Kungl. Maj:ts proposition nr h (Proposition 1929:4)

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Nr 4.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om begränsning
eller avlösning av avstyckat områdes ansvar
för inteckning i stamfastigheten m. m.; given Stockholms
slott den 7 december 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning
i stamfastigheten;

2) lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom; och

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

GUSTAF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll JOSO

1 samt,

4 häft. (Nr 4.)

Kungl. Maj :t& proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för
inteckning i stamfastigheten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån område avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap.
av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning
i stad, gemensamt med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån, må, där området blivit av stamfastighetens
ägare till annan överlåtet och överlåtelsen avsett tillgodoseende av
bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord
till arrendatorn, områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån kunna i den ordning nedan sägs.
begränsas eller avlösas.

2 §.

Vill ägare av avstyckat område jämlikt denna lag utverka begränsning av
områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten eller avlösa ansvaret, göre
ansökan därom hos rätten i den ort, där området ligger. Avser ansökningen begränsning
av ansvaret eller avlösning av detsamma utan att begränsning förut
utverkats, skall ansökningen göras sist inom ett år efter det överlåtelsen skedde.

Om ansökningen skall anteckning göras i inteckningsprotokollet samt i intecknings-
eller fastighetsboken.

I ärendet skall sökanden visa, att genom beslut, som vunnit laga kraft, fastställelse
meddelats å avstyckningen samt att lagfart å fånget blivit sökt, ävensom
förete handling rörande särskild värdering av området.

3 §.

Värdering av området skall verkställas av två ojäviga män. Dessa förordnas
å landet och i stad, där rådstuvurätt ej finnes, av häradsrätten eller domaren
bland ledamöterna i nämnden eller ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar
eller förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad utsedda
gode män i det tingslag, där området ligger, eller ock bland dem, som
förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. I stad, där rådstuvu -

Kungl. Maj:ts proposition nr J/.

rätt finnes, utser rätten värderingsmän bland de inom staden boende. Mot värderingsman
gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Värderingen skall avse områdets värde vid den tid, då överlåtelsen skedde.
Fanns vid nämnda tid å området byggnad, som ej hörde till fastigheten, skall
sådan byggnad ej ingå i värderingen. Ej må värdet sättas lägre än köpeskilling,
som vid överlåtelsen betingats.

4 §.

Där anledning därtill förekommer, äge rätten infordra ytterligare utredning
angående områdets värde eller annan omständighet ävensom bereda inteckningshavare
eller annan tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

5 §.

Möter ej på grund av vad i 1—3 §§ stadgas hinder mot ansökningen, meddele
rätten, evad ansökningen avser enbart ansvarets begränsning eller ej, beslut
angående det belopp, vartill rätten funnit områdets värde böra skattas, och förklare
rätten, att områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten skall vara
begränsat till nämnda belopp.

Har avlösning av ansvaret begärts, skall rätten, där stamfastighetens ägare
samtyckt till åtgärden, tillika förklara, att sökanden må avlösa ansvaret genom
nedsättande av det belopp, vartill ansvaret begränsats.

Innefattar rättens beslut allenast, att inteckningsansvaret skall vara begränsat,
må områdets ägare på särskild ansökan kunna i enlighet med vad i andra
stycket stadgas erhålla rättens förklaring, att han äger genom beloppets nedsättande
avlösa ansvaret.

Är stamfastigheten eller området utmätt, må beslut om begränsning eller
avlösning av områdets inteckningsansvar ej meddelas, med mindre sig visat, att
utmätningen upphävts eller gått åter.

Då beslut meddelats enligt denna paragraf, skall anteckning därom göras i
inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

6 §.

Har i fråga om område, som avstyckats från intecknad fastighet, beslut, som
i 5 § första stycket sägs, blivit meddelat och vunnit laga kraft, då må ej, där
intecknade beloppet icke kan till fullo utgå ut köpeskillingen för stamfastigheten,
till bristens gäldande ur området uttagas mer än som motsvarar det belopp,
vartill ansvaret begränsats.

7 §•

Har ägare av avstyckat område berättigats avlösa områdets ansvar för inteckning
i stamfastigheten, och vill han verkställa sådan avlösning, skall han
hos Konungens befallningshavande i länet nedsätta det belopp, som blivit bestämt
av rätten.

Vid nedsättningen skola ingivas gravationsbevis rörande området, rättens

Kungl. May.ts proposition nr 4.

protokoll och beslut i ärendet samt bevis, att beslutet vunnit laga kraft, vid
äventyr, om det underlåtes, att det felande varder av Konungens befallningskavande
på ägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,
göra amälan till domaren å.landet eller i stad, där rådstuvurätt finnes, till rätten.

Nedsättning må ej ske, om stamfastigheten eller området är utmätt.

8 §.

Sedan nedsättning efter ty i 7 § sägs blivit verkställd, vare området ej vidare
besvärat av inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förman. Anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen
inkommit till domaren eller rätten, göras i inteckningsprotokollet, på
landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad, där rådstuvurätt
finnes, å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt införas i inteckningseller
fastighetsboken.

9 §•

I lråga om utbetalning av det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta
äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så
verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten,
dock med iakttagande att utdelning skall tillkomma allenast innehavare
av sadan fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken det avstyckade
området häftat på grund av inteckning i stamfastigheten, att innehavare
av fordran eller rättighet, intecknad gemensamt i stamfastigheten och
annan fastighet, äger rätt till utdelning jämväl för belopp, för vilket stamfastigheten
svarar allenast efter andra stycket av 32 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom, samt att det belopp, som utfaller å inteckning för fordran,
skall avskrivas å dess huvudstol och upplupna ränta sålunda att blott så stor
del av räntan avsknves, som belöper på vad av huvudstolen avskrives. Vad
som ej efter ty nu sagts åtgår äge områdets ägare återfå.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse
till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas till stamfastighetens och områdets
ägare samt kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu iir sagd. ävensom,
där innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom
orten.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av områdets
ägare.

10 §.

Utfaller vid fördelningen likvid å intecknings huvudstol, vare inteckningen
till motsvarande del utan verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf.

Då likvid sålunda utfallit, åligger Konungens befallningshavande att därom,
sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra
anmälan till domaren å landet eller i stad, där rådstuvurätt finnes, till rätten
samt tillika insända fördelningslängden; och skall anteckning om förhållandet
giiras i inteckningsprotokollet, såsom i 8 § sägs, samt i intecknings- eller fastighetshoken.

11 §•

Varder belopp, som utfallit å inteckning, icke genast avräknat å inteckningshavarens
fordran, skall beloppet, där den, som personligen ansvarar för
fordringen, det påyrkar, förvandlas i fullgoda obligationer eller andra därmed
jämförliga värdepapper.

12 §.

Vad i denna lag är stadgat med avseende å inteckning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för
vilken stamfastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta.

13 §.

År område avstyckat från lägenhet, som upplåtits genom jordavsöndring efter
den 31 december 1909, eller från fastighet, som; tillkommit genom avstyckning
enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet, eller från fastighet, som
efter den 30 juni 1921 bildats genom avstyckning enligt 5 kap. av lagen om
fastighetsbildning i stad, eller, där sådan avstyckning skett tidigare, överlåtits
efter sistnämnda dag, skall denna lag äga tillämpning allenast såvitt angår
begränsning av områdets inteckningsansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1S75
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar
i stamfastigheten, så ock om begränsning eller avlösning i vissa fall av
avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten, därom är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. May.ts proposition nr Jt.

F örsl a jr

till

Lag

om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att sista stycket av 121 § utsökningslagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet avsöndrats eller område
enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen
om fastighetsbildning i stad avstyckats till särskild fastighet, och ansvarar
lägenheten eller det avstyckade området för den inteckning allenast på sätt i
3 mom. av 37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må
inteckningen ej föranleda försäljning av den avsöndrade lägenheten eller det
avstyckade området, utan så är att vid utropet av stamfastigheten den därför
bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av inteckningshavarens
fordran och icke lägenhetens eller det avstyckade områdets ägare genast
erlägger vad däri brister eller, då fråga är om avstyckat område, vars ansvar
är begränsat till visst bristen understigande belopp, vad sålunda må uttagas
ur området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 oktober 1928.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Ldndvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.

Lfter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

<fid91927l,‘ir >>Genom Proposition nr 19 föreläde Kungl. Maj:t 1927 års riksdag förslag
riksdag ™ dels angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning,
dels lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom. Härmed avsågs att underlätta vissa
genom jorddelning uppkomna fastigheters befriande från ansvar för inteckningar
i huvudfastigheterna genom att i analogi med bestämmelserna i expropriationslagen
samt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) låta den, som förvärvat
lägenhet eller annan styckningslott, nedsätta ett värdet motsvarande belopp till
fördelning mellan inteckningshavare i den odelade fastigheten. Propositionens
huvudpunkter voro i korthet följande:

I enlighet med propositionens syfte att undanröja det väsentliga hinder för
utvecklingen av egnahemsrörelsen och annan ur social synpunkt önskvärd jordstyckning,
som gällande relaxationsregler visat sig medföra, inskränktes det
förstnämnda lagförslaget till att gälla allenast överlåtelser, som avsett tillgodoseende
av bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av
utarrenderad jord till arrendatorn. Den utväg, lagförslaget anvisade till vinnande
av befrielse från inteckningsansvar, skulle under förutsättning av sådan
överlåtelse kunna anlitas med avseende å avsöndrad lägenhet samt genom ägostyckning
avskild lott ävensom beträffande område, som avstyckats till särskild
fastighet enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet. För den
föreslagna lagens tillämplighet förutsattes vidare, att stamfastigheten — varmed
i fråga om ägostyckning skulle förstås den eller de behållna ägolotterna
— vore gemensamt intecknad med annan fastighet. Beträffande själva förfarandet
stadgades, att ansökan om det frånskilda områdets befriande skulle,
sist inom ett år efter det överlåtelsen skedde, av områdets ägare göras hos
rätten i den ort, där området vore beläget. Villkor för bifall till ansökningen
skulle vara, att stamfastighetens ägare medgivit ansökningen samt att fast -

Kuiujl. Maj:tn proposition nr h.

ställelse meddelats å delningsförrättningen och lagfart å fånget blivit sökt.

Vidare skulle värdering av området hava skett genom två av rätten eller domaren
förordnade ojäviga män av nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten
eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män i det tingslag,
där området vore beläget, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning
och vore därtill valbara. Värderingen avsåg att fastställa värdet
vid den tid, då området skildes från stamfastigheten. Fanns vid nämnda
tid å området byggnad, som ej hörde till detta, skulle sådan byggnad ej
ingå i värderingen. Värdet fick ej sättas lägre än den köpeskilling, som
betingats. I ändamål att bereda större trygghet mot en oriktig uppskattning
av värdet stadgades i förslaget, att rätten ägde, där anledning
därtill förekomme, infordra ytterligare utredning angående värdet eller
bereda vederbörande inteckningshavare eller ägare av annan, gemensamt med
stamfastigheten inteclcnad fastighet tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.

Om ej med hänsyn till dessa föreskrifter hinder funnes möta mot bifall till
ansökningen, hade rätten att besluta, att sökanden skulle äga till områdets befriande
från ansvar för inteckning i stamfastigheten nedsätta det belopp, vartill
rätten ansett områdets värde böra skattas. Nedsättningen skulle ske hos
Konungens befallningshavande inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft. Sedan nedsättning blivit verkställd, skulle området ej vidare vara besvärat
av sådan fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken
stamfastigheten häftade på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.
Det nedsatta beloppet jämte ränta skulle fördelas efter de regler,
som gälla för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.
Fördelningen skulle så verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling
för stamfastigheten, dock att utdelning tillkomme allenast innehavare
av inteckning m. m., som besvärat stamfastigheten och det frånskilda området
gemensamt. Vad som ej åtginge till utdelning, finge områdets ägare återbekomma.
Därest vid fördelningen likvid komme att utfalla å intecknings huvudstol,
vore inteckningen till motsvarande belopp utan verkan, såvitt anginge
de fastigheter, vilka gemensamt med området häftat för inteckningen.

— Förslaget till ändring i inteckningsförordningen innefattade blott en hänvisning
till den föreslagna lagen om befrielse från inteckningsansvar.

Förslagen vunno ej riksdagens godkännande. I den skrivelse (nr 165), genom
vilken riksdagens beslut anmäldes, åberopades första lagutskottets i ämnet avgivna
utlåtande (nr 33), däri anförts följande:

Åtskilliga förutsättningar vore i förslaget till lag angående fastighets be- Första lagfriande
från ansvar för inteckning uppställda för rättigheten att anlita den utskottet.
ifrågakomna utvägen till vinnande av sådan befrielse. Redan därigenom bleve
lagens räckvidd starkt begränsad. Men även i de fall, där dessa förutsättningar
vore för handen, kunde det med fog befaras, att praktiska svårigheter
skulle möta för lagens tillämpning. På sätt departementschefen vid remiss till
lagrådet den 19 februari 1926 anfört, måste man utgå från att det belopp, som
för fastighetens befriande från inteckningsansvar skulle av dennas ägare nedsättas
till fördelning mellan inteckningshavarna i huvudfastigheten, i verkligheten
vore köpeskillingen för fastigheten, vilken köpeskilling med säljarens medgivande

10 Kungl. Maj:ts proposition nr h.

disponerades på nu angivet sätt. I regel torde hela beloppet komma att tagas i
anspråk av inteckningshavarna, och säljaren torde följaktligen nästan aldrig kunna
påräkna att erhålla någon del av köpeskillingen kontant. Visserligen komme
köpeskillingen säljaren indirekt till godo genom avbetalning å inteckningarna.
Men det oaktat torde en fastighetsägare under dessa förhållanden ofta
nog vara mindre benägen att sluta avtal om försäljning eller i allt fall att medgiva
en disposition av köpeskillingen på sätt i lagförslaget angåves. Och även
om en fastighetsägare icke skulle vara ovillig härtill, kunde ett hinder för lagens
tillämpning ligga däri, att köparen saknade möjlighet att på en gång uppbringa
hela köpeskillingen. Att så skulle vara förhållandet hade med styrka
framhävts såväl i en av de med anledning av propositionen väckta motionerna som
i andra kammaren vid remiss av propositionen. Även enligt utskottets mening
kunde det ej förväntas, att nu ifrågavarande personer i allmänhet vore i stånd att
uppbringa det belopp, som erfordrades för nedsättning, och möjligheten för dem
att begagna den i lagen anvisade utvägen att vinna befrielse från inteckningsansvar
torde förty mången gång vara utesluten. — Utöver vad sålunda anförts
rörande förslagets begränsade tillämplighetsområde ville utskottet ytterligare
framhålla, att förslaget icke avsage fastighet i stad eller i samhälle å landet, för
vilket skulle föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.
Jämväl i städer och i nyssnämnda samhällen kunde det emellertid tydligen med
hänsyn till egnahemsbildningen ej sällan vara önskvärt, att enklare former än
de nu gällande funnes för fastighets befriande från ansvar för inteckning. —
Även ur eu annan synpunkt hade utskottet funnit förslaget giva anledning till
erinran. Det syntes nämligen med fog kunna göras gällande, att inteckningshavares
och andra rättsägares intressen icke blivit behörigen tillgodosedda i
förslaget. Att ^ för inteckningshavarna möjligheten av rättsförlust icke vore
under alla förhållanden utesluten vid en tillämpning av den metod, som föreslagits.
hade uppmärksammats av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
vilka yttrat sig under den förberedande utredningen inom departementet.
I detta sammanhang anförde utskottet, att länsstyrelsen i Gävleborgs län
fäst uppmärksamheten å det fall, att en lägenhets värde överstege stamfastighetens
primära, ansvarighetsbelopp. Länsstyrelsen hade antagit, att här endast
detta belopp tillkomme innehavaren av den för stamhemmanet och annan fatighet
gemensamma inteckningen. Det vore nämligen i detta fall ej utrett, om
stamfastighetens subsidiära ansvar behövde tagas i anspråk. Om nu av en eller
annan anledning den med stamfastigheten gemensamt intecknade fastighetens
värde under tiden från inteckningens meddelande nedgått så, att det ej
motsvarade denna fastighets ansvarighetsbelopp, kunde det hända, att ej heller
återstoden av stamfastigheten vid exekutiv försäljning försloge att fylla
bristen, i vilket fall, därest stamfastighetens ägare icke vore personligen ansvarig
för inteckningen, dennas innehavare gjorde förlust. — Utskottet erinrade
vidare, hurusom lagrådet vid granskning av förslaget yttrat bland annat
följande: Det vore obestridligt, att i särskilda fall en inteckningshavare skulle
kunna till följd av områdets befriande från inteckningsansvar i den ifrågasatta
ordningen lida minskning i sin rätt utan att detta kunnat av honom förekommas.
Bortsett från sådana fall som det av länsstyrelsen i Gävleborgs
län exempelvis uppställda, där förlusten kunde sägas vara uppkommen först
genom ett visserligen tänkbart men i verkligheten mindre sannolikt sammanträffande
av ett flertal ogynnsamma omständigheter, syntes skada kunna vara
att befara även i vissa fall, där förutsättningarna ingalunda kunde anses särskilt
egenartade. Om t. ex. från ett intecknat hemman efter 1910 års ingång
avsöndrats en lägenhet, vilken således subsidiärt häftade för den därigenom
uppkomna gemensamma inteckningen, samt därefter från denna lägenhet avsöndrats
en del av dess område, måhända den huvudsakliga eller värdefullaste,

Kut)yl. May.h; proposition nr

1 1

kominc det belopp, som i enlighet med lörslaget nedsattes lor befriande av den
nya lägenheten från de inteckningar, som besvärade den ursprungliga lågenheten,
icke att till någon del tillfalla innehavaren av den gemensamma inteckningen,
alldenstund denne icke vore i stånd att visa, att inteckningen icke kunde
täckas av stamhemmanet utan anlitande av den endast subsidiart. ansvariga
äldre lägenheten. Det nedsatta beloppet finge i stället lyflas av innehavare
av särskild inteckning i den äldre lägenheten eller,. där sadan inteckning e,]
funnes, återhäras till den nya lägenhetens ägare. För täckande av den brist,
som vid eu sedermera inträffande exekutiv auktion a hemmanet kunde yppas,
funnes då ej att anlita mer än återstoden av den äldre avsöndringen, som mahända
visade sig därför otillräcklig, medan full täckning skulle erhållits, om
lägenheten i dess helhet fortfarande statt i ansvar för inteckningen,
ligen kunde häremot med något fog erinras, att enahanda förhållande kunde
tänkas uppstå redan för närvarnde på grund av de likartade bestämmelser, som
gällde angående befrielse från inteckning genom nedsättning av lösenbelopp,
exempelvis enligt expropriationslagen eller ensittarlagen, vilkas, stadganden tjänat
till förebild för förslaget i denna del. Men dels kunde tillämpningen av
den föreslagna lagen förväntas få en omfattning, överstigande de nyssnämnda
lagarnas, dels torde vid de tvångsvis skeende förvärv, som genom dessa lagar
reglerades, utrymme knappast givas för åtgörande från fastighetsägarens sida
i syfte att obehörigen befria sin egendom från någon del av intecknad gäid,
något vartill möjlighet i förevarande fall, där en frivillig överlåtelse skulle
ligga till grund, icke syntes vara helt utesluten. -—.För egen del anmärkte utskottet
vtterligare ett exempel på huru en tillämpning av det ifragasatta förfarandet
kunde lända till rättsförlust eller åtminstone ökad risk för inteckningshavare
eller andra rättsägare. Enligt förslaget skulle det nedsatta beloppet
fördelas mellan inteckningshavarna i huvudfastigheten efter de regler,
som gällde för fördelning av köpeskilling för utmätmngsvis sald fast egendom
Utdelning skulle sålunda tillkomma innehavarna av inteckningarna efter det
företräde, som gällde mellan dessa, och beträffande varje inteckning skulle i
första hand ränta å inteckningen gäldas. Det vore. sistnämnda, regel, som syntes
kunna vålla angivna olägenheter. Enligt 18 § inteckningsförordnmgen medförde
inteckning för fordran rätt att ur fastigheten utbekomma ränta tor de
två sista åren före utmätning eller början av konkurs.. Visserligen torde det
vara skäligen ovanligt, att en inteckningshavare läte räntan sta mne sa iang
tid som två år utan att vidtaga åtgärder för dess utbekommande, men det oaktat
förekomme det synnerligen ofta, att räntan uttoges ur fastigheten för hela
nämnda tid. Särskilt vid belåning i banker och andra penninginstitut vore
det brukligt, att den, som beviljade lån mot inteckningssäkerhet, av lantagaren
mottoge två särskilda handlingar, nämligen en vanlig revers (omslagsrcversl
och såsom säkerhet för denna en inteckning (hypoteksrevers). Detta
bruk hade till följd, att när räntan betalades, denna i allmänhet icke avskreves
å inteckningshandlingen, utan endast å omslags.reversen. Nar i.ntecknmgshandlingen
sålunda icke innehölle någon anteckning om rantelikvider, kund»
följaktligen, sedan inteckningen kommit i ny innehavares hand, ränta pa grun
av densamma uttagas för två år. oaktat ränta å det lan, varför inteckningen
tillförene legat såsom säkerhet, faktiskt vore betald för storre eller mindre
del av nämnda tid. Av större praktisk betydelse vore det forhallande att vid
belåning i bank denna plägade betinga sig, att inteckningen skulle utgöra säkerhet
jämväl för övriga förbindelser till banken, för vilka lantagaren da haffade
eller kunde komma att häfta. Banken vore i kraft av eu dylik .generell
pantförskrivning lagligen oförhindrad att, nar rantan icke avskrivits a mtec
ningshandlingen, ur panten uttaga ränta för hela den nyss angivna tiden av
två år, för så vitt detta vore behövligt för täckande av bankens samtliga till -

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Departe ments chefen -

godohavanden hos låntagaren. Ett belopp, som en lägenhetsägare jämlikt den
nu föreslagna lagen nedsatt till lägenhetens befriande från inteckningar i stamtas
tigheten, kunde således, även om fastighetsägaren rätteligen fullgjort sina
räntelikvider för det lån, varför inteckningen närmast låge som säkerhet, ändock
tagas i anspråk för gäldande av intill två års ränta, Endast i den mån
överskott uppstode, skedde utdelning å inteckningens kapitalbelopp och bleve
inteckningen till motsvarande belopp utan verkan, så vitt anginge de fastigheter,
vilka gemensamt med lägenheten häftat för inteckningen. En fastighet
kunde följaktligen genom att lägenheter och ägolotter såldes därifrån minskas
i värde utan att dess ansvarighet för fastigheten besvärande inteckningar
underginge motsvarande minskning. Detta förhållande vore tydligen ägnat att
äventyra den rätt, som tillkomme senare inteckningshavare samt ägare av annan
gemensamt med stamfastigheten intecknad fastighet. I förslaget meddelades
icke någon bestämmelse, med stöd varav nämnda rättsägare kunde skydda
sig mot den fara för rättsförlust, som nu berörts. Förslaget stadgade visserligen,
att rätten ägde, där anledning därtill förekomme, bereda vederbörande
inteckningshavare eller ägare av annan gemensamt med stamfastigheten intecknad
fastighet tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Men det vore först
sedan rätten skilt sig från ärendet, nämligen vid fördelningen av det nedsatta
beloppet, som det bleve känt, i vad mån beloppet komme att tagas i anspråk
för gäldande av ränta. Ltskottet hade tagit under omprövning, huruvida någon
ändring i förslaget kunde vidtagas till förekommande av berörda missförhållande.
Närmast hade utskottet övervägt en bestämmelse, att vid fördelningen
av det nedsatta beloppet utdelning i första hand skulle tilläggas intecknings
huvudstol. En dylik bestämmelse skulle emellertid innebära ett avsteg från
den i 9 kap. 5 § handelsbalken stadgade grundsatsen, att avräkning på huvudstolen
ej finge ske. förrän räntan vore gulden, och med fog torde kunna ifrågasättas
lämpligheten av att för genomförande av en lag med så jämförelsevis
ringa praktisk betydelse som den förevarande bryta med denna sedan gammalt
bestående grundsats i vår rätt. Verkningarna av en lagändring av denna innebörd
kunde i allt fall icke med säkerhet av utskottet överblickas utan en närmare
undersökning, och härtill komme, att det syntes oegentligt att i förevarande
lag stadga fördelningsregler, som avveke från motsvarande regler i expropriations-
och ensittarlagarna. — På grund av de sålunda med hänsyn till
vissa rättsägares intressen framställda erinringarna och då den föreslagna lagstiftningen
endast i mycket ringa omfattning skulle underlätta fastighets befriande
från inteckningsansvar, hade utskottet ansett sig böra avstyrka förslaget,
Utskottet ville emellertid framhålla angelägenheten av att ytterligare
försök gjordes för att trygga egnahemsköpare mot ansvar för inteckningar i
stamfastigheten. Att behovet av en sådan lagstiftning vore stort, hade bestyrkts
av utredningen i ärendet. Enligt utskottets mening borde därför frågan
utan dröjsmål ånyo göras till föremål för undersökning. Om de brister,
som anmärkts beträffande det nu framlagda förslaget, vid ett förnyat övervägande
visade sig icke kunna avhjälpas, syntes andra utvägar till frågans
lösning böra tagas under omprövning. Utskottet ville därvid särskilt erinra
om ett för 1909 års riksdag framlagt förslag i ämnet, enligt vilket förslag
lägenhets ansvar för stamfastighetens gäld skulle efter verkställd värdering
kunna fastställas till visst maximibelopp, motsvarande lägenhetens värde vid
liden för avsöndringen.

Bland myndigheter och andra, vilka yttrat sig under den utredning, som
föregått 1927 års proposition, har icke mer än en mening rått angående önskvärdheten
av att underlätta styekningslotters befriande från ansvar för inteck -

hiuit/l, Ma.j:ls proposition nr h.

i:’>

ningår i deras stamfastigheter eller i allt fall ytterligare förbättra dylika lotters
ställning med hänsyn till detta ansvar. Av den nyss lämnade redogörelsen
framgår likaledes, att riksdagen principiellt anslutit sig till samma uppfattning.
Frågan har sedan lång tid tillbaka varit föremål för undersökningar
i skilda sammanhang, och ett avgörande synes ej längre böra framskjutas. Ett
beslut i denna riktning vore, såsom propositionen visar, egentligen endast en
konsekvens av den principståndpunkt, som efter att länge ha övervägts fick
sitt första uttryck i lagstiftningen genom införandet av reglerna angående avsöndringars
-- och senare även vissa enligt fastighetsbildnings- och jorddelningslagarna
avstyckade områdens — subsidiära ansvarighet för inteckningar i
stamhemmanet. Åtgärden skulle ock utgöra ett naturligt fortgående på den
väg, som betecknar de senare årens allmänna jordpolitiska och sociala utveckling
i vårt land.

Den uppfattning, min företrädare i ämbetet vid den tidigare propositionens
framläggande uttalade om denna lagstiftnings betydelse, har ytterligare bekräftats.
Sålunda är det synnerligen vanligt, att större jordägande bolag för sina obligationslån
bundit inteckningar vid betydande egendomskomplex. I ett par av de
yttranden, som intagits i 1927 års proposition, framhöllos de stora skogsbolagen
såsom typiska exempel å fall, där av nu nämnd anledning lagstiftning vore väl
behövlig. Till belysning härav må erinras, att redan år 1924 Sveriges skogsägareförbund
i skrivelse till Kungl. Maj:t lämnat uppgift å sammanlagt omkring 4 500
gårdar, torp och lägenheter, vilka ägarna — 45 bolag i olika delar av landet —
vore villiga att när som helst sälja för egnahems- eller kolonisationsändamål.
I skrivelsen framhölls, att så gott som all den med erbjudandet avsedda jorden
vore besvärad av inteckningar för obligationslån, hypotiserade i vederbörande
bolags samtliga fastigheter. Särskilt inom Bergslagerna och de inre delarna
av Norrland, där trävarubolagens jordinnehav nått stor omfattning, förekomma
talrika arrendejordbruk, lämpade för försäljning, Från olika kreditanstalters
sida har med skärpa uttalats, att den av statsmakterna livligt eftersträvade
kolonisationsverksamheten inom rikets nordligare bygder i hög grad hämmats
eller mången gång rent av omöjliggjorts till följd av de svårigheter, nu gällande
regler för relaxation av gemensamt intecknade fastigheter erbjuda. Utan att
lättnader vidtagas i dessa regler eller åtminstone i bestämmelserna angående
inteckningsansvarets räckvidd är det en vansklig uppgift att till särskild fastighet
utbryta någon del av ett sålunda intecknat egendomskomplex.

Av vad nu anförts framgår, att jag funnit mig av fullgoda skäl manad att
till Kungl. Maj :ts prövning hemställa, huruvida icke nytt förslag i ämnet bör
föreläggas den nästa gång sammanträdande riksdagen. Det har synts mig
härvid böra beaktas vad första lagutskottet år 1927 anfört om lämpligheten
av att åter upptaga till prövning en anordning, som föreslagits i samband med
framläggandet (genom proposition nr 106) av den vid 1909 års riksdag antagna
lagstiftningen om lågenhets subsidiära ansvar för den i stamfastigheten intecknade
gälden, nämligen fastställande av visst maximibelopp för detta ansvar.
Genom värdering av lägenheten skulle nämnda belopp bestämmas. De regler,
som föreslagits skola gälla för värderingen, funnos icke tillgodose berätti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

gade anspråk på billighet och enkelhet. I sak torde emellertid någon invändning
knappast göras mot det befogade i en ansvarsbegränsning av antydd art,
och erinras må, att enahanda anordning också förordats i ett år 1911 av den s. k.
torpkommissionen avgivet betänkande. Innehavare av inteckning i stamfastigheten
kan icke anses lida obehörigt intrång i sin rätt, om hans anspråk på gottgörelse
ur ett avstyckat område begränsas till dettas värde vid den tidpunkt, då det
överlåtes till ny ägare; för denne åter bör begränsningen vara av desto större betydelse,
ju mera områdets värde efter sagda tidpunkt stegrats. Uppenbarligen
kan dock den ifrågasatta möjligheten att få områdets inteckningsansvar begränsat
icke utesluta att fortfarande det måste anses vara huvudsyftet med
den lagstiftning, som nu bör bringas till stånd, att öppna en utväg till de avstyckade
områdenas fullständiga befrielse från inteckningsansvaret.

Genom en kombination av den år 1909 föreslagna anordningen och avlösning
enligt 1927 års förslag synas fördelar vinnas i ett par hänseenden. Såsom i det
följande skall närmare angivas, torde samtliga av första lagutskottet framställda
erinringar knappast kunna avhjälpas utan att domstolen medgives rätt
att under vissa omständigheter vägra den sökta befrielsen, ändå att de formella
förutsättningar, som upptogos i 1927 års förslag, äro för handen. Här blir
tydligen av största betydelse för det frånskilda områdets ägare att åtminstone
få ansvarigheten begränsad. Likaledes blir härigenom hans ställning gynnsammare
i det fall, att medgivande till fullständig befrielse icke kan utverkas
av stamfastighetens ägare. Vid nämnda kombination kan ock eftergivas kravet
på att nedsättning för vinnande av befrielse skall äga rum inom viss kortare
tid efter det rättens beslut meddelats, vid äventyr att detta eljest förfaller.
Om rätten i samband med värdets bestämmande förklarar, att det frånskilda
områdets ansvar därefter skall vara begränsat till ett mot detta värde svarande
belopp, kan tydligen med nedsättandet anstå till den för sökanden lämpligaste
tidpunkten. I sådana fall, då väl nödiga förutsättningar för avlösning föreligga
men sökanden alls icke eller först i en mer eller mindre avlägsen framtid
disponerar de för nedsättning nödiga penningmedlen, beredes honom dock den
fördel, som ligger i möjligheten att erhålla begränsning av ansvaret. Sistnämnda
synpunkt är av särskild betydelse med hänsyn till utskottets anmärkning
rörande dels fastighetsägares obenägenhet att ingå försäljningsavtal, då
han ej far lyfta åtminstone en del av köpeskillingen, dels svårigheterna för köpare
att deponera hela köpeskillingen kontant. I detta samband bör ock framhållas
att, efter vad jag inhämtat, inom jordbruksdepartementet är under övervägande
sådan ändring av bestämmelserna rörande egnahemslån, att dylikt
skulle kunna lämnas ägare av avstyckat område, ändå att det — subsidiärt —
häftar för inteckning i stamfastigheten. Genomförandet av en dylik lättnad
i lånevillkoren skulle uppenbarligen befordras därmed att möjlighet införes till
ansvarets begränsning.

Inom justitiedepartementet har verkställts en omarbetning av det vid 1927
års riksdag framlagda förslaget. I detta arbete, som avslutades kort innan jag
tillträdde mitt nuvarande ämbete, hava professorn C. G. Björling och jag deltagit
i egenskap av särskilt tillkallade sakkunniga. Under arbetets fortgång

Kanyl. .1 lajrts proposition nr h.

!f>

hava överläggningar liållits med representanter för bankväsendet, hypoteksföreningar
in. fl. Jag anhåller nu få redogöra för de synpunkter, som vid
omarbetningen varit bestämmande, och för det nya förslag, som föreligger.
I väsentliga delar torde jag därvid få hänvisa till 1927 års proposition, vari
de allmänna skälen för denna reform utförligt framställts. Min redogörelse
begränsas alltså till att angiva, i vilka avseenden de båda förslagen förete skiljaktighet.
Avvikelserna äro i huvudsak föranledda av första lagutskottets anmärkningar,
eller sammanhänga de med den nyhet, förslaget innefattar i och
med de däri ingående bestämmelserna om begränsning av inteckningsansvaret.

Såsom föremål för befrielse angav 1927 års proposition i första rummet lägenheter,
vilka avskilts genom .jordavsöndring. I ett slutstadgande
förklarades därefter motsvarande regler gälla beträffande fastigheter
uppkomna genom ägostyckning eller genom avstyckning enligt 19 kap. av den
nya jorddelningslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1928. Beträffande
delningar, som skett före den genom propositionen framlagda lagens ikraftträdande,
skulle den gälla endast i den mån sådant läte sig förena med föreskriften,
att ansökning enligt lagen skulle göras sist inom ett år efter skedd
överlåtelse. Då jag nu såsom dag för ikraftträdandet ärnar föreslå den 1 juli
1929, kunna, om nämnda ansökningstid bibehålies, de jordförsäljningar, å vilka
lagen äger avseende, icke ligga längre tillbaka än den 1 juli 1928. Med jorddelningslagens
trädande i kraft hava instituten jordavsöndring och ägostyckning
upphört. Att jordavsöndring icke kan få någon betydelse för den nya lagens
tillämpning är uppenbart. I fråga om ägostyckning märkas visserligen
sådana fall, där ägaren av ett hemman redan tidigare låtit företaga styckning,
men överlåtit en genom styckningen tillkommen hemmanslott först efter ingången
av juli månad 1928. Med avseende å inteckningsansvaret förefinnes
dock en betydande skillnad mellan avstyckade områden och den äldre lagstiftningens
ägostyckningslotter. Dessa åvilar sålunda jämväl primär ansvarighet
för den odelade fastighetens inteckningar. Det omarbetade förslaget upptager
såsom en nyhet möjlighet att begränsa ansvarigheten i fall, där fullständig
avlösning icke kommer till stånd. Vissa betänkligheter möta mot att införa
dylik begränsning i fråga om fastigheter, som redan i första hand häfta för berörda
inteckningar. Förslaget hänför sig därför icke till nyss nämnda ägostyckningar.
Efter vad som upplysts torde de praktiska olägenheterna härav icke bliva
stora.

Första lagutskottet har i fråga om tillämpningsområdet för den föreslagna
lagen anmärkt, att detta ej borde inskränkas till att gälla den rena landsbygden
utan omfatta även städer och sådana samhällen å landet, för vilka fastighetsregister
skall föras enligt de för stad meddelade bestämmelser. Härmed
hava tydligen avsetts områden, som avstyckats enligt 5 kap. av lagen om fastighetsbildning
i stad och i fråga om vilka jämlikt 37 § 5 mom. inteckningsförordningen
gälla reglerna om subsidiär ansvarighet för den odelade fastighetens
inteckningar. Att dessa områden ej inbegrepos under 1927 års förslag torde
hava berott på att man med hänsyn till lagstiftningens undantagsnatur ville
strängt begränsa den till sådana fall, där utredningen ådagalagt ett klart behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utskottet har funnit, att jämväl inom städerna och nyssnämnda samhällen å.
landet hänsyn till egnahemsbildningen göra lagens tillämpning därstädes önskvärd.
Till stöd för denna uppfattning kan även anföras, att då genom lagändring
år 1921 bestämmelserna om subsidiär ansvarighet gjordes tillämpliga å områden,
som avstyckats enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen, såsom motiv
härför åberopades, att därigenom bildande av egna hem skulle främjas. För
min del har jag ansett hinder icke möta för den av utskottet förordade utvidgningen.
Det nya förslaget avser alltså områden, som avstyckats till särskilda
fastigheter, oavsett om delningsförrättningen ägt rum enligt 19 kap.
jorddelningslagen eller 5 kap. fastighetsbildningslagen.

Utsträckningen till städer och vissa andra samhällen medför, att kretsen
av de personer, som skola vara behöriga att verkställa värdering, måste vidgas.
Sålunda torde kompetens böra tillerkännas även de i fastighetsbildningslagen
omfönnälta gode män. Men man synes icke kunna stanna härvid. På vissa
håll bleve i så fall säkerligen antalet valbara personer mindre än som med hänsyn
till hinder av jäv och dylikt kan anses lämpligt. Dock gäller naturligen
detta blott städer med rådstuvurätt. Här synes emellertid böra överlämnas åt
rätten att bland de i staden boende till värderingsmän utse dem, som därtill
finnas lämpliga.

Utskottets övriga erinringar i fråga om 1927 års förslag hava riktat sig
mot det mindre tillfredsställande sätt, varpå inteckningshavares och andra
rättsägares intressen ansetts hava tillvaratagits. I detta hänseende har utskottet
till en början uppmärksammat sådana fall, då det avstyckade områdets
värde och följaktligen också det belopp, som skall nedsättas, överstiger den
summa, med vilken stamfastigheten enligt reglerna i 32 § inteckningsförordningen
i första hand svarar för inteckning, som ej längre skall besvära området.
Enligt samma förslag måste i dylika fall, sedan det nedsatta beloppet använts
för betalning av stamfastighetens primära ansvarighetsbelopp, överskottet återlämnas
till sökanden. I vad mån stamfastighetens subsidiä.ra ansvarighet kan
behöva tagas i anspråk för inteckningens gäldande är nämligen vid tiden för
fördelningen ej möjligt styrka. Skulle brist sedermera uppstå vid uttagande
av den eller de andra fastigheternas primära ansvarsbelopp, belöper måhända
av denna brist å stamfastigheten större belopp än återstoden därav kan gälda.
Återbäringen har alltså inneburit förlust för inteckningshavaren eller för ägare
av övriga intecknade fastigheter.

Att åvägabringa en fullt tillfredsställande lösning av detta problem synes
förenat med betydande svårigheter. Om exempelvis det stadgas, att sökanden
ej må återbekomma överskottet förr än slutligen visat sig, att det ej behövt
tagas i anspråk för täckande av stamfastighetens subsidiära ansvarsbelopp,
skulle lagens praktiska tillämpning äventyras. Ty i allmänhet kommer, på
sätt framhållits i 1927 års proposition, den för avstyckningen betingade köpeskillingen
helt visst att gäldas genom nedsättning för vinnande av befrielse
från ansvar för inteckningar. Och anordningen måste följaktligen innebära,
att säljaren merendels under en lång och obestämd tidrymd blir urståndsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

alt på annat sätt tillgodogöra sig köpeskillingen än genom lyftning av en efter
låg procent beräknad depositionsränta. Härtill kommer, att en dylik stående
deposition redan i och för sig ilr mindre lämplig. Att använda jämväl överskottet
till inteckningshavarens förnöjande får likaledes anses uteslutet. Äro
stamfastigheten och övriga objekt för inteckningen ej i samma ägares hand,
bleve den förras ägare lidande, om varje annan fastighets ansvar fullt kunnat
täckas ur denna, överskottet har då tillgripits för gäld, som ägaren av stamfastigheten
ej är skyldig förränta och för vilken någon ansvarighet icke kunnat
utkrävas ur hans fastighet. Måhända läte denna anordning tänka sig, därest
från lagens tillämpningsområde avskures alla sådana fall, dår avstyckning
skett från någon av gemensamt intecknade fastigheter, vilka tillhöra särskilda
ägare. Häremot möter dock hinder. Sålunda inträffar, att inteckningar till
säkerhet för de större bolagens obligationslån belasta även andra fastigheter
än sådana som lagfarits för bolagen själva. Exempelvis är det ingalunda
ovanligt, att gemensam inteckning häftar vid fastigheter, som tillhöra formellt
särskilda men varandra närstående bolag. Enligt vad jag inhämtat, förekommer
sådant i den omfattning, att om en dylik inskränkning skedde, lagens tilllämpning
omöjliggjordes just beträffande fall, där den bäst kunde behövas.
Av vad under ärendets behandling förekommit framgår, att allenast i sällsynta
undantagsfall ett missförhållande av nu antydd art kan tänkas uppkomma.
Med hänsyn härtill har jag övervägt, om ej tillräckligt skydd vore
att vinna genom att 1927 års förslag finge undergå ändring så till vida,
att domstolen tillägges befogenhet att i särskilda fall vägra bifall till den
sökta befrielsen. Antagligt synes, att det icke skall undgå domstolens uppmärksamhet,
om en fastighetsägare avstyckar jordområden i sådan utsträckning,
att dessas sammanlagda värden överstiga fastighetens andel av ansvarigheten
för de inteckningar, som belasta fastigheten gemensamt med andra
fastigheter. Emellertid synes med hänsyn härtill nödigt, att domstolen kan
bereda såväl inteckningshavarna som ägarna av sistnämnda fastigheter tillfälle
att yttra sig i ärendet, så som även i 1927 års förslag (4 §), — men
blott för vinnande av ytterligare utredning angående värdet —, var medgivet.
Tydligen bör dylik åtgärd vidtagas exempelvis i det fall, att avstyckning
från en fastighet börjat antaga särskilt omfattande proportioner.
Nämnda rättsägare erhålla sålunda tillfälle att bevaka sitt intresse av att inteckningarna
bibehållas orubbade, ett intresse vilket för inteckningshavarna
blir aktuellt för den händelse de andra fastigheterna framdeles befinnas oförmögna
att uppbära den på dem belöpande delen av ansvaret, och vilket för
dessa andra fastigheters ägare åter blir av vikt, därest den fastighet, varifrån
avstyckningen skett, en gång i framtiden ej skulle räcka till för sin andel i den
brist, som uppstått i en annan av de gemensamt intecknade fastigheterna. Det
föreslås alltså, att domstolens prövningsrätt skall utvidgas till att utöver en
granskning i rent formellt avseende och ett bedömande av värdesättningens riktighet
även omfatta ett iakttagande av nyss nämnda rättsägares intressen, i
den mån detta låter sig göra. Därmed torde då vara tillräckligt sörjt för att
förebygga rättsförlust i de, såsom nyss nämnts, helt visst mycket sällan förekommande
fall, om vilka här varit fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 4 häft. (Nr 4.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Om sålunda åt rättsägare beretts tillfälle att efter kallelse framställa de
anmärkningar, vartill de finna anledning, så avses därmed icke, att samma
rättsägare skola i allmänhet höras, varken i fråga om värderingen eller i något
annat hänseende. Väl innebära de föreslagna åtgärderna, såväl ansvarsbegränsningen
som avlösningen av ansvaret, onekligen ett visst ingripande i inteckningshavarnas
rätt och understundom även i de andra fastighetsägarnas.
Själva huvudsyftet med lagen är dock att i de behjärtansvärda fall, där lagen
skulle bh tillämplig, förenkla det eljest alltför omständliga relaxationeförfarandet,
något som skulle rent förfelas, om rättsägarnas hörande föreskreves
som regel. Den prövning av ansökningen, som ålägges domstolen, är avsedd
att innebära ett tillräckligt skydd för de frånvarande rättsägarnas intressen.

Jag övergår nu till ett annat fall, som jämväl upptagits av första lagutskottet,
efter att ursprungligen ha varit föremål för uppmärksamhet vid förslagets
granskning i lagrådet. Fallet föreligger, då även stamfastighetens inteckningsansvar
är allenast subsidiärt. Otvivelaktigt skulle den härutinnan
anmärkta olägenheten undvikas genom en föreskrift, att jämväl i detta fall
det nedsatta beloppet skall tilldelas inteckningshavaren. Emellertid kunde ett
sådant tillvägagående tydligen i stället lända ägaren av stamfastigheten till
förfång. Ty om den säkerhet, som inteckningshavaren åtnjuter i den primärt ansvariga
egndomen, förslår att bereda honom full likvid, så har för honom icke
uppkommit något anspråk på betalning ur den subsidiärt ansvariga egendom,
som i förevarande fall utgör stamfastighet till den med ansökningen avsedda
styckningslotten. Den olägenhet, som sålunda anmärkts, torde ej kunna undvikas
på annat sätt än att fallet, såvitt angår möjligheten att utverka inteckningsansvarets
avlösning, avskiljes från lagens tillämpningsområde; men detta
låter sig göra utan svårighet. Ty vid sådan avstyckning, som det här gäller —
avstyckning från avstyckat område eller från avsöndrad lägenhet — torde
högst sällan föreligga sådana förhållanden, som motivera de nya lagbestämmelserna
i denna del.

Första lagutskottet har slutligen riktat en anmärkning mot bestämmelsen
i 1927 års förslag om det nedsatta beloppets fördelning efter de regler, som
gälla beträffande köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Härutinnan
har framhållits, att under särskilda förutsättningar vissa olägenheter
följa därav, att enligt nämnda regler skall i första hand gäldas ränta. I stället
har ifrågasatts införande av den bestämmelse, att utdelning i första hand skall
tilläggas intecknings huvudstol.

Såsom utskottet erinrat, uppväcker en dylik anordning vissa principiella
betänkligheter med hänsyn till stadgandet i 9 kap. 5 § handelsbalken. I och
för sig äro dessa betänkligheter kanske icke av den art, att det får anses uteslutet
att medelst en bestämmelse av ifrågasatt innehåll råda bot på de av utskottet
framhållna olägenheterna. Måhända möta ej heller avgörande hinder
mot att draga den nödvändiga konsekvensen av att utdelning i första hand
skulle tilläggas intecknings huvudstol, nämligen att i den mån så skett inteckningen
skall upphöra att gälla för huvudstolen men förbli i kraft för den därå

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

upplupna räntan. Men den omständigheten, att eu anordning av nu antydda
innebörd skulle icke blott innebära en avvikelse från den allmänna, i nyss åberopade
lagrum uttalade grundsatsen, att ränta skall betalas före huvudstol,
utan även stå i strid med den fördelningsregel, som både utsökningslagen och
åtskilliga andra författningar uppställa i fråga om avbetalning å inteckning,
har dock synts mig hänvisa till en utväg, som något närmare än den nyss antydda
ansluter sig till den allmänna fördelningsregeln. Om sålunda det till
fördelning tillgängliga beloppet användes till att betala ränta endast i den utsträckning,
vari samtidigt avbetalning sker å huvudstolen, — eller med andra
ord viss del av huvudstolen jämte den å samma del upplupna räntan betalas
—, så torde någon fara knappast föreligga för de av utskottet påpekade olägenheterna
med hänsyn till efterföljande inteckningar och ej heller den allmänna
grundsatsen i handelsbalkens stadgande vara i väsentlig mån frånträdd.
T lagförslaget har alltså införts ett stadgande om sådan avvikelse från de i
utsökningslagen givna fördelningsreglerna, att det å viss inteckning utfallande
beloppet skall avskrivas å dennas huvudstol och upplupna ränta, med avskrivning
av blott så stor del av räntan, som belöper å den avskrivna delen av huvudstolen.
Tillämpningen av detta stadgande innebär visserligen, att ett givet
belopp skall fördelas i en räntedel och en kapitaldel, vilka skola stå i nyss angivna
förhållande till varandra; och denna fördelning kräver en särskild räkneoperation.
Större svårigheter bör uträkningen dock ej vålla. Det gäller nämligen
blott att få samma storleksförhållande mellan de två delarna som det,
vilket består mellan inteckningens hela kapitalbelopp och den därå upplupna
räntan. Ett exempel må visa, huru uträkningen göres. Å en inteckning för
10,000 kronor med 6 % ränta, varå två års räntebelopp bevakas, utfaller en
summa av 1,000 kronor. Denna skall nu fördelas i en kapitaldel (x) och en
räntedel (1,000 — x), vilka skola stå i samma förhållande till varandra som
hela kapitalbeloppet 10,000 kronor och den därå upplupna oguldna räntan

1,200 kronor. Uträkningen blir följande: ^ _x = ^ ^oo ’ D200 x =

= 10,000,000 - 10,000 x; 11,200 x = 10,000,000; x = 10^^— = 892,86.

På kapitalet avskrives alltså ett belopp av 892 kronor 86 öre, medan återstoden
107 kronor 14 öre (eller två års ränta efter 6 % å 892 kronor 86 öre) avräknas
å räntan.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen, hava genom den inom departementet
verkställda omarbetningen de av första lagutskottet framställda
önskemålen blivit i huvudsak tillgodosedda. I enlighet med vad jag tidigare
anfört har därvid ock upptagits den av utskottet i andra hand antydda utvägen
att i anslutning till det vid 1909 års riksdag framlagda förslaget fastställa
visst maximibelopp för avstyckat områdes ansvarighet för stamfastighetens
gäld. Med avseende härå hava i huvudsak enahanda villkor blivit uppställda
som i fråga om fullständig avlösning av ansvaret. Väl kunde det i och
för sig synas mindre nödvändigt att sålunda inskränka tillämpningsområdet

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

jämväl vad angår möjligheten till den i inteckningshavarens rätt mindre starkt
ingripande åtgärden, begränsning. Att göra lagen i denna del tillämplig å alla
blott subsidiärt ansvariga fastigheter har dock synts betänkligt. Med den
enkla anordning av värderingsförfarandet, som av flera skäl måst upptagas,
torde bäst överensstämma, att begränsning icke medgives i andra fall än sådana
som uppbäras av verkligt betydande sociala intressen. I övrigt företer
förslaget i nu förevarande hänseende, om det jämföres med de år 1909 föreslagna
stadgandena, en avsevärd förenkling. Den värdering, som skall ligga
till grund för bestämmandet av ansvarighetens maximibelopp, är densamma,
som skall äga rum för bestämmande av det belopp, ägaren har att nedsätta för
avlösning av ansvarigheten. Den ordning för värderingen, som redan år 1927
föreslagits för sistnämnda fall och då ansetts erbjuda tillräcklig trygghet för
inteckningshavare och andra rättsägare, bör vara tillfyllest även när frågan
gäller begränsning av ansvarigheten. Det synes ock låta sig göra att sammanställa
de två åtgärderna, 1) fastställandet av visst värde å det avstyckade
området med därav följande begränsning av ansvarigheten samt 2) avlösning
av ansvarigheten genom nedsättande av ett mot värdet svarande belopp, så
att ägaren må kunna genom en ansökning inleda det förfarande, som närmast
leder till den förstnämnda åtgärden men sedermera eventuellt kan fullföljas
med den sistnämnda. Att märka är dock, att medan områdets ägare måste
ha utverkat samtycke av stamfastighetens ägare till avlösning av områdets
ansvar, enär denna åtgärd innebär en nedskrivning av de stamfastigheten graverande
inteckningarnas belopp, så finnes däremot ej anledning att kräva dylikt
samtycke för begränsning av ansvaret, då härigenom ingen ändring sker
i stamfastighetens ansvar. För övrigt har, på sätt redan antytts, den tidsbestämmelse
— inom 90 dagar efter det rättens beslut vunnit laga kraft —
som i fjolårets förslag var föreskriven för nedsättningsåtgärden, borttagits;
näppeligen kan någons rätt bliva trädd för nära, om det medgives områdets
ägare att till en för honom läglig tid uppskjuta nedsättningen. Men om utmätningsförfarande
redan inletts med avseende å stamfastigheten, måste hinder
anses möta mot begränsning av ansvaret liksom mot nedsättning för
avlösning. Borgenären, som utverkat den exekutiva åtgärden, har anspråk
på att i vanlig ordning få även området inbegripet under exekutionen; och det
torde ej föreligga tillräckliga skäl att göra ändring häri eller att giva anledning
till kollision mellan utsökningslagens regler och den nya lagstiftningens.
Lika litet böra de i denna omhandlade åtgärderna kunna äga rum, om exekutiv
åtgärd redan sökts beträffande området. Ägaren måste då, därest han vill
förekomma åtgärden, betala det bestämda beloppet direkt till vederbörande exekutiva
myndighet, som har att fördela detsamma såsom vore det till följd av
exekutivåtgärden influtet. Det lär ej kunna ifrågakomma att låta beloppet
fördelas i den något olika ordning, som skulle gälla för ett enligt de föreslagna
bestämmelserna nedsatt belopp. Där området utmätts först efter det rättens
beslut om nedsättning utverkats, synes dock varken nödigt eller lämpligt att
stadga förbud mot nedsättningens fullgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

•21

Beträffande hänvisningen till utsökningslagens regler i fråga om fördelning
av nedsatt belopp hava utöver vad redan nämnts under ärendets tidigare behandling
vissa anmärkningar framställts. Bland annat har eriniats om
önskvärdheten att bereda innehavare av fordringsinteekning möjlighet att
utan rättsförlust avstå betalning ur det nedsatta beloppet till förman
för fastighetsägare eller annan inteckningshavare. Spörsmålet om jämkning
i fördelningsreglerna förtjänar utan tvivel att uppmärksammas. Emellertid
gälla motsvarande bestämmelser även inom åtskilliga andra områden
av lagstiftningen, såsom expropriations-, vatten- och ensittarlagarna m. fl.,
och frågan i dess helhet ägnar sig vid dylikt förhållande blott till upptagande
i större sammanhang. Endast i ett hänseende torde jämkning böra vidtagas i
denna fristående ordning. Tydligt är, att innehavare av inteckning, varå likvid
utfaller vid fördelning av nedsatt belopp, kan lida förfång, därest han
nödgas mottaga denna likvid såsom avbetalning på den fordran, för vilken
inteckningen utgör säkerhet. Må vara att lagstiftningen icke tagit hänsyn härtill,
då fråga är om fördelning av köpeskillingen efter exekutiv försäljning
eller av lösen vid expropriation och likartade fall. Det måste dock beaktas, att
det nu gäller ett förfarande, vartill den intecknade egendomens ägare själv
kan taga initiativ och som för att medföra asyftat gagn måste anordnas så,
att det tidsödande och kostsamma hörandet av inteckningshavarna kan undvikas,
utan att dock deras materiella rätt får trädas för nära. En viss uppmärksamhet
påkallar ock det förhållande, att ett flertal av de inteckningar,
vilka skulle beröras av de i den nya lagstiftningen uppställda åtgärderna, såsom
redan nämnts ligga till säkerhet för obligationslån, och dessas bestämda
amorteringsplaner böra naturligtvis icke rubbas genom sådana åtgärder. För
att rättvisligen tillgodose inteckningshavarnas nu berörda intresse hava därför
givits regler för det fall. att inteckningshavare på ett eller annat sätt, exempelvis
i det kreditavtal, han ingått med gäldenären, har tillfyllestgörande
grund att vägra mottaga likviden såsom avbetalning på fordringen. I dylikt
fall bliva de betänkligheter, som i det föregående anförts mot vidare deponering
av det nedsatta beloppet, tydligen av mindre betydelse. Det ålägges
honom alltså att mottaga beloppet såsom säkerhet i det frigjorda områdets
ställe och att göra beloppet räntebärande, vilket av skälig hänsyn till gäldenären
bör, om denne så fordrar, ske förmedelst placering i fullgoda obligationer
eller andra därmed jämförliga värdepapper. Möjlighet till sådan placering
lär städse vara för handen. Av allmänna rättsregler följer, att inteckningshavaren,
till dess avräkning pa hans fordran äger rum, är pliktig
redovisa ränteinkomsten. Att gäldenären måste bära risken av att värdepapperens
försäljningspris kan nedgå, liksom för deras förstöring genom olyckshändelse,
torde ävenledes ligga i sakens natur och icke behöva särskilt uttalas
i lagtexten.

I sammanhang med den omarbetning, fjolårets förslag undergått, hava ytterligare
några mindre jämkningar, väsentligen av formell natur, vidtagits. Att
lagen erbjuder möjlighet till begränsning av inteckningsansvaret har synts
böra angivas även i lagens rubrik. Anteckning i inteckningsprotokollet har

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh.

ansetts böra äga rum, icke blott då ansökningen lett till beslut om avlösning
utan ock då allenast begränsning fastställts. Däremot torde anteckning icke
vara av nöden redan då ansökning om de i lagen avsedda åtgärderna göres bos
rätten.

Även förslaget om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. inteckningsförordningen
bar måst jämkas för vinnande av överensstämmelse med det omarbetade förslaget.
Införandet av begränsning av inteckningsansvaret har krävt ett tilllägg
till bestämmelserna i 121 § utsökningslagen. Den omständigheten att avstyckat
område endast subsidiärt häftar för inteckning, som före avstyckningen
meddelats i stamfastigheten, innebär enligt gällande lag ej hinder för sådan
intecknings innehavare att samtidigt utsöka sin fordran ur såväl stamfastigheten
som det avstyckade området. Såvitt möjligt skall dock området bibehållas
åt sin ägare, och försäljning därav får ej ske i annat fall än där sådant
erfordras till skyddande av inteckningshavarens rätt. Hithörande bestämmelser
återfinnas i tredje stycket av sistnämnda lagrum. Med hänsyn till den
nu föreslagna lagstiftningen erfordras tydligen till nämnda föreskrifter sådant
tillägg, att, då fråga är om avstyckat område, vars ansvar är begränsat till
visst belopp understigande vad som till fulla gäldandet av inteckningshavarens
fordran må brista i den vid utrop av stamfastigheten bjudna köpeskillingen, inteckningen
icke heller må föranleda försäljning av området, där ägaren erlägger
vad sålunda må uttagas ur området.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till:

1) lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för inteckning; 2)

lag om ändrad lydelse av 37 § 6. mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilagor till
detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälta ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för

inteckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är fastighet, varifrån område avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap.
av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning
i stad, gemensamt med annan fastighet besvärad av inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån, må, där området blivit till annan
överlåtet och överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål
eller inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatom, områdets
ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån kunna i den ordning nedan sägs begränsas eller avlösas.

2 §.

Vill ägare av avstyckat område jämlikt denna lag utverka begränsning av
områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten eller ock avlösa ansvaret, göre
ansökan därom hos rätten i den ort, där området ligger, sist inom ett år efter
det överlåtelsen skedde.

I ärendet skall sökanden visa, att fastställelse meddelats å avstyckningen och
att lagfart å fånget blivit sökt, ävensom förete handling rörande särskild värdering
av området.

3 §•

Värdering av området skall verkställas av två ojäviga män. Dessa förordnas
å landet eller i stad, där rådstuvurätt ej finnes, av rätten eller domaren
bland ledamöterna i nämnden eller ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar
eller förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad utsedda
gode män i det tingslag, där området ligger, eller ock bland dem, som
förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. I stad, där rådstuvurätt
finnes, utser rätten värderingsmän bland de inom staden boende. Mot värderingSman
gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Värderingen skall avse områdets värde vid den tid överlåtelsen skedde. Fanns
vid nämnda tid å området byggnad, som ej hörde till fastigheten, skall sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh

byggnad ej ingå i värderingen. Ej må värdet sättas lägre än den köpeskilling,
som betingats för området.

4 §.

5 §.

Möter ej pa grund av vad i 1—3 §§ stadgas hinder mot ansökningen, meddele
rätten beslut angående det belopp, vartill rätten funnit områdets värde böra
skattas, och förklare rätten, att områdets ansvar för inteckning i stamfastigheten
skall vara begränsat på sätt nedan i 6 § sägs.

Har avlösning av ansvaret begärts, skall rätten, där stamfastighetens ägare
samtyckt till åtgärden och skäl ej förekommer till antagande, att åtgärden skulle
lända till märklig skada för inteckningshavare eller annan, tillika förklara, att
sökanden ma avlösa ansvaret genom nedsättande av det belopp, vartill rätten
funnit områdets värde böra skattas.

Innefattar rättens beslut allenast, att inteckningsansvaret skall vara begränsat,
ma områdets ägare pa särskild ansökan kunna i enlighet med vad i andra
stycket stadgas erhalla rättens förklaring, att han äger genom beloppets nedsättande
avlösa ansvaret. Ansökan, som nu sagts, kan göras jämväl efter utgången
av den i 2 § omförmälta tid.

År stamfastigheten eller området utmätt, ma beslut om begränsning eller
avlösning av områdets inteckningsansvar ej meddelas, förr än sig visat, att utmätningen
förfallit eller gått åter.

Då beslut meddelats enligt denna paragraf, skall anteckning därom göras i
inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

6 §•

Har i fråga om avstyckat område beslut, som i 5 § första stycket sägs, blivit
meddelat och vunnit laga kraft, då må ej, där inteckning, för vilken stamfastigheten
och området gemensamt häfta, icke kan till fullo utgå ur stamfastigheten,
till bristens gäldande ur området uttagas mer än som motsvarar det av rätten bestämda
värdet.

Äskas, att området skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis säljas,
må ej området utmätas eller förordnande om dess försäljning meddelas, där ett
mot värdet svarande belopp erlägges till utmätningsmannen eller till överexekutor,
om ärendet är där anhängigt.

7§.

Vid nedsättningen skola ingivas gravationsbevis rörande området, rättens

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

protokoll och beslut i ärendet samt bevis, att beslutet vunnit laga kraft, vid
äventyr, om det underlåtes, att det felande varder av Konungens bcfallningshavande
på ägarens bekostnad anskaffat.

Det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

Om nedsättningen skall Konungens befallningshavande, så snart ske kan,
göra anmälan till domaren å landet eller rätten i stad.

Nedsättning må ej ske, om stamfastigheten tagits i mät, så framt ej utmätningen
förfallit eller gått åter.

8 §-

Sedan nedsättning efter ty i 7 § sägs blivit verkställd, vare området ej vidare
besvärat av inteckning i stamfastigheten för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån. Anteckning härom skall, då anmälan om nedsättningen
inkommit till domaren eller rätten, göras i inteckningsprotokollet, på
landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden, samt införas i intecknings- eller fastighetsboken.

9 §•

I fråga om utbetalning av det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta
äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning. Fördelningen skall så
verkställas, som om det nedsatta beloppet utgjorde köpeskilling för stamfastigheten.
Utdelning skall dock tillkomma allenast innehavare av sådan fordran
eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken stamfastigheten och det
avstyckade området på grund av inteckning gemensamt häftat. Det belopp,
som utfaller å inteckning för fordran, skall avskrivas å dess huvudstol och
upplupna ränta, med iakttagande att blott så stor del av räntan avskrives, som
belöper på den avskrivna delen av huvudstolen. Vad som ej efter ty nu sagts
åtgår, äge områdets ägare återfå.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse
till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas till stamfastigbetens och områdets
ägare samt kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd,
ävensom, där innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning
inom orten.

Kostnad för det nedsatta beloppets fördelning skall gäldas av områdets
ägare.

10 §.

Utfaller vid fördelningen likvid å intecknings huvudstol, vare inteckningen
till motsvarande del utan verkan.

Då likvid sålunda utfallit, åligger Konungens befallningshavande att därom,
sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra
anmälan till domaren å landet eller rätten i stad samt tillika insända fördelningslängden;
och skall anteckning om förhållandet göras i inteckningsprotokollet.
såsom i 8 § sägs, samt i intecknings- eller fastighetsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4

11 §•

Innehaves inteckning, å vars huvudstol likvid utfallit, av borgenär, som på
grund av omständigheterna icke skäligen kan tillförbindas att genast å fordringen
avräkna det utfallna beloppet, skall detta innestå hos borgenären såsom pant,
intill dess avräkning sker. Borgenären skall ombesörja, att beloppet göres räntebärande.
Därest den, som personligen ansvarar för fordringen, det påyrkar,
skall beloppet förvandlas i fullgoda obligationer eller andra därmed jämförliga
värdepapper.

12 §.

13 §.

Är område avstyckat från lägenhet, som upplåtits genom jordavsöndring efter
den 31 december 1909, eller från fastighet, som tillkommit genom avstyckning
enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om
fastighetsbildning i stad, skall denna lag äga tillämpning allenast såvitt angår
begränsning av områdets inteckningsansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Kvngl. Maj.ts proposition ni 4.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av
(nr 42 s. 12)

37 § 6 inom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Kungi. Maj:ts proposition nr 4.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 121 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

121 §.

Skola flera — — — honom tillhöra.

Gå ej---—- gemensamt utropas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

•29

Utdraij av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 november
1928*.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Södkrwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6 oktober
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ #7 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för inteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom och

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökning slag en.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn
Ragnar Gyllenswärd.

I anledning av

förslaget till lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets
ansvar för inteckning

avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Då lagrådet år 1926 hade att granska ett förslag till lösande av den sedan
länge aktuella frågan, på vilket sätt mindre områden må kunna befrias från
ansvar för inteckningar i fastigheter, från vilka de avskilts, framhöll lagrådet
svårigheten att kunna på en gång vederbörligen tillgodose ägarens av
det avskilda området behov av ett enkelt och billigt förfarande samt inteckningshavarens
berättigade krav att ej genom dödningsåtgärden tillskyndas
rättsförlust. Efter att vidare hava erinrat om lagförslagets starkt begränsade
räckvidd uttalade lagrådet, att förslaget uppfyllde rimliga fordringar å enkel -

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

het och billighet i förfarandet, men att det förefölle i hög grad tvivelaktigt,
om genom de nya reglerna inteckningshavamas intressen blivit i behörig mån
tillgodosedda. Lagrådet ansåg sig dock, om än med tvekan, icke böra avstyrka
förslaget. Med vissa, av lagrådet förordade ändringar blev förslaget förelagt
1927 års riksdag men vann ej riksdagens bifall. Riksdagen hänvisade härvid
till de erinringar, som under ärendets behandling framställts med hänsyn till
inteckningshavares och andra rättsägares intressen, varjämte åberopades, att
den föreslagna lagstiftningen endast i mycket ringa omfattning skulle underlätta
fastighets befriande från inteckningsansvar. I sistnämnda hänseende framhölls
bland annat, att förslaget icke avsåge ägor inom städer och vissa stadsliknande
samhällen, ehuru det även i fråga om dem vore önskvärt att erhålla
enklare former för dylik befrielse.

Det nu framlagda nya förslaget i ämnet företer olikhet med det föregående
väsentligen däri, att vid sidan av fullständig avlösning av inteckningsansvaret
enligt grunderna för det tidigare förslaget ställts ett förfarande för ansvarets
begränsande till ett mot det frånskilda områdets värde svarande belopp. Genom
denna kombination söker man vinna åtskilliga fördelar, jämväl därutinnan
att lagen kunde väntas komma till användning i större utsträckning än om det
äldre förslaget följdes. Därjämte har begränsningen i lagens lokala tillämplighet
till den rena landsbygden upphävts och anordningar vidtagits för undanröjande
i möjligaste mån av de betänkligheter, som med hänsyn till inteckningshavares
och andra rättsägares intressen yppat sig.

Den nu föreslagna lagen synes ägnad att på ett i det hela tillfredsställande
sätt lösa den föreliggande uppgiften. Beträffande några icke oviktiga frågor
har lagrådet visserligen erinringar att framställa. Detta gäller främst den
utvidgade materiella prövningsrätt, som enligt förslaget skulle i ärenden om
avlösning av inteckningsansvar tillkomma rätten. Blir emellertid vad lagrådet
härutinnan kommer att föreslå iakttaget, torde man kunna förvänta, att lagens
i socialt hänseende betydelsefulla syfte skall bliva i erforderlig omfattning
uppnått under behörigt hänsynstagande till andra intressen, som beröras av de
föreslagna åtgärderna.

1 §■

Lagrådet:

I motiven till det för 1927 års riksdag framlagda förslaget har anförts, att
lagen borde avse blott sådana upplåtelser, som skedde till befrämjande av en
ur social synpunkt önskvärd jordstyckning, varemot det borde vara uteslutet
att på det i lagen angivna sättet endast i spekulationssyfte få jord befriad
från intecknad gäld; med ett uttryckligt angivande i lagtexten av nämnda förutsättning
syntes till väsentlig del kunna undanröjas de betänkligheter, som
hade sin grund i att inteckningshavamas rätt skulle kunna trädas för nära.
Vad sålunda åsyftades kom i förslaget till uttryck därigenom, att det frånskilda
områdets upplåtande förklarades skola hava avsett tillgodoseende av
bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord
till arrendatorn. Det kan ifrågasättas, humvida vad denna bestämning in -

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

nehåller om »bostadsändamål» bör bibehållas oförändrat, därest lagstiftningen,
såsom nu föreslås, skall bliva tillämplig även å avstyckningar enligt lagen
om fastighetsbildning i stad. Där sådana avstyckningar förekomma äro
ofta bostadsförhållandena så olika dem, som råda å den rena landsbygden, att
den avsedda begränsningen i lagens tillämplighet knappast kan antagas alltid
bliva iakttagen, om nämnda formulering användes. Det vore därför måhända
lämpligt att utbyta »bostadsändamål» mot något uttryck, som klarare
framhäver lagens sociala syfte.

2 §.

Lagrådet:

Såsom förut erinrats, söker det föreliggande förslaget vinna sitt mål genom
att med fullständig avlösning av inteckningsansvaret kombinera en anordning för
ansvarets begränsande. Sambandet mellan dessa båda förfaranden framgår av
bestämmelserna i 2 och 5 §§. Innebörden av dessa är följande. Ansökning
kan göras antingen om endast begränsning av ansvaret eller om avlösning
av detsamma. Äro de i 1—3 §§ uppställda förutsättningarna fyllda, skall rätten,
evad ansökningen avser ansvarsbegränsning eller avlösning av ansvaret,
meddela beslut, att ansvaret skall vara begränsat, detta även i det fall att
rätten skulle finna en ansökan, som går ut på avlösning, ej kunna bifallas;
ansökan om avlösning anses alltså innefatta en eventuell begäran om begränsning
av ansvaret. Har rätten genom sitt beslut medgivit allenast begränsning
av ansvaret, vare sig detta berodde av att ansökningen endast gått ut härpå
eller orsaken var att hinder mött mot medgivande till avlösning, kan områdets
ägare sedermera göra ansökan om avlösning av ansvaret. Ansökan om
ansvarsbegränsning skall göras senast inom ett år från det området, vare sig
före eller efter avstyckningen, överlåtits från ägaren av stamfastigheten; likaså
ansökning om avlösning, som göres utan att ansvarsbegränsning förut utverkats.
Har däremot enligt rättens beslut ansvaret blivit begränsat, står det
ägaren av området fritt att sedermera när som helst begära avlösning.

Denna förslagets innebörd är knappast uttryckt med den tydlighet, som är
önskvärd i en lag med sådant syfte som den ifrågavarande lagens. För vinnande
av större tydlighet hemställes, dels att 2 § första stycket avfattas så, att
sedan bestämmelse meddelats om ansökans ingivande till viss domstol, vidare
stadgas, att om ansökningen avser begränsning av ansvaret eller ock avlösning
av detsamma utan att begränsning förut utverkats, ansökningen skall göras inom
den föreslagna ettårstiden och dels att i 5 § första stycket utsäges, att rätten
skall meddela där angivet beslut, evad ansökningen avser enbart ansvarets
begränsning eller ej. Däremot bör senare punkten i 5 §:s tredje stycke uteslutas.

Rätten att överklaga beslut om fastställelse å avstyckning är visserligen,
då avstyckningen skett enligt jorddelningslagen, mycket begränsad (se 21 kap.
50 och 52 §§ nämnda lag), men såväl i detta fall som när området avstyckats
enligt fastighetsbildningslagen bör i ärende om begränsning eller avlösning av

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

områdets inteckningsansvar styrkas, att fastställelsen å avstyckningen meddelats
genom beslut, som vunnit laga kraft. I detta hänseende bör således
sista stycket av förevarande paragraf kompletteras.

Justitieråden Stenberg och Tiselius samt regeringsrådet Södenvall:

Då i 1875 års förordning angående de s. k. småprotokollen inteckningsprotokollet
betecknas såsom ett protokoll över inteckningar i fast egendom, torde
ärenden enligt förevarande lag komma att upptagas i inteckningsprotokollet.
Att så sker, synes också vara lämpligt; det skulle medföra onödig omgång att
protokollföra ärendet i domboken för att sedermera göra anteckning därom i
inteckningsprotokollet. Av ifrågavarande ärendens hänförande till inteckningsprotokollet
skulle emellertid på grund av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden följa,
att ärenden enligt den föreslagna lagen kunde vinna, handläggning å tingssammanträden
med tremansnämnd. Detta vore måhända icke alltid tillfredsställande.
Nämnda ärenden kunna icke anses såsom rena inskrivningsärenden, särskilt
därutinnan att rätten i vissa fall skall ingå i diskretionär prövning, huruvida
åtgärd, varom ansökning gjorts, kan antagas lända rättsägare till märklig
skada; för avgörandet i dylika fall kan erfordras större erfarenhet än som
kan förutsättas hos de unga domarbiträden, vilka kunna förordnas att hålla
tingssammanträden med tremansnämnd. Lagrådet kommer visserligen att i
det följande hemställa om sådan ändring i förslaget, att domstolens prövning i
nyssberörda fall uteslutes, och om denna hemställan vinner beaktande, anse
vi oss ej böra föreslå ändring i lagen om särskilda tingssammanträden i syfte
att ärenden enligt den nu föreslagna lagen undantagas från handläggning å
dylika sammanträden. I motsatt händelse synes däremot sådan ändring böra
vidtagas i 1918 års lag.

Det har ej ansetts nödigt att bibehålla den i 1927 års förslag upptagna bestämmelsen,
att anteckning om gjord ansökan skall ske i vederbörlig inskrivningsbok.
Anledningen härtill torde hava varit, att anteckning i boken angående
ärendet skall sedermera under dess gång verkställas å tidigare stadium
än enligt 1927 års förslag, nämligen då beslut enligt 5 § meddelats och icke
först då nedsättning av det belopp, vartill det avstyckade området uppskattats,
ägt rum. Då emellertid en anteckning i boken redan om ärendets anhängiggörande
kan bliva till gagn med hänsyn till att det antecknade förhållandet
blir omnämnt i gravationsbevis, som därefter utfärdas, torde sådan anteckning
fortfarande böra föreskrivas. Stadgande härom kan lämpligen givas i ett
stycke, infört mellan de två, som den föreslagna 2 § omfattar.

Då, såsom förut erinrats, ärenden, som i lagen avses, enligt gällande förordning
lära komma att hänföras till inteckningsprotokollet, erfordras ej, att i lagen
föreskrives ansökningens antecknande i nämnda protokoll. Dylik föreskrift
i fråga om rättens beslut bör av samma anledning uteslutas ur sista
stycket av 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Justitierådet Appelberg:

Pa de skäl, som av lagrådets övriga ledamöter anförts till stöd för en föreskrift
om anteckning i intecknings- eller fastighetsboken angående gjord ansökan,
hemställer jag, att stadgande meddelas att om ansökan skall göras anteckning
i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

5 §•

Enligt första stycket i denna paragraf skall rätten meddela beslut angående
det belopp, till vilket områdets värde skattats, och tillika förklara, att områdets
ansvar för inteckning i stam fastigheten skall vara begränsat på sätt i C § angives.
Då innebörden av stadgandet i sistnämnda paragrafs första stycke är, att
ansvaret skall vara begränsat till just det nämnda beloppet, synes riktigast, att
detta belopp direkt utsättes i rättens beslut. Orden »på sätt nedan i 6 § sägs» böra
därför utbytas mot »till nämnda belopp»; och torde i samband härmed avfattningen
av 5 § andra stycket och 6 § första stycket böra jämkas så, att där icke
talas om områdets fastställda värde utan om det belopp, vartill ansvaret begränsats.

Då lagrådet i det föregående antydde, att förslaget beträffande omfattningen
av domstolens materiella prövningsrätt lämnade rum för anmärkning, åsyftades
bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Denna bestämmelse
har tillkommit för undanröjande av betänkligheter med hänsyn till det
fall att ett avstyckat områdes värde överstiger det belopp, med vilket stamfastigheten
primärt svarar för inteckningar, gemensamma för densamma och
annan fastighet. Finnas i de gemensamt intecknade fastigheterna allenast
gemensamma inteckningar eller därjämte särinteckningar med sämre rätt, torde
visserligen endast i sällsynta fall fara för någon förlust kunna tänkas uppstå.
Det reala kreditunderlag, som varje särskild fastighet utgör, måste nämligen
då antagas i allmänhet täcka det primära ansvarighetsbelopp, som enligt
inteckningsförordningens fördelningsregel faller på den fastigheten. Annorlunda
ställer sig förhållandet, om en fastighet, med vilken den ifrågavarande stamfastigheten
är gemensamt intecknad, är graverad av särinteckningar, som gå
före de gemensamma. Om t. ex. i två fastigheter — A, taxeringsvärderad till
10 000 kronor, och B, värderad till 20 000 kronor — finnes en gemensam inteckning
å 9,000 kronor men i B tidigare inteckningar å tillhopa 19 000 kronor,
och från A avstyckas ett område, värt 7 000 kronor, kommer vid avlösning
av ansvaret från området att av avlösningssumman till innehavaren
av den gemensamma inteckningen utgå endast 3 000 kronor, motsvarande A :s
primära ansvarighetsbelopp, under det att återstoden återgår till områdets
ägare. Då inteckningens innehavare, om värdena äro riktiga, icke kan ur återstoden
av A utfå mer än 3 000 kronor och ur B mer än 1 000 kronor eller tillhopa
4 000 kronor, skulle en förlust av 2 000 kronor uppstå för honom. Detsamma
blir resultatet, om området väl icke är värt mer än 4 000 kronor, men
förut från A avstyckats ett område, som är värt 3 000 kronor och vars ansvarighet
redan tidigare avlösts.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 4 häft. (Nr 4.)

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Till förekommande av att avlösning beviljas, då sådan verkan kan följa, har
i förslaget stadgats, att avlösning ej må medgivas, om skäl förekommer till
antagande, att åtgärden skulle lända till märklig skada för inteckningshavare
eller annan; och har för möjliggörande av sådan prövning domstolen tillagts
befogenhet att infordra utredning även angående annan omständighet än det
avstyckade områdets värde. Att härigenom på betryggande sätt sörjts för tillvaratagande
av olika rättsägares intressen, må dock betvivlas. Förslagets text
ger ingen ledning för bedömande av vilka omständigheter här avses, och så
svåröverskådliga som reglerna om gemensamma inteckningar och verkningarna
av åtgärder med avseende å sådana äro, kan man knappt antaga, att domstolarna
skola komma att alltid vederbörligen beakta de synpunkter, som äro
av betydelse.

Därest förslagets standpunkt i denna del bibehalles, synes därför åtminstone
böra i lagtexten antydas, att här avses de fall, då i följd av att det avstyckade
områdets värde ensamt eller tillhopa med förut avstyckade områdens värden
överstiger det primärbelopp, med vilket stamfastigheten svarar för gemensamma
inteckningar, skada kan uppkomma för innehavare av gemensam inteckning
eller annan.

Men även om man vågar lita på domstolarnas förmåga att överskåda de förhållanden,
som för bedömande av avlösningens verkan äro av vikt, måste man
ställa sig betänksam mot vad förslaget i denna del innehåller. Det kan nämligen
befaras, att domstolen ofta nog skall anse sig av lagens stadgande nödsakad
att införskaffa utredning om de med stamfastigheten gemensamt intecknade
fastigheternas taxeringsvärden, mahända även gravationsbevis angående
dem. Härigenom torde, i en mängd fall alldeles onödigt, kunna vållas för domstolen
icke ringa besvär och för sökanden betydande kostnader.

Vare sig man i enlighet med förslaget giver domstolen en allmän rätt att
vägra avlösning, da sådan kan leda till förlust för någon rättsägare, eller man
genom ^mer eller mindre detaljerade regler från lagens tillämpning avskär de
fall, da dylik förlust kan inträda, är fördenskull att befara, att lagen icke i
praktiken kommer att medföra den nytta, som avsetts.

Den lämpligaste utvägen ur dessa svårigheter synes vara att så ändra reglerna
om fördelning av avlösmngsbeloppet, att utdelning till gemensam inteckning
icke begränsas till det belopp, med vilket stamfastigheten häftar primärt,
utan medgives även för sadan del av inteckningen, som endast sekundärt graverar
stamfastigheten (enligt 32 § andra stycket inteckningsförordningen).
Teoretiskt later en dylik regel sig väl försvaras. Området svarar ju, såsom
del av stamfastigheten, sekundärt för brist, som kan uppkomma i övriga intecknade
egendomar. Skall nu området befrias från allt ansvar, bör inteckningshavaren
ej blott få ersättning för det området bortfaller såsom direkt kreditunderlag
för hans fordran utan även säkerställas för den förlust han eventuellt
lider genom att bristen i övriga egendomar ej kan uttagas ur området. Och
da inteckningshavaren icke här, sasom da området utmätts, kan begära utmätning
av övriga intecknade egendomar för att få eventuell brist i dessa konstaterad,
bör områdets ägare, om inteckningshavarens rätt ej i någon mån skall

Kungl. Maj:ts proposition nr -i. do

trädas för när, icke tillåtas frigöra sig från ansvaret för inteckningen, med
mindre lian till inteckningshavaren erlägger ett belopp, motsvarande områdets
hela värde. Erinras må, att då man kan utgå från att i regel nedsättningen
verkställes med den för området betingade köpeskillingen, vilken med
säljarens begivande användes härtill, det i själva verket är icke områdets utan
stamfastighetens ägare, vars intresse nu skall vägas mot inteckningshavarens.

Denna utväg har av departementschefen i hans yttrande till statsrådsprotokollet
avvisats under åberopande av att om stam fastigheten och övriga objekt
för inteckningen icke äro i samme ägares hand, den förras ägare skulle
kunna bliva lidande genom avlösningen, nämligen för det fall att varje annan
fastighets ansvar kunnat fullt täckas ur densamma; överskottet komme då att
tillgripas för gäld, som ägaren av stamfastigheten ej vore skyldig förränta och
för vilken någon ansvarighet icke kunnat utkrävas ur hans fastighet. Yilka
skyldigheter denne fastighetsägare har gentemot ägare av övriga gemensamt
intecknade fastigheter torde emellertid bero av vad därutinnan avtalats, då
fastigheterna i äganderättsavseende skildes från varandra. Men även om antagas
må, att förlust skulle genom en regel om avlösningsbeloppets disponerande
på antytt sätt uppkomma för stamfastighetsägaren, synes denna omständighet
icke böra tilläggas avgörande vikt. Enligt förslaget erfordras nämligen
för bifall till ansökan om avlösning av ansvaret medgivande från stamfastighetsägarens
sida, och påföljden av den nu ifrågasatta anordningen skulle
väl därför endast bliva, att stamfastighetsägaren vägrade medgivande, då han
funne avlösningen kunna medföra förlust för honom. Otänkbart vore väl för övrigt
icke, att stamfastighetsägaren kunde träffa uppgörelse med ägarna av
övriga fastigheter om ersättning för vad han sålunda skulle förlora och i följd
härav lämna sitt medgivande. Det må väl antagas, att på grund av den
ifrågasatta, för stamfastighetsägaren oförmånliga bestämmelsen avlösning icke
komme att äga rum i några fall, då sådan eljest kunnat ske — huruvida detta
bleve händelsen i större utsträckning än om det föreslagna stadgandet om prövningsrätt
för domstolen bleve bibehållet, undandrager sig beräkning — men i
betraktande av att över huvud de fall, då det avstyckade områdets värde överstiger
stamfastighetens primära ansvarighetsbelopp, säkerligen bliva mycket få
i jämförelse med dem, då så ej blir förhållandet, synes olägenheten av att avlösning
ej kan åvägabringas i några av de förra fallen väga lätt emot fördelen
av att kunna ur lagen utesluta bestämmelsen om domstolens ifrågavarande prövningsrätt.
Domstolarnas materiella prövning skulle, liksom enligt 1927 års
förslag, väsentligen komma att avse endast riktigheten av den gjorda värderingen
av området, och för sökanden skulle knappast uppkomma andra avsevärda
kostnader än för värderingen. Det må till sist framhållas, att allt vad nu sagts
endast gäller avlösning av ansvaret och att en ägare av avstyckat område i
varje fall, då de i 1 och 2 §§ givna förutsättningarna äro för handen, skulle
få möjlighet att vinna begränsning av ansvarigheten för inteckningar i stamfastigheten.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att ur .andra punkten av 5 §
uteslutes det för medgivande av avlösning uppställda villkoret, att skäl ej före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

kommer till antagande, att åtgärden skulle lända till märklig skada för inteckningshavare
eller annan, men att i 9 § första stycket såsom undantag från regeln,
att fördelningen av det nedsatta beloppet skall verkställas som om detsamma
utgjorde köpeskilling för stamfastigheten, införes ett stadgande, varigenom
innehavare av fordran eller rättighet, intecknad gemensamt i stamfastigheten
och annan fastighet, tillerkännes rätt till utdelning jämväl för belopp,
för vilket stamfastigheten svarar allenast efter andra stycket av 32 § inteckningsförordningen.

Angående vissa erinringar, som beröra jämväl första, tredje och femte styckena
i 5 §, hänvisas till vad som anförts vid 2 §.

6 §''

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf innebär allenast, att om
ett avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten begränsats till
visst belopp, utmätning, som för den intecknade fordringen begärts å stamfastigheten
jämte lägenheten, icke får leda till vidare exekution i lägenheten,
därest det för dess ansvar fastställda beloppet hålles exekutor tillhanda. Stadgandet
torde härleda sig från de bestämmelser om begränsning av avsöndrad
lägenhets ansvar för inteckningar, som förekomma i andra delen av lagberedningens
förslag till jordabalk. I motiven till detta förslag säges dock, att
en regel av nämnda innebörd vore tämligen självfallen. Att i det föreliggande
förslaget upptaga en motsvarande bestämmelse lärer vara desto mera
överflödigt som enligt detsamma rätten skall meddela formligt beslut om ansvarighetens
begränsande. Lagrådet hemställer därför om uteslutande av 6 § :s
andra stycke.

En vid 5 § gjord erinran avser jämväl första stycket av förevarande paragraf.

7, 8 och 10 §§.

Lagrådet:

Enligt 7 § fjärde stycket och 10 § andra stycket skola där avsedda anmälningar
göras till domaren a landet eller rätten i stad. I överensstämmelse med
den avfattning, som givits åt bestämmelsen i 3 § angående behörig myndighet
för förordnande av värderingsmän, torde emellertid böra föreskrivas, att
nämnda anmälningar skola göras till domaren eller i stad, där rådstuvurätt finnes,
till rätten, varjämte motsvarande ändring bör vidtagas i 8 §:s stadgande
om det rättegangstillfälle, da anteckning om skedd anmälan skall verkställas
i inteckningsprotokollet.

Den omständigheten att utmätning skett av området utgör enligt förslaget
ej hinder för nedsättning. Lagrådet hemställer om ändring härutinnan. Någon
verklig fördel för områdets ägare av att få verkställa nedsättning i dylikt
fall föreligger knappast, och medgives sådan, erfordras stadgande, huru den
uppkomna kollisionen skall avvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr h. 37

I övrigt må beträffande sista stycket av 7 § anmärkas, att undantaget för
det fall att utmätningen förfallit eller gått åter torde såsom onödigt kunna utgå.

9 §.

Lagrådet:

Enligt 1927 års förslag skulle ett nedsatt avlösningsbelopp fördelas mellan
innehavarna av fordringsinteckningar i stamfastigheten på det sätt att ■ •
liksom vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
— å inteckning, som komme i åtnjutande av utdelning, betalades all på de
senaste två åren belöpande ogulden ränta, innan någon avbetalning å huvudstolen
ägde rum. Första lagutskottet påpekade emellertid, att detta kunde leda
till rättsförlust för innehavare av senare inteckningar eller ägare av gemensamt
med stamfastigheten intecknad fastighet, samt ifrågasatte, utan att dock
förorda sådan lösning, huruvida det borde stadgas, att utdelning i första
hand skulle avräknas å huvudstolen. Det nu föreliggande förslaget har gått
en medelväg, innebärande att det tillgängliga beloppet skall användas till att
betala ränta endast i den utsträckning, varå samtidigt avbetalning kan ske
å huvudstolen, så att betalningen kommer att omfatta viss del av huvudstolen
jämte den därå upplupna räntan. Lagrådet finner sig kunna förorda en sådan
lösning av frågan.

Det kan emellertid förtjäna påpekas, att den räkneoperation, som för avlösningssummans
uppdelande å huvudstol och ränta maste företagas, kan utföras
på enklare sätt än det i motiven anvisade, nämligen enligt en uppställning,
som, använd i det såsom exempel anförda fallet, skulle erhålla följande

utseende: x + —jqq—= 1900. I själva verket har den föreslagna lagtexten
fått en avfattning, som närmast hänvisar på en sådan räknemetod.

Att enligt lagrådets mening första stycket av 9 § bör underkastas viss ändring,
har utvecklats vid 5 §.

11 §•

Lagrådet:

Det belopp, som vid fördelning enligt 9 § utfaller å en inteckning, skall
självfallet uppbäras av inteckningens innehavare, varvid beloppet avskrives
å inteckningshandlingen. Är inteckningshavarens fordran grundad å denna
handling, får det uppburna beloppet anses avbetalt å fordringen. Om däremot,
såsom nästan alltid torde vara fallet, inteckningen ligger sasom pant för
en på särskild omslagsrevers grundad fordran, skulle det, därest särskilt
stadgande ej gives, bero på avtalet mellan inteckningshavaren och gäldenären
samt på de allmänna rättsreglerna om försträckning och pant, huruvida inteckningshavaren
är skyldig att avräkna det utdelade beloppet såsom betalning
å sin fordran. I 1927 års förslag fanns icke dylikt stadgande, och de
lagar, som behandla likartade fall, då köpeskilling eller lösen för fastighet skall
fördelas å inteckningar i densamma, innehålla, såsom i motiven till förevarande
förslag omnämnes, icke några bestämmelser i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Första punkten av 11 § avser nu enligt motiven att bereda innehavare
av inteckning, varå likvid utfaller vid fördelning av nedsatt belopp, skäligt
skydd mot det förfång han kunde lida genom att nödgas mottaga likviden
såsom avbetalning å den fordran, för vilken inteckningen utgör säkerhet. Stadgandets
innebörd synes vara, att även om inteckningshavaren enligt eljest gällande
rättsregler vore skyldig att avskriva det utdelade beloppet å sin fordran,
han skulle få underlåta detta, därest det på grund av omständigheterna
befunnes skäligt. Att ett dylikt stadgande bleve vanskligt att tillämpa, är
uppenbart. Det synes icke heller vara påkallat av något verkligt behov. Inteckningshavaren
lärer nämligen, i saknad av lagstadgande eller bestämmelse
i träffat avtal, icke vara skyldig att avräkna det utdelade beloppet på sin
fordran enligt omslagsreversen, förrän fordringen förfallit till betalning. Vad
särskilt angår obligationslånen, torde i överensstämmelse med det sagda ett
utdelat belopp icke kunna mot bestridande av bank, som upplagt lånet, avräknas
å detsamma förr än tidigast vid nästa amortering, vadan någon rubbning
av amorteringsplanen icke, såsom i motiven antytts, är att befara såsom
en följd av avlösningsförfarandet. Huruvida åter vid nästa amorteringstillfälle
gäldenären skall få tillgodoräkna sig beloppet såsom avbetalning å
lånet eller vara skyldig att låta detsamma kvarstå såsom pant samt skaffa
andra medel till amorteringens fullgörande, måste bero på det föreliggande
avtalet. Att, såsom föreslagits, tillägga domstol befogenhet att vid sidan av
en tolkning av bestående avtal ingå i en skälighetsprövning i förevarande hänseende
synes knappast vara riktigt.

Att ett utdelat belopp, som icke använts till avbetalning å den på omslagsreversen
grundade fordringen, omfattas av panträtten ävensom att inteckningshavaren
är pliktig att göra det räntebärande, torde följa av allmänna rättsregler
om pant, och att för här avsedda fall utforma särskilda stadganden i
ämnet synes ej böra ifrågakomma.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att 11 § måtte uteslutas
ur förslaget.

13 §.

Lagrådet:

Denna paragraf avser att från tillämpning av lagens bestämmelser om avlösning
utesluta de fall, då stamfastighetens inteckningsansvar är allenast
subsidiärt. Det därom givna stadgandet omfattar sålunda, såvitt angår område,
avstyckat från lägenhet som uppkommit genom jordavsöndring, endast de fall,
då avsöndringen skett efter den 31 december 1909. Lagen den 25 juni 1909
om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ inteckningsförordningen, genom vilken
lag avsöndrade lägenheters inteckningsansvar gjorts subsidiärt, äger nämligen
enligt sin övergångsbestämmelse icke tillämpning beträffande avsöndring, som
skett före den 1 januari 1910.

Liknande övergångsstadgande gavs, då genom lagen den 13 maj 1921 om
ändrad lydelse av 37 § inteckningsförordningen subsidiärt ansvar infördes
jämväl för område, som avstyckats enligt 5 kap. av lagen om fastighetsbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

ning i stad; det bestämdes, att den nya regeln ej skulle vara tillämplig i fråga
om avstyckat område, som överlåtits före den 1 juli 1921. Beträffande .avstyckning
från sådant område bör därför ej göras undantag från den föreslagna
lagens tillämpning. Härav påkallas ändring i förevarande paragraf.

Lagrådet:

Lagens rubrik skulle, utan att bliva väsentligt längre än den föreslagna, erhålla
en avfattning, som vore mera upplysande angående lagens innehåll, däTest
lagen angåves handla om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes
ansvar för inteckning i stamfastigheten.

De båda övriga lagförslagen

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kililgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 december 1928.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohun, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets den 19 november
1928 avgivna utlåtande över de den 6 oktober 1928 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om begränsning eller avlösning i vissa fall av fastighets ansvar för
inteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 37 § 6 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom och

3) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökmingslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vid granskning av det förstnämnda lagförslaget har lagrådet gjort vissa
uttalanden av mera principiell innebörd. Dessa avse främst den olikhet, förslaget
företer med det vid 1927 års riksdag framlagda förslaget därutinnan, att en utvidgad
materiell prövningsrätt skulle i ärenden om avlösning av inteckningsansvar
tillkomma rätten. Härvid har lagrådet till en början hemställt, att
ur andra stycket av 5 § måttel uteslutas det för medgivande av avlösning uppställda
villkoret, att skäl ej förekommer till antagande, att åtgärden skulle
lända till märklig skada för inteckningshavare eller annan. Denna bestämmelse
har, såsom lagrådet erinrat, tillkommit på grund av betänkligheter med
hänsyn till det fall, att ett avstyckat områdes värde överstiger stamfastighetens
primära ansvarighetsbelopp. Att ett stadgande i sådant syfte är av
nöden, har även lagrådet funnit men ansett den lämpligaste utvägen vara att
så ändra reglerna om fördelning av avlösningsbeloppet, att utdelning till gemensam
inteckning icke begränsas till det belopp, med vilket stamfastigheten
häftar primärt, utan medgiveS även för sådan del av inteckningen, som endast
sekundärt graverar stamfastigheten. I 9 § första stycket bör alltså enligt
lagrådets uppfattning såsom undantag från regeln, att fördelningen av det
nedsatta beloppet skall verkställas såsom om detsamma utgjorde köpeskilling
för stamfastigheten, införas ett stadgande, varigenom innehavare av fordran
eller rättighet, intecknad gemensamt i stamfastigheten och annan fastighet, till -

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh

erkännes rätt till utdelning jämväl för belopp, för vilket stamfastigheten svarar
allenast efter andra stycket av 32 § inteckningsförordningen. I detta avseende
anförde jag vid remissen till lagrådet, att om stamfastigheten och övriga
objekt för inteckningen icke vore i samme ägares hand, den förras ägare
kunde bliva lidande genom avlösningen, nämligen för det fall att varje fastighets
ansvar kunnat fullt täckas ur densamma. Lagrådet har nu funnit, att denna
omständighet ej hör tilläggas avgörande vikt, enär påföljden av den ifrågasatta
anordningen i själva verket skulle bliva, att stamfastighetsägaren begagnade
sig av rätten att vägra medgivande till avlösningsåtgärden, då han
funne denna kunna medföra förlust för honom. Såvitt angår stamfastighetens
ägare, skulle alltså rättens prövning av det riskmoment, som enligt förslaget
förefinnes, komma att utbytas mot ett bedömande från stamfastighetsägarens
sida i vad mån en fördelningsregel i enlighet med vad lagrådet
hemställt är i det särskilda fallet ägnad att tillskynda honom förlust.
Faktiskt komma därför även på denna väg liksom enligt det remitterade
förslaget att från lagens tillämpningsområde avskäras sådana fall, där
områdets frigörande från inteckningsansvar kan innefatta någon obillighet
mot denne rättsägare, och det med stadgandet i remissförslaget avsedda
ändamålet blir såtillvida uppnått. Väl kan med den av lagrådet förordade
anordningen tänkas, att under samverkan av ett flertal ogynnsamma förhållanden
en möjlighet kvarstår till att för andra rättsägare än stamfastighetens
ägare, vilkas intressen likaledes stå emot sökandens, någon rättsförlust kan
uppkomma. De särskilda betingelserna för en dylik samverkan äro dock av
så ovanligt slag, att det måste anses fullt berättigat att här bortse från
dem. Följaktligen lärer hinder ej möta mot att förslaget i denna del erhåller
den avfattning, varom lagrådet hemställt.

Av rent principiell innebörd är likaledes lagrådets hemställan, att 11 § måtte
uteslutas ur förslaget. I fråga om stadgandet i första punkten — som närmast
äger avseende å det fall att inteckning ligger såsom pant för en på särskild
omslagsrevers grundad fordran — har lagrådet funnit, att stadgandet
skulle bliva vanskligt att tillämpa och icke heller syntes vara påkallat av något
verkligt behov. I saknad av lagstadgande eller bestämmelse i träffat avtal kan
nämligen enligt lagrådets mening inteckningshavare, som grundar sin fordran
på dylik omslagsrevers, icke vara skyldig att avräkna enligt lagen utdelat
belopp på sin fordran enligt omslagsreversen, förrän denna fordran förfallit
till betalning. Och huruvida, där fordringen förfaller till betalning i särskilda
poster efter viss amorteringsplan, gäldenären redan vid nästa amorteringstillfälle
efter fördelningen skall äga tillgodoräkna sig beloppet såsom avbetalning
å lånet eller vara skyldig att låta detsamma kvarstå såsom pant och förty
skaffa andra medel till amorteringens fullgörande, måste efter denna uppfattning
bliva beroende av det föreliggande avtalet.

Om den inverkan, allmänna rättsgrundsatser kunna utöva i nu berörda avseende,
har, med hänsyn till vad erfarenheten givit vid handen i fråga om belopp,
som utfallit vid fördelning av expropriationsersättning eller lösen för
fastighet enligt ensittarlagen, vid förslagets upprättande en viss tvekan synts

Bihnng till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. -4 häft. (Nr 4.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

kunna råda. Ganska allmänt har en regel, motsatt den nyss angivna, tillämpats
av penninganstaltema i vårt land. Ett stadgande av det i 11 § angivna
innehållet ansågs därför icke böra saknas i förslaget. Efter det uttalande,
som nu föreligger från lagrådets sida, synes emellertid kunna förväntas,
att penninganstalterna, såväl som kreditgivare i allmänhet, icke skola anse sig
utan vidare hava anledning att på omslagsrevers före förfallodag avräkna belopp,
som utfallit på hypotiserad inteckningsrevers. Under denna förutsättning
skulle sålunda stadgandet i första punkten av 11 § icke vara behövligt.
Detta gäller ock om paragrafens andra punkt, vilken likaledes enligt lagrådets
uppfattning allenast utgör ett återgivande av vad redan nu följer av allmänna
rättsregler. I anslutning till vad lagrådet anfört finner jag mig alltså kunna
tillstyrka, att dessa bestämmelser i förslaget må utgå.

Vad härefter angår tredje punkten i 11 § har lagrådet ansett, att icke heller
härutinnan särskilda stadganden böra ifrågakomma, Lagrådet torde därvid
ha utgått från att jämväl i denna del förhållandena bliva i varje särskilt fall
att bedöma efter allmänna rättsgrundsatser. Huruvida på denna väg kan uppnås
samma resultat som åsyftats med bestämmelsen i förslaget, synes dock
vara i någon mån ovisst. Något närmare uttalande till ledning härvidlag föreligger
icke från lagrådets sida. Skulle i enlighet med den praxis, som är
vanlig hos kreditanstalterna, av allmänna rättsregler anses följa, att gäldenären
icke kan fordra placering av det utfallna beloppet mot högre ränta än den,
bankerna betala på depositionsräkning, kan lätt nog en avsevärd skillnad uppkomma
mellan sådan ränta och den på gäldenärens egen skuld löpande räntan.
I varje fall kommer detta att inträffa, då fråga är om större belopp och en
längre tid för beloppets innestående. Enligt min uppfattning måste det anses
önskligt, att denna skillnad verkligen utjämnas. Det är eljest risk för att jordägare
ställa sig obenägna till den utväg, som genom denna lag skulle erbjudas för
avstyckade områdens befrielse från inteckningsansvar. Jag finner alltså, att
för detta specialfall bör i 11 § bibehållas uttrycklig föreskrift om gäldenärens
rätt i nu berörda avseende.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket lärer, på sätt lagrådet anfört, kunna betraktas
såsom tämligen självfallen, och jag finner för min del icke något att
erinra mot att den uteslutes.

Tre av lagrådets ledamöter hava yttrat den mening, att ärenden, som avses
i lagen, enligt 1875 års förordning angående de s. k. småprotokollen borde
hänföras till inteckningsprotokollet och att därför ej skulle erfordras, att i 2 §
intoges föreskrift om ansökningens anteckning i detta protokoll. Dylik föreskrift
i fråga om rättens beslut borde av samma anledning uteslutas ur sista
stycket av 5 §. Dessa ledamöter hava i stället hemställt, att i vederbörlig inskrivningsbok
måtte göras anteckning redan om ärendets anhängiggörande. En
ledamot har ej anslutit sig till uppfattningen om dessa ärendens hänförande till
inteckningsprotokollet, men av skäl, som av övriga ledamöter åberopats till
stöd för en föreskrift om anteckning i inskrivningsbok angående gjord ansökan,
hemställt, att i lagen måtte införas stadgande av innehåll, att om ansökan skall

Kungl. Maj:ts< proposition nr 4. 43

göras anteckning i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

Med anledning av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligt återföra
förslaget till den ståndpunkt, 1927 års förslag härutinnan intog, eller
att genom föreskrift om anteckning av ansökningen sörjes för att ärendet redan
på detta stadium kommer till synes i gravationsbevis. Som jag icke kan
dela uppfattningen, att ärenden enligt förevarande lag böra upptagas i inteckningsprotokollet,
har jag med avseende å dessa bestämmelsers avfattning anslutit
mig till det särskilda uttalandet av en ledamot i lagrådet.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt rörande förslaget är väsentligen av formell
natur och synes böra beaktas. Till att, såsom lagrådet ifrågasatt, i 1 § utbyta
ordet ''bostadsändamål’ mot annat uttryck har jag dock ej ansett tillräcklig
anledning föreligga. Sedan lagens tillämpningsområde utsträckts även
till vissa stadsområden m. m., framhäver väl detta uttryck något mindre klart
än förut lagens speciella syfte. I betraktande särskilt av de med hänsyn till
inteckningssäkerheten mera betryggande föreskrifter, som detta förslag innefattar
i jämförelse med 1927 års förslag, synes mig likväl berörda förhållande
vara av underordnad betydelse.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit omarbeta det nu nämnda
förslaget. Härjämte hava några mindre redaktionella jämkningar vidtagits,
och har samma förslag erhållit rubriken ''förslag till lag om begränsning eller
avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten’. Även
i avfattningen av de båda övriga till lagrådet remitterade förslagen har skett
ett par mindre jämkningar av formell natur.»

Föredraganden uppläser härefter de omarbetade förslagen samt hemställer,
att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. C ervin.