Kungl. Maj:ts proposition nr £09 (Proposition 1933:209)

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given Stockholms
slott den 17 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ocb lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar samt
lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av
statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och
den offentliga arbetsförmedlingen,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

förordning om erkända arbetslöshetskassor,
förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter
jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande
av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen samt

förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31
mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts

TVTin allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr £09.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Förslag

till

lag

angående ändring i

vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar,
sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931 (nr 279),
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem---eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka---—- hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser
föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser
den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman
hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar
ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av
en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet
»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes
särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,
må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall — — -— understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre
samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshetskassas
stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde
biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt.

Där stadgeändringen---understödsberättigades bekostnad.

Skall sådan ----samtycke därtill.

Är för---till efterrättelse.

Stadgeändring, som---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet
eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan
ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost''
nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets

förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,
att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta
arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen
erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Med arbetsgivare och arbetare förstås i denna lag de, som enligt 2 § i lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete anses såsom
arbetsgivare och arbetare.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun, ej heller å innehavare
av anstalt för yrkesutbildning, såvitt angår dem, som vid anstalten åtnjuta
undervisning och enligt Konungens förordnande äro att anse såsom arbetare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i
genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under nästföregående
år i verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till närmaste
hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna, i den mån avgiftsplikt föreligger, en för alla och alla för
en för avgiften.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken
arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att besluta,
huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig,
samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riksförsäkringsanstalten
om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast
provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad
för mycket blivit erlagt.

Avgifter till riksförsäkringsanstalten erläggas på tid och sätt, som av
Konung och riksdag bestämmes. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit
erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande
kronoutskylder är stadgad.

4§.

Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som
uppburits av anstalten.

Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall
varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande
de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med inbetalningen
skall bolaget till riksförsäkringsanstalten skriftligen uppgiva beloppet
av den avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §•

Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riksstaten.

Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för bestridande
av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock
högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål.

Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond,
vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de
erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå,
enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveckling
av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6 §■

Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande
av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av
de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan anses
belöpa på envar av dem.

7 §•

över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller
i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen
efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant
skedde.

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,
till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty
första gången erlägga avgifter under år 1935.

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Förslag

till

förordning
om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I. Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem
understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må
på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i
lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda
grunder.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §•

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av föreningens
styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade
förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av
samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen.
Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade
namnunderskrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter därtill
föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts
antagas.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,
att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

medelsförvaltning och folkbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för
medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller
överensstämma stadgarna icke med vad under II—"V i denna förordning föreskrives
eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet
med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för viss understödsförening
helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa,
äger tillsynsmyndigheten vägra antagande av förstnämnda
förening.

5 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum,
i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad
uttaxering skall verkställas;

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland
kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek
och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras;

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, på sätt
i 61 § i lagen om understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behållna
tillgångar skall förfaras.

6 §.

Erkänd arbetslöshetskassa ma ej utöva annan verksamhet än sådan, som
avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål,
som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem
månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot
avlöning användas till arbete för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än
fem manader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller
adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan
överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09.

8 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem må utöver de i 7 § avsedda personer allenast kunna uteslutas 1)

den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så
bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej
uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna
uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så
bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt
inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna
sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga,
lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk
för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande, som kan
antagas vara av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller
att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 3)
omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

9 §.

Har beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet inträffat,
som kassan finner böra föranleda dennes uteslutande, skall det åligga
kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända
adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas för
avgivande av förklaring.

10 §.

Är medlem, då han uteslutes ur kassan, på grund av redan inträffad arbetslöshet
berättigad till understöd, skall uteslutningen anses hava skett först
då löpande understödstid gått till ända.

11 §•

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa vid utgången av åttonde veckan
efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, fortfarande
för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt
ur kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd skall
inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara
föreskriven i kassans stadgar.

13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna
förordning likställas med svensk medborgare.

III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös medlem,
som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,
på sätt i 19 § föreskrives; samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande
veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten
vanliga avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom
område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast
för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas
till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, må understöd ej
utgå för den tid konflikten varar.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

17 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än såsom
ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande
av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete a annan ort.

Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas
i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helgdag,
med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för
vilken han åtnjuter avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av
daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle
av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen
betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje
vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga arbetsförmedlingen
utfärdat intyg om arbetsansökan eller om meddelad befrielse
därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem
som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre
femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare
inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse, och ma
vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med
lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket här ovan eller som omförmälas i
2 mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnatt
viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med
lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet
mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i
gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet
lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet
än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

derstödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, som daghjälpen enligt
1 mom. högst må motsvara.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär understöd,
som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet
icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp
icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det
företag, där han är anställd, under varje period om fjorton dagar har arbete
ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje
period om fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,
minskas med två.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem, som icke tidigare uppburit
understöd från kassan, utgiva understöd endast därest han för tid under
de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna trettiosex månaderna till
kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. Har medlem,
som här avses, övergått från klass med lägre daghjälp till klass med
högre daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre
summan av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna
trettiosex månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av femtiotvå
veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter övergången
erlagts för minst tjugusex veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från kassan, må understöd
utgivas, om han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna aderton manaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan medlem övergått till klass med högre
daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre summan
av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna
aderton månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av tjugusex
veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter övergången
erlagts för minst tretton veckor i den högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista arbetsanställningens
avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upphörande,
skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den
tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd
från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i
detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens
slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan
erkänd arbetslöshetskassa, ma, saframt mellan kassorna därom träffas överenskommelse,
som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han
erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf
helt eller delvis räknas honom till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före
inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad
i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd som
utgivits av den erkända arbetslöshetskassan likställas understöd, vilket utgivits
av kassa eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivandet
avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som
med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning, som avses i 2 mom., allenast tagas i betraktande avgifter,
som belöpa å tid efter det han senast saknade medlemsrätt i sådan kassa eller
sammanslutning.

5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas
avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning
använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under
nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa
dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej
tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid
än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till
tre månader samt vad i första stycket sägs skall äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits om iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,
då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete
för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i denna
paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart
efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet
förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger
tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej
må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid
tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt vad i första
stycket sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp
över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under
loppet av femtiotvå på varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder,
därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundratjugu
dagar under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor. Har erkänd
arbetslöshetskassa i sina stadgar bestämt längre karenstid än i 22 § första
stycket sägs, må dock understödstiden ökas med högst den tid, varmed karenstiden
förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av femtiotvå på varandra
följande veckor längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första
stycket utgöra mindre än nittio dagar.

24 §.

Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter
medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller
minska understödstidens längd.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande
på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt
må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin siste arbetsgivare
anhålla om intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken
till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på grund av minskning i
antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar under
varje period om fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem överlämnas
till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid då medlem för annans räkning mot
avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem,
upptaga fasta medlemsavgifter.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra
för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av tillförsäkrade
förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och övriga
kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grupper
av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olikhet
medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslöshetsrisk.

Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som
underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild
avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning
kan anses skäligt.

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande
i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga
beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter
och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder
minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor
med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten
med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med
hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill
lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå
till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande
utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag
av kassan utse en ledamot.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer.

Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för
uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av
tillsynsmyndigheten bestämmas.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall
den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda
ombud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så oek om återkallande av

antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en
förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning
till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift
om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att
utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom
intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt
föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande
det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten
jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder,
som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga
inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll
och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med
kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten insända
de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda
myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna
meddelas av Konungen.

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i
fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än
500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för
kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

'' 34 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas
verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning
ått vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas
erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid,
inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad
anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras
vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats erkänd
arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga
att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt
andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 §
i lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras
över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten
av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en
nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,
vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för
att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna.

VII. Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre vetande
meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enbgt stadgarna har sitt
säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förordning

om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående
bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för
de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

I fråga om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen den
1933 (nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande
av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga
arbetsförmedlingen skola bestämmelserna i §§ 2, 4—6 och 8 i förordningen
den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete äga motsvarande tillämpning med iakttagande, att avgifterna
skola uppbäras i samband med de i förordningen omförmälda avgifterna samt
att utanordning enligt § 4 mom. 5 i förordningen icke skall äga rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förord ning

om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår
avgiften ensamt eller tillika med avgift jämlikt lagen den 1933

(nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen
till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansökan av
den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under första och
återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med
chefen för justitiedepartementet:

Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan om anslag till bekämpande
av arbetslösheten (femte huvudtiteln, punkt 9) anmälde jag, att inom
departementet med biträde av tillkallade sakkunniga påginge förberedelser
för framläggande för innevarande års riksdag av förslag rörande arbetslöshetsförsäkring.
Under rubriken socialstyrelsen (punkt 3) anförde jag vidare, att
det syntes kunna antagas, att handhavandet av en sådan försäkring skulle komma
att uppdragas åt socialstyrelsen liksom att i samband därmed styrelsens nuvarande
verksamhet rörande arbetsförmedlingen bleve väsentligt utvidgad med
därav följande vittgående organisatoriska förändringar av styrelsen. Kostnaderna
för denna omorganisation för nästa budgetår uppskattade jag approximativt
till 50,000 kronor, till vilket belopp hänsyn togs vid beräknande av det
extra förslagsanslaget för styrelsens verksamhet.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt
behandling.

Till grund för det nu föreliggande förslaget i ämnet ligger ett av 1926 års
arbetslöshetssakkunniga under år 1928 avgivet betänkande (Statens offentliga
utredningar 1928:9). Sedan yttranden över detta betänkande inhämtats
från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har en överarbetning av
det i betänkandet innefattade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring
verkställts inom departementet med biträde jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 7 oktober 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka jämväl utarbetat
förslag till ny lagstiftning om arbetsförmedling och statsbidrag till
understöd åt arbetslösa. De av dessa sakkunniga utarbetade förslagen innefattas
i en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken
torde såsom bilaga (bilaga G) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1
I promemorian återfinnes referat av 1928 års betänkande (sid. 10), och vid
promemorian hava fogats redogörelser för de över betänkandet avgivna yttran 1

Denna bilaga är här intagen efter statsrådsprotokollet den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Erkända

arbetslöshets kassor.

dena samt för den senaste utländska lagstiftningen på området, och torde jag
i dessa hänseenden få hänvisa till bilagan.

över de sakkunnigas förslag — i det följande benämnt sakkunnigförslaget
—- hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter ävensom
från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar, allt på sätt jag senare
torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade yttranden
inkommit, hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade sakkunniga.

I fråga om de omständigheter, som föranlett de sakkunnigas tillkallande,
samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till nyssnämnda
promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet återgivits (bilaga
G sid. 3). I promemorian återfinnes även en redogörelse för den tidigare behandlingen
inom vårt land av frågan om arbetslöshetsförsäkring (bilaga G
sid. 4 ff.).

Sakkunnigförslaget.

Jag torde sålunda omedelbart kunna övergå till att lämna en sammanfattning
av innebörden av de sakkunnigas förslag.

Det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda förslaget
avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att staten
lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fylla
vissa i lagen givna bestämmelser rörande medlemsantal m. m. och bedriva sin
verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera
kassornas verksamhet, hava sammanställts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor.

I föreningsrättsligt hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna
skola vara registrerade som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar. De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag meddelas
för föreningar med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbetslöshetskassorna.
Kassorna måste däremot för att få statsbidrag antagas till
»erkända arbetslöshetskassor». Ansökan om antagande skall göras hos socialstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna.
Socialstyrelsen har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de
i förordningen givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlemmarna.

I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kassornas
verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i förordningens
mening. Till denna fråga återkommer jag senare. I allmänhet
torde kassorna komma att bildas såsom rikskassor för arbetare inom visst yrke
eller viss verksamhetsgren, men det möter ej hinder att bilda en kassa för arbetarna
vid visst företag eller för samtliga lönearbetare, oberoende av yrket,
inom visst område. Förordningen medgiver jämväl bildandet av en allmän kassa
för hela landet eller viss del därav med tillträde för alla lönearbetare.

Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

stadgats, att kassan skall hava minst 500 medlemmar; tillsynsmyndigheten dock
obetaget att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, antaga kassa med
lägre medlemsantal. Vidare har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att vägra
antagande av kassa, om ändamålet med dess verksamhet helt eller till huvudsaklig
del kan anses fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa.

De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i
förordningen, vara öppna för alla lönearbetare inom kassans verksamhetsområde.
Sålunda får ej såsom villkor för medlemskap uppställas, att vederbörande
skola vara anslutna till viss organisation eller sammanslutning. Förordningen
upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hinder
mot medlemskap, varjämte kassorna medgivas rätt att därutöver i vissa
särskilt angivna fall utesluta från medlemskap.

Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages
främst kravet på att vederbörande skall vara lönearbetare. Begreppet lönearbetare
har dock ej, med hänsyn till vissa svårigheter, positivt bestämts i förordningen.
X stället har det negativt bestämts, att den som är självständig företagare
skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav anknytes till förhållandena
under de senast förflutna tolv manaderna. För att rätt att vinna
inträde i eller kvarstå som medlem i kassan skall föreligga, får vederbörande
under nämnda tid ej hava haft ställning som självständig företagare mer än
fem månader.

Bland de absoluta uteslutningsgrunderna upptages vidare det fall, att någon
är anställd hos viss nära anförvant. Prövningen härav skall på samma
sätt, som nyss nämnts, anknytas till förhallandena under de senast förflutna
tolv månaderna. Vidare far ingen pa samma gång vara medlem i mer än en
erkänd arbetslöshetskassa. Utländsk medborgare kan ej bliva medlem i en erkänd
arbetslöshetskassa, om han ej tillhör stat, med vilken överenskommelse
träffats om ömsesidighet.

För den händelse att en kassas verksamhetsområde är så bestämt, att medlemmarna
skola tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställda
vid visst företag eller bosatta inom visst område, har kassan medgivits
rätt att från medlemskap utesluta de personer, som ej uppfylla sålunda föreskrivet
villkor. Genom bestämmelser av olika slag har kassan dock förhindrats
att utesluta någon, innan viss tid förflutit, från det villkoret upphörde att
vara uppfyllt.

Om för någon person synnerlig risk för arbetslöshet är för handen på grund
av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap
eller annan dylik anledning, äger kassan rätt att utesluta honom från
medlemskap. Beslut härom skall dock omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.
Vidare kunna personer, som lämna svikliga uppgifter eller icke ställa
sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning
utfärdade föreskrifter, uteslutas från medlemskap.

Kassorna kunna i sina stadgar bestämma åldersgränser för medlemmarna.
Hava sådana gränser bestämts, kan dispens härifrån endast meddelas beträffande
den övre gränsen.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur
en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad
till understöd från kassan.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har införts en bestämmelse
om automatisk uteslutning av medlem, om han efter viss tids förlopp
fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påföljden
skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgiften
eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss
kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugosjätte veckan.

För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshetskassa
måste en medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan eller
från annan erkänd arbetslöshetskassa, hava under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna två åren till kassan erlagt avgifter för minst 52
veckor. För medlem, som tidigare uppburit understöd, kräves 26 erlagda avgifter
under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Vid
bedömande av frågan om tiden för arbetslöshetens inträdande skall man bortse
från den tid efter sista arbetsanställningens upphörande, som medlemmen
vant sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring. Har medlem åter på grund
av eget förvållande varit avstängd från understöd under viss tid, skall arbetslösheten
anses hava tagit sin början först vid avstängningstidens slut.

Om medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp,
måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den
högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av
tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som
han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan
tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts
till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits
till erkänd arbetslöshetskassa. Vid prövning av frågan om rätt till understöd
kan medlem aldrig få räkna sig tillgodo andra avgifter, än som erlagts
för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som icke
utförts i medlemmens hem.

För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16
år, vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan
anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, om
skäl därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i varje vecka befria den
arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är
föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller kan understöd
utgå för dag för vilken medlem åtnjuter avlöning.

Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anledning
lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från
arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till
honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda
bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses
lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

regler än som stadgats i förordningen. Om arbetet motsvarar arbetarens
krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den
i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, och icke hänför sig till
arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt ej heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller
arbetets natur, så skall arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen
att arbetet icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har
undantag gjorts för det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits
strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Tillsynsmyndigheten
har därjämte medgivits rätt att beträffande konflikt, som ännu icke
varit under arbetsdomstolens eller skiljenämnds bedömande, avgiva förklaring
om att konflikten är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning
till arbetsvägran icke förelegat.

Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp,
men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i
naturaförmåner.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej understigande
två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek
inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga,
för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av
den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma
yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Begreppet familjeförsörjare
definieras ej i förordningen, utan det överlåtes åt tillsynsmyndigheten
att meddela närmare bestämmelser därom. Kassorna kunna införa olika understödsklasser
och jämväl medgiva rätt för kvinnliga medlemmar och medlemmar,
som ännu icke uppnått viss ålder, att såsom halvbetalande uppbära
lägre understöd än övriga medlemmar.

I allmänhet får daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av arbetslösheten
åtnjuter fattigvård för sig själv eller för någon, för vilken han
är att anse såsom familjeförsörjare. Undantag göres dock för fattigvård, som
avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller med andra ord fattigvård,
som ej utgör hjälp till den dagliga försörjningen, ävensom för fattigvård, som
utgöres av vård å sjukvårdsanstalt för någon av familjemedlemmarna. I samband
härmed hava fattigvårdsstyrelserna ålagts att underrätta kassans styrelse
om de fall, då fattigvård i anledning av medlems arbetslöshet meddelats
honom eller någon, för vilken han är försörjningsskyldig.

Om medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av annat slag än fattigvård, så äga kassorna själva
bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet
utgör. Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan
av daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjänsten,
vartill daghjälpen högst må uppgå.

Om daghjälp utgår till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det
företag, där han är anställd, har anställning ett mindre antal dagar i veckan

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

än vid full drift är vanligt, får summan av daglrjälpen och arbetsförtjänsten
för vecka icke överstiga, vad medlemmen skulle hava erhållit i daghjälp för
veckan, om han varit fullständigt arbetslös.

Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som
kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kortare
än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara
fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller
överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till
arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd.
Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till understöd,
om avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för kortare tid än aderton
dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller
på grund av särskild av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest
medlemmen efter arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker om
daghjälp.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då särskilda
omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att
beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej
över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av
året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på varandra
följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den
tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra
följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej under
90 dagar. Understödstiden kan förlängas över 120 dagar dels om daghjälp
vid korttidsarbete utgått med nedsatt belopp, intill dess sammanlagda
daghjälpsbeloppet motsvarar full daghjälp för den arbetslöse under 120 dagar,
och dels om en kassa bestämt längre karenstid än den kortast möjliga tiden
med högst den tid, varmed karenstiden förlängts.

Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslösheten
och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst
skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet fullgöras
genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyldighet
för arbetsgivaren att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva
särskilt föreskrivas.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar.
Dessa avgifter skola utgå för Jid, då medlem för annans räkning mot avlöning
användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så avvägda,
att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbildning,
utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Avgifterna
må ej göras olika för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes
av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kassorna ha vidare rätt
att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass
eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast avgift eller uttaxerat
belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.

En erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i
förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven
storlek. Denna fond, till vilken överskottet å verksamheten alltid skall avsättas,
får endast tagas i anspråk i den mån inkomsterna ej förslå till täckande
av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på visst i förordningen
angivet sätt. I balansräkningen skall alltid som skuld upptagas
ett belopp, motsvarande den lägst föreskrivna fonden. Utbetalning av understöd
får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek
lämnat medgivande därtill.

Om kassans inkomster ej förslå till utgifterna, får, som jag nyss nämnt,
fonden tagas i anspråk. Därest så med hänsyn till kassans ekonomiska ställning
eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna är erforderligt, må
kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten nedsätta daghjälpens
storlek eller minska understödstidens längd. Det eljest föreskrivna minimibeloppet
av daghjälpen eller två kronor och kortaste understödstiden eller
nittio dagar må därvid underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall därjämte
särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Förutsättningarna för
vidtagande av dessa åtgärder skola finnas angivna i kassans stadgar, varför
stadgeändring icke i något fall erfordras. Minskning av understödstidens längd
och nedsättning av daghjälpens storlek skola avse jämväl dem, som vid beslutets
fattande redan voro understödsberättigade. Beslutet får ej gälla för
längre tid än till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

Tillsynsmyndigheten skall utse en ledamot i varje erkänd arbetslöshetskassas
styrelse liksom även en revisor. Om en kassa har lokalavdelningar å olika
orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt
utövas av valda ombud.

Tillsynsmyndigheten har erhållit vittgående befogenheter med avseende å
övervakandet av kassornas verksamhet. Sålunda är varje kassa skyldig att
när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska
kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem
tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Om tillsynsmyndigheten
finner anledning till anmärkning, skall tillsynsmyndigheten lämna
anvisning för kassan att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller förändring av
kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassan ej meddelad
anvisning till efterrättelse, kan tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller
förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.
Om den anmärkta åtgärden innebär avvikelse emot någon i lagen om
understödsföreningar given bestämmelse, kan tillsynsmyndigheten, på sätt i
nämnda lag finnes stadgat, hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande
för kassan att träda i likvidation. Tillsynsmyndigheten må dock icke
återkalla antagande utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta
beslut i anledning av lämnad anvisning.

Om en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller, i fråga om kassa som
medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal,
som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid

Statsbidrag

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna
har därvid att meddela beslut, om kassan skall få fortsätta sin verksamhet,
och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej
sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej
detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att överlåta sin rörelse på annan
erkänd arbetslöshetskassa eller att träda i likvidation.

Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten kunna anföras
hos Konungen. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffenheten
av en arbetskonflikt, om vilken talan kan föras inför arbetsdomstolen,
kunna besvär dock ej föras över beslutet.

För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande
de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap
beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som Konungen
äger meddela, utses en särskild nämnd.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget
utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k.
daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning,
förvaltningsbidrag. Det har icke ansetts erforderligt att i den blivande förordningen
om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna
utan dessa äro avsedda att knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för
ifrågavarande ändamål och att sedan av Konungen sammanfattas i en särskild
kungörelse.

Daghjälpsbidraget skall, som jag förut nämnt, bestämmas med hänsyn dels
till den genomsnittliga daghjälpens storlek inom kassan och dels till arbetslöshetens
omfattning bland medlemmarna, uttryckt i antalet understödda dagar
per medlem och år. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många procent
av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid vissa kombinationer av daghjälpsbelopp
och antalet understödda dagar per medlem.

Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera ett antal understödda
dagar per medlem, svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet
i kronor. Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation
till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag
börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kostnaden
men därefter växande intill 21 understödda dagar per medlem och år.
Bidraget har vid denna gräns bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en daghjälp
av två kronor och 40 % av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kronor.
Med utgångspunkt härifrån har i utkastet till kungörelse sammanställts
en tabell, utvisande daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden
för understöd vid olika antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig
daghjälp från två till sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas
särskilt för varje understödsklass inom kassan.

Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår med två kronor för varje årsmedlem
i kassan.

Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter
varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som
skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Såsom ett led i förslaget ingå arbetsgivarbidrag, avsedda att användas dels
till de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen,
dels till förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Bestämmelserna
härom hava sammanförts i en särskild lag.

Förslaget innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare —
utom staten och kommunerna — skola, oberoende av om dessa arbetare äro
försäkrade eller ej, uttagas avgifter med två kronor för varje årsarbetare. Då
antalet årsarbetare hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kommer
härigenom, med hänsyn till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta,
summan av avgifterna att uppgå till omkring 1,800,000 kronor för år. Avgifterna
skola debiteras och uppbäras på samma sätt som avgifterna till den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Det belopp, som årligen inflyter, skall inbetalas till statskontoret. Hälften
av beloppet skall tillföras statsverket såsom bidrag till kostnaderna för den
offentliga arbetsförmedlingen, och andra hälften skall i enlighet med av Konungen
meddelade bestämmelser förvaltas såsom en särskild fond. Medel ur
denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för att användas till
bestridande av förvaltningsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna.
Uppstår överskott i fonden, kan Konungen på framställning av tillsynsmyndigheten
bestämma, att visst belopp därav må användas för utveckling av den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Såsom komplettering till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen jämte
allmänna arbeten på öppna marknaden framlägges utkast till kungörelse
om kommunala understöd med statsbidrag. I huvudsak har den nu gällande
ordningen för utgivande av kontantunderstöd bibehållits. Understöden skola
sålunda utgivas genom en kommunal arbetslöshetskommitté, som jämväl skall
hava att taga initiativet till upptagandet av understödsverksamheten. Verksamheten
skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, som med hänsyn till föreliggande
omständigheter äger bestämma, för huru många personer i en kommun
statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Från rätt till erhållande
av ifrågavarande understöd skola vara uteslutna de, som uppbära daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa, ävensom de, som under de senaste sex
månaderna, innan ansökan om understöd gjorts, i anledning av arbetslöshet
för sig eller någon familjemedlem uppburit fattigvård av annat än visst angivet
slag. Vid prövningen av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till
inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. I
övrigt ansluta sig bestämmelserna så nära som möjligt till de regler, som skola
gälla inom försäkringen. Understödet till arbetslösa på viss ort får icke överstiga
visst bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekommande
lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. En särskild tabell
över detta förhållande är upprättad och är avsedd att såsom bilaga fogas till
den blivande kungörelsen i ämnet. Med hänsyn härtill hava de nuvarande
bestämmelserna om hyreshjälp slopats. Bestämmelserna om länshjälpskommittéer
hava uteslutits ur förslaget.

De sakkunniga föreslå en betydande utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen,
så att dess organisation kommer att överspänna hela riket. En -

Arbetsgivar bidrag.

Kommunala
understöd
med statsbidrag.

Den offentliga
arbetsförmedlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den centrala
organisationen.

Kostnads beräkning.

ligt förslaget, som sammanfattats i en särskild lag, skall varje landsting och
stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, anordna en arbetsförmedlingsanstalt
med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser
förlagda avdelningskontor eller ombud. Enligt en av socialstyrelsen på de
sakkunnigas framställning gjord undersökning skulle erfordras 103 nya avdelningskontor
utöver de 100 nu befintliga. Därjämte skulle vid fullt genomförd
organisation behövas omkring 1,300 ombud.

Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen skall utövas av socialstyrelsen.
Ordförande och suppleant för honom i styrelsen för varje arbetsförmedlingsanstalt
skall utses av länsstyrelsen. Till föreståndare för huvudkontor
får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom
lämplig för befattningen.

Arbetsförmedlingsanstalt skall enligt förslaget erhålla full ersättning av
statsmedel för tryckning av vissa blanketter samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.
Har anstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för tillträdande
av honom å annan ort anvisad anställning, är anstalten under vissa
förutsättningar berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av
kostnaden. För andra utgifter äger anstalt, i den mån de kunna anses hava
varit av behovet påkallade, åtnjuta ersättning av statsmedel med hälften av
det utgivna beloppet. De sakkunniga beräkna, att genom dessa regler hela
den genom omorganisationen uppkomna merkostnaden skall stanna å statsverket.

De sakkunniga föreslå, att inom socialstyrelsen skall upprättas en ny byrå,
som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget åliggande tillsynsskyldigheten
över de erkända arbetslöshetskassorna, den kommunala understödsverksamheten
samt den offentliga arbetsförmedlingen.

De sakkunniga framhålla, att en kostnadskalkyl icke kan bliva fullständig,
i det att storleken av kostnaderna för statsbidraget till kommunala understöd
beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande.

Vad angår övriga föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkringen,
utbyggnaden av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder
betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen hunnit
genomföras i den omfattning, man nu anser sig hava anledning räkna med,
eller omkring 700,000 personer och med en arbetslöshet, beräknad efter genomsnittet
för åren 1929—1931, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å

	Stats- verket	Landsting och vissa städer	Arbets- givarna	De för-säkrade	Summa
Daghjälpsbidrag till försäkringen . .	.... 12.5	—	—	14.1	26.6
Förvaltningsbidrag till försäkringen .	.... 0.5	—	0.9	—	1.4
Arbetsförmedlingen........	.... 0.9	0.9	0.9	—	2.7
Socialstvrelsen..........	.... 0.2	—	—	—	0.2
	Snmma 14.1	0.9	1.8	14.1	30.9

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

över promemorian infordrades yttranden från socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,
statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vidare anmodades lantbruksstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, arbetsdomstolen och
kammarrätten samt statens inspektör för fattigvård och barnavård att avgiva
yttrande i ärendet. Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill
beretts tillfälle, inkommit med yttranden: svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivarnes centralförening, landsorganisationen
i Sverige, Sveriges industriförbund, svenska kontoristföreningarnas förbund,
de anställdas centralorganisation i Sverige för tjänstemannaorganisationernas
arbetslöshetskommitté och Sveriges arbetsledares förbund samt de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Genom vissa av nyssnämnda
myndigheter och organisationer hava vidare yttranden inhämtats från bland
andra handelskamrarna i riket, Sveriges redareförening, fullmäktige i järnkontoret,
Sveriges skogsägareförbund och skilda fackförbund.

Av de anförda myndigheterna och sammanslutningarna hava följande tillstyrkt
eller förklarat sig icke hava något att erinra mot en frivillig arbetslöshetsförsäkring
enligt de huvudprinciper, som angivits i promemorian, nämligen
statens arbetslöshetskommission, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Kopparbergs
län samt landsorganisationen i Sverige.

Kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands,
Västernorrlands och Norrbottens län samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare hava icke velat i princip motsätta sig förslagets genomförande
men ansett det olämpligt att för närvarande införa försäkringen.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon bestämd
åsikt i fråga om lämpligheten av införande av en arbetslöshetsförsäkring,
nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Blekinge och Västmanlands län, svenska stadsförbundet samt svenska
landskommunernas förbund. Statens inspektör för fattigvård och barnavård
har förklarat sig vidhålla den ståndpunkt han intagit såsom ledamot av 1926
års arbetslöshetssakkunniga.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava av principiella skäl avstyrkt
införandet av en arbetslöshetsförsäkring, nämligen socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges skogsägareförbund,
fullmäktige i järnkontoret samt flertalet handelskammare.

Av utlåtandena från de myndigheter och sammanslutningar, som i princip
uttalat sig till förmån för en försäkring av den nu föreslagna läggningen, ehuru

Allmän

översikt.

I princip
tillstyrkande
yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa av dem ansett tidpunkten mindre lämplig härför eller avstyrkt genomförandet
nu omedelbart, må här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission: Vid den prövning, som kommissionen
ägnat _ det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, har
kommissionen kunnat konstatera, att åtskilliga av de i tidigare yttranden från
kommissionen påtalade bristerna blivit hävda. Obestridligen har det föreliggande
förslaget utarbetats under vederbörligt hänsynstagande till de erfarenheter,
som gjorts såväl i utlandet som inom den hjälpverksamhet för arbetslöshetens
lindrande, vilken bedrivits i vårt eget land. Kommissionen finner
sig därför kunna vidhålla sin tidigare uttalade anslutning till tanken på
införandet av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land, men anser det icke förty
nödvändigt att alltfort framhålla de stora svårigheter, varmed genomförandet
av en dylik lagstiftning måste bliva förknippat, svårigheter, som överhuvud
taget icke torde kunna övervinnas ens genom de mest noggrant utformade lagbestämmelser.
Det får nämligen icke bortses från att man här både vid lagstiftningen
och lagtillämpningen konfronteras med en mängd av de invecklade
problem, som en såväl inom arbetsgivar- som arbetarsidan genomorganiserad
arbetsmarknad ständigt aktualiserar. Även med erkännande av de sakkunnigas
allvarliga bemödanden att komma till rätta med dessa frågor, torde
likväl icke kunna bestridas, att dessa äro av natur att i åtskilliga avseenden
helt enkelt icke kunna lösas på ett ur samhällets synpunkter i allo tillfredsställande
sätt, enär de bottna i arbetsmarknadens egen natur.

Kommissionen framhåller vidare, hurusom det alltjämt är synnerligen svårt
att angiva det objektiva kriteriet på förhandenvaro av oförvållad arbetslöshet,
vars konstaterande dock utgör grundförutsättningen för rätten till arbetslöshetsunderstöd.
Motsvarande svårigheter möta däremot icke inom andra former
av socialförsäkring såsom exempelvis sjuk- och ålderdomsförsäkring. Att
arbetslöshetskassorna komma att irppbyggas efter yrkeslinjer innesluter obestridligen
risk för utveckling av en viss stelhet hos arbetskraften, medan gynnandet
av en större rörlighet hos densamma eljest varit önskvärd. Arbetslöshetsförsäkringens
intima beroende av arbetsmarknadens problem medför ovillkorligen
krav på ytterst väl avvägda bestämmelser, särskilt i vad det gäller
försäkringens förhållande till den öppna arbetsmarknadens konflikter.

Även den invändningen kan framställas mot arbetslöshetsförsäkringen, att
den i själva verket utgör en form av lönesubvention. Härvid bör dock icke
förbises, att varje form av socialt motiverad hjälpverksamhet — reservarbeten,
kontant understödsverksamhet och allmän fattigvård härvid ej undantagna —
både skapar större ekonomisk motståndskraft hos hjälpmottagaren och i viss
utsträckning påverkar den fria löneprisbildningen.

Enligt författningsförslaget står det fritt för alla medborgare att bilda arbetslöshetskassor
eller tillhöra sitt yrkes kassor. Det kan dock förutses, att
de oorganiserade arbetarna skola i praktiken rätt allmänt avböja anslutning
till arbetslöshetskassorna, då ju dessas medlemmar huvudsakligen torde komma
att utgöras av personer med direkt anknytning till den organiserade arbetarrörelsen.

Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits i utlandet, synes den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen ha fungerat någorlunda tillfredsställande under
normala tider men däremot icke mäktat bära extraordinära tiders belastning.
Skulle fördenskull en arbetslöshetsförsäkring införas i vårt land och mera krisartade
förhållanden på arbetsmarknaden komma att bestå under de närmaste
åren, torde man även hos oss böra räkna med att de utförsäkrades antal så
småningom skall bliva betydligt. För deras vidkommande bleve då andra
hjälpanordningar oundgängliga. Då det vid en mångårig, fortbestående arbetslöshet
icke är osannolikt, att kommunernas möjlighet att ställa lämpliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

arbetsobjekt till förfogande efter hand uttömmes, skulle för de utförsäkrade
då komma att återstå möjligheten av hänvisning i viss utsträckning till beredskapsarbeten
men för de flesta sannolikt ett överförande till den kontanta understödslinjen.
En utveckling i denna senare riktning måste givetvis emotses
med bekymmer. Under alla förhållanden synes det kommissionen uppenbart,
att en blivande arbetslöshetsförsäkring icke kan ur rent praktiska synpunkter
beräknas föra med sig den effekt ur hjälpsynpunkt, som man på många håll
och icke minst bland arbetarna förväntar. Detta torde få anses tydligt nog
ådagalagt av de undersökningar, som genom de sakkunnigas försorg verkställts
medelst granskning av medlemsstocken i ett par av våra största fackförbund.
Även om det nu föreliggande förslaget — såvitt man kan bedöma
— medför, att understödsprocenten torde komma att ställa sig något fördelaktigare
än nu förutsättes, torde man, även om detta genomföres, speciellt
under tider av större arbetslöshet, nödgas räkna med att ett mycket stort antal
personer kommer att utförsäkras och således tvingas till att söka komma i
åtnjutande av det allmännas hjälp i andra former.

Kommissionen anför slutligen, att det föreliggande förslaget till arbetslöshetsförsäkring
måste betecknas såsom det mest genomtänkta, som hittills framkommit
och såsom sådant ägnat att läggas till grund för en lagstiftning på
området, därest en sådan nu anses böra komma till stånd.

Kommerskollegium anser, att den av de sakkunniga framlagda lösningen i
det väsentliga torde få anses som den bästa, som under förhandenvarande förhållanden
lärer kunna presteras. Kollegium anför vidare:

Den kritik, som från näringslivets sida även nu anförts, berör också endast
i underordnad grad själva förslagets utformning i och för sig, utan fastmer
den grundläggande principen, d. v. s. lämpligheten av någon arbetslöshetsförsäkring
överhuvud taget. Denna principfråga torde numera få anses så genomdebatterad
i samband med de olika utredningar, som verkställts under en följd
av år och rörande vilkas resultat en sammanfattande redogörelse inledningsvis
lämnas i den nu föreliggande promemorian, att inga nya synpunkter av
större vikt för frågans bedömande lära vara att framföra.

Kollegium anser visserligen, att de förut anförda betänkligheterna, som vidlåda
den frivilliga försäkringslinjen, alltjämt i viss omfattning kvarstå, men
det framstår dock såsom ovedersägligt, att desamma genom den nu skedda
sakkunniga överarbetningen av 1928 års förslag i icke oväsentlig mån försvagats.
_ . __ .

Genom den närmare preciseringen av villkoren för ledamotskap i erkänd
arbetslöshetskassa samt genom de befogenheter, som tillagts tillsynsmyndigheten,
att övervaka kassornas verksamhet och att beivra missbruk synes sålunda
en viss garanti hava ernåtts mot bristande opartiskhet i fråga om beviljande
av eller uteslutande från medlemskap, liksom mot bristande iakttagande
av föreskriven neutralitet vid inträffade arbetskonflikter.

Genom den i förslaget verkställda kompletteringen av bestämmelserna rörande
åtnjutande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa, av kommunalt
understöd med statsbidrag vid arbetslöshet samt slutligen av fattigvårdsunderstöd
har vidare ett steg av viss betydelse tagits i riktning mot den av herr
von Koch i 1928 års betänkande förordade rationaliseringen av undprstödsverksamheten.
Särskild vikt torde härvid böra tillmätas den omständigheten,
att socialstyrelsen enligt förslaget skulle utgöra tillsynsmyndighet såväl för
de erkända arbetslöshetskassorna, som över de kommunala understödsorganen
(arbetslöshetskommittéerna) och utöva viss bestämmanderätt i fråga om utanordnandet
av statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kollegium har i annat samband uttalat såsom sin åsikt, att arbetslinjen genom
reservarbeten ävensom, i den mån förhållandena och förefintligheten av
lämpliga arbetsobjekt därtill föranleda, statliga och kommunala samt statsunderstödda
enskilda beredskapsarbeten i första hand böra vinna tillämpning
för beredande av lättnader i arbetslöshetens verkningar. Med hänsyn till de
väsentliga förbättringar, som det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring
måste anses erbjuda, och till den ganska allmänna uppfattningen
därom, att vidtagande från det allmännas sida av någon åtgärd i berörda
syfte innebure ett tillmötesgående av ett rättfärdighetskrav gentemot
en mängd anställda, vilka oförskyllt ■— t. ex. såsom en direkt följd av vissa
rationaliseringsåtgärder — drabbats av arbetslöshet, anser sig kollegium i
princip icke nu böra motsätta sig genomförandet av en frivillig försäkring
i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Även de föreslagna grunderna,
för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet ävensom bidrag
från arbetsgivarna anser sig kollegium på samma sätt böra i princip biträda.

Kollegium vill dock starkt ifrågasätta, huruvida den nuvarande tidpunkten
kan anses lämplig för ett omedelbart genomförande av de föreslagna åtgärderna.
Under nu rådande ekonomiska och industriella kris komma ju de
statliga liksom de kommunala resurserna att i en utsträckning, som saknar
motstycke under senare tider, behöva tagas i anspråk och ansträngas till det
yttersta för att bereda mera omedelbar lindring i följderna av iråkad arbetslöshet.
Den lättnad, som härvidlag skulle kunna beredas genom arbetslöshetsförsäkringens
genomförande, torde, såvitt kollegium kan finna, komma
att inskränkas till ett mycket begränsat antal fall, omfattande enbart redan
bestående arbetslöshetskassor, vilka vunnit den ekonomiska styrka, att de mer
eller mindre omedelbart kunde vinna inregistrering såsom erkända sådana.
Dessa kassor torde emellertid bland sina medlemmar knappast räkna sådana
grupper av anställda, vilka hårdast drabbats av de nu rådande förhållandena.
För dessa senare måste verkningarna av försäkringens genomförande, speciellt
med hänsyn till de högt spända förväntningar, som under en följd av år fästs
vid densamma, i stället komma att medföra en stor besvikelse. Det torde vara
att befara, att denna besvikelse t. o. m. kan komma att utlösa sig i en avoghet
mot hela försäkringen från stora grupper av anställda, vilka beräknats
komma att utgöra en större del av dess klientel.

Kommerskollegium sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt:

Kollegium, som finner övervägande skäl tala för godkännande i princip av
det i den remitterade sakkunnigpromemorian föreslagna systemet för frivillig
arbetslöshetsförsäkring, dock med ovan angivna modifikationer, hemställer,

att med hänsyn till det rådande allvarliga krisläget, såväl på arbetsmarknaden
som i finansiellt avseende, ävensom till den synnerliga angelägenheten
att koncentrera alla ansträngningar i arbetslöshetsfrågan på det nuvarande
nödläget, med förslagets genomförande måtte få tills vidare anstå, i varje fall
under nästa budgetår och intill dess en vändning i krisen kunnat med någorlunda
stor tillförlitlighet konstateras,

samt att frågan om en förenkling av den planerade kontrollapparaten över de
arbetslöshetsförsäkrades arbetsvillighet ävensom rörande en mera omfattande
centralisering av den sociala understödsverksamhetens ledning inom de kommunala
förvaltningsområdena göres till föremål för vidare omprövning.

Emot kommerskollegii beslut hava anförts skiljaktiga meningar av två ledamöter.
En ledamot har i sådant hänseende anfört, att han med hänsyn till
den ståndpunkt till frågan, som intagits av de representativa organ för nä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ringslivet, från vilka yttranden inkommit till kollegium, samt den av dem
därför anförda motiveringen ansåge sig icke kunna biträda kollegii principiella
uttalande till förmån för det remitterade förslaget.

En annan ledamot bar i princip biträtt det föreliggande förslaget samt förklarat
sig anse, att de skäl, som anförts för ett uppskov med genomförandet
av förslaget ej vore övertygande utan tillstyrkt, att förslag i ämnet i huvudsaklig
överensstämmelse med det i promemorian intagna inom en snar framtid
gjordes till föremål för statsmakternas beslut.

Statskontoret: Det torde vara i någon mån tvivelaktigt, huruvida verkligen
försäkringen, därest den genomföres, kan komma att erhålla den av de sakkunniga
eftersträvade räckvidden. Uppmärksammas må även, att realiserandet av
det framlagda förslaget skulle draga en årskostnad av något över 30,000,000
kronor enligt en av de sakkunniga gjord beräkning, i vilken dock icke ingår
statsbidrag till kommunala understöd. Det lärer med fog kunna ifrågasättas,
huruvida ett så avsevärt belopp, till vilket statsverket skall bidraga med inemot
hälften, kan anses erhålla den bästa användningen under nu rådande förhållanden,
därest det disponeras för genomförandet av en frivillig arbetslöshetsförsäkring.
För visso skulle en dylik försäkring, om den beslutades och genomfördes
under mera normala förhållanden än de nu rådande, kunna redan från början
erhålla bättre stadga och en fastare grund än en försäkring, som avses att
träda i tillämpning, då ekonomiska svårigheter hos en stor del av försäkringens
klientel måste göra dess medverkan vid försäkringens ordnande ganska
osäker. Även om man i likhet med statskontoret är av den uppfattningen, att
ur sociala synpunkter en arbetslöshetsförsäkring, grundad på frivilliga avgifter,
måste anses önskvärd, torde dock betänkligheter resa sig mot att reformen
nu genomföres och att så pass betydande belopp, som skulle åtgå till försäkringen,
bindas under tider, då anskaffandet av arbete och disponerandet
av medel för detta ändamål är av sådan betydelse, att tillgängliga statsmedel
i första hand synas böra härför tagas i anspråk.

Försäkring sinspektionen: Spörsmålet om försäkringens effektivitet synes i
den föreliggande promemorian hava blivit mera ingående behandlat än i någon
tidigare verkställd undersökning i vårt land.

För detta ändamål har det varit av särskilt värde att erhålla en belysning
av frågan, huru effektiviteten av den föreslagna försäkringen gestaltar sig i
sådana fall, där risken endast i mindre grad kan anses vara försäkringsbar.
Enligt försäkringsinspektionens mening böra icke alltför korta arbetslöshetsfall
göras till föremål för en arbetslöshetsförsäkring, lika litet som försäkringen
rimligen bör fortsätta att. utgiva understöd vid alltför långvariga arbetslöshetsfall,
då arbetslösheten icke längre torde kunna anses vara av den karaktär,
att den lämpar sig att omhänderhavas genom en försäkring. Detta
innebär, att försäkringens effektivitet bör vara låg vid korta samt långa arbetslöshetsfall
och uppnå ett maximum däremellan. Den undersökning rörande
grov- och fabriks- samt metallindustriarbetareförbunden, som utförts
genom de sakkunnigas försorg, utvisar, att med hänsyn till det sätt, varpå
försäkringsvillkoren fixerats, en låg effektivitet hos försäkringen föreligger
vid de kortare och längre arbetslöshetsfallen samt relativt hög effektivitet
vid arbetslöshetsfall av cirka fem till tio veckors varaktighet. Den variation
i effektiviteten, som framgår av undersökningen, torde i stort sett kunna
anses tillgodose ovan anförda krav.

Den föreslagna försäkringen har beräknats komma att absorbera ungefär en
tredjedel av den totala arbetslösheten inom de arbetargrupper, som antagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

komma att bilda arbetslöshetskassor. Denna begränsning visar, att en försäkring
av förevarande art ingalunda kan betraktas såsom en lösning av frågan
om samhällets hjälpåtgärder till lindrande av arbetslöshetens verkningar och
framkallar omedelbart spörsmålet, huruvida tillräckliga skäl kunna anses vara
för handen att under sådana förhållanden införa en arbetslöshetsförsäkring.
Till belysning av detta spörsmål må erinras om den naturliga och från olika
länders erfarenhet bekräftade konsekvensen av ifrågavarande begränsning,
nämligen att anspråken på en utökning av försäkringens prestationer under
tider av mera omfattande arbetslöshet stegras i betydande grad. Dessa stegrade
anspråk hava som regel medfört, att villkoren för rätt till understöd uppmjukats,
föranledande starkt ökade utgifter, vilka i huvudsak måst finansieras
genom ökade bidrag från det allmänna. Vad som en gång kunnat betraktas
som försäkring har omvandlats till att i huvudsak bli ren understödsverksamhet.
En utveckling efter dessa linjer vore olämplig och även skadlig,
framför allt därför, att den rätt till understöd, som försäkringen,
oberoende av individuella behovet, skänker, kommer att med styrka
göra sig gällande, gentemot den understödsverksamhet, som framgått ur
försäkringen. Principen att en försäkringsverksamhet skall vara självförsörjande
i den mening, att försäkringens utgifter skola bestridas med dess efter
viss plan fixerade inkomster, lärer icke böra eftersättas, även om en del av
dessa inkomster, såsom i socialförsäkringen genomgående är fallet, härrör från
andra källor än de försäkrade själva. Försäkringsinspektionen, vars verksamhet
bland annat är inriktad på att tillse, att denna princip upprätthålles beträffande
den enskilda försäkringen, betraktar för sin del principen i fråga såsom
grundläggande för all försäkringsverksamhet. Med denna inställning synas
förekommande tendenser till förskjutning i proportionen mellan det allmännas
bidrag och de försäkrades avgifter i en social försäkring i riktning
mot relativt större bidrag böra ge anledning till prövning av frågan, huruvida
icke den hjälpverksamhet från det allmännas sida, som utövats genom
bidrag till försäkringen, i stället bör utövas såsom ren understödsverksamhet.

I anslutning till dessa synpunkter och under erinran om erfarenheterna från
arbetslöshetsförsäkringens utveckling i berörda avseende inom vissa andra länder
synes frågan, huruvida en arbetslöshetsförsäkring enligt det föreliggande
förslaget bör införas, bliva beroende av bland annat, huruvida förslaget kan
anses innebära tillräckliga garantier till förhindrande av en liknande utveckling
i vårt land.

. En nödvändig förutsättning härför synes vara, att man redan från början
tillmäter försäkringen en klart avgränsad uppgift och inrangerar den som ett
led i en allmän försörjningsplan för de arbetslösa. Till skillnad från tidigare
förslag i ämnet innebär det nu remitterade förslaget, att försäkringen tilldelats
just en dylik begränsad uppgift. Förslaget innehåller nämligen även bestämmelser
rörande, hjälpverksamhet i annan form än försäkring för sådana
arbetslösa, som antingen icke. ingått som medlemmar i en arbetslöshetskassa
eller uttömt, sin rätt till daghjälp från kassan. Genom en dylik konstruktion
synes i varje fall en. nödvändig förutsättning hava skapats till tryggande av
en önskvärd utveckling i nu berörda hänseende.

Beträffande frågan huruvida en arbetslöshetsförsäkring kan betraktas såsom
ett lämpligt led i den allmänna försörjningsplanen för de arbetslösa vill försäkringsinspektionen
även framhålla följande. Det förutsättes härvid, att
fråga endast är om personer, som oförvållat drabbats av arbetslöshet, och att
det icke varit möjligt skaffa dessa arbetslösa lämpligt arbete vare sig i öppna
marknaden eller vid arbeten, som i en eller annan form anordnats genom det
allmännas försorg. Under sådana.förhållanden synes det naturligt, att samhället
ingriper hjälpande, och att hjälpen meddelas i annan form än fattigvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Här uppstår då frågan, huruvida den kontanta understödsverksamhet, som
under de givna förutsättningarna skulle få tillgripas, hör finansieras uteslutande
av allmänna medel. Ur det allmännas synpunkt synes det enligt försäkringsinspektionens
mening böra betraktas som en fördel, ju större del av kostnaden
för arbetslöshetshjälpen, som kan finansieras av arbetarna själva. Un
inkoppling av dylika bidrag kan tänkas ske antingen i form av ett individuellt
sparande, där sparmedlen på visst sätt spärras för det avsedda ändamålet,^ eller
också i form av avgifter till en arbetslöshetsförsäkring. Av dessa bada
alternativ synes det senare ur olika synpunkter vara att föredraga, bland annat
på den grund, att de medel, som åstadkommas, kunna göras mera effektiva
genom den möjlighet till utjämning, som försäkringen erbjuder.

Vid varje försäkring ligger det emellertid vikt uppå, att hos de ekonomiskt
intresserade parterna skapa ett med försäkringen solidariskt intresse av sådan
art, att de bidragslämnande parterna var för sig bliva ekonomiskt intresserade
av att i görligaste mån reducera arbetslösheten och därmed även försäkringens
utgifter. Denna synpunkt har vid olika tillfällen framförts i diskussionen rörande
arbetslöshetsförsäkring och måste enligt försäkringsinspektionens mening
tillmätas stor betydelse. Frestelsen till ett illojalt utnyttjande av försäkringen
gör sig i större eller mindre utsträckning gällande inom alla försäkringar,
socialförsäkring såväl som enskild försäkring, i den mån svårigheter
föreligga att konstatera, huruvida försäkringsfallet verkligen inträffat och
huruvida sådana omständigheter alltjämt äro för handen, som berättiga den
försäkrade till ersättning. Den metod, som inom privatförsäkringen i viss utsträckning
tillämpats till förebyggande av dylika missförhållanden består
däri, att man låtit den försäkrade stå en viss självrisk, alltså i grunden samma
förfaringssätt som i det föreliggande förslaget kommit till uttryck bland annat i
bestämmelserna om karenstid och maximering av daghjälpen till ett belopp, som
för icke familjeförsörjare understiger arbetsförtjänsten med minst 40 och för
familjeförsörjare med minst 20 procent.

Den omständigheten, att det föreliggande förslaget avser införande av en
frivillig arbetslöshetsförsäkring, möjliggör för de olika arbetslöshetskassorna
att avväga de försäkrades avgifter med hänsyn till riskförhållandena inom de
arbetargrupper, från vilka kassans medlemmar rekryteras. Härav torde ^man
kunna vänta en viss verkan i sådan riktning, att kassorna som regel få ett
intresse av att missbruk av försäkringen förhindras. I detta sammanhang torde
även böra beaktas den omständigheten, att arbetslöshetsrisken i stor utsträckning
är att betrakta såsom en risk, som mera drabbar vissa individer än
andra. Detta förhållande torde även komma att bidraga till att inom kassorna
skapa intresse för att tillse, att ej personer, som av en eller annan anledning i
högre grad än andra äro utsatta för ifrågavarande risk, skola missbruka försäkringen.

Beträffande frågan, huruvida det kan anses lämpligt att låta en arbetslöshetsförsäkring
träda i kraft under en depressionsperiod sådan som den nuvarande,
då arbetslösheten tagit en krisartad omfattning, anför försäkringsinspektionen:

Enligt det sätt, varpå försäkringen är konstruerad, kommer densamma givetvis
att icke spela någon som helst roll för personer, som vid tidpunkten för försäkringens
införande äro att betrakta såsom kroniskt arbetslösa. Vad åter
angår personer, som vid samma tidpunkt äro tillfälligt arbetslösa, kunna dessa,
i den mån de åter vinna anställning, ingå som medlemmar i en arbetslöshetskassa
och där genom föreskriven avgiftsbetalning förvärva understödsrätt. Vad
slutligen beträffar de arbetare, som även under nuvarande depression alltjämt
hava arbetsanställning, torde dessa ur arbetslöshetssynpunkt rent av kunna betraktas
såsom särskilt goda risker. Med hänsyn till dessa förhållanden kan för -

Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

säkringsinspektionen för sin del icke finna, att den omständigheten att arbetslösheten
för närvarande är mera omfattande, skulle i och för sig kunna anföras
såsom skäl mot att en arbetslöshetsförsäkring nu införes, så mycket mer som
förslaget förutsätter (27 §), att utbetalning av understöd ej må påbörjas,
förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek därtill lämnat medgivande.
Försäkringsinspektionen förutsätter härvid, att dylikt medgivande
icke lämnas, förrän erforderlig konsolidering kan anses hava ägt rum.

Överståthållarämbetet: Vad först beträffar själva huvudförslaget, om införandet
av en av staten reglerad och understödd frivillig arbetslöshetsförsäkring,
har överståthållaren redan tidigare i annan egenskap givit uttryck åt
den uppfattningen, att en arbetslöshetsförsäkring under statens medverkan
vore av behovet påkallad även i vårt land och därför så snart förhållandena
det medgåve borde komma till stånd, samt att, i valet mellan obligatorisk
eller frivillig^ arbetslöshetsförsäkring, det senare alternativet avgjort
vore att föredraga, da nämligen all offentlig understöds- eller försäkringsverksamhet
avseende arbetsföra personer ovillkorligen syntes i främsta rummet böra
grundas på principen om egen förtänksamhet och, där så kräves, hjälp till
självhjälp, såsom det i längden enda riktiga och hållbara. Med bestämt avstyrkande
av tidigare föreliggande kommittéförslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
har överståthållaren vidare redan då (år 1928) -—

visserligen under framhållande av de ofullkomligheter och i vissa avseenden
icke enbart gagnande verkningar varmed även alla system med frivillig
sådan, försäkring otvivelaktigt äro förenade, särskilt med hänsyn till dels
svårigheten att skapa erforderliga garantier gentemot missbruk vid handhavandet,
och dels varje försäkrings på detta område (nära nog absoluta) otillräcklighet
vid mera omfattande, allmänna arbetslöshetsperioder (såsom den
vari vi nu befinna oss) — ansett sig böra giva sin principiella anslutning till
det da (1928) föreliggande alternativa förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring
(i huvudsak överensstämmande med de båda äldre förslagen i ämnet
av ar 1922 och 1925) samt förorda, att detsamma lades till grund för en lagstiftning
i ämnet, därvid en överarbetning syntes böra äga rum särskilt i syfte
att så vitt möjligt utvinna ökade garantier i ovan angivna hänseende.

Den sålunda hävdade uppfattningen synes överståthållarämbetet sedan dess
hava vunnit i styrka. Det vill synas ämbetet, att någon större meningsskiljaktighet
numera icke borde råda därom, att skadeverkningarna av den för
stora_ grupper av samhällsmedlemmar även under mera normala tider alltid
förefintliga arbetslöshetsrisken, äro så stora såväl för dem själva som för samhället
i dess helhet, att även ganska långt gående uppoffringar från det allmännas
sida böra vara väl motiverade för att i görligaste mån vinna ett så
gagneligt ändamål som att förhindra eller i varje fall mildra dessa skadeverkningar.
Då därjämte nu föreligger ett med stor sakkunskap och omsorg utarbetat
förslag, däri man med öppen blick för vanskligheterna sökt råda bot
mot desamma, synes detsamma i huvudsak böra vinna allmän anslutning och
det fortsatta meningsutbytet böra koncentreras kring förslagets detaljer, alltså
icke längre gälla om arbetslöshetsförsäkring skall genomföras utan huru den
skall utföras.

Ämbetet vill trots vissa betänkligheter angående det lämpliga i att nu införa
försäkringen dock icke tillstyrka ett uppskov med frågans avgörande, särskilt
som förslaget icke omedelbart skulle föranleda några större anslagsbelopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Så som näringslivet numera är organiserat
och fungerar, måste det enligt länsstyrelsens mening anses rimligt, att
det allmänna efter förmåga icke blott i tider av krisartad arbetslöshet ingriper

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

till mildrande av dess verkningar, främst genom beredande av arbetstillfällen,
utan även söker åstadkomma någon slags permanent försäkringsorganisation
till skydd för dem, som oförvållat bliva offer för arbetslöshet av mera normal
art. I sistnämnda hänseende vore naturligtvis införandet av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, omfattande alla lönearbetare samt kontors- och affärsanställda,
den i sig mest effektiva utvägen, men skulle förvisso möta oöverstigliga
hinder bland annat av statsfinansiell natur. En frivillig arbetslöshetsförsäkring
sådan som den i föreliggande promemoria skisserade ligger däremot
inom möjlighetens gränser, och länsstyrelsen anser sig — trots de i ögonen
fallande svagheter, varmed den föreslagna försäkringen är behäftad — icke
kunna avstyrka ett försök därmed. Huruvida detta bör påbörjas under nuvarande
tid av katastrofal arbetslöshet eller uppskjutas tills mera normala
förhållanden inträtt, är en politisk lämplighetsfråga, på vilken länsstyrelsen
icke anser sig böra ingå.

Länsstyrelsen i Gotlands län: På sätt det föreliggande förslaget utformats
såsom en frivillig arbetslöshetsförsäkring genom arbetslöshetskassor, vilka
skulle åtnjuta statsbidrag, synes det länsstyrelsen som om mera vägande principiella
invändningar mot detsamma knappast skulle kunna göras. Statens
beräknade utgifter för en sådan försäkring uppgå icke heller till belopp, som
verka i och för sig alltför avskräckande. Länsstyrelsen finner det önskvärt,
att ytterligare uppmärksamhet ägnas hithörande stadganden, och håller före,
att om man lyckas så långt detta är möjligt skapa dylika garantier mot missbruk,
arbetslöshetsförsäkringen enligt de linjer, som nu uppdragits, skall visa
sig vara ett viktigt led i kampen mot arbetslöshetens verkningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Vid granskning av de olika förslag rörande
arbetslöshetsförsäkring, som hittills under åtskilliga utredningar i frågan
framkommit, har länsstyrelsen för sin del funnit, att det nu föreliggande förslaget
äger företräde framför de föregående. Utan att ingå närmare på frågan
i vilka avseenden detta enligt länsstyrelsens förmenande gäller får länsstyrelsen
särskilt framhålla såsom en fördel, att förslaget komme att omfatta
även grupper som tidigare, även vid den frivilliga försäkringsformen, uteslutits.
Härigenom har en av de mest vägande invändningarna mot tidigare
förslag eliminerats. Även i andra, viktiga avseenden synes det nya förslaget
förete förbättringar, och ehuru hela frågan är särdeles svårbedömlig med hänsyn
till dess konsekvenser i ekonomiskt och socialt avseende och således ett
ställningstagande är vanskligt, anser sig länsstyrelsen kunna uttala den meningen,
att tiden synes vara inne att ordna denna fråga och att det föreliggande
förslaget i huvudsak synes ägnat att därvid kunna ligga till grund.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om sitt yttrande över 1928 års betänkande
och förklarar, att befogenheten av de anmärkningar, som länsstyrelsen då
framfört, kvarstår i väsentliga delar även gentemot det nu framlagda förslaget.
Länsstyrelsen erkänner emellertid, att det framlagda förslaget innefattar många
förbättringar och förklarar, att länsstyrelsen med hänsyn till de senare årens
erfarenheter rörande svårigheten att bemästra arbetslösheten icke vill motsätta
sig ett försök att nå målet även på förevarande väg.

Länsstyrelsen i Värmlands län befarar på närmare anförda skäl, att en arbetslöshetsförsäkring
skulle kunna menligt ingripa på arbetsmarknaden. Länsstyrelsen
ställer sig därför betänksam mot lämpligheten av att sådan försäkring
stödjes av staten. Å andra sidan kan icke förbises, att den arbetslöshetsrisk,
som på grund av den även under mera normala tider förefintliga
arbetslösheten föreligger för stora grupper av samhällsmedlemmar, för såväl
dessa som för samhället i dess helhet måste anses vara av sådan betydel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

se, att skadeverkningarna härav böra från det allmännas sida motverkas och
i varje fall mildras. Från denna synpunkt lär under vanliga förhållanden en
arbetslöshetsförsäkring, reglerad och på ett väl avvägt sätt understödd av
staten, äga ett visst berättigande. Den nu rådande exceptionellt stora arbetslösheten
har dock icke kunnat undgå att sätta sin prägel på det föreliggande
förslaget till arbetslöshetsförsäkring. En dylik försäkring torde ock för
närvarande kunna anses mindre påkallad, då från det allmännas sida vidtagas
andra synnerligen omfattande åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån: Bland offentliga åtgärder till motverkande
av arbetslöshetens följder intager utomlands den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
ett framträdande rum och bärande skäl synes länsstyrelsen
föreligga för införande av sådan hjälpverksamhet även i vårt land.
Under de senare årens tyngande arbetslöshet hava arbetarorganisationernas
arbetslöshetskassor, som omfatta mer än 300,000 medlemmar, varit av stor
betydelse för lindrande av arbetslöshetens följder bland medlemmarna. Genom
t. ex. metallindustriarbetareförbundets betydelsefulla insats i detta avseende
har den offentliga hjälpverksamheten på ett erkännansvärt och verksamt
sätt lättats och de betydande bidrag, som det av arbetslöshet bland medlemmarna
hårt drabbade gruvindustriarbetareförbundet lämnat de arbetslösa
visar en inbördes hjälpvilja, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet. De
arbetslöshetskassor, som arbetarna genom egna ansträngningar åstadkommit,
förmå icke annat än till viss del bära den stora ekonomiska bördan, men de
ha visat sig vara av den stora betydelse, att samhället icke bör tveka vidtaga
åtgärder för verksamhetens utbyggande och understödjande. Genom ett beslut
av statsmakterna om statens verksamma organisatoriska och ekonomiska
stöd till en frivillig arbetslöshetsförsäkring lägges en grund för verksamheten,
som kommer att sporra arbetarnas självverksamhet på detta område till
båtnad för dem själva och för samhället. Det är helt naturligt, att en arbetslöshetsförsäkring
endast i begränsad omfattning kan täcka behovet vid en
allmänt omfattande och långvarig arbetslöshetsperiod. Men denna omständighet
synes länsstyrelsen icke utgöra något bärande skäl för avvisande av
försäkringen. Likaväl som den nu tillämpade arbetslinjen måste kompletteras
med lämnande av direkt understöd, kan det icke utgöra något verkligt skäl
mot försäkringen, att densamma vid långvarig arbetslöshet måste kompletteras
med allmänna arbeten och direkt understöd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sant är att anordnande av försäkring
såsom form för avhjälpande av den oförvållade arbetslöshetens följder erbjuder
synnerligen stora vanskligheter, och att mot densamma kan anföras mycket
sakligt välgrundade anmärkningar. Med allt erkännande av dessa anmärkningar,
vilka böra bjuda statsmakterna att i ämnet framgå med mycket
stor försiktighet och under iakttagande av all den omsorg, som är möjlig, för
övervägande av de konsekvenser i olika avseenden genomförandet av en försäkring
av detta slag kan medföra, anser sig dock länsstyrelsen, på grund
av den uppfattning länsstyrelsen kunnat bilda sig i ämnet av verkställda omfattande
utredningar och undersökningar av olika slag, såväl de, som tidigare
utförts, som de i den föreliggande promemorian intagna, böra såsom sin principiella
mening uttala, att, då en på lämpligt och väl avvägt sätt anordnad
arbetslöshetsförsäkring, sedan den vunnit nödig såväl organisatorisk som ekonomisk
fasthet,_ otvivelaktigt skulle vara ägnad att på effektivt sätt lindra
de menliga följderna av den arbetslöshet, som under normala förhållanden
på arbetsmarknaden förekommer, en sådan försäkring bör genomföras så
snart ekonomiska förutsättningar därför kunna anses föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Länsstyrelsen uttalar vidare, att det är av grundläggande betydelse för att
det med försäkringen avsedda syftet skall nås, att försäkringen startar under
sådana konjunkturförhållanden, att den ej genast behöver ^ tagas i anspråk i
full utsträckning utan att nödigt tidsutrymme gives för åstadkommande av
erforderlig fasthet såväl i organisatoriskt som i ekonomiskt avseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: När länsstyrelsen nu haft att taga ståndpunkt
till föreliggande, överarbetade förslag till arbetslöshetsförsäkring m. m.,
har länsstyrelsen ej kunnat helt frigöra sig från sina tidigare principiella betänkligheter.
Dessa betänkligheter äro emellertid icke av den art, att länsstyrelsen
anser sig böra motsätta sig användandet över huvud av hjälpformen
försäkring å detta område av socialpolitiken. Och vad angår länsstyrelsens
förut uttalade kritik beträffande olika praktiska detaljer ställer sig saken
numera väsentligen annorlunda än tidigare. Sa vitt länsstyrelsen förstår bedöma,
har det nämligen lyckats de sist arbetande utredningsmännen att
alla besvärligheter till trots — i avsevärd man undanröja förut befintliga
mera påtagliga anledningar till farhågor för olägenheter med avseende å försäkringens
tillämpning.

Länsstyrelsen finner dock uppenbart, att nuvarande tidpunkt ej kan anses
lämplig för införandet av en arbetslöshetsförsäkring utan att därmed bör anstå
till dess normala tider åter inträtt.

Landssekretariatet: Arbetslöshetsförsäkringen måste betraktas såsom en
gren av socialförsäkringen, av minst samma betydelse -— såväl för individen
som samhället — som övriga socialförsäkringsgrenar, för att icke säga ännu
viktigare, ty med den utveckling, som vårt lands näringsliv undergått, från
jordbruk med därtill hörande binäringar till modern storindustri,^har frågan
om arbetslösheten och vad med denna sammanhänger med varje ar som gatt
fått en mycket större betydelse än tidigare. Under det att övriga sociala försäkringsgrenar
vid varje given tidpunkt i sina praktiska verkningar endast
beröra ett mindre antal personer, skulle en arbetslöshetsförsäkring — särskilt
med de förhållanden, som under de senaste 15 åren utvecklat sig inom vårt
lands näringsliv — varit av betydligt mera omfattande betydelse. En försäkring
på detta område skulle enligt vår mening förvisso vara ägnad att starkt
bidraga till en pacificering av arbetsmarknaden i vårt land. Det finns nämligen
icke någon omständighet, som så kraftigt påverkar den enskilde arbetarens
inställning till samhällsförhållandena, som den förefintliga risken för
arbetslöshet, varigenom han ställes utan arbete och inkomst, och en anordning,
som redan på förhand säkerställer honom för att vid inträffad arbetslöshet
under längre eller kortare tid erhålla medel för de nödvändiga utgifterna, rnåste
betraktas såsom ytterst betydelsefull. Men denna betydelse för individen
sträcker sina verkningar även till samhället i sin helhet, ty såsom förhållandena
sedan 1907 utvecklat sig på vårt lands arbetsmarknad, där visserligen
sedan 1914 provisoriska anordningar genomförts till hjälp för oförvållat arbetslösa
personer, har i varje fall inom många kommuner endast fattigvården
varit den institution, till vilken de arbetslösa måst vända sig, sedan egna tillgångar
förbrukats och det blivit nödvändigt för arbetarna att från annat håll
anhålla om hjälp och medverkan för en nödtorftig utkomst. De olika kommunernas
fattigvård har därför på många håll i landet blivit synnerligen hårt
pressad genom den arbetslöshet, som näringslivets utveckling till modern storindustri
fort med sig, och förvisso skulle det för såväl individen som samhället
medfört en ökad trygghet, därest en arbetslöshetsförsäkring tidigare hade
varit genomförd och alla på förhand varit medvetna om, att en dylik arbetslöshetsförsäkring
alltid var beredd att så att säga taga den första stöten av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

uppdykande depression på landets arbetsmarknad. Skillnaden mellan en arbetslöshetsförsäkring
och sådana provisoriska anordningar, som tillämpas i
vårt land, ligger väsentligen däruti, att en arbetslöshetsförsäkring med av arbetarna
själva erlagda avgifter skapar en laglig rätt att, då oförvållad arbetslöshet
föreligger, erhålla bidrag i den omfattning, som härför kan vara stadgad,
under det att de provisoriska anordningar, vilka för närvarande tillämpas,
icke för den enskilde skapa någon dylik rätt. Sedan arbetslösheten inträtt,
kunna visserligen av arbetslöshet drabbade personer hos det allmännas
organ anmäla sig för sökande av hjälp i de former, som härför gälla, men då
denna hjälpverksamhet helt och hållet bygger på behovsprineipen, så kan i
många fall erhållandet av hjälp bliva föremål för undersökningar och överväganden,
vilka för den enskilde arbetslöse uppfattas såsom förödmjukande.
Det är vid jämförelse mellan de anordningar, som hittills kommit i tillämpning
i° vårt land, och en lagstadgad arbetslöshetsförsäkring, som arbetarklassen
måste ined all kraft göra gällande, att behovsprincipens tillämpning ingalunda
är tillfredsställande, utan man vill, att sådana anordningar skola komma
till stånd, som skapa en tydlig och klar rätt för den enskilde att vid oförvållad
arbetslöshet utan några ingående undersökningar — och då arbete icke
kan erbjudas — erhålla hjälp från en dylik arbetslöshetsförsäkring.

o Såvitt vi kunna finna, bygger det nu föreliggande förslaget på en genomgående
sund princip att vara en hjälp till självhjälp. Genom en arbetslöshetsförsäkring
av frivillig karaktär, som det nu föreliggande förslaget, kan samhället
utnyttja den erfarenhet och den administrativa kunskap, som arbetarna
själva förskaffat sig under många års verksamhet på detta område, och det
måste kraftigt framhållas, att ett bidrag från det allmännas sida till denna
verksamhet endast innebär en riktig uppskattning av de stora kostnader och
det betydelsefulla arbete, som arbetarna själva nedlagt under många år för
att hjälpa blottställda kamrater. Inom 53 fackförbund i vårt land har enbart
under åren 1913—1930 i arbetslöshets- och reshjälpsunderstöd till
medlemmar utbetalats kronor 35,330,228:20, av vilket belopp kronor
33,585,191:17 komma på till landsorganisationen anslutna fackförbund.

Att arbetarklassen i vårt land med otålighet väntar på en lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan,
bör ingalunda te sig egendomligt, ty då andra länder
på olika sätt ha visat sig både vilja och kunna genomföra en lagstiftning
på detta område, synes även vårt land kunna göra detta — kanske t. o. m. så
mycket lättare, som man ju haft tillfälle att inhämta stöd av de erfarenheter,
som försäkringen medfört i andra länder. Men i vårt land har diskussionen
om arbetslöshetsförsäkringen klart och tydligt givit vid handen, att innerst
inne föreligger ett klart motsatsförhållande mellan arbetarnas åskådningar
och övriga samhällsgruppers. Det intensiva motstånd, som hittills gjort sig
gällande mot en arbetslöshetsförsäkring, vittnar i varje fall icke om någon
samförståndsvilja och ej heller om att man på borgerligt håll kunnat sätta sig
in i alla de svårigheter av skiftande slag, som arbetslösheten för med sig för
industriarbetarklassen eller andra grupper av samhällsmedborgare, vilka i
alltmer ökad omfattning under de senaste åren drabbats av dylik oförvållad
arbetslöshet. Ett sådant sakernas tillstånd, som för närvarande föreligger på
landets arbetsmarknad i fråga om dålig arbetstillgång och katastrofal arbetslöshet,
med tusentals ohjälpta och oförvållat arbetslösa, kan helt enkelt icke
längre få förekomma. Vi vilja för vårt vidkommande göra gällande, att de
samhällsgrupper och enskilda personer, vilka motarbeta en lösning av arbetslöshetsförsäkringen,
främja ingalunda en sund samhällsutveckling. Med de
resurser, varöver vårt land numera förfogar, måste man göra gällande, att det
ingalunda kan vara beroende på några ekonomiska skäl, att icke detta spörsmål
redan förts fram till en lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utöver dessa mera allmänna synpunkter på den föreliggande frågan tillåta
vi oss att framhålla, att det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som
nu föreligger, synes oss i åtskilliga avseenden innefatta förbättringar mot tidigare
förslag i samma fråga. På arbetarsidan hava visserligen delade meningar
gjort sig gällande — och göra det förvisso fortfarande — huruvida en
lösning av detta problem bör sökas i en s. k. obligatorisk försäkring eller i en
frivillig, men tvisterna härom kunna enligt vår mening icke få medföra, att
en lösning — på endera linjen — förhalas. Detta bör så mycket mindre tillåtas,
som inga större svårigheter torde möta, därest praktiska erfarenheter, sedan
frågan erhållit en lösning efter den frivilliga linjen, skulle giva vid handen,
att man bör taga ett steg ytterligare och utveckla försäkringen till en mer
eller mindre omfattande obligatorisk sådan. Det synes tvärt om vara mera
önskvärt, att man från dessa utgångspunkter börjar med den frivilliga, där
man kan förutse en lugn och säker utveckling fram mot ständigt ökad omslutning,
än att börja med en obligatorisk, som redan från början på grund av sin
karaktär av tvångsförsäkring kommer att omfatta många personer, vilka kanske
icke själva önska att bliva omfattade av en dylik försäkring.

Med särskild tillfredsställelse konstatera vi, att de sakkunniga uppbyggt
föreliggande förslag på ett sådant sätt, att möjligheter föreligga för inom vårt
land arbetande arbetslöshetskassor att kunna bliva antagna till erkända arbetslöshetskassor,
utan att något uppehåll i kassornas verksamhet behöver förekomma.
Yi hysa nämligen den förhoppningen, att flertalet arbetande kassor
skola finna den nu föreslagna lagstiftningen till sitt innehåll vara sådan, att
ansökan skall göras om att bliva antagna till erkända arbetslöshetskassor, och
vidare, att de olika fackförbunden skola hava möjligheter att till dessa erkända
nykonstituerade kassor överlåta medel i den omfattning, att tillsynsmyndigheten
skall kunna lämna medgivande till att kassorna tillerkännas rätt att
utan uppehåll i verksamheten fortsätta denna som erkända arbetslöshetskassor.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare: Den frivilliga försäkringen
är obestridligen att föredraga framför den tidigare förordade obligatoriska.
Försäkringen, såsom den nu framföres, giver sig icke heller ut för annat
än vad den i verkligheten är: vad de sakkunniga med ordalag, lånade från
den engelska arbetslöshetskommissionens betänkande, beteckna såsom en första
försvarslinje emot arbetslösheten.

De farhågor, som tidigare framförts emot försäkringen såsom hindrande arbetskraftens
rörlighet, ha de sakkunniga sökt eliminera genom uttryckligt
betonande utav den arbetslöses skyldighet att antaga erbjudet arbete.

De arbetslöshetskassorna lämnade direktiven rörande oavvislig skyldighet
att rätta understödsverksamheten efter kassornas bärkraft, och de sakkunnigas
uttryckliga betonande, att den uppdragna kostnadsramen icke får överskridas,
måste likaledes betecknas såsom en fördelaktig utveckling av tidigare vaga
förslag. Den skarpa avgränsning från såväl fattigvård som annan understödsverksamhet,
som de sakkunniga vilja genomföra, är ävenledes en otvivelaktig
förbättring

Det är givetvis handelskammarens principiella uppfattning, att försäkring
mot arbetslöshet är en angelägenhet, som borde tillkomma arbetarna själva
respektive deras organisationer att draga försorg om. Samtidigt har emellertid
arbetslösheten blivit ett bola samhällets bekymmer, och i den form förslaget
för närvarande framföres vill handelskammaren icke ställa sig helt främmande
för tanken, att ett statsbidrag till densammas ordnande kan vara berättigat.
Däremot kan handelskammaren icke finna något motiv för att betunga
arbetsgivarna med kostnader för verksamhetens organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Då försäkringens genomförande emellertid komme att betunga statsbudgeten
med betydande kostnader, utan att densamma under innevarande krisperiod
torde kunna påräknas bidraga till lindrande utav arbetslöshetens verkningar,
finner handelskammaren sig för närvarande icke kunna tillstyrka förslagets
genomförande.

Yttranden Av yttrandena från de myndigheter och sammanslutningar, vilka ej uttalat
ståndpunkt?-n^Son bestämd åsikt angående lämpligheten av införandet av en arbetslöshetstagande.
försäkring, torde här få återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utan en allsidig prövning av en i möjligaste
mån klarlagd sammanställning med svensk arbetslöshetspolitik i dess
helhet torde det efter länsstyrelsens mening icke låta sig göra att med någon
vederhäftighet taga ståndpunkt till ett förslag om arbetslöshetsförsäkring. I
det skick frågan nu föreligger måste länsstyrelsen anse den vara alltför snävt
upplagd för att möjliggöra ett sådant ståndpunktstagande.

Detta innebär icke, att länsstyrelsen a priori vill ställa sig avvisande eller
oförstående till en arbetslöshetsförsäkring. Redan i sitt yttrande den 6 mars
1923 över socialförsäkringskommitténs betänkande har länsstyrelsen förklarat
sig kunna i princip acceptera denna kommittés uppfattning, att staten icke
bör undandraga sig att i lämplig form medverka även till en sådan typ av
social försäkringsverksamhet, och denna principiella inställning fann länsstyrelsen
ej heller anledning att frånträda i sitt senare yttrande över 1926 års
arbetslöshetssakkunnigas betänkande, även om i detta betänkande skäl mot
ändamålsenligheten av statens medverkan till en dylik försäkring med mycken
styrka framfördes från en manstark grupp bland de sakkunniga. Länsstyrelsen
har allt fortfarande den uppfattningen, att ett samhälle sådant som
det nutida Sverige icke bör och icke kan avvisa tanken på statens hjälp även
till denna form av medborgarnas självhjälp, vilken för så stora samhällslager
oförnekligen blivit en högviktig social angelägenhet — även om dessa
samhällslager efter länsstyrelsens mening fästa allt för stora förhoppningar
vid en arbetslöshetsförsäkrings möjligheter att hjälpa, i all synnerhet i verkliga
nödtider. Men detta, att ett försök med frivillig arbetslöshetsförsäkring i och
för sig synes länsstyrelsen värt att göras, kan uppenbarligen på intet sätt
förminska det oundgängliga kravet på att planen för en sådan måste kunna
allsidigt prövas. Bland annat erinrar länsstyrelsen om att frågan, huru den
s. k. försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen böra bringas i samverkan med
varandra, icke upptagits till behandling av de sakkunniga liksom ej heller
frågan om konfliktdirektiven och om vad som skall anses vara skälig lön vid
erbjudet arbete. Att besluta en arbetslöshetsförsäkring utan att hava genomarbetat
dessa och andra med försäkringen sammanhängande problem, så att de
samtidigt kunna få en tillfredsställande lösning, måste länsstyrelsen anse såsom
ett vådligt förhastande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar, att om en arbetslöshetsförsäkring
över huvud anses böra komma till stånd, synes det kunna ifrågasättas, om ej
dess genomförande borde anstå till dess mera normala tider inträtt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ordet försäkring har i detta sammanhang
en bedräglig klang. Det låter som om man på den vägen kunde vinna
säkerhet även mot risker, vilka, som fallet är när det gäller arbetslöshet, till
sin omfattning äro alldeles oberäkneliga. Under en kristid sådan som den närvarande
kommer försäkringsinstitutets hjälplöshet att innebära en djup besvikelse
för de stora befolkningsgrupper, som under åratal ställt allt större
och större förhoppningar på detsammas realiserande, förhoppningar som steg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

rats allt efter som krisen drivit ut växande skaror i arbetslöshet. Ett misslyckande
i begynnelsen kommer också med naturnödvändighet att framkalla
sådana krav på institutets utbyggande, som statsmakterna även med bästa
vilja icke kunna tillmötesgå. Man måste säga sig, att tidpunkten för genomförandet
av den ifrågasatta reformen är illa vald.

Arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att göra sin nytta när »normala tider»
åter inträda. Finnes det verkligen anledning att antaga, att så snart skall
bliva fallet?

Den engelska arbetslöshetskommissionen gör i sitt i november 1932 framlagda
betänkande en analys av arbetslöshetens natur efter kriget och framhåller,
att densamma är helt artskild från arbetslösheten före kriget._ Större
delen av arbetslösheten under perioden 1923—1929 kan ej, säger kommissionen,
anses hava berott på depressionen i affärslivet utan på andra orsaker, såsom
sjunkande konkurrensförmåga hos industrien, arbetsbesparande uppfinningar
och den bristande överensstämmelsen mellan priser och arbetslöner. Den nuvarande
depressionen hade enligt kommissionen visserligen orsakat arbetslöshet
i hög grad, men skillnaden vore den, att denna arbetslöshet komme att försvinna,
när affärslivet förbättrades, medan den övriga arbetslösheten troligen

komme att kvarstå. . . „ ,

Med denna uppfattning borde den engelska kommissionen val närmast hava
ställt sig helt avvisande mot all arbetslöshetsförsäkring. Att så icke var fallet
har sin naturliga förklaring däri, att sedan en nation väl gatt in för en försäkring
av arbetslösheten, det erbjuder oöverstigliga folkpsykologiska svårigheter
att helt övergiva systemet. De engelska fackförbunden hade visserligen framställt
ett förslag att helt slopa försäkringen, men ville i stället att till alla ofrivilligt
arbetslösa, oberoende av behovsprövning, skulle under hela arbetslöshetstiden
av statsmedel utbetalas ett fixt kontantunderstöd, ett förslag, varpå kommissionen
icke ansåg sig kunna reflektera. ^ „

Det finnes ingen anledning att antaga, att förhallandena i vart land i nu ifrågavarande
avseende skulle vara annorlunda än i England. Detta^ innebär, att
vi under avsevärd tid framåt hava anledning att räkna med en bestående arbetslöshet,
som icke kommer att erbjuda någon likhet med de »normala tider» —
det vill säga förkrigsperiodens tider — under vilka arbetslöshetsförsäkringen
enligt förslaget är avsedd att kunna gagna. Det förefaller länsstyrelsen,
som om även ur denna synpunkt alla skäl talade för att vila på hanen i avbidan
på att själva förutsättningen för institutet, normala tider, åtminstone
befinner sig inom synhåll.

Även praktiska skäl tala härför. Ty en parallellt med beredskapsarbeten
freservarbeten) samt kontantunderstöd verkande arbetslöshetsförsäkring vallar

yigs desorganisation och en uppenbar svårighet att sammanhålla det hela.

Styrelsen för svenska stadsförbundet: Den nu föreslagna försäkringsformen
skulle icke tynga kommunernas budget. Den kunde i framtiden tvärtom,
i vart fall i viss omfattning, väntas lätta deras utgifter för arbetslösheten.
Bedömt endast ur snävt kommunalekonomiska synpunkter måste _ förslaget
därför te sig nog så tilltalande för kommunerna, i all synnerhet i betraktande
av de tunga bördor, arbetslösheten under senaste åren pålagt

Uppenbart är emellertid, att frågan maste ses även ur vidare synpunkter,
och därvid gå bland kommunalmännen som bland andra grupper av medborgare
meningarna med nödvändighet isär.

Styrelsen hemställer, att i händelse av ett genomförande av förslaget skalig
hänsyn måtte tagas till vissa av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

En minoritet inom styrelsen har anmält avvikande mening i så måtto, att den
ansett styrelsens yttrande böra utmynna i ett tillstyrkande av det föreliggande
förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring med hemställan, att skälig
hänsyn matte tagas till av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

Avstyrkande Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för de i de avstyrkande ytt811
en'' randena åberopade skälen mot införande över huvud taget av en arbetslöshetsförsäkring.

I ett flertal yttranden framhålles, att en arbetslöshetsförsäkring komme att
medföra ett minskat intresse hos den enskilde individen att söka sin utkomst
genom arbete, samt att försäkringen skulle uppamma en understödsanda genom
att hos de arbetslösa ingötes tro på att de alltid kunde erhålla hjälp från
det allmänna.

Vidare framhålles i yttrandena, att all hjälp från det allmänna till arbetslösa
personer borde lämnas först efter prövning av behovet i varje enskilt
fall. Det primära i den samhälleliga hjälpen borde vara att bereda arbete och
ej att utgiva kontanta understöd, vare sig dessa lämnades direkt eller under
form av försäkringsbidrag. Försäkringen vore nämligen med hänsyn till det
stora statsbidraget intet annat än ett förklätt understödssystem. I varje fall
maste försäkringen kombineras med allmänna arbeten av reservarbetstyp, så
att arbetsvilligheten hos de försäkrade på ett effektivt sätt skulle kunna prövas.

Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån behandlas i flera yttranden.
Försäkringen säges hava den inverkan på lönenivån, att den skulle förhindra
en sänkning av lönen, även där lönen vore monopolartad eller en sänkning
ur olika synpunkter kunde anses lämplig. Försäkringen vore sålunda en
försäkring mot risken, att lönen skulle kunna sänkas. Vidare framhålles, att
den stora skillnaden i lönenivå, som i vårt land finnes dels mellan olika arbetaregrupper
och dels mellan städer och landsbygd, innebure en synnerligen
försvårande omständighet vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring. Detta
förhållande vore ej på långt när så utpräglat i de länder, där försäkring redan
införts.

Den föreslagna formen för försäkring med av arbetarna själva upprättade
kassor komme att bliva en yrkesförsäkring och medföra risk för stelhet på
arbetsmarknaden samt förhindra arbetskraftens rörlighet. Den skulle verka
fastlåsande på befintligt överskott av arbetskraft inom de särskilda yrkena.

Arbetslösheten vore över huvud taget icke en försäkringsbar risk med hänsyn
till att arbetarna själva, såväl enskilt som kollektivt, genom egna åtgöranden
kunde medverka till försäkringsfallets inträde. Härmed sammanhängde,
att det i många fall vore omöjligt att objektivt fastställa, om arbetslösheten
vore oförvållad, så att rätt till understöd från försäkringen skulle
föreligga.

Farhågor uttalas för att försäkringen, trots att den vore frivillig och att
statsbidraget utginge med större procentuell andel till sämre ställda arbetargrupper,
endast skulle komma de bättre ställda arbetarna till godo. Troligen
skulle endast organiserade arbetare komma att inträda i de av fackförbunden
skapade arbetslöshetskassorna. I varje fall skulle säkerligen anslutningen
från lånt- och skogsarbetarna ej på långt när komma att motsvara de sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nigas förväntningar. Icke försäkrade eller sålunda i allmänhet de sämre
ställda arbetarna finge ändock genom ökade skatter bidraga till kostnaderna
för försäkringen. Nu arbetslösa personer skulle tills vidare i allmänhet ställas
utanför försäkringen liksom även en mängd personer, som vore självständiga
företagare samtidigt som de vore lönearbetare. Försäkringens effekt bleve
härigenom obetydlig, och detta komme att ytterligare understrykas genom de
föreslagna villkoren för rätt till understöd. Genom försäkringen skulle även
för de försäkrade endast erhållas en temporär och begränsad hjälp. Just med
hänsyn till denna ringa effekt vore det olämpligt att bygga upp en sådan stor
och dyrbar organisation. Någon lättnad, som svarade mot de dryga kostnaderna,
skulle icke erhållas för det allmännas övriga hjälpåtgärder mot
arbetslösheten.

I ett flertal yttranden betonas, att de blivande arbetslöshetskassorna icke
skulle komma att helt frigöras från fackförbunden utan att de i stort sett
skulle få samma funktionärer. Statens bidrag till kassorna bleve härigenom
ett bidrag till fackföreningsrörelsen. Särskilt betänkligt vore, att de av
fackförbunden beroende kassorna själva skulle avgöra lämpligheten av arbete,
som anvisades de arbetslösa.

Slutligen har i flera yttranden framhållits den risk, som funnes för att en
gång fastslagna försäkringsregler skulle komma att uppmjukas på grund av
ständiga krav om lättnader från dem, som redan uttömt sin rätt till understöd
från försäkringen. Krav skulle säkerligen även komma att ställas på
staten om hjälp till täckande av underskott i kassorna. Erfarenheterna från
utlandet vore i båda dessa avseenden avskräckande.

Av de i princip avstyrkande myndigheternas och sammanslutningarnas yttranden
torde här få återgivas följande, därvid i allmänhet förbigås synpunkter,
vilka sammanfalla med dem som återgivits i den ns^ss lämnade sammanfattningen.

Socialstyrelsen erinrar till en början om några av de anmärkningar av mer
principiell betydelse, som framställts under behandlingen av tidigare förslag
till arbetslöshetsförsäkring, samt anför vidare:

Sålunda har framhållits, att arbetslöshetsförsäkring måste anses såsom en i
och för sig oriktig och ohållbar anordning, enär den för varje försäkringssystem
grundläggande faktorn av riskens beräknelighet och oberoende av de
försäkrades vilja icke här vore för handen. Enligt en annan anmärkning
skulle arbetslöshetsförsäkring i avsevärd mån öka den stelhet och orörlighet,
som redan i stor utsträckning kännetecknar arbetsmarknaden och utgör en icke
oviktig medverkande orsak till arbetslösheten. Anföras må även erinringen,
att staten genom lämnande av bidrag åt arbetslöshetsförsäkringen måste anses
till förmån för arbetarparten frånträda den opartiska ställning, den bör
iakttaga i förhållande till parterna å arbetsmarknaden.

En ingående kritik har ägnats arbetslöshetsförsäkringen, såväl i allmänhet
som i dess obligatoriska och frivilliga form, av socialstyrelsen i dess den 13
juni 1931 avgivna yttrande över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande
och förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. (Sociala Meddelanden
1931, s. 515).

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Ser man till den senaste tidens erfarenheter beträffande arbetslöshetsförsäkring
i länder med en mer utvecklad dylik försäkring, träffar man
ofta uppgifter och omdömen, som tyda på att härovan åsyftade kritik
icke saknar skäl. Bland annat finner man sålunda ej sällan uttalanden,
som gå ut på att det i regel ej lyckats hålla understödsverksamheten inom
den från början försäkringsmässigt fastställda ramen och att försäkringen
måste anses ägnad att i viss mån »konservera» arbetslösheten. Att arbetslöshetsförsäkring
ej kan bereda någon avsevärd bot mot följderna av den nu
rådande katastrofala arbetslösheten anses uppenbart.

Efter att i korthet hava redogjort för tidigare förslag till arbetslöshetsförsäkring
framhåller styrelsen, att tanken på en arbetslöshetsförsäkring även i
de väsentliga frågorna oavlåtligt befunnit sig på glid och att man beträffande
de tidigare förslagen kan konstatera, att de med utgångspunkt från en och
samma grundåskådning förkastats såsom mindre lämpliga. Styrelsen fortsätter
härefter.

Tidigare förslag synas alla i mer eller mindre grad ha bottnat i den uppfattningen,
att en arbetslöshetsförsäkring såsom sådan skulle utgöra ett fullt effektivt
eller åtminstone ett mycket verksamt medel till mötande av de sociala
och ekonomiska skadeverkningarna av arbetslösheten. I sitt utlåtande år
1931 tror sig styrelsen ha visat, att dessa förhoppningar sakna grund; en arbetslöshetsförsäkring
enligt då föreliggande förslag skulle, enligt vad närmare
beräkningar om arbetslöshetens faktiska omfattning och struktur nogsamt
utvisade, endast ha fyllt en ringa del av det hjälpbehov inom samhället, som
berodde på arbetslöshet. Även med utgångspunkt från gynnsamma förutsättningar
skulle den obligatoriska försäkringen ha tillgodosett endast cirka en
tredjedel och den frivilliga försäkringen blott omkring en sjättedel av hjälpbehovet.

Även om dessa siffror ju icke ange något för alla förhållanden giltigt mått
på försäkringens effektivitet —- denna kan av olika skäl komma att bli både
större och mindre allt efter försäkringens utformning och arbetslöshetens beskaffenhet
— så vore i allt fall en dylik ringa effektivitet i förhållande till
hjälpbehovet icke ett tillfälligt utan ett konstitutivt drag hos arbetslöshetsförsäkringen.
Erfarenheterna från andra länder bekräfta detta.

När de sakkunniga nu betecknat det remitterade förslaget såsom en »samhällets
första försvarslinje mot arbetslösheten», är detta erkännande åt ett
ovedersägligt faktum synnerligen betydelsefullt..

Man kan emellertid ifrågasätta, om sådan insikt vunnit någon avsevärd utbredning
bland de stora befolkningslager, som nu äro hårt tryckta av arbetslöshetens
tyngd. Man har anledning befara, att efter genomförande av en arbetslöshetsförsäkring
den ringa effektiviteten av densamma skulle föranleda bitter
besvikelse.

En av de mest vägande erinringarna, som kunde riktas mot 1928 års förslag,
särskilt i vad angick den obligatoriska försäkringslinjen, var, att försäkringssystemet
med hänsyn till den ringa effektiviteten med nödvändighet
måste utbyggas med s. k. utsträckt daghjälp, en anordning, som, enligt.vad
erfarenheten visat, funnits påkallad i andra länder i form av s. k. »Krisenfiirsorge»,
»extented benefit» eller liknande. Särskilt måste en dylik anordning
träffas för tillgodoseende av de s. k. utförsäkrades hjälpbehov. Den
utsträckta daghjälpen finge väsentligen finansieras med statsmedel och verksamheten,
som icke vore någonting annat än statlig fattigvård i försäkringsmässig
dräkt och utan behovsprövning, skulle, enligt vad erfarenheten från
utlandet på flera håll utvisade, kunna komma att genom sin omfattning och

Kungl. Maj:ts proposition nr ''209.

oberäknelighet svårt hota statens finanser, på samma gång som systemet innebure
ett avgörande steg bort från grundvalarna för vårt nuvarande fattigvårdsväsen.
Uppenbart vore också, att dylik utsträckt daghjälp åt de utförsäkrade
skulle undanrycka själva den försäkringsmässigt ekonomiska grunden för arbetslöshetsförsäkringssystemet.

I den remitterade promemorian har man med styrka hävdat, att ett dylikt
hot mot den ekonomiska basen för försäkringssystemet måste avlägsnas. Det
är också med tillfredsställelse man iakttager, att de sakkunniga gått in för
kompletterande hjälpanordningar, nämligen genom förslaget om kommunalt
understöd med bidrag av statsmedel, anordningar som falla utanför försäkringens
ram och sålunda icke behöva sönderbryta densamma.

Vid utarbetande av förslaget rörande arbetslöshetsförsäkring har man synbarligen
— liksom också i fråga om den kommunala understödsverksamheten
med statsbidrag — sökt att genom bestämmelser av starkt restriktiv natur
förhindra ej blott en olycklig utveckling i nyss berörda riktning utan även
befarade missbruk och mindre lyckliga konsekvenser av systemet överhuvud
taget. Emellertid må framhållas, att berörda restriktiva drag flerstädes, framträder
så accentuerat, att man kan ifrågasätta, huruvida den hjälp, som i verkligheten
skulle komma de arbetslösa till del, i rimlig mån skulle motsvara det
faktiska hjälpbehovet.

Redan i 1931 års utlåtande fann sig styrelsen böra påpeka, att en hjälporganisation
av den oerhörda omfattning, som då ifrågasattes, borde fylla kravet att
i rimlig mån tillgodose det föreliggande legitima hjälpbehovet. Man har att
beakta båda synpunkterna, å ena sidan kravet på hjälpsystemets effektivitet
och å den andra kravet på trygghet för missbruk och en måttlös expansion av
hjälpverksamheten. Vad styrelsen här vill framhålla är .närmast, att båda
synpunkterna knappast låta sig förena. Tillgodoser man i nöjaktig mån den
ena, kan man knappast undgå att eftersätta den andra och vice versa.

Det är enligt socialstyrelsens mening skillnad mellan massarbetslöshet och
omsättningsarbetslöshet, låt vara att man i det individuella fallet sällan kan
avgöra, om arbetslöshet av det ena eller andra slaget föreligger. På liknande
sätt förefinnes en principiell skillnad mellan säsongarbetslöshet och annan arbetslöshet,
ehuruväl icke heller här gränserna dem emellan kunna uppdragas i
de individuella fallen. Enligt socialstyrelsens mening varken kan eller bör en
arbetslöshetsförsäkring åsyfta att täcka hjälpbehovet vid massarbetslöshet,
exempelvis sådan som den nu rådande. I en dylik situation är det en hela
samhällets — kommunernas och, såsom numera väl allmänt erkännes, även
statens -— samfällda sociala angelägenhet att tillse, att ingen får gå under
på grund av den nöd, som arbetslösheten kan förorsaka.. .

I den remitterade promemorian lär man också ha givit sin anslutning, till
dylika synpunkter. Försäkringen är av begränsad räckvidd och måste principiellt
kompletteras med det allmännas hjälpanordningar, närmast enligt den i
detta sammanhang förordade författningen om statsbidrag till kommunalt understöd
vid arbetslöshet och beredskapsarbeten, reservarbeten eller liknande.

Om man betraktar arbetslöshetsförsäkringen ur synpunkten av dess faktiskt
begränsade räckvidd och likaledes begränsade uppgift, ter sig frågan om det
allmännas insatser i själva försäkringen i klarare dager. Försäkringen får
enligt styrelsens mening icke utgöra ett normalt återkommande tillskott till
lönen. Särskilt tydligt framstår detta vid säsongarbetslöshet. Om exempelvis
ett yrke är av sådan karaktär, att det normalt medgiver sysselsättning
endast under 10 av årets 12 månader och arbetskraften inom yrket har ringa
utsikt att inom kompletterande hjälpyrken skaffa sig uppehälle under de återstående
2 månaderna, lår lönen inom yrket böra såttas sa, att den faktiska
arbetsförtjänsten under 10 månader räcker för livsuppehället under hela året.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. Nr 209. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I verkligheten torde också säsongarbetslösheten av arbetstagareparten tillräckligt
framhävas vid avtalsförhandlingar och, åtminstone inom de mera betalningskraftiga
grenarna av näringslivet, taga sig sjmliga uttryck vid lönesättningen.
En arbetslöshetsförsäkring, som rubbade detta förhållande, skulle
i själva verket påverka den naturliga löneprisbildningen på ett för densamma
främmande och irrationellt sätt, vilket i det långa loppet näppeligen
skulle vara någondera parten till båtnad.

Vidare har styrelsen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att arbetslöshetsförsäkringen
icke borde och i verkligheten ej heller kunde inverka
på den fria löneprisbildningen så, att man genom densamma finge utfyllda
de stora klyftor, som nu faktiskt förefinnas mellan lönenivåerna inom olika
yrken. Försäkringen finge ej utgöra en lönekompensation för de lågt betalda
yrkena. En sådan kompensation skulle i realiteten motverka en löneprisutveckling
i riktning mot jämnare avvägda nivåer.

Beträffande en försäkring, som måste begränsas till att väsentligen råda bot
för endast omsättningsarbetslöshetens ekonomiska följder för arbetstagaren,
synes man också berättigad hävda den synpunkten, att näringslivet på samma
sätt, som det bör tillförsäkra säsongarbetaren hans livsuppehälle jämväl under
lågsäsongen, bör tillförsäkra den arbetskraft nödigt uppehälle, vilken påkallas
och står till förfogande för mötande av spetsbelastningarna vid efterfrågan
på arbetskraft. Med tanke på här berörda förhållanden fann sig styrelsen
i sitt 1931 avgivna utlåtande böra beteckna det som ett företräde hos
den då föreslagna obligatoriska försäkringen, att den vid reguljär tillämpning
ekonomiskt bars upp av bidrag från de båda närmast intresserade parterna,
nämligen arbetsgivarna och arbetarna själva.

Genom att basera den på omsättningsarbetslösheten och i viss mån säsongarbetslösheten
inriktade försäkringen på bidrag av arbetsgivarna och arbetarna
tillgodosåge man den riktiga synpunkten, att försäkringen skulle ingå såsom
en naturligt verkande faktor i löneprisbildningen. Försäkringen är enligt styrelsens
mening ingenting annat än ett organiserat sparande av medel, hänförliga
till näringslivets produktionskostnader och avsedda att användas vid en
given situation, nämligen oförvållad arbetslöshet. Styrelsen vill här icke närmare
uppehålla sig vid de nära till hands liggande skäl, som tidigare ansetts
föranleda, att en frivillig försäkring icke i praktiken skulle kunna baseras
på bidrag jämväl från arbetsgivareparten. Det torde vara nog påpeka, att en
sådan belastning för arbetsgivaren ansetts skola föranleda, att han vid anställandet
av arbetskraft av ekonomiska skäl komme att föredraga icke försäkrad
sådan.

I den remitterade promemorian har man emellertid anvisat ett förfarande,
som skulle medgiva uttagandet av kollektiva, tvångsmässigt utgående avgifter
från arbetsgivarna till försäkringen, oberoende av om den individuella arbetstagaren
vore försäkrad eller ej, alltså obligatorisk medverkan från arbetsgivarna
men frivillig anslutning från arbetskraftens sida. Tanken har emellertid
i förslaget vunnit mycket ringa praktisk tillämpning. Endast ett förhållandevis
obetydligt belopp, 1.8 milj. kronor, skulle på denna väg uttagas,
och försäkringen skulle ekonomiskt till väsentlig del bäras upp av bidragen
från arbetstagarna och staten.

Statens bidrag innebär, att försäkringen skulle medföra ett utifrån tillkommande
komplement till lönen på den öppna arbetsmarknaden, d. v. s. åvägabringa
ett statligt lönetillägg till näringslivets arbetskostnader. Det allmänna
bör enligt styrelsens mening visserligen lämna aktiv medverkan till motverkande
av arbetslöshetens sociala skadeverkningar, men denna medverkan bör
anordnas så, att den icke inverkar på löneprisbildningen å den öppna arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Enligt styrelsens mening har man i den remitterade promemorian i denna
fråga icke blott underlåtit att beakta här anförda synpunkter, utan gått in
för en motsatt princip, då man förordar högre statshjälp till arbetslöshetskassor,
som omfatta ett mindre betalningskraftigt klientel. Det må icke bestridas,
att förslaget i denna del tillgodoser önskemål, som te sig högeligen behjärtansvärda.
Ej heller kan man bestrida, att det remitterade förslaget i denna
del anvisat en ur rent försäkringsteknisk synpunkt lycklig lösning av frågan.
Varken den förra eller senare omständigheten kan emellertid undanskymma
det förhållandet, att det framlagda försäkringsförslaget principiellt
går in för att i försäkringsväg söka förbättra levnadsstandarden inom vissa
stora yrkesgrupper, där lönenivån är odisputabelt låg. Alla sådana försök
att använda sig av arbetslöshetsförsäkringen såsom hävstång för levnadsstandardens
höjande äro emellertid enligt styrelsens mening dömda att förfela sin
verkan och snarast ägnade att åtminstone på längden motverka en sund utveckling.

Styrelsen har i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att ej blott de
försäkrade utan även arbetsgivarna och kommunerna hade stort intresse av
försäkringen. Vad särskilt anginge arbetsgivarna kunde dessa genom att använda
korttidsarbete vid vikande ordertillgång utdryga arbetstillfällena, även
om detta innebure ett eftersättande av de driftsekonomiska synpunkterna. Om
nu en försäkring i ett dylikt fall funnes att tillgå, på vilken de försäkrade
kunde falla tillbaka vid arbetslöshet, vore det föga sannolikt, att en arbetsgivare
i strid med sina egna och i själva verket även arbetarnas ekonomiska
intressen skulle upprätthålla intermittent drift. Vad kommunerna anginge
låge det uppenbarligen i deras intresse att hjälpbehovet i största utsträckning
skulle kunna fyllas genom försäkringen.

Vad det nu föreslagna hjälpsystemet beträffar, ligger det bland annat i
öppen dag, att kommunerna äga ett direkt ekonomiskt intresse av, att försäkringen
anlitas framför den under kommunernas ekonomiska medverkan
etablerade understödsverksamheten. I försäkringen är kommunen enligt förslaget
icke ekonomiskt medansvarig.

En annan intressemotsättning, kanhända den mest betydelsefulla, komme
att råda mellan arbetslöshetskassornas centrala ledning och deras lokala organ.
Det råder enligt socialstyrelsens mening näppeligen tvekan om, att den
lokala förvaltningen, ställd inför det omedelbara hjälpbehovet och av naturliga
skäl med starka samhörighetsband knuten till den lokala kamratkretsen,
måste känna sig manad att tillgodose de närstående kamraternas intressen så
långt detta överhuvud taget kan ske, även om man i viss mån, låt vara icke
formellt, skulle åsidosätta rikskassans gemensamma intressen. Att märka är
härvid, att man icke i detta hänseende kan peka på den omständigheten, att
dylika motsättningar och tendenser ej starkare framträtt i fackorganisationernas
nuvarande arbetslöshetskassor. Dessa arbeta under alldeles speciellt
gynnsamma betingelser, i det de kunna lita till de utomordentligt starka solidaritetsband,
som utmärka fackföreningsrörelsen. Dessa band måste enligt
sakens natur på ifrågavarande hjälpområde bli väsentligt lösare i och med att
verksamheten i avsevärd mån ekonomiskt stödes med utifrån kommande medel.

Gentemot det nu anförda kan man givetvis hänvisa till den kontroll, som
komme att utövas, i främsta rummet av tillsynsmyndigheten. Självfallet
skulle därigenom uppenbara åsidosättanden av reglerna för försäkringen kunna
och iiven komma att beivras, men det är att märka, att en försäkringsverksamhet
även inom ramen av de för densamma givna reglerna lämnar en bred
latitud, där ett diskretionärt bedömande efter strängare eller mildare måttstock
kan ifrågakomma.

Enligt styrelsens mening är det av väsentlig betydelse för försäkringen och
hjälpverksamheten beträffande arbetslösa överhuvud taget, att dess behöriga

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 209.

bedrivande i främsta rummet bygger på en naturlig intressekonstellation, där
de egna intressena hos vederbörande åtminstone i sina grunddrag sammanfalla
med statens. Om man i stället för intressegemenskap måste konstatera
intressemotsättningar av konstitutiv natur, kan enligt styrelsens mening
ej ens den mest rigorösa kontroll uppväga, vad sålunda brister i systemets
struktur.

I 1931 års utlåtande påpekade styrelsen, att man icke kunde begränsa daghjälpens
relativa storlek med hänsyn allenast till viss lön å orten eller viss
lön inom yrket. Ville man verkligen undvika att ge en försäkring karaktären
av s. k. yrkesförsäkring, borde den arbetslöse vara pliktig att åtaga
sig överhuvud vilket arbete som helst å den öppna marknaden, för såvitt den
därför erbjudna lönen motsvarade den för sådant arbete gängse samt arbetstagaren
ägde nödiga färdigheter och kroppskrafter för arbetets utförande.
Man finge sålunda icke begränsa sig till att låta daghjälpen ställas i relation
till lönen inom visst yrke eller å viss ort, utan daghjälpen måste •—
om man ville upprätthålla den öppna marknadens naturliga dragningskraft
på klientelet ■— kunna ställas i relation till vilken som helst lön, som under
nyss angivna förutsättningar skulle kunna ifrågakomma.

Styrelsen nödgas konstatera, att spörsmålet icke på nöjaktigt sätt vunnit
lösning i det remitterade förslaget.

Uppdragandet av fasta försäkringsmässiga normer förutsätter ett ingående
studium av verkningarna av deras tillämpning, om man icke vill utsätta sig
för att dessa verkningar bliva olyckliga. Som ett exempel härå kan anföras
följande. Antag, att en verkstadsarbetare vid iråkad arbetslöshet är berättigad
till högsta möjliga daghjälp. Han har emellertid vid arbetslöshetens
inträffande möjlighet att vinna anställning exempelvis i skördearbete eller
eventuellt vid ett beredskapsarbete, i båda fallen mot en lön, som kanske
understiger den, som tidigare gjort honom berättigad till nämnda höga daghjälp.
Skall daghjälpen då bliva beroende av den lägre lönen vid reservarbetet
eller skördearbetet, och, när detta arbete tryter, den försäkrade genom
lägre daghjälp så att säga straffas för sin dokumenterade arbetsvillighet att
taga lägre betalt arbete? Uppenbarligen skulle sådana konsekvenser för de
försäkrade göra dem högst obenägna till att acceptera kortvariga arbetstillfällen
i öppna marknaden. Framhållas må för övrigt, att sådana arbetstillfällen
i öppna marknaden ej sällan kunna avlönas med belopp, som t. o. m.
understiga daghjälpen; göres åter daghjälpen alltför beroende av den arbetsförtjänst,
arbetstagaren har under den senare delen av försäkringstiden, måste
detta skapa en strävan hos arbetstagaren att med uppbjudande av alla krafter
söka komma i åtnjutande av även förhållandevis kortvariga arbetstillfällen å
dyrare orter för att sedermera kunna njuta den större daghjälpen.

Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1928 års betänkande
anfört, att vid en försäkring enligt den frivilliga linjen skulle varje särskild
rikskassa komma att få kämpa med samma svårigheter beträffande lokalorganisationen,
som förelåge vid organiserandet av en för alla yrken gemensam
riksorganisation enligt den obligatoriska linjen. Styrelsen påpekade bland
annat, att man med hänsyn till den ringa befolkningstätheten i Sverige härvid
icke kunde stödja sig på erfarenheterna av det frivilliga systemet i utlandet.

Styrelsen nödgas konstatera, att man i den remitterade promemorian icke
lämnat bestämda anvisningar, hur denna betydelsefulla fråga bör lösas. Bristen
på. organisationsplan blir särskilt kännbar i betraktande av att man
söker sig in på nya, hittills oprövade områden för en organiserad hjälpverksamhet,
då man försöker låta försäkringen omfatta lantarbetarna samt
skogs- och flottningsarbetarna. Organisationen skulle nämligen härmed utsträckas
till mycket glest befolkade områden, där svårigheterna att åstad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 53

komma en nöjaktig lokalorganisation säkerligen skulle bliva synnerligen
stora.

I promemorian kringgår man dessa svårigheter genom att hänvisa till praktiska
verkställighetsåtgärder av tillsynsmyndigheten. I anslutning till det
sist anförda får styrelsen slutligen rikta den principiella erinringen mot förslaget,
att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen ^nöjt sig
med att hänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder.
Såsom exempel, utöver det nyss berörda, kan nämnas, att det ankommer på
tillsynsmyndigheten att närmare bestämma det ytterst vanskliga företagarebegreppet.
Tillsynsmyndigheten skall vidare söka förebygga, att försäkringen
utvecklar sig till vad man kallar »yrkesförsäkring», alltså en fråga
av vital betydelse. Tillsynsmyndigheten blir också i själva verket avgörande
i konfliktfrågorna, alltså spörsmål av utomordentligt ömtålig natur. Slutligen
har myndigheten bland annat att tillse, att avgifterna till kassorna sättas
till sådana belopp, att kassorna bliva solventa inför sina ekonomiska förpliktelser
till klientelet.

Socialstyrelsen vill ej göra sig till tolk för den uppfattningen, att försäkringssystemet
utan vägande skäl bör göras stelt; ej heller vill styrelsen bestrida,
att icke stora befogenheter böra inrymmas åt tillsynsmyndigheten,
så att denna blir i stånd att under hänsynstagande till verklighetens mångskiftande
krav i görligaste mån laga efter lägligheten på ett praktiskt och
ändamålsenligt sätt. Ett medgivande härav innebär emellertid icke ett godtagande
av att särskilt svårlösta frågor förbigås i författningarna allenast
med hänvisning till tillsynsmyndighetens befogenheter.

Styrelsen framhåller härefter att, ehuru valet av frivillig försäkring från
social synpunkt giver anledning till den viktiga anmärkningen, att det antagligen
kom me att lämna de sämst ställda arbetargrupperna utanför försäkringen,
så måste likväl valet anses välmotiverat med hänsyn bland annat till den
särskilt under nu rådande kristid bjudande nödvändigheten att framgå med
försiktighet.

En ledamot av socialstyrelsen har givit sin anslutning till det förslag till
frivillig arbetslöshetsförsäkring, som innefattas i promemorian, samt anfört:

De kritiska synpunkter, som från socialstyrelsens sida framförts, synas vara
väl förtjänta att beaktas, i den mån så kan ske utan att rubba grunderna för
det föreliggande förslaget. Även den, som anser det önskligt, att det föreliggande
förslaget i huvudsak blir genomfört, kan dock icke undgå att se, att
det skulle föras ut i livet vid en tidpunkt, som vore särdeles ogynnsam ej blott
på grund av de svåra förhållandena på det statsfinansiella området utan även
med hänsyn till att under rådande, massarbetslöshet försäkringen måste få
mycket ringa effektivitet i förhållande till föreliggande hjälpbehov. Det
torde ej vara tillrådligt att omedelbart avskaffa det hittills tillämpade, med
stöd av långvarig erfarenhet utformade hjälpsystemet.

Lantbrulcsstyrelsen framhåller att, såvitt det vill synas, en arbetslöshetsförsäkring
måste i vårt land, för att icke själva organisationsfrågan skall
vålla alltför stora svårigheter, i det stora hela tänkas bliva anknuten till
arbetarnas fackliga organisationer. Härav följer åter, att svagt organiserade
och till följd härav även svagt avlönade arbetarkategorier — lantbruksstyrelsen
tänker härvid närmast på lantarbetare ocli skogsarbetare — bliva
ställda utanför. I den mån försäkringen i mera avsevärd grad bygger sin ekonomi
på bidrag av statsmedel, skulle staten genom försäkringen komma att i
främsta rummet ekonomiskt gynna arbetare inom mera välavlönade yrkesområden,
under det att de sämst ställda lönearbetarna, däribland lantarbetarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke skulle kunna draga någon större fördel därav men väl i likhet med övriga
skattedragare få i sin mån bära kostnaderna härför.

Arbetarnas fackliga lönepolitik har ej sällan varit en bidragande orsak till
uppkomsten av arbetslöshet. En arbetslöshetsförsäkring torde därför i hög
grad vara en av de fackliga arbetarorganisationernas egen angelägenhet och
kostnaderna för en sådan torde till övervägande del böra bäras av organisationerna
själva. Det synes jämväl kunna förutsättas att, för den händelse fackorganisationerna,
det vill säga arbetarna själva, i huvudsak få bära kostnaderna
för försäkringen, en effektiv kontroll skall utövas mot missbruk av densamma.

Lantbruksstyrelsen vill dock härmed ingalunda hava sagt, att staten bör
undandraga sig att, därest så anses påkallat, lämna sin medverkan till att
reglera och legalisera en dylik av fackorganisationerna anordnad försäkringsverksamhet.
Lantbruksstyrelsen finner det icke heller uteslutet, att härvid
bidrag till° verksamheten lämnas av statsmedel. Detta bidrag bör dock icke
givas en sådan storlek, att verksamheten närmast får karaktären av en utav
det allmänna anordnad understödsverksamhet. Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen
icke heller underlåta att framhålla såsom sin åsikt, att ett dylikt
bidrag skäligen bör avpassas så, att det kommer varje arbetslös till godo
i ungefär samma utsträckning, oberoende av daghjälpens och arbetsförtjänstens
storlek.

Genom den föreslagna fördelningen av kostnaderna skulle arbetslöshetsförsäkringen
till övervägande del endast bliva en ny form för den av det allmänna
redan nu bedrivna understödsverksamheten bland de arbetslösa. Vill man uppehålla
försäkringstanken, synas de försäkrade själva böra bära en väsentligt
större del av de utav försäkringen föranledda kostnaderna. Lantbruksstyrelsen
föranledes till detta uttalande särskilt med hänsyn till de ökade bördor,
förslagets genomförande skulle medföra för jordbruket och även lantarbetarna
utan antaglig däremot svarande nytta. Då emellertid jordbruksarbetarna
och i mycket stor utsträckning även de självständiga företagarna inom
jordbruket i ekonomiskt hänseende i allmänhet intaga en långt svagare ställning
än industriarbetarna, torde orimligheten uti den föreslagna fördelningen
av försäkringskostnaderna ligga i öppen dag. I själva verket skulle en arbetslöshetsförsäkring,
anordnad enligt föreliggande förslag, komma att verka
på sådant sätt, att jordbruksarbetarna och även de mindre jordbrukarna med
sina låga arbetsinkomster skulle ekonomiskt få bidraga till att för industriens
arbetare säkerställa ett vid tider av arbetslöshet utgående, efter dessa arbetares
högre lönestandard avpassat understöd.

Såsom lantbruksstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 16 november 1928 angående
1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring,
skulle införandet av en dylik försäkring även i andra avseenden kunna befaras
medföra menliga verkningar för jordbruket. Det är, såsom lantbruksstyrelsen
framhåller däri, sålunda anledning antaga, att en arbetslöshetsförsäkring, som
huvudsakligen skulle komma industriarbetare och andra i lönehänseende gynnade
arbetare till godo, i sin mån skall bidraga till att öka den lockelse, som
dessa arbetares^löne- och levnadsstandard utöva på landsbygdens folk i allmänhet,
varav åter måste följa en tendens till knapphet på arbetskraft inom
jordbruket och höjda arbetskostnader för dess produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Under den nuvarande krisen torde
en dylik försäkring icke få någon betydelse för arbetslöshetsproblemets lösande.
Snarare kommer föreliggande förslag till frågans ordnande endast att
tillskynda såväl arbetare som statsverket och enskilda arbetsgivare ökade utgifter.
Mer än någonsin torde det dock under denna våldsamma kris vara angeläget,
att dylikt undvikes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Eu annan synpunkt, som också gör det mindre önskvärt att under nu rådande
ogynnsamma ekonomiska förhållanden upptaga försäkringsfrågan till
behandling, är, att åsikterna rörande lämpligheten av den ifrågasatta lagstiftningen
äro så delade.

Även synes, innan några, åtgärder vidtagas på området, enligt länsstyrelsens
mening böra avvaktas slutliga resultatet av den särskilda utredning, som
avser arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
i realiteten icke är något annat än en statlig subvention till nuvarande
och utvidgad fackföreningsverksamhet. Därmed är naturligtvis icke
en avgörande dom fälld över försäkringen. Genom bidrag till enskild verksamhet
utlöser staten i en mångfald fall krafter, varigenom nyttan av det
statliga bidraget mångfaldigas. Men genom att så göra upphör staten att
vara neutral i förhållande till den enskilda verksamheten. Och hittills har
upprätthållandet av statens neutralitet i förhållande till såväl fackföreningar
som arbetsgivarföreningar varit en säkerligen nyttig regel.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att åtskilliga tidigare detaljanmärkningar
beaktats vid överarbetningen och föranlett förbättringar. Länsstyrelsen
anser emellertid, att de principiella anmärkningarna emot systemet över
huvud kvarstå orubbade, samt anför vidare.

Även bortsett härifrån giver emellertid förslaget i och för sig anledning till
vägande anmärkningar. Det är uppbyggt i första hand på ett system av försäkring
med — förutom avgifter från medlemmarna — statsbidrag samt bidrag
från vederbörande arbetsgivare. Härutöver ifrågasättes emellertid såsom nödvändigt
supplement kommunala understöd utan fattigvårds karaktär, likaledes
med bidrag av statsmedel, och slutligen skall i händelse dylikt understöd icke
kan ifrågakomma, understödsbehovet tillgodoses genom fattigvård. De° sakkunniga
hava väl sökt att genom vissa bestämmelser avgränsa de fall, då försäkringen
eller den ena eller andra av nyssnämnda båda understödsf ormer. skall
träda i verksamhet. Det synes länsstyrelsen emellertid uppenbart, att i tilllämpningen
en dylik avgränsning skall bliva mycket svår att uppehålla och att
en sammanblandning av de förhållanden, vid vilka ett ingripande från ena eller
andra hållet bör äga rum, knappast kan undvikas. Detta torde ytterligare bekräfta
riktigheten av vad ledamoten i 1926 års kommitté, kanslirådet von Koch,
i nämnda kommittés betänkande anfört beträffande organisationen av en allmän
hjälpverksamhet, vilken skulle omfatta jämväl arbetslöshetshjälp. Länsstyrelsen.
som redan i sitt yttrande över berörda kommittébetänkande förordade en
utredning i fråga om möjligheten att åvägabringa en dylik organisation, finner
sig sålunda hava ökad anledning att vidhålla denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att man icke enbart på grund av rådande
abnorma förhållanden synes behöva uppskjuta åtgärder, som med av
länsstyrelsen föreslagen begränsning kunna främja en fortsatt utveckling av
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Länsstyrelsen, som emellertid icke
anser sig kunna tillstyrka en försäkring med statsbidrag enligt föreslagna
grunder, anför bland annat.

I den mån de sakkunnigas förslag icke bäver rådande betänkligheter, beror
detta emellertid i stort sett icke på förslagets detaljer utan på den grundläggande
frågan, huruvida arbetslöshetsförsäkringen med sin erkänt begränsade
uppgift lämpligen bör vara en samhällets »första försvarslinje», i detta fall
karakteriserad av att staten skulle betala, ungefär halva kostnaden, eller i
huvudsak en de försäkrad,es egen försvarslinje, medan det allmänna i huvudsak
svarar för sådana ofrånkomliga åtgärder och kostnader, som en försäkring
under inga förhållanden kan påtaga sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

. Länsstyrelsen anser sig böra av principiella och praktiska skäl bestämt
Inträda den senare uppfattningen. Icke därför att den ekonomiska bördan
skulle avlastas från det allmänna eller från arbetsgivarna ■— de få ändock i
sista hand bära sin skäliga del därav — utan för att försäkringen icke skall
motverka sitt eget syfte på grund av den växelverkan, som råder och alltid
måste råda mellan löneläge, konkurrensförmåga och arbetslöshet. Allmänna
bidrag till försäkringen måste praktiskt sett försvåra arbetskraftens rörlighet
mellan närbesläktade yrken och mellan rikets olika delar, med påföljd
även att en anpassning efter ändrade mer eller mindre ofrånkomliga produktionsbetingelser
motverkas. Endast genom att arbetslöshetskassorna i huvudsak
stå på egna ben torde man kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen
och korrektiv mot sådana missbruk, som eljes svårligen kunna undgås.

Man synes vid ärendets prövning icke heller kunna bortse från att det i
förevarande avseende mindre gäller ett statsmakternas ställningstagande till
enskilda arbetslösa utan till arbetslöshetskassor och dessa närstående organisationer,
därvid frågan om vad som är ur lönepolitiska synpunkter »oförvållat»
alltid blir flytande och svårbedömd. — Förutsättningarna äro helt andra ifråga
om statsbidrag till olycksfalls- och sjukförsäkring, där kontrollen kan
grundas på faktiska orsaker.

Denna ståndpunkt innebär, såsom förut berörts, icke att hela bördan av den
under normala konjunkturer inom respektive yrken framträdande arbetslösheten
helt skulle läggas på de anställda, även om detta i första hand synes
vara fallet. I förhandlingar om löne- och arbetsvillkor komma skäliga kostnader
för arbetslöshetsförsäkring alltid att spela in såsom en erkänt angelägen
faktor i de anställdas utgifter och levnadsstandard, därvid på ett ur lönepolitisk
^synpunkt naturligt sätt efter hand avlastande på arbetsgivarna eller rättare
på själva företagen, vad dessa förmå bära.

Det rör sig icke om några i och för sig avskräckande belopp. Av kostnadssammandraget
i sakkunnigas promemoria finner man, att om hela det beräknade
statsbidraget, c:a 14.1 miljoner kronor, skulle fördelas på antagna 693,000
medlemmar i arbetslöshetskassor, så betyder detta vid en effektiv arbetstid av
i genomsnitt 2,000 timmar per år en belastning av c:a 1 öre per timme. Med
hänsyn till storleksordningen föreligger sålunda ej hinder för att försäkringskostnaden
vinner skäligt beaktande vid avtalsförhandlingar.

Det är emellertid enligt länsstyrelsens mening ett allmänt intresse, att den
redan långt beträdda vägen med »egna» arbetslöshetskassor målmedvetet fullföljes,
och synas i detta syfte vissa statsåtgärder kunna ifrågakomma utan
avsevärt uppgivande av förenämnda grundsatser. Organisationsbidrag till fristående
arbetslöshetskassor böra sålunda kunna utgå, möjligen också i särskilda
fall.bidrag under ett antal år för att stödja ytterligare behövliga sådana
kassor i starten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller till en början, att antalet arbetslösa
på grund av den alltjämt pågående världskrisen under de senaste åren i
oroväckande grad stegrats och att problemet huru man på lämpligaste sätt
skall bringa dem hjälp och bereda dem arbetstillfällen alltmera träder i förgrunden
med krav på en lösning. Länsstyrelsen anför vidare.

Vid bedömande av arbetslöshetssiffrorna bör emellertid uppmärksammas, att
förhållandena särskilt i ett avseende nu äro annorlunda än förr. Den tid är
ännu icke avlägsen, då säsongarbetare även betraktade sig själva såsom sådana,
d. v. s. hade klart för sig att den arbetsförtjänst, som av dem intjänades under
arbetsperioderna, skulle räcka för deras eget och deras familjers uppehälle till
dess nästa arbetsperiod började. Denna uppfattning är emellertid, säkerligen
närmast till följd av den allmänt höjda levnadsstandarden och de stegrade kraven
på vad till livets nödtorft hör, väsentligt försvagad. Så snart en arbetsperiod

Iiungl. Maj:ts proposition nr S09.

är slut, anmäla sig numera i regel säsongarbetarna och bland dem även s. k.
hemmasöner och andra hos arbetsförmedlingen såsom arbetslösa.

Genom bidrag i avsevärd omfattning från det allmänna och ju mera, ju större
andel av kostnaderna som täckes genom sådant bidrag, ändra arbetslöshetskassorna
helt karaktär. Från att ha varit ett led i strävan till självhjälp, ett uttryck
för medlemmarnas vilja och förmåga att även under bistra tider lita till
egen kraft, övergå de, i den mån huvuddelen av försäkringen bäres av det allmänna,
att alltmera bliva en organisation för meddelande av understöd från
det allmänna eller, om man vill tillspetsa uttrycket, att bli ett slag av fattigvård
utan fattigvårds karaktär.

Länsstyrelsen anser det vara lyckligt, att författningsförslaget så långt
möjligt i formellt avseende ansluter till gällande bestämmelser rörande erkända
sjukkassor, enär därigenom tolkningen vid tillämpningen av förordningen underlättas.
Arbetslösheten är emellertid ojämn och oberäknelig i jämförelse
med sjukligheten. De senare understödsfallen fortlöpa ganska jämnt och återkomma
i stort sett varje år något så när beräkneligt till antal och varaktighet.

Trots de ökade statsbidrag, som skulle tillgodokomma sämre avlönade yrkesarbetare
med beräknad större arbetslöshetsrisk, kan det befaras, att somliga
grupper av arbetare, exempelvis lantarbetare och skogsarbetare, på grund av
att de äro spridda på ett ofantligt stort antal från varandra vitt skilda arbetsplatser
endast med största svårighet skola kunna sammansluta sig och bilda
erkända arbetslöshetskassor. Under sådana förhållanden kan det tänkas, att
statsbidragen till de bättre ställda arbetslöshetskassorna kunna komma att i
sin mån belasta även de båda nämnda arbetargrupperna utan att de själva få
hjälp av någon arbetslöshetskassa.

Det kan under sådana förhållanden starkt befaras, att de fördelar, som de
erkända arbetslöshetskassorna äro avsedda att lämna, i huvudsak skulle komma
allenast de organiserade arbetarna till godo, under det att de oorganiserade
praktiskt taget skulle bliva ställda utanför eller åtminstone möta mycket
stora svårövervinneliga hinder för att bli delaktiga av en erkänd arbetslöshetskassas
förmåner.

Med den betydande andel, som staten skulle taga i bördan av försäkringen
och den starka övervakning, som tillsynsmyndigheten skulle
utöva, så torde röster snart komma att höjas med krav på att staten
skall inträda och garantera daghjälpens utbetalande till och med efter
den stipulerade försäkringstidens utgång. Det behöves endast, att förhållandena
härför äro gynnsamma, för att yrkanden skola framställas på högre daghjälp
och längre understödstid med större bidrag till försäkringen från det
allmänna och från arbetsgivarna. Länsstyrelsen anser, att det under nuvarande
förhållanden finnes fullgod anledning att påyrka en ingående utredning
med förslag till uppdragande av bestämda gränslinjer mellan olika slag av
understödsverksamhet och med klarläggande av olika myndigheters befogenhet
och begränsning vid meddelande av understöd, så att icke till samma understödstagare
utgår understöd från olika håll eller, där detta på grund av
gällande lag är oundvikligt, underrättelse därom tillställes vederbörande myndighet
för att hänsyn därtill skall tagas vid meddelande av ytterligare understöd.
Då fråga nu blivit aktuell om införande av arbetslöshetsförsäkring, blir
kravet på verkställande av en sådan ingående utredning och därpå grundade
förslag oeftergivligt. Och denna utredning måste enligt länsstyrelsens förmenande
verkställas, innan frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring
kan upptagas till slutlig prövning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring,
vare sig den utarbetas enligt 1928 års förslag eller genomföres på sätt nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

föreliggande promemoria anvisar, icke är ägnad att undanröja alla de svårigheter,
som innefattas i arbetslöshetsproblemet. En arbetslöshetsförsäkring
kan endast medföra hjälp under en begränsad tid av några månader. En
dylik mer kortvarig arbetslöshet torde i de flesta fall varje förtänksam arbetare
kunna uthärda utan någon mera ingående hjälp. Försäkringen blir icke
så mycket en försäkring mot arbetslöshet som fast mer mot risken att nödgas
mottaga arbete med lägre lön. Det är intet att invända emot att en arbetarorganisation
med egna medel och med bidrag av arbetarna söker ordna en form
av försäkring för sådant ändamål, men saken ställer sig annorlunda, då det
blir fråga om bidrag från annat håll. Det kan rimligtvis icke sättas ifråga,
att arbetsgivare, som stå inför tvånget att minska sina produktionskostnader,
skola bidraga till en dylik försäkringsform. Lika litet kan det vara rimligt,
att staten bidrager att stödja en sådan försäkring, då i dylikt fall en mångfald
arbetare, som ej kunna få någon nytta av försäkringen och som få nöja
sig med den arbetsinkomst de kunna få, genom erläggande av skatt till staten
få bidraga till att uppehålla en kanske allt för hög lönenivå för andra.

Svenska arbetsgivareföreningen: Tidigare utredningar i fråga om erfarenheterna
utomlands på detta område ha skapat betänksamhet mot försäkringsplanerna.
_ Under tiden har emellertid försäkringsprincipen varit i tillämpning
inom åtskilliga av de fackliga arbetarorganisationerna. Att så skett finner
arbetsgivareföreningen vara naturligt med hänsyn till dessa organisationers
uppgift att tillförsäkra arbetarna inflytande över lönesättningen. De förbehåll,
vilka ett fackförbund eller en fackförening i lönepolitiskt syfte ålägger
sina arbetssökande medlemmar, måste med nödvändighet verka i arbetslöshetsfrämjande
riktning. En av de principiella invändningar, som måste resas
mot tillämpning av försäkring på detta område, nämligen att de försäkrade
kunna väsentligen påverka den risk försäkringen avser, framträder
mindre, när försäkringen omhänderhaves och bekostas av de fackliga organisationer,
vilka ha i sin hand utstakningen av de för arbetslösheten betydelsefulla
lönepolitiska riktlinjer, som deras arbetssökande medlemmar äro förpliktade
att följa.

Ett nära samband förefinnes otvivelaktigt mellan lönebildningen på arbetsmarknaden
och arbetslöshetsfrekvensen. Härmed sammanhänga i många fall
svårigheter, när det gäller att draga en gräns mellan å ena sidan oförvållad
och å andra sidan självförvållad eller konstlad arbetslöshet. Enligt förslaget
skulle vidare försäkringen vara begränsad till »att avse allenast viss närmare
angiven del av arbetslösheten» eller med andra ord »att vara samhällets
första försvarslinje mot arbetslösheten». En nödvändig följd härav är emellertid,
att det efter vissa försäkringstekniska grunder avvägda understöd, som
försäkringen lämnar, måste under de tider, då försäkringsförmånerna icke utgå,
suppleras med understöd avvägda efter det individuella hjälpbehovet enligt
någon av de nu tillämpade hjälpformerna. Den föreslagna försäkringen
skulle sålunda i stället för att innebära ett steg till behövlig rationalisering
komma att ytterligare komplicera den redan nu alltför heterogent organiserade
sociala hjälpverksamheten. Den understödssökandes arbetsvillighet
skall styrkas genom daglig anmälan hos den offentliga arbetsförmedlingen,
som skall anvisa tillgängligt lämpligt arbete. Den dugligaste och skickligaste
skall sålunda äga företräde till anvisning, vilket i och för sig är riktigt;
härav följer emellertid att tillfälle mindre ofta erbjuder sig till prövning
av arbetsvilligheten hos den mindre lämplige och sämre kvalificerade arbetaren
respektive den som underlåter att dokumentera sina kvalifikationer.
] vissa tidigare utredningar och förslag till arbetslöshetsförsäkring har anvisats
en mera tillförlitlig form för en nöjaktig prövning av arbetsvilligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

genom kombination med arbetshänvisning till reservarbeten. Arbetsgivareföreningen
finner det vara en allvarlig brist hos det nu föreliggande förslaget,
att det icke erbjuder någon motsvarighet i dylikt hänseende.

De sakkunniga ha icke kunnat förbigå risken, att de yrkesbetonade kassorna
skola visa benägenhet att vid prövningen anse såsom lämpligt allenast
sådant arbete, som faller inom medlemmens eget yrke; härigenom skulle försäkringen
få karaktären av en försäkring mot risken att nödgas antaga arbete
inom ett nytt yrke med eventuellt lägre avlöning och sålunda minska arbetskraftens
rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Åtskilliga för Sverige
särpräglade förhållanden betinga, att det svenska näringslivet i hög grad
bygger på arbetskraftens rörlighet. Att denna rörlighet icke hämmas är för
övrigt nu av större betydelse än tidigare på grund av de förändringar i arbetskraftens
sysselsättning, som ofta följa med produktionens fortskridande
rationalisering. Framför allt måste med hänsyn till lönebildningen på arbetsmarknaden
allvarliga invändningar resas mot den befogenhet att pröva lämpligheten
av erbjudet arbete och därmed förenad avlöning, som förslaget tillägger
arbetslöshetskassorna. Kassans styrelse kommer sannolikt att företrädesvis
bestå av personer, vilka äro funktionärer inom fackföreningsrörelsen eller
på annat sätt stå densamma nära. Enligt förslaget kommer visserligen tillsynsmyndigheten
att utse en av styrelsens ledamöter, men socialstyrelsen är
vid detta val hänvisad till förslag av kassan. Man kan icke beräkna, att det
för dessa personer skall vara möjligt att på ett ur samhällets synpunkt lämpligt
och med hänsyn till parterna på arbetsmarknaden objektivt sätt pröva den
erbjudna arbetslönens skälighet. Även kassans funktionärer torde komma att
tagas ur fackföreningsrörelsens led. Det inflytande den av socialstyrelsen utsedda
ledamoten av kassastyrelsen kan utöva som motvikt till de övriga ledamöternas
eller funktionärernas förutbestämda inställning till arbetsmarknadens
lönefrågor, erbjuder enligt arbetsgivareföreningens mening icke någon
garanti för nöjaktig objektivitet. Praktiska svårigheter torde för övrigt lägga
hinder i vägen för effektiv övervakning eller efterhandskontroll av den
dagliga tillämpningen av försäkringsreglerna. Man riskerar sålunda, att försäkringen
i det enskilda fallet mången gång kommer att verka såsom en av
staten understödd »garanti mot för låg lön». Sett i stort innebär detta, att
fackföreningsrörelsen beredes tillfälle att å staten överlåta sitt ekonomiska
ansvar för arbetslöshetskassorna under bibehållen möjlighet till lönepolitiskt
inflytande över kassornas verksamhet. De ökade förutsättningar, som härigenom
skapas för fackförbunden att stärka sin ekonomiska stridsberedskap,
betyda skärpta svårigheter för en lönebildning med nöjaktig anpassning efter
marknadslägets förändringar. Eu dylik utveckling lämnar ökat utrymme för
de arbetslöshetsskapande faktorerna inom samhället. Erfarenheterna från den
frivilliga försäkringens tillämpning i exempelvis Danmark giva belägg för
befogenheten av denna invändning.

Den utveckling, som på sina håll fattigvårdens understödsverksamhet genomgått
under de senaste åren, ger också anledning till farhåga, därest en arbetslöshetsförsäkring
i nu föreslagen form blir införd, att krav inom kort skola
framföras på ökat statsbidrag för en höjning av försäkringens förmåner i syfte
att stimulera anslutningen från lägre avlönade arbetargruppers sida. I
samma mån proportionen mellan den försäkrades avgifter och det statliga bidraget
till kostnaderna förändras genom höjning av det senare, förlorar denna
hjälpform sin karaktär av försäkring och övergår till ren understödsverksamhet;
dock bibehålies hos de »försäkrade» föreställningen om förvärvad rätt till
denna hjälp forms förmåner. Har detta betraktelsesätt en gång vunnit insteg
inom en gren av hjälpverksamheten är det fara för dess spridning även till
övriga grenar; en dylik inställning leder till avtrubbning av den enskildes

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sunda drift att i första hand lita till sina egna krafter, som är en av de värdefullaste
tillgångarna i kampen mot arbetslöshetens utbredning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anför bland annat: Oaktat försäkringens
nytta för jordbrukets och skogsbrukets arbetare skulle bliva relativt
ringa, skulle dessa ekonomiskt svaga näringar dock på olika vägar nödgas
bära en mot försäkringens nytta ej svarande, ekonomisk belastning. Yad lantoch
skogsbruket beträffar ligger häruti en speciell anledning till betänksamhet
emot arbetslöshetsförsäkringen.

Icke för ty undginge icke jordbruket dels genom ökning i skatterna, dels
genom de direkta arbetsgivarbidragen att i samma mån som andra näringar
ekonomiskt medverka till densamma. Därtill kommer emellertid, att jordbruket
sannolikt finge bära även den mot de försäkrades egna utgifter svarande
kostnaden. Med hänsyn till jordbruksarbetarnas proportionsvis låga löner
komme det väl nämligen för dessa arbetare att framstå som en nödvändighet
att erhålla ökning av lönerna för att kunna betala medlemsavgifterna till arbetslöshetskassan.

Vad i detta senare avseende framhållits om jordbruket torde i allt väsentligt
även gälla skogsbruket.

Med hänsyn till vid nämnda näringar således påvisade speciella förhållanden,
kan man ej blunda för att arbetslöshetsförsäkring för särskilt dessa måste
framstå som betänklig. Detta omdöme förstärkes därav, att även de stora
grupper inom ifrågavarande näringar sysselsatta arbetare, vilka ej komme att
ansluta sig till försäkringen, genom ökning av skatter dock komme att få bidraga
till densamma.

Föreningen anser, att en lagstiftning i föreslagen riktning bör anstå med
hänsyn bland annat till den avvaktande hållning, som lämpligen synes böra
intagas för vinnande av erfarenhet om andra åtgärder, vilka från statens sida
komme att vidtagas för att snarast avhjälpa den aktuella arbetslösheten.

Sveriges industriförbund: Det brukar åberopas såsom ett skäl för införande
av arbetslöshetsförsäkring i Sverige, att sådan försäkring flerstädes införts i
utlandet, och att Sverige skulle vara att anse såsom i särskild grad efterblivet
på detta område. Förbundet önskar betona, att det dock gäller att taga i beaktande
icke i främsta rummet huru många länder, som infört försäkring, utan
huru denna utfallit ekonomiskt och socialt. Utlandets erfarenheter torde kunna
sammanfattas däri, att de farhågor, som framförts vid de respektive försäkringssystemens
införande, blivit väl bekräftade eller överträffade. De
missbruk, till vilka denna försäkringsgren onekligen i särskild grad inbjuder,
hava visat sig leda till nya hart när olösliga problem och de ekonomiska anspråken
hava visat en ständig och snabb stegring.

Det ofta diskuterade spörsmålet, huruvida arbetslösheten överhuvud taget
är försäkringsbar, d. v. s. uppfyller de olika förutsättningar, som böra ställas
på ett försäkringsobjekt, anser förbundet i detta sammanhang hava huvudsakligen
akademiskt intresse. Onekligen omfattar det moderna försäkringsväsendet
numera försäkringsobjekt av den mest skiftande beskaffenhet, vilkas
försäkringsbarhet ofta kan synas problematisk. Ändock torde det icke finnas
något försäkringsobjekt, där man i så stor utsträckning som beträffande
arbetslösheten avstått från den elementära fordran, att försäkringsfallet måste
vara oberoende av den försäkrades egna åtgärder. Den försäkrade liar
onekligen mycket stora möjligheter att själv influera på, om och när han blir
arbetslös. Den precision, med vilken försäkringen visat sig bliva utnyttjad av
de försäkrade, så snart detta överhuvud taget är möjligt, är ett vittnesbörd
härom. Härtill kommer att även den, som är övertygad om att arbetslöshet

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kan göras till föremål för försäkring, måste medgiva att den nu såväl i Sverige
som i utlandet rådande massarbetslösheten är oförsäkringsbar.

Ett av huvudargumenten till förmån för försäkringsformen vid en social
hjälpverksamhet har alltid varit, att den skapar en rent juridisk rätt för den
försäkrade till de belopp han erhåller vid försäkringsfallet. Denna juridiska
rätt tillskrives ett särskilt moraliskt värde, såsom befriande den försäkrade,
i detta fall den arbetslöse, från det såsom förödmjukande ansedda tvånget att
liänvända sig till fattigvården. Förbundet underskattar icke, betydelsen av
denna synpunkt och ansluter sig till den väl allmänt antagna standpunkten, att
den hjälp samhället lämnar till de oförvållat arbetslösa icke får givas karaktären
av en nådegåva. Men förbundet vill å andra sidan kraftigt framhålla
vådan av sådana hjälpformer, att den enskilde tror sig berättigad att alltid
kräva samhällets hjälp och icke skyldig att söka i första hand hjälpa sig
själv. Understödsandan är en farlig och smittosam företeelse, som befordrar
arbetslöshetens vidmakthållande och som verkar undergrävande på samhällslivet.

Varje form av socialförsäkring, som grundar sig på användandet av andra
medel än de försäkrades egna insatser, måste med avseende på dessa främmande
medel betraktas såsom en ren hjälpverksamhet. En hjälpverksamhet,
som har annan grundval än ett konstaterat och kontrollerat behov, är icke
socialt och ekonomiskt försvarlig. ,

En av denna hjälpforms betänkligaste egenskaper är, att den i hög grad försvårar
handhavandet av annan nödvändig hjälpverksamhet, ödeläggande både
dess effektivitet och dess rättvisa. Det finnes särskild anledning att här understryka
detta förhållande. En av svagheterna i det föreliggande förslaget,är
nämligen, att det, trots dess i ögonen fallande och av alla erkända otillräcklighet
som arbetslöshetshjälp, icke på klart och utrett sätt har satts i relation till
redan i gång varande hjälpsystem. Detta försvårar ända till omöjlighet ett
bedömande av förslagets innebörd i flera viktiga avseenden.

Det föreligger emellertid, såsom redan inledningsvis erinrats, ett skrämmande
material av olika försäkringssystems verkningssätt i utlandet. Likväl måste
man konstatera att i Sverige särskilda omständigheter föreligga, som göra en
arbetslöshetsförsäkring alldeles särskilt svårhanterlig. Även försäkringstankens
anhängare medgiva exempelvis, att säsongarbetslösheten är en försvårande
faktor, och i kanske intet annat land med motsvarande industrialiseringsgrad
spelar säsongarbetet och säsongarbetslösheten en sådan roll som i Sverige. Få
industriländer torde vidare erbjuda så skiftande arbetsförhållanden och lönenivåer.
Och framförallt torde intet land i så stor, utsträckning som Sverige
använda ackordslöner. Begreppet »den i orten vanliga avlöningen», som kommer
att utgöra kärnpunkten vid hänvisningsförfarandet, blir därigenom,i många
fall svävande, vilket är särskilt betänkligt, eftersom det är,de oundvikligt fackföreningsbetonade
arbetslöshetskassorna, som skulle få till uppgift att fastställa
vad som är att anse som vederbörlig lönenivå,. Det har sagts, att försäkringen
under sådana förhallanden maste övergå till att bliva en med statsmedel
bekostad garanti för oförändrad lönenivå. Industriförbundet nödgas instämma
häri. Vid prövning av arbetsvilligheten skall det erbjudna arbetet
vara »lämpligt» ej blott med avseende på lönens storlek utan även med avseende
på »arbetarens krafter och färdigheter». Det har sagts härom, att genom
dessa utomordentligt obestämda uttryck, arbetslöshetsförsäkringen övergår till
att bliva en »yrkesförsäkring», d. v. s. en med statsmedel bekostad garanti ej
blott för bibehållen lönenivå utan även för bibehållet yrke. Industriförbundet
nödgas instämma även häri.

Det är i själva verket karakteristiskt för hela arbetslöshetsförsäkringstanken,
att den på sätt och vis är tillbakablickande. Arbetslöshetsförsäkringen söker

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

— i här föreliggande fall med användandet av samhällets ekonomiska resurser

— att bevara ett tillstånd beträffande arbetets fördelning och betalning, som
det kanske helt enkelt icke är möjligt att orubbat bevara eller komma tillbaka
till. Intet lands och intet samhälles ekonomiska resurser förslå att bekosta åtgärder,
som innerst innebära ett spjärn mot den ekonomiska utvecklingens lagar.
Särskilt gäller detta beträffande ett litet land såsom Sverige, som för sin
levnadsstandard är i avgörande grad beroende av avsättningsmöjligheterna på
en världsmarknad, över vilken det icke har någon bestämmanderätt och mycket
litet inflytande. Det bakåtriktade draget hos försäkringen är särskilt farligt
för ett land, som nått en av världens högsta industriella lönenivåer och en enastående
hög levnadsstandard. Den föreslagna försäkringsformen innebär ofrånkomligt,
att hjälpen genom försäkringen till övervägande del når de högst avlönade
arbetarna. Genom den ständiga uppressningen av lönerna har man faktiskt
gjort vissa grenar av det industriella arbetet med dess förmåner till ett
monopol för en elitklass av arbetare, medan andra svenska arbetare icke kunna
bereda sig arbete ens till avsevärt lägre lönenivå. Det synes därför varken
ekonomiskt eller socialt rättvist, att en arbetslöshetsförsäkring i Sverige organiseras
med bidrag av allmänna medel eller överhuvud taget på ett sådant sätt,
att fackföreningarnas hittillsvarande egna, till synes på riktiga principer baserade
försäkringsverksamhet blir avlöst.

Även under normala förhållanden med en av måttliga variationer i arbetstillgången
betingad arbetslöshet måste införandet av en försäkring medföra
många oväntade problem och svårigheter, och man måste säkerligen även i gynnsammaste
fall räkna med en flerårig begynnelsetid av anpassningsförsök och
justeringar. Det behöver här endast erinras om att det föreliggande förslaget
bland annat räknar med en avsevärd fondbildning under gynnsammare år för
att underlätta finansieringen av ekonomiskt ansträngande perioder. Även försäkringstankens
anhängare måste medgiva, att det knappast är möjligt att
tänka sig en olyckligare tidpunkt än den närvarande för införandet av en social
försäkringsform.

Fullmäktige i järnkontoret: Försäkring som medel för avhälpande av arbetslöshetens
följder bär redan i sig själv ett irrationellt moment, då de risker,
vilkas mötande man avser, stå utom kontroll på ett helt annat sätt än vad fallet
är inom andra grenar av försäkringsverksamhet. Arbetslösheten kan framkallas
såväl kollektivt som individuellt under sådana former, att den formellt
oantastligt ter sig som en oförvållad arbetslöshet men i realiteten är frivillig,
beroende på upprätthållande av lönekrav, som omöjliggöra en ekonomisk produktion.
Det är ingalunda fullmäktiges uppfattning, att arbetslösheten som
ett nutida fenomen i sin helhet eller kanske ens huvudsakligen är att tillskriva
denna omständighet — otvivelaktigt föreligger här ett mer än eljest svårutrett
problemkomplex — men att det allmänna löneläget och dess större eller
mindre förmåga till smidig anpassning efter konjunkturerna har en betydlig
inverkan å arbetsmarknadens förmåga att absorbera arbetskraft torde vara
ställt utom allt tvivel.

Den kollektiva löneregleringen har fullständigt genomträngt vårt lands industriella
liv och där haft sina verkningar på både gott och ont av så ingripande
art, att man knappast längre kan tänka sig förhållandena annorlunda
gestaltade. Men att denna reglering kunnat genomföras och verka på ett
sätt, som gagnat arbetarnas krav på bättre villkor utan att på samma gång
fullständigt ödelägga det näringsliv, som haft att möjliggöra kravens uppfyllande,
torde uteslutande böra tillskrivas den omständigheten, att den förhandlande
organisationen å arbetarsidan måste bära ansvaret för den arbetslöshet,
som ofrånkomligt uppstår, om löneläget skulle fixeras i ett plan, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

är högre än produktionen mäktar bära. På denna grund vilar i själva verket
hela kollektivavtalssystemet, och för att detta skall uppbäras av ett inre
berättigande, måste denna princip uppehållas. Den verksamhet, som det allmänna
igångsätter till lindrande av arbetslöshet, måste därför — om den icke
skall verka undergrävande på landets ekonomiska liv — vara så beskaffad,
att den i första hand syftar att befordra arbete i produktiv verksamhet och
underlättar övergången till sådan.

I detta avseende håller arbetslöshetsförsäkringen — i den mån den ej helt
uppbäres av de försäkrade själva — icke måttet. Det föreliggande förslaget
bygger på en skala, varigenom den daghjälp, som vederbörande försäkringstagare
erhåller, ställes i proportion till hans föregående inkomst, en proportion,
som för övrigt förhöjts i förhållande till senast föreliggande förslag.
Detta förhållande är ägnat medverka till uppehållandet av en redan förut
irrationell lönesättning. Arbetare inom vissa verksamhetsgrenar — vilka en
gång i tiden varit starkt säsongbetonade och allt fortfarande i viss mån äro
det, såsom t. ex. byggnads- och anläggningsarbetare — hava under årens
lopp tillkämpat sig en lönenivå, som ligger långt över andra arbetargruppers,
under motivering bl. a. att den är avsedd för säsongarbete och alltså bör
täcka även den nödtvungna sysslolösheten under vissa delar av året. Dessa
arbetare erbjudas numera genom arbetslöshetsförsäkringen en möjlighet icke
endast till utkomst under den tid de eljest icke skulle hava haft arbete, utan
dessutom tillförsäkras de under samma tid en daghjälp, som satts i förhållande
till den högre inkomst i facket, som bestämts just med hänsyn till de långa
arbetslöshetsperioderna. Exemplen på olägenheter av denna art kunna mångfaldigas
och det står utom allt tvivel, att arbetslöshetsförsäkringen är ägnad
att fastlåsa — ja, genom bestämmelserna om daghjälpens förhållande till föregående
arbetslön -— premiera en lönebildning, till vars försvar några objektiva
skäl knappast kunna låta sig uppdrivas.

I vårt land ha, som i promemorian anföres, sedan länge en del fackförbund
bedrivit dylik verksamhet, och det ligger utom allt tvivel, att en motsvarande
verksamhet skulle utan större svårighet kunna öppnas även inom andra organisationer.
Det är icke påvisat, att den verksamhet, som sålunda bedrives,
skulle ligga utom fackorganisationernas möjligheter, även i långt större utsträckning
än vad som för närvarande äger rum. Statens bidrag — om man
undantager de ökade utgifterna för arbetsförmedlingen — beräknas komma
att utgöra 13.2 miljoner. Denna summa motsvarar en genomsnittlig årlig
avgift för landsorganisationens medlemmar av endast omkring 20 kronor
per medlem. Med den ständigt ökade fondbildning, som landsorganisationen
med anslutna förbund utvisar, torde — förutsatt att kalkylen är riktig -—-en finansiering av försäkringen med egna medel ej ligga utom möjligheternas
gräns för flertalet hithörande organisationer.

De fördelar, som genom dylik försäkring kunna vinnas för vissa, i tider av
större arbetslöshet mycket begränsade kategorier av arbetslösa, stå icke i
rätt förhållande till de utgifter, samhället genom detsamma skulle ikläda sig,
och de möjligheter det öppnar till en utveckling, som knappast någon torde
anse önskvärd.

Stockholms handelskammare: Den permanenta arbetslöshet, som varit rådande
i vårt land under det senaste decenniet, torde till väsentlig del vara
orsakad av alltför höga arbetslöner. Därmed följer också, att skyldigheten
att i första hand vårda sig om de arbetslösa måste anses åvila arbetarnas egna
sammanslutningar. I den mån ansvaret för den första försvarslinjen gent
emot arbetslöshetens verkningar övervältras å utomstående — staten eller
näringsidkarna — uppkommer fara för uppehållandet av en konstlad arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

löshet. Hjälpåtgärder av det slag, som här avses, äro ägnade att förhindra
den arbetslösa befolkningens naturliga återströmning till landsbygden, där
de billigaste försörjningsmöjligheterna erbjuda sig och där överhuvud taget
anpassningsförmågan i fråga om livsuppehället är större än i städerna.
En frivillig försäkring med dess starka yrkes- eller lokalbetoning skulle motverka
övergången till nya yrken och medföra en hämmande inverkan på arbetskraftens
rörlighet. Att arbetskraften alltför starkt bibehålies bunden
vid respektive yrken, är givetvis betänkligt särskilt i en tid, då tekniken
undergår en stark utveckling, vilken i samband med pågående rationaliseringssträvanden
kan inom vissa yrkesgrenar leda till minskat behov av arbetskraft.
Den på grund härav åsamkade arbetslösheten bör ej, i enlighet
med vad handelskammaren redan tidigare anfört, på ett konstlat sätt uppehållas
genom försäkring i växelverkan med övriga välfärdsanordningar i detta
hänseende från samhällets sida. Att försäkringen endast i begränsad omfattning
kan eliminera de ekonomiska verkningarna av arbetslösheten, torde —
såsom handelskammaren påpekat redan i sitt förra yttrande i ämnet — komma
att medföra krav på en efter hand ständigt växande utbyggnad av försäkringsapparaten,
ej endast i avseende på omfattningen av den krets, som
skulle komma i åtnjutande av försäkringen, utan också i fråga om varaktigheten
av utgående bidrag.

Handelskammaren i Göteborg: Den organisation, som föreslås, synes vara
synnerligen tung och kostsam samt står icke i tillbörlig proportion med den
effekt, som antagligen kan uppnås. Den fondsamling, som förutsättes skola
äga rum hos arbetslöshetskassorna, kan icke undgå att väcka betänkligheter
från den synpunkten, att härigenom ökas en redan förefintlig tendens att genom
fondbildningar undandraga landets näringsliv det behövliga kapitalet.
Det synes böra vara angeläget att motverka denna tendens och icke genom nyskapade
organisationer ytterligare skärpa densamma.

En enligt handelskammarens mening allvarlig anmärkning mot det i promemorian
framlagda förslaget ligger i dess begränsade effektivitet både i det
hänseendet, att den åsyftade hjälpen endast kommer ett relativt begränsat
antal personer till godo, och att densamma behöver kompletteras genom ytterligare
kostbara stats- och kommunala åtgärder. Den föreslagna frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen torde verka lockande huvudsakligast på den i ekonomiskt
hänseende bäst ställda delen av arbetarna med relativt höga arbetslöner,
och vilka borde även utan denna statsunderstödda hjälp kunna med egna
medel överkomma den åsyftade korta arbetslösheten, under det att de relativt
lågt avlönade arbetarna väl få antagas komma att endast i mindre utsträckning
biträda de erkända arbetslöshetskassorna. En följd härav torde även
bliva, att fattigvården och annan hjälpverksamhet icke i någon väsentlig grad
kunna komma att övervältra sina kostnader på arbetslöshetsförsäkringen utan
måste vid sidan av denna i föga mindre utsträckning än hittills anlitas.

En för näringslivet betänklig sida av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen,
och som även sammanhänger med den ovan antydda kategori av arbetare,
som kunna förväntas inträda i kassorna, blir, att arbetslönerna komma
att i viss utsträckning förlora den nödvändiga elasticiteten och fastlåsas vid
en så hög nivå, att näringslivets sanering och konkurrenskraft kan äventyras.
Ävenledes kan det befaras, att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att vidmakthålla
en inträffad arbetslöshet.

Handelskammaren delar socialstyrelsens i dess utlåtande över 1928 års förslag
uttalade mening, att fackföreningarna komma att erhålla ett dominerande
inflytande på kassornas ledning, vilket gör det troligt, att arbetslöshets -

• Kungl. Maj:ts proposition nr 809. 65

försäkringens möjligheter att inverka på bestämmandet av lönenivån även
komma att utnyttjas.

Allmän motivering.

Den betydande del av landets medborgare, som för sin existens är hänvisad Allmänna
till lönearbete, känner särskilt under nuvarande tidsförhållanden arbetslösheten synpunkter.
såsom ett ständigt och mycket skrämmande hot. Ingen kan känna sig säker
för att icke drabbas därav. En längre tids arbetslöshet medför alltid risken av
fullständigt socialt sammanbrott. I de fall, då familjeförsörjare drabbas av
arbetslöshet, går sammanbrottet också ut över familjerna. Även om dessa icke
upplösas, bliva de oftast svårt lidande; hemmen förfalla och barnens uppfostran
försvåras.

Samhället kan icke stå likgiltigt inför sådana missförhållanden. Dess första
omsorg bör därvid tydligen vara att söka bereda arbetstillfällen. Den normala
vägen därför är, att staten genom den offentliga arbetsförmedlingen söker åstadkomma,
att tillgängliga arbetstillfällen utan kostnader kunna på bästa sätt
fördelas på de arbetssökande. Under kristider bliva dessa åtgärder emellertid
icke tillräckliga. I den mån samhället icke kan undanrödja arbetslöshetens
orsaker, återstår då att sörja för direkt arbetsanskaffning i olika former,
främst genom anordnande av statliga arbeten men även genom bidrag till kommunala
arbeten och främjande av enskild företagareverksamhet.

Till den del det icke heller på sådan väg lyckas att bibehålla den tillgängliga
arbetskraften i arbete, måste det vara ett uppenbart samhällsintresse, att
den enskilde, oförvållat arbetslöse hjälpes över perioden av nödtvungen sysslolöshet.
Även om man lämnar det naturliga medlidandet med den arbetslöse och
hans närmaste anhöriga åsido, skulle hänsynen till den samhälleliga skadan
av de arbetslösas ekonomiska, sociala och moraliska förfall utgöra en tillräcklig
uppfordran till samhället att ingripa i syfte att organisera en arbetslöshetshjälp,
varigenom den arbetslöse kan hålla sig och de sina ekonomiskt uppe,
till dess han åter erhåller arbete. Vid valet mellan olika former för dylik
hjälp måste man i och för sig giva principiellt företräde åt sådana anordningar,
att arbetaren kan känna trygghet för att, i händelse han drabbas av arbetslöshet,
han icke skall stå utan varje inkomst; han bör även känna sig hava
genom egna åtgöranden förvärvat en rätt till de bidrag, som utgå till honom,
varför dessas mottagande icke på samma sätt som ett rent understöd kan verka
nedsättande på hans självkänsla och ambition. Här som på andra områden
måste den socialt mest värdefulla hjälpformen vara den, som kan innefattas
under beteckningen hjälp till självhjälp.

Nödvändigheten av samhällets ingripande i här avsedda fall torde i vårt
land principiellt erkännas av alla, men då fråga blivit om arten av hjälpåtgärder,
om deras omfattning och om de grundsatser, som böra tillämpas vid
utmätandet av statshjälpen, hava meningarna gått vida isär. En av följderna
härav har blivit en betydande brist på planmässighet. Den s. k. arbetslinjen
har visserligen tillerkänts principiellt företräde, vare sig den kommit till uttryck
i statliga eller s. k. statskommunala — d. v. s. av staten understödda —-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 809.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

eller rent kommunala— d. v. s. uteslutande med kommunala medel bedrivna —
arbetsföretag. Tidvis har därjämte kontant understödsverksamhet med eller
utan bidrag av statsmedel haft en betydande omfattning. Därjämte har en stor
del av de arbetslösa varit hänvisade att få sitt hjälpbehov fyllt genom den
allmänna fattigvården. Vid sidan av denna det allmännas hjälpverksamhet
har ett stort antal arbetare fått understöd från till deras fackorganisationer
anslutna arbetslöshetskassor, i vilka de frivilligt tagit försäkring.

Omfattningen av dessa hjälpåtgärder har även i relation till arbetslöshetens
omfattning varit mycket skiftande under olika år. Ser man på de hjälpformer,
till vilka staten bidragit, gäller det sagda i särskild grad därom,
vartill kommer, att endast en del av de anmälda arbetslösa blivit hjälpta
genom åtgärder av statens för ändamålet arbetande organisation, statens
arbetslöshetskommission. För närvarande torde endast omkring 50 % av de
hos kommissionen anmälda erhålla hjälp genom statliga och statskommunala
reservarbeten samt genom kommunal arbets- och kontantunderstödsverksamhet
med eller utan statsbidrag. Det är visserligen sant, att de tillämpade
statistiska metoderna medföra, att en icke obetydlig del av de anmälda
arbetslösa redovisas såsom icke hjälpta, utan att ansvaret härför påvilar
staten eller kommunerna. I siffrorna för anmälda hjälpsökande ingår
sålunda ett stort antal personer, för vilka kommunerna med sin kännedom
om de individuella fallen icke påkallat bistånd från statens sida. Beträffande
andra anmälda kan gälla, att samhällets organ förklarat sig beredda
att hjälpa dem, men att de själva av en eller annan anledning vägrat att mottaga
hjälpen i den form den erbjudits. Men även om man tager dessa förhållanden
i betraktande, synes disproportionen mellan siffrorna på anmälda
och hjälpta vara alltför stor. Särskilt gäller detta under en tid som den nuvarande,
då i det stora flertalet fall arbetslösheten redan sträckt sig över en
lång period och då man kan utgå från att en högst betydande andel av de nyanmälda
hjälpsökande äro sådana, vilka i det längsta försökt att lita till egna
resurser men tvungits att söka det allmännas hjälp, då dessa blivit uttömda.

Ett hållbart program för det allmännas arbetslöshetshjälp måste för den
skull, i varje fall under förhållanden sådana som de nuvarande, gå ut på,
att alla under längre tid oförvållat arbetslösa skola, i den mån de därav äro
i behov, i en eller annan form erhålla hjälp. Detta är också syftemålet med
regeringens arbetslöshetsprogram. I anslutning till det nyss sagda bygger detta
program framför allt på en arbetslinje; regeringen avser sålunda att framlägga
förslag till ett mycket omfattande program för allmänna arbeten till
lindrande av arbetslösheten. Man nödgas dock säkerligen utgå från att man
icke ensamt genom tillämpandet av arbetslinjen kan tillgodose oundgängliga
behov av arbetslöshetshjälp i tider, då arbetslösheten tagit sådan omfattning
som för närvarande. Detta beror bland annat därpå, att det alltid finnes
vissa arbetargrupper, som det måste bliva svårt att bereda sysselsättning i
de former, som bliva tillgängliga genom de allmänna arbetena. Härtill kommer,
om man ser saken på längre sikt, att även om det i och för sig finnes
mycket stora resurser av särskilt vissa slag av arbeten, staten näppeligen kan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ifall arbetslösheten sjunker till en mera normal nivå än den nuvarande, hålla
en särskild arbetsberedskap av stor omfattning.

Som ett led i programmet måste därför ingå beredandet av kontant understöd
åt vissa kategorier av arbetarna. I anslutning till den nyss uttalade
principiella uppfattningen bör enligt regeringens uppfattning denna hjälpverksamhet
i främsta rummet erhålla formen av statlig medverkan till
arbetslöshetsförsäkring såsom den bästa vägen för hjälp till självhjälp; detta
särskilt då det gäller att nu utstaka linjerna för arbetslöshetspolitiken för en
längre tid framåt.

Vad sålunda anförts gäller med särskild styrka för en grupp av fall, som
i hög grad blivit aktuell under det senaste årtiondet. Jag syftar på vissa
följder av rationalisering såtgärderna. Om man accepterar teorien, att rationalisering
i det långa loppet leder till bättre försörjning av folket i dess
helhet och alltså anser, att rationalisering bör främjas och icke motarbetas,
torde man emellertid också ha skyldighet att se till, att de tillfälliga offer
rationaliseringen kräver icke bliva onödigt betungande. Rationaliseringsprocessen
fortskrider ofta på det sättet, att man inom en bestämd industrigren
koncentrerar driften till ett mindre antal fabriker. Därvid inträffa tragedier,
som man icke kan gå förbi med en axelryckning. Det har hänt och
kommer säkerligen även i framtiden att hända, att ett gammalt bruk eller
en gammal fabrik i rationaliseringens intresse nedlägges. Den gamla arbetarstammen
står utan någon slags egen förskyllan arbetslös. Har fabriken haft
stor betydelse för försörjningen av en orts befolkning, kan rationaliseringsåtgärden
leda till katastrofala följder för en hel bygd. Arbetarna äro kanske
knutna till orten icke blott med traditionens band utan ha också skaffat sig
ett eget hem, i vilket de nedlagt det väsentliga av gjorda besparingar. Tillvaron
av en försäkring, från vilken de under närmare ett halvår kunde erhålla
sin försörjning, skulle ge dem en andhämtningspaus, under vilken de åtminstone
i någon mån kunde ordna sin framtid, undersöka möjligheterna för
sin övergång till annat arbete och överhuvud taget underlätta den omflyttningsprocess,
som så ofta måste äga rum såsom en följd av rationaliseringen.
Utan stöd av en försäkring skulle de måhända nödgas realisera sina tillgångar
i sådan takt, att deras besparingar skulle helt gå till spillo, vilket sannerligen
icke kan ligga i samhällets intresse.

Värdet av arbetslöshetsförsäkring såsom medel för arbetshjälpen har också
redan i stor utsträckning erkänts av arbetarna själva, och den har kommit
i tillämpning i betydande omfattning. Omkring 330,000 arbetare hava redan
sådan försäkring anordnad, vilken kunnat fylla en betydande del av hjälpbehovet;
utan densamma hade otillräckligheten i det allmännas åtgärder framstått
i än starkare dager. För mycket stora arbetargrupper har det emellertid
icke varit möjligt att på detta sätt bereda sig ens en relativ trygghet.
Även i de fall, då arbetslöshetskassor bildats, äro för övrigt oftast de utgående
understöden alltför små eller alltför kortvariga för att kunna fylla den
sociala uppgiften för cn arbetslöshetsförsäkring.

Då försäkringslinjen erkänts såsom den principiellt riktigaste av olika for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Invändningar
av
principiell
natur.

mer av kontantunderstöd vid arbetslöshet, gäller det alltså här närmast att
taga ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara erforderligt att gå därhän,
att staten helt övertager organisationen av försäkringen och genom
tvingande lagbud åstadkommer en allmän anslutning till denna eller om man
i stället för genom denna s. k. obligatoriska försäkring kan nå ett tillfredsställande
resultat genom att ingripa stödjande, uppmuntrande och reglerande
på den frivilliga försäkringsverksamheten.

Innan jag ingår på behandling av denna fråga, torde emellertid först böra
undersökas, huruvida de invändningar, som tidigare gjorts och i nu avgivna
yttranden framställts mot arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan, äro
av den bärighet, att man bör avstå från försäkringstanken trots dess redan
framhållna principiella företräden. Därvid må först såsom en ytterligare utgångspunkt
för diskussionen framhållas, å ena sidan att försäkringen tydligen
icke kan och icke bör eftersträva att bereda mera än ett begränsat mått
av trygghet och hjälp; den verkliga krisarbetslösheten, som omfattar en större
del av arbetarstyrkorna och räcker i åratal, måste mötas med andra medel.
Men å andra sidan kan konstateras, att om man kompletterar ett väl utfört
program för allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet med en välordnad
arbetslöshetsförsäkring, man torde kunna erhålla ett system, som bör
vara tillräckligt omfattande och tillräckligt smidigt för att under normala
skiftningar i konjunkturerna bereda alla oförvållat arbetslösa hjälp, så att
endast under svåra kristider detta system skulle behöva kompletteras genom
en kontantunderstödsverksamhet i ena eller andra formen.

Jag övergår alltså nu till att söka bemöta några av de mera principiella
invändningar, som riktats emot arbetslöshetsförsäkringen. Ehuru jag därigenom
i viss mån föregriper den efterföljande diskussionen av olika former
av arbetslöshetsförsäkring, torde det vara praktiskt att redan i detta sammanhang
vid behandlingen av de olika framställda invändningarna söka påvisa,
i vad mån eventuellt befintliga anledningar till erinringar mot tidigare
förslag kunna anses undanröjda i det nu föreliggande förslaget. Beträffande
detta vill jag också redan här tillkännagiva, att jag ansluter mig till förslagets
principer, vilka fastslagits under samråd mellan mig och de tillkallade
sakkunniga.

Den oftast hörda invändningen mot arbetslöshetsförsäkringen är, att denna
skulle inverka på den allmänna lönenivån sålunda, att försäkringen skulle
förhindra en sänkning av lönen, där en sådan med hänsyn till konjunkturerna
och det ekonomiska jämviktsläget kunde anses nödig eller befogad. Att inverka
härutinnan läge inom arbetarorganisationernas intresse, och det vore därför
klart, att dessa organiserade och understödde en arbetslöshetsförsäkring.
Men då staten skulle ingripa stödjande, kunde detta innebära ett avsteg från
neutraliteten på arbetsmarknadens område.

Att visst samband alltid finnes mellan lönenivån och arbetslösheten, och
att en försäkring kan komma att försvåra möjligheterna att omedelbart ned -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

bringa lönenivån torde ej kunna förnekas. Men det måste vara alldeles för
ensidigt att tillmäta denna omständighet någon nämnvärd betydelse såsom
ett försvårande moment för krisen eller dess avveckling.

Det förtjänar att i detta sammanhang erinras därom, att lönenivån i de olika
europeiska länderna är högst skiftande, från löner som i Sverige alla, oavsett
samhällsåskådning, skulle anse orimligt låga, till löner, som ligga å nästan
alldeles samma nivå som hos oss och vad åtminstone ett land beträffar något
därutöver. Under den nuvarande krisen ha emellertid alla länder drabbats
av arbetslöshet. Länder med låga löner och länder med höga löner ha sett
sina arbetslöshetsarméer växa utan att man kunnat spåra något särskilt samband
mellan arbetslöshetens utbredning och lönenivån. Ett land som Tyskland,
där lönenivån är ur skandinavisk och engelsk synpunkt synnerligen låg,
har redovisat de högsta arbetslöshetssiffrorna. Sverige har, trots en hög lönenivå,
ännu i denna dag lägre arbetslöshetssiffror än vissa länder med mycket
låga löner.

Det är också utan vidare klart, att även utan varje arbetslöshetshjälp skulle
för närvarande, om arbetarna överhuvud skola tänkas kunna existera på sin
arbetsförtjänst, ingen lönesänkning kunna vara nog stor för att väsentligen
ändra karaktären av det nuvarande läget. Vidare skulle den gjorda anmärkningen
kunna med lika stort skäl riktas mot varje hjälp, som lämnas de arbetslösa,
men ingen lärer vilja påstå, att man för den skull borde lämna samtliga
arbetslösa åt sitt öde. Att fastställa, om den allmänna lönenivån ligger över
eller under den lön, där ekonomiskt jämviktsläge uppstår, och om alltså en
lönenedsättning är »berättigad» eller icke, torde för övrigt endast vara teoretiskt
tänkbart. Slutligen kan den framställda anmärkningen icke äga giltighet
med avseende å en försäkring, som lämnar bistånd endast under en noggrant
begränsad tid; den förstärkning i arbetarnas motståndskraft, som en
sådan försäkring kan innebära, skulle tydligen icke i längden kunna motverka
en lönenedsättning, som vore sakligt nödvändig.

Om det sålunda synes klart, att något betänkligt icke kan ur denna synpunkt
ligga i ett understöd från det allmännas sida till arbetarnas försäkring mot
arbetslöshet, återstår att i anledning av vissa avgivna yttranden söka klargöra,
varför ett sådant understödjande är erforderligt. Svaret ligger närmast däri,
att anledningen att trots de fördelar, som allmänt anses vara förenade med
en försäkring, inom många fackförbund kassor icke kommit till stånd i allt
väsentligt kan anses vara, att arbetarnas ekonomiska förhållanden icke tilllåtit
dem att binda sig för de erforderliga utgifterna. Resultatet har blivit,
att försäkring saknas på många arbetsområden, där den skulle vara som
mest behövlig med hänsyn till arbetslöshetsriskens storlek och den låga lönenivån.
I viss utsträckning behöves emellertid understöd även till de bättre
ställda arbetargrupperna.

Här må tilläggas ytterligare en viktig omständighet, som i allmänhet förbisetts.
Genom att bereda bidrag till kassorna får det allmänna möjlighet att
föreskriva sina villkor för hur försäkringen skall vara anordnad för att å ena

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sidan bereda hjälp i den omfattning, som ur allmänna sociala synpunkter anses
berättigad och erforderlig, och för att å andra sidan innebära garantier mot
sådana skadeverkningar av försäkringen, som möjligen skulle kunna följa av
en okontrollerad verksamhet på området. Just ur deras synpunkt, som se
olägenheter i arbetslöshetsförsäkringens nära sammanhang med fackföreningsrörelsen,
borde det vara angeläget att understödja en åtgärd, som högst väsentligt
minskar detta beroende och i stället inordnar hela denna arbetarnas
imponerande självverksamhet under det allmännas tillsyn och leder utvecklingen
därav i linjer, som för samhället i dess helhet anses lämpliga. Visserligen
kan det sägas, att vissa fackförbund nödgats lämna tillskott till sina
medlemmars försäkring och att ett statsbidrag, som skulle befria dem därifrån,
kan innebära ett stärkande av organisationernas ställning. Emellertid är till
en början förhållandet det, att statsbidragen äro avsedda och i allt väsentligt
säkerligen komma att konsumeras för den utvidgning av de försäkrades förmåner,
som kommer att stadgas i förhållande till vad som nu är det vanliga
inom fackförbundens arbetslöshetskassor; någon övervältring av kostnader
från fackförbunden till statsverket lärer sålunda icke vara att förvänta. Vidare
gäller anmärkningen i praktiken sådana organisationer, som säkerligen icke,
oavsett detta, av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från en strid, som de
funne vara till gagn för medlemmarnas intressen. I varje fall skulle invändningen
icke kunna gälla de fackförbund, vilka för närvarande sakna arbetslöshetskassor.
Om man emellertid skulle underkänna vad nyss anförts därom,
att statsbidragen skulle komma att åtgå till ökning av förmånerna, och alltså
göra gällande, att det allmännas bidrag skulle innebära en möjlighet för fackförbunden
att öka avgifterna till strejkkassorna, så skulle man med lika stort
skäl kunna säga, att arbetarna inom de fackförbund, som på grund av de stora
kostnaderna hittills icke upprättat arbetslöshetskassor, genom att ingå i försäkringen
och erlägga avgifter dit skulle få minskad förmåga att lämna bidrag
till strejkkassorna. I

I detta sammanhang må beröras den invändning, som gjorts därom, att
funktionärerna sannolikt skulle bliva desamma i kassorna som i fackförbunden
och att dessa alltså skulle genom sitt folk behärska tillämpningen av försäkringsreglerna.
Detta vore, heter det, särskilt betänkligt, då det gäller att
avgöra vilket anvisat arbete, som en försäkrad vore berättigad att avvisa såsom
icke lämpligt utan att därför förlora sin försäkringsrätt. Häremot må invändas,
att i den mån funktionärerna bliva desamma — vilket ingalunda är säkert —
detta skulle medföra övervägande fördelar på grund av den kännedom om de
försäkrade, som kassans ledning därigenom komme att erhålla; jag delar således
icke uppfattningen att särskilda regler skulle vara erforderliga för tryggande
av nödig kompetens hos personalen. Förvisso finnes det icke anledning att
befara, att i här avsedda fall försäkringsreglerna skulle följas mindre noggrant
än eljest. Det är säkerligen en fullständig felsyn, då man antager, att funktionärerna
av s. k. humanitära hänsyn skulle överskrida de stadgade bestämmelserna.
De äro ju för övrigt icke representanter blott för de arbetslösa utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

för alla deras försäkrade kamrater, som liava allt intresse av att deras försäkringsavgifter
icke åtgå till bidrag, vartill vederbörande icke äro berättigade.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har visserligen icke haft något att erinra mot
att visst understöd lämnas de frivilliga arbetslöshetskassorna men ansett, att
försäkringen bör vara en de försäkrades egen försvarslinje, medan det allmänna
i huvudsak svarar för endast sådana ofrånkomliga åtgärder och kostnader,
som en försäkring under inga förhållanden kan påtaga sig; endast genom
att arbetslöshetskassorna i huvudsak stå på egna ben torde man enligt
länsstyrelsen kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen och korrektiv
mot missbruk. Det allmänna borde alltså inskränka sig till organisationsbidrag
till kassorna, möjligen i särskilda fall utökat med bidrag under de första
åren för att hjälpa kassorna vid starten. Mot denna linje må här endast anföras,
att man lärer nödgas utgå från att ett sa strängt begränsat statsbidrag icke
skulle vara tillräckligt för att åstadkomma erkända arbetslöshetskassor i erforderlig
omfattning. I varje fall bleve detta icke möjligt beträffande sadana
arbetargrupper, där dylika kassor anses framför allt önskvärda men där lönerna
ligga på en så låg nivå, att det icke är att vänta, att arbetarna själva skulle
kunna erlägga hela den mot försäkringsförmånerna svarande avgiften. Det må
emellertid understrykas, att det nu föreliggande sakkunnigförslaget principiellt
står på en linje, som ganska nära sammanfaller med den av nämnda länsstyrelse
förordade. Sakkunnigförslaget innebär ju, att statsbidraget till varje
kassa utmätes efter en så noggrant som möjligt avvägd behovsprincip. Eftersom
detta är fallet, blir följden, att statsmedel icke bliva tillgängliga för en
kassa till användning för sådana ändamål, att ur allmänna synpunkter olägliga
verkningar därav skulle kunna följa. Behovsprincipen innebär nämligen, sett
från andra sidan, att man förutsätter, att de försäkrade skola erlägga så stora
avgifter, som med hänsyn till deras löneläge och arbetsförhållanden i övrigt
kunna anses rimliga.

Det bar vidare sagts, att en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära en premiering
av industriarbetarna på bekostnad av, bland andra, lånt- och skogsarbetarna
och leda till ett förstorande av den redan befintliga skillnaden mellan
industriens och jordbrukets löner. Denna anmärkning har möjligen med
någon rätt kunnat riktas emot tidigare framlagda förslag till arbetslöshetsförsäkring,
eftersom lånt- och skogsarbetarna enligt 1928 års förslag till obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring voro helt uteslutna och de enligt det samtidigt liksom
enligt de tidigare framlagda förslagen rörande frivillig försäkring icke beräknats
kunna komma att bilda arbetslöshetskassor. En dylik invändning kan
emellertid icke med fog riktas mot förevarande förslag. Som i annat sammanhang
framhållits, bygger detta, bland annat, på den principen, att de arbetarkategorier,
som hava den lägsta arbetsförtjänsten, skola understödjas genom
statsbidrag till försäkringen i betydligt kraftigare omfattning än sina mera
gynnsamt ställda kamrater. De avgifter, som enligt förslaget skulle komma
att behöva uttagas av arbetarna inom de lägsta lönegrupperna, äro i själva verket
icke högre, än att man är berättigad att säga, att ekonomiska hinder icke kunna
stå i vägen för att även dessa arbetare skola bliva delaktiga av försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Att så blir fallet kommer följaktligen att bero på huruvida intresse och krafter
finnas för det erforderliga organisationsarbetet; att det hela icke skall,
såsom pa något hall befaras, behöva stranda på otillräcklig utbyggnad av
arbetsförmedlingen är nämligen något, som uppenbarligen kan och bör från
det allmännas sida förhindras. I bestämmelserna rörande arbetsgivarbidrag
ingår vidare ett stadgande, enligt vilket möjlighet skulle finnas att lämna
extra bidrag till organisationskostnaderna. Detta stadgande är avsett att tilllämpas
just i sådana fall som de här diskuterade. Man är alltså berättigad
till det uttalandet att, därest ifrågavarande arbetargrupper icke komma att
bliva delaktiga av försäkringen, detta måste bero på bristande intresse eller
initiativkraft hos dessa arbetare eller deras ledning.

Det är också betecknande, att, samtidigt som man från vissa håll uttalar
här angivna farhågor för att försäkringen skulle komma att tjäna till att öka
löneklyftan mellan industriens och jordbrukets arbetare, socialstyrelsen såsom
en mycket betänklig sida hos förslaget anför, att detsamma skulle komma att
innebära en lönekompensation för de sämst avlönade arbetarna, ja, att förslaget
rent av skulle vara uttryck för en strävan att utjämna lönerna mellan
olika arbetsområden — en strävan som visserligen enligt styrelsen vore dömd
att misslyckas. Vad socialstyrelsen sålunda anmärkt kan dock icke gärna vara
befogat. I genomsnitt per försäkrad lånt- eller skogsarbetare kan det beräknas,
att statsbidraget kan komma att uppgå till 20 ä 30 kronor om året, ett belopp,
som i detta sammanhang tydligen måste vara utan betydelse. Det må tilläggas,
att det daghjälpsbelopp, med vilket man räknat för dessa arbetargrupper, är
så lågt, att de icke gärna kunna tänkas annorlunda erhålla sin försörjning
billigare. Och det sätt, varpå deras oundgängligaste levnadsbehov täckas, kan
icke gärna inverka rubbande på den lönenivå och den lönespänning olika yrken
emellan, som socialstyrelsen anser icke böra på denna väg påverkas.

Farhågor hava vidare uttalats för att en arbetslöshetsförsäkring skulle minska
rörligheten hos arbetskraften samt verka fastlåsande på förefintligt överskott
på arbetskraft inom därav berörda industrier, även då överskottet är
permanent. I samband därmed har anförts, att det i vårt land skulle ställa sig
vanskligare än på andra håll att genomföra en försäkring, detta på grund av
de stora skiljaktigheterna i lön ej blott inom olika yrken utan också olika orter
emellan.

Häremot må till en början invändas, att det kan förväntas, att de blivande
erkända arbetslöshetskassorna till största delen komma att utgöras av rikskassor
enligt yrkeslinjen. Då arbetskraftens rörlighet är betydligt större rent
lokalt sett än mellan olika yrken, torde man ej behöva frukta några större
konsekvenser med avseende å den lokala rörligheten. Det må nämligen tillläggas,
att vad angår skillnaden i lön olika orter emellan de avsedda bestämmelserna
icke kunna väntas motverka, att en arbetare tager anställning i sitt
yrke på en ort, där lönen är lägre än i hans hemort. Han är nämligen berättigad
att kvarstå i samma understödsklass som före flyttningen, och maximum av
daghjälpen bestämmes efter den genomsnittliga lönen å den ort, där han har
sin bostad. Om han under arbetslösheten stannar kvar på den senaste arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

platsen, får lian alltså fördelen av de lägre levnadskostnaderna därstädes; återflyttar
lian till sin tidigare boningsort, beräknas daghjälpen efter levnadsförhållandena
å den orten. Vidare må erinras om att en arbetare kan få kvarstå i
en kassa, även om han intill nio månader varje år arbetar inom andra yrken,
samt att kassorna kunna träffa överenskommelse om att medlem vid övergång
till annan kassa kan få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den tidigare
kassan. Dylika överenskommelser kunna av allt att döma väntas bliva allmänt
gällande, en utveckling, vartill statsmyndigheterna givetvis böra på allt sätt
medverka.

I flera yttranden över 1928 års betänkande och sakkunnigförslaget förklaras,
att den föreslagna lagstiftningen innebure en fara för att de produktiva krafter,
som vore tillfinnandes hos envar individ, skulle komma att förkvävas och att
vissa element inom samhället komme att begagna sig därav för att på ett bekvämt
sätt utan arbete bereda sig försörjningmöjligheter. Emellertid är det
just på denna punkt, som försäkringslinjens företräden kanske bäst komma till
synes. En anmärkning av detta slag kan nämligen synas berättigad, då det
gäller understöd, som lämnas utan motprestation från mottagarens sida. Inom
försäkringen däremot måste en medlem, innan rätt till understöd inträder,
hava erlagt ett betydande antal avgifter till kassan. Den sämre arbetskraft,
som kunde väntas hava nyss avsedda tendenser, torde därför, såsom även under
goda tider mer eller mindre permanent arbetslös, icke kunna komma i åtnjutande
av understöd från försäkringen. För övrigt torde vetskapen om att
understödet är begränsat såväl till storleken som till tiden betaga lusten hos
dem, som hava arbete, att vidtaga några manipulationer för att såsom »oförvållat»
arbetslösa få understöd. De riskera ju dessutom alltid att bliva genomskådade
och att understöd därför ej kommer att utgå.

I samband härmed må beröras den invändningen, att statsbidraget enligt
förslaget skulle komma att utgå till för stor andel av hela försäkringskostnaden,
så att systemet icke innebure någon försäkring utan utgjorde en maskerad
understödsanordning. Ett dylikt påstående är icke berättigat. Man behöver
endast hänvisa till den sociala olycksfallsförsäkringen, i vilken arbetarna icke
alls bidraga till premierna men som ändock säkerligen av dem förnimmes såsom
en försäkring, till vilken de genom sitt tidigare arbete förvärvat rättighet.
För övrigt förutsätter invändningen, att en arbetare skulle hava förutsättningar
att bedöma, om den avgift, som han erlägger till sin kassa, försäkringstekniskt
förslår att täcka de honom tillförsäkrade förmånerna, något
som är orimligt, så mycket mer som enligt det föreslagna systemet ej ens
kassans ledning kan angiva, hur stort bidrag som belöper på de varje medlem
tillerkända förmånerna, eftersom statsbidraget beräknas i förhållande till kassans
sammanlagda utgifter.

Från motståndare till arbetslöshetsförsäkringen plägar vidare särskilt betonas,
att all hjälp till de arbetslösa, särskilt då den utgår i form av kontantbidrag,
bör lämnas först efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Som
orsak härtill framhålles, att arbetarnas egna åtgärder såviil individuellt som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kanske än mer kollektivt kunna utöva stort inflytande på arbetslöshetens omfattning.
Den hjälp till de arbetslösa, som lämnades utan behovsprövning,
borde därför helt och hållet bekostas av arbetarnas egna organisationer. Svaret
på denna invändning är givet redan i det föregående. Ett av försäkringens
största värden ligger i den trygghet den bereder arbetaren, en känsla, vars
psykologiska verkningar man på många håll synes benägen att i brist på
närmare kännedom om förhållandena underskatta. Ändock borde det kunna
allmänt anses såsom en angelägen uppgift att söka upphäva den arbetarnas
osäkerhetskänsla, som gör dem benägna att känna sig stå vid sidan av den
bestående samhällsordningen, och att i stället knyta dem fastare till samhället.

Det nu sagda utesluter icke att, då det individuella arbetslöshetsfallet utsträckes
över en längre tid, en behovsprövning kan vara berättigad; det föreliggande
förslaget uppdrager ju också i detta hänseende en mycket bestämd
gräns. Visserligen anföres från olika håll, att erfarenheterna från utlandet
utvisa, hur lätt en sådan gräns utsuddas och försäkringen uppmjukas, så att
rätten till hjälp utsträckes till kanske obegränsad tid. De ekonomiska förutsättningarna
för försäkringen skulle härigenom rubbas, och staten skulle få
en moralisk skyldighet att ansvara för underskottet å verksamheten. Det
framlagda förslaget visar på åtskilliga punkter, att vikten av denna anmärkning
beaktats. Just med hänsyn härtill har försäkringsförslaget kompletterats
med detaljförslag till huru en på behovsprövning grundad anordning skall
uppbyggas, avsedd att taga vid omedelbart där försäkringen slutar. Det finnes
med en dylik samordning icke någon rimlig anledning antaga, att de rättsanspråk
på understöd, som skilja försäkringen från understödsverksamheten,
skulle komma att utsträckas inpå den tid, för vilken ett understödssystem finnes
i funktion.

Likaledes måste det bestämt understrykas, att staten icke genom den ifrågasatta
anordningen ikläder sig någon som helst skyldighet att täcka eventuellt
underskott inom kassorna. Vid större påfrestningar hava kassorna i stället
skyldighet att på angivet sätt begränsa sin verksamhet, varjämte särskild uttaxering
å medlemmarna bör ske, om så erfordras. Statens ekonomiska åtaganden
äro enligt den föreslagna metoden fullt klart begränsade, och det är
icke någon svårighet att uträkna, till vilket belopp de maximalt kunna under
de ogynnsammast tänkbara förutsättningar komma att uppgå.

I yttrandena över förevarande förslag har man ånyo mött den invändningen,
att arbetslösheten icke skulle vara en försäkringshar risk; antingen så att dess
omfattning skulle vara omöjlig att försäkringsmässigt förutse eller så, att
den försäkrade själv skulle hava möjlighet att inverka på försäkringsfallets inträdande.
Häremot må det vara tillräckligt att hänvisa till att försäkringsinspektionen
i sitt utlåtande icke ansett hinder föreligga att genomföra förslaget
utan endast uppehållit sig vid de erforderliga garantierna för en försäkringsmässig
utformning av det ifrågasatta systemet. Även må framhållas,
att då försäkringen enligt förslaget är begränsad till de första 20 veckorna
av varje arbetslöshetsfall, man därmed erhållit ett begränsat område, som i
och för sig måste anses försäkringsbart. Vad angår de försäkrades möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

att genom egna åtgöranden inverka på försäkringsfallets inträdande, torde erforderliga
garantier ligga dels i den omsorgsfulla prövning av försäkringsfallen,
som förutsattes under kontroll av tillsynsmyndigheten, dels i daghjälpsbeloppens
begränsning till belopp understigande den normala arbetsförtjänsten
och dels till de övervägande goda erfarenheter, som man lärer hava haft i detta
hänseende inom de hittillsvarande arbetslöshetskassorna.

Samtidigt som från vissa håll farorna med försäkringen kraftigt understrukits,
har från andra håll invänts, att försäkringen enligt det föreslagna systemet
skulle få en så begränsad verkan, att den icke försvarade sin plats i ett
arbetslöshetsprogram. Denna synpunkt har särskilt tillspetsats av socialstyrelsen,
som tycks anse, att man för att undgå försäkringens förmenta skadeverkningar
måste skapa så många restriktioner, att försäkringen blir värdelös,
Och socialstyrelsen synes förmena, att det sista skulle vara fallet beträffande
sakkunnigförslaget.

Redan av vad jag i annat sammanhang anfört har framgått, att det varit
med full avsikt, som försäkringens förmåner begränsats till ett visst bestämt
område, utanför vilket behovsprövningen bör taga vid. Att inom det sålunda
bestämda området vissa restriktiva bestämmelser kunna komma att avskära
en del försäkrade från understödsrätt, kan visserligen ur individens synpunkt
synas beklagligt. Men eftersom det icke är avsett, att de för den skull skola
lämnas helt utan hjälp, torde man vara fullt berättigad att se på verkningarna
för det hela. Då socialstyrelsen uppgiver, att enligt 1928 års — alltså väsentligen
även enligt föreliggande -— förslag endast en sjättedel av den förekommande
arbetslöshetstiden skulle bliva föremål för hjälp från försäkringen, är
detta med all säkerhet en alldeles för låg siffra. De sakkunniga hava på grundval
av de genom deras försorg verkställda noggrannare undersökningarna kommit
till det resultatet, att enligt deras förslag ungefär en tredjedel av all arbetslöshet
skulle bliva understödd från försäkringen. Räknar man emellertid i
motsats mot de sakkunniga bort den föreskrivna karenstiden från de sammanlagda
arbetslöshetsperioderna och tager man vidare hänsyn till den uppmjukning
i viss punkt, som jag ämnar förorda, kan man utgå ifrån att ungefär hälften av
all arbetslöshet för de försäkrade kommer att understödjas från kassorna. Att
icke effektiviteten blir än större beror till en del på att understödstiden är begränsad,
varigenom en väsentlig del av de längsta arbetslöshetsfallen kommer
att lämnas utan daghjälp. Delvis av denna anledning blir också bilden mera
gynnsam, därest man i stället undersöker, huru många arbetslösa personer, som
komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna. De förefintliga statistiska uppgifterna
utvisa, att procenttalet hjälpta arbetslösa genomgående är större än
procenttalet understödda arbetslöshetsveckor. Som exempel må nämnas, att den
verkställda undersökningen ger vid handen, att inom metallindustriarbetareförbundet
under år 1931 i det närmaste 60 procent av de arbetslösa skulle hava
med de sakkunnigas utformning av förslaget erhållit bidrag från försäkringen.
Av bilaga II till statsrådsprotokollet i detta ärende framgår, att denna siffra
skulle med de av mig ifrågasatta jämkningarna i förslaget icke oväsentligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

höjas. Den gjorda uträkningen för år 1931 beträffande mekaniska verkstäder
utvisar sålunda, att procenttalet understödda för årets fyra kvartal kunde
beräknas stiga med i genomsnitt 6 enheter eller något mer än 10 %. Om denna
ökning motsvarar förhållandena på andra arbetsområden, skulle procenttalet
hjälpta personer följaktligen komma att uppgå till närmare 70. De personer,
som därefter icke skulle komma i åtnjutande av understöd, skulle väsentligen
vara sådana, som uteslutas därifrån på grund av bristande avgiftsbetalning.

Med nu angivna siffror som utgångspunkt lärer det icke vara möjligt att frånkänna
försäkringen en mycket stor betydelse. Vad angår en liknande invändning
eller att effekten av förslaget skulle vara alltför obetydlig för den erforderliga
omfattande organisationen, är det tillräckligt att hänvisa till att förmånerna
skulle bliva avsevärt större än inom de nu existerande kassorna, där
man dock funnit med sin fördel förenligt att vidtaga anordningar, som icke
skulle behöva bliva mycket mera komplicerade, i händelse förslaget genomföres.

I 1928 års förslag var försäkringslinjen på visst sätt kombinerad med en
reservarbetslinje, vilken var avsedd att tjäna, bland annat, till medel att pröva
de försäkrades arbetsvillighet, innan de komme i åtnjutande av försäkringsförmånerna.
Det har nu anförts som en brist, att i de sakkunnigas promemoria
icke upptagits något motsvarande stadgande, och man har efterlyst bestämmelser
om hur försäkringen skulle sammanbindas med en blivande arbetslinje.
Härtill må framhållas, att så länge arbetslösheten är av särskilt stor
omfattning, staten torde komma att sörja för tillgång till allmänna arbeten,
vid vilka arbetskraften skall uttagas bland dem, som hos arbetsförmedlingskontoren
anmält sig såsom arbetssökande. Dessa arbeten kunna alltså på samma
sätt som de hittillsvarande reservarbetena användas som kontroll på arbetsvilligheten,
eftersom en förutsättning för utbekommande av försäkringsförmåner
bör vara, att vederbörande, i regel dagligen, hos arbetsförmedlingen anmäler
sig såsom arbetssökande. Med vad sålunda anförts torde jag hava besvarat
jämväl frågan om försäkringens ställning till den blivande arbetslinjen:
arbetshänvisning bör alltid äga företräde, och försäkringsförmåner böra utgå
blott till den, som icke kunnat erhålla för honom lämpligt arbete.

Innan jag lämnar behandlingen av de mot arbetslöshetsförsäkring överhuvud
taget eller det föreliggande förslaget framställda mera allmänna anmärkningarna,
må slutligen skärskådas de uttalanden, som socialstyrelsen och vissa
andra myndigheter gjort i den riktningen, att man borde avstå från förslagets
framläggande även på den grund, att den blivande försäkringen skulle komma
att valla bittra missräkningar bland dem, för vilka den är avsedd. Jag tror
mig våga försäkra, att dylika bekymmer äro överflödiga. Alla de, som skulle
komma att få med ledningen av den blivande försäkringsorganisationen att
göra, hava numera säkerligen klart för sig, att försäkringen, särskilt i en tid
som den nuvarande, endast kan bringa hjälp för en del av arbetslösheten.
Men det oaktat har från deras sida icke en röst höjts mot den uppfattningen,
att man dock nu borde tacksamt mottaga vad som erbjudes. Och vad angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

de störa arbetarskarorna själva skulle besvikelsen först då bliva stor och bitter,
ifall, trots att arbetslöshetens fruktansvärda allvar nu måste stå klart för var
och en, även detta försök till genomförande av en försäkring skulle misslyckas.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen för avgivna yttranden, har Tiden för
på åtskilliga håll bland dem, som i princip ställt sig välvilliga till genomföran- J^ns^genom
de av ifrågavarande förslag, den uppfattningen gjort sig gällande, att tid- förande.
punkten därför icke nu vore lämplig. Som skäl för denna mening har åberopats
dels det ansträngda statsekonomiska läget, dels den rådande krisarbetslösheten,
som gjorde, att alla tillgängliga tillgångar borde användas på direkt
arbetslöshetslindrande åtgärder, och dels den omständigheten, att de nuvarande
tidsförhållandena icke vore lämpliga för organiserandet av en fondbildning
i de blivande kassorna.

Vad först angår de budgetära förhållandena är läget det, att statsbidragen
till försäkringen icke komma att utgå förrän i efterhand och att alltså, även
om försäkringen redan under år 1934 skulle komma i sådan tillämpning, att
försäkringsförmåner redan då skulle utbetalas — vilket av olika skäl knappast
är sannolikt — kostnaderna för staten skulle drabba möjligen till en ringa del
riksstaten för 1934/1935 men till större delen först riksstaten för det därpå
följande budgetåret. Full verkan på budgeten kan väntas först under år 1938.

Vidare bör kraftigt framhållas, att statsbidragen till försäkringen för visso utgöra
en synnerligen billig form av understöd vid en arbetslöshet, som, därest
krisen då skulle fortsätta, säkerligen icke skulle kunna lämnas utan understöd
från statens sida.

Av liknande skäl kan försäkringens genomförande icke sägas draga några
allmänna medel från det belopp, som under de närmaste åren kan användas
för arbetslöshetslindrande åtgärder.

Däremot kunna givetvis på sina håll svårigheter uppstå, då det gäller att av
medlemmarna uttaga avgifter eller på annat sätt erhålla tillgångar i och för
erforderlig fondbildning. Men att så kan vara fallet lärer icke behöva medföra
ett uppskjutande av försäkringens genomförande på de områden, där så utan
tvivel snart nog skulle låta sig göra. Jag syftar då närmast på de stora yrkeskategorier,
vilka redan hava en ordnad arbetslöshetsförsäkring och där uttagandet
av försäkringsavgifter alltså icke kommer att innebära någon ny pålaga.

Det är visserligen sant, att till följd av de nödvändiga restriktiva bestämmelserna
många nu arbetslösa icke kunna omedelbart bliva delaktiga av försäkringens
förmåner, men ej heller detta kan väl behöva utgöra en rimlig anledning
att från försäkringen utestänga deras lyckligare lottade kamrater och
därigenom riskera, att även dessa försättas i motsvarande nödläge. Även om
ikraftträdandet skulle uppskjutas, skulle ju dessa nu arbetslösa icke en dag
tidigare bliva i tillfälle att genom avgiftsbetalning förvärva försäkringsrätt.

Däremot kan det med fog sägas innebära en viss styrka för försäkringen,
därest denna igångsättes vid en tidpunkt, då svårartad arbetslöshet
en längre tid varit rådande. Därigenom hava rent automatiskt de försäkringsmässigt
sämre risker, som eljest skulle tynga försäkringen under dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

första tid, blivit utmönstrade; de som ännu mera regelbundet hava arbete,
äro till största delen sådana, som hava utsikt att hålla sig kvar i sin anställning
och alltså icke behöva befaras komma att hårt betunga försäkringen.
När denna väl hunnit växa sig starkare, kan den vara i stånd att mottaga
de nu arbetslösa, i den imån de till följd av konjunkturernas förbättring då
fått arbete.

Obligatorisk Om således de framställda invändningarna mot en försäkring över huvud
e^ligsynas kunna på goda grunder bemötas, återstår att ur mera prin säkring.

cipiella synpunkter taga ståndpunkt till frågan om företrädet mellan obligatorisk
försäkring, frivillig försäkring i den vanliga formen eller den form
av modifierad frivillig försäkring, som av 1932 års sakkunniga utarbetats.

Av de förslag till arbetslöshetsförsäkring, som hittills framlagts i Sverige,
hava såväl socialförsäkringskommitténs förslag av år 1922 som det s. k. departementsutkastet
av år 1925 varit lagda som frivillig försäkring. Statsbidraget
utgick enligt socialförsäkringskommitténs förslag efter viss begränsning
med belopp, motsvarande medlemmarnas fasta avgifter, och enligt departementsutkastet
med hälften av den daghjälp, som utbetalats utöver viss tid.
1926 års arbetslöshetssakkunniga framlade år 1928 alternativa förslag till
obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt det obligatoriska förslaget skulle
staten bekosta förvaltningskostnaderna och familjetilläggen, varemot övriga
kostnader skulle lika fördelas mellan de försäkrade arbetarna och deras arbetsgivare.
Enligt det frivilliga förslaget skulle staten lämna bidrag med belopp,
motsvarande medlemmarnas avgifter. Arbetsgivarbidrag förekommo icke i
något av de frivilliga förslagen.

1932 års sakkunnigas förslag innebär en frivillig försäkring, där statens
bidrag graderats i förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda
dagar per medlem och år inom varje arbetslöshetskassa, vilken gradering skett
så, att kassor med lägre daghjälp och större arbetslöshet få förhållandevis
större bidrag, medan i nämnda avseenden bättre ställda kassor få förhållandevis
mindre bidrag. Dessutom lämnar staten ett förvaltningsbidrag av två
kronor per årsmedlem i varje kassa. Av arbetsgivare med minst tio årsarbetare
uttages ett bidrag med två kronor per årsarbetare, vilket bidrag är avsett
att användas med hälften till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen
och med hälften till förvaltningsbidragen till kassorna.

Den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen hava båda sina fördelar
och sina nackdelar.

Vid en obligatorisk försäkring bliva praktiskt taget alla därav omfattade
arbetare försäkrade, vare sig de själva önska detta eller ej. Inom en gemensam
ram skapas en allmän riksförsäkring. Arbetarnas inbördes solidaritet
tages i anspråk genom att de bättre lottade yrkena få bidraga till understöden
åt de sämre lottade. Man uppnår härigenom på ett enkelt och naturligt sätt
en riskutjämning mellan olika yrken. Då vid en obligatorisk försäkring samtliga
arbetare äro försäkrade, kan man där med skäl fordra, att jämväl arbetsgivarna
skola deltaga i kostnaderna för själva försäkringen. Det är princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

piellt tilltalande, att produktionen direkt får deltaga i bärandet av bördan av
arbetslösheten. Ett sådant förhållande bleve ju en motsvarighet till säsongyrkena,
där arbetslönen plägat bestämmas med hänsyn till att arbetarna skola
kunna erhålla sin försörjning jämväl under de tider, då de normalt gå arbetslösa.
Arbetsgivarbidragen komme för övrigt naturligtvis att belasta produktionskostnaderna
och åtminstone i den s. k. hemmaindustrien att direkt övervältras
på konsumenterna.

Med alla sina obestridliga fördelar har den obligatoriska försäkringen dock,
som redan antytts, vissa nackdelar.

För yrken med ringa arbetslöshetsrisk kunna sålunda avgifterna för arbetare
och arbetsgivare komma att te sig såsom dem ovidkommande, huru principiellt
riktigt det än må vara, att de alla bidraga till de arbetslösas försörjning.
Framför allt är det dock den stora och dyrbara förvaltningsapparaten,
som utgör en svaghet hos ett sådant försäkringssystem. En betydande del av
kostnaderna kommer sålunda icke de försäkrade tillgodo. Förvaltningen blir
lätt stel och byråkratisk, och då man icke har att räkna med det intresserade
frivilliga arbetet vid försäkringens administrering, blir kontrollen trots allt
sämre. Härtill kommer, att inordnandet av vissa kategorier arbetare i särskilt
stort behov av försäkring, nämligen lånt- och skogsarbetare, visat sig möta
stora administrativa svårigheter. Uppbörden av avgifterna har beträffande
dessa arbetare ansetts näppeligen kunna ske i den form, som eljest föreslagits
för den obligatoriska försäkringen. Men att för lånt- och skogsarbetarnas
räkning skapa ett annat uppbördssystem, som möjliggör en individuell bokföring
av erlagda avgifter, så att det i varje särskilt fall med lätthet kan
avgöras, i vilken utsträckning avgifter erlagts, skulle otvivelaktigt medföra
avsevärda kostnader. Med hänsyn till dessa svårigheter hade, som förut anförts,
nämnda arbetarkategorier uteslutits ur 1928 års förslag. Detsamma är
i allmänhet förhållandet i de länder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
finnes, och det är betecknande, att ännu i det nyligen avgivna engelska kommittéförslaget,
för vilket redogörelse lämnats i en bilaga till de sakkunnigas
promemoria, man ansett sig nödgad att avstå från att i försäkringen inbegripa
jordbrukets arbetare, detta på grund av de med deras försäkring förenade
mycket stora svårigheterna.

I de flesta nu angivna punkter äger den frivilliga försäkringen företräde.
Även en dylik försäkringsform har emellertid i sin hittills vanliga gestaltning
sina bestämda olägenheter. Försäkringsområdet blir svart att pa förhand
överblicka, och dess avgränsning blir i viss mån beroende på tillfälligheter.
Om det allmännas bidrag utmätes lika för olika arbetargrupper,
torde försäkringen sannolikt icke komma att omfatta de arbetare, som befinna
sig i det sämsta läget. Hjälpen kommer härigenom att närmast och med största
beloppet lämnas till dem, som borde hava lättast att reda sig på egen hand.
Den frivilliga försäkringen ger sålunda mindre möjligheter än en obligatorisk
försäkring att inskränka samhällets övriga hjälpåtgärder. Härtill kommer, att
en på olika yrken splittrad frivillig försäkring av vanlig typ ur synpunkten
av riskutjämning tydligen är vida underlägsen ett enhetligt ordnat försäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försäkringens
omfattning

med hänsyn
till särskilda
yrkesgrupper.

system, sådant som det obligatoriska, där även de högst avlönade och av den
minsta arbetslöshetsrisken hotade arbetargrupperna få med sina avgifter bidraga
till finansieringen för sina sämre lottade kamrater. Slutligen lämnar en
frivillig försäkring mindre möjlighet till uttagande av arbetsgivarbidrag än en
obligatorisk försäkring, något som i anslutning till det nyss anförda lärer få
anses såsom en brist.

Avgörande vid valet av försäkringsform har, då alltså intetdera systemet i
och för sig kan tillerkännas ett bestämt företräde, synts mig böra vara den
omständigheten, på vilken väg man lättast skulle kunna på ett effektivt sätt
under försäkringen inbegripa nyssnämnda särskilt illa ställda arbetarkategorier,
framför allt lånt- och skogsarbetarna. Vid en undersökning, som med denna
utgångspunkt verkställts, har det visat sig möjligt att genom särskilda anordningar
åstadkomma ett frivilligt försäkringssystem, som synes i sig förena
fördelarna av obligatorisk och frivillig försäkring, ett förslag som medför en
sådan utjämning av försäkringskostnaderna och sådana lättnader för arbetargrupper
med särskilt hög arbetslöshetsrisk och särskilt låg arbetsinkomst, att,
som redan antytts, förutsättningar måste, såvida intresse och initiativkraft
finnas, föreligga för deras inbegripande under försäkringen. Genom att statsbidraget
göres beroende av nämnda båda faktorer, har man, såsom framgått
av de sakkunnigas promemoria, kunnat åstadkomma en verksam utjämning
av försäkringskostnaderna. Då sålunda statsbidragen utmätas till de blivande
kassorna efter behovsprincipen, kan man nämligen faktiskt åstadkomma
ungefär samma utjämning som inom en obligatorisk försäkring. Härtill
kommer, att man undgår sistnämnda försäkringsforms byråkratiska administration
och bibehåller de med den frivilliga försäkringen förenade fördelarna
av självhjälp, självkontroll, personkännedom hos ledningen, kunskap om arbetsmarknaden,
kontakt med den organiserade arbetarrörelsen, samverkan med
annan lokal hjälpverksamhet m. m. Att märka är också, att det förordade
systemet visat sig medgiva uttagande av arbetsgivarbidrag, om också i mycket
begränsad omfattning. Traditionerna från de redan befintliga arbetslöshetskassorna
torde slutligen komma att medverka till framskapandet av en
på en gång smidig och effektiv förvaltning för en förhållandevis ringa kostnad.

Närmast härefter torde jag få behandla vissa punkter av större betydelse
för att därefter lämna en specialmotivering till de särskilda författningsförslagen.

Särskilda punkter i förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall det principiellt stå öppet för alla lönearbetare
att ansluta sig till försäkringen, oberoende av vilket yrke de tillhöra.
Däremot skola personer, som under längre tid än fem månader av året
hava ställning såsom självständiga företagare, i princip vara uteslutna från
rätt till medlemskap i kassorna. De sakkunniga framhålla, att de vid förslagets
utarbetande tagit särskild hänsyn till vissa yrkesgruppers och särskilt då
lånt- och skogsarbetarnas säregna arbets- och anställningsförhållanden i avsikt
att möjliggöra för dem att ansluta sig till försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I de inkomna yttrandena över promemorian göras beträffande vissa yrkesgrupper
särskilda uttalanden om försäkringens omfattning och därmed sammanhängande
spörsmål.

Sålunda må av yttrandena i fråga om skogs- och lantarbetarna omnämnas
följande.

Sveriges skogsägareförbund vitsordar riktigheten av den i promemorian intagna
uppgiften angående antalet skogsarbetare men förklarar, att den angivna
fördelningen å självägande och icke självägande skogsarbetare ej vore
riktig. Till den förra kategorien borde nämligen även föras arrendatorerna,
enär dessa med hänsyn till sin ställning till försäkringen bliva fullt jämställda
med de självägande. Förbundet anför vidare:

Enligt förbundets mening är, om man ser på landet i dess helhet, det övervägande
flertalet skogsarbetare samtidigt självständiga jordbrukare, vare sig
de nu sitta i självägare- eller arrendatorsställning. I södra Sverige upptaga
bondeskogarna övervägande största delen av skogsarealen. Å dessa utföres
nästan allt skogsarbete av ägarna själva. På i sagda landsdel förefintliga
gods- och bolagsskogar fullgöra arrendatorerna det mesta skogsarbetet. I
den mån bolagen sålt sina arrendegårdar, har dock en väsentlig del av skogsarbetet
bibehållits av de forna arrendatorerna. I Bergslagens brukstrakter
delas visserligen skogsarbetet mellan självägare, arrendatorer och rena lösarbetare,
men de båda förra grupperna lägga dock beslag på huvudparten.
Enahanda är förhållandet i största delen av Norrland.

Förbundet har ansett sig böra särskilt påpeka detta, enär skogsarbetarnas
och deras arbetsgivares eventuella gagn av försäkringen nära sammanhänger
med frågan om arbetarnas karaktär av »självständiga företagare» eller av
lönearbetare. »Självständiga företagare» få, såsom rätt och rimligt är, enligt
förslaget ej mottagas i kassorna. Till självständiga företagare skola i allmänhet
räknas egna jordbrukare, vare sig de äro självägare eller arrendatorer.
Mot detta har förbundet intet att erinra. En person som till betydande del
försörjer sig genom eget jordbruk, må vara att han under viss del av året
utfyller denna försörjning genom skogsarbete, blir ej arbetslös och blottställd
på samma sätt som en obesutten lönearbetare, vilken är utan sysselsättning.
Jordbrukaren har alltid, även under de tider, då säsongstiltje råder inom hans
jordbruk, vissa arbetsuppgifter inom detta, som skola fullgöras. Djuren skola
ha sin skötsel, nödiga reparationer och underhåll av åbyggnadema kunna då
utföras, redskap och inventarier överses o. s. v. Förbundet tillstyrker sålunda
förslaget om att personer med egna jordbruk skola i egenskap av självständiga
företagare stå utanför försäkringen. Till dessa företagare räknar förbundet
emellertid då icke skogsarbetare med eget boställe med potatisland och foderproduktion
för 1 å 2 kor. Dessa små jordbrukare äro nämligen för sin försörjning
helt beroende av skogsarbetsförtjänsterna.

Förbundet ingår därjämte på en granskning av huru de föreslagna bestämmelserna
om förbud för självständiga företagare att vara medlemmar i en
erkänd arbetslöshetskassa skulle komma att verka med hänsyn till de skogsarbetare,
som samtidigt äro självägande jordbrukare eller arrendatorer. Förbundet
anser dessa bestämmelser vara irrationella och framhåller, att de komma
att leda till att det i allmänhet torde vara väderleken under vårmånaderna,
som kommer att bli avgörande för frågan om stora jordbrukargrupper
kunna inträda eller kvarstå i kassorna. Förbundet fortsätter härefter:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Än värre är emellertid, att det i promemorian föreslagna systemet kommer
att göra det synnerligen lätt för en jordbrukare, som enligt 7 § lyckats komma
in i en kassa, att skaffa sig arbetslöshetsersättning under den tid, han arbetar
i sitt jordbruk. Därest han fullgjort de i 21 § stadgade villkoren för understöd,
vilket i allmänhet bör kunna hava skett under vinterarbetet, behöver
han blott, sedan sagda vinterarbete slutat, i föreskriven ordning anmäla sig
hos arbetsförmedlingsanstalten såsom arbetslös och arbetssökande för att vara
berättigad till understöd under den tid, han sedan under våren och sommaren
går i sitt eget jordbruk. Risken för att han under denna tid skall erhålla
något arbete genom förmedlingsanstalten är icke så stor. 90 % av allt
skogsarbete utföres på vintern. För de fåtaliga sommararbetena i skogen finnes
i allmänhet gott om lös arbetskraft, vilken anmäler sig som sökande direkt
hos skogsarbetsgivarnas skogvaktare eller andra förmän. Sagda arbetsgivare
komma säkerligen att i tämligen ringa omfattning anlita arbetsförmedlingsanstalterna.

Det lärer sålunda få emotses, att en arbetslöshetsförsäkring av skogsarbetarna
kommer att leda till talrika försök till missbruk. Det kan emellertid då
sägas, att kassorna jämlikt 22 § kunna stadga, att daghjälp ej får utgå till
skogsarbetare under sommarhalvåret. En dylik bestämmelse komme emellertid
att träffa jämväl de lösa skogsarbetarna utan jordbruk, vilka just under
sommaren kunna vara i verkligt behov av hjälp. Förhållandet är ägnat att visa,
att det. knappast är möjligt att på ett rättvist sätt ordna en arbetslöshetsförsäkring
inom skogsbruket.

Statens arbetslöshetskommission förmenar, att bestämmelserna om uppdelning
av företagare och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå
respektive uppbära understöd från kassorna vid omsättandet i praktiken
komme att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundets styrelse hemställa, att en närmare
definition å begreppet självständig företagare måtte intagas i förordningen,
då det ej syntes vara lämpligt att överlämna ifrågavarande begreppsbestämning
åt en framtida praxis.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför:

Problemet att i försäkringsklientelet införliva även de arbetargrupper, som
i 1928 års förslag ställdes utanför, torde 1932 års sakkunniga ha löst i den mån
lösning är möjlig. . Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida lösning överhuvud
taget är möjlig.. Vad beträffar skogs- och flottningsarbetare, föreligga
härvid alldeles särskilda omständigheter. En mycket stor del av denna grupp
har små jordbruk, vilka icke föda sin man utan nödga till biförtjänster för
levebrödet, och inom övre Norrland sökas dessa biförtjänster mest i skogsarbete
på vintern, i flottningsarbete på våren och försommaren samt till viss
del även i sågverksarbete. Det rör sig alltså här om en stor arbetarstam, som
till en del.är egen företagare, till en annan del anställd hos arbetsgivare. Det
är ^ samtidigt att märka, att denna grupp är svår att organisera, och det är
svårt att kontrollera dess förhållanden. Särskilt torde detta gälla hemmavarande,
vuxna barn. En effektiv kontroll i de spridda, fåtaligt bebodda
byar, där denna grupp har sitt hemvist, kan icke ske med det ombudsantal
för försäkringen, som promemorian antager.

Lantbruksstyrelsen yttrar härom: Vad angår behovet av en arbetslöshetsförsäkring
för jordbrukets arbetare, vill lantbruksstyrelsen framhålla, att numera
på grund av ökad användning inom .jordbruket av motorer och andra maskiner
samt tvånget att så långt möjligt inknappa på arbetskraften en viss arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

löshet otvivelaktigt på sina håll förekommer även bland jordbrukets arbetare.
Denna är emellertid begränsad till daglönare och andra mer löst anställda
arbetare och kan knappast sägas i högre grad beröra den övervägande delen
av jordbruksarbetarna, nämligen de årsanställda. Med aA^seende härå må jämväl
anmärkas, att det överhuvud icke är möjligt att permittera arbetare inom
jordbruket på samma sätt som inom. vissa andra näringsgrenar, då ju jordbruksdriften
under alla förhållanden måste upprätthållas. Enligt lantbruksstjrrelsens
uppfattning föreligger icke för jordbrukets arbetare något mera
kännbart behov av en arbetslöshetsförsäkring.

Såsom framgår av förevarande promemoria, hava de sakkunniga \ud utarbetande
av sitt förslag till arbetslöshetsförsäkring särskilt haft till ögonmärke
att utforma detta på sådant sätt, att jämväl lantarbetare och skogsarbetare
skulle kunna bliva delaktiga därav. Formellt sett skulle enligt förslaget jämväl
lantarbetarna kunna ansluta sig till försäkringen genom att bliva medlemmar
i en erkänd arbetslöshetskassa. Såvitt lantbruksstyrelsen kan döma,
skulle emellertid i verkligheten anslutningen till försäkringen från lantarbetarnas
sida bliva förhållandevis ringa, bland annat beroende på det bristande
intresset för sammanslutning bland jordbrukets arbetare. De sakkunniga
synas räkna med att 50,000 lantarbetare skola bliva delaktiga av försäkringen.
Denna siffra synes emellertid lantbruksstyrelsen vara alltför hög. Förmodligen
torde man kunna förvänta, att svenska lantarbetareförbundet skulle,
därest förslaget genomföres, söka bilda en arbetslöshetskassa bland sina medlemmar,
men torde man hava anledning antaga, att anslutningen till arbetslöshetsförsäkringen
från jordbruksarbetarnas sida åtminstone tillsvidare komme
att huvudsakligen begränsa sig till denna medlemsstock. Härigenom skulle
emellertid de försäkrade lantarbetarnas antal komma att stanna vid en siffra,
som icke uppgår ens till en tredjedel av den utav de sakkunniga angivna.

Såsom nämnt, torde icke något mera trängande behov av inrättande utav en
arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets arbetare föreligga. Den nytta, dessa
skulle kunna draga av försäkringen, torde jämväl, såsom av det sagda lärer
framgå, bliva förhållandevis obetydlig.

Rörande sjöfolkets särskilda arbetsförhållanden har förekonimit följande.

Sveriges redareförening framhåller, att det torde bliva en oö\rerstiglig svårighet
att beträffande sjömännen konstatera de fall, då verklig arbetslöshet
föreligger eller icke, enär sjömännen i större utsträckning än andra arbetstagare
skifta arbetsplats.

Kommerskollegium yttrar härom: Med hänsyn till vad Sveriges redareförening
framhållit beträffande tillämpningen av en arbetslöshetsförsäkring å
sjöfolket måste otvivelaktigt vissa betänkligheter göra sig gällande i fråga om
denna yrkesgrens, inrymmande under en dylik försäkring.

Det är sålunda till en början tydligt, att antalet fall, då inom sjöfarten
fråga uppstår om prövning av arbetslöshetens karaktär av oförvållad eller icke
ofrivillig, blir förhållandevis stort.

Det torde vidare icke kunna bestridas, att svårigheterna att verkställa en
objektiv prövning av arbetslöshetens karaktär bli särskilt framträdande i fråga
om sjömansyrket. Dessa svårigheter torde komma att visa sig bland annat
däri, att den ena parten i det avbrutna arbetsförhållandet, nämligen fartygsbefälhavaren,
kan förutsättas merendels vara svår att anträffa, då han i regel
befinner sig till sjöss eller i varje fall på annan ort än den, där den ifrågavarande
prövningen skall äga rum. I fall, då avmöiistring ägt rum och vederbörande
mönstringsförrättare kan förväntas vara i besittning av upplysningar
om anledningen till det senaste hyresavtalets upphörande, befinner sig sjömannen
ofta på annan ort än den, dilr avmönstringen ägt rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den omständigheten, att antalet prövningsfall beträffande sjöfolket kan väntas
bliva relativt stort, synes kollegium emellertid icke i och för sig böra föranleda
till att utesluta sjöfolket från försäkringen. Kollegium kan icke heller
finna, att de befarade svårigheterna vid prövningen av de olika arbetslöshetsfallens
orsaker äro av den art, att de med nödvändighet behöva medföra en
dylik konsekvens. Svårigheterna torde beträffande det i den inrikes farten
sysselsatta sjöfolket bliva mindre framträdande, då givetvis här större möjligheter
föreligga att, i händelse av behov, med båda parternas bistånd erhålla erforderlig
utredning och vad angår den utrikes sjöfarten, så lärer kunna förutsättas,
att en sjöman, som är medlem av erkänd arbetslöshetskassa och utan eget
förvållande gått förlustig en anställning, icke försummar att vid anställningens
upphörande förskaffa sig intyg av befälhavaren om anledningen härtill.
I händelse av tvist om denna anlednings art, torde dylik tvist redan med hänsyn
till avräkningen ofta komma under mönstringsförrättarens prövning (43 §
sjömanslagen), i samband varmed sjömannen, därest mönstringsförrättaren
slitit tvisten till hans förmån, kan förse sig med hans bevis härom att jämte sjöfartsboken
företes vid arbetslöshetskassan. Svårare ställer det sig i de fall
då hyresavtalet upphört på grund av enkel uppsägning av endera parten och
eventuell bakomliggande tvist på grund härav icke kommer under mönstringsförrättarens
prövning. Möjligen kan det framdeles i händelse av arbetslöshetsförsäkringens
realiserande visa sig erforderligt att utvidga mönstringsförrättares
skyldigheter till att på anmodan verkställa prövning av den yttersta
anledningen till avtalsförhållandets upphörande även i fall av nu antydd
art. Kollegium anser sålunda icke skäl föreligga att förorda ett uteslutande
av sjöfolket från en försäkring, som befinnes böra komma till stånd beträffande
andra yrkesgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet anför beträffande hamn- och stuveriarbetarna
följande.

De till svenska transportarbetareförbundet anslutna hamn- och stuveriarbetarna
skulle icke ha någon nytta av en försäkringskassa enligt förslaget,
om man undantar den mera säsongbetonade hamn- och stuveriarbetarekåren
i Norrland, till vilken vi senare skola återkomma. Flertalet hamnoch
stuveriarbetare äro sysselsatta vid hamnar, där sjöfart pågår året runt. De
där sysselsatta — tillhörande ordinarie kåren — äro i allmänhet icke utsatta
för så pass långa perioder av arbetslöshet, att de skulle komma i åtnjutande av
arbetslöshetshjälp. Även om så skulle inträffa, äro de förhindrade att hos arbetsförmedling
söka arbete, enär de måste stå till arbetsgivarens förfogande i
händelse något nytt arbete inkommer. De kunna därför icke heller, utnyttja
den medgivna rätten till arbetslöshetshjälp vid korttidsarbete. Förhållandena
äro i stort sett analoga även för de s. k. speditionsarbetarna, vilka emellertid
i allmänhet icke ha någon bestämd arbetsgivare, utan arbeta för en mängd firmor
vid förefallande behov av arbetskraft.

Beträffande hamn- och stuveriarbetarna i Norrland, vilka allmänt „ måste
räknas till säsongarbetare med säsonger varierande mellan 5 och 10 månader
(hit höra även hamnarbetarna vid Mälare- och Vänernhamnarna), torde det
bliva nästan ogörligt att kunna inpassa dem i en frivillig försäkring, även om
föreliggande försäkringsförslag skulle medgiva dylik inkorporering av arbetare
med årligt återkommande arbetslöshet. Försäkringsavgifterna skulle
i så fall bliva så stora att de skulle verka avskräckande.

Jämväl rörande de s. k. anställda hava framförts vissa särskilda synpunkter.

De anställdas centralorganisation anser, att bestämmelserna i sakkunnigförslaget
äro så utformade, att en anslutning för det övervägande antalet an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ställda till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen icke kommer att
innebära någon som helst ekonomisk hjälp. Organisationen anser sålunda, att
statsbidraget icke bör göras avhängigt av daghjälpens storlek utan endast av
arbetslöshetsfrekvensen.

Svenska kontorist föreningarnas förbund anför bland annat: Då arbetslöshetskassor
i någon form icke förefunnits inom de kontorsanställdas organisationer,
saknas allt material för att bygga en sannolikhetsberäkning över de
kostnader, som en för de kontorsanställda avpassad försäkring skulle medföra.
En sådan kassa, byggd på frivillig anslutning, undandrager sig ännu mera
varje beräkning, särskilt med hänsyn till att det torde få anses sannolikt, att
en sådan kassa skulle vinna anslutning företrädesvis från de kategorier av anställda,
som ansåge sin ställning mer eller mindre osäker, varigenom kassan
komme att drabbas av en oproportionerligt stor arbetslöshet. Premierna för de
anslutna skulle därigenom stiga till sådan höjd, att man vidare hade anledning
befara, att kassan skulle övergivas av dem, som hunnit fram till en anställning
av mera fast karaktär, men samtidigt ständigt nyrekryteras. av de mera
osäkert engagerade, varigenom den ekonomiska ställningen alltjämt förvärrades.

Om sålunda från förbundets synpunkt en frivillig arbetslöshetskassa icke
synes bli en tillfredsställande lösning av problemet för de kontorsanställda,
anse vi oss dock kunna tillstyrka lagförslaget såsom ett steg för vinnande av
vidgad erfarenhet på området.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, är en av de enligt min uppfattning
mera vägande anmärkningar, som framställts emot de tidigare framlagda
förslagen till frivillig arbetslöshetsförsäkring, att försäkringssystemen val
utformats på sådant sätt, att möjlighet principiellt funnits för alla arbetargrupper
att ansluta sig till försäkringen men att anslutning faktiskt icke kunnat
påräknas från betydande yrkeskategorier. Detta torde jämväl hava stått
klart för de sakkunniga, som utarbetat de olika förslagen. Huvudanledningen
till att åtskilliga arbetargrupper sålunda skulle hava kommit att stå utanför en
frivillig arbetslöshetsförsäkring enligt de tidigare förslagen är, att de icke kunnat
bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan erläggande av så stora försäkringsavgifter,
att dessa med hänsyn till arbetarnas svaga ställning i löneavseende
hade överstigit deras ekonomiska bärkraft.

Vad speciellt lånt- och skogsarbetarna beträffar, hava jämväl organisatoriska
svårigheter gjort sig gällande mot att inbegripa dessa arbetargrupper
under en arbetslöshetsförsäkring. Svårigheterna hava huvudsakligen framträtt
i fråga om den obligatoriska försäkringen och föranledde 1926 års arbetslöshetssakkunniga
att utesluta ifrågavarande grupper från delaktighet i
en sådan försäkring. Det kan dock ej förnekas, att även i ett frivilligt försäkringssystem,
där likväl exempelvis registrering av medlemmarna och uppbörd
av avgifter kunna ordnas på ett enkelt och smidigt sätt, vissa svårigheter äro
förbundna med konstaterande av arbetslösheten och kontrollerande av arbetsvilligheten
för lånt- och skogsarbetarna, vilka i allmänhet äro bosatta på stora
avstånd från organen för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassan.

Ett uteslutande — rättsligt eller endast faktiskt ■— av dessa arbetargrupper
från arbetslöshetsförsäkringen, vare sig denna lägges efter det obligato -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

riska eller det frivilliga systemet, skulle dock verka synnerligen orättvist, särskilt
som de ju finge skattevägen bidraga till försäkringens finansiering och
få anses tillhöra dem, som äro i stort behov av försäkring. Vid tillkallandet
av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uttalade jag även till
statsrådsprotokollet, att utredningen borde taga sikte på att försäkringen borde
inbegripa största möjliga antal arbetargrupper, framför allt lånt- och
skogsarbetare samt affärsanställda, vilken sistnämnda grupp jämväl varit
undantagen från delaktighet i försäkringen enligt 1928 års obligatoriska
förslag.

De sakkunniga framhålla nu i promemorian, att förslaget utformats så, att
möjlighet skapats för alla de kategorier av arbetare och anställda, vilkas anställnings-
och avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de överhuvud kunna
tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring, att utan oskäligt stora
kostnader komma i åtnjutande av de förmåner, som försäkringen kan erbjuda.
De sakkunniga syfta därvid främst på utformningen av bestämmelserna om
statsbidraget. De sakkunniga hava vidare föreslagit en betydande utvidgning
av den offentliga arbetsförmedlingen, så att dennas verksamhet skulle överspänna
hela landet.

Såsom framgått redan av den allmänna motiveringen, anser jag mig kunna
helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att härigenom beretts möjlighet
även för dåligt ställda arbetargrupper såsom lånt- och skogsarbetare
att ansluta sig till försäkringen och få del av dess förmåner. Åven
om anslutningen till en början från dessa arbetargruppers sida ej torde
bliva sa stor, bland annat därför att de ännu ej äga erforderlig organisationsvana,
torde man kunna hysa berättigade förhoppningar om att anslutningen
så småningom vid en ökad kunskap om försäkringen skall bliva allmän.

Som jag nyss anfört, bjuder spörsmålet om inbegripandet av lånt- och skogsarbetarna
under en arbetslöshetsförsäkring på vissa organisatoriska svårigheter.
Jag syftar därvid främst på svårigheten att utskilja de självständiga
företagarna. På sätt de sakkunniga anfört, är det ett mycket stort antal självägande
bönder, arrendatorer och småbrukare, som vintertiden söka sin utkomst
genom skogsarbete. Dessa kategorier böra i regel icke tillåtas att ingå såsom
medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Men om deras jordbruk är litet
och kanske kan skötas huvudsakligen med hjälp av hemmavarande barn samt
om de verkligen större delen av året hava anställning som lönearbetare, synes
man ej rimligen kunna förvägra dem rätt att ansluta sig till försäkringen.
Kontrollen över att de verkligen äro arbetslösa kommer visserligen att bliva
svår, och missbruk torde väl ej helt kunna undvikas. För att bliva berättigade
till understöd måste de dock i regel varje dag anmäla sig såsom arbetssökande
hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt vara beredda att antaga
varje erbjudet arbete. Dessutom lärer arbetslöshetskassan, som ju är ekonomiskt
intresserad i saken, genom sina organ, vilka kunna förväntas besitta
god orts- och personkännedom, komma att utöva en stark kontroll över att vederbörande
verkligen äro arbetslösa och ej tillåtas uppbära understöd, under
det de sköta det egna jordbruket, ömsesidig kontroll förekommer också

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

alltid i dylika fall medlemmarna emellan, och det kan påräknas, att på det
sättet tillsyn torde kunna utövas även å de medlemmar, som äro tämligen avlägset
boende. För övrigt torde de personer, som under den döda säsongen i
skogen i regel sköta det egna jordbruket, ej i någon större utsträckning komma
att anmäla sig såsom medlemmar i en arbetslöshetskassa. De riskera ju
att under större delen av året få erlägga avgifter till kassan utan att sedan
få något understöd.

Vad Sveriges skogsägareförbund anfört om att en jordbrukare, som under
vintern arbetat som skogsarbetare och då inbetalat erforderligt antal avgifter,
under sommaren, då han sköter det egna jordbruket, blott behöver anmäla sig
hos arbetsförmedlingen för att bliva berättigad till understöd, måste bero på
en missuppfattning. Det är, som jag nyss anfört, självklart, att en sådan person
ej kan anses såsom arbetslös, och detta är dock den primära förutsättningen
för att understödsrätt skall föreligga.

Det sätt, varpå de sakkunniga dragit gränsen gentemot de självständiga företagarna,
anser jag vara ändamålsenligt och ägnat att i möjligaste mån förhindra
missbruk. Jag finner det likaledes lämpligt att icke i förordningen införa
någon närmare definition å begreppet självständig företagare, utan anser,
att bestämmandet av omfattningen härav bör överlämnas åt de tillämpande
organen.

Till lantbruksstyrelsens uppfattning om att en arbetslöshetsförsäkring icke
skulle vara erforderlig för lantarbetarna kan jag ej ansluta mig. Under de
senare åren hava den svåra jordbrukskrisen och den fortlöpande rationaliseringen
i förening medfört, att en betydande del av lantarbetarna, såväl daglönarna
som de fast anställda, äro arbetslösa eller utsatta för stor arbetslöshetsrisk.

På sätt Sveriges redareförening och kommerskollegium anfört, torde vissa
svårigheter komma att uppstå, då det gäller att bedöma karaktären av sjömännens
arbetslöshet; detta särskilt med hänsyn till att sjömännen mycket
ofta växla anställning och att befälhavaren å det fartyg, från vilket avmönstringen
skett, kan vara svår att anträffa. Dessa svårigheter — vilka beaktats
vid de sakkunnigas arbete — torde dock ej vara oöverkomliga, något som också
kommerskollegium vitsordat. Man torde kunna förvänta, att befälhavaren å
den båt, från vilken avmönstringen sker, sedan en försäkring väl införts, kommer
att i sjömansboken anteckna den verkliga orsaken till anställningens upphörande.
Har så ej skett, kan sjömannen, om avmönstringen skett i svensk
hamn, omedelbart och innan fartyget avgått begära kassans förmedling för
undersökning om orsaken till avmönstringen. Avmönstring i utländsk hamn
torde mera sällan förekomma och då främst på grund av sjukdom, varför i
allmänhet fyra veckor lära hava förflutit, innan sjömannen i Sverige kan anmäla
sig som arbetslös. Anledningen till avmönstringen är i så fall i detta
sammanhang likgiltig.

Från en representant för svenska sjöfolksförbundet hava hos de sakkunniga
framställts vissa önskemål i avseende på försäkringen. På sätt som framgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av de sakkunnigas promemoria (bilaga G sid. 51 f.), hava de sakkunniga ej
ansett sig kunna beakta dessa önskemål i vidare mån, än att möjlighet skapats
för utsträckande av den tid, inom vilken förfallna avgifter till kassan skola
vara erlagda, intill 26 veckor. Till vad de sakkunniga i detta sammanhang anfört
kan jag ansluta mig.

Beträffande de av transportarbetareförbundet omnämnda hamn- och stuveriarhetarna
torde det, såsom förbundet anfört, vara ogörligt att ordna så att de
kunna förväntas komma att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. En
nödvändig förutsättning för rätt till understöd från försäkringen är nämligen,
att arbetslösheten och arbetsvilligheten konstateras genom att ansökan om erhållande
av arbete göres hos den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbetare
måste emellertid alltid finnas tillgängliga vid hamnen för att kunna mottaga
arbete vid eventuellt inkommande fartyg. Om man bortser från den säsongmässiga
arbetslösheten, under vilken understöd från försäkringen sannolikt
ändock ej skulle utgå, torde dessa arbetare ej heller hava några längre
sammanhängande arbetslöshetsperioder. Till hjälpform vid ofta återkommande
arbetslöshetsfall, vart och ett om kanske endast några få dagar, äi försäkringen
ej avsedd. Däremot torde ej, såsom förbundet antagit, något hinder
mot anslutning till försäkringen kunna förefinnas på den grund, att medlemmarnas
egna avgifter skulle bliva för betungande, detta med hänsyn till det
sätt varpa statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerats.

Vad beträffar kontors- och affärsanställda samt arbetsledare, förefinnas
inga som helst principiella svårigheter mot att inbegripa dessa grupper under
en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Däremot är det givet, att den skillnad
i arbetsuppgiften, som finnes mellan dessa grupper och de egentliga kroppsarbetarna,
skall medföra vissa för de affärsanställda mindre tilltalande konsekvenser
vid tillämpningen å dem av försäkringens bestämmelser. Jag avser
härvid särskilt skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som enligt
de stadgade reglerna skall anses såsom lämpligt. Vidare synas åtminstone
arbetsledarna anse det högsta medgivna daghjälpsbeloppet vara för lågt för
denna organisations medlemmar. Därjämte har framhållits, att arbetslösheten
bland dessa gruppers medlemmar relativt sett ej är så stor, men att i stället
varje enskilt arbetslöshetsfall är mycket långt och att sålunda en stor del av
de arbetslösa kommer att hava uttömt sin rätt till understöd, långt innan ny
anställning kunnat erhållas. I arbetslöshetsförsäkringens natur ligger, att
den skall avhjälpa den nöd, som uppkommer genom arbetslöshet. Däremot
kan en arbetslöshetsförsäkring, till vilken bidrag utgår från det allmänna,
aldrig få användas till att upprätthålla en förutvarande hög standard i levnadsföringen.
Försäkringen avser endast att erbjuda nödtorftig försörjning,
och som villkor för erhållande av understöd måste krävas, att vederbörande
arbetslöse ej kunnat erhålla lämpligt arbete. Det är sålunda uppenbart, att hänsyn
ej kan tagas till de framställda önskemålen om annan bedömning av skyldigheten
att antaga erbjudet arbete, än som gäller för övriga arbetare, eller
om utökning av daghjälpens storlek. Däremot torde kunna beaktas vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

anförts angående längden av de enskilda arbetslöshetsfallen inom dessa grupper
i förhållande till den medgivna understödstidens längd. De sakkunniga
hava också upptagit ett stadgande om rätt att förlänga karenstiden intill tre
månader och att i samband därmed utsträcka understödstiden med den tid, varmed
karenstiden förlängts. Om denna möjlighet användes, kommer rätten till
understöd ej att upphöra förrän närmare elva månader efter arbetslöshetens
inträdande. Inom denna tid torde under normala tider nytt arbete i regel kunna
hava erhållits.

Socialstyrelsen har till särskild behandling upptagit frågan om klassindelning
i arbetslöshetskassorna och därom anfört följande:

En fråga av viss principiell betydelse, vilken icke synes ha ägnats tillbörlig
uppmärksamhet av de sakkunniga, är den om klassindelning i arbetslöshetskassorna.

Arbetsförtjänsten ställer sig, såsom tidigare berörts, mycket olika för skilda
arbetare och detta ej blott inom olika yrken eller sysselsättningar utan
även inom samma verksamhetsområden, sågom för vuxna och minderåriga samt
för män och kvinnor. Samma slags arbete betingar också olika ersättning,
allt eftersom det utföres mot tid- eller ackordslön ävensom vanligen med hänsyn
till olika levnadskostnader å skilda orter. I samma arbetslöshetskassor
skulle sålunda antagligen oftast förekomma medlemmar med vitt skilda arbetsförtjänster.
Jämväl i kassor, som endast avsåge ett enda arbetsställe,
skulle detta vanligen bli förhållandet, då det å ett sådant ställe i allmänhet
finnes användning för olika kategorier av arbetare.

Emellertid talar för klassystem skälig hänsyn ej blott i allmänhet till
varierande betalningsförmåga och understödsbehov utan även till de av de
sakkunniga föreslagna begränsningarna av daghjälpens belopp. Eljest skulle
en lågt avlönad arbetare, som av en eller annan anledning funnit sig föranlåten
eller nödgad att ingå i en arbetslöshetskassa med höga avgifter och
däremot svarande daghjälp, d. v. s. en kassa med i allmänhet högt avlönade
medlemmar, i många fall ej komma i åtnjutande av full daghjälp utan få
nöja sig med avkortad sådan, d. v. s. bli orättvist behandlad. Den föreslagna
åtskillnaden mellan daghjälpens begränsning för familjeförsörjare och andra
kassamedlemmar samt den i förslaget medgivna rätten för kassa att nedsätta
daghjälpen för kvinnliga och minderåriga medlemmar torde väl också,
ehuru de sakkunniga ej nämna något därom, förutsätta klassindelning med
skälig anpassning av avgifterna i förhållande till daghjälpen.

Klassindelning skulle möjligen också lämpligen kunna komma till användning
i fråga om kassamedlemmar med mer eller mindre säsongbetonad sysselsättning,
en användning, som med hänsyn till säsongföreteelsens synnerligen
omfattande förekomst skulle kunna få avsevärd betydelse.

Styrelsen förbiser icke, att klassindelning antagligen i viss mån skulle vara
ägnad att öka den oförmånliga inverkan på arbetskraftens rörlighet, som
försäkringen anses komma att utöva. Sådan indelning måste dock på härovan
anförda skäl i många fall anses ofrånkomlig.

Med hänsyn till det anförda synes det finnas anledning att taga under övervägande,
huruvida icke klassindelningens betydelse borde mer beaktas, bl. a.
vid omförmälda, av de sakkunniga föreslagna bestämmelser — i den mån de
behållas. Prövas borde måhända vidare, om ej klassindelningen lämpligen
kunde hänföra sig icke blott till beloppet av avgifter och understöd utan även
mer allmänt till kassamedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, t. ex. i
fråga om karenstidens längd. Ifrågasättas må också, om ej tillsynsmyndig -

Klass indelning.

Departe mentschefen.

90 Kungl. Maj:is proposition nr 209.

heten lämpligen borde uttryckligen tillerkännas befogenhet att påbjuda sådan
indelning.

Samma fråga har också berörts av statens arbetslöshetskommission, som
anfört:

Den i förslaget medgivna klassindelningen syntes kunna medföra vissa
olägenheter, därest medlemmar resa och erhålla arbete på orter med växlande
löne- och inkomstförhållanden. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke
något stadgande borde införas, som ålade vederbörande styrelse för kassorna
att tillse, att exempelvis medlemmar å resp. orter överfördes i de klasser
och till ^erhållande av de understödsbelopp, som för arbetslösa personer tilllämpas
å vederbörande uppehållsort. I det sammanhanget må även framhållas,
att de sakkunniga eftersträvat att genomföra en uppdelning av företagare
och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå resp. uppbära
understöd från kassorna. Dessa bestämmelsers omsättande i praktiken lär
enligt kommissionens förmenande komma att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

I anledning av vad socialstyrelsen anfört må först anmärkas, att sakkunnigförslaget
utgår från att klassindelning skall kunna förekomma inom arbetslöshetskassorna.
Detta framgår direkt av avfattningen av 2 § i förslaget till
förordning om erkända arbetslöshetskassor samt av 21 och 26 §§ i samma förslag,
som tala om övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp. Enligt förslaget är det emellertid en kassas sak att själv bestämma,
huruvida kassan skall hava ett enhetligt daghjälpsbelopp och gemensam
understödstid etc., eller om kassan skall bjuda sina medlemmar att därutinnan
välja på olika möjligheter. Socialstyrelsens yrkande synes nu gå ut därpå, att
klassindelningen skulle närmare regleras och att föreskrift skulle meddelas om
skyldighet för kassorna att efter tillsynsmyndighetens bestämmande bereda
tillgång till försäkring med åtminstone olika daghjälpsbelopp, varjämte styrelsen
ifrågasätter klasser med olika bestämmelser för säsongarbetare och
andra arbetare.

Det synes varken erforderligt eller lämpligt att genom mera detaljerade,
obligatoriska bestämmelser i detta hänseende ytterligare minska de blivande
kassornas frihet att ordna sina förhållanden så som de finna lämpligast.
Visserligen är det uppenbart att, med hänsyn till bestämmelsen att daghjälpen
icke får överstiga visst belopp av den i orten vanliga arbetsförtjänsten,
en enstaka arbetare, som är bosatt på en ort med särskilt låg arbetsförtjänst
och som är medlem i en kassa, vilken uteslutande har hög daghjälp, skulle
kunna få sin daghjälp nedsatt under vad som svarade mot de erlagda avgifterna.
Likaledes är det möjligt, att en arbetare, som är bosatt på en
dyr ort men medlem i en kassa, där flertalet försäkrade bo på billigare ort och
där alltså daghjälpen är låg, skulle önska försäkra sig till högre belopp än
som i kassan är möjligt. Här som på andra punkter är det emellertid icke
rimligt att för de enstaka fallens skull införa bestämmelser, som binda kassorna
på ett sätt, vilket för den övervägande massan av försäkrade måste kännas som
ett onödigt tvång. Skulle däremot ett större antal medlemmar i en kassa
vara i en sådan ställning som nyss angivits, lärer det säkerligen kunna för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

väntas, att hänsyn tages därtill vid utformandet av stadgarnas bestämmelser
om daghjälpsbelopp m. m. Det må även erinras om att, enligt det framlagda
utkastet till grunder för statsbidrag till arbetslöshetskassorna, daghjälpsbidraget
från staten skall beräknas särskilt för varje klass; den omständigheten,
att en kassa i enskilda arbetargruppers intresse bildar en särskild klass,
kommer alltså icke att inverka på statsbidragets storlek för övriga medlemmar.

Då socialstyrelsen framhåller, att den föreslagna åtskillnaden mellan daghjälpens
begränsning för familjeförsörjare och andra kassamedlemmar samt
den i förslaget medgivna rätten för kassa att nedsätta daghjälpen för kvinnliga
och minderåriga medlemmar borde förutsätta klassindelning med skälig
anpassning av avgifterna i förhållande därtill, må anmärkas, att dessa förhållanden
uppenbarligen äro sådana, som redan enligt det föreliggande
förslaget skäligen kunna föranleda uppdelning i klasser med skilda avgiftsbelopp.
En annan sak vore emellertid att föreskriva detta såsom obligatoriskt.

Vad angår familjeförsörjarna lärer det ofta kunna påräknas, att övriga medlemmar
i solidaritetens intresse icke påkalla att i avgiftshänseende bliva gynnsammare
ställda än familjeförsörjarna. Vad beträffar kvinnliga och minderåriga
medlemmar torde socialstyrelsens erinran icke förtjäna avseende vid det
förhållandet, att dessa medlemmar i nuvarande kassor pläga hänföras till s. k.
halvbetalande medlemmar och det i sakkunnigförslaget icke finnes något, som
antyder, att man avsett att göra någon ändring i detta hänseende. Slutligen
må anmärkas, att förslaget utan vidare medgiver möjlighet till att vid klassindelningen
också taga hänsyn till »kassamedlemmarnas rättigheter och skyldigheter
i allmänhet», t. ex. i fråga om karenstidens längd. En ändring i
förslaget erfordras således icke för införande av en dylik möjlighet. En
annan sak är, att utnyttjandet därav endast i undantagsfall kan tänkas bliva
lämpligt.

Erkänd arbetslöshetskassa har enligt sakkunnigförslaget möjlighet att från uteslutning

rätt att vinna inträde i kassan eller att där kvarstå såsom medlem uteslutaur ^ass,a.-av

subjektiv

bland annat den, för vilken på grund av vissa uppräknade subjektiva or- orsak.
saker synnerlig risk för arbetslöshet är för handen. Beslut om uteslutning
av sådan orsak skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

De sakkunniga hava beträffande denna uteslutningsgrund huvudsakligen
hänvisat till 1928 års betänkande. Det heter där, att den risk, som ligger i försäkringstagarens
person, den s. k. subjektiva risken, vid denna försäkringsgren
spelar en viktig roll. Arbetslöshetsrisken är •— anföres vidare -— i hög
grad olika för olika personer, även om de tillhöra samma yrke. Yrkesskickliga
och skötsamma personer bliva i mindre grad utsatta för arbetslöshet än
de, som icke eller i mindre grad äga dylika egenskaper. En arbetslöshetskassa
bör därför vara befogad att vägra försäkring åt personer, för vilka på
grund av särskilda omständigheter synnerlig risk för arbetslöshet föreligger.
Skyldigheten för kassans styrelse att till tillsynsmyndigheten göra anmälan

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

Förhållandet
till
fattigvården.

om beslut i sådant hänseende kommer att verka som en hållhake på möjligen
förekommande tendenser att härvid förfara oriktigt.

Jag vill understryka den stora vikten av att den sålunda givna befogenheten
att utesluta någon från medlemskap begagnas med mycket stor varsamhet. Att
tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa och därigenom skydda sig mot följderna
av en möjligen kommande oförvållad arbetslöshet måste, sedan försäkringen
införts, betraktas såsom en medborgerlig rätt för de personer, som tillhöra yrke,
där försäkringskassa finnes. Endast i alldeles uppenbara fall böra kassorna,
begagna sig av den medgivna befogenheten. Eljest synes det vara lämpligt
att använda den i 26 § beredda möjligheten att uttaga högre avgifter av den,
som är utsatt för större arbetslöshetsrisk, än av övriga medlemmar i kassan.

Den blivande försäkringens förhållande till fattigvården har i de avgivna
yttrandena varit föremål för stor uppmärksamhet. Majoriteten av 1926 års
sakkunniga föreslog i detta hänseende en regel av den innebörd, att, ifall en
medlem i arbetslöshetskassa i anledning av iråkad arbetslöshet åtnjöt fatvårdsunderstöd,
daghjälp skulle få till honom utgivas allenast i den mån fattigvård
icke utginge till det för daghjälpen föreskrivna maximum. Samma
regel skulle tillämpas, då någon, i förhållande till vilken den försäkrade vore
att anse såsom familjeförsörjare, på grund av den försäkrades arbetslöshet
åtnjöte understöd från fattigvården. Två av de sakkunniga ansågo en sådan
regel icke böra meddelas; enligt deras förslag skulle alltså daghjälpen utgå
oberoende av huruvida vederbörande uppbar fattigvård eller icke.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget förordas en annan lösning av
frågan. I 20 § 3 mom. av förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor
föreslås nämligen att, ifall en försäkrad i anledning av arbetslöshet
uppbär fattigvård av annat slag än kläder, underhåll eller annat, som avser
att sätta barn i tillfälle att begagna- skolundervisning, läkar- eller förlossningshjälp
eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening
med vård å anstalt, eller begravningshjälp, så skall daghjälp icke alls
fä till honom utgivas. Detsamma skall gälla, då någon, för vilken den försäkrade
har försörjningsplikt, i anledning av hans arbetslöshet uppbär fattigvård;
här har dock gjorts det ytterligare undantaget, att vård å sjukvårdsanstalt
icke skall inverka på daghjälpen. Om medlemmen själv bleve intagen
å sjukvårdsanstalt, så vore han ju icke längre arbetsför och daghjälp kunde
av denna anledning icke utgå till honom. Någon särskild regel i sådant hänseende
har alltså icke föreslagits. Beträffande motiven till detta de sakkunnigas
förslag får jag hänvisa till bilaga G, sid. 34—35.

Från många håll har i de avgivna yttrandena uttalats tillfredsställelse
med sakkunnigförslaget i denna del. Man framhåller såsom ett framsteg,
att det på detta sätt skulle erhållas en bestämd avgränsning i förhållande till
fattigvården, och i samband därmed vitsordas, att med nuvarande system
missförhållanden förekommit därutinnan, att i betydande omfattning hjälp
samtidigt utgått till en och samma person såväl från fattigvården som i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

om kontant arbetslöshetshjälp, utan att hänsyn tagits till denna dubbelersättning.
Sålunda anför statens arbetslöshetskommission, att kommissionen,
som tidigare uttalat sig till förmån för åtgärder, ägnade att åvägabringa en
boskillnad mellan arbetslöshetshjälp och fattigvårdshjälp, med tillfredsställelse
hälsat sakkunnigförslaget i denna del.

Å andra sidan hava i vissa yttranden framställts bestämda erinringar mot
ifrågavarande förslag.

Kammarrätten anför: Att de olika formerna av social hjälpverksamhet såvitt
möjligt hållas från varandra skilda, anser även kammarrätten vara önskvärt,
och det synes också uppenbart, att i den mån nya sådana former och
nya organ för deras handhavande tillskapas, det bliver allt mera angeläget
att tillse, att de olika organen icke tränga in på varandras arbetsfält. Kammarrätten
anser även, i likhet med de sakkunniga, självfallet, att om en arbetslöshetsförsäkring
över huvud taget skall åvägabringas, förmånerna för de försäkrade
böra vara sådana, att de i allmänhet skola kunna av dessa förmåner
få sin nödtorftiga försörjning.

Emellertid förekomma givetvis fall, då daghjälpen, även om den bestänimes
till det högsta medgivna beloppet, icke är för sitt ändamål tillräcklig,
och det är för dessa fall bestämmelser erfordras till förekommande av att
fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskassans styrelse var för sig och utan
vetskap om varandras åtgärder besluta understöd åt samma person.

Efter erinran om bestämmelserna i ämnet i 1928 års och det nu föreliggande
förslaget anför kammarrätten vidare.

Den lösning av spörsmålet om uppdragande i lagstiftningen av en hållbar
gräns mellan fattigvården och arbetslöshetshjälpen samt om anordnande av
en ändamålsenlig samverkan vid tillämpningen av dessa bestämmelser mellan
fattigvårdsmyndigheterna och styrelserna för de föreslagna arbetslöshetskassorna,
som innefattas i den remitterade promemorian, synes kammarrätten
giva anledning till allvarliga erinringar ur olika synpunkter. _ Den står i
bestämd motsättning till den grundläggande bestämmelsen i fattigvårdslagen,
att fattigvård skall lämnas endast, där behovet av medel till livsuppehället
icke annorledes avhjälpes, och den står i lika bestämd strid mot den principiella
innebörden av ett försäkringsavtal därigenom att den, oaktat försäkringstagaren
fullgjort allt vad enligt avtalet på honom ankommer, förklarar
honom bliva genom mottagande av fattigvård oberättigad att komma
i åtnjutande av de honom genom avtalet tillförsäkrade förmånerna och sålunda
vid ett tillfälle, då behovet av hjälp mot arbetslösheten är som störst, berövar
honom de fördelar han genom försäkringen betingat sig.

Att förslaget i sistberörda avseende icke är tillfredsställande, synas även
de sakkunniga medgiva, i det de nämligen uttala, att den arbetslöse genom
erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat en rätt till den daghjälp,
som han enligt förslaget skulle genom mottagande av fattigvård gå förlustig,
och framhålla, att återbetalningsskyldighet enligt förslaget skulle komma att
åligga den arbetslöse för hela det belopp han mottagit och sålunda även för
den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp. Den sålunda i promemorian
påvisade rättsförlusten reduceras emellertid omedelbart därefter till
en »obillighet», vilken de sakkunniga söka i någon mån undanröja genom sådan
ändring i de av 1926 års sakkunnigmajoritet föreslagna författningstexterna,
att vissa slag av fattigvård, vilka anses så att säga ligga utanför den
normala försörjningen, icke skulle utgöra hinder för utanordnande av daghjälp.
De av minoriteten inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga ur princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

piella och praktiska synpunkter gjorda, enligt kammarrättens mening beaktansvärda
uttalandena i nu förevarande avseende hava icke blivit i promemorian
vederlagda eller ens bemötta.

I överensstämmelse med vad nyssnämnda minoritet uttalat håller kammarrätten
före, att de fall, då daghjälpen icke vore tillräcklig för försörjning av
en arbetslös person och hans familj och då daghjälpen sålunda skulle behöva utfyllas
med fattigvård, icke skulle bliva av någon större omfattning. Och i
varje fall kan kammarrätten, som i anledning av remissen lärer hava att tillse,
att enhetligheten i fattigvårdslagstiftningen icke äventyras, icke underlåta
att även ur denna synpunkt motsätta sig det i promemorian innefattade förslaget.
Om fattigvården -— i enlighet med vad nu är och enligt kammarrättens
mening alltjämt bör förbliva gällande — skall vara den sista resursen och tillgripas
först, då andra tillgängliga utvägar till försörjning äro uttömda, kan
det icke vara riktigt, att en försäkring mot arbetslöshet sättes ur kraft därför
att den icke kan fullt täcka det föreliggande behovet. Det skulle även innebära
en stötande brist på konsekvens inom fattigvårdslagstiftningen, om en
mot arbetslöshet försäkrad person skulle i fattigvårdshänseende behandlas på
ett sätt, som principiellt skilde sig från behandlingen av den, som kommit i
åtnjutande av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

På vissa närmare anförda skäl förklarar sig kammarrätten slutligen anse,
att kostnaden för fattigvård även efter ett genomförande av de föreliggande
förslagen skulle komma att till största delen kvarstå.

Tva ledamöter av kammarrätten voro på denna punkt av avvikande mening
och anförde: Visserligen tala principiella skäl för att fattigvård skall lämnas
först om och i den mån daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa icke förslår
till täckande av det föreliggande hjälpbehovet och att således icke — på sätt
förslaget innebär — fattigvården övertager hela försörjningsbördan, när densamma
till en del kan lättas genom att den arbetslöse får uppbära daghjälp.
Men å andra sidan kunna vi icke annat än dela de sakkunnigas uppfattning
om vikten av att den offentliga hjälpverksamheten så anordnas, att understöd
icke samtidigt utgår från flera håll. Vid sådant förhållande synes det vara
en lycklig lösning av problemet, om en sådan anordning kunde vidtagas, att
fattigvården finge i förekommande fall uppbära och tillgodogöra sig den arbetslöse
understödstagaren tillkommande daghjälp. Skulle en dylik anordning
av ett eller annat skäl — lagtekniska eller andra — icke kunna lämpligen
genomföras, synas de principiella skälen icke vara av sådan vikt, att icke
praktiska hänsyn böra få göra sig gällande. I en sådan situation kan — med
andra ord — de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt möjligen vara
att föredraga framför en anordning, som tillstädjer, att en person samtidigt
mottager understöd från två håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård vitsordar till en början, att
sakkunnigförslaget icke innebär någon ändring i sak i förhållande till 1928
års majoritetsförslag, samt anför vidare.

I och för sig är det ju ett önskemål, att en bestämd gräns uppdrages mellan
de båda hjälpformerna, men man bör ej blunda för att den föreslagna åtgärden
kan medföra en viss övervältring av arbetslöshetens börda på fattigvården,
vilket torde bli särskilt framträdande i dyrortskommunerna. Detta
är dock ej det väsentliga. Viktigare är, att man berövar medlemmen en förmån,
som han genom sina avgifter anser sig berättigad till. Det är för honom
svårt att förstå att han, som exempelvis på grund av en stor barnskara
ej kan vid arbetslöshet försörja familjen allenast genom daghjälpen, här -

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

igenom helt skall gå miste om kassans förmåner. Invändningen, att han väl
borde känna till bestämmelsen i fråga och undvika att försäkra sig, förfaller
på grund därav, att, såsom kassorna väntas bli ordnade, många fackföreningsmedlemmar
torde känna sig tvingade tillhöra kassan. Vid en jämförelse
mellan förmånerna för den försäkrade och den, som uppbär understöd
av kommunala medel, finner man, att de på denna punkt behandlas ungefär
lika, och dock har den förra kanske under flera år sökt bereda sig en förmån
genom erläggande av avgifter.

En rättelse av nu ifrågavarande bestämmelse kan tänkas ske på olika sätt.
Sålunda kan medlemmen berättigas uppbära både daghjälp och den ytterligare
hjälp av fattigvården, som hans behov kräver, varefter fattigvården
sedan erhåller ersättning av arbetslöshetskassan för ett belopp, motsvarande
daghjälpen. Härefter blir medlemmen ersättningsskyldig gent emot fattigvården
allenast för det överskjutande understödet. Eller också kan saken så
ordnas, att undantaget i 20 § 3 mom. något ytterligare utvidgas, så att i särskilt
trängande fall, såsom stor försörjningsplikt, daghjälp finge utgå jämte
bidrag från fattigvården. Om någon av dessa utvägar anlitas, ernås den
fördelen, att fattigvårdsstyrelsen får en särskild anledning att undersöka, om
den arbetslöse hjälpsökande åtnjöte hjälp av kassan. Skulle, såsom i förslaget
avses, medlemmens hjälpbehov helt överflyttas från kassan till fattigvårdsstyrelsen,
hade denna senare föga intresse av att meddela kassan om att fattigvård
utginge, varför den föreslagna tilläggsbestämmelsen till 26 § i fattigvårdslagen
kunde befaras bli i stor utsträckning ej iakttagen. Helt annorlunda
vore, om fattigvårdsstyrelsen hade rätt att av kassan kräva den
daghjälp, han vore berättigad till om fattigvård ej utgått.

Inspektören anför ytterligare, att om fattigvård befunnes böra diskvalificera
för erhållande av daghjälp, detsamma borde gälla, när den försäkrades
barn omhändertages enligt lagen om samhällets barnavård.

Statskontoret: Då fattigvård i tider av allmänt nödtillstånd ofta nödgades
utfylla samhällets i andra former lämnade hjälp, vore det icke praktiskt
möjligt att särskilja former av samhällsingripande, varjämte en sådan anordning
kunde leda till att hjälpsökande med den största försörjningsskyldigheten
bleve lidande. Sakkunnigförslaget strede mot hittills i allmänhet
gällande grunder för samhällets hjälpverksamhet. En anordning sådan som
den föreslagna hade icke tillämpats vid sjukförsäkringen och utgjorde ett
avsteg från de synpunkter, som förut av staten anlagts, då understöd och i
vissa fall även avlöning utmätts med hänsyn tagen till försörjningsplikten.

Stadsförbundets styrelse förklarar, att den föreslagna principen — antingen
daghjälp eller fattigvård -— ur allmänna synpunkter syntes fullt riktig. Eör
den försäkrade arbetslöse kunde det dock kanske synas mindre naturligt, att
han vid otillräcklig daghjälp skulle kunna lämnas helt i sticket av försäkringen.
De föreslagna modifikationerna i huvudregeln voro därför väl motiverade.
Det skulle icke vara rimligt, att varje kontakt med fattigvården skulle
medföra återbetalningsskyldighet även för belopp, som icke överstege den eljest
utgående daghjälpen.

Härefter anför styrelsen: Sedda ur kommunens synpunkt torde ifrågavarande
regler icke kunna anses i allo tillfredsställande. Det framhålles i promemorian,
att en avkoppling från daghjälpen må upphöra, när förhållandena
så förändrats, att försäkringen åter räcker till den arbetslöses »nödtorftiga
bärgning». Man utgår således ifrån, att, om intet särskilt tillstöter, daghjälpen
normalt skall vara tillräcklig. Denna förutsättning torde i åtskilliga fall
vara felaktig. Daghjälpens maximum även för en familjeförsörjare är satt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

sex kronor per dag. I orter med uppdrivna hyror och höga levnadskostnader
i övrigt torde detta belopp stundom visa sig otillräckligt och icke utesluta
behov av hjälp av den art, som överför vederbörande arbetslöse till fattigvården.
Att döma av föreliggande statistik torde åtminstone i Stockholm
detta icke så sällan bliva fallet. I de kommuner, där daghjälpen på detta sätt
skulle visa sig otillräcklig, skulle kommunen i fråga således i första hand
och sannolikt i de flesta fall definitivt få svara för utgifter, som i andra kommuner
med lägre levnadskostnader skulle betalas av försäkringen. Olika utvägar
torde kunna tänkas för att avlägsna berörda olägenheter såsom t. ex.
det lagstadgade maximibeloppets ersättande med enbart en prövning för varje
kassas del. Styrelsen är icke beredd att anvisa den lämpligaste utvägen, men
vill påkalla en närmare undersökning av möjligheterna att undvika berörda
ojämnheter i försäkringens verkningar med avseende å olika kommuners fattigvårdsbörda.

Flera fackförbund anmärka, att den föreslagna lösningen innebär avsteg
från vanliga försäkringsprinciper. Svenska byggnadsträarbetareförbundet
anser sålunda bestämmelsen innebära ett avsteg från försäkringsprincipen och
en orättvisa mot de försäkrade. Liknande synpunkter anläggas av svenska
metallindustriarbetareförbundet.

Uppenbarligen skulle det ur olika synpunkter vara till stor fördel, om det i
förevarande sammanhang läte sig göra att uppdraga en klar gräns mellan arbetslöshetsförsäkringen
och fattigvården. Ehuru sakkunnigförslaget därför
äger företräde framför 1928 års förslag, vill det emellertid synas, som om
förutsättningarna för en dylik gränsdragning icke nu äro för handen. Den
bör ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldigbet
förenade fattigvården och den hjälp, som i skiftande former lämnas
till följd av arbetslöshet. De hittills påvisade svårigheterna och olägenheterna
lära knappast heller med särskild styrka hava förekommit i förhållandet
mellan de frivilliga arbetslöshetskassor, som nu finnas, och fattigvården. I
stället har det från olika håll vitsordats, att samarbete visat sig vara
i praktiken möjligt, så att dubbelersättning i de flesta fall kunnat undvikas.
Vad däremot angår förhållandet mellan kommunal arbetslöshetshjälp och
fattigvård äro förhållandena säkerligen mindre tillfredsställande, men den nu
behandlade frågan lämnar icke möjlighet till ett ingripande därvidlag. Visserligen
kan det i allt fall sägas vara av betydelse, att man, då statsverksamheten
nu är ifrågasatt att utsträckas till ett nytt område, ser till, att ersättning
från två håll icke kan komma ifråga. Därvidlag är emellertid att
märka vad kammarrätten erinrat därom, att en dylik gränsdragning icke skett
beträffande de former av socialförsäkring, som redan reglerats; sålunda finnes
icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om den statsunderstödda sjukförsäkringen,
och vad angår pensionsförsäkringen utgår pension och understöd
samtidigt med fattigvård utom i de fall, då denna vård består i vård å anstalt,
i vilket fall vederbörande fattigvårdsmyndighet har rätt att uppbära
pensionen i avräkning å sina kostnader.

Vid sådant förhållande torde man böra bedöma frågan med hänsyn till dess
verkningar för de närmast intresserade parterna. Vad då först angår de försäkrade,
kan det visserligen icke vara riktigt, då kammarrätten säger, att sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kunnigförslaget skulle strida mot de allmänna principerna för fattigvården
samt mot försäkringsmässiga grunder. Det är nämligen klart, att, då den
ifrågasatta bestämmelsen skulle inflyta i kassornas stadgar, den försäkrade i
de fall, då fattigvården behöver ingripa, stadgeenligt icke skulle vara berättigad
till någon daghjälp från kassan och alltså vara helt hänvisad till fattigvården,
liksom också att den försäkrade, vilkens ställning till kassan regleras
genom dennas stadgar, får anses hava underkastat sig ifrågavarande inskränkning
i rätten till daghjälp. Det bör för övrigt ihågkommas, att den
genom avgiftsbetalning förvärvade understödsrätten enligt förslaget skulle
kvarstå ograverad vid fattigvårdstidens slut. Allt detta utesluter dock icke, att
förhållandena i praktiken te sig annorlunda, i det att den försäkrade givetvis
måste få mycket svårt att förstå, varför han icke, när övriga förutsättningar
föreligga, skall kunna utfå sin daghjälp just i de fall, då han är i så stort
behov därav, att han dessutom skulle behöva anlita fattigvården. Till denna
de försäkrades naturliga inställning till frågan måste man taga stor hänsyn.
Härtill kommer, att man icke heller från kommunalt håll är tillfredsställd med
förslaget, något som framgår av stadsförbundets yttrande. Från den sidan
ser man saken så, att man befarar, att ifrågavarande regel skulle omintetgöra
den avlastning från fattigvården, som försäkringen eljest vore ägnad att medföra,
ja kanske medföra ökade bördor för fattigvården i förhållande till för
närvarande. Visserligen har därvid sannolikt icke fästs tillräckligt avseende
vid den fara, som måste anses föreligga för missbruk av fattigvården genom
att, då daghjälp utgår från försäkringen, man genom ett relativt ringa bidrag
från fattigvården skulle kunna åstadkomma möjlighet till en mindre
knapp existens. Hänsyn torde det oaktat böra tagas till förbundets i frågan
uttalade uppfattning.

På sålunda angivna grunder har jag på denna punkt icke ansett mig kunna
följa sakkunnigförslaget. Icke heller vill jag tillstyrka någon av de linjer,
som förordas av reservanterna i kammarrätten eller av fattigvårdsinspektören,
nämligen antingen att daghjälpsbeloppet skulle överföras till fattigvårdsmyndigheterna
såsom avbetalning beträffande den understöddes återbetalningsskyldighet
eller att undantag ytterligare skulle göras från huvudregeln i det fall,
att fattigvården föranletts av särskilt stor försörjningsskyldighet. En regel av
först avsedda innebörd förutsätter i förhållande till kassorna tillämpandet av
hela den vanliga kontrollapparaten, något som måste te sig egendomligt särskilt
i förhållande till de oförsäkrade, vilka utan att fullgöra några särskilda skyldigheter
uppbära samma ersättning från fattigvården. Och ett ytterligare undantag
från huvudregeln skulle utsudda de gränslinjer man velat upprätthålla
och öppna vägen för en skälighetsprövning, som icke kan vara på sin plats i
detta fall. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att ifrågavarande regel
helt utgår ur förslaget. Detta innebär, att daghjälpen från försäkringen kommer
att kunna i alla fall, då behov föreligger, suppleras av fattigvården, och
att detta icke inverkar på daghjälpens belopp. I anslutning till de nyss omförmälda
erfarenheterna från de nuvarande arbetslöshetskassorna lärer man kun Bihani7

till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

na utgå från att ett sådant underrättelse- och förbindelseväsen skall kunna
upprättas mellan arbetslöshetskassornas ledning och fattigvårdsmyndigheterna,
att även med en sådan regel oberättigad dubbelersättning i de flesta fall
skall kunna undvikas.

En särskild fråga, som uppkommer i detta sammanhang, är, bur de fall
skola behandlas, då en försäkrad i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad
till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård.
Det mest praktiska fallet därvidlag är det, att en arbetare, som anser
den daghjälp hans kassa lämnar vara för låg, berett sig supplerande försäkring
i en annan, icke erkänd arbetslöshetskassa. För sådana fall stadgar sakkunnigförslaget,
att daghjälp må utgå allenast i den mån understödet icke
uppgår till det i förhållande till lönens storlek föreskrivna maximum för
daghjälpen. Härjämte stadgas, att kassa äger i sina stadgar föreskriva, att
till medlem, vilken uppbär dylikt understöd, daghjälp må utgå allenast i den
mån understödet icke uppgår till den daghjälp, som han tillförsäkrat sig. Den
sålunda fastslagna principen har av de sakkunniga motiverats så, att det allmänna
icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon medlem, om detta
understöd tillsammans med vad han regelbundet kan i anledning av arbetslösheten
erhålla från annat håll uppgår till belopp, som nära motsvarar den inkomst,
som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Då detta skäl
synes mig äga giltighet alldeles oavsett den ståndpunkt man intager till motsvarande
spörsmål beträffande den med återbetalningsskyldighet förenade och
på hehovsprövning grundade fattigvården, har jag icke ansett tillräcklig anledning
föreligga att på den senast omförmälda punkten frångå sakkunnigförslaget.

Här avses emellertid endast sådana fall, då en medlem »i anledning av
arbetslöshet» är lagligen berättigad till understöd av annan beskaffenhet än
fattigvård. Om en medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exempelvis
pension eller livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande
härav. Detta resultat synes mig rättvist.

I anslutning till sitt förslag rörande fattigvårdens inverkan på daghjälpen
hava de sakkunniga framlagt ett särskilt förslag om ändring i fattigvårdslagen
av innehåll, att fattigvårdsstyrelsen skulle vara skyldig att
skyndsamt lämna underrättelse till kassans styrelse i de fall, då fattigvård
utgivits på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa.
Detta förslag har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Då
förslaget i händelse av bifall till vad jag nyss förordat rörande försäkringens
förhållande till fattigvården kommer att sakna underlag, lärer jag icke
hava anledning att ingå på yttrandena i denna del. Förslaget torde böra helt
utgå. Å andra sidan kan jag icke finna tillräcklig anledning föreligga att,
såsom kammarrätten ifrågasatt, stadga en anmälningsskyldighet i motsatt
riktning eller så, att arbetslöshetskassorna skulle för fattigvårdsmyndigheterna
anmäla alla försäkringsfall eller åtminstone alla, i vilka det vore tänkbart,
att fattigvård skulle ifrågakomma. Nödig kännedom om sådana fall torde
på enklare sätt kunna beredas fattigvårdsmyndigheterna, vartill kommer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

att en dylik anmälningsskyldighet måste ur kassornas och de försäkrades
synpunkt te sig motbjudande, särskilt i den mån de ärligt sträva att övervinna
svårigheterna utan att anlita fattigvården.

Som bekant har det under den nuvarande arbetslöshetskrisen i allt större
utsträckning praktiserats, att företag, som nödgats inskränka driften, i stället
för att helt avskeda en del av sin personal inskränka arbetstiden för den
tidigare arbetsstyrkan, antingen så att den dagliga arbetstiden inskränkes
eller så att varje arbetare sysselsättes endast visst antal dagar i varje vecka
eller också så att arbetet bedrives med alternerande arbetslag med ombyte
efter en eller flera veckor eller månader. Dessa förhållanden hava gjorts
till föremål för undersökning genom socialstyrelsens försorg, och i Sociala
Meddelanden år 1933, nr 1, finnes en redogörelse för verkställd utredning
om förhållandena i detta hänseende i november 1932. Av denna redogörelse
framgår, att den genomsnittliga veckoarbetstiden för samtliga de i undersökningen
medtagna arbetarna —- till antalet ungefär 240,000 —• beräknades
till 43.5 timmar. Antalet arbetare, som vid undersökningstillfället haft oavkortad
arbetsvecka, uppgick endast till omkring 55.5 °/°, en siffra, som dock
av särskilda skäl uppgives vara för låg. De arbetare, för vilka arbetstiden
utgjorde högst 40 timmar, uppgingo till över 26 %. Det antal arbetare, som
hade en arbetstid av högst 24 timmar, motsvarande 3 fulla arbetsdagar, uppgick
emellertid endast till 3.4 % av hela styrkan. Beträffande detaljerna i
undersökningen får jag i övrigt hänvisa till Sociala Meddelanden. Enligt vad
jag inhämtat kommer inom kort att framläggas en kompletterande undersökning,
avseende frågan i vad mån arbetstidsförkortningen tagit sig uttryck
genom minskning av antalet arbetsdagar per vecka eller genom minskning
av antalet arbetstimmar per dag eller genom permittering växelvis av viss del
av arbetsstyrkan. Resultaten av denna undersökning, av vilka jag varit i
tillfälle att under hand taga del, kunna sammanfattas sålunda:

Undersökningen har avsett omkring 225,000 arbetare, av vilka över 95,000
varit sysselsatta vid företag med förkortad arbetstid. Denna arbetstidsförkortning
har beträffande omkring 55,000 arbetare åstadkommits genom minskning
av antalet arbetsdagar per vecka antingen enbart eller i förbindelse med
s. k. växelpermittering, d. v. s. att olika arbetargrupper växelvis permitterats
för tidsperioder omfattande minst en vecka. Endast för ungefär 11,000 arbetare
hade minskningen av arbetstiden åstadkommits genom nedsättning av
antalet arbetstimmar per dag, enbart eller jämte växelpermittering. För omkring
12,000 arbetare hade såväl arbetsdagarnas antal som deras längd nedsatts,
och för omkring 19,000 arbetare slutligen hade arbetstidsförkortningen
åstadkommits enbart genom växelpermittering. En minskning av antalet arbetsdagar
har alltså varit den form av arbetstidsinskränkning, som i främsta
rummet tillgripits av industrien i vårt land under den nu rådande depressionen.
Mer än 2/3 av de arbetare, som överhuvud taget drabbats av arbetstidsinskränkning,
synas hava fått korttidsarbete i denna form, antingen enbart
eller i förening med andra inskränkningar, och nära 30 procent av industriens
hela arbetarstyrka skulle, om de vid undersökningen funna siffrorna kunde
antagas vara representativa för hela näringslivet, regelbundet hava en eller
flera arbetsfria dagar i veckan.

Korttids arbete.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med hänsyn till den här behandlade frågan äro de sålunda vunna resultaten
i två hänseenden av intresse: dels har det visat sig, att arbetstidsnedsättning
i form av minskning av antalet arbetstimmar per dag har en mycket begränsad
betydelse, något som tydligen minskar olägenheterna därav, att det
icke lärer vara tekniskt möjligt att genom försäkringen bistå arbetare, som
på den vägen fått sin normala inkomst förminskad, och dels har det också
visat sig, att frågan om arbetslöshetsförsäkringens ställning till den genom
minskning av antalet arbetsdagar per vecka uppkommande intermittenta arbetslösheten
är av ganska begränsad räckvidd. Med hänsyn till de allmänna
reglerna för försäkringen kan en försäkrad endast i det fall, att han haft
arbete högst tre dagar i veckan, ifrågakomma till utbekommande av daghjälp;
har arbetstiden per vecka varit längre, kan han nämligen icke uppfylla föreskrifterna
om viss karenstid under tiden närmast före daghjälpens utgående.
Det har nu visat sig, att det endast är i mycket begränsad omfattning, som
antalet arbetsdagar per vecka icke överstiger tre. Av över 240,000 redovisade
arbetare är det sålunda endast något över 8,000, som haft en arbetstid av högst
24 timmar, och man torde kunna utgå ifrån att samtliga arbetare, vilka haft
längre arbetstid, uttryckt i timmar, haft denna fördelad på flera än 3 dagar.

Emellertid har frågan, hur ett arbete, vars intermittens berott på driftinskränkning
vid vederbörande företag, skall behandlas ur arbetslöshetsförsäkringens
synpunkt, varit föremål för olika meningar.

I 1928 års förslag ställde sig halva antalet av de sakkunniga på den ståndpunkten,
att i sådant fall daghjälp icke alls skulle få utgå för de dagar, då
den försäkrade icke hade sysselsättning; man ansåg tydligen, att en arbetare,
som hade anställning, även om denna icke gav honom full sysselsättning, icke
skulle betraktas såsom arbetslös. De övriga sakkunniga föreslogo emellertid
en regel av innebörd, att ifall kassans stadgar medgåve, att daghjälp utginge
i dylika fall, det dock skulle iakttagas, att sammanlagda beloppet av daghjälp
och arbetsförtjänst för vecka icke fick överstiga vad han skulle hava
erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. Ur motiveringen
för dessa särskilda ståndpunkter må anföras följande:

De av de sakkunniga, som ansågo att daghjälp borde utgå, framhöllo
bland annat: Den arbetslöshet, som har sin grund i ransonering av arbetstiden,
kan till sin orsak och sina verkningar vara av alldeles samma art
som den fullständiga. Särskilt om den blir av längre varaktighet, kan
den sålunda leda till rent nödtillstånd för vederbörande arbetare och tvinga dessa
att söka hjälp från samhällets sida. Vid genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring
bör man därför, såvitt möjligt är, ordna denna så, att jämväl
arbetslöshet av nu antydd art inbegripes under densamma. Härigenom skulle
ock från samhällets sida givas ett stöd åt arbetsgivarna i deras strävan att om
möjligt hålla sin arbetarstam samlad och undvika avskedanden. Erkännas
måste väl, att åtskilliga svårigheter i administrativt hänseende inställa sig vid
en dylik anordning. Dessa synas dock närmast vara för handen beträffande
en ransonering av arbetstiden medelst avkortning av den dagliga arbetstiden.
Begränsar man sig däremot till sådana fall, där hela dagar bliva arbetslösa,
torde ett system med ersättning för dessa kunna låta sig ordna utan alltför
stark belastning av försäkringsapparaten. Visserligen kan synas irrationellt

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

101

att sålunda lämna förstnämnda slag av arbetsransonering utanför, men man
lärer kunna räkna med att, därest ersättning kan utgå till arbetarna vid visst
slag av ransonering, arbetsgivarna i alla de fall, där möjligheter finnas för
användande av denna ransoneringsform, skola begagna sig av densamma och
att således den andra formen skall mera sällan tagas i bruk. Vid bestämmandet
av ersättningens storlek måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas till att
ifrågavarande arbetare dock hava viss arbetsförtjänst i veckan att taga i anspråk
för sitt uppehälle. Enligt nämnda sakkunnigas mening bör man begränsa
ersättningen sålunda, att densamma jämte arbetsförtjänst för vecka
icke överstiger vad vederbörande arbetare, därest han varit fullständigt arbetslös,
skulle erhållit i ersättning från försäkringen. För övrigt böra samma förutsättningar
gälla som i fråga om ersättning vid fullständig arbetslöshet. Bl. a.
skola sålunda karenstidsbestämmelserna lända till efterrättelse. Detta medför,
att ersättning ej kan utgå, med mindre tre dagar i veckan äro arbetslösa. Vidare
skall vederbörande arbetare under de arbetslösa dagarna inställa sig hos
arbetsförmedlingens organ och söka arbete. Det är ju nämligen möjligt, att
arbetsanställning finnes att tillgå, vid vilken full sysselsättning kan beredas
honom. Är detta fallet, måste ur försäkringens synpunkt fasthållas vid kravet,
att sådant arbetstillfälle begagnas och försäkringen således avlastas från
ersättningsskyldighet. Givetvis bör emellertid vid bedömande av frågan, om
hänvisning till annat arbete skall äga rum, hänsyn tagas till den omständigheten,
att vederbörande dock innehar en anställning, som ger honom viss inkomst.
Är det fråga om rent tillfälligt arbete under någon dag, då vederbörande
är ledig i sin anställning, möta ju inga betänkligheter. Men gäller det en kortvarig
anställning, som skulle nödga honom att lämna den plats, han innehar,
synes hänvisning icke böra äga rum. Man skulle då riskera, att vederbörande
efter kort tid vore helt utan anställning och försörjningsmöjligheter. Utsikterna
för att ransonering av arbetstiden vid det företag, där vederbörande är
anställd, skall upphöra måste ock beaktas.

Övriga sakkunniga funno principiella och praktiska skäl tala emot att
försäkringsersättning utgår vid korttidsarbete och anförde bland annat: En
dylik anordning skulle innebära en premiering av arbetsgivare, vilka hölle ett
större antal arbetare anställda vid sitt företag än som vore ekonomiskt riktigt.
Den skulle sålunda motverka näringslivets anpassning efter rådande ekonomiska
förhållanden. För samhället är det emellertid lyckligast, om denna anpassning
genomföres snarast möjligt. Systemet skulle också införa i viss mån
osunda förhållanden å lönemarknaden, vilka under givna omständigheter skulle
kunna vända sig till skada för arbetarna. Härtill kommer, att ersättnings utgivande
till arbetare, vilka allenast delvis vore arbetslösa, måste bliva en ganska
invecklad och besvärlig sak. En ständig kontakt mellan arbetsförmedlingen
och respektive arbetsgivare måste krävas och det bleve säkerligen många gånger
svårt att utöva någon verklig kontroll. Beträffande de av övriga sakkunniga
föreslagna bestämmelserna kunde för övrigt ifrågasättas, om de, ens från förslagsställarnas
egna utgångspunkter sett, hade något större värde. Med hänsyn
till deras starkt begränsade räckvidd torde det praktiska resultatet bliva ringa
eller intet.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget har man följt den uppfattningen,
att daglijälp i begränsad utsträckning skulle kunna få utgå även vid korttidsarbete.
Under diskussionen om förslaget har det emellertid från representanterna
för arbetargrupper, som i större utsträckning varit utsatta för en förkortning
av arbetstiden, framhållits såsom i hög grad önskvärt, att deras ställning
i förhållande till försäkringen kunde förbättras.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Departe mentschefen.

Vid övervägande av denna fråga synes man böra utgå från att det av sociala
hänsyn måste anses vara att föredraga, att arbetarna icke helt skiljas från
sin anställning utan att den tillgängliga arbetsmängden fördelas mellan dem
på ena eller andra sättet. Jämväl ur industriens egen synpunkt måste det
vara av intresse att på detta sätt söka hålla samlad en arbetarstam, vars kunskaper
och erfarenhet man omedelbart kan utnyttja, därest omständigheterna
skulle möjliggöra att utöka driften. Vid valet mellan olika former av arbetstidsförkortning
synes vidare ur samma synpunkt den metoden vara att
föredraga, enligt vilken uppehållen mellan arbetsperioderna bli så korta som
möjligt, d. v. s. att arbete beredes åtminstone någon del av varje vecka.

Emellertid måste det ur ekonomisk synpunkt för företagarna ofta vara
fördelaktigare att arbeta med längre perioder, så att arbetarna alternera varje
eller varannan vecka eller med längre mellanrum. Med den av de sakkunniga
på denna punkt föreslagna regeln skulle arbetarna icke hava något ekonomiskt
intresse av att motsätta sig en dylik, för arbetsgivarna önskvärd förläggning
av arbetstiden. Snarare skulle de ofta hava fördel av att först arbeta helt
under viss tid och därefter under en fullständigt arbetslös tid uppbära full
ersättning från försäkringen. Erfarenheterna från utlandet hava också visat,
att samförstånd kunnat uppstå mellan arbetsgivare och arbetare om att på
detta sätt utnyttja försäkringsförmånerna.

Till motverkande av en dylik icke önskad utveckling synes det lämpligt att
något modifiera sakkunnigförslaget, så att arbetarna komma att åtnjuta högre
sammanlagd inkomst under viss vecka, ju större del därav som de arbetat.
.Visserligen må medgivas, att man i så måtto bör taga hänsyn till behovssynpunkten,
att full daghjälp icke bör medgivas för hela antalet arbetslösa dagar.
Jag har emellertid låtit undersöka möjligheterna att finna en medelväg
och därvid funnit mig böra förorda en sådan regel, att vid korttidsarbete daghjälp
skall kunna utgå med fullt belopp, därvid dock en arbetslös dag i varje
vecka skall lämnas helt utan daghjälp. Effekten av en dylik regel blir i allmänhet,
att den sammanlagda inkomsten för arbetaren kommer att ställa sig
något bättre för varje dag av perioden, som han haft arbete. Endast för det
fall, att daghjälpen uppgår till 60 % av arbetsinkomsten och han blott haft
arbete en dag under veckan, skulle den föreslagna regeln medföra en inkomst,
som obetydligt understiger vad han skulle hava uppburit enligt sakkunnigförslaget.
Då detta fall säkerligen saknar varje praktisk betydelse, har
jag ansett mig kunna bortse från detsamma.

Emellertid har det vid övervägandena i saken observerats, att om man stannade
härvid, en följd av karenstidsbestämmelserna skulle bliva, att den fördelaktigaste
anordningen för arbetarna bleve den, att varannan vecka vore arbetsvecka
och varannan arbetsfri; de skulle då äga uppbära daghjälp för hela den
lediga tiden; om däremot perioderna skiftade var fjortonde dag, skulle för varje
arbetsfri period avgå en karenstid om sex dagar. Då det synes olägligt med
en dylik ojämnhet i serien, torde man böra utsträcka den nyss förordade regeln
därhän, att för varje fjortondag årsperiod skola avdragas två dagar, för vilka
den försäkrade eljest skulle hava varit daghjälpsberättigad.

I samband med den nu förordade jämkningen i sakkunnigförslaget har jag

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

103

ansett lämpligt att på det sätt taga hänsyn till den erfarenhet, som på sina
håll lärer hava gjorts inom de nuvarande arbetslöshetskassorna därom, att utbetalning
av daghjälp vid korttidsarbete överhuvud kan medföra olägenheter,
att de nya kassorna böra medgivas möjlighet att i sina stadgar intaga bestämmelse
om att ersättning överhuvud taget icke skall utgå i dylika fall; vad
som innehålles i det nu framlagda författningsförslaget är endast en regel
om vad kassorna högst få utgiva.

En konsekvens av den förordade omläggningen lärer böra bliva, att man
icke behöver taga hänsyn till hithörande fall, da det gäller att bestämma de
omständigheter, under vilka den maximala understödstiden av 120 dagar får
utsträckas.

Enligt sakkunnigförslaget hava ånga direkta inskränkningar stadgats beträffande
rätten -för arbetare inom yrken med utpräglad säsongkaraktär att
utfå understöd på grund av arbetslöshet under den döda säsongen. Däremot
har tillsynsmyndigheten tillerkänts vittgående befogenheter att ingripa i berörda
hänseende. Således har tillsynsmyndigheten erhållit rätt att föreskriva
en till högst tre månader utsträckt karenstid eller att förbjuda utbetalning
av understöd under viss bestämd tid av året eller att föreskriva uppdelning
av den längsta medgivna understödstiden under året i två perioder, därvid den
ena skall omfatta den tid, då arbetslöshet regelbundet förekommer.

De sakkunniga uttala om dessa bestämmelser, att det torde vara att förvänta,
att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av denna rättighet,, då
avlöningen inom yrket är sa hög, att medlemmarna skäligen höra äga möjlighet
att försörja sig genom egna medel under den inom yrket normalt förekommande
arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien.

Frågan om en arbetslöshetsförsäkrings förhållande till säsongarbetslösheten
behandlas i en del av de inkomna yttrandena.

Beträffande socialstyrelsens och fullmäktiges i järnkontoret yttranden i
denna punkt hänvisas till förut atergivna utdrag av dessa yttranden (sid.
49—50 och 63).

Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anför: Det kan antagas, att kassor
med medlemmar inom utpräglade säsongfack finna sig böra bestämma en längre
karenstid än sex dagar. Detta bör vara tillätet. Aderton dagar förefaller dock
kunna betraktas som maximum. Ett åläggande från tillsynsmyndigheten anse
vi dock vara ett oberättigat ingripande i medlemmarnas rätt att råda över
sina egna tillgångar, tillkomna genom medlemsavgifterna. Skulle det ovillkorligen
anses, att restriktion bör sättas för statsbidraget, bör dock kassans
rätt att av egna medel lämna medlemmarna understöd icke beskäras.

Svenska textilarbetareförbundet framhåller: Konstruktionen av statsbidraget
kommer att medföra, att ett tämligen stort bidrag kommer att lämnas en sådan
grupp som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög,
till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro
så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. Å andra
sidan komma textilarbetarna, vilkas löner höra till de lägsta i landet men vilka
ha en relativt låg arbetslöshetsprocent, att endast få ett obetydligt bidrag
till sin försäkring.

Säsong arbets lösheten.

104

Kungl. Ma] ds proposition nr 209.

iJt^h^f" kan i°ke förnekas, att säsongarbetslösheten utgör ett allvarligt pro blem,

vars behandling vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring kräver
noggrant övervägande. Inför sådana uttalanden som nyss anförts av två representativa
arbetarorganisationer inom tvenne yrken med diametralt motsatta
anställnings- och avlöningsförhållanden måste man inse frågans betydelse.
;

Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär, som
lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället under
den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanjarbetare.
Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de under den tid fabrikerna
äro stängda finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden;
då de misslyckas däri, bpra de vara berättigade till daghjälp. Inom byggnadsindustrien
åter är lönenivån, i varje fall inom de större städerna, så hög,
att den uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle “under en säsongarbetslöshet
av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att statsbidrag
utgar till understöd åt dessa arbetare under den tid, då de normalt äro arbetslösa.
Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam utan
måste behandlas från fall till fall.

Det är därför klart, att man ej gärna kan i själva författningen i detalj
föreskriva .särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. I
stället lärer man, såsom ock i de tidigare svenska förslagen till arbetslöshetsförsäkring
gjorts, böra lämna tillsynsmyndigheten vidsträckt befogenhet att
för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående understödsrätten.
Med den stora kännedom om arbetsmarknadens problem, som
tillsynsmyndigheten besitter, och med den särskilda sakkunskap, som är avsedd
att ställas till dess förfogande, torde man kunna förvänta, att tillsynsmyndighetens
handhavande av dessa frågor kommer att medföra rättvisast
möjliga resultat. De av textilarbetarförbundet anförda farhågorna för att de
högt betalade byggnadsarbetarna skulle komma att erhålla oskäligt stort statsbidrag
torde därför vara obefogade.

Byggnadsträarbetareförbundets förslag, att en kassa skulle äga rätt att
under tid, då tillsynsmyndigheten förbjudit utgivande av understöd, av egna
medel lämna medlemmarna understöd, kan jag icke biträda. Med den konstruktion
av kassorna, som förslaget innebär, komma kassornas samtliga tillgångar
att förvaltas gemensamt, och något avskiljande av viss del av medlemmarnas
egna avgifter blir ej möjligt. Det torde ej heller ur andra synpunkter
vara lämpligt att för de erkända arbetslöshetskassornas del medgiva en sådan
uppdelning av verksamheten. Däremot står det en erkänd arbetslöshetskassas
medlemmar fritt att bilda en fristående, icke erkänd kassa för beredande
av understöd under den döda säsongen.

Erbjudet I enlighet med erhallna direktiv hava 1932 års sakkunniga i den avlämnade
lämplighet Promemorian utan att ingå Pa diskussion av frågan beträffande lönen vid armed
hänsyn bete, som arbetslös skall vara skyldig antaga, upptagit en bestämmelse, att
Storlek18 ei''i-,J''ufiet ari)ete skail anses lämpligt och alltså ej få föranleda arbetsvägran,
såvida lönen motsvarar den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

105

I 1928 års betänkande anföres i denna fråga:

En omständighet, som för den arbetslöse måste vara av utomordentlig betydelse,
då han ställes inför ett arbetserbjudande, är den lön, som kommer att
betalas för arbetet i fråga. I detta avseende gäller utomlands genomgående,
att den arbetslöse äger avböja anställning, som är förenad med lägre avlöning
än den, som å orten vanligen betalas för liknande arbete. Ofta utsäges direkt,
att den arbetslöse äger vägra arbeta för lägre lön än gällande kollektivavtal
stadgar. De tidigare svenska förslagen hava båda på denna punkt upptagit
ett stadgande, att lönen ej får understiga den i orten vanliga avlöningen för
arbete av ifrågavarande art. Socialförsäkringskommittén anförde i motiveringen
till detta stadgande, att därest kollektivavtal gällde för företaget, hänsyn
borde tagas till bestämmelserna i sådant avtal. I sitt yttrande över 1925
års departementsutkast ifrågasatte socialstyrelsen, om man icke borde något
kraftigare understicka skyldigheten att åtaga sig arbete genom att låta denna
gälla för alla fall, där avlöningen ej avsevärt understege den i orten vanliga
avlöningen för liknande arbete.

Bland de sakkunniga hava skilda meningar gjort sig gällande.

Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Kock förorda
ett stadgande, enligt vilket den arbetslöse skall vara pliktig antaga erbjudet
arbete, för den händelse detta är förenat med avlöning, som prövas vara skälig
i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Vad
som härmed åsyftas är i första rummet, att icke genom arbetslöshetsförsäkringen
skall komma att beredas stöd för åtgärder, som i sig själva verka arbetslöshetsskapande.
Det rådande läget på arbetsmarknaden bör giva utslaget
för den lönenivå, som skall upprätthållas, och om av någon anledning lönenivån
kommit att ligga högre än som motsvarar förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft, så är det icke meningen, att en sådan lönenivå
skall erhålla ett nytt skydd genom försäkringen. Om försäkringen icke funnes,
skulle den därigenom skapade arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen
samt till följd därav föranleda en efter marknadsläget bättre
avpassad lön, om icke förr så i varje fall när tiden komme för en revidering
av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring, som ändrade detta
förhållande, skulle alltså icke blott innebära partitagande för arbetarna i lönestriderna
utan själv medverka till utbredning av de riskfall, den vore avsedd
att utgöra försäkring emot.

Enligt dessa sakkunnigas mening bör därför vid hänvisning till arbete hänsyn
alltid tagas till den lönenivå, som motsvarar det verkliga läget på arbetsmarknaden.
Då en så formulerad bestämmelse emellertid förmodligen skulle
te sig svårtillämpad i åtskilliga fall, har det förefallit lämpligast att i någon
mån binda lönebestämmelsen vid den på arbetsorten förekommande avlöningen
för det arbete, varom fråga är; men det har icke ansetts möjligt att låta de
därvid gällande lönesatserna utan vidare vara tillämpliga. Stadgandet innefattar
givetvis skyldighet att antaga arbete, som avlönas i enlighet med eventuellt
förefintligt kollektivavtal eller eljest är avlönat på sätt som är gängse i
orten. Men ehuru dessa normer sannolikt i flertalet fall komma att bli utslagsgivande,
böra de icke få stå i vägen för hänvisning till arbete, där en
dylik avlöning icke fullt står att vinna. Det är fullt möjligt, att en mindre
ofta men dock stundom förekommande lönesats utgör enda förutsättningen för
att överhuvud bereda sysselsättning åt do arbetslösa; och understundom skulle
nya arbeten på en ort kunna upptagas endast under förutsättning, att en något
lägre lön än som för tillfället existerade finge betalas. Om kollektivavtal
råda, äro dessa möjligheter visserligen som regel obefintliga; men särskilt i
fråga om den stora del av Sveriges befolkning, som står i förbindelse med
jordbruket utan att tillhöra detta, har man att räkna med att frågan kan äga

106

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen icke tagas i anspråk, uppstode
just den icke oundvikliga arbetslöshet, som nyss omtalats, och det är därtill
som försäkringen icke bör få bidraga. Att några starka avvikelser från vanlig
avlöning därvid skulle behöva komma i fråga, är visserligen osannolikt,
men det bör åligga arbetsförmedlingsanstalten att i varje särskilt fall noga
pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle kunna beredas genom dylika avvikelser,
ty ingen meningsskiljaktighet torde råda om att arbete på öppna marknaden
är fördelaktigare för en person än ett torftigt underhåll åt honom såsom
arbetslös.

Herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna förorda sådan formulering av
bestämmelserna på ifrågavarande punkt, att den arbetslöse äger —■ utan att
förlora sin ersättningsrätt — vägra antaga arbete, för vilket avlöningen
understiger den i arbetsorten vanligen förekommande avlöningen för sådant
arbete. Ett dylikt stadgande ansluter sig till den praxis, som utvecklat sig
inom den hittillsvarande offentliga hjälpverksamheten med avseende å de arbetslösa.
Och den princip, som sålunda trängt igenom, måste anses vara ännu
mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna själva i väsentlig mån
bidraga till täckande av kostnaderna för de utgående ersättningarna. Den
har också nästan undantagslöst vunnit godkännande i den utländska lagstiftningen
å området. För de fall, där kollektivavtal är gällande, lära för övrigt
möjligheterna för anställande av arbetare till lägre löner än de avtalsenliga
vara praktiskt taget uteslutna. Det synes ej heller ur samhällets synpunkt
önskvärt, att dessa möjligheter på något sätt underlättas. Det skulle innebära
ett äventj^rande i viss mån av den ordning och reda å arbetsmarknaden,
som utgör en av det kollektiva avtalssystemets bästa frukter, socialt sett.
Från arbetarklassens sida kommer också med all säkerhet att resas ett bestämt
motstånd mot alla försök i sådan riktning. Har man sålunda anledning antaga,
att ett krav att den arbetslöse skall åtnöja sig med en lön, vilken understiger
den i orten vanligen förekommande, icke låter sig med framgång uppställas,
såvitt angår sådana fall, där kollektivavtal äro gällande, synes så
mycket mindre anledning föreligga att hävda ett dylikt krav beträffande arbetsområden,
inom vilka anordningen med kollektivavtal ännu ej trängt igenom.
Inom sådana områden torde nämligen de allmänt gällande lönesatserna
ställa sig väsentligen ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen
fastslagna och något behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning
kan rimligen icke vara för handen. För övrigt bör framhållas, att ett stadgande
sådant som det av de övriga sakkunniga föreslagna otvivelaktigt skulle
hava till följd föga önskvärda friktioner och slitningar vid tillämpningen. Avgörandet,
huruvida viss bjuden lön vore att anse som skälig, skulle alltid vara
en mycket ömtålig och grannlaga sak, och utfölle det i jakande riktning, skulle
säkerligen i många fall påståenden framkomma om ett partitagande för arbetsgivarna.
För bevarandet av det förtroende bland försäkringsklientelet,
varav varje social försäkring är i hög grad beroende, synes angeläget att i
möjligaste mån hålla den utanför den aktuella kampen mellan motsatta intressen
å arbetsmarknaden.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena hava ett flertal myndigheter
och sammanslutningar anmärkt på den formulering, som givits ifrågavarande
bestämmelse. I allmänhet förklaras den avfattning av bestämmelsen,
som föreslagits av majoriteten bland 1926 års arbetslöshetssakkunniga, vara
att föredraga.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Enligt 15 § skall erbjudet arbete anses lämpligt under förutsättning bland

Kungl. Maj:is proposition nr 809.

107

annat, att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten
vanliga avlöningen för sådant arbete. Denna bestämmelse är bibehållen
från herr Lindqvists författningsutkast i 1928 års förslag. De sakkunniga
hava varit förhindrade att föreslå ändring häri. En sådan ändring är dock
enligt länsstyrelsens åsikt absolut nödvändig. Ty försäkringen skall icke
syfta till eller ens medverka till att i allmänna marknaden fastlåsa någon viss
lönestandard. Den bör garantera ett skäligt belopp till livsuppehälle under
viss tid åt de arbetslösa. Men den får under inga villkor bliva en löneförsäkring
och den får icke utgöra ett vapen i fackföreningarnas kamp för bibehållande
vid en viss tidpunkt av ett löneläge, som under de då rådande förhållandena
är omotiverat. Huruvida den ändring, som i detta syfte måste göras
bör gå ända därhän att den försäkrade arbetslöse skall vara skyldig att i avseende
å lönen antaga arbete i fria marknaden, så snart för detta erbjudes en
lön, som uppgår till minst hans daghjälp från försäkringen, eller om någon
annan regel bör uppställas, vill länsstyrelsen nu ej närmare diskutera, men finner
i varje fall en betydligt utvidgad dylik skyldighet oavvislig. Det är visserligen
sant, att den av de sakkunniga nu föreslagna formuleringen av lagtexten
endast uttalar, att arbetet skall under angivna förutsättning anses
lämpligt, och icke stadgar, att arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt,
men enligt länsstyrelsens åsikt räcker icke denna uppmjukning av 1928
års förslag. Då det är arbetslöshetskassan, som skall bedöma — i första
hand — huruvida vägran att antaga lämpligt arbete skall beröva den vägrande
daghjälp, bör skyldighetsregeln göras strängare och kassans prövningsrätt
starkare begränsas.

Länsstyrelsen i Stockholms län förmenar, att bestämmelsen är ägnad att
framkalla många tvister.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att bestämmelsen formuleras så,
att det klart framgår, att även ett av staten eller kommun ordnat nödhjälpsarbete
med något reducerat avlöningsbelopp skall anses såsom lämpligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att försäkringen, om ifrågavarande
bestämmelse skall gälla, icke så mycket blir en försäkring mot arbetslöshet
som fastmer mot risken att nödgas antaga arbete med lägre lön.

Beträffande svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
hänvisas till de utdrag av föreningens och förbundets yttranden, som tidigare
återgivits å sid. 59 och sid. 61.

Stockholms handelskammare: Prövningen, huruvida ett arbete skall anses
såsom lämpligt, skall ske genom arbetslöshetskassans styrelse. Här möter en
av förslagets mest betänkliga bestämmelser. Det torde vara uppenbart, att
kassorna komma, att bildas efter yrkeslinjer och att deras funktionärer följaktligen
komma att utses bland fackföreningsrörelsens målsmän. En av de
i paragrafen angivna förutsättningarna för ett arbetes lämplighet är, att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, en annan att det är förenat med
en avlöning, som icke understiger den i orten vanliga för sådant arbete. Man
kan knappast förutsätta, att prövningen härutinnan kommer att ske med
erforderlig objektivitet. Vad avlöningens storlek beträffar, kommer givetvis
att finnas en stark frestelse att söka normalisera densamma på en så hög
nivå som möjligt. Den officiellt erkända befogenheten att granska, om avlöningen
är skälig eller icke, lärer säkerligen komma att begagnas såsom en
hävstång till en höjning av det allmänna löneläget inom yrket.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: Ett avgörande skål
mot ett lagfästande av det framlagda förslaget är, att detta även komme att

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen,

Erbjudet
arbetes
lämplighet
med hänsyn
till pågående
arbetskonflikt.

förhindra en fri lönebildning. Den arbetslöse skulle ju nämligen ej vara pliktig
att taga annat arbete än sådant som avlönas med belopp, som ej understiger
den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete. Försäkringen
skulle sålunda otvivelaktigt bliva ytterligare ett hinder för den sänkning av
arbetslönerna, som torde vara ofrånkomlig, för att vårt näringsliv överhuvud
skall kunna repa sig ur sitt betryckta läge. Ett genomförande av försäkringen
lärer därför otvivelaktigt hava ökad arbetslöshet till följd genom den
fastlåsning av arbetslönerna, som blir en följd av stadgandena om avtalsenliga
löner.

I denna fråga kan jag till alla delar ansluta mig till vad som i 1928 års
betänkande anförts av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna. Särskilt
vill jag understryka vad dessa sakkunniga framhållit därom att, i händelse
man skulle gå motsatt väg, avgörandet, huruvida viss erbjuden lön vore att
anse som skälig, vore en ömtålig och grannlaga sak. I själva verket skulle
en dylik bestämmelse medföra allvarliga faror och svårartade tvistigheter och
därigenom vålla betydande svårigheter beträffande försäkringens tillämpning
i en mycket central punkt. Det må för övrigt erinras om att den av sistnämnda
sakkunniga föreslagna lagtexten i det nu föreliggande förslaget förtydligats
på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att arbete,
under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för
sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att
arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.

Beträffande frågan om skyldigheten för arbetslös medlem av erkänd arbetslöshetskassa
att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete,
som hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår, anföres i de över
sakkunnigförslaget avgivna yttrandena bland annat följande.

Arbetsdomstolen anför i enhälligt yttrande:

_ Invändningar torde icke kunna framställas mot att det lagts i tillsynsmyndighetens
hand att beträffande konflikter på icke avtalsreglerade områden bedöma,
huruvida skälig anledning till arbetsvägran förelegat. Det skulle icke
vara rimligt, att man alltid läte bero vid arbetsvägran på grund av dylik konflikt,
även när bakom denna icke står någon ansvarsmedveten facklig organisation.
Det hade naturligen varit en fördel, därest i lagtexten kunnat givas
närmare regler om de principer tillsynsmyndigheten i dylika fall har att följa.
På grund av de utomordentligt skiftande omständigheter, som kunna föreligga,
lära dock mera uttömmande bestämmelser icke lämpligen kunna åstadkommas.

Vidkommande tillsynsmyndighetens provisoriska prövningsrätt på avtalsreglerade
arbetsområden kan det naturligen möta betänkligheter att olika myndigheter
behandla ett och samma spörsmål med möjlighet att de stanna i stridiga
beslut. Det oaktat torde förslaget på denna punkt vara dikterat av nödvändigheten.
Därest anstalter icke vidtagas för provisoriska avgöranden i
fråga om konflikter på kollektivavtalsreglerade områden, skulle lagstiftningen
på denna punkt förete en lucka, som kunde föranleda åtskilliga olägenheter
i praktiken. Det må erinras, att talan vid arbetsdomstolen eller skiljenämnd
i regel endast kan anhängiggöras av de kollektivavtalsslutande organisationerna
och i varje fall icke av enskilda arbetare, som sakna anknytning
till dessa organisationer. För övrigt ligger det i sakens natur, att tvist om en
konflikts laglighet oftast måste anhängiggöras från arbetsgivarsidan. En ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

109

betare, som hänvisats till arbetsplats, där konflikt råder, står sålunda — särskilt
när han icke tillhör den avtalsslutande arbetarorganisationen — i regel
utan möjlighet att inverka på frågan om sakens dragande under arbetsdomstol
eller skiljenämnd. Det föreligger sålunda stor sannolikhet för att frågan om
anhängiggörandet av rättegång om konflikten kan förbliva svävande under
den tidsperiod, då det för den arbetssökande är av vikt att få fastslaget, huruvida
konflikten är laglig eller icke.

Naturligen vore det lyckligast, om även de provisoriska avgöranden, som
sålunda äro nödvändiga, kunde uppdragas åt arbetsdomstolen — skiljenämnd
måste anses här vara helt utesluten. Utredningen vid arbetsdomstolen är emellertid
huvudsakligen byggd på partsförhandling under domstolens ledning och
icke på en från domstolen å ämbetets vägnar igångsatt undersökning. Då de
provisoriska avgörandena — enligt vad som påvisats — särskilt föranledas av
att de behöriga parterna icke tagit upp frågan, måste dessa avgöranden föregås
av utredning, grundad på den beslutande myndighetens egna undersökningar.
En administrativ myndighet lämpar sig bättre härför än en domstol,
och i varje fall skulle de provisoriska beslutens överlämnande till arbetsdomstolen
förutsätta särskilda lagregler om den verksamhet domstolen _ i detta avseende
hade att utöva. Det må ock erinras därom, att exempel icke saknas
på att ett beslut, avsett att gälla tills vidare, fattas av administrativ myndighet,
under det att det slutliga avgörandet tillkommer domstol. Förhållandet mellan
administrativa organ i deras egenskap av överexekutor och domstolarna torde
här erbjuda vissa paralleller.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får arbetsdomstolen förklara, att
den för sin del icke finner anledning till anmärkning mot innehållet i 15 §,
till den del detta här blivit berört.

I 35 § av förslaget har föreskrivits, att klagan icke må föras över beslut,
som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt,
därom talan må föras inför arbetsdomstolen. Anledningen till denna
bestämmelse har tydligen varit önskan att undvika en kollision i beslut mellan
Kungl. Maj:t och arbetsdomstolen. Det torde dock kunna ifrågasättas, om
icke samma skäl och med än större styrka tala för ett bortfallande av klagorätten
även i de fall, då frågan om arbetskonfliktens beskaffenhet i sista hand
skall avgöras av skiljenämnd.

Socialstyrelsen yttrar: Enligt de föreslagna bestämmelserna kan det ankomma
på tillsynsmyndigheten att förklara, att en konflikt eljest är »av den
särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat», i
vilket fall understöd ej må utgå. Bestämmelserna medgiva sålunda ett fritt
bedömande i dessa frågor av synnerlig vikt.

Man måste ställa sig tveksam beträffande den uppdelning av prövningen av
konflikts lovlighet, som bestämmelsen innebär. I sådana fall där fråga är,
om en konflikt strider mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, skulle
enligt förevarande bestämmelse, jämförd med 35 §, jämte hithörande motivering
tillsynsmyndigheten först kunna meddela beslut, och skulle tvistefrågan
ändock sedermera kunna upptagas till prövning av arbetsdomstolen. _ Till förklaring
av möjligheten härav angives i motiveringen, att det administrativa
avgörandet endast vore att fatta såsom provisoriskt. Något dylikt utsäges
emellertid ej i författningstexten, och i brist på särskild bestämmelse i annan
riktning skulle väl tillsynsmyndighetens beslut få definitiv karaktär —- i 35 §
stadgas t. o. m. uttryckligen, att beslutet i fall, då tvistefrågan kan dragas
inför arbetsdomstolen, icke får överklagas. Önskar man få till stånd en anordning,
varigenom tillsynsmyndighetens beslut skall kunna ändras av arbetsdomstolen,
torde det vara nödvändigt att, liksom i fråga om klagan över överexekutors
beslut (11 kap. utsökningslagen), meddela uttryckliga regler där -

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för. I annat fall synas de bägge myndigheternas beslut komma att, båda giltiga,
stå mot varandra, vilket, även om motsvarigheter därtill finnas, icke lär
kunna anses lämpligt. Vad här sagts torde väsentligen äga motsvarande tillämpning
i fall, där skiljenämnd trätt i arbetsdomstolens ställe.

Förutom nu berörda betänkligheter av formell innebörd torde det även från
mer saklig synpunkt få anses önskvärt, att tillsynsmyndighetens samt arbetsdomstolens
resp. eventuell skiljenämnds kompetens såvitt möjligt hållas isär,
d. v. s. att tillsynsmyndigheten fritages från sådana frågor, som falla inom
arbetsdomstolens eller skiljenämnds behörighetsområde. Skiljaktiga beslut i
samma sak skulle nämligen tydligtvis i en del fall kunna leda till besvärande
olägenheter, och tillsynsmyndighetens auktoritet skulle otvivelaktigt tillfogas
skada genom korrigerande beslut av arbetsdomstolen eller en skiljenämnd. Något
hinder för en utökning av arbetsdomstolens uppgifter i förevarande avseende
torde ej heller kunna anses föreligga med hänsyn till önskvärdheten av snabb
handläggning. I 22 § i lagen om arbetsdomstol meddelas föreskrifter i sådant
syfte, och möjligt skulle kanske också vara att för domstolens befattning med
ärenden, varom i förevarande stycke är fråga, anordna ett särskilt, mer summariskt
förfarande.

Påpekas må, att det torde vara tvivelaktigt, om här åsyftade frågor rörande
kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal i regel skulle komma under arbetsdomstolens
prövning i andra fall, än då målet instämts i annat syfte, än varom
här är fråga. Parterna i försäkringsavtalet, arbetslöshetskassan och den arbetslöse,
lära nämligen med hänsyn till 13 § i lagen om arbetsdomstol anses
obehöriga att väcka talan.

En annan och med hänsyn särskilt till tillsynsmyndigheten kanske ännu
mera betydelsefull erinran föranledes därav, att förevarande bestämmelse med
sin allmängiltiga läggning åt tillsynsmyndigheten uppdrager att pröva alla
möjliga slag av arbetskonflikter, sålunda ej blott rättstvister utan även intressetvister
av vitt skiftande innebörd och karaktär, såväl »okynneskonflikter»
som tvister med avsevärt reellt underlag. Härigenom skulle i viss mån
i vårt land införas obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarknaden.
Att befattningen med dessa frågor skulle för tillsynsmyndigheten bliva
synnerligen betungande och bekymmersam, torde vara uppenbart. Den föreslagna
tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har visserligen till sitt förfogande
tvenne experter på förevarande område, nämligen socialfullmäktige, men antagligen
skulle det bliva påkallat att i avsevärt större utsträckning, än de
sakkunniga tänkt sig, för ifrågavarande ärendens handläggning, taga i anspråk
den i 36 § omförmälda nämnden.

I motiveringen omtalas konflikter, som icke godkännas av vederbörande till
landsorganisationen anslutna fackförbund, och uttalas den meningen, att dylika
konflikter ej skulle behöva respekteras. För tillsynsmyndigheten lär det
emellertid måhända ställa sig svårt att tillämpa en dylik uppfattning utan
uttryckligt stöd av en författningsbestämmelse. Osäkert torde väl också vara,
om ej en person, som tillhör en utom landsorganisationen stående organisation,
kan anses ha skälig anledning till arbetsvägran vid strejk, som påbjudits av
hans egen organisation men ogillas av landsorganisationens resp. fackförbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke alla beslut av tillsynsmyndigheten
beträffande konflikters laglighet borde kunna överklagas
hos arbetsdomstolen såsom slutinstans.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att det torde böra uttryckligen
angivas i lagtexten, att tillsynsmyndigheten äger meddela provisoriskt beslut
om beskaffenheten av en konflikt, innan arbetsdomstolens beslut erhållits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

111

Svenska byggnadsträarbetareförbundet anser det vara uteslutet, att åt tillsynsmyndigheten
skulle givas befogenhet att förklara en konflikt vara av
sådan beskaffenhet, att understödsberättigade medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa
icke skulle äga rätt att vägra mottaga arbete vid av konflikten berörd
arbetsplats.

Det måste anses vara ett uppenbart samhällsintresse, att avtalsstridiga konflikter
och rena okynneskonflikter ej skola behöva respekteras, utan att hänvisning
av arbetskraft skall kunna ske till arbetsplats, där sådan konflikt pågår,
med skyldighet för den hänvisade att antaga arbetet vid risk av förlust
av varje understöd, vari ingår allmänna medel. I princip ansluter jag mig
alltså till sakkunnigförslaget i denna del.

Att avstängning från understöd skall vidtagas vid arbetsvägran i alla de
fall, då en konflikt av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förklarats strida
emot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, därom torde ingen tvekan
kunna råda. Diskussionen lärer därför endast behöva röra sig om det berättigade
i att införa ett särskilt administrativt förfarande för bedömande dels
av de konflikter, vilka ligga utanför området för kollektivavtal och vilka
sålunda ej kunna komma under arbetsdomstolens avgörande, och dels av konflikter
inom området för kollektivavtal, beträffande vilka konflikter beslut av
arbetsdomstolen eller skiljenämnd ännu ej föreligga.

Vad först angår konflikterna utanför området för kollektivavtal äro dessa,
såsom de sakkunniga framhållit, emellanåt av en sådan okynneskaraktär, att
det måste anses uteslutet att respektera en vägran att antaga arbete pa grund
av att sådan konflikt pågår. Jag anser det därför böra vara möjligt att i sådant
syfte få till stånd ett avgörande rörande beskaffenheten av sådana konflikter.
I likhet med de sakkunniga finner jag därvid lämpligast, att denna
prövning anförtros åt tillsynsmyndigheten. Att meddela närmare föreskrifter
för tillsynsmyndighetens prövning lärer ej vara att förorda. Med anledning
av vad socialstyrelsen anfört vill jag emellertid framhålla, att avsikten
ingalunda är att åstadkomma en obligatorisk skiljedom i intressetvister på
arbetsmarknaden. Tillsynsmyndigheten skall ju endast hava att avskilja
sådana konflikter, som äro av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning
till arbetsvägran icke förekommit. Så snart det är klart, att en konflikt
icke är av denna särskilda karaktär, har tillsynsmyndigheten icke att
ingå på närmare bedömande av densamma. Häri ligger, att det aldrig kommer
i fråga att bedöma rättmätigheten av konflikter, som så att säga tillhöra
de normala stridsåtgärderna på arbetsmarknaden, allra minst sådana som föranletts
av motsättningar i rättmätiga intressen. Vad i motiveringen anförts
om konflikter, som ej godkänts av landsorganisationen eller vederbörande fackförbund,
har endast avsett att ge en anvisning på ett indicium, som dock naturligen
ingalunda avsetts att vara ensamt avgörande.

Vidkommande härefter tillsynsmyndighetens prövningsrätt på områden, där
kollektivavtal slutits, anser jag i likhet med arbetsdomstolen, att det skulle
uppstå en lucka i lagstiftningen, om sådant avgörande ej kunde träffas. Just
den av socialstyrelsen anförda omständigheten, att frågan om beskaffenheten

Departe mentschefen.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av konflikterna i allmänhet ej kan väntas komma under arbetsdomstolens prövning,
såvida ej målet dit instämts i annat syfte, anser jag utgöra ett synnerligen
starkt skäl för nödvändigheten av att tillskapa annan väg för att vinna
ett auktoritativt avgörande. Såsom arbetsdomstolen påpekat, torde denna prövning,
eftersom utredningen måste verkställas av den prövande myndigheten
själv, lämpligen ej böra överlämnas till arbetsdomstolen. Enligt min mening
bör även här bestämmandet ankomma på tillsynsmyndigheten. Ehuru ej oundgängligt,
eftersom avgörandet sker i olika syfte och med hänsyn till skilda
slag av rättsverkningar, torde det vara lämpligast, att tillsynsmyndighetens
beslut om nu ifrågavarande konflikter erhåller allenast provisorisk karaktär,
och alltså, därest saken dragés inför arbetsdomstolen eller skiljenämnd, äger
giltighet allenast för tiden intill dess i sådan ordning beslut meddelats i saken.
Detta förhållande torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.
Något besvärsförfarande från tillsynsmyndigheten till arbetsdomstolen lärer
däremot ej böra stadgas. För att beskaffenheten av en konflikt skall kunna
komma under arbetsdomstolens prövning, måste den alltså i vanlig ordning
vara instämd av därtill behörig part.

Vad socialstyrelsen yttrat därom att tillsynsmyndighetens auktoritet skulle
tillfogas skada genom beslut i annan riktning av arbetsdomstolen eller en
skiljenämnd kan icke tillmätas betydelse. Tillsynsmyndighetens beslut tillkommer
på grund av vägran av en enskild kassamedlem att antaga erbjudet
arbete, medan ett beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förutsätter ingående
förhandlingar med de avtalsslutande parterna. Förutsättningarna för
besluten äro sålunda fullständigt olika, och besluten kunna därför ej gärna
ställas mot varandra. Socialstyrelsen erinrar för övrigt själv om beslut av
överexekutor — d. v. s. ofta länsstyrelsen — som ändras av domstol.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående önskvärdheten
av att tillsynsmyndighetens rätt att meddela provisoriskt beslut
uttryckligen omnämnes i lagtexten vill jag framhålla, att av lagtexten framgår,
att någon inskränkning i tillsynsmyndighetens rätt att utlåta sig om beskaffenheten
av konflikt, som ännu ej varit föremål för rättsligt avgörande,
ej finnes stadgad. Det torde sålunda redan med de sakkunnigas avfattning av
texten vara fullt klart, att tillsynsmyndighetens rätt till provisorisk prövning
även omfattar konflikter, som ligga under arbetsdomstolens behandling;
dock att, där ej särskilda omständigheter föreligga, det lärer vara lämpligt
att avvakta arbetsdomstolens beslut.

I likhet med arbetsdomstolen anser jag övervägande skäl tala för att rätten
till besvär hos Kungl. Maj:t över ett av tillsynsmyndigheten meddelat provisoriskt
beslut skall bortfalla även i de fall, då konflikten kan komma under
skiljenämnds avgörande. Med anledning härav har ändring verkställts i 35 §.

Arbetskonflikters
inverkan
på
utgivande
av understöd.

Jag övergår härefter till frågan om arbetskonflikternas inverkan på utgivande
av understöd. Vid behandlingen av denna fråga torde jag först få
—- huvudsakligen med ledning av 1928 års betänkande — lämna en redogörelse
för de i utlandet gällande bestämmelserna i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

113

I England gäller såsom grundregel, att understöd på grund av försäkringen
icke får utgå till den, som förlorat sin anställning i följd av driftinställelse,
orsakad av strejk eller lockout vid samma fabrik, verkstad eller företag, där
han var anställd. I följd härav uteslutas från understöd alla, som direkt deltaga
i strejk eller äro föremål för lockout, samt därutöver alla vid det konfliktberörda
företaget anställda, som i anledning av konflikten bliva arbetslösa.
De, som redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, beröras däremot icke i
sin understödsrätt av denna. Uttrycket »samma företag» har för övrigt en begränsad
räckvidd. Där särskilda grenar av arbetet, vilka i regel äro anordnade
såsom särskild verksamhet i särskilda lokaler, i något fall äro anordnade i särskilda
avdelningar av samma lokal, skall nämligen varje avdelning anses såsom
särskilt företag. Avstängningen från understöd gäller, så länge konflikten
pågår, med undantag för det fall att den arbetslöse under denna tid bona fide
erhållit annan anställning i det yrke, han vanligen utövar, eller fått varaktig
anställning i annat yrke. — Emellertid gives det ett undantag från angivna
grundregel. Styrker den arbetslöse, att han själv icke deltager i, ekonomiskt
understödjer eller är direkt intresserad av konflikten samt att han icke heller
tillhör någon grad eller klass av arbetare vid det konfliktberörda företaget, vars
medlemmar deltaga i, ekonomiskt understödja eller äro direkt intresserade av
konflikten, är hans understödsrätt oberoende av denna. Det må slutligen anmärkas,
att numera uteslutits en förut befintlig bestämmelse, enligt vilken
huvudregeln icke skulle vara tillämplig, därest den arbetslöse styrkte, att konflikten
orsakats av att arbetsgivaren handlat i strid mot gällande kollektivavtal.

Enligt den tyska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring uteslutas från
understödsrätt alla, vilkas arbetslöshet orsakats av en inländsk strejk eller
lockout; avstängningen gäller så länge konflikten pågår. Detta stadgande
avser såväl i konflikt direkt indragna arbetare som alla, vilkas arbetslöshet är
en indirekt följd av inländsk arbetskonflikt. Vid dylik indirekt konfliktskapad
arbetslöshet och särskilt då det är fråga om en konflikt vid annat företag eller
inom annat yrkesområde än det, den arbetslöse tillhör, eller det gäller konflikt
utanför dennes arbets- eller bostadsort, skall emellertid understöd utgå, därest
förvägrandet av understöd skulle framstå såsom en obillig hårdhet. Närmare
riktlinjer för avgörandet, huruvida obillig hårdhet skall anses vara för handen,
skola meddelas av Riksanstaltens förvaltningsråd. Prövning av de enskilda
fallen har överlämnats åt landsanstalternas förvaltningsutskott, förstärkt på
visst sätt; de lägre försäkringsorganen ha således här skjutits åt sidan. Det bör
bemärkas, att jämväl enligt tysk lagstiftning arbetskonflikt icke utövar något
inflytande å understödsrätten för dem, vilka redan före konfliktens utbrott
voro arbetslösa.

Den österrikiska lagen stadgar helt kort, att understöd icke får utgå till den,
vars arbetslöshet är en följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout.
Fråga, huruvida sådant orsakssammanhang är för handen, skall prövas av
skiljenämnden vid det lokala arbetslöshetskontoret, vars beslut omedelbart skall
underställas vederbörande industriella kretskommission.

Jämväl den italienska lagen av 1923 innehåller ett liknande stadgande: arbetslöshet,
som orsakats av konflikt mellan arbetare och arbetsgivare, medför
icke rätt till understöd, så länge driften vid företaget av sådan anledning helt
eller delvis ligger nere.

Från nu behandlade lagar skiljer sig den i Valen år 1924 antagna såtillvida,
som den allenast uttalar, att understöd icke får utgå till den, som är utan arbete
i följd av strejk; förbudet gäller så länge strejken varar. Av lagens tystnad
beträffande lockout måste dragas den slutsatsen, att sådan konflikt icke
inverkar å understödsriitten.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

114

Kungl. Maj:is proposition nr £09.

Den bulgariska lagstiftningen av år 1925 intager en liknande ståndpunkt.

I fråga om länder med frivilligt försäkringssystem må följande anmärkas.

Enligt den nya danska lagstiftningen av den 23 juni 1932 får en erkänd
arbetslöshetskassa icke utgiva understöd till de medlemmar, som omfattas av
strejk eller lockout. Ej heller må understöd under en konflikt inom kassans
verksamhetsområde utgivas till sådana arbetare inom det i konflikten indragna
yrket, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning till de av konflikten
berörda arbetsplatserna. — I en av socialministern den 11 november
1932 utfärdad kungörelse hava bland annat meddelats följande bestämmelser
angående förfarandet vid arbetskonflikter. Om en strejk eller lockout utbryter
inom en kassas verksamhetsområde, skall meddelande därom omedelbart tillställas
arbetsdirektören. Kassans styrelse skall samtidigt meddela tillfälligt
beslut om indragande av understöden. Arbetsdirektören bestämmer härefter i
vilken omfattning kassan skall hållas stängd för utbetalning av understöd i
enlighet med följande regler. Beröras kassans samtliga avdelningar av konflikten,
skall kassan helt stängas. Beröres åter endast en eller flera av avdelningarna,
skola blott dessa avdelningar stängas, därvid emellertid skall iakttagas,
att, om konflikten berör ett fackområde, till vilket vanligtvis blott
hänvisning sker från en bestämd grupp arbetare, avstängning endast skall ske
för medlemmar, vilkas vanliga arbete inom vederbörande fackområde eller vilkas
utbildning gör en hänvisning välgrundad. Finnes skäl att antaga, att hänvisning
till de av konflikten berörda arbetsplatserna vid brist på arbetskraft
skulle hava ägt rum bland medlemmar, som tillhöra en angränsande avdelning,
skall jämväl denna avdelning stängas. Sysselsättes vid de av konflikten
berörda arbetsplatserna blott ett i förhållande till avdelningens storlek mycket
ringa antal medlemmar, så att avstängning av avdelningens alla medlemmar
skulle vara uppenbart orimlig, skall avstängningen blott avse de personer,
som direkt omfattas av konflikten, eller sådana arbetslösa, som inom de sistförflutna
åtta veckorna haft mer än tillfälligt arbete inom det av konflikten
berörda verksamhetsområdet. En avdelning får icke ånyo öppnas för utbetalningar,
såframt medlemmarnas möjlighet att erhålla arbete i avgörande
hänseende kan antagas bliva påverkad av konflikten. — Genom huvudregeln,
att understöd icke får utgivas till personer, som omfattas av konflikter, uteslutas
alla, som direkt deltaga i konflikten. Däremot betraktas icke personer,
som indirekt bliva arbetslösa genom konflikten — exempelvis genom brist på
material, drivkraft eller medhjälpare — såsom omfattade av konflikten.

Gällande norsk lagstiftning innehåller allenast ett stadgande, enligt vilket
arbetslöshet, som orsakats av strejk eller lockout, icke är att anse såsom oförvållad
och således icke kan grunda rätt till understöd från arbetslöshetskassa,
I praxis har åt detta stadgande givits en ganska inskränkande tolkning. Understöd
vägras sålunda icke, med mindre den arbetslöse själv eller organisation,
som han tillhör, är implicerad i konflikten.

Enligt den tjeckoslovakiska lagstiftningen utgår icke understöd till personer,
som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout. Vidare tillägges, att tillfälligt
avskedande av arbetare på grund av brist på råmaterial eller halvfabrikat
eller på grund av trafikinställelse, till vilken de avskedade arbetarna
äro utan skuld, icke skall anses såsom lockout, även om bristen i fråga orsakats
av strejk eller lockout.

I Belgien får understöd från arbetslöshetskassa aldrig utgå till dem, som äro
direkt indragna i arbetskonflikt. Därutöver skola under vissa förhållanden från
understöd avstängas personer, vilkas arbetslöshet är direkt orsakad av strejk.
Ådagalägges det nämligen, att strejken förklarats i samförstånd med dem och
att de hava ett direkt intresse av konfliktens utgång, får understöd icke utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

115

till dem. Samma regel gäller även för det fall, att strejken liar till ändamål
att genomdriva ett krav, som ej har facklig karaktär, samt de på grund av
strejken arbetslösa själva understödja eller tillhöra en organisation som understödjer
de strejkande, så att konflikten härigenom förlänges eller dess utvidgning
underlättas. Om en strejk hotar utbryta, och arbetsgivarna icke anlita
den förlikningsmannainstitution, som den 25 november 1929 införts, skola de
strejkande anses såsom oförvållat arbetslösa och vara berättigade till understöd.

De holländska arbetslöshetskassorna måste för att komma i åtnjutande av
bidrag från det allmänna, i sina stadgar hava intagit en bestämmelse, att understöd
icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av strejk eller lockout.

Den schweiziska lagstiftningen innehåller en i viss mån egenartad bestämmelse.
Enligt denna får understöd icke utgivas till den, vars arbetslöshet är
en följd av kollektiv arbetskonflikt, och förbudet gäller icke blott den tid, konflikten
varar, utan även de 30 närmast följande dagarna.

I Spanien utgives icke understöd till dem, som äro indragna i en strejk eller
lockout, med mindre strejken eller lockouten icke berör den industri eller det yrke,
vari den försäkrade personen arbetar och förutsatt att han icke deltagit i strejkens
förklarande och ej har direkt intresse av konfliktens biläggande.

I 1928 års betänkande erinras först om att socialförsäkringskommittén i sitt
förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor
förordat, att tidigare tillämpade grundsatser måtte vinna stadfästelse i
försäkringslagstiftningen, men att en minoritet inom kommittén föreslagit viss
uppmjukning av reglerna. Vidare framhålles, att i 1925 års departementsutkast
rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslagits, att understöd från
arbetslöshetskassa icke skulle utgå till medlem, som deltoge i strejk eller vore
föremål för lockout, under den tid konflikten varade.

Härefter anföres i betänkandet:

Vid de sakkunnigas prövning av förevarande fråga har till en början den
tanken varit under övervägande, huruvida icke den principiellt riktigaste lösningen
vore att för varje särskilt fall av arbetskonflikt prövades, i vad mån
de stridande parternas krav kunde anses berättigade ur samhällets synpunkt,
d. v. s. med hänsyn till det av statsmakterna uppställda målet för arbetslöshetspolitiken,
och att denna prövnings resultat vore avgörande för frågan,
i vilken utsträckning försäkringsersättning skulle utgå till de arbetslösa under
konflikten. Funnes arbetarnas krav vara berättigade ur nämnda synpunkt,
skulle man då helt och hållet bortse från konflikten och låta ersättning utgå
som vanligt, men ansåges motsatsen vara fallet, skulle en strängt restriktiv
hållning iakttagas. Oavsett vilka principiella skäl, som kunna tala för ett
sådant förfaringssätt, hava de sakkunniga emellertid funnit detsamma av
praktiska skäl omöjligt att genomföra. Samtliga sakkunniga anse sålunda
ofrånkomligt, att vissa mera formella regler uppställas rörande frågan, om och
i vilken utsträckning ersättning på grund av försäkringen skall utgå under tid,
då arbetskonflikt pågår.

När det gällt att utforma sådana regler, har enighet bland de sakkunniga
rått därom, att försäkringsersättning icke bör, så länge arbetskonflikten varar,
utgå till någon, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager i
strejk eller är föremål för lockout. Att strejkande icke kunna tillerkännas ersättning
följer redan därav, att en arbetslöshetsförsäkring principiellt måste
vara begränsad till att avse skydd mot följderna av oförvållad arbetslöshet.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Då lockoutade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund
däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste stridstaktik,
huruvida en arbetskonflikt framträder i form av strejk eller lockout.
Den ståndpunkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i
så gott som all utländsk lagstiftning på området.

Vissa bland de sakkunniga, nämligen herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna,
anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta
sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskonflikt
avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkringsersättning.
För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sakkunnigas
mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta
deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller
gagn av konfliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så
beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver
den krets, det närmast gällt. Men detta inflytande går likt en böljerörelse åt
alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner
avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkningar
av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare,
komma i regel så småningom arbetare och arbetsgivare till godo över hela linjen.
Söker man räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av
arbetskonflikterna, måste man därför riskera att i det övervägande antalet
fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den avgörande synpunkten måste vara,
huruvida de arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller
andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna
utredningar beträffande den svenska fackföreningsrörelsen giva emellertid vid
handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från deltagande i omröstningar,
som gälla arbetskonflikter, samt att de äro befriade från erläggande av regelmässigt
utgående avgifter och beslutade extra uttaxeringar. Slutligen vilja
de ifrågavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en
utbruten arbetskonflikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa
än de direkta deltagarna i konflikten, bestämmelserna härom med nödvändighet
måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt
understrykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler,
som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda
fallens avgörande.

Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan intressegemenskap
kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt direkt indragna
arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och
nödvändigt att från åtnjutande av försäkringsersättning avstänga även andra
än de i konflikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är taktiska
synpunkter från de stridande parternas sida som avgöra, huruvida en
arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter
torde enligt dessa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande
för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genomförandet
av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt
stärkande av arbetarklassens ställning i kampen med arbetsgivarna angående
löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelserna
om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss återhållsamhet.
Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstiftning
rörande arbetslöshetsförsäkring, bortsett från enstaka undantag, ingalunda
nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast
såvitt angår deltagarna i konflikten.

Då det gällt att närmare bestämma, vilka grupper av arbetslösa som ytter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

117

ligare böra avstängas från ersättning i händelse av arbetskonflikt, har bland
ifrågavarande sakkunniga viss meningsskiljaktighet gjort sig gällande.

Herrar Carlström, Heclcscher, Johansson och von Koch hava i detta läge
velat undvika alla åtgärder, som kunde vara ägnade att innebära en påtryckning
på någondera parten i konflikten att offra mera av sina intressen än motparten.
Av detta skäl förorda de ett stadgande, enligt vilket från ersättningsrätt
skulle uteslutas, förutom de i konflikten direkt indragna, sådana vilka blivit
arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Då sålunda för avstängning
förutsättes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer
härav, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke
i sin ersättningsrätt skulle påverkas av denna. Härutinnan förordas alltså en
ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälpverksamheten.
Ändringen avser emellertid en punkt, där dessa grundsatser
varit föremål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstiftningen
i närmare överensstämmelse med vad som gäller utomlands. Där begränsar
man, såsom den föregående redogörelsen utvisar, mestadels avstängningen
till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begränsning
gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man
uteslutande tar hänsyn till vederbörandes intresse av konfliktens utgång. För
avstängning kräves emellertid ytterligare enligt den föreslagna regeln, att den
arbetslöses löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av konflikten.
Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller
mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang.
Eörutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i betraktande, huru
pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller företaget,
i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i
annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v.
Då det emellertid är ogörligt att i själva lagen upptaga de omständigheter, till
vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör
tillmätas dem, föreslå dessa fyra sakkunniga, att socialstyrelsen bemyndigas
utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av konfliktbestämmelserna.
Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika
situationers krav.

Herr Bernström ansluter sig till sist angivna fyra sakkunnigas mening men
anser den paritetiska behandling, som dessa åsyfta, kräva vissa tillägg till deras
förslag. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst
yrke inom särskilt område eller hela riket eller är den av mindre omfattning
men kan antagas i avseviird mån påverka de allmänna löne- och anställningsvillkoren
för yrket inom området eller riket, bör sålunda enligt nämnde sakkunniges
mening ersättning icke utgå till någon, som tillhör detta yrke inom
området eller riket. Detta bör gälla oavsett om vederbörande var arbetslös
vid konfliktens utbrott eller icke. En dylik regel tillämpas för närvarande
vid den offentliga hjälpverksamheten för arbetslösa och någon anledning att
frångå densamma har icke visats föreligga. Att det i förevarande sammanhang
är fråga om ett försäkrings- och icke ett rent understödssystem synes så
mycket mindre kunna åberopas, som det föreslås, att arbetsgivarna i denna
sin egenskap skola bära en mycket väsentlig del av försäkringskostnaderna.
Man synes då vara skyldig ägna särskild uppmärksamhet åt att icke arbetsgivarnas
rättmätiga intressen obehörigen åsidosättas. Med hänsyn till den utbredning
fackorganisationerna numera fått och till den starka solidaritet, som
råder mellan de organiserade arbetarna inom ett fack, måste den angivna regeln
anses väl motiverad. Emellertid är tydligt, att bestämmelsen, strängt tilläm -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pad, kan i vissa fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Inom den nuvarande
hjälpverksamheten medgives också en mjukare tillämpning av densamma
genom överförandet av vissa arbetslösa till s. k. lokalt arbetskraftsöverskott.
Med hänsyn härtill föreslår herr Bernström, att socialstyrelsen får ett
allmänt bemyndigande att, där tillämpningen av de föreslagna konfliktbestämmelserna
i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva
undantag från desamma. Genom ett sådant generellt bemyndigande torde vara
sörjt för tillgodoseendet av befogade humanitära krav.

I enlighet med erhållna direktiv har i 1933 års sakkunnig förslag upptagits
en regel av den lydelse, som förordats av herr Lindqvist m. fl.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha beträffande denna
fråga anförts starka betänkligheter mot de verkningar av en dylik bestämmelse,
som i skilda fall anses skola uppkomma. Av yttrandena i denna del
torde här få återgivas följande.

Socialstyrelsen anför härom:

En av de viktigaste men på samma gång mest svårlösta och ömtåliga frågor,
som statsmakterna ställts inför vid den hittillsvarande hjälpverksamheten
för oförvållat arbetslösa, har gällt förfarandet vid arbetskonflikter. Frågan
har också vid upprepade tillfällen gjorts till föremål för statsmakternas
ingående överväganden. Särskilt må i detta avseende hänvisas till de utredningar
och principiella uttalanden i ämnet, som återfinnas i arbetslöshetskommissionens
skrivelse till statsutskottet den 9 mars 1923 och utskottets
memorial nr 36 av den 22 i samma månad.

Utgångspunkten för alla hithörande överväganden lärer vara att söka i den
av såväl parterna på arbetsmarknaden som statsmakterna hittills städse och
väl alltjämt hyllade grundsatsen, att det allmänna bör intaga en neutral hållning
i nämnda parters intressekonflikter.

Vid varje under det allmännas medverkan anordnad hjälpverksamhet för
oförvållat arbetslösa frånträder emellertid det allmänna alltid till viss grad
berörda neutrala position och inskrider — av humanitära skäl —- till arbetarpartens
förmån, i den mån man därmed påverkar en av de faktorer, som äro
bestämmande för den fria löneprisbildningen.

Det råder en konstitutiv, ofrånkomlig motsättning mellan å ena sidan de
arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena och å den andra de humanitära,
och det har då gällt att så avväga dessa mot varandra, att det allmännas inskridanden
mot arbetslösheten, med bevarande av deras syfte, i minsta möjliga
mån åsidosätta de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna och i minsta möjliga
mån innebära ett frånträdande av principen om det allmännas neutralitet
i omförmälda parters intressekonflikter.

Det motsatsförhållande, som här berörts, återspeglar sig också i det allmänna
åskådningssätt, som man hittills ansett sig böra anlägga vid överväganden
i den ena eller andra riktningen. I den mån hjälpåtgärderna äro att bedöma
ur humanitär synpunkt har man att taga i betraktande individens ■—
eller familjens — hjälpbehov. Vid överväganden av arbetsmarknadssynpunkterna
har man däremot hittills ansett sig nödsakad att betrakta spörsmålet
ur kollektiv synvinkel under hänsynstagande till fackorganisationer
och hela yrken.

Man har sålunda i de senare fallen icke ansett sig kunna bortse från ett
sådant för hela vår arbetsmarknads gestaltning grundläggande faktum som
den förefintliga intressegemenskapen de enskilda arbetstagarna emellan, vilken
binder dem solidariskt samman och på vilken hela systemet för arbetarpartens
löneaktioner via fackorganisationerna är uppbyggt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

119

Delade meningar ha, allt efter intresseinställningen, varit rådande, huru
långt man därvid borde sträcka sig, men i det stora hela lär enighet rått
därom, att denna på solidaritet grundade intressegemenskap över huvud taget
måste beaktas.

I vissa fall har också intressegemenskapen för ett visst yrke eller för en
viss organisation ansetts oomtvistlig. Så till exempel har vid så kallad allmän
konflikt inom ett yrke samtliga till yrket hörande ansetts äga ett klart,
samfällt intresse av konfliktens utgång och därmed vara benägna för och i
stånd att påverka utgången av densamma. Vid konflikter av denna art har
man också ansett, att det allmännas hjälp åt de enskilda arbetslösa inom
yrket skulle utgöra ett kollektivt stöd åt hela arbetargruppens strävanden och
på den grund ej böra ifrågakomma.

I den remitterade promemorian upptagas i resp. författningsförslag bestämmelser
om förfarandet vid arbetskonflikt beträffande dels arbetslöshetsförsäkring
(16 §) och dels understödsverksamhet vid arbetslöshet (4 §). Enligt
dessa — i båda fallen överensstämmande — bestämmelser må understöd
ej utgå till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout under den
tid konflikten varar.

Det må vara tillfyllest att här konstatera, att man med sådan formulering
av nämnda bestämmelse helt bortser från den faktiska, solidaritet och
intressegemenskap, som kan råda mellan de i konflikten direkt invecklade
och andra arbetargrupper inom yrken eller fackförbund i orten eller i vissa
fall inom hela landet. Därmed har man också bortsett från ett för hela lönebildningssystemet
grundläggande faktum.

Statens arbetslöshetskommission: De föreslagna bestämmelserna rörande
verkningarna av de arbetslösas deltagande i strejk eller lockout och om understödsfrågornas
bedömande med hänsyn härtill äro visserligen enkla och lätttolkade.
Sannolikheten synes dock tala för möjligheten av besvärande komplikationer,
därest statsmakterna komme att godtaga de sakkunnigas formulering
av bestämmelserna härutinnan. Enligt författningsförslaget möter det
sålunda inga hinder för att exempelvis en obetydlig grupp av arbetare etablerar
arbetsinställelser såsom led i en större aktion och härigenom förorsakar
arbetslöshet för andra mycket större och även ur produktionssynpunkt långt
betydelsefullare arbetargrupper. I dylika fall skola jämlikt förslaget endast
de direkt strejkande utestängas från understöd, under det att huvudstyrkan
vid en fabrik eller inom ett yrke anställda, som sålunda blivit arbetslös på
grund av de andras konflikt, berättigades att uppbära understöd,_ så länge en
på detta sätt uppkommen arbetslöshet vore för handen. En ändring av dessa
ifrågasatta bestämmelser synes kommissionen påkallad.

Sedan det hänvisningsförfarande vid vissa arbetskonflikter, som infördes
genom beslut av 1926 års riksdag, i modifierad form intagits i 15 § i utkastet
till förordning om erkända arbetslöshetskassor, anser kommissionen, att de av
1922 års riksdag fastställda bestämmelserna beträffande konfliktdirektivens utformning
böra bliva normgivande. Dessa innebära närmast, att icke blott de
av en konflikt direkt berörda deltagarna skola avstängas från åtnjutandet av
arbetslöshetshjälp, utan att sådan avstängning även skall drabba övriga av
konflikten berörda inom ett yrke, en ort eller hela landet, alltefter den tolkning,
som vederbörande myndigheter må komma att från fall till fall giva åt
den föreliggande konfliktens karaktär.

Sveriges skog säg are förbund yttrar: Om strejk råder vid en flottled, avstängas
arbetarna vid denna från understöd från kassan.^ Blir sagda konflikt
långvarig, kunna de träförädlingsindustrier, som få sin råvara ur samma flott -

120

Kungl. Maj:is proposition nr 209.

Departe mentschefen.

led, bliva utan virke och nödgas att slå igen, till dess konflikten i flottleden är
löst. Så vitt förbundet kunnat finna av förslaget, erhålla sagda industriers
arbetare under tiden fullt understöd. Här blir i realiteten det förhållandet
radande, att med statsbidrag arbetslöshet understödjes, som indirekt är framkallad
av strejk. Att berörda understöd åt industriernas arbetare kommer att
påverka möjligheterna för konfliktens lösande, är höjt över varje tvivel.

Kommerskollegium uttalar med anledning av vad skogsägareförbundet sålunda
anfört, att, det icke lärer kunna undgås, att indirekt samband mellan arbetskonflikter
på ett arbetsområde och nödtvungna driftsinskränkningar på
andra i åtskilliga fall kan tänkas uppkomma.

Överståthållarämbetet finner, att konfliktparagrafen visserligen icke är av
den betydelse, som den fått i den offentliga diskussionen, men anser dock sakliga
skäl tala för att den gives ungefärligen den avfattning, som föreslagits av
majoriteten av 1926 års sakkunniga, dock med det tillägget att tillsynsorganet
äger icke allenast att utfärda närmare bestämmelser angående tillämpningen
utan även att i förekommande fall vidtaga jämkningar och giva förklaringar
huru de utfärdade bestämmelserna in casu skola tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar en avfattning av paragrafen, som
överensstämmer med vad majoriten av 1926 års arbetslöshetssakkunniga föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreninaen anser förslaget i denna del giva uttryck åt
en principiell inställning till den statliga hjälpverksamheten, som föreningen
icke kan dela. Föreningen avstyrker med hänsyn till konsekvenserna bestämt
varje uppmjukning av de nu gällande direktiven.

Den fråga, som nu berörts, är av synnerlig vikt, vilket torde framgå bland
annat därav, att allvarliga politiska kriser två gånger framkallats i vårt
land på grund av delade meningar om den inverkan arbetskonflikter rätteligen
borde tillåtas få på samhällelig arbetslöshetshjälp.

Enligt de grundsatser, som tillämpats i hittillsvarande svensk arbetslöshetspolitik,
skola, då konflikt utbryter, de arbetslösa, vilka åtnjuta understöd av
stat och kommun eller äro sysselsatta vid reservarbeten, undandragas vidare
hjälp, om de tillhöra det fack, inom vilket arbetskonflikten pågår, och denna
konflikt är allmän. Det har ansetts, att staten endast genom sådana avstängningsåtgärder
upprätthölle den neutralitet i arbetstvister, som det tillkomme
staten att iakttaga. Riktigheten av denna uppfattning om hur statens
neutralitet bör hävdas kan icke medgivas. Man bör icke blunda för det faktum,
att arbetsgivarna genom en samfälld aktion (sympatilockouter) vid sådana
reglers tillämpning kunna försätta hela den statliga hjälpverksamheten ur
funktion. Regeln måste anses vila på den tankegången, att de arbetslösa dela
ansvaret för att konflikt utbrutit eller hava intresse av konfliktens utgång,
men dessa förutsättningar äro ingalunda givna annat än i undantagsfall.

Med tillfredsställelse konstaterar jag, att samtliga 1926 års arbetslöshetssakkunniga
utom en funnit sig böra förorda, att »bakåt verkande» konfliktdirektiv
icke böra införas i lag eller stadga om arbetslöshetsförsäkring. För
min del ansluter jag mig till den formulering, som förordats av herrar Lindqvist,
Hagman och Odelstierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

121

Då man emellertid i yttranden över det senaste förslaget återkommit till den
gamla problemställningen i fråga om konfliktdirektiven, anser jag mig böra
något utförligare motivera mitt ståndpunktstagande. Socialstyrelsen säger
visserligen ingenting positivt om den formulering, som enligt dess mening
skulle vara den rätta, men då styrelsen hänvisar till den »faktiska intressegemenskapen»
mellan de i en konflikt direkt indragna och andra arbetaregrupper,
torde yttrandet innebära, att styrelsen anser nu gällande konfliktdirektiv
böra införas bland de bestämmelser, som leda till avstängning av
bidrag från arbetslöshetsförsäkringen. I samma riktning uttalar sig statens
arbetslöshetskommission. Svenska arbetsgivareföreningen förordar positivt nu
gällande direktiv.

Det synes mig vara obestridligt riktigt, såsom herrar Lindqvist, Hagman
och Odelstierna anföra, att avgörande för omdömet, huruvida de arbetslösa
skola anses stå utanför eller vara inblandade i arbetskonflikterna, bör vara,
huruvida de på ena eller andra sättet materiellt stödja den ena av de stridande
parterna, och icke, huruvida de eventuellt någon gång i framtiden kunna få
skada eller gagn av en konflikts utgång. Denna principiella ståndpunkt tillgodoser
också enligt min mening anspråket, att staten skall iakttaga neutralitet
i striderna på arbetsmarknaden, i den mån detta krav överhuvud har någon
gripbar mening.

Om det är ett samhällsintresse att arbetskonflikter undvikas, kan det vara
lika viktigt, att arbetsgivarnas stridslust dämpas därigenom att de arbetslösa
anses stå utanför striden som att arbetarnas stridslust dämpas därigenom att
dessa själva få ensamma taga hand om de arbetslösa vid konflikter. Ingenting
vinnes för arbetsfreden genom att samhället indirekt bistår arbetsgivarsidan
vid arbetskonflikter och inräknar i arbetstvisterna arbetare, som ingenting hava
otalt med sina arbetsgivare av det enkla skälet, att de vid konflikttillfället
ingen arbetsgivare ha. Så snart man söker räkna med de indirekta verkningarna
för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, riskerar man att i övervägande
antalet fall begå orättvisor.

Det har sagts, att arbetarna skulle kunna upprätthålla hemliga blockader,
varigenom staten skulle kunna tvingas att utbetala arbetslöshetsbidrag till arbetslösa,
som råkat i sin ställning genom konstlade åtgärder från arbetarorganisationernas
sida. Då det emellertid föreskrives, att arbetslös skall förete av
arbetsförmedlingen utfärdat intyg, att han icke kunnat erhålla arbete, som
motsvarar hans krafter och färdigheter, synes det fullständigt uteslutet, att arbetarna
vid hemliga blockader skulle kunna erhålla stöd från arbetslöshetsförsäkringen.

Man har vidare antagit, att arbetarorganisationerna skulle kunna använda
arbetslöshetskassorna i sin stridsstrategi. Det har sålunda tänkts, att en arbetarorganisation,
som planerar en strejk, skulle kunna vidtaga åtgärder i syfte
att strax före slutet av en avtalsperiod ha skapat ett större eller mindre antal
arbetslösa, vilkas understöd under kommande konflikt skulle utgå ur arbetslöshetskassorna,
medan strejkkassorna sålunda skulle slippa undan med att
underhålla ett mindre antal av dem, som faktiskt deltaga i strejken. Sådana

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

manövrer torde emellertid också stranda på regeln, att den arbetslöse skall vara
skyldig antaga av arbetsförmedlingen anvisat arbete. Den enda förutsättningen,
under vilken dylika manövrer kunde äga rum, skulle vara den, att ett hemligt
samförstånd rådde mellan arbetare och arbetsgivare därom, att arbetsgivarna
under den konstlade arbetslösheten strax före avtalstidens slut skulle
underlåta att från den offentliga arbetsförmedlingen begära arbetskraft. Antagandet
av ett dylikt samförstånd torde emellertid tillhöra de orimligheter,
som kunna lämnas ur räkningen.

I yttranden av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län förordas
den bestämmelse, som herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von
Kock föreslagit i 1928 års sakkunnigbetänkande och som lyder på följande
sätt:

»Under tiden för arbetskonflikt utgives icke ersättning enligt denna lag

1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är
föremål för lockout).

2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens
löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas
av socialstyrelsen.»

Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt yttrande av skogsägareförbundet
en arbetskonflikt vid en flottled kan medföra arbetslöshet vid förädlingsindustrierna,
varför sådana arbetslösa icke borde erhålla bidrag från
försäkringen. Det nyss citerade förslaget skulle emellertid icke utestänga dessa
arbetslösa från understöd, då förutsättningen är icke blott att de skola ha
blivit arbetslösa i anledning av en arbetskonflikt utan även att deras egna
löne- och anställningsvillkor skola röna inverkan av konflikten.

Det är att förmoda, att sakkunnigförslaget år 1928 närmast tagit sikte på
att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta över
huvudbördan av understödet från strejkkassorna till arbetslöshetsförsäkringen
och sålunda utnyttjade statsunderstödet till att finansiera en strejk. En närmare
granskning torde emellertid giva vid handen, att en dylik strejkstrategi
icke blir möjlig att praktiskt genomföra. Följande exempel må anföras. Inom
de flesta industrier finnas olika grupper av arbetare, och arbetets ostörda gång
beror därpå, att samtliga grupper fullgöra sitt arbete. En enda liten grupp
— t. ex. vävlagarna eller maskinisterna inom textilindustrien -— kan genom
strejk lägga hela industrien stilla och alltså skapa stor arbetslöshet. Risken
skulle då vara, att den större och den mindre gruppen i samråd planlade
strejken så, att endast den mindre ginge ut i strejk. Fabrikerna skulle då
nödgas inställa driften, och den större gruppen skulle förklaras för arbetslös
och sålunda falla arbetslöshetskassan till last. Fallet torde få anses tillhöra
konstruktionernas område. Om den mindre gruppen går ut i strejk under
den tid avtal gäller för den större gruppen, kan den senare icke begagna den
mindre gruppens strejk till förbättring av sina förmåner. Den större gruppen
skulle sakna allt intresse av strejken. Dess intresse skulle i stället vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

123

motsatt, ty strejken skulle beröva densamma normala arbetsinkomster. Om
avtalstiden för bägge grupperna utlöper samtidigt och avtalen bliva uppsagda
till samma tid, bliva de praktiska verkningarna annorlunda. Då skulle den
större gruppen kunna tänkas vara beredd att sluta avtal med arbetsgivaren,
medan däremot överenskommelse icke kan uppnås mellan den mindre gruppen
och arbetsgivaren. Därest arbetsgivaren för sin del träffar avtal med den
större gruppen men den mindre gruppen ej kan förmås till uppgörelse utan går
i strejk, skulle den större gruppen genom driftinställelsen betraktas såsom arbetslös
och berättigad till bidrag från försäkringen. Detta vore ju i och för
sig riktigt, eftersom den större gruppen, så långt ifrån att ha föranlett driftinställelse,
genom sin medverkan till uppgörelsen sökt förebygga densamma.
Men man måste fråga sig, huruvida det kan tänkas sannolikt, att en arbetsgivare
skulle handla på angivet sätt. Hela hans intresse måste gå ut på att få
samtidig uppgörelse med bägge grupperna, eftersom han i annat fall ändå
icke kan hålla driften i gång. Kräver arbetsgivaren samtidig uppgörelse och
arbetarna motsätta sig detta, så uppstår en regelrätt arbetskonflikt mellan
honom och båda grupperna och rätten till försäkringsbidrag bortfaller.

Överhuvud taget torde i dylika fall varje försök att spekulera i arbetslöshetsförsäkringens
utnyttjande vid arbetskonflikter korsas genom att lockout
(sympatilockout) vidtages mot de övriga arbetarna. Dylika åtgärder äro i
regel medgivna även under avtalstiden.

Beträffande frågan om daghjälpens storlek hava en del myndigheter och
sammanslutningar framfört yrkanden om sänkning såväl av maximi- och minimigränsen
som av den andel utav lönen, till vilken daghjälpen högst må
utgå.

Sålunda ifrågasätta länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län, om den
höjning av daghjälpen, som vidtagits i förhållande till 1928 års förslag, kan
anses lämplig vare sig beträffande maximigränsen eller andelen av lönen.

Kommerskollegium, överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare
anse, att daghjälpen för icke familjeförsörjare ej bör få överstiga hälften av
arbetsförtjänsten. Skillnaden emot familjeförsörjarna bleve därigenom större,
överståthållarämbetet yrkar vidare, att maximigränsen för icke familjeförsörjare
bestämmes till tre kronor. Däremot finner ämbetet ej anledning till
erinran mot att maximigränsen för familjeförsörjare bestämts till sex kronor.

Lantbruksstyrelsen anför: \rad särskilt den föreslagna daghjälpen beträffar,
synes densamma vara väl hög i förhållande till arbetsförtjänsten och
ägnad att minska den arbetslöses iver att genom egna åtgöranden skaffa sig
arbete. Åtminstone synes den böra ytterligare något _ nedsättas för ickefamiljeförsörjare.
Skäligen bör jämväl daghjälpens maximibelopp sänkas, så
att större rättvisa skipas olika arbetarkategorier emellan.

Med hänsyn till de inom jordbruket för närvarande utgående daglönerna
finner lantbruksstyrelsen även den nedre gränsen för daghjälpen väl hög. De
sakkunniga framhålla visserligen i motiveringen, att oberoende av daghjäl -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

pens minimibelopp, 2 kronor, förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten
alltid måste gälla och att sålunda daghjälpen skall kunna utgå med
belopp, understigande 2 kronor. En dylik tolkning kan lantbruksstyrelsen
emellertid icke utläsa ur den föreslagna författningstexten.

Försäkring sinspektionen å andra sidan anser sig icke kunna förorda en
starkare reduktion av daghjälpen i förhållande till lönen än 20 respektive 40
procent, av den anledningen att en dylik skärpning i ett betydande antal fall
torde komma att omöjliggöra för den försäkrade att under perioder av arbetslöshet
uppehålla sig själv och familjen på den hjälp han skulle erhålla
från försäkringen. Härtill kommer även enligt försäkringsinspektionen, att
försäkringens prestationer icke synas kunna nedpressas alltför starkt, detta
med hänsyn till att de kontantunderstöd, som enligt den föreslagna planen
skulle komma att utgå till icke försäkrade, skola hållas lägre än nämnda prestationer.

Stockholms handelskammare förklarar, att försäkringen blir fotad på ett
tämligen obestämt och tänjbart begrepp, då daghjälpen skall sättas i förhållande
till »den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke
och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse».

Handelskammaren i Göteborg anser, att en avsevärt lägre daghjälp än som
fastställts torde möjliggöra en hjälplig existens. Handelskammaren anser uttrycket
»den i orten vanliga arbetsförtjänsten» vara mångtydigt och, såvitt därmed
avses den förtjänst, som kan uppnås genom ackordsarbete, icke blott svårberäkneligt
utan även olämpligt. Handelskammaren förklarar, att timlönen
torde lämna en bättre utgångspunkt för bedömande av den inkomst, som måste
anses skälig.

På sätt de sakkunniga anfört har man vid bedömandet av frågan om storleken
av daghjälpen att taga hänsyn till å ena sidan att beloppen ej få sättas
högre, än att intresse för den arbetslöse kvarstår att skaffa sig arbete, och å
andra sidan att beloppen ej få sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås.
Det är på grund av den stora skillnaden i lönenivån och levnadskostnaderna å
olika orter i landet en vansklig sak att från dessa utgångspunkter i en författning
bestämma gränserna för daghjälpens storlek såväl absolut som relativt
taget. Det torde också vara nödvändigt att lämna kassorna en ganska stor
frihet härvidlag. Genom att möjlighet finnes för kassorna att införa olika
klasser med högre daghjälp å dyrare orter torde största möjliga rättvisa kunna
ernås. Med den konstruktion av statsbidraget, som föreslås, lära några betänkligheter
från det allmännas sida ej kunna resas häremot. De av de sakkunniga
föreslagna maximi- och minimigränserna samt daghjälpens avvägning i
förhållande till lönen finner jag också ur olika synpunkter lämpliga.

Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört har i 20 § vidtagits viss omredigering,
så att det av lagtexten klart framgår, att oberoende av minimibeloppet
förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten alltid måste gälla.

Till den av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg omfattade meningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

125

att man vid daghjälpens bestämmande ej bör taga hänsyn till ackordsförtjänsten
utan endast till timlönen, kan jag ej ansluta mig. Det är uppenbart, att
timlönen, då arbetet utföres på ackord, ofta endast är en nominell faktor, och
att man vid bedömandet av arbetarens inkomst måste taga hänsyn till den
verkliga arbetsförtjänsten. Begreppet kan ingalunda anses obestämt och tänjbart.
Det torde i allmänhet ej komma att erbjuda några större svårigheter att
bestämma medelackordsförtjänsten för arbetarna inom visst yrke och å viss ort.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande angående beräkningen
av daghjälpens storlek, om en yrkesarbetare omedelbart före arbetslöshetens
inträdande haft ett kortvarigt arbete inom annat verksamhetsområde
(sid. 52), må anföras följande.

Om en yrkesarbetare bar en arbetsinkomst, som berättigar honom till en
daghjälp av exempelvis fyra kronor, och han jämväl erlagt erforderligt antal
avgifter i klass med sådan daghjälp, överensstämmer det med författningstexten,
att han vid arbetslöshet erhåller en daghjälp av fyra kronor, även om han
omedelbart före arbetslöshetens inträdande haft ett allenast kortvarigt arbete
inom annat yrke med lägre arbetsinkomst, exempelvis på grund av hänvisning
till skördearbete. Å andra sidan kan ej en arbetare, som före arbetslöshetens
inträdande haft ett kortvarigt arbete med högre lön än inom det egna yrket, på
den grund erhålla högre daghjälp, än han eljest skulle varit berättigad till.
Detta måste vara förhållandet, även om han tidigare erlagt avgift i klass med
högre daghjälp, än han skulle vara berättigad att erhålla på grund av avlöningen
inom hans vanliga arbete. I nu omförmälda fall skall daghjälpens
storlek sålunda beräknas med bortseende från den tillfälliga anställningen inom
annat yrke. Något särskilt stadgande härom torde emellertid ej vara erforderligt.
I samband med frågan om försäkringens inverkan på arbetskraftens
rörlighet har jag behandlat de förhållanden, som uppkomma, då en arbetare
flyttar till ort med lägre lönenivå än den, efter vilken han beräknat sin försäkringsklass.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört följande.

I alla försäkringssystem vilja givetvis försäkringstagarna, som tvingas att
genom inbetalande av avgifter hopbringa ett sparkapital, ha största möjliga
nytta därav, men inom flertalet försäkringsgrenar, som motsvara kraven på
försäkring i egentlig mening, ha de icke mycket utrymme för sin företagsamhet.
Annorlunda är förhållandet med arbetslöshetsförsäkringen. Denna företer
nämligen, såsom förut berörts, en avsevärd löshet och osäkerhet i avseende
å riskmomentet, i det uppkomsten av arbetslöshet för försäkringstagaren i stor
utsträckning kan vara beroende av hans egna avsiktliga åtgöranden eller underlåtanden.
Till motverkande av detta missförhållande ha de sakkunniga, såsom
jämväl tidigare framhållits, på ett erkännansvärt sätt sökt bereda det av
dem utarbetade försäkringssystemet såvitt möjligt erforderlig stadga genom
ett ganska strängt beaktande av försäkringstekniska principer. Huruvida
man härmed lyckats att säkerställa en tillfredsställande tillämpning av försäkringen,
förefaller dock tveksamt.

De föreslagna stränga bestämmelserna skulle nämligen sannolikt i många
fall visa sig svåra att förverkliga. Försäkringstagarens ekonomiska intresse
komme också ej sällan att vinna starkt stöd av humanitära, praktiska och kam -

Sparsystem.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

Departe mentschefen.

ratliga hänsyn. I betraktande härav synes man ha anledning ifrågasätta,
huruvida det ej vore påkallat att i den tillämnade lagstiftningen vidtaga vissa
anordningar till minskande av försäkringstagarnas antydda frestelse att obehörigt
utnyttja försäkringen. Det mest effektiva medlet häremot skulle givetvis
vara ett bättre respekterande av försäkringstagarnas intresse att njuta fördel
av sin tvångssparsamhet, och fullständigast skulle detta mål vinnas genom
en sådan omläggning av försäkringssystemet, att understödsförmånen för de
särskilda försäkringstagarna, oavsett eventuellt statsbidrag, väsentligen bleve
beroende av de för dem inbetalda avgifternas värde, premiereserven, och att
detta värde på något sätt tillgodofördes dem, i den mån det icke utnyttjades
av dem genom tillämpning av försäkringen. En så långtgående förändring,
som skulle till förmån för det individuella sparintresset i betydande mån undantränga
försäkringens solidaritetsidé, lär visserligen icke kunna ifrågakomma,
men torde det vara nödvändigt, att berörda intresse i vissa avseenden mera
beaktas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej, såsom i det senaste
engelska förslaget förordats, ett direkt samband borde skapas mellan understödstiden
och erlagda avgifter, så att den, som erlägger avgifter i full eller
större utsträckning, blir mer gynnad vid beräkning av understödstidens längd
än den härutinnan mer försumlige.

I dessa yttranden beröres ett betydelsefullt problem, som ej närmare diskuterats
i de tidigare förslagen. Det gäller här avvägning mellan tvenne i
grunden skilda system för arbetslöshetshjälp, nämligen å ena sidan ett rent
sparsystem, där de inbetalade avgifterna spärras för dens räkning, som verkställt
inbetalningen, och endast få utbetalas, därest denne drabbas av arbetslöshet,
å andra sidan försäkring, där de av olika personer inbetalade avgifterna
utnyttjas för täckande av kostnaderna för de arbetslöshetsfall, som inträffat
bland de försäkrade, oberoende av huruvida de drabba den ene eller
den andre. Det rena sparsystemet innebär i motsats till försäkring ingen utjämning
mellan olika individer; ingen kan i ett visst fall få ut mer än han inbetalat.
Skulle ett sparsystem göras effektivt för den enskilde individen,
krävdes tydligen inbetalningar av en storlek, som för flertalet icke vore möjlig
att åstadkomma. Det är i huvudsak på dessa grunder, som jag icke ansett
mig böra förorda en anordning, där större plats beretts åt sparsystemet,
än som kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag. De premier, som inbetalas
av dem, som äro i arbete, äro i huvudsak att betrakta som riskpremier,
vilka skola användas för dem, som drabbas av arbetslöshet. Med denna utgångspunkt
kan man därför vid understödets beräkning icke lämpligen tillgodoräkna
den arbetslöse sådana avgifter, som ligga långt tillbaka i tiden.
Försäkringen måste med användande av solidaritetsprincipen vara en till en
förhållandevis kort tidrymd koncentrerad riskutjämning.

I en viss utsträckning bör man emellertid naturligtvis vid understödsrättens
fastställande taga hänsyn till de erlagda avgifterna. Detta sker i förevarande
förslag liksom i de flesta redan införda försäkringssystemen i utlandet genom
att såsom villkor för rätt till understöd kräves, att ett visst antal avgifter
erlagts under viss förfluten tid. Den bakomliggande tanken är, att envar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

127

måste i viss utsträckning hava bidragit till kassans fondbildning, innan han
blir berättigad att uppbära medel från kassan. Det ligger emellertid vidare
i försäkringens nyss angivna idé, att detta system måste bakåt verka avklippande,
låt vara att detta för enskilda försäkrade, som före arbetslöshetens inträdande
just under den bestämda tiden ej kunnat erlägga föreskrivet antal
avgifter, måste kännas obilligt.

I England har försök gjorts att gradera understödstidens längd mellan
olika försäkrade personer efter antalet inbetalade avgifter. Enligt de bestämmelser,
som gällde före 1927 års lagstiftning, krävdes visserligen för
att rätt till understöd över huvud skulle föreligga, att minst 30 avgifter erlagts
sedan början av det första av de två närmast föregående försäkringsåren.
Däremot var understödstidens längd helt beroende av antalet erlagda
avgifter. För varje inbetalad veckoavgift erhölls understödsrätt under en
dag, dock att understödstiden under ett understödsår icke fick överstiga 26
veckor. Denna s. k. sjättedelsregel innebar ursprungligen, att samtliga av
de försäkrade från försäkringens införande inbetalade avgifter toges i beräkning,
med avdrag för varje tidigare uppburet understöd. Med vissa ändringar
gällde sjättedelsregeln till år 1927, då den fullständigt avskaffades. Den
sista engelska arbetslöshetskommittén har, såsom framgår av den i promemorian
å sid. 207 intagna redogörelsen, diskuterat frågan om återinförandet
av principen om ett direkt samband mellan understödstiden och de erlagda
avgifterna samt föreslagit införandet av en regel, som gör understödstidens
längd utöver ett minimum av 13 veckor beroende av förhållandet mellan antalet
under de fem sistförflutna försäkringsåren inbetalade avgifter och under
samma tid uppburet understöd.

Tanken att gradera understödstidens längd -— utöver ett visst minimum —
mellan de försäkrade i förhållande till antalet under viss tid erlagda avgifter
verkar onekligen till en början bestickande. Enligt min uppfattning hör denna
tanke dock rätteligen ej hemma inom socialförsäkringen. Där bör i den allmänna
solidaritetens intresse någon sådan skillnad mellan de olika försäkrade
ej ske. Den som haft förmånen att under en lång tid hava arbete och kunna
betala avgifter bör ej ytterligare, på sina sämre lottade kamraters bekostnad,
premieras genom att erhålla en längre understödstid än dessa. Jag anser
mig sålunda ej kunna föreslå några åtgärder i av socialstyrelsen och länsstyrelsen
i Kronobergs län antydd riktning. I

I de avgivna yttrandena har från arbetarhåll gjorts en bestämd erinran emot
det föreslagna villkoret, att för rätt till understöd skulle krävas, att visst antal
avgifter erlagts under en viss bestämd tidsperiod före arbetslöshetens inträdande.

Landssekretariatet anför härom, att inom de nuvarande kassorna i allmänhet
endast tillämpats den principen, att vissa avgifter skola hava erlagts, om
framställning om understöd skall kunna godkännas, men att dessa avgifter
kunna hava erlagts under obestämd tid före arbetslöshetens inträdande.

Förstärkning
av
försäkringens
effektivitet
genom
ändring av
bestämmelserna
om erlagda
avgifter
för rätt
till understöd.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska by g gnadsträarbetareförbundet uttalar, att verkningarna av bestämmelsen
skulle bliva så vittgående, att de bleve ett avgörande hinder för en kassas
bildande eller fortvaro inom förbundets verksamhetsområde.

Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet: Den på sakkunnigas initiativ
inom förbundet företagna utredningen giver vid handen, att för år 1930 icke
mindre än 63 % av arbetslöshetsveckorna skulle blivit diskvalificerade på grund
av ej erlagda 26 veckoavgifter. Ett lagfästande av angivna antal veckoavgifter
som villkor för erhållande av arbetslöshetsunderstöd skulle göra det praktiskt
omöjligt för stora delar av de till förbundet anslutna arbetargrupperna, att
kunna bilda arbetslöshetskassor, och då lönerna för många av de i säsongindustrierna
sysselsatta arbetarna, t. ex. kalk- och tegelbruksarbetarna, i allmänhet
äro så låga, att inkomsten vid säsongarbetet är otillräcklig för livets uppehälle,
äro även dessa arbetare i lika eller till och med i högre grad än andra arbetare
berättigade till den ekonomiska hjälp, som de genom en arbetslöshetsförsäkring
kunna beredas.

För att icke dessa arbetare alldeles skola lämnas utan möjlighet att bilda
arbetslöshetskassor förordar förbundet, att antalet erlagda veckoavgifter för
såväl nyinträdande som äldre medlemmar något reduceras.

Svenska nietallindustriarbetareförbundet: I 21 § av förslaget till förordning
om erkända arbetslöshetskassor föreskrivna villkor i fråga om avgifters erläggande
till kassan för att understödsrätt skall kunna inträda måste anses vara
alltför hårda. Förbundet ifrågasätter om någon tid för de 52 veckoavgifternas
erläggande behöver stipuleras. Om kassans bärighet kalkyleras på betalda 52
veckors avgifter, bör ^det vara likgiltigt, om dessa erläggas under en längre
tid än 2 år. Ett vidhållande av föreskriften om 2 år medför sannolikt, att en
stor del av de arbetslösa med nu rådande arbetsförhållanden aldrig komma i
understödsrätt.

Samma erinran gäller stadgandet, att 26 veckoavgifter skola erläggas under
det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Detta kommer att
medföra, att de som bäst behöva arbetslöshetshjälpen ej kunna få den, emedan
deras arbetslöshet sträcker sig över så långa perioder, att de ej kunna fullgöra
den inbetalning som erfordras per år för att få understöd.

Av nu existerande kassor har ingen en så restriktiv fordran rörande avgifters
erläggande under viss fastställd tid.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet: Bestämmelserna om 52 veckoavgifter
under loppet av två år samt att den som uppburit understöd en gång ej
under, en efterföljande arbetslöshetsperiod kan få understöd på nytt, såvida
han ej under närmast förflutna år erlagt avgifter för minst 26 veckor, äro för
stränga för skogsarbetarnas vidkommande. Enligt inom förbundet förd statistik
skulle mer än 60 procent av dess medlemmar genom denna bestämmelse
utestängas från möjligheterna att tillförsäkra sig arbetslöshetsunderstöd. Alla
dessa skulle således gå förlustiga de fördelar, staten enligt förslaget skulle
tillförsäkra dem, som ofta stå inför risken att bli utan arbete och inkomst. Då
det här gäller sadana, som alldeles särskilt behöva en handräckning, anse vi
bestämmelsen obillig. Vi bortse ej ifrån, att en försäkring till viss del måste
uppbäras av de försäkrade själva, men anse ändå, att en jämkning kan göras,
sa att något större antal ur de sämst ställda grupperna kunna inrymmas i
densamma. Vi ha tänkt oss att bestämmelsen skulle kunna ändras till 28
resp.. 14 veckor, mot det. att antalet dagar, för vilka daghjälp skulle utbetalas,
i motsvarande grad inskränkas. Därigenom skulle det bli större möjligheter
att bilda arbetslöshetskassor bland skogsarbetarna, vilket eljest torde
bli mycket svårt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

129

Svenska textilarbetareförbundet: Bestämmelsen om att 52 veckokontingenter
skola ha erlagts under de två senaste åren, innan rätt till understöd första gången
inträder, torde böra uppmjukas åtminstone så långt, att de tre senaste åren
få räknas. Nu förefintliga kassor, bl. a. detta förbunds, kräva i sina stadgar
allenast att 50 veckoavgifter skola ha betalts och att medlemskapet skall
ha varat minst ett år. Den föreslagna bestämmelsen betyder alltså en försämring
jämfört med förutvarande ordning. Även bestämmelsen om att medlem,
som redan uppburit understöd, icke är berättigad till nytt understöd, om
ej 26 veckoavgifter erlagts under senaste året, är liktydig med en försämring
och synes för övrigt vara för sträng. Det må erinras om att flera förbund i
stadgarna för sina kassor ha bestämmelser om att medlem, som uppburit ett
visst antal dagars understöd, blir berättigad till förnyat understöd efter två
eller tre månaders arbete. Följden av den föreslagna bestämmelsen skulle bliva,
att en medlem efter ett halvt års arbetslöshet uteslutes från förnyat understöd,
även om han har arbete i olika omgångar om 2—3 månader var.

Under inga förhållanden bör det antal betalda veckor, som fordras för första
understöd och förnyat understöd, sättas högre än respektive 50 och 25.
Ett stort antal fackförbund, måhända de flesta, upptaga avgifter för endast
50 veckor per år. Första och sista veckorna äro i regel avgiftsfria. Denna
ordning torde förbunden vilja bibehålla. Då det av praktiska skäl är omöjligt
att upptaga 52 avgifter per år för arbetslöshetskassan och 50 för den
övriga verksamheten, skulle förslagets genomförande på denna punkt betyda,
antingen att förbunden nödgas övergå till upptagande av 52 veckoavgifter,
vilket med hänsyn till arbetsförhållandena kring årsskiftet är olämpligt, eller
också att det faktiskt komme att krävas erläggande av avgifter för mer än
resp. ett och ett halvt år för utbekommande av ett första och ett förnyat understöd.

Svenska typograf-, bokbindare- och litografförbunden förklara, att ifrågavarande
bestämmelser under oöverskådlig tid komme att utestänga dem, som nu
äro arbetslösa, från försäkringens förmåner, enär de flesta av dem endast kunna
erhålla arbete under några korta perioder per år. Förbunden föreslå, att avgifterna
skola få erläggas under fyra resp. två år.

Bestämmelserna om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss
tid för att rätt till understöd skall förefinnas hava till huvudändamål att utgöra
en fast grundval för kassornas ekonomi. Såsom jag nyss i annat sammanhang
anfört, kan man för vinnande av riskutjämning mellan de försäkrade ej lämpligen
tillgodoräkna en arbetslös medlem avgifter, som ligga långt tillbaka i
tiden. På grund härav är det tydligt, att jag ej kan ansluta mig till de av
skilda fackförbund framställda yrkandena, att samtliga avgifter, som en medlem
erlagt, skola utan tidsbegränsning få tillgodoräknas honom för rätt till
understöd.

Genom förevarande bestämmelser vinnes emellertid även något annat än
ett stärkande av kassornas ekonomi. Då andra avgifter ej få tillgodoräknas
än som belöpa å tid, då medlem haft lönearbete, avskiljes därigenom på ett
effektivt sätt alla, som under en större del av året hava ställning såsom självständiga
företagare. Försäkringen blir härigenom vad den är avsedd att
vara, nämligen en försäkring för lönearbetare.

Det är emellertid uppenbart, att de av de sakkunniga — i anslutning till
1928 års förslag — utarbetade bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 samt. Nr 209. 9

Departe mentschefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sätt komma att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åtnjutande
av försäkringens förmåner. Såsom framgår av den genom de sakkunnigas
försorg inom grov- och fabriksarbetareförbundet samt metallindustriarbetareförbundet
verkställda undersökningen, skulle för det förstnämnda
förbundets del — även om man bortser från sockerbrukens kampanjarbetare
och torvindustriens arbetare — ej mindre än 65 resp. 61 procent av antalet
arbetslösa veckor under åren 1929 och 1930 hava blivit diskvalificerade från
understöd enbart på grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast
före arbetslöshetens inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareförbundets
del äro motsvarande siffror 54 och 42 procent. Det är under sådana
omständigheter tydligt, att man måste ställa sig betänksam inför konsekvenserna
av de föreslagna reglerna.

Såsom jag tidigare anfört, har det varit med full avsikt, som försäkringen
begränsats till att avse endast ett visst bestämt område av den samlade arbetslösheten.
Denna begränsning kan emellertid ej få drivas för långt; det är då
fara värt, att försäkringen, i enlighet med vad socialstyrelsen förmenar, ej
längre försvarar sin plats i ett arbetslösbetsprogram. Ur skilda synpunkter
anser jag det därför vara lyckligt, om bestämmelserna på denna punkt något
uppmjukas, även om detta komme att medföra ökade avgifter för de försäkrade.
Rimlig hänsyn synes mig även böra tagas till den å arbetarhåll, enligt
vad som framgår av yttrandena, allmänna opinionen i frågan.

Jag har därför med utgångspunkt från det av de sakkunniga sammanbragta
materialet i nyssnämnda två fackförbund låtit verkställa en undersökning
angående den verkan på försäkringens effektivitet, som skulle ernås genom
att förevarande villkor omlades så, att för rätt till understöd första gången
från en erkänd arbetslöshetskassa krävas 52 erlagda avgifter under de närmast
före arbetslöshetens inträdande förflutna tre åren och för rätt till understöd
därpå följande gånger krävas 26 avgifter under ett och ett halvt år före
arbetslöshetens inträdande. Den över denna undersökning upprättade promemorian
är såsom bilaga (bilaga H) fogad till detta protokoll.1

Innan jag ingår på undersökningens resultat, torde jag få nämna några ord
om den verkan, som en sådan utsträckning av tiden för erläggandet av avgifterna
kan få på det nyss omnämnda önskemålet att från försäkringen utesluta
dem, som ej huvudsakligen äro lönearbetare. Det är tydligt, att denna utsträckning
av tiden kommer att medföra en svagare verkan i detta hänseende.
Men med hänsyn till att den i 7 § punkt 1 stadgade tidsbegränsningen alltjämt
skall kvarstå och då i allt fall en medlem för att bliva berättigad till
understöd måste hava haft arbete som lönearbetare under minst en tredjedel av
den stadgade tiden före arbetslöshetens inträdande, synes det mig, som om
man ej skulle behöva hysa några större farhågor för ogynnsamma verkningar
i detta avseende av den ifrågasatta förändringen av villkoret.

Den av textilarbetareförbundet gjorda anmärkningen om att man av tekniska
skäl ej borde kräva mer än 50 resp. 25 avgifter skulle förlora sin betydelse
genom att tiden för erläggandet av avgifterna utsträckes.

1 Denua bilaga är här — liksom den tidigare omförmälda bilagan G — intagen efter statsrådsprotokollet
den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

131

.Vid den nyssnämnda kompletterande utredningen har icke undersökts, hur
många procent av antalet arbetslösa veckor, som skulle diskvalificeras genom en
bestämmelse om att 52 respektive 26 avgifter skola hava erlagts under tre respektive
ett och ett halvt år, utan i stället hur stor procent av antalet arbetslösa
veckor, som skulle hava understötts efter en sådan utsträckning av tiden för
erläggandet av avgifterna. Detta innebär emellertid endast olika sidor av
samma sak. Hela det tillgängliga materialet har icke blivit genomgånget vid
undersökningen, utan denna har blott utförts beträffande viss del av materialet
för vissa särskilt valda kvartal. Undersökningen torde dock ge besked
om den ungefärliga stegring i effektiviteten, som skulle nås genom förändringen.

Vad först angår huvudvillkoret eller att för rätt till understöd andra och följande
gånger från en erkänd kassa skulle fordras 26 erlagda avgifter under ett
och ett halvt år i stället för, såsom enligt sakkunnigförslaget, under ett år, giver
undersökningen vid handen, att för metallindustriarbetareförbundets del en stegring
i försäkringens effektivitet skulle äga rum med omkring 20 procent eller
från 37.2 till 44.6 procent. För grov- och fabriksarbetareförbundet skulle stegringen
uppgå till 35 procent eller från 27 till 36.5 procent.

Verkan på försäkringens effektivitet genom en utsträckning från två till tre
år av kravet på 52 erlagda avgifter för att medlem första gången skulle bliva
berättigad till understöd har på grund av materialets beskaffenhet endast kunnat
beräknas för metallindustriarbetareförbundet. Resultatet skulle för järnbruksarbetarna
bliva en stegring med 54 procent eller från 26 till 39.9 procent.

De erhållna resultaten, som väl i stort sett torde kunna anses signifikativa
för försäkringsklientelet i allmänhet, giva alltså vid handen, att en betydande
ökning i försäkringens effektivitet erhålles genom att till tre respektive ett
och ett halvt år utsträcka den tid, inom vilken det fastställda antalet avgifter
skall hava erlagts. Då, såsom framgår av det nyss anförda, denna ökning
av effektiviteten nås utan att själva försäkringssystemet rubbas, vill jag för
min del förorda en ändring i sådant avseende.

För att erhålla en uppfattning rörande storleksordningen av den ökning av
statsbidraget, som härigenom kan komma att erfordras, hava vissa beräkningar
utförts, varvid med ledning av nyssnämnda undersökning antagits, att försäkringens
effektivitet och därmed även antalet understödda dagar per medlem genomsnittligen
skulle komma att ökas med 25 procent. Detta kommer givetvis
att innebära en motsvarande ökning av de sammanlagda kostnaderna för försäkringen.
Däremot kan en liknande slutsats icke dragas beträffande statsbidraget,
som, i det fall då antalet understödda dagar är mindre än 21, givetvis
kommer att ökas mer än 25 procent, alldenstund statsbidraget utgår med
en relativt större del av den sammanlagda kostnaden ju större antalet understödda
dagar per medlem är. Skulle åter antalet understödsdagar per medlem
redan på grund av bestämmelserna i de sakkunnigas förslag komma att
närma sig 21 eller överstiga detta antal, kommer en ökning av försäkringens
effektivitet icke att medföra någon höjning av statsbidraget. Hela ökningen
måste i detta fall bäras av de försäkrade. Jag återkommer senare till vissa
kostnadsberäkningar i detta hänseende.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Karenstids bestämmel serna.

Jag har särskilt övervägt lämpligheten av att, i stället för att utsträcka
tiden, bibehålla två, respektive ett år och i stället sänka antalet avgifter till
40 respektive 20. Även då skulle man ernå en ökning i effektiviteten av ungefärligen
samma storleksgrad som vid den här ifrågasatta utsträckningen av
tiden. Man skulle i sådant fall även undvika, att den tid, inom vilken avgifterna
skulle få erläggas, fastställdes till en del av ett år. Detta måste nämligen
för säsongyrkenas del föra med sig vissa variationer för de enskilda
medlemmarna, beroende på vid vilken tidpunkt arbetslösheten inträffar. Härvidlag
finnes dock ingen möjlighet att beräkna verkningarna, enär man ej
kan förutsäga, vilka inskränkande bestämmelser för de olika säsongyrkena,
som kunna komma att meddelas av tillsynsmyndigheten.

Det är således tydligt, att man torde kunna välja vilken som helst av de
båda vägarna och ernå samma resultat. Då jag, som nyss nämnts, stannat
för att förorda en utsträckning av tiden beror detta närmast därpå, att det
synes önskvärt, att rätt till understöd icke i något fall kan inträda förrän
efter ett års medlemskap, motsvarande 52 erlagda veckoavgifter.

Det har icke förbisetts, att en utsträckning av tiden för erläggande av avgifterna
på sätt här ifrågasatts kan under särskilda förhållanden medföra
icke önskvärda påföljder med hänsyn till understödsrätten. Då det emellertid
torde röra sig om undantagsfall samt en jämkning av bestämmelserna med
hänsyn därtill visat sig leda till ojämnheter i andra avseenden, har jag ansett
det anmärkta förhållandet icke böra föranleda någon åtgärd. I

I vissa yttranden har gjorts gällande, att den förordade allmänna karenstiden
av 6 arbetslösa dagar, liggande inom 14 dagar närmast före daghjälpens
utgående, vore alltför kort. Någon ändring synes mig emellertid icke
böra ske på denna punkt, i vilken förslaget överensstämmer med de tidigare
framlagda betänkandena.

I ett annat hänseende synes emellertid viss ändring i karenstidsbestämmelserna
böra vidtagas. Enligt 22 § andra stycket i förslaget kan erkänd arbetslöshetskassa
i sina stadgar föreskriva längre karenstid än den nyssnämnda,
dock ej över 3 månader. Denna undantagsbestämmelse har, såsom framgår
av motiveringen, framför allt tillkommit för att tillgodose behovet i sadana kassor,
där arbetslöshetsfallen icke äro särskilt talrika men där arbetslöshetsperioderna
däremot i regel äro långvariga; detta gäller särskilt kontorister och
med dem likställda. Emot bestämmelsen i och för sig har jag intet att erinra
men anser erforderligt, att densamma i visst hänseende kompletteras. Då bestämmelsen
innefattar ett medgivande för en kassa att ga längre i inskränkningar
i medlemmarnas rättigheter än förordningens allmänna regler medgiva,
torde det nämligen utan särskilt stadgande vara klart, att bestämmelsen innebär,
att i stadgarna kunna — såsom mindre långt gående inskränkningar
i förhållande till medlemmarna — intagas föreskrifter om att den längre karenstiden
skall kunna ligga inom en längre tid, exempelvis liksom beträffande
grundbestämmelsen inom dubbla den tid, som fastställts såsom karenstid,
och att den alltså ej behöver omedelbart föregå daghjälpens utgående. Emellertid
skulle en dylik bestämmelse kunna leda till icke önskvärda resultat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

133

därest man icke samtidigt upprätthåller kravet på att jämväl i dylika fall den
grundläggande föreskriften skall iakttagas, så att daghjälp även då endast
må utgå för den händelse den sökande under minst 6 dagar under nästföregående
14 dagar varit arbetslös. Ett tillägg av sådan innebörd synes följaktligen
böra göras. En motsvarande jämkning bör vidtagas i fjärde stycket i
samma paragraf, som handlar om tillsynsmyndighetens rättighet att i vissa
fall stadga längre karenstid än den normala.

I yttrandena har icke anförts någon erinran mot att understödstidens längd
bestämts till högst 120 och lägst 90 dagar under ett år. Ej heller jag finner
anledning till erinran emot de sakkunnigas förslag härutinnan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har emellertid ifragasatt, om ej ett direkt
samband borde skapas emellan understödstiden och de erlagda avgifterna.

Beträffande denna fråga hänvisar jag till vad jag i annat sammanhang
(sid. 127) därom anfört.

Socialstyrelsen har med hänsyn till försäkringens genomförande ansett det Arbets•-

vara nödvändigt att åvägabringa en lagstadgad förpliktelse för arbetsgivare Sua,ein VSTatt
på begäran av arbetare utfärda intyg av sådant slag, som omförmäles i 25 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag ej skäl föreligga för vidtagande av
en sådan åtgärd. Det torde kunna förväntas, att arbetsgivarna ändock skola
tillhandahålla ifrågavarande intyg. I det troligen försvinnande fåtal fall,
då begärt intyg ej lämnas, bör utredning likväl lätt kunna ske genom kassans
försorg. Tvingande bestämmelser i ämnet — vilka förutsätta lagstiftning av
civillags karaktär -— torde ej böra införas, om ej under försäkringens tillämpning
behov därav skulle framträda.

Socialstyrelsen har mot sakkunnigförslaget riktat den principiella erinrin- Tillsynsgen,
att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen nöjt sig med att hetlns ställhänvisa
till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder. Såsom ning.
exempel på vad härmed avses har socialstyrelsen anfört dels den befattning
tillsynsmyndigheten skulle få med genomförandet av den lokala organisationen,
dels att det skulle ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma det ytterst
vanskliga företagarbegreppet, dels att tillsynsmyndigheten skulle hava att
söka förebygga, att försäkringen utvecklade sig till vad man kallade yrkesförsäkring,
samt att tillsynsmyndigheten i själva verket skulle bliva avgörande
i konfliktfrågorna. Slutligen hade myndigheten, bland annat, att tillse, att
avgifterna till kassorna sattes till sådana belopp, att kassorna bleve solventa
inför sina ekonomiska förpliktelser till klientelet. Rörande styrelsens uttalanden
i detta hänseende liksom angående lokalförvaltningen, får jag hänvisa
till den föregående sammanfattande redogörelsen för avgivna yttranden
(sid. 53).

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det betänkligt att på tillsynsmyndigheten
lägga hela ansvaret för försäkringens tillämpning vid säsongarbetslöshet.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

Å andra sidan har socialstyrelsen i andra sammanhang yrkat, att tillsynsmyndigheten
skulle erhålla en förstärkt kompetens i olika hänseenden. Sålunda
har styrelsen ifrågasatt, att tillsynsmyndigheten skulle tillerkännas uttrycklig
rätt att, ifall ett verkställighetsorgan hos arbetslöshetskassa befunnes
missköta sitt uppdrag, efter varning påbjuda personalförändring. Jämväl
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län hava framhållit
önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten hade större befogenhet att reglerande
ingripa för tryggande av en rätt tillämpning.

Det framgår icke av socialstyrelsens utlåtande, hur styrelsen tänkt sig, att
en i detalj genomförd reglering i förordningen av de frågor, som enligt sakkunnigförslaget
skulle bero på tillsynsmyndighetens närmare bedömande, skulle
vara möjlig. Det lärer också ligga i öppen dag, att i vissa hänseenden den
närmare regleringen måste kunna avpassas efter de skiftande förhållandena.
En sådan ordning innebär icke heller någon nyhet utan förekommer regelbundet
på liknande områden och i motsvarande omfattning. Vad styrelsen
avser med sin antydan, att särskilt svårlösta frågor skulle hava av de sakkunniga
förbigåtts i författningarna allenast med en hänvisning till tillsynsmyndighetens
befogenheter, är svårt att inse; jag utgår från att styrelsen
icke därmed avsett, att de sakkunniga skulle hava på detta sätt sökt undgå
vissa besvärligheter i sitt arbete. Endast på en punkt har jag funnit en ytterligare
precisering av lagtexten vara möjlig. Ehuru det ur vissa synpunkter
kunde vara lämpligt att även beträffande familjeförsörjarbegreppet kunna
taga hänsyn till skiftande förhallanden, har jag nämligen ansett övervägande
skäl tala för att, pa sätt närmare skall utföras i den speciella motiveringen, i
förordningen intaga en bestämmelse om innebörden av detta begrepp.

Från vissa håll har, såsom framgår av det föregående, å andra sidan uttryckts
önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten erhölle starkare befogenheter
att ingripa reglerande gentemot kassorna. Detta gäller särskilt frågan
om de åtgärder, som böra vidtagas i de fall, då de ekonomiska förhållandena
medföra ökad påfrestning på kassorna. Härutinnan bygger sakkunnigförslaget
på den principen, att avgörandet och ansvaret tillkomma kassornas
ledning men att tillsynsmyndighetens samtycke är erforderligt, detta tydligen
närmast i syfte att denna myndighet skulle bevaka de försäkrades intressen
gentemot en kassaledning, som möjligen alltför starkt ville tillgodose kassans
ekonomiska intressen. Då man här ifrågasätter, att tillsynsmyndigheten
skulle hava rätt att föreskriva exempelvis nedsättning av daghjälpsbelopp
eller förkortning av understödstiden, innebär detta alltså en fullständig omläggning.
Denna kan enligt min mening knappast anses berättigad. Det finnes
icke anledning att underkänna ansvarskänslan hos de blivande kassornas
ledning, och genom bestämmelserna om tillsynsmyndighetens övervakande
ställning är det sörjt för att de i tillräcklig tid erhålla kännedom om sådana
omständigheter, som böra föranleda övervägande av här avsedda åtgärder. Därest
uppenbara missförhållanden skulle förekomma, kan myndigheten tillgripa
sin allmänna möjlighet att lämna anvisningar, vilka måste följas vid risk att
statsbidraget indrages eller eventuellt, att antagandet som erkänd arbetslöshetskassa
återkallas.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

135

Jämväl i andra här ifrågavarande hänseenden anser jag sakkunnigförslaget
vara väl avvägt beträffande tillsynsmyndighetens ställning i förhållande till
de blivande kassorna. Det frivilliga försäkringssystemet har valts bland annat
för att man, i den mån detta vore möjligt, skulle kunna undgå en byråkratisering.
Med fasthållande vid denna tanke måste det uttalas en bestämd varning
emot alla tendenser i motsatt riktning. Vad särskilt angår socialstyrelsens
uttalande om behovet av en närmare reglering av kassornas lokala förvaltning
måste det anses avgjort olämpligt att insnöra denna i enhetliga och stela
normer. Utan risk torde man kunna överlåta åt kassorna att ordna härmed
på sätt, som ur ekonomiska och andra synpunkter finnes mest praktiskt. Genom
samarbetet med arbetsförmedlingens organ samt med den noggranna granskning
av räkenskaperna, som skall föregå utbetalandet av statsbidrag, finnas
enligt min mening fullt tillräckliga möjligheter att erhålla en säker uppfattning
om huruvida en kassas lokala förvaltning skötes på sätt, som varit avsett,
och att alltså ingripa mot kassan enligt förordningens bestämmelser i de
fall, då så befinnes icke vara förhållandet.

Av den inledande redogörelsen för sakkunnigförslaget har framgått, att
grundsatsen, att statsbidraget till de olika kassorna skulle variera efter an- grunderna.
talet understödsdagar per medlem och daghjälpsbeloppens genomsnittliga
storlek, tillämpats med följande utgångspunkter, nämligen att statsbidraget
skulle vid en daghjälp av 2 kronor utgöra högst 75 % och vid en daghjälp av
6 kronor högst 40 % av hela kostnaden. Dessa maximibelopp skulle statsbidraget
uppnå, då antalet understödda dagar per medlem uppginge till 21.

En annan utgångspunkt var, att daghjälpsbidrag skulle börja utgå först, då
antalet understödda dagar var lika stort som genomsnittliga daghjälpsbidraget
uttryckt i kronor, alltså i det fall, att daghjälpen var 2 kronor, först då
antalet understödda dagar per medlem översteg 2 o. s. v. Från dessa förutsättningar
har uppgjorts en tabell rörande daghjälpsbidragets procentuella
storlek vid olika kombinationer av genomsnittlig daghjälp och antal understödda
dagar per medlem. Denna tabell återfinnes på sidan 160 i bilaga G.

Hur statsbidraget i olika fall skulle komma att ställa sig, uträknat i procent
och i kronor, framgår av tabeller å sidorna 76—77 i samma bilaga. Vid
exempelvis 10 understödda dagar per medlem och år skulle statsbidragsprocenten
utgöra vid en daghjälp av 2 kronor 53 %, vid en daghjälp av 3 kronor
38.4 %, vid en daghjälp av 4 kronor 29.2 %, vid en daghjälp av 5 kronor
22.1 % och vid en daghjälp av 6 kronor 16.3 %. Med samma antal understödda
dagar skulle försäkringsavgiften komma att utgöra för en daghjälp av 2 kronor
9 kronor 40 öre om året, för en daghjälp av 3 kronor 18 kronor 50 öre
om året o. s. v. .

Rörande de invändningar, som från vissa håll, särskilt från socialstyrelsen,
framställts mot denna principiella läggning av statsbidragen, vilken ju är
grundläggande för hela förslaget, har jag uttalat mig i det föregående. Här
må nu å andra sidan anmärkas, att statskontoret icke funnit något vara att
erinra mot förslaget i denna del.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

.Vad angår det sätt, på vilket principen tillämpats, hava ävenledes gjorts
vissa uttalanden. Sålunda har landssekretariatet anfört, att det ville förefalla,
som om visst fog skulle föreligga för en kritik av bestämmelserna i så måtto,
att därest inom ett visst fack förekomme mycket låga löner och samtidigt låg
arbetslöshet, ett dylikt fack erhölle ett mycket lågt statsbidrag, ehuruväl åtskilliga
skäl skulle kunna anföras för att även dessa fack just på grund av
den mycket låga avlöningen borde tillerkännas högre statsbidrag än som enligt
förslaget vore möjligt.

Svenska textilarbetareförbundet har närmare utfört samma synpunkter på i
huvudsak följande sätt.

Förslaget till grunder för statsbidraget innebär, att låg daghjälp och stor
arbetslöshet skola tillförsäkra en kassa ett procentuellt högre statsbidrag, och
att statsbidraget skall bli procentuellt mindre, ju högre daghjälpen och ju
lägre arbetslöshetsprocenten är. Denna princip kan vid ett mera ytligt betraktelsesätt
synas vara den rättvisaste, och i så måtto gör den ju rättvisa, att
den tillförsäkrar de lägst avlönade arbetargrupperna på landsbygden, t. ex.
skogsarbetare och lantarbetare, ett relativt högt statsbidrag och därigenom
möjliggör dessa gruppers inordnande i försäkringen. Vid närmare granskning
visar det sig dock, att de föreslagna bestämmelserna för industriarbetarnas
vidkommande skulle få verkningar, som icke kunna betecknas som tillfredsställande.
Utredningsmännen synas i det fallet icke tillräckligt ha beaktat ett
par betydelsefulla omständigheter. För det första ha vi en arbetargrupp sådan
som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög,
till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro
så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. För
det andra finnes en grupp _ textilarbetare, vars löner höra till de lägsta i landet
men som haft en relativt låg arbetslöshetsprocent. Det föreliggande förslagets
verkningar med avseende å dessa båda arbetargrupper skulle bli, att
de högt avlönade byggnadsarbetarna, som på några månader tjäna mer, ofta
mångdubbelt mer, än textilarbetarna på ett helt år, tillförsäkras ett tämligen
stort statsbidrag, medan de på gränsen av existensminimum ständigt balanserande
textilarbetarna skulle få ett obetydligt bidrag till sin försäkring. Då
det knappast kan anses rättvist, att arbetare, som ha möjligheter att, så länge
de äro i arbete, erlägga tämligen höga försäkringsavgifter, erhålla betydligt
större hjälp från staten än^arbetare, vars möjligheter att erlägga tillräckliga
avgifter, på grund av de låga lönerna, alltid äro ytterligt små, måste vi beteckna
förslaget i denna del såsom synnerligen otillfredsställande.

När man bedömer det ifrågavarande förslaget, torde man sålunda icke enbart
böra betrakta verkningarna för t. ex. skogs- och lantarbetarnas vidkommande.
Att dessa arbetargrupper böra ha största möjliga bidrag från staten
torde alla vara ense om. Man måste emellertid ägna största uppmärksamhet
även åt förhållandena inom den störa industriarbetareklassen. Textilarbetarna
kunna i lönehänseende närmast jämföras med lantarbetare och skogsarbetare.
Däremot föreligger såtillvida en skillnad mellan t. ex. skogsarbetare
och textilarbetare, att arbetslösheten bland de förra är synnerligen omfattande,
medan den bland textilarbetarna hittills varit jämförelsevis måttlig.
Utredningsmännen synas emellertid ha förbisett en sak, som gör att en dylik
jämförelse blir åtskilligt missvisande. Medan skogsarbetarna, liksom lantarbetarna,
. äro bosatta pa rena landsbygden, där hyrorna äro obetydliga och
även övriga levnadskostnader äro relativt låga, bo textilarbetarna i regel i städer
och större samhällen, där hyror och andra levnadskostnader äro betydligt
högre. Textilarbetarnas levnadsförhållanden bli därigenom, även vid en mind -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

137

re arbetslöshet, långt ifrån avundsvärda, sedda t. o. m. ur en skogsarbetares
eller lantarbetares synvinkel.

Nämnda förhållande gör bl. a., att textilarbetarna icke i regel kunna existera
på den lägsta daghjälpen, medan denna för skogs- och lantarbetarnas vidkommande
kan vara fullt tillräcklig. Därigenom bli textilarbetarna automatiskt
uteslutna från den möjlighet att erhålla högsta statsbidrag, som står öppen för
de båda andra arbetargrupperna. Såvitt vi kunna se, kunna textilarbetarna
nämligen icke ens inför utsikten av högre statsbidrag reflektera på att gå ned
till en daghjälp av 2 kronor. De äro tvingade att hålla sin daghjälp åtskilligt
högre, vilket medför högre avgifter och, även vid ökad arbetslöshet, bidrar
till att hålla statsbidraget nere. I detta sammanhang vilja vi erinra om att
förhållandena i den nuvarande arbetslöshetskassan icke kunna läggas till
grund för beräkning av daghjälp och statsbidrag enligt föreliggande förslag.
Att den genomsnittliga daghjälpen t. ex. år 1931 stannat vid kronor 2: 84 beror
på att daghjälpsbelopnet nu är bestämt med hänsyn till medlemstidens
längd och antalet betalda kontingenter. Då en dylik ordning icke torde vara
möjlig efter den föreslagna lagstiftningens genomförande och då vi icke kunna
sänka beloppen för äldre medlemmar och sådana med försörjningsplikt,
torde den genomsnittliga daghjälpen framdeles komma att bli betydligt högre,
vilket ytterligare bidrar till att ställa textilarbetarna i ett ogynnsamt läge med
avseende å statsbidrag.

Såvitt vi fattat förslaget till grunder för statsbidragets utgående rätt, skulle
bidraget börja utgå efter ett antal understödda dagar per medlem, som utgör
2 vid en daghjälp av kronor 2:—, 2: 25 vid en daghjälp av kronor 2: 25, 2: 50
vid en daghjälp av kronor 2: 50 o. s. v. Ju högre daghjälp en kassa betalar,
ju senare skulle rätten till statsbidrag inträda. Redan vid en daghjälp av
kronor 2: — skulle utsikten till statsbidrag vid mindre arbetslöshet för textilarbetarnas
vidkommande bli synnerligen liten. Av skäl som redan nämnts
kan daghjälpen emellertid icke hållas nere vid 2 kronor. Till alla dessa skäl
kommer bl. a., att daghjälpen framdeles skulle bli normerande för kontantunderstöden
till arbetslösa. Det torde måhända även bli nödvändigt att uppdela
kassan i fem understödsklasser med hänsyn till orternas placering i löneoch
dyrortshänseende. Enligt förslaget skall emellertid för kassa, i vilken
medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, daghjälpsbidraget beräknas
särskilt för varje klass. Detta betyder, att de understödsklasser, som
omfatta de dyraste orterna, där arbetarna ha det svårast, skulle bli utan statsbidrag
eller i bästa fall få ett så ringa bidrag, att det saknade betydelse.
Följden skulle bli att avgifterna i dessa klasser finge hållas så höga, att medlemmarna
icke mäktade bära dem. Textilarbetarnas löner befinna sig emellertid
på en nivå, som icke tillåter någon höjning av nu utgående avgifter.

Det bör måhända också erinras om att textilarbetarna på grund av sina dåliga
löner äro i större behov av hjälp under arbetslösheten än arbetare med
relativt god lön. Textilarbetarna kunna självfallet icke åstadkomma några
besparingar. De leva »ur hand i mun» och detta betyder, att så snart arbetslösheten
inträder, träder också nöden in i hemmet.

Svenska typograf-, bokbindar- och litograf förbunden ha anfört:

Vi finna det rimligt och riktigt, att statsbidragets storlek normeras efter
arbetslöshetens omfattning, så att ett mindre statsbidrag utgår vid ringa arbetslöshet
och ett större bidrag utgår vid mer omfattande arbetslöshet. Däremot
finna vi det oriktigt att statsbidraget ilven skall normeras efter daghjälpens
storlek, så att ett större statsbidrag utgår vid lägre daghjälp ocli ett
mindre statsbidrag utgår vid högre daghjälp. Då de sakkunniga förordat
en dylik princip ha de tydligen utgått ifrån det antagandet, att de högre daghjälpsbeloppen
endast komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

hänseende bättre ställda arbetargrupper, medan de lägre daghjälpsbeloppen
komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt hänseende sämre ställda
arbetargrupper. Detta antagande är emellertid knappast riktigt. En i ekonomiskt
avseende mindre lyckligt lottad grupp kan mycket väl söka åstadkomma
en god försäkring, emedan de vid arbetslöshet omedelbart äro i behov
av ett betydande ekonomiskt stöd, medan en bättre ställd grupp kan ha mindre
intresse för försäkringen, enär understödsbehovet vid arbetslöshet ej för dem
är så trängande, och de kunna därför nöja sig med ett lägre daghjälpsbelopp.
Om staten skall taga hänsyn till arbetarnas ekonomiska ställning vid fastställande
av statsbidragets storlek, bör den genomsnittliga årsinkomsten vara
avgörande härför och icke daghjälpsbeloppets storlek. Enligt förslaget får
den, som uppbär understöd från erkänd arbetslöshetskassa, icke samtidigt uppbära
understöd från fattigvården. Arbetare, som i allmänhet ha sin sysselsättning
i städerna, måste därför vara försäkrade för ett relativt högt daghjälpsbelopp,
enär utgifterna för isynnerhet mat och husrum äro större i
städerna än i landskommunerna. Det synes oss även vara ett samhällsintresse
att uppmuntra arbetslöshetskassorna att hålla högsta möjliga daghjälp, så
att de arbetslösa verkligen kunna reda sig på det erhållna understödet.

Vi få därför hemställa, att statsbidragets storlek endast normeras i förhållande
till arbetslöshetens omfattning.

Vad först angår önskemålet, att statsbidraget skulle normeras med hänsyn
tagen direkt till den genomsnittliga arbetsförtjänsten, kan detta visserligen
ur en del synpunkter anses vara principiellt riktigast. De sakkunniga hava
också vid sitt arbete utgått härifrån men nödgats konstatera att, med hänsyn
till de särskilt i vårt land i mycket stor utsträckning varierande lönerna såväl
mellan olika fack som mellan olika orter, det skulle erbjuda alltför stora svårigheter
att lägga den genomsnittliga arbetsförtjänsten direkt till grund. De
sakkunniga hava därför nödgats göra det antagandet, att daghjälpsbeloppets
växlingar i regel motsvaras av olikhet i arbetsinkomsten, och därför ansett
sig kunna bygga statsbidragssystemet på den genomsnittliga daghjälpen.

Om detta antagande i ett visst fall är felaktigt, kan det tydligen vara förhållandet
antingen så att daghjälpen är lägre i förhållande till årsinkomsten än
man antagit, eller också så att en kassa beräknat en högre daghjälp, än som
enligt de antagna normerna skulle svara mot den genomsnittliga arbetsinkomsten.
I förra fallet blir verkan av de föreslagna bestämmelserna, att statsbidraget
blir högre i förhållande till arbetsförtjänsten än enligt de grundsatser,
på vilka förslaget bygger. Det skulle därför möjligen kunna tänkas, att man
införde en bestämmelse av ungefär den innebörden, att statsbidrag i varje fall
icke finge beräknas efter lägre daghjälp, än som kunde antagas motsvara viss
procentuell andel av den genomsnittliga arbetsinkomsten. Även om med
en dylik bestämmelse uträkning av sådan inkomst endast skulle behöva ske
i särskilda fall, kunna tydligen samma invändningar som nyss anförts göras
mot densamma. Då det icke heller lärer kunna antagas, att medlemmarna,
som ju hava allt intresse av att få en daghjälp, som någorlunda står i förhållande
till deras vanliga inkomst, skulle för att utfå ett något högre statsbidrag
åtnöjas med lägre daghjälp, har jag icke ansett mig böra föreslå en dylik
bestämmelse. — I det andra fallet eller då daghjälpen är högre än den antagna
proportionen till arbetsinkomsten, blir ju statsbidraget något lägre, än
om det beräknats direkt i förhållande till den sistnämnda. Icke heller här

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

139

synes mig någon ändring erforderlig, eftersom det angivna förhållandet lärer
få anses tyda på att, undantagsvis, denna kassas medlemmar sett sig ekonomiskt
i stånd att bära de för sådan daghjälp erforderliga utgifterna.

Då det vidare anföres, att det förordade systemet skulle kunna leda till att
vissa yrkesgrupper med högt avlönat arbete av säsongkaraktär skulle komma
i åtnjutande av orimligt högt statsbidrag, eftersom i antalet understödda dagar
per medlem skulle för deras del komma att ingå den tid av året, då deras
arbete normalt läge nere, bör det på det kraftigaste understrykas, att man
vid framställande av denna anmärkning förbisett 22 § i förslaget. På sätt
jag i annat sammanhang anfört kan tillämpningen härav med säkerhet väntas
medföra, att för dylika arbetargrupper antalet understödsdagar ingalunda
kommer att uppgå till vad man vid kritikens framställande antagit och att
även statsbidraget följaktligen kommer att hålla sig till ett betydligt blygsammare
belopp.

Vad däremot angår anmärkningarna därom, att det vore önskvärt, att statsbidraget
skulle utgå med något högre andel för det fall, att lönen -— alltså
daghjälpen — vore låg och även arbetslösheten vore relativt obetydlig, bar
jag icke kunnat undgå att finna visst fog för vad sålunda yrkats. Väl är det
principiellt riktigt, att i sådana fall behovet av statsbidrag är mindre än i
de övriga; härtill bidrager bland annat, att då arbetslösheten är mycket låg,
kassans förvaltningskostnader komma att nedgå, så att på statens förvaltningsbidrag
uppstår ett överskott, vilket direkt kan föras själva försäkringsverksamheten
tillgodo. Detta utesluter emellertid icke, att det kan vara önskvärt
att vid bidragsskalans utarbetande tillmäta daghjälpsfaktorn en något
större betydelse än enligt sakkunnigförslaget. Med denna utgångspunkt har
jag låtit undersöka, huruvida det skulle vara möjligt att vidtaga en sådan
jämkning i förslaget. Efter övervägande av olika tänkbara möjligheter har
jag därvid stannat vid att såsom den utväg, vilken utan omläggning av hela
systemet är närmast framkomlig, förorda följande. Medan sakkunnigförslaget,
såsom redan anförts, bygger på att varje kassa skall utan daghjälpsbidrag från
staten själv bestrida kostnaden för ett antal understödsdagar per medlem lika
stort som det genomsnittliga daghjälpsbeloppet uttryckt i kronor, skulle enligt
mitt förslag daghjälpsbidraget börja utgå redan då antalet understödda dagar
per medlem med en halv understiger daghjälpsbeloppet i kronor eller med andra
ord: daghjälpsbidrag skulle börja utgå vid en daghjälp av 2 kronor, då antalet
understödda dagar är 11/2, vid en daghjälp av 3 kronor, då motsvarande
antal är 2^2 o. s. v. Genom en dylik anordning åstadkommes den effekten, att
den relativa ökningen av statsbidraget kommer att bli särskilt utpräglad, då
daghjälpen och arbetslösheten samtidigt äro låga.

För beräkning av statsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd
hava de sakkunniga (se bilaga G sid. 74) infört formeln

P = a [log ~)4 + c

där

P = daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd,

d = genomsnittliga daghjälpen i kronor,

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

u = antalet understödda dagar per medlem och år samt

a, b och c äro vissa konstanter, som av de sakkunniga bestämts.

På grund av nyss angivna förändring i villkoren för statsbidrags utgående
har föreliggande formel omändrats till

r=a ii°° d^i+c

De sakkunniga erhöllo för konstanterna följande värden:

a = 73.46,

6 = 1,

c = 0.

För beräkning av konstanterna i förevarande fall har i likhet med de sakkunniga
antagits, att

P = 40 för d = 6 och u = 21
och P = 75 för d = 2 och u = 21.

Härigenom erhållas följande värden:

a = 66 09,
b = 0.9272,

c = 0.

Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d
antager sålunda formen

P = 66.09 [log

u \
- O.s)

0.9272

Med tillhjälp av denna formel har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget
i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre, fyra, fem och
sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per medlem. Resultatet
har sammanställts i tabell A (sid. 142). Hela kostnaden för daghjälpen
från en kassa erhålles genom multiplikation av daghjälpsbeloppet och
antalet understödda dagar per medlem. Med utgångspunkt från dessa kostnadssiffror
och med ledning av de i tabellen angivna procenttalen har gjorts
en omräkning av bidragsbeloppet i kronor jämfört med de försäkrades avgifter
för olika kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem.
Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tabell B (sid. 143).
Dessa båda tabeller motsvara tabellerna 1 och 2 i de sakkunnigas förslag
(bilaga G sid. 76—77).

För att man lättare skall kunna överblicka, i vilken utsträckning daghjälpsbidraget
under de av mig gjorda förutsättningarna avviker från nämnda bidrag
enligt de sakkunnigas förslag, har lämnats en grafisk framställning (sid. 141)
av daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd såväl enligt
de sakkunnigas förslag som enligt den här förordade omläggningen. Såsom
synes kommer bidragsprocenten att väsentligt höjas vid lägre daghjälpsbelopp
och lägre antal understödda dagar per medlem, medan för högre daghjälps -

I 2 3 4 5 6 7 8 9 10 II 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

Antal understödda dagar per medlem

Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa daghjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per
medlem. Heldragna kurvor representera de sakkunnigas förslag, streckade kurvor det den 3 mars 1933 framlagda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

14:2 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tab. A. Storleken av daglijälpsbldraget i procent ar hela kostnaden.

Antal understödda dagar per medlem och år	Daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden vid en genomsnittlig daghjälp av
	2 kr.	3 kr.	4 kr.	5 kr.	6 kr.
1................	_	_	_	_	_
2................	9.6	—	—	—	—
3................	21.7	6.3	—	—	—
4................	30.0	15.1	4.7	—	—
5................	36.2	21.7	11.7	3.8	—
6................	41.3	27.0	17.2	9.6	3.2
7................	45.5	31.3	21.7	14.3	8.2
8................	49.2	35.1	25.6	18.3	12.3
9................	52.4	38.4	28.9	21.7	15.8
10................	55.2	41.3	31.9	24.8	18.9
11................	57.8	43.9	34.6	27.5	21.7
12................	60.1	46.3	37.0	30.0	24.2
13................	62.3	48.5	39.2	32.2	26.5
14................	64.3	50.5	41.3	34.3	28.6
15................	66.1	52.4	43.2	36.2	30.6
16................	67.8	54.1	45.0	38.0	32.4
17................	69.4	55.8	46.6	39.7	34.1
18................	70.9	57.3	48.2	41.3	35.7
19................	72.4	58.8	50.0	42.8	37.2
20................	73.7	60.1	51.1	44.2	38.6
21................	75.0	61.4	52.4	45.5	40.0
22................	71.6	58.6	50.0	43.4	38.2
23................	68.5	56.1	47.8	41.5	36.5
24................	65.6	53.7	45.9	39.8	35.0
25................	63.0	51.6	44.0	38.2	33.6
26................	60.6	49.6	42.3	36.7	32.3
27................	58.3	47.8	40.8	35.4	• 31.1
28................	56.2	46.0	39.3	34.1	30.0
29................	54.3	44.5	37.9	32.9	29.0
30................ O. S. V.	52.5	43.0	36.7	31.8	28.0

belopp och ett större antal understödda dagar bidragsprocenten blir ungefär
densamma som enligt sakkunnigförslaget.

Jag har även låtit verkställa en ungefärlig beräkning av hur en sådan omläggning
som den här ifrågasatta skulle inverka på kostnaderna för försäkringen.
Denna beräkning utvisar, att årliga ökningen av statens kostnader
skulle bliva endast mellan 300,000 och 350,000 kronor, vilket belopp skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 209,

143

Tab. B. Storleken ar daghjälpsbidrnget och de försäkrades avgifter 1 kronor per

medlem.

Antal understödda dagar per medlem och år	Storleken av daghjälpsbidraget och de försäkrades avgifter per medlem vid olika antal understödda dagar per medlem och år samt en genomsnittlig daghjälp av
2 kr.	3 kr.	4 kr.	5 kr.	6 kr.
	Bidrag	Förs.- avg.	Bidrag	Fors.- avg.	Bidrag	Förs.- avg.	Bidrag	Förs.- avg.	Bidrag	Förs.- avg.
1..........	—	2.0	_	3.0	_	4.0	...	5.0	_	6.0
2..........	0.4	3.6	—	6.0	—	8.0	—	10.0	—	12.0
3..........	1.3	4.7	0.6	8.4	—	12.0	—	15.0	—	18.0
4..........	2.4	5.6	1.8	10.2	0.8	15.2	—	20.0	—	24.0
5..........	3.6	6.4	3.3	11.7	2.3	17.7	1.0	24.0	—	30.0
6..........	5.0	7.0	4.9	13.1	4.1	19.9	2.9	27.1	1.2	34.8
7..........	6.4	7.6	6.6	14.4	6.1	21.9	5.0	30.0	3.4	38.6
8..........	7.9	8.1	8.4	15.6	8.2	23.8	7.3	32.7	5.9	42.1
9..........	9.4	8.6	10.4	16.6	10.4	25.6	9.8	35.2	8.5	45.5
10..........	11.0	9.0	12.4	17.6	12.8	27.2	12.4	37.6	11.3	48.7
11..........	12.7	9.3	14.5	18.5	15.2	28.8	15.1	39.9	14.3	51.7
12..........	14.4	9.6	16.7	19.3	17.8	30.2	18.0	42.0	17.4	54.6
13..........	16.2	9.8	18.9	20.1	20.4	31.6	20.9	44.1	20.7	57.3
14..........	18.0	10.0	21.2	20.8	23.1	32.9	24.0	46.0	24.0	60.0
15..........	19.8	10.2	23.6	21.4	25.9	34.1	27.2	47.8	27.5	62.5
16..........	21.7	10.3	26.0	22.0	28.8	35.2	30.4	49.6	31.1	64.9
17..........	23.6	10.4	28.5	22.5	31.7	36.3	33.7	51.3	34.8	67.2
18..........	25.5	10.5	30.9	23.1	34.7	37.3	37.2	52.8	38.6	69.4
19..........	27.5	10.5	33.5	23.5	38.0	38.0	40.7	54.3	42.4	71.6
20..........	29.5	10.5	36.1	23.9	40.9	39.1	44.2	55.8	46.3	73.7
21..........	31.5	10.5	38.7	24.3	44.0	40.0	47.8	57.2	50.4	75.6
22..........	>	12.5	>	27.3	>	44.0	>	62.2	>	81.6
23..........	>	14.5	>	30.3	>	48.0	*	67.2	>	87.6
24..........	>	16.5	>	33.3	>	52.0	>	72.2	>	93.6
25..........	>	18.5	>	36.3	>	56.0	>	77.2	>	99.6
26..........	>	20.5	>	39.3	>	60.0	>	82.2	>	105.6
27..........	>	22.5	>	42.3	>	64.0	»	87.2	>	111.6
28..........	>	24.5	>	45.3	>	68.0	>	92.2	>	117.6
29..........	>	26.5	>	48.3	>	72.0	>	97.2	>	123.6
30.......... o. s. y.	>	28.6	>	51.3	)	76.0	>	102.2	>	129.6

tillfalla de svagast ställda kassorna; sålunda skulle textilarbetareförbundet
få ungefär dubbelt så stort daghjälpsbidrag som enligt sakkunnigförslaget.

De jämkningar i den till grunderna för statsbidrag hörande tabellen, som

144

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

bliva en följd av ett godkännande av mitt förslag, hava vidtagits i den tabell,
som ingår i det vid detta protokoll fogade utkastet till grunder i sådant hänseende.

Beträffande förvaltning sbidrag et slutligen har en länsstyrelse yrkat, att
detsamma borde differentieras alltefter kassornas storlek; en annan länsstyrelse
har ansett, att bidraget borde minskas.

För min del har jag icke funnit anledning till ändring i sakkunnigförslaget
i denna del. Jag hänvisar i övrigt till vad jag därutinnan nu kommer att
anföra beträffande frågan om arbetsgivarbidrag till försäkringen.

Ärbetsgwar- XJr allmänna synpunkter måste det, som redan förut (sid. 78 f.) framhållits,
anses principiellt riktigt, att en del av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen
direkt uttages av arbetsgivarna. På vissa håll, där man är motståndare
mot vanlig frivillig arbetslöshetsförsäkring, anföres det rent av såsom en
brist i försäkringssystemet, att det icke medgiver uttagande av arbetsgivarbidrag,
oaktat det riktiga vore, att försäkringskostnaderna på den vägen komme
att direkt inverka på lönesättningen för industrien.

Den sålunda framställda principiella invändningen har i viss mån undanröjts
genom det föreliggande förslaget. En av nyheterna i detta är nämligen, att
man funnit en utväg att även vid en frivillig arbetslöshetsförsäkring uttaga
vissa, låt vara obetydliga, bidrag från arbetsgivarna. Utgångspunkten för förslaget
har i denna del varit, att då tillvaron av en försäkringsorganisation och
en därav föranledd utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen måste bliva
av betydelse för näringslivet i dess helhet, det icke vore orimligt, att arbetsgivarna
finge bidraga till täckandet av kostnaderna för organisationen och förmedlingen,
oavsett om deras arbetare i större eller mindre omfattning begagnat
sig av möjligheterna till försäkring.

Det bidrag, som enligt sakkunnigförslaget skulle utgå, skulle utgöra två kronor
för varje årsarbetare, som vore anställd hos arbetsgivare med minst 10 årsarbetare.
Av detta bidragsbelopp skulle hälften användas till bidrag till förvaltningsbidragen
till kassorna och den andra hälften gå i avräkning på statsverkets
kostnader för arbetsförmedlingen.

I de avgivna yttrandena har rörande denna fråga anförts i huvudsak följande,

Statskontoret anför att, även om vissa skäl kunde åberopas mot att arbetsgivarna
ålades bidraga till försäkringens organisation, funne sig statskontoret
ur allmän synpunkt icke böra göra någon erinran mot förslaget i denna del,
särskilt som de föreslagna bidragen från arbetsgivarna vore relativt små.

Överståthållarämbetet yttrar: Trots vissa principiella betänkligheter har
överståthållarämbetet ej funnit sig böra avstyrka det måttligt tillmätta
arbetsgivarbidraget till arbetslöshetsförsäkringen, två kronor per årsarbetare,
avsett till täckande av en del av de av denna försäkring föranledda avsevärt
stora förvaltningskostnaderna. Därmed bör ock jämväl för framtiden vara fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

145

slaget, att någon ytterligare speciell beskattning eller bidragsskyldighet till denna
del av socialförsäkringen icke bör åläggas näringslivet, vars direkta eller
indirekta pålagor för socialförsäkringen redan äro i tillbörlig mån utmätta.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke hava något att erinra mot
förslaget om arbetsgivarbidrag.

Försäkringsinspektionen yttrar däremot följande: Förutsättningen för att
arbetsgivarbidrag böra komma i fråga synes vara, att desamma avvägas på ett
sätt, som kan anses innebära ett incitament för de olika företagen till vidtagande
av åtgärder i syfte att minska arbetslösheten. Däremot kan försäkringsinspektionen
icke finna något bärande motiv för den föreslagna anordningen att
från de större arbetsgivarna, med 10 årsarbetare och därutöver, uttaga en avgift
av två kronor per årsarbetare, avsedd att användas till täckande av viss
del av kostnaderna för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader.
Då ifrågavarande avgift skulle utgå oberoende av arbetslöshetens
omfattning och oberoende av det förvaltningsbesvär, som olika arbetsgivare
förorsaka arbetsförmedlingen, synes skäl ej föreligga att på dylikt sätt
tillskapa en ny specialbudget för ett visst ändamål.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att det vore ett känt förhållande,
att arbetsgivarna av personliga hänsyn till arbetarna eller av andra skäl
i många fall genom anordningar av olika slag verksamt bidragit till att hejda
arbetslöshetens utbredning och lindra dess följder för den enskilde. De sakkunniga
hade ansett ett berättigande för ifrågavarande förslag ligga i försäkringens
väntade goda verkningar för näringslivet i dess helhet och alltså
även för arbetsgivarna. I den mån de sakkunniga härmed avsett, att tillkomsten
av en försäkring skulle medföra en avspänning i detta arbetsgivarnas
aktiva intresse för arbetslöshetsfrågan och att en rimlig kompensation därför
skulle vinnas genom ett obligatoriskt bidrag från deras sida till försäkringens
organisationskostnader, utgjorde detta en illustration till föreningens farhågor,
att försäkringen kunde komma att medföra en icke önskvärd avkoppling av den
enskildes insatser mot arbetslösheten. Med hänsyn till föreningens farhågor för
försäkringens menliga konsekvenser för näringslivet och därmed även för arbetsgivarna
har föreningen bestritt skäligheten av att ålägga arbetsgivarna särskild
bidragsskyldighet till en eventuell försäkring.

Fullmäktige i järnkontoret hava framhållit, att inga bärande principer kunna
anföras som underlag för kravet, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringens
administration skulle till sin huvudpart bäras av de större arbetsgivarna.
Särskilt i nuvarande tider med en mycket ansträngd, ofta nog helt
obefintlig räntabilitet vore varje kostnadsökning av detta slag tyngande för
näringslivet.

Sveriges skogsägareförbund anför, att regler om arbetsgivarbidrag komme
att få till följd, att alla skogsarbetsgivare med minst tio arbetare finge betala
bidrag, eftersom arbetsgivare vore skyldiga att hålla alla sina skogsarbetare
försäkrade, vare sig dessa vore självägare eller arrendatorer eller lönearbetare.
Skogsbruket finge alltså betala ifrågavarande bidrag för alla sina arbetare, me Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

dan samtidigt de flesta av dem till följd av att de vore s. k. självständiga
företagare vore uteslutna från försäkringen. I landet söder om Mälaren bleve
säkerligen minst 75 procent av skogsarbetarna icke delaktiga av försäkringen
och i riket i dess helhet för visso över hälften. De föreslagna reglerna komme
alltså att verka som en ren beskattning av stora arbetsgivargrupper.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län anse
det oriktigt att pålägga arbetsgivarna ifrågavarande avgifter. Sålunda
anför länsstyrelsen i Blekinge län, att arbetsgivarna i denna sin egenskap icke
hade något sådant särskilt intresse av försäkringen, att de, utöver den alla
medborgare åliggande beskattningen, borde tillförbindas särskilda bidrag. Icke
heller torde arbetsgivarna av den utökade arbetsförmedlingen kunna förvänta
särskilda fördelar, som skulle motivera ett extra bidrag från deras
sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län slutligen har ifrågasatt, att förslaget borde
jämkas till förmån för arbetsgivarna inom lånt- och skogsbruket, enär arbetarna
inom dessa yrken icke kunde förväntas få avsevärd nytta av försäkringen.

För min del kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga i detta hänseende
föreslagit. De synpunkter, som anförts från svenska arbetsgivareföreningen,
synas icke kunna tillmätas betydelse beträffande ett bidrag från arbetsgivarnas
sida, som begränsats på sätt här angivits. Alldeles oavsett den utsträckning,
i vilken arbetsgivarna kunna komma att även i framtiden visa hänsyn
mot arbetarna vid genomförandet av driftinskränkningar — jag begagnar
här tillfället att uttala den förhoppningen, att ett blivande statsunderstöd till
den redan existerande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen icke på något
håll bland arbetsgivarna skall kunna tagas till förevändning för mindre tillmötesgående
i detta hänseende -—- måste tillvaron av en genomförd försäkringsorganisation
vara ägnad att åstadkomma ökad stabilisering och minskad oro på
arbetsplatserna och därmed även inom näringslivet. Det lärer icke kunna förnekas,
att detta måste komma industrien direkt till godo. Ett bidrag till försäkringens
organisationskostnader av den måttliga omfattning, som har föreslagits,
synes mig alltså fullt berättigat. Vad angår det ifrågasatta bidraget till
arbetsförmedlingens kostnader gäller detsamma, i den mån merkostnaden direkt
sammanhänger med arbetsförmedlingens verksamhet för samarbete med
försäkringsorganen. Den av denna anledning nödvändiggjorda utbyggnaden
av förmedlingsorganisationen måste emellertid komma att bliva till direkt betydelse
för näringslivet, såsom varande ägnad att i hög grad medverka till arbetskraftens
rörlighet och till möjligheterna för industrien att vid varje tillfälle
erhålla den lämpligaste arbetskraften. Jämväl denna del av den blivande merkostnaden
bör därför skäligen kunna bestridas av arbetsgivaravgifter.

Vad skogsägareförbundet anfört därom, att skogsägarna skulle få erlägga
avgifter för ett stort antal arbetare, som icke skulle vara inbegripna under försäkringen,
torde väsentligen bero på ett missförstånd av försäkringens innebörd.
Vid fråga om uteslutning från försäkringen av självständiga företagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

147

skall enligt förslaget endast räknas med den tid, då sådana personer icke samtidigt
hava ställning av lönearbetare. Eftersom detta är fallet under de av
skogsägareförbundet åberopade omständigheter, vilka föranleda utbetalande av
olycksfallsförsäkringsavgift, komma de av förbundet framhållna svårigheterna
att inträda endast i det fall, att i skogsarbete användas personer, som
under minst sju månader av året icke äro anställda i skogsbruket. Även för
detta fall är emellertid att anmärka, att avgiften beräknas per årsarbetare och
att avgift för en person, som endast en mindre del av året användes i skogsbruk,
följaktligen utgår med ett proportionellt mindre belopp.

De sålunda anförda skälen för bidrag från arbetsgivarna tala med den
tyngd, att jag anser mig kunna ifrågasätta, att detta bidrag höjes utöver vad
de sakkunniga föreslagit. Av deras promemoria framgår, att statens årliga
kostnad för arbetsförmedlingen efter försäkringens genomförande uppskattats
till i runt tal 1,800,000 kronor. Ehuru jag ännu icke är beredd att taga ståndpunkt
till det framlagda organisationsförslaget beträffande arbetsförmedlingen,
anser jag mig redan nu kunna utgå från att denna uppskattning av de
blivande kostnaderna är väsentligen riktig. Då detta belopp motsvarar ungefär
två kronor för var och en av det antal arbetare, för vilka enligt sakkunnigförslaget
arbetsgivarbidrag skulle utgå, vill jag alltså förorda, att nämnda
bidrag bestämmes så, att andelen till arbetsförmedlingen skulle kunna utgå
med två kronor per arbetare. Andelen till försäkringens förvaltningskostnader
skulle, enligt vad nyss anförts, beräknas efter en krona per arbetare, vadan
arbetsgivarbidraget skulle bestämmas till tre kronor per årsarbetare. Av det
sammanlagda årligen inflytande beloppet skulle följaktligen 2/3 användas till
kostnaderna för arbetsförmedlingen och a/3 gå i avräkning på statsverkets kostnader
för försäkringens förvaltningskostnader, därvid dock den modifikationen
torde böra göras, att därest den för arbetsförmedlingskostnaderna avsedda
andelen överstiger det för ändamålet beräknade utgiftsbeloppet, överskottet
bör tillföras den till försäkringens förvaltningskostnader avsedda andelen.

Beträffande i vissa yttranden framställda detaljanmärkningar mot det Arbetsgivarframlagda
lagförslaget vill jag uttala mig i specialmotiveringen. I detta
sammanhang torde emellertid böra upptagas vad riksräkenskapsverket anfört
rörande de tekniska anordningarna för bidragens uppbärande och bokföring.

Nämnda ämbetsverk har icke funnit sig kunna tillstyrka den föreslagna formen
för redovisningen av arbetsgivarnas ifrågavarande avgifter. Denna form
innebar, att hälften av de till statskontoret influtna avgifterna skulle tillföras
statsverket och hälften redovisas å en av statskontoret förvaltad fond. Enligt
ämbetsverkets uppfattning böra nämnda avgifter såsom i sin helhet hänförande
sig till verklig uppbörd i statens verksamhet med hela beloppet upptagas
bland statens över budgeten redovisade inkomster. Ämbetsverket fortsätter: Även

under förutsättning att avgifterna från arbetsgivarna i sin helhet redovisades
över budgeten, skulle emellertid möjlighet finnas att över ett för
ändamålet anvisat utgiftsanslag omföra hälften av de influtna avgiftsbelop -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe mentschefen.

pen till den föreslagna särskilda fonden. Ett dylikt förfarande skulle nära
ansluta sig till den anordning, som för närvarande tillämpas beträffande inkomsterna
från lotterivinstskatten. Liksom i fråga om sistnämnda skatt
skulle alltså hälften av inkomsten av nu ifrågavarande avgifter avskiljas från
den allmänna budgeten och hänföras till en specialbudget.

Riksräkenskapsverket, som i frågan rörande skattebudgetens uppdelning i
särskilda delbudgeter vid upprepade tillfällen såsom sin uppfattning uttalat,
att användningen av specialbudgeter bör för framtiden i görligaste mån begränsas,
vill emellertid bestämt avråda från att för viss del av arbetsgivarnas
bidrag till arbetslöshetsförsäkringen och däremot svarande utgifter anordna
en särskild specialbudget.

I fråga om de specialbudgeter, som för närvarande ingå i skattebudgeten,
gäller såsom allmän regel, att för de till specialbudgeterna hänförliga särskilda
utgiftsändamålen inkomster från skattebudgetens allmänna del icke tagas
i anspråk. Beträffande nu ifrågavarande utgiftsändamål, förvaltningsbidrag
till arbetslöshetskassorna, förutsättes däremot, att vid försäkringens
utbyggande i beräknad omfattning för samma ändamål jämväl anslag å skattebudgetens
allmänna del skulle erfordras. Under sådana förhållanden synas i
förevarande fall de betingelser, som oeftergivligen böra krävas för anordnandet
av en specialbudget, icke föreligga.

I enlighet med vad sålunda anförts har riksräkenskapsverket föreslagit dels
att arbetsgivarbidragen skola i sin helhet redovisas över budgeten å särskild
inkomsttitel under uppbörd i statens verksamhet, dels att för förvaltningsbidrag
till försäkringen särskilt anslag omedelbart anvisas å riksstadens femte
huvudtitel. Enligt riksräkenskapsverket skulle vid en dylik anordning hinder
icke möta att, om under försäkringens första tid så ansåges erforderligt,
å anslaget till förvaltningsbidrag särskilda medel ställdes till förfogande
jämväl för andra organisationskostnader än sådana, som hänförde sig till det
efter arbetslöshetskassornas medlemsantal avvägda bidraget.

Vad riksräkenskapsverket sålunda föreslagit har jag, efter samråd med
chefen för finansdepartementet, ansett böra föranleda viss omläggning. Denna
innebär följande. Det avgiftsbelopp, som för varje år beräknas inflyta, upptages
i riksstaten på sådant sätt, att så stor del av det beräknade inkomstbeloppet,
som erfordras till täckande av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen,
anvisas som anslag för detta ändamål, dock med iakttagande av
den begränsningen, att högst två tredjedelar av det beräknade avgiftsbeloppet
härför disponeras. Eventuellt överskjutande anslagsbelopp betraktas utgå av
andra statsinkomster. Den återstående delen av avgiftsbeloppet — alltså
minst en tredjedel — anvisas som anslag för avsättning till en särskild fond.
Denna skall sedan användas till bestridande av förvaltningskostnaderna för
de erkända arbetslöshetskassorna, därvid alltså det överskott, som de första
åren kan beräknas uppkomma, kvarstår i fonden för att tagas i anspråk, om
och när det belopp, som årligen tillföres fonden, icke förslår för de löpande utgifterna.
Jag vill emellertid härvid framhålla, att den sålunda föreslagna
anordningen icke bör få medföra inskränkning i den av de sakkunniga förutsatta
möjligheten att disponera vissa belopp för främjande av försäkringens
utveckling.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 809.

149

I sakkunnigförslaget har ståndpunkt icke tagits till frågan, när den nya
lagstiftningen lämpligen bör träda i kraft och försäkringsorganisationen alltså
träda i tillämpning.

Vid bedömande av denna fråga har man att taga hänsyn till att ett omfattande
organisationsarbete måste försiggå såväl från tillsynsmyndighetens sida
som hos de blivande erkända arbetslöshetskassorna, innan dessa kunna påbörja
sin verksamhet i enlighet med de nya reglerna. De nya kassorna måste
organisera sig, respektive i de fall, då de utgöra fortsättning på hittillsvarande
kassor, ombilda sig i enlighet med de nya bestämmelserna. Tillsynsmyndigheten
bör utarbeta normalstadgar, varefter den nya kassans på grundval
härav antagna stadgar skola underställas tillsynsmyndigheten, som
har att pröva lämpligheten av att erkänna kassan och därvid bland annat,
eventuellt efter förhandlingar med denna, taga ståndpunkt till huruvida stadgarnas
bestämmelser om avgifter etc. kunna anses tillfredsställande. Även i
det fall, att organisationsarbetet bedrives med all möjlig snabbhet, kommer
tydligen att för detsamma krävas icke obetydlig tid.

Å andra sidan innebär det icke någon olägenhet, att försäkringsorganisationen
på papperet kommer till stånd redan vid en tidpunkt, som endast i
enstaka fall är tänkbar för en praktisk tillämpning av reglerna. Snarare
lärer det vara så, att den omständigheten att lagstiftningen är i kraft och
möjlighet alltså föreligger för en kassa, som ordnar sig efter de nya bestämmelserna,
att omedelbart komma i åtnjutande av statsbidrag, måste innebära
en kraftig anmaning att påskynda övergången till det nya systemet. Med
hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att den blivande förordningen
för arbetslöshetskassor får träda i kraft redan från och med nästkommande
årsskifte.

Vid genomförandet av den nya sjukkasseorganisationen meddelades stadgande
om en övergångstid av innebörd, att den nya organisationen skulle
vara genomförd inom viss angiven tid. Behov av motsvarande bestämmelse
föreligger här icke. För sjukkassornas del föranleddes det dels därav, att
sjukkassorna redan tidigare varit berättigade till statsbidrag och att beviljandet
av statsbidrag enligt två olika grunder snarast möjligt borde upphöra,
dels ock därav att den nya försäkringen byggde på ett enhetskassesystem,
vilket innebar, att hela försäkringen icke kunde komma till full effekt, förrän
densamma genomförts över hela landet.

Emellertid torde jag komma att i annat sammanhang föreslå en bestämmelse,
som i viss mån har karaktären av ett övergångsstadgande till försäkringen.
Såsom inledningsvis omnämnts innefattar sakkunnigförslaget nya
regler för statsbidrag till kontantunderstöd vid arbetslöshet. Som en konsekvens
av försäkringsförslaget hava de sakkunniga därvid förordat, att som
villkor för statsbidrag till dylikt understöd uppställes, att detsamma icke
uppgår till vad som i orten är den lägsta mera allmänt förekommande daghjälpen
från arbetslöshetsförsäkringen. Detta förslag innebär en på vissa
punkter icke oväsentlig nedsättning av de nuvarande kontantunderstödsbeloppen.
Ehuru principiellt ett dylikt samordnande av kontantunderstödens be -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lopp och daghjälpens storlek måste vara en nödvändig konsekvens av försäkringens
genomförande med betydande statsbidrag, kan det enligt min mening
icke vara rimligt, att de nya statsbidragsgrunderna till kontantunderstöden
träda i tillämpning redan vid en tidpunkt, då man kan förutse, att försäkringen
icke alls eller endast i ringa omfattning trätt i verksamhet. Med hänsyn
härtill torde jag komma att förorda, att nuvarande grunder för statsbidrag
till kontantunderstöd få vara i tillämpning under så lång tid, att arbetslöshetskassor
inom de olika yrkena rimligen kunna antagas hava blivit
bildade, i den mån intresse för saken finnes. Nuvarande regler synas alltså
böra få gälla exempelvis i fyra år. Därest vissa yrkeskategorier icke inom
en dylik övergångstid vidtagit anordningar för arbetslöshetsförsäkring, synes
det icke orimligt, att de få underkasta sig den med försäkringen sammanhängande
nedsättningen av kontantunderstödens storlek. Till en närmare behandling
av denna fråga återkommer jag i samband med framläggande av
förslag rörande kontantunderstöd för nästa budgetår.

Jag vill emellertid erinra om att förslaget innehåller sådana bestämmelser,
att de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhet lätt bör kunna utan
störande avbrott för de försäkrade övergå i de nya erkända kassornas rörelse.

En särskild fråga är, vid vilken tidpunkt bestämmelserna om arbetsgivarbidrag
böra träda i kraft. Enligt föreliggande förslag skola bidragen erläggas
årsvis i efterskott. Med hänsyn härtill torde avgifter första gången
böra erläggas så, att de avse det första år, då försäkringsbestämmelserna
varit i kraft, och alltså uppbäras under år 1935. Lagtekniskt lärer detta böra
innebära, att ifrågavarande lagstiftning får träda i kraft vid 1934 års ingång,
därvid det emellertid kan ifrågasättas att utföra ikraftträdandebestämmelserna
så, att det tydligt framgår, att avgifter skola första gången erläggas
under år 1935.

På detta sätt kunna visserligen icke några bidrag från arbetsgivarna beräknas
komma att inflyta till de under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935
uppkommande nya kostnaderna för förvaltningsbidrag till försäkringen eller
till arbetsförmedlingen. Då dessa kostnader med all sannolikhet icke komma
att bliva av mera betydande omfattning, lärer detta icke behöva medföra betänkligheter.
Jag återkommer till denna fråga vid den blivande anslagsberäkningen
för nästa budgetår.

Kostnadsberäkningar.

Såsom redan inledningsvis anförts, hava de sakkunniga i sin promemoria
(sid. 125) lämnat en sammanfattning angående kostnaderna för förslagets genomförande
i den av dem beräknade omfattningen. Enligt denna sammanfattning
skulle kostnaderna för daghjälpen uppgå till 26.6 miljoner kronor, varav
12.5 miljoner kronor skulle falla på statsverket och 14.1 miljoner kronor på
de försäkrade. Av sättet för de utförda beräkningarna framgår, att de angivna
siffrorna endast avse att lämna en antydan om vilka kostnaderna skulle
vara, i händelse sakkunnigförslaget för närvarande vore genomfört i den angivna
omfattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

151

I och för sig har jag icke funnit anledning till anmärkning mot de sålunda
gjorda beräkningarna. I vissa hänseenden har jag emellertid i det föregående
förordat jämkningar i sakkunnigförslaget av natur att medföra ökade kostnader
för statsverket.

I följande översikt har gjorts en sammanställning dels av den ökning av
kostnaderna, som de av mig föreslagna ändrade bestämmelserna rörande statsbidraget
kunna väntas medföra, dels av den kostnadsökning, som förorsakas av
försäkringens ökade effektivitet som följd av den förordade utsträckningen
av tiden för erläggande av de 52 respektive 26 avgifterna som villkor för
understödsrätt.

	Belopp i 1,000 kronor, avseende fackförbund
	med arbets-löshetskassa	utan arbets-löshetskassa	Tillsammans
	Dag- hjälps- bidrag	De för-säkra-des av-gifter	Dag- hjälps- bidrag	De för-säkra-des av-gifter	Dag- hjälps- bidrag	De för-säkra-des av-gifter	I allt
Enligt de sakkunnigas förslag . . .	3,093	6,728	9,359	7,406	12,452	14,134	26,586
Ökning ( + ) resp. minskning (—) pä, grund av ändrade bestämmelser rörande statsbidraget......	+ 258	-258	+ 67	-67	+ 325	- 325
Samma A	3,351	6,470	9,426	7,339	12,777	13,809	26,586
Ytterligare ökning pä grund av steg-rad effektivitet hos försäkringen .	1,412	1,040	1,296	2,883	2,708	3,923	6,631
Tillsammans	4,763	7,510	10,722	10,222	15,485	17,732	33,217
Procentuell ökning i förhållande till de sakkunnigas förslag . %	54	12	15	38	24	25	25
Procentuell ökning i förhållande till Summa A..........%	42	16	14	39	21	28	25

Det torde knappast behöva framhållas, att beräkningen av denna kostnadsökning
med hänsyn till beskaffenheten av det material som stått till buds
måste vara behäftad med åtskilliga osäkerhetsmoment. Särskilt gäller detta
den ökning på grund av försäkringens ökade effektivitet, som blir en följd av att
den tid, inom vilken 52 resp. 26 avgifter skola hava erlagts för rätt till daghjälp,
utsträckts till tre resp. ett och ett halvt år (se bilaga H). Det torde
emellertid sammanfattningsvis kunna sägas, att med samma utgångspunkter,
som använts av de sakkunniga, kostnaderna för daghjälpen med de av mig
förordade modifikationerna kunna beräknas komma att uppgå till ungefär 33.2
miljoner kronor, varav 15.5 miljoner kronor, motsvarande en ökning av 3.0
miljoner kronor, skulle falla på statsverket och 17.7 miljoner kronor stanna
på de försäkrade. Vid bedömande av denna kostnadssiffra för statsverket
bör emellertid ihågkommas, att genom den av mig förordade höjningen av arbetsgivarnas
bidrag till arbetsförmedlingen den beräknade kostnadsökningen

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kommer att minskas med Oi) miljoner kronor. Nettoökningen av förevarande
förslag i förhållande till sakkunnigförslaget utgör alltså 2.1 miljoner kronor
för statsverkets vidkommande.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, avse de nu angivna siffrorna ett
fullt genomfört förslag med utgångspunkt från de inverkande faktorerna sådana
de nu kunna uppskattas. Det återstår då att söka närmare angiva den
inverkan förslaget kan komma att få på statsbudgeten för de närmaste åren.

I detta hänseende anföra de sakkunniga i sin promemoria, att kostnaderna
under nästa budgetår tydligen bliva beroende på när den nya ordningen anses
böra träda i kraft samt på den takt, i vilken övergången sker. I sistnämnda
hänseende anse de sakkunniga, att det knappast kan förväntas, att de erkända
arbetslöshetskassorna kunna vara färdiga att redan från nästa årsskifte träda
i verksamhet enligt de nya bestämmelserna. Om detta vore riktigt, skulle
kostnaderna för statsbidrag under nästa budgetår knappast bliva märkbara.

Jag ansluter mig till vad sålunda anförts. Visserligen har jag förordat, att
de nya försäkringsbestämmelserna sättas i kraft från och med den 1 januari
1934. Då enligt grunderna för statsbidrag en kassa skall vara berättigad
att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag,
som skäligen kan antagas belöpa på kvartalet, innebär detta, att en
möjlighet finnes, att viss utgift för försäkringen skall kunna belasta redan
nästa budgetårs riksstat. Ehuru medgivande från riksdagen att eventuellt
använda anslag för ändamålet torde böra inhämtas, lärer man i praktiken
kunna helt och hållet bortse från denna möjlighet. Däremot är det tänkbart,
att någon eller några erkända kassor skola kunna påbörja sin verksamhet
under loppet av år 1934, men med hänsyn till stadgade regler rörande
fondstorlek och det antal avgifter, som skola vara erlagda innan daghjälp må
utgå, är det knappast troligt, att daghjälp i större utsträckning kommer att
utgå under sistnämnda kalenderår. I den mån så blir fallet, skola statsbidragen
utgå under år 1935, därvid det dock för närvarande icke är möjligt att
säga, i vilken omfattning utbetalningen kommer att äga rum under vartdera
av de båda budgetår, i vilka nämnda kalenderår ingår. Vad angår förvaltningsbidragen
kunna de under år 1935 inflytande avgifterna från arbetsgivarna
då ännu beräknas helt täcka bidragsbeloppet, så att något tillskott av
statsmedel icke blir erforderligt till de bidrag, som då skola utgå.

I den mån försäkringssystemet, såsom all anledning finnes att antaga, vinner
anslutning från olika arbetargrupper, komma därefter kostnaderna undan
för undan att stegras, till dess försäkringen erhållit den beräknade omfattningen.
I annat sammanhang har nyss för försäkringens genomförande
räknats med en övergångstid av fyra år, d. v. s. åren 1934—1937. Detta innebär,
att först under år 1938 statens utgifter skulle komma att uppgå till det
belopp, som beräknats för fullt genomförd försäkring. Men hur kostnadsbeloppet
vid den tiden kommer att ställa sig i förhållande till den summa som nu
beräknats, beror uppenbarligen på i vad mån de förhållanden, på vilka den nu
gjorda kostnadsberäkningen måste baseras, komma att då föreligga. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

153

beräkningen har man sålunda utgått från att försäkringen skulle komma att
efter övergångstidens slut innefatta 50,000 lantarbetare och samma antal skogsoch
flottningsarbetare, men det torde knappast kunna beräknas, att försäkringen
vid denna tidpunkt skall hava en sådan omfattning. I den mån således
försäkringsstocken kommer att vara sammansatt annorlunda än man nu utgått
ifrån, eller om exempelvis arbetslöshetens omfattning förändras eller daghjälpens
storlek blir en annan än den nu uppskattade, komma följaktligen
ändringar att ske i kostnadssumman. Vad angår den mycket ovissa faktorn
arbets]öshetsprocenten, vilken nu beräknats efter genomsnittet för åren 1929—
1931 väsentligen med utgångspunkt från fackförbundens uppgifter till socialstyrelsen,
må emellertid erinras om vad de sakkunniga anfört (bilaga G sid.
89) därom, att en stegring av arbetslösheten under de närmaste åren knappast
kommer att medföra någon större ökning av kostnaderna för försäkringen,
detta därför att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir
mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka.

I detta sammanhang må ytterligare understrykas en omständighet av betydelse
för kostnadsbedömningen. Vid uppskattningen av de angivna kostnadssiffrorna
har hänsyn icke tagits till de restriktiva bestämmelser, som tillsynsmyndigheten
enligt förslaget skall kunna meddela i syfte att förebygga, att den
rena säsongarbetslösheten understödjes på ett sätt, som icke kan vara försäkringens
ändamål och som icke avsetts med förslaget. Det kan — med
hänsyn till statsbidragets konstruktion — förväntas, att dylika åtgärder komma
att medföra en icke oväsentlig minskning i statens utgifter för daghjälpsbidrag.
Hur stor denna minskning blir, kan emellertid först utrönas, då bestämmelserna
för de särskilda kassorna hunnit utformps.

I samband härmed bör måhända påpekas, att kostnaderna för försäkringen
icke innebära någon större ny nettoutgift. Detta gäller även det allmännas
kostnader för densamma. Man är nämligen berättigad utgå från att genom
försäkringen en mycket väsentlig avlastning kommer att ske från den hjälpverksamhet,
som eljest varit erforderlig från statens och kommunernas sida
ävensom från fattigvården. Detta gäller kanske särskilt under en omfattande
arbetslöshet, då även de mera kortvariga fallen bliva i behov av understöd.
I vilket storleksförhållande en sådan avlastning står till försäkringskostnaderna
kan av naturliga skäl svårligen för närvarande närmare angivas; jag
erinrar dock om vad jag i tidigare sammanhang anfört därom, nämligen
att det allmännas bidrag till försäkringen torde utgöra en av de billigaste hjälpformer,
som kunna ifrågakomma. Man lärer således kunna utgå från att
arbetslöshetsförsäkringens genomförande kommer att medföra endast en relativt
obetydlig ökning av det allmännas nettoutgifter för motverkande av arbetslöshetens
verkningar.

Specialmotivering.

I den följande specialmotiveringen kommer jag att behandla endast sådana
punkter, som diskuterats i yttrandena och som ej redan varit föremål för ut -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

talande från min sida i den allmänna motiveringen, liksom även sådana punkter,
där jag ej funnit mig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vad särskilt
angår det av socialstyrelsen avgivna yttrandet, hava en del av de däri
gjorda formella erinringarna föranlett jämkningar i lagtexten, medan andra,
såsom enligt mitt förmenande icke innebärande förbättringar, lämnats obeaktade.
Jämväl vissa från olika håll framställda anmärkningar av mera saklig
innebörd komma här att förbigås, i den mån de uppenbarligen bero på missuppfattning
av förslagets innebörd.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar.

Emot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i denna lag har jag icke
något att erinra.

Lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

1 §•

Med hänsyn till framställda anmärkningar hava vissa förtydliganden gjorts,
däribland i första stycket i paragrafen i syfte att av lagtexten klart skall
framgå, att genomsnittsberäkningen av antalet arbetare skall avse antalet årsarbetare
under varje kalenderår. Däremot bar jag icke funnit anledning att
tillmötesgå yrkande från de ömsesidig a socialförsäkring sbolagens förening av
innebörd, att bidraget skulle beräknas efter antalet arbetsdagar i stället för
efter antalet årsarbetare. Enligt vad för mig upplysts är nämligen beräkningen
av olycksfallsförsäkringsavgifterna efter antalet arbetsdagar icke allmänt
genomförd.

2 §.

Rörande skälen för avgiftens böjning till 3 kronor per årsarbetare får jag
hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 147).

En närmare bestämning av det antal arbetare, som skall ligga till grund
för avgiftens beräkning, har bär skett. Regelrätt kommer det ifrågavarande
antalet att utgöra bråkdelen av ett tal. Då det emellertid torde vara lämpligast
att räkna med hela tal, har föreskrift meddelats, att avjämning skall
ske till närmaste hela tal.

3 §.

Första stycket i sakkunnigförslaget har undergått en omredigering, så att
i lagen utsagts, att uppbörden av avgifterna skall ombesörjas av de försäkringsinrättningar,
vilka meddela försäkring för olycksfall i arbete. Angående
täckandet av försäkringsbolagens kostnader härför — en fråga, som
kommer att något beröras vid följande paragraf — har bestämmelse upptagits
i 6 §. Då det synts lämpligt, att av lagtexten uttryckligen framgår, att nyss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

155

nämnda försäkringsinrättningar skola besluta, om avgiftsplikt föreligger, samt
bestämma avgiftens belopp, har föreskrift härom införts i paragrafen. Här
har vidare i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten upptagits motsvarighet
till den bestämmelse i 19 § i olycksfallsförsäkringslagen, som avhandlar
provisorisk reglering av försäkringsavgifter.

3 § andra stycket i sakkunnigförslaget har influtit i 4 § i departementsförslaget.

4 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om avgifternas inbetalning
till statskontoret. Andra stycket motsvarar 3 § andra stycket i sakkunnigförslaget.
I fråga om de i sistnämnda stadgande upptagna bestämmelserna, att
försäkringsbolagen skola hava att varje år före den 1 juli till riksförsäkringsanstalten
inbetala ett belopp motsvarande avgifterna för bolagens delägare
för nästföregående år, har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, om det icke
vore förenat med mindre omgång, att bolagens avgifter inbetalades direkt till
statskontoret och att varje bolag samtidigt med inbetalningen till riksförsäkringsanstalten
lämnade en kortfattad uppgift om storleken av det inbetalta
beloppet samt de grunder, efter vilka det beräknats.

De ömsesidiga socialförsäkring sbolagens förening har beträffande samma
bestämmelser yttrat, att då de särskilda avgifterna lämpligen inbetalades i
sammanhang med försäkringsavgifterna och dessa avgifter vid den föreslagna
tidpunkten till stor del ännu icke hunnit regleras, det för bolagen skulle vara
till avsevärd lättnad men för statsverket utan nämnvärd betydelse, om tidpunkten
framflyttades åtminstone till den 1 september, motsvarande den tidpunkt,
som enligt 29 § mom. 4) i olycksfallsförsäkringslagen avses för ingivande
till riksförsäkringsanstalten av vissa uppgifter. Föreningen har vidare
anfört, att liksom försäkringsavgifterna till bolagen på grund av arbetsgivares
konkurs eller försumlighet ej inflöte till sina fulla belopp, så komme
även motsvarande särskilda avgifter sannolikt att ej bliva till fullo inbetalda.
Beträffande oguldna (påförda men icke erlagda) särskilda avgifter hade de
sakkunniga tänkt sig (sid. 86), att bristen skulle täckas genom någon förhöjning
av de »utgående avgifterna». Det kunde råda någon tvekan om, vilka
avgifter de sakkunniga med nämnda uttryck avsett. Antingen skulle bristen
ersättas genom fördelning å övriga avgiftspliktiga arbetsgivare eller ock täckas
av bolaget, d. v. s. genom fördelning å samtliga bolagets delägare. I
båda fallen skulle en, om ock obetydlig ökning av avgifterna äga rum för arbetsgivarna
utöver vad som eljest författningsenligt skulle åligga dem, vilket,
principiellt sett, måste anses oriktigt. Det syntes föreningen vara riktigare,
att statsverket finge bära förlusten, vilken, vad bolagen beträffade, knappast
torde överstiga 10,000 kronor årligen eller omkring en procent av det beräknade
beloppet av särskilda avgifter från bolagen.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att den föreslagna tidpunkten
för försäkringsbolagens avgiftsbetalning vore alltför sen; då avgifterna
borde vara redovisade i statskontorets räkenskaper före budgetårets utgång,
borde inbetalningen ske före den 1 juni.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För säkring sinspektionen ■— som i princip motsatt sig arbetsgivarbidrag i
förevarande form — har ansett, att bolagen i varje fall borde befrias från
skyldighet att svara för bidrag, som ej i vederbörlig ordning influtit. Inspektionen
har vidare ansett det kunna starkt ifrågasättas, om ifrågavarande bolag
kunde åläggas att utan kompensation ombesörja uppbörd av denna beskaffenhet;
enligt inspektionens mening borde skälig ersättning för debiterings-
och uppbördsarbetet utgå till bolagen, därest bidragsskyldighet ålades
dem.

I detta sammanhang har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, huruvida icke
ett genomförande av förslaget påkallade en ändring i 15 § i olycksfallsförsäkringslagen,
innefattande bestämmelse om möjlighet för olycksfallsförsäkringsbolagen
att göra ett tillägg till avgifterna för att göra sig betäckta
för de förluster, som kunna uppkomma genom här berörda ansvarsskyldighet
och kostnaderna för bestyrets fullgörande.

Å andra sidan har statskontoret icke haft något ett erinra mot bestämmelserna
om uppbörd och redovisning av ifrågavarande avgifter.

Vad först angår frågan, huruvida försäkringsbolagen böra stå ansvar för
sina delägares försummelse att erlägga ifrågavarande bidrag, synes mig bestämmelsen
härom böra bibehållas med hänsyn till behovet av kontroll över
att avgifterna från dessa arbetsgivare erläggas. Det är emellertid enligt min
mening klart, att förslaget i denna del icke behöver befaras bliva betungande
för bolagen. Föreningen uppskattar själv den årliga risken för dem alla tillsammans
allenast till ett belopp av 10,000 kronor. Deras arbetsgivare torde
också i de allra flesta fall betala sina avgifter, och om någon gång så icke
skulle vara fallet, har ett bolag möjlighet att förvägra förnyelse av försäkringsavtalet,
varigenom arbetsgivaren, om han ej ingår i annat bolag, får sin
försäkring överflyttad till riksförsäkringsanstalten. Nämnas må, att förslaget
utgår från att bolagen skola äga att genom tillägg till avgifterna
från arbetsgivarna göra sig betäckta för eventuella djdika förluster; i 6 §
i departementsförslaget är bestämmelse upptagen, att bolag för täckande av
ifrågavarande förluster skall äga att av sina avgiftspliktiga arbetsgivare uttaga
så stort belopp, som belöper på envar av dem. I anledning av att försäkringsinspektionen
ifrågasatt, om bolagen utan kompensation kunde åläggas
ombesörja uppbörden av dessa avgifter, vill jag framhålla, att i samband
med den nyss omförmälda bestämmelsen i 6 § i departementsförslaget införts
stadgande om rätt för bolagen att till bestridande av kostnad för bestyret
med uppbörden av envar avgiftspliktig arbetsgivare uttaga så stort belopp,
som kan anses falla på honom. Med denna anordning kommer således kostnaden
för uppbörden av avgifterna i verkligheten att drabba de arbetsgivare,
som äro pliktiga att erlägga avgifterna i fråga, och vid sådant förhållande
lärer laga hinder icke föreligga att ålägga bolagen, vilkas delägare samtliga
äro arbetsgivare, uppbörden av avgifterna, lika litet som hinder ansetts vara
för handen att införa skyldighet för vissa arbetsgivare att erlägga avgifter.

Vad vidare beträffar den tid, inom vilken bolagen skola inbetala avgifterna,
må det vara riktigt, att den 1 juli ur viss synpunkt icke är ett lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

157

datum. I enlighet med hemställan av socialförsäkringsbolagens förening anser
jag mig böra föreslå, att tidpunkten bestämmes till den 1 september. I
anslutning härtill torde, såsom också yrkats, den omläggningen böra vidtagas,
att avgifterna från bolagen redovisas direkt till statskontoret samt att uppgift
samtidigt lämnas till riksförsäkringsanstalten för att tjäna till underlag
för den kontroll, som därstädes skall utövas. Den föreslagna tidpunkten för
avgifternas inleverering och lämnandet av vissa uppgifter sammanfaller med
den tid, då bolagen nu hava att till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift
om antalet delägare och försäkrade arbetare m. m.

5 §•

Rörande den närmare innebörden av detta lagrum har jag uttalat mig i den
allmänna motiveringen (sid. 147 f.).

6 §.

Vid 4 § har jag redan berört de bestämmelser, som upptagits i förevarande
paragraf.

7 §•

I förhållande till sakkunnigförslaget hava de frågor, som kunna bliva föremål
för försäkringsrådets prövning, något närmare preciserats. Härutinnan
tillåter jag mig hänvisa till lagtexten.

8 §•

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då kompletterande bestämmelser
möjligen skulle visa sig erforderliga till vinnande av enhetlighet vid tillämpningen
av vissa i lagen givna bestämmelser, exempelvis beträffande sättet för
avgifternas beräknande, det syntes önskvärt, att i lagen infördes ett stadgande
motsvarande 32 § i olycksfallsförsäkringslagen, nämligen att de närmare föreskrifter,
som funnes erforderliga för lagens tillämpning, skulle kunna meddelas
av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet
eller riksförsäkringsanstalten.

Bestämmelse i sådant hänseende har nu införts i denna paragraf.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Rubriken.

Socialstyrelsen anser det med hänsyn till den omfattande och djupt ingripande
betydelsen av den tillämnade regleringen vara lämpligt att giva lags
karaktär åt förordningens bestämmelser. Därigenom skulle enligt styrelsen
även vinnas, att bestämmelserna bleve underkastade lagrådets granskning.

Till vad socialstyrelsen sålunda anfört kan jag icke ansluta mig. Den föreslagna
författningen är uppbyggd i nära anslutning till förordningen om erkända
sjukkassor. Tillräcklig anledning att genomföra nu förevarande lagstiftning
på annat legislativt sätt än sjukkassereformen torde ej förefinnas.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1 §•

Socialstyrelsen framhåller, att det angelägna i att giva försäkringssystemet
erforderlig fasthet borde hava medfört, att grunderna för statsbidragets beräknande
angivits i själva förordningen.

Såsom framgår av sakkunnigförslaget, har man även här följt förebilden
från sjukkassereformen. Liksom vid denna torde det vara naturligast, att dessa
grunder knytas som villkor vid anslagsbeviljandet. Härtill kommer, att då
i grunderna ingår en omfattande och detaljrik tabell, som ändock icke kan
innehålla samtliga ifrågakommande procentsatser, dessa grunder synas mindre
lämpade för fixering i lagtext.

2 §•

På sätt jag i den allmänna motiveringen anfört (sid. 91), torde den medgivna
åtskillnaden mellan familjeförsörjare och andra kassamedlemmar ofta
ske i form av klassindelning. I andra fall åter torde kassorna komma att utan
dylik indelning till familjeförsörjare utbetala högre daghjälp än till andra
medlemmar. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligt att i uppgiften
angående medlemmarna uppdelning skall ske endast efter yrken och tillförsäkrade
förmåner.

4 §.

Socialstyrelsen har förklarat, att den i andra stycket meddelade bestämmelsen
om rätt att i visst fall vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa
skulle kunna förorsaka svårigheter, exempelvis vid tävlan mellan tvenne föreningar
av olika politisk inriktning. Det vore önskvärt, att i paragrafen angåves
närmare bestämmelser för tillsynsmyndighetens prövning.

Den av socialstyrelsen åsyftade bestämmelsen avser att förhindra en splittring
av de erkända arbetslöshetskassorna på för små och inbördes konkurrerande
enheter. Jag anser bestämmelsen ur denna synpunkt lämplig. Några
närmare regler för prövningen torde ej böra angivas. Självklart är emellertid,
att tillsynsmyndigheten vid prövningen skall helt bortse från den politiska
inriktningen hos föreningen.

I enlighet med av socialstyrelsen framställt jakande har jag ansett lämpligt,
att i lagtexten föreskrives, att tillsynsmyndigheten vid antagandet skall
pröva, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser jämväl om fondbildning.
Det torde nämligen vara erforderligt, att en kassas stadgar innehålla
bestämmelser bland annat om den tidrymd, inom vilken fonden i allmänhet
bör uppbringas till sin föreskrivna storlek, därest fonden av särskild
anledning behövt tillgripas för täckande av utgifter.

I förtydligande syfte har härjämte viss omformulering företagits.

5 §.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att i stadgarna bör angivas föreningens
verksamhetsområde. Föreskrift därom har införts i denna paragraf.
Verksamhetsområdet kan tänkas vara så bestämt, att medlem skall till -

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

159

höra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställd vid visst arbetsföretag
eller bosatt inom visst område.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om det ej vore lämpligt att bland åtgärderna
till förekommande eller lindrande av de ekonomiska svårigheterna för en kassa
jämväl upptaga ändring av karenstiden.

Till denna uppfattning kan jag ej ansluta mig. Karenstiden torde i regel
i kassorna komma att så avvägas, att en förlängning av den tid, de försäkrade
skulle få gå helt utan daghjälp, i allmänhet skulle för dem vara väsentligt
mer betungande än en nedsättning av det dagliga understödsbeloppet eller en
förkortning av understödstiden.

7 §•

Enligt socialstyrelsens förmenande skulle det icke vara motiverat att bibehålla
någon bestämmelse om obligatorisk uteslutning av medlem. Vad särskilt
beträffar de under punkterna 1 och 2 upptagna uteslutningsgrunderna påpekar
styrelsen, att sådan anledning kan kvarstå intill sju månader efter det medlemmen
upphört att vara självständig företagare eller att arbeta hos en närstående
släkting, vilket styrelsen tydligen finner mindre lämpligt.

Eör min del anser jag det vara riktigt att upprätthålla kravet på att den,
som längre tid varit självständig företagare utan att samtidigt användas till
lönearbete för annans räkning eller som arbetat hos en nära släkting, skall
uteslutas ur kassan. Det skulle leda till orimliga konsekvenser, om man läte
personer, som åtnjöte full försörjning av eget jordbruk, kvarstå i kassa. Detta
krav blir desto viktigare med den förändring i förhållande till sakkunnigförslaget
av antalet erlagda avgifter för rätt till understöd, som jag ämnar föreslå.
Om uteslutningsgrunden bibehålies såsom obligatorisk, vilket jag föreslår,
kan det icke heller gärna vara riktigt att, såsom styrelsen ifrågasätter,
medgiva jämkning för det fall att en medlem åter upptagit lönearbete och
kassan sålunda försummat att dessförinnan meddela uteslutningsbeslut.

Beträffande frågan om den inverkan på skogsarbetarnas möjligheter att
ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa, som uteslutningen av
de självständiga företagarna komme att få, liksom beträffande frågan om lämpligheten
att i förordningen närmare definiera begreppet självständig företagare,
hänvisar jag till vad jag därom anfört i annat sammanhang (sid. 85
ff.).

Vad de sakkunniga på sid. 25 i promemorian anfört om att en hemmansägare
måste anses vara självständig företagare jämväl under tid, då han arbetar som
skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan person anställd för
att sköta sin gård, synes enligt en del av de avgivna yttrandena hava föranlett
det antagandet, att de sakkunniga avsett att åt företagarbegreppet här giva
en annan tolkning än som tillämpats beträffande lagen om försäkring för
olycksfall i arbete. De sakkunniga torde emellertid endast hava avsett att
framhålla, att den omförmälda hemmansägaren är att betrakta som självständig

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

företagare i sin egenskap av hemmansägare, samtidigt som han är att betrakta
som lönearbetare i sin egenskap av skogsarbetare. Denna tolkning framgår
klart av sammanhanget. Jag hänvisar för övrigt i denna del till vad som
anförts i den allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Västerbottetis län anser bestämmelsen under punkt 2 vara
för hård samt förklarar, att arbete hos en nära släkting kan vara ett verkligt
arbetsförhållande av samma beskaffenhet som anställning hos annan. Länsstyrelsen
finner det verka som en bestraffning, att en person, som innehaft
arbete hos en nära släkting, icke förr än sju månader därefter kan bliva medlem
av en erkänd arbetslöshetskassa.

Med anledning härav vill jag framhålla, att erfarenheterna från utlandet
på denna punkt giva vid handen, att det föreligger så stor risk för missbruk
av försäkringen just i detta avseende, att det torde vara nödvändigt att upprätthålla
den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. I och för sig ligger
det för övrigt icke något orimligt i att den, som övergår till under försäkringen
innefattat lönearbete, icke redan första dagen kan ingå i en arbetslöshetskassa
i det nya yrket.

Enligt punkt 3 skall från rätt att inträda i erkänd arbetslöshetskassa eller
att »där» kvarstå såsom medlem uteslutas den, som är medlem i annan erkänd
arbetslöshetskassa. Genom denna bestämmelse utsäges enligt min mening tillräckligt
klart, att medlemmen skall vara skyldig att utträda ur den kassa,
däri han senare vunnit inträde. 11 § i sakkunnigförslaget torde sålunda kunna
såsom obehövlig utgå.

9 och 10 §§.

9 § i sakkunnigförslaget har av redaktionella skäl uppdelats i två paragrafer.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligga för att en medlem,
som är berättigad till understöd, ej skall kunna uteslutas ur kassan förrän
understödstiden gått till ända, även om kassan kan åberopa den i 8 § 4 punkten
angivna uteslutningsgrunden.

Härtill torde allenast behöva anföras, att, om en medlem på grund av svikliga
uppgifter lyckats utfå understöd, följer av civilrättsliga regler, att kassan
icke behöver utgiva understöd efter det förhållandet upptäckts. 11

11 §•

Socialstyrelsen anser, att bestämmelsen om automatisk uteslutning efter
viss tid kommer att verka för strängt, och ifrågasätter, om ej laga förfall borde
kunna få åberopas.

Ifrågavarande bestämmelse överensstämmer helt med motsvarande stadgande
i sjukkasseförordningen. Avgifterna till kassorna komma att bliva relativt
små, och svårigheter att betala dem torde i allmänhet ej komma att förefinnas,
eftersom de endast skola utgå under de veckor, då den försäkrade varit i {arbete.
Jag erinrar för övrigt om att en medlem, som uteslutes under åbero -

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

161

pande av förevarande paragraf, äger rätt att när som helst åter anmäla sig
såsom medlem i kassan. Visserligen äger han då på grund av bestämmelserna
i 21 §, i enlighet med vad jag under nämnda paragraf kommer att närmare
anföra, icke för rätt till understöd tillgodoräkna sig de avgifter, vilka
han erlagt under sitt tidigare medlemskap. Jag anser dock icke tillräckliga
skäl tala för någon ändring i paragrafen.

14 §.

Ordet »arbetslös» har tillagts i avsikt att få det — eljest självklara — förhållandet
uttryckligen utsagt, att understöd ej må utgå annat än till medlem,
som saknar sysselsättning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för
egen räkning.

15 §.

Beträffande den i första stycket föreskrivna diskvalifikationsbestämmelsen
om fyra veckor anföra statskontoret och länsstyrelsen i Hallands län, att tiden
borde avsevärt förlängas. Arbetsgivareföreningen yttrar, att det utgör ett betänkligt
avsteg från eljest vedertagna principer inom försäkringsverksamheten,
att även ett uppenbart självförvållande till arbetslöshet endast medför en temporär
förlust av understödsrätten.

En diskvalifikationstid om fyra veckor motsvarar vad som i allmänhet tilllämpas
i utlandet. Någon anledning att föreslå en avvikelse härutinnan synes
mig så mycket mindre föreligga, som, i fall arbetsvägran upprepas, detta ånyo
medför avstängning under fyra veckor från det vägran sist skett. Arbetsförmedlingsanstalt
lärer ej underlåta att ånyo pröva arbetsvilligheten hos en
kassamedlem, som en gång vägrat antaga erbjudet arbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke stadgandet om förutsättningarna
för att erbjudet arbete skall anses lämpligt borde omformuleras,
så det klarare framgår, att en kassa äger uppställa strängare krav än i texten
angives.

Enligt den i förordningen iakttagna principen för bestämmelsernas avfattande
äro dessa blott att anse såsom minimifordringar, där ej annat uttryckligen
angives. I överensstämmelse därmed stadgas i förevarande paragraf
endast, att erbjudet arbete under vissa förutsättningar skall anses lämpligt,
och kassorna förbjudas ingalunda att uppställa strängare krav på de understödssökande,
om de så skulle önska. Såsom ytterligare exempel på denna
princips tillämpning må nämnas, att en kassa är oförhindrad att såsom villkor
för rätt till understöd kräva erläggandet av ett större antal avgifter än som
stadgas i 21 §. Jag finner därför ej skäl föreligga att föreslå någon omformulering
av paragrafen i denna del.

Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anser, att rätten till understöd ej
bör indragas, om arbete inom annat yrke anvisas, då utsikt finnes att snart få
arbete inom det egna yrket.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr £09.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med anledning härav vill jag framhålla, att enligt bestämmelserna skälig
hänsyn skall tagas till medlemmens personliga omständigheter. Varje tendens
till yrkesförsäkring måste sorgfälligt undvikas, men detta utesluter icke, att
någon gång sådana fall kunna tänkas förekomma, då en medlem bör anses hava
på av förbundet angivet skäl haft giltig anledning att vägra antaga erbjudet
arbete.

I fråga om viss i sista stycket vidtagen ändring hänvisar jag till den allmänna
motiveringen (sid. 112).

17 §.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke ordet »samt» borde utbytas
emot »eller», då meningen väl ej vore, att bidrag till rese- och flyttningskostnader
skulle kunna utgå utöver daghjälpens högsta belopp.

Socialstyrelsen åter förutsätter, att hjälp till rese- och flyttningskostnader
skulle kunna utgå tillika med daghjälp, men påpekar, att sådan hjälp
jämväl kan komma att utgivas av arbetsförmedlingsanstalt. Styrelsen anser
därför, att i kassornas stadgar borde införas bestämmelse om att kassorna
ej finge lämna hjälp uti ifrågavarande avseende, då kostnaden bestritts
av arbetsförmedlingsanstalt eller annan.

Understöd i form av hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader
bör utgå för sig och utan samband med daghjälpens storlek. Så torde även
de sakkunnigas uppfattning hava varit. En motsatt tolkning skulle leda till
orimliga resultat, då det här gäller belopp av i regel helt olika storleksordning.

Enligt 9 § i utkastet till lag om offentlig arbetsförmedling bör ersättning
för resekostnad, som arbetsförmedlingsanstalt bekostat, icke utgå av statsmedel,
då möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren
uttaga sådan ersättning. Därest en medlem av erkänd arbetslöshetskassa är
berättigad att av kassan åtnjuta understöd till täckande av resekostnad, torde
en arbetsförmedlingsanstalt, som förskjutit sådan kostnad, icke underlåta
att hos kassan uttaga det belopp, som medlemmen varit berättigad att erhålla.
Dubbelersättning kan sålunda icke komma att utgå till medlemmen.

18 §.

Till undvikande av missförstånd torde böra framhållas, att bestämmelsen
att daghjälp icke må utgå till medlem för dag, för vilken han åtnjuter avlöning,
icke syftar på det allmänna och självklara villkoret, att medlemmen skall
vara arbetslös, utan på de fall, då arbetsgivare antingen på grund av lagbestämmelse
eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitteringstid
utbetalar lön till arbetaren för viss tid framåt. På sätt i 1928 års betänkande
anföres, innefattas under bestämmelsen jämväl skadestånd, som utgår
såsom ersättning för mistad avlöning, men däremot icke skadestånd, som
utgår av annan anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

163

Med det begränsade innehåll, stadgandet sålunda äger, lärer anledning icke
finnas att i enlighet med av socialstyrelsen gjort yrkande omkasta ordningen
mellan de olika bestämmelserna i paragrafen.

19 §•

Denna paragraf har i formellt hänseende omarbetats i förhållande till sakkunnigförslaget.
Någon saklig ändring har emellertid ej vidtagits.

20 §.

Socialstyrelsen har med hänsyn till den avsevärda betydelse för försäkringens
tillämpning, som tolkningen av begreppet familjeförsörjare skulle få,
ansett det lämpligt, att begreppets innebörd komme till uttryck i författningen.

Liknande synpunkter framhållas av svenska stadsförbundets styrelse, som
vidare tillägger, att begreppet familjeförsörjare syntes böra anpassas med
hänsyn tagen till fattigvårdslagstiftningen.

Ehuru det ur viss synpunkt vore önskvärt, att möjlighet funnes för en smidig
tillämpning av ifrågavarande begrepp, har jag ansett mig böra förorda, att
bestämmelser i ämnet införas. Dessa bestämmelser böra enligt min uppfattning
hava sin plats i förevarande paragraf, som behandlar frågan om
daghjälpens storlek. Bestämmelserna hava utformats ganska snävt; sålunda
har jag ej ansett en faktiskt föreliggande försörjning av sammanboende kvinna
eller av barnbarn böra få utöva inflytande på daghjälpens storlek. I förhållande
till make och minderåriga barn skall medlem anses såsom familjeförsörjare,
även om försörjningsskyldigheten faktiskt icke fullgöres; att stadga
motsatsen skulle vara att även beröva medlemmen möjligheten att fullgöra
sin skyldighet. Man måste kräva, att medlemmen verkligen har försörjningsskyldighet
emot make eller barn, ty eljest skulle en hustru, vars
man uppbär avlöning, kunna betraktas som familjeförsörjare. Bestämmelserna
komma sålunda att fullständigt motsvara den ovillkorliga försörjningsskyldigheten
enligt 3 § i lagen om fattigvården. Därjämte torde en medlem,
som sammanbor med och faktiskt underhåller sina föräldrar böra betraktas
som familjeförsörjare. Detta tillägg har gjorts i anslutning till stadgande
i 1928 års förslag till obligatorisk försäkring. Lika med förhållandet mellan
föräldrar och barn torde här böra anses förhållandet mellan adoptant och
adoptivbarn.

Enligt sakkunnigförslaget skulle erkänd arbetslöshetskassa äga i sina stadgar
föreskriva, att kvinnliga och minderåriga medlemmar skulle uppbära
lägre daghjälp än som utginge till eljest med dem likställda medlemmar, därvid
daghjälpen dock ej finge understiga hälften av eljest utgående daghjälp. Då,
såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, de sakkunnigas mening icke
varit, att dessa medlemmar skulle erlägga lika stora avgifter som övriga medlemmar,
lärer detta innebära, att för de kvinnliga och minderåriga medlemmarna
komme att inrättas en särskild klass inom kassan. Detta förhållande
behöver emellertid ej särskilt angivas i lagtexten. Medgivande torde endast

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

behöva lämnas att för berörda medlemmar intill hälften underskrida eljest föreskrivet
minimum för daghjälpen. Även i detta fall bör dock det föreskrivna
förhållandet mellan lönens och daghjälpens storlek icke få överskridas. I
överensstämmelse härmed hava bestämmelserna i ämnet avfattats.

Beträffande vissa formella jämkningar får jag hänvisa till lagtexten.

21 §.

Socialstyrelsen anför, att den gjorda åtskillnaden mellan medlemmar, som
icke tidigare uppburit understöd, och sådana, som åtnjutit sådan förmån, synes
sakna bärande skäl och komma att verka orättvist. Styrelsen anför som
exempel, att om två medlemmar samtidigt bliva arbetslösa och den ena helt
omhändertages av fattigvården medan den andra erhåller understöd, skulle
den ena sedermera behöva inbetala 52 avgifter för att bliva berättigad till
understöd, medan den andra endast behövde erlägga 26 avgifter.

Genom att uppställa krav på att en medlem skall hava erlagt avgifter under
52 veckor för att första gången bliva berättigad till understöd åstadkommer
man en större samhörighet mellan kassan och dess medlemmar. Personer,
som inom en nära framtid hotas av arbetslöshet, komma ej att finna
med sin fördel förenat att ingå som medlemmar i kassan, utan medlemsstocken
blir begränsad till den stabila delen av arbetarna. Såväl härigenom som
direkt genom det inbetalade större antalet avgifter stärkes kassornas ekonomi.
Vidare vill man, såsom jag tidigare anfört, genom villkoret vinna ett effektivt
urskiljande av dem, som egentligen äro att betrakta som självständiga
företagare. För min del kan jag därför ansluta mig till den av de sakkunniga
föreslagna uppdelningen. Det av socialstyrelsen anförda exemplet skulle,
för övrigt även med sakkunnigförslaget, få praktisk betydelse blott i det undantagsfall
att fattigvården räckt så länge och omständigheterna i övrigt varit
sådana, att hans tidigare verkställda inbetalning av 52 avgifter just på grund
av fattigvårdstiden icke skulle kunna räknas honom tillgodo. Med den omläggning
av förhållandet till fattigvården, som jag i annat sammanhang föreslagit,
komma för övrigt båda medlemmarna i det av socialstyrelsen anförda
exemplet att vid första arbetslöshetsfallet erhålla daghjälp från kassan. I

I avsikt att underlätta övergången från de inom ett flertal fackförbund för
närvarande existerande arbetslöshetskassorna till erkända arbetslöshetskassor
ha de sakkunniga upptagit en bestämmelse av innehåll, att en medlem i en
erkänd arbetslöshetskassa efter tillsynsmyndighetens medgivande må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa.

Det är enligt min uppfattning synnerligen önskvärt, att övergången av de
nuvarande sammanslutningarna för beredande av arbetslöshetshjälp till erkända
arbetslöshetskassor kan försiggå så smidigt, att det icke blir ett avbrott
i verksamheten eller i medlemsrätten för de gamla medlemmarna. Om
den allmänna förutsättningen är för handen för att utbetalning av understöd
från en nyskapad erkänd arbetslöshetskassa skall få påbörjas, eller med andra

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09.

165

ord tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek och kassans ekonomiska
ställning lämnat sitt medgivande därtill, höra sålunda medlemmarna
för rätt till understöd få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den gamla
sammanslutningen. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör dock frågan
prövas av tillsynsmyndigheten och dess medgivande avvaktas. För att tydliggöra,
att sådant medgivande i regel bör lämnas, har ur lagtexten uteslutits
den inskränkande bestämmelsen, att medgivandet endast skulle lämnas, där
omständigheterna därtill föranledde. Även om storleken av avgifterna inom
den gamla sammanslutningen icke uppgått till vad som kräves i den erkända
kassan, torde medgivande att tillgodoräkna avgifterna kunna lämnas, givetvis
under nyss angiven förutsättning att fondens storlek och kassans ekonomiska
ställning i övrigt icke utgör hinder däremot.

Det är emellertid även önskvärt, att en medlem i den nya kassan, som kanske
under ett flertal år erlagt avgifter till den gamla kassan och jämväl därifrån
uppburit understöd, icke betraktas som en ny medlem, av vilken skall
krävas sammanlagt 52 erlagda avgifter för rätt till understöd. Fortfarande
under förutsättning, att tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek
och kassans ekonomiska ställning lämnat medgivande, att medlemmen skall få
tillgodoräkna sig inom den gamla kassan erlagda avgifter, bör även tagas i
betraktande, att han i den gamla kassan uppburit understöd, varför sålunda i
dylikt fall för rätt till understöd första gången i den nya kassan endast skola
krävas 26 erlagda avgifter. Därest en sådan ändring vidtages, lärer följden
böra bliva, att understöd som uppburits i den gamla kassan även bör utöva
verkan i restriktiv riktning, nämligen så att för beräkning av understödstidens
längd under den första tiden i den nya kassan bör inräknas understöd,
som uppburits i den gamla kassan. Om sålunda en medlem under de sistförflutna
sex månaderna i den gamla kassan uppburit understöd under 50 dagar,
bör han under de första sex månaderna i den nya kassan endast vara berättigad
till understöd under 70 dagar.

Vad nu anförts om beräkning av understöd torde böra äga motsvarande giltighet
även vid övergång mellan två erkända arbetslöshetskassor. Detta innebär
såtillvida en jämkning i sakkunnigförslaget, som enligt detta förslag understöd,
vilket lämnats av annan erkänd arbetslöshetskassa, skulle tagas i
betraktande även då överenskommelse enligt 2 mom. ej träffats.

Enligt 2 mom. första stycket i sakkunnigförslaget är möjligheten att tillgodoräkna
avgift i annan erkänd arbetslöshetskassa begränsad till avgift för
medlemstid omedelbart före inträdet i den senare kassan. Har den arbetslöse
under en mellantid ej tillhört dylik kassa, få alltså tidigare avgiftsbetalningar
icke tillgodoräknas honom.

En dylik regel synes erforderlig till förekommande av missbruk av förordningens
bestämmelser i övrigt. Samma skäl synas emellertid föreligga
till motsvarande begränsning såväl beträffande avgifter till icke erkänd
sammanslutning som till den kassa, där han begär understöd.

Bestämmelser av nu angiven innebörd hava införts i paragrafen.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Öv erståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anse bestämmelsen
om att avgift ej må tillgodoräknas medlem för tid, då han utfört arbete i
sitt hem, vara obillig. Motsvarande erinringar hava framställts beträffande
stadgandet om hemarbetare i 26 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ur kontrollsynpunkt vara omöjligt
att inbegripa de s. k. hemarbetarna under försäkringen. Jag finner mig
därför ej kunna förorda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.

Det torde böra påpekas, att man för rätt att erlägga en veckoavgift näppeligen
torde kunna kräva mer än att vederbörande haft lönearbete en del av
veckan; t. o. m. en dags lönearbete lärer böra berättiga att erlägga avgift för
veckan, allt förutsatt att kassa ej i sina stadgar lämnat annan föreskrift.

22 §.

Bestämmelsen i tredje stycket, att ny karenstid ej behöver beräknas bland
annat då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete
för kortare tid än aderton dagar, bör enligt min mening jämkas i så måtto,
att tidrymden bestämmes till högst aderton dagar.

24 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om ej den rätt, som lämnats
en kassas styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta minska
understödstidens längd eller nedsätta daghjälpens storlek, borde utbytas emot
en skyldighet att vidtaga sådan åtgärd.

Bör min del kan jag icke ansluta mig till vad länsstyrelsen sålunda anfört.
Jag hänvisar till vad jag i annat sammanhang härom yttrat (se sid. 134).

I förtydligande syfte har viss formell jämkning i ordalydelsen vidtagits.

27 §.

Socialstyrelsen framhåller, att det för en ny kassa torde vara omöjligt att
beräkna det genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster
i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag. Styrelsen anför vidare,
att tillsynsmyndigheten ej erhållit någon som helst ledning för sitt handlingssätt
med hänsyn till medgivande att påbörja utbetalning av understöd. Stadgande
borde möjligen införas, att fonden ej finge tagas i anspråk annat än
till viss del, med mindre sådan åtgärd, som omförmäles i 5 § 4), vidtages.

Enligt min uppfattning bör tillsynsmyndigheten ej vara bunden av särskilda
regler, då det gäller att avgöra, om en kassas ekonomiska ställning
är sådan, att utbetalning av understöd må påbörjas. Denna fråga bör bedömas
från fall till fall. Det torde härvid icke behöva krävas, att fonden
helt uppgår till den storlek, till vilken den genom avsättningar skall uppbringas
och varmed den skall uppföras i balansräkningen, nämligen såvitt på
annat sätt säkerhet vunnits för att kassan kan stå emot eventuella påfrestningar.
För övrigt är det givet, att fondens blivande minimibelopp ej kan annat
än uppskattningsvis bedömas, innan understöd börjat utgivas och statsbidrag
erhållits. Några särskilda regler för bokföringen under denna övergångstid
torde likväl ej behöva givas i författningen; denna detalj lärer böra ankomma
på tillsynsmyndigheten att ordna genom förhandlingar med kassans styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

167

Med den mening, som jag tidigare givit till känna angående befogenheten
för en kassas styrelse att vidtaga åtgärder vid större påfrestningar på kassan,
lärer det vara givet, att jag ej kan biträda förslaget om förbud att
mer än till viss del anlita fonden, med mindre kassans styrelse vidtagit åtgärder
jämlikt 5 § 4). Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att
i 4 § införts bestämmelse om att tillsynsmyndigheten vid antagandet av en
kassa skall tillse, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser om
bland annat fondbildning.

28 §.

Socialstyrelsen har anfört, att tillsynsmyndigheten vid val av styrelseledamot
borde frigöras från beroende av något av kassan uppgjort förslag.
Liknande synpunkter hava framhållits av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Norrbottens län samt svenska arbetsgivareföreningen. Svenska
by g gnadsträarbetareförbundet har däremot hemställt, att kassorna borde erhålla
rätt att själva utse samtliga ledamöter i sina styrelser.

Socialstyrelsen har vidare ifrågasatt, om ej den av tillsynsmyndigheten
utsedde ledamotens ställning borde ytterligare stärkas genom att man tilldelade
honom arvode av statsmedel.

Ur många synpunkter anser jag det vara synnerligen lämpligt, att styrelsen
skall äga rätt att utse en ledamot i varje kassas styrelse. Denna ledamot
skall enligt paragrafens ordalydelse utses efter förslag av kassan. Tillsynsmyndigheten
kommer sålunda ej att vara bunden av att välja inom förslaget
utan har full frihet att utse annan person, om så anses lämpligt. Paragrafen
överensstämmer härutinnan med motsvarande stadgande i sjukkasseförordningen.
Tillsynsmyndigheten skall vidare utse en revisor. Jag anser det
lämpligt, att den av tillsynsmyndigheten utsedda styrelseledamoten liksom även
revisorn av statsmedel erhåller gottgörelse för sitt arbete. Uttrycklig bestämmelse
härom torde böra här införas. Arvodesbeloppen torde böra bestämmas
av tillsynsmyndigheten. De erforderliga medlen torde böra anvisas från de
av arbetsgivarna utgående avgifterna till försäkringens förvaltningskostnader.

29 §.

Socialstyrelsen har anfört, att föreskrift om att de befogenheter, som tillkomma
sammanträde med kassan, helt skola utövas av valda ombud vore önskvärd
i fråga om alla kassor med ett något större medlemsantal, exempelvis
över 1,000.

Enligt min mening saknas tillräckliga skäl för införandet av en sådan bestämmelse
för de säkerligen mycket sällan förekommande fall, då en kassas
verksamhet kommer att vara koncentrerad till en enda ort.

33 §.

Enligt 3 § äger tillsynsmyndigheten rätt att, där särskilda skäl därtill
föranleda, till erkänd arbetslöshetskassa antaga förening med lägre medlemsantal
än 500. Det torde få förutsättas, att tillsynsmyndigheten i sådant fall

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ej underlåter bestämma det lägsta medlemsantal, vid vilket verksamheten som
erkänd arbetslöshetskassa skall få utövas. På grund härav har viss jämkning
i ordalagen i denna paragraf vidtagits.

De i tredje stycket av paragrafen enligt sakkunnigförslaget meddelade föreskrifterna
angående förfaringssättet, då kassas medlemsantal nedgått, torde
stå i mindre god överensstämmelse med de i 49 § i lagen om understödsföreningar
givna bestämmelserna, enligt vilka underhandsförsäljning ingår i
likvidationsförfarandet. Jag har därför vidtagit viss jämkning i ordalydelsen.

34 §.

Då det enligt min uppfattning ej torde vara erforderligt att i första stycket
av paragrafen skilja mellan olika slags anvisningar, har viss jämkning i ordalydelsen
vidtagits.

35 §.

Rörande viss i 35 § vidtagen ändring hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen (sid. 112).

Ikraftträdandebestämmelser.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen torde tiden för
ikraftträdandet böra bestämmas till den 1 januari 1934. Detta innebär emellertid
icke annat än att möjlighet då inträder att få arbetslöshetskassa antagen
till erkänd enligt förordningens bestämmelser.

Grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Beträffande grunderna för statsbidrag har jag, på sätt som framgår av vad
jag i annat sammanhang därom anfört (sid. 138 f.), funnit anledning föreslå
viss jämkning i beräkningen av statsbidraget vid låg arbetslöshet. De av denna
jämkning föranledda ändringarna i den i grunderna för statsbidraget ingående
tabellen hava vidtagits i den tabell, som finnes fogad vid detta protokoll.

I annat sammanhang har jag förordat, att av tillsynsmyndigheten utsedd
styrelseledamot och revisor skola åtnjuta arvode av statsmedel. Av tekniska
skäl synes det lämpligast, att dessa arvoden utbetalas av kassan, som sedan
erhåller gottgörelse därför i form av särskilt tillägg till förvaltningsbidraget.

I övrigt har jag icke funnit anledning till ändring i de av de sakkunniga föreslagna
grunderna.

Förordning om riks försäkring sanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen
angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för
de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande uppbörden av de avgifter,
som skola erläggas till riksförsäkringsanstalten, kan jag, såvitt angår
innehållet, till alla delar biträda. Då emellertid det i ämnet upprättade författningsförslaget
i allt väsentligt överensstämmer med 1922 års förordning
om uppbörd av försäkringsavgifter, vill jag för min del förorda, att bestäm -

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

169

melserna meddelas i form av hänvisning till denna förordning. Förevarande
förslag är avfattat i enlighet härmed.

Förordning om ändrad lydelstfi av § 5 i förordningen den 31 mars 1922■
(nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riks försäkring sanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Emo* le sakkunnigas förslag i ämnet har jag icke något att erinra.

Ändring i lagen om försäkringsavtal.

Den föreslagna nya lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 8 april
1927 om försäkringsavtal. Förslag därom lärer denna dag komma att anmälas
av chefen för justitiedepartementet.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet
upprättade förslag

dels till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
184) om understödsföreningar,

dels till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens
omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

dels till förordning om erkända arbetslöshetskassor,

dels till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels till förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt
lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

dels till förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

allt av den lydelse, bilagor A-—F1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslagen till lag angående ändring i vissa delar av
lagen om understödsföreningar och till lag angående bidrag från arbetsgivare
till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall.

Ur protokollet:

C.-II. von Ilartmansdorff.

1 Bilagorna C, E och F, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade fdrfattningsförslag,
hava här uteslutits; tidigare omförmälda bilagor G och II äro här intagna efter statsrådsprotokollet
den 17 mars 1933.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga A till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om
understödsföreningar skola, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni
1931 (nr 279), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem--— eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka--— hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser
sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller
avser förening att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i
stället i firman hava ordet »sjukkassa» eller, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

Firman skall — — — understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

171

på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshetskassas
stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å
sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock
gillt.

Där stadgeändringen — — — sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet
eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor,
kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension--— i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Bilaga B till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,
att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo
sysselsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens
omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen
erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Angående vad som i denna lag förstås med arbetsgivare och arbetare skall
gälla vad i 2 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete är stadgat.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun.

2 §.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i genomsnitt
för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under året i
verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till närmaste hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna, i den mån de äro avgiftspliktiga, för avgiften för arbetaren
en för alla och alla för en.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken
arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att besluta,
huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig,
samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riksförsäkringsanstalten
om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast
provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse.
Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för
mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter till riksförsäkringsanstalten
bestämmes av Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet
sätt blivit erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av
resterande kronoutskylder är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

173

4 §.

Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som
uppburits av anstalten.

Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall
varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande
de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med
inbetalningen skall bolaget till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift å den
avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §.

Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riksstaten.

6 §.

7 §■

Över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller
i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen
efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant
skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,
till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty
första gången erlägga avgifter under år 1935.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga D till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) om

erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag,
dels såsom förvaltning sbidrag.

2. Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av
året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet
bestämmes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet
understödda dagar per medlem i överensstämmelse med följande tabell med

därvid fogade särskilda bestämmelser:

Antal nnderstSdda dagar per medlem	Daglijälpsbidragets storlek i procent antal understödda dagar per medlem	av hela kostnaden för understöd vid olika och en genomsnittlig daghjälp av kronor
2.00	2.25	2.50	2.75	3.00	3.25	3.50	3.75	4.00	4.25	4.50	4.75	5.00	5.25	5.50	5.75	6.00
1.50	0.0
1.75	5.4	0.0												—
2	9.6	4.7	0.0
2.25	13.2	8.5	4.2	0.0
2.50	16.4	11.7	7.6	3.8	0.0		—
2.75	19.2	14.6	10.6	6.9	3.4	0.0
3	21.7	17.2	13.2	9.6	6.3	3.2	o.o	—
3.25	24.0	19.6	15.6	12.1	8.8	5.8	2.9	0.0
3.50	26.2	21.7	17.8	14.3	11.1	8.2	5.4	2.7	0.0								—
3.75	28.1	23.7	19.8	16.4	13.2	10.3	7.6	5.0	2.6	o.o
4	30.0	25.6	21.7	18.3	15.1	12.3	9.6	7.1	4.7	2.4	0.0	—	—	—	—	—	—
4.25	31.7	27.3	23.5	20.0	16.9	14.1	11.5	9.0	6.7	4.4	2.3	O.o	—	—	—	—	_
4.50	33.3	28.9	25.1	21.7	18.6	15.8	13.2	10.8	8.5	6.3	4.2	2.2	0.0	—	—	—	—
4.75	34.8	30.5	26.7	23.3	20.2	17.4	14.8	12.4	10.2	8.0	6.0	3.6	2.0	0.0	—	—	—
5	36.2	31.9	28.1	24.8	21.7	18.9	16.4	14.0	11.7	9.6	7.6	5.7	3.8	1.9	O.o	—	—
5.25	37.6	33.3	29.5	26.2	23.1	20.4	17.8	15.4	13.2	11.1	9.1	7.2	5.4	3.6	1.9	O.o	—
5.50	38.9	34.6	30.8	27.5	24.5	21.7	19.2	16.8	14.6	12.5	10.6	8.7	6.9	5.1	3.4	1.8	0.0
6	41.3	37.0	33.3	30.0	27.0	24.2	21.7	19.4	17.2	15.1	13.2	11.4	9.6	7.9	6.3	4.7	3.2
7	45.5	41.3	37.6	34.3	31.3	28.6	26.2	23.9	21.7	19.7	17.8	16.0	14.3	12.7	11.1	9.6	8.2
8	49.2	45.0	41.3	38.0	35.1	32.4	30.0	27.7	25.6	23.6	21.7	19.9	18.3	16.7	15.1	13,7	12.3
9	52.4	48.2	44.5	41.3	38.4	35.7	33.3	31.0	28.9	27.0	25.1	23.4	21.7	20.1	18.6	17.2	15.8
10	55.2	51.1	47.4	44.2	41.3	38.6	36.2	34.0	31.9	30.0	28.1	26.4	24.8	23.2	21.7	20.3	18.9
11	57.8	53.6	50.0	46.8	43.9	41.3	38.9	36.7	34.6	32.6	30.8	29.1	27.5	25.9	24.5	23.1	21.7
12	60.1	56.0	52.4	49.2	46.3	43.7	41.3	39.1	37.0	35.1	33.3	31.6	30.0	28.4	27.0	25.6	24.2
13	62.3	58.1	54.5	51.4	48.5	45.9	43.5	41.3	39.2	37.3	35.5	33.8	32.2	30.7	29.2	27.9	26.5
14	64.3	60.1	56.5	53.4	50.5	47.9	45.5	43.3	41.3	39.4	37.6	35.9	34.3	32.8	31.3	30.0	28.6
15	66.1	62.0	58.4	55.2	52.4	49.8	47.4	45.2	43.2	41.3	39.5	37.8	36.2	34.7	33.3	31.9	30.6
16	67.8	63.7	60.1	57.0	54.1	51.5	49.2	47.0	45.0	43.1	41.3	39.6	38.0	36.5	35.1	33.7	32.4
17	69.4	65.3	61.8	58.6	55.8	53.2	50.8	48.6	46.6	44.7	43.0	41.3	39.7	38.2	36.8	35.4	34.1
18	70.9	66.8	63.3	60.1	57.3	54.7	52.4	50.2	48.2	46.3	44.5	42.9	41.3	39.8	38.4	37.0	35.7
19	72.4	68.3	64.7	61.6	58.8	56.2	53.8	51.7	50.0	47.8	46.0	44.3	42.8	41.3	39.9	38.5	37.2
20	73.7	69.6	66.1	63.0	60.1	57.6	55.2	53.1	51.1	49.2	47.4	45.8	44.2	42.7	41.3	39.9	38.6
21	75.0	70.9	67.4	64.3	61.4	58.9	56.5	54.4	52.4	50.5	48.7	47.1	45.5	44.0	42.6	41.3	40.0

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

175

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet genom att

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med där n betecknar antalet
understödda dagar per medlem.

b) Yid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana, som
direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det
erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Yid lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

3. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser,
beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

4. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört
att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid
av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år,
räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till
dess antagandet upphörde att gälla.

5. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett belopp i kronor
motsvarande två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med
belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och
revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

6. Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet
medlemmar vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken antagande
till erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med
tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda
beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda
dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än två
kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så anses,
som om daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet
dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar
under samma år.

7. Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa
må kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar
av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

176

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars
1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 3 mars
1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184)
om understödsföreningar och lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande
av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den
offentliga arbetsförmedlingen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av länsnotarien Ernst Bexelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan andra anmärkningar än att i den föreslagna
lydelsen av 9 § lagen om understödsföreningar ett förtydligande borde göras
i första stycket samt att i 2 § förslaget till lag angående bidrag från arbetsgivare
till vissa statens omkostnader borde uttrycket under året ersättas
med orden under nästföregående år. Därjämte erinrade lagrådet att den i
redan avgiven kungl. proposition (nr 174) föreslagna ändringen i bl. a. 2 §
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, enligt vilken såsom arbetsgivare
kan vara att anse den som driver viss undervisningsanstalt i förhållande till
lärjungar vid anstalten, ändå att dessa ej användas till arbete för hans räkning,
syntes böra medföra att i sista stycket av 1 § i förslaget till lag angående
arbetsgivares bidragsskyldighet sådan anstalts innehavare undantages
från den föreslagna lagens tillämpning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

177

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med
chefen för justitiedepartementet:

Den 16 mars 1933 har lagrådet avgivit utlåtande över de den 3 i samma
månad till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar och lag angående
bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för
de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Lagrådet
har i sitt utlåtande framställt allenast ett par detaljerinringar, vilka
synts mig böra beaktas. I samband med de jämkningar, som förslagen på
grund härav undergått, hava vissa smärre ändringar av redaktionell art vidtagits.

Till frågan om grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
samt beräkning av det anslagsbelopp, som för sådant ändamål må erfordras
för nästa budgetår, anhåller jag att senare få återkomma (proposition
nr 215).

Föredraganden uppläser härefter de nyss omförmälda ändrade lagförslagen
samt hemställer, att Kungl. Maj :t ville dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga dessa lagförslag dels ock föreslå riksdagen att antaga
de vid statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 fogade tre förslagen till förordningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Åke Karlholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

Bilaga G till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

193 2 ÅRS UTREDNING

P. M.

RÖRANDE FRIVILLIG
ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING M. M.

Januari 1933

Med biträde av tillkallade sakkunniga
utarbetad inom socialdepartementet

1932 års utredning om arbetslöshetsförsäkring m. m

Inledning.

Chefen för socialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 7 oktober
1932:

Frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring i vårt land väntar ännu på
sin lösning. Det av 1926 års arbetslöshetsförsäkringskommitté år 1928 framlagda
betänkandet jämte däröver avgivna utlåtanden har ännu icke blivit föremål
för Kungl. Maj:ts övervägande. Enligt min mening är det emellertid en
angelägenhet av stor vikt, att det sålunda vilande reformarbetet på detta område
omedelbart återupptages.

Det redan föreliggande utredningsmaterialet torde vara av den omfattning
och beskaffenhet, att det i allt väsentligt kan läggas till grund för ett närmare
övervägande beträffande de allmänna linjerna för ett blivande förslag i ämnet.
I vissa speciella hänseenden torde däremot kompletterande utredningar vara
erforderliga. Jag syftar härvid närmast på frågan om försäkringens omfattning,
bland annat på spörsmålet på vilket sätt det kan visa sig möjligt att
under försäkringen inbegripa vissa kategorier av arbetare, nämligen framför
allt lånt- och skogsarbetare samt affärsanställda. De ytterligare undersökningar,
som i detta och vissa andra hänseenden kunna erfordras, böra verkställas
med all skyndsamhet.

I omförmälda kommittébetänkande hava framlagts två alternativa förslag till
frågans lösning, innebärande det ena obligatorisk och det andra frivillig försäkring.
I detta avseende bör utredningen taga sikte på att försäkringen bör
inbegripa största möjliga antal arbetaregrupper, därvid dock samtidigt alla
uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undanröja farhågorna
för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som på sina håll i andra
länder förekommit, böra omsorgsfullt prövas. På samma sätt böra givetvis
under det fortsatta utredningsarbetet de erinringar tagas under omprövning,
som framkommit i de avgivna remissvaren.

Med hänsyn till angelägenheten av att utan onödiga dröjsmål nå fram till
ett resultat bör den fortsatta behandlingen av ärendet anordnas på ett sätt,
som kan väntas medföra en så snabb handläggning därav som möjligt. För
ändamålet torde därför böra tillkallas särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet
biträda med ärendets fortsatta behandling, vilka sakkunniga
böra bedriva sitt arbete i den närmaste förbindelse med departementet. Sålunda
torde departementschefen böra undan för undan hållas underrättad om arbetets
fortgång och giva anvisningar om dess fortsatta bedrivande.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet
att utse högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet biträda
med fortsatt behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring.

Såsom sakkunniga tillkallade departementschefen den 15 oktober 1932 förutvarande
statsrådet, ledamoten av riksdagens första kammare, byråchefen A.
S. E. Larsson, tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetare -

Utredningens
tillkomst.

193% års utredning.

Historik.

1908, 1909
och 1910 års
riksdagar.

Socialför -säkringskommittén.

förbundet K. Andrée, ledamoten av riksdagens första kammare, kanslichefen hos
statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, statssekreteraren i socialdepartementet
B. G. H. Hammarskjöld samt chefen för försäkringsinspektionen,
filosofie doktorn O. A. Åkesson.

De sakkunniga hava antagit benämningen »1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring».
Såsom sekreterare hava tjänstgjort biträdande länsnotarien
E. G. Bexelius och förste amanuensen i socialstyrelsen J. T. H. Hessler.

Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land första gången föremål
för offentlig prövning vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes genom en
av herr Wavrinsky väckt motion i andra kammaren, vari hemställdes,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående arbetslösheten i landet
samt angående försäkring mot dess ekonomiska följder och till riksdagen
inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Motionen
tillstyrktes av tillfälligt utskott men avslogs av kammaren. Samma motionär
förnyade sin framställning åren 1909 och 1910 genom motioner i andra
kammaren. Dessa motioner tillstyrktes av vederbörande utskott och biföllos
av andra kammaren men avslogos av första.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommittén
att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna
skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de
ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de
förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas.

Efter att under år 1919 hava avgivit sitt betänkande om allmän sjukförsäkring,
avgav kommittén den 30 december 1922 betänkande och förslag angående
offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor, för
vars innehåll, i vad avser arbetslöshetsförsäkringen, här i korthet skall redogöras.

Sedan kommittén redogjort för de båda system för arbetslöshetsförsäkring,
som kommit till användning inom olika länder, nämligen obligatorisk och frivillig
arbetslöshetsförsäkring, förordade kommittén införande av ett system
med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet
bildade av arbetarna själva.

Utöver bestämmelser, som avse den rent legislativa anordningen av arbetslöshetskassorna,
innehåller socialförsäkringskommitténs förslag åtskilliga föreskrifter,
som närmare reglera de grunder, efter vilka en arbetslöshetskassas
verksamhet skall bedrivas, för att statsbidrag till verksamheten skall kunna
utgå.

Understöd från arbetslöshetskassa skulle ej få utgå i annan form än såsom
ett för dag räknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande
av rese- och flyttningskostnader. Vad som utgåves såsom daghjälp skulle ej
få överstiga hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för
arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den försäkrade
samt skulle i varje fall vara begränsat till högst fem kronor om dagen. För
den, som hade att försörja annan, kunde daghjälpen dock ökas med en fjärde -

1932 års utredning.

del. Vore arbetslös ekonomiskt så väl ställd, att lian uppenbarligen ej vore
i behov av arbetslöshetshjälp, kunde daghjälpen nedsättas till halva beloppet.
Daghjälp skulle ej utgivas för söndag men eljest för varje dag i veckan, i vissa
fall även för helgdag. Daghjälp skulle icke utgå till arbetslös, med mindre
han varit medlem av kassan under minst tolv på varandra följande månader
och för denna tid erlagt föreskrivna avgifter. Daghjälp skulle ej få utgivas
till medlem för någon dag, om han ej under nästföregående 14 dagar vant
arbetslös sex dagar. Beträffande säsongarbetare bestämdes karenstiden till 12
dagar under nästföregående 28 dagar. Kassorna skulle äga rätt att utsträcka
karenstiden över vad sålunda stadgats. Daghjälp skulle under 12 på varandra
följande månader ej för någon få utgivas för sammanlagt mer än 70 dagar
eller det större antal dagar, som stadgarna kunde bestämma, samt under 48 pa
varandra följande månader för sammanlagt mer än tre gånger nämnda antal
dagar.

Beträffande medlemmarnas avgifter betecknades de belopp, vilka erfordrades
för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltningskostnader
och övriga kassan åliggande utgifter, såsom fasta avgifter. "Vore de
fasta avgifterna ej tillräckliga, skulle uttaxering kunna äga rum, om stadgarna
innehölle bestämmelser därom. Kommittén antog, att vid extraordinär arbetslöshet
en kassa ofta ej skulle kunna utgiva daghjälp till fulla beloppet.
Med hänsyn härtill föreskrevs, att i sådant fall daghjälpen skulle nedsättas
enligt grunder, som angåves av socialstyrelsen, vilken jämväl hade att bestämma,
huruvida sådan arbetslöshet vore för handen. Därjämte kunde i
stadgarna bestämmas, att kassan för utgivande av vissa fyllnadsunderstöd under
tider av extraordinär arbetslöshet kunde ålägga medlemmarna att betala
s. k. särskilda avgifter. Enligt förslaget skulle staten till bestridande av kassans
utgifter lämna bidrag motsvarande de fasta avgifter, som erlagts av
medlemmarna, dock skulle ej för någon avgift, för ar räknat, beräknas högre
bidrag än femton kronor. Statsbidrag kunde dessutom utgå även för särskilda
avgifter.

Vissa ytterligare bestämmelser i förslaget sökte förebygga, att de försäkrades
intresse att söka arbete försvagades, och att understöden utgåves annat än
vid oförvållad arbetslöshet. Sålunda föreskrevs, att medlem, som önskade erhålla
daghjälp, hade att söka arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen,
samt vidare, att han ej under någon dag skulle anses såsom arbetslös.
om han ej erhållit intyg om att han den dagen ej kunnat erhålla arbete.

Vidare stadgades, att understöd ej förrän fyra veckor förflutit skulle få
utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat arbetet eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet. Detsamma skulle gälla
om den, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit ataga sig erbjudet
arbete, vilket motsvarade hans krafter och färdigheter, och för vilket avlöningen
ej understege den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete eller, i
fråga om offentligt nödhjälpsarbete, den avlöning, som kunde vara bestämd
för sådant arbete. Understöd finge icke utgivas till den, som omfattades av
konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, eller som ändock till följd av kon -

1932 års utredning.

1924 års
riksdag.

flikten vore utan arbete eller, där konflikten omfattade övervägande antalet
arbetare inom visst yrke inom särskilt område eller hela riket, tillhörde detta
yrke inom området eller riket. Ifrågavarande bestämmelser skulle gälla jämväl
vid konflikter av mindre omfattning, som skäligen kunde anses i avsevärd
mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren för yrket inom området
eller riket.

För ett närmare övervakande av kassornas verksamhet ansåg sig kommittén
böra föreslå, att en av styrelseledamöterna skulle representera det allmänna.
Denna representant, som skulle vara ordförande i styrelsen, skulle utses av
socialstyrelsen. För att bereda ordföranden tillfälle att noggrant följa kassans
verksamhet föreslogs, att styrelsen ej skulle vara beslutför, med mindre ordföranden
deltoge i beslutet. Förmenade ordföranden, att styrelsen beslutat
utbetala för stort understöd, skulle han genast föra klagan hos socialstyrelsen,
och gällde i sådant fall hans mening tills vidare. I övrigt ålåge socialstyrelsen
övervakandet av kassornas verksamhet, och hade denna myndighet i sådant
hänseende erhållit en vittgående befogenhet. Beslut av arbetslöshetskassa
kunde överklagas hos socialstyrelsen. I behandling av besvär hos socialstyrelsen
skulle deltaga två representanter för arbetsgivarna och två representanter
för arbetarna, över beslut av socialstyrelsen kunde besvär anföras
hos Konungen.

Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring, ordnad efter dessa
grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximikostnad
för staten av 3 ä 4 miljoner kronor om året.

Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första och av herr
Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner med hemställan att
riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag om statsbidrag
till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak till det
av socialförsäkringskommittén utarbetade förslaget i ämnet. Vissa skiljaktigheter
förekommo emellertid i avseende å villkoren för erhållande av understöd,
understödets art, statsbidragets storlek samt kontrollen över kassornas
verksamhet.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet framhöll i sitt yttrande över motionerna
bl. a., att utskottet icke fann det tillrådligt, att riksdagen skulle
fatta beslut i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga,
innan utredningen i ärendet hos regeringen blivit slutförd och de inkomna yttrandena
över socialförsäkringskommitténs förslag prövats av Kungl. Maj:t
och granskats av lagrådet. Såsom en brist i det av motionärerna framlagda
förslaget framhöll utskottet den omständigheten, att motionärerna icke upptagit
socialförsäkringskommitténs krav på en lagfäst effektiv arbetsförmedling
såsom en förutsättning för införande av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring.
I samband med det yrkande om avslag å motionerna, som utskottet
ansåg sig böra framställa, vilket yrkande även blev av riksdagen bifallet,
uttalade utskottet den förhoppningen, att arbetet å lösningen av den för samhället
i dess helhet utomordentligt viktiga frågan om ordnade och planmässiga
åtgärder från det allmännas sida gentemot arbetslösheten icke måtte få

1938 drs utredning.

avstanna utan föras vidare, så att en tillfredsställande ordning i detta hänseende
så snart som möjligt kunde ernås.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet
åt fem personer att, på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag närmare angives, i egenskap av sakkunniga inom socialdepartementet
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten.

Den 24 juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till motverkande
av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. 1 betänkandet
redogjordes för den dittills bedrivna understödsverksamheten och särskilt
de av statens arbetslöshetskommission bedrivna nödhjälpsarbetena och de
principer, som härvid kommit till användning. De sakkunnigas förslag gick
ut på att staten tillsvidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till bekämpande
av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna arbeten
i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som dittills tillämpats
vid anordnande av nödhjälpsarbetena.

Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt bemyndigande,
revisionssekreteraren, numera justitierådet R. Eklund och dåvarande
ledamoten av riksdagens andra kammare, byråassistenten O. Hagman att
såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av
frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens
verkningar. Denna utredning inriktades i främsta rummet på
att söka lösa den föreliggande frågan genom en tillämpning av båda de system
för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och
anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa •— som kommit
till uttryck i de här förut omförmälda förslagen. En dylik anordning ansågs
erbjuda betydande fördelar framför en lösning, som uteslutande toge sikte
på endera av de båda linjerna, försäkringslinjen eller arbetslinjen. Oavsett
de ändringar i den av socialförsäkringskommittén föreslagna lagtexten, som
genomförandet av en sådan ordning måste medföra, ansågs det med anledning
av den kritik, som i de över förslaget avgivna yttrandena riktats mot vissa
punkter i densamma, erforderligt att jämväl ur andra synpunkter verkställa
en överarbetning av detta förslag. Därvid befanns det lämpligt att uppdela
bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsutkast,
nämligen ett utkast till lag om arbetslöshetskassor och ett utkast till förordning
angående statsbidrag till arbetslöshetskassor. De i det ovan omnämnda
betänkandet av den 24 juli 1925 föreslagna grunderna för en fortsatt verksamhet
efter arbetslinjen sammanfördes i ett utkast till förordning angående
anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet.

Enligt utkastet till lag om arbetslöshetskassor skulle bestämmelserna i lagen
om understödsföreningar äga tillämpning å arbetslöshetskassor med vissa
närmare angivna avvikelser. De ifrågasatta avvikelserna voro icke av någon
större omfattning; deras innebörd var i huvudsak densamma som vad socialförsäkringskommittén
i förevarande hänseende föreslagit.

1924 års arbetslöshetssakkunniga.

1925 års arbetslöshetssakkunniga.

(1925 års
departementsutkast.
)

1932 års utredning.

Den viktigaste skillnaden mellan de i utkastet till förordning angående
statsbidrag till arbetslöshetskassor uppställda villkoren för åtnjutande av
statsbidrag och socialförsäkringskommitténs förslag i denna del framträdde i
de olika system, som tillämpats för beräkning av statsanslaget. Enligt kommittéförslaget
skulle statens bidrag utgå i viss proportion till medlemsavgifterna.
I anslutning till vad socialstyrelsen härutinnan hemställt, innehöll däremot
utkastet, att statsbidraget icke skulle tillföras en arbetslöshetskassas kapitaltillgångar
utan utgivas såsom ersättning för viss del av utbetalad arbetslöshetshjälp.
Med denna ståndpunkt blev det möjligt att inskränka statens
ingripande till sådana åtgärder, som erfordrades för att trygga statsbidragets
rätta användning. Att såsom skett i kommitténs förslag genom tvingande
lagbud ingripa i det privaträttsliga förhållandet mellan en arbetslöshetskassa
och dess medlemmar blev icke erforderligt. Det kunde överlämnas åt kontrahenterna
själva att genom avtal ordna rättsförhållandet sig emellan. De villkor
för försäkringen, som upptagits i stadgarna eller i försäkringsavtalet,
skulle sålunda äga giltighet mellan kassan och dess medlemmar, oberoende
av huruvida de överensstämde med de grunder för verksamheten, vilkas iakttagande
utgjorde förutsättning för rätt till statsbidrag. Enda påföljden av
bristande överenskommelse härutinnan skulle vara, att statens bidrag till kassan
bleve helt eller delvis indraget.

I utkastet hade upptagits åtskilliga bestämmelser, som voro avsedda att
erbjuda garantier mot missbruk av försäkringen. Endast oförvållat arbetslösa,
som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit
arbete mot en lön, som svarade mot den i orten vanliga avlöningen för sådant
arbete, kunde sålunda erhålla understöd från arbetslöshetskassa. Understöd
skulle ej få utbetalas till den, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout.
För att få uppbära understöd måste den arbetslöse hava varit medlem
av kassan under minst tolv på varandra följande månader och för hela denna
tid erlagt på honom belöpande avgifter. Dessutom föreskrevs iakttagande av
en viss karenstid, innebärande att den enskilde hade att på egen hand sörja
för sitt uppehälle under de sex första dagarna av en arbetslöshetsperiod. Under
därefter följande tolv dagar skulle kassan vara skyldig att av egna medel
utbetala understöd. Först sedan arbetslösheten varat minst aderton arbetsdagar,
kunde statsbidrag utgå till understöd, som därefter utbetalades. Såsom
daghjälp skulle ej få utgivas mer än som svarade mot två tredjedelar av
den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma
yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Daghjälpen skulle ej
heller i något fall få överstiga för medlem, som vore familjeförsörjare, fem
kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Statsbidraget skulle utgå
med hälften av det belopp kassan utbetalt såsom daghjälp och skulle under ett
år ej få åtnjutas för mer än sammanlagt sjuttioåtta dagar.

Ifrågavarande bestämmelser voro väsentligen avsedda att komma till tilllämpning
under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Vid extraordinär
arbetslöshet skulle socialstyrelsen ägä att såsom villkor för åtnjutande av
statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas

1932 års utredning.

till medlem, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig
arbete vid arbetsföretag, som till motverkande av arbetslöshet igångsatts enligt
den föreslagna förordningen angående anordnande av reservarbeten.

De sålunda utarbetade utkasten ansågos därefter böra underkastas gransk- Granskning
av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, re- ^en
presenterande olika verksamhetsfält och åskådningar. I överensstämmelse
härmed bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 4 december 1925 chefen
för socialdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med granskning av ifrågavarande utkast. På grund
av nämnda bemyndigande tillkallades den 11 december 1925 för sadant ändamål
följande personer, nämligen socialfullmäktigen August Herman Lindqvist,
tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetareförbundet Knut
Andrée, redaktören Karl Bergström, kassören i svenska måleriarbetareförbundet
Abr. Bergvall, direktören Felix Teodor Hamrin, lektorn Otto Samuel Holmdahl,
kvarnarbetaren Ola Isacsson, landsorganisationens sekreterare Karl Edvard
Johanson, direktören V. Edward Larson i Lerdala, lokomotiveldaren Henning
Vilhelm Leo, bruksägaren Lorentz Ludvig Lorichs, direktören i Sveriges
textilindustriförbund Erik Valdemar Paues, direktören för svenska arbetsgivareföreningen,
v. häradshövdingen Hjalmar von Sydow, landsorganisationens
ordförande Arvid Thorberg samt lantbrukaren Karl Allan Westman.

Dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas granskningsnämnden, inkommo
den 30 januari 1926 med utlåtande över utkasten.

Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till den uppfattningen, att
samhällets åtgärder till motverkande av oförvållad arbetslöshet och dess följder
borde i enlighet med de inom departementet utarbetade utkasten inriktas
på tvenne linjer, nämligen dels en arbetslinje, som komme att fa sin största betydelse
vid tillfällen av mera omfattande arbetslöshet, och dels en försäkringslinje,
vars huvudsakliga uppgift bleve att komplettera arbetslinjen under tider
av normal arbetslöshet.

I granskningsnämndens yttrande uttalades vidare, att nämnden icke haft
något att erinra mot att i en särskild författning upptagits vissa normativa
bestämmelser avseende samtliga arbetslöshetskassor, medan i en annan författning
sammanförts de ytterligare bestämmelser, som ansetts erforderliga
beträffande kassor, vilka hade för avsikt att erhålla bidrag av statsmedel för
verksamhetens bedrivande.

Två av granskningsnämndens ledamöter, herrar Hamrin och Larson, förklarade.
att de vore förhindrade att uttala sin definitiva anslutning till den
form för frågans lösning, som upptagits i de inom departementet utarbetade
utkasten. I ett särskilt yttrande sammanfattade de vissa erinringar mot de
föreslagna bestämmelsernas innebörd och avfattning. De påpekade, att hela
läggningen av det föreslagna systemet för statlig understödsverksamhet i realiteten
komme att begränsa de »försäkrades» antal till ett mindretal bland de
av sin arbetskraft beroende, varigenom flertalet kroppsarbetare, och därtill
i stor utsträckning de ingalunda bäst ställda, befarades sakna utsikter att
komma i åtnjutande av de med förslaget avsedda fördelarna.

1932 års utredning.

1926 års arbetslöshetssakkunniga.

I yttrandet anfördes bland annat:

»Anses det emellertid lämpligt och ändamålsenligt att en arbetslöshetsförsäkring
anordnas sa, att densamma i verkligheten eller i varje fall företrädesvis
blir tillgänglig väsentligen endast för industriens organiserade arbetare, inställer
sig osökt den fragan, huruvida utöver de försäkrades egna avgifter *
staten ensam skall åläggas bidragsskyldighet. Vi hava icke under arbetet
inom de sakkunniga blivit övertygade om att t. ex. frågan om industriens och
eventuellt kommunens bidragsskyldighet eller riktigare uttryckt befrielse från
sådan blivit genom vad som hittills förekommit slutgiltigt prövad.»

Herr Westman förklarade sig icke kunna biträda förslaget att genom en
statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finna ett hjälpmedel mot arbetslöshet.

Han anförde till stöd för sin ståndpunkt bland annat följande:

»Utanför arbetslöshetsförsäkringen komma att i praktiken stå — det torde
från alla håll erkännas — arbetarna i jordbruket och därmed sammanhängande
näringsgrenar, såsom skogshushållning m. m. Orsaken härtill angives vara
dessa arbetares speciella anställningsförhållanden och de tekniska svårigheter,
som beträffande dem äro förenade med avgifternas insamling och med vederbörlig
kontroll över arbetsmarknadens läge, ävensom vidare svårigheter att
skilja mellan lönearbetarna i jordbruket och sådana som — eventuellt i förlönearbete
odla en jordlott för egen räkning och därigenom
alltid hava tillgång till arbete, även då avlönat sådant icke står att erhålla.
Hessa svårigheter anses vara av sådan natur, att jordbrukets arbetare måste
ställas utanför varje slag av arbetslöshetsförsäkring, även en obligatorisk
sådan.»

Fyra av granskningsnämndens ledamöter, herrar Holmdahl, Lorichs, Paues
och von Sydow, ställde sig i avgiven reservation avvisande mot de ifrågasatta
bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring.

De inom departementet utarbetade utkasten blevo den 1 februari 1926 tilllika
med granskningsnämndens utlåtande för yttrande remitterade till socialstyrelsen,
försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission.

Uti avgivna yttranden framhöllo såväl socialstyrelsen som statens arbetslöshetskommission,
att den arbetslöshetshjälp, som staten enligt nämnda förslag
skulle lämna, sannolikt icke skulle tillgodokomma vissa arbetargrupper,
däribland de ekonomiskt svagast ställda arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen.

Med anledning av de sålunda och inom granskningsnämnden framkomna anmärkningarna
fann sig chefen för socialdepartementet böra hänskjuta frågan
till förnyad utredning, vid vilken särskilt borde beaktas frågan om utsträckande
av försäkringen till arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen
ävensom frågan om bidrag från industriens arbetsgivare till kostnaderna för
försäkringen. I enlighet härmed bemyndigade Kungl. Maj :t den 9 april 1926
chefen för socialdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att
inom departementet biträda med verkställande av fortsatt utredning och
avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder
till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Den 13 april 1926
tillkallades härefter såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kam -

1938 års utredning.

mare H. Lindqvist, tillika ordförande, kaptenen E. Bernström, byråassistenten
O. Hagman, direktören F. T. Hamrin och lantbrukaren J. Johansson, ledamoten
av riksdagens första kammare, rådmannen E. Lyberg, byråchefen E. Odelstierna
samt professorn E. F. K. Sommarin. Sedan herrar Hamrin och Lyberg
efter att hava utnämnts till statsråd den 21 juni 1926 entledigats från sakkunniguppdraget,
tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren O. L. Carlström, kanslirådet G. H.
von Koch och ledamoten av riksdagens första kammare, professorn M. N. Fehr.
På därom gjord ansökning entledigades Fehr den 16 augusti 1926 från uppdraget,
varvid professorn E. F. Heckscher tillkallades såsom sakkunnig. Den 27
november 1926 entledigades Sommarin på därom gjord framställning från sakkunniguppdraget.

Enligt det av chefen för socialdepartementet till statsrådsprotokollet gjorda
yttrandet skulle under den anbefallda utredningen prövas frågan om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring liksom även möjligheten att inom ramen av systemet
för frivillig arbetslöshetsförsäkring tillgodose de framställda önskemålen
om försäkringens utsträckande till de arbetargrupper, som ej skulle hava berörts
av tidigare förslag till försäkring, och om införande av bidragsskyldighet
för arbetsgivarna. Vidare skulle utredningen även avse spörsmålet, i vilken
mån och på vad sätt försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen lämpligen
borde bringas att samverka med varandra.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen »1926 års arbetslöshetssakkunniga»,
överlämnade den 25 april 1928 sitt betänkande, här i det följande benämnt
»1928 års betänkande».

Med hänsyn till de givna anvisningarna utarbetade de sakkunniga två alternativa
förslag, avseende det ena obligatoriskt och det andra frivilligt försäkringssystem.
I utarbetandet av förslagen deltogo samtliga sakkunniga, oberoende
av sin ståndpunkt till spörsmålen, huruvida en arbetslöshetsförsäkring
över huvud borde komma till stånd i vårt land och vilket försäkringssystem
som i så fall lämpligen borde komma till användning. De sakkunniga utarbetade
vidare förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen
samt angående anordnande av allmänna arbeten för beredande av sysselsättning
åt de arbetslösa. Beträffande dessa ämnen framlades alternativa förslag
i anslutning till de olika försäkringssystemen.

För den händelse arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag ej
skulle komma till stånd, förordade herr von Koch ett alternativt förslag, som
gick ut på bildandet av särskilda, lämpligt avgränsade understöds- och pensionssamhällen,
omfattande en eller flera kommuner, som skulle omhänderhava
all samhällets hjälpverksamhet. Denna verksamhet, som genomgående skulle
baseras på behovsprincipen, skulle icke liksom nu handhavas av olika organ
utan av en för hela verksamheten gemensam social nämnd.

Enligt förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle försäkringen
med vissa undantag omfatta envar arbetare mellan 16 och 67 år, som mot
avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan
rörelse. De viktigaste undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal

1932 års utredning.

samt lånt- och skogsarbetare, varjämte personer med ordinarie anställning i
statens tjänst voro uteslutna. Enligt verkställd beräkning angavs försäkringens
klientel komma att utgöras av cirka 625,000 årsarbetare. Samtliga sakkunniga
förordade, att kontors- och butikspersonalens samt lånt- och skogsarbetarnas
ställning till försäkringen skulle upptagas till förnyad prövning,
så snart någon erfarenhet vunnits från den föreslagna försäkringen och i varje
fall inom fem år efter försäkringens ikraftträdande.

Kostnaderna för försäkringen skulle enligt förslaget bestridas genom försäkringsavgifter
av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel. Försäkringsavgifterna
skulle avse en period av en vecka.

Såsom grundläggande villkor för rätt till ersättning föreskrevs, att minst
26 veckoavgifter skulle vara erlagda under de fyra nästföregående kvartalen.
Härigenom komme kroniskt arbetslösa personer att utskiljas från försäkringen.
Den arbetslöse skulle vara skyldig att i regel varje dag anmäla sig som
arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Endast under förutsättning
att han icke kunde erhålla lämpligt arbete, vore han berättigad till
ersättning.

Beträffande frågan, om vilket arbete som skulle anses som lämpligt, voro
alla sakkunniga ense därom, att arbetet skulle motsvara arbetarens krafter
och färdigheter. I avseende på frågan om arbetets lämplighet ur avlöningssynpunkt
gingo meningarna däremot isär, i det vissa av de sakkunniga krävde,
att avlöningen icke finge understiga den i arbetsorten vanliga avlöningen
för sådant arbete, medan andra sakkunniga ansågo, att, därest avlöningen
vore skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant
arbete, arbetet skulle betraktas såsom lämpligt. Slutligen gällde, att den,
som frivilligt lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande
skilts från arbetet eller utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga
sig erbjudet lämpligt arbete, hade förlorat rätten till ersättning under en tid
av fyra veckor därefter.

Samtliga sakkunniga voro ense om att ersättning icke skulle utgå till den,
som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout, så länge konflikten varade.
Medan vissa ledamöter ansågo, att en arbetskonflikt borde diskvalificera endast
de i konflikten indragna, krävde andra ledamöter genom bestämmelser av
något olika innehåll, att även sådana arbetare skulle diskvalificeras, som blivit
arbetslösa på grund av en konflikt och vilkas löne- och anställningsvillkor
skäligen kunde antagas röna inverkan av konflikten. t

Av de sakkunniga hade flertalet förordat en maximal understödstid av 15
veckor per år, medan de övriga sakkunniga förordat 20 veckor (en veckas karenstid
förutsattes). Några sakkunniga hade dessutom föreslagit en bestämmelse,
enligt vilken arbetslös, som uppburit ersättning under 36 dagar, skulle
kunna hänvisas till reservarbete under viss tid, ej överskjutande 12 veckor.
Den tid, varunder den arbetslöse erhållit reservarbete, skulle avdragas å ersättningstiden,
varvid två dagars reservarbete skulle anses motsvara en dags
ersättning.

Beträffande yrken med mera utpräglad säsongkaraktär föreslogo de sak -

1932 års utredning.

kunniga, att socialstyrelsen i enlighet med vissa angivna riktlinjer rörande karenstidens
längd m. m. skulle bestämma de närmare villkoren.

Ersättning på grund av erlagda försäkringsavgifter skulle utgå för sex dagar
i veckan med ett för dag beräknat belopp, kallat daghjälp. Därjämte
skulle till vissa familjeförsörjare utgå s. k. familjetillägg, vilket skulle bestridas
av statsmedel. Såväl daghjälpen som familjetilläggen sattes i relation
till arbetsförtjänsten. För ändamålet hade de försäkrade indelats i sex
löneklasser på sätt, som framgår av följande schema.

Löneklass	Daglig arbetsförtjänst kronor	Daghjälp kronor
I......		1.25
II......	......2.50—3.49	1.50
III......	......3.50—4.49	2—
IV......	.......4.50—5.49	2.50
V......	......5.50—6.49	3.—
VI......	......6.50 och däröver	3.25

Familjetilläggen utgingo inom varje klass med 20, 40 eller 60 % av daghjälpen,
beroende på huruvida den arbetslöse hade en eller två, tre eller fyra resp.
fem eller flera personer att försörja. I högsta löneklassen, där daghjälpen utgjorde
3.25 kronor, kunde sålunda det sammanlagda understödet uppgå till
högst 5.20 kronor.

Försäkringsavgiften, av vilken arbetaren och arbetsgivaren skulle betala
hälften vardera, fastställdes till visst belopp för varje särskild löneklass. Under
förutsättning att den maximala understödstiden fastställdes till 15 veckor,
hade den erforderliga avgiften beräknats till resp. 28, 32, 44, 54, 64 och 70 öre
per vecka i de sex löneklasserna. Vid en understödstid av 20 veckor skulle avgifterna
uppgå till 32, 38, 52, 64, 78 och 84 öre per vecka i de olika löneklasserna.
Arbetarens andel komme sålunda att utgöra hälften av dessa belopp.
Med hänsyn till den osäkerhet, som måste vidlåda varje uppskattning av kostnaderna
för en försäkring av denna art, föreslogs en bestämmelse, enligt vilken
Konungen, om så skulle befinnas erforderligt, ägde höja ifrågavarande avgifter
med högst 50 %.

Uppbörden av försäkringsavgifterna skulle verkställas medelst ett märkessystem
på följande sätt. Varje försäkrad skulle erhålla ett s. k. försäkringskort,
gällande för ett visst försäkringsår, eller tiden från första måndagen i
juli ena året till första måndagen i juli nästa år. Å kortet, som
skulle förvaras hos vederbörande arbetsgivare, hade denne att varje vecka
anbringa ett märke, vars valör motsvarade arbetarens och arbetsgivarens
sammanlagda avgift per vecka inom den löneklass, arbetaren tillhörde.
Hälften av kostnaden för märket skulle avdragas å arbetarens avlöning.
Det skulle åligga arbetsgivaren att minst en gång i månaden hålla arbetaren
kortet tillgängligt för granskning. Försäkringsmärkena voro avsedda
att tillhandahållas genom postverket, som varje månad skulle redovisa de för -

1932 års utredning.

sålda märkena. Influtna medel skulle tillföras en fond, som skulle förvaltas av
statskontoret i samråd med socialstyrelsen efter grunder, som komme att fastställas
av Konungen.

Försäkringen organiserades i omedelbar anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen,
som sålunda skulle komma att tjänstgöra som försäkringens
kontrollorgan. För ändamålet föreslogs en väsentlig utbyggnad av förmedlingen.
Den centrala ledningen av försäkringen förlädes till socialstyrelsen,
inom vilket verk borde upprättas en särskild byrå för arbetsförmedling och
arbetslöshetsförsäkring. Då det ansågs erforderligt, att alla de statliga hjälpåtgärderna
på arbetslöshetens område samordnades med varandra i en enhetlig
organisation, föreslogs, att även ledningen av reservarbetena, som nu åvilar
statens arbetslöshetskommission, skulle förläggas till socialstyrelsen och där
omhänderhavas av en särskild byrå för reservarbeten. I samband härmed
föreslogo de sakkunniga, att sjukkassebyrån och yrkesinspektionen, som icke
hade något direkt samband med socialstyrelsens blivande huvuduppgift — att
tjänstgöra som statens organ för handhavandet av arbetsmarknadens olika frågor
— skulle överflyttas till andra ämbetsverk, yrkesinspektionen till riksförsäkringsanstalten
och sjukkassorna till pensionsstyrelsen.

Den sammanlagda kostnaden för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring en- •
ligt de sakkunnigas förslag uppskattades för en maximal understödstid av 15
veckor, som förordats av de sakkunnigas flertal, under vissa antaganden rörande
arbetslöshetens omfattning till 24.3 miljoner kronor. Härav skulle kostnaderna
för daghjälp, vilka skulle delas lika mellan arbetare och arbetsgivare,
uppgå till sammanlagt 19.0 miljoner kronor, familjetilläggen, som skulle bestridas
av statsmedel, till 3.3 miljoner kronor och förvaltningskostnaderna, som
likaledes skulle bestridas av statsmedel, till 2.0 miljoner kronor. Skulle den
maximala understödstiden utsträckas till 20 veckor, beräknades kostnaderna
komma att ökas till sammanlagt cirka 28.4 miljoner kronor.

Den angivna förvaltningskostnaden hänförde sig huvudsakligen till arbetsförmedlingen.
Då försäkringen skulle medföra en icke ringa ökning i arbetsförmedlingsanstalternas
arbete, föreslogs, att staten skulle betala 3/4 av anstalternas
kostnader.

Förslaget rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring, som sammanförts i en
förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det allmänna skulle
lämna bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde
vissa i lagen angivna villkor rörande medlemsantal m. m. och bedreve sin verksamhet
i enlighet med givna föreskrifter. Medan den obligatoriska försäkringen
enligt förslaget skulle finansieras av både arbetare, arbetsgivare och staten,
skulle arbetsgivarbidrag icke komma i fråga vid en frivillig försäkring.
Såsom tillsynsmyndighet över arbetslöshetskassorna föreslogs socialstyrelsen.

Villkoren för rätt till ersättning vid inträdande arbetslöshet voro med vissa
undantag desamma, som enligt förslaget till obligatorisk försäkring. Arbetslöshetskassa
skulle sålunda ej få utgiva understöd för någon dag till annan
än den, som varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader och
erlagt avgifter för minst halva denna tid. Rörande understödets storlek före -

1982 års utredning.

skrevs, att daghjälp ej finge överstiga för familjeförsörjare fyra femtedelar och
för annan medlem hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag
för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse.
I varje fall finge daghjälpen för dessa båda grupper icke överstiga
fem resp. tre kronor.

Samtliga sakkunniga utom herr von Koch förordade, att det allmännas bidrag
till arbetslöshetskassorna skulle bäras av staten ensam och bestämmas till ett
belopp motsvarande medlemmarnas sammanlagda avgifter. Det är emellertid
att märka, att detta statsbidrag, som för varje månad skulle gottskrivas kassan,
skulle utbetalas allenast i den mån det erfordrades för bestridande av kassans
utgifter. Härigenom vanns den fördelen, att det allmännas bidrag icke komme
att förvaltas av kassorna. Herr von Koch för sin del förordade en anordning,
varigenom det allmännas bidrag skulle utgå med hälften av det understödsbelopp
kassan under ett år utbetalat till sina medlemmar. Kostnaderna för
detta bidrag föreslogos skola bestridas till hälften av staten och till hälften av
de understödda medlemmarnas hemkommuner.

Oavsett huruvida obligatorisk eller statsunderstödd frivillig försäkring komme
att genomföras, krävdes enligt de sakkunnigas mening en viss utbyggnad
av den nuvarande offentliga arbetsförmedlingen. Verkställd uppskattning gav
vid handen, att en obligatorisk försäkring sannolikt komme att medföra en
fördubbling av det nuvarande antalet kontor samt dessutom ett icke ringa antal
ombud. De sakkunniga hade även föreslagit vissa anordningar i syfte att stärka
arbetsförmedlingens effektivitet.

Enligt förslaget skulle för varje landstingsområde och för varje stad, som
ej deltager i landsting, genom landstingets eller stadsfullmäktiges försorg upprättas
en arbetsförmedlingsanstalt. Det föreskrevs därjämte, att sådan anstalt
skulle för sin verksamhet hava ett huvudkontor samt erforderligt antal på
lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlingsanstalt
skulle stå under ledning av en styrelse, bestående av ordförande och
minst fyra ledamöter. Av ledamöterna skulle halva antalet representera arbetsgivarnas
och halva antalet arbetarnas intressen. Då vid en obligatorisk försäkring
arbetsförmedlingen skulle tjänstgöra som försäkringens lokala organ,
hade de sakkunniga, i syfte att utöver socialstyrelsens tillsyn stärka det statliga
inflytandet, föreslagit att ordföranden i arbetsförmedlingsanstalts styrelse
och suppleant för honom skulle utses av Konungen. I samma syfte hade även
föreslagits, att föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skulle
utses av socialstyrelsen, som även ägde bestämma avlöningens storlek. Skärpningen
av det statliga inflytandet ansågs icke lika behövlig, därest en frivillig
arbetslöshetsförsäkring skulle komma till stånd.

I en särskild förordning meddelades bestämmelser angående anordnandet av
reservarbeten.

Beträffande de anförda skälen för och emot införandet av en arbetslöshetsförsäkring
samt beträffande den närmare utformningen av förslagen och övrig
motivering hänvisas till 1928 års betänkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

1982 års utredning.

Yttranden
över 1928
års betänkande.

1927 års arbetslöshetsutredning.

1928 års
riksdag.

Betänkandet har för yttrande remitterats till följande verk och myndigheter:
socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, statskontoret, kommerskollegium, generalpoststyrelsen,
domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser, vilka även haft att infordra yttranden från vederbörande
landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke deltaga i landsting. Därjämte
hava följande sammanslutningar beretts tillfälle att avgiva yttrande:
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,
Sveriges industriförbund samt tjänstemannaorganisationernas arbetslöshetskommitté.
Genom olika av ovannämnda myndigheter och organisationer hava
vidare yttranden inhämtats från bland andra flertalet handelskammare, Sveriges
redareförening, järnkontoret, hushållningssällskapen och skilda fackförbund.

Beträffande de principiella synpunkter, som framkommit i de avgivna yttrandena,
hänvisas till den sammanställning av yttrandena, vilken som bilaga
fogats till denna P. M. .(Bilaga A.) Vad åter angår i yttrandena gjorda detaljanmärkningar,
komma dessa att upptagas till behandling i specialmotiveringen
till förevarande förslag.

I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse
framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat
sig önskvärt, att, utöver den utredning, som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,
särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och
orsaker samt medlen för dess bekämpande. Med anledning härav tillsatte
Kungl. Maj :t den 11 mars 1927 en kommitté på sex personer med uppdrag
att verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga, som antogo benämningen
»arbetslöshetsutredningen», avgåvo den 11 juni 1931 ett betänkande
om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Såsom bilagor till betänkandet
överlämnades samtidigt dels Bilaga 1: Orsaker till arbetslöshet,
av ledamoten professor G. Bagge, dels ock Bilaga 2: Promemoria angående
arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling, av ordföranden
generaldirektör E. G. Huss. Den 23 december 1931 överlämnades
därefter Bilaga 3: Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar
särskilt beträffande arbetarsysselsättningen, av professor G. Åkerman.

Undersökningar hava enligt av kommittén uppgjord arbetsplan påbörjats beträffande
frågan om medel för arbetslöshetens bekämpande.

Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg m. fl.
en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en
arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till
regeringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1929 års
riksdag. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
hemställde, under åberopande av pågående utredning i ämnet, om
avslag å motionen. Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

1982 års utredning.

Vid 1929 års riksdag väcktes dels likalydande motioner av herr Möller i
första och herr P. A. Hansson i andra kammaren med hemställan, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
och dels motion i andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. med hemställan, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring
enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till regeringen
hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1930 års riksdag.

Andra lagutskottet hänvisade till att yttranden över 1928 års betänkande
ännu icke avgivits av samtliga myndigheter och att arbetslöshetsutredningen
ännu icke slutfört sitt uppdrag samt förklarade, att utskottet icke under sådana
förhållanden kunde förorda viss lösning av frågan. Utskottet förklarade sig
hysa den uppfattningen, att Kungl. Maj :t med den skyndsamhet, som förhållandena
medgåve, komme att utan särskild framställning från riksdagen framlägga
förslag till lösning av den betydelsefulla frågan. Utskottets hemställan,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls av riksdagen.

Jämväl vid 1930 års riksdag väckte herr Spångberg m. fl. i andra kammaren
motion med hemställan, att riksdagen måtte besluta att i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa om framläggande av lagförslag enligt dessa
grunder senast vid 1931 års riksdag.

Andra lagutskottet hemställde, under hänvisning till att utredningsarbetet
ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan om arbetslöshetsförsäkring
eller rörande frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för
dess bekämpande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens kamrar.

Vid 1931 års riksdag väcktes tre motioner om arbetslöshetsförsäkring, nämligen
dels av herr Möller m. fl. i första kammaren, dels av herr P. A. Hansson
m. fl. i andra kammaren och dels av herr Dahlén m. fl. i andra kammaren.

I de av herrar Möller och Hansson m. fl. väckta motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att för 1932 års riksdag måtte framläggas förslag till arbetslöshetsförsäkring,
så att envar, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete
för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, vägeller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag
liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande
av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle
anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

I den av herr Dahlén m. fl. väckta motionen hemställdes, att riksdagen måtte
för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, att det pågående utredningsarbetet
rörande frågan om arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande arbetslös -

1929 år8
riksdag.

1930 års
riksdag.

1931 års
riksdag.

1932 års utredning.

hetens omfattning, karaktär och orsaker torde bliva slutfört under året. Utskottet
hemställde med hänsyn härtill, att motionerna icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd. Riksdagens kamrar biföllo utskottets hemställan.
1933 ärs Vid 1932 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Möller m. fl. i
riksdag. förs£a kammaren och herr P. A. Hansson m. fl. i andra kammaren med hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att förslag
till arbetslöshetsförsäkring skulle föreläggas 1933 års riksdag efter samma
grunder, som framlagts i de vid 1931 års riksdag av samma herrar väckta
motionerna.

Vidare väcktes i andra kammaren motion av herr Spångberg m. fl. med
heimställan, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag
till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade, att utskottet av ett utav chefen för socialdepartementet
den 4 januari 1932 till statsrådsprotokollet hållet anförande funnit
framgå, att regeringen följde utvecklingen av de förhållanden, som vore av beskaffenhet
att inverka på spörsmålet om anordnande av arbetslöshetsförsäkring,
och vore beredd att taga de initiativ i frågan, som sakens beskaffenhet
och omständigheterna kunde medgiva. Vid sådant förhållande funne utskottet
icke erforderligt, att riksdagen gjorde något uttalande i ämnet. Utskottet hemställde
på grund härav, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagens båda kamrar biföllo utskottets hemställan.

Inkomna För att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande hava till de sakskrivelser
Vnnniga överlämnats till socialdepartementet inkomna skrivelser och resolutio°C
tioner, ner från bland andra ett flertal kommuner och fackförbund. Vidare hava till
de sakkunniga inkommit särskilda skrivelser från olika organisationer, varibland
må nämnas försvarsväsendets underbefälsförbund och svenska sjöfolksförbundet.

De sakkunniga hava tagit del av dessa handlingar.
utlandet. I 1928 års betänkande finnes intagen en utförlig redogörelse för de arbetslöshetsförsäkringssystem,
som införts i olika länder, till vilken redogörelse här
allenast må hänvisas. Beträffande de förändringar i hithörande lagstiftning,
som vidtagits efter betänkandets framläggande, hänvisas till den sammanställning
av utvecklingen inom vissa viktigare länder, vilken som bilaga fogats till
denna P. M. (Bilaga B.)

Verkställda I samband med avgivandet av utlåtande över 1928 års betänkande verkutredningar.
gällde socialstyrelsen en undersökning av arbetslösheten inom fackförbunden
år 1929, vilken undersökning år 1931 utgavs av trycket under titel »Arbetslösheten
inom fackförbunden samt därmed sammanhängande bestämmelser i
förbundsstadgar och kollektivavtal». I publikationen finnes intagen en sammanställning
av reglerna för rätt till understöd inom de av åtskilliga fackförbund
upprättade arbetslöshetskassorna, till vilken här må hänvisas. Under tiden
efter publicerandet av socialstyrelsens undersökning hava ändringar i dessa
regler vidtagits inom en del fackförbund, på sätt som närmare framgår av
vid denna P. M. fogad bilaga (Bilaga C).

1982 drs utredning.

Efter därom av de sakkunniga gjord framställning har socialstyrelsen verkställt
utredning och till de sakkunniga inkommit med vissa uppgifter rörande
utbyggandet vid en arbetslöshetsförsäkring av den offentliga arbetsförmedlingen,
så att densamma komme att omspänna hela landet och att möjliggöra
prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad uppehölle sig. Socialstyrelsens
skrivelse i ämnet har såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Bilaga D.)

Efter erhållet bemyndigande hava de sakkunniga låtit verkställa en utredning
rörande arbetslösheten inom metallindustriarbetareförbundet under åren
1929—31 samt inom grov- och fabriksarbetareförbundet under åren 1929—30
ävensom angående den effektivitet, som en arbetslöshetsförsäkring samma år
skulle hava fått inom nämnda förbund. En redogörelse för utredningen har
såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Bilaga E).

De vid utredningarna vunna resultaten hava av de sakkunniga lagts till grund
för arbetet vid utformandet av förevarande förslag till arbetslöshetsförsäkring.

1932 års utredning.

Arbetslöshetsförsäkring.

Allmänna synpunkter.

Det till 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring givna uppdraget
innefattar icke en ny och självständig prövning av frågan om arbetslöshetsförsäkring
såsom ett lämpligt och ändamålsenligt sätt att bringa hjälp åt de
arbetslösa. Icke heller hava de sakkunniga haft att pröva frågan, huruvida
en blivande arbetslöshetsförsäkring i och för sig bör organiseras efter den
obligatoriska eller den frivilliga linjen, lika litet som de sedan länge omstridda
spörsmålen huru de s. k. konfliktdirektiven böra utformas, vad som skall anses
såsom skälig lön vid erbjudet arbete m. m. De sakkunnigas uppdrag har varit
inskränkt till att i enlighet med av departementschefen meddelade direktiv
utforma ett förslag till arbetslöshetsförsäkring, som borde vara så konstruerat,
att försäkringen inbegrepe största möjliga antal arbetargrupper. Samtidigt
borde alla uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undanröja
farhågorna för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som
på sina håll i andra länder förekommit, omsorgsfullt prövas. På samma sätt
borde givetvis under de sakkunnigas utredningsarbete de erinringar tagas under
omprövning, som framkommit i de avgivna remissvaren rörande det betänkande
angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten,
som avgivits av 1926 års arbetslöshetssakkunniga.

Huvuduppgiften för de sakkunniga har alltså varit att utforma ett förslag
till arbetslöshetsförsäkring på sådant sätt, att de grupper av arbetare eller anställda,
vilka icke skulle hava omfattats av 1928 års förslag till obligatorisk
försäkring och vilka icke heller beräknats komma att i önskvärd utsträckning
inbegripas i det alternativa förslaget till frivillig försäkring, skulle komma
att även i praktiken omfattas av försäkringen.

Enligt 1928 års förslag till obligatorisk försäkring skulle försäkringen omfatta
alla arbetare med nedan angivna undantag. Såsom arbetare skulle icke
anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning samt
ej heller butiksbiträde, bokhållare, ritare eller därmed jämställd person. Från
lagens tillämpningsområde skulle vidare vara undantagna: arbetsgivares ma.ke,
hemmavarande barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptivföräldrar, i den
mån de användes till arbete för hans räkning, den som utförde arbetet i sitt hem,
arbetare, som användes till arbete i jordbruk med därtill hörande binäringar,
vilka icke bedreves såsom självständiga företag, i skogs- och flottningsarbete,
i fiske, i reservarbete i enlighet med vad därom särskilt stadgades, samt den,

1982 års utredning.

som innehade ordinarie befattning i statens tjänst. I övrigt skulle Konungen
äga att från försäkringsplikt undantaga arbetare, som användes till arbete
för statens, kommuns, järnvägsbolags eller spårvägsbolags räkning och vilkas
anställningsvillkor vore sådana, att arbetslöshetsförsäkring kunde anses icke
erforderlig.

Den frivilliga försäkringen var enligt 1928 års förslag så anordnad, att den
principiellt medgav bildande av arbetslöshetskassor för vilket slag av arbetare
eller anställda som helst. På grund av förmånernas beskaffenhet räknade
man emellertid med att allenast industriens arbetare och med dem likställda
skulle komma att bilda arbetslöshetskassor, som skulle kunna bliva erkända
och komma i åtnjutande av statsbidrag.

Närmast till hands skulle givetvis med de erhållna direktiven varit, att de
sakkunniga först undersökt möjligheterna för en utvidgning av den obligatoriska
försäkringslinjen till att omfatta jämväl de i 1928 års förslag uteslutna
yrkesgrupperna. Formellt skulle ett dylikt förfarande knappast möta oöverstigliga
svårigheter, varemot de praktiska besvärligheterna vid tillämpningen
helt visst skulle visat sig bliva mycket betydande. De skäl, 1926 års arbetslöshetssakkunniga
i detta avseende anfört för sin ståndpunkt, kunna nämligen
icke frånkännas synnerlig betydelse, vilken än mera framträder, då man
erinrar sig att den obligatoriska försäkringen i utlandet i de allra flesta fall
från försäkringen uteslutit just de grupper, varom här är fråga.

Det framstod av dessa anledningar för de sakkunniga såsom synnerligen
angeläget att noggrant undersöka, huruvida det skulle kunna vara möjligt att
anordna en frivillig försäkring på sådant sätt, att utsikter kunde förefinnas
att inom denna få med de yrkesgrupper, på vilkas anslutning man i 1928 års
förslag icke förmenat sig kunna räkna.

Huvudanledningen till att man ansett, att vissa grupper av arbetare komme
att stå utanför en arbetslöshetsförsäkring enligt det frivilliga alternativet i
1928 års förslag, är utan tvivel den, att åtskilliga arbetarkategorier — främst
de nu till införande i försäkringen särskilt ifrågasatta skogs- och lantarbetarna
-—• knappast skulle kunna bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan
erläggande av så stora försäkringsavgifter, att dessa överstege deras ekonomiska
bärkraft. Speciellt för skogsarbetarna föreligger uppenbarligen en arbetslöshetsrisk,
som är större än för arbetare i allmänhet, samtidigt som deras
lönenivå torde ligga ej obetydligt lägre än genomsnittet för övriga arbetare. Då
nu ett system med arbetslöshetskassor, som i regel omfatta var och en ett visst
yrkes arbetare, i och för sig icke möjliggör den utjämning av kostnaderna,
som i en obligatorisk försäkring kan åstadkommas, uppstår helt naturligt
spörsmålet, huruvida en frivillig försäkring kan så uppbyggas, att den på
annat sätt medger någon form av sådan utjämning. En dylik torde enligt de
sakkunnigas mening kunna i viss utsträckning ernås genom statsbidragets
konstruktion, nämligen om hänsyn därvid tages till arbetslöshetens omfattning
inom de olika kassorna. I sådant avseende förorda de sakkunniga, att statsbidraget
skall utgå med proportionsvis större belopp för de kassor, som hava
en jämförelsevis stor arbetslöshet, och med mindre procentuellt belopp inom

1982 års utredning.

arbetslöshetskassor med en lägre genomsnittlig arbetslöshet. För att skapa
möjlighet att med framgång organisera arbetslöshetskassor bland de ekonomiskt
sämst ställda arbetargrupperna erfordras emellertid därjämte, att statsbidraget
kan bestämmas att för sådana arbetargrupper utgå med proportionsvis
högre belopp, än som man för kassorna i allmänhet anser riktigt. En
motsvarande reduktion kan skäligen göras för de högst betalade arbetargrupperna.
I Danmark har, såsom av den särskilda redogörelsen framgår
(Bilaga B), statsbidraget till arbetslöshetskassorna bestämts med hänsyn
till den genomsnittliga årsförtjänsten för fackets, resp. områdets arbetare.
iVariationerna äro så stora som mellan 90 och 15 procent av medlemmarnas
egna avgifter, vilket motsvarar 47 resp. 13 procent av hela kostnaden.
Det högsta statsbidraget utgår till kassor, vilkas medlemmar hava en årsförtjänst
av i genomsnitt högst 2,000 kronor, det lägsta bidraget till kassor,
i vilka medlemmarnas årsförtjänst i medeltal överstiger 4,000 kronor. I
vårt land torde det på grund av arbetslönernas stora variationer och otillförlitligheten
i de lönestatistiska uppgifterna möta mycket stora svårigheter att på
ett tillfredsställande sätt beräkna den genomsnittliga lönenivån för olika arbetslöshetskassor
med medlemmar över hela landet. Än större bliva svårigheterna
att fastställa en rimlig medellön för kassor med ett lokalt bestämt verksamhetsområde
och medlemmar tillhörande ett flertal yrken med avsevärt olika lönenivå.

Emellertid torde av nära liggande skäl de genomsnittliga daghjälpsbeloppen
inom arbetslöshetskassorna kunna anses giva uttryck för olikheten i lönenivån
inom de särskilda kassorna. De sakkunniga hava på den grund ansett sig böra
förorda, att statsbidraget skall utgå med en relativt större andel av kostnaderna
för kassor med lägre daghjälp och med minskad andel av kostnaderna ju
högre daghjälpsbeloppen äro.

På sätt längre fram närmare angives, föreslå alltså de sakkunniga ett
system för statsbidrag, vilket är avsett att på nu antytt sätt taga hänsyn
till såväl lönenivån som arbetslöshetens omfattning. För kassor med ett jämförelsevis
högt löneläge och en förhållandevis ringa arbetslöshet skulle statsbidrag
utgå med proportionsvis låg andel av kassans kostnader, under det att
kassor, vilkas medlemmar hava låga löner och samtidigt stor genomsnittlig
arbetslöshet, erhålla förhållandevis större bidrag från staten. Genom dylika
grunder för statsbidragen torde möjlighet skapas för alla de kategorier av
arbetare och anställda, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro så
beskaffade, att de alls kunna tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring,
att utan oskäligt stora egna uppoffringar komma i åtnjutande av de förmåner,
som försäkringen kan erbjuda.

Det synes vidare vara nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den
synnerligen betydelsefulla frågan om försäkringens begränsning till att avse
allenast viss närmare angiven del av arbetslösheten. Detta sker på det sätt,
att försäkringen sätter sig ett bestämt begränsat mål före och överlämnar återstoden
av arbetslösheten till andra hjälpformer. Försäkringen bör alltså
nöja sig med att vara »samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten»,

1932 års utredning.

som det heter i det senaste engelska kommittébetänkandet om arbetslöshetsförsäkringen.

Gentemot enskilda försäkrade medlemmar har ju icke heller arbetslöshetsförsäkringen
någonsin utgivit sig för att vara mera än en sådan första försvarslinje.
Enligt 1928 års förslag skulle daghjälp utgå under högst 15, alternativt
20 veckor per år. De, som erhållit hjälp under angiven tid men fortfarande
vore arbetslösa, skulle få sitt uppehälle på annat sätt. En dylik begränsning
kan emellertid icke vara tillräcklig. 1928 års förslag innebär, att
försäkringen, om man bortser från alla andra inskränkande bestämmelser såsom
viss tids avgiftsbetalning, karenstid m. m., maximalt skulle kunna lämna
daghjälp till varje försäkrad under 20/52 av året, vilket under de ogynnsammast
tänkbara förhållanden är detsamma som att nära 40 procent av de försäkrade
under hela året skulle underhållas av försäkringen. Till jämförelse
må erinras därom, att 1928 års förslag — om hänsyn tages till samtliga däri
förekommande inskränkningar i understödsrätten — beräknats medföra, att
det angivna procenttalet 40 skulle komma att minskas till ungefär tiondelen
därav. Redan för att få en verklig begränsning av de risker staten åtager sig
blir det nödvändigt att icke blott fastställa ett maximum för understödstiden
för den enskilde medlemmen utan också vid statsbidragets bestämmande räkna
med en viss begränsning av det antal understödsdagar per medlem och år,
för vilka statsbidrag skall utgå. Genom en dylik bestämmelse vinnes även,
särskilt med hänsyn till vissa för extraordinära förhållanden avsedda bestämmelser,
för vilka redogöres i det följande, att kassornas verksamhet kommer
att begränsas, i den mån arbetslösheten antager en krisartad omfattning.

Det är emellertid med dylika bestämmelser oundgängligt att tillse, att det
understödsbehov, som kvarstår, sedan de fastslagna försäkringsförmånerna
uttagits, icke kommer att tillgodoses genom försäkringsorganen utan helt avskiljes
från försäkringen, så att en klar avgränsning genomföres såväl i förhållande
till den kommunala understödsverksamhet, varom förslag framlägges
i det följande, som gentemot fattigvården, pa sadant sätt att understöd
icke samtidigt kan utgå från flera håll. Stigande arbetslöshet bör icke i något
fall få leda till uppmjukning av försäkringsvillkoren.

I överensstämmelse med sålunda angivna grundsatser hava de sakkunniga
utarbetat det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som utformats i det
utkast till förordning om erkända arbetslöshetskassor, till vilket de sakkunniga
nu övergå.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Yiktigare punkter i förslaget.

För de viktigare punkterna i utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor
skall här lämnas en allmän motivering, i vilken dock icke närmare
beröras de frågor, som utförligt behandlats i 1928 års betänkande. Da

1982 års utredning.

Löne arbetare begreppet.

de sakkunniga enligt erhållna direktiv till grund för sitt arbete lagt den mening,
som på de punkter, där åsikterna bland 1926 års sakkunniga gått isär, uttalats
av de sakkunnigas ordförande H. Lindqvist, har det icke ansetts tillkomma
de sakkunniga att på de särskilda punkterna angiva de skäl, som
kunna tala för och mot de olika uppfattningarna bland 1926 års sakkunniga.
I det följande beröras därför i allmänhet endast de ändringar, som vidtagits i
förhållande till den av herr Lindqvist förordade författningstexten.

En särskild framställning här nedan redogör för vissa förhållanden inom
de yrken, som de sakkunniga i enlighet med erhållna direktiv ägnat särskild
uppmärksamhet. Av denna framställning framgår bland annat, att ett betydande
antal av de i skogsarbete sysselsatta även äro att betrakta såsom
självständiga företagare. Redan av denna omständighet torde utan vidare
framgå, att en arbetslöshetsförsäkring av den typ, detta förslag innebär,
med nödvändighet fordrar, att möjlighet förefinnes att från försäkringen avskilja
sadana i skogsarbete sysselsatta personer, vilka i egenskap av hemmansägare,
arrendatorer eller dylikt under en större del av året äro att betrakta
såsom självständiga företagare. Det är nämligen önskvärt, att förordningen
göres tillämplig allenast å verkliga lönearbetare.

Att så bör vara fallet torde ligga redan i den föreslagna försäkringens natur.
Av de i 21 § givna bestämmelserna om avgiftsbetalning såsom förutsättning
för erhållande av understöd och av bestämmelsen i samma paragraf, att annan
avgift ej må tillgodoräknas medlem än som erlagts för tid, då han innehaft
avlönat arbete för annans räkning, torde också följa, att allenast den, som i
verklig mening är lönearbetare, kan bliva berättigad till understöd. Emellertid
torde i förordningen jämväl böra intagas uttrycklig föreskrift om att personer,
som större delen av året icke äro lönearbetare, icke skola äga ingå såsom medlemmar
i en erkänd arbetslöshetskassa. Det kan nämligen icke anses lämpligt,
att personer, som troligen aldrig kunna bliva berättigade till understöd, ändock
skola tillåtas att inträda såsom medlemmar i en kassa och under en tid
erlägga avgifter för att kanske först därefter komma under fund med att de ej
någonsin kunna bliva understödsberättigade. Att positivt bestämma, vem
som skall anses såsom lönearbetare, lärer emellertid möta betydande svårigheter.
Såsom lönearbetare bör nämligen betraktas icke blott den, som innehar
avlönat arbete, utan även den, som är arbetslös men söker dylikt arbete, samt
den, som t. ex. är sjuk men eljest är att hänföra till lönearbetare. Det skulle
för sådana personer kunna uppstå stora svårigheter att visa, att de verkligen
böra betraktas som lönearbetare. Man tänke exempelvis på arbetslösa personer
i sådana yrken, där lediga platser för närvarande icke i allmänhet tillsättas
genom den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbetslösa torde ofta ej
hava anmält sig såsom arbetssökande hos arbetsförmedlingen.

Då det emellertid å andra sidan visat sig förenat med stora svårigheter att
från försäkringen avsöndra de personer, vilka icke skola anses såsom lönearbetare,
genom att uppdraga gränser med hänsyn till fastighetens storlek, husdjursbesättning
eller dylikt, hava de sakkunniga föredragit att i stället för vin -

1982 drs utredning.

nande av samma ändamål förorda det förfaringssättet, att man negativt bestämmer,
att den som är självständig företagare skall uteslutas från medlemskap.
Någon närmare definition å begreppet företagare torde därvid ej behöva göras,
då begreppet tidigare införts i svensk lagstiftning, exempelvis i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete. Här må sålunda allenast framhållas, att jämväl
hemmansägare och arrendatorer med ringa areal till brukning i förevarande
avseende torde böra betraktas som självständiga företagare. Då besvär över
en kassas beslut i fråga om uteslutning alltid kunna föras hos tillsynsmyndigheten,
kan det förväntas, att viss praxis beträffande omfattningen av begreppet
självständig företagare med tiden utbildas.

En prövning av berörda förhållanden skall verkställas icke blott då ansökning
göres om inträde i en kassa utan även under tid, då medlemskap innehaves.
Prövningen synes böra anknytas till förhållandet under de senast förflutna
tolv månaderna. I anslutning härtill har i 7 § föreskrivits, att den, som
under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader
haft ställning såsom självständig företagare, skall uteslutas från medlemskap.

Den längsta tid under ett år, som någon kan vara självständig företagare
och ändock bevara rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa, har,
som ovan nämnts, satts till fem månader. Denna tid har valts med hänsyn
till att, om någon under längre tid än sex månader av ett år varit medlem i en
erkänd arbetslöshetskassa, möjlighet funnits att inbetala i 21 § omförmält antal
avgifter och sålunda förvärva rätt till understöd. Frågan om utgivande av
understöd från kassan till en arbetslös medlem, vilken är självständig företagare,
skall i vanlig ordning bedömas enligt reglerna i 14 och följande §§.

Särskilt torde böra övervägas frågan om i den nämnda tiden av fem månader
skall inräknas den tid, som en person haft ställning såsom självständig företagare
samtidigt med att han använts till avlönat arbete för annans räkning. En
hemmansägare måste exempelvis anses vara självständig företagare jämväl under
tid, då han arbetar som skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan
person anställd för att sköta sin gård. Det kunde synas, som om en sådan
hemmansägare ej borde tillåtas att vara medlem i en arbetslöshetskassa enligt
de principer, som ovan utvecklats. Men med hänsyn till att inom försäkringen
någon behovsprövning ej skall äga rum, innan understöd utgives, utan fastmer
den försäkrade äger rätt till understödet, om föreskrivna villkor uppfyllas,
synes något hinder icke böra föreligga för en självständig företagare
att ingå såsom medlem i en arbetslöshetskassa, därest han verkligen under så
lång tid som sju månader av ett år jämväl är lönearbetare. Understöd kan
naturligtvis icke heller till sådan person utgå för annan tid än då han är
arbetslös som lönearbetare och verkligen sökt arbete i sådan ställning.

På sätt 1926 års sakkunniga vid förslaget till obligatorisk försäkring framhållit,
kan i allmänhet något egentligt arbetsförhållande icke anses föreligga,
om en person användes till arbete av en nära släkting, utan snarare ett utslag
av inbördes bistånd. Dylika arbetare synas därför böra uteslutas från rätt
att vara försäkrade. Jämväl i detta fall synes prövningen böra knytas till
viss tid under senast förflutna tolv månader.

1933 års utredning.

rkeskassor.

Genom att man sålunda anknyter nu omnämnda villkor till viss tidrymd
under en gången tidsperiod kan man visserligen icke undvika den konsekvensen,
att personer, som tidigare varit självständiga företagare eller arbetat hos
en nära släkting men därefter övergått till att bliva vanliga lönearbetare,
icke förrän efter sju månaders tid kunna ingå såsom medlemmar i en erkänd
arbetslöshetskassa. Olägenheterna härav torde dock icke vara så betydande,
att någon hänsyn därtill behöver tagas. Man torde till och med kunna säga,
att det är lämpligt, att en viss tid får förflyta, innan en sådan arbetare får
ingå såsom medlem i en kassa. Därigenom vinnes ökad säkerhet för att arbetaren
verkligen i fortsättningen kommer att förbliva lönearbetare och att
övergången ej endast varit tillfällig.

Såsom bestämmelserna formulerats, hava kassorna rätt att när som helst
företaga prövning, om medlemmarna uppfylla de angivna villkoren att ej vara
självständiga företagare och ej arbeta hos närstående släktingar. En allmän
omprövning torde dock ej behöva ske mer än en gång om året.

På sätt i 1928 års betänkande framhållits, torde det böra stå en kassa öppet
att begränsa sin verksamhet till att avse personer, som tillhöra visst yrke
eller viss verksamhetsgren eller som äro anställda vid visst arbetsföretag eller
äro bosatta inom visst område. Därest så beträffande viss kassa är fallet
— man torde kunna utgå ifrån att kassorna i allmänhet komma att bildas
efter yrkeslinjer — bör en kassa naturligtvis äga rätt att från medlemskap
utesluta dem, som icke tillhöra kassans sålunda bestämda verksamhetsområde.

Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas emellertid av ganska stor rörlighet.
Även utanför de rena säsongyrkena förekommer det ofta, att en arbetare
under olika delar av samma år arbetar inom olika yrken. Då, såsom
ovan nämnts, kassorna troligen komma att bildas efter yrkeslinjer, blir det en
synnerligen viktig uppgift att se till, att försäkringen ej kommer att hämma
arbetskraftens rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Som de flesta
kassor förmodligen bliva rikskassor, torde medlemmarnas rörlighet i lokalt
hänseende ej behöva röna någon inverkan genom försäkringen. Däremot torde
övergången mellan olika yrken ej helt kunna undgå att påverkas av en försäkring,
där kassorna bildas efter yrkeslinjer. Man torde emellertid kunna
utgå ifrån, att kassorna komma att under medverkan av tillsynsmyndigheten
begagna sig av den i 21 § medgivna möjligheten att ingå överenskommelse om
att de avgifter, vilka en nyintagen medlem erlagt i en kassa, som han förut
tillhört, helt eller delvis må tillgodoräknas honom i den nya kassan. Därigenom
försvinner den största olägenheten av en försäkring efter yrkeslinjer.

För dem, som under olika tider av året arbeta inom olika yrken, bör möjlighet
finnas att kvarstå i samma kassa, oberoende av sådan yrkesväxling.
Man tänke exempelvis på den stora grupp av arbetare, som under sommarhalvåret
arbetar i jordbruket och under vinterhalvåret i skogsbruket. I sådant
syfte föreslå de sakkunniga, att kassorna skola äga rätt att från medlemskap
utesluta allenast dem, som ej under de sist förflutna tolv månaderna

1932 års utredning.

under minst tre månader tillhört det yrke eller den verksamhetsgren, som
en kassa enligt sina stadgar må hava till verksamhetsområde. Har en medlem
ej ens under denna förhållandevis korta tid tillhört yrket eller verksamhetsgrenen,
kan han anses hava förlorat kontakten med sin forna verksamhet,
så att uteslutning må anses berättigad. Vid frågans bedömning skall givetvis
tid, under vilken en medlem varit sjuk eller arbetslös eller fullgjort värnplikt,
kunna inräknas i den tid, som han tillhört yrket eller verksamhetsgrenen.

Jämväl medlemmar i kassa, vilkens verksamhetsområde är så bestämt, att
medlemmarna skola vara anställda vid visst företag eller bosatta inom visst
område, böra vid anställningens upphörande eller vid avflyttning från orten
under viss tid kunna få kvarstå i kassan, till dess att avbrottet visar sig ej
allenast vara tillfälligt. I viss mån motsvarande bestämmelser föreslås därför
för detta fall.

Då fråga om uteslutning av medlem uppkommer, måste emellertid alltid
prövas, om medlemmen är berättigad till understöd från kassan. Om så är,
bör beslut om uteslutning icke kunna träda i verkställighet, förrän rätten till
understöd upphört. Bestämmelse härom har införts i 9 §.

Ovan hava berörts de kassor, som kunna komma att bildas efter yrkeslinjer
eller för personer, som äro bosatta inom viss ort. Det föreligger emellertid intet
hinder mot att bilda en allmän kassa för hela landet eller viss del därav.

I en sådan kassa skulle alla lönearbetare, som uppfylla de allmänna villkoren
för medlemskap, äga ingå såsom medlemmar, oberoende av anställningens art.

En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna förhindra missbruk av Begreppet
en arbetslöshetsförsäkring är givetvis att bästa möjliga garantier skapas för
att understöd lämnas allenast åt sådana medlemmar i kassorna, som verkligen
äro oförvållat arbetslösa. För vinnande av kontroll i detta avseende föreslås,
liksom i 1928 års förslag, att den arbetslöse skall hava att anmäla sig hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen och där ansöka om arbete. Vidare
bibehålies bestämmelsen, att understöd icke får under viss strafftid utgivas
till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund
av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt
arbete. Närmare bestämmelser om vilket erbjudet arbete, som skall anses
lämpligt, meddelas i 15 §.

Man kan icke underlåta att härvid bedöma den arbetare, som frivilligt lämnat
sitt arbete, strängare än den, som avvisat ett erbjudet arbete. Skälen härför
ligga i öppen dag. Man behöver blott tänka på den möjligheten, att en
arbetare, som arbetar mot förut överenskomna arbetsvillkor, slutar sin anställning,
därför att dessa i något avseende avvika från de i arbetsorten vanligen
förekommande. En sådan arbetare kan icke anses berättigad till understöd.
Visserligen utmätes samma påföljd såväl för den, som frivilligt lämnat
sitt arbete, som för den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, men de skäl,
som åberopas av arbetarna i de olika fallen böra, som ovan antytts, bedömas
olika. Under det att i lagtexten uppräknats de omständigheter, under vilka ett

1932 års utredning.

erbjudet arbete skall anses lämpligt, har beträffande den som lämnat sitt arbete
endast sagts, att detta icke får hava skett »frivilligt utan giltig anledning».
Någon närmare definition av detta uttryck torde ej behöva lämnas.
De uppgivna skälen få bedömas från fall till fall med ledning bland annat av
civilrättens regler angående arbetsavtalet.

En erkänd arbetslöshetskassa skall alltid, innan understöd utgives, pröva,
om de i förordningen uppställda villkoren för rätt därtill äro uppfyllda. Kassan
skall sålunda jämväl pröva de skäl, som uppgivas av en arbetare, vilken
frivilligt lämnat sin anställning, ävensom avgöra, om ett erbjudet arbete, som
avvisats, varit att anse såsom lämpligt. Enligt 19 § skall en understödssökande
till kassan ingiva intyg om att han sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
och om det besked, som därvid lämnats honom. Kassan erhåller
sålunda härigenom vetskap om de fall, då arbete kunnat erhållas. Till
ytterligare säkerhet har i lagen om offentlig arbetsförmedling stadgats skyldighet
för arbetsförmedlingsanstalt att omedelbart underrätta kassan om fall
av arbetsvägran.

Enligt 7 § i lagen om offentlig arbetsförmedling skall vid arbetsförmedling
tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren
det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Arbetsförmedlingsanstalt skall sålunda,
innan förmedling göres, verkställa en viss prövning av frågan om arbetet
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skall anstalten icke
pröva, om den erbjudna lönen kan anses skälig eller om konflikt råder å arbetsplatsen,
utan så snart en arbetsgivare framställt begäran om erhållande av
arbetskraft, har anstalten att erbjuda arbetet till den därtill lämpligaste arbetaren
av dem, som vid tillfället finnas där anmälda, varefter avgörandet i sista
hand ankommer på arbetsgivaren.

Arbetsförmedlingsanstalten skall sålunda vid anvisande av arbete alltid följa
den principen, att till arbetet hänvisas den av den tillgängliga arbetskraften,
som bäst lämpar sig för detsamma. Då kassan vid fall av arbetsvägran
bland annat skall undersöka, om arbetet motsvarar arbetarens krafter och
färdigheter, innebär detta en prövning ur arbetarens synpunkt och alltså ur
annan synpunkt än som varit avgörande för arbetsförmedlingen. Den bestämmande
vid sistnämnda prövning är kassan. Vid en frivillig försäkring har den
offentliga arbetsförmedlingen nämligen intet som helst att göra med själva
försäkringen utan skall allenast iakttaga de för förmedlingsarbetet uppställda
principerna. Arbetslöshetskassan däremot är försäkringsorgan och sålunda
bestämmande med avseende å försäkringsvillkorens tillämpning. Man kan visserligen
härigenom ej undgå den risken, att kassorna, som ju förväntas bliva
yrkesbetonade, skola vara benägna att vid prövningen anse såsom lämpligt
allenast sådant erbjudet arbete, som faller inom medlemmens eget yrke. Härigenom
skulle dock försäkringen i verklig mening bliva en yrkesförsäkring,
d. v. s. en försäkring emot risken att nödgas antaga arbete inom ett för medlemmen
nytt yrke med kanske lägre avlöning. En utveckling enligt dessa linjer
skulle vara synnerligen olycklig och måste förhindras. Med den centrala ställning,
som inom försäkringen givits tillsynsmyndigheten, och med dennas stora

1932 års utredning.

maktbefogenhet gentemot kassorna torde emellertid risken för en dylik utveckling
bliva ringa. I de närmare bestämmelser angående övervakandet av kassorna,
som komma att utfärdas, torde böra föreskrivas skyldighet för kassorna
att anmäla varje fall av arbetsvägran för tillsynsmyndigheten. För kontrollens
skull torde även arbetsförmedlingsanstalterna böra åläggas samma uppgiftsskyldighet.
Tillsynsmyndigheten erhåller sålunda kännedom om kassornas
beslut och kan, om missbruk föreligger, genast inskrida och påfordra rättelse.
Särskilt viktigt är, att tillsynsmyndigheten under den första tiden av
försäkringens tillämpning energiskt inskrider emot eventuella tendenser till
oberättigade yrkessynpunkter från kassornas sida.

Det må i samband härmed omnämnas, att representanter för åtskilliga organisationer,
bland annat av arbetsledare, kontorister och sjöfolk, inför de
sakkunniga anfört starka betänkligheter mot skyldigheten att vid fall av arbetslöshet
antaga erbjudet arbete inom annat yrke.

De sakkunniga anse sig emellertid böra framhålla, att ett oeftergivligt villkor
vid varje statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring måste vara, att varje
understödsberättigad person skall vara skyldig att antaga varje erbjudet arbete,
som han har förmåga att utföra, om arbetet även eljest är att anse såsom
lämpligt för honom. Visserligen skall arbetsförmedlingsanstalt alltid
till ett arbete anvisa den arbetare, för vilket arbetet bäst lämpar sig, och resultatet
härav lärer i de flesta fall bli, att exempelvis en kontorist erhåller
anvisning å kontoristplatser och ett hembiträde å hembiträdesplatser. Skyldigheten
att antaga varje anvisat arbete kvarstår dock orubbad.

De utav ordföranden H. Lindqvist m. fl. av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
förordade villkoren för att ett erbjudet arbete skulle anses lämpligt återfinnas
alla i andra stycket av 15 § av förevarande förslag. Beträffande motiven
för stadgandet av dessa villkor hänvisas till 1928 års betänkande sid.
260 ff. Med stadgandet i 9 § av 1928 års förslag, att arbetet skulle anses
lämpligt »allenast» under de uppräknade förutsättningarna, torde hava avsetts
att bereda kassorna möjlighet att jämväl taga hänsyn till andra omständigheter
än dem som uppräknats, såsom den arbetslöses familje- och bostadsförhållanden,
utsikterna för honom att inom den närmaste framtiden erhålla
anställning inom hemorten, arbetets natur o. s. v.

Det har nu ansetts mera ändamålsenligt att i stället uppräkna samtliga de
förutsättningar, som skola föreligga för att en kassa skall vara skyldig att
anse erbjudet arbete för lämpligt. Hänsyn har vid denna uppräkning även
tagits till nyss angivna särskilda omständigheter. Det må framhållas, att med
den föreslagna formuleringen av paragrafen en kassa icke är förhindrad att
anse ett avvisat arbete som lämpligt för medlemmen, även om exempelvis den
med arbetet förenade lönen understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen
för sådant arbete.

En följd av bestämmelsen att hänsyn skall tagas till sökandens personliga
förhållanden blir, att en arbetslös i vissa fall kan av rent personliga orsaker
vägra att mottaga erbjudet arbete, även om arbetet måste anses lämpligt för
andra med honom likställda arbetare, och att han ändock kan vara berättigad

1982 års utredning.

Arbetskon flikter.

till understöd från kassan. Att det i dylika fall fordras en alldeles särskilt
noggrann prövning från kassans sida, innan understöd utbetalas, är givet. Det
måste betonas, att det principiella villkoret är, att erbjudet arbete måste antagas.
Endast där alldeles särskilda omständigheter föreligga, bör avkall
kunna medgivas därå.

En av de mest omstridda frågorna inom vår arbetslöshetspolitik har sedan
länge varit spörsmålet om de s. k. konfliktdirektiven, d. v. s. dels de bestämmelser,
som angiva vilka personer, som vid arbetskonflikt skola uteslutas från
understöd, dels stadgandena om hänvisning av arbetare till arbetsplats, där
konflikt råder. Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga icke haft att upptaga
detta spörsmål till prövning. Enligt erhållna direktiv ingår därför i
författningsförslaget den formulering, som i 1928 års betänkande förordades
av ordföranden Lindqvist m. fl., och som i förstnämnda hänseende helt kort
innehåller, att understöd, under den tid konflikt pågår icke utgår till den,
som deltager i strejk eller är föremål för lockout.

Samma sakkunniga förordade ock, att erbjudet arbete skulle anses lämpligt
allenast under förutsättning att det —- bland annat — icke hänförde sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt påginge. Beträffande sistnämnda stadgande anförde
ifrågavarande sakkunniga i motiveringen, att de med arbetskonflikt avsett
allenast sådana konflikter, som beslutats eller godkänts enligt de principer,
som tillämpas av fackförbund, tillhörande landsorganisationen i Sverige.
Dessa sakkunniga ansågo det emellertid medföra hart när oöverkomliga svårigheter
att i själva lagtexten utforma någon begränsning av villkoret.

Genom lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal och lagen samma dag om
arbetsdomstol har numera vunnits en laglig väg att för vissa slag av arbetskonflikter
utröna, om en konflikt är att anse som lovlig i lagens mening eller
icke. En naturlig konsekvens härav lärer vara det stadgande, som nu införts
i 15 § av förevarande förordning av innebörd, att en arbetare skall vara skyldig
att antaga erbjudet arbete, även om konflikt råder å arbetsplatsen, därest konflikten
befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Avgörandet
härutinnan kommer i de flesta fall att träffas genom utslag av arbetsdomstolen.
Konflikter inom exempelvis byggnadsfacket behandlas dock icke
av arbetsdomstolen utan av för facket inrättade lokala skiljenämnder med besvärsrätt
till en central riksskiljenämnd. Dessa skiljenämnders avgöranden
böra i förevarande hänseende jämställas med arbetsdomstolens.

Det torde ligga i öppen dag, att arbetskonflikter, som enligt nu angivna bestämmelser
prövats vara olagliga, icke böra kunna förhindra, att arbetare hänvisas
till och äro skyldiga att mottaga arbete vid arbetsplatser, som därav
beröras. Ifrågavarande rättsliga avgörande kan dock äga rum allenast rörande
konflikter inom de områden av arbetsmarknaden, där kollektivavtal
träffats mellan arbetsgivare och arbetare. Erfarenheten från striderna på arbetsmarknaden
giva emellertid vid handen, att ett icke ringa antal och understundom
i hög grad irriterande arbetskonflikter förekomma inom områden,
där kollektivavtal ej träffats. Man behöver blott tänka på dels sådana kon -

1932 års utredning.

flikter, som beröra organisationer, vilka icke pläga eller vilja sluta kollektivavtal,
dels också sådana konflikter, som icke igångsatts av någon arbetarorganisation
utan av endast några få man. Vidare torde det ibland förekomma,
att arbetarorganisationer igångsätta konflikter, som icke godkännas av vederbörande
till landsorganisationen anslutna fackförbund. Det kan i sådana fall
icke vara rimligt, att konflikterna skola respekteras av arbetslöshetskassorna
och understöd utgå till den, som vägrar antaga ett erbjudet arbete vid sådan
arbetsplats, allenast av den formella anledningen att konfliktens laglighet icke
kunnat prövas, eftersom kollektivavtal icke träffats. Ett stadgande av sådan innebörd
skulle ju direkt gynna de oansvariga element, som igångsätta rena
okynneskonflikter. Å andra sidan är det emellertid oundgängligt att söka
undvika en godtycklig prövning på detta ömtåliga område. Det torde därför
vara angeläget tillse, att prövningen lägges i händerna på en central myndighet,
som äger noggrann kännedom om arbetsmarknadens förhållanden och
som kan förväntas i detta avseende tillämpa ungefär samma principer, som
skulle hava blivit gällande, för den händelse kollektivavtal varit träffat.
Ur dessa synpunkter hava de sakkunniga ansett, att den prövning, varom
här är fråga, bör anförtros åt socialstyrelsen, som ju ock skall bliva tillsynsmyndighet
för de erkända arbetslöshetskassorna.

Tillsynsmyndigheten har sålunda att, sedan medlem av erkänd arbetslöshetskassa
vägrat att antaga anvisat arbete vid arbetsplats, där konflikt råder
och där kollektivavtal ej träffats, beträffande konflikten avgöra, om den
skall anses vara av sådan särskild beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran
icke förelegat. Tillsynsmyndigheten bör därvid till grund för avgörandet
lägga, om konflikten kan anses motsvara vad som å arbetsmarknaden
allmänt anses vara god sed i ifrågavarande hänseende. Sådant ingripande
bör även kunna ske, redan innan fall av arbetsvägran inträffat.

Med den formulering, som givits åt sista stycket av 15 §, är socialstyrelsen
därjämte berättigad att på sätt nyss angivits förklara arbetskonflikt
vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran
icke förelegat, för den händelse det gäller sådan konflikt inom arbetsområde
med kollektivavtal, vilken icke underställts arbetsdomstolens eller skiljenämnds
prövning eller beträffande vilken utslag ännu ej hunnit meddelas. Det
kan nämligen icke vara rimligt, att arbetslöshetskassorna skola vara skyldiga
att utbetala understöd till personer, som vägra arbeta vid arbetsplats, som beröres
av konflikt, om ifrågavarande konflikt uppenbarligen kommer att förklaras
olaglig, så snart utslag hinner meddelas, eller om en lika uppenbart
olaglig konflikt av ena eller andra anledningen icke underställes arbetsdomstolens
eller skiljenämnds prövning.

Givetvis blir ifrågavarande administrativa avgörande endast att fatta som
provisoriskt, att gälla till dess saken blivit avgjord i rättslig ordning. Har
tillsynsmyndigheten meddelat beslut beträffande en konflikt, som kan komma
att underställas arbetsdomstolens prövning, lärer i enlighet härmed ett sådant
beslut böra undantagas från den besvärsrätt till Kungl. Maj:t, som eljest är
medgiven. Skälen härför ligga i öppen dag. Däremot torde anledning icke

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 14

1982 års utredning.

föreligga att från besvärsrätt till Kungl. Maj:t undantaga de beslut, som av
tillsynsmyndigheten meddelas beträffande konflikter, som väl ej kunna underställas
arbetsdomstolen men som dock kunna dragas inför särskild skiljenämnd.

Daghjälpens Vid bedömandet av frågan om storleken av den daghjälp, som bör utgå vid
en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring, har man att taga hänsyn till å
gentemot ena sidan att beloppen ej få sättas högre, än att tillräckligt intresse kvarstar
vården ^ör ^en arbetslöse att skaffa sig arbete, och å andra sidan att beloppen ej få
sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås. Vad man vill vinna med
försäkringen är nämligen närmast att trygga försörjningen åt de arbetslösa
under den tid, som normalt kan erfordras, för att nytt arbete skall kunna anskaffas.

Daghjälpen måste sålunda först och främst sättas i förhållande till arbetsförtjänsten
inom det yrke, som den försäkrade arbetaren tillhör, och på den
ort, där han vistas. Med hänsyn till de större behoven för de arbetare, som
äro familjeförsörjare, bör daghjälpen för dem få uppgå till större del av
lönen än för övriga arbetare. För familjeförsörjare har i likhet med i 1928
års förslag gränsen satts till fyra femtedelar av lönen, medan gränsen för
övriga arbetare satts till tre femtedelar i stället för såsom i 1928 års förslag
hälften av lönen. Orsaken till denna höjning är framför allt, att inom de lägst
avlönade yrkena å dyrare ort en arbetare ej ansetts ha möjlighet att försörja
sig på ett understöd, som ej uppginge till mer än halva förutvarande lönen.

I 1928 års förslag upptogos olika maximibelopp för familjeförsörjare och
andra medlemmar, nämligen respektive fem och tre kronor. Härutinnan föreslås
nu en gemensam gräns av sex kronor. Skälet härtill är dels att kassorna
med hänsyn till de grunder, efter vilka statsbidraget utgår, böra erhålla friare
händer vid bestämmandet av daghjälpens storlek, dels att man ansett lämpligt
att bereda kassorna möjlighet att med tillämpning av sådan klassindelning, som
här förutsättes, för dyrare orter med högre arbetslöner fastställa ett daghjälpsbelopp,
som bättre än den daghjälp, som lämpar sig för landet i dess helhet,
ansluter sig till arbetsinkomsten. Ur det allmännas synpunkt kunna inga
betänkligheter resas häremot.

Såsom förut nämnts böra understöden från kassorna ej få utgå med lägre
belopp, än att nödtorftig försörjning kan erhållas därå. På grund härav hava
de sakkunniga ansett sig böra införa en undre gräns för daghjälpens storlek.
Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna inom landet är det emellertid
en mycket vansklig sak att här bestämma ett enhetligt belopp. Den undre
gränsen för daghjälpen föreslås nu till tva kronor. De givna reglerna angående
förhållandet mellan daghjälpen och lönen maste dock alltid gälla. Om sålunda
den vanliga lönen inom visst yrke a någon ort är tre kronor om dagen, ma
daghjälpen till ensamstående person ej överstiga 1 krona 80 öre. Tillsynsmyndigheten
har erhållit rätt att, därest särskilda skäl därtill föranleda, medgiva
en sänkning av minimibeloppet tva kronor för viss kassa. Sadana skäl
kunna föreligga för en kassa, vars medlemmar äro bosatta a landsbygden med
därvarande lägre levnadskostnader.

1982 års utredning.

I de inom åtskilliga fackförbund för närvarande existerande arbetslöshetskassorna
förekommer ofta, att kvinnliga medlemmar och medlemmar, som
ännu icke uppnått viss ålder, få såsom halvbetalande uppbära lägre understöd
än övriga medlemmar. Rätt att införa liknande bestämmelser synes böra medgivas
de erkända arbetslöshetskassorna. Någon åldersgräns torde ej böra fixeras
i förordningen, utan detta bör vara de särskilda kassornas sak att bestämma
med hänsyn särskilt till den ålder, som kan vara föreskriven i de olika
kollektivavtalen för erhållande av full lön.

För halvbetalande medlemmar samt medlemmar, som äro lagligen berättigade
till regelbundet understöd av annat slag än fattigvård eller åtnjuta daghjälp vid
korttidsarbete, bör daghjälpen jämväl kunna understiga två kronor. Vidare
måste en kassa vara berättigad att vid större arbetslöshet, eller då kassans
ekonomi eljest så fordrar, tillfälligtvis nedsätta daghjälpen under föreskrivet
minimum. Undantag för dessa fall hava införts i 20 §.

På sätt som framgår av 1928 års betänkande voro meningarna delade bland
de sakkunniga angående lämpligheten av att från den eljest utgående daghjälpen
göra avdrag för fattigvård och annat regelbundet utgående understöd,
som en medlem i anledning av arbetslösheten kunde vara berättigad att erhålla
från annat håll än kassan. Som skäl mot införandet av en bestämmelse i dylik
riktning framhölls, att man därigenom i försäkringen införde ett moment av
behovsprövning, som eljest vore främmande för systemet.

De senaste årens erfarenheter särskilt från de större städerna giva vid handen,
att en sammanblandning mellan fattigvården och offentligt understöd
från annat håll måste förhindras. Ett flertal fall hava förekommit, då personer
samtidigt uppburit betydande understöd såväl från fattigvårdsstyrelsen
i en stad som från andra håll, däribland även från stadens arbetslöshetskommitté.
Det torde vara uppenbart, att en dylik sammanblandning ej kan vara
lämplig. Vad försäkringen beträffar bör man, som redan framhållits, söka göra
förmånerna därifrån så stora, att medlemmarna i allmänhet skola kunna erhålla
sin nödtorftiga försörjning av den utgående daghjälpen.

En del sakkunniga föreslogo i 1928 års betänkande en bestämmelse om att
daghjälpen från kassan skulle minskas med vad som utginge i fattigvård. Förutsättningen
för att fattigvård skall utgå är emellertid, att medlemmen ej kunnat
erhålla sin försörjning genom understödet från kassan utan att han därutöver
måste tillföras viss hjälp. Om då daghjälpen skall minskas med samma
belopp, som medlemmen erhållit i fattigvård, måste ju fattigvården höjas för
att han skall bliva helt försörjd, varefter daghjälpen åter måste sänkas o. s. v.,
intill dess daghjälpen helt försvunnit. Konsekvensen av regeln blir alltså, att
medlemmen helt måste omhändertagas av fattigvårdsstyrelsen, eller samma resultat
som om man stadgat, att till medlem, som erhåller fattigvård, daghjälp
icke må utgå. Det synes då vara att föredraga att direkt stadga en dylik regel.
Först därigenom kommer det att klart framgå, att, när daghjälpen från arbetslöshetsförsäkringen
icke förslår till livets normala nödtorft, ett fattigvårdsfall
föreligger, som då också bör helt omhändertagas av fattigvården.

Genom en bestämmelse av denna innebörd och som jämväl avser fattigvård,

1982 års utredning.

som i anledning av medlemmens arbetslöshet meddelats någon, för vilken medlemmen
är att anse såsom familjeförsörjare, nndgår man visserligen icke den
följden, att en arbetare, som på grund härav helt får sin försörjning i form av
fattigvård, blir återbetalningsskyldig för hela det erhållna beloppet, sålunda
även för den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp och vartill han
genom erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat sig en rätt. Såsom
socialstyrelsen framhållit i sitt utlåtande över 1928 års betänkande, kan detta
ur viss synpunkt anses vara obilligt, i synnerhet om fattigvården föranletts
av större försörjningsskyldighet eller sjukdom i familjen.

Ett flertal utvägar hava prövats för att undvika denna konsekvens av bestämmelsen,
att sammanblandning ej får ske mellan understöd från en arbetslöshetskassa
och från fattigvården. Som den lämpligaste torde få anses den
regel, som kommit till uttryck i 20 §. Den innebär, att man från tillämpningen
av huvudregeln undantagit den fattigvård, som avses i 50 § 2 mom.
i lagen om fattigvården, eller med andra ord fattigvård, som bestått i bekostande
åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsett att sätta dem
i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller
medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård
å anstalt, eller begravningshjälp. Vidare har från tillämpning av huvudregeln
undantagits fattigvård, som utgöres av vård å sjukvårdsanstalt av någon, för
vilken medlemmen är att anse såsom familjeförsörjare. Intages medlemmen
själv å sjukvårdsanstalt, är han ju icke längre arbetsför, varför daghjälp av
denna anledning icke längre må utgå till honom.

Resultatet blir sålunda, att till en medlem av en erkänd arbetslöshetskassa,
som uppbär daghjälp från kassan, utan inverkan å daghjälpen fattigvård kan
utgivas i form av hjälp till de utgifter, vilka så att säga ligga utanför den
normala försörjningen eller utgifterna för en nödtorftig bärgning. Måste
medlemmen däremot begära hjälp från fattigvården till exempelvis mat eller
kläder åt sig själv, sin hustru eller sina icke skolpliktiga barn, är det uppenbart,
att han ej kan erhålla sin normala försörjning genom daghjälpen från
kassan. Han bör då helt omhändertagas genom fattigvårdsstyrelsen och blir
återbetalningsskyldig för hela den erhållna fattigvården.

Härvid är emellertid att märka en konsekvens av den omläggning av villkoret
om erlagda avgifter för rätt till understöd från kassan, för vilken närmare
redogörelse senare lämnas. Enligt det framlagda förslaget behöver nämligen
villkoret om att visst antal avgifter skola hava erlagts under två respektive
ett år endast vara uppfyllt vid arbetslöshetens inträde. Har nu en medlem
vid arbetslöshetens inträde uppfyllt villkoret om de erlagda avgifterna
och är han i övrigt berättigad till understöd men kan han på grund av exempelvis
stor familj ej erhålla full försörjning genom den daghjälp, som skulle
hava utgått från kassan, och har han till följd härav helt måst omhändertagas
av fattigvården, så kvarstår rätten till understöd från kassan, därest arbetslösheten
är kontinuerlig, och kan åter tagas i anspråk, om försörjningsskyldigheten
nedgår och full försörjning därför skulle erhållas genom daghjälpen från
kassan. Rätten till understöd från kassan under den tid, som kassans stadgar

1932 års utredning.

medgiva, kvarstår sålunda, så länge arbetslösheten varar, och kan tagas i
anspråk, om understöd från fattigvården ej längre erfordras.

För att undvika att hjälp i form av fattigvård skall kunna utgå till understödsberättigad
medlem i en erkänd arbetslöshetskassa utan kassans vetskap
föreslås införande i lagen om fattigvården av stadgande om skyldighet
för fattigvårdsstyrelsen att underrätta kassans styrelse om att fattigvård i anledning
av arbetslöshet utgivits till medlem i kassan eller till någon, för vilken
medlemmen är försörjningsskyldig.

Det har icke ansetts erforderligt att låta den omständigheten, att en medlems
barn av barnavårdsnämnd omhändertagits vare sig för samhällsvård eller för
skyddsuppfostran, utöva någon inverkan på den från kassan utgående daghjälpen.
Visserligen minskas härigenom medlemmens direkta försörjningsskyldighet,
men då några olägenheter icke gärna kunna uppkomma av att daghjälp
samtidigt uppbäres och då ersättningsskyldighet till barnavårdsnämnden
föreligger för kostnaden för omhändertagandet, har stadgande om att daghjälpen
skall nedsättas med anledning av sådant omhändertagande icke ansetts
nödvändigt eller ens lämpligt att införa.

Däremot har i förordningen upptagits den av vissa av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
förordade regeln, att daghjälpen skulle minskas, därest medlem
i anledning av arbetslösheten åtnjöte regelbundet utgående understöd av annan
beskaffenhet än fattigvård. Denna regel har gjorts tvingande för det fall, att
summan av understödet och daghjälpen överstiger den andel av den normala
arbetsförtjänsten, vartill daghjälpen från kassan högst må uppgå för medlemmen.
Det allmänna kan nämligen icke gärna lämna bidrag till understöd åt
någon medlem, om detta understöd tillika med vad han regelbundet kan erhålla
från annat håll skulle uppgå till belopp, som nära motsvarar den inkomst,
som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Däremot har det
överlämnats till kassorna att avgöra, om de i stadgarna önska införa motsvarande
bestämmelse för det fall, att summan av understödet och daghjälpen
visserligen icke överstiger den del av arbetsförtjänsten, vartill daghjälpen enligt
nämnda villkor högst må uppgå, vare sig summan skulle komma att överskrida
det stadgade absoluta maximibeloppet av sex kronor eller ej. Valfrihet
härutinnan har medgivits i synnerhet därför, att det icke bör omöjliggöras för
de särskilt högt avlönade arbetargrupper, som så önska, att vid sidan av de erkända
arbetslöshetskassorna bilda fristående kassor för beredande av högre
daghjälp än som medgivits inom den statsunderstödda försäkringen. I förhållande
till den utformning, som regeln tidigare erhållit, har vidare gjorts
den inskränkningen, att det endast är sådant regelbundet utgående understöd,
vartill medlemmen är lagligen berättigad, som må kunna inverka på daghjälpen.
- ■ C1;

Beträffande arbetslöshetskassornas avgiftsbestämning har försäkringsin- Avgifter och
spektionen i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att en arbetslöshets- fonder.
försäkring avveke från en vanlig försäkring därigenom att de försäkrade ej
hade något intresse av att förhindra, att försäkringsfall inträffade. Kostnaderna
för en arbetslöshetsförsäkring kunde därför i framtiden uppdrivas på

1982 års utredning.

fullkomligt oberäkneligt sätt genom de ersättningsberättigades eget åtgörande.
Tillsynsmyndigheten saknade på grund därav möjlighet att beräkna de sannolika
kostnaderna, och en försäkringsteknisk beräkning av avgifterna bleve
omöjlig att verkställa. Försäkringsinspektionen hemställde av denna orsak, att
föreskriften om skyldighet för tillsynsmyndigheten att tillse, att kassornas
stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter, måtte utgå ur
förordningen.

I anledning härav må framhållas, att det understöd, som de försäkrade äga
rätt att vid arbetslöshet uppbära från kassan, är så pass lågt i förhållande
till arbetslönen, att medlemmarna komma att ha ett bestämt intresse av att få
behålla arbetsinkomsten, detta så mycket mera som ju tiden för understöd
från försäkringen är begränsad. Vidare medföra i förordningen givna bestämmelser,
att rätt till understöd icke föreligger under en tid av fyra veckor, om
arbetslösheten kan betraktas som självförvållad eller om den arbetslöse underlåter
åtaga sig erbjudet lämpligt arbete. Då till denna tid ytterligare skall
läggas en karensvecka, riskerar en medlem sålunda att få vara utan såväl
arbetsinkomst som understöd från arbetslöshetskassan under fem veckor, därest
han genom egna åtgöranden framkallar arbetslöshet.

Väl må det vara sant, att en försäkringsteknisk beräkning av avgifterna
vid en arbetslöshetsförsäkring ej är möjlig att åstadkomma på samma sätt som
inom flertalet grenar av privatförsäkringen, därför att arbetslöshetens blivande
omfattning icke kan förutses. Skulle arbetslösheten emellertid komma att i
avsevärd grad ökas gent emot vad som antagits vid avgifternas fastställande,
har kassan skyldighet att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för att
hålla kassan solvent, såsom att sänka daghjälpens storlek, minska understödstidens
längd eller verkställa uttaxering å medlemmarna. Givetvis måste under
alla förhållanden krävas, att man icke under tider av stegrad arbetslöshet
och därmed följande ökad påfrestning på arbetslöshetskassornas ekonomi uppmjukar
villkoren för understöd och samtidigt täcker kassornas härigenom
stegrade utgifter med utökning av det allmännas bidrag. En sådan linje, vilken
såsom känt är tillämpats inom ''flera länder, där arbetslöshetsförsäkring införts,
är självfallet ägnad att fullständigt beröva denna verksamhet karaktären
av försäkring. Beräkningen av avgifterna måste grundas på vissa antaganden
om arbetslöshetens blivande omfattning och försäkringens effektivitet och avgifterna
från denna utgångspunkt bestämmas så, att skälig anledning finnes
till antagande, att, bortsett från sådan krisartad utökning av arbetslösheten,
som är avsedd att mötas genom vidtagande av nyssomnämnda och i förslaget
förutsedda extraordinära åtgärder, de jämte övriga inkomster skola förslå till
kassans olika utgifter och föreskriven fondbildning. Tillsynsmyndigheten
med sin allmänna överblick över och kännedom om arbetsmarknaden bör härvid
kunna vara till stor hjälp för kassorna och tillika utöva den ur det allmännas
intresse erforderliga kontrollen i förevarande hänseende.

Försäkringsinspektionens ovannämnda anmärkning har därför ej ansetts
böra föranleda någon ändring i lagtexten.

På sätt i 27 § föreskrives, skall erkänd arbetslöshetskassa avsätta fond av
viss storlek. Denna fond må av kassan användas, därest vid ökad arbetslös -

1982 års utredning.

het kassans inkomster ej förslå till fullgörandet av kassans skyldigheter. Emellertid
är det uppenbart, att kassan därjämte måste vidtaga åtgärder för ett
återställande av balansen mellan inkomster och utgifter och för att åter bringa
upp fonden till dess lagliga storlek. Dessa åtgärder kunna, såsom ovan omnämnts,
bestå i minskning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd
eller i uttaxering å medlemmarna. I 5 § stadgas skyldighet för kassorna att
i sina stadgar intaga bestämmelser i förevarande hänseenden. Dessa bestämmelser
komma sålunda att granskas och godkännas av tillsynsmyndigheten.

Uttaxering å medlemmarna torde i allmänhet ej kunna äga rum annat än i
samband med fastställandet av kassans bokslut för föregående år. Med hänsyn
till grunderna för statsbidragets beräkning kan nämligen kassans ställning icke
exakt fastställas vid annan tidpunkt. Finnes därvid fonden hava nedgått till
viss del av dess lagliga storlek, torde uttaxering böra äga rum för att inom
lämplig tid täcka den uppkomna bristen. Emellertid bör uttaxering under
löpande år kunna tänkas ske, om viss större del av fonden förbrukats.

De åtgärder, som en kassa har att vidtaga vid större arbetslöshet bland
medlemmarna eller då kassans ekonomiska ställning av annan anledning försämrats
—- minskning av understödstiden, nedsättning av daghjälpsbeloppet,
uttaxering — skola godkännas av tillsynsmyndigheten. Stadgarna skola, som
nyss nämnts, enligt 5 § innehålla närmare bestämmelser om förutsättningarna
för åtgärdernas vidtagande, varför stadgeändring icke erfordras.

På sätt i 1928 års betänkande anföres, har fondbildningen för de erkända
arbetslöshetskassorna till huvudsaklig uppgift att möta de anspråk, som kunna
ställas på kassorna på grund av svängningar i arbetslöshetsrisken. I den mån
dessa svängningar äro av tillfällig natur, bliva de i regel relativt mindre, ju
större antal medlemmar en kassa omfattar. Fondbildningen bör därför bestämmas
i relation till kassornas storlek på så sätt, att fonden göres relativt
större, ju mindre kassorna äro.

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande vidare föreslagit, att fonden för
de erkända arbetslöshetskassorna skulle konstrueras såsom en utjämningsfond,
till vilken under goda år avsättning skulle göras av överskott å verksamheten
och vilken vid större påfrestningar finge användas för täckande av underskott.

De sakkunniga hava för sin del intet att erinra mot att fonden gives karaktären
av en utjämningsfond i den mening, att fondens medel skola användas
för utjämning av verksamhetens ekonomiska förlopp, samt att i samband därmed
föreskrives, att överskott å verksamheten alltid skall tillföras fonden.
Men härutöver synes man, i motsats till vad försäkringsinspektionen därom anfört,
böra kräva, att fondens storlek fixeras och att avgifterna bestämmas på
sådant sätt, att tillräckligt stort överskott för fondbildningen uppkommer
under goda år. Det torde därför ej vara lämpligt att borttaga bestämmelsen i
1928 års förslag av innebörd, att såsom skuld alltid skall upptagas ett belopp,
svarande mot föreskrivna minimibeloppet för fonden. Om fonden icke
uppgår till denna storlek, kommer på tillgångssidan brist att upptagas, och
detta erinrar kassorna på ett tydligt sätt om deras skyldighet i förevarande
avseende.

I avsikt att förena de olika synpunkter, som framkommit, föreslå de sak -

1932 års utredning.

kunniga, att i 27 § föreskrives skyldighet för kassorna att såsom fond avsätta
tillgångar av viss storlek, varvid begreppet fond sålunda använts för
att beteckna en tillgångspost, samt att i 31 §, som behandlar kassornas bokföring,
föreskrives, att i balansräkningen såsom skuld alltid skall uppföras
ett belopp, som minst motsvarar det föreskrivna lägsta fondbeloppet.

I 27 § föreskrives vidare, att överskottet å verksamheten alltid skall tillföras
fonden. Denna kan därigenom komma att överstiga dess i första stycket
av samma paragraf föreskrivna minimum. Av sådan anledning har införts
en bestämmelse av innehall att sammanlagda beloppet av tillgångar, som
avsättas till fonden, »minst» skola motsvara stadgat minimum.

Genom denna anordning torde man vinna, dels att fonden i verklig mening
blir en utjämningsfond, dels också att kassorna komma att ständigt hava sin
uppmärksamhet fästad pa skyldigheten, att fonden hålles i den föreskrivna
storleken. Kassorna bli härigenom ständigt medvetna om plikten att vid de
tillfällen, då någon del av fonden på grund av större påfrestningar för kassan
måste användas för täckande av underskott, vidtaga åtgärder av något av
nyss angivna slag för att ånyo bringa upp fonden till föreskriven storlek.

Någon anledning att ändra de grunder i 1928 års förslag, enligt vilka
fondens storlek beräknas i förhållande till antalet medlemmar i kassan, har
icke ansetts föreligga.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har föreskrift lämnats
angående placeringen av fondens tillgångar. Därvid har allenast den olikheten
föreslagits, att medgivande ej skulle lämnas till placering av tillgångarna
i inteckningar i fast egendom.

En annan bestämmelse, avsedd att skapa ökad trygghet för kassornas
solvens, är att kassorna ej få påbörja utbetalning av understöd, förrän fondens
tillgånger uppgå till betryggande belopp. Med hänsyn till möjligheten för
medlemmarna att för rätt till understöd kunna tillgodoräkna sig de avgifter,
som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller till sådan sammanslutning
för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken ej antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
måste därför införas en bestämmelse, att en kassa icke får
påbörja sin verksamhet, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens
storlek därtill lämnat medgivande. Intet hindrar, att en kassa kan erhålla
sådant medgivande samtidigt med antagandet, om blott kassan kan redovisa
tillräckligt stor fond. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser bör emellertid
beaktas, att det kan väntas förekomma, att en arbetslöshetskassa från vederbörande
fackförbund erhåller en förbindelse av innehåll, att förbundet under
övergångstiden åtager sig att vid brist på likvida medel för kassan ställa
erforderligt kapital till förfogande. Givetvis bör vid prövning av fråga om
tillstånd till verksamhetens påbörjande hänsyn tagas till dylik garantiförbindelse.

Enligt 1928 års förslag gällde såsom villkor för rätt till understöd, att den
sökande skulle hava varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader
och erlagt avgifter för minst halva denna tid. Detta villkor skulle vara
uppfyllt för varje dag under hela understödstiden. Om sålunda en arbetare

1932 drs utredning.

varit medlem av en kassa och erlagt avgifter för ett helt år men därefter på
grund av värnpliktstjänstgöring eller sjukdom eller annan orsak ej erlagt
några avgifter under sex månader, kunde understöd icke utgå till honom
efter denna tid. Hade han åter på grund av liknande orsaker under
fem månaders tid ej erlagt avgifter till kassan, var han efter en karensvecka
berättigad till understöd under tre veckor. Därefter avstängdes han
från vidare understöd, enär han under de då senast förflutna tolv månaderna
icke erlagt 26 avgifter.

Ett på detta sätt konstruerat villkor måste för de enskilda medlemmarna
i en kassa te sig i hög grad obilligt. De måste finna det egendomligt att
plötsligt bliva avstängda från understöd, innan så lång tid förflutit, som de
eljest enligt kassans stadgar varit berättigade att erhålla understöd. Även ur
kassornas synpunkt torde det vara lämpligare att endast en gång behöva pröva,
om erforderligt antal avgifter erlagts.

Med hänsyn härtill har ifrågavarande villkor omlagts, så att det för rätt
till understöd under så lång tid, som eljest är medgivet, allenast skall fordras,
att vid arbetslöshetens inträdande föreskrivet antal avgifter erlagts under viss
då förfluten tid. Någon ytterligare prövning av detta villkor behöver sålunda
icke ske under den tid, som understödet utgår.

Genom att såsom villkor för rätt till understöd kräva, att visst antal avgifter
erlagts till kassan, vill man dels bidraga till tryggande av kassornas
ekonomi, dels förhindra att personer inträda som medlemmar först då ökad
arbetslöshet befaras. Ett dylikt villkor erbjuder emellertid även ett ytterligare
medel att från medlemskap utesluta personer, som icke i egentlig mening
kunna anses såsom lönearbetare, enär det enligt förslaget kombinerats
med bestämmelse därom, att avgift icke må i förevarande avseende tillgodoräknas
medlem för annan tid än då han utför avlönat arbete för annans räkning.
Såsom av 7 § framgår, hava från rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa
uteslutits de personer, som under de senast förflutna tolv
månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständiga
företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans
räkning. Därigenom sker så att säga en grovsållning av de personer,
som icke lämpligen böra vara medlemmar i en arbetslöshetskassa. Ett effektivt
avskiljande av dessa personer sker sedan genom förevarande villkor för rätt
till understöd.

För att ytterligare skärpa denna verkan och för att samtidigt bidraga att
stärka kassornas ekonomi har det ansetts lämpligt att såsom villkor för rätt till
understöd, då sådant första gången begäres av en medlem, kräva, att avgifter,
som må tillgodoräknas, erlagts för 52 veckor under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna två åren. Sedan understöd någon gång erhållits
av en medlem, skall liksom enligt 1928 års förslag endast krävas, att
26 veckoavgifter erlagts under det senast förflutna året. Den nya bestämmelsen
erhåller således betydelse för varje enskild medlem endast under första tiden
av medlemskapet.

Någon ökad effektivitet av försäkringen med hänsyn till antalet understödda
dagar i förhållande till samtliga arbetslösa dagar ernås icke genom

19SS års utredning.

införandet av regeln om 52 erlagda avgifter för rätt till understöd första
gången från en kassa, något som framgår av den av de sakkunniga verkställda
undersökningen inom metallindustri- samt grov- och fabriksarbetareförbunden.
Visserligen innebär regeln egentligen endast, att de avgifter, som
skola erläggas, fördelas under en längre tidrymd, och i en del fall torde regeln
därför komma att medföra en lättnad, men samtidigt avskiljas en del medlemmar,
som redan efter första året skulle hava varit understödsberättigade enligt
1928 års förslag. Resultatet blir också, såsom undersökningen givit vid
handen, snarast någon minskning av effektiviteten.

En konsekvens av de nya reglerna har varit, att det ej längre ansetts erforderligt
att uttryckligen kräva viss tids medlemskap i kassan för rätt till understöd.
Kravet på att 52 veckoavgifter skola hava erlagts under de senast förflutna
två åren innebär sålunda icke, att medlemskapet skall hava varat två
år. Villkoret är uppfyllt, om redan under första året av medlemskapet erlagts
52 veckoavgifter, som motsvaras av tid för arbetsanställning och alltså
må tillgodoräknas. En sådan medlem blir därefter omedelbart berättigad till
understöd.

Om en medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp, måste man med hänsyn till kassans ekonomi och för att förhindra
missbruk uppställa särskilda bestämmelser angående det antal avgifter, som
måste hava erlagts. Det räcker härvidlag ej, att summan av de avgifter, som
erlagts i den lägre klassen under de senast förflutna två åren, respektive senaste
året uppgår till summan av 52, respektive 26 veckoavgifter i den högre
klassen. En medlem, som exempelvis under två år inbetalat 104 veckoavgifter
i en klass med tre kronors daghjälp, skulle, om summan av dessa avgifter
motsvarar 52 avgifter i en klass med sex kronors daghjälp, inför en hotande arbetslöshetsperiod
kunna övergå till klassen med sex kronors daghjälp och, om
övriga villkor vore uppfyllda, genast erhålla den högre daghjälpen. Man
måste sålunda ytterligare kräva, att ett visst antal avgifter skola hava erlagts
i den högre klassen, innan det högre daghjälpsbeloppet kan erhållas.
Antalet sådana avgifter föreslås till hälften av vad som eljest kräves för rätt
till understöd.

Vid tillämpningen av nu omförmälda regler uppkommer frågan, vid vilken
tidpunkt arbetslösheten skall anses hava inträtt. I en del fall kräver
detta ett särskilt bedömande. Man torde härvid kunna utgå från den principen,
att sådana avbrott i arbete eller understödstid, varöver medlemmen
själv kunnat råda, böra föranleda strängare bedömande, än då avbrotten äro
att anse såsom oförvållade.

Om en medlem under löpande understödstid eller under karenstid blir sjuk,
synes man ej böra anse, att en ny arbetslöshetsperiod inträtt vid tillfrisknandet,
hur lång tid sjukdomen än varat. Svårare är däremot att bedöma frågan om
tiden för arbetslöshetens inträdande, då någon på grund av sjukdom måst sluta
sitt arbete och vid tillfrisknandet ej kan återfå samma anställning. Om sjukdomen
sträcker sig över en längre tid, kan svaret på frågan bliva helt avgörande
för rätten till understöd. Med hänsyn till att medlemmens tillgångar i allmänhet
torde hava åtgått, om sjukdomen ej varit kortvarig, synes det i överens -

1982 års utredning.

stämmelse med ovan omnämnda princip vara lämpligt, att arbetslösheten, då
det gäller vilka avgifter som må tillgodoräknas, anses såsom inträdd redan
vid sjukdomens början, ehuru någon ersättning icke kan utgå, förrän medlemmen
ånyo blir arbetsför och icke kan erhålla arbete. Särskilt stadgande
härom har intagits i 21 §.

På samma sätt som sjukdom torde man böra behandla värnpliktstjänstgöring.
Det är visserligen sant, att här ej föreligga sådana ömmande omständigheter
som vid fall av sjukdom, men då avbrottet i arbetet eller understödstiden
varit fullständigt oberoende av något vållande från medlemmens sida,
torde man ur nu föreliggande synpunkt av billighetsskäl kunna helt jämställa
värnpliktstjänstgöring med sjukdom.

Det är att observera, att man ej skall bortse från den tid, som sjukdom eller
värnpliktstjänstgöring varat, i andra fall än då sjukdomsfallet eller värnpliktstiden
ligger efter senaste arbetsanställningen. Om sålunda en medlem,
som ej tidigare uppburit understöd, blir arbetslös på grund av inskränkning i
arbetsstyrkan, måste medlemmen för erhållande av understöd hava erlagt 52
avgifter under de senast förflutna två åren, oberoende av hur lång tid under
dessa år som medlemmen i fråga varit sjuk eller fullgjort värnplikt.

Därest understödstid avbrytes på grund av särskilt av tillsynsmyndigheten
med stöd av 22 § sista stycket meddelat förordnande, anses ej ny arbetslöshet
hava inträtt vid avbrottets upphörande, såvida icke medlemmen under avbrottstiden
erhållit arbete. Blir medlemmen arbetslös under tid, då på grund
av förordnande från tillsynsmyndigheten understöd ej må utgivas, anses arbetslösheten
hava tagit sin början, då medlemmen miste sin anställning. Dessa
fall torde emellertid ej kräva särskilt omnämnande i lagtexten.

Om någon på grund av eget förvållande, på sätt i 15 § första stycket sägs,
avstängts från understöd under fyra veckor, torde alla skäl tala för att arbetslösheten
skall anses hava tagit sin början respektive ny arbetslöshetsperiod
hava inträtt vid avstängningstidens slut. Särskild bestämmelse härom
har meddelats.

Att arbetslösheten för medlem, som hållits häktad eller ådömts frihetsstraff
eller tvångsarbete, skall anses hava inträtt först vid frigivandet torde ej erfordra
särskilt omnämnande i lagtexten.

I överensstämmelse med 1928 års förslag hava i förordningen upptagits bestämmelser,
vilka äro avsedda att möjliggöra, att en person, som övergått från
en erkänd arbetslöshetskassa till en annan eller från sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
till erkänd dylik kassa, skall kunna omedelbart bliva berättigad till understöd
i den nya kassan. Då rätten till understöd enligt förevarande förslag ej knutits
till viss tids medlemskap utan till att visst antal avgifter erlagts till kassan,
avser ifrågavarande medgivande de avgifter, som erlagts före inträdandet
i den nya kassan. Att enskilda medlemmar skulle från en sammanslutning
för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
övergå till en erkänd sådan kassa utan att sammanslutningen i samband
därmed ombildas till erkänd arbetslöshetskassa, torde ytterst sällan
komma att inträffa. Vid en dylik sammanslutnings övergång till erkänd ar -

1932 års utredning.

betslöshetskassa torde det sannolikt komma att gå så till, att sammanslutningen
på den nya kassan överlåter de fonderade medel, som förut inom sammanslutningen
varit avsatta för dess arbetslöshetskassa. Bestämmelsen kan sålunda
härvidlag ej väcka några betänkligheter. Däremot ligga förhållandena
onekligen annorlunda till vid övergång av medlemmar från en erkänd
arbetslöshetskassa till en annan. Om det vid något tillfälle skulle ske en
allmännare tillströmning av arbetare till visst yrke, och därefter större arbetslöshet
skulle uppkomma inom detta yrke, kunde det tänkas, att härigenom
stora krav komme att ställas på den inom yrket verksamma arbetslöshetskassan,
därest en större del av de nytillkomna arbetarna genast bleve understödsberättigade.
Sannolikheten för att en dylik situation skall inträda torde dock
komma att bliva obetydlig, då en större tillströmning av arbetare till ett yrke
väl i regel icke torde inträffa utan att arbetsmöjligheter inom yrket finnas. I
allmänhet torde överflyttningen av medlemmar mellan de olika kassorna komma
att jämna ut sig, varför den föreslagna bestämmelsen ej behöver ingiva
några farhågor för rubbningar i kassornas ekonomi.

Enligt 1928 års förslag fanns intet hinder för medlemmarna i de erkända
arbetslöshetskassorna att erlägga avgifter även för tid, då de voro sjuka eller
arbetslösa. Då för varje medlem det utgående understödet under en viss tid
alltid är mångdubbelt större än avgiften under samma tid, måste det under sådana
förhållanden vara fördelaktigt för en medlem, som vid arbetslöshetens
början ej erlagt erforderligt antal avgifter, att under den första tiden av arbetslösheten
fortsätta att inbetala avgifter för att därigenom bliva berättigad
till understöd. En ändring härutinnan är sålunda nödvändig. Man skulle
härvid möjligen kunna tänka sig den utvägen, att medlemmarna förklarades
skyldiga att helt eller delvis erlägga den stadgade veckoavgiften, vare sig de
innehade arbete eller vore sjuka eller arbetslösa. Berättigade anmärkningar
kunna emellertid framställas emot ett sådant system. Under sjukdomstiden
torde en medlems tillgångar erfordras för hans uppehälle, och under den del
av arbetslöshetstiden, under vilken han vore understödsberättigad, skulle avgiftens
utkrävande allenast innebära en minskning av daghjälpens storlek. Ett
sådant system lärer ej böra införas i förordningen som regel; de enskilda kassorna
dock obetaget att, om de vilja, ordna avgiftsbetalningen på sådant sätt.
Hänsyn måste dock även i sådant fall tagas till i 21 § givna bestämmelser om
vilka avgifter, som få räknas medlem tillgodo för rätt till understöd.

Den andra vägen, vilken är den, som de sakkunniga förorda, innebär att vid
undersökningen, om en medlem är berättigad till understöd eller ej, medlemmen
må tillgodoräknas allenast avgifter, som erlagts för tid, då han arbetat.
Medlemmen är skyldig att, därest så påfordras, styrka sina uppgifter inför
kassan. På sätt 25 § utvisar, skall han för kassan uppvisa det intyg, som han
kan hava erhållit från sin sista arbetsgivare. Bästa sättet att styrka en tidigare
anställning hos andra arbetsgivare är naturligtvis att förete intyg jämväl
från dessa arbetsgivare. Skulle medlemmen ej kunna styrka sin uppgift om
arbete under viss tid, bör kassan verkställa kompletterande undersökning. Om
icke heller undersökningen lämnar något belägg för medlemmens uppgift om

1982 års utredning.

arbetsanställning, kunna de å ifrågavarande tid belöpande avgifterna ej tillgodoräknas
medlemmen vid tillämpningen av 21 §.

I överensstämmelse med bestämmelsen i 7 § 1) stadgas i 21 §, att allenast
avgifter, som belöpa å tid, då medlem »för annans räkning mot avlöning» använts
till arbete, må räknas medlemmen tillgodo.

I 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring undantogos från
försäkringen arbetare, som utförde arbetet i sitt hem. I motiveringen härtill
anfördes, att dessa arbetare intoge en mellanställning mellan självständiga yrkesutövare
och egentliga arbetare, att det vore synnerligen svårt att erhålla
effektiv kontroll därå att vederbörande verkligen vore arbetslös, samt att hemarbetarkåren
i icke ringa utsträckning utgjordes av hemmavarande hustrur och
barn. Det lärer vara ostridigt, att denna kår av arbetare ej lämpligen kan inordnas
i ett system av arbetslöshetsförsäkring. Vid en frivillig försäkring är
det emellertid ej möjligt att åtnöja sig med en enkel bestämmelse om att den,
som utför arbetet i sitt hem, ej må vara medlem i en erkänd arbetslöshetskassa.
Här blir ej liksom i en obligatorisk försäkring en arbetare automatiskt
innesluten i försäkringen vid anställning inom yrke, där försäkring är möjlig.
Man måste därför hålla möjligheten öppen för en arbetare, som är medlem
i en erkänd arbetslöshetskassa, att kvarstå såsom medlem i kassan även
om han under en kortare tid utför arbetet i sitt hem. Den enklaste lösningen
härvid är att stadga, att avgift ej må tillgodoräknas medlem, om den erlagts
för tid, då arbetet utförts i medlemmens hem.

Det torde böra framhållas, att bestämmelserna i 21 § ej förbjuda kassorna
att uppställa krav på att avgifter skola hava erlagts för längre tid än i paragrafen
sägs, för att medlem skall bliva berättigad till understöd. Här liksom
i allmänhet i övrigt i förordningen är det allenast minimikraven, som angivits
i lagtexten. Det finnes vidare ingenting, som hindrar en kassa att mottaga
avgiftsbetalning i förskott. Vid prövning av en medlems rätt till understöd
måste dock undersökas, om avgifterna belöpa å tid, då medlemmen på sätt
som föreskrivits verkligen arbetat. I

I de grundläggande principerna för beräkning av karenstid föreslås ingen
ändring i förhållande till 1928 års förslag. Karenstiden skall sålunda utgöra
minst sex dagar, och dessa dagar få ej vara fördelade på längre tidrymd än
fjorton dagar.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag samt departementsutkastet skulle
vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat under
tid, då på grund av de särskilda diskvalifikationsbestämmelserna understöd
ej kunnat utgå. Enligt motiven till 1928 års förslag skulle samtliga förutsättningar
för ersättningsrätt ■— med undantag naturligen för själva karenstidens
iakttagande — vara för handen, för att karenstid skulle få löpa. De
sakkunniga hava ingående prövat denna fråga och vilja särskilt fästa uppmärksamheten
på följande fall. Om en medlem av en kassa uppburit understöd
från kassan under längsta medgivna tid eller 20 veckor och därefter erhåller
arbete i 26 veckor men sedan ånyo blir arbetslös, är han jämlikt 23 § icke

Karenstid
och säsongarbetslöshet.

1932 års utredning.

berättigad till nytt understöd förrän sju veckor förflutit, alldenstund det gamla
understödsåret, varav sex veckor återstå, först måste gå till ända, innan ny
karenstid kan börja löpa. För medlemmen kan det onekligen te sig egendomligt,
att karenstiden ej kunnat intjänas under dessa sex veckor, så att han vid
det nya understödsårets början omedelbart skulle kunna erhålla understöd.
Däremot föreligga fullgoda skäl, för att karenstid ej bör få beräknas under
tid, då på grund av de absoluta villkoren i 14 § understödsrätt ej föreligger.
Vidare bör givetvis karenstid ej få beräknas under den i 15 § stadgade avstängningstiden
av fyra veckor liksom ej heller under tid, då medlem på grund av
deltagande i arbetskonflikt är avstängd från understödsrätt.

Härefter återstå de fall, då understöd ej kunnat utgå på grund av att tillsynsmyndigheten
med stöd av sista stycket i 22 § meddelat bestämmelse
för viss kassa, därom att understöd årligen ej må utgivas under viss tid, exempelvis
januari—mars. Om arbetslösheten tager sin början under denna period,
måste den enskilda medlemmen finna det egendomligt, att karenstid för honom
kan beräknas först efter utgången av mars månad. Här är dock att märka,
att grunden till att tillsynsmyndigheten meddelat särskilda bestämmelser
för viss kassa är att finna i säregna förhållanden med hänsyn till arbetets
bedrivande inom kassans verksamhetsområde. Det torde då icke vara lämpligt,
att ens karenstid skulle kunna få intjänas under denna tid.

Det är sålunda endast det först omnämnda fallet eller att understöd ej kunnat
utgå på grund av bestämmelserna i 23 §, som kunde tänkas kräva ett särskilt
undantagsstadgande. Fördelen med en enhetlig bestämmelse är dock avsevärd,
och de sakkunniga tillstyrka därför, att karenstid överhuvud icke må kunna
beräknas under tid då på grund av olika diskvalifikationsgrunder understöd
icke får utgå. Härvid kräves dock en förändring i formuleringen i förhållande
till 1928 års förslag, enär karenstid eljest skulle kunna beräknas i de
fall, som omförmälas i sista stycket av 22 §.

Enligt 1928 års förslag förutsattes, att kassorna skulle äga rätt att i sina
stadgar införa bestämmelse om viss längre karenstid än som i förordningen
föreskrivits som minimum. Denna rätt bör fortfarande stå kassorna öppen.
Särskilt i kassor inom de yrken, där lönen utbetalas för månad i efterskott, är
det uppenbart, att medlemmarna av egna medel kunna och böra, då arbetslöshet
inträtt, försörja sig under längre tid än sex dagar. Kassorna böra dock icke
kunna föreskriva hur lång karenstid som helst. Denna fråga sammanhänger
nära med den rätt att förlänga understödstiden, som medgivits kassorna och
som nedan omförmäles. Den längsta karenstid, som kassorna må bestämma i
sina stadgar, har satts till tre månader, varvid kassorna erhållit rätt att öka
den eljest stadgade längsta tiden för daghjälps utgående med högst den tid,
varmed karenstiden förlängts.

I likhet med vad som föreskrivits i 1928 års förslag torde ny karenstid ej
böra beräknas, då medlem, som uppbär daghjälp, erhåller arbete för kortare tid
än 18 dagar eller blir sjuk och omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upphörande
ånyo ansöker om daghjälp. För att undvika möjligheten, att denna
bestämmelse begagnas till att undgå ny karenstid vid s. k. intermittent arbete

1932 års utredning.

eller ransonerat korttidsarbete, har ordet »tillfälligt» inskjutits i lagtexten.
Härigenom bortgå de fall, då arbetsgivaren uppgjort plan för korttidsarbete,
och bestämmelsen förbehålles det arbete, som i verklig mening är tillfälligt.

I enlighet med vad som ovan anförts torde med sjukdom böra jämställas värnpliktstjänstgöring.
Vidare torde ej heller ny karenstid böra beräknas, då avbrott
i understödstiden sker på grund av särskild av tillsynsmyndigheten med stöd
av sista stycket i 22 § meddelad föreskrift. I alla dessa fall är nämligen avbrottet
helt oberoende av vållande från medlemmens sida. Även om understöd
ej hunnit börja utgå, torde, om blott hela karenstiden förflutit, då avbrottet
sker, i nu nämnda fall ny karenstid ej böra beräknas. Har däremot
avbrottet skett, innan hela karenstiden förflutit, skall alltid, innan understöd
kan erhållas, hel ny karenstid efter avbrottet beräknas.

I alla andra fall än som uppräknats i 22 § skall ny karenstid beräknas efter
avbrott i understödstiden, om blott avbrottet varat längre tid än åtta dagar.
Detta gäller sålunda vid fall av avstängning enligt 15 § första stycket samt vid
häktning, frihetsstraff eller tvångsarbete o. s. v.

De i sista stycket av 22 § givna bestämmelserna överensstämma i huvudsak
med motsvarande stadganden i 17 § av 1928 års förslag. Tillsynsmyndigheten
har genom dessa bestämmelser erhållit vidsträckt befogenhet att för kassor,
vilkas verksamhetsområde omfattar yrke med säsongkaraktär, föreskriva betydande
inskränkningar med hänsyn till det understöd, som av kassan må utgivas.
Det är att förvänta, att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av
denna rättighet, då avlöningen inom yrket är så hög, att medlemmarna skäligen
böra äga möjlighet att försörja sig genom egna medel under den inom yrket
normalt förekommande arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien.

Beträffande de s. k. årsanställda daglönarna inom jordbruket lär det, enligt
till de sakkunniga från lantarbetarhåll lämnade uppgifter, inom åtskilliga delar
av landet förekomma, att dessa arbetare regelbundet permitteras under olika tider
med avstående av lönen, bland annat med hänsyn till väderleken. Då man
bör undvika att genom försäkringsbestämmelserna uppmuntra arbetsgivarna
att på detta sätt från sig avlyfta skyldigheten att svara för försörjningen av
dessa arbetare, har tillsynsmyndigheten ansetts böra äga befogenhet att även
beträffande dessa arbetare föreskriva i första hand längre karenstid men även
andra inskränkningar i rätten till understöd. Då dessa jordbruksarbetare ej
kunna anses såsom säsongarbetare, hava tillsynsmyndighetens befogenheter i
förevarande avseende utsträckts till att gälla förutom vid regelbundet förekommande
arbetslöshet jämväl då eljest särskilda omständigheter föreligga.

Tillsynsmyndighetens rätt att utsträcka karenstiden har begränsats på samma
sätt som för kassorna, eller så att tiden högst må bestämmas till tre månader.
Vidare har tillsynsmyndighetens rätt att fördela den längsta medgivna understödstiden
för år räknat å två halvår förändrats till att avse två perioder, vilka
sålunda ej behöva vara lika långa.

Understödstidens maximala längd under ett understödsår har i likhet med vad
herrar H. Lindqvist m. fl. sakkunniga förordat i 1928 års förslag satts till 120

Understöds tidens längd.

1932 års utredning.

Särskilda
uppgifter om
trissa yrkesgrupper.

Skogs arbetare.

dagar. Denna tid må kunna ökas, dels om daghjälpen under någon tid utgått
med nedsatt belopp på grund av bestämmelsen i 20 § 5 mom., intill dess de
sammanlagt utbetalade beloppen motsvara full daghjälp för den arbetslöse under
120 dagar, och dels om en kassa bestämt särskild längre karenstid, än som
eljest föreskrivits, med högst den tid, varmed karenstiden förlängts.

På sätt som ovan anförts vill man med en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
vinna, att trygghet beredes för nödtorftig försörjning åt de arbetslösa
under den tid, som i normala fall erfordras för att nytt arbete skall kunna anskaffas.
Med tanke på långvarigheten av många arbetslöshetsfall bör understödstiden
alltså ej få sättas allt för kort, i händelse försäkringen skall fylla
sitt sociala syfte. De sakkunniga föreslå därför, att en minimitid av 90 dagar
under ett år bestämmes, under vilken understöd alltid skall utgå, om förutsättningarna
för rätt till understöd eljest äro för handen. Denna tid får underskridas
endast om så påfordras med hänsyn till särskilt stor arbetslöshet bland
medlemmarna, eller då kassans ekonomiska ställning av annan orsak försvagats.

Den här ovan angivna möjligheten för kassorna att förlänga understödstiden
under förutsättning av en motsvarande förlängning av karenstiden har
införts i förordningen på grund av särskilt yrkande från kontoristhåll. Bland
kontoristerna äro arbetslöshetsfallen i regel ganska långvariga. Lönen utbetalas
vanligen månadsvis i efterskott, vartill kommer att entledigande på
grund av driftsminskning eller dylikt ej sällan åtföljes av utbetalande av
lön för någon tid framåt. Vid arbetslöshet föreligger i sådana fall icke behov
av att omedelbart erhålla daghjälp från arbetslöshetskassan. Om arbetslösheten
fortsätter en mycket lång tid, blir det däremot önskvärt att kunna låta
daghjälpen utgå under längre tid än 120 dagar.

En utsträckning av understödstiden på sätt här medgivits torde knappast
kunna föranleda missbruk, alldenstund karenstiden skall förlängas i motsvarande
grad. Det säger sig nämligen självt, att understöd aldrig kan utgå, om
arbete kan erhållas eller anvisning å sådant kan lämnas. Av betydelse torde
bestämmelsen bliva allenast för vissa grupper av anställda, för den händelse
dessa anse sig kunna organisera arbetslöshetskassor.

Då, såsom ovan framhållits, de sakkunniga särskilt anmodats att ägna uppmärksamhet
åt frågan om beredande av möjlighet att i en arbetslöshetsförsäkring
medtaga vissa grupper av arbetare och anställda, som tidigare lämnats
utanför försäkringsförslagen, torde för dessa grupper vissa närmare uppgifter
böra meddelas. Här nedan redogöres sålunda för verkställd uppskattning
av antalet till olika grupper hänförliga personer ävensom för vissa stadganden,
som med hänsyn till framförda önskemål vunnit beaktande.

Vad först beträffar skogsarbetarna visar det sig förenat med synnerliga
besvärligheter redan att någorlunda exakt beräkna det antal arbetare, om
vilket det kan vara fråga. Enligt 1920 års folkräkning utgjorde antalet skogsarbetare
i runt tal 70,200, vilken siffra emellertid med hänsyn till däri ingå -

1982 års utredning.

ende under- och överåriga torde böra minskas till cirka 65,500. Från år 1920
till år 1929 har enligt olycksfallsstatistiken antalet årsarbetare inom yrkesgruppen
skogs- och flottningsarbete ökats med omkring 10 procent. Om
detta procenttal tillämpas på angivna antal år 1920, skulle antalet skogsarbetare
år 1930 kunna uppskattas till i runt tal 72,000 i sådana åldrar, att de
kunde omfattas av en arbetslöshetsförsäkring.

Nämnda antal representerar emellertid enligt arbetslöshetsutredningen icke
på långt när hela antalet personer, som beredas arbete i skogarna. Socialstyrelsens
skogsarbetarundersökning, som avsåg åren 1913—1914, beräknade antalet
i Norrland, Dalarna och Värmland under avverkningssäsongen sysselsatta
arbetare till inemot 150,000. Detta antal hade erhållits med kännedom om arbetskraftsbehovet
i förhållande till de framflottade virkesmängderna. Med
samma beräknings sätt och samma proportion mellan arbetskraft och virkesmängd
skulle de inom nämnda område vintertid sysselsatta skogsarbetarna för
åren närmast före 1930 kunna uppskattas till omkring 190,000. Då den under
senare hälften av 1920-talet konstaterade ökningen av flottgodsets kubikmassa
huvudsakligen uppkommit därigenom, att antalet smärre flottgods avsevärt
ökat, och då avverkningen av klenare virke är mera arbetskrävande i
förhållande till kubikmassan än grövre, borde med ovan angivna förutsättningar
antalet skogsarbetare vara ännu större. Härtill kommer, att virket under
senare år barkats i skogen i betydligt större omfattning än tidigare, vilket icke
oväsentligt ökat behovet av arbetskraft. Den av dessa omständigheter föranledda
ökningen torde emellertid neutraliseras av det förhållandet, att en del
virke numera uttages genom sommarhuggningar, vilket medfört en förlängning
av arbetssäsongen. Antalet skogsarbetare vintertid inom Norrlands, Dalarnas
och Värmlands industriskogsområde skulle på ovannämnda grunder kunna uppskattas
till omkring 190,000.

En representativ undersökning, som verkställts av arbetslöshetsutredningen
i samarbete med 1928 års skogsvårdskommitté och som närmast hänför sig
till åren 1925—1928, har givit till resultat, att inom landet i dess helhet skulle
krävas i genomsnitt omkring 185,000 skogsarbetare årligen, under förutsättning
att arbetskraftsbehovet fördelade sig ungefär jämnt över hela året. Under
februari månad, då drivningarna ha sin största omfattning, kalkylerades
en skogsarbetarsiffra på 388,000, medan september skulle uppvisa den lägsta
siffran med 84,000. För det skogsområde, som Norrland och Dalarna representera,
beräknades ett genomsnittligt årsbehov av 92,000 skogsarbetare, med
högsta antalet, 170,000, i februari och lägsta i oktober, utgörande 48,000.

Avverkningssäsongens längd beräknas för Värmland, Dalarna och Norrland
i medeltal uppgå till 17 veckor eller fyra månader. Flottningen kräver
betydligt mindre antal arbetare. Den tid, under vilken flottning pågår, är
mycket växlande och kan stundom — vid huvudvattendragens skiljeställen —
sträcka sig långt fram på senhösten.

Större delen av den inom skogsbruket använda arbetskraften, eller något
över 60 procent, synes enligt arbetslöshetsutredningen rekryteras från den

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209.

1982 års utredning.

Lant arbetare.

icke självägande skogs- och jordbruksarbetarklassen. Återstoden härstammade
till huvudsaklig del från kategorien självägande, medan endast en mindre
del tillhörde industri- och grovarbetarnas kategori.

I en av svenska sågverksindustriarbetarförbundet år 1932 utgiven utredning
rörande frågan om sammanslagning av svenska sågverksindustri-, svenska
pappersindustri- och svenska skogs- och flottningsarbetareförbunden meddelas
vissa uppgifter om skogsarbetarnas fördelning på olika kategorier. Undersökning
har verkställts dels år 1923 rörande skogs- och flottningsarbetareförbundets
sammansättning, dels på hösten 1931 rörande sågverksindustriarbetareförbundets
skogsavdelningar. Den förra undersökningen omfattade
12,952 medlemmar, den senare 9,539. Resultaten av dessa undersökningar torde
kunna sammanfattas så, att inom skogs- och flottningsarbetareförbundet
ungefär 44 procent av medlemsstocken närmast vore att betrakta såsom övervägande
jordbruksbetonade, under det att 56 procent vore väsentligen skogsarbetande.
Motsvarande fördelning av sågverksindustriarbetareförbundets till
skogsarbete hänförliga medlemmar utvisar, att 40 procent tillhörde den övervägande
med jordbruksarbete och 60 procent den väsentligen skogsarbetande
delen av detta förbunds ifrågavarande medlemsstock.

Såsom av den ovan under olika punkter lämnade redogörelsen framgår, hava
de sakkunniga genomgående utformat sitt förslag på sådant sätt, att skogsarbetarnas
säregna förhållanden ägnats särskild uppmärksamhet.

Antalet lantarbetare i Sverige uppgick enligt 1920 års folkräkning till cirka

190,000 män och 21,000 kvinnor. Bland i dessa summor ingående »tjänstefolk
i husbondens kost» inräknas allenast de arbetare, som sysselsatts huvudsakligen
i utearbete. Häribland ingår sålunda icke tjänstefolk i vanlig bemärkelse. I
folkräkningen redovisas dessa under huvudgruppen »husligt arbete». Den
kvinnliga arbetskraftens fåtalighet är emellertid märklig. Detta torde sammanhänga
med att kvinnliga arbetare inom jordbruket i stor utsträckning redovisats
under »husligt arbete». Sålunda upptager därinom gruppen »tjänare
inom jordbruk m. m.» ej mindre än 68,000 personer. Det är sannolikt, att en
del av dessa i verkligheten utgjorts av jordbruksarbetare. I varje fall torde
man få räkna med att även en del av de arbetare, som i folkräkningen hänförts
till »husligt arbete», om arbetslöshetsförsäkring är införd, komma att angivas
såsom jordbruksarbetare.

Med hänsyn till att i nämnda antal även medräknats personer, som vid
en försäkring skulle betraktas såsom över- eller underåriga, torde emellertid
antalet böra minskas med cirka 25,000, samtidigt som dock en ökning av
kvinnliga arbetare på skäl, som ovan angivits, bör äga rum. Det antal lantarbetare,
som år 1920 skulle hava berörts av en arbetslöshetsförsäkring, skulle
därför kunna uppskattas till omkring 200,000.

Då det gäller att beräkna de förändringar, som antalet lantarbetare sedan
år 1920 undergått, torde man väsentligen endast hava två material att utgå
ifrån, nämligen dels den av jordbruksutredningen företagna undersökningen
rörande »Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket» (Statens offentliga ut -

1982 års utredning.

redningar 1932: 14) och dels riksförsäkringsanstaltens statistik över antalet
olycksfallsförsäkrade lantarbetare.

Det först nämnda materialet torde i det förevarande sammanhanget få anses
svagt. Det stöder sig sålunda på uppgifter, inhämtade från endast 157 lantegendomar
i olika delar av landet. I denna undersökning har beräknats det
genomsnittliga antalet arbetare per undersökt egendom under vart och ett av
åren 1913, 1920 och 1928. Undersökningen ger vid handen, att en ej oväsentlig
minskning av antalet arbetare under de senaste tio åren ägt rum och att denna
minskning varit större på gårdar om 50 har och däröver än på mindre egendomar.

Enligt olycksfallsstatistiken har antalet årsarbetare i lantbruk hos arbetsgivare
med minst fem arbetare under åren 1920—1929 nedgått med 25 procent.

Härvid uppställer sig frågan, i vad mån det kan anses, att utvecklingen
för de delar av lantarbetarstammen, som äro anställda hos de större arbetsgivarna,
är signifikativ för hela lantarbetarstammen. Man torde härvid
kunna göra det antagandet, att arbetarantalet hos de mindre arbetsgivarna
sannolikt icke sjunkit kraftigare än antalet hos de större, snarare torde förhållandena
vara omvända. Härpå tyder jordbruksutredningens ovan återgivna
undersökning. Då det torde få anses givet, att arbetarantalet minskats jämväl
hos de mindre jordbrukarna och då lantarbetarna hos de större arbetsgivarna
utgöra omkring hälften av samtliga lantarbetare, kommer den procent, varmed
hela lantarbetarstammen nedgått, sannolikt ej att alltför mycket avvika från
den proportion, varmed arbetarantalet hos de större arbetsgivarna nedgått. Då
man härvid saknar möjlighet att göra närmare beräkningar, får man nöja sig
med en uppskattning. Det torde kunna antagas, att lantarbetarnas antal sedan
1920 nedgått med omkring 20 procent.

Det antal lantarbetare, som år 1930 skulle ha omfattats av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, torde sålunda kunna uppskattas till omkring 160,000.

Till de för lantarbetarna säregna förhållandena hava de sakkunniga på samma
sätt som för skogsarbetarna tagit särskild hänsyn vid utarbetandet av förevarande
förslag till arbetslöshetsförsäkring. I

I fråga om antalet kontors- och affärsanställda samt med dessa grupper Kontors- och
jämställda må följande uppgifter meddelas. affär san Enligt

1920 års folkräkning utgjorde antalet kontorsanställda 57,000 män °''

och 30,000 kvinnor. I detta antal ingår emellertid icke kontorspersonal hos
skeppsrederier, skeppsklarerare och dylika, ej heller inom jordbruksnäringen
anställd sådan personal. Å andra sidan torde viss del av antalet avgå på
grund av över- och underårighet. Antalet kontorsanställda år 1920 kan därför
uppskattas till cirka 85,000 personer. Sedan år 1920 har utan tvivel en icke
obetydlig ökning av kontorspersonalens antal ägt rum. Med ledning av vissa
uppgifter torde man kunna antaga, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
år 1930 skulle hava omfattat ungefär 100,000 kontorsanställda.

De affärsanställda utgjorde enligt 1920 års folkräkning cirka 16,000 män
och 29,000 kvinnor. Av åldersskäl skulle, om arbetslöshetsförsäkring då varit

1932 års utredning.

införd, hava avgått cirka 700 män och 900 kvinnor. Med ledning av olycksfallsstatistiken
kan ökningen av antalet affärsanställda under tiden 1920—
1930 anses vara så stor, att det antal hithörande personer, som skulle hava
omfattats av en år 1930 gällande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, kan uppskattas
till ungefär 65,000 personer.

Sammanlagt skulle alltså antalet kontors- och affärsanställda sistnämnda
år kunna antagas utgöra cirka 165,000 personer.

Från representanter för kontorister, affärsanställda och arbetsledare hava till
de sakkunniga framförts vissa önskemål ifråga om en arbetslöshetsförsäkrings
utformning.

Bland de framkomna önskemålen kan först nämnas, att för dessa personers
del en allmän skyldighet att antaga varje erbjudet arbete ej borde föreskrivas
såsom villkor för understödsrätt. Som skäl härför har åberopats den i allmänhet
fullständiga obekantskapen med grovarbete, ävensom att det, i varje fall
för kontorister och affärsanställda, skulle försvåra deras möjligheter att erhålla
anställning inom sitt yrke, om de sysselsattes med grovarbete.

De sakkunniga vilja gentemot detta hänvisa till vad som i annat sammanhang
anförts angående skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som kan
anses lämpligt. Något undantag från denna allmänna skyldighet torde av
principiella skäl icke kunna ifrågakomma.

Från representanten för arbetsledarförbundet har särskilt framhållits önskvärdheten
av att daghjälpsbeloppen måtte kunna göras tillräckligt höga, så
att full försörjning kunde erhållas genom understödet från försäkringen, eller
att möjlighet måtte medgivas att vid sidan av en erkänd arbetslöshetskassa
bilda en särskild kassa för utfyllande av daghjälpsbeloppen. Lägsta nu utgående
understöd från förbundets arbetslöshetskassa vore 25 kronor i veckan
och högsta understödet, som utbetalades efter 13 års medlemskap, vore 60 kronor
i veckan. Understöden utginge för närvarande inom rarje klass med lika
stora belopp över hela landet.

De sakkunniga vilja härtill betona, att storleken av den daghjälp, som må
kunna utbetalas från en erkänd arbetslöshetskassa, avvägts med hänsyn till
vad som ansetts erforderligt, för att en nödtorftig försörjning skall kunna erhållas.
Viss hänsyn har härvid tagits till de olika arbetargruppernas inkomstförhållanden,
därigenom att som villkor för utbetalandet av den högsta medgivna
daghjälpen eller sex kronor icke uppställts, att vederbörande medlem
skall vara bosatt å dyrare ort, utan endast att understödet måste stå i visst
förhållande till lönen. Däremot kan en statsunderstödd försäkring icke ordnas
så, att understöd utbetalas, som uppenbarligen överstiga, vad som kräves för
en nödtorftig försörjning, önskar någon grupp utbetala understöd, som överstiger
fastställt maximum i förhållande till lönen, måste detta ske utan statlig
medverkan. För att i möjligaste mån taga hänsyn till de framställda önskemålen
har emellertid bestämmelsen i 20 § 4 mom. om avdrag å daghjälpen,
då medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, gjorts obligatorisk
endast på det sätt, att det sammanlagda understödet ej får överstiga den andel

1982 års utredning.

av arbetsförtjänsten, som högst må utgå från den erkända kassan. Däremot
beror det på kassan själv, om motsvarande regel skall gälla i andra fall.

Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga med anledning av önskemål, som
framförts särskilt från kontoristhåll, föreslagit rätt för kassorna att förlänga
karenstiden och att i samband därmed förlänga understödstiden utöver vad som
eljest föreskrivits, dock högst med den tid, varmed karenstiden förlängts. De
sakkunniga föreslå emellertid ett maximum för karenstiden av tre månader.
Om understödstiden på sådant sätt förlängts, kommer understödsrätten för en
arbetslös medlem i en dylik kassa att upphöra först i det närmaste elva månader
efter det arbetslöshetsfallet inträffat.

Från svenska sjöfolksförbundets sida har slutligen framhållits, att sjömännens
arbetsförhållanden i många avseenden äro så artskilda från övriga arbetares,
att särskilda bestämmelser i flera fall erfordras för dem. Förbundet har
bland annat anfört svårigheten att beträffande sjömännen avgöra, om inträffad
arbetslöshet är självförvållad eller icke. Så måste exempelvis sjömän, som
äro anställda å fartyg, som segla på avlägsna hamnar, någon gång besöka sina
hem, vilka kanske äro belägna långt inne i landet. Då de ej åtnjuta någon
semester, kan ett dylikt besök med hänsyn till fartygens numera kortvariga
lastnings- och lossningstider äga rum endast i samband med att anställningen
frånträdes. Förbundet hävdar, att en genom sådant förhållande inträffad arbetslöshet
bör anses såsom oförvållad, därest sjömannen varit anställd å samma
fartyg i över ett års tid. Vidare har förbundet papekat, att sjömän ofta nödgas
avmönstra i utländska hamnar vid sjukdomsfall. Anmälan om den inträffade
arbetslösheten bör enligt förbundets mening efter tillfrisknandet kunna
göras från den utländska hamnen och understöd kunna utgå, trots att ansökan
om arbete ej kunnat göras hos svensk arbetsförmedlingsanstalt. I stället
borde allenast fordras ansökan om arbete hos utländsk arbetsbörs eller svensk
konsul. Understöd från arbetslöshetskassan skulle kunna utbetalas genom
svensk konsul. Förbundet har beträffande frågan om skyldighet att under en
arbetslöshetsperiod antaga erbjudet arbete förklarat, att sjömännen på grund av
sina egenartade arbetsförhållanden i allmänhet äro oförmögna att utföra arbeten
inom andra yrken. Vidare bliva sjömännen ofta arbetslösa för en kortare
period, medan fartyget exempelvis undergår reparation, trots att anställningen
kvarstår. Sjömännen borde sålunda undantagas från skyldigheten att
vid risk av understödets upphörande antaga arbete inom annat yrke. Slutligen
har förbundet framhållit önskvärdheten av att sjömännen medgåves tämligen
lång respittid för erläggandet av avgifterna till arbetslöshetskassan.

Det kan icke förnekas, att sjöfolkets arbetsförhållanden äro egenartade ur
många synpunkter. Tillräcklig anledning att för deras del medgiva undantag
från någon av de huvudprinciper, på vilka försäkringen är byggd, kan dock
icke sägas föreligga. Sålunda torde det vara alldeles uteslutet att undantaga
sjömännen från skyldigheten att efter anmälan i vanlig ordning hos organ för
den offentliga arbetsförmedlingen antaga erbjudet lämpligt arbete inom annat
yrke. Liknande önskemål kunna med samma rätt framställas jämväl av

Sjöfolket.

1932 års utredning.

andra organisationer. Den arbetslöses skyldighet härutinnan är emellertid att
betrakta som ett av de viktigaste villkor, som stadgats för att förhindra, att
försäkringen medför arbetskraftens bundenhet vid ett och samma yrke med
därav följande olägenheter.

Icke heller lärer undantag kunna göras från regeln, att den, som är självförvållat
arbetslös, under viss tid avstänges från understöd. Ett dylikt undantag
skulle säkerligen medföra många fall av missbruk. I övrigt torde det icke
komma att erbjuda större svårigheter för sjömännen än för andra arbetare att
visa, att arbetslösheten är oförvållad. Detta gäller i varje fall, då avmönstring
sker i svensk hamn.

Icke heller de önskemål, som förbundet framställt med hänsyn till de sjömän,
som bliva arbetslösa i utländska hamnar, torde kunna beaktas. Fall av oförvållad
arbetslöshet i utländsk hamn för sjömän, som äro mönstrade å svenska
fartyg, torde förekomma allenast på grund av sjukdom. Sedan sjömannen tillfrisknat,
är rederiet skyldigt att bekosta hemresa för honom. Om han föredrager
att kvarstanna å orten i förhoppning att kunna erhålla hyra å annat
fartyg, kunna berättigade anspråk på att understöd från den svenska arbetslöshetskassan
skall utbetalas i det främmandet landet knappast ställas. Därtill
äro möjligheterna till kontroll alltför små. Återvänder han däremot till
Sverige, torde väl i allmänhet fyra veckor hava förflutit från arbetslöshetens
inträde, och anledningen till arbetslösheten är då i enlighet med bestämmelserna
i 15 § likgiltig. Anmälan om arbetslöshetens inträde bör ej kunna få göras
från utländsk ort med hänsyn till svårigheten att kontrollera, att sjömannen
verkligen är arbetssökande, och att tillgängligt arbete anvisas honom. Sker
anmälan vid ankomsten till svensk hamn, kan understöd, om fyra veckor förflutit
från arbetslöshetens inträde eller om det är styrkt, att arbetslösheten varit
oförvållad, utgå efter allenast en karensvecka.

Däremot ha de sakkunniga funnit sig kunna beakta den gjorda anmärkningen
om svårigheten för sjömännen att från utländska hamnar inom eljest föreskriven
tid insända sina avgifter till arbetslöshetskassan. De sakkunniga föreslå
därför, att tillsynsmyndigheten medgives rätt att, där särskilda skäl föreligga,
för viss kassa intill 26 veckor utsträcka den tid, inom vilken avgift skall
vara erlagd.

Specialmotivering.

Beträffande motiveringen till de särskilda bestämmelserna i de nu upprättade
författningsförslagen torde i allmänhet få hänvisas till 1928 års betänkande.
Därvid bör beaktas, att i de fall, där bestämmelserna äro likartade med de i
detta betänkande ingående alternativa förslagen, motiveringen till en viss punkt
i förslaget till frivillig försäkring ofta återfinnes under motsvarande paragraf
i förslaget till obligatorisk försäkring.

1982 års utredning.

Såsom en allmän förklaring må också här framhållas följande. De ifrågasatta
arbetslöshetskassorna komma att utgöra parallellföreteelser till de statsunderstödda
sjukkassorna, för vilka grunden lagts genom 1931 års sjukförsäkringsreform.
Detta gäller såväl i rättsligt hänseende — närmast i vad angår
anknytningen till lagen om understödsföreningar — som beträffande den
praktiska utformningen av kassornas organisation. Med hänsyn härtill och för
att förenkla tillämpningen i praktiken hava de sakkunniga ansett sig böra utgå
från, att man vid avfattningen av de nya bestämmelserna i all den utsträckning,
vari sakliga skäl icke påkalla avvikelse, bör såväl i formellt som i materiellt
hänseende följa den nya sjukförsäkringslagstiftningen, vilken ju tillkommit
efter avlämnandet av 1928 års betänkande i förevarande fråga.

I anslutning till vad sålunda sist anförts har också beträffande den legislativa
utformningen av de nya bestämmelserna följts den anordning, som av
riksdagen godkändes beträffande sjukförsäkringsreformen. De nya bestämmelserna
hava alltså delats på tre författningar, nämligen förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar, vilken lag är av civillags
karaktär, samt förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor,
vilket förslag är avsett att föreläggas riksdagen till antagande genom samstämmiga
beslut av båda kamrarna, samt slutligen grunder för statsbidrag till kassorna,
vilka grunder äro avsedda att knytas som villkor vid beviljande av anslag
för ändamålet och att sedermera i av riksdagen godkänt skick av Kungl. Maj :t
utfärdas i form av kungörelse.

Härtill komma sedan vissa följdändringar i andra författningar ävensom de
författningsförslag, som påkallas dels av utbyggandet av den offentliga arbetsförmedlingen,
dels av införandet av ett system med arbetsgivarbidrag till den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, dels för reglering av verksamheten
med kommunala understöd med statsbidrag.

1 §.

(1928 års betänkande s. 365.)

Av orsak, som anföres i motiveringen till de föreslagna ändringarna i lagen
om understödsföreningar, har i denna paragraf föreskrivits, att erkänd arbetslöshetskassas
firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa». På
grund härav har genomgående i förordningen använts beteckningen »erkänd
arbetslöshetskassa» i stället för »arbetslöshetskassa».

I överensstämmelse med 1931 års förordning om erkända sjukkassor har vidare
i denna förordning använts termen »antagas till erkänd arbetslöshetskassa»
i stället för »vunnit erkännande som arbetslöshetskassa» enligt 1928 års
förslag.

Såsom, nyss anförts har det ansetts lämpligt att i en särskild kungörelse
sammanfatta de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå till de erkända
arbetslöshetskassorna. I överensstämmelse härmed har i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor endast intagits den grundläggande bestämmelsen, att

1932 års utredning.

rätten till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder är knuten vid
antagandet till erkänd arbetslöshetskassa. Härav följer, att rätten till statsbidrag
består, så länge antagandet är gällande. Det må emellertid redan här
erinras, att jämlikt 34 § i förevarande förslag en kassa kan förklaras för viss
tid vara helt eller delvis förlustig rätten till statsbidrag, ehuru antagandet
och därmed följande skyldigheter alltjämt äro gällande.

2 och 3 §§.

(1928 års betänkande s. 366.)

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna äro endast av formell natur.
Redan av den i 1928 års betänkande föreslagna lydelsen av 2 § framgår, att
kassorna äga rätt att bedriva sin rörelse med medlemmarna fördelade i skilda
klasser med olika rätt till understöd. I samband med vissa i de följande paragraferna
gjorda ändringar har det ansetts lämpligt, att redan i nämnda paragraf
finnes uttryckligen omnämnd denna möjlighet till klassindelning. Givetvis
är det här som beträffande övriga uppgifter rörande medlemmarna icke
fråga om nominativa förteckningar utan endast om antalsuppgifter.

4 §.

(1928 års betänkande s. 366—368.)

Det system, som föreslagits för genomförandet av den rättsliga regleringen
av det förordade frivilliga försäkringssystemet, innebär, att en kassas stadgar
skola, för att kassan skall kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
och därmed erhålla rätt till statsbidrag, överensstämma med förevarande förordning,
i den mån denna innehåller tvingande bestämmelser. Beträffande
vissa andra punkter innehåller förordningen, att föreskrifter i ämnet skola
finnas i stadgarna, men överlämnar åt kassorna att själva bestämma innehållet.
I en tredje grupp av fall åter medgiver förordningen kassorna att i stadgarna
intaga bestämmelser, som i visst hänseende avvika från dem, som förklaras
i allmänhet skola gälla. Vid prövning av ansökan om antagande måste
tydligen tillsynsmyndigheten undersöka, huruvida stadgarna i alla dessa tre
hänseenden överensstämma med förordningen. I förevarande paragraf, som
innehåller reglerna för den prövning, som ankommer på tillsynsmyndigheten,
då ansökan göres om antagande, har därför intagits en erinran i hithörande
hänseende. Det oaktat har man ansett sig böra bibehålla de i 1928 års förslag
ingående allmänna bestämmelserna om tillsynsmyndighetens tillsyn däröver,
att bestämmelserna om avgifter och medelsförvaltning äro tillfredsställande och
att stadgarna i övrigt äro betryggande för medlemmarna. I samband.med den
förut omförmälda närmare regleringen av kassornas fondbildning, därvid föreslagits,
att överskott å rörelsen alltid skall tillföras fonden, har det blivit överflödigt
att här erinra om granskning från tillsynsmyndighetens sida av stadgarnas
bestämmelser om dispositionen av överskott.

1982 års utredning.

I andra stycket av denna paragraf har tillsynsmyndigheten medgivits rätt
att vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa av understödsförening, därest
ändamålet med dennas verksamhet helt eller till huvudsaklig del kan anses
fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa.

Beträffande lämpligheten av ett dylikt stadgande yppade sig delade meningar
bland 1926 års sakkunniga, på sätt närmare framgår av 1928 års
betänkande.

Första stycket av 4 § beskriver uttömmande de fall, då avslag å ansökning
om antagande till erkänd arbetslöshetskassa må göras, därest föreningens
stadgar i övrigt överensstämma med förordningens bestämmelser. Någon rätt
till diskretionär prövning skulle sålunda icke förefinnas för tillsynsmyndigheten,
om andra stycket av paragrafen utslötes. Även om man icke torde
behöva befara någon större tendens till splittring å smärre kassor, vilket från
det allmännas synpunkt måste anses olämpligt, torde det dock vara lämpligt
att i förordningen införa möjlighet till diskretionär prövning för tillsynsmyndigheten.
Stadgandet lägger icke hinder i vägen för tillsynsmyndigheten att
antaga förening, även om ändamålet med dess verksamhet redan skulle anses
fyllt.

5 §.

(1928 års betänkande s. 368—369.)

I denna paragraf återfinnas de i allmänna motiveringen berörda nya bestämmelserna
därom, att stadgarna alltid skola innehålla bestämmelser om de
förutsättningar, under vilka uttaxering av medlemmarna skall äga rum, ävensom
därom, att under vissa bestämda förutsättningar beträffande arbetslöshetens
omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning
daghjälpens storlek och understödstidens längd må ändras. Båda de sist angivna
omständigheterna hava ansetts böra kunna var för sig föranleda här
avsedda extraordinära åtgärder. Detta framgår tydligt av formuleringen av
24 §. Denna paragraf utvisar också, att det i detta hänseende ansetts vara
av den största vikten att trygga medlemmarnas intressen; sålunda må åtgärd
icke vidtagas utan tillsynsmyndighetens medgivande och den får icke fortsätta
längre än tillsynsmyndigheten det tillåter. Med iakttagande härav ankommer
det på kassans styrelse att avgöra, när och huru länge undantagsbestämmelserna
skola tillämpas. Med tillsynsmyndighetens allmänna uppsiktsrätt
följer emellertid, att myndigheten har rätt och skyldighet att vid behov
påkalla dylik åtgärd från kassastyrelsens sida.

I 5 § har vidare gjorts den förändringen, att i punkt 4) allenast åberopas
61 § i lagen om understödsföreningar. Någon saklig ändring inträder icke
härigenom.

6 §.

(1928 års betänkande s. 369.)

I denna paragraf har icke vidtagits någon saklig ändring.

1932 års utredning.

7 och 8 §§.

(1928 års betänkande s. 370—372.)

Förutvarande 7 § har uppdelats på tre paragrafer, nämligen dels 7 §, vari
innehållas bestämmelserna om absolut förbud mot medlemskap beträffande
vissa personer, dels 8 §, vari medgives rätt för kassorna att fakultativt begränsa
medlemsrätten till vissa kategorier, och dels 10 §, vari bestämmelse
meddelas om automatisk uteslutning på grund av oguldna avgifter.

Samtliga övriga personer, som tillhöra en kassas verksamhetsområde, skola
under alla förhållanden äga rätt att ansluta sig till och kvarstå såsom medlemmar
i kassan. Kassorna skola sålunda med de i förordningen angivna
begränsningarna vara öppna.

Beträffande skälen för de nya uteslutningsgrunder, som här föreslagits, hänvisas
till den allmänna motiveringen s. 26 f.

Till kassorna har överlämnats att bestämma åldersgränserna för rätten till
medlemskap. Det torde ligga i sakens natur, att, sedan en undre åldersgräns
fixerats, denna alltid skall upprätthållas, men att talrika fall måste förekomma,
då äldre personer äro så arbetsföra, att de skäligen böra medgivas
rätt att kvarstå såsom medlemmar. I överensstämmelse härmed har i 7 §
föreskrivits absolut förbud för dem, som ännu icke uppnått den i kassans stadgar
föreskrivna åldern, att vinna medlemskap, medan kassorna i 8 § medgivits
rätt att utesluta dem, vilkas ålder överskrider den gräns, som kan vara föreskriven
i stadgarna. Enligt 14 § får, vilken åldersgräns en kassa än må hava
bestämt, understöd icke utgivas till den, som ej fjdlt 16 år.

Enligt 13 § har det överlämnats åt Konungen att, under förutsättning av
ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att förordningen
skall äga tillämpning å medborgare i den främmande staten. Förslaget överensstämmer
härutinnan med 1928 års förslag. Enligt detta skulle understöd
icke få utgå till medborgare i stat, med vilken överenskommelse om likställighet
ej träffats. Kassorna medgåvos dock rätt att lämna jämväl övriga utlänningar
rätt till medlemskap. I sistnämnda hänseende innebär förevarande
förslag en avvikelse från 1928 års, i det att det icke ansetts lämpligt att medgiva
kassorna rätt att till medlemmar upptaga medborgare i andra stater än
sådana, med vilka överenskommelse träffats. I enlighet härmed har i 7 §
stadgats absolut förbud av nämnda innebörd, varjämte bestämmelsen i 1928
års förslag, att understöd icke skulle få utgå till andra än svenska medborgare,
såsom obehövlig utgått.

De i punkterna 3 och 4 i 8 § upptagna uteslutningsgrunderna liksom även
den i sista stycket föreskrivna anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten
överensstämma helt med 1928 års förslag. Utöver vad härom i 1928 års betänkande
anförts må här allenast framhållas, att icke varje person, som är
utsatt för större arbetslöshetsrisk, må av en kassas styrelse uteslutas från medlemskap
i kassan. Ordet »dylik» begränsar nämligen anledningarna till sådana,
som äro likartade med dem som förut uppräknats. Den arbetslöshets -

1982 års utredning.

risk, för vilken exempelvis en arbetare i ett säsongyrke är utsatt, berättigar
sålunda icke en kassa till uteslutning av en dylik arbetare. Däremot finnes
enligt 26 § möjlighet att variera avgifternas storlek med hänsyn till dylika
förhållanden.

Den i punkt 5 upptagna uteslutningsgrunden är hämtad från förordningen
om erkända sjukkassor och torde icke erfordra någon särskild motivering.

9 §•

Det torde vara en självklar sak, att en medlem i erkänd arbetslöshetskassa
icke skall kunna uteslutas ur kassan, utan att han lämnats tillfälle att yttra
sig över anledningen till den ifrågasatta uteslutningen. Det har ansetts lämpligt
att i likhet med i sjukkasseförordningen intaga särskild bestämmelse härom.

10 §.

(1928 års betänkande s. 372.)

I 1928 års förslag stadgas, att en kassa ägde utesluta den medlem, som icke
i rätt tid till kassan erlade förfallen avgift. Några bestämmelser om med vilka
tidsintervall avgifter skulle erläggas meddelades icke, men man torde kunna
utgå ifrån att liksom hittills i de flesta fall veckoavgifter skulle uttagas. Därest
stadgarna skulle innehålla, att sådana avgifter skulle erläggas inom varje
vecka, kunde tydligen en bestämmelse av natur, som omedelbart vid avgiftsförsummelse
möjliggjorde uteslutning, leda till obillighet. Ofta kan det tydligen
föreligga fullt giltiga skäl för en arbetare att någon kortare tid dröja
med inbetalningen av avgiften till kassan. En viss respittid, som dock ej får
göras för lång, bör därför stadgas i förordningen. I de arbetslöshetskassor,
som för närvarande finnas inom olika fackförbund, är denna tid i allmänhet
bestämd till 6—8 veckor. Denna tidrymd kan anses fullt tillräcklig inom så
gott som alla yrken. Det torde endast vara för sjömän, vilka befinna sig på
långresor, som en längre respittid kan anses erforderlig. För att tillgodose de
särskilda önskemål, som för sjömännens del kunna anses berättigade härutinnan,
föreslås, att tillsynsmyndigheten skall äga medgiva en till högst 26 veckor
utsträckt respittid för viss kassa, därest omständigheterna därtill föranleda.

Beträffande sjömännen må här vidare omnämnas, att den nuvarande avgiften
till sjömanshuset inbetalas genom fackförbundets försorg. Förbundet
uttager sedan avgiften från sjömännen i samband med avgiften till förbundet.
På samma sätt torde ofta lämpligen kunna förfaras med avgifterna till en
blivande arbetslöshetskassa inom yrket.

Det är särskilt på grund av att rätten till understöd är knuten vid att
visst antal avgifter erlagts, som man måste hålla på att avgifterna i möjligaste
mån erläggas i omedelbar anslutning till den tid, som de avse. Eljest
skulle en medlem kunna underlåta att erlägga sina avgifter och först
om han har anledning att tro, att han kommer att bliva arbetslös, på en gång

1932 års utredning.

inbetala avgifterna för en längre tid och därigenom förskaffa sig rätt till
understöd med mångdubbelt större belopp. Däremot bör i förordningen hinder
ej läggas för förskottsbetalning, därest någon medlem så skulle önska och
kassan tillåter det. Han löper dock vid förskottsbetalning viss risk, ty vid
bedömningen av rätten till understöd tillgodoräknas medlemmen, på sätt 21 §
utvisar, allenast de avgifter, som belöpa å tid, då han innehaft avlönat arbete
för annans räkning.

Enligt förordningen om erkända sjukkassor behöver beslut om uteslutning
av medlem på grund av oguldna avgifter ej fattas av en sjukkassas styrelse,
utan uteslutning sker automatiskt, då respittiden gått till ända. Det har ansetts
lämpligt att införa motsvarande stadgande jämväl i förevarande förordning.
En medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, som önskar utträda
ur kassan, torde nämligen i de flesta fall ej komma att framställa uttrycklig
begäran om utträde utan endast underlåta att erlägga avgifterna. Sedan
åtta veckor förflutit utan att avgifter erlagts, vet han att han ej längre är
medlem av kassan. Vidare vinnes den fördelen att, om någon av förbiseende
blivit medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa, innan utträde beviljats ur
den kassa, som han förut tillhört, han efter en kortare tid automatiskt uteslutes
ur den kassa, till vilken avgifter ej erläggas.

Något meddelande från kassans styrelse till medlem, som på grund av underlåten
betalning av avgifter strykes ur kassans medlemsförteckning, har,
i motsats till vid uteslutning av andra orsaker, icke ansetts erforderligt. 11

11 §■

(1928 års betänkande s. 372.)

Enligt 7 § utgör medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa ett absolut hinder
mot att vinna inträde i en annan dylik kassa. I förevarande paragraf
stadgas skyldighet för den, som av förbiseende blivit medlem i mer än en
kassa, att utträda ur den kassa, däri han senare vunnit inträde. Bestämmelsen
bör emellertid icke tillämpas på den, som exempelvis efter att hava växlat yrke
ingått i en ny kassa och som har för avsikt att i samband därmed utgå ur den
gamla kassan. Med hänsyn till att ur 1928 års förslag uteslutits den möjlighet
att tillhöra två kassor, varom nedan närmare förmäles, har dock ur
lagtexten uteslutits ordet »obehörigen».

Enligt 1928 års förslag ägde medlemmarna i en arbetslöshetskassa, som
försatts i konkurs eller trätt i likvidation, rätt att med bibehållande av medlemskapet
inträda såsom medlemmar i annan arbetslöshetskassa. Därest förstnämnda
kassa efter konkursen komme att fortsätta sin verksamhet, skulle de
medlemmar, som inträtt i annan arbetslöshetskassa, vara skyldiga att utträda
ur endera av kassorna. De fall, då erkända arbetslöshetskassor efter konkurs
komma att fortsätta sin verksamhet, torde emellertid bliva mycket sällsynta.
Några mera vägande skäl för att medlemmarna i en kassa, som försatts i
konkurs eller trätt i likvidation, skulle äga inträda i en annan kassa och samtidigt
i avbidan på utgången av förstnämnda kassas avveckling kvarstå så -

1932 års utredning.

som medlemmar i denna, torde ej heller förefinnas. På grund härav hava
ifrågavarande bestämmelser icke upptagits i förevarande förslag.

12 §.

Enligt 11 § i lagen om understödsföreningar äger sådan förening i sina
stadgar föreskriva, att medlem icke förrän ett år förflutit efter därom gjord
anmälan må utträda ur föreningen.

Det torde emellertid ej vara lämpligt att medgiva de erkända arbetslöshetskassorna
rätt att stadga en dylik inskränkning i rätten till utträde ur kassorna.
I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har därför i denna
förordning införts förbud att stadga begränsning i rätten till utträde.

13 §.

(1928 års betänkande s. 388.)

Denna paragraf är likalydande med 28 § i 1928 års förslag.

Utöver vad som anförts vid 7 § må här framhållas, att en av orsakerna till
att utlänningar icke utan vidare jämställts med svenska medborgare är, att
man velat säkerställa svenska medborgare, som vistas i utlandet, att, sedan
överenskommelse därom träffats med vederbörande land, äga rätt till utbekommande
av arbetslöshetshjälp. Sådan överenskommelse är för närvarande
träffad med Danmark, Norge, Tyskland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

14 §.

(1928 års betänkande s. 372 samt 257—259.)

Denna paragraf behandlar villkoren för rätt till understöd från erkänd
arbetslöshetskassa.

I punkt 3) av 9 § i 1928 års förslag upptogs bland villkoren för rätt till
understöd, att medlemmen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen men icke erhållit lämpligt arbete. I sista stycket
av samma paragraf meddelades närmare bestämmelser om vilket arbete,
som skulle anses lämpligt. Vidare stadgades i 10 §, att den, som vägrade eller
underläte åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, skulle avstängas från understöd
under fyra veckor.

Härav framgår sålunda, att uteslutningen från understöd av den, som
vägrat åtaga sig erbjudet arbete, endast är temporär. Då övriga i 14 § stadgade
villkor för rätt till understöd äro absoluta, torde detta villkor icke böra här
upptagas. Ett annat endast temporärt verkande villkor för rätt till understöd,
nämligen att den arbetslöse icke deltager i strejk eller är föremal för lockout,
är icke heller här omnämnt i denna paragraf.

Övriga villkor för rätt till understöd samt de bestämmelser, som reglera,
när ett erbjudet arbete skall anses lämpligt, upptagas i följande paragrafer.

På sätt under 7 § anförts, har bestämmelsen, att understöd icke må utgå
annat än till svensk medborgare, såsom obehövlig utgått.

1932 års utredning.

En understödsberättigad medlem måste givetvis vara skyldig att antaga
varje arbete, vartill tillfälle finnes. Med hänsyn härtill har i punkt 2) strukits
ordet »erbjudet».

I övrigt har bland villkoren för rätt till understöd i denna paragraf icke
vidtagits annan saklig ändring i förhållande till den av ordföranden H. Lindqvist
förordade lydelsen av 9 § i 1928 års förslag, än att någon fordran å viss
tids medlemskap i kassan icke längre uppställts i enlighet med verkställd
ändring i nuvarande 21 §.

Såsom villkor för rätt till understöd uppställes bland annat, att vederbörande
skall vara »arbetsför». I nu gällande kungörelse angående statsbidrag
till arbetslöshetshjälp är motsvarande villkor formulerat så, att den understödssökande
skall vara »arbetsför inom sitt yrke». Härmed har avsetts att
vinna, att jämväl personer, vilkas arbetsförmåga allenast i visst avseende är
nedsatt, skola kunna erhålla understöd. Det är nämligen uppenbart, att
även en person med betydande kroppsligt lyte inom ett för honom lämpat
yrke kan prestera fullt normalt arbetsresultat och vara att anse såsom fullgod
arbetskraft, medan han kanske ej alls är arbetsför inom ett annat yrke.
En sådan person bör kunna erhålla understöd även inom försäkringen. Det
lärer emellertid icke vara erforderligt att för ernående av detta resultat tilllägga
orden »inom sitt yrke». Så snart en arbetare är användbar som arbetskraft
inom, låt vara, ett enda yrke, måste han nämligen betraktas som
arbetsför och, om övriga villkor äro uppfyllda, vara berättigad till understöd.
I överensstämmelse härmed har jämväl bland grunderna för statsbidrag till
arbetslöshetshjälp utanför försäkringen såsom förutsättning för erhållande av
kommunalunderstöd med statsbidrag upptagits, att vederbörande skall vara
»arbetsför». Orden »inom sitt yrke» hava sålunda utelämnats, utan att någon
saklig ändring därmed avsetts.

15 §.

(1928 års betänkande s. 260—265 samt 272—274.)

I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 10 § i 1928 års förslag,
stadgas, att understöd till den, som på grund av någon omständighet är att
anse som självförvållat arbetslös, icke må utgivas under en tid av fyra veckor,
efter det sådant förhållande inträffat.

Enligt 22 § må vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslöshet,
som inträffat under tid, då medlem jämlikt förevarande bestämmelser avstängts
från understöd. .Vanlig karenstid skall sålunda alltid beräknas efter
avstängningstiden, vare sig avstängningen beror på att medlemmen utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller att han avvisat erbjudet lämpligt arbete.
I sistnämnda fall, då full karenstid i allmänhet redan hunnit beräknas, kommer
avstängningen i själva verket att räcka fem veckor. Förordningen överensstämmer
härutinnan med 1928 års förslag.

I paragrafens andra och tredje stycken meddelas närmare bestämmelser om
under vilka förutsättningar ett erbjudet arbete skall anses lämpligt.

1982 års utredning.

Beträffande den närmare motiveringen till de i paragrafen upptagna bestämmelserna
hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen
å s. 27.

16 §.

(1928 års betänkande s. 274—281.)

Förevarande paragraf överensstämmer helt med 11 § i 1928 års förslag enligt
den av ordföranden H. Lindqvist förordade lydelsen.

17 §.

(1928 års betänkande s. 373.)

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1928 års förslag.

Ersättning för rese- och flyttningskostnad bör endast kunna utgå vid resa
till annan ort. Vidare bör dylik ersättning ej kunna utgå vid resa för sökande
av arbete å annan ort, även om anvisning å arbetet erhållits, då möjlighet härtill
skulle kunna leda till missbruk. Man måste kräva, att överenskommelse
om anställning träffats eller med skäl kunde väntas komma till stånd, för att
reshjälp må lämnas av kassan. I överensstämmelse med vad som fordras i
lagen om offentlig arbetsförmedling, för att ersättning av statsmedel skall kunna
utgå till resekostnad, har sålunda stadgats, att understöd från erkänd arbetslöshetskassa
till täckande av rese- och flyttningskostnaden endast må
kunna utgå vid tillträdande av anställning å annan ort.

18 §.

(1928 års betänkande s. 288—291.)

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1928 års förslag, har ej vidtagits
någon ändring.

19 §.

(1928 års betänkande s. 373 och 374 samt 306—309.)

För att styrka sin arbetsvillighet skall den arbetslöse som regel varje dag
anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen.
Om den arbetslöse är avlägset boende, kan man dock icke fordra, att
han varje dag skall anmäla sig som arbetssökande. Detta gäller speciellt
med hänsyn till lånt- och skogsarbetarna, vilka i varje fall i de nordliga delarna
av landet även efter en betydande utökning av antalet arbetsförmedlingskontor
och ombud komma att få tillryggalägga en avsevärd vägsträcka
vid varje anmälan hos arbetsförmedlingen. Även ur andra synpunkter än nu
nämnts kan, på sätt i 1928 års betänkande anföres, en daglig anmälningsskyldighet
bli alltför betungande för den arbetslöse. Vidare torde det i större
städer vid mera utbredd arbetslöshet ej ens vara önskvärt, att de arbetslösa
dagligen samlas vid arbetsförmedlingskontoret för att anmäla sig såsom arbetssökande.
Detta torde ej heller allmänt krävas för närvarande.

Dispens från skyldigheten att dagligen anmäla sig hos organ för den of -

1982 års utredning.

fentliga arbetsförmedlingen bör sålunda kunna meddelas. Denna dispens bör
icke meddelas av kassan utan av arbetsförmedlingsorganet, som bäst kan bedöma,
hur omfattande anmälningsskyldighet som ur olika synpunkter bör
krävas. Rätten att meddela dispens torde icke böra medgivas ombuden utan
förbehållas arbetsförmedlingsanstalt. Ombuden skola sålunda till anstalten
inrapportera de fall, där daglig anmälningsskyldighet icke bör krävas, varefter
anstalten meddelar beslut i frågan. Härvid förutsattes, att anstalten
upprätthåller nära kontakt med kassans styrelse och att berättigade önskemål
från kassan tillgodoses. Dispens från anmälningsskyldigheten får aldrig lämnas
för samtliga dagar i en vecka, utan hur avlägset boende den arbetslöse än
är, skall han åtminstone en gång för varje vecka personligen inställa sig hos
arbetsförmedlingsorganet såsom arbetssökande. Detta har ansetts utgöra en
nödvändig fordran för att erforderlig kontroll skall kunna utövas.

Vid anmälan hos arbetsförmedlingen erhåller en arbetslös för närvarande ett
inskrivningskort, som han behåller och som datumstämplas vid varje anmälning,
då arbete ej anvisats. Detta kort uppvisas sedan för den kommunala
arbetslöshetskommittén vid sökande av understöd. Detta system kan icke gärna
bibehållas inom ett statsunderstött försäkringssystem. För att tillsynsmyndigheten
skall kunna utöva erforderlig kontroll erfordras nämligen, att
hos kassan förvaras en handling, som styrker, att den arbetslöse för tid, då
understöd utgivits, fullgjort honom åliggande anmälningsskyldighet hos arbetsförmedlingen.
Det föreskrives sålunda i förevarande paragraf, att arbetsförmedlingsorganet
skall utfärda ett intyg om att ansökan om arbete gjorts
för varje dag, för vilken sådan skyldighet kräves, och om det besked, som
därvid lämnats den arbetssökande. Detta intyg skall den arbetslöse vid framställning
om understöd överlämna till kassan, som har att förvara intyget
bland sina handlingar. Stadgandet i 1928 års förslag, att intyget på begäran
av tillsynsmyndigheten skall uppvisas, har såsom obehövligt uteslutits ur lagtexten.

I avgivet yttrande över 1928 års betänkande har svenska eldarunionen hemställt,
att i förordningen måtte införas bestämmelser, som medgiva en arbetslös
sjöman, vilken avmönstrat i en större hamnstad och å arbetsförmedlingen
därstädes antecknats såsom arbetssökande, att i fortsättningen fullgöra den
stadgade anmälningsskyldigheten hos arbetsförmedlingsorgan i hemorten, så
att han ej under hela arbetslöshetstiden behöver uppehålla sig å den ort, där
han först antecknats såsom arbetssökande.

Med anledning härav må det framhållas, att bestämmelserna om skyldighet
för den arbetslöse att anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga
arbetsförmedlingen ingalunda förutsätta, att sådan anmälan alltid
skall göras hos samma organ. Tvärtom kan anmälningsskyldigheten med
samma verkan fullgöras hos vilket arbetsförmedlingsorgan som helst i hela
riket. Detta torde jämväl framgå av att lagtexten icke talar om bestämt organ
för arbetsförmedlingen, hos vilket anmälningsskyldighet skall fullgöras. De
olika organen komma att stå i ständig kontakt med varandra, så att tillgängliga
arbetsmöjligheter komma att utnyttjas.

1932 års utredning.

Svenska typografförbundet m. fl. fackförbund föreslå i yttrande över 1928
års betänkande, att skyldigheten att för sökande av arbete anmäla sig hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen måtte i de fall, då arbetarna upprättat
egen arbetsförmedling, få utbytas mot skyldighet att anmäla sig hos
den av arbetarna upprättade arbetsförmedlingen. Förbunden framhålla som
skäl härför, att genom yrkesbegränsningen en ingående personkännedom erhålles,
vilken möjliggör en effektiv kontroll över de arbetslösa.

Härtill torde endast behöva anföras, att samhället icke vid en statsunderstödd
försäkring kan avsäga sig möjligheten att genom egna organ pröva,
huruvida de understödsberättigade äro arbetsvilliga och att alla arbetstillfällen
utnyttjas.

20 §.

(1928 års betänkande s. 374 och 375, 287 och 288 samt 291—293.)

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser angående den daghjälp,
som vid fall av arbetslöshet må utgå till en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa.

Sålunda stadgas i 1 mom. visst maximum beträffande daghjälpens storlek
såväl i förhållande till arbetsförtjänsten som till beloppet i kronor. Därjämte
föreskrives visst minimum för daghjälpens storlek i kronor. Vidare föreskrives,
att bestämmelser om vilka som skola vara att anse såsom familjeförsörjare
skola meddelas av tillsynsmyndigheten. Enligt 2 mom. äga kassorna i
sina stadgar intaga bestämmelser om s. k. halvbetalande medlemmar. 3 och 4
mom. meddela föreskrifter om den inverkan å daghjälpen, som utövas av
fattigvård och annat regelbundet utgående understöd, som en medlem kan
erhålla i anledning av arbetslösheten. Beträffande motiveringen till samtliga
dessa bestämmelser hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen
å s. 32 ff.

Vidare må anföras, att riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande över 1928
års betänkande ifrågasatt, om icke en livränta, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen,
jämväl borde inverka på daghjälpens storlek. Anstalten har
vidare påpekat, att betydelsen av frågan i hög grad sammanhänger med tolkningen
av uttrycket »arbetsför».

Beträffande innebörden av det för rätt till understöd stadgade villkoret, att
medlemmen skall vara arbetsför, hänvisas till vad som anförts vid 14 § å
s. 60. Det torde ej kunna förnekas, att det i vissa fall kan synas mindre
lämpligt, att samma person skall kunna uppbära såväl en livränta från riksförsäkringsanstalten
som daghjälp från en statsunderstödd arbetslöshetskassa.
Men då livräntan utgör ersättning för förlust av arbetsförmåga och då
dess belopp, om arbetsförhet verkligen föreligger, i regel ej kan vara synnerligen
stort, har något stadgande om inverkan på daghjälpen av sådan livränta
ej införts i förordningen.

Sista momentet i denna paragraf överensstämmer helt med 2 mom. i 15 §
av 1928 års förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 16

1932 års utredning.

21—23 §§.

(1928 års betänkande s. 375—377, 282—286 samt 297 och 298.)

Beträffande motiveringen till de i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna
hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 38 ff.

24 §.

Enligt 5 § skola en kassas stadgar alltid innehålla bestämmelser, om och under
vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans
medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens
längd må ändras.

I denna paragraf föreskrives nu, att sådan ändring må kunna göras av
kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten. Kassan själv behöver
sålunda ej fatta beslut därom å sammanträde, och än mindre är stadgeändring
nödvändig. Genom att tillsynsmyndighetens medgivande erfordras
för åtgärden äro ändock medlemmarnas intressen tillfyllest tillgodosedda.

Kassans styrelse måste givetvis ständigt med uppmärksamhet följa arbetslöshetens
utveckling bland medlemmarna och kassans ekonomiska ställning.
Genom de avsedda månatliga rapporterna erhåller jämväl tillsynsmyndigheten
kännedom om dessa förhållanden och kan ingripa, om så erfordras. Man måste
förutsätta, att de åtgärder, som omförmälas i denna paragraf, skola vidtagas
i god tid, innan kassans ställning alltför mycket försämrats. Eljest skulle
åtgärderna behöva bli ännu mera djupgående och kännbara för medlemmarna.
Alternativt kan uttaxering förekomma.

För att en nedsättning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd
skall kunna medföra tillräcklig verkan, är det nödvändigt, att såväl daghjälp
som understödstid skola kunna nedsättas under eljest föreskrivet minimum,
ävensom att nedsättningen skall avse även dem, som vid beslutets fattande redan
voro understödsberättigade.

Liksom initiativet till åtgärdernas vidtagande, i varje fall enligt paragrafens
formulering, lagts hos kassans styrelse, bör styrelsen äga rätt att självständigt
besluta om en återgång till förut gällande understödsbestämmelser.
För att skydda medlemmarna mot att styrelsen låter nedsättningen fortvara
längre tid, än som med hänsyn till den ekonomiska ställningen är erforderligt,
har det bestämts, att beslutet om nedsättning aldrig får gälla längre än
till dess tillsynsmyndigheten förordnar om dess upphävande.

25 §.

(1928 års betänkande s. 378 och 379.)

De sakkunniga hava diskuterat lämpligheten av att vid straffansvar ålägga
varje arbetsgivare att vid entledigande av en arbetare utfärda intyg med de
uppgifter, som omnämnas i denna paragraf. Ett sådant åläggande kan emellertid
icke göras utom i form av civillag. Det torde ej heller vara nödvändigt
att vidtaga en sådan åtgärd. Av skäl som anföras i 1928 års betänkande torde

1982 års utredning.

man kunna förvänta, att arbetsgivarna ändock skola visa sig villiga att tillhandahålla
intyg, varom nu är fråga. Skulle så i något fall ej komma att
ske, bör kassan föranstalta om utredning för bedömandet av medlemmens rätt
till understöd. Sådan utredning bör lätt nog kunna verkställas.

Med hänsyn till att medlem ej bör åläggas att till kassan ingiva intyg, eftersom
möjlighet förefinnes, att sådant intyg ej kunnat erhållas, har viss omredigering
av paragrafen skett.

Statens arbetslöshetskommission har i sitt yttrande över 1928 års betänkande
föreslagit införande av en s. k. arbetsbok för varje medlem. I denna
bok skulle varje arbetsgivare teckna intyg om anställningen och orsaken till
att den upphört. Kassan skulle härigenom erhålla ett lätt tillgängligt medel
att kontrollera de uppgifter, som erfordrades för rätt till understöd.

De sakkunniga kunna icke förorda införande av en sådan arbetsbok. Även
om arbetsgivarna ålades att teckna intyg i boken, skulle resultatet med hänsyn
till de praktiska svårigheterna, bland annat i de fall då arbetare ofta
byta anställning, bliva av synnerligen diskutabelt värde. Man torde ernå fullt
samma effektivitet i kontrollen genom de intyg, som omförmälas i denna paragraf.

26 §.

(1928 års betänkande s. 379 och 380.)

En erkänd arbetslöshetskassa skall enligt denna paragraf upptaga fasta
medlemsavgifter för bestridande av kostnaderna för verksamheten. Avgifterna
skola obligatoriskt upptagas för tid, då medlem för annans räkning mot
avlöning använts till arbete utom hemmet. Detta innebär, att om blott medlemmen
innehaft arbete, avgifter skola erläggas även under tid, då på grund av
särskilt förordnande enligt 22 § sista stycket understöd ej kunnat utgå. I
detta hänseende fortsätter sålunda kassans verksamhet orubbad jämväl under
denna tid. Vidare innebär bestämmelsen, att en medlem är skyldig att till
kassan erlägga avgift även för tid, då han arbetat inom annat yrke än som
tillhör kassans verksamhetsområde. Om sålunda en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa,
som bildats bland skogsarbetarna, under halva året är anställd
i jordbruket och under halva året i skogsbruket, skall han likväl för
hela året inbetala avgifter till sin kassa.

Enligt bestämmelse i 21 § må medlem ej tillgodoräknas avgift, som erlagts
för tid, då han utfört arbetet i sitt hem. Med hänsyn härtill har skyldighet
ej heller ålagts kassorna att för sådan tid utkräva avgift.

Det står kassorna fritt att av sina medlemmar upptaga fasta avgifter jämväl
under annan tid än då de innehava arbete, på sätt i första stycket sägs.
Vid beräkning av rätt till understöd må dock endast de avgifter räknas medlemmen
tillgodo, som erlagts för tid, då han innehaft arbete.

Enligt 10 § skola avgifterna, där ej tillsynsmyndigheten beträffande viss
kassa annorlunda förordnat, hava till kassan guldits senast inom åtta veckor
efter den tid, å vilken avgift belöper.

Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf äro likartade med dem,

1982 års utredning.

som föreslagits i 1928 års betänkande. Ur 1928 års förslag hava i denna paragraf
strukits bestämmelserna om uttaxering å medlemmarna. I 5 § har nämligen
föreskrivits, att kassornas stadgar skola innehålla bestämmelser om de
förutsättningar, under vilka sådan uttaxering skall äga rum.

I likhet med de erkända sjukkassorna hava även arbetslöshetskassorna medgivits
rätt att av medlemmarna utkräva särskilda avgifter vid inträde i kassan
eller övergång till högre daghjälpsklass eller da medlem försummat att i
rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp. Sådan fast avgift må dock ej
bestämmas högre, än tillsynsmyndigheten prövar skäligt.

27 §.

(1928 års betänkande s. 380 och 381.)

Beträffande motiveringen till de i denna paragraf upptagna bestämmelserna
hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 35 ff.

28 §.

(1928 års betänkande s. 384.)

På sätt som framgår av redogörelsen för det av socialförsäkringskommittén
framlagda förslaget till arbetslöshetsförsäkring, föreslog kommittén, att
en av ledamöterna i kassas styrelse skulle representera det allmänna och utses
av socialstyrelsen. Denne ledamot skulle vara ordförande i styrelsen och äga
vetorätt mot besluten.

1926 års arbetslöshetssakkunniga ansågo däremot, med hänsyn till sättet
-för beräkningen av statsbidraget i förhållande till de erlagda avgifterna, att
tillräckliga skäl för utseende av en statsrepresentant i varje kassastyrelse ej
förelåge, utan att erforderlig kontroll över kassornas verksamhet ändock skulle
kunna ske genom tillsynsmyndigheten.

Enligt förevarande förslag skall statsbidraget till kassorna ställas i visst
förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda dagar per medlem
och år. Redan med hänsyn härtill torde det enligt de sakkunnigas mening
vara lämpligt, att det allmänna äger en representant i styrelsen, som kan direkt
följa utvecklingen av kassornas verksamhet. Alldeles bortsett från det
sätt, varpå statsbidraget beräknas, torde det emellertid med tanke på det betydande
allmänna intresse, som är förenat med den verksamhet för avhjälpande
av arbetslöshetens följder, varom här är fråga, vara önskvärt, att va,rje
tillgänglig möjlighet till effektiv tillsyn tillvaratages. De sakkunniga
erinra om att i de erkända sjukkassorna, vilka äga samma föreningsrättsliga
ställning som de erkända arbetslöshetskassorna komma att fa, ej mindre
än två ledamöter i varje kassas styrelse skola utses av det allmänna. Att
förslaget om utseende av en styrelseledamot skulle, såsom i 1928 ars betänkande
anföres, stå i viss strid mot de principiella grunderna för lagstiftningen
torde icke kunna medgivas.

Den av tillsynsmyndigheten utsedde styrelseledamoten torde däremot ej
behöva vara ordförande i styrelsen, och ej heller torde det vara erfoi -

1982 års utredning.

derligt att giva honom vetorätt emot besluten. Det lärer vara tillräckligt, om
tillsynsmyndigheten genom honom kan få sina synpunkter framförda om hur
olika ärenden böra principiellt behandlas. I särskilt anmärkningsvärda fall
kan tillsynsmyndigheten också på denna väg erhålla kännedom om styrelsens
beslut, och tillsynsmyndigheten har då på grund av sina allmänna befogenheter
möjlighet att inskrida och påfordra rättelse.

I likhet med i förordningen om de erkända sjukkassorna har vidare föreskrift
lämnats om att en av kassans revisorer skall utses av tillsynsmyndigheten.

29 §.

De blivande erkända arbetslöshetskassorna torde till större delen bliva rikskassor
med underavdelningar å ett flertal orter. För att bereda de medlemmar,
som icke äro bosatta å den ort, där kassans styrelse har sitt säte, tillfälle
att utöva inflytande på kassans ledning, torde det vara nödvändigt att
föreskriva, att de befogenheter, som tillkomma sammanträde med kassan, skola
i de fall, då kassan har lokalavdelningar å olika orter, helt utövas av valda
ombud.

Huvudsaklig överensstämmelse nås härigenom med vad som stadgats för
de erkända sjukkassorna.

BO §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i förordningen om erkända sjukkassor,
torde icke erfordra särskild motivering.

31 §.

I denna paragraf lämnas föreskrift om förandet av kassornas räkenskaper,
på sätt som ägt rum beträffande de erkända sjukkassorna.

I fråga om den i andra stycket stadgade skyldigheten att i balansräkningen
såsom skuld upptaga ett belopp, som minst motsvarar det för kassan föreskrivna
fondbeloppet, hänvisas till vad därom anförts i samband med redogörelsen
för fondbildningen.

Det är givet, att en kassa vid upprättandet av balansräkningen äger att som
tillgång upptaga sin fordran å statsbidrag för nästföregående år. Redan vid
årsskiftet har ju kassan förvärvat en fordran å staten för resterande statsbidrag,
även om detta till storleken fixeras först någon tid senare. Det skulle
ställa alldeles för stora krav på en kassa, om den skulle hava tillräckliga tillgångar,
för att fonden skulle uppgå till sin föreskrivna storlek, och därutöver
äga en säker fordran å statsbidrag.

32 §.

(1928 års betänkande s. 384—386.)
Denna paragraf motsvarar helt 25 § i 1928 års förslag.

19S2 års utredning.

33 §.

Enligt 3 § skall understödsförening för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 500 medlemmar. Möjlighet har dock öppnats
för föreningar med lägre medlemsantal att, där särskilda omständigheter
föreligga, vinna erkännande. I sådana fall har det ansetts, att tillsynsmyndigheten
skulle fastställa visst minimiantal för medlemmarna.

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om förfaringssättet, då
en kassas medlemsantal nedgår under det sålunda fastställda minimiantalet.
Bestämmelserna, vilka icke torde erfordra närmare motivering, överensstämma
i huvudsak med motsvarande bestämmelser i förordningen om erkända
sjukkassor.

34 §.

(1928 års betänkande s. 386 och 387.)

Denna paragraf motsvarar 26 § i 1928 års förslag.

Med hänsyn till att statsbidrag enligt förevarande förslag ej gottskrives
kassorna utan utbetalas till dem, så snart bidraget till storleken fastställts, erfordras
ej längre föreskrift, att en kassa vid antagandets återkallande eller
då kassan förklarats rätten till statsbidrag för viss tid förlustig likväl skall
vara berättigad att utbekomma statsbidrag, som dessförinnan gottskrivits
kassan.

I avsikt att förhindra, att antagandet för en erkänd arbetslöshetskassa skulle
kunna återkallas allenast på grund av styrelsens försummelser, har i denna
paragraf meddelats föreskrift, att återkallande av antagande ej må ske utan
att tillfälle lämnats kassan att a sammanträde fatta beslut i anledning av
lämnad anvisning.

I övrigt hava ändringar i paragrafen icke vidtagits i förhållande till 26 §
i 1928 års förslag.

35 §.

(1928 års betänkande s. 387.)

Redogörelse för besvärsrätten över beslut, som enligt förordningen meddelats
av tillsynsmyndigheten, kommer att lämnas i samband med vad som anföres
om socialstyrelsens omorganisation som följd av genomförandet av en
arbetslöshetsförsäkring. Beträffande det undantag från besvärsrätten, som
gjorts för visst fall, hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen
å s. 31.

36 §.

Det torde vara synnerligen lämpligt att på samma sätt som skett beträffande
det statsunderstödda sjukkasseväsendet bereda tillsynsmyndigheten tillfälle
att i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna, samråda
med en särskild nämnd, bestående av personer med sakkunskap på området.
Denna nämnd har tänkts som en underavdelning av sociala rådet. Bestämmelse
i ämnet har införts i 36 §.

1982 års utredning.

37 och 38 §§.

De i dessa paragrafer meddelade straffbestämmelserna överensstämma i sak
med motsvarande bestämmelser i förordningen om erkända sjukkassor.

Särskilda författningar.

Yiss ändring i lagen om understödsföreningar.

Motiveringen till de ändringar i denna lag, som erfordras i samband med tillskapandet
av statsunderstödda arbetslöshetskassor, återfinnes i 1928 års betänkande
å sid. 362 o. f. Härutöver må anföras följande.

Enligt 1928 års förslag skulle endast understödsförening, som vunnit erkännande
såsom arbetslöshetskassa, äga rätt att i sin firma hava ordet »arbetslöshetskassa».
Då det synes rimligt att möjliggöra för föreningar, vilka meddela
understöd vid arbetslöshet men vilka ej antagits till erkända arbetslöshetskassor,
att i sin firma hava detta ord, har i 1 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
föreskrivits, att erkänd kassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».
I enlighet härmed har i 9 § i lagen om understödsföreningar
införts bestämmelse av innebörd att endast arbetslöshetskassa, som antagits
till erkänd, må i sin firma hava detta ord.

Samma skäl torde finnas att göra understöd från arbetslöshetskassor utmätningsfria,
som föranlett motsvarande frihet för sjukhjälp och moderskapshjälp.
Bestämmelse härom har införts i 89 § i lagen.

Yiss ändring i lagen om fattigvården.

På sätt som framgår av 20 § 3 mom. i utkastet till förordning om erkända
arbetslöshetskassor, må daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av
arbetslöshet för sig eller för någon, i förhållande till vilken medlemmen är att
anse såsom familjeförsörjare, åtnjuter fattigvård av annat slag än som avses
i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården. Av fattigvård till familjemedlem skall
dock jämväl den som utgöres av vård å sjukhus lämnas utan avseende.

Om fattigvård av annat slag än nu sagts utgives till understödsberättigad
medlem av erkänd arbetslöshetskassa eller till någon, för vilken han är att
anse såsom familjeförsörjare, skall sålunda understödet från kassan helt indragas,
och medlemmen kommer att uteslutande få sin försörjning genom fattigvården.
I avsikt att förebygga, att kassan ej skulle erhålla underrättelse om
de fall, då fattigvård utgår, har i fattigvårdslagen ansetts böra införas bestämmelse
om skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att lämna meddelande till
vederbörande kassas styrelse angående fattigvård, som i anledning av arbetslöshet
utgivits till medlem av kassan eller till någon, för vilken medlemmen
är försörjningspliktig. Det har ansetts önskvärt, att kassans styrelse erhåller
meddelande om all utgiven fattigvård, sålunda även i de fall, då fattigvården
ej kommer att inverka på daghjälpen.

19S2 års utredning.

Enligt utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor tillkommer
det tillsynsmyndigheten att meddela närmare bestämmelser om vilka som skola
anses som familjeförsörjare. Detta begrepp torde ej komma att helt överensstämma
med 3 § i denna lag. Det har emellertid ansetts lämpligt att föreskriva
skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att meddela underrättelse till den erkända
kassans styrelse även i de fall, då i anledning av medlems arbetslöshet
fattigvård utgivits till någon, för vilken han är försörjningspliktig enligt 3 §
i denna lag men ej enligt de av tillsynsmyndigheten meddelade bestämmelserna.
Någon större praktisk betydelse torde dessa fall icke äga, då det ju endast
är fall av fattigvård, som föranledas av medlemmens arbetslöshet, vilka
skola anmälas till kassans styrelse.

Utan att särskilt stadgande därom införes i lagen torde det kunna förväntas,
att fattigvårdsstyrelserna skola hålla den egna kommunens arbetslöshetsorgan
underkunnig! om de fall, då fattigvård utgives till någon, som åtnjuter understöd
genom organet.

Yiss ändring i lagen om försäkringsavtal.

I 1 § i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal äro meddelade vissa bestämmelser
rörande undantag från lagens tillämpning. Bland dessa undantag
hava icke medtagits avtal, varigenom försäkring meddelas av understödsförening.
Arbetslöshetskassornas försäkringsavtal lyda alltså för närvarande
under nämnda lag.

Enligt lagens ursprungliga lydelse gällde däremot undantag beträffande
försäkringsavtal mellan sjukkassor och deras medlemmar. I samband med
behandling år 1930 av ett förslag till ändring i understödsföreningslagen, vilket
förslag sammanhängde med då framlagt förslag till sjukförsäkringens omorganisation
i huvudsak enligt samma linjer, som vid 1931 års riksdag sedermera
godkändes, anmärkte lagrådet, att enligt förslaget sjukkassorna skulle
komma att ingå under begreppet understödsförening. Benämningen sjukkassa
kunde enligt förslaget komma att användas även för andra föreningar än de
statsunderstödda erkända sjukkassorna. Då emellertid de skäl, varå undantaget
från lagen om försäkringsavtal för sjukkassorna grundats, icke syntes
äga tillämplighet annat än i fråga om de blivande erkända kassorna, ansåg
lagrådet riktigast, att samtidigt med de föreslagna ändringarna i understödsföreningslagen
den jämkningen gjordes i 1 § av lagen om försäkringsavtal, att
ordet »sjukkassa» utbyttes mot orden »erkänd sjukkassa». I anledning av
detta uttalande framlade Kungl. Maj :t förslag till sådan ändring i lagen om
försäkringsavtal, som av lagrådet ifrågasatts. Förslaget antogs av riksdagen
år 1931 i samband med sjukkassereformen. Enligt lag i ämnet den 26 juni 1931
äger alltså lagen om försäkringsavtal icke tillämpning å försäkring, som meddelas
av erkänd sjukkassa.

De skäl, som föranlett, att av erkända sjukkassor slutna försäkringsavtal
ansetts böra vara undantagna från den allmänna lagen, hava med all sannolikhet
varit, att dessa försäkringsavtal genom de bestämmelser, som i den spe -

1932 drs utredning.

ciella sjukkasselagstiftningen meddelats rörande villkor för antagande till
erkänd kassa och om tillsyn från tillsynsmyndigheten, ansetts vara på betryggande
sätt reglerade. Då i enlighet med vad i annat sammanhang anförts
regleringen av de erkända arbetslöshetskassornas rättsliga ställning kommer
att i allt väsentligt följa samma linjer, som godkänts för de erkända sjukkassorna,
torde samma skäl föreligga att från lagen om försäkringsavtal undantaga
jämväl försäkringar, slutna av sådana arbetslöshetskassor. I överensstämmelse
med denna uppfattning har upprättats utkast till lag om ändring i
sistnämnda lag av den innebörd, som här angivits (s. 152). Då de erkända
arbetslöshetskassorna bliva nya rättssubjekt, erfordras tydligen icke någon
bestämmelse för reglering av övergången till den nya lydelsen av lagen.

Försäkringens finansiering.

Statens bidrag.

Frågan om statens bidrag till försäkringen och principerna för nämnda Daghjälpsbidrags
utgående har gjorts till föremål för en ingående prövning. De verk- bidrag.
ställda undersökningarna hava på denna punkt resulterat i ett förslag, som
företer väsentliga avvikelser från system, som tidigare tillämpats. Statens
bidrag till arbetslöshetskassorna skall enligt de sakkunnigas förslag utgå dels
såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k. daghjälpsbidrag,
dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning, förvaltning
sbidrag. I det följande skall i första hand behandlas frågan om principerna
för daghjälpsbidragets bestämmande.

Inom den utländska lagstiftningen har, såsom även framhålles i 1928 års
betänkande, i fråga om sättet för statsbidragets beräknande två skilda principer
kommit till uttryck. Enligt den ena beräknas statsbidraget i förhållande
till de av medlemmarna själva inbetalade avgifterna. Denna princip har
tidigare kommit till användning i Danmark, Belgien och Holland. Den andra
principen, vilken omfattas av lagstiftningen i Norge, Finland, Frankrike, Spanien,
Schweiz och Tjeckoslovakien, innebär, att statsbidraget beräknas i förhållande
till det av kassorna utbetalade understödet. Av de tidigare utarbetade
svenska förslagen till lagstiftning om frivillig försäkring anslöto sig
såväl socialförsäkringskommitténs som 1928 års förslag till den förstnämnda
principen, medan 1925 års departementsutkast var utarbetat på grundval av
den senare.

För de båda principernas fördelar och olägenheter har en närmare redogörelse
lämnats i 1928 års betänkande (s. 356 ff.). I ett avseende överensstämma
dessa principer för statsbidragets beräkning, nämligen däri, att statsbidraget
icke kommer att avvägas under närmare hänsynstagande till det speciella
behovet inom varje särskild kassa. Tänker man sig nämligen tvenne
kassor, inom vilkas medlemsstock arbetslöshetsrisken är lika stor, men av

1938 års utredning.

vilka den ena kassan ansett sig kunna tillämpa exempelvis dubbelt så höga
daghjälpsbelopp som den andra på den grund, att den rekryteras av i ekonomiskt
hänseende bättre ställda arbetargrupper, kommer i denna kassa även
statsbidraget per medlem att bliva i genomsnitt dubbelt så stort, sak samma
vilken av de båda principerna, som kommit till användning. Det torde emellertid
få anses tveksamt, huruvida en form för statsbidragets utmätande, som
medför en dylik konsekvens, kan betraktas såsom riktig. Hade statsbidraget
i stället utmätts efter en princip, som inneburit, att — under i övrigt
likartade förhållanden -—- kassor med i ekonomiskt hänseende svagare ställda
medlemmar erhölle en relativt större del av sina kostnader täckta, skulle statsbidragets
fördelning mellan de båda kassorna blivit en annan. En förskjutning
skulle komma att ske till förmån för kassan med de lägre daghjälpsbeloppen.
Härigenom skulle även en viss utjämning med hänsyn till medlemmarnas
inkomstnivå erhållas. Behovet av en utjämning gör sig icke
mindre kännbart beträffande de väsentliga olikheter i avseende på arbetslöshetsrisk,
som föreligga inom skilda yrkesgrupper. I sådana fall, där en låg
inkomstnivå föreligger samtidigt med stor arbetslöshetsrisk, torde för övrigt
endast genom ett mera betydande statsbidrag möjligheter skapas för en frivillig
arbetslöshetsförsäkring.

Överväganden av denna art hava föranlett förslag till sådana ändringar av
principerna för statsbidragets (närmast daghjälpsbidragets) bestämmande, att
inom vissa gränser — detta bidrag skulle komma att utgå med en relativt
större del av hela kostnaden, ju större arbetslöshet och lägre inkomster en
kassas medlemmar i genomsnitt representera och omvänt. Då man givetvis
kan vänta, att daghjälpen i kassor, där medlemmarna hava låga arbetsinkomster,
kommer att bli lägre än i kassor, där medlemmarna representera en högre
inkomstnivå, kan såsom ett för nu ifrågavarande ändamål tillfredsställande
uttryck för den relativa inkomstnivån för en kassas medlemmar väljas den
genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Såsom en mätare på arbetslöshetens
omfattning bland en kassas medlemmar kan lämpligen antalet understödda
dagar per medlem tjäna.

Med utgångspunkt från ovan angivna synpunkter har det gällt att avväga
daghjälpsbidraget med hänsyn dels till antalet understödsdagar per medlem,
dels till storleken av den genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Härvid har
man först sökt angiva, huru många procent av hela kostnaden bidraget i fråga
bör utgöra vid vissa kombinationer av daghjälpsbelopp och antal understödda
dagar per medlem.

I fråga om daghjälpsbidragets avvägande med hänsyn till antalet understödda
dagar per medlem inställer sig i första hand spörsmålet, huruvida dylikt bidrag
från staten till finansiering av arbetslöshetshjälpen bör utgå under alla
förhållanden, sålunda även för det fall, att arbetslösheten är obetydlig och till
följd därav antalet understödsdagar per medlem ringa. Då det under dylika
omständigheter icke kan anses innebära några svårigheter för de försäkrade att
själva finansiera hela arbetslöshetshjälpen, hava de sakkunniga utgått ifrån,
att daghjälpsbidrag icke skall behöva ifrågakomma, så länge antalet under -

1932 års utredning.

stödda dagar per medlem understiger en viss gräns. För att bedöma var denna
gräns lämpligen bör dragas har beräknats, huru stor del av arbetsinkomsten
under den icke arbetslösa tiden av året, som erfordras i form av avgifter till arbetslöshetskassan,
därest arbetslöshetshjälpen skall finansieras enbart av de
försäkrade. Enligt det föreliggande förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring
torde, såsom i ett annat sammanhang skall visas, försäkringen komma att
understödja omkring en tredjedel av den samlade arbetslösheten. Under förutsättning
att daghjälpen utgår med 60 % av den dagliga arbetsförtjänsten, kommer
på grund härav en premie, utgörande 1 % av den försäkrades arbetsförtjänst,
att kunna täcka kostnaderna för en arbetslöshet, som svarar mot
cirka fem understödda dagar per medlem. Nu torde det få anses skäligt,
att försäkrade med högre arbetsinkomst skola utan statsbidrag finansiera ett
större antal understödda dagar än försäkrade med lägre arbetsinkomst. I
anslutning till vad tidigare anförts rörande sambandet mellan daghjälp och
inkomstnivå kommer ett genomförande av denna princip att innebära, att det
antal understödda dagar per medlem, som skall finansieras av de försäkrade
själva utan daghjälpsbidrag, lämpligen bör sättas i relation till den
genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Härvid har antagits, att de
försäkrade skola själva finansiera ett antal understödda dagar per medlem,
svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet i kronor. Detta
innebär, att en kassa med lägsta möjliga daghjälp, eller två kronor, själv finansierar
två understödda dagar per medlem. Är den genomsnittliga daghjälpen
fyra resp. sex kronor, blir motsvarande antal understödda dagar fyra resp. sex.
De här omnämnda trenne daghjälpsbeloppen två, fyra och sex kronor kunna
antagas motsvara årliga arbetsförtjänster av i runt tal 1,000, 2,000 och 3,000
kronor, och den avgift, som skulle krävas för bestridande av daghjälp under
samma antal dagar, uppgår till i runt tal 0.4, 0.8 resp. 1.2 % av arbetsförtjänsten.

Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation till
det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag
börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kostnaden för arbetslöshetshjälpen
men därefter med en allt större del av kostnaden, intill ett visst
antal understödda dagar per medlem. Detta antal har ansetts kunna bestämmas
till 21. Skulle även denna gräns överskridas, skall bidraget visserligen
alltjämt utgå, men begränsat till det belopp i kronor, som skulle hava
utgått vid 21 understödda dagar eller 3 J/2 veckor per medlem. Beträffande
nu ifrågavarande gräns må nämnas, att den motsvarar en ganska betydande
arbetslöshet. Såsom senare skall visas kommer, beträffande det nu föreliggande
förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, ett visst antal understödda
dagar per medlem att motsvara lika många arbetslöshetsprocent.
Den fastställda gränsen kommer alltså att motsvara en arbetslöshet av 21 procent.
Skulle arbetslösheten bliva ännu större, torde den alltmera få karaktären
av krisarbetslöshet, som mindre lämpar sig att omhändertagas genom
en försäkring. Under sådana förhållanden har det ansetts, att statsbidraget
icke ytterligare bör ökas, sedan förevarande arbetslöshetsnivå uppnåtts. Då

1982 års utredning.

de sammanlagda kostnaderna för försäkringen alltjämt komma att växa, även
sedan arbetslösheten och därmed också antalet understödda dagar per medlem
överskridit nämnda gräns, kommer statsbidraget, som icke undergår någon
motsvarande ökning, att i detta fall utgöra en allt mindre procentuell andel av
hela kostnaden, såvida icke kassan begagnar sig av sin rätt att då sänka
daghjälpen eller förkorta understödstiden.

Vad slutligen beträffar frågan om huru stor del av hela kostnaden, som
daghjälpsbidraget bör utgöra vid olika antal understödda dagar per medlem och
vid olika storlek av den genomsnittliga daghjälpen, har det synts skäligt att
vid 21 understödda dagar per medlem bestämma detta bidrag till 75 % av
hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och till 40 % av kostnaden vid
en daghjälp av sex kronor. Genom en dylik avvägning av statsbidraget blir
det möjligt att i större utsträckning understödja arbetargrupper i sämre
ekonomisk ställning, såsom lantarbetare m. fl., för vilka bidrag från det
allmänna äro särskilt påkallade. Enligt 1928 års förslag till frivillig
arbetslöshetsförsäkring skulle statsbidraget utgå med ett belopp, motsvarande
de försäkrades avgifter, och sålunda komma att uppgå till 50 % av
kostnaderna för arbetslöshetshjälpen. Det torde vara att förvänta, att även
statsbidraget enligt nu föreliggande förslag kommer att i sin helhet motsvara
ungefär 50 % av de sammanlagda kostnaderna, oaktat fördelningen av bidraget
sker efter helt andra principer än enligt 1928 års förslag.

Sedan daghjälpsbidraget fixerats för vissa kombinationer av daghjälp och
understödstid, har det visat sig önskvärt att erhålla ett enkelt uttryck för beräkning
av detta bidrag för alla dylika kombinationer, som kunna komma i
fråga. Betecknar man med

P statsbidraget i procent av hela kostnaden,
d genomsnittliga daghjälpen i kronor,

u antalet understödda dagar per medlem och år, har det visat sig, att ett
dylikt uttryck lämpligen kan givas formen

p=a K ^+c''

där a, b och c äro vissa konstanter, som kunna bestämmas med ledning av
de daghjälpsbidrag, som ovan fixerats. Då bidrag icke skulle utgå för det
fall att u — d, följer härav att

P = 0 för ~ = 1.
d

Vidare har antagits, att

P = 40 för d = 6 och u = 21, alltså för 3 = 3.5

P = 75 för d = 2 och u = 21, alltså för ^ = 10.5.

och

1932 års utredning.

Härigenom hava för konstanterna erhållits följande värden:
a = 73.46,

b = 1 (egentligen 0.9 9 8 4, som avrundats till 1),
c = 0.

Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d
antager sålunda följande form:

P= 73.46 log |

Med tillämpning av den erhållna formeln har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget
i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre,
fyra, fem och sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per
medlem. Resultatet har sammanställts i tab. 1. För en daghjälp av två kronor
komma de ur formeln beräknade daghjälpsbidragen att medföra, att de försäkrades
egna avgifter uppnå ett maximum, innan antalet understödda dagar
per medlem stigit till 21. För att förebygga en dylik konsekvens har i detta
fall företagits en mindre justering av de ur formeln beräknade procenttalen.
En liknande justering har även verkställts beträffande de i tabellen å s. 160
angivna procenttalen för daghjälpsbeloppen 2.25, 2.50 och 2.75 kronor. Skulle
antalet understödda dagar per medlem överstiga 21, skall enligt förslaget
daghjälpsbidraget utgå med samma belopp i kronor som vid 21 understödda
dagar, vilket, såsom tidigare framhållits, medför att bidraget, beräknat i procent
av hela kostnaden, i detta fall kommer att avtaga, allt eftersom antalet understödda
dagar per medlem växer.

Hela kostnaden för daghjälpen från en kassa erhålles genom multiplikation
av daghjälpsbeloppet och antalet understödda dagar per medlem. Med utgångspunkt
från dessa kostnadssiffror och med ledning av de i tab. 1 angivna
procenttalen har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget i kronor jämfört
med de försäkrades avgifter för olika kombinationer av daghjälp och antal
understödda dagar. Härvid har hänsyn tagits endast till kostnaden för
daghjälp. Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tab. 2.

Såsom framgår ur tabellen, kommer det högsta möjliga daghjälpsbidraget
per medlem och år att utgöra 31.50 kronor vid en genomsnittlig daghjälp av
två kronor och därefter stiga med daghjälpen till ett belopp av 50.40 kronor
vid en genomsnittlig daghjälp av sex kronor.

För att lättare kunna överblicka, huru daghjälpsbidraget under de gjorda
förutsättningarna varierar med antalet understödda dagar per medlem och ar,
har i fig. 1 s. 78 lämnats en grafisk framställning härav för vart och ett av
daghjälpsbeloppen två, tre, fyra, fem och sex kronor.

I fig. 2 s. 78 har därjämte lämnats en grafisk framställning av daghjälpsbidragets
storlek och de försäkrades egna avgifter för en daghjälp av fyra kronor
och olika antal understödda dagar per medlem. Ur figuren framgår bl. a., hurusom
daghjälpsbidraget såväl relativt som absolut stiger med arbetslösheten,
intill dess denna motsvarar 21 understödda dagar per medlem. Vid större
antal understödda dagar kommer däremot, såsom redan tidigare framhållits,
bidraget att utgå med ett oförändrat belopp i kronor, vilket i sin ordning med -

Förvalt ningsbidrag.

76 1932 års utredning.

Tab. 1. Storleken av daghjälpsbidrnget i procent av hela kostnaden.

Antal understödda dagar per medlem och år	Daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden vid en daghjälp av	genomsnittlig
2 kr.	3 kr.	4 kr.	5 kr.	6 kr.
1...........	_
2.........	0.0	—	—	_	_
3...........	12.9	0.0	—	__	_
4..........	22.1	9.2	0.0	—	_.
5 . . . •.......	29.2	16.3	7.1	0.0	—
6...........	35.0	22.1	12.9	5.8	O.o
7...........	40.4	27.0	17.8	10.7	4.9
8...........	45.2	31.3	22.1	15.0	9.2
9...........	49.3	35.0	25.9	18.8	12.9
10.......■ . . .	53.0	38.4	29.2	22.1	16.3
11...........	56.1	41.5	32.3	25.2	19.3
12...........	59.0	44.2	35.0	27.9	22.1
13...........	61.5	46.8	37.6	30.5	24.7
14...........	63.8	49.1	40.0	32.9	27.0
15...........	65.8	51.3	42.2	35.0	29.2
16...........	67.7	53.4	44.2	37.1	31.3
17...........	69.4	55.3	46.2	39.0	33.2
18...........	71.0	57.2	48.0	40.9	35.0
19...........	72.4	58.9	49.7	42.6	36.8
20...........	73.8	60.5	51.3	44.2	38.4
21...........	75.0	62.1	52.9	45.8	40.0
22...........	71.6	59.3	50.5	43.7	38.2
23...........	68.5	56.7	48.3	41.8	36.5
24...........	65.6	54.3	46.3	40.1	35.0
25...........	63.0	52.2	44.4	38.5	33.6
26............	60.6	50.2	42.7	37.0	32.3
27.......... .	58.3	48.3	41.1	35.6	31.1
28...........	56.2	46.6	39.7	34.4	30.0
29...........	54.3	45.0	38.3	33.2	29.0
30...........	52.5	43.5	37.0	32.1	28.0

O. S. V.

för en stark stegring av de försäkrades egna avgifter, därest kassan skulle
bibehålla daghjälpsbeloppen och den maximala understödstiden oförändrade. I

I de sakkunnigas uppdrag har, såsom i skilda sammanhang anförts, ingått
att undersöka olika utvägar att bereda möjlighet jämväl för svagt organiserade
och svagt avlönade yrkeskategorier att ej blott teoretiskt utan även i prakti -

1932 drs utredning. 77

Tab. 2. Storleken av daghjälpsbidraget och de försäkrades avgifter i kronor per medlem.

Antal understödda dagar per medlem och år	Storleken av daghjäipsbidraget och de försäkrades avgifter olika antal understödda dagar per medlem och är samt en daghjfilp av	Der medlem vid genomsnittlig
2 kr.	3 kr.	4 kr.	5 kr.	6 kr.
Bidrag	Fors. avg.	Bidrag	Förs. avg.	Bidrag	Förs. avg.	Bidrag	Förs. avg.	Bidrag	Fors. avg.
1.......	—	2.0	_	3.0	_	4.0	_	5.0	_	6.0
2.......	0.0	4.0	—	6.0	—	8.0	—	10.0	—	12.0
3.......	0.8	5.2	0.0	9.0	—	12.0	—	15.0	—	18.0
4.......	1.8	6.2	1.1	10.9	0.0	16.0	—	20.0	—	24.0
5.......	2.9	7.1	2.4	12.6	1.4	18.6	O.o	25.0	—	30.0
G.......	4.2	7.8	4.0	14.0	3.1	20.9	1.7	28.3	0.0	36.0
7.......	5.7	8.3	5.7	15.3	5.0	23.0	3.7	31.3	2.1	39.9
8.......	7.2	8.8	7.5	16.6	7.1	24.9	6.0	34.0	4.4	43.6
9.......	8.9	9.1	9.4	17.6	9.3	26.7	8.5	36.5	7.0	47.0
10.......	10.6	9.4	11.5	18.5	11.7	28.3	11.0	39.0	9.8	50.2
11.......	12.3	9.7	13.7	19.3	14.2	29.8	13.9	41.1	12.7	53.3
12.......	14.2	9.8	15.9	20.1	16.8	31.2	16.7	43.3	15.9	56.1
13.......	16.0	10.0	18.3	20.7	19.6	32.4	19.8	45.2	19.3	58.7
14.......	17.9	10.1	20.6	21.4	22.4	33.6	23.0	47.0	22.7	61.3
15.......	19.7	10.3	23.1	21.9	25.3	34.7	26.2	48.8	26.3	63.7
16.......	21.7	10.3	25.6	22.4	28.3	35.7	29.7	50.3	30.0	66.0
17.......	23.6	10.4	28.2	22.8	31.4	36.6	33.2	51.8	33.9	68.1
18.......	25.6	10.4	30.9	23.1	34.6	37.4	36.8	53.2	37.8	70.2
19.......	27.5	10.5	33.6	23.4	37.8	38.2	40.5	54.5	42.0	72.0
20.......	29.5	10.5	36.3	23.7	41.0	39.0	44.2	55.8	46.1	73.9
21.......	31.5	10.5	39.1	23.9	44.4	39.6	48.1	56.9	50.4	75.6
22.......	>	12.6	>	26.9	»	43.6	>	61.9	>	81.6
23.......	>	14.5	>	29.9	>	47.6	>	66.9	>	87.6
24.......	>	16.5	>	32.9	>	51.6	>	71.9	>	93.6
25.......	>	18.5	>	35.9	>	55.6	>	76.9	>	99.6
26.......	>	20.5	>	38.9	>	59.6	>	81.9	>	105.6
27.......	>	22.5	»	41.9	5	63.6	>	86.9	>	111.6
28.......	>	24.5	>	44.9	>	67.6	>	91.9	>	117.6
29.......	>	26.5	>	47.9	9	71.6	>	96.9	>	123.6
30.......	>	28.6	>	50.9	>	75.6	>	101.9	>	129.6

O. 8. V.

ken komma i åtnjutande av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringens förmåner.
Vid fullgörande av denna del av sitt uppdrag hava de sakkunniga i första
hand, i enlighet med vad redan anförts, sökt åstadkomma en rimlig fördelning
av försäkringskostnaderna genom en differentiering av statsbidragen

1938 års utredning.

Hata! underrtöcLda. cUxqar per medlem

Fig. 1. Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa
dagbjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per medlem och år.

maxUcin,

avgift ar

f5rö&teracDzs

F\ntnL understödda. cLaqar per mesilasn

Kg-, 2. Daghjälpsbidraget (å den grafiska framställningen betecknat såsom statsbidrag) och de
försäkrades avgifter för en daghjälp av 4 kronor^ och olika antal understödda dagar per medlem

och år.

1982 års utredning.

i förhållande till dels daghjälpen såsom uttryck för den genomsnittliga arbetsinkomsten
och dels antalet understödsdagar per medlem såsom mått på den försäkringsmässiga
risken inom kassorna. Resultatet av de sakkunnigas förslag i
denna del har också blivit, att försäkringspremierna för de försäkrade inom yrken
med hög arbetslöshetsrisk och låga arbetsinkomster kunna väntas komma
att ligga i en nivå snarast understigande vad samma försäkrade vid en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring skulla hava haft att själva erlägga. Emellertid
måste man antaga, att för ifrågavarande svagt ställda yrkeskategorier svårigheter
ändock kunna uppstå, nämligen då det gäller att bestrida de icke oväsentliga
förvaltningskostnader, som måste bliva förenade med upprättandet
av en arbetslöshetskassa och bedrivandet av dess verksamhet. Detta lärer
särskilt vara fallet inom sådana yrken, såsom lånt- och skogsarbetet, där
endast svagt utvecklade fackorganisationer finnas. Med hänsyn härtill har
det ansetts lämpligt att i förslaget infoga ett system med bidrag av statsmedel
till dylika arbetslöshetskassors förvaltningskostnader. En direkt analogi finnes
ju för övrigt i den statsunderstödda sjukförsäkringen, där statsbidraget
som bekant utgår dels i förhållande till prestationer i form av sjukersättning
samt läkar- och sjukhusvård m. m., dels också såsom ett förvaltningsbidrag,
beräknat efter kassornas medlemsantal.

Nästa fråga har då blivit, huruvida dylikt förvaltningsbidrag borde utgå
allenast till vissa arbetslöshetskassor, närmast av nyss avsedda kategori. Emellertid
bör jämväl beaktas, att med det bär förordade systemet för statsbidrag
till kassornas daghjälpskostnader det kommer att finnas vissa kassor, i vilka
arbetslöshetens omfattning samt daghjälpens storlek är sådan, att kassorna endast
under mera ogynnsamma arbetslöshetsförhållanden kunna beräknas
komma i åtnjutande av statsbidrag till daghjälpen. Då det givetvis är önskvärt,
att även dylika kassor bliva inordnade i det här förordade systemet av
erkända arbetslöshetskassor, men då detta knappast kan antagas komma att
ske, utan att de kunna vara förvissade om att erhålla någon ersättning av
statsmedel såsom kompensation för den tillsyn och de normerande bestämmelser,
som de underkasta sig i och med antagandet till erkänd arbetslöshetskassa,
har man ansett, att förvaltningsbidrag bör utgå även till dessa kassor.
Och medtagas även dessa kassor, synes förvaltningsbidrag böra tillerkännas
alla erkända arbetslöshetskassor.

De sakkunniga hava vidare övervägt, huruvida beträffande förvaltningsbidragets
storlek differentiering borde göras mellan olika kassor. Ett åtskiljande
med hänsyn till de faktiska förvaltningskostnadernas storlek skulle kräva
en stor kontrollapparat och för övrigt svårligen kunna bliva rättvis, eftersom
det måste bliva svårt att urskilja, vilka förvaltningskostnader som varit
oundgängliga, respektive skäliga. Ett annat sätt av gradation är att taga
hänsyn till kassornas storlek, så att förvaltningsbidraget skulle utgå med
grundbeloppet endast för visst antal av en kassas medlemmar och därefter med
undan för undan sjunkande belopp för det överskjutande antalet. I enlighet
med erhållna direktiv har emellertid ej heller en dylik differentiering upptagits
i de sakkunnigas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209.

1982 års utredning.

Bestämmelser

rörande
statsbidrag.

Då det härefter gällt att bestämma vilket belopp, som skulle föreslås för
förvaltningsbidraget, hava de sakkunniga sökt att erhålla en uppfattning
om huru stora förvaltningskostnaderna äro inom de nuvarande arbetslöshetskassorna.
Det har emellertid mött avgörande svårigheter att erhålla bestämda
upplysningar härom, detta närmast på den grund att kassorna allmänt förvaltas
gemensamt med de fackförbund, varav de utgöra en del eller till vilka
de äro anslutna. Här kan sålunda endast nämnas, att verkställda undersökningar
givit vid handen, att förvaltningskostnaderna inom den största kassan,
metallindustriarbetarnas, med ungefär 100,000 medlemmar torde kunna uppskattas
till över två men under tre kronor per år och medlem. För mindre kassor
böra kostnaderna givetvis bliva proportionsvis högre.

Förvaltningsbidraget till de statsunderstödda sjukkassorna utgår i regel med
sammanlagt tre kronor per medlem, vilket belopp på visst närmare angivet sätt
alltefter olika förhållanden fördelas mellan vederbörande centralsjukkassa och
lokalsjukkassa. Vid jämförelse härmed är emellertid att märka, å ena sidan
att kontrollen över avgiftsuppbörden och daghjälpstilldelningen måste bliva
betydligt svårare i en arbetslöshetskassa, men å andra sidan att genom den
offentliga arbetsförmedlingen utan kostnad för kassorna ombesörjes den väsentliga
delen av det arbete, som kräves för kontroll över arbetsvilligheten eller
med andra ord över att arbetslösheten är oförvållad och förutsättningen för
bidragsrätt således föreligger. Från sålunda angivna utgångspunkter har i
de sakkunnigas förslag — likaledes enligt dem meddelade direktiv — förvaltningsbidraget
bestämts till två kronor per år och medlem. De sakkunniga
återkomma i det följande till att närmare beröra utformningen av de föreslagna
reglerna i detta hänseende.

Såsom i en föregående avdelning anförts, har statsbidraget till de erkända
arbetslöshetskassorna ansetts böra på så sätt variera i förhållande dels till
det genomsnittliga daghjälpsbeloppet, dels till antalet understödsdagar per
medlem i kassan, att bidraget procentuellt blir större, då antalet understödsdagar
stiger eller då det genomsnittliga daghjälpsbeloppet sjunker. Ävenledes
har anförts, att det icke ansetts erforderligt att i den blivande förordningen
om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna,
utan att dessa äro avsedda att — i analogi med vad som skedde vid sjukkassereformen
— knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för ifrågavarande
ändamål. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga icke beträffande
regler om statsbidrag upprättat något författningsförslag utan endast
sammanfattat vissa grunder härför.

Även vid avfattningen av dessa grunder har hänsyn tagits till motsvarande
bestämmelser i fråga om de statsunderstödda sjukkassorna. I huvudsak torde
de sakkunniga kunna hänvisa till de upprättade grunderna (s. 159) ; såsom
särskild motivering till desamma lärer endast behöva anföras följande.

Huvudregeln är ju beträffande daghjälpsbidraget, att det skall utgå med
viss procent av kassans sammanlagda utgifter för understöd. Denna procent
skall variera. alltefter genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet under -

1982 års utredning.

stödsdagar per medlem. Denna princip fastslås under punkt 2; under en senare
punkt (6) definieras de härvid använda begreppen.

Givetvis bör för det fall, att en kassa under loppet av ett kalenderår vinner
erkännande som arbetslöshetskassa eller att antagandet under ett år upphör
att gälla, statsbidrag för det året utgå endast för den tid, då antagandet varit
i kraft. Detta gäller såväl daghjälpsbidrag som förvaltningsbidrag. Härav
lärer emellertid beträffande daghjälpsbidraget icke böra följa, att vid beräkningen
av den genomsnittliga daghjälpen och antalet understödsdagar per medlem
hänsyn endast bör tagas till denna tid. Då förhållandena i båda dessa
avseenden kunna variera betydligt under olika delar av ett år, skulle ett dylikt
beräkningssätt kunna leda till oriktiga resultat. Det riktiga torde vara, att
även i detta fall grunda beräkningen på förhållandena under ett helt år, på sätt
den förordade lydelsen av grunderna utvisar (punkt 4). Härav följer visserligen,
att då en kassa börjar verksamheten under löpande kalenderår, bidraget
för detta kalenderår icke kan slutligt bestämmas förrän verksamheten pågått
ett helt år. Detta lärer dock icke behöva vålla olägenhet, eftersom rätt kommer
att finnas att erhålla förskott på statsbidragen. I fråga om förvaltningsbidraget
tages hänsyn till nu angivna omständigheter på det sätt, att bidraget bestämmes
i förhållande till antalet s. k. årsmedlemmar, vilket innebär, att antalet medlemmar
under ifrågavarande del av året reduceras till ett däremot svarande antal
för hela året.

Det torde icke vara erforderligt att i bestämmelserna införa den matematiska
formel, efter vilken daghjälpsbidraget beräknats med utgångspunkt från daghjälpsbelopp,
medlemsantal och antal understödsdagar och för vilken redogjorts
å sid. 74 ff. Lämpligare torde vara att i den blivande författningen endast
fastslå principen, att bidraget skall utgå i förhållande till genomsnittliga daghjälpen
och antalet understödsdagar per medlem samt i övrigt hänvisa till en i
författningen intagen tabell. Denna lärer knappast behöva, utom för de lägsta
dagantalen, upptaga mer än hela dagantal för understödsdagar per medlem.
Daghjälpsbeloppen torde däremot genomgående böra upptagas med 25-öresintervall.
Det får sedan bliva tillsynsmyndighetens sak att med ledning härav angiva
det procenttal, efter vilket statsbidrag i varje särskilt fall skall utgå. De
intresserade inom kassorna kunna med tillräcklig noggrannhet erhålla uppfattning
om statsbidragets storlek genom att i tabellen undersöka, mellan vilka procenttal
den procentsiffra ligger, som skall tillämpas för deras kassa.

Tabellen har icke behövt utsträckas längre än till 21 dagar; statsbidragets
absoluta belopp ökas ju icke därefter, även om antalet understödsdagar stiger.
Bestämmelse om huru i dylika fall bidragsprocenten skall med ledning
av tabellen uträknas har lämnats i särskilda vid denna fogade anvisningar.
Bland dessa har också intagits en regel om att bidragsprocenten skall
vid andra kombinationer av daghjälp och antalet understödda dagar per medlem
än de i tabellen upptagna uträknas genom liniär interpolation. Den
därigenom uppkommande avvikelsen från de teoretiskt riktiga siffrorna blir
så liten, att den saknar varje praktisk betydelse, särskilt som allmänt genomförts
en avrundning till tiondelar av procent.

19SS drs utredning.

Med hänsyn till utgångspunkten för statsbidragets beräkning måste från den
allmänna regeln göras det undantaget att, då i särskilda fall •— närmast för
s. k. halvbetalande — daghjälp utgått med mindre än två kronor, det vid uträkningen
av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet skall så anses, som om
daghjälpen utgått med nämnda belopp. När det därefter gäller att med ledning
av det ur tabellen härledda procenttalet bestämma statsbidraget, skall
däremot detta beräknas efter det verkliga totalbeloppet av utgivet understöd.
I varje annat fall än det nyss sagda skall såväl det genomsnittliga daghjälpsbeloppet
som antalet understödsdagar beräknas efter de faktiska förhållandena.
Då på grund av särskilda omständigheter daghjälpsbeloppet eller antalet
understödsdagar enligt styrelsens beslut nedsatts under vad stadgarna
föreskriva, skall man bygga på de faktiska siffrorna, blott med nyss angivna
undantag, som avser det fall, då dagbjälpen är lägre än två kronor.

En fråga, som kan vara föremål för delade meningar, är den, huruvida i en
kassa med flera daghjälpsklasser daghjälpsbidraget skall enligt de angivna
grunderna uträknas särskilt för varje klass. Frågan är av direkt praktisk
betydelse, i det att det sammanlagda bidragsbeloppet kan bliva olika, allt efter
vilkendera vägen man väljer. De sakkunniga hava funnit övervägande
skäl tala för en dylik uppdelning. Denna lärer låta sig utan vidare genomföra
på grundval av de uppgifter, som under alla förhållanden komma att ingivas
från de särskilda kassorna. Det är emellertid uppenbart, att uppdelningen
icke bör gå längre än till de i stadgarna angivna klasserna; för det fall att,
exempelvis till följd av den stadgade maximeringen av dagbjälpen i förhållande
till inkomsten eller provisorisk nedsättning därav, daghjälp utgår med
lägre belopp än det för viss klass bestämda, skola dylika understödsdagar det
oaktat hänföras till ifrågavarande klass.

På sätt gäller i fråga om sjukkassorna lärer statsbidraget böra bestämmas
och utdelas i efterskott. Statsbidrag, som utdelas under ett visst kalenderår,
anses alltså vara bidrag till kassans verksamhet under nästföregående år och
grundar sig på de uppgifter rörande denna verksamhet, som kassan jämlikt
av tillsynsmyndigheten meddelade närmare bestämmelser har att foga vid sin
ansökan om statsbidrag.

I kungörelsen angående statsbidrag till sjukkassor finnes medgiven en möjlighet
att erhålla visst förskott å blivande statsbidrag; efter utgången av varje
kvartal kan nämligen på särskild ansökan utbetalas tre fjärdedelar av det
statsbidrag, som kan beräknas belöpa på verksamheten under nästföregående
kvartal. En liknande undantagsbestämmelse synes vara befogad i detta fall;
särskilt under första verksamhetsåret kan det tydligen vara svårt för en kassa
att nödgas så länge, som följer av huvudregeln, vänta på utbetalning av statsbidragen.
Emellertid möta här tydligen större svårigheter vid beräkningen
av förskottsbeloppet; rörande antalet understödsdagar per medlem kan man
ju icke äga någon kännedom förrän efter årets utgång, och även beträffande
det genomsnittliga daghjälpsbeloppet kunna väsentliga förändringar inträda
under året. Det lärer därför vara nödvändigt att i brist på erfarenhet från tidigare
verksamhetsår för samma kassa iakttaga viss försiktighet vid de ifrå -

1982 års utredning.

gavarande förskottsbetalningarna. Bestämmelsen i ämnet har därför här erhållit
en något försiktigare formulering än beträffande sjukkassorna.

Bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
m. in.

I enlighet med erhållna direktiv hava de sakkunniga såsom ett led i sitt
förslag upptagit arbetsgivarebidrag, avsedda att användas dels till de av försäkringen
föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen,
dels till de avsedda förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Till motivering
i detta hänseende må anföras följande.

Då de sakkunniga enligt lämnade anvisningar haft att undersöka möjligheten
av att i en frivillig arbetslöshetsförsäkring införa bidragsskyldighet för arbetsgivare,
har det till en början stått klart, att avgiftsskyldigheten icke gärna
kunde anknytas till det förhållandet, huruvida och i vilken omfattning
hos vederbörande arbetsgivare anställda arbetare äro försäkrade. Ett dylikt
system skulle bland annat medföra den tydliga olägenheten, att arbetsgivarna
finge ekonomiskt intresse av att anställa icke försäkrade arbetare. Då alltså
avgiftsplikten funnits böra fastställas oavsett nyss antydda förhållande, har
det vidare ansetts icke gärna kunna ifrågakomma, att arbetsgivarna med avgifter
skulle bidraga till själva försäkringskostnaderna, med andra ord till förmåner
åt arbetare, oavsett om dessa äro anställda i deras yrke eller deras egen
rörelse eller icke.

Samma betänkligheter hava icke funnits möta mot att ålägga arbetsgivarna
i gemen att betala bidrag till försäkringens organisation. Man utgår därvid
från att de goda verkningar, som man väntar sig av denna försäkring, måste
hava betydelse för näringslivet i dess helhet och alltså även för arbetsgivarna,
vare sig deras arbetare ännu anslutit sig till försäkringen eller icke. Härtill
kommer, att försäkringsorganisationen såsom sådan innebär en skyddsanordning
mot arbetslöshetens menliga verkningar, vilken är av betydelse för samhället
i dess helhet även i tider med mindre omfattande arbetslöshet; det har icke funnits
orimligt, att arbetsgivarna bidraga till de omkostnader, som även då krävas
för systemets vidmakthållande, för avgiftsuppbörden m. m.

Såsom framgått av det föregående, kräver införandet av arbetslöshetsförsäkring
även, att den offentliga arbetsförmedlingsapparaten utbygges till att
omfatta landets alla delar och göres betydligt mera effektiv än för närvarande.
De kostnader, som föranledas av ett dylikt utbyggande, äro betydande, och kostnadsökningen
har ansetts icke skäligen böra åläggas landstingen, vilka eljest
äro huvudmän för arbetsförmedlingen. De sakkunniga återkomma härtill i det
följande. En dylik utbyggnad av arbetsförmedlingen måste emellertid i och
för sig bliva till betydelse för näringslivet genom de ökade möjligheter för
arbetskraftens rörlighet och omsättningen därav, vilka därigenom måste uppkomma.
Även till dessa ökade kostnader för arbetsförmedlingen har man därför
ansett sig kunna ifrågasätta bidrag från arbetsgivarna.

1932 års utredning.

De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida det med nu angivna
utgångspunkter skulle låta sig göra att differentiera bidraget så, att de arbetsgivare,
som kunde anses föranleda proportionsvis större kostnader för arbetslöshetsförsäkringens
organ samt för arbetsförmedlingen, skulle betala relativt
större avgifter än andra. Denna tankegång skulle, närmare utförd, innebära,
att de arbetsgivare, vilka i större utsträckning avskedade personal eller hos
vilka omsättningen av personal vore särskilt stor, skulle betala större avgift
än de arbetsgivare, vilka under hela året bibehölle samma arbetare. Sakligt
berättigad skulle en dylik princip vara även därigenom, att den kunde bidraga
att minska arbetslöshetsfallens antal. Vid det närmare utförandet har emellertid
en dylik differentiering befunnits möta bestämda sakliga invändningar i
olika hänseenden, varför de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda en dylik
linje.

I stället hava de sakkunniga i det lagutkast, som de från nu angivna utgångspunkter
utarbetat (sid. 162), utgått från att av alla arbetsgivare skulle
uttagas lika stor avgift i förhållande till det genomsnittliga antalet av i rörelsen
sysselsatta arbetare. Härifrån föreslås emellertid ett viktigt undantag. Närmast
av praktiska skäl har det icke ansetts lämpligt, att ifrågavarande avgifter
skulle uttagas även av arbetsgivare med litet arbetarantal. Bland
annat skulle, då beloppet av varje post måste bliva tämligen ringa, debiteringsoch
uppbördskostnaden i sådana fall uppgå till orimligt stor summa i förhållande
till de särskilda avgifterna. De sakkunniga hava övervägt, huruvida
gränsen borde — i likhet med vad fallet är beträffande riksförsäkringsanstaltens
tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag — dragas mellan de arbetsgivare,
som hava högst fyra respektive minst fem s. k. årsarbetare, d. v. s.
för vilka antalet arbetstimmar eller arbetsveckor under ett visst år motsvarar
full sysselsättning för nämnda antal arbetare, eller om gränsen skulle sättas
något högre, exempelvis mellan högst nio och minst tio årsarbetare. Enligt
erhållna upplysningar utgjorde år 1929 antalet arbetsgivare med minst fem
arbetare omkring 41,300 med sammanlagt 1,034,000 årsarbetare. Av dessa antal
utgjordes omkring 24,900 arbetsgivare med omkring 927,000 arbetare av
sådana, som hade minst tio årsarbetare. Ser man särskilt på jordbruket, finner
man, att antalet arbetsgivare med 5—9 arbetare samma år var 5,100 samt
antalet med minst 10 arbetare 5,000. Antalet arbetare hos arbetsgivare inom
jordbruket med minst fem årsarbetare var 94,000, därav 62,000 hos arbetsgivare
med minst tio årsarbetare. Av antalet arbetare hos arbetsgivare med
5—9 arbetare kommo alltså icke mindre än nära en tredjedel på jordbruket.
Då det synes lämpligt att undvika att betunga de mindre jordbrukarna, vilkas
arbetare sannolikt bliva de, som i minsta utsträckning komma att få nytta av
försäkringen, och då skillnaden i effekt för hela näringslivet blir tämligen
ringa om arbetsgivare med 5—9 arbetare inbegripas eller icke, hava de sakkunniga
med dessa siffror för ögonen stannat vid att förorda, att gränsen
bestämmes så, att ifrågavarande avgifter skola uttagas allenast av arbetsgivare
med minst tio årsarbetare.

Vad angår avgifternas belopp bör hänsyn tydligen tagas dels till förvalt -

1932 års utredning.

ningsbidragen till kassorna, dels till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen.
Tidigare bar anförts, att förvaltningsbidragen ansetts böra utgå med
två kronor per medlem i varje kassa. Årskostnaden för statsverket för arbetsförmedlingen
har med här föreslagen kostnadsfördelning uppskattats till omkring
2,000,000 kronor. Under förutsättning att samtliga hos ifrågavarande
arbetsgivare sysselsatta arbetare -— enligt det ovanstående omkring 927,000
-—- vore försäkrade, skulle följaktligen summan av förvaltningsbidragen och
kostnaderna för arbetsförmedlingen komma att motsvara något mera än fyra
kronor för var och en av dessa arbetare. Då arbetsgivaravgiften lämpligen torde
kunna bestämmas till ungefär hälften av denna kostnadssumma, har avgiften i
sakkunnigförslaget upptagits till två kronor per årsarbetare. Summan av de
årliga avgifterna kan med detta belopp och med beräkning därav, att icke
alla avgifter kunna väntas inflyta, uppskattas till ungefär 1,800,000 kronor
för år.

Fördelningen av de inflytande avgifterna på utgifterna för arbetsförmedlingen
och kostnaderna för förvaltningsbidrag lärer icke behöva verkställas efter en
noggrann uppskattning av dessa båda kostnadssummors relativa storlek. Man
torde kunna nöja sig med en grov regel, förslagsvis den att hälften av det inflytande
beloppet skall gå till vartdera av de angivna ändamålen. De sakkunniga
återkomma i det följande till ett närmare utformande av denna regel.

Såsom framgår av det utarbetade utkastet till lag angående bidrag från
arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen m. m., hava
de närmare bestämmelserna i ämnet utformats i så nära anslutning som möjlig
till de regler, som gälla beträffande arbetsgivarnas avgifter till den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Detta har ansetts berättigat redan av materiella
skäl, i det att i förevarande fall, då avgiftsskyldigheten skall vara
oberoende av huruvida hos vederbörande arbetsgivare finnas försäkrade arbetare
eller icke, anledning till annan gränsdragning icke föreligger. Härtill
kommer, att i administrativt hänseende stora fördelar vinnas, om vid tillämpningen
av de nya avgiftsbestämmelserna samma regler kunna följas som i
fråga om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Det måste nämligen undvikas
att för debitering och uppbärande av ifrågavarande relativt obetydliga
avgifter åstadkomma en betungande förvaltningsapparat. Enligt vad de sakkunniga
efter samråd med representanter för riksförsäkringsanstalten erfarit,
lärer detta kunna väsentligen undgås i händelse av en sådan anknytning som
nyss antytts.

Denna anknytning har i lagutkastet kommit till synes i följande olika avseenden.
Avgränsningen av begreppen arbetsgivare och arbetare skall vara
densamma som enligt olycksfallsförsäkringslagen; dock skall av nära liggande
skäl avgiftsskyldighet ej åvila staten och kommunerna. Då det gäller att
beräkna det antal årsarbetare, för vilket avgiften skall påföras, kunna vidare
de uppgifter om arbetarnas antal m. m. utnyttjas, som arbetsgivarna
redan nu hava att avlämna för bestämmandet av försäkringsavgifter enligt
samma lag. Debiteringen skall också, såvitt angår arbetsgivare med olycksfallsförsäkring
i riksförsäkringsanstalten, verkställas i samband med avgifts -

1932 års utredning.

påfönngen till samma försäkring, och avgifterna skola erläggas, respektive
uppbäras i samma ordning som nyss avsedda försäkringspremier.

Givetvis uppkomma trots dessa enkla metoder vissa kostnader för riksförsäkringsanstalten.
De sakkunniga hava icke haft tillfälle att verkställa någon
utredning i detta hänseende men anse sig kunna utgå från att anstaltens
merkostnad icke skall kunna komma att uppgå till något mera avsevärt
belopp.

Särskild uppmärksamhet påkallar det förhållandet, att ett stort antal av
ifrågavarande arbetsgivare hava sina arbetare försäkrade i något av de ömsesidiga
försäkringsbolag, vilka enligt 1916 års lag jämte riksförsäkringsanstalten
äro bärare av denna försäkring. Av skäl, som nyss anförts, kan det
icke gärna ifrågakomma att genom nämnda anstalt företaga särskild a vgiftspåföring
och uppbörd hos dessa arbetsgivare direkt till anstalten. Man lärer
därför icke hava annan väg att ga än att ålägga ifrågavarande arbetsgivare att
erlägga de nya avgifterna till sina respektive bolag. Då fullgörandet av en
dylik avgiftsskyldighet icke kan säkras genom den vanliga mdrivningsvägcn.
lärer en konsekvens få bliva, att nyss avsedda bolag förpliktas att till statsverket
— närmare bestämt riksförsäkringsanstalten — inbetala det sammanlagda
avgiftsbelopp, som belöper på arbetsgivare med försäkring hos vart och
ett av dem. Det blir sedan vederbörande bolags sak att tillse, att de hos dem
försäkrade arbetsgivarna fullgöra sina skyldigheter enligt den nya lagen,
respektive eventuellt att genom någon förhöjning av de utgående avgifterna
täcka sig för den brist, som möjligen i något fall kan uppkomma, i händelse
en arbetsgivare icke fullgör denna sin skyldighet. Kontrollen i vad angår de
hos bolagen försäkrade arbetsgivarna lärer kunna försiggå med ledning av de
uppgifter rörande arbetsgivare och arbetarantal, som det redan nu åligger
dem att för statistiskt ändamål årligen ingiva till riksförsäkringsanstalten,
kompletterade med upplysning om det antal arsarbetare, som ifrågavarande
avgifter avse.

Av praktiska skäl torde avgifterna saväl genom riksförsäkringsanstalten
som genom bolagen böra uppbäras året efter det, som de avse och efter vars
förhållanden de äro beräknade.

^ Riksförsäkringsanstalten bör sedan hava att till statskontoret inleverera
såväl direkt influtna som av bolagen inbetalade avgifter, varefter statskontoret
skall enligt de fördelningsgrunder, som nyss angivits, tillgodoföra statsverket
viss del av det inflytande beloppet och förvalta återstoden såsom en särskild
fond. Denna fond bör jämte inflytande avkastning stå till tillsynsmyndighetens
förfogande för utbetalning av förvaltningsbidrag till arbetslöshetskassorna.
Särskilt under första tiden kommer tydligen visst överskott att uppstå.
Detta lärer i allmänhet böra reserveras för framtida behov, därvid hänsyn
bör tagas dels därtill, att anledning tydligen saknats att i detta fall, på sätt
som gäller beträffande olycksfallsförsäkring hos riksförsäkringsanstalten, låta
statsverket svara för de avgifter, som arbetsgivare försummat erlägga; dels
ock därtill att det normala blir, att sedan försäkringen hunnit erhålla den vän -

1932 års utredning.

tade omfattningen, tillskott av statsmedel blir erforderligt. Emellertid bör
det ändock icke vara uteslutet att i särskilda fall efter Konungens medgivande
använda visst belopp av ifrågavarande fond till åtgärder av betydelse
för utvecklingen av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Särskilt
kan det tänkas vara av betydelse att kunna lämna statsbidrag till organi sationskostnaderna
inom sådana yrken — framför allt lånt- och skogsarbetarnas
—- där befintliga fackorganisationer icke äga den styrka eller omfattning,
att de säkert kunna beräknas hava förmåga eller vilja att ombesörja organisationen
av en arbetslöshetskassa. Bestämmelse om en sådan undantagsmöjlighet
har därför intagits i lagutkastet.

Beträffande uppbörden av avgifter jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
gäller en särskild förordning av den 81 mars 1922 (nr 130), vilken förordning
antagits av Konungen och riksdagen gemensamt. De sakkunniga hava
•— även i detta fall i så nära anslutning som möjligt till gällande bestämmelser
för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen -—- utarbetat ett utkast
till motsvarande författning rörande uppbörd av nu ifrågavarande avgifter.
I fråga om innehållet i detta utkast torde kunna hänvisas till författningstexten
(sid. 164). Här må endast anföras, att principen fastslagits i 1 § på
det sätt, att uppbörden skall verkställas i samma ordning som gäller för s. k.
större arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Jämsides härmed torde erfordras viss jämkning i 5 § i nyss avsedda förordning
den 31 mars 1922. Där stadgas nämligen nu, att i det fall, att olycksfallsförsäkringsavgift
uppgår till 1,000 kronor eller mera, riksförsäkringsanstalten
må på ansökan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges
med hälften under första och återstoden under andra halvåret. Denna
bestämmelse torde nu böra gälla för det fall, att olycksfallsförsäkringsavgiften
tillsammans med arbetslöshetsförsäkringsavgiften uppgår till nyssnämnda
belopp. Härav påkallas viss jämkning i sistnämnda lagrum, och förslag har
upprättats därom (sid. 166). Motsvarande bestämmelse har intagits i det nyss
avsedda utkastet till förordning angående uppbörd av avgifter jämlikt lagen
om bidrag från arbetsgivarna till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

Kostnadsberäkning.

Det ligger i sakens natur, att varje beräkning av kostnaderna för en ar- Inledning.
betslöshetsförsäkring och storleken av det statsbidrag, som kan visa sig erforderligt,
måste bliva behäftad med en betydande osäkerhet. Beträffande
en frivillig arbetslöshetsförsäkring, varom här är fråga, bliva kostnaderna
först och främst beroende på försäkringens blivande omfattning. På denna
punkt måste man tydligen åtnöja sig med vissa antaganden rörande kassornas
blivande medlemsantal. Men icke nog härmed. Kostnaderna bliva även beroende
på arbetslöshetens blivande omfattning, som emellertid undandrager sig

1933 års utredning.

varje närmare bedömande. Även här måste räkningarna baseras på vissa antaganden.
Man kan härvid utgå från vad som närmast skulle kunna betraktas
som normal arbetslöshet och, sedan detta begrepp fixerats, beräkna huru kostnaderna
skulle komma att gestalta sig under denna förutsättning. Denna
frågeställning har emellertid ganska ringa intresse, alldenstund spörsmålet
närmast gäller, huru stora kostnaderna komma att bliva, därest en frivillig
arbetslöshetsförsäkring införes inom den närmaste tiden, exempelvis från ingången
av år 1934. Med en sådan utgångspunkt torde det vara naturligare
att basera kostnadsberäkningarna på en arbetslöshetsnivå, som i stort sett
motsvarar läget på arbetsmarknaden under de senaste åren.

Men även om såväl försäkringens blivande omfattning som arbetslöshetsprocenten
under de närmaste åren vore kända, är detta icke tillräckligt för
genomförande av en kostnadsberäkning. På grund av de villkor — antal erlagda
veckoavgifter, karenstid och maximal understödstid — som enligt det
föreliggande förslaget skola vara uppfyllda för erhållande av daghjälp och
som äga motsvarighet inom all lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring,
kommer endast en del av den samlade arbetslösheten att bliva understödd
från försäkringen. Antalet från försäkringen understödda dagar i procent
av samtliga arbetslösa dagar, ett tal som i det följande skall betecknas såsom
understödsprocenten, kommer självfallet att bliva av utslagsgivande betydelse
i fråga om kostnaderna för försäkringen, samtidigt som det kommer att bliva
ett mått på försäkringens effektivitet. Att från kännedomen om arbetslöshetsprocenten
utan vidare draga några slutsatser beträffande understödsprocenten
är givetvis icke möjligt. Understödsprocentens storlek bestämmes av
ett flertal faktorer, vilkas verkningar icke genom allmänna slutsatser kunna
fastställas. Här komma först och främst de i lagförslaget angivna diskvalifikationsgrunderna
att bliva bestämmande, vidare fördelningen av de individuella
arbetslöshetsperioderna efter deras längd, arbetslöshetens fördelning
under året, som gestaltar sig olika inom säsongyrkena och andra yrken, frågan
i vilken utsträckning det är samma personer, som tid efter annan drabbas
av arbetslöshet eller i vilken grad samtliga försäkrade äro utsatta för
denna risk o. s. v. Med hänsyn till den mångfald omständigheter, som inverka
på understödsprocentens storlek, har det ansetts nödvändigt verkställa
en särskild undersökning, för vilken senare skall redogöras.

Slutligen må även framhållas en ytterligare faktor, som kommer att bliva
av stor vikt för frågan om såväl de sammanlagda kostnaderna för försäkringen
som beträffande statsbidraget, nämligen daghjälpens genomsnittliga storlek.
Vid bestämmandet av daghjälpen ligger avgörandet hos de blivande arbetslöshetskassorna,
och det är självfallet icke möjligt att på denna punkt operera
med annat än synnerligen approximativa antaganden.

I det följande skall varje särskild av de ovan angivna, för kostnadsberäkningen
avgörande faktorerna, närmare behandlas. I

I fråga om försäkringens omfattning har till en början antagits, att samtliga
redan existerande arbetslöshetskassor skulle komma att antagas till erkända

1982 års utredning.

arbetslöshetskassor och därmed komma i åtnjutande av rätt till statsbidrag. För
var och en av dessa kassor har använts sista kända medlemssiffra, i regel avrundad
till närmast högre 500-tal, varigenom erhållits en medlemssiffra av
328,000, fördelad på 23 kassor. Dessutom har antagits, att även övriga fackförbund
skulle komma att bilda kassor. Beträffande dessa har samma regel för
uppskattning av det blivande medlemsantalet kommit till användning utom i
fråga om kassorna för lantarbetare samt skogs- och flottningsarbetare, beträffande
vilka kostnadsberäkningarna baserats på ett antaget medlemsantal av

50,000 för vardera kassan. Slutligen har vid beräkningarna antagits, att arbetsledare,
butiksanställda och kontorister skulle komma att bilda kassor. För
arbetsledarnas kassa har räknats med 9,000 medlemmar, motsvarande organisationens
nuvarande omslutning. För butiksbiträden samt kontorsanställda
saknas varje underlag för uppskattning av den blivande anslutningen. Kostnadsberäkningarna
hava här baserats på ett medlemsantal för butiksbiträdenas
kassa av 10,000 och för de kontorsanställdas av 20,000.

Medlemsantalet i kassor, som skulle komma att avse fackförbund och sammanslutningar,
som ännu icke bildat arbetslöshetskassor, skulle enligt dessa
förutsättningar komma att uppgå till 365,000, fördelat på 14 kassor. Det
sammanlagda medlemsantalet har sålunda vid förevarande kostnadsberäkningar
antagits till 693,000, fördelat på 37 kassor.

I anslutning till vad ovan anförts rörande antaganden i fråga om arbetslöshetens
omfattning hava kostnadsberäkningarna baserats på en arbetslöshetsprocent,
motsvarande genomsnittet för de tre åren 1929—1931. Det sista
året av denna period karakteriseras särskilt för vissa yrkesgrupper av en
krisartad arbetslöshet. Att avgöra huruvida arbetslösheten inom de närmaste
åren kan komma att bliva större eller mindre än den antagna arbetslöshetsnivån
är ej möjligt. Det har dock ej synts påkallat att för nu ifrågavarande
ändamål räkna med en större arbetslöshet än som sålunda antagits. Skulle
de närmaste åren komma att uppvisa en högre arbetslöshet än den, som lagts
till grund för kostnadsberäkningen, torde en dylik utveckling knappast komma
att medföra någon större stegring av kostnaderna för försäkringen, vilket sammanhänger
därmed att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir
mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka.

Vid fixerandet av arbetslöshetsprocenten för de olika yrkesgrupperna hava
i alla de fall, där detta varit möjligt, använts fackförbundens uppgifter till
socialstyrelsen. Genomsnittet för treårsperioden har bildats såsom ett ovägt
medeltal av procenttalen för varje särskilt år. I vissa fall, såsom beträffande
sågverksindustri- samt skogs- och flottningsarbetareförbunden hava emellertid
vissa justeringar av de föreliggande siffrorna skett, närmast med hänsyn till
det förfaringssätt, som tillämpats vid den s. k. fristämplingen från avgifter
till kassan, och som särskilt för dessa förbund kommit att resultera i arbetslöshetssiffror,
som kunna väntas vara ej oväsentligt högre än den arbetslöshet
man torde haft att räkna med, därest förbunden i fråga redan bildat arbetslöshetskassor.
Slutligen har beträffande de förbund och sammanslutningar, från

Arbets löshets procenten.

1932 års utredning.

Understöds procenten.

vilka arbetslöshetsuppgifter icke föreligga, delvis efter samråd med representanter
för nämnda förbund och sammanslutningar antagits vissa siffror för
arbetslöshetsprocenten.

I fråga om de procenttal rörande arbetslöshetens omfattning, som erhållits ur
fackförbundens uppgifter, har även spörsmålet om en eventuell justering av
ifrågavarande siffror med hänsyn till förekommande korttidsarbete upptagits
till prövning. Då arbetslöshetssiffrorna grunda sig på fristämplingen inom
de olika förbunden, kommer emellertid i dessa siffror även arbetslöshet på
grund av korttidsarbete till uttryck, i den mån detta korttidsarbete är av så
ringa omfattning, att vederbörande fackförbunds villkor för fristämpling äro
uppfyllda. Dessa villkor växla från förbund till förbund. Man torde dock
kunna saga, att villkoren för fristämpling i stort sett kunna anses motsvara
de villkor, som enligt de sakkunnigas förslag må kunna medgivas, för att understöd
från försäkringen skall kunna utgå vid korttidsarbete, vilka villkor
återfinnas i 20 § 5 mom. Med hänsyn härtill har någon korrektion av fackförbundens
arbetslöshetssiffror med hänsyn till förekomsten av korttidsarbete
icke verkställts.

Med de sålunda angivna utgångspunkterna har erhållits en genomsnittlig,
efter det antagna medlemsantalet vägd, arbetslöshetsprocent av 9.0 % för fackförbund
med arbetslöshetskassor och 18.1 % för fackförbund och sammanslutningar
utan arbetslöshetskassor och för den frivilliga försäkringens hela beräknade
klientel 14.1 %. De erhållna siffrorna giva vid handen, att arbetslöshetskassor
huvudsakligen bildats av förbund, inom vilka arbetslösheten varit
lägre och kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring sålunda lättare att bära
för medlemmarna.

Frågan om huru stor del av den samlade arbetslösheten, som kan väntas
bliva understödd från en arbetslöshetsförsäkring av den art, som här avses,
kan ej på ett tillfredsställande sätt besvaras med ledning av de utredningar,
som tidigare företagits. Enligt en av 1926 års arbetslöshetssakkunniga verkställd
undersökning av arbetslösheten inom metallindustri- samt grov- och fabriksarbetareförbunden
under år 1925 känner man visserligen den samlade
arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början nämnda
år. Med en karenstid av en vecka och en maximal understödstid av 20 veckor
under fyra på varandra följande kvartal skulle endast sådan arbetslöshet
komma att understödjas, som faller inom 2:a—21 :a veckan efter arbetslöshetens
början. Denna arbetslöshet utgjorde cirka 70 % av hela arbetslösheten.
Men härav följer icke, att all denna arbetslöshet skulle komma att understödjas
från en arbetslöshetsförsäkring. Orsakerna härtill äro flera.

Först må nämnas, att flera arbetslöshetsperioder kunna inträffa under samma
år, vilket medför, att karensvecka måste räknas mer än en gång under
året. Denna faktors inverkan kan approximativt beräknas och torde — såsom
framhålles i 1928 års betänkande — komma att medföra en minskning från
70 till omkring 65 %.

Viktigare är frågan, i vilken utsträckning den sålunda erhållna understöds -

1982 års utredning.

procenten kan komma att minskas på grund av att den försäkrade vid arbetslöshetens
inträdande ej erlagt föreskrivet antal veckoavgifter under loppet av
de arbetslöshetens inträdande närmast föregående 12 månaderna. Denna faktors
inverkan har visat sig icke kunna uppskattas med tillbörlig säkerhet vare
sig på grundval av den ovan omförmälda utredningen av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
eller med ledning av den senare inom socialstyrelsen verkställda
undersökningen angående arbetslösheten inom fackförbunden år 1929.

Vidare förefinnes möjlighet för att ett icke ringa antal arbetslösa kunna
bliva diskvalificerade på den grund, att de redan uppburit 20 veckors understöd
under loppet av ett år. Verkningarna av denna diskvalificeringsorsak
kunna icke heller med tillfredsställande säkerhet beräknas på grundval av de
tidigare erhållna resultaten rörande arbetslöshetens fördelning på olika veckor
efter arbetslöshetens början. Man känner nämligen icke, huru de arbetare, som
voro arbetslösa under ett visst år (i detta fall år 1925), förhöllo sig ur arbetslöslietssynpunkt
under närmast föregående år. Antager man, att av dessa personer
ingen var arbetslös under föregående år, skulle heller ingen vara diskvalificerad
på grund av att maximalunderstödet redan uppburits. Det är närmast
under denna förutsättning, vilken ju representerar ett ytterlighetsantagande,
som det ovan angivna procenttalet 65 erhållits. Skulle man övergå till den motsatta
ytterligheten och antaga, att samma personer, som voro arbetslösa under
ett visst år, även voro arbetslösa under närmast föregående år, skulle detta
medföra en förmodligen icke ringa minskning av förevarande procenttal. Huru
stor denna minskning är, kan emellertid icke beräknas på grundval av arbetslöshetsförhållandena
under endast ett år.

Utom ovan nämnda, på understödsprocenten inverkande faktorer må framhållas
ännu en, nämligen det sätt, varpå arbetslösheten fördelar sig under
årets lopp. Vid tidigare beräkningar har i förevarande avseende ett fack med
utpräglad säsongarbetslöshet jämställts med ett fack utan säsongkaraktär, därest
den genomsnittliga arbetslösheten varit lika stor. Förmodligen ligger även
häri en felkälla, vars storlek svårligen kan uppskattas på grundval av de undersökningar,
som föreligga.

Slutligen må erinras om att man vid tidigare beräkningar utgått från antagandet,
att avgift erlagts för varje vecka, under vilken vederbörande icke
varit fristämplad på grund av arbetslöshet. Hänsyn har sålunda icke tagits
till fristämpling på grund av sjukdom, arbetskonflikt eller annan orsak. Det
är ej uteslutet, att även denna approximation kan innebära en icke oväsentlig
felkälla.

På grund av de förhållanden, för vilka här redogjorts, har det ansetts erforderligt
verkställa en ny undersökning, vilken i likhet med den av 1926 års
arbetslöshetssakkunniga företagna undersökningen begränsats till metallindustri-
samt grov- och fabriksarbetareförbundens material. Det förra förbundet
representerar arbetsområden med en relativt obetydlig säsongkaraktär, det
senare olika fack, av vilka vissa förete utpräglade säsongväxlingar. Denna
nya undersökning, som beträffande metallindustriarbetareförbundet genomförts
för åren 1929—31 och för grov- och fabriksarbetareförbundet för åren

1982 års utredning.

1929—30, har i främsta rummet haft till uppgift att bestämma effektiviteten
hos en arbetslöshetsförsäkring av här föreslagen art. För detta ändamål har
antagits, att en dylik försäkring redan tidigare genomförts (fr. o. m. den 1
januari 1928) inom de båda förbunden, och utredningen har gått ut på att undersöka,
i vilken utsträckning varje inträffat arbetslöshetsfall skulle varit föremål
för understöd från denna försäkring. I samband härmed har bl. a.
även undersökts inverkan av de olika diskvalifikationsgrunderna, varvid följande
ordning tillämpats: erlagda avgifter, karenstid och maximal understödstid.
En närmare redogörelse för undersökningen har lämnats i en särskild
P. M. (sid. 226) av fil. lic. T. Hessler, som omhänderhaft ledningen av undersökningen
i fråga.

Yad beträffar frågan om understödsprocenten har undersökningen givit de
resultat, som i sammandrag framgå av följande översikt.

Förbund	Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor (understödsprocenten) vid en maxi-mal understödstid av 20 veckor under fyra kvartal
	1929	1930	1931
	%	%	%
Metallindustriarbetareförbundet........	30.2	37.1	37.2
Grov- och fabriksarbetareförbundet......	23.5	27.0	—

I fråga om metallindustriarbetareförbundet skulle under de tre år undersökningen
avser mellan 30 och 37 % av den samlade arbetslösheten hava blivit
understödd från arbetslöshetsförsäkringen. För grov- och fabriksarbetareförbundet
utgöra motsvarande tal 23 och 27 %.

Då sålunda en betydande del av arbetslösheten icke skulle ha blivit understödd
från försäkringen, inställer sig frågan angående orsakerna härtill. Svaret
på denna fråga kan utläsas av de siffror, som sammanställts i följande
tablå, som belyser de olika under stö dsvillkorens andel, undersökt i nedan angivna
ordning, i diskvalificeringen vid en maximal understödstid av 20 veckor.

Förbund och år	Den sam-lade ar-betslös-heten	Diskvalificerad på grund av	Från för-säkringen understödd arbets-löshet
ej erlagda 26 avgifter	karens- bestäm- melsen	under-stödstidens n ut xi mo-ring
	%	%	%	%	%
Metallindustri arbetareförbundet
1929 ..............	100	54	14	2	30
1930 ..............	100	42	18	o	37 I
1931..............	100	40	18	5	37
Grov- och fabriksarbetareförbundet
1929 ..............	100	65	10	1	24
1930 ..............	100	61	10	2	27

1982 års utredning.

För närmare kommentarer ifråga om dessa i olika avseenden anmärkningsvärda
siffror hänvisas till ovan omnämnda P. M. (sid. 226). Här må endast
nämnas, att vid beräkningen av understödsprocenten även karensveckan inräknats
i de arbetslösa dagarna. Om ingen hänsyn tagits till karenstiden, skulle
nämnda procenttal ha ökats. För metallindustriarbetareförbundet skulle understödsprocenten
för år 1929 ökats från 30 till 35 och för åren 1930 och
1931 från 37 till 45 %. För grov- och fabriksarbetareförbundet bliva motsvarande
siffror för år 1929 24 och 26 och för år 1930 27 och 30 °/°. Det
må framhållas, att den sålunda beräknade ökningen ligger i underkant, beroende
därpå att hänsyn kunnat tagas endast till sådana karensveckor, för
vilka ersättning ej skulle utgått på grund av de föreslagna karensbestämmelsema.
Tages hänsyn även till de karensveckor, som i utredningen hänförts
till sådan arbetslöshet, som diskvalificerats på grund av att föreskrivna avgifter
icke erlagts i erforderlig utsträckning, skulle ökningen av understödsprocenten
bliva större än ovan angivits. Frekvensen av dylika karensveckor
kan emellertid bestämmas endast genom en särskild undersökning, som det
med hänsyn till den föreliggande frågans ringa vikt ej ansetts erforderligt att
verkställa (se härom närmare bilagda P. M. sid. 259). I den följande framställningen
förstås alltid med understödsprocent antalet understödda dagar i
procent av samtliga arbetslösa dagar, bland vilka senare sålunda även karensdagarna
inräknats.

Den verkställda utredningen rörande understödsprocenten gäller närmast förhållandena
inom de båda förbund, som undersökningen avsett. Frågan uppstår
nu, huruvida det är möjligt att till andra fackförbund överföra de erfarenheter,
som här vunnits. Beträffande de olika förbund, vilkas medlemmar
antagits komma att omfattas av en arbetslöshetsförsäkring, har man på sätt,
som tidigare visats, fixerat den arbetslöshetsprocent, som skall läggas till
grand för kostnadsberäkningen. För att överhuvud kunna tillämpa den nu
verkställda undersökningens resultat på andra yrkesgrupper synes den enda
vägen vara att undersöka, huruvida något samband existerar mellan arbetslöshetsprocent
och understödsprocent, så att, om arbetslöshetsprocenten är bekant,
man med viss grad av sannolikhet skall kunna angiva ett approximativt
värde på understödsprocenten.

För beljäsning av denna fråga har en jämförelse verkställts mellan å ena
sidan arbetslöshetsprocenten och å andra sidan understödsprocenten för de
olika grupper, varav grov- och fabriksarbetareförbundet är sammansatt och
som vid undersökningen hållits skilda åt. Vid denna jämförelse hava tillämpats
genomsnittsvärden för åren 1929 och 1930. Ifrågavarande värden ha sammanställts
i följande översikt.

1982 års utredning.

Genomsnittsvärden för åren 1929 och 1930

		Arbetslöshets-	Understöds-
	Grupp	procent	procent
	P	n
1.	Byggnadsindustri ........	..... 31.4	25.9
2.	Byggnadsämnesindustri......	..... 27.4	24.9
3.	Glasindustri...........	..... 11.8	37.8
5.	Gummiindnstri..........	..... 14.7	25.1
6.	Kol- och lerindustri.......	..... 6.6	46.0
7.	Konservfabriker.........	..... 30.0	9.1
8.	Konstgödningsindustri......	..... 17.9	17.6
9.	Porslinsindustri.........	..... 9.4	28.8
10 å.	Sockerindustri, årsföretag . . . .	..... 23.8	28.6
12.	Tändsticksindustri........	..... 3.1	15.2
13.	Tvättinrättningar........	..... 14.4	19.5
14.	Mekaniska verkstäder.......	..... 12.8	19.6
15.	Olika slag av fabriker......	..... 19.6	23.1
16.	Olika slag av arbete.......	..... 29.3	15.1

Från sammanställningen hava uteslutits grupp 4, glödlampsindustri, på
grund av dess ringa omfattning, samt grupperna 10 k, sockerindustriens kampanjarbetare,
och 11, torvindustri, vilka grupper på grund av verksamhetens
art knappast torde komma med i en arbetslöshetsförsäkring.

En närmare analys av arbetslöshetens karaktär inom de olika grupperna ger
vid handen, att byggnads- och byggnadsämnesindustrien äro utpräglade säsongindustrier,
medan däremot ingen av de övriga grupperna företer någon
mera utpräglad säsongkaraktär.

En sammanställning av materialet på sådant sätt att de båda första grupperna
hållits i sär, medan alla övriga grupper sammanförts till en, har givit
den bild av arbetslöshetsförhållandena inom grov- och fabriksarbetareförbundet,
som framgår ur de grafiska framställningarna i diagram 2 (s. 243). Enligt
dessa framställningar förefinnes en tydlig samvariation mellan arbetslöshets-
och understödsprocenten för de båda säsonggrupperna. Försäkringens effektivitet
stiger under den döda säsongen och avtager under den övriga delen
av året. Förklaringen till detta fenomen behandlas närmare å s. 238. Till
belysning av förhållandena inom de grupper, som ej förete någon säsongkaraktär,
hava till en början sådana grupper uttagits, där arbetslöshetsförhållandena
förete en i viss mån stabil karaktär, varefter dessa grupper ordnats efter
i stort sett fallande arbetslöshetsprocent, varvid följande sammanställning erhållits.

		Arbetslöshets-	Understöds-
	Grupp	procent	procent
		P	71
7.	Konservfabriker........	...... 30.0	9.1
16.	Olika slag av arbete......	...... 29.3	15.1
8.	Konstgödningsindustri.....	...... 17.9	17.6
15.	Olika slag av fabriker.....	...... 19.6	23.1
14.	Mekaniska verkstäder......	...... 12.8	19.6
13.	Tvättinrättningar.......	...... 14.4	19.5
5.	Gummiindustri.........		25.1
3.	Glasindustri..........	...... 11.8	37.8

1982 drs utredning.

1 de båda talserierna gör sig som synes den tendensen gällande, att understödsprocenten
i stort sett stiger, eftersom arbetslöshetsprocenten sjunker, alltså
ett fenomen, tillsynes rakt motsatt det, som gjorde sig gällande inom säsongfacken,
Denna skenbara motsats kan uttryckas sålunda: Om i en viss arbetslöshetskassa
arbetslösheten börjar stiga, detta må nu vara på grund av
säsongväxlingar eller av annan orsak, stiger till en början även försäkringens
effektivitet, så att en allt större del av den ökade arbetslösheten kommer att
absorberas av försäkringen. Förklaringen till detta fenomen torde helt enkelt
vara den, att under en tid med stigande arbetslöshet även sådana personer
komma att bliva arbetslösa, som tidigare haft arbete mera regelbundet och
därigenom också blivit i tillfälle betala erforderligt antal avgifter för att
bliva berättigade till understöd från försäkringen. Jämför man åter försäkringens
effektivitet inom tvenne kassor med i stort sett konstanta arbetslöshetsförhållanden,
där den ena vid samma tidpunkt uppvisar en större arbetslöshetsprocent
än den andra, kommer i regel den större arbetslösheten att motsvaras
av en lägre effektivitet.

Oaktat samvariationen mellan arbetslöshets- och understödsprocent är ganska
svagt utpräglad, har det ansetts vara av betydelse att så långt möjligt är närmare
bestämma detta samband, även om man måste vara beredd på att de resultat,
som vinnas, ej få tillmätas någon större betydelse. Detta torde emellertid
vara det enda sätt, på vilket den föreliggande undersökningens resultat
kan utnyttjas för kostnadsberäkningar för en arbetslöshetsförsäkring avseende
medlemmarna inom andra förbund.

Arbetslöshetsprocenten må i det följande betecknas med P och understödsprocenten
med n.

Medelst användning bl. a. av grafiska metoder har det visat sig, att det
samband, som enligt det föregående synes existera mellan P och n för icke säsongbetonade
yrkesgrupper tillhörande grov- och fabriksarbetareförbundet,
skulle ungefärligen kunna uttryckas medelst formeln

71= 36.6—0.72 P.

I den mån denna formel ger ett i huvudsak riktigt uttryck för sambandet
mellan P och n, skulle man kunna beräkna det sannolika värdet på n för ett
visst värde på P. Resultatet av en sådan beräkning har sammanställts i följande
tablå.

Tablå, utvisande de värden på understödsprocenten (n), som antagas svara mot olika värden
på arbetslöshetsprocenten (P) för yrkesgrupper utan säsongkaraktär.

P	71	P	TV	P	71
1.......	35.9	11 ... .	. . . 28.7	21 ... .	. . . 21.5
2.......	35.2	12 ... .	. . . 28.0	22 ... .	. . . 20.8
3.......	34.4	13 ... .	. . . 27.2	23 ... .	. . . 20.0
4.......	33.7	14 ... .	. . . 26.5	24 ... .	. . . 19.3
5.......	33.0	15 ... .	. . . 25.8	25 ... .	. . . 18.6
6.......	32.3	16 ... .	. . . 25.1	26 ... .	. . . 17.9
7.......	31.6	17 ... .	. . . 24.4	27 ... .	. . . 17.2
8.......		18 ... .	. . . 23.6	28 ... .	. . . 16.4
9.......	30.1	19 ... .	. . . 22.9	29 ... .	. . . 15.7
10.......	29.4	20. . . .	. . . 22.2	30 ... .	. . . 15.0
Bihang till riksdage	ns protokoll 1988.	1 samt.	Nr 209.

1932 års utredning.

I anslutning till det ovan angivna uttrycket för n och de därur härledda
värdena, vilka sammanställts i ovanstående tablå, må erinras därom, att den effektivitet,
som framgått ur den verkställda undersökningen för de av grovoch
fabriksarbetareförbundets avdelningar, som sakna säsongkaraktär, kan
väntas vara lägre, än om arbetslöshetsförsäkring funnits inom förbundet.
Detta sammanhänger med det sätt, varpå fristämplingen är ordnad och vilket
medför, att en person ej sällan fristämplas såsom arbetslös, så länge han ej
har arbete inom det egna yrket. Hänsyn till detta förhållande har tagits på
så sätt, att konstanterna i ovanstående formel blivit ökade med 10 °/°, vilket
givetvis även medfört motsvarande ökning av understödsprocenten (ti).

För att om möjligt erhålla en viss kontroll på användbarheten av den härledda
formeln har densamma tillämpats på metallindustriarbetareförbundet.
Resultatet av jämförelsen har blivit följande.

U nderstödsprocent

Period Beräknad Verklig

1929 .................... 32-2 30.2

1929—30 .................. 31.0 34.4

1929—31 .................. 28.8 35.9

Överensstämmelsen torde få betraktas såsom synnerligen god, med hänsyn
till de osäkra förutsättningarna. Att avvikelsen blir större ju mera perioden
utsträckes står i full överensstämmelse med vad i annat sammanhang
framhållits, nämligen att understödsprocenten av naturliga skäl till en början
stiger, allt eftersom arbetslösheten inom en viss medlemsgrupp ökas.

Ur det erhållna uttrycket för ti kunna vissa slutsatser av intresse dragas.
I redogörelsen för de principer, enligt vilka statsbidraget enligt föreliggande
förslag skulle komma att utgå, har omfattningen av den arbetslöshet, som
skulle komma att understödjas från försäkringen, angivits genom antal understödda
dagar per medlem. Om nämnda antal betecknas med u, gäller formeln

u = 0.03 n -P.

Insättes det ovan erhållna uttrycket för n i denna formel erhålles

w = 1.10P— 0.022 P2,

vilken formel möjliggör en beräkning av antalet understödda dagar per medlem,
om arbetslöshetsprocenten är känd. Genomföres en dylik beräkning för
en arbetslöshetsprocent av exempelvis 5, 10, 15 o. s. v., erhållas de värden på ur
som framgå av följande sammanställning.

P	U
5......	....... 5.0
10......	....... 8.8
15......	.......11.6
20......	.......13.2
25......	.......13.8
30......
35.......	.......11.6

1982 års utredning.

Det framgår härav, att u, eller antalet understödda dagar per medlem, till
en början växer med stigande arbetslöslietsprocent, tills denna nått upp till
25 %, varefter u ånyo börjar sjunka, därest arbetslöshetsprocenten skulle stiga
ytterligare. Det må emellertid uttryckligen framhållas, att det värde på P,
som svarar mot maximivärdet på u, är till sin storlek helt beroende av, huruvida
sambandet mellan n och P är sådant, som framgår ur den ovan erhållna
formeln. Skulle konstanterna i denna formel ändras, kommer även den kritiska
arbetslöshetsnivå, som här befunnits ligga vid en arbetslöshet av 25
att bliva en annan.

Vad som emellertid under alla förhållanden synes vara förtjänt av uppmärksamhet
är den omständigheten, att u eller antalet understödda dagar per
medlem kommer att få sitt högsta värde vid en viss arbetslöshetsnivå och därefter
ånyo sjunka, så snart sambandet mellan understödsprocent (n) och arbetslöshetsprocent
(P) är av den art, att den förra ökas, då den senare avtager.
Eftersom kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring äro beroende just på antalet
understödsdagar per medlem, kommer sålunda den omständighet, som
här framhållits, att rent automatiskt medföra, att dessa kostnader icke kunna
överstiga en viss gräns. För att närmare kunna bestämma denna gräns kräves
emellertid en mera ingående kännedom om sambandet mellan understödsprocent
och arbetslöshetsprocent för försäkringsstocken i dess helhet än som
varit möjlig att åstadkomma med den nu genomförda undersökningen. Vad
här anförts gäller givetvis endast under förutsättning, att villkoren för erhållande
av understöd från försäkringen icke uppmjukas, därest arbetslösheten
under någon tid skulle bliva mera omfattande.

Ur den ovan återgivna formeln för beräkning av antalet understödda dagar
per medlem, då arbetslöshets- och understödsprocenten äro kända,

u— 0.03 n-P

kan även en annan slutsats dragas, som synes vara förtjänt av ett påpekande.
Om en arbetslöshetsförsäkring är konstruerad så, att endast en tredjedel av den
samlade arbetslösheten kommer att understödjas från försäkringen, i vilket fall
understödsprocenten n är lika med 331/3, följer av den återgivna formeln att

u — P.

Detta innebär, att antalet understödda dagar per medlem och arbetslöshetsprocenten
numeriskt komma att bliva lika stora. Skulle försäkringen åter
komma att understödja exempelvis två tredjedelar av den samlade arbetslösheten,
skulle antalet understödda dagar per medlem bliva dubbelt så stort som
arbetslöshetsprocenten.

De synpunkter, som ovan utvecklats, och därvid erhållna resultat gälla närmast
förhållandena inom yrkesgrupper utan säsongkaraktär, eftersom den
formel, som tidigare erhållits för sambandet mellan understöds- och arbetslöshetsprocent,
endast gäller för dylika grupper. Vid en jämförelse
mellan tvenne yrken, av vilka det ena är säsongbetonat, det andra icke,

1932 års utredning.

torde man med hänsyn till vad tidigare anförts rörande de erhållna utredningsresultaten
kunna vänta, att understödsprocenten kommer att bliva
högre inom säsongyrket, även om den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten
är densamma inom båda yrkena. En omedelbar bekräftelse härpå
erhålles vid tillämpning av formeln för n på grupperna 1 och 2 (sid.
94) eller byggnads- och byggnadsämnesindustrien. Man erhåller för den
förra en understödsprocent av 14.0, medan den verkliga är 25.9 %, och för den
senare en understödsprocent av 16.8, medan den verkliga är 24.9 %. Ju mera
utpräglad säsongkaraktären är, desto större olikhet kan väntas mellan den
verkliga understödsprocenten och den ur formeln beräknade. Grov- och fabriksarbetareförbundet
såsom helhet uppvisar mindre utpräglad säsongkaraktär
än de båda här nämnda grupperna inom förbundet. Med hänsyn härtill
och på grund av de värden på understödsprocenten, som erhållits, har man
approximativt ansett sig kunna antaga, att understödsprocenten inom ett
fack, som ur säsongsynpunkt överensstämmer med grov- och fabriksarbetareförbundet,
med 50 % överstiger den ur formeln beräknade. Eör ett fack, som
företer en ur säsongsynpunkt så utpräglad karaktär som målareförbundet, kommer
understödsprocenten att bliva ännu större. Efter olika överväganden och
efter ett närmare studium av säsongkaraktären hos de nämnda förbunden har
för ett fack av målareförbundets art understödsprocenten antagits med 100 %
överstiga det Ji-värde, som framgår ur den erhållna formeln.

Om man sålunda med betecknar understödsprocenten inom ett förbund,
som ur säsongsynpunkt närmast kan jämställas med grov- och fabriksarbetareförbundet,
och med n2 motsvarande procenttal för ett förbund av målareförbundets
art, hava, såsom framgår ur det anförda, nx och n2 ansetts kunna beräknas
med tillhjälp av relationerna

n2 = 1.5 n
n2 = 2.0 n

Med utgångspunkt från arbetslöshetsprocenten för varje förbund och sammanslutning,
som antagits komma att omfattas av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
hava med ledning av de ovan erhallna uttrycken för n och u
dessa kvantiteter beräknats för varje dylikt förbund. Som vägda medeltal
hava erhållits följande värden.

Understöds procent -

Antal understödda
dagar
per medlem

Fackförbund med arbetslöshetskassa
> utan »

. . . 33.3
. . . 30.2
Inalles 30.5

9.0

16.4

12.9

I inledningen till denna avdelning har även daghjälpens storlek framhållits
såsom en av de faktorer, som äro av vikt för beräkningen av såväl statsbidraget
som den sammanlagda kostnaden för försäkringen. I saknad av några
bestämda utgångspunkter för bestämmande av daghjälpsbeloppen inom de
kassor, som antagits komma att bildas, har man nödgats — delvis med ledning
av de daghjälpsbelopp, som för närvarande tillämpas inom existerande
arbetslöshetskassor — helt uppskattningsvis antaga vissa belopp.

1982 års utredning.

I fråga om de sålunda antagna daghjälpsbeloppen har man för fackförbund
med arbetslöshetskassor erhållit ett vägt medelvärde av 3.33 kronor och
för fackförbund och sammanslutningar utan arbetslöshetskassor ett medelvärde
av 2.81 kronor. För den frivilliga försäkringens klientel i dess helhet
har erhållits ett genomsnittsvärde för daghjälpsbeloppen av 2.98 kronor.

Sedan sålunda de element, på vilka kostnadsberäkningen baserats, blivit j^J*®*^*
härledda med den grad av säkerhet, som med hänsyn till föreliggande förhål- beräklanden
varit möjlig, har själva kostnadsberäkningen genomförts. Räkningarna ningen.
hava härvid verkställts särskilt för varje kassa, som man tänkt skulle komma
att vinna antagande som erkänd arbetslöshetskassa, och grundats på följande
tre kvantiteter, nämligen antal medlemmar, antaget daghjälpsbelopp samt det
med ledning av arbetslöshets- och understödsprocenten beräknade antalet understödda
dagar per medlem. Ur de för varje kassa bestämda värdena på daghjälp
och antal understödda dagar per medlem har till en början hela kostnaden
per medlem beräknats. Därefter har med ledning av den å sid. 76 införda
tabellen gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget per medlem, varefter såväl
hela kostnaden som nämnda bidrag erhållits genom multiplikation med det för
varje kassa antagna medlemsantalet. Slutligen har verkställts beräkning av
vissa medelvärden, varvid förbund och sammanslutningar med och utan arbetslöshetskassor
hållits isär.

Det må framhållas, att hänsyn tagits endast till kassornas beräknade utgifter
för daghjälp, varemot bortsetts från eventuella kostnader för resor och
flyttningshjälp, som kassorna enligt det föreliggande förslaget skulle äga rätt
utbetala.

Resultatet av räkningarna har sammanställts i följande översikt.

Sammandrag av kostnadsberäkningen.

	Fackförbund och sammanslutningar	Till-
	med arbets-	utan arbets-	sammans
	löshetskassa	lösbetskassa
Antal medlemmar..........	328,000	365,000	693,000
Beräknat antal understödda dagar per år	2,952,000	5,976,000	8,928,000
Beräknad kostnad för daghjälp . . . .	kr. 9,821,000	16,765,000	26,586,000
Statsbidrag (daghjälpsbidrag).....	kr. 3,093,000	9,359,000	12,452,000
De försäkrades avgifter.....■ .	kr. 6,728,000	7,406,000	14,134,000
Daghjälpsbidrag i procent av hela kost-
naden ..............	•/. 31.5	55.8	46.8
Genomsnittsvärden:
Hela kostnaden per medlem . . . .	kr. 29.94	45.93	38.36
Daghjälpsbidraget per medlem . . .	kr. 9.43	25.64	17.97
De försäkrades avgifter per medlem .	kr. 20.51	20.29	20.40
Arbetslöshetsprocenten.......	% 9.0	18.1	14.1
Understödsprocenten........	% 33.3	30.2	30.5
Antal understödda dagar per medlem	9.0	16.4	12.9
Daghjälp.............	kr. 3.33	2.81	2.98

100

1932 års utredning.

Någon särskild avrundning av de erhållna beloppen har här icke vidtagits,
utan hava desamma angivits till den storlek, varmed de framgått ur räkningarna.

En jämförelse mellan de erhållna siffrorna för fackförbund, som själva upprättat
arbetslöshetskassor, och förbund utan dylika kassor, belyser vissa förhållanden
av intresse. Till en början må uppmärksammas, att kostnaden i sin
helhet per försäkrad är väsentligt större för den senare gruppen, där den utgör
45.93 kr., än för den förra gruppen med endast 29.94 kr. Detta förhållande har
otvivelaktigt varit en bidragande orsak till att förbund, tillhörande den ena
gruppen, icke själva ansett sig kunna lösa försäkringsfrågan. Denna skillnad
i kostnadshänseende är en följd av den olikhet, som är rådande mellan de båda
grupperna i avseende på arbetslöshetens karaktär och omfattning. Arbetslöshetsprocenten
har sålunda i genomsnitt för åren 1929—31 utgjort för förbund
med arbetslöshetskassor 9.0 och för förbund utan dylika kassor 18.1. Antalet
understödda dagar per medlem skulle för de förra förbunden hava uppgått till i
genomsnitt 9.0 och för de senare till ungefär 16.4. Orsaken till att sistnämnda
siffra blivit så hög är att söka i den omständigheten, att förbunden utan arbetslöshetskassor
ofta omfatta yrkesgrupper av utpräglad säsongkaraktär. Samtidigt
med att arbetslöshetsnivån är högre bland personer, som tillhöra nu
nämnda förbund, är den antagna genomsnittliga daghjälpen lägre, 2.81 mot 3.33
kronor, antydande att hithörande arbetargrupper i allmänhet representera en i
ekonomiskt avseende svagare ställning. Hit höra sålunda bland annat såväl
lantarbetare som skogs- och flottningsarbetare. Att den genomsnittliga daghjälpen
ej blivit ännu lägre beror därpå, att bland dessa förbund även ingå
vissa grupper med höga arbetsinkomster, såsom murare och byggnadsträarbetare
m. fl.

Genom det sätt, varpå statsbidraget har utmätts, kommer emellertid den
avgift, som de försäkrade själva skulle hava att erlägga, att i genomsnitt bliva
av ungefär samma storlek inom båda grupperna av förbund. Inom förbund
med arbetslöshetskassor har sålunda de försäkrades egna avgifter beräknats till
i genomsnitt 20.51 kronor och inom förbund utan arbetslöshetskassor till 20.29
kronor, medan daghjälpsbidraget per medlem skulle uppgå till 9.43 resp. 25.64
kronor. Eör de båda grupperna har statsbidraget beräknats utgöra 31.5 resp.
55.8 % och för den frivilliga försäkringen i dess helhet 46.8 % av hela kostnaden.
Räknar man dessutom med ett förvaltningsbidrag av två kronor per medlem,
skulle, under förutsättning att förvaltningskostnaderna helt kunna bestridas
med detta bidrag, statsbidraget i dess helhet komma att utgöra 49.5 % av samtliga
kostnader. Detta bidrag överensstämmer så gott som fullständigt med
1928 års förslag på denna punkt, vilket räknade med ett statsbidrag på 50
procent.

Vad de absoluta beloppen av bidrag och kostnader beträffar, skulle, såsom
sammanställningen utvisar, statsbidraget komma att uppgå till sammanlagt
12.5 milj. kronor, varav 3.1 milj. kronor skulle avse förbund med arbetslöshetskassor
och 9.4 milj. kronor förbund utan kassor. De försäkrades egna avgifter
skulle utgöra 14.1 milj. kronor, fördelade med 6.7 milj. kronor på förbund med
kassor och 7.4 milj. kronor på förbund utan kassor.

1932 års utredning.

101

Då det torde vara av intresse att se, huru de kostnader för den nu föreslagna
frivilliga försäkringen, som ovan erhållits, förhålla sig till kostnaderna för
den i 1928 års betänkande föreslagna obligatoriska försäkringen, har följande
sammanställning upprättats.

Jämförelse med 1928 års förslag till obligatorisk försäkring.

	1933 års	1928 års
	förslag	förslag
Antal försäkrade...........	. 693,000	625,000
Hela kostnaden (exkl. förvaltningen)	26.6 milj. kr.	26.4 milj. kr.
Arbetslöshetsprocenten........	14.1	6.4
Understödsprocenten.........	30.5	65
Understödda dagar per försäkrad . . .	12.9	12.5
Daghjälp..............	2.98 kr.	2.88 kr.
Familj etillägg............	—	0.50

Beträffande de i denna översikt sammanförda siffrorna må till en början
nämnas, att arbetslöshetsprocenten enligt 1928 års förslag, 6.4, ej är direkt
jämförbar med motsvarande procenttal enligt föreliggande förslag. Vid angivande
av arbetslöshetsprocenten enligt 1928 års förslag medräknades nämligen
icke sådana arbetslösa, som redan vid arbetslöshetsfallets inträffande voro
diskvalificerade på grund av att avgifter icke erlagts i erforderlig utsträckning.
Medräknas den sålunda uteslutna gruppen av arbetslösa, skulle det beräknade
antalet arbetslösa ha ökat från den i 1928 års betänkande antagna
siffran 40,000 till omkring 80,000, beroende därpå, att antalet på grund av
bristande avgiftsbetalning diskvalificerade personer motsvarar ungefär hälften
av alla arbetslösa, enligt vad de ovan utförda undersökningarna givit vid handen.
Nu nämnda omständighet medverkade även till att understödsprocenten enligt
1928 års betänkande fick ett betydligt större värde än enligt föreliggande
utredning —- 65 i stället för 30.5 %. Det resulterande antalet understödda dagar
per medlem — 12.9 resp. 12.5 — har dock blivit av ungefär samma storlek.
Samma anledning, som enligt vad här framhållits medfört en ökning av arbetslöshetsprocenten
och en minskning av understödsprocenten, skulle också
medföra en ökning av antalet försäkrade från 625,000 till omkring 665,000.

Vad beträffar den sammanlagda kostnaden för försäkringen (exkl. förvaltning)
har denna enligt de utförda beräkningarna uppgått till så gott som
identiskt samma belopp, 26.6 resp. 26.4 milj. kronor, för båda förslagen. Denna
överensstämmelse är naturligtvis endast tillfällig, så mycket mer som omfattningen
av förslagen är helt olika. 1928 års förslag omfattade sålunda
varken lantarbetare eller skogsarbetare. I fråga om den genomsnittliga daghjälpen
har denna enligt föreliggande förslag beräknats utgöra 2.98 kronor,
medan den enligt 1928 års förslag skulle uppgå till 2.88 kronor, vartill kommo
familjetillägg av i genomsnitt 0.50 kronor per understödsdag. Då daghjälpen
enligt det nu föreliggande förslaget bör betraktas närmast såsom motsvarande
summan av daghjälp och familjetillägg enligt 1928 års förslag, skulle sålunda

102

1982 års utredning.

ersättningarna i genomsnitt varit något högre i sistnämnda fall. Orsaken
härtill är bland annat den ovan nämnda, att 1928 års förslag ej omfattade lantoch
skogsarbetare, vilkas relativt låga arbetsinkomster bidragit till att pressa
ned det genomsnittliga daghjälpsbeloppet enligt det nu föreliggande förslaget.

Slutligen må till ytterligare belysning av vissa av de antaganden, på vilka
kostnadsberäkningen vilar, anföras följande. En av de grundläggande kvantiteterna
för beräkningarna har varit understödsprocenten, vilken beräknats på
sätt, som tidigare omnämnts, med utgångspunkt från de resultat, som erhållits
vid undersökningen av metall- samt grov- och fabriksarbetareförbunden. Vid
denna undersökning, som bland annat haft till uppgift att bestämma effektiviteten
av en arbetslöshetsförsäkring, har nämligen förutsatts, att villkoren för
understöd voro desamma, som innehöllos i 1928 års förslag till obligatorisk
försäkring. I det förslag, som nu föreligger, avvika emellertid villkoren för
understöd i ett par avseenden från villkoren i nämnda förslag.

Den viktigaste av dessa avvikelser torde vara den, som avser rätten till understöd
med hänsyn till erlagda avgifter. Enligt 1928 års förslag var den
arbetslöse, under förutsättning att övriga villkor voro uppfyllda, berättigad till
understöd, därest han under loppet av närmast föregående fyra kalenderkvartal
erlagt 26 veckoavgifter. Om arbetslösheten sträckte sig över ett kvartalsskifte,
skulle enligt denna bestämmelse understödsrätten göras till föremål för ny
omprövning, vilken i en del fall kunde medföra, att denna rätt bortföll. Motsvarande
bestämmelse enligt nuvarande förslag kräver såsom villkor för understöd,
att 26 resp. 52 veckoavgifter skola vara erlagda under ett resp. två år,
räknat tillbaka från arbetslöshetens inträdande. Redan denna olikhet innebär
en viss, ehuru ytterst obetydlig, uppmjukning av 1928 års förslag på
denna punkt. Härtill kommer, att om nu nämnda villkor är uppfyllt vid tidpunkten
för arbetslöshetens början, understödsrätten icke kan, såsom fallet
var enligt 1928 års förslag, gå förlorad på grund av omprövning vid kvartalsskiftena.
Denna olikhet mellan 1928 års förslag och det nu föreliggande
kommer att verka i sådan riktning, att försäkringens effektivitet kan väntas
bliva något större än enligt 1928 års förslag. Därmed skulle även kostnaderna
kunna tänkas bliva större, än som framgår ur den genomförda kostnadsberäkningen.

Det finnes emellertid en annan faktor, som verkar i motsatt riktning, den
omständigheten nämligen, att vid kostnadsberäkningen ingen hänsyn tagits till
verkningarna av olika åtgärder från tillsynsmyndighetens sida, varigenom, såsom
förutsättes i förordningen, exempelvis försäkringen för säsongyrken kan
sättas ur funktion under viss tid av året. Åtgärder av denna art torde tvivelsutan
komma att vidtagas, i varje fall beträffande mera utpräglade säsongyrken,
inom vilka löneförhållandena äro sådana, att arbetsförtjänsten under
den tid av året, då arbetet pågår, kan väntas förslå för täckande av arbetarnas
levnadskostnader jämväl under den döda säsongen. Med hänsyn till att man
i kostnadsberäkningen icke räknat med en dylik inskränkning av försäkringen,
torde häri ligga en icke oväsentlig säkerhetsmarginal, som i varje fall torde
fullt kompensera verkningarna av den tidigare nämnda faktorn, vilken skulle
komma att verka i fördyrande riktning.

1988 års utredning.

103

Kommunala understöd med statsbidrag.

I den nuvarande arbetslöshetspolitiken hava, i den man arbete icke kunnat
beredas de arbetslösa, kommunala s. k. kontantunderstöd, i vissa fall förenade
med statsbidrag, kommit att spela en alltmera framträdande roll. Dessa understöd
hava i de fall, statsbidrag härtill utverkats av statens arbetslöshetskommission,
icke haft fattigvårds karaktär. Enligt senaste rapport från arbetslöshetskommissionen
uppgick antalet arbetslösa med dylikt understöd vid
utgången av november 1932 till omkring 36,000, därav 28,000 med statsbidrag.

De grundläggande bestämmelserna rörande statsbidrag i sådant hänseende
äro meddelade i kungörelse den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till
arbetslöshetshjälp med däri genom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 214)
gjorda ändringar. Det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser är följande.
Statsbidrag kan utgå antingen till understöd, avsett till bestridande
av oundgängliga levnadskostnader (arbetslöshetshjälp), eller ock till betalning
av hyra eller bestridande av andra för familjens sammanhållande nödiga utgifter
(hyresh)älp). Statsbidrag må endast utgå till understöd åt den, som
är arbetsför i sitt yrke, hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit
arbete, är oförvållat arbetslös samt icke under den senaste tiden åtnjutit
underhåll från fattigvården. Förutsättning för åtnjutande av understöd är vidare,
bland annat, iakttagande av ett ordentligt och nyktert levnadssätt, fullgörande,
om så föreskrives, av lämpligt kommunalt arbete i högst två dagar per
understödsvecka (s. k. prestationsarbete) samt deltagande i kurs för arbetslösa,
då tillfälle därtill beredes.

Statsbidraget utgår i regel med halva understödsbeloppet, dock högst
med följande belopp, nämligen 1 krona 50 öre per dag för man och hustru
tillhopa, 1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år, 60 öre per dag
för ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år, samt 30 öre per dag för varje barn.
Statsbidrag må ej utgå för mer än sex dagar i veckan. Då synnerligen vägande
omständigheter föranleda undantag, må statsbidraget utgå med högre procentuell
andel än hälften. Den omfattning, vari sådana undantag medgivits, framgår
av följande uppställning, som avser tiden a/i 1931—31/io 1932 (st. — stad, lk =
landskommun).

Period	60 %	65 %	70	%	75 * j 80 %	85 %	90 %	95 %	Summa summa- rum
8t.	lk.	8:a	8t.	lk	s:a	8t.	lk.	s:a	8t.	lk.	s:a\| st.	lk. 1 s:a 1	st.	lk.	s:a	st.	lk.	s:a	st.	lk.	sra	st. jlk.	s:a
1931.....	_	1	i	—	—	—	—	1	i	1	10	n —	7	7	_	—	—	2	18	20	—	1	i	338	41
>/i—3°/o 1932 . .	1	7	8	—	3	3	—	4	4	2	17	19 —	7	7	—	—	—	1	32	33	—	1	i	471	75
■/j-3,/io 1932 .	1	4	5	—	4	4	—	1	1	3	13	16-	4	4	1	1	2	1	30	31	—	—	—	6\|57	63

104

1932 års utredning.

Enligt vad tabellen utvisar, uppburo vid sistlidne oktober månads utgång
63 ■—• varav flertalet landskommuner — av de 109 kommuner, som då bedrevo
understödsverksamhet, förhöjt statsbidrag och av dessa flera än 4/5 sådant
bidrag med 75—90 % av understödsverksamhetens kostnader.

Den kontanta understödsverksamhet, som finansierats utan statsbidrag,
d. v. s. med enbart kommunala medel och i allmänhet genom fattigvårdens
mellankomst, har vad antalet kommuner beträffar haft större omfattning än
den statligt subventionerade understödsverksamheten. I oktober 1931 rapporterades,
att 76 kommuner ordnat sin understödsverksamhet efter egna linjer, medan
antalet kommuner med statsbidrag till sådan verksamhet samtidigt uppgick
till 27. I oktober 1932 voro siffrorna respektive 176 och 109. Totalt utgick
sålunda kontant understöd i 103 kommuner i oktober 1931 och i 285 kommuner
i oktober 1932.

Beträffande understödsklientelet är att tillägga, att understödstagarnas flertal
utgöres av familjeförsörjare. Det har dock sedan vintern 1931 blivit nödvändigt
att även låta icke-familjeförsörjare göras delaktiga av denna hjälp;
en icke obetydlig del av de understödsuppbärande ungkarlarna utgöres av
yngre arbetslösa, som deltaga i kurser. Kvinnliga arbetslösa hava däremot
hittills praktiskt taget icke kommit i fråga till erhållande av statligt arbetslöshetsunderstöd,
vilket givetvis sammanhänger med att kvinnorna än så länge
i mycket ringa omfattning anmält sig såsom hjälpsökande.

Arbetslöshetsunderstöden hava tillhandahållits företrädesvis i form av kontanta
bidrag, men författningens anvisning på att understöd även lämnas
in natura har beaktats av åtskilliga kommuner, och arbetslöshetskommissionen
har även för sin del hos kommunerna betonat vikten av att hjälpen jämväl
utgår i form av naturaförmåner av lämpligt slag, varjämte kommissionen ansett
sig böra inskärpa betydelsen av att understödsverksamheten kombineras
med arbetsplikt i enlighet med gällande författningsbestämmelser härom. Till
följd härav hava också under den varmare årstiden 1932 omkring s/4 av alla
understödskommuner tillämpat arbetspliktsbestämmelserna. Från och med senhöstens
inträde, då klimatiska svårigheter började göra sig gällande, har utan
att från kommissionens sida så påfordrats likväl inom åtskilliga kommuner
vidhållits kravet på motprestationsarbete från understödstagarnas sida,

Slutligen må nämnas, att arbetslöshetskommissionen uppskattat statens kostnad
för bidrag till kontantunderstöd under innevarande budgetår till ungefär
17 1/4 miljoner kronor.

Det lokala organ, som ombesörjer understödsverksamheten, skall vara en på
närmare angivet sätt sammansatt arbetslöshetskommitté, dock att kommun kan
överlämna handhavandet av verksamheten åt lämplig ordinarie kommunal myndighet.

Hyreshjälp kan utgå i särskilt ömmande fall åt sådan arbetslös familjeförsörjare,
som uppfyller betingelserna för erhållande av arbetslöshetsunderstöd.
Statsbidrag utgår jämväl här med halva beloppet, dock att statsbidraget kan
under vissa förutsättningar nedsättas.

Beträffande det närmare innehållet i förevarande kungörelse hänvisa de sak -

1982 års utredning. 105

kunniga till den nedan jämsides med de sakkunnigas förslag i ämnet intagna
författningstexten (sid. 167).

1 1928 års förslag ingick icke något system med kontantunderstöd åt arbetslösa.
Detta sammanhänger därmed, att 1926 års sakkunniga utgått från att, i
den mån bistånd icke bereddes de arbetslösa genom försäkringen, de skulle
erhålla hjälp genom hänvisning till reservarbeten. Enligt de offentligen angivna
grundlinjerna för den nuvarande regeringens arbetslöshetspolitik är
det emellertid avsett, att dessa reservarbeten skola avvecklas. I stället föreslås
i mycket betydande omfattning allmänna arbeten till motverkande av
arbetslöshet. Sakkunnigförslag i ämnet föreligger emellertid ännu icke, men
man lärer redan nu kunna utgå från att genom dylika arbeten trygghet icke
kan skapas för att sysselsättning beredes alla dem, som icke erhålla bistånd
från arbetslöshetsförsäkringen.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har det framstått såsom klart,
att ett system med frivillig arbetslöshetsförsäkring jämte allmänna arbeten på
den öppna arbetsmarknaden måste kompletteras med fortsatt statsunderstödd
understödsverksamhet huvudsakligen i hittillsvarande former. Om man icke
från början inriktar sig på en sådan verksamhet, måste detta komma att innebära
en påfrestning till sådana utvidgningar av försäkringen eller dess förmåner,
som skulle bryta den försäkringsmässiga ramen och allvarligt äventyra
försäkringens soliditet. Det har ju, såsom framgått av vad tidigare anförts,
varit ett av syftena med den verkställda överarbetningen av tidigare
förslag att skarpt avgränsa försäkringen och att söka skapa trygghet för att
utgifterna för densamma varken för kassorna själva eller för staten komma
att kunna överskrida gränser, som man redan nu kan överblicka. Eörsäkringen
har endast ett begränsat ändamål; men därmed följer, att det utanför liggande
hjälpbehovet måste täckas på annat sätt. I den mån detta icke kan ske genom
arbetsanskaffning, och eftersom garanti för möjligheten till sådan anskaffning
icke kan lämnas, kunna enligt de sakkunnigas uppfattning kommunalunderstöd
utan fattigvårds karaktär icke undgås. Erfarenheten har till
fullo visat, att statsbidrag måste kunna utgå till dylik verksamhet. Därmed
följer också behov att uppställa regler för dessa understöd och inordna dem
som led i ett enhetligt hjälpsystem.

Det måste emellertid såväl vid reformens genomförande som sedermera i
praktiken göras fullständigt klart, att dessa kontantunderstöd icke hava något
som helst att göra med försäkringen eller därifrån utgående förmåner. Sådan
klarhet torde bäst kunna vinnas genom att man för understöden bibehåller väsentligen
nuvarande anordningar. Sålunda torde understöden böra utgå genom
kommunala organ •— utbetalning genom arbetslöshetskassorna skulle de sakkunniga
anse synnerligen olycklig -— samt upptagande av understödsverksamhet
bero på initiativ från vederbörande kommunala organ och rätt till statsbidrag
förefinnas endast efter omprövning hos den centrala statsmyndigheten
av behovet av verksamheten och bidrag därtill. Lika litet som erhållande av
statsbidrag till en kommun bör erhållande av kontantunderstöd för den enskil -

106

1932 års utredning.

de vara en rättighet på samma sätt som utbekommande av daghjälp från försäkringen,
utan en individuell, noggrann behovsprövning är en oundgänglig
förutsättning för att verksamheten med kontantunderstöd skall kunna utan
olägenhet bedrivas jämsides med denna. Därjämte bör tillses, att sammanblandning
icke heller förekommer med den allmänna fattigvården.

Den första fråga, som härefter uppställt sig till besvarande, har varit vilka
arbetslösa, som under ett system med frivillig arbetslöshetsförsäkring böra kunna
komma i åtnjutande av kommunalunderstöd med statsbidrag. Härvidlag
får man skilja mellan olika kategorier. Vad först angår sådana arbetslösa,
vilka med hänsyn till stadgeenliga begränsningar i rätten till inträde i erkända
arbetslöshetskassor icke äga möjlighet att taga någon försäkring, är
det uppenbart, att de böra kunna bliva berättigade till understöd. Svaret
lärer böra bliva detsamma beträffande andra oförsäkrade arbetslösa; den omständigheten
att de icke tillhöra en arbetslöshetskassa kan bero på sådana
förhållanden, att de icke böra utestängas från ifrågavarande möjlighet, och
någon åtskillnad lärer icke kunna göras. Det bör här som eljest ihågkommas,
att det faktum, att de utestängas från understöd, icke kan få innebära, att
de lämnas utan hjälp, utan följden har i praktiken visat sig endast bliva, att
denna, då behovet blir trängande, kommer att utgå i fattigvårdens form.
Särskilt har man inom nu avsedda kategori att beakta sådana arbetslösa, som
med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna ännu icke kunnat bliva medlemmar
av erkänd arbetslöshetskassa.

Vad härefter angår försäkrade arbetslösa, kan det vid första påseende förefalla,
som om det icke borde ifrågakomma, att dessa, som med statsunderstöd
beredas möjlighet att mot låg avgift erhålla försäkringsförmåner i den utsträckning
och med de begränsningar, som ansetts socialt och ekonomiskt berättigade,
tilldelas ytterligare hjälp i det nu ifrågavarande understödets form.
Här har man emellertid först att beakta vad som nyss anförts därom, att försäkringen
endast sätter sig ett begränsat mål före. I den mån sådana krisartade
förhållanden inträda, att hjälpen genom försäkringen icke blir tillräcklig,
föreligger det således icke något orimligt i att hjälp beredes i annan
form och detta även med statsbidrag. Vad sålunda anförts har sin tilllämpning
närmast på dem, som uttömt sina rättigheter från försäkringen men
alltjämt gå arbetslösa, de s. k. utförsäkrade. I händelse man noga fasthåller
vid behovsprövningens princip, lärer man icke kunna undgå att tillerkänna
sådana arbetslösa lika berättigande till understöd som övriga nyss behandlade
kategorier. Men då lärer det icke heller finnas tillräcklig anledning att från
sådant understöd principiellt undantaga personer, vilka av andra skäl, ehuru
försäkrade, icke kunna utfå daghjälp från sin kassa, exempelvis därför att
de icke kunnat erlägga föreskrivet antal avgifter. Icke ens under den föreslagna
karenstiden i försäkringen lärer man böra anse absolut uteslutet, att kommunalt
understöd med statsbidrag kan utgå; en annan sak är, att med hänsyn
till de särskilda bestämmelserna för kontantunderstöden samt behovsprövningen
det knappast någon gång kan tänkas i praktiken förekomma, att understöd
utgår för sådan tid.

1982 års utredning.

107

Resultatet av den verkställda undersökningen har alltså blivit att, därest
frivillig arbetslöshetsförsäkring införes, från rätt till nu ifrågavarande understöd
böra med hänsyn till försäkringen vara uteslutna endast de, som uppbära
daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Det återstår då att besvara frågan, huruvida under den tid, då daghjälp
utgår från kassa, avkortat understöd bör kunna utgå. Enligt § 9 i 1922 års
kungörelse må sådant understöd utgå i dylikt fall, dock med högst så stort
belopp, att detsamma jämte bidraget från kassan uppgår till två tredjedelar
av den i orten vid tiden för lämnandet av understöd vanliga avlöningen för
arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som sökanden, varjämte
statens arbetslöshetskommission sedan år 1922 på grund av riksdagens
uttalande om huru lönesättningen vid reservarbetena skulle tillgå bundit de utgående
understöden vid vissa maximibelopp i relation till för varje kommun
fastställd s. k. grovarbetarlön. En dylik regel synes icke böra bibehållas beträffande
daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, i händelse förslaget rörande
statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring genomföres. Gränserna mot försäkringen
böra, som redan antytts, hållas skarpt uppdragna, och det skulle säkerligen
medföra olyckliga verkningar, därest en försäkrad skulle kunna få
sin daghjälp utökad med kommunalt understöd med statsbidrag. Som tidigare
anförts hava de sakkunniga beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen
och den allmänna fattigvården utgått från den grundsatsen, att i
den mån en försäkrad, som är berättigad till daghjälp från försäkringen, annat
än av vissa alldeles speciella, tillfälliga anledningar blir i behov av fattigvård,
och i den mån alltså daghjälpen icke förslår till livets nödtorft för honom
själv och hans familj, han bör helt och hållet övertagas av fattigvården.
Motsvarande princip lärer böra uppehållas, därest systemet kompletteras med
kommunalt understöd. Detta bör alltså icke heller någonsin få komplettera
daghjälp från försäkringen.

Även i ett annat hänseende måste genomförandet av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
medföra en betydelsefull ändring i hittills gällande understödsregler,
nämligen beträffande dagbeloppen av de understöd, till vilka
statsbidrag kan utgå. För närvarande tillämpas därvidlag, som ovan anförts,
att kommunalt understöd, som delvis bestrides med statsmedel, skall stå i viss
relation till grovarbetarlönen i orten, d. v. s. den lägsta lön, för vilken i avsevärd
omfattning arbete kan beredas på öppna marknaden. Denna relation
framgår av efterföljande tabell (sid. 108).

Enligt denna tabell kan maximum av kommunalt understöd med statsbidrag
uppgå till fyra kronor 50 öre per dag, och ännu då den fastställda grovarbetarlönen
utgör endast fyra kronor om dagen, utgör maximum två kronor. I
praktiken har emellertid under sista tiden tillämpats ett maximum av sex
kronor per dag.

Det är nu emellertid tydligt, att med den omfattning av understödsverksamheten,
som nyss förordats, det icke kan gå för sig, att de kontanta kommunala
understöden utgå med högre belopp, än samma arbetare kunna tillförsäkra
sig genom medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Skulle man med -

108

1982 års utredning.

	Reservarbetslön	Understöd sbelopp per dag för	Maximum 1
Fastställd grovarbe-tarlön per dag	Per dag vid ackords-arbete (ej garanterad)	Per timme vid tidlöns-arbete	Man och hustru	Ensam person över 18 år	Ensam person 15—18 år	Barn	per vecka	per dag
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
9: —	7: —	0: 65	3: —	2: —	1: 20	0: 60	27: —	4:50
8: 50	6: 75	0: 63	3:-	2: —	1: 20	0: 60	25: 50	4: 25
8: —	6: 40	0: 60	3:-	2: —	1: 20	0: 60	24: —	4: —
7: 50	6: 10	0: 57	2: 85	1: 90	1: 15	0: 55	22: 50	3: 75
7: —	5: 75	0: 54	2: 70	1: 80	1: 10	0: 55	21: —	3: 50
6: 50	5: 40	0: 50	2: 55	1: 70	1: —	0: 50	19: 50	3: 25
6: —	5: 05	0: 47	2: 40	1: 60	0: 95	0: 50	18: —	3: —
5:50	4: 70	0: 44	2: 20	1: 45	0: 90	0: 45	16: 50	2: 75
5: —	4: 30	0: 40	2:05	1:35	0: 80	0: 40	15: —	2: 50
4: 50	4: —	0: 37	1:85	1: 25	0: 75	0: 35	13: 50	2: 25
4: —	3: 70	0: 35	1: 75	1: 15	0: 70	0: 35	12: —	2: —
3: 50	3:45	0: 32	1: 60	1:05	0: 65	0: 30	10: 50	1: 75
3: —	2: 95	0: 27	1: 50	1: —	0: 60	0: 30	9: —	1: 50

giva högre understöd, måste detta tydligen komma att innebära, att för de
verkligt behövande arbetslösa anledning att söka sig till försäkringen icke
finnes samt att de inskränkande regler beträffande rätt till daghjälp från
försäkringen, som av olika anledningar uppställts, såsom i fråga om längsta
understödstid, visst antal betalade avgifter, karenstid o. s. v. förlora sin
verkan.

En viss nedsättning av nu gällande understöds belopp måste således
bliva en följd av försäkringens genomförande. Det kan emellertid icke vara
rimligt att gå därhän, att man förklarar, att understöden i varje fall måste
ligga under det fastställda allmänna minimum för daghjälp från försäkringen
eller två kronor. En sådan regel skulle tydligen på många platser i
riket med höga levnadskostnader vara fullkomligt otillfredsställande. Å andra
sidan måste man räkna med att nämnda minimum kommer att i stor utsträckning
tillämpas, särskilt kanske bland lånt- och skogsarbetare. Lösningen synes
med hänsyn till det anförda lämpligen böra bliva den, att det föreskrives,
att understödet till arbetslösa på en viss ort icke bör få överstiga visst närmare
bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekommande
lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. Detta förhållande bör vara
olika för olika daghjälpsbelopp, så att förhållandetalet sjunker, då daghjälpsbeloppet
blir högre. En dylik regel skulle medföra, att i städer med uteslutande
industriarbetare bland de försäkrade, vilka kunna antagas hava en lägsta
daghjälp av exempelvis tre kronor, kontantunderstödet skulle kunna för familjer
med barn uppgå till icke fullt sistnämnda summa och för andra ligga
ännu något därunder. Detsamma skulle gälla i en kommun av övervägan -

1 På grund av det svåra arbetslöshetsläge, som varit för handen i vissa kommuner år 1932, och
för att kunna lämna effektivare hjälp åt mera barnrika familjer har arbetslöshetskommissionen
beslutat, att högsta understödsbeloppet må från och med den 1 jan. 1932 tillsvidare utgå på sådant
sätt att detta belopp motsvarar */» av den för kommunen fastställda grovarbetarlönen.

1932 års utredning.

109

de industriell karaktär, även om ett mindre antal försäkrade jordbruks- eller
skogsarbetare med lägre daghjälp där skulle finnas. I övervägande jordbrukskommuner
skulle däremot, även om enstaka industriarbetare där finnas försäkrade
med högre daghjälp, kontantunderstödet få sättas i förhållande till en daghjälp
från arbetslöshetskassan av två kronor. De sakkunniga hava efter olika
överväganden upprättat en tabell över de relationer, som i nämnda hänseenden
ansetts lämpliga, vilken tabell är avsedd att fogas som bilaga vid de ifrågasatta
nya bestämmelserna. Här torde i allmänhet kunna hänvisas till tabellen
(sid. 178) och blott behöva anföras, att nyss avsedda förhållandetal för understödsmaximum
utgör 75, då daghjälpsbeloppet från försäkringen är sex
kronor (maximum alltså 4 kronor 50 öre för dag), men 90, då daghjälpsbeloppet
är två kronor (maximum alltså 1 krona 80 öre).

Det är visserligen tydligt, att med en dylik nedsättning av nu på sina håll
tillämpade kontantbelopp fattigvården kan komma att få ingripa i fall, där
nu så icke behövt ske. Det måste emellertid understrykas såsom absolut oundgängligt,
att även med de nu ifrågasatta understödsbeloppen gränsen hålles så
vitt möjligt klar gentemot fattigvården. De sakkunniga hava också tänkt sig,
att samma regel som i fråga om försäkringen skulle uppställas beträffande kontantunderstöden,
så att till den, vilken av annat än rent tillfällig anledning
uppbär fattigvård, kommunalt understöd icke under några förhållanden skulle
få utgå med bidrag av statsmedel. Detta kommer emellertid icke att i och för
sig leda till en ökad belastning för fattigvården, i det att å andra sidan försäkringen
är ägnad att leda till avlastning från densamma.

Med nu angivna utgångspunkter hava de sakkunniga verkställt en överarbetning
av 1922 års kungörelse i ämnet. Resultatet av denna överarbetning
framgår av den i det följande intagna författningstexten (sid. 167). Rörande
denna må här endast anföras följande. Såsom en allmän regel har vid överarbetningen
uppställts, att bestämmelserna i olika hänseenden böra så nära
som möjligt ansluta sig till de regler, som fastslås rörande försäkringen. Detta
gäller i första hand avgränsningen av dem, vilka skola kunna komma i åtnjutande
av kontantunderstöd. Här har dock av speciella skäl vidhållits den
avvikelsen från försäkringsförslaget, att fattigvård utesluter från kontantunderstöd
icke blott under den tid densamma utgår utan under sex månader därefter.
Däremot har från försäkringen överflyttats den regeln, att avbrytande
av arbete utan giltig anledning och vägran att antaga erbjudet arbete skall
under minst fyra veckor utesluta från rätten jämväl till kontantunderstöd —
kommun givetvis obetaget att besluta om längre avstängning. En dylik utvidgning
är nödvändig redan av hänsyn till försäkringen, då eljest bestämmelsen
om dylik strafftid skulle förlora det väsentliga av sin verkan. Bestämmelserna
om lämpligt arbete överensstämma som synes med de föreslagna
reglerna beträffande försäkringen. Även ha överflyttats reglerna om vilket
erbjudet arbete, som skall anses lämpligt och icke få föranleda arbetsvägran.
Det är tydligen mycket önskvärt, att enhetliga regler härom komma till tilllämpning.

Jämväl i fortsättningen torde böra gälla, att den statliga myndigheten bör

110

1982 års utredning.

med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma, för hur många personer
i en kommun statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Att
statsmyndigheten vid beviljande av statsbidrag även bör med ledning av de
nyss angivna allmänna principerna bestämma det belopp, med vilket kontantunderstöd
inom kommunen må högst utgå, har framgått av det redan anförda.
Jämväl i fortsättningen torde också böra bibehållas den regeln, att beviljande
av statsbidrag till högre andel än hälften bör ankomma på Kungl. Maj :t.

Ehuru det under senare år icke i praktiken förekommit, att statsbidrag beviljats
mindre än 50 %, har bestämmelsen om möjlighet till nedsättning därunder
ansetts böra bibehållas. I samband med regleringen av understödsbeloppen bar
det däremot befunnits överflödigt att bibehålla de absoluta maximigränser
för statsbidraget, som återfinnas i § 15 i nuvarande kungörelse.

Nyss har anförts, att understöd icke bör kunna få tilldelas för dag, då
daghjälp utgår från statsunderstödd arbetslöshetskassa. Motsvarande skäl att
ändra gällande bestämmelser ha icke ansetts föreligga för det fall, då bidrag
utgår från arbetsgivare eller annan arbetslöshetskassa. Det må nämligen erinras
om att understöd enligt förevarande författning endast kan utgå efter
behovsprövning i varje särskilt fall.

Hittills bar endast behandlats frågan om kommunalt understöd i form av periodisk
hjälp. Vad angår den andra enligt gällande kungörelse medgivna
understödsformen, den s. k. byreshjälpen, bar tillräcklig anledning att bibehålla
densamma icke ansetts föreligga, sedan statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
införts. Erforderligt bistånd torde, i den utsträckning så kan
ske med hänsyn till försäkringen, kunna lämnas i form av bär förut behandlade
kontantunderstöd. Det bör nämligen fasthållas, att även om man hölle
öppen möjligheten att lämna hyreshjälp, det under alla förhållanden måste
tillses, att denna jämte kontantunderstödet icke komme att uppgå till förmånerna
från försäkringen. Det bör då icke ens teoretiskt finnas möjlighet till
en sammanblandning, som skulle äventyra den av de sakkunniga som så betydelsefull
befunna gränsdragningen mellan olika hjälpformer.

Vad angår det kommunala organet för hjälpverksamhet hava de sakkunniga
icke funnit anledning att föreslå någon mera genomgripande förändring.
Även i framtiden torde denna verksamhet alltså böra i regel handhavas
av en s. k. arbetslöshetskommitté, tillsatt i huvudsak enligt nuvarande former.
Maximigränsen för antalet medlemmar har emellertid ansetts kunna nedsältas
till sex. Därjämte hava gällande bestämmelser kompletterats med föreskrifter
om beslutförhet och utslagsröst för ordföranden.

Det är tydligen av stor vikt, särskilt efter arbetsförmedlingens nu ifrågasatta
utbyggnad, att ett nära samarbete uppehålles mellan denna och de lokala
arbetslöshetsorganen. Detta har i det nu framlagda författningsförslaget kommit
till uttryck i ett stadgande att, då arbetsförmedlingsanstalt finnes inom
en kommun, en representant för denna bör vara medlem av arbetslöshetskommittén.
Även där endast ett ombud för arbetsförmedlingen finnes, är det givetvis
önskvärt, att han är medlem av kommittén. I sådant fall synes emellertid
saken lämpligare böra ordnas så, att till ombud antages lämplig ledamot

1982 års utredning.

111

av kommittén. Bestämmelse i ämnet har vid sådant förhållande icke sin plats
i detta sammanhang, utan torde det böra uppdragas åt vederbörande myndighet
att vid utväljande av ombud iakttaga vad sålunda anförts.

Enligt gällande kungörelse skall arbetslöshetskommittén bland annat inrymma
representant för den frivilliga hjälpverksamheten i orten. Bestämmelsen
härom torde icke hava erhållit allmännare tillämpning, och de sakkunniga hava
icke funnit skäl föreligga att bibehålla densamma.

Enligt 1922 års kungörelse har viss betydelse tillmätts länsorgan för ändamålet,
s. k. länshjälpskommittéer, varjämte det förutsatts, att landsting skulle
kunna ställa medel till förfogande för understödsverksamhet. Så har icke
skett på senare år och lärer, såvitt nu kan bedömas, knappast heller kunna
väntas komma att ske. De få länshjälpskommittéer, som varit i verksamhet,
hava vidare, enligt vad de sakkunniga inhämtat, med något enstaka undantag
knappast haft reell betydelse. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett
sig kunna föreslå den förenklingen, att bestämmelser om länshjälpskommittéer
och länsbidrag uteslutas ur den blivande författningen. Ävenledes har uteslutits
§ 13 i nuvarande kungörelse, enligt vilken i regel endast inom kommunen
mantalsskrivna arbetslösa skulle komma i åtnjutande av kontantunderstöd.
Denna bestämmelse har i praktiken befunnits opraktisk och icke heller tilllämpats.

I 1922 års kungörelse ingå slutligen såsom särskilt kapitel bestämmelser om
bidrag till kommunala arbetsföretag, s. k. statskommunala arbeten. Då även
dessa arbeten nu äro avsedda att upphöra och de i alla händelser icke ingå i det
system, som här föreslås till genomförande, hava de sakkunniga icke ingått
på prövning av hithörande bestämmelser och icke intagit dem i det utarbetade
författningsförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. Nr 209.

112

1982 års utredning.

Den offentliga arbetsförmedlingen.

Av det tidigare anförda har framgått, att det utarbetade förslaget till arbetslöshetsförsäkring
i likhet med tidigare förslag i ämnet bygger på de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna såsom organ för den arbetsanvisning,
som i varje system med arbetslöshetsförsäkring är nödvändig för prövning av
arbetsviljan och därmed av frågan, huruvida den arbetslöshet, för vilken ersättning
sökes från försäkringen, är ofrivillig.

Den nuvarande svenska offentliga arbetsförmedlingen har framvuxit ur och
uppehälles alltjämt genom rent frivilliga åtgöranden från olika kommunalsamfunds
sida, närmast landsting och vissa större städer. I samtliga län
med undantag för Malmöhus län finnas länsanstalter för ändamålet, till vilka
äro knutna avdelningskontor och ombud. På kommunalt initiativ finnas i
Malmöhus län ett flertal anstalter, vilka åtnjuta anslag från landstinget. Särskilda
kommunala anstalter finnas dessutom i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
Staten har hittills inskränkt sig till att lämna visst bidrag till verksamhetens
bedrivande, och i samband härmed hava meddelats vissa av statsbidraget
betingade regler angående tillsyn från statlig myndighets sida. De
gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i kungörelse den 30 juni 1916 (nr
320) angående understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av
den offentliga arbetsförmedlingen i riket med däri senare gjorda ändringar.
För närvarande finnas 36 huvudkontor i olika delar av riket och 100 avdelningskontor.
Dessutom finnas sammanlagt omkring 525 ombud, vilka hava
till uppgift att på orter, där förmedlingsverksamheten är mindre omfattande,
fullgöra de uppgifter, som eljest åligga arbetsförmedlingskontor. Sammanlagda
kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen uppgingo för år 1931
till cirka 1,100,000 kronor, därav omkring 250,000 kronor motsvarades av statsbidrag.
De regler, efter vilka sådant statsbidrag utgår, äro i huvudsak följande.
Med statsbidrag bekostas samtliga för arbetsförmedlingen nödvändiga utgifter
för postporto, abonnemang å rikstelefon, telegram och interurbana telefonsamtal
samt tryckning av formulär och blanketter. Dessutom kan efter
prövning i varje särskilt fall bidrag erhållas till bestridande av kostnaderna
dels för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av
arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock för de särskilda anordningar, som
vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens behov, för samarbetet mellan
olika arbetsförmedlingsanstalter, för anställande i arbete av värnpliktiga
och fast anställt manskap inom armén och marinen efter slutad militärtjänstgöring
samt för underlättande av yrkesval för arbetsanvisning åt ungdom.
Slutligen må anstalt, som förskotterat eller betalat medellös arbetssökandes

1932 års utredning.

113

resa å järnväg för tillträdande av honom genom anstalten å annan ort inom
riket anvisad anställning, under vissa förutsättningar erhålla bidrag av statsmedel
till täckande av hälften av berörda resekostnad.

Beträffande närmare redogörelse för den nuvarande organisationen av den
offentliga arbetsförmedlingen hänvisas till 1928 års betänkande sid. 315 o. ff.
jämte där åberopade källor.

Nämnda betänkande innehöll alternativa förslag till ny organisation för arbetsförmedlingen.
Enligt förslaget till obligatorisk försäkring — det s. k.
A-förslaget — skulle den offentliga arbetsförmedlingen bliva bärare av hela
den lokala organisationen och således förutom nyss antydda uppgifter även
hava att utbetala understöd, utlämna försäkringskort o. s. v. Enligt förslaget
till frivillig försäkring -—- B-förslaget — skulle anstalterna hava principiellt
samma uppgifter som enligt nu förevarande utkast. Enligt båda de i 1928
års betänkande framlagda förslagen till lagstiftning om den offentliga arbetsförmedlingen
skulle anordnande av den offentliga arbetsförmedlingen i motsats
mot tidigare göras till en skyldighet för landsting och städer utanför
landsting. I båda förslagen förutsattes vidare, förutom en utökning av antalet
anstalter och ombud, ett förstärkande av det allmännas inflytande på
sammansättningen av anstalternas ledning samt en utvidgning av statsbidragens
omfattning. Det ansågs därvid särskilt erforderligt att erhålla möjlighet
att tillse, att till föreståndare för anstalterna utses kompetenta personer.
Under det att enligt A-förslaget ordföranden i anstalts styrelse skulle
utses av Konungen samt anstaltsföreståndaren utses av socialstyrelsen, som
tillika skulle bestämma löneförmånerna, gick emellertid B-förslaget icke
längre än till att ordföranden i anstaltsstyrelse skulle utses av länsstyrelsen
samt att föreståndaren för huvudkontoret skulle utses av anstaltsstyrelsen,
dock att den utsedde skulle godkännas av socialstyrelsen. Yad angår statsbidraget
ansågs en förhöjning vara påkallad även vid en frivillig försäkring,
detta på den grund, att anstalterna jämväl vid ett dylikt system komme att påläggas
en betydligt ökad arbetsbörda och åsamkas större utgifter än de nu
hava. Då alla försäkrade arbetslösa för att utfå bidrag från försäkringen måste
regelbundet anmäla sig på förmedlingsanstalt och man som följd därav ansåg
sig hava rätt att vänta, att även arbetsgivarna skulle komma att i större
utsträckning än hittills vända sig till anstalterna, beräknades omslutningen
av dessas verksamhet bliva väsentligt större än för närvarande.

Det framgår icke av 1928 års betänkande, med vilka kostnader man räknat
för arbetsförmedlingen enligt de olika försäkringssystemen. På sid. 225 i betänkandet
återfinnes visserligen cn uppgift, enligt vilken sammanlagda kostnaderna
för tre fjärdedelar av arbetsförmedlingsanstaltcrnas utgifter tillsammans
med postverkets kostnader för tryckning av försäkringsmärken och uppbörd
av försäkringsavgifter, kostnader för erforderliga formulär och blanketter
samt kostnaderna för den centrala förvaltningen beräknats uppgå till 2.3
miljoner kronor, därav »åtminstone 300,000 kronor» ansetts belöpa pa sådan
förmedlingsverksamhet, som var oberoende av försäkringssystemet. Närmare
fördelning av kostnadsbeloppet lämnas icke. För motsvarande kostnader för den

114

1932 års utredning.

frivilliga försäkringen lämnas icke alls någon uppgift. Det bör i detta sammanhang
understrykas, att man icke heller i det frivilliga försäkringsförslaget
räknade med att skogs- och lantarbetare skulle komma att i praktiken omfattas
av försäkringssystemet. I följd härav ansåg man sig kunna utgå ifrån
ett nät av arbetsförmedlingsanstalter, som i praktiken kunde omsluta endast
V8 av rikets ytvidd. För den återstående delen ansågs det tillräckligt med
ombud.

Det må vidare anmärkas, att i 1928 års betänkande diskuteras frågan, huruvida
i samband med försäkringens införande den offentliga arbetsförmedlingen
borde göras till en statsangelägenhet, ett förslag som emellertid på närmare
anförda skäl avvisas. Ej heller hava 1926 års sakkunniga ansett sig
böra biträda yrkande, att i samband med förmedlingens utbyggande den privata
arbetsförmedlingsverksamheten skulle helt förbjudas. Vidare må hänvisas
till den diskussion, som å sid. 184 och följande förekommer av frågan,
huruvida med det ifrågasatta systemet förmedlingen av anställningar inom
industrien i större utsträckning än dittills kunde väntas komma att ske genom
de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och vilken verkan en arbetslöshetsförsäkring
kunde väntas få för förmedlingens utveckling till större effektivitet
i detta hänseende. Det är nämligen uppenbart, att den kontroll, som arbetsförmedlingsanstalterna
skola utöva över de understödssökandes arbetsvillighet,
blir fullt effektiv först i den mån arbetsförmedlingen är i stånd att
anvisa varje arbetslös lämpligt arbete. Härför erfordras tydligen, att arbetsgivarna
i full utsträckning vända sig till anstalterna vid behov av arbetare.
Beträffande denna fråga hade tvenne motsatta uppfattningar gjort sig gällande
bland 1926 års sakkunniga. Vissa av dem hade ansett, att genomförandet
av en arbetslöshetsförsäkring komme att utveckla och stärka arbetsförmedlingen,
medan andra varit av den meningen, att förmedlingen snarare
komme att försvagas genom försäkringens införande och att den i varje fall
icke skulle vinna den allmänna anslutning, som vore nödvändig för att förmedlingen
skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin funktion som försäkringens
kontrollorgan.

Beträffande den legislativa formen för genomförande av de nya bestämmelserna
hava 1926 års sakkunniga ansett, att även vid en frivillig försäkring
de nya bestämmelserna borde meddelas i form av lag. Detta syntes vara
påkallat därav, att rätten till understöd gjorts beroende av att vederbörande
arbetslöse hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men icke erhållit arbete.
Det framgår icke av betänkandet, huruvida de sakkunniga avsett, att denna
lagstiftning skulle bliva av civillags natur eller vara att hänföra till kommunal
lagstiftning, såsom åläggande landsting och städer utanför landsting
en ny förpliktelse.

Då enligt direktiven för 1932 års sakkunnigas arbete det blivande förslaget
skulle göras sådant, att man kunde räkna med att det även i praktiken komme
att omfatta en betydande del av rikets lånt- och skogsarbetare, och da alltså
den blivande försäkringen kunde väntas fa sin verksamhet spridd över
landets alla delar, stod det från början klart, att den offentliga arbetsför -

1932 års utredning.

115

medlingen, för att kunna fullgöra sina uppgifter som kontrollorgan i försäkringen,
måste utbyggas till ett på effektivt sätt hela riket omspännande nät.
Då alltså den i 1928 års betänkande föreslagna nya organisationen av arbetsförmedlingen
icke kunde anses tillfyllest, riktade 1932 års sakkunniga i skrivelse
den 22 november 1932 en anmodan till socialstyrelsen om verkställande
av utredning och lämnande av uppgifter rörande utbyggandet av den offentliga
arbetsförmedlingen vid en försäkring omfattande lånt- och skogsarbetare
och affärsanställda på sådant sätt, att arbetsförmedlingen komme att omspänna
hela landet och möjliggöra prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad
uppehölle sig. Med anledning härav hava de sakkunniga från socialstyrelsen
mottagit en den 28 december 1932 dagtecknad promemoria, vilken torde
få som bilaga fogas vid denna promemoria (Bilaga D).

Sammanfattningsvis må här angående innehållet i denna promemoria anföras,
att socialstyrelsen med ledning av uppgifter från en konferens med
vissa arbetsförmedlingsföreståndare och efter en mera summarisk överslagsberäkning
för landet i övrigt kommit till den uppfattningen, att man tills
vidare skulle kunna åtnöjas med 103 nya avdelningskontor utöver de 100 nu
befintliga. Sammanlagda antalet kontor skulle därmed, om man inräknade
nuvarande 36 huvudkontor, komma att uppgå till 239, en siffra som i och
för sig är mindre än den i 1928 års betänkande föreslagna (247). Vad angår
ombudens antal har socialstyrelsen stannat vid den uppfattningen, att de
skulle vid fullt genomförd organisation behöva vara omkring 1,300. I 1928
års förslag räknades med endast 1,000 ombud. Enligt socialstyrelsens mening
vore den sålunda kalkylerade ökningen fullt motiverad med hänsyn till
den stora geografiska utvidgning av verksamhetsområdet, som föranleddes av
att försäkringen skulle beräknas komma att omfatta även lantarbetare samt
skogs- och flottningsarbetare.

Efter uppskattning av de blivande kostnaderna för nya avdelningskontor
och för ersättning åt nya ombud har socialstyrelsen kommit till den uppfattningen,
att totalkostnaderna efter organisationens genomförande skulle komma
att uppgå till en sammanlagd summa av 2,800,000 kronor, därav 100,000
kronor vore att hänföra till tillfälliga organisationskostnader under den nya
organisationens första tid. Då, som sagt, nuvarande totalkostnader för arbetsförmedlingen
uppgå till i runt tal 1,100,000 kronor, motsvarar den av socialstyrelsen
beräknade framtida kostnadsökningen en summa av ungefär 1,600,000
kronor.

Vad till en början angår frågan om statens övertagande av den offentliga
arbetsförmedlingen kan man visserligen säga, att skälen därför nu äro starkare
än vid ett genomförande av någotdera av 1928 års förslag. Då utgick
man, såsom i olika sammanhang påpekats, från att lånt- och skogsarbetarna
skulle komma att stå utanför, och då arbetsförmedlingen hade den allra
största delen av sitt klientel just bland dessa arbetare, framhölls, att
försäkringen knappast kunde utgöra tillräcklig anledning till hela förmedlingsverksamhetens
överflyttande till staten. Nu blir ju förhållandet
i detta hänseende ett annat, men det oaktat har man ansett den kom -

116

1982 års utredning.

munala anknytningen av förmecllingsorganisationen i och för sig vara av så
stort värde, att densamma bör bibehållas, särskilt som under nuvarande ekonomiska
förhållanden det måste medföra betänkligheter att till statstjänare
överföra en personal av den stora numerär, varom bär är fråga. Emellertid
hava de sakkunniga, såsom framgår av det följande, ansett sig böra föreslå,
att statsbidrag beviljas i sådan omfattning, att de kommunala utgifterna för
ändamålet bibehållas vid ungefär nuvarande nivå trots den omfattande utbyggnad
av organisationen, som måste äga rum.

Icke heller beträffande förhållandet till den privata förmedlingsverksamheten
hava de sakkunniga funnit anledning att intaga annan ställning än
1926 ars sakkunniga. Därutinnan är för övrigt att påpeka, att frågan om
undertryckandet av den privata avgiftskrävande arbetsförmedlingen kommer
att under den närmaste tiden bliva föremål för behandling inom den internationella
arbetsorganisationen och att, sedan denna organisation fattat ståndpunkt
till frågan, det är att förvänta, att densamma kommer att även här
i landet upptagas till definitivt avgörande.

I frågan om verkningarna av arbetslöshetsförsäkringen på förmedlingens
effektivitet hava övervägande skäl ansetts tala för den meningen, att därigenom
den offentliga arbetsförmedlingens ställning kommer att stärkas. Man
torde nämligen kunna hysa den förhoppningen, att industriens arbetsgivare
komma att vända sig till arbetsförmedlingen för erhållande av erforderliga
arbetskrafter, om dessa arbetsgivare veta, att arbetsförmedlingen har kännedom
om huvudmassan av den lediga arbetskraften. Då det vidare kan beräknas,
att i främsta rummet till försäkringsförmåner berättigade arbetare
komma att vända sig till anstalterna, under det att sådana arbetare, som på
grund av försummad avgiftsbetalning, långvarig arbetslöshet, vägran att mottaga
erbjudet arbete o. s. v. icke hava någon dylik rätt, underlåta att uppsöka
arbetsförmedlingen, kommer en naturlig gallring att ske, så att det i
främsta rummet blir den bättre arbetskraften, som söker sig till arbetsförmedlingsanstalterna.
Eör en dylik gynnsam utveckling förutsättes emellertid, dels
att förmedlingsanstalternas arbetskrafter i tillräcklig omfattning utökas med
fullt kompetent personal, dels också att systemet med fackarbetsanvisning
alltmera utvecklas, sa att specialisering sker vid alla arbetsförmedlingskontor,
där verksamheten är av större omfattning. Det är också att beakta, att
de farhågor för en utveckling i motsatt riktning, som i 1928 års betänkande
uttalats av vissa av de sakkunniga, väsentligen försvagas, i händelse att försäkringssystemet
göres frivilligt och förmedlingsanstalterna alltså befrias
från alla för deras egentliga uppgift mera främmande göromål såsom bestsren
med försäkringskorten, prövning av understödsärenden, utbetalning av
understöd och därmed följande räkenskapsföring m. m.

Lika med 1926 års sakkunniga har man nu ansett, att det icke, vilken uppfattning
man än hyser i senast behandlade fråga, bör ifrågakomma att stadga
skyldighet för arbetsgivarna att till arbetsförmedlingen anmäla lediga platser.

Beträffande omfattningen av den erforderliga organisationen hava de sak -

19S2 års utredning.

117

kunniga icke ansett sig hava att ingå på granskning av den sakkunniga statsmyndighetens
uppskattning av antalet förmedlingsorgan eller på dess kostnadsberäkningar.
De sakkunniga hava alltså i sitt fortsatta arbete byggt
på de därutinnan erhållna uppgifterna. Dessa torde emellertid komma att
bliva i tillfredsställande omfattning belysta, då, såsom de sakkunniga antaga,
yttranden från olika myndigheter komma att infordras över de sakkunnigas
promemoria och därvid fogade bilagor. De sakkunniga vilja emellertid understryka,
att uppskattningen av den erforderliga organisationens omfattning och
därmed av de påkallade kostnaderna på nuvarande stadium av arbetet måste
bliva i hög grad approximativa. Vidare må framhållas, att utbyggandet av
förmedlingsorganisationen uppenbart bör ske endast successivt, i den mån
den statsunderstödda försäkringen erhåller ökad utbredning inom landets olika
delar. Därvid bör också iakttagas, att även å orter, där man kan antaga att,
då försäkringen erhållit full utveckling, ett avdelningskontor kan bliva nödvändigt,
man tills vidare bör nöja sig med den enklare och mindre kostsamma
anordningen med ett ombud.

Däremot hava de sakkunniga till prövning upptagit frågan om fördelningen
av kostnaderna för den utvidgade arbetsförmedlingsorganisationen. I 1928
års betänkande föreslås att, i händelse av frivillig försäkring, rätten till
statsbidrag skulle i förhållande till vad för närvarande gäller utvidgas så, att
bidragen till resekostnader för arbetslösa skulle ökas från hälften till tre fjärdedelar
av anstalternas utgifter, varjämte anstalterna skulle få rätt till ersättning
med en fjärdedel för sådana av behovet påkallade utgifter, till vilka
för närvarande statsbidrag icke alls utgår. Med ledning av officiella uppgifter
rörande arbetsförmedlingsanstalternas kostnader och nuvarande statsbidrag
till desamma hava nu de sakkunniga kommit till det resultatet, att
med tillämpning av de sålunda år 1928 föreslagna reglerna angående statsbidrag
den i socialstyrelsens nyss omförmälda promemoria beräknade totala
årliga kostnadssumman av 2.7 miljoner kronor skulle komma att fördelas så,
att 1,300,000 kronor komme att belöpa på statsbidrag och återstoden eller

1.400.000 kronor på landstingen eller vissa kommuner, i den mån dessa lämna
bidrag till förmedlingen. Då de kommunala omkostnaderna för förmedlingen
för närvarande kunna beräknas uppgå till i runt tal 850,000 kronor årligen,
skulle detta innebära en ökning av den kommunala bördan med ungefär

550.000 kronor. De sakkunniga hava emellertid funnit det obilligt att ifrågasätta
en dylik stegring i kommunernas kostnader för ändamålet. Också om organisationens
utbyggande måste medföra gynnsamma resultat även för arbetsförmedlingen
i och för sig och alltså bliva till gagn jämväl i kommunalt hänseende,
är det likväl närmast betingat av försäkringens genomförande. Statsbidragsreglerna
hava därför ansetts böra utformas så, att landstingens och
kommunernas kostnader kunna bibehållas vid ungefär nuvarande nivå. Med
denna utgångspunkt hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ersättning
av statsmedel skall utgå dels — lika med enligt 1928 års B-förslag — för
hela kostnaden för utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter,
som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma,

118

1982 års utredning.

samt för post-, telegraf- och telefcnavgifter ävensom för tre fjärdedelar av
resekostnader för arbetssökande, dels med hälften — enligt nyssnämnda förslag
en fjärdedel -—• av utgifter för andra ändamål, i den mån utgifterna kunna
anses hava varit av behovet påkallade. Slutligen skulle av statsmedel
kunna till större andel än hälften bekostas särskilda anordningar för förmedling
av arbete inom viss verksamhetsgren eller för visst slag av arbetssökande,
för samverkan mellan olika arbetsförmedlingsanstalter samt för underlättande
av yrkesval och för arbetsanvisning till ungdom. Däremot skulle nuvarande
särbestämmelser om rätt att alltid få full statsersättning för särskilda anordningar
för arbetsförmedling bland annat för ungdom och värnpliktiga bortfalla.

De sakkunniga hava även i andra hänseenden verkställt en överarbetning
av 1928 års förslag till lag om offentlig arbetsförmedling. Därvid hava beaktats
de erinringar mot detta förslag, som i avgivna yttranden gjorts av svenska
landstingsförbundet samt flertalet landsting. Dessa invändningar gå framför
allt ut på att genom lagförslaget den kommunala självbestämmanderätten
på ifrågavarande område skulle bliva alltför hårt beskuren. Särskilt starka
invändningar hava därvid riktats mot de i förslaget till obligatorisk försäkring
ingående bestämmelserna om att ordförande i arbetsförmedlingsanstalt
samt anstaltens föreståndare skulle utses av offentlig myndighet, men även
mot den i förslaget rörande frivillig försäkring ingående bestämmelsen, att
val av sådan föreståndare skulle godkännas av socialstyrelsen, hava gjorts
bestämda invändningar; det har anförts, att en anstaltsstyrelse borde vara
kompetent att avgöra, om en person passade som föreståndare för anstalten
eller icke, samt att det ifrågasatta godkännandet lätteligen kunde medföra,
att det bleve vederbörande ämbetsverk, som i realiteten utnämnde föreståndare.
Därest den statliga regleringen på ifrågavarande område skulle,
såsom en följd av det ifrågasatta ökade statsbidraget och det nära
sambandet med arbetslöshetsförsäkringen, befinnas böra sträcka sig alltför
långt, vore det enligt landstingsförbundets mening att föredraga, att staten
helt övertoge arbetsförmedlingsanstalterna och landstingen avkopplades från
all befattning därmed.

Vid övervägande av dessa och liknande erinringar hava de sakkunniga funnit,
att de i 1928 ars B-förslag ingående bestämmelserna i förevarande hänseende
icke gå längre, än som är oundgängligen erforderligt för att tillförsäkra
det offentliga den grad av inflytande, som ur det allmännas intresse måste
anses nödvändig. Betydelsen av en kompetent och även för försäkringens
spörsmål intresserad ledning av arbetsförmedlingsanstalterna är synnerligen
stor, och det lärer icke kunna vara med säkerhet att förvänta, att dessa krav
allestädes beaktas, därest saken göres till en vederbörande anstaltsstyrelses
egen angelägenhet.

På enstaka punkter hava de sakkunniga emellertid funnit sig böra föreslå
avvikelse från 1928 års B-förslag. I 5 § har sålunda ansetts böra införas
det förtydligandet, att orten för anstaltens huvudkontor bör vara densamma
som den ort, där styrelsen har sitt säte. Vidare har visst tillägg gjorts till

1932 års utredning.

119

7 § i lagförslaget. I de sakkunnigas förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
liar ju noga reglerats påföljden av att arbetare vägrar att
antaga genom organ för arbetsförmedlingen erbjudet arbete, som prövas vara
lämpligt. För att dylik prövning alltid skall komma till stånd och eventuellt
stadgade påföljder kunna inträda, har det nu ansetts böra åläggas arbetsförmedlingsanstalt
att omedelbart göra anmälan om arbetsvägran till styrelsen
för den erkända arbetslöshetskassa, varav den platssökande arbetaren må
vara medlem. I samband därmed har även föreslagits, att motsvarande anmälan
skall göras till vederbörande kommunala understödsorgan. Detta sammanhänger
därmed, att de sakkunniga i sitt förslag rörande kommunalunderstöd
till arbetslösa med statsbidrag intagit en liknande bestämmelse rörande
avstängning från rätt till understöd i händelse av omotiverad arbetsvägran.
Även hos tillsynsmyndigheten lärer i dylika fall anmälan böra göras, detta
särskilt med hänsyn till den nämnda myndighet tillkommande kontrollen vid
fall av arbetsvägran under hänvisning till arbetskonflikt.

Vidare hava i 9 § vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen formell natur.
Vad angår ersättning för arbetssökandes resor har sålunda gjorts det förtydligandet,
att ersättning kan utgå i förhållande till kostnaden för resa å plats
med lägsta biljettpris, även om den arbetssökande begagnar sig av högre reseklass.
— Rörande frågan huruvida ersättning må utgå för återresa i sådant
fall, då anställning icke kommer till stånd, när den arbetssökande begivit sig
till annan ort för tillträdande av överenskommen eller med säkerhet väntad anställning,
har ett förtydligande ansetts lämpligt. Sålunda har införts ett uttryckligt
stadgande om möjlighet härtill, vilken möjlighet dock begränsats till
sådana fall, där särskilda omständigheter föreligga; uppenbarligen bör nämligen
ersättning för återresa utgå, endast då det icke kan anses bero på den
arbetssökande, att anställning icke kommit till stånd. — Enligt 1928 års
förslag var vidare rätten till statsbidrag för resekostnader inskränkt så, att
ersättning icke utgick, då i något fall av omständigheterna framgick, att
anstalten skäligen kunnat erhålla ersättning för resekostnader av arbetsgivaren
eller arbetaren. Till förebyggande av att ersättning anses böra utkrävas
i sådana fall, då så visserligen vore möjligt men ett dylikt förfaringssätt måste
anses obilligt, har i anledning av anmärkning från statskontoret en sådan
jämkning skett, att rätten till statsbidrag förloras, endast då möjlighet och fog
funnits för ersättningens uttagande av arbetsgivaren eller arbetaren.

Vad angår den legislativa anordningen hava de sakkunniga anslutit sig till
den meningen, att bestämmelserna i ämnet böra meddelas i form av lag, detta
närmast på grund av de skyldigheter, som läggas på landstingen och de
större städerna och vilka, då arbetsförmedlingsorganisationen utgör förutsättning
för den lagfästa statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, måste
göras till ett formligt åliggande och icke lämpligen böra anknytas såsom endast
villkor för ett statsbidrag, av vilket kommunerna kunna begagna sig eller
ej, alltefter som de vilja ställa sig de av statsmakterna meddelade bestämmelserna
till efterrättelse eller icke. Däremot torde någon anledning icke finnas
att giva lagstiftningen civillags karaktär.

120

1932 års utredning.

I sammanhang med behandlingen av frågan om kommunalunderstöd till arbetslösa
hava de sakkunniga framhållit vikten av en nära förbindelse mellan
de kommunala arbetslöshetsorganen och arbetsförmedlingens representanter.
De sakkunniga hava också i nämnda sammanhang föreslagit en bestämmelse
av innebörd att, då i kommun finnes arbetsförmedlingsanstalt, representant för
denna bör vara medlem av den kommunala arbetslöshetskommittén. Av samma
skäl, som föranlett detta förslag, vilja de sakkunniga bär understryka betydelsen
av att inom kommuner, där arbetsförmedlingen kommer att representeras
endast av ombud, dessa komma att utses bland arbetslöshetskommitténs
medlemmar, i händelse någon av dem kan anses skickad för uppdraget.

1982 års utredning.

121

Den centrala organisationen.

1926 års sakkunniga föreslogo, att som centralt organ för arbetslöshetsförsäkringen,
vare sig den bleve obligatorisk eller frivillig, skulle anlitas socialstyrelsen,
som för ändamålet skulle utbyggas på ett i betänkandet antytt
sätt. Härutinnan må hänvisas till betänkandet s. 174 ff. Här må endast
erinras, att man i betänkandet avsåg inrättandet av två nya byråer inom
styrelsen, nämligen en för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring och en
för reservarbeten. Sistnämnda byrå skulle således övertaga arbetslöshetskommissionens
nuvarande verksamhet. Socialstyrelsen ingick i sitt utlåtande
rörande 1928 års betänkande icke på frågan om styrelsens organisation i händelse
av försäkringens genomförande.

Då 1932 års sakkunniga haft att pröva förevarande fråga, har först varit
att beakta, att förevarande förslag i förhållande till 1928 års förslag rörande
frivillig arbetslöshetsförsäkring innefattar den väsentliga ändringen, att i det
nya förslaget icke ingå några reservarbeten, i det att enligt erhållna direktiv
den s. k. arbetslinjen till motverkande av arbetslöshet förutsättes komma att
anordnas på helt annat sätt, men att däremot, som redan anförts, i detta förslag
införts ett system med kommunala understöd med statsbidrag, ungefärligen
motsvarande den understödsverksamhet, som för närvarande bedrives
med bistånd från statens arbetslöshetskommission.

De sakkunniga hava sökt bilda sig en uppfattning om de nya arbetsuppgifter,
som i händelse av genomförande av förevarande förslag skulle komma
att åvila centralorganet. Härvidlag har man att skilja mellan förhållandena,
sedan försäkringen väl kommit i gång, och de speciella uppgifter, som uppstå
i sammanhang med försäkringens införande. Under löpande försäkringstid
komma de väsentligaste grupperna av nya ärenden att vara följande, nämligen,
vad angår själva försäkringen, dels kontinuerlig tillsyn över kassorna
och deras underavdelningar, i vilket hänseende torde komma att erfordras månatliga
rapporter angående medlemsantal, utgivet understöd o. s. v., i samband
varmed lärer krävas deltagande i sammanträden med kassor och deras avdelningar,
kontrollresor o. s. v., dels lämnande av anvisningar och råd för ernående
av en riktig tillämpning av meddelade bestämmelser särskilt i vad angår
mera tveksamma frågor såsom åtgärder i anledning av försämrad ekonomi för
en kassa i anledning av stegrad arbetslöshet, tillämpningen av reglerna rörande
avstängning vid arbetsvägran o. s. v., dels granskning av kassornas bidragsräkningar,
vid vilken granskning måste kontrolleras icke blott att de faktorer,
som inverka på statsbidragets storlek, upptagits på rätt sätt utan även att
de understöd, för vilka statsbidrag ifrågasättas, icke utgivits med överskridande
av författningens ram; i sådant hänseende lärer det bliva erforderligt att, i

122

1932 års utredning.

varje fall stickprovsvis, granska de intyg och andra handlingar, på vilka understödsbeviljandet
grundat sig, och dels slutligen förande av en noggrann statistik
för möjliggörande av ingripande med anvisningar eller andra åtgärder i
händelse av inträdande kritisk situation för en kassa. Yad angår arbetsförmedlingen
kommer den centrala ledningen av ett så omfattande lokalt organisationsnät
att i och för sig kräva mycket arbete, varjämte lärer undan för
undan krävas aktiv medverkan för organisationens utbyggnad och bibehållande
av dess effektivitet. Härtill kommer att, som i annat sammanhang antytts,
stor uppmärksamhet måste ägnas personfrågorna samt anvisningar lämnas
om bästa sättet att fullgöra uppgifterna med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen.
Jämväl prövningen av ansökningar om bidrag till arbetsförmedlingsverksamheten
kommer att med den ifrågasatta omfattningen av organisationen
bliva betydligt arbetskrävande. Yad slutligen angår.kontantunderstöden har
erfarenheten från statens arbetslöshetskommission utvisat, att för ett rätt
handhavande av statsbidragen till denna verksamhet kräves noggrann kännedom
om de sökande kommunernas särskilda förhållanden, ett icke mindre noggrant
aktgivande på arbetslöshetssituationens växlingar samt en omsorgsfull
individuell prövning tid efter annan av bidragsbehovet på olika håll. Därtill
kommer, att de utförliga bestämmelser, som ansetts böra meddelas som villkor
för statsbidrag, kräva kontroll över att uppställda villkor fullgöras, vilket
måste kräva betydande arbete. Även härutinnan lärer det bliva erforderligt
med inspektions- och kontrollresor.

Yad angår de göromål, som bliva av särskilt stor omfattning under organisationstiden,
hänföra de sig i fråga om arbetslöshetsförsäkringen främst till
upprättande av normalstadgar för arbetslöshetskassorna, förhandlingar angående
bildande av kassor, prövning av stadgarna före erkännande och registrering
av sådana kassor samt förhandling angående och prövning av föreslagna
avgiftstariffer. Beträffande arbetsförmedlingen måste ett omfattande organisationsarbete
komma till stånd för organisationsnätets utbyggande, i vilket arbete,
bland annat, ingår upprättande av ändrade, respektive nya reglementen
för arbetsförmedlingsanstalterna.

Efter samråd med socialstyrelsens chef hava de sakkunniga kommit till den
uppfattningen, att oaktat den stora omfattningen av de sålunda föreliggande
arbetsuppgifterna •—- av vilka endast de mera omfattande och betydelsefulla
här uppräknats — det måste vara lämpligast att söka sammanhålla alla dessa
uppgifter på en enda byrå inom socialstyrelsen. De olika grupperna av arbetsuppgifter
ligga nämligen varandra så nära och gripa så in i varandra,
att en enhetlig närmaste ledning är nödvändig för erhållande av ett gott resultat.
Härmed följer emellertid, att byråchefens tid sannolikt kommer att
till allra största delen bliva upptagen med så att säga de stora linjerna av arbetet,
särskilt de sammanhållande och dirigerande uppgifterna. Den direkta ledningen
av de tre skilda verksamhetsgrenarna: försäkringen, arbetsförmedlingen
och kontantunderstödsverksamheten, måste därför anförtros åt kvalificerade
befattningshavare, vilka icke lämpligen torde kunna erhålla lägre tjänsteställning
än som byrådirektörer. I anslutning till vad tidigare anförts

1932 års utredning.

123

måste också beräknas kvalificerad personal för den lokala tillsynen och det
lokala samarbetet med arbetslöshetskassorna samt de kommunala arbetslöshetsorganen
och de lokala arbetsförmedlingsorganen. Givetvis bör man därvid eftersträva
en sådan anordning, att samma tjänstemän kunna ombesörja den lokala
tillsynen beträffande alla dessa slag av verksamhet — ytterligare en
gynnsam följd av att hela verksamheten sammanhålles på en och samma byrå.
Med dessa utgångspunkter hava de sakkunniga härutinnan efter samråd med
socialstyrelsens chef ansett sig böra uppskatta behovet av kvalificerad personal
på följande sätt, nämligen en byråchef, tre byrådirektörer, en sekreterare,
två förste och två andre inspektörer samt tre notarier eller aktuarier. Därtill
komma amanuenser och kvinnlig personal till erforderligt antal. Översiagsvis
hava de sakkunniga beräknat den årliga omkostnaden för den centrala förvaltningen,
på detta sätt anordnad, till ungefär 150,000 kronor. Det torde icke
lämpligen ankomma på de sakkunniga att framlägga ett närmare utfört förslag
i detta hänseende, utan torde socialstyrelsen böra anmodas att i samband
med avgivande av utlåtande över förevarande promemoria framkomma med
yttrande och förslag härutinnan.

De sakkunniga vilja för sin del vidare endast framhålla, att under övergångstiden
ytterligare personal måste bliva erforderlig. Det måste nämligen
tillses, att den statliga myndigheten står fullt rustad att på bästa möjliga
sätt underlätta övergången till den nya organisationen. Dennas värde och
utveckling för framtiden beror nämligen i hög grad på att igångsättandet
till alla delar sker i den nya lagstiftningens anda och med sådana premier och
i övrigt sådana bestämmelser, att faror för försäkringsorganisationens bestånd
från början såvitt möjligt undvikas. De kostnader, som nedläggas på att bereda
hithörande ärenden verkligt kvalificerad behandling, bliva i alla händelser
ytterst små i förhållande till de värden, som här stå på spel. Till vilket
belopp dessa extra kostnader böra skattas har det icke varit möjligt för de
sakkunniga att närmare bedöma. De sakkunniga erinra, att för ändamalet
överslagsvis i årets statsverksproposition beräknats ett belopp av 50,000 kronor,
en summa som dock endast kan vara avsedd att täcka de extra utgifterna
under någon mindre tid. Även i detta hänseende torde det fa ankomma pa
socialstyrelsen att på grundval av denna promemoria framlägga närmare utfört
förslag.

I det föregående hava de sakkunniga utgått från att handläggningen av hithörande
ärenden inom socialstyrelsen skulle ske i för närvarande vanliga former.
I detta hänseende överensstämmer de sakkunnigas ståndpunkt i allmänhet
med 1928 års förslag. Det förordades emellertid däri, att socialstyrelsen
skulle vid behandlingen av besvär över arbetsförmedlingsanstalternas beslut i
frågor om ersättning vid inträffad arbetslöshet hava en särskild sammansättning
med deltagande, bland annat, av två särskilda ledamöter med praktisk
insikt i respektive arbetsgivarnas och arbetarnas förhållanden. Det framgår
icke av betänkandet, huruvida en dylik organisation var avsedd att tillämpas
jämväl vid frivillig försäkring. Enligt de sakkunnigas mening föreligger
emellertid med det nu framlagda försäkringsförslaget icke tillräcklig anledning

124

1982 års utredning.

till särskilda anordningar härutinnan. Vad angår frågan om besvärsrätt över
socialstyrelsens beslut i ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring och understödsverksamhet
är att märka, att 1928 års betänkande i fråga om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
utgick från att socialstyrelsen i dylika ärenden skulle
vara sista instans. Härvidlag anse 1932 års sakkunniga, att man beträffande
försäkringen bör följa förebilden från den nya sjukkasselagstiftningen. Detta
innebär, att besvär — med ett speciellt, i det föregående behandlat undantag —
skola kunna anföras över socialstyrelsens beslut, vilka besvär i allmänhet
skola behandlas av Kungl. Maj :t i statsrådet och endast i mål om statsbidrag
gå till regeringsrätten. Någon lagändring erfordras icke härutinnan, då det
förordade behandlingssättet är det, som redan nu är i lagen om regeringsrätten
stadgat för besvär i frågor rörande understödsföreningar. Även rörande understödsverksamheten
torde besvär böra kunna anföras över socialstyrelsens
beslut, i så fall givetvis hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

1933 års utredning.

125

Sammanfattning angående kostnaderna.

Det torde vara av intresse att avslutningsvis framlägga en sammanfattning
angående de kostnader, som ett genomförande av här föreslagna anordningar
skulle förorsaka statsverket. Visserligen kan en dylik kostnadskalkyl icke
bliva fullständig, i det att storleken av kostnaderna för statsbidrag till kommunala
understöd beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande.
Förhållandet är nämligen därvid, att verksamheten icke endast är beroende
av arbetslöshetens omfattning -—- vilket i och för sig gjorde en kalkyl synnerligen
vansklig — utan att därjämte dess utsträckning sammanhänger med
den omfattning, som den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen särskilt under
de första åren kan komma att få. Härtill kommer, att kostnaden i viss mån
kan bestämmas av statsmakterna, alltefter den uppfattning de hysa rörande
den utsträckning, i vilken understödsverksamhet bör äga rum, och de direktiv
de i sådant hänseende meddela det verkställande organet.

Vad angår övriga här föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkring,
utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder
betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen
hunnit genomföras i den omfattning man nu ansett sig hava anledning
räkna med, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner Tcronor, belöpande å

Daghjälpsbidrag till försäkringen .	Stats- verket 12.5	Landsting och vissa städer	Arbets- givarna	De för-säkrade 14.1	Summa 26.6
Förvaltningsbidrag till försäkringen	0.5	—	0.9	—	1.4
Arbetsförmedlingen.......	0.9	0.9	0.9	—	2.7
Socialstyrelsen.........	0.2	—	—	—	0.2
Summa	14.1	0.9	1.8	14.1	30.9

Statsverkets kostnader skulle alltså vid genomförd nyorganisation komma
att uppgå till något över 14 miljoner kronor, eller, om man frånräknar redan
nu utgående utgifter för arbetsförmedlingen, omkring 13.8 miljoner kronor.
För landsting och städer skulle icke uppkomma nya kostnader.

Vad angår kostnaderna under nästa budgetår, bliva de tydligen beroende på,
när den nya ordningen anses böra träda i kraft, samt på den takt, i vilken övergången
sker till denna ordning. I sistnämnda hänseende hava de sakkunniga
under sitt arbete kommit till den uppfattningen, att det knappast kan förväntas,
att de erkända arbetslöshetskassorna skola kunna vara färdiga att redan

126

1932 års utredning.

från nästa årsskifte träda i verksamhet enligt de nya bestämmelserna. Om
detta är riktigt, skulle kostnaderna för statsbidrag knappast bliva märkbara,
eftersom vad som kan komma att belöpa på nästa budgetår då på sin höjd blir
förskottsbetalning för ett kvartal. Närmare upplysningar om tidpunkten för
övergången kunna möjligen förväntas i de yttranden över förevarande promemoria,
som torde böra inhämtas från ifrågavarande fackförbund. Här må endast
understrykas, att med den uppfattning man i detta hänseende kommer att
hysa sammanhänger frågan, vilket belopp som kan anses böra redan för nästa
budgetår beräknas för utbyggnad av arbetsförmedlingen samt för organisationskostnader
inom socialstyrelsen. Å andra sidan bliver tydligen behovet av
statsmedel för bidrag till kommunal understödsverksamhet större, i den mån
försäkringen icke väntas erhålla effekt under den närmaste tiden.

1932 års utredning.

127

Utkast

till

förordning

om erkända arbetslöshetskassor.

(1928 års förslag.)1

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken
enligt sina stadgar bereder medlem
understöd vid arbetslöshet i enlighet
med vad i denna förordning stadgas,
må på sätt nedan sägs vinna erkännande
som arbetslöshetskassa.

Erkännande meddelas av den i 69 §
i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
omförmälda tillsynsmyndighet.

Med erkännande följer rätt till
statsbidrag enligt i denna förordning
angivna grunder ävensom skyldighet
att i firman intaga ordet »arbetslöshetskassa».

(Förevarande förslag.)

I. Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken
enligt sina stadgar bereder medlem
understöd vid arbetslöshet i enlighet
med vad i denna förordning
stadgas, må på sätt nedan sägs antagas
till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd
arbetslöshetskassa av den i 69 §
i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag
i enlighet med därför fastställda
grunder.

Erkänd arbetslöshetskassas firma
skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §•

2 §.

Ansökan om erkännande skall göras
av föreningens styrelse.

Ansökan om antagande till erkänd
arbetslöshetskassa skall göras av föreningens
styrelse.

1 I enlighet med vad som framgår å s. 23 avses här med »1928 års förslag» det förslag, som
avgavs av ordföranden hos 1926 års arbetslöshetssakkunniga H. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 samt. Nr 209.

128

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

Vid ansökningen skola fogas enligt
fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal
samt fördelning efter yrken ock tillförsäkrat
understöd ävensom angående
föreningens tillgångar och skulder
samt av samfund, inrättning eller enskild
gjord utfästelse av bidrag till
föreningen. Tillförsäkras medlem,
som är familjeförsörjare, högre understöd
än annan medlem, skall uppgift
ock lämnas angående medlemmarnas
fördelning efter kön och civilstånd.
Nämnda handlingar skola vara försedda
med styrelseledamöternas bevittnade
namnunderskrifter.

3 §.

Understödsförening skall för att
kunna vinna erkännande som arbetslöshetskassa
bestå av minst 500 medlemmar.
Därest särskilda omständigheter
därtill föranleda, må erkännande
beviljas jämväl förening med mindre
medlemsantal än nyss nämnts.

4 §.

Vid prövning av ansökan om erkännande
skall tillsynsmyndigheten
tillse, att föreningens stadgar innehålla
tillfredsställande bestämmelser
om avgifter, medelförvaltning och användning
av uppkommande överskott
samt jämväl i övrigt äro betryggande
för medlemmarna. Finnes anledning
till anmärkning i nämnda hänseenden
eller innehålla stadgarna bestämmelser,
som med hänsyn till ändamålet
med föreningens verksamhet prövas

(Förevarande förslag.)

Vid ansökningen skola fogas enligt
fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal
samt fördelning efter yrken och i klasser
efter tillförsäkrat understöd ävensom
angående föreningens tillgångar
och skulder samt av samfund, inrättning
eller enskild gjord utfästelse om
bidrag till föreningen. Tillförsäkras
medlem, som är familjeförsörjare, högre
understöd än annan medlem, skall
uppgift ock lämnas angående medlemmarnas
fördelning efter kön och civilstånd.
Nämnda handlingar skola vara
försedda med styrelseledamöternas bevittnade
namnunderskrifter.

3 §.

Understödsförening skall för att
kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 500 medlemmar.
Därest särskilda omständigheter
därtill föranleda, må jämväl förening
med mindre medlemsantal än
nyss nämnts antagas.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande
skall tillsynsmyndigheten tillse,
att föreningens stadgar innehålla
tillfredsställande bestämmelser om avgifter
och medelsförvaltning samt
jämväl i övrigt äro betryggande för
medlemmarna. Finnes anledning till
anmärkning i nämnda hänseenden
eller överensstämma stadgarna icke
med vad under II—V i denna förordning
föreskrives eller innehålla
stadgarna bestämmelser, som med hän -

193% års utredning.

129

(1928 års förslag.)

vara obehöriga, skall erkännande vägras.

Kan det avsedda ändamålet med
viss understödsförenings verksamhet
helt eller till huvudsaklig del anses
fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa,
äge tillsynsmyndigheten vägra
erkännande av förstnämnda förening.

(Förevarande förslag.)

syn till ändamålet med föreningens
verksamhet prövas vara obehöriga,
skall antagande vägras.

Kan det avsedda ändamålet med viss
understödsförenings verksamhet helt
eller till huvudsaklig del anses fyllt
av redan erkänd arbetslöshetskassa*
äger tillsynsmyndigheten vägra antagande
av förstnämnda förening.

5 §.

Understödsförening skall för att
kunna vinna erkännande hava i sina
stadgar angivet:

1) under vilka villkor medlem må
uteslutas;

2) i vilken ordning beslut om uttaxering
å medlemmarna skall fattas
och efter vilka grunder beslutad uttaxering
skall verkställas; 3

3) huru i händelse av föreningens
upplösning, där ej överlåtelse på sätt
i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar
kommer till stånd, med behållna
tillgångar skall förfaras.

5 §.

Understödsförening skall för att kunna
antagas till erkänd arbetslöshetskassa
hava i sina stadgar angivet:

1) under vilka villkor medlem må
uteslutas;

2) under vilka förutsättningar uttaxering
a medlemmarna skall äga rum,
i vilken ordning beslut om uttaxering
skall fattas och efter vilka grunder beslutad
uttaxering skall verkställas;

3) under vilka förutsättningar beträffande
arbetslöshetens omfattning
bland kassans medlemmar eller kassans
ekonomiska ställning daghjälpens
storlek och understödstidens längd må
ändras;

4) huru i händelse av föreningens
upplösning, där ej överlåtelse, på sätt
i 61 § i lagen om understödsföreningar
sägs, kommer till stånd, med behållna
tillgångar skall förfaras.

6 §.

Arbetslöshetskassa må ej utöva annan
verksamhet än sådan, som avser
beredande av understöd vid arbetslöshet,
eller använda medel för ändamål,
som är främmande för dylik understödsverksamhet.

6 §•

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva
annan verksamhet än sådan, som
avser beredande av understöd vid arbetslöshet,
eller använda medel för ändamål,
som är främmande för dylik
understödsverksamhet.

130

1982 drs utredning.

(1928 års förslag.)

7 §•

Från rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassa
och att där kvarstå såsom
medlem må allenast hunna uteslutas: 1)

utländsk medborgare, såvida han
icke tillhör stat, med vilken överenskommelse
träffats om denna förordnings
tillämpning;

2) den som icke uppnått viss i
stadgarna angiven minimiålder eller
vars ålder överstiger den gräns, som
kan vara föreskriven i stadgarna;

3) den som i fall, då enligt stadgarna
medlem skall tillhöra visst yrke
eller viss verksamhetsgren eller vara
anställd vid visst arbetsföretag eller
vara bosatt inom visst område, ej uppfyller
sålunda föreskrivet villkor;

4) den för vilken på grund av varaktig
nedsättning av arbetsförmåga,
lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller
annan dylik anledning synnerlig
risk för arbetslöshet är för handen;

5) den som ej i rätt tid till kassan
erlägger förfallen avgift;

6) den som svikligen uppgiver eller
förtiger något förhållande, som kan
antagas vara av betydelse för bedömande
av hans rätt till understöd;

7) den som är medlem av annan
arbetslöshetskassa.

(Förevarande förslag.)

n. Om stadgarnas bestämmelser
rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd
arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast förflutna
tolv månaderna under längre tid än fem
månader haft ställning såsom självständig
företagare utan att samtidigt mot
avlöning användas till arbete för annans
räkning;

2) den som under de senast förflutna
tolv månaderna under längre tid än
fem månader använts till arbete av make,
föräldrar eller adoptivföräldrar,
barn eller adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd
arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna
angiven ålder;

5) utländsk medborgare, såvida han
icke tillhör stat, med vilken överenskommelse
träffats om denna förordnings
tillämpning.

8§.

Från rätt att vinna inträde i erkänd
arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem må utöver de i 7 §
omförmälda personer allenast kunna
uteslutas

1) den som i fall, då enligt stadgarna
kassans verksamhetsområde är så

1932 års utredning.

131

(1928 års förslag.)

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde
i arbetslöshetskassa eller att där
kvarstå såsom medlem förvägras någon
av anledning, som under 4) omförmäles,
skall av kassans styrelse
omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

(Förevarande förslag.)

bestämt, att medlem skall tillhöra
visst yrke eller viss verksamhetsgren,
ej uppfyller och ej heller under minst
tre av de senast förflutna tolv månaderna
uppfyllt sålunda föreskrivet villkor; 2)

den som i fall, då enligt stadgarna
kassans verksamhetsområde är så
bestämt, att medlem skall vara aruställd
vid visst arbetsföretag eller bosatt
inom visst område, ej uppfyller
och ej heller under minst en av de senast
förflutna sex månaderna uppfyllt
sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig
nedsättning av arbetsförmåga,
lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller
annan dylik anledning synnerlig
risk för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller
förtiger något förhållande, som kan antagas
vara av betydelse för bedömande
av hans rätt till understöd;

5) den som underlåtit att ställa sig
till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens i behörig ordning utfärdade
föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den
gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde
i erkänd arbetslöshetskassa eller
att där kvarstå såsom medlem förvägras
någon av anledning, som under 3)
omförmäles, skall av kassans styrelse
omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

9 §.

Har beträffande medlem av erkänd
arbetslöshetskassa omständighet inträffat,
som kassan finner böra föranleda
dennes uteslutande, skall det åligga
kassans styrelse att genom rekommen -

132

1932 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

8 §.

Å samma tid må icke någon vara
medlem av mer än en arbetslöshetskassa.
Dock utgör medlemskap i arbetslöshetskassa,
som är under likvidation
eller i konkurstillstånd, ej hinder
för inträde i annan kassa.

Varder, efter det arbetslöshetskassas
konkurs befunnits lämna överskott,
enligt 66 § i lagen om understödsföreningar
beslutat, att kassans verksamhet
skall fortsättas, vare medlem
av kassan, vilken på grund av
konkursen inträtt i annan kassa, skyldig
att utan uppskov utträda ur endera
av kassorna.

Finnes någon obehörigen tillhöra
mer än en arbetslöshetskassa, skall

deråt brev under medlemmens sist kända
adress giva honom underrättelse
därom, därvid skälig tid må föreskrivas
för avgivande av förklaring.

Är medlem, då han uteslutes ur kassan,
på grund av redan inträffad arbetslöshet
berättigad till understöd,
skall uteslutningen anses hava skett
först då löpande understödstid gått till
ända.

10 §.

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa
vid utgången av åttonde veckan
efter den tid, å vilken stadgad
avgift eller uttaxerat belopp belöper,
fortfarande för avgift eller belopp
som nu sagts, skall han anses hava
utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest
särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa medgiva,
att den tidpunkt, då sådan påföljd skall
inträda, bestämmes senast till utgången
av tjugusjätte veckan.

11 §.

Finnes någon tillhöra mer än en erkänd
arbetslöshetskassa, skall han äga

1982 års utredning.

133

(1928 års förslag.)

han äga kvarstå allenast i den kassa,
i vilken han först inträtt, och skall
han förty uteslutas ur kassa, däri han
senare vunnit inträde.

(Förevarande förslag.)

kvarstå allenast i den kassa, i vilken
han först inträtt, och skall han förty
uteslutas ur kassa, däri han senare
vunnit inträde.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa
må begränsning ej vara
föreskriven i kassans stadgar.

28 §. 13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av förevarande
förordning likställas med svensk medborgare.

9 §.

Understöd från arbetslöshetskassa
må endast utgå till medlem, som:

1) är svensk medborgare och fyllt
16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig erbjudet arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
anmält sig såsom
arbetssökande på sätt i denna förordning
föreskrives men icke erhållit
lämpligt arbete; samt

4) uppfyller de i 16 § stadgade
villkor med avseende å medlemskap i
kassan och avgiftsbetalning.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt
allenast under förutsättning, att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,
är förenat med avlöning,
som icke understiger den i arbetsorten
vanliga avlöningen för sådant arbete,
samt icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt pågår.

10 §.

Till den, som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts

III. Om stadgarnas bestämmelser
rörande understöd.

U §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa
må endast utgå till medlem,
som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
anmält sig såsom arbetssökande,
på sätt i 19 § föreskrives;
samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor
med avseende å avgiftsbetalning.

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts

134

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

från arbetet eller utan giltig anledning
vägrar eller underlåter åtaga sig
erbjudet lämpligt arbete, må understöd
icke utgivas under fyra veckor,
efter det sådant förhållande inträffat.

11 §■

Till den, som deltager i strejk eller
utgå under den tid konflikten varar.

12 §.

Understöd från arbetslöshetskassa
må ej utgå i annan form än såsom ett
för dag beräknat belopp, benämnt
daghjälp, samt såsom hjälp till täckande
av rese- och flyttningskostnader.

Daghjälp må, där omständigheterna
därtill föranleda, helt eller delvis
utgivas i naturaförmåner.

(Förevarande förslag.)

från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må understöd icke utgivas
under fyra veckor, efter det sådant
förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter
och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som
icke understiger den i arbetsorten vanliga
avlöningen för sådant arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller
arbetets natur.

16 §.

är föremål för lockout, må understöd ej
17 l

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa
må ej utgå i annan form än
såsom ett för dag beräknat belopp, benämnt
daghjälp, samt såsom hjälp
till täckande av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete å
annan ort.

Daghjälp må, där omständigheterna
därtill föranleda, helt eller delvis
utgivas i naturaförmåner.

13 §. 18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helgdag,
med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för
vilken han åtnjuter avlöning.

1932 års utredning.

135

(1928 års förslag.)

U §.

Ej må daghjälp för någon dag utgivas
till medlem, med mindre han
företer intyg om att han den dag hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen
sökt arbete samt om det besked,
som därvid lämnats honom. Är
den arbetslöse avlägset boende eller
föreligger annan omständighet, som
skulle göra den sålunda stadgade skyldigheten
särskilt betungande för honom,
äge arbetsförmedling sanstalt för
viss eller vissa dagar befria den arbetslöse
från skyldigheten att personligen
inställa sig samt föreskriva, vad
han i stället bar att iakttaga för att
kunna erhålla intyg, som bär avses.

Intyg, varom i första stycket förmäles,
skall bevaras bland kassans
handlingar för att på begäran av tillsynsmyndigheten
kunna hållas denna
tillhanda.

15 §.

1 mom. Såsom daghjälp får ej utgivas
mer än som svarar mot, för medlem
som är familjeförsörjare, fyra
femtedelar och för annan medlem hälften
av den i orten vanliga arbetsförtjänsten
för arbetsdag för arbetare inom
samma yrke och av samma arbetsförmåga
som den arbetslöse; dock må
vad sålunda utgår icke i något fall
överstiga, för medlem som är familjeförsörjare,
fem kronor och för annan
medlem tre kronor om dagen.

(Förevarande förslag.)

19 §.

Ej må daghjälp för någon dag utgivas
till medlem, med mindre han företer
intyg om att han den dagen hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen
sökt arbete samt om det besked,
som därvid lämnats honom. Är den
arbetslöse avlägset boende eller skulle
den sålunda stadgade skyldigheten av
annan anledning bliva synnerligen betungande
för honom eller föreligga eljest
särskilda omständigheter, äger arbetsförmedling
sanstalt för viss dag
eller visst antal dagar av varje vecka
befria den arbetslöse från skyldigheten
att personligen inställa sig samt
föreskriva, vad han i stället har att
iakttaga för att kunna erhålla intyg,
som här avses.

Intyg, varom i första stycket förmäles,
skall bevaras bland kassans
handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp får ej utgivas
mer än som svarar mot, för
medlem som är familjeförsörjare, fyra
femtedelar och för annan medlem tre
femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten
för arbetsdag för arbetare
inom samma yrke och av samma
arbetsförmåga som den arbetslöse;
och må vad sålunda utgår icke i något
fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp må ej i andra fall än som
omförmälas i denna paragraf samt i
24 ''§ första stycket understiga två kronor.
Tillsynsmyndigheten äger dock,
därest särskilda skäl därtill föranleda,
medgiva, att daghjälp i viss erkänd

136

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

Närmare bestämmelser angående
vilka som skola vara att anse såsom
familjeförsörjare meddelas av tillsynsmyndigheten.

(Förevarande förslag.)

arbetslöshetskassa må utgå med lägre
belopp än nyss sagts.

Närmare bestämmelser angående
vilka som skola vara att anse såsom
familjeförsörjare meddelas av tillsynsmyndigheten.

2 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
äger i sina stadgar intaga bestämmelse
att kvinnliga medlemmar ävensom
medlemmar, vilka ännu icke uppnått
viss ålder, skola uppbära lägre
daghjälp än som utgår till eljest med
dem likställda medlemmar, dock ej
under hälften av tädan daghjälp.

3 mom. Åtnjuter medlem i erkänd
arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet
fattigvård av annat slag än
som avses i 50 § 2 mom. i lagen om
fattigvården, må daghjälp icke till honom
utgivas. Vad nu sagts skall ock
äga tillämpning, där någon, i förhållande
till vilken medlemmen är att anse
såsom familjeförsörjare, på grund av
dennes arbetslöshet åtnjuter annan fattigvård
än som avses i nämnda lagrum
eller som utgöres av vård å sjukvårdsanstalt.

I mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa
i anledning av arbetslöshet
lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av annan beskaffenhet
än fattigvård, må daghjälp
till honom utgivas allenast i den mån
understödet icke uppgår till den andel
av arbetsförtjänsten, som daghjälpen
enligt 1 mom. högst må utgöra.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva,
att till medlem, vilken uppbär understöd,
som i första stycket nämnts, må
utgå daghjälp allenast i den mån understödet
icke uppgår till den medlemmen
eljest tillförsäkrade daghjälpen.

1982 års utredning.

137

(1928 års förslag.)

2 mom. Medgiva kassas stadgar, att
daghjälp må utgå till medlem, som på
grund av driftinskränkning vid det företag,
där han är anställd, har arbete
ett mindre antal dagar i veckan än
vid full drift är vanligt, skall iakttagas,
att sammanlagda beloppet av
daghjälp och arbetsförtjänst för vecka
för sådan medlem icke får överstiga
vad han skulle erhållit i daghjälp
för veckan, om han varit fullständigt
arbetslös.

16 ''§.

Arbetslöshetskassa må icke utgiva
understöd för någon dag till annan än
den, som varit medlem av kassan under
nästföregående tolv månader och
erlagt avgifter för minst halva denna
tid; har någon omedelbart före inträdet
i kassan varit medlem i annan
kassa, må dock, såframt mellan kassorna
därom träffas överenskommelse,
som av tillsynsmyndigheten godkännes,
den tid han redan varit medlem
av annan kassa kunna helt eller delvis
räknas honom tillgodo.

(Förevarande förslag.)

5 mom. Därest jämlikt arbetslöshetskassas
stadgar daghjälp må utgå
till medlem, som på grund av driftinskränkning
vid det företag, där han är
anställd, har arbete ett mindre antal
dagar i veckan än vid full drift är
vanligt, må sammanlagda beloppet av
daghjälp och arbetsförtjänst för vecka
för sådan medlem icke överstiga vad
han skulle hava erhållit i daghjälp för
veckan, om han varit fullständigt arbetslös.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
ma till medlem, som icke tidigare åtnjutit
understöd från kassan eller från
annan erkänd arbetslöshetskassa, utgiva
understöd endast därest han under
de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna två åren till kassan
erlagt avgifter för minst femtiotvå
veckor. Har medlem, som här avses,
övergått från klass med lägre daghjälp
till klass med högre daghjälp, må den
högre daghjälpen icke utgivas till honom,
med mindre summan av hans
under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna två åren inbetalade
avgifter motsvarar summan av femtiotvå
veckoavgifter i den högre klassen,
dock att avgifter måste hava efter
övergången erlagts för minst tjugusex
veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit
understöd från erkänd arbetslöshetskassa,
må understöd utgivas, om
han under det närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna året erlagt
avgifter för minst tjugusex veckor.
Har sådan medlem övergått till klass
med högre daghjälp, må den högre daghjälpen
icke utgivas till honom, med

138

1932 års utredning.

(1928 års förslag.)

Tillsynsmyndigheten må ock, där
omständigheterna därtill föranleda,
medgiva, att såsom medlemstid må
räknas tillgodo tid, under vilken medlem
i arbetslöshetskassa omedelbart
före inträdet i kassan må hava tillhört
sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp, som icke vunnit
erkännande såsom arbetslöshetskassa.

(Förevarande förslag.)

mindre summan av hans under det närmast
före arbetslöshetens inträdande
förflutna året inbetalade avgifter motsvarar
summan av tjugusex veckoavgifter
i den högre klassen, dock att
avgifter måste hava efter övergången
erlagts för minst tretton veckor i den
högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
varit orsaken till den sista arbetsanställningens
avbrytande eller inträffat
under tiden efter dennas upphörande,
skall vid tillämpning av
första och andra Styckena bortses från
den tid medlemmen av sådan anledning
varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna
i 15 § första stycket varit
avstängd från understöd, skall vid
tillämpning av första och andra styckena
i denna paragraf arbetslösheten
anses hava inträtt först vid av stängningstidens
slut.

2 mom. Har någon omedelbart före
inträdet i kassan varit medlem i annan
erkänd arbetslöshetskassa, må, såframt
mellan kassorna därom träffas
överenskommelse, som av tillsynsmyndigheten
godkännes, de avgifter, vilka
han erlagt såsom medlem av annan
kassa, kunna vid tillämpning av denna
paragraf helt eller delvis räknas honom
till godo.

Tillsynsmyndigheten må ock, där
omständigheterna därtill föranleda,
medgiva, att medlem må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till
sammanslutning för meddelande av
arbetslöshetshjälp, som icke antagits
till erkänd arbetslöshetskassa.

3 mom. Medlem må vid tillämpning
av denna paragraf allenast tillgodoräknas
avgift, som erlagts för tid,

1932 drs utredning.

139

(1928 års förslag.)

17 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem
för någon dag, med mindre han under
nästföregående fjorton dagar varit
arbetslös under sex dagar och för
dessa dagar företett intyg, som i 14 §
sägs. Vid beräkning av karenstid
må hänsyn ej tagas till arbetslöshet,
som inträffat under tid, då av annan
orsak än i denna paragraf sägs understöd
ej kunnat utgå.

Vad sålunda om iakttagande av
karenstid föreskrivits skall icke äga
tillämpning, då medlem, som uppbär
daghjälp, erhåller arbete för kortare
tid än 18 dagar eller på grund av
sjukdom avstänges från daghjälp
samt omedelbart efter arbetets eller
Sjukdomens upphörande ånyo ansöker
om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som
söker eller vunnit erkännande såsom
arbetslöshetskassa, medlemmar tillhörande
yrke, inom vilket arbetslöshet
regelbundet förekommer under någon
del av året, äge tillsynsmyndigheten
såsom villkor för vinnande eller bibehållande
av erkännande uppställa, att
daghjälp till Sådan medlem ej må utbetalas
förrän efter viss längre karenstid
än i första stycket sägs eller
att under viss med hänsyn till sådan

(Förevarande förslag.)

dä han för annans räkning mot avlöning
använts till arbete, som icke
utförts i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem
för någon dag, med mindre han under
nästföregående fjorton dagar varit
arbetslös under sex dagar och för
dessa dagar företett intyg, som i
19 § sägs. Härvid må hänsyn ej tagas
till arbetslöshet under tid, då av
annan orsak understöd ej kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina
stadgar föreskriva viss längre karenstid
än i första stycket sägs, dock
ej över tre månader.

Vad sålunda föreskrivits om iakttagande
av karenstid skall icke äga
tillämpning, då medlem, som är berättigad
till daghjälp, erhåller tillfälligt
arbete för kortare tid än aderton dagar
eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
eller på grund av
särskild av tillsynsmyndigheten med
stöd av sista stycket i denna paragraf
meddelad föreskrift ej kan erhålla
daghjälp samt omedelbart efter arbetets
eller hindrets upphörande ånyo
ansöker om daghjälp.

140

1932 års utredning.

(1928 års förslag.)

arbetslöshet bestämd tid av året daghjälp
över huvud icke må utgå eller
att den längsta medgivna understödstiden
för år räknat skall uppdelas å
två halvår, därvid det ena skall omfatta
tiden, under vilken arbetslöshet
regelbundet förekommer.

18 §.

Uppstår inom riket eller någon del
därav eller inom visst yrke särskilt
omfattande arbetslöshet och hava reservarbeten
anordnats, äge tillsynsmyndigheten
såsom villkor för vinnande
eller bibehållande av erkännande
såsom arbetslöshetskassa uppställa,
att till medlem, som är bosatt inom
sådant område eller tillhör sådant yrke,
som nu sagts, och vilken utan giltig
anledning vägrar eller underlåter
att åtaga sig reservarbete, icke utgives
daghjälp under en tid av fyra
veckor därefter.

19 §.

Daghjälp får icke utgå till någon
för mer än sammanlagt etthundratjugu
dagar under loppet av tolv på
varandra följande månader; dock att
där på grund av stadgande i 15 § 2
mom. daghjälp för någon dag utgått
med nedsatt belopp, daghjälp må
kunna utgivas intill dess de under
tolv på varandra följande månader
utbetalade belopp sammanlagt motsvara
full daghjälp för den arbetslöse
under etthundratjugu dagar.

(Förevarande förslag.)

eller att för viss bestämd tid av året
daghjälp över huvud icke må utgå eller
att den längsta medgivna understödstiden
under tolv på varandra följande
månader skall uppdelas i två
perioder, därvid den ena skall omfatta
tid, under vilken arbetslöshet regelbundet
förekommer.

23 §.

Daghjälp får icke i andra fall än
här nedan sägs utgå till någon för
mer än sammanlagt etthundratjugu
dagar under loppet av femtiotvå på
varandra följande veckor.

Ej må den tid, för vilken daghjälp
under loppet av femtiotvå på varandra
följande veckor längst må utgå,
i annat fall än som omförmäles
i 24 § första stycket utgöra mindre
än nittio dagar.

Därest på grund av stadgande i
20 § 5 mom. daghjälp för någon dag
utgått med nedsatt belopp, må daghjälp
kunna utgivas, intill dess de
under femtiotvå på varandra följande
veckor utbetalade beloppen sammanlagt
motsvara full daghjälp för den arbetslöse
under etthundratjugu dagar.

1982 års utredning.

141

(1928 års förslag.)

20 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande
av daghjälp, skall för kassan
förete intyg från sin siste arbetsgivare,
utvisande den tid, anställningen
varat, och orsaken till att den upphört
eller, där fråga är om daghjälp
på grund av minskad arbetstid, antalet
arbetsdagar och arbetsförtjänst
för vecka. Intyg, som nu sagts, skall
bevaras bland kassans handlingar för
att på begäran av tillsynsmyndigheten
kunna hållas denna tillhanda.

21 §.

Arbetslöshetskassa skall upptaga
fasta medlemsavgifter till bestridande
av kostnaderna för sin verksamhet.

(Förevarande förslag.)

Har erkänd arbetslöshetskassa i
sina stadgar bestämt längre karenstid
än i 22 § första stycket sägs, må
den i första stycket här ovan stadgade
längsta tiden för daghjälps utgående
ökas med högst den tid, varmed karenstiden
förlängts.

24 §.

Då någon i 5 § 3) avsedd förutsättning
föreligger, må kassanS styrelse
efter medgivande av tillsynsmyndigheten
besluta minska understödatidens
längd eller nedsätta daghjälpens
storlek.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse
jämväl dem, som vid beslutets fattande
redan voro understödsberättigade,
samt må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten
annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande
av daghjälp, skall hos sin
siste arbetsgivare anhålla om intyg,
utvisande den tid, anställningen varat,
och orsaken till att den upphört eller,
där fråga är om daghjälp på grund
av minskad arbetstid, antalet arbetsdagar
och arbetsförtjänst för vecka.
Erhållet intyg skall av medlem överlämnas
till kassan, som har att förvara
det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser
rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för
tid då medlem för annans räkning
mot avlöning användes till arbete, som
icke utföres i medlemmens hem, upptaga
fasta medlemsavgifter.

142

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

De fasta avgifterna skola vara så
avvägda, att de i förening med andra
för verksamheten avsedda inkomster
må antagas förslå till bestridande av
arbetslöshetshjälp, föreskriven fondbildning,
förvaltningskostnader och
övriga kassan åliggande utgifter.
Nämnda fasta avgifter må icke göras
olika för olika grupper av kassans
medlemmar i vidare mån, än som skäligen
föranledes av olikhet medlemmarna
emellan i avseende å rätt till
arbetslöshetshjälp eller å arbetslöshetsrisk.

Uttaxering å medlemmarna må kunna
äga rum allenast i den händelse
kassans inkomster finnas otillräckliga
för de ändamål, vartill de skola användas.

22 §.

I arbetslöshetskassas balansräkning
skall såsom stkuld upptagas en fond,
motsvarande i fråga om kassor med
10,000 medlemmar eller däröver genomsnittliga
beloppet av de tre sistförflutna
årens inkomster i form av
erlagda avgifter och gottskrivet
statsbidrag, i fråga om kassor med
500 medlemmar eller därunder fyra
gånger nämnda belopp och i fråga om
kassor med flera än 500 men färre än
10,000 medlemmar det belopp, tillsynsmyndigheten
med ledning av här
angivna siffror bestämmer.

Såsom tillgång må upptagas statsbidrag,
som gottskrivits kassan på
sätt i 23 § sägs.

(Förevarande förslag.)

De fasta avgifterna skola vara så
avvägda, att de i förening med andra
för verksamheten avsedda inkomster
må antagas förslå till utgivande av
tillförsäkrat understöd, föreskriven
fondbildning, förvaltningskostnader
och övriga kassan åliggande utgifter.
Avgifterna må icke göras olika för
olika grupper av kassans medlemmar
i vidare mån, än som skäligen föranledes
av olikhet medlemmarna emellan
i avseende å tillförsäkrat understöd
eller å arbetslöshetsrisk.

Föreskrives i stadgarna, att särskild
avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller övergång till
högre underätödsklass eller av medlem,
som underlåtit att i rätt tid
betala fast avgift eller uttaxerat belopp,
må dylik särskild avgift icke
bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens
prövning kan anses
skäligt.

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom
fond avsätta tillgångar, motsvarande
i fråga om kassor med 10,000
medlemmar eller däröver minst genomsnittliga
beloppet av de tre sistförflutna
årens inkomster i form av erlagda
avgifter och erhållet statsbidrag,
i fråga om kassor med 500 medlemmar
eller därunder minst fyra
gånger ett på samma sätt beräknat
belopp och i fråga om kassor med
flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar
minst det belopp, tillsynsmyndigheten
med ledning av här angivna
siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas,
förrän tillsynsmyndigheten
med hänsyn till fondens storlek därtill
lämnat medgivande.

1932 års utredning.

143

(1928 års förslag.)

23 §.

Till bestridande av utgifterna för
arbetslöshetskassas verksamhet lämnas
av staten bidrag, motsvarande de
av medlemmarna erlagda fasta avgifterna.
Har uttaxering å medlemmarna
ägt rum enligt beslut, som godkänts
av tillsynsmyndigheten, utgår
statsbidrag jämväl med belop-p, motsvarande
de erlagda uttaxerade avgifterna.

Arbetslöshetskassa skall månadsvis
till tillsynsmyndigheten ingiva upp -

(Förevarande förslag.)

Överskott å verksamheten skall tillföras
fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk,
i den mån kassans inkomster ej förslå
till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller
garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;

3) i fordring sbevis, utfärdade av
riksbanken, bankbolag eller sparbank;

3) i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade
av svenska kommuner, som till
lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande
i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; dock att i varje fall
åbyggnad å fastigheten skall vara
brandförsäkrad i något med vederbörligen
fastställd bolagsordning försett
brandförsäkring sbolag inom riket.

'') Beträffande statsbidrag, se utkast till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
(sid. 159).

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

144

1932 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

gift angående de under föregående
månad influtna avgifter, för vilka
statsbidrag må beräknas. Tillsynsmyndigheten
skall med ledning härav
gottskriva kassan det statsbidrag, som
för månaden tillkommer kassan.

Statsbidrag, som gottskrivits arbetslöshetskassa,
utbetalas månadsvis
genom tillsynsmyndighetens försorg,
dock allenast om och i den mån det
erfordras för bestridande av kassans
utgifter.

V. Om stadgarnas bestämmelser
rörande styrelse och revisorer samt
rörande utövande av föreningssammanträdes
befogenhet.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse
skall tillsynsmyndigheten efter
förslag av kassan utse en ledamot.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl
utse en av kassans revisorer.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som
har lokalavdelningar å olika orter,
skall den befogenhet, som tillkommer
sammanträde med kassan, helt utövas
av valda ombud.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor
så ock om återkallande av
antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över
erkända arbetslöshetskassor föras en
förteckning, vilken beträffande envar
sådan kassa skall innehålla hänvisning
till inskrivningar rörande kassan
i understödsförening sregistret samt
uppgift om kassans verksamhetsområde
och postadress. Har kassa medgi -

1932 års utredning.

145

(1928 års förslag.)

25 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten
att övervaka, att arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning
och på ett i övrigt ändamålsenligt
sätt, och har tillsynsmyndigheten
jämväl att tillhandagå med råd och
upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder,
som må erfordras för vinnande
av erkännande, än även beträffande
det lämpliga inrättandet av arbetslöshetskassas
verksamhet.

Arbetslöshetskassa vare pliktig att
när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att
granska kassans räkenskaper, protokoll
och övriga handlingar samt att
lämna dem tillträde till styrelse- och
förenings sammanträden. Arbetslös hetskassa

åligger ock att till tillsynsmyndigheten
insända de handlingar
och uppgifter rörande verksamheten,
som av nämnda myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om kontrollen
över arbetslöshetskassorna meddelas
av Konungen.

(Förevarande förslag.)

vits att utöva verksamhet med lägre
medlemsantal än 500, skall uppgift
jämväl härom intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper
skola avslutas för kalenderår
samt föras i enlighet med bokföringslagen
den 31 maj 1929 jämte de särskilda
föreskrifter, som tillsynsmyndigheten
därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld
upptagas ett belopp, minst motsvarande
det för kassa av ifrågavarande
storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten
att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet
med bestämmelserna i denna
förordning och på ett i övrigt ändamålsenligt
sätt, och har tillsynsmyndigheten
jämväl att tillhandagå med
råd och upplysningar ej mindre i fråga
om åtgärder, som må erfordras för
antagande, än även beträffande det
lämpliga inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är
pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud
tillfälle att granska kassans räkenskaper,
protokoll och övriga handlingar
samt att lämna dem tillträde till sammanträden
med kassan eller desg styrelse.
Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten
insända de handlingar
och uppgifter rörande verksamheten,
som av nämnda myndighet
äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet
av de erkända arbetslöshetskassorna
meddelas av Konungen.

146

1932 års utredning.

(1928 års förslag.)

26 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse
från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till
anmärkning mot arbetslöshetskassas
verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten,
där vad sålunda förekommit
ej enligt 82 § i lagen om un -

(Förevarande förslag.)

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa
nedgått under 500 eller,
i fråga om kassa, som medgivits utöva
verksamhet med lägre medlemsantal
än 500, under det tal, som tillsynsmyndigheten
må hava bestämt,
åligger det styrelsen för kassan att
ofördröjligen därom göra anmälan hos
tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu
sagts, har tillsynsmyndigheten att, så
snart ske kan, meddela beslut, huruvida
det må vara kassan medgivet att
med mindre medlemsantal, än ovan för
varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin
verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa.
Lämnas medgivande, som nu
sagts, skall tillsynsmyndigheten tilllika
bestämma visst tal, under vilket
kassans medlemsantal ej må nedgå,
vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående
stycke sägs, ej lämnats eller har
sådant medgivande lämnats och kassans
medlemsantal därefter nedgått
under det nya talet och detta icke inom
tre månader åter uppnåtts, skall kassan
vara pliktig att på sätt i 68 § i
lagen om understödsföreningar sägs
överlåta sin rörelse på annan erkänd
arbetslöshetskassa eller att träda i
likvidation.

34 §.

1932 års utredning.

147

(1928 års förslag.)

derstödsföreningar bör medföra där
stadgad påföljd, meddela kassan anvisning
att vidtaga den åtgärd eller
förändring av kassans verksamhet,
som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma viss
skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd
skall hava vidtagits.

Finnes arbetslöshetskassa icke tillbörligen
ställa sig sålunda meddelad
anvisning till efterrättelse, må erkännandet
återkallas eller kassan förklaras
vara rätten till statsbidrag helt eller
delvis för viss tid förlustig. Har
erkännandet återkallats eller förklaring,
som nu sagts, meddelats, vare
kassan likväl berättigad utbekomma
statsbidrag, som dessförinnan gottskrivits
kassan.

Har anvisning enligt 82 § i lagen
om understödsföreningar meddelats
arbetslöshetskassa och finnes kassan
icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten,
där den ej finner skäl föreligga
att tillämpa i nämnda paragraf därför
stadgad påföljd, förfara enligt
andra stycket här ovan.

27 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten
meddelats enligt denna
förordning, så ock om besvär över
sådant beslut gälle vad i 83 § i lagen
om understödsföreningar finnes stadgat.

(Förevarande förslag.)

understödsföreningar bör medföra där
stadgad påföljd, meddela kassan anvisning
att vidtaga den åtgärd eller
förändring av kassans verksamhet,
som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma viss
skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd
skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa
icke tillbörligen ställa sig sålunda
meddelad anvisning till efterrättelse,
må antagandet återkallas eller kassan
förklaras vara rätten till statsbidrag
helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen
om understödsföreningar meddelats
erkänd arbetslöshetskassa och finnes
kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten,
där den ej finner
skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, förfara
enligt andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej
ske utan att tillfälle lämnats kassan
att å sammanträde fatta beslut i anledning
av lämnad anvisning.

35 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten
meddelats enligt denna
förordning, så ock om besvär över
sådant beslut skall gälla vad i 83 § i
lagen om understödsföreningar finnes
stadgat; dock må klagan icke föras
över beslut, som av tillsynsmyndigheten
meddelats angående beskaffenheten av
arbetskonflikt, därom talan må föras
inför arbetsdomstolen.

148

1982 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som
Konungen meddelar, skall utses en
nämnd, bestående av personer med
sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,
vilken nämnd skall hava att
sammanträda inför tillsynsmyndigheten
för att samråda med denna myndighet
i angelägenheter, som röra de
erkända arbetslöshetskassorna.

VE. Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som
vid ansökan om antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift,
straffes med dagsböter.

Försummas anmälan, som är föreskriven
i 33 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och
med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de
förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som
är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans
styrelse enligt stadgarna har sitt
säte.

Denna förordning träder i kraft den

1982 års utredning.

149

Utkast

till

lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.

1 §•

Med understödsförening —---eller moderskapslijälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka ----lag pensionskassa.

9 §.

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som
betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt,
att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller
av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet
»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes
särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,
må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall ----understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två
på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshetskassas
stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å
sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock
gillt.

Där stadgeändringen —--sista sammanträdet.

150

1982 drs utredning.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet
eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor,
kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den

1982 års utredning.

151

U tkast
till
lag

om viss ändring i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

26 §.

Vid fattigvårdens — —- — med denna.

Därest på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa fattigvård
utgivits till honom eller till någon, för vilken han enligt 3 § är försörjningspliktig,
skall fattigvårdsstyrelsen därom skyndsamt underrätta kassans
styrelse.

Denna lag träder i kraft den

152

1932 års utredning.

Utkast

till

lag

om viss ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

1 §•

Denna lag — -—- — driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av erkänd sjukkassa eller av erkänd arbetslöshetskassa, ej heller
å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring eller i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete.

Å trafikförsäkring---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

1982 års utredning.

153

Utkast

till

lag

om offentlig arbetsförmedling.

(1928 års förslag.)

1 §•

(Förevarande förslag.)

1 §•

Offentlig förmedling av arbetsanställning skall, i enlighet med bestämmelserna
i denna lag, äga rum inom varje landstingsområde och i varje stad, som
icke deltager i landsting. För sådant ändamål aligger det landsting och stadsfullmäktige
i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt
med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor
eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för
landstingsområde och stad, som här avses, kunna anordnas gemensam anstalt.

De olika arbetsförmedlingsanstalterna skola, på sätt Konungen bestämmer,
samverka med varandra.

2 §.

över den offentliga arbetsförmedlingen har socialstyrelsen att, på sätt i denna
lag föreskrives, utöva tillsyn.

3 §.

Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, bestående
av, förutom ordförande jämte suppleant för honom, minst fyra ledamöter jämte
suppleanter.

Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola för en tid av fyra ar
i sänder utses av länsstyrelsen bland personer, vilka icke kunna anses företräda
vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen; och skall underrättelse
om deras fullständiga namn och bostad, så fort ske kan, meddelas socialstyrelsen.

Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem utses för en tid av
fyra år i sänder av landstinget eller stadsfullmäktige. Därvid bör iakttagas:
att ett jämnt antal ledamöter och suppleanter utses;

att halva antalet av de sålunda utsedda kommer att företräda arbetsgivarnas
och halva antalet arbetarnas intressen; samt

att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda.

154

1982 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

4 §. 4 §.

Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast
den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i
överläggningar och beslut.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller
tjänsteman, vilken av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, eller
den, vilken under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som ledamot, eller den,
vilken eljest uppgiver förhinder, som godkännes, i fråga om ordförande av
länsstyrelsen och i fråga om annan ledamot av vederbörande valkorporation.
Ändå att tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit vald, ej gått
till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.
Avgår någon före utgången av den tid, uppdraget omfattar, utses i hans
ställe ny ledamot eller suppleant för den återstående tiden.

5 §.

Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt
utfärdas av landstinget eller, i
fråga om stad som icke deltager i
landsting, av stadsfullmäktige och
skall för att bliva gällande godkännas
av socialstyrelsen. Ändring i reglemente
skall jämväl godkännas av socialstyrelsen.

Arbetsförmedlingsanstalts reglemente
skall angiva:

1) anstaltens benämning;

2) den ort, där styrelsen skall hava
sitt säte; 3 4 5 6 7

3) styrelseledamöternas antal och
grunderna för styrelsens beslutförhet;

4) tid för styrelsens sammanträden;

5) det sätt, på vilket kallelse till
styrelsesammanträde skall ske och
andra meddelanden bringas till styrelseledamöternas
kännedom, ävensom
den tid före sammanträde, då föreskrivna
kallelseåtgärder senast skola
vara vidtagna;

6) huru protokoll vid styrelsesammanträde
skall föras;

7) huru medel, som icke äro erforderliga
för löpande utgifter, skola gö -

5 §•

Arbetsförmedlingsanstalts reglemente
skall angiva :

1) anstaltens benämning;

2) den ort, där huvudkontoret skall
vara beläget och styrelsen skall hava
sitt säte;

3) styrelseledamöternas antal och
grunderna för styrelsens beslutförhet;

4) tid för styrelsens sammanträden;

6) huru protokoll vid styrelsesammanträde
skall föras;

7) huru medel, som icke äro erforderliga
för löpande utgifter, skola gö -

1932 års utredning.

155

(1928 års förslag.)

ras fruktbärande och säkerhetshandlingar
förvaras;

8) huru revision av styrelsens förvaltning
skall ske; samt

9) huru den för anstaltens verksamhet
erforderliga personal skall antagas
och entledigas.

(Förevarande förslag.)

ras fruktbärande och säkerhetshandlingar
förvaras;

8) huru revision av styrelsens förvaltning
skall ske; samt

9) huru den för anstaltens verksamhet
erforderliga personal skall antagas
och entledigas.

6 §. 6 §.

Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor må icke antagas
annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen.

7 §■

Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet
avser förmedling av alla slag av
arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt;
dock att om anstalt efter anmodan
genom annonsering eller annorledes
vidtagit särskild åtgärd, kostnaden
härför må uttagas av den, som
begärt åtgärdens vidtagande.

Vid arbetsförmedling skall tillses,
att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga
arbetskraft och arbetaren det arbete,
för vilket han bäst lämpar sig.

Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt
skall fortgå oberoende av
konflikt mellan arbetsgivare och arbetare;
dock må anstalten, i den mån den
därom äger kännedom, lämna upplysning,
huruvida arbetskonflikt råder å
arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

7 §•

Vid arbetsförmedling skall tillses,
att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga
arbetskraft och arbetaren det arbete,
för vilket han bäst lämpar sig.

Därest arbetare vägrat att antaga
erbjudet arbete, skall arbetsförmedling
sans t alt en omedelbart anmäla sådant
förhållande till styrelsen för erkänd
arbetslöshetskassa, varav arbetaren
må vara medlem, ävensom till vederbörande
kommunala understödsorgan
samt tillsynsmyndigheten över de
erkända arbetslöshetskassorna.

156

1983 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

8 §. 8 §.

Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig
denna lag och för anstalterna gällande reglementen till efterrättelse samt att
deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. På socialstyrelsen ankommer att
fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet,
ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper.

Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats
granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter
rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.

9 §.

1 mom. Arbetsförmedlingsanstalt
är berättigad att av statsmedel åtnjuta
ersättning för utgifter för tryckning
av sådana formulär och blanketter,
som fastställts av socialstyrelsen
men icke tillhandahållas av densamma,
samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.

2 mom. Har arbetsförmedlingsanstalt
bekostat resa, som arbetssökande
företagit för tillträdande av honom å
annan ort inom riket anvisad anställning,
är anstalten berättigad att därför
av statsmedel erhålla ersättning
med tre fjärdedelar under villkor:

a) att vid resans anträdande överenskommelse
om anställningen var träffad
eller med skäl kunde förväntas
komma till stånd;

b) att resan företagits å plats med
lägsta biljettpris;

c) att kontanta medel icke, med
mindre särskilt förhållande påkallat
det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande,
utan biljett tillhandahållits
honom genom anstaltens försorg; samt

d) att resekostnaden icke understigit
en krona.

9 §.

a) att vid resans anträdande överenskommelse
om anställningen var träffad
eller med skäl kunde förväntas
komma till stånd;

b) att kontanta medel icke, med
mindre särskilt förhållande påkallat
det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande,
utan biljett tillhandahållits
honom genom anstaltens försorg;
samt

c) att resekostnaden icke understigit
en krona.

1982 års utredning.

157

(1928 urs förslag.)

Framgår i något fall av omständigheterna,
att anstalten skäligen kunnat
erhålla ersättning för resekostnaden av
arbetsgivaren eller arbetaren men försummat
det, bör ersättning av statsmedel
icke utgivas.

3 mom. För andra utgifter än sådana,
som i 1 och 2 mom. avses, äger
arbetsförmedlingsanstalt, i den mån de
kunna anses hava varit av behovet påkallade,
av statsmedel åtnjuta ersättning
med en fjärdedel av det utgivna
beloppet.

Skulle för förmedling av arbete inom
viss verksamhetsgren eller åt visst slag
av arbetssökande särskild anordning
finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt,
må Konungen, där så med hänsyn
till särskilt förhållande prövas
skäligt, förordna, att de med anordningen
förenade kostnader skola till
mer än en fjärdedel ersättas av statsmedel.
Lag samma vare beträffande
kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas
samverkan.

(Förevarande förslag.)

Ersättning för återresa, då anställning
icke kommer till stånd, må utgå
allenast, då särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Framgår i något fall av omständigheterna,
att möjlighet och fog funnits
för att av arbetsgivaren eller arbetaren
uttaga ersättning för resekostnaden,
bör ersättning av statsmedel icke
utgivas.

Skulle för förmedling av arbete inom
viss verksamhetsgren eller åt visst slag
av arbetssökande särskild anordning
finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt,
må Konungen, där så med hänsyn
till särskilt förhållande prövas
skäligt, förordna, att de med anordningen
förenade kostnader skola till
mer än hälften ersättas av statsmedel.
Lag samma vare beträffande kostnader,
som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas
samverkan eller av
särskilda anordningar för underlättande
av yrkesval och för arbetsanvisning
åt ungdom.

10 §. 10 §.

Statsbidrag, som i 9 § avses, utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt,
som av Konungen bestämmes.

11 §• 11 §.

Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i denna lag eller i anstaltens
reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning,
har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages
ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först
vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med inne -

158

1932 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

hållande helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma
anstalten till godo, hos Kungl. Maj :t anhålla om förklaring, att anstaltens
rätt till sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller
delvis förverkad.

Denna lag träder i kraft den

, dock att, i den mån så erfordras
för lagens ikraftträdande
nämnda dag, 3 och 5 §§ genast skola
lända till efterrättelse.

Genom denna lag upphävas kungörelsen
den 30 juni 1916 angående bidrag
av statsmedel till täckande av viss
del av resekostnader för medellösa arbetssökande
ävensom kungörelsen samma
dag angående understöd av statsmedel
till befrämjande och organiserande
av den offentliga arbetsförmedlingen
i riket.

1932 års utredning.

159

Utkast

till

grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) om

erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag,
dels såsom förvaltning sbidrag.

2. Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans
sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av året,
då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet bestämmes
i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet
understödda dagar per medlem i överensstämmelse med följande tabell med
därvid fogade särskilda bestämmelser:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

160

1932 års utredning.

Antal understödda dagar per medlem	Daghjälpsbidragets storlek i procent antal understödda dagar per medlem	av hela kostnaden för understöd och en genomsnittlig daghjälp av	vid olika kronor
2.00	2.25	j 2.50	2.75	3.00	3.25	3.50	3.75	4.00	4.25	4.50	4.75	5.00	5.25	5.50	5.75	6.00
2	0.0
2.25	3.7	o.o	—
2.50	7.1	3.4	0.0	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_
2.75	10.2	6.4	3.0	0.0
3	12.9	9.2	5.8	2.8	0.0	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_
3.25	15.5	11.7	8.4	5.3	2.6	0.0	—	—	—	—	_	—	_	—	_		_
3.50	17.8	14.1	10.7	7.7	4.9	2.4	0.0	—	—	_	_	_	_	_	__	_	_
3.75	20.0	16.3	12.9	9.9	7.1	4.6	2.2	0.0	—	—	_	—	_	_	_	_	_
4	22.1	18.4	15.0	12.0	9.2	6.6	4.3	2.1	0.0	—	—	—	—	—	_	_	_
4.25	24.0	20.3	16.9	13.9	11.1	8.5	6.2	4.0	1.9	0.0	—	—	—	_	_	_	_
4.50	25.9	22.1	18.8	15.7	12.9	10.4	8.0	5.8	3.7	1.8	0.0	_	_	_	_	_	_
4.75	27.6	23.8	20.5	17.4	14.6	12.1	9.7	7.5	5.5	3.5	1.7	0.0	_	_	_	_	_j
5	29.2	25.5	22.1	19.1	16.3	13.7	11.4	9.2	7.1	5.2	3.4	1.6	0.0	_	_	_	_
5.25	30.8	27.0	23.7	20.6	17.8	15.3	12.9	10.8	8.7	6.8	4.9	3.2	1.6	o.o	—	_	_
5.50	32.3	28.5	25.2	22.1	19.3	16.8	14.4	12.2	10.2	8.2	6.4	4.7	3.0	1.5	O.o	_	_
5.75	33.7	29.9	26.6	23.5	20.8	18.2	15.9	13.7	11.6	9.6	7.8	6.1	4.5	2.9	1.4	0.0	_
G	35.0	31.3	27.9	24.9	22.1	19.6	17.2	15.0	12.9	11.0	9.2	7.5	5.8	4.3	2.8	1.4	0.0
7	40.4	36.5	33.0	29.9	27.0	24.5	22.1	19.9	17.8	15.9	14.1	12.4	10.7	9.2	7.7	6.3	4.9
8	45.2	41.2	37.6	34.3	31.3	28.7	26.4	24.2	22.1	20.2	18.4	16.6	15.0	13.4	12.0	10.5	9.2
9	49.3	45.2	41.5	38.1	35.0	32.5	30.1	27.9	25.9	23.9	22.1	20.4	18.8	17.2	15.7	14.3	12.9
10	53.0	48.7	45.0	41.5	38.4	35.9	33.5	31.3	29.2	27.3	25.5	23.8	22.1	20.6	19.1	17.7	16.3
11	56.1	51.9	48.1	44.6	41.5	38.9	36.5	34.3	32.3	30.3	28.5	26.8	25.2	23.6	22.1	20.7	19.3
12	59.0	54.7	50.9	47.4	44.2	41.7	39.3	37.1	35.0	33.1	31.3	29.6	27.9	26.4	24.9	23.5	22.1
13	61.5	57.2	53.4	50.0	46.8	44.2	41.9	39.7	37.6	35.7	33.8	32.1	30.5	28.9	27.4	26.0	24.7
14	63.8	59.5	55.7	52.3	49.1	46.6	44.2	42.0	40.0	38.0	36.2	34.5	32.9	31.3	29.8	28.4	27.0
15	65.8	61.6	57.8	54.5	51.3	48.8	46.4	44.2	42.2	40.2	38.4	36.7	35.0	33.5	32.0	30.6	29.2
16	67.7	63.5	59.8	56.5	53.4	50.8	48.5	46.3	44.2	42.3	40.5	38.8	37.1	35.6	34.1	32.7	31.3
17	69.4	65.3	61.7	58.4	55.3	52.8	50.4	48.2	46.2	44.2	42.4	40.7	39.0	37.5	36.0	34.6	33.2
18	71.0	67.0	63.4	60.1	57.2	54.6	52.3	50.1	48.0	46.0	44.2	42.5	40.9	39.3	37.8	36.4	35.0
19	72.4	68.5	65.0	61.8	58.9	56.3	54.0	51.8	49.7	47.8	46.0	44.2	42.6	41.0	39.5	38.1	36.8
20	73.8	69.9	66.5	63.4	60.5	58.0	55.6	53.4	51.3	49.4	47.6	45.9	44.2	42.7	41.2	39.8	38.4
21	75.0	71.3	67.9	64.9	62.1	59.5	57.2	55.0	52.9	51.0	49.1	47.4	45.8	44.2	42.7	41.3	40.0

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet

genom att multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med — där n

betecknar antalet understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av dagbjälp och antal understödda dagar per medlem än
sådana, som direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna
procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid
lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

1982 års utredning.

161

3. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika nnderstödsklasser,
beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

5. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår med ett belopp i kronor motsvarande
två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet
dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar
under samma år.

162

193£ drs utredning.

Utkast

till

lag

angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
m. in.

1 §•

Såsom bidrag till statsunderstöd åt de erkända arbetslöshetskassorna samt
till ersättning av statsmedel för de av arbetslöshetsförsäkringen föranledda
utgifterna för den offentliga arbetsförmedlingen skall envar arbetsgivare, som

1 genomsnitt använder minst tio arbetare, enligt vad nedan sägs erlägga särskild
årlig avgift.

Angående vad med arbetsgivare och arbetare förstås skall gälla vad som i

2 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete stadgas för
där avsedda fall; dock skall förordningen icke äga tillämpning å staten eller
kommun.

2 §.

Avgift för visst år utgår med två kronor för var och en av det antal arbetare,
som under året i genomsnitt använts.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt, svara
arbetsgivarna, i den mån de äro avgiftspliktiga, för avgiften för sådan arbetare
en för alla och alla för en. 3

3 §•

Avgift erlägges årsvis i efterskott, av arbetsgivare, för vilken försäkring
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger rum i riksförsäkringsanstalten,
till denna anstalt och av arbetsgivare, för vilken sådan försäkring
äger rum i försäkringsbolag, som i 4 § i nämnda lag avses, till sådant bolag.

.Försäkringsbolag, där försäkring äger rum enligt förenämnda lag, har att
varje år före den 1 juli till riksförsäkringsanstalten inbetala ett belopp, motsvarande
avgifter för nästföregående år enligt denna lag för alla avgiftspliktiga
arbetsgivare, för vilka under det året nyssnämnda försäkring ägt rum hos
bolaget.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter till riksförsäkringsanstalten
bestämmes av Konung och riksdag.

Avgifter, som icke blivit av arbetsgivare i föreskriven ordning erlagda till
riksförsäkringsanstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande
kronoutskylder är stadgat.

1982 års utredning.

163

4 §•

Det belopp, som årligen inflyter i avgifter, skall inbetalas till statskontoret.
Av sålunda inbetalat belopp skall hälften tillföras statsverket såsom bidrag
till förenämnda kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen samt andra
hälften enligt av Konungen meddelade bestämmelser förvaltas såsom särskild
fond.

Medel ur denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för de erkända
arbetslöshetskassorna för att användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag
till dessa. Uppstår överskott i fonden, må Konungen, i den mån
överskottet icke prövas böra reserveras för mötande av framtida behov, på
framställning av tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna bestämma,
att visst belopp därav må användas till åtgärder för utveckling av
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

5 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag i ärende
rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt
brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen
efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant
skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,
till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den

164

1932 års utredning.

Utkast

till

förordning angående

uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare
till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen m. m.

1 §•

Avgifter, som jämlikt lagen den 193 (nr ) angående bi drag

från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
m. m. skola av arbetsgivare erläggas till riksförsäkringsanstalten, skola av anstalten
uppbäras i den ordning, som beträffande försäkring, vilken omfattar
arbetare i rörelse, företag eller annan verksamhet, vari i regel minst fem
arbetare användas, är stadgad i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130)
angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samt i samband med sådana
avgifter.

Kvitto å erlagd avgift må utfärdas gemensamt med kvitto å försäkringsavgift,
som nyss avsetts.

§ 2.

över de avgifter, vilka icke blivit i föreskriven ordning erlagda, uppgör
riksförsäkringsanstalten för perioder av året, som av anstalten bestämmas,
särskilt för varje län förteckningar samt överlämnar desamma till vederbörande
länsstyrelser, som hava att låta verkställa indrivning av avgifterna i föreskriven
ordning.

§ 3.

Arbetsgivare, som underlåtit att inom för varje fall föreskriven tid inbetala
det avgiftsbelopp, som då förfallit till betalning, skall erlägga böter med tre
procent av den förfallna avgiftens belopp, vilka böter skola i sammanhang
med avgiften indrivas i den ordning, som om resterande kronoutskylder är
stadgat.

Av böterna skall en tredjedel, dock ej mer än etthundra kronor, tillfalla,
för det fall att avgiften påförts till betalning i Stockholms stad och där indrivits,
stadens kassa men i övriga fall den, som verkställt indrivningen. Återstoden
av bötesbeloppet skall tillfalla statsverket.

4 §.

Uppgår avgift tillika med försäkringsavgift, i samband varmed den skall
unnbäras, till ettusen kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansö -

1932 års utredning.

165

kan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under

första och återstoden under andra halvåret.

5 §.

Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd,
äger han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten
inom ett år efter det avgiften senast bort hava erlagts.

6 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas
erforderliga för bestämmande av tid och sätt för avgifternas erläggande,
meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den

166

1932 års utredning

Utkast

till

förordning

angående viss ändring i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. jgg

§ 5.

Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår
densamma tillsammans med avgift, som avses i lagen den 193

(nr ) angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
m. m., till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten
på ansökan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges
med hälften under första och återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den

1982 års utredning.

167

(Nuvarande bestämmelser.)

(Föreslagna bestämmelser.)

Utkast

till kungörelse angående

Kungörelse den 7 j uli 1922 (nr 419) grunder för statsbidrag till komangående
statsbidrag till arbetslös- nmnalt understöd vid arbetslöshet.
hetshjälp.1

1 KAP.

Om bidrag till understödsverksamhet.

Allmänna bestämmelser.

§ 1-

liar av medel, som för ändamålet
ställts till förfogande av kommun eller
landsting, understöd jämlikt de i denna
kungörelse innefattade bestämmelser
tilldelats arbetslös person, må vederbörande
kommun eller landsting, i
de fall och under de förutsättningar,
som nedan angivas, åtnjuta bidrag av
statsmedel till sålunda utgivet understöd.

§ 2.

Statsbidrag må utgå allenast till
understöd åt inom landet bosatt svensk
medborgare jämte hans familj under
förutsättning, att han

1) fyllt 15 år;

2) är arbetsför inom sitt yrke;

3) icke under de senaste sex månaderna,
innan ansökan om understöd
gjorts, åtnjutit understöd av fattigvården,
dock alt statsbidrag må kunna

1 §•

Beslutar kommun att anvisa medel
för att jämlikt de i denna kungörelse
innefattade bestämmelserna tilldela arbetslösa
i kommunen understöd, må
kommunen i de fall och under de förutsättningar,
som nedan angivas, härtill
åtnjuta bidrag av statsmedel.

2 §.

Statsbidrag må utgå till understöd,
som efter därom gjord ansökan utgår
till arbetslös person, under förutsättning
att han

1) är svensk medborgare, dock att
bidrag må utgå jämväl till understöd
åt utländsk medborgare, såvida han
tillhör stat, med vilken överenskommelse
träffats om ömsesidighet beträffande
hjälpåtgärder vid arbetslöshet;

1 §§ 17—27 i kungörelsen, vilka handla om hyreshjälp och bidrag till kommunalt arbetsföretag,
sakna motsvarighet i förslaget och hava ej här införts.

168

1982 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

utgå jämväl till sökande, som under
angivna tid åtnjutit sådant understöd,
därest detsamma endast varit tillfälligt
eller utgått i anledning av sökandens
eller hans familjemedlemmars
sjukdom, så ock i undantagsfall till
sökande, som uppenbarligen sökt att
efter bästa förmåga försörja sig och
de sina, men till följd av särskilt betungande
försörjningsplikt nödgats
för familjens uppehälle mottaga understöd
av fattigvården;

4) hos organ för offentlig arbetsförmedling
sökt, men ej erhållit arbete;
samt

5) på grund av oförvållad arbetslöshet,
som varat minst 6 arbetsdagar
efter det ansökan om understöd gjorts,
befunnits vara i behov därav.

Statsbidrag utgår icke för tid, innan
ansökan blivit gjord.

(Föreslagna bestämmelser.)

2) fyllt sexton år;

3) är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig arbete;

4) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
anmält sig såsom arbetssökande; 5)

icke under de senaste sex månaderna,
innan ansökan om understöd
gjorts, i anledning av arbetslöshet åtnjutit
fattigvård för sig eller sin familj
av annat slag än som avses i
50 § 2 mom. i lagen om fattigvården
eller, då fråga är om fattigvård för
någon, i förhållande till vilken han är
att anse såsom familjeförsörjare, utgjorts
av vård å sjukvårdsanstalt;
samt

6) på grund av arbetslöshet, som
varat minst sex arbetsdagar efter det
ansökan om understöd gjorts, befunnits
vara i behov därav.

Vid prövning av den arbetslöses behov
av understöd skall hänsyn tagas
till inkomster och tillgångar hos samtliga
hemmavarande familjemedlemmar.

Statsbidrag utgår icke för tid, innan
ansökan om understöd blivit
gjord.

3 §.

Till den, som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts
från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må understöd icke
utgivas under viss tid, minst fyra
veckor, efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter
och färdigheter,

att det är förenat med avlöning,

1988 års utredning.

169

(Nuvarande bestämmelser.)

§ 3.

Statsbidrag må utgå till understöd,
som efter ty här nedan stadgas utgives
antingen till bestridande av oundgängliga
levnadskostnader (arbetslöshetsunderstöd)
eller ock till betalning
av hyra eller bestridande av vissa
andra för familjens sammanhållande
nödiga utgifter (hyreshjälp).

(Föreslagna bestämmelser.)

som icke understiger den i arbetsorten
vanliga avlöningen för sådant arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller
arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt
skall icke äga avseende
å konflikt, som befunnits strida mot
kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten över
de erkända arbetslöshetskassorna förklarats
eljest vara av den särskilda
beskaffenhet, att skälig anledning till
arbetsvägran icke förelegat.

4 §.

Till den, som deltager i strejk eller
är föremål för lockout, må understöd
ej utgå under den tid konflikten varar.

5 §.

Statsbidrag må utgå allenast till
understöd, som efter vad här nedan
sägs utgives med visst belopp per dag
till bestridande av oundgängliga levnadskostnader.

Understödsorgan. Understödsorganet.

§ 4. 6 §.

1. Understödsverksamheten omhän- 1. Understödsverksamheten omhänderhaves
för kommun av särskilt till- derhaves inom varje kommun av särsatt
understödsorgan (arbetslös- skilt tillsatt understödsorgan (arhet
sk o m mi 11 é), som, där medhän- b et slö sh et sk ommitt é); komsyn
till lokala förhållanden så prövas mun dock obetaget att överlämna handlämpligt,
må vara gemensamt för två havandet av ifrågavarande verksamhet
eller flera kommuner; kommun dock åt lämplig ordinarie kommunal mynobetaget
att överlämna handhavandet dighet.

170

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

av ifrågavarande verksamhet åt lämplig
ordinarie kommunal myndighet.

2. Understödsorgan, som i mom. 1
avses, bör verka för och självt vidtaga
de åtgärder, vilka inom området
för dess verksamhet kunna tjäna till
att förebygga arbetslöshet eller mildra
verkningarna därav, ävensom söka för
sådant ändamål samarbeta med myndigheter
och andra.

Understödsorgan bör jämväl noga
tillse, att understöd icke utlämnas i
vidsträcktare omfattning eller under
längre tid, än som av verkligt behov
påkallas, och särskilt, att det icke utgår
till arhetsovilliga eller till personer
som böra erhålla fattigvård.

Inträffar arbetskonflikt, som direkt
eller indirekt berör arbetslösa, vilka
äro föremål för understödsorg ans verksamhet,
åligger det under stödsorganet
att därom omedelbart underrätta statens
arbetslöshetskommission.

3. Arbetslöshetskommitté består av
ordförande samt minst fyra och högst
tio ledamöter. För ordföranden och
minst halva antalet ledamöter skola
finnas suppleanter.

Ordförande och hans suppleant förordnas,
efter anmälan av vederbörande
kommunala myndighet, av länsstyrelsen
för viss tid, länsstyrelsen obetaget
att före nämnda tids utgång återkalla
förordnandet. Anmälan om förordnande
och om återkallelse därav
skall av länsstyrelsen omedelbart göras
till arbetslöshetskommissionen.

Ledamöter och deras suppleanter
utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
av allmänna rådstugan samt på landet
av kommunalfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, av kommunalstämma.
Om vals förrättande och utgång

(Föreslagna bestämmelser.)

2. Understödsorgan bör verka för
och själv vidtaga de åtgärder, vilka
inom området för dess verksamhet
kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet
eller mildra verkningarna därav
ävensom för sådant ändamål samarbeta
med myndigheter och andra.

3. Arbetslöshetskommitté består av
ordförande samt fyra eller sex ledamöter.
För ordföranden och minst
halva antalet ledamöter skola finnas
suppleanter.

Ordföranden och hans suppleant
förordnas, efter anmälan av vederbörande
kommunala myndighet, av länsstyrelsen
för viss tid, länsstyrelsen obetaget
att före nämnda tids utgång
återkalla förordnandet. Anmälan om
förordnande och om återkallelse därav
skall av länsstyrelsen omedelbart
göras till socialstyrelsen. Ledamöter
och deras suppleanter utses för viss
tid i stad av stadsfullmäktige samt
på landet av kommunalfullmäktige.
Om vals förrättande och utgång skall
socialstyrelsen omedelbart underrättas.

Kommitté bör vara sammansatt på
sådant sätt, att den inrymmer repre -

1982 års utredning.

171

(Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.)

skall arbetslo shet skommissionen omedelbart
underrättas.

Kommitté bör vara sammansatt
på sådant sätt, att den inrymmer
representanter dels för de kommunala
myndigheter, vilka äga särskild
sakkunskap å ifrågavarande område,
dels för den frivilliga hjälpverksamheten
i orten, dels ock för arbetsgivarnas
och arbetarnas intressen.

Ledamot eller suppleant må ej den
vara, som åtnjuter arbetslöshetshjälp.

4. Revision av kommittés verksamhet
verkställes av särskilda revisorer,
utsedda för samma tid som
kommitténs ledamöter. Minst en av
revisorerna utses, efter anmälan av
vederbörande kommunala myndighet,
av länsstyrelsen. Övriga revisorer
väljas på samma sätt som kommitténs
ledamöter.

5. Där understödsverksamheten
omhänderhaves av ordinarie kommunal
myndighet, skall i revisionen av
denna del av ifrågavarande myndighets
verksamhet deltaga minst en revisor,
som, efter anmälan av myndigheten,
utses av länsstyrelsen för
kalenderår.

6. Om utseende av revisorer, som
avses i mom. 4 och 5, skall anmälan
göras till arbetslöshetskommissionen
på sätt i mom. 3 stadgats beträffande
anmälan om utseende av ordförande
och ledamöter jämte suppleanter
för dem.

sentanter dels för de kommunala myndigheter,
vilka äga särskild sakkunskap
å ifrågavarande område, dels ock
för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen.
Finnes inom kommunen offentlig
arbetsförmedlingsanstalt, bör en
av kommitténs medlemmar vara ledamot
av styrelsen för eller tjänsteman
hos sådan anstalt.

Ledamot eller suppleant må ej den
vara, som uppbär understöd enligt
denna kungörelse eller åtnjuter fattigvård.

4. Arbetslöshetskommitté är beslutför,
då ordföranden eller hans
suppleant samt minst tre ledamöter
eller suppleanter för dem äro närvarande
och deltaga i beslutet. Vid lika
röstetal gäller den mening ordföranden
biträder.

5. Revision av kommittés verksamhet
verkställes av särskilda revisorer,
utsedda för samma tid som
kommitténs ledamöter. Minst en av
revisorerna utses av länsstyrelsen efter
anmälan av vederbörande kommunala
myndighet. Övriga revisorer väljas
på samma sätt som kommitténs
ledamöter.

6. Där understödsverksamheten
omhänderhaves av ordinarie kommunal
myndighet, skall i revisionen av
denna del av ifrågavarande myndighets
verksamhet deltaga minst en revisor,
som efter anmälan av myndigheten
utses av länsstyrelsen för kalenderår.

7. Om utseende av revisorer, som
avses i mom. 5 och 6, skall anmälan
omedelbart göras till socialstyrelsen.

172

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

7. Till revisor, som jämlikt mom.
4 eller 5 utses av länsstyrelsen, må
utgå arvode med belopp, som av arbet
slö shet skommissionen efter samråd
med länsstyrelsen, prövas skäligt
med hänsyn till den vederbörande
revisor åliggande arbetsbörda. Arvode,
som här avses, bestrides av ovan
omförmälda anslag samt utbetalas i
efterskott för år. Utdrag av kommissionens
protokoll rörande kommissionens
beslut om utbetalande av arvodet
överlämnas av kommissionen
till statskontoret, som har att direkt
till vederbörande revisor utanordna
arvodet.

§ 5.

För varje län utses av länsstyrelsen
en länshjälpkommitté, vilken har
till uppgift att i samråd med länsstyrelsen
verka för samarbete mellan de
olika kommunala under stödsorganen
och övervaka, att de noggrant fullgöra,
vad dem enligt gällande författningar
och arbetslöshetskommissionens
anvisningar åligger, vidtaga de åtgärder,
som i övrigt finnas lämpliga för
arbetslöshetens bekämpande inom länet,
samt tillhandagå med råd och
upplysningar i fråga om hithörande
förhållanden.

Beträffande sammansättningen av
länshjälpkommitté gäller i tillämpliga
delar vad i § 4 mom. 3 fjärde
Stycket föreskrivits för arbetslöshetskommitté.

Revision av länshjälpkommittés räkenskaper
verkställes av revisor, som
utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har att omedelbart
underrätta arbetslöshetskommissionen
om vilka personer, som utsetts till ledamöter,
suppleanter och remsor.

(Föreslagna bestämmelser.)

8. Till revisor, som jämlikt mom.
5 eller 6 utses av länsstyrelsen, må då
så- av socialstyrelsen prövas skäligt
med hänsyn till arbetsbördans storlek
utgå arvode med belopp, som av styrelsen
bestämmes. Sådant arvode bestrides
av statsmedel samt utbetalas årsvis
i efterskott.

1932 års utredning.

173

(Nuvarande bestämmelser.)

§ 6.

Den centrala ledningen av understödsverksamheten
utövas av statens
arbetslöshetsJcommission, vilken äger
att med avseende ä verksamheten
meddela anvisningar och råd.

Arbetslöshetsunderstöd.

§ 7.

Kommun eller landsting, som ämnar
börja verksamhet för beredande
av arbetslöshetsunderstöd och önskar
för sådant ändamål komma i åtnjutande
av statsbidrag, har att, innan
verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens
medgivande
därtill samt hos kommissionen göra
ansökan om statsbidrag. Kommissionen
äger besluta, huruvida och i vilken
omfattning sådant bidrag skall
utgå. Vid prövning av fråga härom
har kommissionen att taga hänsyn ej
mindre till arbetslöshetens art och utsträckning
inom kommunen eller
landstingsområdet samt omfattningen
och ändamålsenligheten av där vidtagna
åtgärder till arbetslöshetens bekämpande,
än även till beloppet av
de statsmedel, som för ändamålet stå
till förfogande.

Har statsbidrag beviljats, äger
kommissionen, då anledning därtill
föreligger, besluta, att sådant bidrag
ej vidare skall utgå.

§ 8.

Ansökan om arbetslöshetsunderstöd
göres hos vederbörande understödsorgan
i den kommun, där sökanden uppehåller
sig.

Vid ingivande av ansökan skall, där
så finnes erforderligt, företes prästbe -

(Föreslagna bestämmelser.)

8 §.

Den centrala ledningen av den
statsunderstödda verksamheten utövas
av socialstyrelsen, vilken äger att med
avseende därå meddela anvisningar
och råd.

Närmare bestämmelser angående
understöd.

9 §■

Kommun, som anvisat medel till beredande
av understöd vid arbetslöshet
och önskar för sådant ändamål
komma i åtnjutande av statsbidrag,
har att, innan verksamheten begynnes,
hos socialstyrelsen göra ansökan
om statsbidrag. Styrelsen äger besluta,
huruvida och i vilken omfattning
sådant bidrag skall utgå. Vid prövning
av fråga härom har socialstyrelsen
att taga hänsyn till arbetslöshetens
art och omfattning inom kommunen
samt till utsträckningen och
ändamålsenligheten av där vidtagna
åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Då anledning därtill förekommer,
äger socialstyrelsen besluta, att statsbidrag
icke vidare eller endast i mindre
omfattning än tidigare skall utgå.

10 §.

Ansökan om understöd göres enligt
härför av socialstyrelsen fastställt
formulär hos under stödsorganet
i den kommun, där sökanden uppehåller
sig. Vid ingivande av ansökan
skall, där så finnes erforderligt, före -

174

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

tyg och intyg om yrke samt, där så
kan ske, om den sist innehavda anställningens
art och varaktighet jämte
arbetsgivarens namn. Sistnämnda
intyg skall vara utfärdat antingen av
vederbörande arbetsgivare, fackförening
eller därmed jämförlig organisation
eller ock av två i orten välkända
personer.

§ 9.

Då ansökan om arbetslöshetsunderstöd
inkommit, skall vederbörande understödsorgan
i första hand söka bereda
sökanden lämpligt tillfälle till
utkomst genom eget arbete. Visar detta
Sig omöjligt, skall understödsorganet,
efter inhämtande av de ytterligare
upplysningar, som må finnas erforderliga,
och efter omsorgsfull
prövning av sökandens större eller
mindre behov, skyndsamt meddela
beslut, huruvida samt i så fall med
vilket belopp, från vilken tidpunkt och
på vilket sätt understöd skall utgå.

Vid prövning av sökandes behov
bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar
som bohag eller arbetsredskap.
Ej heller må den omständigheten, att
sökanden har smärre besparingar eller
eget hem, utgöra hinder för beviljande
av understöd.

Erhåller sökande bidrag av arbetsgivare
eller arbetslöshetskassa, må
understöd likväl till honom utgå, dock
med högst så stort belopp, att detsamma
jämte nämnda bidrag uppgår
till två tredjedelar av den i orten vid
tiden för lämnandet av understöd vanliga
avlöningen för arbetare av samma
arbetsförmåga och med liknande
arbete som sökanden.

(Föreslagna bestämmelser.)

tes prästbetyg samt intyg om yrke
och om den senast innehavda anställningens
art och varaktighet jämte arbetsgivarens
namn. Sistnämnda intyg
skall vara utfärdat antingen av
vederbörande arbetsgivare, fackförening
eller därmed jämförlig organisation
eller ock av två i orten välkända
personer.

11 §■

Under stödsorganet skall i första
hand eftersträva att bereda sökande
tillfälle till utkomst genom eget arbete.
Kan arbete icke beredas, skall
understödsorganet efter inhämtande
av de ytterligare upplysningar, som
må finnas erforderliga och efter omsorgsfull
prövning av sökandens och
hans hemmavarande familjemedlemmars
större eller mindre behov skyndsamt
meddela beslut, huruvida samt i
så fall med vilket belopp, från vilken
tidpunkt och på vilket sätt understöd
skall utgå.

Vid prövning av sökandes behov
bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar
som bohag eller arbetsredskap.
Ej heller må den omständigheten att
sökanden har smärre besparingar eller
eget hem utgöra hinder för beviljande
av understöd.

12 §.

Under tid, då arbetslös åtnjuter understöd
från erkänd arbetslöshetskassa,
må understöd enligt denna kungörelse
icke till honom utgå.

Under tid, då arbetslös åtnjuter bidrag
från annan arbetslöshetskassa eller
av arbetsgivare eller eljest i anledning
av arbetslösheten är lagligen berättigad
till regelbundet utgående understöd,
må understöd enligt denna

1982 drs utredning.

175

(Nuvarande bestämmelser.)

§ 10.

Beviljat arbetslöshetsunderstöd utdelas
genom vederbörande understödsorgans
försorg och må efter omständigheterna
utgå i kontanta penningar
eller, helt eller delvis, i naturaförmåner,
exempelvis livsmedel, arbetsredskap
eller beklädnadspersedlar.

§ U.

Om den, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd,
erhåller arbete, skall understödet
upphöra att utgå.

§ 12.

Befinnes den, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd,
icke föra ett ordentligt
och nyktert levnadssätt, äger vederbörande
understödsorgan besluta
om indragande av understödet.

Understödstagare vare pliktig att å
därför utsatta tider anmäla sig hos organ
för den offentliga arbetsförmedlingen
i orten, att mottaga arbete, som
genom arbetsförmedlingen anvisas honom,
att hos densamma göra anmälan
om arbete, som han annorledes må
hava erhållit, och om avresa från orten,
därest sådan av honom är Utlämnad,
ävensom att, där kommunen såsom
villkor för åtnjutande av understöd
sådant föreskrivit, under tid, ej
överstigande två dagars arbetstid per
understödsvecka, utan särskild ersättning
utföra lämpligt kommunalt arbete.
Understödstagare har även att
efter anvisning av understödsorganet
samvetsgrant deltaga i lämplig kurs,

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

(Föreslagna bestämmelser.)

kungörelse till honom utgå med högst
så stort belopp, att detsamma jämte
sådant bidrag uppgår till vad som enligt
den vid denna kungörelse fogade
tabellen högst må till honom utgivas.

13 §.

Understöd utdelas genom understödsorganets
försorg och må efter
omständigheterna utgå i penningar
eller, helt eller delvis, i naturaförmåner,
exempelvis livsmedel, arbetsredskap
eller beklädnadspersedlar.

U §.

Befinnes den, som åtnjuter understöd,
icke föra ett ordentligt och nyktert
levnadssätt, skall vederbörande
understödsorgan indraga understödet.

Understödstagare är pliktig att å
för honom av arbetsförmedling sanstallen
bestämda tider anmäla sig hos organ
för den offentliga arbetsförmedlingen
i orten, att mottaga erbjudet
arbete, i den mån det enligt de i 3 §
angivna grunderna skall anses såsom
lämpligt, ävensom att, där kommunen
såsom villkor för åtnjutande av understöd
så föreskrivit, under tid ej
överstigande två dagars arbetstid per
understödsvecka utan särskild ersättning
utföra lämpligt kommunalt arbete.

Understödstagare har även att efter
anvisning av understödsorganet samvetsgrant
deltaga i lämplig kurs, som

1 samt. Nr 209. 23

176

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.)

som anordnats för att bereda arbetslösa
utbildning. Iakttager understödstagare
icke dessa bestämmelser, äger
understödsorganet indraga vidare understöd.

Understödet må i nu nämnda fall
efter omständigheterna indragas helt
eller delvis samt tillsvidare, för viss
tid eller för alltid.

§ 13.

Arbetslöshetsunderstöd tilldelas i regel
allenast sökande, som är mantalsskriven
inom kommunen, men må utgå
jämväl till annan person under förutsättning,
att han har stadigvarande
uppehåll i kommunen och kan antagas
där hava större möjlighet till försörjning
än i mantalsskrivning skommunen.

Vägras understöd åt person, som är
mantalsskriven i annan kommun, må
vederbörande understödsorg an hänvisa
honom att söka understöd i den kommun,
där han är mantalsskriven. I sådant
fall kan understöd tilldelas honom
till bestridande av kostnaden för
hans resa till mantalsskrivning skommunen,
och må statsbidrag utgå till
halva beloppet av sådant reseunderstöd.

§ u.

Har person, som icke är mantalsskriven
i den kommun där han vistas,
av vederbörande understödsorg an i
nämnda kommun förvägrats arbetslöshetsunderstöd,
kan dylikt, där så prövas
skäligt, tilldelas honom av länshjälpkommittén,
och må statsbidrag
till understödet utgå jämväl i detta
fall.

anordnas för att bereda arbetslösa utbildning.

Försummar under stödstag are att
iakttaga vad sålunda föreskrivits, äger
understödsorg anet efter omständigheterna
helt eller delvis samt tills vidare
eller för viss tid indraga understödet.
Består försummelsen däri,
att understödstagare avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må under minst fyra
veckor, efter det sådant förhållande inträffat,
understöd icke till honom utgå.

1982 drs utredning.

177

(Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.)

§ 15.

Statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd
utgår, där ej omständigheterna
prövas föranleda lägre bidrag, för en
var under stödstag are med enahanda
belopp, som i sådant hänseende tilldelats
honom av kommunala eller landstingsmedel,
dock högst med:

1 krona 50 öre per dag för man och
hustru tillhopa;

1 krona per dag för ensam person,
som fyllt 18 år;

60 öre per dag för ensam person,
som fyllt 15 men ej 18 år; samt

30 öre per dag för varje inom eller
utom äktenskapet fött barn.

Statsbidrag må ej utgå för mera än
sex dagar i veckan.

Där synnerligen vägande omständigheter
påkalla, att statsbidrag utgår
till understöd åt arbetslösa, ehuru,
enahanda belopp ej kan ställas till förfogande
av kommunala eller landsting
smedel, må framställning om statsbidrag
göras hos Konungen.

§ 16.

Arbetslöshetsunderstöd och resekostnad
utbetalas av vederbörande understödsorg
an, som sedermera erhåller
ersättning av statsmedel till den del,
varmed staten enligt ovan angivna
grunder lämnar bidrag, dock allenast
under förutsättning att vad i berörda
hänseende av kommunala medel till
arbetslös utgivits, förklarats icke vara
fattigvårdsunderstöd.

Vederbörande under stödsorg an äger
efter varje månads utgång av härför
avsedda statsmedel utbekomma det
statsbidrag, som belöper å de under
månaden utlämnade understöd. Fram -

Statsbidrag.

15 §.

Statsbidrag enligt denna kungörelse
utgår endast under förutsättning att
understödet icke överstiger belopp, som
socialstyrelsen i enlighet med vid denna
kungörelse fogad tabell fastställt
med hänsyn tagen till lägsta inom
kommunen mera allmänt förekommande
daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Statsbidraget utgår, där ej omständigheterna
föranleda lägre bidrag, för
epvar under stödstag are med hälften
av det belopp, som inom det av socialstyrelsen
fastställda högsta beloppet
tilldelas honom. Då särskilda skäl därtill
föranleda, äger Kungl. Maj:t medgiva,
att statsbidraget må utgå med
större andel av understödet än nyss
sagts.

Statsbidrag må ej utgå för mera än
sex dagar i veckan.

16 §.

Understöd utbetalas av understödsorganet,
som sedermera erhåller ersättning
av statsmedel till den del, varmed
staten enligt ovan angivna grunder
lämnar bidrag, dock allenast under
förutsättning att vad i berörda hänseende
av kommunala medel utgivits
förklarats icke vara att anse såsom
fattigvårdsunderstöd.

Understödsorg an äger efter varje
månads utgång av härför avsedda
statsmedel utbekomma det statsbidrag,
som belöper å de under månaden
utlämnade understöden. Fram -

178

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

ställning om utbekommande av sådant
bidrag göres med användande av särskilt
formulär, som av statens arbetslöshetskommission
fastställes. Framställningen
skall, vid äventyr att kommissionen
eljest må kunna förklara
rätten till statsbidrag för den ifrågavarande
månaden förverkad, senast den
15 nästföljande månad vara inkommen
till arbetslöshetskommissionen.

Utdrag av arbetslöshetskommissionens
protokoll rörande kommissionens
beslut om utbetalande av statsbidrag
överlämnas av kommissionen till statskontoret,
som har att direkt till vederbörande
understödsorg an utanordna
statsbidraget.

Bilaga till grunder för statsbidrag till kommunalt understöd rid arbetslöshet, utvisande
de högsta understödshelopp, till vilka statsbidrag utgår vid olika inom vederbörande
kommun mera allmänt förekommande daglijälp från arbetslöshetskassa.

Daghjälp från arbetslöshets-kassa Kr.	Man och hustru Kr.	Ensam per-son över 18 år Kr.	Ensam person 16—18 år Kr.	Varje barn Kr.	Sammanlagt maximibelopp
per dag	per vecka
Kr.	Kr.
6:-	3: —	2: —	1:20	0:50	4:50	27: —
5:75	2:88	1:92	1:20	0:50	4:40	26:40
5:50	2:75	1:83	1: 20	0: 50	4: 30	25:80
5:25	2:63	1:75	1:15	0:50	4:15	24:90
5: —	2:50	1:67	1:15	0: 45	4:00	24:00
4:75	2:38	1:58	1:10	0: 45	3:85	23:10
4:50	2:25	1:50	1:10	0:45	3: 70	22:20
4: 25	2:13	1:42	1:-	0: 45	3: 55	21:30
4: —	2: —	1:33	1: —	0:45	3: 40	20:40
3:75	1:88	1:25	1: —	0:40	3:20	19: 20
3:50	1:75	1:17	0: 95	0:40	3:00	18:00
3:25	1:63	1:08	0: 95	0:40	2:80	16:80
3:-	1:50	1: —	0:90	0:40	2:60	15:60
2: 75	1:38	0: 92	0:80	0: 30	2: 40	14: 40
2:50	1:25	0: 83	0: 75	0: 30	2:20	13:20
2:25	1:13	0:75	0:70	0:25	2:00	12:00
2: —	1: —	0: 67	0: 65	0:25	1:80	10:80

(Föreslagna bestämmelser.)

ställning om utbekommande av sådant
bidrag skall göras enligt särskilt formulär,
som av socialstyrelsen fastställes.
Framställningen skall, vid äventyr
att socialstyrelsen eljest må kunna
förklara rätten till statsbidrag för
den ifrågavarande månaden förverkad,
senast den 15 nästföljande månad vara
inkommen till socialstyrelsen.

1982 års utredning.

179

Bilaga A.

Sammanställning av yttranden, som avgivits över 1928 års

betänkande.

Med hänsyn till den betydelse, som i den offentliga diskussionen tillagts det
utlåtande1, socialstyrelsen avgivit, intages först en utförlig sammanfattning
härav.

För att av socialstyrelsen tagas i övervägande vid yttrandets avgivande överlämnades
till styrelsen de till socialdepartementet från övriga myndigheter inkomna
yttranden över betänkandet ävensom ett flertal från olika kommuner
och fackförbund inkomna framställningar rörande arbetslöshetsförsäkring m. m.
Socialstyrelsen beredde vidare samtliga arbetsförmedlingsstyrelser och vissa
organisationer tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet.

Närmast med anledning av ifrågavarande remiss verkställde socialstyrelsen
och utgav av trycket en utredning under rubrik »Arbetslösheten inom fackförbunden
i Sverige», till vilken utredning här allenast må hänvisas.

Socialstyrelsen finner det mindre välbetänkt att skrida till positiva och till
sin natur vittutseende åtgärder mot arbetslösheten utan att avvakta och på det
noggrannaste överväga resultatet av den pågående utredningen om arbetslöshetens
omfattning, karaktär och orsaker samt om medlen för dess motverkande.

Beträffande en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet framhåller socialstyrelsen,
att den förutsätter, även om den genomföres i relativt ringa omfattning, en
stor samt både absolut och relativt i förhållande till understödsbeloppen dyrbar
organisation. Ett av de starkaste skälen för tanken på arbetslöshetsförsäkring
torde vara att från fattigvården avlyfta hjälpbehov, som föranledes av arbetslöshet.
Det kan emellertid knappast vara lämpligt att uppbygga en organisation
med proportionsvis mycket höga administrationskostnader, om därmed varken
effektivt stöd lämnas de arbetslösa eller verksam lättnad ernås i annan det
allmännas hjälpverksamhet, framför allt i fattigvården.

Av styrelsens undersökning rörande arbetslösheten inom fackförbunden år
1929, vilket år ur arbetsmarknadssynpunkt gestaltade sig synnerligen gynnsamt
i vårt land, framgår, att antalet arbetslöshetsveckor inom de fackförbund,
som utredningen omfattade, uppgick till 1,700,000. Styrelsen beräknar, att,
om en arbetslöshetsförsäkring enligt betänkandets A-förslag sedan en följd
av år varit genomförd i Sverige, skulle av dessa arbetslöshetsveckor allenast
38.2 procent hava blivit hjälpta. På grundval av arbetslöshetssiffrorna för
första kvartalet 1931 beräknar styrelsen, att de av en försäkring hjälpta veckorna
under år 1931 allenast skulle uppgå till 31.1 procent.

Enligt styrelsens kalkyler skulle en försäkring enligt det obligatoriska förslaget,
omfattande medlemmarna i de av styrelsen undersökta fackförbunden
eller 318,000 arbetare, hava lämnat en förlust år 1929 av 1.7 miljon kronor.
Ar 1931 skulle en försäkring enligt A-förslaget av hela försäkringsklientelet,
vilket styrelsen uppskattar till 630,000 personer, hava lämnat en förlust av
10.4 miljoner kronor. Dessa förluster, vilka väl måste täckas med statsmedel,
innefatta ej statens kostnader för familjetillägg och administrationskostnader.

En arbetslöshetsförsäkring, som man verkligen söker basera på försäkrings 1

In oxteaso i Soc. Medd. nr 7/1931, sid. 515 ff.

Social styrelsens yttrande.

180

1982 års utredning.

mässig grund, lämnar sålunda i väsentlig mån hjälpbehovet obeaktat. En or sak

härtill är, att de relativt långa arbetslöshetsfallen äro förhållandevis tal rika.

Hittills anförda kalkyler hänföra sig till arbetslöshetsveckorna. Betraktar
man försäkringens effektivitet ur synpunkten av antalet arbetslösa personer,
kommer effektiviteten att växla från 0 till 100 procent i olika yrken och orter.
Så skulle sannolikt samtliga arbetslösa i Kalixbygden och stenhuggeridistrikten
redan vid ingången av år 1931, hava varit »utförsäkrade»1. Därför erbjuder
försäkringen bättre hjälp mot den lindrigare nöden än mot den svårare
nöden.

Dessa utförsäkrade måste uppenbarligen av det allmänna hjälpas, vare sig
genom att försäkringsorganisationen utvidgas eller genom att man låter fattigvården
rycka supplerande in. Båda vägarna användas i utlandet. Starka krav
skulle resas på att försäkringens hjälp utsträcktes, och dessa krav skulle vinna
sådant stöd, att eftergifter bleve oundvikliga, exempelvis genom att daghjälpen
utsträcktes under ytterligare visst antal veckor. En sådan utsträckt daghjälp
komme att utgå utan särskild behovsprövning, ehuru en sådan borde vara oupplösligt
förbunden med understöd av allmänna medel. Understödsverksamheten
skulle genom den oundvikliga sammanblandningen med den egentliga försäkringsverksamheten
rubba de ekonomiska förutsättningarna för den senare. Anspråken
på statlig mellankomst bleve enligt utlandets erfarenheter både störa
och till sitt belopp svårberäknade. Ofta måste staterna giva utfästelser in
blanco att täcka försäkringens underskott med ty åtföljande inverkan på budgeten.
Hänvisades åter de utförsäkrade till fattigvården, kunde ofta kommunerna
hotas i sin ekonomiska existens.

Betänkandet nämner ej något om den nuvarande kontanta understödsverksamheten
genom kommunernas arbetslösbetskommittéer med bidrag från arbetslöshetsanslaget
och utan fattigvårds karaktär. Skulle denna verksamhet övervältras
på fattigvården, komme kommittéerna blott att ha med reservarbetena
att göra, och arbetslöshetskommissionen finge förhandla med dubbla kommunalorgan.

Tillämpningen av fattigvårdslagstiftningen kan sätta ur kraft de av arbetsmarknadspolitiska
skäl betingade reglerna för daghjälpens relativa storlek,
vilket ej borde kunna tillåtas. Vissa av de sakkunniga ha sökt lösa frågan
genom en bestämmelse, att dagbjälpens belopp skall minskas med samma belopp,
varmed fattigvård beredes. Denna regel borde emellertid enligt styrelsens
mening ej tillämpas, där fattigvården berott på viss större försörjningsplikt
eller sjukdom. Bestämmelsen komme eljest att verka för hårt, särskilt
i betraktande av att den arbetslöse är återbetalningsskyldig för den erhållna
fattigvården.

övre åldersgränsen är satt till 67 år. En betydande del av arbetarna utstötes
emellertid redan i början av 60-årsåldern från arbetsmarknaden. För
dem bleve försäkringen verkningslös.

_ En motsatt sida av arbetslöshetsproblemet är ungdomsarbetslösheten. Svårigheterna
för ungdomen äro störst i 18—25 års åldern. Försäkringen utgör
ett i och för sig otillfredsställande skydd mot dylik arbetslöshet, då troligen
ytterst få bland den arbetslösa ungdomen varit i tillfälle att genom avgiftsbetalning
förvärva sig rätt till daghjälp. Det är vidare olämpligt med kontantunderstöd
till ungdom. Om hjälp skulle beredas ungdom, exempelvis genom
utsträckt daghjälp, borde detta förknippas med villkor angående yrkeseller
fortsatt allmän utbildning.

1 Socialstyrelsen använder ordet »utförsäkrade» för att beteckna de arbetslösa personer, som
redan uttömt sin försäkringsrätt under en arbetslöshetsperiod, som uppgått till maximitiden för
åtnjutande av daghjälp.

1982 års utredning.

181

De av Kungl. Maj:t den 30 juli 1928 och 26 april 1929 igångsatta utredningarna
angående revision av pensionsförsäkringslagarna och utredning av
den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation äro ännu ej avslutade.
Åtgärder på något av dessa områden kunna märkbart påverka utformningen
av åtgärder på nu förevarande område.

Det mest följdriktiga vore, att kostnaderna för en försäkring drabbade. de
försäkrade och att deras utgifter finge på vanligt sätt påverka löneprisbildningen.
Så är faktiskt nu förhållandet inom fackförbundens arbetslöshetskassor.
Krav resas emellertid just från detta håll på försäkring, beroende på
att man vill ha bidrag från andra håll. Detta krav — och därmed hela kravet
på arbetslöshetsförsäkring — innebär, förtäckt eller Öppet, ett krav på ökade
löneförmåner. Bidragen skulle enligt förslaget till obligatorisk försäkring
eller A-förslaget lämnas av arbetsgivarna och enligt förslaget till frivillig försäkring
eller B-förslaget av staten. A-förslaget torde därför i detta hänseende
äga företräde. Arbetsgivarnas ökade kostnader komma givetvis att ingå som
en omedelbar, naturligt verkande faktor i löneprisbildningen.. Tillskott av
allmänna medel förskjuter i mån av sin storlek försäkringen i riktning mot
antingen ett system för löneförbättring åt vissa arbetargrupper eller ett understödssystem.
Tilläggen komme att företrädesvis utgå till de förhållandevis
bättre betalda arbetargrupperna på bekostnad av sämre ställda samhällsmedlemmar.

Det obligatoriska systemet är i speciellt hög grad förknippat med risker i
statsfinansiellt avseende. Då staten i lagstiftningsväg inför en dylik försäkring,
lärer staten ej kunna underlåta att taga på sig det moraliska ansvaret
för att försäkringssystemet fungerar enligt de uppställda, reglerna. Som. förut
anförts, skulle försäkringen även det goda året 1929 ha visat förlust. Påfrestningarna
visa sig vid större arbetslöshet främst i höjning av antalet utförsäkrade
och därmed följande minskning av de försäkringsmässiga inkomsterna av
avgifter. Sannolikt komme utvecklingen att föra med sig, att de utförsäkrade
skulle erhålla daghjälp av staten.

Socialstyrelsen gör en beräkning av kostnaderna för staten beträffande Aförslagets
hela försäkringsstock 1931. Undersökningen utgår från en understödstid
av 90 dagar och avser dels reguljär daghjälp och dels utsträckt daghjälp
till de utförsäkrade arbetslösa. Under förutsättning att staten skulle
bära förlusten, bleve statens kostnad 1931 för reguljär försäkring 17.5 miljoner
och vid utsträckt daghjälp 79.7 miljoner. Principen att systemet skulle uppbäras
av avgifter från arbetarna och arbetsgivarna vore därmed övergiven. På
grund av ovissheten om arbetslöshetens omfattning läte förlusterna ej beräkna
sig i förväg.

Styrelsen diskuterar härefter lämpligheten av att inpassa arbetsförmedlingsanstalterna
i systemet, så att de med bibehållande av sina förmedlande uppgifter
göras till bärare av själva försäkringen. Styrelsen framhåller, att förslaget
torde vara förestavat av önskemålet att undgå en helt ny organisation.
Personalen är emellertid nu utvald med hänsyn till förmedlingsuppgiften, och
man kan näppeligen ställa anspråk på densamma, att den skall visa sig vuxen
att övertaga helt nya, nog så komplicerade försäkringsuppgifter. . Helt ny
personal måste anställas för de nya arbetsuppgifterna. Effektiviteten hos
arbetsförmedlingen måste lida, om den göres till lokalt organ för försäkringen.
Troligen komme anstalterna att nedsjunka till en ren stämplingsinstitution,
och arbetarna komme att skaffa sig anställning antingen genom sina
organisationer eller direkt hos arbetsgivarna. Arbetsförmedlingens uppgift
är och förblir emellertid att anvisa den arbetssökande den bästa möjliga anställningen
och arbetsgivaren bästa möjliga arbetskraft. Försäkringssidan är
en social hjälpverksamhet. Arbetsförmedlingen komme att utsättas för ett

182

1932 års utredning.

det starkaste, moraliska tryck att beakta dessa synpunkter jämväl vid förmedlingen
med åsidosättande av den angivna grundregeln. Försäkringsmässiga
konsekvenser uppkomma genom platsanvisning, vilket skulle ådraga förmedlingen
misstanke för partiskhet. Arbetare, som hänvisas till lägre avlönat
arbete eller till reservarbete, måste möta detta med ovilja, och om prövning av
lämplighet av arbetsanvisningen och de försäkringsmässiga konsekvenserna
sker hos samma myndighet, kommer hela motviljan att rikta sig mot arbetsförmedlingen.
Det vore därför önskvärt, om organisationen kunde lösas efter
andra linjer.

Olika grupper av arbetare bilda goda eller dåliga risker. Det är föga sannolikt,
att inkomsterna av de förra skulle uppväga merutgifterna för de senare.
Erfarenheterna i utlandet utvisa, att den mindre goda arbetskraften
söker sig och^ kvarstår i arbete endast så lång tid, som författningsenligt fordras
för att få daghjälp. Dessa element torde mestadels icke ansluta sig till
en frivillig försäkring.

Socialstyrelsen fastslar, att stora möjligheter till missbruk av försäkringen
finnas,, och att de även faktiskt utnyttjas i utlandet. Detta är uppenbart bland
annat i säsongyrkena.

Försäkringssystemet är alltför stort för att något individuellt intresse av
sparsamhet i de konkreta fallen skulle finnas hos arbetsgivare eller arbetare.
Beträffande arbetsgivarna torde en försäkring komma att slappa intresset
för att med visst eftergivande av driftsekonomiska synpunkter bereda arbetskraften
utkomst under lågkonjunktur. Styrelsen syftar härvid på den intermittenta
driften eller korttidsarbetet. Avsked av olämplig arbetare kommer
förmodligen att maskeras med angivande av driftsinskränkning som orsak. Då
utgår ju nämligen daghjälp. Kommunernas arbeten för arbetslösa torde komma
att förbehållas utförsäkrade för att förhindra, att de folie fattigvården
till last. Då arbetslösa, som sysselsättas i reservarbete, äro fria från avgift,
komma kommunerna troligen ej att anordna dylikt arbete som reservarbete
utan som vanligt arbete för att därigenom göra arbetarna avgiftspliktiga och
ånyo berättigade till daghjälp.

A-förslaget bleve en helt plötsligt genomförd nyskapelse med en mångfald
nya, svåra problem. Den nya organisationen komme att arbeta på ett
särskilt ömtåligt område, och alla missgrepp finge lätt en pinsam karaktär.

Socialstyrelsen diskuterar härefter förslaget till frivillig försäkring och
framhåller, att systemet är smidigare än det obligatoriska samt anknyter till
redan befintlig verksamhet. En frivillig försäkring skulle ej få så betydande
dimensioner till en början som den obligatoriska försäkringen, utan framväxa
mera organiskt. Styrelsen förklarar sig emellertid anse, att dessa fördelar
uppvägas av brister, som ej i samma grad vidlåda A-förslaget.

En frivillig försäkring skulle till en början omfatta de nuvarande medlemmarna
i fackförbundens arbetslöshetskassor jämte några nya förbund. Man
torde kunna räkna med 350,000 medlemmar 1931, om försäkringen då startats.

o Inom det försäkrade klientelet bör i stort sett samma relativa effektivitet
nås som vid en obligatorisk försäkring. Däremot blir effektiviteten mindre,
betraktad som en allmän hjälpform vid arbetslöshet. Antalet hjälpta veckor
år 1931 vid en frivillig försäkring skulle motsvara 17.4 procent av samtliga
arbetslöshetsveckorna hos hela den arbetarstock, som skulle omfattas av en
obligatorisk försäkring.

Styrelsen gör ett försök till beräkning av kostnaderna för en frivillig försäkring
med en omfattning av 318,000 medlemmar 1929 samt respektive
415,000 och 630,000 medlemmar 1931. Kostnaderna komme enligt kalkylerna
att uppgå till respektive 13.7, 22.0 och 33.4 miljoner kronor, varav statens an -

19S2 års utredning.

183

del sålunda bleve Hälften. Som premierna icke i lagen bestämts för de försäkrade,
är det emellertid vanskligt att uppskatta, hur mycket som skulle
kunna tagas ut, och hur stort sålunda statens bidrag verkligen skulle bli. Socialstyrelsen
uppskattar statens bidrag till respektive 6.55, 12.35 och 18.80 miljoner
kronor. Därtill komme kostnaderna för de utförsäkrade, varvid dock
ej samma moraliska tvång eller tekniska förutsättningar föreligga som vid
den obligatoriska försäkringen för att staten skulle utgiva utsträckt daghjälp.
Antages detta vara fallet, blir med lika stor omslutning 1931 som
för den obligatoriska (630,000) och med utsträckt daghjälp kostnaden 94 miljoner
kronor, varav 14.6 miljoner skulle utgöra de försäkrades avgifter. Styrelsen
betonar, att detta endast är en teoretisk beräkning.

Nuvarande arbetslöshetskassor arbeta under smidiga och enkla former, men
detta lärer bero på frånvaro av försäkringsmässiga former. Detta är dock
nödvändigt att införa vid en försäkring enligt B-förslaget. Man måste förutsätta
ett strikt rättsförhållande, i och med att man principiellt avböjer
tanken på behovsprövning. Sedan staten tillkommit som ny part, blir det
nödvändigt att ej blott faktiskt iakttaga lagens olika bestämmelser utan man
måste även kunna dokumentariskt leda i bevis att så skett. Detta skulle föranleda
ett arbetssätt inom kassorna, som vore helt artskilt från det nuvarande.

Socialstyrelsen anser det knappast troligt, att lokalorganen för arbetslöshetskassorna
skulle kunna förfoga över sådan sakkunskap, så att de självständigt
skulle kunna handlägga förekommande ärenden. I annat fall måste
dessa uppgifter utövas centralt hos kassan. Ett lokalt organ måste finnas
överallt, där försäkrade finnas, och tillträde till kassorna skall ju vara öppet
för alla utövare av yrket. Varje rikskassa enligt B-förslaget skulle ställas
inför liknande problem rörande lokalorganisationen som vid A-förslaget. Ej
ens där är denna organisation nöjaktigt löst.

Styrelsen anser, att det vid en frivillig försäkring förefinnes stor fara
för splittring i en mångfald små kassor. En sådan splittring skulle medföra
stora olägenheter.

Frivillig försäkring kan ej förväntas komma att i sådan omfattning tillgodose
det av arbetslöshet förorsakade hjälpbehovet, att nuvarande åtgärder
från statens och kommunernas sida nämnvärt skulle kunna inskränkas. Svårigheter
måste uppstå att infoga en företrädesvis enskild hjälpverksamhet
enligt B-förslaget i det allmänna hjälpsystemet. Statens och kommunernas organ
för hjälpåtgärder måste kontrollera praktiskt taget alla de data, som konstituera
försäkringsrätten. De olika kassorna måste utöva kontroll sinsemellan,
så att ej samma personer kunna åtnjuta daghjälp från flera kassor. Statens
medverkan är begränsad till en passiv, företrädesvis formell kontroll i
efterhand samt till kreditering av bidragen. För en statlig arbetslöshetspolitik
lämnar en sådan bidragsverksamhet på intet vis rum.

Om kassorna vid större arbetslöshet bleve urståndsätta att fullgöra sina reguljära
förpliktelser mot de ännu daghjälpsberättigade, torde anspråk komma
att ställas på förhöjda statsbidrag. Däremot torde ej samma anspråk på hjälp
åt de utförsäkrade kunna framställas som vid den obligatoriska försäkringen.

Det Hagman-Eklundska förslaget av 1925 att statens bidrag skulle beräknas
på grundval av de utbetalade daghjälpsbeloppen och att kostnaderna för
daghjälp under någon kortare tid omedelbart efter karensveckan skulle bäras
helt av kassorna, synes socialstyrelsen värt ett närmare övervägande.

De föreslagna kassorna skulle enligt förslaget närmast anknytas till fackorganisationernas
nuvarande understödskassor och bli härigenom starkt yrkesbetonade.
Försäkringen skulle medverka till att arbetskraften knytes till respektive
yrken och blir sålunda en s. k. yrkesförsäkring. Endast vaga be -

184

1932 års utredning.

stämmelser hava givits angående möjligheten att övergå till annan kassa. Arbetskraftens
rörlighet är emellertid en av de viktigaste förutsättningarna för
arbetsmarknadens självläkedomsprocess mot arbetslöshetens skador. En arbetslöshetsförsäkring,
speciellt enligt B-förslaget med sin starka yrkes- eller lokalbetoning,
skulle verka kraftigt bromsande på arbetskraftens rörlighet.

Eackorganisationerna skulle kunna minska den del av den nuvarande kontingenten,
som går till arbetslöshetskassan, och i stället höja den del, som går
till andra syften. Fackförbunden skulle härigenom stärkas i sina lönesträvanden.
Det författningsenliga frigörandet av de nya kassorna från fackorganisation
torde bliva endast skenbart.

De av de sakkunniga anförda skälen för uteslutning från en obligatorisk
försäkring av vissa arbetargrupper synas vara av den beskaffenhet, att man
har anledning fråga sig, huruvida dessa grupper lämpligen böra få omfattas
av en frivillig försäkring, bedriven med tillskott av statsmedel. Möjligheterna
till kontroll bliva ej större vid den frivilliga än vid den obligatoriska
försäkringen. Så viktiga principfrågor som exempelvis lånt- och skogsarbetarnas
delaktighet av en arbetslöshetsförsäkring skulle enligt B-förslaget avgöras
i enbart administrativ väg av tillsynsmyndigheten.

Socialstyrelsen övergår härefter till att utveckla några allmänna synpunkter,
avsedda att belysa frågan om lämpligheten av att över huvud taget genomföra
en arbetslöshetsförsäkring i Sverige.

Styrelsen framhåller, att den försäkringsmässiga basen för systemet väsentligen
är att söka i den faktiska lönenivån. Sålunda måste avgifterna kalkyleras
på basis av lönerna, och jämväl daghjälpsbeloppen måste stå i viss relation
till lönernas storlek. Daghjälpen måste emellertid avvägas i förhållande
till lönen icke blott på försäkringsmatematiskt riktigt sätt utan jämväl under
sociala och socialpsykologiska hänsynstaganden. Då försäkringen har
till syfte att trygga den försäkrade mot nöd till följd av arbetslöshet, måste
sociala hänsyn sätta en praktisk, nedre gräns för daghjälpens belopp. Till
följd av levnadskostnadernas variationer på olika orter skulle ett belopp, som
på en ort bereder ett låt vara nödtorftigt livsuppehälle för en familj av viss
storlek, ej förslå att täcka samma familjs utgift enbart för bostad å en annan
ort.

Socialpsykologiska hänsynstaganden uppdraga också en övre gräns för daghjälpens
relativa storlek i förhållande till lönen. Daghjälpen får ej uppgå
till mer än en viss del av den arbetslöses lön i öppna marknaden. Härvid
kommer formellt i betraktande den lön, som han förut faktiskt uppburit och
som legat till grund för beräkningen av hans avgifters storlek. Det borde
emellertid vara gentemot den arbetslöses framtida lön, vilken som helst, som
daghjälpens belopp skulle stå i viss relation. Daghjälpen får ej sättas högre,
än att den arbetslöse självmant skall sträva att komma i åtnjutande av de
bättre förhållanden, som ett arbete i öppna marknaden skulle skänka honom.
Varje enskild arbetslös inom varje yrke och å varje ort bör ställas inför alternativet
daghjälp till ett lägre belopp eller arbetslön till ett högre för arbete
i öppna marknaden, därest sådant yppar sig.

Eör att lönenivån skall kunna tjäna som försäkringsmässig basis för dessa
kombinationer fordras uppenbarligen, att den uppvisar rimlig enhetlighet och
fasthet. Denna förutsättning brister emellertid i utomordentlig grad i vårt
land, säkerligen vida mera än i flertalet länder, som infört arbetslöshetsförsäkring.
På sätt närmare uppvisas i en inom styrelsen upprättad promemoria,
uppvisar den svenska lönenivån en synnerligen stor splittring.

Redan lönedifferenserna mellan olika yrken äro betydande. Först och sist
måste emellertid framhållas den avsevärda lönespänningen mellan stad och
land, även om hänsyn tages till värdet av naturaförmånerna. Lönen i ett väl

1982 års utredning.

185

betalt yrke i en dyr stad kan exempelvis med flera hundra procent överstiga
lönen inom jordbruket. För att minska denna spänning hava de sakkunniga
helt enkelt fastställt ett maximum för den del av lönen, vartill hänsyn tages
vid försäkringen. Men härigenom löper man fara, att daghjälpen icke skall
fylla sin uppgift att bereda ett existensminimum. Å andra sidan ligger daghjälpens
högsta belopp synnerligen nära den lön, som faktiskt betalas inom
störa delar av vårt näringsliv, företrädesvis inom jordbruket.

Områden med dylika lönedifferenser kunna gränsa tätt intill varandra med
endast en eller annan mils övergångszon. Man kommer sålunda att ställas
inför den situationen, att en arbetslös, som uppbär daghjälp, enligt reglerna
måste hänvisas till arbete i öppna marknaden, vilket betalas med lägre belopp
än daghjälpen.

De relativt höga daghjälpsbeloppen i städerna skulle stimulera en icke önskvärd
inflyttning från landsbygden. De större städernas förhållandevis bättre
fattigvård utövar redan nu dragning på arbetskraften i den ålder, då försörjningsmöjligheterna
börja tryta. En försäkring skulle skapa nya starka tillflöden
till stadsnäringarnas arbetsmarknad och därmed, direkt eller indirekt,
till de arbetslösas skaror. Medlet att bekämpa arbetslösheten bleve på samma
gång ett medel att öka arbetslösheten.

Socialst yreisen yttrar till sist:

»Arbetslösheten medför för det moderna samhället sådana svårigheter, att
sökandet efter botemedel mot det onda framstår som nutidens kanske största
sociala spörsmål. På många håll betraktar man nu arbetslöshetsförsäkring såsom
botemedlet mot de sociala skadeverkningarna av arbetslösheten.

Den verkställda utredningen liksom ock erfarenheterna från andra länder
med genomförd försäkring torde emellertid utgöra en bestämd varning för
uppfattningen att en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära så att säga en
lösning av arbetslöshetsfrågan. Redan den omständigheten, att frågan i flera
av försäkringsländerna är mera brännande än någonsin, detta trots att staterna
flerstädes träffat supplerande åtgärder av en sådan omfattning, att
samhällsekonomien synes hotad, bär nogsamt vittne härom. Erinras må, att
vissa av de sakkunniga i betänkandet också starkt betonade denna synpunkt.

De verkställda teoretiska beräkningarna rörande verkningarna av en arbetslöshetsförsäkring
hos oss stämma i allt väsentligt med faktiska erfarenhetsrön
från utlandet.

Upprätthållas de grundsatser, på vilka ett försäkringssystem skulle bygga,
synes försäkringen vid mera omfattande arbetslöshet, vars skadeverkningar
man framför allt måste söka bota, erhålla en så begränsad effektivitet, att
nuvarande hjälpåtgärder från det allmännas och från enskildas sida finge
upprätthållas i nära nog samma omfattning som nu. Kostnaderna för den
organisation, som åtminstone ett obligatoriskt försäkringsväsen föranledde,
bleve icke desto mindre betydande och knappast försvarliga i förhållande till
den uppnådda effekten.

Den begränsade effektiviteten skulle emellertid av allt att döma hos oss
liksom flerstädes i utlandet föranleda starka krav på försäkringssystemets
utbyggande med hjälpåtgärder från det allmännas sida, vilka åtgärder icke
vore av försäkringsmässig utan av understödsnatur men som dock komme att
direkt anknyta sig till försäkringen. Försäkringsformerna i sin tur skulle
i hög grad menligt återverka på denna hjälpverksamhets rationella anpassning
efter det verkliga behovet och kanske just på denna grund bidraga att
öka arbetslöshetens omfattning.

En sådan kompletterande hjälpverksamhet, vilken enligt vad erfarenheten
visar merendels måste improviseras under de yttre omständigheternas omedelbara
tryck, komme att i grundläggande punkter beröra andra hjälpformer från

186

1982 års utredning.

Skiljaktig
mening
inom socialstyrelsen.

Yttranden
från övriga
myndigheter
och organisationer.

det allmännas sida, vilka för närvarande hos oss äro föremål för vittutseende
och betydelsefulla utredningar, nämligen om organiserandet och samordnandet
av samhällets vårdverksamhet i allmänhet och uppdragandet av gränserna
mellan dess delar samt avvägandet av kostnaderna för denna verksamhet mellan
staten, kommunerna, arbetsgivare och arbetare. Härtill kommer, att själva
problemet om arbetslösheten, vad angår såväl dess orsaker som möjligheterna
att verkligen råda bot för den, likaledes är föremål för pågående utredning.

Under sådana förhållanden anser styrelsen tiden icke vara inne för ett definitivt
standpunktstagande till frågan om de former, under vilka åtgärderna
till förmån för de arbetslösa på mera varaktigt sätt skola infogas såsom ett
led i det allmänna hjälpsystemet.»

Två ledamöter av socialstyrelsen hava varit av skiljaktig mening och i huvudsak
anfört följande.

Visserligen torde en arbetslöshetsförsäkring icke kunna mer än till en begränsad
del motverka arbetslöshetens följder, och verkställda beräkningar tyda
på att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle medföra så betydande
bördor för det allmänna och näringslivet, att de knappast synas överkomliga.
Däremot borde betänkligheter icke förefinnas mot att genomföra en frivillig
försäkring, som i våra grannländer med åtminstone relativ framgång tillämpats.
i syfte att utjämna och mildra de ekonomiska följderna av utebliven arbetsinkomst.
Ett försäkringssystem av sådan art torde näppeligen kunna anses
föregripa en eventuellt blivande omläggning av den sociala hjälpverksamheten
i allmänhet.

Den omständigheten, att inom ett tjugotal fackförbund finnas arbetslöshetskassor
med över 300,000 medlemmar, måste i väsentlig grad förenkla och förbilliga
arbetslöshetsförsäkringens eljest nog så vanskliga organisations- och
kontrollsystem. Liksom sjukkasserörelsen vuxit sig stark med det allmännas
stöd, kunna även arbetslöshetskassornas utveckling mäktigt befordras, om de
tillerkändes bidrag av allmänna medel.

Att stora grupper av arbetare skulle underlåta att utnyttja en frivillig försäkring,
lärer ej vara enbart av ondo. Ofta torde orsaken vara att söka i en
medveten insikt om att individen befunne sig i sådana omständigheter, att en
försäkring .vore opåkallad. En dylik tankegång står i god överensstämmelse
med självhjälpens idé.

En överarbetning av de sakkunnigas förslag till frivillig försäkring torde
dock vara erforderlig med beaktande av de senaste årens erfarenheter på ifrågavarande
område i in- och utlandet.

Myndigheternas och sammanslutningarnas allmänna inställning till frågan
om införande av en arbetslöshetsförsäkring är i övervägande grad avstyrkande.
I varje fall borde, framhålla ett flertal yttranden, den anbefallda utredningen
om arbetslöshetens natur och orsaker samt medlen för dess motverkande avvaktas,
innan slutlig ståndpunkt tages i den svårlösta frågan.

Statens arbetslöshetskommission anför:

»Svårigheterna att på ett rationellt sätt infoga en arbetslöshetsförsäkring i
samhällets övriga hjälpverksamhet äro påtagliga De sakkunnigas betänkande
lämnar starka belägg härför och giver tillika vid handen, att svårigheterna
synas vara större, än man tidigare haft anledning antaga. Det är i främsta
rummet med avseende å försäkringens socialpolitiska verkningar, som detta
gör sig gällande

Hjälpverksamheten för de arbetslösa bör städse vara så inriktad, att den
icke blott lindrar arbetslöshetens följder utan tillika verksamt bidrager till
arbetslöshetens snara upphörande och förebyggande eller i vart fall icke lägger

1932 års utredning.

187

hinder i vägen för arbetskraftens rationella utnyttjande. I vårt land med dess
ur arbetsmarknadssynpunkt i många hänseenden säregna förhållanden är det
av största vikt att denna grundsats beaktas. Stora delar av vårt näringsliv
måste av klimatiska och andra skäl bygga på möjligheten av arbetskraftens
snabba överflyttning från ett område till ett annat. Hämmas eller fördröjes
utbytet av arbetskraft, ökas svårigheterna för näringslivet och därmed arbetslösheten.
Yrkesutbytet torde få anses vara en så betydelsefull faktor för vår
arbetsmarknad, att arbetslöshetsförsäkringens förhållande till säsongarbetarfrågan
blir av fundamental vikt. Enligt kommissionens mening synes ifrågavarande
problem kräva ytterligare noggrant övervägande, då kommissionen befarar,
att de härutinnan föreslagna bestämmelserna kunna medföra ogynnsamma
verkningar på arbetsmarknaden.»

Statskontoret framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring ganska kännbart
komme att ingripa på åtskilliga områden såväl i näringslivet som i statens
verksamhet. Med hänsyn till nödvändigheten av att vidtaga åtgärder gentemot
och söka råda bot på de olägenheter, som särskilt under de senaste åren
uppkommit genom den rådande arbetslösheten, är det enligt statskontorets
mening av vikt, att vad som från det allmännas sida vidtages i detta hänseende
också länder till sådant resultat, att om möjligt en minskning av arbetslösheten
därigenom kan inträda, och att i varje fall dess följder för de enskilda
och det allmänna i mera avsevärd mån mildras. Statskontoret finner emellertid,
att de skäl, som tala emot en arbetslöshetsförsäkrings införande, icke
hava blivit vederlagda av försäkringens förespråkare.

Domänstyrelsen uttalar, att det ur såväl samhällets som de arbetslösas synpunkt
principiellt måste anses vara bättre om hjälp åt arbetslösa förenas med
krav på en samtidig prestation i form av utfört arbete, än om en sådan hjälp
bindes vid den till sina följdverkningar långt mera komplicerade försäkringen.
. ..... ......

Järnvägsstyrelsen förklarar, att enligt styrelsens mening övervägande skal
anförts mot införande hos oss av arbetslöshetsförsäkring. Styrelsen anser, att
statens nuvarande hjälpverksamhet med anordnande av reservarbeten lämnat
ett övervägande gott resultat, och att det därför ej vore lämpligt att nu inslå
på den föreslagna nya linjen. Med arbetslinjen skapas arbetsprodukter och
nyttigheter, medan försäkringslinjen skulle åsamka det allmänna dryga utgifter
utan motsvarande nytta.

Enligt kommerskollegii förmenande tala övervägande skäl emot att såsom
grundval för samhällets åtgärder till stöd för de ofrivilligt arbetslösa införa en
arbetslöshetsförsäkring vare sig på obligatorisk eller frivillig grund. _

Lantbruks styrelsen anser, att införandet av en arbetslöshetsförsäkring i
många avseenden kan befaras medföra menliga verkningar för jordbruket.
Sålunda skulle en försäkring i sin mån bidraga till att öka den lockelse, _ som
industriarbetarnas löne- och levnadsstandard samt övriga med anställning inom
industrien till synes förenade fördelar utöva pa landsbygdens folk i allmänhet,
varav måste följa en ökad tendens till knapphet på arbetskraft inom jordbruket
och höjda arbetskostnader för dess produktion. Styrelsen avstyrker därför
bestämt för jordbrukets vidkommande de i betänkandet föreliggande förslagen
till arbetslöshetsförsäkring.

Det framlagda betänkandet om arbetslöshetsförsäkring är enligt vattenfallsstyrelsen
en god illustration till den störa förbistring, som råder i frågan.
Styrelsen anser betänkandet giva ett kraftigt belägg för, att det är mycket
vägande skäl, som tala emot införande av en arbetslöshetsförsäkring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande är av följande lydelse:^

»Då arbetslöshetsförsäkringens alla kostnader komma att läggas på varuprisen,
höjas dessa, varför varuförsäljningen minskas, produktionen minskas

188

1932 års utredning.

och arbetslösheten ökas, varjämte viljan till arbete slappas. Det är icke möjligt
för ett folk att leva på sedlar eller på kapitalet, den enda möjligheten är
att leva på arbete. Då således en arbetslöshetsförsäkring vore en olycka för
landet, får Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen avstyrka förslaget.»

Länsstyrelsen i Stockholms län, som på de av flertalet sakkunnigas anförda
skäl anser försäkring enligt den frivilliga linjen utesluten, förklarar sig anse,
att konsekvenserna av en obligatorisk försäkring äro ytterst svåröverskådliga,
vilket jämväl bestyrkes av erfarenheterna från länder med denna försäkringsform.
Länsstyrelsen ställer sig synnerligen betänksam, intill dess att man
lyckas utfinna någorlunda acceptabla garantier mot försäkringsbördans övervältrande
på staten.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat:

»Det ligger i öppen dag, att det mest önskvärda medlet för undanrödjande
av arbetslöshetens olyckliga följder utgöres av åtgärder, genom vilka arbetslöshet
förebygges, det vill säga hindras att över huvud uppkomma. Obestridligt
lärer i anslutning härtill även vara, att en uppkommen arbetslöshet helst
bör bekämpas på samma sätt, som arbetslöshet förebygges, det vill säga genom
åvägabringande, så mycket som möjligt, av de vanliga förutsättningarna för
arbetstillgång. Brist på kapital eller på företagare kan jämförelsevis lätt
avhjälpas genom det allmännas ingripande såsom arbetsgivare. Svårare är
att bereda lönande avsättning eller användning för resultaten av det arbete,
som sålunda anordnas. Det kan emellertid ej möta någon större betänklighet
att i viss mån nedsätta anspråken i sådant hänseende. Om blott nyttan av
arbetet nätt och jämnt motsvarar kostnaden får man vara tillfredsställd, låt
vara att en enskild företagare icke under sådana förhållanden skulle vilja
träda i verksamhet. Är nyttan ringare, föranleder beredandet av arbetstillfällen
tydligen en uppoffring för det allmänna, men denna uppoffring är i de
flesta fall — och bör alltid vara — mindre, än den som skulle vara förenad
med utdelandet av kontanta understöd, vilket sistnämnda förfarande dessutom
är förenat med uppenbara sociala och moraliska olägenheter. Att en uppoffring
från det allmännas sida kan vara från olika, särskilt högre, synpunkter
ej blott rimlig och försvarlig, utan ofrånkomlig, lärer icke av någon förnekas.

Arbetslöshetsförsäkringen är nödvändigtvis ofullständig och otillräcklig.
Den är, såvitt den grundas på avgifter från arbetsgivare och arbetare, icke
tillämplig på arbetslösa, som icke ännu haft någon arbetsanställning. Även
andra, talrika och omfattande, grupper av arbetslösa kunna svårligen omfattas
av försäkringen. Härvid komma snarast de arbetslösa att uteslutas, som bäst
skulle behöva arbetslöshetsh.jälp.

Arbetslöshetsersättning i kontantunderstödets form måste bliva mycket dyrbar,
men kan vid arbetslöshetsförsäkringen näppeligen annat än utgöra regeln.
Så mycket säkrare och tydligare är det, att en arbetslöshetsersättning, som i
avsevärd mån grundar sig på försäkringsavgifter, icke kan vara tillräcklig
mera än för en helt kort tid. Även här torde understöd komma att utgå just
i fall, då behovet är relativt mindre trängande.

Man måste förvänta, att starka krav komma att resas såväl av de arbetslösa,
som icke omfattas av försäkringen, som på en till belopp och synnerligast till
tiden utsträckt ersättning åt försäkrade arbetslösa. Dessa krav skulle säkerligen
bliva det allmänna — staten och kommunerna — alldeles övermäktiga.
Eller åtminstone skulle det bliva nödvändigt att antingen lämna viktiga behov
på andra områden otillfredsställda eller att i betänklig grad stegra skattetrycket
och kapitalförbrukningen.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att tanken på individens väl fått
undanskymma blicken för de mindre tilltalande konsekvenser ur allmän synpunkt,
som, på sätt förslagets motståndare bland de sakkunniga påvisat, ar -

1982 års utredning.

189

betslöshetsförsäkringen komme att medföra. Länsstyrelsen förmenar, att en
arbetslöshetsförsäkring, om man ser saken något djupare, även i den mera
ofullständiga form de utarbetade förslagen innebära, tenderar att skapa ett
tillstånd, där samhällets invånare äga garantier att oberoende av direkta egna
åtgöranden alltid hava försörjningsmöjligheter. Länsstyrelsen anser sig icke
kunna förorda, att statliga åtgärder vidtagas för genomförande av arbetslöshetsförsäkring
i någon form.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län, som icke anse sig kunna tillstyrka
något av de framlagda förslagen till införande av arbetslöshetsförsäkring,
samt länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands och Kopparbergs län förorda utredning av det av herr von Koch
gjorda alternativa förslaget om en enhetlig behandling av det allmännas hjälpverksamhet.

Länsstyrelsen i Blekinge län hyser den bestämda uppfattningen, att en statlig
arbetslöshetsförsäkring för närvarande icke bör komma till stånd. Denna
angelägenhet torde böra överlämnas åt arbetarnas egna omsorger och tillgodoses
i det sammanhang, vartill den i främsta rummet hör, nämligen med de
lönepolitiska aktionerna.

Länsstyrelsen i Hallands Ign betonar, att försäkringen, sådan den föreslagits,
icke är en verklig försäkring, utan att man givit försäkringens namn åt
något som i det väsentliga innebär en hjälp från utomstående eller sålunda en
understödsverksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att man skulle äga större
förutsättningar att möta arbetslösheten, om man tillämpar de riktlinjer, som
staten förut gått in för vid arbetslöshetens bekämpande. Man har onekligen
då större möjligheter till en smidig anpassning efter rådande förhållanden
än med ett försäkringssystem med dess en gång för alla fastslagna linjer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som hemställer, att de sakkunnigas förslag
icke måtte till någon åtgärd föranleda, yttrar bland annat:

»Betänkligheterna mot arbetslöshetsförsäkring ha väckts därav, att man vid
en närmare undersökning funnit, att arbetslösheten icke är i samma grad oberoende
av den arbetslöses egen vilja, som de andra olyckor, mot vilka försäkring
gives. Arbetslösheten kan vara beroende av den individuella arbetarens
ovillighet att åtaga sig visst arbete eller arbete mot viss lön. Arbetslösheten
kan vidare vara beroende av en viss arbetaregrupps kollektiva handlande.
Genom den lönepolitik som av en sådan grupp föres, kunna möjligheterna
för ett företags fortsatta verksamhet upphöra, arbetstillfällen gå förlorade
och arbetslöshet för tidigare anställda eventuellt följa.

Denna påvisade principiella skiljaktighet mellan arbetslöshet och andra omtalade
företeelser kunde emellertid möjligen vara en teoretisk konstruktion, vid
vilken vid praktiskt handlande ej större avseende behövde fästas. Så kan
emellertid ej sägas vara fallet. Den äldre uppfattning, enligt vilken det var en
hederssak för var och en att ta vilket arbete som helst till vilken lön som
helst hellre än att söka hjälp av det allmänna, är icke längre förhärskande
inom opinionsbildande kretsar bland dem, som skulle bli föremål för försäkring.
Och när utvecklingen tenderar i en icke önskvärd riktning, är särskild
försiktighet påkallad beträffande en lagstiftning, som kan antagas befordra
en sådan utveckling. Erfarenheten från andra länder ger vid handen, att
sådan försiktighet icke är obefogad. I England har man påtagliga bevis
för att dess arbetslöshetspolitik, vari försäkring ingår som ett viktigt led,
medverkat till att slappa den enskildes ansvarskänsla och att öka benägenheten
hos honom att pockande blicka till samhället för hjälp samt motverkat
arbetskraftens förflyttning till befintliga, men mindre lockande, arbetstillfällen.

190

1932 års utredning.

Principiella betänkligheter mot försäkringsformen äro som framgår av vad
ovan anförts, påvisade, vilka, om de än icke kunna vara avgörande för det
slutliga ståndpunktstagandet, likvisst äro av den allvarliga beskaffenhet, att
det föreliggande förslagets fördelar och nackdelar måste bli föremål för en
synnerligen noggrann prövning, och fördelarna befinnas särskilt framträdande
för att försäkringsformen skall kunna slutligen godtagas.»

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att verkningarna av arbetslösheten
för såväl den enskilde som samhället i dess helhet äro så allvarliga, att statsmakterna
icke principiellt böra avvisa tanken att åtminstone försöksvis lämna
sitt stöd för en frivillig försäkring. Förslaget om obligatorisk försäkring avstyrkes
däremot bestämt. Länsstyrelsen håller före, att en socialförsäkring
—- med undantag allenast såvitt gäller olycksfallsrisken ■— i främsta rummet
bör grundas på principen om hjälp till självhjälp. Länsstyrelsen uttalar vidare
sin anslutning till vad av sakkunnigledamoten von Koch anförts beträffande
organisationen av en allmän hjälpverksamhet, vilken sålunda skulle
omfatta jämväl arbetslöshetshjälp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker införande av arbetslöshetsförsäkring
med bidrag från utomstående samt uttalar som sin uppfattning, att en
försäkring snarare bidrager till att öka än minska behovet av den totala understödsverksamheten,
varjämte den genom försäkringen tillförsäkrade rätten
till understöd kan befaras komma att förändra uppfattningen i allmänhet om
rätten till understöd samt utsudda gränsen mellan rättsgrunden för fattigvård
och för understöd i följd av försäkring.

Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker på anförda skäl införande av arbetslöshetsförsäkring
samt tillägger härefter, att länsstyrelsen dock icke velat
förneka, att en dylik anordning i ett industriland under en svårartad övergångsperiod
med särskild oro på arbetsmarknaden kunnat medföra vissa gynnsamma
verkningar, men att i vårt land med dess egenartade ekonomiska struktur
och med nuvarande förhållanden tillräckliga skäl icke synas föreligga att
tillgripa en åtgärd, vilken oundvikligen lider av så stora svagheter.

Sveriges industriförbund framhåller bland annat, att arbetslösheten numera
har en för respektive individer mer permanent karaktär, och att arbetslösheten
till följd härav endast i ringa omfattning kan avhjälpas genom en försäkring.

Av Svenska stadsförbundets styrelse hava vissa ledamöter icke ansett sig
kunna förorda införande av arbetslöshetsförsäkring, medan andra ledamöter
i princip tillstyrkt införande av dylik försäkring. Styrelsen meddelar vidare,
att jämväl inom städerna åsikterna i ämnet äro delade. Styrelsen vill emellertid
enhälligt uttala, att städerna fått vidkännas så stora utgifter för arbetslösheten,
att de i många fall nu synas komma till den punkt, att de icke längre
förmå att utan större bidrag från statens sida lämna sina arbetslösa den hjälp,
läget kräver.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund betonar, att åtgärder böra
företagas för lindrande av de ekonomiska konsekvenserna av arbetslösheten
för såväl den enskilde som kommunerna, men har ej velat taga ståndpunkt
till, efter vilka linjer detta bör ske. Styrelsen vill emellertid framhålla, att,
om en arbetslöshetsförsäkring skulle införas, betydande svårigheter skulle
uppstå, därest kommunal bidragsskyldighet skulle föreskrivas i enlighet med
herr von Kochs förslag. Vilken norm man än valde för bestämmandet av
vilken kommun, som skulle vara bidragsskyldig beträffande den arbetslöse,
torde det ej kunna undvikas, att rikliga tillfällen gåves till tvister mellan de
olika kommunerna. En kommunal bidragsskyldighet och därmed åtföljande
kontroll skulle medföra betungande uppgifter för vederbörande kommunala
organ och mycket kännbara kostnader för åtskilliga kommuner.

1932 års utredning.

191

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att synnerligen tungt vägande
skäl anförts emot en arbetslöshetsförsäkring, vare sig enligt den obligatoriska
eller enligt den frivilliga linjen.

Landssekretariatet tillstyrker på det enträgnaste, att förslag till lag om
arbetslöshetsförsäkring måtte föreläggas riksdagen. Landssekretariatet anför
vidare:

»Då det för närvarande väl ej är möjligt att tekniskt ordna produktionen
utan stockningar och på sådant sätt, att arbetsföretagen få en jämn utveckling,
motsvarande tillgången av arbetskraft, så att landets medborgare alltid
kunna beredas sysselsättning och utkomstmöjligheter, synes det Landssekretariatet,
att det är en ofrånkomlig plikt för samhället att ingripa och söka
hjälpa de oförskyllt arbetslösa och deras familjer, så att de ej brytas ned av
arbetslöshetens verkningar. De sociala vådorna av arbetslösheten äro alltför
stora för att av samhället kunna lämnas obeaktade. Arbetslöshetens omfattning
gör det omöjligt för de löneanställda att ensamma bära bördorna därav.
Lönearbetarna ha ej heller någon rätt att deltaga i ledningen av produktionen
och äga ej något inflytande på finansinstitutens och kapitalets åtgärder, som
kunna föranleda arbetsbrist. Arbetarna hava därför oftast ingen inverkan
på de åtgärder och förhållanden, som framkalla skiftande konjunkturer och
arbetslöshet. Det synes därför icke kunna anses vara på något sätt oberättigat,
att krav uppställes på att kapitalet och samhället skola påläggas
skyldighet att lämna en effektiv hjälp till de arbetslösa. Denna hjälp bör
givas på sådant sätt, att den ej kränker självkänslan eller på annat sätt demoraliserar
de arbetslösa. Fattigvårdsprincipen får därför ej komma i tilllämpning.
Den arbetslöse bör känna och veta att hjälpen är en produkt av
hans egen och samhällets omtanke att på förhand ordna ett stöd för dem,
som bliva drabbade av produktionsmaskineriets bristfälligheter. Detta kan
ske genom att samhället och kapitalet giva ekonomiska bidrag till åstadkommande
av en arbetslöshetsförsäkring, till vilken även de löneanställda skola
lämna bidrag. Även om en sådan försäkring ej kan bliva till hjälp för alla,
som drabbas av arbetslöshet, eller räcka till att hålla nöden borta vid alla
tillfällen, kan den dock åstadkomma en avsevärd och värdefull lindring av
det onda, som arbetslösheten nu förorsakar stora grupper av samhällets invånare.
De arbetslöshetskassor, som arbetarna med egna krafter åstadkommit
inom vissa arbetsområden, ha visat sig vara till så utomordentligt stor
nytta att samhället ej bör tveka att utbygga arbetslöshetsförsäkringen så att
den får möjlighet att giva ett kraftigare stöd i större utsträckning än vad
arbetarna själva mäktat att åstadkomma. Tveksamheten inom vissa politiska
kretsar, som medfört att Sverige är det enda europeiska land som saknar en
lagligt reglerad arbetslöshetsförsäkring, bör nu övervinnas, och åtgärder vidtagas
för genomförande av lag om arbetslöshetsförsäkring.»

Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån är föremål för utredning Lönenivän.
i de flesta yttrandena. Så framhåller kommerskollegium den tendens, som
finnes hos en arbetslöshetsförsäkring, att utgöra en försäkring mot sänkning
av lönen, även där en sådan med hänsyn till konjunkturerna och lönens jämviktsläge
kunde anses nödig eller befogad. Rätten till försäkring vore sålunda
i själva verket ägnad att själv skapa arbetslöshet.

Försäkring sinspektionen anför härutinnan:

»Såsom de sakkunniga uttalat, ligger ’i begreppet försäkring, att den händelse,
som ger upphov till ersättningsrätten — försäkringsfallet — måste vara
oberoende av dens vilja, som är berättigad till ersättning’. Enligt försäkringsinspektionens
mening har den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen icke denna
karaktär. Det heter i 5 § av A-förslaget (9 § av B-förslaget), att ersättning

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Nr 209. 24

192

1932 års utredning.

skall utgå till den, som icke kunnat erhålla ''lämpligt'' arbete, och att erbjudet
arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning bland annat, att det
är förenat med avlöning, som ''icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen
för sådant arbete’ eller enligt en annan formulering ''prövas vara skälig
i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete''.
Den förra formuleringen innebär, såsom även i motiveringen uttalats, att den
i kollektivavtal bestämda lönen blir normerande. Detsamma gäller som regel
vid den senare formuleringen, något som även medgivits i motiveringen av de
sakkunniga, som förordat densamma. Vilkendera formulering som än väljes,
kommer alltså det att inträffa, som sistnämnda sakkunniga velat förhindra,
nämligen att genom arbetslöshetsförsäkringen beredes ''stöd för åtgärder, som
i sig själva verka arbetslöshetsskapande’. ''Det rådande läget på arbetsmarknaden
bör’, hava de vidare anfört, ''giva utslaget för den lönenivå, som skall
upprätthållas, och om av någon anledning lönenivån kommit att ligga högre än
som motsvarar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, så
är det icke meningen, att en sådan lönenivå skall erhålla ett nytt skydd genom
försäkringen. Om försäkringen icke funnes, skulle den därigenom skapade
arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen samt till följd därav
föranleda en efter marknadsläget bättre anpassad lön, om icke förr så i varje
fall när tiden komme för en revidering av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring,
som ändrade detta förhållande, skulle alltså icke blott innebära
partitagande för arbetarna i lönestriderna utan själv medverka till utbredning
av de riskfall, den vore avsedd att utgöra försäkring emot.’ Riktigheten
av de citerade uttalandena synes försäkringsinspektionen oemotsäglig
och har icke heller bestritts av den andra gruppen bland de sakkunniga, vilka
fasthellre i sin kritik av den andra formuleringen som sin åsikt framhållit, att,
där kollektivavtal är gällande, någon möjlighet icke förefinnes att anställa
arbetare till lägre löner än de avtalsenliga och att, där anordningen med kollektivavtal
icke trängt igenom, lönesatserna torde ställa sig ogynnsammare än
de i kollektivavtalen fastslagna och därför intet behov att jämna vägen för
ytterligare nedpressning kan anses vara för handen. Båda grupperna inom
de sakkunniga synas alltså inse, att den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen
kommer att medverka till ''utbredning av de riskfall, som den är avsedd att
utgöra försäkring emot’. Skillnaden mellan de båda formuleringarna är, att
den ena gruppen velat i möjligaste mån förhindra denna verkan, men ej kunnat
det i någon avsevärd mån, under det den andra gruppen ej haft denna avsikt.
Yare sig den ena eller andra av ifrågavarande formuleringar väljes, blir
arbetslöshetsförsäkringen en understödsverksamhet, som stödjer de försäkrade
i deras strävan att under dåliga konjunkturer hålla uppe lönenivån, även om
därigenom arbetslöshetens övervinnande fördröjes eller ökad arbetslöshet uppstår.
»

Norrbottens läns landsting föreslår, att en arbetslös borde åläggas att mottaga
arbeten, som gåve högre lön än daghjälpen jämte familjeunderstödet.
Järnkontoret framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring skulle utgöra ett försvagande
av de enda korrektiv, som samhället äger mot opåkallade och obalanserade
lönerörelser från arbetargrupper, som missbruka sin ställning. Flera
handelskammare anmärka på, att daghjälpen jämte familjetillägget ofta komme
att överstiga den normala dagsinkomsten för arbetare inom andra branscher.
Den arbetslöse komme härigenom att undvika att söka arbete inom
sådana yrken, då det vore ekonomiskt fördelaktigare för honom att leva sysslolös
på understödet. Försäkringen får med andra ord en tendens att öka arbetslösheten
i stället för motsatsen.

Sveriges industriförbund yttrar, att förslaget komme att innebära en premiering
av industriarbetarna på bekostnad av bland andra lånt- och skogsarbe -

1982 års utredning.

193

tärna och leda till ett förstorande av den redan befintliga skillnaden mellan
industriens och jordbrukets löner. Förbundet gör vidare en erinran mot den
föreslagna principen, att storleken av arbetslöshetsersättningen skall vara beroende
av vederbörandes förutvarande inkomst. Genom att lönerna inom olika
yrken och även inom samma yrke — delvis på konstlad väg —- fastlåstes vid
avsevärt skilda nivåer, komme den, som haft goda inkomster, att erhålla högre
ersättning vid arbetslöshet än den, som haft ett lägre betalt arbete och i själva
verket vore^i större behov av hjälp, eftersom han ej haft samma möjligheter att
lägga av något för att möta den svåra tiden. Principen vore oegentlig även
ur arbetsgivarens synpunkt, som måste lämna större premiebidrag, ju högre
lön han betalade, och alltså ju bättre ekonomisk ryggrad han gåve sina arbetare.

»De föreslagna understödssatserna», yttrar Statens arbetslöshetskommission
beträffande förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, »synas i de lägre
löneklasserna i sina maximibelopp (daghjälp + familjetillägg) komma att
ligga allt för nära arbetsförtjänsten i den öppna marknaden. I vissa fall kunna
de t. o. m. överskrida dessa. En nöjaktigare lösning av berörda fråga synes
hava uppnåtts genom den anordning med viss fast relation mellan arbetsförtjänstens
och daghjälpens storlek, som förekommer i motsvarande stadgande i
förordningen om erkända arbetslöshetskassor.»

Kommerskollegium framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring skulle minska
den för svenska förhållanden karakteristiska rörligheten hos arbetskraften
samt verka fastlåsande på förefintligt överskott på arbetskraft inom berörda
industrier eller andra näringsgrenar även i sådana fall, där ett permanent sådant
överskott förefinnes. Domänstyrelsen nämner särskilt, att cirkulationen
mellan exempelvis industri samt skogsbruk och flottning i Norrland skulle försvåras.
De försäkrades övergång till icke kvalificerade yrken komme att motverkas.
Därtill komme den starka dragning till större industricentra, som
måste uppstå genom att större understöd där utbetalas. Beträffande lånt- och
skogsarbetare i synnerhet gäller, till en del av klimatiska skäl, yttrar styrelsen
vidare, att stor rörlighet råder hos arbetskraften såväl till yrke som plats. Detta
skulle motverkas genom en försäkring. I detta sammanhang framhåller Vattenfallsstyrelsen
nödvändigheten av att arbetsförmedlingen göres så effektiv
som möjligt för att befordra rörligheten hos arbetskraften.

Sveriges redareförening yttrar, att den föreslagna lagstiftningen innebure
en fara, för att de produktiva krafter, som vore tillfinnandes hos en var individ,
genom dess förverkligande skulle komma att förkvävas, och att vissa element
inom samhället komme att begagna sig därav för att på ett bekvämt sätt utan
arbete, så långt lagstiftningen det medgåve, bereda sig försörjningsmöjligheter.
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar på tal härom: »Kampen för tillvaron
kan icke undvaras; den utgör säkerligen den mäktigaste sporren för allt mänskligt
framåtskridande; utan densamma skulle arbetslusten mattas, intresset att
förvärva för arbetes utförande nödiga färdigheter minskas och en allmän stagnation
inträda, en stagnation, som naturligtvis komme att för alla samhällsmedlemmar
minska välståndet och inom kort förvandla det idealtillstånd, vartill
man med arbetslöshetsförsäkringen såsom medel velat komma, till någonting
helt annat. De sakkunnigas olika förslag äro allt för litet omfattande för
att kunna föra fram till det mål man avsett att nå med arbetslöshetsförsäkringen,
eller tryggande av existensmöjligheterna oberoende av eget arbete eller
ansträngningar; men även i den inskränkta omfattning, i vilken arbetslöshetsförsäkringen
enligt något av de sakkunnigas förslag skulle genomföras, torde
denna försäkring vara ägnad att i många fall skapa en säkerligen ofta illuso -

Arbets kraftens rörlighet.

Inverkan på,
individen.

En försäkrings
inverkan
på olika
slags arbetslöshet.

194 1982 års utredning.

risk trygghetskänsla, som är ägnad att slappa arbetsviljan och således måste
anses vara av ondo.»

Flera handelskammare framhålla, att den huvudsakligaste delen av de arbetslösa
under normala tider utgöres av mindre arbetsvilliga personer, till vilka alltså
alla andra finge betala. En viss del av arbetskraften bleve antagligen för
alltid överförd till improduktivitet eller i bästa fall till reservarbeten. Handelskammaren
i Gävle anför, att det skulle bliva mycket svårt att draga gränsen
mellan oförvållad arbetslöshet och den, som är grundad på de i arbetsmarknaden
stridande parternas åtgöranden. Vidare yttrar handelskammaren, att samhörigheten
mellan arbetare och arbetsgivare skulle komma att förminskas, och
arbetsgivarna anse sig fria från förpliktelser mot arbetarna.

Kommerskollegium gör en utredning om olika slags arbetslöshet och en försäkrings
inverkan på dem.

Arbetslösheten genom konjunkturomslag torde få anses inbegripa flertalet
av de fall, där understöd åt ofrivilligt arbetslösa skulle beredas genom försäkringen.
Men denna hjälp bleve i hög grad begränsad dels genom att stora
grupper arbetare icke komme med i försäkringen och dels genom att en mängd
arbetare av olika anledningar vore diskvalificerade för understöd. Den bristande
effektiviteten av försäkringen måste i och för sig vara ägnad att ingiva
starka farhågor mot densammas införande. Vore läget sådant, att en sänkning
av arbetslönen måste anses såsom enda utvägen för vidmakthållande av viss
näring, kunde arbetslöshetsunderstödet direkt motverka eller fördröja en sådan
ekonomiskt nödvändig anpassning till ett nytt jämviktsläge.

Rationalisering av industrien medför en minskning av antalet arbetare och
en permanent arbetslöshet inom det berörda facket och ett behov att överföra
arbetskraften till andra arbetsområden. Men härvid skulle försäkringsbidraget,
som endast utgår under en kortare tid, allenast vara av en underordnad betydelse
för den arbetslöse. Benägenheten hos arbetsgivaren att söka underlätta
övergångstiden för de temporärt arbetslösa komme att minskas genom en försäkring.
Samhället borde i stället inrikta sig på att underlätta uppkomsten
av en ny industriell verksamhet eller att överföra arbetskraften till nya verksamhetsområden,
exempelvis genom yrkesutbildning såsom inom Byske kommun
i Norrland.

Det erbjuder stora svårigheter att inordna säsongarbetslösheten under ett
system för arbetslöshetsförsäkring, vare sig frivillig eller obligatorisk. Svårigheterna
skulle ej bortelimineras genom de av de sakkunniga föreslagna regulativen.
Många arbetare tillhöra en del av året försäkringspliktigt yrke
och andra delar av året ej försäkringspliktiga yrken. Eventuell rätt till understöd
skulle borttaga lusten att söka annat yrke. Ett icke ogrundat missnöje
komme att väckas av att arbetarna finge betala försäkringsavgifter en
stor del av året, som de aldrig skulle få någon nytta av.

Vid arbetslöshet till följd av organisatoriska åtgärder gå arbetsmarknaden,
(minimilönetariffer enligt kollektivavtal, fackförbundens slutenhet m. m.)
skulle försäkringen visa sig mer eller mindre ineffektiv i att bereda stöd för
de ofrivilligt arbetslösa.

Ungdomsarbetslösheten är en av de allvarligaste farorna, som det gäller att
motarbeta. Försäkringen vore här fullständigt ineffektiv och värdelös. Det
vore bättre med yrkesutbildning. Försäkringshjälpen kan för ungdomen synas
som en legalisering av sysslolösheten och vänja ungdomen vid arbetslösheten
som ett normalt tillstånd.

Kommerskollegium yttrar sammanfattningsvis, att starka betänkligheter
kunna anföras mot en arbetslöshetsförsäkring både enligt den obligatoriska
och den frivilliga linjen särskilt med hänsyn till ineffektiviteten i ett flertal

1982 års utredning.

195

fall, där hjälp vore mest av behovet påkallad. Därför borde enligt kollegium
i princip icke annan utväg återstå än att lämna erforderlig hjälp på sätt som
hittills skett efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Visserligen måste
hehovsprövningen vara ett irritationsmoment för de arbetslösa och ofta verka
så, att skötsamma personer ej anses behöva hjälp, vilken däremot lämnas mindre
sparsamma. Oftast torde det dock vara så, att den skötsamme först i andra
hand hotas av arbetslöshet. Sålunda rekommenderas anordnandet av olika slags
arbeten, som böra så anordnas, att de ej lägga hinder i vägen för de arbetslösas
återinträde i arbete på öppna arbetsmarknaden. Utbildningskurser böra
ordnas, därvid visst dagsunderstöd måste lämnas. Kollegium avstyrker förty
författningsförslagen samt tillstyrker utredning av von Kochska alternativförslaget.

Vattenfallsstyrelsen uttalar sig bestämt för den grundläggande principen,
att eventuellt understöd vid arbetslöshet skall lämnas först efter prövning av
behovet. Styrelsen betonar, att all hjälpverksamhet blir särskilt dyrbar, om
ej behovsprincipen lägges till grund. I ett flertal andra yttranden föredrages
behovsprincipen framför försäkring. Göteborgs handelskammare vill hava
behovsprincipen genomförd även i försäkringen, och detta därför att den arbetslöse
själv endast bidrager med en del av beloppet och återstoden med tvång
uttages av andra. Å andra sidan anför Svenska kommunalarbetarförbundet,
att behovsprincipens genomförande är för arbetarna förödmjukande och demoraliserande.

Arbetslinjens störa fördelar betonas eftertryckligt av statens arbetslöshetskommission,
som anser densamma oumbärlig för en sund arbetslöshetspolitik.
Kontant understödsverksamhet bör i möjligaste mån undvikas och helst endast
användas, om arbetsvillighet först dokumenterats genom föregången anställning
vid reservarbete. Ibland kan dock kontantlinjen visa sig lämplig, och
kommissionen vill därför ej motsätta sig, att statens medverkan till en sådan i
mera fasta former ordnas. Försäkringen bör emellertid kombineras med en
arbetslinje, men kommissionen anser ej det av herr von Koch föreslagna sättet
vara sådant, att detsamma av praktiska skäl kan användas i dess nuvarande
form. Under den kallare årstiden torde nämligen reservarbeten ej alltid stå
till buds. Även administrationen vore svår att ordna med så vittgående samarbete
mellan arbetsförmedlingsanstalterna och den statliga organisationen för
reservarbete.

Svenska kommunalarbetarförbundet m. fl. fackförbund anföra, att nödhjälpsarbete
ute i obygderna försvårar för arbetarna att söka ny anställning
inom förutvarande eller andra yrken, samt att nödhjälpsarbete alltid inkräktar
på öppna arbetsmarknaden. Önskemål uttalas om att endast öppna marknadens
löner användas. Västernorrlands läns landsting påpekar, att, om lönerna
vid ett reservarbete bestämmas till att understiga lönerna i öppna arbetsmarknaden,
en bestämd tendens kommer att finnas att undandraga arbete
från öppna marknaden. Därigenom försvåras för de arbetslösa att erhålla
vanligt arbete och sålunda motverkas, vad man vill åstadkomma. Svenska
metallarbetarförbundet yrkar, att reservarbeten ej skola anordnas som en institution,
vilkens huvudsakliga uppgift är att pröva arbetsvilligheten. Reservarbeten
böra endast användas, då arbetslöshetsförsäkring ej blir en verklig
hjälp. Landssekretariatet hemställer, att frågan om reservarbeten löses fristående
och oberoende av frågan om försäkring.

Statskontoret betonar vikten av, att de stat.skommunala arbetena ökas. Då
kommunerna förfoga (iver lämplig arbetsledning för sådant ändamål, kunna
de rent statliga arbetena minskas.

Domänstyrclsen framhäver starkt fördelen av arbetslinjen under betonande

Bebovs prövning.

Arbetslinjen.

196

1932 års utredning.

Endast temporär
hjälp.

Avgränsning
mot fattigvården.

A-förslaget.

av att nödhjälpslönen bör sättas i skälig relation till lönerna på arbetsmarknaden.
Beträffande den föreslagna hänvisningen av arbetslösa under högst
12 veckors tid till reservarbeten uttalar styrelsen, att tiden är för kort, så att
kostnaderna för arbetets utförande väsentligt komma att ökas. Särskilt bleve
detta fallet vintertiden. Styrelsen ingår därefter på en utförlig redogörelse
för redan utförda arbeten samt uttalar, att möjlighet finnes, att i fortsättningen
ordna nödhjälps- och reservarbete i ungefär samma utsträckning som nu i
de allmänna skogarna. Kravet på att arbetet skall vara produktivt bör icke
vara helt avgörande. I våra skogar finnas emellertid stora arbetsfält, där resultatet
kommer framtiden till godo. Vattenfallsstyrelsen uppräknar ett flertal
områden, där arbeten finnas i riklig mängd såsom skogsvårdsarbete, avdikning,
flottledsbyggnader och vägarbeten. Järnvägsstyrelsen framhåller, att
arbetena böra ordnas helt genom det allmänna och icke genom en för annat ändamål
avsedd specialgren inom förvaltningen.

Järnkontoret anför, att samhällets verksamhet till avhjälpande av svårigheterna
genom arbetslöshet får en felaktig inställning, om den huvudsakligen inriktar
sig på att avhjälpa de ekonomiska svårigheterna. I stället borde arbetet
inriktas på att förebygga uppkomsten av arbetslöshet. En av huvudorsakerna
till arbetslösheten torde vara den organiserade arbetarklassens medvetna
aktioner till slutenhet och lönestelhet, varför det borde åligga samma
klass att själv neutralisera arbetslösheten. De förhållanden, som föranlett införande
av försäkring i de stora industriländerna, återfinnas icke hos oss. Industriella
strukturen i vårt land är avsevärt olika dessa länders. Hos oss ligger
tyngdpunkten till samhällen på landsbygden. Därigenom får den arbetslöse
stora möjligheter att skaffa sig ett eller annat arbete i bygden runt omkring.
Dessutom finnas betydligt större möjligheter till nödhjälpsarbete i
vårt glest bebyggda land. Det »svenska systemet» har med rätta observerats
i utlandet. Resultaten av de utländska försäkringarna äro föga uppmuntrande.

Stockholms handelskammare betonar den endast temporära hjälpen genom
en försäkring för de arbetslösa. Hjälpen slutar, då nöden är som störst, d. v. s.
efter längre tids arbetslöshet. Därför kan man även förvänta ökade krav på
en efter hand växande utbyggnad av försäkringen med ökade bördor på land
och näringar samt med ytterligare faror för ett fastslåsande av arbetslösheten.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att någon som helst avspänning i det
sociala missnöje, som arbetslösheten skapat, ej kan förväntas.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att garantier måste skapas för ett
upprätthållande av gränslinjen emot fattigvårdens egentliga uppgifter. Emot
herr von Kochs förslag anmärkes, att det ej kan vara eftersträvansvärt att
borttaga det för en ansvarskännande individ avskräckande, som tanken på
försörjning av fattigvården innebär. Jämväl arbetslöshetskommissionen reagerar
mot en sammankoppling med fattigvården samt påpekar nödvändigheten
av bättre samarbete mellan olika myndigheter, så att en person ej får hjälp
av fattigvården, ehuru han exempelvis är arbetsovillig. Länsstyrelsen i Norrbottens
län fruktar, att försäkringen skulle kunna medföra en förändrad syn
hos de arbetslösa på frågan om rätt till understöd samt hava till följd, att de
arbetslösa efter försäkringstidens slut tilltvinga sig fortsatt hjälp i form av
fattigvård, varigenom uppenbarligen tidsbegränsningen bleve skäligen illusorisk.
Att skapa garantier häremot lärer ej vara möjligt.

Obligatorisk försäkring föredrages av ett flertal av dem, som avgivit yttrande,
på grund av att staten där får större inflytande och på grund av de

1982 års utredning.

197

större organisatoriska fördelarna. Landsekretariatet framhåller, att arbetslöshetsrisken
därigenom utslås på flesta möjliga personer. De flesta fackförbund
föredraga obligatorisk försäkring, därför att hela arbetarklassen då
kan komma med -—• dock med påpekande av att i betänkandet väsentliga arbetargrupper
utelämnats — och därför att bidrag då kunna uttagas av arbetsgivarna.
Jämväl i övrigt bleve det en mera rättvis fördelning av understödsbördorna.

Kommerskollegium yttrar, att begränsningen till vissa grupper av yrkesarbetare,
tidsbegränsningen, som är mycket godtyckligt vald och övriga villkor
för utbekommande av understöd göra, att endast en mindre del av de arbetslösa
få nytta av försäkringen, och detta just under den första delen av
arbetslösheten, då hjälp minst behöves. Till understöden finge samtliga skattskyldiga
bidraga, således jämväl de, som själva vore berövade möjligheten att
draga nytta av försäkringen. Dessa vore ofta vida svagare ställda än de understödda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser sig böra tillerkänna det obligatoriska
försäkringssystemet ett principiellt företräde framför det frivilliga,
yttrar bland annat:

»För sin del håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att ett av de
starkaste skälen, som kunna anföras mot införande av arbetslöshetsförsäkring,
hänför sig till det förhållande, att en högst betydande del av vårt lands
arbetare och till stor del sådana, som genomsnittligt sett leva under trängre
ekonomiska förhållanden, lämnas utanför försäkringen ehuru dennas genomförande
givetvis komme att även för de sålunda uteslutne medföra ökade skattebördor.
Vidare torde med fog kunna göras gällande, att en dylik försäkring
även för dem, som omfattas av densamma, måste få ett ganska begränsat värde.
Enligt verkställda utredningar skulle allenast högst en tredjedel av de
vid den nyligen verkställda arbetslöshetsräkningen redovisade arbetslösa hava
kommit att få understöd från en obligatorisk försäkring av det slag, som föreslagits
av de sakkunniga. Under alla förhållanden måste sålunda en eventuell
försäkringsverksamhet kompletteras med en hjälpverksamhet för de arbetslösa,
vare sig denna skulle bestå av reservarbeten eller fattigvård eller
båda delarne.»

Sveriges redareförening anför:

»Vidkommande förslagets verkningar i övrigt må framhållas den brist i detsamma,
som ligger däri, att den stora del av den arbetande befolkningen, som
bedriver sitt hantverk såsom egna arbetsgivare i liten skala, komma att stå
utanför försäkringen. Det säger sig självt, att en för dessa iråkad arbetslöshet
i många fall måste anses vara ofrivillig och att de kunna vara i samma
behov av understöd som den inom storindustrien arbetande arbetaren. Vidare
måste det anses innebära en orättvisa, att vissa grupper av lönearbetare, nämligen
lånt-, skogs- och flottningsarbetare ävensom i fiskerinäringen engagerade
arbetare äro uteslutna ur försäkringen. Andra arbetargrupper, de s. k. säsongarbetarna,
kunna därtill, därest en försäkring liknande den föreslagna genomfördes,
förväntas komma att draga fördel därav. För en stor del av dessa arbetare
äro nämligen lönerna beräknade just med hänsyn till det förhållandet,
att de icke äro sysselsatta med arbete under hela året.

För sjöfolket skulle tillämpningen av en arbetslöshetsförsäkring bliva än mer
ojämn och orättvis i sina verkningar än för övriga arbetarkategorier. Såsom
bekant är sjömannens yrke icke präglat av den varaktiga karaktär, som den
i land anställde arbetarens. Sjömännen växla ofta fartyg. Mellan anställningarna
förflyter en längre eller kortare tidrymd. Gör sjömannen under
denna tid ett flertal försök att skaffa sig anställning å andra fartyg, kan frågan
om en ofrivillig arbetslöshet uppstå, även i de fall, då sjömannen själv -

198

19S2 års utredning

mant lämnat sin tidigare tjänst. Liknande kontrollsvårigheter uppstå, då sjömannen
av en eller annan anledning någon tid önskar vistas i land. Svårigheten
att bedöma, i vilka fall sjömannen råkat i ofrivillig arbetslöshet är
därför större än beträffande arbetaren i land. Ett annat förhållande, som i
samband härmed bör omnämnas, är sjöfolksorganisationernas strävan att i
första hand bereda den arbete, som tillhör organisationerna, vilket de tack
vare sin kontroll över arbetsförmedlingen i många fall lyckats genomföra.»

Beträffande lantarbetarnas ställning till en obligatorisk försäkring yttrar
lantbruksstyr elsen:

»Enligt de sakkunnigas förslag böra lantarbetarna icke medtagas i en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Lantbruksstyrelsen biträder denna uppfattning.
I likhet med de sakkunniga håller lantbruksst3Trelsen sålunda före, att
det skulle möta synnerliga svårigheter i organisatoriskt hänseende för den obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringens utsträckande till att omfatta jämväl lantarbetarna.
Enligt lantbruksstyrelsens mening föreligger det ej heller för
jordbrukets arbetare något mera kännbart behov av en arbetslöshetsförsäkring
och i varje fall icke ett så starkt behov därav, att det kan anses uppväga det
arbete och de kostnader för det allmänna och för enskilda, som arbetslöshetsförsäkringens
genomförande för landsbygdens arbetare nödvändigtvis måste
medföra.

Otvivelaktigt förekommer, såsom jämväl de sakkunnigas utredning visar,
arbetslöshet bland lantarbetarna. Denna är emellertid begränsad till daglönare
och andra mera löst anställda arbetare inom jordbruket och berör egentligen
icke den övervägande delen av jordbruksarbetarna, nämligen de årsanställda.
För dessa senare kan jordbruket självt sägas hava löst arbetslöshetsfrågan,
i det att anställningen omfattar även de tider av året, varunder förekommande
arbete strängt taget icke påkallar arbetskraftens kvarhållande i
dess helhet. Framhållas må vidare, att den inom jordbruket förekommande
arbetslösheten till alldeles övervägande grad är beroende av jordbruksarbetets
säsongkaraktär och att lantarbetaren lagt sin livsföring därefter. För landsbygdens
arbetare ter det sig sålunda mera såsom ett normalt förhållande, att
efter en längre eller kortare tids arbete följer någon tids arbetslöshet, då man
får draga sig fram så gott man kan med de ringa besparingar, man kunnat
göra, samt med hjälp av de naturaförmåner, som i en eller annan form vanligen
stå till buds. På grund härav inträder för jordbrukets arbetare icke ett
så omedelbart och starkt behov av hjälp vid arbetslöshet som för industriarbetarna,
som mera leva ur hand i mun.»

Sedan länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att en stor del av arbetarna
genom förslaget till obligatorisk försäkring skulle utestängas från
försäkringen, yttrar länsstyrelsen:

»Med hänsyn härtill och även till den omständigheten, att det allmännas
utgifter på grund av försäkring mot arbetslöshet skulle komma att i skatteavseende
gå ut över den egentliga landsbygden likaväl som industrisamhällena,
torde det därför kunna ifrågasättas, huruvida ej med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
bör anstå, till dess lämplig metod utfunnits för försäkring
av alla arbetare, oberoende av yrket, eller ock, därest nu föreslagna försäkringslagen
i allt fall finnes böra antagas, om icke samtidigt bör beredas möjlighet
för de från arbetslöshetsförsäkring utestängda arbetarna att i stället
ingå i statsunderstödda arbetslöshetskassor, inrättade i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor, som
inrymts inom B-förslaget. Det kan väl vara möjligt eller till och med troligt
att, åtminstone till en början, anslutningen till dylika kassor, till vilka naturligen
tillträde för försäkringspliktiga arbetare skulle vara uteslutet, icke skulle
bliva så synnerligen stor, men uppenbart är att, om staten går in för att

1932 års utredning.

199

skydda arbetare mot följderna av arbetslöshet, ett sådant skydd bör beredas
alla yrkesgrupper av arbetare, även om detta i organisatoriskt eller annat avseende
för staten ställer sig svårare beträffande en yrkesgrupp än en annan.»

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att kostnaderna för en obligatorisk
försäkring bliva mycket höga och därtill svåra att beräkna. Beräkningen
vilar på mycket lösliga grunder och saknar till stor del statistiskt underlag.

Jämväl försäkring sinspektionen anmärker på att kostnaderna bleve omöjliga
att beräkna, bland annat därför att de försäkrade genom egna åtgöranden
kunna inverka på desamma. De sakkunnigas beräkning är därför blott en
beräkning av kostnaderna under den tid de undersökt och ej en försäkringsteknisk
beräkning av de avgifter, som kunna bliva erforderliga. Befogenheten
för Konungen att höja avgifterna med 50 % bör inskränkas till det fall, att
brist uppstått i fonden. Statskontoret pekar på, att särskilt kostnaderna för
administrationen bleve mycket höga eller 2 miljoner årligen, vilket belopp ju
ej komme de arbetslösa till godo. Beloppet skulle bliva en för framtiden fastslagen
improduktiv utgift. Det vore därför bättre med frivillig försäkring.

Järnkontoret finner det svårt att förklara, varför just arbetsgivarna skulle
betungas med bidrag till arbetarna under de för arbetsgivarna själva svåra
tider, då arbete ej finnes. _ Därför avstyrkes särskilt den obligatoriska försäkringen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det är naturligt att på
arbetsgivarna lägga det ekonomiska ansvaret för under arbetet ådragen arbetsoförmåga.
Däremot torde det vara ytterst tvivelaktigt i nu ifrågavarande
fall. Jämväl svenska arbetsgivarföreningen finner det irrationellt, att just på
arbetsgivarna lägga en stor del av kostnaderna för försäkringen. Bärande
skäl härför saknas. Samhället i sin helhet bör svara för försäkringen. Arbetsgivarna
ha redan förut så stora bördor för sociala ändamål, att maximum
måste sägas vara nått. Endast i en del fall torde kostnaderna kunna övervältras
på konsumenterna.

Kommerskollegium yttrar, att den ökade belastningen på industrien ytterligare
skulle försvåra konkurrensförhållandena och ibland t. o. m. verka så,
att det ej längre lönade sig, att hålla industrien i gång. Varje ytterligare
belastning på näringslivet försvårar dess expansion och sålunda även ett effektivt
avhjälpande av arbetslösheten. Örebro och Västmanlands handelskammare
anser, att arbetarna snart skulle framtvinga en kompensation för det
dem påförda försäkringsavdraget, vilket således jämväl ginge ut över industrien.
Besultatet skulle kunna bli kapitalflykt till utlandet.

Kommerskollegium yttrar, att den frivilliga försäkringen svårligen torde B-försiaget.
kunna undgå att erhålla karaktär av ett direkt statligt understöd vid förhandling
om löner. Det torde vara omöjligt att säkra ett opartiskt handhavande
och neutralitet i arbetstvister av en frivillig försäkring. Kollegium föredrar
därför obligatorisk försäkring. Beroendet av fackförbunden betonas av bland
andra Stockholms handelskammare. Handelskammaren uttalar, att bland de
sakkunniga endast en principiellt uttalat sig för denna försäkringsform, vilket
även visar, att intresset för det s. k. Gentsystemet numera är på upphällningen.
Svenska arbetsgivarföreningen anser det särskilt betänkligt att
styrelserna för kassorna skola få avgöra, om erbjudet arbete är skäligt eller ej.

Svenska metallindustriarbetarförbundet yttrar, att arbetskraftens rörlighet
medför anställning vid en obligatorisk försäkring vissa tider i försäkringspliktigt
och andra tider i icke försäkringspliktigt arbete. Därav kan följa,
att en arbetare under nästan halva året får erlägga avgift utan att vid inträffad
arbetslöshet få understöd. Detta kan medföra ovilja mot försäkringen.
Med en frivillig försäkring uppkomma inga dylika frågor.

Flera fackförbund framhålla, att med den obligatoriska försäkringen följer

200

1932 års utredning.

en byråkratisk organisationsform, som ställer de försäkrade utom allt inflytande
på försäkringsverksamheten. De försäkrades medverkan bör emellertid
vara av ofantlig betydelse. Anpassas statens bidrag till försäkringen efter
arbetslösheten i de olika yrkena, få även de hårdast drabbade arbetargrupperna
förmåga att bilda egna kassor.

Smålands och Blekinge handelskammare anför, att, enär en arbetslöshetsförsäkring
endast avser att och kan hjälpa korttidsarbetslöshet, det är av
vikt att organisationen göres så smidig och enkel som möjligt. Handelskammaren
giver därför företräde åt den frivilliga linjen.

Handelskammaren i Luleå yttrar, att en frivillig arbetslöshetsförsäkring
med yrkeskassor, till vilka anslutning troligen ej skulle sökas av dem, som
vore mest utsatta för arbetslöshetsrisk, näppeligen skulle kunna lämna sådana
resultat, att därpå kunde byggas någon erfarenhet av lämpligheten att övergå
till en obligatorisk försäkring. Däremot kunde man antaga, att just ett
ogynnsamt resultat av den frivilliga försäkringen skulle ge anledning till en
övergång till en obligatorisk försäkring, även om man hade allmän och grundad
misstro till dennas lämplighet och lyckosamma följder.

Landssekretariatet förklarar, att de av fackorganisationerna upprättade arbetslöshetskassorna
äro beredda att omhänderhava organisationen av en frivillig
försäkring.

Beträffande lantarbetarnas ställning till en frivillig försäkring yttrar lanthruksstyrelsen: »Vad

den frivilliga försäkringsformen beträffar, skulle den visserligen formellt
sett komma att omfatta jämväl lantarbetarna. Dessa skulle sålunda,
därest frivillig arbetslöshetsförsäkring infördes enligt de sakkunnigas förslag,
hava möjlighet att ansluta sig till densamma liksom övriga lönearbetare.
Aven här möta emellertid hinder utav organisatorisk art. På grund av de
långa avstånden och det bristande intresset för sammanslutning bland jordbrukets
arbetare torde det kunna förväntas, att arbetslöshetskassor endast i
högst sällsynta undantagsfall skulle komma till stånd för dessa arbetare.
Även de av försäkringen följande avgifterna torde kraftigt motverka en allmännare
anslutning från lantarbetarna, vilkas kontanta avlöning ju som regel
är ganska låg och väl behövs för andra ändamål. Även en obligatorisk försäkring
torde ur lantarbetarnas egen synpunkt vara mindre önskvärd på grund
av de kännbara utgifter, densamma medför för dem, utan däremot svarande,
lika påtagliga fördelar.»

1932 års utredning.

201

Bilaga B.

Arbetslöshetsförsäkringens utveckling inom vissa länder

under de senaste åren.

England.

Genom 1927 års lagstiftning i England, för vilken redogörelse lämnats i
1928 års betänkande, avskaffades den gamla skillnaden mellan »standard»
och »extended benefit». Det bestämdes, att varje försäkrad arbetare, som under
de närmast förflutna två åren erlagt 80 veckoavgifter, skulle vara berättigad
till understöd. Samtliga andra villkor, som begränsade understödstidens
längd, upphävdes. Emellertid antogos samtidigt vissa övergångsbestämmelser,
enligt vilka en person ägde rätt till s. k. »transitional benefit», därest
han erlagt 30 avgifter överhuvud eller 8 avgifter under närmast föregående
två år. Dessa övergångsbestämmelser hava sedermera successivt förnyats.
Kostnaderna för the transitional benefit övertogos 1930 helt av staten.

Genom en år 1930 antagen lag upphävdes bestämmelsen om att den arbetslöse
skulle vara »genuinely seeking work», d. v. s. att han skulle kunna styrka,
att han på allvar sökte arbete.

Som följd av den svåra depressionen har arbetslösheten i England, liksom
i andra länder, ökat i en grad, som omkullkastat alla tidigare beräkningar
om försäkringen och dess finansiering. Försäkringsfonden har blivit nödsakad
att upptaga betydande lån hos staten. I maj 1931 uppgick fondens skuld
till 83 miljoner pund, och skulden ökades med omkring 1 miljon pund i veckan.
Kostnaderna för the traditional benefit belastade därjämte direkt statskassan.
Vidare erhöllo en mängd arbetslösa, som ej voro berättigade till vare
sig ordinärt eller utsträckt understöd, sin försörjning från fattigvården.

Den 9 december 1930 tillsattes en kunglig kommission under ordförandeskap
av domaren H. Gregory, med uppgift att granska försäkringssystemet
i dess helhet och inkomma med förslag dels beträffande försäkringsplanens
framtida omfattning och bestämmelser samt medlen att göra den solvent och
självförsörjande, dels ock med hänsyn till de åtgärder, som borde vidtagas
utom försäkringsplanen med de arbetslösa, som äro arbetsdugliga och användbara
för arbete (capable of and available for work).

Under våren 1931 framlade kommissionen ett preliminärt betänkande rörande
vissa mera brådskande frågor, nämligen

1) arbetslöshetsfondens ökade skuldsättning,

2) statens stigande kostnader för the traditional benefit samt

3) missbruk av försäkringen i så måtto, att olika arbetargrupper åtnjuta
understöd, ehuru detta icke torde vara lagens mening (anomalier).

Med anledning härav framlade regeringen två lagförslag i ämnet, vilka av
parlamentet i juni och juli 1931 antogos.

Enligt den ena lagen utsträcktes försäkringsfondens lånerätt till 115 miljoner
pund samt förlängdes provisoriet med the traditional benefit under ytterligare
sex månader.

202

193% års utredning.

Enligt den andra lagen, »Anomalies Bill», inrättades en rådgivande kommitté,
i samråd med vilken arbetsministern skulle äga utfärda bestämmelser,
åsyftande att genom skärpta villkor för rätten till erhållande av understöd
råda bot på vissa anomalier i försäkringen. Man ville härigenom uppnå större
smidighet än som vore möjlig att ernå genom lagstiftning.

Med stöd av anomalilagen har arbetsministern i samråd med den rådgivande
kommittén utfärdat bestämmelser med skärpta villkor för understödsrätten
inom följande fyra i lagen angivna kategorier.

1) Den första skärpningen avsåg ursprungligen kortiidsarbetarna, framför
allt inom de industrier, vilka genom införande av korttidsarbete direkt subsidierats
med medel ur försäkringsfonden. Motstånd i underhuset ledde
emellertid till en ändring i det ursprungliga lagförslaget, varigenom dess räckvidd
i väsentlig grad reducerades. Kategorien kom sålunda att omfatta endast
de personer, vilkas normala arbetstid är mindre än en vecka, men vilka
icke desto mindre i övensstämmelse med de inom yrket gällande villkoren
åtnjuta en veckolön, överstigande den normala för samma yrke. Dessa personer
— den rådgivande kommittén förklarade sig icke veta, huruvida de
existerade — äro enligt arbetsministerns den 2 oktober 1931 utfärdade bestämmelser
icke berättigade till understöd i den mån lönens och understödets
sammanlagda belopp överstiga den normala lönen för samma yrke.

2) Beträffande säsong arbetarna hade försäkringskommissionen anmärkt,
att gällande bestämmelser möjliggjorde, att sådana arbetare, därest längden av
deras arbetstid medgivit inbetalandet av det stipulerade minimiantalet veckobidrag,
kommo i åtnjutande av försäkringsunderstöd, även under den tid, då
de normalt brukade gå arbetslösa. Enligt försäkringskommissionens mening
kunde man emellertid icke anse, att en arbetare, som förtjänade sitt uppehälle
genom ett säsongarbete, kunde betraktas som arbetslös i egentlig mening,
därest han saknade arbete under den s. k. döda säsongen. Enligt nyssnämnda,
av arbetsministern utfärdade bestämmelser skall därför säsongarbetare, som
under dödsäsongen ansöker om understöd, utom övriga villkor uppfylla även
följande, nämligen dels att han under närmast föregående två år under avsevärd
tid arbetat i ett försäkringsbart yrke under dödsäsongen, dels även att
han med hänsyn till alla relevanta förhållanden -— speciellt hans yrkesskicklighet
— ävensom arbetsförhållandena i distriktet skäligen kan påräkna erhålla
arbete i försäkringsbart yrke inom distriktet under dödsäsongen.

3) Den tredje kategorien omfattade s. k. week-end-arbetare, nämligen arbetare,
vilkas arbete normalt är koncentrerat till en eller två dagar i veckan.
Dylika arbetare skola hädanefter åtnjuta understöd endast för de dagar, vilka
kunna betecknas som deras normala arbetsdagar.

4) Antalet försäkrade gifta kvinnor är jämförelsevis litet -—- det uppgick
under juli 1930 till c:a 800,000. Man torde av denna omständighet kunna
sluta, att en kvinna, som ingått äktenskap, i regel drager sig tillbaka från
industriellt förvärvsarbete. Redan detta förhållande synes böra motivera särskilda
bestämmelser för gifta kvinnors rätt till arbetslöshetsunderstöd. Därtill
kommer, att arbetslösheten bland gifta kvinnor är relativt stor. Med stöd
av förebragt material ansåg sig försäkringskommissionen även kunna konstatera,
dels att många kvinnor, som ej önskade erhålla arbete, icke desto
mindre utan nämnvärd svårighet kunde erhålla understöd, dels även att ett
betydande antal gifta kvinnor åtnjöto understöd, ehuru de icke sedan giftermålet
arbetat i försäkringsbart yrke och ej heller hade för avsikt att taga
dylik anställning. Av denna anledning intogs i anomalilagen även gruppen
gifta kvinnor, med undantag för de kvinnor, vilkas män antingen blivit oförmögna
till arbete eller också äro arbetslösa utan att åtnjuta understöd. I de
med stöd av sagda lag utfärdade bestämmelserna följde arbetsministern i allt

1982 års utredning.

203

väsentligt kommissionens förslag. För gift kvinnas rätt till understöd fordras
sålunda numera, dels att hon ej upphört tillhöra försäkringsbart yrke, dels
även att hon, med hänsyn till samtliga förhållanden och framför allt såväl
hennes tidigare erfarenhet i industriell verksamhet som arbetsförhållanden
inom vederbörande distrikt, rimligen kan beräkna erhålla anställning i försäkringsbart
yrke. Bevisning i nämnda avseende från den sökandes sida erfordras
emellertid endast, när en presumtion föreligger, att sökanden icke
längre är anställd i försäkringsbart yrke. Bestämmelserna skapa nu en dylik
generell presumtion i de fall, där en gift kvinna, med nyssnämnda undantag,
efter äktenskapets ingående inbetalat mindre än 15 veckobidrag eller, därest
hon varit gift under längre tid än sex månader, mindre än 8 bidrag under de
föregående tre månaderna.

Vidkommande den finansiella sidan hade försäkringskommissionen föreslagit
tre huvudvägar, på vilka besparingar omedelbart skulle kunna åstadkommas,
nämligen

1) minskning av den tid, under vilken understöd utgår,

2) ökning av premierna samt

3) minskning av understödsbeloppen.

Regeringen ansåg sig dock icke kunna taga på sitt ansvar, vare sig en höjning
av bidragen eller en sänkning av understöden, enär den förra åtgärden
skulle medföra en ökad börda för den redan hårt betyngda industrien och den
senare medföra en sänkning av de arbetslösas levnadsstandard.

Kort tid efter lagförslagens antagande i parlamentet framlade emellertid
den s. k. besparing skommittén sin rapport, enligt vilken England för det
följande finansåret hade att emotse en budgetbrist på omkring 120 miljoner
pund, därest icke radikala åtgärder vidtoges. I det av mr Snowden i september
1931 framlagda budgetförslaget föreslogs med anledning härav besparingar
å arbetslöshetsförsäkringen om sammanlagt 35 miljoner pund. Härjämte
hade mr Snowden beslutat, att utlåningen till försäkringsfonden skulle
upphöra, i följd varav fondens samtliga utgifter komma att bestridas av löpande
inkomster, d. v. s. med skattemedel i den mån fondens ordinarie inkomster
icke visa sig tillräckliga. De föreslagna och av parlamentet godkända
besparingsåtgärderna gingo t. o. m. utöver vad försäkringskommissionen föreslagit,
vilket tidigare av regering och parlament förkastats såsom för drastiskt.

Genom en den 30 september 1931 antagen lag, »the National Economy Act
1931», erhöll regeringen bemyndigande att genomföra de beslutade åtgärderna.
Med stöd av lagen har regeringen genomfört följande betydande förändringar
i försäkringsplanen.

Bidragsplikten fördelades liksom i försäkringskommissionens förslag lika
på arbetsgivarna, arbetarna och staten, men beloppen höjdes utöver vad kommissionen
föreslagit.

Understödsbeloppen sänktes med ungefär 10 % (kommissionen hade föreslagit
något större sänkning).

Den genom 1927 års lag upphävda bestämmelsen, att den maximala understödsperioden
icke får överstiga 26 veckor per understödsår, återinfördes, vilket
jämväl kommissionen föreslagit. Rätten till transitional benefit avskaffades.
I stället komma att utbetalas s. k. »transitional payments» på nya
och betydligt skärpta villkor.

Transitional payments kunna utbetalas till försäkrade personer, som

1) ej erlagt 30 avgifter under de sista två åren,

2) redan uppburit 26 veckors understöd under löpande understödsår eller
icke hava betalat 10 avgifter, sedan de under föregående understödsår erhållit
understöd i 156 dagar.

204 1982 års utredning.

Ovannämnda personer över 18 år äro kvalificerade för transitional payments,
om

1) åtminstone 8 avgifter erlagts under de sist förflutna två åren eller 30
avgifter någonsin erlagts,

2) de uppfylla övriga villkor för erhållande av försäkringsunderstöd med
undantag av att 30 avgifter ej erlagts under de sista två åren,

3) de kunna visa, att de normalt äro sysselsatta i försäkrat arbete och söka
förtjäna sitt uppehälle genom sådant arbete,

4) de äro i behov av understöd under arbetslöshetstiden.

Den sökande måste styrka sitt understödsbehov inför fattigvårdsmyndigheterna,
vilkas beslut är slutgiltigt och grundas på de för fattigvårdsunderstöd
gällande principerna. Dessa understöd som naturligtvis icke beviljas
till högre belopp än de ordinarie försäkringsunderstöden, utbetalas genom arbetsförmedlingen
och kostnaderna komma att helt åvila statsverket.

Omkring en miljon personer torde beröras av bestämmelserna om transitional
payments. Övriga arbetslösa utanför försäkringen erhålla understöd från
fattigvården.

Engelska arbetslöshetskommissionens slutliga betänkande.

Den förut omnämnda arbetslöshetskommissionen under ordförandeskap av H.
Gregory har i november 1932 framlagt sitt slutliga betänkande.

Kommissionen uttalar till en början, att undersökningen skett i en tid av finansiella
svårigheter och svåra ekonomiska och industriella rubbningar, vilka
nödvändiggöra begränsningar av den sociala hjälpverksamheten. Förslaget till
arbetslöshetspolitik har därför lagts så, att det omedelbart skall kunna genomföras
och.samtidigt innebära möjligheter till framtida utveckling på sunda linjer.

^ Kommissionen gör en analys av arbetslöshetens natur efter kriget och framhåller,
att den är helt artskild från arbetslösheten före kriget. Större delen
av arbetslösheten under perioden 1923—1929 kan ej anses hava berott på depression
i affärslivet utan på andra orsaker, såsom sjunkande konkurrensförmåga
hos industrien, arbetsbesparande uppfinningar och den bristande överensstämmelsen
mellan priser och arbetslöner. Den nuvarande depressionen har
visserligen orsakat arbetslöshet i hög grad, men skillnaden är, att denna arbetslöshet
kommer att försvinna, när affärslivet förbättras, medan den övriga arbetslösheten
troligen kommer att kvarstå.

En försäkring är lämplig för att möta följderna av den tillfälliga arbetslöshet,
för vilken alla arbetare äro utsatta, men den kan ej motsvara behovet vid
den långvariga arbetslösheten. Den måste mötas genom en understödsverksamhet,
parad med åtgärder för att återgiva dess offer en möjlighet till förnyat
arbete.

Försäkringens principer måste emellertid upprätthållas. Man får ej bortse
från att försäkringen endast är samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten.
Villkoren för understöd kunna ej eftergivas och rätten därtill utsträckas
till allt större grupper, såsom skett i England efter 1920, utan att systemet
brister. De olika regeringarna i England hava betraktat arbetslösheten såsom
ett tillfälligt fenomen, som kunde mötas med temporära åtgärder genom utsträckt
understöd av skilda slag, »uncovenanted», »extended» och »transitional
benefits». Men arbetslöshetsprocenten i England har efter 1920 aldrig varit
lägre än 8.6 och årliga medeltalet under de elva åren har varit 13. Landet ansågs
gå igenom en depressionsperiod, fastän den övriga delen av jorden kunde
glädja sig åt förhållandevis lyckliga tider. Blotta existensen av en arbetslöshetsförsäkring,
vilken kunde användas som en understödsorganisation, bortskymde
nödvändigheten av att vidtaga andra åtgärder för behandling av de

1982 års utredning.

205

arbetslösa, som icke kunde omfattas av försäkringen. Härtill kom, att den
enda hjälpform utom försäkringen, som fanns för att möta behovet hos arbetsföra
arbetslösa personer, var fattigvården. Politiska förhållanden medförde,
att olika regeringar vidtogo förändringar med försäkringen, som mindre voro
framkallade av en önskan att få balans mellan inkomster och utgifter än av
att finna den lättast framkomliga vägen för beredande av hjälp till de arbetslösa.

Omfattningen av en försäkringsplan och dess villkor måste därför bestämmas
med hänsyn tagen till de hjälpformer, som finnas utanför försäkringen.
Kommissionen ingår med anledning härav först i en granskning av de allmänna
arrangemang, som böra vidtagas för att hjälpa de arbetslösa.

Kommissionen betonar härvidlag ånyo, att en försäkring ej kan användas
för annat ändamål än vartill den är gjord, d. v. s. att utbetala understöd såsom
en rätt för de försäkrade under en begränsad tidrymd och på fixerade villkor.
Försäkringen kommer därför ej att täcka den långvariga arbetslöshet, som under
moderna industriella förhållanden i många fall är oundviklig. Finnes ej
ett allmänt och vidsträckt hjälpsystem vid sidan av försäkringen, kommer det
alltid att bliva en press på regeringarna att uppmjuka försäkringsvillkoren. Så
länge de arbetslösa äro arbetsdugliga och kunna visa, att de normalt vilja söka
sitt uppehälle inom industriellt arbete, har det allmänna en plikt att sörja för
deras behov under arbetslösheten och att vidtaga sådana åtgärder, som kunna
förhindra den nedsättning av karaktärsegenskaper och arbetsduglighet, som
kan bliva följden av en utsträckt arbetslöshet. Kommissionen föreslår därför
att, vilken omfattning en försäkring än må få, ett allmänt hjälpsystem i form
av utbetalande av kontanta understöd skall inrättas för arbetslösa arbetare.

Kommissionen utdömer ett av fackförbunden framställt förslag att slopa
försäkringen och i stället till alla ofrivilligt arbetslösa, oberoende av behovsprövning,
under hela arbetslöshetstiden utbetala ett fixt kontantunderstöd av
statsmedel. Bortsett från de finansiella följderna av ett dylikt system, vore
det endast möjligt att genomföra i ett samhälle med fullständig statlig kontroll
över industrien.

Kommissionen föreslår i stället ett system, där hjälpen gives med hänsyn till
behovet och där behovet bedömes med hänsyn tagen till resurserna inom det hushåll,
varav den arbetslöse är medlem. Hjälpen bör givas efter bedömning av
kommunal myndighet, dock ej arbetsförmedlingen, och stå under överinseende av
arbetsministeriet. Systemet bör innefatta alla arbetsföra arbetslösa inom »the industrial
field» (benämningen täcker jämväl jordbruk och skogsbruk), vilka ej
omfattas av en eventuell försäkringsplan eller vilka hava uttagit sin rätt från
försäkringen eller ännu ej förvärvat sådan rätt. Det finnes nämligen ingen
orsak att utanför en försäkrings omfattning skilja mellan arbetare i och utom
försäkrade yrken.

Även om ett sålunda utformat system införes, är det, enligt kommissionens
uppfattning, stora fördelar förenat med att bibehålla försäkringen. Denna
tvingar och hjälper arbetarna att själva sörja för sig. Erfarenheterna från de
gångna åren tala också för ett bibehållande. Under år 1930 framställde omkring
5 miljoner av 12 miljoner försäkrade arbetare begäran om understöd, och
av dessa uppfyllde mer än 3,500,000 det föreskrivna villkoret om 30 erlagda
avgifter och erhöllo understöd. Det är även rimligt, att industrien bär den
första bördan av arbetslösheten såsom en del av dess normala driftkostnader.
Efter noggrant övervägande föreslår därför kommissionen i såväl arbetarnas
som det allmännas intresse, att försäkringen skall bibehållas.

Med hänsyn till det stora intresset av att en försäkring anpassas efter utvecklingen
och ständigt skötes efter sunda principer, föreslår kommissionen tillsättandet
av en oberoende ständig kommission, som skulle hava att övervaka

206

1982 års utredning.

såväl försäkringen som det allmänna hjälpsystemet utanför försäkringens område
och verka som ett rådgivande organ till arbetsministern. Denna kommission
skulle årligen avgiva en rapport över försäkringens finanser med hänsyn
till arbetslöshetsnivån och dess troliga förändringar samt föreslå erforderliga
ändringar såväl beträffande avgifter och understöd som övriga försäkringsvillkor.

Kommissionen föreslår inga förändringar i försäkringens omfattning med
hänsyn till olika yrken. Däremot föreslås, att den nedre åldersgränsen, som
nu är 16 år, ändras så att den motsvarar åldern för skolans avslutande eller 14
år. Därest någon frivilligt deltager i en fortsättningsskola, skulle försäkringsavgiften
under tiden krediteras honom. Som villkor för erhållande av understöd
under 18 års ålder föreslås bevistande av en godkänd instruktionskurs.

Arbetare inom jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk hava hittills varit
uteslutna från försäkringen. Tidigare torde ej heller hava förefunnits någon
önskan från dessa arbetares sida att bliva försäkrade. Från flera arbetarorganisationer
hava emellertid inför kommissionen framställts önskemål om försäkringens
utsträckande till dessa grupper med hänsyn till att risken för arbetslöshet
ökat i hög grad. Någon bestämd uppfattning om arbetslöshetens omfattning
inom jordbruket kan ej erhållas, då arbetarna endast i ringa utsträckning
äro organiserade och anställningarna vanligen ej ske genom arbetsförmedlingen.
Tydligt är dock, att arbetslösheten ökat inom vissa distrikt. Kommissionen
framhåller, att starka skäl tala för att utsträcka försäkringen till jordbruksarbetarna.
Men detta synes ej vara möjligt på grund av den låga lönenivån.
Å ena sidan skulle de förhållandevis höga avgifterna verka synnerligen
betungande såväl på jordbrukarna som på arbetarna, och å andra sidan
närma sig understödsbeloppen i många fall lönerna. Enda möjligheten vore
sålunda en särskild försäkringsplan för jordbruket. På grund av svårigheten
att uppskatta arbetslösheten skulle emellertid de finansiella beräkningarna sväva
i luften. Vidare torde ej samma plan kunna användas för Skottland som för
England och Wales. Betydande svårigheter skulle uppstå för administrationen
av en försäkring. Antalet arbetsgivare med blott en eller två anställda är mycket
stort. Försäkringen skulle därför föra med sig en vidsträckt lokal organisation
med stora kostnader. En stor mängd arbetare, vilkas anställning endast
är tillfällig eller säsongartad eller vilka äro anställda hos den egna familjen,
måste troligen komma att uteslutas från försäkringen. Svårigheterna
äro sålunda mycket stora (»formidable»), och kommissionen anser ej, att försäkringen
skulle kunna genomföras annat än till sådana kostnader, att de ej
skulle stå i rimlig proportion till värdet av förmånerna. Försäkringens följder
skulle t. o. m. kunna bli olyckliga genom att göra arbetsmöjligheterna mindre
regelbundna än för närvarande. De jordbrukare, som anställa sina arbetare
halvårsvis eller årsvis, skulle nämligen efter en försäkrings införande säkerligen
komma att avstå från detta system, så att de kunde entlediga arbetarna
under den döda säsongen. Kommissionen avstyrker därför att försäkringen utsträckes
till jordbruket men tillstyrker, att den rådgivande kommissionen skall
fortsätta utredningen i frågan med beaktande av de synpunkter, som anförts.

Beträffande avgifterna till försäkringen har kommissionen övervägt, huruvida
de borde differentieras i förhållande till lönerna eller såsom hittills utgå
med fixerade belopp. Någon mera allmän önskan om en sådan differentiering
torde emellertid ej förefinnas. Systemet att upptaga avgifterna genom märken
skulle därjämte bliva mera svårskött. Vidare skulle det bliva omöjligt att med
någon större grad av säkerhet bestämma storleken av avgifter och understöd,
så att inkomster och utgifter komme att balansera. För en högt betald arbetare
bleve systemet fördelaktigt, men det skulle reducera understödet för
en dåligt betald arbetare med kanske lika störa behov. Ehuru kommissionen

1982 års utredning.

207

anser, att principen om differentiering är riktig, avstyrkes under nuvarande
tider införandet av en så radikal förändring i försäkringssystemet.

Kommissionen granskar de grundläggande villkoren för erhållande av understöd
och föreslår, att de få följande innehåll.

1) En hjälpsökande skall hava betalat 30 avgifter under de närmast föregående
två åren. För en arbetare, som under de två åren varit sjuk eller haft
arbete i ett icke försäkrat yrke, må tiden utsträckas till högst fyra år.

I samband härmed behandlar kommissionen frågan om återinförandet av
principen om ett direkt samband mellan understödstiden och de erlagda avgifterna.
Kommissionen framhåller, att svagheten i en bestämd understödstid
för alla försäkrade är, att ingen åtskillnad göres mellan en arbetare, som haft
arbete under många år, och den som endast erlagt minimiantalet avgifter. Kommissionen
föreslår därför följande regel.

En hjälpsökande, som har uppfyllt villkoret om 30 erlagda avgifter under
två år, skall vara berättigad till understöd under minst 13 veckor av understödsåret.
Efter de 13 veckorna skall han vara berättigad till ytterligare understöd
under det löpande understödsåret med en vecka för erlagda 10 avgifter
under de sistförflutna fem försäkringsåren, minskat med årliga medeltalet av
erhållna veckounderstöd under samma period av fem år.

Med understödsår avses de 12 månader, som följa på dagen för ansökningen
om understöd. Försäkringsåret sträcker sig från 1 juli till 30 juni.

Den föreslagna regeln medför, att en arbetare, som under de fem sistförflutna
försäkringsåren betalat samtliga veckoavgifter, tillhopa 260, och icke
under samma tid uppburit något understöd, blir berättigad till ytterligare 26
veckors understöd. Maximala understödstiden under ett understödsår blir sålunda
39 veckor.

Vidare föreslår kommissionen, att en arbetslös, som uppburit allt understöd,
vartill han varit berättigad, skall kunna kvalificera sig för erhållande av nytt
understöd under påföljande understödsår genom att erlägga 10 avgifter.

2) Den hjälpsökande skall kunna visa, att han gjort framställning om understöd
på föreskrivet sätt och alltsedan dagen för framställningen varit kontinuerligt
arbetslös.

Begreppet kontinuerligt arbetslös, för vilket redogörelse lämnats i 1928 års
betänkande, har icke undergått någon förändring. Karenstiden utgör sålunda
sammanlagt sex dagar.

En följd av regeln är, att en korttidsarbetare kan erhålla understöd för dagar,
då han icke arbetar, fastän förtjänsten under arbetsdagarna kan vara mycket
stor. Kommissionen föreslår därför, att det beträffande dessa arbetare
skall införas en prövning av deras arbetsförtjänster vid begäran om understöd
(»earnings test»). Däremot skall någon allmän behovsprövning icke ske.

3) Den hjälpsökande skall vara arbetsduglig och användbar för arbete.

4) Den hjälpsökande skall visa, att han är oförmögen att erhålla passande
arbete.

Kommissionen anser det icke vara lämpligt att återinföra det gamla villkoret,
att den hjälpsökande skall allvarligt bemöda sig om att finna arbete
(»genuinely seeking work»).

5) Därest en arbetslös förelagts att deltaga i en särskild ordnad undervisningskurs,
skall han visa, att han verkligen deltagit i kursen.

Kommissionen föreslår att myndigheterna skola kunna indraga understödet
för högst sex veckor, därest den arbetslöse utan skäl vägrar att deltaga i kursen
eller om han på grund av dåligt uppträdande måst avlägsnas från kursen.

Beträffande de nuvarande diskvalifikationsgrunderna föreslår kommissionen
icke någon väsentlig förändring.

Med avseende på det allmänna hjälpsystemet utanför försäkringen föreslår

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209. 25

208

1932 års utredning.

kommissionen, att kommunerna skola tillsätta en särskild nämnd, Unemployment
Assistance Committee, för behandling av hithörande frågor. Hjälpen
skall lämnas enligt följande principer:

1) hjälpen gives efter behovsprövning;

2) den hjälpsökandes behov skall bedömas med hänsyn till resurserna inom
det hushåll, varav han är medlem;

3) det belopp, som utbetalas, skall vara lägre än lönen;

4) den standard, som bör upprätthållas, skall vara den, som erfarenheten
utvisar vaTa erfordlig för att avhjälpa nöden.

Systemet skulle, såsom förut omtalats, omfatta alla arbetsföra arbetare, vilka
önska förtjäna sitt uppehälle genom arbete såsom anställda men icke kunna
erhålla sådant arbete och vilkas arbetslöshet icke täckes av försäkringen. Som
åldersgräns föreslås 65 år.

Övriga arbetslösa, vare sig sjuka, arbetsovilliga eller över 65 år, hänvisas
liksom för närvarande till fattigvården.

För att kunna komma i åtnjutande av hjälp från det nya systemet fordras,
att den arbetslöse har anmält sig hos och uppehåller ständig kontakt med arbetsförmedlingen.
Vidare får arbetslösheten ej vara beroende på arbetstvist.
Utbetalningarna göras av den kommunala nämnden.

Systemet skulle stå under överinseende av arbetsministern, som dock ej skulle
taga befattning med något enskilt fall. Ett beslut av the Unemployment
Assistance Committee angående beviljande av understöd eller avslag å gjord
ansökning är sålunda slutgiltigt.

Beträffande behovsprövningen föreslår kommissionen utförliga regler, innebärande
att viss del av hushållsmedlems arbetsinkomst skall undantagas från
beräkningen, så att driften att söka arbete ej skall minskas. Hänsyn skall
endast tagas till kapitaltillgångar, om de överstiga 50 pund, och då efter viss
skala. Därest någon medlem av hushållet åtnjuter pension av visst uppräknat
slag, skall en del av pensionen undantagas från beräkningen.

Kommissionen föreslår, att huvudparten av kostnaderna skola bäras av staten
men att kommunerna skola deltaga med 4 d. per pund. Kommunerna bliva
härigenom ekonomiskt intresserade av att hålla kostnaderna nere. Man kan
ej säga, att någon ny börda härigenom lägges på kommunerna, då det nya
systemet kommer att övertaga en mängd fall, som förut åvilat fattigvården.

Kommissionen rekommenderar, att de redan nu befintliga undervisnings- och
träningskurserna för såväl unga som vuxna arbetslösa skola utvidgas och rationaliseras.
Kommissionen är jämväl intresserad av att nödhjälpsarbeten anordnas
— Sverige åberopas som exempel på framgångsrik verksamhet härutinnan
—■ men kommissionen anser, att kostnaderna skulle bli för höga vid
ett mera allmänt anordnande av dylika arbeten. Däremot rekommenderas ordnandet
av offentliga arbeten på basis av frivilligt deltagande av arbetslösa utan
annan lön än understödet.

Kommissionen beräknar, att försäkringen skall bli självförsörjande, om de
nuvarande avgifterna från arbetsgivare, arbetare och staten bibehållas och endast
mindre justeringar göras å understöden. Beträffande försäkringsfondens
skuld om 115 miljoner pund föreslår kommissionen, att räntefoten med hänsyn
till det ändrade ränteläget nedsättes till 3V2 procent, varvid skulden kan förräntas
och på 65 år amorteras genom ett årligt belopp av 4V2 miljoner pund.
Då en del av skulden uppkommit genom att försäkringsfonden intill år 1930
belastats med utbetalningen av extended och transitional benefits, föreslår kommissionen,
att sistnämnda belopp skall fördelas mellan statskassan och försäkringsfonden,
så att statskassan skall bära 3 miljoner pund och försäkringsfonden
l1/2 miljon pund årligen. — Vid beräknandet av försäkringens finanser
för nästkommande budgetår har kommissionen utgått från en genomsnittlig

1932 års utredning.

209

arbetslöshetssiffra av 3 miljoner, vilket överstiger den nuvarande nivån. Beräkningen
synes sålunda vara försiktigt gjord. För kommande år skall den
rådgivande kommissionen inkomma med förslag till balansering av försäkringens
budget.

Yttrande av minoriteten.

Särskilt yttrande har avgivits av två ledamöter av kommissionen. De förklara,
att de icke kunna finna någon orsak, varför de arbetslösa skulle indelas
i två klasser, av vilka den ena skulle erhålla understöd från försäkringen såsom
en rätt och den andra skulle erhålla understöd först efter behovsprövning.

Minoriteten anser, att arbetslösheten är en alldeles för svår och oberäknelig
risk för att kunna mötas genom en försäkring. Det är omöjligt att kunna förutse
variationerna i arbetslösheten, och någon säker kalkyl om en försäkrings
finanser kan därför ej göras. Skulle en försäkring verkligen göras självförsörjande,
d. v. s. icke mottaga något understöd från statskassan, komme bördan
för industrien att bli odlidligt stor.

Eftersom man icke kan lägga skulden för arbetslösheten på de arbetslösa,
måste staten anses skyldig att sörja för deras uppehälle, tills arbete ånyo kan
beredas dem. Alla arbetslösa skola hava samma rätt att bliva hjälpta, och
understöd skall utgå, intill dess arbete ånyo erhållits. Särskilda åtgärder måste
vidtagas för att vidmakthålla arbetsdugligheten hos de arbetslösa.

Minoriteten föreslår därför, att ett allmänt hjälpsystem inrättas enligt följande
grunder.

Alla anställda personer inom »the industrial field» över skolåldern och intill
65 år med undantag av icke kroppsarbetande personer med mer än 350
punds årslön innefattas i planen. Avgifter erläggas av samtliga arbetare och
arbetsgivare med fixerat belopp, icke överstigande 6 d. i veckan per arbetare,
vilket uttages genom märkessystem. Överskjutande kostnad bäres av statskassan.
Understöden återställas till nivån före sänkningen i november 1931.
För jordbrukets del fastställas särskilda lägre avgifter och understöd. Villkoren
för erhållande av understöd — med undantag av fordringen på erlagda
avgifter — och olika diskvalifikationsgrunder bliva i huvudsak desamma, som
av majoriteten föreslagits inom försäkringen. Något skäl för införande av en
behovsprövning efter viss tid finnes icke. Därest arbetslösheten är stor, böra
staten och kommunerna anordna allmänna arbeten med avtalsenliga löner.

Tyskland.

Lagen om införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i Tyskland trädde
i kraft den 1 oktober 1927. Under förarbetena till lagen beräknades, att
medeltalet av de arbetslösa skulle utgöra omkring 700,000. Detta visade sig
emellertid redan från början vara för lågt räknat. Medeltalet av de arbetslösa
utgjorde 1928 1.66 miljoner, 192 9 2.02 miljoner, 1930 3.48 miljoner och
1931 4.57 miljoner. I februari 1932 hade antalet stigit till 6.13 miljoner. Som
följd härav blevo alla finansiella beräkningar rörande försäkringen kullkastade,
och genom upprepade lagändringar, ofta i form av nödförordningar,
nödgades man höja avgifterna, minska förmånerna och vidtaga olika inskränkningar
för att om möjligt balansera försäkringens inkomster och utgifter.
Detta har dock endast varit möjligt att åstadkomma genom betydande tillskott
och lån från statskassan för varje år. Härjämte har det allmänna att
svara för de utförsäkrade arbetslösa och för dem, som aldrig kunnat förvärva
rätt till understöd från försäkringen. Kostnaderna för de arbetslösa stego

210

1932 års utredning.

till enorma belopp, och då såväl statens som kommunernas finanser genom
den rådande depressionen alltmer försämrades, blevo nedskärningar på det
sociala området en tvingande nödvändighet och för varje år allt längre gående.
— Genom de senast vidtagna nedskärningarna är det emellertid meningen
att försäkringen skall bli självförsörjande, och i statsbudgeten upptages
icke längre något belopp för den egentliga försäkringen.

Under år 1928 blevo i genomsnitt 67 procent av de arbetslösa hjälpta genom
understöd från försäkringen. Detta tal har för varje år sjunkit, och i februari
1932 voro endast 30 procent berättigade till försäkringsunderstöd. Däremot
har antalet av dem, som blivit hjälpta genom det s. k. krisunderstödet,
stigit från 7 procent 1928 till 27 procent i februari 1932. Vidare understöddes
sistnämnda månad omkring 30 procent av de arbetslösa genom fattigvården,
medan återstoden voro ohjälpta.

En av regeringen i januari 1931 tillsatt kommission för utredande av arbetslöshetsfrågan
(efter sin ordförande vanligen benämnd Braun-kommissionen)
meddelade emellertid, att, ehuru försäkringens betydelse som understödsform
avtagit, fortfarande (maj 1931) två tredjedelar av alla understödstagare
före hela försäkringsrättens uttömmande ånyo erhållit arbete.

Genom en den 12 oktober 1929 utfärdad lag utvidgades försäkringens omfattning
genom att bland de försäkrade upptogos förvaltningspersonal med
lön icke överstigande 8,400 mark om året. Personal med högre avlöning kan
emellertid frivilligt ansluta sig till försäkringen.

Enligt den ursprungliga försäkringslagen voro de försäkrade indelade i 11
olika löneklasser. För var och en av dessa klasser bestämdes en enhetslön.
Avgifterna till försäkringen bestämdes till viss procentsats av dessa enhetslöner,
att utgå till hälften av arbetsgivaren och till hälften av den försäkrade.
Avgifterna hava sedermera flera gånger höjts, senast den 30 september 1930,
och utgå numera med 6V2 procent av enhetslönen. I förening med avgifterna
till socialförsäkringens övriga grenar utgöra dessa avgifter en så betydande
belastning på folkhushållningen, att man ej ansett sig kunna vidtaga ytterligare
höjningar.

För att bli berättigad till understöd erfordras att under det närmast förflutna
året hava varit anställd i försäkringspliktigt yrke under 26 veckor.
Genom 1929 års lag ändrades denna bestämmelse beträffande de arbetslösa,
som första gången begära understöd, så att dessa arbetslösa under de närmast
förflutna två åren måste hava varit anställda i försäkringspliktigt yrke under
52 veckor.

Karenstiden, som från början utgjorde 7 dagar med vissa undantag, har genom
nödförordningen den 5 juni 1931 bestämts till 21 dagar för arbetslösa
utan försörjningsplikt, till 14 dagar för arbetslösa med högst tre familjemedlemmar
och till 7 dagar för övriga arbetslösa. Dessa tider kunna under vissa
omständigheter reduceras.

Genom nödförordningen den 5 juni 1931 erhöll styrelsen för riksanstalten
befogenhet att med riksregeringens samtycke höja försäkringsavgifterna, nedsätta
understödsbeloppet (dock ej under krisunderstödets belopp) och förkorta
understödstiden. Genom beslut den 1 oktober 1931 nedsatte styrelsen
härefter understödstiden för vanliga arbetslösa från 26 till 20 veckor och för
säsongarbetslösa från 20 till 16 veckor. Krisunderstödsperioden förlängdes
dock med samma tid som den försäkringsmässiga understödstiden förkortades.

Förvaltningsrådet för riksanstalten har den 27 augusti 1931 utfärdat en
förordning rörande arbetslöshetsunderstöd åt korttidsarbetare. Varje arbetare,
som omfattas av försäkringen och sysselsättes i ett företag om minst 10 arbetare,
är berättigad till ersättning för partiell arbetslöshet, därest han är
utan arbete under tre, fyra eller fem hela arbetsdagar i samma vecka. Helg -

1932 års utredning.

211

dagar betraktas som arbetslöshetsdagar för det fall, att enligt korttidsplanen
arbete icke skulle ha förekommit å dessa dagar. Något individuellt understödsvillkor,
hänförande sig till viss tids försäkringspliktig sysselsättning,
gäller icke för korttidsunderstöd, och sådant kan utgå även till dem, som
uttömt sin rätt till vanligt arbetslöshetsunderstöd. I stället fordras, att inom
företaget eller en avdelning därav minst åtta hela arbetsdagar under en sammanhängande
följd av kalenderveckor och under varje vecka minst två hela
arbetsdagar bortfallit för flertalet anställda arbetare. Ej heller gäller någon
maximal understödsperiod för korttidsarbetare. Ansökan om understöd
ingives till vederbörande arbetsförmedlingsanstalt och skall åtföljas av plan
över korttidsarbetets anordning.

Det till säsongarbetare utgående arbetslöshetsunderstödet har under de
gångna åren varit föremål för skiftande bestämmelser. På sätt ovan angivits
är understödstiden numera begränsad till 16 veckor. Vidare utgår understödet
under den döda säsongen endast efter krisunderstödets nivå. En arbetslös
skall hänföras till säsongyrke, om han under 26 veckor under det sist
förflutna året varit anställd i sådant yrke.

Ordföranden i en landsanstalt kan enligt stadgande i nödförordningen av
den 6 oktober 1931 förordna om understöds beviljande i de fall, då en del av
arbetsstyrkan permitteras för att lämna plats åt arbetslösa, s. k. »Krumpersystern».
Uppgörelse härom skall innefatta plan för regelbundet utbyte av
arbetskraft minst en gång i månaden. Understöd utgår till de permitterade
med högst hälften av eljest utgående belopp och detta även om anställningsförhållandet
icke löses och de permitterade sålunda icke äro att betrakta såsom
arbetslösa i egentlig mening. Såsom villkor för understöd gäller bland
annat, att arbetsstyrkan i företaget, under den tid systemet praktiseras, icke
må understiga vad den utgjort på sista tiden.

I syfte att bereda ökade arbetstillfällen åt arbetslösa har riksregeringen genom
nödförordningen den 5 juni 1931 tillagts befogenhet att med riksrådets
samtycke reducera arbetstiden till 40 timmar i veckan i företag, där en sådan
reduktion är tekniskt och ekonomiskt genomförbar. Företag, som sysselsätta
mindre än 10 arbetare eller anställda, äro undantagna från förordningens bestämmelser.

Vidare innehåller förordningen bestämmelser om frivillig arbetstjänst,
d. v. s. beredande av tillfällen för arbetslösa, som äro därtill villiga, att med
bibehållande av understödsrätten åtaga sig visst allmännyttigt arbete. Bidrag
till arbetet kan lämnas av riksanstalten och storleken är beroende av
det antal arbetslösa, som deltaga i arbetet. Bidraget får endast utgå till arbeten
av allmännyttig karaktär, som annars icke skulle ha kommit till utförande
ens som nödhjälpsarbete. Arbetsministern kan ålägga de kommunala
myndigheterna att ombesörja kost och logi för de frivilliga arbetarna..

Enligt 1927 års lag voro arbetslösa under 21 år, vilka voro i besittning av
försäkringsunderstöd, ävensom alla, som uppburo krisunderstöd, skyldiga att
förrätta visst arbete av allmännyttig karaktär (»Pflichtarbeit»). Denna
skyldighet utsträcktes genom nödförordningen den 5 juni 1931 till alla arbetslösa
personer i besittning av understöd. Jämväl må de arbetslösa kunna
tilldelas arbete, som tillhör »en löntagares regelbundna_verksamhet».

Enligt 1927 års lag utgingo arbetslöshetsunderstöden i förhållande till enhetslönen
inom de 11 olika lönehlasserna efter särskild för varje klass bestämd
procentsats. Genom särskilda kungörelser av den 16 och 17 juni 1932, utfärdade
med stöd av nödförordningen den 14 juni 1932, hava tre olika skalor införts
för olika distrikt i landet. Tillämpningen av viss skala har gjorts beroende
dels av storleken av det till riksförvaltningens tjänstemän utgående
ortstillägget å orten i fråga och dels av om orten är en större, medelstor eller

212

1982 års utredning.

mindre stad. I allmänhet kommer den lägsta skalan att tillämpas på platser
med mindre än 10,000 invånare. De två högre skalorna omfatta endast sex
understödsklasser och den tredje skalan åtta, allt i stället för de elva olika
klasser, som förut svarade mot de elva löneklasserna.

Bortsett från familjetilläggen varierar understödsbeloppet enligt den första
skalan mellan 5.10 och 11.70 mark i veckan, enligt den andra mellan 5.10 och
9.90 mark i veckan och enligt den tredje mellan 4.50 och 8.40 mark i veckan.
De sålunda bestämda understöden representera en betydande minskning emot
förut utgående belopp. Understödsbeloppen hade jämväl förut vid flera tillfällen
reducerats kraftigt. Styrelsen för riksanstalten har tillagts befogenhet
att föreskriva, att understödet intill en tredjedel av dess belopp kan utgå in
natura.

Genom nödförordningen den 5 juni 1931 bestämdes, att arbetslösa under
21 år, vilka äro berättigade till understöd enligt civillagen, icke längre skulle
erhålla arbetslöshetsunderstöd. Detta ändrades den 6 oktober 1931 i så måtto,
att understödet skall indragas endast om de verkligen erhålla understöd av
familjen. Arbetslösa, som äro i besittning av pensioner, få numera understödet
reducerat i den mån pensionen överstiger 25 mark i månaden.

Enligt 1927 års lag skulle det utsträckta understödet eller krisunderstödet
utbetalas först efter behovsprövning i varje särskilt fall. Genom ovannämnda
nödförordning den 5 juni 1931 infördes dylik behovsprövning jämväl inom
försäkringens område beträffande alla gifta kvinnor. Och genom nödförordningen
den 14 juni 1932 infördes denna behovsprövning för samtliga arbetslösa
fr. o. m. sjunde understödsveckan. Behovsprövningen skall tillämpas
enligt de regler, som gälla för erhållande av kommunalt understöd, och
sålunda verkställas av kommunalmyndigheterna. Dessas beslut äro bindande
för arbetsförmedlingsanstalterna. — Det inom den kommunala understödsverksamheten
använda kriteriet på medellöshet grundar sig på den principen,
att en familjs tillgångar disponeras gemensamt, så att ingen hjälp får lämnas
i de fall, då inkomsten för en eller flera av de till samma hushåll hörande
personerna är tillräcklig för att lämna hela familjen ett minimiunderhåll.
Detta minimum är exempelvis i Leipzig fastställt till 20 mark i månaden för
varje i arbete varande person, 10 mark för vuxna arbetslösa, 8 mark för varje
barn i skolåldern och 6 mark för varje barn under skolåldern.

Genom ett den 11 oktober 1930 utfärdat dekret har arbetsministern utsträckt
rätten till krisunderstöd till alla yrken med undantag av jordbruksarbetare
och personer i huslig tjänst. Arbetslösa under 21 år äga icke rätt till
krisunderstöd. Krisunderstödet kunde ursprungligen utgå under 39 veckor
för arbetslösa under 40 års ålder och 52 veckor för arbetslösa över sagda ålder.
Genom nyssnämnda dekret begränsades understödstiden till respektive
32 och 45 veckor. I samband med nedsättandet av understödstiden inom den
egentliga försäkringen bestämdes, att den sammanlagda tiden för utbetalande
av arbetslöshetsunderstöd och krisunderstöd skulle uppgå till 58 veckor. Därest
läget på arbetsmarknaden skulle så nödvändiggöra, kan ordföranden i riksanstalten
i fråga om arbetslösa över 40 år medgiva utbetalning av krisunderstöd
för en ytterligare period om 13 veckor. De genom nödförordningen den
14 juni 1932 inom försäkringen införda understödssatserna äro jämväl tillämpliga
å krisunderstöd, varvid de emellertid betraktas som maximisatser, som må
kunna minskas allt efter den arbetslöses nödställda läge. Krisunderstödet
må icke i något fall överstiga kommunalt understöd. Sistsagda understöd
sänktes genom nämnda förordning med 15 procent.

1982 års utredning.

213

Danmark.

Den 23 juni 1932 har i Danmark utfärdats ny lag om arbetsanvisning och
arbetslöshetsförsäkring m. m. Vidare har samma dag utfärdats lagar om förlängd
stadgeenlig hjälp till arbetslösa medlemmar av statserkända arbetslöshetskassor
och om tillfälligt statsbidrag till kommunerna för arbetslöshetsunderstöd.

Lagen om arbetsanvisning och arbetslöshetsförsäkring är i huvudsak fotad
på förut gällande lag av den 1 juli 1927. Bland de vidtagna förändringarna
må nämnas följande.

Till en erkänd arbetslöshetskassa skall årligen från staten utbetalas bidrag,
som beräknas i förhållande till de ersättningsberättigade medlemmarnas
avgifter under föregående finansår. Bidragsprocentens storlek fastställes i
förhållande till genomsnittliga arbetsförtjänsten hos arbetarna inom kassans
fack eller område enligt följande skala:

Genomsnittlig årsförtjänst Statsbidrag i förför
fackets (områdets) hållande till

arbetare medlemsbidraget

Intill 2,000 kr........................90 %

2.000 » till 2,250 kr.................85 %

2.250 > > 2.500 > 80 %

2.500 » > 2,750 > 75 %

2.750 > » 3,000 » 70 %

3.000 > » 3,250 > 65 %

3.250 > > 3,500 > 55 %

3.500 » » 3,760 > 45 %

3.750 > » 4,000 » 30 %

över 4,000 ......................... 15 %

Skalan gäller emellertid endast om kassan har upprättat en s. k. fortsättningskassa
(se nedan). I annat fall reduceras procenttalet med 10. — Kommunerna
ersätta sedermera staten 1/3 av de utbetalade bidragen, varvid varje
kommun bidrager i förhållande till antalet ersättningsberättigade medlemmar
av arbetslöshetskassan, som uppehöllo sig inom kommunen den sist förflutna
31 mars. Däremot utgår numera ej direkt bidrag från kommunerna till
kassorna.

Maximibeloppet av daghjälpen har fastställts till 4 kr. för familjeförsörjare
och 3 kr. för icke familjeförsörjare. Därjämte har föreskrivits, att V3 av
ovannämnda maximibelopp skall på visst sätt regleras per den 1 april varje
år med hänsyn till prisnivån.

I kassornas stadgar skall utsättas den tidrymd, inom vilken en medlem högst
skall kunna uppbära fullt årligt understöd. Denna tidrymd må icke överstiga
4 år.

Rätten till understöd bortfaller, om en medlem icke haft arbete som lönearbetare
under 26 veckor inom förenämnda tidrymd, därest denna fastställts
till 3 år, och under 39 veckor, därest tiden bestämts till 4 år. För att åter
bliva berättigad till understöd måste vederbörande arbetare hava varit medlem
av kassan i ytterligare 12 månader och under denna tid haft arbete i minst
26 veckor.

De genom 1927 års lag införda bestämmelserna om utbetalande av understöd
vid arbetskonflikter hava ändrats väsentligt. Liksom förut får understöd
icke utgivas till personer, som omfattas av en strejk eller lockout. Härutöver
skall understödet numera endast indragas för de arbetare inom det

214

1932 års utredning.

fack, som omfattas av konflikten, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning
till de av konflikten berörda arbetsplatserna.

Genom 1927 års lag infördes rätt för varje erkänd arbetslöshetskassa att
upprätta en s. k. kriskassa, från vilken vid extraordinär arbetslöshet understöd
kunde utbetalas. Dessa kassor benämnas i den nya lagen fortsättningskassor.
Medlemmarnas avgifter till fortsättningskassan skola utgöra minst
20 % av avgifterna till arbetslöshetskassan, därest icke arbetsdirektören medgiver
en lägre avgift. Fortsättningskassorna erhålla årligt statsbidrag efter
enahanda grunder som arbetslöshetskassorna. Därjämte erhålla fortsättningskassorna
årligen bidrag av arbetslöshetsfonden med hälften av den under föregående
räkenskapsår utbetalade fortsättningshjälpen. Staten giver vidare
genom arbetslöshetsfonden ett engångsbidrag vid etablerandet av en fortsättningskassa
med 25, 20 eller 15 kr. per medlem, beroende på årslönens storlek
inom vederbörande fack. Fortsättningskassans medel skola hållas avskilda
från arbetslöshetskassans. ■— Fortsättningskassan träder i verksamhet efter beslut
av arbetslöshetskassans styrelse och under förutsättning att arbetslösheten
bland kassans medlemmar överstiger den normala arbetslösheten i kassan med
viss i lagen fastställd procentsats, varierande mellan 70 och 20. Även eljest
kan fortsättningskassan efter medgivande från arbetsdirektören öppnas, när över
40 % av arbetslöshetskassans arbetslösa medlemmar förbrukat sin rätt till understöd
och arbetslöshetsprocenten är minst 7 l/2 (för kassor under 200 medlemmar
10 procent) eller minst 50 procent av kassans medlemmar äro arbetslösa.
Fortsättningskassans understöd utgives efter samma regler och i samma
storlek och omfång som kassans ordinarie daghjälp, dock att understöd
under 12 på varandra följande månader icke kan utgivas under mer än 70
dagar.

Arbetslöshetsfondens medel användas till årliga bidrag till de erkända arbetslöshetskassornas
fortsättningskassor, till bidrag till nödhjälpsarbeten, som
igångsättas av staten, kommunerna eller privata institutioner, som åtnjuta offentligt
stöd, till kurser för arbetslösa samt till lån till arbetslöshetskassor vid
extraordinärt stor arbetslöshet. Vidare kan av fondens ränteinkomster intill
20 procent användas till bidrag till icke erkända arbetslöshetskassor. Därest
fondens ekonomi tillåter det, kan vid stor arbetslöshet bidrag lämnas till föreningar
och institutioner, som verka till de arbetslösas nytta. — Arbetsgivarna
äro skyldiga att bidraga till fonden enligt bestämmelser, som motsvara de i
1927 års lag givna. Bidragsplikten upphör, därest fondens behållning stiger
över 12 miljoner, men träder åter i kraft, när behållningen sjunkit till 10 miljoner.
Staten lämnar numera ej något bidrag till fonden, men om fondens
medel skulle visa sig otillräckliga för att uppfylla fondens förpliktelser, må
fondens styrelse hos socialministern hemställa om tillfälligt lån av statsmedel.

För tiden till den 31 mars 1933 beräknas bidragen till arbetslöshetskassorna
efter förut gällande lag. Först den 1 april 1933 inträder rätt till engångsbidrag
för etablerande av fortsättningskassor.

Enligt lagen om förlängd stadgeenlig hjälp till arbetslösa medlemmar av
statserkända arbetslöshetskassor äger en arbetslöshetskassa rätt att utan hänsyn
till kassans stadgar föröka understödsdagarna under 12 på varandra följande
månader till det dubbla. Förlängningen må dock ej överstiga 70 dagar.
Rätten härtill gäller endast under tiden från den 1 oktober 1932 till den
1 april 1933. En medlem av en arbetslöshetskassa, som förbrukat sin rätt
till understöd antingen därför att den föreskrivna maximitiden för understöd
överskridits eller därför att han ej innehaft arbete under föreskriven tid, är
berättigad att utfå understöd enligt ovan. Rätten att utgiva dylikt förlängt
understöd är emellertid beroende av att arbetslöshetskassan senast den 1 oktober
1932 har upprättat en fortsättningskassa. och att fortsättningskassan har

1982 års utredning.

215

bestämts att träda i verksamhet senast den 1 oktober 1933. Staten återgäldar
80 procent av arbetslöshetskassans utgifter enligt ifrågavarande lag. Av
statens bidrag gäldar arbetslöshetsfonden 1/6 och kommunerna 1/6.

Enligt lagen om tillfälligt statsbidrag till kommunerna med anledning av
hjälp till arbetslösa, vilken lag gäller intill den 1 maj 1933, återgäldas kommunernas
utgifter enligt lagen till 2/3 av staten. Statens utgifter pa grund
härav må dock icke överstiga 10 miljoner kronor.

Lagen avser hjälp till

1) arbetslösa medlemmar av erkända arbetslöshetskassor, vilka hava förbrukat
rätten till understöd såväl från kassan som från dennas krisfond eller
äro utan rätt till understöd, enär rätten upphört eller ännu icke inträtt, eller
enär arbetslöshetskassan till följd av särskild stadgebestämmelse icke verkställer
utbetalningar,

2) arbetslösa, som utan att vara medlemmar av erkända arbetslöshetskassor
normalt söka sin utkomst som lönearbetare och som äro anmälda som arbetslösa
vid offentligt arbetsförmedlingskontor.

De kommunala myndigheterna bestämma storleken av understödet med hänsyn
till vederbörandes försörjningsplikt m. m. Understödet må dock icke överstiga,
vad vederbörande kunnat erhålla som medlem av en arbetslöshetskassa.
Kommunerna äro berättigade att hänvisa arbetslösa, som söka hjälp enligt lagens
bestämmelser, till särskilda arbeten, som igångsatts med anledning av arbetslösheten,
därvid understödet utgar som lön. I sadant fall återgäldar emellertid
staten endast 2/B av utgifterna. .

Understödet utgives av den kommun, där den arbetslöse fast uppehållit sig
— om han är medlem av arbetslöshetskassa — under de sist förflutna 3 manaderna
och eljest under de sist förflutna 6 månaderna. Dessa tidsfrister kunna
av kommunerna nedsättas till hälften.

Understödet medför ej rättsverkningar enligt fattigvårdslagen.

Schweiz.

Den för landet i sin helhet gällande lagen om arbetslöshetsförsäkring har efter
ikraftträdandet den 15 april 1925 allenast undergått smärre förändringar genom
särskilda den 20 december 1929 och den 26 september 1932 utfärdade tilllämpningsförordningar.

Bidrag från förbundet utbetalas numera endast till kassor med minst 200''
medlemmar. Undantag får ske för nyupprättade kassor under viss övergångstid,
för kassor, vilkas medlemsantal blott tillfälligtvis understiger 200, och
för kassor, vilkas medlemmar icke kunna försäkra sig i en annan kassa.

Erkännandet kan återkallas för kassor, vilkas finansiella läge icke erbjuder
någon säkerhet för fullgörandet av deras förpliktelser.

Som förutsättning för erhållande av understöd gällde tidigare, att den hjälpsökande
varit medlem i kassan under minst 180 dagar och betalat avgifter^för
denna tid. Numera behöver den understödsökande under det sist förflutna aret
hava innehaft arbete allenast 150 dagar. För medlemmar, som under tre på
varandra följande år mottagit understöd under längsta i lagen medgivna tid,
skola kassans prestationer under det fjärde aret nedsättas minst till hälften.

Självständiga företagare kunna undantagsvis inbegripas i försäkringen, såvida
deras sysselsättning är besläktad med osjälvständiga arbetstagares och om
förutsättningarna för erhållande av understöd äro möjliga att fastställa.

Den arbetslöse är icke berättigad till understöd oin

1) arbetsgivaren pa grund av avtal är skyldig att Halla arbetaren skadeslös
vid inträffad arbetsbrist;

216

1932 års utredning.

2) arbetsinställelsen är att betrakta som ferie;

3) arbetsinställelsen är beroende på inventering, reparation eller liknande
orsak;

4) arbetsinställelsen faller på helgdagar;

5) den försäkrade är arbetsoförmögen (»nicht vermittlungsfähig»).

Om arbetslösheten är beroende på allenast lindrigare förvållande från den
arbetslöse, kan rätt till understöd erhållas efter en frist av fyra veckor. För
övriga fall av vållande gäller såsom förut, att understöd skall vägras.

Beträffande säsongarbetslösheten föreskrives, att socialdepartementet äger
utfärda föreskrifter, som skola gälla enhetligt för bestämda yrken eller vissa
orter och hänföra sig till karenstid, inskränkning av understödsrätten under
årstider med god sysselsättning och de försäkrades avgifter. Vidare stadgas,
att kassorna icke må utbetala understöd, om den säsongarbetslöse icke allvarligt
strävar att skaffa sig annat arbete under den döda säsongen. Om understöd
utbetalas, skall daghjälpen beräknas på den förtjänst, som den försäkrade kan
erhålla vid normal sysselsättning vid den tidpunkt, då han sökte understödet.

_ De offentliga kassorna äro pliktiga att på vanliga i stadgarna föreskrivna
villkor som medlemmar upptaga personer, som frivilligt utträtt ur annan
erkänd kassa eller utan eget vållande blivit därifrån uteslutna, såvida vederbörande
vid tillfället i fråga icke äro arbetslösa. Såväl de offentliga som privata
kassorna äro skyldiga att, sedan den från annan kassa överflyttade medlemmen
under fyra veckor betalat sina avgifter i den nya kassan, låta honom
komma i åtnjutande av samma rättigheter som kassans övriga medlemmar.
Kvalificeringstiden för erhållande av understöd och understödstidens längd bestämmas
med hänsyn jämväl till de avgifter, som den försäkrade betalat redan
i den förra kassan. — Kassor, vilkas medlemmar skola arbeta i visst yrke eller
viss grupp av yrken, äro, då medlem utan eget vållande förlorat sitt medlemskap,
skyldiga att under ytterligare ett års tid fullgöra sina stadgeenliga
prestationer till den forne medlemmen. Samma förpliktelse åligger paritetiska
kassor emot medlemmar, som förlora sitt medlemskap genom att arbetsgivaren
utträder ur kassan. Om den försäkrade i dylika fall inträder i en ny kassa,
är denna kassa icke skyldig att utbetala understöd, så länge den gamla kassans
förpliktelse består. Om den nya kassan frivilligt övertager prestationsskyldigheten,
upphör den försäkrades anspråk emot den förra kassan. Kassorna kunna
bestämma, att från andra kassor överflyttade medlemmar, som ännu inte i den
nya kassan betalat avgifter för sammanlagt ett år men som redan erhållit daghjälp,
icke äga utträda ur kassan, förrän premier betalats för ett helt år. Varje
kassa är skyldig att till utträdande medlemmar meddela bevis om tiden för
medlemskapet, erlagda premier och under sista året erhållna understöd.

Daghjälpen beräknas efter den lön, som den försäkrade vid tiden för understödets
begärande kunnat erhålla vid normal sysselsättning.

En försäkrad, som lämnar sin forna vistelseort under arbetslöshetstiden, är
endast berättigad till understöd, om förflyttningen sker med arbetsförmedlingens
tillstånd och icke inverkar på förvärvsutsikterna.

Paritetiska kassor kunna medgiva arbetare, vilkas arbetsavtal upphöra, att
under tre års tid fortfarande tillhöra kassan.

En arbetslös, som vägrar att bevista av myndigheterna anordnad utbildningskurs,
uteslutes från understöd.

Genom 1924 års lag bestämdes den maximala understödstiden till 90 dagar
per år. Då arbetslösheten till följd av depressionen stigit i oroväckande grad,
utsträcktes understödstiden genom beslut av förbundsrådet, så att den för vissa
industrier utgjorde ända till 210 dagar av året. För att lätta kassornas ställning
genomfördes 1931 en återgång till de ursprungligen fastställda 90 dagarna
-— i vissa fall kan en utsträckning ske med 60 dagar -—• och beviljades i

1982 års utredning.

217

samband därmed ett extraordinärt krisunderstöd till de arbetslösa i de mest
beträngda industrierna. Jämväl under år 1932 har en höjning av bidragen
visat sig erforderlig. Förbundsrådet har sålunda beslutat höja bidraget från
förbundet till kassorna inom vissa industrier med 5 procent till offentliga
och paritetiska kassor och med 10 procent till övriga privata kassor, så att
bidragen sammanlagt uppgå till respektive 45 och 40 procent av de utbetalade
understöden. Därjämte har bestämts, att, därest förbundsbidragen jämte övriga
av det allmänna beviljade bidrag sammanlagt skulle uppgå till mer än 90 procent
av de utbetalade understöden, förbundets bidrag skall minskas med det
belopp, varmed sagda gräns överstigits.

Av de särskilda kantonerna hava under de senaste åren flera övergått till
obligatorisk försäkring inom sina respektive områden i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer, som vunnit tillämpning i kantonen Basel-Stadt,
och varom redogörelse lämnats i 1928 års betänkande.

Stockholm i januari 1933.

Ernst Bexelius.

218

1982 års utredning.

Bilaga C.

Ändringar i fackförbundens regler angående arbetslöshets hjälp.

Angående reglerna för rätt till understöd inom de av åtskilliga fackförbund
upprättade arbetslöshetskassorna hänvisas till den av socialstyrelsen år 1931
utgivna publikationen: »Arbetslösheten inom fackförbunden samt därmed sammanhängande
bestämmelser i förbundsstadgar och kollektivavtal.»

Under tiden efter publicerandet av socialstyrelsens undersökning hava ändringar
i reglerna för rätt till understöd gjorts inom följande fackförbund.

Svenska Handelsarbetarförbundet.

Vid kongress i juni 1931 har handelsarbetarförbundet beslutat följande ändringar
i stadgarna för förbundets arbetslöshetskassa.

Till personal vid biografer och andra nöjesetablissement utgår icke understöd
i något fall, då anställningen är av typisk säsongkaraktär. Agenter kunna
icke erhålla understöd med mindre förbundsstyrelsen därom beslutat.

Medlemmar, som övergått från halv- till helbetalande, erhöllo tidigare understöd
som helbetalande efter att hava erlagt 39 veckoavgifter som helbetalande.
Denna tid ändrades vid ovannämnda kongress till 26 veckor.

Svenska Textilarbetarförbundet.

Textilarbetarförbundet har tidigare icke haft fristående arbetslöshetskassa,
utan understöden hava utbetalats direkt från förbundskassan. Vid kongress
i september 1931 beslöt emellertid förbundet att göra arbetslöshetskassan fristående
och antog särskilda stadgar för densamma.

Avgifterna till kassan bestämdes till 25 öre i veckan för manlig medlem
över 18 år, 20 öre i veckan för kvinnlig medlem över 18 år och 15 öre i veckan
för manlig och kvinnlig medlem under 18 år. Understöd utgår endast för
söckendagar och icke vid kortare arbetslöshet än 12 söckendagar i följd. För
de första 6 söckendagarna utgår icke understöd.

Understöd utgår under samma tid och med samma storlek som tidigare (se
socialstyrelsens tabell i Arbetslösheten inom fackförbunden s. 132 och 133).
Enda skillnaden är, att barnbidraget bestämts till 25 öre om dagen för barn
under 14 år.

Svenska Metallindustriarbetarförbundet.

Förbundet har vid kongress i augusti 1932 beslutat följande ändringar i
stadgarna för förbundets arbetslöshetskassa.

^ Minsta arbetslöshetstiden för erhållande av understöd har bestämts till 12
på varandra följande arbetsdagar (förut 14 dagar). Medlem, vars sammanlagda
arbetslöshet under 4 veckor eller kortare tid uppgår till 12 arbetsdagar,
är berättigad till understöd för 7 dagar. Då understöd erhållits, avbrytes
understödsperioden och börjar ny räkning av dagar första arbetslösa dag därefter.

1982 års utredning.

219

Sedan en medlem uppburit understöd i 70 dagar, skall han, innan ny understödsperiod
kan inträda, inbetala 12 veckoavgifter (förut 8). Efter 120 dagars
understöd måste 24 veckoavgifter inbetalas (förut 16) för att ånyo bliva
berättigad till understöd.

Svenska Gruvindustriarbetarförbundet.

Efter förbundets ordinarie kongress den 29 augusti—3 september 1932 gälla
följande bestämmelser för arbetslöshetskassan.

Medlem, som erlagt minst 50 veckoavgifter är berättigad till understöd från
och med trettonde söckendagen efter gjord anmälan om arbetslöshet, därest arbetslösheten
varar 18 på varandra följande söckendagar. Om sammanlagda
arbetslösheten under 8 veckor uppgår till minst 24 dagar, kan understöd erhållas
under 12 dagar.

Efter 1 års medlemstid och 50 erlagda veckoavgifter utgår helt understöd
med 1 krona om dagen, efter 5 års medlemstid och 200 erlagda avgifter med
1 krona 50 öre om dagen och efter 10 års medlemstid och 400 erlagda avgifter
med 2 kronor om dagen.

Understöd utbetalas ej för mera än 70 dagar under loppet av 12 på varandra
följande månader.

Medlem, som under 12 på varandra följande månader uppburit understöd i
50 dagar eller däröver, kan ej på nytt uppbära understöd, förrän han haft arbete
i och betalat avgifter för minst 8 veckor, räknat från sista utbetalningen
av understöd. Medlem, som under 24 på varandra följande månader uppburit
120 dagars understöd eller däröver, erhåller ej ytterligare understöd, förrän
han haft arbete i och betalat avgifter för minst 34 veckor, räknat från sista
utbetalningen av understöd. Medlem, som under 60 på varandra följande månader
eller kortare tid uppburit tillsammans 250 dagars understöd eller däröver,
äger ej uppbära ytterligare understöd, förrän 2 år förflutit sedan han sist
uppbar understöd och han erlagt minst 50 veckoavgifter.

Svenska Sko- och Läderindustriarbetarförbundet.

Från den 1 januari 1932 gälla följande bestämmelser för förbundets arbetslöshetskassa.

För rätt till understöd erfordras att hava varit medlem i förbundet de senaste
18 månaderna och hava er lagt minst 75 veckoavgifter. Understöd erhålles ej
för de första 8 söckendagarna av arbetslösheten, räknat från och med den dag
anmälan gjorts till förbundet.

Efter 75 erlagda avgifter utgår understödet för dag i olika klasser med
1:50 — 1:10 — 0:75 -—- 0:50 kr. Efter 300 erlagda avgifter utgår understödet
per dag i klasserna med 2:50 — 1: 80 — 1:25 kr.

Understöd erhålles under loppet av 12 månader i högst 50 dagar. Sedan
50 dagars understöd erhållits, inträder förnyad understödsrätt ett år efter det
medlemmen första gången erhöll understöd, under förutsättning att minst 25
veckors kontingenter äro erlagda, sedan sista understödsbeloppet erhölls; dock
skall tiden för sjukdom och fullgörande av värnplikt inräknas.

220

1932 års utredning.

Bilaga D.

Stockholm den 28 december 1932.

P. M.

till 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring.

I skrivelse den 22 november 1932 hava de inom socialdepartementet år
1932 tillkallade sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring, under förmälan att
de sakkunniga hade att utreda frågan om en arbetslöshetsförsäkring, som
bland andra kategorier av arbetare jämväl omfattade lånt- och skogsarbetare
samt affärsanställda, anhållit, att socialstyrelsen snarast möjligt ville verkställa
utredning och till de sakkunniga inkomma med vissa uppgifter rörande
utbyggandet vid en sådan försäkring av den offentliga arbetsförmedlingen,
att densamma komme att omspänna hela landet och att möjliggöra prövning
av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad uppehölle sig. Med anledning härav
må anföras följande.

Till en början må meddelas, att styrelsen för behandling av den föreliggande
frågan inkallat sociala rådets sektion för arbetsförmedling ävensom föreståndarna
för vissa huvudkontor i olika delar av landet, nämligen i Stockholms
stad, Stockholms län, Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle och Östersund.

Ett sådant organisativt utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen,
att densamma komme att motsvara de ökade krav, som vid genomförandet av
en arbetslöshetsförsäkring skulle ställas på densamma, är i väsentlig mån beroende
av den utformning, som försäkringssystemet kan tänkas erhålla. Även
om den offentliga arbetsförmedlingen icke komme att stå som den organisatoriska
bäraren av själva försäkringssystemet, måste den dock under alla förhållanden
påtaga sig en mångfald uppgifter, som direkt sammanhänga med
försäkringen. Var gränserna för dessa uppgifter äro att draga, kan icke med
säkerhet angivas med mindre man i detalj känner de förutsättningar, efter
vilka försäkringssystemet skulle tänkas uppbyggt.

Styrelsen har i de följande beräkningarna utgått från två huvudförutsättningar,
nämligen att den offentliga arbetsförmedlingen dels skulle bibehålla
och i mån av behov utveckla det egentliga förmedlingsarbetet mellan arbetsgivare
och arbetstagare och dels fungera såsom försäkringssystemets kontrollinstans
ur arbetsmarknadssynpunkt. Vidare har styrelsen givetvis haft att
beakta den av de sakkunniga angivna förutsättningen, att det ifrågasatta försäkringssystemet
— detta i motsats till de av 1926 års arbeslöshetssakkunniga
föreslagna systemen — skulle omfatta jämväl lånt- och skogsarbetare
samt affärsanställda och sålunda behöva omspänna praktiskt taget hela landet.

Vad först angår den allmänna läggningen av en arbetsförmedling, som arbetar
under samverkan med ett arbetslöshetsförsäkringssystem, lärer erfarenheten
från utlandet visa, att väsentligt ökade krav måste ställas på förmedlingens
organisation ur teknisk synpunkt. I och med att de arbetssökandes
så att säga legitimationshandling hos arbetsförmedlingen förvandlas till ett
grundläggande rättsligt dokument mellan försäkringstagaren och försäkrings -

1932 års utredning.

22]

organisationen och de vitsord, som däri genom s. k. stämpling eller annorledes
av förmedlingen lämnas rörande tillgång eller bristande tillgång på
arbete inom olika yrken, komma att bilda underlaget för slutsatser av betydelse
för den försäkrades hela ekonomiska existens, måste synnerliga anspråk
ställas på förmedlingens snabbhet och precision samt på de lämnade uppgifternas
exakthet och tillförlitlighet. Fullständiga och detaljerade kortregister
lära behöva uppläggas och stor omsorg nedläggas på verifieringen av de meddelade
uppgifterna, särskilt i vad rör arten och graden av den arbetssökandes
kompetens. Styrelsen kan icke frigöra sig från den uppfattningen, att frågan
om den tekniska intensifiering av arbetsförmedlingen och det både kvalitativa
och kvantitativa utbyggande av organisationen, som redan av detta skäl
skulle påkallas vid en arbetslöshetsförsäkring, icke blivit fullt tillräckligt
beaktade vid de beräkningar, som 1926 års sakkunniga verkställt i förevarande
spörsmål.

Man torde vidare kunna utgå ifrån att vid en arbetslöshetsförsäkring stora
grupper av den kvalificerade arbetskraften komme att omfattas av försäkringen.
Till icke ringa del skötes arbetsanvisningsarbetet för denna arbetskraft
nu genom fackorganisationerna. Om den enskildes arbetsmarknadslegitimation,
som blir avgörande för försäkringen, lämnas av den offentliga arbetsförmedlingen,
så lärer denna arbetskraft, som nu står utanför arbetsförmedlingen,
av omständigheternas makt behöva hänvända sig till denna. Får
arbetsförmedlingen sålunda i sin hand att kunna lämna anvisning på den ofta
till och med mest kvalificerade arbetskraften, lärer arbetsgivarparten i längden
icke komma att underlåta att där, i allt fall i väsentligt större utsträckning
än nu, söka sig den kvalificerade arbetskraft, som den behöver. I den
väsentligt ändrade situation, som härvid skulle inträda, vore det av synnerlig
betydelse, att — vilka tekniska krav som än komme att resas på den offentliga
arbetsförmedlingen såsom kontrollinstans i försäkringssystemet — den
verkliga förmedlingen mellan arbetsgivare och arbetare av förefintliga arbetstillfällen
alltjämt bevarades såsom arbetsförmedlingens huvuduppgift. Men
för att kunna fylla denna måste arbetsförmedlingen också göras rustad att
övertaga denna förmedling av kvalificerad arbetskraft. Det får därvid ej
förbises, att förmedling av platser åt yrkesarbetare, där arbetsgivaren uppställt
ett flertal detaljerade villkor om den kompetens, som erfordras, är långt
mera tidskrävande än att förmedla tillfälliga arbetsanställningar åt motsvarande
antal grovarbetare. Det må visst icke bestridas, att arbetsförmedlingen
redan nu i stor utsträckning förmedlar även kvalificerad arbetskraft, där arbetsgivaren
uppställt detaljerade krav rörande kompetensen; styrelsen vill endast
göra gällande, att på här anförda skäl förmedling av denna tids- och följaktligen
personalkrävande natur kommer att väsentligt öka i omfattning.

Med det anförda har styrelsen velat understryka, att man vid genomförandet
av en arbetslöshetsförsäkring har att räkna med behovet av ett omfattande
utbyggande även av de befintliga kontoren i riktning mot större specialisering
och intensifiering.

Slutligen må här beröras en principfråga, nämligen om hela arbetsförmedlingspersonalens
ställning. Denna fråga har avseende å såväl tjänstemännen
vid redan befintliga eller nya kontor som ombuden ute i bygderna. Personalen
måste äga förtrogenhet med näringslivet och arbetsmarknaden och genomgående
besitta en icke ringa tjänstemannarutin. Härjämte måste också, främst
givetvis av personal i mera ledande ställning, fordras en icke obetydlig fond
av initiativ, förmåga av överblick, auktoritet och övriga sådana speciella kvalifikationer,
som benilmnas chefsegenskaper.

Det kan emellertid icke fördöljas, att personalen vid utövande av sin uppgift
att vara kontrollinstans inom en arbetslöshetsförsäkring kommer att stål -

222

1982 års utredning.

las även på andra, hårda prov. Starka personliga och lokala intressen göra
sig enligt sakens natur gällande vid en ekonomisk verksamhet av denna omfattning
och innebörd, och man kan ej utgå från att dessa intressen å ena
sidan och de försäkringsmässigt sakliga eller riksintressena å den andra städse
komma att harmoniera. Av förmedlingens hela personal måste krävas, att
den i denna sin uppgift städse handlar efter strängt objektiva normer. Den
känsla av tjänstemannaansvar, som ett sådant handlande förutsätter, måste
enligt styrelsens mening också ha stöd i en så långt möjligt självständig tjänstemannaställning.
Denna får ej uppgivas ens beträffande ombuden ute i
bygderna, vilka tvärtom ofta torde råka i besvärande situationer, där det till
följd av nära personliga relationer samt mera påtagliga lokalintressen kan
vara svårare än för tjänstemän vid större anstalter att med självständighet
hävda saklighetens synpunkter.

De fordringar både på tillräcklig personlig duglighet och förmåga av rakryggad
hållning, som sålunda måste ställas på arbetsförmedlingens personal
efter hela linjen, böra tagas i betraktande vid bedömandet av de grunder,
efter vilka ekonomisk gottgörelse skall utmätas.

Den offentliga arbetsförmedlingen är för närvarande organiserad i länsanstalter
med centrum i ett huvudkontor och med därunder sorterande avdelningskontor
och eventuellt ortsombud. Några avvikelser förekomma från detta
schema. Särskilt må i sådant hänseende erinras om förhållandena inom vårt
sydligaste län, där förmedlingen är organiserad i flera från varandra fristående
kommunala kontor utan någon sammanhållande länsanstalt. Göteborgs
stads arbetsförmedling är ett fristående kontor och ingår ej i länsanstalten för
Göteborgs och Bohus län, vilken har sitt huvudkontor i Uddevalla. Slutligen
är att nämna, att länsanstalterna och fristående kontor i sin tur äro samorganiserade
i sex distrikt, där de största huvudkontoren (Stockholm, Linköping,
Malmö, Göteborg, Örebro och Gävle) samtidigt utgöra distriktskontor. Hela
antalet kontor i landet är 136, därav 36 huvudkontor och 100 avdelningskontor.

Styrelsen föreställer sig, att man vid det organisativa utbyggandet av arbetsförmedlingen
i allt väsentligt har att anknyta till denna den nuvarande
organisationen. Vissa jämkningar finge väl företagas i syfte att ernå full
uniformitet, exempelvis i vad rör länsanstaltsorganisationen. Huruvida och
i vad mån jämväl den högre indelningen i distrikt skulle bibehållas, eventuellt
utvecklas —- mycket talar för bevarandet jämväl av dylika större enheter —
är styrelsen icke för närvarande beredd att slutligt bedöma och frågan är
knappast avgörande för de föreliggande kostnadskalkylerna.

Dessa kalkyler måste främst avse att klargöra behovet å ena sidan av de
redan befintliga kontorens utvecklande och stärkande och å andra sidan av
organisationsnätets utsträckande genom inrättande av dels nya avdelningskontor
av väsentligen hittillsvarande typ och dels ombud i de orter, där lokala
organ visserligen erfordras men fullt utbyggda kontor ej påkallas.

Vid den betydande ansvällning av arbetsförmedlingen, som uppenbarligen
erfordras, är det av synnerlig vikt, att personalen både såsom tjänstemän vid
kontor och såsom ombud ute i bygderna dels förvärvar och upprätthåller den
aktiva inställningen till huvuduppgiften, nämligen platsförmedlingen, och den
förtrogenhet med näringslivets arbetskraftsbehov och arbetsmarknadens funktioner,
som denna förutsätter, och dels vid inregistrering, rapportverksamhet
och andra dylika löpande arbetsuppgifter besitter fullgod tjänstemannarutin.
Styrelsen kan med stöd av sin hittillsvarande verksamhet vitsorda de svårigheter,
som yppat sig att redan vid nuvarande betydligt enklare förhållanden
få dessa krav fyllda. Vid förmedlingens utbyggande och vid kravens väsent -

1932 års utredning.

223

liga skärpning måste svårigheterna härför avsevärt växa. Man nödgas därför
räkna med att inom den regionala indelningen, vare sig denna kommer att anknytas
till distrikt eller län — en viss länsindelning lärer städse behöva upprätthållas
i någon form •— en kvalificerad tjänsteman kan helt frigöras från
de egentliga förmedlingsuppgifterna för att ägna sig åt de organisativa spörsmålen,
samarbetet mellan kontor och ombud, samt — under tjänsteresor ■—• åt
en fortlöpande information och kontroll inom verksamhetsområdet. I detta
sammanhang må nämnas, att ett visst antal tjänstebilar uppenbarligen behöva
ställas till den offentliga arbetsförmedlingens förfogande för att överhuvud
taget möjliggöra denna informations- och inspektionsverksamhet ute i orterna
såväl genom nu berörda tjänstemän som av den centrala uppsiktsmyndigheten.

För upprätthållande av uniformiteten och den sakliga riktigheten i verksamheten
torde det vara nödvändigt att föreståndare för avdelningskontor samt
ombud tid efter annan, förslagsvis minst en gång vartannat år, samlas till informationskurser
och gemensamma överläggningar vid huvudkontoret. Jämväl
torde föreståndarna för huvudkontoren årligen behöva samlas för utbytande
av erfarenheter under personliga överläggningar.

Den offentliga arbetsförmedlingens samtliga utgifter under år 1931 ivppgingo
till 1,103,813:19 kronor. Den effektivisering av de redan befintliga kontoren,
som nu berörts, lärer föranleda ett väsentligt överskridande av denna
kostnadsram. Här liksom eljest låta några exakta beräkningar sig icke genomföra,
men styrelsen föreställer sig, att man har att räkna med ungefär 75
procent ökning. Man torde böra räkna med ett avrundat totalbelopp av
1,800,000 kronor.

Innan socialstyrelsen övergår till frågan om organisationsnätets lokala utbyggande
över landsbygden, kan styrelsen icke underlåta att uttala sin tvekan,
huruvida det låter sig genomföra att i vårt vidsträckta land med dess
ofantligt växlande befolkningstäthet överhuvud taget utbygga ett arbetsförmedlingssystem,
som motsvarar rimliga krav på förmedlingens och den därmed
förknippade kontrollens effektivitet. Det råder enligt styrelsens mening intet
tvivel om att försäkringens utsträckande till lånt- och skogsarbetare kommer
att föranleda organisativa svårigheter för arbetsförmedlingens vidkommande
av en helt annan, vida större omfattning än de försäkringssystem, som 1926
års sakkunniga förordade och där dessa arbetargrupper just av hänsyn till de
organisativa svårigheterna icke an sågos kunna medtagas. Även om nu berörda
arbetargrupper i verkligheten icke skulle komma att mera allmänt ansluta sig
till försäkringen och man givetvis i görligaste mån bör söka undvika en organisation
på papperet, vilken i verkligheten icke skulle fylla positiva arbetsuppgifter
men som det oaktat skulle föranleda vissa kostnader, så lärer man
dock ej kunna underlåta att skapa möjligheter till kontroll. Det vore nämligen
enligt styrelsens mening utomordentligt betänkligt, om just den bristande
kontrollen skulle bliva en faktor av betydelse för den anslutning, försäkringen
skulle vinna.

De största organisativa svårigheterna yppa sig tvivelsutan i Mellan-Svcriges
och Norrlands glesbebyggda skogsområden. Det klientel, som försäkringen här
främst skulle åsyfta att nå, är givetvis skogs- och flottningsarbetarna, alltså
en arbetarkategori, som dels utmärker sig för synnerlig rörlighet och dels mer
än de flesta andra arbetstagargrupper har att kämpa med de svårigheter, som
härflyta ur arbetstillfällenas intermittens. Det är icke uteslutet, att dessa arbetarkategorier
komme att i försäkringen se en väg icke blott att skydda sig
mot följderna av de ostadiga anställningsförhållandena utan också att nå en
allmän förbättring av sina nu i förhållande till åtskilliga andra arbetargrupper
onekligen ganska hårda levnadsvillkor och att de på sådana skäl kollektivt

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209. 26

224

1932 års utredning.

och allmänt anslöte sig till försäkringen. Uppenbarligen får därför organisationen
ej ens i de mera avlägsna skogsbygderna göras alltför svag.

I sina beräkningar över den erforderliga organisationens utbyggande har
styrelsen gått tillväga på följande sätt. Vid den inom styrelsen hållna rådplägningen
hava förutsättningarna för förmedlingsverksamhetens allmänna
struktur ingående diskuterats. De vid konferensen närvarande arbetsförmedlingsföreståndarna
hava sedan med ledning av dels den förda diskussionen och
dels sin ingående lokala kännedom om förhållandena inom respektive län uppgjort
kartor, där enligt deras mening antingen kontor eller förmedlingsombud
skulle erfordras. De sålunda vunna resultaten hava sedan gemensamt diskuterats
och i görligaste mån sammanjämkats. I denna väg hava alltså vunnits
på ingående lokalkännedom fotade överslag över landsändar av växlande och
representativ struktur med hänsyn till de näringsgeografiska förhållandena,
exempelvis över det tättbefolkade Malmöhus län med dess högt utvecklade
jordbruk och kraftiga industriella liv, över Bohuslän med bland annat dess
fiskebefolkning och egenartade topografi, över Örebro läns jordbruks- och
bergslagsbygder, Gävleborgs läns bruks-, skogs- och småbondebefolkning samt
över Jämtlands läns i viss mån för stora delar av Norrland representativa glesbefolkade
skogsbygder.

Hänsyn har även tagits till befolkningens vanor och åskådningar. Sålunda
torde exempelvis befolkningen i Jämtlands och Härjedalens skogsbygder finna
det naturligt att röra sig på större distanser än befolkningen i städer och
tättbebyggda jordbrukstrakter. Ett föreläggande för denna skogsbefolkning
att med vissa mellanrum i kontrollsyfte tillryggalägga en väg av en eller
annan mil torde där med hänsyn till rådande vanor icke te sig orimligt, under
det att lika långt gående krav i en tättbebyggd ort aldrig skulle kunna i
praktiken uppfyllas.

Emellertid ligger det i sakens natur, att man icke ens bland den mest rörliga
skogsbefolkningen kan ställa sådana krav, att den under arbetslöshet i väsentlig
mån skulle utfylla sin tid med anmälningsskyldighetens fullgörande. Den
erforderliga tätheten av ombudsnätet blir därför i dessa bygder i väsentlig
mån beroende av villkoren för anmälningsskyldighetens fullgörande. Ehuruväl
alla eftergifter i riktning mot glesare anmälningar äro ägnade att försvaga
kontrollens effektivitet och att därmed eludera dess syfte, anser styrelsen
sig dock kunna konstatera, att i dylika områden en daglig anmälningsskyldighet
icke i praktiken kan upprätthållas.

Med ledning av de vid konferensen vunna uppgifterna för vissa län har styrelsen
efter mera summariska överslagsberäkningar för landet i övrigt kommit
till den uppfattningen, att man tills vidare skulle kunna åtnöjas med 103
nya avdelningskontor utöver de 100 nu befintliga. Sammanlagda antalet kontor
—- 36 huvudkontor inberäknade —• skall därmed komma att uppgå till 239.
Med avseende å de nya avdelningskontoren har styrelsen alltså kommit till en
lägre siffra än 1926 års sakkunniga, som i sitt betänkande (sid. 422) räknat
med ett behov av 147 nya kontor.

För ett 100-tal erforderliga nya avdelningskontor torde kostnaden icke kunna
sättas lägre än till 5,000 kronor per kontor och år eller i avrundat tal
500.000 kronor.

Vad angår ombudens antal har styrelsen stannat vid siffran 1,293 eller i
avrundat tal 1,300. Erinras må, att 1926 års sakkunniga räknat med 1,000
ombud. Styrelsen har, såsom nämnts, räknat med 44 färre nya kontor, vadan
nettoökningen av antalet erforderliga nya lokalorgan skulle vara, i avrundat
tal, 250 i förhållande till det av nämnda sakkunniga beräknade. Enligt styrelsens
mening är den sålunda kalkylerade ökningen fullt motiverad med hänsyn
till den stora geografiska utvidgning av verksamhetsområdet, som föran -

1982 års utredning. 225

ledes av, att försäkringen skulle öppnas för lantarbetare samt skogs- och flottningsarbetare.

Kostnaderna för ombuden torde enligt sakens natur icke med säkerhet kunna
beräknas. Styrelsen har emellertid utgått ifrån ett krav som oavvisligt,
nämligen tillgången till telefon. Kostnaderna härför har approximativt uppskattats
till 100 kronor per ombud och år, inskrivnings- och s. k. ledningskostnader,
som torde krävas i ganska stor utsträckning, däri inberäknade.

Ombudens arbetsbörda torde bli i hög grad varierande och i de uppgjorda
kalkylerna har man, såsom nämnts, på en hel del håll trott sig kunna åtnöjas
med ombud, där 1926 års sakkunniga räknat med utbyggda avdelningskontor.
Givetvis måste ombud med sådana arbetsuppgifter, som närma sig ett fullt
utbyggt kontors, erhålla väsentligt större gottgörelse än ombud i avlägsna, glest
befolkade bygder, där arbetsuppgifterna bleve av så ringa omfattning, att
kanske enbart fri telefon skulle betraktas såsom en eftersträvansvärd förmån
och fullt tillräcklig gottgörelse.

Styrelsen beräknar de genomsnittliga kostnaderna till 300 kronor per år
eller för 1,300 ombud i avrundat tal 400,000 kronor.

Slutligen lärer man under första tiden hava att räkna med extraordinära
kostnader för den nya organisationens uppbyggande. Dessa kostnader hava
uppskattats till 100,000 kronor för år.

Sammanfattningsvis skulle alltså totalkostnaderna per år uppgå till föl -

jande belopp, nämligen för:

Nuvarande kontor, förstärkta ............................ 1,800,000 kr.

Organisationsnätets utbyggande med:

nya avdelningskontor . . ................................ 500,000 »

ortsombud ............................... 400,000 »

Organisationskostnader (tillfälliga under första tiden) ....._._100,000 »

Summa 2,800,000 kr.

Nuvarande totalkostnader (i runt tal) .................... 1,100,000 kr.

Beräknad total kostnadsökning............................ 1,700,000 »

Det lärer icke ankomma på socialstyrelsen att i detta sammanhang beröra
frågan om totalkostnadernas fördelning. Framhållas må dock vikten av
att den ekonomiska basen för hela den offentliga arbetsförmedlingen göres
enhetlig och noga fixeras.

Vid det förhållandet, att den centrala inspektionsmyndigheten för arbetsförmedlingen
vid ett genomförande av försäkringen jämväl lärer få andra,
nya uppgifter sig anförtrodda, har styrelsen ej ansett sig kunna verkställa
några överslagsberäkningar rörande kostnaderna för denna centrala uppsikt,
i vad den avser enbart förmedlingen.

Slutligen får styrelsen erinra, att den offentliga arbetsförmedlingen sedan
länge erhåller ersättning — av medel ur det statliga arbetsförmedlingsanslaget
(sv. förf. saml. 320/1916, § 2 mom. 1) —- för sina portokostnader. Principen
att staten påtager sig hela ansvaret för denna utgiftspost synes böra bibehållas,
men då själva anordningen medför en hel del praktiska olägenheter
och omgång, förordar styrelsen, att den utbytes mot tjänstebrevsrätt för institutionen.

GUNNAR HUSS.

Kurt Bergström.

226

1932 års utredning.

Bilaga E.

P. M.

ANGÅENDE EN ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGS
EFFEKTIVITET

UNDERSÖKNING VERKSTÄLLD MED UTGÅNGSPUNKT FRÅN 1928 ÅRS
FÖRSLAG TILL OBLIGATORISK ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING

Fil. Lic. T. H e s sl er

I. Undersökningens omfattning och utförande.

Genom arbetslöshetsförsäkring är en person i händelse av iråkad ofrivillig
arbetslöshet tillförsäkrad visst understöd för tid, under vilken han icke
kan erhålla arbetsanställning. Det har härvid beträffande den tid, för vilken
dylikt försäkringsmässigt understöd skall utgå, av olika anledningar
visat sig erforderligt att införa vissa begränsningar. Sålunda brukar i allmänhet
intet understöd erhållas under de första dagarna av ett arbetslöshetsfall.
Det har jämväl ansetts nödvändigt vidtaga vissa begränsningar av den
tid, för vilken understöd högst må kunna utgå. Man har sålunda brukat införa
en bestämmelse, att understöd från försäkringen får erhållas under högst
ett bestämt antal dagar under viss angiven tid. Den omfattning, i vilken
de arbetslösa erhålla understöd från försäkringen, blir sålunda i första rummet
beroende på de begränsningar, som härvid införts. Men härjämte kommer
tydligen försäkringens effektivitet under en viss tid att även bero på i
vilken utsträckning de försäkrades understödstid blivit begränsad genom redan
tidigare från försäkringen erhållet understöd. För att undersöka en arbetslöshetsförsäkrings
effektivitet under viss tid måste sålunda föreligga uppgifter
jämväl om före denna tid erhållet understöd. Det är tydligt, att dylika
uppgifter, för att kunna läggas till grund för här avsedda beräkningar
måste vara individuella, och att beräkning rörande försäkringens effektivitet
jämväl bör verkställas individuellt.

Vidare har visat sig erforderligt, att för erhållande av understödsrätt
uppställa krav på vissa motprestationer från de försäkrades sida, exempelvis
ett under en tid av viss angiven längd erlagt minsta antal försäkringsavgifter.
På grund härav kommer effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring
jämväl att bliva beroende av i vad mån de försäkrade kunnat uppfylla de sålunda
fordrade motprestationerna.

För att undersöka en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet fordras tydligen
uppgifter för varje särskild försäkrad person rörande dennes arbetslöshet under
olika tider ävensom, med hänsyn till karensbestämmelsema, arbetslöshetsfallens
antal. Härjämte böra tydligen föreligga individuella uppgifter rörande
dels det antal försäkringsavgifter, vederbörande under viss tid före och
under den tid undersökningen avser erlagt, dels det antal dagar, för vilka
han tidigare liksom under undersökningstiden åtnjutit understöd från försäk -

1982 års utredning.

227

ringen. Enbart med kännedom om arbetslöshetens omfattning under en viss
tid kan således effektiviteten av en försäkring icke undersökas. ^

Av de kommittéer och sakkunniga, som tidigare handlagt frågan om förslag
till arbetslöshetsförsäkring ha endast 1926 års arbetslöshetssakkunniga
mera ingående prövat, i vilken omfattning ett förslag till arbetslöshetsförsäkring
skulle komma att understödja rådande arbetslöshet. Det material, på
vilket dessa sakkunniga stödde sina undersökningar i denna. fråga, utgjordes
— förutom av socialstyrelsens månatligen publicerade statistik rörande arbetslösheten
inom vissa fackorganisationer — av 1927 års arbetslöshetsräkning1
ävensom av en på föranstaltande av de sakkunniga företagen undersökning
av arbetslösheten inom Svenska metallindustriarbetareförbundet och Svenska
grov- och fabriksarbetareförbundet.2 De sakkunniga stödde^sina antaganden
rörande det sannolika antal personer, som i medeltal varje år beräknades
komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd, i huvudsak på den företagna
arbetslöshetsräkningen. Kalkylerna rörande den omfattning, i vilken dessa skulle
komma att bliva understödda, grundade sig på undersökningen av arbetslösheten
inom de båda nämnda fackorganisationerna. Enär intet av dessa material
var ägnat att belysa alla de omständigheter, vilka, såsom ovan inledningsvis berörts,
inverka på effektiviteten av den försäkringsmässiga arbetslöshetshjalpen,
voro de sakkunniga tvungna att i sina undersökningar utgå från vissa förutsättning
ar och antaganden. Detta kom naturligen att medföra, att resultaten
av de sålunda gjorda undersökningarna blevo osäkra.

I det av socialstyrelsen den 13 juni 1931 avgivna utlåtandet över 1926
års sakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring återgivas vissa inom
styrelsen företagna undersökningar över den sannolika effektiviteten av
en arbetslöshetsförsäkring. Dessa kalkyler grundade sig väsentligen på den
av socialstyrelsen företagna undersökningen av arbetslösheten inom fackförbunden.
3 Ehuru detta material väl var ägnat att giva en god bild av arbetslöshetens
omfattning och karaktär inom fackförbunden, innehöll detsamma
emellertid icke alla de uppgifter, som erfordrades för att lämna ett
direkt svar på frågan, huru stor del av arbetslösheten, som skulle ha kommit
att understödjas från en försäkring. De av socialstyrelsen utförda beräkningarna
stödde sig på ett flertal antaganden, rörande vilka siffermässiga
belägg icke kunde förebringas.

Båda de ovan omnämnda undersökningarna avsågo i huvudsak effektiviteten
av en försäkring, utformad enligt det av nämnda sakkunniga år 1928
framlagda förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Enligt detta skulle
i lag stadgade veckoavgifter erläggas till försäkringen under tid, då den försäkrade
innehade arbetsanställning. För att komma i åtnjutande av understöd
skulle fordras att under de föregående fyra kvartalen till försäkringen ha erlagt
minst 26 dylika avgifter. Understöd skulle utgå under en tid av högst
15 veckor (enligt vissa sakkunniga 20 veckor) under fyra på varandra följande
kvartal. Under arbetslöshetens första vecka, den s. k. karensveckan,
skulle intet understöd utgå. (Närmare redogörelse för nämnda sakkunnigeförslag
återfinnes å sid. 11.)

De av 1926 års sakkunniga företagna undersökningarna gåvo till resultat,
att vid understödstidens maximering till 15 veckor omkring 55 % av samtliga
arbetslösa dagar skulle understödjas från försäkringen; sattes understödstiden
till högst 20 veckor räknade de sakkunniga med en effektivitet av omkring

1 Sveriges officiella statistik: Socialstatistik: Arbetsl8shetsräkningen ocli de lokala arbetslösbetsnndersökningarna
i Sverige år 1927; utg. i maj 1928 av socialstyrelsen.

2 Återgiven i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande: Statens offentliga utredningar 1928: 9
sid. 427 ff.

3 Sveriges officiella statistik: Socialstatistik; ntg. av socialstyrelsen i juni 1931.

228

1932 års utredning.

65 %. De sakkunnigas undersökningar avsågo ett sannolikt genomsnitt för ett
flertal år; det material, som legat till grund för beräkningarna hänförde sig
emellertid i huvudsak till år 1925. Socialstyrelsens undersökningar, som
främst hänförde sig till år 1929, gåvo till resultat, att nämnda år omkring
38 % av arbetslöshetstiden skulle ha understötts, därest understödstiden maximerades
till högst 15 veckor. För alternativet 20 veckor utförde socialstyrelsen
icke särskilda kalkyler. För år 1931 räknade socialstyrelsen med en
effektivitet av 31 %.

De olika resultaten av 1926 års sakkunnigas och socialstyrelsens undersökningar
torde väsentligen vara att hänföra till den olika omfattning, i vilken
man räknat, att de försäkrade skulle komma att diskvalificeras från understöd^
antingen på grund av ej uppfyllda stadgade motprestationer till försäkringen
(26 erlagda avgifter) eller på grund av redan erhållet maximalt
understöd (15_ veckor). De olika utgångspunkterna torde åter kunna förklaras
av att intet material förefanns, som belyste den utsträckning, i vilken
de^ arbetslösa kunde beräknas erhålla understödsrätt från försäkringen. De
svårigheter, som såväl 1926 års sakkunniga som socialstyrelsen härvid haft
att övervinna, kunna belysas med ett exempel. Om en mot arbetslöshet försäkrad
person blir arbetslös under fjärde kvartalet 1930, blir han understödsberättigad
för det fall han under de föregående fyra kvartalen, d. v. s. fjärde
kvartalet 1929, första, andra och tredje kvartalen 1930, erlagt minst 26 veckoavgifter.
Men detta har han kunnat göra, endast om han under denna tid
haft arbetsanställning minst det nämnda antalet veckor. Såväl sjukdom, arbetslöshet
som arbetskonflikter bidraga härvid att diskvalificera honom från
understödsrätt. Den tid, under vilken han kan komma i åtnjutande av understöd
vid det ovan antagna arbetslöshetsfallet beror vidare på, i vilken utsträckning
han tidigare under året erhållit understöd. Varje dylik understödsvecka
minskar nämligen den högsta understödstid, han i det här antagna fallet kan
erhålla. Men den utsträckning, i vilken han tidigare under året erhållit understöd,
beror tydligen på, om han då uppfyllt sina förpliktelser gentemot försäkringen,
ävensom i vad mån han då uttagit det understöd han högst må ha
kunnat erhålla. På detta sätt blir understödsrätten vid varje arbetslöshetsfall
beroende på vederbörandes arbetslöshets- och understödstider under lång tid
tillbaka. I brist på individuella uppgifter rörande dessa förhållanden måste
alla undersökningar rörande effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring, i
vilken understödsrätten begränsats med hänsyn till tidigare erhållet understöd
eller erlagda avgifter, komma att bliva synnerligen osäkra.

De olika resultaten av 1926 års sakkunnigas och socialstjmelsens undersökningar
ävensom vikten av att erhålla säkrare kännedom om en arbetslöshetsförsäkrings
effektivitet, föranledde 1932 års sakkunniga att i skrivelse den
14 november 1932 till Chefen för socialdepartementet anhålla om tillstånd att
verkställa viss ytterligare undersökning rörande effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring.

I skrivelse den 18 november 1932 erhöll 1932 års sakkunniga Chefens för
socialdepartementet bemyndigande att verkställa sålunda begärd ytterligare
utredning.

Såsom i de sakkunnigas skrivelse framhållits, borde en dylik undersökning
kunna begränsas till Svenska metallindustriarbetareförbundet och Svenska
grov- och fabriksarbetareförbundet. Dessa förbund torde nämligen vara representativa
för flertalet av de arbetaregrupper, som kan antagas komma att
omfattas av en arbetslöshetsförsäkring. Enär vidare inom Metallindustriarbetareförbundet
rymmas arbetaregrupper med förhållandevis jämn arbetstillgång
under årets olika delar, under det att i Grov- och fabriksarbetareförbun -

1V32 års utredning.

229

det ingå arbetaregrupper, vars arbetsförhållanden äro relativt starkt säsongbetonade,
skulle undersökningen jämväl kunna belysa, i vad mån effektiviteten
av en försäkring påverkas i den ena eller andra riktningen av säsongbetonade
variationer i arbetslöshetens omfattning.

Genom tillmötesgående från Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet
och Svenska metallindustriarbetareförbundet ställdes erforderligt material till
förfogande. De uppgifter, som legat till grund för den efterföljande undersökningen
ha hämtats ur vederbörande förbunds medlemsregister. Inom Grovoch
fabriksarbetareförbundet utgöres detta av ett kortsystem. A varje kort
finnes, förutom vederbörande medlems namn, medlemsnummer, den avdelning
han tillhör m. m., plats för redovisning av medlemsavgifter under ett. visst
antal år. För var och en av årets 52 veckor finnes en ruta, i vilken å förbundsexpeditionen
antecknas den avgift, medlemmen erlagt, eller, om så icke
varit förhållandet, orsaken till att han medgivits avgiftsbefrielse, d.v.s.
fristämplats från erläggande av avgift. Enligt förbundets stadgar äro medlemmarna
skyldiga att erlägga avgifter endast under tid, då de inneha arbetsanställning.
Vid arbetslöshet, sjukdom, konflikt eller värnplikt beviljas fristämpling.
De veckor, för vilka en medlem erhåller fristämpling för arbetslöshet,
komma sålunda att motsvara vederbörandes arbetslöshetstid.

Fristämpling från erläggande av veckoavgift beviljas vid arbetslöshet, då
medlemmen varit arbetslös under minst 3 av veckans 6 arbetsdagar. Detta
medför sålunda, att en för arbetslöshet fristämpkd vecka . i verkligheten motsvarar
1/2—1 V2 arbetslöshetsvecka. Det är sannolikt, att till följd härav den i
undersökningen redovisade arbetslösheten något överstiger den verkliga.

Andra omständigheter ha emellertid medfört, att den redovisade arbetslösheten
blivit något mindre än den verkliga. För årets första och sista veckor
är sålunda allmän avgiftsbefrielse stadgeenligt medgiven. Till följd liärav
komma uppgifterna för dessa båda veckor att bliva bristfälliga och ha för
den skull icke medtagits i undersökningen. Ett år avser sålunda i det följande
jämnt 50 veckor. Enär arbetslösheten såsom regel är förhållandevis stor just
under den tid på året, där dessa s. k. friveckor äro belägna, medför detta, att
arbetslöshetens genomsnittliga omfattning under ett år av. denna anledning 1
undersökningen redovisats såsom något lägre än den verkliga. De här påpekade
omständigheterna upphäva tydligen åtminstone delvis varandra.

Svenska metallindustriarbetareförbundets medlemsregister utgöres av lösa
blad. vart och ett avseende en tid av 10 år. Varje år har två kolumner, varvid
i den ena redovisas de avgifter, som vederbörande medlem erlagt, och 1
den andra orsaken till fristämpling. Antalet redovisningsveckor utgör 50.
Under den tid, som den förevarande undersökningen omfattar, ha de båda
s. k. friveckorna utgjorts av årets båda sista veckor.

På grund av vissa olikheter inom förbunden har urvalet av de medlemmar,
som ingå i undersökningen, kommit att företagas på något avvikande sätt.
För att beräkna arbetslöshetsprocenten har varit nödvändigt att känna dels
hela antalet till förbundet redovisade veckor, d. v. s. summan av erlagda avgifter
och av antalet fristämplade veckor, dels. antalet för arbetslöshet fristämplade
veckor. Det senare antalet erhalles direkt ur den företagna utredningen.
Det först nämnda antalet åter kan för Metallindustriarbetareförbundet
erhållas ur de sammanställningar, som månatligen upprättas av de olika
avdelningarnas redovisningslistor till förbundet. För Grov- och fabriksarbetareförbundet
föreligga icke för det förevarande ändamålet lämpade sammanställningar
av dylikt slag. Då det varit nödvändigt att begränsa omfattningen
av utredningens material, men det samtidigt varit av betydelse att 1 undersökningen
låta såvitt möjligt ingå endast medlemmar, som drabbats av

230

1932 års utredning.

arbetslöshet, har för Metallindustriarbetareförbundet medtagits allenast sådana
personer. För Grov- och fabriksarbetareförbundet åter har undersökningen
måst läggas så, att den omfattat medlemmar, oberoende av om dessa
drabbats av arbetslöshet eller e.j.

På grund av den korta tid, som stått till förfogande för undersökningens
utförande, har det, såsom redan anmärkts, varit nödvändigt att begränsa densamma
till att omfatta endast en del av de båda förbundens medlemmar. Den
delvis heterogena sammansättningen av Grov- och fabriksarbetareförbundet
gjorde det härvid nödvändigt för erhållande av ett i möjligaste mån representativt
urval att för detta förbund medtaga en förhållandevis större del än för
Metallindustriarbetareförbundet, inom vilket arbetsförhållandena äro mera likartade.
De sakkunniga beslöto, att vad Grov- och fabriksarbetareförbundet
beträffar, hälften av samtliga medlemmar borde medtagas i undersökningen.
För Metallindustriarbetareförbundet, för vilket ett mindre urval ansåges kunna
göras utan att representativiteten därav skulle bliva lidande, bestämdes
proportionen till en tredjedel.

Enär en arbetslöshetsförsäkring väsentligen avser att bereda hjälp under
tider med förhållandevis normal arbetslöshet, borde undersökningen i främsta
rummet avse år, som icke kännetecknas av särskilt hög arbetslöshet. Enär
emellertid det jämväl vore av intresse att undersöka effektiviteten under ett
krisår borde åtminstone för ett av förbunden undersökningen sträckas så pass
långt, att den nu rådande stora arbetslösheten skulle komma att beröras. Med
hänsyn härtill bestämdes, att för Metallindustriarbetareförbundet undersökningen
skulle omfatta åren 1929, 1930 och 1931, medan för Grov- och fabriksarbetareförbundet
densamma ansåges kunna inskränkas till åren 1929 och

1930.

Av naturliga skäl är effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring olika under
tiden omedelbart efter dess ikraftträdande — då de försäkrades understödsrätt
är oförbrukad och bestämmelsen om 26 erlagda avgifter för erhållande av
understödsrätt verkar i förhållandevis stor omfattning diskvalificerande — och
senare, då försäkringen varit i kraft någon tid. För att ej erhålla missvisande
resultat bör man till följd härav utgå från den förutsättningen, att arbetslöshetsförsäkringen
varit i kraft redan någon tid före undersökningsperiodens
början. Man beslöt härvid att antaga, att arbetslöshetsförsäkring hade införts
från den 1 januari 1928 för här nämnda organisationer. Enligt detta antagande
skulle sålunda medlemmarna tänkts erlägga avgifter till försäkringen från
och med ingången av nämnda år. Enär vidare undersökningen skulle avse
verkningarna av en försäkring, utformad efter 1928 års obligatoriska förslag,
och enligt denna understödsrätt förvärvas efter 26 under fyra kvartal erlagda
veckoavgifter, har understöd tänkts kunna utgå under senare hälften av 1928.
De i undersökningen ingående personerna ha sålunda vid början av den tid, undersökningen
avser, tänkts i vederbörlig ordning ha erhållit visst understöd
från försäkringen. Deras understödsrätt är med andra ord vid undersökningsperiodens
början icke oförbrukad.

I den företagna undersökningen ingår alltså ur Grov- och fabriksarbetareförbundet
hälften av de personer, som under åren 1929 och 1930 varit medlemmar
av organisationen åtminstone under någon tid; för dessa ha uppgifter
inhämtats för de tre åren 1928—1930. Ur Metallindustriarbetareförbundet
ingår en tredjedel av de medlemmar, som — oavsett den tid de tillhört
organisationen — åtminstone någon gång under tiden 1929—1931 drabbats
av arbetslöshet. För dessa ha uppgifter inhämtats för de fyra åren 1928—

1931.

1982 års utredning.

231

Själva urvalet har förrättats så, att ur Grov- och fabriksarbetareförbundet
medtagits alla, vars medlemsnummer slutat på jämn siffra. För Metallindustri
ar b e ta r e f ö r b u n d e t har tillvägagångssättet vid urvalet varit följande. I
medlemsregistret, vari medlemsbladen äro ordnade efter medlemsnumren och
sammanförda i grupper om femtio, har var tredje dylik grupp genomgåtts.
Alla de medlemmar, som i de sålunda utvalda grupperna någon gång varit
arbetslösa under ovannämnda tid, ha medtagits i undersökningen. För personer,
som lämnat organisationen, och vilkas medlemsblad på grund härav
borttagits ur medlemsregistren, har urvalet skett på så sätt, att var tredje
dylik person, som någon gång under åren 1929—1931 tillhört förbundet, särskilts,
varefter av dessa urtagits de, som under nämnda tid någon gång drabbats
av arbetslöshet.

Enär 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är så utformat,
att såväl understödsrätt som tid, för vilken en medlem kan åtnjuta understöd
från försäkringen, bestämmas vid ingången av varje kvartal och under
detta sedermera icke förändras, behöva tydligen uppgifter rörande arbetslöshetsförhållanden
m. m. icke inhämtas för varje särskild vecka, utan kan
man inskränka sig till att kvartalsvis sammanföra de erforderliga uppgifterna.
Dessa böra tydligen avse 1) det antal veckor, vederbörande medlem fristämplats
på grund av arbetslöshet, 2) det antal veckor, för vilka han av
andra anledningar än arbetslöshet fristämplats för erläggande av avgift till
vederbörande organisation, 3) det antal gånger han under varje kvartal drabbats
av arbetslöshet och 4) det antal avgifter vederbörande kan beräknas ha
erlagt. Detta senare antal kan tydligen även direkt uträknas, om man känner
hela antalet fristämplade veckor. Föreligga för varje medlem och för varje
särskilt kvartal ovannämnda uppgifter, kan tydligen för varje inträffat arbetslöshetsfall
beräknas såväl, om vederbörande vid detsammas inträffande
skulle ha fullgjort sina skyldigheter gentemot en tänkt försäkring, som den
tid, för vilken han i ett dylikt fall skulle erhållit understöd.

Förutom dessa för undersökningen nödvändiga uppgifter ansågs emellertid
värdefullt att samtidigt inhämta sådana uppgifter, att i möjligaste mån en
fördelning av materialet efter yrke kunde verkställas. Särskilt måste detta
vara av betydelse för Grov- och fabriksarbetareförbundet, till vilket äro anslutna
personer, tillhörande ett flertal olika yrkeskategorier. Härvid har den
fördelning, som inom förbundet brukar begagnas, kommit till användning.
Medlemmarna ha sålunda uppdelats på följande yrkesgrupper:

1. Byggnadsindustri.

2. Byggnadsämnesindustri.

3. Glasindustri.

4. Glödlampsindustri.

5. Gummiindustri.

6. Kol- och lerindustri.

7. Konservindustri.

8. Konstgödningsindustri.

9. Porslinsindustri.

lOk. Sockerindustri: kampanjarbetare.

lOå. » : årsarbetare.

11. Torvindustri.

12. Tändsticksindustri.

13. Tvättinrättningar.

14. Mekaniska verkstäder.

15. Olika slag av fabriker.

16. Olika slag av arbete.

232

1932 års utredning.

Grov- och Fabriksarb.-förbundet. Nr .......... Grupp

År i och	Fristämplade veckor på grund av	Påbör- jade	Erl. vecko-	b	ai	ui	V 2
kvartal	a-	sj-	övr.	perio- der	avg.
i	JA. ,.J.			/	0	—	—	—	—
28 \|	.........			. ! 13	--	—	—	—
4					U
1	9	J		/	0	-	/	3	/
29 2	..A.				//	-	..A...	1	i
v 3	i/			i	//	-	0	0	0
4	71				0	-	Ti	f	/o
1	.....t...			/	/	.....z	0	0	0
301		/		/	/	-	(a	It	i
/				/i	/	0	0	0
4	/			/	7	f	0	0	0
1929	u	3 1	3 \U	—	ll	/f	10
1930	10	/ 1	3 \l9	JA	0	(,	b

Mg. 1. Exempel på, kartolin, som kommit till användning för material från Grov- och Fabriksarbtareförbundet.
(A den här reproducerade kartolinen har medlemsnnmret icke återgivits.)

I allmänhet ha alla medlemmar i en avdelning kunnat hänföras till en viss
yrkesgrupp. För vissa större avdelningar har dock förekommit, att medlemmar
varit fördelade på flera av de ovannämnda yrkesgrupperna. Genom tillmötesgående
från förbundets sida har det emellertid varit möjligt, att jämväl i
dessa fall verkställa erforderlig uppdelning av avdelningens medlemmar på
de olika yrkesgrupperna. De till yrkesgrupp nr 14, mekaniska verkstäder,
hänförda arbetarna utgöras av vissa inom mekaniska verkstadsindustrien anställda
hjälparbetare. Numera äro dessa överförda till Metallindustriarbetareförbundet.

För Metallindustriarbetareförbundet har på samma sätt begagnats den yrkesgruppering,
som har brukat komma till användning, nämligen följande:

1. Järnbruk.

2. Mekaniska verkstäder.

3. Rörarbetare.

Jämväl här har genom förbundets förmedling yrkesfördelningen kunnat verkställas
med hänsyn till det företag, vid vilket vederbörande varit anställd.

Det första skedet av undersökningen har varit att från förbundens medlemsregister
inhämta ovannämnda uppgifter. Dessa ha antecknats å kartoliner av
utseende, som framgår av fig. 1 och 2.

I kartolinens första kolumn äro angivna år och kvartal. I de tre följande
ha ifyllts de antal veckor, vederbörande fristämplats till följd av arbetslöshet
(=a.), sjukdom (=sj.) och övriga orsaker (=övr.). I den därpå föl -

1932 drs utredning.

233

Metallindustriarbetareförbundet. Nr...............Grupp

Ar och	Fristämplade veckor på grund av	Påbör* jade	Erl. vecko-	b	°i	71,	u2
kvartal	a.	si.	övr.	der	avg.
i	Z	1		/	9	—	—	—	—
283		Z			II	—	—	—	—
	3			16
4	1			/	10	-	0	0	0
1	3			Z	10	—	...../...	/	/
2 29 3		/			n
.....L.	Z		Z	3	-	/	_L	/
4					//
1	z	...1		...../..	H	—	/	/	/
30? O			..........		13
lo			/	J...	-	f		f\
4	10				/	-	/t	9	to\
1	3			...../.	f	1	6	0	0
O, 2 °1 3	.....t ...t.			/	(,	X	(t. 0	0	f 0
4	3			/	(	3	0	0	0
1929	6	3		i	y/	— .	Z	Z	z
1930	l&	7 1	z	Z5	-	IL	IS	U
1931	15	1	f	Z5	/$	L	1	S

Fig. 2. Exempel påo kartolin, som kommit till användning för material från Metallindustriarbetareförbundet.
(A den bär reproducerade kartolinen bar medlemsnumret icke återgivits.)

jande kolumnen har antecknats antalet under varje kvartal nypåbörjade arbetslöshetsperioder.
Har en arbetslöshetsperiod direkt fortsatt från ett föregående
kvartal, har anteckning om period icke skett. Detta har varit av betydelse för
en riktig beräkning av antalet karensveckor.

Detta första skede har helt utgjorts av avskrivningsarbete. Härefter har
vidtagit det andra skedet av undersökningen, nämligen uträknandet för varje
medlem av det understöd, varav han skulle ha kommit i åtnjutande, därest arbetslöshetsförsäkring
varit införd. Tillvägagångssättet har härvid varit följande.

I den första kolumnen till höger om det grova mittstrecket har ifyllts det
antal avgifter var och en har kunnat erlägga. Detta antal är tydligen lika
med det antal veckor i ett kvartal, som återstår, sedan de veckor fråndragits,
för vilka fristämpling skett.

För varje inträffat arbetslöshetsfall har härefter undersökts, huruvida vederbörande
under de fyra föregående kvartalen erlagt minst 26 avgifter. Har
så icke varit förhållandet, har i den med »6» betecknade kolumnen uppförts
hela antalet arbetslöshetsveckor, d. v. s. det i kolumnen »a» antecknade vecko -

234

1932 års utredning.

antalet. Kolumn »6» kommer sålunda att angiva det antal arbetslöshetsveckor,
för vilka understöd icke kunnat erhållas till följd av att vederbörande icke erlagt
stadgat antal veckoavgifter. Samtidigt med att i »b» antecknats nämnda antal
veckor, ha i de två följande kolumnerna antecknats siffran 0, vilket angivit,
att understöd icke kunnat utgå.

I den följande kolumnen, betecknad med »ax», har härefter i den mån densamma
icke redan kommit att bliva ifylld, antecknats antalet arbetslöshetsveckor,
minskat med antalet nypåbörjade arbetslöshetsperioder. Härigenom har
karensveckorna avdragits.

I kolumn »Mj» har sedan antecknats det antal veckor, för vilka understöd
skulle ha utgått, därest den maximala understödstiden uppgått till högst 15
veckor under 4 på varandra följande kvartal. De i denna kolumn antecknade
siffrorna bliva tydligen lika med »at» under förutsättning att summan av fyra
på varandra följande tal icke överstigit 15. Har detta emellertid varit fallet,
ha, talen i »%» reducerats med hänsyn härtill. Skillnaden mellan »ax» och
»Wn» kommer tydligen att utgöra den minskning i understödstiden, som uppstår
på grund av densammas maximering till 15 veckor.

Ha nedskärningar i understödstiden skett på grund av densammas maximering,
har härefter jämväl den med »u2» betecknade kolumnen ifyllts. Härvid
har antagits, att den maximala understödstiden uppgått till 20 veckor under
4 på varandra följande kvartal. Har åter kolumnerna »ax» och »ux» varit lika,
har detta inneburit, att en höjning av maximeringen från 15 till 20 veckor icke
skulle medfört ytterligare understöd. Kolumnen »u2» har härvid icke
ifyllts.

Såsom understödstidens beräkning här blivit utförd, har tydligen först de
arbetslöshetsveckor fråndragits, vilka diskvalificerats från understöd på grund
av ej erlagda 26 avgifter; därefter ha karensveckorna frånräknats och sist har
bestämmelsen om understödstidens maximering till 15 resp. 20 veckor tänkts
verka. Det är emellertid tydligt, att en viss arbetslöshetsvecka kan bliva diskvalificerad
från understöd av flera anledningar, exempelvis såväl på grund av ej
erlagda 26 avgifter som till följd av karensbestämmelserna. Med det tillvägagångssätt,
som här kommit till användning, har man i ett dylikt fall först låtit
den förstnämnda diskvalifikationsgrunden verka och först därefter, om denna
icke diskvalificerat, den senare. På samma sätt ha karensbestämmelserna fått
verka före bestämmelserna om understödstidens maximering. Det följer härav
att undersökningen icke kan giva svar på frågan, huru många understödsveckor,
som skulle tillkomma, därest exempelvis bestämmelsen om de 26 erlagda
avgifterna slopades, enär en del av de till följd av denna bestämmelse diskvalificerade
veckorna skulle komma att falla för karensbestämmelserna och andra
åter för bestämmelserna om understödstidens maximering.

Kolumnerna »ux» och »m2» giva svar på frågan, för vilket antal veckor vederbörande
hade erhållit understöd från en arbetslöshetsförsäkring, därest dylik
varit införd. Kolumnen »a» angiver antalet arbetslöshetsveckor och »5» det
antal dylika veckor, som diskvalificeras på grund av ej erlagda 26 avgifter. Om
med k betecknas antalet karensveckor erhålles antalet på grund av karensbestämmelserna
från understöd diskvalificerade veckor ur följande ekvation:

k = a — b — ax.

Det må här påpekas, att enligt 1928 års förslag till arbetslöshetsförsäkring ny
karensvecka icke skulle räknas i de fall, då arbetslös, som uppbär understöd
från försäkringen, erhåller arbetsanställning av kortare varaktighet än 18
dagar. På grund av de ytterligare uppgifter, som skulle ha erfordrats för ett
hänsynstagande till denna bestämmelse, och då sannolikt densamma i endast

1932 års utredning. 235

obetydlig grad skulle ha inverkat på antalet understödda veckor, har i utredningen
bortsetts härifrån.

Antalet på grund av understödstidens maximering diskvalificerade veckor
erhålles slutligen genom att från ax subtrahera ult därest man avser 15 veckors
maximalt understöd, och i annat fall u2 (20 veckor).

Undersökningens tredje skede har bestått i de individuella uppgifternas hopsummering.
För varje yrkesgrupp och kvartal har med tillhjälp av en arbetstabell
gjorts erforderliga sammanställningar. Materialet har härvid för varje
dylik yrkesgrupp och kvartal först fördelats efter antalet arbetslöshetsveckor.
Dessa delgrupper ha sedan fördelats efter de i kolumnerna »5», »cti», »Mi» och
»u2» angivna antalen veckor.

Under arbetets gång uppkom behov av att undersöka verkningarna av vissa
ändringar i de bestämmelser, som 1926 års sakkunniga föreslagit, och vilka
legat till grund för huvudundersökningen. Framför allt visade det sig vara
av intresse att undersöka verkningarna av ändringar i det antal avgifter, vilka
minst borde ha erlagts för erhållande av understödsrätt. Dessa undersökningar
ha utförts så, att materialet omräknats med hänsyn till de ändrade förutsättningarna,
varefter en ny hopsummering av materialet verkställts. På
grund av de tidskrävande räkneoperationerna ha dessa kompletterande undersökningar,
för vilka närmare redogöras i det följande, i allmänhet _ fått inskränkas
till att avse allenast en del av det i undersökningen eljest ingående
materialet eller till ett eller annat kvartal.

II. Effektiviteten av den av 1926 års sakkunniga föreslagna
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.

1. Definitioner.

I det följande förstås med »medlemmar» antalet personer, reducerat med
hänsyn till den tid, de tillhört försäkringen. Antalet medlemmar ett visst år
har sålunda beräknats såsom antalet under året genomlevda veckor, dividerat
med 50. På samma sätt har medlemsantalet för ett kvartal beräknats såsom
det under denna tid genomlevda antalet veckor, dividerat med det antal veckor,
kvartalet innehåller.

Med »arbetslös person» förstås en av arbetslöshet drabbad individ, oavsett
antalet arbetslöshetsfall. Med »understödda personer» förstås individer, som
erhållit understöd från försäkringen, oavsett den tid, för vilket understöd utgått.

Arbetslösa veckor och understödda veckor torde icke tarva närmare definition.

Med »diskvalificerade veckor» förstås arbetslöshetsveckor, för vilka understöd
icke utgått.

Med »diskvalificerade veckor på grund av ej erlagda 26 avgifter» förstås
det antal arbetslöshetsveckor, för vilka understöd icke utgått till följd av att
vederbörande icke under nästföregående fyra kvartal haft 26 veckoavgifter
erlagda.

Med »karensveckor» förstås det antal arbetslöshetsveckor, vilka — utan att
samtidigt vara diskvalificerade på grund av ej erlagda 26 avgifter — diskvalificerats
för understöd på grund av karensbestämmelserna.

236

1932 års utredning.

Med »diskvalificerade veckor på grund av understödstidens maximering»
förstås det antal arbetslöshetsveckor, vilka — utan att samtidigt vara diskvalificerade
på grund av ej erlagda 26 veckoavgifter eller av karensbestämmelserna
-—• diskvalificerats för understöd på grund av att understödstiden
under fyra på varandra följande kvartal begränsats till högst ett visst antal
veckor (15 resp. 20 veckor).

Med »arbetslöshetsprocent» avses, såvida icke annat särskilt angives, antalet
arbetslösa veckor i procent av genomlevda veckor.

Med »understödsprocent» förstås antalet understödda veckor i procent av antalet
arbetslösa veckor.

2. Arbetslöshetens omfattning.

Den förevarande undersökningen omfattar en tidsperiod, som att börja med
kännetecknas av förhållandevis låg arbetslöshet, vilken dock vid mitten av
år 1930 visar tecken till stegring för att under år 1931 allt mer ökas.

Tab. 1. Arbetslösheten åren 1929—1931.

Ar, kvartal	Utredningens arbetslöshets-procent	Socialstyrelsens arbetslöshetsprocent
Grov- o. fabriksarb.-förbundet	Metall- industriarb. förbandet	Grov- o. fabriksarb.-förbnndet	Metall- indnstriarb.- förbundet	Samtliga fackorganisa- tioncr
1929 1 .........	35.0	10.9	32.3	8.8	15.4
2.........	21.5	5.8	21.4	6.1	10.6
3.........	16.3	3.9	14.3	4.5	7.0
4.........	22.4	4.0	21.3	5.6	10.9
1930 1 .........	31.4	10.1	28.7	7.5	14.3
2.........	22.9	7.2	20.0	7.0	10.1
3.........	19.1	6.6	16.1	7.4	8.7
4.........	28.8	9.3	25.8	13.9	15.3
1931 1 .........		20.6	34.4	17.7	20.5
2	•	15.1	22.8	15.8	15.9
3.........		13.3	18.6	14.4	13.1
4.........		15.4	27.6	20.0	19.5
1929 ..........	23.4	5.8	21.9	6.1	10.7
1930 ..........	25.3	8.2	22.4	9.4	12.2
1931..........		15.8	25.5	17.1	17.2

Tab. 1 torde främst giva en bild av utvecklingen på arbetsmarknaden enligt
material, hämtat från fackorganisationerna. Arbetslösheten inom gruppen
»samtliga fackorganisationer» börjar stiga med tredje kvartalet 1930. Från och
med nämnda kvartal är nämligen arbetslösheten större än under motsvarande
tid det föregående året. Samma bild erhålles i det närmaste av arbetslöshetens
utveckling inom Grov- och fabriksarbetareförbundet och Metallindustriarbetareförbundet.
Under år 1930 är stegringen dock förhållandevis liten. Arbetslösheten
ligger under senare hälften av nämnda år blott någon eller några
procent över siffrorna för 1929. Den stora arbetslöshetsvågen bryter in med
år 1931, då arbetslöshetssiffrorna, dock med undantag för Grov- och fabriksarbetareförbundet,
äro avsevärt högre än år 1930. — Arbetslösheten inom

1982 års utredning.

237

Grov- och fabriksarbetareförbundet är vidare 3—4 gånger högre än inom
Metallindustriarbetareförbundet. Det förra förbundet uppvisar en arbetslöshet,
som under åren 1929—1930 är omkring dubbelt så stor som genomsnittet
för samtliga fackförbund. För Metallindustriarbetareförbundet är arbetslösheten
under 1929 blott något mer än hälften av samtliga organisationers. Under
1930 ligger den något lägre och mot slutet av år 1931 överstiger den genomsnittet.
Under den tid, den förevarande utredningen avser, har arbetslösheten
inom Grov- och fabriksarbetareförbundet sålunda rört sig parallellt med
genomsnittet för alla förbund. Inom Metallindustriarbetareförbundet åter har
stegringen varit starkare än den genomsnittliga.

Tab. 1 må även tjäna att jämföra den på grundval av den förevarande utredningen
beräknade arbetslöshetsprocenten med den av socialstyrelsen månatligen
publicerade. Denna senare arbetslöshetsprocent angiver antalet vid en
viss månads slut arbetslösa personer i procent av samtliga. Den avser vidare
endast de avdelningar, som till socialstyrelsen insända erforderliga rapporter;
dessa presentera omkring 2/3 av samtliga organiserade arbetare. De i tab. 1
återgivna procenttalen ur socialstyrelsens statistik äro beräknade på grundval
av de i »Sociala meddelanden» häfte 3 varje år sammanställda uppgifterna
rörande arbetslösheten under föregående år. Kvartalssiffrorna ha beräknats
såsom det aritmetiska mediet av fyra på varandra följande månadstal.

Vad Grov- och fabriksarbetareförbundet beträffar är överensstämmelsen god.
Utredningens arbetslöshetsprocent ligger hela tiden något högre än socialstyrelsens.
Detta förhållande torde närmast antyda, att arbetslösheten inom de
avdelningar, som icke rapportera till socialstyrelsen, är högre än inom övriga.
För Metallindustriarbetareförbundet är överensstämmelsen något mindre god.
Detta torde sammanhänga med att till grund för den av utredningen beräknade
arbetslöshetsprocenten legat avdelningarnas redovisningslistor till förbundet.
Det har visat sig, att det redovisade antalet veckor starkt varierat mellan olika
månader, varvid särskilt under årets första del ett förhållandevis lågt antal
veckor redovisats; det redovisade antalet har sedan stegrats och nått sitt maximum
under årets sista månader. 3

3. Understödstid.

Resultaten av de gjorda undersökningarna rörande effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring
äro sammanställda i tabellbilaga 1. Nedan i tabell 2
återgivas i sammandrag vissa huvudresultat för Grov- och fabriksarbetareförbundet.

I tab. 2 meddelas särskilda uppgifter för Grov- och fabriksarbetareförbundet
med frånskiljande av tvenne kategorier arbetare, nämligen sockerindustriens
kampanjarbetare och torvindustriens arbetare. Båda dessa arbetaregrupper sysselsättas
så kort tid av året, att, åtminstone för det fall frivillig arbetslöshetsförsäkring
skulle komma att införas, de med sannolikhet icke skulle komma
att ansluta sig till en arbetslöshetskassa. På grund av att dessa arbetaregrupper
såsom regel sysselsättas endast under några få veckor per år och de under
återstoden av året fristämplats såsom arbetslösa, är antalet arbetslöshetsveckor
inom båda grupperna synnerligen stort. Denna fristämpling för arbetslöshet
torde emellertid i dessa fall icke motsvaras av en verklig arbetslöshet, enär
arbetarna med sannolikhet i stor utsträckning haft arbetsanställningar inom
andra yrken. Understödstiden måste inom dessa yrkesgrupper naturligen bliva
ytterligt ringa. Vid ett bedömande av den sannolika effektiviteten av en

238 1932 års utredning.

Tal). 2. Arbetslöshetsförsäkringens effektivitet inom Grov- O. fabriksarbetareförbimdel.

Ar, kvartal	Samtliga yrkesgrupper	Samtliga yrkesgrupper (utom grupperna 10 k och ll1)
Arbetslösa veckor	da	Ar- bets- lös- hets- pro- cent	Arbetslösa veckor	Ar- bets- lös- hets- pro- cent
Hela antalet	Därav understöd	Hela antalet	Därav understödda
vid 15 v. maximal uu-derstödstid	vid 20 v. maximal un-derstödstid	vid 15 v. maximal un-derstödstid	vid 20 v. maximal un-derstödstid
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
1929 1 .....	107,756	30,315	28.1	31,291	29.0	35.0	99,090	30,125	30.4	31.101	31.4	33.1
2.....	73,658	10,435	14.2	12,133	16.5	21.5	64,933	10,351	15.9	12,014	18.5	19.5
3.....	58,627	8,241	14.1	9,082	15.5	16.3	50,497	8,232	16.3	9,067	18.0	14.4
4.....	76,560	13,963	18.2	15,256	19.9	22.4	72,014	13,928	19.3	15,219	21.1	21.6
1930 1 .....	108,591	29,374	27.1	31,245	28.8	31.4	100,750	29,290	29.1	31,155	30.9	29.8
2.....	88,195	15,761	17.3	18,178	20.6	22.9	80,680	15,738	19.5	18,140	22.5	21.5
3.....	75,366	15,022	19.9	16,670	22.1	19.1	67,992	14,941	22.0	16,589	24.4	17.6
4.....	106,431	26,715	25.1	29,482	27.7	28.8	102,841	26,604	25.9	29,368	28.6	28.5
1929 ......	316,601	62,954	19.9	67,762	21.4	23.4	286,534	62,636	21.9	67,401	23.5	21.8
1930 ......	378,583	86,872	22.9	95,575	25.2	25.3	352,263	86,573	24.6	95,252	27.0	24.1

arbetslöshetsförsäkring torde därför lämpligen böra bortses från dessa båda
arbetarekategorier.

För det fall att arbetslöshetsförsäkring hade varit införd åren 1929 och 1930,
skulle, såsom framgår av tabellen, vid en maximal understödstid av 20 veckor
23.5 resp. 27.0 % av den sammanlagda arbetslösheten understötts från försäkringen.
Medräknas jämväl sockerindustriens kampanjarbetare och torvindustriens
arbetare, sjunka procenttalen med omkring 2 procent. I avrundat tal
kan sålunda sägas, att, enligt ovanstående, inom detta förbund en fjärdedel av
hela arbetslösheten skulle ha absorberats av en försäkring. Det framgår emellertid
vidare, att arbetslöshetsförsäkringens effektivitet varit synnerligen olika
under olika delar av året. Medan under första kvartalet 1929 vid 20 veckors
maximal understödstid det procentuella antalet understödda veckor uppgick
till 31.4 %, sjönk det under tredje kvartalet samma år till 18.0 % eller till endast
något mer än hälften.

Såsom framgår av tab. 3 skulle effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring
inom Metallindustriarbetareförbundet varit genomsnittligt större än inom G-rovoch
fabriksarbetareförbundet; differensen uppgår i genomsnitt till mellan 8
och 10 °/o. Omkring en tredjedel av arbetslösheten skulle inom det förra förbundet
ha kommit att understödjas från en arbetslöshetsförsäkring. Även för
Metallindustriarbetareförbundet föreligga variationer i effektiviteten under olika
delar av året. Under vinterkvartalen är effektiviteten större än på sommaren.
Detta förhållande torde ha flera förklaringsgrunder. Arbetare, som under
vintern drabbats av arbetslöshet, torde sålunda i förhållandevis stor utsträckning
ha kunnat under de föregående sommarmånaderna till försäkringen inbetala
erforderligt antal avgifter och härigenom kvalificera sig för understödsrätt;
härigenom ha de vinterarbetslösa även i relativt stor omfattning kunnat
erhålla understöd från försäkringen. På sommaren åter är understödsrätten

1 10 k och 11 beteckna sockerindustriens kampanj arbetare och torvindustrien.

1982 års utredning. 239

Tub. 3. Arbetslöshetsförsäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundet.

År, kvartal	A r b Hela antalet	e t s 1 ö s a Därav un vid 15 v. maxi-mal understöds-tid	veckor derstödda vid 20 v. maxi-mal understöds-tid	Arbets- löshets- procent
Antal	%	Antal	%
1929 1 ..............	35,174	12,035	34.2	12,513	35.6	10.9
2..............	21,233	4,956	23.3	6,120	28.8	5.8
3..............	16,231	3,555	21.9	3,925	24.2	3.9
4..............	17,009	4,135	24.3	4,555	26.8	4.0
1930 1 ..............	36,192	11,346	31.3	11,961	33.0	10.1
2..............	29,701	9,641	32.6	10,896	36.7	7.2
3..............	29.555	8,999	30.4	10,032	33.9	6.6
4..............	42,205	16,988	40.3	18,186	43.1	9.3
1931 1 ..............	72,082	28,231	39.2	32,276	44.8	20.6
2..............	63,187	17,045	27.0	21,083	33.4	15.1
3..............	59,742	17.241	28.9	19,311	32.3	13.3
4..............	71,988	23,547	32.7	26,588	36.9	15.4
1929 ................	89,647	24,681	27.6	27,113	30.2	5.8
1930 ................	137,653	46,974	34.1	51,075	37.1	8.2
1931................	266,999	86,064	32.2	99,258	37.2	15.8

efter vinterns högre arbetslöshet uttömd, varför effektiviteten sjunker. En
annan förklaringsgrund är, att de, som drabbas av arbetslöshet under sommaren,
i allmänhet ha osäkra anställningsförhållanden och större arbetslöshetsrisk
än de övriga, varför till följd härav de sommararbetslösa endast i mindre
utsträckning kunna förvärva understöd från försäkringen. Sannolikt torde
båda dessa omständigheter samverka. De föreliggande resultaten visa i varje
fall, att arbetare, vars arbetslöshet företrädesvis koncentrerar sig till en del av
året, inom de här förevarande yrkena kunna beräknas erhålla understöd från
försäkringen i förhållandevis stor omfattning. Försäkringens effektivitet inom
de här berörda fackorganisationerna belyses närmare av diagram 1.

Arbetslösheten inom Grov- och fabriksarbetareförbundet uppvisar typiska
säsongvariationer, medan detta åter, åtminstone icke i samma grad, kan sägas
vara förhållandet för Metallindustriarbetareförbundet. Såsom redan påpekats,
är, vad det förra förbundet beträffar, försäkringens effektivitet större under
de delar av året, då normal säsongarbetslöshet är rådande. Materialet visar
emellertid, att det icke endast är den normala säsongarbetslösheten, som på
ett förhållandevis effektivt sätt absorberas av försäkringen. Det har redan
nämnts, att arbetslösheten från och med det tredje kvartalet 1930 visade tecken
till stegring; den sedermera inbrytande lågkonjunkturen börjar vid denna tid
att kunna spåras å arbetsmarknaden. Arbetslöshetssiffrorna för såväl Grovoch
fabriksarbetareförbundet som Metallindustriarbetareförbundet äro även
från och med det tredje kvartalet 1930 högre än för motsvarande tid föregående
år. Även denna inbrytande konjunkturarbetslöshet medför en stegring i
understödsprocenten; försäkringens effektivitet inom denna nytillkomna del av
arbetslösheten är tydligen större än den genomsnittliga. För Grov- och fabriksarbetareförbundet
utgör skillnaden mellan försäkringens effektivitet under
å ena sidan tredje och fjärde kvartalet 1930 och under å andra sidan mot Bihang

Ull riksdagens protokoll 10SS. 1 samt. Nr 209. 27

240

1932 års utredning.

1 oo90
-80-70-60-30-GO"
30-20-10-ol

<f}rou-4-T&l?r. arb. förb. Metall in d. arb. förb.

(utom qr\ 10te&.il) 1

\\\\\V|

|\\\w\v>]

f\x\\w|

19 2 9

19 3 0

*929

19 3 0

19 3 1

Diagram 1. Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor inom Grov- och FabriksarbetarefCrbnndet
och Metallindustriarbetareförbundet. Heisvarta staplar angiva understödsprocenten vid 15
veckors maximal understödstid; streckade staplar angiva understödsprocentens ökning vid den maximala
understödstidens utsträckning till 20 veckor.

svarande kvartal föregående år 7—8 %. — För Metallindustriarbetareförbundet
visar arbetslösheten redan från och med det andra kvartalet 1930 tendens att
stiga. Understödsprocenten är detta kvartal 7.9 % högre än fjolårssiffran. Den
stigande vågen av arbetslöshet absorberas även under de följande kvartalen
förhållandevis väl. Under tredje kvartalet 1930 är understödsprocenten 9.7 %
och under fjärde kvartalet 16.3 % högre än under fjolåret. Under första kvartalet
1931 skulle försäkringens effektivitet ha nått ett maximum; den skulle
vid denna tid ha absorberat omkring 45 % av hela den samlade arbetslösheten
inom Metallindustriarbetareförbundet. Efter denna tidpunkt minskas emellertid
åter effektiviteten. De försäkrade ha nu i viss mån uttömt sin understödstid,
och den stegrade arbetslösheten har medfört, att de icke längre i erforderlig
omfattning kunna erlägga de stadgade 26 veckoavgifterna för bevarandet
av understödsrätten.

För att närmare belysa sambandet mellan den av den inbrytande krisen förorsakade
stegringen i arbetslösheten och de därav förorsakade förändringarna
i arbetslöshetsförsäkringens effektivitet torde de av de normala säsongvariationerna
betingade förändringarna i understöds- och arbetslöshetsprocenten
böra elimineras. Under år 1929 torde åtminstone icke i större omfattning konjunkturbetonade
förskjutningar i arbetslösheten ha ägt rum. Sedan flera år
hade sålunda arbetslösheten sjunkit och den hastighet, varmed detta skett,
torde år 1929 väsentligen minskat eller till och med avstannat. Genom att antaga,
att förändringarna i arbetslösheten, ävensom variationerna i försäkringens
effektivitet under detta år, äro att hänföra till i huvudsak normala säsongvariationer,
skulle tydligen verkningar av dessa kunna elimineras.

I efterföljande sammanställning ha understöds- resp. arbetslöshetsprocenten

1982 års utredning.

241

för vart och ett av de fyra kvartalen år 1929 satts lika med 100, varefter motsvarande
procenttal för åren 1930 och 1931 omräknats med hänsyn härtill.
Understödsprocenten avser effektiviteten vid en maximal understödstid om 20
veckor.

Kvartal	Grov- och fabriksarbetareför-bundet (utom grupperna 10 k och 11)		Metallindustriarbetareförbundet
Understöds- procent	Arbetslöshets- procent	Understöds- procent	Arbetslöshets- procent
	1929	1930	1929	1930	1929	1930	1931	1929	1930	1931
1.....	100	98	100	90	100	93	136	100	93	189
2.....	100	122	100	110	100	127	116	100	124	260
3.....	100	136	100	122	100	140	133	100	169	341
4.....	100	136	100	132	100	161	138	100	233	385

Ökningen i försäkringens effektivitet för Grov- och fabriksarbetareförbundet
är som synes relativt kraftigare än arbetslöshetens stegring. Mot slutet
av året mattas emellertid den stigande tendensen i effektiviteten, medan arbetslösheten
fortsätter att stiga. — Tabellen torde emellertid ha sitt största intresse
vad Metallindustriarbetareförbundet beträffar, då här även år 1931 ingår.
Under hela år 1930 stegras såväl försäkringens effektivitet som arbetslösheten.
Med första kvartalet 1931 inträffar en mindre sänkning, men härefter
stiger arbetslösheten allt mer. Variationerna i försäkringens effektivitet
äro emellertid nu mera svaga. Effektiviteten har sjunkit under det föregående
årets nivå; den betydande ökningen i arbetslösheten detta år orsakar blott en
mindre höjning. De ständigt nya arbetare, som under detta år drabbas av arbetslöshet
hålla emellertid effektiviteten uppe hela året på en nivå, som
med närmare 40 % överstiger 1929 års siffra.

De gjorda utredningarna tyckas sålunda angiva, att en ökning av arbetslösheten
inom en grupp arbetare medför en mer än proportionell stegring i det
understödda antalet veckor. Denna stegrade effektivitet av försäkringen synes
emellertid räcka endast en viss tid, efter vilken densamma åter sjunker. Denna
tidsperiod, under vilken en till följd av ökad arbetslöshet stegrad effektivitet
av försäkringen är rådande, synes emellertid räcka så lång tid, att försäkringen
i huvudsak kan upptaga säsongarbetslösheten. För att närmare belysa denna
fråga har nedan i tab. 4 för var och en av de olika yrkesgrupperna inom Grovoch
fabriksarbetareförbundet i och för jämförelse sammanförts uppgifter rörande
försäkringens effektivitet med uppgifter rörande arbetslöshetens storlek.

För att mera tydligt åskådliggöra samvariationen mellan understödsprocent
och arbetslöshetsprocent ha resultaten för de olika yrkesgrupperna grafiskt
återgivits i diagram 2. I diagram 3 ha resultaten för hela Grov- och fabriksarbetareförbundet
och Metallindustriarbetareförbundet sammanställts.

De för hela Grov- och fabriksarbetareförbundet beräknade siffrorna visa, såsom
även framgått av föregående tab. 2, en synnerlig god överensstämmelse.
Att understödsprocenten under senare hälften av 1930 stiger hastigare än arbetslöshetsprocenten,
beror, såsom påpekats, på den inbrytande krisarbetslösheten,
som medför en förhållandevis stark stegring i försäkringens effektivitet.
Inom förbundets olika yrkesgrupper är emellertid, såsom även framgår av diagrammet,
samvariationen mellan understödsprocent och arbetslöshetsprocent
olika god. Yrkesgrupperna byggnadsindustri och byggnadsämnesindustri, vilka

242

1932 års utredning.

Tab. 4. Arbetslöshetsförsäkringens effektivitet vid en maximal nnderstödstid om 20
veckor inom olika yrkesgrupper av Grov- och fabriksarbetareförbundet i jämförelse

med arbetslöshetens omfattning.

Yrkesgrupp	(Jnderstöds-procent = a Arbets-löshets-procent = a		1	9 2 9			1	9 3 0
1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	Hela året	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	Hela året
Byggnadsindustri.....	u	32.0	17.9	14.7	22.9	23.7	32 9	23.0	22.7	29.3	27.7
a	47.9	25.9	18 8	30.2	30.0	42.4	28.5	23.6	37.6	32.7
Byggnadsämnesindustri . .	u	37.4	20.8	9.5	17.0	25.4	32.2	19.6	14.2	23.5	24.4
a	51.0	19.3	11.1	30.7	27.1	42.4	19.8	14.6	36.1	27.6
Glasindustri.......	u	38.3	12.4	32.6	18.5	27.0	34.2	46.4	49.5	41.8	43.6
	a	11.2	6.3	8.0	8.8	8.5	11.1	14.9	15.2	20.1	15.0
Glödlampsindustri.....	u	1.6	14.5	5.3	—	7.0	—	24.0	60.5	20.0	31.1
a	19.9	45.3	15.7	10.2	18.5	10.7	21.6	16.8	3.5	13.6
Gummiindustri......	u	19.2	15.9	37.6	26.8	24.1	34.3	16.7	37.7	16.6	26.3
	a	12.0	21.3	15.5	9.6	14.9	18.1	20.7	11.2	7.9	14.5
Kol- och lerindustri ....	u	30. o	17.1	23.3	17.6	21.7	32.4	27.5	45.7	59.9	52.0
	a	3.2	2.6	1.8	3.3	2.7	4.5	2.7	7.7	27.8	10.4
Konservindustri......	u	3.9	4.9	5.6	7.9	5.3	16.6	10.1	13.2	5.4	12.2
	a	39.2	31.5	27.4	19.4	28.9	41.9	33.5	29.5	20.2	31.0
Konstgödningsindustri . . .	u	19.9	13.7	8.2	16.0	14.8	17.4	13.2	16.0	28.6	19.8
a	19.4	151	13.4	17.8	16.3	16.6	16.5	18.3	26.2	19.3
Porslinsindustri......	u	23.3	18.6	53.5	13.7	30.5	16.3	12.3	51.6	25.1	27.3
	a	6.4	12.5	12.4	6.2	9.5	6.2	11.5	10.3	7.9	9.1
Sockerindustri: kampanjarb.	u	1.7	1.0	0.1	0.6	0.9	0.9	0.4	0.1	1.0	0.5
a	99.2	97.7	93.7	52.4	86.6	97.8	93.2	88.7	37.3	79.6
Sockerindustri: årsarbetare.	u	22.0	28.6	32.8	38.5	29.6	21.6	28.7	30.0	31.7	27.6
	a	27.8	31.5	23.2	18.9	25.4	24.7	31.4	17.8	14.6	22.2
Torvindustri.......	u	5.5	5.3	1.6	1.9	3.8	2.7	2.0	8.4	8.8	5.7
	a	92.3	55.6	47.5	65.2	64.3	83.2	40.7	56.5	68.5	61.6
Tändsticksindustri ....	u	9.6	2.4	4.6	14.6	6.2	15.4	4.6	32.5	35.9	20.2
	a	2.3	3.7	2.5	1.3	2.4	1.2	6.1	2.7	4.9	3.7
Tvättinrättningar.....	u	24.2	11.9	16.9	35.9	23.5	40.1	5.7	6.2	11.1	16.8
a	22.2	9.1	13.2	15.3	14.6	20.4	11.3	12.6	14.3	14.2
Mekaniska verkstäder . . .	u	20.5	12.6	17.2	6.7	14.1	19.2	18.1	28.1	25.5	22.9
	a	14.0	8.5	6.6	11.4	10.0	14.8	14.7	13.8	17.9	15.3
Olika slag av fabriker. . .	n	25.0	22.4	17.9	21.0	21.8	26.2	25.3	28.0	18.6	24.2
a	22.2	18.0	15.2	17.8	18.2	21.9	19.3	18.3	24.3	20.9
Olika slag av arbete . . .	u	19.0	8.5	8.3	12.4	12.2	21.1	13.6	15.6	19.5	17.5
a	33.8	28.3	24.6	26.2	28.0	30.6	29.1	27.5	34.9	30.4
Samtliga yrkesgrupper . . .	u	29.0	16.5	15.5	19.9	21.4	28.8	20.6	22.1	27.7	25.2
a	35.0	21.5	16.3	22.4	23.4	31.4	22.9	19.1	28.8	25.3
Samtliga yrkesgrupper utom sockerindustriens kampanj-arbetare och torvindustri .	u	31.4	i 18.5	18.0	21.1	23.5	30.9	22.5	24.4	28.6	27.0
	a	\| 33.1	,19.5	14.4	21.6	21.8	29.8	21.5	I 17.6	;28.5	24.1

tillsammans omfatta över hälften av förbundets medlemsantal, uppvisa båda
härvidlag en mycket god överensstämmelse. Jämväl kol- och lerindustrien,
konstgödningsindustrien och tvättinrättningar ävensom de båda grupperna
»olika slag av fabriker» och »olika slag av arbete» kännetecknas av rätt god

1932 års utredning.

243

SO 40 -

/o
o -

fitw- 4- T^il?T*i^5a.rV>etar<2.f5rbunui<2.t .

^BgqqnaaSLndLLstri- • JBqqqnadsamr^LndustrL • Q Las indus ltl.

...ILJ


\	,
\ - A	/ /	\ \	/ /
	v v y.
:.....	i	.. ''	r 4-r-

JO 20- /O 0- -

£^Lod.ta-rrip5i.n<luitrL -

- ~ - j - '' -r i j
’ i '' ''M'' \| i-. A.	/ \
/ \ / \ / \ / \ t \ 1	/ \

aW	"■N \
/v::/	\

t^onscr o Industri. - l^onstqödnraqsindustrL • FbrsLLnsLndustrL

öoctez.rLnd.: årsföretaq -TSncUtidisuad-ustri. • TbattLnrdttnLnqar

so.

90-oo20->o

o ■

Mcbnni “ibn uerfcntöder • Olika itaa Q12 fabr-, ■ Olika slnq au arb.

7025

1930

Diagram 2. Jämförelse mellan understödsprocent vid 20 veckors maximal nnderstödstid (-).och

arbetslöshetsprocent (___) för Grov- och fabriksarbetareförbundets olika yrkesgrupper (med un dantag

för sockerindustriens kampanjarbetare och torvindustrien).

244

1932 års utredning.

<qrou-a^Tbbr. art?, förb.

o/ (u.torn qr. lOte&-1l)

1929 1930

Mata I U.njd. arb. fort».

"S—-

123412341234
1929 1930 1931

Diagram 3. Jämförelse mellan understödsprocent vid 20 veckors maximal understödstid (-) och

arbetslöshetsprocent (---) inom Grov- och fabriksarbetareförbnndet (utom sockerindustriens kam panjarbetare

och torvindustrien) och Metallindustriarbetareförbundet.

överensstämmelse mellan variationen i arbetslösheten och försäkringens effektivitet.
Samvariationen är visserligen icke lika god, men de båda kurvornas
huvudutveckling är dock även i de sistnämnda fallen i allt väsentligt densamma.
Inom andra yrkesgrupper åter, exempelvis glasindustrien, gummiindustrien,
sockerindustrien och tändsticksindustrien kan emellertid icke något som
helst direkt samband spåras. Kurvorna å diagrammet skära varandra ofta; en
höjning av arbetslösheten svarar ofta mot en sänkning i effektiviteten och
tvärtom.

Det är tydligt, att det påpekade sambandet mellan variationen i arbetslöshetens
omfattning och försäkringens effektivitet icke äger giltighet för alla
yrkesgrupper. Däremot synes i fack, vilka uppvisa starkt säsongbetonad arbetslöshet,
understödsprocenten förhållandevis väl följa arbetslöshetens variationer.

Sambandet mellan arbetslösheten och försäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundet
åskådliggöres i diagram 3. I stort sett föreligger
även här en god överensstämmelse mellan effektivitet och arbetslöshet. I synnerhet
är samvariationen under åren 1929 och 1931 mycket god. Däremot synes
som vore detta icke fallet under första—tredje kvartalen 1930; understödsprocenten
stiger, men arbetslösheten sjunker. Förklaringen till denna till
synes bristande överensstämmelse torde vara den med andra kvartalet vid denna
tid inbrytande krisen. Arbetare, som normalt torde ha kunnat påräkna
arbete, drabbas av arbetslöshet. Dessas understödsrätt är emellertid oförbrukad,
varför deras arbetslöshet även omedelbart absorberas av försäkringen.
Detta torde väsentligen få förklara den vid nämnda tidpunkt inträffade ökningen
i det procentuella antalet understödda veckor.

Av det hittills anförda framgår sålunda, att, om inom en viss grupp arbetare
en säsongbetonad stegring i arbetslösheten inträffar, detta vanligen, dock
icke alltid, medför en motsvarande stegring i försäkringens effektivitet. Mera
långvariga, konjunkturbetonade stegringar i arbetslösheten medföra temporära
ökningar i effektiviteten.

1932 års utredning.

245

Om sålunda inom en och samma arbetaregrupp en vid en viss tidpunkt rådande
hög arbetslöshet vanligen motsvaras av en förhållandevis hög effektivitet
i försäkringen framgår emellertid av tabell 4 att vid jämförelser olika
yrkesgrupper sinsemellan ett liknande förhållande icke kan spåras.

För en viss arbetaregrupp är tydligen förändringarna i försäkringens effektivitet
sammanhängande med variationerna i arbetslöshetens omfattning. Själva
storleken av effektiviteten, eller med andra ord den nivå på vilken dessa
variationer äga rum, måste emellertid intimt sammanhänga med de vanligen
för varje yrkesgrupp specifika dragen i arbetslöshetens karaktär. Rekryteras
de arbetslösa inom en viss yrkesgrupp av i huvudsak samma personer, d. v. s.
är rörligheten inom yrket liten, måste tydligen försäkringens effektivitet även
bliva låg. Inom fack med utpräglade säsongvariationer råder åter härvid en
betydande rörlighet. Såsom regel är även inom dylika yrkesgrupper effektiviteten
större än inom grupper, för vilka arbetslösheten icke företer dylika variationer.
Jämföres i tabell 4 försäkringens effektivitet inom Grov- och
fabriksarbetareförbundets olika yrkesgrupper framgår även, att inom grupper,
karakteriserade av typisk säsongarbetslöshet, såsom byggnadsindustrien och
byggnadsämnesindustrien, försäkringen har en förhållandevis hög effektivitet.
Understödsprocenten ligger för båda dessa grupper högre än genomsnittet för
hela förbundet. Övriga yrkesgrupper utmärkas i stort sett icke av säsongartade
variationer i arbetslöshetens omfattning. Jämföras dessa senare yrkesgrupper
sinsemellan, torde ett visst om än ingalunda fullt regelbundet
sammanhang kunna spåras mellan arbetslöshetens storlek och försäkringens
effektivitet. I stort sett är nämligen försäkringens effektivitet hög inom yrkesgrupper
med låg arbetslöshet och tvärtom. Tänker man sig i diagram 2
de olika yrkesgrupperna, med undantag för de båda nämnda grupperna inom
byggnadsindustrien, ordnade med hänsyn till arbetslöshetens omfattning, finner
man, att ju lägre den prickade linjen (d. v. s. arbetslöshetsprocenten) ligger,
desto högre ligger i allmänhet den heldragna linjen (understödsprocenten).

De företagna undersökningarna kunna sägas ha givit vid handen, att uppkommer
inom en viss yrkesgrupp en ökning i arbetslösheten, försäkringens
effektivitet i allmänhet stegras, men att om arbetslöshetens genomsnittliga
nivå är hög, försäkringens effektivitet ligger genomsnittligt lågt.

Att samband råder mellan arbetslöshetens karaktär och försäkringens effektivitet
är av flera omständigheter naturligt. Äro nämligen arbetslöshetsfallen
korta, exempelvis blott en eller annan vecka, måste karensbestämmelserna
komma att diskvalificera från understöd i förhållandevis stor utsträckning.
Äro arbetslöshetsfallen åter mycket långvariga eller tätt återkommande, uppstå
svårigheter för de försäkrade att fullgöra skyldigheterna gentemot försäkringen.
I tabellbilaga 3 har försäkringens effektivitet för arbetslöshetsperioder1
av olika längd beräknats. Nämnda tabell har uppgjorts på följande sätt.
Samtliga de under ett kvartal förekommande arbetslöshetsfallen ha fördelats i
grupper med hänsyn till sin längd under samma kvartal. De längsta arbetslöshetsperioderna
komma tydligen att omfatta 12 resp. 13 veckor allt efter
kvartalet haft 12 eller 13 redovisningsveckor. Härefter ha antalet understödsveckor
inom varje dylik grupp arbetslöshetsperioder satts i procent av arbetslöshctstiden.

Efterföljande tabell 5 utgör en sammanfattning av nämnda tabellbilaga. För
Grov- och fabriksarbetareförbundet har emellertid grupperna torvindustri och
sockerindustriens kampanjarbetare frånskilts.

1 Med »arbetslöshetsperiod» förstås här deri del av ett arbetslöshetsfall, som ligger inom ett visst
kvartal. Ett arbetslöshetsfall består sålunda av lika många perioder, som arbetslöshetsfallet berör antal
kvartal.

246

1932 års utredning.

Tab. 5. Understödda veckor i procent ay arbetslösa veckor för arbetslöshetsperioder
av olika varaktighet. 20 veckors maximal understödstid.

Antal arbetslöshetsveckor per kvartal och arbetslös-hetsperiod	Grov- o. fabriksarbetare-förbundet (utom grupperna 10 k o. 11)	Metallindustriarbetareförbundet
1929	1930	1929	1930	1931
1...........	7.4	8.7	5.4	3.6	5.3
2...........	25.6	25.7	27.9	28.0	24.2
3...........	31.8	36.0	37.5	37.9	31.7
4...........	34.4	36.7	43.0	45,0	38.7
5...........	34.2	38.0	47.5	46.3	44.1
6...........	35.1	39.4	45.8	52.2	47.2
7..........	31.8	37.7	42.8	54.6	50.5
8...........	27.8	34.5	42.0	51.1	50.3
9...........	29.0	33.9	44.5	47.1	49.8
10...........	27.2	32.2	40.4	48.7	48.4
11..........	26.8	28.8	23.5	40.1	36.5
12...........	18.8	20.5	43.7	47.6	45.0
13...........	7.4	11.4	20.6	22.9	30.2
Alla arbetslöshetsperioder	23.5	27.0	30.2	37.1	37.2

. Såsom framgår av tabellen är för mycket korta arbetslöshetsperioder effektiviteten
låg. Går arbetslöshetsperioden upp mot 12—13 veckor under ett kvartal,
vilket vanligen innebär, att den under kvartalet redovisade arbetslöshetsperioden
^ tillhör ett mycket långvarigt fall av arbetslöshet, är jämväl effektiviteten
låg. Om man emellertid bortser från de korta och de långa arbetslöshets % -

FjntaL cu^Ge.tsLoitietapg.cteor*

u.ncbzr'' 1rZvar talet.

Diagram 4. Grov- och fabriksarbetareförbundet: Understödda veckor vid 20 veckors maximal understödstid
i procent av arbetslösa veckor för arbetslöshetsperioder av olika varaktighet.

Ar 1929: -: år 1930-_____

1932 års utredning.

247

fintal ar’U2l3Lösta.<z»t3v<icft.or

* h ivoH^yi io 1 in nfo I /? t"

1 undUtr Itu antalet..

Diagram 5. Metallindustriarbetareförbundet: Understödda veckor vid 20 veckors maximal understödstid
i procent av arbetslösa veckor för arbetslöshetsperioder av olika varaktighet. Ar 1929: ;

år 1930:____; år 1931: j j j j.. (För att eliminera vissa nppkomna ojämnheter äro kur vorna

i intervallet 11—13 veckor utjämnade.1

perioderna, skulle man härigenom eliminera de arbetslöshetsfall, för vilka försäkringen
är minst effektiv. Enär denna del av arbetslösheten i det föregående
har medräknats, har härigenom understödsprocenten kommit att bliva
lägre än vad fallet skulle ha varit, om man kunnat bortse från densamma.
Resultaten åskådliggöras i diagram 4 och 5, som tydligt visa olikheten i försäkringens
effektivitet för arbetslöshetsperioder av olika längd.

Det framgår av tabell 5, att, då man frånräkna!'' arbetslöshetsperioder
under 4 veckor och (iver 10 veckor, effektiviteten i allmänhet för Grov- och
fabriksarbetareförbundet uppgått till omkring 35 % och för Metallindustriarbetareförbundet
till mellan 45 och 50 % vid en maximal understödstid av 20 veckor.
Av de i tabellbilagan återgivna mera detaljerade siffrorna framgår vidare
den olika effektiviteten under de olika tiderna av året. Inom båda organisationerna
visar såsom regel årets första kvartal den högsta effektiviteten.

Enär uppgifter om antalet redovisade veckor icke kunnat erhållas för de
skilda yrkesgrupperna inom Metallindustriarbetareförbundet, har det icke varit
möjligt att för var och en av dessa grupper beräkna arbetslöshetsprocenten.

248

1982 års utredning.

För dessa yrkesgrupper har därför någon jämförelse mellan arbetslöshets- och
understödsprocent icke kunnat göras. Det torde emellertid vara av intresse
att något närmare studera försäkringens effektivitet just för detta förbund,
enär, i motsats mot vad Grov- och fabriksarbetareförbundet beträffar, till detsamma
äro anslutna arbetare med i stor utsträckning stadigvarande sysselsättning
och med under normala tider förhållandevis låga arbetslöshetsrisker.

Tal). 6. Försäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundets olika yrkesgrupper
vid 15 veckors och vid 20 veckors maximal understödstid.
Understödsprocent.

År, kvartal	Järnbruk	Mekaniska verk-städer	Rörarbetare
15 veckor	20 veckor	15 veckor	20 veckor	15 veckor	20 veckor
1929 1 ...........	23.9	24.3	34.8	36.5	44.9	45.4
2...........	14.8	16.4	24.2	30.0	30.5	40.2
3...........	19.6	20.3	22.6	25.2	14.7	16.5
4...........	26.4	27.9	24.5	27.3	16.3	17.6
1930 1 ...........	30.5	31.0	29.9	32.1	41.3	42.4
2...........	31.1	34.1	32.6	36.8	35.3	42.4
3...........	31.7	34.5	30.6	34.3	16.8	22.8
4...........	35.8	37.9	42.3	45.4	34.1	37.9
1931 1 ...........	37.7	41.7	39.0	45.2	43.9	48.4
2...........	23.7	28.5	27.8	34.4	29.2	38.5
3...........	25.8	28.0	30.3	34.1	14.2	18.2
4...........	28.5	31.4	34.2	38.8	28.7	31.8
1929 .............	21.7	22.6	28.0	31.0	35.4	38.5
1930 .............	32.5	34.6	34.5	37.8	35.6	39.4
1931.............	29.1	32.5	33.0	38.4	34.1	39.5

Det framgår, att betydliga olikheter råda mellan de skilda facken. Mekaniska
verkstädernas arbetare uppvisa utan tvivel de fastaste anställningsförhållandena.
Den understödda delen av arbetslösheten stiger här år 1929 till
31.0 % och för åren 1930 och 1931 till 37.8 resp. 38.4 % vid 20 veckors maximal
understödstid. Försäkringens effektivitet varierar här icke alls i samma omfattning
som framför allt inom vissa grupper av Grov- och fabriksarbetareförbundet.
Ett typiskt säsongyrke utgör den tredje gruppen, rörarbetare. Detta
bidrager utan tvivel till den relativt höga genomsnittliga effektiviteten, i det
närmaste 40 °/°. Detta förhållande torde utgöra ett belägg för att starka säsongvariationer,
genom den rörlighet som de skapat, bidraga till stor effektivitet.

Det torde vara värt att påpeka den anmärkningsvärt ringa skillnad i effektivitet,
som uppnås vid 15 och vid 20 veckors maximal understödstid. Om
man utgår från den först nämnda understödstiden, skulle exempelvis inom Metallindustriarbetareförbundet
år 1929 27.5 % av arbetslösheten ha understötts.
ökas den maximala understödstiden med 5 veckor, d. v. s. med icke mindre än
33Va % ökas försäkringens effektivitet blott från 27.5 till 30.2 %. Antalet
understödda veckor stiger från 24,681 till 27,113 eller med endast cirka 10 %.
Försäkringens ökade effektivitet belyses för vart och ett av förbunden i nedanstående
tabell.

1982 års utredning.

249

Tab. 7. Jämförelse mellan försäkringens effektivitet vid understödstidens maxiniering
till högst 15 veckor och högst 20 veckor under fyra på varandra följande kvartal.

Kvartal	Grov- och fabriksarbetare-förbundet (utom grupperna 10 k och 11)	Metallindustriarbetareförbundet
1929	1930	1929	1930	1931
15 veckor	20 veckor	15 veckor	20 veckor	15 veckor	20 veckor	15 veckor	20 veckor	15 veckor	20 veckor
1.....	30.4	31.4	29.1	30.9	34.2	35.6	31.3	33.0	39.2	44.8
2.....	15.9	18.5	19.5	22.5	23.3	28.8	32.5	36.7	27.0	33.4
3.....	16.3	18.0	22.0	24.4	21.9	24.2	30.4	33.9	28.9	32.3
4.....	19.3	21.1	25.9	28.6	24.3	26.8	40.3	43.1	32.7	36.9
Hela året	21.9	23.5	24.6	27.0	27.5	30.2	34.1	37.1	32.2	37.2

Den mycket obetydliga skillnaden mellan försäkringens effektivitet vid 15
och vid 20 veckors maximal understödstid innebär, att det blott är ett relativt
litet antal personer, som erhålla understöd för så lång tid som 15 veckor. I
allmänhet är understödstiden tydligen väsentligt kortare, vilket även belyses av
den efterföljande sammanställningen, i vilken angives medelantalet understödda
veckor per år och understödd person.

År

1929

1930

1931

Understödstiden per understödd person uppgår, såsom framgår av tabellen,
till mindre än hälften av den maximala. Flertalet personer måste sålunda ha
haft helt få veckors understöd. Detta medför även, att en höjning av understödstidens
maximum får förhållandevis liten effekt. Såsom synes av ovanstående
blir även den genomsnittliga ökningen av medelunderstödstiden endast
0.5—0.6 veckor per år.

Av tabell 7 framgår även, att den största skillnaden i försäkringens effektivitet
vid 15 och vid 20 veckors maximal understödstid föreligger under årets
andra kvartal. Detta förhållande sammanhänger med säsongvariationerna i
arbetslösheten. De vinterarbetslösa ha på vårsidan erhållit upp till 15 veckors
understöd, och komma nu i åtnjutande av den längre understödstid, som 20-veckorsgränsen innebär.

Grov- och fabriksarbetareförbundet
(utom
grupperna 10 k och 11)

15 veckors 20 veckors

maximal maximal

understödstid understödstid

. . . 6.8 7.3

. . . 6.9 7.5

Metallindustriarbetare förbundet -

15 veckors
maximal
understödstid

6.0

6.3

7.2

20 veckors
maximal
understödstid

6.5

6.8

8.2

Enligt det förslag till arbetslöshetsförsäkring, vars effektivitet här har
gjorts till föremål för undersökning, skall en arbetslös för att erhålla understöd
från försäkringen under de föregående fyra kvartalen ha erlagt minst
26 veckoavgifter. Före arbetslöshetsfallets inträffande skall han alltså ha
antingen haft minst J/2 års oavbruten arbetsanställning, eller ock, för det fall
han varit försäkrad under längre tid än ett halvt år, under det sista året haft
arbetsanställning i sammanlagt minst Vs år. En dylik bestämmelse måste i

250

1982 års utredning.

särskilt hög grad verka diskvalificerande på den mera rörliga delen av arbetskraften.
Särskilt i ett fack sådant som grovarbetarens måste därför bestämmelsen
om de 26 erlagda avgifterna komma att verka i förhållandevis hög grad
diskvalificerande. Men härtill kommer en annan omständighet.

Den företagna undersökningen har begränsats till två särskilda förbund.
Ett utträde ur vederbörande förbund har likställts med ett utträde ur försäkringen.
Personer, som under den här undersökta tidsperioden inträtt i eller
utträtt ur organisationen flera gånger — och dylika äro vad Grov- och fabriksarbetareförbundet
beträffar ingalunda sällsynta — har härvid räknats, som
om de inträtt i resp. utträtt ur försäkringen ett motsvarande antal gånger.
För denna kategori måste tydligen bestämmelsen om de erlagda 26 veckoavgifterna
i särskilt hög grad ha verkat diskvalificerande. Om emellertid i verkligheten
arbetslöshetsförsäkring hade varit införd, är det ingalunda säkert, att
en dylik person, på sätt här har måst antagas, även kommit att utträda ur
försäkringen, då det i ett stort antal fall måste ha inträffat, att han under
tiden haft arbetsanställning inom ett annat försäkrat yrke och inom detta kunnat
uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringen. På samma sätt ha personer,
som endast helt kort tid tillhört vederbörande förbund, kommit att i
utredningen bliva diskvalificerade från understöd i mycket stor utsträckning,
enär de för förvärvande av understödsrätt först måst antagas efter sitt inträde
i organisationen ha erlagt 26 veckoavgifter. Det är emellertid sannolikt,
att en dylik person kan, därest försäkring varit införd, redan vid inträdet i de
här undersökta organisationerna, ha förvärvat full understödsrätt.

Dessa omständigheter komma tydligen att medföra, att de företagna undersökningarna
giva något ogynnsammare resultat än en i verkligheten införd
försäkring skulle ha givit. Hänsyn torde jämväl böra tagas till, att de enskilda
medlemmarna, därest arbetslöshetsförsäkring införes, komma att vara särskilt
angelägna att vårda sitt medlemskap i försäkringen. I varje fall torde det
kunna inträffa att arbetare, exempelvis tillhörande Grov- och fabriksarbetareförbundet,
som för närvarande icke har särskild arbetslöshetskassa, i viss utsträckning
skola komma att sköta sina förpliktelser gentemot en arbetslöshetsförsäkring
bättre än gentemot organisationen.

För att undersöka i vad mån de anförda omständigheterna kunna tänkas
ha verkat sänkande på de erhållna resultaten har för första och tredje kvartalen
år 1930 verkställts en specialundersökning. Härvid ha särskilts alla de, som
före det kvartal undersökningen avsett, haft en oavbruten medlemstid i vederbörande
organisation av 1 år. Dessa komma tydligen att representera den del
av medlemmarna, som inneha mera stadigvarande sysselsättningar ävensom
sådana, vilka »skött» sitt medlemskap i förbundet. De övriga åter komma att
utgöras av nytillträdda medlemmar ävensom av den del av arbetskraften, vilken
såsom regel innehar mindre stadigvarande arbetsanställningar. Resultaten
äro återgivna i tabellbilaga 4. I efterföljande tabell 8 har gjorts en sammanställning
av vissa av undersökningens resultat.

Försäkringens effektivitet är som synes synnerligen olika inom de båda här
undersökta grupperna. För de till Grov- och fabriksarbetareförbundet anslutna
arbetarna skulle som synes olikheten ha blivit mest påtaglig. För hela
förbundet (med bortseende av sockerindustriens kampanjarbetare och torvindustriarbetarna)
skulle enligt de här tidigare verkställda undersökningarna
30.9 % av samtliga arbetslöshetsveckor ha understötts första kvartalet 1930.
Bortskiljes emellertid personer med kortare medlemstid än ett år skulle försäkringens
effektivitet ha för den återstående delen utgjort 38.7 %. För tredje
kvartalet samma år utgöra motsvarande siffror 24.4 resp. 30.0 %. För Metallindustriarbetareförbundet
skulle skillnaden ha blivit mindre, beroende bland

1932 års utredning.

251

Tab. 8. Jämförelse mellan en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet för personer med
olika medlemstid. Understödda veckor i procent av arbetslösa. Första och tredje

kvartalen 1930.

Grupp	Ar,	Grov- ocb fabriksar-betareförbundet (utom grupperna 10 k och 11)	Metallindustriarbetare- förbundet
kvartal	15 v. maxi-mal under-stödstid	20 v. maxi-mal under-stödstid	15 v. maxi-mal under-stödstid	20 v. maxi-mal under-stödstid
I. Personer med 1 års oavbruten med-lemstid ............	1930 1	36.3	38.7	36.5	38.7
3	26.9	30.0	34.2	38.4
II. Övriga personer........	1930 1	9.2	9.5	13.1	13.1
3	4.7	4.9	10.7	11.0

annat på att antalet korttidsmedlemmar inom denna organisation är förhållandevis
litet. För tredje kvartalet 1930 skulle effektiviteten på samma sätt ha
stegrats från 33.9 till 38.4 % eller med 4.5 %.

Den här företagna undersökningen kan sägas i viss mån giva svar på frågan,
huru hög försäkringens effektivitet högst skulle ha varit, om de ovan
påpekade felkällorna icke hade påverkat utredningens resultat. I gruppen
I ingå endast personer med minst ett års oavbrutet medlemskap i vederbörande
organisation. Ingen av de i denna grupp ingående har sålunda på grund
av andra orsaker än arbetslöshet, sjukdom och konflikter o. d. varit förhindrad
att erlägga avgift till försäkringen. Då det alltid i en försäkring kommer
att finnas åtminstone en viss mindre del, som — i likhet med gruppen II
i den förevarande undersökningen -—- endast helt kort tid tillhört försäkringen
eller ock tillhört den i olika kortare repriser, måste tydligen en försäkring med
de här gjorda förutsättningarna och under den här förevarande tidsperioden
ha haft en något lägre effektivitet än vad undersökningen givit vid handen för
gruppen I. Å andra sidan är det såsom redan påpekats sannolikt, att en
försäkrings verkliga effektivitet skulle ligga högre än de tidigare först återgivna
resultaten. Det skulle sålunda vara möjligt, att med ledning av resultaten
i tabell 8 innestänga en försäkrings sannolika effektivitet mellan tvenne
gränser. Om övriga förutsättningar, å vilka den förevarande utredningen vilar,
varit oförändrade, skulle sålunda under första kvartalet 1930 den verkliga
effektiviteten vid 20 veckors maximal understödstid ha kommit att för
arbetarekategorier tillhörande grovarbetarefacket ligga mellan 30.9 och 38.7 %
och för tredje kvartalet mellan 24.4 och 30.0 %. _

För de här undersökta kvartalen uppgår skillnaden mellan de båda gränsvärdena
till 7.8 resp. 5.6 %. Sannolikheten talar för att under vinterkvartalen,
då försäkringens effektivitet i allmänhet är högre, avståndet mellan de
här avsedda gränsvärdena är större än under sommarkvartalen. _ Man torde i
varje fall kunna antaga, att för gruppen I den genomsnittliga ökningen i effektiviteten
för ett helt år icke skall bli mera gynnsam än för vinterkvartalen.
Detta skulle innebära, att man för år 1930 skulle kunna innestänga den
sannolika effektiviteten av en verklig försäkring till mellan 27.0 och 34.8 %.
För arbetare tillhörande Metallindustriarbetareförbundet skulle på liknande
sätt den verkliga effektiviteten kunna för samma år inneslutas mellan gränserna
37.1 och 42.8 %.

252

1932 års utredning.

I den mån det är möjligt att generalisera resultaten skulle de gjorda undersökningarna
giva vid handen att för arbetare tillhörande grovarbetarefacket
omkring 30 % av arbetslösheten skulle ha understötts från en arbetslöshetsförsäkring.
För arbetare inom metallindustrien skulle effektiviteten ha uppgått
till omkring 40 %.

Det må erinras om, att vid uträknandet av antalet till följd av karensbestämmelserna
diskvalificerade veckor hänsyn ej tagits till, att vid arbetstillfällen
av kortare varaktighet än 18 arbetsdagar, ny karensvecka icke enligt
1928 års förslag skall behöva räknas. I någon mån har detta naturligen
medfört, att ett för högt antal veckor blivit diskvalificerade för understöd.
Dock torde detta antal åtminstone i genomsnitt för hela materialet vara så
obetydligt, att det icke nämnvärt skulle ha påverkat resultaten, därest hänsyn
hade tagits till den nämnda modifieringen av karensbestämmelserna.

Understödsprocenten mäter den understödda tiden i relation till hela den
sammanlagda arbetslöshetstiden. Däremot kan den ej tjäna såsom mått på
den omfattning, i vilken en viss grupp skulle ha erhållit understöd från försäkringen.
För detta ändamål bör tydligen den understödda tiden sättas i relation
till antalet medlemmar.

Tab. 9. Antal understödda veckor per medlem inom Grov- och fabriksarbetareförbnndet
och Metallindustriarbetareförbundet.

PA. Grov- och fabrilcsarbetareförbundet.

	15 veckors maximal	20 veckors maximal
Yrkesgrupp	understödstid	understödstid
1929	1930	1929	1930
Byggnadsindnstri...............	3.3	4.1	3.6	4.5
Byggnadsämnesindustri............	3.2	3.1	3.4	3.4
Glasindnstri.................	1.1	3.1	1.1	3.3
Glödlampsindustri...............	0.6	2.0	0.6	2.1
Gummiindnstri................	1.7	1.8	1.8	1.9
Kol- och lerindustri.............	0.2	2.6	0.3	2.7
Konservindustri................	0.8	1.8	0.8	1.9
Konstgödningsindustri.............	1.1	1.7	1.2	1.9
Porslinsindustri................	1.4	1.2	1.4	1.2
Sockerindustri: kampanjarbetare........	0.3	0.2	0.4	0.2
> årsarbetare ..........	3.5	2.8	3.8	3.1
Torvindustri.................	1.2	1.8	1.2	1.8
Tändsticksindustri..............	0.1	0.3	0.1	0.4
Tvättinrättningar...............	1.6	1.0	1.7	1.2
Mekaniska verkstäder.............	0.7	1.6	0.7	1.7
Olika slag av fabriker............	1.8	2.2	2.0	2.6
> > > arbete .............	1.7	2.4	1.7	2.7
Samtliga yrkesgrupper............ Samtliga yrkesgrupper utom sockerindustriens kam-	2.3	2.9	2.5	3.2
panj arbetare och torvindustri........	2.4	3.0	2.6	3.3

B. Metallindustriarbetareförbundet.

	15 veckors maximal	20 veckors maximal
	understödstid	understödstid
	1929	1930	1931	1929	1930	1931
Hela förbundet............	0.8	1.4	2.5	0.9	1.5	2.9

1982 års utredning.

253

Byggnadsindustriens arbetare skulle sålunda ur en försäkring erhållit mera
understöd än någon annan av de här förevarande arbetaregrupperna. Vid 20
veckors maximal understödstid skulle sålunda antalet understödda dagar per
medlem ha uppgått år 1929 till 22 och år 1930 till icke mindre än 27. För
Metallindustriarbetareförbundet skulle på samma sätt de understödda dagarnas
antal för åren 1929, 1930 och 1931 ha uppgått till resp. 5, 9 och 17. Åren 1929
och 1930 skulle vidare de arbetaregrupper, som hänförts till Grov- och fabriksarbetareförbundet
erhållit understöd i mer än dubbelt så stor utsträckning som
arbetare inom Metallindustriarbetareförbundet.

4. Understödda personer.

I det föregående har försäkringens effektivitet mätts med antalet understödda
veckor i relation till hela antalet arbetslösa veckor. Såsom mått på
den del av den samlade arbetslösheten, som understödes genom en arbetslöshetsförsäkring
är otvivelaktigt det nämnda relationstalet även det mest rationella.
Av intresse kan emellertid jämväl vara att undersöka, huru stor del
av de arbetslösa, som överhuvud erhålla något understöd från försäkringen.
Förhållandet mellan antalet understödda personer och antalet av arbetslöshet
drabbade kommer tydligen att ange, huru stor del av de arbetslösa, som
bringats någon hjälp. Medan understödsprocenten i viss mån kan sägas vara
en mätare på i vilken utsträckning försäkringen har kunnat bringa full hjälp,
sett ur samhällets synpunkt, kan det sägas, att antalet understödda personer
mäter försäkringens effektivitet mera sett ur den enskilda individens synpunkt.

Tab. 10. Antal arbetslösa och understödda personer inom Gror- och fabriksarbetareförbundet
och Metallindustriarbetareförbundet.

Grov- och fabriksarbetareförbundet
(utom grupperna 10 k och 11)

Å r, kvartal	Antal av arbets-löshet drabbade personer	Understödda personer	Antal av	Understödda personer
15 v. maximal understödstid	20 v. maximal understödstid	arbets- löshet drabbade personer	15 v. maximal understödstid	20 v. maximal understödstid
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
1929	1 . . . .	13,969	5,224	37.4	5,224	37.4	6,653	2,493	37.6	2,504	37.6
	2 . . . .	12.806	3,088	24.1	3,223	25.2	4,001	1,374	34.3	1,450	36.2
	''6 ... .	10,025	2,664	26.6	2,769	27.6	3,372	1,076	31.9	1,116	33.1
	4 ... .	12,332	3,639	29.5	3,780	30.7	3,355	1,169	34.8	1,212	36.1
1930	1 . . . .	14,375	5,706	39.7	5,760	40.1	8,161	2,833	34.7	2,875	35.2
	2 ... .	16,394	4,332	26.4	4,557	27.8	5,646	2,515	44.5	2,588	45.8
	3 . . . .	12,834	4.659	36.3	4,821	37.6	5,771	2,528	43.8	2,616	45.3
	4 ... .	16,752	6,416	38.3	6,613	39.5	8,055	3,986	49.5	4,103	50.9
1931	1 . . . .	—	_	_	_	_	12,167	5,763	47.4	5,898	48.5
	2 ... .	—	—	—	—	—	11,652	4,621	39.7	5,011	43.0
	3 ... .	—	—	—	—	—	10,925	4,490	41.1	4,680	42.8
	4 . . . .	—	—	—	—	—	12,563	5,322	42.4	5,580	44.4
1929		21,406	9.221	43.1	9,221	43.1	9,351	4,131	44.2	4,141	44.3
1930	.....	25,511	12,608	49.4	12,643	49.6	13,357	7,487	56.1	7,511	56.2
1931		—	—	—	—	—	20,333	12,022	59.1	12,124	59.6

Metallindustriarbetareförbundet

254

1932 års utredning.

Det är naturligt, att det procentuella antalet hjälpta personer såsom regel
skall vara icke obetydligt högre än understödsprocenten. I övrigt ger ovanstående
tabell samma bild av variationerna i försäkringens effektivitet som
understödsprocenten. En jämförelse mellan det procentuella antalet understödda
veckor och personer göres även i diagram 6, av vilket framgår, att

& T

so --

HO ■■
30 -20
10-O -

Qroi?-éu"F&jbn arta fört?,

(utom. q it lOte Å-11)

Meta.lLLn.cL.

Diagram 6. Jämförelse mellan understödsprocent (-

personer (-1_!_!_L). 20 veckors maximal nnderstödstid.

.) och procentuella antalet understödda

en förhållandevis god överensstämmelse är rådande mellan de båda kurvornas
utveckling. Dock synas variationerna i understödsprocenten vara något
kraftigare än i antalet understödda personer i procent av arbetslösa. Särskilt
under sommarkvartalen synes skillnaden mellan kurvorna vidgas. Antalet understödda
veckor sjunker sålunda kraftigare än antalet understödda personer,
vilket tydligen innebär, att den genomsnittliga understödstiden per understödd
person under sommarkvartalen är kortare än under den övriga delen av året.

Det relativa antalet inom de olika yrkesgrupperna understödda personer
framgår av efterföljande tabell 11, i vilken även till jämförelse medtagits antalet
understödda veckor i procent av arbetslösa veckor.

Jämväl inom de särskilda yrkesgrupperna är såsom regel det procentuella
antalet understödda personer högre än understödsprocenten. Innebörden av
detta förhållande kan förklaras på flera sätt. Sålunda kan förklaringen vara,
att det i huvudsak är de långa arbetslöshetsfallen, som diskvalificerats. för
understöd, men det kan även betyda att diskvalifikationsbestämmelserna icke
ensidigt träffat vissa personer utan mera jämnt spritt sig bland arbetslöshetsfallen.
Med sannolikhet är framför allt den först nämnda förklaringsgrunden
orsaken till de högre procenttalen för understödda personer.

Någon gång föreligger ett undantag, exempelvis för tändsticksindustnen
år 1930. Detta torde stå i samband med. de inom denna näringsgren företagna
inskränkningarna i arbetstiden. Vissa arbetare ha haft regelbundna
korta arbetslöshetsperioder, avbrutna av kortare anställningstider. Härigenom
har till följd av karensbestämmelserna arbetslösheten praktiskt taget helt
blivit diskvalificerad från understöd.

1982 års utredning.

255

Tab. 11. Antalet understödda personer i procent av antalet av arbetslöshet drabbade

personer. Understödsprocent. 5

A. Grov- och fabriksarbetareförbundet.

	Understödda personer	Understödda veckor vid 20 veckors maximal understö dstid
Yrkesgrupp	vid 15 veckors maximal under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
	1929	1930	1929	1930	1929	1930
Byggnadsindustri..........	46.5	52.1	46.5	52.3	23.7	27.7
Byggnadsämnesiudustri.......	43.1	44.8	43.4	44.8	25.4	24.4
Glasindustri............	39.5	64.7	39.5	64.7	27.0	43.6
Glödlampsindustri..........	14.1	43.8	14.1	43.8	7.0	31.1
Gummiindustri...........	47.7	71.8	47.7	71.8	24.1	26.3
Kol- ock lerindustri.........	35.5	83.5	35.5	83.5	21.7	52.0
Konservindustri...........	24.1	26.9	24.1	26.9	5.3	12.2
Konstgödningsindnstri........	39.2	44.8	39.2	44.8	14.8	19.8
Porslinsindustri...........	50.6	42.8	50.6	43.1	30.5	27.3
Sockerindustri: kampanj arbetare . . .	2.4 ''	2.8	2.4	2.8	0.9	0.5
> : årsarbetare ......	50.4	46.0	50.4	46.8	29.6	27.6
Torvindustri............	9.2	22.3	9.2	22.3	3.8	5.7
Tändsticksindustri..........	4.6	9.5	4.6	9.5	6.2	20.2
Tvättinrättningar..........	30.8	21.0	30.8	21.4	23.5	16.8
Mekaniska verkstäder........	26.5	41.8	26.5	41.8	14.1	22.9
Olika slag av fabriker.......	39.7	42.6	39.7	43.0	21.8	24.2
> > > arbete........	37.8	46.7	37.8	47.1	12.2	17.5
Samtliga yrkesgrupper........	41.6	oö	41.6	48.3	21.4	25.2
Samtliga yrkesgrupper utom sockerindu-striens kampanj arbetare ocb torv-industri .............	43.1	49.4	43.1	49.6	23.5	27.0

B. Metallindustriarbetareförbundet.

Yrkesgrupp	Understödda personer	Understödda veckor vid 20 veckors maxi-mal nnderstödstid
vid 15 veckors maxi-mal nnderstödstid	vid 20 veckors maxi-mal nnderstödstid
1929	1930	1931	1929	1930	1931	1929	1930	1931
Järnbruk..........	40.1	59.3	62.8	40.1	59.4	63.1	22.6	34.6	32.5
Mekaniska verkstäder ....	44.5	54.6	58.0	44.6	54.9	58.5	31.0	37.8	38 4
Rörarbetare.........	52.3	57.3	60.2	52.5	57.3	60.7	38.5	39.4	39.5
Samtliga yrkesgrupper ....	44.2	56.1	59.1	44.3	56.2	59.6	30.2	37.1	37.2

5. Verkningarna av de olika diskvaliflkationsbestämmelsorna.

Den förevarande utredningen har givit till resultat att i genomsnitt 30—
40 % av den samlade arbetslösheten inom Grov- och fabriksarbetareförbundet
och Metallindustriarbetareförbundet skulle ha understötts av en arbetslöshetsförsäkring,
därest dylik hade varit införd. Man kan då fråga sig: Vilken är
orsaken till denna begränsning i försäkringens effektivitet, och vilken bestämmelse
har framför allt verkat diskvalificerande?

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

256

1982 års utredning.

I tabellbilaga 2 redovisas för varje särskild yrkesgrupp och för varje kvartal
veckornas fördelning med hänsyn till de tre förefintliga diskvalifikationsgrunderna.
I efterföljande tabell 12 lämnas en sammanställning av huvudresultaten
för dessa undersökningar.

Tab. 12. De olika diskvaliilkationsbestämmelsernas verkningar. Procent.

Diskvalifikations- bestämmelse	Grov- o. fabriksarbetare-förbandet (atom grupperna 10 k ocb 11)	Metallindustriarbetareförbundet
vid 15 vec-kors maximal anderstödstid	vid 20 vec-kors maximal nnderstödstid	vid 15 veckors maxi-mal nnderstödstid	vid 20 veckors maxi-mal understödstid
	1929	1930	1929	1930	1929	1930	1931	1929	1930	1931
1) Ej erlagda 26 avgifter	65	61	65	61	54	42	40	54	42	40
2) Karensbestämmelser . 3) Understödstidens	10	10	10	10	14	18	18	14	18	18
maximering.....	3	4	1	2	4	6	10	2	3	5
Diskvalificerade veckor	78	75	76	73	72	66	68	70	63	63
Understödda veckor . .	22	25	24	27	28	34	32	30	37	37
Summa	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100

Det må här först erinras om den innebörd, som givits de olika diskvalifikationsbestämmelserna.
Såsom diskvalificerade för ej erlagda 26 veckoavgifter
ha sålunda räknats alla de veckor, för vilka understöd ej utgått av denna
anledning, oberoende av om jämväl annan diskvalifikationsgrund förelegat.
Såsom diskvalificerade på grund av karensbestämmelserna ha sedan räknats
alla de arbetslösa veckor, för vilka understöd icke utgått, och som diskvalificerats
på grund av karensbestämmelserna, men ej till följd av den förut nämnda
diskvalifikationsgrunden. Såsom diskvalificerade på grund av understödstidens
maximering ha till slut räknats de arbetslösa veckor, för vilka understöd
icke utgått och vilka uteslutande diskvalificerats på grund av bestämmelserna
omjiss högsta tid, för vilken understöd erhålles.

Det framgar av tabell 12, att den avgjort viktigaste diskvalifikationsgrunden
varit bestämmelsen om de erlagda 26 veckoavgifterna. För Grov- och
fabriksarbetareförbundet skulle 61—65 % ha diskvalificerats av denna anledning.
För Metallindustriarbetareförbundet varierar antalet rätt betydligt;
å-r 1^.9 hade 54 % och åren 1930—31 40—42 % diskvalificerats av denna
anledning.

Det är påfallande i vilken förhållandevis ringa utsträckning bestämmelsen
om understödstidens maximering verkat diskvalificerande, ett förhållande,
som uppenbart sammanhänger med vad ovan anfördes om den relativt obetydliga
skillnaden mellan försäkringens effektivitet vid understödstidens
maximering till 15 och till 20 veckor. Pa grund av det sätt, varpå de diskvalificerade
arbetslöshetsveckorna redovisats, skulle tydligen försäkringens effektivitet,
därest alla bestämmelser om understödstidens maximering strökos,
ökas med det under denna diskvalifikationsgrund redovisade antalet veckor.
Detta skulle tydligen innebära, att den enda diskvalifikationsgrund, som,
sedan vederbörande en gång blivit understödsberättigad, skulle verka’ vore
kravet på 26 erlagda avgifter under de senaste 4 kvartalen. Den högsta individuella
understödstiden skulle tydligen i sådant fall uppgå till 39 veckor
under fyra på varandra följande kvartal.

M-zLa 11 i ..nä

arb, fo

fiz tall i nd. orl>, fcrl

r 1 e h -

tmåsåm

rkla.LLi nc

lind. art'' rörö.

HilLa

O ir'' ? ''

mm.

I ^ ’ *\ jjrj

■HMS* Iföl

§IÄjS

8W»P

Af H ,*Vav --V^ •;•?*''.■“''■ >.

sti-v■

■V.Ö

:rf#yaSS;

258

1932 års utredning.

I stort sett kan sägas, att inom varje särskild yrkesgrupp antalet veckor,
som diskvalificerats till följd av ej erlagda 26 avgifter, varierar i motsatt
riktning mot antalet understödda veckor. Detta belyses även av diagram 7,
i vilket för de båda förbunden ävensom några av de större yrkesgrupperna
grafiskt återgivits procentuella antalet understödda veckor, till följd av ej
erlagda 26 veckoavgifter diskvalificerade veckor och övriga ej understödda
veckor.

Inom gruppen järnbruk har såsom synes av ovanstående diagram antalet av
andra orsaker än ej erlagda 26 avgifter diskvalificerade veckor varit förhållandevis
stort. Detta sammanhänger med ett till följd av ofta återkommande
korta arbetslöshetsfall stort antal karensveckor. I allmänhet är emellertid
sambandet mellan de understödda veckorna och antalet veckor, som diskvalificerats
på grund av ej erlagda 26 avgifter, starkt. Det är tydligt, att det i
fTämsta rummet är denna bestämmelse, som inverkar på försäkringens effektivitet.

Inom skilda näringsgrupper verka diskvalifikationsbestämmelserna emellertid
synnerligen olika. Detta belyses av efterföljande tabell 13.

Tab. 13. Diskvaliflkationsbestämmelsemas betydelse inom olika yrkesgrupper. Diskvalificerade
veekor i procent av arbetslösa veckor. 20 veckors maximal understödstid.

A. Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Yrkesgru	P P			Ej erlagda 26 avgifter	Karens- bestämmelser	U nderstöds-tidens maximering
1929	1930	1929	1930	1929	1930
Byggnadsindustri......				66	63	9	8	1	1
Byggnadsämnesindnstri . . .				64	64	10	11	1	1
Glasindustri........				55	27	18	28	0	1
Glödlampsindustri ...				87	59	6	10	—	0
Gummiindustri.......				52	51	23	21	1	2
Kol- och lerindustri.....				70	24	6	23	2	1
Konservindustri......				90	81	5	6	0	1
Konstgödningsindustri ....				79	72	5	7	1	1
Porslinsindnstri......				42	47	27	24	0	2
Sockerindustri: kampanjarbetare . . .			99	99	0	0	0	0
årsarbetare .				60	62	8	8	2	2
Torvindnstri........				95	91	1	3	0	0
Tändsticksindustri.....				45	41	48	38	1	1
Tvättinrättningar......				64	67	10	12	2	4
Mekaniska verkstäder ....				74	67	12	9	0	1
Olika slag av fabriker . . .				68	62	8	9	2	5
> > > arbete ....				81	74	6	7	1	1
Samtliga yrkesgrupper ....				69	63	9	10	1	2
Samtliga yrkesgrupper utom sockerindustriens	kam-
panjarbetare och torvindnstri . .			65	61	10	10	1	2
B.	Metallindustriarbetareförbundet.
	Ei erlagda 26	Karens		Understödstidens
Yrkesgrupp		avgifter	bestämmelser	maximering
1929	1930	1931	1929	1930	1931	1929	1930	1931
Järnbruk ..........	51	29	36	25	35	29	1	1	2
Mekaniska verkstäder ....	55	46	40	11	13	16	3	3	6
Rörarbetare.........	52	50	47	9	8	8	0	3	5
Samtliga yrkesgrupper ....	54	42	40	14	18	18	2	3	5

1982 års utredning.

259

Bestämmelsen om understödstidens maximering är tydligen, då längsta individuella
understödstid sättes till 20 veckor, såsom diskvalifikationsgrund i
det närmaste betydelselös. I några få fall ha karensbestämmelserna i större
omfattning verkat diskvalificerande. Främst må omnämnas det redan tidigare
påpekade fallet inom tändsticksindustrien. Jämväl inom glasindustrien
och porslinsindustrien ha tydligen regelbundna permitteringar förekommit.
Vad Metallindustriarbetareförbundet beträffar är för järnbruken antalet karensveckor
av samma anledning stort. Det är tydligt, att, därest arbetslöshetstiden
hade sammanförts i mera långa perioder, den av försäkringen understödda
delen av arbetslösheten skulle ha stigit. Vilken inverkan på försäkringens
effektivitet detta skulle haft, tillåter materialet inga slutsatser. Det
får nämligen ihågkommas, att en del av de veckor, vilka redovisats såsom
diskvalificerade på grund av karensbestämmelserna, utan tvivel skulle diskvalificerats
till följd av understödstidens maximering, därest man antager att
arbetslösheten fördelats på färre men längre arbetslöshetsfall.

Vid beräknandet av understödsprocenten ha de understödda veckorna satts
i relation till samtliga arbetslöshetsveckor. Om man härvid bortser från
karensveckorna erhålles tydligen ett något högre värde på en sålunda beräknad
understödsprocent.

De såsom karensveckor i utredningen redovisade arbetslöshetsveckorna utgöra
visserligen endast en del av hela det antal veckor, å vilka karensbestämmelserna
varit tillämpliga, enär en del av karensveckorna redovisas bland de
till följd av ej erlagda 26 avgifter diskvalificerade veckorna. Då det främst
äro de mycket långa arbetslöshetsfallen, som kommit att diskvalificeras av
sistnämnda bestämmelse, är det emellertid sannolikt, att antalet karensveckor
inom den sålunda för understöd diskvalificerade delen av arbetslösheten är
förhållandevis lågt. Det är därför antagligt, att om man bortser från de
karensveckor, vilka icke i utredningen redovisats såsom sådana, man knappast
torde komma att begå ett mera betydande fel. I nedanstående tab. 14
ha antalet understödda veckor vid 20 veckors maximal understödstid satts i
relation till antalet arbetslöshetsveckor, minskat med karensveckorna.

Tal). 14. Understödda veckor, vid 20 veckors maximal understödstid i relation till
arbetslöshetstiden, minskad med karensveckorna.

Å r	Grov- o. fabriksarbetareförbundet (ntom grupperna 10 k o. 11)	Metallindustriarbetareförbundet
Understödda veckor	Arbetslösa veckor •/. karensveckor	%	Understödda veckor	Arbetslösa veckor ''/. karensveokor	%
1929 ....	67,401	257,603	26.2	27,113	77,503	35.0
1930 ....	95,252	315,501	30.2	51,075	112,237	45.5
1931 ....	—	—	—	99,258	218,203	45.5

För Grov- och fabriksarbetareförbundet ligga sålunda beräknade understödsprocent
omkring 3 % högre än tidigare beräknade; för Metallindustriarbetareförbundet
uppgår skillnaden till mellan 6 och 8 %.

260

1932 års utredning.

III. Verkningar av vissa ändringar i bestämmelser, som
reglera understödsrätten från en arbetslöshetsförsäkring.

De föregående undersökningarna ha givit till resultat, att en arbetslöshetsförsäkring
enligt 1928 års förslag skulle under åren 1929—1931 ha understött
30—40 % av den samlade arbetslösheten inom de här undersökta förbunden.
Det har även visat sig, att till följd av svårigheterna för de försäkrade
att under fyra på varandra följande kvartal erlägga veckoavgifter för
halva denna tid, 50—60 % av arbetslösheten blivit diskvalificerad från understöds
erhållande. Den frågan har därför uppkommit, i vad mån man genom
vissa förändringar i dessa bestämmelser kunde underlätta uppnåendet av understödsrätt.
Härvid finge man dock, huru än bestämmelserna formulerades,
uppehålla kravet, att de försäkrade — för att kunna komma i åtnjutande av
understöd -— alltid borde ha uppfyllt vissa motprestationer till försäkringen.

Enligt 1928 års förslag hade man tänkt, att en försäkrad för att erhålla
understödsrätt skulle under de föregående fyra kvartalen ha erlagt avgifter
under minst halva denna tid. Ett sätt varigenom man eventuellt skulle underlätta
uppnåendet av understödsrätt, vore att utsträcka nämnda tid. Det
kunde nämligen tänkas, att det för de försäkrade vore lättare, att exempelvis
under åtta på varandra följande kvartal erlägga avgifter för 52 veckor
än under fyra kvartal för 26 veckor. För att undersöka verkningarna av
en dylik bestämmelse har för en yrkesgrupp av Grov- och fabriksarbetareförbundet,
nämligen byggnadsämnesindustrien, utförts en särskild undersökning.
Man har härvid, såsom nämnts, utgått från, att de försäkrade för ernående av
understödsrätt skulle under de åtta nästföregående kvartalen ha erlagt minst
52 veckoavgifter. Enär försäkringen tänkts träda i kraft den 1 januari 1928
var det med hänsyn till dessa bestämmelser nödvändigt att inskränka undersökningen
till år 1930.

För att undersökningen icke skulle giva missvisande resultat borde tydligen
hänsyn tagas till att en stor del av den ganska rörliga arbetskraften inom
byggnadsämnesindustrien icke tillhört Grov- och fabriksarbetareförbundet så
lång tid, att de haft möjlighet att draga nytta av den föreslagna ändringen i
här förevarande bestämmelse. Med hänsyn härtill delades medlemmarna upp
i två grupper, A och B. Till den första gruppen fördes alla med en oavbruten
medlemstid av minst 2 år och till gruppen B alla övriga. Det är tydligen
verkningarna för gruppen A, som närmast angiva den utsträckning, i vilken
de ändrade bestämmelserna skulle underlätta understödsrättens uppnående.
Resultaten av undersökningen äro sammanförda i tabellbilaga 5. Nedan i
tabell 15 redovisas mera överskådligt undersökningens huvudresultat.

Den verkställda undersökningen visar, att för gruppen A en förändring av
de förevarande bestämmelserna på sätt här föreslagits, i stället för att underlätta
ernåendet av understödsrätt skulle ha verkat i viss mån försvårande.
Differensen i effektivitet är för gruppen A visserligen icke stor. Vid 20
veckors maximal understödstid uppgår skillnaden blott till 2.1 %. För gruppen
B åter blir olikheten betydande. Medan här endast 4.6 % av arbetslösheten
skulle ha understötts, därest villkoret för understödsrätt varit 52 erlagda
avgifter under 2 år, blir effektiviteten med de ursprungligen tänkta bestämmelserna
13.7 %; skillnaden uppgår till 9.1 %. För hela den här undersökta
yrkesgruppen skulle de föreslagna bestämmelserna ha medfört en sänkning
av försäkringens effektivitet från 24.5 till 19.6 %.

1932 års utredning.

261

Tab. 15. Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor, då understödsrätt förvärvas
efter 1) 52 erlagda avgifter under åtta på varandra följande kvartal, 2) 26 erlagda
avgifter under fyra på varandra följande kvartal. Arbetslöshetsprocent.

Grov- och fabriksarbetare förbundet: Byggnadsämnesindustri. År 1930.

	Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor
	om kravet på understödsrätt uppnås vid
	52 erlagda avg. under 8	26 erlagda avg. under 4	Arbetslös-
	kvartal	kvartal	betsprocent
	15 v. maxi-	20 v. maxi-	15 v. maxi-	20 v. maxi-
	mal under-	mal under-	mal under-	mal under-
	stödstid	stödstid	stödstid	stödstid
A. Personer med 2 års
oavbruten medlemstid.
1 kv........	38.6	40.1	41.1	42.9	38.8
2 kv........	18.9	22.9	20.5	25.2	18.2
3 kv........	15.8	17.9	15.9	18.4	12.3
4 kv........	25.0	28.6	26.3	30.0	31.0
Hela året........	27.5	30.2	29.1	32.2	24.5
B. Övriga personer.
1 kv........	7.0	7.2	15.3	15.9	49.5
2 kv........	2.1	2.6	9.2	11.1	22.8
3 kv........	1.5	1.7	8.4	9.0	19.0
4 kv........	4.2	4.3	14.4	14.9	46.2
Hela året........	4.4	4.6	12.9	13.7	33.6
Samtliga.
1 kv........	26.1	27.1	30.9	32,2	42.4
2 kv........	12.2	14.9	16.0	19.6	19.8
3 kv........	9.5	10.7	12.6	14.2	14.6
4 kv........	16.0	18.0	21.1	23.5	36.1
Hela året........	17.9	19.6	22.4	24.5	27.6

I förbigående må erinras om den ovan å sid. 250 relaterade undersökningen
av försäkringens effektivitet för de grupper, som tillhört vederbörande organisation
oavbrutet minst 1 år. Det här senast gjorda urvalet bör tydligen
representera en ännu mera fast del av arbetarestammen än vad i nämnda fall
var fråga om. Resultaten jämföras i den följande tablån.

År,

kvartal

Personer med 2 års oavbruten
medlemstid

Personer med 1 års oavbruten
medlemstid

Understödsprocent

Arbets-

löshets-

procent

Understödsprocent

Arbets-

löshets-

procent

15 v. maxi-mal under-stödstid

20 v. maxi-mal under-stöd stid

15 v. maxi-mal under-stödstid

20 v. maxi-mal under-stödstid

1930: 1..........

3.........

41.1

15.9

42.9

18.4

38.8

12.3

39.6

15.8

41.2

18.0

39.9

13.7

262

1982 års utredning.

Det framgår, att den grupp, som har 2 års medlemstid, har lägre arbetslöshet.
Skillnaden är visserligen icke stor, men uppgår dock till 1.1 resp. 1.4 %
för här ifrågavarande kvartal. Understödsprocenten åter är högre, nämligen
under första kvartalet 1930 1.7 % och under tredje kvartalet 0.4 % vid 20 veckors
maximal understödstid.

En ökad effektivitet uppnås tydligen icke genom utsträckning av den tid,
under vilken antalet avgifter får erläggas, om man samtidigt låter detta senare
växa proportionellt. Uppenbart är emellertid, att om man minskar antalet
avgifter och behåller tidsperioden konstant, en större del av arbetslösheten
måste komma att absorberas av försäkringen, enär en dylik förändring
innebär en påtaglig mildring av diskvalifikationsgrunderna.

För att belysa effekten av en sänkning av avgiftsantalet har företagits
en serie undersökningar. Man har härvid låtit kravet på under föregående
fyra kvartal erlagda avgifter successivt sjunka från 26 till 20. På grund av
denna undersöknings tidskrävande karaktär har densamma vad hela materialet
beträffar blott kunnat genomföras för ett kvartal, nämligen första kvartalet
1930. För att dock icke helt bygga undersökningarna på ett enda tidsavsnitt,
för vilket speciella omständigheter ha kunnat inverka, har för Metallindustriarbetareförbundet
en liknande undersökning företagits jämväl för tredje
kvartalet 1931.

Resultaten av dessa undersökningar äro sammanställda i tabellbilaga 6.
Huvudresultaten återgivas i den efterföljande tabellen 16.

Tal). 16. Förändringar i understödsprocenten vid successiva sänkningar av antalet
för nnderstödsrätt erforderliga veckoavgifter.

Antal erlagda avgifter	Grov- o. fabriks-arbetareförbundet (utom grupperna 10 k o. 11)	Metallindustriarbetareförbundet
Första kvartalet 1930	Första kvartalet 1930	Tredi e kvartalet 1931
vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid	vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid	vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid
26 avgifter under 4	kvartal . .	29.1	30.9	81.3	33.0	28.9	32.3
25 > > »	> . .	31.3	33.2	32.0	33.8	29.5	33.1
24 > »	» . .	33.4	35.4	34.5	36.3	30.1	33.8
23 > > »	) . .	35.2	37.3	35.6	37.5	30.8	34.6
22 » > >	> . .	36.9	39.1	36.8	38.6	31.3	35.2
21 » »	» . .	39.1	41.2	37.8	39.7	31.9	35.8
20 > > >	> . .	41.1	43.3	38.8	40.7	32.5	36.5

För det fall att kravet på antalet erlagda avgifter för understödsrätts förvärvande
skulle sättas så lågt som till 20 skulle vad Grov- och fabriksarbetareförbundet
beträffar ytterligare omkring 12 % av antalet arbetslöshetsveckor
ha blivit understödda. I stort sett kan sägas, att understödsprocenten
växer ganska jämnt med sänkningen av kravet på de erlagda
avgifterna. För varje veckas avgift sålunda, varmed de ursprungligen
föreslagna 26 sänkes, stiger försäkringens effektivitet inom det förevarande
intervallet med omkring 2 %. Vad Metallindustriarbetareförbundet
beträffar är stegringen betydligt mindre. För första kvartalet 1930 skulle
effektiviteten vid 20 veckors maximal understödstid ha stigit med endast

1982 års utredning. 268

7.7 %. För det tredje kvartalet 1931 skulle stegringen ha blivit än mindre,
nämligen blott 4.2 %.

En annan omständighet är värd att noteras. Med det ursprungliga kravet
på erlagda veckoavgifter (26 under 4 kvartal) skulle vid 20 veckors maximal
understödstid 30.9 % av arbetslösheten blivit understödd inom Grov- och fabriksarbetareförbundet
och 33.0 % eller 2.1 % mera inom Metallindustriarbetareförbundet.
För det fall att kravet på erlagda avgifter hade sänkts till 20
skulle försäkringen blivit mera effektiv för Grov- och fabriksarbetareförbundet
än för Metallindustriarbetareförbundet. En mildring av den förevarande
diskvalifikationsgrunden skulle tydligen framför allt ha gynnat arbetaregrupper
inom grovarbetareyrket.

En sänkning av kravet på erlagda avgifter från 26 till 20 skulle enligt ovanstående
för Grov- och fabriksarbetareförbundet ha medfört en stegring i effektivitet
från 30.9 till 43.3 % eller med 12.4 %. För Metallindustriarbetareförbundet
skulle, såsom även anförts, stegringen blivit 7.7 % för första kvartalet
1930 och 4.2 % för tredje kvartalet 1931. I vad mån kunna dessa stegringar
i försäkringens effektivitet sägas svara mot sänkningen i de fordrade motprestationerna? Det

är tydligt, att, om exempelvis för understödsrätt hade fordrats 50 erlagda
avgifter under fyra kvartal, försäkringens effektivitet skulle ha blivit
mycket låg, antagligen endast några få procent. Hade åter något krav på
erlagda avgifter icke alls förelegat för förvärvande av understödsrätt, skulle
naturligen effektiviteten blivit mycket hög. Undersökningar, som företagits,
och som återgivas nedan, ha givit vid handen, att man vid 20 veckors maximal
understödstid i detta senare fall torde få räkna med en effektivitet av mellan
65—70 %. Om en sänkning av kravet på erlagda avgifter från 50 till 0 medfört
en stegring av effektiviteten från blott en eller annan procent upp till 70 %
skulle detta innebära, att, då kravet på erlagda avgifter ändras med 1 veckoavgift,
effektiviteten i genomsnitt ändras med 1.3—1.4 %. Mot en sänkning
med 6 veckoavgifter skulle därför svara en stegring av försäkringens effektivitet
med 7.8—8.4 %. För Grov- och fabriksarbetareförbundet har tydligen
den verkligen inträffade stegringen varit större än den man haft anledning
vänta. För Metallindustriarbetareförbundet åter har, särskilt vad tredje
kvartalet 1931 beträffar, densamma varit avsevärt lägre.

För att närmare undersöka orsakerna till detta, ävensom belysa verkningarna
av förändringar i bestämmelserna rörande antalet erlagda avgifter har
för de här berörda kvartalen verkställts undersökning rörande de försäkrades
fördelning efter antalet erlagda avgifter ävensom omfattningen av den arbetslöshet,
de försäkrade under resp. kvartal drabbats av.

Det framgår av tabell 17, att en förhållandevis stor del av arbetslösheten
är samlad hos personer, som icke till försäkringen skulle ha erlagt någon avgift.
Detta förhållande gäller för båda de här undersökta förbunden. Det
framgår vidare, att för Metallindustriarbetareförbundet antalet personer med
stort antal erlagda avgifter är mycket högt, ett förhållande, som förklarar försäkringens
högre effektivitet för detta förbund än för Grov- och fabriksarbetareförbundet.

För detta senare förbund märkes i stället kring mitten av skalan en ej obetydlig
anhopning, vilket tydligen är en av orsakerna till att en sänkning av
kravet på erlagda avgifter för detta förbund får större verkan än inom Metallindustriarbetareförbundet.
Förklaringsgrunden är emellertid jämväl en annan.

I tabellbilaga 7 äro sammanställda uppgifter rörande dels de arbetslösa personernas
dels arbetslöshetsveckornas fördelning med hänsyn till varje särskild
erlagd veckoavgift. Om kravet på erlagda avgifter för förvärvande av under -

tf**

Tab. 17. Arbetslöshet och arbetslösa personer, fördelade efter antalet erlagda avgifter.

		Grov- och fabriksarbetareförbundet (utom grupp 10 k och 11)			Metallindustria	rbetareförbun	det
Antal		Första kvartalet 1930	Första kvartalet 1930	Tredje kvartalet 1931
Klass-
erlagda avgifter	bredd	Arbetslösa personer	Arbetslösa veckor	Arbetslösa	personer	Arbetslösa veckor	Arbetslösa	personer	Arbetslösa veckor
			Antalet			Antalet			Antalet			Antalet			Antalet			Antalet
				dividerat			dividerat			dividerat			dividerat			dividerat			dividerat
		Antal	%	med	Antal	*	med	Antal	%	med	Antal	%	med	Antal	%	med	Antal	%	med
				klass-			klass-			klass-			klass-			klass-			klass-
				bredden			bredden			bredden			bredden			bredden			bredden
0	1	966	6.7	966	8,373	8.3	8,373	588	7.2	588	4,612	12.8	4,612	617	5.6	617	5,933	9.9	5,933
1-5	5	556	3.9	111	5,828	5.8	1,166	99	1.2	20	935	2.6	187	228	2.1	46	2,140	3.6	428
6-10	5	1,157	8.0	231	11,396	11.3	2,279	230	2.8	46	2,026	5.6	405	369	3.4	74	3,264	5.5	653
11—15	5	1,316	9.1	263	11,604	11.5	2,321	415	5.1	83	2,668	7.4	534	594	5.4	119	4,748	7.9	950
16—19	4	987	6.9	247	9,143	9.1	2,286	224	2.7	56	1,965	5.4	491	451	4.1	113	3,588	6.0	897
20-25	6	1,894	13.2	316	15,327	15.2	2,555	579	7.1	97	3,764	10.4	627	884	8.1	147	6,400	10.7	1,067
26-30	5	1,393	9.7	279	10,214	10.1	2,043	302	3.7	60	1,967	5.4	393	794	7.3	159	4,871	8.2	974
31-35	5	1,696	11.8	339	10,640	10.6	2,128	478	5.9	96	2,641	7.3	528	1,009	9.2	202	5,362	9.0	1,072
36-40	5	1,495	10.4	299	7,854	7.8	1,571	790	9.7	158	3,708	10.2	742	1,230	11.3	246	5,979	io.o	1,196
41—45	5	1,374	9.6	275	5,497	5.6	1,099	1,107	13.6	221	4,046	11.2	809	1,840	16.9	368	7,587	12.7	1,517
46—50	5	1,541	10.7	308	4,874	4.8	975	3,349	41.0	670	7,860	21.7	1,572	2,909	26.6	582	9,870	16.5	1,974
Summa	—	14,375	100.0	—	100,750	100.0	—	8,161	100.0	—	36,192	100. o	—	10,925	100.0	—	59,742	100.0	—

Anm. I tabellen förekommer en ojämnhet i klassbredderna. Detta har skett för att erhålla siffror för den i detta sammanhang betydelsefnlla klassen
veckoavgifter. För att eliminera den påpekade ojämnheten har antalet personer, resp. antalet veckor, dividerat med klassbredden, särskilt
i tabellen angivits.

1932 års utredning.

265

stödsrätt sänkes exempelvis från 26 till 25 komma tydligen de arbetslösa, som
haft 25 erlagda avgifter, att förvärva understödsrätt från försäkringen. Den
arbetslöshet, som de äro bärare av, blir tydligen understödd i den mån som
den icke blir diskvalificerad av karensbestämmelserna eller av bestämmelserna
rörande understödstidens maximering. Försäkringens ökade _ effektivitet
vid sänkningen av antalet erlagda avgifter sammanhänger tydligen jämväl
med den omfattning i vilken dessa båda senare diskvalifikationsgrunder medgiva
understöds utgående. I efterföljande tabell 18 ha sammanställts uppgifter
rörande dels arbetslöshetsveckornas fördelning efter erlagda avgifter i
klassintervallet 20—26 veckoavgifter, dels det antal understödsveckor, som
tillkommer för varje sänkning av kravet på erlagda avgifter.

Det visar sig att för Metallindustriarbetareförbundet de veckor, som på detta
sätt »frigöras», i större omfattning än för Grov- och fabriksarbetareförbundet
diskvalificeras för understöd. Inom först nämnda förbund bli vad tredje
kvartalet 1931 beträffar endast 40 % av dessa arbetslöshetsveckor understödda;
det må erinras om, att det var för detta kvartal som ökningen i försäkringens
effektivitet vid avgiftsantalets sänkning till 20 endast blev 4.2 %.

Tab. IS. Fördelning av arbetslösa veckor och understödda veckor efter erlagda avgifter.
20 veckors maximal nnderstödstid.

	Grov- o. fabriksarbetare-förbundet (utom grupperna 10 k o. 11)	. Metallindustriarbetareförbundet
Erlagda	Första kvartalet 1930	Första	kvartalet 1930	Tredje	kvartalet 1931
avgifter			U nderst.			Underst.			Underst.
	Arbets-	Under-	veckor i	Arbets-	Under-	veckor i	Arbets-	Under-	veckor i
	lösa	stödda	% av ar-	lösa	stödda	% av ar-	lösa	stödda	% av ar-
	veckor	veckor	betslösa	veckor	veckor	betslösa	veckor	veckor	betslösa
			veckor			veckor			veckor
25 ... .	2,991	2,342	78.3	371	261	70.4	1,040	445	42.8
24 ... .	2,715	2,171	80.0	1,240	924	74.5	1,349	441	32.7
23 ... .	2,346	1,951	83.2	621	411	66.2	1,030	458	44.5
22 ... .	2,216	1,759	79.4	572	421	73.6	992	388	39.1
21 ... .	2,600	2,165	83.3	473	373	78.9	904	340	37.6
20 ... .	2,459	2,088	84.9	487	380	78.0	1,085	442	40.7
Summa	15,327	12,476	81.4	3,764	2,770	73.6	6,400	2,514	39.3

Den effekt, som en sänkning av kravet på erlagda avgifter kan medföra,
är tydligen beroende av såväl de arbetslösas fördelning efter erlagda avgifter
som övriga diskvalifikationsgrunders verkningar. Är effektiviteten inom en
arbetaregrupp redan förhållandevis hög, verka övriga diskvalifikationsgrunder,
d. v. s. karensbestämmelser och understödstidens maximering, kraftigare,
än då effektiviteten varit förhållandevis låg.

Det har hittills antagits, att det fordrade antalet avgifter skall ha varit
erlagt under nästföregående fyra kvartal. Man kan fråga sig, vilken inverkan
ett utsträckande av denna tid till fem kvartal skulle ha. Det kunde
tänkas, att denna förlängning av tiden skulle, framför allt för arbetaregrupper
med säsongbetonade variationer i arbetslöshetens omfattning, underlätta
uppnåendet av det stadgade antalet avgifter. 30 avgifter under fem kvartal
motsvara sålunda 24 avgifter under fyra kvartal, medan 26 avgifter un -

266

1982 års utredning.

der fem kvartal på samma sätt motsvara 20.8 avgifter under fyra kvartal.
Den längre tiden medför emellertid, att de försäkrade vid beräknandet av understödsrätten
exempelvis för det av sin höga arbetslöshet karakteriserade
första kvartalet av ett år får räkna avgifter erlagda under en tid, i vilken inryckts
ett kvartal med genomsnittligt lägre arbetslöshet än årets första. I
varje fall torde man kunna vänta, att chanserna för att under en period om
fem kvartal, vilken är lagd på så sätt, att den genomsnittliga arbetslösheten
för denna är lägre än för en period om fyra kvartal, skall erbjuda större möjligheter
för de försäkrade att uppfylla de ifrågavarande motprestationerna.

För att belysa detta har för första och tredje kvartalen år 1930 för byggnadsindustriens
och konstgödningsindustriens arbetare inom Grov- och fabriksarbetareförbundet
gjorts en undersökning rörande verkningarna av de förevarande
bestämmelsernas utformning till 30 resp. 26 avgifter under fem på varandra
följande kvartal. Resultaten äro återgivna i tabellbilaga 8. I efterföljande
tabell 19 ha vissa av de uppnådda resultaten sammanställts.

Tal). 19. Jämförelse mellan arbetslöshetsförsäkringens effektivitet vid vissa förändringar
i bestämmelserna för understödsrättens ernående. Ilnderstödsprocent. Första

och tredje kvartalen 1930.

	Byggnadsindustri	Konstgödningsindustri
	IB veckors	20 veckors	15 veckors	20 veckors
	maximal	maximal	maximal	maximal
	understöds-	understöds-	understöds-	understöds-
	tid	tid	tid	tid
Första kvartalet 1930.
30 avg. under 5 kvartal .......	30.8	32.9	17.4	19.4
26 > >5 > ......	35.7	38.2	21.5	23.8
26 > > 4 > .......	30.9	32.9	15.2	17.4
Tredje kvartalet 1930.
30 avg. under 5 kvartal........	20.5	23.8	15.6	18.0
26 > > 5 » .......	23.8	27.5	17.8	19.9
26 . »4 » .......	20.0	22.7	13.8	16.0

Det visar sig, att effektiviteten vid 30 avgifter under fem kvartal blir praktiskt
taget densamma, som vid 26 avgifter under fyra kvartal. Såsom ovan
redan påpekats motsvara 30 avgifter under fem kvartal 24 avgifter under
fyra kvartal. Enligt tabellbilaga 6 skulle emellertid försäkringens effektivitet
vid detta senare fall ha för yrkesgruppen byggnadsindustri varit 37.3 % vid
20 veckors maximal understödstid, d. v. s. icke mindre än 4.4 % högre. Det är
tydligt, att enbart det högre antalet avgifter verkat försvårande. På samma
sätt visa sig 26 avgifter under fem kvartal giva mindre effekt än 21 avgifter
under fyra kvartal.

De gjorda undersökningarna ha sålunda givit vid handen, att en ökning i försäkringens
effektivitet icke kan ernås genom ett utsträckande av den tid, under
vilken det fordrade antalet avgifter skall vara erlagt, om samtidigt härmed
avgifternas antal proportionellt ökas. Hålles förhållandet mellan antalet
avgifter och den ifrågavarande tidsperioden konstant, ökas effektiviteten med
avgiftsantalets minskning.

Man har i det föregående utgått från, att de försäkrade skulle äga att betala
försäkringsavgifter endast för tider, då de innehaft arbetsanställning.

1932 års utredning.

267

Skulle emellertid den bestämmelsen införas, att avgiftsplikt förelåge för årets
alla veckor, oberoende av om den försäkrade har arbete eller ej, skulle tydligen
kravet på ett visst antal erlagda avgifter försvinna som diskvalifikationsgrund,
om man härvid bortser från de nytillträdande. De ovan återgivna utredningarna
giva icke någon ledning för bedömandet av en dylik försäkrings effektivitet.

Det kan emellertid vara av värde att undersöka de båda övriga diskvalifikationsgrundernas
inverkan i ett dylikt fall. Det har sålunda antagits, att
avgiftsplikt förelegat för alla veckor, och att understöd utgått för arbetslöshet
endast med de begränsningar, som ligga i karensbestämmelserna och understödstidens
maximering. Med dessa utgångspunkter har materialet för en
av Grov- och fabriksarbetareförbundets yrkesgrupper, nämligen byggnadsämnesindustrien,
omräknats. Resultaten återfinnas sammanställda i tabellbilaga
9. I efterföljande tabell 20 återgivas huvudresultaten.

Tab. 20. Understödda yeckor i procent av arbetslösa veckor, då understödstiden begränsas
uteslutande ay karensbestämraelser och understödstidens maximering.

Grov- och fabriksarbetareförbundet: Byggnadsämnesindustri.

År, kvartal	15 veckors maximal understöds-tid	20 veckors maximal understöds-tid
1929 1 ................	85.6	85.6
2................	56.4	79.2
3................	27.4	39.2
4................	36.1	49.3
1930 1 ................	75.3	82.0
2................	40.4	54.0
3................	33.9	42.7
4................	49.1	60.8
1929 .................	59.6	68.8
1930 .................	54.5	64.3

Såsom väntat skulle en arbetslöshetsförsäkring under dessa förhållanden
bliva synnerligen effektiv. Icke mindre än 2/3 av hela den samlade arbetslösheten
hade kommit att bliva understödd. Jämväl under de här antagna förhållandena
skulle emellertid effektiviteten komma att variera betydligt under
årets olika delar. — Byggnadsämnesindustrien är ett typiskt säsongfack; under
vintern stiger arbetslösheten till inemot 50 % medan den under sommaren håller
sig vid omkring 15 %. Det visar sig, att även därest en arbetslöshetsförsäkring
hade ordnats på sätt, som här antagits, säsongarbetslösheten skulle ha
absorberats mera effektivt än den övriga arbetslösheten. I det här förevarande
fallet beror detta tydligen på, att de vinterarbetslösa icke på grund av tidigare
erhållet understöd uttömt sin understödsrätt, och att de sålunda vid arbetslöshetens
början i stor utsträckning ha sin rätt obeskuren. Den mycket höga
effektiviteten under årets första och andra kvartal torde emellertid åtminstone
till en del få tillskrivas en annan omständighet. Vid undersökningens utförande
har det antagits, att icke något understöd utgått före 1 januari 1929.
Vid denna tidpunkt var sålunda samtligas understödsrätt obeskuren. Detta
torde främst förklara den mycket höga understödsprocenten för nämnda kvartal
och även i någon mån för andra kvartalet 1929. Att så förhåller sig, fram -

268

198% års utredning.

går av att vid 15 veckors maximal understödstid understödsprocenten sjunker
från 85.6 till 56.4 %, medan åter vid 20 veckors maximal understödstid motsvarande
sänkning blott utgör 6.4 %. Med första kvartalet 1930 inträda alla
de helårsarbetslösa åter med full understödsrätt. Dessa helårsarbetslösa, som
under tredje och fjärde kvartalen 1929 icke ha erhållit understöd och till följd
härav ha verkat sänkande på försäkringens effektivitet, erhålla nu sina 15
resp. 20 veckors arbetslöshetsunderstöd. De här påpekade förhållandena måste
tydligen i viss mån medverka till den mycket höga understödsprocenten detta
kvartal.

I det förslag till arbetslöshetsförsäkring, vars effektivitet här har varit
föremål för undersökning, har understödsrätten tänkts skola prövas vid varje
kvartalsskifte. Detta medför tydligen, att alla de, som ej vid kvartalsskiftena
haft 26 erlagda avgifter under de fyra föregående kvartalen, bliva diskvalificerade
från erhållande av fortsatt understöd. Enligt det förslag till arbetslöshetsförsäkring,
som 1932 års sakkunniga framlägga, skall understödsrätten
prövas allenast vid tiden för arbetslöshetsfallets inträffande. Den omständigheten,
att en försäkrad, medan understödet utgår, icke längre uppfyller det
krav på erlagda avgifter, som vid arbetslöshetsfallets inträffande fordrades för
understöds erhållande, inverkar icke på dennes understödsrätt. Det är tydligt,
att en dylik utformning av villkoren för understöd innebär en mildring, och att
till följd härav bestämmelserna rörande antalet erlagda avgifter icke komma
att verka diskvalificerande i samma omfattning, som varit fallet i en arbetslöshetsförsäkring
enligt 1928 års förslag. Det följer härav, att den arbetslöshetsförsäkring,
som av 1932 års sakkunniga föreslås kan väntas bliva något
mera effektiv och sålunda absorbera en något större del av arbetslösheten
än den här undersökta försäkringen skulle ha gjort.

TABELLBIL ÄGOR

TILL

BILAGA E

270

1982 års utredning.

Tabellbilaga 1. Effektiviteten av en obligatorisk arbetslöshetsförsäk -

				Av arbetslöshet drabbade personer
					Därav understödda
	År, kvart		Antal		vid 15 veckors	vid 20 veckors
Yrkesgrupp	al	med-	Hela antalet	maximal	maximal
lemmar*	understödstid	understödstid
					antal	%	antal	%
						A. Grov- och fabriks-
Byggnadsindustri.....	1929	i	8,929	6,708	2,760	41.1	2,760	41.1
		2	9,211	5,354	1,460	27.3	1,548	28.9
		3	9,895	4,431	992	22.4	1,057	23.9
		4	10,189	6,225	2,046	32.9	2,095	33.7
	1930	1	10,319	7,142	3,079	43.1	3,100	43.4
		2	10,680	6,987	2,159	30.9	2,287	32.7
		3	11,135	5,804	1,840	31.7	1,941	33.4
		4	11,389	7,854	3,061	39.0	3,157	40.2
	1929		9,656	9,449	4,397	46.5	4,397	46.5
	1930		10,882	10,790	5,624	52.1	5,638	52.3
Byggnadsåmnesindustri . . .	1929	1	4,353	3,188	1,423	44.6	1,423	44.6
		2	4,467	2,367	641	27.1	678	28.6
		3	4,873	1,647	220	13.4	233	14.1
		4	4,973	3,011	794	26.4	855	28.4
	1930	1	5,062	3,255	1,320	40.6	1,321	40.6
		2	5,234	3,009	696	23.1	742	24.7
		3	5,555	2,485	489	19.7	517	20.8
		4	5,596	3,714	1,279	34.4	1,325	35.7
	1929		4,667	4,292	1,862	43.4	1,862	43.4
	1930		5,363	4,931	2,208	44.8	2,209	44.8
Glasindustri........	1929	1	1,925	613	296	48.3	296	48.3
		2	1,924	366	89	24.3	93	25.4
		3	1,935	499	166	33.3	166	33.3
		4	1,958	644	118	18.3	118	18.3
	1930	1	1,996	644	249	38.7	249	38.7
		2	2,013	924	504	54.5	511	55.3
		3	2,013	967	590	61.0	596	61.6
		4	2,015	1,315	536	40.8	549	41.7
	1929		1,935	1,229	486	39.5	486	39.5
	1930		2,061	1,645	1,065	64.7	1,065	64.7
Glödlampsindustri.....	1929	1	26	15	1	6.7	1	6.7
		2	27	26	9	34.6	9	34.6
		3	65	60	7	11.7	7	11.7
		4	74	12	—	—	—	—
	1930	1	87	18	_	_	_	_
		2	86	78	7	9.0	7	9.0
		3	87	54	37	68.5	37	68.5
		4	84	6	2	33.3	2	33.3
	1929		48	71	10	14.1	10	14.1
	1930		86	89	39	43.8	39	43.8 \|

Beräknat på grundval av antalet genomlevda veckor.

1982 års utredning.

271

ring enligt 1928 års förslag. Understödstid och understödda personer.

Arbetslösa veokor	Arbets- löshets- procent1	År, kvartal	Yrkesgrupp
Hela antalet	vid ] m und( antal	D 5 veckc aximal srstödst %	irav understödda >rs vid m id undf per med- antal lem	0 veckors aximal Jrstödstid per % j med-lem
arbetareförbundet.
51,377	15,837	30.8	1.8	16,452	32.0	1.8	47.9	1929	1	Byggnadsindustri.
31,065	4,725	15.2	0.5	5,570	17.9	0.6	25.9		2
24,219	3,137	13.0	0.3	3,569	14.7	0.4	18.8		3
i 36,885	7,869	21.3	0.7	8,433	22.9	0.8	30.2		4
52,463	16,208	30.9	1.6	17,236	32.9	1.7	42.4	1930	1
1 39,587	7,689	19.4	0.7	9,108	23.0	0.9	28.5		2
34,223	6,861	20.0	0.6	7,755	22.7	0.7	23.6		3
51,449	13,555	26.3	1.2	15,051	29.3	1.3	37.6		4
• 143,546	31,568	22.0	3.3	34,024	23.7	3.6	30.0	1929
177,722	44,313	24.9	4.1	49,150	27.7	4.5	32.7	1930
26,665	9,731	36.5	2.2	9,981	37.4	2.3	51.0	1929	1	Byggnadsämnes-
11,198	1,862	16.0	0.4	2,327	20.8	0.5	19.3		2	industri.
, 7,026	602	8.6	0.1	664	9.5	0.1	11.1		3
1 18,331	2,689	14.7	0.5	3,110	17.0	0.6	30.7		4
25,748	7,967	30.9	1.6	8,300	32.2	1.6	42.4	1930	1
13,471	2,156	16.0	0.4	2,642	19.6	0.5	19.8		2
10,539	1,327	12.6	0.2	1,501	14.2	0.3	14.6		3
24,273	5,133	21.1	0.9	5,694	23.5	1.0	36.1		4
63,220	14,884	23.5	3.2	16,082	25.4	3.4	27.1	1929
74,031	16,583	22.4	3.1	18,137	24.5	3.4	27.6	1930
2,590	978	37.8	0.5	993	38.3	0.5	11.2	1929	1	Glasindustri.
1,584	171	10.8	0.1	196	12.4	0.1	6.3		2
2,009	644	32.1	0.3	654	32.6	0.3	8.0		3
2,064	364	17.6	0.2	382	18.5	0.2	8.8		4
2,663	884	33.2	0.4	910	34.2	0.5	11.1	1930	1
3,911	1,740	44.5	0.9	1,813	46.4	0.9	14.9		2
3,984	1,840	46.2	0.9	1,971	49.5	0.9	15.2		3
4,851	1,879	38.7	0.9	2,027	41.8	1.0	20.1		4
8,247	2,157	26.2	1.1	2,225	27.0	1.1	8.5	1929
15,409	6,343	41.2	3.1	6,721	43.6	3.3	15.0	1930
62	1	1.6	0.0	1	1.6	O.o	19.9	1929	1	Glödlampsindustri.
159	23	14.5	0.9	23	14.5	0.9	45.3		2
133	7	5.3	0.1	7	5.3	0.1	15.7		3
91	—	—	—-	—	—	—	10.2		4
112	_	_	_	_	_	_	10.7	1930	1
242	58	24.0	0.7	58	24.0	0.7	21.0		2
190	108	56.8	1.2	115	60.5	1.3	16.8		3
35	n t	20.o	0.1	7	20.o	0.1	3.5		4
445	31	7.0	0.6	31	7.0	0.G	18.5	1929
579	173	29.0	2.0	180	31.1	2.1	13.5	1930

1 Arbetslösa veckor i procent av genomlovda veckor.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 saml. Nr 209. 29

272

1932 års utredning.

Y rkesgrupp	År, kvartal	Antal med- lemmar	Av a Hela antalet	rbetslöshet drabb Därav un vid 15 veckors maximal understödstid	ade personer derstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	O/ /o	antal	0/ /o
Gummiindustri......	1929	1	1,267	796	84	10.6	84	10.6
		2	1,303	1,097	141	12.9	141	12.9
		3	1,295	784	463	59.1	467	59.6
		4	1,233	257	102	39.7	102	39.7
	1930	1	1,146	873	361	41.4	361	41.4
		2	1,111	880	116	13.2	118	13.4
		3	1,140	632	464	73.4	465	73.6
		4	1,113	189	54	28.6	55	29.1
''	1929		1,274	1,204	574	47.7	574	47.7
	1930		1,127	1,073	770	71.8	770	71.8
Kol- och lerindustri ....	1929	1	1,141	52	18	34.6	18	34.6
		2	1,208	60	12	20.0	13	21.7
		3	1,271	43	9	20.9	9	20.9
		4	1,317	73	17	23.3	18	24.7
	1930	1	1,318	90	40	44.4	40	44.4
		2	1,311	71	21	29.6	27	38.0
		3	1,289	360	280	77.8	280	77.8
		4	1,278	798	648	81.2	650	81.5
	1929		1,234	110	39	35.5	39	35.5
	1930		1,299	878	733	83.5	733	83.5
Konservindustri......	1929	1	380	225	30	13.3	30	13.3
		2	377	195	31	15.9	31	15.9
		3	406	192	14	7.3	14	7.3
		4	451	221	35	15.8	35	15.8 !
	1930	1	445	296	76	25.7	76	25.7
		2	435	243	62	25.5	64	26.3
		3	470	240	52	21.7	53	22.1
		4	477	219	22	10.0	23	10.5
	1929		403	291	70	24.1	70	24.1
	1930		457	372	100	26.9	100	26.9
Konstgödningsindustri . . .	1929	1	576	176	60	34.1	60	34.1 1
		2	601	161	35	21.7	36	22.4 \|
		3	605	157	34	21.7	35	22.3
		4	605	162	45	27.8	46	28.4
	1930	1	630	180	42	23.3	42	23.3
		2	646	212	45	21.2	47	22.2
		3	649	232	70	30.2	73	31.5
		4	643	238	97	40.8	97	40.8
	1929		597	265	104	39.2	104	39.2
	1930		642	346	155	44.8	155	44.8

1932 års utredning.

273

Hela antalet	Arbetslösa v Därav un vid 15 veckors maximal understödstid	eckor derstödda vid 20 veckors maximal understödstid	Arbets-löshets-procent	År, kvartal	Yrkesgrupp
	antal	%	per med- lem	antal	%	per med- lem
1,821	349	19.2	0.3	349	19.2	0.3	12.0	1929	1	Gummiindustri.
3,611	541	15.0	0.4	575	15.9	0.4	21.3		2
2,609	929	35.6	0.7	980	37.6	0.8	15.5		3
1,419	317	22.3	0.3	380	26.8	0.3	9.6		4
2,487	820	33.0	0.7	853	34.3	0.7	18.1	1930	1
2,987	428	14.3	0.4	500	16.7	0.5	20.7		2
1,665	602	36.2	0.5	627	37.7	0.6	11.2		3
1,057	154	14.6	0.1	175	16.6	0.2	7.9		4
9,460	2,136	22.6	1.7	2,284	24.1	1.8	14.9	1929
8,196	2,004	24.5	1.8	2,155	26.3	1.9	14.5	1930
440	110	25.0	0.1	132	30.0	0.1	3.2	1929	1	Kol- och lerindustri.
415	54	13.0	0.0	71	17.1	0.1	2.6		2
296	60	20.3	0.0	69	23.3	0.1	1.8		3
524	78	14.9	0.1	92	17.6	0.1	3.3		4
716	222	31.0	0.2	232	32.4	0.2	4.5	1930	1
465	89	19.1	0.1	128	27.5	0.1	2.7		2
1,290	571	44.3	0.4	590	45.7	0.5	7.7		3	1
4,262	2,466	57.9	1.9	2,551	59.9	2.0	27.8		4
1,675	302	18.0	0.2	364	21.7	0.3	2.7	1929
6,733	3,348	49.7	2.6	3,501	52.0	2.7	10.4	1930
1,788	70	3.9	0.2	70	3.9	0.2	39.2	1929	1	Konservindustri.
1,543	75	4.9	0.2	75	4.9	0.2	31.5		2
1,446	81	5.6	0.2	81	5.6	0.2	27.4		3
1,050	83	7.9	0.2	83	7.9	0.2	19.4		4
2,236	366	16.4	0.8	371	16.6	0.8	41.9	1930	1
1,892	178	9.4	0.4	192	10.1	0.4	33.5		2
1,804	219	12.1	0.5	239	13.2	0.5	29.5		3
1,157	54	4.7	0.1	62	5.4	0.1	20.2		4
5,827	309	5.3	0.8	309	5.3	0.8	28.9	1929
7,089	817	11.5	1.8	864	12.2	1.9	31.0	1930
1,340	259	19.3	0.4	266	19.9	0.5	19.4	1929	1	Konstgödnings-
1,182	128	10.8	0.2	162	13.7	0.3	15.1		2	industri.
1,052	75	7.1	0.1	86	8.2	0.1	13.4		3
1,290	198	15.3	0.3	207	16.0	0.3	17.8		4
1,255	191	15.2	0.3	218	17.4	0.3	16.6	1930	1
1,388	172	12.4	0.3	183	13.2	0.3	16.5		2
1,541	213	13.8	0.3	246	16.0	0.4	18.3		3
2,022	521	25.8	0.8	579	28.0	0.9	26.2		4
4,864	660	13.6	1.1	721	14.8	1.2	16.3	1929
6,206	1,097	17.7	1.7	1,226	19.8	1.9	19.3	1930

274

1982 års utredning.

Yrkesgrupp	År, kvartal	Antal med- lemmar	Av a Hela antalet	rbetslöshet drabbi Därav un vid 15 veckors maximal unders tödstid	ide personer derstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	O/ /o	antal	O/ /o
Porslinsindustri......	1929	1	729	177	48	27.1	48	27.1
		2	752	600	77	12.8	77	12.8
		3	760	415	309	74.5	309	74.5
		4	770	169	19	11.2	19	11.2
	1930	1	816	167	29	17.4	32	19.2
		2	849	722	56	7.8	56	7.8
		3	847	362	272	75.1	274	75.7
		4	863	164	47	28.7	47	28.7
	1929		753	692	350	50.6	350	50.6
	1930		844	782	335	42.8	337	43.1
Sockerindustri: kampanjar-	1929	1	634	631	12	1.9	12	1.9
betare		2	629	626	11	1.8	11	1.8
		3	613	603	1	0.2	1	0.2
		4	592	583	5	0.9	5	0.9
	1930	1	579	575	6	1.0	6	1.0
		2	572	556	4	0.7	5	0.9
		3	563	533	3	0.6	3	0.6
		4	580	552	12	2.2	13	2.4
	1929		617	695	17	2.4	17	2.4
	1930		573	654	18	2.8	18	2.8
Sockerindustri: årsarbetare .	1929	1	1,562	750	186	24.8	186	24.8
		2	1,539	1,053	370	35.1	371	35.2
		3	1,516	631	254	40.3	265	42.0
		4	1,546	599	227	37.9	255	42.6
	1930	1	1,559	541	146	27.0	167	30.9
		2	1,552	1,089	328	30.1	338	31.0
		3	1,524	545	214	39.3	218	40.0
		4	1,570	589	218	37.0	226	38.4
	1929		1,540	1,334	673	50.4	673	50.4
	1930		1,551	1,299	597	46.0	608	46.8
Torvindustri.......	1929	1	101	101	7	6.9	7	6.9
		2	102	93	6	6.5	6	6.5
		3	108	100	4	4.0	4	4.0
		4	105	101	4	4.0	5	5.0
	1930	1	105	104	6	5.8	6	5.8
		2	111	111	7	6.3	7	6.3
		3	120	119	20	16.8	20	16.8
		4	121	116	21	18.1	21	18.1
	1929		104	120	11	9.2	11	9.2
	1930		114	130	29	22.3	29	22.3

1932 års utredning.

275

Arbetslösa veckor

Därav understödda

Hela antalet	vid 15 veckors maximal understödstid	vid 20 veckors maximal understödstid	Arbets- löshets- procent	År, kvartal	Yrkesgrupp
antal	%	per med- lem	antal	0/ /o	per med- lem
562	121	21.s	0.2	131	23.3	0.2	6.4	1929 1	Porslinsindustri.
1,220	221	18.1	0.3	227	18.6	0.3	12.5	2
1,223	644	52.7	0.8	654	53.5	0.9	12.4	3
571	67	11.7	0.1	78	13.7	0.1	6.2	4
609	80	13.1	0.1	99	16.3	0.1	6.2	1930 1
1,274	145	11.4	0.2	157	12.3	0.2	11.5	2
1,137	568	50.0	0.7	587	51.6	0.7	10.3	3
816	189	23.2	0.2	205	25.1	0.2	7.9	4
3,576	1,053	29.4	1.4	1,090	30.5	1.4	9.5	1929
3,836	982	25.6	1.2	. 1,048	27.3	1.2	9.1	1930
7,547	• 129	1.7	0.2	129	1.7	0.2	99.2	1929 1	Sockerindustri:
7,988	45	0.6	0.1	80	1.0	0.1	97.7	2	kampanjarbetare.
7,463	2	O.o	O.o	4	0.1	O.o	93.7	3
3,724	21	0.6	O.o	21	0.6	O.o	52.4	4
6,793	56	0.8	0.1	62	0.9	0.1	97.8	1930 1
6,928	11	0.2	O.o	26	0.4	O.o	93.2	2
6,492	7	0.1	O.o	7	0.1	O.o	88.7	3
2,596	25	1.0	0.0	27	1.0	O.o	37.3	4
26,722	197	0.7	0.3	234	0.9	0.4	86.6	1929
22,809	99	0.4	0.2	122	0.5	0.2	79.6	1930
5,213	1,146	22.0	0.7	1,146	22.0	0.7	27.8	1929 1	Sockerindustri:
6,293	1,659	26.4	1.1	1,802	28.6	1.2	31.5	2	årsarbetare.
4,577	1,338	29.2	0.9	1,501	32.8	1.0	23.2	3
3,503	1,246	35.6	0.8	1,350	38.5	0.9	18.9	4
4,629	814	17.6	0.5	1,001	21.6	0.6	24.7	1930 1
6,337	1,722	27:2	1.1	1,820	28.7	1.2	31.4	2
3,530	997	28.2	0.7	1,059	30.0	0.7	17.8	3
2,749	814	29.6	0.5	871	31.7	0.6	14.6	4
19,586	5,389	27.5	3.5	5,799	29.6	3.8	25.4	1929
17,245	4,347	25.2	2.8	4,751	27.6	3.1	22.2	1930
1,119	61	5.5	0.6	61	5.5	0.6	92.3	1929 1	Torvindustri.
737	39	5.3	0.4	39	5.3	0.4	55.6	2
667	7	1.0	0.1	11	1.6	0.1	47.5	3
822	14	1.7	0.1	16	1.9	0.2	65.2	4
1,048	28	2.7	0.3	28	2.7	0.3	83.2	1930 1
587	12	2.0	0.1	12	2.0	0.1	40.7	2
882	74	8.4	0.6	74	8.4	0.6	56.5	3
994	86	8.7	0.7	87	8.8	0.7	68.5	4
3,345	121	3.6	1.2	127	3.8	1.2	64.3	1929
3,511	200	5.7	1.8	201	5.7	1.8	61.6	1930

276

1932 års utredning.

yrkesgrupp jJ^al	Antal med- lemmar	Av Hela antalet	arbetslöshet drabb Därav ur vid 15 veckors maximal unders tödstid	ade personer iderstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	0/ /o	antal	O/ /o
Tändsticksindustri..... 1929 1	1,619	209	7	3.3	7	3.3
2	1,689	543	8	1.5	8	1.5
3	1,735	353	11	3.1	11	3.1
4	1,863	48	12	25.0	12	25.0
1930 1	1,989	76	9	11.8	9	11.8
2	2,050	941	32	3.4	33	3.5
3	2,007	129	44	34.1	44	34.1
4	1,967	310	65	21.0	66	21.3
1929	1,726	741	34	4.6	34	4.6
1930	2,004	1,200	114	9.5	114	9.5
Tvättinrättningar..... 1929 1	191	104	17	16.3	17	16.3
2	213	56	8	14.3	8	14.3
3	216	50	12	24.0	12	24.0
4	218	55	21	38.2	21	38.2
1930 1	253	87	36	41.4	37	42.5
2	325	147	7	4.8	8	5.4
3	335	90	10	11.1	10	ll.i
4	336	90	15	16.7	16	17.8 1
1929	210	146	45	30.8	45	30.8
1930	313	224	47	21.0	48	21.4
Mekaniska verkstäder . . . 1929 1	430	137	52	38.0	52	38.0 ''
■'' 1 2	435	153	18	11.8	18	11.8
3	473	88	23	26.1	24	27.3 1
4	503	117	12	10.3	12	10.3 ''
1930 1	491	158	42	26.6	42	26.6
2	503	179	47	‘26.3	47	26.3
3	520	139	51	36.7	51	36.7
4	510	166	62	37.3	66	39.8.
1929	460	321	85	26.5	85	26.5
1930	506	318	133	41.8	133	41.8
Olika slag av fabriker . . . 1929 1	1,309	535	165	30.8	165	30.8
2	1,357	499	145	29.1	148	29.7
3	1,386	426	102	23.9	112	26.3 \|
4 i	1,436	443	120	27.1	121	27.3
1930 1	1,479	537	174	32.4	179	33.3
2	1,490	581	173	29.8	190	32.7 !
3	1,536	505	172	34.1	183	36.2
4	1,607	715	178	24.9	199	27.8
1929	1,372	822	326	39.7	326	39.7
1 1930 i	1,527	1,044	445	42.6	449	43.0

1032 års utredning.

277

Arbetslösa veckor	Arbets- löshets- procent	År, kvartal	Yrkesgrupp
Hela antalet	Därav understödda
vid 15 veckors maximal understödstid	vid 20 veckors maximal understödstid
antal	1 O/ /o	per med- lem	antal	%	per med- lem
438	37	8.4	0.0	42	9.6	0.0	2.3	1929	1	Tändstieksindustri.
818	15	1.8	0.0	20	2.4	0.0	3.7		2
563	26	4.6	0.0	26	4.6	0.0	2.5		3
288	42	14.6	0.0	42	14.6	0.0	1.3		4
292	43	14.7	0.0	45	15.4	O.o	1.2	1930	1
1,617	65	4.0	0.0	75	4.6	0.0	6.1		2
695	221	31.8	0.1	226	32.5	0.1	2.7		3
1,153	349	30.3	0.2	414	35.9	0.2	4.9		4
2,107	120	5.7	0.1	130	6.2	0.1	2.4	1929
3,757	678	18.0	0.3	760	20.2	0.4	3.7	1930
509	114	22.4	0.6	123	24.2	0.6	22.2	1929	1	Tvättinrättningar.
253	25	9.9	0.1	30	11.9	0.1	9.1		2
372	63	16.9	0.3	63	16.9	0.3	13.2		3
401	130	32.4	0.6	144	35.9	0.7	15.3		4
619	213	34.4	0.8	248	40.1	1.0	20.4	1930	1
477	17	3.6	0.1	27	5.7	0.1	11.3		2
549	27	4.9	0.1	34	6.2	0.1	12.6		3
576	54	9.4	0.2	64	11.1	0.2	14.3		4
1,535	332	21.6	1.6	360	23.5	1.7	14.6	1929
2,221	311	14.0	1.0	373	16.8	1.2	14.2	1930
721	148	20.5	0.4	148	20.5	0.4	14.0	1929	1	Mekaniska verkstä-
478	60	12.6	0.1	60	12.6	0.1	8.5		2	der.
408	59	14.5	0.1	70	17.2	0.1	6.6		3
688	43	6.3	0.1	46	6.7	0.1	11.4		4
870	167	19.2	0.3	167	19.2	0.3	14.8	1930	1
963	160	16.6	0.3	174	18.1	0.3	14.7		2
936	243	26.0	0.5	263	28.1	0.5	13.8		3
1,097	240	21.9	0.5	280	25.5	0.5	17.9		4
2,295	310	13.5	0.7	324	14.1	0.7	10.0	1929
3,866	810	21.0	1.6	884	22.9	1.7	15.3	1930
3,488	830	23.8	0.6	873	25.0	0.7	22.2	1929	1	Olika slag av fabri-
3,181	628	19.7	0.5	712	22.4	0.5	18.0		2	ker.
2,742	417	15.2	0.3	492	17.9	0.4	15.2		3
3,063	575	18.8	0.4	643	21.0	0.4	17.8		4
3,890	914	23.5	0.6	1,020	26.2	0.7	21.9	1930	1
3,740	824	22.0	0.6	947	25.3	0.0	19.3		2
3,664	834	22.8	0.5	1,025	28.0	0.7	18.3		3
4,690	722	15.4	0.4	870	18.6	0.5	24.3		4
12,474	2,450	19.6	1.8	2,720	21.8	2.0	18.2	1929
1 15,984	3,294	20.6	1 2.2	3,862	1 24.2	1 2.5	20.9	1930

278

1982 års utredning.

Yrkesgrupp	\| År, kvartal	Antal med- lemmar	Av a Hela antalet	i-rbetslöshet drabb Därav ui vid 15 veckors maximal understödstid	ade personer iderstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	0/ /o	antal	%
Olika slag av arbete ....	1929	1	512	284	77	27.1	77	27.1
		2	526	276	44	15.9	44	15.9
		3	569	249	48	19.3	48	19.3
		4	588	296	71	24.0	71	24.0
	1930	1	589	311	103	33.1	105	''33.8
		2	616	331	79	23.9	82	24.8
		3	629	290	74	25.5	79	27.2
		4	633	385	132	34.3	135	35.1
	1929		549	439	166	37.8	166	37.8
	1930		617	520	243	46.7	245	47.1
Samtliga yrkesgrupper . .	1929	1	25,684	14,701	5,243	35.7	5,243	35.7
		2	26,360	13,525	3,105	23.0	3,240	24.0
		3	27,721	10,728	2,669	24.9	2,774	25.9
		4	28,421	13,016	3,648	28.0	3,790	29.1
	1930	1	28,863	15,054	5,718	38.0	5,772	38.3
		2	29,584	17,061	4,343	25.5	4,569	26.8
		3	30,419	13,486	4,682	34.7	4,844	35.9 1
		4	30,782	17,420	6,449	37.0	6,647	38.2
	1929		27,045	22,221	9,249	41.6	9,249	41.6
	1930		29,966	26,295	12,655	48.1	12,690	48.3
Samtliga yrkesgrupper utom	1929	1	24,949	13,969	5,224	37.4	5,224	37.4
sockerindustriens kampanj-		2	25,629	12,806	3,088	24.1	3,223	25.2
arbetare och torvindustrien		3	27,000	10,025	2,664	26.6	2,769	27.6
		4	27,724	12,332	3,639	29.5	3,780	30.7
	1930	1	28,179	14,375	5,706	39.7	5,760	40.1
		2	28,901	16,394	4,332	26.4	4,557	27.8
		3	29,736	12,834	4,659	36.3	4,821	37.6
		4	30,081	16,752	6,416	38.3	6,613	39.5
	1929		26,324	21,406	9,221	43.1	9,221	43.1
	1930		29,279	25,511	12,608	49.4	12,643	49.6
						B.	Metallindustri-
Järnbruk.........	1929	1		1,418	463	32.7	463	32.7
		2		859	220	25.6	221	25.7
		3		718	233	32.5	237	33.0
		4		914	348	38.1	354	38.7
	1930	1		2,105	859	40.8	861	40.9
		2		1,772	789	44.5	794	44.8
		3		1,901	901	47.4	915	48.1
		4		2,524	1,206	47.8	1,224	48.5
	1931	1		3,160	1,527	48.3	1,550 1	49.1
		2		2,928	1,150	39.3	1,205 j	41.2
		3		2,989	1,319	44.1	1,345	45.0
		4		2,960	1,214	41.0	1,244	42.0
	1929			1,914	768	40.1	768	40.1
	1930			3,482	2,066	59.3	2,067	59.4
	1931			4,377	2,749	62.8	2,763	63.1

1982 års utredning.

279

Arbetslösa veckor	Arbets- löshets- procent	År, kvartal	Yrkesgrupp
Hela antalet	Därav un vid 15 veckors maximal understödstid	derstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	0/ /o	per med- lem	antal	0/ /o	per med- lem
2,076	394	19.0	0.8	394	19.o	0.8	33.8	1929	1	Olika slag av arbete.
1,933	164	8.5	0.3	164	8.5	0.3	28.3		2
1,822	150	8.2	0.3	151	8.3	0.3	24.6		3
1,846	227	12.3	0.4	229	12.4	0.4	26.2		4
2,161	401	18.6	0.7	455	21.1	0.8	30.6	1930	1
2,329	295	12.7	0.5	316	13.6	0.5	29.1		2
2,245	310	13.8	0.5	351	15.6	0.6	27.5		3
2,654	467	17.6	0.7	518	19.5	0.8	34.9		4
7,677	935	12.2	1.7	938	12.2	1.7	28.0	1929
9,389	1,473	15.7	2.4	1,640	17.5	2.7	30.4	1930
107,756	30,315	28.1	1.2	31,291	29.0	1.2	35.0	1929	1	Samtliga yrkes-
73,658	10,435	14.2	0.4	12,133	16.5	0.5	21.5		2	grupper.
58,627	8,241	14.1	0.3	9,082	15.5	0.3	16.3		3
76,560	13,963	18.2	0.5	15,256	19.9	0.5	22.4		4
108,591	29,374	27.1	1.0	31,245	28.8	1.1	31.4	1930	1
88,195	15,761	17.9	0.5	18,178	20.6	0.6	22.9		2
75,366	15,022	19.9	0.5	16,670	22.1	0.5	19.1		3
106,431	26,715	25.1	0.9	29,482	27.7	1.0	28.8		4
316,601	62,954	19.9	2.3	67,762	21.4	2.5	23.4	1929
378,583	86,872	22.9	2.9	95,575	25.2	3.2	25.3	1930
99,090	30,125	30.4	1.2	31,101	31.4	1.2	33.1	1929	1	Samtliga yrkes-
64,933	10,351	15.9	0.4	12,014	18.5	0.5	19.5		2	grupper utom soc-
50,497	8,232	16.3	0.3	9,067	18.0	0.3	14.4		3	kerindustriens kam-
72,014	13,928	19.3	0.5	15,219	21.1	0.6	21.6		4	panj arbetare och
100,750	29,290	29.1	1.0	31,155	30.9	1.1	29.8	1930	1	torvindustrien.
80,680	15,738	19.5	0.5	18,140	22.5	0.6	21.5		2
67,992	14,941	22.0	. 0.5	16,589	24.4	0.6	17.6		3
102,841	26,604	25.9	0.9	29,368	28.6	1.0	28.5		4
286,534	62,636	21.9	2.4	67,401	23.5	2.6	21.8	1929
352,263	86,573	24.6	3.0	95,252	27.0	3.3	24.1	1930
arbetareförbundet.
5,717	1,367	23.9		1,388	24.3			1929	1	Järnbruk.
3,345	496	14.8		550	16.4				2
2,750	539	19.6		559	20.3				3
3,311	873	26.4		924	27.9				4
8,064	2,460	30.5		2,502	31.0			1930	1
7,201	2,236	31.1		2,454	34.1				2
8,427	2,671	31.7		2,910	34.5				3
10,381	3,715	35.8		3,931	37.9				4
14,997	5,661	37.7		6,256	41.7			1931	1
13,637	3,232	23.7		3,883	28.5				2
14,800	3,816	25.8		4,141	28.0				3
14,739	4,194	28.5		4,628	31.4				4
15,123	3,275	21.7		3,421	22.6			1929
34,073	11,082	32.5		11,797	34.6			1930
58,173	16,903	29.1		18,908	32.5			1931

280

1932 års utredning.

Yrkesgrupp	År, kvartal	Antal med- lemmar1)	Av a Hela antalet	rbetslöshet drabb Därav un vid 15 veckors maximal understödstid	ide personer derstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	%	antal	%
Mekaniska verkstäder . . .	1929	1		4,681	1,752	37.4	1,762	37.6
		2		2,775	974	35.1	1,034	37.3
		3		2,570	827	32.2	861	33.5
		4		2,199	760	34.6	794	36.1
	1930	1		5,470	1,689	30.9	1,729	31.6
		2		3,436	1,496	43.5	1,554	45.2
		3		3,670	1,568	42.7	1,636	44.6
		4		5,071	2,574	50.8	2,660	52.5
	1931	1		8,204	3,793	46.2	3,900	47.5
		2		8,053	3,157	39.2	3,455	42.9
		3		7,691	3,126	40.6	3,281	42.7
		4		8,925	3,828	42.9	4,041	45.3
	1929			6,732	2,994	44.5	3,004	44.6
	1930			8,996	4,914	54.6	4,940	54.9
	1931			14,819	8,588	58.0	8,676	58.5
Rörarbetare........	1929	1		554	278	50.2	279	50.4
		2		367	180	49.0	195	53.1
		3		84	16	19.0	18	21.4
		4		242	61	25.2	64	26.4
	1930	1		586	285	48.6	285	48.6
		2		438	230	52.5	240	54.8
		3		200	59	29.5	65	32.5
		4		460	206	44.8	219	47.6
	1931	1		803	443	55.2	448	55.8
		2		671	314	46.8	351	52.3
		3		245	45	18.4	54	22.0
		4		678	280	41.3	295	43.5
	1929			705	369	52.3	370	52.5
	1930			879	504	57.3	504	57.3
	1931			1,137	685	60.2	690	60.7
Samtliga yrkesgrupper . .	1929	1	24,777	6,653	2,493	37.5	2,504	37.6
	2	28,156	4,001	1,374	34.3	1,450	36.2
		3	31,804	3,372	1,076	31.9	1,116	33.1
		4	38,987	3,355	1,169	34.8	1,212	36.1
	1930	1	27,495	8,161	2,833	34.7	2,875	35.2
		2	31,875	5,646	2,515	44.5	2,588	45.8
		3	34,385	5,771	2,528	43.8	2,616	45.3
		4	41,442	8,055	3,986	49.5	4,103	50.9
	1931	1	26,953	12,167	5,763	47.4	5,898	48.5
		2	32,290	11,652	4,621	39.7	5,011	43.0
		3	34,650	10,925	4,490	41.1	4,680	42.8
		4	42,437	12,563	5,322	42.4	5,580	44.4
	1929		30,609	9,351	4,131	44.2	4,141	44.3
	1930		33,494	13,357	7,487	56.1	7,511	56.2
	1931		33,748	20,333	12,022	59.1	12,124	59.6

1 */, av förbundets medlemsantal, beräknat på grundval av antalet redovisade veckor.

1982 års utredning.

281

Arbetslösa veckor	Arbets- löshets- procent1)	År, kvartal	Yrkesgrupp
Hela antalet	Därav un vid 15 veckors maximal understödstid	derstödda vid 20 veckors maximal understödstid
antal	%	per med- lem	antal	0/ /o	per med- lem
25,351	8,823	34.8		9,261	36.5			1929	1	Mekaniska verkstä-
15,876	3,847	24.2		4,762	30.0				2	der.
13,058	2,954	22.6		3,296	25.2				3
12,610	3,085	24.5		3,439	27.3				4
24,022	7,192	29.9		7,718	32.1			1930	1
19,662	6,403	32.6		7,239	36.8				2
20,123	6,159	30.6		6,893	34.3				3
29,415	12,451	42.3		13,343	45.4				4
50,566	19,711	39.0		22,867	45.2			1931	1
45,195	12,542	27.8		15,525	34.4				2
43,840	13,268	30.3		14,969	34.1				3
53,353	18,233	34.2		20,723	38.8				4
66,895	18,709	28.0		20,758	31.0			1929
93,222	32,205	34.5		35,193	37.8			1930
192,954	63,754	33.0		74,084	38.4			1931
4,106	1,845	44.9		1,864	45.4			1929	1	Rörarbetare.
2,012	613	30.5		808	40.2				2
423	62	14.7		70	16.5				3
1,088	177	16.3		192	17.6				4
4,106	1,694	41.3		1,741	42.4			1930	1
2,838	1,002	35.3		1,203	42.4				2
1,005	169	16.8		229	22.8				3
2,409	822	34.1		912	37.9				4
6,519	2,859	43.9		3,153	48.4			1931	1
4,355	1,271	29.2		1,675	38.5				2
1,102	157	14.2		201	18.2				3
3,896	1,120	28.7		1,237	31.8				4
7,629	2,697	35.4		2,934	38.5			1929
10,358	3,687	35.6		4,085	39.4			1930
15,872	5,407	34.1		6,266	39.5			1931
35,174	12,035	34.2	0.5	12,513	35.6	0.5	10.9	1929	1	Samtliga yrkes-
21,233	4,956	23.3	0.2	6,120	28.8	0.2	5.8		2	grupper.
16,231	3,555	21.9	0.1	3,925	24.2	0.1	3.9		3
17,009	4,135	24.3	0.1	4,555	26.8	0.1	4.0		4
36,192	11,346	31.3	0.4	11,961	33.0	0.4	10.1	1930	1
29,701	9,641	32.5	0.3	10,896	36.7	0.3	7.2		2
29,555	8,999	30.4	0.3	10,032	33.9	0.3	6.6		3
42,205	16,988	40.3	0.4	18,186	43.1	0.4	9.3		4
72,082	28,231	39.2	1.0	32,276	44.8	1.2	20.6	1931	1
63,187	17,045	27.0	0.5	21,083	33.4	0.7	15.1		2
59,742	17,241	28.9	0.5	19,311	32.3	0.6	13.3		3
71,988	23,547	32.7	0.6	26,588	36.9	0.6	15.4		4
89,647	24,681	27.5	0.8	27,113	30.2	0.9	5.8	1929
137,653	46,974	34.1	1.4	51,075	37.1	1.5	8.2	1930
266,999	86,064	32.2	2.5	99,258	37.2	2.9	15.8	1931

Arbetslösa veckor i procent av hela antalet redovisade veckor.

282

1982 års utredning.

Tabellbilaga 2. Effektiviteten av en obligatorisk arbetslöshetsförsäk

			Arbetslöshetsveckor, absolut antal
				Diskvalificerade på grund av	Understödda
	i *					unders tö dstidens
Yrkesgrupp	»	Hela		ka- rens- best.	maximering	vid 15	vid 20
		ej er-lagda 26 avg.			veckors maximal under- stödstid	veckors maximal under- stödstid
-			antalet	vid 15 veckors maximal under-	vid 20 veckors maximal under-
						stödstid	stödstid
							A. Grov- och	fabriks-
Byggnadsindustri ....	1929	1	61,377	31,377	3,409	754	139	15,837	16,452
		2	31,065	22,874	2,125	1,341	496	4,725	5,570
		3	24,219	18,511	1,822	749	317	3,137	3,569
		4	36,885	22,534	5,413	1,069	505	7,869	8,433
	1930	1	52,463	31,662	3,151	1,442	414	16,208	17,236
		2	39,587	25,511	4,000	2,387	968	7,689	9,108
		3	34,223	22,747	2,862	1,753	859	6,861	7,755
		4	51,449	31,502	3,948	2,444	948	13,555	15,051
	1929		143,546	95,296	12,769	3,913	1,457	31,568	34,024
	1930		177,722	111,422	13,961	8,026	3,189	44,313	49,150
Byggnadsämnesindustri . .	1929	1	26,665	13,800	2,763	371	121	9,731	9,981
		2	11,198	7,765	933	638	173	1,862	2,327
		3	7,026	5,611	681	132	70	602	664
		4	18,331	13,129	1,953	560	139	2,689	3,110
	1930	1	25,748	15,609	1,761	411	78	7,967	8,300
		2	13,471	8,570	1,864	881	395	2,156	2,642
		3	10,539	7,580	1,338	294	120	1,327	1,501
		4	24,273	15,406	2,856	878	317	5,133	5,694
	1929		63,220	40,305	6,330	1,701	503	14,884	16,082
	1930		74,031	47,165	7,819	2,464	910	16,583	18,137
Glasindustri.......	1929	1	2,590	1,127	466	19	4	978	993
		2	1,584	1,162	212	39	14	171	196
		3	2,009	1,006	347	12	2	644	654
		4	2,064	1,256	423	21	3	364	382
	1930	1	2,663	1,223	521	35	9	884	910
		2	3,911	1,096	975	100	27	1,740	1,813
		3	3,984	848	1,107	189	58	1,840	1,971
		4	4,851	1,068	1,682	222	74	1,879	2,027
	1929		8,247	4,551	1,448	91	23	2,157	2,225
	1930		15,409	4,235	4,285	546	168	6,343	6,721
Glödlampsindustri ....	1929	1	62	54	7	—	_	1	1
		2	159	123	13	—	—	23	23
		3	133	122	4	—	—	7	7
		4	91	90	1	—	—	—	—
	1930	1	112	112	—	—	_	—	—
		2	242	136	48	—	—	58	58
		3	190	70	4	8	1	108	115
		4	35	25	3	—	—	7	7
	1929		445	389	25	—	—	31	31
	1930		579	343	55	8	1	173	180

1982 drs utredning.

283

ring enligt 1928 års förslag. Verkan av olika diskvalifikationsgrunder.

Arbetslöshetsveokor, relativt antal	År, kvartal	Yrkesgrupp
1 15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid
Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda	Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering	ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering
arbetareförbundet.
100	61	7	1	31	100	61	7	0	32	1929	1	Byggnadsindu-
100	74	7	4	15	100	74	7	1	18		2	stri.
100	76	8	3	13	100	76	8	1	15		3
100	61	15	3	21	100	61	15	1	23		4
100	60	6	3	31	100	60	6	1	33	1930	1
100	65	10	6	19	100	65	10	2	23		2
100	67	8	5	20	100	67	8	2	23		3
100	61	8	5	26	100	61	8	2	29		4
100	66	9	3	22	100	66	9	1	24	1929
100	63	8	4	25	100	63	8	1	28	1930
100	52	10	1	37	100	52	10	1	37	1929	1	Byggnadsäm-
100	69	8	6	17	100	69	8	2	21		2	nesindustri.
100	79	10	2	9	100	79	10	1	10		3
100	71	11	3	15	100	71	11	1	17		4
100	61	7	1	31	100	61	7	0	32	1930	1
100	64	14	6	16	100	64	14	2	20		2
100	72	13	2	13	100	72	13	1	14		3
100	63	12	4	21	100	63	12	1	24		4
100	64	10	2	24	100	64	10	1	25	1929
100	64	11	3	22	100	64	11	1	24	1930
100	44	18	0	38	100	44	18	0	38	1929	1	Glasindustri.
100	73	13	3	11	100	73	13	2	12		2
100	50	17	1	32	100	50	17	0	33		3
100	61	20	1	18	100	61	20	0	19		4
100	46	20	1	33	100	46	20	0	34	1930	1
100	28	25	2	45	100	28	25	1	46		2
100	21	28	5	46	100	21	28	1	50		3
100	22	35	4	39	100	22	35	1	42		4
100	55	18	1	26	100	55	18	0	27	1929
100	27	28	4	41	100	27	28	1	44	1930
100	87	11	—	2	100	87	11	_	2	1929	1	Glödlamps-
100	77	8	—	15	100	77	8	—	15		2	industri.
100	92	3	—	5	100	92	3	—	5		3
100	99	1	—		100	99	1	—	—		4
100	100	—	_	_	100	100	—	—	—	1930	1	•
100	56	20	—	24	100	56	20	—	24		2
100	37	2	4	57	100	37	2	0	61		3
100	71	9	—	20	100	71	9	—	20		4
100	87	6	_	7	100	87	6	—	7	1929
100	59	10	1	30	100	59	10	0	31	1930

284

1932 års utredning.

Yrkesgrupp	År, kvartal	Ar	betslöshetsveckor, abso	lut antal
Hela antalet	Diskvalificerade på grund av	Understödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	understödstidens maximering	vid 15 veckors maximal under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
vid 15 veckors maximal under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
Gummiindustri.....	1929	1	1,821	976	496			349	349
		2	3,611	1,664	1,364	42	8	541	575
		3	2,609	1,399	203	78	27	929	980
		4	1,419	880	142	80	17	317	380
	1930	1	2,487	1,207	407	53	20	820	853
		2	2,987	1,267	1,153	139	67	428	500
		3	1,665	946	36	81	56	602	627
		4	1,057	779	93	31	10	154	175
	1929		9,460	4,919	2,205	200	52	2,136	2,284
	1930		8,196	4,199	1,689	304	153	2,004	2,155
Kol- och lerindustri . . .	1929	1	440	266	30	34	12	110	132
		2	415	296	31	34	17	54	71
		3	296	213	13	10	1	60	69
		4	524	401	23	22	8	78	92
	1930	1	716	448	34	12	2	222	232
		2	465	255	32	89	50	89	128
		3	1,290	360	318	41	22	571	590
		4	4,262	517	1,181	98	13	2,466	2,551
	1929		1,675	1,176	97	100	38	302	364
	1930		6,733	1,580	1,565	240	87	3,348	3,501
Konservindustri.....	1929	1	1,788	1,649	69			70	70
		2	1,543	1,407	61	—	—	75	75
		3	1,446	1,294	69	2	2	81	81
		4	1,050	864	103	—	—	83	83
	1930	1	2,236	1,700	165	5	_	366	371
		2	1,892	1,552	147	15	1	178	192
		3	1,804	1,486	59	40	20	219	239
		4	1,157	1,032	54	17	9	54	62
	1929		5,827	5,214	302	2	2	309	309
	1930		7,089	5,770	425	77	30	817	864
Konstgödningsindustri . .	1929	1	1,340	1,001	66	14	7	259	266
		2	1,182	943	53	58	24	128	162
		3	1,052	908	54	15	4	75	86
		4	1,290	975	91	26	17	198	207
	1930	1	1,255	968	59	37	10	191	218
		2	1,388	1,089	114	13	2	172	183
		3	1,541	1,116	140	72	39	213	246
		4	2,022	1,294	129	78	20	521	579
	1929		4,864	3,827	264	113	52	660	721
	1930		6,206	4,467	442	200	71	1,097	1,226

1932 års utredning.

285

	Arbetslöshetsveckor, relativt a	intal
15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid
Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda	Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering	ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under-stöds-tidens maxi-mering
100	54	27		19	100	54	27		19
100	46	38	1	15	100	46	38	0	16
100	54	7	3	36	100	54	7	1	38
100	62	10	6	22	100	62	10	1	27
100	49	16	2	33	100	49	16	1	34
100	42	39	5	14	100	42	39	2	17
100	57	2	5	36	100	57	2	3	38
100	73	9	3	15	100	73	9	1	17
100	52	23	2	23	100	52	23	1	24
100	51	21	3	25	100	51	21	2	26
100	60	7	8	25	100	60	7	3	30
100	71	8	8	13	100	71	8	4	17
100	72	5	3	20	100	72	5	0	23
100	77	4	4	15	100	77	4	1	18
100	63	5	1	31	100	63	5	0	32
100	55	7	19	19	100	55	7	10	28
100	28	25	3	44	100	28	25	1	46
100	12	28	2	58	100	12	28	0	60
100	70	6	6	18	100	70	6	2	22
100	24	23	3	50	100	24	23	1	52
100	92	4		4	100	92	4	_	4
100	91	4	—	5	100	91	4	—	5
100	89	4	1	6	100	89	4	1	6
100	82	10	—	8	100	82	10	—	8
100	76	7	1	16	100	76	7	_	17
100	82	8	1	9	100	82	8	0	10
100	83	3	2	12	100	83	3	1	13
100	89	5	1	5	100	89	5	1	5
100	90	5	0	5	100	90	5	0	5
100	81	6	1	12	100	81	6	1	12
100	75	5	1	19	100	75	5	0	20
100	80	4	5	11	100	80	4	2	14
100	87	5	1	7	100	87	5	0	8
100	76	7	2	15	100	76	7	1	16
100	77	5	3	15	100	77	5	1	17
100	79	8	1	12	100	79	8	0	13
100	72	9	5	14	100	72	9	3	16
100	64	6	4	26	100	64	6	1	29
100	79	5	2	14	100	79	5	1	15
100	72	7	3	18	100	72	7	1	1 20

År,

kvartal

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929 1
2

1930

1929

1930

1929

1930 1

1 1929
1930

Yrkesgrupp

Gummi industri.

Kol- och lerindustri.

Konserv industri.

Konstgödnings industri.

286

1932 års utredning.

Yrkesgrupp	År, kvartal	Arbetslöshetsveckor, absolut antal
Hela antalet	Diskvalificerade på grund av	Understödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	understödstidens maximering	vid 15 veckors maximal under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
vid 15 veckors maximal under- stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
Porslinsindustri.....	1929	1	562	304	118	19	9	121	131
		2	1,220	428	565	6		221	227
		3	1,223	443	119	17	7	644	654
		4	571	327	149	28	17	67	78
	1930	1	609	368	111	50	31	80	99
		2	1,274	486	627	16	4	145	157
		3	1,137	464	61	44	25	568	587
		4	816	494	111	22	6	189	205
	1929		3,576	1,502	951	70	33	1,053	1,090
	1930		3,836	1,812	910	132	66	982	1,048
Sockerindustri: kampanj-	1929	1	7,547	7,409	9	_		129	129
arbetare		2	7,988	7,872	7	64	29	45	80
		3	7,463	7,442	17	2		2	4
		4	3,724	3,698	5	—		21	21
	1930	1	6,793	6,724	1	12	6	56	62
		2	6,928	6,890	1	26	11	11	26
		3	6,492	6,480	5	—	—	7	7
		4	2,596	2,552	17	2	—	25	27
	1929		26,722	26,421	38	66	29	197	234
	1930		22,809	22,646	24	40	17	99	122
Sockerindustri: årsarbetare	1929	1	5,213	3,741	325	1	1	1,146	1,146
		2	6,293	3,696	681	257	114	1,659	1,802
		3	4,577	2,655	293	291	128	1,338	1,501
		4	3,503	1,709	294	254	150	1,246	1,350
	1930	1	4,629	3,291	165	359	172	814	1,001
		2	6,337	3,502	899	214	116	1,722	1,820
		3	3,530	2,287	136	110	48	997	1,059
		4	2,749	1,548	271	116	59	814	871
	1929		19,586	11,801	1,593	803	393	5,389	5,799
	1930		17,245	10,628	1,471	799	395	4,347	4,751
Torvindustri......	1929	1	1,119	1,048	10			61	61
		2	737	690	4	4	4	39	39
		3	667	649	7	4	—	7	11
		4	822	794	11	3	1	14	16
	1930	1	1,048	1,008	12	_	_	28	28
		2	587	558	16	1	1	12	12
		3	882	758	50	—	—	74	74
		4	994	871	36	1	—	86	87
	1929		3,345	3,181	32	11	5	121	127
	1930		3,511	3,195	114	2	1	200	201

1932 års utredning.

287

Arbetslöshetsveokor, relativt antal	År, kvartal	Yrkesgrupp
15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid
Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda	Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering	ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering
100	54	21	3	22	100	54	21	2	23	1929	1	Porslins-
100	35	46	1	18	100	35	46	—	19		2	industri.
100	36	10	1	53	100	36	10	0	54		3
100	57	26	5	12	100	57	26	3	14		4
100	61	18	8	13	100	61	18	5	16	1930	1
100	38	49	2	11	100	38	49	1	12		2
100	41	5	4	50	100	41	5	2	52		3
100	60	14	3	23	100	60	14	1	25		4
100	42	27	2	29	100	42	27	0	31	1929
100	47	24	3	26	100	47	24	2	27	1930
100	98	0	_	2	100	98	0	_	2	1929	1	Sockerindustri:
100	98	0	1	1	100	98	0	1	1		2	kampanj-
100	100	0	0	0	100	100	0	—	0		3	arbetare.
100	99	0	—	1	100	99	0	—	1		4
100	99	0	0	1	100	99	0	0	1	1930	1
100	100	0	0	0	100	100	0	0	0		2
100	100	0	—	0	100	100	0	—	0		3
100	98	1	0	1	100	98	1	—	1		4
100	99	0	0	1	100	99	0	0	1	1929
100	99	0	1	0	100	99	0	0	1	1930
100	72	6	0	22	100	72	6	0	22	1929	1	Sockerindustri:
100	59	11	4	26	100	59	11	1	29		2	årsarbetare.
100	58	7	6	29	100	58	7	2	33		3
100	49	8	7	36	100	49	8	4	39		4
100	71	3	8	18	100	71	3	4	22	1930	1
100	55	14	4	27	100	55	14	2	29		2
100	65	4	3	28	100	65	4	1	30		3
100	56	10	4	30	100	56	10	2	32		4
100	60	8	4	28	100	60	8	2	30	1929
100	62	8	5	25	100	62	8	2	28	1930
100	93	1	_	6	100	93	1	_	6	1929	1	Torvindustri.
100	93	1	1	5	100	93	1	1	5		2
100	97	1	1	1	100	97	1	—	2		3
100	97	1	0	2	100	97	1	0	2		4
100	96	1	_	3	100	96	1	_	3	1930	1
100	95	3	0	2	100	95	3	0	2		2
100	86	6	—	8	100	86	6	—	8		3
100	88	3	0	9	100	88	3	—	9		4
100	95	1	0	4	100	95	1	0	4	1929
100	91	3	0	6	100	91	3	0	6	1930

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 30

288

1982 års utredning.

Yrkesgrupp	År, kvartal	Arbetslöshetsveekor, absolut antal
Hela antalet	Diskvalificerade på grund av	Understödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	understödstidens maximering	vid 15 veokors maxima] under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
vid 15 veckors maximal under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
Tändsticksindustri ....	1929	1	438	218	176	7	2	37	42
		2	818	299	499	5	—	15	20
		3	563	222	302	13	13	26	26
		4	288	212	27	7	7	42	42
	1930	1	292	201	46	2	_	43	45
		2	1,617	471	1,066	15	5	65	75
		3	695	386	75	13	8	221	226
		4	1,153	495	233	76	11	349	414
	1929		2,107	951	1,004	32	22	120	130
	1930		3,757	1,553	1,420	106	24	678	760
Tvättinrättningar ....	1929	1	509	301	71	23	14	114	123
		2	253	178	41	9	4	25	30
		3	372	280	18	11	11	63	63
		4	401	226	31	14	—	130	144
	1930	1	619	255	76	75	40	213	248
		2	477	272	126	62	52	17	27
		3	549	479	33	10	3	27	34
		4	576	471	37	14	4	54	64
	1929		1,535	985	161	57	29	332	360
	1930		2,221	1,477	272	161	99	311	373
Mekaniska verkstäder . .	1929	1	721	480	93			148	148
		2	478	317	101	—	—	60	60
		3	408	291	38	20	9	59	70
		4	688	607	35	3	—	43	46
	1930	1	870	618	85	_	_	167	167
		2	963	665	110	28	14	160	174
		3	936	599	72	22	2	243	263
		4	1,097	710	84	63	23	240	280
	1929		2,295	1,695	267	23	9	310	324
	1930		3,866	2,592	351	113	39	810	884
Olika slag av fabriker . .	1929	1	3,488	2,299	299	60	17	830	873
		2	3,181	2,148	265	140	56	628	712
		3	2,742	1,902	256	167	92	417	492
		4	3,063	2,144	228	116	48	575	643
	1930	1	3,890	2,479	282	215	109	914	1,020
		2	3,740	2,237	386	293	170	824	947
		3	3,664	2,226	238	366	175	834	1,025
		4	4,690	3,030	527	411	263	722	870
	1929		12,474	8,493	1,048	483	213	2,450	2,720
	1930		15,984	9,972	1,433	1,285	717	3,294	3,862

1982 drs utredning.

289

	Arbetslöshetsveckor, r	elativt antal		Ar, kvartal	Yrkesgrupp
15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid
Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda	Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering	ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering
100	50	40	2	8	100	50	40	0	10	1929	1	Tändsticka-
100	37	61	0	2	100	37	61	—	2		2	industri.
100	39	54	2	5	100	39	54	2	5		3
100	74	9	2	15	100	74	9	2	15		4
100	69	16	0	15	100	69	16	_	15	1930	1
100	29	66	1	4	100	29	66	0	5		2
100	55	11	2	32	100	55	11	1	33		3
100	43	20	7	30	100	43	20	1	36		4
100	45	48	1	6	100	45	48	1	6	1929
100	41	38	3	18	100	41	38	1	20	1930
100	59	14	5	22	100	59	14	3	24	1929	1	Tvättinrätt-
100	70	16	4	10	100	70	16	2	12		2	ningar.
100	75	5	3	17	100	75	5	3	17		3
100	56	8	4	32	100	56	8	—	36		4
100	41	12	13	34	100	41	12	7	40	1930	1
100	57	26	13	4	100	57	26	11	6		2
100	87	6	2	5	100	87	6	1	6		3
100	82	6	3	9	100	82	6	1	11		4
100	64	10	4	22	100	64	10	2	24	1929
100	67	12	7	14	100	67	12	4	17	1930
100	67	12	_	21	100	67	12	_	21	1929	1	Mekaniska
100	66	21	—	13	100	66	21	—	13		2	verkstäder.
100	71	9	5	15	100	71	9	3	17		3
100	88	5	1	6	100	88	5	—	7		4
100	71	10	_	19	100	71	10	_	19	1930	1
100	69	11	3	17	100	69	11	2	18		2
100	64	8	2	26	100	64	8	0	28		3
100	64	8	6	22	100	64	8	2	26		4
100	74	12	0	14	100	74	12	0	14	1929
100	67	9	3	21	100	67	9	1	23	1930
100	66	8	2	24	100	66	8	1	25	1929	1	Olika slag av
100	68	8	4	20	100	68	8	2	22		2	fabriker.
100	70	9	6	15	100	70	9	3	18		3
100	70	7	4	19	100	70	7	2	21		4
100	64	7	5	24	100	64	7	3	26	1930	1
100	60	10	8	22	100	60	10	5	25		2
100	61	6	10	23	100	61	6	5	28		3
100	65	11	9	15	100	65	11	5	19		4
100	68	8	4	20	100	68	8	2	22	1929
100	62	9	8	21	100	62	9	5	24	1930

290

1982 års utredning.

Yrkesgrupp	År, kvartal	Arbetslöshetsveokor, absolut antal
Hela antalet	Diskvalificerade på grund av	Understödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	understödstidens maximering	vid 15 veckors maximal under-stödstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
vid 15 veckors maximal under-stö dstid	vid 20 veckors maximal under-stödstid
Olika slag av arbete . . .	1929	1	2,076	1,530	127	25	25	394	394
		2	1,933	1,661	107	1	1	164	164
		3	1,822	1,572	82	18	17	150	151
		4	1,846	1,462	151	6	4	227	229
	1930	1	2,161	1,530	147	83	29	401	455
		2	2,329	1,779	188	67	46	295	316
		3	2,245	1,752	114	69	28	310	351
		4	2,654	1,892	215	80	29	467	518
	1929		7,677	6,225	467	50	47	935	938
	1930		9,389	6,953	664	299	132	1,473	1,640
Samtliga yrkesgrupper	1929	1	107,756	67,580	8,534	1,327	351	30,315	31,291
		2	73,658	53,523	7,062	2,638	940	10,435	12,133
		3	58,627	44,520	4,325	1,541	700	8,241	9,082
		4	76,560	51,308	9,080	2,209	916	13,963	15,256
	1930	1	108,591	69,403	7,023	2,791	920	29,374	31,245
		2	88,195	56,336	11,752	4,346	1,929	15,761	18,178
		3	75,366	50,584	6,648	3,112	1,464	15,022	16,670
		4	106,431	63,686	11,477	4,553	1,786	26,715	29,482
	1929		316,601	216,931	29,001	7,715	2,907	62,954	67,762
	1930		378,583	240,009	36,900	14,802	6,099	86,872	95,575
Samtliga yrkesgrupper	1929	1	99,090	59,123	8,515	1,327	351	30,125	31,101
utom sockerindustriens		2	64,933	44,961	7,051	2,570	907	10,351	12,014
kampanj arbetare och		3	50,497	36,429	4,301	1,535	700	8,232	9,067
torvindustrien		4	72,014	46,816	9,064	2,206	915	13,928	15,219
	1930	1	100,750	61,671	7,010	2,779	914	29,290	31,155
		2	80,680	48,888	11,735	4,319	1,917	15,738	18,140
		3	67,992	43,346	6,593	3,112	1,464	14,941	16,589
		4	102,841	60,263	11,424	4,550	1,786	26,604	29,368
	1929		286,534	187,329	28,931	7,638	2,873	62,636	67,401
	1930		352,263	214,168	36,762	14,760	6,081	86,573	95,252
							B.	Metallindustri-
Järnbruk........	1929	1	5,717	2,830	1,489	31	10	1,367	1,388
		2	3,345	1,995	747	107	53	496	550
		3	2,750	1,466	701	44	24	539	559
		4	3,311	1,462	912	64	13	873	924
	1930	1	8,064	2,485	3,038	81	39	2,460	2,502
		2	7,201	2,368	2,266	331	113	2,236	2,454
		3	8,427	2,345	3,032	379	140	2,671	2,910
		4	10,381	2,667	3,679	320	104	3,715	3,931
	1931	1	14,997	4,131	4,367	838	243	5,661	6,256
		2	13,637	4,959	4,096	1,350	699	3,232	3,883
		3	14,800	5,823	4,604	557	232	3,816	4,141
		4	14,739	6,022	3,815	708	274	4,194	4,628
	1929		15,123	7,753	3,849	246	100	3,275	3,421
	1930		34,073	9,865	12,015	1,111	396	11,082	11,797
	1931		58,173	20,935	16,882	3,453	1,448	16,903	18,908

1982 års utredning.

291

	Arbetslö	shetsveckor, relativt antal
15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid
	Därav diskvalifi-			Därav diskvalifi-		År, kvart
Hela	eerade på grund av		Hela	eerade på grund av		al	Yrkesgrupp
ant. arbets- lösa veckor				Därav under- stödda	ant. arbets- lösa veckor				Därav under- stödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi-	ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi-
			mering					mering
100	74	6	i	19	100	74	6	i	19	1929	i	Olika slag av
100	85	6	0	9	100	85	6	0	9		2	arbete.
100	86	5	1	8	100	86	5	1	8		3
100	79	9	0	12	100	79	9	0	12		4
100	71	7	3	19	100	71	7	1	21	1930	1
100	76	8	3	13	100	76	8	2	14		2
100	78	5	3	14	100	78	5	1	16		3
100	71	8	3	18	100	71	8	1	20		4
100	81	6	1	12	100	81	6	1	12	1929
100	74	7	3	16	100	74	7	1	18	1930
100	63	8	1	28	100	63	8	0	29	1929	1	Samtliga yr-
100	72	10	4	14	100	72	10	1	17		2	kesgrupper.
100	76	7	3	14	100	76	7	1	16		3
100	67	12	3	18	100	67	12	1	20		4
100	64	6	3	27	100	64	6	1	29	1930	1
100	64	13	5	18	100	64	13	2	21		2
100	67	9	4	20	100	67	9	2	22		3
100	60	11	4	25	100	60	11	1	28		4
100	69	9	2	20	100	69	9	1	21	1929
100	63	10	4	23	100	63	10	2	25	1930
100	60	9	1	30	100	60	9	0	31	1929	1	Samtliga yr-
100	69	11	4	16	100	69	11	1	19		2	kesgrupper
100	72	9	3	16	100	72	9	1	18		3	utom sockerin-
100	65	13	3	19	100	65	13	1	21		4	dustriens kam-
100 100	61 61	7 14	3 5	29 20	100 100	61 61	7 14	1 2	31 23	1930	1 2	panjarbetare och torvindu-strien.
100	64	10	4	22	100	64	10	2	24		3
100	59	11	4	26	100	59	11	1	29		4
100	65	10	3	22	100	65	10	1	24	1929
100	61	10	4	25	100	61	10	2	27	1930
arbetareförbundet.
100	50	26	0	24	100	50	26	0	24	1929	1	Järnbruk.
100	60	22	3	15	100	60	22	2	16		2
100	53	25	2	20	100	53	25	2	20		3
100	44	28	2	26	100	44	28	0	28		4
100	30	38	1	31	100	30	38	1	31	1930	1
100	33	31	5	31	100	33	31	2	34		2
100	28	36	4	32	100	28	36	1	35		3
100	26	35	3	36	100	26	35	1	38		4
100	28	29	5	38	100	28	29	1	42	1931	1
100	36	30	10	24	100	36	30	5	29		2
100	39	31	4	26	100	39	31	2	28		3
100	41	26	4	29	100	41	26	2	31		4
100	51	25	2	22	100	51	25	1	23	1929
100	29	35	3	33	100	29	35	1	35	1930
100	36	29	6	29	100	36	29	2	33	1931

292

1932 års utredning.

			Arbetslöshetsveokor, absolut antal
				Diskvalificerade på grund av	Understödda
	År, kvart					understödstidens
Yrkesgrupp	al	Hela		ka- rens- best.	maximering	vid 15	vid 20
	ej er-lagda 26 avg.			veckors maximal under- stödstid	veckors maximal under- stödstid
			antalet	vid 15 veckors maximal under-	vid 20 veckors maximal under-
						stödstid	stödstid
Mekaniska verkstäder . .	1929	1	25,351	12,047	3,772	709	271	8,823	9,261
		2	15,876	9,224	1,143	1,662	747	3,847	4,762
		3	13,058	7,631	1,601	872	530	2,954	3,296
		4	12,610	7,851	1,112	562	208	3,085	3,439
	1930	1	24,022	11,515	4,311	1,004	478	7,192	7,718
		2	19,662	9,684	2,024	1,551	715	6,403	7,239
		3	20,123	9,536	2,784	1,644	910	6,159	6,893
		4	29,415	11,768	3,400	1,796	904	12,451	13,343
	1931	1	50,566	17,286	7,930	5,639	2,483	19,711	22,867
1		2	45,195	18,457	7,511	6,685	3,702	12,542	15,525
		3	43,840	19,522	7,180	3,870	2,169	13,268	14,969
		4	53,353	22,379	7,967	4,774	2,284	18,233	20,723
	1929		66,895	36,753	7,628	3,805	1,756	18,709	20,758
	1930		93,222	42,503	12,519	5,995	3,007	32,205	35,193
	1931		192,954	77,644	30,588	20,968	10,638	63,754	74,084
Rörarbetare.......	1929	1	4,106	1,828	414	19	_	1,845	1,864
		2	2,012	1,049	110	240	45	613	808
		3	423	324	24	13	5	62	70
		4	1,088	749	119	43	28	177	192
	1930	1	4,106	1,970	390	52	5	1,694	1,741
		2	2,838	1,346	156	334	133	1,002	1,203
		3	1,005	668	58	110	50	169	229
		4	2,409	1,157	278	152	62	822	912
	1931	1	6,519	2,609	577	474	180	2,859	3,153
		2	4,355	2,054	237	793	389	1,271	1,675
		3	1,102	728	95	122	78	157	201
		4	3,896	2,094	417	265	148	1,120	1,237
	1929		7,629	3,950	667	315	78	2,697	2,934
	1930		10,358	5,141	882	648	250	3,687	4,085
	1931		15,872	7,485	1,326	1,654	795	5,407	6,266
Samtliga yrkesgrupper	1929	1	35,174	16,705	5,675	759	281	12,035	12,513
	2	21,233	12,268	2,000	2,009	845	4,956	6,120
		3	16,231	9,421	2,326	929	559	3,555	3,925
		4	17,009	10,062	2,143	669	249	4,135	4,555
	1930	1	36,192	15,970	7,739	1,137	522	11,346	11,961
		2	29,701	13,398	4,446	2,216	961	9,641	10,896
		3	29,555	12,549	5,874	2,133	1,100	8,999	10,032
		4	42,205	15,592	7,357	2,268	1,070	16,988	18,186
	1931	1	72,082	24,026	12,874	6,951	2,906	28,231	32,276
		2	63,187	25,470	11,844	8,828	4,790	17,045	21,083
		3	59,742	26,073	11,879	4,549	2,479	17,241	19,311
		4	71,988	30,495	12,199	5,747	2,706	23,547	26,588
	1929		89,647	48,456	12,144	4,366	1,934	24,681	27,113
	1930		137,653	57,509	25,416	7,754	3,653	46,974	51,075
	1931		266,999.106,064	48,796	26,075	12,881	86,064	99,258

1932 års utredning.

293

	Arbetslo	ähetsveckor, r	elativt antal		År, kvartal	Yrkesgrupp
15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid
Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda	Hela ant. arbets- lösa veckor	Därav diskvalifi-cerade på grund av	Därav under- stödda
ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering	ej er-lagda 26 avg.	ka- rens- best.	under- stöds- tidens maxi- mering
100	47	15	3	35	100	47	15	1	37	1929	1	Mekaniska
100	58	7	11	24	100	58	7	5	30		2	verkstäder.
100	59	12	6	23	100	59	12	4	25		3
100	62	9	4	25	100	62	9	2	27		4
100	48	18	4	30	100	48	18	2	32	1930	1
100	49	10	8	33	100	49	10	4	37		2
100	47	14	8	31	100	47	14	5	34		3
100	40	12	6	42	100	40	12	3	45		4
100	34	16	11	39	100	34	16	5	45	1931	1
100	41	16	15	28	100	41	16	9	34		2
100	45	16	9	30	100	45	16	5	34		3
100	42	15	9	34	100	42	15	4	39		4
100	55	11	6	28	100	55	11	3	31	1929
100	46	13	6	35	100	46	13	3	38	1930
100	40	16	11	33	100	40	16	6	38	1931
100	45	10	0	45	100	45	10	_	45	1929	1	Rörarbetare.
100	52	5	12	31	100	52	5	3	40		2
100	76	6	3	15	100	76	6	1	17		3
100	69	11	4	16	100	69	11	2	18		4
100	48	10	1	41	100	48	10	0	42	1930	1
100	47	6	12	35	100	47	6	5	42		2
100	66	6	11	17	100	66	6	5	23		3
100	48	12	6	34	100	48	12	2	38		4
100	40	9	7	44	100	40	9	3	48	1931	1
100	47	6	18	29	100	47	6	8	39		2
100	66	9	11	14	100	66	9	7	18		3
100	54	10	7	29	100	54	10	4	32		4
100	52	9	4	35	100	52	9	0	39	1929
100	50	8	6	36	100	50	8	3	49	1930
100	47	8	11	34	100	47	8	5	40	1931
100	48	16	2	34	100	48	16	0	36	1929	1	Samtliga yr-
100	58	9	10	23	100	58	9	4	29		2	kesgrupper.
100	58	14	6	22	100	58	14	4	24		3
100	59	13	4	24	100	59	13	1	27		4
100	44	22	3	31	100	44	22	1	33	1930	1
100	45	15	7	33	100	45	15	3	37		2
100	43	20	7	30	100	43	20	3	34		3
100	37	18	5	40	100	37	18	2	43		4
100	33	18	10	39	100	33	18	4	45	1931	1
100	40	19	14	27	100	40	19	8	33		2
100	44	20	7	29	100	44	20	4	32		3
100	42	17	8	33	100	42	17	4	37		4
100	54	14	4	28	100	54	14	2	30	1929
100	42	18	6	34	100	42	18	3	37	1930
100	40	18	10	32	100	40	18	5	37	1931

294

1932 års utredning.

Tabellbilaga 3. Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor för
arbetslöshetsperioder av olika varaktighet.

A. Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Arbetslöshets-	15 veckors maximal understödstid	20 veckors maximal understödstid

aktighet i		1929			1930			1929			1930


kvartal	1	2	3	4	1	2	3	4	1	2	3	4	1	2	3	4
	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.	kv.
1.......	3.6	6.1	16.6	1.8	8.3	2.9	23.5	2.9	3.6	6.5	16.6	1.8	8.4	3.0	23.6	3.0
2.......	29.5	19.8	29.4	25.3	34.2	13.4	32.7	28.9	29.5	20.6	29.6	26.0	34.4	13.8	33.6	29.3
3.......	40.8	31.2	22.9	26.8	40.3	32.5	33.6	32.3	40.8	32.4	24.1	28.0	40.4	33.9	34.6	33.8
4.......	43.0	31.5	28.0	28.7	41.3	32.9	31.3	33.3	43.0	33.9	29.3	30.4	41.9	35.6	32.2	34.6
5.......	45.4	29.9	21.4	29.0	45.0	32.2	32.8	32.5	45.5	32.5	23.2	30.8	45.4	35.4	34.0	34.3
6.......	45.9	26.3	23.8	29.2	42.0	30.5	29.1	38.8	46.2	29.8	26.1	31.2	43.1	34.2	31.9	40.9
7.......	41.0	24.1	21.5	24.1	43.4	29.9	28.9	35.2	41.3	26.6	23.1	26.3	44.5	33.4	30.7	37.3
8.......	40.9	17.6	17.7	21.0	39.2	24.4	24.5	33.8	41.0	22.7	19.8	23.2	40.0	29.0	27.6	36.5
9.......	41.6	18.5	16.1	21.3	36.2	22.3	25.9	34.7	42.4	22.0	18.1	23.9	37.7	26.1	28.3	38.8
10.......	39.6	13.3	12.5	18.0	35.1	21.5	22.5	28.4	40.4	17.0	14.7	20.3	37.0	25.4	26.7	32.0
11.......	36.0	11.0	18.9	20.2	33.6	21.5	17.9	24.4	37.2	14.9	20.2	22.2	36.1	24.8	21.0	28.1
12.......	19.0	7.5	12.4	9.1	17.7	16.9	14.0	14.6	20.3	9.9	13.6	10.4	19.9	21.0	16.6	17.5
CO tH	—	4.1	3.5	—	—	6.2	6.6	—	—	5.6	4.8	—	—	8.6	9.0	—
Alla arbetslös-
hetsperioder	28.1	14.2	14.1	18.2	27.1	17.9	19.9	25.1	29.0	16.5	15.5	19.9	28.8	20.6	22.1	27.7

B. Metallindustriarbetareförbundet.

Arbetslös- hetsperio-	15 veckors maximal understödstid
aktighet i		1929			1930			1931


kvartal	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.
1 . . . .	1.6	12.4	4.3	5.8	0.9	8.0	3.0	5.1	2.4	6.9	6.7	4.7
2 ... .	24.9	29.4	31.0	25.8	26.3	29.7	29.9	25.8	24.3	26.0	22.8	21.5
3 ... .	36.3	40.6	34.4	34.7	35.8	40.3	38.9	35.8	34.0	32.4	29.1	27.7
4 . . . .	43.7	42.1	38.9	38.5	42.5	44.7	43.0	44.7	40.1	36.5	35.3	36.2
5 . . . .	48.2	45.6	38.1	45.4	46.1	49.7	39.2	45.1	47.1	41.9	38.6	41.0
6 . . . .	48.1	39.8	37.3	40.7	47.4	49.8	44.7	55.8	49.3	43.1	43.0	44.2
7 ... .	51.4	36.0	35.9	33.6	54.0	43.8	47.9	57.3	56.3	40.0	43.8	49.1
8 ... .	48.5	28.8	33.0	34.0	50.4	50.3	43.0	49.6	57.2	44.3	40.3	43.1
9 ... .	53.2	31.8	32.1	41.3	45.9	39.2	38.4	49.8	56.7	36.2	38.3	45.7
10 ... .	48.1	26.4	29.3	32.3	43.6	47.4	39.1	45.7	55.6	35.8	40.2	40.9
11 ... .	49.1	19.5	31.7	11.6	38.9	38.6	44.9	34.7	57.5	39.6	38.4	25.8
12 ... .	45.6	37.8	25.0	—	42.9	38.9	46.2	—	45.0	31.3	37.2
13 ... .	24.9	9.7	10.1	—	19.7	17.8	16.1	—	32.4	13.6	16.0	—
Alla arbets-
löshets-
perioder	34.2	23.3	21.9	24.3	31.3	32.5	30.4	40.3	39.2	27.0	28.9	32.7

1982 års utredning.

295

Arbetslös- hetsperio-	20 veckors maximal understödstid

aktigbet i		1929			1930			1931
veckor per

kvartal	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.
1 . . . .	1.6	12.7	4.4	6.1	0.9	8.2	3.3	5.2	2.4	7.3	7.0	4.9
2 ... .	25.1	30.0	31.9	26.7	26.5	30.4	30.2	26.2	24.7	26.8	23.5	22.0
3 ... .	36.4	42.5	35.6	35.5	35.9	41.5	39.3	36.6	34.2	34.0	30.4	28.5
i ... .	43.7	47.2	39.3	41.2	43.2	46.3	44.2	46.0	40.5	39.9	36.9	37.7
5 ... .	48.3	49.9	40.8	48.9	46.9	51.0	40.8	47.0	48.0	45.4	41.0	42.8
6 ... .	48.3	46.6	39.0	43.1	47.9	52.5	47.5	57.4	50.6	47.8	45.3	45.7
1 ... .	51.7	42.0	39.3	34.9	54.4	48.4	50.5	60.5	58.5	45.3	45.9	51.6
8 ... .	48.7	39.8	37.1	36.7	51.7	53.6	46.2	52.3	60.5	51.4	43.6	46.9
9 ... .	54.2	39.0	33.2	42.6	46.8	44.6	41.5	52.7	61.0	45.3	43.0	50.3
10 ... .	49.0	34.3	33.4	34.5	46.6	53.8	43.3	50.5	59.5	43.5	45.9	45.3
11 ... .	50.1	24.8	37.9	14.9	40.8	45.2	49.8	38.9	62.7	48.3	43.5	32.4
12 ... .	48.4	46.2	27.1	—	46.5	45.6	52.3	—	51.9	40.2	42.1	—
13 ... .	27.3	15.2	12.7	—	22.8	23.9	21.8	—	41.9	22.3	20.7	—
Alla arbets-
lösbets-
perioder	35.6	28.8	24.2	26.8	33.0	36.7	33.9	43.1	44.8	33.4	32.3	36.9

296

1932 års utredning.

Tabellbilaga 4. Jämförelse mellan antalet understödda personer och
understödda veckor för I) personer med 1 års oavbruten medlemstid

och II) övriga personer.

Första och tredje kvartalen 1930.

Av arbetslöshet drabbade personer

Arbetslösa veckor

Yrkesgrupp	År, Kvar- tal	Hela antalet	Därav understödda	Hela antalet	Därav understödda	Ar-bets-lös-hets-pro-cent2
vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid	vid 15 v. maximal under-stöd stid	vid 20 v. maximal under-stödstid
Antal	%	Antal	%		Antal	%	Antal	*
			A. Grov- och Fabriksarbetareförbundet.
	iydu		I)	Personer med 1	års oavbruten medlemstid.
l1......	i	5,222	2,819	54.0	2,840	54.4	37,113	14,656	39.5	15,645	42.2	39.7
	3	4,465	1,776	39.8	1,877	42.0	26,494	6,586	24.9	7,471	28.2	23.2
2......	1	2,448	1,246	50.9	1,247	50.9	19,000	7,521	39.6	7,834	41.2	39.9
	3	1,896	470	24.8	498	26.3	7,940	1,257	15.8	1,431	18.0	13.7
3......	1	575	245	42.6	245	42.6	2,389	867	36.3	890	37.3	11.1
	3	891	579	65.0	585	65.7	3,665	1,802	49.2	1,930	52.7	15.3
4......	1	6	—	—	—	—	61	—	—	—	_	31.8
	3	40	37	92.5	37	92.5	140	108	77.1	115	82.1	21.1
5......	1	768	345	44.9	345	44.9	2,229	776	34.8	809	36.3	18.8
	3	567	459	81.0	460	81.1	1,414	597	42.2	622	44.0	10.8
6......	1	45	23	51.1	23	51.1	327	152	46.5	157	48.0	2.5
	3	320	270	84.4	270	84.4	1,061	522	49.2	538	50.7	7.0
7......	1	207	74	35.7	74	35.7	1,557	352	22.6	357	22.9	39.1
	3	169	48	28.4	49	29.0	1,208	194	16.1	214	17.7	26.2
8......	1	132	36	27.3	36	27.3	907	153	16.9	180	19.8	13.9
	3	189	68	36.0	71	37.6	1,172	208	17.7	241	20.6	15.7
9......	1	125	27	21.6	30	24.0	505	67	13.3	86	17.0	6.3
	3	315	265	84.1	267	84.8	992	561	56.6	580	58.5	10-7
10 k.....	1	502	6	1.2	6	1.2	5,941	56	0.9	62	1.0	97.5
	3	463	2	0.4	2	0.4	5,633	2	0.0	2	0.0	88.1
10 å.....	1	468	146	31.2	167	35.7	4,146	814	19.6	1,001	24.1	24.9
	3	436	195	44.7	199	45.6	2,676	871	32.5	933	34.9	15.3
11......	1	86	6	7.0	6	7.0	859	28	3.3	28	3.3	82.3
	3	91	20	22.0	20	22.0	626	74	11.8	74	11.8	52.3
12......	1	54	8	14.8	8	14.8	224	40	17.9	42	18.8	1.2
13......	3	77	38	49.4	38	49.4	382	183	47.9	188	49.2	1.8
1	56	26	46.4	27	48.2	369	138	37.4	164	44.4	18.5
14......	3	47	10	21.3	10	21.3	275	27	9.8	34	12.4	11.6
1	102	41	40.2	41	40.2	507	166	32.7	166	32.7	11.1
15......	3	102	47	46.1	47	46.1	671	229	34.1	249	37.1	12''7
1	403	160	39.7	165	40.9	2,809	794	28.3	900	32.0	20.4
16......	3	386	162	42.0	173	44.8	2,981	796	26.7	972	32.6	18.9
1	244	92	37.7	94	38.5	1,776	332	18.7	381	21.5	31.6
	3	224	70	31.3	75	33.5	1,773	286	16.1	327	18.4	26.7
Samtliga yrkes-
grupper	1	11,443	5,300	46.3	5,354	46.8	80,719	26,912	33.3	28,702	35.6	29.4
	3	10,678	4,516	42.3	4,678	43.8	59,103	14,303	24.2	15,921	26.9	18.3
Samtliga yrkes-
grupper utom
10 k och 11 .	1	10,855	5,288	48.7	5,342	49.2	73,919	26,828	36.3	28,612	38.7	27.6
	3	10,124	4,494	44.4	4,656 \|	46.0	52,844	14,227	26.9]	15,845	30.0	16.8

1 Yrkesgruppernas beteckning: 1. Byggnadsindustri. 2. Byggnadsämnesindustri. 3. Glasindustri.
4. Glödlampsindustri. 5. Gnmmiindustri. 6. Kol- och lerindustri. 7. Konservindustri. 8. Konst gödningsindustri.

9. Porslins industri. 10 k. Sockerindustriens kampanj arbetare. 10 å. Sockerindustriens
årsarbetare. 11. Torvindustri. 12. Tändsticksindustri. 13. Tvättinrättningar. 14. Mekaniska
verkstäder. 15. Olika slag av fabriker. 16. Olika slag av arbete. — 2 Arbetslösa veckor:
i procent av genomlevda veckor.

1932 drs utredning.

297

Av arbetslöshet drabbade personer

Arbetslösa veckor

	År,		Därav understödda		Därav understödda	Ar-
		vid 15 v.	vid 2	0 v.		vid 15	V.	vid 20	Y.	betti- 1ÖB-
Yrkesgrupp	Kvar-		maximal	maximal		maximal	maximal	hets-
	tal		under-	under-	antalet	under-	under-	pro-
			stödstid	stödstid		stödstid	stödstid	cent
			Antal	%	Antal	%		Antal	%	Antal	%
	1930				II) Övriga personer.
1......	1	1,920	260	13-5	260	13.5	15,350	1,552	10.1	1,591	10.4	50.7
	3	1,339	64	4.8	64	4.8	7,729	275	3.6	284	3.7	25.1
2......	1	807	74	9.2	74	9.2	6,748	446	6.6	466	6.9	51.6
	3	589	19	3.2	19	3.2	2,599	70	2.7	70	2.7	18.0
3......	1	69	4	5.8	4	5.8	274	17	6.2	20	7.3	11.7
	3	76	11	14.5	11	14.5	319	38	11.9	41	12.9	14.1
4......	1	12	_	_	_	_	51	—	—	—	—	6.0
	3	14	—	—	—	—	50	—	—	—	—	10.7
5......	1	105	16	15.2	16	15.2	258	44	17.1	44	17.1	13.7
	3	65	5	7.7	5	7.7	251	5	2.0	5	2.0	15.0
6......	1	45	17	37.8	17	37.8	389	70	18.0	75	19.3	13.9
	3	40	10	25.0	10	25.0	229	49	21.4	52	22.7	15.2
7......	1	89	2	2.2	2	2.2	679	14	2.1	14	2.1	50.1
	3	71	4	5.6	4	5.6	596	25	4.2	25	4.2	39.5
8......	1	48	6	12.5	6	12.5	348	38	10.9	38	10.9	33.7
	3	43	2	4.7	2	4.7	369	5	1.4	5	1.4	37.3
9......	1	42	2	4.8	2	4.8	104	13	12.5	13	12.5	5.8
	3	47	7	14.9	7	14.9	145	7	4.8	7	4.8	8.4
10 k.....	1	73	_	_	_	—	852	—	—	—	—	100.0
	3	70	1	1.4	1	1.4	859	5	0.6	5	0.6	93.1
10 ä.....	1	73	_	_	_	_	483	—	_	—	—	23.5
	3	109	19	17.4	19	17.4	854	126	14.8	126	14.8	37.5
11......	1	18	_	_	_	_	189	—	—	—	—	87.5
	3	28	—	—	—	—	256	—	—	—	—	70.3
12......	1	22	1	4.5	1	4.5	68	3	4.4	3	4.4	1.3
	3	52	6	11.5	6	11.6	313	38	12.1	38	12.1	6.2
13......	1	31	10	32.3	10	32.3	250	75	30. o	84	33.6	23.9
	3	43	—	—	—	—	274	—	—	—	—	14.0
14......	1	56	1	1.8	1	1.8	363	i	0.3	1	0.3	27.8
	3	37	4	10.8	4	10.8	265	14	5.3	14	5.3	18.2
15......	1	134	14	10.4	14	10.4	1,081	120	11.1	120	11.1	27.3
	3	119	10	8.4	10	8.4	683	38	5.6	53	7.8	16.2
16......	1	67	11	16.4	11	16.4	385	69	17.9	74	19.2	26.5
	3	66	4	6.1	4	6.1	472	24	5.1	24	5.1	30.8
Samtliga yrkes-
grupper . . .	1	3,611	418	ll.fi	418	11.6	27,872	2,462	8.8	2,543	9.1	39.0
	3	2,808	166	5.9	166	5.9	16,263	719	4.4	749	4.6	22.2
Samtliga yrkes-
grupper utom
10 k och 11 .	1	3,520	418	11.9	418	11.9	26,831	2,462	9.2	2,543	9.5	38.1
	3	2,710	165	6.1	165	6.1	15,148	714	4.7	744	4.9	21.1

298

1932 drs utredning.

Yrkesgrupp	År, Kvar- tal	Av arbetslöshet drabbade personer	Arbetslösa veckor
Hela antalet	Därav understödda	Hela antalet	Därav understödda
vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid	vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
	1930		B. Metallindustriarbetareförbundet.
		I)	Personer mec	1 års oavbruten medlemstid.
1 1........	1	1,838	821	44.7	823	44.8	6,871	2,316	33.7	2,358	34.3
	3	1,735	873	50.3	887	51.1	7,578	2,563	33.8	2,799	36.9
2.........	1	4,375	1,519	34.7	1,559	35.6	18,714	6,459	34.5	6,985	37.3
	3	2,902	1,461	50.3	1,526	52.6	16,431	5,767	35.1	6,491	39.5
3.........	1	402	259	64.4	259	64.4	2,579	1,516	58.8	1,563	60.6
	3	157	57	36.3	63	40.1	787	160	20.3	220	28.0
Samtliga yrkesgrunner	1	6,615	2,599	39.3	2,641	39.9	28,164	10,291	36.5	10,906	38.7
	3	4,794	2,391	49.9	2,476	51.6	24,796	8,490	34.2	9,510	38.4
					II)	Övriga personer.
1.........	1	267	38	14.2	38	14.2	1,193	144	12.1	144	12.1
	3	166	28	16.9	28	16.9	849	108	12.7	111	13.1
2........	1	1,095	170	15.5	170	15.5	5,308	733	13.8	733	13.8
	3	768	107	13.9	110	14.3	3,692	392	10.6	402	10.9
3.........	1	184	26	14.1	26	14.1	1,527	178	11.7	178	11.7
	3	43	2	4.7	2	4.7	218	9	4.1	9	4.1
Samtliga yrkesgrupper	1	1,546	234	15.1	234	15.1	8,028	1,055	13.1	1,055	13.1
	3	977	137	14.0	140	14.3	4,759	509	10.7	522	11.0

1 Yrkesgruppernas beteckning: 1. Järnbruk. 2. Mekaniska verkstäder. 3. Rörarbetare.

1932 drs utredning.

299

Tabellbilaga 5. Understödda personer och understödstid då understöds''
rätt förvärvas vid 1) 52 erlagda avgifter under 2 år 2) 26 erlagda av

gifter under 1 år.

Grov- ocli Fabriksarbetareförbundet: Byggnadsämnesindustri. År 1930.

K,v a r t a 1	Antal med- lemmar1	Av arbetslöshet drabbade personer
Hela antalet	Där	av u n c	erstödda
vid 15 veckors maximal understödstid	vid 20 veckors maximal understödstid
antal	%	antal	%
	A. Personer med minst 2 års oavbruten medlemstid.
		1. 52 erlagda avgifter under 2 är.
1............	3,348	2,038	1,032	50.6	1,032	50.6
2............	3,430	1,913	525	27.4	562	29.4
3............	3,670	1,499	368	24.5	384	25.6
4............	3,693	2,292	932	40.7	980	42.8
		2. 26 erlagda avgifter under 1 år.
1............	3,348	2,038	1,078	52.9	1,079	52.9
2............	3,430	1,913	557	29.1	601	31.4
3............	3,670	1.499	382	25.5	408	27.2
4............	3,693	2,292	954	41.6	999	43.6
			B. Övriga.
		1. 52 erlagda avgifter under 2 år.
1............	1,714	1,217	103	8.5	103	8.5
2............	1,804	1,096	32	2.9	32	2.9
3............	1,885	986	23	2.3	23	2.3
4............	1,903	1,422	105	7.4	105	7.4
		2. 26 erlagda avgifter under 1 år.
1............	1,714	1,217	242	19.9	242	19.9
2 . . :.........	1,804	1,096	139	12.7	141	12.9
3............	1,885	986	107	10.9	109	11.1
4............	1,903	1,422	325	22.9	326	22.9
			Samtliga.
		1. 52 erlagda avgifter under 2 år.
1............	5,062	3,255	1,135	34.9	1,135	34.9
2............	5,234	3,009	557	18.5	594	19.7
3............	5,555	2,485	391	15.7	407	16.4
4............	5,596	3,714	1,037	27.9	1,085	29.2
		2. 26 erlagda avgifter under 1 år.
1............	5,062	3,255	1,320	40.6	1,321	40.6
2............	5,234	3,009	696	23.1	742	24.7
3............	5,555	2,485	489	19.7	517	20.8
14..- .........	5,596	3,714	1,279	34.4	1,325	35.7

1 Beräknat pä grundval av antalet genomlevda veckor.

300

1982 års utredning.

Kvartal		A r b	e t s 1	ö a a	v e c k o	r		Arbets-lös-bets-procent1
Hela antalet	D	ära	v u n	1 e r s t	ödd	ä
vid 15 veckora maximal understödstid	vid 20 veckors maximal understödstid
antal	%	per medlem	antal	%	per medlem
	A. Personer med minst 2 års oavbruten medlemstid.
		1. 52 erlagda avgifter under 2 år.
1............	15,576	6,010	38.6	1.8	6,246	40.1	1.9	38.8
2............	8,124	1,533	18.9	0.4	1,864	22.9	0.5	18.2
3............	5,880	931	15.8	0.3	1,055	17.9	0.3	12.3
4............	13,726	3,429	25.0	0.9	3,921	28.6	1.1	31.0
Summa	43,306	11,903	27.5	3.4	13,086	30.2	3.7	24.5
		2.	26 erlagda avgifter under 1 år.
1............	15,576	6,409	41.1	1.9	6,682	42.9	2.0	38.8
2............	8,124	1,666	20.5	0.5	2,050	25.2	0.6	18.2
3............	5,880	937	15.9	0.3	1,081	18.4	0.3	12.3
4............	13,726	3,611	26.3	1.0	4,124	30. o	1.1	31.0
Summa	43,306	12,623	29.1	3.6	13,937	32.2	3.9	24.5
				B. Övriga.
		1.	52 erlagda avgifter under 2 år.
1............	10,172	710	7.0	0.4	729	7.2	0.4	49.5
2............	5,347	114	2.1	0.1	137	2.6	0.1	22.8
3............	4,659	72	1.5	O.o	77	1.7	0.0	19.0
4............	10,547	447	4.2	0.2	454	4.3	0.2	46.2
Summa	30,725	1,343	4.4	0.7	1,397	4.5	0.8	33.6
		2.	26 erlagda avgifter under	1 år.
1............	10,172	1,558	15.3	0.9	1,618	15.9	0.9	49.5
2............	5,347	490	9.2	0.3	592	11.1	0.3	22.8
3............	4,659	390	8.4	0.2	420	9.0	0.2	19.0
4............	10,547	1,522	14.4	0.8	1,570	14.9	0.8	46.2
Summa	30,725	3,960	12.9	2.2	4,200	13.7	2.3	33.6
				Samtliga.
		1.	52 erlagda avgifter under 2 år.
1............	25,748	6,720	26.1	1.3	6,975	27.1	1.4	42.4
2............	13,471	1,647	12.2	0.3	2,001	14.9	0.4	19.8
3............	10,539	1,003	9.5	0.2	1,132	10.7	0.2	14.6
4............	24,273	3,876	16.0	0.7	4,375	18.0	0.8	36.1
Summa	74,031	13,246	17.9	2.5	14,483	19.6	2.7	27.6
		2.	26 erlagda avgifter under 1 år.
1............	25,748	7,967	30.9	1.6	8,300	32.2	1.6	42.4
2............	13,471	2,156	16.0	0.4	2,642	19.6	0.5	19.8
3............	10,539	1,327	12.6	0.2	1,501	14.2	0.3	14.6
4............	24,273	5,133	21.1	0.9	5,694	23.5	1.0	36.1
Summa	74,031	16,583	22.4	3.1	18,137	24.5	3.4	27.6

1 Arbetslösa veckor procent av genomlevda veckor.

1932 års utredning.

301

Tabellbilaga 0. Verkan av successiva sänkningar av det antal erlagda
avgifter, som skall fordras för understödsrätt från en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring enligt 1928 års förslag.

	Understödda veckor, därest kravet på. antal erlagda avgifter under nästföregående fyra kvartal sättes till
Yrkesgrupp.	26	25	24	23	22	21	20
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
				A. Gror- och Fabriksarbetareförbundet.
					Första kvartalet 1930.
					i) 15 veckors maximal understödstid.
1 . . . .	16,208	30.9	17,406	33.2	18,455	35.2	19,299	36.8	20,171	38.4	21,245	40.5	22,256	42.4
2 ... .	7,967	30.9	8,668	33.7	9,345	36.3	10,152	39 4	10,791	41.9	11,465	44.5	12,158	47.2
3 ... .	884	33.2	920	34.5	965	36.2	980	36.8	994	37.3	1,045	39.2	1,076	40.4
4 ... .	—	—	—	—	7	6.3	8	7.1	8	7.1	8	7.1	8	7.1
3 ... .	820	33.0	852	34.3	854	34.3	863	34.7	873	35.1	897	36.1	915	36.8
3 ... .	222	31.0	242	33.8	242	33.8	244	34.1	248	34.6	248	34.6	256	35.8
1 ... .	366	16.4	439	19. S	477	21.8	540	24.2	559	25.0	644	28.8	710	31.8
3 ... .	191	15.2	199	15.9	217	17.3	241	19.2	264	21.0	285	22.7	292	23.3
9 ... .	80	13.1	83	13.6	95	15.6	96	15.8	96	15.8	98	16.1	100	16.4
10 k . . .	56	0.8	64	0.9	75	1.1	75	1.1	86	1.3	93	1.4	104	1.5
10 å . . .	814	17.6	870	18.8	977	21.1	1,023	22.1	1,109	24.0	1,214	26.2	1,333	28.8
11 ... .	28	2.7	55	5.2	89	8.5	95	9.1	129	12.3	160	15.3	171	16.3
12 ... .	43	14.7	43	14.7	43	14.7	43	14.7	44	15.1	44	15.1	50	17.1
13 ... .	213	34.4	219	35.4	240	38.8	240	38.8	240	38.8	260	42.0	271	43.8
14 ... .	167	19.2	182	20.9	204	23.4	226	26.0	246	28.3	246	28.3	260	29.9
15 ... .	914	23.5	1,001	25.7	1,039	26.7	1,047	26.9	1,072	27.6	1,118	28.7	1,161	29.8
16 ... .	401	18.6	419	19.4	459	21.2	501	23.2	504	23.3	539	24.9	574	26.6
Samtliga yr-
kesgrupper	29,374	27.1	31,662	29.2	33,783	31.1	35,673	32.9	37,434	34.5	39,609	36.5	41,695	38.4
Samtliga yr-
kesgrupper
utom grup-
perna 10 k
och 11	29,290	29.1	31,543	31.3	33,619	33.4	35,503	35.2	37,219	36.9	39,356	39.1	41,420	41.1
				b) 20 veckors maximal understödstid.
1 . . . .	17,236	32.9	18,476	35.2	19,574	37.3	20,459	39.0	21,377	40.7	22,466	42.8	23,489	44.8
2 ... .	8,300	32.2	9,029	35.1	9,718	37.7	10,531	40.9	11.146	43.3	11,820	45.9	12,515	48.6
3 ... .	910	34.2	946	35.5	991	37.2	1,006	37.8	1,020	38.3	1,071	40.2	1,102	41.4
i ... .	—	—	—	—	7	6.3	8	7.1	8	7.1	8	7.1	8	7.1
b ... .	853	34.3	888	35.7	897	36.1	906	36.4	916	36.8	940	37.8	958	38.5
3 ... .	232	32.4	252	35.2	252	35.2	259	36.2	268	37.4	268	37.4	276	38.5
7 ... .	371	16.6	444	19.9	482	21.6	545	24.4	564	25.2	650	29.1	716	32.0
8 ... .	218	17.4	228	18.2	246	19.6	270	21.5	293	23.3	314	25 0	321	25.6
9 ... .	99	16.3	102	16.7	118	19.4	119	19.5	119	19.5	121	19.9	123	20.2
10 k . . .	62	0.9	74	1.1	85	1.3	85	1.3	96	1.4	103	1.5	114	1.7
10 å ...	1,001	21.6	1,057	22.8	1,174	25.4	1,235	26.7	1,332	28.8	1,449	31.3	1,578	34.1
11 ... .	28	2.7	55	5.2	89	8.5	95	9.1	129	12.3	160	15.3	171	16.3
12 ... .	45	15.4	45	15.4	45	15.4	45	15.4	46	15.8	46	15.8	52	17.8
13 ... .	248	40.1	254	41.0	275	44.4	275	44.4	275	44.4	295	47.7	306	49.4
14 ... .	167	19 2	182	20.9	204	23.4	226	26.0	246	28.3	246	28.3	260	29.9
15 ... .	1,020	26.2	1,121	28.8	1,172	30.1	1,180	30.3	1,210	31.1	1,256	32.3	1,299	33.4
16 ... .	455	21.1	473	21.9	513	23.7	555	25.7	558	25.8	593	27.4	628	29.1
Samtliga yr-
kesgrupper	31,245	28.8	33,626	31.0	35,842	33.0	37,799	34.8	39,603	36.5	41,806	38.5	43,916	40.4
Samtliga yr-
kesgrupper
utom grup-
perna 10 k
! och 11	31,155	30.9	33,497	33.2	35,668	35.4	37,619	37.3	39,378	39.1	41,543	41.2	43,631	43.3

302

1982 års utredning.

	Understödda veckor, därest kravet pä antal erlagda avgifter under nästföregående fyra kvartal sättes till

	26	25	24	23	22	21	20
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
				B.	Metallindnstriarbetareförbnndet.
					Första kvartalet 1930.
				a) 15 veckors maximal understödstid.
1.....	2,460	30.5	2,508	31.1	2,576	31.9	2,636	32.7	2,692	33.4	2,736	33.9	2,751	34.1
2.....	7,192	29.9	7,344	30.6	7,884	32.8	8,121	33.8	8,411	35.0	8,594	35.8	8j892	37.0
3.....	1,694	41.3	1,734	42.2	2,034	49.6	2,134	52.0	2,203	53.7	2,334	56.8	2,401	58.5
Summa	11,346	31.3	11,586	32.0	12,494	34.5	12,891	35.6	13,306	36.8	13,664	37.8	14,044	38.8
				b) 20 veckors maximal understödstid.
1.....	2,502	31.0	2,565	31.8	2,635	32.7	2,700	33.6	2,756	34.2	2,800	34.7	2,815	34.9
2.....	7,718	32.1	7,876	32.8	8,421	35.1	8,662	36.1	8,958	37.3	9,151	38.1	9''449	39.3
3.....	1,741	42.4	1,781	43.4	2,090	50.9	2,195	53.5	2,264	55.1	2,400	58.5	2;467	60.1
Summa	11,961	33.0	12,222	33.8	13,146	36.3	13,557	37.5	13,978	38.6	14,351	39.7	14,731	40.7
					Tredje kvartalet 1931.
				a) 15 veckors maximal understödstid.
1.....	3,816	25.8	3,975	26.9	4,172	28.2	4,346	29.4	4,508	30.5	4,617	31.2	4,777	32.3
2.....	13,268	30.3	13,482	30.8	13,671	31.2	13,884	31.7	14,030	32.0	14,225	32.4	14453	33.0
3.....	157	14.2	161	14.6	165	15.0	172	15.6	188	17.1	200	18.1	214	19.4
Summa	17,241	28.9	17,618	29.5	18,008	30.1	18,402	30.8	18,726	31.3	19,042	31.9	19,444	32.6
				b) 20 veckors maximal understödstid.
1.....	4,141	28.0	4,324	29.2	4,541	30.7	4,734	32.0	4,928	33.3	5,044	34.1	5,207	35.2
2.....	14,969	34.1	15,224	34.7	15,439	35.2	15,697	35.8	15,875	36.2	16,087	36.7	16,351	37.3
3.....	201	18.2	20S	18.9	217	19.7	224	20.3	240	21.8	252	22.9	''267	24.2
Summa	19,311	32.3	19,756	33.1	20,197	33.8	20,655	34.6	21,043	35.2	21,383	35.8	21,825	36.6

1982 års utredning.

303

Tabellbilaga 7. Antal arbetslösa personer och arbetslösa veckor, fördelade
efter antalet erlagda avgifter under nästföregående fyra kvartal.

Er-lagda vecko-av-gifter	Grov- o. fabriksarbe-tareförbandet (atom gr. 10 k o. 11)	Metallindustri- arbetareförbundet	Er- lagda vecko- av- gifter	Grov- o. fabriksarbe-tareförbundet (utom gr. 10 k o. 11)	Metallindustri- arbetareförbundet
lista kvar-talet 1930	lista kvar-talet 1930	3:dje kvar-talet 1931	lista talet	kvar- 1930	lista kvar-talet 1930	3:dje talet	kvar- 1931
	antal per- soner	antal veckor	antal per- soner	antal veckor	antal per- soner	antal veckor		antal per- soner	antal veckor	antal per- soner	antal veckor	antal per- soner	antal veckor
0	966	8,373	588	4,612	617	5,933	26	260	1,988	47	324	215	1,289
1	57	629	12	123	35	316	27	284	2,273	52	320	126	828
2	97	1,040	16	161	35	358	28	258	1,884	59	427	150	965
3	104	1,101	26	262	41	398	29	290	2.056	69	473	144	863
4	162	1,698	23	227	62	577	30	301	2,013	75	423	159	926
5	136	1,360	22	162	55	491	31	327	2,124	81	518	170	999
6	220	2,286	23	232	56	526	32	317	2,132	78	474	174	1,004
7	170	1,701	37	364	51	425	33	400	2,402	95	441	200	1,026
8	256	2,560	56	457	80	677	34	317	2,063	97	552	211	1,078
9	240	2,264	50	435	86	784	35	335	1,919	127	656	254	1,255
10	271	2,585	64	538	96	852	36	334	1,842	190	949	254	1,212
11	237	2,160	279	1,434	90	798	37	285	1,648	202	863	250	1,106
12	456	3,396	35	337	152	1,281	38	338	1,764	107	493	214	1,082
13	205	2,025	37	354	154	1,031	39	263	1,343	133	653	238	1,165
14	198	1,888	27	233	97	825	40	275	1,257	158	750	274	1,414
15	220	2,135	37	310	101	813	41	261	1,253	159	643	290	1,247
16	255	2,479	53	491	96	785	42	253	1,174	186	799	334	1,531
17	225	2,112	54	498	109	907	43	287	1,151	222	800	328	1,216
18	233	2,010	63	574	125	986	44	276	987	214	772	405	1,646
19	274	2,542	54	402	121	910	45	297	1,032	326	1,032	483	1,947
20	272	2,459	58	487	147	1,085	46	416	1,233	372	1,012	420	1,465
21	30J	2,600	60	473	127	904	47	267	909	468	1,225	509	1,665
22	258	2,216	92	572	130	992	48	365	1,179	611	1,358	522	1,690
23	285	2,346	93	621	147	1,030	49	238	688	770	1,572	572	1,880
24	350	2,715	223	1,240	175	1,349	50	255	865	1,128	2,693	886	3,170
25	428	2,991	53	371	158	1,040
						Summa	14,375	100,750	8,161	36,192	10,925	59,742

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. Nr 209.

304

1982 års utredning.

Tabellbilaga 8. Jämförelse mellan antalet understödda personer och
veckor i en försäkring med understödsrätt efter 26 erlagda avgifter
under nästföregående 4 kvartal (Alt. A); 30 erlagda avgifter under nästföregående
5 kvartal (Alt. B); och 26 erlagda avgifter under nästföregående
5 kvartal (Alt. C).

Forsla och tredje kvartalet 1930. Byggnadsindustri och konstgödningsindnstri.

	Av arbetslöshet drabbade personer	Arbetslösa veckor
		Därav understödda		Därav understödda
	Hela an- talet	vid 15 v. maximal under-stödstid	vid 20 v. maximal under-stödstid	Hela an- talet	vid 15 v. maximal under-stöd sti d	vid 20 v. maximal under-stödstid
		an- tal	%	an- tal	%		an- tal	%	Pr med- lem	an- tal	%	pr med- lem
Byggnadsindustri. Första kvartalet 1930. Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.	7,142	3,079	43.1	3,100	43.4	52,463	16,208	30.9	1.6	17,236	. 32.9	1.7
Alt. B. 30 > >5 kv.	7,142	3,085	43.2	3,124	43.7	52,463	16,134	30.8	1.6	17,247	32.9	1.7
Alt. C. 26 » >5 kv.	7,142	3,462	48.5	3,503	49.0	52,463	18,739	35.7	1.8	20,036	38.2	1.9
Tredje kvartalet 1930. Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.	5,804	1,840	31.7	1,941	33.4	34,223	6,861	20 0	0.6	7,755	22.7	0.7
Alt. B. 30 > >5 kv.	5,804	1,899	32.7	2,054	35.4	34,223	7,009	20.5	0.6	8,153	23.8	0.7
Alt. C. 26 > >5 kv.	5,804	2,149	37.0	2,313	39.9	34,223	8,128	23.8	0.7	9,422	27.5	0.8
Konstgödningsindnstri. Första kvartalet 1930. Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.	180	42	23.3	42	23.3	1,255	191	15.2	0.3	218	17.4	0.3
Alt. B. 30 > »5 kv.	180	46	25.6	46	25.6	1,255	218	17.4	0.3	244	19.4	0.4
Alt. C. 26 > >5 kv.	180	57	31.7	57	31.7	1,255	270	21.5	0.4	299	23.8	0.5
Tredje kvartalet 1930. Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.	232	70	30.2	73	31.5	1,541	213	13.8	0.3	246	16.0	0.4
Alt. B. 30 > »5 kv.	232	74	31.9	78	33.6	1,541	240	15.6	0.4	278	18.0	0.4
Alt. C. 26 > >5 kv.	232	80	34.5	83	35.8	1,541	267	17.3	0.4	306	19.9	0.5

1932 års utredning.

305

Tabellbilaga 9. En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då premiebetalning''sker
under samtliga veckor oberoende av innehavd arbetsanställning,
men då i övrigt bestämmelserna i 1928 års obligatoriska förslag gälla.

Grov- ochlFabriksarbetareförbundet: Byggnadsämnesindustri.

Å r, kvartal	Av arbetslöshet drabbade personer
Hela antalet	Därav un	1 e r s t ö d	d a
vid 15 veckors maximal unders tödstid	vid 20 veckors maximal understödstid
antal	%	antal	%
1929 1 .........	3,J88	2,811	88.2	2,811	88.2
2......	2,367	1,841	77.8	1,841	77.8
3.........	1,647	620	37.6	889	54.0
4.........	3,011	1,504	50.0	1,988	66.0
1930 1 .........	3,255	2,772	85.2	2.835	87.1
2.........	3,009	1,614	53.6	1,725	57.3
3.........	2,485	1,216	48.9	1,442	58.0
4.........	3,714	2,413	65.0	2,761	74.3
	A	b e t s	lösa	veck	o r
i r,		Därav un	ierstödda
kvartal	Hela	vid 15 veckors maximal	vid 20 veckors maximal
	antalet	understödstid	understödstid
		antal	%	antal	%
1929 1 .........	26,665	22,835	85.6	22,835	85.6
2.........	11,198	6,311	56.4	8,870	79.2
3..........	7,026	1,928	27.4	2,755	39.2
4.........	18,331	6,618	36.1	9,038	49.3
1930 1 .........	25,748	19,377	75.3	21,107	82.0
2.........	13,471	5,447	40.4	7,271	54.0
3.........	10,539	3,576	33.9	4,495	42.7
4.........	24,273	11,929	49.1	14,766	60.8
1929 ...........	63,220	37.692	59.6	43,498	68.8
1930 ...........	74,031	40,329	54.5	47,639	64.3

306

1982 års utredning.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL DE SAKKUNNIGAS
PROMEMORIA.

Sid.

Inledning.............................. ®

Historik 4. — Utlandet 18. — Verkställda utredningar 18.

I. Arbetslöshetsförsäkring.

A. Allmänna synpunkter......................20

B. Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Viktigare punkter i förslaget,..................23

Lönearbetarebegreppet 24. — Yrkeskassor 26. — Begreppet lämpligt arbete 27.

— Arbetskonflikter 30. — Daghjälpens storlek. Avgränsning gentemot fattigvården
32. — Avgifter och fonder 35. — Avgiftsbetalning och understödsrätt
38. — Karenstid och säsongarbetslöshet 43. — Understödstidens längd 45. —
Skogsarbetare 46. — Lantarbetare 48. — Kontors- och affärsanställda 49. —
Sjöfolket 51.

Specialmotivering......................52

C. Särskilda författningar.

Viss ändring i lagen om understödsföreningar..........69

Viss ändring i lagen om fattigvården..............69

Viss ändring i lagen om försäkringsavtal............70

D. Försäkringens finansiering.

Statens bidrag .......................71

Daghjälpsbidrag 71. — Förvaltningsbidrag 76. — Bestämmelser rörande statsbidrag
80.

Bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
m. .........................83

E. Kostnadsberäkning.......................87

Inledning 87. — Försäkringens omfattning 88. — Arbetslöshetsprocenten 89.

— Understödsprocenten 90. — Daghjälpens belopp 98. — Resultatet av kostnadsberäkningen
99.

II. Kommunala understöd med statsbidrag................103

III. Den offentliga arbetsförmedlingen...... 112

IV. Den centrala organisationen.......>.............121

V. Sammanfattning angående kostnaderna ................125

VI. Författningsutkast.

Utkast till förordning om erkända arbetslöshetskassor..........127

Utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om

understödsföreningar......................149

Utkast till lag om viss ändring i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 151

Utkast till lag om viss ändring i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
.............................

152

1932 års utredning.

307

Sid.

Utkast till lag om offentlig arbetsförmedling.............153

Utkast till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor .... 159

Utkast till lag angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen m. m...................

Utkast till förordning angående uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående
bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

Utkast till förordning angående viss ändring i förordningen den 31 mars
1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsan -

stalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.......166

Utkast till kungörelse angående grunder för statsbidrag till kommunalt understöd
vid arbetslöshet.....................167

Bilaga A. Sammanställning av yttranden, som avgivits över 1928 års betänkande 179

Bilaga B. Arbetslöshetsförsäkringens utveckling inom vissa länder under de senaste
åren.........................201

England 201. — Tyskland 209. — Danmark 213. — Schweiz 215.

Bilaga C." Ändringar i fackförbundens regler angående arbetslöshetshjälp . . . 218

Bilaga D. P. M. av socialstyrelsen angående den offentliga arbetsförmedlingen . 220

Bilaga E. P. M. angående en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet. Undersökning
verkställd med utgångspunkt från 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
.......................226

Undersökningens omfattning och utförande 226. — Effektiviteten av den av 1926
års sakkunniga föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen 235. — Verkningar
av vissa ändringar i bestämmelser, som reglera understödsrätten från en arbetslöshetsförsäkring
260. — Tabellbilagor 269.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga II till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

V. P. M.

till Herr Statsrådet och Chefen för K. Socialdepartementet
angående effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring.

Enligt det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda
förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor skulle understödsrätt
förvärvas, då vederbörande till kassan under det senaste året före arbetslöshetens
inträdande erlagt avgifter för 26 veckor. Hade medlemmen icke tidigare
åtnjutit understöd från erkänd arbetslöshetskassa, skulle understödsrätten
förvärvas, om vederbörande erlagt 52 avgifter under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna två åren.

De förevarande undersökningarna ha avsett att belysa, vilka förändringar
effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring undergår, om den tidsperiod, under
vilken de ovannämnda avgifterna skola vara erlagda, ökas från 1 resp. 2
är till 1 V2 resp. 3 år.

De föreslagna förändringarna innebära en sänkning av de motprestationer,
som de försäkrade skola ha att fullgöra för att förvärva och bibehålla
understödsrätt från en arbetslöshetskassa. Medan enligt det tidigare förslaget
minsta antalet erlagda avgifter för understödsrätts förvärvande utgjorde
genomsnittligt 6.5 per kvartal, blir motsvarande antal enligt det förevarande
förslaget 4Vs. De nu föreslagna grunderna för understödsrättens förvärvande
innebära emellertid jämväl i ett annat avseende en betydelsefull förändring.
Medan enligt sakkunnigeförslaget den tidsperiod, under vilken berörda 26 avgifter
skola ha varit erlagda, utgjorde ett resp. två år, skulle enligt förevarande
förslag denna tidsperiod utsträckas att omfatta förutom det senaste
året jämväl hälften av det föregående året. Denna förändring av grunderna
för understödsrätt kommer tydligen att verka något olika för arbetargrupper
med säsongartade variationer i arbetslösheten och för andra grupper. Eör
säsongarbetare komma de förändrade bestämmelserna att främst vid tiden för
den normala arbetssäsongens slut verka synnerligen förmånligt. Den tidsperiod,
under vilken de föreslagna 26 avgifterna skola vara erlagda, omfattar
nämligen två högsäsonger och en dödsäsong. Vid tiden för den normala
arbetssäsongens början åter kommer samma tidsperiod att omfatta blott en
högsäsong men i stället två dödsäsonger. Den här föreslagna förändringen
i grunderna för understödsrätten kommer tydligen i dylika fall att verka
olika under olika delar av året.

De nu företagna statistiska undersökningarna ha avsett att beljrsa en arbetslöshetsförsäkrings
effektivitet, dels då villkoren för understödsrätt äro
26 erlagda avgifter under 6 kvartal, dels då samma villkor äro 52 avgifter
under 12 kvartal. I övrigt ha bestämmelserna i 1928 års förslag tänkts
skola gälla. Den maximala understödstiden har varit 20 veckor under fyra
på varandra följande kvartal.

Till grund för undersökningen har legat det av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga
införskaffade materialet. På grund av den korta tid, som stått till

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förfogande, har det icke varit möjligt att verkställa en omräkning av hela
detta material. Undersökningen har måst begränsas till att avse endast vissa
yrkesgrupper. Det har ej heller varit möjligt att låta undersökningen avse
hela den tid, som den av nämnda sakkunniga verkställda utredningen omfattade.
I allmänhet har sålunda den förevarande undersökningen måst begränsas
till allenast två kvartal, nämligen ett sommar- och ett vinterkvartal.

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt förvärvas
vid 26 erlagda avgifter under 6 på varandra följande kvartal.

Den av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga verkställda utredningen omfattade
tvenne fackförbund, nämligen Grov- och fabriksarbetareförbundet och
Metallindustriarbetareförbundet. För den förevarande undersökningen ha ur
det förra förbundet utvalts följande yrkesgrupper, nämligen byggnadsämnesindustri,
konstgödningsindustri, mekaniska verkstäder och tvenne grupper, omfattande
diverse olika arbetare, i utredningen benämnda »olika slag av fabriker»
och »olika slag av arbete». Den förstnämnda yrkesgruppen, byggnadsämnesindustri,
omfattade år 1930 5,363 medlemmar, de fyra sistnämnda omfattade
samma år tillsammans 3,292 medlemmar. Sammanlagt uppgår medlemsantalet
i de i undersökningen ingående yrkesgrupperna från detta förbund
till 8,655 medlemmar, eller till i det närmaste 30 % av det i arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas
utredning ingående materialet.

De utvalda fem yrkesgrupperna omfatta fack såväl med som utan säsongbetonade
variationer i arbetslösheten. I förevarande fall representerar den förhållandevis
stora gruppen byggnadsämnesindustri säsongfacken; de fyra
andra grupperna åter representera fack utan dylika variationer. Arbetslöshetens
omfattning i de nämnda yrkesgrupperna framgår av efterföljande
tab. 1.

Tal». 1. Arbetslöshetens omfattning år 1980 Inom vissa yrkesgrupper tillhörande Grov och

fabriksarbetareförbnndet.

	Procent.
Yrkesgrupp	1	K v a 2	r t a 1 3	4	Hela året
1. Byggnadsämnesindustri.....	. . 42.4	19.8	14.6	36.1	27.6
2. Konstgödningsindustri.....	. . 16.6	16.5	18.3	26.2	19.3
3. Mekaniska verkstäder.....	, . . 14.8	14.7	13.8	17.9	15.3
4. Olika slag av fabriker.....	. . 21.9	19.3	18.3	24.3	20.9
5. Olika slag av arbete......	. . 30.6	29.1	27.5	34.9	30.4
Yrkesgrupperna 2—5.......	. . 22.7	19.9	20.4	25.7	21.5

Det framgår av tabellen, att säsongvariationerna inom yrkesgrupperna 2—5
äro helt obetydliga i jämförelse med byggnadsämnesindustrien, där arbetslösheten
under första kvartalet är omkring 3 gånger så stor som under det tredje
kvartalet.

Ur det i Metallindustriarbetareförbundet ingående materialet ha utvalts de
båda yrkesgrupperna järnbruksarbetare och arbetare vid de mekaniska verkstäderna.
Dessa båda grupper omfatta sammanlagt praktiskt taget hela nämnda
förbund, som i utredningen ingår med tillsammans 33,748 medlemmar under
år 1931. Enligt föreliggande material för Metallindustriarbetareförbundet
uppvisar arbetslösheten inom detta förbund vissa ehuru icke mera betydande
säsongvariationer, vilket även framgår av tab. 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tab. 2. Arbetslösheten inom Metallindustriarbetareförbundet enligt socialstyrelsens

statistik.

Procent.

s Kvartal Hela

A r 1 2 3 4 året

1930 ............ 7.5 7.0 7.4 13.9 9.4

1931 ............ 17.7 15.8 14.4 20.0 17.1

Undersökningen har, såsom redan nämnts, måst begränsas till allenast två
kvartal. Vad Grov- och fabriksarbetareförbundet beträffar ha valts första och
tredje kvartalen år 1930, medan för Metallindustriarbetareförbundet motsvarande
kvartal för år 1931 valts. I båda fallen har sålunda valts det sista år,
för vilket material förelegat.

I efterföljande tabell 3 ha huvudresultaten av de företagna undersökningarna
återgivits. Till jämförelse ha även medtagits uppgifter för försäkringens effektivitet,
därest understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 4
kvartal.

Tab. 3. Jämförelse mellan en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt
förvärvas vid 26 erlagda avgifter under nästföregående a) 6 kvartal, alt. A, och b)

4 kvartal, alt. B.

(Uppgifterna avse för Grov- och fabriksarbetareförbundet år 1930 och för
Metallindustriarbetareförbundet år 1931.)

I. Arbetslösa personer.

		Arbetslösa personer
Yrkesgrupp	Kvar-		Därav understödda enligt
tal	Hela antalet	Alt.	A1	Alt	B2
			Antal	%	Antal	*
A. Grov- och fabriksarbetare-förbundet.
Byggnadsämnesindustri........	1	3,255	1,840	56.5	1,321	40.6
3	2,485	660	26.6	517	20.8
Konstgödningsindustri.........	1	180	68	37.8	42	23.8
3	232	94	40.6	73	31.5
Mekaniska verkstäder.........	1	158	51	32.3	42	26.6
	3	139	53	38.1	51	36.7
Olika slag av fabriker.........	1	537	229	42.7	179	33.3
3	505	225	44.6	183	36.2
Olika slag av arbete.........	1	311	120	38.6	105	33.8
3	290	100	34.5	79	27.2
B. Metallindustriarbetareförbundet.
Järnbruk ...............	1	3,160	1,749	55.3	1,550	49.1
	3	2,989	1,599	53.5	1,345	45.0
Mekaniska verkstäder.........	1	8,204	4,277	52.1	3,900	47.5
	2	8,053	3,853	47.8	3,455	42.9
	3	7,691	3,774	49.1	3,281	42.7
	4	8,925	4,812	53.9	4,041	45.3

1 Alt. A innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 6 kvartal.

2 Alt. B innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter nnder 4 kvartal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

II. Arbetslösa veckor.

			Arbetslösa veckor
Yrkesgrupp	Kvar-		Därav understödda enligt
tal	Hela antalet	Alt	A1 2	Alt.	B*
			Antal	%	Antal	%
A. Grov- och fabriksarbetare-förbundet.
Byggnadsämnesindustri........	1	25,748	12,808	49.7	8,300	32.2
	3	10,539	1,959	18.6	1,501	14.2
Konstgödningsindustri.........	1	1,255	361	28.8	''218	17.4
	3	1.541	351	22.8	246	16.0
Mekaniska verkstäder.........	1	870	230	26.4	167	19.2
Olika slag av fabriker.........	3	936	275	29.4	263	28.1
1	3,890	1,274	32.8	1,020	26.2
Olika slag av arbete.........	3	3,664	1,217	33.2	1,025	28.0
1	2,161	555	25.7	455	21.1
	3	2,245	469	20.9	351	15.6
B. Metallindustriarbetare förbundet
Järnbruk ...........	1	14,997	7,262	48.4	6,256	41.7
Mekaniska verkstäder ....	3	14,800	5,329	36.0	4,141	28.0
1	50,566	25,560	50.5	22,867	45.2
	2	45,195	17,773	39.3	15,525	34.4
	3	43,840	17,234	39.3	14,969	34.1
	4	53,353	24,968	46.8	20,723	38.8

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet torde lämpligen främst böra mätas
i antalet understödda veckor i relation till hela antalet arbetslösa veckor. Ifrågavarande
relationstal, uttryckt i procent, kallas i det följande understödsprocent.

Såsom väntat skulle försäkringens effektivitet ha stigit, därest den tidsperiod,
under vilken de berörda 26 avgifterna skulle ha erlagts, ökats med två
kvartal från fyra till sex. ökningen i effektiviteten har emellertid varit förhållandevis
olika inom olika yrkesgrupper. Till närmare belysande härav har
i efterföljande tab. 4 understödsprocenten enligt alt. A, d. v. s. understödsrätt
vid 26 erlagda avgifter under 6 kvartal, satts i direkt relation till motsvarande
understödsprocent enligt alt. B.

1 Alt. A innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 6 kvartal.

2 Alt. B innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 4 kvartal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tab. 4. Jämförelse mellan understödsprocenten, då understödsrätt förvärras efter 26
erlagda avgifter nnder a) 6 kvartal, alt. A, och b) 4 kvartal, alt. B.

Yrkesgrupp	Understödsprocent	Index (Alt. B = 100)
Första kvartalet 1930	Tredje kvartalet 1930	Första kvartalet 1930	Tredje kvartalet 1930
Alt. A	Alt. B	Alt. A	Alt. B
1. Byggnadsämnesindustri......	49.7	32.2	18.6	14.2	154.3	131.0
2. Konstgödningsindustri......	28.8	17.4	22.8	16.0	165.5	142.5
3. Mekaniska verkstäder......	26.4	19.2	29.4	28.1	137.5	104.6
4. Olika slag av fabriker......	32.8	26.2	33.2	28.0	125.2	118.6
5. Olika slag av arbete.......	25.7	21.1	20.8	15.6	121.8	134.0
Yrkesgrnpper 2—5..........	29.6	22.7	27.6	22.5	130.4	122.7

	Kvartal	Understödsprocent	Index
	år 1931			(Alt. B = 100)
		Alt. A	Alt. B
6. Järnbruk............	1	48.4	41.7	116.0
	3	36.0	28.0	128.6
7. Mekaniska verkstäder.......	1	50.5	45.2	111.7
	2	39.3	34.4	114.2
	3	39.3	34.1	115.2
	4	46.8	38.8	120.6

Särskilt markerad är ökningen av effektiviteten för byggnadsämnesindustrien.
Dock är, såsom framgår av tabellen, ifrågavarande ökning olika för
första och tredje kvartalen. Orsaken till detta har redan tidigare berörts. Vid
bedömandet av understödsrätten för det tredje kvartalet ingå nämligen i de 6
kvartalen 2 tidsperioder, under vilka normalt mycket stor arbetslöshet i förevarande
yrke är rådande. Trots detta blir emellertid den genomsnittliga ökningen
i försäkringens effektivitet för byggnadsämnesindustrien mycket stor.

Grupperna 2—5 torde få representera yrkesgrupper, som sakna säsongvariationer.
Då var och en av de fyra grupperna är så liten, att tillfälliga omständigheter
kunna förorsaka avvikelser i olika riktningar, angives en genomsnittlig
understödsprocent för dessa grupper. Det framgår, att ökningen i effektiviteten
i detta fall är betydligt lägre än vad byggnadsämnesindustrien beträffar.

Dör Metallindustriarbetareförbundet, som vad säsongvariationerna beträffar
torde intaga en viss mellanställning mellan de grupper, som representeras å
ena sidan av byggnadsämnesindustrien och å andra sidan de fyra små yrkesgrupperna
2—-5, är effekten en något annan. Vid bedömandet av resultaten
torde emellertid främst böra erinras om att uppgifterna för detta förbund
hänföra sig till ett annat år än uppgifterna för Grov- och fabriksarbetareförbundet,
nämligen år 1931. Några direkta jämförelser mellan uppgifterna
för Grov- och fabriksarbetareförbundet och Metallindustriarbetareförbundet
torde därför icke böra göras. Det framgår emellertid, att ökningen i försäkringens
effektivitet för detta senare förbund varit genomsnittligt lägre än
för det förra. Det är icke osannolikt, att detta förhållande kan förklaras av
att försäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundet redan en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ligt det föregående förslaget (alt. B.) varit väsentligt högre än inom Grovoch
fabriksarbetareförbundet.

Av visst intresse äro resultaten för gruppen »mekaniska verkstäder» inom metallindustrien.
För denna grupp har nämligen undersökningen genomförts för
alla fyra kvartalen av år 1931. Nämnda år karakteriserades, såsom redan påpekats,
av en kraftigt stigande arbetslöshet. I redogörelsen för den av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga
företagna utredningen (sid. 241 av de sakkunnigas
promemoria) berördes sambandet mellan variationen i arbetslösheten och
försäkringens effektivitet under nämnda år. Det konstaterades härvid, att den
inbrytande krisen omedelbart medförde en förhållandevis stark stegring i försäkringens
effektivitet men att relativt snart stegringen i effektiviteten började
att bli allt långsammare och att, vad genomsnittet för Metallindustriarbetareförbundet
beträffar, försäkringens effektivitet under 1931 var något lägre än
år 1930. Av ifrågavarande redogörelse framgick även, att den förnämsta
diskvalifikationsgrunden utgjordes av ej erlagda 26 avgifter. Den förändrade
utformning, som bestämmelsen om de erlagda avgifterna nu erhållit, medför
tydligen, att krisarbetslösheten, åtminstone för ett år beläget i krisens början,
bättre kan absorberas än enligt föregående förslag. Indextalen för de fyra
kvartalen 1931 visa en jämn stegring från 112 till 121.

De utförda beräkningarna avse i allmänhet endast ett halvt år. Det torde
emellertid vara berättigat att låta det aritmetiska mediet av indextalen för de
båda kvartalen angiva den genomsnittliga ökningen för hela året. I efterföljande
tab. 5 ha de sålunda beräknade indextalens genomsnitt återgivits.

Tab. 5. Beräknad ökning av en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt
förvärvas vid 26 avgifter under 6 kvartal.

(Effektiviteten vid 26 avgifter under 4 kvartal = 100.)

Index.

Yrkesgrupp Medeltal

1. Byggnadsämnesindustri.................142.6

2. Konstgödningsindustri..................154.0

3. Mekaniska verkstäder (Grov- k fabriks.)..........121.1

4: Olika slag av fabriker..................121.9

5. Olika slag av arbete...................127.9

Yrkesgrupperna 2—5....................126.0

6. Järnbruk........................122.4

7. Mekaniska verkstäder (Metallind.).............115.4

De gjorda undersökningarna ha givit vid handen, att ökningen av försäkringens
effektivitet kommer att bliva olika stor inom olika yrkesgrupper. För
säsongfacken synes ökningen komma att bliva förhållandevis betydande, medan
inom andra åter stegring i effektiviteten är relativt liten. För de förra
grupperna torde man sålunda böra räkna med en stegring på omkring 40 %,
medan inom de övriga av allt att döma stegringen blir väsentligt lägre. För
yrkesgrupper av grovarbetartyp utan säsongvariationer torde man få räkna
med en procentuell ökning av 25 %. Inom yrkesgrupper, där på grund av
arbetslöshetens karaktär försäkringen redan enligt 1928 års förslag skulle
ha varit förhållandevis effektiv, kan man vidare blott räkna med en ännu
lägre stegring.

Enär hälften av Grov- och fabriksarbetareförbundets medlemmar tillhöra
yrkesgrupper med säsongarbetslöshet, torde man kunna räkna med att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

detta förbund effektiviteten skulle stegras med aritmetiska genomsnittet av
indextalen för de fyra smågrupperna och byggnadsämnesindustrien. Den
sannolika understödsprocenten för Grov- och fabriksarbetareförbundet blir på
detta sätt

1.35 -27.0 = 36.5
\ 1,426 + 1,2661

L1-” = -2-----J

För Metallindustriarbetareförbundet bör tydligen räknas med en lägre
stegring, antagligen endast omkring 20 %. Här skulle försäkringens effektivitet
sålunda ha uppgått till

1.2-37.2 = 44.6

Det är givetvis omöjligt att uteslutande på grundval av de nu gjorda undersökningarna
med större grad av noggrannhet beräkna den sannolika understödsprocenten
i en arbetslöshetsförsäkring, utformad på sätt här har tänkts.
Det må emellertid erinras, att de av de sakkunniga utförda kostnadsberäkningarna
inneburo, att genomsnittligt 30.5 % av arbetslösheten inom de försäkrade
skulle understödjas från en arbetslöshetsförsäkring. Om understödsprocenten
för Metallindustriarbetareförbundet stegras med 20 % och för Grovoch
fabriksarbetareförbundet med omkring 35 %, torde man kunna räkna med
att ökningen sannolikt kommer att ligga någonstans mellan dessa båda gränser.
Antages ökningen bliva 25 %, skulle försäkringens genomsnittliga effektivitet
bliva 38.1 %. Kan man åter räkna med en stegring av 30 %, vilket dock
torde vara mindre sannolikt, skulle understödsprocenten uppgå till 39.7 %.

De utförda undersökningarna ha sålunda givit till resultat, att försäkringens
effektivitet, därest understödsrätt förvärvas vid 26 erlagda avgifter under
6 kvartal, blir större än om försäkringen utformas på sätt sakkunniga föreslagit.
Medan dessa räknat med en effektivitet av 30.5 %, torde de föreslagna
bestämmelserna kunna motivera ett antagande om en sannolik effektivitet av
omkring 38—39 %. Det har jämväl framgått, att ökningen i effektiviteten är
större för säsongyrken och mindre för andra yrken. Inom yrken, där försäkringen
främst till följd av låg arbetslöshet kännetecknas av en hög effektivitet,
kommer ökningen att bliva förhållandevis låg.

I det föregående har endast berörts, i vad mån den understödda tiden kommer
att ökas. I tab. 3 ha jämväl återgivits vissa siffror för antalet understödda
personer. Då emellertid materialet i detta avseende torde i allt väsentligt
lämna samma resultat som med avseende på understödstiden, torde frågan
om ökningen av antalet understödda personer kunna i detta sammanhang
förbigås.

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt förvärvas
vid 52 erlagda avgifter under nästföregående 3 år.

Den av 1932 års sakkunniga verkställda utredningen avsåg jämväl försäkringens
effektivitet för det fall, att understödsrätt förvärvas efter 52 erlagda
avgifter under 2 år. Nämnda undersökning, som omfattade yrkesgruppen
byggnadsämnesindustri inom Grov- och fabriksarbetareförbundet, gav till resultat,
att försäkringens effektivitet, därest ett dylikt villkor hade varit gällande
för understödsrätt, något skulle hava sjunkit. Ifrågavarande undersökning
utfördes på det sättet, att yrkesgruppen uppdelades i tvenne delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Till den ena fördes de, som varit medlemmar av organisationen under en tid av
minst 2 år, medan alla övriga hänfördes till den andra delen. Det visade
sig, att för den först nämnda delen försäkringen under år 1930 skulle haft en
effektivitet av 30.2 %, därest villkoret för understödsrätt varit 52 avgifter under
2 år, medan effektiviteten skulle ha uppgått till 32.2 %, om understödsrätten
förvärvats efter 26 avgifter under 1 år. Såsom synes skulle för denna
del skillnaden hava varit helt obetydlig. För den andra delen åter, d. v. s.
sådana, som varit medlemmar av Grov- och fabriksarbetareförbundet kortare
tid än 2 år, visade sig däremot en betydande olikhet föreligga. Det förevarande
villkoret, 52 avgifter på 2 år, var sålunda, såsom kunde väntas, förhållandevis
svårt att uppfylla för den mera rörliga delen av förbundets medlemmar.
För hela den undersökta yrkesgruppen visade sig, att effektiviteten vid införande
av villkoret 52 avgifter under 2 år skulle undergått en sänkning med
omkring 20 %. Det torde dock härvid böra framhållas, att, därest arbetslöshetsförsäkring
införes, medlemmarna i en arbetslöshetskassa komma att låta
sig angeläget vara att icke utan tvingande skäl utträda ur en kassa. Med
hänsyn härtill är det sannolikt, att skillnaden mellan en försäkrings effektivitet
vid 52 avgifter under 2 år och 26 avgifter under 1 år icke skall bliva så
stor, som den förevarande undersökningen givit vid handen.

Det är naturligt, att, därest ifrågavarande 52 avgifter kunna erläggas under
en tidrymd av 3 år, en ökning av försäkringens effektivitet åstadkommes. —
Enär materialet för Grov- och fabriksarbetareförbundet endast omfattar en tid
av 3 år, har det icke varit möjligt att för den ovannämnda yrkesgruppen,
byggnadsämnesindustrin, verkställa en undersökning av försäkringens effektivitet
vid införande av förevarande villkor för understödsrätt. Emellertid torde
det med stöd av de ovan relaterade resultaten trots detta icke vara omöjligt
att med en viss grad av säkerhet beräkna den sannolika effektivitetsökningen.

Av skäl, som anförts, har undersökningen om försäkringens effektivitet vid
52 avgifter under 3 år måst inskränkas till material uteslutande avseende
Metallindustriarbetareförbundet. De erhållna resultaten ha sammanställts i
efterföljande tab. 6. I

Tab. 6. En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt förvärvas efter a)
26 avgifter under 6 kvartal, alt. A, b) 26 avgifter under 4 kvartal, alt. B, och 52 avgifter

under 12 kvartal, alt. C.

(Järnbruksarbetare. År 1931.)

Kvartal	Arbetslöshetsveckor
Hela antalet	Därav nnderstödda vid
Alt. A	Alt. B	Alt. C
Antal	%	Antal	%	Antal	%
1............ 3............	14,997 14,800	7,262 5,329	48.4 36.0	6,256 4,141	41.7 28.0	6,572 5,323	43.8 36.0

I jämförelse med alt. A (26 avgifter under 6 kvartal) har alt. C (52 avgifter
under 12 kvartal) en något lägre effektivitet, vad det första kvartalet
beträffar. För tredje kvartalet åter blir effektiviteten lika stor. Genomsnittligt
torde man emellertid böra räkna med en något lägre effektivitet vid
alt. C än alt. A.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den ovan omnämnda av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga verkställda utredningen
gav vid handen, att försäkringens effektivitet vid 52 avgifter under
2 år uppgick till omkring 80 % av effektiviteten vid 26 avgifter under
1 år. För gruppen järnbruksarbetare skulle försäkringens effektivitet ha
uppgått till 32.5 % år 1931, därest understödsrätt vunnits vid 26 avgifter under
1 år. Under antagande, att jämväl för denna grupp samma sänkning i
effektiviteten inträder vid övergång från 26 avgifter under 1 år till 52 avgifter
under 2 år, som ovan hade konstaterats för yrkesgruppen byggnadsämnesindustri,
skulle försäkringens effektivitet vid 52 avgifter under 2 år
kunna beräknas genom att multiplicera nämnda understödsprocent, 32.5 %, med
0.8. Härigenom erhålles till resultat 26.0 %.

De här utförda undersökningarna gåvo till resultat, att försäkringens effektivitet
enligt alt. C under första kvartalet 1931 skulle uppgått till 43.8 %
och under tredje kvartalet samma år till 36.0 %. Aritmetiska mediet av dessa
procenttal, 39.9, torde i det närmaste motsvara den genomsnittliga effektiviteten
för hela år 1931.

Om den tid, under vilken ifrågavarande 52 avgifter skola vara erlagda, utsträckes
från 2 till 3 år, skulle försäkringens effektivitet sålunda ökas från
26.0 °/° till 39.9 %. Om i och för jämförelse det först nämnda procenttalet
sättes lika med 100, kan det senare, d. v. s. effektiviteten vid 52 avgifter under
3 år, uttryckas med relationstalet 153.5.

Det beräknades ovan, att arbetslöshetsförsäkringen skulle erhålla en effektivitet
av 38—39 %, därest understödsrätt förvärvas vid 26 erlagda avgifter
under 6 kvartal. Av undersökningen har vidare framgått, att villkoret 52
avgifter under 3 år är något svårare att uppfylla än 26 avgifter under 11/2
år. Med hänsyn härtill torde man, framför allt under försäkringens första tid,
böra räkna med en något lägre effektivitet än den nyss nämnda.

I detta sammanhang torde avslutningsvis böra erinras om de av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga
företagna undersökningarna rörande verkningarna
av vissa förändringar i de bestämmelser, som reglera understödsrätten från en
arbetslöshetsförsäkring. Bland annat undersöktes sålunda den sannolika effektiviteten
av en försäkring, där understödsrätt uppnås vid 20 erlagda avgifter
under 4 kvartal. Tyvärr föreligga, vad Grov- och fabriksarbetareförbundet
beträffar, resultat endast för ett kvartal, nämligen första kvartalet
1930. Dessa ha återgivits i tabell 7, i vilken även angivits försäkringens effektivitet
enligt vissa andra alternativ.

Tall. 7. En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, flå understödsrätt förvärras vid
1) 20 avgifter under 6 kvartal, alt. A, 2) 26 avgifter under 4 kvartal, alt. B, och
3) 20 avgifter under 4 kvartal, alt. I).

(Första kvartalet 1930.)

Yrkesgrupp	Understödsprocent	Index (Alt. B = 100)
Alt. A	Alt. B	Alt. D	Alt. A	Alt. D
1. Byggnadsämnesindustri .......	49.7	32.2	48.6	154.3	150.9
2. Konstgödningsindustri........	28.8	17.4	25. G	165.6	147.1
3. Mekaniska verkstäder........	26.4	19.2	29.9	137 6	155.7
4. Olika slag av fabriker........	32.8	26.2	33.4	125.2	127.5
5. Olika slag av arbete.........	25.7	21.1	29.1	121.8	137.9
Yrkesgrupper 2—5...........	29.G	22.7	30.7	130.4	135.2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För yrkesgrupperna 2—5, d. v. s. fack utan säsongkaraktär, blir ökningen
i effektivitet större enligt alt. D än alt. A; för det typiska säsongfacket byggnadsämnesindustrien
åter är förhållandet omvänt. Det anförda tyder på att
alternativet 20 avgifter under 4 kvartal ger en mera jämn ökning av försäkringens
effektivitet än 26 avgifter på 6 kvartal. Visserligen öka säsongfacken
jämväl enligt alt. D kraftigare än de övriga, men olikheten är dock icke
så påtaglig som vid alt. A. De båda alternativen torde under tider med förhållandevis
normal arbetslöshet komma att genomsnittligt giva ungefär samma
effektivitet. Det må härvid erinras om att 20 avgifter under 4 kvartal
motsvara genomsnittligt 5 avgifter per kvartal, medan 26 avgifter på 6 kvartal
motsvara 4 1\-å avgifter per kvartal.

För år 1931, som karakteriseras av en inbrytande kris, blir åter alt. A något
effektivare än alt. D, vilket även framgår av följande sammanställning
av olika understödsprocent.

Järnbruk

Mekaniska

verkstäder

26 avgifter 6 kvartal
26 avgifter 4 kvartal
20 avgifter 4 kvartal

36.0	39.8
28.0	34.1
35.2	37.3

Om emellertid alt. A av skäl, som tidigare anförts, är effektivare i början
av en kris, följer emellertid även, att alt. D vid slutet av krisen sannolikt är
effektivare än alt. A.

Stockholm den 28 februari 1933.

T. Hesslcr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Innehållsförteckning till propositionen.

Sid.

Propositionen............................. 1

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar 2

Förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen
........................... 4

Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor.......... 7

Förslag till förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt
lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen 19

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen angående uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete..................20

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 mars 1988.

Inledning.............................21

Sakkunnigförslaget.........................22

Yttranden över sakkunnigförslaget...................91

Allmän översikt 31. — I princip tillstyrkande yttranden 31. — Yttranden utan bestämt
ståndpunktstagande 34. — Avstyrkande yttranden 46.

Allmän motivering........................65

Allmänna synpunkter 65. — Invändningar av principiell natur 68. — Tiden för försäkringens
genomförande 77. — Obligatorisk eller frivillig försäkring 78.

Särskilda punkter i förslaget.....................80

Försäkringens omfattning med hänsyn till särskilda yrkesgrupper 80. — Klassindelning
89. — Uteslutning ur kassa av subjektiv orsak 91. — Förhållandet till fattigvården 92. —
Korttidsarbete 99. — Säsongarbetslösheten 103. — Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn
till lönens storlek , 104. — Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till pågående arbetskonflikt
108. — Arbetskonflikter inverkan på utgivande av understöd 112. —
Daghjälpens storlek 123. — Sparsystem 125. — Förstärkning av försäkringens effektivitet
genom ändring av bestämmelserna om erlagda avgifter för rätt till understöd 127. —
Karenstidsbestämmelserna 132. — Understödstidens längd 133. — Arbetsgivareintyg
133. — Tillsynsmyndighetens ställning 133. — Statsbidragsgrunderna 135. — Arbetsgivarebidrag
144. — Ikraftträdandet 149.

Kostnadsberäkningar.........................150

Specialmotivering........ 153

Ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar........154

Lag om arbetsgivarebidrag.....................154

Förordning om erkända arbetslöshetskassor..............157

Statsbidragsgrunder.......................168

Förordning angående riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter enligt lagen
om arbetsgivarebidrag....................168

Ändring i viss del av förordningen angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen . . . 169

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209. 32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Sid.

Ändring i lagen om försäkringsavtal ..................169

Departementschefens hemställan....................169

Bilagor till statsrådsprotokollet den 3 mars 19S3.

Bilaga A. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar
......................170

» B. Förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av
statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den
offentliga arbetsförmedlingen................172

» C. (Likalydande med motsvarande å sid. 7 ff. intagna författningsförslag
och därför här utesluten.)

» D. Förslag till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor . 174
Bilagor E—F. (Likalydande med motsvarande å sid 19 £ intagna författningsförslag
och därför här uteslutna.)

Utdrag av lagrådets protokoll den 16 mars 1933 ..............176

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1933 .........177

Bilaga G till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 (sid. 1—307; se särskild innehållsförteckning).

Bilaga H till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 (sid. 1—10).

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330608