådriva undersökningsarbetet
lärer det dock knappast vara erforderligt eller lämpligt att införa särskilda
regler örn försvarsarbete eller försvarsavgift på undersökningsstadiet

Kungl. Majlis proposition nr kö.

137

eller att förkorta undersökningstiden. Nämnda syfte torde effektivt kunna
ernås redan därigenom att — såsom även 1923 års förslag innebär — underlåtenhet
att utföra undersökningsarbete efter förloppet av en icke alltför lång
tidrymd måste leda till inmutningsrättens förlust, på grund därav att någon
ansökan örn utmål icke kan göras inom föreskriven tid med utsikt att vinna
bifall. Härvidlag måste dock förutskickas att inmutaren icke — såsom för
närvarande är fallet —■ skall kunna undvika nämnda påföljd genom att innan
den äldre rätten upphört söka ny inmutning å fyndigheten. Denna möjlighet
är enligt förevarande förslag liksom ock enligt 1923 års förslag borttagen
genom den bestämmelse i 5 § 8), som innebär att förut inmutat område skall
utgöra hinder mot ny inmutning, såvida rätten äger bestånd då den nya ansökningen
inkommer. Väl är det tänkbart att en inmutare, som icke vill bedriva
något undersökningsarbete utan använda inmutningen uteslutande såsom underlag
för spekulation, skulle låta inmutningsrätten förverkas i förhoppning
att någon konkurrent icke passade på tillfället att förvärva rätt till fyndigheten
eller någon del därav. Risken att verkligen gå förlustig inmutningsrätten
torde likväl i de flesta fall avhålla från dylika försök, varjämte i detta
sammanhang må erinras örn det i 6 § 3 mom. 4) föreslagna stadgandet örn
skyldighet att vid ansökning örn inmutningsrätt foga ansökningsavgift och
vissa förskott. På grund av vad sålunda anförts har det icke synts föreligga
tillräckliga skäl att avvika från 1923 års förslag beträffande förevarande paragraf.

4 kap. Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning örn utmål.

20 §.

Denna paragraf återgiver 20 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
126.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ifrågasatt förlängning av den i första
stycket sista punkten stadgade fristen. Kommerskollegium har erinrat att
i följd av stadgandet i nämnda punkt vem som helst kunde erhålla en månads
uppskov med ingivande av ansökning örn utmål. Örn inmutaren själv funne
fyndigheten så otillräckligt undersökt, att han önskade få förlängd tid för
undersökningsarbetet, men sådan förlängning ej beviljades, syntes i regel sannolikheten
för utmåls erhållande vara så liten, att nämnda stadgande ej kunde
anses nödvändigt.

Vad sålunda erinrats har ej ansetts böra föranleda avvikelse från 1923 års
förslag.

21 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
126—129.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Bergmästaren i mellersta distriktet har erinrat dels att föreskriften i 1 mom.

5) borde mildras därhän att uppgift skulle lämnas endast såvitt sökanden ägde
eller borde äga kännedom örn förhållandena, dels ock att någon bestyrkt avskrift
av ansökningen icke skulle behöva lämnas. Bergmästaren i östra distriktet
har ansett att i ansökningen borde uppgivas jämväl den lämpligaste mötesplatsen
i gruvans närhet för dem som skulle kallas till förrättningen. Han har
tillika erinrat att bestämmelsen i 2 mom. 2) örn ''tillstötande gränser för de i
1 mom. 5) avsedda områden’ borde modifieras, enär det mången gång vore
svårt att exakt angiva sådana gränser. Kommerskollegium, som velat bibehålla
den nu gängse skalan å utmålsdesignationer örn 1: 2000, har hemställt att
den i 2 mom. 2) avsedda kartan måtte för underlättande av arbetet å designationerna
likaledes upprättas i skalan 1: 2000, dock med rätt för bergmästaren
att godkänna karta även i annan skala.

Vad sålunda anförts har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års
förslag. I paragrafens 1 mom. ha emellertid vidtagits vissa smärre jämkningar,
delvis för vinnande av likformighet med hänsyn till bestämmelserna i
6 §.

22 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 22 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 129—130.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
130.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att förrättningen borde annonseras
i allmänna tidningarna, en i Stockholm utkommande daglig tidning,
en i länsresidensstaden utkommande tidning samt en ortstidning, varjämte kungörelse
borde uppläsas i kyrkan och särskilda kallelsebrev sändas till sakägarna.
Bergmästaren i södra distriktet har uttalat att örn något kungörande utöver
uppläsning i kyrka vore nödigt annonsering borde ske, icke i bergskungörelserna,
utan i någon eller några av ortstidningarna. Bergmästaren i västra
distriktet har ansett nuvarande regler rörande kungörande och delgivning
böra bibehållas. Bergmästaren i östra distriktet har ansett att bergmästaren
borde äga rätt att påkalla kronobetjäningens hjälp med delgivning i sådant
fall, då man kunde förmoda att sakägare ej läte sig anträffas med brev inom
avsedd tid, såsom exempelvis när sakägare ville hålla sig undan. I dylikt fall
brukade nämligen kronobetjäningen anslå kallelsen å'' vederbörandes bostad,
en åtgärd till vilken bergmästaren ej torde kunna tillerkännas befogenhet. Av
liknande skäl har även svenska teknolog förening en förordat upptagande av
en bestämmelse av innehåll att bergmästaren, där han så funne lämpligt, skulle
äga anlita ortens stämningsman för kallelsens delgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

139

Det har icke synts erforderligt att i sak göra annan avvikelse från 1923 års
förslag än att, i konsekvens nied vad tidigare förordats, annonsering i bergskungörelserna
ersatts med kungörande i allmänna tidningarna och att kungörelsens
uppläsande i kyrka utbytts mot annonsering i ortstidning.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 131.

I paragrafen har synts böra vidtagas vissa jämkningar, vilka emellertid allenast
ha redaktionell innebörd.

25 §.

Då med hänsyn till den andelsrätt, som enligt förslaget skall tillkomma kronan,
tillfälle torde böra beredas kronan såsom gruvintressent att låta sig representeras
vid förrättningen, har i första stycket av förevarande paragraf upptagits
en bestämmelse örn att bergmästaren skall översända kungörelsen örn
förrättningen till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Andra stycket återgiver med någon jämkning 25 § i 1923 års förslag.

Om utm&lsförrättniugs företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
132.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att bergsstatstjänsteman, som
tjänstgjorde inom distriktet, borde utan särskilt förordnande få anlitas till biträde
vid förrättningen. Skulle bergmästaren önska biträde av annan än inom
distriktet tjänstgörande bergsstatstjänsteman, borde han därom göra framställning
till kommerskollegium. Bergmästaren i västra distriktet har ansett att
förordnande för bergsstatstjänsteman borde meddelas av kommerskollegium.
Bergmästaren i södra distriktet har uttalat, att bergsstatstjänsteman, d. v. s.
gruvingenjör, borde utan särskilt förordnande kunna anmodas närvara vid förrättningen.
Även kommerskollegium har funnit mindre lämpligt att förordnande
för bergsstatstjänsteman att biträda vid förrättningen skulle utfärdas
av länsstyrelsen; sådant förordnande syntes böra meddelas av kommerskollegium.

Dessa erinringar ba icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag.
I andra stycket har däremot vidtagits den jämkningen, att den i 1923
års förslag förekommande hänvisningen till reglerna om domarejäv i rättegångsbalken
blivit ersatt med en liknande hänvisning till bestämmelserna örn
jäv mot förrättningsmän vid laga skifte (2 kap. 9 § jorddelningslagen).

27 §.

Denna paragraf återgiver 27 § i 1923 års förslag. Från vissa håll bar erinrats
att de i paragrafen föreskrivna åtgärderna vore tämligen självklara och

140

Kungl. Maj:ts proposition nr b0.

att bestämmelserna därför vore överflödiga eller i allt fall icke av beskaffenhet
att böra införas i allmän lag. Med anledning härav torde få hänvisas till
att liknande bestämmelser förekomma exempelvis i 3 kap. 6 § jorddelningslagen
och 10 kap. 25 § vattenlagen.

28 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 132
•—133 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 228.

Beträffande verkan av sökandens uteblivande från förrättningen intog
1919 års förslag — i likhet med gällande gruvestadga — den ståndpunkten, att
förrättningen, oberoende av laga förfall, skulle inställas och att dess företagande
sedermera berodde på ny anmälan inom den för ansökning om utmål
föreskrivna tiden. Härifrån gjordes i 1923 års förslag den avvikelsen, att örn
sökanden inom 30 dagar visade laga förfall för sin utevaro förrättningen skulle
utan ny ansökan kunna företagas å dag då förfallet upphört, varvid örn denna
dag ej kunde vid förrättningen bestämmas ny kungörelse och kallelse skulle
utfärdas. Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen avstyrktes av bergmästaren
Asplund bland annat därför att bestämmelsen kunde öppna en utväg
för parterna att obehörigen fördröja förrättningen. Reservantens mening har
vunnit anslutning hos de flesta hörda myndigheter. Med hänsyn härtill och
då, såsom i reservationen framhållits, något framträdande behov av en dylik
undantagsbestämmelse icke torde vara för handen, har nämnda bestämmelse
ej synts böra upptagas i förevarande förslag. Första stycket av ifrågavarande
paragraf återgiver sålunda motsvarande bestämmelse i 1919 års förslag.

Yad åter angår verkan av sakägares eller allmänt ombuds utevaro
överensstämmer förslaget med 1923 års förslag, liksom ock med gällande
gruvestadga, därutinnan att sådan utevaro ej hindrar förrättningens fortgång,
örn kungörelse utfärdats och vederbörligen delgivits parten. Enligt 1923 års
förslag kunde emellertid förrättningen under vissa villkor fortgå, trots att utebliven
sakägare icke blivit behörigen kallad. Beträffande sådan sakägare som
endast innehade nyttjanderätt, servitut eller avkomsträtt till jorden fanns nämligen
en särskild bestämmelse av innehåll att, örn vederbörande jordägare åtoge
sig ansvaret för den skada som genom ifrågavarande sakägares uteblivande
kunde förorsakas denne och hans inkallande icke ansåges erforderligt, förrättningen
skulle omedelbart kunna fortgå. Denna bestämmelse har icke synts
böra upptagas i förevarande förslag. Skälen härtill äro dels att något framträdande
behov av en sådan bestämmelse ej torde vara för handen dels att
jordägaren, med hänsyn till den allmänna rättsställning han intar enligt förslaget,
icke torde kunna förutsättas vara villig att ikläda sig någon garanti
för eventuell ersättning till den uteblivne. Enligt andra stycket av ifrågavarande
paragraf skall sålunda förrättningen ovillkorligen uppskjutas, örn utebliven
sakägare icke blivit vederbörligen kallad till förrättningen.

I paragrafens tredje stycke behandlas slutligen det fall att en tillstädeskommen
sakägare icke blivit vederbörligen kallad till förrättningen. Enligt
1923 års förslag skulle i sådant fall förrättningen uppskjutas, såvida icke sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

141

ägaren medgåve att förrättningen omedelbart finge fortgå. Häremot har
bergmästaren i mellersta distriktet erinrat, att det i nämnda fall vanligen icke
torde vara svårare för sakägaren att fatta ståndpunkt till uppkommande frågor
än om lian blivit vederbörligen kallad, och att det därför syntes onödigt
att uppskjuta förrättningen enbart därför att sakägaren protesterade mot
förrättningens fortgång. Denna erinran bar synts böra i viss mån beaktas. Då
det skulle vara föga ändamålsenligt, om ett obetydligt fel i avseende å delgivningen
ovillkorligen skulle vålla uppskov med förrättningen, oaktat sakägaren
kommit tillstädes, har dylikt uppskov enligt förslaget gjorts beroende,
förutom av sakägarens yrkande, av bergmästarens skälighetsprövning.

29 §.

Denna paragraf återgiver 29 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 133.

Vissa bergmästare ha ansett att det borde ankomma på bergmästaren ensam
att fatta beslut rörande framställt jäv. Den i förslaget intagna ståndpunkten,
att gode männen skola deltaga i dylikt avgörande, står emellertid i
överensstämmelse med liknande stadganden i 3 kap. 9 § jorddelningslagen och
10 kap. 14 § vattenlagen.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 80—
83 och s. 133—135.

Beträffande frågan örn storleken av utmål har föreningen bergshandteringens
vänner ansett den i 1923 års förslag angivna maximiarealen av fyra
hektar vara för liten samt härom anfört följande:

För fyndigheternas tillgodogörande behövdes nu helt andra anläggningar
än de som erfordrats när 1884 års gruvestadga tillkommit. Dessa anläggningar
krävde ett betydligt större utrymme än förut, och då fyndigheterna i regel
vore donlägiga samt anläggningarna, för att icke äventyras under arbetets
gång, måste förläggas å liggväggen, återstode för fyndigheter inom utmålet,
eller det varpå hela företaget baserades, ett alltför litet utrymme. Anläggnings-
och arbetskostnader m. m. nödvändiggjorde numera ett intensivare bedrivande
av arbetet än tidigare. Under sådana förhållanden kunde fyndigheten
snart komma att ligga utom utmålsgränsen. De skäl som de sakkunniga
anfört mot tilldelande av större utmål syntes icke bärande. Även en mindre
fyndighet kunde vara av den beskaffenhet och det värde, att den tarvade ett
större utmål än vad som enligt 1884 års gruvestadga tillätes och av de sakkunniga
föreslagits. De sakkunniga hade trott sig kunna avhjälpa detta missförhållande
genom att tillåta ett gemensamt större utmål för flera intill varandra
liggande inmutningar, men det vore kanske först under undersökningsarbetets
gång som kunskap kunde erhållas att fyndigheten ej rymdes inom det
erhållna inmutnings- eller utmålsområdet, och då kunde det vara för sent att
råda bot för skadan. Sådant inträffade särskilt vid icke magnetiska fyndigheter.
Ett särskilt skäl att ej tillmäta utmålet för snävt läge i vad nyss anförts
om donlägig fyndighets snara överskridande av utmålsgränsen på djupet,
då gränserna fortfarande räknades på lodlinjen. Ansåges däremot en återgång
till donlägiga utmålsgränser möjlig och lämplig, kunde utmålets vidd i dagen
göras mindre. Huru stort utmålsområdet generellt borde tilltagas, kunde vara
föremål för olika meningar. En utsträckning till den förr använda storleken

142

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

eller till utmål med 200 famnars sida syntes lämplig. Detta motsvarades av
ungefär 350 meters sida för utmålet och gå ve en areal av 12.25 hektar.

Även järnkontoret har ansett den föreslagna utmålsarealen vara för liten.
Olägenheterna med de små utmålen kunde icke avhjälpas genom bestämmelser
om utläggande av gemensamt utmål för flera inmutningar. Behovet av ett
större område framträdde nämligen redan på undersökningsstadiet; man behövde
skydd mot s. k. okynnesinmutningar.

Vid bedömande av förevarande spörsmål lärer särskilt avseende böra fästas
vid önskemålet att en fyndighet, åtminstone örn den är av normal storlek, skall
kunna rymmas inom ett utmål. Med den utmålsareal av allenast fyra hektar,
som för närvarande är medgiven, kan detta önskemål givetvis icke uppfyllas.
En fyndighet kommer under nuvarande förhållanden regelmässigt att fördelas
på flera utmål, och för en större fyndighet blir antalet utmål ofta nog mycket
stort. Att en sådan ordning är förbunden med bestämda olägenheter synes
obestridligt. Den medför ökat arbete för statsmyndigheterna såväl med avseende
å inmutningarna -—- vilkas antal på grund av den för inmutningsområdet
gällande, av utmålsarealen beroende storleken blir över hövan stort — som
ock med avseende a utmalsläggningen och den fortlöpande tillsynen över gruvdriften.
För gruvägaren lärer nämnda begränsning av utmålens storlek medföra
icke oväsentliga nackdelar ur administrativ synpunkt, olägenheter som
torde komma att framträda icke minst beträffande statlig gruvegendom. Vissa
svårigheter torde även yppas med hänsyn därtill att inom utmålet icke alltid
kan beredas önskvärd plats för alla de byggnader och anläggningar som kunna
erfordras för gruvdriften. Med den ringa arealen följer slutligen en väsentligt
ökad risk att fyndigheten, sedan den någon tid varit föremål för bearbetning,
visar sig på djupet falla utanför den lodräta utmålsgränsen och måhända
fortsätter på ett område vartill annan person än gruvägaren förskaffat sig
inmutningsrätt.

Den i 1923 års förslag (32 §) upptagna anordning, som bereder möjlighet
att vid utmålsläggning för flera intill varandra liggande inmutningsområden
få ett gemensamt utmål utlagt, synes endast delvis avhjälpa de nu berörda
bristerna. Den motverkar icke de olägenheter som framträda på undersökningsstadiet
i följd av inmutningsområdenas ringa storlek och den synes endast
i mindre mån förminska den risk som kan föreligga på grund av fyndighetens
s. k. donläge. Härtill kommer att de föreslagna bestämmelserna rörande
gemensamt utmål — såsom även i några yttranden påtalats — på grund
av sin jämförelsevis invecklade beskaffenhet torde komma att erbjuda svårigheter
i den praktiska tillämpningen.

En effektivare och samtidigt enklare metod vore tydligen att, efter förebild
från 1919 års förslag, höja utmålsarealens maximistorlek. De betänkligheter
som de sakkunniga anfört mot en dylik höjning synas knappast vara avgörande.
Vad först angår farhågan att en förstoring av inmutningsområde och utmål
skulle innebära en obehörig fältspärrning, lärer icke utan fog kunna göras
gällande, att de med nämnda uttryck betecknade verkningarna huvudsakligen
komme att drabba sådana inmutare, vilka utan någon självständig positiv

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

143

insats i malmletningen träda till närmast för att draga fördel av en utav annan
företagare gjord upptäckt. Av den fria inmutningsrättens princip torde icke
behöva följa att jämväl en inmutarverksamhet av detta slag skall röna särskild
uppmuntran. Beträffande åter den framkomna synpunkten, att jordägaren behövde
skyddas mot onödigt intrång, är att märka att en höjning av maximistorleken
icke föranleder därtill att utmålet skall göras större än som motsvarar
fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov. I detta sammanhang
må även hänvisas till den rätt till jordlösen som enligt föreliggande
förslag skall tillkomma jordägaren. Med hänsyn till vad nu anförts har maximistorleken
av utmålet, liksom enligt 1919 års förslag, synts kunna bestämmas
till sexton hektar. Såsom följd härav ha i förslaget icke upptagits några bestämmelser
motsvarande 32 § i 1923 års förslag.

Vad härefter angår frågan örn utmålets form och gränslinjer ha
i yttrandena framställts vissa erinringar mot 1923 års förslag.

Bergmästaren i västra distriktet har framhållit att man borde undvika alltför
smala utmål. Den nuvarande bestämmelsen, att utmålets längd örn möjligt
ej skall överstiga dubbla bredden, borde bibehållas.

Mot den föreslagna bestämmelsen att utmålet skall begränsas av räta linjer
har föreningen bergshandtering ens vänner erinrat att det kunde finnas äldre
angränsande utmål, vilka ej begränsades av räta linjer. Kommerskollegium
har i anslutning härtill hemställt att åt stadgandet i andra stycket måtte givas
en mindre kategorisk avfattning, som inrymde möjlighet att, där så av förhållandena
nödvändiggjordes, begränsa utmålet även med icke räta linjer.

Svenska teknolog förening en har betonat de ekonomiska olägenheter för olika
ägare av intill varandra liggande utmål, som ofta vore en följd av den lodräta
begränsningen och som i viss mån skulle bortfalla, örn utmålsgränserna följde
malmernas donläge. Föreningen har emellertid samtidigt förklarat sig vara
fullt medveten örn den större reda som vunnes genom bestämmelser örn lodräta
gränser mot djupet.

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har föreskriften om utmålets begränsning
av räta linjer synts böra jämkas så att densamma ej blir ovillkorlig.
Tillika har, i stället för den föreslagna bestämmelsen att utmålets längd
ej må överstiga 280 meter, upptagits ett stadgande därom att utmålets längd
ej må överstiga dubbla bredden.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
135—140.

Föreningen bergshandtering ens vänner har ansett att hinder, som tillkommit
efter mutsedelns utfärdande, icke borde få utöva inverkan på utmålsläggningen.
De bestämmelser av motsatt innebörd som upptagits i 1923 års förslag
skulle i alltför hög grad beskära inmutarens möjligheter att utsträcka utmålet
i önskvärd riktning. Härigenom skulle även legaliseras det i vissa trakter
ganska vanliga oskicket att genom okynnesinmutningar, byggnadsarbeten,

144

Kungl. Maj. ts proposition nr hO.

tomtutläggningar o. s. v. beröva den förste inmutaren frukterna av lians arbete.
Sådant hade ofta nog skett i rent utpressningssyfte.

Även bergmästaren i västra distriktet har uttalat att utmålsläggningen ej
borde få hindras av omständighet som tillkommit efter det inmutningen fått
gällande kraft. I annat fall skulle någon kunna tillskapa dylikt hinder i prohibitivt
syfte.

Vad sålunda erinrats torde icke kunna frånkännas visst berättigande. Sålunda
synes tillräcklig anledning knappast föreligga att övergiva den nu gällande
huvudregeln att hinder, som uppstått först efter mutsedelns utfärdande,
saknar betydelse för utmålets utläggande. Huruvida denna regel bör bliva
undantagslös och sålunda — i olikhet mot vad för närvarande får anses gälla
—- ej ens en nytillkommen inmutning skulle få hindra utmålsläggningen, synes
däremot mera tveksamt. Till stöd för en sådan förändring kunde visserligen,
på sätt i yttrandena antytts, åberopas det skälet att s. k. okynnesinmutningar
därigenom skulle verksamt försvåras. Frågan härom torde dock stå i
visst samband med det tidigare berörda spörsmålet om inmutningsområdets
och utmålets storlek. Med hänsyn till den höjning av utmålets maximistorlek
som föreslagits i 30 § har det synts lämpligast att beträffande sistberörda
fråga vidbliva den ståndpunkt som kommit till uttryck i 1923 års förslag och
som, enligt vad de sakkunniga utvecklat, får anses överensstämma med gällande
rätt. På grund av vad sålunda anförts har åt andra stycket av förevarande
paragraf synts böra givas det innehåll, att vid utmålets utläggande
utanför det inmutade området skall iakttagas, dels att annat inmutat område,
som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen, ej må beröras
i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra
vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock
att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

32 och 33 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 33 § i 1923 års förslag.
Se motiven härtill s. 141—142.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
142—144.

Järnkontoret, föreningen bergshandtering ens vänner och kommerskollegium
ha ansett att utom utmålet borde få anvisas utrymme jämväl för avfall från
anrikningsverk. Dylikt avfall syntes icke kunna inbegripas i uttrycket Varp’.

Bergmästaren i mellersta distriktet, föreningen bergshandtering ens vänner
och kommerskollegium ha förordat att utom utmålet skulle kunna anvisas även
sådan mark, som genom gruvbrytningen kunde bliva utsatt för sättningar eller
ras. Svenska teknolog förening en har likaledes önskat ett tillägg, enligt vilket
gruvägaren finge möjlighet att efter ansökan hos bergmästaren få lösa mark,
som genom sättningar eller ras kunde utsättas för skada.

Kungl. Martts proposition nr 40.

145

I paragrafen har icke vidtagits annan saklig ändring än att sökanden berättigats
få sig anvisad nödig mark icke blott för uppläggande av varp utan
även för andra avfallsprodukter. Den i yttrandena ifrågasatta bestämmelsen
örn anvisande av mark, som kunde bliva utsatt för sättningar eller ras, har
icke synts erforderlig.

35 §.

Denna paragraf återgiver 35 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
144.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 36 § i 1923 års förslag.
Se motiven härtill s. 144—145.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 37 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 145—146.

Den huvudsakliga olikheten i förhållande till 1923 års förslag består
däri, att medan lösen och annan ersättning enligt nämnda förslag skulle utgå,
med belopp motsvarande fulla värdet av marken respektive full gottgörelse
för förlusten dylik lösen och ersättning enligt förevarande förslag skall beräknas
till fulla värdet och hälften därutöver. Angående de skäl som föranlett
denna ändring hänvisas till socialiseringsnämndens förslag samt den
allmänna motiveringen. Ehuru syftet med förhöjningen närmast är att bereda
jordägaren en särskild förmån, har den nya beräkningsgrunden synts
böra tillämpas jämväl beträffande ersättning till annan sakägare.

För vinnande av viss likformighet har efter förebild i 39 § expropriationslagen
samt 9 kap. 52 § vattenlagen till paragrafen fogats ett särskilt stycke
med bestämmelser rörande uppskattningen i det fall att marken besväras av
återköpsrätt.

38 §.

Denna paragraf återgiver 38 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 146.

Bergmästaren i västra distriktet har ansett att örn pluralitet ej kunde vinnas
för någon viss mening bergmästarens mening borde bliva gällande. Denna
erinran har biträtts av kommerskollegium. Svenska teknolog för eningen har uttalat
att bergmästaren borde lia utslagsröst i det fall att någon sammanjämkning
av de olika meningarna icke vore möjlig.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års
förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

39 §.

Denna paragraf återgiver 39 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 146.

Föreningen bergshandtering ens vänner har ansett att sådan ersättning, som
i paragrafen avses, borde få bestämmas vid särskild bergmästareförrättning.
Härigenom erhölles beslut snabbare och billigare än örn saken skulle prövas
vid domstol. Liknande erinran bar även framställts av svenska teknologföreningen.

Dessa erinringar ba icke synts böra leda till ändring i 1923 års förslag.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock örn fullföljd av talan mot förrättningen
och därunder meddelade beslut.

40 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 40 § första
stycket i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 147.

I 1923 års förslag funnos i 40 § andra stycket vissa bestämmelser örn den
tid inom vilken protokoll över förrättningen skulle vara tillgängligt. Då dessa
bestämmelser torde ha sin rätta plats i expeditionslösenförordningen ha desamma
icke medtagits i förevarande förslag.

Enligt 40 § tredje stycket i 1923 års förslag skulle bergmästaren låta på
sökandens bekostnad i beTgskungörelserna införa meddelande att utmålet blivit
utlagt jämte kort beskrivning över detsamma. På sätt tidigare nämnts är
det enligt förevarande förslag icke avsett att någon särskild publikation benämnd
bergskungörelserna skall inrättas. Då det vidare, såsom även vissa
bergmästare erinrat, knappast torde vara erforderligt att låta kungöra utmålsförrättningens
avslutande, bar någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda
tredje stycke icke synts böra upptagas.

41 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 147—149 och bergmästaren Asplunds reservation s. 229—230.

Bergmästaren i östra distriktet har i likhet med reservanten ansett det
betänkligt att besvärstiden i 2 mom. skulle förkortas och att densamma ej skulle
räknas från delfående! av beslutet. Det kunde inträffa att innehavaren av
ett äldre inmutat område ej bleve kallad till förrättningen och att han i ovetskap
örn densamma ej heller inställde sig. Emellertid kunde det ej vara rimligt
att han under sådana förhållanden förlorade området eller den del därav,
som råkade falla inom det utmål som utlades med stöd av den senare gjorda
inmutningen. För att förebygga dylikt missförhållande borde bergmästaren
redan före utfärdandet av mutsedel beredas tillfälle att granska förhållandena
på platsen. Beträffande utmals utläggande intill ett äldre utmål kunde osäkerhet
komma att råda i sådana fall, där det äldre utmålet icke genom förnyad
utstakning fått sin belägenhet å marken tydligt angiven. Det kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

147

därför sättas i fråga om icke innehavaren av det äldre utmålet borde vara
skyldig att på kallelse av bergmästaren inställa sig vid förrättningen för bevakande
av sin rätt.

Såsom de sakkunniga närmare utvecklat är det av vikt att utmålsförrättningen
i så stor utsträckning som möjligt vinner rättskraft mot de sakägare
som därav kunna beröras. Med hänsyn härtill torde den föreslagna anordningen
att besvärstiden skall räknas, icke såsom nu från delfåendet av beslutet,
utan från förrättningens avslutande innebära en given fördel. Härvid
torde emellertid icke böra bortses från den med sådan anordning förknippade
risken, att den enskildes rätt därigenom i något fall uppoffras. Denna
risk torde dock praktiskt taget kunna anses utesluten, örn besvärstiden göres
tillräckligt lång. Yad i reservationen och förutnämnda yttrande anförts beträffande
ifrågavarande spörsmål har därför icke synts böra föranleda annan
avvikelse från 1923 års förslag än att i 2 mom. tiden för anförande av besvär
blivit förlängd till ett år.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42—44 §§.

Dessa paragrafer motsvara 42—44 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 149—152.

I åtskilliga yttranden har uttalats att de i 1923 års förslag upptagna reglerna
angående ersättningsmedlens utbetalande tarvade förenkling. Sålunda
bar bergmästaren i mellersta distriktet anfört följande:

Den i 42—44 §§ föreslagna betalningsproceduren bleve, där det ej vore fråga
örn relativt stora belopp, omständlig och ekonomiskt betungande särskilt för
gruvägaren men även för den ersättningsberättigade. I vanligen förekommande
fall syntes bergmästaren kunna bedöma, huruvida ett ersättningsbelopp
utan men för fordringsägare eller nyttjanderättshavare kunde betalas direkt
till jordägaren. Lösensummor på belopp understigande 100 kronor förekomme
ofta vid utmålsförrättningar. Ett dylikt ärende föranledde emellertid samma
arbete hos länsstyrelsen som då saken rörde större belopp, och man borde
noga se till att icke i onödan pålasta ämbetsmyndigheter arbete som icke hade
någon praktisk betydelse. _ Förslaget innebure visserligen en fördel framför
gällande gruvestadga därutinnan, att utmålssökanden —- i sådant fall där nedsättning
hos länsstyrelsen förutsattes skola ske — hade möjlighet att i stället
till jordägaren utbetala ersättningsbeloppet utan att därvid löpa annan risk än
att få utbetala ersättningen två gånger. För att emellertid sökanden icke skulle
kunna ånyo krävas på beloppet när som helst, borde det stadgas att, därest
intecknings- eller nyttjanderättshavare icke inom den för klander av utmålsförrättningen
fastställda tiden genom stämning gjort sin rätt gällande, han
därefter förlorat sin rätt mot utmålsägaren. Bergmästaren kunde ock underrätta
uppgivna fordringsägare såväl örn storleken av lösenbelopp som ock huruvida
detsamma blivit betalt till jordägaren eller icke.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt bar yttrat följande:

Bestämmelserna i 42—44 §§ av 1923 års förslag medförde vidlyftigare åtgärder
än omständigheterna påkallade. De flesta sågverks- och bruksegendo -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

mar vore numera intecknade till säkerhet för obligationslån. Den som behövde
lösa mark kunde naturligen icke förskaffa sig tillstånd av obligationernas
ägare att utbetala lösen för marken till markägaren. Ansåge förrättningsmannen
att bestämmelserna i 44 § skulle tillämpas, bleve omkostnaderna för
beloppets utbetalande säkerligen flera gånger större än det belopp som skulle
erläggas. Skulle enligt 44 § sammanträde för fördelningen hållas, måste
reseersättningar utbetalas åt markägare eller deras ombud. Enbart anskaffandet
av gravationsbevis droge ofta större kostnad än marklösenbeloppen, särskilt
i Kopparbergs län då på smala ägoskiften mark skulle lösas för väg eller
för kraftledning och ofta flera olika hemmansdelar vore samägande i området
med sämjedelning mellan sig. Örn förslaget oförändrat antoges, skulle bestämmelserna
för marklösen bliva ungefär lika med dem som gällde för expropriation
för kraftledningar, men sistnämnda bestämmelser medförde så
stora omkostnader, att icke ens statens verk kunde tillämpa dem. De föreslagna
bestämmelserna skulle innebära en väsentlig försämring emot de nu gällande,
örn icke förrättningsmannen förstode att ordna saken för sökanden, så
att onödiga resor undvekes och mindre belopp på sökandens risk utbetaltes till
markägare, fastän marken vore intecknad.

Bergmästaren i östra distriktet bar ansett de föreslagna bestämmelserna i
42—44 §§ vara alltför utförliga i förhållande till de obetydliga ersättningsbelopp
som plägade förekomma.

Föreningen bergshandtering ens vänner bar uttalat att de föreslagna bestämmelserna
i 42—44 §§ syntes alltför rigorösa och omständliga i förhållande till
storleken av de belopp som kunde ifrågakomma. Då någon olägenhet av nu
gällande betydligt enklare regler veterligen icke försports och någon grund för
övergång till ett strängare system knappast torde föreligga, borde de föreslagna
bestämmelserna omarbetas och förenklas.

Svenska teknolog förening en har erinrat att, då det icke kunde vara rimligt
och väl icke heller vore lagens mening att gruvinnehavare skulle gälda de kostnader
som sakägare haft för resor m. m., lagtexten i 44 § 3) borde förtydligas.

De i yttrandena uttalade önskemålen örn förenkling av förfarandet vid ersättningsmedlens
utbetalande äro visserligen värda uppmärksamhet. Emellertid
bör en förenkling ej genomföras på sådant sätt att kravet på rättssäkerhet
därigenom eftersättes. Hithörande regler ha sin särskilda betydelse
med hänsyn till inteckningsväsendet. De bilda tillsammans med liknande regler
i andra lagar, såsom expropriationslagen, vattenlagen m. fl., ett visst
system, som i fastighetskreditens intresse syftar till att skydda inteckningshavarna
mot sådana åtgärder med avseende å fastigheten, varigenom inteckningshavarnas
säkerhet skulle kunna minskas. Att inom området för en speciell
näringslag sådan som gruvlagen bryta detta system torde knappast vara
lämpligt. Tvärtom lärer en viss naturlig önskan örn likformighet göra sig
gällande, ett önskemål som med hänsyn till nu föreliggande smärre skiljaktigheter
synes påkalla vissa jämkningar i annan riktning än den som i yttrandena
åsyftats. Vad åter angår en eventuell förenkling av nämnda, ett flertal rättsområden
berörande system, synes det uppenbart att frågan härom icke i förevarande
sammanhang bör upptagas till behandling. Såsom sammanhängande

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

149

nied inteckningsväsendet i allmänhet torde denna fråga lämpligen böra bedömas
i samband med den förut omförmälda utredningen rörande revision av
jordabalken. — Att märka är ock, att de ersättningar varom här är fråga mången
gång kunna uppgå till ej oväsentliga belopp, åtminstone örn förslagets
ståndpunkt i fråga örn utmålets areal godtages.

Enligt 31 § gruvestadgan behöver lösesumman ej nedsättas hos länsstyrelsen
i det fall att inteckningshavarna medgivit jordägaren rätt att lyfta nämnda
summa. Troligen är det härvid avsett, att dylikt medgivande från inteckningshavarnas
sida ej skall medföra någon förändring av inteckningsrätten och att
sålunda, där lösesumman lämnat tillgång till gäldande av viss intecknings
kapitalbelopp eller del därav, sagda inteckning likväl skall kvarstå i fastigheten
till oförminskat belopp. I 1923 års förslag har regeln att någon nedsättning
av ersättningsmedlen ej behöver ske örn inteckningshavarna medgivit
markens ägare att lyfta ersättningen blivit bibehållen. Emellertid lärer
frågan örn upprätthållande av denna regel stå i nära samband med spörsmålet,
huruvida inteckningshavarna, jämväl sedan nedsättning skett, skola hava möjlighet
att utan rättsförlust avstå betalning ur nedsatt belopp till förmån för
fastighetsägaren.

Detta spörsmål har, beträffande ersättningslikvider av andra slag än enligt
gruvestadgan, flera gånger tidigare varit föremål för uppmärksamhet (jfr
proposition nr 19 till 1927 års riksdag s. 29, 36 och 39, proposition nr 4 till
1929 års riksdag s. 21 samt proposition nr 8 till 1934 års riksdag s. 14 och
16). I 1923 års förslag har såsom förutsättning för att en fördelning enligt
utsökningslagens regler skall komma till stånd angivits att inteckningshavarna
icke medgivit markens ägare att lyfta för honom avsett belopp i lösen och
annan ersättning. Denna uttryckliga bestämmelse har icke någon direkt motsvarighet
i nu gällande författningar. Emellertid har det tidigare ofta förekommit
att inteckningshavare avstått från dem tillkommande ersättning och
låtit fastighetsägaren lyfta densamma. Härvid ha inteckningshavarna i allmänhet
utgått från att inteckningarna skulle förbliva gällande till oförminskade
belopp, även örn ersättningen vore tillräckligt stor för att ur densamma
skulle kunna gäldas icke blott ränta utan även intecknat kapital.
Denna uppfattning är numera underkänd enligt ett av högsta domstolen under
år 1930 avgjort rättsfall (N. J. A. 1930: 536)’. I detta rättsfall var situationen
den att, sedan en del av ett hemman exproprierats, cxpropriationsersättningen
lämnat tillgång till gäldande av hela huvudstolen av den enda
i hemmanet meddelade inteckningen, varvid emellertid inteckningshavaren, som
ägde fordran å ett kapitalbelopp understigande nämnda huvudstol, låtit hemmansägaren
uppbära hela ersättningsbeloppet. Högsta domstolen fann nu att
enär de för fördelning tillgängliga medlen lämnade tillgång till gäldande av,
förutom ogulden ränta å ifrågavarande intecknade fordran, jämväl intecknade
huvudstolen i dess helhet inteckningen till hela sitt belopp vore utan verkan.

Med den tolkning av 24 § 2 mom. inteckningsförordningen, som sålunda

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

fastslagits i rättspraxis, skulle en i gruvlagen införd regel av innebörd att
formlig fördelning av nedsatta medel ej skulle komma till stånd, örn inteckningshavarna
medgivit fastighetsägaren att lyfta beloppet, stå i mindre god
överensstämmelse. I 43 § andra stycket av förevarande förslag har därför,
i olikhet mot 1923 års förslag, icke stadgats annan förutsättning för fördelningsreglernas
tillämpning än att marken häftar för fordran av angivet slag.
Vid sådant förhållande torde det emellertid ej heller vara lämpligt att bibehålla
regeln att någon nedsättning hos länsstyrelsen ej skall äga rum örn
inteckningshavarna medgivit fastighetsägaren att lyfta beloppet. Huruvida
nedsättning skett eller icke, synes knappast böra tilläggas avgörande betydelse
för frågan huruvida en inteckning, vars huvudstol täckts av ersättningen,
bör nedskrivas till sitt belopp. Med hänsyn härtill har i 42 § första stycket
av förevarande förslag stadgats att nedsättning hos länsstyrelsen alltid skall
ske, så snart marken är besvärad av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken kan i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling.

Vad härefter angår själva sättet för ersättningsmedlens fördelning ha vissa
förenklingar i det i 1923 års förslag angivna systemet synts böra genomföras.
Sålunda ha i 43 § tredje stycket -—- efter förebild i 6 § ensittarlagen och 57 §
expropriationslagen -—■ upptagits vissa bestämmelser om ett förenklat kallelseförfarande,
när marken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare.
Av större betydelse är det preklusionsförfarande, varom regler införts i 43 §
fjärde stycket och som jämväl återverkat på bestämmelserna i 42 § andra
stycket. Denna anordning, som har förebilder i ensittarlagen och expropriationslagen,
innebär i huvudsak att under vissa villkor betalning ur de nedsatta
medlen ej må tilläggas innehavare av fordran, för vilken marken häftar,
med mindre denne eller annan sådan rättsägare till marken senast på åttonde
dagen före fördelningssammanträdet framställt anspråk därpå hos länsstyrelsen.
Örn anspråk ej framställts inom angiven tid och ej heller någon av
delägarna i marken senast vid sammanträdet påyrkat fördelning av de nedsatta
medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning, varvid
delägarna ha att inom tio år göra anspråk på desamma. Såsom villkor
för tillämpning av nämnda förfarande skall -—- liksom enligt expropriationslagen
— gälla dels att marken är samfälld för flera än tio fastigheter med
skilda ägare dels ock att omständigheterna utgöra grund för antagande att
genom utmålsläggningen säkerheten icke avsevärt minskas för fordringshavarna.
Prövningen huruvida dessa villkor äro för handen — vilken prövning
i motsvarande fall enligt 47 § tredje stycket expropriationslagen ankommer
på den domstol som handlägger expropriationsmålet — har enligt förevarande
förslag tillagts Konungens befallningshavande.

Bestämmelsen örn skyldighet för gruvinnehavaren att gälda de med fördelningen
av nedsatt ersättning förenade kostnaderna avses skola ha samma innebörd
som motsvarande stadgande i 67 § expropriationslagen.

Såsom följd av nämnda förenklingar i utbetalningssystemet ha bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

151

serna blivit i viss mån vidlyftigare än i 1923 års förslag. De krav på förenkling
av själva lagtexten, vilka framställts i vissa avgivna yttranden, ha
sålunda icke kunnat vinna beaktande. Någon verklig olägenhet synes dock
knappast kunna befaras på grund härav. Den likformighet, som vunnits genom
bestämmelsernas anslutning till motsvarande stadganden i andra lagar,
torde närmast innebära en fördel i den praktiska tillämpningen.

Örn förändringar med avseende å utmål.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 45 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 152—153 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 230—231.

Bergmästaren i mellersta distriktet har efterlyst en uttrycklig bestämmelse,
huru vid förändringar av utmål gränserna på djupet skola räknas. Det vore
icke alltid självklart att dessa gränser skulle räknas lodräta. Örn exempelvis
flera utmål blivit sammanlagda utan jämkning i gränserna, kunde ifrågasättas
örn icke gränserna på djupet skulle räknas efter äldre stadganden. Och
att vid reglering och i all synnerhet vid ny utstakning av äldre utmål icke
räkna efter donläget, där detta på grund av äldre stadganden eljest skulle
ske, kunde icke vara överensstämmande med rättvisa.

Kommerskollegium har ansett att vid reglering och ny utstakning av utmåls
gränslinjer de för beräkning av utmalets gränser mot djupet dittills
gällande regler borde lämnas oförändrade, varemot i övriga fall gränserna
borde räknas lodräta.

Järnkontoret har uttalat att ett sammanslaget utmåls gränser borde bestämmas
på enahanda sätt som gällt i fråga örn de särskilda utmalen. Sammansloges
ett äldre utmål med ett utmål som tillkommit efter den 1 januari
1885, torde till den del det sammanslagna utmålets yttergrans sammanfölle
med förstnämnda utmåls yttergrans, reglerna för detta bliva tillämpliga, medan
däremot det sammanslagna utmålets yttergrans, till den del den sammanfölle
med yttergränsen för det utmål som tillkommit efter den 1 januari
1885, borde följa reglerna för detta. Likaså syntes vid delning av utmål de
uppdelade utmålens yttergränser böra följa samma regler som gällde för det
ursprungliga utmålet, när än detta tillkommit. För undvikande av ovisshet
borde regler i dessa hänseenden givas i övergångsbestämmelserna.

Värmländska bergsmannaföreningen har ansett önskligt att i lagen klart
angåves huru gränserna på djupet skulle räknas. Vid utvidgning av ett
äldre, donlägig! utmål måste det anses skäligt, att de nya gränserna på djupet
räknades lodräta. Men vid sammanläggning av två eller flera dylika
utmål, varvid ingen utökning av totala utmålsarean ägde rum, kunde det
icke vara rimligt, att det sammanlagda utmålet skulle förlora de rättigheter
i fråga om gränsernas förlopp på djupet, som de enskilda utmålcn förut åtnjutit.
Detsamma gällde ock beträffande minskning och delning av utmål
ävensom beträffande reglering av utmålsgränser utan verklig ökning av utmålsarealen.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Svenska teknolog förening en har likaledes ansett att i paragrafen borde införas
bestämmelser huru gränserna på djupet skulle räknas. Tillika har föreningen
erinrat att uppdelning av utmål ej borde få ske, där ej samtliga
delägare i utmålet vore därom ense; i annat fall kunde en mindre delägare
möjligen bliva lidande på en sådan delning.

I överensstämmelse med vad kommerskollegium förordat bar i första stycket
upptagits en uttrycklig bestämmelse därom, att vid reglering eller ny utstakning
av utmål gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets tillkomst
blivit tillämpat. Däremot har den i 1923 års förslag intagna ståndpunkten
att utmålsgränserna på djupet skulle räknas lodräta synts böra bibehållas
beträffande övriga i paragrafen avsedda fall. Till förekommande av
tvetydighet har i fråga örn sammanläggning och uppdelning en uttrycklig bestämmelse
härutinnan synts böra upptagas i förslaget. Paragrafen har i övrigt
undergått vissa redaktionella jämkningar.

5 kap. Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

47 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § första och andra styckena i 1923 års förslag.
Se motiven härtill s. 83—86 och s. 157—158 samt bergmästaren Asplunds
reservation s. 232—233.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett den föreslagna respittiden
för jordägarens anmälan vara för lång samt härutinnan åberopat sitt yttrande
över 1919 års förslag (se 1923 års betänkande s. 85).

Kommerskollegium, som i annat sammanhang förordat skyldighet för inmutare
att hos bergmästaren anmäla påbörjandet av regelbunden brytning,
har hemställt att första stycket i denna paragraf måtte jämkas till överensstämmelse
därmed.

Ingeniörsvetenskapsakademien har ansett den föreslagna respittiden vara
oskäligt lång. Uppskov med anmälan kunde medföra omöjlighet för inmutaren
att finansiera gruvföretaget, och hära\ kunde följa att den regelbundna
malmbrytning, som förutsattes skola föregå jordägarens beslut, aldrig komme
till stånd. Ett försenat inträde från jordägarens sida kunde även medföra
väsentligt ökade svårigheter att bestämma den ersättning som skulle utgå till
inmutaren för nedlagda kostnader.

Sveriges industriförbund har ansett att jordägaren borde sist vid utmålsförrättningen
ha bestämt, örn han ville bliva utlöst från sin jordägareandel med
avgäld. Om han avstått från att begagna sig av denna möjlighet, borde det
emellertid sta honom fritt att vänta intill två år — oberoende av örn regelbunden
gruvdrift därunder pågått eller ej — med att slutgiltigt avgöra örn
han ville deltaga i den framtida brytningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

153

Socialisering snämnden (s. 14) har uttalat att staten senast vid utmålsläggningen
borde ha anmält till inmutaren, att staten ville bevaka sin rätt till del
i gruvan.

Såsom redan i den allmänna motiveringen blivit nämnt kan det icke anses
lämpligt, att kronan redan vid utmålsläggningen måste taga ställning till frågan
om inträde i företaget. De skäl som föranlett de sakkunniga att tillerkänna
jordägaren en längre respittid än för närvarande åtnjutes torde nämligen
ha sin giltighet även såvitt angår kronans begagnande av kronoandel.
Vad i vissa yttranden anförts emot den föreslagna utsträckningen av respittiden
synes icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. De sakkunnigas
ståndpunkt har ock vunnit anslutning i de flesta avgivna yttranden.

I paragrafen ha vidtagits ändringar föranledda därav att den ifrågavarande
andelsrätten skall tillkomma kronan i stället för jordägaren. Då det synts
lämpligt att, på sätt reservanten och kommerskollegium förordat, låta anmälan
örn påbörjande av regelbunden brytning ske hos bergmästaren, har paragrafens
första stycke undergått viss jämkning med hänsyn härtill.

Enligt 47 § tredje stycket i 1923 års förslag skulle en inmutare, som företoge
brytning innan underrättelse därom meddelats den till jordägareandel berättigade,
till denne ha förbrutit de produkter, som han dessförinnan brutit
inom ifrågavarande ägovälde, eller ersätta deras saluvärde i brutet skick, i
den mån de icke längre funnes i behåll. Det har icke synts påkallat att i
förevarande förslag upptaga en motsvarande förverkanderegel till förmån för
kronan. En sådan regel skulle även innebära en något väl sträng påföljd
för underlåtenhet att iakttaga den i 70 § föreskrivna anmälningsskyldigheten.
Enligt förslaget skall sagda underlåtenhet allenast medföra bötespåföljd. Bestämmelsen
härom återfinnes i 72 §.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 48 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 158.

Då det synts lämpligt att låta kronans delaktighet i företaget börja vid ett
årsskifte även i sådant fall då inmutaren ännu icke erhållit utmål, har paragrafen
undergått viss jämkning.

49 §.

Denna paragraf motsvarar 49 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 158—159 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 233.

Bergmästaren i västra distriktet har instämt i reservationen.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att punkt 3) i 1923 års förslag
lämpligen kunde utgå. De i sagda punkt omförmälda tillredningsarbetena
kunde icke hinna bliva av större omfattning, men deras ersättande kunde
lätt giva upphov till tvister.

Skyldigheten för kronan att ersätta kostnader, vilka nedlagts av inmutaren
före kronans inträde i företaget, har synts böra regleras efter i huvudsak sam -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ma normer som enligt 1923 års förslag skulle tillämpas vid jordägarens inträde
i företaget. Den i 1923 års förslag förekommande uppräkningen har utökats
med kostnad för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel.

50 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 kap. Om rätt till brytning inom utinålet.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 61 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
169 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 236.

Bergmästaren i mellersta distriktet har anmärkt att jordägaren icke utan
vidare borde erhålla hälften av den under undersökningstiden brutna malm
som vid utmålsförrättningen funnes i behåll. Vissa utgifter, som inmutaren
kunde ha haft utöver brytnings- och uppfordringskostnaden, borde täckas av
ifrågavarande malm, innan jordägaren finge del i denna.

Paragrafen har undergått vissa jämkningar dels såsom följd av den i förevarande
förslag upptagna andelsrätten för kronan och dels på grund av uteslutandet
av de i 1923 års förslag förekommande bestämmelserna örn tillhandahållande
av malm för inhemsk förbrukning. Av samma skäl, som föranlett
de sakkunniga att tillerkänna jordägaren viss andelsrätt i de under undersökningstiden
brutna inmutningsbara mineralen, har det synts påkallat att tillerkänna
kronan en motsvarande rättighet. Denna har dock ansetts böra vara beroende
dels av att kronan senast vid utmålsförrättningen framställer anspråk
härpå och dels av att kronan verkligen inträder i företaget. Då nämnda rätt
för kronan närmast har till syfte att förebygga missbruk av undersökningsarbetet
och troligen jämförelsevis sällan kommer att få någon tillämpning, har
det icke synts erforderligt att föreskriva skyldighet för kronan att vidkännas
andel i kostnaden för ifrågavarande minerals brytning och uppfordring. Härvidlag
har även kommit i betraktande den i 49 § föreskrivna skyldigheten för
kronan att deltaga i kostnaden för vissa tillredningsarbeten.

52 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 62 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 169—171 samt bergmästaren Asplunds reservation
s. 237.

53 §.

Denna paragraf motsvarar 63 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 171
samt bergmästaren Asplunds reservation s. 238.

Kommerskollegium har erinrat, att det fortfarande funnes exempel på att
varp vore föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre för -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

155

fattning; kollegium Ilar därför i likhet med reservanten ansett en bestämmelse
motsvarande 9 § gruvestadgan vara erforderlig.

Denna erinran har synts böra beaktas.

54 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 64 § första
och andra styckena i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 171—172 samt
bergmästaren Asplunds reservation s. 238.

Uteslutandet av den i 64 § tredje stycket av 1923 års förslag förekommande
bestämmelsen örn hinder för arbete i dagen på mindre avstånd än 200 meter
från vissa byggnader, tomtplats och trädgård är föranlett av den avvikelse
från 1923 års förslag som gjorts i 13 §. Härom hänvisas till vad i motiveringen
till sistnämnda paragraf och till 5 § punkt 6 blivit anfört.

7 kap. Ola försvarsavgift, så ock om förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 89—-94 och s. 172 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 239—240.

Förslaget att helt borttaga nuvarande regler örn försvarsarbete och i stället
införa skyldighet för gruvinnehavaren att erlägga årlig försvarsavgift, oavsett
huruvida gruvarbete bedreves eller icke, har föranlett kritik i vissa yttranden.

Sålunda bar bergmästaren i mellersta distriktet livligt framhållit betydelsen
av att mineralfyndigheterna bleve föremål för undersökningar som verkligen
medförde ökad kännedom örn desamma. Enligt bergmästarens mening innebure
1923 års förslag icke tillräckliga garantier för att sådana undersökningar
komme att i önskvärd utsträckning företagas. Bergmästaren förordade i stället
ett system enligt vilket viss del av försvarsavgiften skulle kunna utbytas
mot arbete av viss beskaffenhet. Härom lämnades följande närmare upplysningar
:

Försvarsavgift borde erläggas med 20 kronor för hektar eller del därav
inom utmålet och inom det utanför utmålet inlösta området. Av avgiften
borde en fjärdedel erläggas i varje fall, men de övriga tre fjärdedelarna, kallade
försvarsavgäld, endast såvida ej undersökningsarbete bedreves enligt av
bergmästaren godkänd plan. Detta arbete skulle betinga minst samma kostnad,
som eljest skulle ba erlagts i försvarsavgäld, därvid dock, för att stimulera
till arbete i större utsträckning på en gång, gruvägaren skulle få tillgodoräkna
sig Vs längre tid än som betingades av den med arbetskostnaden lika
försvarsavgälden. Arbetet skulle ske för minst 5 högst 20 år samt få avse
flera utmål, vilka icke behövde angränsa till varandra men borde vara belägna
i samma län. Det borde ankomma på bergmästaren att bestämma vad
som skulle räknas som undersökningsarbete. Efter arbetets utförande skulle
bergmästaren lämna gruvägaren bevis om den tid, varunder befrielse från arbete
eller avgäld åtnjötes.

156

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Även bergmästaren i västra distriktet har ansett att gruvinnehavaren borde
befrias från försvarsavgift när arbete utfördes. Avgiften borde höjas och
fastställas till ett belopp motsvarande kostnaden för ett årligt försvarsarbete.
Försvarsarbete för en längre period, exempelvis tio år, borde få utföras under
loppet av ett år. Utmål som gränsade intill varandra borde utan särskilt
tillstånd få försvaras gemensamt.

Kommerskollegium, som biträtt reservantens förslag att bestämmelserna om
försvar skulle äga tillämpning även under undersökningstiden, har i övrigt
anfört betänkligheter liknande dem som uttalats av bergmästaren i mellersta
distriktet. Vad de sakkunniga anfört till stöd för försvarsarbetets fullständiga
borttagande kunde kollegium icke finna övertygande. Bergsstaten hade
tillräckliga arbetskrafter för att kunna övervaka att arbetsskyldighet fullgjordes,
och dylik kontroll medförde den fördelen att bergsstatstjänstemännen
vunne ökad kännedom örn fyndigheterna. En gruvinnehavare vore icke intresserad
av att få fyndigheten undersökt, örn denna endast utgjorde underlag
för ovederhäftig och osund spekulation. Att fordringarna för vinnande av
utmål skärptes hade icke någon betydelse för redan lagda utmål och syntes icke
kunna hämma mutsedelshandeln. Kollegium förordade därför i huvudsak det
av bergmästaren i mellersta distriktet föreslagna systemet, dock med följande
erinringar:

Den av bergmästaren föreslagna uppdelningen av avgiften syntes onödig
och vore möjligen ägnad att minska säkerheten för gruvrättens bestånd. Årsarbetskostnaden
syntes böra bestämmas till samma belopp som avgiften. Under
ett år borde arbete få utföras för högst 20 år och gemensamt för flera utmål
i samma gruvfält. Endast undersökningsarbete borde medgivas som alternativ
till avgifts erläggande, och till sådant arbete borde räknas schaktsänkning,
ortdrivning, diamantborrning samt magnetiska, elektriska och andra mätningar
till utrönande av malmens läge och beskaffenhet ävensom andra jämförliga
åtgärder. Undersökningsarbete som skulle ersätta försvarsavgift måste
vara utfört efter av bergmästaren godkänd plan och borde efter utförandet
avsynas och godkännas av bergmästaren, varvid denne hade att meddela bevis
härom med angivande av den tid och de utmål, för vilka det utförda arbetet
skulle gälla som försvar. För att icke äventyra rättssäkerheten borde befrielse
från erläggande av försvarsavgift icke äga rum, såvida icke vid avgiftens
förfallodag omförmälda bevis av bergmästaren förelåge. Bergmästarens
bevis örn verkställt arbete borde tillerkännas ovillkorligt bindande verkan.

Järnkontoret har i huvudsak ej haft något att invända mot de i 1923 års
förslag upptagna reglerna örn försvarsavgift. Emellertid kunde arbete icke
lämpligen bedrivas samtidigt inom alla utmål i ett och samma gruvfält. Då
den föreslagna försvarsavgiften skulle utgå, oavsett örn arbete bedreves eller
icke, kunde för ett gruvfält bestående av många utmål försvarsavgifterna lätt
bliva en ganska avsevärd ekonomisk belastning av företaget. Det kunde därför
ifrågasättas, att möjlighet bereddes gruvägaren att efter särskild ansökan
erhålla befrielse från avgiftens erläggande, varvid i viss mån nu gällande
regler örn vilostånd kunde tjäna till ledning, eller att avgiften minskades särskilt
beträffande utmål som gränsade intill varandra och ej lämpligen kunde
brytas på en gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

157

Ing enior svetenskapsakademien har ansett den föreslagna försvarsavgiften av
10 kronor per hektar vara väl hög. Den avgift som för närvarande erlades
för obearbetad gruva uppginge i medeltal knappast till hälften av den föreslagna
avgiften. Toges ytterligare hänsyn till att vid alla de utmål som vore
under arbete någon särskild försvarsavgift för närvarande ej förekomme, syntes
det påtagligt, att enligt förslaget betydliga merutgifter skulle komma att
oåläggas, och detta gällde särskilt de gruvföretag som hade sina gruvor under
arbete. En högre försvarsavgift än 5 kronor per hektar syntes ej lämpligen
höra föreskrivas.

Även värmländska bergsmannaföreningen har yrkat att försvarsavgiften
måtte nedsättas till 5 kronor per hektar. Det borde därjämte tagas i övervägande,
örn ej i vissa fall, då bevisligen ett utmål ej kunde på grund av
sitt läge eller andra omständigheter bearbetas, möjlighet till vilostånd borde
finnas.

Socialisering snämnden (s. 147) har anfört: En bestämmelse örn försvarsavgift
bomme tydligen icke på samma sätt som upprätthållande av arbetsskyldighet
att framtvinga bearbetandet av en utmålslagd fyndighet. Å andra
sidan kunde avgiften anses vara en onödig utgift för den som holle gruvbrytningen
i gång. Av sistnämnda skäl kunde ifrågasättas, örn ej gruvan
borde få försvaras antingen med arbete eller med försvarsavgift. Nämnden
ville emellertid ansluta sig till de sakkunnigas förslag huvudsakligen på den
grund att genom detsamma vunnes ett förenklat kontrollförfarande. Den av
nämnden föreslagna rätten för staten att övertaga gruva komme ock, beträffande
nya fyndigheter, att bli en verksam sporre på gruvinnehavaren att bearbeta
gruvan under upplåtelsetiden i de fall fyndigheten vöre av brytvärd
natur. Mot förslaget örn försvarsavgiftens fastställande till 10 kronor för
varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal hade nämnden
intet att invända.

I sitt yttrande över socialiseringsnämndens förslag har bergmästaren i mellersta
distriktet anfört:

Nuvarande gruvlag befordrade ej undersökningsarbetet å utmålslagd fyndighet
i önskvärd utsträckning. Utmålen försvarades årtionde efter årtionde
genom avgift eller vilostånd utan att något som helst arbete utfördes för
undersökning av fyndigheternas storlek och beskaffenhet. Enligt 1925 års
officiella statistik utgjorde totala antalet försvarade utmål 4,155 stycken, varav
10.4 % försvarades genom arbete inom eget utmål, 18.9 % genom arbete å
närgränsande utmål eller arbete under föregående år, under det att 70.7 % försvarades
genom avgift eller vilostånd. För brytande av denna fältspärr vore
det i folkhushållets intresse, att prestationen för fyndets försvar skärptes, så
att verkligt undersökningsarbete komme till stånd. I annat fall borde fyndet
återfalla i det fria. En ny gruvlagstiftning borde därför söka framtvinga
ökat undersökningsarbete å utmålslagda mineralanledningar, och ett fynd
borde ej under obegränsad tid få disponeras varken av den enskilde eller det
allmänna utan skyldighet för företagaren att söka klarlägga dess betydelse.
Det vore till gruvhanteringens gagn, att den fria konkurrensen i största möjliga
utsträckning finge göra sig gällande, så att malmtillgångarna utnyttjades,
medan de ekonomiska förutsättningarna funnes. Förslaget om arbets -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

skyldighetens borttagande skulle ha en mycket menlig inverkan på kännedomen
örn våra malmtillgångar. Såsom skäl för det föreslagna systemet hade
visserligen åberopats att därigenom möjliggjordes en god och lätt kontroll
över äganderättens bibehållande och att staten erhölle ökade inkomster. Dessa
båda fördelar vöre dock av ringa betydelse för staten i jämförelse med fördelen
att fyndigheterna bleve undersökta. I enlighet med vad bergmästarämbetet
tidigare föreslagit borde för framtvingande av verkligt undersökningsarbete
vid sidan av en mindre årlig gruvrättsavgäld av 5 kronor införas
en försvarsavgäld av 15 kronor per hektar. Den senare avgiften skulle endast
betalas för utmål som icke försvarades med arbete och borde av praktiska skäl
tillfalla staten. Då nytt utmål nästan undantagslöst hade en areal av mellan
3 och 4 hektar och de äldre, större utmålen liksom även de utmål, som uppstått
genom att flera utmål sammanslagits till ett gemensamt, vore relativt få,
vore det ändamålsenligt, att avgifterna fastställdes till respektive 20 och 60
kronor oberoende av utmålets storlek. Härigenom vunnes reda och enkelhet,
varjämte undvekes att beloppen varierade för olika stora utmål. Enbart gruvrättsavgälden
skulle årligen tillföra statskassan 80,000 till 85,000 kronor. För
stimulerande av verkligt undersökningsarbete borde försvarsarbete få utföras
på en gång för en följd av år, förslagsvis högst 15 år, och gälla för samtliga
de utmål, som tillhörde samma företagare inom ett gruvfält, oberoende av om
utmålen gränsade intill varandra. Det sistnämnda motiverades därav, att i
ett gruvfält den samlade malmen ofta vore belagd med flera sammanhängande
utmål men att därjämte enstaka utmål lagts på större eller mindre avstånd
från de förra i fältstrykningen eller på en parallellmalm. Kostnaden för det
gemensamma försvarsarbetet borde uppgå till minst det belopp som motsvarade
totala försvarsavgälden för de år arbetet gällde. Bergmästaren borde utöva
kontroll över undersökningsarbetets planmässiga utförande. Arbetsskyldighet
borde i så ringa utsträckning som möjligt ersättas med försvarsavgift.

Såsom framgår av den förebragta utredningen äro de nuvarande reglerna
örn försvarsarbete föga ändamålsenliga. I 1919 och 1923 års betänkanden ha
ock framkommit starka skäl till stöd för den föreslagna åtgärden att helt borttaga
den årliga arbetsskyldigheten. De av kommerskollegium och vissa bergmästare
uttalade farhågorna att en sådan förändring skulle medföra svårigheter
att i önskvärd utsträckning vinna kännedom örn landets mineralfyndigheter
synas däremot icke böra tillmätas alltför stor vikt. För en vidgad kännedom
örn malmtillgångarna lärer man under alla förhållanden väsentligen
vara hänvisad till den verksamhet, som härrör av företagarens eget intresse att
örn möjligt få till stånd en vinstgivande produktion. Det torde kunna förutses
att föreskrifter örn utförande av vissa arbetsprestationer på det hela taget
bliva föga effektiva. I många fall måste det anses överflödigt eller olämpligt
att söka framtvinga dylika prestationer. Det torde icke ur nationalekonomisk
synpunkt vara önskvärt att arbete och kapital engageras i sådana undersökningar,
vilka med fördel kunna anstå eller vilka bestämt måste antagas visa
negativt resultat. Ur nämnda synpunkter synes man kunna betvivla, att något
vore vunnet med en anordning av det slag som förordats av bergmästaren i
mellersta distriktet. Att sagda anordning förutsätter en ganska invecklad
reglering och ett väsentligen ökat arbete för statens kontrollerande organ innebär
självfallet en nackdel. Någon föreskrift örn arbetsskyldighet har vid nu
angivna förhållanden icke synts böra upptagas i föreliggande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

159

Ett i viss mån fristående spörsmål är huruvida den avgift som torde böra
ersätta försvarsarbetet bör uttagas även beträffande fyndighet som är föremål
för verklig gruvdrift. .Ville man strängt fasthålla vid avgiftens karaktär
av försvarsavgift, kunde det teoretiskt sett förefalla motiverat, att avgiften
endast utginge från fyndigheter som ej bearbetades. Avgiften kunde i
dylikt fall sägas utgöra ett försvar för gruvrättens bestånd; den skulle bereda
det allmänna en viss förmån samtidigt som dess erläggande ådagalade gruvinnehavarens
avsikt att framdeles nyttiggöra fyndigheten. Emellertid lärer
frågan om avgiftens uttagande ej böra ses ur en dylik snäv synvinkel. Det
torde ur olika synpunkter vara lämpligt att avgift uttages jämväl från gruva
som är föremål för bearbetning. Att avgiften i dylikt fall närmast kan sägas
innebära viss gottgörelse för utnyttjandet av en naturtillgång, som tillhör statens
intresseområde, torde ej behöva föranleda att avgiften behandlas annorlunda
än i det fall att gruvan ej bearbetas. I föreliggande förslag har därför,
liksom i 1919 och 1923 års förslag, försvarsavgift föreskrivits skola utgå, vare
sig arbete bedrives eller icke.

Beträffande grunderna för avgiftens beräknande ha tillräckliga skäl ej synts
föreligga att avvika från vad i 1923 års förslag blivit stadgat.

En fråga av viss principiell räckvidd är huruvida försvarsavgiften bör tillfalla
kronan ensam eller gå till fördelning mellan kronan och jordägaren. Eör
närvarande gäller regeln att avgiften delas lika mellan kronan och jordägaren.
Samma regel skulle ock gälla enligt 1919 års förslag. Däremot skulle enligt
1923 års förslag försvarsavgiften i sin helhet tillfalla kronan. Detta sammanhänger
därmed, att enligt de sakkunnigas betraktelsesätt försvarsavgiften fattades
såsom en gottgörelse för rätten att besitta och tillgodogöra sig en naturtillgång
över vilken staten sedan gammalt ansetts ha en viss överhöghetsrätt.
Såsom förut antytts torde emellertid försvarsavgiftens uttagande kunna motiveras
ur skilda synpunkter. Och även örn en särskild enhetlig rättsgrund för
denna avgift kan framkonstrueras, lärer en sådan konstruktion knappast böra
vara avgörande för frågan vem försvarsavgiften bör tillfalla. Denna fråga
är närmast en lämplighetsfråga, som torde få bedömas såsom ett led i den allmänna
avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen. I
sådant avseende torde det, icke minst med hänsyn därtill att jordägaren enligt
föreliggande förslag ej längre skall åtnjuta någon rätt till jordägareandel, få
anses rimligt att jordägarens rätt till hälften av försvarsavgiften bibehålies.
En sådan rätt står ock i god överensstämmelse därmed, att vid gruvrättens
förverkande den upplåtna marken, oavsett att lösen för densamma givits, enligt
57 § i förevarande förslag skall hemfalla till jordägaren. Gruvinnehavaren
har sålunda att försvara sin gruvrätt icke blott mot det allmänna utan
även mot jordägaren.

Den i förslaget intagna ståndpunkten att försvarsavgiften skall delas mellan
kronan och jordägaren har i paragrafens första stycke föranlett upptagande
av vissa specialbestämmelser samt i andra stycket påkallat viss ändring
av don i 1923 års förslag reglerade betalningsproceduren.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 66 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
172 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 240.

Föreningen bergshandtering ens vänner, bergmästaren i östra distriktet och
kommerskollegium ha ansett försummad avgiftsbetalning böra medföra skyldighet
att erlägga dubbel avgift. Samma åsikt har även uttalats av svenska
teknolog förening en.

Föreningen bergshandtering ens vänner har med instämmande av kommerskollegium
uttalat att inträffade fall av förverkande av gruvrätt borde bringas
till vidsträcktare kännedom; uppgift därom borde lämpligen införas i de tillämnade
bergskungörelserna. Sistnämnda myndighet har jämväl ansett att
bergmästaren vid förverkande av gruvrätt borde delgiva utmålsinnehavaren
beslut i ärendet med besvärshänvisning.

Vad i åtskilliga yttranden anmärkts därom, att påföljden vid försummelse
att i rätt tid erlägga försvarsavgift borde bliva strängare än enligt 1923 års
förslag, har synts böra beaktas. I förevarande förslag har därför, liksom i
1919 års förslag, föreskrivits att dylik försummelse skall medföra skyldighet
för gruvinnehavaren att erlägga dubbel avgift. Denna betalning skall enligt
förslaget vara fullgjord senast den 31 mars, vid äventyr att rätten till gruvan
förverkas. I övrigt har paragrafen icke undergått annan ändring än att i
tredje stycket tillagts en bestämmelse örn skyldighet för bergmästaren att vid
förverkande av gruvrätt underrätta den Bandighet som förvaltar kronans
gruvegendom.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 67 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
172—175 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 240—241.

Socialisering snämnden (s. 148) har förklarat sig ej ha något att invända
mot 1923 års förslag, i vad det avsåge omfattningen av den förverkade egendomen.
I överensstämmelse med hela konstruktionen av nämndens förslag
borde emellertid den förverkade egendomen, i den mån den ägts av gruvinnehavaren,
tillfalla staten. Själva gruvan borde betraktas såsom sönad och ligga
fri för ny inmutning av staten eller enskilda.

Såsom de sakkunniga anfört lära förhållandena, såvitt angår rätten till
själva fyndigheten, vid förverkandet böra återföras till samma läge som före
inmutningen. Denna princip innebär emellertid icke enligt förevarande förslag
att jordägaren skulle vara berättigad att utan ny inmutning bearbeta
fyndigheten. Härom torde få hänvisas till vad under 1 § blivit anfört.

Med nyssnämnda princip överensstämmer att den mark som varit upplåten
för gruvdriften vid förverkandet skall hemfalla till jordägaren. Detta torde,
såsom de sakkunniga funnit, vara en naturlig följd redan därav, att markens
upplåtande ej inneburit att jordägaren avhänt sig själva äganderätten till marken.
Ehuru jordägaren uppburit lösen för marken, torde det ur skilda synpunkter
vara rimligt, att marken vid förverkandet återgår till jordägaren utan

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

161

skyldighet för honom att återbetala någon del av vad han uppburit. Bestämmelse
härom har upptagits i tredje stycket.

Däremot torde, med den uppfattning som ligger till grund för förevarande
förslag, anledning saknas att låta annan egendom än nyss nämnts tillfalla
jordägaren. Med hänsyn till den ställning kronan avses skola intaga har det
synts påkallat att, i olikhet mot 1923 års förslag, föreskriva att dylik förverkad
egendom skall tillfalla kronan. Utan hinder härav torde dock, liksom
hittills, vissa egendomskategorier höra betraktas såsom oskiljaktiga beståndsdelar
av gruvan. Sålunda har i förslaget ansetts kunna stadgas, att de för
gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar för
vandring upp och ned i gruvan samt i gruvan inbyggda uppfordringsverk
skola övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.
Beträffande omfattningen av den egendom som nu angivits överensstämmer
förslaget med innehållet i reservationen.

8 kap. Olli samäganderätt i gruva.

58 §.

Denna paragraf återgiver med viss jämkning 68 § i 1923 års förslag. Se
motiven härtill s. 175—177.

De sammanslutningar, vilka med reglerna i förevarande kapitel åsyftas, äro
dels sådana som uppkommit omedelbart på grund av lagens stadgande genom
att kronan eller, såvitt angår äldre gruva, jordägaren begagnat sin underrätt,
dels ock sådana som uppstått genom att två eller flera delägare i samma
fyndighet slutit bolag för fyndighetens bearbetande. En sammanslutning av
förstnämnda slag lärer, såsom de sakkunniga funnit, icke i och för sig kunna
betraktas såsom en självständig juridisk person. Sammanslutningen såsom
sådan kan sålunda icke förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter eller
inför domstol kära eller svara. Det mellan kronan och inmutaren bestående
förhållandet är tills vidare endast ett fall av egendomsgemenskap. När
gruvan bearbetas, blir emellertid denna verksamhet jämlikt 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 underkastad bokföringsskyldighet. Härav följer enligt 1 §
lagen den 28 juni 1895 örn handelsbolag och enkla bolag att örn kronan och
inmutaren sinsemellan sluta bolagsavtal det sålunda bildade bolaget omedelbart
får karaktären av handelsbolag och därmed av juridisk person. För vinnande
av rättskapacitet erfordras sålunda ej längre att ''gruvbolaget’ skall införas
i handelsregistret.

59 §.

Denna paragraf återgiver 69 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 177
samt bergmästaren Asplunds reservation s. 241.

Det har icke synts erforderligt eller lämpligt att, på sätt i reservationen påyrkats,
i lag uppställa krav på särskild sakkunskap hos den som utses till
gruvföreståndare.

Bihang till riksdagens protokoll 19H8. I sand. Nr 40.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr ]t0.

60 §.

Denna paragraf återgiver 70 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 177
samt bergmästaren Asplunds reservation s. 241.

61 §.

Denna paragraf motsvarar 71 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
178.

Svenska teknolog förening en har erinrat att örn kallelse till gruvstämma skulle
intagas i bergskungörelserna det vore onödigt att uppläsa kallelsen i kyrkan.
Föreningen bergshandtering ens vänner, järnkontoret och kommerskollegium ha
med hänvisning till 81 § aktiebolagslagen uttalat, att föreskriften örn intagande
i kallelsen av uppgift örn ärendena vore onödigt sträng.

I paragrafen har ej synts böra vidtagas annan saklig ändring än att kallelsens
införande i bergskungörelserna och uppläsande i kyrkan ersatts med
publicering i allmänna tidningarna och tidning i orten.

62 §.

Denna paragraf återgiver med viss redaktionell jämkning 72 § i 1923 års
förslag. Se motiven härtill s. 178.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 73—75 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 179—184 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 242—245.

Bergmästaren i östra distriktet har ansett de i 1923 års förslag upptagna
bestämmelserna vara alltför invecklade för att med fördel kunna lända till
efterrättelse. De nuvarande bestämmelserna syntes i huvudsak kunna bibehållas.

Bergmästaren i mellersta distriktet har däremot uttalat att de sakkunniga
vid reglerandet av minoritetens rätt i avseende å deltagandet i brytningen funnit
en framkomlig och rättvis utväg.

Sveriges industriförbund har ansett att minoritetsdelägarens intresse gynnats
över hövan och på ett mot majoritetsdelägaren obilligt sätt. Härom har
förbundet anfört följande:

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle den i gruvdriften icke, eller endast
obetydligt deltagande få lika stor vinstandel, som örn han i full utsträckning
deltagit i brytningen och kapitalförlaget och alltså delat företagets risker.
Detta syntes orimligt och komme naturligtvis att medföra att varje minoritetsdelägare,
som hade något ekonomiskt förstånd, valde den bekväma, riskfria
och minst lika inkomstbringande rollen av passiv delägare, vilken deltoge i
brytningen rent nominellt för kanske endast några få ton per år. Den andra
delägaren — d. v. s. i regel inmutaren — finge då bära hela bördan och hela
risken utan att hava någon däremot svarande fördel. Detta måste betecknas
som motsatsen till rättvisa och kunde endast resultera i ett förlamande av företagsamheten.
I stället borde fördelningen av avkastningen mellan de i brytningen
deltagande regleras genom bestämmelser analoga med dem som förbun -

Kungl. Majlis proposition nr JtO.

163

det förordat i fråga om jordägares rätt till avgäld. Sålunda borde en minoritetsdelägare,
som ej ville deltaga i brytningen, endast få en femtedel av den
del av nettovinsten som svarade mot hans andel i gruvan.

En liknande uppfattning har uttalats av ing enior svetenskapsakademien som
yttrat följande:

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle en minoritetsdelägare i en gruva
tillerkännas lika stor andel i gruvföretagets avkastning, vare sig lian deltoge i
brytningen och bure sin andel i riskerna eller han förhölle sig passiv. Påtagligen
innebure detta en orimlighet vilken väl icke varit avsedd. Enligt förslaget
skulle en jordägare kunna utan någon olägenhet när som helst anmäla
sig till inträde i gruvföretaget för sin jordägareandel. Utan att behöva deltaga
i några risker finge han likväl full vinstandel. En lämpligare ordning
vöre att minoritetsdelägare, som icke eller endast till en del deltoge i brytningen,
bleve för den brytning som av den andra parten utfördes å hans andel
ersatt med en avgäld efter samma principer som kunde fastställas för i gruvföretaget
icke deltagande jordägare.

Järnkontoret, värmländska bergsmannaföreningen och kommerskollegium ha
instämt i bergmästaren Asplunds reservation, såvitt den angår 74 § första
stycket i 1923 års förslag.

Beträffande 74 § andra stycket har kommerskollegium anfört följande:

Bestämmelserna borde kompletteras, så att det tydligt framginge, dels att det
belopp varmed delägare förut bidragit till anläggningar skulle minskas med
den del av de totala avskrivningarna, som komme på hans del, och dels att av
den så uträknade summan skulle tillskjutas vad som erfordrades för att täcka
årets nyanläggningskostnader. Därest sådan komplettering ej skedde, skulle
de sakkunnigas formulering kunna leda till att gäldenären måste i vissa fall,
för att få bryta under året, dels ensam försträcka hela det för nyanläggning
erforderliga kapitaltillskottet, dels på en gång till fordringsägaren utbetala
hela det överskott som, beroende på fördelningen av årets brytning, för honom
beräknades. Ett sådant resultat vore icke rimligt.

Angående 75 § i 1923 års förslag har järnkontoret anfört:

Även örn den föreslagna regleringen i sina grundlinjer vore riktig, kunde
det icke förnekas att den i vissa avseenden ledde till otillfredsställande resultat.
_ Å ena sidan drabbades gäldenären alltför hårt, då fordringsägaren berättigades
att för sin fordran för anläggningskostnader hålla sig icke blott till
den överskottsmalm som fordringsägaren brutit å gäldenärens lott utan även
till den malm i vars brytning gäldenären själv deltagit. Den som önskat en
mindre brytning riskerade således att nödgas år från år avstå från de produkter,
vilkas brytande han själv bekostat, till förmån för anläggningar vilkas
värde, icke blott efter hans egen uppfattning, utan måhända även enligt
fullt objektivt bedömande aldrig komme att motsvara de nedlagda kostnaderna.
Han bleve på detta sätt tvingad att intill utgången av den föfeslagna 15-årsperioden avstå från brytning för egen del och helt lämna gruvan i händerna
på den som önskade den större brytningen. Å andra sidan medförde den
föreslagna regleringen alltför ringa trygghet för fordringsägaren, då han för
sin fordran på ersättning för anläggningskostnaderna icke hade någon rätt att
hålla sig till anläggningarna utan endast till den brutna malmen. Örn företaget
måste läggas ned och anläggningarna försäljas, innan fordringsägaren
ur malmen erhållit full täckning för sin fordran, kunde han icke uttaga bristen

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ur köpeskillingen för anläggningarna, utan köpeskillingen skulle enligt förslaget
fördelas mellan delägarna i förhållande till deras andelar i gruvan.

Värmländska bergsmannaföreningen har anfört:

Enligt 75 § skulle där omförmäld fordringsägare få göra sig betäckt ur
vad å gäldenärens lott i gruvan belöpte av de under året brutna inmutningsbara
mineral i vilkas brytning denne icke deltoge. Härvid hade man förbisett
att brytningen möjligen kunde ge förlust ifrågavarande år, varvid alltså
övriga delägare skulle få stå för denna förlust för både egen och gäldenärens
räkning utan möjlighet att framdeles kräva ersättning av denne. En delägare
i en gruva skulle alltså ett år, då han märkte att gruvrörelsen på grund av
tillredningsarbeten, dåliga konjunkturer eller dylikt komme att gå med förlust,
helt enkelt kunna vägra att betala sin andel i driftkostnaderna för den å
stämma överenskomna brytningen men däremot nästa år, när förhållandena
blivit gynnsammare, åter deltaga i brytningen utan att behöva riskera efterräkningar.
Utan tvivel skulle mindre honnetta delägare komma att handla på
detta sätt och därigenom vålla oreda i brytningen och en orättvis förlust för
övriga delägare. Till förekommande härav borde oundgängligen stadgas att
fordringen finge täckas även genom övertagande av de inmutningsbara mineral,
som under kommande år brötes å gäldenärens lott i gruvan. I detta fall
borde sålunda icke gälla den tidsbegränsning av 15 år, som stadgades i fråga
örn fordringar enligt 74 § andra stycket. — När de sakkunniga icke velat
medgiva fordringsägarna förmånsrätt i utförda anläggningar, hade de förbisett
att gruvdrift vanligen vore en föga lukrativ affär och att företag av
denna art ofta nog hade en ganska kort livslängd, varigenom en fordringsägare
riskerade att aldrig bliva i tillfälle att få sina utgifter täckta. Med
den föreslagna anordningen kunde det inträffa att en inmutare ensam finge
taga hela driftsförlusten samt dessutom avstå hälften av realisationsvärdet
å anläggningarna till jordägaren, som därå ej satsat några medel. Paragrafen
borde därför kompletteras med en bestämmelse av innehåll att, därest gruvföretaget
nedlades och anläggningarna realiserades innan en delägares fordran
hade hunnit täckas, dylik fordran skulle först gäldas ur realisationsmedlen,
innan dessa delades mellan delägarna i förhållande till deras lotter. -—- Bestämmelsen
i 75 § andra stycket, att såsom mineralens värde skulle anses deras
saluvärde å arbetsplatsen vid kontant försäljning, kunde bliva svår att tilllämpa,
och man kunde förutse att fordringsägaren och gäldenären komme att
ha skilda meningar örn beräkningen. Därest auktionsförfarandet, för vars
olämplighet de sakkunniga icke förebragt någon övertygande motivering, icke
skulle bibehållas, måste anvisning givas angående förfarandet i det fall att
parterna ej kunde enas örn saluvärdet. Det kunde vara lämpligt föreskriva att
saluvärdet i dylikt fall skulle bestämmas av en nämnd med den sammansättning
som föreslagits i 53 § första stycket i 1923 års förslag.

I anslutning till 75 § har kommerskollegium yttrat följande:

Av lagtexten framginge icke tydligt på vilket sätt man tänkt sig, att fordran
för tillskott till anläggningar skulle ersättas. Örn den av de sakkunniga
föreslagna lydelsen skulle innebära, att fordringsägare skulle äga rätt att, örn
så vore erforderligt för täckande av hans fordran för förut gjorda anläggningar,
förfoga över allt det av gäldenären brutna mineralet, skulle väl detta förmodligen
leda därtill, att örn fordringarna vore lika stora eller större än mineralets
värde, vilket lätt kunde bliva fallet, gäldenären icke skulle bliva i stånd
att gå med på någon brytning förr än överskjutande tillskott till anläggningar
genom besparade vinstmedel av å gäldenärens lott i gruvan brutet mine -

Kungl. Maj:is proposition nr 40.

165

ral vore amorterade eller fordringsrätten preskriberad efter 15 år. Skulle lian
nämligen anmäla sig för en viss brytning och göra däremot svarande tillskott,
skulle han ändå nödgas till saluvärdet inlösa det av honom själv brutna mineralet,
d. v. s. han finge praktiskt taget betala detta två gånger. Det kunde
väl också synas egendomligt, att, örn gäldenären deltoge i brytningen, fordringsägaren
skulle få tillgodoräkna sig mineralets hela värde, då han, örn
gäldenären icke deltoge, finge nöja sig med skillnaden mellan försäljningsvärde
och brytningskostnad. Rimligare vore val, att fordringsägare för sin fordran
hade att hålla sig till denna skillnad, d. v. s. behållningen av allt det a
gäldenärens lott i gruvan brutna mineralet, vare sig denne deltoge eller icke.
Skulle detta vara de sakkunnigas mening och fordringsägarna sålunda hava
att förfoga över det av gäldenären brutna och av honom genom tillskott betalade
mineralet endast såsom säkerhet för ett belopp motsvarande därå belöpande
vinst, vilket innebure, att gäldenären mot erläggande av nämnda belopp
finge disponera över den mängd mineral, i vars brytning han själv deltagit,
borde denna mening i texten tydligt framkomma. — I fråga örn värdet
av mineral stadgades i andra stycket, att såsom mineralens värde skulle anses
deras saluvärde på arbetsplatsen vid kontant försäljning. Då parterna beträffande
försäljningsvärdet torde komma att i de flesta fall hava olika meningar,
förordade kommerskollegium en bestämmelse att, örn parterna icke kunde
enas, saluvärdet skulle bestämmas på sätt i första stycket av 53 § stadgades.
— För att förhindra att, om företaget ginge med förlust och på denna grund
nedlades, den delägare som brutit gruvan och bekostat anläggningarna skulle
få avstå någon del av realisationsvärdet av dessa till andra delägare, som alldeles
icke eller i mindre grad deltagit, borde lagtexten kompletteras med ett
tillägg av det innehåll värmländska bergsmannaföreningen föreslagit.

Den framkomna kritiken mot 1923 års förslag torde giva vid handen, att de
jämförelsevis invecklade bestämmelser nämnda förslag innefattar icke kunna
anses innebära en tillfredsställande lösning av de föreliggande problemen. En
särskild anledning att omarbeta dessa bestämmelser ligger emellertid däri
att, i följd av jordägareandelens utbyte mot kronoandel och det i samband därmed
åsyftade förebyggandet av ''passivt’ delägarskap, förutsättningarna ej
längre äro desamma som enligt 1923 års förslag.

Vid den reglering som lärer erfordras för det fall att några delägare vilja
bryta mera och andra mindre, torde böra tillses, å ena sidan att företagsamheten
ej obehörigen klavbindes och å andra sidan att åt detta intresse ej gives
sådant spelrum att en försiktigare eller kapitalsvagare parts befogade anspråk
därigenom kränkes. I förstnämnda hänseende torde kunna förordas att •— såsom
enligt 1923 års förslag — den större brytningen får komma till stånd
när den påkallas av delägare som inneha minst hälften i gruvan. Vad åter
angår skyddet för den svagare parten, synes det kunna vara föremål för delade
meningar i vilken omfattning sådant skydd bör beredas.

Här torde först få erinras att de bestämmelser i förevarande ämne, som för
närvarande återfinnas i 66 § gruvestadgan, för sin tillämpning förutsätta att
rösterna å ömse sidor äro lika många. Såsom de sakkunniga framhållit kan
det emellertid knappast anses skäligt, att en majoritet av delägare mot de övrigas
bestridande skulle kunna bestämma omfattningen av brytningen med
skyldighet för de sistnämnda att deltaga och svara för kostnaden, vid risk

166

Kungl. Maj:ts proposition nrho.

att deras lotter i gruvan eljest förverkades. Anledning torde därför föreligga
att — såsom skett i 1923 års förslag — anordna visst skydd för den part,
som icke vill att den större brytningen skall komma till stånd, även i det fall
att han icke förfogar över lika stort rösttal som den andra parten. En ändring
i denna riktning torde desto mindre vara ägnad att väcka betänkligheter
som den praktiska betydelsen därav blir tämligen begränsad vid det förhållande
att de vanliga intressenterna i ett gruvföretag —- kronan och inmutaren
— i allmänhet torde komma att förfoga över samma rösttal.

Enligt gällande rätt tillgodoses den svagare partens anspråk på skydd sålunda,
att den part som påkallar den större brytningen ensam får förskjuta det
''tillskott som erfordras utöver behovet för den mindre brytningen, och detta
utan rätt att för förskottet hålla sig till annan egendom än den vunna malmen.
Tillämpad på den enkla situation, att den ena parten överhuvud taget ej
deltager i brytningen, innebär regeln, att nämnda part undgår varje förlust,
örn brytningen lämnar negativt resultat, men att han i motsatt fall har rätt att
få till sig redovisad den del av överskottet, som motsvarar hans lott i gruvan.
Nämnda regel ligger även till grund för 1923 års förslag med dess i detaljerna
mera utformade bestämmelser. En dylik anordning torde emellertid vara ägnad
att i alltför hög grad gynna den part som vill förhålla sig passiv. Det
har därför också framhållits -— bland annat av reservanterna inom socialiseringsnämnden
— att anordningen är obillig och ur folkhushållets synpunkt
olämplig. Även socialiseringsnämndens majoritet torde ha utgått från en liknande
uppfattning, då den, vid behandlingen av frågan huru staten bör använda
sin andelsrätt, uttalat att staten i regel bör förhålla sig aktiv genom att från
början gå med i företaget med dess kostnader och taga både de risker och de
vinster som därav kunna följa.

Med beaktande av vad sålunda anmärkts har förevarande förslag så utformats,
att en delägare som icke vill riskera något utlägg därmed även går miste
örn möjligheten till vinst. Skyddet för den svagare parten upprätthålles så
till vida, att det liksom nu skall åligga den part som påkallat den större brytningen
att ensam utgiva tillskott som utöver behovet för den mindre brytningen
erfordras. I andra stycket av förevarande paragraf har emellertid införts
en regel av innehåll att den del av den för varje år brutna malmen, som motsvarar
skillnaden mellan den större och den mindre brytningen, skall tillgodoräknas
allenast delägare som utgivit tillskott på sätt nyss nämnts.

I tredje stycket av förevarande paragraf behandlas det fall att en delägare,
som ej från början anmält sig till deltagande i den större brytningen,
sedermera vill ansluta sig till denna. Möjlighet härtill bör naturligtvis stå honom
öppen. Här uppkommer emellertid spörsmålet i vad mån denne delägare
bör bliva skyldig att vidkännas andel i sådan av meddelägaren förskjuten kostnad,
som icke är att hänföra till driftskostnaden för den förflutna tiden. Örn
en delägare bekostat de anläggningar, som varit erforderliga för den större
brytningen, bör han rimligen vara berättigad till viss gottgörelse härför av annan
delägare, som utan att ha gjort någon motsvarande kapitalinsats likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

167

vill deltaga i brytningen och få del av vinsten. Beträffande den uppgörelse
som sålunda bör komma till stånd torde det ligga nära till hands att tilllämpa
en liknande regel som den, vilken enligt 49 § skall iakttagas när kronan
inträder i ett gruvföretag. Det har därför synts kunna stadgas att den
delägare, som vid en senare tidpunkt ansluter sig till den större brytningen,
skall vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för
den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som
påkallats av den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens
anslutning.

Tydligt är att en tillämpning av de regler som nu förordats i ganska stor
utsträckning förutsätter avgöranden efter skälighetsbedömning. Någon egentlig
olägenhet härav torde dock knappast vara att befara. Härvidlag torde få
erinras örn att bestämmelserna i förevarande paragraf -— liksom ock med vissa
undantag övriga bestämmelser örn samäganderätt — allenast äro av subsidiär
beskaffenhet. De få överhuvudtaget icke någon tillämpning när en annan
ordning blivit mellan delägarna avtalad. Det måste antagas att i sådana fall,
där en verklig gruvbrytning avses skola bedrivas, parterna komma att reglera
sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser. Förevarande regler
få därför sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunna bidraga till att
fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar. Men för sådant
ändamål kan det knappast vara erforderligt eller lämpligt att meddela bestämmelser
av mera djupgående detaljutformning. — Med hänsyn till sådana sannolikt
sällsynta fall, där en tillämpning av ifrågavarande stadganden giver
upphov till rättstvist mellan delägarna, har i fjärde stycket upptagits en
bestämmelse av innehåll att tvist rörande avkastningens fördelning eller beloppet
av tillskott eller ersättning skall avgöras av skiljemän enligt reglerna

i 18 §.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 76 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 184
—185 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 245.

Värmländska ber g smannaföreningen har uttalat, att förlust av gruvandelen
vore en väl drastisk påföljd av en försummelse att erlägga nödigt tillskott för
driftskostnaderna. Det syntes rimligare att i dylikt fall övriga delägare finge
göra sig betäckta för sina ökade omkostnader genom övertagande av den försumliges
andel i malmfångsten. Kommerskollegium har däremot förordat den
ståndpunkt som kommit till uttryck i lagtexten; denna anslöte sig nära till nu
gällande bestämmelser.

Såsom i vissa yttranden anmärkts föreligger viss skiljaktighet mellan de
sakkunnigas motivering och den av dem föreslagna lagtexten. Medan enligt
den förra någon påföljd av förverkande icke skulle inträda i andra fall än då
delägaren försummat göra tillskott som erfordras för försvarsavgift eller för
iakttagande av myndighets föreskrifter angående gruvdriften, skulle enligt
lagtexten gruvlotten kunna förverkas jämväl vid försummelse att erlägga tillskott
som erfordras för bestridande av kostnaderna för gruvdriften. I före -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

varande förslag har företräde synts böra givas åt den senare ståndpunkten,
som jämväl kommit till uttryck i 1919 års förslag.

Beträffande frågan vilken egendom som drabbas av ifrågavarande förverkandepåföljd
bar förslaget — med viss olikhet i förhållande till 1923 års
förslag — återgivit den nuvarande regeln att förverkandet avser delägarens
lott i gruvan och dess tillhörigheter.

Den i gruvestadgan och 1923 års förslag åt kronan medgivna särskilda anståndstiden
lärer icke vara påkallad av något oundgängligt praktiskt behov.
Med hänsyn till den principiella likställighet, som enligt förevarande förslag
avses skola förefinnas mellan delägarna, synes nämnda förmån för kronan ej
heller vara följdriktig. Bestämmelsen härom har vid sådant förhållande synts
böra uteslutas.

9 kap. Örn övergång av rätt till gruva.

65—67 §§.

Dessa paragrafer motsvara 77—79 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 185—186.

Då gruvestadgan icke innehåller några privaträttsliga regler angående överlåtelse
av gruvrättighet, gäller i avseende å dylikt förfogande samma formfrihet
som principiellt anses tillåten beträffande lös egendom i allmänhet. Sålunda
lärer försäljning av en gruva med bindande verkan kunna komma till
stånd genom ett blott och bart muntligt avtal mellan kontrahenterna. Härtill
kommer att gruvegendom av naturliga skäl icke ■—- såsom fallet är med
lösöre — överlämnas till nye ägaren genom en särskild traditionsakt och att
ej heller något inskrivningsförfavande finnes anordnat. Väl stadgas i 56 §
gruvestadgan viss skyldighet för nye ägaren att hos bergmästaren göra anmälan
örn gruvrättens övergång. Denna föreskrift, som allenast har karaktären
av ett ordningsstadgande, saknar emellertid betydelse för frågan örn
överlåtelsens giltighet och lärer för övrigt, i betraktande av den ringa straffpåföljden
vid skyldighetens eftersättande, vara föga effektiv. Av det sagda
följer att en formlös överlåtelse av gruvrätt — även örn överlåtelsen är av
benefik natur — icke blott binder kontrahenterna utan jämväl omedelbart
erhåller full rättslig verkan emot tredje man och därmed mot överlåtarens borgenärer.
Den ståndpunkt gällande rätt i förevarande hänseende intager lärer
ur skilda synpunkter vara mindre tillfredsställande. Det torde få antagas att
formlösheten i ej oväsentlig grad bidragit till de missförhållanden — den
okontrollerade och ej sällan osunda spekulation — som tidvis framträtt inom
affärslivet på detta område.

I detta sammanhang må även erinras örn den oklarhet som synes råda i avseende
å möjligheten att, annorledes än genom förlagsinteckning, utnyttja
gruvegendom såsom underlag för realkredit. Det torde understundom i praktiken
förekomma att mutsedelns överlämnande till kreditgivaren uppfattas
såsom en pantsättning av gruvrätten. Då emellertid mutsedeln, som allenast
utgör ett av myndighet utfärdat tillståndsbevis, ej har karaktären av en hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

169

ling som kan anses representera gruvrätten, torde någon giltig panträtt ej uppkomma
genom en sådan transaktion. Ej heller eljest torde någon möjlighet
föreligga att anordna en traditionsakt av det slag som erfordras för att en laglig
pantsättning skall kunna anses föreligga. Vid sådant förhållande är det
förklarligt, att gruvinnehavaren för att erhålla kredit ofta anlitar utvägen
att överlåta gruvrätten, en överlåtelse, varmed i så fall givetvis icke åsyftas
en definitiv avhändelse av rättigheten utan endast att rättigheten skall tjäna
som säkerhet för lånet. Dylika säkerhetsöverlåtelser (fiduciariska överlåtelser)
äro ägnade att giva upphov till svårlösta rättsliga problem. Under vilka
förutsättningar och i vilken utsträckning ifrågavarande avtal under nuvarande
rättsordning kunna godkännas torde vara mer eller mindre ovisst. Därest
emellertid — såsom de flesta torde anse — en säkerhetsöverlåtelse av en gruvrätt
kan bliva giltig emot överlåtarens borgenärer, lärer det likväl framstå
såsom betänkligt, att en säkerhetsrätt sålunda kan stiftas utan vidtagande av
särskilda publicitetsåtgärder. Förekomsten av dylika säkerhetsöverlåtelser
torde därför utgöra en särskild anledning att frångå den nuvarande formfriheten
vid överlåtelse av gruvrätt.

Beträffande ett speciellt område av gruvlagstiftningen har redan tidigare
överlåtelse av inmutningsrätt gjorts beroende av vissa formers iakttagande.
I 12 § av den numera upphävda lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län stadgades nämligen
att, då inmutning skett enligt 2 § i nämnda lag, överlåtelse av inmutningsrätten
icke vore giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning
örn överlåtelsen. Då bestämmelserna i 1918 års lag alltjämt gälla
i fråga örn inmutning, som skett med tillämpning av samma lag, är nämnda
formföreskrift fortfarande av viss betydelse.

Den i 78 § första stycket av 1923 års förslag upptagna bestämmelsen ansluter
sig nära till nyssnämnda stadgande i 1918 års lag. överlåtelse av gruvrätt
skulle enligt förslaget icke bliva giltig, förrän anmälan därom gjorts
till bergmästaren och anteckning örn överlåtelsen skett, beträffande inmutningsrätt
å mutsedeln samt eljest å den handling, varigenom överlåtelsen ägt
rum.

Emellertid torde på goda grunder kunna göras gällande, att den sålunda
föreslagna anordningen med myndighets medverkan såsom betingelse för överlåtelsens
giltighet i alltför hög grad avviker från svensk rätts allmänna ståndpunkt.
Väl torde det för tillsynen av gruvdriften vara erforderligt att
bergmästaren vinner kännedom om vem som vid varje tidpunkt är behörig
innehavare av gruvrätten. Detta önskemål lärer emellertid kunna
vinnas utan att avtalets giltighet göres beroende av en utav bergmästaren vidtagen
expeditionsåtgärd. Ur privaträttslig synpunkt kunde det ock — såsom
i ett yttrande framhållits —- synas egendomligt, örn för överlåtelse av gruvrätt
skulle på sätt nu nämnts erfordras strängare villkor än som gälla vid
överlåtelse av fast egendom. Här torde emellertid ytterligare få anmärkas att
1923 års förslag beträffande själva avtalsslutet icke synes tillräckligt ha beaktat
önskemålet om iakttagande av betryggande form. Den föreslagna be -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr ko.

stämmelsen synes nämligen icke innebära att överlåtelse av inmutningsrätt
skulle behöva ske genom en särskild skriftlig handling. Ett muntligt avtal
i förening med mutsedelns överlämnande skulle, sedan anteckning å mutsedeln
skett, konstituera giltig överlåtelse.

Viel den omarbetning, som av skäl nu nämnts synts böra vidtagas, ha i 65 §
första stycket införts regler angående formen för själva avtalet. Härutinnan
finnas på fastighetsrättens område nära tili hands liggande förebilder. Att
skriftlig form påbjudes torde vara påkallat dels med hänsyn till kontrahenterna
— att egendomens föryttring sker på sådant sätt att onödiga tvister
undvikas — och dels med hänsyn därtill att avtalet, såsom vidare skall beröras,
torde böra bliva föremål för särskild inskrivningsåtgärd. Det har emellertid
icke ansetts erforderligt att, såsom vid fastighetsöverlåtelse, uppställa
särskilt krav på att avtalet skall vara bevittnat. Reglerna ha därför erhållit
en avfattning, som nära ansluter sig till nyttjanderättslagens formföreskrifter
beträffande arrendeavtal.

Ett avtal ingånget i denna form bör i enlighet med vad förut nämnts omedelbart
konstituera vissa rättsverkningar. Den rättsliga betydelsen av avtalet
lärer icke böra inskränkas till förhållandet mellan kontrahenterna, utan i viss
utsträckning synes avtalet böra bliva gällande även emot tredje man. Av liknande
grunder som föranlett att svensk lag, beträffande äganderättsöverlåtelse
i allmänhet, såsom villkor för fullt sakrättsligt skydd föreskriver en
viss, utåt synlig åtgärd, antingen tradition eller inskrivning, torde något motsvarande
böra iakttagas vid överlåtelse av gruvrätt. Här framträda särskilt
vissa hänsyn till överlåtarens borgenärer. Dessa ha ett befogat intresse av att
erhålla kännedom örn gruvrättens överlåtande. Det torde även — icke minst
ur synpunkten av gruvinnehavarens personliga kreditvärdighet — vara av betydelse
att borgenärerna skyddas mot faran för simulerade rättshandlingar.
På grund härav har i 65 § andra stycket upptagits en bestämmelse därom, att
överlåtelse ej skall vara gällande mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan
örn överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren.

Den anmälan som nu nämnts är enligt förslaget avsedd att fylla en dubbel
funktion. Den utgör i första hand ett led i det inskrivningsförfarande, som
av förut anförda skäl torde böra anordnas och vid vilket — såsom även de
sakkunniga lära ha förutsatt — det i 90 § av 1923 års förslag omförmälda
gruvregistret synes kunna göra tjänst såsom inskrivningsurkund. Hen därutöver
skall anmälningen uppenbarligen — liksom motsvarande anmälan enligt
56 § gruvestadgan — lia till uppgift att möjliggöra för bergmästaren att
utöva den honom åliggande tillsynen över gruvdriften. Med hänsyn särskilt
till sistnämnda uppgift är det givetvis erforderligt, att anmälningsskyldighet
föreskrives icke blott beträffande överlåtelse utan vid varje förvärv av
gruvrätt. I 66 § första stycket av förevarande förslag har upptagits en bestämmelse
härom, som i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande stadgande
i 1923 års förslag. Rörande anmälningsskyldighetens närmare utformning
ha i första och andra styckena av nämnda paragraf synts böra upptagas
vissa stadganden, vilka nära ansluta sig till bestämmelser i 2 § lagfartsförord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

171

ningen. I paragrafens sista stycke har upptagits ett stadgande om bötespåföljd
för försummelse att iakttaga anmälningsskyldigheten.

Beträffande det tilltänkta inskrivningsförfarandet lärer det vara önskvärt
att anordningen göres så enkel som möjligt. Såsom i allmänna motiveringen
blivit nämnt, är det icke avsett att i förevarande sammanhang lösa spörsmålet
örn utvidgad möjlighet till belåning av gruvegendom. Då den inskrivna gruvrätten
vid sådant förhållande icke — såsom i motsatt fall vore tänkbart —
kommer att utgöra föremål för inteckningsrätt, lärer det vara mindre angeläget
att tillskapa särskilda garantier för inskrivningens materiella giltighet.
I privaträttsligt hänseende torde på inskrivningen knappast böra ställas annat
krav, än att den skall giva en viss offentlighet åt det skedda rättsförvärvet. I
följd härav synes någon mera ingående prövningsplikt ej böra åvila bergmästaren.
Det har dock — liksom enligt 1923 års förslag -— ansetts lämpligt att
i samband med inskrivningen anordna kontroll över att gruvrätt icke förvärvas
av någon, som enligt 1916 års lag är obehörig därtill. Denna prövning, liksom
konstaterandet av att själva anmälningen gjorts i föreskriven form, torde
vara av den enkla beskaffenhet, att den icke förutsätter någon grad av juridisk
kompetens hos inskrivningsmyndigheten.

I fråga örn proceduren, som likaledes regleras i 66 §, har det synts lämpligt
föreskriva, att fångeshandlingen skall företes i huvudskrift samt vara åtföljd
av en bestyrkt avskrift, vilken bergmästaren har att för framtiden bevara.
Föreligger brist i något av de avseenden som bergmästaren har att pröva,
bör anmälningen förklaras utan verkan. I annat fall skall anteckning göras
i gruvregistret samt handlingen förses med bevis härom. Närmare bestämmelser
rörande gruvregistrets inrättande och förande torde böra meddelas i administrativ
ordning.

Slutligen har i 67 § — liksom i 1923 års förslag — upptagits ett stadgande
av innehåll, att omförmälda regler skola äga motsvarande tillämpning,
där nyttjanderätt till gruva eller andel däri blivit åt annan upplåten eller å ny
innehavare övergått.

10 kap. Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 80 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 186—189.

Bestämmelser till skydd mot yrkesfara vid bergverksarbete finnas dels i
gruvestadgan och dels i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd. Tillsynen
över arbetarskyddet utövas enligt 50 § gruvestadgan av bergverks styrelsen,
d. v. s. av kommerskollegium och bergsstatens tjänstemän. Enligt 23 § lagen
om arbetarskydd — vilket lagrum genom 1931 års lagstiftning undergått vissa
ändringar — står tillsynen å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma
meddelade föreskrifter under överinseende och ledning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, samt utövas av yrkesinspektionens befattningshavare
och kommunala tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare ut -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

göras för tillsynstjänsten i allmänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter
och yrkesunderinspektörer. För tillsyn företrädesvis å bergverksarbete
och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare och gruvingenjörer.
Konungen må därjämte förordna att tillsynen å visst slag av verksamhet
skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av
specialinspektör.

Av nämnda regler följer att bergmästarna — såsom de sakkunniga framhållit
— intaga en dubbel ställning. En bergmästare kan efter fritt val
handla, i ett fall med stöd av gruvestadgan och i ett annat, alldeles likartat
fall med stöd av lagen örn arbetarskydd, och allteftersom bergmästaren tillämpar
gruvestadgan eller arbetarskyddslagen sorterar han under olika högre
myndigheter, i det förra fallet under kommerskollegium och i det senare under
socialstyrelsen. Den befogenhet som tillkommer bergmästaren enligt gruvestadgan
sträcker sig emellertid längre än den som tillkommer honom enligt arbetarskyddslagen.
Medan bergmästaren enligt gruvestadgan kan meddela föreskrift,
som gruvägaren vid ansvarspåföljd är skyldig att ställa sig till efterrättelse,
står en sådan möjlighet honom icke till buds enligt arbetarskyddslagen.
Och medan bergmästaren enligt gruvestadgan kan förelägga gruvägaren
att utföra viss anstalt, vid äventyr att det föreskrivna arbetet på gruvägarens
bekostnad verkställes genom bergmästarens försorg eller att gruvarbetet
inställes, har bergmästaren enligt arbetarskyddslagen att i liknande fall
vända sig till socialstyrelsen, som därvid kan förbjuda arbetsgivaren att bedriva
visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat
hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst av socialstyrelsen
vid förbudets meddelande angivet villkor. Å andra sidan är att märka att
arbetarskyddslagen har ett större tillämpningsområde inom bergshanteringen
än vad fallet är med de i gruvestadgan förekommande skyddsbestämmelserna.
Medan de sistnämnda endast hänföra sig till det egentliga gruvarbetet, äger arbetarskyddslagen
tillämpning även på annat i samband med gruvdriften bedrivet
arbete, såsom de utvunna produkternas skrädning, anrikning och brikettering.
Även i fråga örn bestämmelsernas innehåll är arbetarskyddslagen
mera omfattande än gruvestadgan. Här må särskilt erinras örn de i arbetarskyddslagen
förekommande bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors
användande i arbete.

Enligt 1923 års förslag — liksom ock enligt 1919 års förslag — var den
föreliggande dubbla regleringen av arbetarskyddet inom bergshanteringen avsedd
att bibehållas. Såsom skäl härför anfördes att den nuvarande anordningen
icke visat sig medföra några svårigheter i den praktiska tillämpningen
utan tvärtom syntes vara den ändamålsenligaste med hänsyn såväl till själva
verksamhetens olika natur som till de övervakande myndigheternas kompetens.
Härutinnan erinrades bland annat att, i sådana fall då åtgärd, som krävdes
för tryggande av gruvans framtida bestånd, samtidigt vore nödvändig för arbetarnas
skyddande mot olycksfall, eventuella besvär över bergmästarens beslut i
ämnet borde handläggas hos en och samma myndighet, i dylika fall självfallet
kommerskollegium. Vidare åberopades å ena sidan att bergmästarens

Kungl. Maj:ts proposition nrbO.

173

vidsträcktare befogenhet enligt gruvestadgan borde bibehållas med hänsyn till
den särskilda fara, som karakteriserade det egentliga gruvarbetet till skillnad
från annan industriell verksamhet, och å andra sidan att den omfattande maskinella
utrustning, som plägade förekomma vid ett modernt gruvföretag, i
arbetarskyddshänseende lämpligen borde bedömas efter samma regler som gällde
för vanliga industriella anläggningar. Förslaget innebar dock viss jämkning
av de gruvrättsliga tillsynsbestämmelsernas räckvidd. Tillsynen skulle
ej såsom nu avse gruvdriften överhuvudtaget utan begränsas till arbete för
mineralens brytning och uppfordring samt annat i gruva verkställt arbete.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 343, däri
motionärerna hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära dels tillsättande
av en speciell yrkesinspektör för gruvindustrien, dels utfärdande av
närmare föreskrifter till skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete inom nämnda
industri. I motionen framhölls bland annat att eftersom bergmästarna hade
att handlägga alla frågor rörande gruvdriften i allmänhet frågan örn tillsyn
och ordnande av arbetarskyddet icke bleve tillräckligt beaktad. Enligt motionärernas
mening borde även övervägas, huruvida icke en del för gruvarbetet
mera tillämpbara bestämmelser kunde inarbetas i arbetarskyddslagen.

I ett över nämnda motion avgivet yttrande anförde socialstyrelsen bland annat
följande:

Vid arbetarskyddslagens tillkomst hade bergmästarna, för ett fortsatt handhavande
av sin tillsynsuppgift, ansetts särskilt skickade och lämpliga genom
sin föregående verksamhet och den ingående kännedom örn gruvhanteringen
och de enskilda gruvornas beskaffenhet de måste anses besitta samt genom de
besök i gruvorna de på grund av sin tjänst i övrigt måste företaga. Visserligen
torde icke kunna förnekas att motionärerna haft fog för sin synpunkt,
att ett av skilda uppdrag splittrat arbete lätt ledde till att en arbetsuppgift
eftersattes för en annan och att i regel en odelad arbetsuppgift ledde till större
effektivitet. Därest särskild inspektör för tillsynen av arbetarskyddslagens
efterlevnad tillsattes, skulle emellertid gruvorna bliva underkastade tillsyn
dels av denne dels även av bergsstatens tjänstemän. Dessa senare hade nämligen
att tillse att icke genom sättet för gruvbrytningen gruvans framtida bestånd
äventyrades, därvid olika åtgärder skulle vidtagas, vilka alla stöde i intimt
samband med förebyggandet av olycksfall i gruvor och som knappast
kunde överlåtas på andra än bergsstatens befattningshavare. Åt en speciell
yrkesinspektör för gruvdriften skulle således antagligen endast kunna delegeras
befogenhet i avseende å en del av de åtgärder, som vore av betydelse för
arbetarnas skyddande mot olycksfall i arbetet, medan övriga dylika åtgärder
väl alltjämt skulle komma att påvila bergmästarna, varvid gränsen mellan
dessa tillsynsmyndigheters befogenhet knappast kunde exakt uppdragas. Tvivelaktigt
torde även vara, örn en specialinspektör skulle kunna medhinna inspektionen
av samtliga gruvor i landet med deras skilda beskaffenhet.

På hemställan av de tillfälliga utskott som behandlat förenämnda motion
(första kammarens andra tillfälliga utskott, nr 14, samt andra kammarens första
tillfälliga utskott, nr 6) uttalade riksdagen att tillräckliga skäl ej blivit
förebragta för ett frånskiljande av befogenheten att övervaka arbetarskyddet
från bergmästarnas åligganden till förmån för en nyinrättad särskild yrkesinspektion.
Emellertid anhöll riksdagen, likaledes på utskottens hemställan,

174

Kungl. May.ts proposition nr kO.

i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 211, att utredning måtte verkställas, på vilket
sätt inspektionen inom gruvindustrien måtte kunna göras ur yrkesfaresynpunkt
så tillfredsställande som möjligt, och att eventuellt nödiga föreskrifter
måtte utfärdas till skydd mot olycksfall inom nämnda industri.

Den sålunda begärda utredningen, vilken anförtroddes åt kommerskollegium
och socialstyrelsen, medförde såsom resultat, förutom vissa av socialstyrelsen
utfärdade allmänna anvisningar, den av Kungl. Majit utfärdade kungörelsen
den 23 december 1931 (nr 426) örn uppfordringsanordningar för personbefordran
i gruvor och stenbrott. Denna författning, som utfärdats med
tillämpning av 7 § 1 mom. och 52 § lagen örn arbetarskydd, har tillagt bergmästaren
vissa uppgifter. Sålunda får i kungörelsen omförmäld koncessionsbesiktning
av uppfordringsanordning uppdragas allenast åt sådan vid företaget
icke anställd person, som blivit godkänd av bergmästaren. Såsom tillsynsmyndighet
fungerar socialstyrelsen, som emellertid har att samråda med kommerskollegium.

I de yttranden som avgivits över 1923 års förslag lia däri förekommande
bestämmelser i förevarande ämne i allmänhet lämnats utan erinran. Emellertid
har kommerskollegium, under hänvisning till nyssnämnda, vid tillfället ännu
ej avslutade utredning, förklarat sig avstyrka den i förslaget gjorda inskränkningen
i tillsynsmyndigheternas befogenheter. Något skäl syntes ej
föreligga varför kollegium — såsom de sakkunniga föreslagit — skulle uteslutas
från möjligheten att utöva omedelbar tillsyn enligt ifrågavarande kapitel.
Den föreslagna avfattningen täckte ej alltid behovet av skydd enligt
gruvlagen. Även annat ovan jord bedrivet arbete än brytning och uppfordring
kunde verkställas under sådana omständigheter att tillsynsmyndigheten
borde gripa in, såsom exempelvis då ras hotade. Det vore icke välbetänkt att
vidtaga sådana ändringar i gruvlagen, att effektiviteten av de med omförmälda
utredning avsedda skyddsbestämmelserna därigenom kunde bliva lidande.

Socialstyrelsen har förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag
såsom en slutgiltig lösning men har dock ansett att bestämmelserna kunde
godtagas att gälla tills vidare.

Vid den utredning som föregått 1931 års ändringar i arbetarskyddslagen1
synes någon omläggning av den dubbla regleringen av arbetarskyddet inom
gruvnäringen ej ha varit ifrågasatt. En av socialstyrelsen föreslagen ändring
av innebörd att bergmästarna skulle likställas med specialinspektörer och
att deras verksamhet, såvitt anginge arbetarskyddslagen, sålunda skulle helt
grundas på Kungl. Maj:ts förordnande, har icke ansetts böra genomföras.

Förhållandet mellan arbetarskyddsbestämmelserna i gruvestadgan och i lagen
örn arbetarskydd innebär onekligen en viss formell oegentlighet och är
måhända icke ur organisatorisk synpunkt i allo tillfredsställande. Vid genomförandet
av en ny gruvlagstiftning kunde det därför sättas i fråga, huruvida
icke en omreglering borde komma till stånd. Emellertid lära de skäl

1 Statens off. ntredn. 1925: 34 samt proposition nr 40 till 1931 års riksdag.

Kungl. Majlis proposition ni 40.

175

som de sakkunniga häremot anfört alltjämt äga giltighet, och genom den
rättsutveckling som ägt rum efter sakkunnigförslagets tillkomst synas nämnda
skäl närmast ha vunnit i styrka. Härtill kommer att en omläggning, även
örn den kunde genomföras utan att skyddsbestämmelsernas effektivitet därigenom
försvagades, i allt fall synes förbunden med sådana rättstekniska och
organisatoriska svårigheter, att densamma icke lämpligen torde böra sammankopplas
med en lagstiftning sådan som ifrågavarande, med dess mångfald av
vittutseende, rättsliga och ekonomiska spörsmål. Vid en eventuellt framdeles
skeende revision av arbetarskyddslagen lärer lägligare tillfälle yppa sig att
taga hithörande spörsmål under förnyat övervägande.

Därest sålunda förhållandet mellan de gruvrättsliga och de allmänna arbetarskyddsbestämmelserna
kommer att i det väsentliga förbliva orubbat, torde
knappast tillräcklig anledning föreligga att, på sätt de sakkunniga föreslagit,
vidtaga viss begränsning av förstnämnda bestämmelsers räckvidd. En dylik
begränsning skulle för övrigt innebära en inskränkning av tillsynsmyndigheternas
befogenhet och sålunda en försvagning av arbetarskyddet, ett resultat
som uppenbarligen ej kan anses önskvärt. I nu föreliggande förslag har därför
första stycket av paragrafen synts böra jämkas till närmare överensstämmelse
med gällande rätt, liksom ock med 1919 års förslag.

69 §.

Denna paragraf motsvarar 81 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
189—190.

Kommerskollegium har uttalat att den enligt 50 § gruvestadgan bergmästaren
tillkommande rätten att vaka över gruvas framtida bestånd även måste
anses innefatta befogenhet att förhindra rovbrytning. Då emellertid detta ej
vore allmänt erkänt, hade kollegium ej något att erinra mot de av de sakkunniga
föreslagna förtydligande stadgandena.

Ing enior svetenskapsakademien har ifrågasatt, örn det vore lämpligt att låta
bergmästaren, som eljest icke hade att taga någon befattning med annat än
administrativa och gruvtekniska detaljer, även ingripa i frågor av ekonomisk
innebörd. Även den i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelsen berörde
ett ekonomiskt spörsmål, i det att obrutna delar av gruvan kunde vara
ur ekonomisk synpunkt icke brytvärda. En sådan omständighet borde gruvägaren,
vilken hade att taga den ekonomiska risken, få bedöma själv. Akademien
avstyrkte sålunda befogenhet för bergmästaren att öva tillsyn över
själva ekonomiseringen i brytningen och malmens tillgodogörande. I allt fall
syntes bergmästarens befogenhet i nämnda hänseenden allenast böra innefatta
rätt att göra anmälan i saken hos kommerskollegium, som då borde verkställa
närmare allsidig undersökning.

Svenska teknologföreningen har ansett bestämmelserna i förevarande paragraf
i vissa hänseenden innebära en besvärande och obehövlig tunga för gruvägaren.
Man måste utgå från att en gruvas riktiga skötsel läge i gruvägarens
eget intresse. För övrigt hade bergmästaren i enlighet med den för honom ut -

176 Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

färdade instruktionen både skyldighet och rättighet att övervaka arbetet vid
gruvan.

Föreningen bergshandtering ens vänner har likaledes ansett att bergmästarens
befogenhet enligt förevarande paragraf borde inskränkas.

De erinringar som nu berörts ha icke synts böra föranleda avvikelse från
1923 års förslag. I enlighet med hemställan av kommerskollegium har i föreliggande
förslag ansetts böra upptagas en bestämmelse, vilken i likhet med
stadgandena i 43 § gruvestadgan skulle bidraga till avvärjande av sådan skada
som i följd av arbetets nedläggande i en gruva kan förorsakas annan gruva
genom ökat vattentillopp. Bestämmelsen har såsom ett tredje stycke fogats
till förevarande paragraf.

70 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års förslag,
hänvisas till bergmästaren Asplunds reservation s. 241, 245 och 248.

Kommerskollegium har i likhet med bergmästarna i östra, mellersta och
västra distrikten förordat den av reservanten föreslagna skyldigheten för gruvinnehavaren
att göra anmälan till bergmästaren rörande regelbunden brytnings
påbörjande och nedläggande för längre tid. Därjämte har kollegium
funnit mycket tala för att vid varje under regelbunden brytning varande
gruva skulle finnas en för iakttagandet av föreskrifterna i förevarande kapitel
ansvarig person. Av denne syntes ej böra fordras annan kompetens än
så mycken teknisk sakkunskap, som med hänsyn till varje särskild gruvdrift
vore nödig. Då hans verksamhet bleve av annan art än den som skulle tillkomma
gruvföreståndaren enligt 69 § i 1923 års förslag, borde olika benämningar
användas för dessa båda befattningar.

Tillräckliga skäl ha icke synts föreligga att från reservantens förslag medtaga
annan bestämmelse än den som angår anmälan örn regelbunden brytnings
påbörjande och gruvdriftens nedläggande. Med hänsyn till den betydelse,
som enligt 47 § av förevarande förslag skall tillkomma anmälan örn regelbunden
brytnings påbörjande, och då även gruvdriftens nedläggande kan vara
en omständighet av beskaffenhet att intressera kronan, har i paragrafen inryckts
en bestämmelse örn skyldighet för bergmästaren att örn inkommen anmälan
omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

71 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 82 § i 1923
års förslag. Se motiven härtill s. 190. I

I föreliggande förslag ha ej upptagits några bestämmelser motsvarande 83,
84 och 86 §§ i 1923 års förslag. Vidkommande 83 § torde få anmärkas, att
det av de sakkunniga åberopade skälet för bestämmelsens upptagande förfallit
i och med 1931 års ändringar i lagen örn arbetarskydd. Att gruvingenjör en -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

177

ligt föreliggande förslag tilldelas vissa befogenheter i avseende å tillsynen
över gruvdriften framgår av 68 och 69 §§. Vad åter angår 84 §, innebär dess
uteslutande endast en redaktionell ändring, som synts böra vidtagas i anledning
av erinran från kommerskollegium. Beträffande slutligen 86 § hänvisas
till vad därom anförts i den allmänna motiveringen.

72 §.

Denna paragraf motsvarar 85 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 191.

I paragrafen har införts en straffbestämmelse jämväl för det fall att gruvinnehavaren
försummar den anmälningsskyldighet som åvilar honom enligt
70 §. Härom hänvisas till vad vid 47 § blivit anfört.

73 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års förslag,
hänvisas till vad vid 1 § blivit anfört. Straff bör givetvis stadgas även för
det fall att annan än jordägaren gör sig skyldig till förfarande som här avses.

74 och 75 §§.

Dessa paragrafer motsvara 87 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 191—193.

Bergmästaren i östra distriktet har anmärkt att även gruva som brytes utan
att vara inmutad eller utmålsbelagd borde kartläggas.

Värmländska bergsmannaföreningen har erinrat att man av bestämmelsen
i andra stycket möjligen kunde få den uppfattningen att gruvinnehavaren
skulle bekosta även det kartarbete, som nu utfördes å gruvkartekontoret, vilket
väl knappast varit de sakkunnigas mening. Därest emellertid själva inläggandet
av kompletteringarna å kommerskollegii och bergmästarens exemplar
icke skulle bekostas av gruvinnehavaren, syntes någon omredigering erforderlig.

Då någon skyldighet att bekosta själva införingen av kompletteringen å de
exemplar av kartan, som skola förvaras av bergmästaren och kommerskollegium,
ej lämpligen torde böra åläggas gruvinnehavaren, har omformulering
vidtagits i enlighet med värmländska bergsmannaföreningens hemställan.

76—78 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 88—90 §§ i 1923 års förslag.
Se motiven härtill s. 193—194. 11

11 kap. Särskilda bestämmelser.

79 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § 2 mom. i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 154—157.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Sedan rätten till jordägareandel borttagits lärer stadgandet ha sin huvudsakliga
betydelse i avseende å marklösen samt andel i försvarsavgift.

80 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 102 § i 1923 års förslag.
Se motiven härtill s. 198 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 251.

Svenska teknolog förening en har ansett att den enligt gruvestadgan för vissa
delar av Norrland gällande besvärstiden av 45 dagar lämpligen borde utsträckas
att gälla för hela riket.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års
förslag.

81 §.

Denna paragraf motsvarar 103 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill
s. 198—199.

Kommerskollegium har erinrat att då gräns mellan jurisdiktionsområden
kunde framgå över det inmutade området eller utmålet stadgandet ej vore fullt
uttömmande.

I anledning av denna erinran har paragrafen omformulerats sålunda att inmutningspunktens
belägenhet blir avgörande i forumfrågan.

82 §.

Denna paragraf motsvarar 104 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.
199.

Den ändring som vidtagits i första stycket är en följd av ändringarna i
5 kap.

Övergångsbestämmelser.

Dessa bestämmelser motsvara i huvudsak 105—107 §§ i 1923 års förslag.
Se motiven härtill s. 199—202 samt bergmästaren Asplunds reservation s.
252—255.

Beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande hänvisas till vad
därom anförts i allmänna motiveringen. De synpunkter som däri åberopats
för visst anstånd med ikraftträdandet lära bliva tillräckligt beaktade, om
lagen sättes i kraft den 1 januari 1939.

Vid antagandet av en ny gruvlag lärer lagen den 28 april 1926
örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa
län böra upphävas. Detta torde vara motiverat redan med hänsyn till den
olikhet i grunduppfattningen, som framträder mellan 1926 års lag och den
föreslagna gruvlagen. Medan den förra sökt tillgodose det allmännas intresse
genom att till förmån för kronan inskränka den fria inmutningsrätten och i
följd därav sannolikt även i praktiken verkat i viss mån hämmande på malmletningen,
vilar det föreliggande förslaget på den uppfattningen, att malmlet -

Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

179

ningen i möjligaste mån bör befrämjas och att kronan bör draga fördel därav
genom att i väsentligen större omfattning än nu bliva delaktig i upptäckta fyndigheter.
Att 1926 års lag skulle upphöra att gälla vid tillkomsten av en
ny gruvlag lärer ock städse ha varit förutsatt. Härom torde få hänvisas särskilt
till propositionen nr 7 till 1932 års riksdag.

På sätt de sakkunniga framhållit torde såsom allmän grundsats böra gälla,
att med avseende å de gruvrättigheter som uppkommit genom en före den nya
lagens ikraftträdande gjord ansökning äldre rätt skall äga tillämpning. I
detta hänseende må särskilt erinras örn vad i allmänna motiveringen anförts
därom, att kronans rätt till andel i fyndighet belägen å enskild jord endast
avses skola gälla beträffande fyndighet varom inmutningsansökan göres efter
lagens ikraftträdande. Såsom de sakkunniga funnit torde emellertid väsentliga
partier av den nya lagstiftningen kunna göras tillämpliga jämväl å gruvor,
som tillkommit före lagens ikraftträdande. Detta gäller huvudsakligen
de kapitel (7—10 kap.), vilka innehålla reglerna örn försvar av gruvrättighet,
örn samäganderätt i gruva, örn övergång av rätt till gruva samt örn tillsyn
över gruvdriften. Då bestämmelserna i nämnda kapitel — jämte de från nu
gällande rätt föga avvikande reglerna i 6 kap. — tydligen i praktiken få den
huvudsakliga aktualiteten, sedan väl gruvföretagen hunnit passera försöksstadiet,
torde tillämpligheten i övrigt av skilda författningar ej komma att
bereda alltför stora svårigheter.

I punkterna 1—4 av 106 § ha de sakkunniga föreslagit borttagande av vissa
med försöksarbetet och utmålsläggningen enligt nuvarande lag förbundna formaliteter
och förverkandepåföljder. Häremot lärer i och för sig intet vara
att erinra. Emellertid torde — på sätt i ett par yttranden framhållits — en
viss förenkling av lagtexten böra eftersträvas. Då de åsyftade reglerna tillhöra
de partier av gruvestadgan, som i övrigt skulle förbliva gällande beträffande
äldre gruvor, skulle det bidraga till bättre översikt och reda, örn jämväl
nämnda regler kunde bibehållas. På grund härav och då de reella olägenheterna
av ifrågavarande formaliteter och äventyr ej kunna anses särskilt betydelsefulla
i betraktande av att reglerna snart nog förlora sin aktualitet, har i
förevarande förslag icke synts böra upptagas några bestämmelser motsvarande
angivna punkter i 1923 års förslag.

Beträffande försvarsavgiftens beräknande för äldre utmål
har bergmästaren i mellersta distriktet uttalat, att avgiften syntes böra utgå
efter utmålets storlek samt böra bestämmas av bergmästaren enligt av honom
gjorda beräkningar. Emellertid funnes en del sammanslagna utmål och andra
utmål vilka jämlikt äldre författning erhållit en betydande areal. Med hänsyn
härtill vore det rimligt att en maximigräns fastställdes för de äldre
utmålen. Denna syntes lämpligen kunna sättas till 100 kronor per utmål.

Kommerskollegium har framställt erinran av delvis samma innehåll, därvid
kollegium anfört följande:

Då kollegium föreslagit att försvaret alternativt skulle få ske genom undersökningsarbete,
samt det i allmänhet icke förelåge någon svårighet att med led -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ning av utmålsprotokoll och designationer uträkna äldre utmals ytvidd, kunde
kollegium ej dela de sakkunnigas mening att försvarsavgiften borde bestämmas
till ett fast belopp av 25 kronor per utmål. Av billighetsskäl syntes dock
en viss begränsning av försvarsavgiften böra fastställas, så att icke innehavare
av äldre, mycket stora utmål finge vidkännas en alltför starkt stegrad kostnad.
För utmål av över 10 hektars yta syntes sålunda avgiften för den areal som
överstege 10 hektar lämpligen kunna utgå med lägre belopp, t. ex. 5 kronor
för hektar. En tillämpning av de principer kollegium sålunda förordat skulle
dock bliva oskälig beträffande sjö- och myrmalmsutmålen, vilka på grund av
malmens säregna förekomstsätt kunnat utläggas till betydliga vidder, enligt
1855 års gruvestadga x/2 kvadratmil för sjömalmsutmål och 90,000 kvadratfamnar
för myrmalmsutmål. Att för dessa utkräva försvar efter samma normer
som gällde för vanliga utmål vore orimligt. För dessa liksom för gruvoch
slaggvarp borde fortfarande gälla sådant undantag från de för övriga inmutade
fyndigheter gällande försvarsföreskrifter varom nu stadgades i 49 §
gruvestadgan.

Den i berörda yttranden uttalade meningen, att försvarsavgiften vid äldre
utmål principiellt bör utgå efter samma grunder som enligt lagförslaget skola
gälla beträffande nya utmål, har synts böra vinna beaktande. Då försvarsavgiften
enligt gruvestadgan utgår med ett fast belopp av femtio kronor för
varje utmål men enligt förevarande förslag skall utgöra tio kronor för varje
hektar eller överskjutande del av hektar, innebär ifrågavarande förändring,
vid det förhållande att de enligt gruvestadgan utlagda utmålen omfatta en
areal av högst fyra hektar, en viss reducering av försvarsavgiftens belopp.
Härvid måste emellertid tagas i betraktande, att enligt gruvestadgan försvarsavgift
ej utgår för utmål där arbete bedrives och ej heller för utmål för vilket
vilostånd åtnjutes. Då förevarande förslag i nämnda hänseenden intar en
motsatt ståndpunkt, lärer den årliga totalsumman av försvarsavgifterna från
de fyndigheter, vilka blivit utmålslagda enligt gruvestadgan, icke komma att
undergå någon minskning utan snarare en viss ökning.

Vad härefter angår de utmål, vilka tillkommit före den nuvarande gruvestadgans
ikraftträdande, kunna de nya reglerna synbarligen ej utan vidare
göras tillämpliga. Enligt 1855 års gruvestadga kunde utmålet i allmänhet
omfatta högst 100 famnar i längd och bredd, men från ännu äldre tid finnas
utmål vilka omfatta ansenliga områden. Det har av hänsyn härtill synts lämpligt
föreskriva att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga 50 kronor för
varje utmål.

De från äldre tid härrörande sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och
slaggvarp äro — såsom kommerskollegium erinrat — undantagna från nuvarande
regler örn försvar (49 § gruvestadgan). Detsamma torde böra gälla
även efter nya lagens genomförande.

Beträffande rätten att uppbära försvarsavgift skulle övergångsbestämmelserna
i 1923 års förslag — enligt vilket försvarsavgiften skulle
tillfalla staten ensam — synbarligen få till följd att en jordägare, som under
nuvarande förhållanden äger uppbära hälften av försvarsavgiften, efter nya
lagens genomförande ginge miste örn denna förmån. Denna verkan kommer

Kungl, Maj:ts proposition nr AO.

181

ej att inträda enligt förevarande förslag, som ju bibehåller jordägarens rätt till
andel i försvarsavgiften. De nya försvarsreglernas tillämpning på äldre gruvföretag
medföra dock även här en viss förskjutning i läget, ehuru i annan riktning
än enligt 1923 års förslag. Sålunda kommer en jordägare, som under nuvarande
förhållanden icke erhåller någon avgift därför att gruvan är under
arbete, efter nya lagens genomförande att åtnjuta sådan förmån. Ehuru detta
i viss mån kunde synas opåkallat, har dock, med hänsyn till sakens relativt
ringa betydelse och för undvikande av ytterligare komplicering, något särskilt
korrektiv häremot icke synts böra vidtagas.

Kommerskollegium har framhållit behovet av en övergångsbestämmelse rörande
försvarsavgiftens erläggande för förstaåretav gruvlagens giltighetstid.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen försvarsavgiften betalas i förskott
senast den 31 december före ingången av det år som avsåges. Därest
nya lagen trädde i kraft vid ett årsskifte, måste sålunda, örn ej avgift inbetalad
under gruvestadgans giltighetstid skulle tilläggas bindande verkan, antingen
de föreskrivna tiderna för avgiftsbetalning, påminnelse och respittid något
förskjutas under första året av lagens giltighetstid eller ock, vilket måhända
vore det enklaste och lämpligaste, avgiftsförhöjningen vid för sen inbetalning
ej inträda under nämnda år.

Denna erinran har synts böra beaktas. I följd härav har bland ifrågavarande
bestämmelser upptagits en föreskrift av innehåll, att den i 56 § stadgade
påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål med försvarsavgiftens erläggande
ej skall äga tillämpning under det kalenderår som följer efter lagens
ikraftträdande. Sagda föreskrift inverkar uppenbarligen icke på bergmästarens
skyldighet att senast den 15 januari översända påminnelse örn avgiftens
erläggande. Inbetalas ej avgiften senast den 31 mars, skall enligt 56 § rätten
till gruvan förverkas.

De sakkunniga ha i punkten 9 av 106 § föreslagit borttagande av
den tvååriga preskriptionstid, som enligt 10 § 2 mom. gruvestadgan
gäller i avseende å viss talan rörande gruvrättens förverkande. Härmed
ha de sakkunniga velat förebygga det under nuvarande förhållanden stundom
praktiserade tillvägagångssättet, att någon genom inbetalande av försvarsavgifter
söker uppliva en gruvrätt som redan förverkats, för att därigenom
eventuellt undantränga någon annan, .som under tiden inmutat fyndigheten.

Bergmästaren Asplund har däremot i sin reservation framhållit att nämnda
preskriptionstid borde bibehållas. I annat fall kunde nämligen en äldre inmutare
för all framtid utsättas för risken att bliva trakasserad av personer, som
ville göra gällande att gruvrätten förverkats genom någon försummelse under
de två sista åren av gruvestadgans giltighetstid. Enligt Asplunds mening
borde, därest någon efter nya lagens ikraftträdande inbetalade försvarsavgift
för utmål om vars försvar under de två sista åren före lagens ikraftträdande

182

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

uppgifter saknades, bergmästaren förelägga vederbörande att inkomma med sådana
uppgifter, vid äventyr att gruvan behandlades som sönad.

Kommerskollegium har förklarat sig godkänna den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen, under förutsättning att det nya osäkerhetsmomentet undanröjdes
genom skyldighet för bergmästaren att, då för första året efter lagens
ikraftträdande gruvrättigheten skulle försvaras, verkställa undersökning
angående rättighetens bestånd.

På grund av de nya försvarsreglernas retroaktiva tillämpning lära missförhållanden
av den art, som föranlett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,
inom kort helt upphöra. Vid sådant förhållande, och med hänsyn till
vad i övrigt anförts mot nämnda bestämmelse, har densamma icke synts böra
upptagas i förevarande förslag.

I fråga örn fyndighet, som inmutats enligt 2 § lagen den 31 maj 1918, innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län,
lia de sakkunniga i 107 § föreslagit, att bland annat 5 § i nämnda lag icke
vidare skulle gälla. Härigenom skulle en inmutare, som under nuvarande förhållanden
icke är berättigad att bryta järnmalm inom sitt utmål, framdeles
komma i åtnjutande av sådan rätt. En dylik förändring torde emellertid —
såsom bergmästaren Asplund framhållit — innebära en icke oväsentlig uppoffring
för kronan, som hittills enligt nämnda lag principiellt haft rätten till
järnmalmen. På grund härav har 5 § i 1918 års lag synts alltjämt böra gälla
i den mån lagen i övrigt är tillämplig.

Beträffande 7 § första och tredje styckena samt 11 § i 1918 års lag har det,
med hänsyn till att dessa bestämmelser numera torde sakna aktualitet, synts
överflödigt att utbyta desamma mot nya bestämmelser.

Till övergångsbestämmelserna har slutligen fogats en bestämmelse angående
sådan kronan tillkommande jordägareandel, vilken inmutare njuter till godo
enligt 17 § tredje stycket gruvestadgan eller 6 § andra stycket i 1918 års lag.
Enligt bestämmelsen skall kronan i dylikt fall äga begagna kronoandel enligt
5 kap. i nya lagen, såvida anmälan därom göres senast den 31 december 1940
eller — örn vid nya lagens ikraftträdande den i nyssnämnda lagrum avsedda
skyldigheten för inmutaren att vara underkastad nya bestämmelser örn rätt
för kronan att själv begagna jordägareandelen ännu ej inträtt — inom två år
från det så skett. I

I förevarande sammanhang har kommerskollegium uttalat farhågor för att
olägenheter skulle kunna uppkomma, örn den nya lagens antagande föranledde
ett över hövan stort antal inmutningar under slutet av gruvestadgans giltighetstid.
Med tanke härpå har kollegium förordat ett provisoriskt förbud mot inmutning
under tiden närmast före den nya lagens ikraftträdande.

Vad sålunda erinrats i anslutning till 1923 års förslag torde knappast ha
samma betydelse, därest det nu föreliggande förslaget upphöjes till lag. Den
ställning inmutaren kommer att intaga enligt förevarande förslag torde icke
vara sådan, att den kan befaras i och för sig giva anledning till en onormal

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

183

ökning av inmutningarnas antal närmast före lagens ikraftträdande. Det ifrågasatta
inmutningsförbudet torde ej heller vara förenligt med syftet att jordägare
skola ha tillfälle att före lagens ikraftträdande tillgodose sina intressen
med avseende å eventuella upptäckter.

Såsom följd av den föreslagna gruvlagen ha jämväl utarbetats förslag till lag
om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom samt lag angående ändrad lydelse av 12 §
3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Dessa förslag innehålla allenast vissa jämkningar av formell innebörd.
»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till gruvlag
samt sistnämnda båda lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr iO.

Bilaga.

Förslag

till

Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,
andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet är särskilt
stadgat.

2 §.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mineral
av i 1 § angivet slag som lämpar sig för teknisk bearbetning och som förekommer
i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål
för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos bergmästaren, få
sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra
sig inmutningsbara mineral.

3 §■

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den
dag då ansökningen därom inkommit till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin mutsedel, och njute
de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna;
dock skall, därest någon av inmutarna kan visa att han, innan ansök -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

185

ningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det
område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å område
som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det
gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning.

4§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet
räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas
av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å marken
bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det
kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §•

Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta
:

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tilllämpning,
där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen
bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under åbyggnad som
nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt
område vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen
eller anläggningen;

186

Kungl. Maj:ts proposition nr bö.

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen
och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmutning
ej föreligger örn koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6 §•

1 mom. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med
posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att någon
osäkerhet därom ej kan uppstå;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterligen
finnes fyndighet vilken tidigare varit föremål för rätt på grund av inmutning
samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya
inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt
vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn den äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med
ansökningen avsedda området som även detta område berörande eller närliggande
ägogränser och områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke må
beviljas;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen
för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med
ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats
;

4) en ansökningsavgift av tio kronor samt förskott till stämpel och lösen
för mutsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande på sätt
i 10 § stadgas.

7 §.

Kinner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något
av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras röran -

Kungl. Majlis proposition nr hO.

187

de omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har
sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren
ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen
vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt
angår viss del av det med ansökningen avsedda området. Beslutet, däri
äventyr som nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev med
posten.

8 §.

Har ansökning om Konungens tillstånd till inmutning ingivits till bergmästaren,
skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande
till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsedda
området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att
insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen om inmutningsrätt
vila.

9 §•

1 mom. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet
kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slutligt
avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansökningen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) örn, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket
inmuta mineralfyndighet eller örn, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras,
sådant blivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i l §;

3) örn inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt
ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall
bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 §
stadgas skall utgöra inmutat område samt utfärda matsedel i enlighet med
de närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10 §.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev med posten översända
mutsedeln till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i enahanda
ordning sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets
ägare.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns
utfärdande sända meddelande örn mutsedeln och dess innehåll till allmänna
tidningarna för meddelandets införande däri.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 4().

11 §.

1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansökningen
örn inmutningsrätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist
å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3),
vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12 §.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall
inmutaren härom bevisligen underrätta såväl ägaren av den mark varå han
ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark;
dock må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande
och låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området
börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden
enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till
ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten
är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras
för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet
av i 1 § angivet slag samt för att vinna närmare kännedom örn fyndighetens
storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så,
att minsta möjliga skada förorsakas.

Ä det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare
och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras
för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller
anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §•

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke
använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

189

undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning.
Därvid utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

15 §.

Inmutaren vare skyldig underkasta sig de föreskrifter som kunna meddelas
av bergmästaren i syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt
som enligt 13 § första stycket och 14 § tillkommer honom.

16 §.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete
enligt 13 § skall inmutaren till innehavaren av jorden giva full ersättning i
årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl
ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare inmutaren,
intill dess denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den
årliga avgiften för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 mom. Sämjas ej parterna örn beloppet av årlig avgift eller annan ersättning
som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla
att densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad
i lagen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Kostnaden för skiljemannaförfarandet skall gäldas av den som skiljemännen
pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,
utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan

190

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

skäl. Skiljemännens beslut skall, även om någondera parten däremot instämmer
klander, gå i verkställighet, där ej rätten eller överexekutor annorlunda
förordnar.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,
draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 marn. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskjutits
till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna
sämjas örn ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i
38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål
skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej
enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda
naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed
jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade
tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd,
må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan,
medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna
påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren
vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis örn den omständighet
han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom
utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad
av två ojäviga personer.

Är ansökning örn utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid dennas
utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess
ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen örn förlängning av undersökningstiden,
men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må
undersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen örn utmål slutligen
prövats.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20 §.

Ansökning örn utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit
bergmästaren tillhanda sist före utgången av den i 19 § första stycket stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

191

gade undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt
samma paragraf kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning
örn förlängning av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare
än trettio dagar före undersökningstidens utgång, ansökning örn utmål
kunna göras sist inom trettio dagar efter det beslutet örn avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansökning
örn utmål, havé inmutaren förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökanden
önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller därtill hava nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut,
rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs
i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden icke själv verkställt inmutningen och icke förut hos bergmästaren
visat behörighet att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndighet,
handlingar utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning,
vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av
vilka kartan i fråga örn utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1:4000
samt såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller
ledning må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas
belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen där inmutningsbart mineral påträffats samt
övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande
av fyndighetens storlek, läge och utsträckning;

4) bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri
inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta desamma.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

22 §.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon ytterligare
upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott å
kostnaderna för utmålsförrättningen, åge bergmästaren förelägga sökanden
att inom viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller
fordrat förskott, vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses
hava inkommit förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri
äventyr som nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg
delgivas sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev med
posten.

» Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sådant skick att detsamma kan företagas
till slutligt avgörande, skall det utsättas att så fort ske kan och tjänlig årstid
är för handen förekomma vid förrättning inför bergmästaren.

2 mom. Bergmästaren föranstalte därom att kungörelse örn förrättningen
med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående ansökningens innehåll
varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidningarna
och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekoinmenderat brev med
mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sakägare
vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest
äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma
kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrättningen.

Är jord som beröres av utmålsläggningen samfälld för helt skifteslag eller
eljest för flera fastigheter, skola det för jordens ägare avsedda exemplaret
av kungörelsen samt avskriften av ansökningshandlingarna sändas till sysslomannen
eller förvaltaren av den samfällda egendomen eller, där sådan person
ej är för bergmästaren känd, till en av delägarna att vara för dem alla
tillgängliga.

24 §.

Ägare av sådant jordområde som i 21 § 1 mom. 3) sägs vare pliktig att,
då inmutaren för lämnande av stadgad uppgift i utmålsansökningen eller ock
bergmästaren därom framställer begäran, utan dröjsmål uppgiva envar som
till området har nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut, rätt till elektrisk kraft
eller återköpsrätt. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

193

i följd därav att lian icke blivit kallad till förrättningen, vare jordägaren pliktig
att, där lian ägt eller bort äga kännedom om att rättsägaren berördes av
förrättningen, ersätta skadan.

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs
översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar
kronans gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till förrättningen,
skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum
sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutningspunkten
är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att ofördröjligen
förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sådant
bevakande tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna
myndighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män,
vilka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning,
så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befallningshavande.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i
lag äro stadgade beträffande förrättningsmän vid laga skifte.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I protokollet skola antecknas de personer som blivit kallade till förrättningen
samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare framställda
yrkanden och anförda skäl samt däröver meddela beslut med angivande
av grunderna för desamma.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme
dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven
för ansökning örn utmål.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, om tillstädeskommen
sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen,
därom framställer begäran.

29 §.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med
beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvudsaken.

30 §.

Gränserna för utmålet skola på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan
intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla
i fråga om utläggande av utmål.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels
att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen,
ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet
skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda
inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må
tagas i anspråk.

32 §.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

195

ägare, skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmärkas
och i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, kuru stort utrymme inom utmålet, som han
vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas
och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

34 §.

Är fråga om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,
gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är eller kan
varda stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall
utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas på sätt i 32 § sägs.
Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamålet prövas
lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall
förrättningsmannen uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga
försvarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan
jord, skall av honom lösas. Upplåtes för ändamål som avses i 34 § mark
utom utmålet skall, saframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller
lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat
fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt
till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller
av atcrköpsrätt, och gar till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt
förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än
ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång,
särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång
å fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas
var för sig.

uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade
villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall
anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen
av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna och utmålssökande om lösen eller annan ersättning,
skall sådan vid förrättningen bestämmas av bergmästaren och gode männen.
Yppas därvid skiljaktiga meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin
särskilda mening, gälle den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej
vid förrättningen förutsetts, må särskild talan örn ersättning därför kunna
föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot förrättningen
och därunder meddelade beslut.

40 §.

41 §.

1 mom. År någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättningen
i fråga som avser

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

197

1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande
av utmål äro uppfyllda,

2) huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning
som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 §,

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex
procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio
dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den
ersättningsberättigade. År den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller
andra stycket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl
nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma
mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas host
Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat
fall än nu sagts må gruvinnehavaren, örn han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos
Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade
hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande;
ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsbe^ättigade gjord
framställning förordna örn gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen
erlagts eller uttagits.

Medel som nedsatts skola, i den mån utbetalning av dem ej omedelbart kan
försiggå, av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

43 §.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till
sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av
fordran som skall utgå ur de nedsatta medlen ävensom innehavare av sådan
rättighet för vilken särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare av fordran
okänd, skall kungörelse örn sammanträdet minst fjorton dagar förut införas
i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är marken samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot
av styrelsen eller till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra
talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon,
som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas
kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, må kallelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse
på sätt som sist nämnts, skall uppgift örn vilken delägare kallelsen tillställts
intagas i kungörelsen örn sammanträdet, och skall kungörelsen anslås i
socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

199

ken häftar, förordne Konungens befallningshavande att betalning ur de nedsatta
medlen icke må tilläggas innehavare av fordran för vilken marken sålunda
häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare senast å åttonde
dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens befallningshavande;
underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas
någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande
rättighet. Framställes ej anspråk som nu sagts, och påyrkar ej heller
någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning av de nedsatta
medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Göra ej
dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på de nedsatta medlen, må dessa
lyftas av gruvinnehavaren, såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos
Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet. Sker ej
sådan anmälan, tillfälle beloppet kronan. Förordnande som i detta stycke
sägs skall intagas i kallelse och kungörelse.

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av gruvinnehavaren.

44 §.

Belöper vid fördelning som i 43 § andra stycket sägs likvid å intecknings
kapital, åligger det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos
inskrivningsdomaren samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

200

Kungl. Maj:is proposition nr bo.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Kronan vare berättigad njuta andel med hälften i varje gruvföretag. Sådan
andel kallas kronoandel.

Kronoandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

47 §.

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna
tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres
skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regelbunden
brytning av inmutningsbart mineral pågått under en tid av sex månader
från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande
av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från
utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren
att omedelbart i rekommenderat brev med posten därom underrätta
inmutaren eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten
övergått.

48 §.

Krån och med året efter det, då anmälan enligt 47 § blivit gjord, njute kronan
del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande andel i
alla kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med iakttagande
av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och
förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde
egendomen har vid kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § ävensom kostnader
för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten
som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning
och dylikt).

2 mom. Uppstår tvist om vilken egendom eller kostnad kronan har att ersätta,
örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller örn beloppet av densamma,
skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

201

50 §.

Kronoandel, örn vars begagnande anmälan icke skett inom den i 47 § stadgade
tidsfrist, tillfälle inmutaren.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga
inmutningsbara mineral.

52 §.

Gruvinnehavaren må inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska
ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande
i fråga örn de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen
brutits inom utmålet må gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet
behöves. Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra
sig, såframt det icke av jordägaren, mot gottgörelse av därå nedlagd kostnad,
avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

53 §.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för
annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för
produkternas tillgodogörande.

202 Kungl. Maj:ts proposition nrhO.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det
blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla
det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock örn förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Det åligger gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att från
och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva en
årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande del
av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och hälften
den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott i avgiften, efter som de äga del i jorden.
Är gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, lände detta till befrielse
från skyldighet att erlägga den honom tillkommande andelen i avgiften.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens
eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvföreståndarens namn och
postadress. Det åligger bergmästaren att utan dröjsmål tillhandahålla den
till avgiften berättigade honom tillkommande andel.

56 §.

Försummar gruvinnehavaren att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala
dubbel avgift, vid äventyr, örn det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev
med posten till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller
anmäld gruvföreståndare översända påminnelse örn avgiftens erläggande med
angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret om. det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat
brev med posten sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren
dels ock till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

57 §.

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels
till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan samt
i gruvan inbyggda uppfordringsverk, dels ock till den mark som inom eller
utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första
stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mi -

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

203

neral må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens
räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits havé gruvinnehavaren
förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över
den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom
tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan samt i
gruvan inbyggda uppfordringsverk övergå till den som i laga ordning förvärvar
rätt till gruvans bearbetande.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

58 §.

Örn två eller flera personer deltaga i samma gruvrörelse, skall i avseende
därå gälla vad nedan i detta kapitel stadgas, bestämmelserna i 61—64 §§
dock endast i den mån ej annorlunda mellan delägarna avtalats.

59 §.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan
anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare
ansvarig, såsom vore han gruvans föreståndare.

60 §.

61 §.

Till stämman skola de delägare som äro till namn och adress kända kallas
genom rekommenderade brev med posten, vilka skola avsändas så tidigt att
kallelsen kan beräknas vara delägare tillhanda minst fjorton dagar före stäm -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr k0.

man. Saknas kännedom örn namn och adress på någon av delägarna, skall
kallelsen tillika inom ovan stadgad tid före stämman införas i allmänna tidningarna
och tidning i orten. I kallelsen skall intagas uppgift å de ärenden
som skola företagas å stämman.

62 §.

Vid omröstning å stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den
lott han äger i gruvan.

Val avgöres efter rösttal samt vid lika rösttal genom lottning.

X andra frågor skall, dock med iakttagande av vad i 63 § stadgas, den
mening som erhållit de flesta rösterna eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden
gälla såsom beslut för samtliga delägare. Ej må för delägarnas
gemensamma räkning upptagas lån, där ej alla samtycka därtill.

63 §.

Vilja några delägare bryta mera och andra mindre och innehava de förra
minst hälften i gruvan, må den större brytningen ske; de som denna påkallat
vare dock pliktiga att ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den
mindre brytningen erfordras.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare
vare skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den
nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som
påkallats av den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens
anslutning.

Uppstår i fall varom i denna paragraf sägs tvist mellan delägarna rörande
avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning, skall vad
i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Underlåter delägare att betala tillskott som blivit av gruvföreståndaren
infordrat enligt 60 § eller som erfordras för bestridandet av kostnaderna för
gruvdriften i den mån dessa belöpa på delägaren, och har han, sedan den för
beloppets erläggande utsatta tiden gått till ända, bevisligen blivit erinrad örn
betalningens fullgörande men icke inom sextio dagar efter mottagandet av
sådan erinran erlagt tillskottet, havé han till övriga delägare förverkat sin
lott i gruvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagt förverkat sin lott i gruva, njute han ersättning
för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom; och vare han för
tillskottets betalande fri.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

205

9 KAP.

Om övergång av rätt till gruva.

65 §.

överlåtelse varom i första stycket sägs vare ej gällande mot överlåtarens
borgenärer, förrän anmälan örn överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren på
sätt i 66 § stadgas.

66 §.

Har rätt till gruva eller andel däri övergått å ny innehavare, vare denne
pliktig att därom göra skriftlig anmälan hos bergmästaren med uppgivande
av namn, yrke och postadress. Make som förvärvat sådan rätt genom bodelning
vare ej pliktig göra anmälan, med mindre rätten förut tillhört andra maken.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen i huvudskrift företes samt en
bestyrkt avskrift därav ingivas att av bergmästaren för framtiden bevaras.

År fångeshandling ej företedd eller finnes att den till vilken rätten övergått
icke utan Konungens tillstånd äger förvärva eller bearbeta mineralfyndighet
och att sådant tillstånd ej erhållits, skall bergmästaren förklara anmälan vara
utan verkan. I annat fall än nu är sagt skall bergmästaren örn den skedda anmälan
göra anteckning i gruvregistret samt förse fångeshandlingen med bevis
härom.

Försummar den nye innehavaren att göra anmälan på sätt och inom tid varom
nu är sagt, straffes han med dagsböter.

67 §.

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ skola äga motsvarande tillämpning, där nyttjanderätt
till gruva eller andel däri blivit åt annan upplåten eller å ny innehavare
övergått.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

206

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Med avseende å arbetarnas trygghet skall särskilt iakttagas, att lämpliga
anstalter vidtagas till förekommande av olycksfall genom ras samt att inrättningarna
för person- och godsbefordran och för vandring upp och ned i gruvan
äro betryggande och underhållas i sådant skick, att olyckshändelse icke
må inträffa genom bristfällighet därå.

Örn arbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt tillsyn
däröver är därjämte stadgat i lagen örn arbetarskydd.

69 §.

De i 68 § nämnda tillsynsmyndigheter skola vidare tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet
av kvarlämnad känd tillgång på malm eller annat inmutningsbart
mineral omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar
misshushållning med malm eller annat inmutningsbart mineral äger mm.

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften
för längre tid än två månader skall anmälan därom utan dröjsmål göras
hos bergmästaren. Det åligger denne att om inkommen anmälan omedelbart
underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna
eller till förekommande av fara för annans egendom eller gruvans bestånd
eller till betryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till
förhindrande av sadan misshushållning med malm som omförmäles i 69 §, äger
bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, örn det försummas, förutom ansvar enligt vad i 72 § sägs,
att efter omständigheterna anstalten varder på hans bekostnad utförd genom
bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord. Bergmästaren äge ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter
i fråga örn gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetarna, eller drives det på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom
uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande, och
skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på
förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat örn gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita kronobetjäningens biträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

207

72 §.

Igenlägger någon i grava utan bergmästarens tillstånd utfraktsväg eller
ort, som leder till gravans obrutna delar, straffes med dagsböter.

Samma lag vare där gravinnehavaren försummar att göra anmälan varom i
70 § sägs eller icke ställer sig till efterrättelse föreskrift som meddelats
enligt 71 §.

73 §.

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund
bearbetar mineralfyndigbet av i 1 § angivet slag straffes med dagsböter.

74 §.

över gruva som erhållit utmål och är under arbete skall i minst tre exemplar
upprättas fullständig och noggrann gravkarta i skala 1: 800; och böra
alla nya gruvarbeten inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets
utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gravan, ett exemplar insändas
till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall
verkställas av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium
förklarats behörig att verkställa gravmätningar. Kostnaderna för upprättandet
av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret
skola gäldas av gruvinnehavaren. Denne vare ock skyldig tillhandahålla
erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras
av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter örn kartans upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.

75 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i fråga örn kartas upprättande och komplettering
är föreskrivet, äge bergmästaren förelägga honom att inom viss
tid, vid vite ej överstigande femhundra kronor, antingen inkomma med karta
eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens
försorg.

76 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten
blivit inmätta och inlagda å karta. Sker det, vare straffet dagsböter.

77 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i denna paragraf påbjudes, bote tjugufem
kronor; och äge bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens
fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

78 §.

Bergmästaren skall föra gruvregister dels över inmutade områden och dels
över utmål, och skall i detta register göras anteckning, förutom örn anmälan
varom förmäles i 66 §, örn alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan
myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra det inmutade
området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som äro av
betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning bör
ske i gruvregistret, skall underrättelse örn beslutet så snart ske kan tillsändas
bergmästaren.

Närmare föreskrifter örn gruvregistrets inrättande och förande meddelas
av Konungen.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

79 §.

Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt njute åbon de
rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

80 §.

Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästarens
enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde
dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

81 §.

Första domstol i tvistemål som skola bedömas enligt denna lag vare allmän
underrätt i den ort där inmutningspunkten är belägen.

82 §.

Förbrytelse varom i 16 § förmäles må ej, där densamma endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande. I övrigt må brott mot
stadgande i denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt
lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län.

1. I stället för bestämmelserna i 37 och 38 §§ gruvestadgan skall gälla
vad i 45 § denna lag är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan örn arbetsskyldighet och

Kungl. Majlis proposition nr bO.

209

om vilostånd skola icke tillämpas, utan skola i stället gälla bestämmelserna i
7 kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål; att,

därest vid nya lagens ikraftträdande arbetsskyldighet för ett eller flera
intill varandra gränsande utmål blivit enligt föreskrifterna i gruvestadgan
fullgjord för längre tid än ett år, gruvinnehavaren skall med avseende å den
del av samma tid, som faller efter denna lags ikraftträdande, vara befriad
från erläggande av försvarsavgift för det eller de utmål för vilka arbetsskyldigheten
blivit fullgjord;

att, örn gruvinnehavaren innan denna lag trätt i kraft erhållit vilostånd eller
förlängt vilostånd för tid som faller efter denna lags ikraftträdande, gruvinnehavaren
skall vara befriad att för sådan tid erlägga försvarsavgift;

3. Bestämmelserna i 6 kap. gruvestadgan örn ordningen för gruvdrift, i
70 § av nämnda stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över
bergmästarens beslut enligt nämnda kapitel, samt i 12 § lagen den 31 maj
1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 9
och 10 kap. samt 80 och 82 §§, allt i denna lag.

4. Beträffande samäganderätt i gruva skall vad i 7 kap. gruvestadgan är
föreskrivet ej äga tillämpning utan skola i stället gälla bestämmelserna i 8
kap. denna lag.

6. Där på grund av bestämmelse i 17 § tredje stycket gruvestadgan eller
6 § andra stycket lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa län inmutare njuter kronan
tillkommande jordägareandel till godo med skyldighet för honom att från
utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen eller efter mutsedelns utfärdande
vara underkastad de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna
jordägareandelen, vilka då må vara gällande, skall kronan äga begagna kronoandel
enligt bestämmelserna i 5 kap. denna lag, såvida anmälan därom göres
senast den 31 december 1940 eller, om vid förevarande lags ikraftträdande omförmälda
skyldighet för inmutaren ännu ej inträtt, inom två år från det så
skett.

Bihang tili riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom1 skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn
flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada
eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen
avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer
jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av
inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt
föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom
ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av
intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen
till motsvarande belopp utan verkan, och varde därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i
inteckningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda---intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

1 Senaste lydelse se SFS 1919: 430.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

211

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 3 moni. lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 örn inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn
flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller
intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen avträtts
till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer jordägare
för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i tomträtten,
eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen
skola fördelas mellan rättsägare i tomträtt ändå att försäljning
av tomträtten ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad fordran,
varför utmätning skett, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan;
och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava
vunnit laga kraft, anteckning gjord i tomträttsprotokollet som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Senaste lydelse se SFS 1912: 215.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 8 juni 1936 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 29 maj 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) gruvlag;

2) lag om ändrad lydelse av ''24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet E. Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till gruvlag.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Den nuvarande svenska gruvlagstiftningen är byggd på inmutningsrätten
och jordägarens rätt till andel i gruvföretaget. Det remitterade förslaget bibehåller
den förra men låter den senare ersättas av en likartad rätt för kronan.

Inmutningsrätten har under sin nu mer än tvåhundraåriga tillvaro i vårt
land varit föremål för åtskilliga angrepp. Särskilt under senare hälften av
1800-talet ville det då starkt hävdade jordägareintresset däri finna ett obehörigt
intrång i den rätt till fastighetens mineraltillgångar, vilken tillkomme
jordägaren. I lagstiftningen kunde en dylik uppfattning dock icke göra sig
gällande. Likasom tillförne ansågs alltjämt den fria inmutningsrätten utgöra
en nödvändig betingelse för bergsbrukets utveckling. Enligt den åskådning,
som erhöll avgörandet, skulle en sådan utveckling äventyras, örn den bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

213

ställd i beroende av jordägarens initiativ, och denna näring skalle lida avbräck,
om den måste undvara inmutarnas insatser av arbete och kapital för
malmfyndigheters upptäckande och gruvrörelses bedrivande. Någon eftergift
för anspråken på en vidgad rätt för jordägaren ernåddes icke, och inmutningsrätten
koni att kvarstå som en anordning i allmänt ekonomiskt intresse.
Så uppfattad blir frågan örn inmutningsrättens framtida bibehållande i lagstiftningen
oberörd av privaträttsliga synpunkter och kommer att helt bestämmas
av lämplighetsskäl. Kan samma ändamål uppnås på annat och
bättre sätt, möter ett avskaffande av inmutningsrätten näppeligen någon betänklighet
av rättslig natur. Ansatser i dylik riktning hava icke saknats, såsom
när under senare tid inmutningsrätten partiellt eller temporärt upphävts
i fråga örn kronojord. Men erfarenheten synes icke hava manat till fortgående
på denna väg, ity att kronan, när den nu eftersträvar ökat inflytande på
gruvdriften i landet, icke i någon väsentlig mån är beredd att ens såsom
själv jordägare åtaga sig inmutarens uppgift.

Om den rättsliga grundvalen för den nuvarande jordägarandelen i gruvföretag
hava från historiska och teoretiska utgångspunkter framställts skilda
uppfattningar. Med allt det intresse, dessa meningsstrider erbjuda såsom
ägnade att belysa en lång och växlande utveckling, kunna de dock näppeligen
utöva något egentligt inflytande på den lagstiftningsfråga, som här ligger
före. Så till vida är gällande lag fullt klar, att med jordäganderätten följer
en rätt till fastighetens mineraltillgångar, låt vara starkt begränsad genom
de befogenheter vilka tillerkänts inmutaren. Väl synes vara ifrågasatt, att
denna rätt icke skulle hava den självständiga karaktär att den kan utövas
oberoende av att jordägaren själv verkställer inmutning, men detta spörsmål
torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Sådan den i verkligheten tillgodogöres,
har jordägarandelen ägt bestånd under så lång tid att även emot en
avlägsen rättshistorisk bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen
av ett ingrepp i obestridlig äganderätt. Härmed är tydligen icke sagt, att
ej en särskild på äganderätten grundad befogenhet skulle kunna, likasom
denna rätt i övrigt, på lagstiftningens väg underkastas förändring. Föredragande
departementschefen har i anledning av vissa invändningar emot förslagets
ståndpunkt ansett sig böra framföra några allmänna uttalanden örn
äganderättens beroende av statens lagstiftande makt. Knappast kan vara av
nöden att här närmare utveckla, hurusom en obenägenhet att i denna del biträda
förslaget icke behöver hava sin grund i föreställningar örn att äganderätten
skulle vara under alla förhållanden orubblig. Frågan må, såsom departementschefen
yttrat, bedömas ur synpunkten av allmänt gagn. Vid ett
sådant bedömande måste dock på övertygande sätt vara ådagalagt, att verkliga
och betydande samhällsintressen med nödvändighet kräva att äganderätten
får vika och att det ökade statliga inflytande på landets gruvrörelse, vilket
väl bör betraktas såsom det här föreliggande huvudsakliga syftemålet,
icke kan vinnas utan tillitande av en dylik lagstiftningsåtgärd. Att rörande
den allmänna nyttan av den ifrågasatta förändringen vitt skilda meningar
stå emot varandra, har framgått av den omfattande utredning, som förelig -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ger i ärendet. Den, vilken det åligger att uttala sitt omdöme om lagförslagets
innehåll och genomförande, har att väga de å ömse sidor med stor grundlighet
förebragta skälen. För vår del måste vi ■—-i likhet med de båda sakkunnigdelegationer,
som behandlat frågan, med reservanterna inom socialiseringsnämnden
samt med åtskilliga ämbetsmyndigheter och andra, vilka yttrat
sig i ärendet — anse jordägarens andelsrätt böra bibehållas i en ny gruvlagstiftning.

Nyss har framhållits, att inmutningsrättens upptagande i den nya lagstiftningen
blir att betrakta såsom en lämplighetsfråga. Det praktiskt ekonomiska
syfte man härmed vill tillgodose kräver emellertid, att åt inmutaren herodes
en ställning, som kan antagas fullt motsvara hans uppgift. Även om
förslaget icke med avseende å inmutningsrättens eget innehåll erbjuder något
synnerligt nytt, blir dock i verkligheten inmutarens ställning ej oväsentligt
förändrad. Förhållandet mellan inmutaren och den enskilde jordägaren torde
i allmänhet hava utan svårighet ordnats på överenskommelsens väg, ofta genom
den för dem båda lämpligaste lösningen att inmutaren med äganderätt
förvärvat det för gruvan erforderliga markområdet. Där de båda enligt lagens
regler taga del i företaget, sammanhållas de av det gemensamma intresset
i fördel och risk. Såsom jordägare torde hittills kronan knappast i någon
större utsträckning hava gjort annat bruk av sin rätt än att kronan av
inmutaren uppburit en avgäld eller arrendeavgift. Det ligger i sakens natur,
att om kronan begagnar sig av den nu avsedda rättigheten att, oberoende av
jordäganderätt och i stället för den privata jordägaren, inträda i varje nytt
gruvföretag, inmutaren kommer att intaga en ej obetydligt svagare ställ-,
ning. Men även cfet sätt, varpå kronans befogenheter anges i förslaget, sy-,
nes i viss mån ägnat att för inmutaren medföra större olägenhet än som med
nödvändighet måste följa av det nya systemet. Sålunda kan kronan under
längre tid än som för närvarande står jordägaren öppen förhålla sig helt avvaktande
till frågan örn inträde i företaget. Detta innebär, att på inmutaren
lägges en ökad risk, och denna växer med ovissheten om arten av kronans
framtida ingripande i företaget och dess skötsel. Visserligen vore det sannolikt
ogörligt att söka i en gruvlags paragrafer återge ens allmänna grundlinjer
för förvaltningen av kronoandelen, och än mindre kunna några detaljer
i detta hänseende där finna plats. Men det vill dock synas som örn en klarare
insikt örn vad härutinnan är att vänta borde tillhöra de nödvändiga förutsättningarna
för att kunna med någon säkerhet beräkna den nya lagstiftningens
verkningar. I detta avseende kan av förslaget åtföljande uttalanden
knappast hämtas närmare ledning än att kronan håller skilda möjligheter
öppna.

Vi tillstyrka alltså, att förslaget underkastas sådan omarbetning, som föranledes
av att jordägarandelen bibehålies och att bestämmelserna om kronoandel
utgå. Då den lösning som gives åt detta spörsmål har vidsträckt återverkan
på skilda delar av förslaget, kunna de ändringar, vilka påkallas av
den nu gjorda hemställan, icke i detta sammanhang närmare behandlas. Den
granskning, som nu kan företagas, torde i det stora hela få hänföra sig till

Kungl. Maj:ts proposition nr J/,0.

215

förslaget sådant det föreligger med utgångspunkt från den i remissprotokollet
angivna uppfattningen i här berörda huvudfråga.

Justitierådet Sandström:

Jag är i stort sett ense med lagrådets övriga ledamöter och anser mig —
oaktat frågan icke har avgörande betydelse — endast böra i korthet, i anslutning
till deras yttrande, angiva min uppfattning angående grunden till den
andelsrätt i gruvföretag som enligt gruvestadgan tillkommer jordägaren.

Spörsmålet sammanhänger nära med frågan huruvida gruvestadgan principiellt
uppställer inmutning såsom nödvändig förutsättning även för jordägarens
rätt till försöksarbete och mineralbrytning beträffande inmutningsbar
fyndighet eller örn en s. k. prekär gruvrätt tillkommer jordägaren.

Det starkaste stödet för den uppfattning, vilken förnekar tillvaron av en
jordägaren tillkommande prekär gruvrätt, hämtas i ordalagen i 4 § gruvestadgan,
som föreskriver att »den, som vill å egen eller annans grund med
arbete belägga och sig tillgodogöra någon till inmutning lovgiven mineralanledning,
skall därom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning». Alltför
stor betydelse synes emellertid ej böra tillmätas dessa ordalag. Man torde
hava saknat anledning att i detta sammanhang uppmärksamma annan gruvrätt
än den som varit av praktisk betydelse. En avsikt att genom stadgandet
utesluta den praktiskt sett betydelselösa gruvdrift, som kunde tänkas
utövad av jordägaren utan inmutning, skulle närmast ha inneburit att man
velat markera tillvaron av en regalrätt (jfr förslagets ståndpunkt i denna
fråga), en vid tidpunkten för tillkomsten av stadgandet eller dess tidigare
förebild i 1855 års gruvestadga föga sannolik eventualitet.

Till stöd för den uppfattning, som hävdar tillvaron av jordägarens prekära
gruvrätt, hava åberopats ett flertal skäl (jfr Hammarskjöld, Om gruvregal
och gruvegendom i allmänhet enligt svensk rätt). Vart och ett av dessa må,
taget för sig, icke synas väga alltför tungt såsom bevis. Sammantagna giva
de dock den övertygelsen att antagandet örn jordägarens prekära gruvrätt
bättre överensstämmer med gruvlagstiftningens bestämmelser i allmänhet än
den motsatta uppfattningen. Av dessa skäl skola här endast nämnas ■— jämte
det förhållandet att gruvestadgan saknar straffbestämmelser för det fall att
jordägaren bearbetar mineralfyndighet utan inmutning och att jordägaren sålunda
kan opåtalt företaga sådant arbete — också den omständigheten att gruvestadgan
OO §) i fråga örn mineralbrytning i förverkad gruva tydligen utpekar
jordägaren — och ingen annan — såsom målsägare. I denna målsägarrätt torde
få antagas ingå rätten att fordra utbekommande av det brutna eller värdet
därav. I båda de nämnda avseendena har gruvestadgan haft betydligt större
anledning att taga ställning till det behandlade spörsmålet än då det gällt utformandet
av regeln angående ansökning om mutsedel.

Den historiska utvecklingen på gruvrättens område synes mig dessutom utvisa
att den rätt, som vid rcgalrättens tillbakaträngande tillerkänts jordägaren
och så småningom tagit fastare form, måste ses mindre såsom en i gruvnäringens
intresse honom tillerkänd särskild förmån än såsom en eftergift för

216

Kungl. Majlis proposition nr 40.

hans på äganderätten grundade anspråk på rätt att tillgodogöra sig de i hans
jord befintliga mineralerna.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke ansluta mig till den av föredragande
departementschefen i hans yttrande till remissprotokollet framförda
meningen att jordägarens andelsrätt icke utgör ett moment i själva äganderätten.
Enligt min uppfattning måste den, trots den särskilda konstruktion den
för att anslutas till inmutningsrätten erhållit, anses utgöra en i äganderätten
ingående befogenhet, principiellt likställd med jordägarens befogenhet att tillgodogöra
sig andra beståndsdelar av fastigheten.

1 §■

Lagrådet:

Enligt den lydelse förevarande paragraf erhållit i det remitterade förslaget
skall inmutning utgöra förutsättning för rätt över huvud att undersöka och bearbeta
mineralfyndigheter av här avsedda slag. Därest i enlighet med förslaget
det nuvarande sammanhanget mellan gruvrätt och jordäganderätt skall
upphävas, är i sak någon erinran ej att göra emot ett dylikt stadgande. I remissprotokollet
har emellertid den uppfattning kommit till uttryck, att ej heller
enligt gällande lagstiftning jordägaren skulle vara berättigad att utan föregående
inmutning företaga gruvarbete å sin fastighet. Av skäl, som angivits
av de sakkunniga, synes en ny lagstiftning i ämnet, örn den fortfarande vill
tillerkänna jordägaren en rätt till fastighetens mineraltillgångar, böra utgå från
att tillgodogörandet av denna rätt icke i och för sig är beroende av inmutning
från jordägarens sida. Under nämnda förutsättning bör alltså enligt lagrådets
uppfattning sådan ändring göras i paragrafens lydelse, att i enlighet med
de sakkunnigas förslag inmutning förklaras medföra rätt framför andra
att undersöka och bearbeta mineralfyndighet.

För att av paragrafen skall klart framgå dess avsedda innebörd att inmutningsrätt
skall vara liktydig med rätt över huvud att undersöka och bearbeta
inmutning sbara mineral synes avfattningen böra i någon mån förtydligas.

Den i 1 § upptagna hänvisningen till lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag lärer böra innehålla erinran jämväl örn gällande inskränkningar i rätten
att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift.

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

De bestämmelser, som åsyftas i andra stycket av förevarande paragraf,
äro meddelade i 1 och 2 §§ i 1916 års lag.

I anslutning till dessa bestämmelser har i 9 § 2 mom. 1) i lagförslaget stadgats,
att ansökning örn inmutningsrätt skall avslås, örn, enligt vad i nämnda
lag är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket inmuta mineralfyndighet
eller örn, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras, sådant blivit
sökanden förvägrat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^0.

217

På sätt de sakkunniga uttalat, lära nämnda bestämmelser i 1916 års lag
innebära -— ehuru detta ej uttryckligen stadgats — att, därest mutsedel kommit
att utfärdas för någon, som ej är behörig erhålla inmutning, mutsedeln
saknar all rättslig verkan och sålunda är att betrakta såsom nullitet. Då vidare
inmutning är en förutsättning för gruvrättighetens uppkomst, skulle följaktligen
den omständigheten att inmutning meddelats obehörig person medföra,
att jämväl senare innehavare av gruva, som tillkommit på grund av dylik
inmutning, när helst behörig rättsägare därom väcker talan, går förlustig
all rätt till gruvan, oansett huruvida vid förvärvet god tro förelegat.

Enligt såväl de sakkunnigas förslag som enligt det remitterade förslaget har
en sådan situation funnits böra förebyggas. I motiven vid 11 § hava de sakkunniga
med avseende å frågans reglerande anfört, att den som ville göra
gällande, att inmutningsansökning bort avslås av ifrågavarande anledning,
skulle äga rätt att före utmålsförrättningen därom föra talan efter stämning
till domstol, samt att, örn sådan talan icke före utmålsförrättningen blivit anställd
och frågan icke heller eljest vid förrättningen bleve beaktad, vanliga
regler örn utmålsförrättnings rättskraft borde äga tillämpning, så att, där klander
icke anställdes inom därför föreskriven tid, utmålsförrättningen skulle äga
bestånd. Vad sålunda funnits böra gälla hade, enligt vad jämväl uttalades,
kommit till tydligt uttryck genom den avfattning 11 § i sakkunnigförslaget
— med vilken samma paragraf i remitterade förslaget härutinnan överensstämmer
— erhållit.

Mot förslagets ståndpunkt i denna del synes i sakligt hänseende intet vara
att erinra. Det kan dock knappast anses att åt denna ståndpunkt givits klart
uttryck genom avfattningen av 11 §. I det föregående har angivits den innebörd
bestämmelserna i 1916 års lag få antagas äga. Något ändringsförslag
beträffande dessa bestämmelser föreligger icke. Enbart av vad i 11 § stadgats
därom, att klander mot inmutning må, bland annat, på den grund att inmutningen
meddelats obehörig person före utmålsförrättningen föras efter stämning
vid domstol, kan svårligen dragas den slutsats, att, sedan utmålsförrättning
vunnit laga kraft, bestämmelserna i 1916 års lag ej längre skola äga tilllämpning.
För att detta skall vara klart lärer erfordras ett positivt stadgande,
vari, på sätt motiven utmärka, utsäges, att, sedan utmålsförrättningen
vunnit laga kraft, densamma skall utan hinder av bestämmelserna i 1916 års
lag äga bestånd. Då emellertid, på sätt förut framhållits, frågan om en inmutnings
giltighet med hänsyn till sökandens behörighet är reglerad genom
bestämmelserna i nämnda lag, samt förslaget i förevarande del i själva verket
måste anses innefatta viss ändring i samma bestämmelser, lärer det riktiga
vara att i 1916 års lag införes ett stadgande av ungefärligen den innebörd att,
sedan utmålsförrättning vunnit laga kraft, hinder för inmutning enligt bestämmelserna
i samma lag ej vidare må göras gällande. Vi hemställa alltså
örn ett sådant stadgande i 1916 års lag. Skulle denna hemställan ej vinna bifall,
hemställes, att i allt fall i 1916 års lag måtte ske en hänvisning till vad
enligt gruvlagen i förevarande avseende kan varda stadgat.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken hinder enligt 1916 års
lag kommer att kunna göras gällande, synes det lämpligt att — i likhet med
vad som i 11 § skett i fråga örn vissa andra allmänna intressen — åt allmän
åklagare gives befogenhet att föra talan angående sådant hinder.

En annan fråga som i förevarande sammanhang bör upptagas rör tillämpningen
av 10 och 11 §§ i 1916 års lag.

Eörvärv liksom också bearbetning av gruva utan vederbörligt tillstånd,
då sådant enligt nämnda lag erfordras, kan medföra påföljd att själva gruvrätten
är förverkad. I 11 § av 1916 års lag stadgas att, örn å inmutad mineralfyndighet
eller gruvlägenhet, för vars förvärvande eller bearbetande Ko
nungens tillstånd erfordras, någon utan sådant tillstånd företager försökseller
gruvarbete, arbetet skall vara utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten
eller gruvlägenheten. Detta stadgande anknyter till de bestämmelser
i gruvestadgan som föreskriva att visst försöks- eller försvarsarbete skall
vara utfört till bestämda tider vid äventyr av inmutningsrättens eller gruvanläggningens
förverkande (14, 21 och 47 §§). Då beträffande sådana fyndigheter,
örn vilka här är fråga, utfört arbete icke får tagas i betraktande,
innebär påföljden att gruvan vid den tidpunkt, då arbetet bort vara utfört,
kommer att anses såsom sönad. Örn i stället för fullgörande av föreskriven
arbetsskyldighet avgift enligt 41 § gruvestadgan kunnat erläggas, torde lagens
mening vara att jämväl sådant erläggande när det sker, innan Konungens
tillstånd erhållits, skall vara utan verkan till bevarande av gruvrätten (jfr
Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1917 s. 232). Av anknytningen till gruvestadgans
förverkandebestämmelser lärer följa, att förverkande skall äga rum
endast såframt talan därom anställes inom två år från utgången av det arbetsår,
under vilket den presumerade försummelsen skett (jfr 47 § gruvestadgan).

10 § avser inrop å exekutiv auktion av inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet.
Enligt 1916 års lag möter ej hinder för utlänning eller med honom
likställd utländsk eller svensk juridisk person att göra sådant inrop (6 §).
Emellertid är inroparen enligt 10 § skyldig att i viss i lagen angiven ordning
avyttra egendomen vid samma äventyr som enligt 11 § är stadgat för det fall
att gruva förvärvas eller bearbetas utan tillstånd.

Förslaget upptar icke bestämmelser örn arbetsskyldighet, varemot efter utmålsläggningen
en årlig försvarsavgift, delvis fyllande en annan uppgift än
försvarsarbetet, skall förskottsvis erläggas. Från denna skyldighet kan dispens
icke erhållas och försummelse leder, örn rättelse icke sker inom viss tid, till
förverkande av rätten till gruvan (55 och 56 §§). Då påföljden ej är beroende
av att den göres gällande inom viss tid, innebär förslaget i denna del
en skärpning i förhållande till gruvestadgan.

Sannolikt är tänkt att bestämmelserna i 10 och 11 §§ av 1916 års lag
skulle tolkningsvis kunna anpassas till förslagets föreskrifter örn försvarsavgift.
Med hänsyn till avfattningen av nämnda stadganden i 1916 års lag
samt den förändrade grunden för avgiftens upptagande måste det emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

219

anses tvivelaktigt, om dessa stadganden utan vidare kunna erhålla tillämpning
i fråga örn avgiftens erläggande och påföljden vid försummelse därav.
Ordningen för påföljdens inträde torde också göra en sådan tillämpning mindre
önskvärd. Då emellertid en påföljd av förverkande alltjämt synes böra vara
förbunden med förvärv eller bearbetande av gruva utan vederbörligt tillstånd,
torde nämnda stadganden i 1916 års lag böra undergå jämkning. Därvid synes
med hänsyn till vad förut anförts lämpligen böra direkt utsägas vid vilken
tidpunkt gruvanläggningen skall vara förverkad, exempelvis då försvarsavgift
skolat erläggas.

Då i fall som avses i nyssnämnda paragrafer erläggande av försvarsavgift
är utan verkan för gruvrättens bevarande, kan i följd härav uppstå samma
situation, som, enligt vad förut sagts, funnits böra förebyggas, när det gäller
inmutning av obehörig person. Någon bestämmelse med avseende härå upptager
emellertid ej förslaget, vilket synes mindre följdriktigt, helst som förslaget
i olikhet med gruvestadgan icke innehåller föreskrift om någon preklusionstid
i fråga örn gruvrättens förverkande på nu angiven grund. Det synes
böra undersökas huruvida icke även i detta avseende en reglering erfordras.

Justitierådet Afzelius:

Bestämmelserna i 1916 års lag torde ha visat sig kunna på fullt verksamt
sätt förhindra utländskt inflytande på svenska gruvföretag. Icke i något
känt fall har inmutning erhållits av sådant rättssubjekt, som därtill saknat
behörighet, och med hänsyn till den prövning, som föregår utfärdandet av
mutsedel, kan något dylikt knappast tänkas inträffa annorledes än på grund
av myndighets förbiseende eller bristande kännedom om förhållanden, vilka
i allmänhet måste kunna utan svårighet fastställas. Det praktiska behovet
av lagbestämmelser i syfte att förebygga alltför sträng verkan av en regel
örn sålunda tillkommen inmutnings ogiltighet kan därför på goda grunder
antagas vara ringa. När detta ämne anses för fullständighetens skull
påkalla uppmärksamhet i sammanhang med en reviderad gruvlagstiftning,
torde mer omfattande ändringar i gällande rätt kunna utan olägenhet undvikas.
För ändamålet synes vara tillfyllest, om en gräns anges, vid vilken
inmutningens ursprungliga ogiltighet under vissa omständigheter upphör att
utgöra grund för en alltfort utövad gruvrätts förverkande. Denna gräns
lärer lämpligen kunna ställas i samband med utmålsförrättningen, vilken bildar
utgångspunkten för det egentliga gruvarbetet. Har beslut i anledning av
inmutningsansökningen vid tiden för utmålsförrättningen ännu icke vunnit laga
kraft, måste tydligen denna förrättning uppskjutas, och blir på förd klagan inmutningen
upphävd, har ansökningen örn utmål förfallit. Är inmutningen ogiltig
på grund av hinder enligt 1916 års lag, kan utan att klagan förts -annan person hava sökt eller vunnit inmutning av området. Föreligga ej vid
utmålsförrättningen sådana förhållanden som nu sagts, synes icke
möta betänklighet att, där efter prövning anmärkning ej förekommer emot sökandens
behörighet, låta den omständighet att mutsedeln må vara utfärdad för
obehörig person icke utgöra hinder för bifall till ansökningen om utmål. Av

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ett sådant stadgande skulle uppenbarligen följa, att efter utmålsförrättning
icke emot den, som erhållit utmål, eller dem, som från honom härleda gruvrätt,
skall kunna åberopas att inmutningen varit ogiltig av här ifrågavarande
orsak.

Med den avfattning 1916 års lag erhållit torde ändring däri ej vara påkallad
av hänsyn till att i gruvlagen komme att ingå bestämmelse av den nu angivna
innebörden. Emellertid böra stadgandena i 10 och 11 §§ av 1916 års lag
bringas till överensstämmelse med vad gruvlagen kommer att innehålla rörande
försvarsavgift.

I det remitterade förslaget synas böra upptagas bestämmelser, av vilka tydligt
framgår att allmän åklagare äger föra talan örn ogiltighet av mutsedel
och örn upphävande av utmålsförrättning på grund av hinder enligt stadgande
i 1916 års lag.

3 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket lärer hava den innebörd, att där två eller flera
å samma dag sökt inmutning av samma område bergmästaren icke äger ingå

1 bedömande av påstående om företräde till inmutningsrätt utan har att, örn
hinder eljest ej möter, utfärda mutsedel för envar av de sökande. Fråga örn
företrädesrätt skall följaktligen tillhöra domstols prövning. I enlighet härmed
torde ock motsvarande bestämmelse i gruvestadgan (7 §) hava tillämpats
av bergmästarna (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. I årg. 1921 s. 412).
Då en dylik tolkning jämväl vinner stöd av bestämmelserna i förslagets 9 §

2 och 3 morn., torde ordalagen i förevarande paragraf icke böra antagas orsaka
missförstånd i fråga örn vad sålunda är åsyftat.

5 §.

Lagrådet:

Huvudstadgandet i punkten 6) skiljer mellan »boningshus» och »annan
åbyggnad, där den är uppförd vid gård». Från den sålunda meddelade regeln
göres därefter undantag för »åbyggnad som nu sagts», där den är belägen
å inmutat eller utmålslagt område. Att döma av uttalanden i remissprotokollet
har emellertid avsikten varit att under sistnämnda bestämmelse
inbegripa byggnad av såväl det ena som det andra slaget, således även boningshus.
Till undvikande av missuppfattning torde i stället för »åbyggnad
som nu sagts» böra sättas »byggnad som nu sagts».

6 §.

Lagrådet:

För det fall att e n ansökning örn inmutningsrätt avser flera inmutningar
lärer vara avsett, att ansökningsavgift skall utgå för varje sökt inmutning.
För att detta tydligare skall framgå torde 3 mom. 4) böra något jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO T

§■

221

Lagrådet:

Ordalagen i det här föreslagna stadgandet skulle kunna tolkas så, att bergmästaren
vid sökandens underlåtenhet att fullgöra givet föreläggande ovillkorligen
har att förklara ansökningen om inmutningsrätt helt eller delvis förfallen.
Näppeligen är dock åsyftat att icke under vissa omständigheter ytterligare
anstånd med den slutliga prövningen skall kunna medgivas, såsom
exempelvis när sökanden inom den föreskrivna tiden förebragt utredning, vilken
han kunnat ha anledning antaga vara tillfredsställande men som dock
prövas otillräcklig, eller när sökanden inom den utsatta tiden gör sannolikt
att han ej medhunnit fullgöra föreläggandet. Med hänsyn härtill torde stadgandet
böra erhålla en något jämkad avfattning.

10 §.

Lagrådet:

Det av de sakkunniga avgivna förslaget innehöll angående mutsedels kungörande
— förutom bestämmelse motsvarande den i förevarande paragraf
meddelade föreskriften om offentliggörande i allmänna tidningarna — tillika,
att bergmästaren skulle inom angiven tid efter mutsedelns utfärdande sända
meddelande örn mutsedeln och dess innehåll till vederbörande pastorsämbete
för uppläsande, så snart ske kunde, i kyrkan för den församling, där det inmutade
området vore beläget. I motiven till stadgandet uttalades, att mutsedeln
borde bliva föremål för såväl allmänt som lokalt kungörande, varvid
hänvisades till ett av kommerskollegium i frågan avgivet yttrande. I detta
hade framhållits, att även annan jordägare än den, å vars mark inmutning
beviljas, ävensom lägenhetsägare i trakten och ägare till angränsande gruvor
hade berättigade anspråk att erhålla kännedom örn nya inmutningar.

Enligt det remitterade förslaget har emellertid något lokalt kungörande
av mutsedeln icke ansetts erforderligt. Det synes dock av skäl, som av kommerskollegium
sålunda framhållits, som örn dylikt kungörande, varom föreskrift
är meddelad i gällande gruvestadga, ej vore mindre av behovet påkallat
än kungörandet i allmänna tidningarna. Beträffande frågan örn sättet
för det lokala kungörandet må redan i detta sammanhang anmärkas, hurusom
enligt förslaget i de fall, då sådant kungörande funnits böra äga rum (utmålsförrättnings
hållande, 23 §, och kallelse till gruvstämma, 61 §), förfarandet
medelst kungörelse i kyrkan ej skall tillämpas utan utbytts mot föreskrift
om kungörelsens eller kallelsens införande i ortstidning. Såsom jämväl
de sakkunniga i denna fråga uttalat, torde dock knappast förefinnas anledning
att här frångå vad i samma avseende funnits böra gälla enligt andra
på senare tid utfärdade lagar. De sakkunniga hava härutinnan hänvisat till
vattenlagens bestämmelser angående olika syneförrättningars kungörande, och
lagrådet vill ytterligare fästa uppmärksamheten på jorddelningslagens bestämmelser
örn laga skiftes kungörande och därmed överensstämmande föreskrifter
i lagen örn ägofred angående syneförrättnings kungörande. En -

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ligt sistnämnda båda lagar är kungörelse i kyrkan obligatorisk, under det
kungörelsens intagande i ortstidning är beroende på förrättningsmannens
prövning i det särskilda fallet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i förevarande
paragraf måtte meddelas föreskrift om mutsedels offentliggörande genom
kungörelse i kyrka i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit.
Däremot lärer ej tillika något offentliggörande i ortstidning vara påkallat.

I övrigt hänvisar lagrådet till yttrande, som kommer att avgivas vid 23 §.

12 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till yttrande vid 23 §.

15 §.

Lagrådet:

Efter vad remissprotokollet ger vid handen, är bergmästarens befogenhet
jämlikt förevarande paragraf icke, såsom enligt motsvarande stadgande i sakkunnigförslaget
(15 §), begränsad till att meddela enbart kontrollbestämmelser,
utan den sträcker sig även till att »genom särskilda föreskrifter närmare
reglera uppkommande konkreta spörsmål rörande lagens tillämpning». Därest,
såsom antagligen är åsyftat, dessa föreskrifter skola omedelbart lända till efterrättelse,
torde, då detta icke kan anses utan vidare följa av deras innehåll, uttrycklig
bestämmelse härom vara erforderlig.

16 §.

Lagrådet:

I fråga örn handräckning jämlikt andra stycket i förevarande paragraf lärer
böra gälla vad som är stadgat rörande sådan handräckning, som avses i 191 §
utsökningslagen. Där inmutning skett å kronojord, synes behörighet att påkalla
handräckning böra — i likhet med vad som beträffande åtalsrätt följer
av 82 § i förslaget — tillkomma allmän åklagare. Erforderliga bestämmelser
i dessa hänseenden torde böra upptagas i lagtexten, därvid kan erinras
örn likartade föreskrifter i 68 § stadsplanelagen (jfr Nytt juridiskt arkiv
avd. II år g. 1907 art. 5 s. 91 o. f. samt årg. 1931 s. 399 o. f.).

18 §.

Lagrådet:

Det i 1 mom. andra stycket använda uttrycket »kostnaden för skiljemannaförfarandet»
lärer avse såväl skiljemännens ersättning som kostnadsersättning
åt part. För att undvika den tvekan härom, vartill särskilt en jämförelse

Kungl. Majda proposition nr iO.

223

med uttryckssättet i 52 § tredje stycket kan giva anledning, synes lämpligen
det i lagen örn skiljemän förekommande uttrycket »skiljedomskostnader» kunna
begagnas.

Enligt 1 mom. andra stycket andra punkten skall skiljemännens beslut gå
i verkställighet utan hinder av klandertalan. Såvitt angår ersättning till
skiljeman innebär detta en avvikelse från vad som jämlikt 46 § utsökningslagen
gäller i förevarande avseende, i det att enligt nämnda lagrum för verkställighet
av skiljedom så vitt angår sådan ersättning fordras bland annat
att tiden för parts talan mot skiljedomen i denna del gått till ända utan att
sådan talan anställts. Med hänsyn till de skäl, som legat till grund för sistnämnda
stadgande (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1929 s. 66), synes
den nu ifrågasatta avvikelsen icke vara att förorda. Därest den föreslagna
bestämmelsen uteslutes, lärer frågan örn verkställighet av ifrågavarande slag
av skiljedomar komma att bedömas med utgångspunkt från vad i 46 § utsökningslagen
sägs örn skiljedom, som »eljest enligt lag eller särskild författning
skall lända till efterrättelse». Då en skiljedom, till den del den kan klandras
på materiella grunder, icke lärer kunna anses skola lända till efterrättelse,
skulle härav följa att verkställighet av skiljedomen i fråga örn ersättning till
skiljeman icke må verkställas före klandertidens utgång.

På grund av vad sålunda anförts synes ifrågavarande bestämmelse böra
utgå.

23 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 10 § hemställes, att föreskrift
meddelas om förrättningens offentliggörande genom kungörelse i kyrka.

I 3 mom. sista stycket av förevarande paragraf lämnas, delvis med 10 kap.
8 § vattenlagen såsom förebild, bestämmelser örn ett förenklat förfarande när
ägare av samfälld jord skola kallas till utmålsförrättning. Jämväl med avseende
å sammanträde för fördelning av jordlösen och annan ersättning givas
— i 43 § tredje stycket — föreskrifter örn ett förenklat kallelseförfarande i
fråga örn ägare av viss samfälld mark, men dessa föreskrifter hava utformats
med ledning av liknande bestämmelser i 6 och 14 §§ ensittarlagen samt
7 kap. 1 § jorddelningslagen, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 5 april
1929, ävensom i 57 § expropriationslagen enligt den lydelse lagrummet erhållit
genom lag den 23 februari 1934. I följd härav har det förenklade
kallelseförfarandet i fråga örn de båda förrättningarna och förutsättningarna
för dess tillämpning icke blivit överensstämmande. Anledning lärer emellertid
saknas att i detta hänseende uppställa olika regler. Lagrådet hemställer, att
enhetlighet åvägabringas på det sätt att sista stycket i förevarande paragrafs
tredje moment ersättes med bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med
7 kap. 1 § jorddelningslagen samt att i 43 § upptages en hänvisning till 23 §.,

Det kan ifrågasättas, huruvida icke då det gäller samfälld mark ett liknande
förenklat förfarande borde få användas jämväl då bergmästare enligt

224

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

10 § skall sända avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets ägare och
då inmutare enligt 12 § skall underrätta markägare örn påbörjande av undersökningsarbete.
Enligt 13 § 1 mom. gruvestadgan äger inmutaren för närvarande,
då han skall delgiva markägarna mutsedel, använda det stämningssätt
som stadgas i 11 kap. 12 § rättegångsbalken.

26 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna örn utmålsförrättning äro i åtskilliga hänseenden avfattade
med jorddelningslagens stadganden örn lantmäteriförrättningar såsom förebild.
En betydelsefull avvikelse föreligger dock däri, att beslut vid utmålsförrättning
skall — utom i vissa särskilt angivna fall (29 § örn jäv emot bergmästaren
eller gode männen samt 38 § örn fastställande av jordlösen och annat ersättningsbelopp)
— ankomma på bergmästaren ensam (jfr 18 kap. 2 § jorddelningslagen).
Då det är av vikt att denna förslagets innebörd kommer till
tydligt uttryck i lagtexten, synes ett särskilt stadgande härom böra upptagas
i sammanhang med vad förevarande paragraf innehåller rörande de vid förrättningen
tjänstgörande.

Då vissa av de omständigheter, som enligt jorddelningslagen grunda jäv för
förrättningsmän vid laga skifte, äro av beskaffenhet att endast kunna äga
avseende å sådan förrättning, torde, i stället för den i förevarande paragraf
beträffande jäv mot bergmästare och de vid utmålsförrättning biträdande
gjorda hänvisningen till nämnda lag, böra, såsom ock föreslagits av de sakkunniga,
föreskrivas, att härutinnan skola gälla de i rättegångsbalken stadgade
jäv emot domare.

Enligt 21 § 4 morn. skola kostnaderna för utmålsförrättning gäldas av sökanden.
I sammanhang med förrättningen skall följaktligen i anledning av
framställda anspråk meddelas beslut örn den ersättning sökanden har att utgiva
till bergmästaren och övriga vid förrättningen tjänstgörande. I fråga örn
bergmästare och annan bergsstatstjänsteman lärer ersättning utgå efter vad
som gäller beträffande dem åliggande tjänsteförrättningar. Ehuru gode män vid
lantmäteriförrättningar och lantmätare eller andra befattningshavare icke på
grund av uppdrag eller tjänst kunna anses pliktiga att medverka vid utmålsförrättning,
torde dock, när efter förordnande så sker, ersättningen lämpligen
böra fastställas i enlighet med de för dem i deras nämnda egenskap
gällande bestämmelserna. Såväl i detta hänseende som för de fall, när dylika
grunder icke äro tillämpliga, synas de erforderliga föreskrifterna böra meddelas
i administrativ ordning. För detta ändamål bör efter lagrådets uppfattning
införas ett stadgande av innehåll, att de vid utmålsförrättningen
tjänstgörande äro berättigade till ersättning enligt grunder som fastställas av
Kungl. Majit.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

27 §.

225

Lagrådet:

Med bestämmelserna i förevarande paragraf lärer vara avsett endast att
lämna erforderliga föreskrifter rörande protokollets innehåll och avfattning,
men däremot icke att angiva någon ordning för meddelande av beslut i särskilda
frågor under förrättningens fortgång. Till undvikande av missförstånd
härutinnan torde i tredje stycket orden »däröver meddela beslut med
angivande av grunderna för desamma» böra ersättas av lämpligt uttryck för
att i protokollet skola angivas grunderna för besluten (jfr 3 kap. 6 § jorddelningslagen).

29 §.

Lagrådet:

Därest bergmästaren och gode männen ej äro ense vid meddelande av beslut
i jävsfråga, lärer skola gälla vad de flesta säga. En uttrycklig bestämmelse
härom torde böra införas i förevarande paragraf.

39 §.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Enligt förevarande paragraf skall särskild talan örn ersättning jämlikt
gruvlagens bestämmelser för skada eller intrång, som uppstår efter utmålsförrättningens
avslutande och som ej förutsetts vid förrättningen, kunna
föras vid domstol. Av 36 och 37 §§ följer att även i denna ordning bestämd
ersättning skall utgå med belopp motsvarande full gottgörelse och hälften
därutöver.

I 33 § gruvestadgan medgives den som har rätt till skadeersättning att efter
stämning till domstol särskilt föra den talan, vartill han under gruvarbetets
fortgång kan finna sig befogad.

I 65 § tredje stycket i expropriationslagen regleras motsvarande fråga på
det sätt att bestämmelserna i nämnda lag ej erhålla tillämpning i fråga örn
ersättning för skada eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets
slutliga avgörande och ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.
I det kommittéförslag, som låg till grund för lagen, yttrades härom,
bland annat (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1918 s. 253), att det icke
kunde vara rättvist att ställa den, som lede förlust av ifrågavarande anledning,
i sämre ställning än annan skadelidande. Vore skadan sådan, att envar kunde
efter allmänna regler yrka ersättning därför vid domstol, borde den från
vilken exproprierats hava samma rätt. Snarare kunde ifrågasättas att giva
den, som hade oavgjorda anspråk på ersättning för expropriationsskada, en
något bättre ställning än vanliga skadeståndsregler beredde genom att låta
honom under något större eller mindre antal år efter expropriationsmålets slut
framställa nya skadeståndsanspråk, som visserligen skulle prövas av domstol
men bedömas enligt expropriationslagstiftningen. Varje sådan tidsbegränsning
bleve dock godtycklig och kommittén hade föredragit att stanna vid den
naturliga gräns, som expropriationsmålets slutliga avgörande bildade. Upp liiliang

lill riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40. 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr J^O.

stöde efter expropriationsmålets slutliga avgörande skada, som visserligen
härledde sig från expropriationen men ej kunnat förutses vid expropriationsersättningens
bestämmande och följaktligen ej blivit värderad och ersatt, skulle
expropriationslagstiftningen ej äga tillämpning i fråga örn rätt till skadestånd.
Talan härom finge föras vid domstol och prövas, som om skadan ej föranletts
av expropriation.

Enligt vattenlagen (2 kap. 24 §, 7 kap. 57 §; jfr 3 kap. 11 § och 8 kap.
16 §) må däremot den, som lider skada eller intrång som icke av vattendomstol
eller synemän förutsetts vid meddelande av beslut, även efteråt framställa
anspråk på ersättning enligt vattenlagens bestämmelser, dock skall sådant
anspråk väckas vid vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst
tolv år, som må hava bestämts. I förarbetena till vattenlagen anfördes (jfr
Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1919 s. 145, 148—9), att någon absolut
säkerhet för misstag i fråga om ett företags verkningar icke stöde att vinna.
Kännedomen örn vårt lands hydrografiska förhållanden vore ännu så ofullständig,
att ett felaktigt antagande rörande nederbörds- och vattenmängdsförhållanden
m. m. väl kunde tänkas möjligt. Vidare framhölls, att rätten till
ersättningstalan borde begränsas till viss tid efter vattenbyggnadens fullbordan.
En sådan begränsning vore en nödvändig följd ej allenast därav, att
byggnadens ägare otvivelaktigt hade en berättigad fordran att ej under all
framtid vara utsatt för anspråk av dylik art, utan ock av svårigheten att,
sedan någon längre tid förflutit efter byggnadens tillkomst, åvägabringa tillförlitlig
utredning angående förhållandena dessförinnan och de orsaker, som
kunde hava medverkat till skadan.

Uppenbarligen är det önskligt att lagreglerna på närliggande rättsområden
göras så likformiga som kan vara förenligt med förhållandenas natur. Ur
denna synpunkt kan det synas påkallat att bringa innehållet i nu förevarande
paragraf till överensstämmelse med motsvarande stadgande i expropriationslagen,
som i åtskilliga andra avseenden lagts till grund för förslagets bestämmelser.
Avgörandet därutinnan måste dock väsentligen bero på i vad mån
framtida skadeverkningar äro möjliga att beräkna vid utmålsförrättningen.
Olägenheterna av en blivande gruvdrift bero uppenbarligen på dennas omfattning
och sättet för dess utövning, men därom är det vid utmålsförrättningen
tydligen svårt att döma. Skulle ersättningstalan enligt gruvlagen vara avskuren
med utmålsförrättningens avslutande, kunde detta föranleda förrättningsmännen
att söka giva jordägaren ersättning för varjehanda tänkbar
skada, varigenom avgörandet bleve osäkert och ersättningsbeloppen kunde komma
att oskäligt drivas i höjden. Begränsades åter ersättningen allenast till att
omfatta skada, som med full visshet kunde förutses, skulle jordägaren i många
lall bliva missgynnad. Vid expropriation däremot har företagets omfattning
måst fixeras, innan expropriationstillstånd lämnas, och företagets skadeverkningar
låta sig lättare överskådas. Dessutom lärer man kunna antaga, att
ersättningsfrågorna vid expropriationsdomstolen och inför expropriationsnämnden
erhålla en grundligare utredning än som är möjligt vid en utmålsförrättning.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

227

Med hänsyn till de sålunda föreliggande olikheterna och då gällande rätt
medgiver jordägare ersättningstalan jämväl efter utmålsförrättningen, finna
vi förslaget i denna del ej föranleda vidare erinran.

Justitieråden Afzelius och Sandström:

Lika med regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg finna vi ej
anledning till erinran emot att jordägaren berättigas att vid domstol föra talan
örn ersättning för skada, som efter utmålsförrättningen uppkommit i följd av
gruvanläggningen. Härvid skall enligt förslaget gälla allenast den begränsning
att skadan ej vid förrättningen förutsetts, övervägande skäl synas emellertid
tala för att, i enlighet med vad för motsvarande fall är stadgat i expropriationslagen,
uppställa det villkor att skadan ej kunnat vid förrättningen
förutses. Synnerligen önskvärt är nämligen att ersättningsanspråken
i den mån det låter sig göra bliva i ett sammanhang bedömda redan vid förrättningen,
helst som gottgörelse i dessa fall skall utgå efter annan grund än den
för skadestånd i allmänhet gällande. Enligt den föreslagna lydelsen torde
talans upptagande vid domstol icke kunna vägras under annan förutsättning
än att anspråket faktiskt varit föremål för prövning vid förrättningen; huruvida
det är av beskaffenhet att lika väl hava kunnat framställas på det
tidigare stadiet, kommer icke i betraktande. Då rätten att föra talan vid
domstol här icke lämpligen kan, såsom i vattenlagen, inskränkas till viss tid
från förrättningens avslutande, skulle dylika ersättningsfrågor följaktligen
utan giltig orsak kunna efter jordägarens gottfinnande undandragas den regelmässiga
behandlingen och hållas svävande under en lång tidsrymd. Med hänsyn
härtill hemställa vi, att stadgandet i denna del avfattas i överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i expropriationslagen.

43 §.

Lagrådet:

Med avseende å det i tredje stycket föreskrivna kallelseförfarandet hänvisar
lagrådet till sitt yttrande vid 23 §.

48 §.

Lagrådet:

Enligt 18 § gruvestadgan må jordägaren under försöksarbetet när han vill
och i regel senast vid utmålsläggningen anmäla sig till begagnande av sin jordägarandel,
och han njuter delaktighet i anläggningen från den tid sådan anmälan
bevisligen skett. 1 1923 års sakkunnigförslag, enligt vilket jordägaren skulle
äga möjlighet att — inom samma gränser som det remitterade förslaget uppställer
med avseende å kronoandel — göra sin anmälan jämväl efter utmålsförrättningen,
föreskrevs av praktiska skäl att, då vid anmälan inmutaren erhållit
utmål, jordägaren skulle njuta del i företaget inom sitt ägovälde först från
och med året efter det då sådan anmälan skett, varemot för det fall att an -

228

Kungl. Maj:is proposition nr h0.

malan skett tidigare förslaget anslöt sig till gruvestadgan. Enligt vad som
anföres i remissprotokollet har det synts lämpligt att låta kronans delaktighet
i företaget börja vid ett årsskifte även i sådant fall då innmtaren ännu
icke erhållit utmål, och förevarande paragraf har avfattats i överensstämmelse
därmed.

De praktiska skäl, som kunna åberopas för frångående av gruvestadgans
ståndpunkt i förevarande fråga och som huvudsakligen torde sammanhänga
med gruvföretagets bokföring, hänföra sig närmast till sådan tid då egentlig
gruvdrift pågår, d. v. s. tiden efter utmålsläggningen. För tiden därförinnan,
då endast undersökningsarbete kan företagas, torde däremot knappast
några olägenheter vara förbundna med ett omedelbart inträde i företaget.
Göres anmälan örn begagnande av kronoandelen vid eller före utmålsläggningen,
torde man för övrigt kunna antaga att det sker just för att från
början av den egentliga gruvbrytningen få deltaga i företaget, och med hänsyn
jämväl till reglerna angående den kostnad som skall ersättas av kronan,
lärer det i detta fall ur de praktiska synpunkter som här komma i fråga
vara önskvärt att inträde sker omedelbart.

Då sålunda den lämpligaste ordningen synes vara den som ingår i 1923 års
förslag, hemställer lagrådet, att förevarande paragraf ändras till överensstämmelse
med denna ståndpunkt.

52 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf tillerkännes jordägaren rätt att i viss utsträckning
avhämta inom utmålet brutna icke inmutningsbara mineraliska ämnen
mot skyldighet att utgiva gottgörelse för därå nedlagd kostnad. I 8 §
gruvestadgan lämnas jordägaren en liknande rätt men mot erläggande av
gottgörelse allenast för brytnings- och uppfordringskostnader. Förslaget
åsyftar att ersättning skall lämnas även för sovrings- och anrikningskostnader
samt i viss omfattning för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften.
Det kan på goda grunder sättas i fråga om denna ståndpunkt är motiverad
av förhållandenas natur. Lagrådet hemställer för sin del örn bibehållande
av den nu gällande bestämmelsen i detta ämne.

55 §.

Lagrådet:

Sista punkten i första stycket synes såsom överflödig kunna utgå eller i
annat fall böra sålunda omformuleras, att under den angivna förutsättningen
gruvinnehavaren tillkommande andel i avgiften ej skall uttagas.

Erforderliga föreskrifter rörande bergmästarens redovisning av uppburna
avgifter torde lämpligen meddelas i administrativ ordning. På grund härav
och då stadgandet i sista punkten av andra stycket i den föreslagna formen
lärer bliva ofullständigt, synes samma punkt böra uteslutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

57 §.

229

Lagrådet:

I 1855 års gruvestadga, § 50, voro meddelade vissa bestämmelser, som beträffande
de till en övergiven eller sönad gruva hörande byggnader och anläggningar
närmare reglerade förhållandet mellan den förutvarande gruvinnehavaren
och den som efter honom i behörig ordning övertagit gruvan.
Sålunda skulle den nye gruvinnehavaren vara berättigad dels att utan ersättning
komma i besittning av de för gruvans styrka och bestånd verkställda
gruvbyggnader och dels att i närmare angiven ordning tillösa sig övriga
byggnader, varibland särskilt nämndes vatten- och uppfordringsverk. Av
vissa andra stadganden i samma paragraf lärer framgå, att med byggnader
av det förra slaget åsyftades »de till förekommande av ras i gruva anbragta
förtimringar och förstämplingar» samt »de i gruvan varande vandringar».

I gällande gruvestadga har i nu antydda hänseenden ej meddelats andra
bestämmelser än att i 48 § stadgas, att då gruvanläggning blivit sönad eller
inmutningsrätt annorledes förverkats de i gruvan befintliga, för dess styrka
och bestånd verkställda byggnader skola utan lösen tillfalla den som sedermera
i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. I motiven till
paragrafen (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1885 art. 4 s. 57) har uttalats,
att nämnda stadgande överensstämde med motsvarande bestämmelse i
1855 års stadga. I anslutning härtill har ock i det sakkunnigbetänkande,
som ligger till grund för förevarande lagförslag, uttalats, att enligt gällande
rätt i gruva varande vandringar i likhet med förtimringar och förstämplingar
utgjorde byggnader av nyss angivna egenskap. Vid dessa förhållanden och
då ej heller försports, att det gällande stadgandet skulle i tillämpningen hava
erhållit annan tolkning, synes onödigt att när till ny lag överflyttas berörda
bestämmelse därtill foga särskilt angivande av »inrättningar för vandring
upp och ned i gruvan». Härvid må tillika anmärkas, hurusom, på sätt jämväl
järnkontoret i ett över det remitterade förslaget avgivet yttrande framhållit,
genom den avfattning tillägget erhållit detsamma kunde tolkas såsom
avseende även annan byggnad än sådan som i vanlig mening vore att beteckna
såsom vandring, något som dock icke torde vara avsett.

Såsom jämställda med byggnader av förut angiven egenskap ha i förevarande
paragraf upptagits »i gruvan inbyggda uppfordringsverk». Bestämmelsen
om sådan anläggnings förverkande avviker ej blott från gällande rätt
utan även från vad majoriteten av de sakkunniga föreslagit. På sätt framhållits
såväl av socialiseringsnämnden i dess över de sakkunnigas förslag
avgivna utlåtande som ock av järnkontoret i det förenämnda yttrandet, har
gruvinnehavaren ofta å dylika anläggningar genom deras utrustning med
maskinella anordningar av olika slag, såsom elektriska pumpar och spelanordningar
m. m., nedlagt betydande kapitalvärden. Da en gruvinnehavare
låter det gå därhän, att rätten till gruva förverkas, torde detta i regel bero
på att driften funnits icke kunna med ekonomisk fördel uppehållas. Det lärer
då oftast framstå såsom synnerligen ovisst, om över huvud eller när någon
vidare drift vid gruvan kommer att återupptagas. Knappast kan då ur

230

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

någon synpunkt anses motiverat, att gruvinnehavaren skall vara förhindrad
att för bruk å annat håll tillgodogöra sig dylik värdefull egendom, vilken
dessutom snart, därest den lämnades utan tillsyn, skulle bliva obrukbar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande paragrafs
första och tredje stycken orden »inrättningar för vandring upp och ned i
gruvan samt i gruvan inbyggda uppfordringsverk» måtte utgå.

Enligt 34 § äger utmålssökande få sig anvisad mark dels för uppläggande
av malm m. m. och dels för byggnad eller anläggning m. m., som erfordras
»för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet». I första och
tredje styckena av 57 § talas örn »mark som inom eller utom utmålet blivit
upplåten till gruvdriften». Att sistnämnda bestämmelser äga avseende å all
sådan mark, som tagits i anspråk jämlikt 34 §, är otvivelaktigt och synes,
utan att något förtydligande kan vara erforderligt, framgå av det valda uttryckssättet.

61 §.

Lagrådet:

Med avseende å kungörande av kallelse till stämma hänvisar lagrådet till
sitt yttrande vid 10 §.

Bland gruvestadgans bestämmelser örn samäganderätt i gruva saknas motsvarighet
till den i förevarande paragraf sist meddelade föreskriften att i kallelse
till stämma skall intagas uppgift å de ärenden som där skola företagas.
Med fog synes kunna ifrågasättas, huruvida behov kan föreligga av ett stadgande
med detta innehåll, då i nutiden gruvrörelse väl endast sällan drives i
formen av en dylik samfällighet och, när så sker, de sannolikt fåtaliga delägarna
efter att hava mottagit personlig kallelse till stämma lätt nog torde
kunna skaffa sig kännedom örn ärendena och besluten. Örn ett stadgande införes,
är emellertid av vikt, att av dess lydelse tydligt framgår, huruvida beslut
i ärende, som icke blivit på dylikt sätt tillkännagivet, skall, örn det klandras,
vara ogillt. I den mån ej annat gäller enligt avtal (jfr 58 § i förslaget)
synes frågan kunna enklast lösas genom en regel av innehåll, att ärende, som
ej blivit i kallelse angivet, ej må å stämman företagas till avgörande med
mindre samtliga delägare äro tillstädes och därtill samtycka, samt att stämman
i varje fall må kunna fatta beslut örn utlysande av extra stämma för behandling
av visst ärende. Särskilda bestämmelser örn tid och sätt för klandertalan
torde knappast kunna anses påkallade av här ifrågavarande förhållanden.

68 §.

Lagrådet:

Efter de tre styckenas innehåll synes paragrafen böra uppdelas på sådant
sätt, att första och tredje styckena tillsammans bilda en paragraf och andra
stycket upptages i särskild paragraf. I sammanhang härmed bör lämpligen
tredje stycket erhålla en avfattning, av vilken tydligare än av den föreslagna
lydelsen framgår, att genom bestämmelserna i 10 kap. icke göres inskränkning
i vad arbetarskyddslagen innehåller med tillämpning å gruvdrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.
69 §.

231

Lagrådet:

I första stycket synas orden »eller annat inmutningsbart mineral» kunna
uteslutas, enär på grund av -stadgandets innehåll i övrigt dessa ord icke torde
vara erforderliga för att tillsynsmyndighetens befogenhet skall kunna utövas
i den med stadgandet avsedda utsträckningen.

Med bestämmelsen i andra punkten av andra stycket lärer vara avsett, att
tillstånd skall sökas jämväl i det fall att gruvrätten upphört. Med hänsyn
härtill torde ordalagen böra undergå någon jämkning.

70 §.

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf stadgade anmälningsskyldigheten torde vara
avsedd att gälla jämväl i fråga om återupptagande av driften, sedan den varit
nedlagd för längre tid än två månader. Särskilt med avseende å den till paragrafen
knutna straffbestämmelsen synes därför efter orden »två månader» böra
i förtydligande syfte tilläggas »eller vid dess återupptagande».

82 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad därutinnan av lagrådet anförts i utlåtande den 29
september 1937 över förslag till lag örn rätt till jakt (35 §) hemställes, att den
i andra stycket andra punkten av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen
örn bötesförvandling får utgå.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt bestämmelsen i punkt 1 skall 45 § i förslaget vinna tillämpning även
då en gruvinnehavare, som erhållit utmål enligt gällande rätt, önskar bekomma
utvidgning av utmålet. Detta lärer, med hänsyn till den i nämnda paragraf
förekommande hänvisningen till vad om utmålsförrättning är stadgat, innebära
att gruvinnehavare, som enligt 37 § gruvestadgan haft rätt att erhålla en utvidgning
av utmålet till en vidd av högst 4 hektar, nu skall äga bekomma ett
utmål av ända till 16 hektar. Hänsyn till välförvärvade rättigheter lärer emellertid
vid en sådan utvidgning av gruvinnehavarens rätt kräva att, med avvikelse
från vad som stadgas i 31 §, hinder enligt 5 § må göras gällande oansett
örn det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande. Tilläventyrs kan dock undantag
böra göras för det fall att hindret ej kunnat göras gällande vid en utvidgning
av utmålet i den utsträckning som enligt gruvestadgan kunnat förekomma.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen,
lagrådets den 6 december 1937 avgivna utlåtande över de till
lagrådet den 29 maj 1936 remitterade förslagen till

1) gruvlag;

2) lag om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har tillstyrkt att en ny gruvlagstiftning, såsom föreliggande förslag
till gruvlag innebär, grundas på inmutningssystem. Däremot har lagrådet
icke ansett sig kunna biträda förslaget, i vad det avser att jordägarens
andelsrätt ersättes av en motsvarande andelsrätt för kronan.

I anslutning till den sistnämnda huvudpunkten ha inom lagrådet gjorts
vissa uttalanden angående den rättsliga grundvalen för den nuvarande jordägareandelen
i gruvföretag. Ehuru jag i likhet med såväl min företrädare i
ämbetet som lagrådet icke överskattar det inflytande, som hithörande teoretiska
synpunkter böra utöva på den föreliggande lagstiftningsfrågan, torde
jag likväl, med anledning av vad som förekommit inom lagrådet, få tillkännagiva
min uppfattning angående de särskilda spörsmål som blivit vidrörda.

Jordägarens rätt i gruvföretag utbildades redan under den tid, då landets
mineraltillgångar ostridigt voro att anse såsom kronans tillhörighet. Sagda
rätt hade sålunda icke sin grund i allmänna rättsgiundsatser rörande jordäganderättens
innehåll utan hade från början sitt stöd i uttryckliga medgivanden från
statsmakternas sida i gruvförfattningarna. Denna rättstekniska anordning bibehölls
vid de tid efter annan genomförda reformerna av gruvlagstiftningen och
kvarstår principiellt oförändrad ännu i dag. Sådan andelsrätten nu föreligger
avviker den starkt från de befogenheter, som i skilda hänseenden tillkomma
en jordägare med avseende å den honom tillhöriga fastigheten. Jordägare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

233

andelen är för sin tillkomst beroende av anmälan inom viss tid. Den kan,
även där den kommit till praktisk användning, under vissa förutsättningar
förverkas till den eller dem, som jämte jordägaren deltaga i gruvrörelsen. Den
har, även i jordägarens hand, karaktär av lös egendom. Den omfattas icke av
lagfarts- eller inteckningsbeslut rörande fastigheten. Och den kan, utan att
härför erfordras särskilda formaliteter med hänsyn till blivande ägare av
fastigheten, fritt omsättas i handeln utan varje samband med äganderätten till
jorden. I betraktande av nu anförda omständigheter finner jag mig kunna
dela den av min företrädare i ämbetet uttalade meningen, att jordägarens andelsrätt
icke bör fattas såsom ett moment i själva jordäganderätten.

Vad en ledamot av lagrådet anfört därom, att enligt gällande lag inmutning
icke skulle utgöra en nödvändig förutsättning för jordägarens rätt att tillgodogöra
sig inmutningsbara mineral eller att med andra ord en s. k. prekär gruvrätt
skulle tillkomma jordägaren, kan jag icke finna övertygande. Den praktiskt
sett betydelselösa lucka i lagen, som kan sägas föreligga i så måtto, att
straffpåföljd saknas för det fall att jordägaren utan inmutning bearbetar en
inom fastigheten befintlig, inmutningsbar mineralfyndighet, lärer icke, vid
bedömandet av gruvestadgans principiella ståndpunkt, utgöra något verkligt
stöd för åsikten örn en jordägaren tillkommande rättighet att företaga dylik
gruvbrytning, en åsikt som, på sätt i remissprotokollet nämnts, direkt strider
mot ordalydelsen i 4 § gruvestadgan. Att i jordägarens målsäganderätt vid
vissa fall av olovlig brytning av inmutningsbara mineral även skulle innefattas
ett anspråk på utbekommande av det brutna eller värdet därav är endast
ett antagande, för vilket ej heller något känt rättsfall torde kunna åberopas
såsom stöd. Härmed är likväl ej sagt, att en dylik skadeståndsberäkning,
därest fråga därom någon gång skulle uppkomma, vore utesluten, ty
uppenbarligen kunna i ett dylikt fall vissa praktiska hänsyn och andra omständigheter
spela en roll. Vilken mening man än må hysa beträffande sistnämnda
spörsmål, torde man likväl få utgå från att stadgandet i 4 § gruvestadgan,
även såvitt nu är i fråga, motsvarar vad lagstiftaren avsett. Härvidlag
torde det vara tillräckligt att hänvisa därtill, att den med inmutningssystemet
förbundna proceduren bereder offentlig myndighet den kännedom
örn gruvföretagets tillvaro, som möjliggör utövandet av den i 6 kap. gruvestadgan
föreskrivna tillsynen. Riktigheten av den åsikt till vilken jag här
anslutit mig bestyrkes ytterligare av bestämmelsen i 48 § andra stycket
gruvestadgan, där det i fråga örn sönad gruvanläggning stadgas, att de i gruvan
befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader skola utan
lösen tillfalla den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.
Denna bestämmelse torde visa, att lagstiftaren utgått från att jordägaren icke
utan inmutning har rätt att bearbeta en sönad gruva.

Att spörsmålet örn den s. k. prekära gruvrätten överhuvudtaget kommit att
spela en roll, sammanhänger med vissa, efter gruvestadgans tillkomst gjorda
försök att teoretiskt förklara förhållandet mellan gruvrätten samt fastighetsbegreppet,
sådant detta i senare tid kommit att uppfattas. Värdet av konstruktioner,
avsedda att belysa den positiva rättens innebörd, är naturligen

Milang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 40.

234

Kungl. Majlis proposition nr hO.

beroende av i vad mån desamma verkligen låta sig förena med lagreglernas
innehåll. Såsom förut antytts har jag funnit den teoretiska uppfattning, varåt
i remissprotokollet givits uttryck, ur denna synpunkt vara väl grundad.
Emellertid har lagrådet — utan att dock dess flesta ledamöter direkt bestritt
riktigheten av den i remissprotokollet förekommande utläggningen i ämnet
ansett sig böra uttala, att jordägareandelen, sådan den i verkligheten tillgodogöres,
ägt bestånd under så lång tid, att även emot en avlägsen rättshistorisk
bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp
i obestridlig äganderätt.

Med anledning av detta uttryckssätt torde till förebyggande av missförstånd
få understrykas, att jordägareandelens avskaffande icke innebär inkräktande
på någon redan existerande, välförvärvad rättighet; vad som avskaffas
är endast den rättsregel på grund varav nya jordägareandelar skulle
kunna uppkomma i följd av framtida inmutningar. Att jordägareandelens
borttagande icke kan anses som ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten
har även framhållits i det yttrande, som vid granskningen i högsta
domstolen av 1908 års förslag till en reform av gruvlagstiftningen avgivits
av dåvarande justitierådet friherre Marks von Wurtemberg och vilket
återgivits i remissprotokollet. Även i övrigt innehåller detta yttrande synpunkter
som i förevarande sammanhang förtjäna beaktande. Salunda torde
enligt den mening, som däri uttalats, vägande skäl icke kunna anföras till
förmån för en rättsregel örn jordägareandel, vilken gör det möjligt för en enskild
fastighetsägare att utan någon särskild produktiv insats och av en ren
tillfällighet komma i besittning av naturtillgångar i värde mångdubbelt överstigande
det normala priset på fastigheten.

Såsom framgår av det förut anförda är jordägareandelens avskaffande en
åtgärd som icke berör jordäganderättens innehåll. Jag kan ej medgiva riktigheten
av de farhågor beträffande reformens konsekvenser med avseende
å jordäganderättens upprätthållande, vilka uttalats av järnkontoret i en promemoria,
som järnkontoret utöver sitt tidigare yttrande ingivit till justitiedepartementet
efter remissen till lagrådet och som tillhandahållits lagrådet vid
dess granskning.

De jordägarens intressen vilka grunda sig å jordäganderätten äro i det nu
föreliggande förslaget erkända och tillgodosedda. Förslaget innebär sålunda
att ersättningen till jordägaren för mark som avstås för gruvdrift samt för
skada eller förlust som förorsakas genom gruvdriften okas, så att gottgörelse
skall utgå med fulla värdet och hälften därutöver. Jämväl de föreslagna nya
reglerna örn avgift för försvar av gruvrätt komma att verka till fördel för jordägaren,
i det att andel i försvarsavgift kommer att tillfalla honom i betydligt
större utsträckning än vad för närvarande är fallet.

För att övergå till den sida av saken, som enligt lagrådets mening har den
utslagsgivande betydelsen, så ha i remissprotokollet, såsom lagrådet funnit,
med stor grundlighet förebragts de skäl, som tala för ett stärkande av
det allmännas inflytande inom gruvnäringen. Lagrådet har icke bestritt att
dessa skäl förefinnas men synes ha ansett, att desamma icke uppväga de be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

235

farade olägenheterna av den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Vad lagrådet
härom anfört torde knappast innefatta någon synpunkt, som förut i ärendet
lämnats obeaktad. Även örn en inmutare i vissa fall skulle anse det vara
fördelaktigare, örn han hade en privat jordägare än om han hade staten till
medintressent, kunna å andra sidan tänkas fall, där just kompanjonskapet med
staten kan visa sig värdefullt för inmutaren. Någon verklig olägenhet torde
i praktiken knappast behöva följa därav, att för staten beredes möjlighet att
före inträdet i gruvföretaget avvakta resultatet av en provbrytning. Den
respittid, som enligt förslaget skall åtnjutas av staten beträffande dess ställningstagande
till frågan om inträde i företaget, är ej längre än den, som de
sakkunniga föreslagit med avseende å begagnande av jordägareandel. Att
staten, liksom för närvarande jordägaren, bör hava fria händer att utnyttja
andelsrätten på sätt som i det särskilda fallet synes mest ändamålsenligt, torde
vara tydligt. För de skilda möjligheter, som härvidlag kunna ifrågakomma,
har i remissprotokollet lämnats redogörelse.

Då övriga invändningar, som blivit framställda mot den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden,
redan blivit bemötta i remissprotokollet på ett sätt som
förefaller uttömmande och övertygande, torde anledning saknas att ånyo allsidigt
belysa hithörande förhållanden. Jag delar uppfattningen att förslagets
genomförande icke föranleder något avbräck i den enskilda företagsamheten
på gruvnäringens område. Att jordägareandelens borttagande ej
kommer att verka till skada för jordbrukets intressen har påvisats i remissprotokollet.
Det torde kunna tilläggas att borttagandet av den möjlighet
till jordspekulation, vartill den nuvarande regeln örn jordägareandel kan giva
upphov, utgör en vinst ur jordbrukspolitisk synpunkt.

Slutligen må erinras därom, att under hela den tid av omkring tre decennier,
som förflutit sedan arbetet med en allmän revision av gruvlagstiftningen
första gången upptogs, uppgiften städse varit att bereda det allmänna en
starkare ställning än som följer av vår numera i åtskilliga stycken föråldrade
gruvestadga. Olika förslag lia i detta syfte blivit framställda, däribland även
sådana vilka utgått från jordägareandelens bibehållande. Lagrådet har —
utan att dock förorda de grundlinjer enligt vilka dessa äldre förslag sökt lösa
den nämnda uppgiften — ansett förslaget böra underkastas sådan omarbetning,
som föranledes av att jordägareandelen bibehålies och att bestämmelserna örn
kronoandel utgå. På vad sätt önskemålet att bereda det allmänna en starkare
ställning skulle från den av lagrådet angivna utgångspunkten kunna vinnas,
därom lämnar lagrådets utlåtande icke någon antydan.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna anledning att detta lagstiftningsärende
ånyo uppskjutes. Lagrådets ställningstagande i den nu berörda
huvudfrågan — vilken närmast är att bedöma från närings- och socialpolitisk
synvinkel — synes mig icke böra föranleda ett övergivande av förslagets
ståndpunkt.

Med utgångspunkt från den i remissprotokollet angivna uppfattningen i
nämnda huvudfråga har lagrådet företagit en närmare granskning av förslagen.
Därvid har lagrådet i huvudsak godkänt vad dessa innehålla. I den mån

236

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

förslagen sålunda lämnats utan erinran har ej heller jag funnit anledning till
avvikelse från dessa. Yad angår de detaljanmärkningar som lagrådet framställt
har jag, såsom av det följande framgår, i allmänhet ansett mig böra
beakta desamma.

Vad inom lagrådet uttalats med avseende å den tillämnade lagstiftningens
förhållande till reglerna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag har givit
mig anledning att utarbeta förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 och
11 §§ i nämnda lag. Detta förslag innefattar den av lagrådet förordade jämkningen
beträffande inträdet av förverkandepåföljd i det fall att de föreslagna
bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning med avseende å försvar av
gruvrätten. Vidare har genom tillägg till 11 och 41 §§ i förslaget till gruvlag
givits befogenhet för allmän åklagare att föra talan angående sådant hinder
mot inmutning eller utmål, som föranledes av bestämmelserna i 1916 års lag.
Däremot har jag icke funnit erforderligt att i förtydligande syfte införa ytterligare
stadganden i vare sig 1916 års lag eller den föreslagna gruvlagen.
Av de regler som upptagits i 9 § 2 morn. 1) samt 11 och 41 §§ av gruvlagsförslaget
torde tillräckligt tydligt framgå, att en behörig innehavare av utmål,
mot vars utläggande klander ej blivit anfört, icke riskerar att förlora
sin rätt blott därför att den ursprunglige innehavaren av mutsedeln jämlikt
1916 års lag saknat behörighet. Dessa regler strida icke mot någon uttrycklig
bestämmelse i 1916 års lag, ehuru de innefatta en avvikelse från den ståndpunkt,
vartill man tolkningsvis kan komma vid en jämförelse mellan den nu
gällande gruvestadgan och nämnda lag.

En ledamot av lagrådet har ansett, att örn mutsedel utfärdats, oaktat hinder
förelegat jämlikt 1916 års lag, inmutningen borde oavsett klander betraktas
såsom ogiltig, dock att denna ogiltighet under vissa förutsättningar skulle
kunna upphöra i samband med utmålsförrättning. Den sålunda förordade
avvikelsen från förslagets ståndpunkt har emellertid icke synts mig vara erforderlig.
Då enligt 11 § i 1916 års lag undersökningsarbete, som bedrivits av
obehörig person, är utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten, torde
bergmästaren, även örn klander mot inmutningen icke anförts, böra vägra
utmålsläggning, när sådan sökes av den obehörige. I detta sammanhang må
framhållas, att de tillämnade nya reglerna om försvar av gruvrätt möjliggöra
ett effektivare inskridande mot den som i strid mot bestämmelserna i
1916 års lag bearbetar mineralfyndighet utan vederbörligt tillstånd.

Vad lagrådet vid 10 § gruvlagsförslaget anfört angående behovet av ett
lokalt kungörande av utfärdad mutsedel har jag funnit mig böra beakta. Detta
har skett sålunda, att i paragrafen upptagits en föreskrift av innebörd att
annonsering skall ske i ortstidning. Lagrådets hemställan, att denna form av
kungörande, som föreskrivits bland annat i 23 och 61 §§ av förslaget, måtte
utbytas mot uppläsande av kungörelse i kyrka, har icke synts mig böra bifallas.
Med hänsyn till det lokala kungörandet av mutsedeln har föreskriften i 10 §
örn skyldighet för bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det
inmutade områdets ägare synts — i anledning av vad lagrådet ifrågasatt —

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

237

kunna jämkas därhän att, om marken är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, avskriften skall sändas till den som förvaltar samfälligheten eller
till en av delägarna i densamma.

I anledning av vad lagrådet ifrågasatt beträffande 12 § har vidtagits en
jämkning i syfte att utmärka, att en inmutare, för markägarnas underrättande
örn lillämnat arbete å det inmutade området, äger anlita det förfarande som
gäller för delgivande av stämning.

Vad lagrådet hemställt vid 15, 16 och 18 §§ har ansetts böra beaktas.

Beträffande 23 § har, på sätt lagrådet hemställt, reglerna i tredje momentets
sista stycke blivit ersatta med föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse
med 7 kap. 1 § jorddelningslagen. I samband härmed ha vissa smärre jämkningar
vidtagits i 43 § tredje stycket av förslaget.

I 26 § ha reglerna undergått den komplettering och jämkning varom lagrådet
hemställt.

Beträffande 39 § har jag icke funnit mig böra biträda den av två lagrådsledamöter
gjorda hemställan örn stadgandets ändring till överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i expropriationslagen.

De ändringar, varom lagrådet hemställt vid 48, 52 och 57 §§, ha ansetts
böra vidtagas.

Vad lagrådet yttrat beträffande 61 § har föranlett att ur förslaget uteslutits
föreskriften att i kallelse till stämma skall intagas uppgift örn förekommande
ärenden.

Den anmärkning lagrådet framfört i anslutning till övergångsbestämmelserna
har synts kräva beaktande jämväl för det fall att utvidgning skall företagas
med avseende å ett jämlikt nya lagen utlagt utmål. Med hänsyn härtill
har 45 § kompletterats med ett stadgande av den innebörd som lagrådet avsett.

övriga av lagrådet gjorda erinringar, vilka avse jämkningar av formell natur,
ha ansetts böra beaktas, dock med undantag beträffande 1 § första stycket
samt 68 §.

Med hänsyn till den tid som förflutit efter förslagens remitterande till lagrådet
har tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande framflyttats
till den 1 januari 1940.

Utöver vad nu berörts ha i förslaget till gruvlag vidtagits vissa smärre
jämkningar av redaktionell innebörd.»

Föredraganden hemställer att ifrågavarande fyra lagförslag, med de ändringar
som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.